{"id": 10, "headline": "FBI kan få att övervaka svenska nätanvändare", "summary": "Enligt ett nytt lagförslag måste alla amerikanska nätdistributörer medverka till övervakning av nättrafiken. Eftersom större distributörer som MSN och America Online har kunder över hela världen kan FBI komma att övervaka svenska nätanvändare.", "article": "Den amerikanska federala polisen, FBI, får tack vare patriotlagen (the Patriot Act) från förra året spåra enskilda personers datoraktiviteter. Men systemet är otympligt, polisen måste bryta sig in i den lokal eller bostad där föremålet för övervakningen finns och installera en dosa som registrerar minsta tangentnedslag. Justitiedepartementet försökte redan förra året att få nätdistributörer att bistå i avlyssningen - men nekades. Enligt ett nytt lagförslag måste alla nätdistributörer nu medverka till övervakning av all nättrafik. Eftersom större distributörer som MSN och America Online har kunder över hela världen kan i praktiken Bush speja även över svenska nätanvändare. I början av nästa år ska Kongressen ta ställning till förslaget som inte faller i god jord bland nätdistributörerna som inte litar på regeringen - de vill inte medverka till registrering och avlyssning av enskilda människors datoraktiviteter. En talesperson för Vita huset säger till New York Times att förslaget inte nödvändigtvis kommer att tillåta registrering av vad enskilda personer sysslar med när de är uppkopplade på nätet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23, "headline": "SVT backar i Fichteliusaffären", "summary": "Sveriges Television faller nu undan för statsminister Göran Perssons hot att vidta rättsliga åtgärder om man i förtid sänder den dokumentär om Persson som Erik Fichtelius arbetat med under sex år.", "article": "- Vi ska inte sända dokumentären innan Persson avgår, säger SVT:s vd Christina Jutterström i ett skriftligt uttalande på måndagskvällen. Statsministern hotade i en intervju i SVT på måndagskvällen med att \"tala med en jurist\" om televisionen inte följer avtalet mellan Fichtelius och Persson om att sända dokumentären först när Göran Persson avgått som statsminister. I en intervju på måndagskvällen säger Göran Persson att \"jag just nu är lite vred och känner mig lurad\": Statsministern förklarade att han i samtalen med Erik Fichtelius \"frispråkigt kommenterat dagshändelser, gjort taktiska överväganden och kommit med omdömen om personers insatser\" - något han inte skulle ha gjort i vanliga intervjuer som sänds samma dag. Om SVT bryter mot avtalet, och sänder dokumentären innan Persson avgått, förklarade Persson att \"jag måste be en jurist hjälpa mig med en granskning av avtalet\". Det är osäkert om statsministern nu ställer upp på ytterligare intervjuer med Fichtelius: - Jag förstår inte varför jag skulle göra det, om man nu överväger att bryta det avtal som vi har. Men SVT faller nu undan för statsministerns hot om rättsliga åtgärder: \"Vi har inte för avsikt att bryta avtalet med Göran Persson och sända dokumentären innan han avgår\", säger SVT:s vd Christina Jutterström i en skriftlig kommentar på måndagskvällen. Enligt Jutterström ska SVT nu ta kontakt med Persson för att komma fram till en lösning. I måndagskvällens intervju med SVT sa Persson också att idén om dokumentären kom från Sveriges Television, \"jag blev tillfrågad av SVT\". I en intervju med DN:s Kurt Mälarstedt efter valet hade dock Göran Persson en annan version: Intervjuerna med en forskare/journalist \"var min idé, så att jag inte skulle orka skriva dagbok\", som Persson då uttryckte det. Men inte bara Göran Persson är upprörd, utan även flera medarbetare på SVT efter att de läst Christina Jutterströms veckobrev till personalen där hon kommenterar affären: \"SVT har hamnat i en svår situation sedan det avslöjats att Eric Fichtelius under sex år haft ett för de flesta okänt uppdrag att intervjua Göran Persson kontinuerligt för framtida dokumentärer när Persson avgått som statsminister. Jag tror dock att vi med Eva Hamilton och Helena Stålnert i spetsen hittat en hyfsat bra lösning nu när Erik den närmaste tiden helt ägnar sig åt att avsluta intervjuserien. Det är vår bedömning att den inte som planerat kan pågå under hela Perssons mandatperiod. Erik har dock fortsatt ledningens förtroende och kan senare återkomma som politisk kommentator. Den interna kritiken inom SVT mot Erik och projektet, kritik vilken som vanligt snabbt blivit extern, upplever jag som trist och skadlig, inte bara för Erik utan för hela SVT.\" K-G Bergström har samma jobb som Erik Fichtelius, men i grannkanalens Rapport och hör till dem som vågat yttra sig. - Jag är väldigt upprörd över Christina Jutterströms avslutande formulering. Hon skickar isande vindar genom företaget när hon anser att det är vi som skadat företaget och kritiserar oss som uttalat oss externt. Själv ställde jag till exempel upp i radions \"Studio 1\". Hon tycker att de som tar upp debatten skadar och inte den som orsakar. Helena Stålnert, chef för Aktuellt, är dock överens med Erik Fichtelius att denne inte gjort något fel. Om medarbetarna får diskutera viktiga frågor externt säger hon: - Det tycker jag att man ska kunna göra. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26, "headline": "\"Vi måste bli mer internationella\"", "summary": "Deutsches Theater är klassikerteatern som sedan ett och ett halvt år arbetar på sin förnyelse. Det var hit Lars Norén bjöds för att regissera sin egen \"Tristano\", medan Staffan Valdemar Holm satte upp Shakespeare.", "article": "I Berlins förtätade teaterklimat, där känslan av att delta i en social och konstnärlig händelse alltid är stark, är Deutsches Theater, före detta Östtysklands flaggskepp, den teater som varit minst särpräglad. Deutsches Theater har förvaltat klassikerna medan de andra tre stora teatrarna arbetat med provokationer i olika grad. Men nu, tio år efter murens fall, måste också Deutsches Theater börja förändras. - Vi är en nationalteater och här vill vi göra de stora styckena, Shakespeare, Goethe, Lessing, Strindberg, men nu måste vi också föryngras och bli lite mer ... ja, internationella, säger chefen för Deutsche Theater Bernd Wilms. Varje scen har sin personlighet. Deutsches Theater är den som kan jämföras med Dramaten, dess anslag är bland de högsta, några miljoner över Dramatens 179 miljoner. Scenen Schaubühne har med unge Thomas Ostermeier brutit med den moderna kvalitetsteatern som skapades av Peter Stein, och anses ha lagt beslag på den unga intellektuella publiken. Berliner Ensemble, som länge levde på att vara Brechts teater, söker sig nu andra vägar; Volksbühne får sin identitet av teaterchefen och provokatören Frank Castorf som slutligen fått sitt förordnande förlängt till 2007. Att påstå att enbart Deutsches Theater bygger på klassiker är missvisande. På Schaubühne spelar man ofta nyskrivet, gärna engelskt, men i höst satte Ostermeier upp Ibsens \"Ett dockhem\"; Frank Castorf har ofta utgått från Ibsen, och har just gjort Bulgakovs \"Mästaren och Margarita\". Utöver dessa fyra stora, finns också en rad andra teatrar, flera högt subventionerade. De senaste åren har diskussionen böljat: Vad ska man göra med denna mängd i Berlin där nästan allt offentligt finns i dubbel uppsättning. Östberlin och Västberlin var skyltfönster för respektive system under murens dagar och pengar pumpades in från bägge håll. Nu är Berlins ekonomi ett katastrofalt svart hål men ännu syns inga lösningar och inga avgörande beslut. När Bernd Wilms tog över chefskapet för Deutsches Theater i september 2001 var det för att inleda en varsam förändring. -Das Deutsche Theater var ett hus för klassiker och en skådespelarnas teater. Vi förenar förnyelse med den traditionen. De klokare i huset förstod att teatern inte bara kunde fortsätta oförändrad tolv år efter murens fall, det behövdes nytt blod. - Nu har vi 20 nya och framför allt yngre och 20 skådespelare som spelat teater här sedan länge. Jag är glad över att man lägger märke till våra duktiga unga och läser i några tidningar att vi har den tätaste och bästa ensemblen i huvudstaden. Deutsches Theater sägs ha en medelålders, borgerlig publik men Bernd Wilms menar att varje uppsättning har sin publik. - Att Ostermeier gör ett så pass ungt program är ingen garanti för att få en ung publik. Vi har fler unga när vi spelar \"Antigone\", vi är generationernas teater. På Schaubühne är ingen skådespelare äldre än 35 år, så alla är inte ens färdiga som skådespelare, säger Bernd Wilms torrt. Bernd Wilms förberedde sitt chefskap genom att resa runt och titta på skådespelare och föreställningar. Det ledde till att Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm inbjöds att gästregissera Shakespeares \"Trettondagsafton\" (\"Was ihr wollt\" på tyska) med flera av teaterns nya skådespelare och, i rollen som Malvolio, Dieter Mann, teaterns chef sedan östtiden och stjärna. När han kommer in på scenen går det ett sus genom publiken. - När jag engagerar en ung skådespelare frågar jag mig inte om den är Münchenhäftig eller Leipzighäftig, säger Bernd Wilms och syftar på skillnaderna mellan öst och väst. Själv påpekar Bernd Wilms att han är en \"Wessi\", uppvuxen och utbildad i gamla Västtyskland. -Viktigt var att bryta upp teatrarnas slutna små samhällen och konfrontera olika livserfarenheter, öst och väst, gammal och ung med varandra. Men problemfritt har det inte varit. I Berlin finns en konfliktkultur, säger Staffan Valdemar Holm efter att ha arbetat på Deutsches Theater: I Sverige anser vi att man inte kan arbeta om man inte är överens, men i Berlin kan man arbeta mitt i en konflikt. Han fick möta en helt nyanställd ensemble där alla kämpade för att hitta sin plats i en hierarki där man mycket tydligt skiljer mellan huvudrollsskådespelare och birollsskådespelare. - Som nationell teater är vi skyldiga att se till att de stora mästarna också arbetar här, som Peter Zadek och Robert Wilson. Men vi försökte titta över staketet och inte bara välja sådana Bundesliga-regissörer. Nu har vi en rad nya, unga som inte arbetat hos oss förut. - Jag tänkte också: Ovanliga människor, ovanliga projekt och, om man så vill, en internationalisering av Berlin. Så vi tittade åt flera håll, till exempel Sverige. Vi visste ju sådant som ingen annan i Tyskland visste, nämligen att Lars Norén inte bara är en stor dramatiker utan en underbar regissör. Vi är väldigt stolta över att han satt upp sin egen pjäs \"Tristano\"/\"Stilla vatten\" här, jag älskar den. Kritiker och publik har inte haft helt lätt att se en pjäs där nästan alla på scenen är döda. Publiken på Wilms teater tar hellre till sig en radikal uppsättning av en klassikertext än nya annorlunda pjäser. Teaterns största succé är Lesssings \"Emilia Galotti\" i unge regissören Michael Thalheimers regi, en samtida uppsättning, precis som Staffan Valdemar Holms \"Trettondagsafton\" och Peter Wittenbergs \"Antigone\". Hur framtiden ska se ut? Några måste bort, men det kommer inte att drabba Bernd Wilms teater. Han anser att han sparar så mycket han kan och berättar att han skurit ned personalen från 337 till 292 och kraftigt minskat underskottet som för tre år sedan låg på nära tio miljoner kronor. Han har cirka 90 procents beläggning och tror på Berlins teaterliv trots att staden är skuldtygd, över 40 miljarder euro rör det sig om. - Berlin är en oerhört nyfiken stad och jag ser att det finns publik för de flesta av oss. Att unga människor inte skulle vilja gå på teater nu och i framtiden, det är en helt främmande tanke för oss. Och de unga teatermakarna är fulla av energi, avslutar Bernd Wilms. Deutsches Theater grundades 1883. Deutsches Theater grundades 1883. Leddes mellan 1905 och 1933 av den stora teatermannen Max Reinhardt. På teatern spelas ett stort antal pjäser några gånger i månaden under lång tid. Teatern har två scener, en större med 600 platser och en mindre med 290. Den ligger liksom Volksbühne och Berliner Ensemble i före detta Östberlin. På programmet: Robert Wilson: \"Doktor Caligari\", stum teater efter stumfilmen. Staffan Valdemar Holms och Bente Lykke Möllers \"Was ihr wollt\" spelas den 26 december och den 23 januari. Lars Noréns \"Tristano\" spelas nästa gång den 14 januari. Blixa Bargeld, Nick Cave-musiker från Einstürzende Neubauten, har konsert den 25 januari. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27, "headline": "Fichtelius tvingas ta time-out", "summary": "Aktuellts politiske kommentator Erik Fichtelius tar time-out från kommenterandet för att slutföra sin del i dokumentärprojektet om Göran Perssons tid som statsminister.", "article": "På måndag morgon är det extrainkallat möte i SVT:s inrikesgrupp där alla inrikesreportrar och politiska kommentatorer från både Rapport och Aktuellt ingår. Eva Hamilton, chef för SVT:s nyhetsavdelning, kommer då att berätta att Erik Fichtelius tillfälligt skiljs från det politiska kommenterandet. - Erik Fichtelius ska fortsätta som politisk kommentator. Han är en klok och professionell journalist. Jag har oförändrat stort förtroende för honom. Men han ska slutföra dokumentärprojektet och kommer då inte att framträda som politisk kommentator, säger Eva Hamilton. Under tiden, det kan handla om några månader eller kanske ett halvår, kommer Aktuellts politiske reporter Mats Knutsson att få en större roll som kommentator. Beslutet togs gemensamt av Eva Hamilton, Aktuellts chef Helena Stålnert och Erik Fichtelius efter kritiken mot att han samtidigt som han är politisk kommentator också i hemlighet intervjuat Göran Persson för ett dokumentärprojekt om dennes statsministertid. Förutsättningarna för det projektet förändrades radikalt sedan det avslöjades. Fichte-lius trovärdighet som politisk kommentator ifrågasattes omedelbart. Det är också anledningen till det tillfälliga avhoppet; att Fichtelius och Aktuellts trovärdighet inte ska skadas ytterligare. - Exakt. Med den offentlighet som det här fått blir det väldigt svårt att ge kommentarer utan att det i betraktarens öga kommer att ifrågasättas, säger Hamilton. Enligt uppgifter till DN är kritiken mot Fichtelius dubbla roller stor bland hans kolleger i inrikesgruppen. Men bara några få har formulerat kritiken offentligt, bland dem hans kommentatorskollega på Rapport, KG Bergström, som sagt att Fichtelius nära relation till statsministern skadat den politiska journalistiken och alla politiska journalister. Kritiken utanför SVT har varit mer högljudd. Moderatledaren Bo Lundgren och kristdemokraternas partiledare Alf Svensson har reagerat kraftigt, liksom Carl Bildt. Publicistklubbens ordförande Jan Guillou kallade det omdömeslöst att sitta på två stolar samtidigt och uppmanade Fichtelius att välja. Nu har han valt. Erik Fichtelius säger att han tagit intryck av den debatt som uppstått: - Det viktiga är att jag kan fortsätta som kommentator. Medan jag avvecklar min del i intervjuprojektet avstår jag från mitt ordinarie jobb. Efter några avslutande intervjuer ska jag försöka hitta ett sätt att få fortlöpande kommentarer från Persson utan min medverkan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 62, "headline": "Staden utan centrum är världens mitt", "summary": "Aten är omöjligt att överblicka, en stad utan tydligt centrum. Högt uppe på sin klippa präglar ännu det urgamla Parthenontemplet all orientering. Nu rustar staden för OS 2004. Ska det förvandla Aten till en världsmetropol? Peder Alton har mött en stad som redan är en av Europas modernaste - eftersom den saknar arkitektonisk yta och växer okontrollerat, inifrån.", "article": "Aten breder ut sig som en vit matta i en väldig dalgång med några få kullar - eller snarare klippformationer. De mest kända är Akropolis, Filopappos, Lykabettos. Söderut finns Medelhavet och Pireus, i norr syns konturerna av Attikas bergmassiv. Panoramat breder ut sig framför mig när jag en tidig lördagsmorgon hinner upp på Akropolis minuterna innan soldiset övergår i dimma och avgaserna släcker utsikten för gott. Akropolis har en oförskämd förmåga att framstå som världens mittpunkt ännu 2.500 år efter sin storhetstid. Det nya Aten har för länge sedan överskridit den punkt när staden går att överblicka. De stadsplanerare och arkitekter jag möter under några dagar i november försäkrar mig om att de trots allt, trots en väldig trafikgenomströmning och ett skenande befolkningstal har situationen under kontroll. Men jag kan se ett skevt leende i deras ansikten när de försöker övertyga mig. Vet de åt vilket håll Aten utvecklas? Vilken stad som väntar i framtiden? - Atens stadsplanering är en gigantisk efterkonstruktion, säger arkitekterna på ett av Atens regionplanekontor. Människor bygger och investerar, till och med anlitar specialister som vet hur man reser ett hus på en natt. Sedan är det vår tur att legalisera vad som hänt! Stadsplanen skrivs oupphörligen om och stadsgränsen flyttas allt längre och längre bort. Resultatet är just den vita, okontrollerade stad som sedan mitten av 1800-talet växt med fyra miljoner invånare varav minst tre tillkommit sedan andra världskriget. Aten utvecklas med en speciell logik - som jag först bara skymtar bland alla stadsplanemodeller och som de planerare jag möter ler stillsamt, nästan generat åt. Ordet som används är det svåröversättbara \"antiparochi\". Jag skriver det på en papperslapp och visar det för alla jag besöker. \"Jaså, det där ... \", säger Nikos Kalogeras, chef för det grekiska arkitekturinstitutet i Aten, och suger på bokstäverna, \"a n t i p a r o c h i ... Det betyder ett slags utbyte av egendom. Det är så Aten blivit en mångmiljonstad. Mycket effektivt!\". Han beskriver förfarandet som en växeltransaktion, ett varuutbyte: \"Jag äger ett litet hus, har ont om pengar men vill bygga större. Hur gör jag? Som atenare har gjort i minst femtio år! Jag lämnar över huset till en byggmästare som garanterar mig två eller tre lägenheter i den nya byggnaden - för mina barn och mig själv. De övriga lägenheterna säljer han till andra spekulanter, tar hem en rejäl vinst och går vidare till nästa husägare. Mycket lite kapital krävs emellan, inga skatter, staten tar ett finkänsligt steg åt sidan och alla blir nöjda.\" Just så, en stad lika socialt sammansatt och svårtolkad som en by var som helst på den grekiska landsbygden - men naturligtvis i flera våningar (oftast sex) och byggd i en märkligt småskalig funktionalism, under förkrigstiden som ett slags mini-Corbusierhus, senare i en mer anonym och återhållen modernism. Allt finns om hörnet, restauranger, barer, småaffärer, däckhandlare, biluthyrare, husförsäljare! En arkitekt och lärare på Atens arkitekturskola, Christos Papoulias, är till och med tveksam till att ordna upp i staden. Trafiken är inget större problem, menar han. När han för en tid sedan byggde en villa i den östra delen av Aten behövde byggarbetarna och konstruktörerna aldrig söka efter byggmaterial i andra stadsdelar. Allt gick att köpa i kvarteren intill eller högst på några minuters bilavstånd. Så vad är problemet med Atens trafikintensitet? Christos Papoulias har länge fungerat som bitsk kritiker av det officiella Aten. Han är inte nådig i sina omdömen om stadens satsning på OS 2004 (ett misstag) och ställer sig helt främmande för det nya Akropolismuseet som snart skall byggas. Diskussionen om museet har varit hätsk och flera tävlingar har avlöst varandra. Det vinnande förslaget har till slut ritats av den schweiziske arkitekten Bernard Tschumi och hans grekiska partner Michael Photiadis. Kritiken har främst gällt valet av tomtmark och förflyttningen av de antika skulpturerna från den nuvarande placeringen uppe på klippan i det gamla museet ner till en ny byggnad vid dess fot. Det avgjort mest intressanta motförslaget är ritat av just Christos Papoulias. I stället för att bygga nytt vill han förstärka - och fördjupa - kontakten mellan Akropolisklippans tempelområde och de skulpturer och friser som ursprungligen hittats i utfyllnaden nedanför Parthenon och innanför de yttre stödmurarna (Papoulis tolkar platsen som en nationell grav, en krypta för skulpturerna). I Tschumis förslag däremot, flyttas alla skulpturer ner från det gamla Parthenonmuseet och förvandlas till traditionella museiföremål. Lika åtråvärda och raffinerade som tidigare men utan kontakt med sin naturliga omgivning. För de omdebatterade Elgin Marbles planeras en symbolisk placering högst upp i det nya museet i en glasad takpaviljong och i exakt samma riktning som de haft som fris under Parthenons tak. Diskussionen om det nya Akropolismuseet träffar Aten mitt i hjärtat. Skall stadens arkeologiska skatter (och dess märkligaste autentiska tillgång, Akropolisområdet) förvandlas till ett utflyktsmål för europeisk massturism, tillrättalagda och tillgängliga för allas blickar? Eller skall staden och dess arkeologiska fynd knytas närmare sitt ursprung i ett intrikat samtal om historia, autenticitet och konstnärlig förfining? Frågan är för länge sedan överspelad. Museet kommer att byggas och Parthenons tempelområde förvandlas till en klingande inkomstkälla för Atens turistnäring. Det är inga småsaker som står på spel. Närmare den europeiska kulturens ursprung går inte att komma. Över huvud taget är behandlingen av Atens historiska mark ett mycket skört problem. Allt som byggs underställs rigorös kontroll med tanke på de antika lämningar som finns under markytan (många anser att internationella arkeologer har större makt över stadens gestaltning än inhemska stadsplanerare). Bara tunnelbanebygget har förlöpt något så när problemfritt genom att tunnlarna grävts under de många historiska skikten. Också OS har hamnat i konstant korseld. Alla jag möter har en åsikt. Den vanligaste är: Inget för Aten! Alldeles för dyrt. Vad har atenarna för nytta av arenorna efter OS? Vem vill paddla kanot i väldiga anläggningar långt ute på landsbygden. Och vad skall till exempel ske med den där oproportionerligt stora vägen runt de nya skyttebanorna, byggd av säkerhetsskäl för att passa amerikanska militärfordon? Försök bygga plana idrottsanläggningar i bergig terräng! Dyrt! Ett huvudlöst projekt! Det är främst politiker, tjänstemän och planarkitekter inom stadens förvaltning som ser fördelar (vilka annars?). Deras slutomdöme är att OS kommer att tvinga fram fungerande kommunikationer - effektivare vägar, en snabbare utbyggd tunnelbana, till och med den nu färdiga nya flygplatsen (märkligt anonym och utan arkitektoniska kännetecken). Nog måste jag hålla med. De enskilda idrottsprojekten är svaga, men OS-satsningen följer de mönster som funnits i de flesta OS-städer med många ringar på vattnet, alltifrån upprustningar av kommunikationsleder och utökad skyltning till mer specifika satsningar, som längs kusten söder om Pireus, där Atens stadsplanekontor satt i gång en noggrann analys och upprustning av markytor och strandlinje. I all sin självklarhet de kanske mest revolutionerande följderna av att förlägga segelsportens tävlingar till området. Men många byggen är försenade och saknar, som den nya flygplatsen, arkitektonisk skärpa. De byggs men på de stora byggbolagens villkor. Vilket innebär olika former av ingenjörsbyggen som väcker irritation bland grekiska arkitekter. \"Katastrof!\", säger Nikos Kalogeras på det grekiska arkitekturinstitutet, \"möjligheterna har gått oss ur händerna och Aten har förlorat chansen att hävda sig som en arkitekturstad\". Det enda internationella namnet som figurerar är spanjoren Santiago Calatrava. Han har fått i uppdrag att rita ett gigantiskt stål- och glastak över huvudarenan som ett slags spektakulär symbol för hela OS-arrangemanget. Men till en orimligt hög kostnad som hotar hela projektet. Det är ännu oklart om det kommer att byggas - mindre än två år innan spelens invigning! Förvandlar OS-satsningen Aten till en världsmetropol? En mening följer mig under Aten-dagarna: \"... som om den hårfina kopplingen mellan traditionell konstruktion och klassisk form aldrig övergivits och fortsatt in i modernismen!\". Meningen finns i en essä om grekisk 1900-talsarkitektur skriven av Yorgos Tzirtzilakis för en utställning i Frankfurt för två år sedan. Essän är en av de skarpaste analyserna jag läst om övergången från 1800-talets stilarkitektur till det sena 1900-talets massfabrikation av anonym stadsbebyggelse - men i Aten så att det nästan inte syns. Tzirtzilakis samlar en rad citat från kända arkitekturteoretiker som alla pekar ut Aten som en av de intressantaste världsstäderna just nu. Italienaren Giorgio Grassi kommer sanningen närmast: \"Aten är ett slående exempel på en stad där ingenting stämmer och problemen bara växer. Enskilda byggen, hur vackert de än är utformade, har ingen som helst effekt på helheten.\" Eller annorlunda uttryckt: den grekiska huvudstaden befinner sig inte som många menar i kris, men måste värderas efter sina specifika kvaliteter. Först då kan staden konkurrera på lika villkor med Parthenontemplet och de många utsökta skulpturerna från 400-talet före Kristus. Det är lätt att få svindel. Och det är heller inte svårt att ge Tzirtzilakis rätt. Aten är en gudalik stad, en av de modernaste i Europa, just för att den så tydligt lever bortom alla idéer om arkitektonisk yta och växer inifrån. Den vidgar sig som en muterande cell. Att riva ett kvarter i centrum är näst intill omöjligt! Ägoförhållandena är för komplicerade. Det överraskande är att Aten faktiskt saknar ett tydligt centrum. Parthenon fortsätter att prägla all orientering i staden och fungerar som en riktpunkt var man än befinner sig. Runt klippan pågår ett omfattande rekonstruktions- och renoveringsarbete för att frilägga de antika husgrunderna och göra dem tydliga för besökare. En stark organisationen är Unification of Athens Archaeological Sites som bygger och rustar upp ett offentligt gångstråk från den gamla idrottsanläggningen vid Vasileos Konstantinou, förbi Zeustemplet (nu väl dold bakom omfattande trädkronor) upp mot Akropolisklippan. Därefter byter den riktning ner mot den antika agoran och det kraftigt förslummade Monastiraki, ett område som innehåller en märklig blandning av övergivna industrier, raserade småvillor från tidigt 1800-tal och en sprudlande turistnäring - med inslag av albansk och bulgarisk invandring. Det är en imponerande vandringsled som inte liknar något annat jag sett (mer än möjligen en parisisk boulevard i periferin) och som har alla möjligheter att göra den grekiska huvudstadens historia synlig för omvärlden - om man så vill ett slags urbant framkallningsprojekt. I Unification of Athens Archaeological Sites ingår också en rad upprustningar av centrala platser i den gamla staden. Omonia har redan rensats från en vild flora av reklamskyltar på fasader och tak (under hårt motstånd), Sintagma har rustats till offentlig plats i nivå med liknande cityområden i världens huvudstäder. Lika viktiga är de små nyantika villorna som präglade det tidiga 1800-talets Aten och som nu (de få som finns kvar) förvandlas till lysande pärlor i pastell och vitt mitt i den modernistiska husmassan. Finns någon sentida motsvarighet till Parthenonområdet? På Filopapposkullen, intill Akropolis, ringlar sig Dimitris Pikionis subtila vandringsleder upp mot toppen och anger tonläget för hela upprustningen av det antika Aten. Kanske det mest inflytelserika enskilda arkitektoniska monumentet i Grekland och utformat med en auktoritet (och precision) som fått yngre arkitekter att tala om Pikionis som en bromskloss för modern arkitektur - men med något slags understucken, uppgiven vördnad som är svår att tolka. Dimitris Pikionis är en kultfigur som envist pekat ut historisk autenticitet som avgörande för all ny byggnadskonst. Arkitekturhistorikern Kenneth Framton har sedan mitten av 1960-talet lyft fram honom som en av få stora \"kritiska regionalister\"som vill föra samman internationell modernism med lokala byggtraditioner. Det är också det som utmärker stigarna upp mot Filopapposkullen. De är anlagda under 1950-talet men ger intryck av att ha funnits där jämt. Byggda av ingen, använd av alla. ", "article_category": "culture"}
{"id": 64, "headline": "Nordiskt musikregn över Berlin", "summary": "Förvånansvärt få svenska verk spelas när Nordiska musikdagarna för första gången flyttar utanför Norden, till Berlin. Över 50 tonsättare får chansen att visa upp sig för berlinarna.", "article": "På himlen över Berlin flyger kulturminister Marita Ulvskog. Ombord på SAS-planet finns också resenärer till Nordiska musikdagarna i Berlin. De tycker det är festligt att ministern ska närvara. Först senare blir de varse att Ulvskog inte är till för dem. Hon ska inviga den Svenska filmveckan som samtidigt pågår i Berlin. Nordiska musikdagar är en biennal som denna gång arrangeras av Norge. För första gången har den över 100 år gamla festivalen lagts utanför Norden. Och norrmännen tar i för kung och fosterland. Fotoblixtarna ljungar när norske kronprins Harald inför invigningskonserten i Berlins Philharmonie hälsar på en liten flicka klädd i en norsk folkdräkt. Kronprinsen är festivalens beskyddare. Tillsammans med Berlins borgmästare Klaus Wowereit passade han också på att tända en norsk julgran framför det just färdigrestaurerade Brandenburger Tor. Det är inte utan att jag beundrar Harald när han med god aptit bevistar tre modernistiskt klassiska konserter i rad, något som är svårt att föreställa sig att den svenske konungen hade gjort. - Musikerna är flinka, säger kronprinsen till mig när jag nästan kolliderar med honom på väg att sätta mig vid en konsert med stråkvartetten Arditti. Arrangörer, tonsättare, kronprins, de flesta bor på ett lyxhotell som är festivalcentrum. Det befinner sig i det nybyggda området vid Potsdammer Platz som tidigare låg öde, utbombat bredvid muren. Bitvis känns byggnaderna som en karikatyr på en dyster arkitektur i en skräckfilm eller som ett hus i ett dataspel. Det här är långt från Berlins många småskaliga frizoner. - Man är som ett försöksdjur, invirad i en artificiell heltäckningsmatta, säger en av festivalens svenska representanter. Ett tiotal konsertarenor används, mest traditionella. Men här finns även det lite mer överraskande som installationer och performanceteater ofta sent på kvällarna i Tränenpalatz (tårarnas palats) en av DDR:s gamla gränsstationer mitt i stan där västberlinare ständigt tog avsked av gråtande inlåsta östberlinare under DDR-tiden. Trots att Berlinmuren revs för över 10 år sedan ringlar den fortfarande osynlig genom gator och människors sinnen. Kompositoriska nyheter finns dock inga att rapportera om, eftersom Nordiska musikdagarna inte är inriktade på uruppföranden. Deras strävan är att ge redan spelade stycken en förnyad chans. Tanken är god, eftersom modern klassisk musik till tonsättarnas förtret allt som oftast stannar vid förstagångsframförandet. Men att lägga en klump med nordisk musik mitt i Berlin under drygt en veckas tid och tro att folk ska bli upphetsade är inte den klokaste idén. Samtida klassisk musik formligen väller fram som en lavaström, och för säkerhets skull kallas festivalen här också Magma. I Berlin spelas verk av över 50 tonsättare vid 30 konserter under 9 dagar. Det är en omöjlighet för en vanlig publik att tränga in i detta utbud med idel okända tonsättarnamn, när det bredvid den geografiska samhörigheten inte finns någon konstnärligt bärande idé kring festivalen. - Jag tror att man ska försöka i görligaste mån baka in nya verk i gängse sammanhang och konsertserier, då når de fler människor och det blir oförmodade möten med musiken, säger Elektronmusikstudions chef i Stockholm Ulf Stenberg. Det har under senare år fallit många hårda ord om Nordiska musikdagarna. Än har de kallats tråkiga, än beskrivits som en \"intern konferens\" som inte vågar öppna sig utåt mot nya lyssnargrupper. Många i publiken är också kolleger och inbjudna, men de konserter jag bevistade kändes i alla fall inte ödsliga. Sponsringen, betydelsefull för en sådan här festival i dag, har dock blivit ett problem. Modern klassisk musik är en internationell konstart, men allt fler nutida globala festivaler har fått en nationell identitet. Norska Ultimafestivalen i Oslo har till exempel mer och mer blivit en norsk angelägenhet. Festivalerna, en gång den nutida musikens stora räddningsplanka, har blivit inhemskt representatativ. Vid Ultima i höstas var förkrossande många uruppföranden norska. Det är sådant som ger lokala sponsorer. Gynnare inom näringslivet gillar att få fram norska tonsättare, medan det i Sverige för sponsorernas del mycket mer handlar om byggande av konserthus och de utövande musikerna. I Berlin har ett 20-tal sponsorer ställt upp för Nordiska musikdagarna. Bland dem Norsk Hydro. Det första man lägger märke till är hur få svenska verk som är representerade, något som gör att illvilliga kommentarer susar till än här än där. För första gången har de Nordiska musikdagarna fått en konstnärlig ledare, norske dirigenten Rolf Gupta. - Jag ville inte ha nationalkamp. Att det är så pass få svenskar med har strikt ekonomiska orsaker. Det kom för lite pengar från Sverige. Föreningen Svenska tonsättares ordförande Sten Melin: - Om festivalens konstnärlige ledare är prisgiven till mammon kan han inte besluta konstnärligt. Sten Melin klagar samtidigt över ekonomiskt njugga svenska myndigheter. Det var i alla fall hedrande att en svensk tonsättare fick inleda festivalen. I Philharmonien spelade Danska nationalorkestern under Thomas Dausgaard Anders Hultqvists kunnigt solida \"Time and the bell\" (1988). Och jag skulle vilja nämna ett verk till, Åke Parmeruds \"Zeit aus Zeit\" (2002). Parmerud har gjort variationer på Stockhausens \"Kontakte\" utan att fråga honom. Stockhausen kan bli galen av sådant men ligger förmodligen lågt just nu efter att ha kallat attentatet mot World Trade Center \"Det största konstverk som någonsin funnits\". Parmeruds musik är generös, extrovert. Det är inget inre bökande. Och här finns något så sällsynt inom modern musik som ett starkt erotiskt drag. För svenska musiker är Nordiska musikdagarna i alla fall en triumf, med både Radiokören och Kroumata på plats. Och trombonisten Christian Lindberg blir i helgen förste svenske instrumentalsolist som spelar med världens förmodligen främsta orkester: Berlinfilharmonikerna. Paradoxalt nog framför han dock inte ett nordiskt verk, utan italienaren Luciano Berios trombonkonsert. Lindberg ville spela Jan Sandströms motorcykelkonsert. Men det fick han inte för dirigenten. Fakta/Nordiska musikdagar Har funnits sedan 1888. Starten var i Köpenhamn. Sedan 1948 är Nordiska musikdagar biennal, alltså vartannat år. Årets musikdagar i Berlin (23/11-1/12)är de första utanför Norden, men de arrangeras av Norsk komponistförening. Om två år festivalen tillbaka i Norden, i Köpenhamn. Samtidigt blir det kanske en sidofestival i Paris. Musikdagarna administreras av Nordisk komponistråd. En jury från varje land föreslår bidrag. Årets svenska jury leddes av dirigenten Michael Bartosch. ", "article_category": "culture"}
{"id": 107, "headline": "Amerikanska intressen i svensk film", "summary": "Amerikanska filmbolag visar allt större intresse för svensk film. Universal har nyligen köpt filmrättigheterna till en framgångsrik svensk deckare och i februari påbörjar samma bolag inspelningen av en thriller i Stockholm.", "article": "Amerikanska filmbolag har främst ägnat sig åt att förmedla sina egna produkter till våra biografer och videobutiker. Men under senare år har man även intresserat sig för att delta i själva produktionen av svensk och nordisk film. Disneys filmbolag Buena Vista var med och finansierade filmerna \"Hamilton\", \"Festival\" och \"Klassfesten\". Columbias samarbete med det danska medieföretaget Egmont och deras produktionsbolag Nordisk Film resulterade i den norska succéfilmen \"Elling\". En film som nu får två uppföljare - dessutom vill skådespelaren Kevin Spacey göra en amerikansk version av filmen. Det senaste som har hänt på det här området är att Universal - ett av världens största filmbolag - har köpt filmrättigheterna till den svenska deckaren \"Saknad\". Författaren Karin Alvtegen kommer själv att skriva manus och förhandlingar pågår just nu med två svenska produktionsbolag. I februari påbörjas inspelningen av en svensk thriller, och även i detta fall samarbetar Universal med svenska producenter. - Det vi kan bidra med är pengar, erfarenhet och en världsomfattande organisation. I utbyte får vi rätten att distribuera filmerna, säger Tomas Crutze som är Universals vd i Sverige. Att distributionsbolag ger sig in i produktion är närmast att betrakta som en allmän trend. Även det franskägda Canal Plus har sedan en tid tillbaka satsat stora pengar i nordisk filmproduktion. Att investera i själva produktionen är ett sätt att få kontroll över distributionen, det vill säga att visa filmen på bio, video, dvd eller i tv. Utvecklingen passar också in i ett större perspektiv där de stora internationella bolagen har tagit kontroll över en allt större del av mediemarknaden: från reklambolag och dagstidningar till bokförlag, och från idéskapande och produktion till marknadsföring, distribution och försäljning. Vilket inflytande får nu de internationella distributörerna över den svenska filmproduktionen? - Det kreativa och artistiska arbetet ligger fortfarande hos regissör och producent. Vi kommer inte att producera själva i Sverige, utan det blir ett samarbete med svenska producenter, säger Crutze. Men Buena Vistas vd Eric Broberg ger en helt annan bild av hur denna typ av samarbete brukar se ut: - Distributören har givetvis ett betydande inflytande redan från början. Vi finns med som ett bollplank genom hela processen eftersom vi kan bedöma hur marknaden ser ut för olika typer av filmer. Att distribuera en film är alltid ett risktagande. Det är bara filmer med riktigt stor publik som ger inkomster och därför vill distributörerna redan på ett tidigt stadium vara förvissade om att filmen kommer att bli framgångsrik. - Det här är en ny företeelse, men jag tror att det är något som kommer att bestå. Vi tror helt klart på en svensk succéfilm. Vi vill ju tjäna pengar! säger Crutze. Något mer konkret om de olika filmerna kan han inte säga. ", "article_category": "culture"}
{"id": 119, "headline": "Jury för Lindgrenpriset utsedd", "summary": "Barn- och ungdomsboksförfattaren Janne Lundström har utsetts till ordförande i juryn för litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Han och de övriga elva ledamöterna har ett digert arbete framför sig. Redan i vår delas första priset ut.", "article": "Juryn för det nyinstiftade internationella litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne presenterades i går i Kulturrådets lokaler på Skeppsholmen i Stockholm. Under presskonferensen påpekades flera gånger att juryn får ett extra svettigt jobb det första året då regeringen i mars beslutade att priset ska delas ut redan nästa år. Det innebär att juryns ledamöter själva får stå för nomineringarna det första året. I fortsättningen ska ett stort antal organisationer runt om i världen bjudas in att nominera pristagare inom barn- och ungdomslitteraturen. - Det är omöjligt att lösa den uppgiften på så kort tid, men det går nog ändå. Det måste ju gå, säger Sonja Svensson, chef för Barnboksinstitutet och en av dem som avböjt att sitta i juryn. Det ingår i Barnboksinstitutets policy att inte medverka i sådana bedömningssammanhang. Priset är på fem miljoner kronor och ska delas ut varje år. Nomineringsförfarandet kommer att vara öppet, till skillnad från exempelvis Nobelpriset. Ledamöterna i juryn föreslås få ett arvode på 15.000 kronor om året, ordföranden 25.000 kronor. Ännu är inte förslaget om det nya litteraturpriset klubbat i riksdagen. Det utgör en del av regeringens budgetproposition. Annika Lindgren är familjen Lindgrens representant i juryn. Hon är född 1962, arbetar som redaktör på Prisma bokförlag och är sondotter till Astrid Lindgren. Ett av sju barnbarn. - Jag lyssnade mycket som barn till när Astrid berättade, inte bara sagor. Hon berättade mycket om verkligheten, om andra världskriget och Churchill och om att vi svenskar slapp vara med. Hon var mycket intresserad av historia och mycket beläst. Det känns väldigt roligt att sitta med i juryn. Jag är övertygad om att Astrid skulle ha gillat det här priset; hon skulle ha tyckt att det var bra för barnen. Ordföranden Janne Lundström känner stor förtröstan inför arbetet. - Det finns en oerhört bred kompetens inom juryn. Själv har jag ingen stor beläsenhet, men jag har lätt för att analysera, både text och bild. Och så har jag vissa specialkunskaper om västafrikansk folksaga. Att jag blev utsedd till ordförande beror nog på att jag har en gedigen föreningskunskap. Ordförande: Janne Lundström, barn- Ordförande: Janne Lundström, barn- och ungdomsboksförfattare Övriga ledamöter: Presstalesman Larry Lempert, barnbibliotekarie Mats Berggren, ungdoms- och vuxenboksförfattare Ulf Boëthius, professor emeritus i litteraturvetenskap Agneta Edwards, litteraturpedagog Birgitta Fransson, journalist och litteraturkritiker Lars H Gustafsson, skolöverläkare och författare Fibben Hald, barnboksillustratör Annika Lindgren, redaktör, representant för Astrid Lindgrens familj Ulla Lundqvist, litteraturkritiker och barn- och ungdomsförfattare Maria Nikolajeva, professor i litteraturvetenskap Ulla Rhedin, bilderboksforskare och skribent ", "article_category": "culture"}
{"id": 136, "headline": "Tokyo på analyssoffan", "summary": "Dokumentären \"Tokyo Noise\" är ett collage av motsägelser: en del tycks bekräfta föreställningar om det japanska, annat bryter upp. Vad som dominerar i filmen är en stark fascination inför staden, skriver Maaret Koskinen.", "article": "Kristian Petris och Jan Röeds dokumentärer har alltid genomsyrats av förnimmelsen av världen som vision, inte som igenkännande. Se bara på \"Atlanten\", denna märkliga resa längs ett antal öar, alla spetsar på en sammanhängande kedja under havet. Deras senaste film \"Tokyo Noise\" (i samarbete med Johan Söderberg) inleds med tagningen av en stor stadskropp försänkt i grått dis och, liksom ett urtidsjur, i dvala. Samtidigt börjar ett kakofoniartat mediebrus att växa till sig, djuret börjar röra på sig - som om själva filmmediet väckte staden till liv. Staden som levande kropp och mötet mellan människa och teknologi är också filmens övergripande tankefigur. Likt en patient läggs Tokyo på analyssoffan, medan dess schizoida belägenhet i skärningspunkten mellan tradition och supermodernitet nagelfars av ett antal kommentatorer, däribland en präst, en författare, en historieprofessor, en musiker, en datorspelsdesigner, en fotograf - och en regelrätt psykoanalytiker. Tillvägagångssättet påminner en del om den storslagna dokumentären \"Koyaanisqatsi\" från början av 80-talet, med underrubriken \"en konsert för film och orkester\": även \"Tokyo Noise\" är en sorts konsert för ljud, röster och stadens egen musik - mötet mellan technomusik, elektroniskt brus och den torra, hårda klangen från traditionella trätrummor. Men här finns inte föregångarens civilisationskritiska anspråk. Visserligen berörs stadens överväldigande folktäthet och de negativa sidorna med teknologifixeringen: i Japan, menar psykoanalytikern, finns numera ett \"datortänkande\" som håller på att dana fram en generation präglad av otålighet och alltför snabba beslut. Men samtidigt är japanernas kärlek till elektroniska maskotar och husdjur mångtydig. Hur ska man egentligen tolka att roboten, som i den västliga populärkulturen ofta står för något negativt, för japanerna är en kompis och bundsförvant? Det som med andra ord dominerar i filmen är en stark fascination inför staden och den inspiration den väcker, inte minst hur stål, glas och teknologi låter sig omsättas i konstnärlig bearbetning. Alltifrån den internationellt kände fotografen Nobuyshi Arakis experimentella övningar till den folkhemska Fujifotografernas förening, som tycks besatta av berget Fuji och med råge uppfyller Joseph Brodskys träffande formulering om japaner med kameran på magen: Kodak ergo sum. Eller ta den kvinnliga \"oljuds-musikern\" Mayuko Hinos fascination inför utmaningen i begreppet \"att stöpa i en viss form\", om det sedan är i s/m-inspirerad sexualitet eller i elektroniskt frambringad ljudkakofoni. Det handlar, som hon uttrycker det, om ett massivt motstånd där man upptäcker nya saker om sig själv. \"Tokyo Noise\" är ett collage av motsägelser: en del tycks bekräfta föreställningar om det japanska, annat bryter upp. Samtidigt är filmen ett slags medieteknologisk meditation, kongenialt nog genom en kulturs bilder, läten och beläten: ett medieförmedlat och medieförmedlande Japan - genom mediet film. ", "article_category": "culture"}
{"id": 161, "headline": "Bossen kom till stan", "summary": "Bruce Springsteens turnéstopp i Stockholm liknade ett statsbesök. Alla, precis alla, charmades och ville ha en del av denne working class hero.", "article": "Statsminister Göran Persson välkomnar Bruce Springsteen: - Han är min generations ikon och någon som jag älskar att lyssna till. Han är för mig en working class hero. För 87-åriga prinsessan Lilian är han en idol: - Jag har känt honom sedan Polarpriset, han är underbar, har hon sagt till Aftonbladet. Hovets presschef Elisabet Tarras-Wahlberg förklarar varför prinsessan ska gå på konserten: - Han är en idol för prinsessan, så enkelt är det. När Bruce Springsteen kommer till Stockholm är det som ett statsbesök av en amerikansk president, men minus Secret Service-männen och motdemonstrationerna. Men även denna vaxdocka till man har privata jetplan - ett för sig själv och ett som hustrun Patti Scialfa åker i; av säkerhetsskäl - samt en catering-, livvakts- och ompysslingsstab på över hundra personer. Little Steven däremot deklarerade när bandet damp ner i stan att han klarar sig utan livvakter: \"Jag är ju med i ´Sopranos´. Jag är farlig nog i mig själv\", sa han och drog ner på Café Opera medan Bruce tryckte på sitt hotellrum med Patti. Bruce Landar, Bruce Forslas till Grand Hôtel, Bruce Vinkar till fansen. Stockholms gym står förberedda. Mona Sahlin välkomnar honom med ett kärleksbrev i Expressen, ledarsidor skriver om hans poesi, och Bruce själv är bara artig och säger att Sverige alltid har en plats i hans hjärta, och yada yada. När frågestunden för Nordens medier inleds strax innan bandet ska gå på scen är han precis lika verserad. Han får en fråga om vad som motiverar honom. Han tittar ner i marken och säger: \"Det är mitt jobb, you know. Det är vad jag gjort hela mitt liv\". Och fortsätter med trevliga utsagor om hur fantastiskt och tillfredsställande det är att vara tillsammans med E Street Band igen på turné. Att det är en så stor glädjeupplevelse att möta publiken - den publik han har en så långvarig relation med vid det här laget. Hur kul det ska bli att gå ut i kväll och se en tredje generation av fans stå där nedanför scenen. Det kommer så naturligt till mig, på något vis, säger han, och det är säkert precis så det är. \"Is it a dream of life that don´t come true or is it some-thing else\", säger en dansk snubbe och citerar sin favoritlåt, efter att ha förklarat att han väntat i 20 år på att få ställa en enda fråga till Bruce Springsteen - som bemöter det hela med ett komplett, frustande skrattanfall, och ber om nästa fråga medan alla andra skruvar på sig. Little Steven går omkring i sin bandana och huvudpersonen sitter uppflugen på stora lådor utrustning, tevelamporna steker och en halvcirkel av manliga journalister som säkert alla dyrkar mannen framför dem mer än nåt annat langar ut sina frågor. Bruce langar tillbaka, välformulerade svador som låter jättebra, men som på band mest kokas ner till hur fint allt är. Han har röd skjorta, blåjeans och svarta boots och lätt grånat hår. Soundcheck är just avklarat, inför en publik bestående av journalister, bolagsfolk och The Hives Pelle Almqvist. \"Lonesome day\" från nya skivan revs igenom, och det kändes som ett enda stort jaha - tills E Street Band drog igenom hela \"Jackson Cage\", och glimten av det som gör Bruce Springsteen till en larger than life-figur dök upp som en explosion. Men vad kommer det där overkliga vaxdockedraget ifrån; varför är en man som framställer sig som så vanlig - och som ägnat sitt liv åt att sjunga om average Joes - en larger than life-figur? Inte ens hans privatliv har varit föremål för något större intresse, förutom när han gifte sig med en tråkig fotomodell. Han har länge gömt sig i ett fjortonmiljonerdollarhus i Beverly Hills, men flyttat tillbaka till New Jersey för att han ville att hans barn skulle växa upp omgivna av människor med vanliga jobb, skomakare och folk som brukar jorden. Han ser ändå overklig ut där han sitter, och jag tänker på att han brukar köra sina barn till baseballträningen som alla andra pappor; när någon frågar om hur han ser på att kallas working class hero, detta eviga epitet: - Det är på grund av karaktären på det jag har skrivit om, antar jag - de frågor jag alltid berörts djupast av. Och sångare blir ju stoppade i fack så där mer än andra. Det är ju en del av att utöva sin konst, svarar han diplomatiskt. - Folk definierar patriotism så olika, slingrar han sig vidare, när frågan om huruvida han blivit mer patriotisk efter 11 september dyker upp och mumlar nåt om \"liberala värderingar\". - Jag antar att det påverkar en i den meningen att du tänker på din förbindelse med var du kommer ifrån . . . Även om jag ägnat en enorm del av mitt liv åt att skriva just om varifrån jag kommer, så kan man överraskas av djupet av sina känslor. Fakta/Bruce Springsteen Född: 23 september 1949 i Freehold, New Jersey, USA. Bor: På en farm i Monmouth County, New Jersey. Familj: Frun Patti Scialfa, som sjunger i E Street Band och de tre barnen Evan, 13, Jessica, 11, och Sam, 8. Köpte sin första gitarr när han var 14 år, den kostade 18 dollar. Årsmodell på hans Fender Esquire: 1954. Invald i Rock and Roll Hall of Fame 1999. 1975 gjorde han sin första konsert i Sverige på Konserthuset, en spelning som blivit legendarisk och om vilken det heter att 1.500 var där men 10.000 - bland andra Ulf Lundell - säger att de var det. Showen får 2 retroaktiva getingar av Expressens Mats Olsson: \"Det hette att det skulle komma en gud men vi såg en grabb från New Jersey som ville göra både rock'n'roll och show.\" 1985 rockade Springsteen sönder Ullevi. Betongfundamenten i läktaren gav vika till \"Born in the USA\". Gårdagens konsert i Globen var hans femtonde i Sverige. ", "article_category": "culture"}
{"id": 170, "headline": "I electromusiken är allt tillåtet", "summary": "Riffande metalgitarrer, 80-talets new wave, dragqueens, disco och pompös musikalestetik. Allt är okej inom electro - musikgenren där stilen är lika viktig som musiken. DN har gästat festivalen Electroclash i trendiga Williamsburg.", "article": "Kön utanför Warsaw, en stor festlokal för polska bröllop i Brooklyn, är lång och huttrande. Ett envetet och kallt regn öser ner över satinjackor, fönade hår och spetsiga boots med smala klackar. Det rinner ner innanför sönderklippta, asymmetriska t-tröjor med färgstänk och kladdar ut gul ögonskugga och tjock kajal till de köandes högljudda irritation. För andra året i rad arrangeras festivalen Electroclash, fem dagar med electro, en genre där stil har kommit att betyda lika mycket som musik. Ett tjugotal artister och dj:er uppträder under festivalen och på scenen i kväll står gräddan av dem alla, tysk/australisk/amerikanska Chicks on Speed, kanadensiska Peaches, amerikanska Tracy and the Plastics och Brooklyn-duon W.I.T. Konserten är slutsåld sedan länge. Warsaw ligger i den polska delen av Williamsburg, den stadsdel i Brooklyn där hyrorna skjuter i höjden i takt med antalet nystartade gallerier, klädaffärer och temarestauranger. Det är hit de unga välbärgade konstnärerna, musikerna och övriga trendkänsliga 25-somethings söker sig när de flyttar till New York. Antalet svenskar i området är stort. Det är också här den musikaliska pulsådern finns och de nya klubbarna som de senaste året koncentrerat sig på att spela den minimalistiska elektroniska pop, som i USA kallas electroclash, i England för synthcore och i övriga Europa rätt och slätt för electro. Genren electro föddes i New York under det tidiga 80-talet när hiphop-pionjären Afrika Bambaataa inspirerades av Kraftwerk och med hjälp av producenten Arthur Baker blandade upp sina beats med synthslingor och samplingar. Resultatet blev minimalistisk dansmusik, ofta med talad sång och rymdestetik. Electron har existerat i olika förgreningar sedan dess, varav electroclash är den senaste och mest medialt uppmärksammade. I dag blandas influenserna hejvilt och allt är tillåtet - riffande metalgitarrer, åttiotals- new-wave, disko, dragqueens och pompös musikalestetik. Över lag hålls en mer punkig och hänsynslös attityd till musiken och i många fall är rymdfascinationen ersatt med sex. Att termen electroclash dyker upp på flikar i cd-ställ och klubbkalendarier i Sverige beror på en mediemedveten amerikan. För några år sedan hade Larry Tee, som tidigare lanserat transvestitartisten Ru Paul, precis blivit ren från ett mångårigt drogmissbruk och letade efter ny musik för att ersätta sina kemiska kickar. Han såg duon Fischerspooner uppföra stora kabaretinspirerade electromusikaler, kompletta med dansare och teaterkostymer, och han upptäckte band som A.R.E. Weapons, Crossover och Miss Kittin och bestämde sig för att samla alla band till en festival i New York. Alla viktiga engelska och amerikanska livsstilsmagasin var på plats och dokumenterade och vips var synthluggen snyggast igen och ett gäng electrotolvor ett måste i skivbacken. - Jag ser electroclash som en väldigt progressiv och politisk scen. Man kan vara vem som helst och ändå lyckas! Gay eller straight, ful eller snygg. Ingen åldersfixering. Och äntligen får man höra kvinnliga röster, säger Larry Tee. - Fältet är helt fritt. Det finns hur många alternativ som helst att testa inom den här musiken. Huvudsaken är att ha roligt! Även om Tee gärna vill se sig som skaparen av en helt ny genre, så har Europa länge haft en livlig electroscen, främst centrerad kring tyska skivbolag som International DeeJay Gigolo och Disko B. Stora namn är Miss Kittin, Dopplereffekt, Anthony Rother och Tiga & Zyntherius. Likaså har Detroit och Chicago etablerade electroscener, dock en hårdare och mindre poporienterad variant. Trots att electroartisterna försäljningsmässigt sett är en marginell företeelse så har genren ett stort inflytande just nu. Det finns en växande electroscen i Sverige med band som Naked Ape, Revlon 9, Puppetmasters och Autohorse. Soloartisten Emmon är bland de mest anlitade liveakterna i Stockholm. Och man vet att en trend har blivit mainstream när det dyker upp en Absolute Synth-samling. Precis som synthbanden på 80-talet har den nuvarande electrovågen kritiserats för att vara innehållslös och urban. Banden spelar ofta playback och satsar lika mycket krut på utseende och show som på musiken. Koordinerade danssteg, spektakulära effekter och videoprojektioner. Många av artisterna har en bakgrund inom konstvärlden och ibland är skillnaden hårfin mellan spelning och performance. Något som har en tendens att irritera musikkritiker. New York-duon Fischerspooner är spektakulärast av alla och mest kommersiellt framgångsrika. Deras debutalbum \"#1\" köptes nyligen av det engelska bolaget Ministry of Sound för en stor summa, trots att skivan redan varit släppt i två omgångar sedan 1999. I februari släpps skivan igen i Europa och USA av ett multinationellt skivbolag. - Substans i musik är överskattat. Vi har aldrig haft något innehåll och det är få band i den här genren som har det. Vi bjuder i stället på en fantastisk och glamourös show och ger folk en estetisk upplevelse. Det har visat sig vara väldigt provokativt, säger Casey Spooner, sångare i Fischerspooner. Inne på Warsaw är stämningen stel och trevande. Skrönorna från förra årets festival gör att folk verkar förvänta sig vild dekadans och glamour bland barerna och ljusgirlangerna. Men i publiken finns bara åskådare, inga aktörer och därmed händer det ingenting. Många av de som var med i fjol har tröttnat och fladdrat vidare i jakt på nästa häftiga grej. Precis det som händer alla subkulturer när fler än den innersta kretsen blir intresserade. Casey Spooner berättar att även han bojkottar festivalen i år. - Jag är glad att det finns en scen och att folk gör något. Men det har inte hänt så mycket sedan förra året. Ambitionsnivån har sänks i takt med att electroclash blir coolare och coolare. Det räcker inte att gå upp på scenen och stöna på bruten engelska, säger han. Larry Tee verkar också känna av den lite avslagna stämningen på Warsaw. Han går upp på scenen och skriker \"Is New York hot or what?!\" flera gånger, men taket lyfter inte. Det ändras dock när Chicks on Speed börjar spela. Den Berlin-baserade trion bildades i mitten på 90-talet och är ett skivbolagsdrivande konstnärskollektiv som är bland det mest tongivande och politiska inslaget inom electron. - Yta är viktigare för de amerikanska banden än de europeiska, säger Kiki i Chicks on Speed efter konserten, som helt klart är kvällens mest bejublade. Chicks on Speed har ett bord där de säljer kläder med stora internationella företagsloggor, begagnade vantar som de gjort applikationer på och deras senaste tolva \"Fashion rules\", en syrlig betraktelse över den hårt styrda och oetiska modevärlden. Kiki håller inte alls med Larry Tee om att ett politiskt engagemang är utmärkande för genren. - Det är väl vi, Peaches, Tracy and the Plastics och Le Tigre som har någon form av politiskt budskap. Rent principiellt stöder jag alla kvinnor som spelar musik, men det är komplicerat eftersom så många fokuserar så hårt på sex. Det finns många starka feministiska röster inom electron, men lika många som anspelar på de gamla klassiska könsrollerna. Där Peaches är militant och stenhård när hon kräver sitt oralsex är det flera som juckar lite för mycket för att det ska kännas bra. Kvällen innan intogs Warsaws scen av manliga dj:er med halvnakna dansöser som ålade omkring, insmorda i olja. New York-duon Avenue D framförde sin enda låt invirade i gladpack och stönade fram \"Do I look like a slut? Uh-huuuh. Shut up!\". - Man befinner sig på två helt olika ändar av spektrumet, säger Kiki och säljer en omsydd H&M-tröja med Chicks-logga på till en kille. - Men det spelar egentligen ingen roll. De som har något viktigt att säga kommer att finnas kvar långt efter det att uttrycket electroclash suddats bort från trendkartan. Ny Electro: Futurism (City Rockers/Next Ny Electro: Futurism (City Rockers/Next Stop) International DeeJay Gigolo-samlingarna (Int. DJ Gigolo/ Next Stop) Electroklash (Urban Theory/Playground). Electro från 80-talet: Afrika Bambaataa: Looking for the perfect beat 1980-1985 (Tommy Boy) The perfect beats 14 (Tommy Boy) Why is it fresh - The electro years (Distance). De två sista samlingarna kan vara svåra att få tag på. ", "article_category": "culture"}
{"id": 211, "headline": "Fler vill ge ut gratistidningar", "summary": "Bonniers vd vill inte kommentera ryktena om en ny gratistidning i Stockholm.", "article": "Bonniers vd Thomas Axén vill inte kommentera uppgifterna om att Bonnier planerar att inom kort lansera en ny gratistidning i Stockholm (DN 2/10). - Vi har som princip att aldrig kommentera några rykten eller påståenden. Om vi säger nej ena dagen tolkas det som nej, och säger vi då \"inga kommentarer\" andra dagen tolkas det som ett ja. Därför säger vi alltid \"inga kommentarer\". Enligt flera källor förbereder Bonnier en femdagarstidning som ska delas ut gratis med kolportörer vid tunnelbanan. I projektgruppen ingår bland andra Expressens styrelseordförande Thorbjörn Larsson. Däremot dementerar mediekonsulten och Metrogrundaren Robert Braunerhielm uppgiften om att han är inblandad. Han har dock ett eget projekt vid namn Cityidag, men är förtegen om vad det innehåller. - Vad som händer där beror lite på händelseutvecklingen i stort, ingenting är bestämt. Om det startas flera gratistidningar samtidigt blir det ju blodbad, säger han till DN. Men att fler aktörer dyker upp i ett kärvt annonsläge tycker han inte är konstigt: - Det som kan locka är att Metro har en marginal på 38 procent - och det är väldigt bra. Det finns fler som tror att det går att tjäna en hacka där. ", "article_category": "culture"}
{"id": 265, "headline": "\"Vi är politiska men aldrig politiskt korrekta\"", "summary": "Sveriges mest hyllade modefotograf hävdar att allt är politik. Men själv inspireras hon av sagor och skönlitteratur. - Jag vill säga att man får vara Tummelisa för en dag, säger Camilla Åkrans.", "article": "År 1996 intervjuades den då tjugotreåriga Camilla Åkrans i DN med anledning av att hon fått SFF:s (Svenska fotografers förbund) assistentstipendium. Hon talade om den mansdominerade branschen och om sin vilja att ta in skönheten i modefotot. Det är bara sex år sedan, men det var en annan tid. Ännu hade inte tidskriften Bibel startat, den första i Sverige som var besatt av att likna internationella magasin. Ännu var det ett par år kvar innan Camilla Åkrans fick sitt genombrott med omslag och huvudjobb i Bibels första nummer - och två år innan samma tidning gjorde ett reportage om tonårsflickor med titeln \"Min syster\" som väckte vild debatt kring huruvida det var pedofil-varning på bilderna eller ej. Camilla Åkrans har fortfarande en av debattartiklarna upptejpad på kylskåpet för att hon tycker att den var så dum. - Modefotografin är 1900-talets och vår samtids viktigaste konstform. Det är konstformen för folket, och för vår generation - som har lättare att relatera till italienska Vogue än till att gå på Moderna eller Nationalmuseum och titta på oljemålningar, säger hon med eftertryck. I dag är hon Sveriges mest framgångsrika kvinnliga modefotograf. Ju längre hon har arbetat, desto hårdare har hennes inställning blivit till den kritik för sin människosyn som branschen alltjämt möts av. Men mycket av modefotografin går ju alltjämt emot allt som kvinnokampen uppnått de senaste decennierna? - Feminism borde ju stå för att man hyllar starka kvinnor. Då fattar jag inte hur feminister kan hoppa på andra kvinnor som gör sin sak, som modeller eller modefotografer. Hon tycker att det är \"för jävligt\" med folk som sprejar ner H & M-affischer och skulle gärna bjuda in dem som gör det till studion, \"så att de kan berätta hur man annars ska sälja underkläder\". Camilla Åkrans röker med intensiteten hos den som säger \"privatliv, det existerar bara inte, jag jobbar 24 timmar om dygnet\". Hon kallar feminister för åttiotalsord som \"kvinnosakskvinnor\" och säger att hon \"har så svårt för det rödstrumpefeministiska\". Hon kallar sig \"utopisk\" fotograf. En typisk Camilla Åkrans-bild är väldigt vacker. Romantiskt beslöjad men ofta med en mörk underton som säger att det här inte bara handlar om några kläder att ha picknick i. - Det handlar om att jag finner inspiration i sagor och skönlitteratur. Jag skiter i att förmedla något slags verklighet, det gör så många andra så mycket bättre. Jag vill berätta små sagor och skapa egna händelser. Säga att man får vara Tummelisa för en dag. Det är länge sedan modefotot handlade om att visa ett ouppnåeligt liv i lyx, starring Cindy Crawford. Däremot har kampen för att genren ska erkännas som konst blivit viktigare och de nya klichéerna ligger i förhållningssättet till De andra, att gärna flörta med politiska strömningar, från vänsteraktivism till terrorism, eller att klä ut modeller till reclaimare eller i muslimska slöjor. Camilla Åkrans minns ett Denise Grünstein-reportage för länge sedan, fotat i New York, i svartvitt, på temat Modesty Blaise. Det var första gången hon bläddrade i en tidning och kände att \"det finns något mer än modeller med kläder rakt upp och ner i modefotot\". Nittiotalets heroin chic-trend hade hon inte mycket till övers för, inte heller för Terry Richardsons, som hon kallar det, tidelagskampanj - även om hon roades av den. - Richardson är en av våra punkfotografer. Hade det inte stått Sisley nere i hörnet utan bilderna hade hängt på Moderna så hade kultureliten applåderat. Modefoto är inte rumsren konst bara för att det är så mycket pengar inblandade. Men vi är definitivt på väg mer och mer mot de terrängerna. Tror du verkligen att mottagaren uppfattar det som konst då? - Ta bara David LaChapelle med sina rosa elefanter och datormanipulationer, det är ett fritt konstspråk direkt från hans huvud, lika mycket som Andy Warhol var konst. Men han var ju inte heller accepterad. - Mode kan vara jättepolitiskt. Vi är politiska, men aldrig politiskt korrekta. Det som hände under nittiotalet var att modefotografin alltmer började plocka upp världspolitiska kontraster, som förhållandet västvärld kontra u-länder; eller att den bara iscensatte bilden av misär fast medelst dyra redskap. Men frågan är om lånet av stoff från själva motsatsen till branschen själv, ideologiskt och ekonomiskt, verkligen sätter fingret på samhälleliga fenomen. Eller om det bara handlar om en lömsk rörelse mot en större likgiltighet inför konkreta samhällsförändringar. Ett sätt att förvilla genom att göra estetik av orättvisorna. Camilla Åkrans talar varmt om Hussein Chalayans kommentar till den arabiska världens klädseder på en visning för ett par år sedan. Modellerna kom in i fotsida burkor, som blev kortare och kortare för varje entré. Den sista var helt naken men med slöja på sig. Åkrans återkommer ofta till att modefotografin är den mest tillåtande av alla uttrycksformer. Att den aldrig fördömer eller tar parti för \"rätt och fel\". \"Pekpinnar\" är ett skällsord för henne, och för branschen. Men är det inte dags att branschen slutar avfärda all kritik som töntig moralism? - Jag hoppas ju innerligt att folk inte ser modefoto som något som handlar om klädesplagg, utan att det inspirerar till andra saker än att köpa kläder. - Allt är ju politik. Och vi modefotografer sysslar med att avspegla allt som händer, och dra ner det extremaste till en enda bild. Dels finns det ju kampanjer som till exempel Benettons, som tar upp rena politiska frågor. Dels finns det modereportage som är skildringar av vad som pågår i olika länder i världen, som terrorism. Vad är bra med det som dagens modefotografer gör? - Det är ju jättebra om det till exempel kan influera människor till att slå näven i bordet eller säga stopp. - Allt går hand i hand. Trenderna är ju en återspegling av tiderna. Det går runt, mellan oss och er på gatan. Men enligt Camilla Åkrans går det en barriär mellan dem som tar del av denna samtidens folkkonst och dem som inte har tillgång till dess språk. - Det finns ju människor som inte nås av det stora utbud av internationella tidskrifter som vi har i Stockholm, utan sitter i typ Älmhult där man bara kan få tag på Slitz och Cosmopolitan. Om det fanns lika mycket input överallt så att folk fick upp ögonen och inte bara matades med skit som Slitz - så skulle det se annorlunda ut. - Jag skulle aldrig, aldrig, kunna plåta en dokusåpatjej i ett par taskiga stringtrosor för att hon ska visa tuttarna för lumpenkillar. Hon kan inte nog påpeka hur orättvist hon tycker det är att hennes gren av branschen får skit för vad \"snaskjournalistiktidningarna\" gör. Just nu tycker hon dock att branschen står och stampar och inte vet vad eller vilket passerat stildecennium den ska exploatera. Det är \"kaos, rakt upp och ner - och befriande\". - Det är underbart att vi plockar upp subkulturer som gemene man inte skulle upptäcka annars: att vi kan spegla dem så att andra samhällsklasser och proppmätta människor blir medvetna om dem. Fakta/Camilla Åkrans Hon började med att måla på Riddarfjärdsgymnaisets reklam- och dekorationslinje, dit hon flyttat från Södertälje som tråkat ut henne med sin blandning av småstad och förort. Snabbt fann hon sig dock vara \"för kapitalistiskt lagd för att syssla med något som inte skulle ge några pengar\". I dag är Camilla Åkrans, 28 år, den svenska kvinnliga modefotograf som modellagenturerna kallar solklart mest framgångsrik och som fick tidningen Elles fotografpris förra året. Tillika kvinnan bakom de svartvita stortavlorna på Kate Moss som fyllde stan i vintras, där hon lyckats få supermodellen att se ut som om de blickar hon gav faktiskt var från hennes privata ögon och inte modellens. Hon delar sin tid lika mellan redaktionella jobb och reklam. ", "article_category": "culture"}
{"id": 274, "headline": "Är vi alla goda liberaler?", "summary": "Genom större delen av mänsklighetens historia har individen varit underordnad gruppen. Tanken att individen kan bryta sin egen väg utanför gruppen är både ny och formad av en specifikt västerländsk historia. Liberalismen är alltså varken allmängiltig eller allmänmänsklig, skriver Göran Rosenberg om en politik med problem.", "article": "Få skulle i dag säga att individen är till för samhället. Än färre att samhällets väl går före individens. Annat var det förr. Ja, egentligen alldeles nyss, innan 1900-talets kollektivistiska utopier slutgiltigt gick in i muren. Inte nödvändigtvis i muren mellan demokrati och diktatur. Också i det demokratiska folkhemmet gick plikten mot kollektivet (familjen, klassen, samhället, staten) i regel före friheten för individen. \"Plikten framför allt\" var inte bara kungligt valspråk (Gustaf VI Adolf) utan också folklig levnadsregel. \"Att göra rätt för sig\" betydde inte bara \"att stå på egna ben\" utan också \"att dra sitt strå till stacken\". I den meningen är vi numera alla goda liberaler, också de som kallar sig något annat, men som på frågan om vad som går först, individen eller samhället, tveklöst svarar individen. Inget etablerat politiskt parti skulle i dag föra fram tanken, i varje fall inte i en valrörelse, att samhället går före individen. I den mån liberalismen har en kärna så är det väl just denna; att individen går före samhället. Eller som tanken ofta formuleras: individen är ett mål i sig, inte ett medel för något annat. En ganska ny tanke som sagt. Genom större delen av människans historia har individen varit underordnad gruppen. Är det fortfarande på sina håll. Tanken att individen kan ställa sig utanför gruppen, gå sin egen väg, forma sitt eget öde, är inte bara historiskt ny utan också produkten av en specifikt västerländsk historia, från Job och Jesus till Montaigne och Mill. Liberalismen har inte uppstått var som helst, inte heller vunnit fotfäste överallt och är följaktligen varken allmängiltig eller allmänmänsklig. Den liberalism som tror sig vara det har förlorat perspektivet på sin historia och medvetenheten om sina självmotsägelser. Det är tyvärr just en sådan liberalism, eller snarare en sådan användning av begreppet liberal, som de senaste tjugo åren trivialiserat politiken i västvärldens länder, inte minst i Sverige. En av liberalismens självmotsägelser blottläggs i frågan om vad som händer när individens intressen hamnar i motsättning till samhällets. Ett tidigt svar på den frågan var att förneka den. Det fanns ingen motsägelse. Individens egenintresse var samhällets väl. Den privata synden var kollektivets dygd. Som i engelsmannen Bernard Mandevilles fabel om bikupan (1723), där \"every Part was full of Vice/Yet the whole Mass a Paradise\" (överallt fanns synd att få/alltsammans ett paradis ändå). Eller i hans samtida landsman Alexander Popes (1688-1744) närbesläktade versrader: \"Thus God and Nature link´d the general frame/And bade Self-love and Social be the same\" (Så lät Gud och Naturen bygga den sal/där självkärleken blev social). Denna vision av människan och samhället gavs tillfälle att förverkligas i 1830-talets England, då samhällets skyddsnät för fattiga och svaga togs bort och individen blev fri att förverkliga det självreglerande paradiset på jorden - med hungersnöd och social misär som omedelbar följd. Denna form av liberalism har likväl fått en kraftig renässans i nyliberalismen, som finns företrädd inom både folkpartiet och moderaterna och som på nytt postulerar att det som varje individ gör för sitt eget bästa är bra för alla. Ju mer frihet samhället ger individen (genom avregleringar och privatiseringar och omvandlingen av kollektiva beslut till individuella), desto mindre blir motsättningen mellan individ och samhälle. Och desto mindre behöver vi politiken. Om motsättningen mellan individ och samhälle inte kan avskaffas genast, så kan den det så småningom, i takt med att människan blir förnuftigare, hävdade en annan gren av liberalismen. Ett kunskapsproblem i princip. Individen är inte fri att göra vad som helst utan att göra det rätta, vilket hon kommer att göra när hon blivit förnuftig. Mellan den av förnuft vägledda individen och den på förnuft konstruerade samhällsordningen finns ingen motsättning naturligtvis. \"Den enastående källan till allmänt välbefinnande är att finna sanningen och inrätta samhällsordningen därefter\", skrev Condorcet innan han dog i den revolutionära förnuftsordningens fängelsehålor 1794. Eller som John Stuart Mill formulerade samma tanke sextiofem år senare (i \"Om friheten\", 1859): \"I takt med att mänskligheten förbättras, kommer antalet doktriner som inte längre diskuteras eller ifrågasätts att stadigt växa, och mänsklighetens välbefinnande att praktiskt taget kunna mätas i antalet och tyngden av de sanningar som befinner sig bortom allt tvivel.\" Han är till och med bekymrad, den gode Mill, över att de fria diskussioner som han anser nödvändiga för Sanningens frammejslande kommer att dö ut när alla blir alltmer överens, vilket han anser att alla så småningom måste bli. I frihetens förlängning hotar frihetens onödiggörande. Också detta en liberalism som fått en stark renässans i svenska liberala partier, dels i föreställningen om \"den enda vägens\" politik, dels i föreställningen om sambandet mellan ökad individuell kunskap och samhällets tilltagande rationalitet. I båda fallen förutsätts att vid en viss kunskapsnivå kommer individen att vilja göra vad rationaliteten bjuder. Därav betoningen av skola och utbildning som värdefulla för något annat (tillväxt, välfärd, behovet av ingenjörer) snarare än som värden i sig. Här friläggs ännu en av liberalismens motsättningar. Till en fri individ hör rimligen en fri vilja, men hur fri är viljan hos en individ som hela tiden förväntas vilja göra vad rationaliteten bjuder? Som i praktiken förväntas underordna sig teknikens och naturvetenskapens och ekonomins allt sannare rön om vad som är möjligt att vilja. Att vilja det rätta är möjligen stort, men fritt är det inte. Dagens liberaler talar gärna om individens frihet att välja, men friheten att välja är inte detsamma som friheten att vilja. Friheten att välja är i allt väsentligt en frihet på marknaden. Den bjuder oss att fritt välja vad för slags liv vi vill leva - om det liv vi vill leva kan förverkligas i val av varor och tjänster på en marknad. Kan det liv vi vill leva inte förverkligas på det sättet blir den fria viljan en chimär. Är viljan fri måste individen rimligen vara fri att vilja något annat än att välja. Ur liberalismens självmotsägelser uppstod två liberalt sinnade motreaktioner. Den första reagerade på de ohållbara konsekvenserna för samhället av tron på individens otyglade egenintresse. Den andra på de ohållbara konsekvenserna för individen av tron på samhällets förutbestämda utveckling mot sanning och rationalitet. Den första var en liberalism som inte längre förnekade motsättningen mellan individ och samhälle och som därför krävde ett samhälle som skyddade de svaga och höll tillbaka de starka. I Sverige kom den att kallas socialliberalism och spela en viktig roll för demokratins framväxt. Den andra var en liberalism som hävdade att individens frihet inte kunde baseras på människans förmåga till förnuft (det upplysta egenintresset), utan måste baseras på hennes behov av erkänsla och mening. Behovet av erkänsla följde av den mänskliga individens beroende av andra människor, inte bara för sin fysiska överlevnad utan också för sin sociala tillblivelse. Behovet av mening följde ur människans medvetenhet om förflutenheten, framtiden och döden. Båda behoven var djupt allmänmänskliga, ja, rent av antropologiska till sin natur, däremot fanns det inget allmänmänskligt sätt att tillgodose dem på. Vad som var meningsfullt för en individ var det inte nödvändigtvis för en annan. Vad som gav erkänsla och mening i en kultur, gjorde det inte i en annan. Individen var fri att bli sig själv, men kunde bara bli det i ett ständigt skiftande kulturellt och socialt samspel med andra. Det var följaktligen en liberalism som utgick från att skilda individer med skilda förutsättningar, formade i skilda sammanhang och under skilda omständigheter, skulle utveckla delvis skilda och delvis oförenliga värderingar av hur livet borde levas. Det var en liberalism, i den mån den nu kallade sig det, som betraktade olikhet och värdekonflikter som givna inslag i den mänskliga tillvaron och därmed som den ofrånkomliga utgångspunkten för varje samhällsordning som ville göra individen till alltings mått och mål. Egentligen är det fel att tala om denna tankegång som en liberal reaktion. I väsentliga delar föregick den liberalismen som begrepp och idé. Den finns redan hos Michel de Montaigne (1533-1592) som i sina essäer postulerar såväl individens frihet från samhället som hennes bundenhet till det. Det förra förutsätter det senare. Individen kan inte bli fri om hon inte också är bunden. \"Det finns inget så osocialt och socialt som människan, det ena är hon genom sin last, det andra genom sin natur\", skriver han. Det är en liberalism som kan spåras hos Montesquieu, Edmund Burke (som i viktiga avseenden var liberal, inte konservativ), David Hume, Benjamin Constant och Alexis de Tocqueville. Det är en liberalism som utgår från individualitetens sociala natur, som avvisar både egenintresset och rationaliteten som individualitetens grundval, som bejakar att individens drivkrafter och värden är komplexa, konfliktframkallande och delvis outgrundliga. Särskilt väl företrädd är nu inte denna liberalism, i varje fall inte inom politiken. Inom filosofin och idéhistorien däremot har den blivit föremål för ett nyväckt och delvis nyartikulerat intresse i takt med att liberalismen \"segrat\" och därvid antingen trivialiserats intill meningslöshet eller fått se sina inre självmotsägelser förvandlas till yttre politiska konflikter i en tid av inre och yttre fiendebortfall. Ett centralt begrepp i denna form av liberalism är värdepluralism, det vill säga föreställningen att de viktigaste konflikterna i ett samhälle inte står mellan ont och gott utan mellan gott och gott. Sådana konflikter kan i princip inte lösas eftersom de värden som står emot varandra är på en gång likvärdiga och oförenliga (det ena goda kan bara förverkligas på det andras bekostnad). \"Rättvisa är konflikt\" (Justice is conflict), hävdar den brittiske filosofen Stuart Hampshire i en bok med samma namn. Rättvisa procedurer för hantering av konflikter mellan gott och gott är vad ett liberalt samhälle kan och bör eftersträva. \"Det är inte bara möjligt utan också sannolikt\", skriver Hampshire, \"att de flesta av de moraluppfattningar och livsstilar som kännetecknar kommersiella, liberala, industrialiserade samhällen kommer att uppfattas som alltigenom förhatliga av betydelsefulla minoriteter inom dessa samhällen.\" Uppgiften för liberalismen är därvid inte att förorda en livsstil framför andra, utan att kämpa för legitimiteten och rättvisan i hanteringen av ofrånkomliga konflikter mellan dem. Kanske vi inte ska kalla detta liberalism längre eftersom begreppet blivit så starkt förknippat med nyliberalismens individualism eller framstegsliberalismens konfliktförnekelse. Den franske författaren och filosofen Tzvetan Todorov kallar det inte heller så. Han kallar det aktiv humanism, men menar ungefär samma sak. I sin bok \"Imperfect Garden; The Legacy of Humanism\" spårar han tre grundvalar i en sådan tanketradition. Den första är Jagets autonomi, människan styr sina handlingar. Den andra är Duets ofrånkomlighet (finality), människans handlingar rör och berör alltid en annan människa. Den tredje är universaliteten hos Dem, alla människor hör samman. Oavsett vad vi väljer att kalla en sådan tanketradition är det uppenbart att den står i strid med såväl individualismen som determinismen i de politiska program som i dag kallar sig liberala. Det är en tanketradition som utgår från att ingen individ är möjlig utan samhälle, ingen frihet möjlig utan konflikt, ingen ordning möjlig utan mångfald. I dagens politiska landskap skulle en sådan liberalism kämpa för en konstitutionell omdaning i såväl Sverige som Europa med syfte att stärka länkarna mellan individ och samhälle, vitalisera politiken, öka förmågan till rättvis konflikthantering och lägga olikhet och mångfald till grund för samhällsordningen. Det är en liberalism som förvisso inte producerar några givna svar men som åtminstone ställer några givna frågor, vilket i mina ögon är att föredra framför en liberalism som för närvarande gör tvärtom. ", "article_category": "culture"}
{"id": 311, "headline": "Örn hittar ny roll på teatern", "summary": "Peter Örn vill spela en roll i samhället - vare sig det handlar om partipolitik, humanitärt arbete eller kultur. Som ny vd för Riksteatern vill han skapa \"konstnärliga rum\". Höstrepertoaren bjuder bland annat på Norén, Fosse och gästspel som Rob Beckers \"Grottmannen\".", "article": "Partisekreterare i folkpartiet. Generalsekreterare i Röda korset. Vd för Riksteatern. För Peter Örn handlar det inte om en rad uppbrott utan om en helt logisk utveckling. När han blev uppringd av Riksteaterns dåvarande ordförande Eva Gillström och tillfrågad om vd-tjänsten reagerande han spontant avvärjande. Hans nästa tanke blev \"jaså, var det det här det skulle bli\". Som vd på Riksteatern har han inget konstnärligt ansvar, till exempel för repertoaren. Peter Örn ser som sin främsta uppgift är att upprätthålla en organisation som ger rum för det konstnärliga skapandet. Med respekt för allas konstnärliga integritet. \"Du vet väl inget om teater\", fick han höra åtskilliga gånger när han fick jobbet. - Jag kände att det fanns ett sammanhang med det jag gjort tidigare, en roll i samhället som har att göra med det som är viktigt för människor, det må sedan vara partipolitik, humanitärt arbete eller kultur. Och jag lockades av att lära något nytt av människor som konstnärligt gestaltar det som är viktigt i livet. För mig var det ett helt nytt område. Han nämner några starka upplevelser från sin första tid på Riksteatern: Noréns uppsättning av Tjechovs \"Måsen\" och över huvud taget den fördjupade kontakten med Noréns dramatik; den ordlösa sorgen och desperationen när Graham Tainton kommenterade ett vidrigt vittnesmål i Carsten Palmaers sydafrikapjäs \"Sanningens pris\" med en step; koncentrationen och värmen under Lennart Hjulströms repetitioner av Noréns \"Tyst musik\". Där, om någonstans, uppstod rum för konstnärligt skapande. I höst skall Peter Örn besöka själva grundbulten i Riksteatern, det vill säga teaterföreningarna landet runt och undersöka hur man kan få fler att delta i deras ideella arbete. Främst vill han arbeta för att fler unga engagerar sig. - Men jag vill inte skriva några recept för hur de skall arbeta. De har kunskapen om hur deras miljö ser ut och fungerar, det jag kan göra är att bidra till att stärka dem i deras identitet och se till att den diskussionen kring de värderingar Riksteatern står för hålls levande: tolerans, mångfald, bredd och kvalitet. Balansen mellan ekonomi och konstnärlig självständighet är en fråga som sysselsatt Peter Örn en hel del. - Vi är väldigt beroende av statliga anslag, ett ensidigt beroende som inte är bra för vår integritet . En av mina långsiktiga strävanden är att finna fler finansiärer och öka publikintäkterna - utan att göra oss beroende av sponsorer. . - Jag måste lära mig mer om teaterekonomins grundlagar, säger Peter Örn. Han använder i stort samma liknelse när han talar om en regissörs arbete och sitt eget som vd: att skapa att rum för konstnärliga uttryck. För hans del handlar det om att ge ekonomiska ramar och att hålla samtalet kring de grundläggande värdena levande. Som ekonomiskt ansvarig måste han ju i besparingstider fatta obehagliga beslut som kan göra människor illa. - En chef måste ta de svåraste besluten och det är jag inte rädd för. Men samtalen måste föras med största respekt för individen, säger han. Att arbeta på en teater har fått honom att reflektera en hel del över språket och över skillnaden mellan det politiska språket och det konstnärliga gestaltandet. För en tid sedan blev han ombedd att hålla ett tal i ett politiskt sammanhang och han märkte att han tappat det språket: - Det politiska språket upprätthåller en distans och det går ut på att veta vad som är rätt och att finna fel hos andra. I stället för att ställa frågor och lämna språket öppet för vars och ens erfarenheter: det finns inga politiska lösningar på de stora existentiella frågorna. - Och inte heller räcker det politiska språket till för det som har med liv, kärlek och död att göra. Riks Drama:Tyst musik, av Lars Riks Drama: Tyst musik, av Lars Norén Regi: Lennart Hjulström. Samarbete med Stockholms stadsteater, turnépremiär i Motala 24 september. Någon kommer att komma, av Jon Fosse. Regi: Eirik Stuboe, premiär i Hallunda 4 oktober. Stilla vatten, av Lars Norén Regi: Lars Norén, samarbete med Judiska teatern i Stockholm, premiär på Judiska teatern 12 oktober. Riks gästspel, ett urval: Grottmannen, av Rob Becker Regi: Bjarni Thorsson, samarbete med Vicky von der Lancken och Thorsson prod, premiär 23 september i Gävle. I huvedet på August, av Ole Forsberg Regi: Ole Forsberg, premiär 24 september i Ulricehamn. Magister Bläckstadius, av August Blanche Regi: Gunilla Nyroos och Emma Bucht, premiär 3 oktober i Nyköping. Samt gästspel av: Västerbottensteatern, Kenneth Kvarnström, Teater Västernorrland, Stockholms improvisationsteater, Friteatern, Panikteatern och teater X & Y. ", "article_category": "culture"}
{"id": 318, "headline": "Muslimsk feminist granskar väst", "summary": "Fatima Mernissi ifrågasätter i sin nya bok vem som är mest frigjord: en muslimsk kvinna i slöja eller en 45-årig västerländsk kvinna som svälter sig för att vara lika slank som ett barn?", "article": "Vad händer när Shahrazad, sagoberätterskan i \"Tusen och en natt\", reser västerut? Den marockanska sociologen och feministen Fatima Mernissi menar att allt som återstår av denna enastående, insiktsfulla och kvicktänkta sagoberätterska i den västerländska tappningen är yta och kropp. I öst hyllas Shahrazad för sin berättarkonst, sina politiska och filosofiska insikter. Hon bevisar att kvinnor genom att skaffa sig kunskap kan göra uppror och samtidigt befria männen från sitt \"narcissistiska behov av enkelspårig likriktning\" som Mernissi uttrycker det. Om Shahrazad hade förfört kungen med dans och vackra kläder hade hon avrättats som så många fruar före henne. I sin bok \"Shahrazad reser västerut\", som kommer ut i slutet av augusti, ifrågasätter Fatima Mernissi vem som är mest frigjord: en muslimsk kvinna i slöja eller en 45-årig västerländsk kvinna som svälter sig för att vara slank som ett barn? Fatima Mernissi är en muslimsk feminist, hon sneglar inte västerut utan går tillbaka till de muslimska källorna för att hitta argument och utveckla sina feministiska tankegångar. Kvinnoförtrycket i muslimska länder i dag har inget med profeten Muhammed att göra. Fanatiska män har kidnappat religionen för sina egna syften menar författaren: - Profeten gjorde inte kvinnorna illa, han höjde aldrig rösten eller handen mot en kvinna. Han stoppade våldet mot kvinnorna, säger Mernissi på telefon från sitt sommarhus vid Marockos Atlantkust. - Jag tror inte att det är lätt att vara kvinna vare sig i öst eller väst. Men ingen här i Marocko förväntar sig att en kvinna är dum, tvärtom tar de det för givet att du är intelligentare än de själva. Det finns procentuellt fler kvinnor vid universiteten i den muslimska världen i dag än i väst, säger hon och hänvisar till undersökningar som Unesco har gjort. - Här i öst finns det ingen intellektuell diskriminering. Kvinnor anses ha samma intellektuella förmåga som män. - De västerländska männen har bestämt att de har monopol på intellektuellt tänkande och att kvinnor bara är en kropp. Det här är ett västerländskt problem. Immanuel Kant gjorde åtskillnad mellan förnuft och kropp. Förnuftet är mannen och kroppen är kvinnan. I sin nya bok ikläder hon sig rollen som en resenär i Västerlandet. Hon upptäcker väst såsom kvinnliga resenärer förr upptäckte Orienten. Bokens huvudtema är \"det andra\" - i det här fallet västerländska män och deras relationer till kvinnor. Det Mernissi inte förstår är varför västerländska män ler när hon säger att hon tillbringade sina första år i ett harem. Den klassiska bilden i väst är ett hus fullt med nakna eller halvklädda kvinnor, lättjefulla haremsvarelser. Myten om haremet har etsat sig fast tack vare västerländska tolkningar av böcker som \"Tusen och en natt\", Hollywoods \"tutt- och sandfilmer\" eller avklädda haremsmålningar. Hennes manliga guider i Europa avslöjar att de också längtar efter ett harem. Hennes franska vän Jacques svärmar för Jean Auguste Dominique Ingres yppiga odalisker. I hans tavla \"Det turkiska badet\" (1862) tittar nakna och drömska kvinnor ut i intet och fixerar blicken långt bort i horisonten. I Västerlandets bild av haremet finns inget hot, ingen avundsjuka, inga intriger, sexkrig, utrymmesbrist eller för den delen kvinnor som förvrider huvudet på sina män. Det är framför allt avsaknaden av hot som fascinerar Fatima Mernissi. Hennes harem är fullt av konflikter och svartsjuka. Fatima Mernissi kallar det ironiskt att medan de västerländska männen drömmer om lättjefulla och passiva haremsvarelser så fantiserar muslimska män om självsäkra, viljestarka och okontrollerbara kvinnor. I den muslimska litteraturen eller måleriet är kvinnorna aktiva. I gamla miniatyrmålningar har kvinnor dragit ut på jakt eller spelar hästpolo. I den persiska berättelsen \"Shirin och Khosrou\" rider prinsessan ensam i flera hundra mil för att hitta sin älskade. - Om män känner att de behöver stänga in oss beror det på att de är rädda. Män fruktar oss av en speciell anledning: Blunda och föreställ dig att du är född av en man, föreställ dig det! Det är svårt, eller hur? Män är födda av kvinnor, det sätter kvinnan i en viktig maktposition, men vi erkänner inte den. - I öst använder männen rummet för att kontrollera kvinnorna. Männen delar upp rummet i en privat del och en offentlig. Männen har bestämt att kvinnorna bara har tillträde till den privata sfären medan männen har tillträde till båda. Slöjan är ett sätt att kontrollera kvinnan utanför hemmet. De västerländska männens bild av de orientaliska kvinnorna har liten verklighetsförankring, men den säger desto mer om den västerländska drömkvinnan, upptäcker Fatima Mernissi under sin resa i tid och rum. På 1930-talet när muslimska kvinnor fick rätt att studera vid universitetet, att utbilda sig till advokater och piloter, och kunde gå ut utan slöja fortsatte konstnärer som Matisse att måla passiva haremsdamer. Men harem är inte något typiskt muslimskt fenomen, konstaterar Fatima Mernissi. Hon berättar hur hon tvingades gå tomhänt från ett varuhus som bara säljer märkeskläder när hon var på besök i USA. Det fanns ingen kjol i hennes storlek. - Kvinnorna måste alltid vara unga i väst. Det är därför den största damstorleken på de här varuhusen är sex, som egentligen är en barnstorlek. Kvinnan tillåts inte att bli vuxen. Om du är över 40 år så har du breda höfter och stora bröst. Men det är förbjudet i väst, kvinnorna har inte rätt att utvecklas och bli vuxna utan ska ha små beniga barnkroppar. I väst använder männen tiden för att kontrollera kvinnorna. Det är män som kontrollerar modeföretagen och reklambranschen och de i sin tur definierar ramarna för västvärldens harem. För Fatima Mernissi är storlek sex ett av de värsta tänkbara straffen för en kvinna. Fakta/böcker av Fatima Mernissi \"Shahrazad reser västerut, Olika kulturer, olika harem.\" Översatt av Lena Anér Melin, Norstedts, 2002. På svenska har tidigare utgivits \"Drömmar om frihet\", Norstedts, 1994. ", "article_category": "culture"}
{"id": 319, "headline": "Åldersnojan härjar i popvärlden", "summary": "Vi går mot en jubileumshöst. Elvis har varit död i 25 år, Abba fyller 30 och Stones 40 år. Samtidigt som artisterna blir allt yngre måste rocken tampas med att dess grundare går in i medelåldern. Hade Elvis varit lika hyllad i dag om han hade fortsatt att vara en fet man i sparkdräkt? Knappast. Eller?", "article": "I hitlåten \"Without me\" ger sig Eminem på kollegan Moby och rappar \"you 36 year old bald headed fag, blow me/You don´t know me, you´re too old/let go it´s over, nobody listens to techno\". Eminem gillar inte Moby och dissar därmed hans ålder. Men det mest skrattretande i texten är faktumet att Eminem är 30 år, bara sex år yngre. Åldersnojan i musikbranschen håller på att gå i spinn. - Unga popsnören har alltid funnits. Men det svåra i dag är att det finns ett jättegäng 52-åriga rockare som bara blir fler och fler. Och många har svårt att vänja sig vid det, säger Stefan Wermelin, radiojournalist bakom den rosade musikhistoriska serien \"Livet är en fest\". Inom alla kreativa världar bereds det plats för \"det unga geniet\". Men efter debuten väntar en lång vandring för att nå de riktigt stora rollerna, de tunga regiuppgifterna eller de högst ansedda konstgallerierna. Inom popen och rocken är det först nu som en liknande struktur kan skönjas. Genren har blivit tillräckligt gammal för att ha ett äldre garde. Och det här är naturligtvis kontroversiellt. - Den ursprungliga rockmyten är ju baserad på att man ska \"live fast, die young\". Om du är Kurt Cobain och dör när du är 27, då har du ju alla rockestetiska kriterier. Du behöver aldrig bli gammal, tjock och skallig. Du behöver aldrig leva upp till något. Rockromantiken handlar ju oerhört mycket om estetik. Antalet artister som står över detta, som är så bra att det inte rör dem i ryggen, är väldigt få, säger musikjournalisten Andres Lokko. Höstens tre jubilarer är praktexempel på hur man kan åldras inom musikvärlden. De som vägrar ge sig - Stones. De som lade av i rätt ögonblick - Abba. Och de för tidigt döda - Elvis, som enligt många kanske inte dog tidigt nog. Rockmytens bas är en ung ensam man som våndas och till sist dör för oss. Dekadens är bara beundransvärt i rockvärlden om den sker hos unga män. Gärna vackra unga män med ett tungt hjärta, tunn skinnjacka och kemiska besvär. Listan på de för tidigt döda är lång. Först ut är Buddy Holly och Eddie Cochran i rockens begynnelse. Sedan har de följts av Jim Morrison, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Ian Curtis, Kurt Cobain och nu senast Aaliyah och Lisa \"Left Eye\" Lopes. Alla dessa lämnade någon form av avtryck på rockhistorien redan innan de dog. Men en hastig sorti kan sätta en oväntad guldkant på de mest alldagliga av insatser. Jeff Buckley är ett omtvistat exempel. - Tragik säljer oerhört mycket. Den mest sålda singeln i England 1964, trots Beatles, Stones och hela engelska popvågen, var \"I love you because\" med countrysångaren Jim Reeves. 1965 var det \"Distant drums\" med samme Jim Reeves. Han är ett tidigt exempel på att en artist blir ännu större efter döden. När hans flygplan kraschat sprang alla tanter ut och köpte skivor, säger Stefan Wermelin. Störst av alla döda legender är Elvis. Han står i en kategori för sig då han hann med två separata karriärer innan han gick bort. Många tidiga Elvis-fans skulle nog helst inte ha velat se hans fysiska förfall på de glittriga scenerna i Las Vegas. Arne Lund, ordförande i Taking care of Elvis, en av Sveriges flera Elvisfanclubbar, berättar att han har Elvis sista konsert inspelad på video, men han klarar inte av att se på bilderna, utan nöjer sig med att lyssna på musiken. Men trots det tror Arne Lund inte att Elvis skulle ha varit lika stor i dag om han hade dött pre-Las Vegas. - Med alla de kontakter man har via klubben har jag märkt att ungdomarna fokuserar sig väldigt mycket på 70-talet. De bryr sig inte om hur han såg ut 1977, han var toppen för dem då också, säger Arne Lund på telefon från Pajala. Om man inte avlider, är nästa viktiga steg att lägga av helt. Band som splittras på toppen kommer alltid att hyllas för det, oavsett vad de hittar på efteråt. Morrissey kan släppa hur många dåliga skivor som helst eftersom han en gång lade ner Smiths. Ebba Grön är ett svenskt exempel. The Beatles och The Jam är andra. Integriteten skyddas för alltid. Det tydligaste exemplet är Abba som efter att de splittrades 1983 aldrig har jobbat tillsammans igen. Bandet har dessutom haft stenhård koll på hur deras musik getts ut och använts. Abba-låtar har inte licensierats till reklam eller funnits med på otaliga tv-shopsamlingar. När Abba-Teens dök upp såg Björn och Benny genast till att sätta stopp för namnet för att hålla varumärket vid liv. Björn och Benny har skött sina karriärer på ett föredömligt sätt. Och därför skulle det vara nästintill en världssensation om Abba gör comeback med en återföreningsspelning i Globen. Inte ens Stikkan Andersons dotter, skivbolagschefen Marie Ledin, vill se Abba igen. - Tänk dig Abba live år 2003. Det är det värsta jag kan tänka mig. Man vill ju ha kvar illusionen av vad de var. Man vill inte få minnet förstört. Abba får MVG i åldrande. Om Björn och Benny är grå eminenser inom pop- och musikalvärlden är Bruce Springsteen ett annat exempel på artister som klarat sig genom skärselden. Liksom Tom Waits, Bob Dylan och Neil Young - artister som kört på i samma spår i trettiotalet år och som åtnjuter högsta vördnad i dag. Ingen skulle komma på tanken att kalla dem patetiska. Tråkiga möjligen, men inte löjliga. Rolling Stones har däremot fått utstå spott och spe ända sedan början av 80-talet när folk först började tycka att det var dags för Jagger att sluta sprätta omkring på scenen som en hormonstinn ungkalv. Och även i dag är Stones det band som är lättast att håna, trots - eller kanske just på grund av - det faktum att de säljer ut arenor över hela världen på rekordtid när de turnerar. Allt är angripbart. Jaggers konstiga klädstil, hans vilja att jobba med de coolaste producenterna och att han nu adlas. Problemet ligger i texterna, hävdar Andres Lokko. - Stones har aldrig haft ett personligt tilltal. Ingen lyssnar på \"Brown sugar\" och känner att \"det här handlar om mig\". De har aldrig varit poeter eller erbjudit tröst. I dag är de bara en nöjesmaskin, helt uppenbarligen en väldigt effektiv sådan, som vid sidan av Coca-Cola och Sinatra är en av 1900-talets största symboler för 60-talet. Det är hur tråkigt som helst att titta på, men du betalar ju för att gå på museum och inte för att se det bästa du sett i hela ditt liv. Rolling Stones har ändå klarat sig med hedern i behåll jämfört med band som Grateful Dead, Kiss eller Who. Hur paradoxalt är det inte att Roger Daltrey, 58 år gammal, står på scen och gapar \"hope to die before I get old\" i \"My generation\", den värsta \"flytta-på-er-gamlingar\"-låten någonsin. Eller, naturligtvis, Smokie. Det engelska 60-talsbandet som bara haft en egentlig hit med \"Living next door to Alice\", men som ändå dyker upp med \"Swedish collection\" efter \"Smokie uncovered\" och landar på svenska försäljningstopplistan redan efter första tv-reklamen. Samtidigt som Sweet står och tröttrockar på Ålandsfärjan inför en nostalgisk publik. Här är själva antitesen till rockmyten. Man kan spåra rockmyten ända bak till romantikens lovsång till det primitiva och naturliga. Upproret mot klassicismen och den måttfulla, goda smaken. Uppfattningen av ungdomen som något mycket bättre och viktigare än ålderdomen har funnits i över hundra år. Med 60-talet blev den starkare än någonsin. Men samma kommersiella krafter som då gjorde popkulturen till big business tvingar nu densamma att vara en angelägenhet för, av och med den köpstarka medelåldern. Rockmusiken är fortfarande det konstuttryck som bygger sin existens på allt som kopplas till ungdom: revolt, frihet och respektlöshet. Men så fort ungdomen passerats blir den en fälla för den som byggt hela sin image och sitt innehåll på att vara ung arg och skitsnygg. I det långa loppet får en arrogant \"fuck you, grandpa\"-attityd helt enkelt inte samma patina som existentiellt grubbleri. De gamla artister som fortfarande respekteras i dag har aldrig haft ungdomen som huvudgrej. Att Stones lyckats upprätthålla sin storhet kan bero på att de är så fullständigt ärliga med att de vill vara unga, samtidigt som de så uppenbart inte är det. I den paradoxen ligger kraften som gör att 56.000 personer kommer att sitta på Ullevi nästa gång de kommer dit. De känner alla likadant. Fakta/ Abba: Bildades 1971. Splittrades 1983. I år är det 30 år sedan första skivan. Firas med stor gala i Globen 22-24 augusti med bland andra Dionne Warwick och Barbara Hendricks. Abba har själva inget att göra med arrangemanget. Har sålt cirka 350 miljoner skivor (enligt Universal). Andra som lade av i rätt tid: The Smiths, Ebba Grön, The Jam, The Beatles, NWA Elvis: Född 1935. Död den 16 augusti 1977. Har varit död i 25 år. Firades runt hela världen, men mest vid Graceland. Har sålt över en miljard skivor (enligt RCA). Andra för tidigt döda: Jimi Hendrix, Janis Joplin, Richey i Manics, Bob Marley, Jim Morrison. Rolling Stones: Bildades 1962. 40 år sedan start. Firar med en världsturné och dubbelalbumet \"40 Licks\". Har sålt minst 250 miljoner skivor (svårt att beräkna då de bytt skivbolag flera gånger). Andra som vägrar lägga av: Who, Iggy Pop, Kiss, Oasis, Status Quo. ", "article_category": "culture"}
{"id": 327, "headline": "Fattig filmbransch söker ny väg", "summary": "De statliga filmstödspengarna är slut och branschen letar desperat efter pengar. Då kommer första resultatet av Götafilms och MTV:s otraditionella samarbete, långfilmen \"Bäst i Sverige\". Kan produktionsbolagen rädda svensk film?", "article": "Under ett par års tid har produktionsbolagen smugit sig närmare och närmare den \"fina\" långfilmsbranschen. Nu kommer resultatet av ett otraditionellt samarbete mellan filmbolag och teveproducent. Peter Birros och Ulf Malmros nya film \"Bäst i Sverige\" är producerad av Göteborgsdramat, Götafilms och produktionsbolaget MTV:s gemensamma företag. Göteborgsdramat bildades för drygt två år sedan. Konstnärlig och kommersiell trovärdighet skulle mötas. Götafilms succéer hette \"Det nya landet\" och \"Sommaren\". MTV:s hette \"Popstars\" och \"Gladiatorerna\". En manustävling utlystes där man sökte berättelser till sina fem första långfilmer med vidhängande dramaserier för teve. Här skulle det göras konstnärlig bruksfilm. MTV skulle skynda på produktionen och göra den billigare, medan Götafilm bidrog med kontaktnät och kulturellt kapital. Men när \"Bäst i Sverige\" har premiär, den 30 augusti, är det utan kopplad teveserie och med lika hög budget som vanligt. Luften har gått ur marknaden. Tevekanalerna har inte pengar till dramasatsningar. Till och med \"Vita lögner\" är för dyrt. MTV valde att vara med trots att de redan från början visste att det inte skulle bli dramaserie av \"Bäst i Sverige\". Det handlar dock inte om pengar längre. Ett av huvudskälen är enligt vice vd Mikael Wallén att personalen tycker det är kul att jobba med långfilm. - För nästa satsning, gangsterkomedin \"Smala Sussie\" hade vi utvecklat ett tevekoncept, men det har inte gått att sälja. Dramaserier ligger inte i topp på de kommersiella kanalernas önskelista just nu. Men vi tänker fortsätta med film ändå. En av de samarbetsfördelar Göteborgsdramat ändå sett resultat av är enligt Götafilms vd Christer Nilsson de breddade kontaktnäten. - MTV har tillfört nya former för finansiering, säger han. Det är vi i starkt behov av, särskilt nu när filmstödspengarna är slut. Och det var delvis den framgången som fick regissören Ulf Malmros att nappa. Han får tjugo trettio manus om året, men väldigt sällan något färdigfinansierat som bara är att sätta i gång med. Ulf Malmros säger sig känna av att branschen är svag. - Omkring mig ser jag hur folk lämnar sina yrken och börjar jobba med andra saker, säger han. Om några år kommer det bara att finnas gröngölingar att jobba med. Men Mikael Wallén tror inte att produktionsbolagen kan rädda svensk film. Marknaden har blivit svagare och även för dem har det blivit svårare att få loss pengar. Dessutom var det svårare än han trott att göra långfilm. - När produktionsbolagen började arbeta med serier som sedan gjordes om till långfilm och gjorde stora såpaproduktioner så kändes det inte som om steget var långt. Tittade man i filmbolagens budgetar såg det ut som om man skulle kunna göra samma sak på halva tiden. Varför gick inte det? - Dels på grund av tekniken, att film är mer krävande än videoinspelningar; dels på grund av att man inte kan styra manus på samma sätt. För teve beställer man ett drama med tre inspelningsplatser och två huvudpersoner, då är det lätt att styra upp produktionen och hålla kostnaderna nere. I film är den konstnärliga idén viktigare. Får man ett bra manus filmar man det som det är. ", "article_category": "culture"}
{"id": 343, "headline": "Han får Allan Edwalls sånger att gnistra", "summary": "Stefan Sundström har sjungit in tolv sånger av Allan Edwall. För en gångs skull känns det rätt för honom att tala om hur bra den nya skivan är. Sundström har släppt in Edwalls sånger till storstan.", "article": "- Jag ser som mitt uppdrag att få folk att fatta hur stor han är. Att helt enkelt få in honom i samma klubb som Cornelis och de andra. Stefan Sundström sitter i sitt kök och pratar om en av den svenska visans stora. På den kommande skivan \"Sundström spelar Allan\" tolkar han tolv sånger ur Allan Edwalls katalog. Det är en av sommarens varmaste dagar och Stefan Sundström kommer runt hörnet av huset med kudde och boken \"Singel i Sumpan\" under armen när jag och fotografen svänger in på gården. Före intervjun ringde han upp och sa \"Äh, fan vad varmt det är. Kan vi inte gå och bada?\". Nu har han redan hunnit ner till stranden med sin dotter. Han är klädd i jeansshorts och blått linne och bjuder på grapefruktjuice. Han bor tillsammans med fru och barn i en ombyggd lantarbetarbostad ute vid åkrarna på Färingsö. Det är tillräckligt långt utanför Stockholms innerstad för att inte ens täckas av telefonkatalogens kartor. Bara en bit härifrån ligger barnbyn Skå, där Stefan arbetade i flera år. - Det är få i min generation som över huvud taget känner till att Allan gjorde sånger. Jag har alltid vetat att de är bra, men det var först på 90-talet jag började lyssna på honom på allvar. Och när jag skulle leta reda på hans skivor gick de inte att få tag på. Emils pappa. Carlsson i \"Hemsöborna\". Den gamle skomakaren i \"Vem älskar Yngve Frej?\". Teaterdirektör Ekdahl i \"Fanny och Alexander\". Det räcker med att nämna Allan Edwalls namn så flimrar en stor del av svensk teater-, film- och tv-historia fram innanför ögonlocken. Så till den milda grad att den skymmer de sånger han smög ut på skiva i skiftet mellan 1970- och 80-tal. Edwall kallade sig själv för hoppjerka, och kanske är det därför hans sånger är så märkligt undanskuffade. Var människa på sin plats. Edwalls sånger var osentimentala betraktelser av livet underifrån. Beska, drastiska, märkligt muntra sånger. Man kan på sätt och vis höra i både text och musik att Edwall hade rötterna i lilla jämtländska Hissmofors. Allan Edwall sa att han stämde sin musikaliska samhällskritik i folkviseton och melodierna är gnolvänliga bitar i tretakt som passar bra till dragspel eller fiol. De låter bekanta redan första gången man hör dem. Sundström har släpat in Edwalls sånger till en gatukorsning i storstaden. Eller i alla fall till ett dansgolv på ett stadshotell. Han har spelat in skivan tillsammans med delar av Weeping Willows (som ju också är Stefans gamla kompband Apache) och organisten Martin Hederos från Soundtrack Of Our Lives och duon Hederos/Hellberg. Resultatet är en mer dämpad Sundström och samtidigt en dramatisk, mer svartgnistrande Edwall. - Jag älskar tretakt, blir till exempel mycket berörd av vals. På det viset har jag väl alltid varit gubbe. Weeping hatar å andra sidan folkmusik. Och det är väl i det jiddret som den här plattan har skapats. Han säger att han känner sig hemma i en äldre svensk musiktradition, minns de sånger hans pappa från Dalarna brukade sjunga. Han tycker heller inte det är konstigt att leda gamla tanter genom \"Jungman Jansson\" i \"Allsång på Skansen\" (som han gjorde häromveckan). Så gammal punkare han är. - Jag märker att jag måste försvara det där. Det finns så mycket hipnoja i rockkretsar. Men om det är ett slags \"folklighet\" att sjunga tillsammans - så visst! Han visar sina trädgårdsland och växthuset och vi sätter oss i skuggan av hönshuset. När Stefan skulle vara med i \"Allsång på Skansen\" hade han velat sjunga Edwalls \"Dystervals\", men de tyckte den var - just det - för dyster (gjorde i stället \"Kom\", en möjligen mer lättsmält text). Men han vill inte hålla med om att Edwalls texter är enbart svarta. - Det finns en jävla konstig glädje där också, säger han och börjar sjunga de första raderna ur \"Far\": \"Men har man sett på själve far/som valsar runt med rumpan bar/och inte skor eller byxor har/Och aldrig några pengar.\" - Edwalls texter handlar om att livet kanske inte blev så lyckat som man trodde det skulle bli. Att acceptera livets trasighet. De handlar om att våga fejsa döden. Hans texter talar till en erfaren människa, det finns inte så många andra som gör det. Kanske den sene Cornelis eller Willie Nelson och en del andra countrysångare. - Samtidigt finns där också mycket av svensk sommar, i både text och musik. Stefan Sundström träffade Edwall en gång, i samband med ett pratprogram i tv. Och där uppstod en ömsesidig sympati. - Jag fick något slags son-känslor. Det är så sällan man träffar en äldre man som man kan känna förälskelse inför. Jag tror man behöver det. - Jag menar, jag är ingen tonåring längre. Hur åldras man, hur blir man med värdighet 60 bast? Det måste helt enkelt finnas utrymme för resonemangen hos en oönskad gammal gubbe. ", "article_category": "culture"}
{"id": 403, "headline": "FBI får övervaka hemdatorer", "summary": "USA:s justitieminister John Ashcroft lägger sig inte bara i vad folk läser, som DN berättade lördags. Hans nya patriotlag ger också FBI rätt att registrera minsta tangentnedslag på enskilda personers datorer.", "article": "USA:s nya patriotlag, USA patriot act, tillåter FBI att inte bara granska människors låneregister på bibliotek. FBI tilllåts också gå igenom bibliotekens datorer för att spåra subversiv aktivitet. Den enskilda bibliotekarien får sedan inte prata om undersökningen med vare sig press eller kolleger, och ingen annan heller för den delen. \"Det känns inte rätt att bli delaktig i en hemlig undersökning.\" \"Det är kanske något man kan förvänta sig i ett tredje världen-land men inte i dagens Amerika\", lyder några kommentarer från bibliotekariehåll. Men mot patriotlagens båda paragrafer 215 och 501, som möjliggör detta, har man inget att säga till om. Däremot ger lagen FBI starkare verktyg för att undersöka och bekämpa terrorism. Men enligt dess kritiker lämnar den utrymme för missbruk. Rätten att spionera slutar inte vid biblioteken. USA:s justitieminister John Ashcroft tillåter också FBI att bryta sig in i enskilda människors hem och på deras arbetsplatser. I dag behövs det inte längre sakliga grunder för att bli föremål för en undersökning. Tack vare en vag formulering i lagen räcker det med godtycke. Den undersökta måste förstås underrättas, men först 90 dagar i efterhand. Syftet med de legala inbrotten är att leta efter samhällsomstörtande eller kriminellt material i största allmänhet. Framför allt är datorer föremål för intresse. Här ges också FBI rätt att installera en övervakningsdosa i datorn. Projektet har kodnamnet \"Magic Lantern\". Dosan registrerar minsta tangentnedslag. Det vill säga även tankeskott, utkast och teorier, sådant som inte avses att sändas eller delas med någon. Dock är metoden lite klumpig för FBI måste bryta sig in på nytt för att komma åt dosan och den information den lagrat. För övrigt kan FBI bryta sig in hur många gånger som helst, tills man hittar vad man söker. En något enklare metod är att sända ett särskilt virus till den dator som ska undersökas; en \"trojansk häst\" med vilken dokument och e-post kan krypteras. Det är också en metod som FBI bekräftat att man använder sig av, enligt nyhetsbyrån Reuters. FBI har också framfört önskemål till olika nätleverantörer om att installera hjälpmedel som möjliggör hemlig läsning av e-post. Enligt tidigare lagstiftning var det förbjudet för FBI att spionera på amerikanska medborgare så länge de befann sig inom landets gränser. Det upphäver Ashcrofts patriotlag. Nu kan FBI-agenter mingla med intet ont anande människor i kyrkor, moskéer och synagogor, vid möten som hålls av miljöaktivister, av medborgarrättsorganisationer och vid högkvarteren för presidentkandidatskampanjer. \"Vi förväntar oss kanske inte avskildhet på offentliga platser\", resonerar krönikören Nat Hentoff i Village Voice. \"Men vi förväntar oss inte heller att bli spionerade på och bli föremål för en dossier bara för att organisatörerna till mötet vi bevistar är kritiskt inställda till regeringen eller justitieministern.\" I New York Times skriver den i USA välkände före detta åklagaren Zachary Carter att dessa undersökningar \"kan ha en avkylande effekt på helt och hållet lagliga uttryck för politisk övertygelse, på religionsfriheten och mötesfriheten.\" Varför hörs det då inga protester från det demokratiska partiet, undrar Nat Hentoff? Var står deras ledare? I den här frågan är både demokrater och republikaner ense om nödvändigheten av inskränkningarna i de medborgerliga rättigheterna och yttrandefrihetens rätt att läsa. Man röstade igenom lagen i kongressen. Det är kanske så enkelt som Washington Posts krönikör Michael Kinsley hävdade tidigare i år, att det är opatriotiskt att ifrågasätta patriotlagen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 414, "headline": "Taube gav Tennander ny lust", "summary": "Som ett popens och proggens barn trodde Lasse Tennander aldrig att han skulle sjunga Evert Taube. Nu hyllas han för sina tolkningar av nationalskaldens texter - där han går bakom det Taube kallar \"skärgårdsskiten\".", "article": "Lasse Tennander säger att han är ett popens barn. Som tonåring fick han en kick av John Lennon, Beatles, Bob Dylan och Ray Davies, och det är inom deras räjonger han rört sig, i växelbruket mellan pop och progg. Aldrig trodde han väl då att han skulle sjunga Evert Taube. Nu har han gjort det, med ett resultat som gett eko i skivspalter och försäljningslistor och som fått en (nästan) samstämmig kritikerkår att jubla. Många säger att det är första gången de hör vad Taubes texter handlar om. Det är första gången Lasse Tennander ger sig på annan musik än sin egen. Det här med Taube började för några år sedan, när han och hans kompis Lars-Eric Brossner fick en förfrågan att göra Taubes \"Så länge skutan kan gå\" för en reklamsnutt. Brossner hör sedan många år hemma på Folkteatern i Göteborg, där han fungerar som kompositör, arrangör och regissör. Han har gjort arrangemang åt Lasse Tennander flera gånger tidigare. - Själv hade jag aldrig relaterat till Taube tidigare, säger Lasse Tennander. - Visst kunde jag väl småsjunga \"Så länge skutan kan gå\", men jag hade inte tänkt på hur enormt starkt förgängelsetemat är i den och inte heller på textens tacksamhet till livet. Kanske finns det fler texter att upptäcka tänkte jag och började söka och läsa allt jag kom över av och om Taube: sånger, prosa och dramer. Jag gick med i Taubesällskapet och plöjde deras årsböcker. Lasse Tennander säger att han fann en stor berättare med betydligt fler strängar på sin lyra än det Taube själv kallade \"skärgårdsskiten\". Han fann en stor humorist och till detta en djupt medmänsklig skildrare av liv och död. - Det var en jätteresa för mig. Under den här tiden har Lasse Tennander undvikit att lyssna på andra uttolkare av Evert Taube. Taube själv har han lyssnat på och han fastnade särskilt för de inspelningar han gjorde i Italien 1937. - Han kunde sjunga! slår han fast. Det hela var ett hobbyprojekt från början. Men för två år sedan kom Lasse Tennander till den punkt där han kände att antingen fick han lägga ner det hela eller så fick han fortsätta. Han övade in fem sex låtar och testade dem på vänner och publik. - Reaktionerna var ofta \"Va?! Är det det här den handlar om? Den har jag inte hört förr.\" Då förstod jag att jag var på rätt spår, så jag fortsatte. Att han och Brossner skulle samarbeta var klart från början. De var överens om att texten skulle vara i centrum och båda strävade efter att komma under \"skärgårdsskitens\" yta. Samarbetet dem emellan har haft sina vänskapliga konflikter. - Jag behöver lång tid för att förbereda mig och ta mig in i det jag skall göra. Lars-Eric har allt i huvudet och skriver ner det natten innan. Det kan bli vissa problem! Mycket medvetet har de sökt det lågmälda uttrycket och det långsamma tempot. Ett risktagande, säger Lasse Tennander. När vi talas vid i telefon några dagar efter den första intervjun har han kommit till Gotland sent kvällen innan. När han ätit och fotbollen var slut gick han ut i tystnaden. Sedan satte han på Bob Dylans andra lp, den med \"Blowin´ in the wind\" och Dylan ensam på gitarr. - Lite ostämd gitarr, ett lätt svävande tonläge och så texten! Sådan musik kräver ett tyst rum, du kan aldrig lyssna på den i en bil mitt i trafiken. Det är den kvaliteten Lasse Tennander syftar på när han säger att Dylan påverkat honom. Tystnaden och det tysta rummet återkommer han till flera gånger. Och till ljuden som dränker oss, dränker orden, dränker tanken. - T S Eliot skriver i sin dikt \"The Hollow Men\" att världen inte kommer att sluta med en skräll utan med en snyftning. Jag tror att världen kommer att sluta till ett pipande av elektroniska signaler. Urvalet på \"Så länge hjärtat kan slå\" har helt bestämts av texterna, och det har blivit en blandning av de mest kända allsångslåtarna som \"Calle Schewens vals\" och \"Brevet från Lillan\" - och stycken som fått vara i fred på sommarkalasen. Detta intensiva möte med Taubes värld har givit honom ny lust. Han säger att han har känt en svacka en längre tid men att han nu hoppas och tror att han fått inspiration att skriva igen. Han säger att när han skriver igen kommer det att bli naknare grejer än tidigare. - Det var så befriande att slippa egna låtar och få arbeta med Taube i stället, att få ta in för att få ut! Nu börjar folk fråga vem han skall tolka härnäst. - Några sådana planer har jag inte, det funkar inte så att man går från poet till poet. Många av Tennanders egna texter har handlat om förhållanden och om liv och död: förhållandet mellan man och kvinna, förhållandet mellan far och son, som varit utgångspunkt för några av hans vackraste sånger. Ibland skulle han vilja göra en skiva som skulle heta \"Tjugo sånger om döden\" eller en krogshow på temat \"Tjugo sånger om döden och vårt behov av humor\". Han kommer in på \"Så länge skutan kan gå\" igen och dess starka och gripande tacksamhet över att leva. - Det är Sveriges första progglåt. Och den senaste är Kents \"Sverige\" från deras nya skiva. Den har jag repat in. Den generation sångpoeter han tillhör har haft svårt att göra sig gällande de senaste åren, och de vispoeter som brukar buntas ihop som proggare har länge utsatts för en hel del löje av en hel generation bedömare. - Som ofta inte brytt sig om att lyssna, säger Lasse Tennander. Andra hälften av hans nittiotal var en svacka men han gav inte upp utan sluggade runt och sjöng på mindre ställen. Det går inte att hålla glöden levande för länge på det sättet, men han höll ut. - Men herregud, inga jobb är roliga varje dag. Till sin glädje tycker han sig märka att många unga människor söker sig till de enklare uttrycken, de lugnare tongångarna och de poetiska kvaliteterna, samtidigt som de fortsätter att gilla pop och hårdrock. Han ser något djupt sympatiskt i att de vidgar sina revir i stället för att välja något nytt och välja bort något annat. Själv står Lasse Tennander för det mesta av det han ville och verkade för på sjuttiotalet, även om han påpekar att man måste se på en del av det man gjorde och tyckte då med distans. Men ingen \"självkritik\", det ordet får han rysningar av. - Man får se tillbaka med humor och stå för vad man gjort och sagt. Fakta/ Född 1954. Utbildad till högstadielärare i engelska och svenska. Debutalbumet \"Lars Vegas\" 1974. Genombrott med \"Alla är vi barn i början\" 1976, blev artist på heltid. Några album; \"Längst därinne är himlen ändå röd\", \"Rötter\" med sånger från enmansföreställningen \"Jag är ledsen att jag är glad\", \"Fullständiga rättigheter\" med radiohiten \"Lisa, Lisa\". \"Så länge hjärtat kan slå\" med Taubelåtar, 2002. Turnéplan sommaren 2002: Nynäshamn 29 juni, Borås 2 juli, Åstol 3 och 4 juli, Falkenberg 5 juli, Norrköping 9 juli, Stockholm: Blidösund 11 juli, Västervik 12 juli, Bollnäs 24 juli, Umeå 27 juli, Stockholm: Blidösund 14 augusti, Nacka 17 augusti, Sundsvall 18 augusti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 421, "headline": "Dansk kritik mot Sveriges Radios policy", "summary": "Danska politiker har riktat hård kritik mot Sveriges Radio sedan danska tidningar citerat ur ett policydokument som rör hur Ekoredaktionen ska skriva om främlingsfientliga partier. Ekot avvisar kritiken.", "article": "I det policydokument som Sveriges Radios Ekoredaktion antagit och som danska Jyllandsposten och Kristeligt Dagblad citerar ur, ska partier som Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna omnämnas som just främlingsfientliga. Det slås också fast att så små partier inte ska få en uppmärksamhet som inte står i proportion till deras storlek, det vill säga det röstetal partierna fick i förra valet. Danska politiker har talat om censur och hyckleri. \"Jag är djupt skakad över att Sveriges radios ledning nu tänker blanda sig i det svenska valet genom att inskränka yttrandefriheten och censurera journalisters arbete. Det är oerhört och visar hur inflammerad den svenska utlänningsdebatten i själva verket är\", säger Birthe Rönn Hornbech, en av regeringspartiet Venstres främsta folketingspolitiker i ett partiuttalande. Hon har fått medhåll från politiker både till höger och vänster. Enligt Kristeligt Daagblad innehåller policydokumentet formuleringar som uppmanar journalisterna att inte vara objektiva utan partiska mot organisationer som \"hotar det demokratiska samhällets grundidéer.\" \"Historien visar i all sin förfärlighet hyckleriet och den bristande yttrandefriheten i Sverige. Det är fråga om en smaktyranni och en likriktning som inte hör hemma i ett demokratiskt land\", heter det i Venstres uttalande. Synen på invandrare och invandringspolitik skiljer sig ganska rejält mellan Danmark och Sverige. Under våren har debatten stundtals varit hård mellan svenska och danska politiker som Mona Sahlin (s) och Pia Kjaersgaard, Dansk Folkeparti, med flera. Lisbeth Knudsen, nyhetsdirektör på Danmarks Radio, tar avstånd från det svenska policydokumentet. Hon säger till Kristeligt Dagblad att något liknande vore otänkbart i dansk radio. Ekots chef Staffan Sonning säger till TT att han tror att den danska kritiken beror på att danskarna inte förstår de villkor som gäller för svenska etermedier och deras sändningstillstånd. - Det finns en demokratiparagraf som behandlar hur man ska agera i de lägen då det kan framföras budskap som kan bedömas som rasistiska, främlingsfientliga eller som hets mot folkgrupp, säger Staffan Sonning. Därför har redaktionen diskuterat fram en policy som balanserar informationsplikten och demokratiparagrafen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 431, "headline": "Familjen har blivit allt heligare", "summary": "Barbro Backberger liknar en prototyp för den avskydda svenska feministen. På sextiotalet blev hon en centralfigur i debatten och en \"arg ung kvinna\" i medierna. Hennes texter är skarpa och förbluffande aktuella. Men i dagens debatt om familjen är Barbro Backbergers ståndpunkt tyvärr långt borta, skriver Karolina Ramqvist.", "article": "Nittionio procent av kvinnorna i vår kultur är neurotiker, skrev Barbro Backberger 1966 i sin debutbok \"Det förkrympta kvinnoidealet\": \"Eller kanske nittioåtta, för att vara säker på att inte överdriva.\" Med neurotiker menade hon en person \"som genom inverkan från en hämmande och frustrerande omgivning fått sin förmåga förstörd att till fullo utnyttja sin fysiska och psykiska kapacitet\". Hennes utgångspunkt var beteendevetenskapen och socialpsykologin som hon sa gör det lätt att förklara kvinnornas passivitet och medelmåttighet på många områden: att kvinnorna blivit neurotiska eftersom de lärt sig att tro på andras beskrivningar av dem själva och av att se sina förkrympta jag speglas i omvärlden, i massmedierna och konsten. Barbro Backberger var i trettioårsåldern när hon skrev \"Det förkrympta kvinnoidealet\". Hennes så kallade genombrott hade kommit med artikeln \"Den heliga familjen\" som publicerades i DN på julafton 1965. Den var en uppgörelse med kärnfamiljen som ekonomisk och social enhet som fick till följd att folk spottade på henne på gatan eller ringde hem till henne och skrek. Hon verkar vara en prototyp för den avskydda svenska feministen. På sextiotalet blev hon en centralfigur i debatten och en \"arg ung kvinna\" i medierna. - En något så när oförstörd kvinna måste reagera med aggressioner i ett samhälle som så duktigt bjuder till att förkrympa och förtvina kvinnolivet, sa hon. Det är ett neurostecken att anpassa sig, acceptera och vara nöjd. (Idun/Veckojournalen nr 36/65) Barbro Backberger vägrade att anpassa sig och satte sina aggressioner och sitt utanförskap på piedestal, i debatten men framför allt i dikter som \"Nybrutalt\", \"Feber\" och \"Och solen har sin gång\" där psykoanalysens monster låg under hennes säng, hon var ensam och hennes ord och visioner var borta. Hon hade kommit från \"ingenstans\", ett lägre tjänstemannahem med sex barn i Kungälv, arbetat på jordbruk och i fabrik, som veterinärassistent, expedit, mentalvårdare och journalist. Hon var den första i sin familj som tog studenten. Det som fick henne att börja skriva var de politiska händelserna i världen vid femtiotalets slut och författare som Eva Moberg och Kristina Ahlmark \"som skrev rakt på och fann en ny form där de tog med sina erfarenheter\". Detta lärde sig Backberger. Hennes texter är lättlästa, skarpa och förbluffande aktuella. Till skillnad från de flesta som i dag debatterar kärnfamiljen hade hon inga egna barn och var inte gift. Hon hade ett utanförperspektiv. På julafton 1965 skrev hon att problemen inte bara angick familjerna utan också alla andra: \"Hur har alla dessa det just nu? ... Uppluckringen av de gamla rollerna inom familjen samt det faktum att familjeinstitutionen i sin nuvarande form inte behövs måste få påverka samhällsplaneringen, vilket i sin tur kan påskynda att isoleringen innanför och utanför familjegruppernas murar hävs.\" Och i \"Om beteenderegler\" i diktsamlingen \"Goddag, yxskaft\" samma år: Normlöshet? Visst finns det normer För dej också Så var tröst du som har halkat utanför och just nu med blodflisade naglar klöser dig fast vid kanten av samhällsstupet. I dag diskuterar man gärna läget inom kärnfamiljen, hur mycket pengar den har, hur mycket tid och hur lämplig den är för reproduktion utanför biologin - men man ser aldrig isoleringen som ett problem. Förhållanden och äktenskap spricker, barn går i gruppterapi för att få förstå att det inte är deras fel, småbarnsmammor blir sönderstressade, beteenden ärvs och medlemmar av familjer misshandlar, utpressar och utnyttjar varandra. Ändå önskar man sig fortfarande den modell som för Barbro Backberger var en sakrosankt borgarrelik från 1800-talet: en mängd små enheter med var sitt hus, var sin barnvakt, var sin tv och var sitt äktenskap. Var god stör ej! Prydlig ångest! Vi tittar på Hylands hörna. I den nya debatten är Barbro Backbergers ståndpunkt långt borta, den ifrågasätter inte den isolerade lilla familjens duglighet som livsnorm och samhällskärna, utan hur alla skall förmås att nå dit och hur man skall främja en etniskt svensk fortplantning. När Göran Persson häromåret stod på BB och förklarade kris i befolkningsfrågan blev opinionsbildarnas slutsats att kvinnorna måste börja föda barn och samhället premiera familjebildning ännu mer. Man ser sällan på dem som står utanför familjeinstitutionen och hur de påverkas, framför allt inte hur de kvinnor i fertil ålder som inte prioriterar familjebildning begränsas intellektuellt och socialt av idén om hur misslyckade de är, hur ensamma och bittra de kommer att bli och hur ingenting hos dem egentligen är lika mycket värt som deras eventuella moderskap. Frågan är förstås om man skulle tolerera att yrkesverksamma män utsattes för samma press. I Barbro Backbergers samhällskritik satt patriarkatet alltid ihop med kapitalismen, och kvinnornas frigörelse var beroende av frigörelse från den. Efter att ha varit med och grundat Grupp 8 gick hon in i vpk som vikarierande riksdagsledamot, trots att hon ansåg att det utomparlamentariska arbetet var viktigast och att kvinnor skulle organisera sig i egna partier eller stödgrupper. Den viktigaste frågan för henne var arbetsrätten och under många år engagerade hon sig i mentalvården. Långt innan det blev ett vedertaget tema skrev hon om sinnessjukdom som en plats där kvinnor i alla tider funnit en frizon att agera i. Det sägs att hon blev besviken på politiken och på C H Hermanssons och Lars Werners parti, att hon blev djupt frustrerad över 80- och 90-talens motstånd mot feminism och utvecklade ett manshat som gjorde att människor drog sig ifrån henne. Det förefaller som om den hämmande miljö hon beskrev hade samma nedbrytande effekt på henne själv som på den allmänna kvinnlighet hon analyserade. Under 1990-talet var det tyst om Barbro Backberger. Efter hennes död 1999 publicerades runor där hon hyllades och beskrevs som en pionjär och när man läser hennes första texter i dag är det verkligen som om ingen tid förflutit. Och förutom hennes skicklighet är det det som är det absolut mest drabbande med \"Den heliga familjen\" och \"Det förkrympta kvinnoidealet\": hur samma feministiska kritik som gällde då, före de avgörande reformerna för den svenska tvåförsörjarfamiljen, gäller nu också. Hur det på något plan verkar som att inget har förändrats, trots alla förändringar. \"Det förkrympta kvinnoidealet\" ser på kvinnobilder på tre områden: skönlitteraturen vars uppburna författare straffar de kvinnor som inte finns till enbart för männen, psykologilitteraturen där tonårssexualitet förklaras som något exklusivt manligt och dampressen där minimala kvinnoroller cementeras i jätteupplagor. I kapitlet \"Damernas instängda värld\" tar hon upp motsättningen mellan mass- och finkultur och skriver att många intellektuella låtit sig luras av en så kallad demokratisk kultursyn: \"Om en person, som har ett ansvarsfullt arbete och som dessutom genom dagspressen, radio och TV följer med vad som sker i världen, kopplar av med en veckotidning på kvällen och upplever bristen på engagemang och allvarliga problem som något lugnande, så är detta naturligtvis hans/hennes ensak. Men med många människor, särskilt kvinnor, verkar t. ex. veckotidningskonsumtionen vara en sorts narkomani. Den verkar fylla ett behov av eskapism som är ett neurotiskt symptom.\" Barbro Backberger såg samma saker som man ser i dag, när damtidningarna utvecklats till en hel kultur där omvärldsintresset är lika med noll och kvinnor förväntas fly från verkligheten in i en dröm om lyx och tvåsamhet eller in i sina badrum. Tidningarna radar upp samlagsställningarna som bäst framhäver läsarens kropp och skälen till att det är bra att vara kvinna, som att kvinnor dominerar i antal och därför kan påverka världen: \"Fler shoppinggator? Ja, tack!\" Damernas instängda värld är fortfarande vår och det segslitna helgandet av familjen och reproduktionen hjälper till att låsa in kvinnor i mindre och mindre sammanhang. I början av 1980-talet sa Barbro Backberger att de svenska kvinnorna fortfarande var neurotiska och det är inte långsökt att tro att hon skulle säga det i dag igen. Men \"Det förkrympta kvinnoidealet\" slutade i optimism. Hon skrev om \"de nya preventivtabletterna\" som garanterade skydd mot ovälkomna graviditeter: \"De kommer att ge flickorna och kvinnorna en ny sexuell frihet.\" Det var hennes perspektiv. Trettiofem år senare har vi en delvis annorlunda verklighet, men flickorna och kvinnorna är varken sexuellt, mentalt eller socialt fria. Det förkrympta kvinnoidealet blickar oförtrutet tillbaka mot oss från alla möjliga håll och visar oss hur begränsade vi skall vara. Vi ställer samma fråga som Barbro Backberger: \"Vem blir vår Strindberg?\" Inga-Lisa Sangregorio: - Jag arbetade Inga-Lisa Sangregorio: - Jag arbetade på ett läromedelsförlag - det var då vi skulle förändra läromedlen från \"far fiskar ål, mor jagar mal\" - och gick på en kvällskurs i sexologi som Barbro ledde i Uppsala. Då upplevde jag henne som en harmonisk och glad person, men sedan minns jag i början i Grupp 8 ett första tecken på något slags kris då hon blev jätteprovocerad när några sa att vi var kadrer. \"Jag känner mig inte som nån som ska leda folket\", sa hon. Jag gillade verkligen henne. Jag har funderat mycket på vad som hände i slutet av hennes liv. Vi är ju många från den tiden som är besvikna. Vi föreställde oss ju att det skulle bli bättre, aldrig hade vi trott att det inte var orättvist nog då. Så på det viset kan jag förstå om hon blev deprimerad. Intellektuellt måste man vara deprimerad, men sedan kan man ha en positiv läggning så man klarar sig ändå. Gunilla Thorgren: - När jag kom med i Grupp 8 var jag ung och oerfaren av politiskt arbete, med mycket vrede och litet kunskap. Eftersom jag var villig att satsa mycket arbete fick jag, bland de övriga ganska drivna tjejerna, många arbetsuppgifter som jag aldrig tidigare prövat på. Jag blev ofta uppläxad av Barbro, ibland ganska hårdhänt. Samtidigt tyckte jag hon ansträngde sig väldigt att lära mig saker, att ge mig analyser. Jag arbetade på veckotidningsförlaget Åhlén och Åkerlund. Detta var Barbro rasande över. Hon ansåg att jag bidrog till mitt eget förtryck och drev att jag skulle sluta, vilket inte var så lätt för en ensamstående tvåbarnsmamma, men det var nog Barbro, i kombination med min egen känsla inför veckotidningarna, som till slut fick mig att våga. I \"Det förkrympta kvinnoidealet\" sopar hon golvet, inte bara med veckotidningsbilden av kvinnan utan också med axplock ur världslitteraturen och kvinnobilderna i filmen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 482, "headline": "Premiär för kurdisk filmfestival", "summary": "För första gången öppnar i dag en kurdisk filmfestival i Sverige. Det blir filmer både om och av kurder.", "article": "Kurderna är ett folk utan egen stat, de förtrycks både kulturellt och politiskt, så bara att hävda att det finns kurdisk film är kontroversiellt. I till exempel Turkiet tvingas regissörer göra filmer utan att nämna Kurdistan och fram till helt nyligen var det omöjligt att låta skådespelarna tala kurdiska. - Vi törs inte säga att det är en kurdisk filmfestival. Vi säger att det är en festival som visar filmer gjorda av kurdiska filmare eller filmer som tar upp kurdiska frågor, säger Araz Rashid som är festivalarrangör. Bland de filmer som kommer att visas på festivalen är Yesim Ustaoglus film \"Resan mot solen\", som vann publikpriset vid Berlins filmfestival för tre år, sedan och Bahman Ghobadis omskrivna och prisbelönade film \"De druckna hästarnas tid\" som spelades in i Iran. - Vi vill göra filmer på vårt eget språk, berätta om vårt folk och vår historia. Vi vill också ha en egen nationell filmindustri och visa att vi verkligen kan göra filmer, säger Araz Rashid. När Yilmaz Güneys film \"Yol\", eller \"Vägen\", kom i början på 1980-talet började man för första gången prata om kurdisk film. Filmen förbjöds i Turkiet, men regissören lyckades smuggla ut filmen och blev belönad med Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes 1982. På frågan vad kurdisk film är svarar Araz Rashid att det är film gjord av kurder, några andra kännetecken finns inte enligt honom. - Jag är inte rädd att säga att min film \"Det brinnande paradiset\" är en kurdisk film. Jag spelade in den i irakiska Kurdistan, säger Araz Rashid som har bott i Sverige i 20 år. Det enda område där kurderna i praktiken i dag har självstyre är irakiska Kurdistan. Men irakiska Kurdistan är ett fattigt område där det varken finns några finansiella eller tekniska möjligheter att producera filmer. Även om Araz Rashid spelade in filmen där så klippte han den i USA och Sverige. Hiner Saleem är filmregissör, kurd och bor i Frankrike. Två av hans filmer visas nu för första gången i Sverige och i kväll ska han själv prata om dem på biograf Zita i Stockholm. - Det är viktigt att visa upp kurdisk film för biopubliken i Sverige och i Europa, säger han. Jag är tacksam över att det nu arrangeras en filmfestival i Stockholm. Inte minst därför att många av de här filmerna är förbjudna i Kurdistan. Det bästa sättet att lära känna den kurdiska kulturen och det kurdiska samhället är genom film. Vid festivalen presenteras inte bara filmer som är gjorda av kurder, det kommer också att visas filmer som tar upp kurdiska frågor, som Abbas Kiarostamis \"Vinden bär oss\", som utspelar sig i en kurdisk by i Iran, eller \"Gas attack\" av Kenny Glenaans som handlar om kurdiska asylsökande i Glasgow. - Jag ville göra den här festivalen eftersom en del av de här filmerna aldrig kommer hit till Sverige. Många kurder i Stockholm vill se dem, samtidigt vill vi kurder göra något bra för stockholmarna och visa att vi kurder kan göra en lika bra filmfestival som till exempel den franska eller den judiska filmfestivalen, säger Araz Rashid. Resan mot solen, Yesim UstaogluDe Resan mot solen, Yesim Ustaoglu De drucknas hästarnas tid, Bahman Ghobadi Gas attack, Kenny Glenaans En sång för Beko, Nizamettin Aric Vinden bär oss, Abbas Kiarostami Bortom våra drömmar, Hiner Saleem Det brinnande paradiset, Araz Rashid Viva Marie Viva Kurdistan, Hiner Saleem Yol, Sherif Gören-Yilmaz Güney, fotograf: Kazim Öz Filmerna visas den 17-21 maj på biograf Zita i Stockholm. Mer information finns på: www.kurdfilmfestival.com ", "article_category": "culture"}
{"id": 489, "headline": "Allen charmar fransmännen", "summary": "I sin nya film \"Hollywood ending\" skämtar Woody Allen än en gång med filmvärlden. Han deklarerar i Cannes att han saknar lust att göra annat än lätta komedier längre.", "article": "Många regissörer gör i början av karriären vad som helst för att få prata offentligt om sina verk, senare låter de möjligen filmerna tala för sig själva. Woody Allen gör tvärtom. Det var ingen ände på hur meddelsam den tidigare så medieskygge Manhattaneremiten var när hans senaste komedi, \"Hollywood ending\", öppnade Cannes filmfestival i går kväll. Välvilligheten och generositeten, i synnerhet riktad mot fransmännen, är dessutom inskriven redan på förhand i filmen, som utspelar sig i filmvärlden. Slutscenen, som väckte mycket jubel under premiärvisningen, är en skamlöst fräck flört med den franska publiken. Allens filmiska alter ego, regissören Val Waxman, har just avslutat en filminspelning trots att han i hemlighet har drabbats av psykosomatisk blindhet. Naturligtvis blir \" filmen i filmen\" slaktad. Men plötsligt kommer agenten och berättar jublande att franska skribenter älskar den. (En dubbeltydighet som satte myror i huvudet på en och annan av verklighetens franska kritiker.) Waxman packar genast väskorna och tar flyget till Europa. Precis som Woody Allen alltså gjort även i verkligheten. Under den lätt kaotiska presskonferensen efter visningen menade Woody Allen att han inte ville driva med någon, utan bara hylla den tradition som säger att ingen amerikan är en riktig konstnär förrän han blivit upptäckt av de franska intellektuella. - Det handlar om att våra konstnärer har fått ett inhemskt erkännande först när fransmännen pekat ut deras storhet. Så var det med William Faulkner till exempel, eller Edgar Allan Poe. Samma sak med en massa amerikanska jazzmusiker. Det är bedårande, sade Allen med så mycket värme i rösten att vissa journalister började stamma. - Det var dags att visa tacksamhet för att den franska publiken alltid varit så positiv och uppmuntrande mot mig - och det kändes som om \"Hollywood ending\" var det perfekta tillfället att demonstrera detta på plats, menade Allen. På frågan om det var rätt av vissa judiska grupperingar att mana till bojkott av festivalen i Cannes på grund av Le Pen svarade Allen med att visa sin beundran för att fransmännen röstat \"rätt\" i presidentvalet nyligen. Många frågar sig om inte Allens öppenhet kommer väl sent, med tanke på att intresset för hans filmer börjat dala betänkligt. Han medger dessutom öppet att han saknar både mod och kreativ lust att göra något annat än lätta komedier längre. Tiden för filmer som \"Små och stora brott\" eller \"Hanna och hennes systrar\" är oåterkalleligen förbi. \"Hollywood ending\" bekräftar den produktive 66-åringens inriktning. Där \"Kairos röda ros\", Allens tidigare metafilm, var fylld av originella tankar kring filmfiktionen kontra verkligheten, skämtar den nya filmen friskt men knappast omstörtande med ett Hollywood som hellre gör dålig konst som säljer bra än tvärtom. Det är vitsigt och underhållande självbiografiskt. Men filmen döljer inte det faktum att en Woody Allen på halvfart - och som tvångsmässigt omger sin skådespelarpersona med kvinnor som numera skulle kunna vara hans barnbarn - inte är mer konstnärligt utmanande än de Hollywoodkomedier han själv driver med. ", "article_category": "culture"}
{"id": 522, "headline": "Dans med virtuell partner", "summary": "I kväll uppträder dansare i London och dansare i Stockholm samtidigt i samma föreställning. Datoriserad dans har blivit koreografen Wayne McGregors kännemärke.", "article": "När koreografen Wayne McGregor var åtta började han dansa, inspirerad av John Travolta i \"Grease\". Så långt tillbaka han kan minnas har han älskat datorer, och för snart tio år sedan växte dessa hans båda intressen samman. I kväll och i morgon kväll får publiken på Dansens hus i Stockholm bevittna den senaste fasen i den säregna koreografiska form han utvecklat, där han i scenrummet direktsänder dansarnas kroppar och rörelser registrerade och manipulerade i en dator. Så kan han mångfaldiga en kropp och projicera den så att dansaren utför ett pas de deux med sig själv, eller arbeta med tempoförskjutningar och fördröjningar. Kvällens föreställning heter \"Phase space\" och den dansas av Göteborgsoperans balett på Dansens hus och av Wayne McGregors eget kompani Random Dance Company i Snape Maltings Hall i London, som enligt Wayne McGregor ligger \"in the middle of a field in the middle of nowhere\". Föreställningarna ges samtigt, kl 20.00 i England, kl 21.00 i Stockholm. Båda filmas, direktsänds via bredband till det andra kompaniets föreställning och projiceras i den. Wayne McGregor berättar om sin föreställning med uppenbar förtjusning. Han var ett hyperaktivt barn som aldrig satt still och spår av det barnet finns kvar i hans berättariver. Ofta får han frågan om inte all teknik dödar det mänskliga uttrycket i hans koreografier. - Det är inte teknik som maskineri som jag är intresserad av, utan de möjligheter den ger mig att ingående och närgånget betrakta kroppen, säger han. Om föreställningarna som tillsammans bildar \"Phase space\" berättar han att han koreograferat två skilda stycken för de två kompanierna, med olika musik. Samordnare blir en \"vision mixer\" eller, som han kallar det en VJ - videojockey. Rummet blir ett slags ingenmansland där levande dansare uppträder tillsammans med tredimensionella projicerade, tekniken gör en tredimensionell effekt möjlig. Hur detta till hälften projicerade dubbelstycke kommer att ta sig ut vet ingen förrän klockan nio i kväll. Wayne McGregor har repeterat med de två kompanierna separat och tillsammans under sex dagar i Stockholm och Göteborg. Det var när hans kompani senast gästade Stockholm som han utvecklade idén tillsammans med Dansens huschefen Jan Zetterberg, som föreslog att man skulle genomföra det hela under göteborgarnas gästspel nu i vår. Random Dance Company består av en väl sammansvetsad ensemble med nio dansare och ett antal tekniker. Alla är väl insatta i den datoriserade tekniken. Dansarna har olika danstekniker som grund, Wayne McGregor väljer dem han vill samarbeta med utifrån personlighet och uttryck. Och stresstålighet. Hans speciella koreografier är krävande: allt tydliggörs, förstoras och mångfaldigas, även missar och ögonblick av tappad koncentration. Han säger att han hittills aldrig har gått bort sig i de oändliga tekniska möjligheterna, eller tappat kontrollen över dem. - Jag börjar med att hålla alla möjligheter öppna. Sedan skalar jag av alltmer tills det som återstår är en klar och koncentrerad bild av det jag vill ha sagt. Random Dance Company håller till i Jerwood Space i London, som blivt en samlingsplats för utövare av så gott som alla konstarter. Wayne McGregor själv söker sig gärna utanför den speciella datoriserade dans som blivit hans särmärke. Han har varit engagerad som \"Physical director\" - ett slags rörelsedramaturg - vid National theater där han bland andra samarbetat med Judi Dench och Helen Mirren. Han har också gjort stora uppsättningar med mycket unga personer, med gamla och mycket gamla och med olika handikappgrupper. Deras speciella villkor och förutsättningar i ett koreografiskt sammanhang är också föremål för hans aldrig stillade nyfikenhet. Fakta/Wayne McGregor Född 1970. Utbildad vid Bretton Hall i London och hos Limón i New York. Bildade Random Dance Company 1992. Kompaniet har dansat i 35 länder. Vann den prestigefyllda Bagnolettävlingen 1998. \"Phase space\" direktsänds på www.opera.se eller www.randomdance.org eller www.londondance. com kl 21.00 i kväll, fredag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 545, "headline": "Busig räv väcker protester", "summary": "I gränslandet mellan barnböcker och den japanska serietraditionen manga arbetar Yutaka Hara. Han lånar från film, politik och kabukipjäser. Barnen älskar hans böcker - men vuxna klagar på att barnen inte lär sig något.", "article": "Den japanska mangan, seriekulturen som är den mest populära av alla tryckta japanska medier bland både barn och vuxna, utvecklas ständigt. Nya blandformer uppkommer i mangans utkanter, och tar intryck av andra litterära former. Yutaka Haras, 49 år, skriver barnböcker som är svåra att kategorisera eftersom de befinner sig i gränslandet mellan bilderböcker och manga. Hittills har han publicerat 30 böcker om den tecknade räven Zorori som har sålt i över tio miljoner exemplar - en låg försäljningssiffra inom manga, men bland barnböcker en storsäljare. I en bokhandel som jag besökte var hans böcker slutsålda, i en annan bokhandel dominerade de en hel hyllrad i gott sällskap med Harry Potter och Mumintrollen. Ändå är författaren Yutaka Hara inte särskilt omskriven i japanska tidningar. - Zorori finns inte som film eller tv-serie, förklarar Yutaka Hara. Det är genom tv-serierna de tecknade figurerna slår igenom hos den stora allmänheten. Då kan de också bli omvandlade till leksaker, dataspel, gosedjur och pennskrin. Vid ett par tillfällen har det varit aktuellt att göra en tv-serie om Zorori, men tv-bolagen lyckades inte hitta några sponsorer. - Ingen ville satsa pengar på en tecknad räv som rånar banker, förfalskar pengar och gör andra dumheter, säger Yutaka Hara. Många vuxna har tagit avstånd från Yutaka Hara och hans olydiga räv. De anser att Zorori är ett dåligt föredöme för den unga generationen. - Jag vill visa barnen att världen är full av både elaka och goda typer, säger författaren som för dagen är klädd i en skjorta täckt med dödskallar. - Zorori gör förvisso många dumma saker men i slutändan misslyckas han alltid med sina uppsåt. Zororis hyss påminner om Emils eller Pippis, och den moraliska indignationen inför Zorori är inte långt ifrån den avsky som Pippi Långstrump väckte när den först publicerades. Yutaka Hara nämner både Astrid Lindgren och Tove Jansson som inspirationskällor, men vill absolut inte jämföras med dem. - För dem kommer den välskrivna texten i första hand. För mig är teckningarna det viktiga. Förlaget Poplar kallar Yutaka Hara för \"de busiga barnens försvarare\", och förläggaren Miyoko Izawa berättar att Yutaka Hara kritiseras för att hans böcker inte ger barnen några nya perspektiv. Böckerna hjälper inte barnen att förstå världen och de bidrar inte till att öka deras kunskapsnivå. - Kritikerna har säkert rätt på flera punkter, säger Yutaka Hara. Men det bryr jag mig inte om. Jag ogillar den där inställningen att barn hela tiden ska lära sig nya saker, att böckerna bara ska representera ett slags studier. Det har bidragit till barnens ointresse för böcker. En OECD-studie från i vintras visade hur illa ställt det är med läsandet bland Japans unga. Bland 15-åringarna i 31 studerade länder var det japanerna som läste allra minst böcker av egen fri vilja. - Jag förstår ungdomarna, säger Yutaka Hara. Redan i första klass måste de skriva en uppsats om de böcker som de har läst. För japanska barn blir böckerna ett måste, ett slags studier, och inte något lustfyllt och spännande. - Mina böcker är inga litterära upplevelser. Men de väcker barnens läsglädje. Min förhoppning är att de ska locka barnen att gå vidare och läsa andra böcker - och Zororiböckerna är de mest utlånade i skolbiblioteken. Japanska skolor håller ett högt tempo och barnen får inte mycket tid över till annat. En majoritet går på extraundervisning efter den ordinarie skolan för att bli bättre förberedda inför intagningsproven för att komma in på de bästa skolorna och universiteten. Ända fram till innevarande skolår, som börjar denna vecka, har eleverna haft lektioner på lördagar. Nu minskas antalet undervisningstimmar, lördagarna blir lediga, och det införs flera fria val inom undervisningen. Myndigheterna vill minska det nuvarande råpluggandet och uppmuntra elevernas lust att lära sig nya saker på egen hand. Yutaka Hara började som manga-författare och illustratör. Men han blev snabbt oense med författarna om innehållet i texterna och beslutade sig för att börja skriva själv. Hans egna böcker blandar konventioner och stilgrepp från manga och barnböcker. Han är en stor filmfantast och det var från filmatiseringarna av den amerikanske hjälten Zorros äventyr i Kalifornien som han skapade Zorori. Medan den maskerade Zorro var en klassisk hjälte som ristade in sitt karaktäristiska Z i skurkarnas pannor, utvecklade Zorori sina egna skurkdrag. - Jag får hundratals brev i månaden av barn som antingen tipsar om nya skurkstreck eller som upprörs över att Zorori bryter mot lagen. Det är fantastiskt att märka hur engagerade de är. Yutaka Hara tar fram några Zororiböcker och visar hur ett litet flygplan uppe i ena hörnet på en sida antyder för läsarna att pappan, som är pilot och mestadels frånvarande, kan vara på väg. Zorori är moderlös, men mammans ande finns gömd lite här och var i teckningarna. På en sida skymtar jag premiärminister Junichiro Koizumi. Rymmer böckerna också politiska budskap? - Nej, det var bara ett infall jag fick att rita in Koizumi just när han var som populärast förra året. Jag brukar stoppa in popsångerskor och andra trendiga personer som utfyllnader i ramberättelsen. Den vilda blandningen av verkligt och påhittat med många kändisar kommer från mangan, precis som anspelningarna på populära filmer. I en bok störtar en meteorit mot jorden precis som i filmen \"Armageddon\", men i Yutaka Haras version räddas jorden av ett gäng samurajer i stället för av Bruce Willis och hans mannar. I en annan bok har Yutaka Hara haft filmen \"I hetaste laget\" i tankarna. Han förvandlade Zorori till kvinna som fick ihop det med en polis. - När polisen insåg att han var på väg att gifta sig med en manlig räv blev bröllopet något kaotiskt. Men då rymde Zorori på ett sätt som skulle föra tankarna till filmen \"Mandomsprovet\" med Dustin Hoffman. Filmerna är bara en av flera inspirationskällor. Yutaka Hara hämtar också idéer från kabuki-pjäser och dataspel och anses tillhöra de författare som har bäst uppfattning om vad Japans ungar intresserar sig för. Liksom de sitter han många timmar framför datorn, där han sedan en tid ritar sina bilder. Yutaka Hara har inga egna barn. \"Han är ju själv ett stort barn\", säger hustrun Kyoko Hara som också skriver och illustrerar sina egna barnböcker. Hans skrivarlya i Tokyos utkanter är så belamrad av leksaker, mjukdjur och dataspel att vi inte skulle få plats att ta bilder där inne. Men han bjuder in oss i vännens ateljé i Shibuya där han också arbetar emellanåt. - Den statliga tv-kanalen NHK har till sist bestämt sig för att göra en film om Zorori, berättar Yutaka Hara me- dan rävens karaktäristiska drag framträder på dataskärmen. - Det känns ju spännande. Men samtidigt är jag orolig för att den väntade uppmärksamheten ska sätta press på mig att förändra Zororis karaktär. Barnen gillar honom just för att han inte formats av de vuxnas önskemål. Fakta/japansk barnlitteratur Den japanska barnlitteraturen är livaktig framför allt inom bilderboksgenren. Det är ovanligare med ungdomsböcker och kapitelböcker. Många svenska författare finns översatta till japanska, bland annat Astrid Lindgren och Ulf Stark. Vid sidan om den traditionella barnlitteraturen finns mangan, de tecknade serierna som trycks och läses i enorma upplagor av såväl barn som vuxna. Mangan har en egen estetik som är lätt igenkännlig på bland annat figurernas stora ögon, men mangan finns i många olika former och med spår av många olika influenser. Yutaka Haras figur Zorori beskriver han själv som influerad av såväl Zorro som Pippi Långstrump. Men det finns också en anknytning till den mytologiska rävguden, den listiga räven som är köpmännens gud. ", "article_category": "culture"}
{"id": 577, "headline": "Bokrecension: Praktverk om Göteborgs store stadsplanerare Lilienberg", "summary": "Arkitekten Albert Lilienberg gjorde stadsplaner för en rad svenska städer men är främst känd för sina insatser i Göteborg. Om dessa har Ola Andersson läst en vacker och detaljerad bok.", "article": "Arkitekturbok ”Lilienbergs stad. Göteborg 1900 – 1930” Hans Bjur, med fotografier av Krister Engström Balkong Vackra böcker om hur våra städer byggts hör inte till vanligheterna. När ämnet dessutom är en av Sveriges viktigaste stadsbyggare är det förstås extra intressant – med Albert Lilienberg finns det inte många svenska stadsbyggare som kan tävla i betydelse. Som förste stadsingenjör i Göteborg i över tjugo år, mellan 1907 och 1927, och därefter stadsplanedirektör i Stockholm 1928 – 1944 var han den drivande kraften bakom både Götaplatsen i Göteborg och idén till Sveaplatsen i Stockholm – det vi i dag kallar Sergels torg. Att under trettiofem år ha varit drivande i planeringen av Sveriges två största städer, och dessutom gjort stadsplaner för en drös mindre städer, borde ha säkrat hans position som den främste bland stadsbyggare. Men så är det knappast. Åtminstone inte i Stockholm. Här är det hans företrädare PO Hallman med Röda Bergen och hans efterträdare Sven Markelius med Vällingby, som fått hjälterollen Lilienberg hade under hela sin tid som stadsplanedirektör i Stockholm envetet drivit att Sveavägen skulle dras som en paradgata ända ned till Strömmen och Slottet. Med tiden växte dock motståndet mot den idén, inte minst från en yngre generation arkitekter. Den totala omdaning av den centrala innerstaden i Stockholm har gått till historien som hänsynslös, men hade Albert Lilienberg fått som han ville hade ingreppet blivit ännu mer genomgripande. Nu blev det inte så. Istället tvingades han bort från sin post i Stockholm, ett snöpligt slut på en lysande karriär. Boken är dock inte någon biografi, och behandlar över huvud taget inte Albert Lilienbergs insatser i Stockholm. Avgränsningen ursäktas väl av att den från början är en doktorsavhandling som omarbetats till en vackert illustrerad hyllning till Lilienberg, vars minne av den här boken att döma vårdas på ett helt annat sätt i Göteborg än i Stockholm. Framförallt redogör den för arbetet med de nio stadsdelar som tillkom eller omvandlades under den tid han ledde stadsbyggandet i Göteborg. Inte bara Götaplatsen med omgivningar utan också mer vardagliga stadsdelar fick raffinerat rumsskapande planer, exempelvis Majorna vid Karl Johanstorget som fullbordades med Karl Johansskolan, ett av Erik Gunnar Asplunds stiligaste verk. Det är en detaljerad genomgång som inte alltid är lätt att följa för den som inte är väl hemmastadd i Göteborg. Detaljrikedomen ger å andra sidan en mycket intressant inblick i praktisk stadsplanering. Götaplatsen och Kungsportsavenyns avslutning är hans mest kända verk. Annat blev på grund av markägare, konjunkturer, ekonomi och industriernas behov inte alls som det var tänkt, exempelvis de planer han gjorde för Lundby. Boken lyfter fram Albert Lilienberg som exponent för den österrikiske stadsbyggaren Camillo Sittes idéer, och utan tvivel visar hans planer i början mycket tydliga influenser därifrån. Men det intressantaste med Lilienberg är egentligen hans roll i övergången mellan det förra sekelskiftets romantiska stadsplanering i Sittes anda och den allt mer rationella planeringen under 20-talet som förebådar funktionalismen. I motsats till det som komma skulle kombinerade dock Lilienberg rationalismen med en tro på gaturummet, på gårdsrummet och på en arkitektur underordnad staden. Hans efterträdare blev funktionalismens pionjärer i Sverige, Sven Markelius i Stockholm och Uno Åhrén i Göteborg. Tillsammans hade de ritat en av Sveriges första modernistiska byggnader, det radikala kårhuset vid KTH i Stockholm. Under deras epok löstes stadsrummet upp och underordnades arkitekturen, en utveckling som nådde sin höjdpunkt under femtiotalet i Vällingby utanför Stockholm. I dag, när det är mer uppenbart än någonsin att det modernistiska stadsbyggandet inte på mycket länge haft något svar på samtidens frågor, ger den här boken välkommen inspiration och insikt i hur rationalitet och stadsbyggande kan kombineras på ett annat sätt än det modernismen erbjöd. ", "article_category": "culture"}
{"id": 596, "headline": "Kalle Anka behåller greppet om svenska folket", "summary": "Fler tittade förra året men med 3.775.000 tittare fortsätter Kalle Anka att vara ett av svenskarnas viktigaste tv-program.", "article": "”Kalle Anka och hans vänner” i SVT sågs av 3.775.000 tittare. Det är nästan 100.000 färre än förra året, men fler än 2016. I en tid när tittandet på nättjänster ökar och tittandet på traditionell tv minska är det en anmärkningsvärt hög siffra. – Vi kan konstatera att trots det enormt stora medieutbudet vi har så är vi Kalle Anka trogen på julafton. Traditioner och att samlas kring ”lägerelden” är fortsatt viktigt för oss, säger Magnus Anshelm, vd på publikmätningsföretaget MMS. SVT:s programdirektör Lena Glaser är nöjd med siffrorna. – Det är väldigt roligt att så många väljer att samlas och titta på Kalle Anka precis efter att julvärden tänt ljuset. Kalle Anka och tv på julafton är fortsatt viktiga traditionsbärare. DN:s krönikör Johan Croneman skrev på juldagen att Kalle Anka är ”årets tråkigaste program” och borde skrotas. En åsikt han inte får gehör för hos SVT. – Vad man tycker om Kalle Anka är naturligtvis upp till var och en men jag utgår ifrån att de som tittar på programmet uppskattar det. Sen är det med all sannolikhet inte bara innehållet man är ute efter just känslan av att se på Kalle vid en särskild tid. ", "article_category": "culture"}
{"id": 598, "headline": "Kulturprofilen överklagar till Högsta domstolen", "summary": "Kulturprofilen Jean-Claude Arnault överklagar hovrättens dom till Högsta domstolen. Han dömdes till två år och sex månaders fängelse för två fall av våldtäkt.", "article": "Högsta domstolen har tagit emot ett överklagande från kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Det skriver domstolen i ett pressmeddelande. Arnault yrkar att Högsta domstolen ogillar åtalet i dess helhet. Han har också begärt och beviljats anstånd till den 28 januari med att utveckla grunderna för överklagandet. För att målet ska prövas av Högsta domstolen krävs att rätten beviljar prövningstillstånd. Jean-Claude Arnault dömdes i september i tingsrätten till två års fängelse för ett fall av våldtäkt begången mot en kvinna för sju år sedan. Domen överklagades av både försvaret och åklagaren. Hovrätten dömde i december mannen för två fall av våldtäkt till fängelse i två år och sex månader. Efter hovrättens dom sade mannens advokat Björn Hurtig till SVT att domen skulle överklagas: – Min klient är bestört på allvar. Han är förvånad, uppriven och ledsen. Han hävdar fortsatt sin oskuld, sade Hurtig till SVT. Kammaråklagare Christina Voigt sade efter hovrättens dom att hon inte var förvånad över beskedet att man tänkte överklaga domen – men att hon inte trodde att Högsta domstolen skulle bevilja prövningstillstånd: – De har varit på hugget men Högsta domstolen tar bara upp prejudicerande fall, sådana fall där Högsta domstolens bedömning har betydelse i framtiden, och jag ser inte att det skulle vara aktuellt i det här ärendet, sade hon till DN i början av december. Maria Ulfsdotter Klang, justitiesekreterare vid Högsta Domstolen, säger också att HD bara ger prövningstillstånd fall om domen kan bli prejudicerande eller om synnerliga skäl föreligger. Högsta Domstolen kommer att vänta med att ta ställning till efter 28 januari när kompletteringarna till överklagandet ska lämnas in av Arnault och hans advokat Björn Hurtig. – Då kommer de rimligtvis ha fört fram varför de vill ha ett prövningstillstånd. Dokumentet de har skickat in nu innehåller i princip bara yrkandet, säger Maria Ulfsdotter Klang. Generellt brukar det ta ett par veckor från att HD fått in en överklagan till att rätten tar ställning. Men tiden kan variera, säger Maria Ulfsdotter. – Det är svårt att säga nu, men antagligen kommer vårt beslut ett par veckor efter 28 januari. DN söker försvarsadvokat Björn Hurtig. Läs mer om Kulturprofilen och domarna mot honom 18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp ", "article_category": "culture"}
{"id": 615, "headline": "Dagens skiva: Karl-Bertil Jonsson som juljazz sitter utmärkt", "summary": "När Henrik Dorsin gör musikal av Tage Danielssons \"Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton\" är receptet typiskt metahumoristiskt, men Carl Bagges juljazziga musik klär den väl.", "article": "Henrik Dorsin må vara vassare på satir än på sång, men skördar framgångar i musikal efter musikal – eller operett. Som den metahumoristiskt moderniserade ”Glada änkan” på Kungliga Operan häromåret. Receptet är ungefär detsamma när han nu bearbetat Tage Danielssons tv-klassiker ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” för Scalateatern och ”Grotesco”-generationen. Carl Bagges nyskrivna musik i juljazzig skrud sitter utmärkt även på skiva. Från den stämningsfullt framvispade prologen och Peter Dalles eleganta konsumtionskuplett till Vanna Rosenbergs vackert tindrande ”Fall snö”. Anton Lundqvist gör grabben som tar från de rika och ger till de fattiga i en musikalkaramell som delar ut både klappar och kängor till influencerålderns mest behövande. Bästa spår: ”En okänd välgörare” Läs fler musikrecensioner av Johanna Paulsson, till exempel om den förstärkta schlagertonen i \"Så som i himmelen\". Dagens skiva tar julledigt mellan 24 december och 6 januari. Den 7 januari är vi tillbaka igen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 621, "headline": "Män som tror de är Jesus finns i hela världen", "summary": "Under tre år har den norska fotografen Jonas Bendiksen följt män runt om i världen som alla anser sig vara Jesus. På julafton öppnar en utställning med hans bilder på Fotografiska i Stockholm.", "article": "Eldklot som slungas från himlen och brinnande svavelsjöar. Nej, det är inte ett utdrag ur FN:s senaste klimatrapport, utan en undergångsvision från Uppenbarelseboken som framstår som allt mer trovärdig. Inte underligt då att det runt om i världen finns människor som hävdar att de är Guds son, som åter nedstigit till jorden. Under tre år har Jonas Bendiksen följt några av dem med kameran, och med start julafton ställs bilderna ut på Fotografiska i Stockholm. – Det har varit tre år av magiska situationer, säger den norska fotografen. Han träffade bland annat brasilianske Inri Cristo, som sedan barnsben plågats av syner. Efter en sväng som guru för förmögna på 1970-talet fick han en vision under fastan om att han var den korsfäste som återfötts, och sedan dess har han spridit Kristi evangelium. Hans församlingsmedlemmar är numera Bendiksens ivrigaste följare på Instagram. – För mig är det svårt att peka på varför deras tro skulle vara mer orimlig än andras tro, menar Jonas Benediksen. I sibiriska Krasnojarsk träffade han profeten Vissarion. Hans församling har nu växt till en stad på femtusen invånare, vars jul sammanfaller med hans födelsedag den 14 januari. När Bendiksen ville fånga firandet med en översiktsbild blev dock stämningen uppjagad, eftersom han råkade klättra upp i deras heligaste träd. Men Guds son manade till lugn. Fotoprojektet springer ur en livslång fascination för religiositet, som Bendiksen tror beror på att han växte upp i ett gudlöst hem. Genom att följa kristusfigurerna har han kunnat närma sig frågor om tro. – Mitt dna är en skeptikers, den första frågan jag ställer mig är alltid: ”Är detta sant?” Men när jag sett vilken otrolig livskraft, mening och skönhet tron kan föra med sig, blir jag mer ödmjuk. Jag är inte längre säker på att frågan om sanningen är viktigast. Hans första messianska möte var med Moses Hlongwane, en sydafrikansk juvelhandlare som i början av 90-talet förstod att han var Fadern inkarnerad. Bendiksen sökte upp honom i en by utanför Durban, och när det kom fram att den norske besökaren ännu inte bokat hotell bjöds han att sova över. Männen i släkten sov i ett rum, kvinnorna i ett annat, men Frälsaren hade gott om plats inne hos sig. – Så jag hoppade i säng med Messias första kvällen. Det var väldigt spännande. Så: snarkar Messias? – Ja, lite, men jag har definitivt hört värre. Utställningen ”The last testament” på Fotografiska i Stockholm pågår 24 december 2017–17 februari 2019. ", "article_category": "culture"}
{"id": 633, "headline": "Vittnade till försvar för Kulturprofilen – får 60.000 kronor av Svenska Akademien", "summary": "En författare som i hovrätten vittnade på Jean-Claude Arnaults sida har nu tilldelats 60.000 kronor från Svenska Akademien. – Jag blev bara glad och överraskad, säger författaren till Svenska Dagbladet.", "article": "Enligt författaren är det ett stipendium som hen fått av Svenska Akademien. Personen berättar i ett inlägg på sociala medier att hen på fredagsmorgonen hittade brevet från institutionen i sin postbox, men det är inte känt när brevet skickades ut. Till Svenska Dagbladet säger författaren att det är oklart varför hen fått stipendiet. – Kanske är det en uppmuntran av mitt skrivande här i min exiltillvaro. Jag har inte kommit ut ännu med den bok jag håller på med. Författarens senaste bok gavs ut för cirka fem år sedan. Svenska Akademiens kansli bekräftar för Svenska Dagbladet att författaren ifråga tilldelats ett stipendium om 60.000 kr ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse. Författaren vittnade på försvarets sida i hovrättsförhandlingarna mot Jean-Claude Arnault, som senare dömdes för två våldtäkter. Enligt författarens vittnesmål har hen känt Arnault sedan början av 1990-talet. Summan som gått till författaren, 60.000 kronor, är densamma som Svenska Akademien nyligen ville ge till författaren Elise Karlsson. Hon var en av de 18 kvinnor som vittnade om kulturprofilen Jean-Claude Arnaults övergrepp i DN:s granskning från i fjol. Brevet som Elise Karlsson mottog från Akademien hade signerats av den ständige sekreteraren Anders Olsson. I brevet stod att man ”beslutat tilldela” henne en ”belöning på 60.000 kronor ur Svenska Akademiens egna medel”. Elise Karlsson tackade dock nej till pengarna: ”Det är fruktansvärt olämpligt och för mig ännu ett tecken på hur världsfrånvänd den kvarvarande delen av Akademien har blivit”, skrev hon då i ett offentligt inlägg. Karlsson berättade också för DN att som hon förstod det skulle hennes namn läsas upp vid Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20 december, något som dock inte gjordes eftersom hon tackade nej till pengarna. Inte heller namnet på den författare som nu fått 60.000 kronor lästes upp vid torsdagens ceremoni. Det finns heller inga uppgifter om stipendiet på institutionens hemsida. DN söker författaren och Svenska Akademien. Läs mer: Björn Wiman: Varför fortsätter Akademien tala om jakt och krig? Kungafamiljen reste sig inte för Akademien Uppgifter till DN: Horace Engdahls tal ställs in efter hovets synpunkter ", "article_category": "culture"}
{"id": 637, "headline": "Konsertrecension: Nils Landgren med vänner knyter helst an till det goda", "summary": "En vanlig blues kan ha allt som krävs av en julsång, och svensk folkmusik kan vara en annan sorts blues. Det blir tydligt när Nils Landgren och hans vänner firar jul.", "article": "Det är julkonserternas uppgift att ge betryggande svar på existentiella frågor. I verkligheten är publiken förmodligen rätt sliten så här års, så det gäller för musikerna att inte påminna så mycket om det. Nils Landgrens och hans sju vänner på Stora scenen på Kulturhuset Stadsteatern gör som de allra flesta i den svårt säsongsbundna genren: lite av det senare – för den viktiga igenkänningsfaktorn – och mycket av det förra – av i princip samma skäl. Det fordrar lite olika tillvägagångssätt. Referenserna till folks vardag handläggs lämpligen i mellansnacken men kan också ta sig uttryck i själva repertoaren. Ett exempel är en låt av Jessica Pilnäs, om ett par som försöker hitta tillbaka till varandra i juletid. Det gör de också, uppfattar jag det som – så låten återknyter till syvende och sist ändå till Det goda. Det onda är kanske i grund och botten vi själva. Vår egenkärlek, vår girighet – allt det där vi skäms för men som samtidigt driver stora delar av samhället vi har skapat. Det motas traditionellt i grind med kristna sånger och på det gärna allsång – som när Landgren, saxofonisten Jonas Knutsson, gitarristen Johan Norberg, basisten Eva Kruse, pianisten Ida Sand och sångerskorna Pilnäs, Jeanette Köhn och Sharon Dyall delar ”Stilla natt” med alla oss dödliga i bänkraderna. Mest effektiv är ändå en vanlig blues som Ida Sand sjunger ganska rakt upp och ner vid pianot. Bluesen som form har ju egentligen allt som krävs av en julsång, från det vardagliga till bävan och hopp inför högre makter. Även ett stycke svensk folkmusik framfört av Knutsson och Köhn fungerar om inte annat som en annan sorts blues, med både skönhet och klagan som bärande ingredienser. Och så förstås Landgrens avväpnande version av John Lennons redan i sig så avväpnande ”Imagine”. Oavsett hur det blir med julen vågar man kanske ändå tro på ett Gott nytt år. Läs fler musikrcensioner av Johannes Cornell, till exempel om hur Tanblues förenar persisk musiktradition med amerikansk blues. ", "article_category": "culture"}
{"id": 641, "headline": "Bokrecension: Carsten Jensen tar tempen på den rasande källarmänniskan", "summary": "Det som förr var livshållningar är i dag konsumtionsmönster, konstaterar Carsten Jensen krasst i den nya essäboken ”Källarmänniskor”. Steve Sem-Sandberg läser en splittrad bok om vår tids populism.", "article": "\"Krisen består i att det gamla inte dör och att det nya inte kan födas. Under denna övergångstid dyker det upp de mest olika morbida fenomen.\" Med detta citat ur Antonio Gramscis ”Fängelsedagböcker” inleder Carsten Jensen sin nya bok. I 109 miniatyressäer avhandlas ett otal sådana fenomeni morbosi, som uttrycket lyder på italienska: övergångsfenomen eller anomalier i tidsflödet som inte gått att förutsäga eller kan vara svåra att förstå. Flera av dem, menar Jensen, har uppstått i svallet av de emigrantvågor som nyligen drog genom Europa och den nationalistiska höger vars mandat stärktes av den så kallade flyktingkris som följde. Men Jensen tar även upp fenomen som kan men inte behöver ha anknytning till denna kris: växande religiös fundamentalism, den ideologiska hemlöshet som blir följden av att politiker skannar av opinioner i stället för att företräda åsikter, jakten på den absoluta lyckan såsom den bedrivs i sociala medier och vår tilltagande oförmåga att känna verklig empati och inlevelse med andra. Det som förr var livshållningar är i dag konsumtionsmönster, konstaterar Jensen krasst. Också litteraturen, som förr vidgade vår erfarenhetshorisont, sysselsätter sig numera ängsligt med det egna livets tillkortakommanden. Autofiktionen, med Karl Ove Knausgård som främsta företrädare, avfärdas som en exponent för en ny typ av \"tröstlitteratur för en pressad och i allt högre grad olitterär medelklass\". Vad man än må tycka om Carsten Jensen i övrigt: det blir mycket ljud när han ska ta upp företeelser han ogillar. Läs mer: Carsten Jensen skriver brev om klimatet till sitt ofödda barnbarn: ”Du kommer fråga dig hur vi tänkte” Nu kan man invända att övergångsfenomen är kännetecknande för alla tidsåldrar och alltid har setts som anormala eller avvikande. Man kan också tycka att det finns en fara i att tolka minsta företeelse som ett symptom på en större samhällelig sjuka. Jensen har även en fallenhet för att skriva allt i bestämd form. Populismen, heter det om så olika företeelser som Le Pens rasistiska hatkampanjer och Donald Trumps ekonomiska protektionism. Och hur ska vi förstå uttrycket ”den nyliberala människan”? Som en människa som företräder en nyliberal ideologi, som passivt tjänar samma ideologi eller som är ett offer för den? Eller allt detta samtidigt? Det känns slarvigt bara. Ett onödigt begreppsmissbruk. För Jensen tycks förutsättningen för all förståelse vara att det först finns ett begrepp för det som ska förstås. Med stöd i en Beatleslåt uppfinner han uttrycket \"nowhere man\" för att beteckna den rotlösa människan, oavsett varifrån denne härstammar, om han eller hon kommit som flykting eller skilts från mening och upprinnelse av andra skäl. I några essäkapitel reser han genom fyra städer i Spanien och Nordafrika och konstaterar när han kommer till utkanten av en av dem, en härva av korsande vägar och till synes planlös bebyggelse, att \"det finns ingenting här som kan berätta för medborgarna var i världen de befinner sig\". Det finns en kolossal arrogans i att upphöja ytliga observationer till lag på detta sätt. Vad vet Carsten Jensen på genomresa om de människor som bor här? Ingenting förstås. Men det är viktigare att få iakttagelsen att passa in i tankebygget än att stanna upp och försöka begripa något av det som händer på plats. \"Källarmänniskor\" är ett annat begrepp som Jensen myntat och som fått ge titel åt denna bok. Jensen använde det första gången i en artikel i Politiken 2011, då om Pia Kjærsgaard och anhängarna av det danska folkparti hon övertagit ledningen för. Uttrycket går tillbaka på Dostojevskijs roman ”Anteckningar från ett källarhål”, autofiktionens urtext enligt Jensen. I Dostojevskijs monologiskt rabblande huvudperson finner han själva prototypen för den socialt obemedlade människan som inte längre vet vem eller vad han ska skylla sina sorger på och full av skam och självhat vänder sitt raseri mot en mängd ställföreträdande fiender. Det spelar ingen roll om det är invandrare som förmodas stjäla hans jobb eller politiker som upphört att företräda hans åsikter. Hatet är den enda konstanten, eftersom hatet är det enda som ger honom en tydlig identitet, ett människovärde. Carsten Jensen: Kära svenskar, vägra bli ett förråat land Källarmänniskan är en art i tillväxande; så även i Sverige. Men trots den här bokens olycksbådande profetior envisas Carsten Jensen med att kalla sig optimist. Genom att återta ansvaret för sina åsikter och handlingar, att se sig som fullvärdiga moraliska subjekt och inte bara som passiva objekt för rådande tendenser, kan den moderna människan ta sig ur den grop av intellektuell och emotionell utarmning hon grävt ner sig i. Jag finner denna inställning, som genomsyrar hela boken, sympatisk. Människor som vet vad de gör, som inte bara ser sig som omständigheternas fånge, är naturligtvis mindre benägna att skylla sina ofärd och sina misslyckanden på andra. Tyvärr känns slutstyckenas hurtfriska trots allt-optimism något tillkämpad. Allt kan bli bra, menar Jensen, bara den framtidsskeptiske och flyktingen inser att de delar samma alienation och räcker varandra handen i ett försök att övervinna den. Men de morbida fenomen som Jensen försökt beskriva går nog djupare än att de kan lösas med hjälp av ett handslag. De borde nog också ha getts en annan form än denna väl lapidariska för att framstå som riktigt handgripliga och hanterbara. ", "article_category": "culture"}
{"id": 647, "headline": "Filmrecension: Käckt och sockersorgligt i ”Mary Poppins kommer tillbaka”", "summary": "Emily Blunt blåser nytt liv i Julie Andrews ikoniska roll som den flygande nannyn Mary Poppins. Käck, förnumstig och lite farlig glider hon ner i ett ekonomiskt krisande London för att än en gång fixa biffen åt familjen Banks. Uppfriskande med riktiga skådespelare i stället för musikalartister, skriver Kerstin Gezelius.", "article": "När den ikoniska nannyn Mary Poppins kommer nersinglande genom molnen igen efter femtio år är det inte under ett paraply utan i ena änden av unge Georgie Banks lappade drake en blåsig dag i parken. Det är kanske det modigaste draget. Annars är det mesta sig likt från den klassiska sextiotalsmusikalen med Julie Andrews i titelrollen. Georgie är yngsta son till Michael (Ben Whishaw), som togs om hand av Mary Poppins när han var barn. Familjen Banks bor fortfarande på Cherry Blossom Lane och Michaels syster Jane (Emily Mortimer) har tagit över mammans politiska engagemang. Förtexternas stillastående, målade tablåer av London i gryningsljus signalerar direkt att här ska det bli retro av. När gatljusskötaren Jack (Lin-Manuel Miranda) sjunger om livet “Underneath the lovely London Sky” på en cockney som bara är något mindre ansträngd än Dick van Dykes skorstensfejares i originalet så har avtalet slutits med publiken: Här väntar inga otäcka överraskningar. Här serveras samma London-som-souvernir och arbetare-som-lustiga-krumelurer som 1967. Det är en riktig Brexit-karamell. Änklingen Michael jobbar på bank, precis som pappan, men hans huvudsakliga passion är konsten - förmodligen ett resultat av barndomschockerna med den flygande barnsköterskan. Nu hotar Stora Stygga Banken, förkroppsligad av en dryg Colin Firth, med vräkning och det är hög tid för Mary Poppins att göra entré med sin unika blandning av stränghet, prydlighet och galen magi. Emily Blunt har oförskräckt blåst nytt liv i Julie Andrews ikoniska roll. Lika käck och förnumstig, men farligare, lite mer oförskämd och aningen sorgsen när hon begrundar sin spegelbild - “practically perfect in every way” - i spegeln. Över huvud taget är det uppfriskande med riktiga skådespelare, snarare än musikalartister, i rollerna. Blunt, Ben Whishaw och Emily Mortimer leker ömsint och skickligt med de lite plastiga karaktärerna. (Meryl Streep, däremot, trampar tyvärr rakt i klaveret i en liten roll som tokig ryska). Men för att en skådespelardriven musikal ska lyckas måste sången och dansen komma ur dramat, i farten, så att bristen på virtuositet känns naturlig. Ben Whishaw fattar galloppen när han glider mellan tal och sång till sin döda fru i “A conversation”. När barnen sjunger “The place where the lost things go” för sin sörjande far är det också sockersorgligt på precis rätt sätt. Men när Blunt och Miranda drar på med alla musikalsångens manér och koreografen pumpar på som om varje svulstigt nummer var det sista, kommer den muntra framåtrörelsen av sig. Gång på gång. ”Man njuter inte av det”, som min unga bisittare artigt uttryckte det. Blunt kan sjunga men inte som Julie Andrews och hon borde ha tagit ett annat grepp. När allt är slut minns jag inte en enda sång. Det är fortfarande gamla “Chim chimney che-roo” från 1964 som ekar i skallen. Se mer: Tre moderna musikaler: ”Moulin rouge” (2001), ”Once” (2007), ”La la land” (2016). ", "article_category": "culture"}
{"id": 648, "headline": "Uppgifter till DN: Horace Engdahls tal ställs in efter hovets synpunkter", "summary": "Till högtidssammankomsten i Svenska Akademien fanns planer på att Horace Engdahl skulle hålla ett tal. Men Akademien har bestämt att talet inte ska hållas. Enligt källor till DN togs beslutet efter en dialog med hovet.", "article": "Klockan 17 på torsdagskvällen inleder Svenska Akademien sin årliga högtidssammankomst. Men årets sammankomst blir en tillställning i moll. Flera högt uppsatta gäster uteblir från den ceremoniella traditionen i Börssalen, och de nya ledamöterna håller tal om sig själva i stället för om sina företrädare. Som DN tidigare kunnat berätta kommer inte Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten, landshövding Sven-Erik Österberg eller överbefälhavare Micael Bydén att närvara. Ärkebiskop Antje Jackelén säger rakt ut att hon bojkottar sammankomsten. Även författaren Agneta Pleijel avstår från att närvara, trots att hon i våras tilldelades Svenska Akademiens nordiska pris, har hon berättat för SVT Nyheter. I vanliga fall deltar också hela kungafamiljen på högtidssammankomsten, men i år kommer varken prins Carl Philip och prinsessan Sofia eller prinsessan Madeleine med sin make Chris O’Neill. På Aftonbladets fråga om kungafamiljens begränsade närvaro utgör en diplomatisk markering mot Svenska Akademien svarar hovets informationschef Margareta Thorgren: – Så kan du ju tolka det, och den tolkningen har jag inget emot. Nu drabbas Akademiens återstående ledamöter av ytterligare en motgång. Till torsdagskvällens sammankomst fanns planer på att akademiledamoten Horace Engdahl skulle hålla ett tal. Men källor med insyn i arrangemangen kring högtidssammankomsten uppger att Akademien har beslutat att talet inte längre ska hållas. Enligt uppgifter till DN togs beslutet efter ”förtroendefulla” samtal med hovet. Formellt sett är det Svenska Akademien som självständigt bestämmer över programmet på högtidssammankomsten, men enligt DN:s källor hade hovet synpunkter på att Horace Engdahl skulle hålla ett tal. Även medlemmar av Akademien ska enligt DN:s källor ha ansett det vara olämpligt att Horace Engdahl skulle tala på högtidssammankomsten. Hans tidigare uttalanden om tingsrättens våldtäktsdom mot kulturprofilen Jean-Claude Arnault har lett till stark kritik. Hovets informationschef Margareta Thorgren betonar att det är Svenska Akademien som bestämmer över programmet på högtidssammankomsten. Men har hovet utövat några påtryckningar som ledde till att Horace Engdahls tal ställdes in? – Nej, det är Svenska Akademien som tar fram och råder över programmet som hålls under högtidssammankomsten. Jag kan inte kommentera om Svenska Akademien har fått synpunkter på programmet, säger Margareta Thorgren till DN. DN söker Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson och Horace Engdahl sedan i går kväll. De har inte återkommit. ", "article_category": "culture"}
{"id": 658, "headline": "Imenella: ”Jag blir uttråkad om världen rör sig för långsamt”", "summary": "Framtidens artist i P3 Guld. Årets hip hop och årets nykomling på Grammisgalan. Nomineringarna har regnat över Imenella, trots att hennes rapkarriär inte ens är ett år gammal. Först till sommaren släpper hon sitt första album.", "article": "Imenella sitter avslappnad i en soffa på ett skivbolagskontor i Stockholm. Runt henne hänger gigantiska bilder på Beyoncé – artisten som hon skämtsamt kallar sin andra mamma – och Whitney Houston. Veckan har varit hektisk: på torsdagskvällen uppträdde hon i Åre. Kvart i fem morgonen därefter tog hon tåget mot huvudstaden. Sedan en snabb pressträff och på kvällen en show i Gävle. När konserten är slut har hon inte sovit på fyrtioåtta timmar. – Jag gillar inte stillhet, säger hon utan ett tecken på trötthet. Jag gillar när det händer saker, jag vill känna mig upptagen. Annars blir jag väldigt uttråkad och känner att världen rör sig för långsamt. För mindre än ett år sedan debuterade Imenella som rappare när hon uppträdde på galan med kollegan och mentorn Stor. Nu är hon själv nominerad som Årets nykomling och Årets hip hop. Hon konkurrerar också om priset Framtidens artist på P3 Guld där hon också ska uppträda. Just nu turnerar hon också med Linda Pira. Det är hektiskt att vara Imenella. Efter debuten på Grammisgalan i februari släppte hon låten “Moves”. Strax därefter kom remixen, med artister som Ison och Finess. I augusti gav hon ut “Chagga”, som i skrivande stund har över två och en halv miljoner Spotifyspelningar. Men allting började med dans. Hon började som dancehall-koreograf och var medlem i det feministiska danskollektivet Unruly. – Dansen kommer från musiken, min första kärlek är musik, vare sig om jag vill sjunga eller dansa till den. Drömmen om att rappa har funnits sedan mitt sjuåriga jag kollade på MTV, berättar hon och beskriver hur hon hade idoler som Britney Spears, Christina Aguilera och pojkgrupperna Backstreet Boys, NSync och Five. – Jag har popinfluenser i min musik, man måste bara lyssna noga, lägger hon till. Men en annan stor influens i Imenellas liv är Frantz Fanon och hans bok “Svart hud – vita masker” (1952). Fanon var en författare, psykiater och politiker från den franska kolonin Martinique som skrev om rasism och kolonialism. I boken beskriver han relationen mellan kolonisatören och den koloniserade – vad det innebär att vara svart i en värld som domineras av vit kolonialism. – Alltid när man pratar om rasism är det fokus på den vita personen: den svarta är alltid offret, den vita är alltid förtryckaren. Det är klart att det är så, men Fanon trodde att man skulle “avkolonisera” sig själv och inte gå runt med ett självhat. Om man gör det, menar han, att man är i frid med sig själv, säger Imenella. Hon menar att gick själv igenom en sorts “avkolonisering”: började läsa på om rasism och analyserade sina egna destruktiva beteenden. Till exempel berättar hon att hon bara pratade svenska med sin mamma på telefon i offentliga rum, fast de båda talar flytande somaliska. För att anpassa sig. – Ja, det var sådana saker jag satte igång att tänka på: jag började medvetet prata somaliska med min mamma och använda slang i vita sammanhang. Jag mår jävligt mycket bättre i dag när jag slipper gå runt som en robot och rätta mig. Läs mer: Konsertrecension: Linda Pira, Imenella och Unruly på Stadsteatern Innan Imenella upptäckte Frantz Fanon kände hon sig inte hemma någonstans. I hemlandet Somalia är hon svensk. I Sverige är hon somalier. Hon hamnade i ett mellanförskap. – Det är någonting jag aldrig kommer ifrån. Jag började se det som en vacker sak i stället. Jag bor i Rinkeby, ett område där vi är välsignade med många olika kulturer. Jag förstår många språk – vilket är tydligt i min musik. Varför vara en jättebasic svensk person som bara pratar ett språk när jag förstår turkiska, spanska, romani och somaliska? Det är fett coolt. Man går runt som ett internationellt lexikon. Språkrikedomen är tydlig i Imenellas låttexter. Ordet “Chagga” – som i dag är hennes största hit – är lånat från wolof och betyder hora, slampa, prostituerad. Med låten tar hon tillbaka ordet från män genom att applicera det på killar. Med sin debutlåt “Moves” ville hon stärka somalier och hennes mamma sjunger i den: “Vi dansar dansen för platsen som vi dör för/ Är det inte ungdomarna som försvarar vår heder/ och upplyfter våra traditioner och kultur.” Imenella vet att många av hennes lyssnare ser upp till henne, men betonar att hon inte är en förebild. I stället ser hon sig själv som en representant för svarta och rasifierade i Sverige. Och hon är stolt över det. – Jag tänker verkligen på vad jag gör och hur jag gör det. Jag fattar att unga tjejer som ser upp till mig, det är jag jättemån om och tar aldrig för givet. Men att vara en förebild begränsar en – jag måste kunna göra misstag. Folk måste uppfostra sina egna barn och inte tro att jag ska göra det åt dem. Dagligen får Imenella filmklipp av unga tjejer som rappar eller sjunger som frågar vad hon tycker om dem. Hon märker en förändring i hur de unga tjejerna ser ut. – Unga somaliska tjejer i slöjor vågar nu lägga upp videos och skicka dem till mig, säger Imenella och lägger till: – Jag tror jag kan räkna på en hand hur många svarta kvinnor det finns inom hip hop. Folk uppskattar verkligen mig, och alla de här fantastiska kvinnorna i branschen, för att vi behövs. Det kan aldrig bli nog av oss.  Imenella Slog igenom som rappare för mindre än ett år sedan på Grammisgalan. Hennes låt “Chagga” har över 2,5 miljoner spelningar på Spotify. Imenella är Grammisnominerad som Årets nykomling och Årets hiphop för “Chagga” och “Moves – remix”. Hon är också nominerad på P3 guld-galan som Framtidens artist , där hon också ska uppträda. Hon är nu aktuell med låten “Fråga om mig” som är producerad av Stress. Till sommaren släpper hon sitt första album.  \"Stor är min Mr Miyagi\" \"Jag behöver folk som pushar mig och det gjorde han. Stor är min Mr Miyagi. Han har lärt mig allt jag kan om rap, och jag lär mig fortfarande av honom. Stor är en väldigt stor insirationskälla för mig, han är en poet och en av de sjukaste artisterna vi har i Sverige.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 663, "headline": "De får Maria Bonnier Dahlins stipendium", "summary": "Maria Bonnier Dahlins stiftelse har sedan starten 1985 premierat unga, nyskapande konstnärer. Liva Isakson Lundin och Linnea Sjöberg är årets stipendiater.", "article": "Liva Isakson Lundin och Linnéa Sjöberg har belönats med Maria Bonnier Dahlins stiftelses stipendium för 2018. De får 100.000 kr var och i vår presenteras deras konstnärskap i en utställning på Bonniers Konsthall. Liva Isakson Lundin är född 1990, bosatt i Stockholm och arbetar med skulptur och installationer. Enligt prismotiveringen så undersöker hon ”materialens inneboende beskaffenheter och fiktiva känslolägen” . Verken i material som stål, gelatin, gummi och glas bärs av kontraster mellan storheter som mjukt och hårt, fett och torrt, fast och tillfälligt. Linnea Sjöberg, född 1983 och bosatt i Berlin, är uppmärksammad sedan tidigare för sina konstprojekt där hon ”gång efter gång sätter sig själv på spel”. Hon lever sig in i olika personligheter och roller, som ”Karriärkvinnan” hon spelade under 1,5 år. I verket ”Salong Flyttkartong” bedrev hon en ambulerade tatueringssalong och senast gestaltade hon en vikingakvinna. Läs mer: Två unga konstnärer belönade av Maria Bonnier Dahlins stiftelse Maria Bonnier Dahlins stiftelse Stipendiaterna Liva Isakson Lundin och Linnéa Sjöberg presenteras i en utställning på Bonniers Konsthall 13/3-14/4. Maria Bonnier Dahlins stiftelse grundades 1985 av Jeanette Bonnier (1934-2016), till minne av dottern Maria som omkom i en bilolycka 1985, endast 20 år gammal. Gästjuryn 2018 bestod av konstnären Lars Nilsson och Jo Widoff, intendent för internationell konst på Moderna Museet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 665, "headline": "Malin Ullgren: Det finns fortfarande för mycket röta kvar i Akademien", "summary": "Katarina Frostenson lär vara beredd att förhandla om att lämna Svenska Akademien. Men även om det skulle ske är det oerhört långt till ett friskt tillstånd – och det är synd: kultur-Sverige behöver verkligen en fungerande Akademi.", "article": "Nu går det inte längre. Jag förstår inte hur nuvarande ledamöter, sittande och halvsittande, ska klara Svenska Akademien genom detta pågående haveri. Och nej, jag ser inte hur ett stabilt och friskt tillstånd ska uppnås även med det utträde Katarina Frostenson lär vara beredd att ”förhandla om”. Läs mer: Katarina Frostenson villig att förhandla om att lämna Akademien Den nya advokatutredningen hävdar med bestämdhet att Frostenson har berättat om Akademiens interna arbete för sin make, som i sin tur har spridit uppgifterna vidare. Författaren Klas Östergren och dramaturgen Anna Kölén vittnar öppet, för att inte kunna avfärdas – att hänvisa till anonyma rösters bristande tillförlitlighet har annars varit en försvarstaktik hos delar av Akademien och deras tillskyndare. Om och om igen har det hävdats, både från Akademien och från dess försvarare, att vad den så kallade Kulturprofilen har gjort mot kvinnor inte har med Svenska Akademien att göra, att DN:s och andra mediers granskningar har ”smutskastat” institutionen genom guilt by association. Verkligen? Läs mer: Katarina Frostenson bör lämna Akademien, enligt ny advokatutredning Är det något denna advokatutredning slår fast, är det att Frostensons make av något skäl ansett sig ha haft en närmast operativ uppgift. Till exempel ska han ha kontaktat Sara Danius innan hon blev erbjuden en stol, ha bett om hennes cv, och sedan ha återkommit med ett sms där det ”framgick att hon kunde vänta sig ett telefonsamtal. Hon uppfattade detta som att samtalet skulle komma från Akademien, vilket det mycket riktigt gjorde då Peter Englund kort därefter ringde och erbjöd henne plats i Akademien”, som det står i utredningen. Dessa handlingar framstår för mig som ännu mer graverande än den Balzacartade figuren som skryter vitt och brett med allt han vet om kommande Nobelpristagare. För det är i dessa små underhandsuppdrag som hans inflytande faktiskt befästs. Det är detta som bekräftar att den oro som kvinnor har känt inför att vittna om övergrepp de har varit utsatta för är befogad. Han har ju uppenbarligen haft en poäng när han beskrivit sig som ”Akademiens nittonde ledamot”. Återigen: makten var en realitet, och alltsammans med någons goda minne. Jag har svårt att tro att detta goda minne enbart fanns hos hans hustru. Att bara peta Katarina Frostenson räcker inte om Svenska Akademien ska överleva. Jag önskar att institutionen ska klara sig eftersom en Akademi, som har allmänhetens förtroende och som arbetar som den ska, kan vara en sorts bastion för svensk litteratur och föra med sig en status som litteraturen och kulturen behöver. Men hur ska denna organsation överleva, som själv inte helt tycks ha tagit in att den egna kontexten numera är fullständigt förändrad? Nyss var det ju så att ingen invände högt. Men sedan passerades en punkt då förtjusningen inför den atavistiska upphöjelsen var över. Nu är makten underkänd och Akademiens ordinarie beteende inte längre accepterat. Där uppstår deras förvirring. De fortsätter att göra som de alltid har gjort, som när man chevalereskt och med osannolikt dåligt tajming ville ge en ”belöning” – pengar – till författaren Elise Karlsson, en av de kvinnor som vittnade mot Kulturprofilen i Matilda Gustavssons reportage i DN hösten 2017. Karlsson tackade begripligt nog blankt nej. Läs mer: Hela historien om året som skakade Svenska Akademien På torsdag kväll är det dags för Svenska Akademiens årliga högtidssammankomst inför publik. Tre nya ledamöter ska ta sitt inträde. Och visst är det faktum att man släppt advokatutredningen ett steg i rätt riktning. Tyvärr tror jag att det för sent för att torsdagens högtid ska bli den hett efterlängtade omstarten. Det finns för mycket röta kvar. Läs fler texter av Malin Ullgren, bland annat om varför kritik utan värdering inte är kritik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 671, "headline": "Konsertrecension: Benjamin Ingrosso och Felix Sandman är som huggna ur samma block", "summary": "När bästisarna och schlagertävlarna Benjamin Ingrosso och Felix Sandman gör gemensam turné är det den största händelsen i genren i år, men de är trots allt rätt olika.", "article": "2018 var ett bra år för popstjärnan. Inte kommersiellt, men kreativt. I Vanity Fair beskrevs utvecklingen nyligen som att där poppen förlorat sin agendasättande roll till hiphoppen har den samtidigt erövrat nytt visionärt djup. På världsscenen illustreras rörelsen av folk som Troye Sivan, Ariana Grande eller för den delen Robyn. Här hemma förkroppsligas samma förflyttning av två bästisar: Benjamin Ingrosso och Felix Sandman. Att de båda under hösten befunnit sig på gemensam turné är lika givet som snillrikt. Med nylanserade karriärer, vässade profiler och massiv Melodifestival-framgång delar de mer än bara intresset från ungefär samma målgrupp. Deras respektive album, Sandmans ”Emotions” och Ingrossos ”Identification”, är som huggna ur samma block sten av två olika skulptörer. Den ene med känslorna längst fram i sitt konstnärskap. Den andre med större intresse för strukturer och vinklar. 2018 var deras. Spelningen på Cirkus på måndagskvällen är den kanske största händelsen i genren i Sverige i år. Den samlar en märklig kombination av hipsters och barn. Som om huvudpersonerna grenslar generationer, genom att vara samtidigt trendkänsliga och folkliga. Först ut är Sandman, den mer estetiskt krävande av de två. Han äntrar scenen i mörker och till ett ljud som flörtar grovt med Depeche Mode. Har något dramatiskt, lite ödlelikt över sig när han slingrar sig runt mikrofonstativet, ensam längst fram. Han har också en integritet som håller för risktaganden. Att en avskalad inramning gav honom en sådan succé i Melodifestivalen skulle således kunna ge honom framtida problem. För visst skriker de allra yngsta högt när han till endast gitarr framför hits från tiden som pojkbandsstjärna i FO&O. Men det är i kyliga nummer som ”Everything is great” och ”Human” som Sandmans förmåga att utmana, men samtidigt kännas pop, kommer fram allra bäst. Benjamin Ingrosso är en annan sorts väsen. Slående porträttlik en ung George Michael inleder han sin halva av konserten med ”Dance you off”. Neonljusen blänker i lackjackan, dansstegen låter hans egentligen ganska fyrkantiga manskropp tänja på gränsen mot det feminina, androgyna. Hans influenser är också hämtade från 80-talet. Men de väger lättare än Sandmans, kommer från samma lådor av house, disco och synthfunk som Daft Punk en gång grävde i. Ingrossos mest rörande egenskap som artist är hur öppen han är med att han alltid velat bli stjärna. När han sätter sig vid pianot för balladen ”Happiness”, med en av flera texter på temat, påminner han om Prefab Sprouts Paddy McAloon. Han byggde också en karriär på att leka att han var en ikon, tills han faktiskt blev en. Att Benjamin Ingrosso nu tjugoett år gammal får rusa runt Cirkus med Felix Sandman i extranumret ”Tror du att han bryr sig” är ett bevis på att den som härmar sina egna idoler tillräckligt envist till slut själv också kan bli andras. Den här kvällen lever två unga män, bokstavligt, sina drömmar. Det är poppens kanske allra vackraste trick, iscensatt mitt framför våra ögon. Läs fler musikrecensioner av Sara Martinsson, till exempel om hur Linda Pira, Imenella och dansgruppen Unruly växer av att spela å Stadsteaterns stora scen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 678, "headline": "Flera vittnar i Akademiens utredning: ”Uppgifterna ska inte kunna avfärdas”", "summary": "Den nya utredningen som gjorts med anledning av misstänkta stadgebrott inom Svenska Akademien är nu färdig, rapporterar SvD. Flera personer träder fram och vittnar i utredningen under eget namn, bland andra tidigare akademiledamoten Klas Östergren och dramaturgen Anna Kölén. – Jag går ut med namn för att inte uppgifterna om läckor ska kunna avfärdas, säger Kölén till DN.", "article": "Det var i början av november som Akademien beslutade att inleda en ny utredning om sekretessbrott. Detta som en direkt följd av att ledamoten Katarina Frostenson motsatt sig den resolution som en majoritet av ledamöterna röstat fram. I resolutionen uppmanades hon att självmant lämna institutionen. – Det kan bli en förlikning och det kan det bli en tvist, eller en prövning. Men det får vi återkomma till. Det beror på hur processen fortskrider, hur förhandlingarna ser ut och vilket gensvar vi får för våra förslag, sa Anders Olsson, Akademiens ständige sekreterare, nyligen till DN om vad som kan vänta i förhandlingarna med Frostenson. Den nya utredningen kompletterar den tidigare advokatutredning som utförts av advokatbyrån Hammarskiöld & Co. Den gällde kopplingen till kulturprofilen Jean-Claude Arnault i stort, men även då framkom en rad uppgifter om läckor kring Nobelpriset i litteratur och inval av nya ledamöter, som nu undersökts djupare. Flera av de som vittnat i den första utredningen har även denna gång ställt upp, skriver SvD. Två av dem berättar att de nu framträder med namn. Den före detta akademiledamoten Klas Östergren bekräftar för tidningen att han ställer upp med namn ”eftersom anonyma vittnesbörd blivit konstant avfärdade, av andra berörda, som otillförlitliga”. En annan person som framträder med namn är dramaturgen Anna Kölén, det berättar hon själv för DN och SvD. Anna Kölén har även bifogat egna dagboksanteckningar från 2005, som lär visa att hon i förväg fått veta namn på vissa Nobelpristagare i litteratur. Enligt Kölén har Jean-Claude Arnault vid två tillfällen berättat för henne om kommande litteraturpristagare. – Jag vittnade om läckor i den första utredningen, som Sara Danius tillsatte, men då anonymt. Anonymiteten användes av vissa ledamöter som ursäkt för att avfärda uppgifterna i utredningen och för att slippa vidta åtgärder. Jag går ut med namn för att inte uppgifterna om läckor ska kunna avfärdas, säger Anna Kölén till DN. Vilka uppgifter har du delgivit utredningen? – Uppgifter om läckor av bland annat Nobelpris och inval av ledamöter. Varför vill du att Akademien ska offentliggöra utredningen? – För att jag tror att öppenhet och transparens är enda vägen att lösa Akademiens kris, säger Anna Kölén. Vad har hänt sedan du gick ut med namn i utredningen? – Jag och min familj har fått ett obehagligt och hotfullt meddelande på sociala medier, där jag uppmanas att träffa Frostenson och ”reda ut” saker. Meddelandet är polisanmält. Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson kommenterar på måndagskvällen Köléns uppgifter: – Vi ser väldigt allvarligt på uppgifterna om att ett av vittnena har utsatts för hot, säger Olsson till TT. Han bekräftar samtidigt att hoten har polisanmälts. Klas Östergren berättar i sitt vittnesmål att Arnault redan 1996 avslöjade att Wislawa Szymborska skulle få Nobelpriset, skriver SvD. Östergren uppger att han blev mycket förvånad över att Arnault berättade det, eftersom de två inte stod varandra särskilt nära. Enligt uppgift till SvD har även en del av de så kallade avhopparna (en beskrivning av de ledamöter som utträtt eller inte längre deltar i Akademiens arbete) lämnat uppgifter till utredningen. Bland övriga läckor som nämns i rapporten, som även tidigare varit kända, förekommer Elfriede Jelinek 2004 och Harold Pinter 2005. Flera personer i utredningen väljer att förbli anonyma av rädsla för repressalier, skriver SvD. Kvinnorna som medverkar vill enligt egen utsago inte riskera att ”utsättas för förakt från vissa akademiledamöter och deras vänner, vilket även skulle kunna drabba dem negativt i deras yrkesverksamhet”. Den tidigare utredningen, som blev klar i mars, skapade stor splittring bland Svenska Akademiens ledamöter. Efter att resultaten presenterats röstade man om att utesluta Katarina Frostenson, något som en majoritet då motsatte sig. Efter flera andra omröstningar kom beskedet att tre ledamöter lämnade arbetet med omedelbar verkan. Efter fler avhopp och utträden är i dag bara nio ledamöter aktiva i Akademiens arbete. På torsdag ska tre nya ledamöter ta sitt tillträde i samband med institutionens högtidssammankomst. DN söker Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson, Jean-Claude Arnaults försvarsadvokat Björn Hurtig och Katarina Frostensons juridiska ombud Per E Samuelson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 681, "headline": "Konsertrecension: Fördel Bach den yngre, i vass och stormig musikalisk retorik", "summary": "Cellisten Johannes Rostamo spelar en mörkfärgad cellokonsert i a-moll av Bach den yngre, med många sköna lösa strängar och virtuoseri i låga lägen. DN:s recensent Camilla Lundberg vill höra mer.", "article": "”Bach är fadern, vi är hans barn”, lär Mozart ha sagt. Men det är inte Johann Sebastian han syftade på, utan sonen Carl Philipp Emanuel. I 1700-talets Tyskland var junior tveklöst den störste Bach. Idag börjar CPE:s musik sakta väckas till liv, även om hans trehundraårsjubileum för fyra år sedan gick oss obemärkt förbi här i Sverige. Orfeus Barockensemble, med filharmonisk hemvist i Stockholms konserthus till vardags, presenterade Bach d.ä. och Bach d.y. i ett program till sonens fördel. Kallad Emanuel av sin samtid var han hovmusiker hos Fredrik den store i Berlin, sedermera efterträdare till den populäre Telemann i Hamburg. Mest beundrad var denne Bach för sin klaverkonst – och det hade man velat höra. Istället inledde Orfeus och gästsolisten Luca Guglielmi med pappa Bachs ofta hörda, och för all del trevliga första klaverkonsert. Dvs på cembalo, och det kan inte hjälpas: de solistiska finesserna når inte ut över den aldrig så slimmade stråkorkestern. Men hade man valt en av många klaverkonserter av märket CPE, hade ett fortepiano passat bättre. Som kanske inte fanns till hands – månne ej eller repetitionstid för orkestern. För denna Bachmusik kräver sin instudering, det framgick av den cellokonsert och sinfonia som Orfeus framförde. En musik mellan barock och wienklassicism som borde låta rokoko, men är betydligt vassare och mer dramatisk. Visserligen ges drillar och ornament – ett slags musikens rosetter och spetsar – stort egenvärde, men samtidigt finns en motorisk drive som förebådar ankommande Sturm & Drang. Johannes Rostamo var härlig solist i cellokonserten i a-moll; en mycket mörkfärgad sådan med många sköna lösa strängar och virtuoseri i låga lägen. Här utvecklas en musikalisk retorik mot en fond av tidens populära stormscener (tänk Vivaldi). Så också i den lilla ettrigt punkterande sinfonian i e-moll. Vill höra mer! ", "article_category": "culture"}
{"id": 687, "headline": "Jane Magnussons dokumentär prisas", "summary": "Det blev Ingmar Bergman som tog hem ett av de tyngsta priserna vid årets European Film Academy Awards. Jane Magnussons film ”Bergman – ett år, ett liv” blev vald till 2018 års bästa dokumentärfilm.", "article": "– Jag är chockad och jag är ärad, säger Jane Magnusson. Hon tillägger: – Ingmar Bergman var ju den första ordföranden för Europeiska filmakademin, och han skulle ha fyllt hundra i år. Jag tackar Ingmar Bergman och säger grattis till honom, var du nu än är. Magnusson har ägnat många år och mycket energi åt demonregissören Ingmar Bergman. Som hon konstaterade i DN:s intervju var hon lite trött på honom efter en kortfilm, en tv-serie och en dokumentär. Men hon kunde inte säga nej när hon tillfrågades om att göra ytterligare en film. Så detta prestigefulla pris kan kanske sägas vara det perfekta slutet på en mångårig relation? – Det tror jag nog att man kan säga. Nu får det vara slut. Hennes nästa filmprojekt är redan färdiginspelat: en dokumentär om humorduon Hasse och Tage. Men det är mer tveksamt om den kommer att nå ut internationellt på samma sätt som ”Bergman – ett år, ett liv”. – Det kan man inte veta. Jag är inte säker på att de är så uppskattade ens i de andra nordiska länderna. Nordiskt så funkar väl Fleksnes (spelad av norske Rolv Wesenlund) mer gränsöverskridande. Han var ju med i Hasse och Tages film ”Picassos äventyr”. Heh ... så kunde det vara: Wesenlund som Hasseåtages Liv Ullmann. I övrigt lämnade de svenska, norska och danska filmarna årets European Film Academy Awards i princip helt lottlösa. Undantagen, vid sidan av Jane Magnussons film, är danske Peter Hjorth, som vann för de visuella effekterna i ”Gräns”, och norske filmfotografen Martin Otterbeck som fann fotopriset för ”Utøya – 22 juli”. Som väntat var det den polska Sverigeaktuella ”Cold War”, i regi av Pawel Pawlikowski, som tog hem de flesta priserna. Å andra sidan var det ju Sverige som sopade rent förra året, då Ruben Östlunds ”The Square” vann alla de sex priser som den nominerats till. – Jag är så oerhört hedrad över att vinna, speciellt i det här sällskapet, säger Pawel Pawlowski. I år var ”Gräns” nominerad till bästa film, regi, manus och skådespelerska, men priserna gick till ”Cold War”. Den danska ”Den skyldige”, regisserad av svenske Gustav Möller och med svensk-danske Jacob Cedergren i huvudrollen, hade flera nomineringar. Sverrir Gudnason var nominerad för ”Borg/McEnroe” och Jane Magnusson för sin dokumentär om Ingmar Bergman – men det blev nobben från juryn i de kategorierna. Årets pris för ”europeiskt bidrag till världsfilmen” (ett pris som tidigare tilldelats bland annat Stellan Skarsgård) gick till Ralph Fiennes, som höll ett känslomässigt tacktal mot brexit och för europeiskt enande både inom filmen och inom politiken. På måndag presenteras de nio filmer som finns på Oscarsjuryns så kallade short list. Denna ska senare skäras ner till fem filmer. Det är mycket troligt att såväl \"Cold War” och ”Gräns” som ”Den skyldige” kommer att finnas med bland de nio. Läs mer: Intervju med Jane Magnusson ", "article_category": "culture"}
{"id": 692, "headline": "”Alla män tycker inte om kvinnor som skriker på dem”", "summary": "Efter en hyllad dokumentär om Ingmar Bergman, som sänds på SVT i jul, är regissören och journalisten Jane Magnusson nu klar med en film om humorduon Hasseåtage. Hennes dragning till döda kulturmän skyller hon på sin pappa.", "article": "När Ingmar Bergmans 85-årsdag närmar sig får den genom tiderna mest prisade svenske regissören, som sedan länge dragit sig undan världen, ett brev skickat till sin Fåröadress. ”Nu kommer jag med mina 14 konstsimmare och uppträder i din pool för att hylla dig på din födelsedag!” meddelas däri. Läs mer: Jane Magnussons dokumentär prisas Brevet är undertecknat av lagets tränare, kulturjournalisten Jane Magnusson. I försändelsen finns även en vhs-kassett där Sveriges första manliga konstsimlag visar upp sina konster, formationer döpta efter Bergmanfilmer som ”Scener ur ett äktenskap” och ”Det sjunde inseglet”. 48 timmar efter att hon lagt paketet på lådan ringer Jane Magnussons mobil. Hon har precis lämnat SVT-huset på Gärdet, där hon arbetar på kulturmagasinet ”Kobra”. Skärmen visar ett telefonnummer från Fårö. ”Fuck, nu ringer Bergman”, far det genom hennes huvud innan hon svarar. – Det första Bergman sade var ”Inte under några omständigheter kommer ni hit. Jag har en stor arg hund!” Han var väldigt hotfull. Men han var nog lite ensam också, för det slutade med att vi pratade rätt länge. Jag fick tillfälle att tacka honom för hans filmer, som jag tycker så mycket om. ”Hö hö, jaså, dom har du sett”. Samtalet pågick under promenaden längs Strandvägen och fram till varuhuset NK på Hamngatan. – Där känner jag att jag nästan har fått med mig honom. ”Kan du inte titta på den där vhs:en ändå”, försöker jag, ”du kanske ångrar dig?” Han svarar: ”Bergman ångrar sig aldrig”. Jane Magnusson visar med handen hur en telefonlur dräms ned i klykan: ”Klonk!” Det var enda gången som Jane Magnusson pratade med demonregissören, berättar hon när vi träffas på produktionsbolaget B-Reel Films, med säte i trendigt ombonade lokaler ovanför restaurang Kvarnen på Södermalm i Stockholm. Ändå har hon ägnat flera år åt att vända ut och in på den mytomspunna regissören; hyllat hans konstnärskap, men också tagit ned människan på jorden, inte minst genom den animerade kortfilmen ”Fettknölen”, gjord med serietecknaren Liv Strömquist. I den vaknar en fettknöl på Bergmans kind till liv, blir en symbol för arbetsnarkomanens dåliga samvete över negligerade fruar och barn. För Jane Magnusson började Bergman-manin med att hon och några kollegor upptäckte att ingen brytt sig det minsta om hans efterlämnade vhs-samling. I tv-serien ”Bergmans video” bjöd de in världens regissörselit till videorummet och Fåröhemmet för att prata om arvet efter den berömde svensken, vilket även blev dokumentären ”Trespassing Bergman”. Jane Magnusson Född: 1968 i Mölnlycke. Uppväxt i USA och Sydostasien. Bor i dag i Stockholm. Yrke: Journalist och regissör, anställd på SVT och filmkritiker i DN. Filmer i urval: ”Ebbe the movie – Mannen, myten, affären” (med Karin af Klintberg, 2009), ”Trespassing Bergman” (med Hynek Pallas och Fatima Varhos, 2014), ”Bergman – Ett år, ett liv” (2018), ”Fettknölen” (2018). Bok: ”Esther Williams: Skenbiografin” (2000). Priser: ”Ebbe the movie” belönades med Stora Journalistpriset som Årets berättare 2009, och tilldelades även en Guldbagge för bästa dokumentär 2010. Mottog också Axel Liffner-stipendiet 2013. Aktuell: Fick på lördagskvällen pris för bästa dokumentärfilm, ”Bergman – Ett år, ett liv”, vid Europeiska filmakademins gala i Sevilla. I våras hade Jane Magnussons hyllade dokumentärfilm ”Bergman – Ett år, ett liv” flott premiär i Cannes, för att sedan visas på många håll i världen, och i jul sänder SVT den under namnet ”Bergman – Ett liv i fyra akter”. Läs mer: Jane Magnussons Bergmandokumentär får världspremiär i Cannes Frågan är hur mycket Ingmar Bergman svenskarna tål? Eller Jane Magnusson för den delen? – Jo, jag var trött på Bergman efter ”Trespassing Bergman”. Under slutet av den inspelningen såg jag att ”Smultronstället” och ”Sjunde inseglet” kom ut samma år, och tänkte ”någon borde göra en film om den perioden i hans liv. Men jag orkar fan inte.” När förfrågan om att göra en film till 100-årsjubileet kom tackade Jane Magnusson ändå ja, under förutsättning att hon fick utgå från året 1957. – Det som fick igång mig var egentligen inte Ingmar Bergman utan den sanslösa historien om det året. Filmen berättar en otrolig historia om en självförbrännande konstnär som har magsår och ångest, som nästan stryker med på kuppen, men ändå gör mästerverk efter mästerverk. Under 90-talet, när Jane Magnusson började som kulturjournalist, var Bergman ”den där sura gubben på Dramaten som fick obegränsade resurser att göra film om sina föräldrar”. – Men 1957 är han som en rockstjärna: Han fyller 39, han är jättesnygg, han har basker. Jag ville påminna Sverige om den superstjärnan. Dessutom har Jane Magnusson dragit en lärdom av sina år i tv- och filmbranschen: Det är betydligt lättare att få igenom projekt om döda gubbar än om levande kvinnor. Det är helt enkelt där pengarna finns. Men låt oss nu lämna herr Bergman en stund, och titta in hos familjen Magnusson. Jane Magnusson föds 1968 i Mölnlycke utanför Göteborg, som den yngsta av fem barn. Mamma Margareta är konstnär. Pappa Lars är intresserad av banbrytande svetsningsteknik, och det är hans arbete som gör att barnaskaran får en kosmopolitisk uppväxt. Familjen Magnusson flyttar först till USA, sedan vidare till Hongkong och Singapore. Även i Sydostasien går syskonen på amerikanska skolor, små reservat där helgens matcher i amerikansk fotboll betraktas som veckans höjdpunkt. Tonåriga Jane är cheerleader, riktigt duktig, men något med rollen skaver och hon ger sig i stället hän åt att lära sig konstsim. Havet har alltid haft en stark dragningskraft på Jane Magnusson, och när hon som vuxen flyttar tillbaka till Sverige och blir frilansande kulturjournalist skriver hon romanen ”Esther Williams: Skenbiografin”, om vattnets förföriska inverkan på människan, och om simmaren Esther Williams mystiska försvinnande. Jane Magnusson är den enda av syskonen som sökt sig till kulturområdet, men den konstnärliga mamman, som är över 80 år, är inne på en andra karriär som författare till pangsuccén ”Döstädning: Ingen sorglig historia”. Margareta Magnusson bor numera i samma portuppgång på Södermalm som sin dotter, och lever som hon lär, med tomma förråd. Pappan gick bort 2005, och är anledningen till att Jane Magnusson gjort ännu ett filmprojekt om döda gubbar, om den omhuldade humorduon Hasse och Tage som redan är färdiginspelad. – Min pappa var väldigt höger och jag är extremt vänster, och vi grälade ett helt liv. Den enda gången vi inte grälade var när vi lyssnade på Hasse och Tage, då kunde vi skratta ihjäl oss åt en Lindeman-sketch. Sedan började vi gräla igen. Jag har velat skildra hur Hasse och Tage kunde ena inte bara oss, utan ett helt land i skratt. Har din uppväxt påverkat dig mycket i din yrkesroll? – Näe… kanske att jag pratar bra engelska, jag låter som en surfare från Kalifornien. Den internationella uppväxtmiljön bidrog i alla fall till att Jane Magnusson sökte sig till universitet Brown i Providence, Rhode Island, en period i livet som präglat henne starkt. Det var också där hon först fördjupade sig i Ingmar Bergman. Ett par dagar efter att vi träffas ska hon tillbaka till universitetet för att visa dokumentären om hans superår, vilket hon tycker smäller högre än premiären i Cannes. Ingmar Bergman är onekligen en dörröppnare. Men den person som får Jane Magnussons ögon att lysa, och hennes svar att innehålla ord som ”fantastisk” och ”det roligaste jag gjort” under vår eftermiddag i klipprum, kontorslandskap och designade mötesrum, är ingen demonregissör – utan en 21-årig fotomodell med Downs syndrom. – Maddy är världens modigaste och mest överraskande unga kvinna, och hon har påverkat mig som person så mycket mer än Bergman. Alla i teamet älskar Maddy – vi älskar inte Bergman, säger Jane Magnusson. De kommer ganska ofta, sådana lite krassa konstateranden. Åtföljda av ett medryckande skratt. Den australiensiska modellen Madeline Stuart, Maddy som hon kallas, har brutit ny mark inom modevärlden som den första professionella fotomodellen med Downs syndrom. Sedan hon bjöds in till New York Fashion week har Jane Magnusson och ett dedikerat, ofta ideellt arbetande, team följt Madeleine Stuarts karriär och tillvaro bakom glamourkulisserna. – Den här resan Maddy har gjort… första gången vi träffas är hon jätteblyg och inåtvänd, att sedan få följa hur hon lär sig prata bättre och blir stolt över sig själv… Modellyrket är väl kanske inte något man skulle rekommendera för unga kvinnor. Men för Maddy är det perfekt, förklarar Jane Magnusson. I ett kvavt trångt rum under takåsarna lägger klipparen Kalle Lindberg sista handen vid dokumentären om den ovanliga modellen. – Va? Har du bytt titel! utbrister Jane Magnusson när orden ”I am Maddy” dyker upp på skärmen. Nej, det är för enkelt! Vi tittar på inledningen. Kameran visar hur Maddy, 1,49 centimeter, rör sig otvunget och självklart bland modellerna backstage. Hur hon sitter i ett luxuöst hotellrum och triumfatoriskt bokstaverar ”I… a-m… M-a-d-d-y!” – Okej… säger Jane Magnusson, jag förstår hur du tänker. Magnussons egen arbetstitel är ”Last of a kind”, som syftar på att alltmer avancerad fosterdiagnostik innebär att foster med kromosomavvikelser riskerar att väljas bort. Men diskussionen lär fortsätta: regissör Magnusson tycks öppen för inpass och understryker att teamarbetet är en avgörande faktor till att hon trivs med att göra film. – Inte som när jag jobbade på DN på 90-talet, fan vad folk var elaka där! Man kunde skriva en text och så kom någon kärring och sade ”nu har du gjort bort dig igen”. Fler medarbetare flockas i det lilla klipprummet och några favoritscener spelas upp. Jane berättar animerat om hur omgivningen reagerat på en galamiddag när Madeline Stuart gör entré i feststass. En kvinna med Downs som helt uppenbart är vackrast i rummet. – De fick inte ihop det. Maddy har förändrat världen lite. Vi borde allihopa vara lite mer som henne, och inte så jäkla skitnödiga. Nu är skitnödig inte ett epitet som fäster särskilt väl vid Jane Magnusson. DN:s läsare känner henne som kunnig och rättfram filmkritiker. Hennes syrliga och lite skruvade humor blir än mer påtaglig i hennes Sommar i P1 från år 2000. Där ger hon Magdalena Ribbings etikettsregler en rejäl känga och gör stor affär av att hävda sin rätt att kedjeröka i direktsändning. Jag hade nog blivit lite rädd-impad av den Jane. – Jo, jag fick ofta höra att folk var rädda för mig på den tiden, det får jag inte längre. Men jag hade nog varit rädd för den tjejen också, hon hade bättre självförtroende än vad jag har som tant. Hur kommer det sig? – Ja… Man blir medelålders och lite fet och inte så snygg, får ont i höften. Att göra film om Sveriges genom tiderna mest mytologiserade konstnär tycker Jane Magnusson inte kräver särskilt mycket mod, den oundvikliga kritik som det medför går att leva med. – Men det har varit asbökigt också. Folk vill ju sätta sig på kvinnor som ska göra porträtt på stora män. Hur artar det sig? Jane Magnusson skrattar lite för sig själv. – Det tänker jag inte prata om här. Men du har upplevt motstånd? – Jag har mött motstånd i nästan allt jag gjort. Det har varit ”kvinnor ska inte skriva om det, inte göra så, inte vara roliga.” Men det är ingen big deal. Jag är 50 år, jag är van. Jane Magnussons filmfavoriter Spelfilm: ”Babe – den modiga lilla grisen” (1995) ”Jag koketterar inte, jag älskar den på riktigt.” Dokumentär: ”Town bloody hall” (1979). ”Norman Mailer sitter i en paneldebatt med ett gäng feminister. Den är makalös.” Tv-serie: ”Efter att ha sett Bergmans alla filmer kollar jag på en dålig serie som är underbar, 'Outlander'. Den handlar om en kvinna som gör en tidsresa till 1700-talet och träffar en snygg skotte i kilt.” Bergmanfavoriter: ”Höstsonaten” (1978), ”Persona” (1966) och ”Tystnaden” (1963). När Jane Magnusson får prata om sina passionsprojekt rusar orden fram. När hon ska berätta om sig själv sjunker hon djupare ned i fåtöljen; svaren blir kortare, tankepauserna fler. Musiken från en fredagsafterwork som dragit igång utanför letar sig in i mötesrummet. Så tar hon liksom sats, river av livets väsentligheter plåstersnabbt: – Jag älskar mitt liv och jag älskar att jobba – det är mitt liv. Jag har inte barn, jag har en man som jag älskar mycket, en styvdotter och en massa syskon. Det kan uppfattas som att jag inte har något liv för alla pratar jämt om sina barn och lever genom dem på många sätt, och jag… gör inte det. Sitt beslut att inte skaffa barn kallar hon en ”icke-sak”. Andras ungar är hon förvisso mycket förtjust i, tar trappan i långa språng trots höga kilklackar när hon upptäcker att klipparens son är på besök, och spontangullar med konstnären och filmskaparen Anna Odells bebis i receptionen. Men bortsett från barn, vad händer med människor som försummar allt utom arbetet? Exakt den frågan ställer du i Bergmandokumentären. – Ingmar Bergman hade en familj att försumma och det måste vara fruktansvärt. Det har ju inte jag. Jag är lycklig som får jobba med saker som verkligen intresserar mig dygnet runt. När jag ligger vaken på nätterna är det inte för att jag har ångest utan för att det är roligt att försöka räkna ut hur fasen vi ska göra med någon scen. Inte heller maken, musikern och kompositören Lars Kumlin, behöver känna sig åsidosatt, eftersom det är så behändigt ordnat att han är en av dem som gör musiken till hennes filmer. Hur paret träffades innehåller alla ingredienser till en romantisk komedi. Du hittade alltså din blivande man i bassängen när du började träna ett konstsimlag? – Ja, det är en sportklyscha! Och han var nog den som tyckte sämst om mig i hela laget i början, så jag är själv lite förvånad över att det blev vi två. Tyckte sämst om…? – Det är ju inte alla män som tycker om kvinnor som står och skriker på dem – han tyckte väl att jag var en skrikig kärring från SVT och det var jag ju. Tiden som tränare för Stockholm konstsim herr ledde, givetvis, till fler filmprojekt, bland annat manus till konstsimskomedin ”Allt flyter”. Och hade hon inte fiskat upp sin blivande make i bassängen tror Jane Magnusson att hon varit betydligt olyckligare i dag. – Det är nästan lite fånigt, jag saknar honom när jag går till jobbet. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka det var roligt att åldras och bli gammal. Men det är kul att få bli gammal med Lars. Då gör det inte så mycket att man har ont i höften. Okej, men vad har du för demoner då, vad kämpar du med i livet och konsten? – Jag är morgontrött, älskar verkligen att sova samtidigt som jag vet att inget händer då. Och jag har dåligt morgonhumör. Morgontrött? Beskedligare demon är svårt att föreställa sig. Jag kommer att tänka på tuffa Sommarprogram-Janes alternativa etikettsregler, som att dricka gin och tonic, lära sig språk (själv talar hon indonesiska) och att inte äta något som är större än sitt eget huvud. Den listan har några år på nacken, vad är ditt bästa lifehack nuförtiden? – Gör aldrig någonting du inte vill, svarar Jane Magnusson utan att tveka. Lyckas du själv med det? – Jag försöker leva efter det. Då kan folk tycka ”gud vad själviskt, vill du inte vara snäll mot människor?” Men det är ju någonting jag vill, att vara snäll och omtänksam. Men inte självutplånande. Allting går att sammanfatta i det. Läs mer: DN gratulerar Jane Magnusson på 50-årsdagen Läs mer: DN:s filmkritiker väljer årets bästa filmer Läs mer: Jane Magnusson recenserar ”Nyhetsankorna” på Berns 2009 ", "article_category": "culture"}
{"id": 694, "headline": "Hanna Fahl: I kontrasten mellan skuld och hopp finns nyckeln till trädens symbolik", "summary": "I Melbourne fick stadens alla 70 000 träd egna e-postadresser. Och människor började skriva brev till dem. Träd har något särskilt. De är rotade i det eviga och samtidigt sårbara.", "article": "När Melbourne gav alla stadens 70.000 träd egna e-postadresser var tanken att allmänheten skulle kunna rapportera till parkförvaltningen om träden såg ut att må dåligt eller behövde trimmas. I stället började människor skriva brev, faktiska brev, till träden. ABC i Australien har samlat några av dem tillsammans med fotografier av de berörda träden. Vissa ber träden om råd, som vore de orakel. Vissa bor på andra sidan jorden och fantiserar om att någon gång hälsa på. ”Grattis på nationella eukalyptusdagen!”, hälsar någon. Vissa är rena kärleksförklaringar: ”Du är vacker. Ibland sitter eller promenerar jag under dig och blir gladare. Jag älskar hur ljuset ser ut genom dina löv, och hur dina grenar hänger så lågt och brett att det nästan är som om du försöker krama mig.” Andra gränsar, oroande, till det perverterade: ”Babe, jag är ledsen att du är så sjuk. Kan jag klättra i dig en sista gång? Skala av den där barken för mig, baby, det kommer att få dig att må bättre.” Men för all del, som någon som alltid tyckt att Lavskägge är den näst mest attraktiva karaktären i hela ”Sagan om ringen” har jag viss förståelse. Det går naturligtvis att antropomorfisera precis vad som helst, tillskriva en tegelsten eller ett tuggummi mänskliga drag om man så vill, men just träd är ändå något särskilt. Betydelseladdade träd är en stapelvara i mytologier och religioner (från Yggdrasil till äppelträdet i lustgården till banyanträdet Buddha satt under) och fiktioner (från skräckskogar till upplysningssymboler). Kanske för att de har två egenskaper som vi både dras till och fruktar: de är rotade och eviga, kan överleva oss alla, omöjliga att flytta eller rucka. Och samtidigt är de sårbara, bland de tydligaste och mest symboliska offren för mänsklighetens hänsynslösa framfart – skövlade i regnskogar, brinnande eller uttorkade i extremväder, nedhuggna för att göra plats för megastäder. I denna kontrast mellan skuld och hopp finns nyckeln till mycket av trädens symbolik. I skräck och sagor kan träden fungera som naturens hämnare, rotsystem som sträcker sig upp och slingrar sig hotfullt kring ben och drar oss ned i den jord vi borde ha respekterat. Eller så är de visheten, har svaren på de eviga frågorna. Träd i stadsmiljö tycks vara extra älskade av oss, dessa enstaka planterade påminnelser om ett annat liv. Som Melbourne-träden med e-postadresser, almarna i Kungsträdgården i Stockholm. Eller de i våra trädgårdar, som min morfars lärkträd som han stal som liten planta från någon skog och grävde ner på Blomberg, det har en skev topp och kottar som är rosa om våren. Träd i mängd är svårare att riktigt få kontakt med, på det där intima planet. Det är, så att säga, svårt att se träden för all skog. All den svenska skog som brann i somras, de förkolnade ytorna, de är dramatiska och väcker känslor – men inte på det där antropomorfiska sättet, inte som en enda nedhuggen omhuldad tv-ek. Det är nästan som om alla träd inte vore lika mycket träd. Som om vi behandlade vissa träd som de var förmer, trots att de alla består av rot, stam, och krona. Som om vi är alldeles irrationella och osolidariska i vår relation till dem, Som om vi på något sätt lyckades skapa en intern logik kring skrivandet av privata brev till ett enskilt träd, som vore det en nära vän och förtrogen (”Skulle du säga att det är grenarna eller rötterna som är dina fingrar?”), samtidigt som vi, till exempel, skruvar fast en avhuggen julgransstam i en liten fot och dansar livfullt kring den stympade trädkroppen medan den långsamt dör av törst framför våra glöggtindrande ögon. Säg, är det inte märkligt. Läs fler texter av Hanna Fahl, till exempel om att de dåliga julfilmerna är de nya fula jultröjorna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 698, "headline": "Efter hårda kritiken – gratisentrén på museer kvar till våren", "summary": "Efter justeringar i budgeten får statliga museer tre månader på sig avskaffa den fria entrén. Beslutet innebär samtidigt en minskad satsning på biblioteken. – Vi har lyssnat på berörda personer som basar över de aktuella museerna, skriver Roland Utbult (KD), kulturpolitisk talesperson, till DN.", "article": "Uppdatering 14/12-2018: Artikeln har tillfogats ett förtydligande. Flera museichefer kritiserade på torsdagen den M- och KD-budget som tidigare i veckan röstades igenom i riksdagen. Enligt förslaget slopas den fria entrén för vuxna över 19 år på statliga museer. Förändringarna skulle – baserat på ramarna i budgeten – innebära besparingar på 80 miljoner kronor. Budgetperioden tar sin början den 1 januari. ”Tron att man på två veckor skulle kunna anpassa museets program till helt nya förutsättningar är inte bara okunnigt utan ett hån mot allt seriöst kulturellt ledarskap”‚ sa Daniel Birnbaum, överintendent på Moderna museet, i ett uttalande till DN. Men senare under torsdagen meddelade Moderaternas kulturpolitiska talesperson Lotta Finstorp att förslaget redan från början var tänkt att justeras i riksdagens kulturutskott. Hon berättade att museerna kommer ha tre månader på sig att växla om. Subventionerna för fri entré tas i stället bort från den 1 april, det vill säga tre månader efter att budgetperioden inleds. Tidigt på fredagsmorgonen möttes också kulturutskottet för att diskutera budgeten. Man kom då fram till vissa justeringar. Borttagandet av fri entré sker under en övergångsperiod fram till den 1 april och besparingen blir därmed 60 miljoner kronor. – Vi har inte backat från förslaget och inte velat fasa ut avgiften från 1 januari, säger Lotta Finstorp (M) i en kommentar och fortsätter: – Utan man kan från 1 januari fasa ut gratisavgifter. Kulturbudgeten har i dag behandlats i kulturutskottet, tanken har hela tiden varit att detta ska bli genomförbart på ett bra sätt och att museerna får tre månader på sig. För att skapa rum för en övergångsperiod minskar samtidigt den satsning på 25 miljoner kronor som M och KD lagt fram med syfte att stärka bibliotekens arbete att nå ungdomar i socioekonomiska svaga områden. Den satsningen blir nu i stället fem miljoner kronor. – Vi har lyssnat på berörda personer som basar över de aktuella museerna. De har nu våren på sig och budgetmässigt ligger reformen i första kvartalet. Det här grundar sig i Alliansens reformagenda, säger Roland Utbult (KD) i ett skriftligt svar till DN. Vad anser du om att det blir fem miljoner kronor, i stället för 25 miljoner kronor, till bibliotekssatsningen för barn och unga? – Detta är en helt ny satsning för att långsiktigt stärka bibliotekens arbete bland barn och ungdomar i socioekonomiskt svaga områden. Pengar kan sökas till projekt och exempelvis Kulturrådet får en viktig roll att fördela medlen, säger Roland Utbult och fortsätter: – Satsningen blev något mindre första året än det var tänkt från början. Men vi växlar sedan upp med 25 miljoner per år de kommande två åren. Vasiliki Tsouplaki är kulturpolitisk talesperson för Vänsterpartiet som är för att fri entré ska vara kvar. Hon är kritisk mot hur M och KD skött arbetet med den nya kulturbudgeten. – Det är bra att man backar, men beslutet visar hur dåligt genomfört arbetet med budgeten har varit och att man inte tänkt över i förväg vilka konsekvenserna kan bli, säger Vasiliki Tsouplaki. Hon beskriver det samtidigt som ett bekymmer att bibliotekssatsningen blir mindre än förväntad. – Det är så lite pengar att många kommuner inte kommer bry sig om att söka. Det kommer troligen att ta mer tid och resurser i anspråk att ansöka om pengarna än vad man har möjlighet att få ut i pengar, säger hon. Förtydligande 14/12-2018: Museerna får tre månader på sig – från budgetperiodens början den 1 januari – att avskaffa gratisentrén. Modernachefen Daniel Birnbaum: ”Ett hån mot allt seriöst kulturellt ledarskap” Läs mer: Fria museientrén borta med nya budgeten ", "article_category": "culture"}
{"id": 701, "headline": "Författare som vittnade mot Kulturprofilen säger nej till belöning från Akademien: ”Ett försök att tysta”", "summary": "Svenska Akademien vill belöna författaren Elise Karlsson med 60.000 kronor. Men Karlsson, som var en av kvinnorna som vittnade om Kulturprofilens övergrepp, vägrar att ta emot pengarna. ”Det är fruktansvärt olämpligt”, säger hon om Akademiens agerande.", "article": "Elise Karlsson var en av de kvinnor som delade sin berättelse om kulturprofilen Jean-Claude Arnaults närmanden och övergrepp i DN:s granskning av honom. Arnault har nära kopplingar till Akademien och är gift med ledamoten Katarina Frostenson. När Arnault dömdes för våldtäkt i tingsrätten uttalade sig Karlsson i DN: ”Nu får allt en sorts avslut.” Men nu har hon fått ett brev från Svenska Akademien, signerat den ständige sekreteraren Anders Olsson, om att man ”beslutat tilldela” henne en ”belöning på 60.000 kronor ur Svenska Akademiens egna medel”. ”Det är fruktansvärt olämpligt och för mig ännu ett tecken på hur världsfrånvänd den kvarvarande delen av Akademien har blivit. Alla kan inte tacka nej till pengar, men för mig skulle det vara omöjligt att tacka ja”, skriver Karlsson på Facebook om brevet och fortsätter: ”Svårt att inte tolka som ett försök att tysta. Att köpa lojalitet.” – Jag tycker det blir märkligt för mig att tacka ja till pengarna när jag kritiserat Akademien offentligt och vill kunna fortsätta göra det. Jag förstår inte tanken bakom att ge mig pengarna, säger Karlsson till DN. Läs även: 18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp I brevet, som Karlsson publicerat på sociala medier, står det inget om att pengarna är ur ett stipendium, en fond eller på något sätt är ett pris för en litterär prestation. – Nej, det står bara ”belöning”, helt enkelt. Som jag förstår det ska mitt namn då läsas upp på Akademiens högtidssammankomst i december. Det känns symboliskt och för mig något som är värt mer än 60.000 kronor – det kan inte mätas i pengar eftersom det ger ett slags legitimitet till deras verksamhet. Känns det som ett slags skadestånd snarare än belöning för litterär prestation? – Personligen tycker jag att mitt författarskap är värt att belönas, men om det varit för det hade det kanske varit för 1–2 år sedan, så det kanske inte är skälet för att pengarna kommer just nu. Vad skulle krävas av Akademien för att återfå din respekt? – Ett första steg om man vill belöna kvinnor som talat ut i offentligheten vore att utesluta Horace Engdahl, som fortsätter vara en förkämpe för Arnault i offentligheten och förmodligen även inne i Svenska Akademien. I ett mejl till DN skriver ständige sekreteraren Anders Olsson om belöningen: – Svenska Akademien delar ut stipendier och priser efter litterär förtjänst, men det står naturligtvis var och en fritt att avstå från belöningen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 702, "headline": "Dagens skiva: Håkan Hellström balanserar mellan maffigt och pompöst", "summary": "När Håkan Hellström nu försöker hitta ett sätt att skapa musik som inte är tänkt för ett fullsatt Ullevi kan han ändå inte låta bli att bygga upp grandiosa crescendon hela tiden, nu med symfoniorkester.", "article": "Går man Nordhemsgatan i Göteborg så tar man sig från färjeterminalen nere vid vattnet, över stadens rummelcentrum på de fyra Långgatorna, genom stadsdelarna Masthugget och Olivedal, hela vägen upp till Naturhistoriska Museet och, ett stenkast därifrån, indiepop-Sveriges mest mytomspunna stenbumling. En promenad från Stena Line till Shoreline, således, en stroll down memory lane som en medelålders Håkan Hellström tar i den bästa låten på hans åttonde album och ser unga människor göra det han själv gjorde för hundra år sedan. Eller om det var i går. Fast Hellström hävdar – så klart – att gatan i själva verket leder rakt in i himlen. Det är också dit någonstans musiken på hans åttonde album hela tiden siktar. ”Illusioner” är ett album som vill vara så storslaget att portarna till ovan där ska slås upp på vid gavel och änglarna ska applådera. Varje låt byggs upp mot grandiosa crescendon som oblygt ropar ”Elvis Costello, lille vän, gulligt att du en gång gjorde ett helt album med en stråkkvartett, jag synar dig och höjer med Göteborgs Symfoniker”. Hellström och Björn Olsson (som har en hand med i det mesta här) har snuddat vid uttrycket tidigare, en låt som ”Vid protesfabrikens stängsel” är bara ett exempel, men har aldrig gjort det lika konsekvent eller pampigt som på ”Illusioner”. Om föregångarna ”Det kommer aldrig vara över för mig” och, framför allt, ”Du gamla, du fria” ibland verkade skrivna, arrangerade och producerade med just ett fullsatt Ullevi i tankarna, är det här tydligt ett album som förmodligen inte är tänkt att spelas live över huvud taget. Om Hellström nu inte planerar att släpa en hel symfoniorkester land och rike runt. Jag vet inte om Hellströms självpåtagna turnépaus skulle resultera i mer experimenterande i studion, en möjlighet att hitta andra vägar fram än att köra ett jublande rocktåg hela vägen in i kaklet, men det är där någonstans han hamnar. Utan att man för den skull är helt övertygad om att det faktiskt är rätt väg. Som sobert statement efter förra sommarens New Orleans-estetiskt inramade och glädjerusiga extra-allt-och-lite-till-arenarockföreställningar har ”Illusioner” tveklöst en poäng. Det går att nå fram till de stora känslorna på andra sätt än genom maffiga refränger, Stax-blås och soulkörer. Så här skirt och ljust har Hellströms bräckliga röst – och texter om kärlek där man håller i varandra som ”två boxare i sista ronden” – aldrig ramats in tidigare. Samtidigt blir det här experimentet (jag tror nog ändå det är så man får kategorisera ”Illusioner”) också en svår balansgång mellan det symfoniskt maffiga och direkt pompösa. Kanske är det bara ovana vid att höra honom så här, men det är långtifrån alltid som Håkan Hellström tjänar på att vara uppbackad av halva Västsveriges samlade pukor och trumpeter. Bästa spår: ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om Avantgardets obevekligt hårda rockpoesi. ", "article_category": "culture"}
{"id": 703, "headline": "Fredrik Strage: De nya satanisterna har blivit gränslöst mesiga", "summary": "Alla vi som kanske inte dyrkar Lucifer, men uppskattar ett mörker äldre än döden, borde bekämpa Satanistiska samfundet. Deras tolkning av mytologin är tafatt.", "article": "Har ni debatterat klart Lucia? Bra, då kan vi i stället debattera Lucifer. Förra veckan publicerade tidningen ETC en miljöpolitisk ledare med rubriken ”När ska den mänskliga demonen besinna sig?” – intill en teckning av en hornprydd och bockfotad demonbebis som mumsar i sig planeten. Bilden av tecknaren Emanu kritiserades genast av Satanistiska samfundet som ansåg att den var ”problematisk”. Organisationen oroar sig för att ETC ska ”spä på stigmatiseringen av satanister genom att dra trötta paralleller mellan ondska och satanism”. ”Vad i helvete?” tänkte många ockult intresserade som läste inlägget på Satanistiska samfundets Facebooksida. Satan är ju ond. Det är väl hela grejen? Ungefär som att Gud är god och Tomten tjock. Satanistiska samfundet är dock en svensk underavdelning till Satanic Temple, en internationell organisation som inte tror på djävulen utan bekämpar vidskeplighet. De använder Satan som ett redskap för att kritisera förtryck. Uppdelningen mellan ont och gott anser man vara ålderdomlig. Satanic Temple fick mycket uppmärksamhet när de avtäckte en staty av getdemonen Baphomet och ännu mer när de stämde Netflix för att i tv-serien ”Chilling adventures of Sabrina” ha kopierat monumentet. Ledaren Lucien Greaves ansåg att Netflix demoniserade djävulen: ”Som satanister måste vi göra allt för att motverka slarviga och skadliga representationer.” Den mer anrika Church of Satan, som grundades av Anton LaVey 1966, arbetar på ett liknande vis på Twitter. Om någon skriver att Donald Trump står i förbund med Satan replikerar de: ”Nej, han är presbyterian. Blanda inte in oss i det här.” Anton LaVey dyrkade inte heller Satan bokstavligt, utan predikade ateism och en individualistisk ”gör vad du vill”-filosofi. Den nya rörelsen har dock övergett LaVeys nietzscheanskt färgade elitism. Satanistiska samfundet vill i stället ”underlätta social och politisk aktivism” samt ”uppmuntra ödmjukhet och empati”. Vissa äldre satanister gillar inte den utvecklingen. Och de som verkligen dyrkar Satan är förfärade. Den senare gruppen, som brukar kalla sig kaosgnosticister, betraktar djävulen som en brusande energi och tror att det före skapelsen fanns ett heligt kaos dit allt levande fortfarande strävar. ”Ett mörker äldre än döden”, som det svenska black metal-bandet Watain en gång uttryckte det. Satanistiska samfundets reaktion på bilden i ETC tyder på att de som, något nedlåtande, brukar kallas SJW (Social Justice Warriors) är på väg att kidnappa satanismen från de som, något nedlåtande, brukar beskrivas som JVVF (Jag Vill Vara Farlig). Genom att använda ordet ”problematisk”, och sociologiska uttryck som ”out group homogenity bias”, framstår Satanistiska samfundet som lättkränkta pk-snöflingor. ”Vi vill bara förtydliga att vi inte på något sätt är kränkta”, skriver de. ”Vi erbjuder bara ett kompletterande perspektiv.” Den resonliga tonen gör de gamla satanisterna vansinniga. ”Satanism som inte är ond är töntig”, invänder någon. ”Jävla fegisar”, skriver en annan. ”Satanister med en ullig dyblöt offerkofta.” I stället för att kasta en förbannelse över ETC:s tecknare Emanu meddelar Satanistiska samfundet att de bett om ursäkt för att ha ”sårat honom”. Det verkar inte finnas några gränser för deras mesighet. Alla vi som kanske inte dyrkar Lucifer, men uppskattar ett mörker äldre än döden, borde bekämpa Satanistiska samfundets tafatta tolkning av mytologin. Förhoppningsvis kan vi få dem att bli lite mer diaboliska. ”Stånga oss! Sparka oss! Gör nånting!” ska vi ropa, likt matadoren i ”Tjuren Ferdinand”, men vi kommer nog bara att bli erbjudna ett kompletterande perspektiv. Läs fler krönikor av Fredrik Strage, till exempel om hur ”South park”-demonen fick honom att skämmas för sin klimatarrogans. ", "article_category": "culture"}
{"id": 726, "headline": "Dagens skiva: Atomic gör frijazz av Messiaen och Beach Boys", "summary": "För första gången gör den svensknorska supergruppen Atomic covers i stället för egna låtar, men syntesen av amerikansk frijazz och europeisk impro är densamma.", "article": "Svensknorska Atomic har hunnit få hela arton år på nacken. Sedan Paal Nilssen-Love lämnade gruppen 2014 spelar Hans Hulbækmo trummor; i övrigt är det samma uppställning, med svenska Fredrik Ljungkvist och Magnus Broo på saxofoner och trumpet. För första gången applicerar nu denna veritabla supergrupp sin tunga syntes av amerikansk frijazz och europeisk impro på en serie covers i stället för egna låtar. De spelar musik av bland andra Olivier Messiaen, Carla Bley, Jan Garbarek och – som antytt i skivtiteln – Beach Boys. En häftig blandning, som på samma gång återknyter till gruppens många ingångar till sin originalmusik. ”Pet variations” behöver tid att lyssnas in, men ger mångfaldigt igen med sin idérikedom vad gäller både improvisationer och kompositorisk bearbetning. ”Pet variations” Atomic Jazz Bästa spår: ”Louange à l’éternité de Jésus” (Odin/Border) Betyg: 4  Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om hur Oddjob är minst lika svängiga och påhittiga när de gör zoologisk porträttjazz för barn. ", "article_category": "culture"}
{"id": 736, "headline": "Johan Croneman: De aktuella filmerna om nazismens brott som ingen bör missa", "summary": "Det finns mycket att se för den som vill lära sig något nytt om den tyska nazismens ondska. Och de efterföljande rättegångarna. Värst och bäst är Michael Prazans film ”Einsatzgruppen” (Netflix).", "article": "Den tyska filmen ”En labyrint av lögner” från 2015 var en nyttig påminnelse om tyskarnas kollektiva glömska kring några av andra världskrigets allra värsta brott mot mänskligheten. De så kallade Auschwitzrättegångarna i Frankfurt mellan 1963 och 1968 (de delades upp i tre olika processer) väckte mycket olika reaktioner. Stora delar av den tyska befolkningen visade sitt relativa ointresse, när de inte var rent fientligt inställda – ”ska vi verkligen börja rota i allt det där igen?” På SVT/Play UR visar man nu den utmärkta fransk-brittiska dokumentären ”Auschwitzrättegången i Frankfurt”. Hårt arbetande och dedikerade åklagare jobbade stenhårt i åratal, inte sällan stötte de på aktivt motstånd från det nya tyska etablissemanget (som till viss del bestod av det gamla nazityska etablissemanget). Delar av förvaltningen, rättsväsendet och polisväsendet kom snabbt att i det nya Västtyskland bestå av före detta partianslutna nazister, som hade bytt fot i farten. Och fått nya jobb: ”Vi såg inga direkta mord på några judar och oliktänkande, och lydde ju i alla fall bara order…” Börja med spelfilmen ”En labyrint av lögner” (finns på SF Anytime), sedan ser du ”Auschwitzrättegången i Frankfurt”. Vill du sedan se det bästa som gjorts i genren så ge dig i kast med Netflixserien ”Einsatzgruppen: The nazi death squads”. Fransmannen Michael Prazans serie är den mest ambitiösa, mest kallhamrade genomgång av det tyska utrotningskrig som fälttåget mot Ryssland faktiskt var. Filmaren Prazan lämnar ingen sten orörd, han berättar om alla de fyra olika dödspatrullerna. De nazistiska höjdarna Himmler och Heydrich hade ofta satsat på att ge akademiker och humanister de mest råbrutala uppgifterna. Man ville ha folk som förstod svårigheterna – och soldaterna. De rekryterades med hjälp av extrapengar, extra ledighet och stora mängder tilldelning av alkohol. Att ägna dagarna åt att sitta vid en kulspruta och meja ner judar, kommunister, motståndsmän, sabotörer, krigsfångar krävde mycket starka psyken. Sammanbrotten var många. Orkade man inte, pallade man inte dödandet, så slapp man. Många frivilliga gjorde jobbet i åratal, och de gjorde det effektivt och mycket förtjänstfullt. Alla högre befäl förstod vilket helvete det var, detta massmördande, men det var nödvändigt, och efterföljande generationer skulle tacka dem, det var deras absoluta övertygelse. Väldigt många av dessa, kanske världshistoriens värsta förbrytare och massmördare, kom aldrig att ställas inför rätta. De åkte hem, byggde upp sitt land med benäget stöd – och bestämde sig för att glömma. Michael Prazans Netflixfilm i fyra delar är en sådan käftsmäll att man inte vet hur man någonsin ska kunna resa sig igen. Det är ingen studie i ondska, det är ondskan i dess renaste form. Särskilt överjävligt blir det när den tyska Einsatzgruppe A anländer till de baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen, och upptäcker att jobbet redan har skötts alldeles utmärkt av lokalbefolkningen. De släpar ut sina judiska grannar på gatan och klubbar helt sonika ihjäl dem, de dammsuger judiska och kommunistiska kvarter, hela stadsdelar, hela byar, och pryglar dem oftast till döds. Tyskarna står hänförda, förvånade och tittar på. Det är dessutom väldokumenterat på bild eftersom så många tyska soldater filmar händelserna. Ester och letter och litauer har oerhörda mängder blod på sina händer från den här tiden – deras kollektiva minne är förmodligen ett av världens sämsta alla kategorier. Jag tillhör dem som med isblå skräck ser mycket obehagliga tendenser till att vi ännu än gång närmar oss civilisationens avgrunder. Historien kan vara det enda som kan rädda oss. Ge den en chans i jul. Den också. Läs fler texter av Johan Croneman, till exempel om SVT:s serie om uteliggare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 737, "headline": "Nisse: På spaning efter de spel som flytt", "summary": "Kåseri. Om Stockholm trots allt skulle få ett nytt OS kunde jag nog vara lite vagt för det.", "article": "Man behöver kanske inte gå längre än till sig själv och jag har faktiskt – trots mitt minimala idrottsintresse – varit OS-turist. Med egna ögon har jag sett OS-byn i München och häpnat över att det var här det hände. En del av bostadshusen var dessutom rätt fina. Inte för att jag åkte dit för att titta på just det. Jag hälsade på en kompis som bodde i staden och han skulle gå på konsert, så jag hängde på. Det var U2:s ”Zoo TV”-turné 1992, två veckor innan den nådde Sverige, och det gick att köpa biljett utanför utan att bli skinnad. Och visst var den en upplevelse, men mer minns jag förbandet Fatima Mansions som jag hade pratat upp inför min kompis och som sen inte levererade vad jag hade lovat. Den taggen fäste hårdare. Allra mest fastnade dock OS-byn, som vi passerade på vår väg till Olympiahallen där konserten ägde rum, varvid min värd pekade och berättade så att jag kände historiens vingar flaxa. Sen var jag där några år senare och såg en turnépremiär med The Rolling Stones. Det var innan Keith Richards trillade ur ett träd, när han fortfarande var motorn i bandet. När jag har hört dem på senare år är det ofta den spelningen jag har jämfört med. Den gången passade jag på att åka ut till området lite tidigare, så att jag kunde knata omkring och OS-turista på riktigt. I kanske en halvtimme, längre tog det inte. Och utan att lägga ut några pengar på något. Om Stockholm trots allt skulle få ett nytt OS kunde jag nog vara lite vagt för det, av just denna anledning. Det är lite coolt att ha haft det, roligt att ha anläggningar kvar att visa upp. Och Stockholms stadion är ju en OS-arena, byggd till Stockholmsspelen 1912, den skäms få stockholmare för i dag. Argumentet att evenemanget sätter staden på kartan känns mer kortsiktigt, om inte rent förljuget. OS-turismen till gamla sportorter lär ändå vara rätt liten och till skillnad från, säg Lillehammer, är det knappast en prestigevinst för en stad av Stockholms kaliber om det första en slumpvis vald världsmedborgare en gång i framtiden skulle förknippa Sveriges huvudstad med vore ett gammalt OS. Vad som däremot krävs för att sätta en ort på kartan är väl åtminstone att evenemanget äger rum där. Ett vinter-OS i Stockholm som de facto går i Dalarna, Jämtland och Lettland riskerar att bli mer skrattretande än imponerande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 742, "headline": "Birgitta Rubin: Rädda Marina Abramovic – och det livsviktiga vattnet", "summary": "I söndags gästade Marina Abramovic Stockholm och Nobel week dialogue, med en performance kopplad till klimatkrisen. Konststjärnan har skapat en ny app, där deltagarnas miljöengagemang avgör ödet för hennes avatar.", "article": "”Andas in, andas ut. Andas in, andas ut... Låt nu tungan fuktas och ta en liten klunk vatten. Försiktigt. Medvetet.” Konststjärnan Marina Abramovics uppenbarelse på Nobel week dialogue i Stockholm och seminariet ”Water matters” i söndags, påminde om en väckelsepräst i en yogagurus skepnad. Men ingen vettig människa kan längre bortse från klimatkrisens hot om översvämningar och i förlängningen av det livsnödvändiga dricksvattnet. På jätteskärmar bakom Abramovic kalvade glaciärer och smältande snömassor vräkte ner i polarhaven. Just höjda vattennivåer som en följd av den globala uppvärmningen är ämnet för hennes nya gratisapp ”Rising” (i regi av Acute art), som mäter deltagarnas dagliga ansträngningar att spara på naturresurser och värna miljön. Slarvar du så riskerar Abramovics naturtrogna avatar... att dö. Drunkna i en vattentank. Andas in, andas ut och ta nu en medveten klunk vatten. Läs mer: Marina Abramovic lär svenskarna dricka vatten Performance och ny app Konstnären Marina Abramovic deltog i ”Water matters” på Nobel week dialogue den 9 december i Stockholm, tillsammans med en rad Nobelpristagare och vattenexperter. Länk här Acute art, med säte i London, samarbetar med konstnärer som Abramovic, Olafur Eliasson och Jeff Koons med att tillgängliggöra deras arbeten digitalt, i appar och VR-verk. Här blir Moderna museets avgående överintendent Daniel Birnbaum chef efter årsskiftet. Info på acuteart.com Appen Rising är gratis och finns på App store och Google play. Länk här ", "article_category": "culture"}
{"id": 752, "headline": "Belgien vill åter göra upp med sitt koloniala förflutna", "summary": "Bryssel. I Belgien är den brutala koloniala historien fortfarande kontroversiell. När landets Afrikamuseum – som en gång startade som ett mänskligt zoo – nyöppnar uteblir kungen från invigningen.", "article": "En liten vit pojke klappar ett litet svart barn på kinden. Bilden är från världsutställningen i Bryssel 1958. Kongos naturrikedomar var en viktig del av utställningen, men där fanns också en ”tropisk trädgård” där kongolesiska män, kvinnor och barn kunde beskådas bakom bambustängsel. Vissa besökare kastade in bananer åt dem, noterade en journalist på plats. Belgiens ståtliga Afrikamuseum, i Tervuren strax utanför Bryssel, började också som ett mänskligt zoo. Sommaren 1897 importerade kung Leopold II 267 kongoleser som ställdes ut vid hans palats. Över en miljon belgare kom dit. Det stora intresset ledde till att kungen omvandlade sitt slott till en museibyggnad som senare byggdes ut för att visa upp Kongos natur, kultur och rikedomar. Generationer av belgare har bekantat sig med Kongo och andra delar av Centralafrika genom museet. De har fått lära sig att Belgien utvecklade Kongo och förde med sig civilisationen. Leopold II, som dog 1909 och vars styre mördade miljoner kongoleser, övervakade länge utställningen från sin piedestal i brons i museets vackra rotunda. Genom åren har man försökt uppmärksamma de mörka delarna av landets koloniala förflutna. Men det är först nu, nästan 120 år senare och efter en fem år lång renovering, som museiledningen helt försökt skifta perspektiv. – Våra ordinarie samlingar, som var från 1950-talet och före Kongos frigörelse, hade inte förändrats, konstaterar Guido Gryseels, chef för Afrikamuseet. Han framhåller att man tar en tydlig ställning mot kolonialism. – Kolonialism är ett auktoritärt styrelseskick som bygger på militär ockupation, rasism och exploatering av ett land, säger han. Kung Leopolds staty står sedan länge i källaren. Och de föremål som visar svarta som vildar, har flyttats till sidorum och fått förklarande texter. I stället ska Centralafrikas frigörelse och moderna historia uppmärksammas mer i interaktiva utställningar som ständigt uppdateras. Allt detta har dock inte hunnit bli klart till invigningen. Men det finns belgare som anser att landets koloniala historia svartmålas för mycket i denna nyordning. – Attityderna håller på att förändras, men de borde gå fortare. Som museum är vi bara ett instrument. Viktigaste instrumentet är utbildning. Vi försöker påverka att kolonialhistoria åter införs som ämne i skola så att barn förstår vår inblandning i Kongo, säger Guido Gryseels. Andra vill gå mer konkret fram. De är emot att massmördaren Leopold II fortfarande hyllas offentligt genom statyer och namn på gator överallt i Belgien. Tanken från början var att nuvarande kung Philippe skulle inviga museet, men det har lett till protester. I stället kommer premiärminister Charles Michel att göra det. Fransk-kongolesiska kulturjournalisten Ayoka Mensah har varit rådgivare till museet under omgörningen. Hon har förståelse för att kungen inte kommer. – Det finns flera förklaringar, men främst är det nog att aktivister hotat med protester. Jag vet inte heller om kungahuset är redo för museets nya inriktning, säger hon. Hon tycker ändå att det är bättre att kung Philippe dyker upp senare, när utställningen är helt klar. Ayoka Mensah är kritisk till att museet genom namnvalet Afrika utger sig för att vara något mer än vad det är: Belgiens relation med en del av kontinenten. – Men viktigast är att ansatsen finns där. Det är bra med en progressiv chef, för det finns belgare som inte alls vill ha den här förändringen. Många är konservativa och har sina fördomar, säger hon. Att ändra dessa medborgares syn på Belgiens kollektiva historia ser hon som en process av olika möten. – Museet är en del av den processen, säger hon. Intressant är att Afrikamuseets nyöppning kommer i samma veva som Bryssels första borgmästare med kongolesiska rötter, Pierre Kompany, valts. Dessutom fick frihetskämpen Patrice Lumumba i somras en plats i Bryssel uppkallad efter sig. Patrice Lumumba, det fria Kongos första ledare, mördades 35 år gammal och belgiska staten var medskyldig. – Att allt detta händer nu är ett utslag av att civilsamhället och afrikanska aktivister mobiliserat sig. Senaste sju åtta åren har de arbetat mer målmedvetet och väljs nu in i lokala församlingar. De hörs mer än tidigare och mångfalden syns mer i Belgien, säger Ayoka Mensah. Philip Buyck som driver Lumumba library, en bokhandel specialiserad på Kongo, arbetar för ett Patrice Lumumba-torg i Kongopräglade stadsdelen Metongé. Han är tveksam till om Afrikamuseet kan bryta med sitt eget förflutna. – Det ägs ju av belgiska staten, konstaterar han. Likt många andra vita belgare har Philip Buyck släktingar som arbetat i Kongo. I hans fall en farfarsfar som tog upp skatt på gummi. – Det är rikedomarna från Kongo som ligger bakom många av de storslagna byggnader som finns i Bryssel och som bidragit till att staden i dag blivit ett europeiskt centrum, säger han. Läs mer: Mordhoten tvingar Denis Mukwege att bo på sjukhuset Läs mer: Läckta FN-dokument visar att säkerhetstjänsten i Kongo-Kinshasa ligger bakom mordet på Zaida Catalán  Afrikamuseet Ligger i Tervuren, cirka tio kilometer öster om Bryssel. Nyöppningen sker på söndag den 9 december. Renoveringen har kostat 66,5 miljoner euro (cirka 680 miljoner kronor) till största delen finansierat med offentliga medel. Är numera 11.000 kvadratmeter stort. Museet är även centrum för forskare runt om i världen specialiserade på Centralafrika.  Leopold II (1835–1909) och Kongo Kung Leopold hade fristaten Kongo som sin personliga egendom fram till sin död, då den donerades till belgiska staten. Landet har enorma naturrikedomar, som mineraler och gummi, som bland annat finansierade Leopolds storslagna byggprojekt i Belgien. Hans styre var extremt hänsynslöst. Miljoner dog av tvångsarbete, svält eller blev avrättade. 1960 blev landet självständigt. Första premiärministern Patrice Lumumba mördades i januari 1961 av politiska motståndare med stöd av Belgien. Belgien bad 2002 officiellt om ursäkt för sin inblandning i mordet. I det som numera heter Kongo-Kinshasa (Demokratiska republiken Kongo) har invånarna både under kolonialtiden och efter självständigheten plågats av fattigdom under korrumperade härskare och brutala miliser. Landet har cirka 81 miljoner invånare. President Joseph Kabila styr sedan 2001. Den 23 december i år är det val. ", "article_category": "culture"}
{"id": 753, "headline": "Stämning mot Fleetwood Mac har nått lösning", "summary": "I höstas lämnade Lindsey Buckingham in en stämningsansökan mot sitt tidigare band Fleetwood Mac. Nu har parterna nått en överenskommelse.", "article": "Det har stormat kring Fleetwood Mac under året. Den tidigare gitarristen Lindsey Buckingham, som med vissa uppehåll har varit med i bandet sedan 70-talet, tvingades plötsligt hoppa av gruppen. I höstas lämnade han därför in en stämningsansökan mot Fleetwood Mac, där han hävdade att han på grund av en utebliven turné beräknades förlora miljonbelopp i inkomst. Läs mer: Lindsey Buckingham lämnar Fleetwood Mac Nu verkar historien har fått en lösning. I en intervju med CBS News tar 69-årige Buckingham bladet från munnen och berättar att han och bandet har nått en överenskommelse. – Jag är tillräckligt nöjd med den. Jag gör inte det här för att vrida om kniven på något sätt, säger han, utan att återge några detaljer. Enligt egna uppgifter berodde gitarristens sorti från bandet på en komplicerad relation med sångerskan – tillika hans tidigare flickvän och duopartner – Stevie Nicks. Trots att Buckingham tvingades bort från bandet stänger han fortfarande inte några dörrar till en återförening, även om han själv gissar han att tiden med Fleetwood Mac är över. I stället planerar han att turnera med sitt solomaterial. – Jag är inte någon som nödvändigtvis tycker om att se bakåt. Jag tycker om att se framåt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 767, "headline": "Ludwig Göransson och Ghost blir Grammy-nominerade", "summary": "Först en Golden Globe-nominering – nu flera vinstchanser på den amerikanska Grammygalan. Den svenske låtskrivaren Ludwig Göransson har en riktigt bra vecka.", "article": "Först en Golden Globe-nominering – nu flera vinstchanser på den amerikanska Grammygalan. Den svenske låtskrivaren Ludwig Göransson har en riktigt bra vecka. När Grammynomineringarna presenterades under fredagseftermiddagen stod det klart att Göransson kan vinna fyra priser. Han är nominerad i kategorin årets skiva för Childish Gambinos ”This is America” – som också är nominerad i kategorin årets låt. Childish Gambino, eller Donald Glover som han egentligen heter, och Ludwig Göransson har samarbetat i tio år. Vi har jobbat på länge och det är kul att uppnå det här tillsammans, har Ludwig Göransson tidigare sagt till TT. Göransson kan också komma att prisas för ytterligare en Childish Gambino-låt, ”Feels like summer”, som är nominerad i kategorin bästa r'n'b-låt. Dessutom kan han kamma hem priset för bästa filmmusik för sitt arbete med musiken till superhjältefilmen ”Black Panther”. Jag blir bara glad och stolt över att projektet får sådan här typ av uppskattning. Den här filmen har haft en sådant otroligt inflytande inte bara i USA utan även i Europa och Asien, sade Göransson till TT om filmmusiken häromdagen när det stod klart att han Golden Globe-nominerats. Ludwig Göransson har tidigare nominerats till flera Grammys, men har då fått lämna galan lottlös. Även det svenska hårdrocksbandet Ghost nomineras i två kategorier – deras ”Prequelle” har chans att utses till årets rockalbum. Dessutom är låten \"Rats\" nominerad i kategorin årets rocklåt. Bandet har tidigare prisats på Grammygalan, 2016 utsågs deras ”Cirice” till årets metallåt. Grammygalan arrangeras i Los Angeles den 10 februari. Kendrick Lamar har flest vinstchanser, åtta stycken, tätt följd av Drake, som har sju nomineringar. Läs mer: Golden Globe-nominering till svenske Ludwig Göransson ", "article_category": "culture"}
{"id": 772, "headline": "Fredrik Strage: ”South park”-demonen fick mig att skämmas över hur jag skämtade bort klimathotet", "summary": "I många år tog jag inte klimatfrågan på allvar. Jag skrattade gott åt ”South Park” 2006 när Al Gore dök upp i ett avsnitt och varnade för den påhittade figuren Manbearpig. Bestens comeback fick mig att skämmas.", "article": "I augusti 2004 hoppades DN:s osignerade spalt Åsiktsmaskinen att den globala uppvärmningen skulle göra vädret bättre: ”Vad som behövs är en folkrörelse för speedad växthuseffekt. Om alla i Stockholmsområdet tomgångskör sina bilar, bussar och motorgräsklippare nonstop i ett par veckor, och använder väldigt mycket ozondödande deodorant och hårsprej, kanske vi kan fixa skapligt väder inför kräftskivorna.” Det var nästan lika ansvarslöst av DN att publicera den texten som det var av mig att skriva den. I många år tog jag inte klimatfrågan på allvar. Jag skrattade gott åt ”South Park”-avsnittet från 2006 där Al Gore dyker upp och varnar för Manbearpig, en varelse som är ”hälften man, hälften björn, hälften gris” (och har hittats på av den före detta presidentkandidaten för att han ska framstå som en hjälte). Ibland hånade jag bekanta som engagerade sig för miljön. En gång när min vän Metal-Christoffer visade sin källsortering kallade jag honom ”hippie”. ”Det är viktigt att sortera sopor”, sa Metal-Christoffer. ”Plast som slängs direkt i soporna bränns och ger upphov till växthusgaser som...” ”VÄNTA!” utbrast jag med disneyprinsessig röst och höjde ett hyssjande finger. ”Jag tror att jag hör något. OH, JA! Det är blomsterbarnen! The flower children! De vill att vi ska lyssna på dem. De är här för att lära oss att ta hand om planeten!” 2006 skrev jag en idiotisk krönika där jag varnade för att ”det hysteriska tonläget i årets miljörörelse kommer att leda till en backlash”. I somras insåg jag, med skammens rodnad (eller rättare sagt dess svett) på kinderna, att tonläget inte ens varit i närheten av tillräckligt hysteriskt. Jag bestämde mig för att göra något, vad som helst för att döva mitt dåliga samvete, så jag började sent omsider att plocka bort plasten ur soporna. ”Jag går ut med plasten”, säger jag numera ett par gånger i veckan till min familj – ungefär som andra säger att de går ut med hunden. Sedan går jag till återvinningsstationen med min påse och när jag tömmer den tänker jag att just den här återvunna mjölkkapsylen, tandkrämstuben eller tuschpennan förmodligen har ringa betydelse för mänsklighetens fortlevnad. Men jag ger inte upp. Inte ens när en vän skickar en bild från en nätbokhandel där min krönikesamling ”242” plötsligt hamnat intill new age-författaren Paulo Coelhos ”Hippie”. Jag är inte ensam om att skämmas över min tidigare skepsis. Manbearpig gjorde nyligen comeback i ”South Park” och den här gången är monstret inget fantasifoster utan en best som tuggar i sig halva stan. Trots att blodet sprutar i kaskader tvivlar många på Manbearpigs existens. ”Alla har en agenda. Alla utnyttjar rädslan för Manbearpig för sina egna syften”, säger en man till sin hustru. ”Du måste tänka själv, älskling. Och om Manbearpig existerar... vad ska vi göra åt det? Kineserna kommer bara att fortsätta AAARGHH (han blir uppäten)”. I stället för att stoppa monstret arrangerar man ett ”När ska jag börja oroa mig?”-seminarium där en deltagare slår fast att de inte ”ska slösa någon mer tid på att underskatta betydelsen av att börja fundera på att bry oss”. Det visar sig att Manbearpig är en demon som den äldre generationen slutit ett faustiskt avtal med i utbyte mot sportbilar och glass. Konsumtionssamhällets arvsynd har sällan illustrerats bättre. Nu gör jag bot genom att gå ut med plasten. Och jag försöker undvika att shoppa något annat än begagnade böcker och vinyler. Det bästa med att vara miljömedveten är att jag inte behöver ha dåligt samvete om jag bränner flera tusen på en skivbörs. Läs fler krönikor av Fredrik Strage, till exempel om att känna igen sig i sin mormors tårar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 775, "headline": "Akademien bryter tystnaden efter domen mot Kulturprofilen", "summary": "Efter domen mot Kulturprofilen bryter Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson tystnaden och säger att Akademien har ett ansvar. – Ett ansvar också för hur vi har skött den här relationen till Forum och Jean-Claude Arnault genom åren, säger han till SVT.", "article": "I måndags skärpte hovrätten domen mot Jean-Claude Arnault och då kom också pressen på att Svenska Akademien skulle komma med ett uttalande. Nu bryter Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson tystnaden i en intervju med SVT. Olsson säger att Akademien har ett ansvar för den maktställning som Arnault byggde upp genom åren. – Vi måste tänka på brottsoffret och målsäganden, den situation som offret har försatts i och på den roll som Svenska Akademien har haft för att bygga upp Jean-Claude Arnaults position och hans legitimitet på Forum, säger Anders Olsson till SVT. Han säger också att Akademien inte har varit tillräckliga vaksamma och uppmärksamma på hur Arnault utnyttjat sin makt. Ett annat ämne som togs upp under intervjun var ledamoten Horace Engdahl, som beskrivit vittnesmålen mot Arnault som byskvaller och sagt man inte skulle lyssna på de 18 kvinnornas vittnesmål i Dagens Nyheter. – Det anser jag vara att gå alldeles för långt – vi måste lyssna på dem. De bildar också ett mönster som är väldigt tydligt och övertygande, så det kan vi inte ifrågasätta. Jag tycker att det är en skyldighet att känna med offren så långt vi kan, säger Anders Olsson till nyhetskanalen. Läs mer: Hela historien om året som skakade Svenska Akademien 18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp Horace Engdahl försvarar sin vän igen: Brottet är mycket egendomligt ", "article_category": "culture"}
{"id": 780, "headline": "Golden Globe-nominering till svenske Ludwig Göransson", "summary": "Svenska musikproducenten Ludwig Göransson är nominerad till en Golden Globe för musiken till ”Black Panther”. Och Glenn Close nomineras för huvudrollen i Björn Runges film ”The wife”.", "article": "Ludwig Göransson är en av Sveriges mest framgångsrika musikproducenter – men trots det lite av en doldis. Han har bland annat skrivit musik till Donald Glovers projekt Childish Gambino – som superhitten ”This is America” – och Grammynominerats flera gånger. Nu är han också Golden Globe-nominerad för musiken till storfilmen ”Black Panther”. Läs mer: Svensken som ligger bakom Childish Gambinos monsterhit En annan nominering med svenskkoppling går till Glenn Close, som spelar huvudrollen i svenska Björn Runges film ”The wife”. Runge säger till TT att han är mycket glad över Glenn Close nominering, och hyllar henne som skådespelare: – Hon har en sådan erfarenhet och har varit med väldigt länge, samtidigt är hon väldigt generös. Vi hade en inspelning som var oerhört fokuserad och konstruktiv, säger han till TT. Filmrecension: ”The wife” gestaltar ett könskrig i Nobelprisets skugga Ingen svensk film lyckades ta sig in bland nomineringarna till bästa icke-engelskspråkiga film. Flest nomineringar – sex stycken – gick till filmen ”Vice” om Dick Cheneys tid som vicepresident i USA. Fem nomineringar fick ”The favourite”, ”Green book” och ”A star is born”. Golden Globe-galan är en av de stora amerikanska filmprisgalorna och prisutdelningen äger rum den 6 januari 2019 med Sandra Oh och Andy Samberg som programledare. Golden Globe-nomineringarna i urval Bästa dramafilm: ”A star is born”, ”Black Panther”, ”BlacKkKlansman”, ”Bohemian rhapsody”, ”If Beal Street could talk” Bästa musikal eller komedi: ”Crazy rich Asians”, ”The favourite”‚ Green book”, ”Mary Poppins returns”, ”Vice” Bästa filmregissör: Adam McKay – “Vice”, Alfonso Cuarón – “Roma”, Bradley Cooper – “A star is born”, Peter Farrelly – “Green book”, Spike Lee, “BlacKkKlansman” Bästa kvinnliga skådespelare i dramafilm: Glenn Close – ”The wife”, Lady Gaga – ”A star is born”, Melissa McCarthy – ”Can you ever forgive me?”, Nicole Kidman – ”Destroyer”, Rosamund Pike – “A private war” Bästa kvinnliga skådespelare i musikal eller komedi: Constance Wu – ”Crazy rich asians”, Charlize Theron – ”Tully”, Elsie Fisher – ”Eighth grade”, Emily Blunt – ”Mary Poppins returns”, Olivia Colman – ”The favourite” Bästa manliga skådespelare i dramafilm: Bradley Cooper – ”A star is born”, John David Washington – “BlacKkKlansman”, Lucas Hedges – ”Boy erased”, Rami Malek – ”Bohemian rhapsody”, Willem Dafoe – ”At eternity’s gate” Bästa manliga skådespelare i musikal eller komedi: Christian Bale – ”Vice”, John C Reilly – ”Stan & Ollie”, Lin-Manuel Miranda – ”Mary Poppins returns”, Robert Redford – ”The old man & the gun”, Viggo Mortensen – ”Green book” Bästa filmmusik: Alexandre Desplat – ”Isle of dogs”, Ludwig Göransson – ”Black panther”, Marco Beltrami – “A quiet place”, Justin Hurwitz – ”First man”, Marc Shaiman – ”Mary Poppins returns” ", "article_category": "culture"}
{"id": 798, "headline": "Helsingfors nya bibliotek är ett ode för det öppna samhället", "summary": "HELSINGFORS. På många håll i världen nedrustas biblioteken. Men finländarna älskar sina bibliotek och går åt motsatt håll. I Helsingfors öppnar på onsdag ett storslaget nybyggt huvudbibliotek.", "article": "Det doftar av rengöringsmedel och furu i den enorma entréhallen till Helsingfors nya centrumbibliotek Ode (på finska Oodi). Nu återstår fortfarande att fästa en del av träpanelen på de böljande ytterväggarna och fylla klart bokhyllorna. På onsdag öppnar biblioteket för allmänheten, lagom till Finlands självständighetsdag den 6 december. Längs golvet på biblioteket rör sig små vagnar som ser ut ungefär som gräsklipparrobotar. De kryssar smidigt förbi gruppen av italienska och brittiska journalister som är här för att skriva om bygget. Brittiska The Guardian publicerade redan i våras en stor artikel om Finlands kärlek till bibliotek, och nu är designmagasinet Wallpaper här. Robotarna ska föra böcker från lagret upp till övre våningen. Personalen lastar på böckerna men robotarna själva opererar hissen. När en bekant till mig såg bilderna från biblioteket jämförde hon interiören med dödsstjärnan i ”Stjärnornas krig”. Det ligger kanske något i det – men arkitekturen är också mycket finländsk. Den vågformade exteriören tycks flörta med Alvar Aaltos Finlandiahus mitt emot. Tölöviken är ett av stans viktigaste grönområden och speciellt på sommaren kommer området att synas från alla håll inne i biblioteket. – Här finns mycket öppet utrymme som är flexibelt och kan formas efter behov. Den första våningen är ett slags öppet torg, medan den andra våningen innehåller verkstäder och arbetsbord, och den tredje är en mötesplats som nästan är som ett picknickställe, säger Antti Nousjoki, en av arkitekterna bakom biblioteket. Sammanlagt 544 förslag deltog i den internationella tävlingen som utlystes för sex år sedan. Sex anonyma bidrag valdes till finalen, men att vinnaren var en finländsk byrå är en ren slump, menar Helsingfors stads kulturchef Tommi Laitio. – Arkitekterna hade förstått uppdraget så bra att det inte ens valdes någon tvåa, säger han. Andra nymodigheter är laserprintrar för allmänheten, ett kök där besökare kan värma mat, biograf, studioutrymmen för musiker och datorer för klippning av film, och två spelrum. Själva bokbeståndet består av 100.000 böcker. Dessutom finns det symaskiner som vem som helst får använda. – När demokratiska värden är hotade från alla håll är det speciellt viktigt att visa att det finns ställen som är till för alla. Varje person, oavsett om det är ett barn eller en nyanländ flykting, kan få ett bibliotekskort, säger Tommi Laitio. Enligt honom är bibliotek särskilt uppskattade i Helsingfors. Centrumbiblioteket har mött så gott som noll motstånd i offentligheten. – Idén bakom bibliotek är ju väldigt radikal och enkel. Alla ska ha fri tillgång till kunskap, till kultur och till en vacker, anständig miljö. Vi älskar bibliotek i Finland. Näst efter vatten är biblioteket den offentliga tjänst som Helsingforsbor uppskattar mest, säger han. Staden betonar gärna att det nya biblioteket är ett demokratiprojekt. Från bibliotekets övre våning syns riksdagshuset på andra sidan Mannerheimvägen, och framför biblioteket växer ett öppet torg fram, planerat för framtida manifestationer eller stadsjippon. Stadens biträdande borgmästare Nasima Razmyar säger att det är unikt att Helsingfors nu satsar så stort på ett bibliotek. – På många håll i världen händer det motsatta. Jag var nyligen på en konferens i San Francisco där många beklagade att det skars ner på biblioteken i deras hemstäder. Samtidigt förändras bibliotekens funktion också. Det kommer ny teknik. Biblioteken är inte längre ställen där man endast inhämtar kunskap, de är också ställen där man kan skapa själv, säger hon. Razmyar kom till Finland som åttaåring, som flykting från Afghanistan, och har ett väldigt personligt förhållande till bibliotek. – Det var mycket jag inte förstod när jag var åtta år och kom till Finland, så närbiblioteket i stadsdelen Kottby blev oerhört viktigt för mig. Jag hade inga egna cd-skivor, och jag förstod nästan inte att det var möjligt att jag fick låna hem dem. När jag fick mitt första bibliotekskort var det som att äga halva världen, säger hon. I Helsingfors blir biblioteken allt viktigare för den växande andelen utlandsfödda. – Man kan läsa tidningar på 80 språk på biblioteken. Det finns inget ställe i världen som är så öppet, med en så låg tröskel, för en så stor del av befolkningen, säger hon. Helsingfors centrumbibliotek i siffror Biblioteket har kostat 100 miljoner euro, drygt en miljard kronor. Av det står Helsingfors stad för 70 procent, medan staten står för 30 procent. Biblioteket är 10.000 kvadratmeter stort. Här finns 100.000 böcker. Man räknar med 10.000 besökare per dag. Finländare lånar upp till 68 miljoner böcker per år på bibliotek. Små robotar på hjul forslar böcker mellan våningarna i Helsingfors nya stadsbibliotek Ode. På tisdagen öppnar miljardsatsningen som ska bli ett vardagsrum för 10.000 personer per dag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 816, "headline": "Bokrecension: En ny generation röster från förorten", "summary": "Diktarkollektivet Revolution Poetry ger ut sin första diktsamling, och ståuppkomikern Melody Farshin sin första ungdomsbok. Det är verk som inte nöjer sig med att ta förorten till finrummen.", "article": "UNGDOMSBOK OCH DIKTSAMLING Melody Farshin: ”Mizeria” Bonnier Carlsen Revolution Poetry: ”Revolution Poetry” Illustration: Maria Fröhlich och Steffi Aluoch Bonnier Carlsen ”Låt inte mina ord bli minnen/Jag ber dig/Låt dom bli minor/Som exploderar uppåt/Som barn/Glada och höga.” Orden är från dikten ”Tanken” av S.T.I.C.S. POETS och sammanfattar tankarna bakom kollektivet Revolution Poetrys första tryckta diktsamling med samma namn. Revolution Poetry är en plattform för spoken word-lyrik skapad av Nachla ”Libre” Vargas Alaed, Aladin Bewar Zakholi och ”Lilla” Namo Marouf i Husby 2009. Sedan dess har diktarkollektivet verkligen exploderat uppåt. Målet att få ta plats med sin konst i de rum där man marginaliserats eller hållits utanför har uppnåtts. De har uppträtt på parkteatrar, Unga Klara och Dramaten, ett etablerat förlag har gett ut samlingen. 29 poeter medverkar i antologin. Många av dikterna stannar kvar, särskilt dem jag hört live tidigare: Rojda Sekersöz ”Fiskbensfläta”, Max Milicianos ”Betongstäder”, Meron Mangashas ”Mellan rum”, Nefatli Milfuegos ”Dom som vet dom vet”, Imam Talabanis ”Tillfälligt”, jag skulle kunna nämna fler. Varje dikt är ackompanjerad av ett författarporträtt av Maria Fröhlich eller Steffi Aluoch. Serieskaparen Fröhlich porträttlika blyertsteckningar är tyvärr lite tråkiga, traditionella och utan nerv, särskilt med tanke på vad hon gjort tidigare. Konstnären Aluochs graffitifärgglada porträtt är däremot fantastiska, vissa lyckas till och med tillföra en extra dimension åt dikten. Melody Farshin har, likt medlemmarna i Revolution Poetry, en stark kärlek till estradpoesi och har varit konferencier på den populära tävlingen ”Ortens bästa poet” två år i rad. Hon har varit verksam som ståuppkomiker sedan 2008 och debuterar nu som ungdomsboksförfattare med ”Mizeria”. Också hon vill skriva om och för miljonprogrammets marginaliserade ungdomar. Romanen handlar om tvillingarna Aicha och Ali, om kärlekssorg, dödsskjutningar och relationen till föräldrarna. Den är fylld av förortsslang och består av korta dialogdrivna kapitel, berättade från olika gestalters perspektiv; Aichas eller Alis, bästa vännens, mammans och pappans. Det är ett snyggt och smart grepp. Farshin undviker skickligt de klichéer hon annars hade kunnat fastna i. Berättelsen är ömsom hysteriskt rolig, ömsom gripande och sorglig. Tillsammans står ”Mizeria” och ”Revolution Poetry” för en ny generation förortsskildringar. Båda verken lyckas undvika det stereotypa genom att använda sig av ett kollektivt uttryck. Miljonprogrammets höghusförorter har varit en vanlig miljö i svensk ungdomslitteratur sedan 1970-talet. Då skrev man om arbetarklassungdom som hängde utanför tunnelbanestationen, drack mellanöl, slog pensionärer på käften och sniffade thinner. Böckerna framstår i dag som exempel på det som Revolution Poetry och Farshin kritiserar. De som ges rätten att berätta om orten är inte desamma som bor där. Sedan dess har miljonprogrammet rasifierats och bilden av orten nyanserats. I skönlitteratur från millennieskiftet 2000 och framåt går det att spåra en tydlig trend av verk som ifrågasätter massmediernas klichébilder. ”Revolution Poetry” och ”Mizeria” är två läsvärda bidrag till en genre som inte nöjer sig med att ta förorten till finrummen. De slänger in minor. Minor som frågar: Vad är fint? Vad är förort? Vad är kultur? Läs mer: DN gratulerar Melody Farshin ", "article_category": "culture"}
{"id": 821, "headline": "Språkkrönika: Black Friday får många att se rött", "summary": "SPRÅKKRÖNIKA. Långt ifrån alla är förtjusta i reklam på engelska. Hela 45 procent av svenskarna uppger att de är negativa till engelskspråkig reklam i svenska medier.", "article": "Många svenskar passade förra fredagen på att fynda under Black Friday. Och åtskilliga fortsatte köpfesten i måndags under Cyber Monday. De senaste åren har dessa shoppinghögtider slagit igenom i Sverige. Att de så snabbt etablerat sig som startskott för julhandeln säger inte bara något om förkärleken för att importera amerikanska traditioner. Med dessa traditioner kommer också en hel del engelska. Inom handeln är det många som använder engelska i sin marknadsföring. Det rör sig om allt från butiken på hörnet som annonserar om mid-season sale till företag som Oatly, den svenska tillverkaren av havreprodukter som även på hemmaplan använder enbart engelska i sin reklam. På tetrorna med havredryck skriver företaget ironiskt att produkten är ett resultat av the terrible Swedish weather. Uppenbarligen finns det något i marknadsföringen som fungerar. Oatly väntas i år omsätta över 1 miljard kronor. I samband med att företagets produkter nyligen lanserats i USA och Storbritannien är det många som lovordat reklamens fyndighet. Men i Sverige finns det åtminstone vissa som stör sig på Oatlys val av engelska. Att det finns en viss irritation är ingen överraskning. Långt ifrån alla är förtjusta i reklam på engelska. Tvärtom. Hela 45 procent av svenskarna uppger att de är negativa till engelskspråkig reklam i svenska medier. Bara 11 procent gör tummen upp för reklam på engelska. Övriga svarar att de varken är positivt eller negativt inställda till engelska som reklamspråk. Mest positiva är unga vuxna som bor i Stockholmsområdet. Det framgår i en undersökning utförd av Novus på uppdrag av intresseorganisationen Sveriges annonsörer. Men frågan är om de negativa attityderna påverkar köpbesluten. Det brukar sägas att konsumenter röstar med plånboken. Och med tanke på engelskans utbredning i reklamen verkar annonsörerna inte ha uppfattningen att språkvalet skulle hämma försäljningen. Kanske är det helt enkelt lättare att svälja irritationen över sale och Black Friday bara känslan av att ha gjort en bra affär finns där. Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen. anders@spraktidningen.se 1 fråga om språket Sladdbarn syftar på den som är sist Jag har flera frågor om sladdbarn. Som jag har förstått det finns olika åsikter om hur mycket yngre än övriga syskon ett barn ska vara för att räknas som ett sladdbarn. Minst sex, sju år yngre än det yngsta storasyskonet verkar vara en vanlig uppfattning. Men hur är det i de här tre fallen? Säger man sladdbarn även när barnen inte har båda föräldrarna gemensamt? Till exempel om en man får två barn med två års mellanrum när han är 27 respektive 29, men får ett tredje barn med en ny partner när han är 40. Säger man sladdbarn när det är lika stor åldersskillnad mellan det yngsta och det mellersta barnet som mellan det äldsta och det mellersta? Är i så fall både barn två och tre sladdbarn, eller finns det inget sladdbarn alls, eftersom inget av syskonen är betydligt yngre? Säger man sladdbarn även när familjen bara har två barn? Marina Svar: Det finns ingen allmänt överenskommen och exakt definition av sladdbarn och hur lång tid det måste gå mellan syskon för att det yngre ska kallas för sladdbarn. Detta är ju ingen term utan en vardaglig benämning. Ordet är känt i skriven svenska sedan 1938, och i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien definieras sladdbarn som ”barn som fötts långt efter sina äldre syskon”. I första hand rör det sig alltså om ett barn som har flera äldre syskon. Detta tycks alltså gälla oavsett vilka föräldrarna är, men bör rimligen betraktas utifrån syskonens och deras föräldrars perspektiv. I ditt exempel skulle alltså det nyfödda barnet vara ett sladdbarn för pappan, men inte för den nya partnern (som jag förutsätter inte hade barn sedan tidigare). Om det är många år mellan flera barn i en familj kan alla betraktas som sladdbarn. Ett barn som föds till exempel åtta år efter de första barnen är ett sladdbarn, och ett barn som föds ytterligare till exempel åtta år därpå är också ett sladdbarn. Jag vet dock inte om det äldre sladdbarnet fortfarande brukar benämnas som sladdbarn efter att ha fått ett yngre syskon. Ordet syftar ursprungligen på det barn som kommer sist, ”på sladden”, vilket talar emot detta, men det hindrar inte att ordets användning förskjuts i bruket. Gabriella Sandström Veckans språkfrågor publiceras i samarbete med Språktidningen och Språkrådet. Vill du också ha svar på en språkfråga? Ring: Språkrådet 0200-295555, måndag, onsdag, fredag 10–12. Eller mejla: sprakfragor@sprakradet.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 824, "headline": "Hovrätten dömer Kulturprofilen till två och ett halvt års fängelse", "summary": "Hovrätten dömer kulturprofilen Jean-Claude Arnault till två och ett halvt års fängelse för två våldtäkter. Rätten är enig. – I dag har rättvisa segrat, säger målsägandebiträdet Elisabeth Massi Fritz i ett uttalande. ”Det är bra att domen har kommit i dag och att offret för övergreppen har fått upprättelse”, skriver Svenska Akademiens ständige sekreterare till TT.", "article": "Jean-Claude Arnault dömdes i september i tingsrätten till två års fängelse för våldtäkt, begången mot en kvinna i Stockholm för sju år sedan. Han, som hela tiden nekat till anklagelserna, överklagade och menade att domen skulle hävas. Domen överklagades också av åklagare och den målsägande kvinnan. De ansåg att Arnault skulle dömas på ytterligare en åtalspunkt, en annan våldtäkt mot samma kvinna. Det övergreppet ägde rum i december 2011 och han åtalades för att ha våldtagit kvinnan när hon sov. Hovrätten dömer nu Arnault också på den åtalspunkten. Påföljden blir därmed längre: två och ett halvt års fängelse, samtidigt som skadeståndet till kvinnan höjs till 215.000 kronor. Rätten anser att det är ställt utom rimligt tvivel att Arnault gjort sig skyldig till våldtäkt även vid det andra tillfället. Anklagelserna mot Arnault framkom först i en granskning av DN:s Matilda Gustavsson, publicerad förra året. Mannen har länge haft nära band till Svenska Akademien och granskningen blev starten på de händelser som skapade en djup kris inom institutionen. Men den ständige sekreteraren Anders Olsson menar att brotten inte har någon koppling till deras verksamhet. ”Svenska Akademien tar naturligtvis avstånd från alla typer av sexuella övergrepp, även om de brott som ligger till grund för hovrättens dom inte har någon koppling till vår verksamhet”, skriver han i ett uttalande på måndagskvällen. ”Men det är bra att domen har kommit i dag och att offret för övergreppen har fått upprättelse. Det visar sig att det lönar sig att anmäla brott av detta slag. Vi har fullt förtroende för det svenska rättsväsendet.” Lars Dirke, hovrättslagman och rättens ordförande i målet, säger till DN: – Det avgörande är målsägandens berättelse. Det är själva grunden. Den räcker inte ensam för fällande dom, det måste finnas stödbevisning också, men om det finns tillräckligt bra stödbevisning kan man lägga målsägandens berättelse till grund för dom. Vad har ni gjort för att undvika att påverkas av medierapporteringen i den här frågan? – Vi har försökt att hantera det här precis som vilket annat våldtäktsmål som helst. Vi tar del av hela utredningen i målet, och det finns mycket i berättelsen som inte framkommer i media. Vi bedömer vad som har hänt natten mellan 5 och 6 oktober 2011 och natten mellan 2 och 3 december 2011. Vi vill veta i detalj vad som har hänt då, inte allt runt omkring, säger Lars Dirke. Efter att domen fallit tog kvinnans målsägandebiträde Elisabeth Massi Fritz emot medierna på sitt kontor. – I dag har rättvisan segrat. Min klient är oerhört tacksam och väldigt lättad. Den här domen är viktig, inte bara för min klient – jag är övertygad om att det är många kvinnor som fajtas för mänskliga rättigheter som i dag känner upprättelse. På frågan om vad domen betyder för liknande fall svarar Elisabeth Massi Fritz: – Att kvinnor ska sluta känna skuld och skam. Tystnadskulturen måste bort, fokus ska ligga på förövaren och inte offret. Det behöver inte vara för sent för en fällande dom, även om brottet är gammalt. Och offer ska inte vara rädda för att förövaren är en offentlig person – alla behandlas faktiskt lika inför lagen, och det tycker jag att den här domen visar. Målet har varit mycket uppmärksammat i media, men Elisabeth Massi Fritz tror inte att det påverkat rättens bedömning. – Polisen, tingsrätten och hovrätten behandlar förstås bevisningen. De kan inte hålla på och påverkas av media eller någon metoorörelse. Till förhandlingarna i hovrätten, som ägde rum mellan den 12 och 14 november, kallades två nya vittnen för att vittna till Arnaults försvar, däribland hans hustru akademiledamoten Katarina Frostenson. Förutom de nya vittnena åberopade försvaret också bevisuppgifter i form av bland annat utdrag från en skönlitterär bok och information om tunnelbanetrafiken. Syftet var att så tvivel om trovärdigheten i kvinnans berättelse. Jean-Claude Arnault har befunnit sig i häkte sedan förhandlingarna i tingsrätten avslutades i slutet av september. Enligt hovrätten ska han förbli häktad fram till dess att domen vinner laga kraft. DN har sökt försvarsadvokaten Björn Hurtig. Han uppger för SVT Nyheter att domen ska överklagas till Högsta domstolen. – Min klient är bestört på allvar. Han är förvånad, uppriven och ledsen. Han hävdar fortsatt sin oskuld. Efter att ha deltagit i den här processen är jag beredd att tro honom faktiskt, säger Hurtig. Hans förhoppning är att högsta domstolen ska skicka tillbaka målet till hovrätten om ny bevisning framkommit. – Vad som har hänt under det här arbetet är att jag har pratat med en massa människor som säger att de har en annan syn på saken, men att de vågar inte träda fram för att det är ett sådant extremt tryck på det här målet. Nu ska jag försöka få de här människorna att träda fram, säger Hurtig till SVT Nyheter. Kammaråklagare Christina Voigt, som har lett utredningen överraskas inte över beskedet att domen ska överklagas. – De har varit på hugget men Högsta domstolen tar bara upp prejudicerande fall, sådana fall där Högsta domstolens bedömning har betydelse i framtiden, och jag ser inte att det skulle vara aktuellt i det här ärendet, säger hon till DN. Varför? – Min uppfattning är att det inte finns några sådana rättsfrågor som har någon betydelse för rättspraxis. Vad gäller rena bevisfrågor så tar Högsta domstolen nästintill aldrig upp det. Stefan Lisinski: Försvaret vill så tvivel om kvinnans trovärdighet Läs mer: 18 kvinnor anklagar Kulturprofilen för sexuella trakasserier och övergrepp Läs mer: Kulturprofilen förblir häktad efter hovrättsförhandlingar Målet Jean-Claude Arnault har anklagats för två våldtäkter mot en kvinna i Stockholm år 2011. Han dömdes i tingsrätten på den första åtalspunkten, för att med våld ha tvingat kvinnan att utföra oralsex. Han friades för en del under samma åtalspunkt, där han anklagats för en vaginal våldtäkt. Han friades också på åtalspunkt två, där han åtalats för att vid ett senare tillfälle ha våldtagit kvinnan när hon sov. Hovrätten ändrade dock bedömningen och menade mannen också ska dömas på den andra åtalspunkten. Åklagaren yrkade på tre års fängelse. Hovrätten dömer Arnault till två och ett halvt års fängelse. ", "article_category": "culture"}
{"id": 847, "headline": "Ingen jul utan en ny Sunefilm", "summary": "Sune har återfötts – igen. I nya filmen ”Sune vs Sune” spelas äldste sonen i galna familjen Andersson den här gången av Elis Gerdt som gör sin långfilmsdebut, precis som regissören Jon Holmberg. Och julen 2019 kommer ytterligare en film om Sune.", "article": "De sitter och tittar på varandra: gamla Sune och nya Sune. Vi möts på ett omskrivet lyxhotell i centrala Stockholm där de flesta av filmens skådespelare har samlats. Håkan Bråkan – Sunes busiga lillebror – springer bakom fåtöljerna där gamla och nya Sune sitter. – Det är en ny värld för Sune, en ny familj och nya skådespelare. Vi fick sätta en egen ton på den här filmen, det var jättekul, sammanfattar Elis Gerdt: 2018 års inkarnation av Sune. I filmen “Sune vs Sune” förändras allt hastigt för huvudkaraktären. När han ska börja fjärde klass finns det helt plötsligt ytterligare en Sune i klassen. Själv dubbas han till “Sune två”. Nya Sune (John Österlund) börjar snabbt ta över gamla Sunes liv: han blir coolast i klassen och gammel-Sunes bästa kompis Sophie (Lily Wahlsteen), som han är kär i, börjar intressera sig för den nya Sune. Snart inser gamla Sune och hans lillebror Håkan (Baxter Renman) att klassens nya Sune inte är allt som han låtsas vara. De ger sig ut på ett äventyr för att återställa ordningen i klassrummet. Läs DN:s recension av filmen ”Sune vs Sune” – Sune är väldigt sprallig och rolig. Men i den här filmen börjar han tänka mycket på vad folk tycker om honom. Hur han borde vara för att vara cool och populär i klassen, berättar Elis Gerdt. – Den nya Sune – som är en rolig kille – vill gärna ha uppmärksamhet och många vänner. Han vill inte vara ensam, säger John Österlund som gestaltar den nya Sune. Han har tidigare bland annat spelat i “Billy Elliot” på Kulturhuset Stadsteatern. – Båda vill vara i rampljuset. Det skapar konkurrens mellan dem, konstaterar Gerdt om karaktärerna. Med ”Sune vs Sune” långfilmsdebuterar de båda unga skådespelarna – precis som regissören Jon Holmberg. Han har skrivit manuset till filmen tillsammans med Daniella Mendel-Enk som är baserat på karaktärerna från Sören Olssons och Anders Jacobssons folkkära böcker om den tokiga familjen Andersson. – Jag har vuxit upp med Sune. Sören och Anders var med hela tiden i bakgrunden och har godkänt det jag gör. Eller så har de sagt: ”det där är inte tillräckligt Sune”. Så man kan säga att filmen är “Sune-certifierad”, säger Holmberg. Han har tidigare regisserat och skrivit manus för en rad tv- och teaterproduktioner. Tv- serier som “Swedish dicks”, “Vita lögner” och “Partaj” finns i hans cv. – Jag närmade mig de här karaktärerna genom att ta dem på allvar, framför allt Sune. Filmen ska inte handla om en pappa som är galen och jag satte mig själv i Sunes situation. Allt är frid och fröjd tills man börjar komma upp i den här mellanstadieåldern. Plötsligt kan det finnas helt nya regler. Man kan komma tillbaka från sommarlovet och allting är helt nytt. Än en gång har familjen Andersson fått nya ansikten. Sedan den klassiska julkalendern ”Sunes jul” sändes 1991 har skådespelarna bytts ut flitigt. Den här gången spelas Pappa Rudolf av Fredrik Hallgren (känd från “Bonusfamiljen”), Sissela Benn porträtterar mamma Karin och Tea Stjärne gestaltar storasyster Anna. När filmen inte följer det vardagliga livet eller föräldrarnas galna äventyr utforskas barnens mer fantasifulla värld. I den nya filmen besöker de både fjärran planeter och medeltida slagfält. Med rymdskepp, troll och lasersvärd blir deras lekar episka – trots att barnen egentligen befinner sig i en öde lekpark. – Mycket av filmen utspelar sig i en hemmamiljö: karaktärerna är för det mesta i skolan eller i sina hem. För att det inte skulle kännas instängt behövde vi komma in i barnens huvuden och också uppleva deras fantasier. Jag har själv barn i Sunes och Håkans ålder så det var inte så svårt att sätta sig in i deras värld, säger regissören Jon Holmberg och berättar att han just nu sitter och skriver på filmens uppföljare som förväntas ha premiär nästa jul. Den ska handla om Sune som rymmer hemifrån och har arbetsnamnet ”Sune i Sunne”. I en scen säger Sunes lillebror Håkan ”Jag är ett barn, jag är inte sinnessjuk”. Är det lätt att vuxna misstror barn för att de har en sådan livlig fantasi? – Jag tror verkligen att det är så, svarar Holmberg. Som vuxen var det så länge sedan man var i den åldern. Man har inte tid i dag att sätta sig in i eller komma ihåg hur allt var då. Och som vuxen finns det en saknad och avundsjuka på att barn har en sådan levande fantasi. Den där repliken om att inte vara sinnessjuk är en typisk Håkan-replik. Det pågår en kamp om att ha kvar Sune i ”lekvärlden”, men i den här filmen är han på väg ut ur den. Så fort karaktärerna inte är sig själva går det snett för dem. Kan man säga att budskapet i ”Sune vs Sune” är att våga vara sig själv? – Det finns något lögnaktigt i tanken att ”var dig själv så löser sig allting”, för det finns inget ”dig själv”. Och när man är i Sunes ålder börjar man ställa frågor om sin existens, det pågår någon sorts identitetskris. Då är det lätt att gå vilse, funderar han högt och fortsätter: – Jag vill att barn som ser den här filmen ska känna att det är okej att inte veta säkert vem man är – för ingen har faktiskt en aning om det. Barn som vuxna brottas med de här frågorna.  ”Sune vs Sune” Biopremiär: 30 november. Regi: Jon Holmberg. Manus: Jon Holmberg och Daniella Mendel-Enk. Baserat på karaktärer från Sören Olsson och Anders Jacobssons böcker om Sune. Författarna har sedan 1984 skrivit 49 böcker om tjejtjusaren. I rollerna: Elis Gerdt, John Österlund, Fredrik Hallgren, Sissela Benn, Marie Robertson, Tea Stjärne, Baxter Renman, Lily Wahlsteen och William Spetz.  Fem frågor till Baxter Renman som spelar Håkan Bråkan. Har du lika livlig fantasi som filmens Håkan? – I verkligheten? Ja det har jag faktiskt. Ibland lever jag mig in i sådana fantasivärldar, men inte alltid. Tycker du det är tråkigt att vuxna inte gör det? – Ja, faktiskt. Fast ibland gör vuxna det rätta i att inte göra det. Om man tänker på någonting som inte vuxna ska bry sig om, då ska de inte bry sig om det här. Men barn kanske ska det. Varför? – Barn har ju egna världar och vuxna har sina egna också. Har du något gemensamt med Håkan? – Han är busig och det är jag också. På en busighetsskala mellan ett och tio är jag en åtta. Men han är tio! Har du en favoritreplik? – ”Det ska du få fan för”. Såklart. ", "article_category": "culture"}
{"id": 856, "headline": "Johannes Nyholms ”Koko-di Koko-da” uttagen till Sundance filmfestival", "summary": "Johannes Nyholms nya spelfilm ”Koko-di Koko-da” och Henrik Georgssons Stieg Larsson-dokumentär ”Mannen som lekte med elden” är uttagna till filmfestivalen i Sundance i januari.", "article": "Johannes Nyholm är tillbaka på Sundance filmfestival. För sex år sedan gästade han Robert Redfords independentfestival i Utah med den virala megasuccén ”Las Palmas” där hans ettåriga dotter demolerade en restaurang. Om en dryg månad får hans nya film ”Koko-di Koko-da” världspremiär i Park City. – Sundance är min absoluta önskefestival för ”Koko-di Koko-da”. Efter närmare åtta år av grävande i leran och kylan för mig och resten av teamet känns det som en värdig premiär, säger Johannes Nyholm som vann Guldbaggen för bästa film med ”Jätten” 2017. Läs mer: Intervju med Johannes Nyholm om ”Jätten” Nya filmen, ”Koko-di Koko-da” tävlar i sektionen World Cinema Dramatic Competition och beskrivs bland annat som ”en malström av psykologisk terror och förnedrande slapstick”. Handlingen kretsar kring ett par som ger sig ut på campingsemester för att hitta tillbaka till varandra – men terroriseras av en varitéartist och hans skumma entourage som dyker upp ur de mörka skogarna. Även Stieg Larsson-dokumentären ”Mannen som lekte med elden” är uttagen till den prestigefyllda independentfestivalen i Utah. – Vår berättelse om Stieg Larssons kamp för ett öppet demokratiskt samhälle är högst relevant på ett internationellt plan, och det känns därför väldigt roligt att den nu kommer att visas på Sundance, säger Henrik Georgsson som tävlar i i sektionen World Cinema Documentary Competition. Sundancefestivalen pågår mellan 24 januari och 4 februari 2019. Läs mer: Intervju med Henrik Georgsson ", "article_category": "culture"}
{"id": 858, "headline": "Lotta Olsson: Behöver dagens barn lära sig att steka äldre kvinnor i glesbygdsmiljö?", "summary": "”Hans och Greta” är en sällsynt läskig gammal saga om att sätta ut barn i skogen för att dö. Har den något värde i dag? Pröva, den har just kommit ut i nyutgåva.", "article": "Stackars alla barn i dag, som så fullständigt tycks sakna förmåga att läsa symboler, tänker jag sorgset när jag läser Margareta Sörenson i Expressen den 26/11. Hon recenserar där den gamla sagan ”Hans och Greta”, som just kommit i nyutgåva på Brombergs, med nya fantasieggande illustrationer av Alexander Jansson. Varpå Margareta Sörenson läser ”Hans och Greta” högt för en fyraåring. Här talar vi inte vardagslek i trygg svensk förskolemiljö där alla vet att våld, snabbmat och oövervakade skogspromenader är fel, här talar vi om två ungar som föräldrarna sätter ut i skogen för att dö. Två gånger, för säkerhets skull, för de fiffiga ungarna lyckas leta sig hem första gången. Som vuxen har man satt i halsen redan där, förstås, för just den biten minns man ju inte från när man var barn. Som vuxen läsare tänker man sig nu skräckfilmsscenen: föräldrarnas blickar när barnen har hittat hem, de förstulna viskningarna om att försöka i kväll igen, hur ska vi nu göra för att bli av med ungarna för gott? Hemskt, eller hur? Varpå Hans och Greta förirrar sig till häxan i pepparkakshuset, som lockar in dem för att göda dem för framtida slakt. Vilket hon misslyckas med, för all del. Det är verkligen en skräckberättelse. Men fyraåringen som Margareta Sörenson läser den för reagerar inte alls på att barnen är oönskade. I stället engagerar sig barnet bekymrat i den stackars häxan som Hans och Greta så småningom lyckas steka, bokstavligt talat. Intressant! Det tyder ju på att den där gamla sagan fortfarande lyckas förmedla att barnen inte alls är hjälplösa offer för illvilliga vuxna, och att fyraåringen helt riktigt tolkar sagan som att den kretsar kring barnens sätt att lösa situationen. Flera andra gamla sagor har i höst omtolkats av vår tids bilderbokskonstnärer, och Margareta Sörenson nämner Pija Lindenbaums fina ”Bidde det då?” om mannen som går med ett tyg till en skräddare och vill ha en kostym. Den är en osedvanligt vacker omtolkning, där Pija Lindenbaum låter tyget bli drömmen om ett bättre liv, en allt mer krympande dröm. Själv har jag läst och läst om Maria Jönssons roliga ”Valdemar i Stora Skogen”, som är Rödluvan och vargen i en påfallande självklar nutidsversion, med en liten vargunge som ska gå med mat till farfar men måste akta sig för den läskiga jägaren. Låt dagens barn slippa ”Hans och Greta”, säger Margareta Sörenson, och det är väl inte en särskilt provocerande uppmaning i dag. ”Hans och Greta” innehåller inga specifika ord som man kan strida om, som ”Pippi Långstrump”, utan är bara en grym berättelse om vuxna som hatar barn. Det kommer inte att bli någon större debatt om huruvida ”Hans och Greta” tillhör vår kulturskatt. Nej, förskolebarn behöver förstås inte nödvändigtvis läsa ”Hans och Greta”. Det handlar, som alltid när det gäller läsning, om vilket barn det gäller, om sagan passar just då och just där, och vem den vuxne som läser är. Men de gamla sagorna kanske fortfarande har ett värde? Nya sagor blir ofta bara utslätade Hollywoodvärldar med endimensionella superhjältar och extremt fantasilösa fantasymiljöer. De gamla sagorna är grovhuggna, men annorlunda, och det går att göra dem något mindre bloddrypande för mindre barn. Ändå är just det livsfarliga viktigt. Sagorna handlar om liv och död, om omedelbar överlevnad och om att lära sig hantera det omöjliga. ”Det-är-bara-en-saga-trams”, kallar Margareta Sörenson det när hon ska förklara för fyraåringen att det inte handlar om att bokstavligen plåga ihjäl äldre glesbygdskvinnor i köksspisar. Men det är faktiskt inte så bara. Sagornas symbolspråk ger utrymme för det omöjliga, och det behöver alla generationer. Läs fler texter av Lotta Olsson, till exempel om nio bra relationsböcker. ", "article_category": "culture"}
{"id": 869, "headline": "Männens filmer får kosta flest miljoner", "summary": "Män får i genomsnitt sex miljoner mer i budget för att göra en långfilm än vad kvinnor får. Det visar en ny genomgång som Svenska Filminstitutet gjort.", "article": "Jämställdheten ökar i den svenska filmbranschen, men det lönar sig fortfarande bäst – vilket kanske inte kommer som en chock – att vara man och göra filmer om pigga 100-åringar (Robert Gustafsson), män som heter Ove (Rolf Lassgård) och Tårtgeneraler (Mikael Persbrandt). Män får större budgetar att filma för än kvinnor (6 miljoner kronor mer i genomsnitt), vilket leder till fler biosalonger att visa sina filmer i och mer publik. Manliga skådespelare får i sin tur fler roller i de dyrare filmerna och har generellt sett sex år längre karriär än sina kvinnliga kollegor. Svenska Filminstitutets färska jämställdhetsrapport ”Han, hon och pengarna”, baserad på 91 filmer under 2013–2017 som fått produktionsstöd, visar att jämställdheten totalt sett är bäst när filmerna är relativt billiga att göra. Den stora ojämlikheten råder i de filmer som har de stora publikframgångarna. Filmer med en manlig huvudroll har i genomsnitt 9 miljoner högre budget än filmer med kvinnor i fokus. Bland de 15 filmer i urvalet som kategoriseras som högbudgetfilmer (kostar mer än 35 miljoner kronor) är fyra regisserade av kvinnor. Minst jämställt är det för totalt sett för manusförfattarna (67 procent män, 13 procent kvinnor, 20 procent blandat). Möjligen är trenden med mansdominerad publikfilm på väg att vända med verk som kommande Fredrik Backman-filmatiseringen ”Britt-Marie var här” där Pernilla August syns i titelrollen och Tuva Novotny står för regin. Svenska Filminstitutets vd Anna Serner sade dock vid presentationen av den nya rapporten att hon fortfarande ser ett års kvotering, det vill säga en öronmärkning av marknadsstödet (det som går till kommersiella projekt med hög kvalitet och publikpotential) till enbart kvinnliga filmskapare som en möjlighet. – Den ojämlika fördelningen av de stora pengarna är inte enbart vår angelägenhet. Hela branschen måste hjälpa till, men sedan jag gjorde mitt utspel om kvotering i våras på filmfestivalen i Cannes har jag hittills fått noll förslag från branschens organisationer om hur jämställdheten ska öka i den här frågan. – Men naturligtvis måste vi ta reda om det är lagligt att genomföra en sådan möjlig kvotering först, sade hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 870, "headline": "Konsertrecension: Uriah Heep är ljudet av ett airbrushat fruset vattenfall", "summary": "Veteranhårdrockarna i Uriah Heep spelar låtar från sin nya skiva och väldigt gamla klassiker, och lite överraskande verkar till och med bandet tycka att de gamla är bättre.", "article": "Uriah Heeps traditionella version av hårdrock karakteriseras av nästan operaliknande sång i kombination med stora vågor extatisk orgel, som ett Rainbow med diskreta medeltidsreferenser, som ett lättlyssnat Black Sabbath, som ljudet av ett airbrushat fruset vattenfall som flyger genom rymden. Bandet bildades 1969 och nu precis släppte de skivan ”Living the dream”, en gnutta retro och med referenser som påminner om ultrahitten ”Easy livin’” från 1972. Under den nuvarande turnén är låtlistan fylld med musik från just de två perioderna: ”Living the dream” och den tidiga storhetstiden. Under alla dessa år har bandet haft så många olika medlemmar att de mer börjar likna ett fotbollslag, men i texten som presenterar konserten i Stockholm poängteras att gitarristen och grundaren Mick Box självklart är med. Resten av gänget har tillkommit i mer eller mindre modern tid, och minst en av de nyare musikerna är på fritiden med i ett coverband som bland annat spelar Uriah Heep-låtar. Mick Box kliver ut på Fryshusets scen i svart, glittrig t-shirt, snabba solglasögon och långt, tjockt hår i en vacker, vit nyans. Han vinkar sympatiskt mot publiken. Den kanadensiska sångaren Bernie Shaw bär matchande skjorta och ett lårhölster som jag tror är till för en mick. Hans röst är hes och stark. ”Vi är fortfarande kvar, otroligt nog. Och det är ni också!” säger Shaw till en publik som till stor del borde minnas när debutskivan släpptes 1970 – bredvid mig i publikhavet står en man som är förvillande lik Mr Miyagi. Konsertens första halva består av nya snabbare låtar, samt några klassiker. ”Rainbow demon” börjar med långsam, olycksbådande orgel, sångharmonier och färgad rök. Det är inte dåligt för de vithåriga männen att sänka tempot. Balladens sakrala mässande och oron för högst verkliga demoner får symboliken att djupna. Under konsertens andra halva fokuserar bandet på tidigt 70-tal, och Mick Box tar över micken för att presentera de gamla låtarna som resten av bandet inte från början var med på. Men kanske också för att det skulle kunna uppfattas som stötande om en kanadensare uttalade albumtiteln ”…Very ’eavy… very ’umble”. Det är en traditionell publik på plats, så alla har pliktskyldigt lärt sig texterna från nya skivan, men det blir uppenbart att en gammal låt som ”July morning” är som gjord för att spelas live, ett långt, vindlande, jammigt epos som utvecklas och förändras medan det spelas. Och det enda som kanske är lite överraskande är att till och med bandet – tvärtemot hur det brukar vara – faktiskt verkar tycka att de gamla låtarna är roligare och bättre. Läs fler musikrecensioner av Elin Unnes, till exempel om hur Jex Thoth framför ockult rock till doften av aromatiskt, brinnande trä. ", "article_category": "culture"}
{"id": 872, "headline": "Katarina Frostenson anlitar toppadvokat i kontakten med Svenska Akademien", "summary": "Advokat Per E Samuelson är juridiskt ombud för poeten och ledamoten Katarina Frostenson med anledning av den nya utredning som Svenska Akademien startat kring misstänkta stadgebrott.", "article": "– Jag kan bara bekräfta att jag är hennes ombud i den frågan du nämner. I övrigt har vi för dagen inga kommentarer, säger Per E Samuelson till DN. Kan du säga något om hur ni ser på utredningen? – Nej. Vi har för dagen alltså inga kommentarer annat än att jag kan bekräfta att jag är hennes ombud i den frågan du nämner. Per E Samuelsons huvudområde som advokat är brottmål med specialisering på ekobrott. Han har lång erfarenhet och har arbetat med flera uppmärksammade fall, däribland som ombud för Julian Assange och för en av de åtalade i The Pirate Bay-målet. Arbetet med Svenska Akademiens nya utredning startade i början av november sedan Katarina Frostenson motsatt sig en resolution som en majoritet av ledamöterna röstat igenom tidigare i höst. I resolutionen uppmanades hon att självmant lämna sin stol. Den ständige sekreteraren Anders Olsson sade i en intervju med TT att den nya utredningen kan ta ett par månader att genomföra. Han uppgav att Katarina Frostenson inte hört av sig personligen till Akademien utan meddelar sig via det juridiska ombudet. Katarina Frostenson lämnade arbetet i Akademien i april, tidigare i år, samma kväll som den dåvarande ständiga sekreteraren Sara Danius lämnade sin stol. Veckorna dessförinnan hade ledamöterna röstat om att utesluta Frostenson, alternativt att införa inskränkningar i ledamotskapet. Båda dessa förslag röstades ned. Uppgifterna om misstänkta stadgebrott framkom i en första advokatutredning, som handlade om ledamöternas koppling till kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Han är gift med Frostenson och enligt utredningen ska han vid sju tillfällen ha känt till och spridit namnet på vem som ska få Nobelpriset i litteratur. Den första advokatutredningen startades i november förra året, efter DN:s granskning av kulturprofilen där 18 kvinnor anklagade honom sexuella övergrepp och trakasserier. Arnault, som tillbakavisat alla anklagelser, dömdes tidigare i höst i Stockholms tingsrätt till två års fängelse för våldtäkt, begången mot en kvinna år 2011. Domen har överklagats till Svea hovrätt, som meddelar dom i målet på måndag den 3 december. Läs mer: Krisen i Svenska Akademien – detta har hänt ", "article_category": "culture"}
{"id": 886, "headline": "Röstningssystemet i Melodifestivalen ändras inför 2019", "summary": "Röstningssystemet ändras inför Melodifestivalen 2019. Det bekräftar tävlingsproducenten Christer Björkman. Syftet är att göra telefonrösterna mer jämbördiga med gratisrösterna i appen.", "article": "De senaste åren har det framförts kritik mot SVT:s röstningssystem i Melodifestivalen. Precis som tidigare har man mot en avgift kunnat rösta via telefon och sms, men 2016 infördes också en app där tittarna gratis kan rösta upp till fem gånger på varje bidrag. Det har sammanfallit med att tittarnas röster i finalen spridits väldigt jämnt över startfältet – 2018 skilde till exempel bara 1,1 procentenheter mellan tittarnas etta och femma – vilket ger den internationella juryn stor makt över resultatet. Nu bekräftar tävlingsproducenten Christer Björkman att man tänker ändra röstningssystemet inför 2019. – Ja, det är förändringar planerade, men jag kan inte svara på när de kommer att förmedlas. Men absolut, det görs justeringar. Däremot menar Christer Björkman att förändringarna inte görs för att avhjälpa det jämna resultatet i finalen. – Det hävdar jag beror på att i takt med att vi har en jämnare låtkvalitet, blir resultatet också jämnare. Folk röstar på det de tycker om, och de tycker om olika saker. Förändringen i röstningssystemet görs i stället för att komma åt ett annat problem, säger Christer Björkman, även om han inte vill precisera exakt hur ändringen ser ut. – Det vi riktat in oss på när vi gjort om systemet är att varje röst ska vara lika mycket värd. Det ska inte vara mer värt att köra fem röster i appen. Jämfört med telefonröster, alltså? – Exakt. Det kommer att bli justeringar som kommer att göra jätteskillnad. En annan nyhet är att SVT nu kommer att kunna kartlägga vem som röstar på vad, berättar Christer Björkman – Vi kommer att kunna döda snacket om att det är barn som styr tävlingen. Vi vet redan att de äldre röstar i princip likadant som de yngre, bara för att man blir äldre slutar man inte rösta på ung musik. Det kommer vi att kunna visa nu. Läs mer: Så fungerar (inte) röstningssystemet i Melodifestivalen ", "article_category": "culture"}
{"id": 893, "headline": "Publiksuccén på Nationalmuseum håller i sig", "summary": "Publiktrycket på Nationalmuseum visar inga tecken på att avta. Fortfarande sex veckor efter nyöppningen vill 5.000 personer dagligen besöka museet på helgen.", "article": "Den 13 oktober nyöppnade Nationalmuseum efter att ha varit stängt i fem år för ombyggnad och renovering. Ljusinsläppet, färgerna och den nya presentationen av museets stora samlingar uppmärksammades stort och hyllades av en nästan enig kår av konstkritiker. Nu visar det sig att omgörningen av det dryga 150 år gamla museet också är en publiksuccé som håller i sig. Helgen då museet nyöppnade för sex veckor sedan var besöksantalet 7.000-8.000 per dag och därefter har inte skett någon dramatisk minskning. Nu är det omkring 5.000 personer som dagligen vill besöka Nationalmuseum från fredag till söndag. Vid öppningstid i söndags var kön så lång att den ringlade runt hörnet mot gamla ingången till restaurang Atrium. Flera besökare valde att vända och några lämnade kön efter en tids väntan. Även på vardagar brukar det vara kö vid öppningstid klockan 11, berättar Lena Eriksson, chef för pedagogiska enheten. – Det känns som att vi är i intressets mittpunkt just nu. Vi har kö vid öppning i stort sett alla dagar. Det är både folk som vill besöka oss och folk som kontaktar oss och vi får massor av mejl, samtal och bokningar, säger Lena Eriksson. Museet hade räknat med ett ökat publiktryck, men inte i den här nivån. Det företag som anlitats för att hjälpa till med köhanteringen har fått fortsätta. Helgdagar kan det vara upp till en och en halv timmes kötid för att komma in i museet för de som anländer på förmiddagen. Den som vill förkorta väntetiden gör bäst i att komma efter lunch. – Har man möjlighet att styra sitt besök är det bäst att komma på eftermiddagen och framåt kvällen, då köerna vanligtvis har minskat. Köerna är längst strax efter öppningstid på helgerna. De 400 låsbara skåp där besökare kan förvara kläder och väskor räcker inte till, utan delar av matsäcksrummet har fått göras om till en bemannad garderob. För att hantera det stora besöksantalet krävs en större personaltäthet än museet hade räknat med. – Att det kommer jättemycket folk är otroligt roligt, men det tar resurser. Fler besökare ger ökade kostnader i allt från städning till personaltäthet. Vi vill att besöket ska bli så bra som möjligt trots trängseln. Inne i museet kan det vara extra trångt vid 1500- och 1600-talskonsten, eftersom många besökare vill ta sig igenom den nya så kallade tidslinjen i kronologisk ordning. Ett nytt populärt inslag på museet är barnutställningen Villa Curiosa, där besökaren får stiga in i ett förunderligt hem och leta ledtrådar som leder vidare ut till konsten i andra delar av museet. För att komma in i Villa Curiosa på helgerna får man numera hämta ut en gratisbiljett till ett halvtimmeslångt tidsintervall då maximalt 36 personer vistas i utställningen samtidigt. Där får besökarna också bekanta sig med sex förmågor som är bra att ha med sig i konstens värld – något som också lockat många vuxna in i barnutställningen: – Vi har fått införa en begränsning om max en vuxen per barn. Vi vill att det ska kunna vara en bra familjeupplevelse, men riktar oss framför allt till barn i åldrarna 6-10 år. Ytterligare en förändring som genomförts efter öppningen är att de guidade grupperna minskats från 30 till 25 personer för att inte skapa problem med trängsel. Guidningen sker också med hjälp av hörlurar för att alla deltagare ska höra ordentligt. På vardagar är det många skolelever som kommer till Nationalmuseum och tills vidare undanber sig Nationalmuseum vuxna grupper som kommer med egen guide. – Vi kan tyvärr inte tillåta egna guidade grupper. Det är helt enkelt för mycket folk för att det ska fungera när folk står och pratar spontant i större grupper, säger Lena Eriksson. Nationalmuseum är ett av statens museer med gratis inträde. Den fria museientrén återinfördes 2016 och ledde då till en besöksökning med 50 procent på merparten av de centrala museerna. Nationalmuseum Nationalmuseum ritades av den tyske arkitekten Friedrich August Stüler och invigdes 1866. Efter renoveringen 2013–2018 kan byggnaden ta emot dubbelt många besökare, maximalt 2.000 personer samtidigt. De publika ytorna har ökat med nästan 2.000 kvadratmeter. Källarplanet som inte var tillgängligt för besökare tidigare har byggts om för serviceytor som förvaringsskåp, matsäcksrum och toaletter. Tre gånger fler föremål visas nu i museet än innan renoveringen, från ca 1.700 till över 5.000. Antalet toaletter har ökat från 7 stycken innan renoveringen till 23 och antalet förvaringsskåp från 217 till 409. Den totala konstaden för renoveringen, exklusive inredning, blev cirka 1,2 miljarder kronor. Över 700.000 föremål finns i Nationalmuseums samlingar, från 1500-talet fram till i dag: målningar, skulpturer, teckningar, grafiska blad, fotografiska porträtt, konsthantverk och design. ", "article_category": "culture"}
{"id": 894, "headline": "Bergmanår även 2019 – enligt budgeten", "summary": "I övergångsbudgeten har regeringen avsatt 8 miljoner kronor – för att fira Bergmanåret även nästa år.", "article": "På måndagsförmiddagen uppmärksammade Ekot-journalisten Fredrik Furtenbach en udda detalj i övergångsbudgeten. Regeringen har avsatt 8 miljoner kronor för att fira det just nu pågående Ingmar Bergman-året – även nästa år. Boris Vasic som är presskommunikatör på Kulturdepartementet bekräftar att det är sant. – Det stämmer faktiskt. Principen för övergångsbudgeten är att förlänga 2018 års budget för 2019, så långt det är möjligt. Det finns undantag, saker som är så brådskande att man inte kan vänta till en ny regering, men i de allra flesta fall har man bara förlängt anslagen till nästa år. Bergmanfrågan anses alltså inte så brådskande? – Inte i jämförelse med kustbevakningen och försvaret! Men att budgeten ser ut så här betyder inte att det blir så, vi avvaktar vad riksdagen säger. Riksdagsbehandlingen är i december, så det kan komma att ändras. Kan Bergmanstiftelsen välja att bara köra på och börja jobba för ännu ett Bergmanår? – Nej, de får nog vänta till i december. Det är så pass ovisst än. Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år i år, något som firats och omskrivits intensivt. Under 2018 har Ingmar Bergman omnämnts 7.266 gånger i svenska medier, visar en sökning i pressarkivet Retriever. Frågan är nu om det som väntar oss är en demonregissörens motsvarighet till ”Groundhog day”. Behöver alla som tröttnat på Bergman vara oroliga för att det blir ett evigt Bergmanår? – Det är svårt att säga innan riksdagsbehandlingen, säger Boris Vasic. ", "article_category": "culture"}
{"id": 895, "headline": "Stig Björkman om vännen Bertolucci: ”Han skapade en perfekt syntes mellan realism och poesi”", "summary": "Filmaren och författaren Stig Björkman kände Bernardo Bertolucci sedan sextiotalet. Han minns en vän och en regissör med ett smittande leende, stor nyfikenhet och förmåga att blanda politik och poesi.", "article": "Stig Björkman och Bernardo Bertoluccis vägar korsades på filmfestivalen i Venedig under sextiotalet och de har haft regelbunden kontakt sedan dess. Så sent som för ett år sedan åt de middag tillsammans i Rom. – Många av hans filmer är stora favoriter för mig, från den tidiga ”Före revolutionen\" till ”Den skyddande himlen”. Den lite sagoaktiga Borges-filmatiseringen ”Spindelns strategi\" från 1970 tycker jag är väldigt speciell. Den svenska regissören, senast aktuell med dokumentären ”Jag är Ingrid”, var med ett par dagar på inspelningen av den episka ”1900”, en av Bertoluccis mest kända filmer från 1976 med Robert De Niro, Donald Sutherland och Gérard Depardieu i huvudrollerna. – Jag såg bland annat när han gjorde några scener med de Niro. Hans entusiasm på inspelningsplatsen var verkligen smittande. Det jag ser framför mig när jag tänker på honom är framför allt hans leende. Det fanns alltid med, både privat och professionellt. Han hade en grundläggande öppenhet och nyfikenhet på livet och konsten som lade grunden för mycket, berättar Björkman och fortsätter: – Jag har alltid varit imponerad och inspirerad av hans förmåga att skapa en perfekt syntes mellan realism och poesi. Den poetiska ådran hade ju Bertolucci ärvt från sin far, som var en känd poet. Realismen och politiken fick han bland annat med sig från Pier Paolo Pasolini som han började jobba med som tjugoåring under inspelningen av ”Snyltaren”. – Jag känner stor saknad i dag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 897, "headline": "The Cadillac Three låter som rocken nycountryn lyssnat på", "summary": "Nashvillebandet The Cadillac Three befinner sig mycket nära countrybranschen, men satsar i stället på att göra helhjärtad tradrock – och låter då precis som den rockmusik som influerat det moderna Nashville.", "article": "På den tiden livealbum blev legendariska gjorde Motörhead ”No sleep ’til Hammersmith”, nu kallar The Cadillac Three sin turné för ”No sleep ’til London”. Skulle någon missa det förklarar sångaren Jaren Johnson att de flugit direkt hit från USA, sen gick de på konsert med kompisarna i The Magpie Salute i stället för att gå och lägga sig, så de har verkligen sovit rätt lite. Det är både Europapremiär och mitt i turnén, så The Cadillac Three är uppvärmda. De är ett gammaldags rockband av den sort som verkligen ser ut att leva sin kallelse, där åtminstone varannan låt handlar om partaj och referenserna står betydligt tätare än de unika idéerna. Å andra sidan sitter de inte alls ihop som sådana rockband gjorde förr. Till att börja med är uppställningen trummor, gitarr och en fuzzad steelgitarr som både agerar riffmotor och – bara ibland – bas. Vilket gör soundet lite buffligt och sällan riktigt fett, ens när de drar i med rena Led Zeppelinriff. Dessutom kommer de från Nashville och befinner sig så nära countrybranschen att Jaren Johnson har skrivit låtar åt Keith Urban och Tim McGraw. Och de hade gäster som Florida Georgia Line och Dierks Bentley på singatursingeln ”The South”. Har man någon gång reagerat på hur mycket sentida country som egentligen låter som halvgammal tradrock är det fascinerande hur The Cadillac Three gång på gång lyckas låta som den andra sidan av saken, alltså spela exakt den sorts riff-, boogie- och sydstatsrock som det moderna Nashville influeras av. Med texten förpackad i långa, rytmiska haranger som både är bra för allsång och kan ligga förvånansvärt nära hiphop. Det handlar naturligtvis om en mer intrikat växelverkan än så, men det är tydligt att det här bandet har fler dimensioner än man först märker. Dessutom saknar de den bredbenta stöddighet som nästan ofelbart kommer med territoriet, oavsett om det handlar om en rockstämplad Zakk Wylde eller en countryklassad Eric Church. The Cadillac Three var förband till den senare vid förra Sverigebesöket, men på egen hand framstår de mest som så sköna, obesvärade dudes att det är förlåtligt om man inte märker vilket häng de hela tiden får till, trots att det låter så simpelt. Eller att Jaren Johnson i all sin anspråkslöshet faktiskt är en rätt strålande sångare. Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Uncle Acid & the Deadbeats för in poppen i Black Sabbath-traditionen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 908, "headline": "Suzanne Brøgger: Världen hålls uppe av människors vänlighet", "summary": "Danska Suzanne Brøgger tror inte att essäboken om Norge som hon skrivit blev vad norrmännen hade tänkt. DN:s Maria Schottenius har träffat författaren och undrat om hon inte skulle ge sig i kast med en bok om Sverige.", "article": "Ingen missar hennes guldstövlar. De glittrar för varje steg hon tar. Man missar över huvud taget inte Suzanne Brøgger, hon är som alltid anslående. Turban och sotade ögon. Lång och stilig. Välklädd och vänlig. Svarar på blickar hon får längs vägen med varma leenden. En mognad celebritet. Vi ska tala om hennes essäbok, ”Norsk omelett”, som med lätta tag vänder upp och ned på alla möjliga fördomar om Norge. På uppdrag och med praktisk hjälp av ett norskt förlag har hon rest kors och tvärs i Norge och träffat människor i jakt på de kulturbärande lagren. Och vilka fördomar som än finns om Norge har hon funnit så många intressanta personer som representerar kulturen att hon tycker att man kan tala om ett kulturland. Läs DN:s recension av ”Norsk omelett” Boken består av miniessäer, personliga, tankeväckande, underhållande. Läsaren möter Norge, det historiska, det omoderna, det moderna, det politiska, det nyrika och som sagt, det kulturella Norge. Men framför allt möter man Suzanne Brøgger. En skarp och beläst person som reflekterar över det hon ser, över sin samtid, sin läsning, sitt grannland. Vi har hittat en lugn vrå och talas vid över en lunch i Göteborg. Suzanne Brøgger har god aptit. Hon är ingen kalorirädd dam som petar i maten, däremot åker en liten flaska med antiseptisk gel fram. Det blir inte omelett, norsk eller svensk, för hon älskar och vill absolut ha en räksmörgås. Samma här, så i konkurrens med två berg räkor, ägg och majonnäs drar vi i gång samtalet. Hon känns lugn och samtidigt nyfiken. Norsk omelett, bokens titel, är fransmännens smeknamn på den egna paradefterrätten glace au four, med sockerkaka, glass och ett marängtäcke med vita toppar som kan likna norska fjäll. Suzanne Brøgger arbetar efter ett liknande recept i sitt projekt. Hon förmedlar en luftig, läcker blick på Norge. Det var ett ovanligt grepp du tog. Blev boken som du trott? – Ja, det blev en lustvandring. Med den genre jag valt kunde jag förhålla mig helt fritt och ta upp det jag kände för. Men jag var inte säker på att jag skulle kunna få det att hänga samman. Och jag är inte heller säker på att man i Norge känner att landet hänger samman, säger Suzanne Brøgger. Nordnorge var ju aldrig representerat i författningen. Och i Finnmarken känner man inte heller att deras historia är berättad. Det blev den klassiska Hurtigruten, båtlinjen som sedan slutet av 1800-talet går mellan Bergen och Kirkenäs, som band ihop Norge. Vad fann du som överraskade dig särskilt? – När jag åkte buss tillsammans med flyktingar, ungdomar, som aldrig varit i Norge och inte kunde norska, inte engelska och mötte den positiva stämning som fanns i Nordnorge. Där stod människor beredda med psykologer och språklärare; det fanns en mycket större gästfrihet än man kunde uppfatta i huvudstadens retorik. I Danmark har ni Dansk folkeparti sedan 25 år, ett parti som präglat Danmark djupt. I Sverige har vi nu Sverigedemokraterna. Hur möter man sådana partier? – Man ska inte ge Sverigedemokraterna för stor makt. Den danska erfarenheten säger att de aldrig blir nöjda. De vill ha mer och mer och mer. Och de kommer sällan med lösningar på någonting. Men man måste lyssna på dem. På vilket sätt? – Se till att inte landsbygden avfolkas och dör. Många som bor där uppfattar att det finns en elit som bara struntar i att de blir över. För inte länge sedan var norrmännen så fattiga att Danmark skickade förnödenheter till Norge, nu badar landet i pengar. Det nyrika Norge, vad överraskade dig där? – Det gäller oss alla att vi vänjer oss fantastiskt snabbt vid rikedom och privilegier. Och har väldigt svårt att göra avkall på sådant vi fått. Det är ju nu svenskar som arbetar i fabriker och som överallt är servicepersonal. Sedan skäms norrmännen lite för att det just är olja, av alla energikällor, som gjort dem rika. De vill ju gärna utveckla andra teknologier. Har de blivit otrevliga? Fått later? – Nej, men de är liksom oss alla upptagna av sig själva. Det gäller i Norge, som i alla länder i globaliseringens tid, att man blir provinsiell. Stänger om sig själv. Så norrmännen vill helst läsa om sig själva. Vad tyckte de om det du skrev? – Jag tror inte precis det var den bok de hade beställt. Men skriver du någonsin vad någon beställer? – Nej. Suzanne Brøgger skrattar. Hon är i boken inne på att Norge ”hoppade över det moderna”. Och därmed slapp problematiken med att vantrivas i det moderna. – Det är sant att Norge inte har erfarenheten av den moderna desorienteringen, rådvillheten, förfrämligandet, identitetsförlusten. Det måste vara rätt skönt för dem? – Ja, men de framstår ju lätt som lite naiva och blåögda. Det är kanske därför de riskerat att aldrig bli tagna på allvar. När jag i Sverige berättade att jag höll på med en bok om Norge. ”Hahahaha”, skrattade folk. ”Skriver du en bok om Norge, det kan man väl inte göra?” Kan man prata så om länder, att de är sådana och sådana? – Nej, men … det gör vi ju …. Ja. Nu har många undrat om du inte kan komma till Sverige och skriva en bok. Komma hit och titta på oss? Landsbygden, som avfolkas? Eller är det för jobbigt? – Ja, det är för jobbigt. Det tar faktiskt lång tid. Det tog mig ett par år, med research, resa och skriva. Författaren Karl Ove Knausgård finns med i din bok. Hans mamma läste dina böcker, sedan läste han dem och du läste hans. Upplever du att du har fått en arvtagare i honom? – Ja, det tycker jag. Det är modigt av honom att skriva om intimsfären och alla de ”triviala kvinnliga sysslorna” och plötsligt hoppa till en filosofisk essä om Paul Celan. På så vis lyfter han den kvinnliga sfären och ger den en betydelse som jag inte tror kvinnor skulle kunna ge den. Och varför kan vi inte det? – För att kvinnor inte är lika mycket värda som män. Men nu får det vara slut på det. Din turban, dina sotade ögon, är det en rustning, kopplad till den offentliga personen Suzanne Brøgger? – Det är åtminstone sant att jag aldrig skulle ställa mig på en scen som privatperson. Jag har gjort mitt fältarbete i alla de erotiska miljöerna med en dubbel blick. Som en observatör, inte bara deltagare. Jag har kunnat intervjua personer, även mina föräldrar, för att få galenskapen objektiverad. Vad skördade du? Ett sammanhang, en mening? – Ja, min samlade erfarenhet är att världen hålls uppe av människors vänlighet. Och jag är glad att så många unga människor överallt i världen verkar förstå det och engagera sig. Det är det viktigaste som hänt i mitt liv. Vi ska skiljas. – Vet du vad, jag står inte ut med att ha de här stövlarna på. Fast de var snygga. – Men nu har de gjort sitt.  Suzanne Brøgger Född: 1944. Familj: Man och en dotter. Bor: På Själland på landet. Böcker i urval: Debuterade 1973 med ”Fräls oss från kärleken”; vidare ”Crème fraîche”, ”Tone”, ”Transparence”, ”Jadekatten” och ”Sejd”. Aktuell: Med essäsamlingen ”Norsk omelett”, i översättning av Nina Wähä på Norstedts förlag. I februari kommer Suzanne Brøgger till Stockholm och Internationell författarscen, i samband med att hennes nästa bok på svenska ges ut, romanbiografin ”Koral”. Läs mer: Femton utländska författare till Stockholm DN väljer: Här är höstens tio hetaste böcker Umgänge på Suzanne Brøggers egna villkor ", "article_category": "culture"}
{"id": 915, "headline": "Konsertrecension: Emil Jensens alla ord tenderar att ta ut varandra", "summary": "Det är aldrig regelrätta konsertturnéer Emil Jensen gör, utan någon sorts revyer med långa mellansnack, där musiken mest blir en sorts pauser och han ibland hamnar farligt nära en peppig livscoach.", "article": "Var tid har sin Emil Jensen, och vi får den Emil Jensen vi förtjänar. På 60-talet var det nog Povel Ramel, på 70-talet Tage Danielsson och under senare decennier kanske Robert Broberg och Mark Levengood. I svensk offentlighet ska det alltid finnas en jovialisk ordsmed. Men just denna inkarnation säger kanske att vi just nu har ett lite överdrivet behov av värmeljus och apolitiskt mys. I sina glittriga och färgglada tights och sin unisextunika framstår Emil Jensen som både radikal och normbrytande, men egentligen inte mer än sina föregångare. Eftersom varje tid har sina normer blir den som bryter mot dem också i någon mån förutsägbar och mainstream. Skivan med titeln ”En gemensam galning” kom för en månad sedan och nu är han ute på turnén med samma namn. Jensen gör aldrig regelrätta konsertturnéer, snarare något slags revyer med låtar från en aktuell skiva, långa mellansnack och lite poesi. Nu är han är också aktuell med en bok där han samlat sina texter från Sommar i P1, kåserier i ”God morgon, världen!” och betraktelser i ”Tankar för dagen”. Han pratar mycket, alltid med inslag av rim, ordvitsande och estradpoesi. Det är ett ständigt vridande och vändande på varje ord och begrepp. Är det verkligen dåligt med ”sandlådenivå” – det är ju en så kreativ miljö! ”Livet går sin gilla gång och jag gillar hur det går”. Och vet ni vad, ”en mur är ju en bara en bro på högkant”! Han ligger farligt nära en peppig livscoach ibland. Sen kommer det en låt. Med sig har Jensen tre musiker, och själv spelar han gitarr eller piano. Han är bra på båda instrumenten, men musiken känns ändå inte särskilt viktig, mer som något slags pauser mellan mellansnacken. Just den där vändningen har jag nog lånat från honom förresten. Det är givetvis väldigt trevligt och fint, och publiken skrattar gott i mörkret. Men alla ord har en tendens att ta ut varandra, särskilt eftersom han ständigt relativiserar deras innebörd. Jag går ifrån konserten med två tydliga medskick. Det är dåligt med rasism och fint med demokrati. Fast det framgår å andra sidan av FN-stadgan också, sen rätt länge. Lite vassare får det gärna vara, eller mer popmusik. Det här är för mysmjäkigt. Emil Jensen ”En gemensam galning” Scen: Södra teatern, Stockholm 2 Läs fler musikrecensioner av Po Tidholm, till exempel om americanabandet Mipsos konsertturné genom den svenska landsbygden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 918, "headline": "Jesper Högström: Två författare som behövs i den ängsliga svenska kulturen", "summary": "Rachel Cusk och Karl Ove Knausgård sneglar inte ängsligt åt olika håll. De ser därför verkligheten med skarpare ögon än många svenska författare.", "article": "I ”Transit”, den nyöversatta andra delen av Rachel Cusks romantrilogi, har berättarjaget oturen att flytta in bredvid några sällsynt vidriga grannar. De trakasserar henne, bultar i väggen för minsta knyst fast de själva lever i obeskrivlig misär: deras lägenhet är en stinkande soptipp full av skitiga filtar och tomflaskor, kvinnan i familjen är ”kraftigt byggd och sjukligt fet… Den stora slappa kroppen bar på en omisskännlig kärna av våld, som jag fick en glimt av när hon plötsligt vred på sig och lappade till den skrumpna hunden – som hade skällt utan uppehåll sedan jag kom in – med ett brutalt slag som skickade den tvärs över rummet. -Håll käft, Lenny! röt hon.” Det är vid den punkten i beskrivningen läsaren inser: detta är inte skrivet av svensk författare. Den svenske författaren skulle – i synnerhet i en roman som, likt Rachel Cusks, kan tolkas självbiografiskt – ha svept in sina reaktioner på grannarna i ordalag som skulle ha signalerat medvetenhet om deras utsatthet, om deras underprivilegierade position, om det faktum att berättaren egentligen bara hade sig själv att skylla för de aggressioner hon väcker. I den svenska kulturen vill människor att det ska bli rätt. Det är det fenomenet Karl Ove Knausgård talar om när han intervjuas i senaste New Yorker (sjätte och avslutande delen av ”Min kamp” har just kommit ut i engelsk översättning). Han minns fortfarande reaktionerna i Sverige på andra delens Karl Ove, som deklarerar hur förnedrad han är av att köra barnvagn och att sitta i ring på Stadsbibliotekets sångstund för bebisar. Det uppfattades som åsikter förespråkade av romanen snarare än ärlig gestaltning av en frustrerad huvudperson. I Sverige, säger Knausgård, uppfattades ”Min kamp” som ett uttryck för ”provokativ manlighet”. Men: ”det är nästan omöjligt att diskutera de här sakerna utanför litteraturen”. Man kan naturligtvis påpeka att Knausgård själv har en del utomlitterära syrligheter att säga om Sverige – ”där integrationen har misslyckats fullständigt, så man har en generation som lever i samhällets marginaler”, som han formulerar det för New Yorker. Men grundpoängen kvarstår: den svenska kulturen blir nervös av hans grunduppfattning, att litteraturen kan komma närmare livet än någon politisk terminologi tillåter. Det är i sin tur det som gör honom så fascinerande att läsa. Skribenten i New Yorker, Joshua Rothman, talar om Knausgårds ”selflessness”. Det finns en nästan religiös hängivenhet i hans ambition att försätta sig i ett tillstånd där man ser verkligheten tydligare än annars. Det gör att behållningen av att läsa honom – för att återigen citera Rothman – inte har så mycket med intellektuella ämnen att göra: inte med politik, inte med estetik, inte med det postmoderna tillståndet. Knausgård får en, precis som Rachel Cusk, att se närmare på sig själv, att se verkligheten med skarpare ögon. Det är vad litteraturen kan göra när den inte vill att det ska bli rätt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 922, "headline": "Nicholas Ringskog Ferrada-Noli: Dagens hiphopproducenter har blivit varumärken", "summary": "När hiphopproducenterna Metro Boomin, Swizz Beatz och Mike Will Made-It ger ut nya soloalbum är ingen av dem rappare i första hand, eller har ens producerat allt själva.", "article": "Förr i tiden var hiphopproducenter tvungna att själva greppa mikrofonen för att bli riktigt framgångsrika, exempelvis Dr Dre, Puff Daddy och Timbaland. Idag är dock hiphop så stort och etablerat att en hiphopproducent kan slå igenom utan att också vara vokalist. Producenten Metro Boomins debutalbum ”Not all heroes wear capes” gick förra veckan omedelbart in på den amerikanska skivförsäljningslistans förstaplats. Det är stort. Metro Boomin ligger bakom gigantiska hitlåtar som Futures ”Mask off” och Migos ”Bad and boujee” och har spelat en viktig roll i trap-soundets utveckling och popularisering. Till sitt eget album har han sympatiskt nog inte slagit knut på sig själv för att anlita varenda känd artist som finns, utan gästerna består till största delen av en liten skara vapendragare som 21 Savage, Travis Scott och Swae Lee. Det ger skivan en tajt, homogen känsla. Det som verkligen imponerar och överraskar med ”Not all heroes wear capes” är att skivan är konstruerad som ett album, en helhetsupplevelse med smidig dramaturgi, inte bara en samling låtar. Precis som Travis Scotts ”Astroworld” från i somras försöker ”Not all heroes wear capes” föra trap in i nästa fas, ett mjukare och mer mångbottnat sound. Genom att sampla samma Wendy Renée-klassiker som en gång i tiden inledde Wu-Tang Clans ”Tearz” visar Metro Boomin också att han vördar hiphopens historia. En mer erfaren hiphopproducent, Swizz Beatz, är aktuell med ”Poison”, hans första album sedan 2007 års ”One man band man”. På den skivan skötte han nästan all rap själv, men han har på senare år insett att han låter bättre när han nöjer sig med att hojta lite i bakgrunden medan andra rappar. Vid millennieskiftet gav Swizz New York-hiphopen en vitamininjektion med sina syntetiska och blytunga Ruff Ryders-produktioner. I dag är han ironiskt nog nästan en New York-traditionalist, som hellre gör en låt med ett par gamla The Lox-medlemmar än med autotune-mumlande 90-talister. Men ”Cold blooded” är kreativ och fin – Swizz har tagit bort alla trummor från låten (som tidigare hörts i en reklamfilm) och visar att hiphop kan låta rå och svängig med bara rap och instrumentloopar. En annan stor hiphopproducent är Mike Will Made-It, mannen bakom Rae Sremmurd, Kendrick Lamars ”Humble” och Beyoncés ”Formation”. Hans soundtrackalbum till boxingsfilmen ”Creed II” är ett komplement till själva filmmusiken, som skapats av årets svenska musikexport Ludwig Göransson. Hiphopsamlingar som soundtrack till filmer är inget nytt, men ”Creed II” ska ha cred för att ta sin tematik på ovanligt stort allvar – många av låtarna handlar om boxning, eller åtminstone om slagsmål, kamp och seger. Tyvärr är soundet ofta lite för fläskigt för att funka på dansgolvet lika bra som i träningslokalen eller i ringen. En gemensam sak för dessa tre album är att huvudpersonen faktiskt inte har producerat alla låtar på sin skiva själv. Det visar att en hiphopproducent i dag visserligen erkänns som musiker och kompositör, men ännu mer som varumärke. Bästa spår: ”Only you” med Metro Boomin, ”Cold blooded” med Swizz Beatz, ”Runnin” med Mike Will Made-It. Läs fler texter av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om att Lil Peeps första postuma album inte gör honom rättvisa. Hiphop Metro Boomin ”Not all heroes wear capes” (Republic/Universal) Swizz Beatz ”Poison” (Epic/Sony) Mike Will Made-It ”Creed II: the album” (Interscope/Universal) Betyg: 4/3/3 ", "article_category": "culture"}
{"id": 926, "headline": "DN:s Matilda Gustavsson fick Stora journalistpriset", "summary": "DN:s Matilda Gustavsson fick på torsdagen Stora journalistpriset för sitt avslöjande om den så kallade Kulturprofilens övergrepp mot kvinnor. Ett avslöjande som i förlängningen har skakat hela Svenska Akademien och Nobelpriset i litteratur.", "article": "Artikeln slog ned som en bomb. Nästan på dagen för ett år sedan publicerade DN intervjuer med 18 kvinnor som alla anklagade en central person i svenskt kulturliv för sexuella övergrepp och trakasserier. I dag är Jean-Claude Arnault dömd för våldtäkt mot en av kvinnorna och Svenska Akademien en institution som genomgått en djup kris. Bakom artikeln som fick en av Sveriges äldsta kulturinstitutioner i gungning stod DN:s reporter Matilda Gustavsson som på torsdagen fick Stora journalistpriset i kategorin Årets avslöjande. Juryn konstaterar att ”genom 18 kvinnors vittnesmål avslöjade hon en uppburen mans övergrepp och en anrik institution föll i bitar inför en hel värld”. Matilda Gustavssons avslöjande, som hon arbetade med under en månads tid, gav den svenska metoo-debatten bränsle som kom att sträcka sig långt bortom övergreppen mot de enskilda kvinnorna. Ett Nobelpris har ställts in. Kunde du se detta när du började gräva i något som var anklagelser om sexuella övergrepp? – Nej, jag kunde inte se det. Men jag kände att det var en så enorm historia med förgreningar in i kulturvärldens maktcentrum som borde få konsekvenser – men jag gjorde mig inga förställningar om vad som skulle hända efter publiceringen. Hur tänker du kring Akademiens sätt att reagera på detta? – Jag kunde inte föreställa mig hur den skulle reagera. Svenska Akademien är inte som andra, hade det varit ett vanligt företag så hade de sparkat vd:n. Vad har avslöjandet betytt för metoo-rörelsen? – Den visade att man kunde göra journalistik som verkligen höll om detta. Det gav en tyngd som också bar ända in i rättssalen. Det fanns ju rätt mycket kritik om att en del anklagelser var lite lättvindiga, detta visade att det inte var det. Vad är det viktigaste med ditt avslöjande? – Att den maktposition som mannen hade inte finns längre. Det kanske har förhindrat nya övergrepp och det har blivit en upprättelse för många, inte enbart kvinnorna i artikeln. Nu skriver du på en bok. Vad ska den handla om? – Den tar upp hela berättelsen om kulturvärlden och Sverige, vad som gjorde att det kunde hända. Men också om kvinnorna som bröt tystnaden och Akademiens roll i detta. Den kommer nästa år. Och hur känns det nu? – Jag är fruktansvärt glad! Och tack till de kvinnor som bröt tystnaden. I förlängningen kom de 18 kvinnornas berättelser att starta en diskussion som fick Svenska Akademien att drabbas av sin största kris hittills och som nu gör att det inte kommer att delas ut något Nobelpris i litteratur 2018. Hittills har en rad ledamöter antingen avgått eller meddelat att de inte tänker delta i Akademiens arbete. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski var en av många stolta DN-medarbetare på Bonniers konsthall, där priset delades ut, på torsdagen: – Det är en historisk journalistisk prestation som ligger bakom priset, Matilda Gustavsson är så värd detta erkännande, sa han strax efter det att Matilda Gustavsson fått ta emot priset. Förutom Matilda Gustavsson var DN:s journalister Anna Gustafsson och Lisa Röstlund nominerade i kategorin Årets avslöjande för sina många avslöjanden om Nya Karolinska, ett sjukhus som drabbats av skenande kostnader, svåra tekniska problem och jäv. Juryn skriver: ”Genom envist grävande blottade de ödesdigra beslut, bristande fakturahantering och jäv på ett av världens dyraste sjukhus.” – Vår granskning har fått stora konsekvenser, ett antal höga personer har slutat och styrelsen har avgått. Och det vi har sett är att detta kan inträffa också i vården i stort, sa Anna Gustafsson och Lisa Röstlund när de presenteras. – Det känns som att man har tappat bort dem som borde stå i fokus, de anställda och de som söker vård. Den totala kostnaden för Nya Karolinska, som har kallats ”världens dyraste sjukhus”, beräknas sluta på omkring 61 miljarder kronor. Övriga nominerade till Årets avslöjande var en grupp journalister som arbetade med den så kallade Paradisläckan, 13 miljoner läckta dokument: SVT:s Kristina Lagerström, Linda Larsson Kakuli och Johan Zachrisson Winberg, TT:s Ola Westerberg samt Uppdrag gransknings Sven Bergman, Joachim Dyfvermark, Fredrik Laurin och Karin Mattisson. Priset för Årets berättare gick till Robert Barkman och Daniel Velasco på Sveriges Radio för Hästgården. Priset för Årets förnyare gick till Aftonbladets Jenny Svenberg Bunnel för sitt livetecknande i samband med stora nyheter. Priset för Årets röst gick till David Baas för att han ”med en imponerande uthållighet jagar rätt på anonyma hatare och möter dem öga mot öga när de avslöjas som odemokratiska makthavare”, skriver juryn i sin motivering. Baas, som har samarbetat med Expo, har bland annat jobbat med att avslöja ett stort antal SD-politiker som tidigare nazister. 14 av dem har avgått. DN:s Alexander Mahmoud var nominerad i kategorin Årets röst för att han i text och bild lyft fram 37-åriga Iryna som miste sitt ena ben när hon kördes över av Rakhmat Akilov under terrordådet på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017. – Det är ganska jobbigt att både fotografera och skriva, sa Mahmoud under presentationen innan han avslutade med ett typiskt Alexander Mahmoud-citat: – Efter detta så ska jag åka till alla som är med i reportagen och tacka dem och fira. Sedan ska jag jobba. Stora journalistpriset Stora Journalistpriset är ett pris som Bonnier AB delar ut för att främja goda yrkesprestationer inom journalistiken. Årets avslöjande: Matilda Gustavsson, DN. Årets berättare: Robert Barkman och Daniel Velasco på Sveriges Radio för Hästgården. Årets förnyare: Aftonbladets Jenny Svenberg Bunnel för sitt livetecknande i samband med stora nyheter. Årets röst: Expressenmedarbetaren David Baas som bland annat jobbat med att avslöja ett stort antal SD-politiker som tidigare nazister. Lukas Bonniers Stora journalistpris: Mats Nileskär, Sveriges Radio. DN ", "article_category": "culture"}
{"id": 927, "headline": "Horace Engdahl: ”Inga tvivel” om Nobelpris nästa år", "summary": "Ledamoten Horace Engdahl är säker på att Svenska Akademien kan dela ut Nobelpriset i litteratur nästa år. – Det verkar som att det är fullkomligt klart att vi kommer att göra det, säger han till DN.", "article": "På torsdagen samlas Akademien till en av höstens sista sammankomster, några dagar efter beskedet att en ny Nobelkommitté inrättas. Fem ledamöter och fem externa sakkunniga ingår i kommittén, som har fått ett tvåårigt uppdrag. – Det är godkänt och vi kommer sätta igång med det här, sannolikt redan före nyår. Så vitt jag vet är det så, säger Horace Engdahl till DN:s reporter utanför Börshuset. Vet du när ni får reda på om ni kan dela ut ett Nobelpris nästa år? – Det verkar som att det är fullkomligt klart att vi kommer att göra det. Det kan jag inte säga att det står i minsta tvivel, vad jag vet i alla fall. Det är vår utgångspunkt nu när vi fortsätter arbeta, säger Horace Engdahl. Att priset kan delas ut nästa år har dock inte bekräftats av Nobelstiftelsen, den paraplyorganisation som ansvarar för Nobelpriserna. Vd Lars Heikensten sade i ett uttalande häromdagen att det ”under början av nästa år” behövs fattas ett beslut om Nobelpriset i litteratur ska kunna delas ut för 2018 och 2019. Horace Engdahl säger sig vara nöjd med de externa ledamöter som ska ingå i kommittén och menar att de tagits fram efter diskussioner med hela Akademien. På DN:s fråga om det förekommit diskussioner om att avhopparna, Kjell Espmark, Peter Englund och Sara Danius kunde ingå i kommittén svarar han så här: – Nu ställer du för svåra frågor... Jag tror vi har skilt på hundar och katter där faktiskt, det tror jag, säger Horace Engdahl. Samtidigt som Akademien vill starta arbetet med en ny Nobelkommitté fortsätter diskussionerna kring hur man ser på Katarina Frostensons framtid. En ny utredning om misstänkta stadgebrott ska ha startat och beräknas ta ett par månader att genomföra. Horace Engdahl säger att han inte har någon inblick i det arbetet. – Det där är något som i väldigt hög grad får behandlas i fortsatta samtal mellan henne och Akademien, jag är inte personligt inblandad i det alls, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 936, "headline": "Rebecca Corbett avslöjade Harvey Weinstein: Vi ville göra storyn skottsäker", "summary": "Rebecca Corbett är så mycket stjärna som en redaktör kan vara. Förra året ledde hon New York Times granskning där filmmogulen Harvey Weinstein anklagades för sexuella trakasserier och övergrepp – ett jobb som tog många månader och i slutändan ledde till den globala metoorörelsen.", "article": "Rebecca Corbett, redaktör och chef för grävjournalistik på New York Times, hade arbetat med Harvey Weinstein-avslöjandena i ett halvår tillsammans med reportrarna Jodi Kantor och Megan Twohey. Den 5 oktober 2017 var det dags att publicera. De jobbade in i det sista. Reportrarna hade gått hem vid midnatt, men Rebecca Corbett stannade hela natten på redaktionen i New York, jobbade igenom texten om och om igen, tog en snabb dusch på hotellrummet (hon bor i Baltimore och pendlar) på morgonen och gick sedan direkt tillbaka till jobbet. Weinstein hade fått en absolut deadline för att svara på deras frågor, fem minuter sent trillade hans mejl till slut in. Frenetiskt dikterade Corbett från mejlet för att de skulle hinna färdigt. Så tryckte de på publiceringsknappen. – Vi kan ha slappnat av under några ögonblick direkt efteråt, säger hon och skrattar. – Men sedan började reportrarna ringa samtal igen. Historien om hur filmmogulen Harvey Weinstein inte bara utsatt kvinnor för övergrepp och trakasserier systematiskt i många år, utan också betalat vissa av dem för att hålla tyst, blev en världsnyhet. Ett par veckor senare startade metookampanjen på Twitter. När vi träffas är det är förmiddag och Rebecca Corbett har flugit hela natten. ”Jag har mina reskläder på mig”, säger hon lite urskuldande, men visar inga tecken till trötthet. Hon är i Stockholm inbjuden av Stora journalistpriset för att tala under prisutdelningsceremonin. En av de nominerade i kategorin Årets avslöjande är DN:s Matilda Gustavsson. Det är exakt ett år sedan DN publicerade hennes reportage där 18 kvinnor anklagade Kulturprofilen för övergrepp och sexuella trakasserier – ett fall som på många sätt liknar det med Weinstein. Rebecca Corbett har följt historien med stort intresse, berättar hon. Tidigare under året har hon bjudits in till evenemang i Norge och Danmark, och hon uttrycker viss tillfredsställelse med att ha lyckats med ett skandinaviskt hattrick. Hon har jobbat med många stora nyhetshändelser tidigare i sin karriär, men ingen som startat en global rörelse. Weinsteinhistorien kom rätt i tiden, säger hon. De senaste åren hade flera stora maktmän anklagats för sexuella övergrepp eller trakasserier: Bill Cosby, Roger Ailes och Bill O’Reilly på Fox News. För att inte tala om Donald Trump. Rebecca Corbett och några kolleger diskuterade om det fanns fler liknande historier. Reportern Jodi Cantor nämnde ryktena kring Weinstein. – Jag och flera andra kände starkt att vi inte bara skulle titta på elityrken eller Hollywood, utan på låginkomstbranscher. Så vi drog samtidigt i gång en undersökning av Fords bilfabrik i Chicago, säger Rebecca Corbett. I många av de här historierna verkar många ha känt till männens beteende, men något måste falla på plats för att folk ska börja berätta öppet om det. Hur skedde det i Weinsteinfallet? – Det hade florerat rykten om honom, och flera nyhetsmedier hade gjort ett försök med den här storyn, men ingen hade fått fram något som gick att publicera. Många i branschen visste en del av vad han gjort, men hade inte insett att det var värre än att han hade många kvinnor eller var otrogen mot sin fru. Vissa hade insyn i ett specifikt fall, men visste inte att det var ett mönster. Jodi och Megan är otroliga reportrar, som är bra på att få folk att prata. Tiden var nog rätt för att titta på saken med nya ögon, men vi jobbade också hårdare på det än någon hade gjort tidigare. Det är svåra jobb för en nyhetsredaktion att ta sig an. De bygger på enskilda utsagor, det finns ofta inga vittnen. Hur tacklade ni det? – Det är en kliché, men de här historierna är ofta ”han sade, hon sade”, och det är så de rapporteras i medierna. Men vi försökte använda undersökande journalistik. Vi letade efter dokument, avtal, mejl. I varje case vi använde, hittade vi minst en person som kvinnan anförtrott sig till långt innan vi kom och frågade om saken – en manager, en vän, en förälder. Vi byggde inte artikeln kring ett fall, utan etablerade ett mönster. Och vi gjorde bakgrundskontroller på alla kvinnorna, vi ville inte plötsligt upptäcka att någon var en vanemässig lögnare. Det var också ett sätt att skydda kvinnorna. Flera vittnesmål ströks ur artikeln för att det fortfarande fanns frågetecken kring historierna, vissa i allra sista sekund, berättar Rebecca Corbett. Ett par av dem var högprofilerade kända kvinnor som senare dök upp i andra mediers rapportering om Weinstein. – Tro mig, det var svåra beslut! Men vi ville göra storyn skottsäker. Harvey Weinstein visste tidigt om att tidningen arbetade med reportaget. Det blev senare känt att han anlitat säkerhetsfirman Black Cube för att stoppa New York Times och The New Yorker, som grävde i samma fall samtidigt, från att rapportera – det kände inte Rebecca Corbett och reportrarna till, men i efterhand förstod de att det var en av firmans agenter som kontaktat Jodi Kantor. Dagen före New York Times publicering fick tidningen brev med hot om stämning från Weinsteins advokat, och Weinstein själv meddelade också att han tänkte stämma tidningen. Men det gjorde han aldrig. Rebecca Corbett säger att hon var relativt trygg med att deras journalistik kring Weinstein var så solid att ingen skulle kunna sticka hål på den. – Man oroar sig alltid innan publicering. Men jag hade inte ont i magen eller så, vi kände oss alla väldigt säkra. I Sverige har mediernas rapportering kring metoo diskuterats mycket. Hur tycker du att amerikanska medier skött sig? – Det har gjorts mycket bra journalistik kring metoo. Men det har också funnits historier där jag inte riktigt kunnat avgöra hur allvarliga anklagelserna var, där de inte tycktes så grova, och där nästa steg plötsligt var: ”Av med hans huvud!” – Metoorörelsen och journalistik är två olika saker. Som nyhetsorganisation måste vi upprätthålla journalistiska principer, vara rättvisa, rapportera båda sidor. Metoorörelsen skapades som ett forum för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp att hitta styrka i gemenskap – det fanns inga krav på att de inte skulle namnge någon, ingen granskade det de berättade. Är du optimistisk eller pessimistisk om journalistikens framtid? – Väldigt optimistisk, för det finns en otrolig hunger efter information. Den verkliga kampen handlar om att vem som helst kan skriva något och få det accepterat som nyheter och vida spritt. Hur kan utbildade journalister som ärligt försöker manövrera i en faktabaserad värld framhärda, när det finns så mycket skräp och desinformation där ute? Det är en stor utmaning. Så vad är svaret? – Jag vet inte. Vårt land är djupt splittrat, och en president som varje dag attackerar medierna är en undergrävande faktor. Hur många faktakollar vi än gör, så läser hans väljarbas inte New York Times. Jag har inte svaret. Men jag är ändå optimistisk, säger Rebecca Corbett. Hon är så mycket stjärna som någon med ett så undanskymt yrke som redaktör kan vara. En karaktär i tv-serien ”The wire” är döpt efter henne, och hon gjorde själv en kort cameo i det allra sista avsnittet. Och i våras köpte två produktionsbolag filmrättigheterna till Weinsteinavslöjandet. Om det blir en film, kommer Rebecca Corbett vara en av huvudkaraktärerna tillsammans med de två reportrarna. Hon skrattar när jag frågar. – Jag var med i ungefär 10 sekunder i ”The wire”, och jag är säker på att om det blir en film kommer min redaktörskaraktär vara med ungefär lika mycket. Jag har flera gånger fått frågan om vem jag skulle vilja spelade mig, och jag har inget bra svar på det. ...Emma Thompson? – Jag älskar Emma Thompson! Någon annan jag verkligen gillar är Kristin Scott Thomas. De har båda en kylig vibb, och jag är definitivt på den behärskat kyliga sidan av spektrumet. Rebecca Corbett Jobbar som assistant managing editor på New York Times. Har tidigare bland annat jobbat på Baltimore Sun, där hon var chef för David Simon som senare skapade tv-serien ”The wire” och namngav en av rollfigurerna efter Corbett. Var redaktör för New York Times rapportering om filmmogulen Harvey Weinstein som anklagades för sexuella trakasserier och övergrepp. Fick tillsammans med reportrarna Jodi Kantor och Megan Twohey Pulitzerpriset för avslöjandet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 941, "headline": "George RR Martin: En del har vänt sig mot mig", "summary": "Vintern dröjer men ”Game of thrones”-skaparen George RR Martin tar oss i den nya boken ”Eld och blod” åter till Västeros, nu med den draktämjande ätten Targaryen i fokus. – Jag tycker egentligen inte om att skriva, förklarar succéförfattaren när TT träffar honom i New York.", "article": "När George RR Martin i veckan släppte sin nya bok ”Eld och blod” var det en världshändelse. Förhandssnacket kring boken har dock handlat lika mycket om vad boken inte är som vad den är. Den är nämligen inte den uppföljare i ”Sagan om is och eld”-serien som den amerikanska författarens fans väntat på, våndats över och tjatat om i sju långa år. Den nyutkomna ”Eld och blod” tar oss visserligen åter med till Västeros, det medeltidsinspirerade rike som miljontals människor världen över har bekantat sig med antingen genom \"Sagan om is och eld\" eller ”Game of thrones”, tv-succén som bygger på bokserien. Läs mer: Då kommer sista säsongen av Game of Thrones Men i ”Eld och blod” återser vi varken Jon Snow, Cersei Lannister eller Arya Stark, i stället görs ett hopp 300 år bakåt i tiden och en djupdykning ner i draktämjaren Daenerys Targaryens släkt. Legenden om den nobla Targaryen-dynastin är ärorik men här ryms även galenskap, grymhet, syskonäktenskap och tragedier. ”Eld och blod” är inte en roman, förklarar George RR Martin när han har slagit sig ner framför de internationella journalister som samlats på förlaget Bantams kontor i New York. – Om folk förväntar sig ett traditionellt berättande så blir de besvikna, säger Martin, för dagen klädd i en mörk tredelad kostym med diskreta ljusgrå ränder. Huvudet pryds som vanligt av en skepparmössa och på näsan vilar ett par stålbågade glasögon. George RR Martin beskriver ”Eld och blod” som ett “imaginärt historieverk” där ärkemästare Gyldayn, utifrån böcker och historiska dokument, berättar om Targaryen-ätten och de människor som omgav dem. – Formatet tillät mig att vara lekfull – som att presentera två eller tre olika versioner av samma händelseförlopp. Läs mer: George RR Martin arbetar på ny ”Game of thrones”-spinoff För sju år sedan gavs ”Drakarnas dans”, den senaste boken i serien ”Sagan om is och eld”, ut. Då fanns ingen anledning att tro att det skulle ta mer än två–tre år för Martin att färdigställa nästa bok. Men datumet har fortsatt att flyttas fram och i dag finns bara en titel, ”Winds of winter”. Tv-serien ”Game of thrones” ligger nu före böckerna. Hur kommer det sig att ”Eld och blod” nu finns ute men inte ”Winds of winter”? – ”Eld och blod” utspelar sig över 150 år och innehåller tusentals figurer så skrivandet är inte enkelt – men det är enklare eftersom det är linjärt. Jag börjar med Aegons erövring. “Här var det första slaget, det här var det andra.” Jag väver inte samman det med vad som hände samtidigt i Yi Ti, Qarth eller de nio fria städerna. Har det varit mer njutbart att jobba med ”Eld och blod”? – Jag skulle säga lättare. Jag tycker egentligen inte om att skriva. Att skriva är arbete. Jag tycker om att ha skrivit. När ”Eld och blod” var klar, när jag skrivit ut den, gjort en sista redigering och skickat iväg den till mina redaktörer, det var verkligen en enorm kick. Men när jag fortfarande höll på att skriva… Quiz: Vad kan du om Game of Thrones? Det finns njutbara ögonblick, förklarar han, där han känner att ”det där blev bra”. – Men sedan finns det andra dagar då det känns som att allt är skitdåligt. “Jag hatar det här. Hur kunde jag någonsin tro att jag hade talang? Jag kommer aldrig mer att skriva klart något. Kanske kan jag byta namn och gömma mig på Antarktis?” Det är tufft. – När jobbet är klart väntar en enorm kick, särskilt i fallet med ”Eld och blod” eftersom det gått så lång tid och jag är så sen med ”Winds of winter”. Jag har inte fått en sådan kick på länge, inte sedan ”Drakarnas dans”, därför var det fantastiskt skönt att få bli klar med ”Eld och blod”. Men det håller inte i sig länge, det dröjer bara någon dag sedan undrar folk: ”Var är nästa bok? Vilken blir det?” Det kommer alltid att finnas en nästa. George RR Martin har hängivna läsare, men en del anser att författaren svikit dem genom att inte spotta ur sig fortsättningen på ”Sagan om is och eld”. – En del har vänt sig mot mig av en eller annan anledning eller är mindre tålmodiga. Det är sådant man får räkna med. Jag antar att det beror på böckernas framgång. Människor är motsägelsefulla och det går inte att generalisera. Vissa stöttar dig, andra inte. George RR Martin lyckades ganska snabbt göra sitt skrivande till ett heltidsjobb som han kunde försörja sig på. Men som många andra hade han en tung period där livet kunde ha tagit en annan vändning. – Jag gick några kurser för att bli fastighetsmäklare. Så hade jag inte börjat skriva ”Game of thrones” så hade jag kanske visat er en trevlig lägenhet på Upper West Side nu, haha. ", "article_category": "culture"}
{"id": 944, "headline": "Malin Ullgren: Alla som känt svartsjuka borde läsa Johanna Frids roman", "summary": "Johanna Frids roman ”Nora eller Brinn Oslo brinn” ska ni inte missa. Frid injicerar briljant nog ett ohämmat och storsvenskt raseri i prosan. Det handlar förstås om svartsjuka – och då gäller inga normala regler.", "article": "Jag tror att jag nu har läst årets roligaste svenska roman: Johanna Frids ”Nora eller Brinn Oslo brinn” (recenserad av Anna Hallberg i DN 16/11). Den är extremt rolig, därför att Frid briljant nog injicerar ett barnsligt, ohämmat storsvenskt raseri i sorg och besatthet. Romanen lyckas dessutom förgöra de bisarra uttrycken ”hål” och ”trasig”, som klistras på människor som inte är psykiskt fulländade – en liten välgärning i sig. Den autofiktiva berättelsen skildrar hur svenska Johanna drabbas av fatal svartsjuka på sin danska pojkvän Emils norska ex-flickvän Nora. En dag visar det sig att Emil och Nora ska fika. Oskyldigt nog, och formellt sett inte mycket att tjafsa om. Men för Johanna är detta ett första kliv nerför helvetets branta trappa: hon blir våldsamt svartsjuk i en tid som erbjuder intensiva digitala stimuli för självskadebeteende. Internet är fullt av bilder på underbart vackra Nora, beskriven ungefär som en ung Liv Ullmann, med rödblont hårsvall och generöst leende. Johanna hamnar i det särskilda tillstånd av nätstalking som till slut blir svårt att skilja från njutning: tillfredsställelsen när man hittat en ny kran som kan leverera knarket; i det här fallet Noras mammas Instagramkonto. Snart börjar Johanna dela sitt intresse mellan ursprungsfixeringen Nora och Noras mamma. Så uppstår skandinavismen, den spottloskande versionen. För i Johannas huvud pågår ett flöde av aggressiva översättningar till danska och norska: När Emil berättar om den förestående fikan med Nora, har han både egna repliker och ett inre danskt flöde, som Johanna föreställer sig det: ”’Jag är icke nødt til at mødes med hende.’ Men jeg vil rigtig gerne bolle hende i røven, sufflerade jag mentalt. ’Jeg har bare lyst til det’. Noras røv er jo så dejlig stram.” Hatobjektet Nora växer till hela Norge, det lilla löjliga landet med det osexiga språket, landet utan djupare insikter om den besvärande löjligheten, vars huvudstad uttalas ungefär som svenskans ”arsle” och som sedan genomgående och utan citattecken får heta just Arsle. Det finns ett par beståndsdelar i svartsjukestudien som gör ont att påminnas om, samtidigt som de är självklara smärtpunkter: hur svartsjuka blir till en helhetsupplevelse av den egna värdelösheten och hur det kvinnliga skönhetskapitalet alltid spelar roll. Johannas sorg och vrede handlar bland annat om det obestridliga faktum att Nora är vacker och hon själv inte är det, i alla fall inte på det sättet. Kvinnors svartsjuka förstärks av ren kännedom om villkoren. Det finns en måttstock, och i skarpt läge tvingar man sig själv att förhålla sig till den, som en del av ett stoiskt intellekt som inte försöker smita från verklighetens tvingande omständigheter: på en skala, vem är snyggast? Och om skalan är svårläst, kan man alltid slänga in faktorn ”snyggast på högstadiet”, för då är de flesta överens om vad som gäller, då gäller inga finstilta egenskaper som ”spännande drag”, eller ”sensuell”. Den andra särskilt berörande beståndsdelen i svartsjukan som skildras är just hur inte bara smärtan i sig finns där, utan hur den dessutom förstärks av terapins beklagande analys av Johannas reaktioner: hon är ”trasig”, har ett ”hål” i själen: ”Eller hade jag ett stort inre tomrum att fylla? Det var en smaklös metafor. Varför pratade man alltid så? Som att lidande människor har en brist, som nästan tar sig ett fysiskt uttryck.” Det är verkligen sant, det är smaklösa metaforer. Även om det man talar om är trygghet mot otrygghet, förnöjsam mot kreativ läggning, är ”trasig” och ”hål” inga särskilt upplysande ord. För alla som någon gång känt sig underlägsna, känt svartsjuka, råkat vara psykologiskt och socialt ofulländade, kallats ”trasiga” eller drabbade av ”inre tomrum”, är ”Nora eller Brinn Oslo brinn” en mycket salt och god tröstkaramell. Läs fler texter av Malin Ullgren, till exempel om hur barn blir offer för Moderaternas aggressioner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 948, "headline": "Maja Ratkje: ”Konsten sponsrar multinationella oetiska företag”", "summary": "Den 22 november börjar festivalen Sound of Stockholm för nutida klassisk och experimentell musik. DN:s Johanna Paulsson har träffat norska röstkonstnären Maja S K Ratkje som låter musik och miljöengagemang gå hand i hand.", "article": "”Stopp oljesponsing av norsk kulturliv”, står det på Maja S K Ratkjes t-shirt. Den norska tonsättaren, noisemusikern och röstkonstnären är inte rädd att ta sig ton. Även kring sådant som inte rör själva musiken. Men vi återkommer till det. – Att ha en röst handlar inte bara om att kunna sjunga, utan också om att ha något att säga, förklarar hon när vi ses en söndagsmorgon i Stockholm. Kvällen innan har hon gjort en soloimprovisation för röst och elektronik på Konserthuset tvärs över torget från hotellobbyn när föreningen Kvast (Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare) firade tioårsjubileum. – Det du såg i går är en väldigt tacksam grej att boka. Men det verkligt viktiga för mig är att andra spelar min komponerade musik, till exempel en stråkkvartett eller babyopera. Det är ofta så att jag nästan står i vägen för min egen musik eftersom performancerollen är mer efterfrågad och det irriterar mig lite, säger hon. Ratkje är vad man brukar kalla en composer/performer, en tonsättare som även uppträder live – ensam eller som solist tillsammans med orkester. Hennes vokala instrument är samtidigt helt främmande från de skolade röster man normalt hör inom den klassiska musiken. En stämma som ena stunden låter som tjutande bromsar och i nästa likt en kvidande violin. I år kommer nionde upplagan av festivalen Sound of Stockholm för nutida klassisk och experimentell musik att ge en bredare presentation av Ratkjes mångsidiga skapande. Det blir förstås ännu ett soloframträdande (”som säkert blir helt annorlunda”). Men även ett uruppförande av ett drygt tjugo år gammalt körverk. Dessutom kommer norska ensemblen Cikada att spela stycket med Shakespearetiteln ”And sing while thou on pressed flowers dost sleep”. Det är ett verk där Ratkje undersökt hur hennes sätt att använda rösten också kan ingå i hennes komponerande. Genom att spela in rösten och analysera ljudets beståndsdelar har hon kunnat överföra materialet till instrumentstämmor. Inspirationen att arbeta med ljuden fysikaliskt kommer från den franska spektralskolan, som utgår från klangfärgernas övertonsspektra. Men också från musique concrète-traditionen. – Där tar man ett ljudobjekt och undersöker vad ljudet är. Det var ett resultat av att man kunde spela in ljuden och använda dem i musik, fritt från associationer till objektet. Den tankegången har jag med mig i instrumentalkomponerandet och när jag använder min egen röst. Jag arbetar inte som en skådespelare med känslor och associationer till det mänskliga, utan tänker på ljuden jag åstadkommer som rena ljud, förklarar hon. På nittiotalet studerade Ratkje komposition vid musikhögskolan i Oslo och började improvisera tillsammans med andra musiker. Det blev gruppen Spunk, vars namn är hämtat från Pippi Långstrump. – Jag har alltid sjungit. När jag var liten var jag fascinerad av ljuden omkring mig. Vissa är väldigt bra på att uppfatta nyanser i färger och ljus, för mig var det ljudet och det som sker i det auditiva rummet. Men jag tänker på valet att använda just rösten. Visst finns det en dubbelhet i det eftersom en röst kan vara ett instrument i musik, men också ett demokratiskt verktyg? – Ja, det är sant. Jag var ansvarig för en konsertserie vid festspelen i Bergen som hette ”Voices that matter” och det var precis den dubbelheten jag tänkte på där. Att använda rösten betyder att du har ett ansvar att förmedla något. Det har man ju alltid som konstnär, men när man arbetar med rösten blir det väldigt konkret. Det var för övrigt i samband med just festspelen i Bergen 2012 som Ratkje bestämde sig för att protestera mot en av festivalens huvudsponsorer, dåvarande Statoil (nu Equinor). Hon fick arrangören att ta bort företagsloggan från hennes programpunkt och kanaliserade småningom motståndet i aktionsgruppen Stopp oljesponsing av norsk kulturliv. Därav texten på Ratkjes tröja. – Miljödebatten är inte så stor bland norska konstnärer och det beror bland annat på att oljebranschen sponsrar en väldigt bred del av kulturlivet. Det har lett till konsensus om att det är greit. Det är inte alls sant att pengar som man får genom sponsring skulle vara detsamma som statliga medel. Genom sponsring ingår man ett samarbete, där man bygger varandras varumärken. Det borde vara självklart för folk, men det är det inte. Tycker du att en konstnär har ett extra stort ansvar? – Ja, en konstnär ska ju vara synlig och de yttringar du gör i samhället betyder något. Det får folk att tänka, men kan också legitimera problematiska saker. Det är viktigt att konstnärer förstår att det är allvar. Företagen betalar nästan ingenting för att få väldigt mycket goodwill tillbaka. De köper sig till kredibilitet. Det är nästan som om konsten sponsrar dessa stora multinationella, oetiska företag, säger Ratkje. Nyligen tackade hon nej till att spela på en stor festival sponsrad av Red Bull, läskedryckstillverkaren som breder ut sig alltmer inom såväl det kommersiella som experimentella musiklivet. – Jag kom fram till att det inte fanns några positiva associationer alls. Varför ska det företaget då använda mig för att göra reklam för en energidryck? Man kan också fråga sig på vilket sätt näringslivet tar ansvar för det offentliga kulturlivet. Stora privata aktörer som Red Bull har ingen långsiktighet eller program för att utveckla kultur. De använder den bara som galjonsfigur. Ditt miljöengagemang sträcker sig långt tillbaka. Vad kan konstmusiken göra för klimatet? – Musiken och konsten är mer komplex än en politisk fråga, men konsten kan ju sätta temat på agendan, säger Ratkje och berättar om sitt orkesterstycke ”Paragraf 112” som fått sitt namn efter miljöparagrafen. Beställningsverket skrevs till 200-årsjubileet av den norska grundlagen 2014 och framfördes av landets symfoniorkestrar. – Miljöparagrafen säger att alla medborgare har rätt till en hälsosam miljö och att myndigheterna ska se till att bevara den. Hela texten stod tryckt på noterna så att musikerna hade den framför sig. Det är en ganska fin tanke. Och så trycktes den i programbladet vid alla konserter så det blev en god spridning av miljöparagrafen. Maja Solveig Kjelstrup Ratkje Internationellt uppmärksammad tonsättare, noisemusiker och röstkonstnär född 1973 i Trondheim. Numera bosatt i Svartskog utanför Oslo med maken (dragspelaren Frode Haltli) och två barn. Debutalbumet ”Voice” (Rune Grammofon, 2002) belönades med det prestigefulla Prix Ars electronica. En stor del av hennes kompositioner finns inspelade och utgivna på flera olika skivbolag. Ingår även i improvisationskvartetten Spunk och samarbetar med trion Poing. Har gett ut boken ”Eksperimentell kvinneglam. Erfaringer fra avantgarde-musikken”. Aktuell med solokonsert på Fylkingen, artistföredrag på Kungliga Musikhögskolan och framföranden av andra verk under Sound of Stockholm, en festival för nutida och experimentell musik som äger rum den 22–24 november på olika scener i stan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 958, "headline": "Kattis Ahlström blir årets julvärd i SVT – kommer sända live", "summary": "Kattis Ahlström blir årets julvärd i SVT. – Jag vill särskilt att de som sitter alldeles ensamma ska kunna känna att de har något slags sällskap, säger hon till DN. Årets julaftonsprogram blir livesänt.", "article": "Under presskonferensen där det avslöjades att programledaren Kattis Ahlström blir årets julvärd i SVT sade hon att hon ville fokusera på ”värme och medmänsklighet” i sitt värdskap. – Det är ett hårt klimat just nu, det finns en oro, och människor mår inte bra av att vara oroliga. Om man kan fokusera på saker som faktiskt fungerar, och inspirera till medmänsklighet, vill jag gärna bidra till det. Under året har jag varit ute och rest mycket, och träffat många människor som har inspirerat mig. Det har fått mig att förstå att som individ kan man göra ganska mycket, även om det är små saker, säger Kattis Ahlström till DN. Hon kommer, till skillnad från förra årets julvärdar Lotta Lundgren och Erik Haag, att sända live på julafton. – Jag tycker själv att det är härligt att man vet att det sitter någon där, här och nu, på just julafton. Man kommer att kunna känna någon slags trygghet i att programmet kommer att vara ganska traditionellt. Jag tror att människor mår bra av det, att det är ungefär som det brukar vara. Är du nervös? – Jag brukar inte bli så nervös, mer samlad, skulle jag säga. Det är en viktig dag för många, på väldigt många olika sätt. Jag vill särskilt att de som sitter alldeles ensamma ska kunna känna att de har något slags sällskap, säger Kattis Ahlström. Kattis Ahlström blir den 19:e julvärden i ordningen. 2003 slog nyheten ned som en bomb: Arne Weise skulle pensioneras efter 30 år som julvärd. Sedan dess har SVT presenterat en ny julvärd per år, förutom i fjol då man plötsligt gjorde det djärva draget att utnämna två personer, som fick det traditionstyngda uppdraget att guida svenska folket in i julstämning. En av julvärdens främsta uppgifter är förstås att tända ljuset i rutan precis innan Kalle Anka visas. När det stod klart att Lotta Lundgren och Erik Haag tänkte fira julen hemmavid och spela in sändningen i förväg var det många som ifrågasatte julvärdarnas funktion. Förra årets ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” sågs av 3.859.000 tittare, vilket är den näst högsta siffran för programmet under 2000-talet. Däremot såg bara 2,5 miljoner tittare Lundgrens och Haags inslag som sändes strax innan. Drygt 350.000 fler slog på teven då Sanna Nielsen var värd 2016. Läs mer: Årets julklapp är det återvunna plagget Tidigare julvärdar i SVT 1959–1971: Bengt Feldreich 1972–2002: Arne Weise (utom 1979, 1988, 1989 och 1990) 2003: Lotta Bromé 2004: Ernst Kirchsteiger 2005: Blossom Tainton 2006: Ingvar Oldsberg 2007: Anne Lundberg 2008: Lasse Kronér 2009: Lisbeth Åkerman 2010: André Pops 2011: Kalle Moraeus 2012: Sarah Dawn Finer 2013: Petra Mede 2014: Henrik Dorsin 2015: Gina Dirawi 2016: Sanna Nielsen 2017: Lotta Lundgren och Erik Haag ", "article_category": "culture"}
{"id": 976, "headline": "Dagens skiva: Teodor Currentzis ger årets symfoniska käftsmäll", "summary": "För dirigenten Teodor Currentzis är Mahlers sjätte symfoni som en antik tragedi, där han med sin orkester MusicAeterna ger publiken en livsbejakande känsla av katharsis.", "article": "”Det är hopplösheten som skänker trösten”, säger den grekiske dirigenten Teodor Currentzis om Mahlers sjätte symfoni och liknar den vid den antika tragedin och dess förmåga att ge åskådarna en känsla av rening, katharsis. För honom är Mahler en sårad som ger till de sårade. Slutet är också helt sanslöst i denna tolkning där allt verkar vara oavgjort ända in i det sista. Och aldrig har väl ett från början omöjligt och därför misslyckat uppror mot det tragiska i livet låtit så fruktansvärt livsbejakande. Currentzis har hyllats i flera år men nu är det dags att också lyfta fram hans ryska orkester MusicAeterna. Etthundratrettioen musiker på en oerhörd konstnärlig och teknisk nivå som enskilt och i lag får det här att bli årets symfoniska käftsmäll. Bästa spår: Finale Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om Jörg Widmanns stora oratorium ”Arche”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 990, "headline": "Trippen till Indien som förlöste The Beatles kreativitet", "summary": "I dagarna är det 50 år sedan The Beatles gav ut det ”The white album”. Något liknade hade aldrig hörts tidigare. Johan Åsard berättar historien om låtarnas tillkomst i Indien – och hur meditationsresan påverkade bandet som ledde 60-talets popmusikaliska revolution.", "article": "Den 22 november 1968 släpper världens mest berömda popband en dubbel-lp som slår världen med häpnad med sin musikaliska variation. Här fanns countryinspirerade berättelser om svartsjuka och rivalitet, raka rocklåtar, ljuva ballader, bagatellartade visor, blytung hårdrock och – inte minst! – ett drygt åtta minuter långt ljudcollage fyllt av melodifragment, loopar och gåtfulla röster. Till detta kom den chockerande minimalistiska utformningen av skivomslaget – som saknade titel och var helt vitt! Något liknande hade aldrig setts eller hörts tidigare. Med ”The white album” hade The Beatles på nytt överträffat sig själva som kreativa ledare av 1960-talets popmusikaliska revolution. Samtidigt var det ett under att det över huvud taget blev en skiva. Ett drygt år tidigare hade gruppen uppnått vad många trodde var höjdpunkten i deras karriär. Lp:n ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”, som släpptes i juni 1967, förförde hela världen med sin fantasirika utformning och musikaliska nyskapande. Samtidigt hopade sig orosmolnen. John Lennon hade gått in i ett djupt lsd-missbruk, förödande för hans kreativitet. Turnéerna som svetsat samman bandet hade ersatts av tålamodskrävande studioarbete. Under inspelningen av ”Sgt Pepper” hade McCartney egenmäktigt tagit på sig rollen som ledare för bandet, vilket väckte allt mer irritation hos de andra. I augusti 1967 hittades bandets manager, Brian Epstein, bara trettiotvå år gammal, död i sin lägenhet i London efter en troligen oavsiktlig överdos av barbiturater. Förlusten av Epstein var förlusten av en sammanhållande kraft. Det var Epstein som hade lotsat dem hela vägen från Liverpool till det första skivkontraktet med producenten George Martin i London och genom de världsomspännande turnéerna. Vem skulle nu ta hand om dem? Kunde de över huvud taget hålla ihop? Svaret blev den indiska gurun Maharishi. I februari 1968 reste beatlarna till Rishikesh i norra Indien tillsammans med sina fruar och flickvänner. Bland de uppåt hundra deltagarna på meditationskursen fanns också Mike Love från Beach Boys, popsångaren Donovan och skådespelerskan Mia Farrow. Beatles hade med sig sina akustiska Martin D-28-gitarrer och började komponera mellan meditationspassen. Den avslappnade atmosfären – långt från ringande telefoner och det hektiska bruset i London – var välgörande för kreativiteten. Välgörande var också frånvaron av droger, åtminstone tyngre sådana. Lennon upphörde helt med lsd-tripperna och återfick sin enastående skaparkraft. Flera av Lennons kompositioner blev också direkt inspirerade av upplevelser under vistelsen i Rishikesh. Den självironiska ”I’m so tired” handlar om att han till följd av de långa meditationspassen på dagarna inte kunde sova om nätterna. ”I wonder should I get up and fix myself a drink”, sjunger han och svarar sig själv med ett ”no, no, no!” Den ömsinta ”Dear Prudence” beskriver Lennons omsorg om Mia Farrows syster Prudence, som gick så hårt in för meditationen att hon i början av vistelsen i Rishikesh blev närmast katatonisk. Den lunkande boogien ”Revolution 1” skrevs av Lennon i Rishikesh men är framför allt intressant för att den säger något om vilken politisk betydelse Beatles kunde ha vid den här tiden. Låten var – tvärtemot vad man kanske kan tro om Lennon – en kritik mot vänsterrörelsens revolutionära ideal. ”You can count me out”, sjöng han i singelversionen som gavs ut som b-sida till ”Hey Jude” i augusti 1968. Detta vid en tidpunkt då Vietnamkriget, rasmotsättningar i USA och studentuppror i Europa orsakade våldsamma sammandrabbningar. Lennon anklagades för att vara en småborgerlig förrädare. Själv försökte han förklara att han var emot våld och gärna skulle delta på barrikaderna, men bara med en blomma i handen. På albumversionen lade han till ordet ”in” efter ”count me out …”, vilket dämpade kritiken men knappast gjorde hans ståndpunkt tydligare. McCartneys ”Back in the USSR” retade gallfeber på konservativa amerikaner. Det rådde kallt krig mellan stormakterna och The Beatles anklagades för att hylla Sovjetunionen. Men McCartneys idé med låten var i grunden inte politisk. Inspirerad av Mike Love i Rishikesh ville han parodiera Chuck Berrys hit ”Back in the USA” från 1959, som är en hyllning till den amerikanska livsstilen. McCartney vände på perspektivet och skrev om en ryss som återvänder till Sovjet för kvinnornas skull (”the Ukraine girls really knock me out, they leave the West behind”). Låtens körer i doo wop-stil är en blinkning till Mike Love och Beach Boys. Flera av låtarna från Rishikesh framförs med fingerplockande teknik på akustisk gitarr, en teknik som får ackorden att klinga längre utan elförstärkning (vilket saknades) och som även inspirerades av jammandet med Donovan. ”Julia” och ”I will” är två exempel. En låt som helt bärs fram av plocktekniken är McCartneys utsökta ”Blackbird”. När Beatles återvände från Rishikesh hade de drygt 30 låtar med sig hem. Över hälften kom med på albumet. Utflykten till Indien hade förlöst kreativiteten – men knappast stärkt sammanhållningen. När inspelningarna startar i slutet av maj i EMI:s studio på Abbey Road präglas de av de enskilda individernas behov av egna uttryck, kombinerat med en tilltagande spänning inom gruppen. Det främsta exemplet är det åtta minuter och tjugotvå sekunder långa avantgardistiska ljudcollaget ”Revolution 9” som Lennon satte ihop tillsammans med Yoko Ono samtidigt som McCartney befann sig i New York. När McCartney kom tillbaka till London blev han rasande eftersom han själv hade experimenterat med ljudcollage en tid. Den låt som framför allt har förknippats med Rishikesh är ”Sexy Sadie”. Låten handlar om Lennons besvikelse efter att han fått veta att Maharishi gjort sexuella närmanden mot en kvinnlig deltagare. Upprörd över guruns svek beslutade sig Lennon för att lämna Rishikesh. Maharishi själv ställde sig oförstående till det hastiga uppbrottet. ”Om du är så kosmisk som du påstår, borde du veta varför”, sade Lennon sarkastiskt till honom. Enligt Cynthia Lennon var de påstådda övergreppen ett rent påhitt av en annan deltagare. Men oavsett detta hade Lennon skäl att överge Rishikesh. Strax efter hemkomsten lämnade han Cynthia för att gå in i ett symbiotiskt och starkt erotiskt förhållande med Yoko Ono som därefter satt som klistrad vid hans sida i studion, vilket inte bidrog till att minska spänningarna i gruppen. Långt ifrån alla låtar på ”The white album” håller normalhög Beatlesklass. Producenten George Martin förordade förgäves en enkel-lp. Albumet mottogs med blandad kritik och är framför allt intressant för att tillkomsten skedde i en brytningstid för The Beatles. Ett drygt år senare splittrades gruppen efter en sista kraftansträngning med det i alla avseenden mer genomarbetade mästerverket ”Abbey Road”. För den som är intresserad av Beatles historia är Rishikesh värt ett besök. Jag hade själv tillfälle att resa dit när jag befann mig i Indien förra året. Det var en sällsam upplevelse att vandra omkring i Maharishis gamla ashram, vackert beläget invid Ganges. Övergivet sedan länge har djungeln tagit över vad som i dag närmast liknar en ruin och som är en vallfärdsplats för Beatlesfans. Johan Åsard är TV-producent och författare ", "article_category": "culture"}
{"id": 991, "headline": "Jennifer Egan: Den gamla gangstereran har återkommit i dagens USA", "summary": "Jennifer Egan kan förutspå framtiden. I den historiska romanen ”Manhattan Beach” hamnar hon mitt i samtidens mest laddade frågor. DN:s Björn af Kleen har mött den amerikanska författaren för ett samtal om Donald Trump, hennes döda bror Graham, ungdomskärleken Steve Jobs och svårigheten att växa i någons annans frånvaro.", "article": "I Jennifer Egans roman ”Manhattan Beach” mister den 19-åriga huvudpersonen Anna Kerrigan sin svårt handikappade syster. Lydia, som hon heter, somnar in vid åtta års ålder. Temat, syskon som slits ur livet, återkommer i olika varianter i Jennifer Egans romaner. Dödsscenen i ”Manhattan Beach” är hjärtslitande, på samma gång väntad och överraskande. Den har en verklig förlaga. Under slutarbetet med ”Manhattan Beach” dog Egans egen bror. Graham, som han hette, tog livet av sig vid 47. Han var schizofren. De stod varandra mycket nära. Egan säger att hon under hela sitt liv har plågats av känslan av att ”stå någon så nära och ändå inte förmå rädda den människan”. – Den upplevelsen återkommer i nästan alla böcker jag skrivit, säger hon. Jag avskyr att upprepa mig, så jag försöker byta kön och situation men den grundläggande strukturen tränger så djupt in i mig. Graham var sex och ett halvt år yngre. Han begick självmord i sin ateljé i norra Kalifornien. Det var sommaren för två år sedan. Intrigen i ”Manhattan Beach” var vid den tiden redan komponerad. Egan ändrade inget i sitt manus. – När han dog visste jag exakt vad jag försökte göra med boken. Den blev en fantastisk flykt för mig. Jag kunde fortsätta att skriva på den under tiden som jag planerade begravningen och hjälpte min mamma med allt annat. Jag tror kraften i hans död slog mig först när jag var klar med romanen. Jennifer Egan, 56, tillhör gräddan av en ny generation amerikanska berättare. Hon belönades med Pulitzerpriset 2011 för romanen ”Huliganerna kommer på besök”, 13 berättelser om människor med anknytning till San Franciscos musikindustri. Jonas Thente om ”Huliganerna kommer på besök”: Den trevar sig in mellan revbenen, griper tag i mitt hjärta och håller fast ”Manhattan Beach”, som utspelar sig i New York under andra världskriget, är hennes första försök i den historiska romangenren. Den har rosats av kritiker och älskats av läsare, en allt mer ovanlig kombination. Egans föräldrar skilde sig när hon var två. Mamman Kay, konsthandlare, gifte om sig med Bill Kimpton, som grundat en kedja amerikanska boutiquehotell, Kimpton Hotel & Restaurants. Under delar av sitt liv har Egan befunnit sig nära pengar och makt. I mitten av 80-talet, när hon pluggade litteraturhistoria, dejtade hon Steve Jobs, Applegrundaren som rycktes bort i cancer 2011. De återknöt kontakten mot slutet av hans liv. Utöver att skriva romaner och reportage i New York Times Magazine är Egan i dag ordförande för amerikanska Pen, ett yttrandefrihetsuppdrag av politisk betydelse. I mitten av oktober stämde Egan, genom Pen, Donald Trump för hans allt våldsammare attacker på enskilda reportrar, bokförlag och medieföretag. Pen vill tvinga Trump att sluta använda regeringens resurser för att motarbeta fri journalistik. Att växa upp som styvdotter i en framgångsrik, förmögen familj kan vara komplicerat. Under uppväxten verkar Egan ha tytt sig till lillebrodern, som i sin ungdom var själva sinnebilden för kalifornisk sportighet. De växte upp i San Francisco. – En fantastisk person, säger hon om Graham. Väldigt begåvad, intelligent, atletisk, extremt snygg – han hade allt. Om någon hade tittat på oss och frågat vem det skulle gå bra för i livet skulle alla ha pekat på honom. Jag var en oreda, en väldigt olycklig tonåring. Han var inte det. På universitetet bröt schizofrenin ut i form av djup paranoia. Lillebrodern repade sig aldrig. – Under stora delar av mitt vuxna liv har jag burit på ett hopp som aldrig har infriats, säger hon. Egan säger att Graham både var som en ”bror och en son” för henne. – När jag var liten bytte jag hans blöjor och satt barnvakt. Han växte aldrig riktigt upp. Han blev aldrig en självständig människa och jag fortsatte att ha den omhändertagande rollen. Egan hade, genom sitt yrke, på sätt och vis förberett sig på hans död. Redan i hennes första roman, ”The invisible circus” från 1995, reser ett 18-årigt berättarjag i fotspåren av den yngre systern Faith, som försvunnit under en resa i Italien. När det hände dig i verkliga livet, när din bror dog, kändes det på samma sätt som i romanerna, som i ”Manhattan Beach”, när Annas syster dör? – Nej, för min bror tog livet av sig… Eller, vissa saker var desamma. Egan säger att hon och hennes mamma nästan har blivit en och samma person efter broderns död. – Vår relation har slukats upp av vår gemensamma ansträngning att ta hand om och hjälpa honom. Och det har nästan gjort det svårt för oss att vara tillsammans nu. Vår sorg är så djup, det är som om vi projicerar den på varandra. Alldeles nyligen, på årsdagen av Grahams död, besökte mamman Egans familj i New York (ett hus i Fort Greene, Brooklyn, med kompost på bakgården och målningar signerade brodern på väggarna). – Jag kände mig knappt fungerande, och inte hon heller, säger Egan. Det fanns ingen tröst i att vara tillsammans. Vi var så hjälplösa ihop. Det var som om vi behövde vara tillsammans med människor som inte älskade honom lika mycket som vi gjorde. Hans död känns oöverstiglig, säger hon. – Jag kan existera, men inte komma vidare. Kanske har det inte gått tillräckligt lång tid. Men vad är tillräckligt med tid? 100 år? Jag drömmer om honom. Jag hade en enormt intensiv dröm i natt. I drömmen sade jag till honom: ”Jag förstår verkligen att du vill ta livet av dig, men tänk om jag är hos dig hela tiden, låter du bli då?” Jag minns inte vad han svarade. Men drömmen kändes som en förhandling, som ett försök att hitta sätt att inte tänka på honom hela tiden. Att intervjua framgångsrika författare i USA kan vara nedslående. Utsända från små språkområden prioriteras sällan. När man väl får audiens blir svaren pliktskyldiga. Egan, priser och prestige till trots, verkar oförmögen att göra skillnad på folk och folk. Hon är vidöppen från första frågan. Man anar hennes förtjänster som storasyster. Som samtidsskildrare har Jennifer Egan utmärkt sig för att kunna förutspå den omedelbara framtiden. I ”Look at me”, hennes andra roman från 2001, uppfinner hon en medieplattform, ”Vanliga människor”, från vilken allmänheten kommunicerar genom videokamera; en autenticitet som betraktare betalar för och annonsörer drar nytta av. Tre år senare grundade Mark Zuckerberg Facebook. I samma roman förekommer en libanesisk terrorist, kamouflerad som välutbildad mattelärare i den amerikanska mellanvästern. Han drömmer om att spränga World Trade Center i luften. Vilket sedan skedde, bara dagar efter romanens utgivning. – I boken skriver jag inkännande ur hans perspektiv om vad han avskyr: USA:s besatthet av tom kommersialism, som han upplever att vi har förgiftat världen med, säger hon. När elfte september sedan inträffade hade jag redan uppfunnit ett perspektiv som gjorde den sortens attack tilltalande för honom. Många amerikaner var då helt ovetande om att det fanns människor runtom i världen som hatar oss och ibland har ganska goda skäl för det. Hon stannar upp. – Men det får man säga med små bokstäver nuförtiden, annars blir man kallad förrädare eller något sådant. ”Manhattan Beach” utspelar sig på ett örlogsvarv i Brooklyn under kriget. Ingen framtidsskildring, med andra ord. Men åtminstone två av romanens teman skulle visa sig helt samtida. Anna Kerrigan är en pionjär på sin arbetsmarknad. Hon blir en av dykarna som reparerar underreden på krigsskepp. En värld som tidigare varit förbehållen män. – När jag skrev detta tänkte jag hela tiden: en sådan här berättelse skulle aldrig ha kunnat utspelas i vår tid eftersom så mycket har förändrats sedan dess. Du vet, kvinnor som inte fick beträda skeppen eftersom männen då inte skulle kunna kontrollera sig själva. När jag träffade Egan tidigare i höstas hade rättegången mot Trumps tidigare kampanjchef Paul Manafort just rullat upp en Sopranosvärld alldeles intill Vita huset. I ”Manhattan Beach” är gränsen just så porös mellan knegarna på varvet och Dexter Styles, en karismatisk nattklubbsägare med fingrarna i allsköns skumraskaffärer. Under förarbetet med romanen, som inkluderade intervjuer med åldrade newyorkare, slogs Egan gång på gång av hur närvarande gangsters var i samhällslivet långt in på 1900-talet. – Gangster var en accepterad jobbtitel, säger hon. Och en förklaring var förbudseran och den svarta spritförsäljning som blev resultatet av den. Ju mer jag läste desto tydligare insåg jag: vad fascinerande detta är, en hel generation försörjde sig på brott. Joe Kennedy, JFK:s pappa, var i den branschen. Man kunde vara en fullt accepterad medlem av etablissemanget och samtidigt ägna sig åt kriminalitet. Så annorlunda från i dag. Eller? – Att se Trump inta Vita huset omringad av alla sina kumpaner, det var som att betrakta en film från en annan era, säger hon. En återgång till en typ av makt som vilar på ett slags manifestation av fysisk styrka. Min bok handlar om hur den makten slutligen ger vika eller omvandlas till något som vi gillar bättre. – Det är väldigt märkligt det vi ser hända. Är Trump början på något nytt och fasansfullt eller den sista sucken från en väldigt gammal föreställning om vad USA ska vara? Som hans idé om att USA bör vara ett kolproducerande land. Are you fucking kidding me? Det är en form av nostalgi, en romantisering av åren som sammanfaller med Trumps egen barndom. Vi är alla nostalgiska inför vår barndom men man måste veta var gränsen går. Är man fullständigt ignorant behöver man inte bry sig om den gränsen. Om man är förvirrad kring gränsen mellan fiktion och fakta behöver man inte dra den gränsen över huvud taget. För att vara så samstämd med tidsandan är Egans metod som författare tämligen analog. Hon skriver för hand, och det kan bli upp till 50 utkast innan resultatet går i tryck. Egan vill inte se texten ta form på en skärm framför henne eftersom det gör henne självmedveten. – Jag skulle kunna täcka över skärmen men om jag trycker ned fel tangent så blir resultatet obegripligt. Jag befinner mig i en zon när jag skriver och tänker inte så mycket. Att skriva för hand är mitt bästa försök att få till bra idéer. Instinkt är mitt mest effektiva verktyg. Läs mer: Recension av Jennifer Egans ”Manhattan beach” Genom Egans romanvärld löper en diskussion om människans relation till tid. ”Manhattan Beach” skildrar en epok när det fortfarande är möjligt att försvinna. Anna Kerrigans pappa försvinner under kriget, lite som en gång Jennifer Egans egen pappa försvann. Han var alkoholiserad under uppväxten men blev nykter mot slutet av livet. Vid 60 blev han påkörd av en bil under en cykeltur och dog. – Jag fascineras av frånvaro, säger hon. Av frånvarons närvaro, antar jag. Det är också en väldigt intressant aspekt av kriget. Det fanns ett slags inbyggd rörelse under de åren, av försvinnande och återvändande, som är enormt fascinerande. Det finns en vacker mening mot slutet av romanen. När Anna själv bestämmer sig för att lämna New York på jakt efter sin pappa, inser hon: ”Det var så här han hade gjort.” – Det är så intressant, säger Egan. Vad hon inser där är att när man flyttar sig fysiskt så flyttar man sig även psykologiskt. Hon undrade: hur var det möjligt för vår far att förtränga oss? Och svaret var: genom att resa väldigt långt bort. Det är mycket svårare att göra i dag. Detta var den sista perioden i amerikanskt liv innan flyget blev tillgängligt för allmänheten. När man mätte förflyttningen i dagar i stället för timmar så blev även det rumsliga avståndet större. När Egan och jag dricker te en eftermiddag har New York Times just publicerat en intervju med Steve Jobs dotter Lisa Brennan-Jobs. Hon, 40 år gammal, har under hösten publicerat ”Small fry”, en uppväxtskildring som ger en föga smickrande bild av den döde teknikgurun, Egans gamla pojkvän. Jobs kunde vara lynnig, brutal, snål men även sleazy: dottern redogör för scener där Jobs och hans nya hustru kelar och stönar demonstrativt framför henne. Förvånar hennes skildring dig? – Nej. Den framstår som sannolik men det betyder inte att jag själv upplevt sådant beteende. Jag tänker på henne som styvdotter huvudsakligen. Jag har själv varit styvdotter. Det är väldigt svårt. Att försöka bli del av en familj och inte lyckas, det är smärtsamt. Egan och Jobs möttes på en middag när han var 28. Egan roades av hans existentiella sökande, spänningen mellan konsumismen i hans företagsimperium och hans privata upptagenhet vid antimaterialistisk buddhistisk filosofi. Hon tyckte det var spännande att vara den yngre ansvarslösa kvinnan i hans vardag som världsberömd entreprenör. Han utvecklade den första Macintoshdatorn under tiden som de sågs och hon skrev sina universitetsuppsatser på en apparat som han levererade till henne. Men då Jobs friade, och ville låsa henne i ett vardagsliv som inkluderade möten i Vita huset med Ronald Reagan-regeringen, backade hon och relationen tog slut. När Jobs fick sitt cancerbesked återupptog han och Egan kontakten och de sågs på nytt, bland annat efter en läsning hon gjorde i Palo Alto i Kalifornien. De hade kontakt fram till hans bortgång hösten 2011. – Jag tror vi alltid kände ett slags ömhet inför varandra och hade en sorts förbund. Men jag träffade aldrig hans hustru och har aldrig haft kontakt med hans familjemedlemmar över huvudtaget. Du lämnade honom när han vill ta med dig till Vita huset? – Jag har aldrig varit intresserad av status by proxy. Jag blir inte upphetsad av någon på grund av att denne besitter enorm makt. Jag bryr mig bara inte. Det kan vara väldigt distraherande om man är en ung människa med sina egna mål och drömmar. Det är lätt att känna att ens eget liv är betydelselöst. Det skulle vara så intressant att få veta hans känslor inför den digitala värld han var med om att skapa. – Ja, jag försöker minnas om vi någonsin pratade om det. Jag antar att vi gjorde det. I en intervju med Egan i tidskriften New Yorker i oktober 2017 säger hon att det är en ”öppen fråga” huruvida Jobs ”till sist gjorde oss skada eller gott”. Nu – mitt i bakslaget för teknikjättarna – verkar Egan ha nått en tydligare slutsats. Jobs lade grunden för den moderna mobiltelefonen, allas vår handboja. – Ett gift, säger hon. Men man kan inte riktigt skylla på honom. Detta skulle ha inträffat ändå. Han kom dit fortare än många andra. Oundvikligen skulle vi alla förr eller senare hålla i ett verktyg som kan göra allt. Mobilen kommer snart att sitta ihop med oss på något sätt. Det är motbjudande. Jag kan inte låta bli att övermannas av känslan av att det är förfärligt. – Vi behöver alla inse vår enskilda betydelse för världen, till exempel i fråga om klimatförändringarna. Denna närsynta, skärmcentrerade existens leder i motsatt riktning, som nästan all bildbaserad samvaro gör: till narcissism, en kult av individen och en upptagenhet vid det yttre. Vilket åtminstone i mitt tänkande underminerar individens beredvillighet att försaka något för allmänhetens bästa. Vi reser oss från uteserveringen. Det är en ljummen fredagseftermiddag. Jennifer Egan visar mig till tunnelbanan, orolig att jag ska hamna på fel linje. Jennifer Egan 56-årig författare bosatt i Brooklyn som skrivit fem böcker. Gift med teaterdirektören David Herskovits. Två tonåriga söner, Manu och Raoul. Egans förra bok ”Huliganerna kommer på besök” (”A visit from the good squad”) belönades med Pulitzerpriset 2011, USA:s finaste litterära utmärkelse. Sedan mars 2018 är Egan ordförande för Pen America, yttrandefrihetsorganisationen som har över 7.000 medlemmar. Nyligen utkom den hyllade romanen ”Manhattan Beach”, en 1940-talsskildring som fått fin kritik i USA och som DN:s Jonas Thente beskrev som ett verk från ”toppskiktet” av amerikansk litteratur. ", "article_category": "culture"}
{"id": 995, "headline": "Museernas vinavtal kan granskas av Konkurrensverket", "summary": "Nationalmuseum och Moderna museet har bytt till sig stora mängder vin mot marknadsföring utan att bjuda in till anbudsgivning. Nu kan Konkurrensverket komma att granska myndigheternas avtal, skriver Sveriges Radio.", "article": "De två ledande statliga konstmuseerna Nationalmuseum och Moderna museet kan ha brutit mot lagen då de ingått sponsringsavtal med en svensk vinimportör. I utbyte mot stora mängder vin ska importören, enligt kontrakt som DN tagit del av, få marknadsföring och få använda museernas lokaler för privata evenemang. Båda avtalen överstiger ett värde av 100.000 kronor, och enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) ska myndigheter då dokumentera varför de valt att ingå samarbete med en viss aktör. Det har varken Nationalmuseum eller Moderna museet gjort. Nu rapporterar Sveriges Radio att Konkurrensverket ska ta ställning till om dessa avtal ska granskas närmare. – Det här är ett ärende vi tar upp nästa gång vi har ett prioriteringsmöte och där får vi avgöra om vi ska gå vidare och utreda ärendet eller inte, säger Malin de Jounge som är enhetschef på Konkurrensverket till Sveriges Radio. Konkurrensverket är den myndighet som granskar hur lagen om offentlig upphandling sköts. Enligt de Jounge är det ur ett upphandlingsperspektiv intressant att se var gränsen går för sponsringsavtal. – Sen har vi en prioriteringsgrund som tar upp saker som blir allmänintressanta om det är frågor man förväntar sig att vi tar upp och svarar på, säger de Jounge till Sveriges Radio. Lars Turesson, som är administrativ chef på Moderna museet välkomnar en granskning av avtalen. – Ju färre tolkningar av oklara lagar vi själva behöver göra desto bättre, skriver Turesson i ett mail till DN. Moderna museet har tidigare inte betraktat sponsorsamarbeten som något som ska upphandlas enligt LOU, men praxis ska nu ändras. Lars Turesson anser däremot att Moderna museet gjort rätt i att inte bjuda in till anbudsgivning och i stället direktupphandlat vinet eftersom man har synnerliga skäl att göra det. Ett skäl till att få direktupphandla kan vara att den upphandlande myndigheten får ett erbjudande väsentligt under marknadsvärdet. – I det här fallet är det ju snarast en omvänd situation, ett antal kulturmyndigheter konkurrerar om det fåtal företag som tycker att kultursponsring är intressant. Våra sponsringsintäkter har minskat kraftigt de senaste åren och det är jättesvårt att få nya sponsorer, så problemet är i högsta grad akademiskt. Har ni ett avtal med samma vinimportör för nästa år också? – Det aktuella avtalet med vinleverantören löper ut detta år. Det finns ännu inget avtal för nästa år. Över huvud taget löper de flesta av våra avtal ut inom kort så att säga upp dem i förtid är knappast aktuellt, skriver Turesson. Också Nationalmuseum vill ha klarare riktriktlinjer då det kommer till sponsringsavtal. \"Vi tycker att det är beklagligt att den senaste tidens rapportering har fått det att framstå som att vi som myndighet har gjort fel genom att över huvud taget ingå sponsringsavtal. I vårt uppdrag är det utpekat att vi ska hitta alternativa finansieringssätt för verksamheten och sponsring är ett av dem. Det statliga anslaget täcker bara delar av våra utgifter och själva verksamheten som bedrivs på museet måste vi därför finansiera genom egna intäkter. Vi välkomnar en större tydlighet om vad som gäller kring sponsringsavtal så att vi som myndighet kan göra rätt utifrån de riktlinjer som ges\", skriver Nationalmuseum i ett uttalande till DN. Nationalmuseum har, enligt Sveriges Radio, tidigare medgett att man gjort fel då man inte betraktat avtalet med vinimportören som en upphandling och därför inte dokumenterat varför man valde att ingå avtal med aktören. ", "article_category": "culture"}
{"id": 996, "headline": "Jayne Svenungsson: ”Jag har inte känt till mejlet förrän nu”", "summary": "Det felskickade mejlet till Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson existerar verkligen. Men mejlet var fram till i går kväll okänt för Jayne Svenungsson och det hade ingenting att göra med hennes utträde ur Akademien, berättar hon för DN.", "article": "DN kunde i torsdags kväll berätta om ett mejl som av misstag skickats till Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson. I mejlet fanns enligt källor konkret information om att Jayne Svenungsson brutit mot institutionens regler för sekretess genom att sprida information till journalisten och juristen Jesús Alcalá. En ledamot i Svenska Akademien berättade för DN: – Antingen hon eller Alcalá råkade adressera ett mejl till Anders Olsson, som egentligen var avsett för någon av dem, säger ledamoten som menade att det var anledningen till att Svenungsson avgick. Uppgifterna dementerades sedan av både Jayne Svenungsson och Anders Olsson. Nu bekräftar emellertid Jayne Svenungsson att mejlet verkligen existerar. Men hon kände inte till det förrän hon läste om det i DN i torsdags kväll. Mejlet skickades för omkring en månad sedan och på fredagsmorgonen hade hon ett samtal om det med Anders Olsson. – Jag hade absolut aldrig hört talas om det, men nu har jag under morgonen pratat med Anders Olsson. Om jag förstår det rätt så har Jesús Alcalá skickat mejlet till Katarina Frostenson och det var riktat till henne, men mejlet ska i stället ha kommit fel till Anders Olsson. Jag vet inte om Frostenson någonsin fick mejlet och Jesús Alcalá kanske aldrig upptäckte att han hade skickat det fel. Jag har fått se innehållet, men jag har inte känt till mejlet förrän nu, säger Jayne Svenungsson till DN på telefon. Författaren och journalisten Jesús Alcalá har tidigare under hösten skrivit om händelserna inom Svenska Akademien i Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda och Katarina Frostenson kommenterade då Akademikrisen. Även om Jayne Svenungsson bekräftar att det felskickade mejlet existerar vill hon inte uttala sig om dess innehåll. Har du brutit mot Akademiens sekretess? – Nej, jag varken kan eller vill kommentera det. Det är inget jag är involverad i. Det antyds att jag skulle ha skickat mejlet, men det finns tre parter i den här mejlväxlingen: den som har skickat mejlet, den det skulle ha kommit till och den det har kommit till. Jag är ingen av de tre. Så uppgiften om att du skulle ha brutit mot Akademiens sekretess är närmast obegriplig för dig? – Ja, framför allt att jag skulle ha begått sekretessbrott och att Akademien därefter skulle ha uppmanat mig att träda tillbaka, som någon parallell till Frostenson. Det är det som är det grova. Det har Anders Olsson också dementerat. Men du förnekar inte att du kan ha läckt information om Akademien? – Inte information av någon allvarlig art och inte direkt till någon journalist. Sedan har jag delat mitt liv med vänner och bekanta och det är möjligt att något gått vidare indirekt, det vet man aldrig. Vi har alla haft behov av att ventilera, eftersom det senaste året har varit en traumatisk erfarenhet. Har du någon aning om varför ditt namn har kommit upp i sammanhanget? – Nej, och det vill jag inte kommentera eftersom jag inte är involverad i hela den här episoden, utan jag blev konfronterad med det. Jag behöver prata mer med Anders Olsson om vad det kan vara. Har du alls varit i kontakt med Jesús Alcalá? – Nej. En rad akademiledamöter har vid ett flertal tillfällen uttalat sig om Akademiens inre angelägenheter i nyhetsmedier under året som gått – något som har skett både öppet och anonymt. Beslutet om att lämna Akademien fattade Jayne Svenungsson redan i början av oktober, berättar hon. Hon meddelade först Anders Olsson, som i en korrespondens under oktober månad ska ha uttryckt ”förvåning och bestörtning” över hennes beslut om utträde. Därefter skrev hon ett brev till övriga ledamöter i Akademien. – Mitt brev till Akademien skrev jag några veckor innan jag gick ut i offentligheten. Jag förklarade i en lågmäld ton för dem varför jag backar, hur jag tänkte och min sorg över det. Sedan gick jag till slut ut i media, efter att först ha förankrat det. Jag ville inte att mitt avhopp skulle ske på samma sätt som de i våras, då det nådde oss andra som en chock genom pushnotiser. Jayne Svenungsson betonar att hon inte har något otalt med övriga ledamöter i Akademien och att hennes högsta önskan just nu är att återfå sin forskarfrid. – En dag kanske jag kommer att berätta mer om varför jag avgick, men det handlar inte om något stort eller revolutionerande, som att jag skulle ha avgått i protest mot behandlingen av Frostenson, eller att det var en kamp mellan kvinnor och män, alla de här förenklande förklaringarna. Skälen är flera och komplexa och det var många bäckar små, bland annat min syn på kollegialitet, men också att det har varit ett extremt påfrestande år för mig. Jag lever i min lugna forskartillvaro här i Lund och sedan kommer jag in i den här konflikten som jag inte har valt. Mina krafter tog slut. – När jag hade varit med och bidragit till Akademiens numerära fortlevnad genom de nya invalen kände jag att jag med gott samvete kunde backa. DN söker Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson och Jesús Alcalá. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1002, "headline": "Bokrecension: Mats Strandbergs ”Slutet” – när slutet kommer med en snyftning OCH en skräll", "summary": "Slutet kommer tidigare än vi tror i Mats Strandbergs nya roman. Slutet heter Foxworth och är en meteor på kollisionskurs med jorden. Det är 4 veckor och 5 dagar kvar.", "article": "Ungdomsroman Mats Strandberg ”Slutet” Rabén & Sjögren, 512 sidor Tonåren är den stora orons tid: den existentiella ångestens brummande generator. Det är då de allra största och mest omvälvande skräckscenarierna känns som omedelbara hot: kriget, klimatkollapsen, klyftorna och naturkatastroferna. Först när tonåringen blir vuxen och får egna barn växlar ångesten till en mer omedelbar gestalt i form av oron för barnen. De barn som kommer att överta fruktans stora stafettpinne. I Mats Strandbergs nya roman är det helt klart att jorden kommer att utplånas. Hela jorden? Ja, hela jorden, och allting kommer att gå väldigt snabbt och ingenting kommer att överleva. Kometen Foxworth kommer att kollidera med planeten och det är slutet. När romanen inleds är det 4 veckor och 5 dagar kvar. Det är svensk högsommar i en medelstor svensk stad. Romanens kapitel räknar ner till slutet och vi följer Simon och Lucinda, två tonåringar som är ytligt bekanta. Det är två tidsadekvata figurer Strandberg skriver fram. Han bor med sina två mammor; hon är mer eller mindre isolerad av cancern. Läs mer: Stephen Hawking förutspår av mänskligheten har 100 år kvar att leva. Inledningsvis diskuterar ”Slutet” detta oerhörda att allt faktiskt kommer att upphöra, utan undantag. Plötsligt har det blivit en värld där det är meningslöst att beordra en lillasyster att borsta tänderna, för till vilken nytta? Samhällsfunktioner, katastrofhantering, ekonomi och förtvivlan betraktas ur tonåringarnas perspektiv. Strandberg varierar olika troliga aspekter: kometförnekarna som tror att alltihop möjligen är en kommunistisk konspiration, de kollektiva självmorden, de religiösa domedagssekterna, grupperna på nätet för de som inte vill dö som oskulder. ”Vi har ingen nytta av körkortslektioner, bantningsmedel, helårsprenumerationer, antirynkkrämer, pensionsförsäkringar. Det blir inga semesterresor över julen. Filmerna på affischerna kommer aldrig att gå upp på bio”. Allt detta som är så viktigt i våra vardagar blir plötsligt inställt, meningslöst. Intervju med Mats Strandberg: ”Jag är en ganska dålig sadist” Somliga spärrar in sig och spelar ”Skyrim” för att leva till slutet i en bättre fantasivärld. Andra tar steget och kommer ut ur garderoben. Många fortsätter arbeta som vanligt, men de flesta festar på hembränt och tabletter. I alla fall de yngre skikten. Det är en realistisk och skickligt begrundad tablå. Och efter nästan 150 sidor, när man mer än väl förstått grejen, låter Strandberg småstaden få sin egen Laura Palmer. En mordgåta alltså, med en oskyldigt anklagad, nämligen Simon. Lucindas berättelse får vi befordrad via en app som heter TellUs. Den är öppen för alla som vill beskriva sig själva, mänskligheten och livet på jorden för de livsformer som eventuellt en dag nås av sändningarna. Det är ett mycket smart sätt att hantera och variera de två berättarrösterna. Nu blir också frågan om meningen med döden akut. Vad finns det för mening med att leta upp en mördare som ändå aldrig kommer att dras inför rätta? Och, mer djuplodande: hur ter sig den plötsligt stora gemenskapen för en flicka som tidigare varit ensam om insikten att livet kommer att ta slut mycket tidigare än normalt? Här finns också insikten att, som någon i romanen konstaterar, den korta tiden före slutet lockar fram precis de insikter, domedagsstämningar och handlingsprogram vi kanske borde odla även utan meteor – med tanke på att vår bekymmerslösa livsstil är en långsammare men lika obeveklig terminator. Alla dessa stora frågor behandlas lätt och mycket övertygande av Mats Strandberg. Jag tror att han har ruvat på och arbetat med den här romanen alldeles extra varsamt. Han lyckas hålla samman denna pre-apokalyptiska berättelse utan att bli vare sig mästrande eller tårögd. Läs mer: DN:s Lotta Olsson recenserar Mats Strandbergs förra bok, skräckromanen ”Hemmet”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1005, "headline": "Filmrecension: ”Widows” en kvinnlig rövarhistoria med kraftfulla bilder", "summary": "Oscarsbelönade ”12 years a slave”-regissören Steve McQueen är tillbaka med en kvinnodominerad gangstersaga från dagens Chicago. Banal story men fängslande bilder, skriver Mårten Blomkvist.", "article": "”Widows” ser lovande ut på papperet. Och rapporter från tidiga filmfestivalvisningar har låtit rent förälskade. Engelska regissören Steve McQueen var tretton när han 1983 följde serien ”Änkorna”, som var skriven av Lynda La Plante. Deckarserien med tre kvinnor som sedan deras gangsters till män gjutit en våldsam död tar över en efterlämnad plan, blev ett oförglömligt minne för McQueen. Kvinnorna som ingen tog på allvar men som ändå iscensatte en stöt var som uppenbarelser. McQueen tycks onekligen ha burit ”Änkorna”-andan med sig genom karriären. ”Hunger” (2008), ”Shame” (2011) och ”12 years a slave” (2013) har något av jag-ska-visa-er över sig. Med lysande ”12 years...” gick McQueen till filmhistorien genom att bli första svarta regissör och producent att vinna bästa film-Oscar. Efter framgångarna tycks han till ”Widows” ha fått allt en filmregissör kan drömma om 2018. Det glittrar om rollistan. Robert Duvall, 87, har vikt ett av sina numera sällsynta framträdanden för McQueen. Jacki Weaver från ”Animal kingdom” (2010) gör en ny monster-mor. Manus har skrivits ihop med deckardrottningen Gillian Flynn ( ”Vassa föremål” (som blev tv-serien ”Sharp objects”) och ”Gone girl”. Så ”Widows” har mycket som talar för sig. Men det gör ofta ett avigt intryck när denna historia gjord för att se tuff ut i London på 1980-talet av McQueen skickas ut på gatorna i dagens Chicago. Så ursäkta om jag låter ofin, men jag såg mest bara en ambitiös men i det hela banal filmversion av en 35 år gammal tv-serie som inte tycks ha åldrats väl. Viola Davis, Oscarsbelönad för sin roll i ”Fences” (2016), gör Veronica. När hennes Harry (Liam Neeson) i filmens fartfyllda upptakt gått åt i en konfrontation med polisen får Veronica veta att han denna gång plundrat fel person. Politikern/gangsterbossen Manning (Brian Tyree Henry) vill ha tillbaka sina två miljoner. Veronica rekryterar två andra kvinnor som blev änkor vid kuppen, och en extra, för att försöka genomföra en kupp-plan Harry lämnat efter sig. Steve McQueen berättar med stort allvar vad som i stora delar är en rövarhistoria. Det är som om han inte ser den sidan av saken. När La Plante skrev \"Änkorna\", hennes första egna tv-serie, var hon skådespelerska och urless på bleka kvinnoroller. Hennes ”I mördarens spår” med Helen Mirren, blev en milstolpe i början av 90-talet. Mycket har åstadkommits sedan dess. Det finns ett drag av Robin Hood-saga över ”Widows”. De kvinnor som tuffar till sig blir en annan sorts tuffingar än de manliga råskinnen: ädlare, mer medmänskliga. Det är här det andas 1980-tal, och en färsk författare som håller på att prova ut en ny sorts kvinnlig hårding. Handen som håller i puffran ska fortfarande vara manikyrerad, så att säga. Det behöver den inte vara i dag. Viola Davis låter sin blick låga av rättmätig vrede ganska många gånger mer än hon behöver; jag fattar, jag fattar. Steve McQueen känns överlag förvånansvärt lite samtida i ”Widows”, och vilse i deckargenren. I intrigen ingår greppet med ett föremål som tidigt ses i ett oskyldigt sammanhang. Senare återfinns det på fel plats, och avslöjar därmed dramatiskt en djup hemlighet. McQueen låter då Veronica tänka sig tillbaka, och påminner oss i en tillbakablick om var vi först såg föremålet. Det är oförlåtligt töntigt. Utan Steve McQueens enkla, kraftfulla bilder - återskapade i samarbete med fotografen Sean Bobbitt - hade intrycket av B-film varit förhärskande. Men McQueen har en sällsynt förmåga att rensa och koncentrera bilderna så att de tycks rymma ett dovt hot och blir i sig fängslande, nästan oavsett vad som skildras. Fast i ”Widows” blir det mycket intensitet på tomgång. Medan Steve McQueen med dramatiska åtbörder visar oss cyniska politiker och svartas värnlöshet vid poliskontroller, får man i tankarna en annan 1980-talsstorhet: Oliver Stone. Se mer. Tre andra filmer med kvinnlig revansch: \"Bruden bar svart\" (1968), \"Carrie\" (1976), \"Kill Bill: Vol. 1” (2003, \"Vol. 2\" 2004).  Thriller ”Widows” Regi: Steve McQueen. Manus: Steve McQueen och Gillian Flynn. I rollerna: Viola Davis, Liam Neeson, Michelle Rodriguez, Colin Farrell m fl. Längd: 2 tim 10 minuter (från 15 år). Språk: engelska. 2 ", "article_category": "culture"}
{"id": 1010, "headline": "Anders Olsson: ”Något felskickat mejl har inte diskuterats”", "summary": "Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson förnekar att han skulle ha diskuterat ett felskickat mejl med Jayne Svenungsson. Jayne Svenungsson själv understryker att ingen har konfronterat henne med anklagelser om sekretessbrott.", "article": "På onsdagen i förra veckan meddelade teologen och religionsfilosofen Jayne Svenungsson att hon begär utträde från Svenska Akademien. Beskedet kom efter att hon innehaft sin stol i knappt elva månader. Jayne Svenungsson skrev i ett pressmeddelande att hon ”av en rad skäl nått vägs ände” och nu vill återvända på heltid till sitt ordinarie arbete. Men flera källor uppger för DN att hennes beslut offentliggjordes efter en annan händelse. Innan Jayne Svenungsson lämnade sin stol ska den ständige sekreteraren Anders Olsson ha mottagit ett mejl som skickats fel. I mejlet fanns konkret information om att Svenungsson brutit mot institutionens regler för sekretess genom att sprida information till journalisten och juristen Jesús Alcalá. En ledamot i Svenska Akademien berättar för DN: – Antingen hon eller Alcalá råkade adressera ett mejl till Anders Olsson, som egentligen var avsett för någon av dem, säger ledamoten som menar att det var anledningen till att Svenungsson avgick. Jesús Alcalá har tidigare under hösten skrivit om händelserna inom Svenska Akademien i en debattartikel i Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda. Han skriver att han läst handlingar och korrespondens och hänvisar bland annat till mötesprotokoll och interna e-postmeddelanden. Läckorna från Akademien har under hösten oroat den ständige sekreteraren som menar att det ”stört och fördröjt” processen att återuppbygga förtroendet. Anders Olsson har dock beklagat Jayne Svenungssons utträde. För TT avvisar han också att han skulle ha diskuterat något felskickat mejl med Jayne Svenungsson: ”Jag kan bekräfta att något felskickat mejl inte varit föremål för diskussion med JS och att det såvitt jag vet inte kan ha inverkat på hennes beslut att lämna Akademien”, skriver han i ett sms till TT. Jayne Svenungsson dementerar uppgifterna i ett sms till DN: ”Jag kan entydigt dementera att påstådda läckor var skälet till att jag lämnade Akademien. Skälen till mitt tillbakaträdande finns väl dokumenterat i en längre korrespondens mellan mig och Anders Olsson under oktober, och jag skulle kunna visa upp denna korrespondens för offentligheten om så krävdes. Ingen i Akademien har heller konfronterat mig med anklagelser om att jag skulle begått sekretessbrott.” Hon beskriver de nya uppgifterna som en obehaglig chock: ”Jag gjorde allt för att träda tillbaka från Akademien på ett så diskret sätt som möjligt för att inte tillfoga Akademien ytterligare skada. Jag kan inte annat än få en obehaglig känsla av att någon nu försöker utsätta mig för repressalier”, skriver hon i ytterligare ett sms. DN söker Jesús Alcalá och Anders Olsson. Läs mer: Jayne Svenungsson lämnar Svenska Akademien Björn Wiman: Rökridåer runt förklaringarna till Svenungssons avhopp Inval av nya ledamöter dröjer ", "article_category": "culture"}
{"id": 1013, "headline": "”Veckans brott” fortsätter – men utan Leif GW Persson", "summary": "Nästa år återuppstår SVT:s kriminalprogram ”Veckans brott”. Men utan Leif GW Persson, som gått till TV4. – Leif är välkommen som gäst ibland, säger tidigare parhästen Camilla Kvartoft.", "article": "När Leif GW Persson sände sitt sista ”Veckans brott” i våras verkade det vara slutet för det omtyckta programmet. Men nu står det klart att långköraren återuppstår i januari nästa år. – Det känns jättekul. Vi vet att det finns en stor publik som gillar krimprogram och vi vet att det är många som saknar ”Veckans brott”, säger programledaren Camilla Kvartoft. Den kände kriminologiprofessorns roll som expert ska nu axlas av olika gäster, men vilka är ännu inte klart. – Det blir naturligtvis en stor utmaning för mig att fortsätta att göra ett sådant stort och populärt program. Vi kan inte ersätta Leif, men det känns väldigt roligt att utveckla och förnya programmet, säger Camilla Kvartoft. Efter åtta år i ”Veckans brott” värvades Persson av TV4. Tidigare i år dök han upp som expert i ”Brottsjournalen” med Jenny Strömstedt – ett program med många likheter med SVT:s föregångare. – Visst finns det likheter, men de gör sitt program och vi ska göra ett annat lite annorlunda. Jag tycker att Leif är jättebra och jag slutar aldrig att fascineras av hans kunskap så jag tittar gärna på ”Brottsjournalen”, säger Camilla Kvartoft. Men hon ser det inte som att hon och den tidigare kollegan blir konkurrenter. – Jag pratade med honom senast i går och han är helt med på att vi kör vidare. Med tanke på att tittarna är så intresserade av kriminalprogram tror jag säkert att det finns plats för oss båda i tablån. Leif är faktiskt välkommen som gäst ibland om han skulle vilja. Nytt för programmet är också att det blir fler avsnitt varje vecka. Förutom det ordinarie programmet blir det även kortare sändningar i SVT Play där dagsaktuella brott och domar kommenteras. – Det kommer mycket krimnyheter och det här gör att vi kan bli snabbare och finnas med i nyhetsflödet på ett annat sätt, säger Kvartoft. Samtidigt tror hon att tittarna kommer att känna igen sig. – Vi ska fortsätta göra spännande samhällsjournalistik kring brott och straff. Vi fortsätter med våra genomarbetade reportage och vi fortsätter granska och skildra polisens arbete. Och naturligtvis fortsätter vi att göra de populära historiska inslagen där vi gräver i SVT:s arkiv. Läs mer: GW Person om ”Brottsjournalen” som sänds i TV4 ", "article_category": "culture"}
{"id": 1014, "headline": "Filmrecension: Bröderna Coens nya ”The ballad of Buster Scruggs” på Netflix", "summary": "Bröderna Coens nya film, som visas på Netflix, är en ojämn, galghumoristisk västernsaga i sex kapitel.", "article": "Västern är den mest amerikanska filmgenren av alla, som traderar själva skapelseberättelsen om det moderna USA. Det är filmer som utspelar sig under åren när nybyggarna skulle civilisera vildmarken och kuva Cheyenner och Comancher. Frågan är hur man kan berätta om det vilda 1800-talet i dag utan att hemfalla åt daterade stereotyper. Det är många som har försökt göra revisionistisk västern och faktiskt en hel del som har lyckats nyansera eller förråa bilden av förr-i-tiden. Bröderna Coen försöker dock inte rätta till genrens avigsidor i \"The ballad of Buster Scruggs\". Här finns till exempel nästan inga kvinnoporträtt, samtidigt som ursprungsbefolkningen knappt lämnar hästryggen utan förblir krigsmålade hot från horisonten. Resultatet påminner snarare om ett slags självmedveten – och tyvärr aningen självbelåten – exotifiering. “The ballad of Buster Scruggs” ramas in av att en man bläddrar i en bok som heter just så – och de kolorerade sidorna kommer till liv framför oss medan gungstolen gnisslar i bakgrunden. Coens nya är en västernsaga i sex kapitel som släpps direkt på Netflix, om än inte direkt optimerad för det slags sträcktittning som strömningsjätten blivit förknippad med. Här finns inga cliffhangers – men väl mycket galghumor. År 2010 gjorde brödraduon en nyinspelning av John Wayne-filmen ”True grit” och några av deras tidigare filmer bär spår av västerngenren, inte minst “No country for old men\". Den här gången är män av alla åldrar ungefär lika ovälkomna i det nya landet. Det mest minnesvärda kapitlet, “Meal ticket\", följer ett två man starkt turnésällskap som uppträder för småslantar. Den arm- och benlösa skådespelaren reciterar Shelleys \"Ozymandias\" och Gettysburgtalet, men blir snart utkonkurrerad av en mer publikfriande höna. Hans oflax delas av flera rollfigurer. Carter Burwell står i vanlig ordning för musiken, i övrigt blir det förvånande få kära återseenden. Tim Blake Nelson från “O brother, where art thou?” återfinns åtminstone i titelrollen, som en sångglad och högmodig revolverman. Eller “Misantropen\", som han kallas på efterlysningsaffischen och spefullt visar upp för kameran. Det är ett öknamn som också kunde gälla filmbröderna, som inte har några betänkligheter när det kommer till att ta sina rollfigurer av daga. Coens är dock inga effektsökande cyniker, och det finns ingen illvilja i deras svartsynta ironier. “The ballad of Buster Scruggs\" är, förstås, bitvis underbar men staplade på varandra blir olyckssagorna tyvärr lite tradiga. Det är en rå värld som vecklar ut sig men bilderna är inte skitiga. Tvärtom förstärks overklighetskänslan av att bröderna för första gången har använt en digital kamera. Bruno Delbonnel distanserar filmen från realistisk markkänning genom fotots bländande skärpa. Det är en grym och uppsluppen film som understryker att varje skapelseberättelse är en fantasi. Västernfilmer söker ofta efter en moralisk kompass i vidderna. Bröderna Coen erbjuder inga dylika ledstjärnor, men har skapat en lägereld för genrens entusiaster. Det blir en behaglig sittning som ändå hade sprakat mera med nyare bränsle. Se mer. Tre andra nyvästernfilmer: ”The salvation” (2014), ”The revenant” (2015) och ”Hell or high water” (2016). ", "article_category": "culture"}
{"id": 1023, "headline": "Crystal Moselle: ”Det behövdes en film om verklighetens tjejsnack”", "summary": "Efter dokumentärsuccén ”The wolfpack” är Crystal Moselle tillbaka med ett uppväxtdrama om en skejtartjej som söker sin flock. ”Skate kitchen” är en besjälad och autentisk uppväxtskildring som kan vinna Bronshästen på Stockholms filmfestival i kväll.", "article": "New York-baserade Crystal Moselle tror på spontanmöten. För åtta år sedan förändrades hennes liv radikalt när hon råkade stöta på en excentrisk syskonskara som spatserade på nedre Manhattan – alla i korpsvarta kläder och midjelångt hår. Mötet resulterade i den djupt fascinerande dokumentären ”The wolfpack” om de filmtokiga syskonen Angulo som hållits inspärrade under hela sin uppväxt i en trång lägenhet på Manhattan av en paranoid patriark. För tre år sedan råkade Moselle stöta på de två unga skejtarna Rachelle Vinberg och Nina Duran i New Yorks tunnelbana. Det blev upptakten till ett nära samarbete som mynnat ut i en verklighetsbaserad film där Vinberg spelar den förkvävda förortstjejen Camille som flyr sin mamma för att hänga med de coolaste skejtartjejerna på nedre Manhattan. “Skate kitchen” är ett finkänsligt uppväxtdrama om en introvert ung kvinna som söker sin flock på tröskeln till vuxenvärlden. – Precis som ”The wolfpack” är ”Skate kitchen” en familjefilm om unga människor som är passionerade och jobbar tillsammans. För mig är familjebegreppet flytande och kan lika gärna omfatta människor som jag inte har några direkta blodsband till, säger Crystal Moselle på ett dovt upplyst rum på Hotel Strand i Stockholm. Efter en blixtvisit i samband med reklamfilmen ”Bring it on” för H&M:s stora återvinningskampanj är det andra gången hon gästar Stockholm. Den amerikanska regissören är lätt utmattad efter att ha firat halloween med syskonen Angulo och gjort en lång rad pr-stopp från Brasilien till Berlin. ”Vargflock” räddad av Hollywood i omtalad debut I kväll, fredag, har ”Skate kitchen” chansen att vinna Bronshästen på Stockholms filmfestival. Hennes lika naturalistiska som poetiska drama är en liten raritet i en filmvärld som hittills har domineras av manliga skejtare i filmer som “Rocket power”, ”Grind”, ”Lords of Dogtown” och Gus van Sants mästerliga “Paranoid park” som också kretsar kring kreativa unga outsiders som vill utforska sina egna rum utan föräldrarnas inblandning. ”Skate kitchen” är en själfull film om syskonskap, strul, svek och sexuellt uppvaknande. I en av de ömmaste scenerna i ”Skate kitchen” hamnar väninnorna i en flickrumssäng där de har tjejsnack om de allra mest intima sakerna. – Det här är diskussioner som alla unga tjejer har men som nästan aldrig visas på film. Jag kände att det behövdes en film som återspeglar dessa diskussioner precis som de är i verkligheten, säger hon. Crystal Moselle är en regissör som alltid går på magkänslan, kräver Widerbergskt ”liv till varje pris” i varje scen och dras till hybrider i gränslandet mellan dokumentärer och spelfilm. – För mig var det viktigaste att ”Skate kitchen” skulle kännas subtil och äkta, som en autentisk skärva av deras värld. Jag känner mig direkt obekväm med filmer som känns falska och där alla spelar över. En av de mest fantastiska filmer jag har sett är Michal Marczaks ”All these sleepless nights” som följer ett par ynglingar under ett år när de hänger runt i Warszawa. Crystal Moselle växte upp i San Francisco men flyttade till New York i slutet av 1990-talet. Precis som filmens Camille, försökte hon själv slå sig fram på Manhattan som 18-åring. – Det var en mer konkurrensbetonad ”mean girls”-miljö när jag kom till New York. Nu är unga tjejer trevligare och mer inkluderande mot varandra, vilket gjorde mig fascinerad. Att vara kvinna i dag är en unik upplevelse med så många skiften som är på gång. Och då tänker jag inte bara på metoorörelsen, säger Crystal Moselle. – Min film handlar om en revolution, en grupp tjejer som inspirerar andra tjejer världen över. Och samtidigt lever vi numera i en mycket märklig värld. För en normalt funtad person är det en instinkt att reagera mot det både skrämmande och löjeväckande som händer i Vita huset, säger hon. På flera sätt menar hon att ”Skate kitchen” har likheter med dansfilmer där skejtscenerna uttrycker deras personligheter. – Till skillnad från en målorienterad sport som fotboll är skejtarna en samling kreativa individualister som håller på med en konstform. Rachelle har en unik åkstil som är väldigt kreativ och utan uppehåll. När vi började spela in fick jag bryta scenen för att hon var för självsäker för rollfiguren och bad henne att åka lite mer osäkert, säger Moselle som kan hålla balansen på bräda men aldrig lärt sig några imponerande tricks. Hon fick ett kvitto på att hennes amatörskådespelare också hade spetskompetens på brädan när en stuntkoordinator gick på instagramjakt efter tjejer som skulle kunna utföra de svåraste tricksen i filmen. – Det slutade med att han headhuntade samma tjejer som redan var med i filmen, haha. Så man kan säga att mina skådespelare gör sina egna stunts. Crystal Moselle tycker att det revolutionära och inspirerande med ”Skate kitchen” är att den visar att en grupp tjejer kan göra något som de flesta kvinnor inte tror att de kan göra. Hon berättar om ett ögonblick i skejtparken före inspelningen när Rachelle åkte tillsammans med några killar. – Plötsligt kom det förbi en liten flicka, som såg både pojken och Rachelle göra ett trick. Jag såg hur hon tänkte: “jag kan också göra det” och återskapade denna scen i filmen med min guddotter. Det är så man bryter med gamla invanda mönster. ”Skate kitchen\" visas på Stockholms filmfestival den 17 (Skandia, kl 11) och 18 november (Zita 1, kl 13). Crystal Moselle Född i San Francisco 1980, flyttade till New York i sena tonåren för att ta en examen vid School of Visual Arts. Hon debuterade med dokumentären ”The wolfpack” 2015 som vann Juryns stora pris på Sundancefestivalen och Oscarsnominerades. Spelfilmen ”Skate kitchen” hade världspremiär på årets Sundancefestival och tävlar på Stockholms filmfestival. Just nu planerar hon för två nya filmer – en ”framtidsdokumentär” om tillståndet i dagens värld. Den andra är en spelfilm som inspirerats av hennes pappa – ”en galen hippie” som började jobba med musikterapi som alternativ behandling för psykiskt sjuka på 70-talet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1026, "headline": "Lotta Olsson: Ursula K Le Guin visste författarens uppgift – att komma med nya idéer", "summary": "I den nya dokumentärfilmen \"The Worlds of Ursula K Le Guin\" berättar en klarögt optimistisk fantasyförfattare om fantasins grundläggande uppgift: att komma med nya idéer för världen.", "article": "”Just nu behöver vi författare som ser skillnaden mellan att producera en marknadsvara och att utöva en konstform\", sa fantasyförfattaren Ursula K Le Guin (1929-2018) i ett för henne ganska typiskt tal 2014. Hon hade just fått en stilig medalj för ”Distinguished Contribution to American Letters” vid National Book Awards gala, en lätt tårögd Neil Gaiman fick ge den till henne, galagästerna jublade. Varpå Ursula K Le Guin traskade upp och höll ett vänligt men bestämt tacktal för den festklädda publiken, varav en stor del från bokbranschen, och påpekade att författarnas uppgift inte är att producera lönsamma varor åt branschen. En författare ska ge läsarna nya tankar och idéer om andra sätt att leva, sätt att förändra världen, sa hon. För världen går att förändra, det är extra viktigt att veta i dessa tider - och ofta är det i konsten nya idéer föds. Hennes tal var hoppfullt, trots att det var så kritiskt. ”Fantasin är sinnets grundläggande verktyg, det fundamentala sättet att tänka, en oumbärlig källa för att bli och fortsätta vara mänsklig,” sa hon, och gjorde litteratur till något betydligt större än siffror. – Jag var så nervös inför det där! Här ger de mig medalj, och så protesterar jag mot i stort sett allt de gör, säger Ursula K Le Guin och skrattar, när hon berättar om talet i den nya dokumentärfilmen ”The Worlds of Ursula K Le Guin”, i regi av Arwen Curry. Den visades på ett fullsatt Bio Rio i Stockholm i förra veckan, en visning ordnad av Science fictionbokhandeln. Det finns många skäl att läsa Ursula K Le Guins fantasy och science fiction: hon skrev om drakar och trollkarlar långt före Harry Potter, hon skriver om språk och identitet, mänsklighet och makt, existentiella och filosofiska frågor. Framför allt skriver hon bra berättelser. Hennes internationellt mest kända bok är ”Mörkrets vänstra hand” från 1969, som diskuterar könsroller genom att skildra ett samhälle av hermafroditer, dubbelkönade varelser som periodvis blir antingen kvinnor eller män. ”Kungen var gravid” är bokens mest kända mening. Läs mer: Lotta Olsson tipsar om nio Le Guin-böcker Före dokumentärfilmvisningen på Bio Rio högläste skådespelerskan Anna Wallander Le Guins novell ”Those who walk away from Omelas”, en berättelse om den utopiska, lyckliga staden där allt blomstrar, men vars välstånd bygger på att man håller ett barn inlåst i en mörk skrubb. En del invånare står inte ut med barnets lidande, utan lämnar Omelas. Vart går den som lämnar sitt samhälle? Ursula K Le Guin skrev en bok även om dissidenternas värld: ”The Dispossessed” (”Shevek” i den svenska översättningen), om ett anarkistiskt samhälle. Det är delvis en utopi, men en tveeggad sådan. Le Guin la till en undertitel, ”an ambiguous utopia”, och beskrev hur grupptryck lätt kan uppstå även i en på ytan jämlik värld. I vår tid är fantasy och science fiction sorgligt nog oftast berättelser om klimatkatastrofer. Och, märkligt nog, även om totalitära samhällen som de såg ut förr. Ursula K Le Guin är en helt annan sorts röst. Hon berättar om maktstrider och samhällsproblem, men i grunden bubblar en befriande klar optimism, som en klok, klarögd, mer filosofisk och litterär Hans Rosling. Själv var hon övertygad antikapitalist, och sa i talet 2014: ”Vi lever under kapitalismen, vars makt verkar omöjlig att slippa undan - men å andra sidan: så trodde vi också förr om kungarnas gudomliga rätt.” Och så log hon vänligt, men mycket uppfordrande. Det är ju inga andra än vi som skapar, räddar och utvecklar vår värld. Läs fler texter av Lotta Olsson, till exempel om en ny biografi över Astrid Lindgrens liv. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1043, "headline": "Stan Lee arbetade på ny superhjälte då han gick bort", "summary": "Mannen bakom Spindelmannen och Hulken arbetade på ännu en superhjälte när han gick bort i måndags. Det avslöjar Stan Lees dotter J. C. Lee för nöjessajten TMZ.", "article": "Stan Lee var en av skaparna av serieförlaget Marvel Comics 1961 och blev med tiden känd för karaktärer som Spindelmannen, Fantastiska fyran, Black Panther, Hulken, X-Men och Iron Man och i förlängningen en rad filmer med dessa och andra seriefigurer som kom att ta steget ut på vita duken. På måndagen gick den legendariske tecknaren bort i en ålder av 95 år. Nu berättar Stan Lees dotter J. C. Lee för nöjessajten TMZ att hennes far arbetade på att skapa ytterligare en superhjälte – Dirt Man. Idén ska ha kommit från J. C. Lee men hon arbetade på att ta fram hjältens karaktär tillsammans med sin pappa. Ända fram till slutet. J. C. Lee säger inte vilka krafter som Dirt Man är tänkt att få, skriver TMZ. Läs också: Så sörjer kändisarna Stan Lee ", "article_category": "culture"}
{"id": 1046, "headline": "Bokrecension: ”Den okända Astrid Lindgren” – svensk litteraturhistoria som ger mersmak", "summary": "Lotta Olsson recenserar Kjell Bohlunds bok ”Den okända Astrid Lindgren”, om tiden när Astrid Lindgren var litterär chef Rabén & Sjögren.", "article": "Det låter ju som en omöjlig konstruktion. Astrid Lindgren var Rabén & Sjögrens mest kända författare, men under tjugofyra år också chef för förlagets barnboksutgivning. Kunde hon hålla isär sina roller? Vad tyckte de andra författarna om att ha stjärnförfattaren som redaktör? Kjell Bohlund, som själv var chef för Rabén & Sjögren 1983-1997, berättar i ”Den okända Astrid Lindgren” om Astrid Lindgrens tid på förlaget. I praktiken blev hon litterär chef nästan från början, samtidigt som hennes egna böcker räddade förlaget från konkurs. Läs mer: Så styrde Astrid Lindgren över svensk barnlitteratur Det var ingen lätt sits, och det finns en del man kan ifrågasätta. Hon vann en tävling när hon redan hade lärt känna Elsa Olenius i juryn, och en annan tävling vann hon när hon redan hade börjat arbeta på förlaget. Jävsproblematiken stod som spön i backen, kan man säga, men det gjorde den å andra sidan överallt i branschen på den tiden. Recensenter, författare och redaktörer tycks ha umgåtts över en hel del gränser, men det verkar inte alls ha hindrat dem från att bedöma varandras alster kritiskt. Är inte jäv viktigt? Den verkar inte hindra Kjell Bohlund heller: han kände ju Astrid Lindgren väl, men lyfter sakligt fram både goda och dåliga sidor i hennes redaktörskap. Hon var en gudabenådad redaktör men skrev ibland om andras texter lite för entusiastiskt, så att de blev mer Astrid Lindgren än de borde vara. Hon uppmuntrade och stöttade också många författare, och skrev långa, noggranna brev som svar på deras manus. Men obehagligt ofta slutade refuseringsbreven med att hon ursäktade sig: ”Är du ledsen nu och tycker att jag är en mara?”. Kjell Bohlund tolkar det som utslag av Astrid Lindgrens konflikträdsla, själv blir jag arg. Man kan väl inte först såra folk och sedan kräva att de inte ska ta illa upp? Quiz: Vad kan du om Astrid Lindgren? Bohlund berättar detaljerat om Astrid Lindgrens såriga konflikt med Lennart Hellsing om synen på barnboken, där Lennart Hellsing slogs för det konstnärligt avancerade och Astrid Lindgren snarare ville ge barn böcker som de tyckte om. Den diskussionen, där båda har viktiga poänger, har betytt mycket för den svenska barnbokens utveckling, och breven mellan dem är en ren fröjd att läsa i dag: o, forna tiders giganter som förmådde fortsätta gräla utan att förfalla till personangrepp och osakligheter! ”Den okända Astrid Lindgren” är svensk litteraturhistoria som ger mersmak. Kjell Bohlunds bok är knökfull av citat som ger liv åt den tiden, och det handlar om betydligt mer än individen Astrid Lindgren: det är dåtidens författare, dåtidens barnböcker, dåtidens referenser och diskussionsfrågor. Den samlade bilden av Astrid Lindgren som till sist framträder är av en redaktör och författare som var obeskrivligt framgångsrik i båda rollerna. Man kan grumsa över att hon satt på två stolar, och det gjorde också somliga. Hon dominerade uppenbart dåtidens barnboks-Sverige, både genom sina egna böcker och genom arbetet på Rabén & Sjögren. Det hade ju kunnat vara mer rättvist. Men utan Astrid Lindgrens geni hade svenska barnböcker aldrig uppnått tillnärmelsevis den status de har i dag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1047, "headline": "”Sällskapsresan”-producenten Bo Jonsson är död", "summary": "Filmproducenten och manusförfattaren Bo Jonsson, som arbetade med alla från Lasse Åberg till Dusan Makavejev, blev 79 år gammal.", "article": "Bo Jonsson började arbeta på filmbolaget Sandrews i början av 1960-talet och var 1964 produktionsledare för Lars-Magnus Lindgrens stora exportsuccé ”Käre John”, som även blev Oscarnominerad för bästa icke-engelskspråkiga film. På Sandrews arbetade han dessutom med de svensk-franska samproduktioner som förde regissörer som Jean-Luc Godard och Agnès Varda till Sverige. Strax därefter, 1970, tillträdde han som vd för Svenska Filminstitutet, men lämnade posten redan två år senare efter slitningar med styrelseordförande Harry Schein. Som ansvarig producent på Europa Film under 1970-talet arbetade han bland annat med regissören Janne Halldoff på filmer som ”Polare” och ”Jack”. Det är dock genom partnerskapet med Lasse Åberg som Jonsson har gjort störst avtryck i folkdjupet. Tillsammans skrev de manus till miljonframgångarna ”Repmånad\" (1979) och ”Sällskapsresan” (1980) samt fyra uppföljare. Jonsson var dessutom producent till samtliga Stig-Helmer-filmer. Genom filmer som Dusan Makavejevs ”Montenegro eller Pärlor och svin” 1981) och Hrafn Gunnlaugssons ”Korpen flyger” (1984) fortsatte Jonsson även att vara aktiv som internationell filmproducent. På 1988 års Guldbaggegala tilldelades han Juryns specialbagge. Bo Jonsson blev 79 år gammal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1066, "headline": "Anders Olsson: ”Kan inte bete oss så mot en ledamot”", "summary": "Svenska Akademien bekräftar nu att tre ledamöter motsatte sig resolutionen om att Katarina Frostenson bör lämna institutionen. Den tidigare utredningen anses ha ”gått för fort” och nu har man kopplat in en ”extern kraft” för att ta fram ett beslutsunderlag, skriver TT.", "article": "Det är den ständige sekreteraren Anders Olsson och den tillträdande ledamoten Eric M Runesson som ställt upp på en intervju med nyhetsbyrån TT. Runesson har tidigare på uppdrag av Akademien agerat medlare i de konflikter som skakat institutionen det senaste året. Akademiens beslut: Katarina Frostenson bör lämna sin stol Anders Olsson återupprepar i intervjun den bild han tidigare framfört i DN, nämligen att resolutionen om Frostenson var ett måste för att undvika att Akademien föll samman. Det var den 4 oktober man tog beslut om resolutionen – samma kväll lyckades man ta beslut om inval av två nya ledamöter. – Som jag bedömde det kunde Akademien ha lösts upp under den tiden, under de veckorna. Vi såg nästan inga möjligheter alls att komma vidare. När vi då kunde enas också med dem som ställt sig utanför Akademien temporärt och skriva samman resolutionen var det ett genombrott, säger Anders Olsson till TT. DN har tidigare rapporterat att tre ledamöter valde att inte aktivt ställa sig bakom resolutionen. Olsson bekräftar nu att tre reserverat sig, men menar trots det att en ”massiv majoritet\" av ledamöterna stöttat den. Svenska Akademiens utredning: Kulturprofilen avslöjade sju Nobelpristagare Katarina Frostenson har dock beslutat sig för att inte självmant lämna institutionen, då hon inte anser sig ha gjort några överträdelser av Akademiens stadgar. Därför beslutade institutionen nyligen att gå vidare till resolutionens andra del: att inleda en ny utredning om misstänkta stadgebrott. Den nya utredningen beräknas ta ett par månader att genomföra och Frostenson kommunicerar genom ett juridiskt ombud. Eric M Runesson berättar för TT att utredningen utgår från att hon förklarat sig oskyldig och att man måste ”räta ut frågetecken” som blivit kvar sedan den första utredningen. – Akademien använder sig av en extern kraft för att ta fram någonting som liknar ett beslutsunderlag och som Katarina Frostenson med ombud kan kommentera. Därifrån får vi sedan gå vidare, säger Eric M Runesson till TT. Läs mer: Frostenson vägrar lämna Akademien frivilligt Han menar också att den nya utredningen skiljer den sig från Akademiens tidigare utredning, som enligt honom inte var avsedd för att ligga till grund för en eventuell uteslutning av Katarina Frostenson utan för att klarlägga om kulturprofilen Jean-Claude Arnault påverkat Akademiens arbete. – Beredningen i Akademien gick för fort. Det är också förståeligt att människor som inte är vana vid att hantera den här typen av jobbiga situationer känner sig stressade, säger Eric M Runesson till TT. – Jag tror att det också var det som gjorde väldigt många i Akademien så uppbragta och också sedan röstade mot en uteslutning. Vi kände att så här kan vi inte riktigt bete oss mot en ledamot som vi har haft ett fint samarbete med under 25 år, säger Anders Olsson. Svenska Akademiens första advokatutredning inleddes i november förra året, efter DN:s granskning om kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Utredningen kostade sex miljoner kronor och tog drygt tre månader att genomföra. Resultatet av utredningen splittrade Akademiens ledamöter och efter flera omröstningar om Frostensons ledamotskap valde flera ledamöter att lämna arbetet. Utredningen lämnades i april över till Ekobrottsmyndigheten som i dag leder en förundersökning där minst person är misstänkt. Beslut om eventuellt åtal i fallet väntas före årsskiftet. – Det pågår utredning och det jobbas hårt, men vi är inte färdiga, jag kan inte säga mer än så. Men vi har en förhoppning och tro att vi är färdiga i december och då har ett material som vi kan delge den misstänkte, säger chefsåklagare Jan Tibbling vid Ekobrottsmyndigheten till DN. Det finns inga uppgifter om att Katarina Frostenson är misstänkt för något brott. Fler frågor till Akademien Fakta: Fler frågor till Akademien i intervjun med TT. 1. Varför valde Katarina Frostenson att inte medverka i den första advokatutredningen? – Det har att göra med hur hon själv ställdes utanför och blev behandlad. Hon blev utestängd från kommunikationen på ett mycket smärtsamt sätt och då är det väldigt lätt att man vänder ryggen till och säger ”jag vill inte ha med det här att göra”, säger Anders Olsson. 2. Ni är försiktiga när ni beskriver händelseförloppet kring den förra advokatutredningen, men man får ändå en känsla av att ni anser att skulden ligger hos dem som höll i tyglarna i Akademien tidigare. Är det så? – Är man inte van vid att hantera den här typen av känsliga och komplicerade situationer så kan man bli stressad och då ligger det nära till hands att man låter sig drivas av ovidkommande hänsyn. ”Hur bråttom är det?” ”Vad förväntas av mig?” Man blir inte tillräckligt ”astute” som det heter på engelska, kan inte stå stadigt i det här och hålla rätt intressen för ögonen, säger Eric M Runesson. – Man kanske inte heller ska underskatta de opinioner som fanns då och som var oerhört starka. Det kan också ha spelat en stor roll i att trappa upp tempot i processen. Det blev en stress som påverkade alla som arbetade här i Akademien påtagligt, säger Anders Olsson. 3. Är det resolutionen om Frostenson som i en förlängning har orsakat Jayne Svenungssons avhopp från Akademien? – Jag vill inte gå in på det, hon får själv redogöra för sina motiv för att träda ut ur Akademien. Det beslut hon tog gick ganska fort. Men jag kan bara generellt säga att vi har varit under extrem press under hela året och det har naturligtvis inte varit roligt för en ny ledamot att komma in mitt i den här striden. Det kan jag tro har spelat in här, det måste ha varit ganska förfärligt, säger Anders Olsson. Källa: TT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1072, "headline": "Ennio Morricone vill stämma tyska Playboy: ”Intervjun är falsk”", "summary": "Ennio Morricone förnekar att han kallat Tarantino för \"icke-originell\". Intervjun i tyska Playboy är falsk, enligt den legendariske italienske kompositören. ”Jag anser att Tarantino är en fantastisk regissör”, säger han i ett uttalande.", "article": "Morricone, som skrivit musiken till flera av Tarantinos filmer, citerades i en intervju i den tyska upplagan av Playboy. Där påstås han bland annat uttala sig om att den amerikanske regissören är \"icke-originell\", \"en kretin\" och \"ingen riktig regissör\". Men nu förnekar Morricone att intervjun ens ägt rum och hotar med rättsliga åtgärder. Den italienske kompositören har kontaktat sin advokat och kommer att se över om det går att stämma tidningen. ”Jag har inte gjort någon intervju med tyska Playboy och jag har aldrig kallat Tarantino en kretin eller sagt att jag tycker att hans filmer är skräp. Jag har gett min advokat i Italien mandat att vidta rättsliga åtgärder”, säger han i ett uttalande enligt Indiewire. Ennio Morricone fick en Oscar för musiken i Tarantinos \"The hateful eight\" 2016. Morricone är Sverigeaktuell den 27 januari då hans avskedsturné kommer till Globen i Stockholm. Då utlovas bland annat musik från hans samarbete med Tarantino. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1079, "headline": "”Den svenska mänskan vid den svenska verklighetens slut”", "summary": "När Ingmar Bergman 1961 får idén till ”Nattvardsgästerna” står han på toppen av sin karriär. Få tror på filmen, men ingen vågar säga nej. Vilgot Sjöman får hänga med bakom kulisserna för att dokumentera inspelningen. Kristian Petri berättar historien om deras komplicerade vänskap – och en svensk filmklassikers tillkomst.", "article": "”Klockan är tolv på dagen en söndag i november. Det skymmer över slätten och blåsten kommer med rå fukt från myrmarken österut.” Så lyder de två första raderna i Ingmar Bergmans manus till ”Nattvardsgästerna” (1963). Bergman skulle senare beskriva sin film: ”Det är den svenska mänskan vid den svenska verklighetens slut och den svenska väderlekens nollpunkt.” Berättelsen om ”Nattvardsgästerna” utspelas i början av 60-talet, i ett avlägset och främmande land, med en enda tevekanal, ett televerk, en statskyrka och ett stort filmbolag med en ledande filmregissör. Ett Sverige på väg att försvinna. Landsbygden avfolkas, kyrkan står tom. Ingmar Bergmans skriver i sin arbetsbok 26/3 1961: ”Detta vet jag: Ett ’jag’ går in i ödekyrkan för att samtala med Gud för att äntligen falla på knä, be öppet, tala med gud, få svar…” Det vi bevittnar här är en films födelse. Den har ännu inget namn, inga färdiga karaktärer, ingen berättelse. Allt som finns är en känsla. Svagt upplysta scener som ur en dröm. Detta är den trevande början till en av Sveriges mest omtalade och mytiska filmer. När Ingmar Bergman får idén 1961 står han på toppen av sin karriär. Han har inlett året med att sätta upp ”Måsen” på Dramaten, Strindbergs ”Leka med elden” på Radioteatern, han arbetar med Stravinskijs ”Rucklarens väg” på Operan och han har just fått sin första Oscar för ”Jungfrukällan”. Bergman har också blivit utnämnd till ny konstnärlig rådgivare på Svensk Filmindustri efter Victor Sjöström, han klipper filmen ”Såsom i en spegel” och tackar nej till ett stort kontrakt på MGM, en lön på 500 000 dollar (24 gånger som mycket som han tjänar i Sverige)… Bergman skriver i boken ”Bilder”: ”Jag var i den avundsvärda positionen att jag kunde göra vad jag ville. Det var dags för ett dödsföraktande språng.” Detta språng blev en film om en präst som tvivlar på Gud. Kanske en av filmhistoriens mest melankoliska gestalter. Filmbolaget, kollegor, skådespelare, hans hustru… alla omkring Bergman tvivlar. Ska han förstöra allt det han byggt upp? Alla bävar, ingen är entusiastisk. Utom regissören själv – han har bestämt sig. Ingen vill ha filmen, men ingen vågar säga nej. Ingmar Bergman är en av världens mest hyllade filmregissörer, men något skaver – visst har han åtrått priserna, berömmelsen, hyllningarna, men samtidigt finns en känsla av tomhet: ”Min sorg, rädsla, ensamhet, lust och äckelkänsla, hela detta skrik som jag bär på är förstummat och nedtystat eftersom jag i varje ögonblick kan säga mig själv att jag är privilegierad.” Ingmar Bergman och pianisten Käbi Laretei bor i en elegant villa i Djursholm, en villaförort som är själva sinnebilden för förmögenhet och framgång. Huset ägs av Svensk Filmindustri. Så på ett sätt är detta en förlängning av filmens värld, ett slags rekvisita till filmen om den framgångsrike regissören. Huvudrollen i ”Nattvardsgästerna”, prästen Tomas Eriksson, är ett maskerat självporträtt. Om vi driver den tesen handlar kanske inte filmen bara om en präst som tvivlar på Gud. Det egentliga dramat är en regissör som tvivlar på sin film. Om vi föreställer oss kyrkan som en väldig biograf. Vad gör regissören om det inte kommer en enda besökare? Han fortsätter att genomföra sin film. Trots allt. Han förrättar sin mässa därför att det är det enda han kan göra. Utan att snegla på publiken eller kritiken. ”Nattvardsgästerna” är en unik film av Ingmar Bergman. Det som också är unikt med den är mängden material kring inspelningen. Här finns inte bara en 50 minuter lång bakomfilm av hög kvalitet, stillbilder av fotografer som Lennart Nilsson, regissörens anteckningar och kommentarer, reportage, brev – här finns också ”L136”, en bok av Vilgot Sjöman som följer inspelningen och dessutom gör en tv-serie i fyra delar kring samma material. ”L136” är filmens produktionsnummer. Långfilm 136. Vilgot Sjöman och Ingmar Bergman kände varandra sedan gymnasietiden. Det var ingen okomplicerad relation men den blev till en vänskap som skulle vara livet ut. Sjöman debuterade som författare vid 23 års ålder med romanen ”Lektorn”. Den fick lysande kritik och ansågs vara en mycket mogen debut. Sjöman varvade skönlitteratur med kritik. I Sveriges Radio hyllade han Bergmans film ”Det sjunde inseglet”. Hans stora önskan vid denna tid var att bli filmregissör. Och vägen dit gick genom vännen/kollegan Bergman som krävde att Sjöman först följde en hel inspelning. Det råkade bli ”Nattvardsgästerna”. Sjöman var inte ensam författare med filmambitioner i början av 60-talet. Andra kollegor som snart skulle debutera var Jörn Donner och Bo Widerberg. Vilgot Sjöman fick löftet att få följa med en hel långfilm från idé till premiär. Bergman skulle släppa in Sjöman i det allra heligaste. För Sjöman var förstås detta en ynnest och han såg möjligheterna framför sig, men det var också förbundet med stor vånda och ren skräck. Eftersom Sjöman själv hade regiambitioner finns en vetgirig nyfikenhet på filmens alla detaljer, skådespelarens arbete, regin, tekniken, allt – precis allt nagelfars i boken ”L136” och alla inblandade ges en röst, en kör av röster som sammantaget ger en vid inblick i denna mycket speciella Bergmanfilm. Transparensen är häpnadsväckande. Bergman litar på Sjöman som ju fått följa med för att han senare ska regissera en film för SF. Vilgot Sjöman brottas ständigt med sin integritet och sin svåra sits som författare på nåder: ”Vad är starkast i den här högen av impulser? FEGHETEN. Rädslan att BEROENDET ska göra mig INSTÄLLSAM”, skriver han. Det är också dessa spänningsfält som utgör bokens styrka. Den är verkligen utlämnande, framför allt för Sjöman. På Kungliga Biblioteket i Stockholm finns materialet kring boken samlat i Sjömans kvarlåtenskap. Fem stora mappar med allt som Sjöman sparat kring inspelningen. Här finns en stil som nästan aldrig söker framhäva sig, men som sökande, ibland trevande, nyfiket fortsätter att fascinera läsaren. Det är svårt att föreställa sig att Bergman kunde ha fått ett så mycket bättre vittne. Det är både ett dokument och litteratur. Att bläddra bland Vilgot Sjömans mappar är svindlande. Materialet ligger i någon slags personlig ordning, öppet för infall, anekdoter och hugskott. Inkastade pressklipp om andra filmare, bilder, odaterade betraktelser, tankar, drömmar, utrivna manussidor med marginalanteckningar om Ingmar Bergmans regianvisningar… Och plötsligt finns en sida från december 1997 (slutade han aldrig skriva på boken?). Sammantaget är alla dessa mappar själva urboken ”L136”. Här tar han in yttervärlden ännu mer och i sin till synes osorterade form skapar läsningen en känsla av att verkligen vara där, att andas luften åren 1961 till 1963 då Ingmar Bergman genomför sin film ”Nattvardsgästerna”. Sjömans teveserie däremot lider av ett slags stelhet. Han klagar över att alltid vara för sent ute, varje gång kameran äntligen är klar har all atmosfär redan försvunnit. En känsla många dokumentärfilmare upplevt. Egendomligt är ändå att han inte utnyttjat det rika bakommaterialet och gjort serien till en mer personlig berättelse. Man riktigt känner de rigorösa säkerhetsföreskrifterna av vad som får filmas och inte. Här är vi på Bergmans planhalva och Sjöman trippar omkring i utkanten. Även de mer spontana och lättsamma inslagen känns hårt regisserade, inte av Sjöman, men väl av föremålet för studien. Men detta gäller inte alls det skrivna materialet, som är helt levande och oförutsägbart. Framför allt i sin råa form i bibliotekets mappar. Det mest häpnadsväckande dokumentet i samlingen är dock inte skrivet av Vilgot Sjöman. Det är ett odaterat brev från Ingmar Bergman sommaren 1963, skrivet direkt efter en första genomläsning av korrekturet till ”L136”. Det är ett fantastiskt brev – stilen, fräckheten, närvaron, lekfullheten… Brevet ger en inblick i deras speciella relation under inspelningen. Bergman sammanfattar, smickrar, mästrar, lockar, klipper till, lyssnar, är ömsint, hårdhänt, vemodig, kallt saklig: ”Tror du någon orkar läsa denna bok. Tror du någon enda mänska är så intresserad av konsten att göra film. Det gör detsamma förresten. Skit samma. Jag gjorde Nattvardsgästerna och du gjorde en bok om inspelningen av Nattvardsgästerna. Två likvärdiga rekord i andlig omåttlighet och publikförakt.” Jag kan förstås inte veta hur Vilgot Sjöman reagerade inför detta brev, men fortfarande, drygt femtio år senare är det en svindlande läsning. Alla dessa lager, känslor, svängningar, utsagor komprimerat på några sidor kan göra vem som helst vimmelkantig. Det slutar: ”Vi älskar väl varandra fortfarande? Jag älskar dig i alla fall – för jag behöver dig nästan lika mycket som knulla. Eller är du liksom färdig med mig nu? Det vore naturligt. Kära du. Var inte rädd att säga i så fall. Du får ändå sätta upp Bodil på Dramaten. Hej då. Och tack så gränslöst mycket kära du. Din Ingmar”. Det finns ett mörkt tema som går genom berättelsen om ”Nattvardsgästerna” och det är relationen mellan Bergman och Gunnar Björnstrand som spelar den manliga huvudrollen. I Bergmans brev till Sjöman är det också tydligt att det är detta som plågar honom mest: ”Jag känner verklig skam och jag kan gott ha det och det måste förstås stå där. Men att jag varit en sån idiot att jag inte begrep ett enda jävla dugg. Det retar mig både mänskligt och yrkesmässigt. Men jag får väl försöka gottgöra – om det går. Stackars Gunnar det gör mig så jävla ont om honom.” Björnstrand var en av Bergmans mest lysande skådespelare. Men under inspelningen är det något som händer och relationen ska aldrig mer bli densamma. Det börjar med ett läkarbesök strax innan inspelningen börjar. Björnstrand befinns vara i ett mycket dåligt skick, han har ett blodtryck så högt att risken för hjärnblödning eller hjärtinfarkt är mycket stor. Ett besked som Bergman anser utomordentligt användbart. Så Gunnar Björnstrand inleder inspelningen av ”Nattvardsgästerna” med stark ångest. Bergman gör ingen hemlighet av att gilla situationen. Han säger öppet att Björnstrands sjukdom passar honom perfekt. Men Björnstrand nöjer sig inte med beskedet utan går vidare till en annan läkare, en känd hjärtspecialist och får ett helt annat resultat. Gunnar Björnstrand blir friskförklarad, men den missmodiga stämningen dröjer kvar. Det finns en misstanke om att Bergman på något sätt skulle vara ansvarig för det första läkarutlåtandet. Efter några veckors inspelning åker teamet till Dalarna. Vilgot Sjöman noterar i ”L136”: ”Det finns en spänning mellan Ingmar och Gunnar. Hos Gunnar märker jag en känsla av att vara ofri, en föreställning om att Ingmar har ett djupt förakt för skådespelare. Hos Ingmar märker jag en aggressivitet som han inte kan kamouflera, han blir stickig i tonfallet och Gunnar låser sig ännu mer. Gunnar är tyst eller aggressiv tillbaka. Ingmar verkar besviken. Gunnar också. Hur ska den spänningen påverka filmen?” Den 4 januari 1963 är sista inspelningsdagen för ”Långfilm 136”. Ingmar Bergman och Gunnar Björnstrand lämnar ateljén, inte bara för denna gång, utan på ett sätt för alltid. Vänskapen, samarbetet, ska aldrig mer bli detsamma. Bergmans liv har på många sätt blivit en litterär konstruktion. Berättelsen eller filmen om Ingmar Bergman är till största delen hans eget verk. Sant eller falskt, sken eller verklighet? Omöjligt att säga. Men det är en berättelse, med en upphovsman. Det är också en berättelse som förändras med tiden. Senare i livet, i ”Laterna magica” (1987) ska han åter skriva om de här åren. Idyllen är totalt raserad och av det kärleksfulla paret i Djursholm återstår endast ångestdrivna karriärister. Hur var det egentligen de där åren i början av 60-talet? Det finns bilder, brev, dagböcker, arbetsböcker, anteckningar, filmer, bilder, men vad som verkligen hände finns i det fördolda. Kvar finns skärvor, enskildheter, frågor, utsagor. Det är som om våra huvudpersoner, Ingmar Bergman, Käbi Laretei, Vilgot Sjöman, Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin, Sven Nykvist och de andra någonstans i det förflutna fortfarande repeterar, spelar in, tänker, drömmer, oroar sig… om och om igen, som i en dröm, ett minne eller en film. Kristian Petri är författare och filmare  Långfilm 136 Kristian Petris nya dokumentärfilm om tillkomsten av ”Nattvardsgästerna” visas på SVT2 fredagen den 16 november 20.00. En längre version av ”Långfilm 136” finns då även tillgänglig på SVT Play. Läs DN:s recension av ”Långfilm 136” Skådespelaren Jonas Karlsson ger röst åt regissören Ingmar Bergman, Henrik Dorsin åt författaren Vilgot Sjöman. Vilgot Sjöman kände Bergman sedan gymnasietiden och ville som många yngre författare i början av 60-talet göra film. Han inbjöds att följa och dokumentera inspelningen. Resultatet blev en tv-serie och boken ”L 136: Dagbok med Ingmar Bergman”. Ingmar Bergmans film ”Nattvardsgästerna” sänds i SVT fredagen den 16 november 21.45. Den kretsar kring en landsortspräst, spelad av Gunnar Björnstrand, som tvivlar på Gud och rids av existentiellt tvivel. Filmen hade urpremiär den 11 februari 1963. Recensionerna var inte överdrivet entusiastiska. Hade Bergman vänt sig bort från publiken och människorna? Författaren och filmaren Jörn Donner skulle senare skriva att \"Nattvardsgästerna” på sitt sätt är ”den mest imponerande film Bergman har gjort.” Läs mer om Ingmar Bergman ", "article_category": "culture"}
{"id": 1084, "headline": "Nils Hansson: Nu hyllar Rolling Stones den blues de själva spelat in", "summary": "Efter ett helt artistliv som bluesambassadörer står The Rolling Stones nu bakom en samling med de största bluesklassikerna, men det handlar framför allt om de låtar de själva har spelat in.", "article": "Alla vet vad the blues är, en uråldrig musikform som förefaller alltid ha funnits och ibland kan upplevas som världens mest söndertuggade musikgenre. Och där knappt någon av de stora stilbildarna längre lever. När The Rolling Stones inledde sin karriär var det annorlunda. De gav ut ett tiotal bluescovers bara under sina första två år, varav många självklara klassiker – och nästan alla mindre än tio år gamla. Det är som om ett debuterande rockband i dag skulle göra en massa hiphopcovers från tidigt 2010-tal. Hitsingeln ”Little red rooster” från 1964 gjordes i original av Howlin’ Wolf så sent som 1961, bara tre år tidigare. Det lär fortfarande vara den enda renläriga blues som har toppat den brittiska singellistan. Drygt femtio år senare fick The Rolling Stones så en oväntad nytändning när de spelade in 2016 års ”Blue & lonesome” på bara några dagar, ett helt album av bluescovers där de flesta hör till precis samma epok som blueslåtarna på debuten. Som en pendang till allt detta kommer nu samlingen ”Confessin’ the blues” (BMG/Warner), där The Rolling Stones själva har ställt samman ett dubbelalbum med fyrtiotvå bluesfavoriter och Ron Wood har målat omslaget. En hyllning till formen från en samling livslånga fans, med anspråk på att vara den bästa introduktion som kan fås för pengar. Fast om man kammar igenom materialet ser man att det snarare handlar om en annan sorts samling, där man hittar originalversioner till låtar som The Rolling Stones själva har spelat in. Hela trettio av låtarna är sådana, inklusive samtliga från det två år gamla coveralbumet. Därtill inleds alltsammans med Muddy Waters ”Rollin’ stone”, som Stones inte har spelat in – men väl tagit sitt namn från. Man kan också konstatera att bandets bluessyn är rätt snäv, med en stark fokusering på 1950-talets Chicago och skivbolaget Chess. Den tidiga deltabluesen representeras av endast Robert Johnson och enda bidraget yngre än 1971 är 1991 års ”Damn right, I got the blues” med Buddy Guy – snart ensam överlevare från 50-talets Chicagoblues, och en av bara två artister på albumet (båda åttioplussare) som fortfarande är vid liv. Läs fler musiktexter av Nils Hansson, till exempel om hur Primal Scream borde ha litat på inspelningarna de gjorde när de vallfärdade till Memphis. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1086, "headline": "Konsertrecension: Cécile McLorin Salvant bjuder på svindlande perspektiv", "summary": "Cécile McLorin Salvant dröjer med entrén på Konserthusets scen men har sedan kontroll på minsta detalj. Den amerikanska jazzsångerskans säregna konst och närvaro imponerar.", "article": "När Cécile McLorin Salvant uppträdde på jazzklubben Fasching för några år sedan var det som att höra en hel hoper sångerskor i en gestalt. Och inte bara sångerskor: hon gjorde även ett stycke ur ”Porgy and Bess”, i rollerna som både man och kvinna. En häpnadsväckande uppvisning, som kanske också blev lite för mycket av just en uppvisning. Jag lutade åt det, den gången. Men på Konserthuset finns anledning att tänka om – eller snarare flytta fram positionerna. McLorin Salvants extrema teknik och förmåga att låta som flera olika personer får betraktas som integrerade med hennes personliga uttryck. Det måste sägas att det dröjer alldeles för länge innan hon gör entré. Att Clayton-Hamilton Jazz Orchestra på egen hand spelar hela första setet och flera låtar in i det andra vore kanske okej om det framgick av annonseringen, men frågan varför man spar så på krutet skulle ändå bli hängande. Till sist är hon i alla fall med oss, och på bara den förhållandevis korta stunden hinner hon ändå utveckla sin säregna konst och närvaro på scenen. För inte heller till sättet agerar hon som någon typisk jazzsångerska med stjärnstatus och glamour. Snarare framstår hon lite flickaktig och snudd på trumpen. Men skenet bedrar förstås. I själva verket har hon kontroll på minsta detalj. Stil, sound och tajming är bara början. McLorin Salvant behärskar själva språket, berättelsen och, återigen, gestalten – eller gestalterna. Hon styr till och med röstens ålder, inklusive tidmarkörer och alla möjliga former av avstånd, från det rent akustiska till emotionella variabler som saknad och intimitet. Ändå lyckas hon samla alltihop kring sig själv som sångerska och person. Det är ett svindlande perspektiv, som också mäts ut genom att hon lika gärna sjunger en låt av Beatles som en av Jelly Roll Morton. Inget ont om det kompetenta storbandet, som spelar mycket dynamiskt och presenterar många elaborerade arrangemang. Men helst skulle jag ändå vilja höra McLorin Salvant som på hennes senaste skiva ”The Window”, med bara en pianist som medspelare. Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om trion Rymden framträdande på jazzfestivalen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1087, "headline": "Konsertrecension: Jenny Wilson driver ut demoner med starka känslor", "summary": "Jenny Wilsons dramatiserade konsert på Dramaten är en fortsatt bearbetning av temat på albumet ”Exorcism”. Musikerna varvar soulig electropop med new wave-punk – och Wilson berättar en historia som fått en kollektiv bärkraft efter metoo.", "article": "Konsertföreställning ”Who’s afraid of Jenny Wilson?” Sång, musik och text: Jenny Wilson. Regi och koreografi: Py Huss-Wallin. Scenografi och kostym: Hanna Kisch. Ljusdesign: Emma Weil. Mask: EvaMaria Holm. Musiker: August Zachrisson, Klabbe Hörngren och Mikael Häggström. Dansare från Balettakademien. Scen: Lilla scenen på Dramaten, Stockholm. Speltid: 1 timme och 5 minuter. Salongen fylls av pulserande klubbstämning. Men ljudspåret förbyts snabbt till natten utanför: klackar mot asfalt, tunnelbanan, tung andning. I en lädersoffa, som senare får kladdande händer, ligger Jenny Wilson och sjunger om månen som såg alltsammans, men vände bort sin blick. Det är ovant att höra henne sjunga på svenska; både språket och peruken skapar distans till den artist hon brukar vara. Samtidigt har Wilson alltid haft nära till det teatrala och den här gången har hon en ovanligt stark berättelse att arbeta med. En historia som dessutom fått en kollektiv bärkraft efter metoo. Det är den aspekten hon tillsammans med regissören Py Huss-Wallin tagit fasta på inom ramen för det nya Dramaten&-formatet ”performance concert”. Den dramatiserade konsertföreställningen ”Who’s afraid of Jenny Wilson?” är en fortsatt bearbetning av temat på albumet ”Exorcism”, som tillkom i sviterna efter en våldtäkt. Titeln är en välfunnen passning till Edward Albees teaterpjäs ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”, där tredje akten heter just ”Exorcism”. Hos Albee kretsar utdrivningen kring ett barnlöst pars förnedringslekar och livslögn, men pjäsen är i grunden en kritik mot sociala strukturer i stort. Liksom hos Wilson, där även Rödluvan och vargen samt Disneys ”Tre små grisar” dyker upp i en sorts rollspel mellan offer och förövare. Det finns alltså flera metanivåer. Men ”Who’s afraid of Jenny Wilson?” handlar inte så mycket om att tänka som om att känna. Och det gör man – starkt. Musikertrion August Zachrisson, Klabbe Hörngren och Mikael Häggström målar upp stämningar och sinnestillstånd. Wilson fyller i sin tur ut både souligt suggestiv electropop och ett new wave-punkigare, Tant Strul-nära sound med ett vittnesmål som lika gärna kunde vara någon annans. Unga, något valpiga, dansare från Balettakademien gestaltar fysiskt med kroppar som krälar, kråmar sig sexuellt eller faller. Men också kroppar som lyfts upp och blickar som inte tittar bort. Kroppar som ställer sig bakom varandra när ett svartklätt #tystnadtagning-uppbåd till slut strömmar in på scen. Läs fler konsertrecensioner av Johanna Paulsson, till exempel om den oheliga duon David Eugene Edwards och Alexander Hacke. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1089, "headline": "Dagens skiva: Avantgardet är en behövlig näve i solar plexus", "summary": "På tredje albumet med Avantgardet är Rasmus Arvidssons rockpoesi lika obevekligt hård, men i grunden hoppfull. Och Jocke Åhlunds produktion är precis lagom ruff.", "article": "Som vanligt när man recenserar Avantgardet vill man mest av allt utnyttja utrymmet här åt att bara stapla rader ur Rasmus Arvidssons texter. ”Lämna mig i rännstenen med Sobril och perspektiv”. ”Jag ser bilar som brinner/Och snuten leker militär/Deras fördomar och insatser/Går aldrig nånsin isär”. ”Jag är därför mer än gärna smutsig/Så länge renheten är falsk”. Och så vidare. Arvidssons obevekligt hårda, men i grunden djupt hoppfulla och humanistiska, rockpoesi är på tredje albumet en precis lika obekväm som behövlig knuten näve i det förljugna TV4-Sveriges solar plexus som tidigare. Uppbackad av Jocke Åhlunds precis lagom ruffa produktion gör Arvidssons texter och skeva melodier ”Alla känner apan” till ännu ett styrkebesked av ett av landets bästa rockband just nu. Bästa spår: ”Rännstenen” Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om Thom Yorkes första ovana försök att göra filmmusik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1091, "headline": "Greta Thurfjell: Jag hoppas att det underbara memet gör Ariana Grandes uppbrott lättare", "summary": "Ariana Grande och Pete Davidson gjorde slut efter ett knappt halvår. Få förhållanden – och uppbrott – har varit så offentliga. Som alla popkulturella händelser av vikt blev artistens och komikerns separation ett mem.", "article": "Med tanke på hur många thinkpieces jag läst om att Ariana Grande och Pete Davidson har gjort slut känns det närmast overkligt att det inte ens var en månad sen Ariana Grande och Pete Davidson gjorde slut. Men nyheten om deras uppbrott kom alltså den 14 oktober i år – och jag, som varken lyssnat särskilt mycket på popstjärnan Ariana Grandes musik eller är särskilt förtjust i ”Saturday night live”-komikern Pete Davidson, blev djupt sorgsen. Deras förhållande, inte ens ett halvår långt, var så offentligt och så intensivt att det närmade sig det genanta. De skaffade snabbt ett flertal tatueringar i varandras ära, förlovade sig efter en månads dejtande, flirtade oavbrutet och skamlöst i sociala medier. Greta Thurfjell: Hur ska man orka vara Kanye West-fan? Innan de var tvungna att sluta använda sina sociala medier, som en följd av allt hat de fick motta – Ariana Grandes fans var inte fans av Pete Davidson. Det är inte så konstigt, fans är sällan fans av sina idolers kärestor eftersom de anser att ingen är god nog åt dem, och Pete Davidson var stundtals lite väl burdus i sina offentliga ömhetsbetygelser. I en intervju konstaterade han glatt att han ”runkade till henne” innan han ens hade träffat henne. I en annan skojade han om att han hade bytt ut hennes p-piller mot halstabletter, eftersom ”jag vill försäkra mig om att hon inte sticker”. Det sistnämnda är inte det mest smakfulla av skämt, men var liksom svårt att bli riktigt upprörd över när man såg hur fullkomligt och uppriktigt galna i varandra de var. Men säg den fullkomliga och uppriktiga galenskap som varar. Ariana Grandes expojkvän, rapparen Mac Miller, gick bort i en överdos i september och hon blev, eftersom hon gjort slut med honom precis innan hon blev ihop med Pete Davidson, sanslöst nog anklagad för att vara orsaken till hans död. Ariana Grande måste rimligen själv fortfarande lida av tanken på det terrorattentat som dödade 23 personer och skadade över 100 på hennes konsert i Manchester i maj 2017. Kanske blev det för mycket, kanske kände hon att allt gick för fort. De bröt förlovningen. Pete Davidson skojade om det i ”Saturday night live”. Som alla popkulturella händelser av vikt har deras uppbrott blivit ett mem. Häromdagen släppte Ariana Grande singeln ”Thank u, next”, som trots den lite krassa titeln på ett väldigt Ariana Grande-typiskt vis handlar om hur hon hittat en ny kärlek: ”This one’s gonna last, ’cause her name is Ari”. Hon sjunger om hur tacksam hon är för sina expojkvänner – ”One taught me love, one taught me patience, one taught me pain” – och, tack gode gud för internet, memet var ett faktum. Greta Thurfjell: Det är stor skillnad på att vara ihop med någon och att ansvara för någons liv Kyle MacLachlan, som spelar tre olika versioner av Dale Cooper i den tredje säsongen av ”Twin Peaks”, lade upp bilder på de tre alter egona med låtraden tillfogad. Gillian Anderson, ikonisk som Dana Scully i ”Arkiv X”, valde samma bild på serieskaparen Chris Carter tre gånger. Ett ”Buffy the vampire slayer”-fan postade foton på vampyrjägaren Buffy Summers med sina tre pojkvänner Angel, Spike och (den så förhatlige) Riley. Det finns mem om olika reinkarnationer av Kanye West, Carries pojkvänner i ”Sex and the city”. Och ett komplett snille lade upp en bild på Oatly, en bild på mandelmjölk, och en på komjölk, i den ordningen. Det enda ”one taught me love”-mem Ariana Grande själv har delat på Twitter är ett om Rihannas sminkmärke Fenty Beauty. Men jag föreställer mig att hon ser allihop, och att hon, mitt i all sorg, är tacksam för dem också. Läs fler texter av Greta Thurfjell, bland annat om varför Ulf Kristersson inte kan lära sig ens de mest pappavänliga av Kentlåtar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1096, "headline": "Hovrätten: Katarina Frostenson får vittna i rättegången mot Kulturprofilen", "summary": "Försvaret åberopar Svenska Akademiens ledamot Katarina Frostenson som vittne inför hovrättsförhandlingarna mot hennes make, Jean-Claude Arnault. Åklagaren beskriver Frostenson som ett karaktärsvittne, ”något som inte hör hemma i svenska rättegångar”. Men hovrätten meddelar att man tillåter vittnesförhöret.", "article": "Beslutet från Svea hovrätt kom sent på fredagens eftermiddag. Man tillåter att poeten och akademiledamoten Katarina Frostenson, som är gift med Jean-Claude Arnault, får vittna under förhandlingarna, som inleds nästa vecka. DN har tidigare rapporterat att Arnault och hans försvarare kallat två nya vittnen inför hovrättsförhandlingarna. Vittnena har sedermera förhörts och deras vittnesmål har lagts till förundersökningen. Men i en skrivelse till hovrätten på torsdagen återkallade försvarsadvokat Björn Hurtig ett av dessa vittnen. I den personens ställe åberopade man i stället Katarina Frostenson som vittne. Försvarsadvokaten skriver att Katarina Frostenson ska höras om makens ”personlighet till styrkande av att vad åklagaren lagt Jean-Claude Arnault till last är främmande för hans karaktär”. Förhöret, som enligt planeringen ska hållas på onsdagen, beräknas pågå under en halvtimme. Både kammaråklagare Christina Voigt och målsägandebiträde Elisabeth Massi Fritz motsatte sig att Frostensons vittnesmål skulle tillåtas. De framförde sina argument i skrivelser till hovrätten på fredagen. Christina Voigt motsätter sig förhöret då ”detta hör under kategorin 'karaktärsvittne', något som inte hör hemma i svenska rättegångar”. Massi Fritz anser även hon att Frostensons vittnesmål utgör \"karaktärsbevisning”. Hon skriver till hovrätten: ”Det är bevisning som inte skall tillåtas. Vittnet har inte heller något i övrigt att tillföra i sak. Vittnesmålet saknar helt betydelse för hovrättens prövning.” Försvarsadvokaten Björn Hurtig beskriver å sin sida Frostenson som den ”som är mest lämpad att uttala sig om sin makes personlighet”. Han betonar att påståenden från åklagaren om mannens personlighet bör få bemötas: ”Jean-Claude Arnault är alltså av uppfattningen att karaktärsbevisningen, d.v.s. vittnesmålet med Katarina Frostenson är av relevans och ska tillåtas”, skriver Björn Hurtig till hovrätten. Jean-Claude Arnault dömdes mot sitt nekande i tingsrätten till två års fängelse för våldtäkt, begången mot en kvinna i Stockholm år 2011. Samtliga parter har överklagat domen till högre instans. DN har sökt Katarina Frostenson och Björn Hurtig. Rättegången i Svea hovrätt Förhandlingarna beräknas pågå under tre dagar, den 12, 13 och 14 november. Måndag: Förhör med målsägande kvinnan och den tilltalade mannen. Rätten lyssnar på inspelningar från tingsrätten. Tisdag: Förhör med vittnen som stöder kvinnans berättelse och kort uppföljande förhör med målsägande. Rätten lyssnar på inspelningar från tingsrätten. Onsdag: Förhör hålls på plats i rätten, med nya vittnen samt nytt förhör med målsägande. Dessutom slutanföranden. Källa: Hovrättens huvudförhandlingsplan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1113, "headline": "Björn Wiman: Rökridåer runt förklaringarna till Svenungssons avhopp", "summary": "Är det en belastning eller en merit att vara ledamot av Svenska Akademien? Jayne Svenungssons avhopp visar att institutionens kris är långt ifrån över, skriver Björn Wiman.", "article": "Teologen Jayne Svenungsson lämnar Svenska Akademien efter mindre än ett år på stol nummer nio. Hon blir därmed den ledamot i modern tid som har suttit kortast på sin post. I dagsläget är frågan om det är en belastning eller en merit. Varför lämnar hon? Svenungsson själv säger att hon har velat försäkra sig ”om Akademiens fortlevnad och framtid”. Runt det uttalandet står dock en omisskännlig doft av rökridå. Hade majoriteten av de kvarvarande ledamöterna i Svenska Akademien verkligen velat verka för institutionens bästa hade de självmant avgått långt tidigare. Det verkliga skälet lär snarare handla om hanteringen av den allt mer infekterade konflikten kring Katarina Frostenson, som nyligen i en ”resolution” har uppmanats att lämna sin plats och nu ska bli föremål för en utredning om misstänkta stadgebrott. Läs mer: Jayne Svenungsson lämnar Svenska Akademien Svenungssons avhopp tydliggör därmed också djupet på den kris som Svenska Akademien fortsatt befinner sig i. I en vanlig rehabiliteringsprocess tar man två steg framåt och ett tillbaka. Svenska Akademien följer en annan koreografi, där de inblandade tar ett steg framåt och två tillbaka. Frågan brukade vara vem som skulle väljas in i den ärofyllda institutionen, i dag är frågan snarare vem som vill väljas in. Två av de tre ledamöter som man har lyckats locka till sig under hösten var i praktiken redan knutna till Akademien. Minst en person, författaren Niklas Rådström, har tillfrågats men inte tackat ja. Inte heller ökar Svenska Akademiens attraktionskraft av att man sannolikt har en lång tvist framför sig med Katarina Frostenson, som har utsett ett juridiskt ombud att representera henne i den förestående utredningen. I jämförelse med Svenska Akademiens inre uppgörelser framstår regeringsbildningen i riksdagen som ett konfliktfritt samkväm. Och Nobelpriset? Det känns allt mer avlägset. Läs fler texter av Björn Wiman, till exempel om att Svenska Akademien behöver färre ledamöter – inte fler. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1115, "headline": "P5 Sthlm läggs ned – SR satsar i stället på P4 Stockholm", "summary": "Sveriges Radio lägger ned P5 Sthlm på grund av dåliga lyssnarsiffror. Samtidigt lägger man mer resurser på P4 Stockholm.", "article": "När Sveriges Radios kanal Metropol bytte namn till P5 Sthlm år 2015 hade man visionen att bli Europas mest sociala radiokanal. Men på grund av svikande lyssnarsiffror kommer man lägga ned kanalen i december. \"P5 Sthlm startades för att nå en viss målgrupp med ett visst innehåll. Lyssnarna har dock inte strömmat till i den omfattning som vi hade hoppats på och därför väljer vi nu att kraftsamla i en lokal kanal som ska vara intressant för alla Stockholmare\", säger Michael Österlund, biträdande programdirektör på Sveriges Radio, i ett pressmeddelande. Sveriges Radio satsar nu resurserna på P4 Stockholm, med fler reportrar, utbyggd kvälls- och helgbevakning och nya lokala morgonsändningar i Södertälje. De nya Södertäljesändningarna kommer ligga på den frekvens som fram till december används av P5 Sthlm. Nya lokala redaktioner öppnas också i Flemingsberg, Järva och Norrort. ”Att långsiktigt satsa på redaktionell närvaro i olika delar av Stockholms län tror vi är vägen framåt och något som vi tycker att vi kan bli bättre på, det ska bli väldigt roligt att genomföra. Det blir lätt så att diskussionen om underbevakade områden associeras med kommuner längre bort från storstäderna men sanningen är att problematiken finns i mer tätbefolkade områden än man tror”, säger Michael Österlund i pressmeddelandet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1116, "headline": "Nya teatern lyfter afrosvenska röster: ”Vi lever i avgörande tider”", "summary": "En plats för nya röster öppnas på den svenska teaterscenen. Prisbelönade regissören Josette Bushell-Mingo ligger bakom satsningen National black theatre of Sweden. – Vi skapar något stort, som kommer att fortsätta existera när jag är borta, säger hon till DN.", "article": "Nästa vecka drar den nya teaterorganisationen igång sitt arbete på Kulturhuset Stadsteatern i Vällingby, Stockholm. Det blir en vecka med workshoppar, seminarier och öppna föreställningar för att lansera den nya satsningen. – Det är avgörande, förargande och skrämmande tider vi just nu lever i – men samtidigt är det tid för oss att ta ställning, till vilka vi vill vara, som människor och artister. Det här är ett litet steg, men våra ambitioner är höga, säger Josette Bushell-Mingo. National black theatre of Sweden Teaterorganisationen startar nästa vecka sitt arbete på Kulturhuset Stadsteatern i Vällingby. Under lanseringsveckans evenemang finns föreställningarna ”Yekermo sew” och ”Jainaba som aldrig ville sluta drömma”, en manifestationsworkshop under namnet ”100 women” och performanceverket ”Black memory” som genomförs i samarbete med Etnografiska museet. National black theatre of Sweden (NBTS) skapas delvis utifrån amerikansk modell, inspirerad av det arbete som bedrivits av National black theatre i Harlem, New York. Den institutionen skapades för 50 år sedan och har sedan dess varit en viktig plats för att lyfta fram svarta dramatiker och skådespelare, och även berättelser från den afroamerikanska historien. Första gången Josette Bushell-Mingo öppet uttryckte sin idé om att ta konceptet till Sverige var i samband med en resa till USA under fjolåret. Hon var inbjuden tillsammans med en teaterdelegation från Riksteatern som hade arbetat med den hyllade uppsättningen av ”En druva i solen” – den första pjäsen i svensk teaterhistoria där nästan hela ensemblen utgjordes av afrosvenska skådespelare. Sveriges kulturråd vid ambassaden i Washington, Linda Zachrison, har varit engagerad i det svensk-amerikanska utbytet som förutom Riksteatern involverade flera institutioner i USA. Hon menar att det uppstod en vilja att fortsätta ett gemensamt konstnärligt utvecklingsarbete, inte bara bilateralt. – Som kulturråd försöker jag arbeta organiskt – med att stötta upp idéer där det finns stark energi och starka behov – och i mötet mellan de afroamerikanska och afrosvenska teaterarbetarna uppstod så mycket glädje energi och jävlaranamma att alla inblandade var helt överväldigade, säger Linda Zachrison och fortsätter: – Jag tror att National black theatre of Sweden kan få en unik betydelse för att skapa respekt, självkänsla, glädje, konstnärlig utveckling. Och skapa helt nya sätt och vägar för att bygga och stärka internationella, professionella relationer för svensk scenkonst, för lärande, kunskapsutbyte och kvalitet i berättandet. En teaterdelegation från Harlem besökte i sin tur Stockholm under fjolåret, och sedan dess har arbetet med NBTS intensifierats. Man har sökt samarbeten och finansiering. Allteftersom vill organisationen växa, med fler uppsättningar och på sikt även med en teaterfestival. – Det finns så mycket berättelser som, om de hade berättats, hade gjort världen till en bättre plats. Teatern är så viktig, för att det är en av sista platserna där vi fortfarande kan möta varandra och varandras kulturer, säger Josette Bushell-Mingo. – Jag vill lyfta svenska skådespelare och kreatörer. Allt är en typ av artistisk arkitektur: vi skapar något stort som kommer att fortsätta existera när jag är borta, och även när våra barn är borta. Det här ger oss chans att på riktigt lyssna på människor som inte fått plats tidigare. Josette Bushell-Mingo Josette Buchell-Mingo är konstnärlig ledare, regissör, skådespelare och sångerska. Var mellan 2005 och 2018 konstnärlig ledare för Tyst teater, Riksteaterns center för scenkonst på teckenspråk. Tillträdde i år som prefekt för Stockholms dramatiska högskolas utbildning för skådespeleri och mim. Har prisbelönats vid flera tillfällen, senast med Gannevikstipendiet på 500.000 kronor. Hon har i sitt konstnärliga arbete länge motiverats av kampen mot rasism och att lyfta berättelserna från de minoriteter som i många fall skrivits bort ur historien. Hon har en lång rad visioner om vad NBTS kan skapa. Ett långsiktigt mål är att iscensätta minst en uppsättning från varje afrikanskt land. – Sverige har legat efter många andra länder i arbetet med att lyfta fram arbetet av svarta dramatiker, regissörer, manusförfattare och skådespelare. I USA, Tyskland och Frankrike har det arbetet bedrivits under lång tid, säger Josette Bushell-Mingo och fortsätter: – Så ser det ut, trots att det länge funnits en afrosvensk gemenskap, både med människor som är födda här och människor ur den afrikanska diasporan. För mig är det här del av en lång resa: att bygga en artistisk plattform även för oss. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1133, "headline": "De leder årets ”Musikhjälpen”", "summary": "Det blir Daniel Adams-Ray, Farah Abadi och William Spetz som i december kliver in i glasburen för att programleda årets upplaga av ”Musikhjälpen”.", "article": "Det är sedan tidigare känt att årets ”Musikhjälpen” sänds från Lund och att temat blir ”Alla har rätt att funka olika”. Nu avslöjas även vilka tre programledare som håller i taktpinnen under programmets 144 timmar i direktsändning – nämligen artisten Daniel Adams-Ray, P3-profilen Farah Abadi och skådespelaren William Spetz. Läs mer: ”Musikhjälpen” ska samla in pengar till funktionsnedsatta ”Musikhjälpen är för mig både ett förstoringsglas, en megafon och framförallt en plattform där vi kan lära oss utav varandra och tillsammans skapa förändring”, säger Daniel Adams-Ray i ett pressmeddelande. Alla tre är bekanta ansikten i ”Musikhjälpen”-sammanhang. Både Daniel Adams-Ray och William Spetz har tidigare år verkat som resande reportrar – och Farah Abadi programledde fjolårets upplaga av insamlingsprogrammet. ”Jag längtar så mycket efter veckan då det blir socialt accepterat att fly från vardagen och tillsammans bara lyssna på musik, umgås och engagera oss för att alla har rätt att funka olika”, säger William Spetz. Läs mer: ”Musikhjälpen” till Lund i vinter Sedan 2008 har ”Musikhjälpen” årligen uppmärksammat och samlat in pengar till en undanskymd mänsklig katastrof. Förra året lyckades programmet få in över 74 miljoner kronor till kampen mot barnsexhandel. I år direktsänds insamlingen i P3 och SVT Play från den 10 till 16 december. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1134, "headline": "Johan Croneman: Jag känner bara obehag när jag ser SVT:s okänsliga ”Branden”", "summary": "SVT:s dokumentär om diskoteksbranden i Göteborg 1998 är förbluffande slarvig och ytlig. Man får känslan av att det inte förts en enda genomgripande diskussion om hur man bäst ska berätta om en så stor tragedi.", "article": "”Branden”, SVT:s film om den så kallade diskoteksbranden i Göteborg 1998, sändes i fyra delar på SVT Play i veckan som gick. 63 ungdomar brinner inne och dör, mer än 200 skadas svårt. Jag mådde illa hela tiden. Men man mår inte illa på grund av de många både sorgliga och vackra berättelserna, inte ens på grund av de allra hemskaste vittnesmålen – från de sårade, de räddade, de svårast brända, syskon, mammor, pappor. Det enda jag funderade över var hur de som gjort filmen tänkt, eller hur de inte tänkt, när de gjort den. Det påminner om en klassträff. Man sitter och minns tillsammans. Jag ska inte säga att det blir för glättigt, men det blir för slarvigt, och det blir för ytligt. Var det verkligen så enkelt? Är det bara ett minne, bland andra? Och filmen måste ju bara göras (enligt journalister), och om vi är noggranna och pratar med absolut alla som var inblandade, så kan väl ändå ingenting gå fel…? Men det ser fortfarande ut som en klassträff. Som några kompisar som sitter och berättar om ett minne. Kunde nästan vara vilket som helst. Vi gör en dokumentär, och vi gör den om Göteborgsbranden, säg något som skulle engagera bättre? (Säg något som skulle sälja bättre…?) Om några månader står de säkert där och tar emot något pris för sin öppna och raka och varma och inkännande och djupt humanistiska film. När man närmar sig Göteborgsbranden med en kamera, eller utan kamera, om så bara med ett anteckningsblock, så måste man göra det med besinning. Med respekt. Med förvåning. Utan fördomar. ”Jag har aldrig varit här förut. Jag kommer aldrig någonsin komma hit mer. Jag är den första journalist som någonsin tittar på det här materialet!” Särskilt bland yngre journalister finns det en otrolig lust och vilja att ”P3-Dokumentära” allt. Att allt som är sant och har hänt har ett särskilt värde, och att det på något märkligt vis är oantastbart. Varför läser man fortfarande om branden, och har gjort i alla år, och tänker att det också, alltid, har handlat om: Klass…? Men det nämns aldrig. Det känns som om man kan göra vilken film som helst om diskoteksbranden – men går den att göra utan klassperspektiv? Det hände inte i Örgryte, branden hade aldrig någonsin kunnat inträffa i Örgryte (eller på Särö). Finns det en enda sådan, eller liknande, fråga som har passerat de inblandade? I stället dundrar man in och gör faktiskt det mest okänsliga, mest populistiska och alldeles grönjävligt sorgliga jag sett SVT göra på årtionden. Det är som om de tror att de gör SVT-television, när SVT:s samhällsprogram var som bäst på 60- eller 70-talet, men i stället blir det TV3. I grunden tycker jag väl bara hur illa som helst om hur man gör kommersiell tv av en jättetragedi, utan att tänka på konsekvenserna. Man får känslan av att det inte förts en enda genomgripande diskussion, inte ett enda snack om vad som skulle kunna gå fel – eftersom ju ingenting kan gå fel. ”Vi har ju så sjukt bra kontakt med den här utredaren och den här kvinnliga kammaråklagaren, och den här arrangören och det här kompisgänget, och de nästan döda och de nästan återuppväckta”. Man kan kanske göra en sådan här film om vad som hände vid Norrmalmstorgsdramat 1973, eller när Mattias Flink dödar 7 personer en junimorgon 1994 i Falun, eller när Tommy Zethraeues mördar fyra i entrén till Sturecompagniet i december 1994. Men kan man någonsin göra det till en klassträff? Till ett gemensamt minne vi sitter och pratar om en stund – ett minne som vi nästan tror är allmängiltigt och gäller för många av oss. Jag tror att det är helt omöjligt. Jag känner bara obehag. ”Branden” är vidrigt berättad, dåligt berättad, jag tror den har svikit alla som var där. Läs fler krönikor av Johan Croneman, till exempel om att Jessika Gedin är Sveriges bästa programledare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1139, "headline": "Konsertrecension: Greta Van Fleet gör Led Zeppelin unga igen", "summary": "Har man problem med att Greta Van Fleet låter som Led Zeppelin finns där inte mycket att hämta, men i sitt sätt att helhjärtat ta sig an en gammal tradition gör de ändå något nytt.", "article": "Det är inte kalkerat på någon särskild Led Zeppelin-låt, även om Greta Van Fleet tycks vara så förtjusta i hur ”Communication breakdown” börjar – med full gas på alla instrument och en sångare som vrålar rakt ut – att de använder det i flera av sina egna. Även om riffet från Led Zeppelins ”The rover” går igen i ”Highway tune”, versen i ”What is and what should never be” återkommer i ”Flower power” och bluesramsan ur ”Black dog” ekar i ”Safari song”. Snarare är det så att alla bandets mest fungerande låtar kunde vara något som Led Zeppelin skrev samtidigt som sina första två, tre skivor. Och de spelar dem på samma sätt, med tre ytterligt hårdjobbande instrumentalister bakom en sångare som inte har mycket djup i rösten men desto mer höjd – samt en enastående förtjusning i att bara ställa sig och falsettskrika ur djupet av sitt hjärta. Det är i år femtio år sen Led Zeppelin gav ut sitt debutalbum och tjugotvå sen de äldsta medlemmarna i Greta Van Fleet föddes. Störs man av att de låter som Led Zeppelin har man inget där att hämta, även om Josh Kiszkas pressade stämma lika ofta påminner om Geddy Lee från (tidiga) Rush eller David Surkamp från Pavlov’s Dog (och han ser mer ut som en ung Roger Daltrey). Snarare måste man se det som att de tar upp en tradition där få andra – förutom oräkneliga tributeband – har gjort just detta på länge, och förvaltar idealen så gott och helhjärtat de förmår. Utan minsta antydan till den ironiska camp som förgiftar ett band som The Darkness, men däremot en spelglädje som verkar så sprudlande att man associerar till oskuld snarare än dekadens. Det är faktiskt både attraktivt och ganska sällsynt. Under alla omständigheter har bandet blivit ett fenomen på mycket kort tid. Två ep kom i fjol, debutalbumet förrförra veckan. Och konserten på Berns flyttades snabbt till tre gånger så stora Annexet, som även det såldes ut på ett ögonblick. Att där finns en kalvighet i uttrycket är ur det perspektivet knappast förvånande, snarare en del av attraktionen. Detta är urgammal rockmusik pånyttfödd med ungdomens temperament, därför en helt annan sak än om originalfarbröderna skulle göra ett nytt försök. Och att man så skamlöst lånar från just Led Zeppelin är passande, eftersom knappast något band i rockhistorien själva har anklagats för att ha stulit lika mycket. Men när Greta Van Fleet gör kvällens gamla bluescover, i form av Howlin' Wolfs ”Evil”, hämtar de den från samtida Cactus i stället. Vilket inte hindrar att den låter allra mest originaltroget Led Zeppelin av alla. Så där kan man hålla på. Livslängden kommer att visa sig vartefter, men den energi Greta Van Fleet har just nu är faktiskt något man inte kan buteljera och korka upp någon annan gång. Och Jake Kiszkas sätt att spela jättelånga gitarrsolon som i första hand driver på låtarna och föser dem framåt är faktiskt något helt annat – och mindre komplicerat – än vad Jimmy Page gjorde, hur lika de än låter. Att återuppliva idén med ett trumsolo som själva kulmen på en konsert är däremot bara dumt. Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Neko Case framstår som ett Calexico med mer karisma. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1143, "headline": "Språkkrönika: Hur skulle en våldtäkt kunna vara något annat än oaktsam?", "summary": "SPRÅKKRÖNIKA. Somliga har höjt på ögonbrynen efter att en man nyligen dömdes för oaktsam våldtäkt. Hur skulle en våldtäkt kunna vara något annat än oaktsam? Motsatsen – en aktsam våldtäkt – är ju otänkbar.", "article": "En 34-årig man dömdes nyligen till ett års fängelse för oaktsam våldtäkt. Det är första gången som någon fälls för just detta brott. Domen är en konsekvens av den samtyckeslag som trädde i kraft i somras. Då infördes två nya brott: oaktsam våldtäkt och oaktsamt sexuellt övergrepp. Sedan domen föll har somliga höjt på ögonbrynen inför oaktsam våldtäkt. Hur skulle en våldtäkt kunna vara något annat än oaktsam? Motsatsen – en aktsam våldtäkt – är ju otänkbar. Ur ett juridiskt perspektiv är det inga konstigheter med användningen av oaktsam. Stockholms tingsrätt skriver i domen att mannen hade insett att kvinnan kanske inte ville ha sex med honom. Ändå valde han att fortsätta. Eftersom han inte brydde sig om hennes samtycke var han medvetet oaktsam. Oaktsamhet är ett tydligt definierat begrepp inom juridiken. Ett brott kan begås oaktsamt eller uppsåtligen. Den som är oaktsam struntar i riskerna av ett visst beteende. Den som är uppsåtlig är däremot medveten om konsekvenserna av en viss handling. I det här fallet ansåg inte tingsrätten att mannens avsikt hade varit att våldta kvinnan. Han hade därför inget uppsåt. I svenskan kan motsatsord bildas genom negationsprefix, som o- i oaktsam, il- i illegal och des- i desarmera. Och det är våra förväntningar på sådana motsatspar som gör att det blir underligt just när det gäller oaktsam våldtäkt. Det som är oaktsamt har en motsats i aktsamt. De är motsatsord bildade enligt ett bekant mönster. Juridiken är dock bara intresserad av det som är oaktsamt. Den bekymrar sig inte om det som är aktsamt eftersom det inte är brottsligt. En oaktsam våldtäkt är därför inte motsatsen till en aktsam våldtäkt. En våldtäkt innebär i sig ett tvång som utesluter aktsamhet. Det är inte konstigt att studsa till inför tanken på en aktsam våldtäkt. I språket kan vi konstruera motsatspar som saknar motsvarighet i verkligheten. En odemokratisk diktator innebär inte att det också kan finnas en demokratisk diktator. Lika lite som en våldtäkt kan vara aktsam kan en diktator vara demokratisk. Vi kan skapa sådana fraser – men de är oförenliga med de betydelser vi lägger in i orden. Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen. anders@spraktidningen.se 2 frågor om språket Särskrivning gäller till slut Jag är i normala fall ingen vän av särskrivningar. Men på sistone har jag läst hopskrivningar som känns väldigt konstiga, exempelvis ordet tillslut. Det avser då inte att man tillsluter något, utan att något till exempel ordnade sig tillslut. Är sådana hopskrivningar verkligen okej? Kerstin Svar: Den hopskrivning som du tar upp blir vanligare, men vi rekommenderar att man skriver isär: till slut. Det är ju tydligt att det är en skillnad i uttal mellan tillslut som i tillslut påsen och till slut som i det ordnade sig till slut. Det  finns andra ordförbindelser där hopskrivning är etablerat numera, även om de ursprungligen skrevs isär, till exempel idag i stället för i dag. Det är möjligt att till slut också kommer att skrivas ihop i framtiden, men vi är inte riktigt där än. Sofia Tingsell Olika perspektiv på underkänd I Dagens Nyheter läste jag texten: ”Så ska färre kugga på körproven [...] Alltför många kuggar flera gånger.” Jag har alltid trott att det är de som underkänner som kuggar på körproven. Vilket alternativ är det rätta? Kerstin Svar: Svenska Akademiens ordlista och Svensk ordbok anger endast betydelsen ”underkänna” för kugga. Enligt den betydelsen kommer den som misslyckas på ett körprov alltså att kuggas. Detta är också den vanligaste formen i tidningstext. I bloggtext är dock betydelsen ”bli underkänd” vanligast. Den betydelsen förekommer inte sällan även i tidningstext, så båda varianter får sägas vara brukliga. Eftersom ordet oftast används ur den underkändas och inte den underkännandes perspektiv, är det inte så konstigt att det gått från passiv till aktiv form i bruket. Den användningen uppmärksammas i definitionen i Bonniers ordbok, från 2010: ”(Även) bli underkänd, ’köra’; jag kuggade på provet.” Båda formerna är alltså fullt brukliga, och ingendera lär missförstås i sitt sammanhang. Ola Karlsson Veckans språkfrågor publiceras i samarbete med Språktidningen och Språkrådet. Vill du också ha svar på en språkfråga? Ring: Språkrådet 0200-295555, måndag, onsdag, fredag 10–12. Eller mejla: sprakfragor@sprakradet.se Läs fler frågor om språket ", "article_category": "culture"}
{"id": 1164, "headline": "Frostenson vägrar lämna Akademien frivilligt", "summary": "Katarina Frostenson lämnar inte Svenska Akademien frivilligt. Nu går Akademien vidare med den utredning om stadgebrott som man tidigare har hotat med. – Hon anser sig inte skyldig, utan vill ha en oberoende utredning, säger ständige sekreteraren Anders Olsson till TT.", "article": "Svenska Akademien skickade tidigare under hösten en resolution till Katarina Frostenson där man vädjade till henne att frivilligt lämna sin stol. Resolutionen lämnades länge obesvarad av Frostenson. Nu har hon meddelat att hon utsett ett juridiskt ombud som ska representera henne i kontakterna med Svenska Akademien. – Det innebär att vi kan fortsätta utredningen om misstankarna om stadgebrott. Det är väldigt skönt att vi har kommit in i en annan fas. Vi står inte och stampar på samma fläck, säger Anders Olsson och fortsätter: – Vi får ta om vårens process igen, men på ett sätt som gör det möjligt för henne att få en mer rättvis behandling. Katarina Frostenson är gift med kulturprofilen Jean-Claude Arnault som den 1 oktober dömdes till två års fängelse för våldtäkt i Stockholms tingsrätt. Fallet med Arnault blev början till krisen i Svenska Akademien – i november förra året vittnade 18 kvinnor i en artikel i Dagens Nyheter om hur de utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp av kulturprofilen. När avslöjandet gjordes tillsatte Akademien en advokatutredning om Arnaults kopplingar till ledamöterna. I den ska det bland annat ha framkommit uppgifter om att Frostenson på förhand skulle ha läckt uppgifter om vem som skulle få Nobelpriset i litteratur. Hade ni inte hoppats att hon skulle gå självmant? – Det är klart att det hade gått snabbare om hon hade gjort det. Då hade vi kommit vidare, men det är bra att hon bestämmer sig för hur hon vill ha det, det gör det också lättare för oss så att vi får ett tempo i utvecklingen. Tror du att det finns någon möjlighet att hon skulle kunna stanna kvar i Akademien? – Jag kan inte alls bedöma det. Det beror helt och hållet på hur hennes ombud ser på utredningen och hur vi möter de svårigheter som kommer upp under den här processen. Det kan komma upp nya frågor om vittnen, vittnesmål och allt möjligt som vi inte har klart för oss i dagsläget., svarar Anders Olsson. – Men det viktiga är att Katarina själv får komma till tals, det har hon inte gjort tidigare. Det var den stora bristen i våras, att hon inte ville vara med i den utredningen. Anders Olsson vet inte exakt hur lång tid utredningen kan ta, men gör bedömningen att det kan röra sig om ett par månader. Katarina Frostenson har inte hört av sig personligen till Svenska Akademien utan meddelar sig via sitt juridiska ombud. Läs mer: Nya vittnen hörs i målet mot Kulturprofilen ", "article_category": "culture"}
{"id": 1180, "headline": "Ny rapport: Högerextremister lyckades inte påverka svenska valet", "summary": "Svenska högerextremister misslyckades med sina försök att direkt påverka riksdagsvalet. Däremot har utländska högerextrema nätverk och Kremlsponsrade medier försökt sprida en negativ bild av Sverige. Det är slutsatserna i en MSB-finansierad forskningsstudie om internationella påverkansförsök under valet.", "article": "– Vi ville ha en yttre granskning huruvida det svenska valet blev påverkat av främmande makt, som ett komplement till vår egen analys. Forskarna, som tidigare också studerat valet i Tyskland, kom fram till att det inte skett någon större påverkan från främmande makt, säger Mikael Tofvesson, operativ chef för arbetet med valet 2018 på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). – Däremot har de sett något annat, som egentligen ligger utanför vårt område, att politiska rörelser och entiteter bedriver påverkanskampanjer mot Sverigebilden. Det är något man behöver titta mer på framöver. I studien, som genomförts av ett forskarlag från Institute for strategic dialogue och London School of economics, har forskarna granskat valpåverkan som bedrivits via sociala medier-plattformar. Forskarna radar upp sex huvudsakliga slutsatser från undersökningen. En är att utländska aktörer inom extremhögern och statligt sponsrade ryska medier försökt att smutskasta Sverige och påverka landets rykte på den internationella arenan. Inför valet har också försök till påverkanskampanjer diskuterats på internetforum, samtidigt som det spreds möjliga strategier för att försöka stärka högerpopulistiska eller högerextrema partier. Forskarlaget har över lag inte sett några tecken på att de diskuterade strategierna för att påverka valet fått någon reell effekt. Man menar dock att spridningen av desinformation varit intensiv: i exempelvis de Kremlstödda ryska medierna RT och Sputnik publicerades 520 alster om Sverige, eller där Sverige nämndes, mellan den 16 juli och dagen före valet, den 8 september. Rapporterna handlade inte sällan om att belysa en kritik av Sveriges migrationspolitik eller att beskriva det som ett land i förfall. – Sverige är ett av de viktigaste narrativen rörelsen har. Sverige målas upp som en socialdemokratisk stat, en vit etnostat, som fallit. Vi pratar här inte om det riktiga Sverige, utan om Sverige som idé. Jag har aldrig varit med om att en sådan skillnad mellan hur ett land framställs och hur det faktiskt ser ut, säger Peter Pomerantsev, vid Institute of global affairs vid London School of economics, och en av studiens författare, till DN. Studien beskriver dock den svenska extremhögern som relativt isolerad från liknande rörelser i exempelvis USA och Storbritannien samt att den ofta hänvisas till högerpopulistiska webbsidor för spridning av information. Öppet pro-ryska åsikter spreds i princip exklusivt av små nischade bloggar utan en bredare publik. – Det var någonting som vi reagerade på. Framför allt tror jag att det handlar om att alt-right-rörelsen inte såg det svenska valet som särskilt i sig. Valet var däremot viktigt för att berätta en historia om liberalismens fall. Vi såg mycket material om Sverige, men det såg inte ut att vara en del av en kampanj för att påverka valet, säger Peter Pomerantsev. Forskarna påpekar att aktiviteten i informationskampanjerna ökade när det kom till frågan om påstått valfusk. Bilden att riksdagsvalet var riggat spreds delvis den sista veckan före valet, men framför allt dagarna därpå. Mellan den 2 och 28 september använde Twitteranvändare olika formuleringar på temat ”valfusk” vid fler än 42.000 tillfällen. Även utländska högerextrema aktörer spred historier om ett riggat val. Rapportförfattarna presenterar flera rekommendationer inför framtiden, bland annat eftersom man trots allt ser en ökad spridning av desinformation – framför allt från högerextrema rörelser men även från nya aktörer som nationalistiska och populistiska medier i Polen, samt från islamistiska rörelser. Bland rekommendationerna ingår att konsekvent observera smutskastningen som sprids om Sverige, att utöka samarbetet med expertorganisationer och att prioritera utbildning i något man kallar ”digitalt medborgarskap” för såväl den unga som till den äldre delen av befolkningen. Läs mer: Ryska medier ska visa Kremls bild av Sverige Läs mer: Högerextremister i nätforum försöker påverka svenska valet ", "article_category": "culture"}
{"id": 1191, "headline": "9 x ljudböcker: Lyssna på klassikerna", "summary": "Det är inte bara barn som har svårt med stora textmassor, utan även vuxna. Lyssna på klassikerna i stället: då går det lättare. DN:s Lotta Olsson tipsar om klassiker som ljudböcker.", "article": "Det finns poänger med att lyssna på klassikerna i stället för att läsa dem: det är mycket lättare att klara av det gammalmodiga språket. Vi som sysslar med barnlitteratur har pratat om det problemet länge när det gäller barn och läsning, eftersom barn i dag har svårt att trassla sig igenom ett gammalmodigt språk. Jag misstänker att det gäller vuxna också, vi har vant oss vid nutidssvenskan och tycker ofta att text från äldre tider är svårgenomtränglig. Det går för långsamt att läsa. Det är synd! Det finns så många klassiker som är ständigt aktuella. Engelsmännen har ju förstånd nog att göra nyfilmatiseringar och tv-serier så att alla ska ha koll på både Shakespeare och Dickens. Varför gör inte Sverige mer sånt, i alla fall med Selma Lagerlöf? Hon har ju allt! Dagens Netflixtittare skulle älska henne. Hur som helst kan man lyssna på många klassiker. Särbon lyssnade på första delen av Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” i ljudboksform (varpå han plötsligt skrev extremt långa sms, man blir lätt påverkad av böcker) i Krister Henrikssons inläsning, en bok som är betydligt mer svårläst på papper. Att lyssna ger en helt annan upplevelse, upptäcker jag. Jag har alltid läst ”Svindlande höjder” med en lätt androgyn ton, inser jag när jag hör Lockwoods berättelse med Johan Rabaeus. Sen fortsätter det med Ellen Deans berättelse i boken, och då är det plötsligt Katarina Ewerlöf som läser. Fiffigt! Och nog blir det lite radioteater av det. Fast det är bara i början man behöver radioteaterkänslan; sedan glömmer man rösterna för själva historien. Blir man riktigt fångad kan man åtminstone i den här boken slå över till e-boksläge och läsa en stund, för det går fortare. Det är en bra kombination, och jag kommer allt oftare på mig själv med att växla mellan lägena beroende på vad som är praktiskt just då. En del böcker förkortas när de arbetas om till ljudböcker, och det är störande även om det är begripligt, precis som alla klassiker som har omarbetats till Sagas Illustrerade Klassiker och vad allt det har varit. Hur många har läst hela ”Gullivers resor”? Men man borde kunna välja även där. Ibland vill man faktiskt ha alltsammans. 9 KLASSIKER SOM LJUDBÖCKER Människors maktspel i en liten svensk stad Hjalmar Bergman: ”Markurells i Wadköping” Uppläsare: Pelle Hanaeus, Adelphi Audio Hjalmar Bergman är oslagbar, rolig och elak när han berättar om uppkomlingen Markurell, vars son ska ta studenten. Varför finns det inte såna här författare nuförtiden? Hjalmar Bergman är oslagbar när det gäller att beskriva sin egen samtid, hela den lilla staden Wadköpings hierarkiska system med alla dess märkliga inslag. ”Markurells i Wadköping”, från 1919, är en av hans allra bästa romaner (men läs också ”Farmor och Vår Herre” och ”Clownen Jac”), skickligt konstruerad från första till sista sidan. Hela handlingen utspelar sig under en och samma dag, den 6 juni 1913, när Markurells son ska upp i studentexamen. Själv är Markurell en uppkomling, tolererad men knappast riktigt accepterad i Wadköping. Och sonen är inte så begåvad. Det här utspelar sig ju på den tiden när studentexamen lika gärna kunde sluta i katastrof, man kunde bli kuggad. Det var en tid när ytterst få lyckades, och studentexamen var inledningen på en klassresa. Men Markurell har funderat ut hur han ska lösa problemet med sonens examen, förstås. Det finns en exakthet hos Hjalmar Bergman som ingen annan har: han kan vara lika pricksäkert elak som August Strindberg, men grundtonen är sorgsnare och med större förståelse för människorna. Han berättar om sin samtid, men han bygger upp det som en klassisk grekisk tragedi och lyckas tryffera ”Markurells i Wadköping” med en rad små, intensiva scener som bygger upp stämningen och blottlägger maktspelet mellan människorna. Som i den otäcka historien om hur två pojkar, varav den ena är en Markurell, lägger ut en planka från kyrktornets topp för att kunna klättra ut på taket och ta kajungar. En håller i, den andra klättrar. Det finns tre kajungar i boet. Hur många får jag? frågar han som håller i plankan. Det är ju jag som tar alla riskerna, säger han på plankan, jag borde få flest! Men det är jag som håller i plankan, säger han som står innanför. Och så släpper han.  Emily Brontë: ”Svindlande höjder” Översättning: Birgit Edlund, uppläsare: Johan Rabaeus och Katarina Ewerlöf, Svenska Ljud Classica En av de största romanerna, från 1847. Mr Earnshaw kommer hem en kväll med en pojke som han har plockat med sig, som om det vore en valp. Pojken, Heathcliff, växer upp med Earnshaws dotter Catherine, och sen handlar allt om kärlek, förtvivlan och hemska klasskillnader som gör att ingen får den de älskar. Karin Boye: ”Kallocain” Uppläsare: Leif Pagrotsky, Storyside Vad i hela världen, har gamle ministern Leif Pagrotsky läst in Karin Boyes framtidsskildring från 1940? Konstigt. Men hans skrovliga, lätt oroliga röst är perfekt när Leo Kall berättar om sitt medel som ska få människor att berätta sitt innersta. ”Kallocain” har blivit än mer relevant i dag, med ett samhälle där allt ska vara till nytta. Mark Twain: ”Huckleberry Finn” Översättning: Gustav Sandgren, uppläsare: Hans Alfredson, Svenska Ljud Classica Varning: boken från 1884 är full av n-ord, för den handlar om slaveri. En lysande roman, en rolig och spännande äventyrshistoria, och även genomtänkt om hur en trasproletärgrabb går från att se slavar som egendom till att inse att de är människor. En gammal Hans Alfredson gör en briljant inläsning, med perfekt tonträff. August Strindberg: ”Röda rummet” Uppläsare: Per Myrberg, Bonnier Audio Per Myrberg är förstås ett lyckokast, han läser vackert och med så fyllig röst att man njuter extra mycket av Strindbergs språk (och får lust att gå långa promenader i Stockholm). Unge Arvid Falk försöker hitta ett sätt att leva både sant och hederligt, utan att sälja sig till vad som helst. Osannolikt elegant miljöskildring och satir från 1879. Selma Lagerlöf: ”Körkarlen” Uppläsare: Sofie Ekström, Svenska Ljud Classica En slumsyster ligger för döden och ber att få träffa en man. Men mannen dricker med kompisar på kyrkogården, och berättar om körkarlen som hämtar den som dör klockan tolv på nyårsafton. Sofie Ekströms milda röst vaggar in lyssnaren i bedräglig trygghet, tills spökhistorien från 1912 börjar krypa längs ryggraden. Ernest Hemingway: ”Farväl till vapnen” Översättning: Louis Renner, uppläsare: Gert Lundstedt, Viatone Under första världskriget arbetar en amerikansk läkare i de italienska trupperna och blir förälskad i en brittisk sjuksköterska. Men det är krig: de skickas åt olika håll, återförenas, skiljs åt på nytt. Gert Lundstedt läser sakligt Hemingways avskalade prosa från 1929, där det som inte berättas är lika väsentligt som det som berättas. Doris Lessing: ”Den femte sanningen” Översättning: Mårten Edlund, uppläsare: Irene Lindh, Bonnier Audio Världen faller i bitar för Anna Wulf, som kämpar med sig själv, med omvärlden, politiken, kärleken och vardagslivet. Strukturen i boken är uppbruten i fyra anteckningsböcker plus ramhistorien ”Fria kvinnor”, vilket gör boken från 1962 lite rörig som ljudbok, men samtidigt så fragmentarisk som Doris Lessing ville. Edgar Allan Poe: ”Hemlighetsfulla och fantastiska historier” Översättning: Tom Wilson, uppläsare: Gert Lundstedt, Saga Egmont Det finns ingen som kan skriva bättre skräck än 1800-talsförfattaren Edgar Allan Poe, och den här samlingen innehåller klassiska pärlor som ”Amontilladovinet”, ”Fakta i fallet mr Valdemar” och ”Morden på Rue Morgue”. Gert Lundstedt läser neutralt vilket gör det ännu läskigare. Läs fler boktips från Lotta Olsson ", "article_category": "culture"}
{"id": 1195, "headline": "Theresa Traore Dahlberg får Beckers konstnärsstipendium", "summary": "Theresa Traore Dahlberg får Beckers konstnärsstipendium. Prissumman är på 200.000 kronor.", "article": "Filmaren och konstnären Theresa Traore Dahlberg får Beckers konstnärsstipendium, och i juryns motivering står bland annat att hon ”med stor respekt skapar en nyanserad bild av enskilda människor med olika bakgrund” och att hon ”skapar en laddning i utställningsrummet i både fysisk och historisk mening”. Stipendiet delas ut för 32:a året i rad och prissumman är på 200.000 kronor. I stipendiet ingår också en separatutställning som organiseras i samarbete med Färgfabriken i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1208, "headline": "Bokrecension: John Ajvide Lindqvist om att skriva med gråt, svett och spyor", "summary": "John Ajvide Lindqvist berättar i sin nya bok om hur han gör när han skriver: hur han svettas, gråter och slänger det mesta han hittar på. Och sen blir det lite bra också! ”Då mår man”, konstaterar han.", "article": "SKRIVBOK John Ajvide Lindqvist ”Misslyckas igen misslyckas bättre – anteckningar om skräck och skrivande” Med illustrationer av Love Antell Ordfront, 399 sidor Många begåvade författare har publicerat skrivarhandböcker, fullproppade med goda råd. Mest känd är Stephen Kings ”Att skriva - en hantverkares memoarer”, som nyöversattes förra året av Ola Larsmo. Där finns många bra tips, men man blir ju galen på att Stephen King har fel. Författarskap är inte alls bara hantverk! Det finns författare som skriver enligt alla konstens regler men ändå aldrig får texten att lyfta, och det finns författare som gör allt fel men ändå åstadkommer mästerverk. Om det bara handlade om hantverk skulle det skrivas långt fler (och bättre) succéböcker. Det där muttrar jag rätt mycket åt John Ajvide Lindqvist när jag läser hans anspråkslösa men fylliga bok om skrivandets hantverk. Fast han vet ju bättre: han bara talar om hur han gör, eller åtminstone hur han tror att han gör (jag är inte säker på att det är samma sak). I allt väsentligt är boken en återgivning av hans egna anteckningar. Han för en sorts dagbok vid sidan om själva skrivandet där han funderar över vad som inte fungerar, skriver ner idéer och tankar. Dessutom kommenterar han i nutid, när han läser om sina gamla tankar. Det är förstås rolig läsning, särskilt när han hittar gamla idéer som han aldrig använde, och blir arg för att han glömde bort ett bra uppslag. Läs mer: Lotta Olsson om Stephen Kings och andras skrivhandböcker Men framför allt är det en omåttligt intressant tankebok, där läsaren får följa författarprocessen i detalj. Mest fascinerande är det att se hur enormt mycket han kastar bort längs vägen, en del småsaker men också centrala scener som han älskar. Och vilket slit det är: ”Trodde att det bara var tjolahoppsan och tuta på framåt eftersom jag är så rysligt begåvad”, noterar han dystert när han skriver ”Låt den rätte komma in”, och konstaterar i stället att det bitvis kan vara ”grymt tråkigt och det värsta är att känslan av flöde och begåvning börjar upplösas vartefter dagarna går”. Så fort han har kommit en bit läser han högt för sin fru Mia, som också är författare. De brukar läsa för varandra. Och sen slänger han i värsta fall alltsammans och börjar om, för det händer att texten inte fungerar. Även om han trodde att det var jättebra medan han skrev. Läs intervju med John Ajvide Lindqvist Det är ett överraskande fysiskt arbete: han gråter och svettas när han skriver, frun går i en del fall ut och kräks när han har läst högt. Han kör fast och blir deprimerad, han tvivlar på sig själv, han tvingas ge upp ibland. Ett tag funderar jag på varför han över huvud taget fortsätter att skriva - det verkar ju hemskt att vara författare under de omständigheterna. Men då kommer de där gudabenådade tillfällena när allt flyter på, när han skriver och skriver utan att kunna hejda sig, när han tittar upp från tangentbordet och faktiskt är ganska nöjd med vad han har åstadkommit. ”Då mår man”, säger han, som en spinnande katt, eller noterar att han är ”som alltid förundrad över hur pass enkelt det är, bara man kommer igång”. Det tror jag inte alls på. Det är bara John Ajvide Lindqvist och några till som kan, på riktigt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1211, "headline": "Dagens skiva: Thom Yorke trevar sig fram i filmmusikgenren", "summary": "Thom Yorkes soundtrack till nya ”Suspiria” lyckas bara glimtvis med de instrumentala delarna – bäst är det i låtarna som får vara just låtar, skriver DN:s kritiker Mattias Dahlström.", "article": "Thom Yorkes första filmsoundtrack, till Luca Guadagninos nyversion av Dario Argentos klassiska skräckis ”Suspiria”, är väldigt tydligt just ett inledande försök i en ovan genre. Även om Radiohead blivit allt mer abstrakta och filmiska med åren märks det ändå att gruppens sångare trevar sig fram här. Tydligt influerad av Goblins briljanta soundtrack till originalfilmen vill han skapa samma suggestiva, olycksbådande och stämningsskapande kraft, men får bara glimtvis de instrumentala delarna av soundtracket att leva utan ackompanjerande bilder. Läs mer: Thom Yorke om kritiserade Israelkonserten Det är på något sätt talande att Yorkes ”Suspiria” i stället övertygar mest i de låtar som är just låtar och därmed ligger närmast Yorkes vanliga uttryck. Dubbiga ”Has ended” kan till exempel vara den bästa Massive Attack-låt Massive Attack inte har gjort sedan ”Protection”. Bästa spår: ”Has ended” Läs fler texter av Mattias Dahlström, till exempel en recension av Peter, Bjorn & Johns skiva ”Darker days” ", "article_category": "culture"}
{"id": 1218, "headline": "Nu är programledarna för Melodifestivalen klara", "summary": "Fyra programledare delar på uppdraget att leda Melodifestivalen nästa år – Marika Carlsson, Eric Saade, Kodjo Akolor och Sarah Dawn Finer.", "article": "Nu är det klart att det blir fyra personer som får dela på uppdraget att leda Sveriges största nöjesprogram i vår. Komikern Marika Carlsson, artisten Eric Saade, komikern och programledaren Kodjo Akolor och artisten Sarah Dawn Finer. Marika Carlsson berättade under presskonferensen att hon redan när hon deltog i ”Diggiloo”-turnén försökte kampanja för att få vara med – då som artist: – Jag tvingade alla i publiken att skrika ”Marika for Mello!” – och nu står jag här, sade Marika Carlsson. Den mest rutinerade schlagerprogramledaren i kvartetten är Sarah Dawn Finer. Hon har inte bara tävlat som artist två gånger, utan var också programledare för tävlingen 2012 tillsammans med Gina Dirawi och Helena Bergström. Hennes komiska rollfigur Lynda Woodruff har också dykt upp som mellanakt i många program, och hon har sjungit som mellanakt i Eurovision både 2013 och 2016. Svaret på frågan om varför hon inte tycks kunna hålla sig borta från tävlingen är enkelt: – Publiken! Jag tror att det är som ”Solsidan”, varför fortsätter de? För att publiken vill ha mer. Jag har jättekul projekt i mitt liv, och gör mycket kreativa saker med min musik och turnerandet och skådespeleriet. Men ska man vara programledare i Sverige så är det här Sveriges största nöjesprogram, säger Sarah Dawn Finer. Vad ser du mest fram emot? – Att det är slut, haha! Det är det mest ansträngande man kan göra på många sätt och vis. Jag är väldigt perfektionistisk och jag ger hela min själ och hela mitt hjärta, säger Sarah Dawn Finer. Eric Saade har i sin tur tävlat tre gånger i Melodifestivalen, och vunnit en gång med ”Popular” 2011. – Det känns naturligt att få leda ett program som handlar om musik. Ett program som jag dessutom startade min karriär i, även om det var ett tag sen, säger Eric Saade. Vilken blir din roll i kvartetten? – Vi är ju väldigt olika allihop. Jag och Sarah kommer från musiken medan Kodjo och Marika kommer från standup-scenen. När vi väver ihop oss så känns det som att det kan bli en ”clash” som är väldigt skön, säger Eric Saade. Kodjo Akolor, till vardags komiker och programledare för ”Morgonpasset” i P3, berättar att hans relation till tävlingen främst kommer från hans mamma: – Hon har följt det här sen hon kommit till Sverige och brinner för programmet. För henne var det en: ”äntligen har du levererat!”, sade Kodjo Akolor. Var det mammas kärlek till showen som fick dig att tacka ja? – Absolut. Vad gör man inte för sin mamma? Jag skulle självklart tackat ja utan hennes påverkan, men det här programmet betyder oerhört mycket för henne så det känns jävligt fett att kunna ge henne att jag gör det här, säger Kodjo Akolor. Enligt Melodifestivalens exekutiva producent och schlagerveteran Christer Björkman har man försökt hitta en bra mix bland programledarna. – Tonen kommer att utgå från hur de här fyra interagerar med varandra, säger Christer Björkman. – Vi ser dem väldigt mycket som en bångstyrig syskonskara. Det har utkristalliserat sig väldigt tidigt och väldigt tydligt vilka roller de har: Sarah är storasystern som har rutinen och kan det här. Sen har vi två ganska bångstyriga småbröder, Kodjo och Eric. Sen så har vi då Marika som på något märkligt sätt inte är storasyster, trots att hon är äldst, säger Christer Björkman. Marika Carlsson säger att hon – naturligtvis, eftersom hon är komiker – vill bidra med humor. – Och värme, glädje och genuinitet. Det är ett väldigt utsatt jobb, hur förbereder ni er för det? – Det är därför jag gillar att vi är just fyra – att man inte står ensam i det här maskineriet. Jag ser det mer som smörgåsbord, det finns någonting för alla, säger Marika Carlsson. – Jag personligen känner inget behov att göra ett program som alla älskar. Det är omöjligt. Hellre något som alla antingen tycker är superbra eller superdåligt än att vi hamnar i någon form av mellanskikt, säger Kodjo Akolor. 2018 var det David Lindgren som programledde tävlingen med hjälp av Fab Freddie som sidekick. Benjamin Ingrosso vann tävlingen och slutade senare på sjunde plats i Eurovision song contest. Vilka artister och låtar som tävlar 2019 kommer att presenteras på en presskonferens senare under hösten. Melodifestivalen 2019. Melodifestivalen drar igång den 2 februari med den första deltävlingen i Göteborg. Därefter väntar deltävlingar i Malmö, Leksand och Lidköping, Andra chansen i Nyköping och final i Friends arena i Solna den 9 mars. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1224, "headline": "Tv-serierecension: ”The Romanoffs” – ett originellt släktkalas av ”Mad men”-skaparen", "summary": "Släktarv och identitet står i centrum för Matt Weiners “The Romanoffs” som kretsar kring fiktiva ättlingar till den ryska tsarfamiljen. Ingen ny ”Mad men”, men tillräckligt originell, överraskande och underhållande för att man vill stanna på släktkalaset.", "article": "Det har sina nackdelar att ha värpt fram ett av tv-historiens mest värdefulla Fabergéägg. Hur går man vidare efter ett banbrytande mästerverk som “Mad men”? För Matthew Weiner handlar det uppenbarligen om att helt bryta med arvet. Även om nya serien återvinner \"Mad men\"-skådespelare och kretsar kring identitetskrisande och privilegierade vita rollfigurer i fritt fall, så valde han att göra det på ett helt annorlunda sätt. “The Romanoffs” är en brokig antologiserie i åtta fristående avsnitt i långfilmsformat som alla kretsar kring fiktiva rollfigurer som är (eller påstår sig vara) ättlingar till huset Romanov – tsarfamiljen som avrättades av bolsjevikerna 1918 under den ryska revolutionen. Grundpremissen är smått briljant även om serien varken har några anspråk på att vara något ”Vem tror du att du är?”-program eller att psykoanalysera den ryska själen. Att Weiners fiktiva Rysslandsutredning råkar sammanfalla med Robert Muellers pågående efterforskningar kring Trumps ryska kopplingar får nog betraktas som en ren slump. Däremot fungerar det ryska inslagen som en spännande och exotisk plattform för att utforska identitet, familjerötter och arv i en alltmer rotlös värld – där till och med sanningsbegreppet är i upplösning. Läs mer: Bokrecension: Träffsäker romandebut av Matthew Weiner I de blodigt, stiliserade förtexterna skjuts den vitklädda tsarfamiljen ihjäl – ett slags urscen som hemsöker seriens ättlingar som ett spöke från det förflutna. Första avsnittet kretsar kring ett Romanoff-exemplar som krampaktig kramar det gamla släktträdet. Marthe Keller spelar en barnlös, bångstyrig och bigott aristokrat som drömmer om att blodslinjen ska leva vidare i hennes burgna Parisvåning. En lägenhet som på 1700-talet sägs ha tillhört ättlingen Paul I av Ryssland som gillade adressen “eftersom han sa att han kunde höra giljotinen”. I fyra år har hennes timide brorson (Aaron Eckhart) och hans bitchiga flickvän svassat kring den hypokondriske, ständigt döende fastern i hopp om att få ärva den imposanta våningen. Utan att avslöja handlingen, ställs allting på sin spets när det dyker upp slöjklädd hemhjälp i våningen. Den gamla damen kallar Hajar (Inès Melab) för “terrorist” och förklarar för sina vänner att “Frankrike är inget bröst med så mycket mjölk att hon kan amma världen”. Den arroganta högernationalisten tinar sakta upp i mötet med den tåliga och betydligt mer sofistikerade hemhjälpen som tar förolämpningarna med ett milt överseende. Utan att spoliera handlingen så väver Weiner ihop trådarna som handlar om klass, kön och hudfärg. I det andra avsnittet, spelar Corey Stoll en frustrerad och identitetsförvirrad konsult som går i parterapi. Romanoff-ättlingen utsätter sitt äktenskap för tidernas stresstest när han medvetet skolkar från parets romantiska kryssningshelg som också innefattar ett konvent för familjen Romanov. Hustrun får en grundlektion i russofili som bland annat innefattar vodka, sabrering, kosackdans och en iscensättning av Rasputins intrång i Tsarfamiljen utförd av småväxta. På ett föredrag för Romanovättlingar förklarar en författare (spelad av John Slattery från “Mad men”) också släktdragen: “Detta är ert arv – en kombination av det grandiosa och det vettskrämda”. Något som skulle kunna appliceras direkt på Isabelle Hupperts excentriska och galna demonregissör Jacqueline som i seriens tredje avsnitt påstår att hon filmar sin släkthistoria. Christina Hendricks (Joan i “Mad men”) spelar en Los Angeles-aktris som flygs till Österrike för att ersätta en olycksdrabbad kollega i rollen som den sista Tsarinnan Alexandra Feodorovna i en miniserie om Romanov-familjens fall. Detta blir upptakten till en konfrontation mellan skådespelare och regissör som ytterst handlar om ett slag om verkligheten i ett hybrid av absurd Hollywoodsatir, Bunuelsk surrealism och övernaturlig skräckfilm. “The Romanoffs” har fått blandad kritik och beskyllts för att vara “elegant men frustrerande” och “mer yta än substans”. Serien har också väckt irritation i släkten. Nyligen lät Maria Vladimirovna, storhertiginna av Ryssland (barnbarnsbarn till tsar Alexander II) skicka ut ett pressmeddelande där hon ”håller med den allmänna konsensus som finns bland tv-kritikerna” och citerade för säkerhets skull också recensionssajten Rotten tomatoes (!). “The Romanoffs” är ingen ny “Mad men”. Bitvis är den ojämn, har sina svackor och famlar efter sin identitet - helt i linje med Weiners egen programförklaring om att serien ställer frågan “Vem är jag?”. Men det faktum är att han lämnat trygghetszonen och söker en ny identitet som historieberättare är också en del av seriens lekfullt diskreta charm. Om man bortser från teknikparanojan och de mest dystopiska dragen så finns det också ett skruvade drag som påminner om Charlie Brookers ”Black mirror” och dess inspirationskälla ”Tales of the unexpected”. Hursomhelst är “Romanoffs” tillräckligt överraskande, originell och underhållande för att man ska vilja stanna kvar på släktkalaset ända tills Weiner bryter taffeln. Läs fler tv-recensioner här. Tv-serie ”Romanoffs” (avsnitt 1-3) (Amazon prime video) Serieskapare: Matt Weiner Med: Diane Lane, Isabelle Huppert, Christina Hendricks, Aaron Eckhart, Corey Stoll, John Slattery, Amanda Peet, Jack Huston, Kathryn Hahn, Noah Wyle, Paul Reiser m fl. Nya avsnitt av läggs ut på fredagar på Amazon Prime video. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1228, "headline": "”Inte roligt om jag inte får pilla på sårskorpor”", "summary": "Sexuellt våld, maktrelationer och tystnadskultur. Isabella Eklöfs långfilmsdebut ”Holiday” har skapat debatt långt före den svenska biopremiären nästa vecka. Flera danska kritiker har kallat våldtäktsscen för ”den obehagligaste scenen i dansk filmhistoria”.", "article": "Sascha landar på den turkiska badorten med sin babyblå resväska för att semestra med pojkvännen och hans kompisar. Tillsammans hyr de en vacker villa med inbjudande pool som vätter mot det azurfärgade havet. Bakom den glassiga fasaden döljer det sig dock en kriminell värld där hotet om våld ständigt är närvarande. Ett våld som inte ens den förbindliga Sascha kommer undan. Regissören Isabella Eklöfs långfilmsdebut ”Holiday\" hade premiär tidigare i år på Sundance, mitt under den mest intensiva metoo-debatten, och filmens högaktuella tema om maktförhållanden och sexuellt våld har gjort den lika omdebatterad som svårdistribuerad. – Jag tror att metoo var en av anledningarna till att vi över huvud taget fick visa den på festivalen. Det var tydligt att den blev så katharsisk för att det var den första filmen som tog upp de här frågorna efter metoo. Sedan har det tagit ett bra tag att få den distribuerad. Jag antar att många känt att risken att folk ska tycka att den är för obehaglig varit för stor. Svenska Isabella Eklöf har bott och arbetat i Danmark de senaste elva åren och det var under tiden på den danska filmskolan hon lärde känna Ali Abbasi som regisserat det Cannes-prisade svenska Oscarsbidraget ”Gräns” som hon varit med och skrivit manus till. På frågan om skillnaderna mellan det svenska och danska filmklimatet skräder hon inte orden. – Jag älskade verkligen filmskolan, där hittade jag äntligen min flock men i övrigt är alla fördomar sanna. Svenskar tycker att danskar är vårdslösa, rasistiska och sexistiska vilket är helt korrekt och danskar tycker svenskar är hämmade och har en pinne i röven vilket också är sant. Sedan förväntar sig danskar hela tiden att jag ska vara någon slags superfeminist. Är du inte det då? – Jo, men samtidigt är jag inte så himla tänd på idén om intersektionalitet och att jag inte får göra en film om en svart man i Senegal. Jag tycker nog att alla skall kunna göra film om allt och alla. När Isabella Eklöf läste danskan Johanne Algrens (som varit med och skrivit manus till ”Holiday”) självbiografisk bok ”Louis liv” kände hon stark igenkänning i beskrivningen av den märkliga acceptans som finns kring övergrepp och att kvinnor förväntas hålla tyst och gå vidare som om ingenting har hänt. Filmen innehåller bland annat en våldtäkt som flera danska kritiker utsett till den obehagligaste scenen i dansk filmhistoria. Saschas pojkvän Michael förgriper sig på henne mitt på golvet i ett hus fullt av folk. Vid ett tillfälle är någon på väg ner för trappan för att sedan gå utan att ingripa. – Scenen uppfattas som så våldsam för att den innehåller en erigerad kuk och visar en typ av intimitet som vi inte är vana vid att se men som jag tycker det är viktig att visa så som det verkligen ser ut. Att Sascha stannar kvar hos sin förövare gör att filmen sätter fingret på en av de frågor som kommit upp i samband med metoo. – En del av kritiken mot filmen har handlat om att Sascha är så passiv. Samtidigt tycker jag att den typen av förväntningar på att alla kvinnliga karaktärer ska vara starka, uppbyggliga och handla moraliskt har blivit bättre tack vare metoo. Det finns en ökad förståelse för att man kan vara svag som människa och ta dåliga beslut. Sascha söker ytterst efter en familj. I filmen är huset fullt av röster och varje morgon vaknar de och äter ägg och bacon tillsammans. Även om gemenskapen har ett högt pris så har hon ju faktiskt också hittat sin flock. I och med metoo har även frågan om hur man spelar in sexscener kommit upp. Det brittiska skådespelarfacket har till exempel tagit fram etiska riktlinjer för att de inblandade ska kunna känna sig trygga. Isabella Eklöf var väldigt noggrann med att förbereda skådespelarna inför vad som skulle hända i scenen. – I manuset är den väldigt detaljerat skriven och utifrån det skapade vi en slags koreografi. Dessutom hade jag och Victoria Carmen Sonne (Sascha ) en extremt fin och öppen kommunikation så att hon skulle känna att det var okej att säga till om något inte kändes bra. Scenen visar simulerat sex, det är ingen riktig kuk, så det hela blev ju också en rätt teknisk scen med en massa folk runtomkring som skulle fixa med saker, säger hon – Men jag glömde faktiskt Lai Yde ( som spelar Michael) lite. När han skulle ta på sig penisattrappen fanns det inget rum avsatt för det vilket gjorde honom störd. Jag tror att vi ibland underskattar vad det innebär för en man att spela förövare. En manlig skådespelare hade ju redan hoppat av när Lai bestämde sig för att ta rollen. Känner du att det blivit alldeles för mycket fokus på just den här scenen? Isabella Eklöf skrattar till. – Nä, det är helt okej. Jag hade nog inte förväntat mig att jag skulle få prata om min syn på kapitalismen. För mig är det här framför allt en samhällskritisk film om dansk underklass där gangstervärlden bara är liberal ekonomi utan regler. Gemensamt för både ”Gräns” och ”Holiday” är karaktärernas känsla av utanförskap och skildringen av det lite skeva i tillvaron. – Jag tycker inte det är så roligt om jag inte får pilla på sårskorpor. Jag har asperger och det stör mig när saker korrigeras. Det är som att vissa människor inte får finnas och att vi liksom bara ska låtsas som att alla mår bra. ”Holiday” gör ett starkt visuellt intryck. Kontrasten mellan de aptitliga miljöerna och det underliggande mörkret för tankarna till andra oregerliga filmare som Ulrich Seidl och Catherine Breillat. – När Seidl gjorde sin Paradis-triologi drog han till färgerna rejält och eftersom han är min idol så har jag kopierat honom. Sedan tillhör jag de tjugofem procent av alla kvinnor som har så kallat fyrfärgseende, det vill säga att man uppfattar fler nyanser. Isabella Eklöf avslutar meningen med att forma ett segertecken med handen. Det låter lite som en superkraft. Hur märks det i dina filmer? – I just den här filmen är färgerna mycket kallare än vad de brukar vara när man filmar i Turkiet. Den borde vara gul men istället har vi dragit den åt det blåa hållet så att den liknar en reklamfilm. När det blivit dags att fotografera Isabella Eklöf i Gamla stans gränder, som vid det laget badar i honungsgul eftermiddagssol, springer vi av en slump in i en annan av hennes stora förebilder, stillbildsfotografen Anders Petersen. Han var en av hennes gästlärare på Filmhögskolan i Göteborg (numera Akademi Valand) och en viktig pusselbit för att förstå vad som är kärnan i Isabella Eklöfs filmskapande. – Det han lärde mig är grunden i allt jag gör som handlar om att, utan att döma, se människan och fånga henne med kameran utan att exploatera henne i all hennes skröplighet. Att komma nära det skitiga och göra det vackert. Den fototradition som Petersen företräder är det jag alltid eftersträvar när jag gör film så att möta honom här är ju lite som om Gud plötsligt hade stigit ner på jorden. Isabella Eklöf utvecklar just nu flera egna projekt, bland annat har hon fått danskt manusstöd för en film som ska utspela sig på Stockholms universitet. Hon kan dock tänka sig att skriva andras manus också. – Absolut, men nu när jag får manusförfrågningar märker jag att jag allt oftare får lust att säga: Hörrni! Det finns faktiskt en bra regissör här också som mycket väl skulle kunna ta sig an hela filmen!  Isabella Eklöf Född 1978 i Östra Ryd. Regissör, manusförfattare och klippare. Vann danska “Bisballeprisen” för sitt arbete med examensfilmen från Den Danske Filmskole, ”Anteckningar från ett källarhål” (2011). Har även regisserat flera kortfilmer i Danmark. Har skrivit manus till Ali Abbasis ”Gräns” som tilldelades priset Un Certain Regard vid Filmfestivalen i Cannes 2018. Filmen är också Sveriges officiella Oscarsbidrag. Eklöfs långfilmsdebut ”Holiday” hade världspremiär på Sundance-festivalen och tävlade på filmfestivalen i Göteborg. Filmen har svensk biopremiär 2 november. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1232, "headline": "Björn Wiman: Det var Donald Trump som satte eld på stubinen", "summary": "Oavsett vem som ligger bakom attentatsförsöken mot politiker och medier i USA är de en logisk konsekvens av hur Donald Trump har klivit fram som hela den globala demokratins dynamitard, skriver Björn Wiman.", "article": "Hur långt är ett snöre? Eller en stubintråd? Fråga den demokratiska politikern Maxine Waters från Kalifornien, som har suttit i USA:s representanthus sedan 1991. Waters var en av dem som stod på adresslistan för de primitiva rörbomber som nu utreds som terrorbrott av FBI. Maxine Waters – som kallas ”Auntie Maxine” av sina politiska fans – hamnade nyligen på tidskriften Times lista över 2018 års mest inflytelserika personer och är den mest erfarna av de tolv svarta kvinnor som för närvarande finns i USA:s kongress. Hon är en outtröttlig kritiker av Donald Trump och beundrad för sin kamp för medborgerliga rättigheter och social rättvisa. Maxine Waters behövde aldrig ta emot någon bomb. Det behövde inte heller de andra adressaterna: Barack Obama, Bill och Hillary Clinton, medarbetarna på tv-kanalen CNN eller finansmannen George Soros – som alla har det gemensamt att de pekats ut som motståndare av USA:s president Donald Trump. På onsdagen efter attentatsförsöket skrev George Soros son Alexander en stram och återhållen artikel i New York Times, där han vittnade om hur attentatsförsöket mot hans far var ett resultat av medveten demonisering av politiska motståndare, både i USA och i resten av världen. George Soros, skrev sonen, växte upp i skuggan av nazistregimen i Ungern – samma Ungern där regimen nu tapetserar hans porträtt på golvet i huvudstadens spårvagnar så att folk ska trampa på hans ansikte. George Soros, skrev sonen, har varit van vid hat och antisemitism. Men något förändrades 2016, året då Donald Trump valdes till USA:s president. Dessförinnan kom hatet mot Soros uteslutande från de extremister, rasister och högernationalister som försöker underminera demokratins själva fundament. Efter valet av Donald Trump fick hatet social sanktion från högsta ort. I sina officiella uttalanden rycker nu Donald Trump ut till demokratins och anständighetens försvar. Men under sina stormöten med sina väljare säger han något helt annat. Här har hetsandet och hatmånglandet mot politiska motståndare länge varit ett bärande tema. Som innehavare av världens högsta politiska ämbete har han flyttat fram gränserna för vad som kan sägas om journalister och politiska motståndare. ”Jag skulle vilja slå honom i ansiktet”, ”Man borde ha sopat till honom”, ”En del av problemet är att folk inte vill skada varandra nuförtiden” är några av hans mest aggressiva uttalanden. Redan under ett valmöte i Mosinee på onsdagskvällen fortsatte han med sina besinningslösa attacker på medier och politiska motståndare. Oavsett vem som ligger bakom attentatsförsöken är de en logisk konsekvens av hur Donald Trump de senaste åren har klivit fram som hela den globala demokratins dynamitard. Den sprängverkan han ger upphov till omfattar inte bara USA utan når också resten av världen, även Sverige. Hur lång är en stubintråd? Ingen vet. Men vi vet att den, om den får fortsätta brinna, förr eller senare får sprängladdningen att explodera. Och att det var USA:s president som satte eld på den. Läs mer: Misstänkta bomber skickades till Clinton, Obama och CNN ", "article_category": "culture"}
{"id": 1236, "headline": "Dagens skiva: I en mindre misogyn tid hade Hillevi Öberg blivit en stjärna", "summary": "Hillevi Öberg slog alla med häpnad på spelmanstävlingen i Sundsvall 1916, nu får hon liv i Emma Ahlberg Eks teatermusik och hennes uppvisningspolskor imponerar verkligen.", "article": "Teatermusik på skiva kan lätt låta både överdrivet dramatisk och samtidigt lite gles hemma i vardagsrummet, men musiken från föreställningen om Hillevi Öberg – bonddottern från Borgsjö i Medelpad som slog alla med häpnad på spelmanstävlingen i Sundsvall 1916, studerade violin i Tyskland men återvände hemåt som änka och blev biografmusiker och kaféinnehavare i Malmfälten när seklet var ungt – är liksom gripande ändå. Emma Ahlberg Ek har byggt en skiva kring de fyra kända låtar Hillevi lämnade efter sig och komponerat en kontext åt henne. Det är välspelat, välarrangerat och bitvis påträngande sentimentalt, på ett helt okej sätt. Hillevis egna låtar är rätt avancerade uppvisningspolskor, och imponerar verkligen. I ett mindre misogynt klimat hade hon antagligen blivit en stjärna. Bästa spår: ”Polska Bb-dur” ", "article_category": "culture"}
{"id": 1244, "headline": "Inga nya ledamöter i år – Rådström inte längre aktuell", "summary": "Författaren Niklas Rådström är inte längre aktuell för stol 13 i Svenska Akademien. Ledamoten Per Wästberg säger till DN att Svenska Akademien släpper sitt erbjudande till Rådström och går vidare i sitt sökande – men det blir inget nytt inval före januari.", "article": "Nyligen bekräftade Niklas Rådström för DN att han fått en förfrågan från Svenska Akademien att bli en av den omtalade institutionens ledamöter. Rådström uppgav inte om han tackat ja eller nej, men menade att han skulle vara beredd att inträda i Akademien om rätt förutsättningar finns. – Jag ville bidra till en situation där Akademien kunde samlas och gå vidare för att lösa de allvarliga problem som överskuggat allt kring Akademien det gångna året. Möjligheterna för att det skulle kunna ske fanns i dagens läge inte. För Akademiens skull hoppas jag att en situation snart uppstår där detta kan ske, sa Rådström. Nu är han inte längre aktuell för en plats i Akademien. På måndagen sa ständige sekreteraren Anders Olsson till TT att Akademien är nöjd med de inval den gjort. Det blir inga fler i år. Ledamoten Per Wästberg bekräftar att det inte finns några planer på fler inval före tidigast i januari nästa år. Innebär detta att Niklas Rådström inte längre är aktuell för inval? – Det kan jag inte direkt svara på, men det skulle jag knappast tro. Det innebär alltså att ni nu söker vidare efter andra namn? - Ja. Ja. När DN ringer upp Niklas Rådström vill han bara kommentera frågan kortfattat. Per Wästberg har just berättat att du inte längre är aktuell för inval i Akademien. Kan du bekräfta detta? – Har Per sagt det så har han sagt det. Han vet väl bättre än jag, rimligen. Du har inte fått något besked från Akademien? – Jag har inga mer kommentarer om detta. När Svenska Akademien håller sin högtidssammankomst den 20 december intar de invalda ledamöterna för första gången, efter att ha hållit sina inträdestal, sina stolar. När Jila Mossaed, Eric M Runesson och Mats Malm är på plats finns bara en stol tom. För tillfället. Akademien har i en omröstning kommit överens om att Katarina Frostenson frivilligt bör lämna sin stol. Det har hon inte gjort än, och det är också oklart hur de tre ledamöterna Kjell Espmark, Sara Danius och Peter Englund, som i nuläget lämnat det dagliga arbetet i Akademien, ställer sig till att återvända fullt ut. – Vi tycker att vi har kommit så långt vi behöver nu under hösten. Det känns ändå som att vi har uppnått en viss stabilitet i Akademien och vi behöver inte skynda på processen. Det viktigaste är att vi gör invalen så noggrant som möjligt och att det finns en ordentlig konsensus kring valen inom Akademien, sa Anders Olsson till TT på onsdagen. Nu är frågan om detta räcker för att Nobelstiftelsen ska ge klartecken till att Svenska Akademien får utse Nobelpristagare för nästa år. Har ni efter de inval ni nu har gjort fått klartecken från Nobelstiftelsen till att det blir utdelning av Nobelpris nästa år? – Det kan jag inte svara på. Vi är fortfarande i en dialog med Nobelstiftelsen, men det räknar jag med, säger Per Wästberg. Svenska Akademien måste nu tillsammans med Nobelstiftelsen ägna sig åt Nobelkommitténs framtida sammansättning. Anders Olsson bekräftar för TT att Nobelstiftelsen har ställt krav på att externa ledamöter ska tas in i kommittén framöver. – Jag tror att alla är eniga om att vi behöver en större Nobelkommitté där det också finns plats för externa sakkunniga. Kanske också att det finns en balans, jag kan tänka mig att det är 50 procent ledamöter och 50 procent som är externa. Anders Olsson säger att det är Akademien som ska utse de externa ledamöterna. – Där har vi idéer om vilka man skulle välja ut. Det är inget problem egentligen och där finns det också en samsyn i Akademien om vilka man skulle kunna välja, säger Olsson till TT. En sannolikt svårare fråga för Anders Olsson att lösa är den om Katarina Frostensons plats i Akademien. Han har i en intervju med nyhetsbyrån Reuters tidigare sagt att om Frostenson inte frivilligt lämnar Akademien, kommer man att starta en ny utredning kring henne och beskyllningarna att hon orsakat läckor om Nobelpristagare via sin man Jean-Claude Arnault. Per Wästberg berättar för DN att Frostenson ännu inte lämnat något besked om hur hon ställer sig till ultimatumet. Har ni satt någon deadline för när hon måste svara er? – Det där måste ni fråga Anders Olsson om, säger Wästberg. DN har sökt Anders Olsson. Läs mer: Svenska Akademien behöver inte fler ledamöter utan färre, skriver Björn Wiman ", "article_category": "culture"}
{"id": 1246, "headline": "Amerikanernas favoritbok utsedd i omröstning", "summary": "Harper Lees roman ”To kill a mockingbird” har utsetts till USA:s mest älskade bok i en stor omröstning.", "article": "Det amerikanska public service-tv-bolaget PBS har anordnat en sex månader lång omröstning om vilken bok som är mest älskad i USA. Mer än 4 miljoner röster kom in, och nu är vinnaren utsedd: ”To kill a mockingbird” av Harper Lee (”Dödssynden” på svenska). Romanen kom ut 1960. På andra plats kom bokserien ”Outlander” av Diana Gabaldon och på tredje plats Harry Potter-böckerna av J K Rowling. Läs mer: Harper Lee död – blev 89 år Läs mer: Berättelsen om hur Harper Lees bortglömda manus blev bok ", "article_category": "culture"}
{"id": 1251, "headline": "Malin Ullgren: Allt jag läser om spädbarns ögon går rakt in i mig", "summary": "Jag kände redan då att det var ojämförligt, att det inte liknade något annat: en helt lugn glädje. Och nu när jag omges av vänner som snart ska föda sitt första barn eller är på väg in i klimakteriet söker sig minnet ständigt tillbaka.", "article": "Jag önskar att jag hade förstått, medan de hände, att de första timmarna med mina nyfödda barn var mitt livs ögonblick. Jag inser att jag har blivit ganska gammal när jag skriver en sådan mening. Men nu är det så, nu önskar jag att jag hade stirrat ännu djupare in i deras ögon, accepterat att jag befann mig på toppen av all möjlig lycka; så att dessa timmar hade kunnat bli ännu större och slå ut alla minnets trivialiteter. Jag kände redan då att det var ojämförligt, att det inte liknade något annat: en helt lugn glädje, jag skrattade i stället för att gråta när de precis kommit ut, eftersom hjärtat kortslöts när smärtan på en sekund byttes mot ett levande barn. Vid något tillfälle måste stunden ha tagit slut. Samtalen till närstående ringts, njutningen i att för första gången på nästan tio månader röra sig ensam, om än genom en sjukhuskorridor, ha tagit över. Jag hade nog inte mer bråttom än någon annan att inte bara amma, utan att amma till säsong efter säsong av ”Vänner” på dvd. I efterhand är det svårt att förstå varför en liten men rastlös impuls kunde komma under dessa första timmar och dagar. Det var kanske en längtan efter normalitet, efter något banalt som kunde ta udden av det ojämförliga. Hade det gått att instruera hjärnan att minnas varje sekund, att liksom suga in stunden i minnet, så att varje detalj följde med? Så att dessa ögonblick alltid framstod mycket skarpare och mer dominanta än precis allting annat. Nu, när jag egentligen inte vill ha fler barn, förmodligen skulle ha svårt att bli gravid, och står mitt emellan vänner som ska få sina första barn och vänner som är i klimakteriet, söker sig minnet ständigt tillbaka till timmarna med de nyfödda. Allt jag läser om spädbarns ögon går rätt in i mig. Som Sara Stridsbergs roman ”Kärlekens Antarktis”. Den berättas ur en mördad kvinnas perspektiv. Från dödens håll är stunderna med nyfödda barn minnen av att bottna i existensen. Kvinnan i romanen har fött två barn, men hennes missbruk har gjort, eller gjorde medan hon levde, det omöjligt för henne att leva med dem. När andra barnet föds, behåller hon sin dotter hos sig bara ett par timmar efter förlossningen, innan hon lämnas bort: ”Snart skulle ljudet av steg och röster vara överallt i rummet, men först var det bara vi två. Den sista lilla stunden är bara min och Solveigs.” Trots att våldet kvinnan utsätts för är så grovt och vidrigt, är det hennes bilder av den oförstörda närheten med de nya små som ger mig en så intensiv känsla av förlust. Kanske saknar man lika mycket den man var i ögonblicket, som om man blev tillfälligt renhjärtad av barnets tillit utan värderingar. ”Kärlekens Antarktis” handlar på så många sätt om förlusten av liv, till och med viljan att förlora allt. Då framstår även det sköraste band till små barn som en nåd. Den nåden är så kort att minnet ständigt måste kretsa kring den. Också hos någon som tänker på vikten av att bryta symbiosen, att inte klamra sig fast vid barnen, finns minnet av hur stunderna med ett nyfött barn pågår i annan tideräkning. I nya antologin ”Mamma hursomhelst. Berättelser om moderskap” (del av ett forskningsprojekt, Gidlunds förlag), skriver Aase Berg om ”den obeskrivliga förälskelsen i ett litet barn”, om hur man är ”som i ett akvarium där tidens gång förändras”. Egentligen vill Berg tala om just det som måste ske, när barnen ska bli sina egna, äta eget, gå åt sina håll, förloras ur sikte, hämtas hem igen, släppas på nytt – allt det som är föräldraskapets långa verklighet. Men bara att Berg benämner akvariet, kallar sina bebisar ”kloka djur”, gör att hon indirekt frammanar det stora: vattentiden, det ordlösa livet som varar så kort. Kanske är det för barnens skull som minnet av deras första tid inte kan byggas av betong? Så att den sentimentala mammans hågkomster inte ska stå i vägen för de människor som växer fram. Läs fler texter av Malin Ullgren ", "article_category": "culture"}
{"id": 1270, "headline": "Swedish House Mafia gör comeback: ”Största vi någonsin gjort”", "summary": "Swedish House Mafia gör comeback nästa år. Trion gör en konsert på Tele 2 arena i Stockholm den 4 maj 2019. De arbetar också på ny musik.", "article": "Swedish House Mafia splittrades 2013, och Axwell, Steve Angello och Sebastian Ingrosso gick skilda vägar. I våras återförenades de tillfälligt för en spelning i Miami, och på måndagen meddelade trion att de nu arbetar på nytt material tillsammans och gör comeback med en Stockholmskonsert i maj. – Sverige betyder extremt mycket för oss. Nu när vi kommer hem satsar vi allt på det här, det här kommer bli det största vi någonsin gjort, sade Steve Angello på en presskonferens i Stockholm på måndagen. – Vi kände att dels att vi var skyldiga våra fans att köra, och dels oss själva. Anledningen till att vi slutade var för att vi ville prova nya grejer, någonting som kändes nytt och kul. Och nu har det gått så pass lång tid att Swedish House Mafia känns nytt och kul, sade Axwell. Swedish House Mafia splittrades när de var som störst, och har senare vittnat om dålig stämning i bandet. – Under hela ”One last tour”-turnén var man mitt uppe i det. Vi hann inte reflektera över vad vi upplevde, vad det var för maskineri vi var i, sade Axwell på presskonferensen. – Det är nu man har fattat vad vi gjorde, vilken historia vi har skapat, sade Steve Angello. Bandmedlemmarna sade också att det är tack vare att de gett det ”tid att lösa sig” som trion nu kunnat återförenas. – Vi har känt varandra sedan vi var barn. Jag tror att man kan komma till en punkt i livet där man känner att saker och ting blir väldigt snurriga och frustrerande, och samtidigt så känner man sig kanske lite arg på situationen. När vi kom till beslutet att splittras så kändes det som det bästa vi kunde göra. Det var mycket runtomkring som spelade roll. Det viktigaste när vi återförenades i Miami i mars var att vi kunde hänga ihop igen som vänner först, sade Steve Angello Den stora comebackspelningen blir på Tele 2 arena i Stockholm den 4 maj nästa år. Om det blir någon större turné är ännu inte bestämt. – Vi börjar med Tele2, sedan får vi se, sade Steve Angello. Swedish House Mafia gör comeback Swedish House Mafia består av Axwell, Steve Angello och Sebastian Ingrosso. Bland deras största hits finns låtar som ”One”, ”Save the world” och ”Don’t you worry child”. Trion splittrades 2013 men återförenades tillfälligt för en konsert i Miami i våras. Nu gör Swedish House Mafia comeback. Den 4 maj 2019 spelar trion på Tele 2 arena i Stockholm. Biljetterna släpps lördag den 27 oktober. Konserten får 13-årsgräns. Läs mer: Swedish House Mafia är i studion igen ", "article_category": "culture"}
{"id": 1275, "headline": "Hilma af Klint hyllas av konstkritiker i USA", "summary": "Hilma af Klints omfattande retrospektiv på Guggenheimmuseet i New York hyllas av amerikanska konstkritiker som en epokgörande händelse. Den försenade världssuccén för af Klint tycks en gång för alla ha etablerat henne som en pionjär i den moderna konsthistorien.", "article": "Om du kliver in i Guggenheimmuseets berömda atrium på Manhattan, där Frank Lloyd Wrights vita spiralgångar leder uppåt himlen, skiner Hilma af Klints målningar nu som ett slags förhistoriska neonskyltar i springorna mellan våningsplanen. I New York har utställningen tagits emot som en epokgörande konsthändelse. Långt efter Hilma af Klints död 1944 har hon slutligen fått ett globalt erkännande som en av de stora abstrakta konstnärerna. I den anrika amerikanska tidskriften Paris Review konstaterar kritikern Nana Asfour att hennes målningar “kräver att vi skriver om den abstrakta konstens historia”. Det verkar vara precis det New Yorks konstvärld nu ägnar sig åt. Stadens konstkritiker är överlag rörande överens om att Hilma af Klint, sent omsider, tagit plats bland den abstrakta konstens giganter. “Utställningen gör ett otvivelaktigt argument för att af Klint var den första modernistiska konstnär som målade helt abstrakt” skriver Jerry Saltz, en av New Yorks mest inflytelserika konstkritiker i dag, i New York Magazine. Han kallar utställningens 160 målningar “bland de mest förföriskt kusliga och fantasifulla verken under det senaste århundradet”. Saltz hänförs i synnerhet av målningar där vi inte alltid vet om vi betraktar en molekyl eller en oändlig galax. “Hon skapade ett helt eget optiskt språk. Hennes konstnärliga fartyg seglar på de djupaste haven”, skriver Saltz. Utställningen på Guggenheim heter “Paintings for the future”, en hänvisning till att af Klint själv inte ville att hennes målningar skulle ställas ut förrän 20 år efter hennes död. Det var dock först på 1980-talet som hennes konstnärsskap började uppmärksammas globalt, bland annat med en utställning på Los Angeles County Museum of Art 1986, under rubriken “The spiritual in art: abstract painting 1890-1985”. Nu, 64 år efter af Klints död och mer än ett sekel efter att många av dessa målningar gjordes, får hon denna första omfattande separatutställning på Guggenheim, och sammanhanget kunde knappast vara bättre. Läs mer: Segertåg för Hilma af Klint på andra sidan Atlanten Hennes andliga mysticism och motiv som ger associationer till såväl det ockulta som vetenskapliga teckningar anländer i en tid då New Yorks konstvärld är full av samtida exempel på konstnärer som arbetar med dessa teman. Roberta Smith skriver i New York Times att målningarna “känns oerhört samtida, som om de skapats igår”. Guggeheim-utställningen äger även rum i en tid då USA:s konstdebatt präglas av tydliga ambitioner att skapa en feministisk omskrivning av konsthistorien. Smith skriver att utställningen en gång för alla tar död på myten om att abstrakt konst främst var ett manligt projekt. Konsttidningen Frieze jämför af Klints postuma världssuccé med den återupprättelse som skett för exempelvis Georgia O’Keeffe och renässanskonstnären Artemisia Gentileschi, kvinnor som till skillnad från af Klint var erkända även under sina respektive verksamhetsperioder, men vars anseende växte betydligt senare. Hilma af Klint föreställde sig att publiken för hennes målningar var framtidens människor och hon drömde om att de en vacker dag skulle ställas ut i en “rund byggnad där besökarna kan vandra uppåt längs en spiral”, en beskrivning som förstås är slående lik Guggenheim i New York. – Frank Lloyd Wrights Guggenheimmuseum är som gjort för Hilma af Klints måleri, hon pratar om att skapa ett tempel för den andliga konsten och använder spiraler som går igen i hennes verk, sade Moderna museets Daniel Birnbaum inför utställningen, i en tidigare intervju med DN. Tidigare i år visades hennes konst på Pinacoteca de São Paulo, ett av Brasiliens största konstmuseer. Utställningen på Guggenheim fortsätter nästa vår till Museum of Contemporary Art i Los Angeles, vilket kanske blir ett ännu viktigare kliv över Atlanten för af Klint, då västkusten får allt större inflytande över USA:s konstvärld. Det är inte så svårt att föreställa sig att hon kommer att väcka starka känslor även där. Hilma af Klint Född: 1862 på Karlbergs slott i Solna. Död: 1944. Bakgrund: Växte upp i en familj av sjöofficerer och kartografer. Studerade på Konstakademien i Stockholm. Konstnärskap: Försörjde sig under en period som porträtt- och landskapsmålare. Började 1906 använda ett mer abstrakt och symboliskt formspråk inspirerat av bland annat teosofi och antroposofi. Hon ställde aldrig ut sina abstrakta målningar under sin livstid, utan skrev i sitt testamente att de fick visas först 20 år efter hennes död. Genombrott: 1986 visades två av hennes verk för första gången i en utställning i Los Angeles. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1278, "headline": "Så styrde Astrid Lindgren över svensk barnlitteratur", "summary": "Berättelsen om hur Astrid Lindgren blev en av världens främsta författare känner de flesta till. Nu kommer boken om hur hon räddade ett förlag och som förläggare lyfte den svenska barnboksbranschen – men ”Den okända Astrid Lindgren” berättar också om hennes konflikter med andra författare.", "article": "När Astrid Lindgren gick i pension 1970 hade hon i 24 år arbetat som barnboksredaktör på förlaget Rabén & Sjögren. Ständigt med samma arbetstid, 13.00 till 17.00. Förmiddagarna ägnade hon åt sitt eget författande sittande hemma i sängen med stenogramblocket. Varje sommar var hon ledig tre månader för att ställa samman sina anteckningar till böcker som barn i hela världen älskade. Samtidigt som hon diktade fram ett anarkistiskt fritt barn som använde sina guldpengar till bekymmerslöst leverne skapade Astrid Lindgren alltså åt sig själv en rigid arbetsdisciplin med samma rutiner år efter år. Böckerna hon skrev gjorde henne med tiden lika ekonomiskt oberoende som Pippi, ändå fortsatte hon att ägna halva sin arbetstid åt att som barnboksredaktör ge ut andras verk till en lön som i sammanhanget var kaffepengar. Frågan om varför hon stannade kvar har följt Kjell Bohlund under arbetet med boken ”Den okända Astrid Lindgren” som ges ut av Astrid Lindgren AB:s eget förlag. Av förklarliga skäl är hennes insats som förlagsredaktör inte lika omskriven som författandet. Men Kjell Bohlund, bland annat chef för Rabén & Sjögren mellan 1983 och 1997, tyckte att den sidan av hennes verk behövde skildras. – Jag hade först inga tankar på att skriva, men märkte att det fanns en fantastisk berättelse som ingen gjorde någonting av. Kjell Bohlund är noga med att påpeka att han skrivit boken utan att Astrid Lindgrens efterlevande lagt sig i arbetet. Det har inte varit lätt att hitta pusselbitarna till förläggaren Astrid Lindgren. Han har fått förlita sig till brev och personer som arbetade med henne. Astrid berörde sällan själv sin roll som förlagsredaktör. – Hon var skicklig på att berätta bara det hon ville berätta. Hon undvek att prata om sin makt som förläggare, utan föredrog att tala om barnens rätt till bra litteratur. Förlaget Rabén & Sjögren startade 1942. De första åren kan bara beskrivas som en katastrof. Två unga män, Hans Rabén och Carl-Olof Sjögren hade ingen erfarenhet av att driva förlag och när det första bokslutet gjordes två år senare hade bolaget samlat på sig skulder på för den tiden hisnande 170.000 kronor. På gränsen till konkurs utlyste förlaget en pristävling om en flickbok. Astrid Lindgren hade under krigets sista år försörjt sig med nattjobb för den statliga brevcensuren. På dagarna hade hon skrivit en flickbok. Hon fick andrapriset och sin första bok ”Britt-Marie publicerad. Läs mer: Utdrag ur Astrid Lindgrens krigsdagböcker När en ny tävling utlystes lämnade Astrid in ”Pippi Långstrump”. Julen 1945 var den förlagets första riktigt stora succé och den kom i sista stund. Bolagets skulder hade stigit till närmare 400.000 kronor när man lyckades rekonstruera det och 300.000 kronor av fordringarna blev avskrivna. Sjögren lämnade sitt namn kvar men försvann själv ur företaget och en ny ägare trädde in. Bara ett halvår senare blev Astrid Lindgren anställd på halvtid ”för att ta hand om böckerna”, som Hans Rabén uttryckte det. Elsa Olenius, lektör och med tiden nära vän till Astrid, hade tagit sig an kontoristen/författarlöftet och tipsat Rabén om att han borde anställa henne trots att Astrid inte visste något om förlagsarbete. Under Astrid Lindgrens första tid där var verksamheten fortfarande skakig. Det var först efter ett år det lossnade – i första hand tack vare hennes egna böcker. Den ivriga nykomlingen hade hösten 1946 tre nya böcker klara, bland annat ”Alla vi barn i Bullerbyn”. Hennes tidigare böcker sålde också bra. Astrids böcker stod nu för en fjärdedel av förlagets försäljning. Det tillsammans med upprepade pristävlingar och utrensningar av gamla författare hade ökat barnboksförsäljningen med 75 procent. – Hans Rabén förstod kanske ännu inte riktigt vilken kapacitet Astrid hade, men det gick väldigt fort innan hon blev den som bestämde, säger Kjell Bohlund. Redan med sina tidiga böcker tycktes Astrid Lindgren ha hittat en formel både för sitt eget skrivande och för hur hon valde andra författares böcker. De skulle vara skrivna ur de unga läsarnas perspektiv. Pekpinnar och förnumstigheter – som var vanliga i den tidens barnlitteratur – hade hon inget till övers för. – Hon var oprövad, men ändå fullfjädrad. Hon kom dit med en idé hon visste hur man skulle genomföra, trots att hon ju aldrig haft ett redaktionellt arbete tidigare. Men hon hade en modern idé som hon hade kommit fram till på egen hand. Räddade hon förlaget där i starten? – O ja! Ingen skulle säga något annat, hon räddade förlaget kortsiktigt när det var konkursmässigt de första åren med försäljningen av sina egna böcker, men sedan räddade hon det långsiktigt med skickligheten i förläggeriet. Hon byggde upp förlagets plattform. Inte konstigt att hon var populär på Rabén & Sjögren. Kerstin Kvint började som tonåring arbeta där 1952 och stannade i 30 år innan hon blev Astrid Lindgrens privata assistent. – 50-talet var en underbar tid på förlaget. Stämningen var jättefin och vi älskade alla Astrid. Hon var omtänksam och genomhygglig och spred en vänlig stämning. Läs mer: ”Astrid Lindgrens böcker hade aldrig getts ut i dag” Efterkrigstiden var strålande för bokbranschen, en ny optimism med behov av nya idéer parades med ökad köpkraft och stora barnkullar. Att satsa på barnlitteratur var just då en utmärkt affärsidé, men det tog tid för de stora förlagen Bonniers och Norstedts att fatta galoppen. Först tre år efter att Astrid Lindgren anställdes på Rabén & Sjögren skaffade Bonniers sin första barnboksredaktör. Då hade Rabén & Sjögren i flera år, och med ständigt återkommande pristävlingar, dammsugit branschen på alla blivande barnboksförfattare. – Astrid skapade ett epicentrum, det var det där det hände. Rabén & Sjögren fick en otroligt dominerande position. Alla betydande författare kom till henne, säger Kjell Bohlund. Många hon arbetade med har vittnat om vilken skicklig läsare hon var. Författaren Barbro Lindgren är en av dem som fick råd av Astrid Lindgren efter att hon skickat in sitt första manus. ”Astrid Lindgren gav mig alla goda råd jag behövde. Hennes brev innehöll allt som man bör veta om man ska kunna skriva en bok”, sade Barbro Lindgren till DN när hon fått Almapriset. Astrid Lindgrens råd till författarna hade nästan alltid en uppmuntrande och vänlig ton. Förslagen till korrigeringar var konkreta och blev det en refusering kom den med en ursäkt. Ett exempel är Astrid Lindgrens svar till den unga Eva Bergold 1966. Efter ett långt brev fullt med konkreta råd avslutar Astrid Lindgren: ”Är du ledsen nu och tycker att jag är en mara, full av kritik? Observera då hur få sidor det är som jag har anmärkt på. Alla de andra som jag tycker om kan jag ju inte sitta och gå igenom, förstår du.” Kjell Bohlund menar att hon kunde bli väl ”hjälpsam” ibland, på gränsen till klåfingrig. Till en författare som fått sitt manus returnerat ett par gånger skriver hon: ”Hur skulle det vara om jag skrev min version av första kapitlet, så som jag skulle vilja ha det om jag vore författarinnan?” När första Pippiboken kom ut fanns där bara några små svartvita teckningar förutom de röda flätorna på omslaget. Med tiden blev tecknarna allt viktigare. När Astrid Lindgren gick i pension sade hon att hon stod i evig tacksamhetsskuld till sina tre viktigaste illustratörer – Ingrid Vang Nyman, Ilon Vikland och Björn Berg. Men trots att teckningarna blev allt viktigare och mer tongivande i barnböckerna var arvodena till illustratörerna betydligt sämre betalade än författarna, som fick royaltyavtal medan tecknarna fick nöja sig med en engångssumma. DN-tecknaren Björn Berg beskrev i sin dagbok en dispyt han hade med förlaget om ersättningen för teckningarna till en ny Emil i Lönneberga-bok. Trots att det var Astrid Lindgren han annars hade alla publicistiska diskussioner med höll hon sig borta när det kom till ekonomiska åsiktsskillnader. Nu var det Hans Rabén som tog hand om förhandlingen. Det fanns drag av konflikträdsla hos Astrid Lindgren, menar Kjell Bohlund. I sin bok kallar Bohlund henne ofta förläggare, men det var en titel hon och hennes ständige chef och samarbetspartner Hans Rabén inte använde. Där kallades hon barnboksredaktör. Men Bohlund menar att det jobb hon gjorde var förläggarens, där det var hon som tog besluten om vilka böcker man skulle ge ut. Det fanns ett skäl att de båda låg lågt med hennes position. Att själv vara stjärnförfattaren och samtidigt ta alla utgivningsbeslut kring flera av landets andra stora barnboksförfattare var något många i bokbranschen skulle undvika. Kerstin Kvint bekräftar att det fanns flera författare som tittade snett och var avundsjuka. – Det var inte en lätt position hon hade. Själv försökte hon alltid tona ner sin betydelse, till exempel i annonser. Var det för stort utrymme för hennes böcker protesterade hon. Ett exempel var Edith Unnerstad, som var nummer två på förlaget. De två gick inte ihop. Hon var en av dem som var ordentligt avundsjuk på Astrid. I brev till vänner berättade Astrid Lindgren om sin förtvivlan över den smärtsamma relationen till Unnerstad, som kom till Rabén & Sjögren med ”Kastrullresan” 1949 som redan etablerad författare. Efter att relationen mellan de två börjat bra bottenfrös den plötsligt utan att någon av dem angav orsaken. Hans Rabén fick ta över kontakterna med Unnerstad. – Det är som förläggare ett misslyckande om man blir ovän med en så viktig författare som Edith Unnerstad var, säger Kjell Bohlund. Striderna i Astrid Lindgrens liv var annars till synes få innan hon som pensionär tog upp kampen mot såväl Pomperipossabeskattning som djurens rätt, men våren 1964 rök hon ihop med en annan av den svenska barnlitteraturens giganter. Lennart Hellsing tillhörde Rabén & Sjögrens författare efter sammanslagningen av KF:s tre förlag. Han hade alltså inte valt förlaget för Astrid Lindgrens skull och gick i stället alltid med sina böcker till Hans Rabén. Hellsing var också kritiker och recenserade även Astrid Lindgrens böcker. I Aftonbladet hade han tidigare kritiserat Rabén & Sjögrens i hans mening alltmer kommersiella utgivning. När det var dags för recension av ”Emil i Lönneberga” tyckte Hellsing att den, liksom Bullerbyböckerna var alltför traditionalistiska, sörgårdsromantiska och utan egentligt innehåll. – Lennart var visionären och idealisten och Astrid hade ett förlag att ta hand om. Hon tvingades där att bli förläggare. Han menade att hon gjorde för stort avkall på kvaliteten för att klara ekonomin. Jag tror hon tyckte det var svårt, för Lennart formulerade sin kritik väldigt skickligt, säger Kjell Bohlund. Tror du hon tog extra illa vid sig för att det var en kritik mot hennes egna böcker? – Ja, jag tror att hon var lite ömhudad. Kritik och kommersiella hänsyn till trots tycks Astrid Lindgren ha tyckt att arbetet på förlaget var kul. Det är i alla fall den förklaring som Kerstin Kvint och även Astrids barnbarn Annika Lindgren, publicistiskt ansvarig på förlaget Astrid Lindgren Text som ger ut boken. – Jag tror inte ens att hennes dotter har någon förklaring till det. Jag tror att hon helt enkelt tyckte att det var ett roligt och viktigt arbete. Hon behövde ju inte göra det, säger hon. Astrid Lindgren lämnade förlaget 1970. Hon fick mer tid att skriva, men paradoxalt nog gick utgivningstakten ner. Efter tre år kom hennes kanske främsta bok, ”Bröderna Lejonhjärta”. Läs också: Så övervann Astrid Lindgren det rasistiska tankegodset Björn Wiman: Astrid Lindgren och Tolkien förstod sagan om kriget Astrid Lindgren • Föddes 1907 i Vimmerby i Småland, i trakten där bland annat ”Emil i Lönneberga” utspelas. Dog 2002, 94 år gammal. • Bodde från 1941 fram till sin död på Dalagatan vid Vasaparken i Stockholm. • Hon debuterade 1944 med ”Britt-Mari lättar sitt hjärta”. Genombrottet kom med nästa bok, ”Pippi Långstrump”. • Hon beräknas ha sålt cirka 150 miljoner böcker och är översatt till omkring hundra språk. • Fick 1971 Svenska Akademiens stora pris. Ska ha varit på tal för inval i Akademien, men förslaget ska enligt Lars Gyllensten ha mött motstånd.  Rabén & Sjögrens förlag • Grundades 1942 av Hans Rabén och Carl-Olof Sjögren. Köptes 1948 av Koperativa förbundet (KF). • Sedan 1998 är Rabén & Sjögren en del av Norstedts förlagsgrupp. Är i dag ett renodlat barnboksförlag.  Kjell Bohlund • Var chef för Rabén & Sjögren 1983–1997. Därefter chef för Norstedts förlagsgrupp där Rabén & Sjögren ingår. • Har varit ordförande i Svenska förläggareföreningen liksom i Astrid Lindgren-sällskapet. Under flera år har han också guidat besökare i Astrid Lindgrens hem. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1284, "headline": "Bibliotek i privat drift delar de blågröna partierna", "summary": "Oppositionen reagerar kraftfullt på kulturborgarrådet Jonas Naddebos (C) uttalanden om att han vill öppna Stockholms bibliotek för privat drift. Men frågan splittrar också det blågröna samarbetet. ”Miljöpartiet vill inte privatisera Stockholms bibliotek”, meddelar partiets kommunikationschef. Senare förtydligar också C att inga ”gemensamma förslag” finns.", "article": "I en intervju med DN på fredagen utvecklar det nytillträdda kulturborgarrådet Jonas Naddebo Centerpartiets ståndpunkt om att stadens bibliotek ska kunna överlåtas i privat drift. Naddebo ser framför sig att testa att lägga ”ett eller ett par bibliotek” på entreprenad, men förtydligar också att frågan ännu inte diskuterats inom det styrande blågröna samarbetet. Nu reagerar oppositionen på kulturborgarrådets uttalanden. – Förskräckligt, säger oppositionsborgarrådet Emilia Bjuggren (S) om förslaget, och fortsätter: – Vi har haft en ganska bred enighet i Stockholm om biblioteken – om att tillgängliggöra dem för fler, att läsfrämjandet ska stå i fokus. Och nu riskerar vi slå sönder det här med Centerpartiets dogmatiska privatiseringspolitik. Läs mer: Nya kulturborgarrådet vill privatisera Stockholms bibliotek Vänsterpartiets oppositionsborgarråd Clara Lindblom är inne på samma linje. – Det är fascinerande att Centerpartiet aldrig förstår att bibliotek inte är vilken verksamhet som helst, att de har en demokratiuppgift om att stå för fri åsiktsbildning och kunskapsinhämtning. Det är sorgligt att vilja slå sönder välfungerande verksamheter för att släppa in privata aktörer, säger hon. Hon menar att biblioteksverksamheten är uppskattad, och är övertygad om att förslaget saknar stöd hos stockholmarna. – De som lade sin röst på Miljöpartiet gjorde nog inte det för att släppa fram en privatiseringsvåg inom biblioteken, säger hon. Läs mer: Här är Stockholms tio nya borgarråd Varken Miljöpartiet, Liberalerna, Moderaterna eller Kristdemokraterna vill först kommentera det centerpartistiska kulturborgarrådets uttalanden på fredagen. Samtliga partier hänvisar tillbaka till att det är Jonas Naddebo som uttalar sig för majoriteten i kulturpolitiska frågor. Men Miljöpartiets kommunikationschef Cecilia Engström tillägger: – Majoritetens linje är att vi inte ska privatisera några bibliotek. En kort stund senare skriver hon i ett sms: ”Miljöpartiet vill inte privatisera Stockholm bibliotek. Vår politik överensstämmer alltså med det vi är överens om i det blågröna samarbetet.” Senare på fredagseftermiddagen gör Centerpartiet ett förtydligande. I ett pressmeddelande skriver partiet att det blågröna samarbetet inte kommer att privatisera stadens bibliotek. – Det finns inga gemensamma förslag på att privatisera stadens bibliotek, säger Lisa Falk, presskontakt på Centerpartiet. Jonas Naddebo som inte vill kommentera frågan till DN skriver i pressmeddelandet att C har i opposition lyft biblioteksfrågan tidigare. ”Men som borgarråd företräder jag hela majoritetens politik och vi har inga förslag på att privatisera några av stadens bibliotek”, säger Jonas Naddebo i pressmeddelandet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1288, "headline": "Bokrecension: Jennifer Egan har famnen full av americana", "summary": "Med sin förra bok blev Jennifer Egan en väsentlig röst i den amerikanska litteraturen. I den nya romanen ”Manhattan Beach” bemästrar hon både de stora dragen och de små detaljerna.", "article": "”Manhattan Beach” Jennifer Egan Övers. Niclas Nilsson Albert Bonniers förlag, 502 sidor En välklädd herre anländer tillsammans med sin elvaåriga dotter till ett pampigt hus vid den kuststräcka i södra Brooklyn som kallas Manhattan Beach. Det är spänning i luften, men far och dotter har gjort detta förut. De kan sina roller, även om det för flickan är okänt exakt vad det är som brukar försiggå när hennes pappa träffar män över hela staden, samtalar och lämnar eller tar emot kuvert. I detta hus bor nattklubbsägaren Dexter Styles. Tio år senare kommer de att mötas igen, den skumraskige Styles och flickan. Då är det världskrig och han kommer inte att känna igen henne. Hon känner igen honom och hoppas kunna lista ut varför och vart hennes pappa försvann. Amerikanska författare är fantastiska på romaninledningar och Jennifer Egans första kapitel i romanen ”Manhattan Beach” hör till toppskiktet. Den enkla episoden som skall komma att fungera som nyckelscen för romanen, är både återhållen och full av betydelse. Jennifer Egan har mycket att bevisa. Eller kanske ingenting alls. Hennes förra bok, ”Huliganerna kommer på besök” är en vidunderlig prosamaskin: tretton berättelser som på olika sätt hänger ihop i tid och rum. Den fick 2011 års Pulitzerpris, mycket välförtjänt. Jag försökte beskriva bokens gripande storhet när jag recenserade den, men det var svårt. Till slut fick jag fram att Egan lyckats beskriva människor på ett sätt som kändes helt nytt, även om det kanske inte var det. På något sätt kom den bort i den svenska utgivningen. Eller också var det bara jag som önskade den ett större genomslag. Så även om hon aldrig hade skrivit något efter den boken så hade hon räknats som en helt väsentlig röst i den allra senaste amerikanska litteraturen. Men nu har hon skrivit ”Manhattan Beach”. Och återigen: hon har ingenting att bevisa. Det har inte hindrat henne från att skriva en tvättäkta amerikansk roman; en roman som utspelar sig på flera tidsplan, följer flera olika gestalter och tar famnen full med klassisk americana. Samtidigt som hon med stora drag beskriver New York under perioden mellan den stora depressionen och det stora kriget, hittar hon de små detaljerna som ger allt färg. Som när flickan från berättelsens början – Anna Kerrigan – sitter i en fabrikslokal på ett örlogsvarv och kontrollerar komponenter till krigsfartyg. Hon upptäcker hur en av hennes kolleger drar en nagelfil mot ett kopparrör och undrar varför. ”Rose erkände att hon hade ristat in sin nyfödde sons initialer på röret, för att hans namn ute till havs skulle bli en pytteliten del av ett av de allierades fartyg”. Även om vi får följa gangstern Dexter Styles och Annas pappa, som förlorat allt i börskraschen och tvingas livnära sig som springpojke åt det maffialiknande hamnfacket – så är detta framför allt Annas bok. Jennifer Egan har skapat en gestalt som är så mycket Stark Kvinna att hela paketet ibland hotar att bli parodiskt. Redan i det där första kapitlet konstaterar Styles att Anna är en stark flicka. Det är när hon har tagit av sig skorna och står i det iskalla vattnet vid Manhattan Beach. Så småningom blir hon dykare: en sådan som reparerar och monterar fartyg under vattenlinjen. Återigen visar Egan prov på sitt bemästrande av de små detaljerna när hon beskriver hur Anna triumferar vid dykarprovet. Hon skall lösa upp en knop under vatten iförd den klumpiga dykardräkt som är gjord för män. Naturligtvis avfärdas hon av de barska karlar som har hand om provet, framför allt då Kaptenen. Självklart lyckas hon med provet. Lika självklart erkänner Kaptenen att han i och för sig är förvånad, men att han aldrig skulle släppa ner en flicka under vatten. Det är fakta, säger han. Och det är här Egan blir en smula platt: ”Hon tänkte på knuten i händerna, den sammanpressade levande knuten. Det fanns alltid en svaghet, det var bara en fråga om att hitta den. Det är bara fakta. Det fanns inga fakta. Det enda som fanns var han. En man. Och inte ens ett skägg”. Men sådana små övertydligheter till trots: Jennifer Egan behandlar ömt sina fascinerande huvudpersoner. Men kanske mest övertygande är hennes skildring av New York och kanske det urbana USA över huvudtaget. Man får nästan intrycket att såväl depressionen som andra världskriget var nödvändiga sociala omvälvningar för att skapa det moderna New York och i förlängningen det moderna Västerlandet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1290, "headline": "Björn Wiman: Svenska Akademien behöver inte fler ledamöter – utan färre", "summary": "Den nya akademiledamoten Mats Malm är en trägen föreståndare i den svenska litteraturvetenskapens textbank. Men grundproblemet med Svenska Akademien i dag inte är dess nya medlemmar, utan dess gamla, skriver Björn Wiman.", "article": "I sin vitrioliska novellsamling ”Det nya riket” raljerar August Strindberg över offentlighetens reaktioner när en ny ledamot väljs in i Svenska Akademien. Vid ett tillfälle väntar en ung skald vid ett bord på Operakällaren, bara för att konstatera att han inte heller denna gång kommit i fråga. Förbittrad tvingas han läsa i Posttidningen om den nya ledamoten, om vilken ingen vet något annat än att han är promotionskamrat med akademiens beskyddare samt släkt med direktörens fru. ”– Ett schamangt val! Våvan kuvatov! – Våran! Där ha vi det! Våran kurator!” ropar omgivningen. Mekanismen är tidlös – och påminner om läget när litteraturprofessorn Mats Malm nu väljs in på stol nummer 11. Malm kan beskrivas som en av de trägna arbetsledarna i den svenska litteraturvetenskapens vingård. Eller i dess textbank, snarare. Malm är sedan några år föreståndare för Litteraturbanken, en utmärkt databas som tillgängliggör svensk skönlitteratur och som har nära kopplingar till Svenska Akademien. Hans lojalitet får därmed anses säkrad. Svenska Akademien motiverar sitt inval med bland annat Malms djupa kunskaper inom äldre svensk litteratur, samt hans språkkunskaper inom isländska och latin – en kompetens som inte känns omedelbart framåtsyftande eller användbar inom exempelvis Nobelprisarbetet. Invalet sätter också fingret på Svenska Akademiens numera laddade förhållande till forskarsamhället. I våras gick 900 forskare inom humaniora och samhällsvetenskap ut i en kraftig misstroendeförklaring mot Akademien. När Akademien nu ska välja säger det sig själv att dessa är diskvalificerade. Också det litterära Sveriges misstro mot den tidigare så statusfyllda institutionen kvarstår. Författaren Niklas Rådström bekräftar för DN att han har fått frågan att vara med i Akademien men lägger dramatiska dimridåer kring sitt svar. De inval Akademien i stället har lyckats göra består i två medelålders män och en kvinna som ligger långt ifrån den lyskraft som exempelvis Sara Stridsberg och Klas Östergren spred kring institutionen. Akademien är på väg att kapa relationen inte bara med den bredare litteraturintresserade allmänheten, utan även med det yngre litterära Sverige, vars förtroende för institutionen redan är nere på en bottennivå. Det är dessvärre därför också nödvändigt att påminna om att det egentliga grundproblemet med Svenska Akademien i dag inte är dess nya medlemmar, utan dess gamla. Så länge det finns ledamöter som, i likhet med Horace Engdahl, skymfar brottsoffer och visar sitt öppna förakt för en fällande dom från det svenska rättsväsendet behöver Svenska Akademien inte flera ledamöter. Den behöver färre. Läs mer om krisen i Svenska Akademien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1291, "headline": "Nya kulturborgarrådet vill privatisera Stockholms bibliotek", "summary": "För första gången får Stockholm ett centerpartistiskt kulturborgarråd. Jonas Naddebo vill driva frågan om privatiserade bibliotek – och att Kulturhuset Stadsteatern ska finansieras av mecenater.", "article": "Artikeln har tillfogats en rättelse 2018-10-19. Centerpartiet gjorde i september sitt bästa val i Stockholm på länge, och i måndags kväll tillträdde Jonas Naddebo som partiets första kulturborgarråd. Genom åren har makten över kulturen huvudsakligen vandrat mellan Socialdemokraterna och Liberalerna. Nu hoppas centerpartisten kunna lyfta kulturfrågorna i politiken, som han tycker har präglats av en ”oerhört fattig kulturdebatt”: – Jag sa i den senaste budgetdebatten att år 2017 kunde sammanfattas handla om en böjd flaggstång och lugn och ro på biblioteken. Nu blir trygghet på biblioteken ändå en prioriterad fråga. Centerpartiet har fått vika sig i fråga om fler lagliga graffitiväggar. Fortsatt fri entré på stadens museer är en överenskommelse. Kompromisser och förhandlingar kommer att krävas på flera områden mellan partierna i det nya blågröna styret. Jonas Naddebo är ändå hoppfull om att få gehör för vad han kallar för ”en ny bibliotekspolitik”. Det innefattar möjligheten att överlåta Stockholms stadsdelsbibliotek i privat drift. – Vi har ju många bibliotek i vår stad, och skulle man kunna utnyttja dem mer kreativt genom att upplåta delar av lokalerna till civilsamhället och ideella organisationer för att få in mer kultur i biblioteken tror vi att det hade lett till en mer aktiv bibliotekspolitik. Men det är väl ändå skillnad på att ta in kulturen i biblioteken och att sälja av kommunal verksamhet? – Absolut, men det är målet med vad vi vill åstadkomma för biblioteken. Sedan är det ett uppdrag för budgetarbetet att se hur vi ska göra detta. Om något bibliotek skulle kunna upplåtas åt någon annan att bedriva verksamhet i tycker jag det skulle vara bra. Vi har så mycket verksamhet i kommunal regi som drivs av privata företag. Det är inte en omöjlighet att just ett bibliotek skulle kunna drivas av privata företag eller ideella organisationer. Finns det en samsyn i den här frågan inom det blågröna styret? – Vissa frågor kan vara svårare och mer känsliga än andra. Men om vi är överens om målet, att utveckla våra bibliotek, tycker jag vi ska lyfta även på den här stenen. Jag tycker det är spännande. Det finns andra kommuner som gjort detta med ganska gott resultat. I socialdemokratiskt styrda Pajala drivs en biblioteksfilial sedan 2017 av en ideell förening. Borgerligt styrda Täby kommun överväger att överlåta bibliotek i privat drift. Det finns än så länge bara två kommuner som har lagt ut hela sin biblioteksverksamhet på entreprenad. Den ena är Hällefors kommun, där en lokal bokhandlare driver biblioteksverksamheten sedan 1990-talet. I Nacka utanför Stockholm kommer samtliga sex bibliotek vara i privat drift från och med årsskiftet, sedan it-företaget Axiell och personalkooperativet Dieselverkstaden vann den senaste upphandlingen. Också här är det en centerpartist, kulturnämndens ordförande Hans Peters, som har varit pådrivande för privatiseringen. Jonas Naddebo menar för sin del att det inte är aktuellt att i ett ”alexanderhugg” lägga ut samtliga Stockholms stadsbibliotek på entreprenad. – Jag tror det ska genomföras ansvarsfullt och utifrån de förutsättningar som finns. Kanske ett eller annat bibliotek till att börja med. Men det här ligger lite längre fram, säger han. Läs mer: Bibliotek i privat drift delar de blågröna partierna En annan fråga som hägrar framöver, men som splittrar partierna i det blågröna styret, är den om kostnaden för Kulturhuset Stadsteatern. Centerpartiet driver sedan tidigare frågan om att institutionen, som är ett kommunalt bolag, på sikt ska bli ”oberoende av koncernbidrag” genom ”ökade intäkter och breddad finansiering”. I dagsläget uppbär verksamheten stöd i mångmiljonklassen. – Det är så klart en grundtanke och vision som vi går in i samarbetet med. Men jag måste lyssna in hur förutsättningarna ser ut, det är svårt att få hela den ekonomiska bilden när man sitter i opposition, säger Jonas Naddebo. Han tror själv inte att Kulturhuset Stadsteatern kommer att kunna bära sina egna kostnader inom varken fyra eller åtta år. Däremot ser han framför sig möjligheten att tillsätta en utredning för att titta på förutsättningarna. Kulturhuset Stadsteatern driver i dag en rad verksamheter som inte är uppenbart lönsamma. Hur ska det gå till i praktiken? – En del i det här skulle kunna vara att titta på hur ett mecenatsamarbete skulle kunna påverka, hur olika privata initiativ skulle kunna berika verksamheten. Precis som andra scener letar efter externa samarbeten skulle också Stadsteatern kunna göra det. I en tidigare version av texten angavs fel kommun som först i Sverige med att lägga ut hela sin biblioteksverksamhet på entreprenad. Så styr de blågröna kulturpolitiken Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Miljöpartiet har tagit över kommunstyrelsen i Stockholms stad efter de rödgröna. Centerpartiet fick i uppgörelsen posterna som arbetsmarknad- och integrationsborgarråd (Karin Ernlund) och kultur- och stadsmiljöborgarråd (Jonas Naddebo). Kulturborgarrådet företräder kultur- och stadmsiljöroteln, som i sin tur ansvarar för Skönhetsrådet, SDN Stadsmiljö, Stockholms Stadsteater AB och kulturnämnden. Kulturnämnden består av politiker och fungerar som en styrelse för kulturförvaltningen. Kulturförvaltningen har ansvar för Stockholms stadsbibliotek, Stadsmuseiavdelningen, Kulturskolan, Liljevalchs och Stockholm konst, liksom för evenemang. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1301, "headline": "”Lyrro” vill ställa frågor om samhället", "summary": "“Lorry” och “Yrrol” formade den svenska humorn på 1980- och 1990-talen. Nu är Peter Dalle och gänget tillbaka. Nya filmen “Lyrro ut & invandrarna” kommenterar det svenska samhället med Nour El Refai, Henrik Dorsin och Björn Gustafsson i huvudrollerna.", "article": "Solen gömmer sig bakom molnen och lyser svagt upp det pampiga rummet i Grand Hôtel. Det är dagen efter galapremiären av “Lyrro ut & invandrarna”. Peter Dalle och Henrik Dorsin sitter i en antik soffa och skrattar tillsammans. Flinandes minns de hur Dalle för första gången fick höra talas om kollegan Dorsin. – Tommy Körberg ringde någon gång och skrattade väldigt mycket åt dig. Vad fasen var det du hade gjort, frågar Dalle sin motspelare. – Jag hade sprutat hudkräm på en sallad när vi gjorde “My fair lady”, det tyckte Tommy var roligt, ler Dorsin brett. De två komikerna – som har en gemensam kärlek till den ”gestaltande humorn” och klassiska revyer – spelar tillsammans i “Lyrro ut & invandrarna”. En film som Dalle både har skrivit och regisserat. Filmen är en fristående uppföljare till tv-serien “Lorry” (1989-1995) och filmen “Yrrol – en kolossalt genomtänkt film” (1994). Likt sina förlagor är den byggd med löst sammanhängande sketcher. Suzanne Reuter, Claes Månsson och Johan Ulveson från “Lorry”-gänget är med i Sverigeskildringen i sällskap av nya namn som Henrik Dorsin, Nour El Refai, Björn Gustafsson och Sanna Sundqvist. Läs mer: Från Lorry till Yrrol till Lyrro Komedin följer främst två par: Ett som flyr Västafrika för det utopiska Södertälje (Nour El Refai och Björn Gustafsson) och ett äldre par som åker långt söderut för att fly sitt eget åldrande (Suzanne Reuter och Claes Månsson). – Där tycker jag att Peter har gjort en rolig kommentar. Människor som flyr våld, död och krig kommer hit och sedan finns det de som ”lyxflyr” härifrån, understryker Nour El Refai. Suzanne Reuter, i den antika soffan intill henne, instämmer. Hennes rollfigur gör allt för att undvika åldrandet genom att just ”lyxfly” till tropikerna och där banta, operera och tatuera sig. – Att jaga det perfekta, det är läskigt. Folk måste ju krokna snart. Det är klart att man går in i väggen, säger Reuter. ”Lyrro in & utvandrarna” Peter Dalle har skrivit manus, spelar i och regisserar filmen som har premiär på fredag. Även Suzanne Reuter, Claes Månsson, Johan Ulveson, Björn Gustafsson, Nour El Refai, Henrik Dorsin och Sanna Sundqvist spelar i filmen. Peter Dalle fick en Guldbagge för bästa manus, med Rolf Börjlind, för “Yrrol”. Suzanne Reuter fick samtidigt en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll. Allt kan skämtas om i filmen som Dalle har skrivit. “Lyrro” handlar om människans ständiga flykt mot någonting bättre och kommenterar bland annat religion, politisk korrekthet och rasister. Vad får man inte skämta om senhösten 2018? – Det är precis den frågan man inte ska ställa, för att den måste ställas till alla nio miljoner i det här landet och det finns ingen konsensus. Man kan skämta om allt, men alla kan inte skämta om allt med alla, svarar Dalle snabbt. Det är nästan tjugofem år sedan “Yrrol” hade premiär. Flera av de sketcherna har levt vidare på Youtube och hittat en yngre publik. Dorsin tittar upp i taket och funderar högt på hur denna kultklassiker skulle mottas i dag. – En sak som jag tror skulle vara svår, och du får säga emot mig om du inte håller med, säger han och nickar mot Dalle, är gestaltningen i ”Cosbylainen”, säger han och syftar på sketchen med en finsk version av familjen Cosby, med blackfacesminkning. – Den skulle man nog ha avstått, instämmer Dalle. Henrik Dorsin talar om de avvägningar man som komiker gör när man ska gestalta vissa karaktärer och händelser. Han tar upp en av personerna han spelar i ”Lyrro” som exempel – en rasist som är med i det främlingsfientliga “Partiet kamraterna”. I sketchen diskuterar rollfiguren invandring. Dorsins karaktär använder n-ordet och han berättar att hela biosalongen under galapremiären av filmen kvällen innan vi möts tystnade när ordet yttrades. – Men det är ju karaktären, för att betona vad det är för något slags person. Man ska inte känna att den här karaktären är någon man vill vara tillsammans med. På en sekund ska vi illustrera vad det rör sig om för gäng och då använder man det ordet. Vi gör det här för att beskriva karaktären, säger Dorsin. – Annars skulle det inte vara sant. Ska man göra en nazist eller rasist så måste man göra dem så som de är, tillägger Peter Dalle. – Det är tokigt att vi har ett samhälle där vi ska komma överens om vad vi får eller inte får berätta, skoja eller inte skoja om. Han pratar entusiastiskt, och upprört, om en rad politiska frågor. Arbetet med “Lyrro” har fått honom att vilja fortsätta borra i den nutida svenska politiken. – Vi kan som komiker inte alltid presentera lösningar, men det kanske vi inte ska göra heller, säger Dorsin. – Nä, det är inte vårt jobb, replikerar Dalle. – Men vi kan belysa och säga: det här är ju dumt. Kan ni se det här utifrån? Kan vi backa ett steg och se det från ett annat perspektiv? Kan vi inte bara ta och sansa oss?, fortsätter Dorsin. – “Utan tvivel är man inte riktigt klok.” Tage Danielsson har sagt så vansinnigt bra saker – och det är precis så, påminner Dalle. – Blir man stensäker på hur allting ska vara så får man en skrikande mobb som springer efter en med blodsmak i munnen. Det blir jävligt otäckt när människor slutar tänka själva. Peter Dalle om... ... svensk politik: ”Jag tycker att politiken har blivit som när man går på ICA. Det finns ett oändligt antal juicer att välja mellan men det borde bara finnas äppeljuice och apelsinjuice. För oss väljare hade det varit mycket bättre.” ... journalistik: ”Jag tycker att journalister i allmänhet, och kulturjournalister i synnerhet, har en tendens att beskriva världen som ni vill att den ska vara, medan vår uppgift är att beskriva världen så som vi tycker den är.” ... det svenska samhället: ”Vad är meningen med livet? Hur ska vi vara som människor? Jag läste matematik på universitet och när Jan Björklund säger att vi ska ha mer matematik i skolan – det är inte det som är problemet med det svenska samhället. Vi har ingen filosofi i skolan. Vi är obildade i konsten att vara människor. Att kunna respektera en människa utan att hålla med den, det är väldigt viktigt.” ... sketchformatet: ”I en historia måste du bära med dig alla karaktärer, du måste påminna om dem även om de inte är med i en specifik scen. Men i en sketchfilm kan du rensa bordet och bestämma att nu pratar vi om religion – och det behöver inte ha någonting annat att göra med resten av filmen. Vad är knasigt med religion? Vad kan vi göra för kul av det?” Läs mer: Hektisk filmhöst med Nobelpris, flyktingar och vikingar ", "article_category": "culture"}
{"id": 1304, "headline": "Dagens skiva: Elvis Costellos nya låter som en uppsamling", "summary": "Det är ovanligt länge sen Elvis Costello gav ut en skiva och nya albumet är proppfullt av detaljerade låtar, men bäst blir det när han samarbetar med Burt Bacharach eller Carole King.", "article": "Han har absolut varit aktiv, men inte gett ut nya skivor sen albumet med The Roots 2013, och för en artist så produktiv som Elvis Costello är det exceptionellt. Räknar man samarbeten och livealbum snittar han fortfarande på ett om året sen debuten 1977, trots det här glappet. Möjligen har något dämts upp, omfattningen av ”Look now” kunde tyda på det, liksom densiteten, hur mycket som trycks in i varje låt. Men några av låtarna har han spelat live sen 90-talet och späckat sina album har han gjort ofta. Kanske är det mer av en uppsamling, här finns tre nya samarbeten med Burt Bacharach och ett med Carole King, som allihop hör till albumets höjdpunkter. Medan han på egen hand lätt faller in i en lunk av cyniskt relationsdissekerande till pastischnära pop som kan te sig lite oengagerad, hur detaljerade arrangemangen än är. Bästa spår: ”Photographs can lie”, ”He’s given me things”  Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur många olika dimensioner det finns i Viagra Boys enkelspårighet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1307, "headline": "Kinas ambassadör: ”Vissa medier och journalister vill smutskasta oss”", "summary": "Kinas ambassadör i Sverige, Gui Congyou, uttalar sig nu om varför ambassaden riktar öppen kritik mot flera svenska medier. ”Vi kan inte annat än att poängtera dessa mediers och journalisters förutfattade meningar om och fientlighet mot Kina”, skriver han.", "article": "DN rapporterade på onsdagen om hur den kinesiska ambassaden allt oftare riktar öppen kritik mot svenska medier. De senaste månaderna har nio svenska medier mötts av ”anmärkningar”. Björn Jerdén, Asienchef på Utrikespolitiska institutet, beskrev ambassadens agerande som en del av landets nya propagandaoffensiv: – Rapporterna om Kina är ofta, av förklarliga skäl, negativa. Inte minst på grund av situationen för mänskliga rättigheter. Ambassaden vill lägga fram vad som anses vara en ”objektiv sanning” men sättet det görs på följer inte idén om hur en öppen debatt förs i Sverige, sa Björn Jerdén. Kinas ambassadör i Sverige, Gui Congyou, har efter att artikeln publicerats skickat ett uttalande som svar på DN:s frågor. Kommentaren liknar i flera delar de ”anmärkningar” som man tidigare publicerat som respons på andra mediepubliceringar. I inledningen skriver ambassaden att man hoppas att uttalandet ska publiceras ”i sin helhet” och ”med objektivitet”. Gui Congyou skriver att en av ambassadens viktiga uppgifter är att introducera Kina för den svenska befolkningen på ett ”sanningsenligt, objektivt och allsidigt sätt”: ”Vissa svenska medier och journalister hyser fördomar om, och stereotyper och fientlighet mot, Kina och verkar vilja få sina läsare att tro att inte finns något av värde i Kina över huvud taget”, skriver han. Ambassadören fortsätter med att det finns medier och journalister som ibland har ont uppsåt och därför attackerar och smutskastar landet: ”Deras kommentarer, eller snarare lögner, är helt oförenliga med verkligheten i Kina. Utöver det tillåter sig vissa av dem att förvränga och smutskasta Kina, samtidigt som de nekar oss att presentera våra positioner och att objektivt introducera Kina. Det här är typisk medietyranni och hegemoni i den allmänna opinionen.” Gui Congyou menar också att kritiken är nödvändig för att medier framöver ska täcka landet på ett objektivt sätt. ”För vänskapen och samarbetet mellan våra två folk, och i fall våra vänliga påminnelser inte fungerar, kan vi inte annat än att poängtera dessa mediers och journalisters förutfattade meningar om och fientlighet mot Kina. Vi förväntar oss att de kan hålla journalistisk etik, sluta se på Kina genom färgade glasögon och bevaka Kina på ett objektivt och rättvist sätt”, skriver Gui Congyou. Läs mer: Svenska medier får ”anmärkningar” från Kina ", "article_category": "culture"}
{"id": 1314, "headline": "Svenska medier får ”anmärkningar” från Kina", "summary": "Kinesiska ambassaden är i bråk med SVT – men också flera andra svenska medier. På några månader har nio medier fått öppna ”anmärkningar”, bland annat efter en insändare i en lokaltidning och en läsarfråga i en tidning på lättläst språk. – Det är ett led i en propagandaoffensiv, säger Björn Jerdén, Asienchef på Utrikespolitiska institutet.", "article": "Mejlet hamnade i skräpposten. Bengt Fredrikson hittar det först nu, när han efter vårt samtal söker igenom redaktionens allmänna mejladress. ”Jag hoppas verkligen att alla svenska vänner, inklusive medierna, kommer att se på Kina på ett objektivt sätt, utan stereotyper och fördomar”‚ står att läsa i mejlet. Avsändare: den kinesiska ambassaden. Mottagare: tidningen 8 Sidor där Bengt Fredrikson är journalist och chefredaktör. Det är en veckotidning på lättläst svenska som ägs av Myndigheten för tillgängliga medier. Kinas ambassad hade reagerat på en publicering på tidningens politiska sajt ”Alla väljare”. Där svarar de politiska partierna direkt på läsarnas frågor. Läsarfrågan löd ”Varför klagar ni inte mer på Kina?” – Meddelandet har inte nått fram till oss. Men även om det gjort det hade det inte förändrat vår publicering. Om något var fel hade vi naturligtvis korrigerat det. Men här var det partierna som framförde sina åsikter. Det är inte relevant att låta Kinas ambassad kommentera dem, säger Bengt Fredrikson. Han tillägger: – Jag är förvånad över att ambassaden kontaktar oss. Jag har inte varit med om något liknande tidigare. Men det är ju intressant att man har en sådan omfattande omvärldsbevakning. Tidningen 8 sidor är inte på långa vägar ensam om att ha mötts av öppna ”anmärkningar” från den kinesiska ambassaden. De senaste fyra månaderna har ytterligare åtta svenska medier mottagit liknande reaktioner. Anmärkningarna har lagts fram i pressmeddelanden på ambassadens hemsida samt i skrivningar till de berörda medierna. Oftast vill ambassaden att publiceringen förtydligas eller att svaret publiceras. Merparten av de publiceringar ambassaden reagerat på är opinionsmaterial. De medier som öppet mötts av anmärkningar sedan i juni i år är TT, DN, SvD, Expressen, SVT, Dagens Samhälle, Norrköpings Tidningar, Upsala Nya Tidning och 8 sidor. Häftig kritik har också riktats mot enskilda journalister, däribland författaren Jojje Olsson. Både journalistförbundet och Internationella Journalistfederationen kritiserade ambassadens agerande. Även UD tog kontakt med ambassaden, rapporterade branschtidningen Journalisten. Björn Jerdén, Asienchef på Utrikespolitiska institutet, menar att utvecklingen är en del i Kinas propagandaoffensiv, som i Sverige intensifierats sedan den nya ambassadören Gui Congyou tillträdde under fjolåret. Utvecklingen här sticker ut i jämförelse med andra i länder, menar Jerdén. – Det är något speciellt med Sverige, även om det finns liknande tecken i Storbritannien. Man har tidigare uttryckt att det varit svårt att nå ut, att det funnits en medietyranni. Men den senaste tiden har ambassaden knappast haft några problem att höras, säger Björn Jerdén. Han tror att ett mål för ambassaden är att försöka ”rätta till” den bild av Kinas politiska tillstånd som ofta får plats i svenska medier. – Rapporterna om Kina är ofta, av förklarliga skäl, negativa. Inte minst på grund av situationen för mänskliga rättigheter. Ambassaden vill lägga fram vad som anses vara en ”objektiv sanning” men sättet det görs på följer inte idén om hur en öppen debatt förs i Sverige, säger han. Ambassadens agerande har uppmärksammats på flera håll den senaste månaden, bland annat av journalisten och författaren Ola Wong i SvD (14/9). Han skriver att man, för att förstå agerandet, bör titta på kommunistpartiets globala och långsiktiga medieoffensiv: ”Angreppen från partiet ska få kritiker att tystna och andra att tänka efter för att inte riskera visum, karriär och affärer”. Ärendet som fått mest uppmärksamhet gäller SVT. Den kinesiska ambassaden kritiserade nyligen i flera inlägg bolaget efter ett satirinslag man ansåg var rasistiskt i programmet ”Svenska nyheter”. Inslaget sändes efter en uppmärksammad incident i Stockholm, då kinesiska turister avvisades från ett hotell. SVT bad om ursäkt, dock inte direkt till Kina utan till de individer som ”känner sig kränkta”. Den kinesiska ambassaden godtog inte ursäkten utan såg den som ”falsk, hycklande och utan verklig avsikt”. – Vi ber inte om ursäkt för svensk satir till en regim för en stat. Det är en viktig publicistisk hållning. Det är för mig uppenbart att kinesiska ambassadens reaktioner är politik. Det spelet tänker vi inte delta i, men säkert fortsätta att skämta om, sa Jan Helin, programdirektör på SVT till DN. Justitiekanslern har bedömt att satirinslaget inte kan bedömas vara hets mot folkgrupp. Det beskedet fick ambassaden att återigen kräva en ursäkt från SVT ”på ett seriöst sätt till Kina och den kinesiska befolkningen”, skrev man i ett uttalande på söndagen. Anna Lindberg är ansvarig utgivare på Östmedia där Norrköpings Tidningar ingår. Hon berättar att ambassadens mejl inte nått fram till henne. Kanhända har meddelandet även här hamnat i skräppostmappen, menar hon – men den töms automatiskt med jämna mellanrum. I deras fall anmärkte ambassaden på en insändare i tidningen, skriven av en anhängare till meditationsrörelsen Falungong. Ledningen i Peking har kallat rörelsen för en sekt och förbjudit den. – En gång förut har jag varit om att en ambassad, från ett annat land, hörde av sig. Jag reagerade likadant då som jag gör nu: den svenska tryckfriheten tillåter att medborgare i Sverige får göra sina röster hörda, och det förändras inte av hur en regim tänker, säger Anna Lindberg. – Alldeles oavsett hur andra väljer att göra sin omvärldsbevakning är det problematiskt om den här typen av påtryckningar fortsätter. Vi är inte vana vid det, men då är det viktigt att tydligt ha en egen ledstjärna i de publicistiska besluten. Efter händelsen med de kinesiska turisterna och SVT:s satirinslag, har Björn Jerdén tyckt sig se tecken på att medieoffensiven bytt karaktär. Från att sätta landet i offerposition, utsatt för felrapportering, vill man nu i stället påpeka att även andra länder har problem med sitt agerande. Händelsen med turisterna blev ett lägligt avstamp, berättar Jerdén. Inte minst efter en period då landet mött kritik för hur man agerat mot bokförläggaren Gui Minhai, som frihetsberövades av regimen för tre år sedan. – Anfall blir bästa försvar. Trots att ”Svenska Nyheter” gått ut med tre ursäkter har ingen ursäkt varit god nog, utan ambassaden vill bevara konflikten. Det tyder väl på självförtroende, att landet har stora ambitioner som stormakt, säger han. Björn Jerdén tror dock inte att svenska medier kommer att påverkas av anmärkningarna – utan menar att ambassadens agerande riskerar få motsatt verkan. – Det skrivs mer om Kina och ambassaden nu, men de borde vara missnöjda. Överlag har det nämligen blivit ännu fler negativa vinklar. Om detta varit en uttalad strategi så har den inte varit särskilt framgångsrik. För Dagens Samhälle, en välläst tidning bland svenska politiker och högre beslutsfattare i offentlig sektor, kom reaktionerna efter en debattartikel om organhandel i landet. Texten var bland annat undertecknad av tre riksdagsledamöter. Tidningens chefredaktör Olov Carlsson menar att processen i det fallet följde den ordinarie gången för en debatt. Ambassaden fick ett svar publicerat som sedermera följdes av en slutreplik. Carlsson menar att påpekandet i sig inte var iögonfallande. – Generellt kan man säga att man sett en förhöjd debattaktivitet efter att Kina fick en ny ambassadör i Sverige, men den här debatten var egentligen inget utöver det vanliga, säger Carlsson. Trots att man fått sitt svar publicerat fortsatte dock ambassadens kritik mot tidningen. En månad senare krävde man återigen, då bara i ett uttalande på sin egen hemsida, att Dagens Samhälle skulle göra en rättelse. – Det hör inte till vanligheterna att en stat vill komma med en replik, det kan jag säga. Men sedan får man också förstå att den svenska debatten är fri. Man får skriva repliker och sedan får läsarna själva bestämma sig för vad man tycker, säger Olov Carlsson. Uppdatering 17/10: Kinas ambassadör har i ett skriftligt uttalande svarat på DN:s frågor. Läs mer: Stödmanifestation för Gui Minhai vid Kinas ambassad Uppgifter: Kinesiska nättroll attackerade svenska Facebooksidor Torbjörn Petersson: I Kina är Sverige inget bra land alls Detta har hänt Efter en artikel i Expressen, publicerad i juni, om arbetssituationen för svenska journalister i Kina gick ambassaden till hårt angrepp mot tidningen samt mot journalisten Jojje Olsson. Man anklagade också den svenska bokförläggaren Gui Minhai för en rad brott. Både Journalistförbundet och Internationella Journalistfederationen fördömde agerandet och UD tog kontakt med ambassaden. I september – efter att kinesiska turister avvisats från ett hotell i Stockholm – publicerade SVT:s program ”Svenska nyheter” ett satirinslag. Inslaget möttes av kraftiga reaktioner från ambassaden som menade att det ”skandalöst förolämpade Kina” och lämnade in en protest till UD. SVT bad om ursäkt till de individer som ”känner sig kränkta” – men ursäkten godtogs inte då ambassaden inte ansåg den vara uppriktigt menad. Källor: Expressen, Journalisten, SVT, DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1315, "headline": "Dagens skiva: KC Babys detaljrikedom öppnar ett bråddjup", "summary": "Bob Hund-medlemmen Conny Nimmersjö och ljudkonstnären Kajsa Magnarsson albumdebuterar med duon KC Baby och en ljudvärld som är liten men inte gör sig till.", "article": "När ljudkonstnären Kajsa Magnarsson och Bob Hund-medlemmen Conny Nimmersjös musikbebis tar sina första steg i form av ”skivan som ingen frågade efter”, för att citera paret själva, tar det ett tag att knyta an till avkomman. Den är tjurig, rentav lite bråkig. KC Babys ljudvärld är liten och gör sig inte till. Ljudbilden är luftigt elektronisk och sparsamt smyckad med elgitarr, synt, dova knaster och suggestiva kulisser. Ändå präglas den av en detaljrikedom som öppnar sig i ett existentiellt bråddjup i mötet med de skeva vardagstexterna. Ett blåmärke skärskådas med en närmast patologisk ömhet i titelspåret, medan ”Lojalitet” blandar det personliga med det politiska och ”Kungen av dumma” naglar fast den låga självkänslans förmåga att förgifta precis allt. Det är en intelligent samling popmelodier, ett utsnitt av livet helt enkelt. Bästa spår: ”Lojalitet” Läs fler musikrecensioner av Alexandra Sundqvist, till exempel om La Lusids drömskt organiska pop. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1318, "headline": "Polisen stoppar Emmabodafestivalen: ”Blivit en drogliberal mötesplats”", "summary": "Polisen nekar fortsatt tillstånd för musikfestivalen i Emmaboda, rapporterar Barometern. ”Vi siktar på comeback i annat EU-land 2020”, skriver festivalen i ett uttalande.", "article": "Det var på en presskonferens på tisdagen som polisen meddelade att man inte ger fortsatt tillstånd till Emmabodafestivalen. Beskedet kom efter ett möte mellan polisen, länsstyrelsen, Emmaboda kommun och festivalarrangörerna, rapporterar Barometern. Drygt 460 fall av misstänkta narkotikabrott anmäldes under årets festival, trots flera förebyggande åtgärder från arrangörer och polis. – Så hög drogfrekvens på ett evenemang för ungdomar är helt oacceptabelt. Polisen ger inte fler tillstånd till festivalen så som den har utvecklats. För många ungdomar blir detta första kontakten med droger. Alla blir inte missbrukare, men några blir det, sade Patric Heimbrand, tillförordnad biträdande regionpolischef i polisregion syd, på pressträffen. Barometern skriver att polisen, trots ett förstärkt samverkansarbete, har sett flera brister i säkerheten på festivalen. Man ville dock inte peka ut en enskild aktör som ”boven i dramat” på pressträffen. – Mycket tyder på att Emmabodafestivalen har blivit en drogliberal mötesplats där just drogerna har en framskjuten position, sade Patric Heimbrand, enligt tidningen. Emmabodafestivalen har anordnats de senaste 31 åren. Redan i fjol aviserades att festivalen skulle läggas ned men den räddades kvar. I ett uttalande på Facebook skriver arrangörerna att man vill flytta arrangemanget utomlands: ”Kamrater, Sverige kommer nästa år inte ha en Emmabodafestival. Vi siktar på comeback i annat EU-land 2020”, står det i uttalandet. DN söker arrangörerna för Emmabodafestivalen. Läs mer: Lokaltidning i konflikt med Emmabodafestivalen efter nekad ackreditering ", "article_category": "culture"}
{"id": 1319, "headline": "”Arto Paasilinna var rapp i käften och oerhört skarp”", "summary": "Arto Paasilinna var en av de mest lästa finska författarna i Sverige – och i Frankrike. I Finland förblev han en bästsäljande nationalikon, som aldrig fick Finlandiapriset eller kritikernas beröm.", "article": "Den finske galghumoristen Arto Paasilinna har dött. Författaren var en bästsäljande nationalikon i hemlandet, men älskades inte minst i Frankrike – och Sverige. Näst intill Sofi Oksanen och Tove Jansson är det få finska författare i modern tid som översatts så flitigt som Arto Paasilinna. Sammanlagt har hans böcker översatts till ett fyrtiotal språk. Mest känd är “Harens år” från 1975, en pikareskroman och road trip genom Finland som på många sätt cementerat bilden av den finske mannen i litteraturen: svårmodig, medelålders, med en kärlek för sprit och skrönor, och djupt tillfreds om han får pyssla ensam för sig själv. Helst i naturen, långt utanför den förhatliga storstan. Läs mer: Författaren Arto Paasilinna är död Paasilinnas böcker har sålts i över en miljon exemplar bara i Sverige och han hör därmed till en av de finska författare som flest svenskar läst. – Vi får hela tiden önskemål om nya översättningar, han är ständigt aktuell, säger det finska förlaget WSOY:s skönlitterära förläggare Anna-Riikka Carlsson. Hon nämner Jonas Jonasson, författaren bakom “Hundraåringen”-böckerna, som en samtida svensk Paasilinna-efterföljare. – Jonasson ville uttryckligen komma till samma finska förlag som Paasilinna när han översattes till finska, berättar hon. Paasilinna hade en känsla för galghumoristiska skrönor och brukade ofta placeras i samma fack som de latinamerikanska magiska realisterna. Speciellt i Frankrike var han omtyckt, där han togs in i det litterära finrummet på ett sätt som aldrig riktigt skedde i Finland. Två av hans romaner har filmatiserats på franska och han belönades med litterära priser i både Frankrike och Italien under sin livstid. – I Finland såg vi Paasilinna som något av en humoristisk kuf, men i Frankrike tog man hans böcker mera på allvar och betonade samhällsaspekten i dem, säger Anna-Riikka Carlsson. Trots publikframgångarna i Finland var han ingen kritikerfavorit. Han mottog aldrig Finlandiapriset trots ett trettiotal böcker. – Han slog igenom redan tidigt i Finland, på sextiotalet, som ung och slagfärdig journalist. När han sedan blev en underhållningsgigant fanns det säkert en viss avundsjuka. Det litterära etablissemanget accepterade aldrig honom, säger Touko Siltala, som jobbade som Paasilinnas förläggare i femton år. – Han var rapp i käften, oerhört skarp. Och krävande. När han kom med ett manus ringde han två timmar senare och ville höra min kommentar. Han höll alltid sina deadlines, och var nykter när han skrev, men när han var klar började han dricka och hade inget tålamod med litterärt finlir, berättar han. Paasilinnas hälsa försämrades drastiskt i början av 2010-talet och han tillbringade de sista åren på ett vårdhem. Han var 76 år gammal då han dog på måndagen. – Han skrev fortfarande, men bara för sin eget nöjes skull, berättar sonen Petteri Paasilinna för Yle. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1322, "headline": "Bokrecension: Så trasigt är faktiskt inte internet", "summary": "Martin Gelins och Karin Petterssons bok ”Internet är trasigt” är ett frieri till varje person som fått en dålig känsla kring internet eller vad sociala medier gör med oss, skriver Emanuel Karlsten.", "article": "Hur sammanfattar man internets tillstånd på 300 sidor? Journalisterna Karin Pettersson och Martin Gelin gör det med rubriken “Internet är trasigt”. Det är en irriterande förenklad och dystopisk slutsats som också präglar boken. Eller halva boken. För andra halvan är fenomenal, men vi återkommer till det. Det här är en recension som är svår att skriva. Inte bara för att det är lite knepigt varje gång journalister recenserar journalister, utan också för att man skulle kunna påstå att vi här representerar två falanger. Låt oss därför redovisa några jäv. Jag är vad belackare skulle kalla “internetromantiker”. Det är den typ av personer denna bok vill komma tillrätta med, kanske göra upp med. Pettersson och Gelin å sin sida kommer från och lever i och av ett traditionellt etablissemang. Gelin är bekant för DN-läsare som USA-korrespondent med specialitet på amerikansk politik, vilken han också skrivit fyra böcker om. Pettersson genom att grunda magasinet Fokus och sedan, via en kort sejour som kommunikationschef hos Socialdemokraterna, bli Aftonbladets politiska chefredaktör. I dag jobbar hon på mediekoncernen Schibsted som Director of public policy. I intervjuer förklarar hon att hon bedriver lobbyarbete å koncernens vägnar och att Google och Facebook är största hotet. Läs mer: Här är nätpionjärerna som sågar internet Den här boken är dock inte en del av deras yrken utan ett fristående journalistiskt verk av två journalister jag respekterar. Precis som den här recensionen är ett försök att ställa mig över min egen kanske naiva romans med internet. Ändå är jäven viktiga att ha med sig. Den första halvan av “Internet är trasigt” går igenom hur internet kanske en gång var bra, men störtades i fördärvet när några nätjättar gjorde tjänster så beroendeframkallande att de förstörde människor, branscher och till och med demokratin. Författarna tar stöd från en omfattande research bestående av böcker, experter och vittnesmål inifrån nätjättarna. I boken jämförs sociala medier-användning med rökning och gillaknappens skapare får förklara hur han numera satt barnlås på sin mobil för att komma tillrätta med sitt beroende. Det är ett frieri till varje person som haft eller fått en dålig magkänsla kring internet eller vad sociala medier gör med oss. Som sådan kommer boken säkert kramas ihjäl, författarna få breda ut sig i morgonsoffor. Men för mig, som levt och haft förmånen att varje dag få tänka, föreläsa och skriva om frågorna, tycks argumentationen och bevisföringen vara stundtals anekdotisk, men framför allt grumlas av ett starkt tesdrivande. En grundläggande kritik i boken är att nätjättarna inte tar ansvar. De tar inte ansvar för att mediehusen går på knä och effekten det får för journalistiken. De tar inte tillräckligt ansvar för vad människor sprider och gör på deras plattformar och den effekt det får på demokratin. Det målas upp en bild av maktfullkomliga, nästan galna ledare som redan i sina studentrum smidde planer om världsherravälde. De citat som Mark Zuckerberg gjorde då, om ett tidigt stadium av Facebook (“folk litar på mig, dumma jävlar”), tolkas mer som ett livscredo, än som en tonårings omognad. Mindre fokus finns på det övriga samhällets oförmåga att hantera internets framtåg. Det faktum att traditionella medier eller företag knappt ens försökt att utvecklas eller hänga med, finns knappt med. I stället läggs ansvaret på Google och Facebook – som borde dela med sig, åtminstone av pengarna. Ibland känns boken som ett etablissemangets svanesång. En nostalgisk tillbakablick till tiden då massmedier var allmänhetens lägereld, när folk såg varandra i ögonen istället för i mobiler. Hade vi varit kvar där hade kanske upplysningen och den informerade människan funnits kvar? Ibland målas närmast ohederliga jämförelser upp om nätjättarna. Författarna listar de mest ytliga tjänster (digital gylf, app för lyxjakter) som Silicon Valley skapade 2017, när världen stod i politisk brand. Eller att det på Facebook förekom “glättiga” ice bucket challenges samtidigt som det pågick upplopp i Ferguson, USA. Bilden är klar: Nätjättarna kunde inte bry sig mindre om världens tillstånd, de kontrollerar oss genom likes och skrattar hela vägen till banken. Det är synd, för hade man fokuserat lite annorlunda hade en mer nyanserad bok trätt fram. I grunden finns en viktig poäng: Nätjättarna byggdes med insikten om att de påskyndade en viktig revolution, men hade ingen plan om hur det nya samhället skulle fungera. Så kanske det är i många revolutioner, men vad innebär det för oss - nu? Vad ska och kan vi göra? Det är detta som så förtjänstfullt får fokus i bokens andra hälft: den djupt problematiska, nya maktkoncentrationen. Facebooks drygt två miljarder användare gör Mark Zuckerberg till president över världens största “land” och positionen bibehålls genom att köpa upp varje uppstickare. Likadant gör Google och allt det där dödar konkurrensen, innovationskraften och gör att väldigt mycket pengar kommer till väldigt få personer (som också undviker betala skatt lokalt). Här kommer Pettersson och Gelin med historiska perspektiv på hur regleringar har kunnat hjälpa samhällen att bryta destruktiva monopol och konkreta idéer på hur en nära framtid kan komma att se ut. Det är viktiga, insiktsfulla och nyanserade perspektiv som hade behövt smitta av sig även på den första delen av boken. För internets framgång och framfart behöver diskuteras, nyanseras och problematiseras. Men ingenting blir bättre av att det demoniseras. Läs mer: ”Internet är trasigt” – läs utdrag ur Martin Gelins och Karin Petterssons nya bok Martin Gelin är medarbetare i DN. Därför recenseras boken av Emanuel Karlsten, frilansjournalist och programledare för ”App och etikett” i P1. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1333, "headline": "Lars Strannegård: Boken om Handels befäster fördomar och stereotyper", "summary": "Mikael Holmqvists bok ”Handels – maktelitens skola” består av halsbrytande påståenden och förvrängda fakta. Hans tesdrivande elitförakt bidrar inte till fördjupade kunskaper, skriver Handelshögskolans rektor Lars Strannegård.", "article": "När Mikael Holmqvist, professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, kom ut med sin 480-sidiga bok ”Handels – maktelitens skola” tog jag mig an den med stort intresse. Mitt eget lärosäte var studieobjektet, frågeställningen om elitformation central och skriven av en person verksam vid en institution som kan sägas konkurrera med min egen. Handels är på intet sätt ett färdigutvecklat lärosäte, så jag såg också fram emot lärdomar till vårt förbättringsarbete. Bokrecension: Kolossalt nyttig bok om Handelshögskolan Holmqvist presenterar boken som en forskningsmonografi. Men han nöjer sig inte med beskrivningar och analyser. Han levererar också, likt en managementkonsult, förslag på hur Handelshögskolan (HHS) borde förändras. Lärosätet är enligt honom behäftat med så många fel att det måste reformeras, ja revolutioneras, i grunden. Under forskarflagg får läsaren ta del av minst sagt häpnadsväckande påståenden och tolkningar, exempelvis: HHS i Stockholm är stängd för insyn. Forskarna där är köpta av näringslivet. Forskningens inriktning är beställd av företagen. Lärarna dansar efter studenternas pipor eftersom det är studenterna som i framtiden skall betala lärarnas löner genom donationer. Studenterna är medelmåttor som saknar kritiskt tänkande. Kunskaper är oviktiga. Social kompetens och kommunikationsförmåga trumfar allt. Näringslivet engagerar sig i HHS enbart för att öka sin sociala nimbus och legitimitet, och saknar ett genuint intresse för kunskap. Handels utvärderas eller ifrågasätts inte och politikerna har glömt bort att lärosätet får offentliga medel. På Handels saknas kollegialitet. Alla satsningar som HHS gör inom hållbarhet, konst och humaniora är bländverk och slag i luften. HHS begränsar sin storlek för att bevara exklusiviteten och försöker aktivt stänga ute dem som inte är av rätta virket. Sida upp och sida ner av halsbrytande påståenden. Holmqvist har intervjuat mig och många andra vid denna ”slutna” institution. Vi har hjälpt honom med material till hans studie: skickat data, intervjuats, bjudit in honom till seminarier och öppnat våra undervisningssalar för att ge honom inblick i verksamheten. För oss var det en självklarhet att bistå Holmqvist. Han är en kollega vars studie lät ytterst relevant. Holmqvists bok måste sägas vara en nästintill perfekt illustration av ”confirmation bias”: en selektiv uppmärksamhet på empiri som bekräftar det författaren har satt sig för att visa. Den tycks också göra kraftiga avsteg från en av de principer som sociologen Robert Merton ansåg utgöra ”moral consensus” inom vetenskapen och grundläggande inom forskningsetiken. Den innebär att forskaren inte skall ha andra motiv än att bidra till nya kunskaper. En samhällsvetenskaplig forskarroll är att förtydliga mönster och förmå oss att se subtiliteter i det sociala livet. Holmqvist tycks dock inte vara så intresserad av denna roll utan brister i känslighet för empirins mångfacetterade karaktär. Han grundar sina slutsatser på utvalda delar av sina observationer, målar upp en endimensionell bild och förefaller helt bestämd att befästa fördomar och stereotyper. Holmqvists insinuationer är häpnadsväckande. På sidan 222 i boken hävdar han att professurer på HHS gått till personer för att de är kvinnor, inte för att de är kompetenta. Och i en intervju i Sydsvenskan (29/9) får läsaren veta att det på HHS finns studentkvoter som ”skolan besätter med folk från miljöer som har rätt kontakter”. Detta är en ren lögn. Tesdrivandet i boken är understundom flagrant. Holmqvist väljer ut iakttagelser och tolkar dem enligt sin egen förutfattade tes. Och de data som skulle kunna ses som motbilder till hans verklighetsbeskrivning beskrivs i förklenande ordalag. Enligt Holmqvist är allt som HHS gör som skulle kunna tolkas positivt enbart rökridåer som skall dölja vår kapitalistiska världsbild. Han föreslår breddning som en nödvändig förändring. Det är precis vad vi gör sedan ett antal år, och det vet Mikael Holmqvist. Men när vi intensifierar vår sedan flera år inslagna breddningsväg är det slag i luften och bländverk. När Holmqvist däremot föreslår breddning är det nytänkande och revolutionerande. Holmqvist använder ordet ”krämare” om näringslivsrepresentanter: själviska, enbart intresserade av sin egen ekonomiska vinning och sammantaget lägre stående. Föraktet kommer starkast till uttryck i beskrivningen av HHS vidareutbildningar. Det finns en risk för ”värdemässig kontaminering” när praktiker och akademiker möts. Akademikerna riskerar att besudlas. Holmqvist har inte studerat denna del av HHS. Förslaget är likväl att HHS skall stänga ner utbildningarna för att stoppa smittspridningen. Något slags visklek har resulterat i att Sydsvenskans recension av Holmqvists bok gör gällande den bisarra lögnen att man på Handels lottar ut en BMW till en nyinskriven student. Detta påminner om faktoiden om hur Marie Antoinette skulle ha frågat varför det brödlösa folket inte åt bakelser. Som en blinkning till 1780-talet föreslår Holmqvist att det Handels behöver är en riktig sanerande revolution. Det är värt att påpeka att exotisering och inkapsling av ”den andre” är kraftfulla populistiska verktyg. Det som görs av ”de andra” framhålls som väsensskilt den egna värdegrunden, vilket möjliggör förfrämligande och legitimerar förakt: ”Jovisst förstår du, invandrare bryter upp parketten och odlar potatis, och på Handels är professorerna köpta, det lottas ut bilar och de har specialkvoter för folk från Djursholm som har rätt kontakter och utseende.” Jag kan inte undgå att slås av hur Holmqvists retorik liknar de populistiska politikernas: förvrängande av fakta, tesdrivande elitförakt, anklagelser om politisk korrekthet och rökridåer. Lösningsförslagen är kraftigt förenklade: byt styrning, stryp finansieringen, ”clean up the swamp”, lägg ned. När forskare och kulturskribenter under vetenskapens och det kritiska förhållningssättets flagg går föraktets och populismens vägar blir det riktigt obehagligt. Holmqvists analys drivs av idéer om vi och dem, smuts och renhet, och den segregerande människosyn han ger uttryck för är ruggig. Läsningen lämnar mig med en gnagande fråga: vilken typ av samhälle är det som producerar samhällsvetare med en så uppskruvad självbild, en syn på näringslivsrepresentanter som lägre stående, och med en elitistisk och svart-vit syn på kunskapsproduktion? Någon borde verkligen skriva en tjock bok om det. Lars Strannegård, professor i företagsekonomi och rektor vid Handelshögskolan i Stockholm Mikael Holmqvist svarar: ”Jag kan inte läggas till last för vad andra skriver om min bok” Läs mer: Kolossalt nyttig bok om Handelshögskolan Läs mer: Professor: Så fostrar Handels Sveriges elit ", "article_category": "culture"}
{"id": 1337, "headline": "Superfiasko eller publiksuccé – stor risk när kommuner köper utställningar", "summary": "Superhjältarna i Avengers och de italienska gladiatorerna lyckades inte locka den publik som kostnaden för utställningarna hade krävt. Nu kämpar Norrköping och Jönköping för att täcka miljonförlusterna efter sommarens publikfiaskon.", "article": "”Svenska kommuner har på senare år börjat storsatsa på att köpa in dyra internationella vandringsutställningar. När satsningen lyckas kan det betyda att turister strömmar in i staden, men en publikflopp innebär i stället miljonförluster och andra evenemang i kommunerna kan få lida. Fyra månader efter de hoppfulla rubrikerna om god biljettförsäljning är miljonförlusten ett faktum. Superfiaskot kallar vissa det. Superhjältarna i Marvel skulle ta över Norrköping under sommaren och man hoppades på 150.000 besökare till Teknikhallen där utställningen ordnades. Då utställningen var över hade drygt 30.000 personer besökt ”Marvel Avengers S.T.A.T.I.O.N.” och superhjältarna lämnade ett underskott på runt 10 miljoner kronor efter sig i stället för de över fyra miljoner i vinst som man räknat med som i sin tur skulle stödja andra evenemang. – Huvudorsaken till det dåliga ekonomiska resultatet är den varma sommaren som gjorde att vi fick väsentligt färre besökare än vad vi räknat med, säger Göran Lindgren, tillförordnad vd för det kommunala bolaget Upplev Norrköping. Bolagets tidigare vd sade upp sig i mitten av augusti. Knappt 20 mil därifrån, i Jönköping, kämpar man också med miljonförluster efter sommarens gladiatorutställning i Kinnarps arena. Målsättningen var 70.000 sålda biljetter till den italienska utställningen ”Gladiator – Colosseums hjältar”, en målsiffra som reviderades till 55.000 i maj, men i slutändan besökte endast 9.003 personer utställningen. Nu begär arrangörerna Destination Jönköping fem miljoner kronor från det kommunala moderbolaget Jönköping Rådhus AB för att täcka förlusterna som till slut landade på över åtta miljoner kronor. Målet var att sätta Jönköping på kartan som en turiststad, men gladiatorerna svek. – Vi gjorde noggranna undersökningar för två år sedan då vi började planera utställningen och kom fram till hur många besökare vi realistiskt kunde räkna med. Skulle jag då ha vetat att det skulle bli den varmaste sommaren på flera år hade jag satt stopp och då hade vi satsat på ett badland på Vättern i stället, säger Destination Jönköpings vd Patrik Olderius som säger att bolaget aldrig ordnat en lika stor vandringsutställning tidigare. – Vi borde helt enkelt ha börjat i mindre skala för att lära oss. Men för alla gick det inte lika dåligt. Som Vasamuseet tydligt visat har svenskar en fascination för skepp som sjunkit. I Skellefteå lyckades världsutställningen om Titanic överträffa förväntningarna och lockade 53.000 personer i en stad på 75.000 invånare. Turistnäringen blomstrade då folk från omkringliggande städer, men också från Norge och Finland, strömmade in till staden för att se utställningen. – Vi hade det svårt i början av sommaren, men i mitten av juli verkar folk ha solat och badat färdigt. Många som besökte utställningen kom från andra delar av landet, och vissa från Finland och Norge, säger Maria Broman på Visit Skellefteå. I Norrköping och Jönköping var det de kommunala destinationsbolagen som själva betalade för utställningarna, medan Skellefteå lät det privata bolaget Nordic exhibitions & events ta all risk och all vinst, medan staden vann på turismen som utställningen medförde. – Man vill hitta på nya reseanledningar till städerna, och framför allt om man är en mellanstor svensk stad som inte heter Göteborg och Stockholm ser man en möjlighet i utställningarna, säger Stefan Papangelis, vd på Nordic exhibitions & events. Han får medhåll av Mathias Strömer som är curator på Riksantikvarieämbetet och expert på vandringsutställningar. – Under de senaste tio åren har dessa blockbusterutställningar blivit allt populärare i Sverige, säger Strömer. Orsaken till att utställningar som handlar om Harry Potter, Star Wars, Marvel och liknande fenomen blir dyra, förklarar Strömer, är tekniken och rättighetskostnaderna. – Eftersom det kostar så mycket att ordna en stor utställning blir det också ett annat tänk kring dem än då det gäller vanliga utställningar på museum. Man räknar besökare på ett annat sätt och det blir viktigt att nå ett visst besökarmål, säger Strömer. På grund av de stora vandringsutställningarnas höga kostnader måste kommunerna också göra noggranna analyser innan de väljer att ta in en utställning. Enligt Göran Lindgren på Upplev Norrköping kan en orsak till besöksfiaskot på Marvelutställningen vara att man inte gjorde en tillräckligt noggrann målgruppsundersökning. – Min bedömning är att utställningen var väldigt professionell, men jag förstår att den hade en nischad målgrupp och då är det möjligt att Norrköping med sitt geografiska läge blir för litet för just den här typen av utställning, säger Lindgren som betonar att Upplev Norrköping i framtiden ska vara försiktigare i sin riskanalys: – Med facit i hand kunde vi ha jobbat mer med den analysen inför Marvelutställningen, säger Lindgren. Upplev Norrköping har tidigare ordnat vandringsutställningar som gått bättre, exempelvis lockade Harry Potter-utställningen 2014 över hundra tusen besökare. Också Destination Jönköpings vd Patrik Olderius säger att man i efterhand kan säga att ämnet för utställningen kanske inte var tillräckligt intressant, trots att man gjort gedigen research inför valet av utställning. I både Norrköping och Jönköping poängterar man däremot att publikundersökningar visat att de som såg utställningarna var nöjda med den, men det svåra var att locka folk att köpa biljetter. – En orsak till att man måste göra noggranna målgruppsundersökningar är för att biljetterna till dessa stora utställningar ofta är dyra. Om en hel familj ska gå på utställning blir det ganska mycket pengar, säger Mathias Strömer. I Norrköping ledde sommarens superhjälteutställning till en debatt om vad kommunen ska satsa pengar på. Då festivalen Where’s the Music (WTM) dessutom lades på is i början av hösten var det många som kopplade beslutet till Marvelfiaskot, en koppling som stadens ledande politiker strängt förnekat. I ett mejl till DN vill WTM-arrangören FKP Scorpio varken bekräfta eller dementera ryktena om kopplingen till Marvelutställningen. ”Vårt beslut beror på att vi inte nått det samarbete med Norrköping som vi behöver för att göra festivalen”, skriver Kajsa Apelqvist som är pressansvarig på FKP Scorpio. Hon skriver att man nu tagit upp diskussionen med staden om festivalen på nytt. I Jönköping slickar man också såren efter sommarens utställning. Jönköpings Rådhus som äger Destination Jönköping kommer att ge bolaget de pengar de behöver för att täcka upp förlusterna som de italienska gladiatorerna förde med sig. ”Destinationen kommer fortsätta med olika satsningar. Ett misslyckande kan inte hindra nya försök. Dock lär vi ha tagit lärdom av detta och riskbenägenheten lär vara lägre”, skriver Peter Jutterström (M) som är ordförande för Jönköpings Rådhus i ett mejl. De dåliga resultaten med Gladiatorerna och Avengers kommer inte att avskräcka satsningar på vandringsutställningar i andra kommuner i framtiden, tror Mathias Strömer. – Vandringsutställningar ligger i tiden och hjälper till att sätta staden på kartan, säger Strömer. Vandringsutställningar Stora internationella vandringsutställningar har blivit vanligare i Sverige under de senaste tio åren. De stora företagen som skapat utställningarna erbjuder ofta paketlösningar till kommuner och intresserade företag. I både Jönköpings och Norrköpings fall besökte representanter från kommunen utställningen innan den kom till staden. Gladiatorutställningen i Jönköping kostade 10,2 miljoner kronor. Avengersutställningen i Norrköping kostade 13,2 miljoner kronor. Vuxenpris för Avengersutställningen: 179 kronor. Vuxenpris för Gladiatorutställningen: 170 kronor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1341, "headline": "Dominic West: Jag får bara spela rollfigurer som är förtappade eller hemska", "summary": "LONDON. Trots att ”The wire” och “The affair” gjorde Dominic West till storstjärna är han uttråkad av att spela in tv-serier. Nu gästar han Londons filmfestival med kostymdramat ”Colette” där han spelar mot Keira Knightley i tre olika ”tjockdräkter”.", "article": "Dominic West sveper in i ett hotellrum i centrala London med ett brett leende och några ironiska repliker. Den brittiska skådespelaren som är känd för sina lite sliriga, svårmodiga och sammansatta rollfigurer är på charmoffensiv, nästan som om han vill skämta sig ur sin professionella trygghetszon. – Jag får bara spela rollfigurer som är förtappade eller hemska – aldrig komedi. När någon skriver en osympatisk figur så tycks de genast tänka: ”Ah, Dominic West!”. Men djävulen har ju alltid bättre repliker än helgonen. Och det är bara skådespelare som James Stewart och Tom Hanks som klarar av att spela goda rollfigurer med hedern i behåll, ler Dominic West i en ledigt uppknäppt ljusblå skjorta och marinblå kavaj. Nu får han lägga ännu en tvivelaktig karlslok till sitt cv. I kostymdramat ”Colette” spelar han den lika karismatiska som hale musikkritikern, journalisten och affärsmannen Henri Gauthier-Villard, alias ”Willy”. En bullrig kulturman med affärssinne som gifter sig med den 15 år yngre Sidonie Gabrielle Colette (Keira Knightley) som ska bli en av Frankrikes mest populära författare i början av 1900-talet. Under ”la belle époque” var de kändisparet som stod i centrum i Paris societetskretsar. Efter en obesvarad kärlek till romankonsten uppmuntrar han sin fru att börja skriva under pseudonymen ”Willy”. När hennes halvt självbiografiska debutroman “Claudine i skolan” blir en braksuccé 1900 tar han åt sig hela äran - och hetsar henne att skriva en hel serie uppföljare. Han framställs också som en notoriskt otrogen playboy som dessutom svek henne genom att sälja rättigheterna till hennes egna böcker. – Relationen mellan Colette och Willy är rolig, dynamisk, sprakande och...eh..komplex. Men Willy är helt klart skurken i filmen, han hade en gränslös aptit på sex, pengar och kändisskap. Han var en fejkförfattare som var känd på sin frus bekostnad och slutade som en Salieri-figur. Men, som med alla amoraliska figurer så finns det oftast också något att tycka om. För att kunna gilla Willy lät jag mig inspireras av Orson Welles som jag beundrar, säger Dominic West dagen efter att \"Colette\" haft galapremiär vid Leicester Square i hjärtat av Londons nöjesdistrikt. Hans största problem under inspelningen var att fylla upp sin rollfigurs kroppshydda som blev allt större med åren. – Jag hade tre olika fatsuits – och de blev kokheta eftersom vi spelade in mitt under högsommaren. Jag hade stora problem, svettades konstant och var hela tiden högröd i ansiktet, berättar Dominic West. Det blev lite bättre när han träffade John C Reilly som just hade spelat Stan “Helan” Laurel i biografin “Stan & Ollie” med Steve Coogan som avslutar Londons filmfestival nästa helg. – Han tipsade mig om att skaffa en speciell plastväst som man kunde koppla till en slang som pumpar in kallvatten. Efter varje scen tog jag min ”kolostomiväska” och började pumpa. För mig var det en otrolig känsla, men det var nog ganska avtändande för Keira Knightley och de andra eftersom den förde ett jäkla oväsen. Ibland glömde jag stänga av den inför en tagning, säger Dominic West och skrattar. Förutom manuset och Keira Knightley lockades han till “Colette” för att filmen utspelar sig i Paris under ”la belle époque” – den gyllene eran mellan fransk-tyska krigets slut 1871 och tiden före första världskrigets utbrott. – Det är min absoluta favoritperiod i historien. Paris var världens kulturella centrum med samma sorts glamor, öppenhet och tolerans som Berlin hade i början av 30-talet – betydligt mer tillåtande än London någonsin varit. De flesta kostymdramer har en nedlåtande attityd mot dåtiden – vi tycker alltid att vi är så utvecklade och sofistikerade men så är ju inte fallet, säger West som just har upptäckt nya böjelser. – Jag har just insett att jag alltid har velat bli fransk. Mina tre senaste stora rollfigurer är alla franska, säger Dominic West som just spelat Jean Valjean i Andrew Davies tv-version av ”Les misérables” och nyligen gjorde han Vicomte de Valmont i “Les liaisons dangereuses” på Domnar Theatre i London. Under senare år har han också spelat Lara Crofts pappa i ”Tomb raider\" med Alicia Vikander och pretentiös konstkritiker i Ruben Östlunds ”The square”. Fast allra mest har han varit förknippad med paradrollen som den struliga författaren Noah Solloway i otrohetsdramat ”The affair” som skildrar de långvariga känslomässiga chockeffekterna av en skilsmässa. I första säsongen lämnar han sin välbärgade fru för en yngre servitris som sörjer sin sons död – en erfarenhet som Solloway förvandlar till en bästsäljare. – På ytplanet är Noah ingen särskilt älskvärda rollfigur men man känner ändå en viss förståelse för honom. Det finns också likheter med Willy-figuren i “Colette” – de har båda den nödvändiga narcissismen som krävs för att vilja skriva, men Noah är förmodligen en bättre författare, ler West. Måndag 15 oktober, får Dominic West ta emot Cannesseries Excellent Award för sina insatser i tv-världen. I motiveringen står det bland annat att West har ”lyckats överraska oss med djärva och komplexa rollfigurer” och syftar främst på Baltimorepolisen James ”Jimmy” McNulty i David Simons ”The wire”, nyhetsankaret Hector Madden i ”The hour” och Noah Solloway i ”The affair”. Trots att West varit med om att kickstarta tv-seriernas eget “la belle époque” så är han en motvillig tv-stjärna som aldrig har klippt navelsträngen till teaterscenen. – Allting som varit fantastiskt i mitt liv har jag gjort mot bättre vetande, haha. Jag försökte hela tiden lämna ”The wire” trots att det visade sig vara det kanske bästa som jag har varit med om. Visst har tv-världen gett mig fantastiska rollfigurer att jobba med, men jag hade absolut ingen som helst separationsångest efter ”The Wire”. Det var fem år av väntan, av löjeväckande tristess. Det kunde vara spännande 10 sekunder i någon en scen och sedan åratal av väntan, säger Dominic West. – Jag föredrar att spela in långfilmer – några intensiva veckor och sedan är det över. I tv är det aldrig över, skrattar Dominic West och gör en liten grimas. Han är dock positiv över att ha fått jobba på Sarah Treems tv-serie “The affair” som har luckrat upp branschens gamla hierarkier. – Det är häpnadsväckande hur kön definierar människors roll inom film- och tv. Scriptan är alltid en kvinna, medan fotografen alltid är man. Det är fortfarande ett stelbent system, men det pågår mycket positiv diskriminering just nu och det är bra. ”The affair” är skriven, producerad och till stora delar regisserad av kvinnor, säger Dominic West och ler: – Hela min karriär har jag varit en sidekick till starka kvinnor.  Dominic West Född 1969 i Sheffield, England. Skådespelare och producent. Började spela teater vid 9 års ålder. Tog examen vid Guildhall School of Music and Drama 1995. Golden Globe-nominerad för sina rollfigurer i ”The hour\" 2012 och \"The affair\" 2015. Film- och tv-serier i urval: ”Les Miserables” (2019) \"Colette\" (2018) ”Tomb raider\" (2018) ”The square\" (2017) \"The affair\" (2014-) \"The hour\" (2011-2012) ”The wire\" (2002-2008) \"Chicago\" (2002) ", "article_category": "culture"}
{"id": 1342, "headline": "Kinas ambassad vill ha ny ursäkt av SVT", "summary": "Kinas ambassad uppmanar SVT att återigen be om ursäkt, på ett \"seriöst sätt\", för ett inslag i satirprogrammet ”Svenska nyheter” med Jesper Rönndahl. Uttalandet kommer efter att JK lagt ner förundersökningen om hets mot folkgrupp.", "article": "Justitiekanslern (JK) kom tidigare i veckan fram till att ett satiriskt inslag i \"Svenska nyheter\" med Jesper Rönndahl inte kan bedömas vara hets mot folkgrupp eller ett yttrandefrihetsbrott. Nu har kinesiska ambassaden tagit del av rapporteringen kring beslutet, enligt ett uttalande på sin webbplats. Och man vill, trots att det tidigare gjorts av programmets ansvariga utgivare, att SVT ber om ursäkt. ”Uttalandena kan inte dölja den rasistiska grunden i programmet. Den så kallade yttrandefriheten kan inte användas för att dölja rasism eller att inkräkta på andra länders värdighet. Vi uppmanar återigen SVT att stå för sitt allvarliga misstag och att be om ursäkt på ett seriöst sätt till Kina och den kinesiska befolkningen”, skriver ambassaden på hemsidan. Bakgrunden är att SVT den 21 september sände en fejkad informationsfilm riktad till kinesiska turister i satirshowen ”Svenska nyheter”. Det fick Kinas ambassad i Stockholm att anklaga SVT för att vara rasistiskt. Programmets ansvarige utgivare Thomas Hall bad efter många turer om ursäkt, men ambassaden avfärdade ursäkten som ”hycklande”. Flera personer anmälde avsnittet till JK, som prövade ärendet och inte fann några skäl till att fortsätta med förundersökningen, med motiveringen att programmet är uppenbart satiriskt. Läs mer: Turister avvisades från Hotell – Kina kritiserar svensk polis ", "article_category": "culture"}
{"id": 1351, "headline": "Italien gör tv-serie för barn om sexuella trakasserier", "summary": "Den italienska tv-kanalen Rai spelar in en tv-serie för barn om sexuella trakasserier. Enligt seriens skapare är det den första serien för barn som tar upp ämnet, rapporterar AFP.", "article": "Tv-serien handlar om den 11-åriga flickan Joy som trakasseras av en familjevän, en advokat som spelar fotboll tillsammans med hennes pappa. Seriens målgrupp är barn mellan 9 och 14 år och beskrivs av dess producenter som den första att ta upp ämnet sexuella trakasserier för barn, rapporterar AFP. Luca Milano, chef för public service-kanalen Rais barnutbud, säger att de arbetat tätt med en grupp barnpsykologer under skapandet av serien. – Teamet har inte bara hjälpt till att skriva serien, de har också assisterat barnen som spelar i serien. De är bara barn och de behöver gestalta en del svåra moment, säger Luca Milano till AFP. I serien får tittarna följa Joy när hon tävlar i en matlagningstävling i skolan men med tiden förändras hennes mående. Något som hennes vänner märker före hennes föräldrar. Enligt Luca Milano var idén bakom serien var att lära barn om riskfyllda situationer och få föräldrar att se varningssignaler. – Vi visar också barn hur de kan prata med vuxna. För det är inte lätt att tala med vuxna om sånt här, säger Luca Milano. Inspelningen av serien kommer vara färdig i november och tv-kanalen arbetar nu på en informationskampanj om sexuella övergrepp som kommer släppas samtidigt som serien sänds. Läs mer: Högerman tar över italiensk public service-tv ", "article_category": "culture"}
{"id": 1360, "headline": "JK: SVT:s ”Svenska Nyheter” innehöll inte hets mot folkgrupp", "summary": "Kinas ambassad anklagade SVT:s satirprogram ”Svenska Nyheter” för rasism efter ett inslag om kinesiska turister. Efter flera polisanmälningar mot programmet slår nu Justitiekanslern (JK) fast att det inte kan anses ha handlat om hets mot folkgrupp.", "article": "SVT:s satirprogram ”Svenska Nyheter” hamnade i blåsväder efter att det gjorde en satirisk informationsfilm om vad kinesiska turister ska tänka på när de är i Sverige. I klippet drev programmet med kulturella skillnader och det påpekades, bland annat, att man som turist inte ska bajsa utanför historiska byggnader. Programmet syftade på en tidigare uppmärksammad händelse som inträffade i centrala Stockholm i september då tre kinesiska turister omhändertogs av polis vid ett hotell. Anställda på hotellet upplevde turisterna som hotfulla. Turisterna körde från platsen och släpptes av vid Skogskyrkogården i södra Stockholm. Efter satirprogrammets inslag anklagade kinesiska ambassaden SVT för rasism och krävde en ursäkt. Flera polisanmälningar gjordes också efter programmet, varav flera hamnade hos JK:s åklagare som utreder tryck- och yttrandefrihetsbrott. Nu slår Justitiekanslern (JK) fast att det inte kan anses ha handlat om hets mot folkgrupp eller något annat yttrandefrihetsbrott. Därför väljer åklagaren att lägga ned förundersökningen. \"Utrymmet för ironi, satir och andra debattväckande uttryck är mycket vidsträckt och omfattar även sådana yttranden som kan uppfattas som stötande\", skriver JK i beslutet, som nyhetsbyrån Siren tagit del av. Läs mer: Sverige svartmålas efter avhysning av kinesiska turister ", "article_category": "culture"}
{"id": 1369, "headline": "Per Wästberg: Vi uppmanar Frostenson att lämna", "summary": "Svenska Akademien har godkänt en resolution som uppmanar Katarina Frostenson att lämna Akademien. Det säger ledamoten Per Wästberg till Sveriges Radio.", "article": "DN har tidigare, med hänvisning till flera källor, berättat att en majoritet inom Svenska Akademien förra veckan ställde sig bakom en avsiktsförklaring om att Frostenson bör lämna sin stol. Det möjliggjorde i sin tur invalet av de två nya ledamöterna Jila Mossaed och Eric M Runesson. Nu ger ledamoten Per Wästberg fler detaljer om vad han kallar ”resolutionen” i P1:s Söndagsintervjun: – Vi har godkänt en resolution där vi uppmanar henne att frivilligt omgående utträda. Den resolutionen kommer att publiceras offentligt om några dagar, säger han i intervjun. Enligt Wästberg är Akademien ”så gott som enig” kring resolutionen. – Den finns två reservanter, annars är det enigt, säger han. Läs mer: Per Wästberg om invalen: ”Båda tagna på sängen” Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson säger dock till Sveriges Radios Kulturnytt att det ”inte alls är säkert att resolutionen kommer att offentliggöras”. Katarina Frostenson är gift med Jean-Claude Arnault som i förra veckan dömdes av Stockholms tingsrätt till två års fängelse för våldtäkt. Fallet med kulturprofilen blev upprinnelsen till krisen inom Akademien – i november förra året vittnade 18 kvinnor i Dagens Nyheter om hur de utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp av kulturprofilen. Något som fick Akademien att tillsätta en advokatutredning om kulturprofilens kopplingar till ledamöterna. I advokatutredningen ska det ha framkommit uppgifter om att Frostenson på förhand har läckt vem som skulle få Nobelpriset i litteratur, samt vilka som skulle vara aktuella att bli invalda som nya ledamöter i Svenska Akademien. I våras kom sedan beskedet om att Katarina Frostenson inte längre deltar i Akademiens arbete. Anders Olsson har sagt till TT att Frostenson inte kan återvända till arbetet i Akademien utan vidare. – Vi har löst en rad andra problem här, men det är mycket som återstår vad gäller hennes ledamotskap. Hon har valt att ställa sig utanför arbetet och det gäller fortfarande, sade han till TT den 7 september. Anders Olsson har tidigare också sagt till Dagens Nyheter att det inte går att tvinga bort en ledamot mot dennes vilja: – Vi har redan tagit ställning i uteslutningsärendet och det gjorde vi i våras. Hon måste avgöra själv om hon vill tillhöra Akademien eller inte. Läs mer: Motstridiga uppgifter om nya inval i Svenska Akademien ", "article_category": "culture"}
{"id": 1372, "headline": "Centern får makten över kulturen i Stockholm", "summary": "Fortsatt gratis inträde på stadens museer och stopp på skattemedel till föreningar med odemokratisk värdegrund är två av de kulturpolitiska frågorna som det nya blågröna styret i Stockholms stadshus enats om.", "article": "Vid fredagens pressträff med de fem blågröna partierna i Stockholms stad var det Centerpartiets gruppledare Karin Ernlund som presenterade överenskommelserna på kulturområdet. – Det blir fortsatt gratis inträde på stadens museer, meddelade hon. Andra kulturpolitiska frågor man är överens om är att inga skattemedel ska gå till föreningar med odemokratisk värdegrund, och att kulturen ska beredas plats i fler lokaler och utrymmen redan i stadsplaneringen. Det blir inte heller något Nobel center på Blasieholmen. När Anna König Jerlemyr (M) presenterade fördelningen av borgarrådsposterna stod det klart att Centerpartiet får ansvaret för kultur- och stadsmiljöfrågorna. I Centerpartiets valplattform finns få skarpa förslag på kulturområdet, men i partiets skuggbudget för Stockholms stad 2017 kan man läsa att partiet bland annat vill införa lagliga graffitiväggar, ”kulturcheckar” till alla stadens invånare under 19 år, och privatisera delar av biblioteksverksamheten: ”Vi ser även gärna mecenatsamarbeten där ett företag exempelvis kan gå in och finansiera en viss avdelning mot att få varumärket uppmärksammat i det sammanhanget. Möjligheten att kombinera en kostnadsfri och skattefinansierad biblioteksverksamhet med till exempel kafe´verksamhet kan också innebära möjlighet att öppna fler 'mikrobibliotek', exempelvis i anslutning till kollektivtrafiken, inte minst när nya stadsdelar växer fram runt om i staden”, står det i budgetförslaget. DN har sökt Centerpartiet i Stockholms stad, som på fredagen inte vill offentliggöra vem som blir deras kultur- och stadsmiljöborgarråd. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1387, "headline": "Shirley Jackson – patriarkatets geniala fånge", "summary": "Under fredagen släpper Netflix en tv serie-tolkning av Shirley Jacksons klassiska roman ”Hemsökelsen på Hill House”. Jonas Thente förklarar sig redan vara besviken.", "article": "Ibland roar jag mig med att fantisera om att det fortfarande existerar något sådant som en mänsklig civilisation om trehundra år. Det är fånigt, jag vet, men säg att historiker om trehundra år vill försöka förstå sig på vår tid. De kommer inte att studera de romaner vi älskar mest just nu: skildringar som slutar i förlösning, att den ifrågasatta snuten knäcker fallet, att vänner och väninnor håller tätt i alla väder eller att familjen och vänskapen över huvud taget triumferar över allt. Vad man kommer att studera är 1900-talets skräcklitteratur, eftersom det är den genre som mest sanningsenligt betraktar det kaotiska skräp vi är, för att därpå diagnosticera oss. Främst kommer man att studera Shirley Jackson. I morgon släpper Netflix en serie som bygger på en av hennes romaner - ”Hemsökelsen på Hill House” från 1959 - men det är självklart en version som är precis så utsmetat harmlös som testpubliken och algoritmerna väser att våra fiktioner skall vara. Bildmediets vällingflaska har än en gång spätt ut skriftens giftampull. Shirley Jackson gav mig iskalla kårar redan när jag var i yngre tonåren. Jag läste ”Hemsökelsen”, som var 1978 års svenska översättning av Inger Edelfeldt, och därtill den antagligen minst korrekturlästa roman jag någonsin läst. Men den fungerade. Jag har läst den igen, i original, säkert tio gånger sedan dess och fascinerats mindre av dess spökliga tematik än av det sociala spel som försiggår i romanen. Quiz - Vad vet du om skräck på film? Shirley Jackson var särskild inte bara som författare. Jag sammanfattar nu från biografierna: Shirley Jackson (1916-1965) föddes som privilegierad vit kvinna. Hennes mor var besviken på henne. Hon var inte den societetsjuvel som den ambitiöst klättrande modern önskade. Snarare uttryckte modern ofta sina ruelser över att inte en gång för alla ha aborterat dottern. Shirley gifte sig med någon som skulle bli en viktig litteraturkritiker, men som inte så många minns i dag. De fick fyra barn. Shirley var den som drog in pengar på skrivandet trots att hon också tog hand om hushållet, mer eller mindre: hon var inte mycket för blöjbyte och skickade ungarna till sängs med colaflaskor att somna med. Vill man vara vänlig kan man kalla livsstilen för intellektuellt bohemisk. Paret hade cirka 40 000 böcker och upp emot 20 katter. Familjen flyttade ofta mellan universitetsstäderna i nordöstra USA. Shirley studerade häxeri och voodoo samtidigt som hon skrev romaner, skötte hushållet något sånär och dövade sig med amfetamin, sprit och chokladaskar till dess att hon blev så tjock att hon knappt kunde andas. Hon avled 1965, 48 år gammal. Hjärtattack. Läs mer: Jonas Thentes recension av den senaste Shirley Jackson-biografin. Jag skriver detta för att vaka över en exceptionell författares grav. Hennes minne. Shirley Jackson var ingen Clive Barker, Poppy Z Brite eller Stephen King. Jackson fabulerade inte förtjust över sätt att skrämma publiken för ett ögonblick. Hon skildrade med smärtsam tveksamhet det samhälle hon var fångad i. Netflix kommer i morgon att presentera en serie ”baserad på” Shirley Jacksons roman ”The Haunting of Hill House”. Romanen har filmatiserats tidigare, med förskräckande resultat. Likheten mellan romanen och den nu aktuella filmatiseringen är att det faktiskt figurerar ett slott i bägge. I övrigt är tv-serien bekvämt tillrättalagd i den vilsamt grafiska skräckskildringens atmosfäriska hammock. Det blir säkert trivsamt att vila i den, men långt ifrån Shirley Jacksons skoningslösa dissekering av allt vi vet och håller för sant i romanen från 1959. I ”Hemsökelsen på Hill House”, som den heter i senaste svenska utgåvan från förra året (Mima förlag) bjuder en antropologiprofessor in ett sällskap om tre yngre personer till ett slott som anses vara hemsökt. Uppdraget är helt enkelt att registrera vad som händer och hur det händer. Märkliga, övernaturliga fenomen inträffar förstås, men intressant nog känns det som om dessa fenomen hamnar i bakgrunden. Visst blir de två unga kvinnorna och den unge mannen förfärade då och då, men hela tiden pågår det sociala spel som inleds i första stund dessa främlingar sammanförs. Huvudpersonen heter Eleanor och har precis släppts fri från det självpåtagna uppdraget att sköta om sin under femton år döende mor. Symboliskt sett är hon nu alltså fri att börja leva, ta sin plats i samhället. Och detta samhälle kommer alltså att bli det ruvande, sinnessjuka Hill House och dess gäster. Någon riktig frihet som ung kvinna i 1950-talets USA kommer hon aldrig att få. Vad Jackson skriver om i sina romaner och berättelser är den period i mänsklighetens historia som vi ofta och allt mer intensivt framställer som Guldåldern. Den blommande efterkrigstiden då solen alltid sken och framtiden var djärvare än någonsin. Hon såg under ytan, kikade in i sprickorna. I hennes texter är andra människor - i synnerhet i flock - alltid ett hatande hot. Hon såg det som i dag är i full blom: hur rädsla, skräck och misstro blir en drivande faktor i samhällsmaskineriet. Inget av detta kommer vi att få se i filmatiseringen. Där kommer fasan att vara högst individuell.  Fotnot. ”The haunting of Hill House” har premiär på Netflix fredagen den 12 oktober. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1389, "headline": "Akademiens beslut: Katarina Frostenson bör lämna sin stol", "summary": "En majoritet av Svenska Akademiens ledamöter har ställt sig bakom en avsiktsförklaring om att Katarina Frostenson bör lämna sin stol. Enligt DN:s uppgifter var detta beslutet som togs på förra veckans möte, som i sin tur öppnade för nya inval.", "article": "Svenska Akademien samlades förra veckan för ett avgörande möte. Resultatet blev att två nya ledamöter valdes in, juristen Eric M Runesson och poeten Jila Mossaed. Invalen blev möjliga sedan ledamöterna först tagit ett beslut om Katarina Frostensons fortsatta ställning. Den ständige sekreteraren Anders Olsson sade i en DN-intervju att Akademien ”var på väg att gå under”. Räddningen blev att man kom fram till ett beslut kring Frostensons ledamotskap. Han ville dock inte berätta vad det konkret innebär för hennes fortsättning inom institutionen. Läs mer: Jila Mossaed: Jag blandar mig inte i Akademiens problem. DN kan nu berätta, baserat på uppgifter från flera källor, att beslutet innebar att en majoritet av ledamöterna ställde sig bakom en avsiktsförklaring om att Frostenson ska uppmanas att självmant lämna sin stol. Anledningen är att man anser att hon brutit mot paragraf 48 i Akademiens stadgar. Paragrafen handlar om den tystnadsplikt och lojalitetsplikt man kräver av en ledamot: ”Ej må någor ledamot uptäcka något som rörer rättelser, afslag, eller annat hvad Academien eller thes ledamöter angå kan. Then thet gör varde utesluten”, lyder paragrafen. Just denna paragraf tillfogades en rad nya kommentarer när Akademien, efter höstens första sammankomst, presenterade en omfattande nytolkning av stadgarna. En av kommentarerna förtydligar att en ledamots partner (på Akademispråk ”ledsagare”) är att betrakta som en utomstående: ”Ledamoten ansvarar såsom för sig själv för att dessa informeras om och iakttar tystnadsplikt rörande sådan information som de kan komma att få del av”, står det i kommentaren. Läs mer: Anders Olsson: ”Akademien var på väg att gå under den här veckan” Huruvida Katarina Frostenson agerat i linje med tystnadsplikten har det senaste halvåret varit föremål för intensiv diskussion inom Akademien. Anledningen är uppgifter från den advokatutredning som institutionen inledde förra hösten, efter DN:s granskning av kulturprofilen Jean-Claude Arnault. I utredningen framkommer uppgifter om att Arnault, som är gift med Frostenson, i förväg ska ha känt till och spridit vem som ska få Nobelpriset i litteratur och vem som ska väljas in i Svenska Akademien. Den tidigare ständiga sekreteraren Sara Danius berättade om uppgifterna när hon i augusti var värd för ”Sommar i P1”: ”Jag tänker på Akademiens stadgar. Alla ledamöter är skyldiga att följa dem. Enligt utredningen fanns skäl att misstänka att brott begåtts mot sekretessreglerna. I åtminstone sju fall menade sig advokaterna kunna visa med hjälp av vittnen att Frostenson kunde misstänkas ha läckt namnet på den blivande Nobelpristagaren till sin make, varpå namnen skulle ha spritts vidare”, sade Danius. Läs mer: Jila Mossaed och Eric M Runesson nya ledamöter i Svenska Akademien En majoritet av ledamöterna dömde i våras ut dessa uppgifter om sekretessbrott. Man menade då att det var ”otillräckligt och rättsosäkert”, bland annat eftersom det endast byggde på anonyma vittnesmål. Katarina Frostenson själv har också kritiserat utredningen i mejlsvar till Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet. Förra veckans beslut innebar enligt vad DN erfar att flera ledamöter nu har vänt i frågan. Akademien ska dock inte vara helt enig: åtminstone tre ledamöter valde att aktivt inte ställa sig bakom beslutet. Det är dock inte känt hur Frostenson själv ställer sig till att fortsätta arbetet i Akademien. En dialog pågår, berättade Anders Olsson, men betonade att man inte kan tvinga bort någon. – Vi har redan tagit ställning i uteslutningsärendet och det gjorde vi i våras, som du vet. Hon måste avgöra själv om hon vill tillhöra Akademien eller inte, sade Anders Olsson. Ledamoten Horace Engdahl besvarade tidigare under hösten också frågan om hon var välkommen tillbaka till institutionen: ”Absolut. Alltid”, sade han då. Enligt DN:s uppgifter ska diskussionerna i frågan fortsätta vid veckans sammankomst i Börshuset. Planen är även att diskutera inval av ytterligare två ledamöter; viljan är att dessa, likt Jila Mossaed och Eric M Runesson, ska tillträda vid högtidssammankomsten den 20 december. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1398, "headline": "Dagens skiva: Strängen gör en hyllning till oviljan att kuvas", "summary": "Efter The Hellacopters och Dundertåget hann Robert ”Strängen” Dahlqvist skapa ett eget album, med en rak och rå storstadston – lite som om Kenta frontat Thin Lizzy.", "article": "Robert ”Strängen” Dahlqvist var gitarrist och låtskrivare, han spelade bland annat med The Hellacopters och släppte den alldeles utmärkta skivan ”Skaffa ny frisyr” med bandet Dundertåget. ”Rock på svenska” är en postum skiva – Strängen gick bort 2017 – men känns ändå helt och hållet som ett riktigt, levande album. Personligare än ”Skaffa ny frisyr”, men lika rak och rå. Istället för nutidssatir är ”Rock på svenska” en ärlig uppgörelse med uppväxten, livet och framtiden. Strängen sjunger med en utpräglad storstadston, lite som om Kenta frontat Thin Lizzy. Särskilt ”E de OK” skulle kunna vara sin generations ”Just i dag är jag stark”: en hejaramsa för födda förlorare, ett anthem för underdogs, en hyllning till oviljan att kuvas och till att i stället välja ett liv med skönhet, skapande och vänskap, trots allt. Bästa spår: ”Bangatan” Läs fler musikrecensioner av Elin Unnes, till exempel om Marissa Nadlers genuint nattliga singer/songwriter-musik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1433, "headline": "Jila Mossaed: Jag är en enkel poet som älskar litteraturen", "summary": "Författaren Jila Mossaed väljs in i Svenska Akademien. Hon kom till Sverige från Iran 1986 och har gett ut sex böcker på svenska. ”Det som är viktigt för mig är litteraturen”, säger hon till DN.", "article": "”Vad jag saknades här” heter Jila Mossaeds senaste diktsamling – en titel som i dag nästan ser ut som en tanke: – Jag kom till Sverige när jag var 38 år, från ett land som kastade ut mig på grund av mina ord, och nu är det en stor ära att bli invald i Akademien på grund av dem. Jag känner mig glad, jag hoppas att jag kan göra något för litteraturen, säger Jila Mossaed, nyinvald akademiledamot, när DN når henne. Fick krisen inom Svenska Akademien dig att tvivla på att tacka ja? – Det som är viktigt för mig, det är litteraturen. Jag kom hit med litteraturen i bagaget, med orden, och det är viktigt för mig att kunna skriva. Jag vill gärna vara en av dem som tar hand om orden, säger Jila Mossaed. Hon vill inte svara på hur hon ställer sig till frågan om Katarina Frostensons vara eller icke vara i Akademien, eller på vad hon tror behöver göras för att reparera förtroendet för institutionen. – Jag behöver tid! Jag kan inte så mycket om Akademien! Jag är en enkel poet som älskar litteraturen, och som har skrivit i hela mitt liv. Det är det viktigaste för mig, och nu har jag fått chansen att vidga det arbetet, säger hon. På frågan om huruvida hon kommer att ingå i Nobelkommittén, de fyra till fem akademiledamöter som förbereder prisdiskussionerna inför Nobelpriset i litteratur, svarar Jila Mossaed: – Ingen aning. Jila Mossaed föddes 1948 i Irans huvudstad Teheran. Hon flydde till Sverige med sina två barn 1986 efter att Khomeiniregimen tagit över makten och gjort tillvaron i landet osäker. Poesin hon skrivit i hemlandet betraktades inte med blida ögon av de nya makthavarna. – Om någon hade spått i mina händer att jag skulle flytta till Norden, stanna och dö där, hade jag gapskrattat. Men situationen ändrades så fort, berättade hon i en gratulationsintervju i DN när hon fyllde 70 år i våras. Familjen Mossaeds första anhalt i Sverige blev värmländska Hagfors. Men landsflykten blev också en resa genom samhällsklasser, från den iranska medelklassen till ett liv där hon till en början tvingades be om pengar till mat och hyra. I dag bor Jila Mossaed i Göteborg. Hennes debutbok på svenska är diktsamlingen ”Månen och den heliga kon” från 1997. Hon har gett ut fem böcker på svenska efter det, senast diktsamlingen ”Vad jag saknades här” som kom ut i somras. ”En stark och märklig bok vars enkla, klara språk rymmer en dikt som öppnar upp sig i fler bottnar ju mer jag läser den”, skrev DN:s recensent. Jila Mossaeds dikter handlar bland annat om känslan av hemlöshet i exiltillvaron. På persiska har hon skrivit två romaner och fem diktsamlingar. Vid Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20 december tog ständiga sekreteraren Anders Olsson upp Jila Mossaeds författarskap i ett sammanhang där han talade om en växande exillitteratur på svenska. Han betonade skönlitteraturens omistliga roll för vår förståelse av en värld där gränser korsas och upplöses och där självbilder måste omprövas. Hon efterträder den tidigare akademiledamoten Kerstin Ekman på stol nummer 15. Niklas Schiöler: Så har Jila Mossaeds dikter om exilen vidgat den svenska poesin Anders Olsson: Så kan modersmålet leva vidare för en ny författare i Sverige ", "article_category": "culture"}
{"id": 1437, "headline": "Cat Power: Pressen gjorde mig sjuk", "summary": "Indiedrottningen Cat Power är tillbaka med ett nytt studioalbum efter sex svåra år. DN mötte henne i Berlin för ett samtal om integritet och att komma tillbaka efter sammanbrottet.", "article": "Chan Marshall, som Cat Power egentligen heter, tjuvröker. En pr-person som känt röklukten kommer in i rummet och beordrar henne att omedelbart släcka cigaretten. Marshall svarar med en besviken grimas, halvt dold bakom den pannlånga luggen, och fortsätter att bolma. Att foga sig efter andras önskemål är inte hennes signum. I stort och smått. – Jag kommer alltid att gå min egen väg. Jag kan inget annat, säger hon när vi ses hos en gitarrtillverkare i Berlin där hon är för att lansera sin nya skiva. Det är Cat Powers integritet och egensinnighet som lockat hennes fans i snart tre decennier och som fått kritiker att kalla henne för en modern arvtagerska till Nina Simone. 46-åringen är ett mellanting mellan en plågad singer/songwriter och en souldrottning vars röst inte lämnar någon oberörd. Chan Marshall får lyssnaren att känna att det här är inte bara en kvinna som känt precis som jag, utan som har haft det mycket värre. Nu står hon lutad ut genom ett fönster till en bakgård i Berlin och tjuvröker samtidigt som hon instruerar DN:s fotograf om var och hur bilderna ska tas. – Inte i den soffan! ”Wanderer” är Cat Powers tionde studioalbum och det första på sex svåra år. Hon har skrivit och producerat alla låtar själv, och den som följt henne under åren kommer att känna igen sig. – Jag ville inte göra en hitskiva, utan musik för dem som bryr sig om mig som konstnär, säger hon. Titeln anspelar på hennes kringflackande liv som kantats av så många upp- och nedgångar att det är svårt att hålla räkningen. – Jag har jag sedan jag var liten rest runt och bott med olika människor. Då är det naturligt att man känner sig rotlös. Nu är siktet inställt på vandrarens väg framåt. Fast vägen hit har varit lång och snirklig. Det har gått 12 år sedan Cat Powers genombrott ”The greatest”, som toppade recensenternas bästa-listor och gjorde att modeskaparen Karl Lagerfeld fick upp ögonen för henne. Han fick syn på henne där hon satt på en hotelltrappa i New York och föll för sättet hon rökte på. ”Bara en kvinna kan röka en cigarett som hon”, ska Lagerfeld ha sagt som hälsning. Snart var hon affischnamn åt Chanel och fick indietjejer över hela världen att klippa pannlång lugg. Men tiden som darling i musik- och modevärlden hade ett högt pris. Chan Marshall låste in sig i sin lägenhet, slutade äta och sova för att i stället supa hejdlöst. Till slut hamnade hon på en avgiftningsklinik. Efter förra skivan ”Sun” (2012) kommit ut följde ett nytt sammanbrott. Mitt under pågående turné skickade hon ut ett meddelande i versaler till fansen. ”Jag måste ställa in min Europaturné på grund av att jag är pank och har problem med angioödem.” Angioödem är en potentiellt livshotande sjukdom som innebär svullnader i huden. – Det var en massa press. De (hennes dåvarande skivbolag, red:s anm) sade åt mig att jag var tvungen att göra en hitskiva. Pressen gjorde mig väldigt sjuk och slog ut mitt immunsystem. Jag var sjuk även när jag var på turné. Sedan hamnade jag i det här trubblet, säger hon. Nu är hon frisk, nykter och har fått tillbaka framtidstron. – Jag bestämde mig för att jag inte ville blicka tillbaka utan framåt, och att det bästa jag kunde göra var att skriva nya låtar och spela musik. Inte att dra mig tillbaka. Första singeln från nya plattan, ”Women”, framför hon tillsammans med vännen Lana del Rey. Låten lanseras som ett slag mot ”kritiker och de som tvivlat”. – Jag ville skicka ett budskap om humanitet. Och förhoppningsvis upplysa alla unga och gamla män där ute om komplexiteten i att vara kvinna. Bland musikjournalister är Chan Marshall ökänd för att möta journalisters frågor med antingen en plågsam tystnad eller frontalangrepp. En reporter från den tyska tidningen der Spiegel rekommenderade hon – i förbifarten och utan att ämnet förts på tal – ett medel mot håravfall. Men nu är Cat Power på gott humör och charmar alla omkring sig, till och med pr-kvinnan med den otacksamma uppgiften att få henne att fimpa. – Allt förändrades när jag blev gravid. Den treårige sonen skymtar på skivomslaget, som för övrigt kom till genom en misslyckad selfie då Chan Marshall ville se hur hon såg ut i en viss klänning. – Min son lärde mig den viktigaste läxan som jag någonsin har lärt mig. Att strunta i alla skitsnackare där ute. Jag har inte tid för folk som vill köra med mig. Nu fokuserar jag bara på dem jag älskar och de som älskar mig tillbaka. – Jag kan inte förändra mig själv. Jag kan inte vara vulgär på beställning, inte vara rolig. Dagens skiva: Cat Power tar fortfarande inte den lätta vägen Cat Power. Cat Powers riktiga namn är Charlyn Marie ”Chan” Marshall. Hon är 46 år och född i Atlanta, USA. ”Wanderer” är hennes tionde studioalbum och släpps den 5 oktober på skivbolaget Domino. Hon har skrivit och producerat alla låtar på skivan själv, utom Rihanna-covern ”Stay”. Cat Power slog igenom hos en bredare allmänhet 2006 med skivan ”The greatest” och har också gjort sig känd för sina coverlåtar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1438, "headline": "Amy Schumer gripen vid demonstration mot Kavanaugh", "summary": "Komikern Amy Schumer greps under torsdagen av polis, vid en demonstration mot att Brett Kavanaugh ska väljas in i USA:s högsta domstol.", "article": "Under torsdagen hölls stora demonstrationer i Washington DC, USA, med anledning av anklagelserna mot Brett Kavanaugh, som nominerats till USA:s högsta domstol av Donald Trump. Kavanaugh har av flera kvinnor anklagats för sexuella övergrepp, som ska ha skett under hans skoltid, och på torsdagen presenterades FBI:s utredning om domaren för den amerikanska senaten. Han nekar till anklagelserna. Björn af Kleen: Utnämningen av Brett Kavanaugh delar USA i två läger En av demonstranterna var komikern Amy Schumer, som i en video som spritts i sociala medier får frågan om hon vill bli gripen och svarar ”ja”. I händerna har hon en skylt med texten ”Vi tror på Anita Hill”‚ den kvinna som 1991 anklagade en annan nominerad högsta domstolsdomare, Clarence Thomas, för sexuella trakasserier. Även skådespelaren och modellen Emily Ratajkowski har berättat om att hon greps under demonstrationerna. ”Män som skadar kvinnor får inte längre hamna på maktpositioner”, skriver hon på Twitter. Polisen har gått ut med att totalt 302 människor greps under protesterna mot Kavanaugh. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1444, "headline": "Filmrecension: ”A star is born” – en version av Hollywoods mest älskade saga", "summary": "Bradley Coopers ”A star is born” med Lady Gaga är den fjärde versionen av Hollywoods mest älskade celebritetssaga om hur stjärnor föds och dör. Smart och närgånget men utan att träffa hjärtat.", "article": "De möts på en transbar. Han är storstjärnan som bara har slunkit in för att kunna fortsätta dricka. Hon har just rivit av ett manierat nummer av Edith Piafs söndersjungna ”La vie en rose” med taskigt franskt uttal men med en magisk karisma. Efter numret tränger den ärrade, kände arenarockaren Jackson Maine sig fram mellan dragdrottningarnas enorma peruker för att träffa den skönsjungande Ally – hon som i princip begravt artistdrömmarna för att ingen tycks se bortom hennes musiga hår och ”stora” näsa. Han uppvaktar henne genast genom att be att få dra bort ett av hennes illsmala fejkögonbryn. Det där med karisman är inte så konstigt, det är ändå Lady Gaga som har ålat sig runt den slitna bardisken i ett billigt svart fodral. ”A star is born” är den kameleontiska superstjärnans första huvudroll på filmduken. Men trots att den är som gjord för henne med tanke på alla hennes extravaganta iscensättningar av sig själv, blir hon lyckligtvis aldrig för bekväm eller hemfaller åt att spela sig själv. Lady Gaga skapar så skickligt illusionen av en oprövad, osäker stjärna att man glömmer bort hennes ikonstatus i verkligheten. ”En skådespelare föds” kunde vara undertiteln på det här romantiska dramat. Läs mer: Intervju med Lady Gaga: ”Jag skulle vara sårbar och äkta” Jag älskar att se Bradley Cooper men här övertygar han mer som nybakad regissör än som alkad gubbartist av den gamla skolan med gitarren på magen. Cooper har gjort lyskraftigare rolltolkningar i andras filmer men han sjunger väl och med hjärtat och lyckas också hålla illusionen vid liv. Filmskapare har dokumenterat urdålig känsla för att gestalta rock- och popvärlden, så alla som inte virrar in sig i genanta klichéer är värda en special-Oscar. Det är Bradley Cooper. Det här är den fjärde versionen av Hollywoods mest älskade celebritetssaga om hur stjärnor föds och dör. Coopers ”A star is born” är uppenbarligen tänkt fylla tomrummet efter de brett anlagda, vuxna, romantiska dramer som delvis saknats i Oscarsammanhang. Det här är klart den bästa varianten sedan Judy Garlands spirande artist mötte James Masons dekadent undergångsdömda stjärna 1954. Men ändå saknar den nya ”A star is born” den där känslomässiga, tårframkallande, ödestyngda kraften man minns från femtiotalsfilmen. Det finns helt enkelt inget som riktigt brinner och bultar på det där oemotståndligt undergångsromantiska sättet som utlovas. Man blir knappast överväldigad, även om man inte blir uttråkad. Den lilla demaskeringsscenen med ögonbrynet förebådar allt det som ger filmen lyft och samtidskänsla trots det något åldrade konceptet. Bradley Coopers version av ”A star is born” handlar lika mycket om maktspel som om maskspel. Filmens frågor om vad som är autentiskt, och vad begreppet autenticitet betyder i offentligheten, är smart ställda. Jackson älskar den ”naturliga” Ally – hennes osminkade vardags-persona passar in som handen i handsken i hans koncept och hans musiktradition. Han känner sig brutalt hotad av alla de stilförändringar som tycks krävas för att göra henne till stjärna. Samtidigt som hon trivs och utvecklas i sin nya roll. Det är snyggt och lite vågat att berätta den här storyn på ett närmast socialrealistiskt sätt med kamerarörelser som nervigt och närgånget söker sig rakt in i ansiktet på skådespelarna. Den offentliga förnedringsscenen, som återkommer i olika versioner i ”A star i born”-filmerna, är nog bland det mest störande man kan se på bio just nu. Där, om inte på så många andra ställen, bränner det till rejält. Tre tidigare filmer på samma tema: ”A star is born” (1937) med Janet Gaynor och Fredric March, ”En stjärna föds” med Judy Garland och James Mason (1954), ”En stjärna föds” med Barbra Streisand och Kris Kristofferson (1976) ", "article_category": "culture"}
{"id": 1450, "headline": "Ödesdag i Svenska Akademien: Omröstning om Katarina Frostenson", "summary": "Enligt DN:s uppgifter röstar Svenska Akademien på torsdagen om Katarina Frostensons framtid. Flera ledamöter vill att hon självmant ska välja att lämna sin stol och att man samma kväll ska välja in två nya ledamöter.", "article": "Den infekterade konflikten inom Svenska Akademien har inte nått en lösning. Torsdagen, då ledamöterna på nytt samlas till möte, beskrivs nu av en uppgiftslämnare som ”en ödesdag” för institutionens framtid. Knäckfrågan handlar om Katarina Frostensons ledamotskap. Flera ledamöter, både aktiva och avhoppare, har nyligen begärt att hon ska lämna institutionen permanent, som DN tidigare rapporterat. Enligt DN:s uppgifter ska ledamöterna under torsdagens sammankomst nu genomföra en omröstning kring hur man ser på Frostensons framtid i Akademien. Rösterna läggs antingen på plats eller genom att man skickar in sin röst i förväg. Omröstningen ska enligt vad DN erfar inte vara en formell uteslutningsomröstning. Planen är i stället att försöka hitta en uppgörelse med Frostenson och att hon därpå självmant ska begära utträde, om en majoritet röstar för att hon bör lämna institutionen. Läs mer: Hovet ger inte dispens för färre ledamöter Om ledamöterna lyckas komma överens i synen kring Katarina Frostenson är målet att redan på torsdagskvällen välja in två nya ledamöter i Svenska Akademien: en jurist samt en litteraturvetare eller författare. På tisdagskvällen spreds andra uppgifter om händelseutvecklingen. Det är i en debattartikel i Kristianstadsbladet som journalisten och juristen Jesús Alcalá skriver att han har fått uppgifter om att hovet kräver att Katarina Frostenson måste lämna Akademien. Jesús Alcalá hävdar att hovet tillsammans med Nobelstiftelsen ligger bakom ett förslag om att ledamoten ska köpas ut genom att bli erbjuden ”en stor summa pengar och tillförsäkras en rejäl pension”. Hovet dementerar dock all inblandning. Informationschef Margareta Thorgren säger till DN att kungen inte har någon möjlighet att påverka Akademiens inre arbete. – Kungen har inte, som högste beskyddare, möjlighet eller befogenhet att gå in och styra det interna arbetet i Akademien som är en oberoende institution. Som högste beskyddare ska han få kontinuerlig information om Svenska Akademiens arbete, men det är en helt annan sak än att delta i det interna arbetet, säger Margareta Thorgren. Lars Heikensten, vd på Nobelstiftelsen, avböjer att kommentera och Svenska Akademiens tillförordnade ständige sekreterare Anders Olsson har inte gått att nå. Inte heller ledamoten Horace Engdahl, som tidigare stöttat Katarina Frostenson, vill kommentera uppgifterna. ”Förtroendet för Akademien bygger bland annat på att ledamöterna gör det de underförstått lovar när de signerar stadgarna: nämligen förblir verksamma som ledamöter livet ut. Det är i varje fall min avsikt och jag hoppas att mina kollegor följer mitt exempel”, skrev han i ett uttalande till SVT:s ”Kulturveckan”, som sändes på tisdagen. Jesús Alcalá har tidigare i höst skrivit en annan text om händelserna inom institutionen, även den publicerad i Kristianstadsbladet. I texten redovisade han mejlsvar från Katarina Frostenson, det enda offentliga uttalande hon gjort angående institutionens kris. Katarina Frostenson, som varit ledamot sedan 1992, lämnade arbetet i Svenska Akademien den 12 april, samma kväll som den tidigare ständiga sekreteraren Sara Danius också lämnade sin stol. Frostenson har tillsammans med sin make, Jean-Claude Arnault, varit delägare för kulturscenen Forum i Stockholm. Jean-Claude Arnault dömdes tidigare i veckan av Stockholms tingsrätt till två års fängelse för våldtäkt. Ekobrottsmyndigheten leder också en utredning mot bolaget bakom Forum. Chefsåklagare Jan Tibbling uppger för DN att förundersökningen alltjämt pågår och att man förhoppningsvis kan fatta beslut om eventuellt åtal före årsskiftet. Tio ledamöter är i nuläget aktiva i Svenska Akademiens arbete. Tre personer, Sara Danius, Kjell Espmark och Peter Englund har lämnat arbetet men har sagt sig vara villiga att möjligen delta i viktigare omröstningar. Akademien har haft som målsättning att under hösten välja in fyra nya ledamöter. DN har sökt Katarina Frostenson. Läs mer: Krisen i Svenska Akademien – detta har hänt ", "article_category": "culture"}
{"id": 1460, "headline": "Dagens skiva: Marissa Nadler tar sig an stora berättelser för natten", "summary": "Samtidigt som Marissa Nadler är en klassisk singer/songwriter i Roy Orbison-traditionen är hennes tilltal så mörkt att hon samarbetar med black metal-band.", "article": "Rent musikaliskt är Marissa Nadler besläktad, i rakt nedstigande led, med Roy Orbison. En stor sångerska som tar sig an stora berättelser med tonen hos en cowboy eller outlaw. Men hon är även singer/songwriter med ett tilltal så mörkt att hon utan problem samarbetar med drone och black metal-band. Nadlers åttonde skiva är dessutom genuint amerikansk, lite på samma sätt som Georgia O’Keeffe gjorde konst som inte lutade sig mot någon tidigare europeisk tradition. ”For my crimes” är, enkelt sammanfattat, klassisk nattamusik. Öknen, vägen, bilen, reverbet, otryggheten och friheten fyller sångerna. Där hänger alltid en solblekt buffelskalle på en kal vägg, en akustiskt gitarr finns alltid inom räckhåll, och någonstans pågår ständigt en känslomässigt komplicerad diskussion om betydelsen av Gene Clarks till synes enkla countrypop. Bästa spår: ”I can’t listen to Gene Clark anymore” Läs fler musikrecensioner av Elin Unnes, till exempel om Claw Marks oemotståndliga, berusade grace. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1465, "headline": "Linus Larsson: Det han berättar om är dejten från helvetet", "summary": "Jag träffade Chris Wylie, han som avslöjade Cambridge Analytica-skandalen, och frågade vad det är för fel med att försöka påverka ett val. Hans svar handlade om en riktigt obehaglig dejt.", "article": "För några veckor sedan satt jag uppflugen på en scen tillsammans med Chris Wylie. Han som avslöjade Cambridge Analytica-skandalen och över en natt blev omsusad visselblåsare. Fick Mark Zuckerberg att svettas i senatsförhör. Tillintetgjorde propagandamaskineriet han hade jobbat för, det som bäddade för Trumps seger och för Brexit. Jag ställde korta frågor, han pratade på. Rappt, vältaligt. Vi var på Gather, en festival utanför Stockholm som gör sitt bästa för att få en märklig mix av talare. Bland de övriga bokningarna märktes Jan Eliasson (han tvingades ställa in) samt Sheela Birnstiel, centralgestalt i den sektliknande rörelsen runt en indisk guru som nyligen porträtterades i Netflixdokumentären \"Wild Wild Country\". Nåväl, Chris Wylie var dragplåstret. Det riskerade att bli ett problem för mig. Hur imponerad publiken än var av honom så får en journalist inte dras med i hejarklacken. Inte bli ett fan. Timmen på scenen, tillsammans med en lång intervju backstage, skulle bli grunden till det reportage som publicerades i helgen. Jag behövde utmana honom. Ja, man kan hålla med om att det var modigt att avslöja Cambridge Analytica. Men innan dess jobbade han för att bygga upp det. Känner han inte ånger? Jo då, \"jag axlar min del av ansvaret\", fick jag i alla fall ur honom. Läs mer: Chris Wylie hjälpte Donald Trump att få makten i USA Men jag ville komma med en invändning till. Vad var det som var så konstigt med det Cambridge Analytica gjorde? De försökte påverka val, vilken politisk kampanj gör inte det? Jag anar svaret, men det är en intervjuteknik – man ställer frågor som ombud för en skeptisk läsare. Jag frågade, är det inte fair game? Ska de inte rikta politiska annonser så bra de kan? Då börjar Chris Wylie prata om att dejta. – Säg att du är på en blinddejt. Med mig. Lyckos dig. Sedan beskriver han vad han kallar \"informationsasymmetri\", när någon vet allt om en men man inte vet något om den andra. Tänk att din dejt har sett alla dina meddelanden, har läst en psykologisk rapport, vet vilka band man lyssnar på. Skulle du känna dig bekväm, frågade Chris Wylie mig. Jag svarade inte. – Tänk sedan att jag vet allt det här om dig. Men du är inte ens medveten om det. Om det låter otäckt så kan man ju fundera på sin relation till Facebook eller vilket socialt nätverk som helst. Allt de vet om en, för många ett decennium av inhämtade data från foton, uppdateringar, surfmönster och klick, motsvaras inte av samma insyn i hur Facebook fungerar. Om Facebook är en dejt så är den rätt obehaglig. Cambridge Analytica var, i Chris Wylies beskrivning, en sådan obehaglig dejt på steroider. De som påverkades visste i regel inte att de var måltavlor. De visste inte vilken agenda de var utsatta för. Vad betyder det för politiska kampanjer? Chris Wylie talar om hur den gemensamma offentligheten har gått förlorad. Den kan bara finnas när debatten förs på en och samma plats. På en scen kan en politiker ljuga, men hen ljuger inför alla och alla kan ifrågasätta lögnen. Men, säger Chris Wylie, nu kan jag som politiker viska direkt i varje individs öra. Utan att någon vet vem som fått höra vad. – Och inte bara det – jag kan göra det osynligt. Jag gör det dessutom efter att ha lyssnat på dig i månader, sett allt du har gjort. Jag kan viska så att det får dig att tänka och agera på ett visst sätt. Ingen vet att jag har gjort det, du kanske inte ens vet att jag är den som säger det. Jag kanske uppträder som något du litar på. En nyhetssida, en vanlig människa. Det låter som en farlig framtid för politiska kampanjer. Och gäller det en dejt så är det dejten från helvetet. Läs fler krönikor av Linus Larsson ", "article_category": "culture"}
{"id": 1477, "headline": "Utländska medier reagerar på domen mot Kulturprofilen", "summary": "Under måndagsförmiddagen rapporterade flera internationella medier om den fällande domen mot kulturprofilen Jean-Claude Arnault. I franska medier beskrivs han som ”mannen som tillintetgjort Svenska Akademien”.", "article": "Flera utländska medier rapporterar under måndagsförmiddagen om den dom som föll mot kulturprofilen Jean-Claude Arnault. ”Nobelskandalen: Fransman döms till två års fängelse för våldtäkt”. Så lyder rubriken i franska Le Figaro, och även hos andra franska medier tar man fasta på kulturprofilens nationalitet. På närmare håll beskriver norska Aftenposten Arnault som ”den svenska kulturprofilen” och skriver om den ovanliga häktningen i väntan på dom. Le Monde hade på förmiddagen domen som toppnyhet, och beskriver rättegången som ”en av metoo-erans första stora rättsprocesser”. Både här och hos tv-kanalen France Info beskrivs Arnault som ”mannen som tillintetgjort Svenska Akademien”. ”Tillkännagivandet av pristagarna i medicin riskerar att förmörkas av en dom i Stockholm mot Jean-Claude Arnault, en man med nära anknytning till akademin som blivit dömd för våldtäkt”, skriver den engelskspråkiga indiska tidningen The Hindu. I Tyskland har turerna kring Svenska Akademien rönt stor uppmärksamhet under det gångna året och rättegången mot Jean-Claude Arnault har följts noga. När Stockholms tingsrätt meddelade den fällande domen på måndagsförmiddagen skickade flera tyska medier ut så kallade pushnotiser. Tidningen Die Zeit beskriver det som en “skandal” och pekar på Arnaults nära band till Svenska Akademien. Även tidningarna Frankfurter Allgemeine Zeitung, der Spiegel och Süddeutsche Zeitung uppmärksammar domen stort på sina digitala förstasidor. Vissa utländska medier nämner också Arnault som en del av den skandalen som är anledningen till att Nobelpriset i litteratur inte delas ut i år. ”Man döms för våldtäkt i skandal som fått Nobelpriset i litteratur att spåra ur” skriver The New York Times. ”Arnault, orsaken bakom att Nobelpriset i litteratur kommer att utebli, fick två års fängelse” skriver tjeckiska Aktuálne. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1478, "headline": "Kvinnorna som startade allt: ”Nu får det en sorts avslut”", "summary": "18 kvinnor vittnade om sexuella trakasserier och övergrepp i artikeln som startade allt. Nu har kulturprofilen Jean-Claude Arnault dömts till fängelse för våldtäkt. ”Nu får allt en sorts avslut”, säger Elise Karlsson som var en av kvinnorna i reportaget.", "article": "18 kvinnor intervjuades i Matilda Gustavssons reportage i november 2017, och beskrev då att kulturprofilen Jean-Claude Arnault hade utsatt dem för sexuella trakasserier eller sexuella övergrepp. Många berättade anonymt, några av dem öppet med namn. En av dem var författaren Elise Karlsson. Hon säger att det faktum att mannen häktades i väntan på dom gav henne en föraning om att han kanske skulle bli fälld. – Men innan dess är vi många som inte trott att han skulle bli fälld, även om man hoppats. Det är ändå något som skett långt tillbaka i tiden och det är alltid svårt att få fällande domar i våldtäktsmål. Jag kan bara säga att jag tycker att det är väldigt bra att han döms. Det är en upprättelse inte bara för den här kvinnan, utan för många kvinnor som utsatts genom åren. Läs mer: Kulturprofilen döms till fängelse för våldtäkt Du var en av dem som berättade öppet i Matilda Gustavssons artikel. Hur tänker du kring det nu? – Det som hände just mig var en liten sak även om det involverade hot kring vad som skulle hända min karriär. Jag tycker samtidigt att de sexuella trakasserier som han har utsatt kvinnor för genom åren är illa nog, men när jag inför artikeln förstod att det även handlade om våldtäkter, så fick det ett ännu större allvar. Nu får allt en sorts avslut, även om domen så klart kommer att överklagas. – Domen visar också att metoo har en giltighet, för dem som fortfarande tvivlar. Den visar att de här händelserna kan prövas rättsligt, säger Elise Karlsson. Läs mer: Vem är Kulturprofilen? Martina Montelius, författare och dramatiker, var anonym i det ursprungliga reportaget men har senare berättat att hon var en av de 18 kvinnorna. – Jag känner många saker på samma gång. Jag är väldigt positivt överraskad av domen med tanke på hur det juridiska läget ofta är när det gäller den här typen av fall. Det är väldigt glädjande att de uppenbarligen har bedömt den här kvinnan som trovärdig. Läs mer: Matilda Gustavsson: ”Domen är större än det enskilda fallet” Vad tänker du kring din medverkan i DN:s artikel förra året? – Att även om artikeln och domen är olika saker, så är det som att jag och de 17 andra och oräkneliga fler som kommit i vägen för Arnault kan ha en liten del i den här upprättelsen. Att vi kan känna att vi också är värda något. Det blir personligt för mig. – Det är en oerhörd lättnad. Efter att den här personen i flera decennier har stått på Stockholms finaste barer och känt sig helt trygg i att han kan göra vad som helst mot vem som helst utan konsekvens – det är en närmast fysik lättnad att det visade sig att det inte var sant, säger Martina Montelius. Författaren Gabriella Håkansson, som berättade öppet om att ha utsatts för sexuella övergrepp av kulturprofilen i det ursprungliga reportaget, beskriver också en lättnad efter dagens dom i tingsrätten: ”Det är en enorm lättnad att det blev en fällande dom, jag pustar ut efter ett långt och tungt år. Jag har alltid haft en stark tro på rättssamhället och jag tillhörde de som valde att polisanmäla och gå ut berätta offentligt med namn och bild i tidningen. Domen bekräftar att jag gjorde rätt och nu hoppas jag att det här skapar verklig förändring så att fler kvinnor vågar berätta och polisanmäla sexuella övergrepp – och att fler män vågar ingripa och stötta när de ser att något händer”, skriver hon i en kommentar till DN. ”Mitt syfte har hela tiden varit att förändra normerna kring sexuella övergrepp och trakasserier och jag hoppas så att det här är ett steg på vägen, det enda jag ångrar i dag är att jag inte anmälde och stod upp för tio år sedan”, fortsätter Håkansson. Läs mer: Stefan Lisinski: Med dagens lagstiftning hade tingsrätten förmodligen fällt Kulturprofilen på fler punkter ", "article_category": "culture"}
{"id": 1479, "headline": "Kulturprofilen döms till fängelse för våldtäkt", "summary": "Kulturprofilen Jean-Claude Arnault döms till två års fängelse för våldtäkt. Stockholms tingsrätt är enig i sin bedömning och mannen ska betala ett skadestånd på 115.000 kronor. ”Den fällande domen är en seger för rättvisa och i dag har min klient fått upprättelse”‚ skriver målsägandebiträdet Elisabeth Massi Fritz till DN.", "article": "Jean-Claude Arnault stod åtalad för två våldtäkter, begångna mot en kvinna i Stockholm år 2011. Han fälls på den ena åtalspunkten men frias samtidigt från misstankarna om den andra våldtäkten. Övergreppet han döms för inträffade i en övernattningslägenhet i Stockholm, natten mellan den 5 och 6 oktober det året. Kvinnan ska då med våld ha tvingats att utföra oralsex på honom. Tingsrätten anser att kvinnan lämnat en trovärdig berättelse om händelsen, samt att vittnesmålen från personer hon anförtrott sig till varit trovärdiga och utförliga, berättar lagmannen Gudrun Antemar. – Hon har lämnat en mycket klar och detaljrik berättelse, hon har varit väldigt noggrann med att inte överdriva, det finns inget som framkommit om att hon skulle vilja ljuga om det här. Dessutom stöds berättelsen av många personer som i olika sammanhang och oberoende av varandra hört henne berätta om det, säger Gudrun Antemar. Rätten, som vid sidan av Gudrun Antemar bestod av tre nämndemän, var enig. Förutom att mannen döms till fängelse ska han även betala ett skadestånd till kvinnan på totalt 115.000 kronor. Läs mer: Matilda Gustavsson: ”Domen är större än det enskilda fallet” Jean-Claude Arnault har hela tiden nekat till anklagelserna. Han har suttit häktad sedan rättegången mot honom avslutades förra veckan. Kammaråklagare Christina Voigt yrkade då på att han skulle dömas till tre års fängelse. – Jag hade yrkat på tre års fängelse om han skulle dömas på båda åtalspunkterna. Nu dömdes han för en våldtäkt och då tycker jag att två års fängelse är en rimlig påföljd, säger Christina Voigt efter att domen fallit. Läs mer: Stefan Lisinski: Med dagens lagstiftning hade tingsrätten förmodligen fällt Kulturprofilen på fler punkter Jean-Claude Arnault ska vara kvar i häktet till dess att domen vinner laga kraft. Hans försvarsadvokat Björn Hurtig menade redan efter förra veckans häktningsbeslut att risken var ”överhängande” för att mannen skulle fällas på en av åtalspunkterna. Hurtig betonade samtidigt att en fällande dom ska överklagas till hovrätten. På måndagen bekräftade han att det också kommer att ske: – Jag pratade med honom för några minuter sedan och har fått hans direktiv att omedelbart börja jobba med överklagandet, säger Björn Hurtig till TT efter att domen fallit. Kvinnans målsägandebiträde Elisabeth Massi Fritz såg också det som sannolikt att mannen skulle dömas på den första åtalspunkten. Hon skriver på måndagen ett uttalande till DN: ”Tingsrättens fällande dom är en stor lättnad för min klient. Den fällande domen är en seger för rättvisa och i dag har min klient fått upprättelse”‚ skriver Elisabeth Massi Fritz och fortsätter: ”Domen är viktigt för många kvinnor och hela metoorörelsen och den tystnadskultur som existerar i våldtäkter och sexualbrott. Inga våldtäktsoffer ska vara tysta, inga våldtäktsoffer ska känna skuld eller skam. Tvärtom ska våldtäktsoffer göra en polisanmälan så fort det går. Bevis ska dokumenteras. Finns det bevis går det att få fällande dom, även om brottet är gammalt. Det visar dagens dom. Våldtäktsoffer behöver få känna hopp och tro på vårt rättsväsende och i dag är jag övertygad att många tillsammans med min klient känner det.” Läs mer: Kvinnorna som startade allt: ”Nu får det en sorts avslut” Teknisk bevisning har saknats i målet mot Jean-Claude Arnault. Som stödbevisning till kvinnans vittnesmål på den första åtalspunkten kallades en rad vittnen som hon anförtrott med sin berättelse. Dessutom ingick en journalanteckning från en psykiatriker, som träffade kvinnan två veckor efter händelsen. Stockholms tingsrätt skriver i sin dom att kvinnans berättelse för den första delen av åtalspunkt nummer ett varit utförlig, sammanhängande, klar och levande. Enligt rätten var hon mycket noggrann när hon återgav övergreppet som hon utsatts för och berättelsen bekräftades ”i hög grad” av vittnena under huvudförhandlingen. Däremot anser inte rätten att Jean-Claude Arnault kan fällas för den del av den första åtalspunkten som gällde en vaginal våldtäkt. Man underkänner samtidigt bevisningen för åtalspunkt nummer två, där mannen misstänktes ha våldtagit kvinnan när hon sov, natten mellan den 2 och 3 december, år 2011. – För att man ska dömas i det andra fallet ska man ha ansetts vara i hjälplöst tillstånd på grund av sömn. Vi har kommit fram till att bevisningen inte räcker för att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att målsäganden faktiskt sov när samlaget genomfördes. säger Gudrun Antemar. Har publiceringar i medier spelat någon roll i fallet? – Nej. Vittnena har fått frågor om mediala publiceringar spelat någon roll, alla har varit noggranna med att förklara att när de läste berättelsen kände de igen det de tidigare hört målsäganden berätta, säger hon. Det här inträffade för sju år sedan. Har det påverkat? – Sju år kan påverka när det gäller tillförlitligheten av vittnesberättelser till exempel. Men vi har bedömt att det inte påverkat så mycket att det inte räcker för en fällande dom. Jean-Claude Arnault har sedan tidigt 1990-tal varit konstnärlig ledare för kulturscenen Forum i Stockholm. Han har under många år haft starka kopplingar till Svenska Akademien och är gift med ledamoten Katarina Frostenson, som tidigare i våras lämnade arbetet i institutionen. Anklagelserna mot Jean-Claude Arnault framkom i offentligheten i en granskning i DN, publicerad i november förra året. 18 kvinnor berättade då att mannen utsatt dem för sexuella övergrepp och trakasserier. Han nekade även då till alla anklagelser. Försvarsadvokat Björn Hurtig säger i intervjun med TT att mannen är stark i sin övertygelse om hovrätten kommer att ändra domen. – Det är jobbigt för honom. Han har under flera månader, vågar jag påstå, nästan mötts av en tsunami av hat och förolämpningar på olika sociala medier. Nu är han dömd och sitter kvar i häkte, så det är klart att han inte mår bra, säger Björn Hurtig till TT. Kammaråklagare Christina Voigt är även hon förberedd på att målet kan komma att prövas i hovrätten. – I våldtäktsmål är det i princip alltid så att det överklagas. Det hela kokar ned till en fråga om bevisvärdering. Det är ofta så att man vill ha en ”second opinion” genom att ha det prövat i en högre instans, säger hon. Läs mer: Vem är Kulturprofilen? Läs mer: Kulturprofilen häktas på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt Advokaten om Kulturprofilens reaktion: Han blev chockad och tyst ", "article_category": "culture"}
{"id": 1481, "headline": "Inom kort får Kulturprofilen sin dom", "summary": "Våldtäktsmålet har skakat Svenska Akademien i grunden och i dag faller domen mot den så kallade kulturprofilen. Mannen hävdar sin oskuld, men häktades efter avslutad rättegång – en möjlig fingervisning om en fällande dom.", "article": "Han hävdar alltjämt sin oskuld, men efter avslutad rättegång beslutade tingsrätten om att häkta den så kallade kulturprofilen i väntan på dom. Den meddelas i dag klockan elva och får åklagaren som hon vill döms mannen till tre års fängelse för två våldtäkter. Brotten anmäldes av en kvinna som enligt åtalet har blivit utsatt för våldtäkter av kulturprofilen vid två tillfällen under höst och vinter 2011. I sitt beslut att häkta mannen hänvisade tingsrätten bara till ett fall av våldtäkt, vilket kan ge en fingervisning om hur dagens dom kan komma att se ut. Efter häktningen beskrev mannens advokat Björn Hurtig risken för en fällande dom som ”överhängande”. – Men vi viker inte ner oss. Om det skulle bli en fällande dom så kommer vi att överklaga, sade han då. Det finns ingen teknisk bevisning i målet och de vittnen som har hörts i rätten har själva inte bevittnat några övergrepp, utan fått dem återgivna av den utsatta kvinnan. Skillnaden mellan bevisningen i de två fallen av våldtäkt är att kvinnan berättade om det första övergreppet för sin terapeut, som i sin tur gjorde en anteckning om det i kvinnans journal. Den så kallade kulturprofilens övergrepp uppmärksammades först i en granskning i Dagens Nyheter där 18 kvinnor berättade hur han utsatt dem för ofredanden och våldtäkter. Mannen har kopplingar till Svenska Akademien och granskningen slungade institutionen in i en djup kris som hittills har lett till att flera av dess ledamöter har lämnat arbetet i Akademien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1482, "headline": "”Nobelprisets grundläggande värderingar är hotade”", "summary": "Nobelpristagarna ska nu presenteras – mitt i hårda stridigheter kring Nobel center och Svenska Akademien. Nobelstiftelsen drömmer om att göra priset till en fest för stockholmarna men målet lär gå i kras om deras husbygge stoppas.", "article": "På måndagen går startskottet för veckan då Nobelpristagarna ska tillkännages. För några få utvalda mottagare väntar långvarig ära – men hur ska dagarna också bli något som gemene person blir en del av? Detta är något som Nobelstiftelsen, den paraplyorganisation som ansvarar för priserna, vill ta sig an. För andra året i följd anordnar man Nobel calling, en samling offentliga evenemang runt om i Stockholm. – Syftet är att öka fokus på upptäckterna som belönas och få fler personer med i Nobelpriset. Att visa hur vetenskap, humanism och fredsarbete bidrar till en bättre värld, säger Anna Sjöström Douagi, programchef på Nobel center. DN träffar henne och vd Lars Heikensten på stiftelsens kontor i centrala Stockholm. De visar runt i lokalerna, tar oss förbi Alfred Nobels klassiska stol, där pristagarna varje år får sitta ned för fotografering och signering. Här är förväntningarna skyhöga, givetvis. Det här är deras stora vecka. Men på andra håll kämpar man i uppförsbacke. De medger att det finns en uppfattning, framför allt i Sverige, att Nobelverksamheten är en komplex, sluten och otillgänglig företeelse, till för de redan invigda. Medan man på hemmaplan kopplar samman priserna med ord som ”elit” och ”tradition”, och december månads festligheter, är det snarare prismottagarnas upptäckter, och dess betydelse för mänsklighetens framtid, som skapar intresse på en internationell arena, berättar Anna Sjöström Douagi. – Decemberveckan vill vi så klart behålla. Men i stället för att barnen bara leker Nobelfest, lär sig hålla besticken rätt och att tilltala kungligheter korrekt, så hoppas vi att fokus också ökar på de upptäckter som i slutänden kommer hela mänskligheten till del, säger hon. Lars Heikensten menar att priset i sig har fått ny slagkraft i en tid när tron på vetenskap allt oftare utmanas. – Aldrig under min livstid har Nobelprisets grundläggande värderingar varit hotade på det sätt som de är i västvärlden i dag. Mänskligheten gör klokt i att låta de fakta vi har vara vägledande för liv och politik även om vad som är sanning kan förändras över tiden, säger han. Programpunkterna under veckan äger rum på elva olika platser runt om i staden. Schemat blandas med föreläsningar, konferenser, samtal, öppna laboratorier och snabbkurser i prisets historia. Ingår gör utställningen ”Rätten till frihet” på Nobelmuseet, som besökts av Martin Luther Kings yngsta dotter, Bernice King, som är vd för King center. Den nigerianske litteraturpristagaren från 1986, Wole Soyinka, deltar i ett författarsamtal – och 2011 års fredspristagare Leymah Gbowee talar under heldag som riktar sig till hundratals lärare. Målet med Nobelverksamhetens tillgänglighet sammankopplas ofta med drömmen om en fysisk och central plats i Stockholm, tänkt som hjärtat, inte bara under prisveckan utan hela året. Här har man i decennier arbetat mot drömmen om ett Nobelhus och nu är avgörandet nära. I maj stoppades de omtvistade byggplanerna på Blasieholmen av Mark- och miljödomstolen. Ett överklagande har lämnats in och inom kort väntas besked om staden får prövningstillstånd i högre instans. Det slutgiltiga beslutet om huset, oavsett vilket det blir, kommer att få stora effekter på hur närvarande och utåtriktat arbetet med Nobelpriset kan vara, menar Lars Heikensten. – Vi gör mer aktiviteter i Stockholm än vad vi hade gjort om det inte fanns planer på ett Nobel center. Om det blir nej, då kommer det nog att resultera i att vi i stället gör ännu mer internationellt. Det skulle nog kunna få väl så positiva effekter för Nobelpriset. Hur agerar ni om det blir definitivt nej? – Vi är optimistiska och tror att det finns en god chans att få igenom planerna. Om vi får nej, finns det ingen plan B. Men då är min personliga förhoppning att det ska vara möjligt att titta på det hela en gång till. Det skulle till exempel kunna resultera i ett annat hus på Blasieholmen. Men det är inte alls säkert att det går att ta ett nytt tag och samla alla parter: det har tagit hundra år att komma hit. Läs om debatten kring Nobel center: ”Domstolens skäl att säga nej till Nobel Center håller inte” ”Nobelstiftelsen bortser helt från den estetiska aspekten” Har ert fokus på ett nytt hus hindrat er från att tillgängliggöra priset på andra sätt? – Det går alltid att göra på andra sätt. Men vi har gjort en grundlig analys och med ett hus får vi de bästa förutsättningarna får att utveckla våra verksamheter. Om det blir nej, då är det Stockholm och Sverige som går miste om något fantastiskt, det är inte priset som skadas. Striden om Nobel center har inte på långa vägar varit den enda konflikt som gäckat Nobelstiftelsen de senaste åren. 2016 skakades man av Macchiariniskandalen och i år har mycket fokus centrerats till krisen inom Svenska Akademien. I maj ställdes litteraturpriset in men striderna inom Akademien har inte avtagit. Lars Heikensten betonar att han i nuläget inte har mycket nytt att säga om händelserna. Han vidhåller dock att anseendet för priset tagit skada av krisen och att det var rätt beslut att ställa in det litterära priset. – Svenska Akademien är ett större problem än Macchiarini eftersom det pågått en betydligt längre tid. Och kopplingen till Nobelpriset är närmare. Skadorna är störst utomlands eftersom man där inte skiljer på Svenska Akademien och Nobelsystemet i övrigt, säger han och fortsätter: – Vi visste tidigt att det skulle ske fler händelser, och den här veckan meddelas också domen mot Kulturprofilen. Det kommer tyvärr att bli mycket uppmärksamhet kring Svenska Akademiens kris trots att vi försökt skydda Nobelpriset bland annat genom att inte dela ut något pris Har ni någon deadline för när en lösning måste vara klar om nästa års pris ska delas ut? – Nej. Vi väntar och hoppas att man löser det så snart som möjligt. Nobel Calling. Några programpunkter Utställningen ”Rätten till frihet” om Martin Luther King invigdes på fredagen på Nobelmuseet. Psykologiforskaren Armita Golkar håller i en performace lecture på Dramaten, den 2 och 3 oktober. Crash course i årets Nobelpris på Rival där bland andra Fredrik Lindström deltar, den 3 oktober. 1986 års litteraturpristagare Wole Soyinka deltar i ett författarsamtal på Stadsbiblioteket, den 4 oktober. Leymah Gbowee, fredspristagare 2011, och Martin Chalfie, kemipristagare 2008, deltar i ett samtal på Nobelmuseet, den 6 oktober. I fem kategorier tillkännages årets Nobelpristagare: medicin (1 oktober), fysik (2 okt), kemi (3 okt), fred (5 okt) och ekonomi (8 okt). ", "article_category": "culture"}
{"id": 1492, "headline": "Scenrecension: Ung uppsättning av ”Julius Ceasar” blir en borrande mordmaskin.", "summary": "”Julius Ceasar” brukar räknas som en av Shakespeares mest ”vuxna” pjäser men Orionteatern sätter upp den med ung ensemble. Snyggt visuellt", "article": "Orionteatern spelar Shakespeares ”Julius Caesar” med en övervägande ung ensemble, ett djärvt företag med tanke på att det romerska dramat – ni kanske har sett Marlon Brando som Marcus Antonius – brukar betraktas som en av Shakespeares mest \"vuxna\" pjäser. Senatorer i vita togor, politiska meningsutbyten som får Sveriges riksdag att likna en barnkrubba, för att inte tala om en rollista som räknar 35 folktribuner plus annat löst folk, av vilka 2 hyggligt nog är kvinnor. De flesta av Shakespeares komedier kan med fördel spelas av unga skådespelare – ”En midsommarnattsdröm” handlar om unga människor – men även vissa tragedier. Till och med ”Macbeth”, trots att den är blodig (eller just därför). Jag tror att det beror på att den vädjar till fantasin. Men det gäller knappast ”Julius Caesar”, inte för att intrigen saknar yttre spänning utan för att den lever på sina utförliga dialoger och sin subtila psykologi. Antonius liktal är en retorisk klassiker. Shakespeare har sällan varit mer realistisk – det är som att lägga örat till gatstenarna i det gamla Rom. Detta inte sagt för att förringa värdet av Kristofer Steens tolkning på Orionteatern. Den drar ett streck efter tre akter, det vill säga efter mordet på Caesar. De sammansvurna (Cassius, Casca, Cinna och Brutus) spelas av en kvinnlig kvartett (Elin Söderquist, Arina Katchinskaia, Bianca Traum och Lola Zackow), en idé som lyckas skänka dramat en viss allmängiltig tendens. Svarta togor i stället för vita. Inte minst Zackow hinner fylla sin späda Brutus med ett slags värdighet som kommer i närheten av rollens tragiska kluvenhet. Kristofer Steen är operaregissör med flera framgångsrika produktioner bakom sig, bland annat på Norrlandsoperan. Hans ”Julius Caesar” kunde vara en operaföreställning utan musik och med handlingen förtätad till denna intensivt monotona installation. Mer bild än drama. Kristofer Steen: ”När jag såg Kanye West tänkte jag: det här är ju Ceasar! Det djupa scenrummet försvinner i rök och mörker. I mitten en stor höj- och sänkbar järnbrygga på vilken en mycket ung och blond Caesar (Olle Jernberg) tar plats, som hämtad ur ett death metal-band. Det är en estetik som håller fast den korta föreställningen i ett enda ackord. Ingenting om det som borde vara dramats livsnerv – de slipade argumenten, den sköra balansgången mellan privata och politiska motiv, moralens dagsaktuella noteringar. I stället denna borrande mordmaskin. Snyggt gjord. Men rösterna når aldrig riktigt fram till Shakespeare. Scenrecension ”Julius Caesar” av William Shakespeare Översättning: Thomas Warburton. Regi: Kristofer Steen. Scenografi: John Engberg. Kostym: Behnaz Aram. Skådespelare: Olle Jernberg, Lola Zackow, Elin Söderquist, Bianca Traum, Arina Katchinskaia, Rasmus Johansson, André Nilsson. Scen: Orionteatern, Stockholm Längd: 1 tim, 20 min ", "article_category": "culture"}
{"id": 1501, "headline": "Bästa citaten från DN:s monter: ”Kvinnor vet att man ska passa sig lite för en man”", "summary": "Fredag på Bokmässan i Göteborg betyder ännu en fullspäckad dag i DN:s monter. På programmet står bland andra Geir Gulliksen, Lena Andersson, Agnes Lidbeck och Jonas Hassen Khemiri. Här samlar vi de bästa citaten från samtalen.", "article": "Här är ett axplock ur fredagens många samtal och intervjuer i DN:s monter på Bokmässan i Göteborg. Hela programmet hittar du här.  DN:s Lotta Olsson inledde dagen med att tipsa om årets bästa deckare – bland annat Anders Roslunds ”Tre timmar”. Maria Schottenius: Dags att höja ribban för Bokmässan i Göteborg  Cilla Naumann berättade om sin roman ”Den oändliga familjen”.  Linda Skugge om sin bok ”45 morbus addison” och läsandets roll i en sjukdomsperiod.  Lena Andersson pratade om romanen ”Sveas son” och om bristen på logik i det offentliga samtalet.  Clara ”Underbara Clara” Lidström om boken ”Hjälp, jag är utmattad” som hon skrivit tillsammans med Erica Dahlgren. Läs mer: Leif GW Persson och Suzanne Brøgger gästar DN på Bokmässan  Norska författaren Geir Gulliksen om kärleksromanen ”Se på oss nu” och om att tygla sitt begär.  Journalisten Göran Greider i ett samtal med ärkebiskop Antje Jackelén om klimatförändringar.  Författaren Elisabeth Åsbrink om svenska värderingar och sin aktuella bok på temat, ”Orden som formade Sverige”. Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo är kritisk mot delar av den svenska journalistiken om metoo, i en debatt mellan henne, DN:s kulturchef Björn Wiman och författaren Jenny Nordlander, ledd av DN:s Hanna Fahl.  Agnes Lidbeck, aktuell med böckerna ”Förlåten” och ”Ur”.  Aris Fioretos om den hudnära skildringen i boken ”Nelly B:s hjärta”.  DN:s fotograf Paul Hansen om när han blev beskjuten utanför Mosul 2016.  Jonas Hassen Khemiri om nya romanen ”Pappaklausulen”.  Johannes Anyuru om hur det var att sätta ihop textsamlingen ”Strömavbrottets barn”. Läs mer: Hela DN:s program under Bokmässan ", "article_category": "culture"}
{"id": 1507, "headline": "Dagens skiva: Andris Nelsons gör Sjostakovitjs bästa och sämsta", "summary": "I sin serie av Sjostakovitj-symfonier ger Andris Nelsons och Bostonsymfonikerna nummer 4 ett gestaltningsdjup man bara sällan får höra, och de sista tio minuterna är i en klass för sig.", "article": "I sitt projekt att spela in Sjostakovitjs samtliga symfonier har Andris Nelsons och hans Bostonsymfoniker nu hunnit fram till nr 4 och nr 11, den i mitt tycke bästa och den sämsta. Den senare gör de till det soundtrack det är medan den förra får ett gestaltningsdjup som man bara sällan får höra. Soundet i Bostons Symphony Hall är fantastiskt och orkestern visar att den tillhör världens allra främsta. Hör bara de talrika solistinsatserna, exempelvis av fagottisten i inledningen av finalsatsen. Bara den är stor konst. Nelsons har också en osviklig pulskänsla vilket gör spelet på samma gång tryggt och äventyrligt. De sista tio minuterna är också en klass för sig: en bländande ridåöppning mot det okända. Undergång eller pånyttfödelse. Bästa spår: Largo - Allegro Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om den förhäxande atmosfären i Wilhelm Stenhammars sällan framförda \"Sången\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 1516, "headline": "Filmrecension: ”Johnny English strikes again” bjuder på slapstick och kastar äppelbomber", "summary": "Tredje gången gillt för Rowan Atkinsons hemliga agent Johnny English. Lite tröttare men lyckas ändå åstadkomma komisk slapsticknostalgi som både är spektakulär och rolig.", "article": "Återkomsten för Rowan Atkinsons numera pensionerade hemliga agent Johnny English inleds som sig bör. Som lärare för en entusiastisk skolklass i spionlivets mer ålderdomliga förmågor gräver han en grop åt en tänkt fiende – och faller själv däri. Till barnens stora jubel. Det har gått femton år sen Atkinson först introducerades som denna nya gestalt i hans återkommande komiska persongalleri, där Black Adder (Svarte Orm) och Mr Bean tillhör grundbultarna. Atkinson är lite tröttare nu, lite mer mekanisk i grimaserandet, men också fylld av energiska snubbelkonster. När han kallas till det brittiska rikets sista räddning från ett elakt amerikanskt datasnille som hotar att ta över hela världens datatrafik blir det också gott om Bondsatiriska referenser. Om man ska mäta en agentfilms kvaliteter efter skurkens skurkaktighet, drar denne Jason obönhörligt ner betyget. Jake Lacy som gestaltar honom saknar all tyngd och charm. Johnny English är naturligtvis helt främmande för moderniteter som mobiltelefoner, virtuell verklighet och eldrivna bilar utan förlitar sig helt på förgiftat godis, äppelbomber och en beväpnad Aston Martin från anno dazumal. Och på sin gamla parhäst Bough (Ben Miller) som likt en annan stoisk Sancho Panza, står ut med sin anförares extrema självupptagenhet. Det är ett slags komisk slapsticknostalgi som stundtals är både befriande, spektakulär och rolig. Till fräschören bidrar Emma Thompson som premiärministern, ofattbart ivrig att kamma hem röster och bli digitalt modern. Självklart finns också brister i både logik och komik, men så är ju startpunkten i Bondfilmernas segdragna mytologi redan från början tillräckligt nattstånden och fånig. Tre andra sentida spionkomedier: ”Kingsman: The Secret Service” (2014) ”Spy” (2015), ”The spy who dumped me” (2018). ", "article_category": "culture"}
{"id": 1529, "headline": "Bokrecension: Maskinmässiga tirader om Marx och Freud", "summary": "Hur samtida är egentligen KarI Marx och Sigmund Freud? Boken ?En spricka i språket” har sitt givna intresse. Men perspektivet riktar sig tyvärr mer bakåt än framåt.", "article": "Karl Marx och Sigmund Freud – på bokens omslag stirrar de bägge herrarna läsaren rakt i ögonen, till synes obekymrade om att deras aktier inte står särskilt högt i kurs i samtidsdebatten. Karl med de muskulösa armarna i kors, beredd på strid – Sigmund ledigt placerad på en hög pall, inte ett år äldre än när han slog fast att vi vantrivs i kulturen. Min nyfikenhet blir inte mindre när jag ser att det är Sven-Eric Liedman och Per Magnus Johansson som tillsammans väcker liv i sina lärofäder genom att skriva en bok med den lockande titeln ”En spricka i språket” och den lika aptitretande undertiteln ”Marx och Freud – våra samtida”. Liedman är idéhistoriker och författare till en omfattande Marxbiografi som nyligen kommit i engelsk översättning. Johansson är psykoanalytiker med imponerande meriter och därtill docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, elev till Liedman. Marx har möjligen redan fått en blygsam renässans i motståndet mot globaliseringens excesser och i debatten om högerpopulismens orsaker. För den som i likhet med mig hatar klassamhället är han välkommen tillbaka. Marx tog miste på flera punkter, men inte i klassfrågan. Vi behöver inte svälja hela Freud för att upptäcka hans aktualitet i en tid när självbespeglingen inte vet några gränser. Vad är det vi springer ifrån? Man bör aldrig önska sig en annan bok än den man läser. I det här fallet är det inte desto mindre ofrånkomligt, inte för att Liedman och Johansson är ute på hal is – allt de skriver har sitt givna intresse – utan för att perspektivet riktar sig mer bakåt än framåt. Den som väntar på ”våra samtida” får vänta till de sista 35 sidorna. Vägen dit går över en utförlig redogörelse för vad Uggleupplagan av Nordisk familjebok och andra svenska uppslagsböcker skriver om Marx och marxismen mellan 1912 och Wikipedia. Beträffande Freud följer en lika detaljerad redovisning av det svenska mottagandet. Jag tycker mig till slut veta mer om bifigurer som Bror Gadelius, Jakob Billström och Gustaf Jaederholm än om Spinoza och andra för både Marx och Freud viktiga filosofer och teoretiker. Den ganska tunna boken på 150 sidor bär tydliga spår av författarnas akademiska bakgrund, med tyngdpunkt på idéhistoria. Det bränner till när framställningen kommer in på Herbert Marcuse och Julia Kristeva, centrala i den franska tradition som Johansson känner så väl. Men det stannar vid ett referat. Jag trodde nog att han skulle gripa tillfället att introducera och vidareutveckla det försvar för psykoanalysen som Elisabeth Roudinesco har formulerat i den betydelsefulla lilla skriften ”Pourquoi la psychanalyse?” (1999), där lidandet och begrepp som ”den tragiska människan” spelar en avgörande roll. Sällan har Freud varit så ”samtida”. Men även i dessa senare avsnitt är Johansson och Liedman mer upptagna av vad marxister och psykoanalytiker har sagt än vad de har att säga oss. Analysen av dagens sociala och själsliga krämpor presenteras i så allmänna termer att de kunde vara klippta ur en stående repertoar av uppslagsord och centralt godkända formuleringar: ”Det är begripligt att så många flyr till dagdrömmar eller en underhållning som får dem att glömma sig själva… Kanske söker de snabb hjälp hos någon läkare eller psykolog som föreslår enkla lösningar som inte leder någon vart… Ingenting lockar dem att se sitt liv som ett projekt där det gäller att göra det bästa möjliga av situationen … Det är i en sådan situation som både Marx och Freud kan vara viktiga… Hos dem finner man inte en enkel utväg men väl en försäkring om att målmedvetet arbete är det bästa verktyg vi har…” Jag letar efter ett subjekt i dessa maskinmässiga tirader. Och utan jag inget du. Det är gåtfullt. Vad skulle Freud säga om herrarna på omslagsbilden? Lägg dem på soffan! ", "article_category": "culture"}
{"id": 1545, "headline": "Dagens skiva: Møster! blandar vintage med futurism", "summary": "Med sin nya grupp lägger sig den norske saxofonisten Kjetil Møster nära svenska band som Fire! och Tonbruket, och låter likt dem oerhört medvetna om specifika sound och stilistiska detaljer.", "article": "Den norske saxofonisten Kjetil Møster har satt ihop en grupp med medlemmar från bland annat banden Motorpsycho och Grand General, plus producenten Jorgen Træn från etiketten Smalltown Supersound. Resultatet är en blandning av friform och (post-)rock, akustiskt och elektroniskt, vintage och futurism. Från ett jazzperspektiv är den en riktning som lite grovt taget även svenska Tonbruket och Fire! jobbar i. Möjligen under förevändningen att man inte bryr sig om genrer låter man i själva verket oerhört medvetna om specifika sound och stilistiska detaljer. Bortsett från det mervärdet är Møsters nya dubbelalbum kraftfullt och utsträckt, sammantaget på gränsen till väl mastigt men väl värt resan för den som gillar när olika musikaliska element bryts mot varandra. Bästa spår: ”Phantom bandotron” Här kan du lyssna på albumet Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om hur Honeywolf spelar alternativ pop med ett risktagande hämtat från jazzen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1546, "headline": "HBO planerar ”Game of thrones”-mecka", "summary": "Den som drömmer om att besöka Winterfell, Castle Black eller Kings Landing kan snart få sin önskan uppfylld. HBO planerar nämligen att öppna en \"Game of thrones : Studio tour\" efter att sista säsongen sänts färdigt nästa år.", "article": "Ända sedan \"Game of thrones\" hade premiär 2011 har turister vallfärdat till inspelningsplatserna i Nordirland och Kroatien. Vägsträckan Dark hedges på Nordirland fick till och med stängas av ett tag när bilköerna blev för långa efter att Arya Stark synts vandra genom allén i senaste säsongen. Nu satsar HBO på turism i seriens fotspår under mer ordnade former och ska göra om inspelningsplatserna till besöksmål när sista säsongen sänts. På Nordirland finns många av de inspelningsplatser som använts när serien utspelat sig i norra Westeros, bland annat Winterfell, där familjen Stark har sitt säte. Kulisserna från Stark-borgen, mörkrets väktares försvarsbygge Castle Black och huvudstaden Kings Landing är bland de inspelningsplatser som kan komma att ingå i attraktionen som ska ta publiken bakom kulisserna på succéserien, skriver Mashable. Även kostym, rekvisita, vapen och andra föremål från produktionen kommer att finnas utställda. Enligt Variety utlovar HBO en upplevelse \"på en större skala än någonting som allmänheten tidigare sett\" och turismchefen på Nordirland, John McGrillen säger att attraktionen förväntas sätta landet på kartan för lång tid framöver. Utanför London finns Harry Potter: Warner Bros Studio Tour och på Nya Zeeland ökade turismen enormt efter att inspelningsplatserna till Sagan om ringen-filmerna öppnade. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1557, "headline": "Bonnier slår ihop magasinsverksamheter", "summary": "Mediekoncernen Bonnier slår ihop sina två svenska magasinsverksamheter och skapar en magasinsjätte. Bonnier News vd Anders Eriksson utesluter inte att det kan bli personalnedskärningar.", "article": "Bonnier Magazines & Brands, som ger ut magasin som Amelia och Teknikens Värld, flyttas till koncernens andra magasinsverksamhet Bonnier News Lifestyle. Planen är att sammanslagningen ska ske vid årsskiftet, skriver Dagens Industri. Anders Eriksson, vd för Bonnier News, säger till DN att det är för tidigt att prata om eventuella personalnedskärningar i samband med sammanslagningen. – I dagsläget är inget klart vad gäller personalnedskärningar, eftersom det inte finns någon färdig plan för hur det här ska genomföras. Men jag utesluter inte att det blir personalnedskärningar. Planen kommer att bli klar mot slutet av oktober, säger han. Betyder sammanslagningen något konkret för läsaren av Bonniers magasin? – På kort sikt betyder den väldigt lite. Magasinen kommer att fortsätta komma ut som vanligt. På sikt hoppas jag att vi kan göra ännu bättre produkter och skapa ännu bättre kunderbjudanden, också på den digitala sidan, säger Eriksson. Det är den digitala marknaden som Anders Eriksson ser som den stora utmaningen för den nya magasinjätten. – Printmarknaden är vikande, men relativt stabil. Men på den digitala sidan har magasinsvärlden utmaningar. Det gäller att slå vakt på den stora målgrupp som vill ha våra printprodukter, men sedan gäller det att hitta tillväxt och digital transformation och det har varit svårt på många håll. Jag hoppas att vi kan hitta bättre möjligheter i ett större ekosystem som vi har totalt sett på Bonnier News, säger Eriksson. Enligt Lars Dahmén, vd för Bonnier Magazines & Brands, görs sammanslagningen för att man ska få tillgång till den digitala kompetens som finns inom affärsområdet News. ”Att få ihop de här två delarna till ett starkt magasinsbolag är vad vi ser framför oss”, säger han till Dagens Industri. Magazines & Brands har haft en svag utveckling, med personalnerdragningar tidigare under året, och i fjol minskade affärsområdet Magazines rörelseresultat med en tredjedel till 167 miljoner kronor, samtidigt som intäkterna krympte med 9 procent till drygt 3,4 miljarder kronor. Anna-Clara Welander, nuvarande chef för Bonnier News Lifestyle, blir ansvarig för all svensk magasinsverksamhet i koncernen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1566, "headline": "Kina kritiserar SVT:s satirprogram – redo att ”vidta åtgärder”", "summary": "SVT:s satirprogram Svenska nyheter har hamnat i blåsväder efter fredagens program. I programmet drivs det med de kulturella skillnaderna mellan Sverige och Kina efter att tre kinesiska turister omhändertogs av polis i Stockholm förra helgen. Kinesiska ambassaden kräver nu en ursäkt av SVT.", "article": "Den diplomatiska krisen mellan Sverige och Kina går in i ett nytt skede. Förra helgen omhändertogs tre kinesiska turister vid ett hotell i centrala Stockholm efter att personalen upplevt dem som hotfulla. Polisen körde dem till tunnelbanestationen vid Skogskyrkogården i södra Stockholm där de släpptes av med sin packning. Händelsen filmades och spreds snabbt i traditionella och sociala medier i Kina. Kinesiska ambassaden i Stockholm gjorde ett skarpt uttalande mot Stockholmspolisen där svenska polisens beteende fördöms. På fredagskvällen tog satirprogrammet Svenska nyheter upp händelsen och gjorde en satirisk informationsfilm om de kulturella skillnaderna mellan Sverige och Kina och vad kinesiska turister skulle tänka på när de var i Sverige. Bland annat poängterades det att svenskar inte bajsar utanför historiska byggnader eller vid matbordet och att alla människors lika värde inte omfattar kineser. Kinesiska ambassaden skriver i ett uttalande att programmet ”skandalöst förolämpade Kina” och att programledaren Jesper Rönndahl gjorde kommentarer som var ”grova förolämpningar” och som var en ”ondskefull attack på Kina och det kinesiska folket”. Ambassaden fördömer programmet å det starkaste och har även skickat en protest till SVT och uppmanar tv-kanalen och programmet att omedelbart be om ursäkt. ”Vi förbehåller oss rätten att vidta ytterligare åtgärder” avslutas uttalandet med. Thomas Hall, programchef på SVT Nöje, berättar för DN att han under lördagsförmiddagen blev uppringd av en tjänsteman på kinesiska ambassaden men vill inte ge detaljer om vad som sades under samtalet. – Han jag pratade med framförde sina åsikter om programmet och tyckte det var rasistiskt och krävde en ursäkt. Jag förklarade att vi absolut inte ser det som rasistiskt. Det är satir och vi driver med rasistiska nidbilder, därmed kan vi inte heller be om ursäkt, säger han. Godtog han förklaringen? – Nej, så mycket kan jag säga. Han fortsatte att kräva en ursäkt. Jag gissar att det kommer att komma ett formellt brev till SVT med samma uppmaning. Vad har ni fått för fler reaktioner på just det här inslaget? – Jag har inte lusläst allt, men kollade efter lunch på sociala medier och där såg det rätt balanserat ut. Jag har fått ett mejl där de ställer lite kritiska frågor, men i övrigt verkar det som att de flesta har förstått satiren, säger Thomas Hall. Jesper Rönndahl kommenterar händelsen på sitt Instagram-konto med orden ”Aoo näe nu var man där igen och startade en diplomatisk kris med en supermakt”. DN söker Jesper Rönndahl för en kommentar. Läs mer: Turister avvisades från hotell – Kina kritiserar svensk polis Läs mer: Sverige svartmålas efter avhysning av kinesiska turister ", "article_category": "culture"}
{"id": 1573, "headline": "Arcade Fire-medlemmen om framtiden: ”Ett mysterium”", "summary": "Efter en längre turné med Arcade Fire behöver bandmedlemmarna en paus från varandra. Det berättar multiinstrumentale Richard Reed Parry, som nu i stället släpper sitt andra soloalbum. För honom handlar allt om att hitta musikens magi.", "article": "I mörker och ösande regn avslutade kanadensiska Arcade Fire årets Way out west i mitten av augusti. Spelningen var en av bandets sista under turnén med albumet ”Everything now”, som släpptes under fjolåret. Det är en period i det prisbelönade indierockbandets historia som gett dem både hyllningar och kritik, bland annat efter en svårtolkad, ironisk reklamkampanj för den senaste skivan. Medlemmarna är nu i behov av uppehåll från varandra, berättar Richard Reed Parry när DN möter honom före Göteborgsspelningen. – Vi måste ta en paus efter att ha turnerat under nästan ett och ett halvt år. Vi behöver åka hem och inte träffa varandra på ett tag, säger Richard Reed Parry och skrattar. Han, som är multiinstrumental och bland annat spelar kontrabas, elgitarr och keyboard, har varit bandmedlem sedan starten för femton år sedan. Han har inget givet svar på hur Arcade Fires framtid ser ut, men menar att han ”skulle bli förvånad” om de spelade ihop för alltid. – Man kan åstadkomma mycket om man spelar ihop för alltid, när man bildar ett musikaliskt äktenskap. Men man vill inte tvinga fram något bara för att det är en framgångsrik affär. Själva grunden är att fånga något som har själ, säger han. – Jag skulle hellre köra en skåpbil över ett stup och veta att det var en vacker skåpbil, än att vänta på skåpbilen blir en pinsam version av sig själv. Men du kan aldrig veta vad som händer i framtiden. Det är ett mysterium. Flera av Arcade Fires medlemmar har vid sidan av etablerade solokarriärer. Nu i september släpper Richard Reed Parry ”Quiet river of dust vol 1”, det första av hans två soloalbum som ges ut under hösten. Han har hämtat inspiration från sina resor, och försöker göra musiken så direkt som möjligt. – Det handlar om två delar. För det första den filosofiska, att tillåta dig att bli tagen av en idé i stunden, något som har tyngdkraft och som drar dig mot någonting. Det behöver inte vara en intellektuell idé, utan bara något som händer musikaliskt, säger han och fortsätter: – Den andra delen, som är svår att hantera när musik är ett yrke, en affär och ett liv, är tiden mellan att du fångas av idén och att det ska sparas i inspelad form. Om du har tur lyckas du fånga stunden när musiken är direkt, spontan och levande, när den heliga anden är i rummet. Fungerar det på samma sätt när du gör musik med Arcade Fire? – Ja, det är magi. Som med jazzmusiker, som spelar i stunden utan att veta på förhand var det slutar. Det finns så klart massor av jazz- och rockskivor som haft liv i stunden, men som sedan slängs bort och inte har kvalitet. Men för både mig och mitt band, är målet att fånga det där livet i musiken, säger Richard Reed Parry. ”Quiet river of dust vol 1” släpps fredagen den 21 september. Arcade Fire avslutar sin turné den 23 september i Las Vegas. Recension från Way out west: ”Partyt tar sig inte” Fakta Arcade Fire är en kanadensisk musikgrupp som bildades 2003 i Montreal av bland andra Win Butler, Régine Chassagne, William Butler och Richard Parry. Bandet slog igenom med debutalbumet ”Funeral” 2004, som följdes av ”Neon Bible” 2007 och ”Suburbs” 2010, och fick både kommersiella och kritikermässiga framgångar. Arcade Fire är en av världens största grupper inom den alternativa musikscenen. Richard Reed Parry är medlem i Arcade Fire sedan 2003, och spelar en lång rad instrument. 2014 släppte han sitt första soloalbum, ”Music for heart and breath”· Hösten 2018 släpps två nya album, ”Quiet river of dust vol. 1” och ”Quiet river of dust vol. 2”· Källa: TT, DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1575, "headline": "Konsertrecension: Wilmer X är fortfarande så ovanliga i all vanlighet", "summary": "Trots att Wilmer X har spelat amerikansk rotrock på skånska sen 70-talet och gärna brer på brett med Chuck Berry-riff är det i mångsidigheten som deras verkliga styrka ligger.", "article": "En bit in i konserten konstaterar Nisse Hellberg att det är femton år sedan Wilmer X senast stod på Gröna Lunds stora scen. Ytterligare ett par låtar in börjar han berätta om en Stockholmskonsert - kan det ha varit 1980, på Roxy? – som betydde mycket för bandet och undrar hur många i dagens publik som var där, innan han kollar närvaron på ett par andra konserter, på ett par andra sedan länge nedlagda huvudstadsställen. Wilmer X har, som ovanstående visar, funnits sedan urminnes tider. Fyrtio år lite drygt. Det som brukar hända med artister som varit med så länge är att man börjar ta dem för givet. Det är lite svårt med Wilmer X. Eftersom bandet fortfarande, hur enkel deras boogierock än kan verka, i all vanlighet är så ovanligt. Wilmer X har alltså sedan det sena 70-talet spelat amerikansk rotrock. På skånska. Likt skotska The Proclaimers – ett av få band som Wilmer X kan jämföras med – älskar Malmöveteranerna sin rockabilly, country, rock ’n’ roll, blues, soul och r’n’b gränslöst mycket, men inte utan att glömma varifrån de kommer. De musikaliska rötterna är kanske hämtade från andra sidan Atlanten, men har sedan planterats i den skånska myllan och tagits om hand väldigt varsamt för att de ska kunna anpassa sig till den nya jordmånen och det annorlunda klimatet. Därmed inte sagt att just den här kvällen är någon av bandets allra vassaste. Låtvalen är inte alltid de mest självklara – nog hade till exempel ”Primitiv” och ”För dum för pop” kunnat bytas ut mot, säg, ””Bränner ett brev”. Till en början är också Chuck Berry-riffen så förhärskande och rören så spikraka att Wilmer X framstår som lite mer endimensionella än de egentligen är. Visst, det är supereffektivt rock’n’roll-partaj hela torsdagskvällen lång, men det är, åtminstone för mig, i mångsidigheten som Wilmer X:s verkliga styrka ligger. När Stones-riffandet under konsertens gång allt mer blandas upp en uppsluppen ”Blod eller guld”, countryskumpiga ”Jag är bara lycklig när jag dricker” och självklart outslitliga soulballaden och jättehitten ”Vem får nu se alla tårar?” visar Wilmer X att få andra gör rock ’n’ roll – i ordets bredaste betydelse – bättre i det här landet. Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur Säkert! kanaliserar sin klimatångest i regnet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1579, "headline": "Spotify låter artister ladda upp sin egen musik", "summary": "Från och med nu kan flera hundra amerikanska artister ladda upp sin egen musik på Spotify – utan att gå via ett skivbolag.", "article": "Hittills har artister behövt gå genom sina skivbolag för att lägga upp sin musik på strömningstjänsten Spotify. Från och med nu erbjuder Spotify i stället en betaversion av ett sätt att själv ladda upp sina låtar på strömningstjänsten – och att själv få betalt för lyssningarna, skriver Rolling Stone. Läs mer: Säljchef stämmer Spotify – chefer anklagas för könsdiskriminering På torsdagen skickades en inbjudan ut till flera hundra amerikanska independent-artister, det vill säga artister som inte är knutna till ett stort skivbolag, med möjlighet att få testa den nya tjänsten. De kan alltså själva lägga upp nya singlar och album på Spotify, och få betalt för antalet lyssningar direkt till sitt bankkonto i stället för att pengarna går via skivbolaget. Hittills kan inte vem som helst använda tjänsten, utan en särskild inbjudan krävs så länge den är under utveckling. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1587, "headline": "Metoo-essä får Ian Buruma att lämna New York Review of Books", "summary": "Författaren Ian Buruma lämnar redaktörsstolen på litteraturmagasinet The New York Review of Books. Avgången kommer efter kritik mot publiceringen av en kanadensisk tv-profil som tidigare har anklagats för sexuella övergrepp.", "article": "Den nederländske författaren Ian Buruma tillträdde som redaktör för The New York Review of Books i maj förra året. Han avgick i går onsdag, rapporterar The New York Times. I nya numret av The New York Review of Books finns en lång essä av den kanadensiske radio- och tv-profilen Jian Ghomeshi, som år 2016 frikändes för anklagelser om sexuella övergrepp. 2014 fick han sparken från Canadian Broadcasting Corporation på grund av anklagelser från ett flertal kvinnor. I essän skriver han om sina svårigheter i yrkeslivet och i privatlivet efter att ha fått en pariastämpel: ”Jag kan inte bara flytta till en annan stad och starta om med en pseudonym. Jag kämpar ständigt med en skurkversion av mig själv online. Sådan är kraften i ett samtida, storskaligt skuldbeläggande”, skriver Jian Ghomeshi i essän som publiceras under rubriken ”Reflexioner från en hashtag”. Texten ingick i ett tema om män som anklagats för sexuella övergrepp men senare frikänts av domstol. ”The fall of men” är temarubriken på oktobernumrets omslag. Publiceringen ledde enligt The New York Times till omfattande kritik på sociala medier, bland annat mot vad som uppfattades vara en självömkande ton och ett förringande av de allvarliga övergreppsanklagelserna. Den första kritiken på Twitter kom innan texten hade publicerats. Högst upp i nätversionen av Jian Ghomeshis essä ligger nu en omfattande, redaktionell brasklapp där tidskriften medger att artikeln har orsakat mycket kritik. Redaktionen beklagar att texten först publicerades utan uppgifter om övergreppsanklagelsernas stora antal och allvarliga natur: ”fler än 20 kvinnor anklagade honom för sexuella övergrepp och trakasserier, som inkluderade slag, bett, strypningar och verbala övergrepp i samband med sex”. Huruvida Ian Buruma har avgått självmant eller blivit sparkad är oklart. För ett nederländskt magasin har Ian Buruma uppgett att han kände sig tvingad att avgå på grund av kritiken och eftersom universitetsförlag hotade med annonsbojkott. – Jag förväntade mig att det skulle bli starka reaktioner, men jag hoppades att det skulle öppna upp diskussionen om vad vi ska göra med de människor som har burit sig illa åt, men som har frikänts av en domstol, säger Ian Buruma till magasinet Vrij Nederland. Kritiken mot honom själv betecknar han i samma intervju som ”ironisk”: – Jag gjorde ett temanummer om metooförövare som inte dömts av domstolar utan av sociala medier. Och nu står jag själv vid skampålen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1600, "headline": "Konsertrecension: Soccer Mommy stiger ned i osäkerhetens träskmarker", "summary": "Soccer Mommys skavande 90-talsindie vilar på det skeva och defekta, men det är när Sophie Allison står ensam med sin elgitarr som nerven verkligen infinner sig.", "article": "När Sophie Allison, en av de mest omtalade kvinnorna i amerikansk indierock just nu, intar den byggnad i Hägersten som påminner mest om en amerikansk diner, men i själva verket är en nedlagd Konsumbutik fylld av gamla neonskyltar och brokiga pinnstolar, är ingenting tekniskt perfekt. Men det är inte heller eftersträvansvärt, då Soccer Mommys skavande relationsskildringar och tematiska utforskande av förälskelsens självförbrännande baksidor, och de katastroftankar den medför, vilar på det skeva och defekta, i såväl låttexter och sång – som i Allisons löst sittande 90-talsoutfit. Hennes låtar bygger, liksom hennes artistnamn (hämtat från hennes ironiska tonårsjags konton i sociala medier), på det till synes ordinära men också på den enorma kraften som finns i igenkänningen. Mot raka, enkla melodier, vilka inledningsvis kläs i samma klassiska indierockskrud som på det hyllade albumet ”Clean” från i våras, nedstiger hon i osäkerhetens träskmarker med elgitarren, uppbackad av ett habilt tremannaband, som ömsom följer henne – ömsom spelar över: Den energiska gitarristen Julian Powell kanar på knä över scenen i ett konventionellt rockmaner, som inte riktigt överensstämmer med ljuden som kommer ur hans förstärkare. Ändå finns här många höjdpunkter, värdiga en större scen i innerstan. Exempelvis när Sophie Allison exploderar i den furiösa ”Your dog”, en uppgörelse med objektifierandet av kvinnor och fullkomligt spottar ur sig orden; ”I don’t wanna be your fucking dog, that you drag around”, med en blaséartad uppsyn. Liksom i ”Cool”, där hon vänder på perspektiven och fantiserar fram ett rebelliskt, kvinnligt alter ego som är lika nogräknad och behandlar sin partner som ett ting, en leksak, med kylan hos en kriminell på stöldturné hos landets största leksakskedjor. Men det är främst när bandet lämnar scenen och Allison ensam framför de eklektiska låtarna ”Still clean” och ”Blossom (Wasting all my time)” på elgitarren, som nerven verkligen infinner sig – och den oförställda sårbarheten som binder ihop hennes låtar, skiner igenom. Läs fler musikkrecensioner av Alexandra Sundqvist, till exempel om hur Julien Baker gör musik av de lägsta känslorna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1603, "headline": "Comicsgate samlar män som hatar kvinnor i serievärlden", "summary": "I ett år har den amerikanska serietidningsbranschen plågats av Comicsgatestriden. I sociala medier hotas och trakasseras serieskapare som är kvinnor, rasifierade och hbtq-personer. – Det största hotet mot serietidningsindustrin är om vi som skapare och redaktörer börjar tro på deras skitsnack, säger Marvels chefredaktör C B Cebulski till DN.", "article": "De senaste åren har den amerikanska serietidningsbranschen kämpat för att bli mer inkluderande; både genom att skapa nya karaktärer och anställa serieskapare med skilda bakgrunder. Men en liten löst sammansatt och högljudd grupp, som samlas under hashtaggen Comicsgate, försöker förändra branschen på internet. De kallas Comicsgate – den senaste i en våg av hat mot mångfald inom populärkulturen. Det är svårt att precisera när Comicsgate skapades, men man kan säga att allt började med milkshakes. Det var när en grupp kvinnor i juli 2017 köpte den kalla mjölkdrycken och lade upp en selfie på sig själva på Twitter som hashtaggen tog sin form. Kvinnorna arbetade på ett av de två stora serietidningsförlagen, Marvel. De möttes, av okänd anledning, av hatiska kommentarer av användare på Twitter. Trakasserierna pågick i månader. Inom Comicsgategaterörelsen vill man ha förändring inom serietidningsbranschen. De aktiva anser att de använder yttrandefrihet för att bekämpa vad de själva anser vara censur. Gruppen bekämpar antirasism, feminism och inkludering av minoriteter. Personer de tycker står för dessa värderingar, så kallade “social justice warriors”, pekas ut och trakasseras. I början av 2018 släpptes en lista på personer vars tidningar de uppmanar sina följare att bojkotta. – Som serieskapare uppfattar jag att Comicsgate främst vill komma åt kvinnor och rasifierade, de som utgör en del av serieskaparna på deras lista, säger Maria Fröhlich. Hon är en svensk serietecknare som har skapat serier i både hemlandet och USA. Ett av hennes uppdrag var att illustrera delar av den feministiska tidningen “Bitch planet” – skapad av Kelly Sue DeConnick som står på Comicsgates svarta lista. – All kultur är politisk, men nu finns det en större mångfald inom amerikanska serier. Kvinnor, rasifierade, hbtq-personer och religiösa minoriteter tar större plats. Comicsgate uppfattar all närvaro av personer som inte är vita män inom serier som politisk, säger hon. Comicsgate har sina rötter i dataspelsvärldens Gamergate, en sexistisk online-kampanj som startade 2014. Bland annat trakasserades och mordhotades kvinnor inom datorspelsbranschen och rörelsen bidrog till alt-rightrörelsens frammarsch i USA. Termen “social justice warrior” som Comicsgate använder är tagen från Gamergate. Trakasserierna pågår även inom film- och tv-branschen där till exempel ”Ghostbusters”-skådespelaren Leslie Jones attackerades på Twitter. Hon, en svart kvinna, spelade en roll som i originalversionen spelades av en man. Två personer förekommer ofta när man talar om Comicsgate: Richard C Meyer och Ethan Van Sciver. Meyer driver Twitter- och Youtubekontot med namnet “Diversity and Comics” där han uppmanar sina följare att bojkotta vissa serieskapare och yttrar både rasistiska och sexistiska åsikter. Van Sciver har tidigare arbetat för Marvel och DC, det andra stora serietidningsförlaget i USA, och han delar, bland annat, Meyers inlägg. Van Sciver har även anklagats för mobbning på internet och har delat inlägg med alt-right budskap. Marvels chefredaktör C B Cebulski väljer sina ord noga när han träffar DN på Comic Con Stockholm och pratar om gruppen som har påverkat många av hans anställda. – Det största hotet mot serietidningsindustrin är om vi som skapare och redaktörer börjar tro på deras skitsnack, vilket vi inte kommer att göra, säger han och understryker att Comicsgate inte påverkar Marvels redaktionella arbete alls. Cebulski betonar att Marvel är ett av de mer inkluderande förlagen när det gäller både karaktärer och personal. Det har alltid legat i framkant när det gäller karaktärernas mångfald. Men de har även haft ett par kontroverser de senaste åren. En av försäljningscheferna för företaget hävdade 2017 att de dåliga försäljningssiffrorna berodde på karaktärer som inte var vita män. Uttalandet blev inte oväntat populärt inom Comicsgate, trots att han snabbt tog tillbaka det. I augusti bröt de stora namnen inom serietidningsbranschen sin tystnad om gruppen. Comicsgate attackerade då änkan till Darwyn Cook, ett av de största namnen inom den moderna seriebranschen. Konstnärer, redaktörer, kritiker och författare tyckte att gruppen gick för långt. Det ledde till att de publicerade ett upprop på bland annat Twitter mot transfobi, homofobi, rasism och misogyni inom serietidningskritik. Serietidningsindustrin i USA I USA dominerar två företag serietidningsindustrin: Marvel och DC. Marvel ägs i dag av Disney och har hjältar som “Spindelmannen”, “Iron Man”, “Thor” och “Captain America”. DC har skapat klassiska hjältar som “Batman”, “Superman” och Wonder Woman”. I dag ägs företaget av WarnerBros. De båda företagen har rötterna i serietidningarnas guldålder på 1930- och 1940-talen. De senaste decennierna åren har serietidningsfilmer blivit stora publikdragare. Mångfald inom Marvel Redan på 1960-talet introducerades Black Panther, den första svarta superhjälten. På senare tid har de gjort om klassiskt vita karaktärer till minoriteter eller kvinnor. I ett universum heter Spindelmannen Miles Morales och är en svart/latinamerikansk tonåring; den vita medelålders mannen Iron Man har tagits över av en ung svart kvinna, Riri Williams; och den traditionellt vita Ms Marvel har blivit Kamala Khan, en troende muslim med rötter i Pakistan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1615, "headline": "Abbas nya låtar är försenade", "summary": "Abba skulle ha släppt nytt material i slutet av året, men de två låtarna är inte färdiga än. Det säger Benny Andersson till brittiska Daily Star.", "article": "Hoppar du på stolen av förväntan inför Abbas nya musik? Då får du tyvärr vänta lite till – musiken är något försenad. I en intervju i brittiska Daily Star säger Benny Andersson att gruppen tänkt släppa låtarna i slutet av året, men att nu det snarare blir i början av 2019. Det blir även då den globala tv-showen ”Thank you for the music” ska sändas. Läs mer: Abba om nya musiken – ”En popdänga” Det var i våras som nyheten om att Abba ger ut ny musik för första gången på 35 år slog ned som en bomb, både i Sverige och i resten av världen. Två nya låtar ska släppas: ”I have faith in you” och ”Don't shut me down”. Agnetha Fältskog, Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Anni-Frid Lyngstad tänker dock inte ställa sig på scenen igen. Den första av de två nya låtarna, ”I still have faith in you”, ska framföras av ”Abba-avatarer” – medlemmarna i digital form – i den globala tv-sändningen. Därefter ska \"abbatarerna\" åka på världsturné. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1617, "headline": "Linus Larsson: Googles nya sökmotor svassar för den kinesiska censuren", "summary": "Vad hände med Googles kaxiga ton mot kinesisk censur? Nyligen avslöjades planerna på att jobba nära regimen med en ny sökmotor. Nu kokar det inne på företaget.", "article": "I januari 2010 gjorde Google något som såg märkligt djärvt ut. Företaget hade fått nog av kinesisk censur och skulle helt sonika sluta följa statens order om vad som fick synas på den kinesiska sökmotorn google.cn. I ett sällsynt kaxigt formulerat blogginlägg förklarade chefsjuristen att det fick vara nog: ”Vi inser att detta kan betyda att vi tvingas stänga ner.” Visserligen fanns mer i bakgrunden, i samma stund berättade Google att man hade upptäckt omfattande intrångsförsök mot kinesiska människorättsaktivister som kunde spåras till Kina. Beslutet var ett direkt resultat av upptäckten. Men oavsett vad som låg bakom var beslutet uppseendeväckande. Skulle Google göra det inget annat teknikbolag hade haft ryggrad nog att göra, säga nej till den jättelika och snabbväxande kinesiska marknaden för att man inte tolererade regimens censur? Fortsättningen blev en komplicerad soppa. Kanske kunde Google stanna ändå. Men sökningarna skulle gå via Hongkong. Efter några månader nåddes en sorts kompromiss och Kina förnyade Googles licens, trots allt. Markeringen var ändå kraftigare än de flesta globala teknikföretag har unnat sig. De flesta brukar motivera att de fortsätter att göra affärer i landet, trots censur och diktatur, med att lite internet är bättre än inget internet alls. Och inför aktieägarna är argumentationen ännu enklare – det finns enorma pengar att tjäna där. Sen gick åtta år. Nu är det där gamla gruffet glömt och alla stridsyxor är begravda. Google bygger en ny kinesisk sökmotor, enligt rapporter perfekt preppad för censur och övervakning. Den har till och med ett dramatiskt namn: Dragonfly. Enligt dokument som nyhetssajten The Intercept har kommit över ska Dragonfly rätta sig efter vilka sajter som blockeras i censurmekanismen som brukar kallas ”The great firewall of China”. Vissa sökord ska blockeras helt. Det slutar inte där. Sökningar från mobiler ska kopplas till användarens telefonnummer. Det är som skräddarsytt för att låta den auktoritära regimen spana på vem som söker efter vad och kvickt hitta den skyldige när förbjudna ord knappas in. Nu börjar responsen märkas. Några har sagt upp sig från Google. Över 1 000 anställda har skrivit under ett protestbrev. Människorättsgrupper kräver att företaget lägger korten på bordet. Politiker har börjat sätta press. Från Google hörs bara diffusa svar om vad som händer. Inget är färdigt, inget ska släppas snart. Men några löften om samma raka hållning som 2010 verkar varken journalister, anställda eller politiker få. Som en perfekt symbol för det vägrade Larry Page, vd för Googles ägarbolag, att dyka upp när toppchefer från Twitter och Facebook frågades ut i Washington nyligen. Det gjordes smärtsamt tydligt eftersom en stol, komplett med namnskylt (”Google”), lämnades tom. Så var är Larry Page? Det är inte så lätt att svara på. Han har varit så frånvarande att det fick Businessweek att sätta rubriken \"Where in the world is Larry Page?\" Den enda spaningen är att han allt oftare sticker till sin privata ö i Karibien. Innan han byter om från badbyxor och talar klarspråk om planerna för Kina så lär vi inte veta exakt vart planerna för Kina leder. Medgrundaren Sergey Brin är född i Sovjetunionen och sägs hysa en genuin avsky mot statlig censur. För några veckor sedan var han på plats vid en av de träffar på Googles huvudkontor då anställda får ställa frågor till ledningen. Han fick frågor om Dragonfly och gav ett märkligt svar. Innan sökmotorn avslöjades i media visste han ingenting om planerna, sa han. Antingen slirar han på sanningen, eller så har något märkligt hänt på Google. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1620, "headline": "Alba August får Såstaholms pris till Höstsols minne", "summary": "Alba August får Såstaholms pris till Höstsols minne 2018 för sin gestaltning av Astrid Lindgren i bioaktuella ”Unga Astrid”.", "article": "Alba August tilldelas priset för ”en egensinnig gestaltning med känslighet och stort skådespeleri – och därtill mod – i Astrids anda” i filmen ”Unga Astrid”. –Jag är jättesmickrad och glad över att få detta pris, det känns skönt att få bekräftelse för att man gjort något bra. Och det är ju en helt fantastisk samling pristagare jag får vara en del av nu, säger Alba August. Läs också DN:s intervju med Alba August om filmen ”Unga Astrid”. I år är det hundra år sedan de första pensionerade sångarna, dansarna och skådespelarna, flyttade in på Pensionat Höstsol, nuvarande Såstaholm hotell & konferens, som fram till 1981 drevs av Svenska teaterförbundet. Det är tio år sedan Såstaholms pris till Höstols minne instiftades och Alba August är den elfte pristagaren som får ta emot 50.000 kronor i prispengar. Tidigare pristagare: Josefin Ljungman (2008), Joel Kinnaman (2009), Elin Rombo (2010), Lindy Larsson (2011), Alicia Vikander (2012), Adam Pålsson & Adam Lundgren (2013), Edda Magnason (2014), Alexander Ekman (2015), Shima Niavarani (2016), Anton Lundqvist (2017). Läs också: Helena Lindblads recension av ”Unga Astrid” ", "article_category": "culture"}
{"id": 1622, "headline": "Örjan Englunds låt blev en hit bland högerextrema – “Otroligt jobbigt”", "summary": "För 30 år sedan skrev Örjan Englund låten “Balladen till Sverige”. I dag är låten populär i nationalistiska kretsar. Nu vill han tillsammans med över hundratals andra musiker stoppa användningen av deras musik i högerpopulistiska sammanhang.", "article": "– I början av nittiotalet frågade en musikerkollega om jag var nazist. Det var då jag förstod vad det handlade om. Musikern och låtskrivaren Örjan Englund är upprörd. – Alltså, att man skrivit en låt och omedvetet har den blivit en av extremnationalisternas största låtar, det är otroligt jobbigt. 1989 skrev Englund tillsammans med sin norska kollega Lars Börke “Balladen till Sverige” som Lizette Pålsson uppträdde med för en SVT-produktion. Något år senare hörde ett för Englund okänt band av sig och frågade om de fick använda låten i en vissamling. Det fick de. Bandet som hörde av sig var Ultima Thule, den nationalistiska vikingarockgruppen som Jimmie Åkesson har sagt är hans favoritband och som i början av augusti gjorde reklam för sin nya skiva på Facebook genom att hårt gå åt “åsiktspoliser” som “vill utrota svensk kultur med mångkultur”. – Jag ångrar att jag gav dem tillåtelse att spela min musik. I dag hade jag aldrig gett dem lov, säger Englund. “Balladen till Sverige” är en av Ultima Thules populäraste låtar på Spotify och på Youtube delas den friskt, bland annat under namnet “Jag älskar mitt Sverige”. Englund tjänar upphovsrättspengar på skivförsäljningen och då den spelas på Spotify, men upplever ändå att Ultima Thule och de sammanhang som låten spelas i är något som han inte vill förknippas med. Sammanhang som han menar är opassande är exempelvis politiska evenemang. Englund har nu bett Musikerförbundets jurister om hjälp i frågan hur de ska gå vidare i ärendet. – Nazisterna växer och är otroligt starka. Jag vill inte vara en person som bidrar till det över huvud taget, säger Englund. På Musikerförbundet, fackförbundet för professionella musiker och artister, säger man att fall som dessa är knepiga, men om upphovsmannen anser att originalstycket används i fel kontext kan det vara tillräckligt för att väcka åtal. – Det här är något vi ser allvarligt på. Vi utreder fallet just nu och backar givetvis Örjan i den här frågan, säger Anton Gunnars som är jurist på Musikerförbundet. Ultima Thules trummis Ulf Hansen, som ställde upp för Sverigedemokaterna i kyrkovalet 2017, säger att de inte kan bestämma vem som tycker om deras musik. – Om några nazister gillar låten så får de väl göra det. Det är inget vi står för och att säga att vi försöker ta in låten “Ballad för Sverige” i nazistiska kretsar är befängt. Det skulle vi aldrig göra. Nazismen hör inte hemma i ett modernt samhälle. Har ni spelat låten på politiska evenemang? – Ja, vi spelade den senast för några veckor sedan på Sverigedemokraternas sommarfestival. Örjan Englund har nu dragit in Musikerförbundet i ett försök att stoppa spelandet av låten på exempelvis politiska evenemang. Kommer ni fortsätta att spela låten? – Den låten kan vi plocka bort, vi har fler sånger som handlar om Sverige. Det är tråkigt för honom om det skulle vara så att låten sprids i fel kretsar, säger Hansen. ”Utan oss tystnar musiken” Örjan Englund är en av flera hundra svenska musiker som gått samman i uppropet “Utan oss tystnar musiken”. Uppropet strävar till att stoppa “populistiska partier” att använda sig av deras musik i politiska sammanhang. De menar att extrema rörelser använder sig av enskilda artister och andra skapares verk för att skapa en legitimitet för sina åsikter. Enligt uppropet är det viktigt att musik och kultur är tillgängligt för alla, men att det per automatik inte ska betyda att politiska krafter ”som står i strid med våra egna värderingar” ska låna deras uttryck. Musiker som skrivit under uppropet är bland andra Sven-Bertil Taube, Benny Andersson, Åsa Jinder och Tomas Ledin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1634, "headline": "Teaterrecension: Anna Bergmanns ”Persona” skvätter och blöder", "summary": "Tyska Anna Bergmann gör en väldigt osvensk iscensättning av Ingmar Bergmans ”Persona”, som en dissonant mardröm på ett scengolv som svämmar över av vatten och glassplitter.", "article": "Ingmar Bergman tillbringade som bekant några år i Tyskland, efter skatterazzian år 1976, och han var inte överdrivet imponerad av vad han såg på tyska scener: Det var påhittighetsteater som fyllde scengolvet med bråte som skådespelarna kunde bryta benen på. När tyska Anna Bergmanns ”Persona” nu spelas på Intiman – den scen Bergman själv kallade för ”Lilla Pip” – i en unik samproduktion mellan Malmö stadsteater och Deutsches Theater Berlin, är det förstås med ett scengolv som svämmar över av vatten och glassplitter. Och tyska stjärnan Corinna Harfouch och Malmös unga stjärna Karin Lithman bryter – nästan – benen av varann; Harfouch som stumma skådespelaren Elisabeth Vogler och Lithman som allt för självutlämnande syster Alma. Rollerna kastas om när iscensättningen så småningom reser till Berlin och redan det räcker ju egentligen för att göra projektet till en spännande idé. Det är på alla sätt en väldigt osvensk iscensättning, och det är från första scenen uppenbart att Anna Bergmann inte har tänkt sig att vinna några förestående lokalval. Vi kastas omedelbart in i en David Lynchsk, dissonant mardröm – Elisabeths dröm på tröskeln mellan maskspel, förlamande tvivel och förnedrande omhändertagande – och tar oss sedan med till vattenbrynet där garder kan sänkas och identiteter lösas upp och flyta in i varandra. Harfouch har en förbluffande bredd i sitt uttryck som skådespelaren som vägrar uttrycka sig. När hon äntligen talar tillbaka till syster Alma verkar det nästan som en attack på hörseln (i en iscensättning som annars från början till slut skämmer bort hörseln). Lithmans Alma gör en omvänd resa. Hon kan inte sluta uttrycka sig, men får bråddjup i sin ytliga men empatiska gestalt när hon upptäcker att Elisabeth sviker hennes tilliter. Det är inte en bergmansk, finkalibrerad iscensättning. Anna Bergmann rör sig inte fullt så mycket i huvudet, hon älskar det stora teateruttrycket. Hennes uppsättning är sinnligare och skvätter och blöder på sin resa genom upplevelsen av otillräcklighet, intimitet, svek, hämnd och en slags försoning. Jubileumsåret lider mot höst och det nationella upphöjandet av Ingmar Bergman har dess bättre inte stelnat i konstnärlig givakt och trist efteraperi. Även om Bergman nog skulle skruva en del på sig inför denna tyska nytolkning är det frestande att spontant utbryta: Så mycket bättre!  Läs fler teaterrecensioner av Rikard Loman, till exempel om Anja Susas iscensättning av Lars von Triers ”Idioterna” på Helsingborgs stadsteater. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1637, "headline": "SVT tog inte avstånd från SD-uttalande – nu fälls kanalen", "summary": "SVT fälls nu av Granskningsnämnden för att den inte tog avstånd från ett SD-uttalande, enligt Resumé. Det var i samband med en tv-sändning när politikern Martin Strid uttryckte sig grovt rasistiskt mot muslimer.", "article": "Det var i samband med en sändning av SD:s partikongress förra året när SD-politikern Martin Strid presenterade en skala som sträckte sig från ”fullt ut människa och human” till ”100 procent muhammedan”. Granskningsnämnden anser att SVT inte tog tillräckligt avstånd när Strid uttryckte sig rasistiskt och fäller därför SVT för sitt passiva agerande. Det räcker inte att kanalen markerade sitt avstånd dagen efter, uppger Resumé och hänvisar till beslutet. Martin Strid lämnade partiet efter det kritiserade uttalandet. Enligt Charlotta Friborg som är ansvarig utgivare för riksnyheterna på SVT, var det en miss från bolagets sida som ledde till att man inte tog avstånd till Strids uttalande. – Hans anförande var ganska rörigt och det var faktiskt så att våra programledare och redaktörer på plats inte uppfattade vad han sade, säger Friborg till DN. Hon påpekar att SVT behandlade ärendet i sändningar dagen därpå. Hon säger att man nu ska sätta sig ner med redaktionen och resonera om vilka lärdomar man kan dra av Granskningsnämndens beslut. SVT utreds för tillfället av Granskningsnämnden för att kanalen tog avstånd från ett uttalande av Jimmie Åkesson under slutdebatten i årets val. Läs mer: SD-politiker: Muslimer är inte 100 procent människor ", "article_category": "culture"}
{"id": 1655, "headline": "Bokrecension: Karl Warburg lärde oss att läsa på ett nytt sätt", "summary": "Karl Warburg var göteborgaren som blev litteraturprofessor, redaktör, kritiker, författare, politiker, instiftare av Nobelbiblioteket, med mera. Framför allt var han mannen som lärde moderna svenskar läsa.", "article": "Vem minns en gammal kritiker? Mot slutet av sin bok om Karl Warburg blir Monica Lauritzen på allvar passionerad. Hon menar att litteraturkritikern och forskaren Warburg har glömts bort till förmån för andra stora namn från den svenska modernismens första tid. Till en början tvivlar jag. Om man tillhör den minoritet som är så pass insatt att man känner sig självklar med namn som Henrik Schück, Oscar Levertin och Carl David af Wirsén så vore det väl besynnerligt om man inte också var klar över Warburgs betydelse. Men när jag tittar mig omkring i översiktsverk om svensk kritik, så visar det sig att Lauritzen har fog för sin indignation. Warburg betraktas snarare som en litteraturvetenskaplig tjänsteman. En grå professor, Nobelbibliotekarie och annat sådant. När det gäller hans stora arbete med den första moderna litteraturhistorien, ”Illustrerad svensk litteraturhistoria” som han skrev tillsammans med Henrik Schück – så brukar det vara den träigare Schück man framhäver. Trots att det var Warburg som skrev den absoluta merparten om 1700-talet och framåt. Dessutom insisterade han på att ta med även den moderna historien i ett fjärde band. Man kan tänka sig att Monica Lauritzens intresse för Karl Warburg (1852–1918) väcktes under arbetet med hennes tidigare biografi över Anne Charlotte Leffler, ”Sanningens vägar” från 2012. Hon kunde då konstatera att Warburgs litteraturkritik skilde sig från de flestas. Han var akademiker i grunden och verksam på den liberala Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som framför allt teater- och litteraturkritiker. Hans mening om kritikens uppgift var rent nutida: att inte låsa sig vid att diskutera estetik, utan också koppla konstverken till samhälle och politik. Han propsade också på rollen som folkbildare och följde sin 1700-talskollega Thomas Thorilds devis om att utgå ifrån att ett verk skrivits för dess förtjänsters skull – inte för dess tillkortakommandens. Han var så politiskt och estetiskt liberal man kan tänka sig, om än något sipp även för sin tid. Monica Lauritzen är noggrann och pålitlig när hon beskriver denna karriär i helg och söcken. Ingen läsare av hennes biografi kan tvivla på Karl Warburgs betydelse för sin tids modernisering av kritik och forskning, och vår tids litterära kanon. Kanske är Lauritzen alltför försiktig i gestaltningen. Hon vägrar spekulera, lutar sig helt och fullt mot fysiska källor och avhandlar varje ämne för sig. Det blir en smula stumt ibland. Men samtidigt händer det så mycket i Warburgs liv, i en liten svensk kultursfär som känns som ett enda stort kotteri, att det gott och väl räcker för att entusiasmera. För somliga är han kanske mer känd under namnet professor Stenkåhl, som han fick heta i Strindbergs nedriga, antisemitismflirtande nidporträtt i ”Svarta fanor”. Jag tycker att vi snarare bör tänka med tacksamhet på den Carl Warburg som Monica Lauritzen frammanar i sin stora biografi: den vänlige och imponerande beläste mannen som stod i fronten för ett modernt sätt att läsa och uppskatta svensk litteratur. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1656, "headline": "Fredrik Strage: ”Djungelboken” har nog ändå en plats i Prideparaden", "summary": "Att fundera över vilka Disneyfigurer som är gay är ibland halva nöjet med att se filmerna. I Fredrik ”Apollo” Asplunds housepulserande självbiografi nämns ”Djungelboken” bara på ett ställe. Men hans eget liv tycks efterapa sagans.", "article": "Det är okej att min dotter inte längre vill titta på ”Frost” med mig eftersom den är ”för småungar”. Men när den konservative psykologen Jordan Peterson i sin nya bok ”12 livsregler” kallar Disneyfilmen ”djupt propagandistisk” blir jag irriterad – även om det inte är så konstigt att en film om en flickas frigörelse ogillas av någon som tycker att kvinnor ska vara passiva och män aktiva på film (han föredrar ”Törnrosa”). Högerkristna debattörer förfasar sig över att många ser drottning Elsas resa som en metafor för att komma ut som homosexuell. Samtidigt vill fansen att hon ska visa sig vara lesbisk i den planerade uppföljaren. Det skulle förta mystiken i ettan. Att fundera över vilka Disneyfigurer som är gay är ju ibland halva nöjet. Ta bara ”Djungelboken”. För nio år sedan analyserades den av Karl Andersson i tidningen Destroyer. Han ansåg att Disneyfilmen var en metafor för en ynglings resa genom gayvärlden där en massa äldre män vill sluka honom. I artikeln jämförs pytonormen Kaah med en farlig förförare, gamarna med ett gäng bittra dragqueens, kung Louie med en självhatande bög som försöker vara straight (”jag vill va som du”) och Baloo med den trygga och snälla gaypappan som bara vill mysa platoniskt. Alla rycker och sliter i Mowgli. Aporna kastar honom mellan sig som en liten vante. Anledningen till att Disneys ”Djungelboken” inte blivit en gayklassiker är, enligt Karl Andersson, att Mowgli i slutet lämnar djungeln – som om homosexualiteten bara är en fas. Analysen i Destroyer kändes lika överdriven som den föreläsning om bögandet i ”Top gun” som Quentin Tarantino håller i filmen ”Sleep with me”. Men när jag läser Fredrik ”Apollo” Asplunds housepulserande självbiografi ”Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus” (Norstedts) inser jag att ”Djungelboken” nog ändå har en plats i Prideparaden. I första kapitlet sitter Apollo på sitt pojkrum och lyssnar på ”Djungelboken”-skivan. Han stänger alltid av direkt efter att Baloo sagt till Mowgli att ingen någonsin ska skilja dem åt (sekunden innan den sjungande flickan uppenbarar sig och förtrollar pojken på ett sätt som männen inte lyckats med). ”I min version av ’Djungelboken’ återvände aldrig Mowgli till människobyn, han stannade med Baloo, älskad och förstådd”, skriver Apollo. ”Djungelboken” nämns bara på ett ställe i ”Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus” men gör sig påmind i flera kapitel – som om Apollos eget liv efterapade sagan. När han som tonåring lyckas ta sig in på en hipp gayklubb i New York blir han attackerad av stökiga klubbkids (”de såg ut som seriefigurer, Disney på syra”) som ”lyfte mig från marken och började snurra runt mig som en trasdocka”, precis som chimpanserna gör med Mowgli. Mellan Manhattans skyskrapor träffar Apollo en äldre man som tycker att han är en lattjo liten pryl och skyddar honom mot rovdjuren i Hell’s Kitchen. Mowgli vill vara björn. Apollo vill vara ett ”europeiskt wild child” och hälsar på sin Baloo med en lätt blasé ”tuffare än somliga tror”-attityd: ”Jag är här för att festa. [Snurrar runt för att visa sin jeansväst.] Det här är Katharine Hamnett Denim. Fick den på London Fashion Week i höstas.” ”Eta myror?”-scenen får sin motsvarighet när Apollo chockas av klubbestradören Ernie The Pee Drinker. Till skillnad från Mowgli återvänder Apollo inte helt och hållet till den strejta människobyn. Han lämnar visserligen New York men nu vet han vem han är. För första gången känner han sig älskad och förstådd. Storstadsdjungeln bär han med sig som en Disneysaga längst in i hjärtat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1660, "headline": "Jan Helin: SVT ska sluta med kritiserade markeringar", "summary": "Efter SVT:s sista partiledardebatt tog SVT avstånd från ett uttalande gjort av SD:s partiledare Jimmie Åkesson. Avståndstagandet väckte starka reaktioner och nu skriver SVT:s programdirektör Jan Helin att de ska sluta med den typen av markeringar. Men SD-ledaren Jimmie Åkesson riktar kritik mot Helin. – Han talar om ”självkritik”, men jag förstår inte vad denna självkritik handlar om, säger han till Expressen.", "article": "Under partiledardebatten uttalade sig Jimmie Åkesson om svårigheter för invandrare på den svenska arbetsmarknaden. – Jo, det är för att de inte är svenskar och inte passar in i Sverige, sade Åkesson i debatten. SVT tog efter debatten avstånd från uttalandet och hänvisade till demokratiparagrafen i radio- och tv-lagen. Avståndstagandet väckte skarpa reaktioner och nu skriver Jan Helin att SVT ska arbeta för att sluta med den typen av markeringar. ”Framåt ska vi nu arbeta för att avskaffa den typ av markeringar vi gjorde i samband med partiledardebatten”, skriver Jan Helin på DN Kultur. ”Vi bör i stället säkra vår förpliktelse inför demokratiparagrafen genom ett vaket och öppet kritiskt ifrågasättande när den här typen av uttalanden dyker upp”, skriver han. Efter att SVT tog avstånd från Åkessons uttalande krävde SD en ursäkt och Jimmie Åkesson valde att bojkotta public service-bolagets valvaka. SVT:s chef för nyhetsdivisionen Anne Lagercrantz sade att avståndstagande hade kunde gjorts på ett annat sätt men samtidigt att SVT står fast vid avståndstagandet. Läs mer: Eva Landahl byts ut för att ha gillat SD-kritik på Twitter ”Vi uppfattades i bästa fall som ängsliga, i sämsta fall som partiska mot ett parti, därtill blev vi effektivt utnyttjade som ensidigt utnämnd politisk motpart”, skriver Jan Helin. Däremot håller han fast vid vikten av demokratiparagrafen som han menar är mer relevant än på länge. ”En mindre dramatisk slutsats av det som inträffade i fredags är att vi helt enkelt kunde ha skött vårt journalistiska hantverk bättre och att demokratiparagrafen fortsatt är förenligt med principen om opartiskheten”, skriver Jan Helin. I ett uttalande till Expressen kritiserar SD-ledaren Jimmie Åkesson Helins uttalande. – I klartext innebär SVT:s agerande att den styrande majoriteten bestämmer vad oppositionspolitiker får säga i en valdebatt i den statliga ägda tv-kanalen. Det är faktiskt helt absurt, säger Åkesson. Han menar att han har svårt att tolka Helin och att texten ger honom “dåliga vibbar”. – Han talar om \"självkritik\", men jag förstår inte vad denna självkritik handlar om. I sak fortsätter han att ta ställning mot ett riksdagsparti, och tycks vilja skärpa den hållningen ytterligare, säger Åkesson till Expressen. SD:s presschef efter mötet med SVT: De bad inte om ursäkt Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke har tidigare sagt att det var både onödigt och olämpligt att SVT tog avstånd från Jimmie Åkessons uttalande under partiledardebatten. Funcke välkomnar nu Jan Helins besked att SVT ska sluta med markeringar av den typen. – Jag tycker det är alldeles utmärkt. Man behöver inte använda pekpinnar i alla situationer. I synnerhet inte när någon säger något som kan verka stötande och sedan omedelbart blir bemött av en annan person i studion, säger Nils Funcke. Jimmie Åkessons uttalande under partiledardebatten fick Annie Lööf att slå näven i bordet och följdes av en upprörd ordväxling mellan partiledarna. I fall Åkessons uttalande hade varit oemotsagt anser Funcke att det hade räckt om programledarna ställde kritiska frågor till Åkesson, i stället för att ta avstånd från hans uttalande. – Jag tycker bara att det bekräftar den bild jag har att sändningstillståndet i kombination med Granskningsnämnden inte skapar bra journalistisk. Den skapar bara ängsliga redaktörer och reportrar. Man måste ha tilltro till tittarnas egen förmåga, säger Nils Funcke. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1673, "headline": "Nils Hansson: Ahmadu Jah trummade fram en större musikvärld", "summary": "Musikern Ahmadu Jah är död. Han kom till Sverige från Sierra Leone 1963 och fick en lång och rik karriär här. Han spelade med Cornelis Vreeswijk, han bildade Egba och ledde Highlife Orchestra – och mycket, mycket mer.", "article": "Alldeles oväntat var det knappast, Titiyo sjöng redan för tre år sen i ”Du tar hand om honom” om hur hennes far var på väg att försvinna definitivt, och det är länge sen som Ahmadu Jah var en ofta återkommande del av det svenska musiklivet. Själv minns jag en lång festivalkväll på Solnahallen i 90-talets början, där reggaeveteranen Jimmy Cliff var huvudattraktion och Ahmadu Jah med sitt västafrikanska storband var en av tre svenska uppvärmningsakter från tre olika världsdelar. Eller Ahmadu Jarr, som han då fortfarande skrev sig och som är vad som står på de skivor han gav ut i eget namn. Ofta med en pedagogisk och introducerande ton, som ”En dag i Afrika” från 1975 och ”Följ med till Afrika” från 1980, vilket gick hand i hand med hans omfattande gärning i att musicera och berätta för barn på alla möjliga sorters scener från skolor till svensk tv. Läs mer: Världsmusikern Ahmadu Jah är död Långt innan hans båda döttrar Neneh Cherry och Titiyo blev stora stjärnor var han för minst en generation av uppväxande svenskar bekant som den där vänliga afrikanska farbrorn som spelade congas och berättade om livet i Afrika, något han 2006 också fick Alice Tegnérs musikpris för. Fast från början ville han bli läkare och därefter civilingenjör. Han föddes i Sierra Leone 1936 och kom till Sverige 1963 som stipendiat för att studera på KTH. Som västafrikansk jazztrummis drogs han in i tidens svenska musikvärld, och hördes med vitt skilda namn som Cornelis Vreeswijk, Berndt Egerbladh, Bernt Staf och Charlie Norman. Tillsammans med Jan Tolf och Ulf Adåker bildade han jazzbandet Egba, som han spelade med under stora delar av 70-talet. Under 80-talet gick han sen vidare med sin egen Highlife Orchestra, inriktad på västafrikansk highlife och även här med syftet att introducera en musikkultur som ännu var tämligen okänd i Sverige. För såväl publiken som många av bandets ständigt skiftande musiker. På äldre dagar var Ahmadu Jah också aktiv som S-politiker i hemstaden Solna, samt med biståndsprojekt i Sierra Leone. Ahmadu Jah blev 82 år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1683, "headline": "Konsertrecension: Julien Baker loopar sig fram till katarsis", "summary": "Det är till stora delar becksvart när det queerkristna underbarnet Julien Baker loopar sin gitarr och sjunger imponerande långt från mikrofonen, men hon når fram till nåden.", "article": "Det är få som lyckas inleda en konsert lika kongenialt som Julien Baker, det tjugotvååriga, kristna och queera underbarnet från den amerikanska södern som med sina råa, avskalade sånger mejslat fram en egen värld av lidande och lindring, ensamhet och intimitet, hopplöshet och tröst. Till ett melodiöst, klinkande riff på elgitarren, som hon sedan loopar, öppnar hon på Kägelbanan med orden ”Wish I could write songs about anything other than death”, från titelspåret på debutalbumet ”Sprained ankle” (2015). I låten, ett slags manifest för hennes konstnärsskap, naglar hon fast den fysiska ångesten och tyngden i varje andetag – men också sin vilja att göra musik också av de låga, icke klädsamma, känslorna. Julien Baker är en ovillig artist, eller en maratonlöpare med stukade vrister – för att låna hennes egen metafor, som går rakt in i skärselden när hon metodiskt bygger sina intrikata låtar om flyktbeteenden, missbruk och sökande efter självrespekt i lager på lager, med främst en loopad elgitarr från scenkanten, för att sedan ta ner dem igen och börja om. Det är modigt, stundtals innehållsligt becksvart. De sceniska distraktionerna är få, ljussättningen enkel och stringent och det enda som sticker ut rent visuellt är gitarrens regnbågsfärgade axelband mot Bakers helsvarta kläder. Det finns ingenting att gömma sig bakom, vilket ger desto mer utrymme till Julien Bakers helt fantastiska sångteknik, där hon till stor del sjunger på ett imponerade avstånd från mikrofonen. I flera av låtarna får hon sällskap av violinisten Camille Faulkner, som medverkar på Bakers andra, mer orkestrerade skiva ”Turn out the lights” (2017). Så också i konsertens absoluta höjdpunkt, där Baker förflyttar sig till keyboarden och låter sångerna ”Televangelist” och ”Go home” kulminera i ett frenetiskt hamrande över tangenterna. Och där den sistnämnda sången liksom markerar den brutala botten i lidandet, så vittnar de efterföljande ”Appointments”och ”Turn out the lights” om att det finns en katarsis, rentav en nåd, i att acceptera sina egna tillkortakommanden och därmed andras. Julien Baker Scen: Kägelbanan, Stockholm 4  Läs fler musikrecensioner av Alexandra Sundqvist, till exempel om hur Animal Collectives musik ger intryck att det är den som får havets regnskog att dansa. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1693, "headline": "Åkesson vägrade gå in i tv-huset – deltog från grannhuset", "summary": "Jimmie Åkessons (SD) bojkott mot SVT påverkade också SR:s valvaka från tv-huset. Partiledaren ville inte sätta sin fot i tv-huset och deltog i stället från en studio i Radiohuset, som ligger i samma kvarter.", "article": "Bakgrunden till SD-ledarens bojkott av SVT är public service-bolagets avståndstagande från Jimmie Åkessons påstående om att ”invandrare inte passar in i Sverige” under SVT:s slutdebatt. Åkessons bojkott påverkade också Sveriges Radios valvaka som hölls i samma hus som SVT:s. – Beskedet var att han inte skulle åka till tv-huset där vi också hade vår valvaka. Då erbjöd vi honom i stället att delta från en studio i Radiohuset, säger Sveriges Radios publiceringschef Klas Wolf-Watz. Enligt Wolf-Watz är det alltid bättre om intervjun görs ansikte mot ansikte. – Vi hade föredragit att han kommit till vår valvaka, men nu fick vi lösa det så här i stället, säger Wolf Watz. Stefan Löfven (S) deltog heller inte i valvakan i tv-huset utan intervjuades i stället på Socialdemokraternas valvaka. Närmare två miljoner människor följde med SVT:s valvaka under söndagskvällen och förutom att Jimmie Åkesson vägrade prata med SVT påverkades bolagets valvaka inte nämnvärt av bojkotten. – Vår bevakning hade blivit bättre om vi hade fått en intervju med Åkesson, men vi kunde vara med på SD:s valvaka, vi filmade talet och kunde intervjua flera personer inom SD förutom Åkesson, säger SVT:s ansvariga utgivare för valvakan Mikael Pettersson. Pettersson tog över uppgiften efter att den tidigare ansvariga utgivaren Eva Landahl i lördags meddelade att hon inte kommer att vara ansvarig för valvakan. Det direkta skälet till att Landahl inte fortsatte som ansvarig utgivare för valprogrammen var två SD-kritiska inlägg på Twitter som hon “gillat”. Pettersson säger att SVT:s deltagande på SD:s valvaka förlöpte väl och att bemötandet från partiledningen var professionellt. – Visst var det lite kantigt, och en del ville diskutera det som hände i fredags. Men vi fick inga rapporter om att det var någon hotfull stämning, säger Pettersson. Pontus Mattsson var SVT:s utsände på SD:s valvaka. Han bekräftar att bemötandet överlag var professionellt. – Vid ett skede satte någon upp en banderoll vid vårt bord där det stod ”SVT regimmedia”. Den syntes inte i bild men de som stod i salen såg det och skrattade lite åt vårt håll. Men de tog bort den då vi sa till, säger Mattsson. Enligt Mikael Pettersson har diskussionen kring SVT:s agerande under slutdebatten i fredags fortsatt internt under helgen. – Det är givetvis en diskussion som förs. Var drar man gränsen? Hur hanterar man situationer som denna i sändning? Eva Landahl skrev själv på SVT:s nyhetsblogg att alla är ense om att man hade kunnat hantera det på ett annat sätt trots att SVT menar att agerandet var i enlighet med demokratiparagrafen, säger Pettersson. Jimmie Åkesson meddelade i intervjun med Sveriges Radio att orsaken till att han inte befann sig i tv-huset var att han ”avböjt medverkan i Sveriges television av kända skäl”. DN söker Sverigedemokraterna för en kommentar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1726, "headline": "Hanna Fahl: Nu går metoo-männen tillbaka till jobbet – så vad har egentligen förändrats?", "summary": "En efter en återvänder de metoo-anklagade männen, senast komikern Louis C K. Det väcker en känslomässig respons, ett avgrundsvrål av besvikelse. Har något förändrats i praktiken?", "article": "För tio månader sedan anklagades den amerikanska komikern Louis C K för att ha utsatt kvinnor, främst kollegor i komedi- och mediebranschen, för sexuella övergrepp och trakasserier. Bland annat ska han ha dragit ned byxorna och onanerat framför två kvinnor. Det råder inget tvivel om att berättelserna är sanna; det erkände han själv i ett uttalande. För två veckor sedan gjorde han comeback på en komediklubb i New York. Aziz Ansari, skådespelare och komiker, har också legat lågt sedan i vintras. Anklagelserna mot honom är mer komplicerade, och handlar egentligen inte om regelrätta övergrepp utan om oförmåga att läsa signaler och korrekt bedöma samtycke. Händelserna väckte en intensiv debatt i främst USA om gränsdragningar. Ansari gjorde sin smygåterkomst till ståuppscenen (samma klubb som Louis C K uppträdde på, för övrigt) redan i maj, och nu har han annonserat en ny septemberturné. De båda männens synbarligen obekymrade och snabba välkomnande in i rampljuset igen har väckt starka känslor. Många, huvudsakligen kvinnliga, komikerkolleger reagerade kraftigt på Louis C K:s comeback. Medan otaliga kvinnor och rasifierade kämpar för att komma in i branschen, påpekade skådespelaren och komikern Kathy Griffin, får ”Louis bara glida tillbaka på sina egna villkor”. ”Jösses, det betalar sig verkligen att vara medlem i pojkklubben”, skrev hon på Twitter. Det är känslomässiga argument. Samtidigt är de lätta att förstå. I de enskilda fallen kan man resonera rationellt: det är knappast möjligt att förbjuda Louis C K att jobba. Hur skulle det gå till? Han är inte dömd, det finns inget straff att avtjäna. Men i ett större perspektiv är det omöjligt att känna att det är rätt. Inte ens ett år har gått sedan metoo, inte ens ett år sedan många, många tusen kvinnor världen över till slut vågade berätta det som så länge varit omöjligt att säga högt – och nu är det som om inget hänt. De fall som berör kända män blir symboliska för mängden: alla de anonyma vittnesmål om vad som pågått på arbetsplatser och i hem, de var inte kostnadsfria för kvinnorna. Nu går männen tillbaka till jobbet, en efter en. Vad har då egentligen förändrats, i praktiken? Louis C K:s och Aziz Ansaris återkomster må vara oundvikliga och nästan omöjliga att argumentera framgångsrikt mot, men de föder också en nästan outhärdlig frustration, ett kollektivt avgrundsskri av besvikelse. Man kanske inte kan kräva, men man kan önska individuellt ansvar. Louis C K säger sig känna ärlig ånger, säger sig självrannsaka. Han skulle kunna agera också. Komikern Jenny Yang postade strax efter hans comeback en handgriplig guide: ”Så du har erkänt att du sexuellt trakasserat komiker i en arbetskultur där dina gelikar med makt agerade för att se till att offren inte fick jobb och höll tyst om överträdelserna så att du kunde tjäna miljoner och fortsätta arbeta. HUR SONAR DU DINA SYNDER?” Yangs förslag är befriande praktiska: Be om ursäkt privat till dina offer. Räkna ut hur mycket de hypotetiskt hade tjänat om de kunnat fortsätta sina karriärer, betala dem det beloppet. Donera pengar till organisationen Rape, Abuse & Incest National Network. Det finns en detalj här som sticker extra, en särskild mörk ironi. Louis C K:s comeback på källarklubben i New York var oannonserad. Han dök bara upp och körde sitt korta set, publiken visste inte att de betalat för att se honom. Det hade varit smakfullt att se till att de som exponerades för Louis C K:s komik, åtminstone samtyckte. Läs fler texter av Hanna Fahl, till exempel om hur Elon Musk påminner om vikten av att hålla käften. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1727, "headline": "Bokrecension: Eva Ströms ”Rakkniven” är en roande jagberättelse", "summary": "I ”Rakkniven” skriver Eva Ström en fri fortsättning på ”Fröken Julie”. Leif Zern läser en roande jagberättelse i Julies mun som inte överraskar.", "article": "Hur gick det sen? Alla välsorterade läsare av skönlitteratur vet att det är en otillåten fråga. En diktad figur har inget liv utanför pärmarna eller teaterscenen. Sant, men varför skulle vi över huvud taget läsa och gå på teater om det inte vore för att leka med tanken? I dag när puritanismen har släppt taget om det litterära kretsloppet har omdiktningar och tilldiktningar av kända romaner blivit en populär genre. Filmen följer efter med fantasifulla kloningar, medan teatern försöker hålla jämna steg och samplar gamla Bergmanfilmer till digitala nyskapelser. Eva Ström är sedan länge en av landets mångsidigaste författare, lyriker, prosaist, kritiker och dramatiker, tillika en lysande översättare av Shakespeares sonetter. Ingen borde bli förvånad när hon skriver en fortsättning på ”Fröken Julie”, Strindbergs pjäs om en herrgårdsfröken som en hektisk midsommarafton tar livet av sig med rakkniv. Hur vet vi det? Julie får rakkniven av betjänten Jean, går ut genom dörren och… Ridå. Nora – Henrik Ibsens hjältinna – har ofta blivit föremål för spekulationer av samma slag, fast i hennes fall handlar det om ett öppet slut. Ibsen ville att vi skulle spekulera, det låg i hans dramatiska instinkt att vara osäker, väga för och emot. Han var själv noga med att understryka att hans pjäser bara kunde förstås som en helhet, där varje nytt stycke var en delsanning. Med Strindberg förhåller det sig annorlunda – han hade alltid rätt i det ögonblick han tog till orda. Det gör det naturligtvis intressantare att gå svaromål. Eva Ströms nya roman, ”Rakkniven”, är en jagberättelse i Julies mun som redan efter några sidor avslöjar att hennes självmord inte nödvändigtvis var ett misslyckat självmordsförsök. Kanske griper Julie bara detta tillfälle att få komma ut i världen, bort från den råa dimman som låg över de skånska stubbåkrarna i oktober och november. Medvetet eller omedvetet? Det behöver vi inte bekymra oss om, resultatet är i alla händelser en roande hypotes, lika tänkvärd som någon annan i författarens eller läsarens fantasi. Lägg märke till titeln – en vass egg som skär i något mjukt. Eva Ström har alltid rört sig i ett spänningsfält mellan det faktiska och det ömtåliga, som i titlarna på flera av hennes diktsamlingar och prosaböcker (”Steinkind”, ”Kärleken till matematiken”, ”Utskuret ur ett större träd”, ”Revbensstäderna”, ”Kniv och flod”). I den aktuella romanen spelar rakkniven en liknande symbolisk roll, gömd i fållen på Julies kappa ända till slutscenen. Ström plockar en och annan poäng i de diskret instuckna referenserna till Strindbergs drama, som att Jeans fantasier om en lönande hotellframtid i Schweiz (”första klassens kunder”) infrias med råge när Julie gifter sig med en viss Monsieur Neckerwasser och blir hotellvärdinna på riktigt. Det håller läsaren på gott humör. Svårare att förlika sig med är det raster av objektivitet som ligger över skildringen, som om det vore någon annan än huvudpersonen som höll i pennan. Det bidrar till en paradoxal korrekthet när Julie med upphöjt lugn berättar om den Europaresa som slutar som en lycklig dementi på Strindbergs tragedi. Visserligen känner man pulsslagen under den vassa rakkniven i de inledande sjukhusscenerna från danska Skovsborg och klostervistelsen hos Birgittasystrarna i Rom, där en viss Axel Munthe gästspelar i ett viktigt ingripande. Men stilnivån ligger närmare sjukhusjournalen än den privata dagboken, möjligen med baktanken att åstadkomma en spegelvändning av Strindbergs rasande subjektivitet. Ett exempel: ”Vi vigdes borgerligt på den schweiziska ambassaden några veckor senare, när alla erforderliga papper hade skickats efter, vilket tog sin tid.” En tankelek utan överraskningar, så trygg att man önskar att någon kom på idén att skriva en omdiktning av Eva Ströms omdiktning, det vill säga en tredje väg mellan katastrof och upprättelse; mindre tanke, mer livsfarlig lek. Strindberg hade blivit förvånad. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1729, "headline": "”The play that goes wrong” når Malmö: ”Det värsta som kan hända är att folk tror vi är dåliga på riktigt”", "summary": "När den brittiska pjäsen “The play that goes wrong” sattes upp i Londons West End gick det mesta fel även bakom kulisserna. Sven Melander hoppas på bättre tur när han sätter upp komedin i Sverige i höst.", "article": "Åtta skådespelare. En premiär. Vad kan gå fel? Tydligen väldigt mycket. Det bevisas i denna komedi om ett amatörteatersällskap som ska sätta upp ett klassiskt mordmysterium i Agatha Christie-stil. I pjäsen glöms repliker, rasar dekorer och skådespelarna ramlar omkull på scen. Allt som kan gå fel gör det – men ingen i ensemblen väljer att avbryta. De kämpar in i det sista för att slutföra föreställningen. När Sven Melander såg “The play that goes wrong” i London för två år sedan fastnade han direkt för humorn. I den svenska versionen har handlingen förflyttats till Tekniska högskolan. Det är studentkårens teaterförening som ska spela vad de ännu inte vet kommer att bli en katastrofal komedi. Melander tror att karaktärernas amatörskap kommer väcka sympati hos publiken. – Man måste tycka om de som spelar i pjäsen och det gör man. För att oavsett hur jävla illa det går så försöker de fortsätta som om allting var helt normalt. Och det är ju heroiskt, konstaterar han bakom sina tjocka blå glasögonbågar. Det är förstås inte riskfritt att medverka i en pjäs där allt går åt fanders. Flera skådespelare i den första Londonproduktionen gjorde sig illa under arbetet med föreställningen: en axel gick ur led, en fot bröts och en av de stackars aktörerna fick flera hjärnskakningar. Det rapporterade New York Times inför pjäsens Broadway-premiär. Dessbättre har det inte gått så illa för den svenska ensemblen. Skådespelaren Susanne Thorson är förvånad över de många skadorna i den brittiska uppsättningen. (Så många att ensemblen tvingades använda ”cabbage”, kål, som säkerhetsord om pjäsen måste avbrytas eftersom “stoppa pjäsen” återkommer flera gånger i manuset.) – Min karaktär är en av de mest utsatta, så det är bra att vara varnad, säger Thorson och skrattar. Då den svenska produktionen ännu inte har haft premiär har de inte hunnit tala om behovet av ett eget säkerhetsord. Några i ensemblen har dock fått lättare skador, då de har missbedömt avstånd under repetitionerna. – Jag har ju blåmärken över hela kroppen men det är så det är. Det har jag räknat lite med när jag ska göra en sådan här roll. Det får man ta, säger hon. Thorson lockades till “The play that goes wrong” dels för att få arbeta med Melander som regissör, men också för att uppleva de farhågor hon har haft före tidigare premiärer. – Nu får vi plötsligt uppleva hur det känns när mardrömmarna slår in och saker går fel på riktigt. Efter det här kommer jag se större möjligheter när olyckan är framme. Det är rätt häftigt att få prova på, säger hon. Dramatenskådespelaren Andreas T Olsson åker ofta till London för att se teater. Sven Melander beskriver det som att han “har ett klippkort till flyget”. När Olsson såg komedin första gången i England föreställde han sig vem han skulle spela om pjäsen någonsin skulle sättas upp i Sverige. Det var rollen som regissören/kommissarien han fastnade för. Karaktärerna passar honom ganska bra med hans, som han beskriver det, “lite besserwisseraktiga sätt”. Men det var också avsaknaden av fara som lockade honom. – Jag hade nog inte kunnat spela någon av de andra rollerna, utan jag tycker de här passar mig väldigt bra. De är dessutom på en lagom skadenivå, jag är inte den mest utsatta. “The play that goes wrong” är som en dansföreställning på det sättet, det ser värre ut än vad det är – förhoppningsvis, tillägger han. Likt de andra i ensemblen spelar Olsson en karaktär, i hans fall regissören, som i sin tur spelar en karaktär, kommissarien. Han ser det som en utmaning att göra det tydligt för publiken att han spelar två roller, men han tycker att ensemblen har lyckats med de distinktionerna. – Det värsta som kan hända är att folk tror att man är så här dålig på riktigt. Men det får man väl leva med i sådana fall, säger han och skrattar. Fast en dålig skådespelare är väl precis vad din karaktär är? – Ja exakt. Jag har ett favoritcitat av Barry Humphries: ”Man måste skratta åt sig själv, annars går man miste om århundradets skämt.” Det tycker jag vi kan bjuda på faktiskt, det viktiga är att folk har roligt – till vilket pris som helst.  \"The play that goes wrong\" “The play that goes wrong” har premiär på Nöjesteatern i Malmö den 14 september och på Lorensbergsteatern i Göteborg den 8 november. Sven Melander står för regin samt översättningen av manuset skrivet av Henry Lewis, Henry Shields och Jonathan Sayer. Ensemblen består av Andreas T Olsson, Sanna Persson Halápi, Susanne Thorson, Robin Stegmar, Cornelius Löfmark, Robert Rydberg, Niklas Jönsson samt Simon “Chippen” Svensson. “The play that goes wrong” hade premiär i Londons West End 2014. Den spelas fortfarande där i dag och vann 2015 Laurence Olivier Award som bästa nya komedi. Publiksuccén togs sig över Atlanten och sattes 2017 upp på Broadway, med bland annat producenten JJ Abrams (som bland annat har regisserat och producerat “Star Wars: the force awakens” och “Star Trek”). Pjäsen har även uppförts i Kina, Nya Zeeland och Australien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1737, "headline": "Martina Montelius: Jag vittnade om Kulturprofilen", "summary": "I en intervju i P4 Extra berättar författaren Martina Montelius att hon är en av de 18 kvinnor som i DN:s artikel i höstas vittnade om den så kallade Kulturprofilens sexuella trakasserier. – Metoo har gjort att det inte är stigmatiserat på samma sätt att ha blivit utsatt, säger hon till DN.", "article": "I november 2017 skrev DN om 18 kvinnor som vittnade om att de blivit utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp av den så kallade Kulturprofilen. Mannen har nekat till samtliga anklagelser. Nu berättar författaren Martina Montelius i en intervju med P4 Extra att hon är en av de kvinnor som berättade anonymt om Kulturprofilens trakasserier. Till DN säger hon att det hon berättade om i artikeln skedde på 90-talet, och att det inte var något ”medvetet ställningstagande” att nu gå ut med sitt namn. – Jag var i Borås för att intervjua Alexandra Pascalidou inför publik, och vi började prata om metoo på scen. Det var ett fritt samtal, så på ren impuls tog jag bladet från munnen. Ibland berättar jag saker för publiken som jag inte hade berättat i rikstäckande medier. Men P4 Extra fick höra att jag hade sagt det, och frågade om jag ville prata om det i intervjun med dem, så jag tänkte – varför inte, egentligen? Varför ska det vara så hemligt? Varför valde du att vara anonym i den ursprungliga artikeln? – Jag har nog inte känt att det här med Kulturprofilen, eller andra saker som har hänt mig, är något som folk som inte känner mig behöver veta. Och när metoo exploderade var stämningen oerhört upptrissad. Först nu ser man de långtgående effekterna av det, och en av dem är att det inte är stigmatiserat på samma sätt att ha blivit utsatt. Det har metoo ändrat på i väldigt stor utsträckning, säger Martina Montelius. Bara dagar efter att artikeln med de 18 kvinnornas vittnesmål publicerats skrev Svenska Akademien i ett pressmeddelande att ”ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademiens kansli har utsatts för oönskad intimitet eller opassande behandling” av Kulturprofilen, något som också den dåvarande ständiga sekreteraren Sara Danius sade till medierna efter ett av Svenska Akademiens sammanträden. Martina Montelius är dotter till akademiledamoten Kristina Lugn, men säger att hon inte pratat med sin mamma om saken. – Jag läste om det som Sara Danius sa, men jag vet faktiskt inte om det är jag som åsyftas. Många i Svenska Akademien har döttrar, vad jag förstår. Jag vet att vi inte pratade om det som hände när det hände, i alla fall. Under allt som hänt med Svenska Akademien har vi inte heller pratat om det. Vad vet du om det som nu pågår inom Svenska Akademien? – Samma saker som alla som följer med i nyheterna vet. Det är faktiskt sant. Jag vet inte mer än någon annan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1743, "headline": "Per M: Samarbete över matgränserna", "summary": "Kåseri. Man kan äta bättre och billigare i Frankrike än i Sverige. Men stekt strömming har de inte.", "article": "Du äter bättre och billigare i Frankrike, hemma såväl som på restaurang. Det man betalar för en frugal lunch på krogen i Stockholm räcker här för en mättande, välsmakande måltid och, om man har lust, också till ett lätt rus. Ett kilo absolut levande ostron i vår sydfranska stad betingar priset av en enda ynka och långt ifrån lika färsk mollusk på Stureplans krogar. Man kan välja mellan ett stort antal olika bläckfiskarter i fiskdisken, eller, om man inte tycker om dessa blötdjur, på fler fina firrar än man trodde fanns. Inga av djurens styckningsdelar eller inälvor saknas, och jag har hittat min favoritslaktare bland de fem köttbutikerna som ligger närmast vårt hus, alla på ett par minuters promenadavstånd Också bagerier är det gott om i grannskapet. Fransmännen tvekar inte – endast lydfolk i avsaknad av poesi kan acceptera annat än dagsfärskt bröd. Men lyckan är ändå inte fullständig. Jimmie Åkesson kan vad mig anbelangar behålla krusbären, men sant är att blott Sverige svensk stekt strömming har, och sådan kan jag längta halvt ihjäl mig efter. Skarpsill i form av svensk ansjovis får man också leta förgäves efter. Men hållbar sådan kan man dock ta med sig från Sverige på burk. Och det gör vi med besked. Således kunde vi bjuda vänner i staden på något så exotiskt som Janssons frestelse, La tentation de Jansson. Och till vår glädje gick en äkta Jansson hem i det gastronomiskt förfinade Frankrike. Det finns ju olika och omstridda berättelser om rättens ursprung, men jag underhöll gästerna med den om operasångaren Pelle Janzon som bjöd sina vänner på denna gratäng som vickning i slutet av artonhundratalet, kanske i sin vindskupa på Grand Hôtel i Stocholm. Knäckebröd hade vi också med oss från Sverige, men emmentaler var det närmaste vi kunde ersätta en äkta västerbotten med. Den norska uppfinningen osthyvel väckte fascination, även om gästernas teknik förvandlade osten till brant kälkbacke. Öl och snaps hör också Jansson till, men det finns gränser för vad en fransman eller fransyska kan acceptera, så det fick bli det torra och mineralmättade, ”krispiga”, lokala Languedoc-vinet Picpoul de Pinet (en bra bit över hundringen för en flaska genom Systembolaget, knappt hälften så mycket här för en bra butelj). Det gick alldeles utmärkt. Ett vin som kan förena sig med ostronens sälta kan också njutas till Jansson. Gästerna tog vänskaplig revansch i sann federalistisk anda med den medhavda desserten; citronsorbet med några droppar calvados över. Svenskt och franskt blev sålunda sant. Vad jag och Europa mår bra av? Samarbete över gränserna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1758, "headline": "Per Wästberg: Uteslutet med utomstående i Nobelkommittén", "summary": "Nobelstiftelsen har krävt att Svenska Akademien inrättar en självständig Nobelkommitté – ett krav som avvisats av Akademien. Ledamoten Per Wästberg säger i en intervju med DN att en intensiv dialog nu pågår. ”Att ta in några utomstående tror jag nu anses som uteslutet från båda hållen”, säger han.", "article": "DN har tidigare, efter att ha tagit del av flera brev, avslöjat detaljer i det förslag som Nobelstiftelsen har lagt fram för att Svenska Akademien ska kunna återuppta arbetet med litteraturpriset. Nobelstiftelsen vill att en självständig Nobelkommitté inrättas, utan ledamöter som är ”direkt komprometterade av det senaste halvårets händelser”. Dessutom kräver stiftelsen att kommittén ska involvera ”både medlemmar med tidigare erfarenhet av Nobelprisarbete och utomstående adjungerade sakkunniga”. Kraven avvisades dock av Svenska Akademien, efter att de aktiva ledamöterna samlats till ett extramöte i början av augusti. Man hänvisade i sitt beslut bland annat till att det skulle ”strida mot Nobelstiftelsens grundstadgar”. Akademien föreslog i stället att nya möten skulle hållas mellan institutionerna. Under sommaren har intensiva diskussioner förts mellan företrädare för institutionerna, samt den medlare som kallats in för att hjälpa till. På onsdagen publicerade Kristianstadsbladet ett utdrag av det förslag som medlaren tidigare lagt fram, där flera namn på utomstående finns omnämnda. Per Wästberg säger till DN på torsdagen att det förslaget inte längre är aktuellt. – Det är gamla uppgifter från tidigt i juli. Detta förslag har förkastats av Akademien och det har Nobelstiftelsen godtagit. Det kan kallas en försöksballong om man så vill, men den har vi övergett. Det skedde för åtminstone en månad sedan. Detta var ett av flera förslag. Vi för en vidare, fruktbar vågar jag påstå, dialog med Nobelstiftelsen och den är inte klar, säger han till DN. Vilka deltar i detta arbete? – Just nu är det i första hand Anders Olsson, vår ständige sekreterare, och från Nobelstiftelsen Lars Heikensten. Vilka lösningar för arbetet med att utse kommande Nobelpristagare diskuteras nu? – Det kan jag inte gå in på, det pågår en dialog fram och tillbaka, men det är en lösning som ligger mycket närmare Akademien. Att ta in några utomstående tror jag nu anses som uteslutet från båda hållen. På torsdagen den 6 september samlas Svenska Akademien för höstens första sammankomst. Per Wästberg uppger att det nya förslaget på en möjlig lösning kommer att diskuteras antingen vid denna eller nästa veckas möte. Akademien har också framfört sin förhoppning om att under hösten välja in fyra nya ledamöter till den i dag decimerade institutionen. Är du hoppfull om en snar lösning på denna situation? – Jag vill inte kalla den snar, men jag är hoppfull. Akademiens Nobelkommitté har flera uppdrag i arbetet med att ta fram kandidaterna till Nobelpriset i litteratur. I arbetet ingår bland annat att lägga fram slutgiltiga rekommendationer inför prisbeslutet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1764, "headline": "Konsertrecension: Nick Mason lyfter fram ett helt annat Pink Floyd", "summary": "Tjugofyra år efter Pink Floyds sista turné tar trummisen Nick Mason upp tråden igen, med ett nytt band som fokuserar på gruppens tidiga år. Och gör det mer stabilt än svängigt.", "article": "Ingen kan säga att de kvarvarande Pink Floyd-farbröderna är inaktiva, alla tre har fortsatt med sina olika projekt genom åren. Men man kan också behöva använda en annan tidsskala än för andra band, eftersom så mycket går så långsamt. Så kom till exempel Pink Floyds sista album ut 2014, färdigställt drygt tjugo år efter de ursprungliga inspelningarna. Roger Waters turnerar just nu med fjolårets soloalbum, hans första på tjugofem år. Och David Gilmour ger ut ett album per decennium, ungefär. Som trummis och bara sällan sångare är Nick Masons musikaliska profil mindre tydlig, även om han är den enda som har varit med genom samtliga Pink Floyds upplagor. Han har gjort ditt och datt genom åren, och var trummis med jazztrumpetaren Michael Mantler på en liveskiva så sent som 2008 (inspelad året före). Men senast han turnerade var med Pink Floyd 1994. Nu har han ett nytt band med fyra något yngre kumpaner, inklusive Pink Floyds sentida basist Guy Pratt och gitarristen Gary Kemp från Spandau Ballet (av alla otippade kopplingar). Bandnamnet är hämtat från Pink Floyds andra album 1968, som en signal om vad man kan vänta sig. Jo, det handlar om Pink Floyd, men bara om de tidiga åren. Före megasuccén med ”The dark side of the moon” 1973, som gjorde gruppen till en av rockhistoriens absolut största. På Cirkus – som är turnépremiär, efter lite uppvärmning i London i våras – bjuds vi således få av stapelvarorna men däremot en förvånansvärt omväxlande uppsättning låtar från hela sex av gruppens album plus en handfull singlar och den på sin tid outgivna ”Vegetable man” som nu gjorde livedebut. Många psykedeliska popnummer i kort och knyckig stil, ett stycke småklumpig nästan-metal i ”The Nile song” och hela tjugotreminuterssviten ”Atom heart mother” ihopkrympt till ett femminuters mellanspel i singer/songwriter-balladen ”If”. Redan öppningen med de hårdpsykedeliska kioskvältarna \"Interstellar overdrive” och ”Astronomy domine” visar upp både för- och nackdelarna. De är tidlösa paradnummer spelade med kraft och entusiasm, men också en smula stela och trögrörliga. Den högelektriska oförutsägbarhet som fanns hos det unga Pink Floyd är ersatt av godmodig stabilitet. Som hos ett älskvärt pubrockband. Och som hos många sådana coverband är kasten tvära; det finns få likheter mellan Syd Barretts excentriskt detaljerade pop och den väldiga instrumentalpompa som började växa med just låten ”A saucerful of secrets”, men det här bandet kliver lugnt och säkert över alla sådana skarvar. Ja, allra bäst fungerar de faktiskt i några av de mest infernaliskt ihopskarvade låtarna, som den kantigt arenarockiga \"Let there be more light” eller den rent nipprigt urbrittiska ”Bike”. Det är väl just denna stabilitet som behövs där, kantänka. Att man understundom undrar om inte Nick Mason själv borde ha spelat trummor lite oftare genom åren är en annan sak, det sväng som – mot mångas förmodan – brukar bo i botten av Pink Floyds olika långsamheter har svårt att uppstå här. I gengäld får vi variation, och inte minst chansen att alls höra en klase rockklassiker som fått orättvist lite uppmärksamhet i skuggan av de där mer kända Pink Floyd-kolosserna. Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om den säregna americanaduon Jolie Holland & Samantha Parton. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1775, "headline": "Svenska Institutet lägger ner Twitterkontot @sweden", "summary": "Svenska Institutets projekt Curators of Sweden, som publicerats på Twitterkontot @sweden, läggs ner efter sju år.", "article": "I december 2011 startades twitterkontot @sweden av Svenska Institutet och Visit Sweden. Sedan dess har 356 svenskar, en i veckan, fått ”låna” kontot och twittra om livet som svensk, med syftet att öka intresset för och kunskapen om Sverige utomlands. Läs mer: DN:s Fredrik Strage tar över Sveriges Twitterkonto Men efter snart sju år lägger Svenska Institutet nu ner projektet, skriver de på sin hemsida. – Sedan Curators of Sweden startade har nätet och sociala medier utvecklats enormt, och det gäller även vårt utbud av digitala kanaler. Varje projekt har ett slut och nu efter sju år är det dags att gå vidare för att kunna utveckla nya format där vi kan nå ut både brett och till andra länder än tidigare, säger Anna Rudels som är chef för avdelningen för digitalisering och kommunikation på Svenska Institutet i en kommentar. Den 30 september publiceras det sista inlägget på Twitterkontot @sweden, som under årens lopp producerat över 200.000 tweets och just nu har 146.000 följare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1781, "headline": "Kära svenskar, vägra bli ett förråat land", "summary": "I riksdagsvalet nästa söndag kommer det att vara 80 procent av befolkningen som inte röstar på Sverigedemokraterna. Det är dem det gäller att stödja, och Sveriges chanser är bättre än Danmarks. Svenskarna har så många gånger visat att det inte är någon skillnad på att vara stolt över sitt land och att känna ett ansvar för världen. Det skriver den danske författaren Carsten Jensen i den sista delen av ”Den danska läxan”.", "article": "Den danska läxan/3 Kära svenska medborgare, europeiska medborgare, världsmedborgare, Oavsett om Sverigedemokraterna blir näst störst eller störst i ödesvalet nästa söndag riskerar ni att i fortsättningen likna Danmark. Ni blir ett förråat land där ett parti med väljarpotential på omkring 20 procent, tack vare ett opportunistiskt medlöperi från medier och mittenpartier, med tiden kan tvinga in den offentliga debatten i trångsynta frågor och en halvrasistisk retorik där etniska minoriteter pekas ut. I ett land som ert, med betydligt fler invandrare än Danmark, kommer resultatet att bli en katastrofal polarisering. Läs del 1 av den danska läxan: Lär av oss danskar – kapitulera inte för SD Populismen har inga svar på tidens mest påträngande frågor. På vilket problem, från klimatförändringarna över EU:s kris till den växande ojämlikheten är stängda gränser ett svar? Framtiden finns helt enkelt inte inom dess horisonter, det gör den för övrigt inte heller i mittenpartiernas, vars strategier aldrig räcker längre än till nästa val och rivaliteten med de andra partierna. I Danmark är det 80 procent som väljer att inte rösta på Dansk Folkeparti. De blir dagligen svikna av sina egna politiker, som i lagförslag och språkbruk agerar som om de redan hade kapitulerat för extremismen. Även i Sverige kommer det att vara 80 procent av befolkningen som inte röstar på Sverigedemokraterna. Det är dem det gäller att stödja, och Sveriges chanser är bättre än Danmarks. Ni är ett land där humanismen har djupare rötter och utblicken mot världen är vidare. Därför är det så avgörande viktigt att fortsätta att politiskt isolera Sverigedemokraterna samtidigt som en rad av de problem de aktualiserar tas på allvar, men med andra lösningar än sådana som består i att förfölja och exkludera människor. I Danmark har vi i många år ansett att Sverige underkastat sig den politiska korrekthetens diktatur, och att det därför inte rått någon yttrandefrihet utan tvärtom talförbud när det gällt invandringens oöverstigliga problem. Sverigedemokraternas explosiva framgång ses av danska medier och politiker med stor skadeglädje som en seger för sanningen. I mitt land har tvärtom den politiska inkorrektheten segrat, och resultatet av denna triumf för yttrandefriheten är att man inte längre diskuterar. Att tala om etniska minoriteter som kulturellt mindervärdiga och omöjliga att integrera har blivit den enda giltiga tillträdesbiljetten till den politiska debatten. Det är en decennielång tillvänjningsprocess vars ingredienser är lika delar förråelse, avtrubbning, apati och resignation, och som i dag sträcker sig långt in i den välutbildade medelklassen. Man ska på förhand förklara sig överens om att integrationen av såväl invandrare som flyktingar har ”slagit fel”. Alla andra synpunkter avvisas som ogiltiga, trots att siffrorna berättar att allt fler anhöriga får arbete och utbildning, liksom att kriminaliteten sjunker. I en ström av nedsättande generaliseringar förtiger vi alla dessa positiva tecken på en lyckad integration. När det gäller invandring har vi blivit en succé- och framgångsförnekande nation. Priset är inte enbart att ett stigande antal välutbildade unga av en annan etnisk härkomst förlorar tron på möjligheten att över huvud taget finna en plats i det danska samhället. Priset är också att ett stigande antal danska väljare som inte delar den alltmer främlingsfientliga retorik som dominerar från den yttersta högern och långt in i den politiska mitten, känner sig politiskt hemlösa. Inom socialdemokratin är det till allt annat så att de få folketingskandidater som inte röstar för de mest extrema åtstramningarna på invandrarområdet fråntas sina ordförandeposter eller rentav motarbetas om de vill ställa upp igen i nästa val. Partiet vill framstå som helt sprickfritt när det gäller alliansen med den yttersta högern. Läs del 2 av Den danska läxan: Så drev S sina väljare i famnen på högerpopulismen Hotar populistiska partier som Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti demokratin? Sverigedemokraterna har fascistiska rötter. Fascinationen för fascismen har vi lyckligtvis sluppit i Danmark, eftersom vi till skillnad från Sverige upplevde den tyska ockupationen under andra världskriget och insåg att vi stod på judarnas sida och inte på de rasdyrkande nazisternas. Den populistiska versionen av demokratin är ungerske Viktor Orbáns illiberala demokrati där minoritetens rättigheter avskaffats till förmån för majoritetens envälde, och maktens tredelning såväl som pressens frihet inte längre respekteras. I Dansk Folkeparti finns en stigande sympati för Putins Ryssland, samtidigt som partiet, som är motståndare till EU, orienterar sig mot de så kallade Visegrad-länderna Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien, där demokratin överallt står under press. Det är förmodligen i samma riktning Sverige skulle röra sig under inflytande från Sverigedemokraterna. Vi talar dessa år ofta om demokratins kris, men uttrycket måste preciseras om det ska ha någon mening. Den direkta demokratin stortrivs i form av medborgarinitiativ och gräsrotsrörelser. I Danmark har föreningen Venligboerne, som aktivt engagerar sig i lokala flykting- och invandrarfrågor, fått 150.000 medlemmar, fler än samtliga politiska partier sammantagna. Aldrig förr har så många människor mobiliserat och engagerat sig så aktivt i samhällslivet som nu, inte bara i protest, utan också för att demonstrera helt nya sätt att göra saker på. Det är den representativa demokratin krisen handlar om, med stelnade partistrukturer som uppstod i och ännu återspeglar helt andra samhällen, präglade av konflikter vi har lagt bakom oss. Partiernas horisont dikteras inte av samtidens utmaningar, utan uteslutande av andra partier, interna intriger och ett taktiskt maktspel som i självbevarelsens namn tycks ta alla krafter i anspråk. Vad är lösningen? Att utvandra från partierna? Eller att invandra i dem, som hundratusentals unga gjorde i det brittiska Labour-partiet när de röstade Jeremy Corbyn till makten? Strategin som går under namnet Momentum, är i alla händelser radikalt annorlunda än den som 68-generationen formulerade när den med ett lån från Mao talade om den långa marschen genom institutionerna, som bara ledde till fastanställningar i institutionerna. På ett eller annat sätt är det tvingande nödvändigt att åter knyta ihop banden mellan den direkta demokratin och den representativa, och det innebär också en återupptäckt eller kanske till och med ett återuppfinnande av själva tanken med att vara medborgare i en demokrati. I dag förs det inte längre en kamp om välfärdsstaten, utan en kamp till försvar för den mot främmande intränglingar. I denna defensiva position, där den hyllas utan frågor, har välfärdsstaten förlorat sin dynamik. Den ska inte längre utvecklas utan befästas, och i sin nya funktion som snabbt har den blivit sin egen motsats. Den stängda dörren, inte den öppna, har blivit välfärdsstatens symbol, och det är alltid dess överlevnad som används som argument när utlänningar ska hållas borta från landets gränser. Det går ingen väg tillbaka, varken till nationalisternas dröm om ett skyddat land bakom stängda gränser eller, för övrigt, till den klassiska välfärdsstaten. Det finns bara en väg, och den går framåt. Välfärdsstatens nödvändiga efterföljare vill jag i väntan på det officiella dopet kalla Klimatstaten, och det är bara för att jag just nu inte har något bättre namn. Klimatstaten har en annan uppgift än den välfärdsstat som skulle ställa skeppsbrutna befolkningar på fötter igen efter andra världskriget. Den ska förhindra en hel arts kommande utplåning. Liksom välfärdsstaten måste en kommande klimatstat ständigt vara uppe till förhandling om den inte ska förlora sin dynamik och öppenhet eller stelna i dogmatik och diktat som till sist inte kommer gå att skilja från diktatur. Det civila samhället kommer också ha en roll att spela i form av gräsrotsrörelser som sträcker sig från medborgarinitiativ till banker som bojkottar investeringar i fossila bränslen. Men en omfattande och tvingande statlig lagstiftning som både uppmuntrar och förbjuder kommer att bli oundviklig enbart av det skälet att tidsperspektivet är så alarmerande. Klimatstaten kan av uppenbara skäl inte begränsas till nationalstaten. Lagstiftning måste på en gång vara lokal och internationell och följas upp med ekonomiska incitament där man kan tänka sig mäktiga internationella organisationer som Världsbanken och Internationella Valutafonden omdöpta till Klimatbanken och Internationella Klimatfonden, utan att de mister vare sig sitt rådgivande inflytande eller påtryckningsmöjligheter. Ska vi överleva planetens kris finns ingen plats för ett småskuret dom-eller-vi-tänkande. Vi måste räcka varandra handen över alla gränser. Populismen, de 20 procentens vanmäktiga uppror, är bara ett tillfälligt gupp på vägen och det är på tiden att vi inser att vi står inför utmaningar som bara kan mötas om vi törs ställa upp större mål för oss än att behaga Jimmie Åkesson. Flyktingar och invandrare har en naturlig plats i den värld vi måste skapa tillsammans, och jag föreställer mig, kära svenska medborgare, att ni, även vad det beträffar, trots er tillfälliga kris är unikt placerade för att gå före. Ni har så många gånger visat att det inte är någon skillnad på att vara stolt över sitt land och att känna ett ansvar för världen. Är inte ert land känt framför allt för att era tankar, budskap och handlingar väcker en universell genklang? Som få länder i den västliga världen har ni förmått skapa respekt för ert land inte genom att vända världen ryggen, utan genom att öppna er för den och omfamna den. Varje gång ni gör Sverige större gör ni också världen större. Anslut er inte till oss andra. Bli inte en småskuren nation i en värld av småskurna nationer. Fortsätt att gå er egen väg. Med hopp om bästa möjliga val sänder jag mina varmaste hälsningar, Carsten Jensen Översättning från danska: Lars Linder ", "article_category": "culture"}
{"id": 1799, "headline": "Björn Wiman: Mystiken tätnar kring det nya beskedet från avhopparna", "summary": "Kjell Espmark, Peter Englund och Sara Danius vill ta tillbaka tidigare uppgifter om sitt återvändande till Svenska Akademien. Men varför tog det sådan tid?", "article": "Den såpaliknande utvecklingen i dramaserien ”Svenska Akademien” fortsätter. Fram till fredagens morgon kunde DN:s läsare ta del av nyheten att de avhoppade ledamöterna Kjell Espmark, Peter Englund och Sara Danius skulle återvända till Akademien för att, åtminstone temporärt, hjälpa den i sitt återuppbyggnadsarbete. Uppgifterna, som ursprungligen publicerats i Svenska Dagbladet, bekräftades av Kjell Espmark i DN:s egna samtal med honom och vidarebefordrades av alla större mediekanaler i Sverige. DN (och gissningsvis alla andra medieföretag) gjorde också ihärdiga försök att under torsdagskvällen nå både Peter Englund och Sara Danius, dock utan resultat. Den stora nyheten togs emot med förvåning – inte minst av dem som för två veckor sedan hörde Sara Danius Sommar-program i P1, där hon blottlade en rad mindre smickrande strukturer i Svenska Akademien. Varför ville Danius nu plötsligt ”hjälpa” denna institution, trots att hennes och kollegernas tidigare ”oavvisliga” villkor inte var uppfyllda? Svaret kom på fredagens morgon i form av tre olika dementier från i tur och ordning Englund, Danius och sedan de tre tillsammans. Det handlade alltså inte om något återvändande till Akademien, utan om att man ”möjligen” kunde delta i vissa ”viktigare” omröstningar. Mystiken tätnar ytterligare runt frågan varför de tre avhopparna lät det gå över ett halvt nyhetsdygn innan de klämde fram detta förtydligande. Det senaste dygnets turbulens visar dessvärre bara en sak – men det med desto större tydlighet. Svenska Akademien är inte betjänt av någon hastigt påkommen handpåläggning, utan av en omfattande rekonstruktion. Läs mer: Krisen i Svenska Akademien – detta har hänt Läs mer: De tre ledamöterna: Inga planer på att återvända till Svenska Akademien ", "article_category": "culture"}
{"id": 1805, "headline": "Bokrecension: Arne Dahl ”Mittvatten”", "summary": "Jan Arnalds ”Mittvatten” är den tredje kriminalromanen med Sam Berger och Molly Blom. Den har gått som följetong i DN under sommaren. Den imponerar rent tekniskt men innehåller för mycket av allt, skriver Magnus Eriksson.", "article": "Det finns en inneboende paradox i Arne Dahls gärning. Som Jan Arnald är han en skicklig kritiker, litteraturvetare och författare som tagit intryck av poststrukturalistiska idéer om skriftens upplösning av subjektet, även av författarsubjektet. Under sin pseudonym Arne Dahl skriver han i stället i en genre som helt baseras på författarens kontroll och avsikt, alltså deckaren; låt oss bortse från koketta idéer om att ”deckaren” borde kallas ”krim” eller något annat fånigt. Man kunde se det som oärlighet och opportunism, men också som ett försök att skriva trots allt, att skapa fiktioner som upplöser idén om upplösningen. Jan Arnalds nya roman under pseudonymen, ”Mittvatten”, är hans tredje om Sam Berger och Molly Blom. Den inleds med att de två befinner sig i ”Deep Shit, Arkansas”, för att citera Susan Sarandons gestalt i ”Thelma och Louise”. Fast Arne Dahl förlägger sina hjältars mödoträsk till Mellansverige, där Molly Blom är medvetslös och Berger efterlyst för mord. Sedan är det full rulle i en konspiratorisk våldsfantasi som innehåller det mesta från sadistiska mord, terrorism och förräderi till internationell vapenhandel och dunkla budskap överförda på de mest bisarra sätt. Och så rejäla doser av litterära allusioner; Hamlet, Johannesevangeliet och Molly Blooms monolog är bärande intrigelement. Det är lätt att imponeras av Arne Dahls fingerfärdighet, både i hanterandet av det genremässiga hantverket och i sättet som han integrerar lärdomsstoffet på. Men det är också ett problem att det så tydligt rör sig om just ett lärdomsstoff, om en uppvisning i litterära allusioner i Dorothy Sayers anda, som ett led i deckargenrens tävling där författare söker lyfta verket över traditionen genom referenser till vad som helst utom andra deckare. Problemet för Arne Dahl blir också tydligt när han efter halva boken genom sina gestalter förklarar namnet ”Molly Blom” och låter dem tala om Molly Blooms inre monolog ur James Joyces ”Ulysses” så att citaten från den inte blir löst hängande på sidorna. Men det är inte bara allusionerna som förklaras. Ofta gör Arne Dahl en paus i det dramatiska förloppet för att hans gestalter ska reda ut vad som skett och sker, och varför det sker. Inget av detta borde behövas. Att förklara en allusion är ett intellektuellt nederlag, att förklara vad som händer ett gestaltningsmässigt. Det senare kanske kan ses som författarens försök att återta kontrollen över en fantasi som löper amok eller över ett skeende som utvecklas enligt sin egen logik. Kanske ligger det också ett problem i att Arne Dahl i sina böcker släpper lös ett bestiarium av genreklichéer som han sedan leker med. Det kan bli för mycket, särskilt när allt måste förklaras. Howard Hawks lär ännu tjugo år efter sin filmatisering av Raymond Chandlers ”The big sleep” sagt att han inte visste vem som begick ett av morden. Det vore bäddat för en sådan oklarhet även hos Arne Dahl, om inte annat så för att understryka en möjlig idé i hans snudd på oöverblickbara konspirationsfantasier, alltså att skeendet drar sig undan de inblandade. Det är synd att han så omsorgsfullt förklarar allt. Arne Dahls ”Mittvatten” publicerades i år som sommarföljetong i DN. Romanen recenseras därför av Magnus Eriksson, kritiker på Svenska Dagbladet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1813, "headline": "Komikerkolleger kritiserar Louis C K:s comeback", "summary": "Komikern Louis C K gjorde oväntad comeback på ståuppscenen i helgen, något som väckt starka reaktioner. Bland annat menar flera komikerkolleger att det är alldeles för tidigt att välkomna honom in i värmen mindre än ett år efter att han anklagats för, och erkänt, sexuella övergrepp.", "article": "På söndagskvällen gjorde komikern Louis C K oväntad comeback på ståuppscenen. Mindre än ett år efter att han i samband med metoorörelsen anklagats för, och erkänt, sexuella övergrepp och trakasserier mot kvinnor, gjorde han ett oannonserat uppträdande på New York's Comedy Cellar. Enligt New York Times ska den 115 personer stora publiken ha tagit emot honom med öppna armar och gett honom ”en ovation innan han ens började”. Enligt New York Times berörde Louis C K inte anklagelserna i sitt ståupp-set. Framträdandet har väckt starka reaktioner under veckan. Bland annat har flera komikerkolleger kritiserat att Louis C K så snabbt välkomnats in i värmen igen. Skådespelaren och komikern Kathy Griffin skrev bland annat att det ”betalar sig att vara med i pojkklubben... de vita pojkarnas klubb”. Komikern Sarah Lazarus påpekade att det gått så kort tid sedan övergreppsanklagelserna att hon inte ens hunnit göra slut på sitt schampo. Komikern Aparna Nancherla menade att applåderna för Louis C K säger allt om ”hur samhället applåderar mäktiga män för att de gjort mindre än vad anständigheten kräver”. Och tv-programledaren Padma Lakshmi listade en lång rad andra komiker att lyfta fram i stället för Louis C K. Författaren och komikern Roxane Gay skrev om comebacken i New York Times, bland annat om hur lång, eller kort, tid som Louis C K fått pausa sin karriär: ”Hur länge bör en man som Louis C K betala för det han gjort? Minst lika länge som han arbetade för att tysta kvinnorna han trakasserade.” Men inte alla var kritiska, utan framhöll att alla är värda en andra chans. Skådespelaren, regissören och komikern Michael Ian Black välkomnade till exempel Louis C K:s försök att göra comeback. Det var i november förra året som fem kvinnor i New York Times riktade anklagelser mot Louis C K – bland annat ska han ha onanerat framför två kvinnor, och riktat ovälkomna sexuella frågor till flera andra. Louis C K bekräftade senare att anklagelserna stämde i ett skriftligt uttalande i tidningen Entertainment Weekly: ”Dessa berättelser är sanna”, skrev han bland annat. ”Makten jag hade över dessa kvinnor är att de såg upp till mig. Och jag utövade den makten oansvarigt.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 1823, "headline": "Uppgifter: Neil Young och Daryl Hannah har gift sig", "summary": "Musikern Neil Young och skådespelaren Daryl Hannah har gift sig, enligt uppgifter till The Guardian.", "article": "Den kanadensiske singer-songwritern Neil Young och den amerikanska skådespelaren Daryl Hannah uppges ha gift sig. Det hela ska ha skett under en mindre tillställning i Atascadero i Kalifornien under den gångna helgen, rapporterar The Guardian. Gitarristen Mark Miller verkade gratulera paret på Facebook, men förtydligade senare att han inte själv hade deltagit vid bröllopet. – Jag kände bara till det för att en av mina vänner deltog i ceremonin i Atascadero och skrev det på sin sida, sa Mark Miller enligt tidningen. Även den person som har ansvaret för att uppdatera Neil Youngs blogg lyckönskade paret. Neil Young och Daryl Hannah uppges ha varit ett par sedan 2014. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1828, "headline": "Försvaret: Ökning av Twitter-botar som försöker påverka väljarna", "summary": "Antalet konstgjorda Twitterkonton har ökat kraftigt inför valet, visar en ny studie. De sprider framför allt högerpopulistiska budskap. – Antalet delningar kan ses som en typ av legitimitet, och då är folk kanske inte lika kritiska till innehållet, säger FOI-forskaren Johan Fernquist.", "article": "Antalet automatgenererade politiska inlägg från så kallade botar på Twitter har ökat kraftigt inför valet, visar en ny studie från Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. De politiska botarna tycks verka huvudsakligen i den högerpopulistiska och nationalistiska änden av spektrumet. En bot är ett datorprogram som skapats för att utföra tidskrävande uppgifter, det vill säga att automatisera en process, i det här fallet att skapa och sprida Twitterinlägg. Innehållet kan ha producerats av antingen en människa eller en dator, men spridningen sker automatiskt. Antalet konstgjorda bot-konton som twittrar om svensk politik fördubblades mellan juli och augusti, från drygt 600 till drygt 1.200, visar studien, som SR var först att rapportera om. Ungefär 6 procent av alla konton som deltar i Twitterdiskussionen om det svenska valet är botar, och de står för 12 procent av innehållet. Samtidigt har antalet konton som tagits bort av Twitter minskat kraftigt sedan i våras, helt enkelt eftersom det sociala mediet inte hunnit med. Om man antar att alla de konton som tagits bort också är botar är andelen 17 procent. Är den här andelen botar stor i förhållande till Twitter i sin helhet? – Det finns väldigt olika uppgifter om hur stor andel av alla konton som är botar. Vi uttrycker ingenstans att botarna här är extremt många jämfört med andra mängder, säger Johan Fernquist, forskare på FOI och projektledare för studien. Forskargruppen har tankat ner material på Twitter om det svenska valet med hashtaggar (ämnesmärkning) som ”#svpol” och ”#val2018” under tidsperioden 5 mars till 20 augusti. – Vi ser tydligt vilka partier dessa konton stöder, och det är framför allt Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige, säger Fernquist. Det är 40 procent vanligare att botarna uttrycker stöd för Sverigedemokraterna än att de äkta kontona gör det, enligt FOI:s rapport, och majoriteten av de konton som blivit avstängda eller borttagna av Twitter uttrycker traditionella, auktoritära och nationalistiska åsikter. Botarna länkar procentuellt sett mer till bloggen Samhällsnytt och tidningen Fria tider än vad äkta konton gör. – Men det uttrycks mer kritik mot partier än stöd för dem, och kritiken hamnar framför allt på Socialdemokraterna. Av den partikritik de automatiserade kontona genererar riktas 42 procent mot S, medan 15 procent vänds mot Vänsterpartiet och 8 procent mot Miljöpartiet. Moderaterna får ta emot en större del av kritiken från automatiserade konton än MP, 12 procent. Vilka är riskerna med dessa politiska botar? – Om visst innehåll får väldigt stor spridning kan man tro att det är mer delat än det faktiskt är, och då kan man få uppfattningen att det är mainstream. Antalet delningar kan ses som en typ av legitimitet, och då är folk kanske inte lika kritiska till innehållet, säger Johan Fernquist. FOI-forskarna har inte gjort någon kvalitativ analys av hur mycket folk faktiskt påverkas. Men det finns tidigare forskning, framhåller Fernquist, som visar att ett påverkansförsök blir mindre effektivt om mottagarna är medvetna om att det pågår ett försök till påverkan. Hur kan man skydda sig? – Framför allt att genom inte se antalet delningar som en typ av legitimitet utan vara källkritisk och inte bygga alla sina uppfattningar från en källa. – Vi gjorde det här för att öka medvetenheten, så att fler medborgare kan fatta sina beslut utan att ha blivit påverkade, säger Johan Fernquist. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1832, "headline": "Politikerna om Åkessons P3-uttalande: ”Ett totalt angrepp mot public service”", "summary": "Efter Jimmie Åkessons uttalande om att vilja lägga ner P3 reagerar nu flera politiker. – Det hör inte hemma i ett land med fria medier, säger Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt.", "article": "På onsdagsmorgonen var Jimmie Åkesson gäst i programmet ”Morgonpasset i P3.” Han var starkt kritisk mot kanalen. – Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 för länge sedan, för jag tycker det är vänsterliberal smörja rakt igenom. Efter Åkessons uttalande har många politiker reagerat. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt är mycket kritisk. – Sverigedemokraterna menar allvar när de vill ge sig på public service och tysta kritisk kultur. Det här följer ett mönster från Polen och Ungern som i någon mån är SD:s föregångsländer, men även Danmark där nationalistiska Dansk Folkeparti gjort upp med Danmarks moderata parti Venstre om att skära kraftigt i budgeten för dansk public service. Sjöstedt tycker att Åkesson kliver över en linje med sina åsikter om innehållet i public service. – Det visar att det står så mycket på spel i det här valet, för public service har i uppdrag att granska oss politiker. Att då vilja tysta och lägga ner kanaler, det hör inte hemma i ett land med fria medier. Sjöstedt vill se en politisk åtgärd där man grundlagsskyddar public service oberoende och finansiering. – Det är inte första gången SD-företrädare talar om att tysta public service eller att dra ner på anslagen. Det här speglar deras medie- och kultursyn. Det är därför vi inte vill att de ska få inflytande över Sveriges budget för att kunna göra det här. Gunilla Carlsson (S) är vice ordförande i kulturutskottet. Hon är kritisk mot Åkessons uttalande. – Det är ett totalt angrepp mot public service; ett politiskt styrande. Det blir väldigt anmärkningsvärt att han som politiker ska tala om vilka kanaler Sveriges Radio ska ha. I sitt arbete i kulturutskottet ser hon ofta exempel på SD:s kulturpolitiska hållning gentemot public service. – SD hävdar ofta att de står upp för ett rakt oberoende public service. Men det här uttalandet visar tydligt att SD väldigt gärna skulle vilja styra public service mycket mer. Det finns också exempel på det i motioner från deras ledamöter, som till och med lägger förslag på vad till exempel P3-kanalen ska syssla med, vilken musik som ska spelas. Om man nu vill stå upp för ett fritt och oberoende public service så visar de en helt annan sida med det här uttalandet, säger Carlsson. Liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander säger att uttalandet följer ett tydligt spår. – Särskilt om man ser på hur partier nära SD i andra länder agerar mot media så är uttalandet inte förvånande. Men jag blir bekymrad, och det stärker min övertygelse om att vi måste stärka medias oberoende från politiker så långt det bara är möjligt. Man måste som ledande politiker kunna klara av satir. Man kan inte vara så lättkränkt att man gör utfall och vill lägga ner radiokanaler bara för att man utsätts för satir. Han anser att uttalandet är signifikativt för SD:s kultur- och mediesyn. – Utan tvekan. Det finns en anledning att SD ägnar så mycket tid åt kulturpolitik: det är för att kultur och media enligt dem ska syfta till att gynna den typen av samhälle som de vill ha, där det som inte passar in ska motarbetas. Jag ser utfallet som ett tydligt exempel på det. Olof Lavesson (M) är ordförande i kulturutskottet. Han skriver i ett sms till DN om Åkessons utspel: – Fria medier är grundbulten i vår demokrati, oavsett om det handlar om public service eller andra medieföretag. Alla kan ha synpunkter på vad man tycker om eller inte, men att som politiker hota med nedläggning för att man inte gillar innehållet är oacceptabelt. Så uppför sig inte ledare från seriösa partier. – Tyvärr känns detta igen från SD:s övriga kulturpolitik där man bara vill släppa fram finansiering till kultur som gynnar den egna politiska agendan. Utrikesminister Margot Wallström (S) var också förfärad över Åkessons kommentar, och jämförde honom på Twitter med Ungerns premiärminister Orbán: Malin Ullgren: Vad gör man när raseriet sitter i riksdagen och härjar? Jimmie Åkesson: ”Jag hade lagt ner P3 för länge sedan” ", "article_category": "culture"}
{"id": 1839, "headline": "Fyra författare nominerade till Nya akademiens litteraturpris", "summary": "Neil Gaiman är överraskningsnamnet bland de fyra författare som nu kämpar om att vinna Den nya akademiens litteraturpris 2018.", "article": "Den ideella föreningen Den nya akademien bildades i svallvågorna av krisen i Svenska Akademien. Under våren lät de Sveriges bibliotekarier välja ut 47 författare som kandiderade om att vinna Nya akademiens eget litteraturpris, som enligt dess medlemmar ska fylla det tomrum som uppstår då Nobelpriset i litteratur inte delas ut i år. Av de 47 författarna har nu fyra nominerade silats fram genom en internationell omröstning på nätet. De fyra nominerade författarna är: Den prisbelönta författaren Maryse Condé från Guadeloupe, fantasyförfattaren Neil Gaiman från Storbritannien, den ofta Nobelpristippade Haruki Murakami från Japan och den sydvietnamesiska flyktingen och författaren Kim Thúy som numera är kanadensisk medborgare. – Det är en spännande och intressant grupp. De skiljer sig från varandra både genremässigt och varifrån i världen de kommer, säger författaren Sara Larsson som varit aktiv inom priskommittén i Den nya akademien. Läs mer: Bianca Kronlöf: Nya Akademien en motkraft till allt jävligt som har hänt Larsson säger att det riktiga överraskningsnamnet var Neil Gaiman. – Jag själv har inte läst honom, men han är jättestor bland fantasyläsare, säger Larsson. Neil Gaimans mest kända bok är ”Amerikanska gudar”, som också blivit tv-serie. Nu läser en expertjury på fyra personer de nominerades författarskap och den tolfte oktober tillkännages pristagaren på stadsbiblioteket i Stockholm. Själva prisutdelningen sker i december och målet är att pristagaren ska vinna en summa på en miljon kronor, om Nya akademien får in tillräckligt med pengar genom sponsorer och gräsrotsfinansiering. – Tanken är att pristagaren ska vara en författare som skriver på ett sätt som kan överbrygga kulturer och få läsaren att vidga sina världar, säger Larsson. Efter prisutdelningen kommer Den nya akademien att upplösas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1842, "headline": "SVT kritiseras för Hitlerdokumentär", "summary": "JK kritiserar SVT för att ha sänt dokumentären ”Hitlers sista tid” vid en tidpunkt då många barn tittar på tv. Dokumentären innehöll bland annat bilder på ”avhuggna huvuden och huvudlösa kroppar”.", "article": "Dokumentären ”Hitlers sista tid” sändes i Kunskapskanalen klockan 18.25 i december förra året. Det strider mot radio- och tv-lagen, menade Granskningsnämnden, som anmälde händelsen till justitiekanslern, JK. Nu har ärendet prövats, och JK kritiserar SVT för sändningen. I radio- och tv-lagen står att program med ”ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär” inte får sändas vid en sådan tidpunkt där det finns ”betydande risk” att barn kan se programmen. Enligt Granskningsnämnden innehöll ”Hitlers sista tid” sådana våldsskildringar – bland annat bilder på ”avhuggna huvuden och huvudlösa kroppar” och en sekvens där ”ett flertal döda kroppar skyfflades undan med schaktmaskin”. Justitiekanslern delar nämndens bedömning. SVT har som försvar framhållit att dokumentären sändes i en kanal som är ”profilerad med faktaprogram av hög kvalitet”, och att man varnade för skrämmande skildringar innan sändningen. JK menar dock att det fanns en betydande risk att barn skulle se programmet, och att det inte förelåg några särskilda skäl som gjorde tidpunkten för sändningen försvarlig. För att JK ska utfärda ett föreläggande krävs dock upprepade överträdelser, och JK kommer inte att vidta några vidare åtgärder mot SVT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1843, "headline": "Donald Trump om Google: ”Tystar konservativa röster och gömmer bra nyheter om mig”", "summary": "I två inlägg på Twitter går USA:s president Donald Trump till attack mot sökmotorn Google – och anklagar dem för att dölja ”bra nyheter” om presidenten till förmån för ”DÅLIGT” material från ”fake news-media”.", "article": "Tidigt på tisdagsmorgonen, amerikansk tid, anklagade USA:s president Donald Trump sökmotorn Google för att vara riggad till presidentens nackdel. I två inlägg på presidentens favoritforum för att kommunicera med omvärlden, Twitter, går han till attack mot Google och anklagar sökmotorn för att skruva sina algoritmer så att fler negativa än positiva nyheter om presidenten dyker upp när man söker på ”Trump news”. Donald Trump frågar sig vidare om det påstådda ”riggandet” av sökresultaten rent av skulle kunna vara olagligt.  Läs mer: Pratshowjättar svarar Trump tillsammans ”Googles sökresultat för ’Trump news’ visar enbart fake news-medias rapportering. Med andra ord har de RIGGAT resultaten, för mig och för andra, så att nästan allt som dyker upp är DÅLIGT. Fake news-CNN är framträdande. Republikansk/konservativ och rättvis media stängs ute. Olagligt?”, skriver USA:s president, och fortsätter: ”96 procent av sökresultaten för ’Trump news’ är från nationell vänstervriden media, väldigt farligt. Google och andra tystar konservativa röster och gömmer information och bra nyheter. De kontrollerar vad vi kan och inte kan se. Det är en väldigt allvarlig situation – som kommer att tas om hand!” Google har ännu inte kommenterat presidentens påståenden. Vilka sökresultat Google visar beror delvis på vad man tidigare sökt på och vilka sidor man brukar besöka. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1847, "headline": "Astrid Lindgrens dotter kritisk mot filmen ”Unga Astrid”", "summary": "Astrid Lindgrens dotter riktar kritik mot den kommande filmen ”Unga Astrid” i en intervju med tidningen Vi, enligt Expressen.", "article": "”Unga Astrid” kretsar kring Astrid Lindgrens liv på 1920-talet och tar bland annat upp författarens graviditet utanför äktenskapet. I en intervju i septembernumret av tidningen Vi säger dottern Karin Nyman bland annat att filmen aldrig hade kunnat göras medan Astrid Lindgren levde. Hon ifrågasätter också att filmen kretsar kring den unga Astrid Lindgren. – Jämför med filmerna om exempelvis Borg och Churchill som berättar vad dessa män åstadkom i livet... medan en biopic om Astrid handlar om hennes privatliv – och då några år av hennes mest intima privatliv – tjugo år innan hon skriver den bok som gör henne berömd. Är det inte rätt tvivelaktigt? Som om det vore det enda intressanta med henne, säger Karin Nyman i intervjun enligt Expressen. Regissören Pernille Fischer Christensen säger i en kommentar till Vi: – Det är kvinnor som Astrid, deras livsval och konstnärskap, som har banat väg för de liv vi kvinnor kan leva i dag. Det är så viktigt att vi kommer ihåg de kvinnliga föregångarna, att vi förstår varifrån vi kommer för att förstå våra egna liv och vad vi måste värna om. ”Unga Astrid”, med Alba August i rollen som Astrid Lindgren, har biopremiär den 14 september. Alba August om filmen: ”Astrid Lindgren var en rebell” ", "article_category": "culture"}
{"id": 1870, "headline": "Sara Zacharias släpper duett med pappa Ted Gärdestad", "summary": "Sara Zacharias sjunger en duett med sin pappa Ted Gärdestad i ny version av ”Jag vill ha en egen måne” producerad av Peter Nordahl.", "article": "Det är ett unikt projekt. Sara Zacharias sjunger i en duett med pappa, den avlidne popstjärnan Ted Gärdestad, klassikern ”Jag vill ha en egen måne”, ackompanjerad av en symfoniorkester. Gärdestads sång är framtagen ur en gammal studioinspelning. Det är dirigenten och producenten Peter Nordahl, som tidigare gett ut ett helt album där han låtit en symfoniorkester ackompanjera Ted Gärdestads sång från gamla inspelningar, som står bakom arrangemanget. – Efter att vi uppträtt med ”Jag vill ha en egen måne” på några konserter föddes idén om att göra en duett av den. Jag frågade Sara Zacharias och hon blev smickrad och glad över chansen att få sjunga en duett med sin pappa, säger Nordahl som uppträder med Gärdestads musik på Konserthuset i Stockholm på söndag. Zacharias sjunger mittversen i låten, vilket enligt Nordahl låter som ett rop på dialog. – Textraden går ”Utom när jag ska förklara, hur jag känner mig”, vilket förstås inte går längre. Jag visste inte hur hon skulle reagera då hon sjöng versen, men hon kunde ta det till sig och leverera i studion. Vi är båda nöjda med resultatet och hon sa att hennes pappa skulle vara stolt. Låten ”Jag vill ha en egen måne” släpps den 31 augusti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1882, "headline": "Dick Bengtssons konst upprör finländare", "summary": "Dick Bengtssons målning ”Negrer” upprör besökare på Åbo konstmuseum som kräver att den ska tas bort. Men museet vägrar.", "article": "Den svenska konstnären Dick Bengtssons (1936–1989) verk rör upp känslor på en utställning i Åbo konstmuseum i Finland, enligt tidningen Turun Sanomat. En person som besökt utställningen krävde att Bengtssons tavla ”Negrer” från 1977 tas bort eftersom hen upplevde att verket var rasistiskt. Museet ville inte ta bort målningen, men lade till följande text bredvid tavlan: ”Verket är döpt av konstnären själv och titeln reflekterar inte Åbo konstmuseums värden. Verkets titel är pejorativ och rasistisk och kan såra museigäster.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 1883, "headline": "”Big bang theory” slutar efter nästa säsong", "summary": "Den kommande tolfte säsongen blir den sista för Sheldon och gänget. I ett pressmeddelande som bland annat Variety har tagit del av meddelar Warner Bros, CBS och serieskaparen Chuck Lorre att nästa ”Big bang theory”-säsong blir den sista.", "article": "Nu står det klart att den kommande tolfte säsongen blir den sista för Sheldon och gänget. I ett pressmeddelande som bland annat Variety har tagit del av meddelar Warner Bros, CBS och serieskaparen Chuck Lorre att nästa ”Big bang theory”-säsong blir den sista. ”Vi är för evigt tacksamma för våra fans och för att de har stöttat 'Big bang theory' de senaste tolv säsongerna. Vi, tillsammans med skådespelarna, manusförfattarna och resten av medarbetarna, är otroligt tacksamma för seriens framgångar och siktar på att leverera en sista säsong, en avslutning på serien, som tar 'Big bang theory' till ett episkt kreativt slut.” ”Big bang theory” handlar om de geniala fysikerna och rumskamraterna Sheldon (Jim Parsons) och Leonard (Johnny Galecki) och deras vänner. En lång rad kända namn har spelat sig själva i serien, bland andra Star wars-skådespelaren Carrie Fisher, fysikern Stephen Hawking och Steve Wozniak, en av Applegrundarna. Den sista säsongen har amerikansk premiär den 28 september. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1898, "headline": "SD kuppade in Vilks på Fotografiska", "summary": "Sverigedemokraterna nekades visa Lars Vilks rondellhund på Fotografiska – men dök upp tillsammans med både konstnären och hans verk på vernissagen. – Nu kom den innanför tröskeln, säger Vilks till Expressen.", "article": "När Fotografiska bjöd in samtliga riksdagspartier att välja ut fem bilder var för att visa sin vision om vilket Sverige de vill se efter valet slutade det med att Sverigedemokraternas ramar gapade tomma. Partiet valde nämligen fyra pixlade bilder och en femte som visade deras motiv – Lars Vilks satiriska teckning av Muhammed som rondellhund. Men när det var dags för vernissage på tisdagskvällen dök partiet upp tillsammans med Vilks och originalteckningen. – Jag fick veta att de ville ställa ut den här bilden, och tänkte ”äntligen”. Fotografiska är ju ett bra ställe dessutom. Sedan fick de då beskedet att den inte fick visas, det tillhör det vanliga. Då tyckte jag att det var intressant att vara med här, det är ju en del av rondellhundens äventyr. Nu kom den innanför tröskeln, säger Vilks till Expressen. Läs mer: Lars Vilks överklagar dom till HD ”Först stod vi helt frågande: Är Sverigedemokraternas vision att det ska sättas upp rondellhundar över hela Sverige? Men sen fattade vi: Sverigedemokraterna väljer att, i stället för att visa väljarna sin vision, skapa ett läge där de ska uppfattas som offer för censur och sätta fokus på muslimska extremister”, skriver Per Broman, vd för Fotografiska, i ett pressmeddelande. För Expressen förklarar Joakim Wallerstein, kommunikationschef för Sverigedemokraterna, sin idé: – Vad är en relevant bild att visa i det här sammanhanget? Då kom vi att tänka på den här bilden, som inte kunnat ställas ut ordentligt. Då är vår vision att i ett framtida Sverige, som vi styr, ska man kunna hänga ut sådana här tavlor utan att riskera att attackeras. Han tror inte att Fotografiska nekat deras bilder för att ”jävlas” med partiet eller Vilks, utan för att de är rädda. – De vågar inte och kan inte, jag förstår det, säger Wallerstein. ”Självklart ställer vi inte ut detta material, dels för att det inte alls uppfyller utmaningen som vi gav alla partier: Visa vilket Sverige vill ni se efter valet! Dels för att det, som alla vet, är förenat med fara att visa denna teckning. Vilket förstås är avskyvärt – att vissa extremister utövar våld som förtrycker yttrandefriheten – men det är den tid vi alla lever i”, säger Broman. SD skriver i ett pressmeddelande att man inte har skickat in ”fem pixlade bilder och en teckning” och att Lars Vilks rondellhund är en vision av en framtida yttrandefrihet. Läs mer: Lars Vilks döms för bygge på ”Nimis” ", "article_category": "culture"}
{"id": 1919, "headline": "Maria Schottenius: En vänskap som vem som helst får njuta av", "summary": "Anne Sofie von Otter är en av vännerna till både Bengt Forsberg och Johannes Brahms och sjöng på kammarmusikfestivalen i Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm i helgen.", "article": "”Brahms och hans vänner” är temat när den lilla träkyrkan på Allhelgonshöjden på Söder i Stockholm senaste augustihelgen bjöd på kammarmusikfestival. \"Blixtrande och frimodig\" som DN:s kritiker Johanna Paulsson skriver (19/8). ”Bengt Forsberg och hans vänner” skulle man också kunna kalla denna exklusiva festival som känns som en halvhemlig, privat, musikfest. Pianisten Bengt Forsberg har hållit igång kammarmusik i sin kvarterskyrka i trettio år och eftersom han och hans kompisar råkar vara Sveriges skickligaste musiker är det på den nivån vi hamnar — även om de gamla träbänkarna i någon mån håller kvar kroppens kontakt med verkligheten. Jag var där i lördags och bland stadens virtuosa artister, som rann in i och ut ur kyrkan stod även mezzosopranen Anne Sofie von Otter, vän med både Brahms och Forsberg vid flygeln och sjöng ett antal Brahmssånger. Märkvärdigt med denna röst som inte verkar åldras. Och som gör Brahms musik så avskalad och äkta. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1920, "headline": "TU kräver möte med Kristersson om Bali", "summary": "Tidningsutgivarna krävde på måndagen ett möte med Moderatledaren Ulf Kristersson – efter att riksdagsledamoten Hanif Bali (M) flera gånger har gått till angrepp mot medier. – Att som riksdagsledamot skriva om krig mot DN är högst olämpligt och uppseendeväckande, säger Jeanette Gustafsdotter, vd på TU. Moderaterna skickade partisekreterare Gunnar Strömmer till mötet med TU, som ägde rum sent på måndagskvällen.", "article": "I fredags lade Hanif Bali ut en bild på Twitter där han poserar med ett vapen på en skjutbana som han skriver ligger i en grundskola. Han skriver att han vill ge DN en ”hjärtinfarkt” med denna bild. Inlägget skrevs efter att DN i en ledarartikel kritiserat Sara Skyttedal (KD), kommunalråd i Linköping, för att ha delat en bild där hon poserar med ett vapen. Det är dock inte första gången Hanif Balif går till angrepp mot DN. Riksdagsledamoten har tidigare delat en bild där han beskriver att han är i krig med DN – efter att DN publicerat en faktagranskande artikel på Faktiskt.se. Under måndagen krävde TU ett möte med Moderaternas partiledare Ulf Kristersson. I ett pressmeddelande skriver Jeanette Gustafsdotter, vd på TU, att hon på måndagen kontaktade partiledare Kristersson ”angående de anspelningar på krig och hot mot medier som partiets riksdagsledamot Hanif Bali uttryckt i sociala medier”. Läs mer: ”Konstigt att Bali inte tagit bort båda bilderna” I ett mejl till Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer skrev Jeannette Gustafsdotter att hon, ”önskar snarast ett möte med Ulf Kristersson alternativt med Gunnar Strömmer gällande pressmeddelandet”. – Vi tar det här på högsta allvar. I förra veckan väcktes åtal mot en man, som är misstänkt för förberedelse till mord på två journalister. Att en riksdagsledamot poserar på bilder med vapen, eller skriva om krig mot DN i dessa tider tycker vi är högst olämpligt och uppseendeväckande, säger Jeanette Gustafsdotter och tillägger: – Det här vill vi tala med Ulf Kristerson om eller med någon annan i partiledningen. Moderaterna uppger för DN på måndagskvällen att de skickar partisekreterare Gunnar Strömmer till mötet med TU, som äger rum sent på måndagskvällen. Varför inte Kristersson själv, han är ju partiledare? – Ja, och Gunnar Strömmer är partisekreterare. TU har ställt frågan till dem båda och den som träffar TU är Strömmer, säger Ina Kokalari, presskontakt för Gunna Den åtalade mannen som Jeannette Gustafsdotter nämner ovan är en nazist som misstänks för förberedelse till mord efter att i flera år samlat information om sabotage och hur man begår mord. Mannen hade också kartlagt ett antal journalister, varav en är Gefle Dagblad och Hela Hälsinglands chefredaktör samt ansvarige utgivare Anders Ingvarsson. Den åtalade mannen hade också en ombyggd väska som innehöll en pistol och ljuddämpare. Jeanette Gustafsdotter säger att det finns flera exempel på hur politiker och andra partipolitiskt anslutna valt att medvetet misskreditera medier för deras nyhetsprioritering och utförda arbete. – Visst får man vara kritisk, men det här handlar om att underminera journalisternas arbete, säger hon. Gustafsdotter säger också att det är mediernas ledarskribenter och krönikörer som är extra utsatta. – Hoten är redan allvarliga i dag. Förvärras situationen kan det leda till katastrof. Titta bara på vad som hände på en tidningsredaktion i Annapolis i Maryland där en man gick in och sköt ihjäl fem journalister, säger hon och tillägger: – Vi måste sätta stopp för den här utvecklingen redan nu. Därför vill vi ha en diskussion med Ulf Kristersson. Ulf Kristersson kommenterade ärendet i Expressen på måndagskvällen: – Jag har inte sett den där bilden, men jag brukar ju påpeka att jag tycker att man ska vara varsam och respektfull i sociala medier – och i traditionella medier. Den signalen går till lite olika människor i lite olika sammanhang. En del borde tänka mer på hur de uppträder i sociala medier, andra människor borde tänka mer på hur de uppträder i traditionella medier. – Jag tycker att man ska vara varsam och respektfull, och det gäller alla medier. Jag kan inte förstå varför någon vill posera med vapen och skapa hotfulla situationer över huvud taget. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1932, "headline": "Nigerianska myndigheter förbjuder cover på Childish Gambinos ”This is America”", "summary": "Nigerianska rapparen Falzs cover på Childish Gambinos ”This is America” förbjuds av en statlig myndighet i landet. Covern, som lyfter samhällsproblem i Nigeria, anses vara för vulgär, skriver CNN.", "article": "”This is Nigeria” är namnet på rapparen Falzs cover på Childish Gambinos omtalade original. En nigeriansk radiokanal som spelat låten har nu fått böter. Låtens text är ”oanständig och vulgär”, enligt den statliga National Broadcasting Commission (NBC), som reglerar radio och tv i landet. I covern lyfter Falz problem som det utbredda missbruket av opioider i landet, de saknade flickorna som förts bort av jihadister från en skola i Chibok och den eskalerande konflikten i landets centrala delar. Videon till ”This is Nigeria” har visats över tolv miljoner gånger på Youtube och har hyllats som en brännande politisk kommentar om Nigerias utmaningar. – Det är mycket som pågår som måste talas om, även fast många inte vill höra sanningen, säger Falz i ett uttalande, enligt CNN När covern släpptes fick den internationell uppmärksamhet, då hiphopmusikern och entreprenören Diddy delade den på sin Instagram. Läs mer: Helena Lindblad: ”This is America” gör kaos med stereotyperna Den nigerianska organisationen för muslimers rättigheter har hotat att stämma Falz. De anser att videon innehåller referenser som ”demoniserar nigerianska muslimer”. Organisationen tycker även att kvinnliga dansare i videon förvränger bilden av de flickor som kidnappats från en gymnasieskola i Chibok i nordöstra Nigeria. Musiker i Nigeria har sällan tydliga politiska budskap i sin musik, på grund av en rädsla för förföljelse från toppolitiker och regeringen. Falz, var riktiga namn är Folarin Falana, menar att det inte finns något vulgärt med låtens text. – Jag är inte glad över NBC stoppar folket från att lyssna på ett så starkt budskap som behöver få höras. Jag kommer inte ge efter och det är därför som mitt nästa album är viktigt, säger han, enligt CNN. Läs mer: Donald Glover om ”This is America”: ”Jag väntade mig inte den här uppmärksamheten” Childish Gambinos orginal ”This is America” kom upp i över 100 miljoner visningar på Youtube på bara en vecka. Bakom artistnamnet är skådespelaren och artisten Donald Glover. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1936, "headline": "Sara Danius: En av de största kulturskandalerna i modern tid", "summary": "Berättelserna om den så kallade Kulturprofilen är ”en av de största kulturskandalerna i modern tid”, enligt Svenska Akademiens senaste ständiga sekreterare Sara Danius. I Sommar i P1 berättar hon på lördagen frispråkigt om turerna inifrån.", "article": "Efter den turbulenta våren i Svenska Akademien och sommarens efterföljande tystnad sommarpratar den tidigare ständiga sekreteraren Sara Danius på lördagen. ”Illamående”, säger Danius om känslan efter att ha läst DN:s avslöjande artikel den 21 november förra året, ”18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp”. – Det blev telefontrafik den kvällen. Jag gjorde ett par intervjuer och samtalade med ledamöter. Det var allvar, men riktigt hur allvarligt läget var kunde ingen begripa. I själva verket stod Svenska Akademien på tröskeln till en av de största kulturskandalerna någonsin i modern svensk historia, fortsätter Sara Danius om dagen då artikeln publicerades. Danius säger att alla akademiledamöter prisade hennes initiativ att koppla in en advokatbyrå. Horace Engdahl, säger hon, skrev till henne från Gyldene Freden två dagar efter artikeln att ”vi har just läst pressmeddelandet här på Freden. Det är utmärkt. Vi kollade även uttalandet på DN:s webbsida. Situationen verkar något ljusare. Du har skött dig förbannat bra. Kanske vi trots allt överlever. Varma hälsningar, Horace”. Tonen är markant annorlunda än en månad senare då han vid en sammankomst kallat henne ”inkvisitor”, att hon ”egenmäktigt” ägnat sig ”syndabocksjakt”, enligt källor till DN, och Danius säger att hon än i dag undrar vad som hänt Engdahl under juluppehållet. Hon bjuder lyssnarna på fördjupande definitioner av ord som ”jäv” och ”vänskapskorruption”. Den lexikala lektionen har en mycket tydlig bäring på ett par av hennes tidigare kollegor i Svenska Akademien. Läs mer: Horace Engdahl: Sara Danius bryter brevhemligheten Danius hävdar att det finns fall av sekretessbrott i Akademien och att Kulturprofilen har ingått i detta, åtminstone i hennes eget fall som är det enda hon berättar om i radion. Två veckor innan dåvarande ledaren Peter Englund ringde henne om att bli ledamot hade Kulturprofilen kontaktat henne för att få hennes meritförteckning. Därtill, berättar hon, att advokatbyrån med stöd i vittnesmål kommit fram till att Frostenson läckt pristagares namn vid minst sju tillfällen. Läs mer: Englund: Jag har inte sett Danius cv Under våren har det blivit mycket känt att Engdahl har starkt negativ inställning till Danius. I en debattartikel i Expressen skrev han i april att hon ”är den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift”. I radion kommenterar hon saken med att det inte ankommer på någon sekreterare att recensera någon annan – historien är den enda domaren, säger hon, och historien kommer inte vara Engdahl nådig ”i den mån han över huvud taget blir hågkommen”. Sara Danius lämnade sin post som ständig sekreterare i Svenska Akademien den 12 april. I maj meddelade Svenska Akademien att man inte kommer att dela ut något Nobelpris i litteratur i år, och att priset i stället skjuts upp till 2019. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1941, "headline": "Nobelstiftelsens vd: ”Problemen ligger hos Akademien”", "summary": "Med anledning av krisen i Svenska Akademien har Nobelstiftelsen övervägt en ändring av föreskrifterna kring litteraturpriset. Det bekräftar vd Lars Heikensten i en intervju efter DN:s avslöjande. ”Det är Akademien som måste lösa sina problem nu”, säger han.", "article": "DN kunde på fredagen berätta om den brevväxling som förts mellan Nobelstiftelsen och Svenska Akademien kring möjligheterna att dela ut litteraturpriset. Stiftelsen kräver där att en ny Nobelkommitté inrättas, ett förslag som dock avvisats. Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten bekräftar att han tidigare i veckan mottog brevsvaret från Akademien. Han säger att man ännu inte beslutat om man ska agera eller huruvida ett möte med ledamöterna är aktuellt. – Det har vi inte hunnit ta ställning till men i allt väsentligt ligger bollen hos Svenska Akademien. Det är Akademien som måste lösa sina problem nu. Det är oklart för mig vad ett möte egentligen ska leda till men vi har inte avvisat något och en fortsatt dialog kommer vi alldeles säkert att ha, säger Lars Heikensten. Läs mer: Så gick det till när Nobelpriset i litteratur stoppades Han berättar att anledningen till Nobelstiftelsens brev, som skickades den 15 juni, var att man då gjorde bedömningen att Svenska Akademien inte hade den trovärdighet som en prisutdelande institution bör ha. – Och vi var oroliga för att det inte skulle vara möjligt för en institution som var så sargad att förbereda arbetet för ett pris 2019. Vi ville föreslå en lösning som vi tyckte var lämplig för att hantera den här situationen, för att hjälpa dem att komma ur det här dilemmat, säger Heikensten och fortsätter: – De säger i sitt brev att det där kan väcka juridiska frågor. Ja, det är mycket i det här som kan väcka juridiska frågor, men det är vår övertygelse att om man vill hitta en lösning enligt de principer vi skissar i brevet så går det bra att göra det. Det är vi fortfarande övertygade om. Där har vi kanske en annan uppfattning än Akademien, jag vet inte hur långt de skulle gå. Björn Wiman: Horace Engdahls bunkergäng är berett att förtvina Lars Heikensten berättar också att stiftelsen har diskuterat flera olika juridiska vägar för att hantera situationen om Akademien inte skulle lyckas återvinna sitt förtroende. – Ja, men vi vill naturligtvis att de ska göra det. Vi kommer fortsätta dialogen för att se till att de gör allt de kan för att lösa sina problem. Det är oerhört viktigt att komma ihåg att problemen ligger hos Akademien. Han bekräftar samtidigt att ett alternativ är permutation. Det är en juridisk term för beslut om tillstånd att göra ändringar eller upphäva villkor i exempelvis gåvobrev eller testamenten. För att stiftelser ska få ändra sina föreskrifter krävs allt som oftast tillstånd från Kammarkollegiet eller länsstyrelsen. I det aktuella fallet skulle det handla om möjligheten till permutation kring stiftelsens föreskrifter kring litteraturpriset. – Ja, det är en av flera möjligheter. Men sedan kan en permutation innebära alla möjliga saker också. Det kan vara långsiktigt, tillfälligt och av olika innebörd. Det innebär egentligen bara att man begär tillstånd, säger Lars Heikensten. Läs mer: ”Vi tror att extern hjälp skulle vara bra för Akademien” Lars Heikensten vill i övrigt inte kommentera innehållet i breven men säger att kravet på att den nya Nobelkommittén ska involvera ”utomstående adjungerade sakkunniga”, skulle kunna innebära att det också ingår personer som inte är ledamöter i Akademien. Ni hoppas att en ny kommitté ska finnas hösten 2018. Det är snart hösten 2018 nu. Tror ni att det kommer att finnas en ny kommitté då? – Jag hoppas fortfarande att de ska hitta en lösning på det här framöver, säger Lars Heikensten. DN har sökt Anders Olsson, tillförordnad ständig sekreterare i Svenska Akademien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1945, "headline": "Krisen för Nobelpriset: Akademien säger nej till Nobelstiftelsens nya krav", "summary": "Konflikten kring utdelandet av Nobelpriset i litteratur har ställts på sin spets under sommaren. Nobelstiftelsen kräver att Svenska Akademien skapar en ny Nobelkommitté för att utse pristagaren. Akademien har efter ett extramöte i förra veckan avvisat kravet och vill i stället välja in fyra nya ledamöter. Det visar brev mellan de båda institutionerna som DN har tagit del av.", "article": "Försöken att reda ut krisen i Svenska Akademien har pågått i det tysta sedan Akademien hade sitt senaste möte i slutet av maj. Brevväxlingen visar att det fortfarande finns en splittring i synen på vilka åtgärder som krävs för att Svenska Akademien ska fullgöra sitt mest prestigefyllda uppdrag, att utse Nobelpristagaren i litteratur. Detta efter vårens kris då fyra ledamöter utträdde ur Akademien medan fyra andra ledamöter lämnade arbetet. Dessutom ställdes utdelandet av årets litteraturpris in. Björn Wiman: Horace Engdahls bunkergäng är berett att förtvina Den 15 juni, drygt två veckor efter Akademiens sista sammankomst för våren, skrev Nobelstiftelsen – den paraplyorganisation som ansvarar för Nobelpriserna – ett brev till Akademien, undertecknat av vd Lars Heikensten och styrelseordförande Carl-Henrik Heldin. De skriver att vårens kris påverkar Akademiens förtroende och legitimitet och framför att händelserna haft en ”påtagligt negativ effekt på Nobelprisets ställning, inte minst internationellt”. Nobelstiftelsen lyfter i brevet fram tre delar som man anser nödvändiga för möjliggöra utdelningen av ett Nobelpris: “kompetens, legitimitet och förtroende”. Men efter krisen i Akademien menar stiftelsen att två av dessa delar i nuläget saknas: legitimitet och förtroende. Och DN kan nu, efter att ha läst brevet, avslöja att Nobelstiftelsen därför lagt fram ett förslag som krav för att Akademien ska kunna återuppta arbetet med litteraturpriset. Nobelstiftelsen skriver i brevet att ”… Svenska Akademien måste utse en ny Nobelkommitté som kan verka så länge Akademien som helhet inte har restaurerats på ett sätt som återställt förtroendet”. Akademiens Nobelkommitté består i dag av antingen fyra eller fem ledamöter, som har uppdraget under en treårsperiod. I deras arbete ingår bland annat att lägga fram slutgiltiga rekommendationer inför prisbeslutet. Nobelstiftelsens nya förslag handlar dock inte bara om att byta ut dessa ledamöter utan i brevet till Akademien ställer man dessutom upp tre krav: För det första ska kommittén arbeta och fatta beslut om Nobelpriset ”helt självständigt” från Akademien i övrigt. För det andra ska det ingå ledamöter i kommittén ”som inte är direkt komprometterade av det senaste halvårets händelser”. För det tredje ska den nya kommittén involvera ”både medlemmar med tidigare erfarenhet av Nobelprisarbete och utomstående adjungerade sakkunniga”. Läs mer: Svenska Akademien tar hjälp av medlare Anledningen till kraven är, skriver Nobelstiftelsen, att man måste ”ställa höga krav på Nobelprisarbetets kvalitet”. Man vill också ”förbehålla sig rätten” att kontrollera huruvida processen “möter stiftelsens krav på kompetens, legitimitet och trovärdighet”. Nobelstiftelsens förhoppning är att den nya kommittén ska vara klar i början av hösten. Därefter ska man göra en ”samlad bedömning” om huruvida 2019 års litteraturpris ska delas ut. Enligt DN:s uppgifter har brevet följts av intensiva diskussioner mellan Nobelstiftelsen och utvalda ledamöter i Akademien, där även den medlare som Akademien sent i våras kallades in, advokat Eric Runesson, har deltagit. Minst ett av dessa möten ägde rum på Gotland och pågick enligt uppgifter i flera timmar. Läs mer: Så gick det till när Nobelpriset i litteratur stoppades En lösning har dock inte nåtts och förra måndagen, den 6 augusti, kallades Svenska Akademiens ledamöter till ett extramöte för att diskutera kraven från Nobelstiftelsen. Det framkommer i det brevsvar som den tillförordnade ständige sekreteraren Anders Olsson skrev den 9 augusti och som skickades till Lars Heikensten och Carl-Henrik Heldin. DN kan, efter att ha läst brevsvaret, avslöja att institutionen just nu inte är beredd att möta kravet på en inrätta en ny, självständig Nobelkommitté. I brevsvaret skriver Anders Olsson att man är överens om att Akademien måste arbeta för att återupprätta sitt förtroende, men att kompetensen i prisarbetet inte har påverkats av krisen. ”Såvitt vi förstår framställs detta förslag utan att någon kritik riktats mot prisarbetet eller kompetensen inom Nobelkommittén. En majoritet av Svenska Akademiens ledamöter menar att det inte är Nobelstiftelsen som ska utkrävas ansvaret för prisbeslutets kvalitet. Det är ju Svenska Akademien som enligt stiftelseförordnandet är det externa organ som utsetts att fatta prisbeslut”, skriver Anders Olsson i brevet. Han skriver också att man efter juridisk konsultation förstått det som att ”det skulle strida mot Nobelstiftelsens grundstadgar” om prisbeslutet togs av en ”extern” Nobelkommitté. Man menar också att det skulle kunna ”ifrågasättas rättsligt” samt att det ”lätt kan uppfattas som ett omotiverat erkännande av brister i själva prisarbetet”. Akademien välkomnar dock till viss del kravet på att utformningen av Nobelkommittén ska förändras och menar det skulle kunna göras med de nya ledamöter som man planerar att välja in. I brevet framkommer nämligen att Akademien under hösten vill välja in fyra nya ledamöter: en jurist, samt tre författare eller litteraturkännare. Invalsfrågan har under våren vållat debatt. Hovet har uppgett att Akademien behöver 12 aktiva ledamöter för att inval ska kunna godkännas av kungen. Nobelstiftelsens vd: ”En allvarlig och svår situation” Brevet avslutas med att Svenska Akademien bjuder in Nobelstiftelsen till ett möte med ledamöterna för att diskutera frågorna kring en ny kommitté. Akademiens förhoppning är då att även flera av de ledamöter som lämnat arbetet, Kjell Espmark, Sara Danius och Peter Englund, ska vilja delta. ”Det vore utomordentligt om detta möte kunde äga rum inom en snar framtid”, skriver Anders Olsson i brevet. Carl-Henrik Heldin vill inte kommentera innehållet i breven när DN når honom på fredagen. – Vi håller på att diskutera hur vi ska svara Akademien och vad vi ska göra. Innan vi är färdiga med den diskussionen har jag inga kommentarer att ge, säger Carl-Henrik Heldin till DN. När är ni färdiga med den diskussionen? – Vi tänker inte dra fötterna efter oss, säger han. Svenska Akademiens två första sammankomster för hösten äger rum tidigare än vanligt, den 6 och 13 september, och enligt DN:s uppgifter ska man då i första hand fokusera på frågan om inval av nya ledamöter. DN söker Svenska Akademien och Nobelstiftelsen. Läs mer: ”Vi tror att extern hjälp skulle vara bra för Akademien” Detta har hänt Under våren har fyra ledamöter utträtt från Svenska Akademien: Lotta Lotass, Kerstin Ekman, Klas Östergren och Sara Stridsberg. Tre ledamöter, Kjell Espmark, Sara Danius och Peter Englund lämnade arbetet och har krävt att sittande ledamoten Horace Engdahl avgår. Ledamoten Katarina Frostenson, som är gift med den så kallade Kulturprofilen, har också lämnat arbetet på obestämd tid. Den 4 maj offentliggjordes att 2018 års litteraturpris reserveras till nästa år. DN har tidigare avslöjat att det var Nobelstiftelsen som drev förslaget. Sara Danius är Sommarvärd i Sveriges Radio P1 på lördag, den 18 augusti, och har sagt att hon ska tala om ”... konsten att knyta en knytblus, Svenska Akademien och annat i den vägen”. Läs alla DN:s artiklar om Svenska Akademien här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1962, "headline": "Banksy om utställning i Moskva: ”Vad i helvete är det där?”", "summary": "Den anonyma gatukonstnären Banksy upprörs över en utställning i Moskva där besökarna måste betala för att se konstnärens verk. ”Vad i helvete är det där?”, skriver Banksy i en chattkonversation som publicerats på sociala medier.", "article": "Det var i juni som den första utställningen med Banksys verk öppnade i Moskva. Utställningen innehåller 25 originalverk, och fler än 200.000 besökare har varit där sedan öppningen, skriver The Guardian som hänvisar till ryska medier. Läs mer: Anrik utställning svängde om Banksy-verk Utställningen, som sponsrats av flera stora företag, har dock anordnats utan gatukonstnärens godkännande. På Banksys officiella Instagramkonto har nu en chattkonversation publicerats där konstnären skriver med en icke namngiven samtalspartner som skickat en bild på utställningslokalen. ”Du är rolig. Vad i helvete är det där?”, svarar Banksy på meddelandet. Chattkonversationen fortsätter med att Banksy får information om att det kostar pengar att besöka utställningen (inträdet är egentligen 10 dollar). Konstnären säger sig då inte ha något med utställningen att göra och skriver att han aldrig skulle ta betalt av människor för att se konsten ”såvida det inte finns ett pariserhjul”. Läs mer: Nya Banksy-målningar i Paris blev övermålade Banksy ställer sig dock tveksam till huruvida det hade varit lyckat att gå ut offentligt med sin syn på utställningen: ”Hmm, inte säker på att jag är den bästa personen att klaga på personer som sätter upp bilder utan tillåtelse”, skriver konstnären. Chattpartnern lägger då fram förslaget att Banksy i stället kan publicera en skärmbild av konversationen, något konstnären gjorde på onsdagen. Organisatörerna i Moskva säger i ett uttalande att man aldrig har marknadsfört utställningen som godkänd av Banksy själv, eller att man har tillstånd att visa verk som ägs av konstnären, rapporterar nyhetsbyrån AFP. En av organisatörerna, Alexander Nachkebija, har i en tidigare intervju med rysk statlig tv beskrivit konstnären som en rebell som fortfarande gör mycket relevant konst, skriver The Guardian. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1978, "headline": "Konstnär stämmer produktionsbolaget bakom ”The square”", "summary": "Konstnären Lola Aria stämmer Ruben Östlunds produktionsbolag Plattform, rapporterar SVT Kulturnyheterna. Hennes advokat vill förbjuda fortsatta visningar av filmen ”The square”.", "article": "Konflikten mellan den argentinska konstnären Lola Arias och Ruben Östlunds produktionsbolag Plattform fortsätter. DN rapporterade tidigare i år att konstnärens Berlinbaserade advokatbyrå planerade att stämma Plattform inför Oscarsvisningen. Bakgrunden är att Lola Arias i filmen ”The square” utpekas som upphovsman till det fiktiva konstverket ”Rutan”, en installation hon själv beskriver som banal. ”Ruben Östlund har stulit mitt namn”, skrev hon i en debattartikel i DN Kultur. Nu har SVT Kulturnyheterna tagit del av en stämningsansökan som har lämnats in till en regional domstol i Berlin. Målet med ansökan är enligt hennes advokat Jakob Braeuer att förbjuda Plattform att fortsätta visa filmen i sin nuvarande form, oavsett om det sker på biograf, dvd eller genom strömningstjänster. Om filmen ändå fortsätter att visas kan Plattform dömas till böter på 250.000 euro, förutsatt att utfallet i rätten blir som Lola Arias önskar. Ruben Östlund svarade på Lola Arias kritik i februari när avsikten att stämma Plattform blev känd. Han menade då att konstnärens kritik bottnar i en besvikelse över att vara bortklippt. ”Kanske minns hon allting fel”, skrev han i en mejlintervju. ", "article_category": "culture"}
{"id": 1991, "headline": "Kvaddans och näverbräda hett inom SD", "summary": "Kvaddans, näverbräda och stångstötning stod på programmet när Sverigedemokrater i helgen besökte en kulturkonservativ festival i Sölvesborg. Partiets gruppledare Mattias Karlsson lärde ut folkdansen ”Väva vadmal”.", "article": "Vilka kulturformer är heta bland Sverigedemokrater just nu? I samband med att SD:s partiledare Jimmie Åkesson sommartalade i Sölvesborg i helgen arrangerade den kulturkonservativa föreningen Gimle samtidigt en festival på Slottsängarna i Sölvesborg, där många av deltagarna var Sverigedemokrater. Betydligt mer avancerade kulturuttryck än folkdans, folkmusik och knyppling fanns med på programmet. Sportsugna besökare kunde prova på ”svenska folkidrotter” som varpa, stångstötning och slå trilla. Mer pysselsugna personer gavs möjlighet att göra en feststång, att lära sig tekniken bakom kurbitsmålning eller att tillverka sin egen valborre- eller knutgubbemask. Spelet som gäller är hnefatafl, även kallat näverbräda, vilket presenteras som vikingatidens schackspel. Den som ville kunde utmana SD:s ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt på ”brädspelet från de isländska sagorna”. SD:s gruppledare Mattias Karlsson, som själv lärde ut folkdansen ”väva vadmal” och höll ett föredrag om svenskarna som naturfolk, berättar att omkring 500–600 personer deltog i festivalen. – Vi upplever att kulturvärlden och många befintliga kulturföreningar har en ganska stark slagsida åt vänster. Den här festivalen är en oas för mer konservativa personer med ett kulturintresse, säger Mattias Karlsson. Ska man se festivalprogrammet som ett uttryck för Sverigedemokraternas kultursyn? – Det handlar mycket om vilka som är beredda att ställa upp och hålla i olika aktiviteter, vilket är relativt slumpmässigt. Så man ska inte dra alltför långtgående kulturpolitiska slutsatser av det. Vi arrangerade kulturfestivalen i anslutning till Sommarfestivalen, där det är hög musik och ölförsäljning. Det passar inte alla, så det här är ett lugnare alternativ. Men en djupare mening med festivalen är att försöka knyta ihop människor som har ett kulturintresse och ser sig själva som konservativa, säger han. Medan Sommarfestivalens besökare kalasade på helstekt gris, ölade och gick på konserter med Ultima Thule, Kings of Metal och Jimmie Åkessons band Bedårande barn kunde kulturfestivalens publik ägna sig åt den uråldriga sångtekniken kulning, utöva nordisk kvaddans och titta på fotoutställningen ”Fäbodsliv”. – Tanken är att lyfta fram delar av kulturarvet som inte är så väl kända, men som kanske hade en stor utbredning förr i tiden, eller som än i dag har det på en begränsad geografisk plats. Att väcka nyfikenhet kring kulturarvet helt enkelt, säger Mattias Karlsson. Den arrangerande föreningen Gimle beskriver sig som en kulturkonservativ förening som arbetar för att synliggöra och stärka svenskt och nordiskt kulturarv och identitet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2020, "headline": "Nils Hansson: Dave Grohl är konventionell även i sina experiment", "summary": "Med nya ”Play” har Dave Grohl skapat ett verk som varken är en regelrätt låt, skiva eller film, men det bygger ändå på att han får hamra gitarr som en lycklig tonåring.", "article": "Man får sträcka definitionerna rätt långt om man vill beskriva Dave Grohl som en formförnyare, och hans Foo Fighters har nått de största arenorna just genom att vara ett så pålitligt band av hederlig, slitstark minsta-gemensamma-nämnare-rock. Å andra sidan startade det bandet som ett debutalbum där Dave Grohl spelade och sjöng allt, först därefter samlade han ihop ett band av medmusiker. Och på senare år har han experimenterat allt mer med att vidga sitt uttryck bortom det enkla albumformatet. Inte minst i kombination med film, som när han gjorde långfilmsdokumentär om den legendariska musikstudion Sound City (med en handfull nya låtar framjammade i olika konstellationer på slutet). Eller när Foo Fighters-albumet ”Sonic highways” 2014 fick formen av en tv-serie i åtta delar, en per låt, där varje del porträtterade en ny amerikansk stad och dess musikliv (som också skulle återspeglas i respektive låt). Trots en lång diskografi har han aldrig gett ut några regelrätta soloalbum (om man inte räknar ett par soundtracks). Och hans nya ”Play” (Sony) är svårgripbar nog att inte låta sig beskrivas som vare sig en skiva, låt eller film. Typiskt nog lyckades jag inte få skivbolaget att precisera på vilket sätt den ges ut, i vilka format eller kanaler. Den drygt halvtimmeslånga film jag fick en länk till sönderfaller i två delar. Först ungefär åtta minuters småputtrigt reportage om bedårande ungar som spelar musik, sen tjugotre minuter låt där Dave Grohl spelar samtliga instrument. Det är väl den senare som är själva verket, ett rätt trevligt stycke instrumental postrock. Om än lite rastlös i förhållande till de verkligt långsamma strukturer som byggs upp av Godspeed You! Black Emperor, Mogwai eller Träd, Gräs och Stenar. Men han är bra i de flesta funktioner, och när sju tagningar av honom klipps ihop till ett helt band är det nästan så att man tycker att en gruppkemi uppstår. Rak och okomplicerad, trots formatet. De fåtaliga inslag där han spelar till exempel stämda slagverk förändrar bara detaljer, i sin essens är även detta rockmusik där han hamrar gitarr som en lycklig tonåring. Ivrig, kompetent och konventionell. Läs fler musiktexter av Nils Hansson, till exempel om Lucifers ockulta hårdrock med topplistekänsla. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2031, "headline": "Konspirationsteorin Qanon allt populärare bland Trump-sympatisörer", "summary": "Rysslandsutredningen är bara en front. Egentligen samarbetar Donald Trump med särskilda utredaren Robert Mueller för att ta ut ett världsomspännande pedofilnätverk lett av bland annat Hillary Clinton. Så kan den grundlösa konspirationsteorin Qanon, som växer sig allt populärare i USA, sammanfattas.", "article": "När USA:s president Donald Trump höll ett tal i Tampa den 31 juli stack en sak ut. Bland ”Make America great again”- budskapen fanns också en serie människor i t-shirts med bokstaven ”Q” på. ”Q” åsyftar ett anonymt konto som sedan oktober 2017 varit aktivt på internetforumen 8chan och 4chan, och som påstår sig vara en myndighetsanställd som har genomgått den i USA högsta säkerhetsprövningen, Q. Sedan Q publicerade sitt första inlägg på 4chan den 28 oktober 2017 har en konspirationsteori växt fram, där Q påstås besitta en enorm mängd information om USA:s ”djupa stat”, de personer och myndigheter som egentligen påstås styra landet, och Donald Trumps planer för att motverka denna. Konspirationsteorin började nå den breda allmänheten när Roseanne Barr i mars uttalade sitt stöd för teorin. Och sedan Q-budskap i juli börjat dyka upp vid Trumparrangemang frågades Vita husets pressekreterare Sarah Sanders ut om Q den 1 augusti. Evelyn Schreiber: QAnon borde bli en bakläxa för amerikanska journalister Konspirationsteorin bygger på att utredningen om Rysslands inblandning i det amerikanska presidentvalet bara är en front, och att Donald Trump egentligen samarbetar med den särskilda utredaren Robert Mueller för att ta ned påstådda pedofilnätverk ledda av makthavare som Hillary Clinton. Budskapet är att Donald Trump egentligen har full kontroll, och att allt han gör är en del av en stor strategisk plan. I sitt allra första inlägg menade Q att Hillary Clinton skulle vara gripen. Dagar senare påstod Q att Clintons forne kampanjchef John Podesta skulle gripas och att Trump skulle utlysa temporärt militärstyre. Ingenting av detta ägde rum. Senare har Q främst hållit sig till att lägga upp retoriska frågor och ofalsifierbara kodord, så kallade ”brödsmulor”. ”Bagarna”, Q:s följare, gör sedan sitt bästa för att försöka tolka dem. Utifrån detta har en hel konspiratorisk världsbild växt fram, där Donald Trump ensam kommer att rädda Amerika. Teorier inkluderar bland annat att alla presidenter före Trump var medlemmar av en satanistisk kult styrd av Rothschild-familjen och att Kim Jong-un är tillsatt av CIA. Hanna Fahl: En fascinerande inblick i bisarr konspirationsteori 4chan-baserade konspirationsteorier är ingenting nytt. ”Pizzagate”, den påhittade teorin om att Hillary Clinton drev en pedofilring i källaren till en pizzeria, startade på 4chan. Och redan i juni 2016 började ett konto som påstod sig arbeta på FBI, ”FBI Anon”, komma med påståenden om att Clinton skulle fängslas om Trump blev president. Vem, eller vilka, som egentligen driver kontot ”Q” är ännu okänt. Flera spekulerar i att det är en intrikat form av rollspel, och under måndagen ställde sig Buzzfeed news frågan om det hela egentligen bara är ett enormt spratt för att lura Trump-sympatisörer i övre medelåldern, den grupp som främst kommit att anamma teorin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2034, "headline": "Filmrecension: Filmen om Gudrun Schyman vägrar ställa frågor", "summary": "Att Hampus Linder gör en film om en av Sveriges mest kontroversiella politiker utan att själv våga prata politik är tyvärr symtomatiskt för hela vår ängsliga tidsanda, skriver Johan Croneman.", "article": "För att en dokumentärfilm skall kännas levande och personlig brukar man säga att den bör spegla verkligheten genom filmarens uppfattning om densamma. Hampus Linder håller sig dock helst utanför sin egen film – som ett 90-minutersreportage får det kanske passera. Synd, eftersom Gudrun Schyman både bör berättas och beskrivas med temperatur och färg och ett batteri av frågor och personliga funderingar. Jag kan inte upptäcka någon som helst konstnärlig vilja eller minsta ansats till att formulera personen Gudrun Schyman genom något särskilt bildval eller urval över huvud taget. Det ter sig rätt poänglöst, gränsandes till meningslöst, att så konsekvent vägra ta ställning i en film så sprängfylld av politik. Varför? Det ser snart bara snäppet bättre ut än en ren beställningsfilm. Hampus Linder leker följa John mellan 2014 och 2018, han ställer upp kameran och registrerar. Allt. Hemma, i bilen, på möte, i affären, på torget, i aulan. Han är med Gudrun bland flyktingar på Lesbos, han är hemma med Gudrun och sambon och vuxna dottern på gården. De är inte sällan i något vardagsrum, någonstans i Sverige, Gudrun är på otaliga politiska homepartyn, hon är verkligen överallt, ständigt i rörelse, ständigt i samtal. Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ faller på målsnöret, får man nog säga, i valrörelsen 2014, men hon är snart uppe på hästen igen, envis, trägen, övertygad, smart, duktig, en helvetes skicklig politiker som jag långsamt och inte så lite motvilligt snart inser att hela landet saknar. En Gudrun Schyman som tar stor plats i den dagliga politiska debatten, som rör runt, som provocerar, som står upp, inte viker ner sig, inte kompromissar, inte säljer ut sig – och som har uppriktig och närmast unik kontakt med sina väljare. Ja, även dem som inte röstar på Gudrun kan känna sig omfamnade. Hon har karisma, hon är en sökare, säkert en särskild sorts maktmänniska, en spelare, en vinnare, en manipulatör, men också skör som en vitsippa och nära sitt inre. I några plågsamt uppriktiga samtal med dottern bränner filmen till för första och enda gången – allt detta sammantaget borde givetvis läggas under lupp och undersökas, men Hampus Linder har inga frågor, undrar nästan ingenting, och att hon bäst skulle ”tala för sig själv” är givetvis rent nonsens. Hon är ett politiskt unikum och som politisk typ och kraft är hon omåttligt saknad i svenskt politiskt centrum. Vem skulle till exempel ha passat bättre till att leda en populistisk folkfront mot Sverigedemokraterna än Gudrun Schyman? Tyvärr verkar också hon politiskt blind på just den sidan, hon fokuserar enbart på den för henne viktigaste politiska tårtbiten, feminismen, och där kan hon nu tillsammans med sossar, moderater och liberaler snart bara sitta och titta på när Jimmie Åkesson med vänner slafsar i sig resten och merparten av den tårtan. Den politiska passiviteten kommer vi alla snart att betala ett oerhört högt pris för. Att Hampus Linder gör en film om en av Sveriges mest kontroversiella politiker utan att själv våga prata politik är tyvärr symtomatiskt för hela vår ängsliga tidsanda. Se mer. Tre andra dokumentärer. ”Olof Palme – osänt” (2016), ”Obama: A legacy of ashes” (2017), ”The Nazis: A warning from history” (1997). ", "article_category": "culture"}
{"id": 2037, "headline": "P3-konto drev med politikers barn på Instagram: ”Bilden gick över gränsen”", "summary": "Efter att riksdagsledamoten Edward Riedl (M) i DN riktat kritik mot P3-podden ”Punani_99” svarade Instagramkontot som hör till den fiktiva satirserien med att lägga upp en manipulerad bild som föreställer politikerns dotter och minderåriga brorsdotter. – Bilden gick över gränsen, säger P3:s kanalchef Julia Blomberg, till DN.", "article": "– Vi ska verka för restriktivitet kring droger. Hos public service finns ett ansvar att inte göra det här till något roligt eller häftigt, sa Edward Riedl (M) till DN i slutet av juli. Han var kritisk till att P3:s poddföljetong ”Punani_99”, som regelbundet under våren publicerat bilder på droger på det tillhörande Instagramkontot, verkade drogromantiserande. Läs mer: Politiker kritiserar SR-podd – ”romantiserar droger och missbruk” På kontot ”Punani_99 i P3” började det strax därefter dyka upp bilder där politikern taggades i drogrelaterade sammanhang. Vid ett tillfälle lade kontot ut en bild till sina över 4.000 följare på Edward Riedls 18-åriga dotter och 13-åriga brorsdotter. Bilden, som nu raderats, hade manipulerats så att det såg ut som att de hanterade kokain i stället för pepparkaksdeg. ”När ni på P3 drar in min dotter och brorsdotter i häcklandet av mig som riksdagsledamot har ni passerat alla anständiga gränser”, skriver Edward Riedl i ett offentligt inlägg på Facebook. Han förklarar vidare i inlägget att han inte lyckats nå ansvariga P3-chefer på något annat sätt. På onsdagen fick Riedl ett telefonsamtal från Julia Blomberg, som är tillförordnad kanalchef på P3 och ansvarig utgivare för ”Punani_99”, där hon bad om ursäkt till honom. – Men man kan inte först be om ursäkt, och sedan förminska den ursäkten med att säga att det var satir, säger Edward Riedl till DN. Han förklarar att han upplever att bildpubliceringen endast var kulmen på en form av häcklande som hade trappats upp över en veckas tid, och att ansvariga chefer på P3 borde ha reagerat tidigare. – Antingen har man gjort fel eller också inte. Tänker man inte vidta åtgärder för att försäkra att det inte händer igen har man inte förstått vad det handlar om, säger Edward Riedl. I ett mejl till DN svarar Julia Blomberg på frågan om vilket ansvar kanalen har för att innehållet på deras digitala kanaler inte kränker icke-offentliga personer: ”Vi tillämpar samma public service-regler oavsett plattform. ’Punani_99’ är en uttalat påhittad karaktär och innehållet på kontot och i podden är fiktion”, skriver Julia Blomberg och fortsätter: ”Karaktären driver saker till sin spets och blandar stundtals in olika offentliga personer. Bilden på Edward Riedls barn och brorsbarn gick över gränsen och den har vi bett om ursäkt för då den innehöll personer som inte är offentliga.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 2058, "headline": "Dagens skiva: Travis Scott hyllar sin barndoms nöjespark", "summary": "På sitt tredje album hyllar Travis Scott Houstons rappionjärer, samtidigt som Frank Ocean och Stevie Wonder passerar revy. Resultatet blir en fascinerande väv snarare än rörigt.", "article": "Nöjesparken AstroWorld i Houston, Texas existerade mellan 1968 och 2005. När dess portar slogs igen, attraktionerna revs och området blev ödemark var Houstonkillen Jacques Webster, i dag mer känd som rapparen Travis Scott, tretton år. Han upplevde det som en stor förlust. Att han döpt sitt tredje soloalbum efter den döda nöjesparken handlar både om att skänka musiken en vemodig atmosfär och om att genom detta album skapa en ny nöjespark för hemstadens kids, en imaginär plattform för vilda drömmar. Houstons popkulturella samtidshistoria märks också genom att Travis Scott, mer explicit än någonsin tidigare, hyllar stadens hiphoppionjärer. Framförallt DJ Screw och den unika och inflytelserika musikstil han skapade i smakfullt slöa låten ”RIP Screw”. Travis Scott har utvecklats mycket sedan sitt första album, den förvisso hitfyllda men något opersonliga ”Rodeo”. Han är nu avslappnad, självklar och egen som låtskrivare och vokalist. Att han började sin karriär som beatmakare och fortfarande är medproducent på vissa låtar innebär att han har en stark känsla för musikaliska detaljer och vikten av variation inom en låt. Precis som på Kanye Wests senaste skivor passerar ett antal stjärnor revy – Frank Ocean sjunger sexigt, Stevie Wonder spelar munspel, Kid Cudi hummar mysigt – men ingen överskuggar huvudpersonen och resultatet blir en fascinerande väv snarare än ett rörigt lapptäcke. ”Astroworld” är Travis Scotts mest helgjutna album hittills och en av årets vassaste skivor. Bästa spår: ”Stop trying to be God” Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om Teyana Taylors chans på Kanye Wests bolag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2059, "headline": "Gudrun Schyman: ”Jag trodde inte att jag skulle klara av all skuld och skam”", "summary": "I dokumentären “Gudrun – konsten att vara människa” följer filmaren Hampus Linder partiledaren Gudrun Schyman från valet 2014 fram till årets valrörelse. – Karaktären som träder fram, visst är det jag. Sedan är det delar som inte är så roligt att se, säger Schyman.", "article": "“Hur känns det att vara tillbaka i politiken på allvar igen?” Året är 2014, Feministiskt Initiativ har kommit in i EU-parlamentet och reportrarna flockas runt Gudrun Schyman. Partiledaren är på språng mot en väntande taxi men frågan får henne att stanna upp. “Alltså, jag har aldrig slutat.” “Inte?” Resväskans hjul smattrar mot betongen utanför Sveriges Television och Gudrun Schyman höjer rösten: “Jag rör mig bara på olika nivåer!” I dokumentären “Gudrun – konsten att vara människa” följer filmaren Hampus Linder en hårt arbetande handelsresande i feministiska visioner på alla tänkbara nivåer. Filmen inleds kvällen innan valet 2014, då partiledaren gästar rapparen Pharrell Williams i Globen, och slutar med en symbolmättad scen där Gudrun Schyman bygger på en mur på gården i Simrishamn, kämpar med sten efter sten. Däremellan får tittarna vara med på ett otal home parties, kika in bakom kulisserna under riksdagsval och besöka flyktingläger på Lesbos. Den politiska kampen kontrasteras med material som är inspelat hemmavid, på nämnda gård; här finns sambon och trädgårdsarbetet. Men också ogarderade scener där den vuxna dottern konfronterar sin mamma med såriga minnen. – Den Gudrun jag tycker bäst om är Gudrun på landet, säger Hampus Linder när DN träffar honom på en innergård i Stockholm i samband med lanseringen av filmen. Det har också med mitt ego att göra, jag kände mig mer sedd där, för där har hon tid. I början tyckte han att det var svårt att komma förbi politikersvadan. Till slut gav han upp intervjuförsöken och gjorde i stället som han brukar: – Det är genom fotot jag går tillväga. Mitt sätt att jobba är att vara flugan på väggen, att betrakta och vänta ut möten och skeenden. Och eftersom Gudrun kan vara svår att komma in på livet var min taktik att fånga henne i möten med människor i hennes närhet, som dottern och exmaken. Gudrun Schyman tar emot i en spatiös Vasastansvåning några trappor upp. DN har bett att få intervjua filmaren och den porträtterade separat. Feministiskts Initiativs partiledare är på gott humör. Mediedagar, som hon kallar dem, klarar hon av med en klackspark och hon är taggad inför valrörelsen. Att Gudrun Schyman vill vara en tillgänglig politiker, även för människor som vill diskutera feminism på tunnelbanan, framkommer tydligt i dokumentären. Vad tyckte du om filmen första gången du såg den? – Jag tänkte att jag kanske skulle reagera på att den kommer för nära, men jag tyckte om den. Det är väldigt fint att den är förankrad i historien, och så förstår man, tack vare de internationella utblickarna, att det långsiktiga förändringsarbete som behövs för att nå jämställdhet kommer att fortsätta. Tycker du att den ger en sanningsenlig bild av dig och ditt liv? – Det är ju… vad ska jag säga.. det är mycket man kan fånga i ett liv. Men karaktären som träder fram, visst är det jag. Sedan är det delar som inte är så roligt att se. Delar av samtalen, med min dotter… att komma ihåg allt det där, det är inte roligt. Få, om någon svensk politiker, har delat med sig så frikostigt av sitt privatliv som Gudrun Schyman. Nyblivna föräldrar kommer fortfarande fram till henne och säger att de sett “Födelsen”, förlossningsfilmen från 1978 där hon föder sitt första barn. Gudrun Schymans alkoholism, som uppdagades under tiden då hon var partiledare för Vänsterpartiet, har adresserats i självbiografin ”Människa, kvinna, mamma, älskarinna, partiledare”. Det unika med ”Gudrun - konsten att vara människa”, tycker hon själv är att filmen till så stor del fokuserar på hennes politiska arbete. Ändå finns det en scen som drabbar mig som förälder väldigt starkt. Den där din dotter säger att hon känt sig bortvald under en uppväxt med två självupptagna föräldrar, och ni båda gråter. – Jag tror att den träffar alla föräldrar. Vi brottas alla med dåligt samvete. Samtidigt gör vi ju våra val och måste stå för dem. Det svåra för mig var när det var kopplat till alkoholismen. Jag, som själv varit barn till en alkoholist, trodde också att pappa valde spriten före mig, fast det handlar om en beroendesjukdom. – Sedan finns det där andra, att jag jobbade, först som socialarbetare och sedan som yrkespolitiker. Ensamstående mamma och partiledare, hur går det ihop? Jag fick ju mycket frågor om det, frågor som mina manliga kollegor inte fick. På innergården några trappor nedanför gnuggar sig Hampus Linder i ögonen. Han har legat sömnlös inför ett tv-framträdande tidigare samma morgon, under nattens svettiga timmar fick filmaren för sig att han nu förväntas vara expert på destruktiva manliga strukturer. – I början brottades jag en hel del med det: Vem är jag att göra filmen om vår största feministikon? För jag har verkligen inte varit exemplarisk alla gånger. Men sedan valde jag att se min okunskap om feminismen som en tillgång och att våga lita på processen. Många dokumentärer som också är personporträtt blir idoliserande, hur har du förhållit dig till det? – Jag tycker inte att jag har gjort ett idolporträtt. Det är en politisk film, men jag ser den inte som partipolitisk, utan mer som en feministisk exposé. Linder hade föresatt sig att skildra patriarkatet och motståndet, men det visade sig vara besvärligare än han trodde. Orsaken är att Gudrun Schyman, som han hållit sig nära under hela processen, har som strategi att tala till dem som vill lyssna. Men ”några halvsura gubbar som kommer fram och ska berätta hur det är” har han ändå fångat i bild. På ett torgmöte kommer en man fram och vill diskutera vänsterpolitik, men gapskrattar Gudrun Schyman rakt i ansiktet när hon säger att hon är feminist. Hampus Linder gäspar, ursäktar sig över att nattens dåliga sömn gör honom trögtänkt, men är mån om att förtydliga sina tankar om huruvida filmen är ett idolporträtt. – Att följa efter någon så pass länge, och att verkligen försöka förstå och ge en unik helhetsbild av den människan – det är på något sätt en kärleksförklaring. – Jag var skitskraj för vad Gudrun skulle säga när hon först såg scenen med dottern. Och hon tyckte att det gjorde ont att se, men sade samtidigt att det var bra att dottern fick prata till punkt. Det är kärlek. Och filmen handlar mycket om kärlek, tycker jag. Även Gudrun Schyman vill tala om kärlek. Att dela med sig av smärtsamma erfarenheter ser hon som ett sätt att ge tillbaka av all den kärlek hon själv fått ta emot under turbulenta tider. – Det handlar om förtroende. Som politiker tycker jag att det är centralt, att vilja bygga förtroende. Jag skulle själv inte rösta på en person som jag inte vet vem det är. Pratet om att våga visa svaghet för tankarna till en scen i ”Gudrun – konsten att vara människa”: Gudrun Schyman är inbjuden till ett existentiellt samtal i en kyrka. Prästen konstaterar att alla människor är rädda för något och vänder sig sedan till sin gäst: ”Vad är du rädd för?” Gudrun Schyman tittar upp i taket och grubblar ett ögonblick innan hon tvärsäkert svarar \"ingenting\". – Åh, det där kommer jag ihåg väl! Det var en väldigt berörande session i den där kyrkan. Men stämmer det? Är du inte rädd för någonting? Partiledaren rättar till sin vita linnekavaj och lutar sig längre fram i soffan. – Det där bottnar i att jag fattade ett beslut att leva, då när jag behandlades för alkoholismen. Jag var i ett läge där jag inte trodde att jag skulle klara mig. Inte att jag inte skulle klara att sluta dricka sprit, utan att jag inte skulle klara av all skuld och skam, alla löften som jag hade brutit. När jag väl bestämde mig för att leva – vilket hade mycket att göra med barnen – var det väldigt stort, och sedan dess har jag ingenting att vara rädd för. Att välja livet, innebär det alltså att skammen försvinner? För första gången tystnar Gudrun Schyman. Sedan skattar hon lite hest och fortsätter: – Nej… Men den försvann från mig. Jag bär den inte. Och det är det viktiga. För det skapar rädsla, och rädslan gör att man vänder saker inåt och blir offer för andras blickar. Jag har inget att skämmas för. Och tycker någon att jag borde skämmas så är det inte mitt problem. Läs mer: ”Vi har hela tiden haft politiken”, säger Gudrun Schyman efter metoo ”Gudrun – konsten att vara människa” Gudrun Schyman, 70 år, är partiledare för Feministiskt Initiativ. Hon sitter i kommunfullmäktige i Simrishamn där hon är bosatt, samt arbetar som föreläsare och utbildare. Partiledare för Vänsterpartiet 1993–2003. Hampus Linder, 40 år, är en Malmöbaserad dokumentärfilmare, fotograf och regissör. Bland hans tidigare projekt finns kortdokumentären \"Jan Troell bakom kameran\" och Sara Broos film \"Speglingar\", där han medverkar som fotograf. ”Gudrun – konsten att vara människa” går upp på biografer den 10 augusti och visas även på festivalen Way out west. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2066, "headline": "Johnny Depps nya film får premiären inställd", "summary": "Filmen ”City of lies”, med Johnny Depp i en av huvudrollerna, har fått biopremiären inställd.", "article": "”City of lies” skulle ha haft amerikansk biopremiär den 7 september, men har nu dragits in utan att ett nytt premiärdatum tillkännagivits, rapporterar The Hollywood Reporter. I filmen, som kretsar kring mordet på hiphopartisten Notorious B.I.G., spelar Johnny Depp en av huvudrollerna som den verklige kriminalpolisen Russell Poole. Under inspelningen fick Depp en stämningsansökan mot sig av en filmarbetare som anklagar stjärnan för misshandel. Flera filmer med Johnny Depp på rollistan har den senaste tiden mötts av kritik och kampanjer som syftar till att bojkotta skådespelaren efter flera anklagelser om våldsamt beteende. Inte minst sedan exfrun Amber Heard i skilsmässopappren ansökte om besöksförbud med hänvisning till upprepad misshandel, något hon senare drog tillbaka efter en överenskommelse mellan makarna utanför rätten. Men medan ”City of lies” för tillfället försvinner från biotablån ser Harry Potter-spinoffen ”Fantastic beasts: The crimes of Grindelwald”, med Depp i en av rollerna, ut att få premiär som beräknat den 16 november. Läs mer: Johnny Depp ber om ursäkt för skämt om att lönnmörda Donald Trump ", "article_category": "culture"}
{"id": 2076, "headline": "Forskare: ”Sverigedemokraternas valfilm förvanskar historien”", "summary": "Den koppling som görs mellan socialdemokratisk och nazitysk politik i filmen ”Ett folk, ett parti” saknar vetenskaplig grund, skriver åtta svenska forskare.", "article": "Filmen ”Ett folk, ett parti” rör ämnen som vi har forskat om: flyktingpolitik, antisemitism, Sveriges förhållande till Nazityskland och Förintelsen, rashygien och eugenik, eutanasi, steriliseringar och medicinska experiment. När filmer med anspråk på att betraktas som dokumentärer produceras brukar filmmakarna be dem vars forskning de använder om hjälp för att undvika missförstånd och felaktigheter. I filmen framstår det som om Klas Åmark, Karin Kvist Geverts och andra forskare har kontaktats och hjälpt filmmakarna. Så är det inte. Hade vi tillfrågats hade vi förklarat att den koppling som görs mellan socialdemokratisk och nazitysk politik saknar vetenskaplig grund och alltså är falsk. Förvisso har ingen enskild forskare monopol på historien, och det är bra att den berättas på nya sätt. För oss som historiker är en central utgångspunkt också att historien ständigt omtolkas – den skrivs om när nya källor upptäcks, forskningsmetoder eller teorier utvecklas. Som forskare är det också vår uppgift att sprida våra rön till allmänheten och det gör vi. Sammantaget är den forskning vi och många med oss bedrivit mycket omfattande och de företeelser som behandlas i filmen välkända. Enskilda citat och källor som i filmen presenteras som nya fakta är alltså kända sedan länge men rycks här ur sina sammanhang och vantolkas för att driva tesen att socialdemokratin ligger bakom Förintelsen. Som Ola Larsmo påpekat i Dagens Nyheter är det ett påstående helt utan verklighetsförankring. Historien förfalskas och det gäller genomgående i filmen. Några exempel: Tvärtemot hur filmen skildrar saken växte den svenska rashygienen och steriliseringspolitiken fram i ett internationellt sammanhang – de första steriliseringslagarna kom i USA – och hade brett stöd från olika partier i Sverige. Till en början. Olof Palme, som påstås vara en av dem som ”såg till att driva igenom dessa illdåd”, var i verkligheten en tidig kritiker. Och – vilket inte heller framgår i filmen – den ansågs då helt omodern och hade inte använts för att bedriva ”rashygien” sedan många år. På 1990-talet var det en socialdemokratisk regering som initierade den statliga utredning som klarlade steriliseringshistorien och som utmynnade i ekonomisk ersättning till dem som steriliserats mot sin vilja. Läs mer: SD:s kampanjfilm togs bort från Youtube på grund av nakenhet Den höga dödligheten under andra världskriget på vad som då kallades Vipeholms sjukhus för svårskötta obildbara sinnesslöa kopplas i filmen ihop med svensk socialdemokrati och massmord av människor med funktionsnedsättningar (”eutanasi”) i Tyskland. Vår forskning visar att den förhöjda dödligheten på Vipeholm var helt frikopplad från socialdemokratin såväl som från andra partier. Den visar också att dödligheten inte har något gemensamt med det systematiska dödandet av personer med funktionsnedsättning i Nazityskland. Istället handlade det om krigets påverkan i fråga om tillgång till näringsrik mat och till personal med kompetens att vårda patienter med svåra medicinska tillstånd. Förståelsen och tolkningen av den svenska flyktingpolitiken är även den full av felaktigheter. Som vår forskning visat reglerade den svenska utlänningslagen politiken men lämnade definitionen av kategorin politiska flyktingar, alltså frågan om vilka som skulle kunna komma ifråga för asyl, till myndigheterna att avgöra. Politiken under kriget avgjordes med andra ord av utlänningsmyndigheterna, inte av samlingsregeringen. Svensk flyktingpolitik följde vidare andra länders; inget land i Europa inkluderade judar i egenskap av judar i kategorin politiska flyktingar. Vi har också visat att den svenska flyktingpolitiken till en början var restriktiv och diskriminerade judiska flyktingar på grund av ”ras” men att den under kriget lades om till en storskalig mottagning. När de danska judarna flydde över sundet i oktober 1943 togs alla emot. Det nämns inte i filmen. Under hela perioden fanns röster som var både för och emot den förda flyktingpolitiken: Antisemitismen låg som ett bakgrundsbrus. Det innebar inte att alla var antisemiter, men att sådana tankar fanns och kunde uttryckas utan att uppfattas som antisemitism, även efter det att politiken vänt. Samtiden använder ett antal citat ur Aftonbladet för att demonstrera socialdemokratins påstått eftergivna och förstående inställning till Nazityskland. Det är som att använda kommunistiska Norrskensflamman för att få veta vad högern tyckte; Aftonbladet hade vid denna tid ingen koppling till socialdemokratin. En grundlig historisk forskning om den svenska pressdebatten före och under kriget visar också att Aftonbladet hade helt andra åsikter om Nazityskland än den socialdemokratiska pressen. I avsnittet om samlingsregeringens presspolitik använder filmmakarna vidare uppgifter från Klas Åmark om samlingsregeringens ingrepp, inte minst mot vad som då påstods vara grymhetspropaganda. Men sedan går filmen längre än forskningen och påstår att socialdemokraterna censurerade den svenska pressen. Men censur förekom inte – censur innebär förhandskontroll, men samlingsregeringens ingrepp, som leddes av en justitieminister som var bondeförbundare och en utrikesminister som var opolitisk, skedde hela tiden mot redan tryckta skrifter. Filmen är full av denna typ av felaktigheter och vantolkningar som verkar uppsåtliga snarare än okunniga. Sveriges 1900-talshistoria är förvisso på många sätt problematisk. Många forskare har också försökt att förstå och förklara hur svenska politiker, byråkrater, läkare och andra företrädare för stat och kommuner kunde agera på sätt som vi i dag anser vara moraliskt förkastliga. Till den diskussionen bidrar Samtidens film inte alls. Dess anonyma upphovsmän har arbetat på samma sätt som förintelseförnekaren David Irving. De har systematiskt undvikit att förhålla sig till den mycket omfattande forskning som finns, ryckt uttalanden ur de sammanhang i vilka de hör hemma och placerat dem i andra, klippt, klistrat, manipulerat och förvanskat. Ola Larsmo: Historiens offer förvandlas till pjäser i en politisk smutskastningskampanj Richard Evans, som granskat Irvings produktion, har beskrivit skillnaden mellan propagandistens och historikerns sätt att arbeta. Han säger: ”Konstnärer som skapar föreställande konst avbildar berg ‘I olika stilar, med hjälp av olika tekniker och material. De ser berget i olika ljus, från olika avstånd beroende på var de befinner sig och från olika vinklar. De kan rentav ha olika uppfattningar om vissa aspekter av bergets utseende eller om vissa av dess drag. De kommer emellertid alla att måla samma berg. Om en av dem istället målar ett stekt ägg eller ett lokomotiv kan vi på goda grunder hävda att hon eller han har fel; det konstnären målat är inte berget. Vad som är möjligt att ha olika uppfattningar om begränsas av det iakttagbara beviset [berget]’”. På samma sätt är det med historien. Historiker och andra som vill använda den för att säga något om samtiden har att förhålla sig till begränsningar i källmaterialet men också till vad som är känt om den period som beskrivs. Utifrån vår kännedom om källmaterialet, perioden och forskningen kan vi konstatera att det som presenteras i SD:s valfilm inte är svensk nittonhundratalshistoria utan något annat, nämligen propaganda, och möjligen ett stekt ägg. Lars M Andersson, Uppsala universitet Thomas Barow, Göteborgs universitet Elin Bommenel, Lunds universitet Stéphane Bruchfeld, Uppsala universitet Kristina Engwall, Örebro universitet Karin Kvist Geverts, Kungliga biblioteket Mattias Tydén, Stockholms universitet Klas Åmark, Stockholms universitet Litteratur Andersson, L.M. & Tydén, M. (red.) (2007). \"Sverige och Nazityskland: skuldfrågor och moraldebatt\" Andersson, L.M & K. Kvist Geverts. (2008). \"En problematisk relation? Flyktingpolitik och de judiska flyktingarna i Sverige 1920-1950\" Barow, T. (2009). \"Kein Platz im Volksheim? Die 'Schwachsinnigenfürsorge' in Schweden 1916-1945\" Bommenel, E. (2006). \"Sockerförsöket: kariesexperimenten 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa\" Bruchfeld, S. & P.A. Levine. (1997 & 2009). \"…om detta må ni berätta… En bok om Förintelsen i Europa 1933-1945\" Engwall, K. (2000). \"'Asociala och imbecilla'. Kvinnorna på Västra Mark 1931–1967\" Kvist Geverts, K. (2008). \"Ett främmande element i nationen. Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1938-1944\" Svanberg, I. & M. Tydén. (1998 & 2005). \"Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933-1945\" Tydén, M. (2002). \"Från politik till praktik. De svenska steriliseringslagarna 1935–1975\" Åmark, K. (2011 & 2016). \"Att bo granne med ondskan. Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 2078, "headline": "Trivsam stämning med popdrottningar", "summary": "Endagsfestivalen Queens of pop har gästat Uppsalas botaniska trädgård. Stämningen är trivsam men knappast omtumlande, tycker Mattias Dahlström.", "article": "Konsert Sarah Klang, ALMA, Molly Sandén, Anna Ternheim, Icona Pop, Zara Larsson Scen: Queens Of Pop, Botaniska trädgården, Uppsala Det är alldeles för sällan som platsen för musikfestivaler är gröna oaser med krattade grusgångar och dammar. Man behöver inte vara arborist eller ha gröna fingrar för att tycka att Uppsalas botaniska trädgårds minutiöst klippta buskar ger något extra till den redan gulligt familjära stämningen. Det är å andra sidan inte det enda som är annorlunda med Queens of Pop, den turnerande (nåja, Uppsala är den andra och sista spelorten) endagsfestivalen med uteslutande kvinnliga artister. Att det känns ovant säger så klart en del om hur könsfördelningen bland artister brukar vara på musikfestivaler. Men det är också just inramningen och inriktningen som gör Queens Of Pop speciell, mindre det som händer på de båda scenerna. Programmet är gediget, om än inte särskilt spännande. Vill man ha ganska bra svensk pop – eller nordisk då om man räknar in finska ALMA:s röjiga men rätt endimensionella klubbpop – är Queens Of Pop stället att vara på. Allt är ganska trivsamt. Så gott som ingenting är i närheten av omtumlande. Två av nästan-undantagen är, ironiskt nog, de artister som skiljer sig mest från de övriga. Först Sarah Klang, med den där gigantiska, kraftfulla och samtidigt sårbara rösten som skär igenom allt. Den som är en på 10.000. Därmed inte sagt att den hittat sin rätta omgivning riktigt än eller att det lite väl trygga låtmaterialet håller måttet fullt ut för den delen. Men de senare sakerna kan man ju göra något åt, det förra är en naturkraft man antingen har eller inte. Anna Ternheim är det andra undantaget. Med bara Martin Hederos som uppbackning på scenen skulle inramningen ha kunnat bli för spartansk, men Ternheim och Hederos gör verkligen allt de kan för att variera i det lilla. Med sitt jazziga pianospel och sina fina ifyllningar på orgel och dragspel är Hederos en enmansorkester. Han backar upp Ternheim, som med tiden verkligen har slipat bort den ojämna valpigheten från karriärens början och bara låter helt självklar. Dessutom sjunger hon bättre än någonsin: kristallklart och extremt inkännande. Stundtals, som när det diskreta technobeatet smyger in i ”All the way to Rio”, är hon direkt sensationell. Dagens tre stora dragplåster bjuder på en mer blandad kompott. Molly Sandén har på många sätt genomgått en ganska imponerande metamorfos, från tonårig klassisk schlagerballaddiva till modern popsångerska i Veronica Maggios fotspår (även om hon emellanåt trycker ned fötterna väl djupt i förebildernas skoavtryck). Man märker tydligt också hur mycket hon själv trivs i den nya, mer vuxna och häftigare kostymen. Det finns en avslappnad lekfullhet i hur hon närmar sig låtarna nu, i samklang med ett band som tillåts ta ut svängarna med till exempel ”Säg det” och ”Rygg mot rygg”. Det lovar mer framöver. Man måste ändå beundra hur Icona Pop maximerar sin scenshow utifrån halvdana förutsättningar. Det de saknar i låtar, variation och finess tar de i någon mån igen i ren energi. I och med det stora genombrottet med världshitten ”I love it” bestämde duon sig för en kurs som de håller extremt, ibland nästan parodiskt, konsekvent. Högsta växeln är i hela tiden, plattan är i mattan i var och varannan låt. Som festivalhumörhöjare är det onekligen effektivt, men också en smula utmattande. Zara Larsson vänder på sätt och vis upp och ned på den eviga diskussionen kring verk och person, och gör att man måste ta sig an frågan från ett helt annat perspektiv än det vanliga. Så här: Är det okej att genuint uppskatta Larssons stolta självsäkerhet och outtröttliga peptalks till unga tjejer om att ta plats, vägra ta skit och våga vara sig själva – och ändå tycka att hennes låtar är ganska tråkiga och onödigt konventionella, inte minst i konkurrens med de uppenbara förebilderna? För hur extremt proffsig och maffig hennes show än är – det märks verkligen vilken nivå hon är på nu – så kommer jag inte ifrån känslan av att hennes konsert är den musikaliska motsvarigheten till att se en i grund och botten genuint begåvad komiker gång på gång välja Hollywoodkomedier enligt formulär 1A. Det skulle kunna vara så mycket mer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2100, "headline": "SD:s kampanjfilm togs bort från Youtube på grund av nakenhet", "summary": "SD:s kampanjfilm, som kritiserats för att vara del av en smutskastningskampanj, togs bort från Youtube på grund av ”olämpligt innehåll”. Enligt uppgifter till DN var orsaken nakenhet. Partiet överklagade beslutet och nu har filmen återpublicerats.", "article": "I veckan publicerade Samtiden, som ägs av Sverigedemokraterna, en kampanjfilm om Socialdemokraternas historia. Filmen, som lades upp på videoplattformen Youtube, presenteras som en dokumentär, men har kritiserats av statsvetare och historiker för att vara missvisande (Aftonbladet 1/8) och innehålla förenklingar (SVT 2/8). I fredagens DN Kultur skriver författaren Ola Larsmo och menar att filmen är en del av en smutskastningskampanj. Han citerar också flera experter på filmens ämnen, bland annat Gunnar Broberg, professor emeritus i idéhistoria i Lund, som säger: ”Filmens förenklingar leder till förfalskning”. Sverigedemokraternas kommunikationschef Joakim Wallerstein menar dock att ingen ännu har påtalat några felaktigheter i filmen. – Och om en statsvetare eller tidning skriver något om SD:s historia, gör man det av propagandaskäl eller för att man är saklig och en bra journalist? Och att prata om ett annat partis historia, det behöver inte vara propaganda. Återigen, man behöver definiera vad propaganda är i så fall. Jag tror att man använder det lite lättvindigt, säger han till DN. Sent på torsdagskvällen plockades dock filmen ned från Youtube. Den som de följande timmarna försökte se filmen på plattformen möttes av meddelandet: ”Det här videoklippet har tagits bort eftersom det strider mot Youtube riktlinjer för communityn”. Enligt uppgifter till DN togs filmen bort för att den innehöll klipp med nakenhet, något som kan strida mot Youtubes riktlinjer. Beslutet överklagades av Sverigedemokraterna och vid 10-tiden på fredagen publicerades filmen på nytt, den här gången med en varningstext om att videoklippet ”kan vara olämpligt för vissa användare”. Varningstexten togs dock bort senare under fredagen. Farshad Shadloo, svensk kommunikationschef på Google som äger Youtube, skriver följande i ett uttalande till DN: ”Youtubes riktlinjer förbjuder klipp som innehåller nakenhet och våld. Men vi gör undantag för material som har nyhetsvärde eller innehåller historiskt material. När ett klipp tas bort från vår plattform ger vi våra användare möjlighet att överklaga beslutet. Om klippet tagits bort på felaktiga grunder agerar vi snabbt för att återställa det”, skriver Farshad Shadloo i uttalandet. Google kommenterar inte vilka delar i filmen som ska ha anmälts för olämpligt innehåll, men filmen innehåller bland annat klipp från koncentrationsläger under Förintelsen och rasbiologiska undersökningar. Det är inte känt om det är just de klippen som är anledningen till att filmen först plockades bort. Enligt Joakim Wallerstein har partiet inte fått någon klar information kring varför filmen plockades bort. – Det har ett standardmeddelande som läggs på filmen, men det säger egentligen ingenting. Vi fick ingen förklaring till varför den togs bort, och inte heller förklaring till att den lades upp igen. Jag var förvånad, för Samtiden är ändå ett eget bolag med utgivningsbevis och därför var det lite märkligt att den bara togs ned, säger Joakim Wallerstein. Enligt uppgifter till DN berodde nedplockningen på att filmen anmäldes för nakenhet. Vad säger du om det? – Den innehåller massa journalfilmer, bland annat från tyska koncentrationsläger med kroppar som inte helt täckta. Men som jag uppfattar det har de förstått att det här är en dokumentär och filmen handlar inte om folk som är nakna. I tidigare fall då Youtube tagit ned klipp har det ofta motiverats med att innehållet strider mot riktlinjerna eller innehåller upphovsrättsskyddat material. Google vill inte kommentera DN:s fråga om det inkommit några anmälningar angående upphovsrätt mot filmen, men Farshad Shadloo uppger att alla användare har möjlighet att anmäla upphovsrättsintrång. Joakim Wallerstein har inte fått uppgifter om att filmen ska ha anmälts för att bryta mot föreskrifter för upphovsrätt. – Vi har uppenbart inte varit i Tyskland och filmat under andra världskriget, så självklart finns det bildmaterial som inte vi har producerat. Däremot menar vi att det här är en del av vårt lands historia, och det är svårt att äga upphovsrätt på det. Det bör få spridas, det finns ett allmänintresse i det, säger han. Om ni använder material från andra medieaktörer, hur motiverar ni er rätt att göra det? – Ni har motiverat det när ni använt bilder och sånt som inte ni har rättigheter till genom att säga att det är ett allmänintresse. Och ja, vi argumenterar på samma sätt. Vissa saker är så pass stora att det är svårt att ha upphovsrätt på det, säger Joakim Wallerstein och fortsätter: – Bilderna från Uppsalas rasbiologiska institut till exempel, det finns säkert någon som har upphovsrätt på dem. Vi har i alla fall inte den upphovsrätten men vi har ändå valt att sprida dem för att vi tycker att den berättelsen ska få berättas. Man kan inte äga rättighet på vår historia. Efter att filmen på torsdagen tagits bort från Youtube skrev Sverigedemokraterna på Twitter att de ”... som har gjort egna uppladdningar som fortfarande fungerar, dela och sprid dem så länge det går”. Bland annat spreds filmen via så kallade torrent-sajter, där användare som är uppkopplade kan dela filer med varandra. Varför ville ni att folk skulle sprida filmen vidare via torrent? – Vi tycker det är viktigt att den sprids. Sedan är formen i sig inte jätteintressant för mig egentligen, utan torrent är ett sätt att få ut den ganska bra utan att ge möjlighet till stora medieaktörer att kunna stoppa det. Därför använde vi det, säger Joakim Wallerstein. Socialdemokraterna partisekreterare Lena Rådström Baastad kommenterade tidigare i veckan filmen i Expressen. Hon skrev då bland annat: ”Det är ingen hemlighet att det fanns starka antisemitiska strömningar och tankar om ras i Sverige på 30-talet. Men att SD, ett rasistiskt parti i dagens samhälle, försöker legitimera sin politik genom att lyfta detta är absurt”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2126, "headline": "Antikrundans expert Lars-Yngve Johansson död", "summary": "Lars-Yngve Johansson, som varit expert i SVT-programmet ”Antikrundan”, har gått bort efter en tids sjukdom. Han blev 77 år.", "article": "SVT-programmet meddelade att Lars-Yngve Johansson gått bort i ett uttalande på Facebook. Han, som var utbildad guld- och silversmed, har arbetat med programmet sedan år 1999 och varit expert på smycken. ”Det är med sorg i hjärtat vi meddelar att vår omtyckte smyckesexpert, Lars-Yngve Johansson, gick bort i natt efter en tids sjukdom. Han har varit expert i Antikrundan sedan 1999 och har berikat programmet enormt med både sitt kunnande, sitt sköna sätt att ta publiken och sin underbara humor! Tack för allt Lars-Yngve, vi kommer att sakna dig!”. – Han var en fantastiskt fin människa. Han hade humor och han var kunnig. Han var utbildad silver- och guldsmed och en av dem i landet som kunde absolut mest om silver och smycken. Dessutom var han en ganska stark karaktär i rutan och jättebra på att ta folk, och dela med sig av sin kunskap, säger ”Antikrundans” programledare Anne Lundberg till Expressen. Lars-Yngve Johansson har under många år också drivit en butik för smycken och antikviteter på Kommendörsgatan i Stockholm. Han blev 77 år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2128, "headline": "Här är Justin Timberlakes mest populära låtar i Sverige", "summary": "På tisdagskvällen möter Justin Timberlake publiken på Friends arena i Stockholm. Singeln ”Soulmate” är den just nu mest populära låten bland svenska fans, visar statistik från Spotify om den både risade och rosade världsartisten.", "article": "Som sextonåring blev han världskänd som medlem i pojkbandet *NSync, och över tjugo år senare drar Justin Timberlake runt på en världsturné med sitt femte soloalbum, ”Man of the woods”, som släpptes tidigare i år. Medan plattan mottogs med minst sagt med blandade reaktioner från kritikerna, har recensionerna av hans liveframträdanden varit mer positiva: ”Justin Timberlake hittar nya smarta sätt att vara en popstjärna samtidigt som han börjar fundera över medelåldern”, skrev The Guardian i sin recension av spelningen i London i början av juli. Skivrecension: ”Justin Timberlakes nya projekt är djupt genant” Enligt arrangören Live Nations presstalesperson väntas en ”stor publik” men innan konserten offentliggörs inte antalet sålda biljetter. Artisten har inte sålt ut arenan, och timmarna före konserten hade flera ombud fortfarande biljetter ute till försäljning. Senast Timberlake spelade i Sverige var 2016, då som ett inslag i pausunderhållningen under finalen i Eurovision song contest, bland annat med singeln ”Can't stop the feeling”. Den låten finns fortfarande med som en av favoriterna bland de svenska användarna, visar statistik från Spotify som DN tagit del av. Läs mer: Justin Timberlake återvände till Super Bowl Enligt musikströmningstjänstens statistik är singeln ”Soulmate”, som överraskande släpptes tidigare i somras, den som just nu är mest populär bland svenska användare. På topplistan följs låten av just ”Can't stop the feeling”, ”Say something” med Chris Stapleton, samt äldre låtar som ”Mirrors”, ”Sexyback” och ”Cry me a river”. Att döma av hans tidigare framträdanden under turnén är det samtliga låtar som även publiken i Stockholm kommer att få höra under tisdagskvällen. Artisten själv har befunnit sig i staden under de senaste dagarna, och bland annat gjort ett besök på nöjesfältet Gröna lund.  Justin Timberlake mest populära låtar Statistik från musikströmningstjänsten Spotify visar de tio mest populära låtarna av Justin Timberlake bland användare i Sverige: 1. ”SoulMate” 2. ”CAN'T STOP THE FEELING!” 3. ”Say Something” 4. ”Mirrors” 5. ”SexyBack” 6. ”Cry Me a River” 7. ”What Goes Around.../...Comes Around” 8. ”Filthy” 9. ”Rock Your Body” 10. ”Morning Light” Källa: Spotify ", "article_category": "culture"}
{"id": 2168, "headline": "Ny undersökning: Två av tre kvinnliga manusförfattare sexuellt trakasserade på jobbet", "summary": "Enligt en undersökning som fackföreningen Writers Guild of America West gjort har 64 procent av kvinnliga manusförfattare någon gång blivit sexuellt trakasserade i sin yrkesroll.", "article": "En gren av den amerikanska fackföreningen för manusförfattare inom tv och film, Writers Guild of America West, har genomfört en undersökning om sexuella trakasserier bland över 2.000 av sina medlemmar. Enligt undersökningen har 64 procent av de tillfrågade kvinnliga manusförfattarna någon gång blivit utsatta för sexuella trakasserier i sitt yrke. Den visar också att en betydande del av trakasserierna sker i så kallade ”writers’ rooms”, det vill säga när många manusförfattare arbetar ihop på ett gemensamt manus. 11 procent av de manliga tillfrågade vittnade om att de utsatts för sexuella trakasserier. I undersökningen deltog en femtedel av fackföreningens aktiva medlemmar. WGA West säger i ett uttalande att deras mål är att skapa ”en respektfull kultur med nolltolerans för mobbning, trakasserier och övergrepp – en kultur som tillåter drabbade att tala ut och att få sina upplevelser tagna på allvar”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2178, "headline": "”Stjärnorna på slottet” försökte anlita musiker utan ersättning", "summary": "Musikern Jonas Pomo anklagar SVT och produktionsbolaget Meter för att ha försökt få honom att arbeta gratis i ett avsnitt av ”Stjärnorna på slottet”. – Detta är väldigt långt från vår praxis, säger SVT:s programchef för underhållning i Malmö till SVT Kulturnyheterna.", "article": "Frilansmusikern Jonas Pomo fick i måndags ett mejlerbjudande om att medverka som musiker i ett avsnitt av SVT-programmet ”Stjärnorna på slottet”, som produceras av produktionsbolaget Meter. Mat och resa skulle Meter stå för, men inget arvode fanns enligt produktionsbolaget att betala ut. Jonas Pomo lade då ut mejlväxlingen på Facebook, och skrev: ”Spelar inte gratis i erat jävla tv-program! Jobba gratis själv om det är så sjukt kul med tv!”. Inlägget har i skrivande stund delats nästan 600 gånger. Till SVT:s Kulturnyheterna skriver SVT:s programchef för underhållning i Malmö, Petter Bragée, att de omedelbart tog kontakt med Meter efter att ha fått nys om mejlväxlingen. ”Detta är väldigt långt från vår praxis. SVT har blivit informerade av Meter att mailväxlingen det refereras till är ett olyckligt misstag. Och inte heller deras praxis. Självklart ska avtal följas när musiker anlitas i våra program”, skriver Petter Bragée i ett mejl. Meters vd, Björn Persson, skriver i ett mejl till SVT att erbjudandet om arbete utan ersättning var ”ett misstag”. Till Kulturnyheterna säger musikern Jonas Pomo: – Det är uppenbart att det inte är något misstag i och med att det var fyra, fem andra som fått frågan innan. Nu känns det som att de försöker skylla ifrån sig på den här stackars assistenten som skickade mejlet. Den som skrev till mig sa uttryckligen att den jobbar som assistent och har fått i uppdrag att hitta ett band som inte vill ha ersättning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2203, "headline": "Hollywoodstjärnor till försvar för sparkade James Gunn", "summary": "Regissören James Gunn fick sparken från produktionen av ”Guardians of the galaxy vol. 3” efter att hans gamla skämttweets om våldtäkt och Förintelsen uppdagats. Nu går Hollywoodpersonligheter och fans ut till Gunns försvar. – James är en av de mest kärleksfulla personer jag någonsin har träffat, skriver skådespelaren Dave Bautista på Twitter.", "article": "Det var efter att amerikanska alt right-debattörer uppdagade regissören och manusförfattaren James Gunns gamla tweets – innehållande grova skämt om våldtäkt, Förintelsen, 9/11 och aids – som Disney sparkade Gunn från produktionen av ”Guardians of the galaxy vol. 3”. ”De kränkande attityderna och uttalandena som upptäckts på James Twitter är oförsvarbara och överensstämmer inte med vår studios värderingar, så vi har avbrutit vårt samarbete med honom”, skrev Walt Disney Studios ordförande Alan Horn i ett pressmeddelande under gårdagen. James Gunn twittrade i samband med avskedandet: ”Jag säger inte att jag är bättre, men jag är väldigt, väldigt annorlunda (i dag) än jag var för några år sedan”. Nu går Gunns kollegor inom filmbranschen ut till hans försvar. Dave Bautista, som skådespelat i de två tidigare ”Guardians of the galaxy”-filmerna, skriver på Twitter att James Gunn är ”en av de mest kärleksfulla, omhändertagande, godhjärtade personer” han någonsin har träffat och att han ”INTE är okej” med Disneys hanterande av Gunn. Den tyska före detta regissören Uwe Boll pekar på ”idiotin” i att Gunn får sparken får sparken för tio år gamla tweets samtidigt som Donald Trump ”borde få sparken för fem timmar gamla tweets”. Filmproducenten Lloyd Kaufman – känd för sina B-filmstolkningar av kända filmer, bland dem ”Tromeo and juliet” – skriver att Gunn ”förtjänar allt vårt stöd under den här horribla och svåra perioden”. Även fansen mobiliserar till stöd för Gunn, genom en namninsamling som på kort tid har samlat över 30 000 påskrifter. James Gunn regisserade, och skrev manus till, de två första filmerna ur ”Guardians of the galaxy”-serien. Den andra filmen genererade över 800 miljoner dollar i biobiljettintäkter på mindre än en månad. Innan avskedandet hade James Gunn skrivit klart manus till en tredje film i serien, med planerad premiär år 2020. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2237, "headline": "Stjärnregissören Tarkovskijs son spelar in dokumentär på Gotland", "summary": "Den ryska regissören Andrej Tarkovskijs son, Andrej Tarkovskij Jr, går i sin fars fotspår. Just nu arbetar han med en dokumentärfilm på Gotland, där fadern spelade in sin ”Offret”. – Det är känslosamt att komma hit, eftersom det är sig så likt från filmen, säger regissören till DN.", "article": "Den ryska regissören Andrej Tarkovskijs son, Andrej Tarkovskij Jr, gör en dokumentärfilm om sin far. Delar av inspelningen sker på Gotland, där Tarkovskij spelade in sin sista film – svenska ”Offret” från 1986, med bland andra Erland Josephson och Allan Edwall i rollerna. ”Offret” fick juryns specialpris i Cannes och två svenska Guldbaggar. Andrej Tarkovskij Jr befinner sig under två dagar på Gotland för att spela in dokumentärfilmen, en samproduktion mellan Sverige, Ryssland och Italien som har planerad premiär under 2019. Svenska samproducenter är Peter Kropenin, Film Capital Stockholm och Gotlands filmfond. – Jag har aldrig varit i Sverige, aldrig varit på Gotland, men jag minns platserna från ”Offret”, förstås, säger Andrej Tarkovskij Jr när DN når honom på telefon. – Det är känslosamt att komma hit, eftersom det är sig så likt från filmen. Det är en magisk, vacker plats, och det påminner mycket om Ryssland på ett sorts själsligt sätt. Hur kom det sig att du ville göra en dokumentärfilm om din pappa? – Jag vill inte berätta om hans livshistoria, som redan är välkänd. I stället vill jag visa hans tankevärld, hur han arbetade och tänkte. Jag försöker återskapa den atmosfär som han hade omkring sig, eftersom han var en väldigt intressant människa att vara med, säger Andrej Tarkovskij Jr. Läs mer: Blöt nostalgitripp genom Tarkovskijs landskap Dokumentären, säger han, är baserad på Andrej Tarkovskijs ljudupptagningar och regissörens röst är den som kommer att höras i filmen. Han aktar sig för att själv gå in och döma under processens gång, samtidigt som han inser att dokumentären kommer att färgas av sin bild av pappan. ”Offret”, som till stor del handlar om en mans kärlek till sin son, är tillägnad Andrej Tarkovskij Jr. – Det är på många sätt en självbiografisk film. Den var väldigt personlig för honom, och är väldigt personlig för mig. Samtidigt är den tillägnad alla barn, barnet inom alla människor. Han brukade säga att hans filmer var gjorda för ett barns ögon, eftersom ett barn inte dömer, säger dokumentärfilmaren, som också är chef för Andrei Tarkovsky International Institute. Hur har det varit att gå i din pappas fotspår, under din vistelse på Gotland men också i ditt liv? – I början var det något som valdes åt mig, eftersom han i sitt testamente önskade att jag skulle det. Men med tiden har jag alltmer börjat upptäcka mig själv i mitt arbete, i att vara kreativ kring att förvalta hans arv. Att gå igenom hans material, saker han skrivit, har gett mig många svar. Man glömmer bort mycket under sitt liv, men det är viktigt att återuppväcka minnena man har. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2253, "headline": "Dubbningsboom i USA när Netflix satsar globalt", "summary": "Netflix globala expansion har skapat en dubbningsboom – i USA. När amerikanska tittare lyssnar till svenska skådespelaren Alba August i danska serien ”The rain” pratar hon engelska. Men kommer strömningsjättens satsning på dubbning att rubba svenska tittares förkärlek för undertexter?", "article": "När Netflix vd Reed Hastings nyligen var på besök i Europa meddelade han att den internationella expansionen fortsätter med en satsning på 100 projekt på 16 språk i Europa, Afrika och Mellanöstern. I höst är det till exempel inspelningsstart för Netflix första arabiskspråkiga serie, det övernaturliga tonårsdramat ”Jinn” som ska filmas i Jordanien. Inte undra på om det jublades på översättningsbyråerna. Netflix finns numera i över 190 länder men när strömningsjätten påbörjade sin globala framryckning ställdes den inför mängder av språkbarriärer: hur göra det övervägande engelskspråkiga innehållet tillgängligt för konsumenter världen över? I ett första skede utökades översättningarna till ett tjugotal språk och sedan dess har Netflix rullat ut textremsor i oöverträffad skala. Jan Pedersen forskar om medieöversättning på Stockholms universitet och har bland annat skrivit boken “Subtitling norms for television”. Han har följt Netflix översättningsarbete och tittat närmare på bolagets riktlinjer för undertexter. – Till en början var kvaliteten ganska erbarmlig, men den har faktiskt förbättrats. Däremot finns det en hel del brister i anpassningen till lokala normer. Det kan bland annat handla om hur fort tittaren förväntas läsa. I Sverige är vi vana med tolv tecken per sekund, medan Netflix vill ha sjutton tecken per sekund, säger Pedersen. På flera marknader räckte det inte med undertexter och Netflix etablering har därför också skapat arbetstillfällen för röstskådespelare i länder som Frankrike och Italien. Och att prenumeranter i Tyskland vill kunna uppleva ”Orange is the new black” på tyska är inte förvånande, med tanke på landets dubbningskultur. Enligt Pedersen etablerades två dominerande översättningstraditioner när ljudfilmen blev branschstandard på 1930-talet: undertexter och olika former av dubbning. Men hur är det med länder som varken har en tradition av det ena eller andra? När Netflix i nästa skede började satsa mer resurser på närproducerade filmer och serier, för att tillmötesgå kunder i olika delar av världen, uppstod i stället ett annat slags språkförbistring på hemmaplan. Hur ska amerikanska tittare egentligen kunna förstå Netflixfilmer och -serier där skådespelarna pratar danska (”The rain”), tyska (”Dark”) eller hebreiska (”Fauda”)? Historiskt sett har USA varit relativt självförsörjande när det kommer till rörliga bilder. Därför finns det varken vana av undertextning eller dubbning, åtminstone inte i breda konsumentlager. Att titta på filmer med undertexter är något för den specialintresserade. – Man brukar säga att det finns två ord för film på engelska: movie och film. Det vill säga, mainstream respektive arthouse. Den senare kategorin förknippas ofta med utländsk film och undertexter i USA, säger Pedersen. På motsvarande sätt har serier som “Brottet” och “Bron” visserligen blivit både hyllade och uppmärksammade i USA, men för att kriminaldramerna verkligen ska gå hem i stugorna har de fått engelskspråkiga nyinspelningar. Netflix verkar dock vilja slippa omaket att spela in samma serie flera gånger om. ”All stories are global stories”, som det heter i en företagspresentation. Deras utmaning är att försöka kombinera den lokala efterfrågan med global tillgänglighet. I stället för att dela upp prenumeranterna i regionala målgrupper sorteras de i ”smakgemenskaper”, som efterlyser liknande innehåll oberoende ursprung. I alla fall om det går att runda språkbarriären. Den första skandinaviska originalserien, den postapokalyptiska följetongen ”The rain”, ska locka alla som gillar science fiction. Den är gjord på danska i Danmark, men när amerikanska Netflixprenumeranter trycker play pratar svensk-danska skådespelaren Alba August och alla andra på rollistan engelska. Samma sak väntar med största sannolikhet Shanti Roneys och David Denciks rollfigurer när den kommande svensksatsningen ”Störst av allt” får premiär. Faktum är att Netflix gränsöverskridande satsningar har skapat en dubbningsboom i USA. Många har reagerat och hävdat att de föredrar att uppleva utländska serier på originalspråk. På internet florerar manualer med rubriker som ”How to turn off Netflix's dubbing for 'Dark' & enjoy the show in its original form”. Men strömningsjätten, som är känd för att samla in och analysera stora mängder användardata, har räknat på det där och menar att den vet bäst. Siffrorna visar att amerikanska prenumeranter som fick se franska serien “Marseille” dubbad till engelska var mer benägna att titta vidare än dem som fick se den på originalspråk med undertexter. Och sedan dess har Netflix börjat visa sina utländska serier i dubbat format i USA och majoriteten av tittarna ändrar inte i språkinställningarna utan nöjer sig med förhandsvalet. Enligt Netflix finns nio av tio ”Dark”-tittare utanför Tyskland, men i engelskspråkiga länder har 81 procent sett den dubbade versionen. För amerikanska tittare är dubbning kanske inte mer främmande än att Hollywoodfilmer som utspelar sig utomlands ofta tar sig språkliga friheter. Nazistiska generaler och östeuropeiska skurkar, till exempel, pratar påfallande ofta engelska med varandra i amerikansk film. Att invånarna i den flamländska småstaden i Netflixserien ”Beau Séjour” också gör det, är därför kanske inte helt chockerande. De flesta av skådespelarna i ”The rain” gjorde sin egen dubbning till engelska, med en distinkt dansk accent. – Det höjer trovärdigheten i dubbningen. Det är så man brukar man gestalta främmande språk i USA, menar Pedersen. Det finns uppenbar förbättringspotential i dubbningen för alla Netflixproduktioner. Det är inte bara svenska åskådare, uppväxta med undertexter, som ryggar tillbaka inför osynkade munrörelser. Kommer dubbning på sikt att bli förhandsvalet även i Sverige? Netflix har inte släppt några siffror, men liknande tittarexperiment pågår uppenbarligen även här. Den som börjar titta på ”Dark” eller ”Fauda” kan plötsligt höra tysk- respektive hebreiskspråkiga rollfigurer i stället tilltala varandra på engelska. – Netflix fuskar lite grann eftersom det krävs en aktiv insats för att ändra språkinställningarna och vi är ganska lata av oss. På det sättet skulle man kanske kunna påverka tittarvanorna. Men jag tror ändå att den svenska intoleransen mot dubbning är för stor, säger Pedersen. Kanske ligger förklaringen till dubbningens framgångar i USA inte bara i en aversion mot undertexter. Netflix är en datadriven verksamhet i en skärmberoende samtid som är väl medveten om fenomenet “second screen”, det vill säga att många tittare sitter med flera skärmar framför sig. På grund av splittrad uppmärksamhet behöver de audiellt understöd. Lättare då att följa serier på ett språk man själv förstår. – Det ligger mycket i det där, säger Pedersen. Det finns länder som varierar översättningsmetoden beroende på visningssammanhang. I Polen undertextas till exempel filmer på bio, medan i princip allting har voice over på tv. På bio orkar vi koncentrera oss på undertexterna, men hemma är det helt enkelt mer bekvämt med ett bekant språk. Då kan man diska eller göra något annat samtidigt. Bara Netflix kan svara på huruvida svenska tittare verkligen föredrar originalspråk framför halvt osynkad dubbning. Eller om det bara är en läpparnas bekännelse. Icke-engelskspråkiga Netflixserier som dubbats till engelska ”The rain” (danska) ”Fauda” (hebreiska) ”Marseille” (franska) ”Dark” (tyska) ”Beau Séjour” (flamländska) ”3%” (portugisiska) ”Club de Cuervos” (spanska) ”Suburra” (italienska) ", "article_category": "culture"}
{"id": 2266, "headline": "Flygbilden har blivit en kameravinkel i mängden", "summary": "Flygbilder har gått från att vara en verksamhet för våghalsar och dyr lyxmarkör i Hollywood till att bli en kameravinkel i mängden. Jacob Lundström berättar om ett filmestetiskt paradigmskifte i drönarteknikens spår.", "article": "”Hollywood-klass”. På sociala medier lyfter filmkollektivet Crazy Pictures stolt fram nyckelcitatet ur den första recensionen av “Den blomstertid nu kommer”. Trots en blygsam budget jämför kritiker deras hemvävda katastroffilm med betydligt mer påkostade produktioner från USA. Triumfen är ett faktum. Och visst är “Den blomstertid nu kommer\" en ovanlig svensk film, inte minst eftersom den är så uppenbart förtjust i sina egna bilder. Det är en film som höjer sig över den socialrealistiska standarden – bland annat med hjälp av kameradrönare. Här finns vyer över ett Stockholm i undantagstillstånd, där Västerbron har bombats mitt itu. Att ”Den blomstertid nu kommer” innehåller drönarbilder är inte förvånande. Det är trots allt en film som skriver in sig i en katastroftradition där publiken förväntar sig fågelperspektiv på förödelsen. Men det är ändå ett lågbudgetprojekt, åtminstone relativt sett, som bekräftar ett filmestetiskt paradigmskifte: luften är fri. Flygbilder har gått från att vara en lyxmarkör till att bli en kameravinkel i mängden. Jacob Lundström: Var går gränsen mellan kontrafaktiska tankelekar och desinformation? ”Hollywood-klass” var inte direkt en hedersbetygelse som förärades Crazy Pictures föregångare Mats Helge Olsson, som blev hånad för sina engelskspråkiga b-actionfilmer från Västergötland på 1980-talet. Till skillnad från Olsson har å andra sidan filmgänget från Norrköping haft tillgång till ett helt annat verktygsförråd. Om tidigare generationers DIY-filmare med actionambitioner fick hålla till godo med en lekmannalook, har den digitala uppdateringen av filmbranschen gjort det möjligt att simulera Hollywood på hemmaplan. Flygbilder är knappast bara ett Hollywoodfenomen utan har även fascinerat bland annat europeiska regissörer. På samma sätt som Wim Wenders använde helikopter för ”Himmel över Berlin” från 1987, utnyttjar dagens filmare drönare. Titta bara på de gravitationstrotsande bilderna från Budapest i Kornél Mundruczós ”Destination Europa” som hade biopremiär i våras. Flygande kameror är ett verktyg för filmskapare i alla typer av genrer, inte bara Hollywoodinspirerad actionfilm. Fram till ”Den blomstertid nu kommer” återfanns den mest iögonfallande användningen av drönare i svensk film i Ruben Östlunds ”Turist” och Anna Odells ”Återträffen”. Det är exempel på filmer som inte bara utnyttjar tekniken för att skapa hisnande bilder, utan också tematiserar den i sin konstnärliga gestaltning. Filmskapare är knappast ensamma i Sverige om att utnyttja flygande kameror – faktum är att drönare har blivit vanliga i allt från bröllopsvideor till ”Uppdrag granskning”-reportage. I fjol infördes ett undantag i kameraövervakningslagen som innebär att det är fritt fram för gemene man att filma från ovan. Himmelperspektivet håller på att devalveras. Snart är det väl ingen som längre tänker på att drönarteknologin utvecklades för att den amerikanska krigsmakten skulle kunna spionera och bomba från obemannade flygplan. Å andra sidan har även filmhistoriska flygbilder, med verkliga piloter bakom spakarna, ett påfallande militärt påbrå. På 1920-talet köpte miljardären Howard Hughes ett 50-tal stridsflygplan som använts under första världskriget för att förverkliga sina högtflygande filmvisioner. Det hela resulterade till slut i krigsfilmen ”Rymdens demoner”, må vara att budgeten skenade iväg och flera piloter dog under inspelningen. Jacob Lundström: Pappafeminismen tar myrsteg i Hollywood Även efter den våghalsiga pionjärtiden var flygbilder i regel reserverade för större produktioner och filmer som utspelade sig på höga höjder. Tekniska begränsningar gjorde att kameror på flygplan var bäst lämpade för att suggerera känslan av fart. Det dröjde några årtionden innan filmkonsten på allvar började lätta från marken genom helikopteråkningar. Plötsligt blev det möjligt att också stanna upp i luftrummet och dröja sig kvar vid utvalda utsiktspunkter, vilket erbjöd filmskaparna en större frihet. Fotografer började dessutom experimentera fram olika sätt att parera luftmotståndet. Den makalösa slutscenen i musikalen ”Funny girl” från 1968 är ett exempel på den nya stabila flygbilden. Barbara Streisand står och sjunger för full hals på en bogserbåt på Hudsonfloden när den helikopterburna kameran långsamt närmar sig och sedan stannar vid hennes ansikte, innan den backar undan lagom till att Streisand avrundar ”Don't rain of my parade”. Eller för att ta två andra välkända sekvenser från filmhistorien: den inledande inflygningen mot Julie Andrews i ”Sound of music” från 1965 eller de olycksbådande helikopteråkningarna i början av ”The shining” från 1980. I dag är den typen av tagningar ingen konst med en drönare. Många flygbilder som tidigare har betraktats som tekniska bedrifter eller kittlande stuntnummer går numera att fixa med en fjärrkontroll. Det går nästan att lära sig på ett sommarlov. Frågan är hur filmskapare ska utnyttja luftrummet för att utmärka sig från alla amatörflygare. Hollywoods bildmakare hittar förstås ständigt nya spektakulära användningsområden för drönare, men föga förvånande finns det också våghalsar som vill reclaima skyarna. I ”Mission: Impossible – Fallout”, som har biopremiär 3 augusti, genomför Tom Cruise ett redan haussat helikopterstunt. På bilderna från inspelningen cirklar tre helikoptrar farligt nära varandra genom olika bergspass. Inte en drönare så långt ögat kan nå. Det är det som är ”Hollywood-klass”, om Hughes och Cruise får bestämma. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2295, "headline": "Rage Against the Machine kräver att Nigel Farage byter podcastnamn", "summary": "Bandet Rage Against the Machine har skickat ett så kallat varningsbrev till den före detta Ukip-ledaren Nigel Farage. Anledningen är namnet på högerpopulistens nya podcast – ”Farage against the machine”.", "article": "Redan när Nigel Farage, medgrundare och tidigare partiledare för det brittiska högerpopulistpartiet Ukip, avslöjade namnet på sin podcast reagerade det amerikanska rapmetalbandet Rage Against the Machine. Podcasten var nämligen döpt efter bandet – till det vitsiga ”Farage against the machine”. ”Den här pissråttan är maskinen – en förespråkare för den sortens löjliga, skuldbeläggande skit som vi i bandet har rasat mot sedan dag ett”, skrev Rage Against the Machine då på Twitter. Nu har bandet genom sin advokat skickat ett så kallat varningsbrev till Nigel Farage, för att få honom att omedelbart byta namn på sin podcast, skriver The Guardian. I brevet tar gruppen avstånd från Nigel Farage och kallar en eventuell koppling mellan dem för ”särskilt osmaklig” med tanke på politikerns ”högerextrema åsikter”. Läs mer: Katrine Marçal möter den brittiske högerpopulisten Nigel Farage Nigel Farage har själv inte kommenterat brevet eller ett eventuellt namnbyte. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2309, "headline": "Äldsta nedskrivna versionen av Odysséen kan ha hittats", "summary": "Arkeologer i Grekland kan ha hittat det hittills äldsta nedtecknade utdraget ur Homeros ”Odysséen”. Fyndet tros vara från 200-talet efter Kristus.", "article": "Under utgrävningen av den antika staden Olympia i södra Grekland tror sig arkeologer ha funnit det hittills äldsta nedteckningen av Homeros episka verk ”Odysséen”. Lertavlan med de tretton verserna ur ”Odysséen”, som beskriver hur Odysseus tar sig tillbaka till sitt hem Ithaka, tros enligt det grekiska kulturdepartementet vara från 200-talet efter Kristus. Enligt kulturdepartementet kan lertavlan vara det äldsta nedskrivna verk av Homeros som någonsin hittats i Grekland. Fyndet hittades i närheten av det som en gång var Zeus tempel, vid platsen för de antika olympiska spelen, av grekiska och tyska arkeologer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2312, "headline": "Därför ifrågasätts hjältebilden av upptäckaren James Cook", "summary": "För 250 år sedan lämnade James Cook England och lade så småningom grunden för den brittiska koloniseringen av Australien. Bilden av Cook som hjältemodig upptäckare har ifrågasatts, och nyanseras nu i en ny utställning på British library, skriver historikern Stefan Eklöf Amirell.", "article": "Det är i år 250 år sedan James Cook satte segel från England på sin första resa till Stilla havet och Australien, en resa som tillsammans med ytterligare två under 1770-talet kom att göra Cook känd som kanske den främsta brittiska upptäcktsresanden i historien. Traditionellt har Cook setts som en hjälte i Storbritannien och som en symbol för det brittiska imperiets godartade och civiliserande ambitioner. Under senare år har den bilden dock ifrågasatts, inte minst i Australien, där han kom att lägga grunden för den brittiska koloniseringen av kontinenten med katastrofala följder för urbefolkningen. Bland annat har statyer av Cook målats med slagord med krav på en omprövning av den koloniala historiens betydelse, något som för tanken till kontroverserna i USA om de historiska monumenten till minne av det amerikanska inbördeskriget. Med anledning av att det i år är två och ett halvt sekel sedan Cook och hans besättning lämnade England på HMS Endeavour uppmärksammas resorna i en utställning på British library i London. Många av de dagböcker, kartor, målningar och teckningar som resorna gav upphov till finns i bibliotekets samlingar, och utställningen ger en rik bild av de kulturmöten som expeditionerna ledde till, liksom av de många nya naturtyper och djur- och växtarter som man kom i kontakt med. Utställningen försöker också belysa hur européernas ankomst i Stilla havsområdet upplevdes av de människor som bodde där, varav många tidigare hade haft ingen eller mycket lite kontakt med européer. Den officiella anledningen till Cooks första resa (1768-71) var att observera venuspassagen, ett ovanligt astronomiskt fenomen som var av betydelse för tidens ansträngningar att förbättra navigationskonsten. Därutöver hade resan dock flera hemliga syften. Cook hade order att söka efter oupptäckta landområden i södra Stilla havsområdet och kartlägga dem. Om tillfälle gavs skulle han också - ”med infödingarnas medgivande”, som det hette i instruktionerna - ta fördelaktiga positioner i besittning för den brittiske kungens räkning. Hur sådant medgivande skulle säkras framgick inte av instruktionerna, bortsett från att Cook skulle göra vad han kunde för att vinna infödingarnas vänskap, visa dem respekt och erbjuda dem möjligheter att handla. I april 1769 anlände britterna till Tahiti där de blev väl mottagna och lyckades göra de planerade observationerna av Venus. När Endeavour några månader senare fortsatte sin resa mot Nya Zeeland följde en tahitisk präst, Tupaia, med på fartyget i avsikt att besöka Storbritannien. Tupaias kunskaper om traditionell polynesisk navigationskonst gjorde honom värdefull för expeditionen, men av minst lika stor betydelse var hans kommunikativa skicklighet. Vid flera tillfällen, framför allt i Nya Zeeland, lyckades han medla mellan britterna och lokalbefolkningen och på så sätt undvika våldsamheter. I dag är Tupaias eftermäle blandat. Hans begåvning och skicklighet som navigatör och diplomat lyfts ofta fram, men bland dagens tahitier finns också de som anser att han var en förrädare för att han hjälpte britterna. Tyvärr nådde Tupaia aldrig sin dröm att se Europa. I Batavia (dagens Jakarta) - som på grund av holländarnas kanaler var en av världens mest ohälsosamma platser på 1700-talet - blev han sjuk, i antingen malaria eller dysenteri, och dog, liksom många av Endeavours besättningsmän. Trots Tupaias medlande roll bemöttes britternas ankomst inte sällan med fientlighet. Den första landstigningen i Australien i april 1770, i en vik som Cook kallade Botany Bay, strax söder om dagens Sydney, möttes av motstånd från krigare från Gwaegalfolket. De drog sig tillbaka efter att britterna hade skjutit mot dem och träffat en av männen i benet. Därefter undvek lokalbefolkningen i området vidare kontakt med nykomlingarna. Cooks personliga inställning till det koloniala företag som han var en del av var ambivalent, något som han delade med många av de européer som deltog i den koloniala expansionen under 1700- och 1800-talen. Under ett besök i Vanuatu under den andra resan (1772-75) reflekterade Cook exempelvis över hur britterna, genom att stiga i land med hjälp av vapenmakt kom att framstå som inkräktare i lokalbefolkningarnas ögon. Cook var dock övertygad om att tiden skulle utvisa att dessa hade fel och att de snart skulle komma att se britterna i mer positiv dager. Endeavour stannade en vecka i Botany Bay, och som namnet antyder ägnade man sig åt att samla in växtprover. I de hemliga instruktionerna för Cooks resa ingick att samla in så många fröer från olika träd, frukter och sädesslag som möjligt. Av den anledningen följde Linnélärjungen Daniel Solander med på resan, liksom den engelske botanikern Joseph Banks. Även flera konstnärer deltog i expeditionen för att genom sina avbildningar förmedla intrycken från såväl främmande kulturer som naturtyper och olika arter av djur och växter till hemlandet. Bland annat kan man på utställningen se den första europeiska avbildningen av en känguru, en hastigt tillkommen skiss av illustratören Sydney Parkinson. Botanik och naturhistoria var på modet i Europa under andra halvan av 1700-talet, och genomslaget för den linneanska systematiken ledde till ett frenetiskt insamlande och klassificerande av olika växt- och djurarter från jordens alla hörn. Det var dock inte bara vetenskaplig nyfikenhet som drev intresset. Studierna hade också ett högst reellt ekonomiskt värde och syftade inte minst till att bedöma möjligheterna att exploatera de naturresurser som fanns i de länder man besökte och som man övervägde att ta i besittning. En av de främsta förespråkarna för koloniseringen av Australien blev också botanikern Banks, som var en av de ledande talespersonerna för etablerandet av en brittisk straffkoloni i närheten av Botany Bay. Detta blev verklighet 1788, nio år efter Cooks död, när de första av totalt cirka 160 000 brittiska straffångar som transporterades från Storbritannien till Australien fram till 1868 anlände till området. Från Botany Bay följde expeditionen under fyra månader Australiens östkust norrut tills de nådde kontinentens nordspets. Där fann de en ö, som Cook kongenialt döpte till Possession Island och varifrån han deklarerade att han tog hela den australiska östkusten i besittning för den brittiske kungens räkning. Uppenbarligen tyckte Cook att området påminde om Wales, och han döpte den nya kolonin till New South Wales. På samma sätt döpte Cook också många av de platser, vikar och uddar som han passerade efter brittiska platser eller framstående personer. Banks fick exempelvis en udde uppkallad efter sig vid inloppet till Botany Bay, och söder om denna förärades hans svenska kollega Solander likaledes en udde. Genom att på så sätt överföra europeiska namn till Australien (och Nya Zeeland) förebådade Cook den senare fysiska kolonisationen av kontinenten, som ur det brittiska perspektivet framstod som en öde vildmark, förutbestämd att koloniseras och civiliseras av britterna. När Cook tog östra Australien i besittning överskred han med råge sina instruktioner, enligt vilka han skulle försöka etablera strategiska utposter, framför allt för att bedriva handel, men inte ta hela länder i besittning. Han hade inte heller, som instruktionerna stipulerade, försäkrat sig om lokalbefolkningens samtycke. Detta försvårades av språkbarriären, men också av att australierna, enligt Cook, överallt undvek kontakt med britterna så långt som möjligt. Historiker debatterar fortfarande Cooks bevekelsegrunder för att annektera Östaustralien. Han uppfattade det som att landet befann sig i ett orört naturtillstånd, och i enlighet med tidens upplysningstankar såg han det som människans uppgift att genom sitt förnuft och arbete omvandla naturen till ett produktivt kulturlandskap. Han var övertygad om att britterna skulle kunna göra det om de koloniserade Australien och tog med sig säd, plantor och boskap från Europa och andra delar av världen. Samtidigt insåg han att en sådan utveckling nog inte skulle främja den australiska befolkningens välbefinnande. De verkade leva gott av det överflöd som naturen gav, skrev Cook i sin dagbok, och de tycktes inte sätta något som helst värde på de presenter och handelsvaror som britterna erbjöd dem. Australiernas och andra folks syn på mötena med britterna skymtar på många håll i utställningen, bland annat i avbildningarna och i de olika artefakter som expeditionen samlade in. Framför allt utmanas dock den europeiska blicken genom ett antal filmsekvenser som belyser kulturmötena och deras följder från olika urfolks perspektiv. Forskare, konstnärer och aktivister från många av de nationer som Cook mötte får komma till tals och ge alternativa tolkningar av den traditionella, eurocentriska och ofta exotiserande, bilden av kulturmötena. Det är ett grepp som fungerar väl. Det ger utrymme för olika samtida röster och perspektiv utan att skriva besökaren på näsan. Kanske kan det fungera som inspiration för svenska museer i framtida utställningar om normer och kulturmöten. Stefan Eklöf Amirell är docent och forskare i historia vid Linnéuniversitetet samt ordförande i Svenska historiska föreningen ", "article_category": "culture"}
{"id": 2320, "headline": "Daniel Birnbaum lämnar Moderna museet", "summary": "Daniel Birnbaum lämnar sin tjänst som överintendent för Moderna museet efter åtta år. I stället blir han chef för Acute art i London. – Min förhoppning är att det här ska vara ett steg tillbaka till att jobba nära konsten, säger han till DN.", "article": "Sedan 2010 har Daniel Birnbaum arbetat som överintendent för Moderna museet i Stockholm. Enligt ett pressmeddelande lämnar han nu sin tjänst för att i stället bli chef för nystartade Acute art i London, som beskrivs som ”ett laboratorium som utforskar dialogen mellan teknologi och konst genom att producera nya digitala konstverk”. – Jag har jobbat på klassiska institutioner i hela mitt liv, gärna decennier åt gången, och det jag tyckt har varit roligast i livet har alltid varit att jobba nära konstnärer. På stora, lite klunsiga men intressanta platser som konstbiennalen i Venedig och Moderna museet tillkommer förstås väldigt mycket annat jobb. Min förhoppning är att det här ska vara ett steg tillbaka till att jobba nära konsten, och att få upptäcka nya konstnärer, vilket är vad jag förväntas göra, säger Daniel Birnbaum till DN. Vad tar du med dig från din tid på Moderna museet? – Blandningen av generationer och av attityder är något jag hoppas ta med mig. Det som är speciellt med Moderna är blandningen av etablerade och helt nya konstnärer, och att man kan vara i dialog med båda. Din nya tjänst, på Acute art, framstår som aningen mer vag än din nuvarande. Vad var det som lockade? – De har erbjudit mig tjänsten för att jag ska jobba med konstnärer, inte för att jag är jättebra på digital teknik, för det är jag verkligen inte. Men om det finns något som är tydligt med Moderna museet är det den maskinkult som har funnits där. Drömmen om att hitta nya produktiva möten mellan konst och teknologi har funnits länge, men man blir lätt nostalgisk när man bara pratar om sextiotalet. Nu är det ju en visuellt helt överväldigande teknologi med virtual reality och artificiell intelligens som sköljer över oss, och som jag ska försöka lära mig mer om. Daniel Birnbaum säger att han erbjudits en rad andra tjänster, men att de flesta liknat hans nuvarande i allt för hög grad. – Jag hade ingen stor längtan efter att göra precis samma sak i en annan stad. Jag har haft många olika jobb, och till slut känner man att det blir lite uttömt för en själv. Det är en spännande utmaning, tycker jag, att laborera med framtiden istället för att jobba med det förflutna. Läs mer: Moderna museet i konflikt om stulet konstverk Under sommaren har Moderna museet befunnit sig i konflikt rörande ett konstverk som stals av Nazityskland och nu finns i museets ägo. Målningen, ”Marquis Joseph de Montesquiou-Fezensac” av Oskar Kokoschka, konfiskerades av nazisterna från den tyskjudiske konstsamlaren Alfred Flechtheim på trettiotalet, köptes av Nationalmuseum 1934, och kom senare till Moderna museet. Flechtheims släktingar har sedan 2016 krävt att Moderna ska lämna tillbaka konstverket, men museet menar att det fortfarande inte råder klarhet om ägandeförhållandena. Daniel Birnbaum säger dock att konflikten inte har något att göra med att han slutar på Moderna. – Mitt beslut kommunicerades till Kulturdepartementet innan detta blev känt, och har noll komma noll med det att göra. Konflikten är något vi fortfarande arbetar med, och jag är ju kvar året ut och hoppas att vi ska lösa situationen. Läs mer: Björn af Kleen möter Daniel Birnbaum Innan Daniel Birnbaum byter jobb, i slutet av 2018, ska han slutföra ett antal projekt på Moderna museet. Han har tidigare arbetat som rektor för konsthögskolan Städelschule i Frankfurt, konstkritiker i bland annat Dagens Nyheter, chef för Iaspis (Konstnärsnämndens internationella utbytesprogram) och chef för konstbiennalen i Venedig 2009, då han utnämndes till konstvärldens fjärde mäktigaste person. Moderna museets nya överintendent utses av regeringen genom Kulturdepartementet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2322, "headline": "Liu Xia lämnar Kina efter åtta år i husarrest", "summary": "Fredspristagaren Liu Xiabos änka Liu Xia har lämnat Kina efter att ha suttit åtta år i husarrest.", "article": "På tisdagsmorgonen gick den kinesiska poeten och artisten Liu Xia ombord på ett plan som ska ta henne till Tyskland, skriver CNN och hänvisar till uppgifter från hennes bror. Kinas utrikesdepartement bekräftar uppgifterna. Enligt myndighetens talesperson Hua Chunying har Liu Xia rest till Tyskland för att få medicinsk behandling. Det rapporterar Reuters. Det är första gången på över åtta år som Liu Xia har möjlighet att lämna Kina. Sedan hennes make Liu Xiabo tilldelades Nobels fredspris 2010 har hon suttit från och till i husarrest. Liu Xiabo, som avled av lungcancer förra året, var en av Kinas mest kända politiska fångar. Han var dömd till elva års fängelse för omstörtande verksamhet efter att ha krävt stora politiska reformer i Kina. Läs mer: Fredspristagaren Liu Xiabo är död Flera länder har under åren pressat Beijing att släppa Liu Xia, som inte står anklagad för några brott. Efter hennes makes död har förhandlingarna intensifierats och speciellt Tyskland har satt press på Kina. Det tyska utrikesdepartementet meddelade i maj att man diskuterat fallet med Beijing och att samtalen förväntades fortsätta. Också FN har uppmanat Kina att släppa Liu Xia. Förra veckan släppte flera av FN:s experter inom mänskliga rättigheter ett gemensamt uttalande. ”Vi upprepar vår uppmaning till den kinesiska regeringen att avslöja var hon sitter fången och släppa henne\", skriver de i uttalandet. Lius hälsa ska ha försämrats och enligt uppgifter, baserade på flera inspelade telefonsamtal, lider hon av en djup depression. FN:s experter har uttryckt sin oro över hennes hälsotillstånd och krävt att Liu ska få tillgång till behandling. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2333, "headline": "Börje: Min inkorrekta syn på politiken", "summary": "Kåseriet. I mina ögon är Vladimir Putin, till skillnad från Donald Trump, en välkammad och polerad president.", "article": "God morgon alla Namn och Nytt-läsare, jag är nu tillbaka som semesterkåsör, för tredje året i rad. Det kanske roar någon, medan andra hellre sett att jag placerats som korrespondent på någon obebodd ö i Stilla havet. Som sommarkåsör kan man inte sitta på altanen och dricka rosévin hela eftermiddagarna. Då kan det bli oreda i kåseriet dagen efter. Det kan det i och för sig bli ändå, men då ska det vara genomtänkt och planerat. Kåsörerna står inte i nyhetsförmedlingens frontlinje, utan befinner sig snarare i den bakomvarande trossen, där den närande ärtsoppan tillagas. Det är inte alldeles smärtfritt att producera ett nytt kåseri en gång i veckan. Ibland återanvänder jag därför gamla kåserier. Jag tror inte att mina texter gör ett så outplånligt intryck att läsarna kommer ihåg dem efter ett år eller två. Plagierar man sina egna kåserier bryter man rimligen inte mot upphovsrätten. Det finns förstås en risk att en energisk praktikant på ekonomiavdelningen av en händelse upptäcker att tidningen betalat två gånger för samma kåseri och larmar cheferna. Det är sommar, men jag skriver jag ogärna om väder och vind och badtemperaturer. Jag intresserar mig hellre för politik, men eftersom jag inte är någon påläst expert, väl insatt i maktkampen och rävspelet, granskar jag istället politikernas utseende, även om det inte är helt politiskt korrekt. I mina ögon är Vladimir Putin, till skillnad från Donald Trump, en välkammad och polerad president, om än en smula tunnhårig. Kinesiska ledare på hög nivå har alltid tjockt, svart hår. De vill inte se ut som Putin eller, för den delen, som Mao Zedong. För övrigt tycker jag att vår Ebba Busch Thor är snyggare än sin tyska partikamrat Angela Merkel, som anses vara världens ledande kvinnliga politiker. Men Busch Thor lär knappast bli svensk regeringschef, i alla fall inte efter höstens val. Enligt svensk tradition ska statsministern utses bland män. Men det kan ändra sig. Vi har en kvinnlig ärkebiskop, vår tronföljare är kvinna, vår högst avlönade generaldirektör är kvinna och med allt fler kvinnor i försvarsmakten kanske vi på sikt får en kvinnlig ÖB, även om tillförlitliga undersökningar visar att kvinnor är mindre krigiska och våldsbenägna än män. Kvinnor tycker det är viktigare att barnen kommer i tid till skolan än att det svenska luftrummet fredas från främmande spaningsplan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2359, "headline": "Bokrecension: Simone de Beauvoirs ”Den brutna kvinnan” – explosivt om livets trasighet", "summary": "”Den brutna kvinnan” skildrar den beroende kvinnans existentiella sammanbrott med känslig skärpa. Malin Ullgren har läst Simone de Beauvoirs kortroman från 1968, som nu kommer på svenska.", "article": "Hösten 1967 kan tidningen Elles läsare följa en 44-årig kvinnas sammanbrott i följetongen ”La femme rompue” (”Den brutna kvinnan”): Moniques man har en affär, hennes döttrar har flyttat hemifrån och hela hennes identitet och förståelse av det liv hon har levt löses upp, allt skildrat i dagbokens form. Många av läsarna känner stor sympati för Monique. Naturligtvis kan de identifiera sig med en olyckssyster, en kvinna som mitt i livet blir varse att vad hon levt för – man och barn – har övergivit henne. Detta var en läsning författaren till följetongen, Simone de Beauvoir, inte var helt nöjd med. Det talar hon själv om i memoaren ”Allt som allt” (1974) – tanken var ju att läsaren skulle uppfatta den berättelse Monique själv inte förmår skriva fram i sin dagbok: hur hon är medansvarig i sin svåra situation. Hon har gjort sig beroende av en man och klamrat sig fast vid en patriarkal tradition som hon kunde ha bjudit motstånd. Nu har ”Den brutna kvinnan” för första gången givits ut på svenska i bokform, i en följsam översättning av Kristoffer Leandoer. Och de Beauvoir har i sin tur sig själv att skylla för läsarnas ”missuppfattning”. Moniques svartsjuka, ångest och oförmåga att bryta sig ur situationen är berörande. Författaren väcker medlidande genom gestaltningen av Moniques förvirrade kamp för att klara av nyordningen, där maken Maurice ”rättvist” – otrogen i omgångar sedan åtta år – fördelar tiden mellan kvinnorna. Men för en läsare i dag framträder även allt det andra med stor tydlighet: Detta är också en berättelse om ett slags mammamonster, som med vampyriska böjelser har levt av make och döttrar. Hon är barn och mamma i ett, infantil och idealiserande i sin förståelse av jaget, livet och de nära. de Beauvoir var på intet sätt okänslig för den stora gruppen kvinnor som fortfarande var ekonomiskt och socialt beroende av sina män, tvärtom. Men valet att skildra en högborgerlig kvinnas sammanbrott är viktigt – Monique har möjligheter att leva mer självständigt, mer fritt. Med skönlitterär metod låter de Beauvoir den mer komplexa psykologiska situationen framträda; den som skapats av historiska, materiella omständigheter. Monique har tagit ut sin lön för mödan i perfektion, i en självbild av att vara den perfekta hustrun och mamman, med en strategi som försöker binda människor till sig för bekräftelse. Analysen är sträng och ganska klar i ”Den brutna kvinnan”: Maurice är skoningslöst självisk, men Monique borde å sin sida växa upp. Ändå är inte själva berättelsen programmatisk eller platt, om än didaktisk. Simone de Beauvoir fokuserar ett krisläge med känslig skärpa: en fransk borgerlighet på gränsen till 1968. Detaljerna i deras liv, så som de plockas in i dagboken, är förföriska stämningsbilder. För eller emot den senaste Bergmanfilmen? Är advokatyrket prostitution? Men den parisiska polityren är inte immun mot förtvivlan, mot förlusten av den egna förståelsen av livet som levts. Vad är det förflutna för ett par som länge levt tillsammans? Allt, eller mycket mindre än man tror? Med gemensamma barn framstår den delade historien som en kungalängd, en tradition som är större än två individers möte. Samtidigt har så många celler bytts ut i parets kroppar, minnena har omtolkats och blivit allt mindre pålitliga. Maurice ber Monique att inte ständigt tala om deras historia. Hon svarar: ”Och vad har jag mer än det?” ”Den brutna kvinnan” brukar ingå som en långnovell i en samling med samma namn, tillsammans med novellerna ”L’âge de discrétion” och ”Monologue”. Tillsammans bildar de en treenighet av existentiella kriser; kriser som utmärks av självbedrägeri och kvinnors liv från medelåldern och framåt, där modersrollen ofta är nyckeln till motgång. Att Ellerströms ger ut ”Den brutna kvinnan” i ensamt majestät är inte helt oproblematiskt, trots att den funkar som (kort-)roman. De tre berättelserna reflekterar varandra och skapar en helhet som lyfter delarna, som reflekterar skärvorna av krossade självbilder. Ändå är den nya svenska översättningen en välgärning, och jag hoppas att de andra novellerna följer. Simone de Beauvoirs skönlitterära texter har något explosivt över sig, något hotfullt, som varnar för det helt normala livets trasighet. Roman Simone de Beauvoir ”Den brutna kvinnan” Övers. Kristoffer Leandoer Ellerströms, 172 sidor ", "article_category": "culture"}
{"id": 2362, "headline": "Dagens skiva: Charles Lloyd känns genuin även i americana", "summary": "Saxofonisten Charles Lloyd har alltid varit en eklektiker och finner sig ledigt i sin nya kontext, med gitarristen Bill Frisell och rocksångerskan Lucinda Williams.", "article": "Charles Lloyd & The Marvels är inte ett kaliforniskt surfrockband utan jazzsaxofonisten Lloyds senaste konstellation. Å andra sidan ingår Bill Frisell på gitarr, så en viss koppling till surfock finns ju ändå. Och med rocksångerskan Lucinda Williams som gäst på hälften av spåren på nya skivan blir det hur som helst inte bara jazz. Sammantaget mer ett slags americana, som ju på sitt sätt också är en del av Lloyds egen musikaliska person. Om inte annat har han alltid varit något av en eklektiker. Och han finner sig lika ledigt i den här kontexten, som när han inbjuden att spela med The Beach Boys på 60-talet. Gruppen gör flera original av Lloyd och av Williams, jämte Thelonious Monks ”Monk’s mood” och Jimi Hendrix ”Angel”. En otippad skiva, som inte känns mindre genuin för det. Bästa spår: ”Vanished gardens” Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om John Coltranes aldrig tidigare utgivna album från 1963. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2363, "headline": "Svenska Akademien stöttar ”biblioteksuppror” i Ramsberg", "summary": "Byborna i Ramsberg trotsade politikernas beslut om nedläggning av biblioteket och gömde undan tusentals böcker. Sedan dess har många velat visa sin uppskattning för kampen – nu även Svenska Akademien.", "article": "”Svenska Akademien vill gärna uttrycka sin uppskattning över att biblioteket i Ramsberg framgångsrikt gömt undan 5.000 böcker som protest mot politikernas hot om nedläggning. Akademien vill som tecken på denna uppskattning skänka biblioteket några böcker”, står det i brevet, som signerats av den tillförordnade ständige sekreteraren Anders Olsson. – Det var överraskande, och stort! Bara att få post från Svenska Akademien gör ju att man blir stolt, säger Britt-Marie Olsson, en av de ansvariga för biblioteket i Ramsberg. Det var sommaren 2015 som politikerna i Lindesbergs kommun beslutade att som en besparingsåtgärd stänga ner biblioteket Ramsberg. Beslutet protesterades av ortens invånare, och när de inte fick gehör bestämde de sig för att samla in bibliotekets alla böcker och gömma undan dem, så att nedläggningen inte skulle behöva bli oåterkallelig. Två år senare gav kampen frukt och biblioteket har numera öppet igen. ”Biblioteksupproret i Ramsberg” har genom åren uppmärksammats i många medier, däribland i ett långt reportage i DN i maj. Efter den artikeln har stödet strömmat in, menar Britt-Marie Olsson. – Vi har fått så många böcker sedan dess. Två eller tre förlag och ett tiotal författare har skickat, och flera andra har hört av sig och sagt att de också vill donera, säger hon. Donationerna uppskattas också, med tanke på bibliotekets knappa ekonomi. – Vi har inte råd att köpa in nya böcker, så det är jättebra att vi kan uppdatera vårt sortiment, säger Britt-Marie Olsson. Vad Svenska Akademien kommer skicka är oklart i nuläget, enligt brevet ska biblioteket återkomma med en adress dit donationen kan skickas. – Vad det än blir är vi jättetacksamma för deras bidrag, säger Britt-Marie Olsson. Varför tror du att så många vill stötta er? – Jag vet inte, de uppskattar väl att vi trotsade politikerna och inte gav oss. Det kanske kan påverka andra att våga göra samma sak, det är ju många bibliotek runt om i landet som hotas av nedläggning, säger hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2370, "headline": "EU röstar nej till ny upphovsrättslag", "summary": "Europaparlamentets rättsliga utskott har tidigare röstat igenom det nya direktivet om upphovsrätt på internet. Men nu stoppas det av EU-parlamentet. På torsdagen röstade parlamentet nej till förslaget som nu måste skrivas om.", "article": "Europaparlamentet i Strasbourg har i dag beslutat om att fälla det nya direktivet om upphovsrätt på internet. Av alla de närvarande parlamentarikerna röstade 318 mot förslaget och 271 för det. Nu skickas förslaget tillbaka till det rättsliga utskottet för att skrivas om. Omarbetningen kommer sedan att behandlas i Europaparlamentet på nytt i september. Om förslaget då går igenom lämnas det över till EU-ländernas regeringar för förhandling. Direktivet, som syftar till att skydda upphovsrättsskyddat material på internet, har behandlats i flera av EU:s instanser. För två veckor sedan röstades det igenom av Europaparlamentets rättsliga utskott. Direktivet beskrivs som kontroversiellt och har mött hård kritik. De svenska EU-parlamentarikerna Max Andersson (MP) och Fredrick Federley (C) befarar att ”det är slutet på det fria internet så som vi känner det” om förslaget skulle bli verklighet, skriver TT. Centerpartiets Fredrick Federley är lättad över parlamentets beslut. — Det var nära att resultatet blev annorlunda, men jag är glad att det inte blev det. Nu har vi möjlighet att ändra förslaget och arbeta vidare med de saker som har väckt diskussion, säger han till DN. Han tycker att metoderna för att skydda upphovsrättsliga verk måste konkretiseras. — Man måste säkerställa att den som har upphovsrätten får betalt men att man samtidigt inte stänger av möjligheten för människor att dela saker på internet. EU-parlamentariker Jytte Guteland (S) är inne på samma spår. Hon menar att förslaget i sin nuvarande form inte är helt kompatibelt med yttrandefriheten. — Vi tycker att förslaget är rättsosäkert. Det finns allt för många frågetecken vad gäller yttrandefrihet. Det är viktigt att stärka upphovsrätten, den fungerar inte bra i dag men vi behöver en debatt i hela parlamentet om hur man ska göra detta utan att gå emot grundläggande mänskliga rättigheter. Också Vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk är kritisk till förslaget och röstade emot. — Det känns väldigt bra att förslaget i sin nuvarande form stoppas så att utskottet får en ny chans att göra om och göra rätt. Som förslaget ser ut nu skulle det innebära oerhörda begränsningar för hur vanliga människor kan använda internet, säger hon i ett pressmeddelande. Det är framför allt de två artiklarna 11 och 13 som stått i debattens centrum. De innebär bland annat att plattformar som länkar till en annan hemsida måste betala en avgift och att tjänsteleverantörer måste stoppa upphovsrättsskyddat material. Läs mer: Omstridd ödesfråga om upphovsrätt i EU Förslaget stöttas dock också av många. Bland annat den före detta Beatlesmedlemmen Sir Paul McCartney som länge har engagerat sig i frågan om upphovsrätt. I ett öppet brev har han uppmanat Europaparlamentarikerna att rösta igenom direktivet. ”Vi behöver ett internet som är rättvist och hållbart för alla. Men det finns plattformar som utnyttjar artister för sin egen vinnings skull och vägrar att betala dem ett rättvist pris.” ”Snälla, rösta för förslaget om upphovsrätt och Artikel 13. Ni har musikens framtid i era händer\", skriver han. Sverige har ställt sig bakom direktivet. I ett uttalande till DN skrev justitiedepartementet att syftet med artikel 13 är att skydda rättighetsinnehavare. DN har sökt Heléne Fritzon som är ansvarigt statsråd. Fredrick Federley tycker att det behövs en bättre debatt om frågan i Sverige. — Sverige har godkänt det här. Jag tycker att vi måste diskutera det mer och få en bättre debatt i Sverige. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2374, "headline": "Hatet mot Jar Jar Binks i Star Wars gjorde att skådespelaren övervägde självmord", "summary": "Skådespelaren Ahmed Best fick så mycket hat när han spelade Jar Jar Binks i Star Wars att han övervägde att ta livet av sig. Det berättar han i dag nitton år senare - och möts av mängder av kärlek och ursäkter.", "article": "Jar Jar Binks väckte starka känslor hos publiken när han för första gången dök upp i uppföljaren till Star Wars: ”Episode I - The Phantom Menace” från 1999. Rösten och stora delar av den bisarra gunganens kropp och rörelsemönster gestaltades av skådespelaren Ahmed Best. Han var då 25 år och det var hans första stora filmroll. Vad han inte visste när scenerna spelades in var att Jar Jar Binks skulle bli en av Star Wars-filmernas mest hatade karaktärer. En stor och högljudd del av publiken - och även kritiker - tyckte att Ahmed Bests insatser var outhärdliga. Hans gester och tal kallades allt från barnsliga och infantila till rasistiska och stereotypa eftersom man tyckte att han försökte härma en fånig karibisk accent. Nu skriver Ahmed Best, som i dag är 44 år, på Twitter att han hamnade i mediedrev som påverkar hans karriär än i dag, nästan tjugo år senare. Han skriver att han var nära att ta sitt liv och att det fortfarande är svårt att tala om det som hände. ”Jag överlevde och nu är den här lille killen den sporre som får mig att vilja leva”, skriver han och postar en bild på sig själv tillsammans med sin son. Efter att bilden postades har Ahmed Best blivit överöst med kärleksfulla kommentarer från alla möjliga håll. Inte minst Star Wars-fans som tidigare varit kritiska hör av sig med pepp och uppmuntrande tillrop. Även filmaren Rian Johnson som regisserade förra årets \"Star Wars: The Last Jedi\" skickar varma hälsningar. ”Massor av kärlek till dig Ahmed. Jag tror att det är många av oss som kan dra lärdomar av din historia”, skriver han. Skådespelaren Frank Oz, som gjorde Yodas röst i The Empire Strikes Back (1980) and Return of the Jedi (1983), twittrar att han älskade Jar Jar Binks. ”Jag har aldrig förstått varför människor reagerar med en sådan stark avsky mot en sådan FANTASTISK karaktär!\", skriver han. Ahmed Best har tidigare berättat hur han fick dödshot och hur för honom okända människor kunde komma fram till honom och säga att ”du har förstört min barndom”. ”Det är svårt för en 25-åring att höra\", har han sagt till Wired. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2382, "headline": "Militärer dömda för mordet på Victor Jara", "summary": "Nio tidigare militärer i Chile döms för mordet på protestesångaren och aktivisten Víctor Jara och en tidigare fängelsechef 1973.", "article": "Jara greps i samband med militärkuppen i Chile 1973, då Salvador Allende avsattes och diktatorn Augusto Pinochet tog makten. Jaras kropp hittades flera dagar senare. Han hade då hållits fången tillsammans med runt 5 000 andra politiska fångar i Santiagos största arena, där han förhördes, torterades och till sist dödades. Läs mer: Tio åtalas för mordet på Victor Jara ”Domaren Miguel Vázquez Plaza dömde nio tidigare militärer för deras ansvar för mordet på sångaren Víctor Jara och tidigare fängelsechefen Littré Quiroga Carvajal i september 1973 i Santiago”, står det i ett uttalande från rätten. Åtta av de åtalade döms till 15 år och en dag i fängelse för sina roller som gärningsmän i båda morden, och ytterligare tre år för att ha kidnappat de två offren. En nionde åtalad fick fem år och en dags fängelse för medhjälp till morden, och 61 dagar till för medhjälp vid kidnappningarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2385, "headline": "Nobels fredspriskonsert tar paus", "summary": "När Nobels fredspris delas ut i Oslo varje år arrangeras traditionellt en konsert i samband med prisceremonin. Men i år blir det ingen konsert.", "article": "Årets Nobels fredsprisceremoni den 10 december i Oslo följs inte av en konsert. Orsaken? Ekonomiska bekymmer, enligt arrangörerna: – Konserten är mycket krävande att finansiera och vi vill därför använda nästa år till att utveckla ett nytt konsertformat. Ambitionen är att lansera en konsert i ny kostym 2019. Samtidigt vill vi undersöka hur konserten kan anpassas för andra plattformar än traditionell linjär tv, säger Olav Njølstad, den norska Nobelstiftelsens vd. Konserten är inte skattefinansierad, utan går runt enbart på bidrag från norska sponsorer och biljettintäkter. När matvarukedjan Rema meddelade att de slutar sponsra evenemanget blev det spiken i kistan – och omöjligt för arrangörerna att finansiera konserten i år. Den första konserten i samband med utdelandet av Nobels fredspris arrangerades 1994. Genom åren har artister som Whitney Houston, Lady Gaga och nu senast Zara Larsson uppträtt efter den anrika prisceremonin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2392, "headline": "Anders Wejryd: Därför är påståendena om Svenska kyrkan som en marxistisk ”68-kyrka” absurda", "summary": "I morgon den 4 juli är det 50 år sedan Kyrkornas världsråd samlades till möte i Uppsala. Det har hävdats att en ung radikal elit lyckades ta över Svenska kyrkan och påverka agendan, vilket skulle ge återverkningar än i dag. Men kyrkan blev inte alls någon \"68-kyrka\", skriver tidigare ärkebiskopen Anders Wejryd.", "article": "Den 4 juli för 50 år sedan samlades Kyrkornas världsråd till generalförsamling i Uppsala. Författaren och historikern Henrik Berggren tecknar situationen på ett levande sätt i sin bok ”68”: ”Åskådarna stod i täta led för att få se en glimt av de 700 präster som tågade förbi universitetsbiblioteket Carolina in på Övre Slottsgatan. Julisolen flödade – industrisemestern skulle precis börja – och många av själasörjarna svettades i sina ämbetsskrudar. En del hade fotsida svarta kaftaner, andra gick i diskreta kostymer med vit prästkrage och här och där lystes det mörka havet upp av någon utomeuropeisk gudsman med folkloristiska detaljer i prästdräkten. De var på väg till Uppsala domkyrka för att inviga 1968 års världskyrkomöte.” Romersk-katolska kyrkan hade samlats till Andra Vatikankonciliet under fyra år i början av sextiotalet. Världens frågor tryckte på och påven Johannes XXIII talade om aggiornamento, om att kyrkan skulle förnyas och uppdateras. Koloniernas, arbetarklassens och kvinnornas frigörelse skulle få följder för kyrkan, hade påven sagt. På mötet i Uppsala fanns ortodoxer, anglikaner, lutheraner, metodister, baptister, presbyterianer och fler. Dessutom hade katolska kyrkan femton observatörer på plats. Uppsalamötet var på många sätt inspirerat av samma förändringar som lett fram till Andra Vatikankonciliet. Martin Luther King skulle ha invigningstalat i domkyrkan – men hade mördats i april i Memphis. Kenneth Kaunda var på plats som en av de första afrikanska statsmännen. Svensk tv och radio hade överväldigats av medieintresset. Sju hundra journalister från hela världen var på plats. Detta var under det kalla kriget och mötesplatser för både öst och väst var få. Läs mer: Maria Schottenius: Tro vad ni vill, säger Svenska kyrkan Minnet av mötet påverkar fortfarande flera svenska trossamfund. Sedan mitten av 1900-talet hade rättvisefrågor och frågor om kyrka och samhälle blivit allt viktigare i många kristna sammanhang. Avkoloniseringen efter andra världskriget gav nya perspektiv, där kyrkor i syd på nytt sätt självständigt stod inför stora samhällsutmaningar. Denna nya kyrkliga internationalism kombinerades samtidigt med ett nytt engagemang för samhällsfrågor inom de egna länderna. Kyrkornas samhällsengagemang går dock inte att förknippa med vänsterideologi på något enkelt sätt. Till exempel var Sydafrikafrågan och enprocentmålet för bistånd inga stora vänsterfrågor på den tiden. De drevs framför allt av Folkpartiet, som vid det laget var ett borgerligt parti. De unga teologer som inspirerades mest och uthålligt av uppsalamötet var heller inga särskilda marxister. De var fromma och engagerade demokrater som ville att kristen tro skulle bidra till ett rättvisare och kärleksfullare samhälle. De hade fostrats i föreningar och församlingar. De trodde på parlamentariska traditioner. Inför 50-årsjubileet av denna kyrkliga vändning kunde man tänka sig att mötet i Uppsala skulle uppmärksammas på många sätt. Vi kan konstatera att vårt svenska samhälle omförhandlats i grunden sedan 1968. Den gamla uppdelningen mellan marknad och offentlig sektor som under 1980-talet fortfarande legitimerades under beteckningen blandekonomi, har underminerats. Marknaden har segrat och nästan allt finns på denna marknad. Sjukvård, skola, kommunikationer utgör inte längre en avskild offentlig sektor som förr, utan är konkurrensutsatt på en marknad. Kanske vi till och med kan begripa det som förenklat kan kallas ”statskyrkans avskaffande” år 2000 som led i denna avreglering av det offentliga? Även Svenska kyrkan befinner sig i alla fall nu på en åsiktsmarknad, där sund kritik och försvar av kyrkan även samsas med fake news och hätska återkommande drev i sociala medier. Kanske kunde här minnet av 1968 som en annan tid ha kunnat stimulera till spännande nytändning av det teologiska samtalet om kyrkans förutsättningar i vårt nya marknadssamhälle? Det vi hittills har sett är emellertid mest något annat. Minnet av 1968 har snarare stimulerat kampen om kyrkan på en polariserad åsiktsmarknad. Här har torgförts en bild av Svenska kyrkan som en marxistisk 68-kyrka, som nu bör nedmonteras. Det har hävdats att en ung marxistisk 1968-elit lyckades ta över Svenska kyrkan och hennes agenda vilket ger återverkningar än i dag. För mig som gammal församlingspräst, biskop och tidigare ärkebiskop med hyfsad insyn i Svenska kyrkan får det påståendet en overklig, ja nästan absurd prägel. Ska vi analysera inflytelserika politiska linjer inom den senaste tidens Svenska kyrka, vore det antagligen mer adekvat att lyfta fram överrepresentationen av miljöpartister bland Sveriges präster. Påståendet om Svenska kyrkan som en 68-kyrka har fått draghjälp av en studie, skriven av idéhistorikern Johan Sundeen: ”68-kyrkan: svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989” (2017). Där har begreppet 68-kyrkan en annan innebörd, jämfört med hur det använts populistiskt. Sundeen använder nämligen begreppet som samlingsterm för den politiskt vänsteraktiverade generation som i flera svenska samfund mobiliserade sig i anslutning till 1968 års radikalism. Sundeens bok är intressant och viktig som dokumentation, då samtida citat återges som visar på hur långt en del teologer var villiga att gå vad gäller acceptans av kommunistiskt förtryck. Här ger boken stoff till sådant som Svenska kyrkan bör bearbeta och beakta. Dock sätter inte Sundeen in detta i hela den dåtida samhälleliga diskursen. Sundeen driver i stället tesen att denna 68-generation mer eller mindre lyckats erövra kyrkorna, och inte minst Svenska kyrkan, för sina egna men för kyrkan främmande syften. Just här lyser tyvärr viktiga perspektiv med sin frånvaro. Historikern Kjell Östbergs ”1968 när allting var i rörelse. Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna” (2002) utgör ett standardverk vad gäller analys av Sverige år 1968. Sundeen nämner studien, men beaktar inte viktiga perspektiv i den. I Östbergs studie framgår exempelvis tydligt att den så kallade 68-radikalismen hade lång förhistoria, helt i linje med den kyrkliga internationalism jag nämnde inledningsvis. Att rycka loss 1968 från sitt sammanhang och hävda att en ny generation med helt nya idéer tog över samfunden, framstår som ahistoriskt, och därmed som något av studiens huvudproblem. Det är problematiskt att utgå alltför hårt från ett årtal och dess betydelse. Vi kan förtydliga det genom att prova att lansera begreppet 18-kyrkan. Skulle vi fokusera på Svenska kyrkans relation till demokratins genombrott 1918, och tala om en 18-kyrka skulle bilden bli en helt annan. Biskop J. A. Eklund, som Johan Sundeen skrivit sin doktorsavhandling om, såg demokratins genombrott som ett nederlag. Han representerade då attityden hos en stor del av Svenska kyrkans dåvarande prästerskap. Eklund skrev att den historiskt givna statsformen tillåtits dö i den nesliga ”kärringrevolutionen” av år 1918 (Göteborgs Dagblad 31/12 1919). Den gamla lutherska syntesen mellan kungamakt och kyrka hade enligt Eklund med full tydlighet underminerats. Några år tidigare hade präster uppmanat till politiskt engagemang för högerns försvarsinsamlingar och mobilisering inför det så kallade bondetåget 1914. Att detta var problematiskt i många församlingar som dominerades av arbetare, tog man knappast hänsyn till: Sveriges folk var Guds folk. Under bondetåget skulle Gustaf V träda fram som en folktribun, och förkroppsliga folkets egentliga försvarsintresse gentemot en vänsterdominerad riksdag och regering. Den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén kunde utifrån bondetågets erfarenhet formulera tankar om en folkets Führer i boken ”Die Ideen von 1914”, som skulle få ödesdigert inflytande i Tyskland. Samme Kjellén hade tidigare från höger formulerat folkhemstanken och argumenterat för en nationell socialism. Varje reflekterande läsare som har egen erfarenhet av Svenska kyrkan ser att denna skiss av 1918 inte gör Svenska kyrkan rättvisa. Det fanns många fler lager än så, vilket historiens fortsättning visar. Att extrapolera utifrån årtalet 1918 och lyfta in associationer till det bruna Tyskland, kan dock ge en effektiv ensidig bild av en antidemokratisk högerkyrka: 18-kyrkan. På samma sätt blir det om vi på motsvarande förenklade vis ensidigt kopplar 68-kyrkan till hyllande av kommunistisk diktatur. Att vi sedan behöver bearbeta att ensidigheter funnits, är en annan sak. Men. Svenska kyrkan har många lager och framträder framför allt lokalt genom sina gudstjänster, predikningar, i samtal och undervisning och i medmänskligt bistånd. Förenklingar behöver vi vara vaksamma emot. De kan fungera bra i dagens polariserade debattklimat, men de är föga konstruktiva. De skymmer sikten för historiens mångfacetterade drama. I ett moget och diversifierat offentligt samtal bör vi däremot klara av att problematisera detta historiska arv och i det kanske till och med finna nya och tidigare outnyttjade möjligheter. Skribenten Anders Wejryd var ärkebiskop i Svenska kyrkan 2006–2014. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2395, "headline": "Nisse: Lätta fel att missa", "summary": "Kåseri. När jag dömde en fotbollsmatch utan att ha bra koll på offsideregeln.", "article": "En kort tid på mellanstadiet hittade jag en fungerande funktion under lunchrastens fotbollsmatcher. Jag var en rätt usel spelare, men om jag höll mig högt upp på planen nära motståndarnas mål kunde det hända att en långboll hittade fram till mig och jag kunde sätta den i nätet. Om vi nu hade nät, det minns jag inte riktigt. Ganska snart efteråt fick jag veta att det var just för att förhindra den sortens taktik som offsideregeln uppfanns. Och när vår klass i slutet av högstadiet skulle möta parallellklassen i en sorts derbymatch utanför skoltid var det länge sen jag var med på sådana övningar, eller ens försökte intressera mig för fotboll. Men just det här var på mer allvar än vanligt. Av någon nu glömd anledning, men för att understryka saken behövdes en domare, för första gången. Helst någon som inte skulle saknas i själva spelet. Valet föll på mig. Och det kunde jag väl kanske tänka mig, eventuellt, möjligen. Om det inte hade varit för den där detaljen att man nu skulle spela enligt riktiga regler, inklusive offside. Vilket jag förklarade att jag hade dålig koll på. Det godtogs inte. En domare behövdes och alla som begrep reglerna bättre var också bättre fotbollsspelare. Jag fick en liten regelskrift i pocketformat och order att plugga på, sen var det inte mer med det. Ända sen dess har jag i princip vetat vad offside går ut på, nämligen att när ena laget passar en boll måste den spelare som är närmast motståndarlagets mål också höra till motståndarlaget. Och ända sen dess har jag försökt att uppfatta detta närhelst jag ser en fotbollsmatch i realtid (vilket är några gånger varje EM och VM, samt aldrig annars). Det går sällan särskilt bra, oftast behöver jag titta på reprisen för att inse hur det ligger till. Än sämre gick det den där eftermiddagen i slutet av 70-talet, då två högstadieklassers heder hängde på precisionen i mina oväldiga domslut. Första offsiden jag inte såg orsakade irritation. Den andra mild vrede. Framme vid den fjärde eller femte insåg alla att jag inte kunde utföra min uppgift, och de båda lagen fick trassla fram en sorts samförståndsregulatur sinsemellan. Medan jag gick hem och sen inte såg en fotbollsmatch under hela 1980-talet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2396, "headline": "Dagens skiva: Florence + the Machine är nog bäst för tolvåringar", "summary": "Också det fjärde albumet med Florence + the Machine har en poppigt dramatisk men begränsad uttryckspalett, nu med mer eftertanke och mindre känsloexplosioner.", "article": "Florence + the Machine är ett band som nog är fantastiskt om man som lyssnare är cirka tolv år gammal. Åldern då man upptäcker hur starkt musik kan upplevas, hur berusande förälskelse kan vara, hur ensam man kan känna sig, hur svårt livet kan te sig och hur vacker världen kan vara. Även åldern då man kan börja romantisera engelsk kultur – det finns en anglofil aspekt av Florence Welchs vidsträckta sångröst och visuella estetik, men hon är så att säga mer CS Lewis än Evelyn Waugh. Hennes texter är mycket tydliga (ibland övertydliga) och musiken är poppigt dramatisk men samtidigt begränsad i sin uttryckspalett och allt annat än originell. Detta fjärde album har fler lugna och långsamma låtar än de föregående, mer eftertanke än känsloexplosioner, men inte för den sakens skull större djup. Bästa spår: ”Big god”  Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om Lily Allens överraskande revansch. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2404, "headline": "Artist bakom ”pedofillåten”: Försökte vara roliga", "summary": "Simon Gärdenfors är en av personerna bakom den kontroversiella låt som väckt ilska den senaste veckan och som på söndagen inte längre går att spela på Spotify. – Vi vänder oss givetvis emot alla former av sexuella övergrepp, skriver han till SVT.", "article": "Låten ”Knulla barn” släpptes redan 2015, men har den senaste tiden väckt stor uppmärksamhet och ilska. Kända svenskar som komikern och skådespelerskan Mia Skäringer Lázár och retorikexperten Elaine Eksvärd har gått ut med hård kritik mot låten, vars text är mycket explicit. Läs mer: Sexistanklagade Mr Cool uppträdde på Emmaboda – trots allt De båda har också uppmanat sina följare på sociala medier att anmäla låten på Spotify. Efter att uppmärksamheten växt under veckan hamnade den kontroversiella låten på listan över de mest strömmade i Sverige. Men på söndagen gick det inte längre att spela upp låten på strömningstjänsten Spotify. ”Knulla barn” har släppts av artistnamnet Mr Cool, som komikern Anton Magnusson står bakom. Rapparen Simon Gärdenfors, som också är känd från duon Far och Son, gästar på låten och är den som rappar texten. Läs mer: Simon Gärdenfors frias för bygget av gayklubb Ingen av de båda har tidigare kommenterat sin låt, men nu har Simon Gärdenfors skickat en skriftlig kommentar till SVT. ”Den uppmärksammade låten vi släppte för tre år sen var tänkt som underhållning för folk som uppskattar grov humor. När låten nu spridits till en större grupp människor har reaktionerna varit minst sagt blandade. Allt från personer som själva blivit utsatta för övergrepp som tackar oss för att vi vågar skämta om detta känsliga ämne och att humorn har hjälpt dem att läka, till folk som vill mordhota oss på grund av låten. Till alla som missförstått vår humor kommer här ett klargörande: Vi vänder oss givetvis emot alla former av sexuella övergrepp och svaret som florerar i sociala medier där vi skämtar om motsatsen är ironiskt med syftet att framkalla komisk effekt. Vi har hela tiden bara försökt vara roliga. Bara det, inget annat”, skriver han i ett mejl till SVT Nyheter. DN har sökt Spotify för en kommentar gällande att Mr Cools låt inte längre går att spela på tjänsten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2412, "headline": "Dagens skiva: Gorillaz är nästan chockerande återhållsamma", "summary": "Knappt ett år efter föregångaren ger Gorillaz ut ett nytt album med fokus på Damon Albarns röst och självrannsakande texter, närmare Blur än någonsin förut.", "article": "De tidigare Gorillaz-albumen har fungerat som brokiga, ofta underhållande, sammanfattningar av vad som är ”på” just precis i ögonblicket när de släpps. Till Damon Albarns och Jamie Hewletts händelserika kalas har mängder av både gamla hjältar och snorhippa nykomlingar bjudits in för att leka. ”The now now” är i jämförelse närmast chockerande återhållsam: elva lågmälda och snabbt inspelade midtempo-discolåtar. Knappt ett år har gått sedan föregångaren ”Humanz”, gästartisterna är få och fokus ligger nästan uteslutande på Albarns röst och självrannsakande texter. Möjligen har det gått väl snabbt, här saknas föregångarens höga toppar, samtidigt finns det något tilltalande konsekvent och sammanhållet med ”The now now”. Och närmare Blur har han aldrig varit i Gorillaz förut. Bästa spår: ”Fire flies” Läs fler recensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur Beyoncé och Jay-Z visar upp en enad front på ett hafsverk till minialbum. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2422, "headline": "Teaterrecension: Dionysisk yra när ”Anna Svärd” tar över på Västanå teater", "summary": "Denna sommar är det dags för den avslutande delen i Selma Lagerlöfs trilogi ”Löwensköldska ringen” på Västanå teater. Och det slutar, skriver DN:s Leif Zern, i ett triumfatoriskt, kvinnligt uppror mot de barnsliga och trista männen.", "article": "När Västanå teater sätter punkt för ”Löwensköldska ringen” – Selma Lagerlöfs trilogi – sker det i dionysisk yra. Regissören Leif Stinnerbom brukar tala om sitt ideal som ett möte mellan det dionysiska och det appolinska, mellan det extatiska och det behärskade. Det är en urgammal dramatisk princip, från den antika grekiska teatern till Ingmar Bergman. Nu har turen kommit till ”Anna Svärd”, romanseriens sista del och den som knyter ihop den inledande spökhistorien med moraliteten om Karl-Arthur Ekenstedts tragiska prästöde. Han har visserligen sig själv att skylla, skrämmande aktuell i sin blinda tro på absoluta ideal minus människorna som ska förverkliga dem. Selma Lagerlöf visste vad hon talade om, hon hade naturligtvis mött och hört talas om predikanter som kunde tända en eller annan längtan hos de rätta församlingsmedlemmarna. Karl-Arthur dök upp redan förra sommaren i Daniel Lindman Agoranders helt och hållet illusoriska gestalt, skönlockig och med något vilt i blicken. Även Thea Sundler – styckets onda genius – är tillbaka och får nu möjlighet att utveckla den andra sidan av denna dödsbringande princip. Hon förvandlar obesvarad kärlek till obehindrad makt över den snart förfallne Karl-Arthur. Läs Leif Zerns recension av första delen i trilogin. Anna Svärd själv (Margit Myhr) hamnar delvis i skuggan av Hanna Kulles komplexa intrigmakerska. Thea blir i dubbel mening oroande, på en gång sårad och livsfarlig. Bakom de förvridna ansiktsdragen ser vi trots allt den olyckliga människan. Selma Lagerlöf i ett nötskal. Om berättandet svarar för det appolinska i Leif Stinnerbom regikonst, står dansen för det dionysiska. Det har blivit allt tydligare de senaste säsongerna. Förra sommarens lyckade uppsättning av ”Charlotte Löwensköld”, trilogins andra del, tog ett avgörande steg i professionell riktning. Övergångarna mellan koreografi och dramatiska spelscener sker i dag så självklart att man knappt lägger märke till skarvarna. Läs Leif Zerns recension av andra delen i trilogin. Rebecca Kaneld och Richard Forsgren behöver inte slå klackarna i taket för att det ska se ut som om de drogs med i virvlarna. Det är en lycklig symbios som firar triumfer när ”Anna Svärd” slutar i ett kvinnligt uppror mot de notoriskt ansvarslösa, barnsliga och trista männen. Då tar dansen helt över och överlämnar publiken åt friheten att välja en annan värld. Nästa sommar, avslöjar programbladet, blir det inte Selma Lagerlöf utan Jon Fosses dramatisering av ”Eddan”. Läs fler av DN:s teaterrecensioner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2436, "headline": "Olof Lavesson (M): ”Jag blir mörkrädd av SD:s kulturpolitik”", "summary": "Moderaternas Olof Lavesson skuggar minister Bah Kuhnke och försöker få kulturpolitiken i riksdagen att snurra. Förra året fick han kritik för att öppna dörren mot Sverigedemokraterna i kulturfrågor – men inför valet har han stängt den helt. – Om man läser vad de sagt i talarstolen och vad de skriver i sina program, då blir jag mörkrädd, säger Lavesson i en intervju med DN.", "article": "För åtta år sedan utsåg ledarsidan på oberoende liberala Sydsvenskan honom till deras önskenamn på posten som kulturminister: ”Plats på scen för ett spännande och kunnigt Malmönamn”, skrev tidningen. Olof Lavesson fick inte uppdraget den gången. Åtta år senare snackas det återigen om honom som en tänkbar kandidat – utifall att Alliansen får uppdraget att bilda regering efter valet. Som ordförande i kulturutskottet och kulturpolitisk talesperson för sitt parti har Olof Lavesson blivit en central gestalt i den svenska kulturpolitiken, och den som närmast skuggar sittande minister Alice Bah Kuhnke (MP). Skulle du vilja bli kulturminister? Han förvarnar om att svaret kan bli ”politiskt” och fortsätter: – Om jag funderar över det i dag, då skulle jag inte klara av att göra mitt jobb. Mitt mål är att en allianspolitiker ska sitta på posten. Han tillägger: – Men jag skulle bli väldigt hedrad om jag får frågan. På hans arbetsrum i riksdagen finns ett par porträttmålningar som avbildar släktingar från tidigare generationer. Bland dem fanns riksdagsledamöter för Folkpartiet, Bondeförbundet och Lantmannapartiet under 1800- och 1900-talet. Tavlorna passade inte i heminredningen så han tog med dem hit när dåvarande partiledaren Anna Kinberg Batra för tre år sedan frågade om han ville bli ordförande i kulturutskottet. Han tackade ja efter en försäkran om att han fick ta plats och vara påstridig. Olof Lavesson växte upp i Malmö med en ensamstående mor. ”Det var jag och hon”, som han beskriver det. Den första kulturupplevelsen han minns är när modern tog honom med sig till teatern på Fersens väg, och hur han fångades av stämningen under den korta sekund då tystnaden sjunker i teaterrummet, ett sista prassel hörs och ridån ska gå upp. Han styrde tidigt in på en politisk bana. Vägen gick för via ungdomsförbundet, innan han som 22-åring blev politisk sekreterare för moderaterna i Malmö stad och invald i fullmäktige 2002. Kulturfrågorna lades tidigt till hans portfölj, och han bar med dem in i riksdagen fyra år senare. Politikområdet kultur har i princip aldrig hamnat högt på listorna över väljarnas viktigaste frågor, men Olof Lavesson protesterar mot bilden av att området inte spelar en viktig roll under valrörelsen. Han ser ett förändrat politiskt klimat, där valet inte kommer att vinnas på en enskild reform och där kulturbegreppet spänner över en rad områden. – Det här valet kommer att handla om vart i helskotta samhället är på väg. Jag tror att människor funderar mycket över det, vilket samhälle vi vill se, hur vi kommer dit, och hur vi ser på varandra som människor och vad som utvecklar oss. Alla de frågorna svarar kulturpolitiken på. Vi möts två gånger under en vecka i juni, och Olof Lavesson ska då komma att upprepa ett och samma ideologiska mantra. För honom är huvudfrågorna framför allt de enskilda konstnärernas möjlighet till mer skapande, kulturens frihet och stärkandet av dess oberoende i ett polariserat samhällsklimat. – Vi ser allt fler exempel på hur man medvetet misstolkar varandra, sätter gränser och en ökande intolerans mot både det fria ordet och den fria konsten. I den tid vi befinner oss är det viktigare än någonsin att stå upp för dessa värden, och se över hur vi kulturpolitiskt kan skapa förutsättningar för det. Han nämner att par exempel där han anser att politiker trampat på gränsen. Efter att Bjarne Melgaards kontroversiella videoverk ”All gym queens deserve to die” visats på Malmö konstmuseum under 2000-talet hörde han politiker, från olika läger, tala om möjligheten att inrätta ett råd som skulle granska museets inköp av konst. Senare tar han upp ett mer nutida exempel, Carolina Falkholts verk “Fuck the world”, föreställande en blå jättepenis, som i våras uppfördes på en vägg på Kungsholmen. – Det första som hände då var att folk skrek: “Plocka ned den!”. Alltså, det är ju samma debatt vid hade på 50- och 60-talet. Har vi inte kommit längre än så? Har vi politiker som står upp för den konstnärliga friheten även när det blåser? – Jag gick ut och försvarade den där penisen, för jag tyckte den var jäkligt fräck och dessutom hade den väckt en spännande debatt redan i New York. Men då kommer andra politiker och säger: ”Ska du verkligen ge dig ut i den debatten?” Ja, men självklart. Och jag är inte ute och recenserar ett verk. Inom partiet, men även av motståndare, beskrivs Olof Lavesson ofta som en uppskattad personlighet. Och trots tydliga meningsskiljaktigheter utsåg Alice Bah Kuhnke (MP) honom till sin ”bästa fiende” i tidningen Vi. Kulturutskottets vice ordförande, socialdemokraten Gunilla Carlsson, beskriver samarbetet dem emellan som välfungerande de senaste åren, då man bland annat funnit blocköverskridande kompromisser bland annat för spelpolitiken och i den parlamentariska public service-kommittén. – Men den stora skillnaden mellan oss är den ekonomiska ambitionsnivån. Vi ser att det finns stora kulturella ojämlikheter, och vill försöka använda politiken till att göra det möjligt för fler att ta del av kulturen. Vi tror mer på den modellen än att sänka skatterna som den tidigare borgerliga kulturministern ville göra, säger Gunilla Carlsson. Enligt DN:s uppgifter ska det dock i moderatkretsar ha funnits ett missnöje med att partiet gick med på överenskommelsen i public service-kommittén. Främst ska kritiken ha handlat om att man inte tryckt på hårdare för en större genomlysning för vilka riktlinjer som ska gälla i bolagen – en kritik som till viss del ska ha fallit tillbaka på Olof Lavesson. Han själv beskriver slutbetänkandet, som presenterades nyligen, som det minst dåliga alternativet. Partiet har också lagt till ett par reservationer, bland att med kritik om att man ännu inte tittat noggrannare på möjligheterna till ett nytt medieetiskt system för public service. – Det är klart att det är en kompromiss, men samtidigt är det viktigt att det finns långsiktiga villkor för public service. Jag instämmer i kritiken att det kommit i fel ordning, och tycker att man borde tagit ett helhetsgrepp över vad public service ska göra och hur man ska finansiera det, säger Olof Lavesson. Trots flera överenskommelser mellan partierna i kulturutskottet finns tydliga skiljelinjer i den ekonomiska politiken på kulturområdet. Under mandatperioden har regeringen ökat den statliga kulturbudgeten med nära 1,5 miljard kronor. Moderaternas budgetförslag är flera hundra miljoner kronor stramare, men i Lavessons ögon handlar det i första hand om att bena ut vad som ger resultat. – Vi har inte med den här typen av snabba pengar som regeringen har, med 100 miljoner kronor dit och 250 miljoner kronor dit. Politiska konkurrenter anklagar oss ofta för att vilja skära ned, men det vill vi inte. Jag skulle väldigt gärna lägga mer pengar på kulturen, men då måste man vara väldigt noga med vad pengarna går till, och vilket resultat de får, säger Olof Lavesson. I fjol hamnade han också mitt i den intensiva debatt som pågick om huruvida Moderaterna kan tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna. Anledningen var en intervju i SVT Kulturnyheterna, där han sade att ”Vi måste kunna föra samtal med alla partier, och då menar jag även politiska samtal”. Han fick kritik efter uttalandet, och Lavesson har flera gånger sedan dess försökt att förklara vad han menade. Han säger i dag att all form av samarbete med Sverigedemokraterna på kulturområdet är helt uteslutet. – Samarbetar gör vi med dem som vi delar värderingar med. Mycket av det som gjort att jag engagerat mig i politiken är att motarbeta exakt vad de står för. Det är tydligare på kulturområdet än någon annanstans. När jag talar om kulturen som utforskande kraft, kulturens frihet och värdet av samtidskonst så går de i totalt motsatt riktning, säger han. Anser du det vara farligt om Sverigedemokraterna skulle få inflytande i kulturpolitiken? – Sverigedemokrater på kulturområdet är väldigt duktiga retoriker och väldigt trevliga personer. Men om man läser på vad de sagt i talarstolen och vad de skriver i sina program, då blir jag mörkrädd. Då står vi inte Polen och Ungern långt efter. Och det tycker jag är skrämmande. En eftermiddag i juni följer vi med Olof Lavesson till Fotografiska i Stockholm, museet som han både beskriver som sin oas i Stockholm, och som ett tydligt exempel på fristående institutioner som ger fler konstnärer möjlighet att visa sina verk. – För mig handlar det mycket om hur vi ser på helhetsperspektivet kring det kulturella samhället, och vi har ett ansvar för de institutioner vi äger att också se till hur de kan samverka med det omgivande samhället. Det samhället bygger vi tillsammans. Han talar vidare, i långa sjok och alltid framåtböjd, om sin bakgrund, sin kamp i HBTQ-frågor, saknaden av hemstaden Malmö och hur han ser på sin politiska framtid. Även om han på senare år nämnts som en ministerkandidat, så har det flera gånger varit nära att han lämnat politiken. Redan 2006, innan han valdes in i riksdagen, övervägde han att sluta. – Men precis när jag tänkt att jag ska göra något annat har det öppnats ett nytt fönster. Jag siktar i alla fall på fyra år till, så får vi se vad som händer. Olof Lavesson Ålder: 42 år. Bor: I Malmö. Bakgrund: Har studerat statsvetenskap och medie- och kommunikationsvetenskap. Har haft flera politiska uppdrag: distriktsordförande i Muf, politisk sekreterare i Malmö stad, ledamot i kommunfullmäktige, och riksdagsledamot sedan 2006. Har varit ledamot i kultur-, närings- och skatteutskottet. Arbetar som: Riksdagsledamot för Moderaterna och ordförande i kulturutskottet sedan 2015. Är partiets talesperson i kultur- och HBTQ-frågor. Familj: ”Lever i ett förhållande sedan en tid tillbaka.” Kultur med sig från hemmet: ”Min mamma såg alltid till att det fanns böcker. Jag läste Astrid Lindgren och mycket ungdomslitteratur som ung.” Läser just nu: ”Flyktväg” av Torbjörn Flygt och ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara. Största kulturupplevelse: ”Jag minns en utställning från när jag var barn, med Kandinsky på Malmö konsthall, och i vuxen ålder ”Lucia de Lammermoor” på Malmö opera. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2452, "headline": "Hundratals kommentarer mot Jimmy Durmaz har raderats", "summary": "Över 39.000 kommentarer finns kvar på landslagsmittfältaren Jimmy Durmaz Instagram-inlägg från lördagen. Många av de tidiga kommentarer var hatiska – men samtidigt kan ett stort antal ha raderats i efterhand, uppger frilansjournalisten Jack Werner som närstuderat hatstormen. – Det kan vara människor som ångrar sig eller är oroliga för polisen, säger Fredrik Gårdare vid polisens aktionsgrupp mot kriminalitet inom idrotten.", "article": "Klockan var 21.52 på lördagskvällen när yttermittfältaren Jimmy Durmaz på stopptid orsakade en frispark i VM-matchen mot Tyskland. Toni Kroos satte frisparken i bortre krysset och kort därpå blåste domaren av matchen. Målet innebar förlust med 2–1, och Sveriges chanser att gå vidare till åttondelsfinal minskade. Den misstajmade tacklingen skulle få kraftiga efterverkningar även för Jimmy Durmaz själv. Efter händelsen utsattes han för hat, hot och rasism på sociala medier. Svenska Fotbollförbundet har polisanmält hot mot mittfältaren, och inför träningen på söndagen samlades landslaget i en gemensam aktion mot rasism. – Vi har startat en utredning och den är prioriterad. Vi har jobbat i full fart i dag (läs på tisdagen) och skapar oss bästa möjliga lägesbild. Det finns en hel del information i media att undersöka om den stämmer eller inte, säger Fredrik Gårdare, som leder polisens särskilda aktionsgrupp mot kriminalitet inom idrotten, till DN. Aftonbladet intervjuade på måndagen Per Engström, polisens kommenderingschef för fotbolls-VM, och rapporterade då att det, enligt polisen, ska finnas mellan 2.000 och 3.000 kommentarer till Durmaz som kan räknas som kränkande. Fredrik Gårdare vill dock inte slå fast en siffra på hur många kommentarer som riktats mot den svenska mittfältaren eller hans anhöriga som utreds. – Det är definitivt en stor omfattning, åtminstone på snacket runt det här. Sedan måste vi koncentrera oss på att undersöka hur mycket det är som är brottsligt av det som Durmaz har fått motta, säger han. På måndagen fanns fler än 39.000 kommentarer kvar på Jimmy Durmaz Instagram-inlägg, där merparten av det öppna hatet mot honom har spridits. Frilansjournalisten och författaren Jack Werner har, med hjälp av en arkiverad databas, som togs fram på måndagen, gjort en analys av de 3.000 första kommentarerna. Jack Werner skriver på sin blogg att ”Durmaz definitivt utsatts för hundratals om inte till och med tusentals hatiska kommentarer” men konstaterar också att uppemot 800 kommentarer kan ha raderats under de senaste dagarna. Han betonar också att man skulle behöva tillgång till de raderade kommentarerna för att kunna göra en mer heltäckande analys. – Det har rimligen väldigt stor betydelse att kommentarer har raderats. Vid lunchtid på söndagen meddelade Svenska Fotbollförbundet att de ska polisanmäla hat och hot. Det var förmodligen den sista spiken i kistan för en del, som gjorde att de tog bort sina kommentarer, om de inte redan hade gjort det när vreden runnit av dem och de drabbats av eftertänksamhetens kranka blekhet, säger Jack Werner till DN. Även polisen har uppmärksammat att kommentarer har raderats i efterhand, berättar Fredrik Gårdare. – Vi har fått den informationen, att det tas bort saker. Jag har inga synpunkter på det, men det kan vara människor som ångrar sig eller är oroliga för polisen. Det viktigaste för oss har varit att få stopp på en fortsättning, säger Gårdare. Ser ni några tecken på att det fortsatt? – Nej, vi har inte fått in någon information om det. Men om det händer så kommer vi att agera direkt. Kommentarerna som DN kunnat analysera har delvis publicerats på Twitter, men framför allt i anslutning till den bild som Jimmy Durmaz innan matchen på lördagen lade upp på Instagram. Antalet negativa kommentarer eskalerade omgående efter slutsignal i matchen, och ökade snabbt under de efterföljande timmarna.  Få av kommentarerna är explicit rasistiska men flera handlar specifikt om Durmaz utseende eller bakgrund. Ett antal kommentarer bara under de första minuterna efter slutsignalen lydde bland annat ”Landsförrädare”, ”Är du ens svensk?”, ”Vafan gör du ens i Svenska landslaget du är inte ens svensk” och ”Åk hem din jävla sopa”. Flera har försökt analysera huruvida hatkommentarerna mot Durmaz egentligen skulle komma från automatiserade konton, så kallade botar. Jack Werner menar att han under sitt arbete inte sett några tecken på att hatstormen skulle vara organiserad. – Jag ser inte några tecken på att det skulle vara automatiserat, som att det skulle ha något med ”botar” att göra, vara styrt från utlandet eller av en trollfabrik. Det verkar vara en spontan storm av vrede och hat mot Durmaz, och den stora urladdningen sker precis efter målet och fortsätter i ungefär en timma efter slutsignalen, säger Jack Werner och tillägger: – Om man sedan tittar närmare på kommentarerna och vilka som har skrivit dem är det nästan uteslutande autentiska konton för unga svenska killar. Även när DN går igenom de hatiska kommentarerna finns det lite som tyder på att kontona de skickats från tillhör andra än vanliga svenska barn och ungdomar. En majoritet av kontona har publicerat vanliga bilder som selfies, och ger inga särskilda tecken på att vara falska. De är till exempel inte nyskapade och har inte ovanligt få eller många följare. En bildsökning ger heller inte några resultat på kontonas profilbilder, vilket betyder att risken att bilden skulle vara stulen är mindre. Kontona är i de flesta fall heller inte nyskapade, och har interagerat med inlägg tidigare. Flera konton som publicerat hatiska kommentarer har dock tagits bort. Jack Werner har under närläsningen av de kommentarer som är analyserbara inte hittat inlägg som kan kvalificeras som direkta hot, men berättar samtidigt att han slagits av hur hård tonen är. – Det handlar uppenbart om ett stort antal hatiska, homofobiska och sexistiska kommentarer. Sedan finns det fortfarande ett trettiotal kommentar med tydligt rasistiska övertoner kvar, och tillsammans med de kommentarer som funnits, men nu försvunnit, kan man ganska säkert säga att det förekommit rasism i det här kommentarsfältet. Efter klockan 23 på lördagskvällen, och fram emot midnatt, började tonen i kommentarsfältet på Instagram-inlägget att förändras, och snabbt tog de positiva och stöttande kommentarerna över. Klockan sex på morgonen dagen efter matchen hade minst 13.000 kommentarer publicerats, och en majoritet var positiva. Den positiva tonen skulle också fortsätta. Bland de drygt 39.000 inläggen DN har kunnat analysera finns över 7.000 ??-emojier. Ordet ”kärlek” används 1.814 gånger och ”bra” används 1.786 gånger. Först på plats 66 och 72 bland de mest använda orden i kommentarerna återfinns negativa laddade ord, ”hat” respektive ”jävla”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2458, "headline": "Konsertrecension: Sven-Bertil Taube på grönbete i konstant sommartradition", "summary": "Sven-Bertil Taubes konsert på Gröna Lund är en stabil svensk sommartradition. I år får den en ovanlig politisk laddning, skriver Björn Wiman.", "article": "Vid ingången träffar vi en dam som håller på traditionerna. Det är 57:e året i rad som Berit Danielsson från Vårberg i södra Stockholm ser en Taube på Gröna Lunds Stora scen. I publikhavet är det som det brukar. Fleecetröjor och tunna dunjackor jävar den lättsinniga stämning av Medelhav som 83-årige Sven-Bertil Taube för med sig när han intar scenen, med lika oklanderligt uppvikta skjortärmar som vanligt. Hans pappa Evert stod här första gången 1945 – det är inte bara en familjefest utan en stabil svensk sommartradition. Men kanske är det ändå något nytt i luften. Sven-Bertil öppnar med det kärva bondförnuftet i ”Här är den sköna sommar”. Refrängens omkväde ”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord” blir på ett paradoxalt sätt just ett politiskt statement om vår tids eskalerande vansinne. Läs mer: Skivrecension: Sven-Bertil Taube mer full av liv än någonsin Sven-Bertil Taube fattar bredbent posto på scenen och låter armarna sköta gestiken. Hans suveräna utspel kompenserar så väl en och annan tappad textrad, som vi gärna förlåter honom. I år är det ovanligt många rariteter bland de patenterade klassikerna. Anders Eljas orkester tillåter honom spela att ut hela sitt register, som om han släppts ut på grönbete efter de mer lågmälda och strama tolkningarna på de senaste albumen med Peter Nordahls orkesterarrangemang. Gästartisten Ola Salo gör en klang- och livfull ”Sjuttonde balladen”, en av Evert Taubes bästa sånger som han dock aldrig framförde själv, kanske av rädsla för att bita den hand som födde honom. När Lisa Nilsson kommer in slår solen in på scenen; hon och Sven-Bertil känner varandra från ”Så mycket bättre” i TV4 och skivan ”Alderville road”. Hon laddar ”Änglamark” med ny poetisk energi och ett politiskt intro om en ”inspirerande melodi inför höstens val”. Det är underbart att se Sven-Bertil sitta där vid sidan av och se en levande tradition föras vidare. Hans pappas sånger är en konstant. De kommer alltid att finnas med oss. Och till sist är det huvudpersonen själv som visar vem som är tidernas största Taubetolkare. Han sjunger ”Himlajord”, berättelsen om den emigrerade timmermannen John Löfgren från Falkenberg som börjar odla apelsin i Australien under namnet ”Loffgren”. Denna kväll blir det en sång om en värld där allt hör samman, där allt och alla är beroende av varandra och där inte bara människor utan också själva jordmånen befinner sig i evig förflyttning. I den sista versen för vinden med sig öknarnas stoft till norditalienska Ligurien, det blåser från Sahara och rymden står i brand. Aldrig har den varit så drabbande, aldrig så sann. Konsert Sven-Bertil Taube med gäster Ola Salo och Lisa Nilsson Gröna Lund, Stockholm ", "article_category": "culture"}
{"id": 2486, "headline": "Poeten som guidar oss till världens ände", "summary": "Mary Oliver är en av USA:s mest lästa poeter, men i Sverige är hon märkligt okänd. Anita Goldman förälskar sig i en författare med blick för både växter, gräshoppor och fåglar, som öppnar dörrarna till ett liv i samklang med naturen.", "article": "”Låt mig fråga dig detta; Tror du också att det finns någon fantastisk orsak till skönhetens existens? Och om du inte har förtrollats av detta äventyr – ditt liv – vad krävs för att du ändå skulle?” Det händer någon gång emellanåt – mer sällan än ofta – att jag faller platt och blir omedelbart förälskad i en röst som har ett alldeles eget sätt att se på världen, ett tonfall och tilltal som går rakt in i mig, bortom mina försvar och förväntningar. Det händer då att jag tittar upp från bokens sidor och ler förvånat, för jag har fått syn på världen på ett annat sätt, jag förstår något mer och nytt och vitalt om vem jag är som människa i detta jordiska sammanhang jag nu befinner mig i. Och jag förstår framför allt vad som är viktigt, centralt, absolut nödvändigt. Min bekantskap med den amerikanska poeten Mary Oliver är ny, men jag är omtumlad och tacksam över att ha erbjudits möjligheten att se världen genom hennes ögon. Nu är min reaktion i sig inte så unik eftersom Mary Oliver är den kanske mest lästa och älskade av alla nu levande amerikanska poeter. Hon är något så ovanligt som en bästsäljande poet och rader från hennes dikter finns kopierade på Pinterest och Instagram, på kylskåpsmagneter och märken att sätta på rockslaget. Som raden jag ovan försökte översätta; ”And, if you have not been enchanted by this adventure – your life – what would do for you?” Kanske ännu mer spridd är slutstrofen i hennes dikt ”The summer day”: ”Tell me, what is it you plan to do with your one wild and precious life?” Jag har – sedan jag förälskade mig i Olivers lyrik för ett år sedan – inte funnit en enda av hennes dikter, inte ens de som fått ikonisk status i USA, översatta till svenska. Det är anmärkningsvärt att hon är så okänd i Sverige. Mig veterligen var första gången hon presenterades i ett offentligt sammanhang när jag och skådespelerskan Marika Lagercrantz i våras introducerade henne på konferensen Climate existence som anordnas vartannat år på Sigtunastiftelsen i samarbete med Cemus (Centre for environment and development studies), det studentledda multidisciplinära akademiska centret med Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet som huvudmän. Även om Mary Oliver inte skriver renodlad klimatpoesi, så var detta ett minst sagt passande sammanhang för Olivers lyrik. På Climate existence talades det mindre om klimathotet som sådant – siffror, fakta, utsikter – om detta var de unga, inlästa, superskarpa deltagarna redan överens. I stället låg fokus på vilka existentiella, psykologiska, aktivistiska och konstnärliga förhållningssätt som växer fram och som behövs i klimathotets skugga. Jag lärde mig att man i stället för att säga ”det kommer att gå åt helvete” kan formulera saken som att vi närmar oss ”slutet på världen som vi känner den”. Det öppnar upp för ett samtal om slutet på ett civilisatoriskt paradigm och nödvändigheten att kommunicera på ett annat vis, med andra ord, ett annat medvetande, en annan blick. Den blicken behöver nödvändigtvis inte vara ”ny”, utan bygga på den natursyn som generationer av poeter och filosofer begåvat världen med. Oliver är mer än medveten om sina amerikanska föregångare – som Ralph Waldo Emerson och Walt Whitman – om vilka hon skrivit essäer. Whitman kallar hon ”brodern jag aldrig hade”. Hon pekar särskilt ut ”Den metafysiska nyfikenheten! Den orakelmässiga ömhet med vilken han såg på världen – dess grovhet, dess skillnader, stjärnorna, spindeln – inget var utanför hans intressesfär”. Så skriver hon i essän ”My friend Walt Whitman” i sin senaste bok, prosasamlingen ”Upstream” från 2016. Så precis skulle man kunna beskriva Olivers egen rika lyriska produktion som har forsat fram med en diktsamling eller prosabok nästan vartannat år sedan debuten 1963, då hon var 28 år. Det var med sin femte diktsamling ”American primitive” (1984) som hon blev nationellt känd, sedan den belönats med Pulitzerpriset. Men hon har även sedan dess levt ett tillbakadraget liv, under fyrtio år i den lilla kuststaden Princetown i Massachusetts med sin partner Molly Malone Cook. Efter Cooks bortgång flyttade Oliver till Florida. Dikterna är fyllda av bilder från hennes promenader i skogen eller vid havet invid hemmet. Hon har kallats en outtröttlig guide till naturen, framför allt till dess mindre kända sidor. Precis som Whitman sjunger Oliver naturens lov, men inte på ett sentimentalt sätt, grymheten, nödvändigheten finns alltid där; ”Do you adore the green grass with its terror beneath?” Hon kan skriva om havet och om björnen och svanen, men lika gärna och oftare om de växter och djur som är så små eller ödmjuka att de knappast anses passa för storvulen naturdyrkan: Who made the world? Who made the swan, and the black bear? Who made the grasshopper? This grasshopper, I mean – the one who flung herself out of the grass, the one who is eating sugar out of my hand, who is moving her jaws back and forth instead of up and down – who is gazing around with her enormous and complicated eyes. Now she lifts her pale forearms and thoroughly washes her face. Now she snaps her wings open, and floats away. I don’t know exactly what prayer is. I do know how to pay attention, how to fall down into the grass, how to kneel down in the grass, how to be idle and blessed, how to stroll through the fields, which is what I have been doing all day. Tell me, what else should I have done? Doesn’t everything die at last, and too soon? Tell me, what is it you plan to do with your one wild and precious life? I denna dikt, ”The summer day” från 1990, återfinns de huvudsakliga ingredienserna i Olivers diktning. Här nämns såväl svanen som den svarta björnen, men poeten fastnar för den ödmjuka förbisedda gräshoppan och inte som idé, utan just den här gräshoppan som Oliver genom att ge den sin uppmärksamhet står i förhållande till: ”Pay attention, be astonished, tell about it” uppmanar Oliver ständigt läsaren. Och detta underverk, gräshoppan, får Oliver att vilja falla på knä i bön eller snarare kanske det är så att uppmärksamheten för henne är en dörr till ett annorlunda, mer deltagande och hängivet sätt att se världen eller kanske ännu mer precist att gå in i den, samtala med den. Det är i det lika enkla och ödmjuka gräset som Oliver knäböjer eller kastar sig in (Whitmans mest kända verk heter ”Leaves of grass”) , det är här ”uppmärksamheten blir en början till tillbedjan” eller som hon skriver i en annan dikt: ”To pay attention, this is our endless and proper work.” För Oliver ”är dörren till skogen dörren till templet”.  Med Oliver som guide får jag som läsare möjlighet att också bli uppmärksam, hennes lyrik öppnar för en intimitet med och förundran inför världen, poeten lockar mig med in i världen, kräver av mig att också jag skall bli uppmärksam, levande, delaktig. I dikten ”Invitation” bjuder hon in läsaren att förundras över den lilla steglitsen och igen kastar hon sig från ett närgånget porträtt av fågeln över till läsaren med den stora existentiella frågan, den om vi har tid att se på fågeln och vad det betyder om vi inte har det. Betänk, varnar hon, bara ”detta att leva i denna trasiga värld är en allvarlig sak”; It could mean something It could mean everything. It could mean what Rilke meant, when he wrote You must change your life. Den andliga grundsynen blir alltmer uttalad hos poeten, det märks i den stora samlingsvolymen ”Devotions” från 2017 där hon själv gjort urvalet och börjar med de senaste årens dikter. I dikten ”Praying” från 2006 skriver hon: It doesn’t have to be the blue iris, it could be weeds in a vacant lot, or a few small stones; just pay attention, then patch a few words together and don’t try to make them elaborate, this isn’t a contest but the doorway into thanks, and a silence in which another voice may speak I ”Upstream” berättar hon i öppningsessän ”Staying alive” om hur hon flydde det dysfunktionella föräldrahemmet, skolkade från skolan och tog med sig sina poesiböcker till skogen. Där lärde hon sig andra läxor: ”att stå upp för det som inte är som vi, för skönheten och världens mysterium, ute bland fälten eller djupt inne i en bok kan återupprätta även det mest sårade hjärta… redignify the worst stung heart.” Häri ligger, tror jag, Mary Olivers aktualitet och popularitet. Hon öppnar dörren till möjligheten att leva värdiga liv, i samklang med hela vår omgivning, med all den respekt och vördnad den förtjänar. I ”Upstream” skriver hon: ”Jag tänker att det finns tusentals oförstörbara band mellan oss och allt annat och att vår värdighet och våra utsikter är en och desamma. Den mest fjärran stjärna och leran på våra fötter är familj, det finns ingen anständighet eller inget förnuft i att ha respekt för en sak eller ett fåtal och sedan avsluta listan. Tallen, leoparden, Platte River och vi själva – vi är hotade tillsammans eller på väg till en hållbar värld tillsammans. Vi är varandras öde.” Hos den 83-åriga Mary Oliver finner vi det språk och det förhållningsätt som gör det möjligt att närma oss slutet på världen som vi känner den, utan att allt går åt helvete. Och det möjliga har nu blivit alldeles nödvändigt.   Tre böcker Mary Oliver – ”Devotions. The selected poems of Mary Oliver”. Penguin Press, 2017. Mary Oliver – ”Upstream. Selected essays”. Penguin Press, 2016. Mary Oliver – ”Long life. Essays and other writings”. Da Capo Press, 2004. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2488, "headline": "Ståhlis: Hellre en svagt verklighetsfrämmande optimist", "summary": "Kåseri. Förväntningarna på den svenska sommaren och på svenskarnas insats i fotbolls-VM är identisk.", "article": "Sommaren har sin dramaturgi och när midsommaraftonen gått över i midsommardagen är känslan densamma som att ha sett Sveriges första fotbollsmatch i VM. Någonting är över men har samtidigt börjat. Förväntningarna på den svenska sommaren och på svenskarnas insats i fotbolls-VM är identisk. Vi vill ha upplevelser, ja vara med om något som vi kan minnas efteråt och prata om. Något som förenar oss. Vi hoppas, tror och drömmer. Laddar upp, förbereder oss och läser på. Lägger oss i träning på korta weekend-semestrar, gym och läger. När den sköra juninatten kravlat sig över till loja juli i kalendern är det som när Sveriges närvaro i VM efter en lam insats, plötsligt står och dallrar. Vad gör vi nu? Vad händer? Men det är först i augustis allt mer tilltagande mörka kvällar vi blir varse allvaret: att sommaren har ett slut. Och likt spelarna i VM inför hotet att åka ur, skärper vi till oss. Vi tar vara på tillfällena. Borde i alla fall göra det. Sedan någon gång i januari, februari när snön ryker runt skorstenarna eller regnet står som spön i backen, börjar allt från början igen. Men med kortare uppladdning för sommaren än för VM. Pessimister kallar sig oftast och hellre för realister. De är de som ratar förväntningspirret. De vars favoritreplik vid VM-nederlag eller ösregnssommrar alltid är: – Det sa jag redan från början. För mig är pessimisterna ett excel-ark och optimisterna poesi. Det är en omodern tanke i dag. Folk vill ha listor; svart på vitt. Vill veta innan något händer att det kommer att hända. Som journalist föredrar jag fakta men när det gäller sommaren och fotbolls-VM: hellre en svagt verklighetsfrämmande optimist än en jämnsur pessimist. Och i dag på midsommardagen är någonting över men har samtidigt börjat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2502, "headline": "Peter Fonda i blåsväder efter tweet om Trump", "summary": "Peter Fonda tvingades pudla och be familjen Trump om ursäkt efter sin tweet om presidentens immigrationspolitik.", "article": "Ordkriget mellan Hollywoods liberala falang och Donald Trump fortsätter med oförminskad styrka. Förra veckan stod Robert De Niro på en scen, vevade med armarna och ropade ”Fuck Trump!” i en direktsänd prisgala. Denna vecka har skådespelaren Peter Fonda, mest känd för sextiotalsklassikern ”Easy rider”, gått till attack mot den sittande amerikanska presidenten på Twitter. I vredesmod över att barn skilts från sina föräldrar vid den mexikanska gränsen, skrev Peter Fonda en tweet: ”Vi borde slita Barron Trump ur hans mammas armar, sätta honom i en bur med pedofiler och se om mamman står upp mot den jättelika skithög som hon är gift med”. En talesperson för Melania Trump kallade Fondas tweet för ”sjuk och oansvarig” och lät också hälsa att Secret Service hade underrättats. Också presidentens äldsta son, Donald Trump Jr, gav sig in i twitterbataljen och kallade Fonda för en ”sjuk person” och bad honom att mucka med något som är större än den 12-åriga Barron Trump. Läs mer: Trumps svar efter De Niros utspel: Han har låg IQ Peter Fonda valde att pudla genom att radera sin tweet och be presidentfamiljen om ursäkt: ”Jag tweetade något högst olämpligt och vulgärt om presidenten och hans familj som en reaktion på de hemska bilder som jag såg på tv”. Peter Fonda har en liten biroll i den bioaktuella filmen ”Boundaries” med Vera Farmiga och Christopher Plummer i huvudrollerna. Biodistributören Sony Picures Classics meddelar att det inte fanns några planer på att dra tillbaka filmen som får en begränsad premiär på fem amerikanska biografer i midsommarhelgen. Men Sony hälsar också att: ”Peter Fondas kommentarer är motbjudande, vårdslösa och farliga, och vi fördömer dem helt och hållet”. Läs mer: Trump har skrivit under presidentorder för att inte separera familjer ", "article_category": "culture"}
{"id": 2507, "headline": "Dagens skiva: Johnny Marr lyckas äntligen framträda i helbild", "summary": "Det har tagit tre decennier för Johnny Marr att ta sig fram till scenens mittpunkt, men ur Manchesters rockmylla mejslar Smiths-mannen nu fram en fjäderlätt poputopi.", "article": "Johnny Marr är gitarristen som lämnade legendariska The Smiths redan vid tjugotre – och därmed bröt sitt unika, men symbiotiska, partnerskap med Morrissey. Tre decennier senare har gruppens ofrivillige manager, som passande nog döpte sin rockbiografi till ”Set the boy free”, trevat sig fram till en ambivalent solokarriär. Att förflytta sig till scenens mittpunkt har varit en mödosam process och det är först nu, i och med sin tredje soloskiva, som Marr framträder i helbild. ”Call the comet” är ett självsäkert, kärvt och spretigt album som ljudmässigt hämtat näring ur Manchesters traditionstyngda rockmylla, men som rent innehållsligt mejslar fram en fjäderlätt, futuristisk utopi. Bäst är Marr när han bryter ny mark, som i ”New Dominions”, en mörk electro noir, men den Smiths-doftande singeln ”Hi hello” är charmigt oemotståndlig den också. Bästa spår: ”New dominions”, ”Hi hello” ", "article_category": "culture"}
{"id": 2543, "headline": "Andrea Tarrodis version av ”Förklädd Gud” är majestätisk", "summary": "Lars-Erik Larssons klassiska ”Förklädd Gud”, efter Gullbergs dikt, blir mindre svävande och skir i Andrea Tarrodis arrangemang. Här kommer blåset i förgrunden och musiken tas ned på jorden. DN:s Nicholas Ringskog Ferrada-Noli har lyssnat.", "article": "Den svenska konstmusiken har få verk som kan räknas som folkkära klassiker, men Lars-Erik Larssons ”Förklädd Gud” från 1940 är definitivt ett av dem. Det beror till stor del på att Hjalmar Gullbergs diktsvit som Larsson tonsatte är så oerhört vacker. Men också på att Larsson kunde göra texten rättvisa med sin mjuka musik, ett tonspråk som är smeksamt men inte sockrigt. I Andrea Tarrodis arrangemang för blåsorkester blir verket mindre svävande och skirt. Musiken suggererar inte längre fram älvor som dansar i den svenska sommarnatten utan snarare en tung majestätisk tragik, nästan wagnersk. Att just blås kommer i förgrunden här är kongenialt. Dels eftersom guden Apollon i dikten spelar på ett blåsinstrument, en pipa. Dels eftersom dikten hyllar enkelt folk och ödmjukhet, genom att skippa stråkarna tas musiken ned på jorden. Varma och pigga toner från marimba och vibrafon lättar upp och skapar dynamik. Tarrodis version är helt enkelt en triumf, och lyfts ytterligare av starka insatser från alla medverkande. Lisa Carlioth sjunger lika kraftfullt som ljuvt, Dramatenaktrisen Thérèse Brunnander är perfekt som recitatör – hon låter inte som en predikande präst utan som ett orakel som med sälta och eftertanke slungar ur sig visdomar över Tessaliens kullar – och Radiokören briljerar i finalsatsens a cappella-avsnitt. Läs också: Johanna Paulssons intervju med Andrea Tarrodi Radiokören sjunger lika sublimt i Alban Bergs tidiga sång ”Die Nachtigall”, i ett utsökt arrangemang av Clytus Gottwald, och i Åke Malmfors fräscht nationalromantiska ”Månsken”. Malmfors dog endast 32 år gammal. Även den fascinerande fransyskan Lili Boulanger dog alldeles för ung, hon hann bara fylla 24 år. Hennes orkesterstycke ”D’un matin de printemps” låter något förminskad i blåsorkesterarrangemang, medan ”Vieille prière bouddhique” fullkomligt glöder. De sistnämnda verken skrevs under första världskriget och ”Förklädd Gud” komponerades under det andra, men personligen tror jag inte att dessa stycken är kommentarer till sina politiskt oroliga tider. Snarare tycks de söka efter helighet och djup skönhet i en avförtrollad och sekulariserad värld. Gullbergs hemlige Apollon kan ses som en metafor för Jesus – men också för livets eller konstens mystiska kraft. Ett verk som däremot tydligt adresserar nazismen och krigshetsen är Hilding Rosenbergs kantat ”Järnålder” från 1937 som också framförs under denna konsert. Men modernisten Rosenberg har, trots sitt hedervärda uppsåt, inte samma kraft som skönhetsvurmaren Larsson. Herdarna når längre än rebellerna. Läs också: Fler recensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli ", "article_category": "culture"}
{"id": 2555, "headline": "Stilsäker debut om högstadiets plågsamma vardag", "summary": "Ebba Hyltmarks ”Allt suger och det är ingens fel” känns kul och ärlig, och är något så ovanligt som en ungdomsbok skriven av en tonåring.", "article": "Ebba Hyltmark är något så ovanligt som en tonåring som skrivit en ungdomsroman. I hennes debutbok ”Allt suger och det är ingen fel” får vi följa jämngamla Lis sista termin i klass 9. Hyltmark skriver rappt och roligt om högstadiets plågsamma vardag. Li är befriande sur och har en fantastisk musiksmak. I slutet av romanen finns en låtlista som är på pricken lik mina egna blandband från tonåren. På många sätt framstår ”Allt suger” som en förläggares våta dröm. Sedan mitten av 1900-talet har barn- och ungdomslitteraturen utvecklat ett mer jämlikt tilltal. Vuxna författare har försökt ställa sig så nära de unga läsarnas verklighet som möjligt. Ett extremexempel är missbruksskildringen ”Go Ask Alice” (1971), som lanserades som en verklig flickas upphittade dagbok men senare visade sig vara skriven av en vuxen mormonterapeut. Det är lätt att fatta misstankar mot en bok som ligger alltför nära tonåringen. Peter Pohl har till exempel blivit hårt kritiserad för ”Nu heter jag Nirak” (2007) och dess explicita skildring av en sexuellt utnyttjad trettonåring. I en intervju i Landskronas lokaltidning säger Hyltmark att hon ibland stör sig på när äldre skriver ungdomsböcker. Hon menar många berättelser saknar trovärdighet och att det är svårt att skriva om en värld som man inte är en del av. Uttalandet ger mig höga förväntningar på innehållet. Vem vill inte ta del av andras världar? Mycket i ”Allt suger” känns också kul och ärligt. Hyltmarks prosa är stilsäker och skildringen av Lis relation till tioåriga Olivia och gubben Sigvard är originell. Jag kan dock inte låta bli att önska att Hyltmark tagit ut svängarna mer, grävt djupare i huvudpersonens känslor och skrivit mer om det som gör ont. Det finns en tendens till att gömma sig bakom klichéer i romanen. Verklighetens opålitliga unga män har inte alltid mörkt hår, vampyrlikt blek hud och moped. Jag hoppas på fler framtida berättelser av Hyltmark där den gestaltningsförmåga som präglar skildringen av Li får möjlighet att utvecklas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2568, "headline": "Dagens skiva: Susanna Risberg häller ner allt i sin nya skiva", "summary": "Hos jazzgitarristen Susanna Risberg sitter det vilda i det sofistikerade, och hennes släktskap med rocken hörs bland annat i hur när sina känslor hon låter.", "article": "En av landets intressantaste jazzgitarrister i dag heter Susanna Risberg. Jag har tidigare sett henne spela mer eller mindre jazzrock på Kulturhuset, men också då hördes det hur hemma hon är med till exempel bebop. Två av hennes favoritkompositörer är för övrigt Billy Strayhorn och Dmitrij Sjostakovitj. Och första husguden var enligt uppgift Jimi Hendrix. Allt det där och mer än så – en utbildning vid Berklee, bland annat – häller hon ner i nya skivan. Hon kallar den ”Vilddjur”, men det ska alltså inte tolkas enkelspårigt. Många gånger sitter det vilda i det sofistikerade, liksom styrkan i det väl avväga och sammansatta. Särskilt slår det mig att hon låter som om hon låg nära sina känslor, trots all uppenbar kunskap. Kanske har hon i den meningen även funnit rocken – i jazzen. Bästa spår: ”Vilddjur” Läs fler recensioner av Johannes Cornell, till exempel om hur Esbjörn Svensson Trio fångats på sin absoluta topp. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2569, "headline": "Anna Bergman ställer ut ”Bergman - lögn och sanning”", "summary": "Kostymerna var Anna Bergmans ingång i Ingmar Bergmans värld. Nu har hon kurerat en jubileumsutställning om sin tidigare mytomspunne svärfar. Imorgon öppnar ”Bergman – lögn och sanning” på Scenkonstmuseet i Stockholm.", "article": "– Välkommen till Bergman-land! säger Anna Bergman och gör en svepande gest över den stora salen på Scenkonstmuseet bakom Dramaten i Stockholm. Paradsalongen i norra Europas äldsta industrilokal har förvandlats till ett slags Junibacken för vuxna Bergman-fans. Ett smultronställe med artefakter från demonregissörens konstnärsskap som spände över sju decennier; registolen med röd plyschsits, marionettdockorna från ”Fanny och Alexander”, djurmaskerna från ”Trollflöjten”, Bibi Anderssons rödvita gycklardräkt från ”Det sjunde inseglet”, affischer som försöker sälja in Harriet Andersson som en ”bad girl” i USA efter nakenchocken i ”Sommaren med Monika”. Utställningen är upplagd som en kronologiskt snitslad bana på knarriga breda golvplankor, förutom starten som är ”Fanny och Alexander”. När det gäller anslaget har Anna Bergman lärt sig av Ingmar Bergmans publikfriande knep. – ”Fanny och Alexander” är ju lika folkkär som Kalle Anka på julafton. Jag vill jag dra in åskådaren i den här utställningen med ett lättillgängligt anslag för att sedan kunna visa mer svärta – på samma sätt som Bergman gjorde i filmen. Det är också ett bra intro till teman; modern och kvinnorna som står för tryggheten, det religiösa från pappan och magin från teatern, säger Anna Bergman. Just nu grubblar hon på hur hon ska skyla över snoppen på den skäggiga ”Gudsdockan” som plötsligt skrämmer slag på Alexander när han uppenbarar sig för honom mitt i natten. Salen är fortfarande en byggarbetsplats vilket förstärker intrycket av bakom kulisserna, och Bergmans ständigt pågående kreativa process där allting går igen och allting flyter ihop. Utställningens titel anspelar på Bergmans konstnärskap som präglas av en lek mellan lögn och sanning, fantasi och verklighet, liv och verk. – Det är ju välkänt att han använde sig återkommande av personer och miljöer från sitt eget liv och stöpte om dem till fiktion. Jag har själv fått låna ut personlighetsdrag till Karin i ”Saraband”. Det är så det fungerar, ler Anna Bergman som tidigare var gift med Mats Bergman. Samtidigt understryker hon att det är konstnärskapet som står i fokus på utställningen - inte privatlivet. – Jag vill att man ska få ett helhetsintryck av hans konstnärskap utan att gegga runt så mycket i privat skvaller. Det personliga får man ju på köpet genom hans konst eftersom han är så öppen. Jag vill både väcka nyfikenhet bland skolelever som inte vet så mycket om Bergman och erbjuda överkurs för nördarna. Jag vill förstärka det drömlika och magiska, säger Anna Bergman som i höstas kurerade dräktutställningen ”Bergman på modet” på Hallwylska palatset. ”Bergman – lögn och sanning” är en bearbetning av den stora utställningen från 2011 på Deutsche Kinemathek i Berlin som gjordes i nära samarbete med Stiftelsen Ingmar Bergman och Svenska Filminstitutet. Förutom att banta ner den tyska originalutställningen har Anna Bergman också lyft fram teatergiganten Bergman bland annat med hjälp av föremål och fotografier från Scenkonstmuseets samlingar. – Teatern är ryggraden i Ingmar Bergmans konstnärskap. Det var där det började och slutade. Han gjorde också dubbelt så många teateruppsättningar (130 st, red anm) jämfört med film- eller tv-produktionerna, säger Anna Bergman och kommer till själva kärnan i utställningen: ”Bergman –lögn och sanning” ”Bergman – lögn och sanning” pågår mellan den 16 juni och 16 september på Scenkonstmuseet, Sibyllegatan 2 i Stockholm. Utställningen är kurerad av Anna Bergman och är en bearbetad version av originalutställningen från Deutsche Kinemathek – Museum für Film und Fernsehen Berlin från 2011 som också visats i Los Angeles och Gent. Tanken är att utställningen ska ge en inblick i Ingmar Bergmans liv och arbete med hjälp av filmklipp, kostymer, scenografi, manuskript, fotografier, intervjuer, skisser med mera. – Det viktigaste för mig var att visa symbiosen mellan teater och film i hans konstnärskap. Hur han lät de båda konstarterna korsbefrukta varandra. Han var aldrig rädd för att använda teatrala grepp i filmen och vice versa. På teatern hans sätt att skapa närbilder att placera skådespelarna i en soffa med strålkastare i ansiktet och släcka ner allt annat – det är ju egentligen ett slags filmspråk, säger Anna Bergman. Själv kom hon in i Bergmans värld via teatern. En oförglömlig upplevelse var när hon såg ett Dramatengästspel av Bergmans ”Kung Lear” i Paris där hon spenderade sin tonårstid. I början av 1990-talet jobbade hon som påkläderska på Dramaten där hon blev tillsammans med Mats Bergman. På sedvanligt maner var pappa Bergman nyfiken på sin sons nya flamma och anställde henne som assistent på uppsättningen av ”Peer Gynt” med bland andra Bibi Andersson, – Ingmar prackade på Lennart Mörck mig som assistent mot Lennart Mörks vilja. Han bestämde saker. Det var jättehäftigt och absolut roligaste jag har gjort, de lärde mig allt om teater, säger Anna Bergman som också ritat kostymerna till Bergmans Dramaten-uppsättningar av ”Spöksonaten” (2000) och ”Gengångare” (2002). – Han var väldigt enkel att jobba med, allt var kodat. Oftast utgick han från samma naturfärger som han klädde sig i, och använde rött om han ville understryka något. När vi jobbade med färgsättning av kostymerna var det lite som att vara på dagis - ”ska hon vara röd, då får han vara blå”. Eftersom det handlade bara om känsla var det väldigt komiskt att läsa hur färgerna tolkades av kritikerna, säger hon. Ett annat grundtema i utställningen är igenkänningsfaktorn, déjà vu. Under arbetet med utställningen på Hallwylska museet insåg hon via kostymerna hur allting gick igen i Bergmans konstnärskap. Bergman hela tiden byggde professionella familjer, en levande samplingsmaskin som plagierade från sig själv och återvann föremål. Ett exempel är den gröna soffan från ”Scener ur ett äktenskap” som också återanvänds i tv-filmen ”Efter repetitionen” och flera teateruppsättningen som till exempel ”Ett dockhem”, ”Gengångare” och ”Hedda Gabler”. – Ett annat exempel är att skissen som Alexander leker med i ”Fanny och Alexander” föreställer kostymskissen på Ewa Fröling i en uppsättning av ”Trettondagsafton” allt hör ihop, det är nördigt, vilket jag gillar! Det är som om variationer på ett och samma musikstycke, säger hon. Själv föredrar hon den lite mer lättsinniga sidan av sin tidigare svärfar. – Jag gillar ju Magos kläder – och min favoritfilm med Bergman är ju ”Sommarnattens leende” med underbara Jarl Kulle och Eva Dahlbeck. Den är både rolig och fantastisk, säger hon. Jämfört med den tyska utställningen är den svenska versionen mer tredimensionell och inriktad på upplevelse. – Originalutställningen var mycket fotografier i svarta ramar, men jag har försökt att mer satsa på en upplevelseutställning genom att försöka skapa en viss sorts stämning i ett rum, säger hon och gör en konstpaus: – Bergmanstämning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2589, "headline": "Dagens skiva. Lily Allen gör en häpnadsväckande revansch", "summary": "Länge lät sig Lily Allen reduceras till en persona som kaxig tjej. På nya albumet har hon gjort helt om, återknyter till debuten och sjunger bättre än någonsin.", "article": "Lily Allens debut ”Alright, still” från 2006 var ett av det decenniets charmigaste och mest uppiggande engelska popalbum, tryfferat med vardagligt språk och tydliga ekon från Londons långa kärlekshistoria med jamaicansk musik. Men den röriga och osäkra Allen gick vilse när hon släppte de svaga uppföljarna ”It’s not me, it’s you” och ”Sheezus”, med anonym elektronisk pop och larviga texter – hon reducerades till en persona som kaxig och fräck tjej. Detta fjärde album är en häpnadsväckande revansch. Allen har kickat ut producenten Greg Kurstin och tagit in mer kreativa och mindre topplistebesatta personer, det jamaicanska har gjort comeback, låtarna är välskrivna med fina melodier och naket personliga och gripande texter, och Lily Allen sjunger bättre än någonsin. En utmärkt modern popskiva. Bästa spår: ”Trigger bang”, ”Apples” Läs fler recensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om Kanye Wests modiga sätt att erkänna sina svagheter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2597, "headline": "Kulturprofilen åtalas misstänkt för våldtäkt", "summary": "Kulturprofilen åtalas misstänkt för våldtäkt i två fall. Sju vittnen kallas till rättegången, uppger kammaråklagare Christina Voigt. Mannen nekar till samtliga anklagelser.", "article": "Mannen, som hela tiden har nekat till brott, står misstänkt för våldtäkt i två fall begångna mot en kvinna i Stockholm. Händelserna ska enligt åtalet ha inträffat mellan oktober och december 2011 och ägt rum på samma adress. Under förundersökningen har förhör hållits med målsäganden, den misstänkta personen och ett flertal vittnen. Kammaråklagare Christina Voigt kommer att kalla sammanlagt sju vittnen till rättegången i Stockholms tingsrätt. Teknisk bevisning saknas, uppger hon för DN. – Jag tycker att det finns tillräckligt bra bevisning för att väcka åtal. Det är ett flertal vittnen som ger starkt stöd åt den målsägandes berättelse, säger Christina Voigt och fortsätter: – Det är alltid lite uppförsbacke när det rör sig om äldre händelser. Men enligt min bedömning i det här fallet är bevisningen tillräckligt stark för ett åtal. I stämningsansökan mot Kulturprofilen, där sammanlagt sju vittnen förekommer, beskrivs detaljerat sexuella övergrepp som Kulturprofilen ska ha utsatt kvinnan för ”med våld”, bland annat ett tillfälle där han ”otillbörligen utnyttjat att hon på grund av sömn befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd”. Advokat Elisabeth Massi Fritz, som företräder den målsägande kvinnan, skriver i ett sms till DN: – Min klient är lättad och nöjd över att åklagaren i dag väcker åtal angående våldtäkt. Det finns omfattande stödbevisning som ska prövas i domstol. Jag och min klient kommer att biträda åtalet och vi kommer även att föra skadeståndstalan. Min klient har mått mycket dåligt av händelserna och hon har blivit kränkt och förnedrad på ett synnerligen allvarligt sätt. Ett av de sju vittnen som ska kallas till tingsrättsförhandlingarna är psykiatriker. Han betonar för DN att hans vittnesmål är möjligt genom att målsäganden uttryckligen bett honom att uttala sig. – Min tidigare patient har gett sitt medgivande till att jag delger det som finns att säga om vad hon uppgivit om händelsen. Jag blev förhörd av polisen för några månader sedan efter att hon önskat att jag skulle vittna, säger han till DN. Vad tänker du kring din medverkan i den kommande rättegången? – Det är en känslig uppgift när man som läkare har haft en människas stora förtroenden att behöva göra dem offentliga. Men hon har som sagt givit sitt medgivande och då kan jag inte säga nej och jag kommer bara vittna om precis det jag kan memorera från de samtal om händelsen jag och kvinnan hade och vad jag har skrivit i mina journalanteckningar, betonar psykiatrikern. Enligt kammaråklagare Christina Voigt har den misstänkta mannen varit samarbetsvillig under förundersökningen, och inställt sig till samtliga förhör. Mannens advokat Björn Hurtig säger till DN: – Han reagerar med stor bestörtning och uppgivenhet. Bestörtning därför att han hävdar att han är totalt oskyldig, och det är fruktansvärt att bli åtalad för gärningar man anser sig vara oskyldig till. En uppgivenhet, eftersom det här är vad han varit rädd för, säger Björn Hurtig. Läs mer: 18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp Förundersökningen mot Kulturprofilen inleddes i december. Utredningen startades efter att minst åtta kvinnor polisanmält honom för olika typer av sexualbrott. Sedan tidigare har sju ärenden avskrivits. Åklagaren motiverade de besluten, som togs i mitten av mars, dels med att flera av händelserna hunnit preskriberas, dels med att det i vissa fall inte gått att bevisa vad som har hänt. Det var i en granskning av DN:s Matilda Gustavsson, publicerad i november förra året, som anklagelserna mot mannen först blev kända. 18 kvinnor anklagade då Kulturprofilen för sexuella övergrepp och sexuella trakasserier. En av kvinnorna som trädde fram med sitt namn och vittnade var författaren Elise Karlsson. Att det ska väckas åtal mot Kulturprofilen tycker hon är bra. – Inte minst i ljuset av att det har kommit en viss backlash mot metoorörelsen; det här visar tydligt att det inte bara handlar om medier och ”mediedrev”, som en del kallar det, utan att det finns verkliga rättsfall i bakgrunden. Även om de inte har kommit till rätten tidigare eftersom det har funnits en kultur av tystnad. Elise Karlsson säger att hon är väldigt imponerad av att det har hänt så pass mycket i utvecklingen av fallet Kulturprofilen. – Rädslan hos oss alla var att vittna och att det sedan skulle dö ut. Att det därmed skulle vara vi som blev brännmärkta. Men det har känts otroligt viktigt att det har skett, inte bara med rättsfallet utan även det som hänt med Akademien. Även författaren Gabriella Håkansson, som också vittnade i DN:s granskning, säger att beskedet är efterlängtat. – Men jag är inte alls överraskad utan har väntat mig det här beskedet – förundersökningen har ju pågått i månader. Kvinnan som är målsägande är värd all beundran, hon måste ha blivit rädd av hur stor medial sak det blivit och vetat att samma sak skulle drabba henne om åtal väcktes, säger Gabriella Håkansson. Vad betyder detta åtalsbeslut för dig som en av dem som vittnat mot Kulturprofilen? – Allting har ju syftat just till detta: Att det blir en ordentlig rättslig prövning. Rapporteringen kring Kulturprofilen har av somliga kritiserats för att ha varit ett drev som drivits av medierna och de har ifrågasatt varför vi har gått ut i medierna och berättat. Men nu får vi den juridiska prövningen som alla har väntat på och jag hoppas naturligtvis på en fällande dom. Vad tror du är sannolikheten för det? – I skenet av metoouppropet så är åklagarmyndigheten säkert försiktig. Ett åtalsbeslut tas inte lättvindigt och att man nu har valt att ta det tyder på att man har en oerhört stark bevisning. Håkansson menar att Svenska Akademiens agerande kring anklagelserna mot Kulturprofilen har haft en avskräckande effekt. – I Akademien finns det ledamöter med makt och stora kontaktnät som håller Kulturprofilen om ryggen och det gör fortfarande att kvinnor i kulturbranschen inte vågar gå ut och berätta. Enligt kammaråklagare Christina Voigt väntas rättegången i fallet mot Kulturprofilen starta tidigast efter sommaren. Läs mer: Ekobrottsmyndigheten leder förundersökning mot Klubben Läs mer: Delar av förundersökningen mot Kulturprofilen läggs ned ", "article_category": "culture"}
{"id": 2600, "headline": "Konsertrecension: Beck har blivit en helt meningslös artist", "summary": "Det är länge sen Beck var popvärldens coolaste artist, i stället är han numera en självmedveten lustigkurre som gör kvasituff partymusik för rockfestivaler.", "article": "Det som gjorde Beck så speciell under de där åren på 90-talet då han var coolast i popvärlden, mellan albumen ”Mellow gold” och ”Odelay”, var egentligen inte det mest iögonfallande, det vill säga att han blandade indierock med samplingar och beats. Utan snarare att han var en så gränslöst kreativ artist. Han skrev och spelade in låtar med manisk frenesi – mellan januari 1994 och juni 1996 gav han ut fem album – och låtarna han skrev lät som ingen annans. Texterna var surrealistiska medvetandeströmmar med mer eller mindre absurd humor, och han sjöng eller rappade dem avslappnat och utan maner, som om allt var helt självklart. En del låtar var skräp, andra briljanta, men laissez faire-attityden och flodvågen av infall gav allting ett berusande skimmer. Vid 1999 års Princemaskerad ”Midnite vultures” hade dock Beck förändrats och blivit en annan sorts artist, en självmedveten lustigkurre som gör kvasituff partymusik för rockfestivaler. I det facket har han hållit sig sedan dess – med undantag för den öppenhjärtiga breakupskivan ”Sea change” – och blivit allt proffsigare och tråkigare. Den rena naiviteten och spontaniteten dog när Beck blev vuxen. Det är en minst sagt rutinerad liveartist som gör entré på Gröna Lunds stora scen, backad av ett taggat sjumannaband, och omedelbart drar igång den gamla hitten ”Devil’s haircut”. Det är på ett sätt en ganska generös konsert, tjugoen låtar på en och en halv timme, men huvudpersonen blir märkbart stressad av att han inte lyckas få den stora publiken att dansa loss och sjunga med (när folk börjar droppa av ropar han ironiskt och passivt aggressivt hej då till dem mellan låtarna). Det stillsamma mottagandet kan bero på att majoriteten av låtarna som framförs är från de senaste tjugo åren, då Beck inte haft några hitsinglar i Sverige. Det kan också bero på att dessa låtar inte är särskilt bra – texterna är självmedvetna och själlösa, refrängerna är skamlöst slappa och produktionen är daterad. Den skiva som flest låtar är hämtade från är föga förvånande den senaste, fjolårets ”Colors”. Ett försök att skapa något poppigt och partyglatt som låter som en opersonlig blandning av MGMT, Miike Snow och Bruno Mars tio år för sent. Denna ängslighet och anpasslighet till mainstreampop klär Beck illa. Han har blivit allt det som han avskydde när han sjöng ”MTV makes me wanna smoke crack” i sin debutsingel med samma namn. Bandet spelar energiskt och svängigt men det hjälper inte. Beck är 2018, sorgligt nog, en helt meningslös artist. Beck Scen: Gröna Lund, Stockholm 1  Läs fler recensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om hur finska Alma ser ut att vilja göra kaos med Finlandsfärjan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2609, "headline": "Han blir ny ordförande för Teaterförbundet", "summary": "I helgen valdes skådespelaren och regissören Simon Norrthon till ny ordförande för Teaterförbundet för scen och film, meddelar fackförbundet.", "article": "I helgen valdes skådespelaren och regissören Simon Norrthon till ny ordförande för Teaterförbundet för scen och film, meddelar fackförbundet. Norrthon är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm och han har medverkat i ett stort antal pjäser och filmer. Under de senaste sju åren har han varit prefekt på Institutionen för skådespeleri vid Stockholms dramatiska högskola. Han har suttit i förbundsstyrelsen sedan 2002. Han efterträder Anna Carlson, som tackas av efter 12 år på ordförandeposten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2612, "headline": "Bokrecension: Berättelse full av sprickor från spanska solkusten", "summary": "Efter den chilenske författaren Roberto Bolaños för tidiga död hittades ett manuskript i en byrålåda. Nu har den märkliga romanen ”Tredje riket” kommit i svensk översättning.", "article": "ROMAN Roberto Bolaño ”Tredje riket” Översättning Lina Wolff Albert Bonniers förlag, 375 sidor Det är en sinister romantitel, ”Tredje riket”. Den är helt i klass med en annan av den chilenske superstjärnan Roberto Bolaños böcker: den fiktiva biografiska antologin ”Nazistlitteratur i Amerika”. Men denna titels tredje rike syftar på ett strategiskt brädspel av det mer komplicerade slaget, där spelarna tar rollerna av axelmakter och allierade och grubblar sig igenom andra världskriget. Kanske ändrar på dess utgång. Berättaren är en ung tysk som heter Udo Berger. Han är regional mästare på spelet och firar solsemester vid spanska Costa Brava tillsammans med sin flickvän. Det är Udos dagbok vi läser. Han vill lära sig skriva bättre, eftersom han också författar artiklar om krigsspel för olika obskyra tidskrifter. Det råder skoningslös konkurrens i spelvärlden. Medan Udo oftast hänger framför spelbordet på hotellet, är hans flickvän Ingeborg mer aktiv i turistlivet. Ett annat tyskt par ansluter, samt en del halvskumma figurer ur det lokala folklivet med namn som Lammet och Vargen. Här finns också en uthyrare av trampbåtar på stranden: en svårt brännskadad sydamerikan som enbart går under namnet ”Den brände” (spanskans El quemado). En semesterort i slutet av augusti, alltså. Slutet av säsongen. Det brukar vara en ödesmättad och vådlig miljö i alla möjliga fiktioner. Roberto Bolaño skrev denna roman 1989, ett decennium före det internationella genombrottet med romanen ”De vilda detektiverna”. Man hittade manuskriptet på botten av en byrålåda efter författarens död 2003. Den engelske kritikern Michael Wood har påpekat att man läser ”Tredje riket” på två sätt: dels som läsaren med facit i hand, som kan sin Bolaño och ser återkommande teman och ansatser. Dels läser man som en frustrerad redaktör 1990, som ser att den här romanen är ofärdig, faller samman, full av hål. Wood konstaterar att den förra läsningen strider mot allt som den så kallade nykritiken lärt ut, nämligen att ett verk skall läsas självständigt och utan biografiska komplikationer. Nykritiken får ursäkta. Mest givande är det att läsa ”Tredje riket” med facit i hand, för då blir tillkortakommandena till förtjänster. I romanens andra hälft, när en av de tyska bekantskaperna har försvunnit till havs på en vindsurfingbräda, när Udo har inlett ett spelparti på sin egen bräda, med Den brände, och när Ingeborg har rest hem till Tyskland – då blir allting mycket osäkert. Som om berättelsen blir full av sprickor och osäkerheter. Våld flammar upp och falnar lika hastigt, utan förklaring. Vem Den brände egentligen är förklaras aldrig. Och varför Udo beslutar sig för att stanna kvar i den döende kuststaden och klippa kontakten med sitt tidigare liv förblir ett mysterium. För att inte tala om hans märkliga besatthet vid hotellets värdinna Frau Else och hennes intrigerande, döende make. Om man inte själv börjar fylla i. Med facit i hand, alltså. Då blir plötsligt det mesta meningsfullt och möjligt att tolka metaforiskt. Rent vansinnigt kan det bli när Udo skriver i sin dagbok om hur ett flygplan kämpar för att skriva en hyllning till den katalonska nationaldagen på himlen: ”Jag insåg på ett diffust sätt – som i en dröm – att förmiddagen den 11 september utspelade sig ovanför hotellet, på samma höjd som Cessnaplanets vingspetsar, och att vi som den morgonen befann oss därunder (pensionärerna som lämnade hotellet, kyparna som satt på verandan och betraktade det lilla flygplanets manövrar, den upptagna Frau Else och Den brände som drev runt på stranden) på något sätt var dömda att ta oss fram i mörker.” Det är lite svårt att hantera den sortens kusligt profetiska, sällsamt suggestiva och förvirrande passager. Men vi kan besluta oss för att skriva lakuner och hopplösa drömsekvenser på dagboksförfattarens, Udos, konto. Parallellt försiggår också Spelet, där den tyske mästaren håller på att förlora kriget mot den helt nybörjade brände mannen. Här finns guld att vaska för den som vill jonglera historisk symbolik och dra nytta av den Roberto Bolaño som skulle komma att bli. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2625, "headline": "Dagens skiva: Lykke Li balanserar på galenskapens rand", "summary": "Lykke Li har en förmåga att alltid ligga nära rådande musiktrender, på sitt fjärde album gör hon nu sin tolkning av de senaste årens våg av pop som möter hiphop och elektronisk r&b.", "article": "Det våras för de ledsna tjejerna. Det konstaterade DN:s Greta Thurfjell nyligen i en artikel och nämnde bland annat Lykke Li, Hanna Järver och Sarah Klang som exempel på den nya generationens lidande musikkvinnor som vältrar sig i sorg och inte tycks bry sig om hur de uppfattas. Nog för att Lykke Li aldrig har varit så explicit som på sitt fjärde album, rätt och slätt döpt till ”So sad so sexy”, men hon har deppat länge. Där får de andra två snarare betraktas som hennes lärjungar. För precis som Lana del Rey, vars karriär följer ungefär samma rytm med fjärde skivan som kom i fjol, har Lykke Li ända sedan starten byggt hela sin artistpersona runt vemod, smärta, destruktivitet och fördärv. Från den lätt naiva hjärta-och-smärta-sorgen på debutskivan ”Youth novels” (2008) via klagosången på ”Wounded rhymes” till 2014 års självutlämnande breakupskiva ”I never learn”. Hon beskriver själv skivorna som en trilogi, som sammanfattar åren innan trettio. Hur ser då Lykke Lis svärta ut 2018? Det riktigt oväntade vore förstås om hon, trettiotvå år gammal, poolägare och nybliven mamma i sunny LA, plötsligt kom ut som försiktigt positiv till livet. Det gör hon inte. Efter fyra års lång frånvaro är den stora överraskningen snarare hur det låter, rent musikaliskt. Borta är indiepopen och den råa ”unplugged”-produktionen som genomsyrade ”I never learn”. Lykke Li besitter den imponerande förmågan att alltid ligga nära rådande musiktrender, definiera det moderna, och samtidigt stå för sig själv, en bit vid sidan av. På ”So sad so sexy” gör hon således sin tolkning av de senaste årens våg av pop som möter hiphop och elektronisk r&b. Det är modigt att helt överge vapendragaren Björn Yttling och istället bjuda in totalt nio producenter på skivans tio spår, däribland Frank Oceans Malay och T-Minus som producerat åt The Weeknd och Drake. Lägg därtill Skrillex och Vampire Weekends Rostam Batmanglij som ligger bakom den änglalika introlåten ”Hard rain”. Resultatet av producentuppgraderingen är musik som oftast låter som en tung, högblank amerikansk modetidning som alla står och bläddrar i på Papercut men ingen någonsin köper. Snygg, lyxig och lätt generisk. Styrkan ligger snarare i skivans evigt aktuella teman om olycklig kärlek och tvåsamhetens fula baksidor som hon gång på gång återvänder till med förfinad precision. Hon har kallat skivan sin ”Scener ur ett äktenskap” och i vissa låtar balanserar textjaget verkligen på galenskapens rand. ”I wasn’t gonna love you, now I’m so fucking deep in it”, rappar (!) hon i bastunga ”Deep end”. I ”Two nights” frågar jaget svartsjukt ”Why can’t you need me and nothing else?” efter att ha väntat uppe i två dygn på sin älskade. Skivans höjdpunkt, gospelinfluerade ”Bad woman” handlar om att vara just precis det, och innehåller samtidigt intressanta lager av självömkande och desperata förhandlingsstrategier i rader som ”I understand if you leave me, just go”. Det är en komplex kvinnoroll som Lykke Li gestaltar. Mer än Liv Ullmanns Marianne associerar jag dock till Kathryn Hahns vilda tolkning av den besatta, brevskrivande kvinnan Chris Kraus i tv-serien ”I love Dick”. Fast med Texas-öknen utbytt till poollandskap i Kalifornien. Bättre betyg går inte att få. Bästa spår: ”Two nights”, ”Hard rain” Läs fler recensioner av Kajsa Haidl, till exempel om Shakarchi & Stranéus sorglöst lunkande housemusik från ett Göteborg där vårsolen alltid skiner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2627, "headline": "Kim Walls föräldrar skriver bok om sin dotter", "summary": "Genom att själva skriva en bok om Kim Wall vill Ingrid och Joachim Wall att bilden av deras dotter förändras – från anonymt brottsoffer till engagerad yrkesperson.", "article": "”Boken om Kim Wall – när orden tar slut” utkommer den 9 november på Albert Bonniers Förlag och är skriven av föräldrarna Ingrid och Joachim Wall. ”Kim ska gestaltas som den engagerade och viljestarka kvinna hon var, som människan och journalisten Kim – inte som offret”, skriver författarna i bokens inledning. Det var i augusti 2017 som Kim Wall gav sig ut för att göra ett frilansreportage om en ubåt i Köpenhamn. Därefter var det meningen att hon skulle flytta till Peking tillsammans med sin pojkvän. I stället blev hon ofrivillig huvudperson i ett av de mest uppmärksammade brottsfallen under 2000-talet. Ubåtsägaren Peter Madsen dömdes i april till livstids fängelse för mord på Kim Wall. Med ”Boken om Kim Wall” vill hennes föräldrar berätta om sorgen, men framför allt om Kim Walls kall och gärning. – Vi vill att Kim ska leva vidare och att det hon uträttade under sitt korta liv inte ska vara förgäves, säger Ingrid och Joachim Wall i ett pressmeddelande från Albert Bonniers förlag. – Genom att berätta Kims historia vill vi ge andra människor som drabbats av katastrofer ett hopp om att livet kan gå vidare, på något sätt. Det har skrivits 10 000-tals artiklar om det dåd som ändade Kims liv, och om den man som dömts för detta. Nu är det dags att Kim får ta plats, att bilden av henne förändras från ett anonymt brottsoffer till den självständiga och fantastiska yrkesperson och kvinna hon var. Läs mer: Kim Wall – en journalistisk röst som tystnat ", "article_category": "culture"}
{"id": 2677, "headline": "Familjen McCartney fångad i bild av dotter och mor", "summary": "Mary McCartney växte upp i en av världens mest kända familjer. Nu låter hon oss titta i hennes privata fotoalbum och se Beatlesikonen pappa Paul, rockfotografen mamma Linda och kläddesignersystern Stella – som vi aldrig har sett dem förr.", "article": "När Mary och Linda McCartneys utställning ”Mother Daughter” öppnade på Gagosian Gallery i New York radade celebriteterna upp sig i invigningskön. Beatlesgrundaren John Lennons änka Yoko Ono var där, liksom filmregissören Woody Allen och skådespelerskan Drew Barrymore. Och så Paul McCartney förstås, mannen som figurerar som en röd tråd i utställningen; porträtterad både av dottern Mary McCartney och framlidna hustrun Linda McCartney. Nu ska bilderna visas på Fotografiska i Stockholm, och Mary McCartney tar emot i sin fotostudio i nordvästra London. Ateljén ligger i en gammal stallänga i Kensal Green, ett område som stadsguiden Time-Out beskriver som: ”En cool, rebellisk, ung uppkomling med slitna jeans och knäppa idéer om politik och marijuana och sådant skit.” Inför fotograferingen till Lördagsmagasinet har Mary McCartney tagit på sig en grön overalldress i shortslängd, som får henne att se ut som en blandning mellan sagopojken Peter Pan och fen Tingeling. – Jag tycker om praktiska saker, säger hon, gestikulerande med spensliga händer. Kortklippta, omålade naglar. Platta tygskor. Denna finlemmade, okonstlade kvinna är mor till fyra söner. Hon är också dotter till Storbritanniens rock royalty: adlade Beatlesmedlemmen sir Paul McCartney och Rolling Stone-fotografen Linda McCartney.  Linda McCartney skildrade 1960-talets musikaliska revolution. Hon porträtterade storheter som Jimi Hendrix, Bob Dylan, Janis Joplin och Aretha Franklin, och hon var den första kvinnan i historien att ta omslagsbilden till musikmagasinet Rolling Stone 1968. Några år senare figurerade hon själv där tillsammans med maken Paul McCartney, och blev därmed den enda person som både har fotat och prytt omslaget. Paret McCartneys förstfödda, Mary McCartney, har gått i mammas fotspår och fotograferat några av vår tids mest kända personer, som sångerskan Rihanna och Storbritanniens drottning Elizabeth. I ”Mother Daughter” hänger mor och dotter McCartneys bilder bredvid varandra, utan byline. De är grupperade utifrån olika teman, men det går inte att utläsa vem som har fotograferat vad. – Sängar är ett tema, färgen grön ett annat. Det visuella sambandet visar på likheten mellan mammas och mina val av motiv, säger Mary McCartney. Hur gick du till väga när du valde bilderna? – Jag skrev ut dem i vykortsformat och lade dem på golvet. När en bild passade ihop med en annan parade jag ihop dem. Det var som att spela memory. Hur kändes det att gå igenom din mammas bildmaterial? – Det fick mig att åter känna mig nära henne konstnärligt. Medan mamma levde brukade vi titta på varandras kontaktkartor och prata om fotografering. – När jag först bestämde mig för att bli fotograf gick vi och åt indiskt. Jag mer eller mindre intervjuade henne under hela lunchen: ”Hur var det att plåta Jimi Hendrix? Hur fick du honom att tina upp?” Vad svarade hon? – Att Jimi Hendrix och hon hade stor ömsesidig respekt för varandra. Hon plåtade honom för att hon älskade musiken och att fotografera. Han bjöd in henne. Man blev lugn i mammas sällskap, och jag tror att han visste att hon hade god smak. Din mor gick bort i bröstcancer 1998. Varför blev det en utställning nu? – Jag tänkte alltid att vi skulle göra en utställning med mammas och mina verk någon gång, men mycket längre fram. Den framtida utställningen som jag hade tänkt mig var mycket tyngre och allvarligare än ”Mother Daughter”, som inte bara är för mamma och mig, utan lika mycket för åskådarna.  Vill du berätta om ett lyckligt minne tillsammans? – Några av mina bästa minnen med mamma är från gemensamma ridturer. Mamma älskade hästar och hon älskade att rida. När hon satt på en hästrygg var hon som allra mest avslappnad. – I köket hade hon hade en lista över ätliga växter, som hon studerade. Vi red ut och hon pekade och sade: ”De där blommorna går att äta.” Vi klev av och åt en blomma som mellanmål. Vilken sorts uppfostran fick du och dina syskon? – Vi uppfostrades till att vara snälla, vänliga och omtänksamma. När vi var små kom mamma och pappa till oss och sade: ”Vi ska bli vegetarianer.” – Det framställdes inte som trist, utan spännande. De sade: ”Vi ska laga mat och prata om mat och bli exalterade.” De var intressanta föräldrar. Du visste aldrig vad nästa diskussion skulle handla om. ”Mother Daughter” Utställning på Fotografiska i Stockholm den 1 juni–2 september 2018. Visades först på Gagosian Gallery i New York 2015. Utställningsbilderna är tagna av Linda och Mary McCartney, mor och dotter och båda två framgångsrika fotografer med porträtt som specialitet. I utställningen ingår intima familjebilder som fångar den legendariska McCartneyfamiljen över två generationer. Beskriv ditt barndomshem! – Jag växte upp i London och gick i skola här. Jag har två systrar och en bror och vi hade många hundar och andra djur omkring oss, så det hände alltid mycket saker. – Det var rätt avslappnat, inte alltför manikyrerat och strikt på sin plats. Det har gjort att jag kan stänga ute oljud och tycker om ett visst mått av förödelse och ofullkomlighet. Uppfostrar du dina barn på samma sätt som du själv blev uppfostrad? – Förmodligen är jag lite mer strikt när det kommer till läxor och sådant. Jag sätter lite mer gränser eftersom mitt liv blir alltför kaotiskt annars, men det är samma slags kärlek. – Jag försöker ge mina söner mycket uppmärksamhet och uppmuntran, och lagar mycket nyttig, vegetarisk mat till dem. En del av fotografierna i utställningen är tagna ur familjealbumet. Kände du reservation över att dela de här privata bilderna? – Jag kände att det var viktigt att ta med familjebilder, men fotona är i hög grad utvalda av en särskild anledning. De är inte med enbart för att de är familjebilder, utan för att de tillför något.  Vilken av din mammas bilder på dig är din favorit? – Det finns en bild på mig och Stella som är väldigt söt. Vi är inuti samma tröja. Fotot visar på den nära syskonrelationen, och på barn som roar sig själva. Det är ett fint, spontant ögonblick med en humoristisk touch. När var första gången som du följde med in i mörkrummet? – Jag måste ha varit fem eller sex. Vi hade en egen eftermiddag tillsammans, bara mamma och jag, och åkte till ett litet mörkrum i Soho i London. – Vi gick in och stängde dörren. Jag minns att det var mörkt, och en bricka med ett vitt pappersark. Mamma lade pappret i framkallningsbadet. En svartvit bild uppenbarades och det var ren magi. På vilka sätt påmindes du om din familjs berömmelse som barn? – Främst när vi gick ut. Folk brukade vända sig om och bara stirra på oss. Särskilt på restauranger. Det gick inte att ha en privat stund. – Jag tror att det är därför som jag är så intresserad av att betrakta folk, i stället för att bli betraktad så ingående. Kanske är det också därför som vi var så nära varandra i familjen. När din syster Stella McCartney hade fötts 1971 bildade dina föräldrar bandet Wings, och hela familjen kuskade land och rike runt. Hur påverkade det dig? – Det svetsade ihop oss som familj. Vi träffade många olika sorters människor i många olika delar av världen. Jag tror att det har gjort mig anpassningsbar och intresserad av andra. Det finns ett fantasieggande citat av dig som lyder: ”I was more of a gypsy child rather than a rock royalty daughter.” Vad var det som fick dig att kalla dig ”zigenarbarn” och inte ”dotter till rockkungligheter”? – Citatet handlar om hur det var det hemma. Det var inte för stelt och prydligt. Många av bilderna på mig som barn visar mig med mat runt munnen, eller lekande ute i leran. Det var inte en så perfekt värld som folk kanske föreställer sig. Hade ni tjänstefolk? – Inte inneboende. Inte personal som fanns där och hjälpte oss att komma upp och i ordning om morgnarna. Det fanns folk som utförde olika sysslor, men om vi var borta på sommaren var det ofta bara vi. Mamma lagade maten och vi hjälpte henne. I Philip Normans biografi om er står det att du och dina syskon aldrig blev ”den vanliga sortens bortskämda, försummade, fördärvade rock-biz-brats”. Hur lyckades era föräldrar skydda er? – De tillbringade mycket tid med oss. Vi inkluderades alltid i saker och ting. Mamma och pappa sade inte åt oss vad vi skulle göra, men jag tänkte aldrig att jag inte skulle göra någonting, utan bara bli underhållen. – Mamma och pappa arbetade hårt. Kanske plockade vi barn upp en del av deras arbetsmoral. Men konversationerna vi hade med våra föräldrar, och att vi blev inkluderade, var det vikigaste. Samtalet i ateljén i Kensal Green tystnar en stund i eftertanke. Genom det öppna fönstret hörs fågelkvittret utanför. Folk kommer och går i trappan, inramade utställningsbilder står lutade mot väggarna, stora kylen är full av film och den lilla av sojamjölk. På väggen bredvid sminkspegeln sitter ett fotografi av Stella McCartney i mamma Lindas famn. Hon är inte så liten längre på bilden, men hennes blick är ett barns nakna, oförställda. Är det du som har tagit den? – Ja, den är med i utställningen. Jag älskar intimiteten i den. Det är en Madonna-med-barn-komposition. För mig är den personlig men för andra som ser den påminner den om minnen som de har av kärleksfulla familjerelationer. Vad är det som gör folk så avspända framför din och din mammas kamera? – Ingen av oss skulle gå in i ett rum och ta över det. Vi observerar det. När jag fotograferar någon försöker jag få henne eller honom att känna sig bekväm. – Jag säger: ”Det är okej, det går fint. Bara slappna av. Låt oss ta en minut att komma till rätta.” Jag arbetar verkligen på att få dem jag plåtar att vara sig själva i mitt sällskap, i stället för att bara göra sin foto-min.  Du har sagt att ni hade ”similar eye”, samma syn på världen. På vilket sätt då? – Mamma och jag var båda intresserade av människor och av att ge oss ut på små äventyr. Kameran ger dig en anledning att vara på en viss plats, den ger dig nästan en känsla av mening. – Gissningsvis gillade vi båda också utmaningar, för att ta bilder av människor kan verkligen vara utmanande. Du frågar dig själv: ”Varför är jag här? Varför sade den här personen ja, när hon uppenbarligen inte vill?” Gör din berömmelse dig immun mot andras stjärnstatus? – Jag är inte: ”Åh, han är berömd, jag måste få träffa honom”, men jag kan bli väldigt inspirerad av personer som är begåvade och har arbetat hårt för att komma dit de är. Har du någonsin blivit starstruck? – Jag skulle inte säga starstruck, men jag har definitivt fått munhäfta. Med drottning Elizabeth var jag lite så, för hon är en så stor, historisk karaktär. Oavsett vad du tycker om henne är hon unik, hon har ägnat sitt liv åt sin roll. Vi har pratat mycket om din mamma, vill du säga något om din pappa också? – När jag håller på med ett fotoprojekt visar jag ofta honom bilderna och får hans åsikt, som jag verkligen värdesätter. Han har ett riktigt gott öga och han är alltid uppmuntrande och stöttande. Var han och din mamma lyckliga? – De var lyckliga, och jag tror att det lyser igenom i bilderna på dem. Äktheten i deras relation lockar andra människor. De stylade sig inte för att gå ut. Mamma bar omaka sockor och klippte sitt eget hår. De var ganska knäppa. De följde inte reglerna.   Mary McCartney Född: I London den 28 augusti 1969, som första barn till rockfotografen Linda McCartney och Beatlesstjärnan Paul McCartney. Bor: Hus i norra London. Familj: Man, fyra söner på 19, 15, 9 och 6 år, samt en hund. Porträtt i urval: Ballerinorna på Kungliga Operan i London, drottning Elizabeth, Rihanna, Madonna, Kate Moss, Morrissey, Vivienne Westwood, Lou Reed, Eric Clapton, Helen Mirren samt Tony och Cherie Blair med sonen Leo.   Linda McCartney Född: I Scarsdale, New York, 1941. Gick bort i bröstcancer 1998. Porträtt i urval: Jimi Hendrix, Janis Joplin, Bob Dylan, Eric Clapton, Mick Jagger, Aretha Franklin, B.B. King, The Rolling Stones, Simon & Garfunkel, The Who, The Doors, John Lennon, Neil Young och The Grateful Dead. Läs mer om Paul McCartney ", "article_category": "culture"}
{"id": 2678, "headline": "Museum i protest när politiker vill rensa ut mänskliga kvarlevor", "summary": "Göteborg. Personal vid Göteborgs naturhistoriska museum känner sig överkörd av politiker efter att man beordrats gallra ut och förstöra mänskliga kvarlevor i samlingarna. – Som jag ser det är det inte i enlighet med museilagen att en politisk styrelse tar ett sådant här beslut och det blir svårt att följa det, säger Magnus Gelang, försteintendent vid museet.", "article": "Regeringen har gett Riksantikvarieämbetet i uppdrag att utarbeta en vägledning när det gäller hantering och gallring av mänskliga kvarlevor som finns i samlingar hos landets museer. Det är en etiskt känslig process, bland annat eftersom kvarlevorna kan härröra från en tid då det bedrevs rasbiologisk forskning i Sverige. Nu protesterar personal på Naturhistoriska museet i Göteborg över att man beordrats att sätta i gång gallringsprocessen innan Riksantikvarieämbetets utredning är klar. Magnus Gelang, försteintendent vid museet, för personalens talan och säger att man har reagerat starkt på beslutet, som tagits av den politiskt tillsatta styrelsen för Västarvet, som är en del av Västra Götalandsregionen och Sveriges största bevarare av natur- och kulturarv. Han förstår att en gallring behövs men anser att den måste göras med stor försiktighet för att inte saker som kan vara av historiskt värde ska försvinna. Han anser att personalen inte gjorts delaktig. – Och jag kan inte förstå varför man inte avvaktar utredningen. Enligt museilagen ska sådant här inte bestämmas av politiker, säger Gelang, som menar att beslutet kan strida mot museilagen eftersom alla berörda ska vara delaktiga i processen. Under 1800- och 1900-talet tog Sveriges museer emot en stor samling mänskliga kvarlevor både från Sverige och andra länder. Det rör sig bland annat om kranier, ben och delar av skelett. Kvarlevorna användes som utställningsobjekt, men också inom medicinväsendet. Regeringen har genom sin proposition om kulturarvspolitik satt i gång processen kring en gallring bland kvarlevorna, vilket innebär att vissa ska återbegravas. Det gäller bland annat de siamesiska tvillingar på Naturhistoriska museet som inte visats på flera år och som Västarvet, som driver fem museer utöver Naturhistoriska, i april bestämde ska begravas. Monica Gustafsson, utvecklare vid Västarvet, håller inte med Magnus Gelang om att processen går för fort eller att beslutet inte är förenligt med lagen. Hon säger att ett beslut om etisk gallring tas av organisationens högsta ledning eller styrelse i samråd med ansvarig tjänsteperson och att detta sammanfaller med de etiska regler som tagits fram av ICOM (International council of museums) och som ligger till grund för museilagen. – När det gäller Västarvet och våra besöksmål är det Västra Götalandsregionen som är museihuvudman. Det innebär att Västarvet har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll, säger Gustafsson. Hon påpekar att repatrieringsärenden ska ske skyndsamt men också med känslighet och respekt. Från Västarvets sida hävdar man att man gjort ett noggrant förarbete och varit i kontakt med Riksantikvarieämbetet för att se till att den process man nu satt i gång överensstämmer med de förslag som utredningen väntas komma fram till. Även Kicki Eldh, projektledare på Riksantikvarieämbetet, håller med och betonar att utredningen, som presenteras 2019, enbart ska vara vägledande för institutionerna. – Vår erfarenhet är att det här är väldigt komplicerade sammanhang och att man ofta får ta det från fall till fall. Därför har vi ingen tanke i det här läget om att skapa riktlinjer utan mer en vägledning kring hur man arbetar med processerna, säger Eldh. Staffan Wikell, jurist vid Sveriges kommuner och landsting, säger att beslutet kanske inte är formellt fel men att det kan strida mot andemeningen i museilagen. Från SKL:s sida har man påpekat att museilagen och kommunallagen ibland står i konflikt med varandra och att de på museerna som har ansvar för verksamhetens innehåll alltid ska kontaktas och tas in i beslutsprocessen. – Nu vet jag inte om man gjort det i det här fallet, säger Wikell, som samtidigt tror att det blir svårt för tjänstemännen på museet i Göteborg att få beslutet upprivet. Magnus Gelang säger att det blir svårt att sätta i gång gallringen på Naturhistoriska. – Vi har inte fått vara med i processen och vill inte göra något som senare visar sig vara helt fel, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2681, "headline": "Inga nya ledamöter valdes in i Svenska Akademien", "summary": "Inga nya ledamöter valdes in i Svenska Akademien under torsdagen – även om ledamoten Göran Malmqvist innan mötet sade att en ny filologisk tolkning av stadgarna gör att de är ”helt beslutsföra” även med färre än tolv ledamöter.", "article": "På torsdagskvällen höll Svenska Akademien sitt sista ordinarie möte på Börshuset innan sommaruppehållet. Ledamoten och nuvarande direktör Göran Malmqvist hade tidigare under våren sagt att Akademiens ambition var att trots turbulensen fylla de fyra vakanta stolarna innan uppehållet. Men det blev till slut inga nya inval under vårens sista möte. – Det blir inga inval utan vi diskuterar vidare om möjliga kandidater. Det viktigaste för oss nu är bli klara med arbetet kring stadgarna så att vi inte råkar ut för några tvister vad gäller regelverket, säger Anders Olsson, Svenska Akademiens tillförordnade ständige sekreterare, till TT. Inför mötet hade den decimerade Akademien ställts inför ett antal konflikter som verkade försvåra invalet. Men på väg in till torsdagens möte menade ledamoten Göran Malmqvist att Akademien hade hittat en lösning för att ta beslut trots att det tidigare hade hävdats att man inte har varit tillräckligt många kvar för detta. Göran Malmqvist hänvisade till en ny tolkning som han ska presentera. – Det är en tolkning av stadgan, där det framgår att vi är helt beslutsföra. Det är en filologisk tolkning av stadgarna som gör att ”de tolv”, det betyder två tredjedelar av de närvarande. Och det innebär tio personer i dagens läge, sade han. Det har tidigare varit känt att ett av de eventuella hindren för nya inval är just stadgarna: Paragraf tolv, som fastslår att tolv ledamöter måste närvara för att nya ska kunna väljas in, har genererat juridisk debatt. Hovets informationsansvariga, Margareta Thorngren, har tidigare sagt till SVT att stadgarna ska tolkas bokstavligt. Akademien har i stället hävdat att de själva tolkar stadgarna och inte behöver lystra till kungen, Akademiens beskyddare. Göran Malmqvists nya tolkning av stadgarna ligger alltså inte i linje med hovets och han betonar också att det inte ska behövas tolv ledamöter för att ta beslut. – Det är kungens uppfattning. Kungen har inte något att säga till om där. Han erkänner själv att det är Svenska Akademien som har tolkningsrätten när det gäller stadgarna. Frågan om Horace Engdahls framtid inom Akademien fick också ett tydligt svar från Göran Malmqvist inför torsdagens möte. Tror du att han kommer att sitta kvar? – Sitta kvar? Han är ju den främste bland oss. Varför skulle han gå? Akademiens direktör riktade också kritik mot den ”trojka” av personer som har lämnat och menade att de inte ska bestämma vad Svenska Akademien ska ägna sig åt. Sedan tidigare har Kjell Espmark, Sara Danius och Peter Englund tillsammans ställt ett krav för att samarbeta: att Horace Engahl avgår. – En trojka som har stuckit, de ska inte diktera vad de vill ha gjort av Akademien. De har lämnat Akademien. Vad ska ni göra för att återfå förtroendet hos dem som har tappat det? – Ja, det är en fråga som du får fråga omvärlden. Ledamoten Kristina Lugn menade inför sammanträdet att det är ”ytterst osannolikt” att den tidigare ambitionen att besluta om nya inval innan sommaren skule fullföljas. – Ytterst osannolikt, men det vet jag inte. Det står naturligtvis på dagsordningen, ”diskussion”, sade hon om torsdagens möte. Kristina Lugn lade också till: – Det finns ingen anledning att skynda sig så mycket. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2688, "headline": "Läkemedelsjätten om Roseanne Barr-skandalen: Rasism är ingen bieffekt av mediciner", "summary": "Rasism är ingen bieffekt av mediciner. Det säger läkemedelsjätten Sanofi om Roseanne-skandalen, som nu även fått Donald Trump att reagera.", "article": "Roseanne Barr förklarade i veckan sina rasistiska utfall, som ledde till att stjärnans tv-serie ställdes in, med att hon ”Ambien-twittrade” – alltså skrev Twitter-inlägg berusad av sömnmedlet Ambien. ”Folk av alla raser, religioner och nationaliteter arbetar på Sanofi”, kontrar preparatets tillverkare , och tillägger torrt: ”Alla farmaceutiska behandlingar har bieffekter, men rasism är inte en känd sådan av någon av Sanofis mediciner”. Läs mer: Känd komiker kallade Obamarådgivare för ”apa” Barrs ursprungliga inlägg, som sedan tagits bort, löd: ”Muslimska brödraskapet och Apornas planet fick barn = VJ”, syftande på Valerie Jarrett, nära medarbetare till dåvarande president Barack Obama. Detta rapporteras ha fått Disney-chefen Bob Iger själv, som ABC lyder under, att reagera. Vilket i sin tur utlöser syrliga kommentarer från Obamas efterträdare på presidentposten. ”Bob Iger från ABC ringde Valerie Jarrett för att berätta att 'ABC inte tolererar kommentarer som de' gjorda av Roseanne Barr”, skriver Donald Trump på Twitter, och fortsätter: ”Oj, han ringde aldrig president Donald J Trump för att be om ursäkt för de FRUKTANSVÄRDA saker som sägs om mig på ABC. Kanske nådde inte samtalet fram?” Läs mer: Trump ringde Roseanne Barr – för att gratulera till tittarsiffrorna ", "article_category": "culture"}
{"id": 2694, "headline": "Harvey Weinstein åtalas för våldtäkt", "summary": "Filmproducenten Harvey Weinstein åtalas nu för våldtäkt och sexuella övergrepp. Detta efter ett beslut av en jury i New York på onsdagen.", "article": "Det var i höstas som flera kända skådespelare som Angelina Jolie, Gwyneth Paltrow och Rosanna Arquette anklagade 66-årige Weinstein för sexuella övergrepp. Något som blev starten på metoo-rörelsen. Våldtäkten ska ha inträffat 2013 medan ett av de grövre sexuella övergreppen ska ha ägt rum 2004. Weinstein själv har hela tiden förnekat anklagelserna men vitnade inte själv när han på onsdagen ställdes inför en jury i New York anklagad för våldtäkt och sexuella övergrepp. Den kände producenten, som bland annat fått en Oscar för bästa film, ”Shakespeare in love”, 1999, överlämnade sig själv till polisen i fredags. Nu ansåg hans advokater att han inte hade hunnit förbereda sig som vittne och därför inte skulle vittna inför åtalsjuryn som hade att bedöma om anklagelserna skulle gå vidare till domstol, skriver The Guardian. Harvey Weinstein har betalat en miljon dollar kontant i borgen, överlämnat sitt pass och försetts med gps-spårning för att inte kunna lämna landet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2701, "headline": "Lollapalooza-festivalen kommer till Stockholm", "summary": "Sverige får en egen Lollapaloozafestival. Den 28–29 juni nästa år hålls den på Gärdet i Stockholm. Det är konsertarrangören Live Nation som tar festivalen till Sverige.", "article": "Festivalens grundare Perry Farrell (även sångare i det amerikanska bandet Jane’s Addiction) medverkade i egen hög person på Live Nations presskonferens under onsdagsförmiddagen. Högst upp i Södra teaterns champagnebar satt han iklädd ett par guldfärgade boots och berättade historien om hur allt började. – 1994 spelade jag på en liten klubb någonstans i England. Efter giget sprang jag på Dave Gahan från Depeche Mode – och vi bestämde oss för att ”go crazy”. Min röst sprack den natten, och dagen efter var det tänkt att jag skulle spela på Reading-festivalen. – Jag mådde så dåligt över att jag var tvungen att ställa in, så för att gottgöra min agent Marc Geiger kom jag på idén om att starta Lollapalooza i USA. Stockholmsupplagan av Lollapalooza äger rum den 28–29 juni nästa år på Gärdet och kommer ha en publikkapacitet på cirka 40.000 besökare. Farrells kollega Charles Attal, från den amerikanska konsertarrangören C3, tycker att Stockholm har samma kulturella vibb som hans hemstad Austin i Texas. – Ni har en helt grym musikscen här i Sverige. Sen är Gärdet en helt fantastiskt plats. Jag tycker nog att de är en av de bästa parkerna i världen som vi får göra denna festival på. Faktumet att man kan gå och cykla till området är verkligen en ”game-changer”. Under festivalen planeras även klubbspelningar och diverse efterfester. Enligt Attal kommer hela staden att aktiveras under festivalhelgen. Förutom förhoppningar om ett återförenat Abba fanns det en hel del svenska artister som de två amerikanska arrangörerna gärna skulle se gästa festivalen nästa år. – Lykke Li och Tove Lo är två av mina favoriter bland svenska musiker, så det hade varit fantastiskt i fall de spelar på festivalen, säger Attal. – Jag älskar Howlin’ Pelle i The Hives. Han är en av de största sångarna i vår livstid, kontrar Farrell med. Det känns som att ni lanserar festivalen i ett nytt land varje år. Hur stora vill ni bli? – Vi gör inte en festival varje år, utan det tar ett tag innan vi kan genomföra en festival i ett nytt land. Vi startade med detta i Chile för tio år sedan och har sedan dess gjort sju olika festivaler, säger Attal och tillägger: – Nu vill vi fokusera på Stockholm innan vi startar upp på ännu ett ställe. Vi är inte en franchisekedja. Lollapalooza Lollapalooza är ett amerikanskt musikfestivalkoncept som skapades 1991 av Perry Farrell, frontman i Jane's Addiction. De första åren turnerade festivalen runt om i Nordamerika, men sedan 2005 har den arrangerats årligen i Chicago. Med åren har den knoppats av till varianter i många länder, bland annat Berlin, som var först i Europa 2015, och Paris. I år hålls en Lollapaloozafestival åter i Berlin och Paris. Gärdet är klassisk festivalmark. 1970 hölls två gratisfestivaler som blev något av sinnebilden för den svenska vänsterrörelsens musikfestival, i samma anda som amerikanska Woodstock, om än i mindre format. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2722, "headline": "SVT: Stjärnförfattare undanhöll 15 miljoner", "summary": "En känd svensk författare har tagit ut 15 miljoner kronor från sina Maltabaserade företag utan att betala skatt i Sverige, rapporterar SVT:s Kulturnyheterna. – Jag menar att jag inte har gjort något fel, säger författaren till DN.", "article": "I slutet av 2017 fick den tyska tidningen Süddeutsche Zeitung tillgång till 13,4 miljoner läckta dokument där låneavtal, finansiella rapporter och andra handlingar visade hur bland annat toppolitiker och andra framstående människor världen över avslöjades som skattesmitare, vilket DN rapporterade om i början av november. Det hela fick snabbt namnet ”Paradisläckan”. Bland dessa fanns också 2.000 svenskar. Nu kommer uppgifter från SVT:s Kulturnyheterna om att en av Sveriges mest kända författare finns med i materialet från läckan. Personen ska ha placerat en stor del av sina intäkter under 2010-talet i egna företag baserade i Malta, som har lägre företagsskatter än Sverige. Totalt ska det ha gällt ”tiotals miljoner kronor” under ett antal år. Vid tillfället bodde författaren utomlands. Men när författaren senare flyttade tillbaka till Sverige och tog ut pengar från bolagen redovisas inga av utbetalningarna för Skatteverket. Totalt handlar det om cirka 15 miljoner kronor, enligt SVT. Enligt Skatteverket kan det röra sig om ett brott. – Det kan vara ett skattebrott om det rör sig om pengar som har underlåtits att betalas i Sverige, säger Tomas Algotsson, enhetschef på Skatteverket, till Kulturnyheterna. Författaren menar dock att skatt redan har betalats i de länder där inkomsterna har tjänats in. – Jag tycker att det här är lite märkligt. Jag menar att jag inte har gjort något fel, så jag tycker att det här är ganska konstigt, säger författaren till DN på måndagen. Författaren medger att inkomsterna under de aktuella åren har satts in på bolag i Malta och att det skedde på inrådan av en ekonomisk rådgivare. Under tiden författaren bodde utomlands gick ”en del av pengarna in i bolagen, men inte allt”, och skattades också utomlands. – Då ska man väl inte skatta en gång till? frågar författaren retoriskt. När man sedan flyttar tillbaka till Sverige efter att ha haft inkomst utomlands menar författaren att det måste gå att föra med sig sina pengar, och att detta inte innebär att man ”undanhåller information från Skatteverket”. – Jag har ju inte undanhållit något. De här pengarna är ju skattade en gång. Man måste ju kunna ta hem de där pengarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2727, "headline": "Catia Hultquist: Att leta en ny partner har blivit lika enkelt som att jaga Pokémon i parken", "summary": "Den svenske mannen är monogam – på den välputsade ytan. Men med en dejtingapp och talets gåva förvandlas han till en svenne-poly som konsumerar relationer till max.", "article": "Att ha flera förhållanden samtidigt, är lätt och kul. Det var i stora drag budskapet när sexpanelen diskuterade polyrelationer i tv-programmet ”Breaking news”. I en artikelserie i Svenska Dagbladet får vi möta fler unga och glada som missionerar kring polyamori, samt lära oss ordet frubble – det vill säga den ”pirrande härliga känsla” som uppstår när ens partner blir förälskad i en annan. Inte sedan kärlekssommaren 1968 har fri kärlek och öppna förhållanden varit så trendiga, åtminstone bland unga. Aningen lägre i kurs står livsstilen bland oss som växte upp under hippieeran. Här gäller fortfarande rejäla giftermål, kärnfamilj och monogami. Ja, åtminstone officiellt och i våra sociala medier-flöden. 2018 skulle det knappast vara opportunt att lägga ett politiskt förslag om legaliserat månggifte och en manlig svensk politiker skulle inte heller kunna sexmissbruka kvinnor öppet à la Clinton och Trump. I Sverige är vi jämställda, här tar vi i hand när vi hälsar och håller oss till en kvinna åt gången. Åtminstone officiellt. Men under den välputsade ytan existerar en helt annan relationskultur. I den lukrativa dejtingvärlden frodas den jämställda Svensson-mannens eget svar på polygami, låt oss kalla det Svenne-poly. Det vill säga att utåt deklarera att man vill ha en (1) seriös och monogam kärleksrelation, men i hemlighet underhålla relationer med flera kvinnor samtidigt. Den nya tekniken med snabba och lättillgängliga dejtingappar i mobilen, har förstås underlättat för Svenne-polyn. Att leta en ny partner har blivit lika enkelt och underhållande som att jaga Pokémon i parken. Dock måste Svenne-polyn fortfarande ta hänsyn till rådande normer och klassiska könsrollsmönster. Som till exempel att kvinnor ”bara är ute efter kärlek” och män ”bara vill ha sex”. Och för att få dessa kvinnor måste männen också låtsas vilja ha en seriös och exklusiv relation. Lite knepigt förstås, men bara du har talets gåva och förmåga att organisera är det möjligt att konsumera relationer till max. För Tinder-Anders, 49, gick det lite för bra, han lyckades hålla i gång hela 24 kvinnor samtidigt, varav flera av dem trodde att de hade en exklusiv kärleksrelation bara med honom och att han ville gifta sig. En av dem råkade vara dokumentärfilmaren Nahid Persson. När hon upptäckte att hennes nya perfekta kärlek Anders hade svikit henne och träffade en hel busslast med kvinnor parallellt, gjorde hon det som förväntas av en modern kvinna. Hon bet ihop och hanterade sveket professionellt. Slutade gråta och började arbeta. Resultatet blev dokumentärfilmen ”Anders, jag och hans 23 andra kvinnor”. Hon ville förstå vad som drivit honom in i relationsknarkandet och lögnerna. Det mest förvånande och intressanta med filmen är att Anders själv valde att medverka i den och ge sin version. Möjligen för att avvärja den växande vrede som arbetats upp i Facebookgruppen som bildats av de svikna kvinnorna i tidstypisk, systerlig anda. Men också för att förändra sitt beteende. Plötsligt är Anders beredd att gå i terapi och bli en hyvens enkvinnasman som kan sitta i soffan med Nahid och göra Facebookuppdateringen ”är i ett förhållande”. Jag ska inte avslöja hur det gick med förändringsprojektet. Men Nahid Persson har satt fingret på ett fenomen som det är hög tid att vi pratar om – dubbelmoralen i dejtingvärlden och hur det där som kallas kärlek blev till ett Pokémonspel. Läs mer: Ny dokumentärfilm om Tinder-Anders 24 kvinnor ", "article_category": "culture"}
{"id": 2728, "headline": "”Jag har alltid lyssnat efter de berättelser som saknats”", "summary": "Den amerikanska författaren Jacqueline Woodson är i Stockholm. På måndagen tar hon emot Astrid Lindgren memorial award. – Jag är djupt, djupt tacksam. Och inte bara för min egen skull.", "article": "Syrenernas doft ligger tung på Skeppsholmen den soliga majdag när den amerikanska författaren Jacqueline Woodson ger intervjuer. På måndagen tar hon emot Astrid Lindgren memorial award. – Vad STORA syrener blir här! Jag måste ta en bild och skicka till familjen, våra syrener hemma blir bara som små buskar. När går solen ner? Jag vill vara uppe hela tiden när det är ljust! Fast hon ser lite fundersam ut när hon inser hur lite sömn det skulle bli. Jacqueline Woodson har skrivit ett trettiotal mellanåldersböcker, bilderböcker och ungdomsböcker sedan debuten 1993. Det handlar om tystnad och osynlighet: hon skriver för att fylla ut tomrummen. – Jag har alltid lyssnat efter de berättelser som saknats, även om jag inte alltid har varit medveten om att det är just det jag gör. Men jag ser ju nu att jag skriver om dem som inte har synts i litteraturen tidigare. Det är inte bara afroamerikaner, det handlar om kvinnor, barn och andra, säger Jacqueline Woodson. – Det här Almapriset, det är så otroligt… plötsligt blir jag synlig för många fler, i andra delar av världen. När jag började skriva för länge sedan var det för mig själv, för att sätta ord på mina egna erfarenheter och tankar. Jag har tänkt att jag blir läst i USA och att det är viktigt, men jag kunde aldrig tänka mig detta. – Jag är djupt, djupt tacksam. Inte bara för min egen skull, utan för att det betyder att fler påverkas, fler blir indragna i ett viktigt arbete. Lotta Olsson: Har förlagen missat henne för att hon inte skriver lättsålda böcker? Jacqueline Woodson bor i New York med fru, två barn och hund. Hon är femtiofyra år (vilket är det som brukar chocka intervjuarna mest: hon ser väldigt mycket yngre ut) och har fått ett otal priser för sina böcker. Det har hänt att hennes böcker har förbjudits på skolor, som ”Beneath a meth moon” (2012) som handlar om att göra sig fri från drogberoende. – Fast jag har ju inte ens märkt de där förbuden. Judy Blume ringde mig inför en antologi och sa ”ja, du är ju en av de författarna som råkar ut för sånt” och jag sa genast ”nejdå, det har aldrig hänt mig”. Det är ju inte så att de ringer upp och säger ”hördudu, nu förbjuder vi din bok här”. Jacqueline Woodson gapskrattar. Hon skrattar ofta, korrigerar vänligt missuppfattningar och berättar lugnt om fördomar och rasism. I USA blev det en stor skandal när Jacqueline Woodson fick National book award 2014 för sin mest kända bok, den självbiografiska ”Brown girl dreaming”, och konferencieren skojade till det om att Jacqueline Woodson inte gillade vattenmelon. Haha. Trots att hon är afroamerikan. Det är en gammal rasistisk nidbild, bilden av afroamerikanen som äter vattenmelon och är stenkorkad. Och en annan författare hade förmodligen blivit rasande. Men Jacqueline Woodson förklarade i stället i en vänlig artikel efteråt att konferencieren inte var rasist, tvärtom var han en vän till henne. Men det han sa var ändå en rasistisk kliché som inte bör användas i dag. Jacqueline Woodson ruskar sorgset på huvudet. Men arg är hon inte. – Jamen du vet, jag växte upp som ett Jehovas vittne. De är de vänligaste människor jag vet! Och de har rätt: vi vinner ingenting genom att höja tonläget och bli mer aggressiva, så där som det ofta blir i sociala medier i dag. Man måste tänka: Hur kan jag få folk att förstå och ändra sig? Så var det med den där vattenmelonhistorien: jag ville förklara, inte gräla. Jacqueline Woodson tillbringade sina tidigaste år i South Carolina i sydstaterna, när hennes föräldrar skildes och barnen placerades hos morföräldrarna. Segregationen levde kvar, lynchningar förekom fortfarande. En annan värld: En bra bit in på sjuttiotalet satte sig hennes mormor alltid långt bak i bussen, för att inte provocera vita. – Det är inte så länge sedan! Men det har alltid funnits ett motstånd. Under slaveritiden gjorde en del slavar uppror, och när jag var barn var mormor noga med att inte handla på ett rasistiskt varuhus. De skulle inte få våra pengar. Det allra största motståndet var att miljontals afroamerikaner flyttade norrut under 1900-talet – hela sydstatsstrukturen gick i bitar när så många lämnade de lågbetalda jobben. Hon har skrivit om det också, förstås, bland annat i bilderboken ”This is the rope” (2013). Hon har också skrivit om unga par som förälskat sig över rasgränserna, om tonårsgraviditeter och den kriminalitet som så många unga afroamerikanska män hamnar i alldeles för tidigt. – Fast jag har aldrig velat vara en författare som skriver om ”svåra ämnen”, det är en sån begränsande beskrivning. Jag berättar om människor. Och vad sjutton, alla böcker innehåller ju något svårt. Mina böcker handlar om människor som råkar ut för något, och om hur de klarar av det och förändras. Själv beskriver hon sin barndom som ett tryggt liv där religionen tog stor plats. Mamman var inte med i Jehovas vittnen, men eftersom morföräldrarna var det fick även Jacqueline och hennes syskon delta i dörrknackning, bön och bibelstudier. – Det var bra! Jag lärde mig att koncentrera mig, att stå ut med att ha tråkigt, läsa väldigt mycket, tala inför folk, knacka på främmande dörrar och bli avspisad. Jehovas vittnen är en bra grund för livet som författare. Barnen skulle vara med i församlingen tills de var femton år gamla, då fick de välja själva. Jacqueline Woodson gick genast ur, men talar fortfarande om församlingen med stor kärlek. Vid det laget hade hon och syskonen flyttat till mamman i New York och i hushållet ingick även morbrodern, som hade blivit troende muslim. – Som Jehovas vittne fick man inte fira några helgdagar eller födelsedagar, så numera firar jag alla helgdagar. Jag hittar dessutom på några egna! säger Jacqueline Woodson glatt. – Men jag har stor respekt för religionen och skulle aldrig ifrågasätta någon annans tro, även om jag själv inte riktigt har behov av den… patriarkala strukturen. I New York arbetade deras ensamstående mamma långa dagar. Storasyskonen hämtade Jacqueline i skolan och barnen tillbringade resten av dagen på biblioteket, där Jacqueline kämpade med läsningen. Hon beskriver det som oerhört svårt, att hon fick läsa om och om igen för att förstå och till slut nötte in texterna så att hon lärde sig dem utantill. Hon debuterade 1990 med ”Last summer with Maizon”, första delen i en mellanålderstrilogi om hur två flickors vänskap utvecklas. Maizon och Margaret växer upp i New York, Maizon börjar i ”Maizon at Blue Hill” på internatskola där hon är en av ytterst få mörkhyade. När hon kommer tillbaka till New York i ”Between Madison och Palmetto” har hon förändrats. Det var den första amerikanska barnbokstrilogin som skrevs om afroamerikanska flickors vänskap. Därefter följde en lång rad böcker, såväl ungdomsböcker som bilderböcker och mellanåldersböcker. Någonstans längs vägen väcktes också hennes känsla för poesi. – Jamen bilderböcker ÄR poesi! Och fungerar också dramaturgiskt som en film, man ska få barnet att bli nyfiket på vad som händer på nästa uppslag, att vilja läsa vidare. Jacqueline Woodson är alltid medveten om läsarna, om hur de tar emot böckerna. I år blev hon läsambassadör i USA, ett tvåårigt åtagande som hon beskriver som att åka runt i landet och ”sprida evangeliet”, det vill säga vikten av att läsa och skriva. Hon uppmuntrar barn till att skriva sina egna berättelser. – Det finns så mycket som behöver berättas. Det är mycket som håller på att glömmas bort. Fakta/Jacqueline Woodson Jacqueline Woodsons mest kända bok, ”Brown girl dreaming” från 2014, kommer nu ut på svenska (i övrigt finns hon inte i svensk översättning) som ”Brun flicka drömmer” (Natur & Kultur). Det är en lyrisk självbiografi där hon berättar om barndomens South Carolina, om sin familj, om New York, om skrivande, om vad hon själv läser, om afroamerikansk historia och mycket annat. Hon debuterade 1990 med ”Last summer with Maizon”, första delen i en trilogi som fortsatte med ”Maizon at Blue Hill” 1992 och avslutades med ”Between Madison and Palmetto” 1993. Hon har skrivit sammanlagt ett trettiotal böcker: bilderböcker, mellanåldersböcker och ungdomsböcker men även ett par vuxenböcker. Efter den första, ”Autobiography of a family photo”, blev hon förvånad över att folk i vuxenbokvärlden inte var lika trevliga som kollegorna i barnboksvärlden alltid varit, där hon fått många vänner. ”Jag återvände till min familj!” säger Jacqueline Woodson och skrattar. Hon skrev mellanåldersboken ”After Tupac and D Foster” (2008) om tre flickor som lyssnar på rapparen Tupac Shakur och får en chock när han dör, och beskrev inte bara idoldyrkan utan även hur lätt det är för unga afroamerikanska män att hamna i kriminalitet. (Fast hon skrev den för att hon älskar Tupacs musik!) Hon har fått en rad priser, bland andra Laura Ingalls Wilder award i år. Det funderade hon mycket över, ”Laura Ingalls Wilder är svår med sin syn på till exempel urfolken. Men det tillhör vår historia, och vi behöver komma ihåg den. Det är viktigt att läsa även de gamla, ”fördomsfulla” verken om man vill förstå den tiden och vad dagens samhälle bottnar i”. Hon har översatts till danska, franska, italienska, japanska, kinesiska, koreanska, nederländska, polska, turkiska och tyska. Hon har en fyllig, rolig och informativ hemsida på jacquelinewoodson.com. För att se vad hon har gjort i Stockholm, se alma.se. Astrid Lindgren Memorial Award är i år världens största litterära pris som delas ut (eftersom Nobelpriset, det enda pris som är större, inte delas ut i år). ", "article_category": "culture"}
{"id": 2730, "headline": "Fares Fares och David Dencik i ny HBO-serie", "summary": "Fares Fares och David Dencik ansluter till rollistan för kommande HBO-serien \"Chernobyl\", skriver filmsajten Imdb.", "article": "Fares Fares och David Dencik ansluter till rollistan för kommande HBO-serien \"Chernobyl\", skriver filmsajten Imdb. Därmed är fyra svenskar involverade i storsatsningen, eftersom Stellan Skarsgård är klar för en roll sedan tidigare och Johan Renck både regisserar och producerar Miniserien är ett samarbete med brittiska tv-bolaget Sky och bland övriga skådespelare syns Paul Ritter, Emily Watson och Jessie Buckley. Den handlar om den verkliga kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl 1968. Handlingen kretsar kring den sovjetiske kärnfysikern Valerij Legasov och andra som offrade sig för att begränsa verkningarna efter explosionen i en kärnreaktor i nuvarande Ukraina 1986. Johan Renck, tidigare även känd under artistnamnet Stakka Bo, har tidigare regisserat långfilmen \"Downloading Nancy\" och avsnitt av tv-serier som \"Breaking bad\". Han ligger även bakom en rad hyllade musikvideor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2731, "headline": "Sverige hyllar Lill-Babs i dag: ”Hon gjorde ett avtryck på alla”", "summary": "Det är många som vill ta farväl av Barbro ”Lill-Babs” Svensson. När en öppen minnesgudstjänst hölls under söndagen fylldes Storkyrkan av människor, inte bara familj och vänner utan även vanliga svenskar, som känt sig personligt berörda av Barbro.", "article": "Som vännen och artisten Petter uttryckte det i sitt tal: ”Vi hade en speciell kemi, men det roliga är att alla hade samma kemi med dig”. Begravningen för Barbro Svensson hålls under måndagen i Järvsö kyrka i Hälsingland, men på initiativ av hennes döttrar Kristin Kaspersen, Malin Berghagen och Monica Svensson hölls det under söndagen en öppen minnesgudstjänst i Storkyrkan i Stockholm. – Jag kan inte gå på begravningen så jag ville komma hit i dag. Jag har känt Barbro väldigt länge och tyckte väldigt mycket om henne, säger Niklas Strömstedt. Han och hustrun Jenny Strömstedt var några av de 340 personer som fått särskilda inbjudningar till minnesceremonin, men de resterande dryga 700 platserna i kyrkan var vigda åt allmänheten. – Jag tycker det är helt i Barbros anda. Man ska ta lärdom av hennes prestigelöshet, och närhet och värme till publiken, säger Jenny Strömstedt. Kön ringlade lång innan portarna till Storkyrkan öppnades vid tvåtiden på eftermiddagen. En av de som var på plats tidigt var var Elisabeth Henriksson, som ville delta vid minnesceremonin för att hedra en person hon sett upp till ända sedan barndomen. – Jag har alltid tyckt om henne och sett vartenda tv-program hon varit med i. Hon var verkligen en person som jag själv ville vara. Det är främst Lill-Babs personlighet som Elisabeth har uppskattat, och som hon tror är anledningen till att hon blev så folkkär. – Hon var så mysig hela sitt liv, på ett sätt som gick rakt in i hjärtat. Ceremonin, som även filmades av TV4, innehöll bland annat sångframträdanden från Barbros döttrar, Peter Jöback, Siw Malmkvist, Ann-Louise Hanson och Sarah Dawn Finer, som inte kunde hålla tillbaka tårarna innan sitt framträdande.  Men gudstjänsten innehöll även flera skratt, efter anekdoter om Barbro från hennes vänner. Det gick även ett skratt genom publiken när Petter under sitt tal påpekade att den fågel som flög runt inne i kyrkan mycket väl skulle kunna vara Barbro. Även Karin Falck och prästen Olle Carlsson höll tal, musiklegenden Quincy Jones hade skickat med en hälsning och ex-maken Lasse Berghagen läste upp en egenskriven dikt. – Hon var positiv, öppen, varm, generös. En kanontjej. Hon var en jättebra morsa som verkligen brydde sig. Hon gav mig en bedövande vacker dotter, och vi har haft jättekul på scen också. Men hon var 80 år och dog i språnget, vad mer kan man begära? Hon somnade gott och i frid, sade han till TT innan gudstjänsten. Minnesgudstjänsten avslutades sedan i dur när Alcazar och Jessica Andersson tillsammans med en kör sjöng Janet Jacksons ”Together again”, medan publiken klappade med. – Jag var nervös på ett sätt jag inte varit på väldigt länge innan ett framträdande. Allt var väldigt speciellt och starkt, och jag är så otroligt glad och hedrad över att jag fick vara med, säger Jessica Andersson efteråt. Hon var en av många på plats som jobbat med Barbro under hennes långa karriär, eller lärt känna henne i andra sammanhang. Bland gästerna fanns exempelvis även Björn Skifs, Bert Karlsson, Tomas Ledin, Gustav Fridolin, Peg Parnevik och Jonas Gardell. Besökaren Gunilla Ericsson kände inte Barbro personligen, men säger att hon alltid upplevt henne som en kompis som alltid funnits där. – Sverige har blivit fattigare nu när Barbro inte längre är med oss. Jag blev djupt rörd av ceremonin och man kände en väldig gemenskap i kyrkan, säger hon. Att öppna upp minnesgudstjänsten för allmänheten var ett fantastiskt initiativ av döttrarna, menar Jessica Andersson. – Det är så många som vill ta farväl av Barbro, hon gjorde ett avtryck på varje människa.   Barbro ”Lill-Babs” Svensson Född: 9 mars 1938 i Järvsö, Hälsingland. Familj: Tre döttrar – Monica Svensson, Malin Berghagen och Kristin Kaspersen. Karriär: Fick sitt stora genombrott med låten ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?” 1959, fem år efter att hon debuterat som sångerska i Simon Brehms orkester. Känd för låtar som ”En tuff brud i lyxförpackning” (1961) och ”Manolito” (1968). Var programledare för en rad tv-program, som ”Vem tar vem” (SVT, 1990 och Kanal 5, 1993). Tillsammans med Mark Levengood ledde hon en av deltävlingarna i Melodifestivalen 2003 och sedan 2017 har hon synts i ”Bonusfamiljen” i SVT. Medverkade i ”Stjärnorna på slottet” (SVT 1, 2013) och ”Så mycket bättre” (TV4, 2010). 1996 gav hon ut självbiografin ”Lill-Babs – hon är jag”, skriven tillsammans med Anna Wahlgren. Utmärkelser: Tog emot hans majestät Konungens medalj 2004, 2009 tilldelades hon Git Gay-stipendiet och 2017 blev hon invald i Swedish Music Hall of Fame. Den 3 april 2018 avled Barbro Svensson i sviterna av cancer, 80 år gammal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2737, "headline": "Nobelstiftelsens vd: Inte givet med Nobelpris 2019", "summary": "Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten anser att det alls inte är säkert att Nobelpriset i litteratur delas ut ens 2019. Och flera ledamöter bör nu fundera över sin ställning, säger han.", "article": "Det är i Ekots lördagsintervju som Lars Heikensten betonar att det inte är givet att nästa Nobelpris i litteratur delas ut 2019. – Svenska Akademien har förmedlat att de ser framför sig att det ska delas ut 2019. Nobelstiftelsen har sagt att det ska delas ut när Svenska Akademien har återvunnit sitt förtroende – och det innebär att det finns ingen deadline 2019, understryker Nobesltiftelsens vd intervjun. Nobelstiftelsens vd får också frågan om han tycker Horace Engdahl bör avsäga sig sin plats i Svenska Akademien. – Jag vill faktiskt inte peka ut någon speciell, jag säger att det finns fler som bör fundera över sin ställning, svarar han. Fler än Horace Engdahl? – Det finns fler i Akademien som bör fundera över sin ställning med hänsyn till förtroendet för det fortsatta Nobelprisarbetet. På frågan vilka han syftar på svarar Lars Heikensten: – Jag vill inte gå in på det – jag tror inte att det skulle underlätta på något sätt. Nobelstiftelsens vd uppmanar nu samtliga akademiledamöter att fundera över hur ett förtroendeuppdrag bör skötas: – Det handlar om att sätta sig själv i andra hand faktiskt och det måste man vara beredd att göra om man har den här typen av förtroendeuppdrag, säger han. – Och det tycker jag alla i Akademien bör fundera över. Är de i dag till glädje för Svenska Akademien och Nobelpriset och kommer de att vara det i framtiden eller är det bättre att de träder tillbaka? Heikensten säger vidare till SR:s Ekot att det inte är givet att det är Svenska Akademien som i fortsättningen ska utse Nobelpristagare. – Vi har fått en massa förslag på alternativa institutioner som skulle kunna dela ut Nobelpris – det är många som är hågade. Han vill dock inte ge exempel på vilka institutioner han avser. – Jag ska inte ge mig in på det – det kommer bara trassla till det. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2755, "headline": "Så gick det till när Nobelpriset i litteratur stoppades", "summary": "Det var Nobelstiftelsen som drev förslaget att årets Nobelpris i litteratur skulle ställas in – redan på sammankomsten den 26 april tog Svenska Akademien ett preliminärt beslut i frågan, visar DN:s granskning. Akademien nobbade på samma möte förslaget på en oberoende ”haverikommission”.", "article": "Vårens kris i Svenska Akademien ledde till beslutet att Nobelpriset i litteratur 2018 ställs in. DN kan i dag avslöja att åtgärden kom till genom ett förslag från Nobelstiftelsen, den paraplyorganisation som ansvarar för Nobelpriserna. Redan den 26 april var Akademien preliminärt överens om åtgärden. Tisdagen den 10 april togs den första kända kontakten mellan Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten och Akademiens dåvarande direktör Anders Olsson sedan krisen brutit ut. Det var veckan efter att ledamöterna Klas Östergren, Peter Englund och Kjell Espmark lämnat arbetet – och två dagar innan Sara Danius avsade sig posten som ständig sekreterare. Klockan 16.41 den dagen kom ett mejl från Lars Heikensten till Anders Olssons mejladress på Stockholms universitet, där han innehar en professur. Just då satt Olsson i möte med kungen, vars högra hand riksmarskalk Svante Lindqvist tidigare samma dag också hade kontaktat Anders Olsson på mejl. Svante Lindqvist skrev följande i ämnesraden till sitt mejl: ”VIKTIGT – Kan Du ringa mig?” Dagen därpå kom ett uttalande från Nobelstiftelsens styrelse: ”Det är oundvikligt att en svår kris hos en prisutdelande institution också skadar Nobelprisets anseende. Vi kan konstatera att förtroendet för Svenska Akademien har tagit stor skada. På vilket sätt det som nu sker kommer att skada Nobelpriset går ännu inte att överblicka.” Läs mer: Horace Engdahls hemliga brandtal mot Sara Danius – kallade henne ”inkvisitor” På sammankomsten den 12 april var planen att Akademien skulle diskutera uttalandet från Nobelstiftelsen, men andra ärenden kom emellan. Under mötet förklarade en majoritet av ledamöterna att de inte hade förtroende för Sara Danius som ständig sekreterare, och senare under kvällen meddelade hon att hon lämnar Akademien. Även Katarina Frostenson, som tre veckor tidigare varit föremål för en omröstning om uteslutning, lämnade sina uppdrag i Akademien den kvällen. Hon kontaktades på telefon och gav sedan en bekräftelse på sitt beslut i ett brev som skickades till ledamöterna samma kväll. I brevet ska hon, enligt DN:s uppgifter, ha gått till hårt angrepp mot Sara Danius och bland annat kallat hennes agerande under de senaste månaderna för ”egenmäktigt” och ”hotfullt”. Efter de nya avhoppen från Akademien växte kritiken utifrån, bland annat i upprop från författare och forskare. Institutionens förmåga att utse årets Nobelpristagare i litteratur började också ifrågasättas. Under denna tid fördes flera samtal mellan Lars Heikensten och Anders Olsson, som tillförordnats som ständig sekreterare efter att Danius lämnat Akademien. Enligt DN:s uppgifter träffade Nobelstiftelsens vd även ledamöterna Tomas Riad och Bo Ralph. Lars Heikensten hade totalt kontakt med sju ledamöter eller tidigare ledamöter i Akademien, uppgav han senare i en intervju med DN. Den 20 april skickade Akademien ut ett försenat pressmeddelande där man betonade allvaret i krisen. Meddelandet välkomnades också av Nobelstiftelsen. DN kan dock avslöja, baserat på samtal med uppgiftslämnare och tidigare otillgängligt källmaterial, att det var Nobelstiftelsen som lade fram förslaget att man inte skulle dela ut Nobelpriset i litteratur 2018. Läs mer: Sara Danius vill att hela Akademien avgår och börjar om från början En huvudanledning ska ha varit att förtroendet för Akademien var skadat, även internationellt. En uppgiftslämnare säger så här till DN: – Akademien fick mer eller mindre det kravet på sig och hade egentligen inget val. Man förstod att det var bättre om initiativet kom från Akademien än att Nobelstiftelsen skulle tvingas fatta beslutet. I slutändan var det också bra, eftersom det visade att man tog situationen på allvar. När DN ringer upp Nobelstiftelsens styrelseordförande Carl-Henrik Heldin tonar han ner uppgifterna om ”krav”. – Jag skulle inte formulera det som att det var vårt krav. Det korrekta är att vi hade en dialog med dem, men de kom själva fram till vilket beslut de skulle fatta. Nobelstiftelsen stöder deras beslut fullt ut, säger Carl-Henrik Heldin. Ni ställde inte det som krav? – Jag vill inte gå in exakt på vem som sade vad eller gjorde vad. Men man kan säga att Nobelstiftelsen stöder deras beslut fullt ut. Redan på mötet den 26 april var Akademien också överens om ett preliminärt beslut att priset skulle reserveras, det vill säga att man nästa år i stället ska dela ut två priser. Det definitiva beslutet offentliggjordes drygt en vecka senare, efter att samtliga berörda parter informerats. På samma möte, den 26 april, diskuterade även Akademien förslaget om en ”haverikommission” som uppkommit under samtal med Nobelstiftelsen. Majoriteten av de kvarvarande ledamöterna var dock, enligt DN:s uppgifter, inte intresserade av en sådan lösning – utan i stället handlade samtalen om vilka personer som skulle kunna vara Akademien behjälpliga genom krisen. Inte heller Carl-Henrik Heldin vill i dag använda ordet ”haverikommission” när han beskriver vilken typ av hjälp som stiftelsen förespråkat: – Men vi har uppmuntrat Akademien att söka extern hjälp. Det är inte något som de avvisat. Men exakt hur arbetet ska utformas är, som jag förstår det, inte klart, men de för en dialog med externa personer, säger Carl-Henrik Heldin. Bland de personer som Akademien tagit hjälp av finns Christer Sandahl, professor i samhälls- och beteendevetenskap vid Karolinska institutet. – Vi arbetar på och det bästa är, när man håller på med ett projekt, att inte störa processen innan man är framme i mål. Det finns ett behov av att arbeta i lugn och ro, säger Christer Sandahl till DN. Även den tidigare hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt har kontaktats av Akademien. – Jag är inte juridisk rådgivare till Svenska Akademien som någon uttalat, men jag har fått några frågor av Anders Olsson. Han har bett mig om råd eller svar på ett par frågor, som jag besvarat efter bästa förmåga. Det var inget fast uppdrag, och det finns ingen fortsättning på det i nuläget, säger Johan Hirschfeldt. Läs mer: Avhopparna behövs för att rädda Akademien Hur har du sett på dina möjligheter att kunna hjälpa till? – Jag vill inte kommentera det närmare. Men för mig, liksom för många andra, är Akademien en viktig kulturinstitution med betydande medel som man förfogar över och utdelar. Det är en viktig uppgift, och därför har det känts rätt att kunna bidra på något sätt. Enligt DN:s uppgifter har även Akademien planerat att koppla in två välkända byråer för att bistå i hanteringen av mediefrågor. En källa säger till DN att Akademien har haft stor nytta av den externa hjälpen, som kommit in i ett läge där institutionen decimerats till tio aktiva ledamöter. Källan uppger också att det pågår ett arbete med att förbereda för inval av nya ledamöter och att det finns en ”informell lista” över ett tiotal tänkbara kandidater. Men eventuella inval kan bli svåra att verkställa. På onsdagen uppgav hovets informationschef Margareta Thorgren för SVT Kulturnyheterna att det inte finns några planer för att ändra stadgarna, för att på så vis öppna för en invalsprocess. – Svenska Akademien har att följa nuvarande stadgar och där är det tolv ledamöter som krävs för nyinval, säger hovets informationschef Margareta Thorgren till SVT. Beskedet från hovet kom bara dagen efter att tre avhoppade ledamöter, Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark, i ett brev öppnat för att bistå i återuppbyggnaden av Akademien – men endast om Horace Engdahl lämnar institutionen. Horace Engdahl har tillbakavisat kravet, men ordstriden fortsatte under onsdagen då Sara Danius utvecklade hur hon ser på fortsättningen för institutionen: – Min uppfattning är att Akademiens alla ledamöter borde avgå och sen ser man till att det finns utomstående instanser som utser nya ledamöter och att man börjar om från början, säger Sara Danius till SVT Kulturnyheterna. Kjell Espmark gjorde även han ett nytt uttalande på onsdagen, där han krävde att övriga ledamöter agerar mot Horace Engdahl: ”Tragiken i det skådespel vi nu ser utvecklas ligger i att just den kloka konstitution som garanterar Svenska Akademiens självständighet förvandlar denna akademi till en ointaglig fästning i den stund den blivit ett säte för solkiga värderingar”, skriver Espmark i ett mejl till DN. Carl-Henrik Heldin vid Nobelstiftelsen vill på onsdagen inte kommentera personstriderna i Akademien, men säger att stiftelsen är mån om att Akademien reder ut sina problem. – Vi är väldigt angelägna om att Akademien kommer vidare i processen och återigen kommer i form för att dela ut Nobelpriset, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2757, "headline": "Kjell Espmark om Horace Engdahl: ”Har förskansat sig i Akademiens bunker”", "summary": "Den avhoppade ledamoten Kjell Espmark sätter nu press på Akademiens kvarvarande ledamöter att agera mot Horace Engdahl. ”Sedan 1786 är han den ledamot som skadat Gustav III:s skapelse ojämförligt mest”‚ skriver Espmark i ett mejl till DN.", "article": "Kjell Espmark är en av de tre avhoppade akademiledamöter som i går kväll krävde att Horace Engdahl lämnar Akademien. På onsdagen gjorde ledamoten ett nytt uttalande, som han skickat på mejl DN och den tillförordnade ständige sekreteraren Anders Olsson. Han skriver följande i sitt meddelande: ”Tragiken i det skådespel vi nu ser utvecklas ligger i att just den kloka konstitution som garanterar Svenska Akademiens självständighet förvandlar denna akademi till en ointaglig fästning i den stund den blivit ett säte för solkiga värderingar. Horace Engdahl utnyttjar denna svaghet och förskansar sig nu i den bunker som Akademien förvandlats till. Sedan 1786 är han den ledamot som skadat Gustav III:s skapelse ojämförligt mest. Men så länge han så önskar är han oåtkomlig utifrån. Lösningen ligger nu i de övriga ledamöternas händer.” Horace Engdahl tillbakavisade på tisdagen kravet på hans avgång, och menade att de avhoppade ledamöterna inte har mandat att påverka huruvida en ledamot ska lämna Akademien. Den tidigare ständiga sekreteraren Sara Danius utvecklade på onsdagen sin kritik, och framförde att inte bara Horace Engdahl avgång är tillräckligt, säger hon till SVT: – Min uppfattning är att Akademiens alla ledamöter borde avgå och sen ser man till att det finns utomstående instanser som utser nya ledamöter och att man börjar om från början, säger hon till SVT Kulturnyheterna, och utvecklar: – Det är det enda möjliga steget om man vill att Svenska Akademien ska utvecklas åt rätt håll och inte haverera. Läs mer: Avhopparna behövs för att rädda Akademien Bland de jurister som Akademien har anlitat för att utreda den pågående krisen finns det enligt tillförordnade ständige sekreteraren Anders Olsson ”olika meningar” om det verkligen krävs tolv närvarande ledamöter för att välja in nya medlemmar. Men enligt Sara Danius uttalanden till SVT finns ingen sådan tveksamhet i tolkningen av stadgarna. Även Akademiens högste beskyddare kungen, som får ändra i stadgarna, gör tolkningen att 12 ledamöter är ett krav. Läs mer: Horace Engdahl: ”De tre avhopparna skämmer ut sig” ", "article_category": "culture"}
{"id": 2769, "headline": "Tre avhoppare från Svenska Akademien kräver att Horace Engdahl avgår", "summary": "Sara Danius, Kjell Espmark och Peter Englund kräver att Horace Engdahl lämnar Svenska Akademien. Först då är de beredda att hjälpa till i återuppbyggnaden av institutionen, skriver de i ett brev till Akademien, som också överlämnats till DN. – Det moraliska förfallet inom Akademien är en tragedi, säger Sara Danius till DN.", "article": "Sara Danius och Kjell Espmark tog sig på tisdagen till Gamla stan, för att där överlämna sitt brev – som även Peter Englund undertecknat – till Svenska Akademiens tillförordnade ständige sekreterare Anders Olsson. Under våren har de tre ledamöterna samtliga lämnat arbetet i Akademien, men de har inte begärt utträde. De öppnar nu för en återkomst, men ställer kravet att ledamoten Horace Engdahl ska avgå. De skriver följande i brevet: ”Enligt Svenska Akademiens stadgar krävs tolv röster för inval av ny ledamot. Den reducerade Akademien har därmed ingen möjlighet att förnya sig. I denna den värsta krisen i Akademiens historia är vi som lämnat arbetet beredda att bistå med återuppbyggnaden. Ett första steg måste vara att välja in en framstående jurist på stol nr 1”, skriver ledamöterna och fortsätter: ”Ett oavvisligt villkor är dock att Kulturprofilens outtröttliga förespråkare, Horace Engdahl, lämnar Akademien. Han har varit drivande i den process som fört institutionen in i en allt djupare kris. Vi förutsätter att han tar sitt ansvar och nu sätter Akademiens bästa före varje enskilt intresse. Utan att så sker är det helt omöjligt att återvinna förtroendet för vare sig Svenska Akademien eller det litterära Nobelpriset.” Efter besöket i Gamla stan gjorde Sara Danius och Kjell Espmark taxiresor genom Stockholm till redaktionerna på Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, för att där överlämna kopior av brevet. – Vi har lämnat det här på Akademien till Anders Olsson. Som ni kan läsa har vi ett krav på Horace Engdahls avgång, säger Kjell Espmark. Sara Danius berättar att Anders Olsson inte lämnade någon kommentar kring deras krav, utan hon menar att han enbart tog emot det. Olsson ska dock ha betonat att han önskade att vänskapen dem emellan bestod. – Vi är gamla vänner, det är det som är så tragiskt. Också Horace är en väldigt gammal vän. Han har också beundrats som kritiker och litteraturhistoriker. För mig är det väldigt sorgligt, men jag kan inte se någon annan utväg, säger Kjell Espmark. Horace Engdahl har tidigare sagt att han inte har några planer på att lämna Akademien. Har ni någon alternativ plan? – Vi får se hur det här utvecklar sig, säger Kjell Espmark. Sara Danius kommenterar inte frågan om trion ser någon annan utväg, men tar till orda och beskriver händelseutvecklingen i institutionen med orden: – Det moraliska förfallet inom Akademien är en tragedi. Kjell Espmark utvecklar också på vilket sätt man menar sig kunna bistå i Akademiens arbete, om deras krav på Horace Engdahls avgång hörsammas. – Det kan vara många saker. Alltifrån att var med och rösta in nya ledamöter, eftersom de inte kan göra det själva. Vi kan rösta in nya, i första hand en framstående jurist på stol nummer ett, men också bistå i utformningen av en ny akademi där man bevarar gamla traditioner och är en akademi i vår tid, säger Kjell Espmark. DN söker ständige sekreteraren Anders Olsson och övriga ledamöter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2793, "headline": "Konsertrecension: Allt flyter och Ulver möts av hänfört jubel", "summary": "Norska Ulvers popskivor är i smörigaste laget. Men live låter de mörkt och tungt, som ett Depeche Mode under en extra storhetsvansinnig period. Och vilken konsert de gav på Kägelbanan!", "article": "Det norska bandet Ulver har släppt omkring 13 skivor, varav bara tre (två, enligt bandet) räknas som black metal. Det är dessa två skivor som gör att Kägelbanan nu är fullt med folk i Marduk- och Watain-tröjor. Men Ulver är inget vanligt black metal-band (inget black metal-band alls, enligt bandet). Och det är därför hundratals hårdrockare nu, utan att röra en min, står och lyssnar på syntpop. Medan alla andra band med en populär back catalogue numera brukar sätta ihop sina konserter utifrån de mest spelade låtarna på Spotify, väljer Ulver en annan väg. De är här för att spela sina två senaste släpp: albumet ”The Assassination of Julius Caesar”, och EP:n ”Sic Transit Gloria Mundi”, som består av överblivet material från albumet samt en cover, som vi återkommer till. Det är Ulvers popskivor, och inspelningarna är ibland smöriga på gränsen till sötsliskiga. Live låter det dock annorlunda: det är mörkt, olycksbådande och tungt, som ett Depeche Mode under en extra storhetsvansinnig period. I Norge är Ulver ett finkulturband som spelar på Operan, och det märks live. Folk som Guns N’ Rose och Ozzy Osbourne kommer till Globen med projektioner så smaklösa att de inte skulle accepteras som skärmsläckare på ett vanligt kontor, medan Ulvers ljussättning skulle kunna åka på sin egen turné. Ljuset flyter från scenen och ut över lokalen, som färg som som droppas i vatten. Där längst fram syns bandet som svarta siluetter, och bakom dem ritas självlysande teckningar av växter, djur och grafiska mönster, medan röda ljusstrålar skapar en trompe l’oeil-effekt av att egentligen skjuta från taket i konsertlokalen in mot fonden bakom bandet, och dessutom stänka till när de träffar väggen. ”When Rome falls, so falls the world” sjunger Kristoffer Rygg med mässande röst medan undergångens fyrverkerier ljudlöst faller över Forum Romanums ruiner. Halvvägs igenom förvandlas låten till ett domedags-rave, som accepteras av en andlös publik utan så mycket som en nickning. Digitala ljud och live-intrument blandas, samplingar och fysiska kedjor som rasslar. Konserten slutar i krautmangel och ett jubel som är så ihållande att bandet återvänder för ett extranummer, under vilket de med stenansikten framför en mycket naturtrogen version av Frankie Goes To Hollywoods ”The Power of Love”, innan lokalen töms och svartklädda människor samlas på den lilla terrassen utanför Kägelbanan för att debriefa varandra och fråga vad ända in i glödheta det var som precis hände. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2794, "headline": "Bokrecension: Carolina Setterwall ”Låt oss hoppas på det bästa” – brutalt ärligt om en tragedi", "summary": "Carolina Setterwall skildrar hur en liten familj slås sönder av ett dödsfall i den självbiografiska romanen ”Låt oss hoppas på det bästa”. Maria Schottenius läser en elektrifierande bok som lär läsas av många.", "article": "Carolina Setterwall ”Låt oss hoppas på det bästa” Albert Bonniers förlag 350 sidor Livet tar plötsligt vägen nerför ett stup. Bråd död. Hennes man vaknar inte på morgonen, han har dött i sömnen, det är hjärtat, och hon står ensam med en åtta månaders son. En livstragedi äger rum, i verkligheten och i romanen. Carolina Setterwall skriver här en självbiografisk roman om hur en liten familj slås sönder av ett dödsfall, med namn och händelser som förutsätts vara autentiska. Det är elektrifierande läsning. En bok som tvingar sitt innehåll på en, det går inte att värja sig och det är svårt att pausa. Carolina Setterwall, kommunikatör, som tidigare hållit igång en blogg, är en driven skribent som vet hur hon ska hålla kvar uppmärksamheten hos läsaren. Rakt, effektivt, skickligt. När dödsfallet ägt rum mobiliseras en släkt och en vänkrets som de flesta bara kan drömma om. Syskon, föräldrar, styvmamma och en rad nära vänner tar hand om Carolina och Ivan på ett enastående sätt. Hon kan i den mån hon orkar, fjärrstyra sina önskemål och en kommandotrupp med närstående rensar ut i hennes lägenhet, sätter upp nya gardiner, möblerar om. Och sedan gör de upp ett schema för att hon aldrig ska behöva vara ensam. De sover med henne, lagar mat, tar hand om barnet. Mitt i den ursinniga sorgen manifesteras en stor medmänsklighet och kärlek. Romantiden spänner över ett knappt decennium och boken är uppdelad i två delar: 2009-2014 och 2015-2016. Den första delen dubbelexponerar två skeden. Från tiden då Carolina och Aksel träffas och kysser varandra en Valborgsmässoafton 2009 till dess att Aksel dör i oktober 2014 och tiden efter. Författaren anger för varje liten berättelse månad och år, och det blir raffinerat när tidsangivelsen kryper allt närmare tiden för dödsfallet. Datumen möts, snart är de på samma boksida. Läsaren kastas på intet sätt in i ett kaos, tvärtom. Här är alla detaljer i sorgeprocessen omsorgsfullt noterade och nedtecknade som om det vore ett förhörsprotokoll. ”Tvångsmässigt realistiskt” är ett uttryck Carolina använder om Aksel när han på våren samma år som han dör mejlar henne sina inloggningsuppgifter till datorn. ”Bra att ha om jag tar ner flaggan.” Och med hälsningen som fick bli boken titel ”Låt oss hoppas på det bästa.” Men det kan verkligen också appliceras på hennes egen berättarstil, som är just tvångsmässigt realistisk. Boken känns brutalt ärlig, vi har att göra med en person som verkar högkänslig, lättstött och samtidigt ovanligt viljestark. Hon driver den yngre, lite långsammare och betydligt mindre beslutsamme Aksel framåt med en vilja av stål. Hon är länge övertygad om att det är hon som genom att göra så tagit livet av honom. Han orkade inte, hon ville allt så mycket starkare och snabbare än han. Det hjälper inte vad Aksels pappa bedyrar efter sonens död. Hur gott hon gjorde Aksel, hur mycket gladare han blivit med henne. När man tar del av hennes beskrivning, och det är ju bara den vi har, så känns det verkligen som om hon kör fram med bulldozer. Hon ligger hela tiden steget före, bestämmer sig för Aksel långt innan han hunnit mer än bli intresserad och attraherad. Han säger ”gillar” när hon vill höra ”älskar”. Han tycker de bor ok som de bor, medan hon bestämmer sig för en lägenhet i Enskede, ett köp som hon finslipar strategin för att driva igenom. Plötsligt bor Aksel och hon, precis som hon räknat ut, i en gammal lägenhet i Enskede, han fattar inte riktigt hur det gick till. Och så blir det först katt — han hinner knappast protestera — och sedan barn. Fast där går gränsen. Han vill inte, inte än, inte nu. Men då blir det skrivna lappar med fyra alternativ, tills Aksels motstånd mals ner. Det enda alternativ som enligt lappen inte slutar i katastrof är, precis som hon avsett, att de ska försöka få ett barn tillsammans. Men det kommer att ta tid. Det gör det inte. Efter ett par månader visar sig två röda streck på graviditetstestet. Aksel blir inte glad. ”Du sa att det skulle dröja, viskar du. Jag sa att det kunde dröja, svarar jag.” Men hon har lyckats. Hon har skaffat sig en familj. Det låter här som om han är offer och hon förövare, men samtidigt. Vad trodde han? En kvinna på 35 år. Hur skulle hon hinna ta det lugnt och se framtiden an? Det gör inte den biologiska klockan. Den har farten uppe. En del män är naiva. Och projektledare är projektledare. Det blir en förlossning, det kommer ett barn, ”en ilsken bebis med en förnärmad rynka mellan ögonbrynen” hackar på hennes bröst ”och nu tar du kort på mig, till slut tar du kort på mig”. Medan tiden strömmar genom texten i två förlopp mot och från det ödesdigra datumet sitter vi läsare inspärrade i författarens medvetande. Det finns ingenting utanför det. Det existerar bara ett du och ett jag, som används konsekvent genom hela romanen. Del två i boken innebär ett efteråt och en ny lovande relation, som inleds snabbt och avslutas abrupt, men som verkar fullt möjlig att återta. Carolina Setterwall säger sig ha läst Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande” och det kan man nog se, men i den kategori Carolina Setterwall rör sig har det hänt en hel del även i Sverige. En författare som behandlar samma tema på ett liknande sätt med känsla och precision är Tom Malmquist i hans självbiografiska roman ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. I den här romanen finns det relationer, promenader, mat, vin, familj, vänner. Ingen litteratur, ingen politik, ingen musik, förutom ur Aksel läckande hörsnäckor. Romanens Carolina säger sig vara bra på att slänga och röja ut. Det känns i boken. Bort med allt som inte driver just den här historien framåt. Som dokumentation över en tid, en plats, ett öde, är ”Låt oss hoppas på det bästa” en minneskapsel att bevara. Dessutom perfekt strandläsning i sommar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2807, "headline": "Dagens skiva: Courtney Barnett gör 90-talets alternativrock till sin egen", "summary": "Förutom alla influenser från 90-talets alternativrock har Courtney Barnett ett helt eget sätt att uttrycka sig, både lakoniskt och snärtigare än förebilderna.", "article": "Courtney Barnett var inte ens fyra år när Nirvana fick sitt osannolika genombrott med ”Smells like teen spirit” 1991. Hon skulle fylla sex när Liz Phairs väldigt inflytelserika ”Exile in Guyville” (som firar tjugofem i år) släpptes. Och när Holes Courtney Love hest vrålade sig igenom ”Live through this” hade Barnett nyligen gjort det. Jag vet i och för sig inte hur australiska barn tog till sig populärkultur i 90-talets början, kanske föredrog de verkligen Yo La Tengo och L7 framför ”Luftens hjältar” och ”Bumbibjörnarna”, men sannolikheten att Sydneyfödda Barnett faktiskt var nere med det tidiga 90-talets amerikanska alternativrock när det begav sig borde vara relativt liten. Ändå är det just så hon låter. Som att hon nyss sett sin första The Breeders-konsert, direkt efter samlat ihop några kompisar, börjat spela in musik och sedan fryst ned sig själv för att vakna upp på 2010-talet. Barnett närmast idealiserar det där konstiga, charmiga och, när man tänker på det nu, egentligen helt omöjliga 90-talet då det som tidigare varit underjordiskt och alldeles för skevt och annorlunda helt plötsligt toppade listorna. När varje multinationellt storbolag yrvaket letade efter just sitt alternativrockband som skulle kunna upprepa det som Nirvana gjorde och gav, eh, hyperkommersiella akter som Sonic Youth och Royal Trux guldkantade kontrakt. I dag är ordningen återställd och vi är tillbaka i en musikvärld där störst är bäst, där det är bättre att hitta sätt att hylla det framgångsrika än att hitta alternativen och där det som bubblar under ytan helst ska fortsätta göra det utan att störa ordningen. Men där och då var det för ett kort ögonblick en smärre revolution, låt vara väldigt bisarr. Läs mer: Intervju med Courtney Barnett – ”Jag inspirerades av metoo-rörelsen” Det finns något lite kusligt i hur mycket 90-talet spökar i musiken. Barnett fångar perfekt det sävliga tempot, hemsnickrat gnissliga gitarrspelet och avmätta sångsättet i tidens alternativrock. Häromåret hittade Courtney till och med en alldeles egen Kurt när hon samarbetade med Kurt Vile på duettskivan ”Lotta sea lice”. Om hon aldrig hade hittat en egen väg ut ur det trassliga nätet av uppenbara influenser hade ”Tell me how you really feel” – uppföljaren till det tre år gamla genombrottet ”Sometimes I sit and think, and sometimes I just sit” – kanske låtit trött tillbakablickande. Men hon har ju ett alldeles särskilt sätt att utrycka sig på också. Ett lätt lakoniskt tonläge där hon i till synes vardagliga betraktelser närmast försåtligt lägger in syrliga, vassa samtidskommentarer. Som, för att bara ta ett exempel, när hon i singeln ”Faceless, nameless” börjar i en trevligt förmanande ton för att i refrängen ilsket rikta sig till de män som gör att kvinnor inte kan gå genom parker på kvällarna utan att oroa sig. Dessutom placerar hon hela tiden sina ord och släpigt snäsiga röst i förvånansvärt snärtiga poplåtar. Det gjorde långt ifrån alla förebilderna. Bästa spår: ”Sunday roast” Läs fler recensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur Nora Karlsson i Boys hela tiden sätter sig på tvären. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2809, "headline": "Konsertrecension: Berwald och Berlioz i delikat tappning", "summary": "Herbert Blomstedt, 91 år, gör sin Berwald och Berlioz utantill, utan pinne. Med utsökt delikatess i stråkarnas tonbildning och blåsarnas frasering, anser DN:s Camilla Lundberg som gläds åt den internationella musikvärldens dirigentnestor som kan välja vad han vill.", "article": "Han har dirigerat Filharmonikerna mer än 200 gånger sedan debuten för 64 år sedan. Inte undra på att han möts av publikens ”standing ovation” vid sin entré och orkesterns hyllningsfanfar vid sortin. När Herbert Blomstedt nu nalkas sina 91 år är han inte bara hett efterlängtad på hemmaplan, utan i världens alla betydande konserthus. Under resten av året väntar honom bortåt femtio konserter med de främsta symfoniorkestrarna. För höstens turné med Wienfilharmonikerna har han valt att spela Franz Berwalds ”Sinfonie singulière” – ett exklusivt svenskt signaturverk som han nu också lanserat i Berlin, Tokyo, Leipzig och Amsterdam med respektive stads topporkester. Som den internationella musikvärldens dirigentnestor kan Herbert Blomstedt kan välja vad han vill. Kombinationen Berwald-Berlioz är han hittills ensam om. Ändå så självklar! Två samtida, säregna kompositörer med varsin ”egendomlig” respektive ”overklig” symfoni – för att ta en bokstavlig översättning. Bägge med avstamp från Beethoven, men på varsitt modersmål. Dock ej det tyska. Och just detta tycks vara utgångspunkten. Berwaldsymfonin är en gammal bekant – Blomstedt var själv redaktör för den kritiska partiturutgåvan för femtio år sedan. Hector Berlioz ikoniska ”Symphonie fantastique”, däremot, kan förefalla mindre självklar med tanke på Blomstedts bekanta benägenhet till Beethoven, Bruckner och Brahms. Ändå. Herbert Blomstedt gör sin Berwald och Berlioz utantill, utan pinne. Med utsökt delikatess i stråkarnas tonbildning och blåsarnas frasering. Det skira nordiska nattljuset med sitt dunkla skuggspel och naturens plötsliga spratt hos Berwald. Med en tydlig parallell till den pastorala satsen i Berliozsymfonin. Allt med en Beethovensk klarhet – men också med en viss brist på berusning hos Berlioz. Ja, dagens alla dirigenter tävlar om vem som kan vara mest fantastisk, läs galnast och grällast, i den fantastiska symfonin. Såtillvida erbjöd Blomstedt ett välbehövligt korrektiv. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2813, "headline": "Bokrecension: ”Lincoln i bardo” av George Saunders", "summary": "George Saunders ”Lincoln i bardo” är en experimentroman som kretsar kring död och lidande, och leder fram till mer generella insikter om barmhärtighet, skriver Jonas Thente.", "article": "ROMAN George Saunders ”Lincoln i bardo” Översättning: Niclas Nilsson Albert Bonniers förlag, 364 sidor I stället för biografisk berättelse: förvirring. Redan de första raderna i George Saunders roman ställer till det för mig. Berättarjaget, som jag utgår ifrån skall vara president Abraham Lincoln (mest på grund av de famösa löständer av trä som presidenten bar) visar sig vara en herre vid namn Hans Vollman, som berättar om sitt liv. När han tappar ett ord suffleras han av en annan okänd herre, Roger Bevins III, och deras konversation fortsätter till dess att en tredje person successivt manifesterar sig på platsen. Det är en liten pojke, elva år gammal. Han heter William Wallace Lincoln, har helt nyligen avlidit i tyfus och anlänt till den vänthall mellan liv och efterliv som i den tibetanska buddhismen är känd som bardo. ”Lincoln i bardo” är en experimentroman, uppbyggd av autentiska citat ur historieböcker och biografier, påhittade citat samt samtalen mellan alla de döda i bardo, som i det här fallet är Oak Ridge Cemetery i Illinois. Experimentromaner i allmänhet har ett ganska dåligt rykte hos läsare som vill bli emotionellt berörda av sina fiktioner. Ofta har de nog skäl för sina fördomar, men absolut inte i det här fallet. George Saunders ”Lincoln i bardo” är djupt gripande där den börjar i en faders djupa sorg över sin bortgångne son, och leder fram till en mer generell insikt om barmhärtighet och mänsklig gemenskap över alla gränser. Läs recension av George Saunders ”Tionde december” Det är Saunders första roman. Han har tidigare skrivit noveller och essäer. Om man studerar hans verklista är det lätt att tänka sig att han skulle komma att skriva ”Lincoln i bardo”. Han har intresserat sig för det amerikanska inbördeskriget och mer aparta författare som Kurt Vonnegut och Richard Brautigan; för fejkade texter och buddhism. Hans roman har varit en sådan vars rykte långt före publiceringen har sipprat ner i artiklar och på sociala medier. Den förärades Bookerpriset förra året. Ingen var förvånad. Först är det nog titelns märkliga sammanställning av Lincoln och bardo som drar intresset till sig. Den har den där Hmmmm!?-effekten som så många titlar strävar efter men så få lyckas sno ihop. För kan man tänka sig ett märkligare möte än mellan en av pergamentgrå historiker genomtröskad amerikansk president och ett av svärmiska, västerländska exotister kapat buddhistiskt begrepp? Bardo är mycket fruktbara marker, litterärt sett. Utan att gå in på alla komplikationer och versioner som olika grenar av buddhismen har tillfogat denna plats, som beskrivs i ”Bardo thödöl”, på svenska som ”Den tibetanska dödsboken”, kan man förenkla den som en variant av den kristna skärselden, eller möjligen limbo. Litterärt har bardo använts av och till. Själv rekommenderar jag varmt Brion Gysins roman ”The last museum” (1986) och även svenske Stefan Gurts ”49 dagar i bardo” (2005). Men George Saunders är snarare ute efter att skapa en mindre religiös och mer allmänt metafysisk plats där de döda hamnar som ännu inte har tagit döden till sig. I själva verket finns här inslag även från kristendomen och ”Den egyptiska dödsbokens” instruktioner till vad som komma skall. Svensk bardo: Läs recensionen av Stefan Gurts ”49 dagar i bardo”. Faktum är att varken Hans Vollman, Roger Bevins III eller någon av de många andra myllrande döda i bardo begriper att de är döda. De talar inte om kistor utan om ”sjuklådor”, där deras kroppar från ”den andra platsen” ligger och bryts ned. Pausar, tror de. Men när elvaårige Willie Lincoln anländer vänds saker och ting upp och ner. Så unga människor har inget i bardo att göra, inser alla. De brukar snabbt försvinna därifrån, till en slutdestination. Men Willie blir distraherad – hans pappa dyker upp på natten, på kyrkogården, och Willie har ingen lust att lämna sitt liv. Så vad göra? Vollman, Bevins och en pastor vid namn Everly Thomas tar till uppgift att försona Willie med döden genom att försona hans pappa presidenten med livet. Det är en mycket vacker berättelse. Var och en som kan lite om den nordamerikanska litteraturen associerar genast till ett av de största mästerverken på fältet: Edgar Lee Masters diktbok ”Spoon River anthology” från 1915. Inspirerad av en antologi grekiska epigram skrev Masters en diger samling gravskrifter över de döda i en fiktiv småstad i Mellanvästern. De talar i egen sak, beskriver sina liv på gott och ont, i glädje och smärta. Det är ett av litteraturhistoriens mest berörande diktverk. Intressant nog växte Edgar Lee Masters upp i just Illinois – där alltså även George Saunders roman utspelar sig – och byggde sin småstad Spoon River på erfarenheterna därifrån. I Saunders roman kan de döda samtala med varandra, utifrån sina olika positioner. En av de döda kommer rentav att följa presidenten hem, gömd inuti hans kropp. Och om det finns någon sammanfattande lärdom av skeendet, så är den nog buddhistisk: Vollman och Bevins konstaterar i ett replikskifte att varje människa tycks vara unik, men delar lidandet med alla andra. Vi är alla lidande, begränsade varelser: ”Vi måste försöka se varandra på det sättet”. Vi är vad vi har gjort och måste förr eller senare stå till svars för det, tycks Saunders mena, men tillfogar en ytterligare komplikation i form av de faktiska eftermälen och beskrivningar som nedtecknats om president Lincoln. En fascinerande poäng görs av de livligt avvikande redogörelserna hos samtida biografer och ögonvittnen. Lincolns ögonfärg var således gråbrun, mörkgrå, blåbrun, blågrå, gråblå, blå och ”strålande grå”. Här gör Saunders klart att bedömningen av oss i slutändan kommer an på oss själva. Ser vi oss inte klart så fastnar vi i bardo. I all korthet: läs den här romanen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2818, "headline": "”Vi är en bra grupp människor i Akademien nu”", "summary": "Svenska Akademien är mitt uppe i processen för att välja in nya medlemmar, bekräftar den tillfällige ständige sekreteraren Anders Olsson för DN – som betonar kvaliteten i den återstående gruppen. – Vi är en bra grupp människor i Akademien nu som strävar åt samma håll, säger han.", "article": "På torsdagskvällen hade Svenska Akademien som vanligt möte i Börshuset och den tillfällige ständige sekreteraren Anders Olsson bekräftar efter mötet för DN att man för diskussioner kring att välja in nya ledamöter i sällskapet. Har ni diskuterat vilka som ska väljas in? – Vi har fört den diskussionen vidare, ja. Det är fyra stolar som nu formellt har blivit tomma, och processen med att fylla dem har enligt tidigare uppgifter till Expressen väntats bli klar innan sommaruppehållet den 31 maj. Anders Olsson vill dock inte berätta något om vad diskussionerna har lett till och hänvisar till sekretess, och han berättar också att diskussionen kommer att ”fortskrida” och att det ännu är oklart hur lång tid det kommer ta innan de kan presentera några nya namn. Han vill inte heller ge några detaljer kring hur dialogen med den förre ständiga sekreteraren Sara Danius ser ut i nuläget. – Vi har inte fört den diskussionen i dag, kommenterar han det hela och beskriver det som en ”känslig situation”. Den tillfällige ständige sekreteraren betonar att processen går framåt och att Akademien nu ”strävar åt samma håll”. – Vi tar det ett steg i taget. Jag har förtroende för processen som den sköts för tillfället. Vi är en bra grupp människor i Akademien nu som strävar åt samma håll, säger Anders Olsson. Tidigare under torsdagen gick Anders Olsson ut med ett pressmeddelande om att en grupp krishanterare ska reda ut Svenska Akademiens kris. Denna grupp består i nuläget av sex-åtta personer, och Anders Olsson skriver i pressmeddelandet att Akademien ska fortsätta rekrytera ”externa personer med kompetens inom juridik och konflikthantering, organisationens uppbyggnad och kommunikation”. Läs mer: Svenska Akademien ska prövas som myndighet Detta efter att Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten i en intervju med DN sagt att ”extern hjälp av olika slag skulle vara till gagn för Akademien”. I nuläget består Svenska Akademien av tio aktiva ledamöter, fyra formellt tomma stolar och fyra stolar vars ledamöter har lämnat Akademiens arbete utan en begäran om formellt utträde. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2827, "headline": "Vi lägger allt mer pengar på tv – men tittar inte mer", "summary": "Svenska tv-tittare lägger alltmer pengar på att få ett stort tv-utbud att välja på. Men det innebär inte att vi tittar mer på tv. – Det är som att man investerar i friheten att kunna välja bland massa olika alternativ, säger Magnus Anshelm, MMS.", "article": "I en rapport från mediemätningsföretaget MMS framgår det att svenska tv-tittare lägger mer och mer pengar på sitt ordinarie medieutbud. På tre år ökade gemene mans kostnad med 18 procent, och ligger i dag på cirka 6.500 kronor om året i medieutgifter per hushåll. Magnus Anshelm, vd på MMS berättar att det ständigt ökade utbudet inte verkar bero på att tittandet ökar: – Man skaffar sig massa skärmar för att skapa stora möjligheter åt sig själv. Man skaffar sig tillgång till ett stort utbud och lägger rätt mycket pengar på det. Visserligen tittar man lite mer, men det är inte någon större skillnad mellan dem som har störst utbud och de andra, säger Anshelm och fortsätter: – Det är som att man investerar i friheten att kunna välja bland massa olika alternativ. Han berättar att det inte är första gången som man kan se att ett ökat utbud inte automatiskt leder till ett ökat tittande. – För ungefär tio år sedan – när linjär tv digitaliserades – gick de flesta hushåll från att ha cirka sju kanaler till att plötsligt ha trettiofem kanaler. Då var det samma scenario som vi ser nu: tittandet ökade något, men inte jättemycket. Tillgången till SVOD-tjänster har kraftigt ökat i de svenska hushållen de senaste åren. SVOD står för subscription video on demand, och till den kategorin räknas exempelvis Netflix, Viaplay, C more och HBO Nordic. Enligt Anshelm handlar tillväxten på marknaden om att det är en relativt stor grupp som nu skaffar sig en andra eller till och med en tredje SVOD-tjänst. Netflix har sedan 2014 ökat från 15 procent till 42 procent när det gäller tillgång i hemmet hos människor i åldrarna 9-99 år. Viaplay har i sin tur, under samma tid, dubblat sin spridning – när de gått från att ligga på 11 procent till 22 procent i den senaste mätningen. Trots den stora ökningen verkar det inte heller som att tittare ersätter sitt övriga tv-utbud med de nya tjänsterna. – Det är inte så att man väljer Netflix och inget annat – utan man väljer det utöver sitt befintliga utbud. De nya tjänsterna blir mer som tillval till det man redan har, förklarar Anshelm. Men att svenskar ska fortsätta utöka sin budget ännu mer tror han inte är ett alternativ. – I längden kanske det inte är hållbart att fortsätta lägga mer och mer pengar. Om vi redan nu ser på utgifterna så lägger ett hushåll i dag mer pengar på sitt medieutbud än vad man gör med kläder och skor tillsammans. MMS I två rapporter har MMS både kartlagt svenskens tittande utanför och i hemmet. ”Trend & tema” avhandlar bland annat svenskarnas tittande på skärmar utanför hemmet, på exempelvis mobilskärmar eller tv-skärmar. Rapporten ”Tillgång, utgifter och tittande” visar de svenska hushållens konsumtion av rörlig bild mellan 2014 till 2017. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2856, "headline": "Johanna Paulsson: Vi var många som har väntat på en kvinnlig pristagare", "summary": "Det var närmast nödvändigt att det skulle bli en kvinnlig sångare i år. Och att just Nina Stemme får priset är logiskt: en sopran i världsklass som delar paradroller med Birgit Nilsson själv.", "article": "”Äntligen!”, vore väl det självklara utropet om namnet hade tillkännagivits i Börssalen. Men nu när Svenska Akademien sjabblat bort årets Nobelpris i litteratur får man i stället söka snille och smak i den klassiska musiken. Det har ryktats om att Birgit Nilsson-priset i år skulle gå till just en sångare. Helt enkelt därför att man enligt kriterierna gått laget runt: Plácido Domingo (sångare), Riccardo Muti (dirigent) och senast Wienfilharmonikerna (institution). Och så blev det alltså, tillika en alldeles utmärkt sådan. Den svenska världssopranen Nina Stemme har länge varit favorittippad och förtjänar verkligen den här utmärkelsen som ska belöna enastående insatser på konsert- eller operaområdet. Hon delar inte bara många paradroller med La Nilsson – såväl Wagners Brünnhilde som Puccinis Turandot – utan har på samma sätt låtit karriären mogna långsamt. Man kan dessutom notera kopplingen till en tidigare pristagare: Wagners ”Tristan och Isolde” har Stemme exempelvis sjungit in på skiva med Plácido Domingo. Lägg därtill en lika inlevelsefull närkontakt med nutida operakonst i Hans Gefors skräddarsydda Hitchcockopera ”Notorious”. Läs mer: Nina Stemme får Birgit Nilsson-priset på nio miljoner Operastjärnan Birgit Nilsson hade planer på att instifta en internationell utmärkelse som skulle motsvara just ett musikaliskt Nobelpris. Men Stikkan Andersons Polarpris kom emellan. Småningom blev det ändå ett musikpris – sett till prissumman på en miljon dollar till och med världens största. Och medan Polarpriset fått en alltmer populärkulturell och världsförbättrarbetonad prägel har Birgit Nilsson-priset snarare representerat det motsatta: finkulturellt konservativa ideal och idel män. Vi är många som har väntat på en kvinna. Det finns ju alldeles uppenbart många sådana som hade varit tänkbara här: världsalten Pers Anna Larsson med sin musikaliska plantskola Vattnäs konsertlada eller den dirigerande sopranen Barbara Hannigan. Även om den senare hade varit i yngsta laget, enligt de uppställda kraven. Birgit Nilsson-priset är uttryckligen opolitiskt; det ska inte ta hänsyn till sådant som kön, etnicitet eller politisk åskådning. Men hade juryn valt ännu en man skulle det faktiskt ha blivit ett närmast politiskt statement. Särskilt nu efter metoo. Att man väntat så länge med en svensk mottagare får kanske betraktas som en kombination av jantetänk och dåligt självförtroende. Nina Stemme är en sopran i världsklass som också tycks vara mer mån om att göra väsen av musiken än av sin egen person. I år skulle Birgit Nilsson ha fyllt 100. Att mottagaren 2018 blir en svensk sopran som så uppenbart går i hennes fotspår är både logiskt och bra. Läs mer: Intervju med Nina Stemme. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2857, "headline": "Nina Stemme får Birgit Nilsson-priset på nio miljoner", "summary": "Världssopranen Nina Stemme räknas som den främsta svenska operasångaren sedan Birgit Nilsson. Nu tilldelas hon operavärldens största pris, instiftat i just Nilssons namn.", "article": "Nina Stemme kunde inte medverka under tillkännagivandet av priset under tisdagsförmiddagen. När DN når henne befinner hon sig i stället på ett slamrigt kafé i München. Regnet öser ner, men hon är på ett strålande humör. – Jag kan inte riktigt fatta det här, det är jättestort och lite ointagligt för mig, men det är ju ett faktum nu, säger Stemme. Jag vet att jag inte fått priset för att jag är svensk, men jag är ändå väldigt stolt över det svenska musikundret med många, många, sångare inom pop, jazz, rock och även på den klassiska sidan, som jag är en del av. Vi kan inte nog betona dess betydelse. Hon säger att det är en stor ära att bli erkänd för sitt arbete, men en ännu större ära att bli det i sitt hemland och av en stiftelse som vårdar arvet efter Birgit Nilsson, en idol. – Att Birgit Nilsson dessutom skulle ha fyllt 100 i år gör det här väldigt speciellt, och att ha fått träffa henne. Det känns väldigt fint att ha fått en person bakom denna stora stjärna – även om jag då inte hade en tanke på att jag skulle komma att sjunga samma repertoar som hon. Har Birgit Nilsson betytt något rent tekniskt och yrkesmässigt för dig? – Hon har betytt jättemycket, dels som en människa som har fötterna på jorden när det behövs och med en inspirerande intelligens och humor och dessutom seriositet med musiken. Men också tekniken, det är sådant som jag uppfattat efteråt ”aha, nu förstår jag det där lite grann”. Jag har lärt mig mycket av henne, inte minst när jag klev över i det dramatiska facket så förstod jag mer vad Birgit Nilsson höll på med rent fysiskt som sångare, svarar Stemme. Vad betyder det att tilldelas stora pris? – När jag fick veta om det här så ville jag egentligen inte att det skulle hända för det gör ju att ens förväntningar på en själv blir ännu större. Jag driver mig själv tillräckligt hårt som det är. Men samtidigt finns det en enorm tacksamhet när man arbetar så hårt att det är fler som ser det. Jag lägger inte en massa pengar på pr och sådant utan jobbar på och försöker behålla fötterna på jorden. Så visst betyder det mycket, men just nu känns det faktiskt just ... ointagligt. Det är fjärde gången som Birgit Nilsson-priset delas ut. Den världsberömda sångerskan från Västra Karups socken i Skåne valde själv den första pristagaren, Plácido Domingo. De följande mottagarna, Riccardo Muti och Wienerfilharmonikerna, har utsetts av en internationell jury. Nina Stemme brukar omtalas som vår mest dramatiska sopran sedan Birgit Nilsson och prisades redan 1996 i stjärnans namn, med Birgit Nilsson-stipendiet. Det var strax efter genombrottet med ”Madame Butterfly” på Göteborgsoperan 1995 som följde kort efter Stemmes utbildning vid Operahögskolan. Sedan dess har operastjärnan mottagit en mycket lång rad utmärkelser och priser. Hon har prisats som världens främsta operasångerska flera gånger, där hennes Wagnertolkningar särskilt omnämnts och utsågs vidare till hovsångerska 2006. För sitt bejublade framförande som Isolde i Christoph Loys uppsättning av ”Tristan och Isolde” på the Royal Opera House i London fick Nina Stemme 2010 års Laurence Olivier award för bästa rollprestation. Hon har även bland annat tilldelats Litteris et Artibus-medaljen av kung Carl XVI Gustaf, utmärkelsen Premio Abbiati i Italien samt Per Gannevik-stipendiet 2017. De senaste åren har Stemme synts och hörts i ledande roller på bland annat Metropolitan Opera i New York, La Scala i Milano, Wiener Staatsoper, Opera Bastille i Paris, Royal Opera House i London och operahusen i Stockholm, Zürich, München, Barcelona, Houston och San Francisco. I dag är hon en av världens mest efterfrågade sopraner. På Stockholmsscenen har hon under senare tid gjort bejublade roller i Wagners ”Ringen”, ”Tristan och Isolde” och ”Parsifal”, i Puccinis ”Flickan från Västern” och ”Turandot” i Richard Strauss ”Salome”. Birgitta Svendén, chef för Kungliga operan, fanns på plats under tisdagens tillkännagivande. Hon hyllar juryns val. – Nina Stemme är en helt unik sångerska med en helt unik röst. Det var helt rätt val och särskilt just nu, både vid 100-årsjubileet av Birgit Nilssons födelse och sett till var Stemme är i sin karriär, säger hon till DN. Svendén framhåller både Stemmes röst, klang, musikalitet och scenartisteri. – Alla hennes rollgestalter är ett teaterdrama i sig – det är inte alla som kan åstadkomma det. Hon har också en unicitet i den här mörka klangen, man hör egentligen en mezzoröst, men med en gudabenådad höjd. Rutbert Reisch, ordförande i Birgit Nilsson foundation, talar lika lyriskt om pristagarens klang, frasering och musikalitet. – Hon tjänar musiken som en sann och oerhört ansvarsfull artist i den absolut högsta divisionen. Hon är länken mellan kompositören och publiken och har förmågan att gjuta liv i notskriften. Från Ninas konserter går man alltid hem med ett bestående minne, sammanfattar Reisch. Birgit Nilsson foundation och The Birgit Nilsson-priset ska nu lämnas över i svenska Kungliga Musikaliska akademiens händer. Akademien kommer att förvalta stiftelsen som bland annat utser den internationella jury som väljer framtida pristagare. Rutbert Reisch är övertygad om att Birgit Nilsson hade varit nöjd med att stiftelsen och priset nu hamnar i hennes hemland. – Som många stora artister var Birgit Nilsson ganska vidskeplig. Hon gillade inte att tala om vad som skulle hända när hon lämnat jordelivet så mycket kring stiftelsens utformning diskuterade jag med hennes make, berättar han. – Därpå satte vi oss ner alla tre och hon klargjorde då att hon just ville att stiftelsen på sikt skulle institutionaliseras. Vi tittade på olika svenska institutioner, men för henne var Kungliga Musikaliska akademien ett självklart val. Det är också min syn. Birgit Nilsson-priset Birgit Nilsson-priset, The Birgit Nilsson Prize, är ett internationellt musikpris i klassisk musik instiftat av Birgit Nilsson. Prissumman är på en miljon amerikanska dollar och det delas ut vartannat eller vart tredje år sedan 2009, till en sångare, dirigent, institution eller produktion. Plácido Domingo tilldelades det första priset 2009 och den italienska dirigenten Riccardo Muti fick priset 2011. 2014 gick priset till Wienerfilharmonikerna. Förutom penningpriset får pristagaren en statyett i keramik, vilken föreställer Birgit Nilsson och är utförd av Ulla Kraitz och Gustav Kraitz.  Nina Stemme Född: 11 maj 1963 Yrke: Operasångerska Bor: Stockholm. Familj: Man, tre vuxna barn. Aktuell: Får Birgit Nilsson-priset 2018. Har nyss gjort fyra föreställningar som Kundry i Wagners ”Parsifal” i Berlin. Jubileumskonsert till Birgit Nilssons 100-årsjubileum den 17 maj i Göteborg och 19 maj i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2874, "headline": "Spansk tidning tillsätter genuskorrespondent", "summary": "Den spanska tidningen El País har anställt en genuskorrespondent. Tillsättningen sker efter påtryckningar från tidningens kvinnliga journalister – som hänvisar till ”djupgående förändringar” i det spanska samhället efter Metoo, rapporterar The Guardian.", "article": "42 år efter grundandet inför den spanska dagstidningen El País en ny typ av tjänst: en genuskorrespondent. Tidningsledningens motivering till förändringen är att det behövs större fokus på ”kvinnors nya roll i samhället”, rapporterar The Guardian. Tillsättningen av tjänsten sker efter ett lobbyarbete från tidningens kvinnliga journalister och är ett erkännande av de ”djupgående förändringar” som det spanska samhället har genomgått efter höstens Metoo-kampanj. ”Det handlar inte bara om att skriva fler texter om kvinnor; det handlar om att inkludera fler kvinnor i texterna”, står det vidare i tidningens motivering till beslutet. Spanien har haft flera händelser på senare tid som har satt fokus på samhälleliga förändringar som tar avstamp i genusfrågor. The Guardian rapporterar om att fler än fem miljoner arbetar deltog i Spaniens första ”feministiska strejk” på Internationella kvinnodagen den 8 mars. Bland annat protesterade man då mot sexuell diskriminering, misshandel i hemmet och det faktum att kvinnor har lägre löner än män. I slutet av april följde nya demonstrationer sedan fem män hade anklagats för att ha gruppvåldtagit en tonåring i samband med tjurrusningen i Pamplona. Denna händelse ledde sedan också till att regeringen lovade att se över lagstiftningen. Den första personen på posten som genuskorrespondent heter Pilar Álvarez, och hon menar att syftet är att ”hantera frågor som rör kvinnor på ett både djupare och mer ambitiöst sätt”. – Det handlar inte bara om kvinnor; ordet genus (”gender”) handlar också om män och vi tittar väldigt mycket på vad som händer kring män och hur manligheten förändras, säger hon till tidningen. Pilar Álvarez lyfter också fram frågan om att titta på vad som kommer efter Metoo och de protester som nyligen har inträffat i Spanien, och menar att uppgiften för journalister handlar om att skilja bruset i debatten från fakta. – Vi kommer också att hålla koll så att vi kan balansera förekomsten av män och kvinnor i nyheterna, säger hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2877, "headline": "Dagens skiva: Arctic Monkeys lämnar indiepoppen och gör ironiserande schlager", "summary": "På sitt sjätte album lämnar Arctic Monkeys den gitarrbaserade indiepoppen till förmån för en sorts grandios schlager med ironiska texter om den uppkopplade samtiden.", "article": "Exakt hur ironisk kan man vara för att säga något som är djupt och innerligt på riktigt? Se där, en fråga som Father John Misty skulle kunna göra ett temaalbum av, och på sitt sjätte album tycks Arctic Monkeys ha hamnat i samma sorts landskap av gammaldags, pianodriven singer/songwriter-pop och stressat übersmarta kommentarer till samtidens ständigt uppkopplade värld. På sitt sjätte album har den brittiska indiescenens största överlevande stjärnor lämnat nästan allt vad gitarrpop heter till förmån för ett tilltal som sångaren Alex Turner redan har odlat med sitt sidoprojekt The Last Shadow Puppets. Mer än någonsin sjunger han som en diva i David Bowies efterföljd i en musik som drar åt grandios schlagertradition, med en lätt touch av agentfilm – och texter som ”I launch my fragrance called ’Integrity’/I sell the fact that I can't be bought”. Bästa spår: ”Star treatment” Läs fler recensioner av Nils Hansson, till exempel om International Harvesters gyllene arkivfynd. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2878, "headline": "Ny dokumentärfilm om Tinder-Anders 24 kvinnor", "summary": "Nahid Perssons tinderdejt Anders var vacker, charmig och gav många komplimanger. ”Han är för bra för att vara sann”, tänkte hon. Det var han också. Nahid Persson var nämligen inte ensam om att vara ihop med Anders. Han hade 23 andra kvinnor samtidigt. Nu har hon gjort en film om deras relation.", "article": "Anders är röd som en kräfta i ansiktet. Nahid Persson tränger in honom i ett hörn med filmkameran. Tar upp Anders väns 60-årsfest, den de gick tillsammans på, som ett par. Hon var stolt över den vackre mannen vid sin sida. Tog bilder på honom. Som han skickade vidare till en annan. Anders slingrar sig i filmsekvensen där Nahid Persson konfronterar honom om denna andra kvinna: ”Är det sant? Ja, det var ju en bra fråga. Men jag tror att den personen har jag aldrig träffat, va?” försöker han. ”Jo”, svarar Nahid Persson. ”Har jag?” ”Du har träffat henne. Du har även haft sex med henne, på ett hotell.” ”Jaha.” En djuuup suck; den kommer inte från magen, den kommer ända nerifrån skrevet. Filmen ”Anders, jag och hans 23 andra kvinnor” har premiär den 25 maj, och när det går upp för biopubliken att det inte är en skådespelare, utan den äkta Casanovan Anders, som rodnar ända upp i pannan kommer det att bli plågsamt pinsamt. Regissör, producent – och filmens ena huvudperson – är Nahid Persson, prisbelönt svensk dokumentärfilmare, känd för ”Prostitution bakom slöjan”, ”Fyra fruar och en man”, ”Drottningen och jag” och ”Min stulna revolution”; filmer som allihop handlar om födelselandet Iran. Nahid Akbarpour, som hon hette på den tiden, började sin yrkesbana som skrivande reporter i uppväxtstaden Shiraz. I nya landet Sverige, där hon inte behärskade språket på samma sätt, tvingades hon att byta uttryck. Med en lånad kamera från Studiefrämjandet dokumenterade hon sina barns förskoledag. Hon sålde filmen till de andra föräldrarna och gick vidare till nästa förskola, där hon gjorde samma sak. Premiärfilmen för en bredare publik, ”Sjutton år av längtan”, gjorde hon när det äntligen blev möjligt att återse föräldrarna och allt som hon hade lämnat bakom sig. Den belönades av Svenska filminstitutet och efter det rullade karriären på med en till två filmer om året under en lång period. Regissör Nahid Perssons fasta punkt i tillvaron är ett hus från 1909. Det tronar på en Lidingökulle med utsikt över småbåtshamnen i Brevik och Stockholms stads inlopp. Jag korsar den häckomslutna trädgården där katten Silver jagar möss och småfåglar, kliver uppför en storslagen, spegelsvängd yttertrappa och knackar på. Nahid Persson har en del på hjärtat. Hon börjar tala direkt: – Min man och jag skilde oss efter 21 år. Barnen blev vuxna och flyttade ut ur det här huset. Det blev tomt. Ensamhet är inget som jag gillar, jag vill dela mitt liv med någon. Yngsta dottern hjälpte mamma att lägga upp en profil i nätdejtingappen Tinder. Nahid Persson bemödade sig om att skriva en presentation som skulle locka till sig rätt sorts män: ”Är ärlig och empatisk. Vill ha en seriös relation”, klargjorde hon. Männen som hon kom i kontakt med ville mer ligga runt. Eller så var de supertråkiga. Nahid Persson började ge upp hoppet. – Jag tänkte att jag tar bort min profil, det är bättre att jag ägnar mig åt mina barn och barnbarn. ”Skärp dig Nahid, du är 57 år gammal, du ska inte ge dig ut och dejta så här sent i livet”, sade jag till mig själv. Då dök Anders, 49, upp. – Han var ungdomlig, charmig, glad och spontan. Plus att han såg bra ut och gav mig komplimanger. En annan fantastisk sak var att han sade att han hade separerat från sin sambo för två år sedan – och inte haft sex sedan dess. ”Du är den första och sista som jag träffar på Tinder”, sade han. Vi umgicks i tre veckor. Vi var så kära. ”Det här är för bra för att vara sant”, tänkte Nahid Persson. Sedan tänkte hon inte längre. Eller: – Jag blev misstänksam ett par gånger när han bokade av våra möten i sista stund, men så fort han var här hos mig försvann alla tvivel, för han var så otroligt skicklig på att förklara allting. När Anders tog med henne på 60-årsfesten, och presenterade henne för alla vännerna där, blåstes de sista betänkligheterna bort. Nahid Persson anade inte hur manipulerad hon senare skulle känna sig. Hon var säker på att det var de två. Förälskat gick hon in på Anders Facebooksida för att få ännu mer av honom. Han hade lagt upp ett foto från festen. Hon var inte med i bild. Nahid Persson öppnade kommentarfältet och möttes av en lång rad hjärtan från olika kvinnor som hade gillat inlägget. – Jag tog kontakt med en Malin, som hade skrivit: ”Fin bild, hjärtat.” Malin sade: ”Du är inte den första som ringer.” ”Vilka är de andra?” ”De har tydligen en relation med Anders. Och det har jag med”, svarade Malin. Nahid Persson: – Jag var helt chockad, för jag trodde att han var mannen i mitt liv. Jag trodde att jag hade hittat den rätte, som jag hade letat efter i alla år. Men det visade sig att mannen i mitt liv var mannen i mångas liv. Hade alla 24 någon gemensam nämnare? – Vi var allihop äldre än han själv. De 24 kvinnorna bildade en Facebookgrupp. De synkade sina kalendrar, bidrog var och en med enstaka pusselbitar för att tillsammans kunna lägga hela bilden av Anders. Via gruppchatten fick Nahid Persson svar på saker som vad Anders egentligen gjorde den kvällen han skulle ha kommit hem till henne klockan sju. Hon hade köpt ost, kex, vin och frukt. Men vid femtiden sms:ade Anders att han måste ta hand om ett barnbarn. – ”Så synd. Jag längtar efter dig”, skrev han och sedan en sådan där gubbe som gråter. Medan Nahid Persson besviket tog bort sminket framför spegeln i sitt badrum gjorde en annan kvinna, framför en annan spegel, sig i ordning för att gå ut med Anders. Han dök inte upp hos henne heller. – Han gick till en tredje kvinna, Anki. Det kom fram när Anki lade in en bild på sig och Anders, från just den kvällen, i gruppchatten. Gapskratt nu. Men då gjorde det ont. – Alla i Facebookgruppen var chockade och ledsna, helt skakiga, för alla var kära i honom. Alla 24. Efter ett tag blev flera hatiska. De kallade Anders för sol- och vårare. Narcissist. Psykopat. Mytoman. Gränsen var passerad. Så här behandlade inte en man Nahid Persson ostraffat. Hon sökte hämnd. Med kameran som vapen. – Förut använde jag den mot regimen i Iran. Nu använde jag den mot Anders. Får man göra så? – Ja, jag fick göra så. Jag frågade människan om det var okej, och han sade ja. Sedan presenterade jag det också så här: ”Jag kommer att göra filmen oavsett om du ställer upp eller inte. Vill du vara med och påverka och berätta din version?” När Nahid Persson berättade för sina nära och kära om projektet, och förklarade att Anders var villig att gestalta sig själv, avrådde de henne från att gå vidare. – Min väninna, som är psykolog, sade: ”Du måste vara försiktig. Träffa honom inte hemma.” Då gömde jag alla farliga saker: knivar, saxar, allt som han kunde skada mig med. Sedan gömde jag alla värdesaker. Så stod Anders i dörren. Enligt Nahid Persson valde han att medverka eftersom Facebookgruppen drog ner byxorna på honom inför vänner, familj och kollegor. Situationen var ohållbar, han kunde inte fortsätta som förut. – Han ville förändra sitt liv. Nahid Persson och Anders matchade med varandra på Tinder den 30 maj 2017. Hans bubbla av lögner sprack den 1 juli och två veckor senare påbörjade hon inspelningen. – Kameran var något jag kunde hålla emellan honom och mig. Den professionella Nahid tog över och smärtan blev mindre. Då behövde jag inte sörja. Det initiala hämndmotivet: ”Den jäveln ska få”, ersattes successivt av en uppriktig önskan att begripa sig på mannen som hade gjort henne illa: – Jag måste förstå den här Anders. Vad är det för en människa som gör så här? Nahid Persson frågade och lyssnade och filmade. Och så trillade hon dit igen. Neej? – Jo, eftersom jag såg förändring hos Anders. Jag tänkte: ”Fantastiskt, den här vackra mannen, om han förändras kan jag behålla honom!” Nahid Persson är riskbenägen. ”Prostitution bakom slöjan”, som utnämndes till bästa internationella nyhetsdokumentär vid tv-festivalen i Monte Carlo 2005 och vann en Guldbagge samma år, filmade hon i våldsutsatta områden, i ett land där prostitution bestraffas med dödsstraff. Efter att filmen hade haft premiär var det farligt för henne att återvända till Iran. Ändå var hon fast besluten att åka dit igen för att färdigställa sin kommande film, ”Fyra fruar och en man”. För att undgå den iranska regimens ögon planerade hon att låta sig smugglas in via Turkiet. När hon inte kunde få med sig kamerautrustningen på hästen, som skulle ta henne över gränsen, chansade hon och flög in reguljärt. – Jag blev fråntagen mitt pass och sattes i husarrest i två månader. Det var många obehagliga förhör och de började alltid med: ”Du kommer att avrättas.” Där, i husarresten i Teheran, kom Nahid Perssons historia i kapp henne. Innan hon flydde Iran första gången, 22 år gammal och med ett ettårigt barn i famnen, avrättades hennes bror och vänner från vänstergruppen som hon var aktiv i. – Nu såg jag döden framför mig igen. Jag undrade varför jag hade åkt tillbaka. Min yngsta dotter hemma i Sverige var bara åtta år. Nahid Persson klarade sig helskinnad, men hon satte mycket på spel med sina filmer om prostitution och månggifte. Nu gör hon samma sak igen, med ”Anders, jag och hans 23 andra kvinnor”. – Det är också en risk jag tar, den här gången med mitt hjärta som insats. Varför gör du det? – Jag gör filmer som ligger nära mitt hjärta för att det blir bättre. Det blir äkta. Alla filmer har utmanat mig. Det har varit jättejobbiga situationer. Men jag är sådan: filmen är viktigast. Skapandet blir ett sätt att återfå kontrollen: – När jag satt och klippte ”Anders, jag och hans 23 andra kvinnor” började jag tala om mig själv som: ”karaktären Nahid”. Yrket är också ett kall: – Jag känner ett stort ansvar att göra film för samhället, för att belysa och påverka. ”Fyra fruar och en man” från 2007 handlar om familjen Mohammadi: Heda, hans fyra fruar och 20 barn. Nahid Persson levde i hushållet under inspelningsperioderna, följde med kameran fruarnas utsatthet och konkurrens om mannens gunst. – För mig var månggifte ett konstigt och intressant fenomen, långt ifrån mig själv. Sedan hamnade jag själv i en sådan situation, med en svensk man. Där ser man. Vilket är värst? – Mannen i Iran var ändå gift med sina fyra fruar. Alla visste om varandra. De bodde i samma hus. Anders var ju inte öppen med att han hade flera. När ”Fyra fruar och en man” visades i tv blev den uppmärksammad och Nahid Persson kritiserades av personer både från sitt gamla och sitt nya hemland. – Iranierna var oroliga: ”Hur ska folk se på oss?” Svenskarna sade: ”Jaha, det är sådana ni är: kvinnoförtryckare.” Men om Heda, som är gift med kvinnorna, är kvinnoförtryckare, vad är då Anders? Romansbedrägerier har enligt polisen blivit ett stort samhällsproblem i och med de digitala dejtingsajterna. Sol- och vårarna har flyttat ut på nätet. Men Anders lurade ingen på pengar. Han hade andra motiv och orsaker, enligt Nahid Persson. – Anders kan inte säga nej. Det beror säkert mycket på sådant som har hänt honom i barndomen. En aha-sekvens i filmen utspelar sig i Båstad. Nahid Persson besöker en av de 24 kvinnorna i Facebookgruppen. Hon filmar kvinnans säng. Det gör henne illamående. Båstadskvinnan berättar att det fanns en kull hundvalpar i huset under Anders besök och att han lade sig på golvet och lät dem kravla över sitt ansikte. Eftersom hon älskade hundar: ”Allting för att vara ännu mer underbar. Men det måste vara otroligt jobbigt att inte vara den man är, utan vara någon som man tror att andra tycker om att man är. Så smärtsamt att gå runt och försöka passa in för att vara omtyckt. Det kan vara det som är hela grejen”, säger kvinnan i filmen. Under tiden som Nahid Persson var i väg och träffade kvinnan som älskade hundar gick Anders, enligt Nahid Persson, in på sin mobil och skickade en kärlekssång till en annan gammal flamma. Han hade tidigare skickat samma låt till Nahid Persson. Och till kvinnan med hundarna. Han hade skickat den till alla i Facebookgruppen, enligt filmen. Sången var Mikael Wiehes ”Du är den enda”: ”Du är den enda, du är den enda Du är den enda jag vill ha” – Folk som inte har träffat Anders undrar: ”Hur kunde du, som är en smart feminist, bli kär i en sådan man?” Men det var inte så svårt, säger Nahid Persson. När hon blev tillsammans med Anders igen utgick hon från att hon skulle kunna hjälpa honom att förändra sitt beteende, och att processen skulle bli kort. – Men det var så mycket utmaningar. Så fort det blev stora krav flydde han från mig. Jag förstod inte varför. En normal människa som vill förändras stannar kvar och kämpar. Känslan av hopplöshet som infann sig var svår för Nahid Persson att stå ut med. Hon är envis. Påbörjar hon ett projekt måste hon slutföra det. Nu kom tvivlen. – Kommer jag att gå i mål med den här människan? Jag som har satt mitt privatliv på spel. Nahid Persson tror att de flesta kvinnor vill ha en seriös relation. De utgår från sig själva och förutsätter att männen också vill ha det, men många män ljuger och säger det som kvinnorna vill höra, även när det inte är sant. – De digitala dejtingsajterna har blivit som en marknad för de här männen. Det är som att gå in i en godisbutik och bara plocka. Ta den ena i påsen, den andra; det blir gott allting. Gott och blandat. Med dokumentärfilmen om Anders och hans två dussin parallella dejter vill Nahid Persson varna andra kvinnor, så att inte de också råkar illa ut. – Anders säger gång på gång att han inte har gjort något olagligt. Men kvinnorna i Facebookgruppen säger att det borde bli kriminellt att lura och skada så många kvinnor, att krossa så många hjärtan. Det tycker jag med, faktiskt. Att bli lurad just i en kärleksrelation är extra smärtsamt, eftersom det slår mot tron på den egna förmågan att göra kloka val. Offret förlorar förtroendet både för sig själv och för andra. – Tillit och kärlek är samma sak. Jag tappade helt och hållet tilliten, och självklart skämdes jag över att detta hände mig. Då tänkte jag: ”Glöm inte att han ska bli bra. Jag gör en god gärning i och med att inga fler kvinnor blir drabbade av honom.” Nahid Persson är inte bara riskbenägen, hon är även idealist. Som ung, i Iran, satte hon klockan i gryningen för att hinna till politiska morgonmöten i bergen innan hon gick till jobbet. Hon sjöng med i de kommunistiska kampsångerna och brann för revolutionen. Men när shahen av Iran störtades och ersattes av en islamistisk regim blev det inte som Nahid Persson hade hoppats. Det blev som i den nu aktuella HBO-serien ”The handmaid's tale”. Kvinnorna fick gå hem från sina jobb. De fick inte ens ut sina löner. Oliktänkande tolererades inte. Religionen blev tvång. Klädseln reglerad. En flicka kunde inte längre gå med en pojke på stan. Hon var tvungen att täcka sitt hår. För att få större rörelsefrihet arrangerade Nahid Persson sitt eget äktenskap. Hon gifte sig med en partikamrat. Efter revolutionen 1979 fortsatte de att kämpa för sina ideal, nu mot landets religiöse ledare, ayatollah Khomeini. Det slutade med att de fick fly för sina liv och hamnade här, i Sverige. När de hade skilt sig träffade Nahid Persson en ny man och var gift med honom i över två decennier. Sedan kom Anders. Drömprinsen. Som fyllde hennes liv med komplimanger, romantik och passion. Och med lögner och svek. En sista filmscen. Nahid Persson och Anders pratar. Hon vill veta varför han narras och bedrar. Hon säger: ”Du var här. Vi hade det så mysigt. Samma kväll skickade du ett sms till en annan kvinna att du saknade henne.” Anders försöker förklara: ”Ja, det är helt otroligt. Det är säkert sant, men jag har ingen aning om till vem eller något. Jag skulle tro att det var en rutinknapp.” Ett av Nahid Perssons syften med filmen om Anders var att kunna visa på utveckling; att det är möjligt för en människa att förändras. – ”Vad håller jag på med? Ska jag lämna ut mig så här mycket? Till vilken nytta?” Så har jag tänkt när jag är trött. När jag har tappat hoppet. Men jag tror på kärleken. Jag tror starkt på kärleken! Kan du tänka dig att nätdejta igen? – Jag tycker inte att det är något fel på själva nätdejtingen. Två av mina barn har träffat sina respektive på Tinder. Men man ska vara väldigt försiktig med vem man väljer. Plocka männen med pincett. Telefonen ringer. I displayen lyser namnet: ”Anders”. Fram tills nu har jag förutsatt att Nahid Perssons och hans saga är slut. Något i hennes blick och ton får mig att ifrågasätta det. Är ni fortfarande ett par? Nahid Persson svarar inte. Efter att ha tagit farväl av Nahid Persson ringer jag upp Anders. Han bekräftar att han har godkänt att synas med namn och bild i filmen. – Jag fick två val: antingen medverka eller så skulle de göra filmen ändå, och då blir det ännu värre för mig. Så jag skrev på avtalet. Sedan kändes det ganska bra i alla fall. Men det var inget som jag själv önskade, säger han. Anders anser att bilden som ”Anders, jag och hans 23 andra kvinnor” ger av honom är överdriven, och att det förekommer faktafel. När han ges tillfälle att precisera dessa avstår han. Läs mer: \"Att leta en ny partner har blivit lika enkelt som att jaga Pokémon i parken\" Nahid Persson Född: 24 maj 1960 i Shiraz, Iran. Kom till Sverige 1984, efter två år som illegal flykting i Dubai. Yrke: Regissör och producent. Senaste filmen: ”Anders, jag och hans 23 andra kvinnor”, som hade premiär den 25 maj 2018. Tisdagen den 8 januari visas den i SVT1. Bor: Hus i Brevik på Lidingö. Familj: Tre vuxna barn (två i första giftet och ett i andra) och tre barnbarn. Katten Silver. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2892, "headline": "Konsertrecension: Peter von Poehl gör det stillsamma grandiost", "summary": "I en fortsättning på sin visuella show från Centre Pompidou i Paris spelar Peter von Poehl stillsam vemodspop för bara tre musiker och en tunn röst som ändå fångar något storslaget.", "article": "Och där har vi Martin Hederos igen, en gång klaviaturspelare i The Soundtrack of Our Lives. Högaktuell med ny skiva i Tonbruket, på Europaturné senast i förra veckan. Dessutom i bandet bakom Ane Brun och i turnerande duo med Sofia Karlsson eller Anna Ternheim. Bara i år, alltså. Men Peter von Poehl har han samarbetat länge med, det har han också hunnit. Och det här är verkligen Peter von Poehls show, lågmäld men ambitiös, och så storslagen i de milda varma klangerna att man får påminna sig om att de bara är tre musikanter. Den tredje är trummisen Larry Mullins, amerikan som spelat med Iggy Pop, Nick Cave, Swans och The Residents, men tycks vara precis i sitt rätta element när han får sitta och långsamt sprida ut dova rytmer som får det mesta att kännas mer groovebaserat än det egentligen är. Sen tillkommer den franska videokonstnären Sebastien Dupouey, som sitter med laptop och styr absurdistiska projektioner där flygande rotfrukter invaderar en amerikansk highway och en vy genom fönstret från flygstolen visar hur moln, fåglar och konservburkar far förbi utanför. Han och Peter von Poehl satte ihop en show till Centre Pompidou i Paris i fjol, det här bör ses som en fortsättning på den, med en inramning och en artistisk höjd som antyder att detta är en artist med stark och oomtvistad ställning. Snarare än en halvobskyr Parissvensk som blivit lika omskriven för att han är svärson till Nobelprisförfattaren Patrick Modiano som för sin musik. Men färska albumet ”Sympathetic magic” (BMG/Warner) är en pärla av grandiost stillsam vemodspop, i en sorts tidlös genre som antyder ett släktskap med svenska finsmakarnamn som Loney Dear eller Eggstone. Eller varför inte franska Airs soundtrack till Sofia Coppolas ”The virgin suicides”. Peter von Poehl själv är vimsig och pojkaktig, fyrtiosex fyllda, med den renaste elgitarrklang och en späd, tunn röst som bara precis klarar av sina egna melodier. Och mellansnack som lägger krokben för sig hela tiden. Att han aldrig lyckats bli ett affischnamn är lika naturligt som att han gjort allt mer filmmusik på senare år. Men i en rättvisare värld sålde han ut åtminstone små arenor, och hade råd med ännu några av Pink Floyds visuella hyss. Läs fler recensioner av Nils Hansson, till exempel om I'm With Hers fulländade stämsång. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2909, "headline": "Andrea Berntzen om Utøya-filmen: ”Vi låg på stranden och bara grät”", "summary": "Andrea Berntzen hade bara spelat i ett par skolrevyer när hon fick den svårast tänkbara debutrollen. I Erik Poppes plågsamt starka katastrofdrama ”Utøya – 22 juli” spelar hon en av de ungdomar som flydde för sina liv under massakern på Utøya.", "article": "Den då 12-åriga Andrea Berntzen satt i en bil när den kraftiga bomben detonerade i centrala Oslo den 22 juli 2011. Tillsammans med sin familj var hon på väg mot Oslo från sommarstugan i södra Norge när de fick höra nyheten på radion. – Jag fattade att det var allvar när mina föräldrar genast började prata engelska med varandra. När jag snappade upp att de funderade på att vända tillbaka, så bytte de språk till tyska. Jag blev otroligt rädd och började fantisera om stor förödelse, som om Oslo hade drabbats av en kärnvapenattack med byggnader som stod i lågor, berättar Andrea Berntzen. Några timmar senare påbörjades den besinningslösa massakern på Utøya som slutade med att 69 unga människor mördades. Filmrecension: ”Utoya 22 juli” ger känslan av en oändlig mardröm utan slut I Erik Poppes premiärklara ”U – 22 juli” skildras det norska traumat helt ur offrens synvinkel. Större delen av filmen spelades in i en enda tagning utan klipp, musik eller pålagda effekter. Under tiden punktmarkerar kameran Andrea Berntzens rollfigur Kaja, när hon flyr för sitt liv. Hon är kluven till att ha blivit ett ansikte för offer och överlevare på Utøya. – Det känns lite konstigt att tänka i sådana termer. Men om min insats leder till att folk bryter tabut och börjar prata om traumat så är det ju bra. Många av de överlevare som jag har pratat med har inte kunnat prata om sina upplevelser den dagen. Jag kan fortfarande inte förstå fullt ut hur det var, säger Andrea Berntzen som är påtagligt tyngd av ämnet. Regissören Erik Poppe ser ”Utøya – 22 juli” som en del av en läkningsprocessen snarare än att bygga ett minnesmonument. – Ord räcker inte riktigt till för att beskriva vad som hände den där dagen, så jag ville ta åskådaren till den här ön för att få uppleva vad de här ungdomarna gick igenom. Jag ville varken göra det mer dramatiskt eller mindre dramatiskt än det var i verkligheten, säger Erik Poppe allvarligt. Han hoppas också att filmen ska kunna fungera som ett vaccin mot extremism och radikalisering. – I Norge har det varit alldeles för mycket fokus på terroristen, hans idéer, rättegången, diskussioner om minnesplatser och så vidare. Mitt i allt detta har minnesbilderna från det som faktiskt hände på ön suddats ut. – När vi ser hur neo-fascismen växer sig starkare dag för dag i Europa så måste vi minnas hur högerextremism kan se ut. Därför var jag tvungen att fånga detta på film, säger Erik Poppe vars förra film – biosuccén ”Kungens val” – också behandlade ett norskt nationaltrauma. Den kretsar kring de första dagarna av den tyska invasionen i maj 1940. – Både Hitlers invasion och attacken på Utøya var hot mot vår demokrati som satt djupa spår i den norska folksjälen. I båda fallen har vi insett att vi måste gå vidare utan att för den skull glömma, säger Erik Poppe. Som många andra var Berntzen först tveksam till idén att försöka skildra mardrömmen på Utøya. Hon tyckte att det var för tidigt. – Jag ändrade mig när jag läste manuset och insåg att det bara handlade om de unga, fick höra att det varken skulle redigeras eller läggas på musik, säger Andrea Berntzen. I nära ett år sökte Poppe över hela Norge efter unga amatörer som skulle kunna gestalta de rätta känslorna. – Jag har aldrig tidigare träffat en större talang än Andrea Berntzen som bär hela filmen på sina axlar. Det känslomässiga tillstånd hon ska gestalta skulle vara svårt nog för ett proffs som Robert De Niro, säger Erik Poppe. Under hela förra sommaren genomfördes långa och detaljerade repetitioner. Filmen spelades in under fem dagar i september 2017. På plats fanns psykologer och sjukvårdspersonal för att stötta både skådespelarna och filmteamet. Det gjordes en tagning om dagen tills regissören hade fem olika versioner att välja mellan. Före hade Andrea Berntzen bara spelat i ett par skolrevyer. – Det var svårt att gå från revyscenen till ett tungt krisdrama. Under de första provfilmningarna spelade jag över ordentligt och var tvungen att tona ner mig rejält. Kameran är den största lögndetektorn. Det är som om man måste fylla upp alla celler i kroppen med en viss känsla för att det också ska synas i ansiktet, säger hon. Inför inspelningen beordrades hon att träna för att orka göra de både fysiskt och psykiskt krävande tagningarna. Trettio minuter före varje tagning gick hon för sig själv för att komma in i rätt sorts mentalt tillstånd, det hon själv kallar ”zonen”. – Det var lite olika känsla, olika dagar. Jag försökte framkalla olika inre bilder som gjorde att jag kunde gråta och visa känslor. Ibland var det lätt. Andra dagar kände jag att det var fiktionaliserat och behövde andra verktyg för att komma in i rätt sinnesstämning – då använde jag min familj, min bror som är nio för att komma in i rätt sinnesstämning, berättar hon. Hennes medaktörer hade en professionell skådespelare som hjälpte dem att komma in i samma intensiva känsloläge som Andrea Berntzen. Sista inspelningsdagen kände hon sig tom inombords och bad om hjälp. – Han skrek fruktansvärda saker åt mig så att jag låg på gräset och grät. Sedan sa han ”Fuck that – det enda du ska göra nu är att överleva! Tänk på att du ska leta din bror!”. Så jag hade den repliken som ett mantra i huvudet. När jag såg honom på stranden så tänkte jag på min egen bror – och då brast det totalt. Efter den femte dagstagningen låg vi på stranden och grät. Samtidigt var jag fullständigt tom, som om jag dränerats på alla känslor.  ”Utøya – 22 juli” Andrea Berntzen är född 1998 och gör sin första filmroll i ”Utøya – 22 juli”. Regissören Erik Poppe har tidigare gjort filmer som ”Kungens val” (2016), ”Tusen gånger godnatt” (2013) med stjärnorna Juliette Binoche och Nikolaj Coster-Waldau i huvudrollerna samt dramat ”Hawaii, Oslo” (2004). Terrorattentaten i Oslo sommaren 2011 bestod dels av en bilbomb riktad mot Regjeringskvartalet i centrala Oslo, dels en attack mot det norska Arbeiderpartiets ungdomsförbund årliga sommarläger, med 560 deltagare, på Utøya. Åtta personer miste livet inne i Oslo och ytterligare 69 människor, i huvudsak ungdomar, sköts ihjäl på ön. Norrmannen Anders Behring Breivik dömdes 2012 till norsk lags hårdaste straff, 21 år, för terrordåden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2913, "headline": "Dagens skiva: Johan Lindström når förbi elgitarrens klichéer", "summary": "Den mångsysslande elgitarristen Johan Lindström släpper sitt första album i eget (grupp-)namn med en sällan hörd stilkänsla, som både laborerar med klassisk riffkonst och trotsar givna genrer.", "article": "När gitarristen Johan Lindström släpper sin första skiva i eget namn känns det meningsfullt att se tillbaka på alla gånger jag har nämnt honom med anledning av att han har spelat med andra. I en recension av Ebbot Lundberg från 2013 skriver jag till exempel att Lindströms ”twangiga gitarrsound och dynamiska spelstil visar att jazz och rock kan samsas utan att behöva slipas ned till arketypisk fusion”. Samma sak gäller i hög grad även nya ”Music for empty halls”. För Lindström har en sällan hörd stilkänsla, som tycks uthärda den enorma flodvågen av elgitarrspel som förr eller senare måste skölja över den som fördjupar sig i instrumentet. Jag tror det är så han kommer förbi klichéerna och trotsar givna genrer, samtidigt som han ofta befinner sig i deras omedelbara närhet. Bara valet av medmusiker – Jesper Nordenström, Torbjörn Zetterberg, Konrad Agnas med flera – tyder också på en särskild medvetenhet om vad som sker bland svenska musiker i dag. Lindström är på samma gång en nostalgiker: han laborerar med klassisk riffkonst, en låt påminner om Henry Mancinis ikoniska ”Peter Gunn”, ett par andra leker med boogie, surf och swing. Allt det där ingår i ett uppdaterat, musikaliskt språkbruk som Lindström har rik koll på – även om han inte nödvändigtvis leder utvecklingen med sitt eget namn på skivomslagen. Bästa spår: ”Sleepless lapsteels” ", "article_category": "culture"}
{"id": 2929, "headline": "Alexandra Pascalidou vill starta en ny akademi", "summary": "Alexandra Pascalidou arbetar på en ersättare till Svenska Akademien, som kan dela ut Nobelpriset i stället för den krisdrabbade föregångaren. – Vi kan tillsätta en akademi med den tyngd, den kunskap och den kompetens som krävs – en akademi som är i takt med tiden, säger journalisten och författaren till DN.", "article": "I fredags vaknade journalisten Alexandra Pascalidou till nyheten om att Nobelpriset i litteratur inte kommer att delas ut som vanligt under 2018, till följd av den kris som Svenska Akademien just nu genomgår. Där och då bestämde hon sig för att ta initiativ till en ny akademi, med målet att dela ut ett eget ”Nobelpris” och anordna en egen ”Nobelfest”. Efter att ha fått stor respons på beslutet i sociala medier ska Alexandra Pascalidou nu, under måndagen, hålla ett möte där den nya akademin ska utformas. Läs mer: Svenska Akademien utser ingen Nobelpristagare i litteratur i år Till DN säger hon att hon inte vet hur många som kommer på mötet, men att ”ett hundratal” tidigare har sagt att de är intresserade – och bland dem kan de framtida akademiledamöterna finnas. – Även om det är jag som har tagit initiativet kommer jag inte att agera diktator – vilka som ska sitta i akademin bestämmer vi tillsammans. Kanske är det en akademi bestående av 118 ledamöter istället för 18? Min vision handlar inte om att strikt följa det som har varit, utan vi ska kunna vara ganska innovativa. Men namnet på ”Nobelpristagaren” ska tillkännages i oktober, och den 10 december ska vi anordna ”Nobelfesten”, säger Alexandra Pascalidou. Hon kallar beslutet om att inte dela ut Nobelpriset i litteratur i år för ”ett kraftigt underbetyg för Svenska Akademien”. – Men det finns ju så många fantastiska människor i det här landet som kan göra det i stället. Vi kan tillsätta en akademi med den tyngd, den kunskap och den kompetens som krävs – en akademi som är i takt med tiden, där det inte finns någon som helst plats för misogyni, jäv och så vidare. Medan de gör det här, otroligt viktiga, jobbet med att rensa i träsket kan vi göra det roliga jobbet i stället – utse en ”Nobelpristagare” och visa hur man har en ”Nobelfest”. Kerstin Ekman om Akademien: ”Vilka tackar ja till en plats i denna misär?” Har du varit i kontakt med Nobelstiftelsen om detta? – Nej, jag har inte tänkt be någon om tillstånd eller lov, utan det är något som får växa fram organiskt. Det får bli nästa huvudvärk, om vi får kalla det för Nobelpriset. Men det kommer att bli fantastiskt, säger Alexandra Pascalidou. Men hur ska ni ta er in på Nobelfesten? – Vi arrangerar vår egen Nobelfest. Den nya akademin kommer att bjuda in människor som sannolikt aldrig kommer att få gå på Nobelfesten ändå. Själv säger Alexandra Pascalidou att hon inte är intresserad av en stol i den nya akademin. – Vi har jättemånga litterära giganter som är mycket bättre på att vara akademiledamöter än jag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2930, "headline": "Kerstin Ekman om Akademien: ”Vilka tackar ja till en plats i denna misär?”", "summary": "Svenska Akademien har, 29 år efter att Kerstin Ekman lämnade arbetet, nu beviljat henne utträde. Beskedet kom i ett pressmeddelande på måndagen. — De har inte rätt att bevilja mig det som var ett faktum redan 1989, skriver hon i en kommentar till DN.", "article": "Vid lunchtid på måndagen skickade Svenska Akademien ut ett pressmeddelande i vilket det stod att Lotta Lotass, Klas Östergren och Sara Stridsberg nu tillåts lämna Akademien. Längst ned, på en egen rad, stod det: ”Även Kerstin Ekman beviljas härmed utträde.” I en kommentar till DN Kultur skriver Ekman: ”Svenska Akademien hade ingen som helst juridisk eller stadgeenlig rätt att neka mig utträde år 1989. De påstod att det var förbjudet därför att de var rädda för ’strömhopp’ ur akademien. Det var Erik Lönnroths uttryck. Att öppna en civilrättsprocess mot akademien skulle ha varit tidsödande och störande. Jag har under de här 29 åren haft annat att göra. Jag har skrivit böcker. Jag har varit fri. Nu ’beviljar’ de mig plötsligt utträde. De har inte rätt att bevilja mig det som var ett faktum redan 1989. Men denna desperata lilla skara som misskött akademien försöker fortfarande tala ett slags maktspråk. Vi förbjuder. Vi beviljar. När det strömhopp ut ur akademien som Lönnroth befarade nu är i full gång är de desperata. De måste vara 12 stycken närvarande för att kunna göra inval. Hur ska det gå till? De är tio. Ska de sticka en röstsedel i handen på den som inte längre vet om det är julafton eller akademisammanträde? Ska de handklova någon av dem som ’inte längre deltar i akademiens arbete’ och sätta vederbörande i en taxi? Och om de lyckas att göra inval ska det bli väldigt roligt, ja, rent av underhållande att se vilka som tackar ja till en plats i denna misär.” Läs mer: Fyra personer beviljas utträde ur Akademien Läs mer: Krisen i Svenska Akademien – detta har hänt ", "article_category": "culture"}
{"id": 2935, "headline": "Språkkrönika: Namnen som beskriver sina bärare", "summary": "SPRÅKKRÖNIKA. Namn med krigisk anknytning var typiska i det militära. Det vill säga namn som passar sin bärare särskilt bra, med tanke på egenskaper eller yrke.", "article": "Häromåret kom en uppmärksammad nyinspelning av tv-serien ”Rötter”. I bästsäljaren hade den amerikanske författaren Alex Haley blandat fakta och fiktion om sin familjs umbäranden till följd av slavhandeln. Viktig var en namngivningsceremoni som traderades från generation till generation: den nyfödda lyftes mot stjärnhimlen, förfäderna åkallades och barnet kallades vid sitt namn. Namnet som välsignelse och utkorelse. Som en sorts rustning kunde kanske soldatnamnen också betraktas. Dessa gavs som binamn till indelta soldater i stället för de patronymikon – namn som anger härkomst på fädernet – som var det vanliga bland allmogen. Sonnamnen var ju begränsade och i det militära hade man behov av att kunna skilja manskapet åt. Namn med krigisk anknytning var typiska, som Hård och Svärd. Men även namn som beskrev soldatens goda egenskaper, till exempel Rask och Flink. Eller för den delen Snygg. När allmogen började anta fasta släktnamn vid slutet av 1800-talet blev många soldatnamn ärftliga, och numera utgör de ett karakteristiskt inslag bland svenska släktnamn. Soldatnamn förekom för övrigt inte bara i Sverige. Franska soldatnamn kunde också bygga på förmågor, som Tranchemontagne, ”skiva ett berg” (han var troligtvis ostoppbar) och Frappe-d’abord, ”slå först”. Man skulle kunna säga att ett soldatnamn var en aptonym, det vill säga ett namn som passar sin bärare särskilt bra, med tanke på egenskaper eller yrke. Aptonym är inget vedertaget begrepp inom namnforskningen; det har mest använts som ett sätt att beskriva roliga sammanträffanden mellan namn och person. Som att Annika Winsth är chefsekonom på Nordea och Lisa Frost meteorolog på SMHI. Eller om vi går till det pågående dramat i Svenska Akademien, där en av huvudpersonerna, en omvittnat svårtillgänglig poet, heter Frostenson och en som enligt uppgift har stridit för sin sak är författaren, feministen och juristen Sara Stridsberg. Med namnet som utkorelse? Men man kan också fråga med Julia i Shakespeares ”Romeo och Julia”: ”Men, vad gör väl namnet? Det som ros vi kallar, med annat namn dock lika ljuvligt doftar.” 3 frågor om språket Restprodukt utan etablerat namn Vad heter det som kommer ur en pennvässare? Har tittat i Svenska Akademiens ordlista, googlat och frågat på olika forum, men ingen vet säkert och alla har olika namn för det, som pennflis eller pennvässarrester. Det måste ju finnas ett ord för det på rikssvenska. Själv gillar jag ordet pennspån. Rhonda Svar: Vissa saker finns det inget vedertaget ord för i standardspråket. Just det som kommer ut ur en pennvässare har även jag hört olika beteckningar för, till exempel pennväss, men det är nog oftast barn som säger det. Ditt förslag med pennspån fungerar fint. Du får arbeta för att etablera det. Om tillräckligt många börjar använda formen så kan det till slut bli ett ord i standardspråket. Sofia Tingsell Företag kan utöka sin verksamhet Fungerar det att skriva skala upp, från engelskans scale up, när man syftar på hur ett företag trappar upp sin verksamhet på ett visst ställe? Åsa Svar: Använd hellre ett etablerat svenskt ord eller uttryck, exempelvis utöka eller trappa upp. Uttrycket skala upp används visserligen en del men är ännu inte är så etablerat i svenskan att det står med i ordböckerna. Gabriella Sandström Bäst att delta i konferensen Ska jag skriva att jag deltog i eller på konferensen? Britta Svar: Välj delta i konferensen. Verbet delta konstrueras normalt med prepositionen i. Delta på konferensen är inte helt otänkbart, men innebär en nyansskillnad i betydelsen. På konferensen är inte lika tätt kopplat till verbet delta, utan fungerar mer som ett så kallat fritt adverbial som anger var deltagandet ägde rum. ”Jag deltog på konferensen” skulle alltså kunna uttolkas som ”jag deltog (i något) och det var på konferensen som jag gjorde det”. Man skulle alltså kunna tänka sig ett replikskifte av följande slag: ”Deltog du i samtalen?” ”Ja, jag deltog på konferensen, men jag deltog inte i de fortsatta samtalen vid middagen efteråt.” Lisa Rudebeck  Vill du också ha svar på en språkfråga? Ring: Språkrådet 0200-295555, vardagar 9–12. Eller mejla: sprakfragor@sprakradet.se Veckans språkfrågor publiceras i samarbete med Språktidningen och Språkrådet. Läs fler frågor om språket Cecilia Christner Riad Redaktör på Språktidningen cecilia@spraktidningen.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 2938, "headline": "Maria Schottenius: Väderleksrapporten är svenskarnas böneutrop orkestrerat av public service", "summary": "Är väderleksrapporten i Sveriges Radio den rest av bön som förenar människor i landet? I klimathotets tider och med det kärva och nyckfulla nordiska vädret finns det förstås anledning till besvärjelse.", "article": "Bottenviken, Norra Kvarken, Norra Bottenhavet, Södra Bottenhavet, Ålandshav, Skärgårdshavet, Finska viken och så vidare, till Tyska Bukten, Fiskebankarna och Syd Utsira. Syd Utsira. Det är sannolikt den som griper djupast i hjärtat. Jag vet inte vad ni tycker om de 35 minuter väderrapportering och prognoser som varje dag presenteras i Sveriges Radio P1? Fem minuter fem gånger om dagen plus tio minuter på kvällen, då sjövädret och vindstyrkan exponeras i detalj. ”Med risk för dålig sikt eller dimma. Någon skur kan också passera.” Jag är ledsen, och sårar säkert några, men jag tycker det är tråkigt. Jag tycker det är för många och för långa väderleksrapporter i Sverige Radio. De stoppar upp, det är tjatigt med detta mässande flera gånger om dagen. Och vilka radiolyssnare behöver veta vädret så i detalj? Sjöfolk har rimligen andra sätt att ta reda på vad det blir för väder. Så för vem ger vi så stort utrymme för väder och vind i Sveriges Radio? Jag bestämde mig för att ringa upp P1:s kanalchef Nina Glans och fråga henne vad de vill med allt detta väder. Och hon gjorde mig mycket förvånad. Nästan rörd. För det finns ingen riktigt hållbar anledning. Man sitter inte fast i konstiga avtal med SMHI. Sjöfolk har sina appar och andra kanaler med mer specifik information. För mycket väder i P1? Lyssna på Maria Schottenius när hon intervjuas i P1 Nej, det handlar inte om nödvändighet, utan om tradition. Många människor är så fästa vid namnen på orterna i sjörapporten att det skulle blir en stor livsförlust att inte få höra dem varje dag i radio. – De gånger vi tar bort vädret, som i stora nyhetslägen, Parisattentatet eller Drottninggatan, får vi alltid reaktioner, säger Nina Glans. – Det finns inget krav på oss att sända så mycket väder, det är snarare en tradition och ett upplevt behov. Det kanske är ett sätt att veta att världen står kvar. Bekräftelse på att platserna ligger där de ligger. Höra att det regnar där min dotter bor. En del äldre sitter och antecknar vädret, har jag förstått. Och det har blivit lite kult med sjövädret. Nina Glans berättar att hon till exempel fått en tygkasse med namnen på alla sjöplatserna. Det verkar som om Sveriges Radio har kvar sina utförliga väderleksrapporter med sjövädret av poetiska skäl. För att orden, namnen, tagit plats i människor och verkligen betyder något för dem. Och skapar känslan av att landet hänger ihop med dess omgivande vatten och öar. Eftersom litteratur är ett stort livsinnehåll för mig känner jag mig lite snål som inte helt kan bejaka att Sveriges Radio gör något så enastående som att fylla sin tablå med att svara på människors behov av poesi. Eller vad det nu är. Meditation? Lugnande ord i en känd ramsa? Ett slags mantra, som radion tillhandahåller varje dag på bestämda tider? Kan det helt enkelt vara så att det finns ett gapande tomrum efter den tid då många människor i Sverige bad morgonbön, bordsbön, aftonbön varje dag? På samma sätt som troende i katolska och muslimska länder och församlingar har sina bönestunder. Jag undrar om inte väderleksrapporten är den rest av bön som förenar människor i detta land där väderleken kan innebära så traumatiska upplevelser. En lång, mörk, kall vinter kräver själsstyrka för att uthärda och då kan det bli verklig kris om den hett efterlängtade semesterperioden regnar bort. En kylig, blåsig och regnig sommar kan skapa nedstämdhet, rentav depressioner under resten av året. Det kan arbetsgivare vittna om. Och i klimathotets tider finns det förstås anledning till besvärjelse. Det minsta vi kan göra är att hålla oss uppdaterade och medvetna om det klimat vi lever i. Även om vi inte tror på vädergudarna, eller känner att vi personligen kan göra särskilt mycket åt vädret, skapar kontakten med själva vädret trygghet i det dagliga böneutrop som orkestreras av public service. Läs mer: Våren är här – soligt och varmt i hela landet ", "article_category": "culture"}
{"id": 2946, "headline": "Björn Wiman: Vad var det de skrattade åt på bilden?", "summary": "Debatten om Svenska Akademien har inte handlat om ett skadeglatt hånskratt mot kulturen, utan om en genuin oro och engagemang, skriver Björn Wiman.", "article": "Bilden blev en klassiker över en kväll. Den togs av DN:s fotograf Alexander Mahmoud och föreställer två ledamöter i Svenska Akademien på promenad genom Gamla Stans gränder efter torsdagens traditionsenliga veckosammankomst. Den ena, Kristina Lugn, ler lyckligt åt en fråga från en av reportrarna som slagit följe med paret. Den andra, Horace Engdahl, kastar huvudet och halva kroppen bakåt i ett befriat gapflabb. Vad skrattar de åt? Åt det faktum att Svenska Akademien bara några minuter tidigare hade beslutat att frånta sig själv sin viktigaste och mest glansfulla uppgift, att utse en Nobelpristagare i litteratur? Eller åt att de, som Akademiledamöter, också i denna ödesdigra stund anser sig stå över det omgivande samhällets konventionella krav på rimliga reaktioner? Läs mer: Jag gillar att bilden tolkas på olika sätt Ja, Svenska Akademiens agerande under de senaste veckornas kris står verkligen i skärande kontrast mot det övriga samhällets förväntningar. När 900 svenska forskare i humaniora och samhällsvetenskap krävde att Akademien skulle följa riktlinjer för rättssäkerhet och andra vedertagna principer om etik och redbarhet avfärdades de med ordet ”hjärnsläpp”. När den kulturintresserade allmänheten har velat att institutionen ska ta anklagelser om sexuella trakasserier och övergrepp på allvar och att den ska låta rättsväsendet utreda misstankar om ekonomiska oegentligheter har de mötts av insinuationer om ”kulturhat”. De senaste veckorna har det hetat att kritiken mot Svenska Akademien skulle ha drivits av populism, bildningsfientlighet och antielitism. Det har antytts att reaktionen mot den utgår från en repressiv reflex mot kultur och beläsenhet. Ett av de besynnerligaste argumenten är att det bristande förtroendet för Akademien skulle vara ett utslag av ”den svenska avundsjukan”. En av Svenska Akademiens mest namnkunniga kritiker uttalade sig i fredagens Dagens Nyheter. Han fäller sin dom över Akademien ”i indignation över dess moraliska förfall” och menar att ”en röta fått fäste” i den anrika institutionen: ”Dess höga mål har fått vika för vänskapskorruption, försök att mörka allvarliga överträdelser, grova brott mot gällande jävsregler, unkna machovärderingar och arrogant översitteri.” ”Vilken snillrik författare vill inta en stol som en äldre kollega i berättigad avsmak har lämnat?” frågar han sig. ”Vilken humanistisk briljans vill träda in i ett sällskap som forskarsamhället tagit avstånd ifrån?” Besk kritik, onekligen. Vem är det som levererar den? En avundsjuk kulturhatare? En hätsk populist som drivs av ett hämningslöst mobbningsbegär? En blodtörstig medlem i ett brutalt mediedrev? Nej. Den som uttalar sig är författaren och litteraturprofessorn Kjell Espmark, som suttit 37 år i Svenska Akademien, varav 17 år som ordförande i dess Nobelkommitté, men som den 6 april i år beslutade att lämna sin stol tom i protest. Den kritik Kjell Espmark formulerar gör egentligen all vidare argumentation överflödig. Debatten har inte handlat om ett skadeglatt hånskratt mot finkulturen, utan om en genuin oro och en berättigad vrede från människor som vill att Svenska Akademien även i framtiden ska vara en fri och självförvaltande institution, som på ett trovärdigt sätt kan slå vakt om litteratur, humanistisk forskning, bildning, språk och yttrandefrihet – allt det som vi vill förknippa med ”snille och smak”. Det har handlat om att människor inte accepterar det som krisen i grunden gäller: Akademiens oförmåga och ovilja att ingripa mot de anklagelser om sexuella trakasserier och övergrepp som DN:s Matilda Gustavsson avslöjade i november. Läs mer: Björn Wiman: Låt Inga-Britt Ahlenius reda ut röran i Svenska Akademien Kan detta förlorade förtroende återvinnas? Och i så fall hur? Kjell Espmark aktualiserar tillsammans med de övriga avhoppade ledamöterna Sara Danius, Peter Englund och Klas Östergren idén om en oberoende ”haverikommission” med uppgift att utreda Akademiens djupa kris. ”Det är alldeles nödvändigt att få till stånd en sådan genomlysning utifrån”, säger han till DN. ”Det går över huvud taget inte att verka för förnyelse inom en församling dominerad av de krafter som först måste bort.” I detta får han möjligen medhåll också från oväntat håll. När Kristina Lugn anlände till Börshuset på torsdagen fick hon frågan om Svenska Akademien även i år skulle kunna utse en Nobelpristagare i litteratur. ”Skulle vi inte gå i land med det så tycker jag alla ska avgå”, svarade Kristina Lugn. Kanske var det åt den befriande sanningen i denna insikt som de skrattade, när Alexander Mahmoud några timmar senare tog sin klassiska bild. Läs fler av Björn Wimans artiklar om Svenska Akademien, bland annat om ett konstruktivt förslag för framtiden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2960, "headline": "Litteratursverige om Nobelpriset: ”Svenska Akademien har missbrukat sitt förtroende”", "summary": "Efter vårens kris meddelade Svenska Akademien att Nobelpriset i litteratur skjuts upp. Reaktionerna från Litteratursverige är starka. ”När det delas ut två priser nästa år kommer det innebära att hela skandalhistorien återberättas i det ögonblicket”, säger Göran Greider, författare och ledarskribent.", "article": "Vårens djupa slitningar inom Akademien har lett fram till att bara tio ledamöter i nuläget är aktiva i arbetet. Att institutionen är numerärt försvagad beskrivs, av Akademien själv, som en av huvudanledningarna till att Nobelpriset i litteratur skjuts upp till nästa år. ”Vi finner det nödvändigt att skapa tidsrum för att återställa det allmänna förtroendet för Akademien innan nästa Nobelpristagare utses”, skriver Akademien i ett uttalande på fredagen. Författaren och ledarskribenten Göran Greider menar att det inte fanns någon annan utväg för Akademien. – Den som skulle få ett Nobelpris under de här förutsättningarna skulle känna av krisen i själva ögonblicket han tar emot priset. Priset har degraderats på grund av den här skandalösa historien, säger Greider till DN och fortsätter: – Jag tycker att det enda de kan göra nu är att de återstående ledamöterna kollektivt avgick. Jag kan inte se att det finns en annan möjlighet. Dels därför att svenska folket tittar ju med stor skepsis och nästan hånfullhet mot Akademien just nu. Den blicken finns nog även utomlands mot Akademien. Kulturminister Alice Bah Kuhnke skriver i en kommentar till DN: ”Svenska Akademien har haft stor betydelse under lång tid för det svenska kulturlivet, litteraturen och svenska språket i sak. Det är förståeligt att den senaste tidens händelser får konsekvenser i form av att Svenska Akademien beslutar att skjuta upp beslutet att utse årets Nobelpristagare i litteratur. De är en fristående institution och bär ansvaret för att återbygga förtroendet för sitt arbete. För litteraturen och konsten i stort är allt det som skett också väldigt sorgligt.” Dorotea Bromberg, vd och förlagschef på Brombergs, säger att som förläggare och bokläsare tycker att det är synd att det inte blir något Nobelpris i år. – Man vill gärna ha en Nobelpristagare som blir ett samtalsämne, som i sig innebär att man pratar om god litteratur. Samtidigt förstår jag såklart varför beslutet tagits. Men jag vill framföra att inte ens här i Sverige har man ifrågasatt kompetensen hos ledamöterna, så det har aldrig varit en fråga om det, säger Dorotea Bromberg. Åsa Arping är professor i litteraturvetenskap vi Göteborgs universitet och en av initiativtagarna till det forskarupprop mot Svenska Akademien som samlat flera hundra akademiker. – Det här beslutet var det enda rätta och troligen resultatet av ett externt tryck från Nobelstiftelsen. Jag tror att stiftelsen framgent också kommer att vara mer aktiva i hur den här processen går vidare. Dagens beslut handlar inte om huruvida Nobelkommittén skulle hinna slutföra sin uppgift utan att det vore omöjligt att dela ut ett Nobelpris av respekt för både en kommande pristagare och de tidigare, säger Åsa Arping och fortsätter: – Med ett sådant här tapp i legitimitet måste man pausa. Nu är det verkligen upp till bevis för Svenska Akademien. Jag kan undra hur lång tid den får på sig att sköta sin verksamhet så internt som hittills. Kanske kommer Nobelstiftelsen nu kräva att det kommer in externa aktörer, krishanterare, som styr upp arbetet och löser knutarna. Även statsminister Stefan Löfven (S) uttalade sig på fredagen om beslutet från Svenska Akademien, i samband med en pressträff om partiets migrationspolitik. – Det är naturligtvis väldigt tråkigt. Det är ett viktigt och prestigefullt pris. Nu är det viktigt för akademien som helhet att arbeta för att återställa förtroendet. Jag hoppas att det håller och att man ska dela ut två priser nästa år, säger Stefan Löfven till DN. – Det som har hänt i Svenska Akademien skadar. Det är absolut inte bra för anseendet och det är därför det är så viktigt att Akademien nu arbetar oförtrutet för att återupprätta förtroendet. Det tar alltid längre tid än att riva ner ett förtroende men det är deras uppgift att visa sig mogna det och förhoppningsvis återkomma och dela ut två priser nästa år istället, säger Stefan Löfven. Anders Cullhed, professor i litteraturvetenskap och preses i Kungliga Vitterhetsakademien, säger att han tycker att Svenska Akademiens beslut att ställa in årets utdelning av litteraturpriset var väntat och klokt. – De hade kunnat köra på men det hade gett intryck av ansvarslöshet i det här läget. Det här är det viktigaste litterära priset som finns och med de uppenbara slitningarna som har förekommit inom Akademien gör de klokt i att vänta med det. Jag antar att de delar ut två priser nästa gång i stället, säger Cullhed till TT. Litteraturprofessor och kritikern Ingrid Elam säger till DN att det är klokt av Akademien att göra ett uppehåll: – I ett läge där Akademien har förlorat så mycket trovärdighet, så är det ur akademins egen synvinkel säkert klokt att göra ett uppehåll. Möjligen har till och med Nobelkommittén föreslagit det, säger Ingrid Elam. Daniel Sandström, litterär chef på Bonnier, beskriver beskedet som sorgligt, och frågar sig hur Akademien ska återupprätta sitt förtroende. – Det är för tidigt att säga om det här var ett nödvändigt eller felaktigt beslut. Men det låter som någon form av insikt om situationens allvar, och på det sättet var det förmodligen nödvändigt. För den som älskar litteratur är det mycket sorgligt, säger Daniel Sandström till TT. – Den stora frågan är nu hur Akademin ska klara av att rekonstruera sig. Det är en rad frågor som kvarstår, som jag hoppas att man kommer få svar på. Om det kommer kunna vara en fungerande akademi framöver, det återstår att se. Norstedts förlagschef, Eva Gedin, säger till TT att en rad frågor återstår att få svar på. ”Jag tycker det är ett klokt beslut. Tråkigt förstås, men ett år går fort. Ge det till två året därpå! Svenska Akademien i sin nuvarande form, med de kvarstående arbetande ledamöterna, har missbrukat sitt förtroende, utarmat det\", skriver Eva Gedin i ett uttalande till TT, och fortsätter: \"Förtroendet är förbrukat eftersom man inte tidigt, tydligt och enhetligt åtgärdar och hanterar sexuella trakasserier, jäv och läckor – oavsett om det är misstankar eller belagda brott. Och då kan inte arbetet fortsätta som om ingenting har hänt. Kanske bör Nobelstiftelsen helt enkelt allvarligt överväga en annan ordning för val av litteraturpristagare.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 2962, "headline": "Svenska Akademien: Det blir inget Nobelpris i år", "summary": "Svenska Akademien utser ingen Nobelpristagare i litteratur i år. Det är en historisk händelse. Senast det skedde var 1943. ”Svenska Akademien skjuter upp 2018 års Nobelpris i litteratur”, skriver Akademien i ett pressmeddelande. Priset kommer i stället att utses och annonseras parallellt med 2019 års pristagare.", "article": "Beskedet om att ingen Nobelpristagare i litteratur utses 2018 kom i ett pressmeddelande på fredagsmorgonen. Det föranleddes av de kvarvarande aktiva ledamöternas sammankomst under torsdagen. ”Svenska Akademien skjuter upp 2018 års Nobelpris i litteratur”, skriver man i pressmeddelandet. 2018 års Nobelpristagare i litteratur kommer istället att utses och annonseras parallellt med 2019 års pristagare. Senast en sådan reservation skedde var 1949, då William Faulkner mottog priset först året därpå, samtidigt som 1950 års pristagare, Bertrand Russell. Björn Wiman: Kvinnornas vittnesmål står nu för alltid i historieböckerna Tungt vägande skäl till beslutet anges vara att en numerärt försvagad Akademi och ett minskat förtroende för Akademien i omvärlden. – I år har vi haft en mycket ovanlig situation med strider och en försvagad akademi. Vi måste ha respekt för pristagarna, tidigare pristagare och framtida. Vi måste vara trovärdiga som institution, säger ständige sekreteraren Anders Olsson till TT. Nobelstiftelsen säger i ett pressmeddelande att man stödjer beslutet att skjuta upp 2018 års Nobelpris i litteratur. ”Den förtroendekris som Svenska Akademien befinner sig i har påverkat Nobelpriset negativt. Deras beslut betonar allvaret i situationen och bidrar till att värna Nobelprisets anseende på lång sikt. Inget av detta berör utdelandet av Nobelpris inom övriga priskategorier 2018”, skriver man genom Carl-Henrik Heldin, ordförande i Nobelstiftelsens styrelse. ”Nobelstiftelsen förutsätter att Svenska Akademien nu lägger all sin kraft på arbetet med att återupprätta sitt förtroende som prisutdelande institution och att akademien framöver redovisar de konkreta åtgärder som vidtas”, står det vidare. Även kung Carl XVI Gustaf uttrycker sitt stöd för beslutet. ”Jag respekterar Svenska Akademiens beslut att skjuta upp 2018 års Nobelpris i litteratur till 2019. Det visar att Akademien nu avser att fokusera på återupprättandet av sitt anseende”, säger han i ett pressmeddelande på hovets hemsida.  Läs mer: 18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp Många röster har på sistone höjts för att Svenska Akademien i sin nuvarande form saknar legitimitet att utföra sitt arbete. ”Det är inte så konstigt att beskriva bristande legitimitet när nästan hälften av ledamöterna inte är på plats; det är svårt att tycka att några beslut har stadgemässig legitimitet då”, sa Åsa Arping till DN den 24 april. Arping är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och en av samordnarna av uppropet bestående av ett hundratal forskare som ifrågasatte Svenska Akademien. Även The New Yorkers litteraturkritiker James Wood var kritisk. I en artikel i DN skrev han ”Vem skulle vilja ta emot årets Nobelpris i litteratur från en reducerad, sargad och djupt vanryktad grupp?” Peter Englund, ledamoten som valt att lämna sitt arbete i Akademien, anser att det var rätt att skjuta upp priset. – Jag tror att det är ett klokt beslut. I övrigt har jag inga kommentarer förutom de jag redan gjort, säger han till DN. Läs mer: ”Svenska Akademien har missbrukat sitt förtroende” Beskedet om att inget Nobelpris delas ut i år kommer trots tidigare försäkringar från ledamöter att arbetet fortskridit enligt plan. Inför torsdagens sammankomst var Kristina Lugn mycket säker på att det ändå skulle bli av. – Jag utgår från att vi ska dela ut priset, jag är själv medlem i Nobelkommittén. Det vore synd att dra in Nobelpriset bara för att några har hoppat av. Nobelkommittén är faktiskt intakt, vi är fem personer, sa hon. Läs mer: Omvärlden reagerar starkt på det uppskjutna Nobelpriset Nobelstiftelsen säger till DN att prissummans storlek för pristagarna kommer att beslutas i samband med utdelningen nästa år. Vid de sju tidigare år då priset inte delats ut – 1914, 1918, 1935, 1940-1943 – har prissumman i de två första fallen fonderats till litteraturprisfonden i sin helhet. Vid övriga tillfällen har en tredjedel av summan tillfallit huvudprisfonden och resten litteraturprisfonden. In English: No Nobel Prize in literature this year ", "article_category": "culture"}
{"id": 2965, "headline": "Dagens skiva: Post Malone gör effektiv pop om kalla hjärtan", "summary": "I stället för att mjuka upp hiphop med soul och skapa R&B injicerar Post Malone singer/songwriter-pop och bred radiorock till en dekadensflirtande sorts pop som inte är subtil men effektiv.", "article": "I dagens hiphop finns många sjungande rappare. Tjugotvåårige Post Malone skulle kunna förväxlas med en sådan artist, men han gör inte hiphop. Precis som R&B bygger på att ta hiphopgenren och mjuka upp den genom att blanda in mer traditionell popmusik, närmare bestämt soul, bygger Post Malones musik på att mjuka upp hiphop genom att injicera singer/songwriter-pop och bred radiorock. Att Post Malones cocktail fungerar så bra beror dels på att hiphopinfluensen är djup och genuin, med snygga trapinspirerade beats, ignorant attityd och sång som dansar fram med rytmisk elegans. Dels att han skriver så hittiga melodier och relativt nakna texter om bittra kärleksnederlag och nedkylda hjärtan. Han kostar på sig mer svaghet än en vanlig rappare men är mer ruffig än en vanlig popsångare. Sedan genombrottet med ”White Iverson” – låten som Post Malone lade upp på Soundcloud innan han fyllt tjugo och som resulterade i fett skivkontrakt, turnerande med Justin Bieber och samarbete med Kanye West – har karriären gått spikrakt uppåt. Detta andra album påminner om Drakes ”Take care” i sin post-framgångsdesillusionering och sorgsna ensamhet. En låt heter till och med ”Rich & sad”. Ännu mer än Drake liknar han dock The Weeknd – bägge gör dekadensflirtande pop som sällan är subtil men ständigt effektiv. Bästa spår: ”Better now” Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, bland annat om Molly Sandéns jakt på en vuxnare publik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2966, "headline": "Akademiens ledamöter optimistiska i Nobelprisfrågan", "summary": "Efter Svenska Akademiens traditionsenliga sammankomst på torsdagen bekräftar man att ett beslut har fattats om det blir något Nobelpris i år. Per Wästberg, ledamot i Akademien och ordförande i Nobelkommittén, säger att han är nöjd med beslutet. – Ja, jag är nöjd. Vi är eniga om beslutet. Alla står bakom det. Akademiens beslut kommer i ett utförligt pressmeddelande klockan 09 i morgon.", "article": "Det har tidigare förekommit spekulationer kring att Nobelpriset inte kommer delas ut i år, eftersom Akademien är så decimerad: Sara Stridsbergs utträde i helgen innebär att det enbart är tio sittande ledamöter i Akademien. Förra veckan skrev Sveriges Radios Kulturnytt att Nobelpriset kan stoppas i år, vilket dock dementerades av ledamöterna i uttalanden till DN. Läs mer: Per Wästberg: Det är möjligt att ha två priser nästa år Men utanför Börshuset i torsdags hördes muntra toner bland ledamöterna. Innan mötet lät Akademiens ledamot och direktör Göran Malmqvist ana att ett glädjande besked var att vänta. – Det blir positivt, så mycket kan jag säga, sa han. Även Kristina Lugn var optimistisk inför Nobelprisfrågan. – Jag betraktar det som självklart att vi fortfarande är kapabla att dela ut priset. Vi är inne på korta nomineringslistan med fem kandidater kvar. Skulle vi inte gå i land med det så tycker jag alla ska avgå, säger Lugn. Även efter mötet är stämningen segerviss bland ledamöterna. – Det blir goda nyheter i morgon, säger Göran Malmqvist. Läs mer: Besked om Nobelpris eller inte kommer på fredag Per Wästberg, ordförande i Nobelkommittén, säger att man har fattat ett beslut och att han är nöjd med beslutet. – Ja, jag är nöjd. Vi är eniga om beslutet. Alla står bakom det. Akademiens beslut kommer i ett utförligt pressmeddelande klockan 09 i morgon. Även Nobelstiftelsen, den institution som förvaltar Alfred Nobels arv och förmögenhet och står för själva utdelandet av prissumman till den person som Svenska Akademien utser, anger att de snart kommer uttala sig. – Ni får alldeles strax ett pressmeddelande från vår sida, säger Carl-Henrik Heldin, ordförande för Nobelstiftelsens styrelse, till DN. På frågan om pressmeddelandet går ut redan i kväll säger Heldin att han inte vet exakt. – Det kommer att komma ut efter Akademiens eget pressmeddelande, men när de gör det, det vet jag inte. Så beroende på vilket beslut de fattar så har ni ett svar redo? – Vi har förberett oss korrekt. Så ni har flera olika meddelanden? – Alltså, vi är förberedda på det pressmeddelande som kommer från Svenska Akademien, och vi kommer inte att säga något innan de presenterat sitt pressmeddelande. Svenska Akademiens möte på torsdagskvällen handlade förutom ärendet med Nobelpriset även om situationen för nya eller återinträdande ledamöter. – Den frågan tar vi tag i omedelbart. Jag skulle inte bli jätteförvånad om några ledamöter kommer tillbaka. Jag skulle bli jätteglad om Peter Englund kommer tillbaka, sa Lugn före mötet. På torsdagen meddelade även kung Carl XVI Gustaf, Svenska Akademiens beskyddare, att han gjort ett förtydligande av Svenska Akademiens stadgar. En ledamot kan nu på egen begäran lämna Akademien. ”Det är nu Akademiens eget ansvar att vidta nödvändiga åtgärder”, sa kungen i ett pressmeddelande. Efter mötet får Horace Engdahl frågan hur återrekryteringen av ledamöter går till. – På ett normalt sätt, svarar han. Är det brådskande? – Det är alltid trevligt att vara flera, men vi måste göra det på ett grundligt vis, precis som vi brukar. Vi kan inte säga något mer. Enligt Engdahl skriver den tillfällige ständige sekreteraren Anders Olsson på det pressmeddelande som ska publiceras klockan 09.00 på fredag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2968, "headline": "Ted Gärdestad väljs in i Swedish music hall of fame", "summary": "På torsdagen presenterades en ny omgång av artister som tar klivet in i Swedish music hall of fame. Ted och Kenneth Gärdestad väljs in postumt. Bland dem som får äran finns också Europe, Titiyo och Broder Daniel.", "article": "Vid en pressträff på Scenkonstmuseet i Stockholm på torsdagen avslöjades vilka artister som i år får en plats i svensk musiks absoluta finrum. De artister som nu får ansluta sig till den redan stjärnspäckade listan är Ted och Kenneth Gärdestad, schlagerkompositören Kai Gullmar, hårdrockbandet Europe, sångerskorna Marie Bergman, Titiyo, Doris Svensson och rockbandet Broder Daniel. Sedan 2014 har svenska artister och grupper valts in i Swedish music hall of fame. Kriterierna för att få en plats bland de, hittills, 39 invalda stjärnorna är att artisten eller musikskaparen måste ha skivdebuterat minst tjugo år tidigare. De ska också haft ett stort inflytande på den svenska populärmusiken. En av de invalda är rockbandet Broder Daniel och dess frontman Henrik Berggren. Han var inte på plats men DN nådde honom på telefon. Han är inte alltför imponerad över att hans band valts in. – Jag känner inget speciellt, det känns samma i dag som igår. Men det är trevligt att bli uppskattad. Trots att det är många kritiker som gillar er har det väl inte varit särskilt många priser ni fått under årens gång? – Inga! Jag har alltid känt en väldig stolthet i det, att jag inte varit befläckad. Att vi i Broder Daniel inte varit befläckade av priser. Så det här är ett problem ur det perspektivet. Det blir rörigt. Komplicerat. Men jag överlever, tror jag. – Om man identifierat och definierat sig som en motståndare till allt och alla så blir det ovant med ett etablerad erkännande som detta. Titiyo är desto gladare över att nu ha blivit invald. – Det är naturligtvis en ära att få en sådan bekräftelse. Jag lever i en slags bubbla just nu för jag har en fem månaders bebis hemma, så det här piggar ju upp. Hon säger dock att hon inte kan ta hela äran själv. – En häst hoppar inte utan sin ryttare, lite så känns det. Jag har haft så många samarbeten, och hade nog inte stått här om det inte varit för alla människor som varit inblandade och bidragit under alla dessa år. Jag känner mig oerhört tacksam gentemot dem, säger Titiyo. Läs mer: DN-intervju med Henrik Berggren: Värst var förstås sjukdomen, den är som… död för mig. Jag har fått ge upp allting Prisceremonin äger rum på Scenkonstmuseet i Stockholm på torsdagskvällen, där det även samma dag öppnar en permanent Hall of Fame-utställning. Årets jury består av Fredrik Strage, Tara Moshizi, Kerstin Behrendtz, Lars Nylin och Anna Charlotta Gunnarson. Bland de 39 artister som redan är invalda hittar man namn som ABBA, Cornelis Vreeswijk, Lill-Babs, Nationalteatern och Neneh Cherry. Årets artister Kai Gullmar – namnet är en pseudonym för Gurli Maria Bergström. Kompositör till cirka 500 schlagerlåtar, bland annat ”Swing it, magistern” och ”Ordning på torpet”. Broder Daniel – indierockband från Göteborg. Grundades av Henrik Berggren tillsammans med Daniel ”Hurricane” Gilbert. Deras mest kända låt är ”Shoreline”. Titiyo Yambalu Felicia Jah debuterade 1989 med singeln ”Talking to the man in the moon”. Känd för sina många samarbeten med artister som Kleerup , Joakim Berg och Jonathan Johansson. Europe – hårdrocksbandet från Upplands Väsby anförs av sångaren Joey Tempest och har sedan starten haft en framgångsrik internationell karriär. Marie Bergman har, förutom en framgångsrik solokarriär, medverkat i bandet Family Four. Hon har även vunnit Melodifestivalen tre gånger. Ted och Kenneth Gärdestad gjorde tillsammans låtar som ”För kärlekens skull” ”Himlen är oskyldigt blå” är numera en del av den svenska folksjälen. Doris Svensson är sångerskan från Göteborg framför allt känd för sin skiva ”Did you give the world some love today baby” som influerat artister som Ebbot Lundberg och Nina Persson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 2982, "headline": "Konsertrecension: Bryan Adams levererar med maximal stabilitet", "summary": "När Bryan Adams spelar på Globen under sin \"Ultimate\"-turné är det som den mest helhjärtat urtypiska mainstreamrockaren någonsin, med en utmattande lång hitparad.", "article": "Har man gett ut så många samlingsalbum som Bryan Adams vill det till att man väljer rätt titel när man försöker med ännu ett. I fjol blev det ”Ultimate”, ett ord som antyder att detta är det definitiva urvalet. Om inte rent av sista. Även turnén heter samma sak, enligt den lag som numera säger att varje turné ska döpas och helst efter senaste skivan. En flitig turnéräv som Bryan Adams vill naturligtvis inte gå ut med någon avskedsturné, men en liknande klang bor ändå i ordet ”Ultimate”. Den slutgiltiga upplagan av Bryan Adams. I hans livs form. I någon mån är det faktiskt också vad man får. Sällan har jag varit med om en stabilare leverans av en hygglig medelrockare i medelåldern. Inledningsvis är det nästan så att jag tror att han också har vässat sin profil, när han står filmad medan uppvärmningsmusik spelar i högtalarna och plötsligt utför små hyss utan att bryta stenansiktet. Subtil, minimalistisk och faktiskt överraskande. Musikaliskt är hans karaktär ändå en annan, även om upplägget med fem man i svart kavaj, vit skjorta och blåjeans är tilltalande stramt. Och det flashiga användandet av nyfilmade storbildsvideor i början av konserten tonas successivt ned till förmån för entusiastisk allsång och överraskande många låtar där Bryan Adams står ensam med en akustisk gitarr. Inklusive de två sista extranumren, där till och med pekoralballaden ”All for love” får ett sammanhang som gör den riktigt tilltalande för ett ögonblick. Här finns också förvånansvärt många låtar från de senaste fyra åren, med tanke på att alla låtar som Bryan Adams förknippas med kommer från förra seklet och de flesta från de två genombrottsalbumen 1983 och -84. Som samtliga reproduceras även nu, ihop med alla utom en från ”Ultimate”-samlingen, med en balans mellan bredbent grabbrock, fluffig 80-talspop och storvulna ballader som sammantaget får Bryan Adams att framstå som den mest helhjärtat urtypiska mainstreamrockare som någonsin har funnits. Komplett med anspråkslösa höhö-fraser som ”18 til I die” och en röst vars heshet bara går att uppfatta som en styrka, aldrig något på väg att brista. Tjugosex låtar hinner han med, på bara strax över två timmar, och hitparaden är rent utmattande även om han själv ser ut att kunna orka mer än dubbelt så långt. Läs även andra recensioner av Nils Hansson, till exempel om Blackberry Smokes förnyelse av sydstatsrocken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3000, "headline": "Tommy Nilsson: ”Jag saknar verkligen Barbro”", "summary": "Årets ”Diggiloo” präglas av de senaste månadernas förluster. Artisterna Avicii, Jerry Williams och Lill-Babs ska alla hyllas under sommarens konserter. – Det var självklart, eftersom de allihopa var otroligt stora och folkkära, säger Tommy Nilsson – själv en del av showen.", "article": "I sommar rullar den ambulerande schlagerturnén ”Diggiloo” ut på de svenska landsvägarna. Det är sextonde året i rad. En av de medverkande är Tommy Nilsson, han gör sitt andra år i gänget. – Just nu sätter vi ihop showen och ”bondar” med varandra. Rent praktiskt och tekniskt är det mesta redan på plats. Nu handlar det mest om att vi artister ska hitta material som vi kan göra tillsammans, säger Nilsson på telefon från Portugal, där han och resten av ensemblen laddar upp inför sommarens konserter. ”Diggiloo” är inte bara en familjefest framför, utan även bakom, scen. Alla medverkande artister har med sig sina anhöriga under majoriteten av turnén. Nilsson säger att folkmyllret backstage liknar Björn Skifs ”Badrock”, som han också var med i. Av alla personer i turnégänget är det en smålänning som han klickat bäst med. – Ola Salo är nog den som jag har mest gemensamt med, även om vi är väldigt olika i vårt artisteri. Vi har ju också tävlat mot varandra i programmet ”Stjärnornas stjärna”, där han slog ut mig. Jag har sommaren på mig nu att hitta ett sätt att ge tillbaka på, säger Nilsson. I årets upplaga kommer fokus läggas på hyllningar till artister som gått bort de senaste månaderna – som Avicii, Jerry Williams och Nilssons före detta svärmor: Lill-Babs (som också själv medverkat i ”Diggiloo”). – Att hylla dessa artister var självklart, eftersom de allihopa var otroligt stora och folkkära. De senaste två månaderna har varit väldigt konstiga, där den ena efter den andra har gått bort. Klart att det sätter sina spår samt föder tankar om hur man ska kunna visa tacksamhet och hylla deras gärning. Tommy Nilsson kommer – till Barbro Svenssons ära – framföra låten ”Hon”, som är en svensk översättning (gjord av låtskrivaren Hans Marklund) av Charles Aznavours låt ”She”. – Jag och Barbro har alltid haft en fin relation, också innan hon blev min svärmor. Hon var dessutom mormor till två av mina barn, så det är klart att vi de senaste åren träffats flera gånger och pratat – ibland på turnévägarna. Vi har alltid haft bra samtal om livet och artisteri, hon var en otroligt fin människa och jag saknar henne verkligen, säger han. Tror du att det blir känslomässigt jobbigt att framföra hyllningsnumret varje kväll? – Jag är så pass stolt över att ha haft Barbro i mitt liv så jag känner bara glädje över att få göra det här, även om jag fortfarande sörjer. Men jag tror hon skulle bli förbannad på mig om jag inte gick ut och klarade av att sjunga den till henne. Ett av Barbros signum var ju sannerligen ”The show must go on”. Diggiloo Startades av Lasse Holm och hade premiär i Båstad 2002. Nästföljande år utvecklades konceptet till en rikstäckande turné, där artister som Siw Malmkvist, Lotta Engberg och Lill-Babs uppträdde. I årets upplaga medverkar Ola Salo, Charlotte Perrelli, Tommy Nilsson, Mariette, Kamferdrops, Mendez, Ida Redig, Christer Björkman och komikern Marika Carlsson. Artisten, tillika Melodifestivalprogramledaren, David Lindgren axlar Lasse Holms roll som värd för showen. Turnépremiären sker i Malmö den 4 juli. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3003, "headline": "Fåglar är inga hönshjärnor – de har mycket att lära oss", "summary": "Fåglar lär sig sång på samma sätt som människor lär sig språk. I bästsäljaren ”Bevingad intelligens” visar Jennifer Ackerman hur vårens fågelkonserter går att betrakta som en kulturform.", "article": "Koltrasten, bofinken och staren sjunger redan sedan flera veckor. När löven snart spricker ut och fåglarna blir svårare att se kommer även arter som lövsångare, gök och näktergalar att stämma in i den traditionsenliga vårkonserten från trädkronor och buskage. Men varför sjunger fåglarna och varifrån kommer fågelsången? Först på senare tid har forskare börjat förstå i vilken utsträckning fåglars sång är ett resultat av inlärning och traderad kunskap. Att fåglar kort sagt har en egen kultur. I boken ”Bevingad intelligens” beskriver Jennifer Ackerman fågelsång som en kulturform ned miljontals år på nacken. Experiment visar att fåglar som lär sig sjunga använder liknande hjärnkretsar som människor som lär sig att tala. Också fåglar lyssnar på och imiterar sina föräldrars ljud. Också fåglar måste experimentera och öva tills de lär sig att sjunga bra. Länge ansågs fåglars sång enbart vara resultatet av en medfödd instinkt, en teori som försvarades av bland andra behavioristen B F Skinner på 1920-talet. Men Darwin hade rätt när han kallade fågelsång ”den närmaste analogin till språk”, skriver Jennifer Ackerman. Läs mer: Sex smarta fåglar – Fåglars sätt att lära sig sina sånger kallas vokal inlärning och är mycket sällsynt i djurvärlden. De har mycket att lära oss, både om deras intelligens och om vår egen. Vi trodde länge att man måste ha en skiktad hjärna för att vara smart, men fåglar har utvecklat en hög intelligens trots att deras hjärnor har en helt annan struktur, säger säger Jennifer Ackerman. Hennes bok ”Bevingad intelligens” har blivit en bästsäljare i hemlandet USA och är översatt till 18 språk. I kapitlet om fågelsång intresserar sig Jennifer Ackerman särskilt för fåglar som är bra på att imitera andra arters sång. Starar är exempel på skickliga härmare i Sverige, liksom näktergalar som kan imitera 60 olika sånger efter att bara ha hört dem ett fåtal gånger. Kärrsångaren kryddar sin sång med fraser från över 100 olika arter, främst från sina övervintringsområden i Uganda. Nästa gång man hör den oansenliga tättingen sjunga i någon vassrugge kan man alltså tänka att det är en världsvan artist som berättar om sina spännande möten på vinterns bildningsresa. – Det finns en korrelation mellan sångens komplexitet, förmågan att härma sång, och intelligens, men vi har bara börjat reda ut det. Det intressanta med fåglar som härmar andra är att de måste lyssna noggrant, imitera exakt och öva mycket – saker som alla fåglar gör när de lär sig sjunga. Inför sitt Stockholmsbesök har Jennifer Ackerman önskat att få komma ut i naturen och skåda fåglar. DN följer med när hennes svenska förläggare visar henne Angarnsjöängen norr om Stockholm. Jennifer Ackerman försäkrar att hon brukar ha bättre fågelskådarskor än de kritvita sneakers hon trippar fram i längs den bitvis leriga stig som leder fram till utkiksberget intill fågelsjön. Snart har vi sett brun och blå kärrhök, tranor, sävspark, steglits och sädesärla. Bland sångarna som ger sig till känna finns bofink, taltrast och nötväcka, men det mest framträdande fågelljudet denna måndagsmorgon är det ihållande kacklet från en stor flock rastande grågäss. Det låter som att de pratar med varandra och jag kommer att tänka på Yuval Noah Hararis förklaring av kulturens funktion hos människan i boken ”Sapiens”: den tillät oss att samverka i större grupper. – Javisst, jag tror säkert att gässens kackel har en social och sammanhållande funktion. Jag minns att när jag såg stora flockar av flamingor, det var omkring 3.000 rosa fåglar i ett stort delta, så pratade de hela tiden med varandra. Forskningen har visat att en del fågelarter har sociala liv som är nästan lika komplicerade som våra egna, säger Jennifer Ackerman med en termosmugg kaffe i ena handen. En havsörn slår en lov kring fågelsjön och får änderna att väsnas oroligt. Varningsljud är i högre grad medfödda än fågelsång, berättar Jennifer Ackerman. Men det betyder inte att fåglars varningssignaler alltid är simpla. Den i Sverige vanligt förekommande talltitan har ett av de mest sofistikerade kommunikationssystemen av alla landfåglar, med skilda varningsljud för flygande respektive sittande rovfåglar. Antalet pip i slutet av lätet indikerar hotets allvar. Jennifer Ackerman härmar talltitans läte vid det högsta hotläget: – Chickadee-dee-dee-dee-dee! Med så många ”dee” på slutet är det förmodligen en liten rovfågel som kommer flygande, en sparvuggla till exempel. De är skickliga på att hänga med i talltitans flykt och har större chans att sätta klorna i den. Även om mycket kring fåglars sång fortfarande inte är klarlagt känner forskningen till flera av dess syften, som att hävda revir och attrahera en partner. En välsjungande hane kan vara en resursstark individ även på andra sätt. En tänkbar förklaring är att den kognitiva förmåga som får en fågel att sjunga bra också gör den till en god problemlösare i andra delar av livet, som att hitta mat, komma ihåg var maten är gömd eller försvara reviret från konkurrenter. När en ung hane har publik sjunger han bättre, och särskilt om publiken utgörs av en hona. – Vi börjar förstå hur en hona kan använda en hanes sång för att bedöma hans kvaliteter som hane. För det finns olika aspekter av sången som kommunicerar hans vitalitet och hans förmåga att lära sig saker. Så en hona jämför olika hanars sång med varandra. Kanske minns hon sin pappas sång och letar efter något som liknar den, säger Jennifer Ackerman och skrattar. Trots att det senare är menat som ett skämt finns där kanske en skärva av sanning som återspeglar Jennifer Ackermans egen fågelfascination: – Mitt fågelintresse härstammar från barndomen, då jag fågelskådade med min far. Jag var en av fem döttrar och kom på att fågelskådning var ett mycket bra sätt att få egentid med min pappa. Är det den enda orsaken till att Jennifer Ackerman tycker det är spännande med fåglar? Säkert inte, förklaringar av mänskligt beteende blir lätt reducerande när de bara utgår från ett enda perspektiv. Och kanske är det på samma sätt med fåglar. Jennifer Ackerman ger flera exempel på saker som fåglar gör utan att det fyller någon tydlig biologisk funktion: korpar som gungar, en kråka som hittat en plastbit och använder den för att åka snowboard ner för ett tak... Ibland händer det att fåglar sjunger på hösten, då de varken behöver hävda revir eller locka till sig en hona. – Jag är benägen att tro att vissa fåglar faktiskt sjunger för nöjes skull. De har alla slags belöningssystem i hjärnan, så när de sjunger en sång väldigt bra får de en stor dopaminbelöning i hjärnan, som jag tror ger dem fågelmotsvarigheten till njutning, vad det nu än är. Jennifer Ackerman Vetenskapsjournalist född 1959 och bosatt i Charlottesville, Virginia. Har skrivit om forskning, natur och biologi i mer än trettio år. Har skrivit sju böcker och medverkar regelbundet i tidskrifter som National Geographic, New York Times och Scientific American. ”Bevingad intelligens” (The Genius of Birds) utsågs 2016 till årets bästa vetenskapsbok i USA. Den utges i Sverige av bokförlaget Volante och är översatt av Shu-Chin Hysing. Läs mer: Lars Jonsson: Varje fågel har en personlighet Quiz: Kan du artbestämma fågeln? ", "article_category": "culture"}
{"id": 3010, "headline": "Dagens skiva: Groupers pianopop är maximalt diffus och febrig", "summary": "I en övertydlig tid vågar Liz Harris lämna Groupers pianopop så avskalad att den nästan löses upp, och sveper in den i en molande, kallsvettig dimma som låter som en febertopp.", "article": "När Liz Harris under en och en halv vecka hade skrivit på och spelat in sångerna på ”Grid of points” drabbades Groupers enda medlem av en så hög feber att hon inte längre orkade arbeta. Och när hon väl hade tagit sig igenom sjukdomen granskade hon materialet hon samlat på sig och kom fram till att det var färdigt, att Groupers tionde album var komplett som det var. Det är möjligtvis inte så konstigt att Groupers musik blir så skissartad när tillvägagångssättet är sådant, men om man vänder på det är inte sällan skisser minst lika fina – eller i alla fall fina på ett väldigt eget och ganska rått sätt – som de färdiga konstverken de senare ska utvecklas till. Liz Harris enkvinnasprojekt testar ständigt gränsen för exakt hur avskalad popmusik man faktiskt kan göra och ändå lämna något mer än bara rester kvar. Även om hon här, precis som på förra albumet ”Ruins”, spelar piano och sjunger något som i alla fall med lite vilja kan kategoriseras som folkpop har hon mer gemensamt med tidiga Aphex Twins minimalism, Slowdives fluffiga shoegaze, moderna kompositören Julianna Barwicks sorgsna stycken eller kraftigt hostmedicinpåverkad hiphop än, säg, Tori Amos. Och även om den där febern kom först efter att Harris samlat de stillsamma pianostycken som utgör ”Grid of points” så låter det, som det brukar, snarare som att de faktiskt har spelats in under en virusorsakad temperaturtopp. Varje ödslig lite pianomelodi är insvept i en slö, molande kallsvettig dimma där Harris ljusa röst lite darrigt kämpar för att nå ut och fram genom de beslöjade körerna. Popmusik blir helt enkelt inte mer allmänpåverkad än ”Grid of points”. Eller lösare i kanterna för den delen. Det finns något tilltalande i hur diffus Harris tillåter sig att vara. I en tid när så mycket popmusik, populärkultur över huvud taget, av högst oklara anledningar måste vara extremt tydlig och lättförståelig exakt hela tiden är det lätt att gilla artister som så vackert som möjligt bara vill skapa en stämning utan att slänga på ett tillrättalagt Hollywoodslut eller en refräng som ska få ”Idol”-juryn att gråta glycerintårar. Med det sagt ska man kanske ändå konstatera att ”Grid of points” trots allt inte riktigt når upp till höjderna som den mästerliga föregångaren ”Ruins” eller de nedtonat snåriga tvillingalbumen ”A I A”. En förutsättning när man gör musik som är så drömsk och närmast meditativt lågmäld som Groupers är att det ändå finns något slags kärna att svepa de skira körerna och sköra pianomelodierna kring. Den finns tveklöst i ”Blouse” och ”Driving” – två av de absolut mest småskaligt dramatiska ballader som Harris har komponerat – men på andra håll blir ”Grid of points” trots allt lite väl ödslig och stillastående. Bästa spår: ”Driving” Läs fler recensioner av Mattias Dahlström, till exempel om det klassiska indiebolaget Drag City bästa album. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3015, "headline": "Björn Ulveaus: Vi trodde vi skulle vara bortglömda", "summary": "Det har gått 35 år sedan Abba lade av. Men bland fansen är de ständigt aktuella. – Vi trodde vi skulle vara bortglömda, säger Björn Ulvaeus i en intervju med CNN efter beskedet om att bandet har återförenats.", "article": "Nyheten om bandets återförening kom strax efter 13-tiden på fredagen och har väckt intresse över stora delar av världen. I CNN–intervjun berättar Björn Ulvaeus om hur det gick till. Han och kollegan Benny Andersson kontaktades av musikentreprenören Simon Fuller som arbetar med ny typ av hologramteknik vilket väckte deras intresse. – Den har aldrig har gjorts förut så vi tänkte varför inte och började jobba med våra gamla Abba–låtar, säger han till CNN. Samarbetet med gruppens välkända hitlåtar gav inspiration till att också skapa ny musik. I början av förra sommaren kom sedan Agneta Fältskog och Anni-Frid Lyngstad till studion för att spela in nyskrivna Abba–låtar. ABBA har återförenats i studion Björn Ulvaeus säger att det var ”fantastiskt roligt” att återförenas efter 35 år och att det var som om tiden hade stått stilla. – Vi hade inte varit i en studio sedan 80-talet. Men det var som det inte hade gått någon tid alls. Vi är alla väldigt goda vänner och har väldigt starka band till varandra, säger han till CNN. Totalt kommer bandet att ge ut två låtar. En av låtarna, som går under namnet ”I still have faith in you”, är planerad att framföras av artisterna i hologramform i amerikanska NBC och brittiska public service-kanalen BBC redan i december. Björn Ulvaeus säger också att de är förvånad över det stora intresset som fortfarande finns för bandet. – Vi trodde vi skulle vara bortglömda men så verkar det inte alls vara. Återföreningen har även väckt förhoppningar hos fansen om att Abba ska ge sig ut på en ny turné. Men det är inte aktuellt, enligt Ulvaeus som tillägger att det heller inte är något de saknar. – Vi turnerade faktiskt väldigt lite under våra tio år som Abba, det var nog bara totalt sju månader. Vi skrev låtar som vi spelade in i studion, det var vad vi gjorde, säger Björn Ulvaeus. I en intervju med SVT Kulturnyheterna i höstas beskrev Benny Andersson hologramföreställningen som en slags liveshow med levande band, ljus och ljud. – De enda som inte kommer vara där live är vi, men vi kommer vara där ändå, sade Benny Andersson till SVT. Abba har sålt över 400 miljoner album. Senast de fyra medlemmarna uppträdde tillsammans var 1986, med undantag för ett kort framförande på en privat fest 2016. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3040, "headline": "Hockeystjärnornas kamp för ett föräldraskap: Det finns en skam att inte kunna få barn", "summary": "Hockeyspelarna Nils Ekman och Danijela Rundqvist har i flera års tid kämpat för att bli gravida. Nu skildras deras resa i en serie på SVT – med lyckligt slut .", "article": "I en stor svit på hotell Rival sitter de före detta hockeyspelarna Nils Ekman och Danijela Rundqvist, med sin starkt efterlängtade dotter Ella i famnen. Vägen hit var allt annat än oproblematisk. Deras kamp för att bli föräldrar har kantats av flera motgångar: missfall, misslyckade IVF-behandlingar och tappade självförtroenden. – Att vi inte blev gravida direkt såg vi inte som en komplikation, till en början. Vi tänkte att det fick ske när det sker, och slutar vi skydda oss går det nog rätt fort, säger Ekman. – Sen gick det inte så fort, tillägger Rundqvist. Läs mer: Hanna Hellquist om att inte ha barn: Som att slösa bort livet I ett år försökte de själva, eftersom de fått det rådet från sin läkare. De fick köplats till en IVF-behandling i Stockholm, men valde på grund av den långa väntetiden att i stället påbörja den i Uppsala. Efter två och ett halvt års misslyckade försök beslutade de sig för att skriva in sig på en ny klinik. Nils Ekman och Danijela Rundqvists dröm om att bli föräldrar skildras i den nya dokumentärserien ”Kampen för ett barn” på SVT. Ett filmteam har följt paret under ett års tid. – Vi har befunnit oss i en situation där det varit extremt svårt att få någon information om hur man ska göra. Det finns en skam att inte kunna få barn och därför vill vi dela med oss av vår resa och berätta om det i ett informationssyfte, säger Ekman. Paret beskriver att det ofta uppstått smått absurda situationer när de rört sig i de sterila sjukhusmiljöerna. – Man hade önskat att man kunde säga till sitt barn att ”du är ett kärleksbarn efter en vacker solnedgång när vi var ensamma på stranden”, i stället för ”du är ett provrör på ett sjukhus”. Men vi är så otroligt tacksamma för att hjälpen finns, säger Ekman. Läs mer: ”Männen glöms bort när man talar om barnlöshet” De har fram för allt funnit stöd hos varandra, men också på IVF-kliniken där de möttes av människor som dagligen arbetar med liknande fall, och har en enorm kompetens. – De gav oss hopp, och det var viktigt för oss att våga tro igen när vi varit med om så många misslyckanden. För det har ju varit stunder när jag och Nisse frågat varandra och frågat oss själva: kommer vi någonsin få barn? Det kan ju faktiskt vara så att det inte går, säger Rundqvist. 2010 tog Nils Ekmans liv en oväntad och plågsam vändning. Han drabbades av en stroke. – Det är något som jag fortfarande påverkas av varje dag. Jag är skörare och kan inte ”kriga på” i samma utsträckning som förr. Danijelas stöd och hänsyn är väldigt viktig för mig och jag behöver hjälp av alla i min närhet. Som hockeyspelare var du känd för att vara väldigt tuff att möta på isen, är det något du har svårt att relatera till i dag? – Nja, jag minns ju mina känslor och kan fortfarande förstå hur jag tänkte. Men det är klart att jag kan förundras över en del saker som jag gjorde mot andra. Allt det känns avlägset numera. Det var jag, men det känns väldigt längesen. – Du har lättare för att visa känslor nu, påpekar Rundqvist och sneglar kärleksfullt mot maken som nickar instämmande. – Förut fick jag ut min energi och mina känslor på isen. Nu är de mer närvarande i vardagen, säger han. Läs mer: ”Våga tala öppet om missfall och barnlöshet” Var hittar man viljestyrkan till att ändå fortsätta kämpa efter så många motgångar som ni haft? – Det gjorde vi med målbilden. Att vi mer än något annat ville få ett barn. Sen var det viktigt att vi stöttade och hjälpte varandra, att vi var ett eget litet lag. När en av oss har haft lite tuffare stunder och dagar så har den andra backat upp – och tvärtom. Det där har vi fått från lagidrotten, förklarar Rundqvist. Till slut gav den långa kampen utdelning. I höstas föddes dottern Ella. Den första tiden som nyblivna föräldrar har varit lika fantastisk som de väntat sig. – Varje gång jag tittar på henne tänker jag ”Är det sant? Är det hon som växt i min mage och kommit ut som en riktig människa?” Det känns fortfarande ganska overkligt. Jag är otroligt stolt och lycklig, säger Danijela Rundqvist. – Man kan uppnå saker, man kan ha behov och man kan ha drömmar och visioner om till ett exempel ett yrke. Men att få ett barn är för oss den största och finaste känslan som finns, säger Ekman. Läs mer: Han vågar skämta om den svåra kampen för att få barn ”Kampen för ett barn” sänds i sex delar och har premiär söndagen den 29 april på SVT 1. Nils Ekman och Danijela Rundqvist Danijela Rundqvist började spela ishockey när hon var 13 och har sedan haft en framgångsrik hockeykarriär i lag som Djurgården Hockey, Lugano i Schweiz, och HK Tornado i Ryssland. Nils Ekman debuterade 1993 i Hammarby IF och har spelat i Djurgårdens IF, San Jose Sharks och Pittsburgh Penguins. Paret träffade varandra i samband med en välgörenhetsmatch för att samla in pengar till unga reumatiker. Nils Ekman har även två barn sedan tidigare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3050, "headline": "Jonas Hassen Khemiri färdig med ny roman", "summary": "Jonas Hassen Khemiris nya roman är klar. På Twitter skriver författaren lättat \"There. Done. Finished\" och visar upp manuset till ”Pappaklausulen” som ges ut i augusti i år.", "article": "Jonas Hassen Khemiris nya roman är klar. På Twitter skriver författaren lättat \"There. Done. Finished\" och visar upp manuset till \"Pappaklausulen\" som ges ut i augusti i år. Handlingen i boken kretsar kring en pappa som återvänder till Sverige för att hälsa på den familj som han en gång i tiden övergav. Familjehemligheter, blodsband, gatstenar och dinosaurier uppges vara några av berättelsens ingredienser. \"It only took 3 printers, 2 kids, 8 writing hours and some gray hairs\" (ungefär, det tog bara tre kopiatorer, två barn, oändligt många skrivtimmar och några grå hårstrån), skriver Jonas Hassen Khemiri i sin tweet. Hans senaste bok \"Allt jag inte minns\" kom ut 2015 och belönades med Augustpriset samma år. Just nu är han aktuell med manuset till filmen \"Amatörer\", som han skrivit tillsammans med Gabriela Pichler. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3066, "headline": "L om S utspel: ”Bisarrt att agera opportunistiskt i en rådande kris”", "summary": "Det kan finnas anledning att se över Svenska Akademiens hyresavtal, med det ska ske i lugn och ro, anser Richard Bengtsson (L) vice ordförande i fastighetsnämnden i Stockholm. – Det ligger inte i stadens intresse att agera opportunistiskt i en rådande kris för Akademien, säger han till DN.", "article": "– Kostnaden för Svenska Akademiens nyttjande av Börshuset är redovisad, svart på vitt, i offentliga nämndhandlingar. Det bisarra är att Stefan Hansson inte sa något om detta när frågan redovisades i nämnden så sent som för en vecka sedan, säger Richard Bengtsson (L), vice ordförande i fastighetsnämnden i en skriftlig kommentar till Socialdemokraternas utspel om Svenska Akademiens hyresavtal. Richard Bengtsson säger att kan finnas skäl att se över avtalet, inte minst för att säkra en ansvarsfull förvaltning av fastigheten och skapa bra förutsättningar för hyresgästen. – Det ska i så fall ske i lugn och ro. Det ligger inte i stadens intresse att agera opportunistiskt i en rådande kris för Akademien, säger Richard Richard Bengtsson. Han säger att det är viktigt för Liberalerna att stödja det fria kulturlivet, i vilken Svenska Akademien är en viktig del. – Vi tycker att det behövs både spets och bredd i kulturen. För Liberalerna är det viktigt med transparenta spelregler för alla aktörer, och det är viktigt med ett kulturliv som står fritt från politiska påtryckningar. Stockholm och Sverige behöver en välfungerande Akademi, säger Richard Bengtsson. Moderaten Henrik Sjölander som är ledamot i fastighetsnämnden ställer sig frågande till att socialdemokraterna tar upp ämnet med DN snarare än med Svenska Akademien. Frågan har inte heller varit uppe i nämnden, säger han till Svenska Dagbladet. – Som en seriös fastighetsägare och hyresvärd ska man självklart ha bra hyresavtal, men då ska man ta kontakt med hyresgästen snarare än gå till media, säger Henrik Sjölander. – Akademien är en historiskt viktig institution inte bara för Stockholms stad utan för hela Sverige, men självklart är alla hyresgäster viktiga för staden och man ska inte särbehandla otillbörligt. Alla avtal ska vara marknadsmässiga och konkurrensneutrala, säger Henrik Sjölander (M). Läs mer: S vill häva Svenska Akademiens avtal med Börshuset Horace Engdahl avfärdar hundratals forskare i P1-intervju ”Kännetecknande för den låga nivå som Horace Engdahl numera rör sig på” ”Ledamöter med bristande självinsikt och verklighetsförankring” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3067, "headline": "S öppnar för att häva avtalet med Svenska Akademien för Börshuset: ”Ett bisarrt avtal”", "summary": "Socialdemokraterna i Stockholms stads fastighetsnämnd vill häva Svenska Akademiens hyresavtal för Börshuset. Det 104-åriga avtalet innebär att Stockholms stad går miste om minst sex miljoner kronor i hyresintäkter varje år. – Det är ett bisarrt avtal som vi borde se över, säger Stefan Hansson (S), ordförande i nämnden.", "article": "Det är ett avtal från 1914 som ger Svenska Akademien rätt att disponera en cirka 2.000 kvadratmeter stor yta i Börshuset i Stockholm. Det gäller bland annat stora delar av andra våningen, samt Börssalen. Akademien ville egentligen köpa fastigheten, men i stället slöts ett avtal med staden. Mot en summa på en halv miljon kronor (i dagens penningvärde nära 24 miljoner kronor) fick institutionen ”evig nyttjanderätt” till lokalerna, något E55 och Svenska Dagbladet nyligen också rapporterat om. Dessutom fick staden 100.000 kronor (i dag motsvarande nära fem miljoner kronor) för uppdraget att för ”all framtid” stå för uppvärmning och underhåll av lokalerna. År 1921, när Stockholms stadshus stod färdigt, flyttade Akademien in i Börshuset, där man i dag bland annat har kontor, håller sammankomster och anordnar evenemang. De gamla avtalen för Börshuset, som också innehåller en överenskommelse med Stockholms Borgerskap, innebär att staden i nuläget inte har möjlighet att ta ut hyra för 55 procent av de uthyrningsbara ytorna i byggnaden. Enligt beräkningar från fastighetskontoret innebär det att staden går miste om hyresintäkter på sex miljoner kronor varje år. Politiska beslut krävs för att driva igenom ändringar i avtalen och nu vill Socialdemokraterna i Stockholms stads fastighetsnämnd se över möjligheterna att häva avtalet med Svenska Akademien. Det uppger nämndens ordförande Stefan Hansson (S) för DN. – Avtalet är inte alls förenligt med den tid vi lever i nu. Det är ett avtal som aldrig skulle skrivits i dag, att det skulle vara gratis, uppvärmt och underhållet. Det är ett bisarrt avtal som vi borde se över, säger Stefan Hansson och fortsätter: – Det är en fastighet på en av Sveriges mest kända adresser där en organisation som är mer av nationellt intresse huserar gratis. Det finns en orimlighet att Stockholms skattebetalare ensamma ska bära den här kostnaden. Hur skulle ett nytt avtal kunna utformas? – Svenska Akademien kan absolut finnas i huset men då är det också rimligt att få kostnadstäckning för det. Jag skriver inte avtalet, men man får i så fall titta på hur det kan utformas och vilken prisnivå som skulle gälla. Nämndledamoten Maria-Elsa Salvo (S) förespråkar även hon att avtalet från 1914 ska ses över. Hon menar att frågan aktualiserats i och med att staden har ett stort antal fastigheter som är i behov av upprustning. – Det här beslutet, som togs före demokratins införande, innebär att Stockholms skattebetalare subventionerar Svenska Akademien med flera miljoner kronor varje år, säger Maria-Elsa Salvo och fortsätter: – Jag vill gärna se att man undersöker möjligheten att häva avtalet, så får Svenska Akademien prata med regeringen eller kungahuset om de behöver hjälp med att betala hyra. Det är orimligt att Stockholms skattebetalare ska vara med och betala hyran på evig tid. Finns det inte ett värde av att Svenska Akademien huserar i Börshuset? – De kan definitivt finnas där, men det är just frågan om att de inte betalar hyra. Många Stockholmare kanske inte känner till avtalet, och frågan är vad man egentligen tycker om det här. Svenska Akademien betalar inte för sig, och sitter där med ett urgammalt avtal som vi inte vet om vi kan häva. Flera medier, däribland SvD, Dagens industri och Fokus har de senaste månaderna granskat Svenska Akademiens förmögenhet. Sammanlagt beräknas institutionen ha tillgångar i fastigheter och aktier på nära 1,7 miljarder kronor. Det totala marknadsvärdet för de fastigheter som Akademien äger summeras till nära 940 miljoner kronor, rapporterar Di. DN söker Anders Olsson, tillförordnad ständig sekreterare i Svenska Akademien. Läs också: Litteraturprofessor: ”Kännetecknande för den låga nivå som Horace Engdahl numera rör sig på” Horace Engdahl om krisen i Akademien: ”Vi borde inte ha rusat med i upploppet” Kulturprofilens advokat om utredningen: ”Går inte att bedöma riktigheten” Björn Wiman: Låt Inga-Britt Ahlenius reda ut röran i Svenska Akademien Fakta. Nobelmuseet, Stockholms Borgerskap och Svenska Akademien är hyresgäster i Börshuset. Fastigheten överläts år 1865 från Borgerskapet till Akademien, men Borgerskapet behöll rätt att kostnadsfritt använda tre rum i byggnaden. 1914 slöts avtalet mellan Svenska Akademien och Stockholms stad, som gav Akademien evig nyttjanderätt till nära 40 procent av de uthyrbara ytorna. Akademien betalade en halv miljon kronor (i 1914 års penningvärde) för nyttjanderätten, samt ytterligare hundra tusen kronor för att staden under all framtid skulle stå för underhåll och uppvärmning. Svenska Akademien avstår, sedan 1990, en yta på 98 kvadratmeter till Borgerskapet, och därmed kvittas hyran för bland annat en bostad och ett bibliotek. Svenska Akademien hyr, vid sidan av det första avtalet, fem procent av ytan Börshuset som förråd. Källa: Fastighetskontoret, Stockholms stad ", "article_category": "culture"}
{"id": 3072, "headline": "André Pops återvänder till ”Vinterstudion”", "summary": "Efter ett år som morgonankare satsar André Pops helhjärtat på sporten igen. I sommar leder han SVT:s sändningar från fotbolls-VM – och i vinter är han tillbaka i \"Vinterstudion\". \"Jag kommer tillbaka som en bättre programledare\", säger han.", "article": "Förra året lämnade André Pops ”Vinterstudion” för att vara med och leda SVT:s nya satsning ”Morgonstudion”. Men när året går mot sitt slut återvänder han till det omtyckta vintersportprogrammet där många tittare lärt känna honom. ”Det känns otroligt inspirerande med tanke på vilken massiv VM-vinter vi har framför oss i SVT. 'Vinterstudion' har ju varit min lilla tv-bebis i tio år men det har kanske varit nyttigt med ett litet uppehåll\", skriver han i ett mejl till TT. Johan Croneman: SVT: s ”Morgonstudion” är på gränsen till rena kalkonen Nu känner han ett stort sug efter att vara med och utveckla programmet. ”Jag är dessutom övertygad om att jag kommer tillbaka som en bättre programledare med de erfarenheter som jag skaffat mig genom att jobba med 'Morgonstudion' under det senaste året”, säger han. I sommar väntar Fotbolls-VM i Ryssland. Sedan återvänder han till samhällsbevakningen för några intensiva månader i \"Morgonstudion\" under valet innan han helt och hållet återvänder till sportens värld. Pops säger att han gärna hade fortsatt med morgonsändningarna, men att han inte hittat någon möjlighet att kombinera uppdraget med sporten. ”Jag tror på att gå in helhjärtat i ett specifikt projekt och ge allt där. Till sist blev det min passion för sport som avgjorde vilken väg jag ska gå.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3108, "headline": "Elise Karlsson: ”Det känns fullkomligt otillräckligt”", "summary": "På fredagen skickade Svenska Akademien ut ett officiellt uttalande om den advokatutredning som kartlagt ledamöternas kopplingar till Kulturprofilen. Den slår fast att ”oönskad intimitet har förekommit” men att detta inte varit allmänt känt i Akademien. – Å ena sidan säger att man tar sexuella trakasserier på fullaste allvar, och å andra sidan verkar man inte vilja vidta några åtgärder, säger författaren Elise Karlsson, en av de 18 kvinnor som vittnade i DN:s ursprungliga granskning av Kulturprofilen.", "article": "Efter torsdagens möte i Svenska Akademien skickade man på fredagen ut ett officiellt uttalande om den advokatutredning som gjorts av ledamöternas kopplingar till Kulturprofilen, som DN granskade i november. Advokatutredningen visar enligt Svenska Akademien att ”oacceptabelt beteende i form av oönskad intimitet har förekommit”. Detta har dock inte varit allmänt känt och Akademien har inte känt till något som kan rubriceras som straffbara sexuella övergrepp. Samtidigt skriver Svenska Akademien att man ”med kraft tar avstånd från sexuella trakasserier och sexuellt våld var det än förekommer”. Elise Karlsson, författare, är en av de 18 kvinnor som i DN:s granskning vittnade om sexuella trakasserier från Kulturprofilen. Hon menar att pressmeddelandet ”känns fullkomligt otillräckligt”. – Det är ett pressmeddelande som å ena sidan säger att man tar sexuella trakasserier på fullaste allvar, och å andra sidan inte verkar vilja vidta några åtgärder för att motverka de saker som lett till det som uppdagats, säger hon om Akademiens uttalande. I pressmeddelandet skriver Akademien att man bestämt sig för att omedelbart överlämna utredningen till rättsvårdande myndigheter, och Ekobrottsmyndigheten bekräftar för DN att de fått in handlingar från Akademien. Det är sedan tidigare känt att Advokatbyrån som gjort utredningen uppmanat Akademien att polisanmäla ”Klubben” som drivits av Kulturprofilen. I en intervju med SvD tidigare i april sade dock Akademiens dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius att Akademien valt att inte polisanmäla Klubben – och att detta beslut lett till stridigheter bland ledamöterna. – Ja, det har blivit stridigheter. Om alldeles för mycket. Men Akademien har nu fattat beslut om att inte anmäla. Samtidigt är det så att vem som helst – en ledamot eller en privatperson – har rätt att polisanmäla och i viss mån också skyldighet att göra det om man misstänker att brott har begåtts. Det räcker med att man tar del av de offentliga handlingar som finns tillgängliga, sade Sara Danius till SvD. Elise Karlsson menar att det är intressant att man nu väljer att lämna över utredningen till myndigheterna. – Det ska bli intressant att se vad det innebär i praktiken eftersom man valt att inte göra en polisanmälan mot Kulturprofilen. Varför tyckte man inte att man kunde göra det tidigare, men att man nu kan lämna över utredningen? frågar hon sig. Om framtiden skriver Svenska Akademien att de åtgärder som hittills vidtagits och som kommer att vidtas är ett första steg på vägen i en process som kommer ”att ställa ökade krav på oss alla”. – Ja, och det hade känts mer trovärdigt om man inte hade gjort sig av med den ständiga sekreterare som lett arbetet för att genomföra sådana åtgärder, säger Elise Karlsson. DN har sökt Kulturprofilen och hans advokat. Läs mer: ”Akademien gör en omvändelse under galgen” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3109, "headline": "Svenska Akademien lämnar över advokatutredningen till rättsvårdande myndigheter", "summary": "Svenska Akademien har släppt ett officiellt uttalande om advokatutredningen, som kartlagt kopplingarna till Kulturprofilen. ”Oacceptabelt beteende i form av oönskad intimitet har förekommit”‚ skriver Akademien. Utredningen har överlämnats till rättsvårdande myndigheter. Ekobrottsmyndigheten bekräftar för DN att man tagit emot den.", "article": "Uppdatering 180420 kl 13.27 Texten har tillfogats ett förtydligande om en tidigare rubrik Det dröjde flera veckor innan den decimerade Svenska Akademien lyckades enas om ett uttalande kring utredningen. En advokatbyrå har undersökt kopplingarna till Kulturprofilen, samt till den kulturscen som mannen äger tillsammans med sin fru, avhoppade ledamoten Katarina Frostenson. Pressmeddelandet publicerades vid lunchtid på fredagen, och innehöll delar av advokatbyråns slutsatser. – Vi har haft en djup kris med stora problem och stridigheter inom Akademien, hela våren har varit slitsam. Vi har en rad planer och är bara i början av processen, säger Anders Olsson, som tills vidare är Svenska Akademiens ständige sekreterare, till TT. Utredningen startades efter DN:s granskning, där 18 kvinnor berättade att Kulturprofilen utsatt dem för sexuella övergrepp och trakasserier. Flera av händelserna ska ha ägt rum i lägenheter som Akademien äger, i Paris och i Stockholm. Kulturprofilen har nekat till samtliga anklagelser. Akademien uppger att man inom institutionen inte känt till något som kan rubriceras som straffbara sexuella övergrepp. Utredningen visar samtidigt att ”oacceptabelt beteende i form av oönskad intimitet har förekommit”, med syftning på Kulturprofilen, men enligt Akademien har detta inte varit allmänt känt inom institutionen. Läs mer: Svenska Akademiens pressmeddelande om utredningen Flera av de redovisade slutsatserna var kända sedan tidigare. Utredningen visar, som DN rapporterat, att brott förekommit mot Akademiens interna sekretessregler, i och med namnet på pristagaren av Nobelpriset i litteratur har avslöjats och spridits i förväg. Akademien uppger också att jävsreglerna brutits när man stöttat Klubben, eftersom Katarina Frostenson varit delägare i handelsbolaget som fick bidragen: ”Detta förhållande borde Akademien ha informerats om eller skaffat sig kännedom om. Bättre rutiner hade kunnat förhindra detta”, skriver Akademien. Institutionen uppger också att advokatbyrån undersökt huruvida Kulturprofilen, genom sin relation med Katarina Frostenson, haft inflytande över Akademiens beslut om priser, stipendier och ekonomiskt bistånd. Men enligt Akademien har något sådant inflytande inte förekommit. Kristina Lugn: ”Vi diskuterade hur vi ska förhindra ett totalhaveri” Både jurister och forskare har uppmanat Akademien att offentliggöra utredningen i sin helhet. Men enligt institutionen har ledamöterna garanterats att utredningen inte skulle publiceras, då de i och med sin medverkan beskrivit det ”inre arbetet” i Akademien. Däremot har Akademien beslutat att omedelbart överlämna utredningen till rättsvårdande myndigheter. Niklas Ahlgren, presskommunikatör på Ekobrottsmyndigheten, bekräftar för DN att de har fått in utredningen. Är den offentlig? – Nej. Det råder förundersökningssekretess, säger Niklas Ahlgren. Är alltså en förundersökning inledd? – Vi berättar inte om huruvida förundersökningar inletts eller inte. Det jag kan säga är att vi har mottagit handlingar från Svenska Akademien, säger Niklas Ahlgren. Ledamoten Kjell Espmark, som nyligen lämnade arbetet, säger till Aftonbladet att han välkomnar Akademiens beslut att överlämna utredningen. – Det är utomordentligt fint att den lämnas över till rättsvårdande myndigheter. Det är vad jag har önskat hela tiden, säger Kjell Espmark till tidningen. Anders Olsson säger till TT att det var ett svårt beslut att lämna över utredningen. – Det var det eftersom mycket av det vi sagt i den brutit mot våra sekretessregler. Men debatten har blivit intensiv och vi har inget att dölja i sak, därför valde vi att lämna in, säger Anders Olsson. Läs mer: Svenska Akademien gömde sig på Djurgården – undan demonstranterna I uttalandet tar Akademien också upp det brev som Anna-Karin Bylund skrev till Svenska Akademien 1996, där hon larmade om Kulturprofilen. Akademien menar att information om brevet har inkommit ”vid sidan om utredningen” och ber om ursäkt för hur skrivelsen hanterades. ”Svenska Akademien beklagar djupt att brevet lades åt sidan, vilket ledde till att inga åtgärder vidtogs för att utreda saken så att fortsatta utbetalningar till (Klubben) hade kunnat stoppas.” James Wood: Vem skulle vilja ta emot Nobelpriset av en grupp som denna? Nobelstiftelsen styrelse riktade förra veckan skarp kritik mot Akademien, och bedömde att Nobelprisets anseende tagit skada i samband med krisen. Akademien kommenterar frågan, och medger att ”det litterära Nobelprisets anseende har tagit stor skada av publiciteten kring Akademiens kris”: ”Vi måste ta denna fråga om legitimitet på största allvar. Vi vill understryka att Svenska Akademiens Nobelkommitté – den arbetsgrupp som förbereder prisdiskussionerna och avger rekommendationer inför prisbeslutet – är intakt och har genomfört sitt arbete på gängse sätt under våren”, skriver Akademien. Carl-Henrik Heldin, ordförande i Nobelstiftelsens styrelse, kommenterade på fredagen Akademiens uttalande: ”Vi behöver ha en fortsatt dialog med Svenska Akademien om huruvida de med trovärdighet ska kunna genomföra prisarbetet. Det tar lång tid att återupprätta ett skadat förtroende”, skriver Carl-Henrik Heldin till DN. Kungen har i samband med krisen öppnat för att ändra stadgarna, för att på så vis möjliggöra utträde från Svenska Akademien. Akademien menar att det här är ett steg i institutionens förändringsprocess, som även inkluderar en översyn av jävsreglerna och att juridisk kompetens ska tillsättas. ”Akademien kommer nu och under kommande veckor att arbeta fram en plan för att återställa förtroendet i omvärlden och återfå ett produktivt samarbete mellan ett – på längre sikt – fulltaligt antal aktiva ledamöter”, skriver institutionen i pressmeddelandet. – Vi måste göra om mycket i vårt sätt att arbeta, skärpa regler för jäv och sekretess och skapa en ny anda i Akademien, men vi har långt kvar att gå. Vi måste få tillbaka de ledamöter som hoppat av, så att vi återställer den gestalt som Akademien varit tidigare, säger Anders Olsson till TT. DN söker Svenska Akademiens ledamöter, Kulturprofilen och hans advokat. Förtydligande om en tidigare rubrik till artikeln: Det är Ekobrottsmyndigheten som mottagit utredningen. Detta har hänt I november publicerades DN:s granskning där 18 kvinnor anklagade Kulturprofilen för sexuella trakasserier och övergrepp. Mannen nekar till alla anklagelser. Svenska Akademien bröt kort därpå allt samarbete med den kulturscen, i DN kallad Klubben, som ägs av Kulturprofilen och hans hustru, ledamoten Katarina Frostenson. Akademien startade en advokatutredning om kopplingarna till Kulturprofilen och Klubben, som avslutades tidigare i våras. Utredningen innehåller bland annat uppgifter om läckor av Nobelpriset, samt om hur Klubben skött sin ekonomi. Fem ledamöter har lämnat Akademien, delvis som en följd av de interna stridigheter som uppstått efter det att utredningen presenterades. Endast elva ledamöter är fortfarande aktiva i arbetet. Splittringen beror delvis på olika åsikter om hur utredningens resultat skulle omsättas i praktiken. Flera ledamöter ville utesluta Frostenson, men en majoritet röstade mot en uteslutning. Kungen har i samband med krisen beslutat att stadgarna ska ändras, så att det blir möjligt för ledamöter att utträda från Akademien. Både Klas Östergren och Lotta Lotass har den senaste veckan begärt utträde. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3121, "headline": "Filmrecension: Supersämsta rysaren ”Truth or dare” ett litet under av förljugenhet", "summary": "Partysugna tonåringar åker på springbreak till Mexiko, hamnar i händer på en hämndlysten mexikansk demon. Noll humor, noll mystik, noll atmosfär. Hela filmen är ett litet under av förljugenhet och inkonsekvens.", "article": "Bästa vännerna Olivia och Markie åker med ett gäng snygga, partysugna tonåringar till Mexiko på vårlovet; en kanonsemester, förstår man på det musikdränkta Vingresor-collaget när de krökar, badar, hånglar och tar selfies. Om snälla och kloka Olivia - en brunett med blankt ansikte och besserwisserleende som man antas få sympatier för eftersom hon egentligen vill jobba med välgörenhet - bara inte hade börjat prata med den där mystiska främlingen i baren! Om det lättklädda sällskapet bara inte hade följt med honom till en övergiven och sönderslagen missionskyrka på en ödslig kulle! Om de åtminstone inte hade gått med på att sitta i dammet och spela sanning och konsekvens med vad som visar sig vara en hämndlysten, mexikansk demon! Läs mer: Nollor genom tiderna – filmerna som DN gett lägst betyg Då hade alla varit hemma i det mysiga studenthuset nu och kunnat fortsätta att betrakta Mexiko som festlokal. Istället tvingas de till allt värre avslöjanden och allt mer groteska handlingar. Den som vägrar får ansiktet förvridet till vad som ser ut som ett snapchat-filter (en brist som de försöker täcka över genom att konstatera det i replik) och går en våldsam död till mötes. Två realitysåpaproducenter, en tv-serieproducent och en manusförfattare med några avsnitt av mellankvalitetsserieavsnitt på nacken bestämmer sig för att skriva ihop en slasherskräckishit - det kan väl inte vara så svårt? Tonåringar, sex, sprit, mexikansk mystik, föräldrauppgörelser och några ole-dole-doff-mord så borde filmen vara i hamn. På ett sätt kan man säga att de har de lyckats. Filmen har fått internationell distribution och går säkert med vinst om bara en liten procent av den övertydligt definierade målgruppen köper biljetter. Även om ingen 13-17-åring med självaktning kommer att bli det minsta rädd eller engagerad. Den funkar inte som slasherkomedi eftersom ingen har humor och morden inte är tillräckligt uppfinningsrika. Som övernaturlig thriller lyckas den ännu sämre eftersom den saknar mystik och atmosfär. Som moralitet är den bara konstig. Den klassiska frågan om vad som är mest ädelt; att rädda sina närmastes liv eller mänskligheten, besvaras i nittio procent av amerikanska filmer med: rädda dina närmaste så ordnar sig det där med mänskligheten också, eftersom kärleken ger dig superkrafter. I ett malplacerat ryck av originalitet är svaret här lite mer dystopiskt, vilket gör att man blir deprimerad och äcklad utan att för den skull ha fått någon insikt. Hela filmen är ett litet under av förljugenhet och inkonsekvens. Se mer: Tre mer sevärda rysare: ”It follows” (2014), ”10, Cloverfield Lane” (2016), ”Don't breathe” (2016). ", "article_category": "culture"}
{"id": 3129, "headline": "Göran Malmqvist kräver svar av Sara Stridsberg", "summary": "Inför torsdagens möte i Svenska Akademien sätter ledamoten Göran Malmqvist press på Sara Stridsberg. Han säger till DN att hon förstärker föreställningen om en inre kris. – Jag delar inte Göran Malmqvists analys på en enda punkt. Akademien befinner sig i sin djupaste kris någonsin, skriver hon i ett mejl till DN.", "article": "Göran Malmqvist berättar att han som tillfällig direktör ska leda torsdagens sammankomst i Börshuset. Mötet äger rum mitt under den kris som lett fram till att Akademien decimerats till elva aktiva ledamöter. Akademien har sedan tidigare aviserat att ett pressmeddelande skulle skickas ut för att kommentera den advokatutredning som gjorts avseende kopplingarna till Kulturprofilen. Uttalandet har dock skjutits på framtiden och väntas nu bli publicerat tidigast på torsdagen. – Det sista ärendet på dagordningen är ett pressmeddelande. Om det är jag som ska sitta och hålla i klubban, då ska jag göra klart att ingen går därifrån förrän vi har löst våra uppgifter. Vi ska klara av det här pressmeddelandet. Sammanträdet är viktigt, men det råder ingen katastrof. Vi är lite tröttkörda över att tvingas syssla med sådant som vi inte är till för att syssla med, säger Göran Malmqvist. Splittringen inom Akademien har mötts av starka reaktioner, bland annat från Nobelstiftelsen. I ett uttalande skrev stiftelsens styrelse att förtroendet för Akademien tagit skada, något som även bedöms påverka Nobelprisets anseende. Göran Malmqvist menar dock att arbetet med Nobelpriset fortsätter enligt plan, och att en första lista av möjliga pristagare har lagts fram. – Allting går sin gång och det enda vi längtar efter är en smula arbetsro som gör det möjligt att ägna oss åt det vi ska ägna oss åt. I morgon har vi en stor mängd priser och belöningar att hantera, ärenden som vi har samlat på oss den senaste tiden. Nu ska vi banne mig bli klara med det. Vid förra veckans sammankomst motsatte sig tre ledamöter, Sara Stridsberg, Per Wästberg och Jesper Svenbro, det beslut som innebar att Sara Danius lämnade posten som ständig sekreterare. Stridsberg har senare ifrågasatt giltigheten i förra veckans beslut: ”Jag skulle inte säga att spelet är förlorat”, skrev hon i ett uttalande. Göran Malmqvist efterlyser nu ett snabbt svar från Stridsberg om hennes framtid i Akademien. – Som det är nu bidrar hennes inställning till att förstärka föreställningen om en inre kris. Det är ingen inre kris. Jag hoppas att hon snabbt når fram till ett beslut, antingen att hon lämnar eller stannar kvar. Om det sker snabbt slipper vi ha det hängande över oss. Jag hoppas hon bestämmer sig i morgon. Sara Stridsberg delar inte Göran Malmqvists analys. – Sara Danius önskade inte lämna sitt uppdrag som ständig sekreterare. Resten får vi diskutera på morgondagens sammanträde. Och mitt beslut om min framtid i Akademien är givetvis beroende av hur Akademien nu agerar framöver, skriver Stridsberg i en kommentar till DN. Göran Malmqvist tycker att det var nödvändigt att byta ut den ständiga sekreteraren. Hur var diskussionerna som ledde fram till att Danius och Frostenson lämnade Akademien? – Båda har avgått från Akademien men det skrivs mycket i medierna att Akademien skulle ha avskedat Sara Danius. Så är det visst inte, hon avgick efter eget beslut. Jag tror det att var nödvändigt med ett skifte som ständig sekreterare, det var mycket som hade gått snett, säger Göran Malmqvist. Krav har väckts på att även ledamoten Horace Engdahl bör lämna Akademien. Vad anser du om det? – Om det är någon ledamot som ska framhållas som utmärkt anpassad för det här jobbet så är det Horace Engdahl. Han räddade Akademiens ekonomi under sin tid som ständig sekreterare. Han har varit en stöttepelare och jag känner stor beundran för honom. Det är märkligt att läsa i media att han måste avgå. Han ska inte behöva avgå som resultat av ett mediedrev. En större demonstration ska hållas utanför Börshuset imorgon. Hur ser du på det? – Ja, det är vi väl vana med. Man kan alltid ta sig genom porten i alla fall. Det hoppas jag i alla fall att vi ska klara av. DN har sökt Anders Olsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3132, "headline": "Pernilla August regidebuterar på Dramaten", "summary": "Linn Ullmanns succéroman ”De oroliga” i regi av Pernilla August, en nyskriven Faust och en Bergmanfestival med sex premiärer – det är några av nyheterna när Dramaten på onsdagen presenterade höstens program.", "article": "Med romanen ”De oroliga” från 2015 tecknade Linn Ullmann ett kritikerhyllat porträtt av sin relation med fadern Ingmar Bergman. Under pågående Bergman-år sätts boken nu upp som teater för första gången. För regi svarar Pernilla August, som med pjäsen gör sin debut som teaterregissör. – Jag sträckläste boken när den utkom och blev otroligt fascinerad av den vackra historien. Som skilsmässobarn identifierade jag mig med den faderslängtan som skildras. Det ska bli väldigt spännande att återkomma till teatern med detta, säger Pernilla August. Betydligt mer Bergman blir det redan i augusti, under säsongsupptaktens Bergmanfestival, då hela sex Dramatenpremiärer äger rum. Festivalens storsatsning är den nyskrivna ”Safe” av den tyske regissören Falk Richter, som tar sig an ett Europa 2018 och samtidens rädsla för förlorad trygghet, i ett verk där både dans, musik och video ingår. Nyskrivna \"Fenix\" av Ann-Sofie Bárány i regi av Suzanne Osten står för nästa premiär under Bergmanfestivalen. – En pjäs om konstens nödvändighet, säger Suzanne Osten om föreställningen som utgår från den ryska författaren Marina Tsvetajevas liv och konstnärskap. Om mötet mellan de svenska skådespelarna och den ryske regissören Andrej Tarkovskij under inspelningen av filmen ”Offret” handlar ”En natt i den svenska sommaren”, som sedan följer, med bland andra Lena Endre och Erik Ehn i rollerna. – En lättsam, rolig och kärleksfull pjäs om teater, längtan och lust, säger Dramaten-chefen Eirik Stubø. Bergmanfestivalen avslutas med ”Persona, persona, persona”, av Dimen Abdullah, som samarbetat med skådespelarna Nanna Blondell och Bahar Pars i en föreställning som smälter ihop personliga porträtt med Bergmans ”Persona”. En samtida ikon i barnkulturen tar plats på stora scenen i en av höstens större satsningar för ung publik. I familjeföreställningen ”LasseMaja och Hamletmysteriet” får barnbokshjälten från Martin Widmarks böcker liv på scen. Jonna Nordenskiöld har skrivit manus utifrån en idé av Martin Widmark, och står också för regin. – Vi presenterar ett mysterium som också bjuder in till teaterns mysterium, säger hon om pjäsen som efter Dramatenpremiär går ut på turné. Nytt för den unga publiken är också satsningen ”Unga klassiker”, som greppar de stora verken, i höst ”Lilla Svansjön” av Claire Parsons. En urpremiär med utgångspunkt i en klassiker svarar Jens Ohlin och Hannes Meidal för med en uppföljning av Goethes ”Faust”. Eugène Ionescos ”Stolarna” i regi av Tobias Theorell, med Kicki Bramberg och Johan Ulveson i rollerna och den amerikanska dramatikern Tracy Letts ”Mary Page Marlowe” i regi av Alexander Mørk-Eidem, är andra akter som märks i höstprogrammet. Dramatens konsertsatsningar fortsätter också, med José Gonzales och Niki & The Dove som inbjudna artister. Två vårpremiärer avslöjades också under onsdagens programsläpp; ”Hamlet” i regi av Sofia Jupither, med Adam Lundgren i titelrollen och den nyskrivna ”Lauras läppar” av Malin Axelsson på Unga Dramaten. Läs fler artiklar om Dramaten här: https://www.dn.se/om/dramaten/ Dramatenhöstens premiärer i urval 23 augusti: ”Safe” av Falk Richter 25 augusti: ”En natt i den svenska sommaren” av Erland Josephson 26 augusti: ”Det sista barnet” av Jörgen Dahlqvist 11 oktober: ”Stolarna” av Eugène Ionesco 18 oktober: ”LasseMaja och Hamletmysteriet” av Jonna Nordenskiöld 25 oktober: ”De oroliga” av Linn Ullmann 15 november: ”Faust” av Jens Ohlin och Hannes Meidal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3136, "headline": "Ingrid Carlberg: Inget upprörde Alfred Nobel så mycket som intriger, kotterier och humbug", "summary": "Det var högst motvilligt som Svenska Akademien tog på sig ansvaret för Nobelpriset i litteratur, skriver Ingrid Carlberg.", "article": "Krisen i Svenska Akademien har gått så långt att en och annan börjat tala om att beröva ”de-som-en-gång-var-aderton” ansvaret för Nobelpriset. Andra verkar hoppas att Kungen ska styra upp dem, inskärpa betydelsen av sånt som att följa regler och hedra, inte förolämpa, Sverige. Frågan inställer sig: Hur skulle den store donatorn ha sett på saken? Alfred Nobel var inte själv någon vän av regler och pekfingrar. Han jobbade hellre med personliga förtroenden. Frihet under ansvar. Läs mer: Sex viktiga frågor om Akademiens som måste besvaras Efter Nobels död i december 1896 var vännerna som bevittnade hans testamente överens: Alfred hade medvetet avstått från att detaljreglera formerna för sina priser. Han litade som vanligt på att de som åtog sig uppdraget skulle genomföra hans vilja på bästa sätt. De flesta kände dessutom till var Nobels smärtgräns gick. Som Dagens Nyheter konstaterade några veckor efter hans död vilade ett tungt ansvar på de prisinstitutioner Nobel valt ut. Det skulle ”ställas mycket stora anspråk så väl i fråga om insikt och omdömesförmåga som i fråga om opartiskhet och frihet från intriger och kotteriväsen. I båda dessa avseenden var Alfred Nobel mycket fordrande, icke minst i det senare”. Det påstods till exempel att Stockholms högskola försvunnit ur testamentet just för att de ägnat sig åt ”elakartade” fraktionsstrider. Inget upprörde Alfred Nobel så mycket som intriger och kotterier, oförtjänta belöningar, humbug och prål. Det var bland annat därför han hade valt att lägga ansvaret för priserna på den dåvarande unionen Sverige-Norge. Detta trots att han inte hade bott i hemlandet sedan 1865. Av alla länder Alfred Nobel kände till var det nämligen i Sverige han hade påträffat ”den största procentandelen ärliga människor”. Läs mer: Sture Allén: Danius avskedade oss Testamentet var onekligen knapphändigt. Om utdelningen av litteraturpriset hade Nobel inte skrivit mer än att han ville att den skulle skötas av ”Akademien i Stockholm”. Svenska Akademien mottog den nyheten med blandade känslor. Flera ledamöter ville säga nej till hedersuppdraget rakt av. Akademien skulle inte utsätta sig för ”alla de påtryckningar, ränker, missnöjen och förtal, som utan tvivel komma att åtfölja ett sådant uppdrag”. Snart var striden ett faktum. I tidningarna restes tvivel kring Svenska Akademiens kompetens för uppdraget. Hur skulle De Aderton, som fram till dess mest ägnat sig åt att bedöma ”diktprof av de allra lägsta ordningsgraderna”, nu plötsligt klara av att sätta sig till doms över det ”utmärktaste af alla länders andliga produktion”. De oppositionella i Akademien hittade ett snillrikt argument. Kunde man verkligen vara säker på att donatorn syftade på Svenska Akademien med sin formulering? Det fanns ju flera andra, fullt tänkbara akademier i Stockholm som kunde överta den heta potatisen. Vitterhetsakademien, till exempel. Läs mer: Kjell Espmark: ”Hoppas att Horace Engdahl ska kunna förmå sig att lämna sin stol” Argumentet saknade inte relevans, men var i ärlighetens namn aningen långsökt. Läser man dåtidens dagstidningar ser man snart att Vitterhetsakademien i folkmun ytterst sällan kallades bara ”akademien”. Sa man ”akademien” menade man på det här området oftast Svenska Akademien. Men Alfred Nobel hade säkert inte protesterat. Om det var så illa att hans generösa donation var en Svarte Petter som de ädla aderton inte ville ta i, så hade han inte haft några som helst problem att acceptera en annan lösning. Största möjliga frihet under ansvar. Det var så Alfred Nobel såg på saken, underströk hans testamentsvittnen. Nobel hade aldrig tänkt sig att testamentet skulle tillämpas strängt bokstavligt. Huvudsaken var andan, att priserna verkligen tilldelades dem som ”gjort mänskligheten den största nytta”. På den punkten gick det inte att kompromissa. Nobels hjärta hade klappat hårt för alla de forskare, fredskämpar och författare som konsekvent och självuppoffrande satte det allmänna bästa framför kortsiktig egennytta. Det var själva skälet till mångmiljondonationen. Läs mer: Kristina Lugn kritiserar kulturminister i knytblus Svenska Akademiens ständige sekreterare, som på den tiden hette Carl David af Wirsén, valde att ta strid för Nobelpriset. Om Akademien avsade sig uppdraget kanske donationen helt skulle förfalla, varnade Wirsén. Då skulle även det ”exceptionella erkännande” och de ”exceptionella förmåner” som Nobel ville ge ”kontinentens litterära stormän” försvinna. Wirsén förutspådde en storm av ovilja och klander över Svenska Akademien, ett klander som kommande generationers akademiledamöter säkerligen skulle instämma i. Det gick helt enkelt inte att försvara, menade Wirsén, att ”akademien av bekvämlighetsskäl undandragit sig en inom världslitteraturen inflytelserik ställning”. Det gick till omröstning. Wirséns linje fick tolv röster och vann. Motvilligt hade Svenska Akademien gått med på att ta ansvar för det årliga Nobelpriset i litteratur. Stormen bedarrade. Den gången. Det vore väl skam om ”de-som-en-gång-var-aderton” inte skulle klara det igen. Ingrid Carlberg är författare och journalist, och skriver på en bok om Alfred Nobel och vägen till nobelpriserna.      ", "article_category": "culture"}
{"id": 3139, "headline": "Jenny Jägerfeld: ”En del är sånt man bara måste prova – som att äta tvål”", "summary": "Jenny Jägerfelds böcker är fulla av ”asjobbiga” ämnen. Men författaren som också är psykolog är noga med att blanda sorg med skratt. I vår släpper hon två böcker, en för barn och en för vuxna.", "article": "Tolvåriga Sasha har bestämt sig för att bli ståuppkomiker. Hon vill få folk att skratta och gör allt hon kan för att komma på bra skämt. Det ska inte bli som med Sashas mamma, som bara blev mer och mer ledsen och till slut tog livet av sig. Sashas pappa bara gråter, och Sasha ska få honom att skratta igen. – Det var viktigt att det blev en rolig bok, säger författaren och psykologen Jenny Jägerfeld, som skrivit barnboken ”Comedy queen”. – Jag tycker i och för sig att fler böcker borde vara roligare, oavsett ämne! Det finns alldeles för få. I just det härfallet kan det låta outsägligt sorgligt: en bok om ett sörjande barn som förtvivlat försöker göra sin pappa glad. Men den som läser ”Comedy queen” bör förvänta sig att både skratta och gråta (ibland samtidigt). Jenny Jägerfeld skriver med snabba, överraskande tvärvändningar och humorn har också en självklar funktion i boken, som en skräckslagen motreaktion. Vad gör man annars för att inte bli deprimerad som sin mamma? – Barn får ofta höra ”du är så lik din mamma”, och man bara ”vad tror du att jag ska göra med den informationen, tror du att jag vill det?” Om man har en komplicerad relation till sin förälder så är det där inte så lätt. Som författare skriver Jenny Jägerfeld ofta om relationer mellan föräldrar och barn, men hon är också utbildad, verksam psykolog och van att diskutera även i renodlat psykologiska termer. – Fast det är inga psykologiska fallbeskrivningar, hoppas jag i alla fall. Det är i första hand romaner. Så uppfattas de också av en växande skara läsare och entusiastiska kritiker; Jenny Jägerfeld får mycket beröm för sin förmåga att gestalta mångbottnat och litterärt. Ändå glider de olika yrkesrollerna ständigt ihop och isär. Jenny Jägerfeld svarar på psykologfrågor i bland annat Svenska Dagbladets Juniorbilaga och Psykologiguiden, hon är med och leder samtalen ”Psykologer läser böcker” på ABF i Stockholm. Hennes romaner tar ofta upp svåra frågor, som ”Brorsan är kung!” om transsexualitet eller Augustvinnaren ”Här ligger jag och blöder” där huvudpersonens mamma har asperger. – Risken finns att jag blir den där författaren som bara skriver om asjobbiga ämnen, men jag ser så mycket på min mottagning. Folk är så himla drabbade! Livet blir i alla fall lite lättare om man kan prata öppet om psykisk ohälsa, tycker hon. Eller om sorg. Eller om relationer. Eller, för den delen, om allt möjligt. Och om neuropsykiatriska diagnoser. Hon skrev ungdomsboken ”Jag är ju så jävla easy going” där huvudpersonen har adhd, och gjorde så småningom en egen utredning. Jodå, hon har adhd. Och nu äter hon medicin. – Fast inte hela tiden, det behöver jag inte. Medicinen är bra när jag skriver, jag kan behålla koncentrationen. Speciellt när det gäller romaner är det viktigt, då kan jag hålla de långa berättelsebågarna i huvudet utan att tappa taget om dem. Återstår att se om böckerna förändras på något sätt! Medicinen har gjort skrivandet mer effektivt för Jenny Jägerfeld, som har arbetat parallellt med två romaner det senaste året. Den ena är ”Comedy queen”, den andra är vuxenromanen ”Blixtra, spraka, blända!” som kommer ut i maj: den halsbrytande berättelsen om den unga författaren Penny Löwe som försöker skriva en ny roman efter sin stora succédebut. – Det är delvis en bok om att iscensätta sitt liv för att ha något att skriva om. En del har jag faktiskt gjort själv, som inbrottet på kolsyrefabriken. Och en del är sånt man bara måste prova för att verkligen kunna beskriva hur det känns, till exempel att äta tvål. Det har jag också gjort. Penny Löwe är en person som säger ja till för mycket, och jodå, det gör Jenny Jägerfeld. Å andra sidan är det, konstaterar hon, tråkigare att inte säga ja. – Hur lever man lagom? Det är ju mitt eget problem också. Mina böcker handlar ofta om att skruva upp en känsla som jag själv har, så att den blir tydlig. Dessutom är hon intresserad av vilka typer av kvinnor som är accepterade i samhället. När hon har haft scensamtal i serien ”Psykologer läser böcker” har hon insett att vissa kvinnoskildringar är mer svårsmälta än andra. – Folk blir så provocerade av till exempel Ester Nilsson i Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”, eller Anna i Agnes Lidbecks ”Finna sig”. De tycker att de där kvinnorna är så otroligt jobbiga, och det får kvinnor inte vara. Kvinnor ska vara tappra och moderliga. Innan Jenny Jägerfeld blev författare och psykolog hann hon jobba i Spanien och på Irland, läsa litteraturvetenskap i Uppsala, gå i skola i Danmark, lifta i Pakistan och försöka lära sig hindi i södra Indien. – Ett bra exempel på att man ska göra sin research ordentligt, för jag upptäckte för sent att de inte pratar hindi i södra Indien. Till sist började hon på psykologlinjen på Stockholms universitet. Varpå hon fick en reumatisk sjukdom, och periodvis inte ens kunde lyfta en tekopp. Då skrev hon sin första bok, ”Hål i huvudet” (2006), en vuxenroman. Sedan försökte hon skriva en bok om reumatism. – Men den blev jättetråkig, det är en dramaturgiskt omöjlig sjukdom! Det tar världens tid innan det händer något, sjukdomsförloppet är extremt långsamt. Nästa roman blev först refuserad, sedan antagen och utgiven på ett annat förlag. – ”Här ligger jag och blöder” gavs ut i september 2010, blev Augustnominerad i oktober och fick Augustpris i november. Visst, det var något slags revansch när den först hade blivit refuserad, men det viktiga var att jag faktiskt kunde lita på min litterära röst. Hon har skrivit fyra böcker före de två, barnboken och vuxenboken som kommer ut nu i vår. Vuxenböckerna tar längre tid, ”Blixtra, spraka, blända!” har hon gått med i flera år. ”Comedy queen” hade hon tvärtom gjort ett synopsis på, och följde det i stor utsträckning. – Fast nu försvinner båda de där världarna för mig, nu när jag är klar. Jag kommer kanske att få en post partum-depression? Men vet du vad tricket är då? Att omedelbart börja med ett nytt projekt.  Jenny Jägerfeld/fakta Böcker ”Hål i huvudet” (2006) ”Här ligger jag och blöder” (2010, Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok) ”Jag är ju så jävla easy going” (2013) ”Brorsan är kung” (2016) ”Comedy queen” (2018) ”Blixtra, spraka, blända!” (2018, kommer i maj) Jenny Jägerfeld arbetar även som psykolog, driver tillsammans med författaren Johanna Thydell podden Superältarna, är en av psykologerna som har samtalskvällarna ”Psykologer läser böcker” på ABF i Stockholm, svarar på frågor i Svenska Dagbladet Junior och Psykologiguiden, skriver krönikor, föreläser och är en uppskattad moderator. Hon fick Rabén & Sjögrens Astrid Lindgrenpris 2017. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3147, "headline": "Konsertrecension: Molly Kien gör manetliknande vattenmusik", "summary": "Under rubriken ”Svensk festivalyra!” bjöd Blåsarsymfonikerna på ett uruppförande av den svensk-amerikanska tonsättaren Molly Kien. DN:s Johanna Paulsson hör vattenmusik med ljusa flöjtstämmor och basiga tubatoner.", "article": "Det är inte varje dag man kommer hem från en konsert och googlar videoklipp av maneter. Den svensk-amerikanska tonsättaren Molly Kiens nyskrivna stycke ”Jellyfish Lake” har fått sin titel efter en sjö känd för sina ofarliga maneter. Men soundet är något annat än naturfilmernas ofta graciösa slowmotionbilder av dessa nässeldjur. Melodierna rör sig från ljusa flöjtstämmor till basigaste tubatoner. Varför den repetitiva pukrytmen och bleckblåsstötarna snarare får mig att tänka på stridslystna elefanter förstår jag först när jag ser horder av geléklumpiga maneter myllra runt i normaltempo på Youtube. Skivrecension: ”Orchestral works” av Molly Kien Fantasifulla titlar kan – liksom bildliga beskrivningar i en recension – både hjälpa och stjälpa. Men en teknisk redogörelse vore tråkigare och mindre talande för Kiens välkomponerade femminutersporträtt. Samma sak gäller Albert Schnelzers inledande ”Azraeel suite”, inspirerad av Salman Rushdies roman ”Satansverserna” och utgivningens kontroverser. Det är dramatiskt krängande musik som genom tre satser spränger sig fram, rytmiskt jagande med kraftfulla kulminationer. Ett precist utformat äventyr, där himmelskt skira flageoletter (höga flöjttoner) mot slutet bryter förloppet lika plötsligt som hastigt försvinnande. Konsertrecension: Blåsarsymfonikerna på Musikaliska i Stockholm Blåsarsymfonikernas norska chefdirigent Cathrine Winnes hade klämt in landsmannen Egil Hovlands ”Fanfare og koral” i lördagskonserten ”Svensk festivalyra!” Utifrån den lite märkliga rubriken gjorde basklarinettisten och presentatören Lena Haag samtidigt en träffande iakttagelse av trender över tid: nutida tonsättare söker gärna internationell inspiration, medan förra sekelskiftets nationalromantiker som Hugo Alfvén hellre gjorde programmusik av fylleslag och folkdanser i skärgården. Som i den frejdiga och festligt framförda rapsodin ”Midsommarvaka”. På 1940-talet skrev den lika folkmusikförtjusta Lille Bror Söderlundh i sin tur både melodier till Karl Gerhards antinazistiska revykupletter och sin lättsamt svassande ”Concertino för oboe”. Här med väl utförd solostämma av orkesterns Johanna Nilsson. Konsertrecension: ”Smarginatura” av Molly Kien på Västerås konserthus ", "article_category": "culture"}
{"id": 3151, "headline": "Konsertrecension: Johannes Janssons ”Peace symphony” är stormig och ljus", "summary": "Johannes Janssons nyskrivna ”Peace symphony” bygger på fredspristagaren Tawakkul Karmans Nobeltal från 2011. ”Orkestreringen är väl tät, men öppnar sig också för gläntor av ljus”, skriver Johanna Paulsson.", "article": "Det är en enorm, för att inte säga Mahlergigantisk, orkester som tagit plats på scen efter paus. Tonsättardoldisen Johannes Janssons nyskrivna ”Peace symphony” för kör, orkester och sångsolister är ett stort anlagt verk i den skala som sällan skrivs i dag. Speltiden ligger på närmare 50 minuter och texten bygger på delar av fredspristagaren Tawakkol Karmans Nobeltal från 2011. Jansson har tolkat den jemenitiska journalisten och fredsaktivistens ord som en humanistisk, snarare än politisk vision. Det är intressant att höra honom berätta att han länge sökt efter en text som äger en ”universell kraft” – den sortens egenskap som annars ofta brukar klistras på musiken som konstart. Som tonsättare målar han med vackert svepande linjer och spröda klockklanger, bland annat med inslag av harpa och celesta. Slagverket är starkt präglat av gongar som mot slutet bär ut omkvädet ”Peace be upon you” – ”Frid vare med er” – likt ringar på en vattenyta. Sångsolisterna, sopranen Alexandra Büchel och barytonsångaren Olle Persson, landar väl i texten under ledning av Ville Matvejeff. Orkestreringen är väl tät ibland, men det har en poäng. Ur de mest ogenomträngliga orkesterstormarna öppnar sig gläntor av ljus. Lugna och mer meditativa passager som påminner om Arvo Pärts andliga minimalism. Annars tänker jag främst på Benjamin Brittens effektfullt inkännande sätt av skriva symfonisk musik för kör och sångsolister i exempelvis ”War requiem”. Liksom på dennes ambition att ”behaga folk så seriöst som möjligt”. Fredagens konsert föregicks av ett panelsamtal om den humanitära krisen i dagens krigshärjade Jemen. Tematiskt relaterat, men helt fristående från Janssons musik som i övrigt fick sällskap av ett ovanligt välkomponerat körprogram på överlevartema. Först Judith Binghams ”Water lilies” med sin sirliga stämväv och pointillistiska minisolon. Sedan Paula af Malmborg Wards onomatopoetiska ”Tending fields II”, inspirerat av en skönhetstävling för kvinnor som skadats av landminor, och Einojuhani Rautavaaras Rilkeelegier i klangligt tilltalande tolvton. Konsertrecension: ”Violinkonsert” av Johannes Jansson på Göteborgs konserthus ", "article_category": "culture"}
{"id": 3152, "headline": "Conchita Wurst: Jag är hiv-positiv", "summary": "Artisten och Eurovisionvinnaren Conchita Wurst avslöjar att hon är hiv-positiv. Anledningen är att ett ex har hotat att gå ut med informationen. ”Jag ger inte någon rätten att i framtiden skrämma mig”, skriver hon i ett inlägg på Instagram.", "article": "På söndagskvällen gick artisten Conchita Wurst ut med nyheten att hon har hiv – och har har varit hiv-positiv i flera år. ”Dagen har kommit då jag för resten av mitt liv ska bli av med mitt Damoklessvärd”, skriver hon i ett inlägg på Instagram. Bakgrunden till att Conchita Wurst – som slog igenom stort med vinsten i Eurovision i Köpenhamn 2014 med låten ”Rise like a phoenix” – väljer att gå ut med att hon är hiv-positiv är påtryckningar från en tidigare partner. ”Ett ex har hotat med att gå ut med denna privata information till allmänheten, och jag ger inte någon rätten att i framtiden skrämma mig och att påverka mitt liv på detta sätt”, skriver hon i inlägget. Conchita Wurst hävdar också att behandlingen har pågått i flera år och att hon därför har så låga nivåer av viruset att hon inte kan föra detta vidare. Efter beskedet om att hon hade fått hiv har Conchita Wursts familj varit mycket stöttande, skriver hon, och lägger till att hennes vänner har känt till detta under lång tid. Hon lägger också till att informationen egentligen främst är viktig för dem med vilka en sexuell relation kan vara aktuell för henne. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3162, "headline": "Sara Stridsberg till DN: ”Spelet är inte förlorat”", "summary": "Akademiledamoten Sara Stridsberg ifrågasätter i ett uttalande till DN giltigheten i torsdagens beslut, som innebar att Sara Danius måste lämna sitt uppdrag som ständig sekreterare. ”Spelet är inte förlorat”, menar Stridsberg.", "article": "I torsdags kulminerade dramat i Svenska Akademien med att ytterligare två stolar blev tomma. Det beslut som fattades bestod av två delar, för att tillfredsställa olika falanger i församlingen: Sara Danius tvingades avgå som ständig sekreterare sedan en majoritet förklarat sig sakna förtroende för hennes sätt att utföra uppdraget. Samtidigt måste Katarina Frostenson lämna arbetet i Akademien. Danius förklarade senare att hon även lämnar sin stol i Akademien. Läs mer: Sara Danius: Svenska Akademien bör verka mot kvinnoförnedrande uttryck Nu uttalar sig en av de ledamöter som motsatte sig beslutet, Sara Stridsberg, för DN: ”Vi var elva personer närvarande på Akademiens möte i torsdags. Vi var tre personer som motsatte oss beslutet med all vår kraft. Jag, Jesper Svenbro och Per Wästberg”, skriver hon i ett meddelande till DN och fortsätter: ”Jag ifrågasätter om torsdagens så kallade beslut ens kan betraktas som giltigt. Jag skulle inte säga att spelet är förlorat.” Efter nyheten om att Sara Danius lämnat arbetet i Akademien har många uttryckt sitt stöd. Inte minst i form av den så kallade knytbluskampanjen, där kvinnor och en och annan man klätt sig i hennes signalplagg. En av dem är kulturminister Alice Bah Kuhnke. Nätbokhandeln Adlibris lade på fredagen upp en banner överst på sin sajt med texten ”backasaradanius”, som stöd för den petade ständige sekreteraren. Läs mer: Kristina Lugn: Det handlar inte om att Sara Danius är kvinna Efter Svenska Akademiens beslut i torsdags bestämdes att Anders Olsson, som innehar stol nummer 4 och för närvarande har rollen som direktör (ett rullande ordförandeskap), skulle ta över som tillförordnad ständig sekreterare. DN söker Anders Olsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3169, "headline": "Hovet: Juridisk kompetens behövs i Svenska Akademien", "summary": "Hovet förespråkar att det i fortsättningen ska finnas en hög jurist bland ledamöterna i Svenska Akademien. – Det finns anledning att den kompetensen finns med, säger hovets informationschef Margareta Thorgren till DN. En källa till DN uppger att hovet anser att Akademiens uttalanden om kungen har varit ”under all kritik”.", "article": "Efter torsdagskvällens möte i Svenska Akademien råder stor turbulens, och endast elva av arton ledamöter är kvar i institutionen. Under fredagen har olika versioner lagts fram kring vad som föranledde den lösning som innebar att både Sara Danius och Katarina Frostenson lämnade Akademien. Akademiens direktör Anders Olsson och ledamoten Horace Engdahl har under efterspelet till mötet bland annat hänvisat till stödet från kungen, Akademiens höge beskyddare. Anders Olsson berättade i P1 Morgon att förslaget till lösning tagits fram efter hans samtal med kung Carl XVI Gustaf tidigare i veckan. – Jag vill inte säga att det var kungens råd. Det var samtalet med kungen som pågick i en timme som ledde fram till det här inom mig. Det är egentligen det som kom efter samtalet, men vi delade ungefär samma analys, sade Olsson till P1 Morgon. Björn Wiman: En bedrövlig skara som återstår Hovet har på fredagen gått ut med tydliga dementier gällande kungens inblandning i Akademiens interna beslut. En källa med insyn uppger också för DN att många reagerat kraftigt på de uttalanden kring kungens roll som gjorts av Anders Olsson och Horace Engdahl. Den sistnämnde intervjuades på torsdagen i SVT:s ”Opinion live”, och då betonade att kungen varit ”ett starkt stöd i det sista dramatiska skedet av den här krisen”. Källan menar att uttalandena är ”under all kritik”. – De försöker insinuera att kungen har haft sin del i spelet och försöker dra in kungen i deras mansgäng, säger källan till DN. Läs mer: Danius: Akademien bör verka mot kvinnoförnedrande uttryck Margareta Thorgren är informationschef på hovet. Hon säger till DN att kungens uppgift som beskyddare är att se till att Svenska Akademiens kärnverksamhet fungerar. – För kungen handlar det nu om att hjälpa till utifrån de befogenheter han har, att inte gå in i Akademiens operativa arbete, att inte aktivt delta i någon beslutsprocess, utan att ha en överordnad roll. De interna angelägenheterna måste Svenska Akademien själv sköta. Kan man tänka sig ett scenario där kungen upplöser Svenska Akademien? – Det har inte varit aktuellt. Kungen har tidigare talat om översyn av stadgarna, så att man eventuellt ska kunna ta sitt utträde. – Ja, det handlar bland annat om att förtydliga vad som gäller vid ett eventuellt utträde. Vad anser kungen om att det i Svenska Akademien ska ingå en hög jurist? – Det är inget som jag kan uttala mig om. Men tidigare har den kompetensen funnits. Varför är det viktigt? – Juridisk kompetens är alltid viktig för att säkra upp att organisationer styrs rätt, exempelvis för att inte hamna i jävssituationer. Tycker du som informationschef att Svenska Akademien borde offentliggöra den utredning som advokatbyrån gjort? – Det är en fråga för Svenska Akademien, men öppenhet och transparens är ofta att föredra framför tystnad som kan skapa spekulationer och felaktigheter. Och borde den ständige sekreteraren enligt byråns rekommendation göra en polisanmälan? – Har personer gjort sig skyldiga till brott är väl den rätta vägen att det bör polisanmälas kan jag tycka. DN söker Anders Olsson och Horace Engdahl. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3170, "headline": "”Människor jag tidigare hade respekt för har valt att vända vittnesmålen ryggen”", "summary": "Författarna Elise Karlsson, Gabriella Håkansson och journalisten Lena ten Hoopen är tre av de kvinnor som trädde fram och vittnade i DN:s granskning av Kulturprofilen i november förra året. På fredagen berättar de om sina känslor inför hur Akademien har hanterat situationen, och hur de ser på framtiden. – Jag tror att jag för första gången i hela den här processen känner sorg, säger Elise Karlsson.", "article": "Elise Karlsson, en av de kvinnor som i november vittnade i DN om sexuella trakasserier och övergrepp från Kulturprofilen, säger på fredagen att hon känner enorm besvikelse. – Jag har känt mycket ilska under den här tiden, sedan jag läste vittnesmålen för första gången i november. Samtidigt har det känts som det finns hopp om att någon i Akademien, Sara Danius och några med henne, har velat ta itu med det här, lyssna och ta vittnesmålen på allvar. Det hade jag inte i mina vildaste drömmar föreställt mig när vi höll på med den här artikeln, att de skulle lyssna över huvud taget. Så det har känts som en slags seger. Men det vi ser nu är ju Akademien som vi alltid har känt den, och vi ser att sådana som Sture Allén och Horace Engdahl som varit ytterst ansvariga som ständiga sekreterare och gömt den här historien för att hålla Kulturprofilen om ryggen, det är de som har segrat i dag. Men de har inte segrat för alltid. Har de segrat i dag? – Kanske inom Akademien, och det är en institution som har mycket makt, men de är också beroende av dem som de talar till – och har de inte några som lyssnar har de ingen att tala till. Jag tror att det här är den djupaste förtroendekrisen som man varit i, de snackade sig undan Rushdie-krisen, men inte denna gång. Varför? – Jag tror att tiderna har förändrats. Jag tror det spelar roll att de tog in Sara Danius som ständig sekreterare. Det finns kvinnlig makt, och att de försöker lösa situationen genom att ta bort den kvinnliga makten visar ju bara hur lågt de har sjunkit. Hoppet nu är reaktionerna utifrån, inte det som händer i Akademien. Den ström av stöd som Sara Danius nu får säger otroligt mycket, och jag tror att vi kommer se fler reaktioner från författare om att det här inte duger. – Vad gäller Akademien känner jag en enorm besvikelse och en enorm sorg. Även människor som Anders Olsson som jag tidigare har haft djup respekt för har valt att vända de här vittnesmålen ryggen, det går inte att tolka på något annat sätt, säger Elise Karlsson. Gabriella Håkansson, författare, som också var en av de som vittnade i DN:s granskning av Kulturprofilen, menar att det som nu har hänt är ”katastrofalt och oacceptabelt”. – All legitimitet för Akademien är förbrukad. Det här var sista spiken i kistan och jag tror inte det finns någon återvändo. Det som händer nu är att man måste vädja till Kungen om att upplösa Akademien och tillsätta en grupp som kan påbörja arbetet med att nybilda den, välja nya ledamöter och ändra stadgarna, säger hon till DN på fredagen. Hur då? – Dels tycker jag att man ska se över livstidsinvalet och i stället tänka sig att man sitter i omgångar, så man kan omväljas men också avträda. Och jag tycker det ska finnas en regel om att 50 procent av stolarna ska gå till kvinnor. Det får självklart inte finnas någon jävssituation då vi sett hur det solkat ner och förstört förtroendet för Akademien. Vi har också haft en väldigt vit akademi som inte representerat Sverige i någon vidare mening. Hon menar att Sara Danius har försökt att öppna upp för att förnya Akademien och ”städa upp i det unkna patriarkala dammet”. – Men inte bara hon, utan även Frostenson har offrats. Det är en skam, och jag tror att vreden är enorm, man kan se att det växer ett raseri bland kulturutövare i stort – inte bara bland författare utan bland bibliotekarier, språkvårdare och översättare – alla som är beroende av Akademien för sin fortlevnad rent ekonomiskt. Det får man inte glömma, att det här är en viktig institution. Varför växer detta raseri? – Man har lagt locket på och blundat och mörkat. Skam må falla över dem för att de inte velat kännas vid att de gynnat en man som begått sexuella övergrepp och våldtäkter i decennier. 18 personer klev fram i november och nu har ytterligare en person klivit fram, jag vågar inte ens tänka på hur många det rör sig om. Att bagatellisera och blunda för det är oacceptabelt. Kan det komma något positivt ur detta? – Det positiva är att Akademien kan omformas och förtroendet kan återupprättas, det har varit behövligt länge. Jag hyser hopp, men jag tror att det kommer bli en blodig strid först. De kommer fortsatt klamra sig fast för att de inte har någon självinsikt. Det är redan tragiskt att de inte kan se hur de uppfattas utifrån, och hur omoraliskt och stötande deras beteende är i allmänhetens ögon. Lena ten Hoopen, journalist, skriver i ett mejl till DN om sina känslor efter beskeden på torsdagskvällen. ”Jag är journalist, och för mig är öppenhet och granskningar en del av min vardag. Därför kändes det viktigt att ställa upp helt öppet och bryta tystnaden i den DN-granskning som ytterst handlar om maktmissbruk. Jag tror att svenska folket fram tills nu, har accepterat Akademiens slutenhet och maktposition, för att man ändå trott att denna makt inte missbrukats.” ”Men”, fortsätter hon: ”Nu är tilliten bruten.” Läs mer: Sara Stridsberg: Jag har stridit för Danius ", "article_category": "culture"}
{"id": 3171, "headline": "Sara Danius: Svenska Akademien bör verka mot kvinnoförnedrande uttryck", "summary": "Sara Danius har gjort sitt första uttalande efter beskedet att hon lämnar Svenska Akademien. Brott och jäv måste anmälas – och Akademien bör vara en kraft mot otidsenliga maktförhållanden och kvinnoförnedring, säger Sara Danius i ett meddelande till TT.", "article": "Sara Danius inleder uttalandet med att förklara varför hon på torsdagen lämnade institutionen. Hon skriver att Akademiens direktör Anders Olsson, och ett antal andra ledamöter, vid sammankomsten meddelade att de saknar förtroende för henne som ständig sekreterare. ”Av detta tar jag konsekvenserna och lämnar mitt ämbete. Till följd av detta lämnar jag också min stol i Akademien”‚ skriver Sara Danius. Hon fortsätter uttalandet med att betona att Akademien är betydelsefull, men att det inte betyder att den inte bör förändras: \"Alla traditioner är inte värda att bevara. Oberoende från makten är inte detsamma som att ställa sig över vår tids mest självklara värderingar. Tvärtom har Akademien sin ställning endast genom att tjäna och vinna legitimitet från hela det svenska folket”‚ skriver Danius. Hon förklarar i uttalandet att hon tog sig an ämbetet som ständig sekreterare eftersom hon ”uppfattade ett stöd för ambitionen att varsamt men målmedvetet modernisera Akademien”: ”Att vårda ett arv får inte bli en arrogans och distans till samhället i stort. Tendenser till vänskapskotterier hör inte hemma i vår tid. Etiken måste sättas i högsätet, och strikta regler för beslutsfattande, jäv och sekretess måste finnas och följas”, skriver Danius och fortsätter: ”Brott och fusk måste beivras och anmälas till rättsvårdande myndighet. Svenska Akademien bör dessutom vara en kraft som tydligt verkar mot otidsenliga maktförhållanden eller kvinnoförnedrande uttryck.\" Danius vädjar till Akademien att fortsätta det arbete som hon påbörjat, bland annat genom att verka för ökad synlighet åt den litteratur som skrivs av kvinnliga författare. Hon avslutar uttalandet med att tacka för det stöd hon fått under de senaste dagarna. ”Jag vill också ta tillfället i akt att tacka för de tusentals uttryck för sympati jag fått de senaste veckorna, både för mina ambitioner som ständig sekreterare och för min person”, skriver Danius. Läs DN:s artiklar om Svenska Akademien här. Sara Danius uttalande i helhet Här kan du läsa hela Sara Danius uttalande till TT: \"Svenska Akademiens direktör Anders Olsson och med honom ett antal andra ledamöter meddelade mig vid sammankomsten i går kväll att de saknar förtroende för mig som Akademiens ständiga sekreterare. Av detta tar jag konsekvenserna och lämnar mitt ämbete. Till följd av detta lämnar jag också min stol i Akademien. Samtidigt hoppas jag innerligt att det jag betraktat som min uppgift i Akademien inte läggs åt sidan. Svenska Akademien är en i Sverige och världen betydelsefull institution, dels på grund av sin långa historia, dels för att den står fri från såväl stat som andra institutioner. Men alla traditioner är inte värda att bevara. Oberoende från makten är inte detsamma som att ställa sig över vår tids mest självklara värderingar. Tvärtom har Akademien sin ställning endast genom att tjäna och vinna legitimitet från hela det svenska folket. Jag tackade ja till att arbeta som ständig sekreterare därför att jag uppfattade ett stöd för ambitionen att varsamt men målmedvetet modernisera Akademien. Att vårda ett arv får inte bli en arrogans och distans till samhället i stort. Tendenser till vänskapskotterier hör inte hemma i vår tid. Etiken måste sättas i högsätet, och strikta regler för beslutsfattande, jäv och sekretess måste finnas och följas. Brott och fusk måste beivras och anmälas till rättsvårdande myndighet. Svenska Akademien bör dessutom vara en kraft som tydligt verkar mot otidsenliga maktförhållanden eller kvinnoförnedrande uttryck. På liknande sätt måste det också vara Akademiens uppgift att ge större synlighet åt den litteratur som skrivs av kvinnliga författare och på det sättet spegla den betydelse denna litteratur har, och alltid har haft, hos svenska folket. Samma sak gäller Nobelpriset i litteratur. För denna mission kommer jag att arbeta vidare, men nu på annat håll, och vill ge Svenska Akademien mitt fulla stöd. Jag vill också ta tillfället i akt att tacka för de tusentals uttryck för sympati jag fått de senaste veckorna, både för mina ambitioner som ständig sekreterare och för min person. Mitt varmaste tack.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 3173, "headline": "David Lagercrantz: ”De beter sig som narcissistiska barnungar”", "summary": "Inom kulturvärlden är man chockad över gårdagens besked om att Sara Danius lämnar sin position och menar att detta skadar anseendet för den svenska kulturvärlden. – Jag skulle säga att enda lösningen är att behålla en litteraturvårdande institution men att man lägger ner Akademien, säger David Lagercrantz.", "article": "Svante Weyler, förlagschef vid Weyler förlag menar att gårdagens offentliggörande om att Sara Danius lämnar sin position som ständig sekreterare och sin stol i Akademien redan har fått en katastrofal påverkan på Akademiens anseende. – Det framgår klart i artiklar i utländsk press att anseendet är väldigt skadat. Jag tycker de sammanfattar hur världen och svenska kulturvärlden ser på det som har hänt. Det började med anklagelser om sexuella övergrepp och slutar med en överenskommelse om att två kvinnor ska lämna Akademien. Det kommer att vara svårt att förklara på vilket sätt det som har hänt är framåtsyftande och en kompromiss, säger han till DN. Läs mer: Klas Östergren: ”Jag har lämnat in en formell begäran om utträde ur Svenska Akademien” Under fredagsmorgonen öppnade Anders Olsson, tillfällig ständig sekreterare i Akademien i P1 Morgon, för att han hoppas att vissa medlemmar kommer att komma tillbaka till arbetet i Akademien. Han nämnde både Sara Danius och Lotta Lotass som två personer som han skulle vilja återse i Akademien. Något som Svante Weyler bedömer som mycket svårt. – Det kommer att kräva en sorts botgöring, en offentlig sådan, från de människor som gjort att de lämnat. Då måste man gå tillbaka till den ursprungliga frågan som utlöste den här enorma sprickan, det vill säga hur man ser på det faktum att det Kulturprofilen har gjort drabbat Akademien, och att det varit känt sedan tidigare. För att kunna få en fungerande Akademi i framtiden skulle det enligt Svante Weyler behöva komma in nya personer i Akademien, men huruvida de som skulle kunna platsa där är intresserade givet det klimat som råder är oklart. – Frågan är på vilka villkor mellan fem och sju nya personer skulle välja att sätta sig i Akademien. Det kommer att röra sig om allt mellan de förmåner som finns till vilket diskussionsklimat som råder i Akademien. De som är kvar har tagit på sig en ofattbart stor börda, en börda som jag absolut inte tror att de har en uppfattning om. Finns det någon person som skulle kunna lösa den kris som Akademien nu befinner sig i? – Inte inom Akademien. Utanför Akademien finns det väldigt många omdömesgilla och kunniga personer som för länge sedan hade behövts i Akademien, men jag tror inte att de vill vara med i dag. De som är kvar i Akademien har alltså inte det omdömet? – Inte när det gäller synen på sin egen roll och Akademien. Just nu finns det fler omdömesgilla personer utanför än inom Akademien, säger Svante Weyler. Läs mer: Per Wästberg: Två kvinnor offrades – en skamfläck på Svenska Akademien Författaren David Lagercrantz säger till DN att han är bedrövad över gårdagens nyheter. – Jag tycker det här är så sorgligt att jag blir mållös. Det här handlar om att hela Akademien har brustit på ett sätt som är ofattbart. Det börjar med en omröstning som var ett fatalt misstag, säger han. Han menar att de gamla strukturerna inom Akademien och det faktum att man väljs in på livstid är fatala problem. Men han nämner också ett samtalsklimat som smittat av sig från sociala medier in i institutionen. – Nu kollapsar allting och narcissistiska karaktärer vill göra utspel och synas på ett sätt som är bortom allt förstånd. Det är klart man ska hylla Sara Danius, och det är hemskt att kvinnor offras, men det här handlar om en hel styrelse och en hel akademi som brustit totalt. De beter sig som narcissistiska barnungar. Vi har ett helt samhällsklimat, inte bara Akademien som är pennalistiskt. Sociala medier-pöbeln har smittat av sig på dem som det minst av allt bör smitta av sig på. Det är samma förhöjda tonläge vi ser, säger David Lagercrantz. Vad tror du om Akademien i framtiden? – Min lösning är att Akademien har haft sin tid. Jag skulle säga att enda lösningen är att behålla en litteraturvårdande institution men att man lägger ner Akademien. Lägg ner den och fundera på hur man skapar en styrka som byts ut, jag kan inte se någon annan lösning. Nobelpriset och stödet för smala författare måste finnas kvar, men Akademien har visat sig inte klara uppdraget, säger han. Finns det någon som skulle kunna rädda Akademien? – Det finns massa begåvade kolleger, men jag tycker att de ska avvakta lite och se. Jag vill inte råda någon att gå in, jag tycker att om Anders Olsson ringer ska man vänta och ta ett andetag. Författaren Elisabeth Åsbrink framhåller att Svenska Akademien fortsatt har stor betydelse och menar att den måste fortsätta existera. Hon har dock inte förtroende för hur Akademien nu är utformad efter torsdagskvällens besked. – Den är en grund i svenskt kulturliv som finansierar oerhört mycket viktig aktivitet, däribland arbetet med ordboken och även med det svenska språket, säger Elisabeth Åsbrink,. – Men för den gruppen av människor som just nu förvaltar Akademien är mitt förtroende väldigt lågt. Den nuvarande situationen är väldigt bekymmersam, eftersom det nästan inte finns några författare kvar bland ledamöterna. Det är inte acceptabelt. Elisabeth Åsbrink menar att den senaste tidens händelser tydligt visat att Akademien i flera fall har distanserat sig från det normala regelverket vad gäller jäv, bland annat genom att man delat ut förmåner till människor som står ledamöterna nära. – Jag tror att det behövs erfarna författare i Akademien. Vi har dem, de som kan hantverket, som kan hantera det svenska språket, dess förändring, utveckling och traditioner. Det skulle höja mitt förtroende om författarna fick en plats, även om det naturligtvis också ska finnas akademiker och forskare i Akademien, säger Elisabeth Åsbrink. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3174, "headline": "Kvinnorna fick gå för att rädda Svenska Akademien", "summary": "Krisen i Svenska Akademien fördjupas ytterligare. Både ständiga sekreteraren Sara Danius och ledamoten Katarina Frostenson lämnar arbetet i Akademien med omedelbar verkan. Det stod klart efter ett dramatiskt möte på torsdagskvällen.", "article": "Klockan hade precis passerat 20 när Sara Danius gick ut genom dörrarna till Börshuset. Inför ett stort pressuppbåd berättade hon att hon omedelbart lämnar både posten som ständig sekreterare och sin stol i Svenska Akademien. – Jag lämnar Akademien som ständig sekreterare. Det var Akademiens vilja att jag skulle lämna och därmed beslöt jag mig också för att lämna min stol nummer sju. Det beslutet har jag fattat med omedelbar verkan, sade Danius, som inte ville berätta om beslutet föregåtts av en omröstning. – Det är Akademiens vilja och jag rättar mig efter det. Jag hade gärna velat fortsätta, men det finns annat att göra här i livet, sade Sara Danius. Vid Danius sida i entrén stod ledamoten Sara Stridsberg. Hon berättar för DN om ett konfliktfyllt möte, som varade i nära tre timmar. – Jag har stridit hela denna kväll för att Sara Danius skulle vara kvar som ständig sekreterare. För mig har hon varit ett klart hopp, säger Sara Stridsberg. Enligt Stridsberg lades ett förslag fram under mötet, som kom att få dramatiska konsekvenser. – Dealen i Akademien var att Katarina Frostenson lämnar arbetet i Akademien, inte sin plats, om Sara Danius lämnar som ständig sekreterare. Jag grät på mötet, skriver Sara Stridsberg i ett sms. Knappt tjugo minuter efter beskedet från Sara Danius offentliggjordes också att Katarina Frostenson avsäger sina uppdrag. Ledamoten Anders Olsson tillika Akademiens nuvarande direktör, berättade att Katarina Frostenson själv har tagit beslutet att lämna Akademien ”med förhoppningen att den skall överleva som institution”. – Jag tror vi alla förstod allvaret i den här situationen. De som tidigare försvarat Katarina Frostenson var tvungna att ta ett steg tillbaka, att göra en kompromiss. Och hon gick med på att avstå från sina uppdrag, sade Anders Olsson och tillade: – Det är en förtroendekris som vi också försökte lösa genom att Sara Danius nu avgår. Han meddelade samtidigt att han tillfälligt har tagit över det ansvar som Svenska Akademiens ständige sekreterare normalt innehar. – Vi arbetar nu under en övergångsperiod, och det här är ett försök att rekonstruera Akademien i en situation som varit enormt kritisk, säger Anders Olsson. Han talade framför medierna om parallella problem inom Akademien, både kring hanteringen med kopplingarna till den så kallade Kulturprofilen – som är gift med Frostenson – men även om samarbetssvårigheter och en stor förtroendekris inom Akademien. – Vi har talat med varandra. Och det är bara i samtal som man löser konflikter på ett bra sätt, säger Anders Olsson om diskussionerna med Katarina Frostenson. Hon är den som det senaste halvåret stått i centrum för den djupa konflikten inom Svenska Akademien, som uppenbarades efter DN:s granskning av Kulturprofilen i november. Tidigare under våren hölls också en omröstning om att utesluta Frostenson, och utfallet av den delade Akademien i två läger. Bland de åtta ledamöter som stöttat Katarina Frostenson finns enskilda som sedermera öppet kritiserat Sara Danius. Ledamoten och tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl skrev på tisdagen en debattartikel i Expressen där han beskrev Danius som ”den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift”. Danius har samtidigt fått stort stöd, både från andra ledamöter och från en rad namnkunniga inom svenskt kulturliv. Tidigare ständige sekreteraren Peter Englund, som förra veckan lämnade arbetet inom Akademien, har kommenterat att den interna kritiken mot Danius varit både ”oberättigad och orättfärdigad”. Danius, som är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, valdes in som ledamot i Akademien för fem år sedan, och blev två år senare dess ständiga sekreterare, då som den första kvinnan på posten. Lyrikern och översättaren Katarina Frostenson har varit ledamot i Svenska Akademien sedan 1992 och suttit på stol nummer 18. I och med beskeden från Sara Danius och Katarina Frostenson är endast elva av arton ledamöter aktiva i arbetet. Förra veckan lämnade, förutom Peter Englund, även Kjell Espmark och Klas Östergren arbetet i Akademien. Sedan tidigare har även Lotta Lotass och Kerstin Ekman lämnat arbetet. Sedan tidigare har även Sara Stridsberg aviserat att hon överväger att lämna arbetet, men på torsdagskvällen ville inte hon lämna något besked kring sin framtid. – I ett så här upprört läge skulle jag vilja vänta med att säga mer än så, säger Sara Stridsberg till DN. Akademien står nu inför en svårlöst situation. Stadgarna, skrivna år 1786, slår fast att minst tolv ledamöter måste vara närvarande för att nya ska kunna väljas in. Den senaste tiden har det dock aviserats att Akademiens stadgar kan ändras på flera punkter, något som möjligen kan förhindra att delar av arbetet omöjliggörs. På onsdagen uttalade sig Kung Carl XVI Gustaf, institutionens höge beskyddare, och meddelade att han överväger att ingripa mot Akademien, bland annat för att se över vilka paragrafer i stadgarna som är i behov av komplettering. Expressen rapporterade på torsdagskvällen att Hovet bekräftar att arbetet med att ändra Akademiens stadgar nu pågår. När DN kontaktade Margareta Thorgren, informationschef vid hovet, svarade hon att Kungen informerats om utvecklingen i Akademien. Thorgren sa då att ingen mer information kunde ges innan ett internt möte avslutats. – Jag sitter i ett internt möte nu och kan inte kommentera i nuläget inte säga något annat än att Kungen informerats om vad som skett, sa Thorgren under torsdagskvällen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3178, "headline": "Per Wästberg: Två kvinnor offrades – en skamfläck på Svenska Akademien", "summary": "I en kommentar till Svenska Dagbladet skriver Per Wästberg att det är ”en skamfläck på Akademien som inte kan tvättas bort” att Sara Danius och Katarina Frostenson lämnat Akademien.", "article": "Efter torsdagkvällens dramatiska händelser i Börshuset, där Sara Danius klev ner från sin roll som ständig sekreterare och lämnade Svenska Akadamien och Katarina Frostenson lämnade sitt arbete i Akademien, uttalar sig akademiledamoten Per Wästberg i Svenska Dagbladet. ”Torsdagskvällen var en sorgens afton. Mot beslutet i Akademien reserverade sig Sara Stridsberg, Jesper Svenbro och jag. Vi har fullt förtroende för Sara Danius. Vi ser i henne ett ljus för en öppnare framtid”, skriver han i SvD, och fortsätter: ”Måhända var beslutet en nödvändig kompromiss för att få arbetsro och komma igång med vår omfattande verksamhet. Inte desto mindre var det en komprometterande kohandel: två kvinnor offrades, den ena mot den andra. Detta är en skamfläck på Akademien som inte kan tvättas bort. Och allt detta elände på grund av en sexmissbrukare!” Per Wästberg, som alltså ställt sig på Sara Danius sida i den pågående konflikten, avslutar sitt uttalande med orden: ”Akademien och Nobelpriset är viktigare än enskilda ledamöters väl och ve. Därför hoppas jag att de avhoppade återvänder och att inga fler utträden sker – nu när Katarina Frostenson sent omsider lovat att på obestämd tid inte delta i arbetet.” Per Wästberg har suttit i Svenska Akademien sedan 1997. Den senaste veckan har en öppen konflikt rasat inom Akademien, med anledning av DN:s granskning av den så kallade Kulturprofilen, som anklagats för att ha begått övergrepp mot ett flertal kvinnor. Själv nekar han till anklagelserna. Under torsdagkvällen hölls ett nästan tre timmar långt möte i Börshuset, som avslutades med att Sara Danius berättade för medierna utanför att hon upphör att vara ständig sekreterare och lämnar Svenska Akademien. Även Katarina Frostenson lämnar, som Wästberg säger ”på obestämd tid”, sitt arbete i Akademien. I ett sms till DN under torsdagkvällen skrev akademiledamoten Sara Stridsberg: ”Dealen i Akademien var att Katarina Frostenson lämnar arbetet i Akademien, inte sin plats, om Sara Danius lämnar som ständig sekreterare. Jag grät på mötet.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3179, "headline": "Kungen införstådd med lösningen att Danius skulle avgå", "summary": "Samtalet med kungen ledde fram till kompromissen i Svenska Akademien som slutade med att både Frostenson och Danius slutade. Det uppger den tillförordnade ständige sekreteraren, direktör Anders Olsson. På fredagsmorgonen hade Kungen ett enskilt möte med Anders Olsson. – Kungen ville ha direktinformation om Akademiens senaste beslut, säger Margareta Thorgren, Hovets informationschef.", "article": "På fredagsmorgonen, klockan nio, hade Kungen ett enskilt möte med Anders Olsson, som nu är Svenska Akademiens tillförordnade ständige sekreterare. – Det var ett enskilt informationsmöte på Stockholms slott där även riksmarskalken Svante Lindqvist deltog, säger Margareta Thorgren. Varför ett möte? – Kungen ville ha direktinformation om Svenska Akademiens senaste beslut. Det var därför han bad om ett ytterligare möte, säger Margareta Thorgren. Innan möte berättade Anders Olsson för Sveriges Radio om lösningen på den akuta krisen i Svenska Akademien – att både dess ständige sekreterare Sara Danius och den kritiserade ledamoten Katarina Frostenson avgick. Lösningen kom fram efter ett långt samtal med kungen, berättar Anders Olsson för radiokanalen. – Jag vill inte säga att det var kungens råd. Det var samtalet med kungen som pågick i en timme som ledde fram till det här inom mig. Det är egentligen det som kom efter samtalet, men vi delade ungefär samma analys, säger han till P1 Morgon. På frågan om kungen ansåg att upplägget var en bra lösning svarar Anders Olsson, som är professor i litteraturvetenskap: – Tror det och hoppas det. Vi ska tala i dag igen. Det är viktigt att vi har vår beskyddare med oss här. Anders Olsson säger i intervjun att det var en pragmatisk lösning på en längre tids problem i Akademiens arbete, som han menar bottnat i att ledningen och ledamöterna inte haft så bra kontakt. – Det har varit förtroendeproblem, att beslut har tagits utan att det var förankring, och att beredningen varit förhastad, det har varit för dålig kontakt mellan ledning och ledamöter, säger han. Hovet dementerar dock att Kungen hade något med beslutet att göra. – Nej, det stämmer inte. Kungen går inte in i Akademiens operativa arbete, säger Margareta Thorgren. I intervjun med radiokanalen säger Anders Olsson också att han vill tona ned dramatiken, och menar att det förstorats upp i medierna. Han säger att man måste få ett nytt samarbetsklimat och hoppas att Sara Danius ska komma tillbaka, trots att hon sagt att hon lämnat sin stol och inte bara arbetet. P1: Vad får dig att tro att hon ska vilja komma tillbaka efter att hon tvingats bort? – Hon har inte tvingats bort, det är en diskussion som vi har haft under en tid, jag ser inte det här som hände som en så våldsam dramatisk händelse som vissa tidningar målar upp, jag vill tona ned den här dramatiken, vi måste fortsätta i lugn och ro. Sara Danius är en enormt viktig ledamot som vi gärna lyssnar på, säger han. Anders Olsson säger att även Frostenson kan komma tillbaka, eventuellt efter något år, och han hoppas att även Lotta Lotass ska göra det. Olsson fick också frågor om han stod bakom den debattartikel av Horace Engdahl i Expressen som beskrivits som spiken i kistan för Sara Danius. P1: Står du bakom den uppfattningen om Sara Danius? – Jag står inte bakom den, jag menar att den artikeln får Horace Engdahl stå för, den ska ses som hans artikel. Vi måste skapa ett nytt klimat där vi börjar tala med varandra. Enligt Olsson är det fel att se debattartikeln som den avgörande punkten, utan det är förtroendeproblemen mellan ledningen och ledamöterna som lett fram till situationen. Hovets informationschef Margareta Thorgren bekräftar att kungen på torsdagen hade ett möte med Anders Olsson men tonar ner kungens roll i besluten. – Ja, kungen har haft samtal med Sara Danius som ständig sekreterare och även med Anders Olsson som Akademiens direktör. – Men han har inte varit delaktig i de händelser som ägde rum i Akademien i går, säger Thorgren. Kungen är dock beredd att medverka till förändrade regler. Thorgren lyfter fram det kungen sade för två dagar sedan: – Han gjorde ett tydligt uttalande om att han såg det som viktigt att Akademien tar ansvar det viktiga arbete som utförs där, att den här konflikten måste lösas, och att lösningen måste påbörjas så fort som möjligt. – Han var tydlig med att om han kan bidra genom att förtydliga eller komplettera stadgarna är han beredd att hjälpa till med det. Kungen ska ha ett nytt möte med Anders Olsson på fredagen. – Det handlar om att kungen måste bli informerad om den senaste händelseutvecklingen. Finns det en plan för stadgeändringar? – Arbetet med att göra eventuella kompletteringar är ju pågående Kommer eventuella planer för ändringar att tas upp på fredagens möte? – Det är ett informationsmöte, eftersom kungen är högste beskyddare, det åligger Akademien att hålla kungen informerad. – En översyn av stadgarna kan ta tid. Det är Akademien som sedan får hålla i informationen om det. Kungen är inte inblandad i det interna arbetet i Akademien, säger Margareta Thorgren. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3182, "headline": "DN:s fotograf Roger Turesson vinner tredjepris i World Press Photo", "summary": "DN:s fotograf Roger Turesson har tilldelats tredjepris i den prestigefulla tävlingen World Press Photo Awards. Han vinner i kategorin Contemporary Issues för en bild som han tog under en reportageresa i Nordkorea.", "article": "World Press Photo internationellt erkänd som världens främsta fototävling. De delar ut priser i nio olika kategorier. Kvällens pris delades ut i Amsterdam, där World Press Photo har sin hemort. DN:s Roger Turesson tilldelades på torsdagskvällen en tredjeplats, i kategorin Contemporary Issues (samtida frågor), för singelbilder. Vinnaren i kategorin blev den tyska fotografen Jesco Denzel, för sin bild från Lagos Marina i Nigeria. Andraplatsen gick till fotografen Giuio Di Sturco, från Italien. Roger Turesson och DN:s reporter Torbjörn Petersson fick tillstånd att resa in i världens mest slutna diktatur Nordkorea i april förra året. De hade då jobbat flera år för att få visum. Se Roger Turessons bilder från vardagen i Nordkorea Planen var att under resan göra ett reportage om Pyongang maraton. I februari i år fick Roger Turesson reda på sin nominering. Nomineringen säkrade också att han skulle tilldelas ett pris, men vid den tidpunkten var det inte säkert vilken placering han skulle få. Se fler bilder av Roger Turesson: Nu börjar kvinnorna slå sig in i det saudiska samhället – Det känns fruktansvärt kul, otroligt roligt. Det är jätteroligt att få ett erkännande för det man gör, sa Roger Turesson om sin nominering i februari. Under året har flera av DN:s fotografer tilldelats stora priser för sina bilder. I februrari tilldelades Johan Lindkvist silver i Pictures of the year internationals kategori för sportporträtt. I tävlingen Årets bild delades 13 av 40 utmärkelser ut till DN:s fotografer. I den tävlingen vann Roger Turesson fyra priser. I tre kategorier tilldelades han då en andraplats och i en kom han på tredjeplats. Två av dessa priser var även de för hans foton från Nordkorea. World Press Photo World Press Photo Awards är erkänd som världens mest prestigefulla fototävling. Den årliga tävlingen delar ut pris till fotografer för de bästa bilderna som under året har bidragit till fotojournalistiken. De vinnande bidragen sätts ihop till en utställning som sätts upp i 45 olika länder och ses av över 4 miljoner personer årligen. Det publiceras även en bok med bidragen. Tävlingen har sju kategorier: Contemporary Issues, Environment, General News, Long-Term Projects, Nature, People, Sports och Sport News. Bidraget kan vara en bild eller ett bildreportage. Förra årets utställning visades i Liljeholmstorgets galleria i Liljeholmen i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3185, "headline": "Starka reaktioner på Danius avgång: Absolut ingen lösning på krisen", "summary": "Reaktionerna på den ständiga sekreterarens avgång på torsdagskvällen är kraftiga. – Det kan ju bli så att kungen upplöser allt över huvud taget, säger kulturjournalisten Daniel Sjölin till DN. Socialminister Annika Strandhäll hyllar samtidigt Sara Danius på Twitter efter avgången.", "article": "På torsdagskvällen kom beskedet: Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius avgår. Flera kulturpersonligheter menar att situationen betonar allvaret i den kris som Svenska Akademien befinner sig i. – Det kan ju bli så att kungen upplöser allt över huvud taget. Men vi har en akademi kvar nu i alla fall. Jag finner dock en mycket liten trolighet i att den skulle bli upplöst. Men man måste titta på utträdesreglerna nu, säger författaren och kulturjournalisten Daniel Sjölin till DN efter beskedet. Läs också: Björn Wiman: Det är en bedrövlig skara som återstår Han menar också att beskedet inte innebär någon egentlig lösning på situationen för Akademien. – Jag såg inte några glada miner någonstans. Absolut ingen lösning på den här krisen. Det är en svårartad förvärring av situationen. Speciellt den kvarvarande Akademiens ledamöter har ett svårt arbete för att återupprätta sitt anseende. Det kan vara svårt att göra efter att allt det här har hänt. Daniel Sjölin berättar också att många i Kultur-Sverige nog hoppades på en annan lösning på den konflikt som har uppkommit i Svenska Akademien. – Många har nog hoppats in i det sista att det skulle lösa sig genom en trevare av något slag. Man har nog vunnit en strid, men inte kriget. Det vinner man inte genom en enskild strid. En till sån här seger till, och man är förlorad. Ett ”fältslag” till och Akademien är nog förlorad. Socialminister Annika Strandhäll (S) reagerar på Twitter med en hyllning till Sara Danius. Författaren Lena Andersson berättar att det är för tidigt att säga vad avgången kommer att innebära, men hon menar att det är en dyster situation för Sara Danius. – Det känns sorgligt för henne. Väldigt tragiskt känns det, på ett mänskligt plan, säger hon till DN. Författaren och litteraturkritikern Ola Larsmo är mycket kritisk till hur ledamöterna i Svenska Akademien har skötts. – De har ju försatt sig i en situation där de är schack matt, låter det som. Alldeles bortsett från personfrågor så kommer detta att drabba svenskt kulturliv. De har faktiskt ett ansvar att arbeta för den svenska kulturen. Då borde man nog vara situationen vuxen, säger han. Ola Larsmo hyllar också det ”moderniseringsarbete” som Sara Danius har stått för som ständig sekreterare. – Sara Danius har stått för ett nödvändigt moderniseringsarbete. Och det avstannar nog när hon nu stiger av, säger han. Mark Levengood beklagar utvecklingen på torsdagskvällen i ett meddelande på Twitter. Serietecknaren Nina Hemmingsson gick också ut på mikrobloggen och beklagade att Sara Danius lämnar sitt uppdrag som ständig sekreterare. Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) vill inte kommentera händelserna i Svenska Akademien på torsdagskvällen. ”Alice Bah Kuhnke avböjer att kommentera”, skriver hennes pressekreterare i ett sms till DN. Inte heller statsministern går att nå för en kommentar, hälsar hans pressekreterare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3188, "headline": "Sara Danius lämnar Svenska Akademien", "summary": "Sara Danius lämnar arbetet i Svenska Akademien med omedelbar verkan. Det meddelar hon efter torsdagens ödesmöte. – Det var Akademiens vilja. Jag rättar mig efter det, säger Sara Danius. Akademiledamoten Göran Malmqvist säger efter beskedet: – Akademin är räddad. Den kunde ju kollapsat. Om vi inte hade fått den här lösningen.", "article": "Ständiga sekreteraren Sara Danius blev på torsdagskvällen den fjärde ledamoten som inom loppet några dagar lämnar arbetet i Svenska Akademien. Och en halvtimme senare kom beskedet att även en femte ledamot, Katarina Frostenson, lämnar Akademien. De dramatiska händelserna på torsdagskvällen innebär att endast elva ledamöter nu är aktiva i Svenska Akademiens arbete. När Sara Danius lämnade Börshuset hade mötet pågått i nära tre timmar. Hon offentliggjorde sitt beslut inför ett stort pressuppbåd: – Jag lämnar som ständig sekreterare. Det var Akademiens vilja. Därmed beslöt jag mig också för att lämna min stol, stol nummer sju i Svenska Akademien. Det här beslutet gäller med omedelbar verkan, säger Sara Danius. Hon motiverade kort sitt beslut att stiga ner från posten som ständig sekreterare: – Det är Akademiens vilja och jag rättar mig efter det. Jag hade gärna velat fortsätta, men det finns annat att göra här i livet, säger Sara Danius, som beskrev stämningen under mötet som ”tryckt”. Katarina Frostenson lämnade ingen kommentar på torsdagskvällen. I stället lämnade Akademiens direktör Anders Olsson beskedet om Katarina Frostensons avhopp. – Med förhoppningen att den ska kunna överleva som institution, säger han efter att ledamöterna lämnat Börshuset. Anders Olsson blir också den som tillfälligt tar över som den som leder arbetet i Akademien efter Sara Danius avhopp – något som Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Anders Ygeman, kommenterade med en rad på Twitter: ”Tillfällig ständig sekreterare är onekligen en speciell titel.” Ledamoten Per Wästberg hade inför sammankomsten uppgett för SVT att flera ledamöter planerade att genomföra en förtroendeomröstning mot Danius. Hon själv ville dock inte kommentera om hennes beslut föregicks av en omröstning. Ledamoten Göran Malmqvist, som var näste person efter Danius att lämna Börshuset, säger i en kommentar att mötet var ”jobbigt”, men antydde att Sara Danius avgått på egen begäran. – Den kunde ju kollapsat. Om vi inte hade fått den här lösningen, säger Göran Malmqvist. Djupa konflikter har under våren uppenbarats inom Akademien, som en direkt följd till hur man hanterat kopplingarna till den så kallade Kulturprofilen, som är gift med ledamoten Katarina Frostenson. Tidigare under våren hålls också en omröstning om att utesluta Frostenson, och utfallet av den delade Akademien i två läger. Bland de åtta ledamöter som stöttat Katarina Frostenson finns enskilda som sedermera öppet kritiserat Sara Danius. Ledamoten och tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl skrev på tisdagen en debattartikel i Expressen där han beskrev Danius som ”den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift”. Danius har samtidigt fått stort stöd, både från andra ledamöter och från en rad namnkunniga inom svenskt kulturliv. Tidigare ständige sekreteraren Peter Englund, som förra veckan lämnade arbetet inom Akademien, har kommenterat att den interna kritiken mot Danius varit både ”oberättigad och orättfärdigad”. Danius, som är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, valdes in som ledamot i Akademien för fem år sedan, och blev två år senare dess ständiga sekreterare, då som den första kvinnan på posten. Hon har dubbla doktorstitlar i litteraturvetenskap, och har skrivit flera uppmärksammade böcker, däribland Prousts motor” (2000), ”Näsa för nyheter” (2008) och ”Den blå tvålen” (2013). I och med beskeden från Sara Danius och Katarina Frostenson är endast elva av arton ledamöter aktiva i arbetet. Stadgarna, skrivna år 1786, slår fast att minst tolv ledamöter måste vara närvarande för att nya ska kunna väljas in. Sedan tidigare har även Sara Stridsberg aviserat att hon överväger att lämna arbetet, något som i sådana fall ställer Akademien inför en svårlöst situation. Samtidigt har det aviserats att Akademiens stadgar kan komma att ändras på flera punkter, något som möjligen kan förhindra att delar av arbetet paralyseras. På onsdagen uttalade sig Kung Carl XVI Gustaf, institutionens höge beskyddare, och meddelade att han överväger att ingripa mot Akademien, bland annat för att se över vilka paragrafer i stadgarna som är i behov av komplettering. En källa uppgav för DN på onsdagen att ledamöterna Tomas Riad och Anders Olsson ses som de mest troliga ersättarna på posten som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Strax efter klockan 16 på torsdagen började ledamöterna att anlända till Börshuset i Gamla stan. Merparten ville inte besvara frågor, men ledamoten Kristina Lugn kommenterade frågan om en förtroendeomröstning ska hållas. – Vi ska ha vårt ordinarie sammanträde. Vi har en dagordning med elva punkter, säger Kristina Lugn. Ledamoten Horace Engdahl, som varit öppen i sin kritik mot Sara Danius, såg sammanbiten ut och ville inte tala med medierna, berättar DN:s reporter på plats, Peter Letmark. – Han gick målmedvetet mot dörren och tryckte undan en reporter. Han vägrade svara på frågor, säger Peter Letmark. Sveriges Radios reporter, Ci Holmgren, berättar i Ekot att hon ”råkade komma i vägen och fick en rejäl knuff i magen och dråsade in i väggen” när Horace Engdahl skulle ta sig fram mot dörren. Strax före det att mötet inleddes anlände också ett blombud för leverans till ständiga sekreteraren Sara Danius. Sara Danius har sedan i förra veckan inte kommenterat situationen, förutom genom enstaka kommentarer på sin öppna Facebooksida där hon tackat för stödet. Danius har tidigare berättat för Svenska Dagbladet att hon övervägt att sluta i den situation som har uppstått, men att hon kommit fram till beslutet att fortsätta \"jobba för det rätta\" så länge som hon orkar. Läs också: Björn Wiman: Det är en bedrövlig skara som kvarstår Läs också: ”Mitt brev visar att Akademien kände till anklagelserna om övergrepp” Läs också: ”Vulgärt” och ”chockerande” – kulturvärlden om striden i Svenska Akademien Läs också: Sara Danius möttes av långa applåder Läs alla DN:s artiklar om Svenska Akademien här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3197, "headline": "Uppgifter: Omröstning om Danius under torsdagen", "summary": "Svenska Akademien ska sammanträda på torsdagen – och då kan den ständiga sekreteraren Sara Danius framtid avgöras. Det uppger akademiledamoten Per Wästberg för SVT.", "article": "Svenska Akademien håller traditionsenligt sammanträden på torsdagar. Men morgondagen kommer att innehålla en ovanlig punkt, enligt uppgifter till SVT. Enligt Per Wästberg kommer man då troligen att hålla en förtroendeomröstning om den ständiga sekreteraren Sara Danius. – Morgondagens sammanträde blir spännande, men helt oförutsägbart, säger akademiledamoten och före detta ständige sekreteraren Horace Engdahl till SVT. Onsdagen innebar det första tillfället då de ledamöter i Akademien som fortfarande deltar i arbetet samlades i ett publikt sammanhang sedan förra veckans händelser, då de tre akademiledamöterna Peter Englund, Klas Östergren och Kjell Espmark berättade att de inte längre skulle delta i Akademiens arbete. Under en tillställning under onsdagskvällen tilldelades då författaren Agneta Pleijel Nordiska priset – men under ceremonin ska akademiledamoten Per Wästberg ha berättat för SVT att flera ledamöter då planerar att genomföra en omröstning angående gruppens förtroende för Sara Danius. Läs också: Sara Danius möttes av långa applåder Läs också: Stina Otterberg: Vi måste tala om Snöflickan Läs också: ”Mitt brev visar att Akademien kände till anklagelserna om övergrepp” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3199, "headline": "Sara Danius möttes av långa applåder", "summary": "Den ständiga sekreteraren Sara Danius fick långa applåder i sitt första framträdande – när Nordiska priset skulle delas ut i Börshuset – sedan de senaste avhoppen från Svenska Akademien. Horace Engdahl valde efteråt att som ensam ledamot inte närvara vid minglet i sekreterarrummet.", "article": "Onsdagens prisutdelning i Börshuset i Gamla stan – då författaren Agneta Pleijel tilldelades Nordiska priset – samlade redan före klockan 18 flera av Svenska Akademiens ledamöter. Den ständiga sekreteraren Sara Danius gjorde sitt första publika framträdande sedan krisen i Akademien förvärrades genom den senaste veckans händelser, då Peter Englund, Klas Östergren och Kjell Espmark deklarerade att de inte längre skulle delta i arbetet. Samtidigt har Sara Danius roll blivit ifrågasatt av några av de kvarvarande ledamöterna. Men på onsdagens tillställning verkade förtroendet hos åhörarna för den ständiga sekreteraren vara stort. DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman rapporterar om en ”otroligt lång applåd” när Sara Danius ställde sig i talarstolen. När sedan Agneta Pleijel själv i sitt tacktal berörde tillståndet i Svenska Akademien var det med en tydlig slutsats: att motsättningar är naturliga, och att hon hoppas att Akademien ska fortleva. Därefter tackade hon både Sara Danius och hela Svenska Akademien. Efter händelserna i Börshuset gick sällskapet vidare till ett mingel i sekreterarrummet, Sara Danius kontor, dit även alla de närvarande ledamöterna vid Akademien gick – förutom Horace Engdahl. Tidigare under veckan har Horace Engdahl kritiserat Sara Danius ledarskap i mycket skarpa ordalag. ”Sara Danius är den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift”, uttryckte han det i Expressen. Sara Danius kommenterade kvällens händelser sedan minglet hade avslutats: – Vi har haft en fantastisk kväll då vi har firat Agneta Pleijels författarskap. Det har varit underbara blommor, stor glädje. Vi har firat litteraturens idé här i kväll. På frågan om det finns förtroende för henne som ständig sekreterare svarade hon inte utan klev in i en väntande taxi. Fortfarande precis inför onsdagens prisutdelning uttrycktes dock tveksamheter kring stödet för Sara Danius. På plats utanför Börshuset strax innan klockan 18 var bland andra Per Wästberg, som innehar stol nummer 12. Efter den senaste tidens kris i Akademien undviker han att ge sitt direkta stöd för den ständiga sekreteraren Sara Danius. Har du förtroende för Sara Danius? – Jag kan inte ge något svar på det. Det här är Agneta Pleijels kväll, säger han till DN. Hur ska ni göra med den kris som har uppstått? – Det får vi se. Mer vill jag inte säga. Även Sture Allén uttalade sig kort på onsdagskvällen. – Jag har förtroende för Akademiens arbete. Det är en institution som har funnits i över 200 år och den står stadigt, säger han. Sture Allén bekräftar dock senare på kvällen på en direkt fråga att han har förtroende för Sara Danius som Svenska Akademiens ständiga sekreterare. – Ja, säger han. Horace Engdahl var också närvarande men ville inte säga något om situationen. Även ledamöterna Anders Olsson, Jesper Svenbro, Kristina Lugn, Bo Ralph och Tomas Riad, var på plats. Strax efter klockan 19 inleddes ceremonin i Börssalen, under ledning av Sara Danius och ledamoten Sara Stridsberg, som skulle hålla tal till pristagaren. När Agneta Pleijel anlände till Börshuset sade hon till journalisterna på plats att hon är tacksam över priset, men att hon inte förväntade sig att det skulle bli ett sånt uppbåd i samband med utdelningen. Vad säger du om stormen i Svenska Akademien? – Det är sånt man får ta. Det är lite som det är, säger hon. – Akademien är jätteviktig men världen är full av förändringar och ingen vet hur det här ska gå. Det enda man kan göra nu är att följa med i det som händer. Vad tycker du att Akademien behöver göra? – Det var en fråga som kräver ett för långt svar för att jag ska kunna ta den här. Nordiska priset är ett av de mest prestigefyllda priserna i Kultursverige och prisbeloppet är 400.000 kronor. Det ska gå enligt stadgarna gå till någon i de nordiska länderna som gjort betydelsefulla insatser inom Akademiens verksamhets- eller intresseområden. Priset instiftades i samband med Svenska Akademiens 200-årsjubileum 1986 och utgår ur en stiftelse som grundas på en donation från Karin och Karl Ragnar Gierow. På Svenska Akademiens hemsida står att den ständiga sekreterare Sara Danius inte skulle komma att ge några kommenterar om den senaste tidens händelser eftersom det är Nordiska priset och Agneta Pleijel som skall stå i strålkastarljuset - inte Svenska Akademien. Tidigare i veckan gick ledamoten Horace Engdahl till starkt angrepp i Expressen mot den ständiga sekreteraren Sara Danius. Han skrev att hon har misslyckats med sin främsta uppgift som han menar är att hålla samman Akademien och att medla mellan stridande läger. Horace Engdahl var en av de åtta ledamöterna som skrivit i Svenska Dagbladet varför de röstat emot en uteslutning av Katarina Frostenson. DN har också talat med två litteraturintresserade kvinnor som för länge sedan har köpt biljetter för att vara med vid prisceremonin. – Det ångrar vi litet nu efter allt som har hänt, säger Kristina Sundén och Christina Björn. De är också kritiska till hur Katarina Frostenson, som är gift med Kulturprofilen, har agerat i situationen. – Det värsta är att Frostenson inte avgår. Det är ryggradslöst att hon inte tar sitt ansvar för det hon har ställt till med, säger de. Läs också: Stina Otterberg: Vi måste tala om Snöflickan Läs också: ”Mitt brev visar att Akademien kände till anklagelserna om övergrepp” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3218, "headline": "Dagens skiva: Louise Lemón lanserar sig som dödsgospel – utan täckning", "summary": "Att lansera Louise Lemóns musik som dödsgospel antyder en tyngd som Barcelona-svenskan inte riktigt har, men hennes musik skrider ändå fram med en storslagen släpighet.", "article": "Med tiden har det gotiska blivit mer synonymt med en känsla än en specifik genre. Det förklarar varför även tyngre musikmagasin som tyska Sonic Seducer och svenska hårdrockstidningen Close-Up fastnat för Louise Lemón. Soundet på debut-lp:n ”Purge” skrider ofta fram med en storslagen släpighet som i sina bästa stunder för tankarna till såväl Zola Jesus som Nick Cave. Men att musiken lanseras som dödsgospel antyder en tyngd och destruktiv svärta som den Barcelonabaserade svenskan inte riktigt har täckning för – varken vokalt eller litterärt. Lemón är en mer mainstreamorienterad dystersyster med lite för tomt ekande ord. Både styrkan och svagheten sitter i den souliga rösten som visar sin största begränsning i vackraste pianovraket ”Shipwreck”. Bästa spår: ”Egyptian darkness” Läs fler recensioner av Johanna Paulsson, bland annat om Fever Rays normkritiska fetischflörtar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3225, "headline": "Kungen om Svenska Akademien: ”En väldigt tråkig utveckling”", "summary": "Kung Carl XVI Gustaf kommenterade på måndagen händelserna inom Svenska Akademien. – Jag är informerad om utvecklingen, det är en väldigt tråkig utveckling som jag hoppas ska kunna lösas, säger han.", "article": "Kung Carl XVI Gustaf är Svenska Akademiens höge beskyddare, och ska enligt stadgarna underrättas om viktiga händelser inom institutionen. Han gjorde sitt uttalande på måndagsförmiddagen, utanför Grand Hôtel i Stockholm. – Det är en väldigt viktig institution. Jag är informerad om utvecklingen, det är en väldigt tråkig utveckling som jag hoppas ska kunna lösas. Det pågår ett arbete inom Akademien – de tänker igenom situationen och det kommer nog bli bra det här, sade Kung Carl XVI Gustaf till flera medier. Uttalandet kom dagen efter att Kungen haft ett möte med Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius på Drottningholms slott. Han informerades då om händelserna inom Akademien, som skakats av avhoppen från ledamöterna Peter Englund, Kjell Espmark och Klas Östergren. ”De hade ett informativt möte om den nuvarande situationen inom Akademien, och de diskuterade olika lösningar för en positiv utveckling av Akademien”, skrev hovet i ett uttalande efter söndagens möte. Krisen bottnar i de interna slitningar som har uppstått i Akademien som en följd av turerna kring den så kallade Kulturprofilen. Tidigare i våras hölls en omröstning om att utesluta ledamoten Katarina Frostenson, som är gift med mannen, men en majoritet av ledamöterna röstade emot. Svenska kungar har varit hösta beskyddare över Akademien ända sedan den instiftades av Gustav III 1786. Läs DN:s samtliga artiklar om Svenska Akademien och Kulturprofilen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3226, "headline": "Bokrecension: Lärd och livfull bok om Hitlers München", "summary": "Svante Nordin är professorn som vet hur man berättar en historia. I ”Hitlers München” frilägger han den häxbrygd av radikala idéer som skapade Adolf Hitler. Men det finns en dramaturgisk lucka, skriver Per Svensson.", "article": "Svante Nordin ”Hitlers München” Natur & Kultur, 360 sidor Två och ett halvt år efter krigsslutet reste poeten Bertil Malmberg till München. Han berättade om sina intryck i en artikel i Dagens Nyheter den 18 januari 1948. Rubriken var ”Hadesfärd”. Malmberg hade bott i München under mellankrigstiden. Det München han nu återsåg var hans stad. Men de välkända fasaderna var förvandlade till bisarra kulisser, husen berövade allt innanmäte, reducerade till renbrända skelett. Allt liv borta. \"Och över ändlösa ruinfält fladdrade ett Wagnermotiv\". Ragnarök. Adolf Hitler var besatt av Wagner. Det var också kung Ludwig II av Bayern, den galne operamonarken som lät uppföra sagoslottet Neuschwanstein. Och det är just i skärningspunkten mellan det apokalyptiska och det teatrala som Svante Nordin, professor i idéhistoria, placerar den nationalsocialistiska rörelsens huvudstad, der Hauptstadt der Bewegung. ”München var nationalsocialismens födelseplats”, slår Nordin fast. ”Det var här, inte i Wien, som Hitler blev nationalsocialist. Till en början var han nästan enbart mottagande och receptiv. Han anammade idéer som sjöd i den omedelbara efterkrigstidens München /---/ De var inte enbart politiska, åtminstone inte i den trängre meningen av ordet. Det handlade om en världsåskådning, om en livshållning, om en estetik. Det handlade om Richard Wagner och Bayreuth, det handlade om opera, teater och karnevalsupptåg...\" \"Hitlers München\" skulle, som Svante Nordin mer än antyder i bokens prolog, lika gärna ha kunnat få titeln \"Münchens Hitler”. Adolf Hitler var 24 år när han i maj 1913 flyttade till den bayerska huvudstaden med ambitioner att skapa sig en framtid som konstnär. Han livnärde sig på att måla akvareller, var en av tusentals andra existenser med artistiska ambitioner i Münchens marginaler. Världskriget blev hans lycka. Kriget gav småhandlaren som levt ur hand i mun ordnade förhållanden, en plats i tillvaron, järnkors och så småningom ett uppdrag som arméanställd politisk agitator. Det var i den rollen han 1919 kom i kontakt med källarsekten DAP, Tyska arbetarpartiet. Det var inte större än att medlemmarna kunde samsas kring ett stambord. Hitler tog över partiet, gav det ett nytt namn (NSDAP) och gjorde det till en massrörelse. Hur gick det till? Det är den centrala frågan. Svante Nordin närmar sig den genom att lägga en kultur- och idéhistorisk mosaik; han lyfter fram händelser och gestalter som präglade München under det tidiga 1900-talet. Staden var inte bara en sinnebild för småborgerligt ölskummande gemyt utan också en ”häxbrygd\" där kulturellt och politiskt radikala rörelser och fenomen sjöd. Svante Nordin tar hjälp av en av stadens många ”bohemiska anarkister”, författaren Erich Mühsam, i en inventering av de typiska gästerna på ett typiskt kafé i bohemstadsdelen Schwabing: \"Världsförbättrare, målare, bildhuggare, modeller, dagdrivare, filosofer, religionsstiftare, omstörtare, psykoanalytiker, sexualetiker, arkitekter, konsthandlare, förlupna döttrar ur de högre klasserna, eviga studenter, livströtta och hungriga på livet\". Där tänker Nordin sig också Adolf Hitler, sittande i ett hörn med öppna öron och en bakelse. Elden under den kokande grytan var första världskriget och de dramatiska händelser som krigsnederlaget drev fram i Tyskland och München: kejsarrikets sammanbrott, rådsrepubliken i München 1919, krossandet av rådsrepubliken, de högernationella frikårernas terror, Hitlers misslyckade ölkällarkupp 1923, hyperinflationen.... Nordin har med all säkerhet rätt i att kriget, och det kaos som följde på Tysklands nederlag, var en nödvändig förutsättning för hitlerismen. Men var det en tillräcklig förutsättning? Ju mer man tänker på det ju gåtfullare blir Hitlers förvandling från korpral till karismatisk ledare för en nationell rörelse. På några få år förflyttar han sig från anonymiteten till talarstolen i arenor som tar tusentals åhörare. På ett drygt decennium tar han sig från hyresrummen och kasernerna till en stor paradvåning med tjänstefolk på prestigeadressen Prinzregentenplatz. Långt dessförinnan har han blivit en över hela Tyskland känd och omtalad politisk gestalt. Bertil Malmberg är en av Svante Nordins primärkällor. DN-artikeln från 1948 refereras i boken. Man kan också ta del av ett reportage från München som Malmberg 1923 publicerade i Svenska Dagbladet. Han beskrev där Hitlers ”personlighet” som ”utomordentligt fängslande”. Hitler var en ”talare av ovanliga kvaliteter, och ”hans välde över massorna” hade ”ett demoniskt tycke.\" En annan författare som vid den tiden var verksam i München gjorde en liknande karaktäristik, men i mindre smickrande ordalag. ”Han är lika tvärsäker som den som alltid sett teater från fjärde raden”, sa Bertolt Brecht som hört Hitler tala på Zirkus Krone. Hitler kombinerade bolsjevikernas brutalitet med bohemernas självberusade fantasteri. Adderade apokalyptisk antisemitism, rasbiologi, avsky för demokrati, nationalistisk kitsch, kvasireligiös kult av ”folket” och gjorde av detta politisk teater, dålig sådan om teatergeniet Brecht fick säga sin mening. Svante Nordin påminner om att också en annan världskänd författare med München-anknytning, Thomas Mann, i essän ”Broder Hitler” (1938), beskrivit nazistledaren som en personifierad konstnärsparodi. Djävulen brukar ibland beskrivas som Guds apa. Han försöker härma den verklige skaparen, men förblir en ondskefull karikatyr. Varför jublade tyskarna när deras diktare och tänkare förföljdes och fördrevs av sin apa, av sin mr Hyde? Svante Nordins bok är lika lärd som livfull, vilket inte förvånar den som läst honom tidigare. Detta är en professor som vet hur man berättar en historia. Men det finns ett glapp i berättelsen; en dramaturgisk lucka. Man får aldrig riktigt klart för sig hur Hitler tar språnget ut i rampljuset. Ormens ägg kläcks. Plötsligt, några år in på 20-talet, står han där fix och färdig, den ”fascinerande” och framgångsrike folkförföraren. Men ägget måste ha ruvats. Vilka, eller vad, gjorde det? I Svante Nordins berättelse blir Hitler ett barn av revolutionerna, i första hand den ryska, som i sin tur fötts på första världskrigets slagfält. Det är begäret att schakta undan ruinerna av den borgerliga värld som blir konstanten i Hitlers politiska utveckling. Därför gör Nordin ett stort nummer av ett för några år sedan upptäckt filmklipp från Kurt Eisners begravning vintern 1919. Eisner var en kort tid revolutionär ministerpresident i München. Han var socialist, litteratör, jude och mördades av en högernationalistisk greve. Hitler, då ännu uniformerad soldat, närvarade vid begravningsprocessionen med både en svart sorgbindel och en revolutionär röd bindel kring armen. Nordin tar det som indicium på att Hitlers judehat och våldsamma aversion mot ”vänstern” kom sent, att det var det revolutionära München, inte det antisemitiska förkrigs-Wien som gjorde honom till ”nationalsocialist”. Andra historiker har fäst mindre avseende vid de två armbindlarna. För dem är Hitler snarast en kameleont, med förmåga att anpassa sig till den tillfälliga miljöns färgskalor. Den tyske historikern och journalisten Volker Ullrich, författare till en uppmärksammad Hitlerbiografi, har till exempel framhållit att Hitler under Münchenåren gjorde sig hemmastadd inte bara i ölhallarna utan också i de storborgerliga salongerna (Die Zeit, 14/5 2015). Det är här jag tycker att Svante Nordins framställning blir märkligt förenklad. Han nämner, men liksom i förbifarten, Hitlers förmögna tidiga fans, som Helene Bechstein (flygelfabriken), men ägnar sedan den tunga delen av av sitt förklarande slutkapitel åt den sovjetiska kommunismen. Han påpekar att Hitler genomförde ”sitt maktövertagande i förbund med mer konventionella borgerliga politiker”, men konstaterar samtidigt att dessa politiker blev ”snabbt avpolletterade”. Sant. Men när de behövdes utnyttjades de, och lät sig utnyttjas. Om Hitler var en Lenin så var han en Lenin i lederhosen, inte bara en revolutionär utan också en leverantör av reaktionära fantasier om folkgemenskap, naturgivna auktoriteter och biologisk överlägsenhet som appellerade inte bara till massorna utan också till en nostalgisk aristokrati och en ängslig medelklass. Bokens otäcktaste bild är tagen i en ölhall i München. På väggarna hakkorsfanor. Kring borden ett hav av slipsar och prudentliga damhattar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3232, "headline": "Polisen har fått in en anmälan om brott som rör Akademien", "summary": "Polisen har fått in en anmälan som har kopplingar till Svenska Akademien. – Det stämmer. Vi har fått in en anmälan under helgen, säger Fredrik Fallström, gruppledare för joursektionen Stockholmspolisen city till DN.", "article": "Svenska Akademien har på eget initiativ utretts av advokatbyrån Hammarskiöld & Co gällande ledamöternas kopplingar till den så kallade kulturprofilen och dennes kulturverksamhet, ”Klubben”. Läs mer: Dagarna då Svenska Akademien sprack. Efter utredningen rekommenderade Advokatbyrån Akademien att göra en polisanmälan mot ”Klubben” eftersom verksamheten kan misstänkas ha bedrivits i strid med skattelagstiftning, bokföringslag och kommunala regler för utskänkning. Men Sara Danius uppgav på lördagen till Svenska Dagbladet att Svenska Akademien har beslutat att inte göra någon polisanmälan. Enligt Danius har dock “vem som helst – en ledamot eller en privatperson – rätt att polisanmäla och i viss mån också skyldighet att göra det om man misstänker att brott har begåtts\", skriver SvD. Polisen i Stockholm bekräftar nu att det under helgen har kommit in en polisanmälan som rör Svenska Akademien, som Svenska Dagbladet var först att rapportera om. Det säger Fredrik Fallström, vid joursektionen Stockholmspolisen city. – Ärendet är under bearbetning och kommer att gås igenom av en förundersökningsledare imorgon. Innan dess kan Fredrik Fallström inte ange vad det är för brottsrubricering, om det finns några misstänkta gärningsmän eller om anmälan riktas mot ”Klubben”. – Det finns kopplingar till Svenska Akademien, det kan man utläsa. Mer kan jag inte uttala mig om i nuläget, säger han. Vem som står bakom polisanmälan är inte känt. Det var i höstas som DN avslöjade att 18 kvinnor anklagade kulturmannen för sexuella trakasserier och övergrepp. Sedan dess har Svenska Akademien skakats av flera avhopp och konflikter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3234, "headline": "Konsertrecension: Märkligt modern Mozart på festivalen ”Måndag hela veckan”", "summary": "Trio ZPR har förvandlat vardag till fest med sin kammarmusikserie ”Äntligen måndag” i tio års tid. Under jubileumsfestivalens fjärde kväll var Mozarts klarinettkvintett bäst – framförd med ljuv och innerlig lätthet.", "article": "I 90-talskomedin ”Måndag hela veckan” tvingas huvudpersonen återuppleva samma dag om och om igen. Det påminner lite om hur konserthusens säsongsprogram brukar se ut, men slentrianen är på väg att brytas. Kanske beror det delvis på att ensembler som Trio ZPR – Cecilia Zilliacus, Johanna Persson och Kati Raitinen – satt en ära i att inte spela samma verk flera gånger. I tio års tid har de gjort vardag till fest och utvidgat repertoaren för stråktrio med kammarmusikserien ”Äntligen måndag”. Jubileumsfestivalen ”Måndag hela veckan” följer samma principer med en blandning av kända och okända verk, gammalt och nytt samt inbjudna gäster som möjliggör andra konstellationer. Fredagens festivalkonsert började och slutade med musik från andra respektive första Wienskolan. I ena änden Arnold Schönbergs tonalitetstänjande ”Kammarsymfoni nr 1” från 1906 i Anton Weberns avskalade arrangemang för flöjt, klarinett, violin, cello och piano. Ett verk präglat av kollektivistiskt solospel som i det lilla formatet blev närmast påfluget intensivt. Den svenske tonsättaren Erik Peters ”Silent repeat” för flöjt (Anders Jonhäll) och marimba (Daniel Norberg) kunde därefter betraktas som en nutida Schönbergättling. De olika satserna filtrerades genom varandra på så sätt att bara vissa toner hördes i reprisen. Om inte annat intressant i teorin med avslutande mimspel. Efter paus fick den återupptäckta 1800-talsromantikern Amanda Maier-Röntgen ännu en välförtjänt stund i rampljuset med fyra av numera nio stycken för violin och piano. Zilliacus och Christian Ihle Hadland radade vackert upp dessa delikatesser, fyllda av både livliga fantasier och molltonade (folk)melodier. Men läckrast av allt blev ändå Mozarts klarinettkvintett. Inte för att Mozart alltid är Mozart, utan för att spanska Cuarteto Quiroga och klarinettisten Karin Dornbusch framförde musiken med en sådan ljuv och innerlig lätthet att både musikerna och musiken lyfte från stolarna. Sirligt, samspelt och märkligt modernt – så som det anstår en evigt ung trettioplussare från 1700-talets Wien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3236, "headline": "Avhopparna till DN: Vi stöder Sara Danius helhjärtat", "summary": "De tre ledamöter som lämnat Svenska Akademien – Kjell Espmark, Peter Englund och Klas Östergren – ställer sig på Sara Danius sida i den konflikt som nu råder inom Akademien. De uttrycker sitt stöd för den ständiga sekreteraren i ett gemensamt uttalande i DN, där de vittnar om växande intern kritik mot Sara Danius.", "article": "Kjell Espmark, Peter Englund och Klas Östergren meddelade samtliga under fredagen att de lämnar Svenska Akademien. Detta efter en växande spricka inom institutionen som handlar om ett eventuellt uteslutande av den så kallade Kulturprofilens hustru, som är ledamot i Svenska Akademien. I ett gemensamt uttalande till DN säger de tre nu att Sara Danius har utsatts för tilltagande kritik från kvarvarande Akademiledamöter. De uttrycker samtidigt sitt stöd för den ständiga sekreteraren, och sin uppskattning för hur hon hanterat krisen inom Akademien. Läs mer: Klas Östergren, Kjell Espmark och Peter Englund lämnar Svenska Akademien Sara Danius har i en intervju med SvD berättat att hon övervägt att själv sluta som ständig sekreterare, men att hon beslutat sig för att sitta kvar så länge hon orkar och ”jobba för det rätta”. Uttalandet, som är undertecknat av Kjell Espmark, Peter Englund och Klas Östergren, lyder i sin helhet: ”Det har framgått av ett av våra uttalanden att Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius utsatts för en växande intern kritik. Vi vill understryka att hon under hela denna kris agerat med stor integritet och lugn beslutsamhet. Vi vill uttala vårt helhjärtade stöd för henne i denna svåra stund.” Efter DN:s avslöjande i november om att Kulturprofilen anklagas för trakasserier och övergrepp av minst 18 kvinnor har en djup klyfta uppstått i Svenska Akademien. Efter avslöjandet anlitades en advokatbyrå för att utreda institutionens kopplingar till Kulturprofilen och hans kulturverksamhet, ”Klubben”. Läs mer: Journalistiken fick Akademien att spricka inifrån, skriver Björn Wiman Enligt ledamoten Anders Olsson, som uttalade sig för TT, ville fler än de tre avhopparna utesluta den omstridda ledamoten. Anders Olsson har också bekräftat att en omröstning har hållits, där en majoritet av ledamöterna röstade för att hon skulle få sitta kvar. På lördagen sade Sara Danius till SvD att advokatbyrån Hammarskiöld & Co som skött utredningen rekommenderat Svenska Akademien att polisanmäla ”Klubben”, men att Akademien fattat beslut om att inte anmäla. Läs mer: Advokatbyrå uppmanar Akademien att polisanmäla ", "article_category": "culture"}
{"id": 3237, "headline": "Advokatbyrån uppmanar Akademien att polisanmäla", "summary": "Advokatbyrån rekommenderar Svenska Akademien att polisanmäla ”Klubben”. Men en majoritet av ledamöterna vägrar. Det uppger Sara Danius i en intervju med Svenska Dagbladet.", "article": "– Ja, det har blivit stridigheter. Om alldeles för mycket. Men Akademien har nu fattat beslut om att inte anmäla. Samtidigt är det så att vem som helst – en ledamot eller en privatperson – har rätt att polisanmäla och i viss mån också skyldighet att göra det om man misstänker att brott har begåtts. Det räcker med att man tar del av de offentliga handlingar som finns tillgängliga, säger Sara Danius till tidningen. Efter DN:s avslöjande om ”Klubben” och där bland annat 18 kvinnor anklagade den så kallade Kulturprofilen för sexuella övergrepp tillsatte Svenska Akademien en utredning. Advokatbyrån Hammarskiöld & Co skulle kartlägga alla ledamöters interaktion med Kulturprofilen. Under utredningen belade ledamöterna sig själva med munkavle med hänvisning till att allt skulle fram till dess den var klar. Sedan några veckor tillbaka är advokatbyråns arbete färdigt men inte offentliggjort. Konsekvenserna av dess resultat har dock redan fått effekt. På fredagen meddelade tre ledamöter att de nu lämnar Akademien eftersom de enligt uppgifter är missnöjda med besluten som fattats i utredningens kölvatten och omröstningen om ledamoten som är gift med Kulturprofilen skulle uteslutas. Enligt SvD visar utredningen på ett stort antal brister inom Akademien, bland annat konstaterar Advokatbyrån har Akademien gett ekonomiskt stöd till ”Klubben” trots att dess verksamhet kan misstänkas ha bedrivits i strid med skattelagstiftning, bokföringslag och kommunala regler för utskänkning, skriver SvD. Advokatbyrån rekommenderar därför att Svenska Akademien ska polisanmäla ”Klubben”. Men det har majoriteten av ledamöterna alltså motsatt sig, enligt den ständiga sekreteraren Sara Danius. Björn Wiman: Avhoppen är ingenting mindre än en katastrof för Svenska Akademien Akademiledamoten Per Wästberg röstade liksom de tre som lämnat sina stolar – Klas Östergren, Kjell Espmark och Peter Englund – för att utesluta ledamoten alternativt att begränsa dennes möjlighet i Nobelärenden. Men till skillnad från dem väljer Wästberg att sitta kvar. ”Att låtsas som om inget hänt när en ledamot förbrutit sig mot Akademiens kärnparagrafer, det syns mig oetiskt och har nu fått motsatt effekt.”, skriver han i SvD. Per Wästberg kallar advokatutredningen för ”skrämmande läsning” och riktar skarp kritik mot den aktuella ledamoten som han menar har tillfogat Svenska Akademiens anseende stor skada i form av negativ publicitet. Skälet till att han väljer att stanna kvar är för att bidra till att bevara Akademien och dess inflytande, skriver Per Wästberg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3245, "headline": "Fler avhopp kan leda till Akademiens kollaps", "summary": "Svenska Akademien måste enligt stadgarna bestå av minst 12 ledamöter för att nya ledamöter ska kunna väljas in. Efter dagens hittills tre avhopp är De Aderton bara 13.", "article": "Paragraf XII i Svenska Akademiens stadgar slår fast att minst 12 ledamöter måste vara närvarande för att nya ska kunna väljas in: ”Ej må val af nya Ledamöter företagas, utan at til thet minsta Tolf Ledamöter tilstädes äro”. Kerstin Ekman har inte detagit i Akademiens sammankomster på 30 år och i höstas framgick att Lotta Lotass klev av redan 2015. När nu även Klas Östergren, Kjell Espmark och Peter Englund meddelat att de lämnar Akademien återstår bara 13 ledamöter av de ursprungligen 18. En akademiledamot sitter förvisso på livstid och kan inte själv träda ut ur Akademien. Men stadgans formulering om att ledamöterna måste vara ”tillstädes” antyder att de också måste vara närvarande för att inval av en ny ledamot ska kunna ske. Ytterligare två avhopp skulle skapa en historiskt ny situation för det anrika sällskap som har existerat ända sedan 1786. Akademien kan heller inte lösa krisen genom att välja in fler än 18 ledamöter, eftersom redan första paragrafen i stadgan slår fast att 18 är maxgränsen: ”Svenska Academien består af Aderton Ledamöter. Ej må thetta Tal någon tid förökas.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3246, "headline": "Kjell Espmark lämnar Svenska Akademien", "summary": "Kjell Espmark lämnar Svenska Akademien, skriver han i ett meddelande till DN.", "article": "”Integriteten är Svenska Akademiens själva livsnerv. När ledande röster inom Akademien sätter vänskap och andra ovidkommande hänsyn före ansvaret för denna integritet - då kan jag inte längre delta i arbetet”, skriver Kjell Espmark till DN. Beskedet att Kjell Espmark lämnar Akademien kommer kort efter det att författaren Klas Östergren meddelat att han också lämnar arbetat inom Svenska Akademien.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 3254, "headline": "Marduk petas efter nazistanklagelser", "summary": "Black metal-bandet Marduk portas från festivalen Stockholm Slaughter efter anklagelser om nazism.", "article": "Det svenska black metal-bandet Marduk får inte spela på festivalen Stockholm Slaughter på Fryshuset i Stockholm, skriver flera medier. Orsaken är att två bandmedlemmar pekas ut av tidningen ETC för att ha beställt antisemitiskt propagandamaterial och nazistisk litteratur från nazistiska Nordiska motståndsrörelsen. När Fryshusets ledning nåddes av anklagelserna valde den att porta bandet från festivalen. Norska bandet Taake får heller inte spela, då även de har blivit anklagade för nazism. – Vi beslutade att avboka de båda banden. Som det ser ut nu kommer festivalen äga rum utan Marduk och Taake, i alla fall i våra lokaler, säger Carina Balfe Arbman, kommunikationschef på Fryshuset till ETC. Tidningen säger sig inte ha nått Marduk för en kommentar. Arrangören bakom festivalen hävdar att någon annan måste ha beställt materialet i bandmedlemmarnas namn. Bandet har tidigare anklagats för nazistsympatier för sina texter och skivomslag, men har hela tiden hävdat att det rör sig om ett intresse för historia. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3256, "headline": "Konsertrecension: Ludovico Einaudis musik är sövande entonig", "summary": "Den italienska tonsättaren Ludovico Einaudi har blivit en listklättrare utan motstycke inom samtida klassisk musik, men hans musik är lika likformig och spänningslös som arenahouse.", "article": "Ludovico Einaudi kliver in på scen och slår sig ner vid flygeln med ryggen mot publiken. Sedan börjar han extrahera sin pianomusik ur enkla figurer. Femmannabandet fyller i konturerna med slagverk, stråkar, gitarr och sparsmakade elektroniska effekter. Disiga och böljande ljudlandskap som inte skiljer sig märkbart från varandra breder ut sig med sövande enformighet. Från första låten ”Petricor” till extranummer som ”Fuori dal mondo” – musik både för filmer som finns och inte finns. ”Tänk om det hade varit så här på Sigur Rós. Då hade man kanske tyckt att det var bra”, säger snubben bredvid mig till sin kompis och syftar på sittplatserna. Det säger något om både Einaudis musik och hans publik. Den italienske tonsättaren och pianisten är en av den klassiska musikvärldens mest strömmade artister med närmare tre miljoner lyssnare per månad. Senaste albumet ”Elements” blev en listklättrare som lär sakna motstycke inom samtida klassisk musik sedan Henryk Góreckis hit med symfoni nr 3 i början av 1990-talet. Einaudi studerade komposition för avantgardisten Luciano Berio, men valde en annan musikalisk bana. Soundet befinner sig i skarven mellan den nyandliga, kommersiellt framgångsrika konstmusiken och postrocken. Som Radiohead fast utan sång, föreslog någon. Det är en ganska träffande beskrivning, även om Einaudis tonspråk är mer urvattnat och sentimentalt. Till skillnad från många av 2000-talselectronicans ”postklassiker” som Jóhann Jóhannsson är Einaudi mindre intresserad av att skapa musikaliska spänningar och motsättningar. Sättet att bygga upp klimax påminner faktiskt mer om arenahousens strömlinjeformade dramaturgi. Einaudis pianostycken är musikens motsvarighet till coffee table-böcker och rundade bordskanter. En sorts självupptagen skönhet, så finesslöst framförd att han lika gärna kunde ha tryckt ner en knapp på en sequencer. Men för Youtube-generationen och en samtid med guldfiskminne räcker skärmsläckarprojektioner, arpeggion och entoniga melodier för att skapa masshypnos. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3268, "headline": "Konstrecension: Egensinniga psykologiska kartbilder", "summary": "Lap-See Lam och Olle Norås är 2017 års Maria Bonnier Dahlin-stipendiater och ställer nu ut på Bonniers konsthall. Poetiskt och suggestivt, tycker Sara Meidell.", "article": "KONST Lap-See Lam och Olle Norås Maria Bonnier Dahlins stiftelses stipendiater 2017 Bonniers konsthall, Stockholm. Visas till och med 29/4 Egentligen ska man undvika att spåra likheter mellan var för sig starka konstnärskap som bara råkar hamna inom samma strålkastarsken – men när det gäller 2017 års Maria Bonnier Dahlin-stipendiater, Lap-See Lam och Olle Norås, är de gemensamma stråken ändå värda att notera. Intresset för mytologi och kartbilder – psykologiska och geografiska – som de har gemensamt, samt hur egensinnigt och på så vitt skilda vis de närmat sig dessa teman. ”Mother's tounge” är titeln på den serie filmverk som utgör en av delarna i den självbiografiska utforskningen i Lap-See Lams utställning. Tidigare presenterat i app-form, en stadsvandring genom Stockholm, har hon låtit publiken ta del av den rumsliga och historiska sfär som nu byggts ut med andra installationer i det rum hon förfogar över på Bonniers konsthall. Den kinesiska restaurangen, i 1970-talets svenska upplaga, blir här en portal genom vilken konstnären, genom att bryta upp såväl arkitektur och tidskronologi, skapar en spegling och en illusion av ett Kina i Sverige, eller om det är tvärtom. Ett barndomslandskap och på samma gång ett framtidsscenario skissas, vibrerande mellan utopin och dystopin, där kulturellt kodade material som neon och jade bidrar till att ladda verken. En politisk indignation skiftar över i det poetiskt associativa. En drömsk skönhet därtill – inte minst i återgivningen av kvinnorösterna som ljuder genom generationer – gör att man lägger Lap-See Lam till listan över konstnärskap att noga följa. Materialens suggestiva magi präglar Olle Norås måleri, som närmast kan beskrivas som skulpturalt. Både rent faktiskt, genom de träskivor på vilka han arbetat med sina gouacher, men också skulpturalt i så mån att han i måleriet bygger in en magnifik djupverkan. På relieferna, men också i verken på papper, leder han pigmenten till motiv och mönster som böljar mellan höghöjdskartor över skogar och berg, undervattensvärldar och organiska processer bortom mänsklighetens kontroll: smittor, mögelangrepp, eller bördig växtlighet? Det krävs absolut gehör för materialet för att kunna leda slumpen i måleriet till sådana precisa effekter. Denna konstnärs kontroll återspeglas på ett raffinerat vis i hur han dompterar oss som besökare: hur vi blir medskapare av ytterligare en dimension av rumslighet när vi rör oss framför verken, ömsom helt nära och ömsom på längre avstånd, för att söka avkoda denna säregna magi. Fruktlöst, förstås, men framför Norås mytiska världar finner vi oss lyckliga i det ovissa. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3280, "headline": "Skivrecension: Alec Frank-Gemmill introducerar tidig hornmusik", "summary": "Redan före Mozart finns en relativt okänd repertoar för horn, som den brittiske hornisten Alec Frank-Gemmill nu introducerar på ett album med Svenska Kammarorkestern.", "article": "Ingen har väl skrivit vackrare för horn än Mozart i sina hornkonserter eller effektivare än i operorna där hornet signalerar avstånd och övergivenhet. Men det finns en relativt okänd repertoar innan Mozart som hornisten Alec Frank-Gemmill nu introducerar på ett album tillsammans med Svenska Kammarorkestern. Hornet lanserade först i italiensk och fransk opera på 1600-talet, för att illustrera jaktscener, men fick därefter en självständig musikalisk roll i Tyskland. Bland annat av de båda i Dresden baserade tonsättarna Christoph Förster och JBG Neruda. Det är också deras hornkonserter, bland verk av pappa Mozart, Haydn och Telemann, som överraskar mest. Och som skvallrar om hornklangens kommande viktiga roll för den tyska romantiken. Bästa spår: ”Largo” av Neruda ", "article_category": "culture"}
{"id": 3283, "headline": "Kungen om Lill-Babs: ”Vi kommer minnas hennes stora värme och hjärtlighet”", "summary": "Kungahuset sörjer att Barbro ”Lill-Babs” Svensson avlidit. Carl XVI Gustaf säger i ett uttalande: ”Vi kommer minnas hennes stora värme och hjärtlighet.”", "article": "Uttalandet från Carl XVI Gustaf är publicerad på hovets hemsida med anledning av att Barbro Svensson gått bort, 80 år gammal: ”Barbro 'Lill-Babs' Svensson har i dag lämnat oss. En folkkär artist som många kommer sakna och som med åren blev en nära vän till familjen. Vi kommer minnas hennes stora värme och hjärtlighet”, säger Carl XVI Gustaf. Barbro Svensson blev under sin mångåriga karriär folkkär, och har flera gånger träffat eller uppträtt för kungafamiljen, bland annat i samband med drottning Silvias femtioårsdag. 1994 mottog Barbro Svensson också hans majestät konungens medalj i 8:e storleken i högblått band, för sina \"mångåriga uppskattade insatser som artist\". Läs alla DN:s artiklar om Barbro ”Lill-Babs” Svensson här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3288, "headline": "Lill-Babs kollega i ”Bonusfamiljen”: ”Det var det största människohjärtat som funnits”", "summary": "Barbro ”Lill-Babs” Svensson gjorde sin sista roll i SVT-serien ”Bonusfamiljen”. Skådespelaren Marianne Mörck berättar nu om den stora sorgen efter vännens bortgång. – Jag älskade henne så oerhört mycket, säger hon till DN.", "article": "På måndagskvällen sändes det sista avsnittet av andra säsongen av ”Bonusfamiljen”. I slutscenerna skildrades bröllopet mellan Barbro Svenssons karaktär, Gugge, och Biggan, spelad av Marianne Mörck. Läs mer: Barbro ”Lill-Babs” Svensson är död Marianne Mörck berättar för DN att hon och Barbro Svensson blivit nära vänner under samarbetet med serien, och att de även umgåtts privat. Senast i februari var Lill-Babs på besök hemma hos Mörck. – Det var det största, största människohjärtat som funnits. Hon var så givmild och varm. Hon körde mig hem på kvällarna och gav mig frukost om morgnarna. Hon brydde sig så mycket om andra människor. Jag älskade henne så oerhört mycket, säger Marianne Mörck. Det var skaparen och regissören Felix Herngren som kom med idén att Lill-Babs skulle provspela för rollen, berättar Moa Herngren, skapare och manusförfattare. – Vi andra var lite förvånade, men hon var helt fantastisk med sin komiska tajming, och hon har verkligen gjort rollen till sin egen och betytt otroligt mycket för hela ”Bonusfamiljen”, både som skådespelare och person. Det har varit en ära och en fröjd att få jobba tillsammans med henne, säger Moa Herngren och fortsätter: – Det kändes som ett fint sista avsnitt, att hon fick ta mycket plats och att kärleken mellan Gugge och Birgitta fick firas. Det är samtidigt väldigt sorgligt, och det blir väldigt tomt utan henne, både som person och i hennes rollkaraktär. Alla våra tankar går till Barbro och hennes anhöriga. Lasse Berghagen: ”En av våra största artister genom tiderna” Marianne Mörck berättar att hon och Barbro Svensson först efter att ett par avsnitt spelats in fick veta att karaktärerna Gugge och Birgitta var ett par. Frågan kom upp efter att Mörck lagt märke till de stora skillnaderna som fanns mellan karaktärernas personlighet och stil. – Jag frågade till slut: ”Vad gör hon egentligen här? Vad har hon för utbyte av min karaktär?” Då fick vi höra att vi var ett par. ”Va?”, sade jag, och Barbro ropade bortifrån rummet: ”Det står inte i mitt kontrakt”, berättar Marianne Mörck. – Det var hälften på skämt, och vi fann varandra i den kärleken också. Vi har stått varandra väldigt nära varandra under de här åren. Det sa bara ”pang-bom” mellan oss, och vi kunde prata om allt. Hon blev den storasyster jag aldrig hade, och jag kommer sakna henne något oerhört, säger Marianne Mörck. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3289, "headline": "Lasse Berghagen: ”En av våra största artister genom tiderna”", "summary": "Lasse Berghagen hyllar sin före detta fru Barbro ”Lill-Babs” Svensson efter hennes bortgång – och berättar att han besökte henne under hennes sista dagar. – Det är en av våra största artister genom tiderna, säger han till DN.", "article": "Kort efter att att hennes döttrar på tisdagsförmiddagen bekräftade att Barbro Lill-Babs Svensson har avlidit kommenterar artisten och ex-maken Lasse Berghagen hennes bortgång. Han berättar att han besökte Lill-Babs på sjukhuset under helgen tillsammans med deras gemensamma dotter Malin Berghagen. – Hon sov djupt, och det var ingen kommunikation. Vi satt och pratade med henne och förstod att det skulle hända någonting inom en snar framtid, säger han. Lasse Berghagen var gift med Lill-Babs mellan 1965 och 1968, och efter det har de förblivit goda vänner och kollegor. Han passar också på att berätta om den folkkära artisten Lill-Babs personliga egenskaper. – Det är en av våra största artister genom tiderna. Hon var en oerhört generös person, som älskade sitt yrke och att få sprida väldigt mycket kärlek. Han berättar också att han fortsatte att umgås med Lill-Babs tillsammans med resten av familjen genom åren. – Jag kommer att sakna henne mycket, som mor till vår gemensamma dotter och som en god vän. Vi umgicks ofta inom familjen. Hon kommer att lämna en stor, ljus fläck på planeten Jorden efter sig. Jag kommer alltid minnas henne som ett ljus i mörkret. Läs mer: Kollegan i ”Bonusfamiljen”: ”Det var det största människohjärtat som funnits” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3292, "headline": "Bokrecension: Sensationell debut om folkmordets vansinne", "summary": "I burundiske författaren Gaël Fayes debutroman ”Litet land” får läsaren följa en fantasifull 11-årig pojke i skuggan av folkmordet i Rwanda. Maria Schottenius vill sätta den i händerna på alla.", "article": "ROMAN Gaël Faye ”Litet land” Översättning Maria Björkman Norstedts, 195 sidor Romanen är som genre oslagbar om man vill ta in och förstå ett land, en tid och ett skede. Jag kände intensivt på det sättet första gången jag läste den nobelprisbelönade J. M Coetzee när han skrev om Sydafrika. Sedan har det inträffat några gånger. Vissa författare kan öppna ett land och ett sammanhang så att man verkligen upplever det på djupet. Den 36-årige Gaël Faye, uppvuxen i Bujumbura, huvudstad i Burundi, har den förmågan och i debutromanen ”Litet land” (”Petit pays”) låter han läsaren följa en fantasirik, livlig 11-årig pojke, årsbarn med författaren, genom en period där en privilegierad barndom förvandlas till en mardröm i det lilla landet Burundi som i söder gränsar till Rwanda. Romanen omfattar tiden före, under och efter det bestialiska folkmordet på 800.000, framför allt tutsier. Gaël Faye själv flydde under kriget tillsammans med sin familj till Frankrike och bodde i Paris förorter och har nu återvänt med sin egen familj till Burundi. Han är musiker, inspirerad av det kreolska och av hiphop. Med den kraften gör han texten färgstark, svängande och sjungande. Han tvingar läsaren att lyssna, som på kraftfull musik. Boken hörs hela tiden. En riktig hit. Gabriel, eller Gaby, som pojken heter, har en syster, Ana, och liksom författaren en fransk pappa och en rwandisk mamma. Modern i romanen är en vacker tutsikvinna, som flytt sitt land för att bo tillsammans med sin fransman i Burundi. De har tjänstefolk och god ekonomi. Pojken, som går i franska skolan, har ett starkt temperament och det är fint att läsa Maria Björkmans översättning från franskan där hon får fram nyanserna hos denne känslostarka elvaåring, som i allt som händer runt honom också försöker hantera sina föräldrars skilsmässa. Äktenskapet bryter samman, som så mycket i detta gränsland och i denna roman. Gabriel finns också i sin mammas rwandiska släkt, där mormodern – utan föräldrarnas vetskap – ser till att han tillsammans med några andra livrädda pojkar, under ett besök hos henne, blir omskuren i ett lerhus med ett träbord mitt i rummet: ”Sniitt!”. ”Sedan la morbror Sosthèhe våra små snoppspetsar i en tändsticksask som han gav till mormor.” Boken förmedlar humor och en liten pojkes osannolika livskraft trots den fasa som folkmordet i Rwanda innebar. Hans liv är koncentrerat på kamraterna där några, liksom han, tillhör en välbeställd medelklass, andra är barn till deras tjänstefolk. Gaby tvingas manövrera i barnens brutala makthierarkier, och vid ett par avgörande tillfällen helt gå emot sitt samvete. Det gäller en magnifik historia om en stulen cykel. Och i slutet av kriget, en grotesk mordscen utförd av barn. Grupptryck är en förrädisk kraft. Och våldet kräver både offer och förövare. I den lilla skalan blir Gabys unga liv en lektion i över- och underordningens mekanismer där kriget i Rwanda ligger nära både geografiskt och symboliskt. Pojken frågar sin pappa varför folkgrupperna krigar. Det har samma land, och de har samma språk, och samma gud. Så varför krigar de? ”Därför att de inte har likadana näsor.” ”Ett litet land” som låter folkmordets vansinne drabba en familj är en sensationell debut. Ge den till unga människor. Ge den till vem som helst.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 3295, "headline": "Kulturprofilens advokat: ”Min klient förnekar fortfarande i sten”", "summary": "Kulturprofilens advokat, Björn Hurtig, tillbakavisar uttalandena som Svenska Akademiens ledamot Kristina Lugn gjorde i franska TF1.", "article": "– Hennes kommentar får stå för henne. Min klient förnekar fortfarande i sten det som påstås. Det är det enda jag har att säga, säger Björn Hurtig till DN. Kristina Lugn till TF1: ”Vad han gjorde mot unga tjejer, det är sant” Det var på söndagen som reportaget kring Kulturprofilen och Svenska Akademiens sändes i nyhetsprogrammet ”Sept à huit” i franska TF1. Kanalens team filmade på avstånd ett samtal med Kristina Lugn, som då svarade på frågor kring anklagelserna mot Kulturprofilen. Mannen har under flera år haft nära band till Svenska Akademien. – Det är sant vad de säger om honom. Det är sant. Vad han gjorde mot unga tjejer, det är sant. Men Akademien var inte inblandad i det. Vi är inte inblandade, sade Kristina Lugn till TF1. Kulturprofilens advokat: ”Hela hans liv har slagits i spillror” Kammaråklagare Christina Voigt har tidigare avskrivit sju polisanmälningar mot Kulturprofilen, som nekat till brott. Förundersökning pågår fortfarande i minst ett fall. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3306, "headline": "Johan Croneman: Effektiv tidsresa tillbaka till mordnatten vi aldrig glömmer", "summary": "Det var länge sedan jag trodde att den här från början totalhavererade utredningen kunde få mig allvarligt intresserad av det olösta mordet igen, men det lyckas Mikael Hylin med i sin nya dokumentärserie om Palmemordet.", "article": "Det är efter de två första avsnitten av nya dokumentärserien ”Palme, Träsket och mordrättegångarna” (sju delar, i TV3 och Viaplay, börjar nu på torsdag) inte helt lätt att veta åt vilket håll filmaren Mikael Hylin tänker ta oss, men oavsett vilket: Han har skapat lite av en nagelbitare genom att bara låta oss höra vad som till exempel faktiskt sades i de många inspelade vittnesförhören från Sveavägen och natten vi aldrig glömmer. Det här är vad vi vet, helt säkert, säger Mikael Hylin. Och så sätter han på bandspelaren. Och så åker vi tillbaka i tiden. På allvar. Det är väldigt snyggt och effektivt berättat, både i text och i bild. Man trodde knappt att man skulle mäkta med fler mordteorier, och det gör man väl inte heller, men när man nu som sagt igen hör vittnena själva berätta, när man ännu en gång får höra hur både den formella kommunikationen och vardagssnacket (faktiskt) mellan poliser och larmcentral sköttes, när hela dramat ännu en gång spelas upp så att säga inifrån, ja då sträcker man upp sig i soffan, lutar sig fram och spetsar öronen. Det var länge sedan jag trodde att den här från början totalhavererade utredningen kunde få mig allvarligt intresserad av det olösta mordet igen, men det lyckas Hylin med, och det oavsett hans egna konspirationsteorier. Han har tidigare gjort en mycket omdebatterad Palmedokumentär, ”Jag såg mordet på Olof Palme” (SVT, 2006), där han hävdar att Christer Pettersson nog ändå sköt Olof Palme – av misstag. Den känsla Mikael Hylin framför allt lyckas etablera under de två första avsnitten av den nya dokumentärserien är förlamningen. Den kollektiva totalförlamningen. Ett helt land sattes i ett skruvstäd, ingen behöll kylan, ingen enda kunde tänka klart. Ulf Dahlsten, Olof Palmes statssekreterare, var kanske en av de få som tänkte någorlunda klart, och han berättar i filmen om det, inte alls för att framhålla sig själv, han nämner det mer som ett överraskande faktum - intervjun med Ulf Dahlsten är både skrämmande och klargörande, och djupt rörande. Det finns också andra mycket bra intervjuer. Totalförlamning rådde alltså, från den förste ambulansmannen på plats, till landets högsta ledning. Det ledde framför allt till hela förloppets mest katastrofala beslut, att låta länspolismästare Hans Holmér leda utredningen från det så kallade Palmerummet. En av de få riktiga poliser som fick insyn, Ingemar Krusell, säger i filmen om stämningen: ”Palmerummet var som en diskussionsklubb, typ Agatha Christie”. Ett gäng pusseldeckare satt och småpratade om mordet och motiven, den ena förklaringen var väl inte sämre än den andra. Förlamningen hade lett till att fel personer var på fel plats vid fel tillfälle. Det var inte ett lands oskuld som försvann den natten, som det ältades om i åratal, och det var inget ”uppvaknande” och det var ingen ny värld som öppnade sig. Alla fick däremot panik. Och sedan frös vi till is. Har vi lärt oss något…? Fan vet. Jag misstänker att Mikael Hylin fortfarande tror att lösningen på mordet går att finna i det så kallade ”Träsket”, det kriminella Stockholm – och att det bland annat finns poliser som av skilda skäl sopat undan spåren. Det kan vi ju tro vad vi vill om, men de två första avsnitten av Mikael Hylins dokumentär är i allafall lysande. Oavsett teori. En sak till: Fipplandet och klantandet med Lisbet Palmes vittnesmål är fortfarande en gåta. Och hennes eget uppträdande mot polis, åklagare, domstol?! Ingen har lyckas förklara det. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3309, "headline": "Kristina Lugn om Kulturprofilen: ”Vad han gjorde mot unga tjejer, det är sant”", "summary": "Svenska Akademiens ledamot Kristina Lugn uttalar sig för första gången om anklagelserna mot Kulturprofilen. Till den franska tv-kanalen TF1 säger hon att det hela är en ”väldigt sorglig historia”. – Vad han gjorde mot unga tjejer, det är sant, säger Kristina Lugn.", "article": "Ledamoten och poeten Kristina Lugn uttalar sig i nyhetsprogrammet ”Sept à huit” som sändes på söndagskvällen i franska TF1. Reportaget handlar om höstens händelser kring Kulturprofilen, som under flertalet år haft nära band till Svenska Akademien. Reportaget spelades in tidigare i år, och kanalens team var då på plats i Stockholm i samband med en av Akademiens sammankomster. Reportern talar med Kristina Lugn i Gamla stan, bland annat utanför restaurangen Den gyldene freden där ledamöterna traditionsenligt äter middag efter sammankomsterna. Kristina Lugn säger först till TF1 att hon inte kan uttala sig om Kulturprofilen. Hon svarar sedan på en uppföljande fråga om huruvida händelserna inte är intressanta: – Jo, det är det. Det är en väldigt sorglig historia. Hur vi blev inblandade, det är under utredning. Jag kan inte säga något om det. Allt jag kan säga är att jag litar på Kulturprofilens hustru, säger Kristina Lugn. TF1: Men du litar inte på Kulturprofilen? – Kanske inte. Jag vet inte, jag vet inte, säger Kristina Lugn på franska. TF1:s reporter träffar senare samma kväll Kristina Lugn på nytt, denna gång utanför restaurangen. Samtalet är filmat på avstånd och Kristina Lugn svarar då på ett par frågor om Kulturprofilen. – Det är sant vad de säger om honom. Det är sant. Vad han gjorde mot unga tjejer, det är sant. Men Akademien var inte inblandad i det. Vi är inte inblandade. TF1: Varför tror du att det är sant? Har du sett något? – Jag menar, det är väldigt känt bland unga författare. Jag kan inte prata. Om jag börjar prata med dig, då kan jag förstöra allting, för mig själv och för alla. Anklagelserna mot Kulturprofilen framkom första gången i en granskning av DN, som publicerades i slutet av november förra året. 18 kvinnor berättade att mannen ska ha utsatt dem för sexuella övergrepp och trakasserier, och flera av händelserna ska ha skett i Akademiens lägenheter i Stockholm och Paris. Svenska Akademien bröt dagarna därpå allt samarbete med den kulturscen, här kallad Klubben, som ägs av Kulturprofilen och hans hustru, som också är akademiledamot. Ständiga sekreteraren Sara Danius sade i ett uttalande att ”ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademiens kansli har utsatts för oönskad intimitet eller opassande behandling” av Kulturprofilen. Advokatbyrån Hammarskiöld & Co har de senaste månaderna, på uppdrag av Svenska Akademien, genomfört en utredning över varje ledamots koppling till Kulturprofilen och Klubben. Utredningen har ännu inte redovisats, och under tiden har ledamöterna i Svenska Akademien fått instruktioner om att inte uttala sig kring händelserna. Kulturprofilen har genom sin advokat Björn Hurtig meddelat att han nekar till samtliga anklagelser som riktats mot honom, även de uppgifter som Svenska Akademien har presenterat. Björn Hurtig har tidigare sagt att mannens liv ”slagits i spillror” till följd av anklagelserna. – Det är svårt att veta vem i Svenska Akademien som påstått det, och oavsett vilket är Svenska Akademien bara ett samlingsnamn. Alla former av oönskade kontakter på det sätt som påstås tillbakavisas av honom. Där nekar han i sten, sade Björn Hurtig i en intervju med DN i februari. Kammaråklagare Christina Voigt leder förundersökningen mot Kulturprofilen. Hon meddelade i mitten av mars att sju anmälningar mot mannen avskrivits, dels eftersom flera fall var preskriberade, dels att det i andra fall inte har gått att bevisa vad som har hänt. Utredningen pågår fortfarande i minst ett fall. DN har sökt Kristina Lugn, Sara Danius, Kulturprofilen och hans advokat utan resultat. Detta har hänt 21/11: 18 kvinnor vittnar i DN om att Kulturprofilen utsatt dem för sexuella trakasserier och övergrepp. 23/11: Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke vill ta tillbaka den kungliga orden som tidigare gått till Kulturprofilen – men det bedöms inte vara möjligt. Akademiledamoten Per Wästberg hade nominerat mannen. 23/11: Svenska Akademien beslutar att bryta allt samarbete med Klubben. En extern utredning om kopplingarna inleds. 28/11: Professor emeritus Claes Sandgren skriver att Horace Engdahl och Peter Englund bör lämna Svenska Akademien. De båda tillbakavisar kravet. 2/12: DN avslöjar att akademiledamöterna Horace Engdahl och Per Wästberg, samt ytterligare fyra personer, föreslagit att Kulturprofilen skulle få statlig konstnärslön. 4/12: DN avslöjar att Kulturprofilen spridit uppgifter om Nobelpristagaren i litteratur. ”Den jäveln”, säger Peter Englund och skyller läckan på mannens hustru som är ledamot. 10/12: Ständiga sekreteraren Sara Danius säger i en intervju med SvD att hon själv blev ”föremål för ett skamligt förslag” från Kulturprofilen. 12/12: Minst åtta kvinnor har polisanmält Kulturprofilen och en åklagarledd förundersökning inleds. 8/3: Kulturprofilens advokat, Björn Hurtig, säger till DN att Kulturprofilen nekar till samtliga anklagelser. 13/3: DN avslöjar att Kulturrådet granskar utbetalningar på sammanlagt 1,3 miljoner till Klubbens inofficiella föreningskonto. 14/3: Delar av förundersökningen mot Kulturprofilen läggs ned, meddelar åklagarmyndigheten. 15/3: Nio tidigare medarbetare uppger för DN att Klubben systematiskt betalade ut svarta löner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3323, "headline": "Skivrecension: Shakarchi & Stranéus skildrar Göteborg i vårsol", "summary": "På sitt debutalbum flirtar duon Shakarchi & Stranéus med loungegenren och bygger sorglöst lunkande houselåtar med loopar och samplingar om ett Göteborg där vårsolen alltid skiner.", "article": "Den underskattade paraplygenren lounge, eller easy listening, handlade från början om att förflytta lyssnaren till en behaglig och bekymmersfri plats, som en djungel eller en paradisö. Göteborgsduon Shakarchi & Stranéus har länge flirtat med den, inte minst genom mästerliga ”Hissmusik”. Med hjälp av loopar och samplingar bygger de sorglöst lunkande houselåtar som för tankarna till The Avalanches eller Handsomeboy Technique. Men här är ”happy place” ett Göteborg där vårsolen alltid skiner. Debutalbumet som tagit sju år att slutföra innehåller flera referenser till platser; Lisebergs lyckohjul, Kungssten möter Kingston och ett kebabhak på Hisingen som får ett drömskt skimmer över sig. Det är poetiskt, personligt och lär garanterat ta plats när musikåret ska sammanfattas. Bästa spår: ”Hammond fireworks” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3325, "headline": "Svenske Ludwig Göransson gör musik till storfilmen ”Venom”", "summary": "Ludwig Göransson gjorde musiken till hyllade ”Black panther”. Och nu är det också klart att han gör musiken till kommande Marvelfilmen ”Venom”, skriver The Wrap.", "article": "Ludwig Göransson har, lite under radarn, långsamt blivit ett stort namn i Hollywood. Den svenske producenten och låtskrivaren har gjort musik till amerikanska tv-serier som ”New girl” och ”Community”, och till filmer som ”Last stop Fruitvale Station” och ”We're the Millers”. Just nu är han aktuell som filmmusikkompositör i succéfilmen ”Black panther” – och nu är det också klart att han ska göra musiken till kommande Marvelfilmen ”Venom”‚ enligt källor till The Wrap. Läs mer: Intervju med Ludwig Göransson om ”Black panther” Filmen har premiär i oktober och Tom Hardy spelar huvudrollen som Venom. Ludwig Göransson är också producenten bakom Childish Gambino, Donald Glovers musikalias. Han har också släppt egen musik under namnet Ludovin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3333, "headline": "Filmrecension: ”Grace Jones: bloodlight and bami” ger en tragisk bild av åttiotalsikonen", "summary": "I dokumentären ”Grace Jones: bloodlight and bami” gör den åldrande åttiotalstjärnan Grace Jones en showig karaokeversion av sig själv.", "article": "Få skivomslag har, vid sidan av David Bowies, satt så mycket myror i huvudet på små heteronormativa ungar som Grace Jones åttiotalsplattor. Framför Jean-Paul Goudes kamera och i hans montageteknik verkade toppmodellen/popstjärnan/posören glida över alla givna gränser mellan man/kvinna, människa/docka/best, verklig/overklig, svart/vit. Hon hade några legendariska hits, de flesta skrivna av andra och producerade i samma poserande performanceanda som bilderna. Till skillnad från Bowie var hon framför allt ett visuellt fenomen, en stilikon. I Sophie Fiennes dokumentär ”Grace Jones: Bloodlight and bami” får man en känsla av att den åldrande Jones är fast i åttiotalsskapelsen Jones. Sophie Fiennes: ”Grace Jones liv är ett slags uppror mot kyrkans förtryck” Man borde bli knockad av de inledande sekvenserna från sena liveframträdanden. Fraser som “en naturkraft”, “kompromisslös” och “oefterliknelig” drar genom huvudet som ett tvångsmässigt pressmeddelande. Men amazonen i originell badmössa eller rockring som framför superhiten “Slave to the rhythm” inspirerar mer till ett besök på gymmet än till att plocka fram hennes skivor. Vokalt och musikaliskt är det tomt; som om hon gör en showig karaokeversion av sig själv. Resten av filmen klipps det planlöst mellan handkamerafilmade sekvenser ur hennes rastlösa liv: Med släkten i Jamaica (titelns ”bami” är ett jamaicanskt bröd) där onda minnen av en sadistisk styvfarfar flyter upp men inte känns; gräl om vem som ska betala för presidentsviten på ett hotell i Paris eller med musiker som inte dyker upp till hennes studioinspelning. Man vet inte så noga var man befinner sig eller hur saker hänger ihop tidsmässigt. Jones verkar inte heller ha råkoll på tillvaron. Det blir rörigt. Fiennes, som tidigare har gjort ett par dokumentärer med Slavoj Zizek och Lars von Trier, vill inte göra en stel, informativ hyllningsfilm om Jones. Bra, sådana finns det nog av. Men ska man gå den andra, cinéma vérité-vägen, krävs ännu mer idé och riktning. Under en fotosession med den gamla pojkvännen och fotografen Goude, skymtar en högintressant, möjlig film fram om deras passion och konst. Hur kändes det att bli kallad ”vacker och grotesk” av sitt livs stora kärlek? Hur står sig deras neokubism med drag av negritudism som de skapade tillsammans i dag? Det här är en guldgruva för en analytisk filmare. Men det kanske är Zizek som har gett Fiennes ett sken av intellektualism i de tidigare filmerna. Med en känslosvallande, rastlös och ofta champagnestinn dynamo framför kameran får hon inte kontroll över sitt material. Om hon inte har avsett att göra en tragisk berättelse om en före detta ikon som inte hittar ut ur sin ikonografi, så har hon misslyckats. “Own your power”, svarade Grace Jones nyligen en journalist som frågade henne vad feminism var. Det låter bra, men är kanske den absoluta återvändsgränden. Kraften kommer väl ur musiken, ur konsten, från Gud eller andra människor. Kan man verkligen äga den? Se mer: Tre andra filmer av Sophie Fiennes. ”Lars from 1-10”(1998), ”The perverts guide to cinema” (2006), ”The perverts guide to ideology” (2012). Dokumentär “Grace Jones: bloodlight and bami.” Regi: Sophie Fiennes. Medverkande: Grace Jones, Jean-Paul Goude, Robbie Shakespeare, med flera. Längd: 1 tim, 55 min (barntillåten). Språk: Engelska, franska. 2 ", "article_category": "culture"}
{"id": 3341, "headline": "Gustaf Skarsgård i filmatiseringen av ”438 dagar”", "summary": "Gustaf Skarsgård och Matias Varela får huvudrollerna i filmen om journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Persson som satt fängslade i Etiopien.", "article": "Under en arbetsresa i konfliktdrabbade Etiopien fängslades och dömdes journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Persson till 11 års fängelse för terrorism. År 2012 benådades duon och släpptes fria. Året därefter kom boken \"438 dagar\" som skildrar Schibbye och Perssons historia. Nu blir boken film, med skådespelarna Gustaf Skarsgård och Matias Varela i huvudrollerna som Schibbye och Persson, uppger SF studios i ett pressmeddelande. Regissör blir Jesper Ganslandt och manus skrivs av Peter Birro. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3345, "headline": "Johan Svedjedal får Eva Bonniers stipendium", "summary": "Författaren och mångårige DN-medarbetaren Johan Svedjedal får Stiftelsen Eva Bonniers stipendium för sin bok om Karin Boye.", "article": "Johan Svedjedal är författare, professor i litteraturvetenskap och sedan många år medarbetare i DN Kultur. Nu får han Stiftelsen Eva Bonniers 70-årsfonds stipendium på 50.000 kronor för sin bok ”Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv”. Läs mer: Recension av Johan Svedjedals ”Den nya dagen gryr” I motiveringen står bland annat att Svedjedal synliggör ”en av våra mest lästa och älskade poeter ur ett delvis nytt perspektiv”, och att han skildrar ”både den professionella författaren och den radikala och komplexa kvinnan i sin tid”. Stiftelsen Eva Bonniers 70-årsfond bildades 2015 och var en 70-årsgåva till Eva Bonnier från hennes fem barn. Syftet är att understödja facklitteratur om i första hand kvinnor och den kvinnliga erfarenheten. Det första stipendiet delades ut 2017 och gick till författaren Nina Björk. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3356, "headline": "Prince hade ”ytterst hög” fentanylhalt i kroppen", "summary": "Artisten Prince dog till följd av ”ytterst höga” halter fentanyl i kroppen, enligt den toxikologiska rapporten från obduktionen, uppger nyhetsbyrån AP.", "article": "Vid 57 års ålder gick den världsberömda artisten Prince bort till följd av en överdos opioider. Tiden innan sin död tog Prince stora mängder värktabletter, med den kemiska substansen fentanyl som verksam substans, något som blev känt en kort tid efter nyheten om hans bortgång. Läs mer: Enligt släppta dokument – opioider hos Prince när han dog Enligt den toxikologiska rapporten, som nyhetsbyrån AP tagit del av, menar flera experter att Prince hade ”ytterst höga” halter av fentanyl i blodet vid sin död. Enligt expertutlåtanden finns det ingen tvekan om att det var fentanylöverdosen som orsakade bortgången. I rapporten står att fentanylhalten i blodet var 67,8 mikrogram per liter – och att människor har dött av en fentanylhalt på alltifrån 3 till 58 mikrogram per liter. Det samma gäller halterna av fentanyl i levern, som i Princes fall var 450 mikrogram per kilo. Enligt rapporten verkar halter på över 69 mikrogram per kilo ”leda till överdos eller förgiftning med dödlig utgång”. Fentanyl är den kraftigt smärtstillande opiod som i Sverige har utnämnts till en ”dödsdrog” efter att flera personer dött till följd av överdoser. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3365, "headline": "Jerry Williams är död", "summary": "Jerry Williams är död. Han blev 75 år. Under sin mer än 50 år långa karriär hördes den folkkära rocklegendaren på ett trettiotal album och mötte sin publik på otaliga turnéer och krogshower.", "article": "”Det är med tungt hjärta och stor sorg som vi måste meddela att Erik Fernström (Jerry Williams), efter en kort tids sjukdom, lämnade oss igår söndag. Våra tankar går till familjen och vi ber om respekt att låta dem sörja i fred”‚ skriver hans arrangörsbolag Blixten & Co i ett pressmeddelande. Williams, egentligen Sven Erik Fernström, växte upp i en arbetarfamilj i en enrummare på Huvudstagatan 14 i Solna. Modern, undersköterska, avled när han var tolv år gammal. Han började som ung att arbeta som rörmokare innan musiklivet och förebilder som Little Richard tog över. Williams fick med sitt band The Violents en stor hit i ”Darling Nelly Grey”, bandet turnerade 1963 som förband till Beatles under de brittiska världsstjärnornas Sverigeturné. I slutet av 1960-talet började Jerry Williams att sjunga en mer soulinfluerad rockmusik och levererade en stor inhemsk hit med ”Keep on” 1969. Tillsammans med sitt band Roadwork sökte han sig under 1970-talet åter till den femtiotalsinspirerade rock'n'rollen han växte upp med och turnerade också med gruppen The Telstars. 1989 gav han ut ”Did I tell you”, som ingick på den Grammisbelönade skivan ”JW” och nådde en än bredare publik. 2013 medverkade Williams på Malena Ernmans album ”I decembertid” och fick med låten ”Counting miracles” sin första Svensktoppsetta. Under Williams mer än femtio år långa artistkarriär släppte han ett drygt trettiotal album. Musikjournalisten och författaren Håkan Lahger har skrivit boken ”Keep on: 1962-2013” om Jerry Williams liv och musik, utgiven 2013, liksom text till en samlingsutgåva om sex cd-skivor. I arbetet har han intervjuat Jerry Williams flera gånger och skriver nu en bok om skivbolaget Sonet, där Jerry Williams under 50 års tid gav ut sina skivor. – Han visade man kan vara en otroligt folkkär artist som samtidigt behåller sin integritet. De gånger han har blivit tillfrågad om sin politiska hemvist har han svarat ganska rakt: Han var kommunist. Samtidigt blev hans musik älskad av raggarna, som hatar kommunister. Det finns så många kontradiktioner i Jerrys liv och artisteri som man bara måste lyfta på hatten för och beundra. Han förenade amerikansk imperialistmusik med en övertygelse om ett kommunistiskt samhällssystem. Många andra människor med den övertygelsen blir väldigt ifrågasatta. Man driver med dem, säger Håkan Lahger. Hur kommer det sig att Jerry Williams ändå blev så respekterad i folkdjupen? – Jag tror att de flesta människor, oavsett vad man tyckte om honom eller hans musik, såg en ärlig kille i honom. En helt vanlig förortskille som inte har ändrat sig en millimeter under hela sitt liv. Det kan man tycka är en svaghet i denna förändringens tid, att han aldrig ändrade på sig, men för honom blev det en styrka, säger Håkan Lahger och förklarar: – Man kunde lita på Jerry Williams. Han kommer in och kör sin bredbenta rockmusik. Han försökte ett tag med soul, och ett tag att sjunga på svenska, men det blev ändå snabba, traditionella Chuck Berry-låtar på tre minuter på engelska som blev hans signatur. Utöver de otaliga skivinspelningarna och långa turnéerna uppträdde Jerry Williams i ett stort antal krogshower, ”Live på Börsen” på Hamburger Börs i Stockholm spelades med start 1989 under flera säsonger, totalt 167 föreställningar. Bland hans andra shower märks ”Live 'n jive” på Hamburger Börs 1999, ”Jerka” på Stora teatern i Göteborg och på Göta Lejon i Stockholm 2002 jämte ”Ringside” på Scalateatern i Stockholm 2005 och på Lorensbergsteatern i Göteborg 2006. Under 2009 och 2010 sågs och hördes han i showen ”Dynamite” på Rondo i Göteborg och på Tyrol i Stockholm. Jerry Williams var även återkommande gäst i Allsång på Skansen. Han medverkade vidare i en rad filmer, som ”G – som i gemenskap” (1983), ”Lilla Jönssonligan och cornflakeskuppen” (1996), ”c/o Segemyhr” (1999) och julkalendern ”Håkan Bråkan” (2003) liksom i musikalen ”Cats” (1987). Williams tilldelades 1985 LO:s kulturstipendium, prydde 1991 ett svenskt frimärke, var värd för Sommar i P1 2009 och tilldelades sin andra Grammis 2010 i kategorin ”Årets hederspris”. I januari 2013 premiärsjöng han i avskedsföreställningen ”Jerry – The farewell show” på Cirkus i Stockholm. Över 100.000 biljetter såldes till showen som turnerade i Sverige under hösten samma år. Thomas Johansson på arrangörsjätten Live Nation är bedrövad över dödsbudet. Hans eget samarbete med Jerry Williams inleddes redan 1969. – Det här är oerhört tragiskt, en stor förlust för underhållnings-Sverige för han var en av våra absolut största underhållare i modern tid. Jerry var med oss från början när vi startade Ema Telstar 1969 (arrangörsbolaget som gick samman med Live Nation 2008) och vi har hållit kontakten sedan dess och gått på hockey tillsammans och pratat musik. Jerry var en från alla synpunkter fantastisk person: hundra procent genuin, hundra procent rak, det var aldrig något konstigt eller skitsnack - dessutom var han en grym farsa, säger Johansson. Vad var hans skatt som artist? – Precis som alla framstående sångare var han en stor, stor, berättare. Tänk till exempel på hur han tog Ted Ströms låt ”Vintersaga” till en helt ny nivå. Men han kunde göra det med rocklåtar också, han gick in och hittade tonen. Det är något väldigt få artister kan göra. Tomas Ledin mötte Jerry Williams 1972 efter att ha varit med i Melodifestivalen. Samma sommar gav de sig ut på en folkparksturné, Ledins första: – Jag kom direkt från gymnasiet i Sandviken och fick jobba med en synnerligen professionell och erfaren artist. Det var helt fantastiskt. Han förstod att jag var en gröngöling och var väldigt schysst, jag kände att han tog som sin uppgift att lära mig hur det gick till på turné, säger Ledin. – Efteråt har jag förstått vilken tur jag hade som fick resa men sådan kille som var så proffsig och dessutom så omtänksam. Det här är väldigt, väldigt, tråkiga nyheter. Musikproducenten och låtskrivaren Ola Håkansson, med ett förflutet i grupper som Ola & the Janglers och Secret Service, skrev låtar till Jerry Williams, men minns mest privatpersonen i dag. De träffades redan 1963, låg på samma skivbolag och har hållit kontakten genom åren som kompisar och bland annat arbetat ihop med krogshowerna på Hamburger Börs. – Han var en av de finaste människor man kunde känna, han var sig själv hela tiden och empatisk jämt, lojal och schysst. Hans framgångar förändrade honom inte på något sätt, han har alltid varit likadan. Han visade att man kan lyckas utan att bara bli självcentrerad, det gjorde han i 55 år som artist, sammanfattar Håkansson. Läs mer: Vänner och kolleger minns Jerry Williams Läs mer: Så sörjs stjärnan i sociala medier Läs mer: ”Han kunde göra alla sorters låter till sina egna” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3373, "headline": "Teaterrecension: Skuggspel i ny tid när Stig Dagerman uppdateras", "summary": "Aldrig mera krig? Kanske kunde man tänka så när Stig Dagerman skrev sin pjäs ”Skuggan av Mart” 1947. I Mattias Anderssons uppdaterade version får pjäsen en annan klang.", "article": "Vårt behov av bra teater är omåttligt. Därför är det en stor tröst att vara publik på Backa Teaters och Mattias Anderssons uppsättning ”Skuggorna av Mart” – efter en pjäs av Stig Dagerman. Regissören har tagit sig stora friheter med detta Dagermans politiska slutspel efter andra världskriget. Det gör han med sin begåvnings fulla rätt. Pjäsen är inte någon omdiktning av Dagermans pjäs från 1947. Den står på egna ben med en svärta som är vår tids mörka bidrag till avvecklingen av humanism och etik och ett förspel till de katastrofer som väntar. Under fem år av oförliknelig framgång i svensk 1900-talslitteratur hade Dagerman klätt sin ångest i 40-talets världssmärta och satt sina ord mot maktens. I ”Skuggan av Mart” aktualiserade han beredskapstidens heroism i en hjältemoder som stängt dörren om sin sorg efter sonens död. Dagerman kritiserade tiden som ställde de ”dödas fullkomlighet mot de levande” som en kritiker formulerade det. Om man i dag läser ”Skuggan av Mart” med dess dämpande singularis kan man tänka att pjäsen hör till de tider då man än en gång kunde ropa Aldrig mera krig! I sin envetna fixering vid feghet och hjältemod, modersvåld och frigörelse ter den sig nu rent av lite troskyldig. Men vad Mattias Andersson gör är att radikalisera stycket, vända det inåt och ställa alla till svars. Föreställningens slutbild skulle kunna bli en vädjan men slutar i förvriden kamp med skuggor av beväpnade bakom fronten. Det finns ingen triumf i denna version. På scenen gestaltas vår tids desperation och skuggspelet i fonden förmerar ensemblens sex skådespelare till tecken för ett tillstånd av Alltid flera krig. Det är inte många gånger man får se något så starkt uppfordrande, så genomarbetat i spel och rörelser och så groteskt dråpligt i en familjs lögnfabrik under högtryck. Ove Wolf gör en lärare vars livslögn är en sexuell relation med en elev. Han är en plågad man som tärts inifrån av skuld, förträngning och rädsla. Mot honom spelar Emelie Strömberg den förfördas yngre syster som tvingar latinläraren att se sanningen i vitögat och hotar alla med att dra sitt svärd i en förvirring av det slag som för tankarna till den unge skolmördaren i Trollhättan. Hon gestaltar ett drömspel av onda minnen, blixtsnabb i sina verbala utfall som om hon försöker hinna ikapp sina tankar och hantera sitt inre tryck. Han, läraren, avvaktar och letar efter flyktvägar i ett kontrollerat spel som hotar rämna. Nemanja Stojanovic spelar den yngre brodern till den döde hjälten Mart. Ylva Gallon gör modern till en vampyr som suger livet ur sonen som ligger, halvligger på golv eller stol för att till sist möta familjesituationen och förnedringsritualerna med befriad skrattande galenskap. Kjell Wilhelmsen gestaltar en retarderad medelåldring med klåda och eksem på spaning efter den handling som skulle kunna göra honom till man och mordisk förlorare men då kvitt den fulhet som han ser som sin identitet. Eleftheria Gerofoka spelar en stridsberedd partisan på gränsen till nervsammanbrott. Det stora tomma scenrummet gör rörelserna ödesmättade, rensar dem från allt småspel och distanserar uppsättningen från den ”pjäsighet” som Mattias Andersson länge velat bryta med i sina uppsättningar. Skådespelarna har klätts ner i vardaglighet med lätt karaktärsbärande stuk. På suveränt vis gör han och ensemblen fiktionen dokumentär men gestaltningarna teatralt förhöjda. Som i Ylva Gallons plötsliga utbrott av dans på familjeavgrundens rand. Det här är en stor och vacker triumf för Backa Teater. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3392, "headline": "Skivrecension: Allan Petterssons symfonier i en ny sorts filtrerat ljus", "summary": "När Christian Lindberg och Norrköpingssymfonikerna tolkar Allan Petterssons symfonier får de musiken att expandera rent rumsligt utan att intensiteten går förlorad.", "article": "När Allan Pettersson under det symfonifientliga 60-talet tillfrågades om varför han skriver symfonier svarade han: ”Redan när jag var liten tyckte jag om att gå på de stora fälten med tjuvskator. Jag har inte tyckt om att sitta i bersåer”. En replik som tycks ha färgat Christian Lindberg och SON i deras inspelningar av Petterssons samtliga symfonier. När de nu nått fram till den femte (1962) och den sjunde (1967) är det bara att ge sig för hur de får denna makalösa musik att expandera rent rumsligt utan att intensiteten på något sätt går förlorad. Dessutom blir jag alltmer tagen av hur de framkallar ett nytt slags filtrerat ljus hos Pettersson som klangligt länkar honom till en nordisk tradition – som det verkligen sjunger om. Bästa spår: hela albumet ", "article_category": "culture"}
{"id": 3403, "headline": "Utredningen klar: Tystnadskultur på Kulturhuset Stadsteatern", "summary": "Utredningen på Kulturhuset Stadsteatern visar på en rådande tystnadskultur och rädsla bland vissa medarbetare. Bilden är splittrad av det förda ledarskapet, som vissa ansett som ett måste för att förverkliga kraven. Stockholms stad uppger att tidigare vd Benny Fredriksson kände till att han friats från misstankar om sexuella trakasserier.", "article": "Personalen på Kulturhuset Stadsteatern fick tidigare i veckan muntlig information kring enstaka delar av utredningen, vars syfte varit att undersöka arbetsmiljö, ledarskap och styrning av verksamheten. I det första skedet framkom att det inte finns några anklagelser om sexuella trakasserier från någon person i ledningen. Stadsledningskontoret uppgav samtidigt att det skulle dröja innan hela rapporten överlämnades, med hänsyn till den sorg som många känner efter att verksamhetens tidigare vd, Benny Fredriksson, avlidit. Det dröjde dock bara några dagar innan hela rapporten, som gjorts av konsultbolaget PWC, offentliggjordes. – Efter tidigare vd Benny Fredrikssons tragiska bortgång har det varit svårt att fatta beslutet att presentera rapporten om Kulturhuset Stadsteatern. Mitt i sorgen väljer vi ändå att göra det då vi behöver största möjliga transparens för att kunna ta oss vidare, både med att hantera sorgen och med att arbeta vidare med verksamheten, säger Ingela Lindh, vd för Stockholms Stadshus AB, i ett pressmeddelande. Läs mer: Inga anklagelser mot Benny Fredriksson om sextrakasserier En löpande dialog har under utredningens gång förts både med Benny Fredriksson och med Kulturhuset Stadsteaterns nuvarande vd, Sture Carlsson. – Bland annat visste Benny Fredriksson att utredningen friade honom från misstankar om sexuella trakasserier, säger Ingela Lindh. 135 personer har intervjuats i utredningen, betydligt fler än vad som beräknats på förhand, men de enskilda vittnesmålen är konfidentiella. Utredaren slår sammanfattningsvis fast att det finns en splittrad bild – både kring hur medarbetarna uppfattar klimatet inom verksamheten i stort, samt i deras syn på Benny Fredrikssons ledarstil. Utredaren skriver att en del uppfattat Benny Fredrikssons ledarstil som problematisk, medan andra har uppskattat den: ”Den har också varierat från situation till situation och över tid samt att den uppfattats olika i olika delar av organisationen”, skriver stadsledningskontoret i sitt pressmeddelande. De som sett Benny Fredrikssons ledarskap som positivt har bland annat menat att hans insats varit ett måste för att förverkliga den vision som fanns för Kulturhuset Stadsteatern, samt att han varit en omtyckt person. Andra har däremot pekat på att det funnits en kultur styrd av ett hårt, stundtals inkonsekvent, ledarskap med inslag av detaljstyrning, samt att det uppfattats som att den påverkan man kunde ha i ledningsgruppen var ”person- och relationsberoende”. Kulturhuset Stadsteaterns nuvarande ledning kritiserade tidigare i veckan den medierapportering som föranledde att Benny Fredriksson avgick från sin tjänst i december. Även här är bilden splittrad, skriver utredaren: Vissa menar att artiklarna i media gav en rättvisande bild av den dåvarande situationen inom teaterverksamheten, medan andra anser att Benny Fredriksson utsattes för ett ”endimensionellt drev”. Utredaren slår fast att det generellt finns en tystnadskultur på Kulturhuset Stadsteatern och att vissa medarbetare vittnat om att de känt sig rädda – främst på grund av en upplevd risk att deras åsikter, om de framfördes, skulle leda till negativa konsekvenser. I utredningen har kritik också framkommit mot andra chefer inom den konstnärliga verksamheten, som av vissa anses ha en hård ledarstil. Andra problem har också uppmärksammats, däribland att det överlag funnits en otydlig mandatfördelning och styrning av verksamheten, något som dock ska ha förbättrats under det senaste året. Sanna Torén Björling: Ansvaret vilar högre än hos den anklagade Ingela Lindh konstaterar sammanfattningsvis att verksamheten fungerar väl men att det finns rum för förbättringar. – Kulturhuset Stadsteatern är en mycket väl fungerande verksamhet med många erfarna och mycket kompetenta medarbetare inom alla verksamhetsområden. Den bild som framkommer i rapporten kan inte tillåtas skymma detta faktum. För verksamhetens del måste fokus även framöver ligga på uppdraget att sprida kulturens alla konstformer till så många människor som möjligt, säger Ingela Lindh i pressmeddelandet. Utredaren avslutar rapporten med att lägga fram flera rekommendationer på hur situationen på Kulturhuset Stadsteatern kan förbättras, däribland att man behöver en erfaren ledare med bra samarbetsförmåga, att man bör genomföra en översyn av styrningen – och att ledningen motverkar den rådande tystnadskulturen. – Jag har nu fått den här rapporten och jag ser den som en viktig utgångspunkt för de nödvändiga förändringar som vår organisation måste göra, på kort och lång sikt, säger Sture Carlsson, vd på Kulturhuset Stadsteatern, i ett pressmeddelande. Sture Carlsson, vars förordnande har förlängts till årsskiftet, skriver i uttalandet att han inte kommer att kommentera den del av rapporten som rör Benny Fredrikssons tid som chef för Kulturhuset Stadsteatern. – Ingela Lindh har givit mig i uppdrag att gå vidare med utredarnas rekommendationer till förändrad styrning, organisation och arbetsmiljö som underlag. De synpunkterna ska jag naturligtvis ta till mig tillsammans med mina medarbetare och de fackliga organisationerna. Mika Romanus, förbundsdirektör på Teaterförbundet, menar att det är viktigt att underlaget blir en utgångspunkt för hur man ska arbeta vidare med att förbättra arbetsmiljön. – Rapporten ger inte så mycket konkreta rekommendationer, men uppmärksammar delar som varit kända sedan tidigare vad gäller arbetsmiljöproblematiken på Kulturhuset Stadsteatern, säger Mika Romanus. – Det finns en bra dialog mellan det lokala facket och arbetsgivaren, som jag vet anstränger sig för att situationen ska hanteras korrekt och respektfullt. Det är samtidigt viktigt att man arbetar vidare med frågorna som funnits på bordet under en längre tid. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3406, "headline": "”Ett mål är att lära barn att hylla kvinnorna i sina liv”", "summary": "Boken ”Godnattsagor för rebelltjejer” har gjort världssuccé, med en miljon sålda exemplar i mer än 40 länder. Bakom boken står Elena Favilli och Francesca Cavallo, som ville visa unga flickor att både historien och samtiden är full av vanliga kvinnor som gjort ovanliga och extraordinära saker.", "article": "Elena Favilli och Francesca Cavallo satt vid köksbordet i Los Angeles och arbetade den dagen då de lanserade sin crowdfundingkampanj. Det var i maj 2016, och målet var att samla in 40.000 dollar för att kunna ge ut en samling berättelser om kvinnor som åstadkommit fantastiska saker. – Redan första dagen förstod vi att det skulle bli stort. Kampanjen fick fart omedelbart, det var uppenbart att det fanns ett stort sug efter de här berättelserna. Det var otroligt spännande, och vi firade konstant i en månad, säger Elena Favilli. De fick in 675.614 dollar genom sin kampanj på Kickstarter, över fem miljoner kronor. Och boken ”Godnattsagor för rebelltjejer” blev en succé. Den innehåller 100 korta berättelser om alla från tennisstjärnan Serena Williams till piloten Amelia Earhart och Malala Yousafzai. Hittills har den getts ut i över 40 länder, och sålt i över en miljon exemplar. – Det är boken jag önskar jag själv haft som barn, säger Elena Favilli. Som liten läste hon klassikerna: ”Pinocchio”, ”Gullivers resor”, ”Djungelboken” och ”Skattkammarön”. Hon älskade äventyren. – Inte förrän i vuxen ålder insåg jag att alla de här berättelserna hade manliga huvudpersoner. Det var en ganska skakande insikt. Ibland undrar jag om saker hade varit annorlunda om några av de där fantastiska äventyren hade haft flickor i stället för pojkar i den ledande rollen. Hemma hos Elena Favilli fanns en historiebok om berömda människor, en samling berättelser med porträtt – ett format väldigt likt det hon och Francesca Cavallo nu skapat i ”Godnattsagor för rebelltjejer”. Hon bläddrade ofta i boken. – Det var bara män där, kanske två eller tre kvinnor – Drotting Elisabet I, Kleopatra. Det vi lär oss i skolan får det att se ut som om historia bara gjorts av män, medan sanningen är att många kvinnor glömts bort totalt. En amerikansk studie som publicerades i Science 2017 visar att flickor redan vid sex års ålder uppfattar pojkar som mer troliga att vara ”väldigt, väldigt smarta”. Vid samma ålder börjar flickorna undvika aktiviteter som sägs vara för ”väldigt, väldigt smarta” barn. Elena Favilli känner till studien, och säger att den är ”häpnadsväckande”. – Sex år är väldigt tidigt att börja tvivla på dig själv så mycket, att börja tro att dina manliga klasskamrater är mer briljanta och intelligenta. Siffror visar tvärtom att flickor i genomsnitt gör bättre ifrån sig i skolan än pojkar, så det strider dessutom mot all evidens. Det säger något om hur skev vår perception är, och hur viktigt det är att förändra narrativet. Kan fiktion göra det? – Berättelser har en oerhörd förmåga att forma bilden av vilka vi tror att vi kan bli. Det är viktigt att erbjuda litteratur med många olika typer av förebilder. Varför valde ni att skriva en bok om verkliga kvinnor, i stället för sagor och fiktion? – Det finns en otrolig styrka i att visa exempel på riktiga kvinnor som gjort extraordinära ting. Här behövs ingen magi, det räcker med talang, studier, hårt arbete. Jag tror att det kan göra stor skillnad för unga läsare att se: en dag kan jag också göra det där. Det var viktigt för oss att inte bara ha med historiska kvinnor i boken, utan också samtida – kvinnorna har alltid funnits där i det förflutna, och de är med oss i nutiden. Ett mål med boken är att lära barn att hylla kvinnorna i sina liv, mödrar, klasskamrater, lärare. De är inte superhjältar, de finns runt omkring oss. Hur resonerade ni kring urvalet i boken? – Vi ville ha med kvinnor från förr och nu, och från alla sorters bakgrunder. Trombonister, kockar, astronauter. Från olika länder. Vi ville vara inkluderande och internationella, det är en väldigt global bok. Varför var er crowdfundingkampanj så framgångsrik, tror du? – Budskapet var enkelt och tillgängligt, och jag tror att passionen och autenticiteten bakom projektet sken igenom – folk såg att vi stod bakom det här helt och fullt, och att vi utkämpat samma strider i våra egna liv. Elena Favilli och Francesca Cavallo kommer båda från Italien, men bor numera i San Francisco och driver företaget Timbuktu Labs som är inriktat på media för barn. Att slå sig in i Silicon Valleys startup-värld var en kamp. – Det var svårt, som det är för alla kvinnor. Bara sju procent av investeringar görs i företag som leds av kvinnor i USA varje år. När vi insåg hur orättvist det är, sade vi till varandra att vi måste göra något åt det. Att låta läsarna vara med och finansiera ett projekt gör också att de per automatik blir engagerade i resultatet. Sedan allra första början har folk kommit med egna idéer och förslag – vissa av dem har kommit med i bokens uppföljare som kom ut nyligen i USA. – Crowdfunding handlar inte bara om att skaffa kapital, utan om att öppna en dialog. I den andra volymen finns många av de kvinnor läsare tipsat om, som vi annars aldrig hade tänkt på, som piloten Lilian Bland, eller Black Mambas som kämpar mot tjuvjakt i Sydafrika. Finns det några nackdelar med crowdfunding, och att läsarna känner att de har rätt att ha synpunkter på allt? – Nej, inte än. Det har bara varit ytterligare en källa till innehåll och återkoppling. Och vi låter aldrig läsarna fatta besluten, det är inte en direktdemokrati! De senaste åren har mycket hänt på jämställdhetsfronten i populärkulturen – inte minst inom film och tv där kvinnliga superhjältar som ”Wonder woman” eller ”Jessica Jones” till slut fått sina egna skildringar och klassiska killgängsfilmer som ”Ghost busters” och ”Ocean's 8” görs i nya versioner med kvinnor i huvudrollerna. – Jag tror att det finns en ny generell medvetenhet om behovet av nya berättelser för nya generationer. Jag tror att boken lyckades fånga en rörelse som är på gång över hela världen, säger Elena Favilli. ”Godnattsagor för rebelltjejer”. Författarna Elena Favilli och Francesca Cavallo driver Timbuktu Labs, ett företag som ger ut medier för barn på olika plattformar. Båda kommer från Italien men bor i USA. 2016 kom den första ”Godnattsagor för rebelltjejer\"-boken. Den finansierades genom en crowdfundingkampanj på Kickstarter, som fick in mer än 675.000 dollar (mer än 5 miljoner kronor). Boken består av 100 korta berättelser om kvinnor i historien, och varje berättelse är bildsatt av en kvinnlig illustratör. Bland andra porträtteras Astrid Lindgren, drottning Kleopatra, domaren Ruth Bader Ginsburg och astrofysikern Margherita Hack. En andra volym med 100 nya berättelser kom ut på engelska i februari i år. Den ges ut i svensk översättning i maj. Böckerna har sålts i över en miljon exemplar och översatts till mer än 30 språk. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3412, "headline": "Susanna Pettersson blir ny chef på Nationalmuseum", "summary": "En lång väntan på besked är över: Nationalmuseum har fått sin nya chef och överintendent. Susanna Pettersson tar över institutionen, men börjar sitt arbete bara två månader innan nyöppningen.", "article": "Susanna Pettersson kommer närmast från en chefsposition på konstmuseet Ateneum i Helsingfors. Hon tar i augusti över uppdraget som överintendent och chef på Nationalmuseum. – Det är väldigt spännande och jag ser verkligen fram emot att börja arbeta med samlingarna som är så rika och omfattande. Nationalmuseum har Nordens största potential, säger Susanna Pettersson. Läs mer: Kika in i det nästan färdigrenoverade Nationalmuseum Hennes bakgrund finns inom samlingsforskningen, och till presskonferensen på onsdagen tog Susanna Pettersson med sig det äldsta verket hon äger om Nationalmuseum: Samlingskatalogen från 1927, som hennes farfar Lars Pettersson, även han konsthistoriker, inhandlade i Stockholm på 30-talet. – Jag gick igenom många av hans böcker, och han berättade många historier för mig om Stockholm och hans vänner här i staden. Regeringens ambition var att utse en ny museichef före årsskiftet, men utnämningen har dragit ut på tiden. Enligt Alice Bah Kuhnke beror det främst på att rekryteringsprocessen varit omfattande, samt inkluderat ett flertal intervjuer. – Nationalmuseum är juvelen i vår kulturarvskrona och det har varit en stor sak att matcha alla de investeringar vi gör i byggnaden, för samlingarna och i vårt kulturarv med en person som ska leda denna skuta in i framtiden, säger Alice Bah Kuhnke Hon menar att Susanna Petterssons samlade kunskap och erfarenheter stod ut bland kandidaterna: – Hon har en gedigen akademisk bakgrund inom konstvetenskap och museilogi, ett brett internationellt nätverk och goda dokumenterade chefs- och ledaregenskaper. Nationalmuseum, som ligger vid Blasieholmskajen i Stockholm, har varit stängt sedan 2013 på grund av en omfattande renovering. Susanna Pettersson tillträder chefstjänsten i augusti, bara två månader innan portarna till konst- och designsamlingarna ska slås upp, då i ljusare lokaler med fördubblad publikkapacitet. – Det som rör öppningen av Nationalmuseum är färdigt. När jag börjar mitt arbete ska vi omgående fortsätta arbetet inför nästkommande års utställningsprogram, forskningsprojekt och alla andra delar, säger Susanna Pettersson. Läs mer: Nationalmuseum snart tillbaka vid Blasieholmskajen Perioden under renoveringen har kantats av såväl internt gnissel kring ledarskapet som stigande kostnader. Totalkostnaden för renoveringen har uppgått till nära 1,2 miljarder kronor. Museets tidigare chef och överintendent Berndt Arell var tidvis ifrågasatt, fick inte förnyat förtroende och lämnade tjänsten vid årsskiftet. Susanna Pettersson har sedan 2014 varit chef för Ateneum, och har tidigare bland annat innehaft chefspositioner på Finlandsinstitutet i London, Alvar Aalto-museet i Jyväskylä och Helsingfors och vid Finlands Nationalgalleri. Förordnandet sträcker sig fram till 31 juli 2024. Susanna Pettersson påpekar att hennes bästa arbetsår ska vara de i Stockholm: – Varje jobb har sina utmaningar. Jag är nyfiken, glad och litar fullt ut på mina nya kollegor, säger hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3420, "headline": "Författaren till ”Sparvöga” död", "summary": "Ann-Charlotte Alverfors har avlidit, 71 år gammal. Hon är bland annat författaren till trilogin ”Sparvöga”", "article": "Författaren Ann-Charlotte Alverfors har avlidit, 71 år gammal. Hon var mest känd för sin självbiografiska trilogi ”Sparvöga” (1975), ”Hjärteblodet” (1976) och ”Snabelros” (1977). Trilogin blev även tv-serie 1989 under namnet ”Sparvöga”, och Marie Fredriksson sjöng titelmelodin. Ann-Charlotte Alverfors var född i Eksjö i Småland och debuterade som åttaåring i Ica-Kuriren, där hon skrev en saga om en prinsessa som inte ville gå i skolan. Hennes bibliografi omfattar såväl diktsamlingar som romaner och dramatik, men bara ett fåtal av vardera. Hennes sista bok blev romanen ”Vitnäbb”, som kom ut 2015 och berättade om ett par där kvinnan får cancer. ”Hur hade de kunnat tro att livet skulle vara oföränderligt snällt? Hade de trott på framgången som garant för hälsa och välgång?” De var ju ödets gunstlingar; flyktingen som blivit professor, lungsotsungen som blivit författare.”  ", "article_category": "culture"}
{"id": 3433, "headline": "Scenrecension: ”Semst” drar oss vid näsan igen", "summary": "Semsts nya show handlar inte, som titeln ger vid handen, särskilt mycket om demokrati. Det är klassisk pubkällar-ståupp i tre delar. Men, skriver DN:s Niklas Wahllöf, ”alla tre utmanar våra halvt dolda fördomar och vår obehagliga självbelåtenhet”.", "article": "STÅUPP ”SEMST – Demokrati. En populistisk ståupp-föreställning” Medverkande: Branne Pavlovic, Jonatan Unge, Ahmed Berhan. Scen: Intiman, Stockholm. Föreställningslängd: 2 timmar inklusive paus En intervju med en ny ”politisk” ”rörelse” – ja, citattecknen sitter rätt – är ofta som ett långt, saggigt skämt. Ni vet: välmående människor som älskar möten, kallar sig ”initiativ” eller ”alternativ” och med enda politiska riktning att ”traditionell politik passar inte urbana people som oss, va”. Ett namn, medlemmar med varsin uppfälld mäck-laptop (ha Facebook eller något på skärmen, huvudsaken är att äpplet lyser åt andra hållet) och formerna finns där. Inte så mycket annat. Som? Tja, politik? När Semst anno 2018 ger sig ut på ännu en turné verkar de vara inspirerade av just sådana ”politiska” ”rörelser”. På reklamaffischerna står de tre (i år saknas Aron Flam) i klassiska diktatorutstyrslar och blickar mot ett idealistiskt Eden i skyn och så showtiteln: ”Demokrati. En populistisk stand up-föreställning”. Men på scen finns ingenting av det där, inte ett spår, förutom en stor backdrop med namnet. Det som finns är tre ståuppare som under var sin halvtimme kör klassisk pubkällar-ståupp om annat än demokrati. I alla fall inte som sammanhållande ämne. Och trots att säkert många här vet vad en Semst-show brukar handla om, hörs i foajén i pausen små klungor diskutera: ”Men, skulle det inte vara ... ?” Nej, det skulle det inte. De drog oss vid näsan igen. Snopet igen. Det vi kan konstatera är att de mjuka Barbapappa-formerna för det här humorkollektivet, eller vad det kallas, paradoxalt nog är fortsatt skarpa. Alla tre utmanar oss, våra halvt dolda fördomar, töntiga konformism, obehagliga självbelåtenhet. Som Jonatan Unge. Hela hans uppenbarelse är slö, komplett ointresserad av publikfrieri, men det han hasplar ur sig är ofta så begåvat tänkt, och framfört. Synd att ”genialt” är överexploaterat, annars hade man nästan kunnat använda det här. Unge har fattat, eller har det i sig, att om inte ståupp lotsar oss genom stanken av vårt inre för att sedan ta oss ut till en upplysning – oj, vad jag tar i – vad i hela världen ska då göra det? Att skratta sig knallröd åt det jävliga håll man nyss nästan var på väg ned i, är bra för moralen. Han är vild, men subtil. Får ihop det. Som vanligt behandlas sprit och tjack och slapprasism och dåligt föräldraskap – och därmed självinsikt. Någon form av ärende i kväll. Den som kanske har slipats mest under de här åren är dock Branne Pavlovic. Han går hårt åt den i höstas våldtäktsanklagade humorkollegan – möjligen med dennes goda minne, vad vet man – men på ett sätt som faktiskt belyser problemet i stort. Hans tajmning är nu på någon sorts topp. Avslutande Ahmed Berhan har länge varit en snabbtänkt snabbpratare, men när vi nu har skådespelarfacit i hand (stor roll i ”Hjärtat”) ser man minspelet i nytt ljus. När han uttrycker förvåning, som över idén att försvaret – vilket försvar? – ska bringa ordning i den brinnande orten gör sig blåsan påmind. Tyvärr gör sig också förra årets flamsiga avslutning påmind, där det mest skriks i mun på varandra. Sluta, låt oss springa på toa nu. Semsts nya show handlar inte, som titeln ger vid handen, särskilt mycket om demokrati. Det är klassisk pubkällar-ståupp i tre delar. Men, ”alla tre utmanar våra halvt dolda fördomar och vår obehagliga självbelåtenhet”. Läs fler aktuella scenrecensioner här.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 3434, "headline": "Konsertrecension: Anna von Hausswolff lyckas skapa mystik", "summary": "Anna von Hausswolff tonsätter människosjälens fördolda krafter, utifrån både nyandlig konstmusik och diabolisk black metal. Men på Berns saknas ändå den där totala besattheten", "article": "Anna von Hausswolff blickar ut över den drygt tusenhövdade publiken på ett knökfullt Berns och kallar det ”magiskt”. Att uppnå något som liknar rockstjärnestatus med ett instrument som kyrkorgel är ingen självklarhet. Eller så är det just därför en artist som hon har lyckat omgärda sig med den sortens mystik som tilltalar moderna människor renons på religion. Men kanske handlar det också om att hennes egen framtoning är så befriad från poser. Mellansnacket leveras med en kärleksfull tossighet som står i stark motsats till hennes otämjda sångarjag. Inledningsvis är det dessutom tyst och lite fumligt mellan låtarna. I stället fyller hon musiken med helveteskontraster av bibliska proportioner. Med ett femmannaband i ryggen radar hon upp såväl sakralt spirande psykedelia i ”The truth, the glow, the fall” som repetitiva orgelsekvenser i ”The marble eye”. Särskilt i materialet från senaste skivan ”Dead magic” finns den där dubbelheten mellan det gudomligt upplysta och diaboliskt fasansfulla. Å ena sidan ett närmast nyandligt ljus hon delar med religiösa konstmusikminimalister som Arvo Pärt. Å andra sidan ett hårt, hypnotiskt black metal-mörker i ett epos som ”Ugly and vengeful”. Det dröjer ungefär två tredjedelar in i konserten innan hon lämnar klaviaturen i fonden och flyttar närmare scenkanten. Efter den ”Blade runner”-disiga stämningen i ”Källans återuppståndelse” hänger hon på sig den akustiska gitarren och ger sig ut på en industribluesfrustande vandring i det undermedvetnas dunkla skrymslen med ”The mysterious vanishing of Electra”. När Storbritannien talar om de senaste veckornas extrema snöoväder som ”The beast from the east” träder Göteborgs gotiskt lagda mystiker fram som besten från väster. Anna von Hausswolff längtar inte efter legenderna, hon skapar dem och tonsätter människosjälens fördolda krafter med domedagsdrone och gitarrkrevader. Ändå saknar jag lite av den där totala besattheten och musikaliskt monstruösa skönheten hon uppbringade på Dramatens stora scen häromåret. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3436, "headline": "Kulturhuset Stadsteatern: Benny Fredriksson avslutade själv sitt liv", "summary": "Kulturhuset Stadsteaterns förre vd och teaterchef Benny Fredriksson tog sitt liv. Det meddelar teatern i ett pressmeddelande.", "article": "I lördags kväll kom beskedet om att Kulturhuset Stadsteaterns förre vd Benny Fredriksson avlidit. I ett pressmeddelande från Kulturhuset Stadsteatern som gick ut på måndagseftermiddagen skriver man att Benny Fredriksson tog sitt liv: ”Nu har han själv avslutat sitt liv endast 58 år gammal. Kulturhuset Stadsteatern är i stor sorg och tankarna går främst till hans familj.” Sture Carlsson, vd på Kulturhuset Stadsteatern säger i meddelandet: ”Efter att under 16 års tid ha vigt sitt liv åt att leda och utveckla Kulturhuset Stadsteatern lämnade Benny Fredriksson abrupt sitt livsverk till följd av ett gränslöst mediedrev. Det var både fruktansvärt sorgligt och orättvist. Hos honom skapade det ett sår som icke gick att läka. Det är en stor tragedi.” Fredriksson lämnade posten som vd på Kulturhuset Stadsteatern i början av december efter en granskning i Aftonbladet av hans ledarskap på teatern. Detta rapporterade DN och flera andra medier om. I huset har man ställt ut minnesbord och kondoleansböcker i Klarafoajén, Stora scenens foajé och Plattanrummet, för de besökare som vill lämna hälsningar och uttrycka sin sorg. Hans fru sångerskan Anne Sofie von Otter skulle ha gjort tre konserter med Sydneys symfoniorkester, men har nu ställt in konserterna för att återvända hem efter sin makes död, skriver australiska medier. Konserthuset Stadsteatern och Stockholms stad tillkännagav på lördagen att Benny Fredriksson, dess tidigare vd och innan dess teaterchef, avlidit under resan till Australien med familjen. Anne Sofie von Otters manager gav på måndagen ett kort uttalande till Expressen. ”Familjen är förkrossad av förlusten av deras älskade make, far och farfar och ber att deras privatliv respekteras”, skriver managern i uttalandet. Leif Zern: ”Kanske var Benny Fredriksson den sista av sitt slag” Anne Sofie von Otter var ute på en internationell turné som också inbegrep konserter i Nya Zeeland och på en festival i Adelaide. ”Hela Sydney symfoniorkester sänder sina innerliga kondoleanser till Ann Sofie och hennes familj i denna fruktansvärt sorgliga tid. Det finns inga ord för att uttrycka chocken i dessa nyheter. Vi ska använda musik, vårt universella språk, för att förmedla vårt stöd, och vi kommer att tillägna våra föreställningar den här veckan till Anne Sofie, Benny och deras familj”, säger Emma Dunch, vd vid Sydney symfoniorkester i ett uttalande, som citeras av Broadway world Sydney. Teater-Sverige minns Benny Fredriksson: ”Ägnade hela sitt liv åt teatern” Benny Fredriksson var sedan 1989 gift med Anne Sofie von Otter. Han var från 2002 och nära sexton år framåt chef för teatern och vd för bolaget som driver Kulturhuset Stadsteatern. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3448, "headline": "Stadsteatern ställer in föreställningar efter Benny Fredrikssons död", "summary": "Kulturhuset Stadsteatern är i chock efter beskedet att Benny Fredriksson, tidigare vd, avlidit. På söndagen ställs alla föreställningar utom ”Ronja Rövardotter” in. ”Det är ett våldsamt och smärtsamt besked”, säger teater- och scenkonstchefen Anna Takanen till DN.", "article": "Benny Fredriksson avled under en vistelse i Australien. – Det är väldigt mycket känslor och mycket vi behöver bearbeta under lång tid framöver. Benny Fredriksson har haft en enorm betydelse, och flera härinne har arbetat med honom under hela sitt teaterliv, säger Sture Carlsson, vd för Kulturhuset Stadsteatern till DN. – Av omtanke om vår personal har vi tagit beslutet att ställa in kvällens teaterföreställningar. Vi hoppas på förståelse från vår publik, säger Sture Carlsson. Omgående efter dödsbudet sammankallades en krisgrupp på Kulturhuset Stadsteatern, och på söndagen samlades många medarbetare för att samtala och stödja varandra. Ett beslut togs om att samtliga föreställningar, förutom barnföreställningen ”Ronja Rövardotter” skulle ställas in. I huset lades kondoleansböcker fram där både medarbetare och allmänheten har möjlighet att skriva hälsningar och uttrycka sin sorg. – Det är ett våldsamt och smärtsamt besked. Det är med stor sorg och mycket helig vrede som vi tagit emot beskedet att Benny inte finns med oss längre. Vårt största deltagande går till Bennys familj, hans hustru och två söner, säger Anna Takanen, teater- och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern, till DN, och fortsätter: – Skådespelarna ville spela ”Ronja Rövardotter” för den stora barnpubliken i Bennys anda, för att hedra honom. Vi spelar för barnen i dag och ställer in vuxenföreställningarna. Huset är i sorg, och alla ska få det stöd de önskar och behöver. Föreställningarna som ställs in är ”Du & jag”, ”Åtta kvinnor” och ”My fair lady”. Köpta biljetter kommer att återlösas, meddelar Kulturhuset Stadsteatern. På lördagen blev det känt att Benny Fredriksson avlidit i Australien, där han befann sig med sin fru, sångerskan Ann Sofie von Otter. Han blev 58 år gammal. Benny Fredriksson tillträdde år 2002 som vd och teaterchef vid Stockholms stadsteater, där han tidigare även arbetat som skådespelare, regissör och konstnärlig ledare. Han blev kvar i verksamheten under nära 16 års tid, varav de sista åren som vd för bolaget som driver Kulturhuset Stadsteatern. Institutionen skördade stora framgångar under hans ledarskap: Publiktillströmningen ökade kraftigt, samtidigt som de ekonomiska resultaten vände uppåt. Benny Fredriksson fick i stunder utstå öppen kritik för sin ledarstil, något som under senhösten också ledde fram till att han avgick från chefsposten, efter en granskning i Aftonbladet som DN och flera andra medier rapporterade om. Många har dock ofta betonat styrkan i Benny Fredrikssons målinriktade arbete med att öppna upp teatern för en bredare publik, något som han själv beskrivit som en drivkraft han burit med sig sedan uppväxtåren i stadsdelen Midsommarkransen. – Jag sörjer en vän. En person som gjorde väldigt mycket för svensk teater, säger Madeleine Sjöstedt, tidigare kultur- och fastighetsborgarråd i Stockholm, som under nästan tjugo år arbetade nära Benny Fredriksson. – Han drevs av en oerhörd passion att kulturen skulle vara till för alla stockholmare, att alla skulle känna sig välkomna till Stadsteatern och senare Kulturhuset Stadsteatern. Han gjorde det genom en repertoar som var både folklig och av hög kvalitet. Han visade att det gick hand i hand, säger Madeleine Sjöstedt. Läs också: Björn Wiman: Benny Fredriksson tog svensk teater dit den är i dag ", "article_category": "culture"}
{"id": 3468, "headline": "Skivrecension: Thomas Jennefelt suggererar fram mörkret", "summary": "Nu finns Thomas Jennefelts körmästerverk ”Nocturnal singing” utgivet på ett album, som också bjuder hisnande vokala fantasier till fyra operor som ännu inte finns.", "article": "När jag hörde uruppförandet av Thomas Jennefelts ”Nocturnal singing” på radion sent i november 2010 blev jag så suggererad att jag för en sekund såg ut genom fönstret för att försäkra mig om att inte också hela staden låg i mörker. Nu finns detta körmästerverk på ett album som också bjuder på hisnande vokala fantasier till fyra tänkta operor: ”De bortkördas kör”, ”Midsommarnatten”, ”På festen” och ”Slutkör”. Här ställer Jennefelt ordens semantiska hårdhet mot en mjukhet i det meningsbefriade språk som bara musiken själv kan alstra. Som i den underskönt magiska ”Midsommarnatten” där en ursvensk ritual rekonstrueras utifrån en avlägsen framtid med hjälp av ihopklippta folkvisetexter som ingen längre vet vad de betyder. Bästa spår: ”Nocturnal singing” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3469, "headline": "Skivrecension: Sällskapet växer när Thåström har lämnat", "summary": "Att Sällskapet varit mer än enbart Thåströms sidoprojekt blir tydligt nu när han har lämnat bandet. Musiken gnisslar med en nerv som Thåström själv inte längre kommer nära.", "article": "Det har alltid varit orättvist att betrakta Sällskapet som enbart Thåströms sidoprojekt. Att det postindustriellt släpiga soundet hänger minst lika mycket på gitarristen Pelle Ossler och keyboardisten Niklas Hellberg blir tydligt nu när sångaren lämnat bandet. Tredje albumet ”Disparition” känns snarare som en tyskspråkig pendang till fjolårets Osslerplatta ”Evig himmelsk fullkomning”, där gotiskt sensuell country noir breder ut sig i filmiskt grådisiga Ruhrmiljöer. Berlinbaserade vokalisten Andrea Schroeders sammetsmörka stämma bär Weltschmerztyngda texter över en musik som gnisslar, kränger och skälver med en nerv som Thåström inte längre kommer i närheten av. Hans frustande gästspel på ”L’autostrada” är den svagaste stunden på en makalöst bra skiva. Bästa spår: ”Wandler” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3470, "headline": "Skivrecension: Almas pop är trendig, upplyftande och smittsam", "summary": "Efter genombrottet i finska ”Idol” har Alma hunnit finslipa sitt uttryck. Med gäster som Mø och Tove Styrke gör hon popmusik som Rihanna inte skulle skämmas för.", "article": "Efter historiens längsta vinter är Alma verkligen en vitamininjektion! Den tjugotvååriga finskan med neongult hår presenterade sig för hemlandets publik via ”Idol 2013”. Det halva decennium som gått sedan dess har hon tydligtvis ägnat åt att finslipa sitt uttryck så pass att hon nyligen hamnade på BBC:s prestigefyllda ”Sound of 2018”-lista. Medverkan där innebär inte sällan framtida världsberömmelse. Uppmärksamheten är välförtjänt. På ”Heavy rules mixtape” visar Alma alla tecken på att vara en artist redo att toppa listor. Tillsammans med gäster som Mø och Tove Styrke gör hon pop så trendig, upplyftande och smittsam att Rihanna inte skulle skämmas för att framföra den. Alla sex spåren är hits. Debutalbumet i höst kommer vara värt att vänta på. Bästa spår: ”Fake Gucci” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3471, "headline": "Konsertrecension: Apocalyptica hittar metalgenrens akustiska essens", "summary": "Tjugotvå år efter debuten med Metallicalåtar spelar cellokvartetten Apocalyptica den från början till slut. Styrkan är att de aldrig försöker tvinga in Metallica i den klassiska musikens mall.", "article": "Den tuggande kraften när fyra finska cellister riffar loss i ”Enter sandman” ska inte underskattas. Stråkarna skriker, gnisslar och kvider genom effektpedaler och högtalarsystem. Aldrig har jag känt behov av öronproppar i samma rum som en stråkkvartett och det är förstås lysande. Efter att Metallica tilldelats årets Polarpris uppmärksammades en eventuell jävsituation eftersom en av jurymedlemmarna även är styrelseordförande för Live Nation. Misstankarna blir inte mindre av att konsertarrangören inte bara ansvar för Metallicas spelningar, utan också för Apocalyptica som slog igenom med cellocovers av just Metallicalåtar. Kanske är det därför det headbangande Helsingforsbandet undviker ämnet. Istället koncentrerar de sig på att framföra sitt tjugotvå år gamla debutalbum ”Apocalyptica plays Metallica by four cellos” från början till slut. Komplett med originalmedlemmen Antero Manninen som numera sitter i Lahtis symfoniorkester. Apocalyptica har hunnit ge ut ett antal album med eget material, delvis med sång. Men gruppen är bäst när de håller sig till det instrumentala och – som denna kväll – enbart Metallicalåtar. Efter paus återvänder de med trummis bakom ett trumset av ventilationsrör, mjölkkanna och metallspiraler. Låtar som ”For whom the bell tolls” och ”Until it sleeps” får en snyggt industrislamrande prägel och gitarrkänslan är särskilt påtaglig i ”Fight fire with fire”. Styrkan hos Apocalyptica är att de aldrig försöker tvinga in Metallica i den klassiska musikens mall, sådant som ofta gör symfonisk metal outhärdligt kitschig. I stället överför de metalgenrens essens till sina akustiska (men elförstärkta) instrument och bevarar hårdrockens sceniskt råa framtoning samt mellansnack. Arrangemangen belyser också den komplexa sidan av i synnerhet ett tidigt Metallica med vansinnestempon och barockmelankoliskt mellanspel i ”Master of puppets”, utan att behöva ta till musikhistoriskt okunniga och politiskt obetänksamma jämförelser med Wagner. Det blir aldrig stelt och pretentiöst, bara skickligt och fullständigt ohämmat i all sin ursinniga charm. Apocalyptica spelar Metallica Scen: Skandiascenen, Stockholm 4 ", "article_category": "culture"}
{"id": 3486, "headline": "Efter upphovsrättsproblemen: Kyrkohandboken stoppas tillfälligt", "summary": "Upphovsrätten var inte löst för alla texter i nya Kyrkohandboken. Nu tvingas Svenska kyrkan hålla tillbaka den redan tryckta upplagan tills frågan är löst.", "article": "DN har tidigare rapporterat om den upphovsrättsliga tvist som Svenska kyrkan befinner sig i med sin nya kyrkohandbok. Nu tvingas man senarelägga distributionen av den redan tryckta boken. – Vi har valt att skjuta upp distributionen efter att vi i februari fick två skrivelser, från Anders Ekenberg och Christer Pahlmblad. De skriver att de har upphovsrätt till ett par av nattvardsbönerna i den nya kyrkohandboken, och den här upphovsrätten skulle sträcka sig tillbaka ända till ursprungsversioner av några nattvardsböner som i bearbetad form finns i 1986 års kyrkohandbok. Detta var ny information för oss som vi behövde titta närmare på, säger Maria Lundqvist Norling, Svenska kyrkans rättschef. – Utgångsläget för oss har ju varit att vi har kunnat använda oss av handboken från 1986 och därför kunnat ta många av texterna därifrån, säger Norling. Läs mer: Kyrkohandboken – en falsk nyhet utomlands Anders Ekenberg berättar att han och Christer Pahlmblads texter redan till den förra upplagan av kyrkohandboken bearbetades utan deras godkännande. – Det stora ingreppet skedde redan 1986, den versionen var inte heller godkänd. Det fanns inga kontakter mellan oss och Svenska kyrkan på den tiden heller så vitt jag minns. Sedan har de gjort ytterligare ändringar inför den här upplagan. Och då måste man fråga upphovsmannen. Ekenberg säger att han inte ser någon annan lösning än att hans text utesluts ur handboken. – I mitt fall gäller det ”Nattvardsbön sex”. Det är en text av den holländska teologen Huub Oosterhuis som jag översatte till svenska som Svenska kyrkan nu styckat upp. För mig handlar det om att skydda integriteten av en text som i alla fall för dåtiden var ganska så banbrytande och viktig. Sedan påstår jag inte att min översättning är idealisk i alla avseenden men sådana frågor är ju irrelevanta i upphovsrättssammanhang, säger han. Maria Schottenius: Risk att den nya Kyrkohandboken ratas av lokala församlingar Enligt Maria Lundqvist Norling kände kyrkan inte till att Ekenberg och Pahlmblad bidragit med texter till förra kyrkohandboken innan de hörde av sig. Men hon ifrågasätter inte de två teologernas uppgifter om detta. – Det finns inga namngivna upphovsmän till 1986 års handbok, ingen har heller gett sig till känna på de 30-tal år som har gått sedan dess, och därför har vi inte heller kunnat identifiera några. På Svenska kyrkans hemsida har det tidigare funnits en pdf-version av handboken innehållande Ekenbergs och Pahlmblads texter. Den har nu ersatts av en ny version där dessa texter plockats bort. – Det är av samma skäl som vi skjuter upp distributionen. Vi har alltid haft som ambition att vi ska göra rätt på det här området. Och då vill vi inte att det ska ligga kvar texter ute på nätet medan vi utreder frågan, berättar Norling. Att utesluta texterna ur den tryckta boken är också fortfarande möjligt. – Visst är det möjligt att göra förändringar om det skulle gå dithän men vi är inte framme vid en sådan lösning än. Vi måste ju också först ta kontakt med Ekenberg och Pahlmblad. De ska naturligtvis få svar på sina skrivelser. Men vi har lite egen analys kvar att göra innan vi kan återkomma till dem, säger hon. Även flera psalmförfattare har de senaste veckorna gått ut och kritiserat de ersättningar som Svenska kyrkan erbjudit dem. – Det senaste jag vet i den frågan är att vi är beredda att gå med på den ersättningsnivå som upphovsmännen och de här stiftelserna har velat ha. Det återstår nog bara att underteckna ett avtal, säger Norling. Boken var tänkt att börja distribueras till kyrkans församlingar den 12 mars. Trots att det nu senareläggs menar Norling att kyrkorna runt om i landet fortfarande kommer att kunna ta den nya handboken i bruk på pingstdagen som planerat. – Vi jobbar ju för högtryck nu och har prioriterat att göra klart den här utredningsfrågan och analysen. Men oavsett hur vi landar så kommer det finnas en ny kyrkohandbok att tas i bruk på pingstdagen. Det finns som sagt en digital utgåva och den går rätt enkelt att justera på det sätt vi nu har gjort. Men vi jobbar ju förstås på att det också ska finnas en tryckt handbok redo till dess. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3499, "headline": "Delar av förundersökningen mot Kulturprofilen läggs ned", "summary": "Delar av förundersökningen mot Kulturprofilen läggs ned. Sju misstänkta fall har antingen preskriberats eller bedöms inte vara möjliga att bevisa. ”I ett av fallen fortsätter förundersökningen och i det fallet räknar jag med ett åtal”, skriver advokat Elisabeth Massi Fritz, som företrätt flera av kvinnorna, i en kommentar till DN.", "article": "Förundersökningen mot Kulturprofilen har pågått i nära tre månaders tid. Utredningen startades efter att minst åtta kvinnor polisanmält mannen, bland annat för sexualbrott. I ett par av de anmälda fallen hade preskriptionstiden passerat, men åtminstone fyra målsägande har företrätts av advokat Elisabeth Massi Fritz. Läs mer: Kulturrådet granskar sina utbetalningar till Klubben På onsdagen meddelade åklagaren Christina Voigt att delar i förundersökningen läggs ned. De nedlagda misstankarna avser sju ärenden gällande polisanmälda våldtäkter och sexuella ofredanden som uppgetts ha skett mellan mars 2013 och april 2015. Åklagaren motiverar beslutet dels med att några brott har hunnit preskriberas, dels med att det i vissa fall inte gått att bevisa vad som har hänt. – Vi har gjort de utredningsåtgärder som varit möjliga att göra. Utifrån det är min sammantagna bedömning att det inte går att styrka brott i de delar jag lagt ned, alternativt att de preskriberats. Men det kvarstår misstankar om brott och i de delarna råder fortsatt förundersökningssekretess, säger Christina Voigt till DN. – Generellt sett är det alltid uppförsbacke att utreda misstankar om brott som ligger bakåt i tiden. Ju längre tid som går till anmälan och till dess polisen kan starta en utredning, desto svårare blir det att utreda. Läs mer: 18 kvinnor anklagar Kulturprofilen för övergrepp Advokat Elisabeth Massi Fritz har företätt flera av de målsägande kvinnorna. Hon skriver i en kommentar efter beslutet att förundersökningen fortsätter i ett fall och att hon i det fallet räknar med åtal: ”Angående övriga nedlagda beslut har jag inget att säga än vad åklagaren har motiverat i nedläggningsbeslutet. Det är svåra fall, några gärningar har också hunnit preskriberas och jag avser inte att göra överprövning i dessa fall”, skriver Elisabeth Massi Fritz. Kulturprofilen är gift med en ledamot i Svenska Akademien och tillsammans har de drivit den så kallade Klubben, som varit en central plats i Stockholms kulturliv under nära tjugofem års tid. I slutet av november publicerades DN:s granskning, där 18 kvinnor anklagade mannen för sexuella övergrepp och trakasserier, händelser som ska ha skett mellan åren 1996 och 2017. Kulturprofilen har inte velat svara på frågor kring utredningen utan i stället hänvisat till sin advokat Björn Hurtig som meddelat att mannen nekar till samtliga anklagelser. Hurtig var på onsdagen nöjd med åklagarens beslut: – Jag tycker det är helt korrekt. Det var delar som var preskriberade, det var delar som låg väldigt nära preskription och så var det delar där bevisningen var väldigt svag. Det är gärningar som ligger långt tillbaka i tiden och då är det svårt för en åklagare att komma vidare, säger Björn Hurtig. Vad händer nu? – Som jag förstått det så kvarstår en misstanke och i den delen har åklagaren begärt att det ska vidtas ytterligare utredningsarbete. Så vi får se om vi blir kallade till något nytt förhör. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3510, "headline": "Nobelpriskandidaten Ko Uns dikter rensas ut efter metooanklagelser", "summary": "Den sydkoreanska poeten Ko Un har under de senaste månaderna anklagats för sexuella trakasserier och övergrepp i sitt hemland. Nu rensas hans poesi ut ur sydkoreanska skolböcker, och ett bibliotek döpt efter ett av hans verk stänger.", "article": "I december publicerade en sydkoreansk tidskrift en dikt av poeten Choi Young-mi, där hon anklagade en ej namngiven poetkollega för att trakassera unga kvinnor. I en intervju i den engelskspråkiga tidningen Korea Times berättade Choi Young-mi senare att poeten i fråga var Ko Un, en av Sydkoreas mest framgångsrika poeter och ofta nämnd i Nobelprissammanhang. Enligt Choi Young-mi är Ko Uns sexuella trakasserier en ”välkänd hemlighet” i Sydkoreas litterära kretsar. Hon hävdar i intervjun att ett stort antal kvinnliga författare, redaktörer och förläggare har råkat ut för hans ”dåliga vana”, som enligt henne ska ha pågått under flera decennier. Ko Un i DN-intervju: ”Mitt liv och min poesi är en produkt av döden” Som en följd av anklagelserna har nu den sydkoreanska utbildningsministern Kim Sang-gon lovat att kontakta de förlag som ger ut skolböcker, för att se till att ett antal av Ko Uns dikter i framtiden inte finns med i undervisningsmaterial för mellan- och högstadieelever. Ett bibliotek i Seoul, döpt till ”Maninbang” efter Ko Uns trettio volymer långa diktsamling ”Maninbo: Ten thousand lives”, tvingas också stänga på grund av anklagelserna mot poeten. Ko Un har även, enligt Korea Times, behövt avsäga sig sina professorstitlar vid Dankookuniversitetet och Korea Advanced Institute of Science and Technology. Den senare av de två tilldelades han så sent som 2017. Läs mer: Ko Un ställer in Sverigebesök I veckan skulle Ko Un ha besökt Sverige och litteraturfestivalen Littfest i Umeå, men till följd av sjukdom tvingades han ställa in sin Europaresa. Den 84-åriga poeten har nyligen opererats flera gånger för en tumör. I ett uttalande till brittiska The Guardian förnekar Ko Un anklagelserna om upprepade sexuella trakasserier. ”Jag har redan uttryckt ånger över den smärta mitt beteende kan ha orsakat, men jag förnekar att jag vanemässigt skulle ha betett mig opassande, såsom vissa individer menat”, säger han i uttalandet. Bokrecension: Ko Uns ”Stundens blomma” ”Till mina utländska vänner, som inte lika lätt kan ta reda på fakta i frågan, vill jag säga att jag inte har gjort något som skulle föra skam över mig eller min hustru. Allt jag kan säga just nu är att jag tror att mitt skrivande kommer att fortlöpa, med min heder som människa och som poet intakt.” I Sydkorea har metoorörelsen vaknat till liv under de senaste månaderna, och ett stort antal offentliga personer i landet har anklagats för sexuella övergrepp. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3513, "headline": "Maria Schottenius: Vad skulle Martin Luther ha sagt om kyrkans ”prislistor”?", "summary": "Påve Franciskus motsätter sig kravet om att katolska kyrkan ska ta betalt för nattvarden. Vad skulle Martin Luther ha sagt, undrar Maria Schottenius.", "article": "Betala för att få nattvarden? Het fråga i den katolska kyrkan. I italienska La Stampa berättas att påven motsatt sig kravet på avgift för att människor ska få ta nattvarden. Maria Schottenius: Påven är en helvetespredikant som är värd att lyssna på ”Ni behöver inte betala för nattvarden, om ni vill ge en gåva, gör det, men ni måste inte”. Påven Franciskus var tydlig när han för några dagar sedan riktade sig till den gudstjänstfirande församlingen i Vatikanen. Det förekommer på flera håll ”prislistor” för sakramenten. 20 euro är vanligt för särskild nattvardsmässa. En gregoriansk mässa, då anhöriga väljer en särskild präst för att under en månad dagligen förrätta mässa åt en namngiven person, går ofta loss på 400 euro. En rekommenderad summa för dop, bröllop eller begravning är 10 euro. Hur som helst brukar prästen efter förrättningen få ett litet kuvert med sedlar. Maria Schottenius: Varken stat eller kyrka har särskilt mycket makt i dag Ringer det en klocka? Avlatsbrev. Undrar vad Martin Luther skulle ha sagt? ", "article_category": "culture"}
{"id": 3521, "headline": "Högerextrema förlag välkomna på tysk bokmässa: Tack gode gud att vi inte är i Göteborg", "summary": "Berlin. Alla förlag som håller sig inom lagens ramar är välkomna när bokmässan i tyska Leipzig slår upp portarna i veckan, även de högerextrema. Bokmässechefen Oliver Zille har med förvåning har följt turerna kring den svenska författarbojkotten mot bokmässan i Göteborg. – Ärligt talat tror jag inte att det skulle kunna ske i Tyskland.", "article": "Göteborg i slutet av september i fjol. Det är ovanligt glest bland besökarna inne på Bokmässan. Fler än 200 svenska författare, översättare och akademiledamöter har skrivit under ett upprop om att inte medverka så länge den högerextrema tidningen Nya Tider är välkommen. Alternativa bokmässor arrangeras runt om i staden. Två veckor senare öppnar världens största bokmässa i tyska Frankfurt am Main. Det lilla högerförlaget Antaios bjuder in politikern Björn Höcke till ett seminarium. Höcke är ökänd för sina kontroversiella uttalanden långt ut på högerkanten och tumult uppstår. Framför scenen drabbar hans anhängare samman med motdemonstranter som skanderar ”ut med nazisterna”. I Leipzig följer Oliver Zille händelserna på den svenska västkusten och i Frankfurt med oro. Som chef för bokmässan i Leipzig – Tysklands näst största med fler än en kvarts miljon besökare och 2.500 utställare – är det hans ansvar att förhindra liknande scener när mässan slår upp portarna senare i denna vecka. Årets tema är Ordens mångfald och rumänskspråkig litteratur. Men det är närvaron av förlagen Antaios, Compact och tidningen Junge Freiheit med kopplingar till högerextremism som väcker mest uppmärksamhet. Till skillnad från sina svenska kollegor, som nyligen bestämde att Nya Tider portas från årets upplaga av bokmässan i Göteborg, välkomnar Oliver Zille alla förlag som håller sig inom lagens ramar. – Bokmässan har en klar hållning. Vi företräder en humanistisk människosyn och kämpar för ett öppet samhälle. Men det innebär inte att vi kan säga nej till förlag vars politiska inriktning vi inte delar, hur obekväma dess åsikter än är. Även de omfattas av yttrandefriheten så länge de inte bryter mot lagen, säger Oliver Zille när DN träffar honom i Berlin. Vänsterpartiet Die Linke, som är näst största parti i Leipzigs lokala parlament, gjorde nyligen ett misslyckat försök att driva igenom ett förbud för högerextrema förlag att närvara på bokmässan. Ett initiativ som kallar sig Förlag mot högern (Verlage gegen Rechts) har kallat till en demonstration på onsdagskvällen. Men Oliver Zille har svårt att föreställa sig ett liknande scenario som i Göteborg: att delar av den tyska författareliten går samman för att bojkotta mässan. – Man ska naturligtvis inte säga att det aldrig kan ske, men jag har faktiskt svårt att föreställa mig en sådan situation. Ärligt talat förvånade det mig att man i Göteborg så entydigt tog avstånd från mässan, säger han. – Tack gode gud är vi inte Göteborg. Erfarenheterna av 1900-talets två tyska diktaturer spelar in. – Tyskland är ett större land och debatten är mer nyanserad. Press- och yttrandefriheten har en extremt stark ställning, säger han. Men är det inte viktigt att markera mot extremism? - Jo, och allt som inte håller sig inom lagen agerar vi direkt mot. Men vi är inga lagstiftare och det är inte vår uppgift att bestämma vilka åsikter som inte är välkomna.  Leipziger Buchmesse Bokmässan i Leipzig hålls årligen och är Tysklands näst största efter den i Frankfurt. I år väntas uppemot 280.000 besökare och omkring 2.500 utställare till mässan. Den drivs som ett offentligt bolag i regi av staden Leipzig och delstaten Saschen-Anhalt. Genom ett nära samarbete med polis, säkerhetspersonal och författningsskyddet vill arrangörerna garantera säkerheten inne på mässan. Den pågår 15–18 mars. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3524, "headline": "Johan Croneman: ”Svenska nyheter” är ett typexempel på feg och uddlös satir", "summary": "Med högljudda ”Svenska nyheter” satsar SVT på politisk satir efter amerikansk förebild. Men bra satir skapas inte av begåvade komiker – utan av snillrika manusförfattare.", "article": "Man kände sig lite tom efteråt. Förstummad. SVT har spänt musklerna för att göra vass politisk satir. Överansträngt är nog det vänligaste man kan säga efter de första krumbukterna i fredags. Det är inledningsvis särskilt svårt att förstå varför Jesper Rönndahl, som är en komiker med egen originell tajming och begåvning, gallskriker sig igenom 30 minuter av ”Svenska nyheter”. Dessutom ackompanjerad av en hysterisk, dompterad publik. Vi pratar inte om publik som skrattar på fel ställen, vi pratar om publik som skrattar oavbrutet, oavsett vad som sägs. Verkar vi tittare så otroligt korkade? Läs fler krönikor av Johan Croneman Behovet av politisk satir är en tv-historisk konstant, manusförfattarna har faktiskt också med regelbundenhet funnits där och vi har genom åren haft många fina komiker som levererat. Brett med bett har varit framgångsrikt. Det är å andra sidan inte helt fel att bara göra det man måste göra, utan att snegla, och sedan se hur det landar. SVT måste inte alltid ha både hängslen och livrem. Smalt och svårt kan också fungera för många tittare, pröva gärna. Bred satir funkade bra för ”Helt apropå” (1985-1992) och även ”Snacka om nyheter” (1995-2003). ”Lorry” (1989-1994) ägnade sig åt superskarp satir på överraskande små ytor, och när vi (och de själva) så småningom förstod vad Killinggänget egentligen sysslade med, så fick de klassikerstatus, Det var också förödande och förlösande samtidssatir. Alla vet vilket fantastiskt genomslag Grotesco har haft (även om jag själv inte tillhör hardcorefansen). Det finns annan klipsk svensk humor också. Men: Bra, skarp, elak, vass politisk satir, skapas inte i steget av begåvade komiker, eller smarta programledare. Bra politisk satir skriver man. Allt av genialitet i genren bygger på originella manus, långt, envetet funderande, idéer som tröskats, stötts och blötts, som testats, provats, omprövats, förkastats – ”Svenska nyheter” saknar helt den där särskilda unika känsla för samtiden som är grunden för all bra satir, de saknar uppenbart folk som är politiskt kunniga, och som sedan gemensamt vågar ta ut svängen så att vi precis kan hålla oss kvar i tv-soffan. Litar man enbart på sin högljuddhet är det lätt att bli plump – och Jesper Rönndahl blir ofta superplump. ”Svenska nyheter” är på sin höjd en något skruvad variant av världens snällaste och goaste ”Robins” – men där Robin Paulsson var naiv, snäll och godhjärtad är Jesper Rönndahl bara påhittat taktlös. Han försöker sätta eld på 40-talisterna (hur många gånger kan de brinna i helvetet), kulturtanter (snark), vänsterklyschor, Stefan ”Dunderklumpen” Löfven – inte en enda överraskande vändning, inte ett enda ställe där det plötsligt svängde, och man riskerade något enda litet. Vi tvingas aldrig sätta ett skratt i halsen eller ett skämt på tvären. Ingenting får oss att må lite dåligt, vi känner oss aldrig träffade, eller utpekade eller utmanade. Jesper Rönndahls ösregnslånga monolog om vad kvinnor egentligen vill ha (svin) kunde ha lyfts från vilken manlig logementstillställning som helst, men manusförfattarna vågar inte ens nu utmana, bara bekräfta genom att säga det h-ö-g-t (som om det fortfarande var modigt och chockerande att fjärta i tv). I mina öron är det enbart konserverande, bakåtsträvande, alltså: Reaktionärt. Man vågar ingenting. Och vad är satir som inte vågar?! Det är ingen – alls. Men så är det, tyvärr. Snubbla på ett bananskal anses snart vara subversivt. Vi lever i Tårtgeneralernas tid. Ingenting får skava eller ta emot. Ett par utsvängda jeans är roligt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3536, "headline": "Kusligt röstlik – men Di Leva borde göra Bowies låtar till sina", "summary": "Rymdblomman från Gävle har aldrig vuxit särskilt långt från barndomsidolens scenfigurer. I krogshowen om David Bowie lägger hans sig kärleksfullt nära originalet.", "article": "Scenografin består av videoskärmar med animationer och en ljussättning som stämningsfullt får snön att falla över scenen. När Thomas Di Leva talar om det svarta hålet som öppnade sig i hans hjärta den där dagen för två år sedan då David Bowies dödsbud kom är det lätt att relatera. Men utan att dröja kvar vid sin inledande berättelse om utanförskap går han rakt på musiken med öppningslåten ”Ziggy Stardust”. Di Leva har uppnått krogshowsåldern, men är så pass mycket av en särling på den svenska pophimlen att en helt egen show nog vore svårsåld utan den brittiske musikikonen som krok. Ett tema som det samtidigt hade gått att göra betydligt mer av. Listan över personer som varit inblandade i regi, iscensättning och manusbearbetning är förvånansvärt lång. Men det är svårt att begripa vad de egentligen har gjort utöver att klämma in Di Leva i en Bowiekostym och strama upp kosmiska irrfärder. Sådant som brukar vara både charmen och irritationsmomentet med Di Leva. Rymdblomman från Gävle har ju aldrig vuxit särskilt långt från barndomsidolens spektakulära scenfigurer — om än med en flummigare framtoning än förebilden. Nu står Di Leva där och förundras över att vi fått leva samtidigt som Bowie och låter lika vördnadsfull som om han talade om Jesus. Kärleksfullt berättar han om mötet med sin första Bowieskiva och om att våga vandra gatan fram i rosa fuskpäls och platåskor. Däremellan satsar han och bandet på att återskapa soundet från skivorna så nära det bara går. Från allsångskrämig glamrock till den ödesmättat skeva stämningen i svanesången ”Lazarus”. Många gånger har Di Leva också en närmast kuslig röstlikhet med originalet. Inte minst i ”Life on Mars?”, låten han framförde under Diggiloo-turnén 2016. Men det är en sak att spela ett enstaka hyllningsnummer och en annan att sätta ihop en hel krogshow. För att inte bara bli en modern motsvarighet till begreppet Elvisimitatör hade Di Leva behövt tillföra något mer och vågat göra låtarna till sina. ”Res på er, vi ska dansa över himlavalvet tillsammans i kväll”, säger han mot slutet av en tämligen 80-talstrogen ”Let’s dance” som bara blygsamt nalkas den elektroniskt spejsade version han spelade in på coveralbumet ”Lovestar”. Di Leva och hans kreativa team har samtidigt haft ambitionen att säga något om nuet. Som när en suggestivt skimrande ”This is not America” faktiskt blir en aktuell samtidskommentar. Elegant inramad av gitarrfiguren från ”The man who sold the world” samt funderingar kring vägskälet mellan rädsla och kärlek som världen just nu står inför. Men nog är det ironiskt att en ständigt föränderlig artist som Bowie hyllas med så pass konventionellt upplagd coverkonsert kring de mest kända hitsen. Jag kommer att tänka på vad idéhistorikern Karin Johannisson skrev i sin essäbok ”Nostalgia — en känslas historia”: att den kollektiva nostalgin är starkast i perioder av just uppbrott och förändring. Kanske är det snarare mot den bakgrunden man måste förstå vår tids Bowiehyllningar i allmänhet och en Di Leva-show som ”Changes” i synnerhet.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 3551, "headline": "Skivrecension: Luft fångar musikernas närvaro i varje ögonblick", "summary": "Namnet Luft är rimligt på saxofonisten Mats Gustafssons duo med säckpipeblåsaren Erwan Keravec, musiken består av luft som trycker sig fram genom motstånd.", "article": "Så sent som i slaget vid El Alamein 1943 användes den skotska säckpipan för att identifiera olika regementen och förvirra fienden med sitt läte. Några liknande strategier föreligger kanske inte här, men säckpipeblåsaren Erwan Keravec och saxofonisten Mats Gustafsson utgör åtminstone en udda duo. De improviserar med en rad alternativa tekniker på respektive instrument, men förväntningarna på säckpipans mytomspunna, suggestiva sound införlivas ändå på flera håll. Bandnamnet Luft känns också adekvat; det är luft som strömmar och pressas, hålls tillbaka och trycker sig fram genom olika grader av motstånd. Luften blir ljud blir musik. Abstrakt i viss mening. Men förtätad av både ljudens pregnans och förnimmelsen av musikernas koncentration och närvaro i varje ögonblick. Bästa spår: ”And lay broken” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3553, "headline": "Frida Kahlo-barbie upprör släktingar", "summary": "Det amerikanska företaget Mattels nya Barbie-docka i form av Frida Kahlo uppskattas inte av den mexikanska konstnärens efterlevande.", "article": "Släktingarna anser att leksaksföretaget inte har rätt att använda Kahlos identitet och att bolaget förvrängt hennes utseende och ignorerar vad hon stod för. – Jag önskar att dockan hade karaktärsdrag mer lika Fridas, inte som den här dockan med ljusare ögon. Jag önskar att hon hade sammanväxta ögonbryn, att hennes kläder hade gjorts av mexikanska hantverkare, säger Kahlos syster Cristinas barnbarn Mara Romeo. – Det borde vara en docka som står för allt som min gammelfaster stod för, hennes styrka. Det borde vara en Frida som representerar Mexiko. Kahlo-släktingarna hotar att vidta ”nödvändiga åtgärder” mot den amerikanska tillverkaren. Det amerikanska företaget Frida Kahlo Corporation, som samarbetat med Mattel, insisterar dock på att det har rättigheterna till konstnärens namn och identitet. Frida Kahlo, som dog 1954, betraktas som en 1900-talets stora målarkonstnärer och är särskilt känd för sina självporträtt. De senaste åren har bilden av konstnären förekommit på en växande mängd produkter, enligt Romeo helt utan familjens tillstånd. Kahlo-dockan är en del av en samling nya Barbie-dockor av kända ”inspirerande kvinnor” som Matell presenterade inför internationella kvinnodagen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3561, "headline": "Attiya Khan: ”Att få läka är rättvisa för mig”", "summary": "Kanadensiska Attiya Khan gästar Tempofestivalen i Stockholm med ”A better man”, en stark och drabbande dokumentär där hon söker upp sin tidigare pojkvän som misshandlade henne dagligen under två år.", "article": "En kvinna står framåtböjd vid ett hyreshus och kämpar mot spyorna. Bakom henne står en man och stryker henne tafatt över ryggen: ”Gör det något att jag står här?” Det är Attiya och Steve. De är på återbesök där de en gång hyrde en lägenhet tillsammans. I två års tid överöstes Attiya med knytnävsslag, sparkade, skallade, strypte henne tills hon svimmade. Dagligen. Scenen är hämtad från Attiya Khans smärtsamma dokumentärfilm \"A better man\" där hon träffar sin gamla pojkvän Steve (som inte förekommer med sitt efternamn) och pratar om hur hon fruktade för sitt liv innan hon ens blivit myndig. — Jag känner så många saker i dag, säger Attiya Khan på telefon från hemstaden Toronto några dagar innan hon ska flyga till Stockholm och Tempo-festivalen. — Det är spännande att dela med mig av den här historien, det är ju så vi lär oss, av varandras erfarenheter. Men jag blir också utmattad. Jag arbetade med filmen i nästan fyra år och jag var så koncentrerad bara på att få den klar så jag förberedde mig inte på hur det skulle kännas när andra skulle se den och jag prata om den, säger hon och skrattar hjärtligt. ”A better man” är en speciell film, kanske till och med unik. Attiya och Steve är nu i fyrtioårsåldern, det är två decennier sedan som hon en kväll i Ottawa sparkade av sig klackskorna och bokstavligen sprang ifrån honom. När hon sedan flyttade till Toronto för att plugga stötte hon ihop med Steve igen. Och igen. Slutligen ställde hon frågan: ”Ställer du upp om jag gör en film om övergreppen?”. —Steve ställde upp för att kunna visa andra män att tjugo år efter övergreppen lider båda två svårt av dem, förklarar hon. Filmen erbjuder varken några dramatiseringar eller suddiga bilder i nattliga miljöer som ackompanjeras av en mörk berättarröst. Inga skyltar med fakta över våld i nära relationer. Egentligen inget annat än samtalen. En del hos en terapeut som driver dem framåt. —Jag och min medregissör Lawrence Jackman var överens om att inget som andades sensationslystnad skulle förekomma. Bara en respektfull berättelse, förhoppningsvis pedagogisk utan dramatiseringar och siffror. Så Attiya berättar, på fik och i taxibilar och hos terapeuten, hur hon släpas över golvet, hur Steve kastar sig över henne och hur hon tänker ”Nu dör jag”. Och Steve, han kämpar med minnena och mot tårarna, försöker förklara, hur han kunde vakna på morgonen galen av vrede. Tystnaden som ideligen uppstår mellan dem är hemsk. — Efter visningar kommer folk fram och berättar om egna erfarenheter, offer som öppnar sig för första gången. Till och med de som berättar att de själva varit förövare. Man vill verkligen prata, göra något åt det här jätteproblemet - tack och lov... ”A better man” har också blivit del av ett utbildningspaket för skolungdom i regionen Ontario (där Toronto är huvudstad) och att fler regioner nu hör av sig. — Vi var så unga, jag tänker ofta på vem som kunde ha hjälpt oss. Jag visste inget om kvinnojourer, telefonstöd, kriscenter – ingenting. Steve visste hur vidrigt han betedde sig, men inte hur han skulle ta sig ur det, säger hon och fortsätter: — Och omvärlden normaliserar, en del resonerar att ”men om det är så allvarligt, varför lämnar hon honom inte?” För att man inte lämnar någon som man vet blir ännu mer desperat, som man är övertygad då förvandlar misshandeln till mord. Det pratas om vikten av att förlåta. Blev du frestad att förlåta Steve, och vad du tror att det i så fall hade gjort? —Det är en jätteintressant fråga. Jag tycker inte att det är offrets sak att förlåta, den som har skadat ska ta ansvar, förstå vad han gjort. Men innebär det straff? Rättvisa är komplext. Här i Nordamerika ser många bara kedjan brott – gripande – rättegång – straff. Men har offret då fått rättvisa? Och har förövaren tagit ansvar eller förnekat handlingen när han försökt undvika fängelse? — För varje gång som jag och Steve satt ned så läkte jag litegrann, mardrömmarna försvann, jag slutade snegla över axeln. Att prata fick smärtan som tyngt ner mig i två decennier att börja lätta. Det är rättvisa för mig, att få läka. Din film blev färdig samma höst som #metoo-upproret startade. Säger det något om något? — Allt handlar om att bryta tystnaden, berätta sanningen. Att bli hörd och trodd och omhändertagen. Jag tror att det bär kraften att börja förändra maktförhållandena. Men det krävs action också. Alla offer hörs inte, alla har inte sociala medier, alla får inte göra en film. — Det jag inte hör är HUR ska vi få förändring. Jag menar att vi måste få in fler män i diskussionen och vidga den, få folk att våga ingripa i våldsamma relationer som en del tror är en privatsak. Och vi måste prata med våra barn. Här i Kanada är det mycket snack med ungdomar om hälsosamma förhållanden, men jag tror att man bör visa motsatsen – \"det här är övergrepp!\" I din och Steves historia fanns även rasism? — Det var ett av övergreppen, ja. Rasism lever jag med konstant och när jag utsätts för den påminns jag om vad Steve kallade mig, ovanpå allt annat. Rasism drabbar en så personligt, det är så isolerande. Jag är brun ... jag kan inte göra något åt det. Kan alla \"bad men\" bli \"better men\"? — Jag tror ju att det bara finns människor och inte monster. Alla har vi kapaciteten att skada andra, men vi alla kan vi också förändras – om vi får hjälp att göra det. Steve säger att hur svårt det än varit för honom att göra filmen har han blivit hjälpt av den. Så, ja, alla kan bli bättre människor.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 3564, "headline": "Kvinnliga artister från Norden klättrar på globala topplistor", "summary": "Zara Larsson, Tove Lo, Icona Pop och First Aid Kit är de svenska artister som omvärlden helst lyssnar på. Det visar ny statistik från Spotify.", "article": "Kvinnliga artister från Norden uppmärksammas internationellt och klättrar på topplistor över hela världen. I samband med Internationella kvinnodagen och under hela mars uppmärksammar Spotify kvinnorna som formar musikvärlden. Färsk statistik över strömningstjänstens globala topplista visar att Zara Larsson ligger på plats 33, Tove Lo på plats 38, danska MØ på plats 46, norska Astrid S på plats 48, finska Alma på plats 120, Icona Pop på plats 134, norska Sigrid på plats 148 och First Aid Kit på plats 154. Högst upp på Spotify-användarnas globala topplista ligger Taylor Swift, Camila Cabello och Dua Lipa. Svenska Spotify-fans lyssnar helst på Sia, Dua Lipa och vår egen Zara Larsson. Veronica Maggio och författaren Astrid Lindgren spelas också flitigt i Sverige.  Spotifys listor Här är de kvinnliga artister som Spotify-användare lyssnar mest på just nu globalt: 1. Taylor Swift 2. Camila Cabello 3. Dua Lipa 4. Rihanna 5. Demi Lovato 6. Sia 7. Selena Gomez 8. Ariana Grande 9. Beyoncé 10. Shakira Här är kvinnorna som dominerar bland svenska lyssnare: 1. Sia 2. Dua Lipa 3. Zara Larsson 4. Taylor Swift 5. Rihanna 6. Beyoncé 7. Camila Cabello 8. Selena Gomez 9. Veronica Maggio 10. Astrid Lindgren Nordiska kvinnorna som är mest populära i Sverige: 1. Zara Larsson 2. Veronica Maggio 3. Astrid Lindgren 4. Astrid S 5. Sabina Ddumba 6. Miriam Bryant 7. Laleh 8. Molly Sandén 9. Kamferdrops 10. Carola * Topplistorna avser lyssnande på Spotify från augusti 2017 till januari 2018.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 3583, "headline": "Krav på ny text: Tyska nationalsången är mansfixerad", "summary": "BERLIN. Den tyska nationalsången är otidsenlig och mansfixerad, anser kritiker som vill byta ut texten. Kraven på en könsneutral nationalsång har fått såväl förbundskansler Angela Merkel som president Frank-Walter Steinmeier att blanda sig i debatten.", "article": "Inför den internationella kvinnodagen den 8 mars rasar en debatt i Tyskland om huruvida det är dags att ändra texten till den tyska nationalsången ”Deutschlandlied”. Dispyten började med att regeringens särskilda expert för jämställdhetsfrågor, Kristin Rose-Möhring, föreslog att orden ”fädernesland” och ”broderskap” ska bytas ut mot de mer könsneutrala ”hemland” och ”kurage”. Förlaget fördes fram i ett internt brev som skickades till medarbetare på familjeministeriet, och som tidningen Bild kommit över. I brevet pekar Rose-Möhring på hur grannlandet Österrike nyligen lagt till ordet \"döttrar\" i landets nationalsång, som tidigare endast hedrat sönerna. Även i Kanada finns planer att ersätta nationalsångens \"söner\" med ett \"vi\". I Tyskland möter dock idén att uppdatera nationalsången häftig kritik. Förbundskansler Angela Merkel har gett ett tydligt besked om att hon inte ser något behov av att ändra texten. Merkel ”är mycket nöjd” med nuvarande nationalsång, meddelar hennes talesperson Steffen Seibert. Även president Frank-Walter Steinmeier avfärdar kraven om förändring. Från familjeministeriets sida har en talesperson fått bedyra att förslaget var del av en intern diskussion och inget som departementet står bakom. Texten till ”Deutschlandlied” skrevs år 1841 av August Heinrich Hoffmann von Fallersleben, före Tysklands enande. Musiken hade tidigare komponerats av Joseph Haydn som en hyllning till den tyske kejsaren. År 1922 blev den Weimarrepublikens nationalsång och togs sedan över av nazistregimen. Under Adolf Hitler sjöngs den första, nationalromantiska versen \"Deutschland, Deutschland über alles\" som förbjöds efter andra världskrigets slut. Dagens nationalsång utgörs av den tredje versen om enighet och frihet för det tyska fäderneslandet. Eller om kritikerna får som de vill: hemlandet.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 3599, "headline": "Martin Timell åtalas misstänkt för våldtäkt", "summary": "Martin Timell, före detta programledare på TV4, som polisanmäldes i samband med metoorörelsen, åtalas för våldtäkt. Brottet som Timell misstänks för preskriberas i september, så åklagaren vill skynda på med rättegången. – Det är gott om tid dit, så jag bedömer att en rättegång kommer att kunna hållas, säger kammaråklagare Anna Bengtsson. Timell nekar till alla anklagelser.", "article": "Uppdaterad 2018-03-06. Texten har tillförts en rättelse. Förundersökningen mot programledaren, efter en händelse i september 2008 på Mjölkö i Österåkers kommun, har lett fram till ett betslut om åtal, skriver Åklagarmyndigheten. Målsägandeförhör, förhör med Martin Timell och vittnen har sammantaget lett till att bevisningen räcker för åtal, menar åklagaren. – Jag bedömer efter de vittnesmål som vi har fått in och det som de har berättat under förhör att det finns tillräckliga skäl för att väcka åtal, säger kammaråklagare Anna Bengtsson. Läs mer: TV4 avslutar allt samarbete med Timell Enligt åtalet kommer sju personer att kallas som vittnen till rättegången. Bland dessa finns flera av Timells medarbetare på TV4 och den då 24-åriga kvinnans sambo som var med vid händelsen, som utspelade sig i en badtunna på Martin Timells lantställe, under en sommarfest. De ska vittna om 24-åringens reaktioner på det som hände i tunnan, att hon blev upprörd och reste sig. Enligt de förhör som hållits med Martin Timell, och som Aftonbladet och Expressen tagit del av, förklarar Timell händelsen med att han kanske kommit åt kvinnans rumpa när hon skulle sätta sig i badtunnan. Men att han gjorde detta för att hjälpa henne då det fanns ett hett aggregat i närheten: – I så fall handlar det om mitt gentlemannamässiga beteende, att här sätter du dig säkert, sa Timell i ett förhör, skriver Aftonbladet. Timell förekar bestämt att han skulle ha rört kvinnans könsdelar: – Det är inte sant, säger han enligt Expressen. Kvinnan har tidigare berättat om händelsen, där Timell inför flera vittnen ska ha hållit fast henne och fört upp fingrar i underlivet på henne. Dagen efter ska Timell ha sagt åt henne att ”tänka sig för” om hon ville ha en fortsatt karriär i tv-branschen. Istället för hjälp fick kvinnan en löneförhöjning och produktionsbolaget Meters dåvarande vd försökte ursäkta det inträffade. – Jag trodde att hon skulle hjälpa mig, i stället fick jag bara höra ursäkter om att ”saker lätt kan missförstås när alkohol är inblandat”. Jag trodde att de skulle ge mig stöd. I stället fick jag en löneförhöjning. Jag tolkade det som ett sätt att köpa min tystnad, har kvinnan tidigare berättat för DN. TV4 kommenterade åtalet på tisdagen: – Som vi sagt tidigare välkomnar vi en juridisk prövning, det är bra att frågan utreds grundligt och att den hanteras av rättsliga instanser, men i övrigt har vi inget att tillägga, säger Magnus Törnblom, presschef på TV4 i en kommentar till DN. Det var i samband med Metoo-rörelsen i höstas som anklagelserna om den misstänkta våldtäkten kom fram. Martin Timell pekades då också ut för bland annat sexuella trakasserier mot andra medarbetare. Enligt kammaråklagare Anna Bengtsson nekar Timell till samtliga anklagelser. Timells advokat Hanna Lindblom säger till DN hon är förvånad över att åklagaren väckt åtal. – Vi är överraskade eftersom jag inte gör samma bedömning av materialet som åklagaren. Det är en anmälan 9,5 år efter en påstådd händelse. Sedan har man hört vittnen som sitter och berättar om något som ska ha ägt rum för nästan tio år sedan. Det är vanskligt, och uppgifterna spretar åt olika håll. Det som slagit mig är att man går till åtal med något som TV4 valde att inte ens polisanmäla. Man har känt till att det fanns, men inte velat gå vidare, eller inte tagit på allvar, säger Hanna Lindblom. Är det inte ett problem att så många vittnen har samstämmiga uppgifter? – Det kan man tycka men samtidigt ska de redogöra för andrahandsuppgifter. Det är inga direkta vittnesiakttagelser, de är inte åsyna vittnen. Det är ingen som sett Martin Timells hand i närheten av kvinnans underliv och det finns ingen teknisk bevisning. De vittnar om att kvinnan blivit mycket upprörd i badtunnan? – Ja, men det är andrahandsuppgifter. Det kan finnas många alternativa händelseförlopp. Om hon blivit så här upprörd i badtunnan kan hon ha blivit det av andra skäl. Det finns kanske uppgifter om det, det kommer att visa sig under resans gång. Att det finns andra anklagelser om sexuella trakasserier på arbetsplatsen och att Martin Timell kanske till och med utmålas som en otrevlig person ska inte spela in i den här processen, menar Hanna Lindblom. – Den här processen är ganska fyrkantig, tingsrätten ska pröva det som han anklagas för i det här fallet, det andra ligger utanför. Det kanske är en arbetsmiljöfråga som man får hantera, men det är en annan sak. Enligt Lindblom kommer Timell inte att uttala sig för medierna, han har ”väldigt klara minnen” av vad som hände på festen, och förnekar att han skulle ha fört upp fingrar i underlivet på kvinnan. Kvinnan arbetade tillsammans med Martin Timell på en produktion av Meter television. Bolagets vd Björn Persson säger till DN att det är bra att fallet prövas rättsligt, och betonar att den ledning som tog emot kvinnans första anmälan inte längre arbetar på bolaget. – Vi konstaterar att programmet inte finns längre, och att det här prövas rättsligt är precis som det ska vara. Jag har ingen anledning att kommentera det mer än så, säger Björn Persson. Rättelse: Tidigare angavs felaktigt att en chef på TV4 försökte ursäkta det inträffade. DN har sökt Martin Timell. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3611, "headline": "Johan Croneman: ”Den där filmen får ni aldrig visa”, sade Ingmar Bergman", "summary": "Missa inte de sex kortfilmerna om Ingmar Bergman som nu finns att se på SVT Play. Otroligt välspelade. Men först två personliga minnen om demonregissören.", "article": "En gång ringde jag Ingmar Bergman. Det var hustrun Ingrid som svarade. ”Hej, jag heter Johan Croneman, är Ingmar hemma?” ”Jadå, ett ögonblick”. Det var på våren 1982, jag och några kompisar tänkte arrangera en minifestival på gamla Hagabion i Göteborg. Vi ville visa några kända svenska regissörers allra sämsta film — deras mest intressanta misslyckande, så uttryckte vi saken när vi lade fram den för vederbörande. ”Ja, det är Ingmar”, sade Ingmar. Det var liksom inget fel på tillgängligheten. Ingmar småskrattade under hela samtalet. ”Den där filmen får ni aldrig visa!” Läs fler krönikor av Johan Croneman Filmen vi ville visa var ”Sånt händer inte här”, en antisovjetisk politisk thriller från 1950 som Ingmar Bergman bara ville glömma. Han ägde rättigheterna till sina verk, och den där skitfilmen skulle han begrava för alltid! ”Det finns några filmer som jag skäms för, eller av olika skäl tycker mycket illa om. 'Sånt händer inte här' är den första. Den gjordes under häftigt inre motstånd”, skrev han senare i sin självbiografiska ”Bilder”. Quiz: Kan du din Ingmar Bergman? Vi hade ett långt, underhållande, telefonsamtal. Han tyckte (till skillnad från andra tillfrågade regissörer) att tilltaget med vår festival var kul, men nej tack. ”Men om du själv får komma ner till Göteborg och presentera filmen”, försökte jag? ”Nejdu den gubben går inte”. Bergman-året har annars knappt börjat innan man är urless och får lust att säga något helt på tvärs. Hade en äldre släkting som trodde IB hette Ingvar Bergman. Det var hädiskt roligt. Läs mer: Ingmar Bergman – den ofrivillige dramatikern När jag var ung på 70-talet tyckte vi att Bergman var en bracka, som geggade runt i borgarklassens redan tomma innandöme. Lätt oförståndigt, men ändå lite hälsosamt respektlöst. Vi hade inte heller riktigt koll på hans rykte som internationell megastjärna. När AC Milan kom till Sverige i november 1963 för att möta IFK Norrköping i Europacupen (Champions League på farfars tid) tog de sig en eftermiddag i buss upp till Röda Kvarn i Stockholm för att kolla in Ingmar Bergmans senaste film, ”Tystnaden”. Lagledaren Nils Liedholm skall ha hjälpt till med att simultantolka. Där satt världsstjärnor som Trappatoni, Maldini, Rivera & Altafinio och lät sig hänföras av Ingrid Thulin — sexscenerna var lite starka för deras katolska uppfostran, tyckte några efter visningen. Det blev 1-1 på Idrottsparken, jag var där med farsan givetvis, sedan 2-5 på San Siro. Mycket tveksamt om Ingmar någonsin såg en fotbollsmatch. Läs mer: Så ska Ingmar Bergman firas världen runt En grupp svenska regissörer och manusförfattare fick 2016 i uppdrag att göra sex kortfilmer till Bergmanåret — alla finns nu att se på SVT Play. Man behöver i och för sig knappast be en svensk filmskapare att förhålla sig på något särskilt sätt till Den Store, alla tycks ha honom i sin konstnärliga genuppsättning, Bergmankomplexen kan dock se väldigt olika ut. Jag tycker ni skall se alla sex på raken, det skapar en extra dimension och motsvarar i tid en normal långfilm. Jane Magnussons och Liv Strömquists animerade och mycket roliga ”Fettknölen” (Thorsten Flinck gör Ingmars röst, sagolikt bra) har nått internationell ryktbarhet — Pernilla August & Cilla Naumann (manus) och Tomas Alfredson & Jesper Waldersten har också gjort filmer som förtjänar internationellt ljus. Tomas Alfredson floppade svårt med sin ”Snömannen” i höstas, skönt att han snabbt får visa upp sin säregna genialitet i en skamlöst rolig Bergman-pop-video. Ett litet mästerverk, mycket Walderstenskt också! Filmerna är kollektivt bergmanska i en betydande mening: Otroligt välspelade. Allihop.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 3613, "headline": "Bokrecension: När döden blir som tinnitus", "summary": "”Det är som att inte bara Josef utan även författaren har svårt att närma sig den döde Alexander”, skriver Andreas Palmaer om ”Döden är inget skämt”.", "article": "UNGDOMSBOK Karl Modig ”Döden är inget skämt” Gilla böcker I Annica Hedin och Per Gustavssons nya bilderbok ”Stig” uppenbarar sig en död släkting som ett litet svart hål, det följer huvudpersonen genom boken som ett slags Mållgan. I Karl Modigs ungdomsbok ”Döden är inget skämt” finns något liknande, men här är det 19-årige ståuppkomikern Josef som stirrar ut i publiken och söker med blicken efter brodern Alexander, han som alltid stod vid exakt samma plats i bakre hörnet av lokalen, men där finns bara ett tomrum dit Josef inte vågar titta. Alexander är död, och det är där boken tar sin början. Precis som ”Stig” utspelar sig ”Döden är inget skämt” när allt är över. Alexander skymtar bara i korta tillbakablickar. Men där ”Stig” låter sorgen ta plats handlar större delen av Karl Modigs bok om bortträngning. Josef gör allt för att hålla förtvivlan stången, och hans metod är att bete sig som en typisk svensk ungdomsbokskaraktär. Josef super, ligger runt och har kulturella ambitioner, samtidigt som han är sluten och gåtfull. Den döde brodern är ett slags tinnitus som han inte låtsas om. Det här är ingen bok med smart intrig eller oväntade vändningar. Allt utvecklar sig precis som förväntat. Det medvetna valet gör gestaltningen livsviktig, och här är resultatet blandat. Karl Modig har en släng av övertydlighet, känslor uttalas och förklaras gärna i en mening för mycket. Karaktärerna är julgranar som Karl Modig pryder med nutidsmarkörer, kompisen Björn är impotent eftersom han tittat för mycket på nätporr, och så vidare. Samtidigt finns här enskilda partier där allt fungerar lysande, men det är oftast under en utekväll eller på Josefs extrajobb i lågstadiet, scener som inte har med sorg att göra. Det är som att inte bara Josef utan även författaren har svårt att närma sig den döde Alexander. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3615, "headline": "Kristian Hallberg: ”Jag vill göra människorna så mänskliga som möjligt”", "summary": "Kristian Hallberg är en av landets mest produktiva dramatiker. I sin nya pjäs ”Ur svenska hjärtans djup”, som har urpremiär Galeasen i Stockholm på måndagskvällen, blandar han nationella och personliga sorger och trauman från Palmemordet fram till 2015.", "article": "Hur många pjäser bör man ha skrivit när man fyllt 35? Dramatikern Kristian Hallberg har tagit det säkra före det osäkra med drygt 40 pjäser uppsatta på olika teatrar runt om i Sverige. Man skulle kunna säga att Hallberg, född 1982, är Staffan Göthe 2.0. Göthes 23 pjäser från 1900-talet, samlade i volymen ”Lysande eländen” 2003, spelades återkommande på de flesta svenska scener, inte minst familje- och folkhemskrönikan ”En uppstoppad hund”. Den pjäsen slutar med att modern Linnea Cervieng sitter död i en fåtölj och familjehunden Lady anländer i uppstoppad form i en pappkartong till tonerna av att Carola sjunger ”Främling”. Staffan Göthe skrev pjäsen 1986, det år statsminister Olof Palme mördades. Det är där Kristian Hallbergs nya pjäs \"Ur svenska hjärtans djup\" tar vid. Den inleds med att familjehunden Diggiloo är död, påkörd av en smitare. Precis som i Staffan Göthes pjäs utspelar sig ”Ur svenska...” i en avkrok, ett litet samhälle långt ifrån det officiella Sverige där ”de viktiga” besluten tas. – Grundidén med pjäsen var att den skulle vara en sorts uppföljning på ”En uppstoppad hund” som ju visar hur ett folkhem sakta monteras ned under 30 år. Nu har det gått 30 nya år sedan ”En uppstoppad hund” skrevs, vad har hänt med Sverige sedan dess? Kristian Hallbergs pjäs börjar två dagar efter mordet på Olof Palme 1986, och slutar 2015. Vi får följa en familj vid sidan av ett antal nationella trauman och politiska skeenden som mordet på Anna Lind, Ny demokratis intåg i riksdagen, terrorattacken i World Trade center och ett uppmärksammat mord på en ung kvinna på Kinnekulle. – Jag ville fånga in en familj som upplever de här händelserna, fast ur sitt perspektiv. Även om Sverige befinner sig i landssorg och allting talar för att det är en politisk kris, hur påverkar det mig? – Maten måste fortfarande stå på bordet och hunden måste rastas. Och det är en större katastrof när hunden dör. Och det gör familjens hundar. Efter att Diggiloo dött kommer Carola, Perelli och Loreen. De nya hundarna är också ett sätt att markera att tiden går i pjäsen. – Men det är inte bara därför, jag har egentligen alltid varit besatt av Melodifestivalen och det sägs ju att man brukar skriva om saker man har koll på, säger Kristian Hallberg. Hundarna och schlagern, den lilla orten i periferin, de stora händelserna speglade genom en familj, man skulle kunna säga att din pjäs på vissa sätt liknar en hommage till Staffan Göthe? – Han har betytt väldigt mycket för mig. I gymnasiet och efteråt, när vi startade teatergruppen Torstenson, var han vår förebild. Vi läste hans pjäser och fascinerades av hans drömska realism och världarna han skapade. – Det är väldigt romantiskt med något oerhört svenskt över sig. Han skildrar ett Sverige som försöker hålla ihop bilden av sig själv, det vi tror oss vara och som sakta trasas sönder. För vi är inte bättre än så här. Ändå tror Kristian Hallberg inte att han helt förstod Göthes pjäser som ung. Det han förstod var stämningen. Men ”En uppstoppad hund” har han burit med sig, tid som går och att människan är föränderlig. – Det där tror jag går igen i både min och Staffans dramatik. Människan är komplex. Vi ändrar oss, vi säger emot oss själva och det är ingen fara. Vi behöver inte hugga saker i sten. Det är nog det som jag vill med min dramatik, att försöka göra människorna så mänskliga som möjligt. Och i min värld är det komplexitet. Du är ju så otroligt produktiv. Skriver du varje dag? – Nej, men jag springer varje dag. Ska snart springa mitt tredje maraton, i Barcelona. Jag skriver lite när jag vill, men jag tänker varje dag. Jag tror att jag mår bra av att reta mig själv med att inte skriva utan försöka samla allt i huvudet. Det som kommer ut sedan är det som var värt något. Han pressar aldrig fram någonting, utan låter det komma lite av sig självt. Däremot skriver han en sorts flödessynopsis där han går igenom scener och ser ungefär vad han vill att det ska handla om. – Jag försöker skriva precis det jag tänker. Om jag inte får syn på det jag vill i texten så skriver jag inte mer den dagen utan slänger igen datorn. Men historien tror jag alltid på, den har bara tillfälligt hamnat på villovägar. Kristian Hallberg har skrivit sedan han var liten. Från början skrev han nya texter till låtar han hört i Melodifestivalen eller på radio. Han gick teaterlinjen på gymnasiet i Malmö, men tyckte själv att han sög. – Jag var ingen bra skådespelare. Jag är för hämmad, tror jag, för att våga göra utflykter utanför min trygghetszon. I stället började han göra projekt med två klasskompisar, där en ville regissera och en ville skådespela, så Kristian fick ta rollen som den skrivande. – Det blev min roll, snarare än att det var mitt livsval. Efter gymnasiet startade han och hans två teaterkompisar amatörteatergruppen Torstenson, som höll på mellan 2001 och 2006. Under den tiden skrev han åtta pjäser som de satte upp tillsammans. – Det var en bra skola, att få se det man skrivit på en scen så snabbt, jag såg direkt vad som funkade och vad som behövde strykas. Där fick han en bas, och ett konstnärligt självförtroende. Kristian Hallberg kommer inte från någon kulturfamilj, men han har alltid fått föräldrarnas stöd i att gå sin egen väg, och har dessutom haft tur med lärare, som peppat honom att skriva, trots att det fanns en hel del att klaga på både vad gäller hans grammatik och hans engagemang. – Jag har ett ganska kasst självförtroende också, apropå den mänskliga komplexiteten. Men jag tänker att livet inte är så farligt, att saker och ting löser sig. Dessutom har jag alltid sett till att omge mig med fina människor. I nästan alla dina pjäser är det fler kvinnliga än manliga roller. Är det ett medvetet val? – Kanske handlar det om att det är mer intressant med saker som ligger lite längre bort från mig. Fast jag tror snarare att rollerna söker sitt kön. Det börjar alltid med att det är två som pratar med varandra. Jag bygger inte karaktärerna, jag är inte intresserad av psykologin, jag är intresserad av det som sägs. När karaktärerna börjar prata så märker han efter ett tag vilket kön de har, och kanske till och med vad de heter. Men i rollistan benämns de som mannen, kvinnan, systern och så vidare. – Jag ser heller aldrig några miljöer framför mig när jag skriver. Möjligtvis ett tomt rum. Som mest två stolar. För mig blir det starkare att allt sker i mötet. Vi är bara det vi säger till varandra. Vissa menar att de skriver för att få bestämma, för att få ”leka gud”. Det där har Kristian Hallberg aldrig förstått. – För mig handlar det mer om att jag vill leka människa. Jag vill inte skriva det perfekta, jag vill hellre fånga det trevande samtalet, och möta mina repliker i ögonhöjd. Andra politiska uppsättningar valåret 2018 Unga Klara: ”Torget” av Athena Farrokhzad. Undersöker demokratibegreppet. Vad innebär det att vara en medborgare? Spelas på turné i klassrum. Malmö stadsteater: ”Vinnaren tar allt”. Nina Persson går i täten för medborgarorkestern i en politisk kabaret. Hämtar inspiration från ett liknande evenemang inför det amerikanska presidentvalet. Folkteatern i Gävle: ”Drömmar och demokrati”. Ett stort demokratiprojekt som reser runt i Gävleborg och ställer frågor om drömmar och visioner. Riksteatern: ”Sång till välfärden”. Den svenska välfärden och det svenska körundret speglas genom att lokala körer medverkar på varje ort. Teatr Weimar: ”Död åt välfärdsstaten”. Resumé över Sveriges nutidshistoria, från Erlander via Reinfeldt fram till i dag. Familjen Kaos: ”De redan frälsta” är en politisk show med gänget bakom \"Full patte\", systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf och Thom Gisslén. Går på turné genom landet i Riksteaterns regi.  Fakta Kristian Hallberg Aktuell: Hans senaste pjäs ”Ur svenska hjärtans djup” har urpremiär på teater Galeasen i kväll i regi av Tobias Hagström-Ståhl. Bakgrund: Startade Teater Torstenson i Malmö 2001. Har skrivit drygt 40 pjäser som satts upp runt om i landet. Gick på DI:s dramatikerlinje mellan 2007 och 2010. Har satts upp på bland annat Dramaten, Unga Klara, Folkteatern i Göteborg och Malmö stadsteater. Har översatts och spelats i Frankrike, Estland, Finland, Tyskland och Danmark.   ", "article_category": "culture"}
{"id": 3616, "headline": "Ingen Oscar för Ruben Östlunds ”The square”", "summary": "Det blev ingen Oscar för svenska Ruben Östlund och hans ”The square”. I stället gick priset för Bästa icke-engelskspråkiga film till den chilenska ”En fantastisk kvinna”.", "article": "Den svenska regissören Ruben Östlund var nominerad till en Oscar för sin film ”The square”, och har länge talat öppet om hur gärna han vill vinna en Oscar. Läs mer: Årets gala blev utan stora överraskningar Men på årets gala blev han utan. Istället gick priset för Bästa icke-engelskspråkiga film till den chilenska ”En fantastisk kvinna”, som på förhand var vinsttippad. Till TT säger Ruben Östlund: – Vi är glada ändå, vi hade ju detta lite på känn. Det har varit roligt att vara här i Los Angeles, vi har scoutat mycket för nästa film. Och det har varit så roligt att bara hänga med teamet och ha kul med dem. Läs mer: Reaktioner i sociala medier under Oscarsgalan Regissören verkar inte ta förlusten så hårt, med tidigare uttalanden i åtanke. Han fortsätter: – Det var så svårt att förutse vinnare, så jag hann inte bygga upp några riktiga förväntningar, jag kände att ”En fantastisk kvinna” var svårslagen baserat på ryktena. Men det var väldigt fint att höra jublet när de visade ”The square” där inne, då kände vi oss som vinnare. Sen gick det väldigt fort och sen kände vi oss inte som vinnare. Ruben Östlund har ägnat dagarna inför Oscarsgalan åt att, som han säger, \"scouta\": träffat skådespelare och ha möten med potentiella investerare. Tanken är att nästa film, till skillnad från \"The square\", ska bli helt engelskspråkig. – Så den kan inte tävla i bästa icke engelskspråkiga utan det blir andra kategorier då. Och tja, det vore väl på sin plats att säga att vi ska sikta på det till nästa gång, men Oscars är inte riktigt så viktigt för mig. Min producent Erik (Hemmendorff) säger att vi såklart ska sikta på det. Men vi får se, säger han till TT. Sebastián Lelios film ”En fantastisk kvinna”, med Daniela Vega i huvudrollen, fick en fyra i betyg av DN:s kritiker Wanda Bendjelloul. Läs mer: Kimmel önskar sig ”fler män som Oscar i Hollywood” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3623, "headline": "Kenneth Gärdestad är död", "summary": "Låtskrivaren Kenneth Gärdestad har gått bort efter en tids sjukdom. – Vi var på sjukhuset varje dag den sista tiden, berättar sonen Christofer Gärdestad.", "article": "Den kände svenske låtskrivaren och arkitekten Kenneth Gärdestad avled på sjukhus under lördagsmorgonen, skriver Expressen. Detta bekräftas av sonen Christofer Gärdestad för Dagens Nyheter. – Han har ju haft cancer, lymfom, som det senaste halvåret inte gått åt rätt håll. Han har långsamt blivit svagare. Sen i samband med Grammisutdelningen blev han akut sjuk och fick åka in med ambulans till Karolinska där det konstaterades att han hade influensa och också utvecklad lunginflammation. Sen har han legat där i ungefär tre veckor och gick bort tidigt i morse, säger Christofer Gärdestad till Dagens Nyheter och fortsätter: – Vi var på sjukhuset varje dag den sista tiden. Han har haft underbar sjukhuspersonal och de har varit ett stort stöd både för honom och för familjen. Kenneth Gärdestad led av hudcancer och latent lymfom under en längre tid och vårdades under flera perioder på sjukhus för sjukdomarna. – Jag har svårt att äta och får näringsdropp varannan dag. Jag tycker inte om maten. Det är en vanlig konsekvens av behandlingen, sade han i en intervju med Aftonbladet i juni förra året. Läs mer: Björn Ulvaeus: Jag såg verkligen upp till Kenneth Gärdestad Christofer Gärdestad berättar att många vänner och bekanta till familjen hört av sig. – Han har ju haft det jobbigt med sjukdomen länge och det har varit väldigt jobbigt sista halvåret. Men han har alltid haft saker att se fram emot. Filmen om Ted som kom upp på biograferna, han har haft Evert Taube-priset, skivan med Peter Nordahl och han har haft konstant kontakt med fans och människor som helt enkelt uppskattar musiken och verkligen visar uppskattning. Det är någonting som har gett honom mycket och fått honom att kämpa vidare. Sen till slut når man väl en punkt där det inte går längre, men det hade inte gått så här långt utan allt stöd han fått, säger han. Kenneth Gärdestad var bror till artisten Ted Gärdestad, som dog 1997. Tillsammans komponerade de flera populära visor och sånger under 1970-, 80- och 90-talet. Läs mer: Kenneth Gärdestad: ”Orden var jätteviktiga för både mig och Ted” Kenneth Gärdestad föddes 1948 och utbildade sig till arkitekt vid Kungliga tekniska högskolan och MIT i Boston. Sedan 1976 arbetade han som arkitekt parallellt med musiken. Han engagerade sig för att sprida kunskap och förståelse om psykiska sjukdomar ur anhörigperspektiv. Kenneth Gärdestad blev 69 år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3635, "headline": "Minnesstund för mördad journalist ordnas i Stockholm", "summary": "Under fredagen hålls en minnesstund för den mördade slovakiske journalisten Ján Kuciak och hans flickvän Martina Kušnírová, utanför den slovakiska ambassaden i Stockholm.", "article": "Runt om i Europa och världen hålls under fredagskvällen minnesstunder för den tjugosjuårige slovakiske journalisten Ján Kuciak och hans flickvän Martina Kušnírová, som båda hittades mördade i sin lägenhet strax utanför Bratislava i slutet av förra veckan. Ján Kuciak var enligt uppgifter på väg att släppa en granskning av korruption på hög politisk nivå i Slovakien. Enligt tidningen SME ska granskningen ha kretsat kring kopplingar mellan slovakiska politiker och italienska affärsmän med potentiella band till ’Ndranghetan, den syditalienska maffiagrupperingen. Jonathan Lundqvist: ”EU måste markera mot mordet på den slovakiske journalisten” På svensk mark hålls minnesstunden utanför den slovakiska ambassaden i Stockholm, på Arsenalsgatan 2 vid Raoul Wallenbergs torg, mellan klockan 17 och 18 på fredagskvällen. Liknande minnesstunder ordnas i tolv andra storstäder runt om i världen, bland annat i Berlin, London, Paris, Vancouver och Peking, och i tio slovakiska städer. Det gräv som Ján Kuciak arbetade på när han mördades har nu publicerats i engelsk översättning av den engelskspråkiga slovakiska tidningen The Slovak Spectator. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3638, "headline": "Skivrecension: En av de främsta svenska symfonier som gjorts", "summary": "Västerås sinfonietta gör ren magi av Anders Nilssons orgiastiskt flödande fjärde symfoni. Men tonsättaren visar också sin styrka i en lekfull pianokonsert en svit ur operan om Zarah Leander.", "article": "Det är alltid en fröjd att höra ett nytt verk av Anders Nilsson. I vilken genre det än må vara. I allt från mindre solostycken till storskalig opera slås man av vilken otroligt bra tonsättare han är. Och verken på denna fullmatade cd är inga undantag. Här hör vi den spänstigt fjädrande och lekfulla Pianokonserten, den beslöjat lugubra och aggressivt marscherande ”Zarah-sviten” ur operan om Zarah Leander och den Franz Liszt-osande ”Chaconne” för solopiano. Men framför allt får vi hans organiskt flödande fjärde symfoni från 2016 med sitt underbart stigande fyrtonstema som vandrar från horisont till horisont, och som Västerås sinfonietta under Eva Ollikainen gör till ren magi. Det här måste vara en av de främsta svenska symfonier som gjorts. Bästa spår: ”Symphony No. 4” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3655, "headline": "Polisräder i östra Slovakien efter mordet på granskande journalist", "summary": "Flera italienska affärsmän har frihetsberövats vid polisräder i Slovakien, rapporterar nyhetsbyråerna AFP. Insatsen riktas mot personer som kopplas till den italienska maffian, efter mordet på journalisten Ján Kuciak som granskade korruption på hög nivå.", "article": "Slovakisk polis bekräftar att räder och omhändertaganden under torsdagen genomförts på flera platser i östra delarna av landet, rapporterar AFP. Insatserna riktas mot personer som omnämns i en granskning av Kuciak, däribland flera italienska affärsmän. Polisoperationen kopplas samman med mordet på Kuciak och hans partner, som på söndagen hittades ihjälskjutna i sitt hem i Velká Maca, öster om huvudstaden Bratislava. Ján Kuciak har under flera år arbetat med granskande journalistik, bland annat med den så kallade Panamaläckan. Ján Kuciaks senaste granskning handlade om korruption på hög politisk nivå, där han undersökte kopplingar mellan slovakiska politiker och italienska affärsmän med misstänkta band till den syditalienska maffian 'Ndrangheta. På onsdagens publicerade europeiska upplagan av Politico och sajten Aktuality.sk, där Kuciak arbetade, ett utkast av granskningen. I artikeln framkommer att personer med nära band till 'Ndrangheta etablerat sig i östra delarna av Slovakien. Jonathan Lundqvist: EU måste markera mot mordet Enligt AFP, som hänvisar till uppgifter i slovakiska medier, är en av personerna som frihetsberövats en italiensk affärsman som gjort affärer med två högt uppsatta regeringstjänstemän. Personerna, som stått premiärminister Robert Fico nära, valde på onsdagen att lämna sina platser. De tillbakavisade dock anklagelserna om kopplingar till maffian, rapporterade BBC, och menade att beslutet delvis tagits för att deras namn inte ska användas i en politisk kamp mot premiärministern. Dubbelmordet i Slovakien har väckt starka reaktioner, och följts av en rad internationella fördömanden. På onsdagen avgick även Slovakiens kulturminister Marek Madaric, som förklarade sitt beslut med att han inte kunde stå ut med att en journalist mördades under hans ämbetstid. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3667, "headline": "Slovakiens kulturminister avgår efter journalistmord", "summary": "Efter helgens mord på den slovakiska journalisten Ján Kuciak, som undersökte korruption på hög nivå, avgår landets kulturminister Marek Madaric.", "article": "I helgen mördades den slovakiske journalisten Ján Kuciak, som var på väg att släppa en granskning av korruption på hög politisk nivå. Där länkade han bland annat samman slovakiska politiker från regeringspartiet och italienska affärsmän med den syditalienska maffian 'Ndrangheta, vilket i Slovakien har lett till omfattande presspekulationer kring motiv. Läs mer: ”Italiensk maffia utpekad för mord i Slovakien” Nu meddelar den slovakiska kulturministern Marek Madaric att han avgår, rapporterar den internationella nyhetsbyrån Reuters. – Det är helt enkelt så att jag som kulturminister inte kan stå ut med att en journalist mördas under min ämbetstid, sa ministern på en presskonferens. Marek Madaric stod sedan länge nära premiärministern Robert Fico, som utfäst en belöning på tio miljoner kronor till den som kan bidra med information i fallet. Läs mer: ”Jonathan Lundqvist: EU måste markera mot mordet på den slovakiska journalisten” Ján Kuciak blev tjugosju år gammal, och sköts till döds tillsammans med sin flickvän Martina Kušnírová. Precis som den maltesiska journalisten Daphne Caruana Galizia arbetade han även med Panamadokumenten, som avslöjade hur brevlådeföretag användes för att gömma tillgångar i skatteparadis. Han har tidigare blivit hotad av en affärsman för sina granskningar av ekonomisk brottslighet för nyhetssajten Aktuality, och skrev enligt The Guardian i oktober förra året på sin Facebooksida att: ”Det har gått 44 dagar sedan jag lämnade in en formell anmälan … för hotelserna. Och fallet har förmodligen inte ens tilldelats en polis.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3689, "headline": "Frej Larsson utreds för hot mot polis", "summary": "Frej Larsson är misstänkt för olaga hot alternativt hot mot tjänsteman efter ett inlägg artisten gjort på Instagram. Det misstänkta hotet riktas mot en chef inom polisen som beslutade om ett tillslag mot Frej Larssons fest på Kägelbanan. Frej Larsson nekar själv till brott.", "article": "I ett Facebookinlägg skriver artisten Frej Larsson, känd som både soloartist och från grupper som Slagsmålsklubben, Maskinen och Far & son, att han suttit frihetsberövad och att en ”jävligt spännande rättegång” kommer äga rum där han ska företrädas av advokaten Viktor Banke. Banke bekräftar för DN att han åtagit sig uppdraget att försvara Larsson, som är misstänkt för olaga hot alternativt hot mot tjänsteman. Om det blir rättegång är ännu inte klart. Det var förra veckan som Frej Larsson anmäldes för hot mot tjänsteman alternativt olaga hot. En förundersökning inleddes. – Han lade ut ett inlägg på Instagram som vi tolkade som ett hot mot en av våra medarbetare, säger Peter Ågren vid polisen på Södermalm. – Han har även skrivit en låt som innehåller hot och handlar om polisen, säger Ågren. I helgen släppte Frej Larsson låten ”Då ska hon skjutas”, tydligt riktad mot chefen vid Stockholmspolisen som gjorde ett tillslag på en fest på Kägelbanan i Stockholm. Festen hölls för att fira att Larsson friats i en rättstvist med ryska staten, efter att han i tv-programmet ”Samhällsjudo” tillsammans med programledaren Simon Gärdenfors byggt en gayklubb på ryskägd mark. I låten rappar Larsson att polisen låtit beslagta hans dator och inte återlämnat den: ”Ge tillbaka min dator med skivan i annars kommer jag skriva / xx (polisens namn) är en ful fisk och då ska alla små fiskar få lida”. Banke bekräftar att det inte är texten till låtarna utan andra uttalanden som ligger till grund för brottsmisstanken. – Det är inte brottsligt, det han har gjort. Även om jag skulle vilja kan jag inte säga vad uttalandena handlar om men vi anser att det är inom ramen för hans konstnärliga verksamhet. Polismyndigheten har uppenbarligen en annan syn på det, säger Banke. – Vår inställning är att det inte har begåtts brott – han är en yvig konstnär och som sådan har han ett ganska stort spelrum, så det är en fråga om konstnärlig yttrandefrihet. I inlägget på Facebook säger Larsson även att han ska ”fly landet” så att han ”slipper förhandla från en galonmadrass nästa gång”. – Det kan jag inte kommentera eftersom det är saker mellan oss som inte ingår i uppdraget, säger Viktor Banke. Artistens konto på Instagram har stängts ned efter anmälan, men han har öppnat ett nytt. – Han har ånyo lagt ut saker på sociala medier. Vi ska uppmärksamma Spotify på låten men vet sedan inte riktigt hur vi går vidare. Han bara fortsätter, det är en knepig situation, säger polisen Peter Ågren. Hoten anmäldes till Arbetsmiljöverket för en knapp vecka sedan. Den hotade polisen är i tjänst och arbetar som vanligt. – Personen tas om hand enligt de rutiner vi har för poliser som hotas och får stöd och skydd. Sociala medier är ett bekymmer för alla när det handlar om förtal, hot och trakasserier, säger Peter Ågren. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3691, "headline": "Bokrecension: Förutsägbara noveller om arbetssökande", "summary": "Jacob Sundberg debuterar med en novellsamling om nio personer på anställningsintervju. ”Han vill gärna vara rolig, det är fint, dock hade det underlättat om vitsen inte förklarats i förväg”, skriver Anna Hallberg.", "article": "NOVELLER Jacob Sundberg ”Vi hör av oss” Atlas, 187 sidor Affärsutvecklaren Jacob Sundberg debuterar med ”nio lättigenkännliga noveller”, som det står i baksidestexten. Där informeras vi också om att i dessa texter ”bekantar vi oss med människor som alla befinner sig på en anställningsintervju”. Upplägget är alltså glasklart. Det fortsätter det att vara boken igenom. Första novellen heter ”En exotisk touch”. Där ska Alfred Hansson på ”Ice Consulting” intervjua den arbetssökande Said Ansari. Ni förstår vad som ska komma? Precis, Hansson tillskriver sig själv en mer vidsynt människosyn än vad han har och Said visar sig vara smartare än Alfred. Och det är det som är poängen! Nästa novell heter ”Känsla för form”. Första meningen lyder: ”Jenny Sundin kunde en hel del om inredning.” Men hon har inte tillräckligt med självförtroende (eller klassbakgrund, status) för att göra karriär. Och det är det som är poängen! Sen kommer ”Hjärna och hjärta” där en Sebastian Lund tror att han är överintelligent och förstår sig på allt och alla. Men vet ni vad? Det gör han inte! Förlåt, jag måste avvika ett ögonblick för att dunka huvudet i väggen. Nu är jag tillbaka. Ursäkta avbrottet. Man ska inte skälla för mycket på en debutant, och till det yttre är det mycket som är riktigt. Anställningsintervjun är ett väl valt tema som passar för att gestalta möten och motsättningar mellan människor. Novellerna rymmer frågor om sociala konfliktytor som stad/land, ung/gammal, man/kvinna, rik/fattig, teoretiker/praktiker, och så vidare. Här finns också en uppenbar ambition att vända på maktordningen. Sundberg vill gärna vara rolig, det är fint, dock hade det underlättat om vitsen inte förklarats så utförligt i förväg. Stilen är lättläst och milt varierad. Ibland med ett träffande bildspråk, som när den välmående entreprenören Einar Barsk ”slet av halva bullen i ett bett, liksom med nackmusklerna”. Den som tycker att det är viktigt med samtidsmarkörer och att den unga prosan signalerar i vilken tid den befinner sig, kan också känna sig nöjd. Klongljusstakar, långkok och Body Balance-träning passerar förbi. Formatmässigt finns inte heller mycket att anmärka på. Alla noveller är nästan exakt lika långa: 20, 21, 19, 21, 21, 17, 20, 22 och 21 sidor. De flesta novellerna följer en formel, som kan sammanfattas så här: Grundkonflikten presenteras i titeln. Huvudperson och miljö introduceras för läsaren. Huvudpersonens självbild krockar med sammanhanget. Läsaren inser detta och kan känna sig smart. Problemet är att det gör hon inte. Hon känner sig som en idiot. Eller upplever att hon blir behandlad som en. Eftersom Jacob Sundberg med dessa noveller ändå visar något slags välvillig driftighet, skulle jag vilja ge några råd för framtida skrivande: 1. Ge upp försöken att helgardera texten. Det är lockande, och mänskligt, men fungerar inte i skönlitteratur. Som författare måste man vara beredd att ta risker, vara svag, bombastisk, förlora kontrollen, tappa ansiktet. Sätta, åtminstone någonting, på spel. Klarar man inte det är det bättre att syssla med copy och skriva ”content”. 2. Det är för all del bra att ha en plan och veta vart man ska. Då kan man jobba med motspänning, sidställning och undertext. Små och stora variationer som är avgörande för att en text inte ska bli endimensionell. 3. Undvik helst att hovra femhundra meter ovanför texten, bara en vansinnigt skicklig stilist klarar av det. Kliv ner i stället, in i berättelsen och låt gestalterna bli människor, inte funktioner. 4. Skaffa gärna en redaktör som gillar litteratur. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3699, "headline": "Segertåg för Hilma af Klint på andra sidan Atlanten", "summary": "Konstnären Hilma af Klint har på senare år erkänts som en abstrakt pionjär. Efter den internationellt hyllade utställningen på Moderna museet 2013 ska hennes verk nu visas stort i São Paulo, New York och Los Angeles.", "article": "Stiftelsen Hilma af Klints verk + Moderna museet = sant. Efter ett mångårigt samarbete, som resulterade i den magnifika utställningen på Moderna museet 2013, så har stiftelsen nu ingått ett långsiktigt samarbetsavtal med museet. I en korridor på museet hänger redan en stor målning ur Hilma af Klints Svan-serie från 1915, flankerad av en rad små abstrakta målningar ur två lite senare serier. Intill hänger en abstrakt jättemålning av Ann Edholm. – Vi kommer kontinuerligt att göra omhängningar med Hilma af Klints målningar. Tanken är att para ihop dem med verk av andra abstrakta pionjärer eller av nutida konstnärer som är inspirerade av hennes verk, berättar museichefen Daniel Birnbaum. Han sitter i Hilma af Klint-stiftelsens styrelse, nu officiellt med hedersuppdraget att knyta internationella kontakter och målet att visa hennes konst utomlands. Och där har Birnbaum lyckats med besked. – Det blir en otrolig turné, i Syd- och Nordamerika, berättar han. Den 3 mars öppnar ”Hilma af Klint : Possible Worlds” på Pinakoteket i São Paulo, Brasilien; den första utställningen med hennes konst i Latinamerika. Urvalet av 130 verk är gjort av museichefen Jochen Volz i samarbete med Birnbaum. Och den 12 oktober öppnar berömda Guggenheim Museum i New York den första stora separatutställningen i USA med ett omfattande urval verk av af Klint, enligt museet ”en länge undererkänd nyskapare inom abstrakt konst”. – Frank Lloyd Wrights Guggenheimmuseum är som gjort för Hilma af Klints måleri, han pratar om att skapa ett tempel för den andliga konsten och använder spiraler som går igen i hennes verk, säger Daniel Birnbaum. Nästa vår tar MOCA i Los Angeles över utställningen från Guggenheim, som blir ett slags revansch för Hilma af Klint. När Museum of Modern art i New York gjorde jätteutställningen ”Inventing abstraction” 2012-13 uteslöts den svenska pionjären av någon anledning, trots att hennes banbrytande arbete då var väl känd i museikretsar. Läs mer: Konsthistorisk skräll på Moderna Hilma af Klint Konstnären Hilma af Klint (1862-1944) studerade på Konstakademien i Stockholm 1882–1887 och målade främst landskap och porträtt. Men redan 1906 lämnade hon ett föreställande måleri bakom sig. Enbart under åren 1906-15 tillkom närmare 200 abstrakta målningar, många i monumentala format. Därmed var hon tidigare med ett abstrakt måleri än Wassily Kandinsky, som länge ansetts vara först. Likt många andra förgrundsgestalter inom den abstrakta konsten intresserade sig Hilma af Klint för dåtidens andliga strömningar, som spiritismen, teosofin och senare antroposofin. Hilma af Klint efterlämnade över 1 000 målningar, akvareller och skisser. Hon vägrade visa sitt abstrakta måleri under sin livstid och föreskrev i sitt testamente att hennes banbrytande verk fick visas offentligt först tjugo år efter hennes död, först då trodde hon att människor skulle vara redo att förstå deras betydelse. Moderna Museets retrospektiva utställning 2013 är den mest internationellt omskrivna utställningen i museet historia. Den visades på flera platser i Europa men inte i USA. Utställningen \"Hilma af Klint – Mundos Possiveis\" visas på Associacao Pinacoteca Arte e Cultura – APAC, i São Paulo, Brasilien, 3/3 – 16/7. 160 verk av Hilma af Klint ska visas på Solomon R. Guggenheim Museum i New York, USA, 12 /10 – 27/1 2019. Mer information om konstnären på hilmaafklint.se och modenamuseet.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 3715, "headline": "Skivrecension: Stravinskys ”Våroffer” på två helt olika sätt", "summary": "När Riccardo Chailly tolkar ”Våroffer” får han Stravinskys mästerverk att sjunga snarare än morra. Medan Marc-André Hamelin och Leif Ove Andsnes visar hur mycket brutalare det kan bli med bara två pianon.", "article": "När de femtioåtta orkesterstämmorna till Stravinskys ”Chant funèbre, Op 5” återfanns i ett arkiv på Sankt Petersburgskonservatoriet 2015 var det en stor sensation. Verket, som är en sorgesång över Stravinskys läromästare Nikolaj Rimskij-Korsakov, hade varit försvunnet sedan uruppförandet 1909. Stravinsky ansåg själv att det var hans bästa verk före ”Eldfågeln”. Och det har tveklöst en stark emotionell verkan, från inledningens dimmiga mörker som spräcks av en sordinerad trumpet till det magnifikt mollstämda och ödesmättat stapplande slutet. Att det är komponerat av en stor tonsättare i vardande går inte att ta miste på. Nu finns detta verk inspelat på skiva för första gången i en ypperlig tolkning av den italienske maestron Riccardo Chailly och Luzerns festivalorkester – kopplat med de än tidigare verken ”Le faune et la bergère, Op 2”, ”Scherzo fantastique, Op 3” och ”Feu d’artifice, Op 4”. Men det som gör detta album till ett måste är den helt briljanta tolkningen av mästerverket ”Våroffer” från 1913. Här finns en lekfull elegans, fart och sinnlighet samt en rytmisk perfektion som framkallar ett närmast neoklassiskt uttryck. En ovanligt kultiverad slankhet och svalka i detta verk som snarare får det att sjunga och tala (lyssna på de inledande blåsarmotiven!) än att morra och ryta. Mitt under lyssnandet kommer jag på mig med att vilja ge allt för att höra dem göra Wilhelm Stenhammars ”Serenad för orkester, Op 31”. Ja, man kan hamna i brytpunkten mellan det mediterrana och det nordiska i denna tolkning. Att ”Våroffer” i ett arrangemang för två pianon kan låta långt brutalare och mera ociviliserat primitivistiskt än för orkester blir tydligt när det framförs av superpianisterna Marc-André Hamelin och Leif Ove Andsnes på ett album som även det är helt ägnat åt Stravinsky. Förutom ”Våroffer” bjuder de på ”Madrid” (1928), ”Konsert för två pianon”(1935), ”Tango” (1940) och den ”Circus polka” (1942) som fick elefanterna att nästan löpa amok när den framfördes under ett cirkusnummer i USA. Alltsammans musik med ett tidlöst underhållningsvärde. Men det är givetvis ”Våroffer” som tar andan ur en. Med makalös finess och ursinnigt kraftspel får de musiken att verkligen utspela sig i naturen, i en för-alfabetisk värld av magiska ljud, läten och signaler (lyssna även här på de inledande blåsarmotiven!) Det är oerhört organiskt framfört och med en teknisk kontroll som är förutsättningen för att de tycks våga allt. Ett dödsförakt som släpper lös den mest våldsamma av vårar. Men det som framför allt gör detta så levande är den ytterst lyhörda interaktionen mellan två pianister med olikartade temperament, där Hamelin är den stramt exakte och Andsnes den mer lyriskt elastiske. En kontrast som kan påminna om hur ”Våroffer” lät allra första gången, året före det skandalösa uruppförandet med orkester och balett i Paris, då Stravinsky framförde det vid pianot tillsammans med Claude Debussy inför en intim krets av minst sagt förbluffade vänner. Bästa spår: ”Introduction” (Chailly), ”Dancing out of the earth” (Hamelin och Andsnes) Fem andra vårfloder 1. Antonio Vivaldi: ”Våren” ”Förvånande mängd av violiner som legat gömda i snön! Nu öppnas fodralen”, skriver Werner Aspenström i ”Våretyd för två fingrar”. Och hur en ”silversträng” får allt i naturen att vibrera och härma vartannat. Just som hos Vivaldi. 2. Robert Schumann: ”Vårsymfoni” Här anländer inte våren med ett kvitter utan med en dånande fanfar. Ett uppvaknande som skakar om allt i sin väg och förvandlar det till ett framforsande flöde. En bild för förälskelsen som spränger alla fördämningar. 3. Richard Wagner: ”Valkyrian” I samma ögonblick som avståndet slutligen bryts mellan Sieglinde och Siegmund i första akten gör våren entré i ett enda våldsamt slag. Ett skifte som skingrar allt som är dunkelt och trevande till förmån för full extas. 4. Olle Adolphson: ”År” Visan beskriver en man som tröstefullt beger sig ut i vårljuset, men som utan förvarning får ett tungt klubbslag bakifrån – som av en slägga – så att han stupar med näsan i gruset. En grym visa om den destruktiva kraften hos våren. 5. John Adams: ”The Gospel according to the other Mary” I finalen av detta oratorium anländer våren med en djup klarinettmelodi som väcker en kör av drillande flöjter. Men det är inte fåglar som hörs utan kväkandet från hundratals grodor. Återuppståndelsens glupska drillar.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 3723, "headline": "Konsertrecension: Alice Boman bärs på en våg av värme", "summary": "Trots sin sparsamma utgivning har Alice Boman nått världsrykte, och när hon sjunger sina sorgliga sånger efter varandra är det både vackert och mäktigt – och rent av roligt ibland.", "article": "Sjuttio minuter med Alice Boman och det uppstår ett slags humor när hennes sorgliga sånger avlöser varandra och det till slut nästan blir för mycket av det goda; av all självutplånande nattlig kärlekslängtan. Jag är ganska säker på att Alice Boman bjuder på det, för även om få gör musik som låter så naken och uppriktig som hon så anar jag också en distans där i mörkret. Och den kommer sig säkert i sin tur av den våg av värme som möter henne när hon kommer upp på scenen på ett fullsatt och väldigt trångt Fasching. Alla älskar Alice. Hon ser blyg ut men har ändå klätt sig i en silveroverall och hon inleder och avslutar ensam vid sitt piano. Det är modigt för att komma från någon som inte ens tänkte ge ut sin musik till att börja med. Alice Boman skrev och spelade in sånger hemma i lägenheten, tyst för att inte störa grannarna, men var rädd för att möta en publik. Hennes demo hamnade ändå i händerna på ett litet skivbolag som var smart nog att inse att demons brusiga, viskande kvaliteter faktiskt var en styrka och gav ut den som den var. Fem år senare har hennes sparsamma utgivning – fortfarande inget fullängdsalbum – gett henne något av ett världsrykte och musiken har använts i soundtracket till diverse kreddiga tv-serier. Det som tilltalar, vid sidan av hennes uppenbara låtskrivarbegåvning, är givetvis den osmetiga sentimentaliteten, och det svartaste svarta. ”When hope dies, that is what hurts the most”, sjunger hon i nya singeln ”Dreams”. Resten av sången är en bön om att det ska finnas en plats där drömmar kan få liv. Även i mörkret finns den naiva fantasin om lyckan. Om så bara i form av en dröm. Efter den första ensamma sången kommer det lilla bandet upp på scen. Gitarr/kör, synt/flygelhorn och trummor. Kompet är väldigt försiktigt och det är aldrig tal om att ta i. Men det både svänger och låter mäktigt ibland, på ett väldigt konsekvent och minimalistiskt vis. Det är vackert hela tiden. Och roligt. Som i den avslutande nya sången ”Heart on fire” där hon med dystert anlete och entonig röst sjunger om hur hennes hjärta brinner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3725, "headline": "Harvey Weinstein vill använda Meryl Streep som bevis för oskuld: ”Patetiskt”", "summary": "Meryl Streep är inte glad över att Harvey Weinsteins advokater inkluderat hennes uttalanden om filmproducenten som bevis för att han är oskyldig till sexuella övergrepp. ”De brottsliga handlingar han är anklagad för att ha begått mot kvinnors kroppar är hans ansvar”, säger hon i en intervju.", "article": "Filmstjärnan Meryl Streep har flera gånger tidigare uttalat sig till stöd för de kvinnor som anklagat filmmogulen Harvey Weinstein för övergrepp och trakasserier. Samtidigt har hon kritiserats för att hon sagt att hon inte kände till anklagelserna, trots att de arbetat ihop i filmer som ”En familj – August: Osage county” och ”Järnladyn” – något många ifrågasatt eftersom historierna om Harvey Weinstein har varit vitt spridda i filmbranschen. I nya dokument som framkommit, som Weinsteins advokater förberett till försvar för filmproducenten, förekommer enligt uppgift till Page Six Meryl Streeps uttalande om att Harvey Weinstein aldrig betett sig mot henne som han ska ha gjort mot andra kvinnor. Även ett liknande uttalande från Jennifer Lawrence lyfts fram i dokumenten. Läs mer: Meryl Streep kallar kvinnor som talar ut om Weinstein ”hjältar” Meryl Streep värjer sig i en intervju i Deadline mot att bli använd som bevis på Harvey Weinsteins oskuld i frågan. ”Att Harvey Weinsteins advokater använder mitt (sanna) uttalande – att han aldrig gick över några sexuella gränser eller var våldsam i vår yrkesrelation – som bevis för att han inte begick övergrepp mot många andra kvinnor är patetiskt och hänsynslöst”, säger hon i intervjun. ”De brottsliga handlingar han är anklagad för att ha begått mot kvinnors kroppar är hans ansvar, och om det finns någon rättvisa kvar i systemet kommer han att få betala för dem – oavsett hur många bra filmer, gjorda av bra människor, Harvey har varit tursam nog att ha gjort eller finansierat”. Läs mer: Här är kvinnorna som anklagar Harvey Weinstein för övergrepp Dokumenten där Meryl Streeps uttalande förekommer är en del av processen som Harvey Weinsteins advokater driver för att få ett mål nedlagt, där sex relativt okända kvinnliga skådespelare anklagar Weinstein för sexuella trakasserier. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3726, "headline": "De kan få Nordiska rådets litteraturpris", "summary": "Agneta Pleijels roman ”Doften av en man” och Gunnar D Hanssons diktsamling ”Tapeshavet” är de svenska nomineringarna till Nordiska rådets litteraturpris 2018.", "article": "”Doften av en man” är en självbiografisk roman om en ung kvinnas liv i sextiotalets Göteborg, ”en salt guldålder” som Ulrika Milles kallade det i sin recension (DN 24/4 2017). Intervju med Agneta Pleijel: ”Att skriva en bok är som intern forskning” I Gunnar D Hanssons säregna poesibok syftar titeln på en strandlineförhöjning vid Skagerack och Kattegatt, och boken innehåller allsköns dagboksanteckningar, botanik, geologi och annat. ”Rörigt? Ja, men på ett underbart sätt,” skrev Rebecka Kärde (DN 26/9 2017). Ytterligare tio titlar är nominerade av bedömningsgrupper från Island, Norge, Finland, Danmark, Färöarna, Åland och Grönland. Nordiska rådets litteraturpris delas ut varje år, även i kategorin barn- och ungdomsböcker. De nomineringarna offentliggörs senare. Vem som får priset avslöjas vid Nordiska rådets session i Oslo den 30 oktober. Övriga nominerade är åländska Carina Karlsson med romanen \"Algot\", finlandssvenska Susanne Ringell med kortprosan \"God morgon\", finska Olli-Pekka Tennilä med diktsamlingen \"Ontto harmaa\", danskarna Vita Andersen med romanen \"Indigo: Roman om en barndom\" och Caroline Albertine Minor med novellsamlingen \"Velsignelser\", norska Carl Frode Tiller med romanen \"Velsignelser\" och Roskva Koritinsky med novellsamlingen \"Jeg har ennå ikke sett verden\", isländska Audur Ava Ólafsdottir med romanen \"Ör\" och Sigurdur Pálsson med diktsamlingen \"Ljod muna rödd\" samt färöiska Jóanes Nielsen med diktsamlingen \"Gudahøvd\".  ", "article_category": "culture"}
{"id": 3727, "headline": "Ingvar Oldsberg anmäler TV4 till Granskningsnämnden", "summary": "Efter avskedet från ”Bingolotto” förbereder sig Ingvar Oldsberg för att anmäla TV4 till Granskningsnämnden. – De har vägrat ha kontakt med oss, säger Michael Fischbein, advokat, till DN.", "article": "Michael Fischbein företräder den forne programledaren. Han menar att kanalen på flera punkter brutit mot Granskningsnämndens regler. Han planerar att lämna in en anmälan inom de kommande veckorna, något Aftonbladet var först att rapportera. – TV4 har brutit mot en hel del regler kring hur ett medieföretag ska agera. Vi vill gärna beskriva vad Ingvar Oldsberg varit utsatt för och att TV4 ska motivera varför man har gjort så här, säger Michael Fischbein till DN. Bakgrund: Ingvar Oldsberg tvingas lämna ”Bingolotto” efter utredning Granskningsnämnden, som är ett självständigt beslutsorgan inom Myndigheten för press, radio och tv, granskar huruvida innehållet i radio- och tv-program följer utsatta regler. Vad vill ni att Granskningsnämnden, som granskar innehåll, ska titta på? – TV4 har gått ut med ett pressmeddelande, sparkat Ingvar från programledarposten och anklagat honom för saker utan att säga vad det är. Vi vill att man prövar det här mot Granskningsnämndens regler och krav på saklighet, opartiskhet, rätt till genmäle och respekt för privatlivet, säger Michael Fischbein. Ni har tidigare meddelat att ni överväger en stämning. Varför väljer ni det här alternativet? – Vi anser det vara bästa sättet att nå önskat resultat. Det är tre saker vi vill åt. Att veta om TV4 gjort rätt eller inte, att Ingvar ska få beskriva hur det gått till och att TV4 ska svara. De har vägrat ha kontakt med oss sedan beskedet i december. Vi får se vad utfallet blir, men vi utesluter inte att gå vidare på andra sätt. Det var i december som Ingvar Oldsberg tvingades sluta som programledare för ”Bingolotto”. Beslutet togs efter en internutredning av produktionsbolaget Warner Bros, som genomförts på uppdrag av TV4. Anledningen till avskedet var allvarliga arbetsmiljöproblem som funnits i produktionen. Läs mer: ”Det är kränkande särbehandling” Detaljerna i utredningen har inte offentliggjorts. Ingvar Oldsberg har uppgett att han inte fått förklarat för sig vad problemen bestått i. Han har tidigare också tagit hjälp av advokater för att också förbereda en stämningsansökan. \"Vi har inte något mer att säga om det här, utan har redan förklarat att det så klart finns en stark anledning till varför vi agerat som vi gjort. Att advokaten ägnar sig åt den här typen av återkommande mediala utspel förändrar inte det”, skriver Magnus Törnblom, presschef på TV4, skriver i en kommentar till DN. Han hänvisar samtidigt till ett blogginlägg från januari, där Åsa Barsness, kommunikations- och HR-direktör för Bonnier Broadcasting, skriver om kanalens beslut att inte träffa Oldsbergs advokat. ”Jag tror de flesta förstår att TV4 inte byter ut en populär programledare med kort varsel utan att det finns en väldigt stark anledning till det. För oss finns ingen otydlighet i begreppet allvarliga arbetsmiljöproblem. Orden beskriver precis vad situationen handlar om. Och det är något vi tar på allvar. Av hänsyn till alla inblandade kan vi inte ge fler detaljer än så offentligt”, skrev Åsa Barsness. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3733, "headline": "Oro bland journalister i Hongkong: ”Kina försöker tysta oss”", "summary": "HONGKONG. Bland journalister och författare i Hongkong växer oron över Kinas auktoritära inflytande. Kidnappningen av den svenska bokförläggaren Gui Minhai är ett av många exempel på hur Hongkongs demokratiska friheter håller på att inskränkas.", "article": "Den rumänske medieforskaren Florin Serban växte upp under den kommunistiske diktatorn Nicolae Ceausescus sista dagar. Föräldarnas skräckberättelser om Rumäniens totalitära förtryck gjorde honom övertygad om vikten av att kämpa för pressfrihet, yttrandefrihet och demokratiska rättigheter. När han flyttade till Hongkong för snart tio år sedan trodde han att han kommit till en liberal fristad för journalister och intellektuella. – Jag älskar Hongkong och jag flyttade hit för att det kändes som en av de friaste platserna i världen. Men det gör det inte längre. När jag kom hit kunde man tala öppet om i princip vad som helst, men nu har det blivit märkbart värre, säger Serban, som de senaste åren har arbetat med att granska pressfrihetens hälsotillstånd här. Internationella författare i upprop mot Kina: Frige Gui Minhai nu Vi träffas i det myllrande, kosmopolitiska hjärtat av Hongkong, på ett populärt kafé för journalister och författare. Omkring oss sitter välklädda unga Hongkongbor och läser internationella nyhetsmagasin och amerikansk litteratur. Vid en första anblick ser hjärtat av Hongkong ut som en liberal oas i en region omgiven av auktoritära regimer, men dagens Hongkong präglas av en tilltagande oro över att demokratiska friheter håller på att försvinna i rask fart. Storbritannien återlämnade makten över Hongkong till Kina 1997, med en överenskommelse om att Kina ska låta Hongkong behålla sin Basic law, den grundlag som garanterar pressfrihet, yttrandefrihet och mötesfrihet här, fram till åtminstone 2047. Utvecklingen de senaste åren har fått många att tvivla på det. – Det är nästan inga journalister och intellektuella här som tror att Kina kommer att respektera det. Diskussionen nu handlar snarare om vi har fem eller tio år kvar av självständiga friheter, säger Serban. Lars Ellström: ”Kinas toppar drömmer om ett rött imperium” I organisationen Reportrar utan gränsers index över pressfriheten har Hongkong fallit från plats 18 av 180 länder i världen år 2003 till plats 73 förra året. PEN, en global organisation som kämpar för det fria ordet, gav i en färsk rapport en mörk bild av Hongkong. De beskrev hur bokförläggare och bokhandlare kidnappas, hur journalister utsätts för våld och hot, en rad ekonomiska straff mot regimkritiska nyhetsmedier och minskade akademiska friheter, då lärare som för en kritisk linje mot Kina har svårare att få jobb eller förlängd anställning. När den svenska bokförläggaren Gui Minhai, som är verksam i Hongkong, kidnappades av Kinas myndigheter 2015 var det ett av många fall som visar hur Kinas myndigheter tar allt hårdare tag mot journalister och författare här. Den svenska journalisten Jojje Olsson utbildade sig i Hongkong och flyttade sedan till Peking där han var verksam i åtta år. Förra året vägrade Kinas regering förnya hans journalistvisum. Han är nu bosatt i Taiwan och har nyligen skrivit en uppmärksammad bok om Gui Minhai-fallet, “De kidnappade Kinasvenskarna”. Där skildras Kinas tilltagande aggressioner mot förläggare och journalister i Hongkong. Bokrecension: Dags att dra huvudet ur Kinas käftar – Det märks hur de försöker tysta medier i Hongkong på flera vis. Ett sätt är att de köper upp mediehus i syfte att göra rapporteringen om Kina mer positiv. En annan metod är att tidningar och mediehus som är kritiska mot Kina inte längre får annonspengar. Hongkongbaserade banker, byggföretag och försäkringsbolag med affärsintressen i Kina kan gå miste om affärsverksamheterna om de annonserar i medier som är kritiska mot Kina, säger Olsson på telefon från Taiwan. Vid flera tillfällen har journalister och förläggare blivit utsatta för direkt våld. Kevin Lau, tidigare chefredaktör för dagstidningen Ming Pao, attackerades med köttyxa av två män och skadades allvarligt. Den regimkritiske mediemogulen Jimmy Lai fick brandbomber kastade mot sitt hem. – Till och med tidningsförsäljare för Pekingkritiska tidningar i Hongkong har utsatts för attacker på öppen gata, säger Olsson. Många journalister och författare jag träffar i Hongkong säger att det gått gradvis utför sedan 2003, då en enorm demonstration ägde rum här. En ny offensiv från Kinas regering kom 2011, då de oroade sig för att de folkliga protesterna i den arabiska våren skulle få en motsvarighet i Hongkong. De så Occupy Central-protesterna här 2014 följdes också av en ny våg av auktoritära ingrepp från Kinas myndigheter. 2015, samma år som Gui Minhai kidnappades, försvann fem personer som drev Causeway Bay Books, en berömd bokhandel för politisk litteratur i Hongkong. Elisabeth Åsbrink: Fängslandet av Gui Minhai är ett hån mot de mänskliga rättigheterna När jag gästar en konferens här för Sopa, Asiens motsvarighet till Pulitzerpriset, träffar jag flera av de mest erfarna journalisterna från grannländerna i regionen. Många av dem har kunnat använda Hongkong som tillflyktsort när regeringen har jagat dem i hemländerna. Jag är där för att tala om de jämförelsevis tafatta försöken av USA:s regering att inskränka pressfriheten. En prisbelönt reporter på landsflykt från Kambodja berättar hur militärpolis nyligen stormade in på hans tidningsredaktion och kort därpå lade ner tidningen, efter en rad kritiska reportage. För sådana journalister har Hongkong varit en fristad, med relativt stark pressfrihet. Nu oroar de sig för att denna status kan äventyras. “Hongkongs position som ett nav för medier och en oas för pressfrihet blir alltmer otrygg”, konstaterade PEN 2015. Ashley Wei Meng, digital redaktör på det kinesiska medieföretaget Caixin, berättar om den balansgång hennes arbetsgivare länge har ägnat sig åt för att undvika censorer i Kina. – Innan det blir rött ljus blir det gult ljus. Vi försöker hålla oss på grönt ljus, men vårt mål är att förmedla en verklig bild av vad som händer och då slår det ibland över till gult ljus, säger hon. Journalisterna från Hongkong lyssnar nyfiket, som om de förbereder sig på ett liknande medieklimat på hemmaplan. För inte så länge sedan hoppades många västerländska analytiker att Hongkong kunde bli en modell för ett mer liberalt Kina. I stället har Hongkong alltmer börjat förvandlas till Kina, med en gradvis men tydlig inskränkning av rättigheter och friheter sedan 1997. En lärare i journalistik på ett stort universitet i Hongkong beskriver en arbetsplats som präglas av tilltagande förtvivlan över utvecklingen. – Nästan varje dag ser jag någon som gråter i våra lokaler, för att de är rädda för hot och påtryckningar. Det har börjat sitta agenter från Kina i klassrummen, säger läraren, som vill vara anonym. På kort sikt är det tydligaste hotet mot pressfriheten här en tilltagande självcensur, menar medieforskaren Florin Serban. En av Hongkongs bättre dagstidningar South China Morning Post, såldes 2015 till det kinesiska företaget Alibaba och har sedan dess mött kritik för en betydligt mildare rapportering om Kinas regering. Även Ming Pao, en annan stor dagstidning här, har rört sig mot en Kinavänligare journalistik, enligt Serban. – De flesta nyhetsmedier här ägs nu helt eller delvis av företag med intressen eller delägare i Kina. Dessa affärsintressen ökar pressen på medierna att rätta sig, annars kan de straffas med indragen annonsförsäljning eller direkta hot. Vissa journalister här menar att våldet och hoten mot journalister minskat, men att mer subtila former av censur och påtryckningar ökar. Joshua Wong, den unge aktivisten som var en av nyckelpersonerna bakom Occupy-demonstrationerna, släpptes nyligen fri från fängelset, men hans kollega Agnes Chow förbjöds samtidigt att ställa upp i ett politiskt val. Hotbilden mot journalister och bokhandlare i Hongkong har bidragit till en kritikstorm från omvärlden. Den tycks även ha stärkt den unga lokalbefolkningens vilja att kämpa för att försvara Hongkongs friheter. – Hongkong är i dag extremt polariserat mellan äldre och unga. De unga är extremt kritiska gentemot Kina. Occupy-protesterna har ofta fått kritik för att vara kontraproduktiva, eftersom de orsakade en så stark motreaktion från Peking. Men de åstadkom något väldigt viktigt i och med att de etablerade idén bland unga att det är värdefullt att arbeta för demokrati och rättigheter, att kämpa för något större än dig själv och din familj, säger Serban. Den amerikanska journalistprofessorn och Kinakännaren Howard French varnar i en ny bok, “Everything under the heavens”, för att det finns en risk för att en växande rädsla för Kinas inflytande kan bli paralyserande för de krafter som försöker motarbeta landets auktoritära styre. Jojje Olsson avslutar sin bok med ett liknande resonemang. Han påpekar det problematiska med att Kinas enorma ekonomiska kraft allt oftare framställs som en ursäkt för internationella regeringar att ignorera landets auktoritära övertramp, då de inte vill äventyra handelsintressen. – Det är viktigt att det internationella samfundet kan säga ifrån, att man gör gemensamma uttalanden från EU och USA:s håll. Det funkar inte att ett land ställer sig upp ensamt mot Kina. I bilaterala relationer är Kina alltid starkare, säger Olsson. Enligt Florin Serban är tidsrymden för att skydda Hongkongs demokratiska friheter väldigt begränsad. – När jag växte upp blev mina föräldrar förföljda av kommunisterna. Jag vet vart det här kan leda och jag har väldigt svårt att se något positivt med utvecklingen. Tiden börjar rinna ut. Vi befinner oss vid ett geopolitiskt vägskäl och om inte västvälden trycker på nu så kan det snart vara för sent. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3745, "headline": "Natalie Portman ångrar att hon skrev på till stöd för Roman Polanski", "summary": "2009 skrev Natalie Portman, ihop med ett hundratal andra filmarbetare, på ett upprop till stöd för regissören Roman Polanski efter att han gripits anklagad för sexuella övergrepp. Nu, i sviterna av metoorörelsen, ångrar hon sig.", "article": "Strax över 100 filmarbetare – regissörer, skådespelare, producenter – skrev 2009 under ett upprop till stöd för den franskpolske regissören Roman Polanski, som en kort tid tidigare gripits anklagad för den våldtäkt han misstänktes ha begått på en 13-årig flicka 1977. I brevet framfördes krav på att regissören omedelbart skulle släppas ur häktet. På listan fanns namn som Woody Allen, Martin Scorsese, David Lynch, Harmony Korine, Pedro Almodóvar, Tilda Swinton, Darren Aronofsky och Natalie Portman. Den sistnämnda har nu uttalat sig ångerfullt om sitt beslut i en intervju i Buzzfeed News. Läs mer: Kvinnoprotester mot Roman Polanski i Paris ”Jag ångrar det verkligen”, säger Natalie Portman, som under hösten har kommit att bli en talesperson för metoorörelsen och för organisationen Time’s up. ”Jag tar ansvar för att jag inte hade tänkt igenom det tillräckligt. Någon jag respekterade gav uppropet till mig och bad mig att också skriva på det. Det var ett misstag. Vad jag tycker att jag har fått ut av det är empati gentemot människor som har begått misstag”, menar hon i intervjun. I uppropet från 2009 skrev filmarbetarna att de ville att Roman Polanski skulle veta att han hade deras ”stöd och vänskap”. Läs mer: Natalie Portman upplevde ”sexuell terrorism” som 13-åring ”Vi levde i en annan värld då. Det ursäktar ingenting, men man kan få sina ögon öppnade och fullständigt ändra sättet man vill leva på. Mina ögon var inte öppna”, säger Natalie Portman i intervjun. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3750, "headline": "Svenska artisteliten hyllar Bowie i Globen", "summary": "Ikväll hyllas David Bowie av en lång rad namnkunniga artister i Globen. På scen står bland andra Ebbot, Erik Lundin, Magnus Carlson, Mia Skäringer, Sarah Klang – och Amanda Bergman.", "article": "Tanken är att undvika ett antal tontrogna coverversioner av popikonens bästa nummer. I stället utlovas bland annat flera oväntade duetter – som Min Stora Sorg i ett möte med den vrålande Refused-sångaren Dennis Lyxzén i ”Fashion” och Jenny Wilson med Julia Frej sjungandes ”Little wonder”. Amasonstjärnan Amanda Bergman finns på jättescenen för att sjunga ”Young americans”, ”Ashes to ashes” - och den långt tidigare ”Memory of a free festival”, inspelad första gången hösten 1969. – Det är en jättefin doldislåt, säger Bergman som genom arbetet med att uttolka sina tre sångval fått upp ögonen för nya sidor av David Bowie. Så hyllas David Bowie av den svenska artisteliten – När man detaljstuderar de här låtarna så upptäcker man framför allt hans musikaliska särart – hur otroligt svåra en del är att sjunga, hur mycket attityd de rymmer och hur lite melodier de ibland har, precis som Bob Dylan får Bowie ganska entoniga sånger att ändå låta melodiösa. Hans låtar är verkligen hans egna och det finns flera karaktärer i dem som inte känns vettiga att … efterapa på något vis. Vad ser du som Bowies största storhet som artist efter ditt detaljstuderande? – Att han är så ogripbar. Det är svårt att förstå sig på honom, fast han är en så tydlig kraft och så fascinerande. Det förtar behovet av att göra någon bedömning av vad som är bra eller dåligt, säger Amanda Bergman. På Globen-scenen – med Stefan Sporsén som kapellmästare – finns också Ebbot, Cissi Wallin, Daniel Boyacioglu, Erik Lundin, Magnus Carlson , Mia Skäringer, Moto Boy, Sarah Klang, Stockholms Domkyrkokör, VAZ samt kvällens värd Robert Fux. Idag vid 12.30 arrangerades dessutom en ”The future is female”-lunch i Globen ”exklusivt och enbart” för kvinnor under ledning av Yomi Abiola samt gäster och med David Bowies hustru Iman i fokus. Arrangemanget ville: ”hedra Iman och hennes betydande roll för kvinnors framåtskridande och för förverkligandet av kvinnans inneboende kraft. Imans livsberättelse visar oss att oavsett under vilka förutsättningar du kommer till världen finns det alltid utrymme att påverka och att skapa ditt eget öde. Iman är en kraft som vi vill hedra.”  ", "article_category": "culture"}
{"id": 3767, "headline": "Birgitta Rubin: En ursäkt till Lola Arias vore på sin plats", "summary": "Förra veckan anklagade konstnären Lola Arias regissören Ruben Östlund för att olovandes ha använt hennes namn i filmen ”The square”. Även om det inte är olagligt att använda ett verkligt namn i en fiktiv kontext är det fullkomligt poänglöst i det här fallet.", "article": "”Vilken märklig historia!”. Min första reaktion på argentinska Lola Arias anklagelser mot Ruben Östlund om namnstöld i filmen ”The square” (se DN 16/2) bekräftas av alla jag talar med. Pannan i djupa veck och så en lång rad ”varför?”. Läs mer: Lola Arias: \"Ruben Östlund har stulit mitt namn\" Läs mer: Lola Arias advokat: ”Vi kommer att stämma Ruben Östlunds filmbolag” Varför kommer Lola Arias med sina anklagelser och påföljande hot om stämning först nu? Visserligen är Oscarsnomineringen rätt färsk men det har gått nästan nio månader sedan konstvärldssatiren ”The square” vann Guldpalmen i Cannes. Varför valde Ruben Östlund en i konstvärlden okänd person (men etablerad i film-, teater- och performancesammanhang), för att spela den fiktiva konstnären Natalia, som påstås ha skapat konstverket ”The square”? Som filmproducenten Kalle Boman och Östlund själva realiserat i Värnamo, före filminspelningen. Varför valde han sedan att använda Lola Arias riktiga namn, sedan han klippt bort hela den scen där hennes rollfigur, den fiktiva konstnären Natalia, skulle prata om konstverket ”The square”? Det är det mest besynnerliga av allt, inte minst Östlunds förklaring: ”Jag ville inte att någon skulle ta åt sig äran för det utanför filmens fiktion”. Eh? Läs mer: Ruben Östlund: \"Hon är besviken över att vara bortklippt\" Även om det inte är olagligt att använda ett verkligt namn i en fiktiv kontext, i alla fall inte ett upphovsrättsligt brott i Sverige, så verkar det för mig totalt poänglöst i detta fall. Kanske även ”sorgligt”, som dramatikern och Lola Arias vän America Vera Zavala uttrycker det i GP – särskilt som det inte finns några uppenbara likheter mellan ”The square” och de verk Arias skapat. Varför Ruben Östlund sedan rätt oförskämt viftar bort Lola Arias kritik med att ”hon är besviken över att vara bortklipp ur filmen” är ur både taktisk och mänsklig synvinkel än mer obegripligt. Likaså att Erik Hemmendorff på produktionsbolaget Plattform förminskar Arias motiv med att det är ”en efterhandskonstruktion i syfte att söka uppmärksamhet i samband med Oscarsnomineringen”. Läs mer: \"Lola Arias vill ha uppmärksamhet i samband med Oscarsnomineringen\" Jag är själv en av många konstpersoner som skrattat gott åt filmens många likheter med den verkliga konstvärlden, om än skruvade. I ”The square” vimlar det av namnlekar och en av statisterna heter Nathalia på riktigt, Edenmont i efternamn, och är konstnär till professionen. Och filmens museichef, spelad av den kända galleristen Marina Schiptjenko, heter Elna, sannolikt namngiven efter Elna Svenle, chef för konstinstitutionen Vandalorum som 2015 hjälpte Boman/Östlund att realisera ”Rutan” på ett torg i Värnamo och en hel utställning därtill. Läs mer: DN listar 10 likheter mellan \"The square\" och den verkliga konstvärlden Identitetslekar är vanligt i konstvärlden, men alltid på konstnärens initiativ, och jag kan förstå att en konstnär inte vill bli förknippad med någon annans skapelser. Dock trampar Lola Arias lite snett när hon hävdar att konstverket ”The square” är ”banalt”, vilket därmed skulle ha skadat hennes rykte. På papperet kan detta offentliga verk upplevas som naivt, men själva ”Rutan”, en markerad frizon för tillit och tolerans, har fungerat långt över allas förväntningar – nu förverkligat på fyra ställen i Sverige och Norge, med ett femte på gång i Sydafrika. På torget Flanaden i Värnamo har det blivit en populär plats för allehanda manifestationer mot orättvisor, men också en plats där ungdomar samlas, personer friat, placerat blommor som tack eller tänt ljus till minne av terroroffer. Så Lola Arias lär få svårt att bevisa att ”namnstölden” på allvar skadat karriären, när dessutom filmen är så enorm framgångsrik. Vilket andra kapitaliserat på, nu senast konsthandeln CF Hill (för övrigt också en diskutabel ”namnstöld”) som i ett reklamtrick bjudit in skådespelaren Terry Notary att spela apa i deras nya lokaler. Oavsett vad Ruben Östlund och produktionsbolaget har papper på eller hur det går med rättsprocessen så tycker jag att en ursäkt är på sin plats – och att i filmens eftertext klargöra att den verkliga Lola Arias inte har någon koppling till konstverket. Annars blir min slutsats att det populistiska konstförakt, som jag skymtar i några scener i ”The square” (se DN 30/8), inte är på skämt. Läs mer: Birgitta Rubin: Birgitta Rubin om \"The square\": Även jag har stönat över pretentiös konst ", "article_category": "culture"}
{"id": 3776, "headline": "RAÄ stämmer bokhandlare i Holland för stulen bok", "summary": "Riksantikvarieämbetet stämmer en nederländsk bokhandlare. Myndigheten kräver att en värdefull bok från 1852 som stals av ”KB-mannen” från Kungliga biblioteket ska återlämnas till Sverige.", "article": "Riksantikvarieämbetet (RAÄ) är den myndighet i Sverige som ansvarar för frågor om kulturarv och kulturmiljöer. – Om vi vinner målet kommer domstolen att konstatera att boken förts ut olagligt och besluta att den ska återföras till Sverige, säger Maria Barkin, verksjurist på Riksantikvarieämbetet, i en kommentar. Ärendet ska prövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets så kallade återlämnandedirektiv. Detta reglerar hur kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium kan komma att återlämnas. Boken som myndigheten kräver tillbaka – ”Archiv zur Beschreibung von Japan und dessen Neben- und Schutzländern: Jezo mit den südlichen Kurilen, Krafto, Koorai und den Liukiu-Inseln” – om Japan skrevs av den tyska naturforskaren och forskningsresanden Philipp Franz von Siebold och trycktes 1852. Det är en unik bok som är ytterligt värdefull också ur kulturhistorisk synvinkel. Den stals från Kungliga biblioteket i Stockholm i början av 2000-talet av den så kallade KB-mannen och köptes senare av den nederländska bokhandlaren 2003 via en auktionsfirma för 78.000 euro. – Det är första gången som Sverige agerar enligt återlämnandedirektivet. De frågor som kommit upp tidigare, till exempel vad gäller kulturföremål som stulits i svenska kyrkor, och dykt upp utomlands har dels kunnat lösas straffrättsligt, dels genom frivilliga överenskommelser med innehavarna, säger Maria Barkin. Riksantikvarieämbetet är den enda svenska myndighet som kan driva ärenden utomlands enligt detta direktiv. Det kan dock inte ske så länge en förundersökning pågår. Kungliga biblioteket polisanmälde bokstölden, men förundersökningen lades ner 2015 och gav därmed Riksantikvarieämbetet möjligheten att nu åberopa återlämnandedirektivet. Den så kallade KB-mannen arbetade vid Kungliga biblioteket och ertappades efter att ha stulit och sålt minst ett femtiotal värdefulla böcker ur bibliotekets samlingar. Han greps och erkände stölderna 2004. Historien har skildrats i bland annat den prisbelönta P1-dokumentären ”Bibliotekarien” (2009) och SVT-serien ”Bibliotekstjuven” i SVT från 2011 med Gustaf Skarsgård i huvudrollen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3789, "headline": "Grenfell Tower-protest inspireras av Oscarsnominerad film", "summary": "71 personer miste livet när bostadshuset Grenfell Tower i London brann ner i juni förra året. Nu inspireras aktivister, som protesterar mot att utredningen står still, av den Oscarsnominerade filmen ”Three Billboards outside Ebbing, Missouri”. På tre stora reklamskyltar ställer de sig frågan varför ingen ställts till svars för branden.", "article": "I den Oscarsnominerade filmen ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” köper huvudpersonen tre stora reklamskyltar för att uppmärksamma att polisens utredning av hennes dotters mord går alltför långsamt. ”Våldtagen medan hon dog”, ”Och fortfarande inga gripna”, \"Hur kommer det sig?” frågar hon sig på skyltarna som sätts upp längs en väg utanför staden. Tilltaget får i filmen stor uppmärksamhet. Och nu har aktivister, som ifrågasätter utredningen kring branden i Grenfell Tower i London i juni förra året, tagit inspiration från filmen. På reklamskyltar uppsatta på skåpbilar som på torsdagen körde runt i London frågade de sig varför ingen gripits för branden som tog 71 personers liv, rapporterar The Guardian. ”De tre reklamskyltarna är till för att hålla tragedin kvar i landets medvetande, och för att göra våra röster hörda,” skriver gruppen Justice 4 Grenfell på sin hemsida. Organisationen frågar sig varför ingen gripits efter branden – och varför det fortfarande finns 297 lika brandfarliga torn kvar i London. ”Åtta månader efter tragedin i Grenfell Tower ignoreras ämnet,” skriver de. Skåpbilarna med skyltarna syntes vid olika centrala platser i London under torsdagseftermiddagen, och stannade till slut i närheten av det nedbrunna tornet där folk samlats. – Vi vill ha sanningen. Vi vill se åtal. Människor över hela landet behöver kunna känna sig säkra i sina hem. Inget av det händer. Vi tror att de leker med tiden och hoppas att historien kommer glömmas bort, sade Yvette Williams till Vice under samlingen. I februari, åtta månader efter branden som förutom att kosta 71 personer livet också gjorde hundratals personer hemlösa, hade bara tio hushåll kunnat få en ny permanent bostad. 44 hushåll har fått flytta in i temporära hem. Det innebär att 94 hushåll fortfarande bor på hotell eller i evakueringsboenden efter att ha förlorat sina hem. Det är inte bara ”Three Billboards outside Ebbing, Missouri” som under den senaste tiden inspirerat demonstranter. Under 2017 använde demonstranter runt om i USA de karakteristiska dräkter som tjänarinnorna bär i tv-serien ”The handmaid's tale”, som bygger på Margaret Atwoods roman, för att protestera mot inskränkningar av kvinnors rättigheter. ”The Handmaid's tale” utspelar sig i en nära framtid, där en fundamentalistisk kristen regering tagit över USA och skurit ner kvinnors rättigheter till ett minimum. I Washington samlades man för att protestera mot ett förslag om att slopa finansieringen av organisationen Planned parenthood som driver mottagningar för rådgivning, sexualupplysning, preventivmedel och mödravård runt om i USA. – Tjänarinnorna tvingas lyssna på myndigheterna och har ingen autonomi. Så för oss demonstranter var det ett sätt att visa hur vi tystas, hur regeringen inte lyssnar på oss, och hur våra rättigheter är under attack och våra röster inte hörs, sade Elena Lipsiea, en av demonstranterna, då till New York Times. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3791, "headline": "Skivrecension: Ellen Sundberg gör Kjell Höglunds sånger till sina egna", "summary": "Kjell Höglund har pensionerat sig från musiken, men hans sånger har fått kultstatus i en ny generation. Ellen Sundbergs americanafärgade tolkning visar att de är lätta att göra till sina egna.", "article": "Att Ellen Sundberg, americanastjärnan från Bjärme i Jämtland, skulle ge sig på att tolka Kjell Höglund var kanske inte helt självklart. Men de delar samma geografiska ursprung, och Höglunds ”Man vänjer sig” funkar oväntat bra som countryballad. Dessutom är det nog som Sundberg säger, att Höglund inte skriver ur ett manligt perspektiv utan ur ett mänskligt perspektiv. Det är lätt att göra hans sånger till sina egna, vilket visat sig de senaste åren när Höglund fått kultstatus i en ny generation och förärats en återkommande klubb – Kväll Höglund – och en hyllningskonsert på Storsjöyran. Själv har han pensionerat sig från musiken. Det som också gör det tacksamt att tolka Höglund är att många av hans egna versioner är antingen rätt skissartade eller märkligt arrangerade – musik och estetik var sällan hans fokus. Texterna och melodierna är desto bättre. Läs också: Kjell Höglund: Jag känner en glädje över att vara klar Sundberg lägger sig ganska nära Höglunds eget blygsamma uttryck, även om hon och bandet jobbar med både syntar och steelgitarr. Det hedrar henne att hon väljer bort de skojiga låtar som han är mest förknippad med, till förmån för till exempel den femton minuter långa och märkligt aktuella ”Häxprocess”. Det är en storslagen text. Ellen Sundbergs skiva har sina brister, men den tydliggör onekligen Höglunds storhet. Bästa spår: ”Häxprocess” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3792, "headline": "Skivrecension: Kendrick Lamar ställer upp extrem stjärnparad", "summary": "Det soundtrack som Kendrick Lamar har satt ihop till superhjältefilmen ”Black Panther” har extremt många gäster, men hålls ihop av den mörka ljudbilden och Lamars egen medverkan.", "article": "När Kendrick Lamar sätter ihop ett album inspirerat av superhjältefilmen ”Black Panther” skulle gästlistan kunna vara en ”best new tracks”-genomgång på Pitchfork. Extremt många av de mest hajpade hiphop- och r’n’b-akterna medverkar: SZA, Future, James Blake, Travis Scott, Anderson .Paak, Vince Staples, Jorja Smith, Khalid, 2 Chainz, The Weeknd... Plus sydafrikanska rappare som Yugen Blakrok och Sjava. Ändå känns ”Black Panther”, mycket tack vare Lamars sammanhållande medverkan och den genomgående mörka ljudbilden, ovanligt konsekvent. Kanske är inte låtmaterialet tillräckligt vasst för att man ska betrakta det som ett nytt ”riktigt” Lamar-album, men det är ett förvånansvärt aptitligt mellanmål. Bästa spår: ”King’s dead” med Jay Rock, Kendrick Lamar, Future & James Blake ", "article_category": "culture"}
{"id": 3805, "headline": "Jävsituation i juryn bakom Polarpriset till Metallica", "summary": "Två av Polarprisets jurymedlemmar har ekonomiska kopplingar till årets Polarpristagare Metallica. Samtidigt meddelar bandet att de skänker sina prispengar till välgörande ändamål.", "article": "Det var SVT Kulturnyheterna som först uppmärksammade att det kan finnas en jävsituation i Polarprisjuryn. Jurymedlemmen Thomas Johansson är också styrelseordförande för konsertarrangören Live Nations Europaavdelning, som ansvarar för Metallicas spelningar. Vid hans sida sitter Martin Ingeström, vd för musikförlaget Universal Music Publishing, som förlägger Metallicas musik. Alfons Karabuda, ordförande för Polarprisets prisnämnd, ser dock inga problem i det förhållandet: – Våra ledamöter i prisnämnden är tänkta att ha både musikalisk kunskap och nätverk ute i musiklivet. Och de har de också, säger Alfons Karabuda till DN. Är det alltså fritt fram för jurymedlemmar att utse pristagare som de tjänar pengar på? – Jurymedlemmar kan inte utse pristagare utan det gör prisnämnden. Tycker du att det är en jävssituation att de här två jurymedlemmarna har ekonomiska intressen i pristagaren? – Har de ekonomiska intressen? Jag ser det snarare som att de har intressen i musiklivet. Alla i prisnämnden är på ett eller annat sätt en del av musiklivet. Live Nation står för en stor del av de liveframträdanden som bokas globalt. Och när det gäller Metallica har de varit mer eller mindre fullbokade sedan 1984, så jag ser inte riktigt hur Polarpriset på något sätt skulle gynna dem ekonomiskt. – Det här handlar snarare om att man ska visa på goda värden i enlighet med Polars mål och riktlinjer. På samma sätt tror jag inte heller att Metallica ser det som att de tjänar pengar på Polarpriset. De har precis gett bort hela prissumman till välgörande ändamål, säger Alfons Karabuda. Prissumman på en miljon kronor skänker Metallica till sin egen välgörenhetsfond All within my hands – något bandet har aviserat på sitt Twitterkonto. Stiftelsen arbetar för att skapa hållbara samhällen genom att stödja utbildning, kamp mot hunger och andra lokala samhällsfunktioner. – De jobbar med olika projekt olika år. Bland annat ger All within my hands mindre bemedlade möjlighet att kunna spela musik, men de jobbar också med att motverka ren svält. Många av Polarpristagarna genom historien har gett bort sina prispengar, en del av dem öppet som Sting förra året, men det är mer en regel än ett undantag, säger Alfons Karabuda. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3812, "headline": "DN-fotograf får prestigepris för Nordkoreafoto", "summary": "DN:s Roger Turesson tilldelas ett pris i den prestigefyllda tävlingen World Press Photo 2018 med en bild från ett maratonlopp i Nordkorea. – Vi hade jobbat i flera år för att få visum dit, säger han.", "article": "På onsdagen stod det klart att Roger Turesson, fotograf på Dagens Nyheter sedan 2007, har vunnit ett pris i fototävlingen World Press Photo. Tävlingen anses vara en av de mest prestigefyllda i världen. – Det känns fruktansvärt kul, otroligt roligt. Det är jätteroligt att få ett erkännande för det man gör, säger han om nyheten. Ännu är det bara klart att han har vunnit ett pris, men vilken placering hans bidrag får i den aktuella kategorin – Contemporary Issues – klargörs först när priset delas ut i mitten av april i Amsterdam. Det var under våren 2017 som DN-fotografen Roger Turesson tillsammans med reportern Torbjörn Petersson fick tillträde till den tillslutna diktaturen Nordkorea. Anledningen var ett planerat reportage om Pyongyang Maraton. – Den här resan gjorde vi i april. Vi hade jobbat i flera år för att få visum dit, säger Roger Turesson. Ansträngningarna bar frukt och Roger Turesson berättar hur han fick ett perspektiv på Nordkorea som sällan visas annars. När tävlingen skulle starta såg han en vakt som stod ensam en bit ifrån de runt 50.000 personerna som befann sig på läktarna. – Jag stod på läktaren precis när starten skulle gå, på en stadion som var döpt efter Nordkoreas förste ledare Kim Il-Sung och som var helt fullsatt. Det var en väldigt speciell stämning, säger Roger Turesson om tillfället när han tog vinnarbilden och berättar att det var oklart om åskådarna var på plats av egen fri vilja eller om de var kommenderade att vara där. DN:s fotografer har också nyligen fått priser i andra stora fototävlingar. Jonas Lindkvist fick silver i Pictures of the year internationals kategori för sportporträtt, vilket stod klart den 12 februari. Dessutom har DN:s fotografer fått sju nomineringar i Årets bild, arrangerad av Pressfotografernas klubb, med prisutdelning den 3 mars. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3833, "headline": "Augustin Erba: Gamla greker i språkligt nybygge", "summary": "För första gången har en kvinna översatt Odysséen till engelska. Augustin Erba läser en uppmärksammad och uppfriskande version som vägrar följa traditionerna.", "article": "När Emily Wilson var åtta år gammal satte hennes skola upp en mycket förkortad version av Odysséen. Bråkmakaren i hennes klass spelade Odysseus, rektorn spelade jätten med bara ett öga och hon själv spelade gudinnan Athena med håret i råttsvansar. Efter detta var hon fast och nu, när hon närmar sig femtioårsåldern, har hon studerat klassikerna i Oxford och undervisar vid universitetet i Pennsylvania i samma ämne. Hon har aldrig släppt Odysséen. Hennes översättning kom ut i november och New York Times skribent beskrev sig som golvad av texten. Vad är det då hon har gjort för att få historien om krigshjälten, tjuven, lögnaren, seglaren och poeten Odysseus att kännas angelägen i vår tid? Hur har hon fått liv i den över 2.500 år gamla berättelsen om hur Trojas belägrare tar sig tillbaka till sitt hem på ön Ithaka där hans son och hustru väntar, belägrade av män som vill ha allt som tillhör Odysseus? Vad Wilson har gjort, och vad hon omsorgsfullt förklarar i det nästan hundrasidiga förordet, är att översätta texten till ett direkt, renodlat språk, istället för att följa traditionen att försöka få språket att låta gammaldags. Wilson skriver att det arkaiska och i många fall pompösa språket som många av Homeros översättare använt är en konstruktion, och att den konstruktionen förutom att skapa en distans mellan berättelsen och läsaren, ligger långt ifrån det Homeros ursprungligen skapade. Att Emily Wilson är den första kvinna som har översatt Odysséen har naturligtvis väckt uppmärksamhet och medan seklerna har gått utan att särskilt många har frågat sig vad det har betytt för textens tolkning att översättningarna av Odysséen gjorts av män, så uppstod givetvis omedelbart frågan hur översättningen påverkats av denna första översättare som råkar vara kvinna. Redan den första raden av Wilsons översättning sätter tonen. Så här har den sett ut i den kända översättningen av Alexander Pope från början på 1700-talet: The man for wisdom's various arts renown'd, Long exercised in woes, O Muse! resound; Och här är den mest kända svenska översättningen, den av Erland Lagerlöf, som nyligen gavs ut i nyutgåva av Svenska Akademien: Sångmö, sjung om den man, som fick länge i skiftande öden irra omkring, när han Troja förstört, den heliga staden. Många människors städer han såg och förnam deras kynne, många de lidande voro på hav, som hans hjärta fick utstå under hans kamp för sitt liv och för kämparnas lyckliga hemkomst. Men det har funnits andra varianter. Här är Ingvar Björkesons översättning från 1995: Musa, berätta om mannen, den mångbefarne, som länge irrade kring sen han härjat Troja, den heliga staden. Många människors länder och kynnen lärde han känna, talrika var de kval han tvingades utstå på havet under sin kamp för eget liv och kamraternas hemkomst. Här är tydliga exempel på det gammaldags språk som präglar översättningarna. Starten på Odysséen ska inte bara sätta stilen, versmåttet och tempot, den ska också låta oss möta berättelsens huvudperson, och som framgår här har det gett upphov till svårigheter. Pope kallar Odysseus något som ungefär kan vara känd för att vara vis på olika sätt, Lagerlöf ignorerar problemet över huvud taget genom att bara konstatera att han har skiftande öden, och Björkeson kallar honom mångbefarne. Hur löser då Emily Wilson detta urgamla problem? Tell me about a complicated man. Muse, tell me how he wandered and was lost when he had wrecked the holy town of Troy, and where he went, and who he met, the pain he suffered in the storms at sea, and how he worked to save his life and bring his men back home. På svenska, och inte på vers, skulle det bli i stil med: Berätta om en svårbegriplig man. Musa, berätta hur han blev vilse efter att ha förstört den heliga staden Troja, och vart han for och vilka han mötte, hans lidande på ett stormigt hav och hur han kämpade för att rädda sitt liv och få hem sina män. Den som tidigare behövt ta sig igenom en trögflytande och antikverad ordmassa, forsar i Wilsons översättning genom en spännande berättelse om en man på flykt undan gudar och fiender i mytologisk tid. Och Wilson har fattat ett otal intressanta och dramatiska beslut i sin översättning. I den mest kända brittiska översättningen av Alexander Pope får man känslan av att Odysseus ska återvända till Ithaka och hans väntande fru och son i ett hushåll bestående av kokerskor, ammor och andra tjänare. Beskrivningen av huset i Ithaka för tankarna till en borgerlig herrgård. Wilson konstaterar krasst att det visserligen handlar om någon som kokar mat eller ammar barn, men att dessa människor faktiskt var slavar och då ska man inte gömma textens sanning bakom några förskönande omskrivningar. Därför kallas de slavar i Wilsons översättning. Att läsa en krusidullfri version av Odysséen är en chockerande och uppfriskande upplevelse - det blir mer begripligt hur det kommer sig att berättelsen överlevt så många sekler och bildat grund för så mycket av vår eviga litteratur. Den som har glömt påminns om att Hamlet härstammar ur en sidoberättelse i Odyssén, och om de senare grekiska och romerska dramerna som tar avstamp i den berättelse som kanske någon gång skrevs av Homeros. Det som känns brinnande aktuellt i vår tid är beskrivningen av fattigdom och främlingar. I homerisk tid var gästfriheten något av det viktigaste som fanns. Den var en del av det sociala kontraktet och något som gjorde det möjligt för människor att färdas genom antiken. Men Odysséen är en berättelse om gästfrihetens komplikationer: på Ithaka äter friarna Odysseus hustru Penelope och sonen Telemachos ur huset och överutnyttjar gästfriheten. Odysseus själv har varit fången hos den sköna Calypso, en värd som vägrar släppa sin gäst ifrån sig. Och Odysseus är på väg från belägringen av Troja, som ju är ett slags ovälkommet besök. Det grekiska ordet xenia kan betyda både gästvänlighet och vänskap, och utvecklingen av ordet ger oss både xenofobi, främlingsrädsla och xenofili, kärlek till främlingar eller till det okända. I Homeros värld är civilisation nära nog identiskt med att välkomna främlingar. Och när Odysseus slutligen kommer tillbaka till Ithaka är han klädd som tiggare, eftersom, enligt Homeros, sättet som människor behandlar tiggare avslöjar vilka de egentligen är. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3834, "headline": "Konsertrecension: Kärleksfullt möte med Bachs mästerverk", "summary": "Svenska Kammarorkestern har gått i mål med projektet ”Bach reborn”, där Bachs Brandenburgkonserter möter nyskriven musik. Nicholas Ringskog Ferrada-Noli tycker att resultatet på Konserthuset i Stockholm är mycket fint.", "article": "Konsert \"Bach reborn\" Svenska Kammarorkestern Verk av Johann Sebastian Bach, Olga Neuwirth och Brett Dean. Solister: Claire Chase och Alissa Rossius (flöjt), Roger Olsson (violin), Brett Dean och Tabea Zimmermann (viola). Dirigent: Thomas Dausgaard. Scen: Konserthuset, Stockholm. Speltid: 1 h 45 min. Bach spelas mycket i svenska kyrkor, så instrumental orkestermusik av honom i ett konserthus är en lyxig raritet. Sedan det blev omodernt att fläska på med stor orkester i verk som komponerats för mindre barockensembler har hans musik blivit ett mindre självklart val för stolta symfoniorkestrar. Men han smygs in i Svenska Kammarorkesterns projekt ”Bach reborn”, där hans Brandenburgkonserter används i ett spännande koncept med nyskriven musik. Var och en av de sex klassiska verken speglas av stycken av nutida tonsättare. Efter många år har projektet äntligen gått i mål, med denna konsert som låter Brandenburgkonsert nr 4 och 6 få sällskap av Olga Neuwirths ”Aello – ballet mécanomorphe” och Brett Deans ”Approach – prelude to a canon”. Den största förtjänsten med de nyskrivna verken är att de ringar in Bachs mästerverk, får lyssnaren att stanna upp och känna särarten i varje stycke. Han skrev så otroligt mycket musik, och de skivinspelningar som görs har ofta en katalogliknande karaktär: samtliga solocellosviter, samtliga toccator, samtliga orkestersviter, och så vidare. Men det man behöver är inte ett fint Bachbibliotek utan en fin musikupplevelse, ett möte mellan verk och lyssnare. Och det får man när Svenska Kammarorkestern presenterar verken såhär ambitiöst och kärleksfullt. Brandenburgkonsert nr 4 bygger på dynamiken mellan tre solister – två flöjter och en violin – och en lite större orkester. Oerhört vacker musik och fint framförd här. Olga Neuwirths ”Aello” har också en flöjtsolist, men även en skrivmaskin som slagverk, en synt med cembaloljud och två trumpeter. Genom att låta flöjten fräsa som en katt och skrivmaskinen muntert knattra fram i valstakt uppstår en buskisartad effekt. Kanske vill österrikiskan Neuwirth, likt Elfriede Jelinek som hon samarbetat med, göra upp med hemlandets konservatism. Brett Deans ”Approach” fungerar annorlunda, en väldigt känslig och ödmjuk inledning till Brandenburgkonsert nr 6 som den sömlöst övergår i. Dean tar fasta på kontrapunkten, avståndet mellan de två violorna som har solostämmor i Bachs konsert, och låter dem långsamt närma sig varandra, tills de skimrande förenas i Bachs ljuvliga musik. Sammantaget en mycket fin konsert. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3839, "headline": "Michael Haneke kallar metoo för ”häxjakt” och ”manshat”", "summary": "Regissören Michael Haneke kritiserar metoorörelsen i den österrikiska tidningen Kurier. I intervjun kallar han fenomenet för ”en ny sorts puritanism, färgad av manshat”.", "article": "Den österrikiske regissören Michael Haneke, aktuell med ”Happy end” och Oscarnominerad för ”Amour”, talar i en intervju, som publicerades i helgen i den österrikiska tidningen Kurier, om den senaste tidens metoorörelse. ”Den här nya sortens puritanism, färgad av ett hat mot män, som har kommit i sviterna av metoorörelsen oroar mig”, sade regissören i intervjun. ”Vi som konstnärer börjar bli rädda, eftersom vi konfronteras med det här korståget mot all form av erotik. Var lever vi då – i en ny medeltid?” Michael Haneke: ”Internet har ersatt kyrkans biktstol” I intervjun säger Michael Haneke att han förvisso anser att de som gjort sig skyldiga till våldtäkt och övergrepp ska straffas, men att han tycker att ”det hysteriska fördömandet som nu sprider sig är rent äckligt”. ”Jag vill inte veta hur många av anklagelserna, som handlar om saker som hänt för 20 eller 30 år sedan, som i själva verket har väldigt lite att göra med sexuella övergrepp.” Regissören kallar metoorörelsen för en ”häxjakt” och skyller på medierna för de ”mördade liv och karriärer” som han hävdar att de orsakat. I slutet av intervjun i Kurier säger han: ”Jag kan föreställa mig vad man kommer att kunna läsa på internet efter att det här publicerats – ’Haneke, manschauvinistsvinet’.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3845, "headline": "Victoria Beckham: Spice Girls kommer inte återförenas", "summary": "Ihärdiga rykten har gjort gällande att gruppen Spice Girls är tillbaka med nya turnéplaner. Men Victoria Beckham dementerar nu uppgifterna i Vogue: – Jag ska inte åka på turné och flickorna ska inte åka på turné, säger hon till tidningen.", "article": "Sedan gruppen gjorde sin sista spelning för sex år sedan på invigningen av sommar-OS i London har det varit tunnsått med uppgifter om en återförening. Tills helt nyligen. Victoria Beckham, även känd som ”Posh Spice”, lade ut en bild med alla fem medlemmarna i Spice Girls på sitt Instagramkonto. Bilden var tagen i Geri Horners, ”Ginger Spice”, hem i London och satte snabbt fart på ryktet om att popikonerna skulle samlas igen. Enligt brittiska medier övervägde gruppen tv-framträdanden i Kina och att släppa ett nytt greatest hits-album. Skälet stavades bland annat pengar: De forna flickidolerna skulle få över 100 miljoner kronor vardera. Läs mer: Spice Girls ser ut att återförenas. Victoria Beckhams har förlorat stora summor på sin satsning som klädskapare för modebranschen, skriver The Guardian. Och de övriga medlemmarna kan inte skryta med några större framgångar sedan splittringen. Men till mångas besvikelse tar ”Posh Spice” nu död på alla rykten om en återförening. I en intervju med modemagasinet Vogue säger hon bestämt att det inte finns några turnéplaner på gång i sommar. – Jag ska inte åka på turné och flickorna ska inte åka på turné, säger hon till tidningen. Victoria Beckham berättade att hon fortfarande håller kontakten med de andra i gruppen men att det inte gäller alla de andra. – Jag pratar fortfarande med dem alla enskilt, men att träffas alla tillsammans var verkligen underbart, sade Beckham till Vogue.   ", "article_category": "culture"}
{"id": 3850, "headline": "Zanele Muholi: ”Jag vill utmana rasismen med min egen kropp”", "summary": "Sedan i dag lördag ställs den sydafrikanska bildkonstnären Zanele Muholi ut på Fotografiska i Stockholm. I ”Var hälsad, mörka lejoninna” vill hon med hjälp av självporträtt utmana stereotypa föreställningar om hudfärg.", "article": "En läderhjälm påminner om massakern på strejkande gruvarbetare i Marikana 2012, en dammsugarslang om könsnormernas snävhet, och ett draperi av plastrester om hur vi förgiftar planeten. Rekvisitan i Zanele Muholis självporträtt bildar ett galleri av exploatering, men i hennes sturska blick och kroppshållning finns ett löfte om motstånd. – Jag vill utmana rasismen med hjälp av min egen kropp, genom att placera den i både samtida och historiska händelser. Svarta ses ofta som ”den andre” i visuell kultur, och fotografier av svarta människor på museer tas sällan av dem själva. Som svart är du dessutom van att avfärdas eller inte ges tillräckligt stort utrymme. Utställningen handlar delvis om att omförhandla rum som präglas av rasism så att fler kan känna sig hemma där, säger Zanele Muholi. I går öppnade hennes utställning på Fotografiska i Stockholm med namnet ”Somnyama Ngonyama”, som är zulu för ”Var hälsad, mörka lejoninna”. Enligt Zanele Muholi används hälsningen normalt för människor med hög status. I hennes konst handlar det om att lyfta fram den vanliga människan. – Jag vill hjälpa människor att se sig själva, älska sig själva, och förstå att de inte är mindre värda än andra. Läs mer: ”Protester mot H&M i Sydafrika efter tröjannons” Flera av scenerna utspelar sig i hennes hemland Sydafrika, där många än i dag känner sig exkluderade, i allt från tidningsomslag till styrelserum. För att belysa föreställningar om representation leker hon med rasistiska stereotyper som blackface, samt höjer kontrasten så att hennes hy blir mörkare, med syfte att ta tillbaka makten och ”återerövra sin svarthet”. I flera bilder gestaltar hon dessutom sin bortgångna mamma. – Det handlar om att hylla alla de mödrar som bär fram vår traditionella kultur, men som osynliggörs i bildkonsten och vars röster aldrig hörs. Om vi inte ser och hör dem ger vi upp om vilka vi är. Hon har tidigare gjort sig känd för bildserien ”Faces and phases”, som sammanfattar elva år av porträttfotografering bland Sydafrikas svarta hbtq-befolkning. Trots att landet var tidigt med att tillåta samkönade äktenskap är homofobin stark, och har lett till mord och ”korrigerande våldtäkter” på lesbiska kvinnor. Kan fotografi bidra till förändring? – Fotografi är förändring. Bildkonsten kan lära oss att åter älska oss själva som svarta människor. Förändring kan handla om något så enkelt som att visa att vi finns till, att vi inte är ensamma. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3861, "headline": "Tarantino ber om ursäkt till Polanskis våldtäktsoffer", "summary": "”Fel”, ”okänsligt” och ”nonchalant”. Så beskriver Quentin Tarantino nu sitt femton år gamla försvar av Roman Polanskis våldtäkt 1977.", "article": "Det var i en radiointervju med programledaren Howard Stern 2003 som Quentin Tarantino menade att Roman Polanskis övergrepp 1977 på den då 13-åriga Samantha Geimer inte var en våldtäkt. Han kallade Polanskis offer för en ”partytjej” och försvarade sin regissörskollega: ”Jag tror inte att det är våldtäkt, inte vid 13, inte när det gäller de här 13-åriga partytjejerna.” Enligt Indiewire, som först rapporterade om Tarantinos ursäkt, ska Hollywoodregissören i onsdags ha ringt upp Samantha Geimer för att be om ursäkt personligen. Han har också gått ut med en officiell ursäkt: ”Jag vill offentligen be om ursäkt till Samantha Geimer för mina nonchalanta kommentarer i 'The Howard Stern show' där jag spekulerade om henne och brottet som begicks mot henne. Femton år senare inser jag hur fel jag hade. Geimer BLEV våldtagen av Roman Polanski. När Howard tog upp Polanski intog jag felaktigt debattrollen som djävulens advokat för att vara provokativ. Jag tog inte hänsyn till Geimers känslor och för det är jag uppriktigt ledsen. Så, Geimer, jag var nonchalant, och okänslig, och framför allt hade jag fel. Jag är ledsen Samantha.” En inspelning av radiointervjun från 2003 har fått ny uppmärksamhet sedan skådespelaren Uma Thurman anklagat Tarantino för vårdslöshet i samband med en bilolycka under inspelningen av ”Kill Bill” – något regissören också har bett om ursäkt för. Tarantino hamnade också i strålkastarljuset under höstens metoo-publiceringar, eftersom Harvey Weinstein har varit producent för hans filmer. I oktober erkände Tarantino att han kände till flera av Weinsteins övergrepp men höll tyst. Polanski greps i Los Angeles 1977 efter att anklagats för att ha drogat och våldtagit den då 13-åriga Samantha Geimer under en fotografering. 1978 flydde han till Frankrike för att undgå en trolig fängelsedom och har sedan dess hållit sig undan rättvisan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3862, "headline": "Skivrecension: Timbuktus nya musik saknar sammanhanget på scenen", "summary": "Musiken till Timbuktus föreställning ”En droppe midnatt” har svårt att stå på egna ben, även om utvecklingen mot ned- och blåtonad jazz känns både logisk och spännande.", "article": "Att lyssna på musik som så tydligt är gjord för en särskild inramning kan vara lite av ett lotteri. Ibland blir det tydligt att det som har en funktion i ett sammanhang inte nödvändigtvis får det i ett annat. När musiken till Timbuktus självbiografiska föreställning ”En droppe midnatt” nu släpps också att streama har den bitvis lite svårt att stå på egna ben. Flera låtar som säkert fungerar som välbehövliga andningspauser mellan rapparens intensiva berättelser om identitet och arv blir, när de lyfts ur sin kontext, mer av transportsträckor. Efter urladdningen på fyra år gamla ”För livet till döden” känns Timbuktus och ständiga kompbandets Damn!:s utveckling mot den mest ned- och blåtonade jazzen som en både logisk och spännande process, men en som inte är helt genomförd. Än. Bästa spår: ”Jag behöver dig” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3863, "headline": "Skivrecension: Indiepopparen Kalle J triumferar i sin fjärde artistfas", "summary": "Framme vid fjärde fasen av sin karriär har Kalle J gjort sitt bästa album hittills, med spår av både Lorentz och The Radio Dept men samtidigt ett starkt personligt tilltal.", "article": "Kalle J är nu inne i den fjärde fasen av sin karriär. Debutalbumet från 2006 var en tidstypisk indieskiva som blandade råa trumprogrammeringar med energiska gitarrer och attitydstinn sång. Därefter blev han ena halvan av bandet Karl X Johan, som har släppt tjusiga men lite väl bombastiska engelskspråkiga singlar. Kalle J:s tredje fas var toppen, då han slängde ur sig tre skissartade experimentella soloalbum på ett år, varav ”Fiat 500” var extra bedårande. En sorts katharsis som förberedde honom för denna skiva, hans mest genomarbetade och lyckade hittills. Produktionen är moget balanserad, alltid detaljrik, aldrig effektsökande. Han sjunger bättre än någonsin och melodierna är ljuvligt böjliga. Här finns spår av både Lorentz och The Radio Dept men Kalle J har ett starkt personligt tilltal. Bästa spår: ”Pizzeria”, ”Vintervingar” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3867, "headline": "Alice Bah Kuhnke: ”Vi måste hålla auktoritära krafter stången”", "summary": "När EU-kommissionären beskrev kulturen som politiskt instrument, kontrade kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) med att påtala vikten av konstnärlig frihet. – Vi måste fortsätta göra motstånd, säger hon till DN.", "article": "Hon mötte EU-kommissionären för kulturfrågor, Tibor Navracsics, i samband med det kulturpolitiska konventet Folk och kultur i Eskilstuna. Samtalet pågick i femton minuter och präglades av parternas olika syn på grundläggande frågor kring kulturens roll i samhället, menar Bah Kuhnke. – Jag förde som jag alltid gör fram den svenska regeringens politik och upprepade vikten av konstnärlig frihet. Detta upprepade jag även när han talade om de kulturella och kreativa näringarna och vikten av ett starkt Europa kopplat till kulturpolitiken, säger Alice Bah Kuhnke. Hon har även tidigare uttalat motstånd mot de medlemsländer vars kulturpolitik inkluderar att kulturen uttryckligen ska verka som ett politiskt och socialt instrument, bland annat för integration och social samhörighet. – Det är en politik som står i motsats till den politik som Miljöpartiet, regeringen och Sveriges politik i EU. Kommissionären är inte företrädare för Ungerns regering, men det är tydligt att det finns många krafter i vårt Europa som vill använda kulturen för att styra människors idéer om verkligheten, säger Alice Bah Kuhnke. Vilken betydelse har det att denna ståndpunkt framförs av den sittande EU-kommissionären? – Det påverkar förstås diskussionen och den politik som läggs fram. Det är därför väldigt viktigt att vi är ett antal länder som fortfarande håller den konstnärliga friheten oerhört högt och upprepar det om och om igen. Hur måste Sveriges regering arbeta för att föra fram sin syn på hur kulturpolitiken ska bedrivas? – Vi måste fortsätta göra motstånd. I EU-sammanhang ska vi ta gemensamma beslut, men under mina fyra år som kulturminister har det tyvärr ofta varit så att Ungern, Polen och några andra länder inte gått med på våra grundläggande överenskommelser. Vi måste fortsätta hålla de mer auktoritära och bakåtsträvande krafterna stången. Det är inte och kommer inte att vara en enkel match, men vi måste ta den. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3868, "headline": "EU-kommissionären: ”Kultur kan bidra till social integration”", "summary": "Han tillhörde Ungerns premiärminister Viktor Orbáns innersta krets och blev en av Europas mäktigaste kulturpolitiska spelare. DN har träffat Tibor Navracsics, EU-kommissionären som ser kultur som ett instrument för social sammanhållning.", "article": "Tibor Navracsics var inbjuden som en av huvudtalarna under till Folk och kultur, det kulturpolitiska konventet som pågår i Eskilstuna. Många stolar i hörsalen gapade dock tomma när EU-kommissionären höll sitt anförande på onsdagen. Navracsics talade om kommissionens stora projekt: Europas nya narrativ och det pågående Europaåret för kulturarv. Han upprepade att kultur kan bidra till ”social sammanhållning” men även verka som ekonomisk drivkraft. Tidigare samma dag träffade han kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP). Hans utgångspunkt var även då kulturens kraft för social samhörighet och ekonomisk utveckling, berättar Navracsics för DN under ett samtal i en loge i arenan i Eskilstuna. – Det är ganska uppenbart att Sverige ställts inför stora sociala utmaningar på grund av flyktingkrisen, men jag tycker att landet presterar bra. Det finns utmaningar med den sociala integrationen, men det är en bestående fråga. EU arbetar med hur man på både politisk nivå och genom projekt kan stötta Sverige i den processen, säger Tibor Navracsics. Vilken roll menar du att kulturen har i de frågorna? – Kultur är en fundamental faktor för social sammanhållning. Kultur är en plats för ömsesidig förståelse, för solidaritet och för att övervinna svårigheter med kulturell mångfald. – Kultur kan bidra till social integration. Exempelvis kan kulturella aktiviteter vara den första övning där nyanlända, flyktingar och migranter inleder sin integrationsprocess i samhället. Navracsics syn på kultur, som ett socialt och politiskt instrument, rimmar väl med hans bakgrund som politiker. Han har tidigare varit justitie- och utrikesminister i den ungerska regering som styrs av konservativa Fidesz, och samtidigt tillhört den innersta cirkeln runt premiärminister Viktor Orbán. Navracsics bakgrund var grund för kontroverser när han nominerades till kommissionen. Han röstades inledningsvis ned av Europarlamentet, där en rad ledamöter var öppet kritiska till de konstitutionella reformer som Orbán-administrationen genomfört. Navracsics fick till sist en plats, men fråntogs ansvaret för medborgarskapsfrågor. Han ansvarar sedan fyra år tillbaka för en av kommissionens mjukare portföljer, med områdena utbildning, kultur, ungdom och idrott. Navracsics skiner upp när han får tala hjärtefrågor som utbytesprogrammet Erasmus och Kreativa Europa, ramprogrammet för att stötta de kreativa och kulturella sektorerna. – Utbildning, sport och kultur kan vara hjärtat i den framtida bilden av EU, både på en internationell scen och i den globala politiken, säger han och nämner exempel på kultursamverkan i unionens utvecklingspolitik och i relationen med närliggande länder och regioner. – Kultur och utbildning kan även bidra till att tackla exempelvis radikalisering eller till och med migration. Om vi kan hjälpa till att skapa mer gynnsamma lokala förhållanden för unga människor som funderar på att lämna sitt land, då kanske de ändrar sig och stannar kvar. Det är en klar fördel med den politiken. Han hoppas att Europeiska året för kulturarv ska vidga synen på unionens rikedom i lokala och nationella kulturidentiteter. I tider då europeisk splittring diskuteras flitigt är detta vägen framåt mot fördjupad gemenskap, tror Navracsics. Det finns kritiker som menar att just frågor om kulturarv kidnappats av högerradikala rörelser, som vill utnyttja arvet för stärka en nationell tillhörighet. Hur ser du på det? – Det är första gången jag ställs inför det fenomenet. Jag har aldrig tänkt på att kulturarv kan användas som bränsle för chauvinistiska eller nationalistiska uppfattningar. Jag tror dessutom att vi genom att kartlägga lokala delar av kulturarv, kommer att hitta många likheter. Det i sig kan hjälpa oss att övervinna misstro och missförstånd, för att i dess ställe skapa ömsesidig förståelse. Om Navracsics såg lättad ut när han talade om unionens studentprogram, blir ansiktsuttrycket mer allvarligt vid frågor om framtiden för det Centraleuropeiska Universitetet (ECU) i Budapest. I fjol utbröt stora protester efter att den ungerska regeringen lagt fram en lag som innebar skärpta regler för utlandsstyrda universitet. Lagen sågs av många som ett försök att inskränka ECU:s oberoende, och samtidigt som en riktad attack mot den ungersk-amerikanske finansmannen George Soros, som grundade universitet. EU-kommissionen var stenhård i sin kritik och tog rättslig strid eftersom lagen inte ansågs förenlig med grundläggande friheter på unionens inre marknad. Krav ställdes också på att Fidesz skulle uteslutas ur EPP-gruppen i EU-parlamentet, där bland annat svenska moderater och kristdemokrater är med. Tibor Navracsics valde i samband med protesterna att kritisera lagen som hans hemmaparti lagt fram – en åsikt han står fast vid i dag. – Centraleuropeiska Universitetet (ECU) är en viktig spelare för högre utbildningar i Europa. Det hade ömsesidigt varit en fördelaktig lösning om ECU kan verka i Ungern även i framtiden. Har du haft diskussioner med Orbán-administrationen kring detta? – Givetvis. Jag är från samma parti, så vi har kontakter både med premiärministern och andra medlemmar i regeringen. Det är inget utöver det vanliga att det pågår politiska debatter även inom parti, och ibland även mellan nära samarbetspartner. Strax före jul beslutade EU-kommissionen att dra Ungern inför EU-domstolen på grund av universitetslagen. Vid en fällning riskerar landet dryga böter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3869, "headline": "Konsertrecension: Willy Vlautin blir en bättre sångare utan sitt band", "summary": "Eftersom musikkarriären inte tog riktig fart började Willy Vlautin skriva romaner som både hyllas och filmatiseras, men han fortsätter att resa runt och spela i källare. Och sjunger bättre nu.", "article": "Som sångare i det nu nedlagda altcountrybandet Richmond Fontaine var Willy Vlautin alltid bättre på texter och mellansnack än på att sjunga och spela gitarr. Men man lyssnade ändå, för hans fantastiska förmåga att skriva noveller som rymdes i tre verser och en refräng på fyra minuter. När musikkarriären inte tog riktig fart började han skriva romaner och vid det här laget har det blivit fem stycken. Hans senaste heter ”Don’t skip out on me” och han turnerar nu runt i Europa för att berätta om boken, läsa lite ur den och spela några nya och gamla sånger. Vlautins berättelser, vare sig det handlar om litteratur eller musik, är befolkade av människor som kämpar i motvind. Det är ju förvisso inget ovanligt tema för en författare, men Vlautin är ingen turist i tillvaron. När jag ville intervjua honom för några år sedan erbjöd han sig att möta mig i sin hemstad Reno i Nevada och flög ner från Portland för att visa mig runt. Under tjugofyra timmar vandrade vi in och ut ur barer och kasinon, slog oss i slang med barpersonal och professionella fyllon, ja alla som ville prata. Willy Vlautin lyssnade på alla och dömde aldrig någon, ödmjuk och nyfiken i alla möten. Förklaringen, menade han själv, var att han hade kunnat vara en dem. Till han var tjugosju jobbade han på ett speditionsföretag i staden, söp och spelade på hästar. Innan han ryckte upp sig, flyttade från delstaten, läste upp betygen och skrev en slutuppsats om fackföreningsrörelsens historia. Två av hans romaner har filmatiserats. ”The motel life” var mindre lyckad men den kommande filmen ”Lean on Pete”, om en vilsen pojke som stjäl en misshandlad galopphäst och reser genom USA, har hög budget, duktig regissör och verkar av allt att döma riktigt bra. Nuförtiden hyllas Vlautin som en stor amerikansk arbetarförfattare och vinner fina litterära priser, men reser ändå runt och spelar i källare. Och han sjunger bättre nu. Utan bandet blir sångerna tydligare och texterna får liv. Han må skildra liv i mörker, men han gör det verkligen med värme. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3871, "headline": "Fredrik Strage: Vad kommer den röda bilen att orsaka på sin väg genom universum?", "summary": "I samma stund som Elon Musk sköt upp en röd sportbil i rymden med Bowie i högtalarna skådade en kvinna Bowie i en tandkrämsfläck. Ska vi se det som ett varnande tecken?", "article": "I veckan sköt miljardären Elon Musk upp en bil i rymden. Bakom ratten på en röd Tesla Roadster sitter en docka i astronautdräkt och i bilstereon spelas David Bowies ”Space oddity” (om man nu kan säga att den ”spelas”, i rymden kan som bekant ingen höra dig lyssna på classic rock). Meningen är att bilen ska svänga förbi Mars och sedan fortsätta ut genom mörkret i miljontals år. Bowie hör numera till den skara artister som fått utomjordslig distribution (andra är exempelvis Chuck Berry som inkluderades på den guldskiva som skickades upp 1977 med information om jorden och Beatles, vars ”Across the universe” sändes ut av Nasa för tio år sedan). Ett par dagar före biluppskjutningen upptäckte den 66-åriga Bowie-fantasten Christine Carroll något märkligt hemma i skotska Gourock. Hon hade borstat tänderna, och var på väg att gå och lägga sig, när hon noterade en tandkrämsfläck som barnbarnen lämnat efter sig på vattenkranen. ”Just när jag skulle torka bort fläcken märkte jag att den liknade en man”, sa hon till The Sun. ”Sedan tittade jag närmre och tänkte att det verkligen såg ut som David Bowie i sin mitten-av-åttiotalet-fas.” Läs mer: Starman gasade för mycket – missar Mars Christine Carrolls bild av The Thin White Duke väckte stor uppståndelse i sociala medier. Hon tvättade sedan bort Ziggy Starbrush, som tabloiderna kallade honom. Förmodligen hade hon kunnat kränga kranen till andra fans, ungefär som kvinnan i Florida som 2004 sålde en tio år gammal grillad ostmacka på Ebay. Hon hade sparat den eftersom ett kvinnoansikte framträtt i brödet under rostningen. ”Jag tror att detta är Jungfru Maria, Guds moder”, sa Diana Duyser om mackan som hon påstod hade välsignat henne (bland annat genom att ge henne tur på ett lokalt kasino). Nätcasinot Golden Palace köpte den av henne för 28.000 dollar och lovade att fler skulle få ta del av dess ”mystiska kraft”. Många som såg mackan påpekade att kvinnoansiktet liknade Marlene Dietrich betydligt mer än Jungfru Maria. Men en kedjerökande ateist hade förmodligen inte inbringat en lika stor summa på Ebay. Jesus och hans mor är de vanligaste gestalterna som folk tror sig ser i alltifrån moln till latteskum. Fenomenet kallas ”pareidoli”, att uppfatta ett mönster i något slumpmässigt. Rorschachtester, där patienten ska associera utifrån bläckplumpar, bygger också på pareidoli. Det gör även vår förmåga att exempelvis se Italien som en stövel på kartan eller en gubbe i månen. De senaste årens datorprogram för ansiktsigenkänning försöker efterlikna människans pareidoliska impulser. Maskinerna kan avgöra vilken Gud eller rockidol som ditt rostade bröd liknar mest. Läs fler krönikor av Fredrik Strage Jesus framträdanden på bland annat potatischips, fiskpinnar och tortillabröd har gett miljoner människor hopp om att Gud vakar över dem. Själv blir jag en aning nervös av att se tandkräms-Bowie. Tänk om bilden inte är inbillning utan ett tecken från den framlidne stjärnan? Att fläcken dyker upp strax före Elon Musks rymduppskjutning påminner om hur Matthew McConaughey upptäcker paranormala fenomen i sin bokhylla precis innan han ska ge sig ut i universum i ”Interstellar”. Det visar sig vara en varning från honom själv i framtiden: åk inte. Vad kommer den röda bilen med ”Space oddity” i stereon att orsaka på sin väg genom universum? Vill Bowies spöke varna oss för något? Är det därför han framträder i sin enda bespottade inkarnation, med hockeyfrillan och axelvaddarna från The Glass Spider Tour 1987? Låt oss hoppas att detta bara är en vanlig pareidolisk tandkrämsfläck. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3875, "headline": "Stockholm literature genomförs inte under 2018: ”Vi har slitit som djur”", "summary": "Litteraturfestivalen Stockholm literature, som under fem år ägt rum på Moderna museet, tar paus under 2018.", "article": "Enligt den ideella föreningen Stockholms litteraturfestival, som anordnar Stockholm literature, är problemet att festivalen haft svårt att hitta finansiärer. Festivalen pausar därför under 2018 för att utvärdera arbetet och hitta lösningar på hur festivalen ska kunna fortsätta hållas på Moderna museet i Stockholm. Läs mer: Johannes Anyuru får pris på Stockholm literature Trots att de bedömer att publikintresset varit stort och att festivalen fått uppmärksamhet i medier är det alltså ekonomiska bekymmer som ligger till grund för beslutet, enligt ett pressmeddelande från Moderna museet. Malin Nasiell som är festivalchef för Stockholm literature menar att skälen till pausen uteslutande är ekonomiska – det har inte tillkommit nya finansiärer genom åren och bidragen från Stockholms stad har varit för kortsiktiga, säger hon till DN. – Vi har försökt äska mer pengar från framför allt Stockholms stad, eftersom vi tycker att staden borde ha ett intresse av att ta hand om en festival som denna. Framför allt är det en långsiktighet, ett flerårigt stöd, som har saknats. Till slut tar inte passionen men orken slut. Vi mäktar inte med att arbeta på det här sättet. Under de fem år och fyra festivaler som hon arbetat med Stockholm literature, säger hon, har de ekonomiska bekymren varit genomgående. – Vi har sökt de fleråriga stöd som Kulturrådet erbjuder, men inte fått dem. Varför tror du att det har varit svårt att finansiera festivalen? – Vi har slitit som djur, men vi har väl ändå misslyckats med att få dit de rätta beslutsfattarna. Jag tolkar det som ett ointresse från deras sida. Malin Nasiell berättar att utvärderingen kommer att bestå av en sorts rundabordssamtal där nyckelpersoner inom arbetet med Stockholm literature medverkar – förlag, Författarförbundet, Stockholms stadsbibliotek med flera. Det de kommer fram till kommer de sedan att framföra till ”de som fattar beslut kring kulturbudgeten”, säger hon. Planen är att återuppta verksamheten 2019. – Det är i alla fall vår förhoppning. Men det krävs en mer långsiktig plan – något annat är inte aktuellt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3901, "headline": "Daily Mirror betalar sjusiffrigt skadestånd till Hugh Grant", "summary": "Hugh Grant har förlikats med Mirror Group Newspapers, efter anklagelser om illegal telefonavlyssning. ”Tidningsgruppen har förlett allmänheten”, sade skådespelaren efter rättegången.", "article": "2005 avslöjades att kvällstidningen News of the World systematiskt och illegalt hade avlyssnat kändisars telefoner, men först 2011 lades tidningen ner. Detta bland annat efter att Hugh Grant, som länge misstänkt sig vara utsatt för telefonhackning, spelat in ett samtal med före detta kändisjournalisten Paul McMullan, som bland annat hävdade täta band mellan mediehuset, polisen och premiärminister David Cameron. Detta skrev Hugh Grant om i artikeln ”Avlyssnaren, avlyssnad”. I samband med detta blev Hugh Grant något av en talesperson för de kändisar som anklagade tidningarna för telefonavlyssning. Skådespelaren har nu förlikat sig med Mirror Group Newspapers, rapporterar i dag bland andra brittiska tidningen The Independent. Det sjusiffriga skadeståndet i svenska kronor kommer han att donera till ”Hacked off”, en organisation som granskar medier. – Tidningsgruppen har förlett allmänheten och dess aktieägare i många år, och den har svikit sina läsare och hårt arbetande journalister, sade Hugh Grant efter rättegången. Läs mer: ”Mediemogulen Murdoch tillåts inte köpa Sky news” Mirror Group Newspapers har sedan tidigare betalat ut skadestånd till över fyrtio kändisar, och enligt deras talesperson Alex Wilson borde avlyssningen aldrig ha genomförts. – MGN erkänner att det var moraliskt fel och ångrar de orätta handlingarna hos sina tidigare anställda som ledde till skada och lidande hos de drabbade. Hugh Grant slog igenom i ett antal kärlekskomedier på nittiotalet, bland annat ”Notting hill”, där hans karaktär låtsas vara journalist på magasinet ”Horse & hound” för att få intervjua en kvinnlig skådespelare han är kär i. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3911, "headline": "Här är vinnarna på Göteborgs filmfestival", "summary": "Det blev amatörernas afton när årets priser delades ut på Göteborgs filmfestival. På lördagskvällen vann Gabriella Pichler en miljon kronor för komedin ”Amatörer”. Franska filmproffset Juliette Binoche fick ta emot årets hederspris.", "article": "Samarbetet mellan ”Äta, sova, dö”-regissören Gabriela Pichler och författaren Jonas Hassen Khemiri blev en hit. På lördagskvällen vann deras färgstarka och varmhjärtade ”Amatörer” toppriset på Göteborgs filmfestival. Komedin kretsar kring den lilla kommunen Lafors som vill vända lågkonjunkturen och sätta sig själv på kartan med hjälp av ett tyskt, Galne Gunnar-liknande lågprisvaruhus. Samhällets ungdomar anlitas för att stärka kommunens varumärke genom att producera egna hyllningsfilmer till sin hembygd. Det blir förstås inte riktigt som kommunledningen tänkt sig, men vinnarjuryn var detso mer imponerad: ”För dess levande, nyanserade och intelligenta porträtt av en småstad i dagens Sverige, som sträcker sig över olika generationer, bakgrunder och medier¥, lyder motivering. Juryns hedersomnämnande går till Iram Haqs norska ”Vad ska folk säga?” - ”för dess moraliska mod och djupgående empati för rollfigurerna”. Filmen tilldelades också publikpriset för bästa nordiska film. Simon Lereng Wilmont tilldelas det nordiska dokumentärpriset för ”The distant barking of dogs” som skildrar vardagen i vid krigets frontlinje i östra Ukraina. Cristina Pinheiros självbiografiska berättelse ”Menina” vinner The Ingmar Bergman International Debut Award. Alen Drljevics ensembledrama om machomän från Balkan vann det första Dragon Award Best International Film ut. Franska Juliette Binoche spred internationell stjärnglans över lördagens prisgala när hon tog årets Honorary Dragon Award för sin samlade karriär: ”Som en av vår tids mest inflytelserika skådespelare har Juliette Binoche gjort en lång rad ikoniska rolltolkningar som format den moderna europeiska filmhistorien”, stod det bland annat i motiveringen. Alicia Vikander tog emot årets nordiska hederspris i samband med att filmfestivalen öppnade förra fredagen.  Vinnare på Göteborgs filmfestival Dragon Award Best Nordic Film: Gabriella Pichlers ”Amatörer” Dragon Award Best Nordic Documentary: Simon Lereng Wilmont för ”The Distant Barking of Dogs” The Ingmar Bergman International Debut Award: ”Menina” av Cristina Pinheiro. Sven Nykvist Cinematography Award: Sophia Olsson för ”The Charmer” FIPRESCI-priset: Ísold Uggadóttir och filmen ”And breathe normally” Publikens val, årets publikpris för bästa nordiska långfilm: ”Vad ska folk säga” av Iram Haq. Dragon Award Best International Film: ”Men don't cry” av Alen Drljevic. Honorary Dragon Award: Juliette Binoche. Nordic Honorary Dragon Award: Alicia Vikander Startsladden, årets bästa kortfilm: ”Götaplatsen #flerochfler” av Shahab Mehrabi Publikens pris bästa kortfilm: ”Konstnären får barn” av Sanna Lenken. Angelospriset, Svenska Kyrkans pris: Gabriela Pichler för ”Amatörer” Mai Zetterling-stipendiet: Jonas Odell Doris Filmgenipris: Anna Bjelkerud. Håkon Lius stipendium på 15 000 kr, gick till regissören Anders Hazelius. Bonnie-stipendiet: Caroline Ingvarsson och Caroline Drab Nordisk Film & TV Fond Prize: Danska tv-serien ”Ride upon the stormoch” och huvudmanusförfattaren Adam Price. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3916, "headline": "Fahl på festival: Så fungerar (inte) röstningssystemet i Melodifestivalen", "summary": "Förra året hände något som aldrig tidigare hänt: varken tittarnas första- eller andrahandsval vann Melodifestivalen. Inför 2018 har SVT gjort om röstningssystemet. Nu ska jurygrupperna få mindre makt.", "article": "Melodifestivalbloggen 2018. Låt oss prata lite om röstningssystemet! Jag vet, jag vet, dessa detaljer är kanske av marginellt intresse för den som sitter hemma och tittar på tv:n, men jag har utvecklat ett närmast maniskt intresse för detta sedan röstningsappen infördes. Appen dök upp för första gången 2015, och gjorde att tittarna kunde rösta gratis på alla bidragen. Den har tweakats lite under de senaste åren, men principen är densamma: tittarna kan lägga upp till fem röster på alla bidrag i appen, och dessutom ringa och sms:a, vilket dock kostar pengar. Jag har varit ganska skeptisk till den här idén från allra första början, av lite olika anledningar, men främst för att det gör att rösterna fördelas mycket jämnare över bidragen än tidigare. Man kan maxrösta på samtliga bidrag utan att det kostar en krona, man behöver inte välja en favorit utan kan slänga iväg lite röster hit och dit. Detta spelar ingen större roll i deltävlingarna, men i finalen blir det problematiskt. I fjol hände något som aldrig tidigare hänt – tittarnas trea vann tävlingen, tack vare väldigt jämna röster som gjorde att den internationella juryn fick väldigt stor makt att avgöra. (Värt att notera i sammanhanget är också att tävlingen då i praktiken avgjordes på genrepet – eftersom det är genrepet jurygrupperna får se och bedöma.) 2017 var skillnaden mellan tittarnas 1:a (Nano) och tittarnas 4:a bara 1,6 procentenheter, och mellan favoriten och sistaplaceringen skilde 5,7 procentenheter. Otroligt jämntjockt alltså. I år har SVT justerat röstningssystemet lite grand – men inte apprösterna, utan jurygryppernas poäng. Tidigare gav jurygrupperna poäng till sju bidrag, nu ska juryerna poängsätta 10 av de 12 bidragen. Det gör att juryns makt minskar lite i förhållande till tittarnas. Det är ju bra. Men det kommer ju inte åt grundproblemet: att rösterna smetas ut över hela startfältet i stället för att koncentreras på favoriterna. Snarare gör det att rösterna smetas ut ännu mer, eftersom jurygrupperna också kan poängsätta fler bidrag. Det kan alltså fortfarande bli lika jämnt i finalen – med enda skillnad att juryns betydelse minskat något. Nu kan man med rätta fråga sig varför jag inte gillar att det blir jämnt i finalen? Vad är problemet med det? Tja, jag tycker mest att det är dramaturgiskt dåligt om alla bidrag får ungefär lika många röster. Dålig tv, helt enkelt. I längden dåligt för ”engagemanget”, en term SVT är väldigt förtjusta i som värdeord för Melodifestivalen. Jag fattar att man inte vill ta bort apprösterna i finalen eftersom det är så härligt för SVT att kunna skicka ut ett pressmeddelande varje år om \"RÖSTNINGSREKORD!\". Men vad är egentligen värdet av att folk sitter och hackar med tummen på en skärm? Det finns ju knappast ett egenvärde i det? Jag har, naturligtvis, några förslag på hur man fixar det här. Antingen skiter man helt i appen i finalen och behåller bara telefon- och sms-rösterna. Tillbaka till old-school-versionen alltså. Eller så bygger man om appen så att tittarna har ett begränsat antal poäng att fördela – säg, 20 – över bidragen. Så kan man ge ett bidrag 20 och alla andra noll, eller fördela enligt eget huvud. Eller så låter man tittarna rangordna bidragen i appen från bäst till sämst, och fördelar poängen enligt samma poängskala som jurygruppernas. Bara att ringa när jobbet som appchef blir ledigt, SVT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3919, "headline": "Joel Kinnaman: ”Jag har aldrig jobbat så hårt som skådis”", "summary": "Paris. Joel Kinnaman har aldrig haft en så krävande roll som den i Netflix nya sci-fi-serie ”Altered carbon”. Filmfredag möter actionskådisen som vill ta på sig ledarrollen.", "article": "Intervjun ska göras på engelska, förklarar PR-agenten. – Varför det? Nej, nej, vi gör den på svenska, säger Joel Kinnaman och vänder sig mot mig. Netflix har bokat en hel våning på ett hotell nära Eiffeltornet i Paris. Det är Europa-lansering av storsatsningen ”Altered Carbon”, med Joel Kinnaman i huvudrollen, och intervjun ska handla om den, får jag veta – inte om Netflix beslut att stoppa fler säsonger av \"House of Cards\", efter trakasserianklagelserna mot Kevin Spacey. – De är lite oroliga. Jag säger så många dumma grejer ibland. ”Kevin Spacey, Kevin Spacey... Inte prata om Kevin Spacey...” , säger Joel Kinnaman med ett skratt. Han har tidigare hyllats för sin rolltolkning av den republikanske presidentkandidaten Will Conway i fjärde och femte säsongen av ”House of cards” men han är dock inte med i den sista säsongen som enligt planer ska få premiär under 2018. Så vad tycker du om beslutet att lägga ned ”House of Cards” efter nästa säsong? – Den serien borde nog inte ha hållit på så mycket längre ändå. Det var faktiskt rätt upplagt för det. Femte säsongen avslutas ju med att Claire (Robin Wright) vänder sig om och säger ”det är min tur nu”. Och manusförfattarna är grymma, så de löser det säkert, säger Joel Kinnaman. I Netflix-serien ”Altered Carbon”, som börjar sändas på fredag 2 februari, spelar han Takeshi Kovacs, en soldat och upprorsman som vaknar i en ny kropp någon gång på 2400-talet. Det är cyberpunk, ”Blade Runner”- känsla; mörkt, skitigt och fattigt nere på jorden, medan de rika – ”meths” – har sina överdådiga bostäder högt ovanför molnen, med dagliga digitala backups av medvetandet och rader av nedsövda kloner redo att ta över. Döden är inte längre oundviklig – och jämlikheten försvunnen på det mest grundläggande av alla plan. – Det var helt magiskt att få arbeta med det här projektet. När jag fick manuset skickat till mig och såg att det var en tv-serie blev jag först osäker. Jag insåg att man måste skapa hela den här världen som beskrivs i Richard K Morgans bok – och då behövs finansiella muskler, något som man bara brukar finnas i en storbudgetfilm. Men efter ett möte med producenterna insåg jag hur hög ambitionsnivån var, säger Joel Kinnaman om serien somsägs vara en av historiens dyraste. Häromdagen kom nyheten om att ett forskarteam lyckats klona apor i Kina. Är den utvecklingen något du tänkt på under inspelningen? Science-fiction är ju ofta ett sätt att förstå vår egen tid. – Absolut. Vi hamnade hela tiden i existentiella diskussioner. Den unga generationen i USA i dag är den första som har en beräknad livslängd som är kortare än sina föräldrars. Samtidigt lever de rikaste längre än människor någonsin har levt. — Man börjar redan ana en ny skiljelinje mellan rika och fattiga, där rika nästan börjar bli en egen ”art”. I Altered Carbon ser man den extrema fortsättningen på det, där de rika har fått än mer makt, och mer eller mindre ser sig själva som gudar. Vilka är det då som kan leva för alltid? Donald Trump och Vladimir Putin. Trump- och Putinkloner... – Exakt. Det är jävligt skrämmande. Den teknologiska utvecklingen går så fort nu, och under vår livstid tror jag att vi kommer att möta människor som har blivit genmanipulerade. Jag tror kineserna går ”all-in” på splice-teknologin, och jag är orolig över hur okontrollerad utvecklingen av artificiell intelligens är. Det finns ingen kontroll. Joel Kinnaman talar gärna om framtiden – och om politik. Inför presidentvalet i USA tog han öppet ställning för Hillary Clinton, och mot Donald Trump. Och han har långt gångna planer på att göra en film om sin far, Steve Kinnaman, som är Vietnamdesertör – med sig själv i huvudrollen. – För en vecka sedan fick jag ett mejl om att det finns en första version av manuset. Så jag tror att jag kommer att spela farsan. Genombrottet kom i ”Snabba cash” (2011) med den Guldbaggebelönade rollen som Johan ”JW” Westlund. Sedan dess har karriären pekat spikrakt uppåt, med en allt tydligare inriktning mot actiongenren. – Jag hade nosat på action i ”Robocop” och ”Suicide Squad”, men i Altered Carbon ville jag ta det till en annan nivå. Jag hade en helt annan typ av fysisk förberedelse. Jag ville göra alla mina stuntscener själv. Min stuntkille fungerade bara som en coach. Det måste ha varit fysiskt krävande? – Extremt krävande. Jag har aldrig jobbat så hårt som skådis. Vi filmade i åtta och en halv månad, sex dagar i veckan, mellan 12 och 16 timmar om dagen, och med stuntrep på söndagarna. Människokroppen har en central roll i ”Altered Carbon”. Inför lanseringen av serien har din kropp blivit väldigt exponerad och det snackas mycket om din fysik. Känns det obekvämt? – Ärligt talat... jag tar gärna objektifieringen. Tidigare hade jag en medfödd missbildning som kallas ”pectus excavatum” – en djup grop i min bröstkorg. De graderar den mellan 1 och 10, och min var en sju-och-en halva. Och under hela min uppväxt hade jag ett extremt komplex för det. Jag tog aldrig av mig tröjan. Jag älskar att bada, men om det var folk runtomkring så badade jag inte. Även om det var varmt så satt jag där med t-tröja på mig. Hur har det påverkat ditt arbete? – Jag har aldrig haft bar överkropp i en film eller tv-produktion förut. För två år sedan fick jag reda på att det fanns en operation, och bestämde mig för att göra den. När jag började förbereda mig för ”Altered Carbon” höll jag fortfarande på att återhämta mig. Så för mig är det här första gången som jag får ta av mig tröjan. Det är mitt komma-ut-party för min bara överkropp... Så just nu tackar jag bara och tar emot för all objektifiering. Du är man, och numera en makthavare. Vad tycker du om Metoo-rörelsen, och vad gör du för att förbättra arbetsmiljön i filmindustrin? – Det är en jätteviktig process, det som händer nu. Jag är verkligen imponerad av alla modiga kvinnor som träder fram. Många vänner i USA hoppar till när man säger att man är feminist, för det ses som så extremt. Så jag tycker att det är skönt. Men samtidigt visste jag inte att det var så här utbrett. — En stor utmaning med \"\"Altered Carbon var att jag ville ta på mig ledarrollen. Jag ville skapa en miljö med en vänlig stämning, där generositet uppmuntras – en miljö som inte uppmuntrar folk till att bara följa sina egon. Jag blev väldigt imponerad av Will Smith när vi jobbade med ”Suicide Squad”, och såg hur mycket energi han lade ned på att skapa en varm och kärleksfull stämning. Hur gick det? – Ett av mina stoltaste ögonblick i min karriär är när det kom fram personer i slutet av inspelningarna och sa att det hade varit ”en lycklig tid i deras liv”. Jag började grina. Jag är fortfarande jävligt stolt över det. Men jag gjorde det också för mig själv, för jag trivs bäst själv i en sån miljö. Ledare som är negativa, som bara bryr sig om sina egon, drar fram det sämsta sidorna i mig.  Joel Kinnamn Joel Kinnaman är född 1979 i Stockholm Filmer och serier i urval: ”Tjenare kungen” (2005), \"I skuggan av värmen” (2009), ”Johan Falk”-filmer, ”Snabba cash” (2010), ”Safe house” (2012), ”The Killing” (2011-2014). ”Edge of winter” (2016). Netflix-serien ”Altered Carbon” har premiär på Netflix den 2 februari, är skapad av Laeta Kalogridis (har bland annat skrivit ”Shutter Island” och utspelar sig 300 år in i framtiden. Det är en framtid där människors medvetande kan lyftas ut ur från kroppen och flyttas över till nya kroppar. På rollistan finns också James Purefoy och Martha Higareda. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3920, "headline": "Skivrecension: Amanda Ginsburg vinner på det svenska språket", "summary": "Tilltalet är okonstlat och direkt när Amanda Ginsburg rör sig mellan jazz och visa, med en personlig närhet i både sina texter och en musik som ekar av gammelsvenska traditioner.", "article": "Albumdebuterande sångerskan Amanda Ginsburg har redan låtit tala om sig; i våras släppte hon en singel, i höstas ännu en, och till på köpet nominerades hon till P2:s Guldkatten i kategorin Årets nykomling. Fullängdaren ”Jag har funderat på en sak”, som innefattar båda singlarna, rör sig mellan jazz och visa, med texter på svenska. Det är musik som vinner mycket på just språket, men tilltalet är också musikaliskt okonstlat och direkt. Andra har gått före i samma spår – Sarah Riedel, till exempel. Men Ginsburg har sin egen timbre och en närhet till sin musik och sina texter som känns distinkt personlig. En viss poppighet smyger sig osökt på, samtidigt som musiken ekar av samma gammelsvenska traditioner som Jan Johansson och andra utvecklade på 60-talet. Bästa spår: ”Flykten från vardagen” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3921, "headline": "Skivrecension: Isabelle Faust spelar Bach i hisnande samspel", "summary": "Violinisten Isabelle Faust återvänder till Bach där hon är oöverträffad och gör de sex violinsonaterna i hisnande samspel tillsammans med Kristian Bezuidenhout på cembalo.", "article": "Efter att med lysande resultat ha spelat in Schumanns, Mendelssohns och Mozarts violinkonserter återvänder nu Isabelle Faust till Bach där hon är oöverträffad. Tillsammans med den otrolige Kristian Bezuidenhout på cembalo gör hon Bachs sex violinsonater – och man går i taket av ren lycka. Inte minst i h-moll-, E-dur- och f-mollsonaternas snabba finalsatser där den mest komplexa kontrapunkt låter som ett improviserat vitglödgat rus. Nyckeln är förstås det hisnande samspelet dem emellan men också den särpräglade klangfullheten i deras respektive instrument. Ja, de bjuder på ett Bachspel som tillhör det mest euforiska jag hört. Så missa för allt i världen inte Faust som är i Uppsala i morgon söndag eller Bezuidenhout i Stockholm i april! Bästa spår: ”Sonata III BWV 1016” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3933, "headline": "Leif Zern: Så gick det till när Ingmar Bergman brottades med Luther", "summary": "Varför var Ingmar Bergmans estetik så tätt knuten till skådespelaren? Det har att göra med hans starka beroende av Martin Luther – och viljan att riva masken av tillvaron. Utan Luther kan man inte förstå Bergman, skriver Leif Zern.", "article": "Ingmar Bergmans brottning med Martin Luther påminner om vad Birgitta Trotzig en gång skrev apropå Lars Ahlins romankonst: ”En av de teologiska föreställningar som jag verkligen försökte sätta mig in i var Luthers tes om den trälbundna viljan. Den är för mig orimlig både på ett idémässigt och praktiskt plan. Människor är visserligen splittrade på många sätt, men det kan aldrig bli fråga om att betrakta människan som ett deterministiskt maskinellt fenomen. Vad skulle tro vara om den inte omsattes i handlingar? Människan som Guds dialogpartner och därmed också som skapande varelse är egentligen likgiltig för lutherdomen.” Bergmans rollfigurer är slavar under den trälbundna viljan, det namnlösa tillstånd som prästen i ”Nattvardsgästerna” försöker stava till när han möter den förtvivlade Jonas Persson: ”Jag menar bara att vi, du och jag, på olika sätt har stängt in oss och låst om oss. Du med din rädsla … och jag … Förstår du vilken dålig präst det måste bli av en sådan instängd, bortskämd och ängslig stackare?” Instängdheten är Bergmans stora tema. Befrielsen infinner sig i bästa fall efteråt, nåderikt, bortom handlingarnas och den fria viljans horisont. Den kan även vara frukten av en försoningsprocess då någon vänder sig om och ser livet som en helhet. Isak Borgs resa i ”Smultronstället” slutar på det sättet: efter att ha drömt mardrömmar om sin död, besökt sin gamla mor och passerat den första förälskelsens lekplatser faller han i sömn med bilderna av de vinkande föräldrarna på näthinnan. Birgitta Trotzigs tal om den moderna människans splittring kunde lika gärna syfta på Bergman som på lutheranen Lars Ahlin. Hon ser Luthers krav som kategoriska. Det katolska alternativet med människan som Guds ”dialogpartner” blir dock aldrig Bergmans svar på instängdheten. Han vill tvärtom slippa ur trons fängelse. Hans människor sitter både fast och är splittrade. Ändå lyckas de slita sig loss och bli hela. Tomas Ericssons beslut att hålla gudstjänst i ”Nattvardsgästerna” hör visserligen hemma i en tankevärld av Luthers modell, där Gudsförhållandet präglas av dualismen mellan tro och otro. Filmens vackra budskap är inte desto mindre den paradoxala lätthet med vilken Tomas ställer sig vid sidan av det som tynger honom. Utan Luther kan man inte förstå Bergman. Skillnaden mellan luthersk och katolsk Gudslära blir tydlig i den katolskt färgade film som produceras i Europa åren efter andra världskriget och bildar en tradition som lever vidare under den nya franska vågen och når den amerikanska filmen via bland andra Paul Schrader och Martin Scorsese. Vänder vi oss till en katolik som Roberto Rossellini, den italienska neorealismens mest kända namn, lägger vi märke till att katolicismens språk saknar det lutheranska tänkandet i polariteter. Den franske filmkritikern Amédée Ayfre skriver i en klassisk essä från 1952 om en rollfigur, ett barn, i en av Rossellinis tidiga filmer, ”Germania: Anno Zero”: ”Han är utanför spelets kategori. På samma sätt är åskådaren utanför kategorierna sympati och antipati i förhållande till honom. Detta barn har helt enkelt existerat inför oss, och kameran har överraskat det i denna ’existens’.” I en annan Rossellinifilm – ”Viaggio in Italia” – spelar Ingrid Bergman och George Sanders ett gift par som efter en längre kris finner varandra i samband med att de blir vittnen till en religiös procession i en liten stad de råkar passera. De har varit i Pompeji och sett de mitt i livet hejdade och förstenade kropparna. De är själva levande döda. Så drivs de plötsligt av folkmassan i den religiösa processionen åt olika håll, som drunknande i en flodvåg, innan strömmen åter kastar dem i armarna på varandra. Rossellini beskriver deras isolering och tafatta försök att kommunicera, liksom plötsligheten i miraklet som benådar dem, fast utan att framställa verkligheten som uppdelad i sönderslitande motsatser. Allt som händer i ”Viaggio in Italia” utspelar sig i samma plan. Mannen och kvinnan blir identiska med filmens avbildning av miljöer, händelser och föremål. Här gäller snarare sida vid sida än hierarkier. Verkligheten är en. Ficktjuvarna i Robert Bressons ”Ficktjuven” från 1959 ägnar sig åt sina fingerövningar och agerar visserligen på stort avstånd från Gud. Du skall inte stjäla. Men här – i Bressons katolska fenomenologi – är Gud inte Ordets Gud utan det högsta goda, ett värde som människan i kärlek kan försöka närma sig och som hon i sitt mest bortvända, djupast syndiga sammanhang fortfarande är förbunden med. Den lutherska Gudsuppfattningen är enkelt uttryckt kvalitativ i sitt ja eller nej, medan den katolska Gudsuppfattningen är kvantitativ i sitt långt borta eller nära. Du behöver aldrig vara helt avskild från Honom. I Rossellinis och Bressons filmer strömmar världen obruten genom människor och ting. I Bergmans universum är den som de två ansiktshalvorna i ”Persona”: hemlös, alltid i konfrontation med sig själv, mask mot mask. Tomas Ericsson stryker med fingret längs kanten till skrivunderlägget på bordet i sakristian. Han känner inte världen och tillhör den inte. Gesten uttrycker ett främlingskap och en förfäran som lyser med sin frånvaro när Bresson, sakligt som i en dokumentär, filmar de syndigt lekfulla fingerövningarna i ”Ficktjuven”. För att förstå skillnaden mellan judendomens Gudsbegrepp och Luthers måste man byta ut begreppet ”tro” mot begreppet ”att göra”. Mitt möte med Bergmans filmer har alltid ägt rum över en avgrund av frågor och främlingskap. Subjektiviteten i hans tänkande var en okänd kategori i den religion jag kom ifrån. Hans rollfigurer var alltid sedda i relation till någonting absolut som inte saknas i den judiska föreställningsvärlden – bägge religionerna vilar ju på monoteismens fundament – men som judendomen aldrig insisterar på: den personliga tron. Hos Bergman kommer jaget före världen. I judendomen förhåller det sig tvärtom. Det betyder inte att skuldkänslor och tvivel skulle vara okända erfarenheter eller att Gudsförhållandet skulle sakna personliga implikationer för en troende jude, men i en kultur där man inte väljer utan föds in i Gudsförhållandet kan det inte finnas något språk för den mentala akt som Luther åberopar. Det personliga momentet i den judiska tankesfären försvinner i mängden av fakta. Frågan saknar relevans. Det vore som att fråga krukmakaren om han tror på leran. Att judendomen är en lagisk religion brukar upprepas till leda och gärna med en kritisk udd. Det är dock en missuppfattning att Lagen innebär blind lydnad. Innebörden är den motsatta. Luthers föreställning om Guds fördoldhet är något annat än den judiska idén – viktig inte minst i den kabbalistiska mystiken – om människans plikt att med sitt verk fullborda Guds verk. Skapelsen är vår gemensamma sak. Likheterna mellan det judiska och det katolska är större än mellan det judiska och det lutherska (se Birgitta Trotzigs ”skapande varelse”). ”Alle creaturen sind Gottes larven und mumereyen”, säger Luther (”Allt skapat är Guds masker och förklädnader”). Det betyder att skapelsen är en förklädnad som endast den troende förmår lyfta och där minsta löv vittnar om Guds närvaro i den här världen. Förklädnaden är ingen avbildning av Gud utan en mask som döljer Honom. Den som saknar tro ser bara masken; enbart den som tror förmår se sanningen, det som överskrider de skapade tingens existensform. Ingenting i Luthers idéer kunde vara mer levande i Bergmans estetik än denna lära om tillvarons mask. Denna bön om att få skåda bakom det som skymmer. För regissören Bergman kunde det aldrig, som för filosofen Ingemar Hedenius, bli aktuellt att vända problemet ryggen. Det är rationalistens bekväma utväg. Skådandet är en metafor som återkommer när någon söker sanningen i Bergmans filmer. Den genomgode Jof i ”Det sjunde inseglet” ser flera gånger Madonnan med barnet. Professor Borg ser sig själv som död i de första scenerna av ”Smultronstället”. Den döde ser tillbaka. Senare på kvällen somnar han med bilden av de kärleksfullt vinkande föräldrarna på näthinnan. Under bilresan till promoveringen i Lund drömmer han om sin ungdomskärlek Sara som håller upp en spegel framför honom. Om en Bergmanfilm saknar speglar måste de vara bortklippta av misstag. Varje gång någon betraktar sin spegelbild i en Bergmanfilm handlar det om en död som skall väckas till liv. Det gäller Isak i ”Smultronstället” och Marie i ”Sommarlek”, det gäller Tim i ”Ur marionetternas liv” och Albert Johansson i ”Gycklarnas afton”. Den senare avlossar till och med ett skott mot sig själv i spegeln. Som människokännare har Bergman – trots ryktet om motsatsen – aldrig varit någon subtil psykolog. Naturalismen på teaterområdet i slutet av 1800-talet handlade om att visa hur sammansatt människonaturen kan vara. Bergmans ”psykologi” liknar mer en ålderdomlig typlära. Alla är instängda i sina roller, oavsett om de heter Ester eller Anna, Vogler eller Vergérus, Alma eller Elisabet, Carl Ekdahl eller Gustav Adolf Ekdahl. Figurer som Albert, Isak och Tim är skärvor, fragment, lemmar av en söndersliten och offrad kropp. Vad Bergman ytterst kräver av skådespelaren är inte gestaltning utan ett genombrott. Sanningen kan inte avbildas, den måste uppenbaras. Det är därför hans estetik är knuten till skådespelaren. Hans ivriga sysslande med rollspel och förklädnader i filmer som ”Gycklarnas afton” och ”Sommarnattens leende” skulle kunna vara en eftergift för den slitstarka kliché som melankolikern Jaques ger uttryck åt i Shakespeares komedi ”Som ni behagar”: ”Världen är en scen/och alla män och kvinnor är aktörer,/de har sina entréer och sortier/och en gör många roller i sitt liv …” Skribenten Leif Zern är författare och kritiker i DN. Texten är ett nyskrivet utdrag ur nyutgåvan av hans bok ”Se Bergman”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3951, "headline": "David Lindgren – en sistaminutenlösning som överraskade alla", "summary": "För sex år sedan var han okändisen som kastades in i Melodifestivalen som sistaminutenreserv. Nu har han tre finalplatser bakom sig, och på lördag programleder han Sveriges största underhållningsprogram för andra året i rad. DN:s Hanna Fahl har mött David Lindgren.", "article": "Det är onsdag, två och en halv vecka innan Melodifestivalen drar i gång, och David Lindgren hänger barfota som en gravitationstrotsande horisontell groda från en stång. – Sen ska jag kunna sjunga samtidigt också, säger han, något ansträngt, från pinnen. – Dit har jag inte kommit än. Läs mer: Hanna Fahl: Glamour, slagdängor och tittarstormar – så föddes Melodifestivalen Vi befinner oss i en poledance-träningslokal på Kungsholmen i Stockholm tillsammans med två poleproffs och två av Melodifestivalens husdansare, som också ska lära sig hantera de silverblänkande stängerna inför öppningsnumret i årets andra deltävling. Dansarna är här för första gången, David Lindgren har redan hunnit med några pole-träningspass. Och manuspass. Och andra pass. Dagarna är fyllda av rep inför de sex direktsända lördagarna där han programleder Sveriges största underhållningsshow för andra gången i livet. I fjol hade han sällskap av Clara Henry och Hasse Andersson, i år gör han det själv. – Att vara ensam är ganska skönt, det blir lättare att hitta min ton i manuset i år. Han svingar sig upp på stången igen, upp och ned med fötterna mot taket, håret rakt ned. Knappt två veckor senare ses vi igen över en kaffe, återigen i en paus i repetitionsschemat. Nu återstår bara dagar till årets Melodifestivalpremiär. Läs mer: Per Gessle tävlar i Norges melodifestival Hur började allt för dig? – Allt det här började när jag valde gymnasium. Jag bodde utanför Skellefteå och spelade hockey, och alla kompisar valde samhällsprogrammet eller barn & fritid. Det var då jag bestämde mig för att gå en annan väg. Det blev teatergymnasiet. Han var enda killen i klassen, nästan den enda på hela utbildningen. – Jag fick många gliringar: ”Vad faaan, ska du gå teater, ska du börja dansa också?” ”Nej nej nej, jag ska bli actionskådis”, svarade jag, haha. Två år senare stod jag där i tajts och körde balett. Var hade du varit i dag om du valt en annan gymnasielinje? – Jag hade nog varit som min storebror. Han har tagit över vårt föräldrahem och är snickare, jag älskar också att snickra. Det är jobbet som fått mig att flytta runt. Vi är sex syskon och alla utom jag och min storasyster bor kvar i Skellefteå, och jag är också väldigt hemmakär egentligen. Innan jag träffade min fru hade jag aldrig rest utomlands, jag är inte uppvuxen med sånt. David Lindgren och hans fru Kristina träffades som tjugoåringar på en musikalutbildning i Göteborg. Nu har de varit tillsammans i 16 år, gifta i 10, har två barn. – Det var när jag började på utbildningen jag kände att jag ville bli musikalartist. Tidigare hade jag drömt om att bli popstjärna, men det kändes så flummigt. Hur då flummigt? – Musikalartist kändes mer som ett jobb. Popartist är något som kan komma och gå. Vad vet du om de senaste 10 årens stora schlagersnackisar? Testa dig själv i DN:s quiz. Du får rätta mig om jag har fel, men jag tänker att du aldrig var bäst i klassen, utan i stället den som konsekvent kämpade på. – Helt rätt. Nästan alla på utbildningen hade gått förberedande linjer, jag visste inte ens vad en ters var. Jag kämpade som fan, undervisade i breakdance på helgerna för att få ihop det ekonomiskt. Många tackade nej till krogshower, det var väldigt dåligt betalt och man jobbade hela tiden och var tvungen att servera samtidigt. Men jag har alltid trott på att jobba. Det var där David Lindgren hamnade när musikaljobben aldrig kom efter avslutad utbildning, som sjungande servitör på Cabaret Lorensberg i Göteborg. Samtidigt fick flickvännen Kristina musikalroll efter musikalroll. – Vi har alltid varit bra på att glädjas med varandra, det är det som är så skönt med att vara två! Även Kristina testade att jobba på Cabaret Lorensberg en kort period. – Jag tror att hon grät varje kväll när vi gick hem. Hon gillade inte att bryta barriären med publiken. Jag har alltid tyckt om mötet med folk, den avslappnade grejen. Finns det en könsskillnad, är det svårare för tjejer att gå runt och servera bland fulla människor? – Verkligen, det vet jag att det är. Det hände många gånger att hon fick handen på rumpan medan hon tog beställningar, det var fruktansvärt på det sättet. Det var väl damer som klämde på oss killar också någon gång, men inte alls lika ofta. Tjejerna fick ofta ha mer utmanande kläder på sig i numren också. Onsdag till söndag jobbade David Lindgren på Lorensberg. Måndag och tisdag reste han ofta till Tyskland för att gå på audition. Till slut fick han en roll i en uppsättning av ”Mamma Mia!”, och arbetade i Tyskland i ett och ett halvt år. Han erbjöds ännu en tysk musikal – men flickvännen hade fått en ny roll i Sverige, och paret bestämde att det inte längre funkade med distansförhållande. David Lindgren flyttade hem och började jobba på Wallmans. Tillbaka till tallrikarna. – Under den perioden fick jag låna hur mycket pengar som helst av Kristina för att få ihop det, hon hade huvudrollen i ”Rent” och en jättefin roll i i ”Footloose”. Men till slut lyfte det. Han fick en roll i ”Hairspray”, och sedan en roll i Tomas Ledins krogshow i Göteborg. Och en dag hösten 2011 ringde telefonen. Det var bara någon dag innan artisterna skulle presenteras till Melodifestivalen 2012. Det sista av de planerade bidragen hade fallit bort, David Lindgren var en sistaminutenlösning: ville han ställa upp? Låten, ”Shout it out”, var en som Danny Saucedo tackat nej till (han valde i stället ”Amazing”). – Jag satte mig på tåget till Stockholm utan att ens veta om jag fick ledigt från Ledinshowen under tävlingshelgen. Klockan nio på kvällen fick jag beskedet att det var okej. Åtta på morgonen nästa dag var det presskonferens. Hur kändes det att gå in på presskonferensen? – Helt overkligt. Jag kände att det här, det är min chans. Jag kände att jag hade det i mig att göra ett riktigt bra nummer, jag valde koreograf och dansare själv, tänkte att vi kunde göra något riktigt bra. Det kan inte ha funnits så stora förväntningar på dig: ”Fort, vi måste fylla upp startfältet, vi ringer killen från Ledinshowen...” – Verkligen! Jag hade inte ens några kläder att ha på mig på presskonferensen så jag lånade med mig en scenkostym från Ledinshowen. Jag hade inte klippt håret, det var lite långt runt om. Nu kan jag tycka att det finns något härligt i det. David Lindgren satsade stenhårt. Han satt på motionscykel och sjöng låten om och om igen för att få upp konditionen, han gav allt. Och sistaminutenreserven överraskade alla – han gick direkt till final och slutade på fjärdeplats. Anspänningen tog ut sin rätt. – Veckan efter Globenfinalen kräktes jag hela helgen, kräktes och grät om vartannat, jag bara låg där på golvet helt utslagen. Det hände igen året därpå när jag tävlat med ”Skyline”, precis samma sak. Jag gav så mycket mentalt, gav av mig själv. Det har inte hänt sedan dess, jag har lärt mig att portionera ut det, känner mig mer avslappnad i mig själv. Men då kände jag att jag var tvungen att bevisa: Det här är vad jag ska göra! Och det var det. Tre gånger har han tävlat i Melodifestivalen totalt, samtliga gånger har han tagit sig till final. När han var en del i programledartrion i fjol gjorde han den mest lyckade av mellanakterna, ett virtuost schlagermedley som slutade i blottad pappakropp till publikens jubel. Efter den succén stoppade man snabbt in fler nummer med David Lindgren i deltävlingarna. – Jag hade bollat en massa andra idéer med redaktionen, men inget av det hade kommit med i programmet. Men efter medleyt var det verkligen som att de släppte in mig och släppte fram mig, de vågade lita på mina idéer och såg att det jag gjorde funkade. I år har han varit mer involverad i manus- och idéarbetet, berättar han. I ett av årets öppningsnummer ska tittarna få lära känna David Lindgren och hans bakgrund mer. – Vi gör ett nummer där jag dansar med mig själv som liten: fattar du att vi står här och får göra allt det vi drömt om! Killen som spelar mig som barn jobbar på Dramaten nu och gör ”Häxorna”, han repar och sen drar han i väg till Dramatenpremiär. Haha, fan, själv kommer jag aldrig att få komma in i den byggnaden! Finns det någon del av dig som saknar att vara med i själva tävlingen? – Jag hade jättegärna representerat Sverige i Eurovision song contest någon gång. Det är en dröm jag har. Men just nu trivs jag bättre på den här sidan, där jag får underhålla och sjunga och slipper hetsen kring att det måste bli en hit. Allt som finns runt omkring att vara popartist har aldrig kommit naturligt för mig. Försökte du vara popstjärna efter ”Shout it out”? – Dagen efter Globenfinalen 2012 var min första signering, i typ Kista köpcentrum. Jag blev inkastad i ett förråd i en bokhandel och plötsligt kom Sean Banan och ropade \"Nu är det din tur!\" Så kommer jag upp på en scen utan ljus, utan soundcheck, folk bara skriker, och så ska jag sjunga min låt... Jag kommer ihåg det så väl, jag tänkte: är det så här det ska vara? ”Ta mig tillbaka till tallrikarna?” – Haha, ja. Ta mig tillbaka till en trygg teater där folk sitter ner. Melodifestivalen. Årets Melodifestival drar i gång på lördag den 3 februari i Karlstad. I den första deltävlingen slåss Sigrid Bernson, John Lundvik, Renaida, Edward Blom, Kikki Danielsson, Kamferdrops och Benjamin Ingrosso om två finalplatser, och två går vidare till Andra chansen. Kommande lördagar är det deltävlingar i Göteborg, Malmö och Örnsköldsvik, Andra chansen i Kristianstad och final i Friends arena i Solna. Vinnaren representerar Sverige i Eurovision song contest i Portugal i maj.  David Lindgren. Född: 28 april 1982 i Nederkalix i Norrbotten. Uppvuxen: I Skellefteå med föräldrar och fem syskon. Studerade: Gick teaterlinjen på gymnasiet, och därefter en treårig utbildning på Performing arts school i Göteborg. Musikaler: Har bland annat spelat i ”Mamma Mia!” i Tyskland, ”High school musical” i Malmö och Stockholm, och ”Hairspray” i Stockholm. Melodifestivalen: Tävlade första gången 2012 med ”Shout it out”, 2013 med ”Skyline” och 2016 med ”We are your tomorrow”. Har tagit sig till final alla gånger. 2017 var han programledare tillsammans med Clara Henry och Hasse Andersson. I år leder han återigen programmet, denna gång ensam.   ", "article_category": "culture"}
{"id": 3955, "headline": "Dramaten ställer in samtliga föreställningar av ”De andra”", "summary": "Premiären av föreställningen blev först uppskjuten. Nu kommer beskedet att Dramaten ställer in den nyskrivna pjäsen ”De andra”. – Resultatet har inte varit acceptabelt, säger Jan Waldekranz, regissör och skådespelare, till DN.", "article": "”De andra” skulle ursprungligen haft premiär den 24 januari, men kort inpå sköts föreställningen upp. Beslutet att nu ställa in samtliga föreställningar har tagits i samråd mellan teaterchef Eirik Stubø och dramatikern och skådespelaren Jan Waldekranz, uppger Dramaten i ett pressmeddelande. – Det är ett undersökande arbete som den här gången inte nått hela vägen fram, därför har jag och Jan Waldekranz kommit överens om att det inte är rättvist vare sig mot uppsättningen eller publiken att gå till premiär, säger Eirik Stubø i pressmeddelandet. Jan Waldekranz säger till DN att det inte föreligger någon konflikt kring beslutet att ställa in pjäsen. – Jag har dragit i nödbromsen. Vi har arbetat på ett annorlunda sätt med experiment och okonventionella metoder. Men när det började dra ihop sig mot premiär blev det tydligt att vi tagit många felbeslut under processen. Vi måste besinna oss innan vi redovisar föreställningen för en publik. Texten ligger ovanför vår produktion just nu, den har gått förlorad i det sätt som vi arbetat på, säger Jan Waldekranz till DN. Han uppger att planerna på att sätta upp ”De andra” inte är helt slopade. Waldekranz och Dramatens målsättning är att utveckla uppsättningen och sikta mot ett omtag med premiärdatum under 2018. – På institutioner som Dramaten måste vi våga spänna bågen högt och experimentera med materialet. Det är olyckligt att vi inte kommer till premiär, men vi ska dra många lärdomar av det här. Om svensk teater ska kunna utvecklas, då måste man ha tilltro till experimentet och försöka se dess värde. Vad är det som har gått fel? – Det är arbetsprocessen. Vi har varit för många kockar i soppan. Vilka har varit ”kockarna”? – Det vill jag inte gå in på. Vi ska tala allmänt om den konstnärliga processen som inte gick på det sätt som vi hoppats på. Vi har inte kommit fram till ett resultat som varit acceptabelt. Kan du konkretisera vad som gått fel? – Vi ska göra en utvärdering för att se över det. Det var många orsaker, där en del varit att vi inte haft någon tydligt utsedd huvudregissör. Hur kommer det sig att pjäsen ställs in först några dagar efter det ursprungliga premiärdatumet? – Vi har en given repetitionstid. Det är klart att man kunnat dra i nödbromsen mycket tidigare, men det var ingen som gjorde det. Vi har varit nyfikna på processen hela vägen och lärt oss väldigt mycket. Jag tycker personligen inte att det var värt att visa den för en publik i det här läget. Uppsättningen av ”De andra” involverade ett samarbete med Karolinska institutet, ett forskningsprojekt som bland annat innebar att publiken och skådespelarnas hjärtaktivitet skulle mätas. Dramaten meddelar att samtliga köpta biljetter bytes eller återlöses. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3962, "headline": "Språkkrönika: Är det kränkande att säga bög?", "summary": "Språkkrönika. Är bög nedsättande eller neutralt? Det är en debatt som just nu pågår på Island. Diskussionen om ordets laddning började efter att Epalhommi (”homosexuell man som har intresse för välgjord design”) röstats fram till 2017 års ord.", "article": "I svenskan har attityden till bög och flata ändrats snabbt. Så sent som i den trettonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista, som kom 2006, fanns anmärkningar om att bägge orden kunde uppfattas som nedsättande. I den fjortonde upplagan, som kom för tre år sedan, var markeringarna borta. Det var ett tydligt tecken på en framgångsrik kamp för att förändra ordens laddning. Men det är säkert somliga som inte håller med om att orden helt förlorat sin negativa laddning. Många har växt upp i ett samhällsklimat där bög och flata användes nedsättande. QUIZ: Anestetikum och ohemul – Vad betyder orden? I isländskan har hommi (”bög”) gjort nästan samma resa, men där har återerövringen av ordet inte hunnit riktigt lika långt. Vissa anser att hommi i dag är neutralt. Andra tycker att det fortfarande är kränkande. Debatten tog fart efter att Epalhommi röstats fram till det ord som bäst kännetecknade 2017. Epal är en butikskedja som säljer heminredning. Ordet myntades av feministen Hildur Lilliendahl Viggósdóttir. Syftet var att driva med stereotypen om homosexuella mäns intresse för design. Läs fler artiklar om ett språk i förändring Hon hittade på ordet efter att programledaren Sindri Sindrason sagt sig tillhöra flera minoritetsgrupper. Han beskrev sig som en hommi som hade en utländsk partner och som hade adopterat ett barn med annan hudfärg. Hildur Lilliendahl Viggósdóttir höll inte med om att det skulle göra honom till någon representant för marginaliserade grupper. På Facebook ironiserade hon över att han såg sig som en kuvad Epalhommi när han i själva verket var en privilegierad vit man. Reaktionerna på resultatet i omröstningen var starka. Många homosexuella hävdade att Epalhommi var kränkande. Andra ansåg att ordet skämtsamt fångade en del av den egna personligheten. Diskussionen visar att hommi inte har återerövrats helt och hållet. Den visar också att det är klokt att vara försiktig med ord som kan vara nedsättande. Så länge språkbrukarna inte är överens om ett ords laddning finns alltid en risk att det skapar negativa reaktioner.  2 frågor om språket När jag ser i våra texter att det står till exempel alla länets kvinnor brukar jag ändra till länets alla kvinnor, eftersom jag tror att det är mest rätt. Men det kanske är lika rätt med alla länets kvinnor? Nils Båda varianterna är korrekta. Den du brukar ändra till, länets alla kvinnor, följer nominalfrasens grundstruktur med genitivattributet – länets – före kvantitetsattributet – alla. Men det är inte alls ovanligt att man sätter alla före länets. Då kallas det emfatiskt attribut, och betonar totaliteten starkare. /Maria Bylin  Jag har funderat mycket på ordet oskuld. Jag tycker att det helt ska tas bort, då det reproducerar föreställningar om att man efter sin sexdebut har skuld. Vore det inte bättre att använda ordet sexdebut? Hedda Det är många som håller med dig om att oskuld är ett problematiskt ord, och diskussioner förs på olika håll. Det är dock ingen som har makt att ”ta bort” ord ur språket. Sexdebut är så pass etablerat att det finns i Svenska Akademiens ordlista sedan 1998, och i många fall går det bra att ersätta formuleringar med ordet oskuld med formuleringar med ordet sexdebut: I stället för bli av med sin oskuld eller förlora sin oskuld kan man säga göra sexdebut, och i stället för att säga att någon är oskuld kan man till exempel säga att hen ännu inte har gjort sexdebut. Det krävs alltså lite mer omformulering än att bara byta ut ordet oskuld mot sexdebut, eftersom oskuld refererar till något som man har eller är innan man har haft sex, medan sexdebut refererar till själva handlingen att ha sex för första gången. Om du vill verka för att ordet sexdebut i ännu högre grad ska användas i stället för oskuld är det bästa du kan göra att själv använda ordet sexdebut och dessutom försöka påverka andra att göra detsamma. /Lisa Rudebeck ", "article_category": "culture"}
{"id": 3964, "headline": "Konsertrecension: Juan de Marcos förmedlar ett svunnet Havanna", "summary": "Juan de Marcos var orkesterledaren bakom världssuccén Buena Vista Social Club. I dag rider han vidare på samma våg av kubansk musiknostalgi med ett obönhörligt sväng.", "article": "Nog för att amerikanen Ry Cooder och britten Nick Gold producerade och drog uppmärksamhet till den historiska, kubanska ensemblen Buena Vista Social Club i mitten av 90-talet. Men det var den lokale orkesterledaren Juan de Marcos González som satte ihop musikerna och verkligen kunde terrängen. Bandet, döpt efter en legendarisk klubb i Havanna på 40-talet, blev sedermera till en skiva och en film och en världssuccé. Numer är förstås många av de ursprungliga stjärnorna – Ibrahim Ferrer, Rubén González, Compay Segundo med flera – i spansktalande Valhall. Men de Marcos rider vidare på vågen med sitt Afro-Cuban All Stars. Och varför inte? Det är uppenbarligen hans grej, och musiken är onekligen slitstark. Man bör dock ha klart för sig vissa aspekter. För det första rör det sig om så kallad son, som bara är en av flera kubanska musikstilar. För det andra innebar hela projektet en nostalgitripp; det var på sätt och vis själva meningen, att uppmärksamma en kubansk kultur som riskerade att falla i omvärldens glömska. Men det gav inte nödvändigtvis en skjuts åt musik, som vuxit fram på Kuba under senare årtionden och som förmodligen har större relevans för många som lever där idag. Med det sagt återstår inte många invändningar. Juan de Marcos grej är ingenting mindre än vad de flesta konsertbesökare på de flesta håll förväntar sig av ett band från Kuba. Det är musik som på en gång bekräftar den romantiska bilden av ett svunnet Havanna, och tycks berätta tämligen behändigt hur folk uthärdade och bevarade sin livsglädje under Batistas diktatur och Castros kommunism. Samtidigt är det inte musikens primära uppgift att säga någonting särskilt om allt det där. Den är vad är, och den existerar oavsett allt vart än den spelas. De Marcos band är inte det främsta jag hört i genren, men energin som först känns rätt beskedlig tar sig allt eftersom under kvällen på Studion. Om inte annat är det en ren njutning att kila upp på balkongen vid sidan om scenen och se hur de tre slagverkarna samverkar kring det obönhörliga svänget. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3967, "headline": "Johan Croneman: När en svensk kändis dör tappar vi alla normala proportioner", "summary": "Medieexponeringen av döda kända svenskar har blivit extrem. Varför då? Nu är det Ingvar Kamprad. Måste man sätta på kranen bara därför att man kan? Tänk efter lite.", "article": "Betyder döden numera något helt nytt för oss? Ställer nytänkandet om döden svåra existentiella frågor till oss som nation? Eller är det bara den massiva medieexplosion som kända döda svenskar numera utlöser som plötsligt nått extrema höjder? En fråga till: Använder vi medierna och sociala medier (rest-in-peacandet på Facebook och Twitter gränsar faktiskt till det osmakliga) för att besvärja vår egen djupa dödsångest, eller missbrukar medierna kollektivt döden in absurdum för att sälja, kränga, klicka? Jag vet, en avliden älskad svensk kändis har alltid sålt – men omfattningen?! Läs mer: Elisabeth Åsbrink: En gåta att Kamprad var lojal med fascistledare och älskade sin judiske vän Det senaste årets fullständiga utbrott när det kommer till döda svenskar har vi nog inte tidigare sett över huvud taget: Hans Alfredson, Michael Nyqvist, Jan ”Loffe” Carlsson, Gösta Ekman, Rikard Wolff. Det är floder av artiklar och bilagor, slippriga direktsändningar, extranyheter, webb-tv. Ingvar Kamprad var en världskändis, hans bortgång förtjänar stor, internationell uppmärksamhet, men ett visst mått av eftertänksamhet borde väl egentligen alltid vara påbjudet vid den här typen av händelser. Måste man försöka kavla ut hela smeten omgående, svara på alla frågor pronto, intervjua varenda svensk som för tillfället råkar vara vaken? Läs mer: Sara Kristoffersson: Kamprad satte Sverige på den globala kartan Man kan kanske möblera om i tablån för något eller några extra speciella och välgjorda program, TV4:s och Felix Herngrens skräpiga och sentimentala Kamprad-”dokumentär” var inte ett sådant. Det är en riktigt dålig film. SVT Play sände direkt under några timmar, väldigt typiskt får det nog anses vara att någon hade glömt fimpa en mick (förmodligen på programledaren Alexander Norén, som annars var ovanligt bra) när han inte visste att han var i sändning. Under ett helt annat inslag hör man honom plötsligt säga (till kontrollrummet?): ”Skall vi försöka ringa upp någon annan? Eller skall vi bara hålla på? Det är väl också bra…?” Exakt så: Vi bara håller på. Läs mer: Niklas Ekdal tecknar bilden av Ingvar Kamprad Och jag har givetvis inget emot att man visar respekt för tittarnas stora nyhetsmässiga intresse, och inte behöver man nödvändigtvis dra upp en massa skit just den här dagen, ett visst hyckleri ingår givetvis i uppgörelsen – men måste man bara sätta på kranen därför att man kan, och därför att man vet att alla andra gör det? Man törs helt enkelt inte avstå, eller vänta, eller planera, eller ännu värre: Tänka efter en smula innan man blir medialt skogstokig. Det var samtidigt en befrielse att redan på söndagskvällen kunna läsa Elisabeth Åsbrinks Ingvar Kamprad-krönika – även om vi sedan länge visste att hon både hade tänkt extra länge, extra mycket, och extra bra på det som för henne är ”gåtan Kamprad”. Och hennes frågor kring den svenska självbilden bör vi sannerligen fundera ett extra varv kring. 99 procent av de tillfrågade vännerna – och de var självklart många – lät förstå att Ingvar Kamprad var helt ointresserad av både ägande och pengar, det var bara en liten tunn röst som lite försiktigt och försynt undrade: ”Han gömde ju undan allting i en stiftelse i Holland för att slippa hundratals, kanske tusentals, miljoner i skatt, helt utan insyn – och själv bosatte han sig i Schweiz. Det visar väl ändå på ett visst intresse för både pengar och smart ägande…” Läs mer: Efter Kamprad - det händer nu med Ikea Den kinesiske premiärministern Zhou Enlai fick i början av 70-talet frågan om vilket inflytande den franska revolutionen (1789) hade på vår tid, och hans svar blev legendariskt: ”Det är ännu lite för tidigt att säga.” Om Ingvar Kamprads liv och gärning visste vi allt tvärsäkert på en kvart. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3989, "headline": "Greta Thurfjell: En poesidebatt så nära bråkhimlen man kan komma", "summary": "En brittisk kritiker hånar tre poeter för att de är kassa – och för tillgängliga. De publicerar nämligen sin poesi på sociala medier.", "article": "I skrivande stund pågår något så, åtminstone i samtiden, ovanligt som ett poesibråk. Det var poeten Rebecca Watts som, i den brittiska poesitidskriften PN Review – där PN står för ”Poetry Nation”, ett långt vackrare namn på en poesitidskrift än ”PN Review” – häromveckan skrev en lång essä med titeln ”The cult of the noble amateur”. I den ger hon sig fräsande på framgångsrika moderna poeter som indiskkanadensiska Rupi Kaur, vars diktsamlingsdebut ”Milk and honey” sålt över en miljon exemplar över hela världen, och de brittiska Hollie McNish och Kate Tempest – för att de är för populära. Greta Thurfjell: Den självgoda genren ”lyrical essay” ger mig litterära eksem Om man råkar vara av det slag som uppskattar ett rejält, elitistiskt gräl om estetik är detta så nära bråkhimlen man kan komma. Rebecca Watts anklagar de tre poeterna och deras gelikar för att vara för tillgängliga, eftersom de i varierande grad publicerat sin poesi på sociala medier som Instagram och Youtube. Hon framstår närmast som en parodisk nidbild av en ”klassisk poet”, hånar deras nödrim och vulgära svordomar, undrar hur det kan komma sig att deras dikter alltid passar perfekt i en Instagram-kvadrat och frågar sig om de ens har läst Shakespeare, Plath, Dickinson. I en särskilt minnesvärd rad, om Hollie McNishs senast utgivna diktsamling, skriver hon: ”Om bara Schopenhauer hade kunnat läsa ’Plum!’ skulle den ha distraherat honom från att hata Hegel så.” På ett mycket omständligt sätt – vid ett tillfälle i texten ser hon i deras påstådda poesipopulism paralleller till Donald Trump – uttrycker Watts helt enkelt att hon tycker att Kaur, McNish och Tempest skriver väldigt, väldigt dålig poesi. Även jag råkar tycka att Rupi Kaur är generande usel – en åsikt som å andra sidan knappast gör mig särskilt speciell eftersom den vid det här laget är lika vanlig, och ”populär på internet”, som motsatsen. Här en typisk Rupi Kaur-dikt: ”he isn’t coming back / whispered my head / he has to / sobbed my heart”. Internetfenomenet Rupi Kaur har inte uttalat sig om essän, men Hollie McNish har på sin blogg skrivit ett svar till Rebecca Watts. I all ödmjukhet tackar hon för kritiken men ifrågasätter Watts uppenbara avsky för den mindre poesivana läsekrets som kommit att älska McNish, Kaur och deras ”tillgänglighet”. ”Textförfattaren tycker uppenbarligen att jag är en skitpoet och dessutom dum i huvudet, och att mitt förlag inte borde publicera sådant skräp. Varför inte bara säga det?”, frågar hon sig. Och det kan man ju verkligen. Fråga sig, alltså. Rebecca Watts oroar sig för att poesin som konstform är på väg att urvattnas: ”Till vilken nytta blomstrar poesimarknaden om det vi läser i diktsamlingar gör oss mer förvirrade?”. Kanske är problemet snarare att poesin tillåtits ses som så otillgänglig, så smal, så länge – tänk er ett bråk av motsvarande kaliber om att succéfilmen ”Solsidan” hotar förstöra hela den internationella filmbranschen. Greta Thurfjell: Lotta Lotass ord är det sannaste jag hört om att vara kvinna Utomstående kritiker har ojat sig över att alla inblandade i grälet är kvinnor. Själv tycker jag att det är uppfriskande att följa ett så litterärt bråk som överhuvudtaget inte förhåller sig till män. Kvinnor måste väl få bråka, vi med, vara lika jävliga och använda lika fula debattknep mot varandra som kultursidornas män gjort i alla tider, det kan inte få finnas ett krav på att vi i alla avseenden måste solidarisera oss. Snarare är det välgörande att vi kan få hata varandras konst utan att behöva oroa oss för hur det skadar systerskapet. Och att få läsa en mening som, i Rebecca Watts kritik mot en dikt där Hollie McNish jämför sitt eget nötätande (”direkt ur påsen”) med den övre medelklassens nötätande (”ur en antik askkopp i glas”): ”Vad som hindrar McNish från att hälla sina nötter i en skål är inte uppenbart.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 3990, "headline": "Skivrecension: Hos Beethoven finns misslyckandet alltid med", "summary": "Jean-Efflam Bavouzet spelar Beethovens pianosonater med en så stark rörlighet att det påminner om stumfilmskomik. Quatuor Mosaïques spelar de sista stråkkvartetterna på tidstrogna instrument med avspänd lekfullhet.", "article": "Första gången jag hörde Jean-Efflam Bavouzet spela Beethoven var det pianosonaten op 2 nr 2. Ett tidigt verk publicerat 1796 som Bavouzet fick mig att framkalla associationen till en galen romantisk komedi av Buster Keaton. Absurdistisk och surrealistisk, med en dödsföraktande passion som drivkraft som ingen annan pianist jag hört fått fram. Inte ens Alfred Brendel som ju jämfört Beethovens förmåga att byta riktning och ställa allt på ända på minsta möjliga tid med hur stora filmare från Chaplin till Resnais trollat med det visuella. När jag nu hör Bavouzets inspelningar av Beethovens samtliga pianosonater sitter associationen till stumfilmen och 20-talsmodernismen kvar i mig. Jag tror det handlar om hur han får fram rörligheten, de olika hastigheterna och en närmast koreografisk gestik som påverkar en på ett kroppsligt plan. Man står och går, springer och rusar och kraschar rakt in i en vägg eller sprintar över ett fält med sjumilakliv. Men hela tiden med en oviss spänning om vad som skall hända i nästa sekund. Som om musiken vore elektromagnetisk. Här finns oändligt mycket att uppleva i dessa sonater men det går inte att komma ifrån att de tre sista från början av 1820-talet, där tonsättaren troligen hade sin ”odödliga älskade” Antonie Brentano i tankarna, förmedlar något alldeles särskilt vad gäller att ta sats mot passionen och fullkomligt uppfyllas av den ända tills den helt förgör en. I Bavouzets händer blir det den lidelsefullt romantiska komedins absoluta final hos Beethoven. Ett avsked som i den allra sista sonaten op 111 öppnar för en ny dimension i musiken – en stillhet och orörlighet på högsta möjliga energinivå. Att Beethoven ibland plockar ner musiken till ett ingenting, eller tydligt visar hur han överger den för att han inte tror på den, är kanske det som gör honom så fruktansvärt mänsklig. Misslyckandet, det som fattas är alltid med honom. Även när han är som mest suverän. Denna spännvidd är också hela tiden närvarande i hans sista fem stråkkvartetter som nu för första gången, vad jag känner till, finns inspelade med en stråkkvartett på tidstrogna instrument – den världsledande Quatuor Mosaïques som efter trettio års musicerande äntligen nått fram till dessa ikoniska verk. Om det finns en latent modernism i sonaterna så ligger den i öppen dager i dessa kvartetter. En oförskräckt djärvhet med form och klang som förbryllade samtiden och som inte förstods på fullt allvar förrän en bit fram på 1900-talet. Att Beethoven i denna musik ofta jämförs med Béla Bartók är inte alls konstigt (här finns också sådant som liknar jazz och tango!). Det finns många lysande tolkningar på skiva, senast av den mästerliga Takács-kvartetten. Men ibland är det som att dessa verk, med deras unikt nyskapande position, triggar igång lite för mycket i framförandet. Och gör att det blir överladdat och därmed pretentiöst. Det fina med Quatuor Mosaïques tolkningar är att den tidstrogna klangen framhäver det sinnliga framför det intellektuella. Det avspända i det energifyllda. Och det får den förbluffande lekfullheten hos Beethoven att förbli en lek. Bästa spår: Sonata, op 110, String quartet no 14 in C sharp minor, op 131 Beethoven: fem nedslag 1. Pianosonat op 2 nr 2 i A-dur. Sats nr 1. Det sannolikt mest surrealistiska ögonblicket hos den tidige Beethoven inträffar i den här satsens genomföringsdel där tonaliteten blir så anarkistisk att en vändning till E-dur framstår som sensationellt i grundtonarten E-dur. Läs mer i Lennart Halls bok ”Repliker”. 2. Pianosonat op 106 i B-dur. Sats nr 4. Efter den oändligt långa tredje satsen är det som att Beethoven helt har tömt ut sig och tappar fattningen kring hur han skall leda sonaten mot sitt slut. Vi hör ett ingenmansland där han förkastar allt som kommer till honom. 3. Pianosonat op 111 i c-moll. Sats nr 2. Lyssna särskilt på drillkedjorna i den här satsen. Drillen var en ornamenterande figur som Beethoven nu kodar om till att bli en inre energi. Det som tidigare hade betecknat yta blir nu tecken för djup. Och en ny dimension i musiken framkallas. 4. Stråkkvartett op 131 i ciss-moll. Sats nr 4. I Jean-Luc Godards film ”Förnamn: Carmen” interagerar en instudering av de sena stråkkvartetterna med ett bankrån. I den här satsen finns hela denna spännvidd mellan det våldsamma och det mysteriösa. En värld av diverse sprängladdningar. 5. Stråkkvartett op 135 i F-dur. Sats nr 2. Att stråkkvartetten blev den viktigaste formen inom kammarmusiken var Haydns förtjänst när han förstod hur de fyra stämmorna skulle kunna byta roller med varandra under musikens gång. Hör här cellons rollbyten exekverade av den makalöse Christophe Coin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3993, "headline": "Marceline Loridan-Ivens: ”Den nya antisemitismen oroar mig”", "summary": "I den hyllade boken ”Och du kom inte tillbaka” berättar Marceline Loridan-Ivens om hur hon som 16-åring fördes till Auschwitz tillsammans med sin far. Hon kunde återvända till Frankrike efter kriget – men fadern var död. Erik de la Reguera har träffat den snart 90-åriga författaren i Paris.", "article": "Paris. ”Du kommer kanske att komma tillbaka, du är ju ung, jag kommer inte att göra det.” Så sa Marceline Loridan-Ivens far till henne i april 1944, några dagar innan de tvingades ombord på ett godståg i ett läger i Parisförorten Drancy. Fadern hade hört historierna från öster, och som den polska invandrare han var anade han vad som väntade. Han ville förbereda sin 16-åriga, franskfödda dotter för det som kunde möta dem. Och flickan, hon kom att klamra sig fast vid det lilla hopp som orden gav om ett liv bortom katastrofen. Bokrecension av ”Och du kom inte tillbaka”: Enastående om att överleva det allra värsta I Auschwitz skiljdes de åt. Marceline ljög om sin ålder och undkom gaskamrarna. Hon fördes till lägret Birkenau, det andra av Auschwitz läger, tre kilometer från ”Stammlager”, där fadern fanns. På hennes vänstra underarm lät nazisterna tatuera in ett nummer: 78750. 73 år och nio månader senare öppnas en dörr på fjärde våningen i sjätte arrondissementet i Paris. – Du är från Sverige, förstår jag? Marceline Loridan-Ivens fyller nittio i år. Kroppen lyder inte som den en gång gjorde. Men viljestyrkan märks i varje rörelse. Hon visar oss in i vardagsrummet, där hon talar om för mig var jag ska sitta. – Fotograferna brukar vilja ha mig här, förklarar hon och slår sig ned i en vit fåtölj med ryggen mot fönstret. Hennes bok ”Och du kom inte tillbaka” (Et tu n’es pas revenu), skriven tillsammans med journalisten Judith Perrignon, kom ut i Frankrike 2015. Sedan dess har den hyllats av en i stort sett enig kritikerkår. I dagarna ges den ut i Sverige av Natur & Kultur, i översättning av Lotta Riad. Varför blev det brev till din döde far? – Jag hade redan skrivit en annan bok, \"Ma vie Balagane\", som är mer utförlig. Så när förlaget bad om en bok om deporteringarna från Frankrike ville jag inte upprepa mig. Efter två års betänketid hittade jag formen. Jag insåg att jag behövde tacka min far, en man som varit död länge men som varit så viktig för mig. Jag kände att jag hade något att berätta för honom. Slutligen fick också oron över den ökade antisemitismen i det här landet mig att reagera: jag har sett och erfarit på nära håll vad den kan leda till. Och jag har lärt mig att det enda sättet att bekämpa den är med mod och sanning. Sommaren 1944. Marceline Loridan-Ivens marscherar på en landsväg tillbaka mot Auschwitz-Birkenau när hon plötsligt får hon syn på fadern i ett arbetskommando som möter dem. Instinktivt bryter hon sig ut och kastar sig i hans famn. Hon hinner viska var hon bor innan vakterna slår henne medvetslös. När hon vaknar finns en tomat och en lök i hennes hand, som fadern stuckit till henne. Det var sista gången hon såg honom. I ”Och du kom inte tillbaka” berättar Marceline Loridan-Ivens för sin far om lägret, i korta, raka, skoningslösa meningar. Hon berättar hur hon rev sönder en smutsig herrkalsong i små bitar för att inte behöva torka sig med händerna på toaletten. Om skorstenarna. Om de döda. Om bergen av ägodelar. Om lappen, den som kom senare. Den som fadern hade skrivit och som en medfånge – en elektriker – smugglade över. ”Min kära lilla dotter”, stod det. Och på sista raden, namnteckningen: ”Shloïme”. Något fanns där emellan. Vad vet hon inte i dag. Vid det laget var det som om orden förlorat sin mening. Som om själva språket tömts på sitt innehåll. Det enda som betydde något var att de måste hålla sig vid liv. – Först ställer man så många frågor. Man inser att det finns gaskammare. Man ser lågor från skorstenarna som slår upp mot himlen, hela dagen och natten. Och så känner man lukten av kött som brinner... Marceline Loridan-Ivens för handen till näsan och munnen. – Tills man når man en punkt då orden inte tjänar något till. Du skriver: ”Orden hade lämnat oss. Vi var hungriga. Massakern var i full gång.” –Så var det. Men det har ändå varit en stor sorg för mig att jag inte minns vad som stod på den där lappen. För det var min fars sista ord. Det blev det sista han sa till mig. Efter kriget återvände hon ensam till Frankrike. Men som så många andra överlevande fann Marceline Loridan-Ivens att det var svårt. Sex miljoner judar hade mördats – men i Frankrike var det som om ingen ville prata om det. Inte ens judarna själva. Självmord och depressioner var vanligt bland överlevande. Marceline Loridan-Ivens bestämde sig för ”att fortsätta”, som hon uttrycker det. Hon blev skådespelare, filmare, författare och politisk aktivist. Gick med i kommunistpartiet. Lämnade det några år senare. Men hon fortsatte. – Jag fann mening i att vara mig själv. Att vara fri, ofjättrad. Med åren kom den judiska identiteten att bli allt viktigare, fast hon inte var troende. Hennes främsta drivkraft blev att förmedla det som hänt. Först genom film, senare i bokform. Och hon fick sällskap av andra. Bland dem fanns hennes närmaste vän, politikern Simone Veil, som hon träffade i Auschwitz-Birkenau. – Simones slaf låg bredvid min i baracken. Så vi kom helt naturligt att börja prata. Jag minns att hon var så oerhört vacker. Men det var ändå inte förrän senare som vi blev nära vänner. Du berättar även om en annan flicka, Françoise. – Ja. Men Françoise är ju död. Hon kom inte tillbaka. Hon hjälpte mig att få tag på medicin en gång, när jag hade hög feber. Men det var svårt att ha vänner där. Man visste inte hur länge det skulle vara... Våldet fanns hela tiden, överallt. Omkring 76 000 judar deporterades från Frankrike till tyska koncentrationsläger under kriget. Enbart 3 500 återvände. Fransk polis och franska myndigheter var djupt inblandade i förföljelserna. Men det dröjde till 1995 innan den franska staten formellt bad om ursäkt för sin roll i dem. Länge var den officiella versionen att Frankrike som nation var helt oskyldig; att ockupationsmakten ensam bar skulden för deporteringarna. Den tesen är fortfarande vanlig inom extremhögern. I presidentvalet förra året fick Nationella frontens ledare Marine Le Pen elva miljoner röster, trots att hon i valspurten än en gång sa att Frankrike inte har något som helst att be offren för Förintelsen och deras anhöriga om ursäkt för. Samtidigt har antisemitismen börjat få ett delvis nytt ansikte. I början av januari tände någon eld på en judisk matbutik ned i Créteil, söder om Paris. Den misstänkta mordbranden förde snabbt tankarna till en annan attack mot en judisk matbutik: den som ägde rum 2015, i samband med attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo. Våldsbejakande, radikala islamister blandar allt oftare kritik mot staten Israel med hets mot judar i allmänhet. Knivattacker och annan misshandel har ökat och spritt otrygghet. En del franska judar har lämnat fattiga förorter där radikala islamister fått fäste. Sedan 2015 har också mellan 5000 och 8000 flyttat till Israel, årligen. – Jag blir tyvärr alltmer pessimistisk. Extremhögern har funnits länge, och den är naturligtvis oroande. Men den här nya antisemitismen – som egentligen är mycket gammal – den kommer också att få negativa följder. De allra flesta muslimer tänker inte på det här viset, och jag vet att många av de som anlänt de senaste åren har flytt undan fruktansvärda saker, och också tvingas utstå rasism. Men det finns de som bär med sig fördomar, och som inte förstår vilket land de kommit till. Och det oroar mig, det måste jag erkänna, säger Marceline Loridan-Ivens. Det är mot denna bakgrund som de senaste månadernas franska debatt om nyutgivningen av Louis-Ferdinand Célines pamfletter ska förstås. Céline hålls som en av Frankrikes stora författare, på grund av debutromanen ”Resa till nattens ände”. Men han skrev en rad politiska pamfletter under åren före och under andra världskriget, som innehåller öppna Hitler-hyllningar och grov antisemitism. Historiker menar att dessa texter spelade en viktig roll som inspirationskälla för franska kollaboratörer. När storförlaget Gallimard förklarade att man ville ge ut dem i en samlingsvolym väckte det därför ramaskri. Förlaget hävdade att man med nyutgivningen bara ville visa hur Celines ”antisemitiska hat” präglat våldsamheten i hans skönlitterära författarskap. Men för ett par veckor sedan backade förlagschefen och sa att han skjuter upp publiceringen. Marceline Loridan-Ivens välkomnar beskedet. – Ja, jag tycker det är fullständigt normalt att man stoppar den här utgivningen. Det är för farligt. Det skulle bara ge antisemitismen här mer näring. När det redan nu händer så mycket i Frankrike, då måste man ta med det i beräkningen.  Greps av Gestapo Marceline Loridan-Ivens (född Rozenberg) är en fransk författare och filmare, född den 19 mars 1928 i Épinal i östra Frankrike. Hennes föräldrar var invandrade polska judar, som blev aktiva i motståndsrörelsen under Nazitysklands ockupation av Frankrike. Tillsammans med sin far greps Marceline av Gestapo, för att hon var jude. I april 1944 fördes hon till lägret i Drancy utanför Paris, och därefter vidare till förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Hon var då 16 år gammal. Sju månader senare förflyttades hon till Bergen-Belsen, och sedan följde ytterligare två förflyttningar innan hon lyckades göra sig fri i slutskedet av kriget. Fadern återvände aldrig. Han dödförklarades av den franska staten. Marceline Loridan-Ivens har gjort en rad filmer och skrivit fyra böcker, varav de tre senaste handlar om Förintelsen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 3994, "headline": "Thomas Sjöberg: ”Holmberg är Bergman-kultens väktare”", "summary": "”Jan Holmbergs replik bekräftar min huvudpoäng: att bara en liten krets Bergman-kramare ska få tillgång till arvet efter honom”, skriver författaren Thomas Sjöberg.", "article": "”Mota Thomas i grind” är en rolig rubrik. Jag ska alltså stoppas innan jag går för långt. Det skriver inte Jan Holmberg i sin replik (DN 24/1). Det är rubriksättaren som spetsar till det. Lika lite som jag skrev att Stiftelsen Ingmar Bergman endast ”tillåter en skönmålning av Bergman”. Läs mer: Jan Holmberg: Talet om Bergman-skönmålning är dravel Det var rubriksättarens tillspetsning. Det är därför lite rart att Holmberg går igång på något jag inte påstått. Men det är så det ofta fungerar i den värld som Bergman i decennier lyckats trollbinda intill förblindning, och ännu elva år efter sin död fortsätter att göra det. Holmberg personifierar och bekräftar i sin replik min huvudpoäng – att ingen annan än en liten krets likasinnade Bergman-kramare ska få tillgång till arvet efter honom, och därmed inte tillåtas forma en alternativ berättelse. Holmberg är Bergman-kultens främste väktare. I ensamt majestät tronar han på regissörens kvarlåtenskap. Likt en liten gosse kramar han snuttefilten. Som ett ilsket barn springer han iväg med sin boll när de andra inte vill spela på hans villkor. Läs mer: Sjöberg: Stiftelsen tillåter bara skönmålning av Bergman Att Holmberg inte gillar min bok om Bergman är en sak, det är en väldigt öppen dörr att slå in. Men hans raseri blir verkligt obehagligt då han han liknar min vilja att problematisera Bergmans privatliv för metoder inte ens den ”mest repressiva polisstat skulle ägna sig åt” och påstår att jag ”tubbar #metoo-rörelsen” och ”kidnappar kampen för jämlikhet” genom att min ”solidaritet med utsatta kvinnor” inte sträcker sig längre än vad jag tror ”bäst kan gagna” min bokförsäljning. Jag borde väl vara smickrad över att ha retat Holmbergs vrede, det blir liksom en bekräftelse på min tes. Men det är givetvis allvarligare än så. Förminskning och förklenanden hör till Bergman-kultens främsta vapen. Thomas Sjöberg Journalist och författare. 2013 kom hans bok ”Ingmar Bergman. En berättelse om kärlek, sex och svek”.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 4002, "headline": "Elton John: ”Jag försvinner inte”", "summary": "Elton John slutar turnera för barnens skull, gör sin allra sista spelning i USA, och hoppas att hans låtar ska leva kvar även om han inte spelar dem live. – Jag kommer att fortsätta göra musik. Jag försvinner inte, säger han.", "article": "I en intervju i amerikanska ABC News utvecklar Elton John onsdagens besked att han slutar ge konserter för gott. En 300 konserter, fem kontinenter och tre år lång världsturné ska kröna hans livekarriär. \"En storslagen sorti\", säger den 70-årige världsstjärnan själv. – Jag är otroligt lycklig över att jag ska få resa runt hela världen och spela och tacka fansen, säger han i intervjun. Elton John till Scandinavium nästa år Beslutet att sluta turnera beror på att John och maken David Furnish vill ägna sin tid åt sina två söner. – Innan barnen trodde jag att jag skulle turnera till jag dör. Men jag vill inte resa mer utan barnen. De behöver mig, och jag behöver dem mycket mer än turnerandet. Det är världens lättaste val, säger John. Han kommer däremot inte lämna musiken helt. – Jag försvinner inte. Jag kommer fortfarande skriva musik, göra skivor och vara involverad i musikprojekt. Det är omöjligt för mig att inte vara det. Elton John är en av världens mest framgångsrika artister och hans karriär sträcker sig över mer än fem decennier. Han har skrivit klassiska låtar som \"I'm still standing\", \"Your song\", \"Candle in the wind\" och \"Rocket man\", sålt över 300 miljoner skivor och vunnit fem amerikanska Grammys. Och det är just i USA som den brittiske artisten tänker göra sin allra sista spelning. – Det jag vill ska leva kvar efter den sista konserten är att jag gav folk en jäkla massa njutning och att låtarna ska leva vidare. Och det ska ske i Amerika eftersom det var här jag fick min stjärna (på Hollywood Walk of Fame, reds anm). Jag är så fäst vid det här landet och är skyldig det så mycket, så jag vill börja och avsluta här, säger han in intervjun. Avskedsturnén \"Farewell Yellow Brick Road\", döpt efter skivan \"Goodbye Yellow Brick Road\" från 1973, drar igång i september i år och når Sverige och Scandinavium den 19 maj 2019. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4004, "headline": "Oprah Winfrey stänger dörren för presidentkandidatur", "summary": "Oprah Winfrey pekades ut som möjlig presidentkandidat i USA inför valet 2020. I en intervju med magasinet InStyle stänger hon dörren till en kandidatur. – Det är inget som intresserar mig, säger Winfrey till magasinet.", "article": "Spekulationerna om Oprah Winfrey som presidentkandidat tog ordentlig fart efter hennes hyllade tal på Golden Globe-galan i början av januari, där hon känslosamt protesterade mot sexuella trakasserier och rasism. Kort efter galan rapporterade CNN att Oprah Winfrey funderade på att kandidera och hänvisade till källuppgifter från två nära vänner. Hennes sambo Stedman Graham, uteslöt inte möjligheten när han fick frågan av Los Angeles Times. – Det är upp till folket. Hon skulle absolut kunna göra det, sade Stedman Graham till tidningen. Oprah Winfrey är uttalad demokrat och deltog i kampanjen när Barack Obama vann valet 2008, för att senare ställa sig på Hillary Clintons sida under valkampanjen 2016. En lång rad välkända röster har – i synnerhet under Donald Trumps tid som president – uppmanat Winfrey att själv överväga en politisk karriär. I en lång intervju med det amerikanska magasinet InStyle framkommer dock att Oprah Winfrey inte hyser något intresse för att bli president. Intervjun publicerades på torsdagen men genomfördes tre veckor före Golden Globe-galan, uppger magasinet. – Jag såg faktiskt en mugg häromdagen, säger Oprah Winfrey om den slogan som fått stor spridning, ”Oprah 2020”, och fortsätter: – Jag tycker det var en söt mugg. Allt du behöver är en mugg och lite kampanjlitteratur och en t-shirt. – Jag har alltid känt mig trygg och självsäker att jag vet vad jag kan och inte kan göra. Och det är inget som intresserar mig. Det ligger inte i mitt DNA, säger Oprah Winfrey. Winfrey säger också att en av hennes närmsta vänner, tv-personligheten Gayle King, upprepade gånger hört av sig för berätta om personer som frågat henne om när det är dags för Oprah Winfrey att offentliggöra sin kandidatur. – Gayle skickar mig det här och sen säger hon: ”Jag vet, jag vet, jag vet! Det skulle inte vara bra för dig – det skulle vara bra för alla andra.” Jag träffade någon häromdagen som sade att de skulle hjälpa mig med kampanjen. Det är inget för mig, säger Oprah Winfrey. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4010, "headline": "Sensationellt välbevarade vrak funna i Stockholms skärgård", "summary": "Ett nytt museum intill Vasamuseet kommer att visa några av de tusentals vrak som finns på Östersjöns botten. Två sensationella fynd gjordes nyligen vid dykningar i Stockholms skärgård.", "article": "2020 öppnar ett nytt marinarkeologiskt museum på Djurgården som ska erbjuda fördjupning i Östersjöns unika kulturarv. Eftersom skeppsmask och andra kryp med smak för trä inte trivs i bräckt vatten finns i detta innanhav några av världens största maritima skatter. Enkla stockbåtar har hittats bevarade ända från den äldsta stenåldern. – Det finns säkert 10.000 vrak i Östersjön. Jag brukar säga att det finns minst 100 lika välbevarade vrak som skeppet Vasa, säger marinarkeologen och projektledaren Nina Eklöf, väl medveten om att Vasamuseets chef Lisa Månsson står bredvid henne i Båthall 2 där det nya museet ska byggas. Till skillnad från Vasa kommer dock vraken i det nya museet inte att bärgas från havsbotten, utan göras tillgängliga för besökarna med hjälp av föremål, film och digital teknik som AR (”förstärkt verklighet”). Vid dykningar i Stockholms skärgård gjordes nyligen två sensationellt välbevarade vrakfynd från medeltiden respektive Vasatiden. Det medeltida vraket med datering från 1300–1400-tal är en knappt 25 meter lång kogg, ett handelsfartyg som användes av tyska Hansan. Det andra vrakfyndet är ett järnlastskepp som uppskattas vara från 1500-talet och där masten fortfarande är upprätt. Ombord hittades drygt 20 tunnor med osmundjärn, en kammarladdad kanon och köksgeråd. Det var i december som marinarkeologen Jim Hansson tillsammans med marinen och ett dykföretag upptäckte toppen av en mast på 14 meters djup i Stockholms skärgård. De följde masten ner till botten på 30 meter och befann sig plötsligt på ett välbevarat fartyg från 1500-talet, där grytorna fortfarande stod kvar i spisen. – Vi dyker på många indikationer och kommer ofta ner på vrak från 1600-talet och framåt. Men det här var något annat, det insåg vi direkt. Man fick en pirrande känsla av att simma runt på skepp från medeltiden och 1500-talet. Det är nästan så jag fortfarande får puls, säger Jim Hansson. Vad museet ska heta är ännu inte bestämt, men projektnamnet är Östersjöns skatter. Museet ska också gestalta en av alla bevarade boplatser från stenåldern som i dag ligger under havets yta. – Vi tänker att det ska vara som en djupdykning ner i Östersjön. Vi har det här grönskimrande ljuset, trycket som ökar alltmer när vi rör oss ner mot botten. Här får man likt en marinarkeolog upptäcka och dra sina egna slutsatser, säger projektchefen Richard Bauer. Att döma av besökssiffrorna för Vasamuseet, som förra året passerade Skansen som landets mest besökta museum, är intresset för marinarkeologiska upptäckter stort. – Kanske har det att göra med den här mörka, lite dolda världen och spänningen runt det som finns i djupet. Det tar sig uttryck både i ett intresse för ubåtar och för sjunkna skepp. Ofta finns också dramatiska berättelser dolda i de här sjunkna skeppen, berättelser som handlar om människor, krig, fred, svek, kärlek och handel, säger Richard Bauer. Östersjöns vrak Det nya marinarkeologiska museet invigs försommaren 2020 vid Galärvarvet på Djurgårdsvägen 50. Lokalerna i Båthall 2, precis intill Vikingaliv och ett par stenkast från Vasamuseet, börjar byggas om i år. Projektet är en del av Statens maritima museer, där även Vasamuseet ingår. Museet planeras bli 1.500 kvadratmeter, fördelade på två plan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4017, "headline": "Ministern: Större risk för sextrakasserier på konstnärliga skolor", "summary": "Skolorna där Konstmusikern undervisade är långt ifrån de enda lärosäten som har haft problem med sexuella trakasserier. Enligt ministern för högre utbildning är studenter på konstnärliga högskolor särskilt utsatta.", "article": "DN avslöjade igår att en svensk musiker inom den klassiska musiken, som arbetar som lärare på en konstnärlig högskola, anklagas för sexuellt ofredande. Flera studenter menar sig ha blivit utsatta och mannen har tidigare tvingats sluta på en gymnasieskola som en följd av sitt beteende. Mannen nekar till anklagelserna. Utsattheten för studerande på konstnärliga utbildningar har uppmärksammats i samband med metoorörelsen. Drygt tjugotalet av de vittnesmål som ingår i uppropen från konstnärer, skådespelare, sångare och andra artister handlar uttryckligen om händelser som skett på lärosäten. Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, hade den 12 januari ett möte om sexuella trakasserier med rektorerna för de konstnärliga högskolorna. Hon menar att studenter på konstnärliga högskolor är särskilt utsatta. – I hela högskolesektorn finns starka beroendeställningar, bland annat mellan student och lärare och mellan doktorand och handledare. Men de konstnärliga högskolorna har en extra dimension av riskfaktorer på grund av mycket en-till-en-undervisning, mycket verksamhet på kvällstid och ett omfattande bruk av tillfälliga gästlärare, som ofta inte ingår i skolornas arbete med värdegrund och arbetsmiljöfrågor, säger Helene Hellmark Knutsson till DN. Hon framhåller att risken för trakasserier inom de konstnärliga sektorerna inte försvinner efter examen: – Maktberoendena kvarstår i hög grad när studenterna kommer ut i yrkeslivet eftersom det råder väldigt hög konkurrens i dessa branscher. Det är svårt att få anställningar och ofta är man i beroendeställning även i arbetslivet. Konstfack i Stockholm är en av de konstnärliga högskolor som i dag bedriver ett aktivt arbete för att förebygga sexuella trakasserier. Där ser man bland annat till att studenterna får byta professor flera gånger under sin utbildning och att handledningen hellre sker i grupp än i en-till-en-situationer. Efter genomslaget för metoorörelsen har rektor Maria Lantz också uppmanat till särskild vaksamhet vid nyanställningar av lärare, så att referenspersonerna får specifika frågor om eventuella tidigare trakasserier. – Annars riskerar vi att få in lärare som kanske är skitbra konstnärer men vidriga i rummet så att säga. De omtalade konstnärsgenierna. Vi testar också sökande genom att på provföreläsningar be dem berätta om hur de ser på exempelvis intersektionalitet och normkritik, säger Maria Lantz. Trots att Konstfack sedan länge arbetat utifrån ett feministiskt perspektiv och aktivt diskuterar frågor om härskartekniker har skolan inte varit förskonad från trakasserier. – Det har inte anmälts trakasserier mellan lärare och student under min tid som rektor, men historiskt finns flera vittnesmål som jag har fått höra i samband med metooupprop. Jag var inte så naiv att jag trodde att det inte förekommit, men jag blev faktiskt lite häpen, säger Maria Lantz. DN har varit i kontakt med studentkårerna på flera av de landets största konstnärliga utbildningar. På flera håll pågår i dag ett aktivt arbete för att uppmärksamma och motverka beroendeställningen mellan personal och studenter – men många menar att frågorna måste tas på än djupare allvar. – Frågorna diskuteras överallt just nu, både på institutions- och fakultetsnivå, samt i alla råd och grupper jag sitter i. Brytandet av tystnadskulturen sker nu och förståelsen för att alla måste hjälpas åt att stoppa saker växer, säger Natasja Hildén, ordförande i Konstkåren vid Göteborgs universitet. Veckorna före det breda genomslaget för metoorörelsen avgjordes det första ärende som Diskrimineringsombudsmannen (DO) drivit gällande sexuella trakasserier på svenska högskolor. Ärendet gällde en student på Teaterhögskolan i Malmö (en del av Lunds universitet) som anmält att en lärare utsatt honom för sexuella trakasserier. Läs mer: Alla artiklar om den så kallade Kulturprofilen Universitet gick efter en utdragen process med på att betala de 100.000 kronor som DO begärt. Skuldfrågan prövades dock aldrig i sak, och universitetet nekade till att trakasserierna ägt rum. Anna Rosenmüller Nordlander, processförare på DO, menar att det finns en viss besvikelse att skuldfrågan inte avgjordes i rätten. – I det här fallet fanns det också stödbevisning, men generellt sett hamnar man ofta i en situation där ord står mot ord, säger Anna Rosenmüller Nordlander. Har ni några rekommendationer till den som blivit utsatt? – Kontakta facket, berätta för din chef, anteckna och notera noga vad som hänt. Det är bra att ha som underlag för att komma ihåg. Ofta handlar det inte om en enskild händelse, utan många saker som händer längs vägen. Studenterna inom kåren på Teaterhögskolan har talat mycket om det nämnda ärendet den senaste tiden. Många har haft svårt att förstå varför det avgjordes på det sätt det gjorde, berättar Erik Lennblad, ordförande i elevkåren. – Det är egentligen hemskt att det blev så här. Det är nog ingen som känner att det avlutades helt, säger han. Kåren har inte kännedom om andra händelser på lärosätet, men i samband med metoorörelsen har den startat en ny arbetsgrupp som ska arbeta för att motverka sexuella trakasserier, tystnadskultur och maktstrukturer. Lärare och personal är inbjudna att vara med. – Personligen anser jag att tryggheten är det viktigaste. En svår situation är att vi har många lektioner som individuella. Det är viktiga moment, men om det sker saker där är det svårare att hantera, säger Erik Lennblad. På Musikhögskolan i Malmö startades 2014 Gruppen för jämställdhet och likabehandling och året därefter gjordes en jämställdhetsenkät med alla studenter och all personal. Den visade inte på någon förekomst av sexuella trakasserier, men efter metoo har alla på skolan fått information om vart man kan vända sig anonymt för att anmäla trakasserier. Gruppens ordförande Camilla Jonasson forskar kring genus i ungas musikskapande och tror att det finns ett samband mellan sexuella trakasserier och bristande jämställdhet: – Jag tänker att sexuella trakasserier hänger ihop med hur hela vårt samhälle är strukturerat, att det finns ett kön som hela tiden har varit hierarkiskt starkare, säger hon. Också Sara Arrhenius, rektor på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, tror att sexuella övergrepp måste förstås i relation till ojämlika strukturer. Hon tror att det förutom en ökad medvetenhet kring sexuella trakasserier också behövs en grundläggande kulturförändring: – Vi måste våga diskutera om det finns underliggande värderingar i vår syn på konstnären och konstnärlig utbildning som stödjer vissa beteenden. Till exempel hur synen på konstnären som ett geni som står utanför samhällets regler kan skapa en mer tillåtande och ursäktande attityd till övergrepp, säger hon. Har ni haft problem med sexuella trakasserier på Kungliga Konsthögskolan? – Vi vet att det har funnits och fortfarande finns problem med den psykosociala arbetsmiljön på högskolan. En del av de problemen handlar om bemötande och beteende som upplevts kränkande och detta ser vi väldigt allvarligt på, säger Sara Arrhenius. Regeringen har, uppger Helene Hellmark Knutsson, gett i uppdrag till universitets- och högskolerådet att kartlägga universitet och högskolors arbete med att motverka sexuella trakasserier. I regleringsbrevet till universitet och högskolor ombes lärosätena att redovisa detta arbete. – Jag kommer också i närtid att ha ytterligare ett möte med svenska rektorer för att få en återkoppling på deras arbete. Efter de upprop och berättelser som nu har kommit fram är det viktigt att vi verkligen håller i frågan och ser till att det blir en förändring, säger Helene Hellmark Knutsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4018, "headline": "Stjärnmusiker bad elever om sexuella bilder", "summary": "En av Sveriges främsta solister inom klassisk musik, som också arbetar som lärare, anklagas av flera elever för sexuellt ofredande. Han tvingades sluta sitt jobb på en gymnasieskola men undervisar nu på en svensk musikhögskola – trots att arbetsgivaren känner till anklagelserna.", "article": "Anna var sexton år gammal när hon hösten 2013 hade sin första lektion i kammarmusik på en svensk gymnasieskola med estetisk inriktning. Efter lektionen hörde läraren av sig till henne via sms. Kontakten fortsatte och snart uppmanade han henne att skicka sexuella bilder, vilket hon säger att hon efter upprepade uppmaningar också gjorde. De hade kontakt till och från under nästan hela hennes gymnasietid och enligt Anna hade de sex två gånger. Den sexuella relationen var frivillig. – Då kände jag det inte som att betygen var invägda. Men i efterhand så har jag förstått att han utnyttjade sin ställning, säger Anna, som egentligen heter något annat. Läs mer: Konstmusikern svarar på anklagelserna: ”Totalt förtal” Läraren är en internationellt erkänd och mångfaldigt prisbelönt konstmusiker. Han är en av landets mest eftertraktade solister, och har spelat flera gånger i Berwaldhallen och med Kungliga filharmonikerna. Han har även spelat med stora internationella orkestrar och hyllats i internationell press. Anna var övertygad om att han hade makten att hjälpa henne framåt i karriären. Hon säger att han bland annat erbjöd henne att lägga in ett gott ord på en musikhögskola efter att hon misslyckats med teoriprovet i samband med en ansökan. Anna är inte den enda eleven på skolan som utsattes för sexuella närmanden av konstmusikern. När skolans dåvarande rektor fick information om Annas fall, samt om två andra kvinnliga elever som fått sexuella inviter av läraren, så polisanmälde hon händelserna, för ett fall av sexuellt utnyttjande av underårig och två fall av sexuellt ofredande. Det var i april 2016 och de tre eleverna gick sin sista termin på skolan. DN har pratat med de andra två eleverna som stod som målsägande i rektorns polisanmälan av mannen. En av dem, här kallad Bella, berättar om konstmusikerns tillvägagångssätt. – Det är väldigt smart upplagt och man kan inte backa ur. Först undrar han om det är jobbigt i skolan, sedan brukar han skriva något om ens utseende, och ett dygn senare att han har haft en dröm, att han vet att det är oetiskt men att han inte kan sluta tänka på det sättet. Beakta att han är en kändis för oss, så man svarar bara ”Lugnt, bara det inte händer igen” – vilket det så klart gör, igen och igen. DN har läst delar av Bellas konversationer med konstmusikern, och vid flera tillfällen skriver hon att hon själv inte vill flirta eller skicka sexuella bilder. Hon skriver också att hon har komplex för sin kropp och därför inte gärna pratar om den. Trots detta uppmuntrar läraren henne vid upprepade tillfällen att skicka sexuella bilder. Efter att ha skickat en bild på sig själv på stranden, skriver han: Jag tänkte ju att jag ska få chans att ge dig komplimanger på din kropp så du slutar att ha dålig känsla över det. (Eller mindre dålig i alla fall:-) Den andra eleven som anklagade honom för sexuellt ofredande, här kallad Cissi, berättar att konstmusikerns beröm av hennes utseende till en början var smickrande. Men enligt Cissi började han snart också be om avklädda bilder, berättade om sexdrömmar om henne, och föreslog träffar utanför skolan. Då tyckte hon att det blev ”sjukt och obehagligt”. Efter händelserna har hon haft tillitsproblem som hon sökt psykologhjälp för att hantera. Förundersökningen mot konstmusikern lades ner i maj 2016. Rektorn berättar att hon blev både förvånad och besviken. – Det är en extrem beroendesituation. Undervisningen är till stor del enskild, och förutom att betygsätta eleverna så är lärarna deras idoler. Dessutom är de referenser i framtida arbete i högre utsträckning än vanliga lärare. Särskilt en sån som han, som är världsvan och har spelat på stora scener. Polisen såg inte det här beroendet, vilket jag tycker är fruktansvärt, säger rektorn. Både eleverna och rektorn tycker att förundersökningen var slarvig. Anna kallades inte till förhör fastän hon ville. Dessutom mejlade polisutredaren henne och bad henne att skicka mejl med bevismaterial igen, då utredaren inte ”får fram dem”. Anna upprättade därför en egen anmälan i november 2016, varpå den ursprungliga förundersökningen återupptogs två månader senare, för att läggas ner igen i april 2017. Enligt ansvarig arbetsledare på polisen lades förundersökningarna ner för att uppsåt till brott inte gått att styrka. I övrigt vill varken arbetsledaren eller den kammaråklagare som fattade nedläggningsbeslutet kommentera dem, utan hänvisar båda till sekretess. Inte heller målsägandens juridiska representant på Advokatbyrån Massi Fritz vill kommentera fallet. Gymnasieskolans dåvarande rektor avslutade samarbetet med musikern omedelbart efter att hon hört talas om hans beteende gentemot elever. Enligt rektorn förnekade han inte uppgifterna och protesterade inte mot beslutet, utan invände bara på en punkt. – Han reagerade på att jag kallar dem för barn, men när jag har ansvar för dem i skolan så är det precis så vi ska se dem. I början av maj förra året, en månad efter att förundersökningen lagts ned en andra gång, kontaktade konstmusikern Anna på Instagram och uppmanade henne att inte sprida rykten, vilket hon tolkade som att hon inte skulle berätta för andra om deras relation. Då påminde han också om bilderna med sexuellt innehåll hon skickat till honom: Jag vill bara att den här ryktesspridningen tar slut. Jag synkade en gammal telefon häromdagen med min dator och hittade alla dina bilder. Jag vill bara ha ett slut på allt. Ändrar du dig och vill prata om bilderna och hur vi kan stoppa vidare problem så finns jag på samma nummer. Jag håller utkik efter om något skrivs om mig och jag är inte tolerant längre. Händelserna på gymnasieskolan var dock inte första gången konstmusikern anklagats för sexuellt ofredande av elever. Innan dess var konstmusikern lärare på en musikhögskola. En tidigare student vid högskolan berättar att konstmusikern sommaren 2012 på en lokal pub ställde sig bakom henne när ingen såg, höll fast henne och tog på hennes kropp under tröjan. Hon tyckte att det var mycket obehagligt, och när hon berättade det för sina kompisar sa de: ”Sån är han.” – Vad är det för miljö att studera i? Man märker snabbt vem som är sådär, som utnyttjar makten de får av att vara beundrad av yngre tjejer. Men jag känner av när någon klär av mig med blicken, så jag håller mig långt undan, säger den tidigare studenten. Flera källor berättar att konstmusikern arrangerade fester för lärare och elever i sin bostad. Enligt en chef i musikskolans verksamhet kände flera personer på högskolan till festerna, samt att konstmusikern hade sexuella relationer med elever. – Han hängde med studenterna och partajade, drog hem någon ibland och skrävlade om det. Sådant som inte funkar och är långt från det vi står för. Det kändes sådär att ha honom på skolan över huvud taget. Vi måste börja säga ifrån, säger chefen. Han säger också att konstmusikern slutade självmant för cirka två år sedan, och att högskolan inte agerade trots att beteendet var känt bland personalen. En meriterad tidigare lärarkollega på högskolan säger sig vara orolig för unga kvinnor som vistas i mannens närhet. – Övergrepp är en sak för dem kan man ju lagföra. Men det här subtila, sms och sådant, där läraren utnyttjar sin makt och där eleven inte vet hur hon ska svara för att inte få karriären förstörd, retar mig nästan ännu mer, säger läraren. Under våren 2017 var konstmusikern aktuell för ett samarbete med en känd svensk orkester, men samarbetet blev aldrig av på grund av ”omständigheter”, enligt orkesterns vd. En källa i orkestern säger till DN att det var på grund av musikerns beteende mot elever. Trots detta anställdes konstmusikern i höstas som lärare på en av Sveriges sex musikhögskolor. Musikhögskolans prefekt känner till uppgifterna om musikern och pratade med läraren senare under hösten i samband med metoouppropet. – Han tyckte att han betett sig olämpligt och att han hade lärt sig av det. Och vi var överens om att det inte får upprepas hos oss. Han är inte heller dömd för någonting. Detta handlar samtidigt om gråzoner, där motiv är svåra att bevisa. Och som högskola kan ni väl göra en egen bedömning om huruvida beteendet är acceptabelt? – Både studenter och lärare är vuxna människor. Men att ha en relation är klart olämpligt, för att man som lärare har den maktpositionen man har. Man sätter betyg och ska vara en förebild. Anna studerar nu vid Kungliga Musikhögskolan, som stängt av två andra lärare för sextrakasserier mot elever. Och enligt henne är problemet vanligt i konstmusikvärlden. – Musik är det enda jag vill jobba med, men jag har funderat på att sluta spela eftersom jag har fått uppfattningen att branschen tillåter en kultur där män får utnyttja sin ställning för att trakassera elever obehindrat. Det här hindrar tjejer från att vilja jobba som musiker. Rättelse: I en tidigare version av denna artikel stod att Kungliga Musikhögskolan ”nyligen” stängt av två lärare för sextrakasserier. Det var dock flera år sedan. Läs artiklar om den så kallade Kulturprofilen Andra fall av trakasserier i den klassiska musikvärlden. P2 har i dokumentären ”Don Juan på musikhögskolan” och i flera artiklar rapporterat om sexuella trakasserier och övergrepp på Kungliga Musikhögskolan. En lärare som har dömts till två års fängelse för våldtäkt på en tidigare student har tillåtits komma tillbaka till högskolan. En annan lärare, en världskänd musikprofil, tvingades säga upp sig efter anklagelser om sexuella trakasserier men fick ändå medverka på en internationell konferens för musikpedagoger på skolan så sent som i augusti förra året. I Ekot riktades i november kraftig kritik mot Kungliga Musikaliska akademien, då två av deras ledamöter anklagats för omfattande sexuella trakasserier men ändå har kvar sina poster. Enligt dokumentären fick undervisningsrummen väggar av glas när en ny skola byggdes för att skapa insyn och därmed försvåra övergrepp. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4021, "headline": "Konsertrecension: ”Orfeo” med strålande tonkänsla", "summary": "Göteborg Baroque, under ledning av Magnus Kjellson, lyckats genomföra detta projekt som, placerar dem i det absoluta toppskiktet av det svenska musiklivet. Deras ”Orfeo” strålar av en musikalitet och stilkänsla, enligt DN:s kritiker Martin Nyström.", "article": "I Claudio Monteverdis ”Orfeo” är den första halvtimmen sjudande av glädje och lust. Det är skapelsens lyckorusiga tillstånd innan den första förlusten är ett faktum, då sorgen uppstår och allas ansikten vänds mot döden. Då Orfeo som mist sin Euridice vill fly från solen likt ”en förhatlig fladdermus”. Men rösten vill något annat. I den bor en övervinnelse som gör att han vill gå över gränsen – ned i det djupa mörker där återuppståndelsen är möjlig. Denna vertikala resa får en vidunderlig akustisk och visuell verkan i Göteborg Baroques iscensättning på Röda Sten där takhöjden är över elva meter. Och man påminns igen om frågan varför operakonstens första innovativa era så sällan tar plats på de svenska operahusen – när det för teatern är så viktigt att med jämna mellanrum förnya sig med hjälp av sitt ursprung i det antika dramat? Ett svar är att Monteverdi och hans samtida kräver speciella resurser som man inte har. En annan typ av musiker och sångare men av en numerär som bara en större institution har råd med i dag. Tack vare en mångmiljondonation från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur har ensemblen Göteborg Baroque, under ledning av Magnus Kjellson, lyckats genomföra detta – med tolv sångsolister och en barockorkester på tjugo medlemmar. Ett projekt som, efter att ha varit professionellt verksamma sedan 2004, placerar dem i det absoluta toppskiktet av det svenska musiklivet. Deras ”Orfeo” strålar av en musikalitet och stilkänsla som jag tidigare bara hört på kontinenten – och då av världsnamn inom tidig musik som René Jacobs. ”Orfeo hålls samman dramaturgiskt av den strängaste och mest raffinerade symmetri. Samtidigt som den ger plats för det nytänkande kring röster och instrumentklanger som präglade operans första fas. Då musiken hämtades från alla genrer, höga som låga, noterade som muntliga, och bröts mot varandra för att skapa en musikteater som var så mångfaldig som möjligt. En värld, inte olik Shakespeares, där var och en får lov att sjunga ”på sitt eget vis”, som en av operans herdar uttrycker det. I Per T. Buhres (regi), Beate Persdotter Lökens (scenografi) och Elin Anderssons (kostym) iscensättning hamnar vi i en igenkännbar, från såväl film som opera, italiensk landsbygdsmiljö. Pastoral men bara skenbart oskuldsfull. Här är den orm som enligt librettot biter Ann-Christine Wesser Ingels ljuvliga Euridice den Messagiera som meddelar dödsbudet. En rival som i Amanda Flodins magnifika vokala och sceniska gestaltning inte bara spelar rollen av den svartsjuka utan också den utstötta. Med nedstigandet i dödsriket moderniseras gestaltningen till nutid då Leif Aruhn-Soléns ypperlige Orfeo hejdas av Steffen Bruun Rörvigs mäktigt klingande Caronte som här är en byråkratiskt kontrollerande gränsvakt till dödsriket där det dekadenta paret Proserpina och Plutone regerar, härligt spelade av Elin Skorup och Paul Max Tipton. Men ”Orfeo” slutar ju inte där utan i högan sky. En ljus klang som Daniel Carlsson håller fint levande i rollen som Speranza och som Jorge Navarro Colorado vässar till utropet: ”Låt oss stiga!” då hans kraftfulle Apollo får sista ordet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4051, "headline": "Tom Petty dog av läkemedelsöverdos", "summary": "Rockstjärnan Tom Petty dog av en oavsiktlig överdos av läkemedel, skriver hans familj på Facebook.", "article": "Familjen skriver att man fått informationen under dagen av rättsläkare, enligt flera amerikanska medier. Den slutgiltiga rapporten visar att Tom Petty gått bort ”till följd av en oavsiktlig överdos efter att ha tagit flera olika läkemedel”. Rättsläkare i Los Angeles bekräftar att Pettys död orsakats av att flera organ sviktat på grund av läkemedelsförgiftning. Bland sju läkemedel som han tagit finns det smärtlindrande och narkotikaklassade fentanyl och antidepressiva citalopram. Läs mer: Så reagerar musikvärlden efter Tom Pettys död Enligt hans familj led Petty av ”många allvarliga sjukdomar”, bland dem emfysem, knäproblem och fraktur i höften. ”Trots denna smärta insisterade han på att hålla sitt löfte till sina fans och han turnerade runt på 53 datum med en fraktur i höften, och när han gjorde det försämrades skadan”, skriver familjen, och lägger till att smärtan ”helt enkelt varit outhärdlig” och att det orsakat ”överanvändning av medicinering”. Den legendariske rockstjärnan avled den 2 oktober. Läs mer: Tom Petty var den raka amerikanska rocken trogen ", "article_category": "culture"}
{"id": 4052, "headline": "Grotesco och Josefin Johansson fick komikerpris på Svenska standupgalan", "summary": "På Svenska standupgalan delades, under fredagkvällen i Göteborg, pris ut till komiker som Josefin Johansson, Johan Glans och Grotesco.", "article": "Svenska standupgalan, i ståuppklubben Oslipats regi, ägde rum under fredagskvällen på Stora teatern i Göteborg. Under kvällen delades pris ut till ett antal svenska komiker. Årets kvinnliga komiker blev Josefin Johansson, aktuell i ”På spåret” och ”Smartare än en femteklassare”, med motiveringen ”något så unikt som en intelligent tramsbyxa”. Årets manliga komiker blev Messiah Hallberg, och årets nykomling Josefin Sonck. Johan Glans fick pris i kategorin årets föreställning för sin ”World tour of the world”. Humorgruppen Grotesco vann i klassen årets media för ”Grotescos sju mästerverk”, som hyllades när det sändes på SVT i höstas. ”Från det burleska till det subtila, från samhällstillvänd satir till snabba sketcher”, lät det i motiveringen. Juryns hederspris 2018 gick till Martin Soneby för radioshowen ”AMK morgon”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4073, "headline": "Dylan Farrow i första tv-intervjun: ”Woody Allen ljuger, och har ljugit så länge”", "summary": "I sin första tv-intervju talar Dylan Farrow ut om övergreppsanklagelserna mot sin pappa, regissören Woody Allen.", "article": "Under torsdagen gjorde Dylan Farrow, adoptivdotter till Mia Farrow och Woody Allen, sitt första tv-framträdande i den amerikanska tv-kanalen CBS News morgonprogram ”This morning”. Framträdandet är en följd av den senaste tidens ökade uppmärksamhet kring de anklagelser om sexuella övergrepp som Dylan Farrow riktade mot sin adoptivfar redan 1992. Flera namnkunniga skådespelare har under de senaste veckorna tagit avstånd från Woody Allen – och i flera fall donerat sina skådespelarintäkter från hans filmer till välgörenhet. Redan på förhand har citat ur intervjun spritts flitigt, bland annat ett där Dylan Farrow frågar sig: ”Varför skulle jag inte vilja sänka honom?”. Inför sändningen twittrade hon också om sitt beslut att tala ut i tv: ”Ni kommer att få se mig såsom min familj och mina vänner känner mig. Jag ville visa mig för er, låta er se mig, inte som en Farrow utan som en kvinna som berättar sanningen för att hedra den lilla flicka som lämnades kvar.” Läs mer: Alec Baldwin försvarar Woody Allen efter övergreppsanklagelser I intervjun, som är förinspelad i Dylan Farrows hem i Connecticut, berättar hon återigen om sina minnen av övergreppet och Woody Allens påstått opassande beteende kring sin dotter. Vid ett tillfälle under intervjun visas ett klipp från nittiotalet där Woody Allen nekar till anklagelserna, något som får Dylan Farrow att gråta. ”Han ljuger och han har ljugit så länge. Det är svårt för mig att se honom och att höra hans röst”, säger hon till programledaren Gayle King. Woody Allen själv har, i ett nytt uttalande till CBS News, upprepat sitt nekande till anklagelserna. Han påminner om att två omfattande utredningar inte lyckades bevisa att övergreppet hade ägt rum, och menar att Mia Farrow under den mycket uppmärksammade vårdnadstvisten under nittiotalet övertalade sin dotter att ljuga om övergreppet. ”Tyvärr är jag övertygad om att Dylan verkligen tror på det hon säger”, säger han i uttalandet, och kallar uppmärksammandet av historien som en del av den så kallade Time’s up-rörelsen för ”cyniskt”. Läs mer: ”Call me by your name”-stjärnan donerar Woody Allen-pengar ”Vad jag inte förstår är hur den här galna historien om att jag skulle vara hjärntvättad är mer trovärdig än det jag säger, att min pappa utnyttjade mig sexuellt”, säger Dylan Farrow i intervjun i CBS. Hon säger att stödet från de Hollywood-kändisar som den senaste tiden ställt sig på hennes sida har varit viktigt, men att hon hoppas att fler ska känna sig manade att omvärdera sin inställning till Allen. ”Det har påverkat alla delar av mitt liv. Under min uppväxt försökte jag övertala mig själv, låtsas, att det inte var något jag behövde ta hänsyn till, men det gick inte att låta bli. Det har påverkat allting”, säger hon i tv-intervjun. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4074, "headline": "Krisdrabbat UR får ny chef", "summary": "I samband med fjolårets kaosartade omorganisering på Utbildningsradion avgick vd Christel Tholse Willers. Hennes efterträdare blir Sofia Wadensjö Karén, tidigare vd och chefredaktör för tidningen Vi. ”Jag börjar på noll”, säger hon till DN.", "article": "I november förra året rapporterade DN om den kaosartad omorganisering på Utbildningsradion, efter en granskning i Journalisten som visade på tveksamma upphandlingar, avstannad produktion och en personal i uppror. ”En stor omorganisering görs inte på sju månader. Vi är inte där än, vi är mitt i”, sade UR:s vd Christel Wholse Willers då till DN, strax innan hon avgick från posten. Nu låter UR meddela att ny vd blir Sofia Wadensjö Karén, som närmast kommer från tjänsten som vd och chefredaktör för tidningen Vi. Enligt pressmeddelandet har hon bland annat i uppgift att ”fortsätta UR:s förändringsresa”, vilket hon själv säger handlar om att renodla tjänsten i förhållande till tittarna. – UR:s varumärke måste bli tydligare. Detta för att på bästa sätt nå ut med sitt enorma och fantastiska utbud, säger Sofia Wadensjö Karén. Läs mer: ”Kaos på UR efter omorganisation” Hon beskriver sin ledarstil som rak, tydlig, inkluderande och omtänksam. Anledningen till att hon ville ha jobbet är att det kombinerar journalistiken, som hon kallar sin ”passion i livet”, med folkbildning och kunskapsförmedling. Hon har tagit del av höstens medierapportering och medger att UR haft en ”stökig” höst, men vill ännu inte uttala sig om omorganiseringen. – Jag måste komma på plats och själv skapa mig en bild av situationen, säger hon. Läs mer: ”Efter kritiken: UR-anställda erbjuds nu avgångsvederlag” Delar av personalen har skrivit under upprop och riktat kritik mot UR i medierna. Hur ska du vända den utvecklingen? – Jag har inte satt mig in i förändringsresan i detalj, därför känns det oseriöst att nu försöka gissa exakt hur jag tar mig an organisationen framåt. Alla ledare kommer ju in med sina tankar och på så sätt är det ju att börja om från noll. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4084, "headline": "Dottern om Woody Allen: ”Varför skulle jag inte vilja sänka honom?”", "summary": "Dylan Farrow, adoptivdotter till filmregissören Woody Allen, talar i en intervju med CBS ut om anklagelserna mot hennes far. – Jag är trovärdig, talar sanning och tycker det är viktigt att folk inser att ett offer, en person som anklagar, har betydelse, säger hon i ett utdrag som publicerats på förhand.", "article": "Intervjun sänds i sin helhet i CBS morgonprogram på torsdagen, uppger kanalen. Redan på förhand har dock ett utdrag från intervjun publicerats, där Dylan Farrow öppet berättar om de övergrepp hon uppger sig ha utsatts för som barn. – Jag är trovärdig, talar sanning och tycker det är viktigt att folk inser att ett offer, en person som anklagar, har betydelse. Och att det är tillräckligt för att förändra saker, säger Dylan Farrow i intervjun som spelats in i hennes hem. Flera familjemedlemmar, däribland exsambon Mia Farrow och sonen Ronan Farrow, har vittnat om övergreppen, då Woody Allen 1992 uppges ha tagit med sig då sjuåriga Dylan Farrow till en vind och där utnyttjat henne sexuellt. Hon har tidigare berättat om händelserna i ett brev som publicerades i New York Times – men väljer nu för första gången att ställa upp i en tv-intervju. Woody Allen har nekat till anklagelserna alltsedan de först blev kända under 1990-talet, bland annat i anslutning till att han tilldelades ett hederspris på Golden Globe-galan för fyra år sedan. I samband med Metoo-rörelsen har dock ett flertal skådespelare valt att öppet ta avstånd från regissören, däribland Greta Gerwig. DN rapporterade tidigare på onsdagen att skådespelaren Alec Baldwin, som varit i blåsväder för sina kommentarer under Metoo-rörelsen, gick ut till Woody Allens försvar. Han menade att det var ”orättvist” och ”sorgligt” att flera skådespelarekollegor fördömt regissören då han aldrig blivit juridiskt anklagad. Programledaren på CBS, Gayle King, ställer under intervjun med Dylan Farrow flera motfrågor, där hon hänvisar till påståenden om att Farrow bara är ute efter att sänka sin far i anslutning till Metoo-rörelsen. – Varför skulle jag inte vilja sänka honom? Varför skulle jag inte vara arg? Varför skulle jag inte vara sårad? Varför skulle jag inte känna någon form av ilska efter att under alla dessa år blivit ignorerad och ifrågasatt och åsidosatt? säger Dylan Farrow, som sedan svarar på frågan om varför människor skulle tro på hennes historia nu: – Jag antar att det ligger hos dem, men allt jag kan göra är att tala sanning och hoppas att någon kommer tro på mig i stället för att bara lyssna, säger Dylan Farrow. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4088, "headline": "Alec Baldwin försvarar Woody Allen efter #metoo-anklagelser", "summary": "Skådespelaren Alec Baldwin kallar sina kollegors avståndstagande från Woody Allen ”orättvist och sorgligt”.", "article": "I sviterna av #metoo-rörelsen har ett flertal skådespelare valt att öppet ta avstånd från regissören Woody Allen, vars adoptivdotter Dylan Farrow anklagat honom för övergrepp. Bland dem finns Greta Gerwig, som spelade i 2012 års ”Förälskad i Rom”, och stjärnskottet Timothée Chalamet som spelar en av huvudrollerna i regissörens kommande film ”A rainy day in New York”. Nu går skådespelaren och komikern Alec Baldwin ut till försvar för Woody Allen på Twitter – närmare bestämt på det Twitterkonto han började twittra från kort efter att han ”tog en paus” från sitt officiella konto. ”Woody Allen utreddes i två stater och blev aldrig juridiskt anklagad för något. Avståndstagandet från honom och hans arbete har, utan tvekan, en anledning. Men jag tycker att det är orättvist och sorgligt. Jag jobbade med Woody Allen tre gånger och det var ett av min karriärs största privilegier”, skriver skådespelaren. Han spelar i Allens filmer ”Blue Jasmine” och ”Förälskad i Rom”. På Twitter retweetade han sedan flera människor som åter lyft Woody Allen och Mia Farrows adoptivson Moses Farrow, som påstår sig ha blivit ”hjärntvättad” av Mia Farrow och menar att det aldrig skedde några övergrepp inom familjen. Alec Baldwin själv har under hösten hamnat i blåsväder på grund av tidigare uttalanden om #metoo – bland annat har han ifrågasatt de offer för Harvey Weinstein som tagit emot pengar för att inte polisanmäla filmmogulen för övergrepp. ”Är det möjligt att stötta offer för pedofili och sexuella övergrepp och samtidigt tro att Woody Allen är oskyldig? Jag tycker det. Jag menar inte att avfärda eller ignorera frågan, men anklagelser om sådana brott måste framföras med stor försiktighet – också för offrens skull”, skriver Baldwin nu på Twitter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4103, "headline": "”Call me by your name”-stjärna donerar sina Woody Allen-pengar", "summary": "Skådespelaren Timothée Chalamet donerar sina inkomster från Woody Allens kommande film till välgörenhet – efter att anklagelser om regissörens påstådda övergrepp fått ny uppmärksamhet.", "article": "Timothée Chalamet är en i raden av skådespelare som tagit avstånd från regissören Woody Allen. Chalamet, som gjort succé i den omtalade ”Call me by your name”, har på senaste tiden fått frågor om sitt samarbete med Woody Allen i kommande filmen ”A rainy day in New York”. Han har duckat frågorna, vilket gjort många fans besvikna – något han nu adresserar i ett inlägg på Instagram. ”Jag kan inte svara direkt på frågan [om arbetet med Woody Allen] på grund av de kontrakt jag skrivit på. Men vad jag kan säga är detta – jag vill inte tjäna pengar på arbetet med filmen”, skriver Chalamet. Skådespelaren uppger att han därför ska donera sina intäkter till välgörenhet, närmare bestämt den nystartade kvinnoorganisationen Time’s up, en hbtq-organisation i New York och RAINN, som arbetar mot våldtäkter, övergrepp och incest i USA. Skådespelaren Mark Wahlberg skänkte även han pengar till Time’s up efter att det framkommit att han tjänat mycket mer än sin kvinnliga motspelare Michelle Williams på omtagningarna av Ridley Scotts ”All the money in the world”. Härom veckan sade även skådespelaren och regissören Greta Gerwig, som spelar en av rollerna i Woody Allens ”Förälskad i Rom” från 2012: ”Om jag hade vetat då vad jag vet nu skulle jag inte ha medverkat i filmen”. Gerwig har även regisserat Timothée Chalamet i sin uppmärksammade regidebut ”Lady Bird”. Läs mer: Greta Gerwig ångrar samarbetet med Woody Allen Den nya uppmärksamheten kring Woody Allen kommer som en följd av höstens #metoo-rörelse, då Allens adoptivdotter Dylan Farrow förnyade sina anklagelser om att han ska ha förgripit sig på henne när hon var liten. Woody Allen själv förnekar det hela. På Instagram skriver Timothée Chalamet att han under det gångna året fått tillfälle att omvärdera hur han ser på sin roll som skådespelare. ”Jag har hittills valt roller utifrån perspektivet hos en ung skådespelare som försöker gå i sina idolers fotspår. Men jag håller på att lära mig att en bra roll inte är det enda kriteriet för att ta en roll – det har blivit tydligt för mig under de senaste månaderna, när jag har fått bevittna en mäktig rörelse födas och kämpa för att krossa orättvisor, ojämlikhet och, främst, tystnad.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 4111, "headline": "Facebookgruppen Stå upp för Sverige läggs ned", "summary": "Facebookgruppen Stå upp för Sverige, som av Expo beskrivs som en mötesplats för rasister, har lagts ned. I ett inlägg på Facebook skriver grundaren att anledningen är allt hat som riktats mot honom.", "article": "Det var i februari förra året som gruppen Stå upp för Sverige grundades. Syftet med gruppen var då att stötta Peter Springare, polis i Örebro som uttryckt missnöje med svensk migrationspolitik. Till en början var Peter Springare positiv till gruppen, men tog sedan avstånd från den. ”Jag betackar mig därför från att mitt namn skall stå för en grupp som manifesterar främlingsfientliga, rasistiska och andra nedvärderande uttalanden om invandrare eller andra personer”, skrev han då på Facebook. Kritiken från Peter Springare ledde till att gruppen bytte namn till ”Stå upp för Sverige”. Gruppen sa att man vill ”avslöja politikers flathet mot den allt mer misslyckade integrationen”. Flera medlemmar i gruppen har anmälts för olika hatbrott efter att ha skrivit rasistiska kommentarer och inlägg. Gruppen stod också bakom motdemonstrationen på Medborgarplatsen som en reaktion mot manifestationen som vill stoppa utvisningarna till Afghanistan. Facebookgruppen beskrivs som den största mötesplatsen för rasister och islamofober på sociala medier av tidskriften Expo. Nu har grundaren lagt ned Facebookgruppen, enligt Eskilstuna-Kuriren – som också uppger att nedläggningen skedde i söndags. I ett inlägg på Facebook skriver grundaren: ”Gruppen stängs på obestämd tid på grund av allt hat mot mig personligen.” När gruppen stängdes ned låg antalet medlemmar på över 170.000. Dock ska siffran tas med försiktighet, skriver Expo. Dels för att människor kan vara tillagda i en Facebookgrupp utan deras vetskap och sedan måste göra ett aktivt val för att gå ur. Det andra är att det går att ha fler än ett konto, vilket kan användas för att öka medlemsantalet i olika grupper. DN har sökt grundaren utan resultat. Läs mer: Näthatet flyttade ut på Medborgarplatsen ", "article_category": "culture"}
{"id": 4114, "headline": "Rickard Olsson byter kanal – tar över ”Bingolotto”", "summary": "Rickard Olsson blir programledare för ”Bingolotto” – igen. Till hösten är han tillbaka i programmet efter tio år. – Det känns som att komma hem, säger han till TT.", "article": "Rickard Olsson ledde TV4:s \"Bingolotto\" mellan 2005 och 2008, och han är glad över att komma tillbaka till programmet. – Jag blev så glad när jag blev kontaktad och vi fick till det här. Arbetslusten kom tillbaka. \"Bingolotto\" är mycket mer kreativt att jobba med än vad många tror, faktiskt. Man kan göra ganska mycket inom den ramen, som man inte kan göra inom många andra formatprogram. Så det känns skitkul, säger han. Läs mer: Ingvar Oldsberg tvingas lämna ”Bingolotto” efter utredning Efter att han slutade som programledare för \"Bingolotto\" 2008 har han haft löpande kontakt med Folkspel, som ligger bakom programmet. – Jag känner dem och vet vilka jag kommer jobba med, säger Rickard Olsson. Läs mer: Klarar du de svåraste orden i DN:s språktester? Rickard Olsson säger att han har mått dåligt under hösten, och att han tappade arbetslusten efter att flera av hans program i SVT lades ner eller gjordes om. I december slutade han som programledare för \"Vem vet mest\" efter att ha lett programmet sedan 2008, och han har tidigare uttryckt sitt missnöje med att programmet framöver enbart kommer att sändas en dag i veckan. Läs mer: Bingolottos uppesittarkväll gav miljonklirr I vår är det Agneta Sjödin och Lotta Engberg som växelvis leder \"Bingolotto\". Tidigare var det Ingvar Oldsberg som axlade programledarskapet, men han fick i december lämna programmet efter att en internutredning hos produktionsbolaget visat på \"allvarliga arbetsmiljöproblem” inom produktionen. Rickard Olsson tar över till hösten. Han kommer inte att göra så mycket annorlunda denna gång i \"Bingolotto\" jämfört med för tio år sedan. – Jag är väl samma typ av kille, men jag tycker att vi ska försöka överraska mer i varje program, att inte varje program blir statiskt och likadant. Med olika spel eller olika tävlingar, säger Rickard Olsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4115, "headline": "Catherine Deneuve ber om ursäkt för #metoo-kritik", "summary": "Den franska filmstjärnan Catherine Deneuve vill be kvinnliga offer för sexuella övergrepp om ursäkt. Nyligen undertecknade hon ett öppet brev i Le Monde som problematiserade #metoo-rörelsen, och som sedan dess fått ett eget liv.", "article": "Ett hundratal franska kvinnor skrev häromveckan under ett öppet brev i tidningen Le Monde, som syftade till att problematisera höstens så kallade #metoo-rörelse. En av de som skrev under var filmstjärnan Catherine Deneuve. ”Våldtäkt är ett brott, men att försöka förföra någon, även ihärdigt eller klumpigt, är inte det”, stod det bland annat i brevet. I Frankrike har #metoo gått under namnet #balancetonporc – ”peka ut din gris”. Läs mer: Catherine Deneuve i protest mot #metoo-rörelsen Texten och kvinnorna som satt sina namn under den har fått mycket kritik – också för att flera av dem själva har utvecklat sina ståndpunkter i andra sammanhang. Bland annat sade en fransk radioprofil vid namn Brigitte Lahaie i en tv-debatt att kvinnor var kapabla att ”få orgasm under våldtäkt”. Detta uttalande går nu Catherine Deneuve själv ut och kritiserar i ett eget brev i tidningen Libération. Utan att nämna Lahaie vid namn menar hon att uttalandet är ”värre än att spotta de som utsätts för detta brott i ansiktet”. Deneuve vidhåller att hon tycker illa om den ”medialynchning” hon tycker sig ha sett av män anklagade för sexuella trakasserier, men betackar sig för de ”konservativa, rasister och traditionalister av alla de slag” som stöttat henne. Läs mer: Catherine Deneuve får kritik efter #metoo-protest ”Jag går inte på det. De får inte min tacksamhet eller min vänskap – tvärtom. Jag är och förblir en fri kvinna. I systerskap vill jag visa min medkänsla med de kvinnliga offer för motbjudande handlingar som har känt sig sårade av brevet i Le Monde. Det är till dem, och bara till dem, som jag ber om ursäkt”, skriver hon i texten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4124, "headline": "Bortglömd Dracula utan bett – men vilken tidsspegel!", "summary": "Bram Stokers ”Dracula” (1897) blev en dundersuccé först efter författarens död. Nu har det visat sig finnas en längre version av boken med delvis ett annat innehåll. Lotta Olsson läser den bortglömda versionen av Dracula.", "article": "Greve Dracula var egentligen inte först, men han är ju originalet: Bram Stokers roman från 1897 ligger som en stadig grund för alla efterkommande vampyrer. ”Dracula” är en skickligt komponerad skräckroman, ett pussel av diverse för 1800-talet moderna skrivsätt där Jonathan Harker stenograferar sin dagbok, hans fästmö Mina Murray knattrar skrivmaskin och läkaren John Seward läser in sin dagbok på fonograf. Teknik och modernitet möter vidskepelse och övernaturlighet, det moderna västeuropeiska samhället kämpar mot det östeuropeiska mörkret. Kristendomen, förstås, möter djävulen. Ja, detta är originalet. Eller, åtminstone, det officiella originalet. Men år 1900 översattes ”Dracula” till isländska av Valdimar Ásmundsson, gick som följetong i den isländska tidskriften Fjallkonan och gavs året efter ut på Island som bok under titeln ”Makt myrkranna” (”Mörkrets makt”). I Sverige gick ”Mörkrets makter” som följetong i tidningen Dagen och Aftonbladets Halfvecko-Upplaga 1899, året före den isländska utgåvan. Det skulle dröja innan någon på allvar läste de olika översättningarna. Litteraturforskaren Hans de Roos upptäckte 2014 att ”Makt myrkranna” inte alls var samma text som ”Dracula”. Inte ens berättelsen var densamma. Där ”Dracula” har några inledningskapitel om den unge advokaten Jonathan Harkers upplevelser i Transsylvanien, visade sig ”Makt myrkranna” ägna halva boken åt honom. Resten, där Dracula kommer till England, var tämligen skissartat genomfört. Vad hade hänt? Var det översättaren som hade tagit sig friheter, trots att Bram Stoker i högsta grad hade varit inblandad vid översättningen och till och med själv skrivit ett förord? Den svenska förläggaren Rickard Berghorn på förlaget Aleph blev nyfiken och erinrade sig den tidiga Dracula-versionen som publicerats som följetong i Sverige, ”Mörkrets makter”. Kunde det vara samma text som den isländska? Läs även: ”Dracula är en rysligt snygg föreställning” Men när han hittade ”Mörkrets makter” visade den sig finnas i två versioner. Aftonbladets version liknade ”Makt myrkranna”, men Dagens följetong var dubbelt så lång! Det är den som hösten 2017 har givits ut under namnet ”Mörkrets makter – den glömda svenska versionen av Dracula”. Vem var den svenska översättaren? Tidningen Dagen anger att romanen är ”i svensk bearbetning” av signaturen ”A-e”. Är det helt igenom Bram Stokers egen text eller har översättaren broderat ut historien på eget bevåg? Rickard Berghorn lägger fram en del välgrundade hypoteser i sitt förord: Skräckförfattaren H P Lovecraft har i ett brev berättat om det digra manuskript som Bram Stoker kånkade runt på under åren före ”Draculas” utgivning, en tämligen rörig berättelse (”a fearful mess”) som en välrenommerad amerikansk textredaktör, Edith Miniter, erbjöd sig att hjälpa honom med. Men Bram Stoker hade inte råd med hennes arvode den gången, berättar Lovecraft. Kan det vara den omfångsrika första versionen av ”Dracula” som sedermera översattes till svenska? Hur kom den hit? Sålde Bram Stoker, omvittnat penningbehövande, den längre versionen i förhoppningen att tjäna mer, i en tid när författarna fick betalt per rad? Här krävs onekligen mer forskning. Att läsa ”Mörkrets makter” är naturligtvis mumma för en gammal ”Dracula”-fantast, även om det kräver sin läsare. Låt oss säga att det var tur för Bram Stoker att ”Dracula” blev den kända versionen, för ”Mörkrets makter” är vindlande långrandig, extremt pratsam (men kan Van Helsing hålla TYST nån gång!) och med många stundtals märkliga utvikningar. Inte ens namnen är desamma. Greve Dracula får heta Draculitz, Jonathan Harker är döpt till Thomas och Mina Murray har blivit Vilma. Unge Harker åker, precis som i ”Dracula”, till Transsylvanien: en vetenskapligt lagd man som stenograferar ner allt han ser och påminner sig om att han ska be om alla rödpeppriga recept och ta med hem till fästmön. Varpå han kommer till Draculitz borg och möter en yppig blondin. Det gör han verkligen inte i ”Dracula”! Här är blondinen dessutom inte alls så ruskig som de tre kvinnliga vampyrerna som lägger vantarna på honom i ”Dracula”, tvärtom är blondinen bara lockande bortom allt förnuft. ”Munnen var till formen fulländad, med svällande, starkt röda, mjuka läppar – halvöppna, som trånande efter något –!” ”Obotligt sinnesrubbad”, fräser Draculitz ogillande, och förklarar att damen i fråga är en ung släkting till honom. Själv ägnar greven sig, upptäcker Harker, åt att skriva en rad brev till högt uppsatta personer i Europa, där han säger saker som ”Världen tillhör De Starka!” Hans favoritfras, noterar Harker förbryllat. Förbereder greven en politisk konspiration? När berättelsen äntligen förflyttar sig till England och staden Whitby på östkusten seglar skeppet ”Demeter” in under en storm, styrd av en död skeppare som surrat sig vid rodret med ett radband och ett krucifix. En stor hund ses lämna skeppet, men annars finns inga överlevande. Kaptenens loggbok berättar om en mardrömsfärd från Östeuropa, där besättningsman efter besättningsman försvunnit och en mystisk fripassagerare synts om nätterna. Läs även: Forskare: Vi har hittat Draculas grav I England oroar sig lärarinnan Vilma Murray för sin fästman Tom Harker, som tycks ha försvunnit från Draculitz slott och inte hört av sig på länge. Vilma besöker sin väninna Lucy, som har tre friare och väljer lord Arthur Holmwood. Men en mystisk baron Szekely dyker upp i staden och inleder bekantskap med den lättledda Lucy, som sedan hastigt tacklar av och börjar ge sig ut på nattliga promenader, alldeles för lättklädd. En hel del i ”Mörkrets makter” ligger nära berättelsen i ”Dracula”, men gradvis går utvecklingen åt ett annat håll. Vilma Murray beger sig själv i ett intressant avsnitt till Transsylvanien för att, med detektivers hjälp, leta rätt på sin fästman. I London blir läkaren John Seward, föreståndare för ett mentalsjukhus, bjuden till den mystiska egendomen Carfax, där en yppig, mörk dam som påminner om Kleopatra leder honom i fördärvet. Han är helt hjälplös inför hennes förförelsekonster, och blir allt svagare efter besöken i hennes rubinröda siden-och-sammet-gemak. ”Mörkrets makter” lägger tyngdpunkten på de erotiska utlevelsernas fördärv – inte helt obegripligt eftersom Bram Stoker levde under syfilisens värsta tid (och möjligen själv dog av sjukdomen). Han inskärper gång på gång i ”Mörkrets makter” hur viktigt det är att, som Vilma Murray, ha en stabil, inte alltför fantasifull personlighet och en tydlig moralisk ryggrad om man ska klara sig. Män och kvinnor med svagare karaktär dukar under för vampyrernas lockelser, och flera av dem som överlever i ”Dracula” går under i ”Mörkrets makter”. Men intressantast med ”Mörkrets makter” är ändå de politiska inslagen. Det är slutet av 1800-talet, en tid när anarkistiska bombdåd var vanliga i Europa. ”Mörkrets makter” låter Draculitz vara vagt affilierad med den tidens anarkister, men utifrån en övermänniskoideologi där ”De Starka” ska bestämma över alla ynkliga bleknosar. Ingen fånig demokrati och onödig moral ska begränsa utvecklingen, tvärtom ska de individer som har förutsättningar och begåvning få blomstra i full frihet. Det är en orolig tid, med ”plundrade butiker, ihjälslagna människor – allmän osäkerhet till liv och egendom – och de vidunderligaste amsagor om ’ritualmord’, bortrövade barn och andra onämnbara förbrytelser, vilka alla på fullt allvar skrivs på de stackars judarnas räkning, under det att inflytelserika tidningar hetsar till ett allmänt utrotningskrig mot ’israeliterna’. Man skulle tro sig vara mitt i mörkaste medeltiden!” Bram Stoker låter vampyrerna utnyttja situationen; deras blodtörst syns inte i det allmänna kaoset, och det finns alltid någon annan grupp att skylla på. Antisemitiska föreställningar passar väl in i Draculitz och hans fränders planer. ”Dracula” blev en bättre roman, men ”Mörkrets makter” säger betydligt mer om sin tid. Var den nu egentligen kommer ifrån, och hur pass ansvarig Bram Stoker nu var för texten. Roman Bram Stoker ”Mörkrets makter – den glömda svenska versionen av Dracula” Övers. ”A-e”, Aleph, 416 sidor  ”Dracula” blev succé först tio år efter Bram Stokers död • Abraham ”Bram” Stoker (1847-1912) föddes i irländska Clontarf, norr om Dublin. • Han läste vid Trinity College i Dublin 1864–1870, arbetade sedan som tjänsteman och började skriva teaterrecensioner i Dublin Evening Mail. • Bram Stoker och hans fru Florence Balcombe flyttade till London, där Stoker blev teaterdirektör på John Irvings Lyceum Theatre. • Han debuterade som författare 1875 med ”The Primrose Path” och skrev en rad ”sensationsromaner”, som han själv kallade dem. • ”Dracula” kom ut 1897 och var resultatet av åtskilliga års research i folklore. Det var inte den första vampyrberättelsen, Goethes dikt ”Die Braut von Korinth” (”Bruden i Korinth”) hade kommit redan 1797 och John Polidons berättelse ”The Vampyre” 1819 (Polidon hade umgåtts med Mary Shelley, som skrev ”Frankensteins monster”). James Malcolm Ryman tillskrivs ”Varney the Vampire”, en ’penny dreadful’ (massproducerad skräckberättelse under 1800-talet i England) som gavs ut 1847. • Men Bram Stokers ”Dracula” skulle inte bli en succéroman förrän F W Murnau gjorde den första filmen, ”Nosferatu” (med Max Schreck som Dracula) 1922. Då var Bram Stoker redan död sedan tio år, men efter det har boken konstant funnits i tryck. • Originalmanuskriptet till ”Dracula” bestod av 541 maskinskrivna sidor. I Sverige kom versionen ”Mörkrets makter” ut 1899-1900, som följetong i Dagen och Aftonbladets Halfveckoupplaga, i översättning av signaturen ”A-e”. Den gavs också ut som bok 1900, och finns nu i nyutgåva. • ”Dracula” finns i tre svenska översättningar: Berit Skogsbergs kom 1967, Sam J Lundwalls 1980 och Maila Hämäläinens 2008. Den svenska texten har också omarbetats och kortats i många utgåvor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4144, "headline": "Cosby: ”Lägg inte in mig på #metoo är du snäll”", "summary": "Komikern Bill Cosby har anklagats för sexuella övergrepp av flera kvinnor. När han skakade hand med en reporter på onsdagskvällen sa han: – Lägg inte in mig på #metoo är du snäll.", "article": "Minst 59 kvinnor har anklagat Bill Cosby för sexuella övergrepp. I flera fall ska den före detta ”The Cosby Show”-stjärnan ha drogat sina offer innan han begått övergrepp på dem. I somras ogiltigförklarades en rättegång mot Cosby, som då stod åtalad för sexuella övergrepp mot baskettränaren Andrea Constand för 13 år sedan. Den tolv personer starka juryn i fallet kunde inte komma överens. När Bill Cosby under onsdagskvällen hade ätit pasta med en vän i sin hemstad Philadelphia ska han enligt The Inquirer ha skakat hand med en reporter och sagt: – Lägg inte in mig på #metoo är du snäll. The Guardian skriver att Cosby har undvikit offentligheten de senaste åren. Men den 2 april väntar en ny rättegång för honom. – Vi är redo, sa han till The Inquirer innan han satte sig i en bil utanför den italienska restaurangen i Philadelphia. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4158, "headline": "Youtube straffar Logan Paul för kritiserad självmordsvideo", "summary": "Efter att en Youtubestjärna lagt upp en video där ett självmordsoffer filmas vidtar nu videoplattformen åtgärder. Men Youtube själva har fått kritik för fördröjningen.", "article": "På nyårsafton publicerade den amerikanska Youtubestjärnan Logan Paul en video från en resa till Japan, där han och hans vänner befann sig i Aokigaharaskogen, känd över hela världen som en ”självmordsplats”. I videon hittar Paul och hans sällskap en död kropp i skogen, som de filmar och hörs skämta om. Läs mer: Youtubestjärna kritiseras – filmade självmordsoffer i Japan Videon raderades en dag senare, men hade då redan hunnit ses miljontals gånger. Logan Paul fick mycket kritik och har i efterhand bett om ursäkt för videon, som han menade var ett försök att ”öka medvetenheten kring självmord och suicidprevention”. Elva dagar efter att videon publicerades vidtar nu videoplattformen Youtube åtgärder mot Paul. De plockar bort stjärnan, med 15 miljoner prenumeranter, från annonssystemet Google Preferred – där Youtubes mest populära användare får ytterligare reklammöjligheter i sina videoklipp – och tar honom ur flera tv-produktioner som var planerade att släppas på den egna strömningsplattformen Youtube Red under året. Läs mer: Pewdiepie ber om ursäkt för video – och skyller på medierna Under 2016 hanterade Youtube situationen som uppstod när svenska spelprofilen Felix ”Pewdiepie” Kjellberg hamnade i blåsväder, efter att ha publicerat flera antisemitiska och rasistiska skämt i sin kanal, på ett liknande sätt. Då reagerade de dock avsevärt snabbare på nyheten – redan dagen efter att videon publicerats avbröts samarbetet med den svenska Youtubestjärnan. Youtube har fått kritik mot att åtgärderna mot Logan Paul har dröjt. Nu har de gått ut med ett uttalande där de säger att kritikerna ”har all rätt att vara frustrerade” och lovar att titta på ”ytterligare konsekvenser” för att se till att liknande material inte kan publiceras igen. Klarar du de svåraste orden i DN:s språktester? ", "article_category": "culture"}
{"id": 4164, "headline": "Michelle Williams tjänade under 1 procent av Mark Wahlbergs lön – under #metoo-omtagning", "summary": "Under omfilmningarna av ”All the money in the world” tjänade skådespelaren Mark Wahlberg 1,5 miljoner dollar. Hans motspelare Michelle Williams fick knappt 1.000 dollar för besväret.", "article": "Enligt den amerikanska nyhetssajten USA Today råder stora löneskillnader mellan de manliga och kvinnliga skådespelarna i ”All the money in the world”. Åtminstone sedan det beslutades att filmen skulle spelas in på nytt. Efter att ett flertal anklagelser om sexuella trakasserier i höstas framkommit mot Kevin Spacey, huvudrollsinnehavaren i den nästan färdiga filmen, bestämde sig regissören Ridley Scott för att börja om. Han sparkade Spacey och tillsatte istället Christopher Plummer i rollen som J. Paul Getty, en sparsam oljemagnat som vägrar betala lösensumman när hans barnbarn John Paul Getty III kidnappas av en italiensk maffiagruppering. I rollerna som Getty III:s mamma och familjens rådgivare syns Michelle Williams respektive Mark Wahlberg. När Ridley Scott beslutade att delar av filmen skulle spelas in på nytt, med Plummer istället för Spacey, erbjöd sig Michelle Williams enligt USA Today att spela in ”när de ville, var de ville” eftersom hon uppskattade beslutet så. Enligt källor till USA Today fick hon 80 dollar per ny inspelningsdag – sammanlagt strax under 1.000 dollar. Mark Wahlberg, däremot, ska ha fått 1,5 miljoner dollar i lön för att spela in sina scener på nytt – vilket innebär att Williams tjänade 0,067 procent av vad Wahlberg tjänade. Mark Wahlberg blev i fjol utnämnd till årets mest välbetalda skådespelare av Forbes. Till USA Today har Ridley Scott tidigare sagt att omtagningarna var möjliga tack vare att ingen av skådespelarna – bortsett från Christopher Plummer – tog betalt. ”Jag vägrade ta betalt”, sade han då till tidningen, ”och skådespelarna kom in gratis”. Ingen av de berörda har velat uttala sig efter att USA Today publicerat uppgifterna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4169, "headline": "Kulturskymning: Har ”Black mirror” gått över töntgränsen?", "summary": "I veckans avsnitt av DN Kulturs podcast Kulturskymning avhandlas fjärde säsongen av den teknikskeptiska sci-fi-serien ”Black mirror”.", "article": "Har serieskaparen Charlie Brooker blivit mer pk på gamla dar? Hur nära är serien att bli en parodi på sig själv? Var säsongen rentav seriens sista – och är det isåfall lika bra? Greta Thurfjell: Tindersatiren faller tidstypiskt platt i ”Black mirror” I veckans Kulturskymning sammanstrålar DN Kulturs Hanna Fahl, Kristofer Ahlström och Greta Thurfjell för att diskutera fjärde säsongen av Netflix teknikskeptiska science fiction-drama ”Black mirror”. Dessutom: om sexualiseringen av ”Stranger things”-stjärnan Millie Bobby Brown, 13. Veckans avsnitt av Kulturskymning finns, tillsammans med de tidigare, på Soundcloud, iTunes, Spotify och i podcastappar av alla de slag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4188, "headline": "Svenska konstnärer censurerade i Ryssland", "summary": "I mitten av januari skulle en svensk konstutställning med stöd från IASPIS/Konstnärsnämnden ha öppnat i ryska Karelen. Men statscensuren i Ryssland har stoppat utställningen.", "article": "I november 2016 hade de svenska konstnärerna Joakim Hansson och Sebastian Mügge en månadslång residensvistelse på Vyhod Media Center i Petrozavodsk i Ryssland. Konstprojektet de arbetade med, och som hade stöd från IASPIS/Konstnärsnämnden, ledde till en inbjudan att göra en utställning som skulle gestalta grannrelationen mellan finska och ryska kareler. Utställningen skulle ha öppnat den 12 januari på Vyhod Media Center. Även en utställning på regionalmuseet i Medvezhyegorsk i februari var planerad. Men för drygt en månad sedan fick konstnärerna brev från Vyhod och regionalmuseet att alla fotografier, teckningar, objekt, filmer och ljudverk i utställningarna skulle strykas. Det enda som skulle återstå efter censuren var omkring 25 intervjuer gjorda med ryska kareler. Intervjuer med finska kareler, som var planerade att göras i december, kunde eventuellt få visas, men i så fall först efter att kulturministeriet i delrepubliken Karelen granskat och godkänt intervjuerna. Varför utställningarna har censurerats har konstnärerna inte fått veta. Den enda förklaringen som getts är att de ”avvikit från grundidén”. – Jag tror det handlar om att det ryska kulturministeriet hade förväntat sig att få mer av en gulligullbild av Karelen som det mystiska turistlandet. Men vi har gjort samtidskonst, och det kanske inte var vad de hade förväntat sig, säger Joakim Hansson. – När vi tidigare under projektet pratade med en turistchef på kulturministeriet frågade han mig och Sebastian om råd hur turismen kan utvecklas i Karelen, om vi hade några idéer hur man skulle kunna locka dit mer folk. Men det kan inte vi svara på, vi är konstnärer. Vem på kulturministeriet som är ansvarig för censurbeslutet är oklart. Joakim Hansson och Sebastian Mügge har haft kontakt med Vyhod Media Centers chef Varvara Feklistova, som först var positivt inställd till projektet, och chefen på regionalmuseet i Medvezhyegorsk. Bägge institutionerna drivs och finansieras av kulturministeriet i Karelen. Censurbeslutet meddelades efter att konstnärerna redan beviljats och betalat för visum och även bokat sina resor. IASPIS/Konstnärsnämnden har stött konstnärernas residensvistelse med 10.000 kronor och betalat 30.000 kronor för att utställningarna skulle kunna genomföras, något som ryssarna enligt konstnärerna är medvetna om. – Jag tror att de har försökt pressa oss att göra om utställningen enligt deras önskemål och tänkt att vi säkert kommer ändå, eftersom vi redan har betalt allting. Det ska mycket till för att skippa något som man har spenderat pengar och ett år av arbete på. Men för oss är det här ett exempel på statscensur av konst och det kan vi inte acceptera, säger Joakim Hansson. Joakim Hansson utesluter heller inte de blev övervakade under arbetets gång. – Vi hade hela tiden två engelskspråkiga tolkar tillgängliga. En gång på Vyhod satt jag och Sebastian och drack kaffe och småpratade lite på svenska. Plötsligt svarade den ena tolken och började kommentera vårt samtal. Det kan förstås vara ett sammanträffande, men hon blev väldigt generad när jag förvånat frågade om hon kunde svenska, eftersom hon tidigare bara pratat engelska med oss. IASPIS/Konstnärsnämnden har informerat Svenska ambassaden i Ryssland om fallet. Generalkonsulatet i Sankt Petersburg bekräftar för DN att de känner till fallet. De har skickat en förfrågan till Vyhod Media Center. När censur av konst förekommer i Ryssland är det vanligast att myndigheterna lindar in besluten i olika svepskäl, menar Stefan Ingvarsson, Sveriges kulturråd i Moskva. – Karelen är ett gränsområde där myndigheterna traditionellt är mer oroliga än på andra ställen. Det är mycket ovanligt med uttrycklig censur av konst. Censur sker hela tiden, men det är antingen självcensur från institutioner eller mer eller mindre uppenbara svepskäl och \"tekniska\" hinder från myndigheternas sida. Direkt förhandscensur är ovanligt och uppseendeväckande även i ett ryskt sammanhang, skriver han i ett meddelande till DN. Delar av de censurerade utställningarna kommer nu i stället att visas på Supermarket i Stockholm i april. Konstprojektet Joakim Hansson och Sebastian Mügge ingår i konstnärsgruppen Alte Schweden som bildades 2012. Båda är utexaminerade från Konsthögskolan i Umeå. Alte Schweden arbetar med experimentella projekt med deltagande från publiken i post-revolutionära samhällen. Fokus ligger oftast på att upptäcka hur samhällen återfår identitet och tydliga framtidsvisioner. IASPIS (International Artists Studio Program in Sweden, en del av Konstnärsnämnden, är ett svenskt statligt utbytesprogram för att skapa dialog mellan svenska och utländska bild- och formkonstnärer. Det ger stöd till utställningar och projekt samt studievistelser i utlandet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4189, "headline": "Metoo-anklagad filmproducent tillbaka på Zentropa", "summary": "Peter Aalbæk Jensen är välkommen tillbaka till filmbolaget Zentropa, efter att det danska arbetsmiljöverket bedömt att ”inga arbetsmiljörelaterade problem” finns på arbetsplatsen.", "article": "Den danska filmproducenten Peter Aalbæk Jensen stängdes i höstas av från filmbolaget Zentropa, som han själv var med och grundade ihop med regissören Lars von Trier, efter anklagelser om sexuella trakasserier. Men enligt det danska arbetsmiljöverket, som utrett arbetsplatsen, finns ”inga arbetsmiljörelaterade problem” där och alltså är Peter Aalbæk Jensen välkommen tillbaka till Zentropa. Läs mer: Film i Väst bryter med Peter Aalbæk Jensen ”Myndigheten har valt att ge Zentropa vägledning i förebyggandet av problem inom den psykiska arbetsmiljön”, skriver arbetsmiljöverket i ett pressmeddelande. Under #metoo-rörelsen sade Aalbæk Jensen bland annat att han tyckte att det var ”skoj” att tafsa på kvinnliga kolleger. Det fick det svenska filmbolaget Film i Väst att avbryta allt samarbete med honom och ta bort hans namn från listan över exekutiva producenter för Lars von Triers kommande ”The house that Jack built”, som Film i Väst varit med och producerat. Peter Aalbæk Jensen: Svenskarna vill bara arbeta med asexuella socialdemokrater Till TT säger Peter Aalbæk Jensen att han är ”nöjd med läget”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4198, "headline": "Den brittiska kulturvärlden bävar för Brexit", "summary": "London. Efter 41 år i London flyttar EU Youth orchestra till Italien. Orsaken är Brexit. Många oroar sig för att den brittiska kulturscenens glans ska falna efter EU-utträdet.", "article": "För EU Youth orchestra, EUYO, som startade i London 1976, var beslutet att flytta till Italien ganska självklart. – Poängen är ju att vi ska vara en EU-orkester, det är vår identitet, säger Marshall Marcus, vd för orkestern. Ett skäl är att orkestern delfinansieras av EU:s medlemsländer. De pengarna ryker förmodligen när Storbritannien lämnar EU. Men finanserna var inte huvudorsaken, enligt Marshall Marcus. Han ser helt enkelt ingen vits med att ha orkestern i Storbritannien längre. – Inte ens om den brittiska regeringen skulle gå in och täcka EU:s medel skulle vi vara kvar här. Läs mer: Joris Luyendijk: Storbritanniens stora steg rätt ut i mörkret Han beskriver från sitt kontor i den välbärgade stadsdelen Belgravia beskedet om Brexit som ett slag i magen. För honom är orkestern, där ungdomar i åldern 17–24 år från alla EU:s 28 medlemsländer spelar, en spegelbild av vad EU borde vara. – EU har receptet för enighet och olikhet i samspel. Det är det jag ser varje gång orkestern spelar. Musikerna har inga problem att behålla sin nationella identitet och samtidigt vara en del av orkestern. Det är den bästa metafor EU kan ha. EU Youth orchestra får sällskap ut ur Storbritannien av EU Baraoque orchestra som har varit baserad i Oxfordshire sedan 1985 och efter Brexit flyttar till belgiska Antwerpen. Oro finns nu för att den dynamiska brittiska kulturscenen ska tappa i strålglans på grund av EU-utträdet. Bland kulturarbetare var motståndet till Brexit massivt. Av medlemmarna i branschorganisationen Creative industry federation röstade 96 procent för att stanna. Det är kanske inte så konstigt. En stor del av kulturlivet är byggt på att talanger från hela Europa plockas in. Inte sällan rings en artist in med en dags varsel. Om Storbritannien lämnar EU:s princip om fri rörlighet av arbetskraft riskerar det att bli krångligare. – Hur lätt blir det att hitta en ersättare över dagen efter Brexit? Jag vet att det är problem i dag om man vill ha in någon från utanför EU. Brexit kommer inte förbättra den situationen, säger Marshall Marcus. Läs mer: Jan Eklund: Brexit hotar den fria vägen mellan Dublin och Belfast EUYO är en ansedd orkester och har blivit något av en plantskola för unga musiker. Många av dem som har spelat där har fortsatt till de bästa symfoniorkestrarna. I och med Brexit riskerar de brittiska ungdomarna gå miste om den chansen. – Den möjlighet som EUYO har gett brittiska musiker är unik och för dem som har varit med har den varit enormt viktig. Det skulle vara sorgligt om brittiska musiker inte längre kan vara med, säger Marshal Marcus. 22-årige Jacob Bagby, som har spelat valthorn i orkestern i två år, intygar dess betydelse – Utan dem hade jag inte varit så bra som jag är, standarden är så hög. Han går sista året på Royal college of music och står i startgroparna till en professionell musikkarriär. – EUYO är det perfekta exemplet på hur EU kan fungera. Vi är över 100 musiker från alla EU-länder och det funkar perfekt. Både han och Marshall Marcus pratar om musik som något gränslöst där olika nationaliteter samlas. Nu riskerar kvaliteten på brittiska orkestrar bli sämre, befarar Jacob Bagvy. – Utan européer i orkestrarna här skulle de inte vara i närheten så bra som de är. Läs mer: Londons konstvärld lider av Brexit blues En risk är också att det blir svårare för orkestrarna att åka ut på turné i Europa. Skulle Storbritannien lämna den inre marknaden och gå mot ett hårt Brexit kan man stöta på mer krångel och pappersarbete inför varje resa. Musikinstrument kan behöva tullas och administrationen öka. – Det kan bli så att vi stoppas vid gränsövergångar och måste betala en massa pengar varje gång vi reser någonstans. Det skulle komplicera saker, konstaterar Marshall Marcus. Jacob Bagby ser med bävan på om det blir svårare att resa. – Vi har några av de bästa musikerna och efterfrågas ofta i andra länder. Vi säljer dessutom ofta konserter i hela Europa. Han spelar några strofer Strauss den äldre i moll på sitt guldglänsande valthorn. Om några dagar ska han provspela för Royal Scottish orchestra. Han känner sig sorgsen över att EUYO lämnar London. Själv vet han inte hur framtiden ser ut. Visserligen tror han att det går att hitta frilansuppdrag i Storbritannien, förutom flera symfoniorkestrar har många av Londons teatrar levande musik. – Jag älskar mitt land och vill gärna spela här. Men arbetsvillkoren är bättre i resten av Europa. Tempot är lite lägre, man hinner repetera mer mellan konserterna. Så jag är inte främmande för att söka jobb utanför Storbritannien. Det viktigaste för mig är att arbetskraft kan fortsätta röra sig fritt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4230, "headline": "Musikförlaget om Ted-konflikten: ”Vi har gjort som vi lovat”", "summary": "Sara Zacharias klargjorde flera gånger att hon ville att musikförlaget skulle stoppa filmen om hennes far, Ted Gärdestad. Enligt avtalet var det dock inte möjligt. – Jag tycker verkligen att vi har gjort det vi sagt och lovat Sara och hennes bror, säger Martin Ingeström, vd på Universal Music Publishing.", "article": "Zacharias kritik mot filmatiseringen framfördes i en artikel i DN Kultur på onsdagen. Hon skriver att hon, tillsammans med sin bror, gjort sitt yttersta för att förhindra att filmen blir gjord och medför att Ted Gärdestads privatliv hängs ut. ”Vid två olika tillfällen klargjorde vi för musikförlaget Universal Publishing, som handhar pappas musikrättigheter, samt produktionsbolaget Stella Nova film, att vi som rättighetsinnehavare av musiken inte godkände användning av pappas musik för filmen”, skriver Sara Zacharias i texten. Läs mer: ”Vi har gjort vårt yttersta för att förhindra filmen om vår pappa” Enligt avtalet med musikförlaget har det dock inte varit juridiskt möjligt att stoppa filmen, trots att Sara Zacharias och hennes bror äger rättigheterna till musiken. Dessutom har Ted Gärdestads bror, Kenneth Gärdestad, som äger texträttigheterna, varit positivt inställd till att filmen skulle färdigställas. – Det går inte att stoppa eftersom avtalet säger att man inte behöver upphovsmännens godkännande för att låtarna ska vara med. När de en gång blivit publicerade kan man inte hindra dem från att användas. Däremot måste man hålla sig till originalet, säger Martin Ingeström. – Det enda vi som licensierar musiken kunde gjort är att sätta kostnaden på en sådan nivå att man inte skulle ha råd att göra filmen. Men det hade varit konstigt och fel om vi hade gjort det. Det har aldrig varit aktuellt, och dessutom var vi positiva till idén. Läs mer: Producenten: Filmen om Ted var nära att stoppas Enligt Sara Zacharias fick hon information från musikförlaget om att filmen skulle ”utspela sig under en kort period under 1970-talet och att fokus skulle ligga på pappas musikkarriär och de ljusa åren innan han drabbades av psykisk ohälsa” – men att hon först senare fick veta att även perioden innan Ted Gärdestad dog skulle skildras i filmen. – Det är tydligt att det som framför allt finns med är perioden när Teds karriär tog fart och när han var som mest populär. Det var det vi pratade om. Men det var nog givet för alla inblandade att man självklart måste belysa Teds liv, men det görs också på ett smakfullt och värdigt sätt. Jag har varit tydlig mot filmbolaget och vi har inget att klaga på kring hur de behandlat det här. Hannes Holms jobb har varit utmärkt, menar Martin Ingeström på Universal Music Publishing. Läs mer: Kenneth Gärdestad: Vi har haft ett gott samarbete Enligt Martin Ingeström har man under hela projektet varit medvetna om att Sara Zacharias och hennes bror inte velat att filmen skulle göras. Hans bild är att de därför kommit överens om att han skulle involveras nära produktionen för att bevaka vilka delar av Ted Gärdestads liv som blev belysta. – Jag har varit med under inspelningarna och tittat igenom scener tidigt. Jag tycker verkligen vi har gjort det vi sagt och lovat Sara och hennes bror, men det är naturligtvis väldigt tråkigt att hon känner så här, säger han. Sara Zacharias skriver i sin text att det är ”ytterst ovanligt” att som musikförlag och produktionsbolag gå emot rättighetshavarnas vilja. Vad är din bild av det? – Det är väldigt sällan det händer. Under de 30 år som jag arbetat med det här har jag i princip aldrig hamnat i en sådan här situation. Det är ovanligt, men jag upplever det ändå som att jag och Sara var överens, och att vi skulle göra det bästa av situationen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4233, "headline": "Cate Blanchett leder Guldpalmsjuryn i Cannes", "summary": "Cate Blanchett leder årets Guldpalmsjury i Cannes – tar över efter Pedro Almodóvar.", "article": "Cate Blanchett har varit i Cannes under många olika skepnader genom åren, men får nu spela en helt ny roll. I maj blir hon ordförande för Guldpalmsjuryn på den 71:a upplagan av världens största filmfestival. – Jag ser fram emot att få nöjet att bara titta på den rikedom av filmer som erbjuds på denna fantastiska festival. Cannes spelar en central roll när det handlar om att föra världen samman och lovprisa berättelserna; något som alla människor delar, förstår och längtar efter, säger Cate Blanchett. Den australiensiska filmstjärnan tar över ordförandestolen efter Pedro Almodóvar, vars jury gav delade ut Guldpalmen till Ruben Östlunds \"The square\" förra året. Läs mer: Ruben Östlund tävlar om Guldpalmen Utnämningen av Blanchett har föregåtts av passionerade samtal under hösten, meddelar en talesperson för festivalbossarna Pierre Lescure och Thierry Frémaux: – Vi är förtjusta över att välkomna en sådan sällsynt och unik konstnär med en talang som berikar både filmen och teaterscenen. Hon kommer att bli en hängiven ordförande, en passionerad kvinna och en tittare med stort hjärta. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4234, "headline": "Per M: Filmen kontra boken", "summary": "Kåseri. Det händer nästan aldrig att en film är bättre än boken den bygger på. Men det förekommer ändå att filmatiseringen slår förlagan.", "article": "Vi som har skakat av oss det där med ”högt” och ”lågt” kan fritt fundera på gott och smått, om såväl böcker som filmer. Läser du hellre Margaret Mitchells roman ”Borta med vinden” än ser om filmen med Vivien Leigh och Clarke Gable? Och utan Jack Nicholson i ”Gökboet”, hade vi ens känt till Ken Keasys bok? Det händer nästan aldrig att en film är bättre än boken den bygger på. Men det förekommer ändå att filmatiseringen slår förlagan. Fan vet om jag inte hellre ånyo ser Pasolinis ”Decamerone” och ”The Canterbury Tales” än en gång till tragglar mig igenom Boccaccios och Chaucers medeltida original. Tänkte på detta när jag försökte överleva helgledan genom att på nytt se John Boormans ”Den sista färden”, denna skönt finstämda socialantropologiska studie av livet i avlägset belägna bergiga skogsbygder. Den slår Dick Cheneys bok med samma namn, även om också den är bra. ”Death Wish” med Charles Bronson, som också höll tomten borta, är en annan fin moralitet för den icke pk-präktige, och en än mer suggestiv storstadsskildring än boken av Brian Garfield som den delvis bygger på. Delacortas protagonist Gorodish i kortromanen ”Diva” har, förvisso behärskade, men dock pedofila böjelser. Boken är förstås provocerande, medan Jean-Jacques Beinix filmatisering är förförisk. Bra berättande är inte alltid samma sak som moraliserande. Tom Clancy fick förstås aldrig Nobelpriset (vad det nu är värt i dag utöver den stora slanten) för Reagans favoritbok ”Jakten på Röd Oktober”. Sean Connerys ubåtskapten gör John McTiernans film mer minnesvärd än romanen. Att aldrig vända andra kinden till är ett fint budskap vi också finner i James Bond-böckerna, i juletider så väl som alltid annars. Det finns emellertid absolut inga 007-filmatiseringar, ens med sagde Sean Connery, som är lika sant spännande som Ian Flemings böcker. Visst är Connery också bra som fransiskanermunken i ”Rosens namn”. Men filmen stryker medhårs; i Umberto Ecos ursprungliga berättelse slutar det oftast mer än illa för de snälla än för de stygga. Att förvandla prosa till film tycks alltså ofta vara en publikfriande kompromiss. Men inte alltid. Stanley Kubrick var Mästaren när det gällde att göra filmer som var bättre än böckerna. Kubrick inspirerades av Arthur C Clarkes novell ”The Sentinel”, som inte ens var i närheten av vad regissören magiskt förvandlade till \"2001 – a Space Odyssey”. Stephens Kings ”The Shining” och Thackerays pikaresk ”Barry Lyndon” är alls inte oläsliga – men Kubricks filmatiseringar är omistliga. Och Anthony Burgess tillstod förbehållslöst att Kubricks filmversion av ”A Clockwork Orange” var överlägsen hans roman. Dessutom, ljudspåren till alla Kubricks filmer är enastående. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4239, "headline": "”Full-patte\"-gänget tillbaka: ”Som om alla i Sverige är politiskt bakfulla”", "summary": "Gruppen bakom hyllade serien ”Full patte” är tillbaka på teaterscenen med föreställningen ”De redan frälsta”. Under det svenska valåret vill Bianca Kronlöf, Tiffany Kronlöf och Thom Gisslén bryta väljarnas känsla av maktlöshet – och mana till politiskt engagemang.", "article": "Teatern som ett stärkande rum, en fysisk plats dit engagemang kan flytta, för att förmå publiken att stärkas och lyfta. Kan en och en halv timme humorshow bidra till detta under brinnande valår? Absolut, anser gänget bakom ”De redan frälsta”, som sätts upp av Riksteatern. Föreställningen har premiär i Stockholm i mitten av januari, innan den går på turné till fler än 30 orter i landet. De medverkande, Thom Gisslén och systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf, har kamperat ihop under flera år med humorserien ”Full patte” och tidigare föreställningen ”Slå pattarna i taket” (2015). När den sistnämnda recenserades i DN liknade recensenten showen med ”ett vasst väckelsemöte för de redan frälsta”. Läs mer: Bianca Kronlöf: ”Man måste låstsas att man är modig” Men vad innebär det egentligen att vara en del av de som redan är frälsta? Och vilka är egentligen frälsta? Bianca Kronlöf berättar under en paus i repetitionerna att gruppen vill utmana frågorna, likväl som påverka publiken mot att själva våga reflektera över sitt politiska engagemang. – Det händer ofta, när man gör något i ett feministiskt, antirasistiskt eller HBTQ-sammanhang, att det blir väldigt bra och viktigt – men också att man kritiseras för att rikta sig till en publik som redan håller med om innehållet, säger Bianca Kronlöf och fortsätter: – Vi började tänka, vad betyder det här? Om man drar det till sin spets innebär det att vi egentligen borde spela för femton nynazister, en massa ishockeysupporters som aldrig går på teater och folk som trodde att de skulle få se Beethoven. Thom Gisslén nickar: – Ja, det skulle bli andra typer av reaktioner. Men det räknas nästan inte som aktivism när man håller på med en politisk fråga och spelar för folk som tycker samma sak, även om vi lyckats skapa ett stärkande rum och försökt peppa till fortsatt engagemang, säger han. Under valåret ser gruppen, som numera går under namnet familjen Kaos, risker med politisk trötthet hos väljarna, en paralysering och känsla av att många inte anser sig kunna påverka de som innehar makten. I stället för att jobba och sträva mot samhällsförändring riskerar viljan till godhet övergå i självspäkning och självhat, menar de. – Och vad är egentligen att göra någonting? Aktivism slutar ofta i att man piskar sig själv i stället för att känna sig bättre – och särskilt att visa upp för andra att man inte räcker till, säger Thom Gisslén. – Vi har pratat mycket om godhet, vem som är god och vad det innebär. Om bilden är att man måste nå perfektion för att vara god, då kan man lika gärna skita i det. Du kanske är vegetarian men har skinnskor och då kommer någon och jiddrar om att du är falsk, men du behöver inte vara perfekt, bara du gör något, säger Tiffany Kronlöf. Läs mer: Recension av ”Slå pattarna i taket” Humorgruppen liknar precis som tidigare sitt humorverk med ett Facebookflöde, där en film på en gullig kattunge kan följas av en artikel om slavhandeln i Libyen. De vill visa världens rörighet som den är i dag, där också publiken är kapabla till snabba byten mellan sinnesstämningar. Från ”De redan frälsta” visar de ett dansant nummer som skildrar samhällets arbetshets, där jobbet spås göra dig frisk, stark och lösa allt. Bianca Kronlöf kör därefter en monolog som ironiserar över politikernas argument om behovet av andrum i asylmottagningen samtidigt som människor dör i krigets Syrien eller under flykt därifrån. Scenografin består av enorma färggranna blomsterarrangemang och en jättelik vit ballong. – Det här är en show, för show är det roligaste som finns. Tyvärr blir show ofta sexistiskt, rasistiskt och ganska dumt, men det här är antirasistiskt, feministiskt och väldigt smart, säger Bianca Kronlöf och fortsätter: – Vem gillar inte konfetti, musik och tre personer som slitit ut sig själva för att lära sig dansa, trots att de inte är dansare? Det är svinjobbigt, men när människor nu går in i ett valår och kanske inte orkar det egentligen, så måste de få saker som också är väldigt, väldigt roliga. Det är det vi måste hitta tillbaka till. Tiffany Kronlöf fyller i: – Ja, alla får kraft av att göra saker. Det är som ligga hemma och vara bakis, men så bestämmer man sig för att gå ut och känner direkt att man kan göra mer. Det är nästan som att hela Sverige är politiskt bakfulla och behöver ta en rask promenad. För ett år sedan inleddes det konstnärliga arbetet, under ledning av regissören Astrid Menasanch Tobieson. Hon gav gruppmedlemmarna skrivuppgifter, däribland att undersöka sina upplevelser av godhet, klassamhället samt syna sina exempel på dubbelmoral. Efterhand har manusarbetet accelererat och till skillnad från gruppens tidigare verk är de kreativa rollerna dem emellan nu mer splittrade. Alla kan skriva skämt, texter eller musik – den solklara regeln är att roligast alltid vinner. – Eftersom Thom har en utbildning från Musikhögskolan är det oftast han som producerar musiken, men nu kan jag, som inte har den bakgrunden, komma och ”fucka upp” hans låt, bryta mönstret och säga, ”Varför kan vi inte göra så här i stället?” De andra kan på samma sätt komma och påverka det jag skrivit, säger Bianca Kronlöf. Nära inpå DN:s besök var systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf två av de som stod bakom uppropet #skrattetihalsen, där 80 kvinnliga komiker samlades mot sexismen, osynliggörandet och trakasserierna inom den svenska humorbranschen. Metoo-rörelsen och dess kraft skildras i föreställningen – ett mer konkret exempel på styrkan i gemensamt engagemang är svårt att hitta, menar Bianca Kronlöf. – Det visar tydligt vad som kan hända när man först samlas i stängda rum och lägger en hand om ryggen på varandra, för att sedan öppna upp och köra raka rör, säger Bianca Kronlöf. – Så många kvinnor har tidigare trampat upp den väg som gjorde det här möjligt. De har sett till att skyddade rum fanns att uppträda i, säger Tiffany Kronlöf. Bianca Kronlöf tar vid och avslutar: – Vårt tips för den som vill skapa engagemang är att kontakta någon som tycker som du, stärk varandra och gå vidare. Ensamhet är det farligaste som finns och de som vill söndra och härska är ute efter att splittra forumen. Men du är aldrig ensam, det finns alltid flera som tycker som du. Det kommer gå att se i föreställningen. Turnerar runt Sverige Humorgruppen Familjen Kaos består av Tiffany Kronlöf, Bianca Kronlöf och Thom Gisslén. De har tidigare gjort flera säsonger av den prisbelönade humorserien ”Full patte”, samt föreställningen ”Slå pattarna i taket” som turnerade med Riksteatern 2015. ”De redan frälsta” regisseras av Astrid Menasanch Tobieson har bland annat skrivit och regisserat pjäserna “I landet som aldrig brann brinner nu träden” (2015, Dramalabbet), Nattpassage (2016, Kulturhuset Stadsteatern) och “Frontens Gryningsfärg” (2017) på Kulturhuset Stadsteatern. ”De redan frälsta” har premiär den 17 januari på Södra Teatern i Stockholm, där den sedan spelas vid tio tillfällen. Därefter åker föreställningen på turné till fler än 30 orter i landet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4242, "headline": "Producenten: Filmen om Ted var nära att stoppas", "summary": "Ted Gärdestads dotter har förgäves velat förhindra filmatiseringen av hennes pappas liv, skriver hon i en artikel i DN Kultur. Enligt producenten Lena Rehnberg var filmen nära att stoppas på grund av kritiken, och menar att Hannes Holm stod för en ”felsägning” när han sade att familjen godkänt filmen.", "article": "I artikeln, som publiceras samma dag som filmen har biopremiär, riktar Ted Gärdestads dotter Sara Zacharias hård kritik mot den nya filmen om artisten, ”Ted – för kärlekens skull”. Enligt dottern har hon och hennes bror gjort sitt yttersta för att förhindra att filmen blir gjord. Hon menar att den bild som målas upp i filmen är felaktig och att skildringen innebär att Ted Gärdestads privatliv hängs ut. Läs mer: Gärdestads dotter: Gjort allt för att stoppa filmen om vår pappa ”Min pappa kunde inte skydda sitt privatliv när han levde och inte ens i dag när han är död. Somliga människor och medier tycks anse att sådana är spelreglerna om man lever ett liv i det offentliga. Då betraktas man inte längre som en individ utan var mans egendom. Någon som hyllas när det går bra men som oftast sviks när livet blir mer komplicerat”, skriver Sara Zacharias. Hon uppger att både musikbolaget Universal och produktionsbolaget Stella Nova Film har gått emot hennes och hennes bror vilja som rättighetsinnehavare av Ted Gärdestads musikarv, men uppger samtidigt att det inte ansetts vara juridiskt möjligt att stoppa filmen så länge manuset ger en relativt sanningsenlig bild. Zacharias hänvisar också till en intervju med Expressen som regissören Hannes Holm gjort i anslutning till galapremiären, där han uppger att familjen är med på att berättelsen om Ted Gärdestad filmatiseras. Holm berättar i samma intervju att artistens bror, Kenneth Gärdestad, har haft åsikter och kunnat påverka flera delar av filmens manus. – Det var viktigt för mig att familjen är med på det, om man nu ger sig på att göra en film om en person som ändå har funnits. Annars skulle det ju vara djupt sorgligt. Samtidigt har jag fått göra som jag ville. De har inte lagt in något veto, sade Hannes Holm. DN har sökt Hannes Holm och Kenneth Gärdestad. Filmens producent Lena Rehnberg på Stella Nova Film säger till DN att man under produktionen varit medvetna om dotterns kritik. – Vi lade under en period projektet på is. Men det handlar också om att Kenneth Gärdestad så himla gärna ville att det skulle bli film, och även Universal tyckte att det var en bra idé. Vi har varit medvetna om att Sara inte velat det här, säger Lena Rehnberg. Var det aktuellt att filmen skulle stoppas? – Ja, det var det när projektet låg på is. Men allmänintresset är ganska stort för så här stora artister och vi har försökt göra ett varsamt och kärleksfullt porträtt. Enligt Rehnberg har produktionsbolaget vid flera tillfällen försökt att träffa Sara Zacharias för att diskutera projektet, men menar hon avböjt samtliga samtal för att i stället sköta kontakterna via sin agent. Läs mer: Filmrecension: Inget som inte redan sagts i ”Ted – för kärlekens skull” – Ann Zacharias, Saras mor, har sett de delar av filmen där hon och Sara skildras. Men Sara har tyvärr aldrig velat prata med oss, träffa oss eller någonting. Jag tror inte att hon har sett filmen, och jag hoppas att hon hade ändrat uppfattning då. Hon skriver i artikeln att Teds privatliv hängs ut. – Det stämmer inte. Men det är deras uppfattning? – Ja, men jag måste veta om de sett filmen och på vilket sätt de tycker att han hängs ut. Jag kan förstå dotterns känsla, men filmen är en hyllning och ett varsamt porträtt. Kenneth har varit väldigt drivande och vi har jobbat nära honom hela tiden. Lena Rehnberg berättar att dottern har varit inbjuden till premiärvisningen av filmen och att hon återigen kan komma att försöka ta kontakt med Sara Zacharias. Hon berättar också att Hannes Holm ångrar uttalandet i Expressen där han sade att familjen godkänt filmatiseringen. – Hannes är lite ledsen över det. Det är en felsägning. Vi har jobbat nära Kenneth, hans barn och Lotta Ramel (Ted Gärdestads tidigare hustru). Men det var en felsägning, för det är klart att Teds barn också är familj. Det var ett olyckligt uttalande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4244, "headline": "Niklas Wahllöf: Punkeran bland det bästa som gjorts i SVT", "summary": "SVT:s dokumentärserie ”Eran – punk i tre delar”, som tecknar åren 1976 till 1984, berättar om hur punken ställde allt på ända, för alltid.", "article": "När Ebba Gröns ”Fjodor” Eriksson med spända halssenor, desperat blick och svetten sprutande i 40 år gamla bilder vrålar ”Ja ja, jag hatar hela borgerligheten/ Ja ja, jag hatar hela kungahuset/ Ja vi, vi ska beväpna oss” är det som om en rostig blindgångare smäller av i bostadsrättens välordnade vardagsrum, och i bröstet. Det är dokumentärserien ”Eran – punk i tre delar”, som har smugits ut i SVT Play under helgerna, som jag tittar på. Kristina Lindströms och Kristian Petris serie tecknar åren 1976 till 1984, om hur punken skulle ställa allt på ända, för alltid. Kanske är det här det bästa som gjorts om det gamla Sverige. För det är tiden som bäst beskrivs. Snarare än den musikrevolution som det också var fråga om. Förutom att i dag intervjua något i stil med 312 personer som på olika sätt var med och formade själva punkrocken, så är det erans stämning som framträder. Kepsklädda män som med våldskapitalets trygga blick glor snett, tanter i hatt som hatar allt ungt, hur det rådde 50 procents ungdomsarbetslöshet, hur kalla kriget var på väg mot världsförintelse, hur England var ett enda stort underklassupplopp och Tyskland låg i krig med sina egna barn. Hur det i svenska förorter växte upp en generation som deras knegande trettiotalistföräldrar aldrig ville ha. Effektivt ger det insikt i vilket enormt motstånd punkerans unga mötte och med vilken kraft de nödgades spränga fram. Punken var inte svensk, som allt annat vällde den in från den anglosaxiska världen, men till skillnad från tidigare uttryck som att, tja, dansa twist en sommar eller ockupera Kårhuset – tidsfördriv för bourgeoisiens barn – så var punken för de obemedlade, alla de bortsorterade. Att alla kan skapa utan att varken ha läst Rousseau, ha betydande belopp stämplade i kapitalsparbanksboken, eller vara politiskt skolade. Somligt, och somliga, ges väl stor plats i ”Eran”. Men så är det med grävande i arkiv – det var till Rågsved medierna åkte och gapade stort 1978, och sedan till Göteborg och sedan till Lund. Att punken också drog fram likt en gerilla på ställen där motståndet gjorde den till närmast ett självmordsuppdrag, hur komplett osedda över hela landet skänktes en livsavgörande brand i bröstet, det finns inte här. Och det är inte så mycket att sörja eller fundera över varför en storstjärna som Joakim Thåström återkommer framför ”Eran”-kameran mest, eller varför andra – i helt andra änden, så att säga – ges utrymme att minnas sådant som knappt en käft brydde sig om ens då. Som helhet är det magnifikt, arbetet bakom ”Eran” är på medaljnivå. Nu handlade punk aldrig om medaljer. Mer antydningsvis visar ”Eran” hur även punken fick kamrerer och kalenderbitare, gjorde den exkluderande. Och dödade allt liv. Men punkens död är inte heller så mycket att sörja, de tre ackordens soundtrack var kortlivat till sin natur, det var aldrig fråga om att bygga en evig musikskolegenre, utan om att bryta upp ut- och invärtes betong. Att föda det vi sedan dess har sett som självklarheter i kulturen, vem som får ta plats och synas. Även om medelklassen alltid bygger nya murar kring sig och sitt. Stefan Sundström, som vanligt briljant i all sin storstövlade enkelhet, säger det utan att säga det: Utanförskapet då var detsamma som nu. Fast såväl förort som efternamn är andra i dag. ”Fjodor” Eriksson hoppade av Ebba Grön. ”Han ville inte bli någon jävla popstjärna”, som det uttrycks. Själv bidrar han inte med ett enda nyinspelat ord i ”Eran”. Kanske hatar han fortfarande hela borgerligheten och vägrar att synas i ett välordnat vardagsrum. Och kanske lever punken än. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4256, "headline": "PeKå Englund ny publisher för Svensk Bokhandel", "summary": "Per ”PeKå” Englund, tidigare nyhetschef för sportredaktioner på Mittmedia, blir Svensk Bokhandels nya publisher.", "article": "PeKå Englund tar över tjänsten som publisher på Svensk Bokhandel, som Tove Leffler tidigare haft i fem års tid. Englund kommer direkt från jobbet som nyhetschef för Mittmedias sportredaktioner i Dalarna och Örebro. Han har tidigare arbetat på Aftonbladets sportredaktion och gett ut två romaner – ”Född på en söndag” och ”Några rader till Svartåns finaste krokodil”. – Det som kändes så lockande med just Svensk Bokhandel är att man vill anpassa tidningen till det digitala medielandskapet med snabbare nyhetsrapportering. Själva bokbranschen står också inför exakt samma strukturomvandling som tidningen själv, säger han till branschtidningen Resumé. Tidningen Svensk Bokhandel kommer 21 gånger om året, de bokkataloger som de producerar tre. PeKå Englund tillträder den 1 februari. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4258, "headline": "Förföljda bloggare avstängda från Facebook", "summary": "Flera dödshotade bloggare från Bangladesh stängdes av samtidigt från sina konton på Facebook i vad som kan vara en organiserad attack från islamistiska terroristgrupper.", "article": "Texten har uppdaterats. Journalisten och människorättsaktivisten Nirjhar Mazumder lever under skyddad identitet i Europa sedan ett par år tillbaka. Som en av många sekulära bloggare från Bangladesh står han på flera islamistiska dödslistor för att ha höjt sin röst mot religiös fundamentalism. När han nyligen försökte logga in på sin Facebook, där hans konto följs av 11.000 personer, fick han veta att det hade stängts ned. – Det var bisarrt. Jag har haft kontot sedan 2008 och har aldrig varit med om det tidigare. Nu är alla mina följare borta, det kommer att ta flera år att bygga upp på nytt, säger Nirjhar Mazumder. Han fick snart veta att flera andra bloggare från Bangladesh hade råkat ut för samma öde inom loppet av ett par dagar. Bland annat fick journalisten och kvinnorättsaktivisten Shamima Aktar sitt konto raderat samma dag. Aktar kom som flykting till Sverige 2015 och tilldelades Hedeniuspriset i år för sitt arbete för kvinnors och homosexuellas rättigheter. Den prisbelönta journalisten Omi Rahman Pial och aktivisten Azam Khan, som båda lever i exil i Schweiz, drabbades också, såväl som svenskbosatta bloggaren Sheikh Taslima Moon. – Under en kort period har omkring 30–35 stycken konton blivit avstängda. Flera av dem har stora följarskaror, vissa uppemot 40.000. Jag trodde inte att det gick att stänga av så stora konton utan att ge någon slags motivering, säger Nirjhar Mazumder. Han misstänker att det handlar om en organiserad attack från islamistiska terroristgrupper som massanmält kontona till Facebook. Gemensamt för alla de bloggare som drabbats är att deras namn förekommer i olika islamistiska dödslistor. Nirjhar Mazumder står själv på sju av dem, berättar han. – Det finns ett tydligt mönster i vilka som blivit attackerade. Vi bloggare blir regelbundet hotade via mejl. Varje dag har jag ett dussin hot i mejlkorgen. Men det här tycks vara deras nya strategi, det är väldigt störande. Facebook har en funktion där användare kan anmäla olämpligt innehåll som publiceras. Plattformen har också inbyggda algoritmer, som kan känna av om olämpligt material publiceras. Men företaget har fått kritik för att dessa algoritmer är alltför fyrkantiga och godtyckliga. I dag är Facebook inte bara ett socialt nätverk utan även ett publicistiskt verktyg. För många bloggare och skribenter är sajten den viktigaste plattformen för att nå ut till sina följare. Nirjhar Mazumder har försökt kontakta Facebook utan framgång. Den enda informationen han hittills har fått är att avstängningen beror på ett inlägg som han skrev för över två år sedan. Enligt Facebook innehöll inlägget kränkande språkbruk. – Det var ett personligt inlägg som handlade om hur jag blev trakasserad i Bangladesh på grund av min hinduiska bakgrund. Under min uppväxt blev jag kallad ett särskilt ord som används nedsättande och diskriminerande mot religiösa minoriteter. Jag skrev ut ordet så att mina läsare skulle förstå vad jag blev kallad. Och på grund av detta blockade Facebook mig, två år senare, säger Nirjhar Mazumder. DN har varit i kontakt med Facebook som har avböjt att kommentera. Under onsdagen, den 3 januari, fick Nirjhar Mazumder däremot ett meddelande från Facebook om att man hävt blockeringen och gett tillbaka hans konto. Texten har uppdaterats. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4284, "headline": "Filmpolisen Gunvald Larsson tar farväl", "summary": "När ”Beck”-filmen ”Gunvald” har premiär den 1 januari blir det Mikael Persbrandts svanesång i rollen som Gunvald Larsson. Efter 30 filmer där han stångats mot såväl brottslingar som kollegor har tittarfavoriten nått vägs ände.", "article": "Det har gått nästan två decennier sedan Mikael Persbrandt tog över stafettpinnen från Rolf Lassgård och axlade manteln som Martin Becks kollega Gunvald Larsson. På film var rollfiguren hetlevrad, hårdkokt och kompromisslös redan i Lassgårds tolkning, men i Persbrandts händer blev Gunvald Larsson också yngre och farligare. – Man ska komma ihåg att de filmer som gjordes innan är baserade på Sjöwall/Wahlöö-böckerna och är så att säga låsta av det universum som tillhörde 1960-talet, som de skildrade. Vi uppdaterade hela berättarsättet och gjorde en modern kriminalserie med högre tempo, hårdare och snabbare dialog. Det påverkade också Gunvaldfiguren. Han attraherade yngre människor på ett annat sätt, säger Rolf Börjlind, som tillsammans med sin hustru Cecilia Börjlind skrev manus till ”Beck”-filmerna 1997–2010. Maj Sjöwall och Per Wahlöö skapade Gunvald Larsson för att ge Martin Beck – ”en typisk svensk tjänsteman” – en motpart som skulle vara ”lite busig”, enligt Sjöwall: – Vi hittade på Gunvald för att Martin Beck och hans kollega Lennart Kollberg var så mycket kompisar och bundis och tänkte likadant. Vi tyckte att det började bli lite för puttenuttigt och att Beck skulle behöva en mer utmanande kollega. När Gunvald Larsson nu skrivs ut ur filmerna är det inte bara en kollega som Martin Beck går miste om – det är också en bitsk citatmaskin som försvinner. – Gunvald är inte en medvetet rolig eller lustig person. Han blir lustig genom hur han uttrycker sig och med vilken energi han gör det. Mikael Persbrandt är extremt bra på tajming och undertryckt aggression, som är tacksam att använda när man skriver konfliktdialog, säger Rolf Börjlind. Till sist återstår bara en fråga: Hur bra är egentligen Gunvald Larsson som polis? – I den fiktiva världen är han en mycket användbar polis, säger Rolf Börjlind. – I verkligheten hade han fått kicken efter en dag i kåren. Så där fick man verkligen inte bete sig, säger Maj Sjöwall. Gunvald Larsson Gunvald Larsson skapades av författarna Maj Sjöwall och Per Wahlöö, som skrev tio romaner om den fiktive polisen Martin Beck mellan 1965 och 1975. På film dök Gunvald Larsson för första gången upp i Bo Widerbergs ”Mannen på taket” 1976. Då spelades han av Thomas Hellberg. Rolf Lassgård spelade sedan Gunvald Larsson i sex ”Beck”-filmer som producerades 1993–1994. ”Fysiskt sett var Lassgård mycket lik vår roman-Gunvald, men jag vill inte säga att jag föredrar någon av dem”, säger Maj Sjöwall. När det blev dags för Peter Haber att ta över rollen som Martin Beck i ”Lockpojken” 1997 föll valet av Gunvald Larsson på Mikael Persbrandt. ”Vi provfilmade ganska många för rollen när vi skulle börja skriva nya historier. Vi var nog tidigt på det klara allihop med att Persbrandt var en väldigt bra Gunvald Larsson”, säger Rolf Börjlind. I mars 2015 blev det känt att Gunvald Larsson skrivits ut ur de kommande ”Beck”-filmerna. Kort därefter bekräftade Mikael Persbrandt på sin officiella Facebooksida att han lämnar rollen för att fokusera på sin internationella karriär. Den 1 januari har den nya ”Beck”-filmen ”Gunvald” premiär på C More. I filmen efter det, som fått titeln ”Steinar”, gör Kristofer Hivjus norske polis Steinar Hovland debut i ”Beck”-filmerna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4290, "headline": "Han fångar fåglar med pensel och färg", "summary": "Lars Jonsson har målat fåglar sedan han var fyra år gammal, i dag anses han vara en av de bästa i världen på att göra det. I sin nya bok vill han visa hur fåglarna ser ut på vintern. DN:s Ingrid Borggren har talat med honom.", "article": "Två domherrar, en hona och en hane, sitter i en snöig buske på framsidan till Lars Jonssons nya bok ”Vinterfåglar”. Honan är lite bortvänd och hanen tittar skyggt men nyfiket på betraktaren. Båda är uppburrade så där som skydd mot kylan, som små duniga bollar. När Lars Jonssons första fälthandböcker kom på 1970-talet, fick han kritik från England för att vissa av hans fåglar var just runda. Så såg de inte ut i England, beroende på örikets förhållandevis varma vintrar. – Det fanns en tradition av att använda sig av fotografier från sommaren, och då är fåglarna smala. Men jag ville visa hur de ser ut, och hur man upplever dem, på vintern. Konstnären Lars Jonsson har målat fåglar i 59 år. I dag är han ansedd som en av världens absolut bästa fågelmålare. Hans fälthandböcker om Europas fåglar är en internationell hit, begärliga på antikvariat. Men efter många års arbete i fälthandbokens fasta format, där de exakta detaljerna är så viktiga för fågelskådaren, så kände han att bilderna saknade liv. – Ibland när man kämpar för att vara exakt så mejslar man bort livet i fågeln, det undflyende försvinner. Ju noggrannare man mäter desto stelare blir det. Man låser fast fågeln i en form där den blir orörlig, och då tappar den sin karaktär. Det är rörelsen och de små personligheterna som fascinerar när man tittar på fåglar. Sedan dess har han oftast skissat fåglarna mitt i sina bestyr i skogen, på fälten eller vid vattnet, och inte minst i sin egen trädgård på södra Gotland. Många av fåglarna i den nya boken har han ”fångat” genom fönstret i sin ateljé, ett fönster som sträcker sig från golv till tak. Utanför har Lars Jonsson en av sina två matplatser för fåglar, världens bästa ställen att närstudera fåglar. Där samlas allehanda arter för att mumsa och vila, och bortom buskarna och träden finns ett stort fält och där bortom syns havet. – När man gör en direktstudie får man med en del av sin egen upplevelse, känslan av att vara där i stunden. Det är väl det jag försöker återskapa. Det är mer ett förhållningssätt än en teknik. Innanför fönstret står ett bord med färger, penslar, pennor – och en tubkikare som är hans främsta redskap för att studera fåglarna. Alla fågelskådare vill naturligtvis komma så nära som möjligt, och Lars Jonsson talar om fåglarnas ansikten. – Det som händer kring ögat innehåller en hel del av fågelns uttryck, liksom kroppshållningen. Det finns något där som man kan relatera till som människa, även om det är 300 miljoner års evolution mellan oss och fåglarna, något som kommunicerar med oss. Det är det kommunikativa som han vill förmedla i sina målningar, inte för att han vill projicera mänskliga egenskaper eller känslor på fåglarna, utan för att det finns en mystik där, i de små tecknen. Om man betraktar en liten fågel så ser man att den knappt sitter still en halv sekund i taget. Det finns ständiga hot och faror i naturen, och en fågel måste vara beredd. Det kan inte vara lätt att få ner på en skiss? – Ibland sätter sig vissa fåglar en längre stund för att vila och då får man passa på just med ansiktet som är svårast att fånga i rörelse. Jag har ju nött in det där, när en blåmes är still i en viss rörelse en halv sekund, så kan jag se något. I nya boken, tjock som en mer omfattande roman, blandar Lars Jonsson snabbtecknade skisser, akvareller som mer eller mindre är målade i farten och mer detaljrika målningar med berättelser om fåglarnas egenskaper. Men att fånga en fågel med pensel handlar inte bara om karaktär och utmärkande drag, det handlar också om att få till färgen. För vad är egentligen duvgrå eller rödhake-röd? I boken beskriver han rapphönan, en rund och go fågel som ser ut som Elsa Beskows tant Brun, med att den har ”nyponsoppefärgat ansikte”. – Det är ögats tolkning som är det viktiga, jag blandar instinktivt i stunden när jag ser fågeln. Man söker ju en sorts igenkänning. – Rödhakens färg är intressant, den är ganska intensiv, som en blandning av röd, orange och guldockra, men det blir inte rätt ändå. Och då kanske jag behöver blanda in lite grönt. Målar du någonsin fåglar som du inte har personlig erfarenhet av? – Det hände någon gång när jag gjorde fälthandboken att jag var tvungen att avbilda en art som jag aldrig sett, från till exempel bortre Turkiet. Men det känns alltid lite fel att berätta en historia som man inte själv har upplevt. Lars Jonsson var bara fyra år när den tioåriga grannflickan tog med honom och hans lillebror ut i skogen för att titta på fåglar. Sedan dess har han ritat och målat fåglar, pappersrulle efter pappersrulle. – Jag blev besatt på ett sätt, jag försökte leva mig in i att vara fågel, jag byggde fågelbon... Det är någonting där som gör att jag vill komma så nära uttrycket, en rent själslig grej. Det är den fascinationen som gör att jag fortfarande håller på. Vad ser du dig främst som, konstnär eller ornitolog? – Ska jag välja något av det där så är jag konstnär mer än något annat. Jag uttrycker mig genom att måla. Och det är min främsta passion. Nästa år har han studerat och målat fåglar i 60 år. Genom åren har han många gånger fått frågan: ”Tröttnar du aldrig?” – Jag målar ju annat också, jag målar landskap, växter, porträtt. Så det är inte så att jag undviker allt annat. Men fåglarna är fortfarande spännande, och som konstnär måste man följa sin inre passion, vara ärlig mot sig själv och ta det så långt man kan. Jag tror också att det tar nästan ett helt liv tills man når kärnan. Den där avskalade renheten, när man inte kan urskilja varje enskilt dun hos fågeln, men starkt upplever dess mjukhet. Som man kanske inte kan åstadkomma förrän man tittat på något länge, kanske lämnat det och sedan återkommit igen, med nya ögon. – Jag var väldigt fascinerad av gråsparvar när jag var liten, men sedan försvann de från radarn lite, det fanns ju så många andra arter att studera. Men i och med arbetet med boken så har jag upptäckt nya saker, skillnader på näbbarna, kan det vara en ung och en gammal fågel? Då tänder jag till. Och låter gråsparv och pilfink egentligen likadant? Namn: Lars Jonsson. Gör: Konstnär, författare och ornitolog. Hade sin första konstutställning med fåglar 1968. Hans utställningar på Waldemarsudde 2002 och 2012 tillhör museets mest besökta genom tiderna. Ålder: 63 år. Har målat fåglar sedan han var 4 år gammal. Bor: På södra Gotland. Där driver han också museum med sina egna målningar. Aktuell: Med nya boken ”Vinterfåglar” (Bonnier Fakta) och en utställning på Zornmuseet i Mora. Har tidigare gett ut ett tiotal fågelböcker, den första kom 1976. Hans ”Fåglar i Europa med Nordafrika och Mellanöstern” från 1993 har getts ut på tolv språk. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4295, "headline": "Han fångar fåglar med pensel och färg", "summary": "Lars Jonssons har målat fåglar sedan han var fyra år gammal, i dag anses han vara en av världens absolut bästa fågelmålare. I sin nya bok vill han visa hur fåglarna ser ut på vintern. DN:s Ingrid Borggren har träffat honom.", "article": "Två domherrar, en hona och en hane, sitter i en snöig buske på framsidan till Lars Jonssons nya bok ”Vinterfåglar”. Honan är lite bortvänd och hanen tittar skyggt men nyfiket på betraktaren. Båda är uppburrade så där som skydd mot kylan, som små duniga bollar. När Lars Jonssons första fälthandböcker kom på 1970-talet, fick han kritik från England för att vissa av hans fåglar var just runda. Så såg de inte ut i England, beroende på örikets förhållandevis varma vintrar. – Det fanns en tradition av att använda sig av fotografier från sommaren, och då är fåglarna smala. Men jag ville visa hur de ser ut, och hur man upplever dem, på vintern. Konstnären Lars Jonsson har målat fåglar i 59 år. I dag är han ansedd som en av världens absolut bästa fågelmålare. Hans fälthandböcker om Europas fåglar är en internationell hit, begärliga på antikvariat. Men efter många års arbete i fälthandbokens fasta format, där de exakta detaljerna är så viktiga för fågelskådaren, så kände han att bilderna saknade liv. – Ibland när man kämpar för att vara exakt så mejslar man bort livet i fågeln, det undflyende försvinner. Ju noggrannare man mäter desto stelare blir det. Man låser fast fågeln i en form där den blir orörlig, och då tappar den sin karaktär. Det är rörelsen och de små personligheterna som fascinerar när man tittar på fåglar. Illustration: Lars Jonsson Sedan dess har han oftast skissat fåglarna mitt i sina bestyr i skogen, på fälten eller vid vattnet, och inte minst i sin egen trädgård på södra Gotland. Många av fåglarna i den nya boken har han ”fångat” genom fönstret i sin ateljé, ett fönster som sträcker sig från golv till tak. Utanför har Lars Jonsson en av sina två matplatser för fåglar, världens bästa ställen att närstudera fåglar. Där samlas allehanda arter för att mumsa och vila, och bortom buskarna och träden finns ett stort fält och där bortom syns havet. – När man gör en direktstudie får man med en del av sin egen upplevelse, känslan av att vara där i stunden. Det är väl det jag försöker återskapa. Det är mer ett förhållningssätt än en teknik. Innanför fönstret står ett bord med färger, penslar, pennor - och en tubkikare som är hans främsta redskap för att studera fåglarna. Alla fågelskådare vill naturligtvis komma så nära som möjligt, och Lars Jonsson talar om fåglarnas ansikten. – Det som händer kring ögat innehåller en hel del av fågelns uttryck, liksom kroppshållningen. Det finns något där som man kan relatera till som människa, även om det är 300 miljoner års evolution mellan oss och fåglarna, något som kommunicerar med oss. Det är det kommunikativa som han vill förmedla i sina målningar, inte för att han vill projicera mänskliga egenskaper eller känslor på fåglarna, utan för att det finns en mystik där, i de små tecknen. Om man betraktar en liten fågel så ser man att den knappt sitter still en halv sekund i taget. Det finns ständiga hot och faror i naturen, och en fågel måste vara beredd. Det kan inte vara lätt att få ner på en skiss? – Ibland sätter sig vissa fåglar en längre stund för att vila och då får man passa på just med ansiktet som är svårast att fånga i rörelse. Jag har ju nött in det där, när en blåmes är still i en viss rörelse en halv sekund, så kan jag se något. I nya boken, tjock som en mer omfattande roman, blandar Lars Jonsson snabbtecknade skisser, akvareller som mer eller mindre är målade i farten och mer detaljrika målningar med berättelser om fåglarnas egenskaper. Men att fånga en fågel med pensel handlar inte bara om karaktär och utmärkande drag, det handlar också om att få till färgen. För vad är egentligen duvgrå eller rödhake-röd? I boken beskriver han rapphönan, en rund och go fågel som ser ut som Elsa Beskows tant Brun, med att den har ”nyponsoppefärgat ansikte”. – Det är ögats tolkning som är det viktiga, jag blandar instinktivt i stunden när jag ser fågeln. Man söker ju en sorts igenkänning. – Rödhakens färg är intressant, den är ganska intensiv, som en blandning av röd, orange och guldockra, men det blir inte rätt ändå. Och då kanske jag behöver blanda in lite grönt. Målar du någonsin fåglar som du inte har personlig erfarenhet av? – Det hände någon gång när jag gjorde fälthandboken att jag var tvungen att avbilda en art som jag aldrig sett, från till exempel bortre Turkiet. Men det känns alltid lite fel att berätta en historia som man inte själv har upplevt. Lars Jonsson var bara fyra år när den tioåriga grannflickan tog med honom och hans lillebror ut i skogen för att titta på fåglar. Sedan dess har han ritat och målat fåglar, pappersrulle efter pappersrulle. – Jag blev besatt på ett sätt, jag försökte leva mig in i att vara fågel, jag byggde fågelbon... Det är någonting där, som gör att jag vill komma så nära uttrycket, en rent själslig grej. Det är den fascinationen som gör att jag fortfarande håller på. Bild ur Lars Jonssons bok ”Vinterfåglar”.  Vad ser du dig främst som, konstnär eller ornitolog? – Ska jag välja något av det där så är jag konstnär mer än något annat. Jag uttrycker mig genom att måla. Och det är min främsta passion. Nästa år har han studerat och målat fåglar i 60 år. Genom åren har han många gånger fått frågan: ”Tröttnar du aldrig?” – Jag målar ju annat också, jag målar landskap, växter, porträtt. Så det är inte så att jag undviker allt annat. Men fåglarna är fortfarande spännande, och som konstnär måste man följa sin inre passion, vara ärlig mot sig själv och ta det så långt man kan. Jag tror också att det tar nästan ett helt liv tills man når kärnan. Den där avskalade renheten, när man inte kan urskilja varje enskilt dun hos fågeln, men starkt upplever dess mjukhet. Som man kanske inte kan åstadkomma förrän man tittat på något länge, kanske lämnat det och sedan återkommit igen, med nya ögon. – Jag var väldigt fascinerad av gråsparvar när jag var liten, men sedan försvann de från radarn lite, det fanns ju så många andra arter att studera. Men i och med arbetet med boken så har jag upptäckt nya saker, skillnader på näbbarna, kan det vara en ung och en gammal fågel? Då tänder jag till. Och låter gråsparv och pilfink egentligen likadant? Lars Jonsson Ålder: 63 år. Har målat fåglar sedan han var 4 år gammal. Bor: I Hamra på södra Gotland. Där driver han också museum med sina egna målningar. Gör: Konstnär, författare och ornitolog. Hade sin första konstutställning med fåglar 1968. Hans utställningar på Waldemarsudde 2002 och 2012 tillhör museets mest besökta genom tiderna. Aktuell: Med nya boken \"Vinterfåglar\" (Bonnier Fakta) och en utställning på Zornmuseet i Mora. Har tidigare gett ut ett tiotal fågelböcker, den första kom 1976. Hans \"Fåglar i Europa med Nordafrika och Mellanöstern\" från 1993 har getts ut på tolv språk. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4306, "headline": "”Zigenerska” var början på en lång kamp", "summary": "Katarina Taikons debutbok kom som en chock 1963: var det så här romerna hade det? Karolina Ramqvist läser ”Zigenerska” och undrar varför så lite har hänt.", "article": "De senaste åren har Katarina Taikons banbrytande arbete för romernas lika rättigheter uppmärksammats med en biografi, dokumentärfilm och Natur & Kulturs nyutgåva av Taikons mest kända verk, Katitziböckerna. Nu kommer även Katarina Taikons debutbok, ”Zigenerska”. Boken, som utkom hösten 1963, fick ett explosivt genomslag i den offentliga debatten och kallades i DN ”en hårt ringande väckarklocka”. Den blev en katalysator för den antirasistiska kampen för romernas rätt till bostäder, skola och arbete och äger mer än 50 år efter sin tillkomst en märkvärdig relevans för vår tid. Katarina Taikon (1932–1995) skrev förutom Katitziböckerna fyra faktaböcker varav ”Zigenerska” var den mest uppmärksammade. ”Zigenerska” är den första boken i Natur & Kulturs klassikerutgivning av sakprosa. Det känns märkvärdigt att få i uppgift att skriva förord till ”Zigenerska”, Katarina Taikons debutbok från 1963. Det går trögt. Det är svårt. Det är en text som blir ömsom privat, ömsom högtidlig och den tycks hela tiden hämmas av min egen känsla av otillräcklighet, av att jag inte har rätt att skriva om henne. Hon är onåbar och alldeles nära mig på samma gång, som det varit så länge jag kan minnas. Jag växte upp på 1980-talet, i en lägenhet ett stenkast från hennes i en förort strax utanför Stockholm, och i en miljö där protestkulturen och barnuppfostringsidealen från föregående decennium inte riktigt hade hunnit klinga av än. Där gick namnet Katarina Taikon genom rummen som en vittnesbörd om en ensam människas styrka och där ingick hennes böcker i en litterär kanon för att fostra och göra barn politiskt medvetna. Vi läste ”Katitzi”, såg serien på tv och slukade seriealbumen vars tecknade versioner av Rosa och Katarina ägde en färgsprakande glans som nästan påminde om Disney. Katitzi var en hjältinna, så modig och upprorisk, och de vuxnas berättelser om allt hon gjort som vuxen – som Katarina Taikon – var en sorts verklig fortsättning på böckerna, som gjorde henne än mer levande och stark i mina fantasier. Det var alltid någon som kände någon som kände henne, eller hävdade att de själva kände henne, och på något sätt tror jag att jag nog alltid väntade på att hon skulle dyka upp hemma hos oss eller på något av allt det där man som barn fick följa med på då. När jag frågade om henne fick jag alltid svaret att hon var sjuk. Jag satt i mitt fönster och tittade över den gamla motorvägen och fabriksbyggnaderna och upp mot de stora gula miljonprogramslängorna där jag visste att hon fanns, i någon av alla lägenheterna där. De hade sagt att hon låg i koma, men jag förstod inte vad det innebar förrän någon visade mig en tidning med en artikel om hur hon vårdades av sin man i lägenheten där uppe på Henriksdalsberget. På Ulla Lembergs svartvita foto i Aftonbladet den 7 januari 1984 ligger Katarina medvetslös i sin sjuksäng. Hennes mun är öppen, mörk och tyst. Jag var sju år gammal och avståndet mellan den bilden och min egen bild av henne var förkrossande. Drygt tjugo år tidigare började hon skriva på den här boken. Då, i början av 1960-talet, var svenskarna ett av världens mest läsande folk. Sverige hade lyfts ur fattigdom och lort, in i framtidsoptimismen och tron på folkhemmet och socialdemokratin, på konst och kultur, utbildning och bildning för alla. Man hade blivit uppmärksam på politiskt förtryck i andra delar av världen och fått upp ögonen för rasismen i USA, Sydafrika och Australien, men samtidigt var en utbredd föreställning att det inte fanns något sådant här. Zigenerska blir till i skuggan av det påståendet, i opposition mot det. Katarina Taikon är en av de första svenska romerna som fått prova på att studera, och på Birkagårdens folkhögskola har hon råkat få läsa FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och upptäckt en lucka mellan de officiella formuleringarna om alla människors lika värde och den verklighet hon själv kommer från. Det är detta tomrum som är hennes utgångspunkt och hon tycks övertygad om att bara det överbryggs, bara människor blir upplysta om hur det verkligen förhåller sig, så kommer en förändring att komma. I sitt eget förord till den här boken skriver hon att det hon framför allt vill med den är att visa de enorma svårigheter som romer i Sverige har utsatts för och hur de ”under tiden som den moderna svenska staten utvecklats allt mer fått ett drag av parias över sig”. Det svenska välfärdsprojekt som var menat att inlemma alla hade i verkligheten lämnat en grupp medborgare utanför. Hon beskriver diskrimineringen mot romer och de konsekvenser den får för deras möjligheter att leva i det svenska samhället, hon skildrar romsk kultur och det svåra livet i lägren, förevisar fördomar och bemöter dem in i minsta lilla futtiga detalj, med stor förståelse för det omgivande samhällets okunskap och en tålmodighet som ibland verkar koketterande och ibland äkta. Hon är 31 år och konstaterar sitt eget förord att det vore ”mycket pretentiöst” att skriva sina memoarer i den åldern. Men även om hon utelämnar vissa delar av sitt liv, som perioden under 1950-talet då hon hängde på Prinsen i Stockholm och umgicks i kretsen kring den litterära gruppen Metamorfos, pekar den levnadsberättelse som ändå följer på att det där kanske inte gäller alla. Den blir början på ett självbiografiskt skrivande där hon, som så länge hade längtat efter att få gå i skolan och lära sig läsa och skriva, förvandlar sig själv och sitt levda liv till text. Böckerna om Katitzi lärde ut betydelsen av gamla svenska ord som ”bolster”, ”bomärke” och ”landsfiskal”, och de lärde oss om vår svenska historia, om folkhemmet ur den utestängdas perspektiv. Katitziböckerna drevs av samma önskan som ”Zigenerska” om att nyansera bilden av det goda svenska 1900-talet, samtidigt som de lämnade öppet för de läsare som så önskade att enbart se skildringen av romernas utsatta situation, utan att reflektera så mycket över vad den också sade om majoriteten. På ett plan kretsade Katitziböckerna ständigt kring frågor om mod och motstånd, om att tala eller att vara tyst, och när jag läser ”Zigenerska” i dag, i min egen samtids stämning och med det facit i hand som tiden gett mig, tycker jag att den också gör det. Den förhåller sig till en högaktuell diskussion: När är det en människas plikt att säga sin mening och när hon kan få slippa undan, med tanke på alla de repressalier som drabbar dem som talar? Katarinas barn misshandlas i skolan och hon själv blir trakasserad och jag undrar vad hon vet då, om hur den här boken skall göra allt det ännu värre. Hon utnämner ”Zigenerska” till början på en lång kamp. Redan här har hon bestämt sig, redan i den första boken vet hon vad det är hon skall ägna sitt liv åt. I sitt eget förord skriver hon att hon inte vill kalla ”Zigenerska” för en debattbok, men den gör tydliga avtryck i debatten, kallas för en hårt ringande väckarklocka och en chockbok. När jag läser tidningarnas recensioner och artiklarna från då när boken kom ut märker jag någonting väldigt modernt, eller snarare välbekant, i mottagandet, och det är just denna stora förvåning. Chocken och bestörtningen. Hur den rasifierades vittnesbörd om rasism beskrivs som en blixt från en klar himmel över den vita världen. Något ingen människa hade en aning om. Det man chockeras av 1963 förefaller vara själva rapporten, inifrånskildringen av romernas livsvillkor. Den delen av hennes kritik tycks ligga helt rätt i tiden. Man är villig att se den och ta den till sig, man vill hjälpa romerna och ”lösa zigenarfrågan”. Men texten har också en annan sida, och det är det ideologiska perspektivet, hennes sätt att se på rasismen som en idé, och en idé som var bärande i den konstruktion av det moderna Sverige som så många skulle komma att älska och hylla. Hon pekar på folkhemmet som ett hem för en folkstam som inte skulle blandas med andra och mörkret som vilar där, i rasregistreringarna, rasvetenskapen och raslagarna, från 1637 års första zigenarförordning om att romer som inte lämnade landet skulle dödas och förvisas till inreseförbudet för romer mellan 1914 och 1954. Men samtiden tycks inte ha varit lika öppen för den sidan av analysen, och kanske är inte vår tid heller det. Det tomrum som Katarina Taikon står inför när hon läser om de mänskliga rättigheterna är ett tomrum som har kommit att bestå genom tiden. Vi är många som efter henne funnit oss blicka in i det på liknande sätt som hon: håligheten mellan föreställningen att rasism är något som inte finns i Sverige, och våra egna verkligheter. Jag minns det tydligt, från min egen uppväxt och från tiden då jag själv började skriva om rasism och ständigt fick höra av läsare och redaktörer att den inte var ett problem som kunde angå någon i Sverige. I dag har den svenska rasismen trätt in i offentligheten på ett uppenbart sätt, men den nationella självbilden har inte riktigt rubbats i motsvarande grad. Svenskar säger sig inte känna igen sitt land, som om landet verkligen skulle ha varit så där förskonat som man låtit göra gällande. Och fortfarande för vi våra diskussioner i skuggan av den chimären, med alla våra svårigheter att sätta in rastänkandet i ett sammanhang och förstå rasismen, inte i första hand som ett uttryck för en individs personliga tillkortakommanden utan som en uppsättning tankar med historisk och politisk förankring, intrikata men också föränderliga, möjliga att se på ur ett maktperspektiv, dissekera och undersöka. Det är intressant att ett sådant förhållningssätt är självklart för Katarina Taikon 1963. När hon kritiserar Ivar Lo-Johansson frilägger hon det rasistiska i hans skriverier om romer, men avfärdar inte alls hans författarskap för det, utan beskriver hur hon hänfördes av hans romaner när hon läste dem som femtonåring inlagd på Södersjukhuset med lunginflammation. Hon identifierar rastänkandet som just ett tänkande och den rasistiska dimensionen som en dimension, en vinkel, ett sätt bland andra att se på människan och ett perspektiv som anläggs av en anledning, i en kontext. I hennes dissektioner av den rasistiska blicken finns ett slags förebud om vår tids rasifieringsteorier och hennes försök att helt underminera en rasistisk logik liknar på många sätt de som görs i dag. Hon citerar läkaren John Takman i en artikel i Sociala meddelanden från 1962, om att bedöma människor som individer: ”Om en metallarbetare eller försäljare eller flygkapten slår mig på käften eller lurar mig i en affär så säger jag inte att alla metallarbetare, försäljare eller flygkaptener är slagskämpar och bedragare.” Orden är så enkla, men de förefaller nödvändiga att citera också i dag när romer återigen har kommit att förkroppsliga ett slags undantag i strävan efter humanism och modernitet. Återigen bor romer i läger i Sverige, läger som utsätts för attentat precis som i den här boken, återigen får romska barn inte gå i skolan i Sverige och återigen pekar man på romernas egen skuld, söker förklaringar i minoritetskulturen snarare än i majoritetssamhällets diskriminering. Skillnaden är att de människor det i dag gäller inte i första hand är svenska medborgare utan medborgare i EU, men det internationella perspektivet finns i den här texten redan 1963. Redan här finns också diskussioner om asylrättens begränsningar och migration i förhållande till arbetsmarknad och ekonomi, om tillämpningen av lagen om hets mot folkgrupp, om trångboddhetens följder för människors utbildningsmöjligheter och om den politiskt konstruerade konflikten mellan arbetaren och den rasifierade – mellan romer och ”hederliga skattebetalare” – en tankefigur som alltjämt hålls levande när grupper ska särskiljas och ställas mot varandra. Då och då medan jag läser tycker jag att åren som ligger mellan mig och henne nu framstår som en mörk och märklig gåta. Jag vet inte vad som är värst, tanken att det inte var någon som tog hennes analys vidare eller att man faktiskt gjorde det och ändå inte har kommit längre. Så hur skall vi formulera den fria kritik som hon efterlyste för över femtio år sedan? Hur låter de på riktigt moderna samtal som den här texten så hett vill få till? Katarina Taikons insats för romerna i Sverige var enorm, men den var aldrig en insats bara för romerna. Det som hon, 31 år gammal, formulerar här är en kritik av hela samhället, av hela det svenska problemet. För oss som av våra föräldrar fick bilden av henne som frihetskämpe och idol kunde det nog verka förminskande när hon omtalades som ”bara” barnboksförfattare, men jag tror att författaren i henne gick hand i hand med aktivisten, att hon som kulturradikal i en era då barnlitteraturen blomstrade, valde barnboken som ett verktyg för förändring. Hon är en kvinna som skriver före radikalfeminismens genombrott i Sverige, mycket om ”ras” men knappt något om kön. Den dimensionen framstår i stället som en egen relief över sidorna i hennes berättelse; tvångsäktenskap, ”äktenskapliga plikter”, ”ständiga läkarbesök” – men också den fråga som jag till sist måste ställa, om vad som kunde ha blivit annorlunda. Jag tror att hon med sin första bok pretenderade på ett annat slags genombrott och en annan roll i den svenska offentligheten än den hon fick. Hon blev en avgörande representant för romerna och en politisk ikon i vissa kretsar, men hennes antirasistiska analys och generella samhällskritik hade fått större gehör om hon inte varit en ung kvinna, och rom. Jag undrar vad hon själv tänkte om det och vilka följder det fick för hur hon kom att föra den kamp som den här texten är början på. Karolina Ramqvist Författare, senast till romanen ”Den vita staden”. Texten är ett förord till nyutgivningen av ”Zigenerska”, som kommer på Natur & Kultur i slutet av januari. Katarina Taikons insats för romerna i Sverige var enorm, men den var aldrig en insats bara för romerna. Det som hon, 31 år gammal, formulerar här är en kritik av hela samhället, av hela det svenska problemet. Det tomrum som Katarina Taikon står inför när hon läser om de mänskliga rättigheterna är ett tomrum som har kommit att bestå genom tiden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4345, "headline": "Så skrev DN:s kritiker om de tre första ”Star Wars”-filmerna", "summary": "Ett närmast briljant rymdäventyr. En tråkig uppföljare. En saga för vår tid. Här är DN:s recensioner av de tre första ”Star Wars”-filmerna.", "article": "”Star Wars: The Force Awakens” är den tredje bästa filmen i den numera sju filmer långa rymdserien, skriver Fredrik Strage i sin recension. Endast ”Rymdimperiet slår tillbaka” och George Lucas första film från 1977 är bättre, anser Strage och ger filmen en fyra i betyg. Men vad tyckte DN:s recensenter om de tre första Star Wars-filmerna när de först visades på svenska biografer i slutet av 1970- och början av 1980-talet? DN har tagit en titt i arkviet. ”Det är en ett närmast briljant rymdäventyr med en story som är en korsning av Tolkien och folkskolans läsebok”, skrev Dagens Nyheters Mats Lundegård angående den första filmen, ”Stjärnornas krig”, 1977. Lundegård konstaterade att filmen var välgjord och att man varken såg ”trådar eller skarvar”. Uppföljaren ”Rymdimperiet slår tillbaka” (1980) fick inte en fullt lika varm recension. Recensenten Roy Blomberg tyckte att filmen var sämre än sin föregångare och konstaterade att huvudpersonerna var ”riktiga tråkmånsar”. ”Luke Skywalker verkar lite lätt korkad”, skrev Blomberg. När ”Jedins återkomst” hade premiär 1983 var tongångarna återigen positiva. DN:s recensent Eva af Geijerstam ansåg filmen vara den bästa i serien. Enligt af Geijerstam innehöll filmen både mer att skratta åt och mer att skrämmas av än dess föregångare. ”Stjärnornas krig” är – vare sig vi vill det eller inte – ”en saga av vår tid”, konstaterade hon. I DN:s arkiv kan du som är prenumerant hitta alla artiklar från 1864 fram till 1992. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4347, "headline": "Grammisnominerade 2016 – hela listan", "summary": "Seinabo Sey, Miriam Bryant och Zara Larsson har alla chans att bli årets artist. När Grammis i dag presenterade årets nomineringar var fyra av fem kvinnor i den tunga kategorin.", "article": "När P3 Guld nyligen släppte sina nomineringar stod det klart att två artister utmärkt sig särskilt i år: Seinabo Sey och Amason. Grammisjuryn tycks inte ha några invändningar. När den svenska musikbranschens största och mest prestigefyllda pris kallade in till presskonferens för att presentera årets kandidater var det Amason som knep flest nomineringar. Gruppen har chans att få fem priser: årets artist, årets kompositör, årets pop, årets textförfattare och årets album för sin kritikerrosade skiva ”Sky city”. Även Seinabo Sey, förra årets Grammisvinnare av bästa nykomling, har haft ett bra år. För sitt album ”Pretend” kan hon prisas för årets pop, årets album och årets kompositör. Dessutom är hon nominerad i prisets tyngsta kategori årets artist, där kvinnorna är i klar majoritet. Förutom Seinabo Sey och Amason gör Zara Larsson, Silvana Imam och Miriam Bryant upp om titeln. Hiphop och den urbana musiken har växt sig oerhört stark de senare åren och blivit en integrerad del av popmusiken. Det menar Ifpis vd Ludvig Werner och säger att kategorin ”årets hiphop/soul” på sikt kan plockas bort. Men i år finns kategorin kvar och de som valts ut av juryn och därmed tävlar om priset är Erik Lundin, Madi Banja, Leslie Tay, Sabina Ddumba och Silvana Imam. Årets låt är den enda kategorin som avgörs av tittarna. Från och med i dag drar röstningen i gång och inte mindre än tio artister är nominerade. I kategorin kan du bland annat rösta på Aviciis ”Waiting for love”, Zara Larssons ”Lush life” och Eurovision-vinnaren Måns Zelmerlöws låt ”Heroes”. Vid årets Grammis, som belönade 2014 års artister, gick Tove Lo hem som den stora vinnaren – hon utsågs till både årets artist och tog hem priset för årets låt med listettan ”Habits (stay high)”. First Aid Kit gjorde fjolårets album med ”Stay gold” och Seinabo Sey blev årets nykomling. Petter är värd för årets Grammisgala, som äger rum den 24 februari på Cirkus i Stockhholm och sänds i SVT1. Under galan kommer även årets hederspris att presenteras. Här är årets nominerade: Årets album: Adam Tensta: \"The empty\", Amason: \"Sky city\", Daniel Norgren: \"Alabursy\", Jonathan Johansson: \"Lebensraum!\", Seinabo Sey: \"Pretend\". Årets artist: Amason, Miriam Bryant, Seinabo Sey, Silvana Imam och Zara Larsson. Årets nykomling: Cherrie, Dolores Haze, Elias, Leslie Tay och Sabina Ddumba. Årets låt: Avicii: \"Waiting for love\", Axwell & Ingrosso: \"Sun is shining\", Danny Saucedo: \"Dör för dig\", Jakob Karlberg: \"Fan vad bra\", Måns Zelmerlöw: \"Heroes\", Norlie & KKV: \"Ingen annan rör mig som du\", Otto Knows: \"Next to me\", Vigiland feat. Tham Sway: \"Shots and squats\", Zara Larsson: \"Lush life\". Årets rock: Anna von Hausswolff: \"The miraculous\", Daniel Norgren: \"Alabursy\", Deportees: \"The big sleep\", Dolores Haze: \"The haze Is forever\", Joel Alme: \"Flyktligan\".Årets elektro/dans: Avicii: \"Stories\", Axwell & Ingrosso: \"Sun is shining/\"On my way\", Galantis: \"Pharmacy\", Hnny: \"Sunday\", Nina K: \"On ice\". Årets dansband: Blender: \"Mi more\", Hasse Andersson: \"Guld och gröna skogar\", Lasse Stefanz: \"Whiskey barrel\", Perikles: \"Heta pojkars flickor\", The Playtones: \"It's alright!\". Årets hiphop/soul: Erik Lundin: \"Suedi\", Leslie Tay: \"12 år\", Madi Banja: \"Det var inte med meningen\", Sabina Ddumba: \"Not too young\"/\"Effortless\", Silvana Imam: \"Jag dör för dig\". Årets hårdrock/metall: Backyard Babies: \"Four by four\", Ghost: \"Meliora\", Graveyard: \"Innocence and decadence\", Refused: \"Freedom\", Tribulation: \"The children of the night\". Årets jazz: Caecilie Norby & Lars Danielsson: \"Just the two of us\", Fredrik Kronkvist: \"Monk vibes\", Oddjob: \"Folk\", Per Texas Johansson: \"De långa rulltrapporna i Flemingsberg\", Peter Asplund: \"Aspiration: Home safe and sound\". Årets folkmusik/visa: Anders Jormin, Lena Willemark & Karin Nakagawa: \"Trees of light\", Cajsastina Åkerström: \"Vreden och stormen\", Ebba Forsberg: \"Om jag lämnar dig: Ebba Forsberg sjunger Tom Waits\", Sofia Karlsson & Martin Hederos: \"Stjärnenätter\", Sven-Bertil Taube: \"Hommage vol 2\". Årets klassiska: Andrea Tarrodi: \"Highlands – Cello concerto\", Gustaf Sjökvists Kammarkör: \"Kärlekens tid\", Kungliga Filharmonikerna/Oramo/Zinman/Salonen: \"Anders Hillborg – Sirens\", Norrköpings Symfoniorkester/ Christian Lindberg: \"Allan Pettersson – Symfoni nr 13\", Svante Henryson, Mats Bergström & Magnus Persson: \"Music for trio\". Årets barnalbum: Ayla Kabaca & Norrköpings Symfoniorkester: \"12 sånger om månaderna\", Ensemble Syd, Tomas von Brömssen & Sanna Källman: \"Hur länge ska hon vara död?\", Lekisjazz: \"Lekisjazzstandards\", Nina Persson: \"What if...\", Per Egland & Sexårskören: \"Min vän i rymden\". Årets kompositör: Amanda Bergman/Gustav Ejstes/Nils Törnqvist/Petter Winnberg/Pontus Winnberg (Amason: \"Sky city\"), Jens Duvsjö (Duvchi: \"With the world\"), Max Martin (Ellie Goulding \"Love me like you do\", Adam Lambert: \"Ghost town\", The Weeknd: \"Can't feel my face\", The Weeknd: \"In the night\", Adele \"Send my love (To your new lover)\", Demi Lovato \"Cool for the summer\"), Peter Svensson (Carly Rae Jepsen \"I really like you\", The Weeknd \"Can't feel my face\", The Weeknd \"In the night\", Ariana Grande \"Focus\"), Seinabo Sey/Salem Al Fakir/Vincent Pontare/Magnus Lidehäll (Seinabo Sey: \"Pretend\"). Årets producent: Ali Payami (Ellie Goulding: \"Love me like you do\", Adam Lambert: \"Ghost town\", The Weeknd: \"Can't feel my face\", The Weeknd: \"In the night\", Demi Lovato: \"Cool for the summer\", Adl: \"Forever börjar här\"), Jens Duvsjö (Duvchi: \"With the world\"), Johan Eckeborn (Jonathan Johansson: \"Lebensraum!\"), Magnus Lidehäll (Seinabo Sey: \"Pretend\"), Nisj (Michel Dida: \"E du dum\", Silvana Imam: \"Jag dör för dig\", Adam Tensta: \"The empty\", Leslie Tay: \"12 år\"). Årets musikvideo: Joanna Nordahl (Say Lou Lou: \"Nothing but a heartbeat\"), Joanna Nordahl (Silvana Imam: \"Zon\"), Johan Holm (Elliphant feat. Big Freedia: \"Club now skunk\"), Saga Berlin (Cherrie: \"Tabanja\"), Siri Hjorton Wagner (Beatrice Eli: \"Die another day\"). Årets textförfattare: Amanda Bergman/Gustav Ejstes/Nils Törnqvist/Petter Winnberg/Pontus Winnberg (Amason): \"Sky city\", Erik Lundin: \"Suedi\", Joel Alme: \"Flyktligan\", Jonathan Johansson: \"Lebensraum!\", Silvana Imam: \"Jag dör för dig\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 4353, "headline": "Allt vanligare att svenskar googlar från mobilen", "summary": "När Google presenterade Sveriges söktrender för 2015 var det tydligt att allt fler sökningar sker genom mobilen. Även antalet frågor har ökat.", "article": "Varje dag genomförs runt 50 miljoner sökningar på Google i Sverige. Det blir över 18 miljarder sökningar på ett år. För sjätte året i rad har Google sammanställt söktrenderna 2015 som visar vad vi har intresserat oss för under året som gått. – Sammanställningen visar det engagemang, intresse och inspiration som finns i det svenska folket. Trenderna reflekterar ganska väl den värld vi lever i. Delvis är det nyhetshändelser som toppar, men det finns också mer personliga händelser som blivit virala, säger Jonas Wallentin, analysansvarig på Google i Sverige. Några av de populäraste sökningarna har varit Lisa Holm, Trollhättanattentatet, Paris och Ikea-morden i Västerås – nyheter som dominerat under året. Även mer lättsmälta händelser och virala succéer har googlats flitigt. I matkategorin petade semmelwrapen ner chiapuddingen från förstaplatsen av den mest googlade maten och Lars Ohlys något misslyckade tatueringsselfie toppade den nya listan med mest sökta selfies. Något som Google säger har blivit tydligt av sammanställning är att antalet frågor har ökat och även antalet sökningarna som genomförs med mobiltelefonen. Sökningarna, som ofta är kopplade till tv-program, visar att vi använder mobilen under programmens gång för att försöka få svar på frågor som väcks. Exempelvis är: ”Hur lång Jenny Strömstedt?” den vanligaste frågan som börjar med ordet ”hur”. Denna fråga tror Jonas Wallentin kan ha en koppling till hennes medverkan i ”Let’s dance”. Samtidigt har mobilanvändningen gjort att vår uppkoppling och sökningar har portionerats ut över hela veckan. – Tidigare hade vi tillgång till internet vid en dator på jobbet eller när vi var hemma på kvällen. Men nu är vi uppkopplade konstant. Tidigare såg vi ett sökmönster som peakade i början av veckan när man kom tillbaka till jobbet. Måndag och tisdag var det som mest. Fredagar och lördagar var det lägst. Men det har blivit jämnare nu, säger Jonas Wallentin. Övergripande 1. Lisa Holm 2. Agario 3. Fifty Shades of Grey 4. Ex on the Beach 5. Caitlyn Jenner 6. Måns Zelmerlöw 7. Solförmörkelse Personer 1. Lisa Holm 2. Caitlyn Jenner 3. Måns Zelmerlöw 4. Zara Larsson 5. Miriam Bryant 6. Ebba Busch Thor 7. Hans Rosling Artister/Grupper 1. Måns Zelmerlöw 2. Zara Larsson 3. Miriam Bryant 4. Dolly Style 5. Sven-Bertil Taube 6. Isa Tengblad 7. Hasse Andersson Film- och tv-personer 1. Alicia Vikander 2. Ruby Rose 3. Magnus Härenstam 4. Jesper Parnevik 5. Jamie Dornan 6. Filippa Bark 7. Saga Becke Vad innebär minusränta? Minusränta betyder i praktiken att det kostar att sätta in pengar, alltså motsatsen till vad ränta normalt betyder. I Sverige införde Riksbanken minusränta under 2015. Riksbankens beslut innebar att reporäntan, som även kallas styrräntan, blev negativ. Det osäkra globala finansläget och låg inflation i den svenska ekonomin anges som skäl till riksbankens beslut. Bankkunderna kommer inte att drabbas. Vad betyder ”Je suis Charlie”? Det betyder ordagrant ”jag är Charlie” på franska. Efter terrorattentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo användes ”je suis Charlie” som slagord för att visa solidaritet och stå upp för yttrandefriheten. Innebörden av orden blev senare omstridd när satirtidningen kritiserades för att sprida antimuslimska budskap. Andra valde att i stället använda sig av ”je suis Ahmed” efter att det blev känt att poliskonstapeln som sköts ihjäl i attentatet var muslim. Vad är blodmåne? Blodmåne är en typ av månförmörkelse som uppstår när månen befinner sig i jordens skugga. Solljuset bryts i jordens atmosfär och delas upp på samma sätt som genom ett prisma, det röda ljuset böjs mest och färgar månen röd. Fenomenet inträffade senast i september. Blodmåne är ett ovanligt fenomen, vid tidpunkten för 2015 års blodmåne hade det gått 30 år sedan senaste blodmånen. Nästa blodmåne kommer att inträffa 2033. Vad är decemberöverenskommelsen? Decemberöverenskommelsen, även kallad DÖ, slöts efter att valet 2014 resulterade i en svag minoritetsregering. SD fick en vågmästarroll och hotade med att använda den för att sänka varje budget från minoritetsregeringar som inte ville samarbeta med dem. DÖ förhandlades fram för att få en stabil parlamentarisk situation. De som inte satt i regeringen lovade bland annat att lägga ned sina röster under budgetomröstningen. Kristdemokraterna dödade senare DÖ-pakten genom att dra sig ur. Hur framställer vi oss själva på internet? Enligt psykologen Oskar Henrikson är det inte något aktivt val hur vi framställer oss själva på internet. Det är snarare något som vuxit fram i vår användning. Sociala medier har ett tydligt bonussystem i form av att gilla och dela material, som sedan formar dig på nätet. Får du till exempel uppskattning för selfiebilder är det större chans att du tar fler sådana bilder, än att du delar långa uppsatser i ett ämne som intresserar dig. Vad är sanning? Matti Eklund, professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet, förklarar sanning sett från ett filosofiskt perspektiv. – Det som filosofer säger är sanning är något som överensstämmer med verkligheten. När man pratar om sant och falskt är det ett påstående. Ett sånt påstående kan vara att snö är vit. Det påståendet är sant eftersom det överensstämmer med verkligheten. – Personlig sanning är ingen sanning. Det är bara ett annat sätt att säga att man tror något. Hur mycket alkohol får man ta med in i Sverige? Du har rätt att ta med dig alkohol hem till Sverige för privat bruk, men mängden avgiftsfri alkohol varierar beroende på vilket land du reser in ifrån. Kommer du från ett EU-land får du ta med dig 10 liter sprit, 90 liter vin, 20 liter starkvin och 110 liter öl. Reser du in från ett land utanför EU:s gränser får du ta med dig 1 liter sprit, 4 liter vin och 16 liter öl. Vem vann Guldtuben?` Guldtuben är ett pris och en gala som uppmärksammar svenska stjärnor på Youtube. Priset delas ut i flera kategorier. Bland annat blev Clara Henry utsedd till Årets vloggare och priset för Årets humorgrupp gick till IJustWantToBeCool. Priset som Årets youtuber gick till Therese Lindgren som bland annat testar produkter och pratar om sitt liv. Hur lång är Jenny Strömstedt? Jenny Strömstedt är 178,5 centimeter lång. Hon tror själv att den populära googlingen kan bero på två saker. Antingen på grund av att hon har högklackat när hon känner för det, vilket kan få folk att uppfatta henne som lång, eller att hon har korta partner när hon jobbar i tv. – Människor kan inte låta bli att kommentera längd om man är över 175 cm och samtidigt har högklackat på sig. Det är väldigt intressant, och lite tröttsamt, säger Jenny Strömstedt. Vem vann Eurovision? Den svenska artisten Måns Zelmerlöw vann Eurovision Song Contest i Wien 2015. Därmed har Sverige knipit fyra pallplatser sedan 2011, varav två segrar. Hans vinnarlåt ”Heroes” var förhandstippad som favorit och toppade vadslagningsföretagens listor flera veckor i förväg ihop med Rysslands Polina Gagarina och låten ”A million voices”. Vinsten innebär att Sverige arrangerar Eurovision song contest 2016. Tävlingen hålls i Globen i Stockholm och Måns Zelmerlöw och Petra Mede blir då programledare för tävlingen.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 4400, "headline": "Astrid S: ”Lyckas du i Sverige är det lättare sedan”", "summary": "Norska Astrid S vill nå hela världen med sin musik. Och liksom för många andra norska artister går vägen till världen via Sverige. Och här förväntas hon göra ett av nästa års stora genombrott.", "article": "Är Astrid S Norges nästa stora popexport? Det är i alla fall vad det amerikanska populärkulturella magasinet “Nylon” har förutspått. Även den svenska musiktjänsten Spotify ser Astrid S, eller Astrid Smeplass som är hennes fullständiga namn, gå en ljus framtid till mötes. Under en festkväll i centrala Stockholm – där det svenska 17-åriga musikundret Zara Larsson agerade konferencier – presenterades Astrid S som en artist de svenska Spotifylyssnarna bör hålla extra bra koll på nästa år. – Jag blev utsedd till det i Norge i fjol. Och nu alltså i Sverige – kanske i hela världen nästa år? Vi får se, säger en förhoppningsfull Astrid Smeplass. Hennes resa mot artisthimlen är typisk och självklar för samtiden, men ändå inte. Som många andra artister som slagit igenom detta millennium började det med en talangjakt på tv. I Astrids fall var det den norska versionen av ”Idol” 2013. Men att hon ens sökte dit var mest en slump. Hon var strängt upptagen av skola och idrott, gick första året på ett fotbollsgymnasium och drömde samtidigt om en framtid som stridspilot inom försvaret. – Det var en massa tillfälligheter som gjorde att jag sökte till idol. Först och främst var det för att jag hade köpt mig en gitarr och börjat lyssna på John Mayer. Sen kom ”Idol”-reklamen på tv och jag minns att jag frågade mina vänner om jag skulle söka. De sa ”Nej, varför det? Det blir väl bara pinsamt”. Astrid hade tagit en lång paus från musiken – i unga år spelade hon både flöjt och piano – och hennes nuvarande vänner i fotbollsgymnasiet visste inget om musik-intresset. – När de sa nej kände jag att jag måste pröva. Jag var väldigt neutralt inställd till ”Idol”, inte alls nervös förrän jag gick in genom dörren till auditionrummet. Då var det som att bli träffad av en vägg. Jag började prata en massa om konstiga saker. Men det gick ju bra, säger Astrid Smeplass. Så bra att hon slutade på femte plats. Tiden i ”Idol” fick henne att ändra på sina mål. – Jag märkte att det är det här som gör mig lyckligast och ger mig energi. Det här måste jag bara göra. Det var ganska konstigt. Jag hade ju en väldig tydlig plan, jag skulle bli stridspilot men sedan ändrades allt så snabbt. Plötsligt var alla kort öppna. Vilken drivkraft var det du fann i musiken? – Jag är ju på många sätt ingen, jag är en av sju miljarder i världen. Med musiken kan jag förmedla vem jag är med text och musik. Det är en helt sjukt absurd grej. Att få turnera och höra folk sjunga orden som kanske kom till mig i duschen, det är jättekonstigt, men kanske det bästa jag vet. Har du själv någon förebild? – Jag ser upp till skådespelaren Jennifer Lawrence, hon är väldigt bra på att vara sig själv. Jag tycker hon är en bra förebild för folk som ska vara förebilder. Karriären efter ”Idol” har gått i rask takt. I år blev hon utsedd till bästa norska artist på MTV Europe music awards, och hennes genombrottssingel ”2AM” släpptes i USA. Dessutom sjunger hon på den kanadensiske musikern Shawn Mendes låt ”Air” från debutalbumet ”Handwritten”, som gick rakt in på amerikanska Billboardlistans förstaplats när det släpptes. – Vi kom i kontakt genom skivbolaget, berättar Astrid Smeplass. – Det handlar väldigt mycket om timing och kontakter i branschen. Jag var inne på New York-kontoret dagen före Shawn, så de hade mig friskt i minnet. Det var likadant med Avicii, säger Astrid Smeplass som också spelat in en akustisk version av Aviciis låt ”Waiting for love”. Har det blivit viktigare med samarbeten i dag? – Jag vet inte, men det viktigaste för mig är att göra min egen musik, och göra det så bra som möjligt. För dem som jobbar runt mig så kommer det alltid vara politik, man ska göra det eller det samarbetet för att få fler fans där och så vidare – för mig kommer det alltid att handla om att göra bra musik. Om det är med Shawn Mendes eller en okänd kille i Danmark spelar ingen roll. Vågar man som ung artist säga nej? – Absolut! Jag sa först nej till samarbetet med Shawn Mendes för jag visste inte vem han var, men sedan gick en vecka och hans låt växte. Jag har sagt nej till extremt många saker det senaste året. Det man säger ja till ger en signal om vem man är, men också det man säger nej till. Kortsiktigt hade jag nog kommit längre genom att säga ja till fler saker men jag tycker man bör ha tålamod. Ett första delmål för Astrid – innan hon tar över världen – är att bli igenkänd i grannlandet Sverige. – Om man ser på Nico & Vinz och andra internationellt stora artister i Norge så blir de självklart störst i hemlandet först. Sedan kommer ofta Sverige. Så fort man lyckas i Sverige är det mycket lättare sedan att gå vidare i till exempel Tyskland och England. Men det verkar rätt svårt för norska artister att slå i Sverige? – Ja, de kanske inte är så många. Svensk musik har ju blivit kämpestort i Norge, Håkan Hellström och Veronica Maggio med flera. Men Kurt Nilsen har inte han blivit ganska stor i Sverige? Inte jättestor... – Det är ganska konstigt egentligen, att det är svårare för norska artister att bli stora i Sverige än tvärtom. Jag vet inte om det bara är för att Norge är ett mindre land. Astrid Smeplass Ålder: 19 år Bor: I Oslo. Uppväxt i Berkåk, en liten ort i mellersta Norge med knappt 1 000 invånare. ”Det fanns typ fem tjejer i min egen ålder.” Aktuell: Med låten ”Paper thin” som släpps den 11 december. Första ep:n beräknas komma till våren. 4 norska musiktips från Astrid: Aurora Aksnes – Hon är en av de mest lovande norska artisterna just nu. Sjukt bra live, hon har lite Röyksoppsound. Karpe diem – En hiphopduo som är väldigt folkkära och rappar på norska. Emilie Nicolas – en av mina favoritartiser någonsin. Skriver sjukt bra jazzinspirerad elektronisk pop. Hon är också väldigt bra live. Julie Bergan – En r’n’b/pop-artist som jag bor med i Oslo, vi är bästa vänner. Hon har börjat släppa musik i Norge och jag är helt säker på att hon kommer bli stor även utanför Norges gränser. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4402, "headline": "Fotografer kritiserar nya fotobutiken i city", "summary": "Höga priser, halverad ersättning och stora, osignerade upplagor av bilder som i vissa fall har haft en tidigare, begränsad upplaga. Svenska fotografer menar att Fotografiskas nya konceptbutik vid Sergels torg sänker fotografiet som konstform.", "article": "Flera svenska fotografer är kritiska mot Fotografiskas nya butik F Concept, som öppnade vid Sergels torg för två veckor sedan. Fotograferna får 25 procent vid försäljning av de verk som ställs ut i affären. Micke Berg är en av de som tackade nej till erbjudandet och på sin blogg beskriver han avtalet som märkligt: ”Under mina 45 år som fotograf har jag aldrig haft mindre än femtio procent någonsin.” Kritiken av ersättningsnivån har förankring i Svenska fotografers förbund (SFF): – 50 procent vore rimligt. Det är inte okej med 25 procent. Sällan har fotografi varit så i ropet som nu, men samtidigt får fotografer mindre och mindre betalt, säger SFF:s ordförande Anki Almqvist. Flera branschröster som DN har varit i kontakt med vill inte uttala sin kritik offentligt. Fotografiska beskrivs som en dominerande aktör och många hoppas på en utställning i den gamla industribyggnaden vid Stadsgårdskajen. En fotograf som däremot är öppet kritisk är Johan Bergmark – främst mot att verken säljs osignerade och i ovanligt stora eller obegränsade upplagor. – Det har gått på tok för fort och blivit lite fel överallt: öppna editioner, väldigt höga priser och osignerade printar. Det undergräver fotografiet som konstform. Jag kan inte begripa hur man kan sälja en osignerad C-print av en halvkänd Stockholmsfotograf för nästan 4 000 kronor, säger han. När DN besöker F Concept i julruschen vid Sergels torg hänger ett hundratal fotografier på väggarna. Priserna varierar från ett par tusen kronor och i några enstaka fall upp till 90 000 kronor. På vissa av skyltarna under bilderna finns en handskriven upplysning om upplagan: ”Limited edition 50 ex”. Enligt personalen i butiken har tolv printar sålts sedan öppningen för två veckor sedan. I kassan har man inte fått någon information om att vissa verk skulle ha funnits på marknaden förut, och då i begränsade upplagor. Men enligt uppgift till DN har tre av de skyltade bilderna funnits till försäljning tidigare på Galleri Kontrast. Det gäller ett foto av Thomas Wågström för 7 950 kronor (då limiterad till 15, nu till 50), ett av Cato Lein för 3 450 kronor (då limiterad till 10, nu till 50) och ett av Pieter Ten Hoopen för 5 900 kronor (då limiterad till 66, nu obegränsad). – Jag tycker att det finns frågetecken kring vissa av deras upplagor. Att de säljer öppna editioner med osignerade bilder av bilder som tidigare sålts i upplagor, säger Mia Klintewall, verksamhetsansvarig på Galleri Kontrast. Johan Bergmark tror att förfarandet kan få konsekvenser för fotografins trovärdighet som konstart. – Om jag hade köpt en signerad print som sedan säljs i hur stor upplaga som helst hade jag tyckt att det vore en katastrof. Det har tagit lång tid i Sverige innan fotografi släppts in i finrummet och blivit likställd med konst. Med det här tilltaget är vi tillbaka på ruta ett igen. Jag är ledsen och beklämd över att ett så stort hus som säger sig värna fotografin behandlar det så illa, säger Johan Bergmark. Jan Broman, vd för Fotografiska, känner inte själv till historiken kring de aktuella verkens tidigare upplagor, men menar att det ansvaret vilar på den enskilda fotografen. – Det är inte osannolikt att det kan ha skett, men det är fotografen som har kontroll på sina upplagor. Hur ser du på att ett och samma verk får olika upplagor? – Det är självklart inte bra om man har definierat en upplaga som man har sålt bilder i tidigare, och sedan gör någonting annat med den. Men det är upp till den enskilda fotografen att välja. Riskerar det inte att undergräva fotografins anseende som konstform? – Jo, det är klart att den risken finns. Varför betalar ni bara 25 procent till fotograferna? – Jag förstår inte den kritiken. 50-50-fördelning efter kostnader är en normal ersättning om man driver ett galleri. Bedriver ni inte galleriverksamhet på F Concept? – Vi driver en butik. Lumas och Yellowkorner är de stora aktörerna i butiksförsäljning av fotografi. Och Ikea och Gallerix så klart. Jag har aldrig läst någon kritik mot Ikeas ersättningsnivåer till fotografer. Varför säljer ni inte era printar signerade? – För att vi inte driver ett galleri utan en butik. Vi tillgängliggör fotografi och fotoböcker till en bredare publik och med en prisbild som inte går att uppbringa på gallerier. F Concept har ett av Sveriges mest centrala lägen med en enorm genomströmning av vanliga människor. Vi har haft en fantastisk öppning. F Concept är Fotografiskas nya affär för fotografi vid Sergels torg. Butiken säljer bland annat planscher, fotoböcker och fotokonst, både i limiterade och obegränsade upplagor. Affären öppnade den 26 november. En förebild för affären är The Museum of Modern Art (MoMA) och deras MoMA Stores som säljer böcker, design och produkter kopplade till museet, både i New York och i andra städer. För begränsade upplagor, även kallat editioner, har F Concept satt en standard på 50 exemplar. På gallerier brukar upplagorna vara mindre, cirka 5–20 exemplar. Att garantera begränsade upplagor för fotografiska verk var ett led i att etablera fotografiet som kommersiell konstform. I dag säljs mycket foto på bland annat Bukowskis och Stockholms auktionsverk. En C-print är en metod att skriva ut en fotokopia från ett original. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4404, "headline": "Angela Merkel årets person enligt Time", "summary": "29 år har det gått sedan en enskild kvinna utsågs till Årets person av veckomagasinet Time. Men i år gick till titeln till Tysklands förbundskansler Angela Merkel.", "article": "Sedan 1927 har det amerikanska veckomagasinet Time korat Årets person, men det var 1986 som en enskild kvinna senast fick utmärkelsen. Bland de nominerade i år fanns Donald Trump, IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi och Caitlyn Jenner, men Tysklands förbundskansler Angela Merkel tog hem titeln. 2015 har varit ett turbulent år för Europa, men i dess mitt har Angela Merkel stått stadig. Hon får utmärkelsen för sin hantering av den europeiska skuldkrisen och för att hon har öppnat Tysklands gränser för hundratusentals flyktingar. I Times motiveringen står det bland annat att ”hon begär mer av sitt land än vad de flesta politiker skulle våga”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4405, "headline": "De var störst på Youtube i år", "summary": "Över fyra miljoner gånger har Daniel Norbergs parodi av Melodifestivalen visats på Youtube. Klippet är i topp när videoplattformen presenterar listan på de mest populära klippen i Sverige under 2015.", "article": "Varje år släpper Yotube listor på de mest sedda klippen. I Sverige toppas listan av komikern och den före detta Idol-deltagaren Daniel Norbergs humorvideo där Melodifestivalens artister istället kallas Mums Zelmerlöw och Jessica Ansvarsfull. Redan förra året knep Norberg en andraplats på listan, efter Volvos reklamfilm med Zlatan. Konkurrensen om tittarna är hård – varje minut laddas 400 timmar material upp på videoplattformen – och trots att det kan verka godtyckligt vilka klipp som lyckas bli virala dominerar humor och musik på listan över de mest populära i år. På andra plats hamnar SVT:s Bacillakutens succé ”Snoppen och snippan”, trots att den har 6,6 miljoner visningar och därmed fler än förstaplatsen. Det beror på att klippet också har många utländska tittare, efter att videon uppmärksammats av bland annat The Guardian, Daily Mirror och Conan O'Briens talkshow. Även på listans tredje och fjärdeplats hamnar humor i form av klipp från Lidingö-gruppen De Vet Du och humortrion I Just Want To Be Cool. Farshad Shadloo, kommunikationsansvarig på Google som äger videosajten, säger att det finns tre övergripande typan av klipp som brukar slå på Youtube. – Dels brukar det dyka upp ett par virala klipp som blir succé utan att någon riktigt förstår varför. Som listans femteplats, Lars Andersens video om bågskytte, som har setts av 890.000 svenskar. Dels är humor i kombination med musik stort. Och dels lyckas professionella Youtubestjärnor som Daniel Norgren nå ut eftersom han har många följare. Så vad är dina råd om man själv vill bli störst på Youtube nästa år? – Eftersom det oförutsägbara är svårt att förutspå skulle jag säga att det säkraste kortet är att satsa på en kombination av humor och musik. Eller så satsar du på ett personligt tilltal, som en av Sveriges största vloggare Therese Lindgren gör när hon i ett klipp, som i år hamnade på sjätteplats, berättade att hon blev dumpad av sin kille, säger Farshad Shadloo. Världens mest populära Youtuber, svenske PewDiePie, är däremot inte med på listan, varken den svenska eller internationella, trots sina 38 miljoner prenumeranter. – Han har många trogna följare och har ett högt genomsnitt på alla sina videor men har kanske svårare att få till de där riktiga topparna som krävs för att hamna på den internationella listan, säger Farshad Shadloo. Svenskarnas Youtube-favoriter i år De populäraste YouTube-klippen i Sverige 2015: 1. Melodifestivalen 2015 PARODI av Daniel Norberg 2. Snoppen och snippan *musikvideo* av Bacillakuten på Barnkanalen (SVT) 3. Fy Fan Va Stek av De Vet Du 4. Selfiestick av IJustWantToBeCool 5. A new level of archery av Lars Andersen 6. Anders har gjort slut av Therese Lindgren 7. Niklas Källner testar Robert Gustafsson på dialekter av I särklass med Niklas 8. Frozen Let it Go - In Real Life av Working with Lemons 9. Morran & Tobias - Det drar 10. Alicia Vikander Celebrates Sweden's Midsummer Holiday with Jimmy av The Tonight Show Starring Jimmy Fallon De mest populära musikvideorna på YouTube i Sverige: 1. Wiz Khalifa - See You Again ft. Charlie Puth [Official Video] Furious 7 Soundtrack 2. Taylor Swift - Bad Blood ft. Kendrick Lamar 3. Ellie Goulding - Love Me Like You Do (Official Video) 4. Zara Larsson - Lush Life 5. Maroon 5 - Sugar 6. Major Lazer & DJ Snake - Lean On (feat. MØ) (Official Music Video) 7. Rihanna And Kanye West And Paul McCartney - FourFiveSeconds 8. Sia - Elastic Heart feat. Shia LaBeouf & Maddie Ziegler (Official Video) 9. Justin Bieber - What Do You Mean? 10. Danny Saucedo - Dör för dig ", "article_category": "culture"}
{"id": 4410, "headline": "”Man ska få allt från P1 Kultur”", "summary": "Mona Masri, Roger Wilson och Måns Hirschfeldt blir programledare för Sveriges Radios nya kultursatsning P1 Kultur. Fem kulturprogram har bakats in i en timslång sändning, vardagar mellan klockan 13.00 och 14.00. Den 18 januari är det premiär.", "article": "Sveriges Radios kulturrapportering stöps om och tar ny form i P1 Kultur som börjar sändas den 18 januari nästa år. ”Kino”, ”Kritiken”, ”OBS Magasin”, ”Kulturradion special” och ”Kulturreportaget” bakas in i det nya programmet som ska sändas vardagar mellan 13.00 och 14.00. Programledare blir Mona Masri, Måns Hirschfeldt och Roger Wilson. – Nu när vi har en fast tid alla vardagar blir det förhoppningsvis lättare att hitta det i tablån. Kulturjournalistiken gömmer sig inte bakom olika titlar utan finns på ett och samma ställe, säger Roger Wilson. Namnet P1 Kultur är svårt att misstolka – det handlar om kultur i alla dess former. Sändningen börjar med Kulturnytts lunchsändning som sedan följs av ett längre block som kan vara bland annat samtal, inslag, reportage eller krönikor. Sändningen avslutas sedan med en radioessä från Obs. De tre programledarna hoppas att det samlade blocket underlättar för en gränsöverskrivande rapportering och möjliggör att inkludera fler nischade områden. – Det nya programblocket ger större utrymme för ämnen som vi har velat göra mer om, till exempel arkitektur. Vi har haft ett för film, ett för litteratur och ett för kritik. Men var hamnar arkitektur eller fotografi? Det blir enklare att få med de smalare ämnena, säger Mona Masri. Roger Wilson påpekar också att P1 Kulturs utformning gör det möjligt att vara mer flexibel i formatet. Tidigare var filmsnacket bundet till ”Kino” på fredagar och kritikdiskussionerna var lagda på tisdagar. Nu kan olika ämnen placeras in vilken veckodag som helst – beroende på när det behövs. Måns Hirschfeldt tror också att programmets upplägg ger en möjlighet att blanda dagsaktuella händelser och mer analytiska inslag, något som är nödvändigt för kulturjournalistiken. – Möjligheten att kunna plocka upp en nyhet från Kulturnytt eller att diskutera något som senare är temat i radioessän ger ett slags helhet för lyssnaren, säger han. –  Jag hoppas att vi kan använda oss av varandra på redaktionen och utveckla nyheterna under dagen. Till exempel kan någon av oss med specialkompetens komma in och kommentera en händelse. Vi har en fantastiskt hög och kompetent nivå på snacket runt fikabordet här på jobbet. En del av det skulle jag vilja flytta in i radiostudion i stället, tillägger Wilson. Mona Masri, Roger Wilson och Måns Hirschfeldt är alla tre veteraner i radiovärlden. Wilson var fram till nyligen kulturkorrespondent för SR:s räkning och han var med och startade ”Kino”. Mona Masri är just nu programledare för OBS Magasin och Måns Hirschfeldt går att höra i Kulturnytts morgonsändningar. Alla tre har också en bakgrund som kritiker, något som Hirschfeldt menar är en styrka för programmet. – Jag tror att det är avgörande för ett kulturprogram 2016 att kritikerns blick finns med. Det är viktigt med den där erfarenheten och viljan att våga bena ut, öppna upp och prata om vad saker och ting är på ett mer fundamentalt plan, säger han. Utöver den ämnesbredden tycker Mona Masri att P1 Kultur har alla förutsättningar för att kunna erbjuda en bevakning över hela Sverige. Med redaktioner utspridda i landet, från Malmö i söder och Luleå i norr kan den nya satsningen täcka in stora områden. – Jag tror att det är unikt för Sveriges Radios kulturredaktion. Vi har folk över hela landet och vi vill att det ska höras, säger hon. – Samtidigt har P1 Kultur en potential att nu att nå ut till många lyssnare. Det vi bevakar måste vara angeläget för radiolyssnarna som kanske har sin första och enda kontakt med en bok, en pjäs eller en dansföreställning via radion. Vår bevakning ska ändå ge lyssnaren en uppfattning om vad det handlar om, tillägger Måns Hirschfeldt. De kulturprogram som försvinner har sänts efter klockan två på måndagar, tisdagar, onsdagar och fredagar. Men Sveriges Radios kulturchef Mattias Hermansson försäkrar att det inte blir några neddragningar i antalet minuter kulturjournalistik. Vad händer med kultursändningar på kvällen? – P1 Kultur går i repris varje dag och börjar vid 18.09 med Kulturnytts sändning, sedan fortsätter det fram till sju på samma sätt som i dag. Den större delen av radiolyssnandet sker mellan sex på morgonen till runt halv sju på morgonen. Jag är glad för tiden vi fått vid ett, säger Mattias Hermansson. Har ni haft någon diskussion om att ni kan tappa ointresserade lyssnare från P1 när sändningen är så lång? – Diskussionen har snarare varit om att det finns en risk med för många programnamn. Det kan vara svårt att kommunicera vad man egentligen får. Det nya namnet P1 Kultur en tydlig signal om vart du kan söka dig, svarar Måns Hirschfeldt. Nu är det knappt en månad kvar till premiärsändningen och programledarna hoppas att lyssnarna följer med till P1 Kultur. Mona Masri vill att det ska bli en självklar del i de kulturintresserades vardag. –  Lyssnaren ska känna att den får med sig allt av att lyssna på P1 Kultur. Missar man det missar man en del av samtalet, säger hon. Programledare: Roger Wilson, Måns Hirschfeld och Mona Masri. Sändningstider: Vardagar i P1 mellan klockan 13.00 och 14.00. Kulturblocket ska bestå av Kulturnytts lunchsändning, ett djuplodande programblock som varierar dag för dag och en Obs essä som avslutar. På fredagar är det Obs klassiker som sänds i stället för essän. P1 Kultur sänds från Malmö tisdagar och torsdagar. Från Stockholm de resterande tre vardagarna. De program som bakas in i P1 Kultur är Kino, Kritiken, OBS Magasin, Kulturradion special och Kulturreportaget. Filosofiska rummet och Lundströms bokradio ska finnas kvar i tablån. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4413, "headline": "Donald Trump inte längre ett nöje för Huffington post", "summary": "Efter Trumps muslimfientliga uttalande har Huffington post beslutat att inte längre bevaka hans kampanj på nöjessidorna.", "article": "I en krönika med rubriken ”Angående Trump: Det är inte roligt längre” skriver tidningens chefredaktör Arianna Huffington att Trumps kampanj är en ful och farlig kraft i amerikansk politik. Det var i somras som nätsajten Huffington Post meddelande att man skulle bevaka Donald Trumps presidentkampanj på nöjessidorna, istället för på politikavdelningen. ”Anledningen är enkel: Trumps kampanj liknar en cirkus”, skrev tidningen då och vidare att ”om du är intesserad av vad Donald har att säga, hittar du det bredvid våra artiklar om Kardashians och 'The Bachelorettes'.” Men efter presidentkandidatens senaste uttalande om att ”alla muslimer” ska nekas inresa i USA – som mötts av en en massiv proteststorm – omprövar alltså nättidningen sitt beslut: ”Vi kommer inte längre att bevaka hans kampanj på nöjesavdelningen. Med det sagt kommer vi inte behandla den som om det vore en vanlig kampanj”, skriver chefredaktören i sin krönika. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4416, "headline": "Mindre skärmtid hos högutbildade familjer", "summary": "Barn till högutbildade föräldrar använder digital teknik och nya medier i mindre utsträckning än barn till lågutbildade. Det konstaterar Statens medieråd i en ny undersökning av ungas medievanor.", "article": "Det är betydligt vanligare att barn i lågutbildade familjer äger apparater som surfplattor, smarta mobiler, spelkonsoler, datorer och tv-apparater än att högutbildade gör det. Och ju fler apparater, desto mer skärmtid. Att barn i högutbildade familjer spenderar mindre tid med den digitala tekniken beror inte på låga inkomster, utan handlar om att föräldrarna medvetet sätter gränser för barnens tillgång till apparaterna, konstaterar Statens medieråd. – Vi har en mängd analyser som tyder på att det finns en mer begränsande medieetik bland högutbildade. Barnen tillåts inte att använda medier hur mycket som helst, vilket kan handla om regler för hur länge de får spela datorspel eller hur länge de får titta på tv. Det är ett slags intellektuell kultur som där går i arv, säger Ulf Dalquist, forskningsansvarig på Statens medieråd. Särskilt i barns ägande av en egen tv syns skillnaderna i familjens utbildningsnivå tydligt: i samtliga undersökta åldersgrupper tittar barn i lågutbildade familjer betydligt mer på tv. Det är också vanligare att barnen har egen tv i mindre kommuner än i storstäder, enligt rapporten ”Ungar & medier 2015: demografi” som offentliggörs i dag. Digitalt spelande och tv-tittande står i omvänd proportion till läsning av böcker och tidningar, som är mycket vanligare bland barn i högutbildade familjer. Det är första gången som Statens medieråd har undersökt hur föräldrars härkomst, utbildning och inkomst samt boendekommunens storlek – så kallade demografiska faktorer – påverkar barns och ungas medievanor. Hög utbildning och hög inkomst sammanfaller ofta, men inte alltid. En klar tendens är att barns tillgång till digital teknik ökar med familjens inkomst: barn i familjer med mycket pengar äger mer av alla apparater än barn i ekonomiskt svaga familjer. Medan 89 procent av barnen mellan 9 och 12 år i höginkomstfamiljer har en egen smart mobil är motsvarande siffra i låginkomstfamiljer bara 66 procent. – Det är en ganska stor skillnad. I de tio fattigaste procenten har man tillgång till betydligt färre apparater, vilket självklart påverkar möjligheten att använda medier: man måste ha en dator för att kunna använda en dator. Den mest markanta skillnaden mellan barnen i rika och fattiga familjer framträder i ägandet av en läsplatta: 55 procent jämfört med 17 procent. – Det är en hyfsat ny apparat och många kanske tycker att den gamla datorn och mobilen täcker behovet av funktioner. Skillnaden mellan en dator och surfplatta är inte så stor och har man begränsat med pengar kan surfplattan uppfattas som en lyxvara. Ska barns tillgång till digitala medier generellt uppfattas som en klassfråga? – Som forskare får man alltid hålla tungan rätt i mun när man använder klassbegreppet eftersom det finns så många olika definitioner av det. Men ja, i någon mån. Både tillgången till och användning av digitala medier ökar med familjens inkomst. Samtidigt syns en återhållsamhet i högutbildade familjer. Är det barnen med flest eller minst apparater som missgynnas på sikt? – Det är omöjligt att uttala sig om, men eftersom vi går mot ett alltmer digitaliserat samhälle borde tillgången till internet och digitala medier vara densamma. Det betyder inte att man måste använda dem, men har man inte tillgång till dem har man heller inget val, säger Ulf Dalquist. Också i faktorn härkomst syns stora skillnader. I åldersintervallet 9-12 år har 28 procent av barnen med utlandsfödda föräldrar tillgång till dator, jämfört med 53 procent av barnen med svenskfödda föräldrar. Klicka här eller på bilden för att se den i större format. Undersökningen. ”Ungar & medier 2015: demografi” Gäller barn mellan 5 och 16 år, uppdelade i tre olika åldersintervaller. Studien “Ungar & medier” har genomförts vartannat år sedan 2005. Det här är första gången demografiska faktorer undersökts. Data i analysen har samlats in av Statistiska centralbyrån (SCB) på uppdrag av Statens medieråd. Datainsamlingen pågick september-november 2014. Studien kan laddas ned gratis på www.statensmedierad.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 4419, "headline": "Eagles of Death Metal tillbaka i Paris", "summary": "Bandet Eagles of Death Metal som stod på scenen i konserthallen Bataclan när massakern där inträffade den 13 november är åter i Paris. På måndagen spelade bandet på samma scen som U2.", "article": "Medlemmarna i det amerikanska bandet Eagles of Death Metal klarade sig fysiskt oskadda från massakern men har vittnat om scener som de aldrig kommer att glömma. Redan några dagar efter terrorangreppet lovade bandet att återvända till Paris och att åter stå på Bataclans scen när den öppnar igen. Men så har det ännu inte blivit. På måndagen uppträdde garagerockbandet i stället som avslutning på U2:s konsert på Accor Hotels Arena, skriver BBC. – De rånades på sin scen för tre veckor sedan och vi vill erbjuda dem vår i kväll, sa sångaren Bono när han presenterade bandet. Också Bono hyllade Paris och offren för terrorattackerna: – I kväll är vi alla parisare. Om du älskar frihet är Paris din hemstad, sa han bland annat, skriver Paris Match. U2 hjälpte Eagles of Death Metal efter terrorangreppet, bland annat genom att skaffa nya mobiltelefoner åt bandet, skriver Daily Mail. Också U2 befann sig i Paris under attackerna den 13 november. Bandet hade spelat en första konsert på Accor Hotels Arena den 10 november och andra dagen efter och förberedde sig för en tredje konsert den 14 november. 90 av de 130 som mördades av terroristerna under attackerna i Paris miste sina liv på Bataclan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4421, "headline": "Reporter avstängd efter kritik av egna tidningen", "summary": "Dagens Samhälles reporter Thord Eriksson kritiserade tidningsledningen öppet. Något som lett till att han nu stängs av från tidningen, uppger Journalisten.", "article": "Dagens Samhälles reporter Thord Eriksson är avstängd från sin arbetsplats och arbetsgivaren har beslutat att inleda en juridisk process mot honom. Detta efter att Eriksson uttalat sig kritiskt om tidningsledningen i en artikel i Journalisten. I förra veckan skrev tidningen om de allvarliga arbetsmiljöproblemen på Dagens Samhälle som lett till att åtta journalister, varav Thord Eriksson är en av dem, riktat en misstroendeförklaring mot tidningens chefredaktör Mats Edman. I ett mejl som nått samtliga medarbetare på tidningen ska Edman dessutom ha förbjudit de anställda att diskutera konflikten på arbetstid i lokalerna, om det inte sker i regi av facket. Till Journalisten uppger Mats Edman dock att artiklarna inte haft någon betydelse för Thord Erikssons avstängning. ”Beslutet fattades på fredagen av helt andra skäl som jag inte kan gå in på”, skriver Mats Edman i ett mejl till tidningen. Själv är Thord Eriksson förtegen om beslutet: – Jag kan bara bekräfta att det stämmer. Men vad det beror på har jag fortfarande inte fått någon närmare förklaring på. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4467, "headline": "Nyheter24 om publiceringen: ”Slarv och hjärnsläpp”", "summary": "En lastbilschaufför filmar hur han försöker köra över flyktingar. Rätt eller fel, frågade sajten Nyheter24 sina läsare. Nu förklarar chefredaktören hur den kritiserade publiceringen gick till.", "article": "Ett videoklipp på en yrkeschaufför som medvetet styr sin lastbil mot flyktingar på en väg utanför Calais har fått spridning på nätet. När Nyheter24 publicerade filmen under rubriken ”Här försöker lastbilschauffören köra över flyktingarna” lade nättidningen också ut en läsarfråga: ”Klippet har startat stor debatt, gör mannen rätt eller ska han åtalas?” På Facebook skrev tidningen: ”Många tycker att det här var vidrigt, vad tycker du?” Publiceringen har fått skarp kritik på sociala medier, bland annat av SR:s digitala redaktör Martin Jönsson som beskriver den som ett publicistiskt haveri. Läsarfrågan togs senare bort och Nyheter24:s chefredaktör Henrik Eriksson ber på sajten om ursäkt för ”ett antal mycket osmakliga frågeställningar”. Hur gick det till när publiceringen gjordes? – Det var slarv och hjärnsläpp. En dålig formulering. Själva artikeln var bra för den visar vad som händer i Europa just nu. Men att en lastbilschaufför faktiskt försöker köra över flyktingar tycker inte någon på Nyheter24 är rätt. Vi mår skit över att det gick igenom, säger Henrik Eriksson. I vilket led skedde slarvet? – Det var artikelskribenten, men jag vill inte hänga ut några personer på redaktionen. Sedan när artikeln skulle publiceras på kvällen så blev det fel, eftersom redaktören inte korrade artikeln. Det gick för snabbt i båda leden. Båda är extremt ångerfulla och vill förklara att de självklart inte tycker så och att det här aldrig ska hända igen. Hur ska ni säkerställa att något liknande inte upprepas? – Vi har pratat om det på morgonmötet och gått igenom det extra noga. Alla är överens om att vi ska bli extremt mycket bättre på att hjälpa varandra och se till så att det inte händer, trots att det kan vara stressigt på en nyhetsredaktion. Strax efter DN:s telefonintervju på onsdagsförmiddagen framkommer att sajten ställt en annan kritiserad läsarfråga. Journalisten Jack Werner på DI Digital skriver på Twitter att Nyheter24 under onsdagen har publicerat en debattartikel av en tjej som har hängts ut av en hatsajt, med en efterföljande läsarfråga: ”Går hatsajterna för långt?” Den publiceringen gjordes emellertid i går eftermiddag, innan den första kritiserade läsarfrågan och innan personalmötet om redaktionens rutiner, förklarar Henrik Eriksson när DN åter kontaktar honom. – Det är inte heller en bra frågeställning och därför är den borttagen. Hatsajter går i princip alltid för långt. Vi är en av de bästa tidningarna på att granska hatsajter och det är därför vi har publicerat den här debattartikeln. Jag blir lite frustrerad när folk på Twitter bara letar efter fel och försöker framställa det som att vi skulle ha ställt den här läsarfrågan i dag. Klimatet på Twitter går överstyr ibland. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4469, "headline": "Jimmie Åkesson släpper låt – intäkterna går till flyktingar", "summary": "Jimmie Åkesson och bandet Bedårande barn släppte tidigare i veckan en singel, en cover på Simon Ådahls ”Jag tänker be för Sverige”. Upphovsmannen visste ingenting om covern och blev först orolig över tilltaget. Nu har han bestämt sig för att agera. ”Varje gång låten laddas hem så hamnar pengarna i ett projekt för flyktingar”, säger Simon Ådahl.", "article": "I måndags släppte gruppen Bedårande barn, där Jimmie Åkesson medverkar på piano, en cover på singeln ”Jag tänker be för Sverige” på Itunes. Upphovsmannen till låten heter Simon Ådahl. Själv var han helt ovetande om att SD-toppen varit med och spelat in en ny version av hans låt. – Jag visste absolut ingenting om detta, det var en journalist, Emanuel Karlsten, som ringde upp mig igår och berättade det, säger Simon Ådahl på telefon. Först blev Simon Ådahl orolig över att hans låt kan komma att förknippas med ett parti vars ideologi är långt främmande från hans egen. – Denna sång riktar sig till kristna och till att kyrkorna ska vakna. Det är någonting helt annat än vad Sverigedemokraterna, eller något annat politiskt parti, vill göra. Det är en låt för kristna sammanhang, säger Simon Ådahl och berättar att låten tidigare sjungits av 25000 kristna under en Jesusmanifestation i Kungsträdgården för några år sedan. Simon Ådahl tycker därför det är extra olyckligt att nyinspelningen av Bedårande barn och Jimmie Åkesson utelämnar låtens sista vers. – De har gjort en cover, och det får man faktiskt göra. De är trogna originalet, men de har tagit bort den sista versen för det är där den kristna kopplingen kommer. Det känns väldigt synd att de tar bort knorren. Man ska inte slå en politisk poäng av min sång, säger han. En vän till Simon Ådahl gav honom snabbt idén till att vända på den uppkomna situationen. Som upphovsman får Simon Ådahl ta del av de intäkter covern genererar. – Jag har bestämt mig för att skänka alla pengar till flyktingar och immigranter. Jag ska fundera ut något projekt som SD inte önskar stödja. Varje gång låten laddas hem så hamnar de pengar jag tilldelas som upphovsman i ett projekt för flyktingar, säger Simon Ådahl. Hur känns alltihop nu? – Jag var tvungen att göra något, jag orkar inte tjafsa. Jag gör så här och vänder på det här till något bra, så jag känner mig tillfreds med det hela ändå. Så mycket tillfreds jag bara kan vara. Jag hoppas att de får en jättehit, säger Simon Ådahl. DN har sökt Jimmie Åkesson som endast vill lämna en skriftlig kommentar via sin pressekreterare. Han skriver: ”Jag välkomnar hans agerande, som jag tycker är utmärkt. Det ger oss båda något konstruktivt att fokusera på, ett gemensamt mål i att låten sprids. Detta är ett uttryck för saklig debatt, som fler borde ta efter i det polariserade läge vi befinner oss.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 4473, "headline": "Konstnärer skänker hälften till hjälp åt flyktingar", "summary": "Trettio svenska konstnärer skänker hälften av intäkterna från sina verk till förmån för flyktingar. Lars Lerin, Marie-Louise Ekman och Patrik Andiné är några av de 30 som ställer ut på Lars Bohman gallery. Pengarna går till Stockholms stadsmission.", "article": "För ett år sedan föddes idén om att hjälpa EU-migranterna som lever på gatorna i Sverige. Galleristen Angelika Knäpper passerade dem dagligen och bestämde sig för att göra något. Hon kontaktade Stockholms stadsmission och fick höra om Vinternatt, ett akuthärbärge för EU-migranter och tredjelandsmedborgare. På kort tid samlade konstnärerna i Lars Bohman gallerys stall. Hälften av intäkterna gick sedan till Vinternatt. De samlade in närmare 250 000 kronor och nu återupprepar de initiativet. – I år är det fler konstnärer som medverkar. Allt var väldigt spontant förra året och likaså i år. När vi bestämde oss för två och en halv månad sedan att ställa ut igen gick det fort att få ihop verken. Det är bara att tacka alla konstnärer som bidrog, säger Angelika Knäpper. Årets utställning, ”Gimme shelter” kommer från Rolling Stones klassiska låt med samma namn och handlar om samma sak som låten: att erbjuda skydd för dem som flyr krig, stormar och andra katastrofer. Något som är högst aktuellt i vår samtid där tiotusentals flyktingar har flytt till Sverige för att få ett bättre liv. Sammanlagt är det 30 olika konstnärer vars verk är med, bland andra Lars Lerin, Marie-Louise Ekman, Maria Miesenberger, Tuija Lindström och Helena Blomqvist. Utställningen invigs den 10 december och pågår i tio dagar. Vissa konstnärer har gjort konstverk specifikt för ”Gimme shelter”, andra har skänkt verk som passar temat. Patrik Andiné som har en soloutställning på Lars Bohman gallery just nu medverkar också. – Om man har ett verk så vill man så klart vara med. Jag var med förra gången också. Det känns bra att veta att pengarna går till något viktigt, säger han. Hans verk ”Festival” föreställer en samling pojkar och en flicka som firar i ett grönt, öppet landskap under en strålande sol. Patrik Andiné valde ut den specifikt för att den passar in på temat om flyktingar som kommer till ett nytt land. – På 90-talet höll jag länge på med tavlor som handlade om ensamkommande flyktingbarn som kom till Sverige. ”Festival” är inte alls lik de tavlorna, men i mitt huvud finns det en koppling. Egentligen skulle jag ha kunnat ta vilket verk som helst, det viktiga är ändå utställningens syfte, säger han. Stockholms stadsmission kontaktades av galleriet och har sedan gett förslag på vilken verksamhet de kan skänka sina pengar till. Intäkterna kommer att gå till Källan i Fisksätra som i sin verksamhet bland annat möter människor på flykt. Angelika Knäpper hoppas att utställningen kommer upp i samma summa som förra året. – Jag kan tänka mig att det är flera kunder som kan relatera till det här ämnet på ett annat sätt, eftersom flyktingarna lika gärna kunde ha varit någon av oss, säger Angelika Knäpper. Initiativet välkomnas av Stockholms stadsmission som tycker att det är glädjande att galleriet engagerar sig för att hjälpa till att göra skillnad i Stockholm. – 250 000 kronor är en jättestor summa som exempelvis räcker till över 800 matkassar med det allra nödvändigaste. Varje vecka delas cirka 100 matkassar ut på Källan till människor i behov. Pengarna är också viktiga för att vi ska kunna hålla verksamheten öppet, säger Karin Bjers, Stockholms stadsmission. Du har väl inte missat DN:s initiativ @RefugeeSweden, som syftar till att ge röst och ansikten åt flyktingar i Sverige. Följ på Twitter eller Instagram. Jag kan tänka mig att det är flera kunder som kan relatera till det här ämnet på ett annat sätt, eftersom flyktingarna lika gärna kunde ha varit någon av oss. Angelika Knäpper Patrik Andiné, Marie-Louise Ekman, Lotta Hannerz, Lars Lerin, Juri Markkula, Helena Blomqvist, Aida Chehrehgosha, Lena Cronqvist, Martin Wickström, Maria Miesenberger, Claes Jurander, Peter Frie och Jarl Ingvarsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4478, "headline": "Galleri engagerar sig för flyktingar", "summary": "Konstnärer som Lars Lerin, Marie-Louise Ekman och Patrik Andiné ställer än en gång ut för att hjälpa de som är i nöd. På Lars Bohman gallery kommer konstverk från 30 konstnärer ställas ut från den 10 december och tio dagar framåt. Hälften av intäkterna går till flyktinghjälp via Stockholms stadsmission.", "article": "För ett år sedan föddes idén om att hjälpa EU-migranterna som lever på gatorna. Galleristen Angelika Knäpper passerade dem dagligen och bestämde sig för att göra något. Hon kontaktade Stockholms stadsmission och fick höra om \"Vinternatt\", ett akuthärbärge för EU-migranter och tredjelandsmedborgare. På kort tid samlade de ihop konstverk från Sveriges konstnärselit och hade en utställning på Lars Bohman gallery. Hälften av vinsten gick sedan till \"Vinternatt\". De samlade in närmare 250 000 kronor och nu återupprepar de initiativet. – I år är det fler konstnärer som medverkar. Allt var väldigt spontant förra året och likaså i år. När vi bestämde oss för två och en halv månad sedan att ställa ut igen gick det fort att få ihop verken. Det är bara att tacka alla konstnärer som bidrog, säger Angelika Knäpper. Verk av Lotta Hannerz och Lars Lerins tavla. Årets utställning, \"Gimme shelter\" kommer från Rolling stones klassiska hit med samma namn och handlar om samma sak som låten: att erbjuda skydd för de som flyr krig, stormar och andra katastrofer. Något som är högst aktuellt i vår samtid där tiotusentals flyktingar har flytt till Sverige för att få ett bättre liv. Sammanlagt är det 30 olika konstnärer vars verk är med, bland annat Lars Lerin, Marie-Louise Ekman, Maria Miesenberger, Tuija Lindström och Helena Blomqvist. Utställningen invigs den 10 december och pågår i tio dagar. Vissa konstnärer har gjort konstverk specifikt för Gimme shelter, andra har skänkt verk som passar temat. Patrik Andiné som har en soloutställning på Lars Bohman gallery just nu medverkar också. – Om man har ett verk så vill man såklart vara med. Jag var med förra gången också. Det känns bra att veta att pengarna går till något viktigt. säger Patrik Andiné. Patrik Andinés tavla och Marie-Louise Ekmans teckning. Hans verk \"Festival\" föreställer en samling pojkar och en flicka som firar i ett grönt, öppet landskap under en strålande sol. Patrik Andiné valde ut den specifikt för att den passar in på temat om flyktingar som kommer till ett nytt land. – På 90-talet höll jag länge på med tavlor som handlade om ensamkommande flyktingbarn som kom till Sverige. \"Festival\" är inte alls lik de tavlorna, men i mitt huvud finns det en koppling. Egentligen skulle jag ha kunnat ta vilken verk som helst, det viktiga är ändå utställningen syfte, säger han. Stockholms stadsmission kontaktades av galleriet och har sedan gett förslag på vilken verksamhet de kan skänka sina pengar till. Intäkterna kommer att gå till \"Källan\" i Fisksätra som i sin verksamhet bland annat möter människor på flykt. Angelika Knäpper hoppas att utställningen kommer upp i samma summa som förra året. – Jag kan tänka mig att det är flera kunder som kan relatera till det här ämnet på ett annat sätt, eftersom det lika gärna kunde ha varit någon av oss, säger Knäpper. Initiativet välkomnas av Stockholms Stadsmission som tycker att det är glädjande att galleriet engagerar sig för att hjälpa till att göra skillnad i Stockholm. – 250 000 kronor är en jättestor summa som exempelvis räcker till över 800 matkassar med det allra nödvändigaste. Varje vecka delas ca 100 matkassar ut på Källan till människor i behov. Pengarna är också viktiga för att vi ska kunna hålla verksamheten öppet, säger Karin Bjers, Stockholms Stadsmission. Några konstnärer som ställer ut på \"Gimme shelter\" Patrik Andiné Marie-Louise Ekman Lotta Hannerz Lars Lerin Juri Markkula Juri Markkula Helena Blomqvist Aida Chehrehgosha Lena Cronqvist Martin Wickström Maria Miesenberger Claes Jurander Peter Frie Jarl Ingvarsson s intiativ. @RefugeeSweden Initiativet @RefugeeSweden syftar till att ge röst och ansikten åt flyktingar i Sverige. Varje dag i december träffar du en nyanländ. Här kan du följa @RefugeeSweden på Twitter. Här följer du @RefugeeSweden på Instagram. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4479, "headline": "Få jullåtar i butikerna när julhandeln drar igång", "summary": "Såhär års kan det tyckas att julmusiken börjar dåna från alla håll och kanter. Men enligt en ny undersökning är som mest bara var fjärde låt i butikerna en jullåt. Vad tycker de som är i miljöer där musiken är närvarande hela tiden?", "article": "Vissa butiker har redan börjat spela julmusik för fulla muggar, men det är först när december börjar som de flesta affärer börjar spela de medryckande melodierna mer frekvent. Det visar åtminstone företaget Soundtrack your brands undersökning. Soundtrack your brand levererar bakgrundsmusik till butiker och i en undersökning med 170 företag och cirka 1000 butiker har de analyserat omkring två miljoner låtar för att ta reda på hur mycket julmusik som faktiskt spelas. Resultatet visar, utöver startskottet för julmusiken, att jullåtarna inte spelas i den utsträckning som många tror. Vid decembers början är det endast elva procent av musiken som kan klassas som julig. Sedan stegras det successivt till dagen före julafton då ungefär var fjärde låt är en jullåt. Utöver butikerna byter också flera radiokanaler genre. I Sveriges radio kommer till exempel de två webbradiokanalerna P4 Bjällerklang och P2 Klassisk jul att spela julmusik dygnet runt. Kerstin Behrendtz, chef för P4 Bjällerklang, menar att det finns ett behov hos lyssnarna. – Julmusik är väldigt populärt såhär års, många har hört av sig och önskat att vi ska komma tillbaka, säger hon. Enligt Kerstin Behrendtz kommer dock P4 Bjällerklang inte ha någon programledare. Låtarna spelas nonstop med enstaka jinglar däremellan. Vad tycker då de som jobbar i butikerna och utsätts för de bjällerklangande ljudbilderna och den psalmlika sången dagligen? DN ringde upp några butiker och en radiokanal för att höra sig för. Nicole Gonsalez, Gina tricot: – Jag är van att höra låtarna om och om igen. Jag kan dem utantill efter ett tag. De jobbigaste är de klassiska låtarna som till exempel \"Jingle bells\". För kunden är det nog trevligt, men för oss som jobbar här kan det bli lite irriterande. Det förstör julen på ett sätt. När man ska fira med sin familj vill man inte höra jullåtarna igen. Micke Ljungquist, Hemtex: – Vi har inte spelat julmusik i så många dagar, men när de sätter sig på hjärnan och man hör det hela tiden är det vidrigt. Är det mycket att göra kan man förtränga musiken, men inte annars. Jag tror däremot att musiken kan bidra med en stämning, för vädret visar inte direkt att julen närmar sig. Hasse Erikson, Lugna favoriter: – Vi spelar hundra procent julmusik nu, men det är inte synd om oss. Det är favoriter vi spelar och det är en gång om året. På riktigt så tycker vi faktiskt att det är väldigt roligt. Om jag hör julmusik hemma så får det mig att tänka på jobbet, men så är det egentligen med all musik jag hör. Olivia Fors, MQ: – Jag tror att vi började spela julmusik nu i veckan och det är ungefär 50/50 mellan den och annan musik. Men det lär nog blir mer under veckorna som kommer, det är inget vi bestämmer i butiken. Jag kan tänka mig att vissa blir less att höra låtarna, men jag älskar det. Julmusiken ger en annan slags stämning. Helena Lundell, Polarn o. Pyret: – Vi har börjat spela lite julmusik, men det är bara någon låt per dag än så länge. Dagarna innan julafton är det mer. Det är egentligen inget jag tänker på, vi har inte så hög volym på musiken. Jag gillar inte jul så mycket över huvud taget och skulle nog inte slå på julmusik hemma. För mig spelar det ingen roll om de spelar det här på jobbet eller inte. Lyssna på alla de mest spelade jullåtarna här nedan:   Topp 25 mest spelade jullåtarna i svenska butiker John Lennon - ”Happy xmas (war is over)” Wham! - ”Last christmas” Tony Bennett - ”Winter wonderland\" Mariah Carey - ”All I want for christmas is you” Bruce Springsteen - ”Santa Claus is comin' to town” Bryan Adams - ”Merry christmas” Triad - ”Tänd ett ljus” Boyz II Men - ”Silent night” Dean Martin - ”White christmas” Boyz II Men - ”Let it snow” Ayo - ”Santa Claus is coming to town” El Perro Del Mar - ”Oh! What a christmas” All Hurts - ”I want for christmas is new year's day” Coldplay - ”Christmas lights” Adolphson & Falk - ”Mer jul” Backstreet Boys - ”Christmas time” Pentatonix - ”Winter wonderland / Don't worry be happy” Ariana Grande - ”Santa tell me” Elvis Presley - ”Blue christmas” Pentatonix - ”That's christmas to me” Chris Brown - ”This christmas” Mel Torme - ”The christmas song (chestnuts roasting on an open fire)” Michael Bublé - ”Silver bells (feat. Naturally 7)” Maria Mena - ”Home for christmas” Lyssna på hela listan över populära jullåtar här. Källa: Soundtrack your brand ", "article_category": "culture"}
{"id": 4481, "headline": "Johan Croneman: Äntligen aktas Magnus Roosmann som en av våra bästa skådespelare", "summary": "I nya svenska dramat ”Gåsmamman” spelar Magnus Roosmann på kort tid skjortan av de andra. Men serien är kreativt rollsatt ner till minsta gestalt och har ett starkt, svängigt manus.", "article": "Det var både irriterande och ledsamt när man placerade Saga Noréns chef på länskrim i Malmö, Hans Pettersson, i koma efter bara några avsnitt – för att aldrig mer låta honom vakna upp. Jag sörjde djupt att Dag Malmberg försvann, Hans Pettersson och Saga Noréns relation var en av seriens finaste, och mest spännande. Och mest utvecklingsbara! Till säsong fyra av ”Bron” får allt Hans Rosenfeldt skaka fram en tidigare okänd tvilling till Hans Pettersson, som oförhappandes dyker upp och tar över brorsans gamla tjänst. I C Mores (och Kanal 5:s) nya krimdrama ”Gåsmamman” (de två första avsnitten sändes i förra veckan) försvinner en annan favorit, Magnus Roosmann, redan efter en grisblink – han hinner ändå nästan spela skjortan av alla andra på så kort tid. Och då kan vi ändå notera att ”Gåsmamman” är välspelad långt ner i rollistan och osedvanligt kreativt rollsatt. Och att Roosmann till exempel har hård konkurrens från en lysande Alexandra Rapaport, en spännande Anders Kundler, en skönt kantig Ivan Mathias Petersson, en magnifik Tommy Körberg – listan kan bli hur lång som helst – gör ju hans insats än mer imponerande. Magnus Roosmann behåller vi i fortsättningen, i alla andra serier han är med i, långt in serien, minst till säsong sex. Uppfattat?! Det är inte bara Roosmanns omvittnade tunga svärta och intensiva närvaro som går rakt igenom rutan, framför allt är hans humör- och inre väderomslag fantastiska. Här kommer han i en av de första scenerna i första avsnittet ner till en stökig familjefrukost, han virvlar fjäderlätt in och visar med eftertryck att han också har en komedibegåvning som ligger där under och pressar på för att få komma ut. Och han kan skickligt släppa ut den i steget – med bara ett höjt ögonbryn eller ett snett leende förändrar han hela rummets atmosfär. Det är oerhört glädjande att se hur han äntligen tycks uppskattas som en av våra största skådepelare. ”Gåsmamman” bygger på en holländsk förlaga, Endemol-serien ”Penoza”, och handlar om en stor, väletablerad och hyggligt väl ansedd familj, som bakom en snygg fasad försörjer Stockholm, och kanske hela Sverige, med – marijuana. Gåsmamman själv, Alexandra Rapaports Sonja, har bestämt sig för att ha så lite kunskap som möjligt när det kommer till familjens mer ljusskygga verksamhet. Men när snart hela familjens existens hotas av både polis och myndigheter, och av framför allt andra, betydligt mer hårdföra, kriminella – ja då tvingas hon ta ställning: Hon inser att det kanske bara är hon som kan ta befälet – hon gör det till synes för att skydda sina barn, men snart utvecklar hon överraskande helt andra sidor. En första säsong om tio avsnitt kommer säkerligen att följas av en andra, allt annat vore mycket överraskande – förutom det ruskigt bra ensemblespelet, har Camilla Ahlgren och Martin Asphaug skrivit ett starkt, svängigt manus, bra dialog, intressant rollutveckling. Redan tidigt förstår vi, av svadan att döma, att till exempel Rapaports Sonja döljer en betydligt hårdare och tuffare kärna än vid första anblicken. Det läcker liksom hela tiden ut små personliga planteringar i de olika karaktärerna. Väldigt övertygande. Märkligt nog har Kanal 5 sålt ut den första visningsrätten till den värsta konkurrenten, TV4-kontrollerade C More – på Femman lär den dyka upp senare i vår. Det är svårt att förstå den ängsliga utförsäljningen. ”Gåsmammans” första säsong om tio avsnitt kommer säkerligen att följas av en andra, allt annat vore en mycket stor överraskning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4488, "headline": "Johan Croneman: Äntligen aktas Magnus Roosmann som en av våra bästa", "summary": "Krönika. I nya svenska dramat \"Gåsmamman\" spelar Magnus Roosmann på kort tid skjortan av de andra. Men serien är kreativt rollsatt ner till minsta gestalt och har ett starkt, svängigt manus.", "article": "Det var både irriterande och ledsamt när man placerade Saga Noréns chef på länskrim i Malmö, Hans Petterson, i koma efter bara några avsnitt - för att aldrig mer låta honom vakna upp. Jag sörjde djupt att Dag Malmberg försvann, Hans Petterson och Saga Noréns relation var en av seriens finaste, och mest spännande. Och mest utvecklingsbara! Till säsong fyra av \"Bron\" får allt Hans Rosenfeldt skaka fram en tidigare okänd tvilling till Hans Petterson, som oförhappandes dyker upp och tar över brorsans gamla tjänst. I C Mores (och Kanal 5:s) nya krimdrama ”Gåsmamman” (de två första avsnitten sändes i förra veckan) försvinner en annan favorit, Magnus Roosmann, redan efter en grisblink – han hinner ändå nästan spela skjortan av alla andra på så kort tid. Och då kan vi ändå notera att \"Gåsmamman\" är välspelad långt ner i rollistan och osedvanligt kreativt rollsatt. Och att Roosmann till exempel har hård konkurrens från en lysande Alexandra Rapaport, en spännande Anders Kundler, en skönt kantig Ivan Mathias Petersson, en magnifik Tommy Körberg – listan kan bli hur lång som helst – gör ju hans insats än mer imponerande. Magnus Roosmann behåller vi i fortsättningen, i alla andra serier han är med i, långt in serien, minst till säsong sex. Uppfattat?!   Det är inte bara Roosmanns omvittnade tunga svärta och intensiva närvaro som går rakt igenom rutan, framför allt är hans humör- och inre väderomslag fantastiska. Här kommer han i en av de första scenerna i första avsnittet ner till en stökig familjefrukost, han virvlar fjäderlätt in och visar med eftertryck att han också har en komedibegåvning som ligger där under och pressar på för att få komma ut. Och han kan skickligt släppa ut den i steget – med bara ett höjt ögonbryn eller ett snett leende förändrar han hela rummets atmosfär. Det är oerhört glädjande att se hur han äntligen tycks uppskattas som en av våra största skådepelare. \"Gåsmamman\" bygger på en holländsk förlaga, Endemol-serien \"Penoza\", och handlar om en stor, väletablerad och hyggligt väl ansedd familj, som bakom en snygg fasad försörjer Stockholm, och kanske hela Sverige, med – marijuana. Gåsmamman själv, Alexandra Rapaports Sonja, har bestämt sig för att ha så lite kunskap som möjligt när det kommer till familjens mer ljusskygga verksamhet. Men när snart hela familjens existens hotas av både polis och myndigheter, och av framför allt andra, betydligt mer hårdföra, kriminella – ja då tvingas hon ta ställning: Hon inser att det kanske bara är hon som kan ta befälet - hon gör det till synes för att skydda sina barn, men snart utvecklar hon överraskande helt andra sidor. En första säsong om tio avsnitt kommer säkerligen att följas av en andra, allt annat vore mycket överraskande – förutom det ruskigt bra ensemblespelet, har Camilla Ahlgren och Martin Asphaug skrivit ett starkt, svängigt manus, bra dialog, intressant rollutveckling. Redan tidigt förstår vi, av svadan att döma, att till exempel Rapaports Sonja döljer en betydligt hårdare och tuffare kärna än vid första anblicken. Det läcker liksom hela tiden ut små personliga planteringar i de olika karaktärerna. Väldigt övertygande. Märkligt nog har Kanal 5 sålt ut den första visningsrätten till den värsta konkurrenten, TV4-kontrollerade C More – på Femman lär den dyka upp senare i vår. Det är svårt att förstå den ängsliga utförsäljningen. Fler krönikor av Johan Croneman • Sällan man får en vettig gestaltning av socialisternas hopp om DDR. Den tyska dramaserien ”Tannbach”, om sommaren efter krigsslutet 1945, är ett riktigt lyckat inköp av SVT. • Det går inte att värja sig mot vemodet i Ann Heberleins dokumentärserie ”Mina två liv”. I dokumentärserien ”Mina två liv” möter Ann Heberlein människor som lever med bipolär sjukdom. Det är ett oerhört fint program, och en önskan om solidaritet. • Blir vi inte lite tragiskt ensamma i önskan att vara parallella? Croneman om vårt enorma intresse för tv-serier och det sunkiga vi kanske inte är medvetna om. • Alla kulturkrönikör av Johan Croneman om DN:s andra krönikörer ", "article_category": "culture"}
{"id": 4491, "headline": "”Rakt ner i fickan” spelas i Kalmar", "summary": "Nästa års sommarföreställning på Krusenstiernska gården i Kalmar blir \"Rakt ner i fickan\" med Claes Månsson och Allan Svensson i huvudrollerna.", "article": "Allan Svensson och Claes Månsson är stjärnorna i årets komedi på Krusenstiernska teatern i Kalmar. För en gångs skull är det inte kärleksbekymmer som driver farsmaskineriet utan pengar och lurendrejerier. \"Rakt ner i fickan\" heter föreställningen där Allan Svensson som inte vill berätta för sin fru (Carina Lidbom) att han förlorat jobbet. Claes Månsson spelar en försäkringsman som kommer på besök. – Det var inget problem att tacka ja när jag fick frågan. Jag spelade i en uppsättning på Maximteatern 1996, så jag hade full koll, säger Claes Månsson som efter några teatersomrar på Vallarna i Falkenberg nu gör sin första på östkustens stora sommarteaterscen. – Jag spelar en nitisk försäkringstjänsteman som bara behöver en påskrift på ett dokument, men alla i huset ljuger och själv har han en svaghet för alkohol. Med i föreställningen finns också Ola Forssmed och Jeanette Capocci, regin står Edward af Sillén för. Föreställningen spelas mellan den 30 juni och 30 juli nästa år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4536, "headline": "Lennart Hellsing är död", "summary": "Lennart Hellsing var en av Sveriges mest älskade författare och en centralgestalt i svensk barnlitteratur. Natten till i onsdags gick han bort, 96 år gammal.", "article": "Krakel Spektakel, Kusin Vitamin, Bagar Bengtsson. Från debuten 1945 har Lennart Hellsing gett den svenska barnlitteraturen en rad oförglömliga figurer och uttryck. – Ingen kunde skriva så suverän barnpoesi som han. Han har nog prånglat på fler oförståeliga ord på barn än någon annan. Han gick på tvärs emot läsbarhetindex. Han lämnar ett stort tomrum som han samtidigt har fyllt på med smarrigheter. Han var den svenska litteraturens största handelsman i läsgodis, säger författaren Ulf Stark om sin kollega. Lennart Hellsing var en av Sveriges mest älskade författare och en centralgestalt i svensk barnlitteratur. Tillsammans med Astrid Lindgren och Tove Jansson utgjorde han den självlysande ledartrion i en författargeneration som skakade liv i en genre som sedan länge gått i stå. Han har hyllats för sin experimentlust och fantasifullhet kring språket, där han leker med ord och tänjer på språket. 1945 debuterade han med diktsamlingen ”Akvarium”. Samma år kom hans första barnbok ”Katten blåser i silverhorn”. Boken mottogs då med måttliga lovord och betraktades som en konstig experimentbok. De anarkistiska nonsensverserna låg långt från dåtidens barnböcker med tomtar och troll och prinsar och prinsessor. Så småningom lyckades Hellsing inte bara förnya genren utan också fördjupa synen på barn, vidga definitionen av barnkultur och stärka barnlitteraturens roll, både akademiskt, konstnärligt och medialt. Han har varit ledamot av Svenska Barnboksakademien och var även en av grundarna av Svenska barnboksinstitutet. 1989 utnämndes han till hedersdoktor vid Stockholms universitet. – Han hade ett starkt engagemang för barnlitteraturen. Han var en pådrivare i skapandet av Svenska barnboksinstitutet och även en barnlitteraturhistoria. Han närmade hela barnboksgenrens status till vuxenlitteraturen, säger Ulf Boëthius, professor emeritus i barnlitteratur vid Stockholms universitet. Under ett par decennier skrev Hellsing omkring hundra böcker för barn och översatte nästan lika många. Han är känd för klassiker som ”Krakel spektakel och Kusin Vitamin”, ”ABC-boken”, \"Boken om Bagar Bengtsson\", ”Kanaljen i seraljen” och ”Musikbussen”. Med stor språkglädje och allvar skrev han nonsensramsor som ”Lapprika papprika puddingpastej” och ”Dinkeli dunkeli doja”. I ”Ägget” tog han sig an det tunga existentiella allvaret utifrån ett tänkande ägg. Förra året, i samband med författarens 95-årsdag, utkom boken ”Skor” där skodon av olika slag virvlar fram över sidorna. Som personlig favorit bland sina många böcker har Lennart Hellsing lyft fram ”Sjörövarbok” från 1965, där han helt osannolikt lyckats använda ordet ”slå” i 36 olika betydelser. – Jag har vuxit upp med hans författarskap, så han har varit enormt viktig för mig. Med sin lekfullhet har han påverkat hur vi ser på språket, visat dess möjligheter. Han har också påverkat alla som arbetar med barnlitteratur, hans verk är en skattkista. Dessutom var han en belevad livskonstnär med sinne för musik och bild, säger Ann Sköld Nilsson, förlagschef på Hellsings förlag Rabén & Sjögren. Hellsing har beskrivits som en allkonstnär efter sina samarbeten med flera kända illustratörer och konstnärer som Paul Strøyer, Fibben Hald, Stig Lindberg och Ulrika Hydman-Vallien. Hans texter har tonsatts av bland andra Georg Riedel och Knut Brodin och inspirerat till flertalet teateruppsättningar och filmer. Han skrev monologer, dialoger för Sveriges Radio och gjorde många barnradioprogram under 1950- och 60-talet. Lennart Hellsing dog i stillhet i sitt hem natten till onsdagen omgiven av sin familj. Han blev 96 år gammal. ”In i det sista var han en samlande kraft för sin stora familj och spred värme och trygghet omkring sig. Han lämnar ett stort tomrum efter sig”, säger familjen i ett pressmeddelande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4537, "headline": "Adeles nya album har slagit N'Syncs rekord", "summary": "Adeles nya album ”25” har slagit N'Syncs tidigare rekord i antal sålda exemplar under en vecka i USA, skriver Billboard.", "article": "”Vi säger officiellt Bye Bye Bye när Adele säger Hello till världsrekordet för det mest sålda albumet under en vecka. Grattis!”, skriver N'Sync-medlemmen Lance Bass på Twitter. Bland de 2,4 miljoner personerna som hade köpt albumet ”25” tre dagar efter att det släpptes finns en av de andra bandmedlemmarna. Joey Fatone säger till Billboard att han trodde att deras rekord skulle bli svårt att slå, med tanke på dagens teknik. – Adele är en unik talang och jag är glad över att vi nämns i samma sammanhang som henne. Jag är ett stort fan... jag har till och med köpt det jäkla albumet, säger han. Adeles nya album och N'Syncs skiva ”No strings attached” är de enda som sålt två miljoner exemplar på en enda vecka i USA. Enligt den nuvarande prognosen kan ”25” komma att nå drygt tre miljoner sålda exemplar under sin släppvecka. Läs mer: Så bra är Adeles nya album ", "article_category": "culture"}
{"id": 4545, "headline": "När fiktion möter verklighet i ”Fröken Frimans krig”", "summary": "När den populära tv-serien ”Fröken Frimans krig” visas i jul är det kampen för kvinnlig rösträtt som engagerar Dagmar Friman och hennes kolleger på Svenska hem. En kamp som bygger på verkliga händelser.", "article": "Första säsongen av ”Fröken Frimans krig” är inspirerad av kvinnosakskämpen Anna Whitlock och konsumentföreningen Svenska hem som hon bildade 1905. Likaså bär andra säsongen spår av verklighetens händelser och den här gången är det kvinnlig rösträtt som seriens hjältinnor strider för. – Kvinnorna som drev Svenska hem i verkligheten öppnade flera affärer, men det kändes som att säsongen mål skulle vara något annat. Något större, säger Pernilla Oljelund, manusförfattare till ”Fröken Frimans krig”. I början av 1900-talet var det belevade män som hade rösträtt och tog besluten om hur riket skulle styras. Det är något som Dagmar Friman och hennes kompanjoner ville ändra på, precis som många kvinnorättskämpar i verkligheten ville. I tv-serien förvandlas Svenska hems lokaler till en mötesplats för kvinnor som vill engagera sig i frågan om kvinnlig rösträtt. Samtidigt skapar de namninsamlingar som ska lämnas in till riksdagen för att visa att kvinnor faktiskt vill vara med och bestämma, inte bara vara hemma och sköta hushållet. Pernilla Oljelund förklarar att det är ungefär samma princip i ”Fröken Frimans krig” som det är i filmer som skildrar andra världskriget. Fakta stämmer och händelser har ägt rum, men de personliga ödena är oftast påhittade. – Det har berättats så lite om jämställdhet och kvinnorörelser i svensk film och tv. Därför var det viktigt att satsa. Man höjer målet en nivå om man berättar om rösträttsarbetet. Allt stämmer som händer i bakgrunden, även om just den här historien inte har hänt på Svenska hem. Men namninsamlingar för kvinnlig rösträtt var ett viktigt maktmedel, precis som det var för arbetarna, säger Pernilla Oljelund. Suffragetterna och de mer lagligt orienterade suffragisterna i England och USA kämpade för kvinnors rösträtt med massdemonstrationer och offentliga möten. I Sverige var de nämnda namninsamlingarna en sätt att visa vad de icke röstberättigade ville. Några av de kända namnen som var med och drev kvinnofrågan var Ellen Key, Selma Lagerlöf och Elin Wägner. Den sistnämnda var aktiv i föreningen ”Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR), som verklighetens Dagmar Friman, Anna Whitlock, var ordförande för. 1913 genomförde LKPR en masspetition för kvinnlig rösträtt där de lyckades samla in över 350 000 namn. Några år senare infördes allmän rösträtt i Sverige och 1921 var det dags för det första valet. Pernilla Oljelund påpekar att de svenska rösträttskämparna inte var lika militanta som suffragetterna i Storbritannien, men att de också nådde ett lyckat resultat till slut. Och i tv-seriens värld är historien kanske något ljusare än kampen som skedde i verkligheten, men Oljelund blev inspirerad till det efter att ha läst om de hon skulle skildra. På ett sätt fanns det inte någon anledning att göra historien så allvarlig och tung. – Jag har läst oerhört mycket om de här kvinnorna och de är alldeles för energiska och roliga för det, säger hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4547, "headline": "SVT dementerar nedläggningen av ”Historieätarna”", "summary": "”Inget läggs ned. Det kan mycket väl bli fler säsonger”, säger seriens producent Karin af Klintberg till DN.", "article": "I går rapporterade DN att det populära SVT-programmet ”Historieätarna” lägger ner efter sin kommande säsong som sänds hösten 2016, enligt uppgifter från Aftonbladet. ”Det här blir sista säsongen”, bekräftade Lotta Lundgren till Aftonbladet. Ett besked som både SVT och seriens producent Karin af Klintberg avfärdar. – Inget läggs ner. Först när säsong tre har producerats och sänts kommer vi att ta ett beslut om serien får en fortsättning eller inte. Det kan mycket väl bli fler säsonger. Vi kanske bestämmer oss för att utveckla programformatet, spela in en till säsong utomlands. Det vet vi inte i nuläget, säger Karin af Klintberg. ”Historieätarna” har inspirerat till årets julkalender ”Tusen år till julafton” där Lotta Lundgren och Erik Haag reser genom historien med tretton barn. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4549, "headline": "Adam Lambert stortrivs i Sverige", "summary": "I vår kommer Adam Lambert till Sverige för andra gången på kort tid. Och i sommar är det dags för ännu ett besök, då med bandet Queen. Med de många resorna gör inte \"American Idol\"-tvåan något. – Jag gillar energin i Sverige, säger han.", "article": "Det är bara några veckor sedan Adam Lambert uppträdde på den svenska \"Idol\"-scenen. Trots att det var en blixtvisit, som följde på ett kort stopp i Kina, uppskattade han besöket. – Det var härligt att vara i Stockholm, jag lärde känna staden väl när jag tillbringade två månader där under arbetet med mitt senaste album, säger han. Då fick han chans att utforska staden och har hittat flera favoritställen, de flesta längs med Birger Jarlsgatan. Han upplevde att staden blev som ett andra hem, för ett tag En av svenskarna han samarbetade med var Tove Lo. Hon hörs på låten \"Rumors\" och Lambert beskriver henne som \"fantastisk\". – Jag minns vår första låtskrivardag, på kvällen åt vi middag på restaurangen East och pratade om livet och tidigare relationer. Det var så vi fick inspiration till en del av texterna, det kommer från våra verkliga upplevelser, berättar han. Snart ger han sig ut på sin första soloturné på fem år och den 23 april kommer \"The original tour\" till Sverige och Fryshuset. Just nu pågår planeringen för fullt. – Jag vill inte avslöja några detaljer, men jag kommer att köra en eller ett par låtar som jag aldrig har spelat live förut, säger han och tillägger: – Konserten kommer att ta med publiken på en resa, showen är uppdelad i olika delar som har helt olika känsla, det känns jättespännande. Förutom låtar från den senaste plattan, som delar namn på turnén, kommer Lambert att bjuda på hits från sina två tidigare album samt \"några överraskningar\". När Adam Lambert var i 20-årsåldern började han upptäcka 1970-talsrock och bandet Queen. Knappt tio år senare, 2011, fick han chans att följa med bandet på turné i rollen som sångare. I sommar gör de flera spelningar ihop – bland annat på Sweden Rock i Sölvesborg. Lambert längtar efter att få spela med bandet igen och berättar att det har blivit som hans \"andra familj\". Queens klassiska rocklåtar skiljer sig avsevärt från hans egen pop. – Det är intressant att få återbesöka de här klassiska låtarna från dåtiden med dem – och att samtidigt få blicka framåt med mitt eget material. Jag får lite av båda världarna, säger Lambert. Adam Lambert Ålder: 33 år Från: Indianapolis, USA Bakgrund: Slog igenom 2009 då han kom på andraplats i ”American Idol”. Vann gjorde Kris Allen. Aktuell: Hans tredje album, ”The original high” släpptes i juni i år och snart ger sig Lambert ut på en tillhörande soloturné, som bland annat kommer till Sverige i april. Uppträder tillsammans med Queen på Sweden Rock nästa sommar. Övrigt: Medverkade i fem avsnitt av tv-serien ”Glee” och hoppas få skådespela mer i framtiden. Adam Lambert om ... Sverige: ”Svenskar är väldigt gulliga och jag gilla energin i landet. Jag upplever en känsla av 'lev och låt leva' i samhället. Folk känns väldigt öppna och det finns mycket tolerans för olika typer av livsstilar och det känns som att folk vet hur man har ett trevligt liv, en bra livsstil. Jag har en så bra känsla när jag är där, jag trivs väldigt bra”. Queen: ”Att sjunga deras låtar är väldigt intressant, för det är så annorlunda från min egen musik. Att vara på scen med dem är väldigt högljutt, det är mycket gitarr och trummor 'det är väldigt rock'n'roll'”. ”American Idol”: ”Att programmet har åstadkommit det de har är fantastiskt. De sätter verkligen folk på kartan! Alla olika teman är en bra utmaning och det är ett bra sätt att förberedas för vissa delar av musikbranschen”. Framtiden: ”Det vore kul att få göra en långfilm eller medverka i fler tv-serier”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4555, "headline": "Steve Angello. ”Dansmusiken har aldrig någonsin snackat om någonting”", "summary": "I dag är det tre år sedan Swedish House Mafia sålde ut Friends arena. Lika länge har det tagit att färdigställa Steve Angellos debutskiva som släpps i januari. Längs vägen hann houseproducenten tröttna på sin egen genre.", "article": "Det är en av de där novemberdagarna när klockan knappt slagit eftermiddag men det redan har börjat skymma. Längs Friggagatan på Östermalm i Stockholm ligger blöta, gula löv i rännstenen. Steve Angello tittar upp mot himlen. – Jag älskar det här vädret. Min arbetsmoral har saknat det så mycket. Han har precis råkat försäga sig. ”Min fru kommer döda mig för det här.” Efter många år i Los Angeles har Steve Angello beslutat sig för att flytta tillbaka till Sverige. Han ska bara övertala familjen, säger han, som inte tycks tråna lika starkt efter svenskt novemberväder. När orden väl är uttalade vill Steve Angello inte prata om något annat. När vi promenerar längs smågatorna pekar han ivrigt och berättar om alla visningar i området han har varit på de senaste veckorna. – Problemet är att alla hus är för små i Stockholms innerstad. Du vet… Jag har ju fru och barn, allt ska få plats. Jag föreslår Solna. Kommunen där Steven Angello Josefsson Fragogiannis föddes och levde tonårstristess med datorspel och hiphop innan han så småningom började producera elektronisk dansmusik och så, 2012, hamnade på tredje plats på Forbes lista över världens bäst betalda dj:er. Till Solna åker han ofta än i dag för att bo över hos sin mamma och träffa brorsan och kusinerna (”man blir trött på lyxhotell när man reser så mycket”). Steve Angello skrattar. – Ja, det skulle vara om jag gick och köpte hela Blåkulla då. En kort promenad från bostadsområdet med de åtta blå höghusen, som även går under namnet Hagalund, ligger Friends arena. I dag är det exakt tre år sedan Steve Angello, Sebastian Ingrosso och Axwell stod bakom mixerbordet på arenans scen och gjorde det som ingen trodde var möjligt för en svensk musikakt, att sälja ut Friends arena tre kvällar i rad. 135.000 personer såg Swedish House Mafia uppträda den helgen i vad som rubricerades som ”de sista spelningarna i Sverige, någonsin”. – När jag tänker tillbaka på spelningarna vet jag fortfarande knappt vad jag ska säga. Vi bokade arenan helt själva, utan management. Ingen trodde att vi skulle lyckas åstadkomma något alls. Allt var bara ren strid. Och det var så klart extra speciellt att det var i just Solna. Cirkeln slöts. Precis som för en rad andra svenska artister inom den elektroniska dansmusikscenen hade housetrion hunnit bli giganter utomlands innan svenska medier skrivit en rad om dem. I ett välkänt tv-klipp när trion gästar ”Skavlan” i samband med avslutningsturnén 2012 får de under genanta former lära hela svenska folket hur house låter (”det låter douche, douche, douche”) och svara på frågor av typen: Så ditt jobb innebär mest att du vevar med handen i luften och sms:ar på mobilen samtidigt? Steve Angello säger att det är svårt att förstå klippet än i dag. – Fast man kan samtidigt inte klandra honom. Han visste ju inte. Sverige fattade ju inte förrän turnén var över hur stort det var. Vi skrev historia med Swedish House Mafia. Vi var de första in på alla de där arenorna. Vi gjorde Milton Keynes Bowl i London med 75 000 i publiken. Hela brittiska pressen ratade oss när vi bokade giget. Det är bara Metallica och vi som sålt ut den arenan. Folk trodde vi var sjuka i huvudet. Under två och ett halvt år, när framgångarna var som störst, berättar han att han knappt gjorde musik. Musik var förknippat med jobb. Och Steve Angello ville inte jobba. Han ville ha kul. – Man kollade liksom hur långt man kunde ta det. Det var mycket supa, åka båt, köra helikopter. Jag var där man egentligen är rädd att hamna som artist. Jag var ute och turnerade världen över med obetydelsefull musik. En dag kommer man ner på jorden igen. Idén på ett nytt musikprojekt växte. – Jag kände bara: jag kan göra danshits nu. Det finns en speciell formel som alltid fungerar. Jag ville göra något som betyder mer. Dansmusiken har inte tagit de där stegen som andra genrer har gjort. Ta hiphopen till exempel, den har alltid snackat om kultur, religion, samhälle och politik. Dansmusiken har aldrig någonsin snackat om någonting. Det finns ingen historia. Så jag ville berätta min. ”Wild youth”, Angellos debutalbum i eget namn (om man räknar bort ”Tracks” från 2003 – ”en ihopkastad, oplanerad sak”, enligt Angello), har tagit över tre år att färdigställa och har dessutom blivit uppskjuten flera gånger, bland annat eftersom han köpte sig fri från storbolaget Columbia Records och bestämde sig för att ge ut skivan på eget skivbolag. Albumet, berättar han, följer en tydlig tråd från 1982 när allting börjar, via uppväxten och depressionen som kom efter att hans pappa mördades i Aten när Steve Angello var 14 år. Vilken låt handlar om din pappa? – Ja, du, det är rätt många faktiskt. Från spår tre och framåt. Vad kommer sen? – Framgångsmomentet är väl 70 procent av plattan. Sen kommer artisteriet. Och sen, i slutet på skivan, blir det… okej. Lugnt liksom. Flera gånger under intervjun poängterar Steve Angello att ”Wild youth” inte är en EDM-skiva. Du verkar ha en kluven relation till din egen genre? – I går körde jag runt i Stockholm och lyssnade på radio. Av de fem danslåtar som spelades kunde jag inte pricka in en enda artist. Det säger något om hur kreativ genren är. Vi använder samma ljud om och om igen eftersom de är enkla att göra. Producenterna gör ingenting för att särskilja sig åt från varandra. Visst, jag hör om det är Deadmau5 eller Avicii. Men en stor del av låtarna som spelas på radio i dag går inte att identifiera vem som ligger bakom. Han avbryter sig själv och letar upp Tiestos Instagramkonto på mobilen. Scrollar demonstrativt genom bilderna som föreställer massiva publikhav, ljus och vulgärt stora mixerbord i olika vinklar. – Det känns som en Disneyfilm. Det är ”happy place” men ingen säger någonting av värde. Allt är så jävla mycket på låtsas. När du ser stora artister som är 40 år göra låtar som låter som att de är femton. Inom alla andra yrken skulle det där vara jättekonstigt. Det är som om Tom Ford skulle börja göra Pokémon-kläder. Det är där vi har hamnat. Även om branschen kommer att växa med ännu fler subgenrer tror Angello att det kommer att bli svårare att åka runt och tjäna pengar på att dj:a i framtiden. I stället blir låtskrivandet alltmer avgörande för att nå framgång. Dansmusiken beskylls ofta för att vara sällsynt mansdominerad. Varför tror du att det är så? – Jag vet inte. Jag tror det har att göra med att tjejer vill skriva. Ni uttrycker er på ett annat sätt. Vi är mer tekniska. Tjejer är mer... känslomässiga. Ni har en större finkänslighet. Tycker du att det är problematiskt med obalansen? – Fast det finns ju kvinnor i branschen. Kvinnor är i majoritet när det kommer till låtskrivande. Fjorton av femton är kvinnor som skriver Katy Perrys låtar. Jag tror att det finns många kvinnor som hade velat producera och turnera om de bara hade fått chansen. – Jag tror att tjejer har andra mål. Du kanske har en pojkvän, du kanske inte vill åka runt och turnera. Det är slitsamt att resa så mycket. Särskilt för en mamma. Jag känner den australiska duon Nervo rätt bra, de turnerar mycket och tycker att det är kul just nu. Men de börjar bli kvinnor och känner kanske att ”vi kan ju skriva musik, varför inte koncentrera sig på det i stället”? Jag tror egentligen att tjejer är lite smartare än vi killar bara. Vi byter samtalsämne. Han berättar att åren i USA har gett honom perspektiv på Sverige. Att han längtar efter att komma tillbaka och röra om i musikvärlden. Kanske starta en festival så småningom (”men absolut inte bara dansmusik”). – När jag kommer hit känner jag mig som en stor haj. Jag började min karriär utomlands, då var jag ingenting. Jag har krigat mig igenom den hårda skolan. Och när jag är här känner jag bara: det är för lugnt. Sverige har världens bästa design. Världens bästa reklam, mode och musiker. Men ingenting händer. Varför står det still? Steve Angello om... ... sin nya tv-serie ”Varje gång man försöker skildra dj-kulturen på tv eller i film blir det så lökigt. Men den här serien är inte alls som man kanske tänker sig.” Steve Angello är en av skaparna bakom den amerikanska tv-serien ”The drop” som just nu håller på att produceras. Serien utspelar sig i den hektiska EDM-scenen i Miami och följer en dekadent dj som återfår hoppet när han träffar en kvinnlig, afroamerikansk protegé. Serien som ännu inte har fått ett premiärdatum produceras av R J Cutler (”Nashville”). Steve Angello blev kontaktad av produktionsbolaget som behövde hjälp med musikläggningen, men han har i viss utsträckning även bidragit till manusarbete genom att sätta en dramaturgi och flytta om scener för att göra det mer verklighetstroget. ... alla samarbeten ”Jag har bara jobbat med artister som jag älskar själv. Det är folkigare grejer och indierock, som Dan Reynolds från Imagine Dragons och Dougy Mandagi från Temper Trap – jag har alltid varit kär i deras röster. Vi har skrivit låtarna ihop. Det börjar alltid med en story. Vad vill jag berätta?” Det är bara ett spår på skivan ”The ocean” som Steve Angello inte har skrivit själv. Låten är gjord av Stockholmsproducenten Saturday, monday och artisten och låtskrivaren Julia Spada och släpptes redan för några år sedan i en mer lågmäld version. Steve Angello föll pladask och pushade den i sin radioshow på BBC utan större framgång. ”Jag kunde inte släppa den. Så jag gjorde en egen, mer tillskruvad tolkning.” ... att spelas på radio ”Det har absolut inte varit ett mål. Jag har inte gjort en enda radio edit. Alla låtar är nio minuter långa. Min ingång har snarare varit att göra en konceptskiva som jag kan titta tillbaka på om tio år och fortfarande känna mig stolt över.” Inför skivsläppet den 22 januari ligger skivan på tionde plats över världens mest förbeställda skivor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4573, "headline": "”Alla mina kamrater” lägger ner: ”Uppviglarna vann”", "summary": "Efter förra veckans avsnitt av podcasten ”AMK Morgon” där ”Kringlan” Svensson hotade Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg har kritiken varit enorm. Nu lägger humorgruppen ”Alla mina kamrater” ner.", "article": "”AMK morgon” är humorgruppen ”Alla mina kamraters” podcast som sänder nya avsnitt måndag till torsdag. Förra veckan gästades podcasten av komikern och författaren ”Kringlan” Svensson som i sändning hotade både Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och recensenten Victor Malm, efter att den senare uttalat sig negativt om hans komik. Svenssons grova uttalanden har fått enorm kritik och följder för komikern, men även humorgruppen ”Alla mina kamrater” har kritiserats på grund av sin passivitet och att de skrattade till ”Kringlan” Svenssons uttalanden. Tidigare i veckan tappade de reklamuppdraget de har haft med Åhléns, stand up-shower har ställts in och i går meddelade podcastplattformen Acast att de säger upp samarbetet med dem. Nu väljer humorgruppen att splittras. Podcasten är bidragsfinansierad och under onsdagen fick bidragsgivarna ett meddelande från ”Alla mina kamrater”. Komikern Martin Soneby skriver: ”Jag försökte hålla ihop AMK i det sista, men i dag kom beslutet att Fritte, David och Nisse inte orkar längre. De har sina egna skäl att lämna, och det respekterar jag.” Utskicket till bidragsgivarna avslutas med orden: ”Så uppviglarna vann. De fick som de ville. De som inte vill att vi ska finnas. Podden finns inte, vi kommer inte göra stand up tillsammans, och AMK som begrepp är tyvärr över.” Under torsdagseftermiddagen publicerade humorgruppen ett längre inlägg på sin Facebooksida. De skriver de bland annat: ”Vi skötte situationen och den efterföljande kritiken riktigt, riktigt dåligt.” och att ”det är såklart olyckligt att folk inte har haft tid eller lust skaffat sig en egen uppfattning eller tagit sig tid att prata med oss om saken utan bara gått på medias rapportering och agerat därefter.” Efter upprepade försök att nå Martin Soneby skriver han i ett sms till DN: ”Jag hänvisar till meddelandet på vår Facebooksida. I övrigt har jag inga kommentarer.” Han skriver också att han kommer att fortsätta göra podcasten ”AMK Morgon”, dock utan övriga medlemmar i humorgruppen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4586, "headline": "Vems ansvar är journalistens ord på Twitter?", "summary": "Var börjar den enskilde journalistens ansvar och var tar medieföretagets vid? Frågan ställs på sin spets i ett aktuellt exempel där en Aftonbladetskribent stämts efter en tweet - och tidningen frånsäger sig ansvar.", "article": "De sociala medierna är i dag en oumbärlig kanal för de svenska medieföretagen. Med bland annat Twitter och Facebook lanserar tv, tidningar och radio i dag sin journalistisk, sina medarbetare och bygger upp sina trafikflöden. Reportrar uppmanas att vara aktiva på dessa sajter också på arbetstid – och är det på företagets egna datorer, läsplattor och mobiltelefoner. Ansvaret faller dock på den enskilde. Den journalist som begår misstag och hamnar i konflikt kan inte räkna med stöd från sin arbetsgivare. Ett aktuellt exempel är stämningen mot Aftonbladetskribenten Martin Aagård. I augusti stämdes han i Stockholms tingsrätt för grovt förtal av artisten Richard Herrey efter tweet där han bland annat kallat honom ”din gamle rasist”. Enligt Herrey har också Aftonbladet ansvar för skadan då Aagårds Twitterkonto var länkat till tidningen. Aftonbladets ombud, advokat Thomas Olsson, har dock redan klargjort att tidningsledningen anser att Martin Aagårds agerande saknar koppling till hans anställning och arbetsuppgifter. – Det är ungefär som om domare medverkar i den offentliga debatten – ska Domstolsverket då ta ansvar för vad de säger? Jag kan inte se hur man realistiskt skulle kunna göra en redaktion som Aftonbladet ansvarig för innehållet på en annan mediekanal vars innehåll den inte har något inflytande över, säger Olsson till DN. Han efterlyser ändå tydligare rättsregler. – Vi har ett problem i att tekniken har dragit i väg från själva lagstiftningen. Men att gå in och börja utvidga den ansvarige utgivarens ansvar från att avse den egna produkten till vad som händer på Twitter är ju en helt orimlig ståndpunkt.  Martin Aagård delar den uppfattningen: – Som jag ser det kan tidningen omöjligen vara ansvarig för det som skrivs på Twitter även om jag är en medarbetare och vi som arbetar på tidningen regelbundet publicerar nyheter och länkar till nyheter där. Som anställd på Aftonbladet uppmanas vi att använda de sociala medierna för att driva trafik till våra sajter, men jag tycker ändå inte att ansvarsfrågan förändras av det, säger han till DN. Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, gör dock en annan juridisk tolkning: – Twittrar man som Aagård har gjort så finns det sällan ett utgivaransvar. I stället gäller det vanliga ansvaret som gäller för alla. Det finns två ansvarssystem, straffansvar och skadeståndsansvar. I skadeståndsrätten är utgångspunkten att gör man något i tjänsten så är det bara arbetsgivaren som ansvarar, även om arbetstagaren i vissa väldigt speciella fall kan ansvara. I straffrätten är utgångspunkten däremot att den som agerat brottsligt själv hålls ansvarig – där går inte ansvaret över på en arbetsgivare på det sättet, sammanfattar han. Han anser att åtskilligt talar för att Aagårds tweet har skickats i tjänsten: Han har som anställd uppmanats att twittra, han har haft Aftonbladet som avsändare i sin Twitterprofil, twittrade på tidningens mobil och för läsarna framstod därmed hans twittrande som i Aftonbladets namn. Därmed kan tidningen hållas ansvarig. – Rätten skulle utifrån dessa omständigheter kunna besluta att det som inträffat inte är ett utgivaransvar, men genom de speciella reglerna för arbetsgivaransvaret kan ansvaret ändå hamna hos Aftonbladet, säger Schultz, som betonar att det är öppen fråga. Han beskriver Twitter som en ”riskutsatt miljö” för dagens journalister. – Tanken med ansvarssystemet är att det är arbetsgivaren som ska ta smällen om arbetstagaren gör bort sig i tjänsten. Tidningen har här sagt till Aagård att twittra på jobbet och givit honom verktygen, men när han gjort bort sig säger tidningen att han inte har twittrat på jobbet och hänger honom, sin arbetstagare. Jag tycker det är taskigt. Skulle Martin Aagård förlora målet så anser Mårten Schultz att Journalistförbundet bör uppmana sina medlemmar att undvika de sociala medierna på arbetstid. – Man ska inte behöva exponeras för sådana här risker på sin arbetsplats.  Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling säger att förbundet är tydligt med att medlemmar är aktiva på de sociala medierna under eget ansvar, det ansvaret är en del av yrkesreglerna och yrkesetiken. Att arbetsgivarna uppmanar sina anställda till att medverka i de sociala medierna innebär samtidigt att en gråzon uppstår. – Mårten Schultz har helt klart en poäng i att det inte finns tydliga regler om vad som faller under arbetsgivaransvaret. Arbetsgivare som aktivt uppmuntrar sina medarbetare att hela tiden synas i de sociala medierna måste också ta ett utvidgat ansvar för hur det arbetet utförs. För journalister som Aagård på kulturredaktioner som arbetar med debattväckande material kan provokativa yttranden i sociala medier ses som logiska utifrån deras arbetsuppgifter och då faller det också under ett utvidgat arbetsgivaransvar, säger Nordling som ser rättens beslut kring Herreys stämning som ”vägledande för hur principerna ska tolkas”. Också Nina Glans, kanalansvarig för Sveriges Radios P1, betonar vikten av omdöme. – Twittrar man i sitt eget namn så är det i första hand man själv personligen som gör det. Men när man jobbar för public service så står det i alla kontrakt att man företräder public service och får inte uttrycka sig så att det skadar vårt förtroende om oberoende. Så det är svårt: Vad är det privata tyckandet och vad är inte det? Det är en fråga som ganska ofta dyker upp hos oss, säger hon.  Som stöd har SR tagit fram en handbok, 248 sidor lång, om hur de anställda ska förhålla sig till de sociala medierna. – Som privatperson kan jag tycka att lagen inte hängt med i denna fråga, det ser vi ju med alla kränkningar som förekommer. Å andra sidan tycker jag som journalist att man ska lagreglera så lite som möjligt, man måste ändå ha en så stor yttrandefrihet som möjligt, säger Glans.  Omdömet hos den enskilde journalisten sätts samtidigt på nya prov i jakten på gillanden, klick och varumärkesbyggande. Jonas Nordling talar om ett ”problem med samtalstonen i samhället – det är lätt att få uppmärksamhet om man uttrycker sig drastiskt”. Aagård beskriver ett \"race\" i de sociala medierna där tyckmyckna opinionsbildare har ”haft glada dagar”. – Vårt material har varit så oerhört efterfrågat och populärt och de känslodrivna åsiktstexterna får ohyggliga mängder delningar och kommentarer. Just det här hatandet, gråtandet och rasandet har haft ett stort genomslag och jag tycker det är väldigt bra om det vänder. Aagård liknar stor respons i de sociala medierna med ett begär likt rusets. – Man belönas ju för att vara så personlig och rolig som möjlig, men också provokativ. Och det är ju en journalistisk instinkt att skriva mer av det som ger en rubriker, det är klart att det är berusande. Det är ju omöjligt i dag att vara en tidningsprofil utan att samtidigt vara det på de sociala medierna, det är själva måttstocken.  Författaren och Sydsvenskanjournalisten Per Svensson ser det uppskruvade tonläget och de gilla-genererande inläggen på Twitter som ännu en påminnelse om hur journalistiken alltid delvis drivits av narcissism och belöningsbehov. – Jag kollar också om jag får respons på Twitter, ingen journalist är immun mot den frestelsen. Men förr var den dosen inte lika kraftfull som i dag och man fick den inte direkt då, det är som skillnaden på kokain och koffein. Han jämför det uppseendeväckande Twitterinlägget med hur tidningsrubriker dras hårt för att få effekt. – Alla journalister vet hur man gör det här. Alla jagar efter ett bra bråk och personer som genererar saftiga citat. Det finns en föreställning att språket är ett neutralt verktyg, men så är det inte. Verkligheten byggs av språket och språket förändrar verkligheten, som ett sandpapper. Det är den stora faran med kulturen i de sociala medierna: Den slipar om oss och får oss att se på varandra och samhället på ett annat sätt. Kallar man någon för fitta tillräckligt många gånger så påverkar det till slut hur man betraktar den personen. Alla har ett ansvar för detta. DN har utan framgång sökt Aftonbladets chefredaktör Jan Helin för en kommentar. Foton i text: DN, TT, Pressbilder ", "article_category": "culture"}
{"id": 4590, "headline": "Ravel i halsbrytande tempo", "summary": "Maurice Ravels två jazzinfluerade pianokonserter introducerar ett särskilt franskt gehör för det amerikanska, som Yuja Wang nu tolkar med närmast aggressiv teknisk briljans.", "article": "Klassiskt Maurice Ravel ”Ravel”. Yuja Wang och Tonhalle- Orchester Zürich. (Deutsche Grammophon/Universal) I sin intervjubok ”Truffaut/Hitchcock” från 1967 lyfte den unge franske filmregissören och kritikern François Truffaut fram Alfred Hitchcock på ett sätt som fick filmvärlden att se honom på med helt nya ögon. Inte bara som en av Hollywoods mest framgångsrika thrillerskapare genom tiderna. Utan som en som hade stiliserat och intensifierat filmkonstens rent visuella uttrycksmedel till den grad att den närmast kunde liknas vid musik. Något som Hitchcock glatt håller med om i boken eftersom han alltid hade velat spela på filmpublikens förväntningar likt en musiker på sitt instrument. Och alltid poängterat ”spänningens” betydelse i filmberättandet på ett sätt som påminner om de harmoniska spänningarnas avgörande betydelse i (den tonala) musiken. Det här uttrycket för blicken på Amerika hos den nya franska vågens filmare fick en intressant uppdatering när den franska duon Daft Punk, uttalat inspirerade av Truffauts bok, på sitt överallt hyllade album ”Random access memories” från 2013, ville ”ge livet tillbaka till musiken” genom att återskapa popmusikens ”gyllene era”. Åren kring 1980 i Los Angeles där centralgestalten hette Quincy Jones. En virtuos producent som tog med sig jazzens förlitan på de rent musikaliska uttrycksmedlen in i popen på samma sätt som Hitchcock hade fört med sig stumfilmens fokus på det visuella in i ljudfilmen. Men ska man spåra ursprunget till de två ovannämnda uttrycken för ett särskilt franskt gehör för amerikansk populärkultur får man gå ända tillbaka till 1920-talet – då en hel fransk tonsättargeneration satte örat till jazzens idiom. Inte minst gällde detta Maurice Ravel i de två pianokonserter som han nästan samtidigt komponerade mot slutet av decenniet. Den ena i G-dur och den andra i D-dur ”För vänster hand”, tillägnad pianisten Paul Wittgenstein som var bror till Ludwig, filosofen. Om Ravels musik i allmänhet kan utlösa ett feberaktigt beroende gäller det i synnerhet de här två konserterna. Den förra med sin omkullvältande frenesi och swingbaserade uppåtkänsla. Den senare med sin mörkare och tyngre ton där konflikterna laddas av jazzens typiska motrytmer. Till de mest ikoniska inspelningarna av konserten i G-dur hör den coolt skimrande med Arturo Benedetti Michelangeli (EMI) och den mera eldfängt sprakande med Martha Argerich (DG). När nu den unga kinesiskan Yuja Wang tar sig an båda dessa konserter, under ledning av Tonhalleorkesterns chefdirigent Lionel Bringuier, gör hon det med en närmast aggressiv teknisk briljans. Och i halsbrytande höga tempon som i G-dur-konserten framkallar yrseln av att åka med i någon av Buster Keatons vansinnesfärder på stumfilmsduken. En kaotiskt kokande storstadsatmosfär som blir strömförande på ett mera försjunket sätt i den andra satsen där Ravel nöjer sig med att avläsa staden som genom ett öppet fönster. I konserten för vänster hand framstår inte Yuja Wang lika mycket som ett dödligt höghastighetsvapen, men får ändå fram faran i dess explosiva blandning av bultande frustration och fritt utlopp. Bästa spår: Första satsen i konserten i G-dur Den ena konserten har en omkullvältande frenesi och swingbaserad uppåtkänsla. Den andra en mörkare och tyngre ton där konflikterna laddas av jazzens typiska motrytmer. 1 ”Rhapsody in blue” av George Gershwin Ursprungligen för solopiano och jazzband. Och inspirerad av ett kalejdoskopiskt Amerika med sin kulturella smältgryta och sitt storstadsvansinne. Komponerad på rekordtid under en tågresa mellan Boston och New York 1924. 2 ”En jazzsymfoni” av George Antheil En futuristisk storbandssymfoni som uruppfördes under stort ståhej i London 1927 tillsammans med den amerikanske tonsättarens dadaistiska ”Ballet méchanique” där självspelande pianon, elektriska fläktar och flygplanspropellrar tillhörde instrumentariet. 3 ”Ebony concerto” av Igor Stravinsky Efter att tidigare ha influerats av jazzmusik i verk som ”Historien om en soldat” och ”Ragtime” tog Stravinsky steget fullt ut 1945 när han komponerade denna konsert för klarinettisten och storbandsledaren Woody Herman. Titeln syftar på jazzens afrikanska ursprung. 4 ”All set” av Milton Babbitt Komponerad för pianisten Bill Evans med orkester till en jazzfestival på ett universitet för de fria konsterna i Massachusetts 1957. Och där tonsättaren på ett sällsynt sofistikerat sätt fusionerar sitt abstrakt avantgardistiska tolvtonsspråk med jazzens sensuella harmonik och rytmer. 5 ”Blood on the Floor” av Mark-Anthony Turnage En svit för jazzkvartett och orkester som uruppfördes 1996, med bland andra gitarristen John Scofield och trummisen Peter Erskine i ensemblen. Och som är en furiöst gripande och vacker sorgesång över tonsättarens bror som hade dött av en överdos. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4596, "headline": "Indisk regissör får nytt miljonpris", "summary": "En miljon kronor och ett pris designat av den kinesiske konstnären Ai Weiwei. Det får den indiska regissören Leena Yadav som första mottagare av det nya filmpriset Stockholm impact award.", "article": "Stockholm impact award 2015 går till den indiska filmaren Leena Yadav. Hon får priset för sin nya film ”Parched” som hade europeisk premiär på Stockholms filmfestival. Stockholm impact award är ett samarbete mellan Stockholms filmfestival och Stockholms stad med syftet att lyfta fram film som skildrar aktuella samhällsfrågor och inte väjer för brinnande ämnen. Prissumman ett miljon kronor gör det till ett av världens största filmpris. Priset har designats av den kinesiske konstnären Ai Weiwei och avtäcktes under en presskonferens i Stockholms stadshus under onsdagen. Övriga nominerade filmer var ”Det Vita Folket” av Lisa Aschan (Sverige), ”Baba Joon” av Yuval Delshad (Israel), ”Honor Thy Father” av Erik Matti (Filippinerna), ”Mekko” av Sterlin Harjo (USA), ”Tomorrow” av Mélanie Laurent och Cyril Dion (Frankrike) och ”Yo” av Matias Meyer (Mexiko, Kanada, Schweiz, Dominikanska republiken). I juryn för Stockholm impact award sitter Ai Weiwei, regissören Ida Panahandeh, aktuell med filmen ”Nahid”, och Linus Tunström, regissör och chef för Uppsala stadsteater. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4598, "headline": "Grafikens hus hittar hem i Södertälje", "summary": "Grafikens hus återuppstår i Södertälje efter att ha stått utan lokaler sedan branden i Mariefred 2014. ”Det känns fantastiskt skönt att veta var verksamheten ska byggas upp” säger vd:n Nina Beckmann.", "article": "När Grafikens hus ladugårdslokal i Mariefred brann ner till grunden 2014 så gick upp emot 8000 konstverk förlorade. En hel verksamhet förlorade sitt hem. Men nu har styrelsen och ledningen för Grafikens Hus beslutat att etablera sig på nytt i Södertälje. – Det känns helt fantastiskt. Väldigt härligt att det äntligen har fattats ett beslut. Vi har varit i en mellantid efter branden. Vi har hittat lösningar med verkstäder och turnéer runt om i hela landet men i det långa loppet känns det fantastiskt skönt att veta var verksamheten ska byggas upp, säger Nina Beckmann, vd Grafikens hus. Efter diskussioner med fyra kommuner föll valet på Södertälje. Dels för att kommunen enligt Nina Beckman satsar stort på kulturpolitiken, och för att kommunen delar hennes syn på konsten som något samhällsutvecklande. – Det ska vara låga trösklar och tillgängligt. Vi kommer satsa jättemycket på pedagogik, för barn och unga och även andra grupper som nyanlända. Verkstaden kommer vara själva hjärtat i verksamheten, det ska bli en mötesplats precis som det var i Mariefred. I verkstaden ska besökarna få arbeta med konstnärligt utforskande. Undersöka vad man göra med grafik och se vad som händer när grafik möter helt andra uttrycksformer. På plats ska det finnas utrustning för olika former av klassiska trycktekniker såsom screentryck och djuptryck. Planer finns också på en högteknologisk avdelning med 3d-skrivare. Vilken lokal Grafikens hus ska husera i är ännu inte helt bestämt, men i dagsläget sneglar de mot den gamla industrifastigheten ”Gjuteriet” som ligger tätt intill Tom tits i Södertälje. – Vi hoppas att vi hittar hem i gjuteriet, men framför allt vet vi att etableringen blir 2016 i Södertälje, säger Nina Beckmann. Grafikens hus är ett museum för samtida grafisk konst som funnits i Mariefred sedan 1996 men som från och med nästa år alltså finns i Södertälje. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4599, "headline": "”Bron” kan få en fjärde säsong", "summary": "Seriens fortsättning står och faller på en person. ”Det hänger ytterst på om Sofia Helin vill vara med”, säger skaparen Hans Rosenfeldt till P4 Kalmar.", "article": "Just nu sänder SVT den tredje säsongen av succéserien ”Bron”. Nu öppnar seriens skapare Hans Rosenfeldt upp för en fortsättning. Men bara på ett villkor. – Vi pratar om en säsong fyra, men det är mycket som ska falla på plats innan det är klart. Det kan bli en fjärde säsong, men det hänger ytterst på om Sofia Helin vill vara med. Det skulle inte gå att göra det utan Saga Norén, säger han till P4 Kalmar. De två första säsongerna av serien har sålts till 160 länder. En helt osannolik utveckling som ingen hade räknat med, säger Rosenfeldt och menar att Saga Norén är en av förklaringarna till ”Brons” framgångar. – Hon är en jättestor del av framförallt den utländska succén, säger han till P4 Kalmar. Till DN skriver Sofia Helins agent att de i dagsläget inte kan kommentera en eventuell fortsättning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4606, "headline": "”Se Parismötet som ett möte för freden”", "summary": "Terrorattentaten i Paris visar bara hur akut klimatfrågan är. Vägra byt samtalsämne och se klimattoppmötet i Paris som en chans att komma ur de fossila bränslenas våldsspiral, uppmanar Naomi Klein.", "article": "Naomi Klein besöker Stockholm samma måndag som Riksteaterns klimatlopp Run for your life passerar huvudstaden. Ett par stenkast bort från intervjurummet på Grand Hôtel ska Lena Endre strax springa en delsträcka av det stafettlopp som om två veckor anländer till klimattoppmötet i Paris – en påminnelse om att metaforer ibland kan kollidera med en mer påtaglig verklighet. I fredags natt sprang parisare för sina liv, i bokstavlig mening. Risken är hög att klimattoppmötet Cop21 kan komma att förhindras av terrorattentaten, tror Naomi Klein. – Det har redan pratats om att mötet borde skalas ner på grund förlängt undantagstillstånd. Men det skulle betyda att det civila samhällets möjlighet att uttrycka sig på gatorna inskränks. Inget är farligare än en politiker som likt François Hollande kämpar för sitt politiska liv och samtidigt får ett tillfälle att eskalera ett krig, säger Naomi Klein som är i Stockholm för att prata om sin nya bok ”Det här förändrar allt”. Ett klimattoppmöte som bakbinds efter en chockartad händelse är en nästan perfekt illustration av Naomi Kleins förra bok ”Chockdoktrinen”, som handlade om hur makthavare utnyttjar katastrofer och kriser för att driva igenom marknadsfundamentalistisk politik. Om det finns några människor i världen som kan tänkas glädjas åt förhinder på Cop21 skulle det i så fall vara den ekonomiska elit som exponerades i ”Chockdoktrinen” – åtminstone enligt utgångspunkten i nya bokens undertitel ”kapitalismen kontra klimatet”. – Det kommer att vara väldigt viktigt under de kommande veckorna att klimatrörelsen vägrar att byta samtalsämne. Vi vet att klimatfrågan är en drivkraft i Syrienkonflikten. Torkan i Syrien innan inbördeskriget bröt ut var den värsta i dess historia, säger hon. Naomi Klein framhåller att hon inte är blind för andra konfliktdrivande faktorer, som diktatur och religiös extremism. Eller det ödesdigra beslutet att invadera Irak 2003. – Irakkriget hade med oljan att göra, trots alla förnekelser vid den tiden. Jakten på fossila bränslen är sammanbunden med klimatförändringarna och resultatet av att bränna dem blir ytterligare något som accelererar konflikter. Jag skulle vilja att vi betraktar klimattoppmötet i Paris som en fredskonferens. Varför inte se den som chans att ta itu med den största drivkraften i konflikten, våldsspiralen som det fossila energiberoendet skapar? En av teserna i ”Det här förändrar allt” är att klimatfrågan inte kan anförtros åt näringslivet: självutnämnda gröna kapitalister som Richard Branson och Bill Gates har inte bara misslyckas med att skapa lösningar på klimatkrisen, utan i många fall förvärrat den. Inte heller har utsläppen minskat med hjälp av utsläppshandeln. Vad som enligt Naomi Klein behövs är storskaliga, statliga investeringar i form av ett grönt svar på 1930-talets New deal. Storleksgraden på de åtgärder som krävs för att rädda klimatet kan framstå som förlamande. Men i boken visar Naomi Klein på historiska exempel där folk klarat av stora uppoffringar. Under andra världskriget slöt hela befolkningar upp bakom ransoneringar av mat och bränsle och när den amerikanske presidenten lanserade konceptet victory gardens grävde miljoner amerikaner upp sina gräsmattor för grönsaksodling. Men är det ändå inte skillnad på andra världskrigets mobilisering, där folk kunde enas mot en gemensam och tydlig fiende? – Jo, det är ingen perfekt analogi. En bättre jämförelse är hur folk slöt upp under depressionen och drev fram New deal. Den var resultatet av ett socialt tryck underifrån, och politiska ledare som lyssnade. Finns det över huvud taget någon fiende i klimatfrågan? Eller är klimatkampen i viss mån ett krig mot oss själva? – Frågan är unikt komplicerad eftersom vi alla är delvis medskyldiga. Men det går också att jämföra med kampen mot slaveriet. Folk mobiliserade mot slaveri trots att deras ekonomier var fullständigt inbäddade i det. Samtidigt var människor som hade socker i teet inte lika medskyldiga som plantageägarna som bekämpade abolitionismen. Jag är medskyldig till klimatkrisen eftersom jag just flög till Europa. Men jag är inte lika medskyldig som Exxon, som finansierade klimatförnekelse under 1990-talet och blockerade alla försök till klimatlagstiftning, säger hon och sammanfattar: – Så har vi en fiende? Det tror jag. Att få av oss har rena händer betyder inte att det saknas sidor i den här konflikten. Klimatrörelsen före Köpenhamnsmötet 2009 utgick på sätt och vis från ett samförståndsideal, att det handlar om att hålla händer och utbilda varandra. Jag chockades av hur de fossila energiföretagen bjöds in till Köpenhamnsmötet som ärade gäster och tilläts hålla seminarier om hållbarhet. Samtidigt menar Naomi Klein att det inte räcker med politiska åtgärder för att finna en väg ut ur klimatmörkret. Vi måste även utveckla en ny syn på oss själva, en berättelse som i boken presenteras som ”ömsesidigt beroende i stället för hyperindividualism, reciprocitet i stället för dominans och samarbete i stället för hierarki”. I stället för att behandla jord och människor som resurser att uttömma måste vi förlita oss på resurser som kontinuerligt kan återbildas, Naomi Klein beskriver det som ett regenerativt samhällssystem, ett ideal som växte fram samtidigt som hon försökte få barn. – Jag vill verkligen inte framstå som någon Moder Jord, eftersom det är ett exkluderande ideal. Men jag blev starkt påverkad av mina egna svårigheter att få barn, att jag fick missfall gång på gång. Det satte mig i kontakt med vikten av regeneration som en organiserande princip även för samhället, säger hon. För Naomi Kleins del föll strävandet efter regenerationens princip ut väl. Hennes i dag treårige son har fått följa med till Stockholm och är ute på promenad med sin pappa – alltmedan mamma ger intervjuer på löpande band. Även världen måste bli regenerativ. Det går också att jämföra med kampen mot slaveriet. Folk mobiliserade mot slaveri trots att deras ekonomier var fullständigt inbäddade i det. Naomi Klein är kanadensisk författare, journalist och aktivist, född 1970. Hennes debutbok ”No logo” från 1999 blev en bibel för den globala rättviserörelsen och gjorde henne till en av 00-talets stora rörelseintellektuella. ”No logo” handlar om reklamens och varumärkenas inflytande på människor och blev en väckarklocka vad gäller arbetsvillkoren i låglöneländernas så kallade sweatshoppar – fabriker med låga löner och långa arbetsdagar. Storföretag som Nike, McDonald’s, Shell och Microsoft granskades hårt. Begreppet McJobs lanserades som den tidens benämning på underbetalda arbeten i väst med hög stress, flexibla arbetstider och brist på trygghet. ”Chockdoktrinen” från 2007 skärskådade den marknadsfundamentalism som Naomi Klein härledde till den liberale nationalekonomen Milton Friedman. Enligt Klein ansåg Friedman att liberala reformer enklast kan genomföras när befolkningen i ett samhälle befinner sig i chock. Enligt chockdoktrinen är människor då mer mottagliga för politiska idéer som de annars skulle förkasta. En av de chocker som behandlades i boken var orkanen Katrinas framfart i New Orleans 2005. ”Orkanen Katrina var min väckarklocka i klimatfrågan. Jag såg hur även naturkatastrofer kunde användas som förevändning för chockdoktriner och hur klimatförändringar kan bli en accelerator för andra sociala och ekonomiska problem, som laglöshet, ojämlikhet, rasism. I New Orleans övergavs människor på sina hustak och sköts av medborgargarden för att de inte hörsammade utegångsförbud. I dag har New Orleans det mest privatiserade skolsystemet i hela USA och offentligt ägda bostadshus har ersatts av privata boenden som fattiga, svarta inte har råd med.” ”Det här förändrar allt” utkom på engelska förra året och på svenska i höst, på Ordfront förlag. I kväll den 17 november kl 19 visas dokumentärfilmen ”This changes everything” på Stockholms filmfestival. I anslutningen till visningen på biografen Victoria framträder Naomi Klein i samtal med Kajsa Ekis Ekman. En av de forskare Naomi Klein tagit djupt intryck av under arbetet med ”Det här är förändrar allt” är svenska humanekologen Andreas Malm och hans avhandling ”Fossil capital”. ”Jag lärde mig väldigt mycket av hans forskning om ångmaskinens historia och hur den uttryckligen marknadsfördes som en frigörelse från naturen.” Naomi Kleins make Avi Lewis har regisserat en dokumentärfilm om ockuperade fabriker i Argentina, ”The take” från 2004, som Naomi Klein skrev manus till. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4636, "headline": "Välkommen hem till Astrid på Dalagatan", "summary": "I över sextio år bodde Astrid Lindgren i en fyrarummare på Dalagatan i Stockholm. Nu öppnas hemmet för allmänheten – och det ser fortfarande ut som på Astrids tid.", "article": "I dag, på Astrid Lindgrens 108-årsdag, öppnas Astrid Lindgrens gamla hem på Dalagatan 46 för guidade visningar i begränsad omfattning. Man måste förhandsboka, biljetterna kostar hundrafemtio kronor och åldersgränsen är femton år. Varje besöksgrupp blir högst tolv personer. Det är ett författarhem, inget nytt Junibacken där barnen får hoppa i Astrid Lindgrens soffa. – Det är inte meningen att man ska rusa in, ta en selfie och rusa ut igen, understryker Kjell Bohlund, ordförande i Astrid Lindgrensällskapet och tidigare förlagschef på Astrid Lindgrens förlag Rabén & Sjögren. När DN kommer till Dalagatan några dagar före öppningsvisningen stökas det hektiskt. Astrid Lindgrens dotter, Karin Nyman, öppnar dörren med famnen full av vita volanggardiner. Kjell Bohlund balanserar livsfarligt på en stege för att sätta upp de rena gardinerna. Astrid Lindgren bodde på Dalagatan 46 från 1941 till sin död 2002. Familjen Lindgren flyttade från en liten lägenhet på Vulcanusgatan vid S:t Eriksplan mitt under kriget, 1941. I fyrarummaren på Dalagatan, en trappa upp, skulle sjuåriga Karin och femtonårige Lasse äntligen få egna rum. – Ett eget rum: det borde ju ha betytt mycket för mig, funderar Karin Nyman. – Men det minns jag inte alls att det gjorde! Däremot tyckte jag att det var enormt statushöjande att vi nu hade två toaletter – det var ovanligt. Karin Nyman skrattar. Vi sitter i den lilla matsalen precis innanför hallen: matbordet och stolarna står kvar. Här åt familjen middag varje dag när Astrid och hennes man Sture kom hem från sina arbeten, och här fortsatte Astrid, så länge hon kunde, samla barn och barnbarn till middag varje söndag. På fyrtiotalet hade Astrid och Sture sin sängkammare i ett genomgångsrum, med Karins lilla sovrum innanför. Lasse bodde i det större sovrummet ut mot Dalagatan, som Karin fick ta över när Lasse flyttade hemifrån och gifte sig 1950. Karins och Lasses gamla sovrum blev med tiden Astrids arbetsrum, med skrivmaskinen, en gammal manuell Facit Privat. Astrid Lindgren brukade ligga i sängen på förmiddagarna och stenografera sina böcker. Men sedan skrev hon noggrant ut manuskripten på skrivmaskin. – Jag har faktiskt ingen aning om var hon satt och skrev maskin innan jag flyttade hemifrån, säger Karin Nyman och tänker en lång stund. – Det fanns ju ingenstans att ha en arbetsplats, det var ju upptaget överallt. Dessutom satt inte Astrid Lindgren och skrev om kvällarna, inte så länge familjen fanns runt henne. I stället satt familjen och läste, om vintrarna framför den öppna spisen i vardagsrummet, som fortfarande är kantat av bokhyllor och möblerat med mjuka fåtöljer och en soffa. – Då för tiden stod soffan vänd mot öppna spisen. De kalla krigsvintrarna minns jag, hur vi tände brasan och så la vi upp fötterna mot kanten på eldstaden, för att värma oss. – Mamma var ju hemma mycket, det var bara på eftermiddagarna hon var borta. Det var ett lugnt liv. Pappa blev med tiden ordentligt alkoholiserad, men han blev aldrig aggressiv. Han var en godsint människa. Astrids son Lasse blev också alkoholist. Man kan fråga sig om det berodde på uppväxten med styvfadern eller på att Astrid, som bara var arton när hon blev ensamstående mamma, tvingades lämna honom i fosterhem under hans första år. Eller på något helt annat. Lasse dog före Astrid, redan 1986. – Lasse hade ju aldrig i sitt liv någon helt ansvarstagande pappa. Men mamma var mer än hundraprocentigt ansvarstagande! När Sture avled 1952 flyttade Astrid in i det minsta sovrummet. Där står fortfarande enkelsängen med lapptäcke och Stringhyllan med lättillgänglig nattlektyr ovanför. Det är en salig blandning av Knut Hamsun (givetvis på norska), Anna Wahlgrens ”Barnaboken”, Tage Danielsson, Alexander Solsjenitsyn, Frödings dikter, Kierkegaard (på danska) och signaturen Claques (Anna Lisa Wärnlöf, hon med Pellaböckerna) barnbok ”Boken om Agnes”. Självklart står där också Astrids mamma Hannas gamla tummade psalmbok och Astrids konfirmationsbibel. Där finns en gammal Kobratelefon, och under hyllan hänger en liten tavla som ingen vet varifrån den kom och varför den var viktig nog att hänga närmast sängens huvudgärd. Astrids och Stures gamla sängkammare kallas numera för salen, och har på något sätt blivit lite över. I det rummet hamnar mycket som inte har någon annan plats, som ”badkarssängen”, utdragssängen som både Lasse och Karin har sovit i och som är ett litteraturhistoriskt föremål: det var i den Karin låg sjuk och ville höra om Pippi Långstrump. Efter Astrids död var barn och barn överens: hemmet skulle få finnas kvar i befintligt skick. Men vad skulle man egentligen ha det till? – Vi har förlagt en del möten här, och ibland har vi använt lägenheten för familjesammankomster, säger Karin. – Och vi har haft några interna visningar för Astrid Lindgren-sällskapet, lägger Kjell Bohlund till. – Vi har också fått förfrågningar tidigare från researrangörer som velat komma med grupper till Astrid Lindgrens lägenhet, men då har vi sagt nej, säger Kjell Bohlund. Nu, efter moget övervägande, har familjen och Astrid Lindgrensällskapet enats om att det är dags att visa hemmet för allmänheten. – Men det ska inte bli några hetsiga besök när turistbussen står och stampar otåligt utanför. Vi ska hålla kvaliteten. Och det är fortfarande ett familjehem man besöker, inget offentligt museum, säger Kjell Bohlund bestämt. Astrid Lindgren bodde på Dalagatan 46 från 1941 till sin död 2002. Lägenheten är en fyrarummare på första våningen. Barnens sovrum mot Dalagatan blev med tiden Astrids arbetsrum. Hon stenograferade sina manus och skrev ut dem på en manuell skrivmaskin av märket Facit Privat. Lägenheten blir inte ett offentligt museum, det är fortfarande ett författar- och familjehem. Guidade visningar går att boka på www.astridlindgrenshem.se men öppettiderna är begränsade. Till att börja med blir det tre visningar första lördagen varje månad och en visning första måndagskvällen varje månad. Biljetterna måste förhandsbokas och kostar 150 kronor. Åldersgränsen är 15 år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4647, "headline": "Thurston Moore och Rome Is Not A Town på Debaser Strand, Stockholm", "summary": "Även i sitt nya band förvaltar Thurston Moore sin position mellan alternativrock och avantgardism, men med Sonic Youth var han aldrig så här avslappnad.", "article": "I en intervju med Wall Street Journal menade Thurston Moore att Sonic Youth-sagan inte enbart tog slut på grund av hans skilsmässa från Kim Gordon, utan också för att publiken hade ”knäckt koden” och gått vidare med sina vuxenliv. Det mesta blir med tiden slentrian, även relationen till ett noiserockband. Men på senaste soloskivan ”The best day” har den evigt pojkaktige skrammelgitarrhjälten lyckats göra en sällsynt lyckad omstart med sitt nya band: Steve Shelley på trummor, My Bloody Valentines Debbie Googe på bas och James Sedwards på gitarr. Den akustiskt avskalade framtoningen på förra soloplattan ”Demolished thoughts” är som bortblåst till förmån från en dynamiskt sångbar mix mellan snirkliga melodier, repetitiv minimalism och det snärtigt punkvitala i såväl ”Germs burn” som ”The best day”. Det låter visserligen väldigt mycket som just Sonic Youth, men på något sätt är det skönt att Moore inte verkar ta sig själv på riktigt lika stort allvar. I stället släntrar han in på scenen i vit skjorta och knullrufs, fumlar upprepade gånger med notstället och inleder med en helt ny låt – ”Cease fire” – från albumet ”Rock’n’roll consciousness” som kanske kommer ut nästa år. Ett par låtar senare har han lyckats slarva bort sin andra gitarr och fördömer skämtsamt draperierna som omger scenen på Strand. Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin upplevt en Sonic Youth-konsert som lika underhållande och avslappnad. Samtidigt fortsätter Moore att förvalta positionen mellan alternativrock och avantgardism i det installationsmässiga utforskandet av gitarren. Evighetslånga låtar sticker iväg på oljudsutflykter, men hittar liksom ändå alltid hem till melodibygget igen. Så även i extranumret ”Forevermore”. Förbandet Rome Is Not A Town är i sin tur fyra hipsternördar från Göteborg som förlyssnat sig på just Sonic Youth och gjort hemläxan väldigt bra. Sången kan bli aningen tunn, men över lag låter det imponerande tajt när Kajsa Poidnak, Susanna Brandin, Caroline Kabat och Emma Wättring levererar hypermusikaliskt indiemangel på amerikanska. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4648, "headline": "Stjärnkoreografen Sasha Waltz sätter upp ”Körper”", "summary": "Den tyska koreografen Sasha Waltz har inlett repetitionerna av ”Körper” med Operabaletten. Det är första gången hon låter någon annan än det egna kompaniet dansa hennes mest berömda verk.", "article": "Sasha Waltz ”Körper” är något annat än lätta steg och storslagna gester. Dansarnas rörelser är snarare konvulsioner och krampaktiga ryckningar. Pardansen liknar mer en kamp mellan två kroppar. Organ säljs till den som är villig, vatten forsar ur magar och hjärtan bultar utanpå bröstet. ”Körper” är ett verk som utforskar människans lekamen ur flera olika synvinklar. För första gången har Sasha Waltz, en av Europas mest stilbildande koreografer, lämnat ifrån sig en av sina skapelser till en annan ensemble än det egna danskompaniet. Ett beslut som satte henne i en sits hon inte var van vid. – Vanligtvis när jag skapar är det som en kreativ dimma, men nu visste jag exakt vad jag ville säga med mitt verk. Dansarna förstod direkt, säger Sasha Waltz. Dansarna i fråga kommer från Kungliga Baletten som sätter upp ”Körper” i mars nästa år. Under några dagar förra veckan var hon i Stockholm för att rollbesätta och förklara tankarna och temat bakom dansen. Koreografin kan de lära sig relativt snabbt, men dansarna måste begripa varför rörelserna ser ut som de gör, tycker hon. – Det är viktigt för mig att dansarnas egen kreativitet stimuleras. Förstår de var verket kommer ifrån förstår de också varför det framförs på ett speciellt sätt. Vid fem års ålder började Sasha Waltz att dansa. Hon hade mycket energi och föräldrarna ville att hon skulle leka av sig. När hon några år senare började med kontaktimprovisation, en stil där de inblandade leker med en delad kontaktpunkt, ger och tar vikt, lyfter, faller och flyger omkring i rummet, var det som att något föll på plats. – Det var då bestämde jag mig för att satsa på dansen. Innan dess var det bara en aktivitet bland många. Kontaktimprovisationen var en uppenbarelse. Dansen har sedan gått i samma anda och 1993 startade Sasha Waltz och hennes partner Jochen Sandig danskompaniet Sasha Waltz & Guests. På den tiden hade dansen ingen stor plattform i Tyskland, men den har blivit allt större. Fler koreografer skapar nya verk och dansare från hela världen har flyttat till Berlin. Men Waltz tycker att de oberoende scenhusen får för lite stöd i jämförelse med institutionerna. Första uppsättningen av ”Körper” hade premiär redan år 2000. Dansen kretsar kring kroppen och undersöker flera olika teman, bland annat dess olika system; skelettet, nervsystemet, blodomloppet och organen. Verket undersöker också kroppen i förhållande till arkitekturen, dess historia, samt hur vi blir allt bättre på att manipulera den och de etiska problem som vi ställs inför. Upplevelserna som nybliven mamma blev också en inspiration och en form av research till verket. – Vi kvinnor upplever transformeringen och elasticiteten i kroppen. Jag försöker använda den som ett instrument, bland annat genom att låta skelettet låta, säger Waltz och demonstrerar genom att slå armarna mot varandra. Längtan efter livemusik och sång har länge funnits hos Waltz och för drygt tio år sedan tog hon steget till att regissera opera. Senaste uppsättning var ”Tannhäuser” av Richard Wagner på Staatsoper i Berlin. – Jag skapar opera från en koreografs synvinkel. Det är viktigt för mig att göra sångarna och kören mer fysiska med rörelser och koreografi. Hon beskriver musiken och dansen som broder och syster där kören, solisterna och dansarna ska vara som en och samma kropp. I den senaste uppsättningen blandades sång och dans så pass mycket att alla medverkande var med och sjöng. Men de kommande två åren ska koreografen ta en paus från operan och helt ägna sig åt sin första konstform, dansen. Under sina år har hon upptäckt att arbetet med äldre verk blir en sorts självrannsakan. – Du ser ditt eget verk och din egen historia. Nu blickar jag tillbaka till den tiden då jag skapade ”Körper”. Jag måste fråga mig själv: ”Är det här frågor som fortfarande är intressanta?” Utforskandet av kroppen ledde så småningom till att Waltz skapade ytterligare två danser på samma tema. Andra delen ”S” utforskar sexualitet och den avslutande ”Nobody” handlar om det bortanför, som döden och själen. –  I ”Körper” ville jag se på kroppen som en doktor. Jag ville ha en objektiv syn och ingen sexuell eller dömande blick. Sexualitet fick vara i ett eget verk. Det återstår att se om de två uppföljarna sätts upp på Kungliga baletten. Sasha Waltz verkar villig till det, men ännu har inget diskuterats. Senare i år återvänder hon till Stockholm en kort vända, men i januari drar repetitionerna i gång på allvar. Sasha Waltz Född 1963 i Karlsruhe, Tyskland. Började dansa som femåring. Startade sitt danskompani Sasha Waltz & Guests 1993. Kompaniet har nu trettio verk i sin repertoar och turnerar världen runt. Dansen ”Körper” utforskar kroppen och hade urpremiär 2000. Kungliga Baletten sätter upp Waltz ”Körper” i mars nästa år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4664, "headline": "New Order på Annexet i Stockholm", "summary": "I sin nya inkarnation är New Order ett band som blir bättre ju högre tempo de dunkar in i sina mildmelodiska låtar. Förutom i extranumren, då de i stället hyllar Joy Division.", "article": "Till extranumren är det nästan som att de blir ett annat band, ett hyllningsband till Joy Division och dess fallne sångare Ian Curtis. ”Atmosphere” har förvisso alltid låtit som en begravningsmarsch, nu visas en kufisk video där figurer i kåpor med kors på ryggen går i processioner och bär runt stora bilder av honom. På något sätt högtidligt och skojfriskt på samma gång. Efter det kommer ”Love will tear us apart”, gruppens allra mest ikoniska låt, utgiven veckorna efter sångarens självmord. En kavalkad av skivomslag flimrar förbi på skärmarna, både New Orders och Joy Divisions. Sen står det ”Forever Joy Division” rätt länge. Det har varit ett trauma i trettiofem år nu. Joy Division hade svurit att inte fortsätta om en av de fyra lämnade bandet, efter Ian Curtis död tog de in klaviaturspelaren Gillian Gilbert och blev New Order. Efter bara några år hade de blivit en helt annan sorts band, med en ny publik, men historien hängde kvar som en skugga. Huruvida de alls kunde spela Joy Division-låtar var länge en infekterad fråga. Det blir ändå konstigt när det tredje och sista extranumret är ”Blue Monday”, New Orders allra mest ikoniska låt, den som en gång för alla gav dem en helt egen identitet och den första tolvtumssingeln som sålde en miljon. Nu verkar de mer kluvna inför den, sångaren Bernard Sumner är frånvarande under en stor del av låten och basisten Tom Chapman får en särskilt framskjuten position. Läs också: Recension av New Orders skiva ”Music complete” Det är han som är ny nu, efter att originalbasisten Peter Hook lämnades utanför när bandet kom tillbaks för fyra år sen. Han turnerar med ett nytt band och gamla Joy Division- och New Order-låtar, bland annat på Stockholms Kulturfestival i augusti, medan New Order i stället har ett nytt album att turnera på. En bekant jag träffar i publiken hävdar ändå att även dagens New Order är ett coverband, eftersom Peter Hook inte är med. Nya ”Music complete” är dock ett otippat styrkebesked, bandet spelar halva albumet den här kvällen och den retrodiscofärgade ”Plastic” tar rent av en självklar plats bland paradnumren mot slutet av ordinarie set. Den är också typisk på så sätt att det är i de hårdast pumpande numren som New Order i dag fungerar som bäst, från en ”Ceremony” i början där bandet nu kan ståta med tre elgitarrer bredvid varandra till en avslutande ”Temptation” där det bultande högtalarmembranet på videoskärmarna faktiskt återspeglar vilket tryck bandet nu laddar den med. För det var ju i mötet mellan bleknosad indiepop och hård elektronisk dansmusik som New Order hittade sin speciella energi, inte minst manifesterat av hur ”Blue Mondays” trubbiga maskintrummor och studsiga syntbasgång vävdes samman med den mildaste lilla mollmelodi i en lenröstad sång om kärlek som dör. Det där sorgsna och mildmelodiska går igen genom paradnummer som ”True faith”, ”Temptation”, ”Bizarre love triangle”, ”Age of consent”, oavsett hur hårt de nu pulserar. Någon särskilt utåtriktad musik är det sällan fråga om, även om publiken i det utsålda Annexet är entusiastisk, och Bernard Sumner är en bättre frontfigur ju mindre yvigheter han försöker sig på. Videoskärmarna löser en del, men när de visar kompletta musikvideor blir effekten snarare billig än påkostad. Och när bandet vädrar uddaspår som ”Lonesome tonight” och ”Your silent face” blir tempofallet omedelbart. Regeln tycks entydig: ju högre puls, desto bättre blir det. Åtminstone innan det blir extranummer med Joy Division-låtar och allt vänds upp och ner. Fem konstellationer genom åren. 1. Joy Division Den brittiska postpunkens mest betydande band och ett av de första indiebanden av vikt över huvud taget. Bildades 1976 under namnet Warsaw och tog slut 1980 med sångaren Ian Curtis självmord, när singeln ”Love will tear us apart” och albumet ”Closer” var på väg att ges ut. 2. New Order som trio Skakade i sina fundament väljer Joy Divisions tre återstående medlemmar att ändå gå vidare. De tar två av Joy Divisions färskaste låtar och spelar in dem som New Orders debutsingel. Sen ber de kompisen Gillian Gilbert att bli ny medlem på klaviaturer (och ibland gitarr). 3. Den klassiska eran Under 80-talet finner New Order sin form genom att närma sig den elektroniska dansmusiken, inte minst via den legendariska nattklubben The Hacienda i Manchester. Den breda populariteten toppas när de får göra Englands officiella fotbollslåt till VM 1990, ”World in motion”. 4. Första omstarten Under en femårig paus på 90-talet har alla medlemmar olika sidoprojekt, med varierande framgång. 1998 återförenas de och börjar nu även spela Joy Division-låtar. Under pausen har Gillian Gilbert och trummisen Stephen Morris gift sig och blivit föräldrar, hon hoppar av 2001 för att sköta familjen. 5. Andra omstarten Efter en paus på närmare fem år återförenas New Order 2011 utan basisten Peter Hook, däremot blir Gillian Gilberts ersättare Phil Cunningham kvar trots att hon återvänder. Tillsammans med den nya basisten Tom Chapman gör det dagens New Order till en kvintett. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4666, "headline": "Skratt öppnar upp spjällen till tunga budskap", "summary": "Med sin fjärde film anser Helena Bergström att hon har tagit sin regissörsexamen. Nu kan hon berätta historier på det sätt hon vill: starka budskap framburna av skratt.", "article": "”En underbar jävla jul” är Helena Bergströms fjärde och senaste film som regissör. En titel som väcker något bitterljuva associationer. Det är inte heller någon genommysig julfilm tänkt att skapa god stämning kring julbordet. – Det jag är stoltast över med filmen är att den har ett extremt viktigt budskap i just den tid vi lever i nu, säger Helena Bergström från ett sobert inrett rum på Grand Hôtel i Stockholm. Det är samma hotell där paret Ulf och Monica, spelade av Robert Gustafsson och Maria Lundqvist, övernattar i filmen. Redan när paret tidigt in i filmen gör entré uppstår en obekväm stämning. Monica försöker slingra sig ur att hon skulle vara rasist i ett samtal med den grekiskättade städaren Militiadis, spelad av Michalis Koutsogiannakis. Maken Ulf hör fadäsen och försöker släta över det hela genom att stoppa en sedel i Militiadis ficka och urskulda hustruns beteende. Något som ger motsatt effekt. – Det är en film där olika typer av människor möts och går i klinch, säger Helena Bergström och illustrerar det med att slå sin knutna högernäve i vänsterhanden. – Men börjar vi bara kommunicera, så börjar toleransen komma också. Det är ingen slump att filmen lyfter många frågor ur dagens samhällsdebatt, såsom regnbågsfamiljer och smygrasism. Ett återkommande tema i Helena Bergströms filmer är rädslan för det främmande. Hon gör inte film bara för att underhålla. – Jag vill påverka. Det är vad jag vill med teater, och det jag vill med film. Att flytta fram positionerna är det som driver mig. Det som inte är enligt normen, det vi inte har försatt i vår bild av hur världen ska se ut. Den här filmen bryter mot många normer och strukturer, och genom skratt öppnar man upp spjällen till tunga budskap. Men det ska inte vara vilka skratt som helst. Det ska vara humor som vidrör igenkännbara, tillika jobbiga situationer. – Ungefär som när man skrattar i kyrkan. Man skrattar fast man inte får, säger Helena Bergström och fortsätter med att ge två exempel ur filmen: – När Inga Landgré (spelar farmorn i filmen) berättar att hon gjort valkompassen och blivit sverigedemokrat, eller när Maria Lundqvist säger att hon inte är rasist. Då är det inte bara skratt, det händer någonting annat också. Får vi säga det här? Får vi göra det här? Det eggar mig som fan, säger Helena Bergström upprymt. Tycker du svenska filmskapare är fega? – Nej, inte fega. Men vi har ett speciellt film- och kulturklimat som jag länge har tjafsat om, säger Helena Bergström och flyttar samtidigt fokus till ett annat ämne. – Man pratar om konstnärlig film. Vad är det andra då? Vi är så snabba i Sverige på att bestämma vad som är fint eller fult. När jag spelar en alkoholiserad, misshandlad kvinna så blir jag Guldbaggenominerad. Det är så, det finns i oss. Helena Bergström vill att hennes filmer ska ses av så många som möjligt. Och att åskådarna blir drabbade. Något hon tycker sig ha lyckats med i och med ”En underbar jävla jul”. – Det är min fjärde film, men för mig är det också min examensfilm, säger Helena Bergström. Varför anser du dig ha tagit examen först nu? – Jag har känt att jag lärt mig hela tiden på vägen. Min första film ”Se upp för dårarna” var väldigt mycket jag. Det fanns väldigt mycket av min energi, men också många nybörjarmisstag. Nu har jag lärt mig tekniken, jag har lärt mig hur jag vill berätta, hur jag ska jobba med skådespelare och vilken typ av film jag vill göra. Det är i det här landet jag vill vara som regissör. Göra filmer med ett enormt starkt budskap och som berättar det med skratt. Jag känner att jag har kontroll över både teknik och budskap nu. Har det varit skrämmande att ta steget till regissör med tanke på att din man är en ganska framgångsrik sådan? – Tvärtom!, säger Helena Bergström bestämt medan hon låter sig fotograferas sittandes på golvet. – Det började redan med Walle Bergendahl som sa till mig under inspelningen av ”Black Jack”: ”Helena, du har inte tänkt regissera?” Då blev jag förnärmad. Jag tänkte att han tyckte jag var en dålig skådespelare, säger Helena Bergström och skrattar. Colin Nutley läser aldrig manuskripten, men ibland ger han synpunkter vid klippningen. – Jag blir först skitförbannad, ”du kan dra åt helvete” säger jag. Sen går jag ut och tänker och det han sagt får landa. Jag är dum i huvudet om jag inte lyssnar på honom, och han är överlycklig över att jag har tagit det här steget. ”En underbar jävla jul” har Helena Bergström inte bara regisserat och skrivit manus till. Hon agerar också själv i filmen. – Det är lite av en ”skämskudderoll”, så då tänkte jag att jag går in och tar den, säger Helena Bergström och menar att filmen vann en del på hennes dubbla roller. – Det blev en crazy stämning som gjorde det extremt avspänt på inspelningsplatsen. Men det är ingenting jag kommer att sätta i system. Vad ser du dig som i dag? – Jag älskar att både kunna vara skådespelare och regissör. Jag har varit en skådespelare som regisserar ibland. Nu ser jag mig som en regissör som spelar ibland. Härnäst ska Helena Bergström bara vara skådespelare, nyligen blev det klart att hon byter scen från Stockholms stadsteater till Dramaten. Hon får en roll i Alexander Mørk-Eidems uppsättning av farsen ”Rampfeber”. – Men hela tiden ligger mitt regiarbete där, för jag jobbar med min nästa film som är en lång process. Helena Bergström. Yrke: Regissör och skådespelare. Ålder: 51 år. Familj: Maken Colin Nutley, 71. Tillsammans har de barnen Molly, 20, och Tim, 18. Aktuell: Som regissör och skådespelare i ”En underbar jävla jul” som har premiär den 13 november. Tidigare: Har hon regisserat ”Se upp för dårarna”, ”Så olika” och ”Julie” samt medverkat som skådespelare i otaliga filmer, tv-program och teateruppsättningar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4673, "headline": "Helena Bergström lämnar Stadsteatern", "summary": "Helena Bergström återvänder till Dramaten för att medverka i Alexander Mørk-Eidems uppsättning av farsen \"Rampfeber\". – Det känns extremt lusfyllt att komma tillbaka till mina rötter, säger Helena Bergström.", "article": "Kultursverige skakade när det blev offentligt förra året att den hyfsat nyutnämnda teaterchefen Eirik Stubø lämnade Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm för posten som ny teaterchef på Dramaten. Han värvade raskt sin Stadsteaterkollega Alexander Mørk-Eidem och nu får de båda sällskap av Helena Bergström, som packat ihop sin loge på Stadsteatern och tagit tjänstledigt. Hon tar dock avstånd från det bitvis höga tonläge som präglat de tidigare nämnda förflyttningarna. – I kulturvärlden uppfattas det gärna som att man \"väljer sida\". Men jag vill understryka att det inte handlar om någon konflikt. Det här är en lustfylld sak, jag känner mig fri och det ska bli roligt att jobba med Eirik och Alexander. Det betyder inte att jag vänder ryggen åt Stadsteatern, säger Helena Bergström. Hon ska vara med i uppsättningen av Michael Frayns fars \"Rampfeber\", i regi av Alexander Mørk-Eidem. Vilken roll hon ska spela vill hon inte avslöja. – Men det känns väldigt spännande. Jag startade mitt yrkesliv på Dramaten och när jag nu gick trapporna upp där så mindes jag den tiden och hur jag spelade mot Ernst-Hugo Järegård i \"Vd\" på lilla scenen. Jag har alltid tänkt att jag ska komma tillbaka och nu är tiden rätt för det. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4688, "headline": "Världen sedd i ögonvrån", "summary": "Hilary Mantels omdebatterade berättelser i ”Mordet på Margaret Thatcher” kommer nu på svenska. Malin Ullgren har läst en både lättsam och oroande samling.", "article": "Hilary Mantel ”Mordet på Margaret Thatcher. Berättelser” Övers. Marianne Mattsson Weyler ”Det är en sjuk bok från en sjuk hjärna, som lyfts fram av ett sjukt public serviceföretag”. Så uttryckte sig lord Tebbit, tidigare Torypolitiker, när BBC förra året sände en uppläsning av Hilary Mantels novellsamling ”Mordet på Margaret Thatcher”. Lorden och hans fru blev båda skadade i ett verkligt mordförsök på Thatcher i Brighton 1984. Mordförsök på politiker är sannerligen något djupt obehagligt, och för någon som dessutom skadats vid en sådan händelse kan man knappast förvänta sig ett luftigt resonemang om skillnaden mellan verklighet och fiktion. Däremot är lord Tebbits upprepande av ordet ”sjuk” intressant. Förutom att det är så oerhört aggressivt formulerat om – till skillnad från Margaret Thatcher – en levande människa, så är det också lite sant. Hilary Mantel, vars storverk hittills i författarlivet är den lugnt suggestiva trilogin om Thomas Cromwell och Henrik VIII, har verkligen känsla för det som är sjukt. Trasiga kroppar, febriga tankar, ting som dyker upp där de inte ska vara, som placeras fel. Om lord Tebbit får fatt i något med sin rasande analys av den ”sjuka” novellsamlingen, så är det att Hilary Mantel kan göra stor litteratur av migränblixtens ljussättning av världen. Novellsamlingen består av texter som skrivits under flera decennier och de flesta har publicerats tidigare. Så inte titelnovellen, som avslutar samlingen. ”Mordet på Margaret Thatcher” är alltså en kontrafaktisk historia, som gestaltar 1980-talets hat mot premiärministern. Hilary Mantel använder en typsituation som syns i flera av novellerna: en ensam kvinna får oväntat besök av en man – plötsligt kommer någon in genom dörren som inte borde komma. Kvinnan i Thatchernovellen får oväntat besök av en krypskytt – hennes lägenhet råkar ligga i perfekt skottvinkel. Men hon tar emot skytten med hjälpsamhet. Trots berättelsens våldsamma grundvillkor, finns en nästan förtjusande lätthet i texten, den kvittrar fram en story om hat: om bittra irländska rötter, om ett förakt för Margaret Thatchers kärlek till överklassen. Denna uppmärksammade novell är trivsam i sin historieomskapande brittiska realism, snarare än ”sjuk” i lord Tebbits mening – särskilt som den just handlar om en redan avliden person som dog en naturlig död. Politikermord är förvisso centralt i berättelsen, men den handlar också om hur det brittiska samhället har levt med århundraden av förtryck och hur klasshat är en politisk realitet. Också samlingens inledande berättelse utgår från det oväntade besöket. ”Ursäkta att jag stör” är en självbiografiskt färgad skildring av Mantels tid i Saudiarabien, då hon var medföljande till maken som arbetade där. En dag dyker en pakistansk affärsman upp för att låna telefonen och snart betraktar han sig själv som en välkommen gäst – vilket han inte alls är. Berättelsens laddning är oron i de ovälkomna besöken, i möbler som byter plats om nätterna och i kackerlackorna som rasslar i duschen. Berättarjaget är på en gång isolerad i och invaderad av det främmande landet. Det är ingen väl avrundad novell, snarare en känsla av dagboksblad med vissa litterära inslag. Jag tycker inte om hur den flyter ut i en lös sammanfattning av allmän vantrivsel, med de ovälkomna besöken som ett slags fiktionaliserande utanverk. I novellen ”Komma” kan man känna igen inslag från Mantels uppväxtskildring ”Skuggan av ett liv” som kom på svenska tidigare i år. Två småflickor spionerar på en medelklasskvinna som har ett bebisliknande något i ett bylte. I den korta novellen ryms de skärande nyanserna av motsättningar mellan renlig arbetarklass och fattigare trashankar, liksom båda flickornas främlingskap inför den ordnade borgerliga värld som byltet lever i. Den vuxna berättaren tar kontroll över minnet av små flickors lögner och våldsamhet med hjälp av interpunktion – kommat är det ofärdiga barnet och punkten markerar ett sista möte mellan flickorna som nu blivit vuxna. ”Komma” är en av samlingens starkaste noveller, tillsammans med ”Engelska skolan”, som också den kretsar kring motivet med den manlige inkräktaren. Den ger en fullständigt skoningslös bild av en kvinnlig migrantarbetares tröstlösa villkor i ett tjusigt samtida Notting Hill-hushåll: fullt utrustat med Nespressobryggare och våldtäktsman. En av storheterna i Hilary Mantels författarskap – liksom det är en sorts berättarteknik – är främlingskapet inför världen. Inte ens de enklaste kroppsliga villkor eller simpla yttre skeenden tas för givna, utan förvandlas till oroliga händelser i egen rätt. Att kalla en novellsamling ojämn är egentligen inte särskilt fruktbart; det vore kanske inte alls en novellsamling om varje del höll exakt samma kvalitet, om delarna överhuvudtaget inte kunde skiljas från varandra. Däremot tänker jag om ”Mordet på Margaret Thatcher” att urvalet kunde ha sett annorlunda ut. När Hilary Mantels noveller präglas av det genuint främliggörande, är de som starkast. I de berättelser när världen som främling skildras utan det där uppriktigt undrande perspektivet, blir de betydligt svagare. Inte ens de enklaste kroppsliga villkor eller simpla yttre skeenden tas för givna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4692, "headline": "”Mångfaldsfrågan saknas i medieutredningen”", "summary": "Medieutredningens egen oberoende expert, Olle Lidbom, är kritisk till att utredningen inte lyfter mångfald. ”Ska media och journalistik vara relevant ska den också vara representativ”, säger han.", "article": "I samband med medieutredningens första delbetänkande, som presenterades på torsdagen, luftade medieanalytikern Olle Lidbom sina åsikter om den på bloggen Vassa Eggen. Olle Lidbom ser svagheter med den statliga medieutredningen där han själv är tillsatt som expert. Utredningen leds av Anette Novak och ligger till grund för en ny statlig mediepolitik. En politik som ska klara av att möta framtidens nya förutsättningar för yttrandefrihet, mångfald, massmediers oberoende och tillgänglighet. Olle Lidbom berättar att han är tillfreds med stora delar av utredningens innehåll men skriver att han \"saknar en djupare diskussion om mångfald och representation\". – Mångfaldsfrågan är bortglömd av mediebranschen i stort, det är bara att titta dig omkring, säger Olle Lidbom när DN ringer upp. – Tittar man på representationen så är det vita medelklassmän som talar med varandra om en mediefråga. Som nu. Det är typiskt för hur medielandskapet ser ut. I ett globalt samhälle med ökad folkvandring så menar Olle Lidbom att det är än viktigare att se på mångfald som något som sträcker sig bortom politik och geografi. Något medieutredningen inte har gjort. Utredningens direktiv att beräkna mångfald baserat på städer kontra landsbygd är missvisande eftersom det ofta är städernas förorter som är vita fläckar på medielandskapets karta, enligt Olle Lidbom. Hur utredningen skulle ha lyft dessa frågor bättre vet han inte, men han vet att det behöver göras. – Ska media och journalistik vara relevant ska den också vara representativ, säger Olle Lidbom. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4700, "headline": "Säregen och oförfalskad mystik", "summary": "Virpi Pahkinens nya solo visar hennes koreografiska snille: att med enastående rörelsematerial och fabulös närvaro förvandla dansen till något mer än bara dans.", "article": "Ichos Koreografi och dans: Virpi Pahkinen Musik och slagverk: Mika Takehara. Ljus: Tobias Hallgren. Kostym: Emelie Janrell. Scen: Dansmuseet En figur är hopkrupen med pannan mot golvet, som i en bön. Länge är det enbart de elegant ciselerade fingerrörelserna som uppenbarar vem som uppträder på Dansmuseets ingalunda optimala men hyfsat fungerande ”scen”. Givetvis är det Virpi Pahkinen vars rörelseuniversum i nya soloverket ”Ichos” som alltid är lika säreget pregnant som oförfalskat mystiskt. Först visas dock en, också ny, dansfilm, så ny att den ännu saknar titel, fotad av José Figueroa, av och med Virpi Pahkinen tillsammans med sin återkommande danspartner Oskar Landström. En kort duett filmad i urskog som hämtad ur ”Bland tomtar och troll”. De rör sig mot fonden av en enorm rotvälta där trädets myllrande avbrutna rötter avspeglar sig i rörelsematerialet och, liksom i ”Ichos”, med fokus på fingrar. Pahkinen har gjort flera fina dansfilmer men denna känns abrupt och orytmisk, som ett framstressat hastverk. Filmen skulle vinna mycket på en ny vända i klipprummet. Halvtimmeslånga ”Ichos” är dock ett klassiskt Pahkinensolo, även om samarbetet med slagverkaren Mika Takehara är mindre dynamiskt än sedvanligt. Musiken står vid sidan av, tar sig aldrig in i dansen. Solot är påfallande välbekant, ändå överraskande, vilket delvis är koreografens snille: att genom sitt eklektiskt enastående rörelsematerial och fabulösa närvaro förvandla dansen till något mer än bara dans. Efter mer än två decenniers intensivt skapande fortsätter Pahkinen att utvecklas genom att paradoxalt nog invecklas. Inspirationen från yoga är mindre eller snarast mer fri och innovativ än tidigare. Den största nyheten är frånvaron av Pahkinens sobra hovkostymör Helene Thorsell. I stället har Emelie Janrell skapat en kortskuren, skimrande orangeröd kostym med mer erotiska än sensuella konnotationer. Från den hopkurade positionen på golvet och fingeralfabetets hemlighetsfulla budskap följer en för Pahkinen typisk, organiskt dynamik där kroppen gradvis reser sig, sedan stående stridbart intar scenen för att slutligen öppna upp rörelsen mot vad som finnas ovanför. Vad? Virpi Pahkinen tycks veta och förmedlar det också – till vårt icke-medvetna. ”Ichos” är anslående vacker, men aldrig insmickrande. På men aldrig över gränsen till kitsch. Förtegen, likväl explicit. Om vad man inte kan tala måste man dansa. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4703, "headline": "Fares Fares gör svensk thriller i Kairo", "summary": "Fares Fares spelar huvudrollen i Tarik Salehs nya film på arabiska i Egypten, kan DN avslöja. ”The Nile Hilton incident” är en noir-thriller som utspelar sig strax före den arabiska våren.", "article": "I juli 2008 hittades en kvinnlig libanesisk ”Idol”-vinnare med halsen avskuren på ett hotell i Dubai. Mannen som hade beordrat mordet på Suzanne Tamim var en stenrik egyptisk affärsman och politiker som blev rasande över att ha fått nobben på sitt frieri. Efter en uppmärksammad rättegång som sändes i tv under ramadan dömdes han först till döden innan domen mildrades till 15 års fängelse. Händelserna inspirerade den svensk-egyptiska regissören Tarik Saleh (”Tommy”, ”Metropia”) att skriva manuset till ”The Nile Hilton incident”. Idén var bland annat att flytta den svenska thrillermodellen - samhällsmedvetna berättelser i nedstigande led från Bo Widerbergs ”Mannen på taket” och Leif GW Persson-filmatiseringar – till det myllrande kaoset i en av världens äldsta städer. Redan från början specialskrev Saleh huvudrollen Noredin för sin nära vän Fares Fares. I filmen spelar han en plågad poliskommissarie som får ett spektakulärt mordfall på sitt bord. – Noredin är en cynisk rollfigur, inte direkt någon ”Jalla! Jalla!”- eller ”Kopps”-typ, säger Fares Fares och skrattar. Han sitter på produktionsbolaget Atmos kontor på Götgatsbacken i Stockholm och väntar på en dialogcoach som ska drilla honom på den egyptiska dialekten av arabiska. Trots att han fick arabiskan med modersmjölken under barndomen i Libanon, så har han varken spelat på arabiska eller satt sin fot i Egypten. – Språket är den största utmaningen med den här filmen. Enda gången jag pratar arabiska numera är ju med morsan och farsan - och de bor ju i Örebro. Egyptisk arabiska skiljer sig också en hel del från den dialekt jag är van vid, men om jag till och med har lärt mig att spela på danska, så…, ler Fares Fares som bland annat spelat polis i Mikkel Nørgaards danska biosuccé ”Fasandræberne” och kommer att dyka upp som storfamiljsmedlem i Tomas Vinterbergs gruppdynamiska ”Kollektivet” som utspelar sig på 70-talet. Numera är han van att växla mellan språken. Fares senaste svenska filmroll var den pressade underhuggaren Mahmoud i ”Snabba cash 2” (2012) som gav honom en Guldbaggenominering. Sedan dess har han bland annat spelat cynisk CIA-agent på jakt efter Usama bin Ladin i Kathryn Bigelows ”Zero dark thirty”, hänsynslös lönnmördare i Daniel Espinosas ”Safe house” och Sovjetmedborgare i ”Child 44”. Han har också haft en ledande roll som regimkritisk journalist i tv-serien ”Tyrant” som utspelar sig i en påhittad diktaturstat i Mellanöstern. – I ”Zero dark thirty” hade jag några repliker på pashtu och urdu utan att egentligen ha en aning om vad jag sa. Men i ”The Nile Hilton incident” är jag med i varenda ruta och måste verkligen förstå allt vad jag säger. Jag har gått hemma i köket hela hösten och lyssnat på replikerna på arabiska och sedan nött in dem, fras för fras, säger han. I Hollywood har Fares Fares är placerad i ett helt annat fack än de lite ömkliga, jagsvaga och känslosamma figurer som han fick spela i brodern Josef Fares tidigaste komedier. – I USA tappar de hakan när jag berättar att jag började karriären med att göra komedier. I Hollywood klassas jag som ”very dramatic actor”. Och även om jag gjorde ”Jalla! Jalla!” och ”Kopps” så har jag aldrig varit någon Jim Carrey-figur, ler Fares Fares. Som liten såg han mycket på filmer från Egypten vars jättelika filmindustri är arabvärldens svar på Hollywood. Inte minst komedier med den regionala superstjärnan Adel Emam. – Han är nästan som en Gud i den arabiska filmvärlden och har lite samma stil som Billy Crystal. När jag satte upp min allra första pjäs i skolan som 12-åring i Libanon kopierade vi en av hans farser och spelade den för klassen, berättar Fares Fares. ”The Nile Hilton incident” är en internationell produktion med team och skådespelare från olika delar av världen, främst USA och Frankrike som har många skådespelare som pratar arabiska. ”Medan vi faller”-fotografen Pierre Aim har anlitats för att göra Kairo till en av filmens mest karismatiska personligheter. Vissa scener att spelas in i Casablanca och Tyskland. Producenten Kristina Åberg har lyckats sy ihop ett finansiellt lapptäcke på totalt cirka 37 miljoner från bland annat Tyskland, Danmark, europeiska stödfonden Eurimages och Film Väst. Största delen, 11 miljoner kronor, kommer från Svenska Filminstitutet och filmkonsulenten Baker Karim. – Detta är det absolut mest komplicerade - och roligaste – jag har gjort. Att försöka rigga en inspelning i tre olika länder med ett internationellt team har varit som att åka spöktunnel utan att veta vilket spöke som dyker upp härnäst, säger Kristina Åberg som har ett förflutet som SVT-journalist i bland annat Bosnien, Sydafrika, Libanon, Israel och Palestina. – Jag älskar Mellanöstern. Det är verkligen dags att vi gör en film på arabiska. Vi har letat länge efter lämpliga historier i Egypten som vi kan berätta med svensk touch med samhället i bakgrunden. ”The Nile Hilton indicent” utspelar sig just när de gamla maktstrukturerna började rämna, strax innan den arabiska våren bröt ut. Fares Fares polis blir också en guide till Kairo som stad, säger hon. Inspelningen börjar på allvar den 24 november, men Atmo planerar redan för nya drömprojekt i Egypten. – Detta är bara början. Kanske kommer vi även att samproducera egyptisk film. Fast nu ska vi fokusera på den här filmen. Vi siktar på världspremiär på filmfestivalen i Berlin i början av 2017, säger hon. Fares Fares flyger ner nästa vecka för att ansluta sig till regissören Tarik Saleh och delar av teamet som redan är på plats. – Det ska bli väldigt spännande att spela in i Kairo, men annars är det egentligen ingen skillnad på filminspelningar. När man väl trycker på den röda rec-knappen på kameran så känns del precis likadant, säger Fares Fares som erkänner att han längtar efter att göra svensk film igen. – Absolut, men det måste vara rätt projekt. Jag har mer erfarenhet och vågar mer som skådespelare i dag, det är som om jag har växt in mig i min egen kropp. Jag hoppas till exempel att jag kan göra något med Josef igen om ett par år när han är klar med sitt nästa datorspel. Han brukar behöva någon som kan spela en älskvärd rollfigur som kan väcka sympati hos publiken, ler Fares Fares. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4706, "headline": "Jamie xx på Münchenbryggeriet i Stockholm", "summary": "Samtidigt som Jamie xx gör dansmusik att stå ensam och sorgsen mitt i partyt till, så är den så luddig i konturerna att den kan passas ihop med nästan vad som helst.", "article": "Det är en så fin överlämning, i all enkelhet. Den svenska dj-duon Mr Tophat & Art Alfie har spelat sitt set, Jamie xx smyger fram och ger dem en kram, sen är det dags för honom att plugga in. Utan någon paus i musiken, utan något hej till publiken, men ändå så vänligt och socialt. Jämför det med världens alla rockband, som behöver en halvtimmes paus för omriggande efter förbandets uppvärmning. Så att publiken får chansen att bli avkyld igen. Och banden behöver aldrig ens befinna sig i samma rum. Sen kan man i och för sig hävda att Jamie xx verkar befinna sig hemma i sitt rum, snarare än på en scen inför ett fullsatt och uppspelt Münchenbryggeri. När han dansar bakom sina skivspelare ser han verkligen ut att vara uppslukad av musiken, och lika avspänd som om ingen såg honom. Läs också: ”Jag försöker lära mig uppskatta att spela själv” Han har sagt att det finns planer på att sätta ihop ett riktigt band att spela solokonserter med, men att han värjer sig för det. Eftersom han då inte bara skulle behöva ta befälet över en helt ny skara musikanter, utan också vara tvungen att ställa sig själv i centrum. Som om det inte var just det han gjorde nu. Det första han gör är att koppla in en hård, rak puls, som en tempohöjning. Men det är inte alls så hans musik är; så fort ”SeeSaw” börjar vira sina olika lager av musik över beatet – likt tunna slöjor i olika färger, märkligt många och hela tiden i svävande rörelse – då backar också den dunkande rytmen tillbaka in i mixen. Till den grad att man kan uppfatta låten som en introvert, trevande ballad, som på något sätt lagts ovanpå och tagit över den pumpande dansmusiken. Den paradoxen går rätt igenom det mesta av Jamie xx:s musik, som i sina finaste stunder kan kännas stillsamt vemodig och nästan ödslig mitt i det pådrivande dansgolvsdunket. ”I go to loud places/to search for someone/to be quiet with” som The xx-kollegan Romy Madley Croft sjunger i extranumret ”Loud places”. Det är lätt att föreställa sig Jamie xx just så ute bland partypublik på klubbar och dansgolv, ensam och lite sorgsen mitt i festyran. Hans debutalbum ”In colour” turnerar den sortens stämningar på det mest betagande vis, en dansmusikskiva så vemodsljuv och nyanserad att den strängt taget inte måste uppfattas som dansmusik alls. I jämförelse med hans popband The xx är det dock en extrovert och tempostark färgchock (vilket understryks av det regnbågsfärgade omslaget bredvid The xx:s stramt svartvita konvolut). Nu visar det sig dock att den dj:ande scenartisten Jamie xx skiljer sig från skivartisten nästan lika mycket som soloartisten Jamie xx från hans band. Läs också: Recension av Jamie xx: ”In colour” Eftersom han också stoppar in så väldigt mycket annan musik i sin mix. Gammal disco och modern house, rootsreggae och doo-wop, frijazzsaxofon och batucadatrummor med visselpipa. Samt några skopor av den mest brutalt basdundrande brittiska dansmusiken, som MC Vapours ”School”. Det enda som gifter sig skarvlöst med Jamies egna låtar är Radioheads ”Everything in its right place” från 2000, som tedde sig så udda och svårgripbar då. Att den var före sin tid är uppenbart. Men det han viker mest tid åt är en version av Timmy Thomas soulklassiker ”Why can’t we be together”, inspelad live i Sydafrika 1979, med en fantastiskt pumpande basgång och ett heltossigt scatsångparti. Mellan detta tar de egna originallåtarna rollen som den mjuka, vänliga normaliteten, som allt annat kan bäddas in i. Med konturer så mjuka och luddiga att de kan passas ihop med nästan vad som helst. I slutändan står man där så varm och omfamnad som om man har fått vara med om en hel världsomsegling utan att någonsin behöva lämna sitt eget rum. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4707, "headline": "”Biblioteket ska inte säga vad barn ska tycka”", "summary": "Många bibliotek sätter etiketter som ”sorgligt”, ”svårt” och ”roligt” på sina böcker. Författaren Åsa Lind tillhör dem som är starkt kritiska. ”Jag som vuxen vill inte bli uppfostrad, varken när jag tittar på konst eller läser böcker. Varför ska barn bli det?”", "article": "Att bibliotek delar in skönlitteratur i kategorier som deckare, spänning och lyrik är det knappast någon som reagerar på i dag. På barn- och ungdomssidan är man generösare med benämningar. Där kan man till exempel hitta ämneskategorier som spöken, kompisar eller högläsning. Men på många svenska bibliotek förekommer också mer vaga indelningar bland hyllorna – som ”sorgligt”, ”svårt” eller ”roligt”. Definitioner som barn- och ungdomsboksförfattaren Åsa Lind själv har fått klistrat på sina böcker, och är starkt kritisk till. I en krönika publicerad på Svenska Barnboksakademins hemsida frågar hon bland annat om det verkligen är bibliotekets sak att bestämma vad läsaren ska tycka. – Min och Joanna Hellgrens bok ”Mormors sjal” kategoriseras som ”svår” och ”sorglig”, kanske för att den innehåller död. Samtidigt har den beskrivits som en ”varm bok om vänskap”. Det säger något om hur svårt det är att kategorisera böcker. Åsa Lind menar att begrepp som ”svårt” och ”sorgligt” är värdeomdömen och högst oklara, eftersom ingen vet vad de innebär och eftersom ingen står som avsändare. – Jag tycker att det är förmätet att biblioteket som institution berättar för barn vad de ska tycka om skönlitteraturen de lånar. Jag som vuxen vill inte bli uppfostrad, varken när jag tittar på konst eller läser böcker. Varför ska barn bli det?, säger hon. Hon menar att barnboksindelningarna bara är ett tecken i tiden på en alltmer instrumentell syn på litteratur där man försöker göra enklast möjliga för läsarna genom alltmer specifika etiketter, i stället för att ta hänsyn till böckers komplexitet. – Dessutom är det slappt. Bibliotekarier ska ha kunskap om vilka böcker som ska fungera för läsare. Jacob Åström-Wennbom är barnbibliotekarie på Jakobsbergs bibliotek i Järfälla kommun som använder sig av indelningarna. Han förstår Linds kritik och håller med om att det är värdeladdande ord. – Det är ett försök att underlätta för våra låntagare. Vi har ju barn som kommer till oss och frågar efter just en rolig bok eller en sorglig bok. Kategorisering av litteratur måste vi förhålla oss till – det bygger på ett behov från läsarna. Hade man kunnat dela in konst på samma sätt? – Ja, om man specifikt är på jakt efter tavlor att köpa till sitt hem så kan man tänka sig att liknande kategorier hade kunnat underlätta för köparen. Åsa Lind skriver i sin krönika att ”om man tvunget vill särskilja böcker som man anser gestaltar döden, varför skriver man inte bara döden på lådan”? – Att ha en genre som heter döden kan man absolut ha. Det får vi se över. Åsa Lind tror att många bibliotek använder sig av kategorierna för att försöka skydda barn från vissa ämnen, och nämner debatten kring ungdomsboken ”Kort kjol” som nyligen plockades bort i undervisningen i Hammarö kommun på grund av våldtäktsskildringar. – Men vad är det egentligen vi försöker skydda barn från? Så vitt jag vet har böcker aldrig skadat barn. Barn blir rädda för verkligheten. Det finns en märklig och moraliserande ängslighet och då lägger samhället den ängslan på böcker – eftersom de är enklast att kontrollera. Mona Quick har skrivit boken ”Medieplanering för folkbibliotek: objektivt, subjektivt och provokativt” och föreläser bland annat om hur bibliotek förhåller sig till genreindelningar. Hon hävdar bestämt att alla strategier är bra strategier för att få unga att läsa mer. – Att dela in böcker är ett sätt att inspirera barn – och det finns många exempel på att det fungerar. Fler böcker blir utlånade. Vilken dålig bok som helst är bra för att ge barn ett rikare ordförråd. Hon håller med Åsa Lind om att litteraturen är komplex, men i så fall är all form av kategorisering lika problematisk. – Jag brukar säga lite provokativt till bibliotekarier som inte vill dela in böcker att de i så fall ska avskaffa deckarhyllan också. För det är lika svårt att avgöra vad som är en deckare eller inte. Antingen så delar man in – och får leva med att det inte alltid blir 100 procent korrekt – eller så gör man det inte. Allt annat är hyckleri. Debatten om ”Kort kjol”. Den 19 oktober kom nyheten att Christina Wahldéns ungdomsbok ”Kort kjol”, utgiven 1999, plockas bort från undervisningen i årskurs åtta på skolor i Hammarö kommun i Värmland. Detta efter att föräldrar krävt att boken skulle slopas, då vissa elever mått dåligt av de starka våldtäktsskildringarna i boken. Det drog i gång en debatt om vad som får läsas i skolan och vilka som ska ha inflytande över det. Förlaget Rabén & Sjögren var starkt kritiskt till beslutet och reagerade genom att göra boken tillänglig för gratis nedladdning på sin sajt. På bara två veckor laddades boken ner 3.000 gånger. – Jag tycker att det är ett större problem att det sker våldtäkter än att jag skrivit en bok om det. Man kan inte skydda barn från allt, jag tror att det är bra att ha ett samtal där man tar upp svåra saker, sa Christina Wahldén till DN om beslutet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4710, "headline": "Jag hoppas att lyssnaren når ett annat tillstånd", "summary": "Det är strålande tider för psykedelisk rock i Sverige just nu. Ett av de nya namnen är Josefin Öhrn + The Liberation. Den 6 november släpper de debutalbumet ”Horse dance”.", "article": "Den psykedeliska musikscenen, med sina inslag av kraut- och spacerock, är på uppgång i Sverige. Festivalen Psykjunta lockar publik från hela Sverige och band som Les Big Byrd och Goat har vunnit både kritikernas och publikens hjärta. Nu sluter Josefin Öhrn + The Liberation upp och bär den psykedeliska rockens fana med dem. Med sin hyllade ep ”Diamond waves” och med spelningar i Sverige och i Danmark är de ett av genrens mest lovande namn. På fredag kommer första fullängdaren ”Horse dance” och soundet skiljer sig något från den tidigare ep:n. De flesta har nog hört att Musiksverige sällan har mått så bra som nu. Exempelvis Max Martin och Shellback skriver hit efter hit som slår både i hemlandet och i USA. – ”Diamond waves” är mer stonerrock. ”Horse dance” har fler monotona och krautiga element, fast fortfarande med ett melodiskt tänk, säger Josefin Öhrn, sångare i bandet. Benämningarna för musikstilen kan vara en smula förvirrande. Krautrock, shoegaze, spacerock och psykedelisk rock bär spår av liknande gitarrljudbild där basriffet och beatet är mer repetitivt och instrumenten i högre grad del av en kollektiv helhet än till exempel hårdrock som ofta kännetecknas av gitarrhjältar som river av solon. På Josefin Öhrn + The Liberations album går det att höra influenserna från 70-talets tyska krautrock, men också den mer psykedeliska rocken från 1960-talet. Den mer rymdaktiga, malande musiken som var stor i England på slutet av 80-talet och början av 90-talet gör sig också påmind. Albumet ”Horse dance” är inspelat i Stockholm men mixades av Stuart Matthews i Bristol. Matthews är bland annat känd för att mixat Portisheads skiva ”Third”. – Han var verkligen fantastisk. När han mixade första låten kände jag direkt att han visste vad han gjorde. Jag gillar hans sound. Titeln ”Horse dance” kommer från medicinmannen Black Elk, som en hyllning till de shamanska traditioner och ritualer som kan förflytta en människa mellan olika nivåer av medvetande. Dessa ritualer är ofta repetitiva, i likhet med krautrocken, och de kan båda länkas till en viss form av meditation. – Det har någon effekt det där repetitiva, det kan försätta en i ett visst sinnestillstånd. Jag tror att det är ett annat tillstånd än det vardagliga och logiska som jag hoppas att även lyssnaren kommer att nå. Josefin Öhrn är uppvuxen i Stockholm, men har tillbringat stora delarna av somrarna hos släktingar i Belgien och Paris. Uppväxten i de olika länderna har gett henne en blandning av den nordiska kulturen och den mer katolskt orienterade som finns i Paris och i Sydeuropa. – På ett sätt så har kanske den här rörligheten med resor till nya platser och influenser från flera kulturer blandats med känslan av att man inte riktigt hör hemma någonstans. Att man är en outsider. Som sextonåring började Josefin Öhrn skriva texter och spela gitarr. Fascinationen för det repetitiva har alltid funnits, men direkt efter gymnasiet utforskade hon det genom foto- och videokonst. – Jag hade bland annat en utställning som handlar om det transcendentala och kontrasten till det statiska. Att allt är ständigt i rörelse och också förgängligt. Bakgrunden inom konsten tror Josefin Öhrn har gett henne ett visst sätt att skapa musik. – Det kan hjälpa mig att se färger i musiken och att se dynamiken. Jag tycker att färger och ljud hänger ihop. I tjugoårsåldern jobbade Josefin Öhrn extra i en vinylbutik. Då hade hon spelat in en demo med två låtar. Vinylbutikens ägare hade ett förflutet som trummis i bandet Mouth och han introducerade henne för sin forna bandkamrat Fredrik Joelson. De två utgör nu kärnan i Josefin Öhrn + The Liberation. – Vi har ju liknande eller samma referenser. Vi började skriva ihop och längs med vägen hittade vi vårt sound. När två människor möts och skriver så uppstår något speciellt och eget i det. Samarbetet har redan gett bandet en Grammisnominering som årets nykomling 2015 och de har turnerat runt i Sverige tillsammans med Goat och Les Big Byrd. Till sina spelningar har de också haft ljusshower och visat videokonst av bland annat Nemo Stocklassa Hinders, Josefin Hinders, Christian Salder och David Nord. – Att man står och skapar något tillsammans som ett band är fantastiskt. Kontakten med publiken är också en intensiv och mäktig upplevelse. När man också får det visuella som stimulerar det sinnet blir det en ännu starkare upplevelse, helt klart. I mitten av november väntar en spelning i London, den första utanför Norden. Josefin Öhrn + The Liberation fick en del uppmärksamhet i England med singeln ”Take me beyond” och tidningen Uncut kallade ”Horse dance” för ”en fascinerande debut”. Men ännu är karriären i Storbritannien i sin vagga. Här hemma i Sverige väntar fler spelningar, bland annat i Malmö och Göteborg. I december går bandet in i studion igen för att spela in en ny ep. Född: 1989. Aktuell: med debutalbumet ”Horse dance” som släpps den 6 november. Har sin första spelning i London den 18 november. Nominerades till en Grammis som årets nykomling 2015. Har pluggat konst och riktade främst in sig på foto och video innan musikskapandet tog över. Uppvuxen i Stockholm, men har tillbringat somrarna i bland annat Frankrike och Belgien. Har sina rötter i 60-talets USA. Utmärker sig med mycket reverb och feedback. Något senare kom krautrocken som slog igenom i Tyskland. Krautrockens mer monotona och repetitiva rockbeat kan beskrivas som mer kollektiv där alla instrumenten skapar en massa tillsammans. Några andra svenska band som spelar psykedelisk rock är: Les Big Byrd, Paper, Honeymilk, Goat, Audionom och Silverbullit. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4716, "headline": "Skådespelare stödjer döende ”Star wars”-fan", "summary": "Den cancersjuke Star wars-fantasten Daniel Fleetwood från Texas, USA, hoppas få se Star wars-filmen innan den går upp på biograferna. På Twitter får han nu stöd av flera skådespelare ur filmen.", "article": "Den cancersjuke Star wars-fantasten Daniel Fleetwood från Texas, USA, har en sista önskan: att få se den kommande Star wars-filmen ”The force awakens” innan han dör. Filmen har premiär den 18 december i USA men Daniel Fleetwood befarar att han inte kommer leva då. Den 2 september uppskattade hans läkare att han hade en till två månader kvar att leva, rapporterar NBC. På Twitter har därför hans familj startat en kampanj för att Daniel Fleetwood ska få se filmen innan den släpps till allmänheten. Under hashtagen \"ForceForDaniel\" kampanjar nära och kära för att Walt Disney, studion bakom filmen, ska uppmärksammas på Daniels sista önskan. Responsens har varit överväldigande, berättar Daniels hustru Ashley Fleetwood för NBC. – Även om vi inte får se filmen så betyder det mycket för mig personligen att så många bryr sig. Flera av filmens skådespelare, såväl Mark Hamill, som spelar Luke Skywalker, och Carrie Fisher, filmens ”prinsessan Leia”, har använt hashtagen på Twitter för att visa sitt stöd till Daniels önskan. Walt Disney har ännu inte uttalat sig om huruvida de planerar att ge Daniel Fleetwood en förhandsvisning av filmen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4721, "headline": "SVT får kritik för betald reklam på Facebook", "summary": "Public service kritiseras för att marknadsföra sig själva i externa kanaler, såsom i sociala medier och på webbsidor. Men SVT:s marknadschef Christer Mellstrand ser inget problem i att avgiftspengar läggs på reklam.", "article": "I ett blogginlägg på Nöjesguiden.se riktar tidningens chefredaktör, Jenny Nordlander, på flera punkter kritik mot public service-företagen SR och SVT. En del av kritiken gäller att SVT gör reklam för sitt eget innehåll på externa medier såsom Facebook, och huruvida skattebetalarnas avgiftspengar verkligen ska användas till reklam. Jenny Nordlander tar bland annat upp ett exempel med hur texter från SVT:s nya ungdomssatsning Edit ”boostas” på Facebook, ”alltså sponsras så att de når fler användare”. Marie Grusell, medieforskare på Göteborgs universitet, är inte särskilt förvånad över utvecklingen. – Public service och SVT specifikt har alltid varit väldigt öppna till ett utbyte med Facebook, en del av deras strategi är att vara där publiken finns. Det kan vara ett naturligt steg att förutom dela sitt innehåll också göra reklam för det. Om sen avgiftspengar ska läggas på reklam är en annan sida av myntet som man självklart kan ifrågasätta, säger Marie Grusell. SVT ser själva inga fel i att de marknadsför sin verksamhet i andra kanaler än deras egna. – Vi vill att publiken ska känna till det utbud vi har. Sociala medier når många, även unga vuxna som är en målgrupp som tittar mindre på SVT än exempelvis äldre och därför inte ser våra trailrar. Därför använder vi sociala medier som marknadsföringskanal, menar SVT:s marknadschef Christer Mellstrand. Är det lämpligt att avgiftspengar, som tidigare kallades tv-licens, läggs på reklam? – Det är en självklar del av vårt uppdrag att också göra vårt innehåll känt och tillgängligt för en bred publik. Oftast sker det via våra egna kanaler men en liten del går till extern annonsering. Vi har, jämfört med alla andra mediehus, en liten marknadsföringsbudget för externa medier. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4733, "headline": "Tv-kände senatorn Thompson död", "summary": "Den amerikanske tidigare senatorn Fred Thompson som 2008 försökte bli Republikanernas presidentkandidat har avlidit.", "article": "Den amerikanske tidigare senatorn Fred Thompson som 2008 försökte bli Republikanernas presidentkandidat har avlidit. Men även om den långe Thompson blev invald i senaten 1994 och satt där i nästan tio år är det som skådepelare han blev mest känd. Thompson medverkade i storfilmer som \"Jakten på Röd Oktober\", \"Ingen utväg\" och \"Days of Thunder\". Men många tv-tittare minns framför allt hans roll som New York-åklagaren Arthur Branch i långköraren \"I lagens namn\" där han medverkade mellan 2002 och 2007. Fred Thompson avled i cancer. Han blev 73 år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4746, "headline": "Roman Polanski lämnas inte ut till USA", "summary": "Den kände filmregissören Roman Polanski kommer inte att lämnas ut till USA. Det beslutade en polsk domstol på fredagen.", "article": "Roman Polanski flydde från USA 1978 efter det att han fällts för att ha haft sex med en minderårig flicka 1977. Sedan dess har USA försökt att få regissören utlämnad men utan att lyckas. Och inte heller den här gången lyckades det. Den polska domstolen som skulle avgöra frågan menade att USA vid flera tillfällen kränkt Polanskis rättigheter. Polanski bor numera i Paris men har också en bostad i Krakow där rättegången inleddes i februari i år. Den i dag 82-årige Polanski har erkänt att han haft sex med en 13-årig flicka i samband med en fotografering i Los Angeles. Regissören, med filmer som ”Rosemary's baby”, ”Chinatown” och ”Pianisten” bakom sig, greps 2009 i Schweiz men släpptes året efter sedan myndigheterna beslutat att inte lämna ut honom till USA. Domstolen i Krakow beslutade på fredagen att inte utlämna Polanski – som hade lämnat landet i ett privatflygplan en timma innan domen avkunnades, skriver Radio Poland. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4758, "headline": "Skräcken trivs i kortfilmsformat", "summary": "Kortkorta skräckfilmer fixar halloweenstämningen på ett par minuter. Nu lanserar Filminstitutet en satsning på nyskapande skräckfilm med max fem minuter långa kortfilmer.", "article": "En kvinna släcker ljuset i hallen innan hon ska gå och lägga sig och ser plötsligt en gestalt i mörkret. Hon tänder ljuset och gestalten är borta. Släcker och ser den igen. Uppskrämd tejpar hon fast strömbrytaren i tänt läge och låter bli att släcka sänglampan på nattduksbordet när hon går och lägger sig. Nästa möte blir inte med John Blund… David F Sandbergs virala kortskräckis ”Lights out” är bara två och en halv minut lång, men håller nu på att bli en amerikansk långfilm med samma namn. ”Lights out” är ett exempel – ”Crypt TV:s ”One minute horror” ett annat – på den skräckfilm i kortformat som enligt Svenska filminstitutet börjar bli en internationell trend.  Lagom till halloween lanseras satsningen ”It’s alive”, där Filminstitutet i samarbete med de fyra regionala produktionscentren efterlyser korta skräckfilmsprojekt som överraskar, tar genrefilmen framåt och skrämmer sina tittare. – Skräcken är viktig eftersom den rör runt i våra innersta rädslor. Rädslor för oss själva, för vår omgivning, för det okända, för ond bråd död, för det onaturliga, för otäcka framtidsscenarier. Det är viktigt att vi har kontakt med och talar med våra inre rädslor, säger kortfilmskonsulent Andreas Fock. Filminstitutet har fått kritik för att stödja alltför smala filmer. Är det här ett sätt att hitta större bredd? – Det är ett sätt att markera att vi är intresserade av all typ av film och välkomnar genrefilm. Jag har jobbat som kortfilmskonsulent i två år och saknar generellt den korta genrefilmen. Sedan kan skräckfilm också göra sig så himla utmärkt i det korta formatet. Är det Youtube som bereder vägen för den kortkorta filmen? – Kanske delvis, men inte enbart. Vi vet att det finns bra visningsforum för filmer i den här längden både på nätet, på filmfestivaler och på tv. Tidigare har det annars funnits en tendens att kortfilmen precis som långfilmen sväller i längd, säger Andreas Fock. Resultatet ska bli fem filmer på max fem minuter var. Filminstitutet hoppas på ansökningar från såväl etablerade som nya filmskapare och kommer att fästa stor vikt vid jämställdhet och breddad representation vid bedömningen. – Vi är medvetna om att det här är en genre där de manliga regissörerna känner sig kallade. Vi strävar efter att få in både kvinnliga och manliga regissörer. Så här blir det inte tjejen i kortast kjol som dör först? – Det återstår att se, men jag hoppas vi får se lite andra historier, säger Andreas Fock, som även har en personlig erfarenhet av skräckfilmens välgörande effekter. För två år sedan gick han och såg ”The conjuring” på bio tillsammans med sin gravida fru. Han gillade filmen men ljudeffekterna dundrade på så hög volym att de började oroa sig för bebisen i magen. – Några timmar efter det att vi kom ut ur biosalongen föddes vår dotter. It's alive Preliminär premiär blir september 2016 Filminstitutet gör ”It’s alive” ihop med Filmpool Nord, Filmregion Stockholm-Mälardalen, Film Väst och Film i Skåne. Tillsammans satsar de 1,2 miljoner kronor, vilket kan jämföras med Filminstitutets årliga kortfilmsbudget på cirka 9 miljoner kronor. Satsningen riktar sig till såväl etablerade som nya filmskapare. Ansökningsslussen är öppen till den 1 februari 2016. Vilka projekt som får stöd meddelas den 19 februari och preliminär premiär blir september 2016. Mer information om ansökningar till ”It’s alive” finns på www.filminstitutet.se/itsalive Maskoten till ”It’s alive” är skapad av serietecknaren Kim W Andersson, som bland annat gjort den romantiska skräckserien ”Love hurts”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4773, "headline": "Två svenskar fick nordiskt pris", "summary": "Två svenskar kunde gå hem lyckliga från Nordiska rådets gala i Reykjavik på tisdag- kvällen. Svante Henryson fick musikpriset och Jakob Wegelius blev första svensk att belönas med barn- och ungdomslitteraturpriset.", "article": "2012 prisades filmen ”Play”, men sedan dröjde det tre år innan ett svenskt verk vann igen. I år var det inte bara en, utan två svenskar, som belönades under Nordiska rådets gala i Reykjavik på tisdagskvällen. Jakob Wegelius fick barn- och ungdomslitteraturpriset för romanen ”Mördarens apa” och basisten, cellisten och kompositören Svante Henryson tog hem musikpriset, – Jag var förstås extra glad, men de andra i kommittén var också nöjda med att det blev Svante Henryson som vann. Han komponerar bland annat egen musik, och vi vill att musikern ska vara kreativ och nyskapande, säger Camilla Lundberg, ledamot i musikprisets jury. Musikpriset firar sitt 50-årsjubileum och Svante Henryson vann en omröstning över bland annat mezzosopranen Anne Sofie von Otter och den finländska dragspelskungen Kimmo Pohjonen. Juryn skriver i sin motivering att Henryson är en eftertraktad partner både på jazzestraden och på den klassiska scenen. Jakob Wegelius är den första svensken som vunnit barn- och ungdomslitteraturpriset efter att det infördes 2013. Hans roman ”Mördarens apa” belönades också med Augustpriset 2014 för Årets svenska barn- och ungdomsbok. – Det som tilltalar med ”Mördarens apa” är nog att det är en äventyrsbok för alla åldrar och med en apa som huvudkaraktär. Hon ger en sorts distans. Genom gorillan Sally kan man skildra vuxna människor och deras olika sätt att vara. I och med att hon inte kan tala, göra sin röst hörd, sammanfaller hennes synvinkel med barnets, säger Magnus Öhrn, ledamot i juryn för barn- och ungdomslitteraturpriset. Prissumman för varje vinnare är på 350 000 danska kronor, vilket motsvarar ungefär 440 000 svenska kronor. En summa pengar som kan ge konstutövarna större möjlighet till arbetsro utan att oroa sig för nästa hyra. Magnus Öhrn påpekar också att förhoppningen med det relativt nya barn- och ungdoms-litteraturpriset är att det ska sprida bra litteratur. – Vi har som en förhoppning att fler böcker ska översättas till de övriga nordiska språken, men så har det inte riktigt blivit. Den första finska boken har möjligtvis översatts till danska. Förra årets vinnare kom ut på svenska tidigare i år. ”Mördarens apa” har fått mycket uppmärksamhet ändå, men jag hoppas att det här blir en skjuts för priset, säger Magnus Öhrn. Utöver de två svenskarna fick norrmannen Jon Fosse litteraturpriset för sin roman ”Trilogin: Sömnlösa, Olavs drömmar och Kvällning”. Isländska ”Fúsi” fick filmpriset och Färöarnas satsning på grön el gav dem natur- och miljöpriset. Nordiska rådet. Sverige har fått litteraturpriset 15 gånger Nordiska rådet bildades 1952 som ett samarbete mellan Nordens parlament. De samlas två gånger årligen för att ta gemensamma beslut om lösningar i Norden. Varje år delar rådet ut fem priser som värnar om kultur. Litteraturpriset har delats ut sedan 1962 och är det äldsta priset. Musikpriset kom till 1965 och natur- och miljöpriset 1995. Filmpriset och barn- och ungdomslitteraturpriset skapades 2002, respektive 2013. Värdlandet för prisutdelningen skiftar för varje år. 2014 hölls galan i Sverige. Den gången var prisutdelningen i Stockholms stadshus. De fem priserna har var sin kommitté som bestämmer vinnaren. Prissumman är på 350 000 danska kronor, vilket motsvarar ungefär 440 000 svenska kronor. Tidigare svenska pristagare är bland andra Ruben Östlund för filmen ”Play”. Pernilla August fick priset året före för filmen ”Svinalängorna” och Sara Stridsberg litteraturpriset 2007 för sin roman ”Drömfakulteten”. De fem priserna har varsin kommitté som bestämmer vinnaren. Kommittéernas utformning varierar beroende på pris, men vanligtvis är det åtminstone två ledamöter från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Danmark. Sverige har fått litteraturpriset 15 gånger. Först ut var Eyvind Johnson 1962 för ”Hans nådes tid”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4775, "headline": "Två svenskar fick nordiska rådets pris", "summary": "Två svenskar kunde gå hem lyckliga från Nordiska rådets gala i Reykjavik på tisdagkvällen. Svante Henryson fick musikpriset och Jakob Wegelius blev första svensk att belönas med barn- och ungdomslitteraturpriset.", "article": "2012 prisades filmen ”Play”, men sedan dröjde det tre år innan ett svenskt verk vann igen. I år var det inte bara en, utan två svenskar, som belönades under Nordiska rådets gala i Reykjavik på tisdagskvällen. Jakob Wegelius fick barn- och ungdomslitteraturpriset för romanen ”Mördarens apa” och basisten, cellisten och kompositören Svante Henryson tog hem musikpriset, – Jag var förstås extra glad, men de andra i kommittén var också nöjda med att det blev Svante Henryson som vann. Han komponerar bland annat egen musik, och vi vill att musikern ska vara kreativ och nyskapande, säger Camilla Lundberg, ledamot i musikprisets jury. Musikpriset firar sitt 50-årsjubileum och Svante Henryson vann en omröstning över bland annat mezzosopranen Anne Sofie von Otter och den finländska dragspelskungen Kimmo Pohjonen. Juryn skriver i sin motivering att Henryson är en eftertraktad partner både på jazzestraden och på den klassiska scenen. Jakob Wegelius är den första svensken som vunnit barn- och ungdomslitteraturpriset efter att det infördes 2013. Hans roman ”Mördarens apa” belönades också med Augustpriset 2014 för Årets svenska barn- och ungdomsbok. – Det som tilltalar med ”Mördarens apa” är nog att det är en äventyrsbok för alla åldrar och med en apa som huvudkaraktär. Hon ger en sorts distans. Genom gorillan Sally kan man skildra vuxna människor och deras olika sätt att vara. I och med att hon inte kan tala, göra sin röst hörd, sammanfaller hennes synvinkel med barnets, säger Magnus Öhrn, ledamot i juryn för barn- och ungdomslitteraturpriset. Prissumman för varje vinnare är på 350.000 danska kronor, vilket motsvarar ungefär 440.000 svenska kronor. En summa pengar som kan ge konstutövarna större möjlighet till arbetsro utan att oroa sig för nästa hyra. Magnus Öhrn påpekar också att förhoppningen med det relativt nya barn- och ungdoms-litteraturpriset är att det ska sprida bra litteratur. – Vi har som en förhoppning att fler böcker ska översättas till de övriga nordiska språken, men så har det inte riktigt blivit. Den första finska boken har möjligtvis översatts till danska. Förra årets vinnare kom ut på svenska tidigare i år. ”Mördarens apa” har fått mycket uppmärksamhet ändå, men jag hoppas att det här blir en skjuts för priset, säger Magnus Öhrn. Utöver de två svenskarna fick norrmannen Jon Fosse litteraturpriset för sin roman ”Trilogin: Sömnlösa, Olavs drömmar och Kvällning”. Isländska ”Fúsi” fick filmpriset och Färöarnas satsning på grön el gav dem natur- och miljöpriset. Sebastian Folcker Litteratur: Fosses trilogi är både egenartad och trollbindande Även om den internationellt aktade dramatikern Jon Fosse är en pyntad julgran när det gäller priser och jag gärna hade sett den svenske poeten Bruno K Öijer på pallen i år, är det svårt att missunna Fosse detta nordiska litteraturpris. Den här gången som romanförfattare till en knappt 300-sidig märkvärdig, romantrilogi, som börjar i ett dimmigt Bergen. Asle och Alide, som är höggravid, söker någonstans att bo men de blir nekade gång på gång. Norge blir här fond för en mytisk berättelse där perspektiven hela tiden förskjuts. Det finns kristna anspelningar i texterna, men också medeltida, till balladdiktningen, och till 1800-talets romaner. Jon Fosse, som skriver på nynorsk, började på 80-talet som modernistisk romanförfattare till tjocka, omfattande verk. På den tiden var han uttalat kritisk till dramatik, han hatade teater, ska han ha sagt. Men lockades till att skriva pjäser och gjorde det med en så förnyande kraft att han skakade om världsdramatiken. För några år sedan, efter ett allvarligt sammanbrott, slutade han dricka och konverterade till katolicismen. Nu är han tillbaka i prosan, men inte med några väldiga ordkaskader, tvärtom. Han har tagit med sin avskalade stil från dramatiken, dialogen får föra handlingen framåt och han låter läsaren vandra med de diktade gestalterna i en obestämd tid till obestämda platser. Personerna rör sig i en sorts evighet och kommer så nära att de förlorar konturerna. De blir suddiga och upplösta och uppgår i läsaren på ett egenartat och trollbindande sätt. Maria Schottenius Barnlitteratur: När får någon av alla begåvade bilderböcker pris? Augustpristagaren 2014, Jakob Wegelius ”Mördarens apa” (Bonnier Carlsen), fortsätter sitt segertåg när den nu även får Nordiska rådets barn- och ungdomslitterära pris. Det är en ovanlig barnbok nu för tiden, en tjock äventyrsberättelse som har sina rötter i det tidiga nittonhundratalets pojkböcker. Här finns pirater, Lissabons hamnkvarter, indiska maharadjor och annat: den gamla sortens exotiska inslag och ett högt tempo. Men Jakob Wegelius lyckas plantera om sin berättelse i modern mylla, och låter apan Sally Jones vara den tysta, betraktande huvudpersonen i en besynnerlig mördarjakt. Sallys vän, sjömannen Henry Koskela, har blivit falskeligen anklagad för mord, och Sally färdas över haven för att bevisa hans oskuld. Jakob Wegelius fick även Augustpriset 2008 för sin första bok om Sally Jones, bilderboken ”Legenden om Sally Jones”. Jag misstänker att det är något med Jakob Wegelius allvarliga, noggranna tilltal, snarare än själva historien, som appellerar till såväl juryer som till läsare: framför allt ”Mördarens apa” har blivit en mycket älskad och läst bok. Själv hade jag andra favoriter i årets nomineringar, och är lite bekymrad över att barn- och ungdomspriset, som delas ut för tredje gången, fortfarande inte har hunnit fram till alla de oerhört begåvade bilderböcker som ges ut. Men Jakob Wegelius är en läsarfavorit som når fram, i dessa tider av sjunkande lässiffror, vilket givetvis inte har varit ett kriterium för juryn. Det är bara en ovanlig pluspoäng i litterära prissammanhang. Lotta Olsson Musik: Han är lika hemma med hårdrock som klassiskt Nordiska rådets musikpris ges vartannat år till ett verk av en nu levande kompositör och vartannat år till en större eller mindre ensemble. I fjol föll valet på den danske tonsättaren Simon Steen-Andersens “Black box music”, ett verk som fångade komposition, installationskonst, elektronik och performance i en lite ask, men som knappast skulle beredas plats i något stort svenskt konserthus. Nej, musikpristagarna blir sällan några affischnamn, varken medialt eller repertoarmässigt sett. Kanske för att i synnerhet den klassiska musikvärlden har ett förbryllande ointresse för nya intryck och aldrig drabbas av samma slags (Nobel)prishysteri som litteraturen. Man kan se det som en sund befrielse från trendängslighet, men också som en besvärande brist på nyfikenhet. En sådan inställning kan man i alla fall inte anklaga årets musikpristagare, den svenske basisten, cellisten och tonsättaren Svante Henryson, för. Sedan tonåren i Oslofilharmonikerna och turnerandet med hårdrocksgitarristen Yngwie Malmsteen har han kryssat vidare mellan jazz, rock och klassisk musik utan att plana ut i något slags crossovertristess. Han är liksom lika hemma i Anders Hillborgs kammarmusik som i det egna oratoriet “Vidderna inom mig” med text av den samiske multikonstnären Nils-Aslak Valkeapää. Bland övriga nominerade märktes alltifrån mezzosopranen Ann Sophie von Otter till det färöiska doom metal-bandet Hamferð. Det intressanta med Henryson är att han skulle kunna lira sinnesutvidgande barock’n’roll med båda. Johanna Paulsson Film: Isländsk hyllning till kufen utan att exotisera utanförskapet För andra året i rad får en film från den minsta av de nominerade nordiska filmnationerna Nordiska rådets stora filmpris. Dagur Káris melankoliska ”Fúsi” skildrar en omfångsrik man som lever ett litet liv. Han bor kvar hemma hos mamma och älskar omsorgsfulla miniatyrvärldar där han iscensätter slag från andra världskriget. När Fúsi träffar den blomälskande men depressiva Sjöfn tvingas han sakta men säkert göra sitt liv större. ”Fúsi” är, som ofta i just isländsk film, en hyllning till kufen som människotyp – men utan att exotisera eller lustifiera utanförskapet. Juryn har haft mycket melankoli och vemod att välja mellan bland årets nominerade filmer. Svenska ”Gentlemen” är den film som snyggast iscensätter det stora vemodet över den tid som flytt. Men ”Stilla hjärta” går rakast in i hjärtat. Den danska filmen är för övrigt årets överraskning. Bille August har inte bara återvänt hem utan även gjort sin bästa film sedan ”Den goda viljan”. En oväntat intim skildring av en familj som träffas för att ta avsked från en ALS-sjuk mor. Ghita Nørby är, förstås, magnifik i rollen som döende matriark som slåss för rätten till sin egen död. Klassiskt borgerligt men välgörande chosefritt filmberättande. Värt att notera att endast ”Stilla hjärta”, vid sidan av ”Gentlemen” har fått reguljär svensk biopremiär. Vi nordbor älskar varandras tv-serier men tycks dess värre – trots flotta galor som Nordiska rådets filmpris – förbli usla på att se våra grannars filmkonst. Helena Lindblad Nordiska rådet. Sverige har fått litteraturpriset 15 gånger • Nordiska rådet bildades 1952 som ett samarbete mellan Nordens parlament. De samlas två gånger årligen för att ta gemensamma beslut om lösningar i Norden. • Varje år delar rådet ut fem priser som värnar om kultur. Litteraturpriset har delats ut sedan 1962 och är det äldsta priset. Musikpriset kom till 1965 och natur- och miljöpriset 1995. Filmpriset och barn- och ungdomslitteraturpriset skapades 2002, respektive 2013. • Värdlandet för prisutdelningen skiftar för varje år. 2014 hölls galan i Sverige. Den gången var prisutdelningen i Stockholms stadshus. • De fem priserna har var sin kommitté som bestämmer vinnaren. • Prissumman är på 350 000 danska kronor, vilket motsvarar ungefär 440 000 svenska kronor. • Tidigare svenska pristagare är bland andra Ruben Östlund för filmen ”Play”. Pernilla August fick priset året före för filmen ”Svinalängorna” och Sara Stridsberg litteraturpriset 2007 för sin roman ”Drömfakulteten”. • De fem priserna har varsin kommitté som bestämmer vinnaren. Kommittéernas utformning varierar beroende på pris, men vanligtvis är det åtminstone två ledamöter från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Danmark. • Sverige har fått litteraturpriset 15 gånger. Först ut var Eyvind Johnson 1962 för ”Hans nådes tid”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4776, "headline": "Två svenskar fick nordiskt pris", "summary": "Två svenskar kunde gå hem lyckliga från Nordiska rådets gala i Reykjavik på tisdagskvällen. Svante Henryson fick musikpriset och Jakob Wegelius blev första svensk att belönas med barn- och ungdomslitteraturpriset.", "article": "2012 prisades filmen ”Play”, men sedan dröjde det tre år innan ett svenskt verk vann igen. I år var det inte bara en, utan två svenskar, som belönades under galan i Reykjavik på tisdagskvällen. Jakob Wegelius fick barn- och ungdomslitteraturpriset för romanen ”Mördarens apa” och basisten, cellisten och kompositören Svante Henryson tog hem musikpriset. – Jag var förstås extra glad, men de andra i kommittén var också nöjda med att det blev Svante Henryson som vann. Han komponerar bland annat egen musik, och vi vill att musikern ska vara kreativ och nyskapande, säger Camilla Lundberg, ledamot i musikprisets jury. Musikpriset firar sitt 50-årsjubileum och Svante Henryson vann en omröstning över bland annat mezzosopranen Anne Sofie von Otter och den finländska dragspelskungen Kimmo Pohjonen. Juryn skriver i sin motivering att Henryson är en eftertraktad partner både på jazzestraden och på den klassiska scenen. Jakob Wegelius är den första svensken som vunnit barn- och ungdomslitteraturpriset efter att det infördes 2013. Hans roman ”Mördarens apa” belönades också med Augustpriset 2014 för Årets svenska barn- och ungdomsbok. – Det som tilltalar med ”Mördarens apa” är nog att det är en äventyrsbok för alla åldrar och med en apa som huvudkaraktär. Hon ger en sorts distans. Genom gorillan Sally kan man skildra vuxna människor och deras olika sätt att vara. I och med att hon inte kan tala, göra sin röst hörd, sammanfaller hennes synvinkel med barnets, säger Magnus Öhrn, ledamot i juryn för barn- och ungdomslitteraturpriset. Prissumman för varje vinnare är på 350.000 danska kronor, vilket motsvarar ungefär 440.000 svenska kronor. En summa pengar som kan ge konstutövarna större möjlighet till arbetsro utan att oroa sig för nästa hyra. Magnus Öhrn påpekar också att förhoppningen med det relativt nya barn- och ungdomslitteraturpriset är att det ska sprida bra litteratur. – Vi har som en förhoppning att fler böcker ska översättas till de övriga nordiska språken, men så har det inte riktigt blivit. Den första finska boken har möjligtvis översatts till danska. Förra årets vinnare kom ut på svenska tidigare i år. ”Mördarens apa” har fått mycket uppmärksamhet ändå, men jag hoppas att det här blir en skjuts för priset, säger Magnus Öhrn. Utöver de två svenskarna fick norrmannen Jon Fosse litteraturpriset för sin roman ”Trilogin: Sömnlösa, Olavs drömmar och Kvällning”. Isländska ”Fúsi” fick filmpriset och Färöarnas satsning på grön el gav dem natur- och miljöpriset. Nordiska rådet Nordiska rådet bildades 1952 som ett samarbete mellan Nordens parlament. De samlas två gånger årligen för att ta gemensamma beslut om lösningar i Norden. Varje år delar rådet ut fem priser som värnar om kultur. Litteraturpriset har delats ut sedan 1962 och är det äldsta priset. Musikpriset kom till 1965, natur- och miljöpriset 1995. Filmpriset och barn- och ungdomslitteraturpriset kom till på 2002, respektive 2013. Värdlandet för prisutdelningen skiftar för varje år. 2014 hölls galan senast i Sverige. Den gången var prisutdelningen i Stockholms stadshus. Priserna utses av fem olika kommittéer som består av medlemmar från varje land. Prissumman är på 350.000 danska kronor, vilket motsvarar ungefär 440 000 svenska kronor. Tidigare svenska pristagare är bland annat Ruben Östlund för filmen Play. Pernilla August vann året innan för filmen ”Svinalängorna”. Sara Stridsberg vann litteraturpriset 2007 för sin roman ”Drömfakulteten”. Sverige har vunnit litteraturpriset 15 gånger. Först ut var Eyvind Johnson 1962 för ”Hans nådes tid”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4793, "headline": "Bakom kulissen på ”Dödsdansen”", "summary": "Nu ska ”Dödsdansen” visas på bio – tillsammans med en dokumentär. Skådespelarna Lena Endre, Mikael Persbrandt och Thomas Hanzon följdes av en kamera medan de repeterade den hyllade pjäsen.", "article": "När filmaren och journalisten Bobo Ericzén hörde att ”Dödsdansen” skulle sättas upp på Maximteatern med Lena Endre, Mikael Persbrandt och Thomas Hansson i rollerna och Stefan Larsson som regissör, så blev han nyfiken. – Fyra personer som har känt varandra i trettio år ska vara instängda i ett rum tillsammans i sju veckor och göra ett kammardrama – det tyckte jag lät som ett kammardrama i sig, säger Bobo Ericzén och skrattar. Vi sitter i foajén till Bio Rio i Stockholm där dokumentärfilmen ”Generalrepetitionen” snart ska ha premiär. Filmen följer ensemblen under repetitionerna av Strindbergpjäsen, från genomläsningar och fikapauser till de skälvande ögonblicken innan det första genrepet inför publik, när en nervös Lena Endre viskar ”jag tror jag måste kräkas” strax innan ridån går upp. I november kommer dokumentären att visas tillsammans med pjäsen på biografer runt om i Sverige. Från början hade Ericzén tänkt nöja sig med att filma under en handfull repetitionsdagar, men det slutade med att kameran var med under nästan hela processen – något som Lena Endre insisterade på. – Jag kommer ihåg att jag sade: ”Då får du vara där varje dag, så man glömmer bort dig!”. Kommer någon dit då och då, så börjar man fjäska för kameran. Nu fanns det åtminstone stunder när man kunde tänka bort den, säger Lena Endre. Ångrade ni någonsin att ni släppt in kameran? – Ja, verkligen! Mycket på slutet, när det närmade sig premiär. Man är så van att sluta sig, fokusera inåt på det vi ska göra, säger Lena Endre. – Det var faktiskt uppe till samtal, har vi fått nog? När vi mådde som allra sämst och var som mest nervösa, då är det svårt att orka, säger regissören Stefan Larsson. ”Dödsdansen” var Mikael Persbrandts återkomst till teaterscenen, efter att sedan 2009 ha ”levt i den där idiotiska filmvärlden där alla slickar dig i röven”, som Stefan Larsson uttrycker det i en scen i dokumentären. Larsson och Persbrandt hade inte jobbat ihop, eller umgåtts, sedan Persbrandt hoppade av mitt under en Dramatenuppsättning 2007 – en ”’Måsen’-incident”, kallar Larsson det för i filmen. Lena Endre och Thomas Hanzon har varit gifta och har barn tillsammans, och alla tre skådespelare samt regissör känner varandra väl sedan länge. Det är som upplagt för drama, men dokumentären är en ganska lågmäld historia som fokuserar främst på att skildra processen kring en teaterpjäs. – Det som jag går i gång på, men som ensemblen nog tycker är lite tråkigt, är diskbänksrealismen. Jag vill att tittarna ska få vara med, känna att man står bredvid Stefan när han regisserar. Men att i sju veckor fika och äta lunch – då kommer frustrationer och relationer ut på ett helt annat sätt. Det tycker jag är väldigt fascinerande, säger Bobo Ericzén. – Det goda med det här projektet är att vi kan nå ut till biografer i hela Sverige så att de får se det här och själva föreställningen. Det är ballt. Och det är väl det jag tycker är poängen med att släppa in en filmare. Sedan finns det alltid perioder när man inte vill ha fanskapet på plats – men det får man tugga i sig. Hela huvudsyftet är att sprida teatern, allt annat är sekundärt, säger Mikael Persbrandt. I dokumentären får man intrycket av att ni skådespelare har väldigt olika arbetsprocesser – att Lena är snabb med att lära sig manus, medan Mikael... inte är så snabb? – Nej, det skulle jag inte säga, protesterar Lena Endre. – Det är olika sätt att jobba, jag förstår inte diskussionen. Vissa vill ha texten i sig från början, andra vill vara färdiga på premiären, säger Mikael Persbrandt. Regissören har dock sin uppfattning klar. – Jag tycker att man kommer längre snabbare med Lenas arbetssätt. Micke draggar på ett annat sätt, som gör att man får vänta. Det tycker inte jag är kul, säger Stefan Larsson. – Ja, det skiter jag i, inflikar Mikael Persbrandt och skrattar. Dokumentären slutar med genrepet; nervigheten innan och regissörens ganska brutala genomgång med skådespelarna efteråt. Vad som hände efter premiären får vi inte veta, trots att det hade funnits potentiella känslodramer där också. Uppsättningen hyllades av kritikerna (”ypperlig” skådespelartrio, skrev DN:s Leif Zern) och blev publiksuccé. Men ett antal planerade föreställningar ställdes också in på grund av sjukdom. Detta går dock Bobo Ericzén inte in på i dokumentären. – Jag tyckte att det var roligare att sluta efter genrepet, när Stefan säger till skådespelarna att ”ni ska inte tro att ni är färdiga”. Det naturliga om man ville ha ett lyckligt slut vore att visa premiären när alla var lyckliga, men det här blev mer överraskande. Det finns också en poäng med att sluta med budskapet att arbetet fortsätter, säger Bobo Ericzén. Dokumentär och pjäs. August Strindbergs pjäs ”Dödsdansen” sattes upp på Maximteatern i Stockholm hösten 2014 med Lena Endre, Mikael Persbrandt och Thomas Hanzon i rollerna och i regi av Stefan Larsson. Föreställningen fick hyllande recensioner och spelades 37 gånger. Dokumentärfilmen ”Generalrepetitionen” skildrar vägen fram till premiär, och är regisserad av Bobo Ericzén. Både dokumentären och en inspelning av pjäsen visas på Folkets hus och parkers biografer i 14 svenska städer med premiär den 7 november. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4816, "headline": "Stieg Larsson-priset till kinesisk journalist", "summary": "För ”sin envisa och modiga journalistgärning” tilldelas Yang Jisheng årets Stieg Larsson-pris.", "article": "Den kinesiska författaren och journalisten Yang Jisheng har under flera års tid arbetat med att kartlägga bakgrunden till massvälten i Kina 1958-1961, då 36 miljoner människor dog. Nu får han årets Stieg Larsson-priset för ”sin envisa och modiga journalistgärning”. – Svältkatastrofen är ett av Kinas största kollektiva trauman. Yang Jisheng får Stieg Larsson-priset för att han med stort journalistiskt mod har vågat gräva fram och berätta sanningen, säger Daniel Poohl, chefredaktör för tidskriften Expo och juryns ordförande. Hans bok ”Tombstone” beskrivs av juryn som banbrytande och utmanar den kinesiska regimens officiella historieskrivning. Boken är förbjuden i Kina. Yang Jisheng föddes i en liten by i Kina 1940 och arbetade som propagandajournalist vid en kommunistisk tidning från 1966 till sin pension 2001. Hans fosterpappa dog av svält 1959. Stieg Larsson-priset delas ut årligen och är instiftat av Norstedts tillsammans med Stieg Larssons pappa Erland och hans bror Joakim. Prissumman är 200.000 kronor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4820, "headline": "The Hives ger sig ut på turné med AC/DC", "summary": "Det svenska rockbandet gästar AC/DC på deras kommande Australien-turné. Turnén inleds i Sydney den 4 november.", "article": "Förra året tenderade rubrikerna om The Hives kretsa runt Tambourinehärvan – rättstvisten mellan ett flertal artister kopplade till skivbolaget Tambourine studios där The Hives till slut dömdes till att betala tillbaka mångmiljonbelopp, enligt Aftonbladet. Nu meddelar det svenska rockbandet att de beger sig ut på turné med sina australiensiska bandkollegor AC/DC på en kommande Australienturné. Turnéstart blir i Sydney den 4 november och därefter följer fyra stopp i andra städer. ”När vi var 6 år i Fagersta träffades vi av blixten. Rakt i huvudet. Den hette AC/DC. Nu många år senare spelar vi ett av världens bästa rock n roll band och ska åka på turné med AC/DC. Det kunde inte vara bättre ens om vi hittade på det. Länge leve verkligheten!” skriver bandet i ett pressmeddelande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4831, "headline": "”Hunger games” får världspremiär på svensk Imax-biograf", "summary": "”The hunger games: mockingjay part 2” är den avslutande delen i ”Hunger games”-serien. Filmen inviger Sveriges första Imax-biograf för kommersiell film som öppnar i Solna den 12 november.", "article": "En svensk Imax-biograf har länge varit i ropet – tekniken som bygger på en mycket stor och välvd bioduk som går från vägg till vägg och från golv till tak, lutande stolsrader och med ett speciellt ljudsystem. Biosalongen som öppnar i Mall of Scandinavia i Solna den 12 november blir den första i sitt slag för kommersiell film. Sedan tidigare finns dock Imax-biografen Cosmonova på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Och biografen invigs med världspremiären av ”The hunger games: mockingjay part 2”. – Visningen blir extra unik då vi är det enda landet i Europa som får visa filmen i 3D på Imax. ”Hunger games”-serien har varit otroligt framgångrik i Sverige, och med det fått en enorm fanbase. Den här visningen gör vi för dem, säger Pia Norström på Nordisk Film i ett pressmeddelande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4835, "headline": "Kvinnligt övertag i kampen om Bronshästen", "summary": "Hollywoodstjärnan Ellen Burstyn, regissören Stephen Frears och konstnären Ai Weiwei gästar Stockholms filmfestival som för första gången har fler kvinnliga regissörer än manliga i Bronshästracet.", "article": "– Ellen Burstyn är en förebild för kvinnor i Hollywood, säger Git Scheynius, chef för Stockholms filmfestival. I mitten av november kommer den 82-åriga amerikanska aktrisen till Stockholm för att ta emot årets Achievement award som tidigare bland annat gått till Uma Thurman och Willem Dafoe. Under sin långa karriär har Burstyn bland annat spelat i cirka 150 filmer som spänner från ”Den sista föreställningen” (1971) och ”Exorcisten” (1973) till ”Requiem for a dream” (2000) och ”Interstellar” (2014). Och, inte minst, ”Alice bor inte här längre” (1975) som gav henne en Oscar. Den 26:e upplagan av Stockholms filmfestival invigs den 11 november med Jonas Carpignanos långfilmsdebut ”Mediterranea” som visades i Cannes. En film som kickstartar årets specialsatsning på temat migration ur olika synvinklar. Årets bronshästtävling är också historisk – för första gången är det fler kvinnliga regissörer i tävlan än manliga. Bland de elva kvinnliga regissörerna återfinns Marielle Heller (”The diary of a teenage girl” med Alexander Skarsgård), Leyla Bouzid (”As I open my eyes”) och Alice Winocour (”Maryland”). – Det är alla regissörer som tagits ut på egna meriter – det handlar absolut inte om kvotering, understryker Git Scheynius. Magnus von Horns ”Efterskalv” är den enda svenska bronshästkandidaten. Den ställs förutom de nämnda filmerna även mot Joachim Triers ”Louder than bombs” med Isabelle Huppert och László Nemes kritikerrosade ”Son of Saul” som är Ungerns officiella Oscarsbidrag. Nytt för i år är sektionen Stockholm Impact där sju filmer tävlar om en miljon svenska kronor, däribland ”Apflickorna”-regissören Lisa Aschans nya ”Det vita folket”, en skräckartad sci-fi-film om flyktingförvar med bland andra Pernilla August och Vera Vitali. Sektionens juryordförande är Ai Weiwei som ska besöka Stockholm och filmfestivalen för första gången – efter att tidigare ha stoppats av de kinesiska myndigheterna vid två tidigare försök. En drömgäst för festivalen som under åren alltmer gjort yttrandefriheten till en av sina profilfrågor. Under årets festival visas fyra filmer som blivit totalförbjudna i sina hemländer: Jafar Panahis Guldbjörnsvinnare ”Taxi Teheran”, Nabil Ayouchs marockanska ”Much loved”, Zhao Liangs dokumentär ”Behemoth” om en kinesisk miljöskandal och turkiska ”North” som stoppades från att visas på filmfestivalen i Istanbul. – Vi har redan blivit uppvaktade av respektive länders ambassader, förklarar Git Scheynius. Festivalen svarar också på de senaste årens verklighetsboom genom att instifta en ny Bronshäst för dokumentärer. Storfavorit lär vara Crystal Moselles Sundancevinnare ”The Wolf pack” om sex bröder som hölls i husarrest av sin pappa i New York och överlevde genom att iscensätta sina favoritfilmer. De åtta excentriska filmbröderna Anguelo kommer också att gästa Stockholm. Bland de övriga dokumentärerna finns Erik Gandinis ”The Swedish theory of love”, Cosima Spenders ”Palio”, Amy Bergs ”An open secret” och Ilinca Calugareanus ”Chuck Norris vs communism”. Årets festival riktar också strålkastarljuset mot heta Latinamerika, inte minst en triss i colombianska filmer som alla belyser landets våldsamma nutidshistoria. Här visas också Pablo Larraìns ”El club” som behandlar pedofilskandalen bland katolska präster inom den katolska kyrkan, samt dokumentären ”Kartellen” om mexikanskt medborgargarde som tagit strid mot knarkmaffian och fått myndigheterna på sig. Årets Visionary award tilldelas grekiska Bronshästregissören (”Dogtooth” 2009) Yorgos Lanthimos som är aktuell med ”The Lobster”. Som DN tidigare berättat får britten Stephen Frears ta emot årets Lifetime Achievement award. Han gästar Stockholm med sin senaste film ”The Program” om den dopade cyklisten Lance Armstrong. Filmfestivalen 2015. Pågår mellan den 11–22 november. Totalt visas drygt 190 filmer från mer än 70 länder. Seriemaraton visning av Mikael Marcimains tv-serie ”Gentlemen och gangsters” efter Klas Östergrens romaner, samt sista delen av Shane Meadows episka ”This is England”-svit som kommit fram till 1990. Den gränslösa sektionen Open Zone frontar bland annat med Sarah Gavrons ”Suffragette” – med Carey Mulligan och Meryl Streep – som handlar om kampen för kvinnlig rösträtt i början av förra seklet. Andra filmer i samma sektion är festivalfilmer som Xavier Giannolis om en falsksjungande överklassdam i ”Marguerite”, Brian Helgelands ”Legend” där Tom Hardy spelar båda gangsterbröderna Kray som härjade i 60-talets London, Terence Davies hyllade ”Sunset song” och inte minst Todd Haynes Canneshyllade ”Carol” med Cate Blanchett som pryder årets festivalaffisch och avslutar festivalen den 22 november. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4840, "headline": "Spotify mer än tre gånger så stora som Apple", "summary": "Musiktjänsten Apple music har släppt sina första lyssnarsiffror. Totalt har tjänsten 15 miljoner användare, varav 6,5 miljoner är betalande. Med 20 miljoner betalande användare fortsätter svenska Spotify att dominera marknaden.", "article": "Kampen på marknaden för strömmad musik har hårdnat i år. I somras startade teknikjätten Apple en egen betaltjänst för strömmad musik. Bara månader tidigare hade den artistägda musiktjänsten Tidal lanserats. Spotify, som länge dominerat marknaden, uppgavs vara hårt pressade av konkurrensen. De officiella lyssnarsiffror som Apple nu presenterat är inte i närheten av den svenska musiktjänsten. Under en konferens i måndags tillkännagav Apples vd Tim Cook att Apple music nu har 15 miljoner användare, varav sex och en halv miljoner är betalande. Apple erbjuder lyssnare att pröva tjänsten gratis under tre månader, de ickebetalande lyssnarna utgörs alltså av människor som testar tjänsten. Kritiker har dock påpekat att en del av de sex och en halv miljoner betalande användarna kan vara personer som glömt bort att säga upp sin prenumeration efter att deras testperiod tagit slut. Dessa kan komma att försvinna i ett senare skede. Siffrorna kan jämföras med Spotifys. Enligt företagets senaste officiella siffror har tjänsten 75 miljoner lyssnare, varav 20 miljoner är betalande. Siffrorna släpptes i somras och antalet lyssnare hade då ökat kraftigt. Företagets vd Daniel Ek sa att man fortsatte att slå rekord vecka efter vecka, och tekniksajten Breakit menar därför antalet förmodligen är ännu högre i dag. För att växa ytterligare vill Spotify ta sig in på den asiatiska marknaden. Enligt Techcrunch är företaget på väg att lansera sig i Japan och Indonesien. I Japan står skivförsäljning fortfarande för 80 procent av musikmarknaden, vilket gör landet till en potentiell guldgruva för en strömningstjänst. Frågan är dock om Spotify förmår mäta sig med Apple i längden. Trots tillväxten har företaget haft svårt att få lönsamhet i sin verksamhet. Apples potential är å andra sidan enorm, företagets onlinebutik Itunes hade enligt uppgifter från i fjol 800 miljoner registrerade användare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4852, "headline": "\"Kort kjol\" för grov för Hammarö", "summary": "Boken \"Kort kjol\" kommer att försvinna från skolor i Hammarö kommun. Boken handlar om hur en ung tjej våldtas och har länge använts i undervisningen. Men efter att föräldrar till barn i åttonde klass reagerat på de grova skildringarna av övergrepp har kommunen valt att plocka bort boken.", "article": "Christina Wahldens bok \"Kort kjol\" gavs ut 1999 och väckte stor uppmärksamhet redan då på grund av sitt starka innehåll. Boken handlar om sextonåriga Myran som blir våldtagen av två klasskamrater. Sedan den gavs ut har den använts i undervisningen på många skolor runt om i landet. Men nu är det alltså slut med i Hammarö kommun. Föräldrar till barn i åttonde klass har reagerat på de grova skildringarna av våldtäkten och krävt att den tas bort. De har fått gehör hos Hammarö kommun. Maria Kjällström är chef för kommunens bildningsförvaltning, och hon håller med föräldrarna om att boken inte bör finnas på skolor. – Vi har läst boken igen i ett nytt ljus och anser att den inte är lämplig, säger Maria Kjällström till Värmlands Folkblad. Beslutet att ta bort boken har dock väckt starka protester. Förlaget Rabén och Sjögren som ger ut \"Kort kjol\" är kritiska och har valt att lägga ut boken på sin hemsida. Där kan alla som vill ladda ned den gratis i två veckor. – \"Kort kjol\" är en oerhört viktig bok som skildrar en faktisk verklighet. Vi måste våga lyfta även ämnen som är svåra. Det är allvarligt att Hammarö kommun väljer att plocka bort en så angelägen bok, och oroväckande om vi låter enskilda föräldrar diktera villkoren för vad eleverna ska läsa, säger Cecilia Knutsson, publicistisk chef på Rabén & Sjögren, i ett pressmeddelande. Även bokens författare Christina Wahlden instämmer i kritiken. – Jag blir mest förvånad, det är en bok som är 17 år gammal. Jag tycker det är ett större problem att det sker våldtäkter än att jag skrivit en bok om det. Jag har själv tonårsbarn, man hjälper inte barn genom att inte prata om svåra saker. Man kan inte skydda dem från allt, jag tror att det är bra att ha ett samtal där man tar upp svåra saker, säger hon. De föräldrar som velat ha bort boken i Hammarö överväger att anmäla ärendet till skolinspektion. Det välkomnas av både Raben och Sjögren och Christina Wahlden. – Det är bra om vi får det prövat. Jag tror inte att det är en bra idé om kommunerna börjar bestämma vilka böcker som inte får finnas, jag tycker det ska vara upp till lärarna att bestämma vad man ska läsa i undervisningen, säger Christina Wahlden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4880, "headline": "SR-medarbetares anställning ses över efter ”Rummet”-kritik", "summary": "Camila Astorga Díaz är reporter på Sveriges radio och en av författarna till ”Rummet”, som de senaste dagarna fått kritik för sina satiriska påhopp. Nu förs diskussioner om hennes fortsatta uppdrag på radion.", "article": "Den nyutgivna boken ”Rummet” – som är en bearbetning av en tidigare blogg med samma namn – har kritiserats för sina satiriska påhopp på författaren Qaisar Mahmood och på Svenska dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, som enligt boken ”ser ut som en nazist”. Camila Astorga Díaz är en av initiativtagarna till ”Rummet”. Hon är också anställd som reporter på Sveriges radio. Nu ska hennes uppdrag ses över. – Som reporter får man inte delta i en opinionsbildning på ett sätt som kan påverka Sveriges radios trovärdighet, skriver Hanna Toll, kanalchef på SR, i ett pressmeddelande. I samma pressmeddelande skriver hon: – Vi fick tidigare i höstas kännedom om boken, och för nu diskussioner med medarbetaren om hennes fortsatta uppdrag på Sveriges Radio. Hanna Toll säger till DN att diskussioner har förts med medarbetaren sedan det blev känt att boken skulle ges ut. – Om en journalist håller på med opinionsbildande material så måste vi diskutera vilka bevakningsområden den journalisten ska ha hos oss. I det här fallet är det enkelt eftersom opinionsbildningen påverkar personens trovärdighet som journalist. Hon vill inte diskutera vilka policys som finns på Sveriges radio, utan menar att det är ansvarig utgivare som bestämmer var gränsen går i varje enskilt fall. – Det är alltid varje enskild utgivares sammanvägda bild som avgör - så jag kan aldrig diskutera var gränserna går i allmänhet, säger Hanna Toll. Det ska dock inte finnas någon risk för att Camila Astorga Díaz helt sägs upp från sin tjänst. – Det handlar inte om att hon ska sägas upp. Vi har en bra dialog med medarbetaren och ska se över hennes bevakningsområden, säger Hanna Toll. DN söker Camila Astorga Díaz för en kommentar. Tillfällen det har stormat kring anställda inom public service Radioprofilen Ametist Azordegan twittrar: \"Kan inte Janne Josefsson bara komma ut som nazist/SVP en gång för alla?” Sveriges radio säger att det inte kommer att påverka hennes möjligheter att fortsätta göra program för kanalen. Programledaren Karin ”Kakan” Hermansson skriver ”ACAB” (All cops are bastards) i sociala medier. Sveriges radio skriver att Kakan är ångerfull och att hon inte kommer att bevaka frågor som hon tar aktiv ställning i. Satirprogrammet ”Tankesmedjan” kallar ledarskribenten Alice Teodorescu ”husblatte” i ett avsnitt. Sveriges radio kommenterar att ”humor och satir ska ha vida ramar i yttrandefrihetens land, även inom public-service-medier”. Mark Levengood, programledare för SVT: s program ”Tro, hopp och kärlek” skriver en debattartikel om mobbning tilsammans med utbildningsminister Gustaf Fridolin. Mark Levengood är dock inte formellt anställd när debattartikeln släpps, men representanter från SVT säger till TT att ”han är ändå programledare när programmet går i rutan och ska så klart inte göra detta. Trovärdigheten och oberoendet gäller även under sändning”. Mark Levengood ber om ursäkt. Soran Ismail, programledare för Morgonpasset i P3, tar en paus från sitt uppdrag under valrörelsen då han varit en stark röst mot Sverigedemokraterna. Rykten om att Soran Ismail stängts av dementeras av Sveriges radio som menar att han valt att ta en paus för att kunna vara en debattör under valrörelsen. Rummet-författare svarar De fyra författarna till boken ”Rummet” har anklagats för rasism. Nu skriver tre av dem själva om hur de för det första ägnar sig åt humor, för det andra ställer en fråga: Varför syns inte satiren när icke-vita personer skämtar? ", "article_category": "culture"}
{"id": 4887, "headline": "Viktor Norén musikaldebuterar i ”American idiot”", "summary": "Efter en lyckad uppsättning i Malmö kommer nu musikalen ”American idiot” till Cirkus i Stockholm med premiär i februari nästa år. Huvudrollen Johnny axlas av musikaldebutanten Viktor Norén, känd från Sugarplum Fairy. ”Det här är nog den enda musikalen som jag kan göra rättvisa”, säger han.", "article": "När Viktor Norén flyttade från Borlänge till Stockholm runt 2004 blev Green Days album ”American idiot” soundtracket till hans liv. Han kunde känna igen sig i uppbrottet från hemorten och sökandet efter framgång i den nya staden. Nu tar han an rollen som Johnny när musikalversionen av ”American idiot” sätts upp i Stockholm. – Jag har inte sökt mig till musikalvärlden tidigare, men jag kan relatera till karaktären och tackade ja direkt,säger Viktor Norén. Musikalen handlar om Johnny, Will och Tunny och deras jakt på framgång i ett USA där den amerikanska drömmen har gått i kras. I svallvågorna efter terrorattacken mot World Trade Center skrev Green Day-sångaren Billie Joe Armstrong ”American idiot” som ett ställningstagande mot vad USA hade blivit under Bushs ledning. – Med tanke på allt som sker nu, med en republikan som vill stänga alla broar till grannländerna så känns det rätt att sjunga om det här igen. Det fanns en framtidstro när Obama valdes, men nu är det mörkt igen. Utan några tidigare musikaler på meritlistan kan Viktor Norén tyckas vara ett annorlunda val, men han menar att hans bakgrund som rockmusiker, bland annat som sångare i Sugarplum Fairy, är en tillgång. – Jag kommer försöka framföra musiken som den är skriven. Egentligen är musikalen en extravagant rockkonsert. Vanligtvis är rocken ganska bakåtsträvande med samma gamla gitarrer, rök och läderjackor. Det här känns fräscht. Snart börjar repetitionerna inför vårens uppsättning. Som en del av förberedelserna lyssnade Viktor Norén igenom ”American idiot” för första gången på länge. – Hela skivan tog mig tillbaka. Det är inte så att de sjunger om just 9/11, så det är inte stämplat av sin tid på det sättet. Sångerna känns fortfarande relevanta. Om American Idiot Premiär den 20 februari på Cirkus i Stockholm och spelas fram till 9 april. Sverigepremiären ägde rum på Malmö Opera den 20 februari 2015. Sattes upp för första gången Berkley, Kalifornien 2009. Hade premiär på Broadway våren 2010. Musikalen har vunnit två Tony Awards och en Grammis för Bästa musikalalbum. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4894, "headline": "Bah Kuhnke: Många känner sig hotade när konkurrensen hårdnar", "summary": "På uppdrag av kulturdepartementet har Rättviseförmedlingen tagit fram en lista med förslag på personer som kan arbeta i styrelser och i upplysningsråd. En lista som fått kritik för att vara allt för vänstervriden. Men kulturminister Alice Bah Kuhnke håller inte med.", "article": "Under den kommande mandatperioden kommer det att tillsättas runt 400 tjänster som ligger under kulturdepartementet. För att bredda urvalet av personer som är aktuella för dessa tjänster vände sig kulturminister Alice Bah Kuhnke i våras till Rättviseförmedlingen för att, mot betalning, få hjälp. I veckan lämnades den färdiga listan över till kulturministern. Men listan har fått kritik för att vara allt för vänstervriden. Bland annat skriver Naomi Abramowicz på GP:s ledarblogg att Rättviseförmedlingen är en vänsterorganisation, och ifrågasätter att den anlitas som expertmyndighet för mångfaldsfrågor. I en debattartikel på Aftonbladet skriver den folkpartistiska riksdagsledamoten Robert Hannah att listan inte innebär någon breddning, eftersom de flesta namnen på listan är representater för den kulturvänster som redan styr kulturpolitiken. – Rättviseförmedlingen hävdar att de är opolitiskt obundna, men om de leverar sådana här listor är de inte de inte det. Det som är värst är att de får betalt för det, de har tagit pengarna och inte gjort jobbet, säger han. Från Rättviseföreningens sida menar man dock att kritiken inte är relevant, eftersom man inte frågar efter personers politiska åsikter när man samlar in namn. – Det är möjligt att det finns många med vänsteråsikter på listan nu när vi efterlyst folk som har erfarenhet från kultursektorn. När vi frågar efter aktiehajar eller entreprenörer kan det vara tvärtom. Men det vet vi inte, för vi åsiktsregistrerar inte människor, säger Seher Yilmaz, Rättviseförmedlingens ordförande. Hon framhåller att de som kritiserar listan i stället hade kunnat bidra med namn själva. Då hade den politiska spridingen kanske blivit större. – Vi försöker bredda urvalslistor och frågor därför efter förslag på nya namn. Det har varit öppet för vem som helst att skicka in förslag. Jag önskar att det var fler som kommit in med tips så att listan blivit bredare, men vi har inte gått in och gjort något urval och vi kommer inte heller ha någon makt över tillsättningarna. Vi utgår från kompetens, då är sällan personens partipolitiska åsikter intressanta. Vi arbetar med representation utifrån sådant som kön, ålder och bakgrund. Inte var någonstans på den politiska skalan en person befinner sig, säger hon. Robert Hannah menar dock att kritiken visst är relevant. – Det är klart att det är relevant vilka politiska åsikter personer har. I dag är det Stockholmsvänstern som dominerar kulturpolitiken, om målet är att bredda kan man inte hävda att det inte spelar någon roll, säger han. Kulturminister Alice Bah Kuhnke förvarar listan och menar att kritikerna är fel ute. – För mig är det viktigt att vi tillsätter tjänster efter förtjänst och skicklighet, därför vill jag ha ett så brett urval som möjligt. Den listan vi fått av Rättviseförmedlingen är ett komplement. Den utgör inte hela urvalet. Ett bredare urval gör så att konkurrensen blir större, och det är bra. Att många är kritiska mot listan menar hon kan bero på att folk som tidigare varit aktuella för tillsättningar är rädda för att konkurrensen ökar när urvalet blir större. – Jag konstaterar att många känner sig hotade när konkurrensen hårdnar och gräddfilerna försvinner. Enligt Alice Bah Kuhnke är det inte bra att över huvud taget ta med politisk åskådning som kriterium när man tillsätter tjänster. – Jag har inte frågat vad folk röstar på. Sverige är inte betjänt av att låta partitillhörighet gå före kompetens. Den förra regeringen var tydlig med att det var något man ville jobba bort, och det tycker jag är viktigt att vi fortsätter med. Den första utnämningen jag gjorde var en uttalad folkpartist, säger Alice Bah Kuhnke. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4895, "headline": "Patti Smith fick tillbaka stulna kläder – 36 år senare", "summary": "En kvinna i publiken avbröt Patti Smiths högläsning för att lämna tillbaka en väska med kläder som försvann från artistens turnébuss på 1970-talet. Det uppger The Guardian.", "article": "På söndagskvällen besökte Patti Smith Dominican University i Illinois för att prata om sin nya bok ”M Train”. Mitt under högläsningen avbröts hon av Doreen Bender, en kvinna i publiken som ville lämna tillbaka något till författaren, enligt The Guardian. Bender gick upp på scenen och räckte över en väska med kläder och accessoarer som förmodligen försvann när Patti Smiths turnébuss stals i Chicago 1979. I väskan fann Smith den ljusrosa blusen hon bar på Rolling Stones julinummer 1978 och den klassiska Keith Richards-tröjan hon fotograferats i otaliga gånger. Tårarna började rinna när hon fann en bandana som hon fick av sin bror Todd som gick bort 1994. Doreen Bender säger till Chicago tribune att hon hade väntat på det rätta tillfället att lämna tillbaka Smiths ägodelar. När hon väl fick göra det var det en av höjdpunkterna i hennes liv. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4898, "headline": "Teater med storfinansen i ryggen", "summary": "På fredag öppnar Playhouse teater med föreställningen ”Den stora måltiden”. Lokalerna på Drottninggatan i Stockholm har renoverats med ekonomisk hjälp av finansmannen Svante Bergström.", "article": "”Det bästa från New York på svenska” står det på en reklamskylt utanför Playhouse teaters nya lokaler. Och visst känns det som att stiga in i en klassisk Off-Broadwayteater. Svartvita porträtt av dramatiker vars pjäser Playhouse satt upp står uppradade på hedersplats i bokhyllan. Mörka träpaneler och mässing är genomgående i lokalen. Efter åtta månaders renovering har en restaurangdel byggts till, en stor bar har tillkommit och scenen är numera utformad för att passa talteater. – Många teatrar är släckta under dagen fram till föreställning. Vi ville skapa något där det är liv och rörelse hela dagarna, med kafé på dagen och restaurang på kvällen där folk kan både äta och gå på teater. Steget där emellan ska inte vara så stort, säger Björn Lönner, teaterchef och en av dem som startat och driver Playhouse. Svante Bergström, till vardags kapitalförvaltare och en av grundarna till hedgefonden Lynx Asset Management, har bekostat den nya lokalen och står för den ekonomiska risken. Investeringen av lokalen gick på ett tiotal miljoner och utöver det kommer utgifterna bli några miljoner per år. – Jag har nog alltid tänkt att när jag tjänar mycket pengar så ska en del gå tillbaka till teaterverksamhet. Det ger ingen ekonomisk avkastning, men jag och Stockholms teaterpublik får se bra teater, säger Svante Bergström. Utöver Playhouse teater har Bergström också gett stöd till Unga Klara, Teaterverket och Dramalabbet. Teaterintresset har han haft med sig sedan barnsben då han skådespelade i Vår teater på Karlaplan. Numera skådespelar han på amatörnivå i teatergruppen Teater rapid. Björn Lönner och Elisabet Klason som driver Playhouse fokuserar främst på nyskrivet amerikanskt material som utmärker sig med sin dialogdrivna stil i högt tempo. Några gånger per år reser de till New York för att scouta ut nya talanger och det var där de märkte att programbladen var fyllda av stiftelser och privatpersoner som stöttade teatrarna de besökte. Idén föddes om att göra samma sak här i Sverige och de skickade ut en förfrågan till alla på mejllistan. – Vi fick bara ett svar och det var från Svante. Allteftersom har vi byggt upp ett förtroende tillsammans, säger Björn Lönner. Samarbetet ger Playhouse teater stor konstnärlig frihet. Svante Bergström lägger sig inte i när det gäller vilka eller antalet produktioner som teatern ska ge. I stället menar Björn Lönner att samarbetet har gett dem möjlighet att planera långsiktigt. När en teater får stöd från Kulturrådet eller kommunen är det hela tiden en osäkerhet över vad som händer nästa år. – Det har betytt enormt mycket för oss att Svante stöttar oss. Vi har kunnat jobba med idéer om hur verksamheten ska utvecklas över flera års tid, säger Björn Lönner. Pjäsen ”Den stora måltiden”, sattes upp redan 2012 på Playwright Horizon i New York. Svante Bergström stöder även den teatern, men där hör bidragsgivare som sagt inte till ovanligheterna. Många av landets museer och teatrar är bidragsfinansierade, här i Sverige är kulturverksamheter främst drivna med hjälp av offentliga medel. – Det finns nog en gammal stämpel om att det är fult med privata pengar i kulturen. En del tror nog att det kan finnas en dold agenda, som om man försöker styra kulturen. En överdriven rädsla egentligen, säger Svante Bergström. Systemet i New York innebär en hel del arbete att finna bidragsgivare. Både Svante Bergström och Björn Lönner påpekar att det finns fördelar med den svenska modellen och att många i New York är avundsjuka på vårt system. Teatrarna i USA måste ha örat mot rälsen och en näsa för vad publiken vill ha. Men genom att ha en dialog med publiken får de veta vad som är angeläget. Och det är just denna sorts publikkontakt som Playhouse vill odla här hemma i Sverige. Bland annat bjuder de in till gratis uppläsningar där skådespelarna läser upp replikerna och sedan får publiken kommentera pjäsen efteråt. Och det är inte bara miljonärer som kan bidra med pengar. På hemsidan går det att skicka in ett bidrag till teatern för alla som är intresserade. – Det viktiga är inte pengarna, utan det är att publiken ska känna sig delaktiga i teatern, säger Björn Lönner. Att få folk att bidra är en utmaning, men jag tror att man behöver föregångare som Svante som visar att det är möjligt. Man behöver inte bara stötta den nya ishallen eller någon golftävling. Playhouse teater Drivs av Björn Lönner och Elisabet Klason som studerade teater i New York innan de flyttade hem till Sverige. Tog över Sibyllegatans teater i Stockholm 2002. Flyttade till nya lokalen på Drottninggatan i år och tog över efter Reginateatern. På fredag har första pjäsen ”Den stora måltiden” premiär. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4915, "headline": "Iranska poeter ska piskas", "summary": "De persiska poeterna Fateme Ekhtesari och Mehdi Mousavi har dömts till mångåriga fängelsestraff och piskrapp. Domen grundar sig bland annat i uttalanden gjorda under Göteborgs poesifestival 2013.", "article": "De persiska poeterna Fateme Ekhtesari och Mehdi Mousavi har dömts till elva och ett halvt respektive nio års fängelse samt 99 piskrapp vardera. Domen delgavs dem i går måndag men är utfärdad redan den 22 juni, vilket var innan rättegången avslutats. Linn Hansén, en av arrangörerna till Göteborgs poesifestival och Fateme Ekhtesaris svenska översättare, bekräftar uppgifterna som började spridas på sociala medier i måndags kväll. – Vi i arrangörsgruppen har haft kontakt direkt med Fateme. Hon är helt knäckt och chockad över detta. De fick domen i går via sina jurister, säger Linn Hansén. Svenska PEN meddelar från en pågående PEN-kongress i Quebec att de försöker få fram mer fakta om den senaste utvecklingen av fallet och även hoppas att PEN International att agera. Fateme Ekhtesari medverkade på Göteborgs poesifestival som 2013 fokuserade på kvinnlig iransk poesi. I december samma år fängslades poeterna i 39 dagar i det ökända Evin-fängelset i Teheran. Sedan dess har en lång och oförutsägbar rättsprocess pågått. Officiellt döms poeterna för blasfemi, brott mot den islamiska regimen och osedlighet. – Men vad de egentligen straffas för är sin litterära verksamhet. De har båda publicerat texter på varsin blogg och deras texter har också använts i andra sammanhang, till exempel har den persiska rapparen Shahin Najafi som lever i Tyskland använt sig av deras poesi som låttexter, vilket vänds emot dem. Fateme döms också för att ha varit i kontakt med utländsk medier, säger Linn Hansén. Hänvisar domen även till deras framträdande i Göteborg 2013? – Jag har inte läst domen, men som jag förstår det tar domen upp kontakten med svensk media och att Fateme skulle ha uttalat sig regimkritiskt under Poesifestivalen i Göteborg. Vad betyder det att domen är utfärdad innan rättegången avslutats? – Det ger onekligen intrycket att det inte spelar så stor roll vad de säger i förhören. Det är en diktaturs strategi att ägna sig åt den här typen av nyckfullhet. Rättegången har varit utdragen och att hålla dem i väntan har varit ett sätt att sätta skräck i dem och andra som ägnar sig åt samma sak. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4918, "headline": "Conchita Wurst blev en symbol för förändring", "summary": "När Conchita Wurst vann Eurovision song contest förra året blev hon en symbol för förändring. Nu kommer hennes självbiografi på svenska, där hon berättar om uppväxten, Conchitas födelse och succén.", "article": "Redan när Conchita Wurst ställde sig på scenen under repetitionerna i Köpenhamn, maj 2014, stod det klart att hon inte var en artist bland alla andra. ”Rise like a phoenix” var en magnifik schlagerballad, hennes röst fyllde arenan, scenografin där hon fick vingar av eld var ikonisk. Men hon blev också omedelbart en symbol för något större. Finaldagen kom närmare och närmare, och alla hon mötte sade att hon skulle vinna. – Hela situationen var surrealistisk. Jag kände bara: men snälla, sluta. Jag är en dragqueen från Österrike, det finns ingen möjlighet att jag skulle vinna! Men det hände. Jag grät. Under vintern hade fascism och rasism spridit sig i Europas parlament. Ryssland hade ett halvår tidigare infört lagar mot ”hbtq-propaganda”; i princip ett inskränkande av hbtq-personers rättigheter. Och det märktes i Eurovision song contest – det var en politiskt laddad tävling. När Rysslands artister stod på scenen buade schlagerfansen i publiken; många av dem själva gay. Det var mot den bakgrunden Conchita, i guldklänning och med vältrimmat skägg, sjöng om att återfödas som sitt verkliga jag. När hon ropades ut som vinnare exploderade arenan. När Conchita höll upp pokalen sade hon darrigt men tydligt: ”We are unstoppable”, vi är ostoppbara. Nu, ett och ett halvt år senare, sitter vi i en hotellsvit i Göteborg. Conchita Wurst är på blixtbesök på Bokmässan; hennes självbiografi ”Jag Conchita” ska just släppas på svenska. När jag frågar om hon var medveten om symbolvärdet i det där segerögonblicket, skakar hon snabbt på huvudet. – Nej. Nej. Missförstå mig inte, för mig var det ett ställningstagande, men för en specifik grupp människor. Eurovisionfansen är en stor del av hbtq-gemenskapen, så visst var det ett statement. Men det är inte nog för att ändra ett samhälle. Du fick mycket kärlek när du vann, men också mycket hat. Hur hanterade du det? – På ett väldigt oartigt sätt, för jag kunde inte bry mig mindre. Jag ville nästan tacka. Så många inflytelserika politiker pratade om mig, kallade mig för ”slutet för det europeiska samhället”. De såg mig som någon som kunde ändra på saker. De var rädda. Conchita Wurst är ett dragshow- alias, ett alter ego, för Tom Neuwirth. Han växte upp i en liten stad i Österrike, med bara några tusen invånare och föräldrar som drev restaurang. Ett ”paradis”, beskriver Conchita det som i biografin, men inte ett paradis utan ett stråk av giftighet. Att vara gay var att vara obarmhärtigt annorlunda, skolan en arena för mobbning, och som liten flydde Tom Neuwirth in i sina egna kreativa världar där han pysslade med kläder, musik, fantasier om älvor och jättar. Och som tonåring flyttade han hemifrån till Graz, en metropol jämfört med hemstaden, för att studera kläddesign. Hemma på kammaren sjöng han, och så småningom ställde han upp i en talangtävling i österrikisk tv där han kom tvåa. Ett halvlyckat försök att bli pojkbandsstjärna följde på det, men Toms artistkarriär lyfte aldrig riktigt. Det var då Conchita Wurst föddes, på en klubb i Wien. Men hon blev inte omedelbart accepterad ens på dragscenen. Skägget irriterade. – Dragscenen i Österrike var inte så stor då, och ännu mindre i Wien. Man hör snacket ganska snabbt. Jag vet inte om det var avundsjuka, kanske för att andra anstränger sig så hårt för att bli av med håret. Jag kan förstå att vissa tyckte att jag tog den enkla vägen. Men det var inte den enkla vägen. Av så många anledningar. Får du fortfarande kritik för skägget? – Nej. Jag är inte så naiv att jag tror att alla helt plötsligt har ändrat sig, det handlar mer om att de känner att de måste vara trevliga mot mig nu. Men jag tackar och tar emot! Det är första steget mot att människor ska ändra sina tankesätt.   När jag var i Wien förra året under Eurovision åkte jag med en taxichaufför, en man i 60-årsåldern, som började prata om dig. Du var på reklamtavlor i hela staden. Han sade: ”Conchita är konstig. Men hon är smart.” – Det är fint. Om han tycker att min look är konstig är det helt okej. Genom att säga att jag är smart visar han att han accepterar mig som människa. Saker har definitivt förändrats. Jag har varit så närvarande det här året, mitt ansikte i varje tidning och på varje reklampelare. Människor har varit tvungna att lyssna på mig, det gick inte att bli av med mig. Det rör på sig i hela samhället, säger Conchita Wurst. I båda riktningar. – Vi har Caitlyn Jenner, Laverne Cox – hela hbtqi-rörelsen och frågan om vad som är normalt har nått mainstream. Det är fantastiskt. Men det finns också en gigantisk rörelse åt andra hållet, vi känner det allihop. Saker måste förändras nu, och jag vet inte hur. Men jag vet att jag står på rätt sida. Caitlyn Jenner och Laverne Cox är båda traditionellt vackra och superkvinnliga. Transpersoner som inte passar in i traditionella könsnormer osynliggörs fortfarande. Jag tror att det hänger ihop med varför folk blivit provocerade av dig, du har inte valt sida. – Så är det. Samtidigt är Conchita väldigt konservativ. Visst, hon har skägg, men jag skapade henne som straight, med sofistikerad klädstil, artig... hon är sinnebilden av en hemmafru. Och det går inte att jämföra vad jag gör med vad transpersoner går igenom. Det är inte Caitlyn Jenners fel att hon är jätterik, och att hon som transkvinna vill vara vacker. Bokmässan i Göteborg. Foto: Emelie Asplund I boken finns gott om bilder på Conchita, men inga på Tom i vuxen ålder. Ingenting från pojkbandsåren eller från vardagen. Det är med flit, säger Conchita – det är bekvämt att ha två liv, ett offentligt där hon blir igenkänd på stan, och ett mer anonymt där det finns utrymme för blyghet. Att fenomenet Conchita Wurst ska överskugga artisten är inget hon oroar sig för. – Jag får den frågan ofta, men jag har aldrig känt det så. Jag älskar att prata om de här frågorna, och jag älskar att underhålla. Jag kan göra båda delar. Hade du gjort samma musik under namnet Tom? – Det tror jag. Det låter dumt, men det känns relevant att jag spelar in i studion utan peruk och smink. Det är en intim situation, där jag inte känner att jag måste sätta upp en show. Kan du se Conchita åldras? – Ja! Definitivt! Jag längtar efter en grå peruk. Så länge jag kan minnas har jag älskat mogna divor, självständiga kvinnor. Och i min perfekta värld har de alla uppnått en viss ålder. Jag gillar alla Lady Gagas och Rihannas – men ge mig Tina Turner så faller jag. Ge mig Cher, ge mig Celine. Jag älskar att se och känna en historia. Conchita Wurst Conchita Wurst är ett dragshow-alter ego för Tom Neuwirth, född 1988 i Gmunden i Österrike. Tom Neuwirth satsade först på att bli modedesigner innan han fick en karriär som artist i Österrike, där han kom tvåa i tv-sända talangtävlingen ”Starmania” 2006 och var med i pojkbandet Jetzt Anders!. Conchita Wurst började som dragshowartist. 2012 tävlade hon i de österrikiska uttagningarna till Eurovision song contest och kom tvåa. 2014 valdes hon som Österrikes bidrag av tv-kanalen ORF, och ställde upp i Eurovision song contest i Köpenhamn med ”Rise like a phoenix”. Hon vann finalen 10 maj 2014 med 290 poäng – Österrikes första seger sedan 1966. Debut-albumet ”Conchita” släpptes i maj 2015. Conchita Wursts självbiografi ”Jag Conchita” kom ut på svenska den 1 oktober. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4924, "headline": "Johannes Brahms ”Ein deutsches Requiem” med Herbert Blomstedt", "summary": "Herbert Blomstedt får det storstilade att gå fram utan yviga gester. Med en sällsamt ihålig orkesterklang, utan vare sig violiner eller klarinetter, talar Johannes Brahms om redan från start att hans ”Ein deutsches Requiem” handlar om saknad och sorg.", "article": "Med en sällsamt ihålig orkesterklang, utan vare sig violiner eller klarinetter, talar Johannes Brahms om redan från start att hans ”Ein deutsches Requiem” handlar om saknad och sorg. En djärv effekt i orkestreringen som gör det frånvarande närvarande eftersom fokus för lyssnaren blir lika mycket på det som fattas i klangen som på det som faktiskt klingar. Verket som innebar Brahms genombrott i det stora formatet vid uruppförandet i Bremen 1868 är också präglat av två genomgripande händelser: 1856 då han miste sin förebild och vän Robert Schumann, och tio år senare då hans egen mor gick Christina bort. Den förlust, som efter mer än ett decennium av skissande, blev avgörande för att han till sist färdigställde verket. Och som också innebar att han. Den katedralsliknande resning och operamässiga nerv som detta rekviem kunde få av demondirigenter som Herbert von Karajan, Carlo Maria Giulini och Giuseppe Sinopoli har aldrig varit vår egen Herbert Blomstedts melodi – som redan på sin inspelning på Decca från tidigt 90-tal profilerar sig med att ge verket konturer och kraft utan några yviga gester. Att kören i Göteborg inte håller samma klass som stadens symfoniker var alltså inte den enda orsaken till det något dämpade uttrycket när han nu ledde rekviet i Göteborgs konserthus i torsdags. Blomstedt behöver inte det mest storstilade för att få musikens budskap att gå fram. Till tolkningens förtjänster hörde den lätthet i steget som för verket vidare genom sorgens alla faser. Och det orkestrala färgskimmer som hela vägen påminner om ljusets närvaro. Ibland bara genom en kort men genomträngande och himmelskt glimrande oboefras. Att höjdpunkten kom med Miah Perssons undersköna insats i den femte satsen var inte oväntat. En sopranstämma där Brahms lagt hela sitt hjärta och smärta när han låter denna, buren av överjordiskt vackra träblåsstämmor, uttrycka profeten Jesajas ord: ”Såsom en moder tröstar sin son, så skall jag trösta eder.” Konserten kommer att läggas ut på Göteborgssymfonikernas digitala tjänst GSO Play. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4926, "headline": "Iran bojkottar tysk bokmässa", "summary": "Iran bojkottar bokmässan i Frankfurt efter att Salman Rushdie bjudits in att hålla ett föredrag där. De uppmanar fler muslimska länder att följa deras exempel.", "article": "Iran har valt att bojkotta bokmässan i Frankfurt, en av världens största bokmässor, efter att Salman Rushdie bjudits in som gästföreläsare. – Under förevändningen \"yttrandefrihet\" har man bjudit in en person som är hatad i den islamska världen och gjort det möjligt för Salman Rushdie att hålla ett tal, säger Irans utrikesdepartement enligt The telegraph. Irans utrikesdepartement uppmanar fler muslimska länder att följa dess exempel. 1988 uttalade Irans högste ledare ayatolla Khomeini en \"fatwa\" mot Salman Rushdie efter att hans bok \"Satansverserna\" givits ut. Nuvarande ayatolla Khameini har bekräftat att fatwan fortfarande gäller. Fatwan tvingade, när den uttalades, Salman Rushdie att gå under jorden. Under de senaste åren har han dock synts oftare i offentliga sammanhang. Representanter för bokmässan säger så här om Salman Rushdies medverkan enligt The guardian. – Hans biografi och litterära verk har gjort honom till en inflytelserik röst inom debatten om yttrandefrihet i världen. Publiceringen av polemisk litteratur och dess konsekvenser påverkar inte bara författare utan hela förlagsindustrin. Därför är yttrandefrihet och dess gränser nyckelteman i årets bokmässa. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4929, "headline": "En tydlig röst för gayvärlden", "summary": "Dokumentären ”Do I sound gay?” ställer sig frågan om det finns en ”fjollig” röst och vad den symboliserar. Johan Hilton skriver om riskerna för homosexuella män som avviker från den maskulina normen.", "article": "En vän berättade följande: på en fest hade hennes homosexuella kompis pratat med några bekanta. Plötsligt hade en medelålders dam kommit fram. ”Jag har stått och lyssnat på dig ett tag nu”, sade damen. ”Jag bara undrar om du är en man eller en kvinna?” ”Man”, sade kompisen förbluffat. ”Jaha du”, sade kvinnan. ”Då tycker jag att du ska börja låta som en också. Bara ett tips”. Så kan normsamhället komma till uttryck i ett fullkomligt vardagligt sammanhang. Dess ständigt vakande ögon är många. I den amerikanska dokumentärfilmen ”Do I sound gay?” (som hade biopremiär i somras och visas på UR Play med titeln ”Låter jag gay?”) försöker den homosexuelle författaren David Thorpe komma till rätta med det självförakt som normativitetens väktare har skapat hos honom. Men i stället för att gå till en psykolog går han till en talpedagog som ska få honom att sluta låta fjollig. Handlingen kan tyckas vara fullkomligt obegriplig för den person som inte inser hur djupt rotad osäkerheten och de emotionella såren hos en homosexuell man ofta är. Ärren efter ett liv i garderoben (som bland annat har utforskats i Alan Downs lysande bok ”The velvet rage. Overcoming the pain of growing up gay in a straight man’s world”) bidrar inte sällan till ett välutvecklat överjag som håller sträng koll på de egenskaper, gester och uttryck som hotar att avslöja vem och vad man egentligen är. Och just rösten är det verktyg som man, som homosexuell man, tidigt förstår är att betrakta som opålitligt. Håller man den inte i tukt och förmaning kan den plötsligt glida över i ett pipigt fnitter, hålla för länge på en vokal eller överartikulera en konsonant. Då är det kört, då har den kvinnligt kodade skiftningen i rösten för ett ögonblick gläntat på locket till det som egentligen härbärgeras under den välkammade ytan. Jag vet inte hur många gånger jag själv hejdade mig själv mitt i ett ”guuuud” under tonåren, för att inte ge ett alltför affekterat intryck. Eller stämt upp i ett kvinnligt bejakande ”jag veeeet” under samtal med grabbiga polare och kolleger för att mötas av deras skeptiska blickar. Aktivisten Dan Savage – här i Europa mest känd för sociala medier-kampanjen ”It gets better” som syftade till att stärka unga hbtq-personers framtidstro – slår huvudet på spiken i en intervju i ”Do I sound gay?”: ”Unga bögar gör rätt i att vara försiktiga med hur de låter”, konstaterar han. ”För gör de inte det kan de råka illa ut”. Dokumentären ger honom rätt. Filmen visar bilder av 15-årige Zach som misshandlas brutalt av en manlig klasskamrat för att han ”pratar som en fjolla” medan en annan kompis står och filmar det hela med sin mobilkamera. Ett kort ögonblick av avvikelse från den maskulina normen har fått katastrofala konsekvenser. Rösten ses nämligen ofta som vårt kanske allra mest personliga särdrag, ett utpräglat ”individuellt kännetecken för en person”, som Svenska Akademiens ordbok kallar det. Den antas, genom adjektiv som ”varm”, ”gäll” eller ”mörk”, säga något både om vår personlighet och sinnesstämning och kan till och med uttrycka agens, ideologisk hemmahörighet, i analogier som att ”höja sin röst”, ”rösta” eller, för all del, delta i en ”stämma”. Ändå är detta individuella kännetecken i hög grad en konstruktion som grundar sig i både uppväxt och omgivning. Enligt en teori av en av filmens många forskare och logopeder, som har gjort det till sin uppgift att forska i den bögiga röstens uppkomst, har homosexuella barn i högre grad än andra umgåtts med kvinnor än med män. Det har gjort att de har förvärvat en typiskt kvinnlig språkmelodi. ”Min bror hängde med de manliga arbetarna i familjen”, säger forskaren, ”medan jag älskade att ligga och lyssna på när min mormor pratade i telefon. Gissa vem som låter mest gay?” Följaktligen kan bögigheten i rösten även åtgärdas och trängas bort. I flera scener i filmen får David Thorpe lära sig hur man återerövrar stabilitet och korthuggenhet i talet, egenskaper som anses vara maskulint kodade. Frågetecknet i slutet på en artig fråga som ”How do you do?” rätas till exempel av logopeden ut till ett tvärsäkert men klart ointresserat utropstecken. O:na i ett ortsnamn som Oklahoma stöts fram på ett staccatolikt sätt. Tydligt artikulerade konsonanter i slutet av ett ord slopas helt. Efter hand antar filmen närmast skepnaden av en stapel scener där Thorpe tränar tal och maskulinitet med hjälp av föregivna ordramsor, likt en semidokumentär version av ”My fair lady”, eller de kvacksalvarmetoder som den amerikanska psykoanalysen utövade på självhatande homosexuella män och kvinnor som ville botas från sin läggning under 50-, 60- och 70-talen. Frågan huruvida anlagen för en bögig röst verkligen är helt nedärvda eller helt kulturella förblir dock obesvarade i ”Do I sound gay?”, åtminstone i vetenskaplig bemärkelse. I stället visar den både hur suddig och konstruerad gränsen mellan straight och gay egentligen är. För precis som inom queerteorin – som problematiserar genusfrågan utifrån ett konstruktivistiskt perspektiv och menar att de biologiska skillnaderna inom de olika genuskategorierna är större än de mellan dem – hävdar flera av bögarna som deltar i ”Do I sound gay?” att föreställningen om homo- och heterosexuella röster snarare grundar sig i en förförståelse. I flera av fallen vet ju människorna som dömer ut en röst som gay att personen som innehar den även kategoriserar sig som homosexuell. Det gör att de är mer benägna att kategorisera den som avvikande, för att inte säga feminin. ”Folk vill helt enkelt att bögar ska låta som kvinnor”, säger en av filmens forskare. ”Men väldigt många av dem som anses låta gay är i själva verket straighta”. Föreställningen om den homosexuella rösten blir därmed ett uttryck för de givna etiketternas förbannelse, en föreställning där kategorier snävar in och beskär individuella personligheter. Den enda revolutionära lösningen på den sortens essentialistiska fördomar skulle vara att helt avsvära sig alla kategorier, ungefär som de män som i Jane Wards nyutkomna bok ”Not gay” visserligen har sex med andra män, men som inte vill kalla sig homosexuella. Genom att vägra att spela på den metaforiska fotbollsplan som inmutats av normativitetsförespråkare har man mobiliserat motstånd mot dikotomin hetero/homo och gör i stället anspråk på en verklig sexuell frihet. Samtidigt famlar avvikelserna från en förmodat normal, liksom arketypisk röst över ett större intersektionellt fält. I ”Do I sound gay?” berättar rasifierade queera kändisar som CNN-ankaret Don Lemon och komikern Margaret Cho om hur deras röster i sin tur bär på förmodat etnifierade och klassrelaterade budskap. Lemon har i minst lika hög grad som att inte låta bögig vinnlagt sig om att inte heller låta som en svart arbetarkille från Södern, medan Cho försökt undvika att låta som ”en korean”. Slutsatsen är att en röst bara stämplas som normal när den kommer ur munnen på en vit, heterosexuell, medelklassigt verserad person medan alla avvikelser från denna normativa arketyp stigmatiseras. Skulle vi rentav låta helt annorlunda i ett samhälle där det inte längre finns några sociala skillnader? Men i stället för att nysta vidare i detta spår förlänas ”Do I sound gay?” ett lyckligt självhjälpslut, så lyckligt att det närmast förefaller osannolikt att David Thorpe på riktigt har bekymrat sig över att han låter homosexuell. Han ”hittar sig själv”, slutar att prata ”heterosexuellt” och uppmanar därefter publiken att aldrig ställa sig själva frågor som man inte vill veta svaren på. Filmens egentliga förtjänst visar sig följaktligen inte ligga i vare sig det krasst politiska eller det kathartiska, utan i den informella lathund till ”bögrösten” som levereras av en av filmens nitiska talpedagoger. Det som upplevs vara en bögig röst, hävdar logopeden, kännetecknas av tydliga, långa vokaler, långa s-ljud, tydliga l och överartikulerade p, t och k. Vidare går den ofta upp i slutet av en mening och präglas av en melodiskt sjungande prosodi. Se där, alla heterosexuella läsare. Där har ni ett verktyg. Gå genast ut i världen och låt som bögar så skulle stigmat hävas på ett kick. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4935, "headline": "”Lukasjenko måste förhålla sig till mig nu”", "summary": "Minsk. Ett senkommet genombrott i hemlandet – det kan bli en följd av Svetlana Aleksijevitjs Nobelpris. Men att Vitrysslands president Lukasjenko skulle ge henne en plats i offentligheten är inget pristagaren vågar hoppas på när DN talar med henne.", "article": "I bokhandeln Akademkniga på Självständighetsavenyn i Minsk plockar anställda fram vad de har på lager av Svetlana Aleksijevitj: det är några titlar på ryska, en på vitryska, ett par på tyska och engelska. Till och med ett exemplar av ”Tiden second hand” på svenska får plats på en särskild hylla under ett enkelt A4-papper med Nobelpristagarens porträtt. – I går sålde vi ungefär fem av hennes böcker. Det är mycket för en seriös författare, säger butikschefen Olga Gluchovskaja som hoppades på större åtgång under fredagen. Fem böcker av pristagaren samma dag som Nobelpriset kungörs? En svensk bokhandlare skulle slita sitt hår efter ett sådant resultat. Men sanningen är att Aleksijevitj inte har varit efterfrågad i sitt hemland för att myndigheterna inte tillåtit henne att vara det. Hon är inte förbjuden – utan tigs ihjäl. ”Här försöker de låtsas som om jag inte finns”, sa hon själv på torsdagens presskonferens. Ett Nobelpris är dock svårt att blunda för. Därför kom även, sent omsider, en officiell gratulation från president Alexander Lukasjenko som sa sig vara ”innerligt glad över framgången”: ”Jag hoppas att priset kommer att tjäna vår stat och det vitryska folket”, sa han enligt sin officiella hemsida. Signalen hade uppenbarligen gått ut till alla statskontrollerade medier att priset är för stort för att ignoreras, särskilt ett par dagar före ett presidentval som lanseras som ”öppet och fritt” inför omvärlden. Följaktligen presenterades nyheten från Stockholm på ett positivt sätt av statliga medier på torsdagskvällen – lite som när någon landsman vinner Eurovision song contest eller Stanley Cup. Tidningen Belarus Segodnja berättar mycket riktigt om priset som en sporthändelse: ”Vadslagningsfirmorna hade henne högt upp på listan. Vi ville så gärna tro på tipsen och hejade med själ och hjärta på vår landsmanninna.” Aleksijevitjs tydliga och hårda kritik mot såväl Lukasjenko som Rysslands president Vladimir Putin talas det tystare om. När DN får en kort pratstund med Svetlana Aleksijevitj på fredagen talar hon om priset som en möjlig biljett till offentligheten. – Jag har alltid sagt vad jag tycker här i Vitryssland. Det är lite komiskt att nu måste till och med Lukasjenko förhålla sig till det. Åtminstone för en dag, säger hon. – Bjuder de in mig till något offentligt sammanhang så kommer jag. Men jag tvivlar. Det gör också andra i Minsk. – Jag tror att många är glada över prestigen ett Nobelpris ger, även inom makteliten, säger vitryske statsvetaren Valerij Karbalevitj till DN. – Men att släppa in henne på tv och statskontrollerade medier, det tror jag är psykologiskt svårt för Lukasjenkos folk. På originalspråket ryska ges Aleksijevitj ut av Moskvaförlaget Vremja. I översättning till vitryska har några titlar kommit ut på det lilla förlaget Lohvinau i Minsk. Förlagets grundare Igor Logvinov – som tidvis varit hårt pressad av myndigheterna – hoppas nu kunna trycka nya upplagor. – Det här blir ett nytt genombrott för henne i Vitryssland, säger Logvinov till DN. På bokhandeln Akademkniga möter jag flera kunder som har hört talas om Aleksijevitj men inte läst henne. – Jag var inte riktigt säker på om hon var ryska eller vitryska. Men nu vet jag och nu är det dags att läsa någon av hennes böcker, säger Oksana, en kvinna i 30-årsåldern som fingrar på ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, genombrottsboken som skrevs redan 1985. ”Jag gillar inte barrikader, men tiden drar oss mot barrikaderna”, sa Svetlana Aleksijevitj på torsdagen i en för henne ovanligt hård formulering. Hon syftade både på hemlandets Lukasjenko och på Putin, som hon betraktar som en diktator. Men ingen jag talar med i bokhandeln tycks särskilt medveten om Nobelpristagarens politiska åsikter. Det är kanske inte så underligt eftersom hennes böcker främst handlar om det förflutna: andra världskriget, Tjernobyl, Afghanistan. Så här säger butikschefen Olga Gluchovskaja: – Jag ser henne inte som politisk. Hon är inte aggressiv utan mycket tolerant, och samtidigt inte rädd att säga sin mening. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4938, "headline": "”Nu måste Lukasjenko förhålla sig till mig”", "summary": "Ett senkommet genombrott i hemlandet – det kan bli en följd av Svetlana Aleksijevitjs Nobelpris. Men att Vitrysslands president Lukasjenko skulle ge henne en plats i offentligheten är inget pristagaren vågar hoppas på när DN talar med henne.", "article": "I bokhandeln Akademkniga på Självständighetsavenyn i Minsk plockar anställda fram vad de har på lager av Svetlana Aleksijevitj: det är några titlar på ryska, en på vitryska, ett par på tyska och engelska. Till och med ett exemplar av ”Tiden second hand” på svenska får plats på en särskild hylla under ett enkelt A4-papper med Nobelpristagarens porträtt. – I går sålde vi ungefär fem av hennes böcker. Det är mycket för en seriös författare, säger butikschefen Olga Gluchovskaja som hoppades på större åtgång under fredagen. Fem böcker av pristagaren samma dag som Nobelpriset kungörs? En svensk bokhandlare skulle slita sitt hår efter ett sådant resultat. Men sanningen är att Aleksijevitj inte har varit efterfrågad i sitt hemland för att myndigheterna inte tillåtit henne att vara det. Hon är inte förbjuden – utan tigs ihjäl. \"Här försöker de låtsas som om jag inte finns\", sa hon själv på torsdagens presskonferens. Ett Nobelpris är dock svårt att blunda för. Därför kom även, sent omsider, en officiell gratulation från president Alexander Lukasjenko som sa sig vara ”innerligt glad över framgången”: ”Jag hoppas att priset kommer att tjäna vår stat och det vitryska folket”, sa han enligt sin officiella hemsida. Signalen hade uppenbarligen gått ut till alla statskontrollerade medier att priset är för stort för att ignoreras, särskilt ett par dagar före ett presidentval som lanseras som ”öppet och fritt” inför omvärlden. Följaktligen presenterades nyheten från Stockholm på ett positivt sätt av statliga medier på torsdagskvällen – lite som när någon landsman vinner Eurovision Song Contest eller Stanley Cup. Tidningen Belarus Segodnja berättar mycket riktigt om priset som en sporthändelse: ”Vadslagningsfirmorna hade henne högt upp på listan. Vi ville så gärna tro på tipsen och hejade med själ och hjärta på vår landsmanninna.” Aleksijevitjs tydliga och hårda kritik mot såväl Lukasjenko som Rysslands president Vladimir Putin talas det tystare om. När DN får en kort pratstund med Svetlana Aleksijevitj på fredagen talar hon om priset som en möjlig biljett till offentligheten. – Jag har alltid sagt vad jag tycker här i Vitryssland. Det är lite komiskt att nu måste till och med Lukasjenko förhålla sig till det. Åtminstone för en dag, säger hon. – Bjuder de in mig till något offentligt sammanhang så kommer jag. Men jag tvivlar. Det gör också andra i Minsk. – Jag tror att många är glada över prestigen ett Nobelpris ger, även bland makteliten, säger den vitryske statsvetaren Valerij Karbalevitj till DN. – Men att släppa in henne på tv och statskontrollerade medier, det tror jag är psykologiskt svårt för Lukasjenkos folk. På originalspråket ryska ges Aleksijevitj ut av förlaget Vremja i Moskva. I översättning till vitryska har några titlar kommit ut på det lilla förlaget Lohvinau i Minsk. Förlagets grundare Igor Logvinov – som tidvis varit hårt pressad av myndigheterna – hoppas nu kunna trycka nya upplagor. – Det här blir ett nytt genombrott för henne i Vitryssland, säger han till DN. På bokhandeln Akademkniga möter jag flera kunder som har hört talas om Aleksijevitj men inte läst henne. – Jag var inte riktigt säker på om hon var ryska eller vitryska. Men nu vet jag och nu är det dags att läsa någon av hennes böcker, säger Oksana, en kvinna i 30-årsåldern som fingrar på ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, genombrottsboken som skrevs redan 1985. ”Jag gillar inte barrikader, men tiden drar oss mot barrikaderna”, sa Svetlana Aleksijevitj på torsdagen i en för henne ovanligt hård formulering. Hon syftade både på hemlandets Lukasjenko och på Putin, som hon betraktar som en diktator. Men ingen jag talar med i bokhandeln tycks särskilt medveten om Nobelpristagarens politiska åsikter. Det är kanske inte så underligt eftersom hennes böcker främst handlar om det förflutna: andra världskriget, Tjernobyl, Afghanistan. Så här säger butikschefen Olga Gluchovskaja: – Jag ser henne inte som politisk. Hon är inte aggressiv utan mycket tolerant, och samtidigt inte rädd att säga sin mening. Mer om Svetlana Aleksijevitj • Björn Wiman: Det gör ont att läsa – men Svetlana Aleksijevitj visar att ingen människa är ensam Årets Nobelpristagare i litteratur Svetlana Aleksijevitj låter de människor hon möter minnas – och visar därför på litteraturen som delad erfarenhet • Mångröstat vittnesmål om lidandet I sitt självlysande verk ”Utopins röster” samlar Svetlana Aleksijevitj erfarenheter från Sovjettidens katastrofer. Författaren Cilla Naumann skriver om en litterär förebild som bevarat förmågan att vänta, lyssna och uthärda människors berättelser. • En skarp kritiker av totalitär utveckling En som inte lär bli glad över årets Nobelpris är den ryske presidenten Vladimir Putin. För Svetlana Aleksijevitj blev Vitryssland en totalitär stat för länge sedan, medan Ryssland ännu befinner sig i början av denna process. • Aleksijevitjs nya bok handlar om kärlek Temat för Svetlana Aleksijevitjs nya bok blir kärlek. Nobelpristagarens intervjuarbete dokumenteras av den svenska filmaren Staffan Julén. • Förlaget: En milstolpe för oss Eldsjälsförlaget Ersatz tvivlade länge på att Nobelpristagarens böcker skulle bära sig ekonomiskt. Först för fem år sedan vågade de språnget. I dag skålar de för både Svetlana Aleksijevitj och för förlagets framtid. • ”Svetlana har arbetat som en mullvad djupt i dyngan” Årets Nobelpristagare i litteratur är den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj. Runt om i världen applåderas beslutet av kritiker och författarkolleger. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4941, "headline": "”Vi slutar med flaggan i topp”", "summary": "Mickan och Fredde går i terapi, Anna får en roll och Ove åker till Norge. ”Solsidan” är tillbaka med en femte säsong efter två års paus. Nya säsongen planeras bli den sista men skådespelarna kan tänka sig att fortsätta.", "article": "När komediserien om grannarna i villaförorten Solsidan började sändas för sju år sedan blev den snabbt en succé i de svenska tv-sofforna. När andra säsongens första avsnitt sändes bänkade sig rekordpubliken 2 530 000 tittare framför tv:n. –  Jag tror att populariteten berodde mycket på igenkänning. Många känner igen sig själva och sina nära och kära i karaktärerna. Nästan alla känner någon Ove, Anna eller Fredde, säger Josephine Bornebusch, som spelar Mickan i serien. Henrik Dorsin, som spelar den hatälskade grannen Ove Sundberg i serien, tror också att tajmningen var rätt för ”Solsidan”. – Vi kom rätt i tiden och landade rakt in i Nya moderaternas Sverige, där standard och yta blev väldigt viktigt, framför allt för medelklassen. Och nu står vi kanske vid en ny vändpunkt, så det kanske är läge att sluta, säger Henrik Dorsin. – Vi driver med en annan typ av människor än vad folk är vana vid. Man frågar sig vad som är skämt och vad som faktiskt är status, säger Malin Cederbladh, som spelar Oves fru Anette. Efter två års uppehåll är nu serien tillbaka med en femte säsong, och den här säsongen planeras bli den sista. Skådespelarna har andra projekt på gång och även om de känner vemod inför avslutningen finns det också en vilja att sluta när serien fortfarande är populär. – Det känns inte så sorgligt att sluta. Jag tycker att det är viktigt att hissa ner flaggan när den fortfarande vajar i topp, säger Mia Skäringer som spelar karaktären Anna. I den sista säsongen kommer mycket att kännas igen från tidigare år. Men karaktärerna hamnar i en del nya situationer och får därför möjlighet att utvecklas. Mickan startar eget – något som sätter relationen med Fredde på prov, Anna hittar tillbaka till skådespeleriet och Ove Sundberg får jobb i Norge. – Anettes och Oves relation kommer att stöta på patrull mer i den här säsongen. Det finns element av kris och förändring. Framför allt min karaktär famlar i mörkret mycket, säger Malin Cederbladh. Att sista säsongen av ”Solsidan” nu är inspelad betyder inte att skådespelarna kan andas ut. De har alla andra projekt på gång redan – både i tv och på teater. – Vi har försökt få till en middag nu sedan i våras, men det finns aldrig en tid när vi alla är lediga, säger Mia Skäringer. De sex skådespelarna har blivit starkt förknippade med sina ”Solsidan”-karaktärer. – Folk tror så klart att jag är som Mickan, men det kan de väl få tro. Det viktigaste är att mina vänner vet att jag inte är det, säger Josephine Bornebusch. Värst är det för Henrik Dorsin som ofta blandas ihop med karaktären Ove. – Folk har svårt med gränsen mellan mig och Ove eftersom han är en sådan tillgänglig karaktär. Det är många som vill dela med sig av sina livshistorier till mig, säger Henrik Dorsin. Känslorna är blandade inför seriens avslutning. Även om flera av skådespelarna håller med om att det är skönt att serien avslutas på topp så är de överens om att det de kommer att sakna mest är teamet. – Det är mycket blandade känslor men jag är ganska glad att sluta nu även om inspelningen har varit något av det roligaste jag gjort. Jag kommer att sakna det dundergäng som jobbat med serien, säger Josephine Bornebusch. Mia Skäringer håller med. – Vi har hela tiden skrattat mycket. Det är alltid någon som börjar flabba under inspelningarna. Och jag kommer att sakna att spela tillsammans med Felix Herngren och de skratten vi kunnat få tillsammans, säger hon. Den nya säsongen börjar på TV4 den 18 oktober. Och teamet har fått extra kraft i och med att det är den sista planerade säsongen. – Ibland när man säger att det är sista gången så får man mer kraft och lust att göra någonting bra, så sista säsongen kommer att vara proffsig och lustfylld, säger Mia Skäringer. Samtidigt öppnar både skådespelare och TV4 för att det kan komma en fortsättning – någon gång i framtiden. – Jag kan tänka mig att plocka upp det här igen när någon har en bra idé. Det vore kul att göra en ny ”Solsidan” när karaktärerna är pensionärer. Det är ju en komediserie som tar avstamp i vardagen – och vardagen förändras ju när man blir äldre, säger Henrik Dorsin. ”Solsidan”, säsong 5. Premiär: den 18 oktober i TV4. I rollerna: Josephine Bornebusch, Johan Rheborg, Felix Herngren, Mia Skäringer, Henrik Dorsin och Malin Cederbladh. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4955, "headline": "Malin Ullgren: Skönhet har alltid inneburit en möjlighet för kvinnor att byta liv", "summary": "Det som förenade Christina Lindbergs och Ingrid Bergmans livsöden var att deras yttre gav dem ett handlingsutrymme. Skönhet av tillräckligt hänförande grad har gjort scenen större för kvinnor.", "article": "Först ser jag ”The original eye patch wearing butt kicking movie babe”, Ika Johannessons och Jane Magnussons fina dokumentär om Christina Lindberg (SVT Play). Därefter ”Jag är Ingrid”, Stig Björkmans likaledes fina dokumentär om Ingrid Bergman. Båda filmerna får mig att titta på samma sätt: jag blir upptagen av själva skönheten i deras kroppar och ansikten. Lindberg pratar i dokumentären om att hon själv kan se och förstå att hennes utseende var något som väckte uppmärksamhet. Och ett genomgående tema i hennes berättelse om utvikningsbilderna, filmerna och objektsstatusen är att hon är glad att det hände henne, för att det gav ett mycket bättre liv än det hon hade haft dittills. I ”Jag är Ingrid” säger Ingrid Bergman inte så mycket själv om sina ansiktsdrag. I stället kan man säga att Stig Björkman berättar något specifikt genom att ha med en tidig, dialoglös provfilmning från Hollywood, där den unga skådespelerskan inte har något smink alls. Och som hon ser ut: unikt vacker. Det finns mycket i filmen som får en att tänka på det egna livet. Men medan jag mer aktivt funderar över beröringspunkterna, är det som om en annan, halvt medveten del av mig bara glor: herregud, detta ansikte! Att skönhet alltid har inneburit en möjlighet för kvinnor att byta liv, det vet vi. Kvinnor kan fortfarande växla in skönhet mot en kunglig titel, mot pengar. Men de båda filmerna visar hur skönhet också har inneburit en annan sorts frihet. För mitt i objektsstatusen har skönheten genererat handlingsutrymme, eller upplevelseutrymme. Växlingskursen är inte lika tydlig, skönheten som vara inte lika konkret – utan att helt få fatt i det, tänker jag att det är något annat än det som med ett irriterande uttryck kallas ”erotiskt kapital”. Vad menar jag då att detta annat är? Kanske att skönhet av tillräckligt hänförande grad har gjort scenen större för kvinnor, i tider när den annars varit extremt begränsad. Att fascinationen för kvinnlig skönhet har skapat lite oreda i annars stabila strukturer av klass och kön? Likt ett hänförande konstverk pausar bruset. I ”Den sårade divan” visar Karin Johannisson hur tre kvinnliga konstnärer skaffade sig större manöverutrymme i livet genom att göra det mesta av sina psykiatriska diagnoser. Jag föreställer mig att skönheten har varit en syster till galenskapen, för kvinnor som inte kunnat underkasta sig tidens begränsningar. Förvisso den mer välartade systern, men inte helt väsensskild: att plötsligt upptäcka hur en del av en själv tämjer världen något, föser undan skräpet som står i vägen när man vill röra sig fritt. Arbetartjejen Christina Lindberg fick helt enkelt komma till sammanhang och platser som annars inte skulle ha följt av hennes bakgrund. Den kroppen, det ansiktet, löste upp vissa gränser. Ingrid Bergman hade en annan klassbakgrund, men var född 1915. Väldigt lite i den tiden var redo för en livshunger som hennes. Skönheten gjorde hennes sug efter platser, språk, konst och kärlek möjlig att leva ut. Det var ett ansikte som motiverade sig in i världen. Mot slutet av ”Ingrid”-filmen talar hon själv om obehaget när Ingmar Bergman ville ta en närbild av hennes osminkade, snart 60-åriga ansikte i ”Höstsonaten”. Kanske är meningen att klippet ur ”Höstsonaten” ska vara ”naket och vackert”, eller liknande. Visst är hon vacker, det är inte det. Men jag kan inte låta bli att tänka att Ingmar Bergman i det ögonblicket ville ta makten över hennes skönhet, ta ner dess magnitud. Begränsa den frihet som hennes ansikte så länge hade gett henne. Fascinationen för kvinnlig skönhet har skapat lite oreda i strukturer av klass och kön. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4956, "headline": "”Twilight” genomgår könsbyte", "summary": "Bella blir Beu och Edward blir Edythe. ”Twilight”-böckernas huvudfigurer har bytt kön med varandra i Stephenie Meyers nya bok.", "article": "Det är tio år sedan Stephenie Meyer gav ut sin första bok ”Om jag kunde drömma” i ”Twilight”-serien. Succé-serien om den omöjliga kärleken mellan människa och vampyr har översatts till fler än 37 språk och även blivit filmer. Nu firar författaren sitt tioårsjubileum med att ge ut en nyversion av den första boken, i vilken huvudfigurerna har bytt kön med varandra, skriver Jezebel. I boken ”Life and death: twilight revisited” som släpps i morgon i USA har Bella Swan blivit Beau Swan, och Edward Cullen har förvandlats till den kvinnliga vampyren Edythe Cullen. Stephenie Meyer skriver i bokens förord att orsaken till könsbytet är att hon vill bevisa att Bella inte är ”en kvinna i nöd”, som vissa kritiker har hävdat, utan ”en människa i nöd”. I bokens förord passar hon också på att be om ursäkt till alla de miljontals fans som länge efterfrågat ”Twilight”-boken ”Midnight sun” – berättad ur Edwards perspektiv. Efter ett tidigt utkast läckte boken på nätet och sedan dess har Meyer valt att inte färdigställa boken. ”Jag är så ledsen”, skriver författaren, och skyller utelämnandet på brist på tid. En ursäkt som ändå tycks hålla fansens förhoppningar vid liv. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4957, "headline": "Malin Ullgren: Skönhet har alltid inneburit en möjlighet för kvinnor att byta liv", "summary": "Krönika. Det som förenade Christina Lindbergs och Ingrid Bergmans livsöden var att deras yttre gav dem ett handlingsutrymme. Skönhet av tillräckligt hänförande grad har gjort scenen större för kvinnor.", "article": "Först ser jag ”The original eye patch wearing butt kicking movie babe”, Ika Johannessons och Jane Magnussons fina dokumentär om Christina Lindberg (SVT Play). Därefter ”Jag är Ingrid”, Stig Björkmans likaledes fina dokumentär om Ingrid Bergman. Båda filmerna får mig att titta på samma sätt: jag blir upptagen av själva skönheten i deras kroppar och ansikten. Lindberg pratar i dokumentären om att hon själv kan se och förstå att hennes utseende var något som väckte uppmärksamhet. Och ett genomgående tema i hennes berättelse om utvikningsbilderna, filmerna och objektsstatusen är att hon är glad att det hände henne, för att det gav ett mycket bättre liv än det hon hade haft dittills. I ”Jag är Ingrid” säger Ingrid Bergman inte så mycket själv om sina ansiktsdrag. I stället kan man säga att Stig Björkman berättar något specifikt genom att ha med en tidig, dialoglös provfilmning från Hollywood, där den unga skådespelerskan inte har något smink alls. Och som hon ser ut: unikt vacker. Det finns mycket i filmen som får en att tänka på det egna livet. Men medan jag mer aktivt funderar över beröringspunkterna, är det som om en annan, halvt medveten del av mig bara glor: herregud, detta ansikte! Att skönhet alltid har inneburit en möjlighet för kvinnor att byta liv, det vet vi. Kvinnor kan fortfarande växla in skönhet mot en kunglig titel, mot pengar. Men de båda filmerna visar hur skönhet också har inneburit en annan sorts frihet. För mitt i objektsstatusen har skönheten genererat handlingsutrymme, eller upplevelseutrymme. Växlingskursen är inte lika tydlig, skönheten som vara inte lika konkret – utan att helt få fatt i det, tänker jag att det är något annat än det som med ett irriterande uttryck kallas ”erotiskt kapital”. Vad menar jag då att detta annat är? Kanske att skönhet av tillräckligt hänförande grad har gjort scenen större för kvinnor, i tider när den annars varit extremt begränsad. Att fascinationen för kvinnlig skönhet har skapat lite oreda i annars stabila strukturer av klass och kön? Likt ett hänförande konstverk pausar bruset. I ”Den sårade divan” visar Karin Johannisson hur tre kvinnliga konstnärer skaffade sig större manöverutrymme i livet genom att göra det mesta av sina psykiatriska diagnoser. Jag föreställer mig att skönheten har varit en syster till galenskapen, för kvinnor som inte kunnat underkasta sig tidens begränsningar. Förvisso den mer välartade systern, men inte helt väsensskild: att plötsligt upptäcka hur en del av en själv tämjer världen något, föser undan skräpet som står i vägen när man vill röra sig fritt. Arbetartjejen Christina Lindberg fick helt enkelt komma till sammanhang och platser som annars inte skulle ha följt av hennes bakgrund. Den kroppen, det ansiktet, löste upp vissa gränser. Ingrid Bergman hade en annan klassbakgrund, men var född 1915. Väldigt lite i den tiden var redo för en livshunger som hennes. Skönheten gjorde hennes sug efter platser, språk, konst och kärlek möjlig att leva ut. Det var ett ansikte som motiverade sig in i världen. Mot slutet av ”Ingrid”-filmen talar hon själv om obehaget när Ingmar Bergman ville ta en närbild av hennes osminkade, snart 60-åriga ansikte i ”Höstsonaten”. Kanske är meningen att klippet ur ”Höstsonaten” ska vara ”naket och vackert”, eller liknande. Visst är hon vacker, det är inte det. Men jag kan inte låta bli att tänka att Ingmar Bergman i det ögonblicket ville ta makten över hennes skönhet, ta ner dess magnitud. Begränsa den frihet som hennes ansikte så länge hade gett henne. Kulturkrönikor Fler krönikor av DN:s kulturchef Björn Wiman, Hanna Fahl, Fredrik Strage, Maria Schottenius och DN:s andra krönikörer. Till DN:s samlade kulturartiklar ", "article_category": "culture"}
{"id": 4960, "headline": "Årets ”Musikhjälpen”-tema klart", "summary": "Sveriges Radios ”Musikhjälpen” kommer i höst att fokusera på klimatrelaterade katastrofer. Årets tema blir ”Ingen människa ska behöva fly undan klimatet”.", "article": "Enligt Radiohjälpen har över 100 miljoner människor tvingats fly sina hem på grund av klimatrelaterade katastrofer under de senaste fem åren. Därför kommer årets ”Musikhjälpen” att fokusera på klimatet, och då framför allt hur man kan jobba förebyggande för att folk inte ska behöva lämna sina hem på grund av klimatförändringar. – Forskarna är överens om att klimatrelaterade katastrofer kommer att bli fler i framtiden vilket innebär att fler kommer att drabbas. Men man kan försöka minska det mänskliga lidandet och jobba för att människor ska kunna bo kvar och överleva, säger Julia Blomberg, innehållsansvarig för ”Musikhjälpen”. Under hösten har flyktingkatastrofen gjort att många människor har gått samman och engagerat sig i frågan. Men det finns ingen oro att det stora engagemanget som synts i dag ska påverka viljan till engagemang i ”Musikhjälpen”. – Jag tror att det vi har sett nu är ett exempel på människors vilja och kapacitet att gå samman och engagera sig, vilket vi även sett tidigare i ”Musikhjälpen”, säger Julia Blomberg. Pär Nordahl är projektledare för ”Musikhjälpen” på Svt. Han tror inte heller att engagemanget för ”Musikhjälpen” kommer minska. – Vi hoppas såklart att folks engagemang är någonting som är mer konstant. Nu har vi sett ett ovanligt stort engagemang under förhösten, men ”Musikhjälpen” har en stark ställning som jultradition. Julen är en period när många känner att de borde engagera sig lite mer för andra, och en period när man spenderar mycket pengar på egen konsumtion – vilket väcker tankarna på att också skänka, säger Pär Nordahl. Julia Blomberg vill betona att ”Musikhjälpen” inte är en insamlingsgala för att samla in pengar till en akut situation. – Vi fokuserar mycket på att höja kunskapen om undanskymda humanitära katastrofer, snarare än att samla in så mycket pengar som möjligt. Vi är medvetna om att vi valt ett stort och komplext tema. Men just därför är det viktigt att öka kunskapen och göra det möjligt för framför allt den yngre publiken att se att det är möjligt att göra konkret skillnad, säger Julia Blomberg. ”Musikhjälpen” pågår i år den 13–20 december i Linköping och direktsänds i P3 och SVT Play. Vilka som blir programledare kommer att avslöjas under hösten. I fjol leddes programmet av Linnea Henriksson, Petter Askergren och Kodjo Akolor som under veckan bodde i en glasbur där de också spelade in programmet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 4965, "headline": "Johan Hilton till Dagens Nyheter", "summary": "Johan Hilton lämnar sin tjänst som förlagschef för Atlas förlag. Från och med årsskiftet börjar han som redaktör och scenkritiker för DN Kultur.", "article": "Journalisten och författaren Johan Hilton lämnar sin tjänst på Atlas förlag efter tre år. Han har bland annat arbetat som teaterkritiker i DN och som författare, senast till boken ”Monster i garderoben”. Från och med årsskiftet blir han ny medarbetare på DN Kultur. – Den här möjligheten är once in a lifetime. Jag älskar både Atlas och bokbranschen. Samtidigt har jag saknat tidningsvärlden något helt enormt och är nu så glad över chansen att få komma till Sveriges främsta kulturredaktion, säger Johan Hilton. Hur kommer ditt avtryck att märkas i DN? – Jag vill naturligtvis röra om. Både i kulturdebatten och scenkritiken. Men också erbjuda ett och annat oväntat perspektiv på söndertröskade frågor. Vad saknar du i det svenska teaterklimatet? – Självförtroende. Samtidskänsla. Och inte minst experimentlusta på landets större scener. Du är även en välkänd debattör, vilka frågor kommer du att driva? – Det beror på vad som händer i världen, men att det kommer att kretsa kring jämlikhetsfrågor är ingen djärv gissning. Och framför allt söka svaret på den ständigt återkommande frågan: varför är det ingen is till punschen? ", "article_category": "culture"}
{"id": 4966, "headline": "Clara Henry börjar blogga för Nöjesguiden", "summary": "Youtube-fenomenet och bloggaren Clara Henry flyttar sin blogg från Veckorevyn till Nöjesguiden.", "article": "”HEJ NÖJESGUIDEN! Jag är här! Jag är med er nu! Ingen panik!!!!!!!!” Så skriver Clara Henrys i sitt första blogginlägg på Nöjesguiden. Clara Henry är bloggare och Youtubeare med 355 000 prenumeranter på sin Youtbe-kanal. I höst debuterar hon med sin första bok \"Ja jag har mens, hurså?\" Från och med den första oktober bloggar hon på Nöjesguidens portal, dit hon flyttat från Veckorevyn. – Jag är så glad att få bli en del av Nöjesguiden. Det känns som att jag är bästis med typ alla bloggare där fast jag inte ens träffat hälften av dem. Tolkar detta som att jag kommer trivas skitbra, säger Clara till Nöjesguiden om flytten. Här finns en längre intervju som DN Kultur gjort med Clara Henry inför boksläppet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5000, "headline": "Filmbranschen i upprop – kallar budgeten för ett svek", "summary": "Regeringens budgetförslag är en katastrof för svensk film. Det menar ett antal företrädare för filmbranschen. I ett upprop kallar de budgeten för ett svek och kräver ett möte med kulturministern Alice Bah Kuhnke.", "article": "Regeringens budgetförslag har skapat chockvågor i filmbranschen. Företrädare för några av de tyngsta organisationerna i branschen har nu skrivit under ett upprop där de kritiserar förslaget. Om det går igenom betyder det betydligt mindre pengar till svensk filmproduktion, och det vore en katastrof för film i Sverige menar de. – När Alice Bah Kuhnke sa att hon ville skrota filmavtalet och låta staten sköta filmpolitiken så jublade jag. Hon sa att hon ville genomföra en satsning på svensk film. Nu visar det sig att det blir mindre pengar till filmproduktion än i det gamla filmavtalet, hur hon menar att vi ska satsa då förstår jag inte, säger Anna Carlson, ordförande i Teaterförbundet, en av de organisationer som står bakom uppropet. Enligt företrädarna bakom uppropet innebär det nya ordningen, där filmavtalet skrotas och filmpolitiken tas över av staten, att det blir 15 miljoner kronor mindre till svensk filmproduktion. Regeringen menar å sin sida att resurserna till svensk film i stället kommer att öka. Då räknar man in den momshöjning på biobesök som ska genomföras. Dessutom räknas biografstödet in. De som står bakom uppropet poängterar dock att de efterlyser mer pengar till filmproduktion, biografstödet hör inte dit. Momshöjningen innebär att staten tar mer pengar från filmen än de ger menar de. – Det stämmer inte att det blir mer pengar, vi har inte räknat fel utan det blir mindre pengar. Svensk filmproduktion är redan trängd, det är tufft att få finansiering. Det krävs pengar om vi ska kunna utvecklas och förnya. Den politik vi ser nu är motsatsen till den starka satsning som utlovades, säger Anna Carlson. Alice Bah Kuhnke säger att hon välkomnar ett möte med branschföreträdarna, men menar att budgetförslaget inte alls innebär mindre pengar än det gamla filmavtalet. Dessutom framhåller kulturministern att det förmodligen kommer att tillkomma pengar från de tidigare filmavtalsparterna SVT och TV4. – Det blir sannolikt mer pengar, säger hon till TT. De starka protesterna från branschen förklarar hon med att många känner att deras maktpositioner är hotade. – Vi låter fler aktörer vara med och påverka svensk films utveckling, men de som har haft makt protesterar förstås, säger Alice Bah Kuhnke. Dessa står bakom uppropet: Film&TV-Producenterna, Teaterförbundet / för scen och film, Sveriges Dramatikerförbund, Sveriges Filmregissörer, Oberoende Filmares Förbund, Sveriges Biografägareförbund,Film Väst, Sveriges Filmuthyrareförening, Riksföreningen Våra Gårdar, Riksföreningen Biograferna, Folkets Hus och Parker ", "article_category": "culture"}
{"id": 5001, "headline": "Filmen ”Flocken” JK-anmäld av närstående", "summary": "”Flocken” handlar om ett våldtäktsmål i en by i Norrland och har stora likheter med Bjästa-fallet. Nu har filmen anmälts till Justitiekanslern (JK) för förtal av en närstående till den utsatta flickan.", "article": "Filmen ”Flocken” handlar om en ung flicka i en by i Norrland som våldtas av en jämnårig pojke. Filmens handling har stora likheter med det uppmärksammade ”Bjästa-fallet” 2009. Redan innan filmen haft premiär JK-anmälde en närstående till den utsatta flickan filmen för förtal och förolämpning, men då filmen inte kommit ut ännu togs anmälan inte upp. Nu har filmen återigen JK-anmälts. I anmälan skriver man bland annat: ”Helheten av filmen är slående lik flickans fall då filmen föreställer Norrland, åldern på offret stämmer och platsen för våldtäkten, det vill säga en skoltoalett.” Anmälaren menar att producenterna försökt få godkännande från familjen innan filmen kom ut vilket man menar är ett tecken på att filmen baseras på händelserna i Bjästa. ”Förutom de stora likheterna finns det förtal och förolämpningar som inte överensstämmer med verkligheten\" skriver man i anmälan. Bland annat menar anmälaren att verklighetens fällande dom utesluts i filmen, att närstående till flickan utmålas som onyktra och att flickan i filmen \"kysser en man i det hus hon bor i”. Läs mer: Drabbade familjen om filmen ”Flocken”: Se den inte! ", "article_category": "culture"}
{"id": 5002, "headline": "Linderborg: Suhonen och Juholt är notoriskt opålitliga människor", "summary": "Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, angriper Daniel Suhonen och Håkan Juholt efter en incident på Bokmässan. Suhonen svarar svavelosande i Expressen.", "article": "Det började med en kräftskiva. Daniel Suhonen, författare till boken ”Partiledaren som klev in i kylan” om Håkan Juholt, agerade värd och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg var en av gästerna. De började prata. Efter en stund kom de överens om att Suhonen tillsammans med Håkan Juholt borde gästa Aftonbladets monter under Bokmässan, för att bli intervjuade av Linderborg. Det är i alla fall så hon minns det. I sin krönika i Aftonbladet skriver hon om arbetet med att få in Juholt och Suhonen i det späckade schemat. För att de skulle få en bra tid var hon tvungen att avboka en författare och flytta på andra. Suhonen ska hela tiden ha bekräftat att han och Juholt skulle dyka upp. Men under Bokmässan händer något. Enligt Åsa Linderborg vill Juholt ha fler biljetter till mässan, men Linderborg svarar att han får köpa dem själv. Då meddelar plötsligt Suhonen att han och Juholt ställer in. I stället närvarar de i Expressens monter. Åsa Linderborg blir rasande. I sin krönika skriver hon att Suhonens och Juholts agerande var ”sällsynt ohederligt, okamratligt och oprofessionellt”. Hon anklagar Juholt för att vara snål och skriver att han och Suhonen är ”notoriskt opålitliga människor”. På Twitter skriver hon ”Jag är så jävla trött på sossar.” Daniel Suhonen svarar tillbaka: ”Jag är så jävla trött på ohyfsade leninister.” Daniel Suhonen själv säger till DN att han blev oerhört förvånad när han såg Linderborgs artikel. – Jag blev helt häpen, hon använder hela sin kultursida för att skriva om en sådan här skitsak, säger han. Enligt Daniel Suhonen så är anledning till att han och Juholt valde att ställa in att Linderborg hade en otrevlig attityd. Håkan Juholt bad om biljetter så att han skulle kunna komma in, men Linderborg svarade via sms att han fick ordna det själv. Tonen i svaret gjorde att Juholt inte kände sig välkommen och därför valde de att ställa in. – Vi hade kunnat ordna biljetter själva men som värd måste man vara trevlig och det var hon inte. Hon hade fått ett möte om hon bara gått ner med en biljett och sagt välkommen. Det är hennes misslyckande som värd, säger han till DN. Suhonen har nu skrivit ett svar till Åsa Linderborg i Expressen där han beskriver konflikten som #montergate. I texten skriver han om tiden när han jobbade under henne på Aftonbladets kultursidor, och beskriver henne som svår och konfliktbenägen med en upphöjd syn på sig själv. – Jag hade inte en tanke på att skriva om det här, det är ju en skitsak, hon var otrevlig därför ställde vi in. Men när hon går till ett sådant angrepp så måste jag ju svara, säger Daniel Suhonen. Vad Suhonen och Juholt faktiskt pratade om när de gästade Expressens monter? Det är det ingen som minns. Kulturbråket trendar på Twitter med hashtaggen #montergate De ironiska kommentarerna om bråket mellan Åsa Linderborg och Daniel Suhonen haglar under tisdagen på mikrobloggen Twitter under hashtaggen #montergate. Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, inleder sitt angrepp under rubriken \"Sveket från Juholt och Suhonen\" med en utförlig beskrivning av hur idén till samtalet i Aftonbladets monter föddes. Sedan ger hon utlopp för sin besvikelse med formuleringar som: Det Daniel Suhonen och Håkan Juholt har gjort är sällsynt ohederligt, okamratligt och oprofessionellt. Men det är också ostrategiskt och otaktiskt, sanningen om deras agerande kan ju faktiskt avslöjas. Daniel Suhonen, debattör, författare och socialdemokrat, svarar i svidande ordalag i Expressen under rubriken \"Så vass penna, så få segrar\". Han inleder med att beskriva hur de båda lärde känna varandra och höjer allt eftersom tonläget inför sin avslutning: (...) sorgen över vem Åsa Linderborg är, hennes bristande reella solidaritet och krav på underkastelse har för länge sedan tömt mina känslodepåer. Ensam tronar hon högst upp på sitt ideologiska skyttevärn. Överskuggad av ingen. (...) ", "article_category": "culture"}
{"id": 5008, "headline": "Tove Lo kan vinna fem av Musikförläggarnas priser", "summary": "Låtskrivaren och artisten Tove Lo är nominerad i fem kategorier till Musikförläggarnas pris 2015, bland annat för årets kompositör.", "article": "Tove \"Tove Lo\" Nilsson kan vinna storslam i Musikförläggarnas pris 2015. Priset delas ut varje år för att uppmärksamma låtskrivare, kompositörer och textförfattare och Tove Lo är nominerad i fem av sju kategorier, bland annat för årets kompositör och årets internationella framgång. – Känns helt otroligt att vara nominerad i fem kategorier! Det betyder väldigt mycket för mig eftersom det handlar om själva låtskrivandet, det vill säga det jag skapar. Jag firar oavsett om jag får pris eller inte, är så glad över detta, säger hon i ett pressmeddelande. I tre av kategorierna är Tove Lo nominerad tillsammans med Jakob Jerlström och Ludvig Söderberg. Förutom Tove Lo är även Max \"Max Martin\" Sandberg och Johan \"Shellback\" Schuster nominerade i flera kategorier. Nomineringarna har tagits fram av en jury som består av musikskapare, journalister och förlagsanställda. Bland annat består juryn av Jason Diakité, Klara Söderberg, Anders Bagge och DN:s Hanna Fahl. Den 6 december står det klart vilka som vunnit i de olika kategorierna. Nominerade till Musikförläggarnas pris 2015 Årets kompositör Amanda Bergman, Gustav Ejstes, Pontus Winnberg, Petter Winnberg & Nils Törnqvist (Amason) Martin \"Max Martin\" Sandberg & Johan \"Shellback\" Schuster Seinabo Sey & Magnus Lidehäll Tove \"Tove Lo\" Nilsson, Jakob Jerlström & Ludvig Söderberg Årets textförfattare Jacqueline ”Mapei”Cummings Joakim Thåström Silvana Imam Tove \"Tove Lo\" Nilsson Årets internationella framgång Martin \"Max Martin\" Sandberg & Johan \"Shellback\" Schuster Patrik Berger Tove \"Tove Lo\" Nilsson, Jakob Jerlström & Ludvig Söderberg Vincent Pontare & Salem Al Fakir Årets genombrott Ali Payami Josefine ”Little Jinder”Jinder Silvana Imam Tove \"Tove Lo\" Nilsson, Jakob Jerlström & Ludvig Söderberg Årets konstmusikpris – mindre ensemble/kammarmusik Mattias Sköld - St John Passion Paula af Malmborg Ward - Vidder Per Mårtensson - Stråktrio Sol Andersson - Helix Årets konstmusikpris – stor ensemble/opera Albert Schnelzer - Tales from Suburbia Anders Hillborg - Beast Sampler Katarina Leyman - Klarinettkonsert Mats Larsson Gothe - Blance och Marie Årets låt Boom Clap (Charli XCX) – Patrik Berger, Fredrik Berger, Stefan Gräslund & Charlotte Aitchison Can’t Feel My Face (The Weeknd) – Ali Payami, Martin ”Max Martin”Sandberg, Peter Svensson, Savan Kotecha & Abel Tesfaye Love Me Like You Do (Ellie Goulding) – Tove ”Tove Lo”Nilsson, Ilya Salmanzadeh, Ali Payami, Martin ”Max Martin”Sandberg”och Savan Kotecha Shake It Off (Taylor Swift) – Martin ”Max Martin”Sandberg, Johan ”Shellback”Schuster & Taylor Swift ", "article_category": "culture"}
{"id": 5009, "headline": "”Studio ett” fälls för kränkande fråga om judar", "summary": "Israels ambassadör Isaac Bachman fick frågan om judarna hade något ansvar för den ökande antisemitismen i Europa i en intervju i Studio ett i P1. Nu fälls programmet i Granskningsnämnden.", "article": "Den 17 februari i år var Israels ambassadör Isaac Bachman inbjuden till Studio Ett. Efter att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu till följd av terrorattentaten i Paris och Köpenhamn uppmanat judar i Europa att flytta till Israel var frågeställningen i ”Studio ett” om det är tryggare i Israel. En av programledarens frågor till Bachman var om judarna själva hade något ansvar för en ökande antisemitism – en fråga som ambassadören avvisade. Frågan mötte stark kritik från lyssnare då den ansågs kränkande mot judar. Programmet anmäldes till Granskningsnämnden som i dag meddelade sitt beslut. De anser att frågan som den var formulerad var uppenbart kränkande mot judar och därför strider mot bestämmelsen om radions särskilda genomslagskraft. Såhär formulerar Granskningsnämnden sitt beslut: \"Även om syftet med frågan var att få ambassadörens syn på om konflikten i Mellanöstern bidragit till en ökad antisemitism så var formuleringen enligt nämnden uppenbart kränkande.\" – För oss är det naturligtvis inte alls roligt att bli fällda. Vår dåvarande chef sa att hon var förtvivlad över det som hade hänt när det hände. Det är vi fortfarande och vi ber fortfarande om ursäkt. Vi ska göra allt för att en sådan här fråga inte ställs igen, säger Michael Österlund, tillförordnad chef för Ekot till Sveriges Radios Kulturnytt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5010, "headline": "Brittisk bokförsäljning ska stödja flyktingar", "summary": "Brittiska bokförlag och kända författare som Caitlin Moran, Salman Rushdie och Philip Pullman går ihop för att samla in en miljon pund till syriska flyktingar – genom bokförsäljning.", "article": "En miljon pund hoppas bokhandelsjätten Waterstones samla in genom att gå ihop med författare och förlag i Storbritannien. Förlagen har donerat tusentals exemplar av olika titlar för att säljas under parollen \"Buy books for Syria\" - och hela vinsten går till Oxfams hjälp till syriska flyktingar, skriver The bookseller. Några av de författare som är med i uppropet är Caitlin Moran, Philip Pullman, David Nicholls, Marian Keyes och Khaled Hosseini. – Jag är stolt över att, som miljoner av andra redan har gjort, säga: Vi ser er, vi hör er, vi kommer inte att låta er lida ensamma. Vi lovar – hjälp kommer, skriver Caitlin Morgan i uppropet på Waterstones hemsida. Philip Pullman skriver: – Ändamålet är så uppenbart gott att allt vi kan göra är värt att göra. Bloomsburys vd James Daunt förklarar uppropet så här i The bookseller. – I desperata tider som dessa känner vi alla en vilja att hjälpa till. Vi gör det vi kan bäst: bokförsäljning, och det känns helt rätt att varje krona från varje bok ska gå direkt till Oxfam, skriver James Daunt. Den första oktober släpps hela listan på titlarna som ingår i uppropet \"Buy books for Syria\". Men en av dem som offentliggjorts är den engelska översättningen av \"Män som hatar kvinnor\" av Stieg Larsson. Några av författarna Philip Pullman, Hilary Mantel, David Walliams, Neil Gaiman, David Nicholls, Marian Keyes, Victoria Hislop, Ali Smith, Robert Harris, Lee Child, Salman Rushdie, Caitlin Moran, Julia Donaldson and Jacqueline Wilson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5021, "headline": "Vem äger internetkulturen – du eller företaget?", "summary": "Videoklippet med råttan och pizzan har gjort viral succé i veckan. Nu växer marknaden för företag som tjänar pengar på populära internetfenomen.", "article": "I veckan blev världen ett meme rikare. Videoklippet, som bara är fjorton sekunder långt och egentligen helt utan poäng, visar en råtta som drar en pizzabit ner för en smutsig trappa i New York – en uppdaterad variant av Bengt af Klintbergs ”Råttan i pizza”, skapad för en internetgeneration. Och internet har omfamnat råttan. På bara ett par dagar har klippet fått massiv spridning i sociala medier. Råttan har blivit till gif-animationer, quiz och omtolkats av kreativa Photohop-fantaster. Den har fått en egen hashtag som under måndagen trendade på Twitter med över 400 tweets i minuten. Klippet har genererat en våg av artiklar och analyser och har nått hela vägen till amerikansk CNN. Och självklart har råttan redan blivit en kostym för årets Halloween-maskerader. Pizza rat har kort sagt anslutit sig till skaran av samtidskommenterande internetfenomen som kommer att gå till historien, ihop med lolcats, Gangnam style-dansen, Pharrell-hatten och många andra med dem. Enligt skaparen av klippet, den 35-åriga skådespelaren och komikern Matt Little som upptäckte råttan på en tunnelbanestation och hade mobilkameran redo, är Pizza rat en symbol för livet i New York. – Det är alltid för långt att gå och för mycket att bära. Men livet ger dig precis så mycket som du kan hantera, sa Matt Little i en intervju med Buzzfeed. Upphovsmannen bakom klippet är avgörande för den växande marknad av företag som numera tjänar pengar på virala succéer på internet. I fallet Pizza rat, skriver Washington post, tog det bara drygt två timmar från att Matt Little postade klippet på Youtube till att licensbyrån Jukin media hade hittat honom och skrivit kontrakt på rättigheterna. Junkin medias nisch är att snabbt hitta potentiella succéklipp, komma överens om en deal med upphovsmannen och därefter licensera innehållet. Matt Little vill inte själv uppge hur dealen såg ut, men säger till Wired att han är nöjd. Företagets bildbank består idag av 20.000 klipp och när medier vill använda ett måste de först köpa loss rättigheterna. Om klippet istället är inbäddat från Youtube så tjänar upphovsmannen, och Jukin media, reklam på annonserna. Junkin media har idag en hel rättighetsavdelning som ägnar sig åt att städa bort alla de olagliga kopior som cirkuerar på nätet genom att skicka uppmaningar till användare. Även Facebook kan idag erbjuda vissa kunder ett avancerat system för att identifiera piratkopior på sajten – Jukin media är en av dem som använder tjänsten. I en artikel lyfter Wired frågan om vem som egentligen äger kulturen som sprids på internet. Om vi alla känner samhörighet med Pizza rat, borde vi inte då fritt kunna dela Pizza rat? Eller ska ägaren – och i förlängningen storföretagen – ges möjlighet att kapitalisera på spridningen? För företag som Junkin media är svaret enkelt: – Pizza rat har uppenbarligen slagit an en sträng hos många och fått ett eget liv. Men det förändrar inte det faktum att det finns en ägare som har rätt att dra nytta av videons popularitet och styra dess öde, säger Mike Skogmo vice vd på Junkin media till Wired. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5023, "headline": "Dani M bryter tystnaden: Jag är inte antisemit", "summary": "”Jag är inte antisemit. Jag är inte rasist”, ”Den här smutskastningen måste sluta”, skriver rapparen Dani M i ett mail till SVT Kultur.", "article": "Efter kritikstormen om rapparens medverkan i TV4:s ”Lyckliga gatan” bryter Dani M tystnaden och kommenterar anklagelserna. Dani M har avböjt att medverka i intervjuer, men i ett mail till SVT Kultur skriver han bland annat att han varken är antisemit eller rasist: ”Jag är ödmjuk inför att jag ännu inte lärt mig allting, jag lär mig någonting nytt varje dag. Men det jag vet helt säkert är att jag är för alla människors lika värde”. Och fortsätter: ”Med det sagt kan jag fortfarande stå för att staten Israel är en ockupationsmakt och bör stå till svars för dom människorättsbrott som dom gjort och gör.” Kritiken handlar bland annat om att rapparen 2012 skrivit på sociala medier att Israel kontrollerar världens medier, och att en judisk bankfamilj kontrollerar ”Israel och snart sett hela bankväsendet”. Båda påståenden är vanliga i antisemitiska och högerextrema kretsar, skriver SVT Kultur. Dani M har sedan dess bett om ursäkt för sina uttalanden. Han avslutar sitt mail genom att skriva ”Den här smutskastningskampanjen måste sluta”. DN söker Dani M för en kommentar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5027, "headline": "Sven-Eric Liedman: ”Karl Marx", "summary": "En biografi”En outsider som tänkte nytt. Sven-Eric Liedman har översatt Karl Marx i femtio år. Malena Rydell läser en ny biografi om Marx som tecknar ett porträtt av en intellektuell som tänker fritt, stort och nytt.", "article": "Var finns Marx under all bråte? Utgångspunkten för Sven-Eric Liedmans monumentala Marxbiografi är den enklast tänkbara: Vad står det i hans texter om man läser dem utan att låta ögonen grumlas av uttolkarna och efterföljarna och de stater som rest statyer över honom? Idén är enkel, uppgiften är det förstås inte. Sven-Eric Liedman har läst och översatt Marx i femtio år. Han har följt den doktrinära marxismens sönderfall och de nya Marxläsningarna – Derrida, Heinrich, Balibar, Negri, Spivak – som frodats efter murens fall. Han har sorterat i missuppfattningar, vantolkningar och mytologiserande stoff. När han nu sammanfattar ett långt liv med Marx och Engels är det också som ett vetenskapligt statement – sikten ska inte skymmas av för mycket biografiska detaljer. Innan man kan dra vidlyftiga paralleller till 2000-talets finanskriser och prekära arbetsmarknad måste man förstå vad Marx skrev i sitt 1800-tal. Privatpersonen Marx, med sina omskrivna karbunklar och lynniga korrespondens, får stå tillbaka. Den som vill ha en lättläst bok full av dråpliga detaljer om den kämpande småbarnspappan i Sohos slum kan alltid läsa Francis Wheens underhållande ”Karl Marx” från år 2000. Liedmans Marx är fast i 1800-talet. Han är ingen systembyggare, utan de ofullbordade verkens mästare. Aldrig tillfredsställd med sitt senaste manus, alltid i polemik med sin samtids intellektuella och aktivister, ända fram till den dag då han dog sittande i sin skrivbordsstol. Sven-Eric Liedman skriver fram Marx livsgärning som världshistoriens mest kända work in progress. Men hur kunde ett work in progress bli förtryckarunderlag för determinister och dogmatiker? En uppenbar orsak är förstås ”Kommunistiska manifestet”, med sitt agitatoriska tilltal, och alla läsare som såg den som ett löfte som skulle infrias, liksom av sig självt, ödesbundet. Liedman vill befria Karl Marx från alla som har trott på honom på religiöst vis. I sin biografi ”Friedrich Engels. Kommunist i frack”, gjorde den brittiska historikern Tristram Hunt samma sak med Engels för ett par år sedan. Där försöker han visa hur Engels, som ju överlevde sin tankepartner med två år, ägnade sin sista tid att läxa upp det sena 1800-talets självutnämnda marxister: Läs inte Marx ord som evangelium, förvandla inte våra teorier till en stel dogm. Han ville befria Engels från rollen som skurken, och skrev fram en äventyrlig champagnesocialist. Liedman håller inte med, av delvis språkliga skäl. ”Kapitalets” första uttolkare var ju Engels, och han uttryckte sig inte så subtilt som Marx: han skrev enklare och rakare och, menar många, förgrovande. Engels hemföll åt ett synsätt som fortfarande är vanligt och naivt: att karaktärisera kapitalistiska makthavare som ”giriga”. Men Marx var mer sofistikerad än så, vill Liedman understryka: en kapitalist är alltid tvungen att maximera sin vinst för att överleva, han kan vara lika god eller illasinnad som vem som helst. Liedmans Marx är en rastlös Faustfigur. Jagad mellan Europas huvudstäder av preussiska polisspioner, ofta fattig som en kyrkråtta. En outsider som läste lika mycket skönlitterära författare (just Goethes ”Faust” var en av favoriterna) som nationalekonomer, som fann det lika viktigt att skriva journalistik som samhällsteoretiska verk. Marx trodde på människan, till skillnad från sina samtida nationalekonomer som såg henne som en i grunden lat varelse som måste tvingas till arbete, och han såg människan som en social varelse: Det är bara genom andra som hon kan bli en individ, det är bara genom samhället som hon kan bli en egen och egenartad människa. Det är viktigt, skriver Liedman, att framhålla Marx karakteristiska individualism, så olik den ansiktslösa kollektivism som kännetecknade Kommunistkina och Sovjet. Man föds inte till individ, man blir det – eller kan bli, så skulle man kanske kunna sammanfatta Marx. Men en av hans brister, menar Liedman, var samtidigt att han inte nog beaktade människolivets irrationella sidor. Ironiskt, kan tyckas, eftersom han själv var en passionerad och ombytlig själ. När han talade om den framtid där arbetarrörelsen skulle segra, var det som om han glömde sina insikter. Då trodde han att människor skulle agera utifrån sin klassmässiga position, och inte som allt annat som de också var – tyskar, fransmän, ateister, katoliker, protestanter, nationalister, kvinnor, män, ja, individer. Själv gjorde han inte ett ekonomiskt rationellt livsval. Karl Marx, som föddes i ett borgerligt hem i Tyskland, kunde ha fått ett mer bekymmersfritt – och alienerande – liv om han hade följt i sin pappas fotspår och blivit en välmående småstadsadvokat med ordnad ekonomi. Och Jenny Marx, född von Westphalen, hade kunnat gifta sig med en adlig och framgångsrik karl. Men även om de älskade det goda livet – de få perioder då de hade råd med det – så ville de hellre ha friheten, och här är Marx biografer rätt samstämmiga i en romantisk syn: Det var ett kaotiskt men lyckligt äktenskap, trots ständiga sjukdomar och barn som dog ifrån dem, och de var varandras viktigaste diskussionspartner till det bittra slutet. Sven-Eric Liedman vill återupprätta Karl Marx som intellektuell i ordets mest grundläggande bemärkelse, den som tänker fritt och stort och nytt. Ja, han tecknar rent av ett porträtt av honom som konstnär. ”Verkligt fritt arbete – som att komponera – är på samma gång det mest förbannade allvar, den mest intensiva ansträngning”. Det är en av Marx finaste aforismer, tycker Liedman, som läser den som ett motto för allt konstnärligt, intellektuellt och vetenskapligt arbete, och kanske identifierar han sig med det också. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5029, "headline": "Bråk om rättigheterna till Ingmar Bergmans klassiker", "summary": "Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” kan få tre nya liv. DN kan i dag avslöja att det finns planer på att filma den prisade tv-serien i en svensk, en rysk och en amerikansk version. Samtidigt har frågan om vem som egentligen äger rätten att sälja Ingmar Bergmans manus för nyfilmatiseringar blivit brännande aktuell.", "article": "”Detta opus tog mig tre månader att skriva, men ett rätt långt liv att erfara”, skriver den 54-årige Ingmar Bergman i förordet till sitt manuskript av ”Scener ur ett äktenskap”, som lång klart 1972, och tillägger: ”Jag är inte säker på att det skulle ha blivit bättre om det varit tvärtom, fast det hade verkat finare.” På sjuttiotalet bänkade sig det svenska folket i tv-sofforna för att se Johan och Marianne (Erland Josephson och Liv Ullmann) skilja sig på bästa sändningstid, i sex intensiva entimmesavsnitt. Bokversionen av manuset blev Månadens bok, äktenskapsrådgivarna fick ett uppsving, skilsmässor blev ett hett samtalsämne, filmversionen en internationell succé och Bergman själv blev för första gången riktigt folkkär. Liv Ullmann, som redan var en stor internationell stjärna när serien producerades har tidigare berättat i Filmfredag om hur de ikoniska rollfigurerna påverkade samtiden. Hon mindes till exempel hur Erland Josephson fick en utskällning av en taxichaufför i New York för att han hade behandlat Marianne så illa. Läs mer: Vad kan du om Bergman? Gör DN:s quiz. Att ”Scener ur ett äktenskap” fortfarande har en enorm dragningskraft vittnar inte minst den stora mängd scenuppsättningar av verket som ständigt äger rum runt hela världen. Lagom till 100-årsjubileet av Ingmar Bergmans födelse finns det starka intressen och planer för nya versioner av serien för såväl film som tv. På svensk mark är det Ingmar Bergmans yngste son, Daniel Bergman, som tillsammans med Lars Blomgren, vd för produktionsbolaget Filmlance (”Bron”, ”Mig äger ingen”, ”Beck”) utvecklar en svensk nyinspelning. Lars Blomgren, som är spindeln i nätet för alla de kommande projekten, bekräftar också att det finns ett stort internationellt intresse för nyfilmatiseringar av serien. – Jag älskar ”Scener ur ett äktenskap” – det är det roligaste och mest komplicerade som jag har gett mig på. Serien har en nästan skrämmande aktualitet även i dag och är väl värd att tillgängliggöra igen för såväl en svensk som en internationell publik, säger Lars Blomgren till DN. De som har tv-serien färsk i huvudet minns att parets döttrar är i princip helt frånvarande i Bergmans originalversion, förutom när Johan ondgör sig över dem. ”Jag tycker jäntan är avskyvärd. Det enda som får henne att nådigt formulera sig med både subjekt och predikat och ackusativobjekt är om jag mutar henne med pengar eller bjuder henne på bio... Några faderskänslor är i varje fall inte vid handen”, utbrister han svavelosande om äldsta dottern under ett gräl med ex-hustrun. De ohörda barnen lär få komma bättre till tals i den svenska versionen, som enligt uppgifter, ska lyfta fram barnens perspektiv på familjens sönderfall. Det finns också långt framskridna planer på en amerikansk miniserie för tv baserad på Bergmans manus med internationella skådespelare. Den israeliske manusförfattaren och serieskaparen Hagai Levi är kopplad till det engelskspråkiga projektet. Han är kanske inget helt oväntat namn i sammanhanget. Hagai Levi har sedan länge specialiserat sig på relationsdramatik, och är van vid serier som får nya versioner i olika länder. Han skapade den israeliska serien ”Ti paul” som ligger till grund för den amerikanska serien ”In treatment” med Gabriel Byrne i rollen som hyllad psykoterapeut. Han är dessutom pappa till otrohetsserien ”The affair” med Dominic West och Ruth Wilson som ligger på HBO Nordic. Levi har ett gammalt intresse för Bergmans dramatik. För två år sedan gästade han Bergmanveckan på Fårö och berättade bland annat hur han kom i kontakt med den svenske mästerregissören när han jobbade som filmcensor på en kibbutz i ungdomen. Hagais hemstad Tel Aviv är dessutom en av de städer där pjäsen satts upp flest gånger. Filmfredag kan också berätta att den hyllade ryske mästerregissören Andrej Zvjagintsev (bioaktuell med det Golden globe-prisade ”Leviatan”, som toppar Filmfredags filmlista) enligt DN:s källor under flera år har varit besatt av att få göra sin egen samtida tolkning av Bergmans relationsklassiker. Han har under flera år uppvaktat såväl Stiftelsen Ingmar Bergman som Svensk filmindustri (SF) för att förvärva remakerättigheterna. Det som kan sätta käppar i hjulet för framför allt de högprofilerade internationella projekten är en dramatisk, advokatstinn process som på Bergmanprosa kunde kallas ”Scener ur ett upphovsrättsbråk”. Frågan om vem som egentligen äger rätten att sälja Ingmar Bergmans manus för nyfilmatiseringar har blivit brännande aktuell under året som gått. SF, som äger rättigheterna att distribuera och sälja visningsrättigheterna till de flesta av Ingmar Bergmans filmer, anser att de även äger rättigheterna till regissörens manus. Enligt DN:s uppgifter bestrids detta av Stiftelsen Ingmar Bergman som hänvisar till det gåvobrev som regissören skrev 2002, fem år innan han dog. I detta gåvobrev överlät Ingmar Bergman rättigheterna till alla sina manuskript i olika former till den stiftelse som Bergman själv också tog initiativet till. I stiftelsens stadgar står det klart och tydligt: ”Stiftelsen har till ändamål att förvalta, bevara och förmedla kunskap om Ingmar Bergman och hans samlade konstnärskap samt även att verka för att främja intresset för och kunskapen om Sverige som film- och kulturnation... Stiftelsen skall främja sitt ändamål genom att bidra till att aktivera Ingmar Bergmans verk genom att stimulera till spridningen av desamma i såväl nya som traditionella distributionsformer, bidra till förvaltningen av Ingmar Bergmans verk, där rättigheterna är delade eller inte är klarlagda, kommersiellt upplåta de verk, som stiftelsen förfogar över...” Konflikten kompliceras av att Svensk filmindustri är medgrundare till och har en representant (plus en suppleant) i stiftelsens styrelse, tillsammans med SVT och Dramaten. SF är inte överens med stiftelsen om tolkningen när det gäller upphovsrätten till Bergmans manus. Ännu finns det dock ingen formell rättslig tvist mellan de två parterna. Stiftelsens vd Jan Holmberg har avböjt att kommentera turerna kring ”Scener ur ett äktenskap”. Inte heller styrelseledamoten Ann-Kristin Westerberg, rättighets- och exportchef på SF, vill kommentera dispyten. Effekten av bråket är dock att Andrej Zvjagintsev tills vidare skjuter sina remakeplaner på framtiden. Hans producent Ivan Phillipov meddelar att Zvjagintsev just nu skriver ett originalmanus på en helt annan historia. Filmlances Lars Blomgren önskar hett en fredlig samförståndslösning. – Daniel Bergman har en unik och mycket speciell relation till det här arbetet. Det är ovärderligt för en ny version. Jag önskar verkligen att Stiftelsen Ingmar Bergman och SF ska komma överens om rättigheterna så att vi kan gå vidare så snart som möjligt, säger Blomgren. En stor del av samtidsfilmen är nyinspelningar av gamla verk och upphovsrättsdiskussioner är vardagsmat i filmbranschen. Debatten om vad som en nyinspelning egentligen återskapar är också ständigt aktuell. Är det en gammal film eller en tv-serie? Eller är det den litterära förlagan, om en sådan finns? Vad gjorde David Fincher med ”The girl with the dragon tattoo”, en nytolkning av Stieg Larssons bok ”Män som hatar kvinnor” eller av den svenska filmatiseringen? Många uppmärksammade svenska verk har under senare år fått amerikanska versioner, som till exempel Tomas Alfredsons film ”Låt den rätte komma in” och tv-serien ”Äkta människor”. Andreas Öhmans hyllade film ”I rymden finns inga känslor” är på gång att filmatiseras i USA. Den mer filosofiska frågan som en tittare möjligen kan ställa sig när det gäller en långtidsverkande kvalitetsserie som Bergman skapade är förstås: Behövs det tre nya versioner av ”Scener ur ett äktenskap” som fortfarande känns så modern trots att den har 43 år på nacken? Behövs det ens en? Gjorde inte Ingmar Bergman, Liv Ullmann och Erland Josephson något... perfekt? Man behöver knappast ha lika många skilsmässor i bagaget som Bergman själv för att känna med vilken sylvass precision han punkterar de långa relationernas inbyggda lögner, trygghetsnarkomani och försvarsstrategier. Humor, syran, den konstant böljande maktrelationen mellan rollfigurerna Johan och Marianne förblir beroendeframkallande. Skilsmässor må ha varit ovanligare på sjuttiotalet och sett annorlunda ut, i synnerhet när det gäller synen på vårdnaden av barnen. Men texten, trots små tidstypiska avvikelser, är lika giltig 2015 som den var 1973. Många kända regissörer har genom åren använt serien som en trampolin för egna relationsdramer, från till exempel ”Dallas”-skaparen Larry Jacobs till Woody Allen, Noah Baumbach, Richard Linklater och Judd Apatow. Sedan kan man förstås undra om det inte är risk för kannibalisering om flera olika versioner når världen nästan samtidigt? Lars Blomgren hävdar att de tre önskeprojekten skulle fungera på olika marknader. Han hämtar bland annat erfarenheter från serien ”Bron” vars tredje säsong snart börjar sändas i SVT och som gjorts om i olika versioner i olika länder. – När vi började manusarbetet med ”Scener ur ett äktenskap” blev jag förvånad över hur mycket processen påminner om arbetet med ”Bron”-versionerna: brittisk-franska ”The tunnel” och ”The bridge” som utspelar sig längs den amerikansk-mexikanska gränsen. Vi hamnar hela tiden i samma frågeställningar. Hur behåller man kraften och tonen i ett verk när man flyttar den från en kultur till en annan? – Det är också intressant att fråga sig vem Johan och Marianne är i dag. Det är en fantastiskt rolig utmaning. Lyckas vi bara behålla det som Ingmar kallade brutal uppriktighet i berättandet, kan det bli hur bra som helst, säger han. Slitstark tv-serie med långt liv. ”Scener ur ett äktenskap” hade premiär i SVT 1973. Näst sista avsnittet sågs av 3,5 miljoner svenskar. Filmversionen av serien, där Bergman helst sonika klippte bort 128 min, blev en stor internationell succé och Golden globe-prisades 1975. ”Scener ur ett äktenskap” spelas ständigt på olika scener runt världen. En argentinsk uppsättning, ”Escenas de la vida conyugal” (2013), lockade hundratusentals teaterfans. Just nu spelas ”Scener ur ett äktenskap” på Helsingborgs stadsteater med Maria Kulle och Erik Borgeke. Nästa lördag, den 3 oktober, kan man se pjäsen på lilla Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm i en uppsättning som vänder på könsrollerna. Fakta. Otaliga regissörer har blivit inspirerade av Ingmar Bergmans skilsmässodrama 1986 Premiär för ”Dallas” i svensk tv. Serieskaparen David Jacobs var ett stort fan av den svenska serien och ville gärna försöka återskapa den för amerikansk tv. Hans bolagschefer bad honom att ”try something rich” och Jacobs förlade sitt familjedrama till oljeindustrin. 1991 I Paul Mazurkys ”Scener från en galleria ” spelar Woody Allen och Bette Midler ett par vars 16:e bröllopsdag utlöser otrohetsavslöjanden och en stormande äktenskapskris. 1992 Med ”Fruar och äkta män” gjorde Woody Allen sin egen version av Bergmans drama med sig själv och Mia Farrow i de bärande rollerna, samtidigt som paret i verkligheten höll på att avsluta sin egen relation. 2005 Noah Baumbachs fina New York-baserade ”The squid and the whale” är en ”Scener ur ett äktenskap”-variation som inkluderar skilsmässobarnens perspektiv. 2013 I samband med premiären av ”Before midnight”, den tredje delen i ”Before”-trilogin, berättade regissören Richard Linklater och skådespelaren Ethan Hawke att Bergmans tv-serie varit en stark inspirationskälla. 2012 ”Trainwreck”-regissören Judd Apatow har också listat ”Scener ur ett äktenskap” som en favorit med stor betydelse för hans förra relationskomedi ”This is 40” där hustrun Leslie Mann och hans barn spelar bärande roller. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5032, "headline": "Huggsexa om Ingmar Bergmans skilsmässoklassiker", "summary": "Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” kan få tre nya liv. Filmfredag kan i dag avslöja att det finns planer på att filma den prisade tv-serien i en svensk, en rysk och en amerikansk version.", "article": "”Detta opus tog mig tre månader att skriva, men ett rätt långt liv att erfara”, skriver den 54-årige Ingmar Bergman i förordet till sitt manuskript av ”Scener ur ett äktenskap”, som lång klart 1972, och tillägger: ”Jag är inte säker på att det skulle ha blivit bättre om det varit tvärtom, fast det hade verkat finare.” På sjuttiotalet bänkade sig det svenska folket i tv-sofforna för att se Johan och Marianne (Erland Josephson och Liv Ullmann) skilja sig på bästa sändningstid, i sex intensiva entimmesavsnitt. Bokversionen av manuset blev Månadens bok, äktenskapsrådgivarna fick ett uppsving, skilsmässor blev ett hett samtalsämne, filmversionen en internationell succé och Bergman själv blev för första gången riktigt folkkär. Liv Ullmann, som redan var en stor internationell stjärna när serien producerades har tidigare berättat i Filmfredag om hur de ikoniska rollfigurerna påverkade samtiden. Hon mindes till exempel hur Erland Josephson fick en utskällning av en taxichaufför i New York för att han hade behandlat Marianne så illa. Att ”Scener ur ett äktenskap” fortfarande har en enorm dragningskraft vittnar inte minst den stora mängd scenuppsättningar av verket som ständigt äger rum runt hela världen. Lagom till 100-årsjubileet av Ingmar Bergmans födelse finns det starka intressen och planer för nya versioner av serien för såväl film som tv. På svensk mark är det Ingmar Bergmans yngste son, Daniel Bergman, som tillsammans med Lars Blomgren, vd för produktionsbolaget Filmlance (”Bron”, ”Mig äger ingen”, ”Beck”) utvecklar en svensk nyinspelning. Lars Blomgren, som är spindeln i nätet för alla de kommande projekten, bekräftar också att det finns ett stort internationellt intresse för nyfilmatiseringar av serien. – Jag älskar ”Scener ur ett äktenskap” – det är det roligaste och mest komplicerade som jag har gett mig på. Serien har en nästan skrämmande aktualitet även i dag och är väl värd att tillgängliggöra igen för såväl en svensk som en internationell publik, säger Lars Blomgren till DN. De som har tv-serien färsk i huvudet minns att parets döttrar är i princip helt frånvarande i Bergmans originalversion, förutom när Johan ondgör sig över dem. ”Jag tycker jäntan är avskyvärd. Det enda som får henne att nådigt formulera sig med både subjekt och predikat och ackusativobjekt är om jag mutar henne med pengar eller bjuder henne på bio... Några faderskänslor är i varje fall inte vid handen”, utbrister han svavelosande om äldsta dottern under ett gräl med ex-hustrun. De ohörda barnen lär få komma bättre till tals i den svenska versionen, som enligt uppgifter, ska lyfta fram barnens perspektiv på familjens sönderfall. Det finns också långt framskridna planer på en amerikansk miniserie för tv baserad på Bergmans manus med internationella skådespelare. Den israeliske manusförfattaren och serieskaparen Hagai Levi är kopplad till det engelskspråkiga projektet. Han är kanske inget helt oväntat namn i sammanhanget. Hagai Levi har sedan länge specialiserat sig på relationsdramatik, och är van vid serier som får nya versioner i olika länder. Han skapade den israeliska serien ”Ti paul” som ligger till grund för den amerikanska serien ”In treatment” med Gabriel Byrne i rollen som hyllad psykoterapeut. Han är dessutom pappa till otrohetsserien ”The affair” med Dominic West och Ruth Wilson som ligger på HBO Nordic. Levi har ett gammalt intresse för Bergmans dramatik. För två år sedan gästade han Bergmanveckan på Fårö och berättade bland annat hur han kom i kontakt med den svenske mästerregissören när han jobbade som filmcensor på en kibbutz i ungdomen. Hagais hemstad Tel Aviv är dessutom en av de städer där pjäsen satts upp flest gånger. Filmfredag kan också berätta att den hyllade ryske mästerregissören Andrej Zvjagintsev (bioaktuell med det Golden globe-prisade ”Leviatan”, som toppar Filmfredags filmlista) enligt DN:s källor under flera år har varit besatt av att få göra sin egen samtida tolkning av Bergmans relationsklassiker. Han har under flera år uppvaktat såväl Stiftelsen Ingmar Bergman som Svensk filmindustri (SF) för att förvärva remakerättigheterna. Det som kan sätta käppar i hjulet för framför allt de högprofilerade internationella projekten är en dramatisk, advokatstinn process som på Bergmanprosa kunde kallas ”Scener ur ett upphovsrättsbråk”. Frågan om vem som egentligen äger rätten att sälja Ingmar Bergmans manus för nyfilmatiseringar har blivit brännande aktuell under året som gått. SF, som äger rättigheterna att distribuera och sälja visningsrättigheterna till de flesta av Ingmar Bergmans filmer, anser att de även äger rättigheterna till regissörens manus. Enligt DN:s uppgifter bestrids detta av Stiftelsen Ingmar Bergman som hänvisar till det gåvobrev som regissören skrev 2002, fem år innan han dog. I detta gåvobrev överlät Ingmar Bergman rättigheterna till alla sina manuskript i olika former till den stiftelse som Bergman själv också tog initiativet till. I stiftelsens stadgar står det klart och tydligt: ”Stiftelsen har till ändamål att förvalta, bevara och förmedla kunskap om Ingmar Bergman och hans samlade konstnärskap samt även att verka för att främja intresset för och kunskapen om Sverige som film- och kulturnation... Stiftelsen skall främja sitt ändamål genom att bidra till att aktivera Ingmar Bergmans verk genom att stimulera till spridningen av desamma i såväl nya som traditionella distributionsformer, bidra till förvaltningen av Ingmar Bergmans verk, där rättigheterna är delade eller inte är klarlagda, kommersiellt upplåta de verk, som stiftelsen förfogar över...” Konflikten kompliceras av att Svensk filmindustri är medgrundare till och har en representant (plus en suppleant) i stiftelsens styrelse, tillsammans med SVT och Dramaten. SF är inte överens med stiftelsen om tolkningen när det gäller upphovsrätten till Bergmans manus. Ännu finns det dock ingen formell rättslig tvist mellan de två parterna. Stiftelsens vd Jan Holmberg har avböjt att kommentera turerna kring ”Scener ur ett äktenskap”. Inte heller styrelseledamoten Ann-Kristin Westerberg, rättighets- och exportchef på SF, vill kommentera dispyten. Effekten av bråket är dock att Andrej Zvjagintsev tills vidare skjuter sina remakeplaner på framtiden. Hans producent Ivan Phillipov meddelar att Zvjagintsev just nu skriver ett originalmanus på en helt annan historia. Filmlances Lars Blomgren önskar hett en fredlig samförståndslösning. – Daniel Bergman har en unik och mycket speciell relation till det här arbetet. Det är ovärderligt för en ny version. Jag önskar verkligen att Stiftelsen Ingmar Bergman och SF ska komma överens om rättigheterna så att vi kan gå vidare så snart som möjligt, säger Blomgren. En stor del av samtidsfilmen är nyinspelningar av gamla verk och upphovsrättsdiskussioner är vardagsmat i filmbranschen. Debatten om vad som en nyinspelning egentligen återskapar är också ständigt aktuell. Är det en gammal film eller en tv-serie? Eller är det den litterära förlagan, om en sådan finns? Vad gjorde David Fincher med ”The girl with the dragon tattoo”, en nytolkning av Stieg Larssons bok ”Män som hatar kvinnor” eller av den svenska filmatiseringen? Många uppmärksammade svenska verk har under senare år fått amerikanska versioner, som till exempel Tomas Alfredsons film ”Låt den rätte komma in” och tv-serien ”Äkta människor”. Andreas Öhmans hyllade film ”I rymden finns inga känslor” är på gång att filmatiseras i USA. Den mer filosofiska frågan som en tittare möjligen kan ställa sig när det gäller en långtidsverkande kvalitetsserie som Bergman skapade är förstås: Behövs det tre nya versioner av ”Scener ur ett äktenskap” som fortfarande känns så modern trots att den har 43 år på nacken? Behövs det ens en? Gjorde inte Ingmar Bergman, Liv Ullmann och Erland Josephson något... perfekt? Man behöver knappast ha lika många skilsmässor i bagaget som Bergman själv för att känna med vilken sylvass precision han punkterar de långa relationernas inbyggda lögner, trygghetsnarkomani och försvarsstrategier. Humor, syran, den konstant böljande maktrelationen mellan rollfigurerna Johan och Marianne förblir beroendeframkallande. Skilsmässor må ha varit ovanligare på sjuttiotalet och sett annorlunda ut, i synnerhet när det gäller synen på vårdnaden av barnen. Men texten, trots små tidstypiska avvikelser, är lika giltig 2015 som den var 1973. Många kända regissörer har genom åren använt serien som en trampolin för egna relationsdramer, från till exempel ”Dallas”-skaparen Larry Jacobs till Woody Allen, Noah Baumbach, Richard Linklater och Judd Apatow. Sedan kan man förstås undra om det inte är risk för kannibalisering om flera olika versioner når världen nästan samtidigt? Lars Blomgren hävdar att de tre önskeprojekten skulle fungera på olika marknader. Han hämtar bland annat erfarenheter från serien ”Bron” vars tredje säsong snart börjar sändas i SVT och som gjorts om i olika versioner i olika länder. – När vi började manusarbetet med ”Scener ur ett äktenskap” blev jag förvånad över hur mycket processen påminner om arbetet med ”Bron”-versionerna: brittisk-franska ”The tunnel” och ”The bridge” som utspelar sig längs den amerikansk-mexikanska gränsen. Vi hamnar hela tiden i samma frågeställningar. Hur behåller man kraften och tonen i ett verk när man flyttar den från en kultur till en annan? – Det är också intressant att fråga sig vem Johan och Marianne är i dag. Det är en fantastiskt rolig utmaning. Lyckas vi bara behålla det som Ingmar kallade brutal uppriktighet i berättandet, kan det bli hur bra som helst, säger han. Otaliga regissörer har blivit inspirerade av Ingmar Bergmans skilsmässodrama 1986 Premiär för ”Dallas” i svensk tv. Serieskaparen David Jacobs var ett stort fan av den svenska serien och ville gärna försöka återskapa den för amerikansk tv. Hans bolagschefer bad honom att ”try something rich” och Jacobs förlade sitt familjedrama till oljeindustrin. 1991 I Paul Mazurkys ”Scener från en galleria ” spelar Woody Allen och Bette Midler ett par vars 16:e bröllopsdag utlöser otrohetsavslöjanden och en stormande äktenskapskris. 1992 Med ”Fruar och äkta män” gjorde Woody Allen sin egen version av Bergmans drama med sig själv och Mia Farrow i de bärande rollerna, samtidigt som paret i verkligheten höll på att avsluta sin egen relation. 2005 Noah Baumbachs fina New York-baserade ”The squid and the whale” är en ”Scener ur ett äktenskap”-variation som inkluderar skilsmässobarnens perspektiv. 2013 I samband med premiären av ”Before midnight”, den tredje delen i ”Before”-trilogin, berättade regissören Richard Linklater och skådespelaren Ethan Hawke att Bergmans tv-serie varit en stark inspirationskälla. 2012 ”Trainwreck”-regissören Judd Apatow har också listat ”Scener ur ett äktenskap” som en favorit med stor betydelse för hans förra relationskomedi ”This is 40” där hustrun Leslie Mann och hans barn spelar bärande roller. ”Scener ur ett äktenskap” hade premiär i SVT 1973. Näst sista avsnittet sågs av 3,5 miljoner svenskar. Filmversionen av serien, där Bergman helst sonika klippte bort 128 min, blev en stor internationell succé och Golden globe-prisades 1975. ”Scener ur ett äktenskap” spelas ständigt på olika scener runt världen. En argentinsk uppsättning, ”Escenas de la vida conyugal” (2013), lockade hundratusentals teaterfans. Just nu spelas ”Scener ur ett äktenskap” på Helsingborgs stadsteater med Maria Kulle och Erik Borgeke. Nästa lördag, den 3 oktober, kan man se pjäsen på lilla Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm i en uppsättning som vänder på könsrollerna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5034, "headline": "Hårda protester mot Ungern", "summary": "Ungern som tema skapade en dramatisk invigningsdag på Bokmässan. Författaren Masha Gessen riktade så stark kritik mot landet i sitt invigningstal att delar av den ungerska delegationen lämnade lokalen. Senare bildades en mänsklig kedja genom mässan i en Ungernprotest.", "article": "Redan på invigningen på torsdagsförmiddagen blev spänningarna starka när en av invigningstalarna, den ryska journalisten och människorättsaktivisten Masha Gessen som var på plats för att tala om yttrandefrihet, riktade skarp kritik åt Ungern i sitt tal. Gessen sa bland annat att hon ”är förskräckt över att dela scen med en representant för Ungerns regering”. Uttalandet fick flera personer från Ungerns delegation, bland annat statssekreteraren István Ígyártó och Balassiinstitutets chef Judit Hammerstein, att omedelbart resa sig från sina stolar på främsta raden och lämna lokalen. – Jag var den sista talaren på invigningen och beskrev Ungern som en plats som på många sätt påminner om Ryssland – ett slags maffiastat, där romer och homosexuella lever under belägring. Mina vänner i landet känner en konstant skam över tillståndet, säger Masha Gessen. Varför var det viktigt att säga det? – Min roll var att tala på invigningen av en bokmässa som bland annat har yttrandefriheten som tema. Att litteraturen lever i ett sådant land är ett mirakel, men det kommer inte att vara ett långlivat mirakel. Kort efter invigningen lämnade Masha Gessen scenen för ett annat evenemang, men intrycket är att Bokmässans representanter reagerade positivt på hennes tal. – Det var inte särskilt trevligt att säga det jag gjorde, men det var rätt att göra. Sådana personer bör känna sig obekväma i detta sammanhang. De ska inte behandlas med respekt, säger Gessen till DN. Ungerns ambassadör i Sverige, Lilla Makkay, var en av dem som lämnade sin plats på främsta raden under Masha Gessens tal. Till SVT Kulturnyheterna berättar hon att invigningen inte var rätt forum att kritisera ungerska staten. – Det var en invigningsceremoni och vi är några av huvudgästerna. Det är klart att det inte är så roligt att höra hur dåliga vi är. Hon är fri naturligtvis att säga vad hon vill, och vi är naturligtvis också fria att reagera. Även att resa oss upp och gå. Den ungerska författaren Péter Esterházy var ett av mässans stora dragplåster men lämnade sent återbud på grund av sjukdom. I ett specialskrivet tal som lästes upp under invigningen av hans svenske förläggare Svante Weyler, frågade han sig: ”Vad är det som händer i Europa och i Ungern?”. – I stället för att stilla alla upprörda känslor uppmanar man till hat, hatkampanjer och sökandet efter syndabockar, en urgammal ungersk vana, sade han, genom Weyler. Efter invigningsceremonin samlades ett antal svenska översättare och författare, däribland Sven-Eric Liedman, Lena Gedin, Ami Delblanc och Linda Schenck och demonstrerade när den ungerska montern på invigdes. De visade fram skyltar med texten ”Vi vänder den ungerska flyktingpolitiken ryggen” textat på svenska och engelska. Vid 18.00 bildades en mänsklig kedja mot Ungerns monter i andra änden av mässgolvet i protest mot Ungerns flyktingpolitik. – Vi vill visa att vi tror på litteraturens gränsöverskridande kraft, säger Gunnar Ardelius som är författarförbundets ordförande och den som dragit i gång protesten. Kedjan som fylldes på i snabb takt nådde utan problem till den ungerska montern. 250 människor deltog. Svenska PEN-klubbens ordförande Ola Larsmo läste upp ett upprop under manifestationen. – Vi kräver att Europas nationer skapar gemensamma, humana asyllagar som inte drivs av nationella intressen, utan i stället i en anda av solidaritet och känsla för ansvar. Ansvaret för att ge skydd för utsatta människor måste gälla utan reservation, sade han. – Jag har varit med om många tysta minuter, men det här är ett ovanligt synbart sätt att visa vi tycker, säger författaren Carina Burman, som deltog i kedjan. – Jag har egentligten inte tid men det här är en jätteviktig manifestation för en human flyktingpolitik, säger Maria Westerberg. Protesterna mot Ungerns kultur- och flyktingpolitik lär fortsätta under mässans dagar. Flera manifestationer är inplanerade, bland annat anordnar Svenska kyrkan en manifestation tillsammans med Författarförbundet, PEN och Förläggareföreningen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5035, "headline": "En outsider som tänkte nytt", "summary": "Sven-Eric Liedman har översatt Karl Marx i femtio år. Malena Rydell läser en ny biografi om Marx som tecknar ett porträtt av en intellektuell som tänker fritt, stort och nytt.", "article": "Sven-Eric Liedman ”Karl Marx. En biografi” Albert Bonniers förlag Var finns Marx under all bråte? Utgångspunkten för Sven-Eric Liedmans monumentala Marxbiografi är den enklast tänkbara: Vad står det i hans texter om man läser dem utan att låta ögonen grumlas av uttolkarna och efterföljarna och de stater som rest statyer över honom? Idén är enkel, uppgiften är det förstås inte. Sven-Eric Liedman har läst och översatt Marx i femtio år. Han har följt den doktrinära marxismens sönderfall och de nya Marxläsningarna – Derrida, Heinrich, Balibar, Negri, Spivak – som frodats efter murens fall. Han har sorterat i missuppfattningar, vantolkningar och mytologiserande stoff. När han nu sammanfattar ett långt liv med Marx och Engels är det också som ett vetenskapligt statement – sikten ska inte skymmas av för mycket biografiska detaljer. Innan man kan dra vidlyftiga paralleller till 2000-talets finanskriser och prekära arbetsmarknad måste man förstå vad Marx skrev i sitt 1800-tal. Privatpersonen Marx, med sina omskrivna karbunklar och lynniga korrespondens, får stå tillbaka. Den som vill ha en lättläst bok full av dråpliga detaljer om den kämpande småbarnspappan i Sohos slum kan alltid läsa Francis Wheens underhållande ”Karl Marx” från år 2000. Liedmans Marx är fast i 1800-talet. Han är ingen systembyggare, utan de ofullbordade verkens mästare. Aldrig tillfredsställd med sitt senaste manus, alltid i polemik med sin samtids intellektuella och aktivister, ända fram till den dag då han dog sittande i sin skrivbordsstol. Sven-Eric Liedman skriver fram Marx livsgärning som världshistoriens mest kända work in progress. Men hur kunde ett work in progress bli förtryckarunderlag för determinister och dogmatiker? En uppenbar orsak är förstås ”Kommunistiska manifestet”, med sitt agitatoriska tilltal, och alla läsare som såg den som ett löfte som skulle infrias, liksom av sig självt, ödesbundet. Liedman vill befria Karl Marx från alla som har trott på honom på religiöst vis. I sin biografi ”Friedrich Engels. Kommunist i frack”, gjorde den brittiska historikern Tristram Hunt samma sak med Engels för ett par år sedan. Där försöker han visa hur Engels, som ju överlevde sin tankepartner med två år, ägnade sin sista tid att läxa upp det sena 1800-talets självutnämnda marxister: Läs inte Marx ord som evangelium, förvandla inte våra teorier till en stel dogm. Han ville befria Engels från rollen som skurken, och skrev fram en äventyrlig champagnesocialist. Liedman håller inte med, av delvis språkliga skäl. ”Kapitalets” första uttolkare var ju Engels, och han uttryckte sig inte så subtilt som Marx: han skrev enklare och rakare och, menar många, förgrovande. Engels hemföll åt ett synsätt som fortfarande är vanligt och naivt: att karaktärisera kapitalistiska makthavare som ”giriga”. Men Marx var mer sofistikerad än så, vill Liedman understryka: en kapitalist är alltid tvungen att maximera sin vinst för att överleva, han kan vara lika god eller illasinnad som vem som helst. Liedmans Marx är en rastlös Faustfigur. Jagad mellan Europas huvudstäder av preussiska polisspioner, ofta fattig som en kyrkråtta. En outsider som läste lika mycket skönlitterära författare (just Goethes ”Faust” var en av favoriterna) som nationalekonomer, som fann det lika viktigt att skriva journalistik som samhällsteoretiska verk. Marx trodde på människan, till skillnad från sina samtida nationalekonomer som såg henne som en i grunden lat varelse som måste tvingas till arbete, och han såg människan som en social varelse: Det är bara genom andra som hon kan bli en individ, det är bara genom samhället som hon kan bli en egen och egenartad människa. Det är viktigt, skriver Liedman, att framhålla Marx karakteristiska individualism, så olik den ansiktslösa kollektivism som kännetecknade Kommunistkina och Sovjet. Man föds inte till individ, man blir det – eller kan bli, så skulle man kanske kunna sammanfatta Marx. Men en av hans brister, menar Liedman, var samtidigt att han inte nog beaktade människolivets irrationella sidor. Ironiskt, kan tyckas, eftersom han själv var en passionerad och ombytlig själ. När han talade om den framtid där arbetarrörelsen skulle segra, var det som om han glömde sina insikter. Då trodde han att människor skulle agera utifrån sin klassmässiga position, och inte som allt annat som de också var – tyskar, fransmän, ateister, katoliker, protestanter, nationalister, kvinnor, män, ja, individer. Själv gjorde han inte ett ekonomiskt rationellt livsval. Karl Marx, som föddes i ett borgerligt hem i Tyskland, kunde ha fått ett mer bekymmersfritt – och alienerande – liv om han hade följt i sin pappas fotspår och blivit en välmående småstadsadvokat med ordnad ekonomi. Och Jenny Marx, född von Westphalen, hade kunnat gifta sig med en adlig och framgångsrik karl. Men även om de älskade det goda livet – de få perioder då de hade råd med det – så ville de hellre ha friheten, och här är Marx biografer rätt samstämmiga i en romantisk syn: Det var ett kaotiskt men lyckligt äktenskap, trots ständiga sjukdomar och barn som dog ifrån dem, och de var varandras viktigaste diskussionspartner till det bittra slutet. Sven-Eric Liedman vill återupprätta Karl Marx som intellektuell i ordets mest grundläggande bemärkelse, den som tänker fritt och stort och nytt. Ja, han tecknar rent av ett porträtt av honom som konstnär. ”Verkligt fritt arbete – som att komponera – är på samma gång det mest förbannade allvar, den mest intensiva ansträngning”. Det är en av Marx finaste aforismer, tycker Liedman, som läser den som ett motto för allt konstnärligt, intellektuellt och vetenskapligt arbete, och kanske identifierar han sig med det också. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5041, "headline": "Ungrare lämnade mässan i protest", "summary": "Ungern som tema skapade en dramatisk invigningsdag på Bokmässan. Masha Gessen riktade så stark kritik mot landet i sitt tal att den ungerska delegationen lämnade lokalen. Senare bildades en mänsklig kedja genom mässan i en Ungernprotest.", "article": "Redan på invigningen på torsdagsförmiddagen blev spänningarna starka när en av invigningstalarna, den ryska journalisten och människorättsaktivisten Masha Gessen som var på plats för att tala om yttrandefrihet, riktade skarp kritik åt Ungern i sitt tal. Gessen sa bland annat att hon ”är förskräckt över att dela scen med en representant för Ungerns regering”. Uttalandet fick flera personer från Ungerns delegation, bland annat statssekreteraren István Ígyártó och Balassiinstitutets chef Judit Hammerstein, att omedelbart resa sig från sina stolar på främsta raden och lämna lokalen. – Jag var den sista talaren på invigningen och beskrev Ungern som en plats som på många sätt påminner om Ryssland – ett slags maffiastat, där romer och homosexuella lever under belägring. Mina vänner i landet känner en konstant skam över tillståndet, säger Masha Gessen till DN. Varför var det viktigt att säga det? – Min roll var att tala på invigningen av en bokmässa som bland annat har yttrandefriheten som tema. Att litteraturen lever i ett sådant land är ett mirakel, men det kommer inte att vara ett långlivat mirakel. Kort efter invigningen lämnade Masha Gessen scenen för ett annat evenemang, men intrycket är att Bokmässans representanter reagerade positivt på hennes tal. – Det var inte särskilt trevligt att säga det jag gjorde, men det var rätt att göra. Sådana personer bör känna sig obekväma i detta sammanhang. De ska inte behandlas med respekt, säger Gessen. Ungerns ambassadör i Sverige, Lilla Makkay, var en av dem som lämnade sin plats på främsta raden under Masha Gessens tal. Till SVT Kulturnyheterna berättar hon att invigningen inte var rätt forum att kritisera ungerska staten. – Det var en invigningsceremoni och vi är några av huvudgästerna. Det är klart att det inte är så roligt att höra hur dåliga vi är. Hon är fri naturligtvis att säga vad hon vill, och vi är naturligtvis också fria att reagera. Även att resa oss upp och gå. Den ungerska författaren Péter Esterházy var ett av mässans stora dragplåster men lämnade sent återbud på grund av sjukdom. I ett specialskrivet tal som lästes upp under invigningen av hans svenske förläggare Svante Weyler, frågade han sig: ”Vad är det som händer i Europa och i Ungern?”. – I stället för att stilla alla upprörda känslor uppmanar man till hat, hatkampanjer och sökandet efter syndabockar, en urgammal ungersk vana, sade han, genom Svante Weyler. Efter invigningsceremonin samlades ett antal svenska översättare och författare, däribland Sven-Eric Liedman, Lena Gedin, Ami Delblanc och Linda Schenck och demonstrerade när den ungerska montern på invigdes. De visade fram skyltar med texten ”Vi vänder den ungerska flyktingpolitiken ryggen” textat på svenska och engelska. Vid 18.00 bildades en mänsklig kedja mot Ungerns monter i andra änden av mässgolvet i protest mot Ungerns flyktingpolitik. – Vi vill visa att vi tror på litteraturens gränsöverskridande kraft, säger Gunnar Ardelius som är författarförbundets ordförande och den som dragit i gång protesten. Kedjan som fylldes på i snabb takt nådde utan problem till den ungerska montern. 250 människor deltog. Svenska PEN-klubbens ordförande Ola Larsmo läste upp ett upprop under manifestationen. – Vi kräver att Europas nationer skapar gemensamma, humana asyllagar som inte drivs av nationella intressen, utan i stället i en anda av solidaritet och känsla för ansvar. Ansvaret för att ge skydd för utsatta människor måste gälla utan reservation, sade han. – Jag har varit med om många tysta minuter, men det här är ett ovanligt synbart sätt att visa vi tycker, säger författaren Carina Burman, som deltog i kedjan. – Jag har egentligten inte tid men det här är en jätteviktig manifestation för en human flyktingpolitik, säger Maria Westerberg. Protesterna mot Ungerns kultur- och flyktingpolitik lär fortsätta under mässans dagar. Flera manifestationer är inplanerade, bland annat anordnar Svenska kyrkan en manifestation under lördagen tillsammans med Författarförbundet, PEN och Förläggareföreningen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5050, "headline": "Netflix vet när vi fastnar i serien", "summary": "Ytterst få fastnar för en tv-serie redan under pilotavsnittet. Det visar en global undersökning som gjorts av Netflix - och stödjer strömningsjättens egen ”allt genast”-policy.", "article": "Den hyllade knarkserien ”Breaking bad” är också en av de succéserier som ger snabbast beroende. Majoriteten av tittarna fastnade redan i avsnitt två för Bryan Cranstons cancersjuka lärare Walter White som sadlade om för att bli metaamfetamin-kokare i Albuquerque. Att till exempel jämföra med fansen till relationskomedin ”How I met your mother” som i genomsnitt tog hela åtta avsnitt på sig för att bli övertygade om att se färdigt hela den första säsongen. Detta är några av de slutsatser man kan dra av de globala strömningsdata som nu presenteras av Netflix. Den amerikanska strömningsjätten har analyserat tittarbeteende när det gäller 20 populära serier på 16 marknader världen över – däribland ”Mad men”, ”House of cards”, ”Orange is the new black”, ”Grace and Frankie” och ”Blacklist”. Ted Sarandos, innehållschef på Netflix, menar att studien ger Netflix vatten på sin egen kvarn för sin banbrytande strömningsstrategi. Till skillnad från konkurrenterna som jobbar med veckoransoner så lägger Netflix ut en hel säsong på ett bräde. Ordet ”sträcktittande” kommer att förbli Netflix taktik. – Med tanke på hur viktigt prime time-tid på traditionell tv är så kan man argumentera för att pilotavsnittet är det absolut viktigaste för en tv-series liv. Vår undersökning visade emellertid att ingen fastnade för serierna efter pilotavsnittet. Detta tryggar oss i att fortsätta erbjuda alla avsnitt i en tv-serie samtidigt till våra medlemmar. Detta visar sig skapa fans, säger Ted Sarandos, innehållsansvarig på Netflix i ett pressmeddelande. Foto: All over press Frågan är om Netflix big data kommer att påverka konkurrenternas syn på hur man bäst maximerar publiken? Tidigare i år har HBO:s vd, Richard Plepler förklarat att han inte tror på modellen med ”binge watching”, att se allting på en gång. – Det är något mäktigt med att föra ett kulturellt samtal under 10, 12, 13 veckor om vårt innehåll, att ta de sociala medierna i besittning under en sådan lång period skapar intresse för vårt varumärke. Om man lägger ut allt på en gång riskerar man att tömma ut allt för snabbt... jag tror också att tittarna uppskattar nöjet att vänta på nästa avsnitt, sa Plepler under ett seminarium som arrangerades av Washington Post. Netflix definition av att fastna för en tv-serie bygger på data om när mer än 70 procent av de som såg ett specifikt avsnitt också valde att titta klart på hela säsongen. Det går dock inte att fastslå den exakta scenen när tittarna fastnade. Ingenting sägs heller om hur många av tittarna som valde att hoppa av efter att ha sett pilotavsnittet. Foto: All over press Undersökningen, som grundar sig på de Netflixkonton som började strömma den första säsongen av en serie under första delen av 2015, visar att det överlag finns små geografiska skillnader i beteende. I genomsnitt faller holländare för en tv-serie ett avsnitt före resten av världen – medan det omvända gäller för de mer svårflörtade tittarna i Australien och Nya Zeeland. Tillsammans med ”Breaking bad” var ”Bates motel” snabbast med att fånga publikens intresse, tätt följda av ”House of cards” och ”Orange is the new black” som hakade upp tittarna i det tredje avsnittet (se grafik). ”Grace och Frankie” lyckades fånga tittarna i det fjärde avsnittet där Jane Fondas och Lily Tomlins rollfigurer är tvungna att konfrontera sin rädsla, ilska och osäkerhet över att deras män, spelade av Martin Sheen och Sam Waterston, är betuttade i varandra. Seriens manusförfattare Marta Kauffman menar att den här typen av data kan ge serieskaparna värdefull information. – Som skapare var det en snygg vändpunkt för att byta berättandet och fokusera på framtiden i stället för det som redan skett. Att veta att du har tittarens fulla uppmärksamhet och att de låter dessa karaktärer komma in i sina hem, tillåter oss att ge handlingen ett mer naturligt tempo, menar Marta Kauffman. ”Breaking Bad”, ur avsnitt 2: ”Orange is the new black”, ur avsnitt 2: ”Dexter”, ur avsnitt 3: ”Mad men”, ur avsnitt 6: ", "article_category": "culture"}
{"id": 5052, "headline": "TV4 svarar på kritiken: ”Ingen dubbelmoral”", "summary": "TV4 har fått skarp kritik för att artisten Dani M medverkar i den andra säsongen av underhållningsprogrammet ”Lyckliga gatan”. Han har vid ett flertal gånger uttryckt antisemitism. Nu bemöter TV4 kritiken.", "article": "Den andra säsongen av underhållningsprogrammet ”Lyckliga gatan” håller just nu på att spelas in. Artisten Dani M som tidigare gjort sig känd för en rad antisemitiska uttalanden, medverkar i programmet. Något som har väckt stark kritik på flera håll, med tanke på kanalens antirasistiska värdegrund och parollen Nollrasism. Svenska kommittén för antisemitism och Judiska Centralrådet har kritiserat kanalen, uppger News55. Även TV4:s före detta vd Jan Scherman kallar bland annat kanalens agerande för obegripligt och ryggradslöst i en intervju med Kulturnyheterna. – Louise Andersson Bodin åkte ut med fötterna före när hon uttryckte sig rasistiskt, så det snällaste man kan säga är att detta är inkonsekvent, säger Jan Scherman till Kulturnyheterna. Youtube-profilen Louise Andersson Bodin som tidigare uttalat sig rasistiskt, skulle egentligen delta i höstens underhållningsprogram ”Spring”. Men efter Adam Tenstas bojkott i Nyhetsmorgon avbröt kanalen allt samarbete med Bodin. Anna Rastner är programchef på TV4 och håller inte med om att kanalen är inkonsekvent. – Jag ser ingen dubbelmoral. TV4 har ett brett utbud och bredden kräver olika beslut. Det är svåra frågor. Exakt var gränsen går är en svår avvägning men vi gör den hela tiden och från fall till fall. Hur gick resonemanget när man bjöd in Dani M till ”Lyckliga gatan”? – Han är med i programmet för att han är en av Sveriges mest intressanta rappare. ”Lyckliga gatan” är ett program om musikaliska möten över gränserna. Hans uttalanden var uppe på bordet när vi planerade programmet. Men det senaste beskedet från Dani M är att han tagit avstånd från det han har sagt och skrivit. Och det räcker för oss. Varför tog ni så tydlig ställning mot Louise Andersson Bodin men inte i fallet med Dani M? – Fast Louise Andersson Bodin stoppades att medverka i ”Spring” av helt andra skäl. Det handlade aldrig om hennes uttalanden. Givet uppmärksamheten hon fick under sommaren blev det till slut svårt att ha med henne i programmet på grund av säkerhetsrisken. I en intervju med DN i somras sa ni att att det handlade om att underhållningsprogrammet riskerade att få fel fokus...? – Och att hotbilden hade ökat. Det handlade om en säkerhetsrisk. Programmet ”Spring” spelas ju in live ute bland allmänheten. Så det var av den anledningen vi bröt samarbetet med Louise Andersson Bodin. Nu har Dani M medverkande fått lika mycket uppmärksamhet. Kommer ni att ta hänsyn till det? – Vi lyssnar alltid på kritik, men nej, vi kommer inte ändra vårt beslut. DN har sökt Dani M för en kommentar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5054, "headline": "Ungerska författare uteblir från Bokmässan", "summary": "Tunga författarnamn har tackat nej till att medverka på bokmässan. Anledningen är att man inte stödjer Ungerns kulturpolitik. ”Extra problematiskt med Balassiinstitutet”, menar översättaren Ervin Rosenberg.", "article": "Den ungerske författaren och dragplåstret Péter Esterházy uteblir från bokmässan. Anledningen är att han har blivit sjuk. Att det skulle finnas en koppling till kritiken mot det ungerska temat, dementerar Bokmässan. Men bokmässan har drabbats av fler avhopp. Framstående författare som Péter Nádas och László Krasznahorkai har också avbjöjt att medverka på årets mässa. Anledningen är att man inte stödjer Ungerns kulturpolitik. Uppgiften bekräftas av Ervin Rosenberg, översättare med specialinriktning på ungersk litteratur. Rosenerg har bland annat haft nära kontakt med författaren Péter Nádas och kontaktade honom nyligen för att framföra sitt stöd inför beslutet. – Péter Nádas tackade nej redan i våras. Det är alldeles uppenbart att de alla tackar nej på grund av att de inte vill ha något med landets kulturpolitik att göra. Det blir extra problematiskt att Balassiinstitutet står som huvudpartner i årets mässa. Varför då? – Det finns inte en enda oberoende röst idag bland de som utformar ungersk kulturpolitik. Alla ägs av regimen. Balassiinstitutet är inget undantag. Ervin Rosenberg blev själv kontaktad av Balassiinstitutet genom dess representant i Sverige för att hjälpa till arbetet med mässan, på grund av sina kunskaper inom ungersk litteratur. – Jag tackade nej. Jag ville under inga omständigheter ha något med dem att göra. Jag har varit en stark motståndare till den ungerska regeringens politik sedan 2010. Vad tycker du själv om att bokmässan har Balassiinstitutet som huvudpartner? – Jag säger som jag sagt tidigare: Kopplingen mellan Balassiinstitutet och den ungerska regeringen är uppenbara och hundraprocentiga. Jag har inget mer att säga om saken. I en intervju i DN igår uppgav Bokmässans programchef Daniel Levin att de inte har några problem med Balassiinstitutets bakgrund. ”Jag ser ingen motsättning att ta hjälp av Balassiinstitutet för att ta hit ungerska författare. Vi kan inte ta ansvar för alla samarbeten som Balassi har haft tidigare” sa Daniel Levin då. Läs mer: Kritik mot Bokmässans Ungern-tema: ”Schitzofrent” ", "article_category": "culture"}
{"id": 5064, "headline": "Charlie Hebdo ges ut på svenska", "summary": "På Bokmässan släpps en svensk översättning av Charlie Hebdos sista nummer innan terrorattacken mot tidningen i vintras. ”Det är svårt att prata om en tidning om man inte har läst den”, säger Maja Thrane bakom initiativet till Kulturnytt.", "article": "Franska satirtidningen Charlie Hebdo översätts till svenska. Tidningen släpps i helgen på Bokmässan i Göteborg och det är översättaren Maja Thrane som drivit projektet i samarbete med Reportrar utan gränser. - Charlie Hebdo är inte en tidning som slår på muslimer utan det är en satirtidning som slår mot alla håll. Det är ju väldigt svårt att prata om en tidning om man inte har läst den, säger Maja Thrane till Kulturnytt. Aftonbladet har tidigare haft planer på att släppa ett nummer av tidningen på svenska. Men Aftonbladet ändrade sig, delvis för att man tyckte att delar av innehållet var för brutalt. Maja Thrane som var en av översättarna valde då att ta projektet vidare på egen hand. Det nummer som översätts är numret som utkom samma dag som terrorattacken mot tidningens redaktion i Paris den 7 januari då tolv människor dog. Intäkterna går till offren och deras familjer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5068, "headline": "Karin Johannisson: ”Den sårade divan. Om psykets estetik”", "summary": "Först som galen blev den skrivande kvinnan fri. Varför har kvinnor ansetts ha skörare psyken än män? I ”Den sårade divan” skildrar idéhistorikern Karin Johannisson hur tre kvinnliga konstnärer påverkades av den manliga normen. Agneta Pleijel läser en överdådigt rik studie.", "article": "Vad är galenskap? Varför har kvinnor ansetts ha skörare psyken än män? Varför har kvinnlig normbrytande utlevelse tilldragit sig ett så ofantligt intresse? Var finns svaren – hos medicinsk vetenskap, familjestruktur, den manliga blicken? Om det har Karin Johannisson skrivit en överdådigt rik bok: ”Den sårade divan. Om psykets estetik”. Kärnan är tre fallbeskrivningar av tre ungefär jämnåriga kvinnliga konstnärer, författaren Agnes von Krusenstjerna, målaren Sigrid Hjertén och nobelpristagaren i litteratur Nelly Sachs (alla födda i slutet av 1800-talet). De var långa perioder interner på dårhus, olika, men alla tre på Beckomberga. Att kvinnans utrymme för jaget varit snävare än mannens vet vi. Boken undersöker samspelet mellan yttre och inre, mellan psykiatri och kvinnans egen blick: ”psykets estetik”. Johannisson ifrågasätter inte diagnoserna, men ställer en annan fråga: hur kunde dessa kvinnor ta makt över sin situation, mot omvärld och institutioner, och ändå behålla sin kreativitet? För A von K och Nelly S – mindre för Sigrid H – var mentalsjukhuset närmast en förutsättning för den. Alla tre var skarpa själviakttagare. Boken inleds av ett givande idéhistoriskt avsnitt om de roller som låg i beredskap för 20-talets så kallade ”nya kvinna”. Första världskrigets förträngda depressivitet efter en gigantisk förstörelse skapade ett hektisk experimenterande med dekadenta livsformer. En ny kvinnoroll demonstrerades i modemagasin, populärkultur, scenkonst och subkulturer. Hon var bohemen, dagdriverskan, vampen, divan, den androgyna, flappern, garconnen (ungkarlsflickan) och mycket mer. Allt hade med sex att göra. Det var roller med en frihetspotential men också ett högriskprojekt. Särskilt Berlin var platsen för sexuell utlevelse på sammanbrottets gräns (men också för modern sexualforskning tills nazisterna satte stopp). Marlene Dietrich, Greta Garbo och andra med ambivalent könsutstrålning var tidsikoner. Den ”nya kvinnan” finns också hos Virginia Woolf, Vita Sackville-West, Zelda Fitzgerald, Sylvia Plath – gränsöverskridande i spel med identiteter och i högspänning mellan liv och död. Ja, ett spel. Och om inte spel – så vad? Psykiatrin och populärkulturen hade motsvarande klassificeringar: nymfomaner, onanister, boulevardflickor, prostituerade, gatflickor, berglärkor, i oändlighet. På ett tidigare stadium var kvinnlig galenskap en föreställningskonst hos läkaren Charcot på mentalsjukhuset La Salpétrière i Paris: regisserade och tajmade uppvisningar av hysteri inför publik. Det liknade teater där hysterikor spelade upp hysteri. Johannisson har valt termen ”diva” för sina tre fall. Dels för att divan var operakonstens glansroll: den kvinnliga artisten spelar upp psykets alla blottor, gömslen och avgrunder. Men också för att ”diva” har med gudomligt att göra – äkta. Johannisson underminerar gränsen mellan ”spel” och ”äkta”. Varför är spela för att få visa fram mindre äkta, om man inte har rätt till andra språk? Hon understryker att den kvinnliga avvikaren, outsidern, aldrig haft en socialt accepterad roll – inte då och inte nu. Förklädnader är ett sätt att visa fram. (Också Karin Boye var i Berlin och förklädde sig för att få vara äkta). Den nya kvinnan – kortvarig men med stark medial strålglans – var en sorts mannekäng, en påklädningsdocka, för komplexa strömningar i tiden. För både män och kvinnor. Men det var kvinnan som bar upp rollen – ofta ett livsfarligt spel. För en kvinna som avvek från givna normer och bröt ihop erbjöd psykiatrin andra ”roller” och ”masker” – hon blev en diagnosernas mannekäng. Eller kunde göra sig själv till det. Men mellan utifrån och inifrån finns ett glapp. Det är i det glappet som Johannisson tränger in för att fånga det intrikata samspelet mellan kvinna, sociala normkrav, familj, institution och dårhus. Den nya kvinnan som ikon överlevde inte in i 30-talet: då började typen beskrivas negativt. Sjukförklaringarna ökade och mentalsjukhusen svällde. Genirollen var manlig. Kvinnan hade i stället ångest, men före 1900-talets mitt rymdes inte ångest i psykiatrins ”trubbiga klassificeringar”. Den väluppfostrade adelsflickan A von K fick redan i skolan våldsamma skrikutbrott: inre och yttre gick inte ihop. Som mentalpatient debuterar hon när hon är 24 – skildrat i de tre romanerna om flickan ”Tony”. Grundtraumat är den erotiska relationen till /förförelsen av den unge husläkaren. Han tar henne till den första inspärrningen men förnekar det skedda, ett svek. Resten av livet – A von K dör när hon är 49 – tillbringar hon ut och in på mentalsjukhus med diagnosen hysteri. Fallet är det mest utförligt beskrivna – genom journaler, dagböcker, biografier och andras vittnesbörd. A von K var som maken David Sprengel drogmissbrukare. Deras bjudningar i Stockholm har omvittnats: lugubra tillställningar av berusning och sexlekar i orgiastiskt syfte, gärna med unga hembiträden som medspelare/offer. Maken var aktiv, hon voyeuren. Många noterade ensamheten runt dem. A von K gör erotiska räder i storstäderna, blir förnedrad och bestulen. På mentalsjukhusen tas hon oftast tas in på egen begäran och spelar upp hela överklassregistret: avgör vilka avdelningar hon ska vistas på, kör bort oattraktiva sköterskor och kladdar med de attraktiva, föraktar underläkare och blir vän med överläkarna. Journalerna noterar att hon vet vad hon gör. Som en annan Thomas Quick råder hon över sin medicinering. Hon blir specialist på sin egen diagnos. Johannisson är kärv men omutlig: vad uttrycker allt detta? A von K skaffar sig stort manöverutrymme. Hon är samtidigt ett offer, ångestdriven, olycklig. Hon vill vara en liten flicka – kissa i sängen, ligga i långbad och röka cigaretter. Djupt in tycks det handla om en protest mot mamma; modershatet finns i romanerna. För hennes generation var mamma ingen att hämta identitet från. Fallbeskrivningen är outhärdligt kittlande genom A von K:s extensiva gränsöverskridande. Sigrid H – biografin har berättats av Anita Goldman och Anders Wahlgren – blir däremot tidigt moderlös och bortlämnad. Hon är ett stjärnskott inom konsten, gift med målaren Isaac Grünewald. Han når stjärnstatus men hennes stjärna dalar: genom könsbestämd och grym kritik, oförmåga att motsvara makens sexuella aptit och kränkthet över hans otroheter. Utåt är hon lik ”den nya kvinnan”, slank, androgyn, men inåt kroppsförnekande med eviga kroppssmärtor. Hon går in i apati och misstänksamhet mot allt. Maken tar henne till Beckomberga. Diagnosen är schizofreni. Hur skaffar Sigrid H sig det manöverutrymme som Johannisson vill spåra? Genom att vara vasstungad, sarkastisk, föraktfull. I många sjukhusår är hon ömsom utagerande, onanerar öppet, förgriper sig på sköterskor och målar maniskt, och ömsom i stupor och katatoni. I motsats till A von K bryr sig läkarna knappt om henne. Det är hjärtskärande. Hon dör efter en misslyckad lobotomi på Beckomberga, några och 60. Hennes frihetszon är mindre tydlig, utom den vassa tungan som ger integritet. Men det är obestridligt att sjukhusmuren ger henne utrymme för beteenden som är stört omöjliga utanför den. Den tredje fallbeskrivningen är annorlunda. Nelly S föds i Berlin, är hyperkänslig, anorektisk, isolerad. Hon kommer med sin mor som flykting till Sverige 1940. Efter mammans död ökar paranoian; hon tycker sig förföljd av nazister. Hon, judinnan, tar på sig hela det judiska traumat. Lidandet blir hennes diktarsfär; hon kallar det genomsmärtning. Johannisson provoceras lite av de ostentativa skuldkänslorna, ibland stegrade till förmätenhet som då Nelly S menar sig lida mer än de förintade i Auschwitz. Men antisemitismen är en kollektiv erfarenhet. Däremot är diagnosen paranoia obestridlig – symtomen lika enformiga som diktarspråket är mångskiftat, hypnotiskt, suggestivt. Nelly S älskar Beckomberga som ger henne skydd. Hon är en graciös idealpatient som spelar med, inte mot. Hon är i besittning av samma högdragenhet som manliga divor och kollegor som Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Lars Forssell, men ”utan deras bakrusiga ångest, grandiosa utlevelse och gråtmilda skam”. Sin sexualitet tycks hon ha begravt, fast den syns i journalernas försvar mot imaginära beskyllningar för att vara homosexuell. Hon delar det knappa utrymme som normalitetsgränsen ger kvinnan. ”Medan män jagas av demoner, jagas kvinnor och självhat och skuldkänslor”. Nelly S levde längst av de tre och var över åttio när hon dog. De tre fallen är inte representativa, varnar författaren. ”Men de illustrerar möjligheten att bli aktör också inom sin diagnos”. Med detta kikarsike har Johannisson gjort en djupt drabbande undersökning – om kvinnans obefintliga outsider-roll, om den paradoxala friheten genom diagnosen (bara som galen är hon den hon är), men också om historiens osäkra kvinnoroller och inte minst om svensk mentalvård. Johannissons inlevelse, intelligens, viga språk och vetenskapliga stringens – tillsammans tusen egna iakttagelser – gör det svårt att släppa boken från sig. Läs mer: ”Verklig galenskap står vi inte ut med” – Karin Johannisson intervjuas av Matilda Gustavsson ", "article_category": "culture"}
{"id": 5069, "headline": "Film och skola får ökat stöd i årets budget", "summary": "Regeringen höjer anslagen till kulturen i årets budget med 359 miljoner kronor. Filmstödet får 25 miljoner kronor i extra anslag nästa år och 235 miljoner under 2017 och 2018.", "article": "Efter kulturministerns historiska skrotning av filmavtalet var spänningen extra stor inför måndagens budgetpresentation. Den nya filmpolitiken ska finansieras med en momshöjning på biobiljetter från 6 till 25 procent, och redan förra veckan försökte Alice Bah Kuhnke (MP) lugna biografägarna med nyheten om att 25 miljoner kronor per år nu ska delas ut till biograferna för att trygga deras existens. Dessutom tillför regeringen 235 miljoner kronor årligen för 2017 och 2018. Under 2016-19 vill regeringen göra en särskild satsning för att stärka mindre biografer i glesbygd och på mindre orter. Regeringen ville satsa extra på kulturen i fjolårets budget som man dock inte fick igenom. Nu höjs anslagen med 279 miljoner kronor. Sammantaget höjs kulturbudgeten med 359 miljoner kronor. Av dessa är dock 80 miljoner uppräkning för höjda kostnader. Av dessa pengar går 80 miljoner kronor till fri entré på de statliga museerna, en reform som S gick till val på och som nu slutligen ser ut att kunna genomföras. Regeringen satsar också 100 miljoner kronor på de kommunala kulturskolorna. Tanken är att avgifterna ska sänkas men pengarna ska också kunna användas till andra åtgärder som gör att verksamheten når fler barn. Kulturbudgeten Satsningar: 80 miljoner kronor till fri entré på de statliga museerna. 25 miljoner kronor i biografstöd. 100 miljoner kronor avsätts till den kommunala kulturskolan för att sänkta avgifter men också andra satsningar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5070, "headline": "Åttonde gången gillt för Jon Hamm vid Emmygalan", "summary": "Jon Hamm i ”Mad men” fick priset för bästa manliga huvudroll i en dramaserie vid Emmygalan i Los Angeles i natt. Viola Davis, som belönades för bästa kvinnliga huvudroll, höll ett känslofyllt tal om brist på mångfald inom tv.", "article": "Det är Hamms första Emmy, trots att han varit nominerad sju gånger tidigare för gestaltningen av reklammannen Don Draper, och det här var hans sista chans, eftersom det sista avsnittet av ”Mad men” sändes tidigare i år. Serien hade också chans att vinna den prestigefyllda kategorin bästa dramaserie, som den vunnit fyra gånger tidigare. Men HBO:s fantasyserie ”Game of thrones” knep som tippat kvällens huvudtrofé, för första gången under sina fem år. Emmy för bästa kvinnliga huvudroll i en dramaserie gick till Viola Davis, som blev den första svarta kvinna hittills som erövrat priset. Hon belönades för rollen i ”How to get away with murder”, och hon höll ett tal som belyste brist på mångfald inom tv. – Det enda som skiljer färgade kvinnor från andra är möjligheter. Du kan inte vinna en Emmy för roller som inte finns, sa Viola Davis och dedikerade priset till bland annat manusförfattaren Shonda Rhimes. – Det här är människor som har omdefinierat vad det betyder att vara vacker, sexig, att vara en framstående kvinna och att vara svart, sade Davis i ett mycket känsloladdat tal. I komedikategorierna framstod HBO:s politiska serie Veep som segrare, med bland annat pris för bästa komediserie medan Julia Louis-Dreyfus kammade hem en Emmy för bästa kvinnliga huvudroll i en komediserie. Näthandelsjätten Amazon fick ett genombrott i sitt försök att utmana strömningstjänsten Netflix. Amazons komediserie ”Transparent” om en pappa som byter kön till kvinna belönades med flera utmärkelser när USA:s tv-priser fördelades. Bland annat fick Jeffrey Tambor fick pris för bästa manliga huvudroll i en komediserie. Vinnarna i huvudkategorierna Bästa dramaserie: ”Game of thrones” Bästa komediserie: ”Veep” Bästa manliga huvudroll, drama: Jon Hamm, ”Mad men” Bästa kvinnliga huvudroll, drama: Viola Davis, ”How to get away with murder” Bästa manliga biroll, drama: Peter Dinklage, ”Game of thrones” Bästa kvinnliga biroll, drama: Uzo Aduba, ”Orange is the new black” Bästa manliga huvudroll, komedi: Jeffrey Tambor, ”Transparent” Bästa kvinnliga huvudroll, komedi: Julia Louis-Dreyfus, ”Veep” Bästa manliga biroll, komedi: Tony Hale, ”Veep” Bästa kvinnliga biroll, komedi: Allison Janney, ”Mom” Bästa miniserie: ”Olive Kitteridge” Bästa tv-film: ”Bessie” Bästa manliga huvudroll, miniserie/tv-film: Richard Jenkins, ”Olive Kitteridge” Bästa kvinnliga huvudroll, miniserie/tv-film: Frances McDormand, ”Olive Kitteridge” Bästa manliga biroll, miniserie/tv-film: Bill Murray, ”Olive Kitteridge” Bästa kvinnliga biroll, miniserie/tv-film: Regina King, ”American crime” Bästa dokusåpa/tävling: ”The voice” Bästa programledare, reality/tävling: Jane Lynch, ”Hollywood game night” Bästa talkshow: ”The daily show with Jon Stewart” Bästa humorprogram: ”Inside Amy Schumer” ", "article_category": "culture"}
{"id": 5072, "headline": "Miljardär öppnar porten till sin konstskatt", "summary": "Los Angeles. Efter kostsamma förseningar slår The Broad upp sina portar i Los Angeles. I en vågad arkitektonisk skapelse rymmer konstmuseet en privat samling samtidskonst på över 2 000 verk.", "article": "I den gassande solen är den matta fasaden ändå bländande. Invigningsritualerna för konstmuseet The Broad är påkostade och på pressvisningen plockar internationella konstkritiker och den amerikanska västkustens snofsiga grädda godbitarna ur en nätt utomhusbuffé. Strax berättar Los Angeles borgmästare om hur stolt han är över alla inblandade. Museigrundaren Eli Broad sitter bredvid honom i svart kostym, röd slips och matchande näsduk, hans hustru Edythe har vidbrättad hatt. Till galainvigningen kvällen därpå står Hollywoodkändisar på rad. – I och med öppningen av The Broad har Los Angeles på allvar blivit samtidskonstens världshuvudstad. Här finns nu fler museer än någon annanstans i Amerika, här finns framstående utbildningar – och här bor också många konstnärer, säger Joanne Heyler. Som chef för The Broad talar hon visserligen i egen sak, men det hon säger saknar inte poäng. The Broad, som för första gången släppte in allmänheten i går, är ett helt nytt museum för samtidskonst och helt uppbyggt kring paret Broads privata samling. Eli Broad är (enligt en uppskattning av finanstidningen Bloomberg) god för 7,2 miljarder dollar, filantrop och konstsamlare. Tillsammans med sin fru är han sedan fem decennier lika hängiven Los Angeles som konsten. I dag finns över 2 000 verk i den samling som nu får sin fasta punkt mitt i stan, i en byggnad som rymmer både magasin och utställningsyta. Byggnaden, ja – mycket av uppmärksamheten kring The Broad, som har varit under projektering i fem år, kretsar kring det spektakulära huset, de förseningar och fördyringar som drabbat projektet, men också om dess form och idé. Platsen i downtown Los Angeles konststråk är speciell, med Los Angeles Museum of Contemporary Art i närheten, scenskolan Colburn tvärs över gatan och Walt Disney Concert Hall som omedelbar granne, en anslående byggnad från 2003 signerad Frank Gehry. Att inte drunkna bredvid den, men heller inte ignorera konserthallen har varit en utmaning som arkitekterna har löst genom att försöka samspela, snarare än konkurrera, med Gehry, förklarar den huvudansvariga arkitekten Elizabeth Diller. Så är The Broads ljusa utsida uppluckrad och matt, i kontrast till konserthallens glänsande titan. Elizabeth Diller kisar mot himlen och fortsätter: – Jag har så ofta pratat om det här projektet framför en powerpointpresentation. Det känns märkligt att ha den fysiska byggnaden bakom mig. Men trots den dramatik som alltid följer med projekt i den här dimensionen – vad som har blivit är nästan precis vad vi ursprungligen tänkte oss. Hon riktar ett leende och ett tack till Eli Broad, ”också för att du tog hela notan”. Den matta fasaden, av arkitekterna kallad ”slöjan” påminner om ett vikt, klippt och utvecklat silkespapper, fast i glasfiberförstärkt betong. Tanken är att materialet ska absorbera och fördela dagsljuset; formen finns även i yttertaket, där tårtpapperet har fått dimensioner som släpper in men på samma gång bländar av dagsljuset in i utställningssalarna på det översta planet. Ställbara solskydd finns som komplement. Fasadens uttryck står i skarp kontrast till ”valvet”, byggnadens andra idé. Det består av 13,4 miljoner ton betong som i en böljande, grå formation bär upp den invändigt pelarlösa byggnaden. Böljorna sluter sig om de delar som utgörs av rena magasin och som man kan få en skymt av genom rundade fönster på ett par ställen. Från den avskalade lobbyn på gatuplan tar besökaren en rulltrappa genom upp genom valvet, som in i en grotta (eller möjligen på ett nöjesfält). På den översta våningen visas sedan samlingen i ett urval som med tiden kommer att varieras. Konsten är i hög grad kronologiskt hängd. Utrymme för tillfälliga utställningar finns främst på bottenplanet – programmet för dessa offentliggörs inom de närmaste veckorna, liksom de kringaktiviteter som arrangeras i form av film, musik och föreläsningar. Den första omgången visar runt 200 verk, främst från 1960-talet och framåt med tyngdpunkt på amerikansk konst och popkonst. Det är också i hög grad vad som karaktäriserar The Broads kollektion, som har utökats systematiskt och organiskt. Här finns viktiga verk av konstnärer som Jasper Johns, Robert Rauschenberg, Andy Warhol, Barbara Kruger, Ed Ruscha, Mike Kelly, John Baldessari och Jeff Koons. Här finns centrala och större innehav av arbeten av Cy Twombly, Cindy Sherman, Roy Lichtenstein och Jean-Michel Basquiat, liksom konst signerad exempelvis Joseph Beuys, Anselm Kiefer, Damien Hirst och Andreas Gursky. Men trots många nyare inköp (samlingen växer med i snitt ett verk i veckan) – i salarna syns till exempel Goshka Macuga, Takashi Murakami, Ragnar Kjartansson och Yayoi Kusama – är det främst för sin konstsamling som museet har kritiserats för att vara konventionell och förutsägbar, anonym och utan eget budskap: här finns bara de givna namnen, men inga provokationer, ingen alternativ historieskrivning. Eli Board tjänade ihop till sin förmögenhet inom byggbranschen och med sin hustru Edythe började han köpa konst för mer än ett halvt sekel sedan. När samlingen växte dem ur väggarna bildades 1984 en stiftelse med syfte att låna ut verk till konstinstitutioner världen över, och fram till i dag har över 8 000 verk lånats ut till mer än 500 museer. Utlåningsverksamheten är en grundbult i hans filantropiska gärning, och Eli Board förklarar: – Konst har för mig kommit att bli både en passion och ett beroende. Folk frågar mig ibland varför det är viktigt att samtidskonsten är tillgänglig för alla. För mig är det enkelt: samtidskonsten speglar vår egen tid. Den är en politisk, social och kulturell kommentar. Som exempel nämner han de verk som kommit till under, och blivit en del av, 1960-talets medborgarrättsrörelse, men också kommentarer till dagens våg, i exempelvis Robert Longos kolteckning ”Ferguson Police, August 13, 2014”. The Broad har också under årens lopp skänkt tiotals miljoner dollar till såväl Walt Disney concert hall som till Museum of contemporary art (som han var med och grundade 1979 och sedan räddade från ruin 2008 genom en gåva om 30 miljoner dollar). Utlåningsverksamheten är tänkt att fortsätta, men sannolikt förändras den i och med den egna, fasta utställningsytan. Förändras gör förmodligen även samlingen på sikt, menar Joanne Heyler, som har arbetat för Eli Broad i nära 25 år och ständigt diskuterar inköp och konstnärskap med honom, ränner på gallerier och mässor och besöker ateljéer. – Vi har gjort vissa inköp på sistone som vi sannolikt inte hade gjort utan museet, platskrävande verk som Kusamas ”Infinitely mirrored room”, som är svårt att låna ut eller visa. Broads har alltid köpt konst som de har mött på de platser där de har vistats – här på västkusten, och i New York, och samlingen har växt organiskt under lång tid. Men i dag är det annorlunda, och det är också konsten. Det är oundvikligt så att samlingen gradvis kommer att bli mer internationell. Också den sneda könsfördelningen i samlingen (ungefär en femtedel av konstnärerna är kvinnor) är något man försöker parera med nya inköp. – Det är ett problem vi delar med alla museer och jag ska inte säga att vi är bättre eller sämre än någon annan, men vi är väl medvetna om det, säger Heyler. Eli Broad är trots sina 82 år fortfarande i högsta grad aktiv i detaljer och beslut. På hans eget kontor sitter verk av Ed Ruscha och Jasper Johns, skvallrar den biträdande kuratorn Ed Schad, som visar pressen runt i salarna. Han har jobbat för Broad Foundation i nio år, sett bemanningen öka från åtta till över femtio och arbetsbördan explodera. Liksom sina kolleger har han nu något på samma gång lyckligt, förvirrat och utmattat över sig. 85 000 ivriga besökare har hittills förbokat biljetter till The Broad. Det är fri entré. Konstmuseet The Broad i Los Angeles öppnade för allmänheten i går, den 20 september, efter fem års planering. Byggnaden är ritad av Elizabeth Diller vid den New York-baserade arkitektfirman Diller, Scofidio & Renfro (som bland annat står bakom det upphöjda gångstråket City High Line på Manhattan. Grundare av museet är Eli och Edythe Broad. Samlingen består av ungefär 2 000 samtida verk och utökas med cirka ett verk i veckan. Stiftelsen bakom inköpen har en budget som överstiger många större amerikanska museers. Museichef är Joanne Heyler. Kostnaden för museet beräknas till 140 miljoner dollar, betydligt mer än tänkt (bland annat på grund av en konflikt med tysk underleverantör och en pågående rättstvist med krav på 19,8 miljoner dollar). Museet har en total yta på över 11 000 kvadratmeter, varav 4 600 total utställningsyta. Här finns även restaurang och butik. Öppet sex dagar i veckan (stängt måndagar), med fri entré. Biljetter kan reserveras för särskilda datum på thebroad.org. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5083, "headline": "Först som galen blev den skrivande kvinnan fri", "summary": "Varför har kvinnor ansetts ha skörare psyken än män? I ”Den sårade divan” skildrar idéhistorikern Karin Johannisson hur tre kvinnliga konstnärer påverkades av den manliga normen. Agneta Pleijel läser en överdådigt rik studie.", "article": "Karin Johannisson ”Den sårade divan. Om psykets estetik” Albert Bonniers förlag Vad är galenskap? Varför har kvinnor ansetts ha skörare psyken än män? Varför har kvinnlig normbrytande utlevelse tilldragit sig ett så ofantligt intresse? Var finns svaren – hos medicinsk vetenskap, familjestruktur, den manliga blicken? Om det har Karin Johannisson skrivit en överdådigt rik bok: ”Den sårade divan. Om psykets estetik”. Kärnan är tre fallbeskrivningar av tre ungefär jämnåriga kvinnliga konstnärer, författaren Agnes von Krusenstjerna, målaren Sigrid Hjertén och nobelpristagaren i litteratur Nelly Sachs (alla födda i slutet av 1800-talet). De var långa perioder interner på dårhus, olika, men alla tre på Beckomberga. Att kvinnans utrymme för jaget varit snävare än mannens vet vi. Boken undersöker samspelet mellan yttre och inre, mellan psykiatri och kvinnans egen blick: ”psykets estetik”. Johannisson ifrågasätter inte diagnoserna, men ställer en annan fråga: hur kunde dessa kvinnor ta makt över sin situation, mot omvärld och institutioner, och ändå behålla sin kreativitet? För A von K och Nelly S – mindre för Sigrid H – var mentalsjukhuset närmast en förutsättning för den. Alla tre var skarpa själviakttagare. Boken inleds av ett givande idéhistoriskt avsnitt om de roller som låg i beredskap för 20-talets så kallade ”nya kvinna”. Första världskrigets förträngda depressivitet efter en gigantisk förstörelse skapade ett hektisk experimenterande med dekadenta livsformer. En ny kvinnoroll demonstrerades i modemagasin, populärkultur, scenkonst och subkulturer. Hon var bohemen, dagdriverskan, vampen, divan, den androgyna, flappern, garconnen (ungkarlsflickan) och mycket mer. Allt hade med sex att göra. Det var roller med en frihetspotential men också ett högriskprojekt. Särskilt Berlin var platsen för sexuell utlevelse på sammanbrottets gräns (men också för modern sexualforskning tills nazisterna satte stopp). Marlene Dietrich, Greta Garbo och andra med ambivalent könsutstrålning var tidsikoner. Den ”nya kvinnan” finns också hos Virginia Woolf, Vita Sackville-West, Zelda Fitzgerald, Sylvia Plath – gränsöverskridande i spel med identiteter och i högspänning mellan liv och död. Ja, ett spel. Och om inte spel – så vad? Psykiatrin och populärkulturen hade motsvarande klassificeringar: nymfomaner, onanister, boulevardflickor, prostituerade, gatflickor, berglärkor, i oändlighet. På ett tidigare stadium var kvinnlig galenskap en föreställningskonst hos läkaren Charcot på mentalsjukhuset La Salpétrière i Paris: regisserade och tajmade uppvisningar av hysteri inför publik. Det liknade teater där hysterikor spelade upp hysteri. Johannisson har valt termen ”diva” för sina tre fall. Dels för att divan var operakonstens glansroll: den kvinnliga artisten spelar upp psykets alla blottor, gömslen och avgrunder. Men också för att ”diva” har med gudomligt att göra – äkta. Johannisson underminerar gränsen mellan ”spel” och ”äkta”. Varför är spela för att få visa fram mindre äkta, om man inte har rätt till andra språk? Hon understryker att den kvinnliga avvikaren, outsidern, aldrig haft en socialt accepterad roll – inte då och inte nu. Förklädnader är ett sätt att visa fram. (Också Karin Boye var i Berlin och förklädde sig för att få vara äkta). Den nya kvinnan – kortvarig men med stark medial strålglans – var en sorts mannekäng, en påklädningsdocka, för komplexa strömningar i tiden. För både män och kvinnor. Men det var kvinnan som bar upp rollen – ofta ett livsfarligt spel. För en kvinna som avvek från givna normer och bröt ihop erbjöd psykiatrin andra ”roller” och ”masker” – hon blev en diagnosernas mannekäng. Eller kunde göra sig själv till det. Men mellan utifrån och inifrån finns ett glapp. Det är i det glappet som Johannisson tränger in för att fånga det intrikata samspelet mellan kvinna, sociala normkrav, familj, institution och dårhus. Den nya kvinnan som ikon överlevde inte in i 30-talet: då började typen beskrivas negativt. Sjukförklaringarna ökade och mentalsjukhusen svällde. Genirollen var manlig. Kvinnan hade i stället ångest, men före 1900-talets mitt rymdes inte ångest i psykiatrins ”trubbiga klassificeringar”. Den väluppfostrade adelsflickan A von K fick redan i skolan våldsamma skrikutbrott: inre och yttre gick inte ihop. Som mentalpatient debuterar hon när hon är 24 – skildrat i de tre romanerna om flickan ”Tony”. Grundtraumat är den erotiska relationen till /förförelsen av den unge husläkaren. Han tar henne till den första inspärrningen men förnekar det skedda, ett svek. Resten av livet – A von K dör när hon är 49 – tillbringar hon ut och in på mentalsjukhus med diagnosen hysteri. Fallet är det mest utförligt beskrivna – genom journaler, dagböcker, biografier och andras vittnesbörd. A von K var som maken David Sprengel drogmissbrukare. Deras bjudningar i Stockholm har omvittnats: lugubra tillställningar av berusning och sexlekar i orgiastiskt syfte, gärna med unga hembiträden som medspelare/offer. Maken var aktiv, hon voyeuren. Många noterade ensamheten runt dem. A von K gör erotiska räder i storstäderna, blir förnedrad och bestulen. På mentalsjukhusen tas hon oftast tas in på egen begäran och spelar upp hela överklassregistret: avgör vilka avdelningar hon ska vistas på, kör bort oattraktiva sköterskor och kladdar med de attraktiva, föraktar underläkare och blir vän med överläkarna. Journalerna noterar att hon vet vad hon gör. Som en annan Thomas Quick råder hon över sin medicinering. Hon blir specialist på sin egen diagnos. Johannisson är kärv men omutlig: vad uttrycker allt detta? A von K skaffar sig stort manöverutrymme. Hon är samtidigt ett offer, ångestdriven, olycklig. Hon vill vara en liten flicka – kissa i sängen, ligga i långbad och röka cigaretter. Djupt in tycks det handla om en protest mot mamma; modershatet finns i romanerna. För hennes generation var mamma ingen att hämta identitet från. Fallbeskrivningen är outhärdligt kittlande genom A von K:s extensiva gränsöverskridande. Sigrid H – biografin har berättats av Anita Goldman och Anders Wahlgren – blir däremot tidigt moderlös och bortlämnad. Hon är ett stjärnskott inom konsten, gift med målaren Isaac Grünewald. Han når stjärnstatus men hennes stjärna dalar: genom könsbestämd och grym kritik, oförmåga att motsvara makens sexuella aptit och kränkthet över hans otroheter. Utåt är hon lik ”den nya kvinnan”, slank, androgyn, men inåt kroppsförnekande med eviga kroppssmärtor. Hon går in i apati och misstänksamhet mot allt. Maken tar henne till Beckomberga. Diagnosen är schizofreni. Hur skaffar Sigrid H sig det manöverutrymme som Johannisson vill spåra? Genom att vara vasstungad, sarkastisk, föraktfull. I många sjukhusår är hon ömsom utagerande, onanerar öppet, förgriper sig på sköterskor och målar maniskt, och ömsom i stupor och katatoni. I motsats till A von K bryr sig läkarna knappt om henne. Det är hjärtskärande. Hon dör efter en misslyckad lobotomi på Beckomberga, några och 60. Hennes frihetszon är mindre tydlig, utom den vassa tungan som ger integritet. Men det är obestridligt att sjukhusmuren ger henne utrymme för beteenden som är stört omöjliga utanför den. Den tredje fallbeskrivningen är annorlunda. Nelly S föds i Berlin, är hyperkänslig, anorektisk, isolerad. Hon kommer med sin mor som flykting till Sverige 1940. Efter mammans död ökar paranoian; hon tycker sig förföljd av nazister. Hon, judinnan, tar på sig hela det judiska traumat. Lidandet blir hennes diktarsfär; hon kallar det genomsmärtning. Johannisson provoceras lite av de ostentativa skuldkänslorna, ibland stegrade till förmätenhet som då Nelly S menar sig lida mer än de förintade i Auschwitz. Men antisemitismen är en kollektiv erfarenhet. Däremot är diagnosen paranoia obestridlig – symtomen lika enformiga som diktarspråket är mångskiftat, hypnotiskt, suggestivt. Nelly S älskar Beckomberga som ger henne skydd. Hon är en graciös idealpatient som spelar med, inte mot. Hon är i besittning av samma högdragenhet som manliga divor och kollegor som Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Lars Forssell, men ”utan deras bakrusiga ångest, grandiosa utlevelse och gråtmilda skam”. Sin sexualitet tycks hon ha begravt, fast den syns i journalernas försvar mot imaginära beskyllningar för att vara homosexuell. Hon delar det knappa utrymme som normalitetsgränsen ger kvinnan. ”Medan män jagas av demoner, jagas kvinnor och självhat och skuldkänslor”. Nelly S levde längst av de tre och var över åttio när hon dog. De tre fallen är inte representativa, varnar författaren. ”Men de illustrerar möjligheten att bli aktör också inom sin diagnos”. Med detta kikarsike har Johannisson gjort en djupt drabbande undersökning – om kvinnans obefintliga outsider-roll, om den paradoxala friheten genom diagnosen (bara som galen är hon den hon är), men också om historiens osäkra kvinnoroller och inte minst om svensk mentalvård. Johannissons inlevelse, intelligens, viga språk och vetenskapliga stringens – tillsammans tusen egna iakttagelser – gör det svårt att släppa boken från sig. Karin Johannisson är medarbetare i DN. Hennes bok recenseras därför av författaren Agneta Pleijel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5090, "headline": "Internationell filmhelg uppmärksammar Bechdeltestet", "summary": "I helgen fyller Bechdeltestet 30 år och firas runt om i världen med en filmhelg. I Stockholm delas priset A-stämpeln ut till tre filmskapare som synliggjort kvinnor på film – i år är pristagarna alla män.", "article": "Nu i helgen den 18 till 20 september pågår ”See her now”, en filmfestival för att uppmärksamma kvinnor inom film och 30-års jubileumet av Bechdeltestet – som testar om det finns två namngivna kvinnor som pratar om något annat än män i en film. Festivalen visar bara A-märkt film – stämpeln på de filmer som klarar testet. – Det är ett sätt att sprida kunskap och hylla kvinnor och film rent allmänt. Vi kallar det en förebildsfest för kvinnor inom kultur och film, säger Ellen Telje som är styrelsemedlem i det internationella nätverket WIFT (Women in film and television). Festivalen är ett internationellt evenemang som tolv länder deltar i. Australien, Island och Colombia är några av dem. I Sverige hålls firandet i 20 städer där det kommer visas A-märkt film och hållas seminarier och debatter. ”Min lillasyster” och ”Ta plats” är två filmer som kommer visas med efterföljande samtal. – Det är ett demokratiproblem att filmvärlden är så stereotypisk. Det är till exempel bara tolv procent av alla huvudroller som spelas av kvinnor. Bechdeltestet har varit en ögonöppnare för många regissörer, manusförfattare och skådespelare. Det handlar om att bli medveten och ändra ”så här har vi alltid gjort”-mönstret, säger Ellen Telje. Under helgen kommer priset A-stämplen att delas ut till tre filmskapare som brutit mönstret. I år går priset till Lukas Moodysson, Benny Andersson och Roger Wilson. Varför är det bara män som får pris? – Tidigare har det varit nästan bara kvinnor i fokus och vi har sagt att det är dags att inkludera männen också. För att kunna förändra krävs det att de som har mest makt blir en del av förändringen. Män behöver vara förebilder för andra män. Det råkar vara endast manliga pristagare i Stockholm, men det är olika för varje ort, säger Ellen Telje. I Malmö kommer Gudrun Schyman och skådespelaren och filmaren Andrea Edwards delta i ett A-märkt samtal om hur orättvisa strukturer kan synliggöras och bekämpas. I Lidköping släpps en karta över betydelsefulla kvinnors avtryck på staden. Mer information om helgens aktiviteter går att hitta på a-markt.se. Läs även: ”Kvinnor på film. Därför behöver vi ännu Bechdeltestet”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5100, "headline": "Kylig roll ger karriären en kick", "summary": "I morgon börjar den hyllade amerikanska tv-serien ”Mr Robot” sändas i Sverige. En av huvudrollerna spelas av Martin Wallström, som spås bli nästa svensk att göra Hollywoodkarriär.", "article": "Martin Wallström hade gjort mängder av provfilmningar för amerikanska projekt hemma framför videokameran utan att det blev något av det. Till förra våren. – Man skickar i väg en film, så hör man ingenting. Man skickar nästa, så hör man ingenting. Sedan skickar man ”Mr Robot”, och så tar det en vecka och så är hela maskineriet i gång, säger Martin Wallström och skrattar. ”Mr Robot” handlar om Elliot, spelad av Rami Malek, som jobbar på ett nätsäkerhetsföretag om dagarna men också är en del av ett hemligt hackarnätverk. Han är besatt av att sätta dit det multinationella företaget E Corp, där Martin Wallströms rollfigur Tyrell jobbar. Elliot är kliniskt deprimerad, har ångest och lider av vanföreställningar. Tyrell är sociopatiskt kylig och lever tillsammans med sin lika manipulativa hustru Joanna (spelad av danska Stephanie Corneliussen). De har många dialoger på svenska och danska – och putsar själva på manuset för att få det att flyta bra. – Först får vi spela igenom scenen på engelska för att repetera, men så fort vi börjar spela på svenska och danska är regissörernas första kommentar alltid: ”It’s fascinating. Fascinating.” De tycker att det finns något lite mystiskt i de skandinaviska språken... Varför ville serieskaparen Sam Esmail att era rollfigurer skulle vara från Skandinavien? – Jag tycker att serien bär spår från Millennium och Lisbeth Salander, hela den världen med stora företag och ensamma hackers. Jag tror att Sam inspirerades lite av den nordiska vågen och ville ha en skurk som inte är amerikan. Serien har fått fantastiska recensioner och första säsongen har fått rekordhögt betyg på kritikersajten Rotten tomatoes. Martin Wallström utsågs till ”Performer of the week” av filmsajten Collider i augusti (Wallström tar skådespeleriet ”till nya nivåer”, skriver sajten). Och framför allt har ”Mr Robot” hyllats för sin ovanligt realistiska och sanna skildring av teknik och hackerkultur. – Allt är på riktigt, inte någon ful flashanimation som visar hur man bryter sig in servern. Det ska vara pixligt, fult och tråkigt, för det är så det är! Jag tror att serien vunnit många trovärdighetspoäng på det. Sedan är den också dramaturgiskt intressant, den är mer än bara ett hackerdrama. I handlingen ekar verkliga händelser – man kan ana inspiration från Occupy Wall Street, Wikileaks och Anonymousrörelsen. Medan första säsongen sändes i USA råkade den också spegla flera nyhetshändelser – det stora hacket av dejtingsajten Ashley Madison till exempel. Och säsongsavslutningen av ”Mr Robot” fick skjutas fram någon vecka eftersom en scen påminde om mordet på två journalister i direktsänd amerikansk tv. – Serien har prickat in mycket, den har satt fingret på något som börjat hända runt omkring oss och som bara kommer att eskalera. Det är en av få amerikanska tv-serier som på riktigt är kritisk mot USA och ifrågasätter: vi tror att vi är fria, men är vi det? Vad gör Tyrell intressant att spela? – Det är en fantastisk rollfigur. Det är lätt att göra en sådan karaktär till enbart en tokpsykopat, maktfullkomlig och galen. Men det jag tyckte var intressant är hans rädsla för att förlora allt, allt är så viktigt, han har klättrat och strävat så länge och spelat ett högt spel. Det fanns något i den rädslan jag kunde känna igen. För nio år sedan dog Martin Wallströms pappa, hastigt och oväntat, berättar han. – För mig var det att förlora hela världen på en sekund. Och det är därifrån Tyrell kommer, den rädslan att mista allt. Mörkret och obehaget är på många sätt roligt att spela, för serien är så välskriven, men det är också roligt att känna att det finns något annat där. Att det blir en andra säsong är redan klart, men Martin Wallström vill inte avslöja om – eller hur mycket – han kommer att vara med. – Det är bara en person i hela världen som vet vad som händer i nästa säsong, och det är Sam! Född 1983 i Uddevalla. Gjorde sin första filmroll som 16-åring i ”Hela härligheten”. Utbildade sig till skådespelare vid Högskolan för scen och musik på Göteborgs universitet i mitten av 2000-talet. Har haft roller i ”Wallander” och ”Johan Falk”-filmerna, spelade en av huvudrollerna i ”I rymden finns inga känslor” 2010 och var med i den tredje ”Snabba cash”-filmen. Wallströms internationella genombrott kom i år med den amerikanska tv-serien ”Mr Robot”. Här spelar Wallström en av huvudrollerna som den sociopatiske strebern Tyrell. I övriga roller syns bland andra Christian Slater, Rami Malek och Portia Doubleday. ”Mr Robot” har svensk premiär i SVT på fredag, den 18 september. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5103, "headline": "Knapparna som Facebook egentligen behöver", "summary": "Facebook har öppnat för alternativa sätt att uttrycka sina känslor. ”Vi vill inte bara bygga en ”ogilla-knapp”, säger Mark Zuckerberg. Nu sprids idéerna i sociala medier om vilka knappar som Facebook också borde införliva.", "article": "Sex år efter att Facebook introducerade gilla-funktionen är det snart dags för dess motsats. Enligt Techcrunch var Mark Zuckerberg dock tveksam till benämningen ”ogilla-knapp” under tisdagens frågestund på Facebooks högkvarter i Menlo park, Kalifornien. – Vi vill inte bara bygga en ”ogilla-knapp” eftersom vi inte vill förvandla Facebook till ett forum där användare kan rösta upp eller ner poster. Det är inte den typen av community vi vill skapa, sa Mark Zuckerberg. Vad Facebook snarare kommer att försöka bygga är en funktion som kan uttrycka användarens känslor – de gånger ”gilla-knappen” inte räcker till. – Om du delar något som är sorgligt – antingen om det handlar om aktuella, engagerande ämnen som flyktingkrisen eller en familjemedlem som har gått bort, sa Mark Zuckerberg. När funktionen dyker upp på det sociala nätverket är ännu oklart och även vad den kommer att kallas (enligt Techcrunch är en ”förlåt”-knapp mer passande för ändamålet). I sociala medier sprids nu idéer om alternativa knappar som Facebook också borde införliva i framtiden – vissa mer angelägna än andra. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5112, "headline": "Här är städerna som arrangerar Melodifestivalen 2016", "summary": "Nu är det klart vilka städer som får Melodifestivalen nästa år. Bland annat kommer schlagercirkusen för första gången att göra ett besök i Halmstad.", "article": "Melodifestivalen 2016 har extra tyngd – vinnaren kommer som bekant att få representera Sverige på hemmaplan när Eurovision Song Contest avgörs i maj. Och nu börjar också nästa års tävling ta form. SVT har bland annat beslutat i vilka städer som Melodifestivalen ska arrangeras. Den första deltävlingen hålls i Göteborg lördagen den 6 februari och sedan rullar det på med deltävlingar i Malmö, Norrköping och Gävle. Alla de städerna har arrangerat Melodifestivalen minst en gång tidigare, men när det bli dags för Andra chansen den 5 mars gör Halmstad debut som schlagerstad. Finalen hålls sedan, precis som de senaste åren, i Friends arena i Solna den 12 mars. – Att hitta en ny stad är en utmaning varje år, Melodifestivalen är en produktion som växer och växer och därför är det svårt att hitta en stad och en arena som kan erbjuda allt som behövs. Därför är vi extra glada för att vi nu ska till Halmstad, säger Anette Helenius, SVT:s projektledare för Melodifestivalen. Hur går det till när ni utser arrangörsstäder? – Det finns ingen exakt vetenskap utan det är ett samarbete mellan SVT och turnésamordnarna där vi tillsammans tar fram förslag på städer. Vi har önskemål och vi måste också ta hänsyn till andra arrangemang runt om i landet och titta på kapacitet och spridning så att vi varierar oss. Just spridningen i landet är extra viktig i och med public service-uppdraget. – Melodifestivalen åker på turné av en enda anledning och det är att möta publiken. Det har vi gjort de senaste 14 åren och då är det också viktigt att vi lyckas hitta en spridning bland våra städer så att vi inte bara åker till sådana som tidigare har fått uppleva Melodifestivalen, säger Anette Helenius. Vilka artister som ska tävla i Melodifestivalen 2016 kommer att presenteras i november. Vem eller vilka som blir programledare avslöjas under hösten. Städer och datum 6/2 Deltävling 1: Scandinavium, Göteborg. 13/2 Deltävling 2: Malmö arena, Malmö. 20/2 Deltävling 3: Himmelstalundshallen, Norrköping. 27/2 Deltävling 4: Gavlerinken, Gävle. 5/3 Andra chansen: Halmstad arena, Halmstad. 12/3 Final: Friends arena, Solna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5113, "headline": "Miljonstöd till landsortsbiografer", "summary": "Små biografer på mindre orter ska få stöd för att klara den aviserade momshöjningen på biobiljetter. Redan nästa år ska 25 miljoner kronor delas ut. – Det ska också räcka till att utveckla och starta nya biografer, säger kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP).", "article": "Regeringen avsätter 25 miljoner från nästa år för att små biografer på mindre orter ska klara den kommande momshöjningen på biobiljetter, uppger TT. – Det ska också räcka till att utveckla och starta nya biografer, säger kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) till nyhetsbyrån. Filmavtalet som reglerat svensk film de senaste 50 åren ska bytas ut mot en ny helstatlig filmpolitik som sjösätts 2017. Den finansieras genom en momshöjning på biobiljetter, från 6 till 25 procent. Hårdast drabbas 50–60 stycken momspliktiga så kallade gröna biografer vars ekonomi redan är ansträngd. Biografägare har varnat för att en biografdöd kan bli följden av den nya politiken, men de 25 miljoner kronorna ska förhindra detta, menar kulturministern. – Ända sedan dag ett har jag varit tydlig med att vi ska säkerställa små biografers möjligheter och nu kommer den satsningen, säger Alice Bah Kuhnke till TT. Folkets hus och parkers chef för filmavdelningen, Gunno Sandahl, har ännu inte hunnit studera förslaget men tycker att det verkar bra. – Det är ytterst viktigt att de små biograferna kompenseras till hundra procent. Att det dessutom blir bidrag till nyetablering av biografer är en fråga vi har drivit, det är positivt att det kommer nu, säger han till DN. Erica Johansson driver biografen Palladium i Arvika, som ingår i gruppen röda biografer, är inte nöjd med förslaget. Hennes biograf är för stor för att få ta del av bidraget men ändå så pass liten att det blir svårt att gå runt när priset på biobiljetten måste höjas för att kompensera den höjda momsen. – Kulturdepartementet har ingen insikt i hur lite det blir kvar för oss att leva på. Vi små privata aktörer hamnar mitt emellan. Det känns bittert, säger hon till DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5135, "headline": "Elton John vill prata homorättigheter med Putin", "summary": "En av världens största popstjärnor vill träffa en av världens mäktigaste män. För att tala om diskrimineringen av homosexuella i Ryssland. ”Jag skulle säga till Putin att världen har mycket större problem än homosexuella”, säger Elton John till BBC.", "article": "Sir Elton John, adlad av drottningen 1986, har under flera decennier varit en av världens största popstjärnor, och han var en av de första artisterna från väst som uppträdde i Sovjetunionen. Nu, under ett besök i Ukraina, intervjuas han av BBC om läget i Ryssland – vars lag mot ”homosexuell propaganda” kritiserats internationellt. – Jag skulle gärna träffa honom, säger Elton John när BBC undrar om han skulle kunna påverka Rysslands president, Vladimir Putin. – Det kanske inte är realistiskt men då skulle jag ändå ha gjort ett försök. Jag skulle vilja säga ”låt oss ta en kopp te och prata”, även om han skulle skratta åt mig bakom min rygg. Under sitt pågående besök i Ukraina har den öppet homosexuelle Elton John träffat såväl landets president Petro Porosjenko som näringslivsledare, och uppmanat dem att ge starkare stöd till hbtq-personer. Och engelsmannen vet vad han skulle säga till den ryske presidenten, om han fick chansen: – Jag skulle säga att homosexuella människor inte är problemet. Världen står inför mycket större problem än homosexualitet. Låt oss tackla problemen tillsammans men låt oss inte diskriminera. Mannen som under kalla kriget fick en världshit med ”Nikita”, en låt om omöjlig kärlek i skuggan av järnridån, säger till BBC att han har ett gott öga till det ryska folket ända sedan han spelade i Moskva för mer än 35 år sedan. – Jag gillar ryssarna. När jag var där 1979 slogs jag av hur vänliga de var, säger Elton John. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5142, "headline": "Magnifik roman av giganten Salman Rushdie", "summary": "Salman Rushdie har lånat friskt ur sagosamlingen ”Tusen och en natt”. Hans nya roman vågar allt och räds inget. Maria Schottenius läser en överdådig historisk saga där myten och verkligheten flätas in i varandra.", "article": "Salman Rushdie ”Two years, eight months and twenty-eight nights” Jonathan Cape Det är nu 26 år sedan Salman Rushdie, som kan titulera sig sir om han vill, fick en dödsdom, en fatwa, efter att ha skrivit boken ”Satansverserna”. Den 14 februari 1989 uttalade ayatolla Khomeini via Radio Teheran, att denna bok var hädisk mot islam och att Salman Rushdie skulle avrättas. Ayatollan utfäste också en belöning till den som mördade författaren, som under ett decennium tvingades gå under jorden. Storbritannien bröt de diplomatiska förbindelserna med Iran och tog inte upp dem igen förrän 1998 när hotet mildrats. Titeln på Salman Rushdies nya roman, ”Two years, eight months and twenty-eight nights”, är ett modernare sätt att säga ”Tusen och en natt”, titeln på den persiska och arabiska sagosamling från 900-talet där den unga Scheherazade natt efter natt berättar historier för den persiske kungen för att få honom att skjuta upp hennes avrättning. Hon fängslar honom med sina berättelser, som hon flätar in i varandra, och efter tusen och en natt bestämmer sig kungen för att gifta sig med henne. Salman Rushdie har vissa yttre likheter med Scheherazade. Han har levt med en dödsdom över sig och han har en sällsam berättarkraft. Det handlar om att berätta för att slippa dö. Samtidigt var det hans sällsamma och bokstavligt talat dödsföraktande berättarförmåga som ledde honom till denna livsfara. Som författare är Salman Rushdie unik i sin bredd, sitt djup och sin outsinliga kreativitet. Hans författarskap vill inte veta av några gränser. I den nya boken, som gavs ut av det brittiska förlaget i torsdags, har han grabbat tag i fantasygenren, och blåst upp den till något i hästväg. Utgångspunkten för romanen är en vid det här laget, år 1195, avpolletterad liberal filosof, Ibn Rushd (var namn Rushdies far tog). Han, som var uttolkare av Aristoteles, har förlorat kampen mot den persiske Ghazali, som reducerat filosofin till en form av Guds makt. Senantikens krock med medeltiden, med andra ord. Det klassiska mot det religiösa. Rushd blir utkastad ur staden, får vara med om att hans böcker bränns och att det nu är Guds lagar som gäller. Men så en dag, för det här är ju också en saga, står det en vacker, ung kvinna framför hans dörr. ”Ungefär sexton somrar.” Ibn Rushd blir tvärförälskad. Han förstår inte riktigt vem det är han fått i huset, och sängen. Dunia är en härlig kvinna: snygg, superintelligent, med en osannolik sexuell aptit. Utan förståelse för hans eviga sovande på nätterna. Under denna tid, de tusen och en nätterna, så har hon hunnit bli gravid tre gånger och fött massor av barn. Jinnerna, som saknar öronsnibbar, är ett särskilt folkslag, deras rike heter Peristan eller Fairyland. Som läsare vet man nu att Dunia är en jinnia, och att hon med Ibn Rushd har skapat en dynasti hälften jinn, hälften människa, som förökar sig på jorden de närmaste 800 åren. Hon går till historien som en stor matriark, upphov till en mängd ättlingar till henne och upplysningsfilosofen. Men samexistensen får ett slut efter 800 år under en storm på Manhattan när sigillet mellan de två världarna bryts och ”The strangenesses” tar sin början. I New York bland pizzabutiker och godisaffärer möter läsaren den jordnäre trädgårdsmästaren Geronimo, som efter stormen märker att fötterna inte längre rör marken. Han blir del av ett krig, en maktkamp mellan de irrationella ”mörka jinnerna” och de rationella, kunskapssökande, människorna med fantasikraft. Fundamentalister mot humanister, alltså. Och hur ska jorden räddas? Finns det en chans? Det här är stommen i den magnifika berättelsen, eller berättelserna, som myllrar och kryllar och förändrar sig. Författaren sätter i scen en hel civilisations bildningsfundament av kultur, vetenskap, filosofi och religion. Och utmanar den med en dimension av fantasy, som inte har respekt för förnuftet. Boken inleds med en Goyateckning (”Los caprichos no. 43”) där en sovande man lutar sig mot ett bord där det står: ”Förnuftets sömn föder fram monster.” Rushdie vågar allt, räds inget. Texten i sig är lätt att läsa, få skriver så elegant och humoristiskt som Rushdie, ett språk som raffinerat rör sig vant i alla besynnerliga sammanhang. Men det är för den skull ingen lättläst bok. Salman Rushdie är en gigant som upplysningsförfattare, det kan man ge honom vid det här laget, och han lägger upp en mångbottnad, överdådig saga med myt och verklighet inflätat i varandra. Han kan tramsa i sin text och bli lite överpedagogisk, men det får han i en roman som denna, med extra allt. Salman Rushdie har själv, ofrivilligt, blivit ”larger than life”, och det gäller verkligen också hans romankonst. Med en klar, auktoritativ berättarröst tar han oss med till magiska, aldrig skådade trakter, för att lära oss förnuft. Det var Salman Rushdie, denne trickster, som fick Svenska Akademien att rasa ihop 1989 efter ett bråk som berörde fatwan. Ett antal personer lämnade sina stolar. Men nu är det andra tider, och Salman Rushdie borde, inte minst efter den här romanen, vara välkommen till Stockholm en vacker decemberdag. Salman Rushdie. Född: Bombay 1947, indisk–brittisk författare. Bakgrund: Salman Rushdies far tog sig namnet Rushdie på grund av sin beundran för den spansk-arabiske filosofen Ibn Rushd, verksam i 1100-talets Córdoba. Ibn Rushd argumenterade på sin tid mot den islamska bokstavstron och fick sina böcker brända. Det är den filosofen som är utgångspunkten i Rushdies nya roman. Fyra andra böcker av Rushdie på svenska ”Midnattsbarnen”, 1983. Salman Rushdies andra roman, som gav honom Bookerpriset 1981 och som etablerade honom i genren magisk realism. ”Satansverserna”, 1989. Det var denna roman som fick ayatolla Khomeni att uttala sin dödsdom, sin fatwa, över författaren. ”Morens sista suck”, 1996. Om en människa som lever dubbelt så fort som andra. ”Joseph Anton”, 2012. En självbiografi om tiden då han levde under jord, ett decennium i skuggan av fatwan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5143, "headline": "Svalt mottagande för Daniel Alfredsons ”Go with me”", "summary": "Daniel Alfredsons amerikanska hämndthriller ”Go with me” med Anthony Hopkins är en modern western med skandinavisk touch. Venedigfestivalens enda film med svensk regissör hade världspremiär på fredagen.", "article": "Skådespelaren och producenten Anthony Hopkins idé att filma Castle Freeman Jr:s bok var ett försök att göra en modern western. ”Go with me” som ett slags variant på temat ”Flickan som lekte med elden\" i en laglös skogshåla i nordvästra Kanada. I filmen spelar Julia Stiles en singelkvinna som terroriseras av den lokala psykopaten Blackway, spelad av Ray Liotta. När hon går till sheriffen för att få hjälp, blir det nobben med repliken ”det är inte så det funkar här” och hänvisas istället till Anthony Hopkins åldrande sågverksarbetare för att få hjälp. Tillsammans med en yngre skogshuggare ger de sig ut på jakt efter Blackway. – Vi försökte berätta en rak och spännande historia utan att bli alltför intellektuella eller komplicerade. Inför filmen tittade jag på Clint Eastwood-filmen ”Pale rider”, berättade Daniel Alfredson efter fredagens världspremiär på Venedigs filmfestival. Reaktionerna är frostiga. Branschtidningen Variety kallar filmen för ”uppsvullen och spänningslös” och menar att Anthony Hopkins är ”märkligt stum och frånvarande”. Konkurrenten Hollywood Reporter menar att ”skådespelarna går på autopilot” och klagar på att manuset inte ger Alfredson någon som helst karaktärspsykologi att jobba med. Inte heller Indiewire ger någon nåd: ”trist filmad, spelad som om det vore under vatten, och nästan helt poänglös”. ”Go with me” spelades in i skogsdistriktet British Columbia, cirka fyra timmar norr om Vancouver. En av anledningarna till att Hopkins och de andra producenterna valde att flyga in den svenska regissören var att få en ”skandinavisk känsla”. Med hjälp av danska fotografen Rasmus Videbeak (”A Royal affair”) har Alfredson gett filmen en frostig look i en dov, grå-blå färgskala. – För mig är landskapet som en rollfigur i filmen. I Sverige har vi också mycket skog där man kan gå vilse. När jag kom till British Columbia var det lätt för mig att se hur jag kunde berätta historien och få det att se extravagant ut. Det handlar om var man placerar kameran, säger Daniel Alfredson som bland annat har regisserat ”Varg”, ”Dödsklockan” och ”Skumtimmen”. Det var dock Millennium-filmerna ”Flickan som lekte med elden” och ”Luftslottet som sprängdes” som öppnade pärleporten till Hollywood. Det är inte första gången som Alfredson samarbetat med Hopkins. I det holländsk-brittiska kriminaldramat ”Kidnapping mr Heineken” (2014) spelade Hopkins öl-magnaten Freddy Heineken som kidnappades 1983. – Hopkins är väldigt professionell och lägger sig inte i mitt jobb som regissör, men däremot gillar han att tänka på sin rollfigur långt i förväg. Inför inspelningen började han träna in rollen i veckor före, han är 78 år och behöver ha tid att smälta texten ordentligt. Han ville att filmen skulle ligga nära boken och ville heller inte ändra i det första manuset, berättar Daniel Alfredson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5144, "headline": "Arrangör ställer in spelning med nynazistiskt band", "summary": "Den nationalsocialistiska gruppen Korrozia Metalla från Ryssland skulle ha uppträtt i Sverige i oktober. Nu ställer arrangörerna in konserten: ”För mycket uppmärksamhet i media blir bara skit”.", "article": "Den ryska gruppen Korrozia Metalla verkar inom genren black metal och skulle ha spelat tillsammans med svenska Nifelheim på ”hemlig ort” enligt arrangörens publika event. När gruppen uppträdde i Finland i somras fick gruppen, efter kritik i media, restriktioner om att inte spela låtar som understödde rasism, fascism eller främlingsfientlighet. Korrozia Metalla höll sig dock inte till restriktionerna, och vittnen uppger att publiken gjort rungande nazihälsningar, skriver Gaffa. – Korrozia Metalla är ett metalband med starka rötter i en nynazistisk och ultranationalistisk tradition. De använder sig av flaggor med hakkors, gör ”sieg heil” på scen och hyllar ideologin i sina texter. För mig är det uppenbart att det inte är satir, utan på riktigt, säger en musikjournalist till DN som vill vara anonym. 2001 bokade samma arrangör den ryska gruppen till Sverige, men konserten ställdes in efter påtryckningar. Korrozia Metalla har sedan dess inte spelat i Sverige. När DN söker arrangören – som inte vill uppge sitt namn – vill han först inte prata. En kvart senare meddelar han på telefon att arrangemanget har ställts in. Varför då? – För mycket uppmärksamhet i media blir bara skit. Hur långt hade ni kommit i planeringen? – Vi hade en lokal klar och allting. Det var på västkusten. Men resten förblir en hemlighet. Nifelheim vill inte bli intervjuade, men låter hälsar via en källa att det rör sig om ett missförstånd: ”Vi ställde in vår medverkan när vi fick reda på vilket band vi skulle dela scen med. Vi är inte ett nazistiskt band”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5145, "headline": "Hanna Fahl: En författare är sällan sin egen bästa redaktör", "summary": "Det är irriterande när författare och regissörer inte kan sluta pilla på sina egna verk. J K Rowling fortsätter att lägga till detaljer i \"Harry Potter\", precis som George Lucas otaliga gånger ändrat i \"Star wars\".", "article": "Det har varit mycket snack om huruvida det är smakfullt/etiskt/intressant/avskyvärt när andra fortsätter att skriva vidare på en död författares berättelse i samband med David Lagercrantz nyligen utkomna Millenniumuppföljare, men jag är mer intresserad av fenomenet när upphovsmän inte kan hålla tassarna borta från sina egna verk. J K Rowling verkar till exempel närmast tvångsmässig i sin relation till \"Harry Potter\"-universumet. Den 1 september twittrade hon att Harrys son, James S Potter (som inte är en karaktär i böckerna utan bara nämns i slutet), har börjat skolan och sorterats in i huset Gryffindor. Lord Voldemort uttalas med stumt t, meddelade hon ett par veckor senare. Redan 2007, några månader efter att sista boken kom ut, avslöjade hon att Dumbledore – vars sexuella läggning aldrig nämnts i böckerna – är gay. David Sims skriver om Rowlings ständiga småjusteringar av Pottervärlden i The Atlantic (3/9 2015), och jämför med regissören George Lucas som gjort oändliga omklippningar av sina \"Star wars\"-filmer (ibland med ganska dramatiska effekter – många fans rasade över att Darth Vader i Bluerayutgåvan av \"Jedins återkomst\" 2011 plötsligt ropade \"Nooo!\" i en kritisk scen, vilket öppnar för nya tolkningar av karaktärens motivation). I vissa fall kan man se författarnas och regissörernas efterhandspetande som försök att rätta till något de själva inte hade kontroll över. Ridley Scotts \"Blade runner\" från 1982 har getts ut i ett halvdussin olika versioner genom åren, och enligt Scott själv är det bara den sista klippningen (2007) han själv haft full kreativ frihet att bestämma över.   Författaren Andrew Ladd argumenterade i New Statesman (18/7 2014) för att förlag borde omfamna filmvärldens \"director's cut\"-tradition även när det gäller litteratur, och exemplifierar med Anthony Burgess \"En apelsin med urverk\" som i USA-utgåvan saknar det sista kapitlet. Burgess själv ska ha varit missnöjd med detta, och menade att den amerikanska förläggaren tyckte att slutet var \"för Kennedyskt\" och ville göra det mer \"Nixonskt\" nihilistiskt. Ladd vill ifrågasätta antagandet att en författares sista version alltid är den bästa. Men både i fallen Rowling och Lucas verkar det snarare vara frågan om ett tvångssyndromliknande kontrollbehov. Lucas verkar känna sig nödgad att \"besvara frågor ingen egentligen hade ställt\", som David Sims skriver. Eller kanske: frågor som besvaras bäst i tittarens egen fantasi. Tittare/läsare har de senaste decennierna allt mer börjat hävda sin egen rätt till författare/regissörers fiktiva universum. Fanfictionkulturen har blivit allt mer utbredd och accepterad som kulturyttring, och på internet finns oceaner av amatörberättelser som utspelar sig i både \"Harry Potter\"-och \"Star wars\"-världarna. Rowlings och Lucas efterhandsfixande kanske kan ses som en sorts motreaktion. Intressant nog begränsade Rowling möjligheterna för fansen att själva fantisera vidare om Harry Potter-världen i slutet av sista boken. I en utförlig epilog fastställer hon vad som händer under de 19 kommande åren efter att handlingen tar slut – kärleksrelationer, avkomma, yrkesbanor. Men själv kan hon inte låta bli att pilla, som på en sårskorpa som aldrig tillåts läka. Jag föredrar nästan Millenniumvarianten. Sanningen är att en författare sällan är sin egen bästa redaktör – och dessutom är upphovspersonskontrollbehovet så... glädjedödande. \"Voldemor\", det låter som något en gullig hundvalp kunde heta. Läs fler krönikor Här är alla kultur- och nöjeskrönikor samlade. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5147, "headline": "Millenniumboken är en miljonsäljare", "summary": "David Lagercrantz Millenniumbok är efter två veckor den säljsuccé som Norsteds förlag förväntade sig. Boken har sålts i över 2,5 miljoner exemplar i Sverige och resten av världen.", "article": "Den nya Millenniumboken har blivit den säljsuccé som Norstedts förväntade sig. Under sina första två veckor på marknaden har David Lagercrantz bok sålts i 230.000 exemplar i Sverige och 2,3 miljoner exemplar i resten av världen, enligt siffror från Norsteds förlag. Efter att ”Det som inte dödar oss” släpptes den 27 augusti har boken toppat försäljningslistorna i de flesta länder där den har släppts. Den har bland annat varit etta på New York Times topplista i USA, Der Spiegels i Tyskland och etta i Storbritannien, Spanien, de nordiska länderna, Australien, Belgien och Holland, och ett antal länder utöver det. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5158, "headline": "SVT kapar Eurovisionbudget", "summary": "Tv-produktionen av Eurovision Song Contest i Stockholm nästa år ska bli en av 2000-talets billigaste: max 125 miljoner kronor. Satsningen ska inte påverka det övriga programutbudet, hoppas SVT.", "article": "När Eurovision Song Contest (ESC) 2013 anordnades i Malmö stannade kostnaden för licensbetalarna på 125 miljoner kronor, vilket kan jämföras med SVT:s totala programbudget på 3,5 miljarder kronor. Nu har SVT bestämt att nästa års Eurovision i Globen ska rymmas inom samma kostnadsram som Malmö 2013. – Vi vet att vi klarar av att göra en storslagen show för den här budgeten, kommenterar Safa Safiyari, tf programdirektör på SVT, på mejl. Normalt offentliggör SVT inte sina produktionsbudgetar, men gjorde det i alla fall för ESC 2013 och går nu även ut med siffrorna för ESC 2016. Pengarna ska enligt Safa Safiyari tas ur SVT:s programbudget, men trots det menar han att det övriga utbudet i SVT inte kommer att påverkas. – Vi klarar den här typen av kostnader genom god planering över flera år. Hur mycket Stockholms stad totalt kommer att spendera på evenemanget är ännu oklart, men som DN Sthlm kunde berätta i måndags har stadsledningskontoret redan intecknat 60 miljoner kronor i årets budget – pengar som huvudsakligen går till arenarenoveringar. Evenemang i Stockholm blir oftast dyrare än i Malmö, på grund av högre kostnader för transporter och säkerhetsåtgärder. Att ESC 2016 ändå klarar att matcha Malmös budget för tv-produktionen beror på att tävlingen kan hållas i Globen i stället för större och dyrare Friends arena. Det förklarar Martin Österdahl, exekutiv producent för ESC 2016. – När vi gjorde Eurovision 2013 kom vi från en period då Eurovision hade varit i Moskva och Baku, där arenorna blev större och större och kostnaderna skenade i väg. Det var inte långsiktigt hållbart. Att göra tv med den typ av punch som går genom rutan är enligt vårt sätt att se det optimalt i en arena av Globens storlek, säger han på telefon. Enligt Martin Österdahl har ingen Eurovisiontävling under hela 2000-talet producerats likabilligt som Malmö 2013 och nu Stockholm 2016, om kostnadsmålet nås. Förra gången ESC hölls i Globen år 2000 kostade produktionen ungefär hälften så mycket, men då handlade det om en sändning. I dag har evenemanget vuxit till två semifinaler och en final. – I Eurovisionsammanhang är det oerhört lite pengar. Vi gör det fortfarande billigare än vad Helsingfors gjorde 2007 och de hade färre sändningar. Att vi klarar det beror på att vi inte behöver börja från noll, utan har etablerade arbetsrelationer med duktiga människor som har gjort det här förut. Melodifestivalen fungerar som en grundplatta, säger han. I Sverige har Eurovision med åren blivit ett samtalsämne på skolgårdarna och en generationsförenande lägereld i barnfamiljerna. Men så är det inte i alla länder. Särskilt inte i öst, där finalerna på grund av tidsskillnaden har en ännu senare sändningstid än i Sverige. Därför kommer SVT att presentera ett förslag för Europeiska radio- och tv-unionen (EBU) att flytta fram sändningstiden en timme, från kl 21 till kl 20. – Särskilt i alla nya länder som har kommit till Eurovision under senare år efter Sovjetblockets fall är det oerhört sent på natten när de här sändningarna börjar dra mot sitt slut. Då blir det svårt för barnen att hålla sig vakna. Om det här ska växa över tid och fortsätta vara världens största tv-sändning i 50 år till måste vi ha en liknande utveckling som den i Sverige: att Eurovision går ner i åldrarna, säger Martin Österdahl. I fredags presenterades den ledningsgrupp på SVT som ska producera ESC. Det arbete som väntar härnäst är att ta fram en övergripande berättelse eller varumärkesplattform som ska förmedlas till tv-tittarna. – Förra gången, i Malmö, pratade vi mycket om Eurovisions ursprung, fokus på mänskliga rättigheter och att överbrygga kulturella skillnader i Europa. Det är minst lika viktigt i dag och 2016 kommer alla människors lika värde att stå i fokus, säger Martin Österdahl men poängterar samtidigt att budskapet inte ska uppfattas som politiskt: – Det är väldigt svårt att argumentera emot att alla människor har lika värde. Det är inte provocerande på något sätt. Måns Zelmerlöfs vinst i Eurovision innebär att Sverige arrangerar tävlingen nästa år. Foto: TT Foton i text: Carl-Johan Söder/SVT, Tomas Carlsson, DN ESC-ekonomi. Prislappen på väg ner efter Baku 2012 När Finland arrangerade tävlingen 2007 kostade det 150 miljoner kronor. I Moskva 2009 hade kostnaden stigit till 285 miljoner, enligt officiella uppgifter, men kan ha varit dubbelt så hög. I Baku i Azerbajdzjan 2012, då Loreen stod som euforisk barfotasegrare, hade tävlingen sprängt alla budgettak. Enligt vissa uppgifter kan slutkostnaden ha blivit tiotals miljarder kronor. Förra året i Köpenhamn beräknas arrangemanget ha kostat omkring 430 miljoner kronor och i år i Wien ska slutnotan ha sjunkit till 190 miljoner kronor. Kostnaderna för ESC 2016 delas mellan Sveriges Television och Stockholms stad. Till tv-produktionens beräknade kostad på 125 miljoner kronor tillkommer kommunens utgifter för arenarenovering, information, fester och Eurovisionby. Men staden kan även få utdelning i form av ökad turism och marknadsföring. Eurovision song contest 2016 arrangeras i Globen den 10-14 maj. Biljetter släpps vid årsskiftet. Första gången ESC arrangerades var i Schweiz 1956. Då deltog bara sju länder, som i gengäld fick framföra två låtar var. ESC-ekonomi. Prislappen på väg ner efter Baku 2012 När Finland arrangerade tävlingen 2007 kostade det 150 miljoner kronor. I Moskva 2009 hade kostnaden stigit till 285 miljoner, enligt officiella uppgifter, men kan ha varit dubbelt så hög. I Baku i Azerbajdzjan 2012, då Loreen stod som euforisk barfotasegrare, hade tävlingen sprängt alla budgettak. Enligt vissa uppgifter kan slutkostnaden ha blivit tiotals miljarder kronor. Förra året i Köpenhamn beräknas arrangemanget ha kostat omkring 430 miljoner kronor och i år i Wien ska slutnotan ha sjunkit till 190 miljoner kronor. Kostnaderna för ESC 2016 delas mellan Sveriges Television och Stockholms stad. Till tv-produktionens beräknade kostad på 125 miljoner kronor tillkommer kommunens utgifter för arenarenovering, information, fester och Eurovisionby. Men staden kan även få utdelning i form av ökad turism och marknadsföring. Eurovision song contest 2016 arrangeras i Globen den 10-14 maj. Biljetter släpps vid årsskiftet. Första gången ESC arrangerades var i Schweiz 1956. Då deltog bara sju länder, som i gengäld fick framföra två låtar var. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5172, "headline": "Malin Buska prisas för bästa skådespelare i Montreal", "summary": "Under en avslutningsceremoni på filmfestivalen i Montreal mottog svenska Malin Buska pris för sina skådespelarinsatser i ”The girl king”.", "article": "Svenska skådespelare fortsätter att skörda framgångar utomlands. Nyligen blev Alicia Vikander lovordad av kritiker och publik på Venedigs filmfestival. Rebecca Ferguson har uppmärksammats för sin insats i bioaktuella ”Mission: impossible – rouge nation”. Nu lyfts ännu en svensk skådespelare fram under den pågående filmfestivalen i Montreal: Malin Buska. I natt svensk tid mottog hon pris för ”bästa skådespelerska” i rollen som drottning Kristina i filmen ”The girl king” av Mika Kaurismäki. Priset delades ut under festivalens avslutningsceremoni. Malin Buska är född i Övertorneå och debuterade i Björn Runges ”Happy end” 2010. Hon sågs senast på bio i Jens Östbergs ”Flugparken” och har även spelat gangsterboss i Jens Jonssons ”Snabba cash – livet deluxe”. År 2011 utsågs hon till ”Rising star” av Stockholms filmfestival. I höst och vinter går ”The girl king” upp på biografer i hela Europa. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5196, "headline": "Författare får höjd ersättning", "summary": "Sveriges författare, översättare, tecknare och fotografer ska få bättre betalt för bibliotekens utlån av böcker. Efter en överenskommelse med upphovsmännen fattar regeringen i dag beslut om att höja biblioteksersättningen från 1,45 till 1,60 kronor.", "article": "Så sent som för ett par år sedan var biblioteksersättningen hotad i grunden. Litteraturutredningen föreslog en nedmontering av biblioteksersättningssystemet enligt önskemål från dåvarande kulturministern, som efterlyste mer ”öppna och rättvisa bidragssystem”. Förhandlingarna mellan dåvarande regeringen och Sveriges författarförbund, Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografers förbund hade strandat. Men nu är parterna överens. I dag fattar regeringen beslut om en höjning med 7 öre 2016 och 8 öre 2017, vilket i praktiken blir en fördubblad höjning jämfört med den förra regeringens budget. – Sett över tid är det här en av de absolut största höjningarna, säger kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke när DN träffar henne mellan två möten på Bibliotek Plattan. – Att vara konstnär, författare eller fotograf är ingen hobbyverksamhet, de behöver ersättning för sitt arbete och måste kunna leva under rimliga förhållanden. Det finns många motorer bakom ett sprudlande konstnärskap, men en av de viktigaste är att kunna äta sig mätt och betala sin hyra, säger hon. Varje gång en bok lånas ut på ett bibliotek får författaren en peng som i år ligger på 1,45 kronor. Ju fler utlån, desto större författarpeng. Men efter att en viss nivå av utlån är uppnådd börjar ersättningen avta för att i stället omfördelas till författare som är mindre lästa. Transfereringen sker genom bland annat stipendier från Sveriges författarfond, där Sveriges författarförbund har styrelsemajoritet. Är det rättvist att ta pengar från populära författare för att ge dem till mindre populära? – Jag tycker att det är en modell som är bra, främst för att parterna själva vill ha det så. De mest utlånade författarna stödjer de som inte får lika många böcker utlånade. Det har fungerat i många år, säger Alice Bah Kuhnke. Inför valet lovade Miljöpartiet att biblioteksersättningen skulle höjas till två kronor. Till det löftet återstår fortfarande 40 öre från den nivå på 1,60 kronor som kommer att vara uppnådd 2017. Kommer du att hålla MP:s vallöfte om två kronor i biblioteksersättning? – Ja, två kronor var Miljöpartiets vallöfte och det hade vi fullt finansierat i den budget som vi gjorde då. Men nu är vi två partier och mycket kan hända. Vi får se, säger hon. Från Författarförbundet hörs muntra toner efter överenskommelsen: – På det stora hela är vi jättenöjda med förhandlingarna. Det här är den största höjningen av biblioteksersättningen på i princip 20 år och det visar att de verkligen vill satsa på litteraturen, författarna och översättarna. Det är bara att hoppas att de inte ser det som en punktinsats, säger förbundsordförande Gunnar Ardelius. Förra året visade en undersökning från TNS Sifo att inkomstskillnaderna bland författare har ökat kraftigt, vilket tolkades som en följd av en bokmarknad som blivit tydligare inriktad på bästsäljare. Bland de skönlitterära författarna är medianinkomsten 45 000 kronor medan medelinkomsten är 203 300 kronor. – Det har blivit en väldig polarisering inom författarskrået under senare år. Det krävs mycket för att bryta den trenden, men det här är åtminstone ett steg i rätt riktning. Författarfonden har en solidarisk grundkonstruktion som har en väldigt stark legitimitet hos författare och översättare, säger Gunnar Ardelius. 157 miljoner kronor år 2017 Biblioteksersättningen utgår sedan 1954 till författare, översättare, tecknare och fotografer när deras böcker lånas ut av biblioteken. 2015 års ersättning ligger på 145 öre per utlånad bok. Ersättningen fördelas av Sveriges författarfond. För 2016 beräknas den totala biblioteksersättningen uppgå till 149 miljoner kronor, vilket är en höjning med drygt 7 miljoner kronor jämfört med 2015. För 2017 ökar biblioteksersättningen med ytterligare 7,8 miljoner kronor (jämfört med 2016). Sedan mitten av 1980-talet slås biblioteksersättningen fast efter årliga förhandlingar mellan upphovsmännen och regeringen, via representanter. En ny förhandlingsordning som träder i kraft i år innebär att förhandlingar ska ske vartannat år. I den ändring av förordningen som trädde i kraft 2015 har tydliggjorts att e-boksutlån inte omfattas av biblioteksersättningen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5274, "headline": "”Mamma var den första naturliga filmstjärnan”", "summary": "Isabella Rossellini berättar om sin ikoniska mamma i Stig Björkmans ”Jag är Ingrid”. Nästa vecka gästar hon även Stockholm i samband med biopremiären, lagom till 100-årsdagen av Ingrid Bergmans födelse.", "article": "Ingrid Bergman sparade allt. Mot slutet av sitt liv visade hon sin dotter Isabella packar av gamla foton, brev och amatörfilmer. När Isabella undrade vad som fick hennes mamma att släpa med sig allt detta på sina färder hit och dit i världen, svarade Ingrid Bergman: ”Jag visste från början att mitt liv skulle bli betydelsefullt”. – Vilket svar, så arrogant! Jag häpnade, säger Isabella Rossellini när hon återberättade episoden på filmfestivalen i Cannes i samband med världspremiären av dokumentären om mamma, ”Jag är Ingrid”. Ingrid Bergmans svar går inte av för hackor. Men det passar in i bilden av henne i dokumentären, regisserad av Stig Björkman. Bergman visste sitt värde och vad hon ville. Hennes barn förekommer mycket i filmen, och kan meddela att de som alla andra fick vänta på sin tur för lite tid med mamma. Producenten David O Selznick tog Ingrid Bergman till Hollywood 1939. Han ville göra en nyinspelning av svenska ”Intermezzo” (1936). Där hade Bergman gjort succé som en ung pianist som har en affär med en äldre gift stjärnviolinist – i Sverige Gösta Ekman d ä, i USA Leslie Howard. – David Selznick sa ”Vi får ändra ditt namn, Bergman är för tyskt” – andra världskriget var nära – ”och kanske ska vi ändra dina ögonbryn”, berättar Rossellini. – Hon svarade ”Aldrig i livet! Jag har en karriär i Sverige” – hon var redan väl etablerad – ”jag heter Ingrid Bergman och så här ser jag ut.” Ingrid Bergman var knappt 24. Selznick hade börjat producera filmer när Bergman gick på lågstadiet, och var nu en av branschens stora, i färd med att avsluta filmen hela världen talade om, ”Borta med vinden”. David O Selznick hörde inte ofta orden ”Aldrig i livet!” från unga skådespelare. Men svenskan hade en poäng: – David Selznick sa ”Aaah – bra idé, ni ska bli den första naturliga skådespelerskan!” På festivalpalatsets utomhusterrass med miljondollaryachterna guppande nedanför spelade Rossellini upp ögonblicket. ”AAAH” sades med en djup inandning, samtidigt som hon spärrade upp ögonen. Isabella Rossellini är själv skådespelerska, har även varit fotomodell, och turnerar ibland med egna soloshower. När hon berättade märktes att hon var van att framträda. Snapshotet från mötet med Selznick var svar på frågan om vad som var hennes mors eget bidrag till filmen: – Så hon fick vara den första naturliga filmstjärnan. Det tycker jag är hennes största bidrag till filmen. Det gjorde också tydligt att kvinnor kan vara vackra och attraktiva och begåvade som de är, utan tricks. Bergmans naturlighet visade sig passa ypperligt i glansfulla Hollywoodproduktioner: ”Dr Jekyll och Mr Hyde” (1941), ”Casablanca” (1942), ”Gasljus” (1944) och ”Notorious!” (1946), för att nämna några. Men hon var inte konventionell. 1949 blev det skandal när Ingrid Bergman under inspelningen av ”Stromboli” i Italien övergav sin man, läkaren Aron Petter Lindström, och deras dotter Pia, för regissören Roberto Rossellini. Bergman hade själv kontaktat Rossellini för att få arbeta med honom, hans neorealistiska filmer, som ”Rom öppen stad” (1945), var något helt annat än den verklighetsflykt hon fick göra i Hollywood. Paret skulle komma att få först sonen Roberto, ett par år senare Isabella och hennes tvillingsyster Isotta. I USA blev Bergman hatobjekt. Inte förrän 1956 kunde hon arbeta där igen. När Isabella var gammal nog att förstå vad som hänt hade stormen bedarrat. – Men det hade sårat mamma, sårat henne djupt. Varje gång det kom på tal märkte jag hur det fortfarande plågade henne. Isabella Rossellini växte upp i Italien. I hennes engelska hörs en liten brytning; den understryker likheten mellan hennes och mammas röst. I Cannes tycktes hon lite uppspelt, glad att få komma till tals. För henne var inte, som för många andra stjärnor i Cannes, mötet med pressen ett nödvändigt ont. Hon ville prata, hon hade ett ärende: – Jag ville att vi (hon och Stig Björkman) skulle framhålla, inte bara min mamma Ingrid Bergman – ja, jag vill ju inte att ni ska glömma henne – utan FILM! Isabella Rossellini har tidigare dokumenterat filmhistoria på personliga sätt. Till sin pappas hundraårsdag 2006 gjorde Rossellini en bok och, ihop med kanadensiska regissören Guy Maddin, en kortfilm, ”My dad is 100 years old”. När hon dyker ner i personliga minnen är det menat att påminna även om ”film som kultur”. – På samma sätt som vi återberättar historier, lyssnar på Beethoven, på samma sätt borde vi tänka på film. Det är inte en produkt där man bara ska se det nya, de stora klassikerna borde ingå i undervisningen i skolorna, de borde vara en del av vårt kulturella arv. Visst uppskattar jag att få hylla mina föräldrar och minnas dem, men jag vill också göra det eftersom de är en del av kulturarvet. Ingrid Bergman visade Isabella alla de där breven och bilderna då de båda visste att hon snart skulle förlora kampen mot cancern. Bergman ville att de skulle bevaras. Isabella förstod att de bar på mer än bara personligt, nostalgiskt värde: – Mamma arbetade först som kontrakterad av Selznick, av hans bolag, och sedan blev hon frilans, så bara i kontrakten finns en fantastisk möjlighet att följa hur industrin utvecklades. Turligt nog var Rossellini vid denna tid gift med Martin Scorsese, passionerat intresserad av filmhistoria och bevarande. Nu finns ett Ingrid Bergman-arkiv vid Wesleyan University i Connecticut, samma universitet som även hyser ett Scorsese-arkiv. – Det var första gången en skådespelare fick ett arkiv där, tidigare har de bara tagit emot regissörers papper. Isabella Rossellinis intresse för filmhistorien har rötter i barndomen: – För mina föräldrar var det en del av uppfostran, de älskade stumfilmer, särskilt pappa, han visade Chaplin och Keaton, vi såg det hela tiden. Dina egna barn, undrade jag, har det varit detsamma för dem? – Ja, så var det för mina barn också. Jag var fascinerad när min dotter var liten, och en gång kom hem efter att ha varit barnvakt åt dottern till en av mina vänner. Den mamman arbetar internationellt som advokat, de ser inte mycket film. Min dotter kom hem och sa ”Kan du tänka dig? Sofia” – så hette flickan – ”hon har aldrig sett en Hitchcock-film!” Hon var riktigt upprörd! Då hon ser sina föräldrars filmer noterar Isabella Rossellini tidens gång. Ingmar Bergmans ”Höstsonaten” (1978) är ”fantastisk, men den ser väldigt gammalmodig ut, med sin mycket manliga syn på yrkeskvinnor”. Tonfiskfångarscenen i ”Stromboli” älskade hon som liten, nu ryggar hon för grymheten, och blir vemodig inför anblicken av överflödet havet bjöd, ”nu är tonfisken i Medelhavet utrotningshotad, att tänka sig att det gått på bara en generation…”. Men mammas speciella utstrålning är konstant genom decennierna, ”en kombination av sårbarhet och styrka”: – Kanske inte i de allra tidigaste filmerna, men nästan genast ser man denna persona, en sårbar men stark kvinna. Ja, det är en beskrivning som passar på flera av Ingrid Bergmans roller. Inte minst den i dag mest kända, Ilsa i ”Casablanca”, en kvinna full av känslor, som hon undertrycker när livet och tiden kräver att hon gör något stort. Filmer i urval: ”Klockan klämtar för dig” (1943, regi Sam Wood), ”Klockorna i S:t Mary” (1945 regi Leo McCarey), ”Jeanne d’Arc” (1948, regi Victor Fleming), ”Stromboli” (1950, regi Roberto Rossellini). Gjorde tre filmer med Alfred Hitchcock: ”Trollbunden” (1945), ”Notorius!” (1946), ”Under Capricorn” (1949), Oscarsbelönad för ”Gasljus” (1944 regi George Cukor), ”Anastasia” (1956 regi Anatole Litvak) och ”Mordet på Orientexpressen” (1974 regi Sidney Lumet). Pappa var fotograf, och Bergman själv var en ivrig smalfilmare, mycket syns i dokumentären. Isabella Rosselini, född 1952, är mest känd för David Lynchs ”Blue Velvet” (1986). Har bland annat spelat snigel i egenproducerade kortfilmssviten ”Green Porno”, om djurs sexliv. Opererades då hon var 13 för en medfödd ryggskada, under den två år långa konvalescensen fick hon privilegiet att ha mamma vid sin sida. Kan i Guy Maddins ”The saddest music in the world” (2003) ses som ägare till bryggeri, stoltserande med lösben av glas fyllda med öl. Odlar biodynamiskt på egen gård på Long Island. Studerar till en magisterexamen i biologi och djurs beteenden. Gillar av mammas filmer särskilt ”Casablanca”, ”Notorious!”, ”Stromboli” och ”Viaggio in Italia” (1954, regi Roberto Rossellini, ej distribuerad i Sverige). Den blå morgonrocken från ”Blue Velvet” finns i mammas arkiv vid Wesleyan University. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5277, "headline": "En sann sorgebok om det otänkbara", "summary": "När Tom Malmquists flickvän är i åttonde månaden insjuknar hon plötsligt i akut leukemi och dör. Dottern Livia tas ut med kejsarsnitt. I en osentimental sorgebok berättar han om tragedin.", "article": "År 2009 kom Tom Malmquist ut med diktsamlingen ”Fadersmjölken”. Den handlar om en far som är ensam med sitt nyfödda barn, i en kroppslig gemenskap som även omfattar amning. Då var det ett litterärt grepp, ett försök att som manlig författare närma sig en exklusivt kvinnlig sfär. Tre år senare blev det verklighet. Dagarna efter att Tom Malmquists första barn plockas ut med kejsarsnitt dör flickvännen Karin oväntat i akut leukemi. Hela förloppet utspelar sig på några dagar. Plötsligt sitter Tom med amningströja och matar sin nyfödda dotter Livia med mjölkersättning ur nappflaska. Som i en modern version av Jobs prövningar dör hans egen pappa bara fyra månader senare. ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” är Tom Malmquists berättelse om hur hans älskade går bort samtidigt som hans nyfödda kommer till världen. Liv och död går omlott bland respiratorer och katetrar i antiseptisk sjukhusmiljö. Det är en avskalad sorgebok som delvis handlar om de tio år han fick tillsammans med flickvännen, men också om en problematisk relation till fadern och svåra minnen rotade i barndomen. – Jag lämnar ut allt. Och det jag inte lämnar ut har jag inte tagit bort för att det är för privat, utan för att det inte funkar litterärt, säger Tom Malmquist i soffan hemma i lägenheten på Lundagatan i Stockholm. Vi träffas mitt på dagen, medan Livia är på förskolan. Det var här i den här tvårummaren på Södermalm i Stockholm som Karin för tre och ett halvt år sedan fick feber, hosta och lätt andnöd – symptom som vården först skyllde på influensa och sedan graviditeten. Tio år tidigare hade hon varit dödssjuk i samband en blodpropp och en cysta i huvudet, men blodcancern var ändå oväntad eftersom Karin hade blivit friskförklarad. Hela den inledande långa delen av boken är en hårdkokt redogörelse för det dramatiska händelseförloppet på sjukhuset, utan några direkta, redovisade känslor eller reflektioner från berättarjagets sida. Kroppsliga symptom, diagnosförkortningar och inredningsdetaljer registreras med fotografisk skärpa och även emotionell distans. – Det var något jag strävade efter berättartekniskt. Men det var också så jag kände mig. Jag antecknade allt som hände för att kunna berätta för Karin när hon vaknade upp. Men psykologiskt var jag tom. Jag befann mig i ett chockartat tillstånd, säger han. Inspirationen till att göra berättelsen osentimental kommer delvis från en annan stark berättelse, Imre Kertész ”Mannen utan öde”, som är en av författarens favoritböcker. – Den är också väldigt osentimental. Jag gillar Jacques Brel när han sjunger och det är så sentimentalt det kan bli, verkligen fantastiskt, men när det kommer till att berätta om smärtsamma saker tycker jag att det blir bäst av att hålla tillbaka känslorna. De flesta människor som är mänskliga i någon bemärkelse förstår ändå hur det är att vara med om en viss situation, säger han. Skrivarbetet inleddes direkt efter dödsfallet. Från början skulle det bli ett griftetal till Karins begravningsceremoni, men snart växte talet till en bok som har tagit tre år att slutföra medan författarskapet har fått samsas med föräldraskapet. Har arbetet med boken gjort sorgeprocessen lättare? – Det var den första reaktionen vänner och bekanta hade: vad bra att du skriver, det måste vara terapeutiskt. Det provocerade mig faktiskt lite. Dels för att det finns något i ordet terapeutiskt som antyder att det skrivna bara skulle vara ett hjälpmedel, ungefär som en antidepressiv tablett. Dels för att skrivandet för mig innebar att jag gick in i skiten ännu mera. Genom att skriva om Karins död, och sedan också min pappas död, nystades allt upp. Som alltid när man är med om något väldigt tufft drar det upp all annan skit. Jag konfronterades med nästan allt i mitt liv som har varit jobbigt, säger han. Hur har du förändrats av det som hänt? – Jag skulle vilja säga att jag har vuxit mycket som människa genom att skriva boken. Jag är extremt mycket bräckligare, och mer sensibel och ödmjuk. Livet är så skört, och genom att ha varit med om något väldigt jobbigt är det lättare att känna empati för andra. Jag kunde stänga av förut, nu är jag mer filterlös. Jag måste skydda mig mer än innan, säger han och pekar på platt-tv:n bredvid oss, som är kopplad till dvd:n men saknar tv-mottagare. I slutet av boken riktas berättelsen direkt till Karin, och i ett stycke som även citeras på omslagsfliken redogör berättaren för sitt nya sinnestillstånd: ”Jag har gjort mig av med teven, jag har sagt upp prenumerationerna på tidningarna, jag läser böckerna som du har köpt och funderar på understrykningarna som finns på var och varannan sida, jag ögnar bara som hastigast igenom nyheterna från TT i min telefon, knappt det klarar jag längre, jag hör skriken och jag hör mistlurarna, jag kan till och med bli rädd för en mindre skogsbrand tusentals mil bort och börjar genast föreställa mig hur fåglarna förkolnar i uppåtvindarna.” En sorgeprocess är oftast långsam, medan mycket i samtiden ska gå snabbt. Hur har det varit för dig? – Sorgeprocessen tar aldrig slut. Jag fick ganska tidigt höra att det skulle ta ett år, men vissa saker blir bara jobbigare med åren. Just när någon har dött känns alla minnen till den personen väldigt nära, i den katastrof som uppstår. Men ju längre tiden går, desto mer avlägsna blir de. Det är väldigt smärtsamt. Man kan jämföra med skillnaden mellan psykoanalys och kbt. Visst kan kbt funka, men det finns något väldigt symptomatiskt för vårt samhälle med den typen av lösningar där man snabbt ska bli funktionell utifrån en struktur som anses normal. I dag har din dotter hunnit fylla tre. Har tillvaron ändå ljusnat något? – Ja, boken hade inte blivit så positiv om det inte hade varit för Livia. Det går fortfarande upp och ner, men det dröjer längre mellan svackorna: från början var det minut till minut, sedan timme till timme, dag till dag och vecka till vecka, säger han och fortsätter: – Pappa fyller år i dag, och Karin den 26 augusti. Livia föds nästan samtidigt som jag fyller år och Karin dör. Förut tyckte jag att det var tramsigt att fira födelsedagar medan Karin tyckte att det var viktigt. Det berodde på att hon hade varit dödssjuk tidigare. För henne var det viktigt att ha fötts. Och det är lätt att glömma bort när man firar en födelsedag: att man firar att man faktiskt lever. Tom Malmquist. Alla bilder i texten tagna av: Nicklas Thegerström Tom Malmquist Poet med förflutet som hockeyspelare. • Tom Malmquist är poet och debuterade 2007 med diktsamlingen ”Sudden death”, där han skildrar sina erfarenheter från hockeyrinken. Fram till tonåren var han en av Sveriges mest lovande hockeytalanger. • Son till Thomas ”Malmen” Malmquist, en sportjournalist på Expressen som bland annat avslöjade spelskandalen i slutet av 1980- och början av 1990-talet. Uppmärksamheten och dödshoten som följde fick konsekvenser för hela familjen, vilket Tom Malmquist också berättar om i nya boken. • ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” är hans första prosabok och utkommer på Natur & Kultur. Titeln är lånad från en mening där sociologen Zygmunt Bauman sammanfattar en bok av Elias Canetti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5293, "headline": "Hela världen vill läsa svenska boken som lär barn somna", "summary": "En fyra år gammal barnbok toppar plötsligt Amazons bästsäljarlistor i både Storbritannien och USA. Bakom boken ligger svenske Carl-Johan Forssén Ehrlin, som gett ut boken på eget förlag.", "article": "Det är ungefär tio år sedan Carl-Johan Forssén Ehrlin fick idén till barnboken ”Kaninen som så gärna ville somna”. Det var under en bilresa. – Helt från det blå kom idén. Jag har gett ut lite kurslitteratur och böcker om personlig utveckling tidigare, men aldrig tänkt på en barnbok, så jag blev själv ganska chockad. Jag började skriva ned idéerna på en gammal servett, säger Carl-Johan Forssén Ehrlin. Det tog åratal att färdigställa boken, men 2011 var den klar och Forssén Ehrlin gav ut den på egen hand, utan något stort förlag i ryggen. Och nu – drygt fyra år senare – är den plötsligt en internationell succé. Boken toppar Amazons försäljningslista i både Storbritannien och USA, före omsusade romaner som Harper Lees ”Go set a watchman”. Helt utan någon stor marknadsföringsbudget. – Jag har jobbat mycket med sociala medier, sedan har ryktet spridit sig från mun till mun. Boken verkar ha hjälpt många familjer, det är coolt, säger Carl-Johan Forssén Ehrlin. Varför har den blivit stor i Storbritannien och USA just nu? – Jag körde lite marknadsföring i England, och det lossnade där. Plötsligt gick den upp på bästsäljarlistan. Nationella tidningar har börjat skriva om den, det ringer reportrar från utlandet – nu på förmiddagen var det ett tv-team från amerikanska NBC News här i huset i Huskvarna och gjorde ett reportage! Allt gick på några dagar. Det är fascinerande, vi lever i en helt ny tid där saker sprids snabbt på sociala medier. Det är helt otroligt. Boken är en godnattsaga, konstruerad för att få barn att somna. Och det verkar fungera – kundrecensionerna på Amazon är lyriska, och vittnar om svårsövda ungar som slocknat efter bara ett par sidor. Carl-Johan Forssén Ehrlin har en bakgrund som beteendevetare och har läst lingvistik, men är ingen expert på barnpsykologi. – Men jag har funderat över hur vi tänker och kommunicerar, och har väl lyckats sätta in det i en kontext där det gör väldigt mycket nytta för hur man får barn att slappna av. Det ligger väldigt mycket eftertanke bakom boken, säger Carl-Johan Forssén Ehrlin. Och de senaste dagarna har stora förlag från hela världen hört av sig. – Jag har blivit bombarderad: förlag, agenter, översättare. Jag har inte hunnit sätta mig ned och fundera över det än. Det är lite kaosartat. Har du blivit rik på boken? – Haha, nej, än så länge har jag inte sett några siffror, så jag vet inte. Men jag hoppas kunna fokusera på att skriva en uppföljare nu. Många föräldrar har hört av sig med förslag på vad de vill ha hjälp med, så kanske försöker jag använda samma tekniker för att skriva om potträning. ”Kaninen som så gärna ville somna”. Carl-Johan Forssén Ehrlin gav ut boken på egna förlaget Ehrlin förlag 2011. Sedan dess har han låtit översätta boken till sju språk. Senaste veckan har boken klättrat på nätbokhandeln Amazons topplistor i USA och Storbritannien, och under måndagen toppade den båda försäljningslistorna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5299, "headline": "Publikrekord och sol när DN-konserten fyllde 40 år", "summary": "DN-konserten firade sin födelsedag i strålande sol. Över 40 000 besökare med picknickkorgar hade samlats utanför Sjöhistoriska museet i Stockholm. Solisten Helen Sjöholm rörde lyssnarna till tårar och det vackra vädret fick en egen applåd av den rekordstora publiken.", "article": "1975 arrangerades den första upplagan av DN-konserten. Inspirationen till evenemanget kom från de klassiska utomhuskonserter som gick att avnjuta i Central Park i New York. Succén var omedelbar och genom åren har publiken strömmat till Sjöhistoriska museets gräsmatta. De senaste åren har antalet besökare snuddat vid 40 000. Men intresset var ovanligt bubblande när DN-konserten under gårdagen fyllde 40, utan ens en antydan till 40-årskris. Flera timmar innan Kungliga Filharmonikerna, under ledning av dirigenten Anna-Maria Helsing, inrättade sig på scenen rådde det en myllrande folkfest på området. Kulturskolan fanns som alltid på plats för ett låta de minsta få utforska instrument. Bleckblåsaren Magnus Andersson berättade för den unga besökaren Stella (som också passat på att låta sig ansiktsmålas) hur det går till att spela trombon. Hon fattade galoppen på ett ögonblick och tutade därefter både glatt och ljudligt. — Det var inte alls svårt. Jag har aldrig spelat trombon förut. Men jag har spelat jättemycket leksakspiano, förklarade den lilla musikfantasten entusiastiskt. Eftermiddagen mjukstartade när DN:s kulturchef Björn Wiman höll ett samtal med kritikern Martin Nyström om dennes nya musikhistoriska bok. Då hade över 40 000 personer samlats i det gröna, vilket var publikrekord. Även i Djurgårdsbrunnsviken var det trångt. Flera båtar hade lagt till strax bakom scenen för att lyssna. När Björn Wiman sedan passade på att hylla det närmast övernaturligt vackra vädret bröt publiken ut i en spontan applåd. Ett tecken så gott som något på hur intensivt efterlängtad solen har varit. På traditionellt svenskt maner menade somliga till och med att det var lite för varmt. Dagens solist Helen Sjöholm gjorde entré i snövit fotsid klänning och sjöng Lasse Tennanders Stockholmshyllning ”Stolta stad” med en sådan ömhet att flera besökare blev blanka i ögonen. Den bitterljuva tolkningen blev också ett fascinerande exempel på musiken kraft. När hon sjöng med sin märkvärdigt klara röst satt hela jättepubliken alldeles tyst. Varför kom du till DN-konserten? Ingrid Claesén med dottern Ariel, Älvsjö – Min mamma berättade att hon skulle hit och då blev jag sugen. Men sedan gillar jag Helen Sjöholm också. Anna och Anna-Karin Ovsiannikov, Märsta – Jag kom för att jag tycker om Helen Sjöholm. Nu ska jag bara njuta tillsammans med min mamma Anna-Karin. Helena Louisedotter, Stockholm – Min kära väninna bjöd in mig och jag litar fullkomligt på hennes goda omdöme. Nu fick vi ju dessutom så underbart väder. Karin Haraldsson, Stockholm – Jag ska umgås med vänner och njuta av vädret, musiken och av Stockholm. Det här blir en härlig dag. Fredrik Rangstedt, Farsta – Jag tänker njuta av musik och ha det trevligt. Vi ska ha picknick med barnen. Dessutom är det ju så vackert här ute. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5302, "headline": "Colin Trevorrow regisserar nya Star Wars-filmen", "summary": "Colin Trevorrow regisserar den nionde Star Wars-filmen. Han har tidigare gjort ”Jurassic World”.", "article": "I december släpps ”Star Wars: The Force Awakens” – den första av den nya Star Wars-trilogin – på biograferna. Och 2017 är det dags för del två. Nu avslöjar Lucasfilm vem som kommer att regissera den tredje episoden, som totalt sett är den nionde i ordningen, skriver BBC. Det blir Colin Trevorrow, som tidigare skrivit och regisserat ”Jurassic World”. Dessförinnan har han bara gjort en spelfilm, indiekomedin ”Safety Not Guaranteed”, men Kathleen Kennedy som är ordförande för filmbolaget Lucasfilm menar att han är en otrolig talang. – Colin är någon som jag har varit intresserad av att jobba med ända sedan jag såg ”Safety Not Guaranteed”. Och regissören själv är lika glad över det kommande samarbetet. – Det är en plats vid en lägereld, omgiven av en enastående grupp av berättare, filmmakare, artister och hantverkare, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5310, "headline": "Johan Croneman: Norrmännen har onekligen förtjänat den här tv-framgången", "summary": "Den norska braksuccén ”Mammon” från 2014 har sedan länge hyllats i England och i Norge snittade de sex avsnitten på nästan 1,3 miljoner tittare. Det är en makalös siffra i ett land med cirka fem miljoner invånare.", "article": "Nordic noir har ju blivit ett etablerat begrepp i hela film- och tv-världen. Framförallt danska, sedan svenska, nu också norska produktioner har under senare år närmast tokhyllats internationellt. (Så scandic noir är egentligen ett bättre och kanske sannare uttryck, förlåt Finland.) Wallander, Stieg Larsson, ”Brottet”, ”Bron”, ”Borgen.” Skandinaviska skådespelare, författare och regissörer är hett byte i både England och USA. När SVT1 på söndag kväll klockan 21 premiärvisar den norska braksuccén ”Mammon” från 2014 har sedan länge hyllats i framför allt England (Sverige är ovanligt sena på bollen), i Norge snittade de sex avsnitten på nästan 1,3 miljoner tittare – det är en makalös siffra i ett land som hyser cirka fem totalt. Fox, som framgångsrikt förvandlade ”Brottet” till ”The killing” lade också omedelbart beslag på rättigheterna till ”Mammon”. En andra säsong spelas just nu in i Norge, premiär till årsskiftet. Och norrmännen har onekligen förtjänat en dylik tv-framgång, de har blixtrat till under senare år, senast med ”Frikänd” som SVT sände i våras. ”Mammon” har på samma sätt som i ”Friänd” (och detta var den seriens största förtjänst) en definitivt norsk prägel över det mesta, både när det kommer till naturen, skogen, mystiken, bymentaliteten - och de tjocka norska stickade tröjorna. Men många av deras regissörer och författare har också förstått hur man skickligt och oväntat byter fot och tempo, hur man trappar upp och komplicerar, där så många andra i stället brer ut sig och gärna förklarar allt minst två gånger. Per avsnitt. De har också utbildat en hel räcka med bra fotografer som vet hur de där bilderna skall fångas in och förmedlas. Bilderna till filmens förtexter är till exempel lysande - och väldigt skrämmande. Alla sex gånger! Jag har länge trott på det norska film- och tv-undret – det är nog här nu. Jag har fler invändningar mot ”Mammon”, flera gånger börjar jag nicka till - men då kliver de raskt in och petar in en mäktig överraskning som gör det omöjligt att inte låta sig, om inte trollbindas, så åtminstone återigen sätta sig spikrakt upp i stolen, luta sig fram och lägga örat till för att inte missa något viktigt. Serien är skapad, skriven och regisserad av bröderna Vegard och Gjermund Stenberg Eriksen och det allra bästa i serien är också en komplicerad relation mellan två bröder - och en rätt monstruös pappa, en präst som högaktar sin ene son, men faktiskt avskyr den andre. Det är sådant där som vi egentligen kollektivt inte vill veta något om, eller veta av, men så ofta ändå funderat över: Vem älskar pappa mest...? Jon Øigarden spelar den grävande journalisten Peter Verås som hamnar i ett knivigt moraliskt dilemma när han tipsas om att hans egen bror är inblandad i en mycket komplicerad (och snart dödsbringande) ekonomisk brottslighet. De redaktionella interiörerna med dess ofta cyniska medarbetare tillhör inte ”Mammons” starka sida, över huvud taget är de personliga relationerna snart mer intressanta än själva intrigen (och det finns att jobba på i scenografin), så om du nu inte faller i farstun redan under det första avsnittet så skall du kanske ändå gräva dig in mot de tre första för att bli riktigt upptagen och intresserad. Man får riktig och riklig lön för mödan. Norge har ju alltid haft bra mycket bättre författare än både Sverige och Danmark, men kanske har de ägnat för lite tid åt att skriva för film och tv? Och de har ännu inte riktigt samma klass på sina skådespelare, men ”Mammon” har definitivt några stycken som så småningom kan få ta ett kliv också utanför Skandinaviens gränser. Jag är uppriktigt glad för Norges skull. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5317, "headline": "Sara Lidman gestaltas gånger fyra", "summary": "Det gjordes i Bob Dylan-filmen ”I'm not there” och med Marilyn Monroe i ”Blondiner”. Nu är det författaren Sara Lidmans tur att skildras genom flera olika skådespelare.", "article": "2014 blev författaren Sara Lidmans liv och gärning pjäs på Västerbottensteatern. Nu sätter Kulturhuset Stadsteatern upp föreställningen och låter författaren och debattören gestaltas genom skådespelerskorna Claire Wikholm, Angelika Prick, Nadja Mirmiran och Thérèse Svensson. Dramatikern America Vera-Zavala har skrivit manus till ”Sara Sara Sara – starka kvinnor pinkar stående” där besökarna får stifta bekantskap med Saror i skilda åldrar och livsfaser. Allt från nyuppvaknad skribent till trånsjuk älskande. – Jag har försökt få med både hennes skapande och hennes privatliv. Det var viktigt, eftersom livet är sådant. Det är intressant hur hon å ena sidan är efterfrågad och folk intervjuar henne och ställer frågor, men samtidigt kan hon bara tänka: ”Varför ringer han inte?”, säger America Vera-Zavala. Att låta flera skådespelare porträttera samma huvudperson är ett flitigt använt grepp inom teater och film. I Todd Haynes Bob Dylan-epos ”I'm not there” spelade sex olika skådespelare karaktärer baserade på rocklegenden i viktiga perioder av hans liv. Samma sak gjorde Sissela Lindblom 2004 i ”Blondiner”, om den mytomspunna filmstjärnan Marilyn Monroe. I höst ska även den norske författaren Karl Ove Knausgård skildras på detta sätt när ”Min kamp” sätts upp på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. – I den klassiska monologformen blickar man ju tillbaka på en persons liv, blir efterklok och analyserande. Jag ville i stället att vi skulle vara med och leva med Sara i stället för att analysera henne. Att vara mitt i, i stället för att blicka tillbaka, och att grotta ner oss i vissa punkter som var viktiga för formandet av hennes liv, säger America Vera-Zavala. Olof Hanson har regisserat föreställningen. I hans tolkning av Sara Lidman växlar varje skådespelare mellan alla olika Saror i ett sorts ”associativt flyt”. Det är alltså inte nödvändigtvis alltid de yngre skådespelarna som gestaltar den yngre Sara och vice versa. – På det här sättet kan publiken ta vad den vill av föreställningen. Det blir inte en sanning och det blir mycket intressantare, säger han. Det här greppet används ofta om just verkliga, och ofta levande, personer. Det är lätt att tänka att det bygger på någon sorts ängslighet, en rädsla att inte skildra rättvist. Det tror i alla fall Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet. – Jo, faktiskt tror jag det. Det är alltid en känslig fråga att gestalta en annan människa. Folk kan ju bli urförbannade bara om de blir fotograferade ur fel vinkel, så därför finns ju alltid en risk med att gestalta en nu levande människa eller någon där familjen fortfarande lever. – Men använder man det här greppet kommer man lite grann ur det geggiga psykoanalytiska, man fokuserar mer på personens arv och lyfter från det intima, säger Tiina Rosenberg. Olof Hanson som har regisserat ”Sara Sara Sara” kände dock ingen sådan rädsla. – Nej, snarare har jag gett upp tanken på att göra Sara Lidman rättvisa. Vi kan bara ge vår bild och göra den så mångfacetterad som möjligt, säger han. Sara Lidman Född: 30 december 1923. Död: 17 juni 2004. Bakgrund: Författare, debattör och agitatör som växte upp på en gård i Missenträsk i Västerbotten. Debuterade och fick sitt genombrott 1953 med \"Tjärdalen\". Beskrev i sitt författarskap bland annat moderniseringen av norra Sverige genom sin romansvit \"Jernbanesviten\". Hon engagerade sig också mot bland annat Vietnamkriget och mot atomvapen. Var en av ledamöterna i Samfundet De Nio och tilldelades professorstitel 1999. Aktuell: Pjäsen om Sara Lidman, \"Sara Sara Sara – starka kvinnor pinkar stående\" har premiär på Lilla Scenen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm den 15 augusti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5322, "headline": "Förlaget slår tillbaka mot ”Millennium”-kritiken", "summary": "I tisdagens DN kallade Stieg Larssons barndomsvänner den nya ”Millennium”-boken för ”gravplundring”. Men förlaget Norstedts håller inte med.", "article": "I tisdagens DN gick Stieg Larssons barndomsvänner Svante Brandén och Anders Lindblom till hård attack mot den fjärde boken i ”Millennium”-serien, skriven av David Lagercrantz. I debattartikeln kallas utgivningen för ”rena gravplundringen”, och duon menar att ”kommersialiseringen av Stiegs livsverk antar rena cirkusartade former”. Men Eva Gedin, förlagschef på Norstedts, försvarar arbetet kring den fjärde boken. – Det här har vi gjort i tätt samråd med brodern Joakim och fadern Erland Larsson och deras agent. Vi har hittat rätt författare och han har gjort ett fantastiskt jobb, säger Eva Gedin. Sedan den första boken i trilogin publicerades 2005 har intresset för ”Millennium” exploderat, och det har bland annat gjorts Hollywoodfilm och tecknade serier om karaktärerna. – Med tanke på att det har gått tio år sedan vi publicerade den första boken och att det finns massvis av Salanderkopior, så har det varit fantastiskt att gå tillbaka till urhistorien och göra en auktoriserad fortsättningsbok. Författaren Stieg Larsson vid sitt skrivbord på TT:s feature - och bildredaktion vid Kungsholmstorg i Stockholm 1984. Foto: Leif Blom /TT Barndomsvännerna Brandén och Lindblom poängterar i sin debattartikel att Stieg Larsson inte bara var en deckarförfattare utan också hade ett stort samhällsintresse som lever i hans verk. – Om man inte ser de djupare sakerna Stieg Larsson beskriver i samhället, exempelvis utsatta kvinnor och utsatta barn, då har man missat något i hela hans författarskap, säger Anders Lindblom. Eva Gedin säger att samma samhällsengagemang som Stieg Larsson hade är utmärkande för svensk och nordisk kriminallitteratur men att han samtidigt kunde skilja sitt arbete på tidningen Expo från sitt litterära författarskap. – När han skrev i Expo var det väldigt viktigt hur man formulerade varje ord. När han däremot skrev ”Millennium”-trilogin hade han väldigt roligt och han var tydlig med att han var i underhållningsgenren. Stiegs intention var att det här skulle bli en stor framgång, säger Eva Gedin. Att en annan författare har fått fortsätta Stieg Larssons verk med samma rollkaraktärer är en av aspekterna som Svante Brandén och Anders Lindblom inte kan se som moraliskt försvarbart. Men Eva Gedin poängterar att det inte är första gången något liknande sker. – Det finns fler exempel än bara James Bond och Agatha Christie. Att uppmärksamheten blir så stor i det här fallet handlar om att böckerna är en så enorm framgång, och de speciella omständigheterna som rått från början, säger Eva Gedin. Finns det inte ett moraliskt problem med att låta någon ta över en död författares karaktärer? – Absolut, därför är det viktigt att man inte luras utan är väldigt tydlig med varför man gör det här. David Lagercrantz har fått lov att skriva sina egna böcker och vi längtar efter nya historier om Lisbet Salander. Blir det här lyckosamt kommer nya läsare hitta fram till Stieg Larssons böcker, det är en viktig del av förvaltningen av ett författarskap. Tror du att Stieg Larsson skulle ha haft något emot det? – Den frågan tycker jag är obsolet. Om Stieg hade levt, då är jag 100 procent säker på att han hade skrivit många fler böcker i genren. Då hade vi aldrig behövt fundera på det här, säger Eva Gedin. Stieg Larssons arv • Stieg Larsson (1954-2004) var journalist, chefredaktör på tidningen Expo och aktiv i kampen mot högerextremism och rasism. Han avled i november 2004, en kort tid innan första delen i Millenniumtrilogin gavs ut. • I Millenniumtrilogin ingår böckerna ”Män som hatar kvinnor” (2005), ”Flickan som lekte med elden” (2006) och ”Luftslottet som sprängdes” (2007). • Vid årsskiftet 2014/2015 hade böckerna sålts i sammanlagt 80 miljoner exemplar i ett 50-tal länder. • Stieg Larsson levde tillsammans med arkitekten Eva Gabrielsson i 32 år, men paret gifte sig aldrig, vilket gjorde att Stiegs far och bror Erland och Joakim ärvde hans tillgångar. 2009 erbjöd de Eva Gabrielsson 20 miljoner, men hon tackade nej. • För drygt två år sedan fick författaren David Lagercrantz uppdraget att ta över stafettpinnen från Stieg Larsson och skriva den fjärde boken om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Millenniumserien • DN:s samlade artiklar om Millenniumserien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5327, "headline": "Stockholmarnas egen festival firar tio år", "summary": "Stockholms kulturfestival vill vara ett evenemang för lokalbefolkningen. I år arrangeras festivalen för tionde året i rad, och temat är Storbritannien.", "article": "2006 arrangerades Kulturfestivalen i Stockholm för första gången. När festligheterna drar i gång i dag, med Storbritannien som tema, firar man alltså 10-årsjubileum. Men det är inget som kommer att uppmärksammas under de sex dagar som festivalen pågår. – Vi är så anspråkslösa att vi tycker att 10 år inte är en särskilt lång tid i en festivals liv, säger den konstnärlige ledaren Claes Karlsson. Värt att notera i sammanhanget är emellertid att Vattenfestivalen inte överlevde i 10 år. Det var ett evenemang som det rådde minst sagt delade meningar kring när det arrangerades under 1990-talet. Turisterna flockades samtidigt som delar av lokalbefolkningen valde att fly stan. – Jag jobbade själv med Vattenfestivalen. Men det stämmer att den fick en del kritik. När vi inledde arbetet med Kulturfestivalen började vi i en annan ände. Vi ville inte stänga av trafiken och vi ville inte ha för mycket kommers och öltält, säger Claes Karlsson. Han påpekar att han förstås blir glad om Kulturfestivalen lockar turister och utomsocknes besökare. Men det övergripande målet är att göra festivalen angelägen för stockholmare. – Ur ett socialt perspektiv så behöver Stockholm den här typen av gemensamma plattformar där folk kan mötas på öppna villkor. Kulturfestivalen är gratis och lättillgänglig. Folkfestaspekten är viktig och vi vill bygga upp detta långsamt, tillsammans med staden och dess invånare. Som folkfest betraktad har Kulturfestivalen i dag flera konkurrenter. Popaganda och Stockholm music and arts är två av de mer kvalificerade. Men Claes Karlsson tycker ändå att Kulturfestivalen har ett tydligt existensberättigande. – Öppenheten är en viktig utgångspunkt. Det finns många andra festivaler som är väldigt bra i sig. Men de är ofta begränsande och i någon mån exkluderande. De inkluderar i varje fall inte alla som vi gör. Det är vårt uppdrag och det är den stora skillnaden. Att veva i gång ett projekt av Kulturfestivalens storlek mitt i hjärtat av Stockholm är en utmaning, inte minst logistiskt, det medger Claes Karlsson. – Stockholm hade länge ett rykte om sig att vara en svår evenemangsstad. Det är klart att man ibland önskar att det fanns fler och större evenemangsytor. Staden är tätt byggd. Det skulle vara lättare att hålla till på ett gärde, fast då skulle vi tappa det inkluderande. Med detta sagt vill jag framhålla att det blivit väldigt mycket lättare att göra saker under de här tio åren. Det är mindre byråkrati och fler samarbeten mellan olika delar av stan. Claes Eriksson säger att detta är en positiv utveckling som Kulturfestivalen delvis har bidragit till. – Ingen rörde sig på Brunkebergstorg innan vi var där. Det var en totalt bortglömd plats. Men vi bet oss fast där och det gick jättebra. Nu bygger man om och förnyar Brunkebergstorg. Det gäller i viss mån även Gustav Adolfs torg. Vi ska vara pionjärer och utveckla platser. Stockholms kulturfestival. Festivalen arrangeras på sju scener i centrala Stockholm mellan den 11 och 16 augusti. Fri entré för samtliga programpunkter. Delar av programmet: ”Play me I’m yours”. Som en del av ett internationellt konstprojekt har britten Luke Jerram ställt ut ett 15-tal pianon, alla försedda med uppmaningen ”play me I’m yours”. ”Dominoes”. 7 000 väldiga dominoblock faller i en vindlande rad genom centrala Stockholm. Magnus Carlson & The Northern Soul Orchestra. Northern soul på svenska med ömsint sångare. Tensta Gospel Choir. Gospelsång med gäster som Kristin Amparo. Long Vehicle Cirkus. Tjeckisk akrobatik på styltor inspirerad av klassisk jazz. Gandini Jugglers. Nio brittiska jonglörer sätter rotation på 80 äpplen och fyra serviser. Sidestepper. Svängig electro-cumbia direkt från Bogotá. A String Selection – Reckless Sleepers. Experimentell konst med sågar, möbler och dansare. Zara Larsson. En av sommarens mest uppmärksammade artister gör en av sina få Sverigespelningar. Bokbord på Drottninggatan. Världens längsta bokjippo fyller 25 år. Sveriges Radios symfoniorkester. Jazz Voice med bland andra Dee Dee Bridgewater. Se hela programmet på kulturfestivalen.stockholm.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 5336, "headline": "Matilda Gustavsson: Att vara glad på jobbet är en växande klassfråga", "summary": "Hånade bilder av livströtta RBF:s sveper förbi. Resting bitch faces. Kristen Stewart, Michelle Obama, Angela Merkel. Otaliga tjejer kan, liksom jag, identifiera sig: jag får ofta höra att jag ser bedrövad ut.", "article": "”RBF” betyder ”resting bitch face” och förkortningen tar just nu över internet. Den beskriver de kvinnor - alltid kvinnor - som ser sura ut när de slappnar av: ett fejs vars innehavare inte är i sitt ansikte utan tänker på något annat medan mungiporna drar nedåt och ögonen slappar. Hånade bilder av livströtta RBF:s sveper förbi. Kristen Stewart, Michelle Obama, Angela Merkel. Otaliga tjejer kan, liksom jag, identifiera sig: jag får ofta höra att jag ser bedrövad ut, även när jag inte är det. Text efter text om fenomenet publiceras. Om huruvida vi med RBF får mer eller mindre rynkor. Många bloggare beskriver en lättnad, som om de plötsligt fått en förklarande diagnos: ”det var inte jag som var konstig, det var mitt RBF” (som då folk under en period plötsligt förstod hela sina liv utifrån att de var ”introverta”). Olika psykologer har teorier och jag känner igen mig i den om att RBF kan vara ett försvar, eller bara ofrånkomligt, för oss med mycket ångest. Att ett olyckligt ansikte kanske är olyckligt, och i den tanken finns det nya uttryckets kärna. Världen snurrar runt kvinnors glädje; kvinnors glädje är en arketyp, en musa och Manic Pixie Dream Girl, en så ljus moder att motsatsen är hotande och nästan naturvidrig. Jag minns vuxnas vakande oro över ledsna flickor, tipsen om hur man fixade en kille genom att inte ha ”korslagda armar”. Hörde jag någonsin en man beskrivas som en ”solstråle” eller ”glädjespridare”? Så länge jag kan minnas har jag kämpat för att bli glad och, eftersom att det sällan funkat, åtminstone se glad ut. För allas skull, för att flickors ansikten är projektionsytor. Medan pojkar och mäns lycka eller eufori, den är deras egen. Så framträder någon sorts omvänd logik i att samhället förväntar sig som mest glädje av dem som möter starkast motstånd. Kvinnor ska le och nyanlända invandrare, som ofta bär ett ofattbart tungt bagage, ska dessutom ha en inre känsla av tacksamhet. I Kristina Sandbergs fantastiska sommarprat om sin romankaraktär Maj talade hon om hemmafruns trivselskapande roll: att vara glad var ideologiskt motiverat och ett nav i samhällsbyggandet. I vår tids servicesektor, den marknad som växer snabbast och främst sysselsätter kvinnor men också allt fler unga män, är arbetsbeskrivningen ungefär likadan: man konkurrerar med sin charm och sin varma blick i en expanderande känsloekonomi. Men i den finns också motstånd. Kristina Sandberg beskriver glappet mellan Majs leende och hennes mörka tankar som en revolt. Mannen och barnen kan få alla hennes omsorger och vänliga ord men inte hennes inre. Inte hennes verkliga glädje. Jag tänker på tjejen jag lärde känna på Online, där vi sålde motortidningsprenumerationer. Jag kom sällan över grundlönen, trots att jag läste manualer om hur man bäst betonade kundens namn. Men hon var drottning. När hon sålde var ansiktsdragen en dans, som om det gick små trådar mellan dem och kundens själ och samtidigt, om man var uppmärksam, såg man den i hennes ögon, den lilla leken. High five efteråt. Hon fick högst provision av oss alla, skulle säga upp sig och resa till Indien. Att vara glad på jobbet är en växande klassfråga. Ju surare du kan vara desto troligare att du är en rik konstnär. Jag minns första gången jag tjänade pengar på något som inte krävde ett uns leende (sålde en artikel). Och en gång stod jag ensam på en tågperrong och flabbade (min glädje, när den kommer, är en stor, ofta privat känsla) för att innebörden av den sortens arbete kickade in. Jag måste inte le. Åtminstone kändes det så i stunden. Forever resting bitch face. • Fler kulturkrönikor av Matilda Gustavsson och DN:s andra krönikörer ", "article_category": "culture"}
{"id": 5347, "headline": "Lyxliv viktigare än gymmet för Napoleon Solo", "summary": "Brittiska hunken Henry Cavill visar en komisk ådra som CIA-agenten Napoleon Solo i Guy Ritchies ”The Man from UNCLE” som har svensk premiär nästa vecka. Och, ja, Cavill drömmer om att få spela James Bond...", "article": "Numera 32-åriga Henry Cavill har redan provspelat för rollen som James Bond. Men då var han bara 21 och filmbolaget letade efter vem som skulle göra ”Casino Royale”. – Daniel Craig var redan utsedd till att spela den sedvanliga James Bond. Men de ville förnya rollfiguren och hade också en lista på skådespelare som skulle spela en yngre Bond som ännu inte var torr bakom öronen. Där valdes jag ut. Antingen höll jag inte måttet eller så bestämde sig bolaget för att ta den mer traditionella vägen, berättar Henry Cavill. Hans tonfall är neutralt. Men det är uppenbart att han var fruktansvärt nedslagen då när han jagade roller i USA och Storbritannien i början av karriären. Att få huvudrollen i en jätteproduktion som James Bond måste ha varit en dröm. – I efterhand är jag väldigt glad att Daniel Craig fick rollen. Han har verkligen utvecklat karaktären och jag hade förmodligen inte gjort den tillräckligt bra som 21-åring. Istället för att karriären tog turbofart har Henry Cavill gradvis arbetat sig in i Hollywood. Ett år efter ”Casino Royale” var det premiär för brittiska tv-serien ”The Tudors” där Cavill spelar adelsman i Henrik VIII:s hov. – Tudors gjorde förmodligen att jag blev uppmärksammad i USA och fick chans att prova som Stålmannen. Den filmen förändrade allt. ”The Man of Steel” (2013) var Cavills stora genombrott mot medspelare som Amy Adams, Kevin Costner och Russell Crowe. Uppföljaren ”Batman v Superman” har premiär nästa år och två nya Justice League-filmer är planerade där Henry Cavill åter ska dra på sig sin blå dräkt och röda mantel. Han är i London för att göra reklam för ”The Man from UNCLE”, som har världspremiär nästa vecka. Filmen är brittiska regissören Guy Ritchies nyinspelning av 60-talsserien om agentsamarbete mellan USA och Sovjet i kalla krigets skugga. Henry Cavill spelar CIA-agenten Napoleon Solo. När han möter pressen märks att det är ett tag sedan filmen spelades in. Cavills muskler under den mörkblå långärmade tröjan är stora som Stålmannens, inte som en amerikansk livsnjutare på 1960-talet. – Napoleon Solo är en roll där jag inte behövt förbereda mig särskilt mycket fysiskt. Han gillar ett liv i lyx och går inte till gymmet varje dag eftersom han har viktigare saker för sig, som drinkar och kvinnor, säger Henry Cavill och ler. Lägg till att ”The Man from UNCLE” har biljakter, explosioner och skurkar som vill skaffa sig kontroll över vapen som kan förstöra världen – låter precis som grund-ingredienserna till en Bondfilm. Vill du spela James Bond? – Det beror på manus och vem som är regissör. Producenter lär vara Barbara och Mike (Broccoli och Wilson). Om vi satte oss ner tillsammans i ett rum så är det utgången av det samtalet som avgör om jag tar jobbet. Henry Cavill anser att James Bond är en cool gestalt att skildra, men det finns annat runtomkring som är viktigare. – Är det en regissör jag arbetat med tidigare och då inte gillat vill jag inte spendera elva månader med den personen. Livet är för kort för det. Cavill gör gärna en uppföljare till ”Mannen från UNCLE”. – Men det är upp till bolaget. Är filmen en kommersiell framgång blir det definitivt en fortsättning. I rollistan finns bland andra Hugh Grant och Sveriges nya internationella stjärna Alicia Vikander. Utan att avslöja för mycket har hon en av de mest minnesvärda scenerna när hon hinkar i sig vodka och dansar i pyjamas. I ”The man from UNCLE” är det ännu en gång en britt som spelar amerikan. Senaste åren har ovanligt många britter haft framträdande roller i Hollywoodproduktioner, till exempel som superhjältar. Veteranen Michael Douglas talade nyligen om krisläge för unga amerikanska aktörer. Los Angelesfödda Armie Hammer, som spelar KGB-agenten Illya Kuryakin i ”UNCLE”, har en förklaring till att brittiska skådespelare gör succé. – De tar yrket seriöst. I USA har vi den märkliga kändiskulturen. Människor blir skådespelare för att kunna bli berömda, inte för att vilja agera, berätta en historia eller någon annan genuin drivkraft. Kändisskap är ingen bra utgångspunkt för att bli duktig skådespelare. Och gör folk från andra länder en bättre insats vid provspelningen får de helt enkelt jobbet, säger han. Henry Cavill sitter bredvid, lyssnar och ser ut att hålla med. Han har också startat ett produktionsbolag med en bror och en god vän. – Jag är intresserad av att ha kontroll över hela processen; ställa samman filmen, klippa, marknadsföra den. Jag tror inte jag kan bli regissör, men däremot producent. Då får jag chans att berätta historier som jag tycker är viktiga, säger han. Fakta. Henry Cavill Född 1983 och uppvuxen på ön Jersey i Engelska kanalen. Hoppade av skolan som 17-åring för att spela i filmen ”Greven av Monte Cristo”. Hankade sig fram i mindre roller, till exempel i tv-serierna ”Kommissarie Lynley” och ”Morden i Midsomer”, innan han fick en framträdande roll i ”The Tudors” och sedan huvudrollen i ”Immortals” och ”Man of steel”. ”The Man from UNCLE” är en Nyinspelning av den populära 60-tals serien där Robert Vaughn och David Mc Callum hade huvudrollerna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5374, "headline": "Dramatenregissör till Ung scen öst", "summary": "Dramaturgen och regissören AnnaLina Hertzberg blir ny konstnärlig ledare för Ung scen öst i Östergötland.", "article": "Med erfarenhet från bland annat Dramaten, Stockholms stadsteater, Teater Västernorrland och flera internationella projekt tar AnnaLina Hertzberg nu över som konstnärlig ledare på Ung scen/öst, där hon har verkat som projektledare på scenkonstlaboratoriet under två säsonger. \"Jag vill nå ut till alla barn och unga i Östergötland, med musik och rytm, med dokumentära berättelser om hur det östgötska samhället och omvärlden påverkar varandra och genom att skapa nyskrivna klassiker\", säger AnnaLina Hertzberg i ett pressmeddelande. AnnaLina Hertzberg är född i Umeå och uppvuxen på Gotland. Tidigare i sommar höll hon i skrivarskolan \"Women playwright international\" i Kapstaden i Sydafrika. Hon ersätter Malin Axelsson som har blivit ny konstnärlig ledare för Radioteatern. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5407, "headline": "Elektronisk och naturskön festivalduell", "summary": "I helgen är det dags för Norbergfestivalen och Into the valley. Båda festivalerna inriktar sig på elektronisk musik och äger rum i natursköna områden – bara någon timme från varandra. Frågan är om publiken räcker för båda.", "article": "De senaste åren har flera festivaler etablerats i Sverige där elektronisk musik breder ut sig i kontrasterande, natursköna omgivningar. Camp cosmic på Gotland, Norbergfestivalen i Västmanland och Into the valley i Dalarna. De två sistnämnda går båda av stapeln i helgen – i samma geografiska område, med en dryg timmes bilavstånd orterna emellan. För Norbergfestivalen är det sextonde året i rad, medan Into the valley har premiär i år. Frågan är då, i dessa tider av olyckskraxande om festivaldöd, om det finns plats för två så snarlika evenemang. – Vi hoppades sälja slut på biljetter men har sålt något mindre än förhoppningarna. Å andra sidan är det få festivaler som säljer slut, särskilt första året, säger Mattias Hedlund, initiativtagare till Into the valley. Han medger att det finns viss konkurrens festivalerna emellan. – När vi bestämde datum ville vi inte krocka med Norberg och trodde att de skulle köra helgen innan. Men det är svårt att skjuta på det när man väl har släppt alla biljetter. Så självklart finns en konkurrens, även om våra målgrupper ser lite olika ut, men jag hoppas att vi inte har stört dem och tagit kunder från dem, säger han. Sara Fors är kassör på Norbergfestivalen. Hon har inte märkt av någon konkurrens. Tvärtom har man i år sålt fler förköpsbiljetter än något annat år, och bara antalet sålda förköpsbiljetter har i år varit fler än totala biljettförsäljningen förra året trots att festivalen då firade femtonårsjubileum. – Även om det på många sätt är liknande musikstilar det handlar om, så rör sig vår festival mer åt det experimentella hållet. Säkert finns en viss överlappning i publik, men snarare känns det roligt att det händer annat också inom samma område i regionen. Att de två festivalerna tar plats inom den snäva geografiska radien är ingen slump, menar Fors. – Jag tror att det handlar jättemycket om miljöerna. Dalhalla, där Into the valley sker, är en helt magiskt vacker plats, och det finns något lockande i kontrasten mellan elektronisk musik och en storslagen, naturskön miljö. Det är lite samma med oss: Norberg är en lantlig miljö med nedlagd industri som är mycket intagande. De här miljöerna finns just i Dalarna- och Västmanlandregionerna, de gamla gruvorterna som dessutom ligger förhållandevis nära mycket annat. Både vår och Into the valleys festivalproduktion utgår från Stockholm så det finns en aspekt i det med kommunikationer, frakt och att det är lättare att få hit artister än till, säg, Norrbotten. Även för Mattias Hedlund var det miljön som blev tungan på vågen i valet av plats. Den naturligt formade amfiteatern Dalhalla är vanligtvis spelplatsen för opera- och teaterföreställningar, och National Geographic rankade den som sjätte bästa konsertarenan i världen. Brittiska The Guardian listade å sin sida Into the valley bland sommarens tio bästa europeiska festivaler, innan den alltså ens gått av stapeln. – Jag hade ingen koll på Dalhalla tidigare, men en av mina anställda visade området för mig. Vi blev båda helt sålda, så anledningen att vi gör det i Dalarna är för att platsen är så sinnessjukt vacker. Och 60 procent av biljetterna vi sålt är till människor i andra länder, säger Mattias Hedlund. Elektroniska festivalerNorbergfestivalen:Festivalen Fakta. Elektroniska festivaler Norbergfestivalen: Festivalen startades 1999 och hålls i det övergivna gruvområdet Mimerlaven i Norberg. Mellan 60 och 120 artister spelar varje år. Festivalen började som ett svensk-danskt samarbete men arrangeras sedan 2012 av svenska föreningen Norbergfestival. Musikaliskt spänner festivalen från elektronisk konstmusik och experimentellt, till techno och dubstep. I år spelar bland andra M.E.S.H., Brada, Caterina Barbieri, Ida Lundén, Groovestreet och Klara Lewis. Festivalen hålls 30 juli–1 augusti. Into the valley: Festivalen hålls för första gången i år, i Dalhalla utanför Rättvik. Dalhalla är en friluftsteater i det nedlagda kalkstensbrottet Draggängarna som sedan 1991 använts som scen för både opera och popkonserter. Med Into the valley vill arrangörerna ta stadspulsen till skogen. Inriktningen är elektronisk dansmusik. Bland artisterna finns Dj Koze, John Talabot, Mount Kimbie, Magda, Baba Stiltz och Eli Verveine. Festivalen hålls 31 juli–1 augusti. Fler dansmusikfestivaler: Norberg och Into the valley är inte de enda festivalerna med inriktning på elektronisk musik och dansmusik i Sverige. Tidigare i sommar har bland annat Summerburst (Stockholm och Göteborg) och Volt (Uppsala) hållits. 21–22 augusti ordnas Dans dakar i  Stockholm och i februari 2016 är det dags för Sónar Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5468, "headline": "Leila Lindholms sommarprat anmäls för reklam", "summary": "Leila Lindholms sommarprat har anmälts till granskningsnämnden för att hon i programmet ska ha marknadsfört sitt företag och produkter. ”Manus är skickat och noga granskat av Sveriges radios jurist innan sändning”, svarar Leila Lindholm.", "article": "Leila Lindholms debut som sommarpratare i P1 innehöll berättelser om bland annat döden, sexismen i restaurangbranschen – och det egna entreprenörsskapet. Lite väl mycket om det sistnämnda, tyckte somliga. Granskningsnämnden har nu fått in tre anmälningar om otillbörligt gynnande, rapporterar Aftonbladet. I anmälningarna står det bland annat att sommarvärden ska ha marknadsfört sitt företag och produkter flera gånger under programmet och att hon ska ha gjort ”oförskämt mycket reklam både för sina böcker och sina butiker”. Helena Söderman på myndigheten för radio- och tv säger till Aftonbladet att både Sommar i P1 och andra produktioner i bland klarar sig undan fällning för att gynnandet kan vara motiverat av ett underhållnings- eller informationsintresse. Programchefen Bibi Rödöö, känner till anmälningarna och har inga synpunkter på sommarpratet. – Vi visste ju vad hon ville berätta om och hur hon skulle uttrycka det, vi tyckte att det var okej. Så granskningsnämnden får prova det, säger hon. I ett sms till Aftonbladet uppger Leila Lindholm att ”manus är skickat och noga granskat av Sveriges radios jurist innan sändning.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 5472, "headline": "Åldersstigna – men fortfarande ett av världens bästa arenaband", "summary": "AC/DC:s styrka är att de rensar bort allt onödigt. De återför rocken till dess primära beståndsdelar. En entusiastisk Fredrik Strage hör sig själv skrika ”YES!” bara Angus Young nuddar sin Gibson SG.", "article": "Norska Turbonegro, ett band som inspirerats av AC/DC:s ovilja att utvecklas, berättade för mig hur mycket de avskydde uttrycket ”think outside the box”. ”Inget är så konstnärligt utmanande som att stänga in sig och begränsa sig till ett visst antal ackord”, sa basisten Happy-Tom. ”Jag vill vara inne i lådan. Jag vill känna mig instängd och riva mig blodig.” AC/DC känner sig knappast instängda när de uppträder på det gigantiska Friends arena. Men deras riff river lika hårt som de alltid har gjort. Gitarristen Angus Young behöver bara nudda sin Gibson SG för att jag ska skrika ”YES” och förvandlas till Butthead (ena halvan av den tecknade headbangarduon Beavis & Butthead som bar Metallica- respektive AC/DC-tröja). En journalist hävdade en gång att AC/DC gjort samma skiva nio gånger. Angus Young svarade att det var elakt förtal: ”Vi har gjort samma skiva tio gånger!” I vintras släpptes australiensarnas 15:e album ”Rock or bust”, vars titelspår de inleder med den här kvällen. Texten handlar om att rocka eller gå under. AC/DC väljer, inte helt oväntat, att rocka (under sina 42 år tillsammans har de skrivit 21 låtar med ordet ”rock” i titeln). 55 000 personer, varav ungefär en fjärdedel bär rödblinkande djävulsdiadem, vrålar att de också vill rocka. Att, som Angus Young, vara en 60-årig man som rusar runt på scen i skoluniform är kanske inte att åldras med värdighet. (Ej heller att, som bandets nyligen sparkade trummis Phil Rudd, vara en 61-årig man som grips av polisen för att ha mordhotat folk under en metamfetaminpsykos.) Men rock handlar inte om värdighet utan om att fånga en extatisk nukänsla i gränslandet mellan briljans och idioti. Förr i tiden, när rocken fortfarande kämpade för att bli tagen på allvar som konstform, hade kritiker svårt att acceptera det. ”Back in black,” numera AC/DC:s mest omhuldade klassiker, fick 1980 snittbetyget 0,0 när Aftonbladet sammanställde recensionerna i tio svenska dagstidningar. ”Hell’s bells”, öppningsspåret på den skivan, är kvällens tyngsta nummer – ett godståg som sakta får upp farten och är omöjligt att stoppa. Synd bara att det tar längre tid för vokalisten Brian Johnsons stämband att bli uppvärmda. Under konsertens första halva grymtar han mest. Vid 68 års ålder orkar han inte heller svinga sig i repet under den stora helvetesklockan som hissas ner från taket – förr ett givet inslag på konserterna. Att bandets grundare och rytmgitarrist Malcolm Young, storebror till Angus, tvingats sluta på grund av demens är också sorgligt. Redan under förra världsturnén, för sex år sedan, var Malcolm så sjuk att han var tvungen att lära sig de gamla låtarna på nytt. Ersättaren Stevie Young, hans brorson, matar visserligen fram riff med lika mycket emfas, men Malcolm var grundbulten i bandet. ”Många kan göra det jag gör”, sa Angus nyligen apropå sin storebror. ”De kan spela solon – men de kan inte spela bra, hård rytmgitarr och vara hängivna det.” AC/DC:s styrka är att de rensar bort allt onödigt. De reducerar rocken till dess primära beståndsdelar. Angus Youngs solon är sällan ekvilibristiska. Han avviker inte från det grundläggande groovet – förutom i 18-minutersversionen av ”Let there be rock” då han hissas upp på en plattform, kastar sig ner på golvet och klöser strängarna som om de vore skabb. Som vanligt drar han av sig det ena plagget efter det andra och bär till slut bara kortbyxor (tyvärr moonar han inte publiken, som han brukade göra förr). Han dryper av svett och skakar sina köttiga läppar. ”ANGUS!” skanderar alla traditionsenligt när han slår de första riffen i ”Whola lotta Rosie”. Den handlar om en storväxt kvinna från Tasmanien som bandets förra sångare Bon Scott tillbringade en het natt med. AC/DC:s låtar befäster ofta könsstereotyper, men här hyllar de åtminstone kvinnor som utmanar smalhetsnormen (även om Rosies vikt, av den uppblåsbara dockan som tronar över scenen att döma, är koncentrerad till hennes bröst). Finalen med ”Highway to hell” och ”For those about to rock we salute you” är storslagen. I den förra slickar eldslågor taket på Friends arena. I den senare skjuter tolv kanoner salut för alla som är på väg att rocka. AC/DC behöver dock inte ha bråttom med att maka på sig för yngre talanger. De är fortfarande ett av världens bästa arenaband. Rock handlar inte om värdighet utan om att fånga en extatisk nukänsla i gränslandet mellan briljans och idioti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5473, "headline": "Vip-gästerna skymde sikten för rullstolsburna", "summary": "Rebecka Andersson skulle se sin idol Alice Cooper spela på Gröna Lund. Men på läktaren avsedd för personer med funktionshinder, prioriterades i stället stående Vip-gäster som skymde sikten.", "article": "I början av juli spelade Alice Cooper på Gröna Lund – en konsert som Rebecka Andersson länge hade sett fram emot. Men eftersom hon sitter i rullstol missade hon större delen av spelningen. Läktaren vid åkattraktionen Eclipse, avsedd för personer med funktionshinder, användes i stället till ”specialinbjudna gäster” som släpptes upp först och därmed skymde sikten för de rullstolsburna. Det skriver Rebeckas mamma Jenny Malvatrix i en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen (DO) och säger till DN att det inte är första gången det händer på Gröna Lunds konserter. – Rebeckas vänner har berättat om en liknande situation under konserten med Marilyn Manson tidigare i somras. Folk i rullstol får ofta vänta jättelänge och blir sen uppsläppta på läktaren, en och en, via en pytteliten, långsam hiss. Om det skulle hända något där uppe, till exempel en brand, hur får man ner folk då? Annika Troselius är informationsansvarig på Gröna Lund och säger att parken har skärpt sina rutiner sedan konserten. – Tillgänglighetsfrågor är jätteviktiga för oss. Vi stänger av Eclipse just för att personer med olika funktionsnedsättningar ska få bra utsikt. Den här kvällen har vi brustit i planeringen. Vi har gjort ett misstag. Vad beror det på? – Det handlar förmodligen bara om den mänskliga faktorn. Gäster som sitter i rullstol eller har andra hjälpmedel ska självklart få förstaplatsen. DO uppger till DN att de inte kommer att ta ärendet vidare och därmed inte kan kommentera händelsen närmare. – Det är märkligt, eftersom händelsen i mina ögon strider mot diskrimineringslagen på två punkter – både i bristande tillgänglighet och direkt diskriminering. Så jag hoppas så klart att de ändrar sig, säger Jenny Malvatrix. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5490, "headline": "Exklusivt: Läs Harper Lees glömda manus", "summary": "DN publicerar, som enda svenska tidning, ett utdrag ur ”Ställ ut en väktare”. Romanen utspelar sig 20 år efter handlingen i Harper Lees klassiker ”Dödssynden”. Berättelsen om hur det gick till när Harper Lees 58 år gamla manus oväntat blev bok är både sensationell och moraliskt komplicerad.", "article": "Berättelsen om hur det gick till när Harper Lees 58 år gamla manus oväntat blev bok är både sensationell och moraliskt komplicerad. Det började med att förlaget Harper Collins i februari lät meddela att Harper Lees advokat Tonja Carter upptäckt ett manus i ett hemligt bankfack. Ett manus som länge betraktats som försvunnet. Man presenterade också ett uttalande i vilket Harper Lee var jublande glad. Medierna blev som tokiga. ”Dödssynden”, den älskade klassikern som sålts i över 40 miljoner exemplar, skulle få en uppföljare. Harper Collins gnuggade händerna. ”Ställ ut en väktare” blev snabbt förlagets mest förhandsbeställda bok genom tiderna. Men somliga förvånades. Varför hade Harper Lee plötsligt godkänt utgivningen av en bok som hon gömt undan i drygt ett halvt sekel? Och varför var denna stenstod av integritet, som blivit berömd för att hon hatar berömmelse, så samtidsanpassat uppspelt? I en intervju förklarade en vän till familjen att hon var bekymrad över de citat som tillskrivits författaren. Tidigare hade flera personer i Harper Lees direkta närhet vittnat om att författaren var märkt av ålder. Döv och nästan blind skrev hon villigt under de papper som råkade hamna under hennes näsa. En händelse som får en obehaglig laddning i sammanhanget är också att hennes syster dog drygt två månader innan Harper Collins gick ut med sitt pressmeddelande. Alice Lee, knivskarp fram till sin död vid 103 års ålder, fungerade länge som sin lillasysters advokat och skyddade henne med ett rörande engagemang. Samtidigt avfärdar Harper Lees vän, Wayne Flynt, teorierna om att hon skulle ha utnyttjats som struntprat. Han besökte henne dagen innan förlaget gjorde sitt kungörande. Numera bor hon på ett äldreboende i Monroeville, den sömniga småstad i Alabama där hon växte upp. Till nyhetsbyrån AP säger han att hon inte nämnde den nya boken. Men när han påpekade att ”Dödssynden” fortfarande ligger högt på bästsäljarlistorna blev hon mycket rörd. Sedan återgick de till att småprata om sina familjer. Andreas Nordström andreas.nordstrom@dn.se Vad höll Atticus och Henry på med? Vad var på gång? DN Boksommar publicerar, som enda svenska tidning, ett utdrag ur ”Ställ ut en väktare”. Romanen utspelar sig 20 år efter handlingen i Harper Lees klassiker ”Dödssynden”. Jean Louise Finch återvänder hem för att besöka sin far, Atticus Finch. Men är han fortfarande en rättrådig hjälte? Lika plötsligt som när en sadistisk pojke sliter en myrlejonsländas larv ur dess grop och låter den ligga och sprattla i solen, rycktes Jean Louise en kvalmig söndagseftermiddag exakt tjugoåtta minuter över två ur sin lugna tillvaro och tvingades skydda sig bäst hon förmådde. De omständigheter som ledde fram till denna händelse var följande: Efter lunchen, under vilken Jean Louise underhöll sin familj med doktor Finchs iakttagelser om det korrekta sättet att sjunga psalmer, satt Atticus i sitt hörn i vardagsrummet och läste söndagstidningarna och Jean Louise såg fram emot en livad eftermiddag med sin farbror, inklusive kakor och det starkaste kaffet i Maycomb. Det ringde på dörren, hon hörde Atticus ropa »Kom in!« och Henrys röst som svarade »Redo, mr Finch?«. Hon lade ifrån sig kökshandduken, men innan hon hann lämna köket stack Henry huvudet innanför dörren och sa: »Hallå där.« Alexandra ställde honom mot väggen snabbt som ögat. »Henry Clinton, du borde skämmas.« Henry kopplade på sin inte oansenliga charm, men Alexandra visade inte minsta tecken på att smälta. »Såja, miss Alexandra«, sa han. »Ni kan inte fortsätta vara arg på oss särskilt länge även om ni försöker.« Alexandra sa: »Jag klarade er ur det den här gången, men nästa gång kanske jag inte är här.« »Miss Alexandra, vi uppskattar det mer än jag kan säga.« Han vände sig mot Jean Louise. »Halv åtta ikväll och ingen brygga. Vi ska gå på bio.« »Okej. Vart är ni på väg?« »Rådhuset. Möte.« »På en söndag?« »Japp.« »Visst ja. Jag glömmer att det pågår en massa politik på söndagarna häromkring.« Atticus ropade åt Henry att rappa på. »Hej då, raring«, sa han. Jean Louise följde med honom ut i vardagsrummet. När ytterdörren slog igen bakom Henry och Atticus gick hon till faderns fåtölj för att plocka upp tidningarna som han hade lämnat på golvet bredvid den. Hon sorterade dem och lade dem i en prydlig hög på soffan. Hon gick genom rummet igen för att rätta till boktraven på hans lampbord och det var när hon gjorde det som hennes blick föll på en pamflett. Omslaget pryddes av en teckning av en människoätande svart man och över teckningen stod det Den svarta pesten. Författaren var någon med flera akademiska titlar efter sitt namn. Hon öppnade pamfletten, satte sig i faderns fåtölj och började läsa. När hon var klar tog hon pamfletten i ena hörnet, höll den som hon skulle hålla en död råtta i svansen och gick ut i köket. Hon sträckte fram pamfletten mot sin faster. »Vad är det här för nåt?« sa hon. Alexandra kikade på den över sina glasögon. »Det är din fars«, sa hon. Jean Louise trampade på sophinkens pedal och slängde pamfletten. »Gör inte så där«, sa Alexandra. »De är inte så lätta att få tag i nuförtiden.« Jean Louise öppnade munnen, slöt den och öppnade den igen. »Har du läst den? Vet du vad som står i den?« »Javisst.« Om Alexandra hade yttrat något oanständigt skulle Jean Louise ha blivit mindre häpen. »Men... är du medveten om att det som står där får Goebbels att likna en naiv bondlurk?« »Jag vet inte vad du pratar om, Jean Louise. Den har faktiskt rätt på en hel del punkter.« »Jo, verkligen«, sa Jean Louise syrligt. »Jag tyckte särskilt mycket om det där att svartingarna, de små stackarna, inte kan hjälpa att de är underlägsna den vita rasen eftersom de har tjockare skallar och grundare hjärnskålar – vad nu det betyder – så vi måste vara riktigt snälla mot dem och hålla dem på plats och se till att de inte gör nåt dumt och skadar sig. Gud i himlen ... « Alexandra var spikrak i ryggen. »Och?« sa hon. Jean Louise sa: »Det är bara det att jag inte visste att du var intresserad av snusklitteratur.« Hennes faster teg och Jean Louise fortsatte: »Jag blev verkligen imponerad av betraktelsen om att världens härskare alltid har varit vita ända sedan historiens gryning, med undantag för Djingis Khan eller nån – författaren var hemskt generös där – och i den fina slutklämmen slår han fast att till och med faraonerna var vita och att deras undersåtar antingen var svarta eller judar ... « »Men det är ju sant.« »Visst, men vad har det med saken att göra?« När Jean Louise kände sig rädd, förväntansfull eller spänd, särskilt när hon konfronterade sin faster, började hennes hjärna ticka i takt med ett eller annat stolligt Gilbert & Sullivan-nummer. Tre ystra figurer snurrade runt i hennes huvud – hon och farbror Jack och Dill som timme efter timme dansade som galna och fick morgondagen och morgondagens bekymmer att försvinna. Alexandra pratade: »Jag sa ju det. Det är nånting som din far tog med sig hem efter ett möte med medborgarrådet.« »Med vadå för nåt?« »Med Maycombs medborgarråd. Visste du inte att vi hade ett sånt?« »Det visste jag inte.« »Din far sitter i styrelsen och Henry är en av deras mest hängivna medlemmar.« Alexandra suckade. »Inte för att vi behöver ett egentligen. Inget har hänt i Maycomb än, men det är alltid bra att vara förberedd. Det är där de är just nu.« »Medborgarråd? I Maycomb?« Jean Louise hörde sig själv enfaldigt upprepa det hon hört. »Atticus?« Alexandra sa: »Jean Louise, jag tror inte att du helt och fullt inser vad som har pågått här.« Jean Louise vände på klacken och gick mot ytterdörren, ut genom den, över den breda gårdsplanen och nedför gatan in mot stan så fort hon kunde, med Alexandras »Du tänker väl inte visa dig på stan så där« ekande bakom sig. Hon hade glömt att det stod en fullt fungerande bil i garaget, att bilnycklarna låg på hallbordet. Hon gick med raska steg, i takt med den absurda slagdängan som snurrade i huvudet. Tralala tjohej! Om jag gifter mig med dig Och du döms att döden dö Så måste ju din unga mö In i döden följa dig! Tralala tjohej! Vad höll Atticus och Henry på med? Vad var på gång? Hon visste inte, men innan solen gick ner skulle hon ta reda på det. Det hade något att göra med pamfletten som hon hade hittat hemma – som bara låg där så att vem som helst kunde se den – någonting med medborgarråd. Dem hade hon allt hört talas om. Tidningarna i New York skrev spaltmeter om dem. Hon önskade att hon hade ägnat mer uppmärksamhet åt dem, men det räckte att hastigt ögna igenom en artikel för att förstå vad det rörde sig om: det var samma människor som i Ku Klux Klan, folk som hatade katoliker – obildade, rädda, hederliga, rödbrusiga, hundraprocentigt anglosaxiska bondlurkar. Hennes egna landsmän – slödder. Atticus och Hank måste ha något i kikaren, de var bara där för att hålla ett öga på saker och ting. Faster Alexandra sa att Atticus satt i styrelsen. Det kunde inte stämma. Alltihop var ett missförstånd. Alexandra rörde ihop saker och ting ibland ... Övers. Eva Johansson © Harper Lee/Albert Bonniers förlag litteratur@dn.se ”Ställ ut en väktare” ”Ställ ut en väktare” har kallats Harper Lees andra bok. I själva verket är den ett utkast till hennes debutroman ”Dödssynden” som fram till nu varit hennes enda publicerade bok. ”Ställ ut en väktare” slutfördes 1957. Lees dåvarande redaktör menade att den inte var färdig för publicering. Harper Lee Kan finnas ett tredje manus av Lee • Ingrid Carlberg skriver om den infekterade debatten kring årets största romansläpp: Hon valde bort berömmelsen för att överleva • Harper Lees uppföljare till ”To kill a mockingbird”, med den svenska titeln ”Dödssynden”, har blivitden mest förhandsbokade titelni förlaget Harper Collins historia, skriver The Guardian. • Harper Lee blev världsberömd för sin första och hittills enda roman ”To kill a mockingbird” som på svenska fick namnet ”Dödssynden”. I år ger Albert Bonniers förlagut hennes andra roman, ”Ställ ut en väktare” (”Go set a watchman”), i översättning av Eva Johansson. • ”Dödssynden” (”To kill a mockingbird”) gavs ut 1960 och är den enda roman som Harper Lee har skrivit – men den hör till den amerikanska litteraturens största klassiker. I maj 2013 stämde den då 87-åriga författaren sin agent som hon menade hade tillskansat sig rättigheterna till boken ", "article_category": "culture"}
{"id": 5500, "headline": "Adam Tensta lämnade TV4:s studio efter diskussion om rasism", "summary": "Adam Tensta lämnade på torsdagsmorgonen TV4:s studio mitt i en diskussion om rasism. Bakgrunden är att artisten tycker att tv-kanalen hycklar när de säger sig jobba mot rasism. – Det var tänkt som ett statement, en protest mot att TV4 under många år har drivit kampanjen mot ”Nollrasism”. Adam ville använda sin plattform för att uppmärksamma en fråga som många därute kämpar med dagligen, säger Babak Azarmi, Adam Tenstas manager.", "article": "TV4 har kritiserats sedan de låtit Louise Andersson Bodin medverka som personlig tränare i programmet ”Nyhetsmorgon”. Anledningen är att hon tidigare lagt upp ett klipp på nätet som hon gett namnet ”Negerbög”. I klippet säger Louise Andersson Bodin bland annat att ”negrer” är ett folkslag och att man ska få använda ordet, annars är man rasist. TV4:s ståndpunkt är att Louise Andersson Bodin har bett om ursäkt för klippet och att frågan därmed är utagerad. Men Adam Tensta håller inte med. När han bjöds in till TV4:s morgonsoffa för att diskutera saken konstaterade han att kanalens agerande rimmar illa med deras paroll ”noll rasism”. – Hur kommer det sig att TV4 inte gått ut offentligt och bett om ursäkt för den här tabben?, frågade Adam Tensta de båda programledarna Anders Pihlblad och Maria Forsblom. Programledarna försökte avbryta Adam Tensta men han fortsatte att ifrågasätta kanalens hantering av frågan. – Jag håller inte er ansvariga på något sätt. Jag vänder mig som sagt mot TV4-gruppen och de ansvariga för den här kanalen. De måste ställas till svars för vad de har gjort. Det finns väldigt många personer här i Sverige som har blivit marginaliserade av det här beteendet och den här händelsen. Då tycker jag att TV4 borde ta sitt ansvar och gå ut i sociala medier eftersom ni når ut till så många och berättar hur det har fått gå till så här. Det är skämmigt att det har hänt, sa Tensta. Därefter reste han sig, tog en klunk vatten och lämnade studion med orden ”lycka till med sändningen”. Maria Forsblom sa då att TV4 gått ut på sociala medier med ett meddelande om att kanalen inte står bakom användandet av rasistiska och förtryckande ord och uttryck. Adam Tenstas manager Babak Azarmi säger till DN att Tensta inte vill ge några intervjuer kring händelsen. Azarmi säger att Tensta agerande var tänkt som en protest mot TV4 och att han ville använda sin plattform för att uppmärksamma en fråga som många kämpar med dagligen. – Adam vill hellre att dessa röster får komma till tals, säger Babak Azarmi. I en debattartikel i Aftonbladet som publicerades på nätet i onsdagskväll skriver Adam Tensta att TV4 normaliserar rasism vilket får honom att skämmas. Han skriver vidare att när han googlar efter artiklar där TV4 har gått ut med offentliga ursäkter så gäller de opassande reklamavbrott, sändningsfel, ljudproblem och problematisk behandling av fiskar – men aldrig för bokningen av Louise Andersson Bodin. Viveca Hansson, programdirektör på TV4, säger till DN att hon vill bli intervjuad mail. När hon får frågan hur hon ser på Adam Tenstas påstående om att TV4 normaliserar rasism svarar hon följande: – Vi har ofta gäster i studion, precis som DN i sina spalter utgår jag ifrån, vars åsikter vi inte nödvändigtvis delar. Vi blir också ofta anklagade för att stå på den ena eller den andra sidan i olika konflikter eller frågor. Det ingår i mediekritiken. Men om tv-kanaler och tidningar skulle välja bort alla som gör eller tycker sådant som inte rimmar med kanalens eller tidningens egen värdegrund, skulle gästlistan bli kort. Adam skriver i sin debattartikel att TV4 ber om ursäkt för reklamavbrott, sändingsfel och ljudproblem, men inte för bokningen av Louise Andersson Bodin. Vad svarar du på det? – Jag tycker jämförelsen haltar. Vi ber ofta om ursäkt när det blir fel för vitt skilda saker. Vi var också tidigt ute och förklarade att vi inte står bakom den aktuella youtubeprofilens tidigare inlägg på Facebook, skriver Viveca Hansson. Adam menar vidare att ni istället för att bemöta kritiken stängde ner kommentarsfältet. – Det stämmer inte. Vi svarade på kritiken. Dessutom i olika kommentarsfält, och i flera dagar. Tyvärr är det dock så att det ibland blir ohanterligt att hålla kommentarsfälten öppna kring frågor som rör rasism och främlingsfientlighet. Det finns många som inte respekterar våra öppna forum utan ägnar sig åt kränkningar och hot, ibland måste vi stänga dem tillfälligt då resurserna inte räcker till för att hantera. Så kan ha skett under perioder. Hur tycker du att ni har skött hela historien kring Louise Andersson Bodin? Kunde ni ha gjort annorlunda? – Jag avvaktar med att bedöma det tills vi kan bedöma helheten. Vad vill du säga till Adam? – Att han ska fortsätta kritisera, och väcka frågor om strukturell rasism. Även om vi inte alltid är helt överens synliggörs frågan. Till tidningen Resumé säger Viveca Hansson att det var synd att Adam Tensta inte ville stanna i studion och prata om strukturell rasism med programledarna. Bilderna som visar hur Adam Tensta lämnar studion får just nu stor spridning i sociala medier. Han hyllas också av ett flertal personer. En person påpekar att det är hedervärt att Adam Tensta väljer att inte göra reklam för sin skiva och istället tar ställning mot rasism. Skådespelaren Bianca Kronlöf är en av många som hyllar Adam Tensta på Twitter. Läs mer: • ”Tensta kom till TV 4 för att protestera mot en typ av symbolisk antirasism som vi tyvärr har vant oss vid”, skriver DN:s Judith Kiros om artistens uppmärksammade sorti ur tv-studion. • Läs fler reaktioner på händelsen här! Foto i text: Nicklas Thegerstrom ", "article_category": "culture"}
{"id": 5517, "headline": "Kajsa Haidl: Åtta världar verkligare än skyfallet utanför", "summary": "Krönika. Vi satt fastnaglade framför tjock-tv:n, förförda av Super Mario Worlds åtta världar som snart blev verkligare än den på andra sidan fönstret.", "article": "Shigeru Miyamoto, Super Mario World, 1990 Varje sommar samma ritual. Knappt hann bilen rulla in på vandrarhemmets grusparkering förrän vi syskon slet upp bildörren och sprang mot huset där Ica-kassen låg gömd. Oroväckande Smålandsmoln tätnade över trädtopparna. Lukten av fuktig stugvägg. I kassen låg Super Nintendot som vi köpt för en femhundring, bakom ovetande vuxnas ryggar. Och sen kom regnet. Först ett stilla dropp, dropp, dropp på fönsterblecket som på eftermiddagarna eskalerade i åskknallar och skyfall som punkterade ros och kaprifol. Det höll i sig i veckor. Det spelade ingen roll. Vi satt fastnaglade framför tjock-tv:n, förförda av Super Mario Worlds åtta världar som snart blev verkligare än den på andra sidan fönstret. I världarna Forest of Illusion och Chocolate Island skiner alltid en pixlad sol och en sorglös musikslinga (skapad av Koji Kondo) börjar ständigt om på nytt. I det japanska plattformsspelet från 1990, fortfarande ett av världens mest sålda tv-spel, åker Mario och Luigi på semester i Dinosaur Land. Semestern blir kort, för snart tvingas rörmokarna kämpa mot fienderna Koopas och Goombas (och enerverande basebollkastande sköldpaddor!) för att åter igen rädda den tillfångatagna prinsessan. I den klassiska hjältesagan, som har masskopierats av andra speltillverkare, är verkligheten logisk och greppbar. En magisk svamp gör dig större, en fjäder får dig att flyga, slutbossen tar en evighet att besegra. Gösen i Vittsjön skulle inte fångas det här året heller. Blåbären i Västanskog väntade tålmodigt kvar på andra händer att plockas av. När semestern var slut gömde vi Ica-kassen och åkte hem. Med vältränade reflexer inför nästföljande sommar.   Lagom till Super Marios trettioårsjubileum i höst cirkulerar just nu en video på nätet med ett nytt världsrekord. På 23 minuter klarar användaren ”PangeaPangea” hela Super Mario World. Iförd ögonbindel. Ett hån mot barndomens ömmande speltummar. Kulturkrönikor Fler krönikor av DN:s kulturchef Björn Wiman, Hanna Fahl, Fredrik Strage, Maria Schottenius och DN:s andra krönikörer. Till DN:s samlade kulturartiklar ", "article_category": "culture"}
{"id": 5518, "headline": "”Fåfängt frieri” av William Shakespeare på Romateatern", "summary": "Ångande het Shakespeare light. Romateaterns uppsättning av kärlekskomedin ”Fåfängt frieri” rymmer ett färgstarkt persongalleri och spelet porlar fram likt en glad bäck. Allt framfört med Shakespeares skimrande språk, skriver Pia Huss.", "article": "Kylskåpssommaren till trots ångar det hett om årets uppsättning på Romateatern. ”Fåfängt frieri” (”Love’s labour’s lost”), mer bekant som ”Kärt besvär förgäves”, hör till avdelningen Shakespeare light, men rymmer ett färgstarkt galleri av personligheter. Intriganter, mallgrodor, narrar, galet vackra och kloka kvinnor, humorister, hjältar, dumskallar … alla samlade kring ett intrikat problem dekorerat med erotik, missförstånd och förväxlingar. Allt framfört med Shakespeares skimrande språk. Här, i Nina Ponténs samtida bearbetning, utan större problem än en viss inledande långrandighet. Handlingen har också en hel del gemensamt med vår egen tids naiva svaghet för att bejaka dogmer om frälsande dieter och träningsprogram. Här är det Mattias Lenhoffs Kungen av Navarra, som får för sig att övertala sig själv, och sina män, att försvära sig till celibat under det närmaste året. Vad det nu ska vara bra för. Knappt har heller löftena uttalats förrän den coola Prinsessan av Frankrike – en riktigt frän gestaltning av Jo Rideout – får kungens hjärta i spinn. På samma vis går det förstås för Jacob Tamms Berowe och Pascal Crepault Wibes Longaville i mötet med prinsessans följe, smarta Rosaline (Malin Alm) och varmt ögonglittrande Marie (Clara Strauch). Förvecklingar följer. Till exempel en uppvaktning då friarna klätt ut sig till dialekttalande kosacker men förbluffade möter sina tillbedda intill oigenkännlighet maskerade till hjortar. ”Tramsigt, tramsigt men övermåttan roligt” för att travestera lite Hamlet. Också kostymerna fnissar i stilkrockar mellan H & M och barock. I Stefan Marlings regi porlar spelet fram likt en glad bäck, struntar helt i vadan och varthän, helt nöjd med att glittra. Gott så, vi har kul och ensemblen förefaller uppfyllas av samma känsla. Nicholas Olsson som gör mallstroppen Don Adriano de Armado till den svettigaste av töntar. Tobias Aspelin som växlar mellan att vara herre i prinsessans följe och belöna publiken i rollen som den vällustige narren Skalle. Ständigt fintar han Anton Cösters likaledes komiske konstapel Dumm. Ja var och en i ensemblen lägger sitt till helheten; en glad Shakespeare für alle. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5519, "headline": "Konstbråk på Öland – arg konstnär rev sitt eget verk", "summary": "Ett infekterat bråk har blossat upp kring Oscar Guermouches installation ”Tredje generationen” på Ölands Museum i Himmelsberga. Sedan en grupp folkmusiker beklagat sig beslutades det att verket skulle flyttas. Då rev Guermouche sin egen skapelse.", "article": "\"Tredje generationen\" är en panel täckt av text som sattes upp på Ölands Museum i Himmelsberga i slutet av juni. Verket har beställts på uppdrag av Ölands hembygdsförbund och konstfrämjandet och kretsar kring främlingsfientlighet, nationalism och tillhörighet. Tanken var installationen skulle vara utställd på museets gård till slutet av augusti. Men sedan Kommittén för folkmusikdagen – ett evenemang som huserar av Ölands museum – protesterat beslutade museets styrelse att flytta på ”Tredje generationen”. Folkmusikerna förklarade för styrelsens ordförande Iréne Larsson att de vägrade genomföra folkmusikdagen om inte Guermouches konstverk försvann. Iréne Larsson ställde då ett ultimatum: verket skulle flyttas eller plockas bort. – Vi beslutade att verket står bättre vid konsthallen, där besökarna inte sitter och dricker sitt kaffe. Det gick nog lite hastigt till när det sattes upp, har Iréne Larsson sagt till tidningen Barometern. Oscar Guermouche blev då så arg att han valde att riva installationen. – Den återkommande kritiken är att den främlingsfientliga tonen och ordvalen i citaten har upplevts som stötande, säger Oscar Guermouche, som själv har invandrarbakgrund, till DN. Iréne Larsson menar emellertid att konflikten inte är kopplad till de texter som står på verket. Till Kulturnytt säger hon att problemet istället är verkets höga höjd som upplevs som iögonfallande. Hon säger att hon delvis förstår att Guermouche är upprörd, men framhåller att han borde varit tydligare med att han ville provocera och att verket skulle bli så högt. Oscar Guermouche säger till DN att han flera gånger anpassat verkets form och innehåll efter de synpunkter som framförts under diskussioner med Ölandmuseets personal och förbundets styrelse. – Motvilja. Det är det bästa sättet att beskriva deras inställning, säger han. Maria Lindmark, verksamhetschef på Ölands museum i Himmelsberga, är besviken över att museet inte klarade av att ställa ut och hantera diskussionen kring verket. Bråket bevisar bara konstnärens poäng, menar hon. – Det Oscar ville åstadkomma får nu en extra dimension. För museet är det bara att beklaga, säger Maria Lindmark. Till Kulturnytt säger Maria Lundmark att det inte är folkmusikkommitténs uppgift att besluta vilken konst som visas på Himmelsberga. Oscar Guermouches konst har tidigare skapat konflikter. 2009 granskades hans examensarbete av jurister på Konstfack. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5524, "headline": "Zara Larsson gör sin enda schlager", "summary": "Zara Larsson tänker \"aldrig i hela livet\" ställa upp i Melodifestivalen. Men när hon på tisdag kväll gästar \"Allsång på Skansen\" lovar popstjärnan att bjuda på en riktig schlagerhit. – Det är härligt, då kan folk sjunga med, säger hon.", "article": "Zara Larsson delar scen med ett helt gäng stjärnor som alla har deltagit i Melodifestivalen. Titti Sjöblom kom fyra med \"Fröken Ur-sång\" 1974, Darin tävlade 2010, Brolle ställde upp 2011 och Nanne Grönvall har varit med i tävlingen som artist sju gånger - samt vann 1996 med gruppen One More Time. Själv hoppas den 17-åriga popstjärnan på att få i gång \"Allsång på Skansen\"-publiken med ett klassiskt Melodifestivalbidrag. – Jag har skrivit upp mig på att antingen sjunga \"Diggiloo diggiley\", \"Ring ring\" eller \"Bra vibrationer\", säger Zara Larsson förtjust.  Men den som väntar på att få se \"Uncover\"-sångerskan ställa upp i tävlingen väntar förgäves. – Aldrig i hela mitt liv! Jag tycker om Mello och kollar på det själv. Folk som är med där är jätteduktiga, det tycker jag verkligen genuint. Men… Nej. Det är bara inte min grej, säger hon med eftertryck, innan hon lite försiktigare tillägger: – Äh, tänk om jag står där på Melloscenen om tio år? Men just nu känns det väldigt långt borta. Den senaste tiden har uppmärksamheten kring Zara Larsson mest handlat om den hetsjakt som riktats mot henne på sociala medier då hon i en intervju påpekade hur mansdominerad årets Bråvallafestival var. Motkampanjen \"backazara\" på Twitter fick artister som Dennis Lyckzén från Refused och Marit Bergman att engagera sig till stöd för hennes sak. Men just detta ämne vill Zara Larsson inte prata om nu. Hon lägger i stället energin på att slå igenom i USA. Det har redan snackats en del om henne på andra sidan Atlanten, till exempel har kändisbloggaren Perez Hilton jämfört henne med superstjärnan Rihanna. I våras ställde hon in sin spelning på Annexet i Stockholm på grund av just utlandslanseringen. – Jag vill satsa på USA. Det kanske tar två år eller ännu längre, men jag har inte riktigt någon stress. Det är min dröm, berättar hon. Men först väntar alltså Sollidenscenen, där hon förutom schlagerallsången ska framföra senaste singeln \"Lush life\". Vad har du själv för relation till \"Allsång på Skansen\"? – Det är klart att jag har kollat på det när jag var liten, men vi har aldrig varit familjen som har klätt oss i folkdräkt och gått dit. Man ser ju att många gör det, och det är så himla fantastiskt att folk är så engagerade i det här programmet. \"Allsång på Skansen\" 14 juli Medverkande: Darin, Jakob Karlberg, Titti Sjöblom, Zara Larsson, Brolle och Nanne Grönvall. Specialhyllning: I kvällens program kommer förre allsångsledaren Bosse Larssons bortgång att uppmärksammas. Ännu så länge har SVT inte gått ut med information om hur hyllningen ska se ut. \"Vi tycker att det är ledsamt, han var en stor Allsångspersonlighet och på något sätt ska vi naturligtvis uppmärksamma det\", säger Per Rådelius, projektledare för \"Allsång på Skansen\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 5536, "headline": "Omtumlande operaporträtt", "summary": "Jussi Björlings liv har blivit en oväntat uppsluppen opera i Vattnäs konsertlada. I Mats Larsson Gothes musik finns skönhet och svärta, men regin gränsar ofta till det banala, skriver Johanna Paulsson.", "article": "”Silverfågeln. En opera om Jussi Björling” Musik: Mats Larsson Gothe Libretto: Greta Sundberg. Regi: Mårten Forslund. Scenografi och kostym: Karin Sundvall. Dirigent: Fredrik Burstedt. Medverkande: Tobias Westman, Göran Eliasson, Anna Larsson, Elisabeth Meyer, Annika Sandberg, Lars Arvidson, O/Modernt kammarorkester och Marmen Quartet m fl. Scen: Vattnäs konsertlada. Att sätta upp en opera om en kulturpersonlighet som Jussi Björling, underbarnet som växte upp till nationalklenod, är kanske att ta sig vatten över huvudet. Men världsalten Pers Anna Larsson har renommé nog att bära Vattnäs konsertlada på sina vingar som både konstnärlig ledare och sångerska. I sommarens nyskrivna opera ”Silverfågeln” har hon rollen som Besökaren, berättaren som utgör den förlösande kraften i historien om sångfågeln från Stora Tuna. Greta Sundbergs libretto bygger på Yrsa Stenius amatörpsykologiska och personliga Jussi-bok ”Tills vingen brister”. Sceniskt gestaltat blir det en framgångssaga som heller inte väjer för fasadputsandet och helvetet bakom kulisserna; den förtvivlan som följer i spritens spår. I grunden handlar ju storyn lika mycket om människan och alkoholisten Jussi som om sångaren. Om man nu kan skilja sådant åt. I periferin finns den tidiga förlusten av en mor. Men också en krävande far som kuskade land och rike runt med sina skönsjungande söner likt ett dåtida Jackson 5. Allt det här finns med i operan som resuméer trots att berättelsen hela tiden utgår från sovrummet i Jussis sommarhus på Siarö. Sångaren har bara några timmar kvar att leva och karriären passerar liksom i revy: från barndomens turnéer och fadern som idogt masserade sina söners struphuvuden, till Metropolitan och mental ohälsa. Och naturligtvis förälskelse, först i Annika Sandbergs något bleka Linnea och sedan i Elisabeth Meyers ampert gestaltade Anna-Lisa, kvinnan som blev Jussis fru och extramamma, morsan, livet ut. Med förra höstens expressionistiskt färgade operasuccé ”Blanche och Marie” i minnet har Mats Larsson Gothes tänjbara tonspråk goda förutsättningar att hindra det här idolporträttet från att bli alltför sentimentalt. I ”Silverfågeln” låter han ett neoklassicistiskt idiom reagera med blinkningar till Jussi-repertoaren. Här finns både skönhet och svärta, men också en oväntad uppsluppenhet som aningen rapsodiskt bidrar till den inre dramatikens spänningar. Många gånger är det känsligt, rörande och kammarmusikaliskt välklingande. Men lika ofta gränsar Mårten Forslunds regi till det banala. Enkelheten och kontrasterna är både styrkan och svagheten. Jag njuter av hur Karin Sundvalls scenografi låter konsertladans ohyvlade träpaneler skava mot en guldram som i andra akten fylls av ett stormigt hav. Men jag stör mig lika mycket på försöken att plocka fram komiken i känsliga familjesituationer. När mycket ska berättas på relativt kort tid hinner karaktärerna sällan fördjupas. Särskilt de äldre herrarna, fadern David Björling (Stefan Dahlberg) och operachefen John Forsell (Lars Arvidson), blir närmast karikatyrer. Vad som lyfter det här omtumlande operaporträttet är samtidigt att tre sångare får dela bördan att försöka leva upp till tidernas tenor: Från den sköra barnrösten (August Eliasson), som väcker föreställningen med sin spröda sång, till Göran Eliassons åldrade Jussi. Däremellan kan man fröjdas åt den nybakade tenoren Tobias Westmans både klangliga och sceniska naturlighet i skepnad av den unge Jussi. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5539, "headline": "En av Hollywoods stora har gått ur tiden", "summary": "Omar Sharif är död. Skådespelaren blev superstjärna på 60-talet efter roller i filmklassiker som ”Lawrence av Arabien” och ”Doktor Zjivago”.", "article": "Den egyptiskfödde skådespelaren avled under fredagseftermiddagen till följd av en hjärtinfarkt på ett sjukhus i Kairo, detta enligt hans agent. Tidigare i år uppgav hans son Tarek, som spelade den åttaårige versionen av sin fars karaktär i ”Doktor Zjivago”, för den spanska tidningen El Mundo att hans pappa drabbats av alzheimers. Omar Sharif föddes som Demetri Chaloub 1932. 1955 konverterade han till islam och tog sig namnet Omar Sharif. Han hade en examen i både matematik och fysik vid universitet i Kairo. Genombrottet kom med rollen som Sharif Ali i ”Lawrence av Arabien”, ett episkt drama som belönades med sju Oscar 1963. Dessförinnan hade han medverkat i över 20 egyptiska filmer. Han befäste sin position som en av 60-talets stora stjärnor när han axlade huvudrollen i filmatiseringen av Boris Pasternaks ”Doktor Zjivago” som vann fem Oscar. Karriären kom sedan att sträcka sig ända till 2013 då han noterade sin sista roll i ”Rock the Casbah”. Meritlistan omfattar även en hel del konstnärliga magplask. Något Omar Sharif själv villigt har erkänt. ?Det är så tråkigt och svårt att lära sig dålig dialog. Och att arbeta med en korkad regissör som ger dig usel regi, det är outhärdligt, sa Omar Sharif till The Guardian 2004 beträffande några av sina stolpskott. Vid sidan av sitt framgångsrika och produktiva liv inom filmen odlade han även ett passionerat intresse för bridge. Under sin storhetstid rankades han som en av världens främsta bridgespelare. Under en tid hade han en kolumn tillägnad spelet i tidningen Chicago Tribune. Detta hindrade honom emellertid inte från att spela bort en lyxvilla på Lanzarote för motsvarande 55 miljoner kronor i ett parti bridge på 70-talet. Omar Sharif var även känd för sitt heta temperament. 2003 fick han en villkorlig fängelsedom efter att ha slagit en polis på ett kasino i Paris. 2007 bröt han näsan på en parkeringsvakt i Beverly Hills. Under fredagen uttryckte ett antal namn i Hollywood sin sorg över förlusten. Roland Emmerich som regisserade ”10 000 BC” 2008, där Omar Sharif svarar för berättarrösten, konstaterade på Twitter att han var välsignad som fått arbeta med en legend. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5547, "headline": "Madonnas hacker dömd till fängelse", "summary": "En israelisk man som hackat Madonnas telefon och läckt låtar från hennes album \"Rebel heart\" har dömts till 14 månaders fängelse.", "article": "Den dömde mannen arresterades i januari och var även misstänkt för att ha hackat sig in i flera andra kända personers datorer. Dokument från domstolen i Tel Aviv visar att mannen hackat molntjänster, använda av både Madonna och hennes manager, och sedan stulit och sålt hennes sånger vidare, innan skivan släppts offentligt. Han ska även betala motsvarande 33.000 kronor i böter. Mannen greps efter att en privatdetektiv på Madonnas initiativ utrett läckan i samarbete med den israeliska polisen. Madonna skrev på Facebook att hon upplevde händelsen som mycket smärtsam och att hon liksom alla andra har rätt till ett privatliv. Mannen som stal och sålde låtar från Madonnas då icke utgivna skiva \"Rebel heart\" har dömts till 14 månaders fängelse. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5548, "headline": "Han tar strid för läsningen", "summary": "Läslampan har börjat lysa. Om några år är förhoppningsvis svenska barns läsförmåga på topp igen. DN har mött initiativtagaren till jätteprojektet ”En läsande klass” – barnboksförfattaren Martin Widmark.", "article": "Martin Widmark har lätt till fniss, skrattrynkorna ramar in en blick som aldrig viker undan. Här sitter ett lågmält kraftpaket, med rätta upprörd över att ett rikt demokratiskt land låter 20 procent av de svenska ungdomarna sluta skolan utan att kunna läsa ordentligt. – Ett läsande barn förbättrar inte bara sitt språk, det ökar även sin ödmjukhet inför att människor är olika och att det finns generationer före oss som tänkt samma tankar som vi gör. Det barnet får en massa insikter, inte minst om andra kulturer. Läsförmågan är en politisk fråga, i högsta grad. Barn som blir lästa för varje kväll utvecklar hjärnan och har dubbelt så stort ordförråd när de börjar skolan som barn som inte blir lästa för. Och de utvecklar sitt abstrakta tänkande. Samtidigt visar en undersökning som gjorts på uppdrag av Junibacken att föräldrar som dagligen läser för sina barn minskat från 70 till 35 procent på några år. Foto: Fredrik Funck Vi ses i bokförlagets anrika och lätt ekande gästrum och pratar om det abstrakta tänkandets betydelse för framtiden. Vad händer om vi bara tänker konkreta tankar? Vad händer om vi inte med fantasins hjälp kan föreställa oss ett annat samhälle eller hur andra människor har det? Martin Widmark är en av Sveriges mest lästa och älskade författare. Han har skrivit 85 barn- och ungdomsböcker på 15 år och snart ska hans mest kända karaktärer, barndeckarna Lasse och Maja åter bli film. Men det är inte de kommande filmerna som engagerar denna man, utan de alarmerande siffrorna om svenska barns läsförmåga. Allt var ju så bra. Den svenska folkskolan infördes redan 1842, och tidigt engagerades svenska författare och konstnärer för att alla barn skulle få egna läseböcker av hög kvalitet. Ofta var det hemmets andra bok efter Bibeln eller psalmboken. På 1960-talet var svenska ungar världsbäst på att läsa. Och sedan kom Pisaundersökningarna. De visade något annat, något nytt och inte lika smickrande. Läsförmågan hos Sveriges skolbarn hade sjunkit katastrofalt. Vi som alltid varit så bra, ja, i princip bäst, hade halkat efter och blivit nästan sämst i klassen. – Vi har fått det verkliga två tredjedelssamhället, det som man varnade för redan för 20 år sedan. Nu är vi där. Två tredjedelar har det jättebra och en tredjedel betalar priset genom sitt utanförskap. Kan du inte läsa ordentligt så gör du bort dig på proven, du kan inte fylla i en ansökan korrekt och sorteras bort, säger Martin Widmark. Han menar att vi har fått två nya socialgrupper, den läsande klassen och den icke läsande klassen. Tillhör man den läsande klassen så står alla vägar öppna, oavsett var man kommer ifrån, vilket faktiskt är ganska ovanligt om man ser på världen i stort, där ens bakgrund ofta bestämmer vad man kan bli. – Tillhör du den icke läsande klassen så får du inte vara med. Varje barn borde beredas tillträde till den läsande klassen, det tjänar vi alla på, säger Martin Widmark. Varför tror du själv att föräldrarna slutat högläsa för sina barn? – För att de har slutat läsa själva också, förmodligen. Tyvärr verkar det som att vissa lärare också har gjort det, även om jag personligen anser att det är en lärares plikt att läsa. De ska utbilda nya läsande medborgare, säger Martin Widmark. Han pratar lågmält, jag tvingas skruva upp inspelningsvolymen på max, men intensiteten viker aldrig en sekund under de två timmar vi samtalar. – Jag vill ha ett samhälle som omfattar alla. Och det är ingen romantisk dröm. Att låta människor hamna utanför är det dummaste ett samhälle kan göra. Vilket samhälle törs förlita sig på att alla uppfinningar ska komma från ett litet övre skikt? När folkskolan infördes 1842 så frigjordes hela befolkningens intellektuella kapacitet. Vad händer med vårt samhälle om en tredjedel inte kan läsa? Martin Widmark är utbildad lärare. Han arbetade på mellanstadiet i Rinkebyskolan i tio år och som vuxenlärare i åtta år innan han började skriva på heltid. Sedan dess har han gjort författarbesök i mer än tusen skolklasser runt om i landet. Han har sett klasser som fungerat, och klasser som inte fungerat. – Det gemensamma för klasser som jobbar aktivt med läsning är att det är en annan stämning i de klassrummen, ungarna har en större nyfikenhet och en ödmjukhet inför sina klasskamraters frågor. De tycker inte att det är konstigt att vi är olika. I de läsande klasserna kunde lärarna stå med armarna i kors under Martin Widmarks besök i stället för att springa runt och hyssja barnen eller avstyra tjafs. Det fanns en trygghet i rummet som han kopplar ihop med att barnen talar om texterna de läser och diskuterar roliga och viktiga saker med varandra och sin lärare. – Genom läsningen och diskussionen runt det lästa får dessutom de nyanlända barnen ett bra språk, och det blir mer lugn och ro på skolgården. Så jag ställde mig frågan: Varför gör inte alla lärare så här när det fungerar så bra? Vad var det då som var gemensamt för de här lärarna? De lämnade aldrig barnen ensamma med texterna, utan barnen talade om själva läsupplevelsen tillsammans med läraren eller med en klasskompis. Precis som man i dag gör i projektet ”En läsande klass”, med hjälp av några enkla strategier. • ”Vad hände i berättelsen i går?” • ”Vad tror du kommer att hända i dag?” • ”Varför gör hon så där?” • ”Vad betyder det där ordet?” Många föräldrar känner säkert igen frågorna från högläsningen på kvällen hemma och som öppnar för så många andra viktiga frågor som kanske inte kommit upp under dagen. – Det barn som har fått läst för sig hemma och pratat om det som har lästs, har redan tränat läsförståelse. När barnet kommer till skolan vet det att ”när jag lärt mig läsa själv så kommer en värld av berättelser att öppna sig”. Men det kan de andra barnen rimligen inte känna till. De har aldrig fått smaka på det fantastiska, säger Martin Widmark. I stället kanske de fastnar i det som är det avgörande för läsning, nämligen att avkoda och få ihop bokstäver till ord. Vilket kräver hela hjärnans arbetsminne. – Vi måste ge de här barnen möjlighet att intensivträna. Eftersom läsförståelsen tränas genom själva samtalet om texten, innebär det att även barn med dyslexi kan träna på läsförståelse genom att lyssna på texten. Därför ingår även högläsning i projektet ”En läsande klass”, och alla de 800 övningstexterna finns inlästa av Inläsningstjänst. Under sin tid som lärare ägnade Martin Widmark mycket tid åt att bearbeta och skriva om undervisningsmaterialet om det varit för krångligt, för att få en mer precis och rak text utan alltför många ord. Han har också skrivit ett stort antal läroböcker som tränar läsning och läsförståelse. Den första barnboken kom till av en slump. Han gjorde en Astrid Lindgren. Hans då fyraårige son ville inte gå till dagis. Hemma fanns en nyfödd lillasyster och storebror ville förstås vara hemma med henne. – För att lätta upp de där promenaderna till förskolan varje morgon började jag hitta på berättelser och rövarhistorier. Bland annat berättade jag om hur man fångar farliga djur, och jag märkte att min son tyckte att det var jättespännande. Han skrev ned berättelserna och skickade in dem till förlaget Bonnier Carlsen. Det här var 1999. Året därpå kom den första boken ”Att fånga en tiger” ut. 85 böcker senare (snart är de 90, han skrev fem till under familjens långresa till Australien i våras) är hustrun, även hon lärare, nålsögat som måste passeras. – Hon är alltid min första läsare. Och min viktigaste. Om hon inte tycker att det är bra så blir det ingen bok. Jag tror att alla författare har en sådan person som de litar på mer än alla andra, säger Martin Widmark. Alla böckerna kommer till i planeringsböcker i A4-format. Ett tiotal böcker finns i den han håller på med just nu. Två sidor i den kan omfatta en hel bok, men på de sidorna lägger han mycket krut, han hittar handlingen, dramaturgin, namn och repliker. Och så ritar han bilder till. – Något snurrar i gång när jag ritar. Jag bär alltid planeringsboken med mig, den är jag jätterädd om. Till slut känner jag att berättelsen är klar, och då skriver jag igenom den. I de flesta av hans böcker består huvudkaraktärerna av både en pojke och en flicka, inte minst i serien om Lasse-Maja. När han skriver testar han replikerna på båda, Lasse ska kunna säga och göra det som Maja säger och gör, och tvärtom. De egna barnen, Johannes och Kajsa, har varit hans kontrollgrupp. – Har de somnat när jag läser berättelsen högt för dem så skickar jag inte in det. Har de sprungit och gömt sig då vet jag att det är för läskigt. Vad anser du själv händer med ett barn som har kommit i gång med sitt eget läsande? – En av de mest spännande sakerna är att barnet får vara i fred. Det umgås med berättelsen i sitt eget tempo. Bilderna väcks i den takt som läsaren själv bestämmer. Ingen förälder stör ett läsande barn, man tassar ju bara runt. Det är som om en osynlig skylt hänger ovanför barnets huvud där det står ”Stör ej, läsning pågår!”. – Och den effekten är underskattad för det är väldigt sällan man får vara ifred i dagens samhälle. Man ska vara i skolan, vara uppkopplad, vara kompis, vara i ridhuset eller på fotbollsplanen, umgås vid middagsbordet och göra sina läxor. Den egna stunden med en bok gör att man kan komma i fas med sig själv. Och reflektera. Man kalibrerar sig mot omvärlden. ”En läsande klass” ska först och främst hålla på till 2018. Fast redan i höst hoppas Martin Widmark att projektet ska utvärderas av en forskare. Men till detta finns ännu inga pengar, i stiftelsens kassa skramlar just nu bara 12.000 kronor. – Det är ett par hundratusen som det handlar om för att vi ska kunna gå i mål. Det är ganska lite jämfört med de miljarder det kostar samhället att så många hamnar i utanförskap. Han är ändå förhoppningsfull inför framtiden. Förra året ökade försäljningen av barn- och ungdomslitteratur med 8 procent i Sverige. Det har aldrig någonsin getts ut så många svenska och översatta barn- och ungdomsböcker som 2014, 1.860 stycken enligt Barnboksinstitutet. – Jag är förhoppningsfull inför framtiden. Det finns så mycket kunskap och så många människor som är engagerade nu, i skolan, i hemmen, i den akademiska världen, inom Läsrörelsen, på bokförlagen och även i idrottsvärlden. Vi kommer att komma tillrätta med barnens läsförmåga, för det är vi skyldiga barnen. Men vi måste sätta fart nu, säger Martin Widmark. Foto i text: Fredrik Funck och Maja Suslin / TT Martin Widmark Gör: Barnboksförfattare och initiativtagare till det stora läsprojektet ”En läsande klass”. Hans böcker har sålt i tre miljoner exemplar enbart i Sverige, men han är också översatt till ett 30-tal språk. Flera böcker om Lasse-Maja har också filmatiserats. Ålder: 54 år. Familj: Hustrun Mia och barnen Johannes, 21, och Kajsa, 16. Priser: Hans böcker har kommit etta i Bokjuryn åtta år i rad. Har även tilldelats guldmedaljen ”Illis quorum meruere labores” i 8:e storleken av Sveriges regering för sitt ”utomordentliga författarskap och inspirerande arbete med att främja barns och ungas läsning”. Drömmer om: ”En hyllmeter bra litteratur till varje förskola i Sverige, utvald av bibliotekarier. Hundra böcker bestående av både svensk sagotradition och berättelser från andra kulturer. Alla förstår storheten i en sådan satsning.” ”En läsande klass” • Startades 2012 av Martin Widmark och stiftelsen Junibacken. Målet är att öka läsförståelsen hos barn i grundskolan. • Projektet innehåller studieplan för lärarna, studiecirkel för lärarna, samt 800 texter som författarna skänkt gratis till projektet, och som får kopieras. Texterna finns även inlästa. Dessutom har 8.000 böcker med studieplanen skickats ut till alla låg- och mellanstadier i Sverige, en till varje stadium. • Lärare med stor erfarenhet av att arbeta med läsförståelse har skrivit studiematerialet. • ”En läsande klass” är en stiftelse som bland annat fått pengar av Penninglotteriets kulturfond. • Facebookgruppen som är kopplad till projektet har 25.400 medlemmar. • Enligt Läsrörelsen slutar 20 procent av eleverna grundskolan utan att kunna läsa ordentligt. • Projektet ”En läsande klass” håller på fram till 2018. Läs mer: enlasandeklass.se Barnens läsning och Martin Widmark • Lotta Olsson: Barnboksundret är större än deckarundret • Martin Widmark: Jag skäms över hur vi har svikit barnen i skolan • DN:s samlade artiklar om barn och läsning • Temaartiklar: Läsning för livet ", "article_category": "culture"}
{"id": 5549, "headline": "Antipiratstöd kan vara på väg att försvinna", "summary": "Varje år satsar staten och filmbranschen nio miljoner på att motverka fulströmning. Men nu vill kulturdepartementet utreda om de öronmärkta pengarna ska finnas kvar.", "article": "Varje år har staten och filmbranschen tillsammans satsat nio miljoner kronor på att bekämpa så kallad fulströmning. Men i förslaget om en ny helstatlig filmpolitik vill kulturdepartementet utvärdera om det öronmärkta stödet ska vara kvar. Istället skulle Svenska Filminstitutet få förvalta pengarna, uppger Kulturnytt. Det är problematiskt tycker Per Strömbäck på Film- och tv-branschens samarbetskommitté, som hittills har ansvarat för de nio årliga miljonerna. – Det är ett hypotetiskt tänkbart scenario att Filminstitutet satsar ännu mer pengar på de här frågorna, men betydligt troligare att de vigs åt andra prioriteringar. Det är såklart lockande att i stället satsa fler miljoner på en stor svensk långfilm. Men vad man missar i så fall är att filmvärlden förlorar mycket mer pengar i olaglig konkurrens, säger Per Strömbäck. – Fildelning har omgärdats av ett romantiskt skimmer, av den enskilde personens rätt till kultur, medan fulströmning är organiserad brottlighet. Du sitter själv i svenska filminstitutets styrelse. Kommer inte du att kunna påverka utfallet? - Tveksamt. Mitt mandat går ut vid årsskiftet. Jag kanske också är jävig. Anna Serner, vd på Svenska Filminstitutet, delar uppfattningen om frågans vikt. – I vårt remissvar kommer vi att skriva att vi gärna tar på oss uppdraget att motverka den illegala spridningen av film, med fokus på de kommersiella aktörer som tjänar pengar på att sno. Men vi efterlyser också betydligt mycket mer pengar för en attitydförändringskampanj. Kring till exempel alkohol har ju staten lagt ner hundratals miljoner. Man kan också fundera på om de nio miljonerna kan spenderas bättre, säger Anna Serner. I nuläget är en stor del av pengarna avsatta till en kommande rättsprocess, där svensk film- och tv-bransch vill pröva om de kan tvinga Bredbandsbolaget att blockera Swefilmer och The Pirate bay. – Telebolagens intäkter baseras i värsta fall på olaglig verksamhet, säger Per Strömbäck. Bredbandsleverantörernas företrädare Per Josefson på advokatbyrån Mannheimer och Swartling, vänder sig emot tillvägagångssättet. – Jag har inget till övers för olagliga sajter, men att införa blockader och förbud skulle på sikt påverka på yttrandefriheten i Sverige. En parallell kan dras till situationen i början av 1800-talet när tryckfriheten släpptes fri i Sverige - ett okontrollerat flöde av anonyma åsikter sköljde över det offentliga rummet och snart ropades det på censur och reglering. Man måste vara varsam med hur man hanterar de problem som finns, säger Per Josefson om rättegången som drar i gång i höst. Samtidigt är kulturdepartementets förslag ute på remiss. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5564, "headline": "Stockholm arrangerar Eurovision Song Contest 2016", "summary": "Nu är det klart att Eurovision 2016 kommer arrangeras i Globen i Stockholm, det skriver SVT Nyheter.", "article": "– Jag ser fram emot att välkomna hela Europa till Stockholm och ett av världens största tv-evenemang. Eurovision Song Contest är både en musikfest och en folkfest och i Stockholm ska vi bjuda på båda två, säger Hanna Stjärne SVT:s vd till SVT Nyheter. Efter att Måns Zelmerlöw vann Eurovision Song Contest 2015 i Wien har det spekulerats vilt var tävlingen ska arrangeras. Det är nu klart att både semifinalerna och finalen kommer att vara i Globen. Däremot kommer flera arenor i Globenområdet användas under tävlingsveckan. – Lösningen med flera arenor gör att vi kan producera Eurovision Song Contest i Globen, ha presscenter på Hovet och delegationsområdet i Annexet. Kronan på verket är möjligheten att göra Eurovision Song Contest ännu mäktigare under finalkvällen genom att införliva Tele2 Arena i evenemanget, säger Martin Österdahl, exekutiv producent för Eurovision Song Contest 2016 i ett pressmeddelande. Ännu har det inte offentliggjorts hur Tele2-arenan kommer att användas. – Exakt hur vi kommer att införliva Tele2 i evenemanget kommer vi att återkomma till. Men den huvudsakliga produktionen kommer ske i Globen, säger Österdahl till TT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5605, "headline": "44 miljoner för Ai Weiweis konstverk", "summary": "Den kinesiska konstnären Ai Weiweis verk \"Circle of animals/Zodiac heads\" såldes på auktion i London under måndagen. Priset? Drygt 44 miljoner kronor, enligt LA Times.", "article": "De bronsfärgade skulpturerna föreställer djuren i den kinesiska zodiaken och verket finns i sex varianter. Det som såldes under måndagen ska tidigare ha setts vid Los Angeles County Museum of Art i Kalifornien och vid Pulitzer-fontänen vid Grand Army Plaza i New York. Tidigare i år såldes en variant av konstverket där samtliga djurhuvuden var guldpläterade, för nästan 36 miljoner kronor. Just nu ställs konstnärens \"Think different (How to hang workers' uniforms)\" ut på Open art i Örebro, som pågår till den 6 september. Ai Weiweis \"Circle of Animals/Zodiac Heads\" såldes för drygt 44 miljoner kronor i måndags, skriver LA Times. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5618, "headline": "The Legends bryter kärleksförbudet", "summary": "The Legends är ett av Johan Angergårds många pop-projekt – hans mest personliga. Det är sex år sedan senaste albumet. Under tiden har kärleken till bandet växt ordentligt utomlands. Och han själv bryter mot sitt kärleksförbud med nya albumet ”It’s love”.", "article": "Det senaste året har han kört in i fler saker än han gjort under alla de 20 åren som han haft körkort. Johan Angergård har under en period känt sig splittrad, nojig och nästintill senil. Albumet ”It’s love” som han nu släpper under namnet The Legends, summerar en stormig tid i hans liv som präglats av avslut och nystarter. Han har lämnat ett långt förhållande bakom sig, blivit kär på nytt och, för första gången någonsin, låtit ett annat skivbolag än hans egna ge ut ett The Legends-album. Johan Angergård driver Labrador records, ett flagskepp för svensk indiepop som introducerat band som The Radio dept., [Ingenting], The Mary Onettes och Suburban Kids With Biblical Names. Vi befinner oss i skivbolagets lokaler, där han sitter i skräddarställning, nyklippt och svartklädd från topp till tå med en kopp nybryggt kaffe i handen. – Jag är inne i en period i mitt liv där jag dricker svagt kaffe, förklarar 41-åringen. För några veckor sedan var han i London för att, tillsammans med sin nya kärlek, dj:a på indiepopklubben Scared to dance. Det var där som Angergård, en gammal espressofantast, plötsligt fattade tycke för hotellets svaga amerikanska kaffe. Skivan ”It’s love” präglas av just kärlek och mönsterbrott. När han inte jobbar under namnet The Legends, ingår Angergård i banden Acid House Kings, Pallers, Eternal Death och Club 8. ”Over and over”, skivan som föregick ”It’s love”, kom ut för sex år sedan. Tanken var aldrig att släppa ett nytt Legendsalbum, men de två låtarna som gav upphov till skivan, ”Smoke and mirrors” och singeln, ”Keep him”, var för personliga för att släppas med något av de andra projekten. The Legends alla album skildrar olika faser av Angergårds känsloliv. Han ändrar stil från skiva till skiva men de tydliga popmelodierna löper som en röd tråd längs hela diskografin. Tidigare har han producerat och gett ut musiken själv men den här gången har han arbetat tillsammans med Cascine, ett indiebolag baserat i New York. – Legends har alltid bara varit jag. Det kan ibland kännas ensamt att spela in, släppa och göra allting själv. Därför är det skönt att ha någon att bolla med och som man kan skylla på när det blir fel, säger Johan Angergård och skrattar. I ”It’s love” bryter Angergård fler än ett mönster. Det stränga kärleksförbud som tidigare rått i hans musik är nu lyft. Denna gång är det kärleken till den nya partnern som är den största inspirationen. – Det blir lätt äckligt med kärlekslåtar – smörigt och känsligt på fel sätt. Men det kan också vara fint att inte censurera sig själv, säger Angergård. Det nya albumet är enligt honom själv en ”nykär-skiva”, vilket ger utrymme för längtan och sårbarhet – en lugn melankolisk känsla. Alla de starka känslorna som inspirerat låtarna behandlas som en färskvara. De ska fångas in snabbt utan att överarbetas. – Det flesta sångspåren har jag sjungit in samma dag som låtarna är färdigskrivna. Det blir mycket mer känslosamt. Man förlorar personlighet om man putsar för mycket, säger Johan Angergård. Samarbetet med Cascine, i kombination med Labrador records kultstatus, har gjort att The Legends fått mycket uppmärksamhet i utlandet och singeln ”Keep him” har hyllats i medier som Spin Magazine och Billboard. Hur var det att göra ett album tillsammans med amerikanska Cascine? – Jag är van att ha med amerikaner att göra. De kan vara duktiga på att använda superlativ och säga att allt är toppen. Men Jeff Bratton på Cascine var väldigt rak. Han kan säga ”den här låten blev så där” och då slopar vi den. Du beskriver kärlekslåtar som äckliga, ändå släpper du ett album som heter ”It’s love” och som består av kärlekslåtar. Hur går det ihop? – Det är äckligare med olyckliga kärlekslåtar. Nu är det inga sådana eftersom det är en nykär-skiva. Ju starkare känslor man har desto enklare är det att acceptera att man blir lite äcklig. En dag när man är okär och bitter kanske man tänker ”vad är det här för skitskiva?” Du har nyligen spelat in en video till singeln ”Keep him”. Vad kan vi förvänta oss av den? – Vi jobbar ofta med ganska enkla medel men nu tog vi in ett proffsigt företag. Det var 15–20 personer som var involverade i produktionen. Hela videon är gjord i en tagning. Vi har bland annat en bodybuilder, en brottare och en som gör ballonghundar. Lyssna på The Legends nya album ”It's Love” här. The Legends bildades 2003 The Legends bildades i januari 2003. Redan veckan efter att projektet startades blev det bokat som förband till The Radio dept. ”It’s love”, som släpps i dag, är det femte albumet och uppföljare till ”Over and over” från 2009. Labrador Records har även gett ut musik av band och artister som Det Vackra Livet, Lasse Lindh, The Sound of Arrows, [Ingenting], Sambassadeur, Irene och Laurel Music. Singeln ”Keep him” släpptes den 12 maj i år. Det amerikanska skivbolaget Cascine har gett ut andra svenska band som Ditt Inre och Korallreven. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5624, "headline": "Legends bryter kärleksförbudet", "summary": "The Legends är ett av Johan Angergårds många pop-projekt – hans mest personliga. Det är sex år sedan senaste albumet. Under tiden har kärleken till bandet växt ordentligt utomlands. Och han själv bryter mot sitt kärleksförbud med nya singeln ”It’s love”.", "article": "Det senaste året har han kört in i fler saker än han gjort under alla de 20 åren som han haft körkort. Johan Angergård har under en period känt sig splittrad, nojig och nästintill senil. Albumet ”It’s love” som han nu släpper under namnet The Legends, summerar en stormig tid i hans liv som präglats av avslut och nystarter. Han har lämnat ett långt förhållande bakom sig, blivit kär på nytt och, för första gången någonsin, låtit ett annat skivbolag än hans egna ge ut ett The Legends-album. Johan Angergård driver Labrador records, ett flagskepp för svensk indiepop som introducerat band som The Radio dept., [Ingenting], The Mary Onettes och Suburban Kids With Biblical Names. Vi befinner oss i skivbolagets lokaler, där han sitter i skräddarställning, nyklippt och svartklädd från topp till tå med en kopp nybryggt kaffe i handen. – Jag är inne i en period i mitt liv där jag dricker svagt kaffe, förklarar 41-åringen. För några veckor sedan var han i London för att, tillsammans med sin nya kärlek, dj:a på indiepopklubben Scared to dance. Det var där som Angergård, en gammal espressofantast, plötsligt fattade tycke för hotellets svaga amerikanska kaffe. ”It’s love” präglas av just kärlek och mönsterbrott. När han inte jobbar under namnet The Legends, ingår Angergård i banden Acid House Kings, Pallers, Eternal Death och Club 8. ”Over and over”, skivan som föregick ”It’s love”, kom ut för sex år sedan. Tanken var aldrig att släppa ett nytt Legendsalbum, men de två låtarna som gav upphov till skivan, ”Smoke and mirrors” och singeln, ”Keep him”, var för personliga för att släppas med något av de andra projekten. The Legends alla album skildrar olika faser av Angergårds känsloliv. Han ändrar stil från skiva till skiva men de tydliga popmelodierna löper som en röd tråd längs hela diskografin. Tidigare har han producerat och gett ut musiken själv men den här gången har han arbetat tillsammans med Cascine, ett indiebolag baserat i New York. – Legends har alltid bara varit jag. Det kan ibland kännas ensamt att spela in, släppa och göra allting själv. Därför är det skönt att ha någon att bolla med och som man kan skylla på när det blir fel, säger Johan Angergård och skrattar. I ”It’s love” bryter Angergård fler än ett mönster. Det stränga kärleksförbud som tidigare rått i hans musik är nu lyft. Denna gång är det kärleken till den nya partnern som är den största inspirationen. – Det blir lätt äckligt med kärlekslåtar – smörigt och känsligt på fel sätt. Men det kan också vara fint att inte censurera sig själv, säger Angergård. Det nya albumet är enligt honom själv kallar en ”nykär-skiva”, vilket ger utrymme för längtan och sårbarhet – en lugn melankolisk känsla. Alla de starka känslorna som inspirerat låtarna behandlas som en färskvara. De ska fångas in snabbt utan att överarbetas. – Det flesta sångspåren har jag sjungit in samma dag som låtarna är färdigskrivna. Det blir mycket mer känslosamt. Man förlorar personlighet om man putsar för mycket, säger Johan Angergård. Samarbetet med Cascine, i kombination med Labrador records kultstatus, har gjort att The Legends fått mycket uppmärksamhet i utlandet och singeln ”Keep him” har hyllats i medier som Spin Magazine och Billboard. Hur var det att göra ett album tillsammans med amerikanska Cascine? – Jag är van att ha med amerikaner att göra. De kan vara duktiga på att använda superlativ och säga att allt är toppen. Men Jeff Bratton på Cascine var väldigt rak. Han kan säga ”den här låten blev så där” och då slopar vi den. Du beskriver kärlekslåtar som äckliga, ändå släpper du ett album som heter ”It’s love” och som består av kärlekslåtar. Hur går det ihop? – Det är äckligare med olyckliga kärlekslåtar. Nu är det inga sådana eftersom det är en nykär-skiva. Ju starkare känslor man har desto enklare är det att acceptera att man blir lite äcklig. En dag när man är okär och bitter kanske man tänker ”vad är det här för skitskiva?” Du har nyligen spelat in en video till singeln ”Keep him”. Vad kan vi förvänta oss av den? – Vi jobbar ofta med ganska enkla medel men nu tog vi in ett proffsigt företag. Det var 15–20 personer som var involverade i produktionen. Hela videon är gjord i en tagning. Vi har bland annat en bodybuilder, en brottare och en som gör ballonghundar. The Legends bildades i januari 2003. Redan veckan efter att projektet startades blev det bokat som förband till The Radio dept. ”It’s love”, som släpps i dag, är det femte albumet och uppföljare till ”Over and over” från 2009. Labrador Records har även gett ut musik av band och artister som Det Vackra Livet, Lasse Lindh, The Sound of Arrows, [Ingenting], Sambassadeur, Irene och Laurel Music. Singeln ”Keep him” släpptes den 12 maj i år. Det amerikanska skivbolaget Cascine har gett ut andra svenska band som Ditt Inre och Korallreven. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5645, "headline": "”Terminator Genisys”", "summary": "Från framtiden intet nytt. Femte ”Terminator” är pratsjuk och idélös.", "article": "För femte gången möts cyborger och människor sedan de först drabbade samman i ”Terminator” 1984. Maskinerna har tagit över världen. Igen. Mänsklighetens framtid hänger på att mördarrobotar från framtiden inte lyckas mörda Sarah Connor. Igen. Kyle Reese skickas från framtiden för att skydda henne. Igen. Från framtidsfronten intet nytt. Framtiden är allt hjältarna pratarna om, samtidigt som de agerar i ”Terminator Antikrundan”. ”Terminator” och ”Terminator 2 – domedagen” (1991) är ypperliga actionfilmer. Men till den femte filmen om hur slaget om framtiden utkämpas i vår nutid har ingen kläckt en enda ny idé. Med tanke på att de haft drygt trettio år på sig får man nog ta det som belägg för att uppslaget är uttömt. Arnold Schwarzenegger är tillbaka i läderjacka och man väntar på att få se vad nytt han ska göra denna gång. Länge bankar och skjuter han precis som i ”Terminator” och sen, till slut – slutar man att vänta. Den flytande-metall-terminatorn T-1000 kan förändra sig till vad som helst men förändrar sig ändå efter samma linjer som den första modellen från 1991. Fast här ska medges att skapelsen är en av specialeffekthistoriens bästa, och fortfarande överraskande fascinerande att se. I brist på idéer har manusförfattarna fyllt ”Terminator Genisys” med dialog; det måste vara en av de pratigaste actionfilmer som gjorts. Replikerna är av omisskännlig B-action-klass: Sarah Connor: Reese, är du ok? Kyle Reese (klamrande sig fast i buss som hänger över broräcke): Har aldrig mått bättre! Med sådana manusförfattare blir cyborgernas odödlighet ett stort problem. Gång på gång upprepas en av actionfilmernas bas-scener, Den Stora Uppgörelsen. Det är den där skurk-cyborgen sataniskt leende håller sitt tal om att motstånd är meningslöst – ”Det finns inte kulor nog i världen för att stoppa mig!” – strax innan någon av våra hjältar med ett bistert grin spränger honom i småbitar. I ”Terminator Genisys” samlar den sprängde gång på gång ihop sig igen, och så är det snart dags för nästa tack-och-adjö – ”Det är en storm på väg som inte går att stoppa…”. Femte Terminatorfilmen kan ha rekord även i sådana; inte konstigt att den är tjugo minuter längre än den första. ”Terminator Genisys” väcker även frågan om man över huvud taget kan skrämmas med framtiden längre. Bilden av ultrateknik som vi låter gå för långt känns som något som hör hemma i epoken 1960–1990, säg, då datorerna ännu var något relativt nytt, en bit bort på horisonten. Nu har vi alla en dator i fickan. Det känns konstigt då ”Terminator Genisys” försöker få surfplattor att framstå som farliga. Det är mest med vaga obehagskänslor inför hela den här franchisen man lämnar filmen. Finns kritikerbetyg låga nog i hela världen för att stoppa en Terminator VI? ", "article_category": "culture"}
{"id": 5647, "headline": "Zara Larsson besviken: Är jag ens med på Bråvalla?", "summary": "Spotify har sammanställt listan över svenskarnas favoriter på Bråvalla, baserat på antalet lyssningar under veckan. Zara Larsson hamnar i topp – och är besviken på hur festivalen har marknadsfört henne.", "article": "– Gud vad galet! Det här var en nyhet. Jag blir jätteglad. Zara Larsson, som precis har släppt sin singel ”Lush Life” och gör sin första festivalspelning på Bråvalla på lördag, har inte hört talas om listan när DN ringer. Det är Spotify som har sammanställt en lista över femton av årets Bråvalla-artister som har fått flest spelningar på streamingtjänsten den senaste veckan. Det gäller alltså inte den övergripande lyssningen globalt, utan enbart de svenska användarnas val utifrån Bråvallas bokade akter. Överst på listan hamnar Zara Larsson, som är förvånad över hur lite festivalen har marknadsfört henne. Hon räknas inte till en av festivalens huvudakter. – Helt ärligt är jag rätt besviken. Är jag ens med på Bråvalla, det känns inte så? Jag har sett flera festivalaffischer och jag står inte med på någon. De gick ut med mitt namn rätt sent, även om jag har varit bokad länge. Dessutom ska jag spela tidigt på eftermiddagen, som såklart inte är lika coolt som att spela senare. Det är konstigt, det matchar inte riktigt? De artister som Bråvalla själva har marknadsfört som sina största huvudakter är DJ:n Calvin Harris, rockbandet Muse och artisten Robbie Williams. På Spotifys sammanställning hamnar Calvin Harris på fjärde plats, Muse på trettonde plats och Robbie Williams finns inte med på listan. – Jag fattar inte riktigt det här med huvudakter. Hur bestäms det? Jag hoppas verkligen att festivalen har något genustänk. Personligen tycker jag att det är mycket roligare att kolla på någon brud, än killar som alltid är överrepresenterade. Förutom de tre största huvudakterna nämnda ovan, meddelar Bråvallafestivalen att Deadmau5, In Flames, Sabaton, Faith No More, Kent, Lars Winnerbäck och Refused räknas som huvudakter. Spotifys samlade lista: 1. Zara Larsson 2. Norlie & KKV 3. Major Lazer 4. Calvin Harris 5. Kent 6. Lars Winnerbäck 7. Robin Schulz 8. Matoma 9. Stiftelsen 10. Sabaton 11. A$AP Rocky 12. Maskinen 13. Muse 14. Seinabo Sey 15. Tove Styrke Läs Bråvallafestivalens svar på kritiken: ”Det är affärshemligheter”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5656, "headline": "Regeringen får hård kritik för slopad Dab-satsning", "summary": "Radiobranschen reagerar starkt på regeringens besked att övergången till digitalradio inte blir av. \"De ser inte problemet på lång sikt\", säger Björn Löfdahl, programdirektör på Sveriges Radio.", "article": "Radiobranschens aktörer har länge och högljutt argumenterat för betydelsen av en övergång till digitalradio i Sverige. Övergången har ansetts vara en nödvändighet för att modernisera radiobranschen, gällande både innehåll, kanalutbud och robusthet. Trots pådrivningen möts nu radiobranschen av beskedet att regeringen stoppar planerna. Digitalradiosamordningens förslag – en satsning på Dab+-teknik och en släckning av FM-nätet 2022 – anses riskabelt, samtidigt som kritiken från remissinstanserna varit bitande. — Det är tråkigt för den svenska radion; det krymper utvecklingsmöjligheterna. Radiobranschen kommer att vara kvar i samma sits som under början av 1990-talet, säger Björn Löfdahl, programdirektör på Sveriges Radio SR:s argumentation utgår bland annat från trängseln i det befintliga FM-nätet, vilket förhindrar en tydligare kanalnisch. Huruvida FM-nätet är fullbelagt är dock en omtvistad fråga; Post- och telestyrelsen har ändrat sin bedömning och anser att utrymme finns om nätet planeras annorlunda. — Det är möjligt, men det inget vi har sett tydliga signaler på ännu. Det råder stor osäkerhet, men det är klart att det är bra om det går att göra, säger Björn Löfdahl. Det här är inte första gången en utredning om digitalradion läggs i skrivbordslådan. Varför lyckas ni inte övertyga politikerna? — Vilken infrastruktur som ska råda för radio är en samhällsfråga, men det har inte funnits ett politiskt engagemang. En förklaring kan vara att det fortfarande går bra för SR och radion i stort, men då ser man inte problemet på lång sikt, säger Björn Löfdahl. Är det här slutet för digitalradion i Sverige? — Det har många gånger varit svårt att förutsäga framtiden. I det korta perspektivet finns det ingen digitalradio i Sverige. I ett längre perspektiv har jag svårt att tro att radio skulle vara den sista analoga företeelsen. Det kanske sker efter 2020, men fram till dess tror jag inte att det händer något. Den kommersiella radiobranschen har också propagerat för en övergång till digitalradio, såväl MTG Radio som SBS Discovery Radio visade stöd för Digitalradiosamordningens förslag. Trots det lyfter regeringen fram oenigheter bolagen emellan som en anledning till att förslaget stoppas; anledningen är att de har olika åsikter om hur de nuvarande tillstånden skulle hanteras. — De fortsätter att blanda ihop om vi ska digitalisera med hur vi ska digitalisera. Alla har stått enade bakom den nya tekniken, samtidigt som det är utrett att mer frekvensutrymme saknas, säger Christer Modig, vd på MTG Radio. — Vi har varit lite oense om marknadsförutsättningarna, eftersom nuvarande fördelning skulle innebära ekonomiska fördelar för SBS Discovery som kontrollerar fler tillstånd, men vi har haft bra diskussioner gällande detta. Vad anser du om beslutet att övergången stoppas? — Det är väl mest tråkigt för lyssnarna, Ett utbud med sex radiokanaler är inte värdigt en IT-nation som Sverige. Det är lika illa när som vi bara hade SVT1 och 2 samt TV4. Nu stannar utvecklingen av radio i Sverige, säger Christer Modig. Vad är följderna för er? — När tillstånden för FM-nätet fördelas på nytt 2018 har MTG möjlighet att ta en starkare position. På så sätt är det bra, men samtidigt har vi helt och fullt stått bakom en digitalisering. Det är nödvändighet som nu blir försenad. Om digitaliseringen går i graven, då går radion i graven, säger Christer Modig. DN har sökt Staffan Rosell, vd på SBS Discovery Radio. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5665, "headline": "”Aftonbladet är inte till salu”", "summary": "Schibsted överväger att sälja Aftonbladet till Bonnier, ägare till konkurrenten Expressen. Men Aftonbladets chefredaktör Jan Helin avfärdar ryktet om en sammanslagning av tidningarna.", "article": "Under söndagskvällen publicerade den norska tidningen Dagens Næringsliv uppgifter om en eventuell affär. Enligt källor till tidningen överväger den norska mediekoncernen Schibsted att sälja Aftonbladet. Den tilltänkta köparen uppges vara Bonnier, ägare till huvudkonkurrenten Expressen. ”Att slå samman Aftonbladet och Expressen, som ägs av Bonnier, räknas som ett av de mest uppenbara strukturgreppen på den svenska marknaden”, skriver Dagens Næringsliv. Bonniers kommunikationschef David Salsbäck vill inte kommentera spekulationerna om en eventuell storaffär. Det gör däremot Raoul Grünthal, koncernchef för Schibsted Sverige: – Det är helt fel. Det kan jag dementera rakt av. Att Bonnier skulle köpa Aftonbladet är en absurd tanke. Då är det mer sannolikt att Grönköpings Veckoblad skulle köpa Expressen, säger han. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin vill inte kommentera vad en eventuell sammanslagning av kvällstidningarna skulle innebära. I ett mail till DN hänvisar han till Raoul Grünthals uttalande. Och tillägger: ”Aftonbladet är inte till salu.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 5691, "headline": "Ulf Lundell till hård attack mot dottern efter DN-krönika", "summary": "Ulf Lundell går till hård attack mot sin dotter Sanna Lundell för hennes nya bok ”Djävulsdansen”, efter ett citat i en DN-krönika. Musikern hävdar att han pekas ut som ett fyllesvin. ”Jag har hört och läst en hel del skit från kvinnor, men inte från min egen avkomma”, skriver han.", "article": "För två dagar sedan skrev DN:s Catia Hultquist en krönika om Ann Söderlunds och Sanna Lundells nya bok ”Djävulsdansen”, där författarna berättar om hur det är att vara anhörig till en människa med ett beroende. I krönikan citeras delar ur boken, vilket har fått Sanna Lundells far Ulf Lundell att gå i taket på sin blogg ”Badgers Drift”. ”Man skriver skit i DN. Kultursidan, sid 2. Eller, det är inte direkt DN som gör det, det är mitt eget kött och blod. Det citerades ur bok om medberoende. Jag har inte sett programmen, inte läst boken, men här är ett citat som är falskt, tårsliskigt, oriktigt. Naturligtvis är jag fylle-aset som förluper hemmet som det brukar heta”, skriver han på sin blogg. Det han reagerar på är ett citat ur boken, där Sanna Lundell beskriver ett minne av en sommarkväll då hennes far uppges ha startat ett bråk i syfte att få fly in i sitt missbruk. ”Jag sitter på en pall i köket och ser min mamma gråtandes vid ett öppet fönster inne i matrummet där hon förtvivlat, hulkandes skriker till pappa att han inte ska gå”, skriver hon i boken. Men pappan uppges gå ändå, till synens oberörd av mammans böner. ”Hur kan han lämna någon som är så ledsen. Hur kan han lämna mig med någon som är så förtvivlad”, frågar Sanna Lundell sig i boken. Nu skriver Ulf Lundell på sin blogg att han har fått nog och inte längre tänker hålla sig i skinnet. Han planerar att skriva en egen bok för att försvara sig. ”Saker och ting måste ställas, på sina platser. Jag vill inte tvätta byket som mitt första elva år långa äktenskap var och är offentligt, men nu blir jag så illa tvungen. Dåren ska få försvara sej. Jag har hört och läst en hel del skit från kvinnor, feminister dom senaste 10–15 åren men inte från min egen avkomma”, skriver han och fortsätter: ”Man kan skriva dumheter, sen kan man smsa och be om pengar. Som jag överför. Frihet och oberoende kostar. Bland annat pengar. Sannas söner har en far (reds anm skådespelaren Mikael Persbrandt) som kör Rolls Bentley Ferrari. Nästa gång det krisar får man vända sej dit. Eller annorstädes.” Sanna Lundell säger till Expressen att citaten är tagna ur en längre text och att hon misstänker att pappan inte har läst boken. Hon hävdar att det här är hennes minnesbild och att pappan inte vill kännas vid den. – Det är inte infekterat från min sida. Jag tror att det är infekterat från hans sida. Det är uppenbart så att han inte ville kännas vid den historia som jag minns den. Så är det ju. Det är upp till var och en att berätta sin historia, säger hon till tidningen. Sanna Lundell menar att det börjar likna uppväxtbråket mellan Anna Wahlgren och Felicia Feldt. Hon vet ännu inte om hon kommer att kontakta sin far efter bloggattacken. – Det är en man som jag just nu inte tar på alldeles för stort allvar på grund av sin sjukdom, säger hon. DN söker Ulf Lundell, Sanna Lundell och Mikael Persbrandt för en kommentar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5714, "headline": "Experter dömer ut nya kyrkohandboken", "summary": "I Kyrkosverige råder upprorsstämning bland både musiker och experter mot arbetet med den nya kyrkohandboken. Nu menar den svenske nestorn inom kyrkomusik att handboksarbetet måste göras om från grunden.", "article": "Arbetet med en ny kyrkohandbok har pågått i sju år och en ny version ska enligt handboksprojektets styrgrupp vara klar 2018. Men ledande experter och kyrkomusiker menar att processen har varit så undermålig att projektledningen måste bytas ut och arbetet göras om från början. DN:s Maria Schottenius har uppmärksammat striden i ett flertal krönikor. Nu ställer sig även landets ledande expert på kyrkomusik bakom kraven på en total revision. Folke Bohlin är professor emeritus i musikvetenskap vid Lunds universitet och ombads att komma med synpunkter på remissvaren på kyrkohandboken. Han sammanfattade sin kritik i ett skriftligt utlåtande. – Det är musiktekniska saker jag vänder mig mot och jag har funnit flera felaktigheter. Sammanfattningsvis förstärker de min uppfattning att förslaget till gudstjänstmusik bör genomgå en förnyad grundlig revision, säger han. Folke Bohlin menar att hans synpunkter på gällande förslag har kommit att tolkas som att han stöder förslaget. Det reagerar han starkt emot. – Jag vet att kunnigt och begåvat folk som har varit med i processen har uppfattat det som att jag har varit medansvarig. Men i mitt utlåtande finns inte ett ord om att jag berömmer förslaget eller tycker det är bra eller vettigt. Jag kritiserar notskriftens utformning, användningen av gregoriansk sång och andra konkreta ting. Och där finns så mycket att göra att det måste bli en grundlig nyrevision, inte bara att man petar in lite småsaker, säger han. I Svenska kyrkans tidning har ett flertal organister krävt en ny projektledning och i tidskriften Svenskt gudstjänstliv kritiserar litteraturprofessorn i Lund Eva Haettner Aurelius den nya handbokens ”språkfel, icke-idiomatiska uttryck och vaga, nebulösa formuleringar”. Delar av den nya handboken är så dåliga att de passerar pekoralets gräns, menar hon. – Det visar en språkblindhet av en kaliber som man inte trodde fanns, säger Eva Haettner Aurelius. Hon är också förvånad över att man inte bytt ut de ansvariga. – Att man ger ett förnyat förtroende till personer som har släppt igenom en så kraftigt kritiserad produkt är märkligt. Mattias Lundberg, docent i musikvetenskap vid Uppsala universitet, anser att problemen i handboksarbetet bland annat beror på att Svenska kyrkan sedan frigörelsen från staten har tappat kontakt med universiteten och det fria kulturlivet. – Landets alla berörda musikorganisationer har erbjudit den kompetens man annars saknar centralt i kyrkan, men av något oförklarligt skäl vill man inte visa hur man arbetar eller föra dialog med det musikliv man som kyrka ingår i. Det blir en sluten och snäv process, när man kunnat ha öppenhet och värdefulla diskussioner, säger Mattias Lundberg. Projektledare för kyrkohandboken sedan 2010 är Boel Hössjer Sundman och kyrkosekreterare och chefsteolog Cristina Grenholm är en av de ansvariga för arbetet. Göteborgs biskop Per Eckerdal är vice ordförande i handboksprojektets styrgrupp. Han känner till den omfattande kritiken och menar att den inte har gömts undan eller viftats bort. – Folke Bohlins slutsats att förslaget bör genomgå en grundlig revision rapporterades på styrgruppens senaste möte i onsdags. Tidigare har det tydligen på något sätt cirkulerats att Folke Bohlin skulle stödja förslaget. Det är väldigt olyckligt, för det är helt klart att han är mycket kritisk till det, säger Per Eckerdal. Hur ser du på hans kritik? – Kritiken när det gäller den gregorianska musiken är allvarlig och besvärande, och det har i hög grad funnits med i våra diskussioner. Handboksprojektet har också valt ett arbetssätt som en hel del har kritiserat. Det är vi medvetna om, men har ändå varit tvungna att göra ett val. Så det blir ingen grundlig revision? – Nej inte i denna fas av arbetet, men vi fäster stor vikt vid kritiken, som finns med i den fortsatta bedömningen. Har den här linjen stöd även uppifrån, hos ärkebiskop Antje Jackelén? – Nu är ärkebiskopen sjukskriven, men hon och jag står i kontakt med varandra och styrgruppen har varit enig och bedömt att detta är det klokaste sättet att jobba på. Kyrkohandboken. Kyrkohandboken innehåller ordningar för gudstjänster, till exempel högmässa, dopgudstjänst och vigselgudstjänst. Den nuvarande kyrkohandboken för Svenska kyrkan är från 1986, och år 2006 beslutade kyrkostyrelsen om en revision. Bland annat för att anpassa handboken till bibelöversättningen från 2000, och för att komma fram till ett mer inkluderande språkbruk. År 2010 beslutade man om ”en mer genomgripande revision”, och enligt tidsplanen ska en ny kyrkohandbok tas i bruk 2018. Kritiker menar att arbetet med kyrkohandboken har varit toppstyrt och gått för snabbt. I september förra året skrev hundratals musiker och tunga instanser som Kungliga musikaliska akademien och Föreningen svenska tonsättare på ett upprop där man krävde att kyrkan skulle ta hjälp av musikalisk expertis. Det har också framförts kritik mot språket i handboken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5722, "headline": "Roger Mogert (s) ger Stadsbiblioteket bakläxa", "summary": "Stockholms stadsbibliotek göra rätt för sig och betala ersättning till författare som föreläser och träffar läsare på bibliotekets arrangemang. Det svarar kulturborgarrådet Roger Mogert (S) efter Författarförbundets kritik mot Stadsbiblioteket på DN Kulturs debattsida. Enligt biblioteketschefen Katti Hoflin ska dock författarna få ersättning när biblioteket står som ensam arrangör.", "article": "Varför betalar inte Stockholms Stadsbibliotek ersättning till författare som är på besök på olika arrangemang, när de flesta andra betydligt fattigare kommuner gör det? Är det rimligt att utnyttja författarna för gratisarbete på det sättet? Frågorna ställdes av Författarförbundets ordförande Gunnar Arelius på DN Kulturs debattsida på fredagen – med udden riktad mot Stadsbibliotekets chef Katti Hoflin. Men även Roger Mogert (S) fick som ansvarigt kulturborgarråd sig en släng av sleven. När DN ringer Mogert för en kommentar på fredagen skulle han just träffa Gunnar Arelius för ett samtal. – Jag tycker i grunden att han har helt rätt. Men ska man vara ärlig så är det inte bara ett problem för Stadsbiblioteket, utan för hela kultursektorn, säger han. Mogert menar att det är ett gammalt problem som han fått ärva och inte kunnat göra något åt ännu, och att en förklaring till att Stadsbiblioteket inte betalat ersättning kan vara att arrangemangen ofta görs upp mellan bibliotek och förlag. – Vi som stor aktör både kan och har en skyldighet att gå före i de här frågorna och komma ifrån den situation där folk förväntas vara lite ideella i kultursektorn Vad tänker du göra? – Det tydliga vi kan göra är att vi skickar med till vår biblioteksorganisation att vi ser det som en självklarhet att man ska ersättas. Hur ska det gå till? – Vi får se till att skriva in det i nästa budget i höst, tänker jag. Stadsbibliotekets chef Katti Hoflin var på resa under fredagen och mejlade svar. Är det sant att ni inte betalar författare? – När Stockholms stadsbibliotek står som ensam arrangör för ett program ska vi alltid betala enligt Författarförbundets rekommendationer. När vi samarbetar kring program står vi för lokal och personal och våra samarbetspartners för innehåll, exempelvis författarnas medverkan. Ska ni ändra på det? – Samarbeten är en viktig del av vårt uppdrag att skapa spännande programverksamhet. Om något av våra samarbeten innebär att författare inte får skälig ersättning så behöver vi förändra eller avsluta samarbetet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5723, "headline": "Jan Eklund: Varför har de allierades massvåldtäkter under krigslutet varit tabu att skriva om?", "summary": "Även amerikanska, brittiska och franska soldater begick massvåldtäkter mot tyska kvinnor. Inte sällan i sydtyska byar som den fiktiva Tannbach.", "article": "Sjuttio år efter krigsslutet trodde man att det mesta var sagt. Dags att sluta älta och gå vidare. Ledsen, det stämmer tyvärr inte. Den enorma mängden av mediokra och usla böcker om andra världskriget har skymt sikten. Det finns fortfarande tabun och blinda fläckar. Mest kring de allierade styrkornas framfart i Europa våren 1945. What? De var ju befriarna. The greatest generation! Utan Amerikas heroiska insats inget fritt Europa. I den annars utmärkta miniserien ”Tannbach” som SVT visade nyligen bekräftades den bilden. Jänkarna kom som befriare till den sydtyska byn i april 1945. Det lilla nazistiska motstånd som fanns kvar slogs ned och soldaterna som överlevde fördes till fångläger. Amerikanerna samarbetade visserligen med den lokala nazipampen. Men i princip uppträdde de schysst och värdigt. Alla var lättade. När byn visade sig tillhöra den sovjetiska ockupationszonen blev det hårdare tag. Så fort den amerikanska militären lämnat över Tannbach till ryssarna sköts civila tyskar i hemmen av gormande befäl och byns kvinnor våldtogs på den lokala restaurangen. Den mentala järnridån var upprättad. Det är inte hela sanningen. Även amerikanska, brittiska och franska soldater begick massvåldtäkter mot tyska kvinnor. Inte sällan i sydtyska byar som den fiktiva Tannbach. Varför visste jag inte det? Den tyska historikern Miriam Gebhardt gav i mars ut boken ”Als die Soldaten kamen”. Enligt hennes beräkningar våldtogs ca 850.000 tyska kvinnor under krigsslutet. Det är väsentligt färre än de miljontals offer som tidigare diskuterats. Men den nya och sensationella uppgiften är att 300.000 av dem påstås ha begåtts av allierade soldater. Gebhardt har gått igenom rapporter från katolska präster i Bayern. Ett exempel är Fader Alois Schiml i Moosburg som den 1 augusti 1945 antecknar: ”De militära myndigheterna har gett order om att det på alla hus i byn ska anslås vilka som bor i huset och hur gamla de är. Resultatet är inte så svårt att föreställa sig... Sjutton flickor och kvinnor fördes till sjukhus efter att ha blivit sexuellt utnyttjade en eller flera gånger.” Jag citerar ur den tyska tidningen Spiegel Online, som uppger att det yngsta offret i rapporterna är en sjuårig flicka och det äldsta en kvinna på sextionio. Skribenten Klaus Wiegrefe påstår att Miriam Gebhardts siffror är på tok för höga. Källorna är svårtolkade och uppskattningen bygger på ett osannolikt antagande. Men han medger att våldtäkter begågna av ryska och allierade soldater odiskutabelt var en massfenomen, som inte minst i det senare fallet har förträngts ur det historiska medvetandet. De amerikanska soldaterna var ju unga och snygga. Frihet i luften; jazz och tuggummi. Vilken tysk tjej ville inte hoppa i säng med dem efter år av leda och umbäranden? Det var inte hela sannningen men den som passade bäst för stunden. Miriam Gebhardt säger i en intervju med DN:s korrespondent Jan Lewenhagen (8/5) att frågan blev tabu att diskutera i det traumatiserade Tyskland. ”Männen berättade inte vad de varit med om vid fronten, kvinnorna inte om vad som hänt hemma. Idealet var att visa att man inte tog vid sig, man skulle härdas.” Hon betonar också att våldtäkterna inte var sanktionerade uppifrån av allierade befäl. Det finns exempel på soldater som dömts till hårda straff. Tystnaden kring hela frågan är en konsekvens av det kalla krigets politiserade historieskrivning, noterade historikern Fredrik Persson-Lahusen i en intressant recension av Miriam Gebhards bok i Aftonbladet (19/5). Då fanns bara ryska skurkar. ”I solidaritet med samtliga offer river hon ner de politiska plakat som skymt sikten och förenklat det förflutna... Hennes starka bok stämmer till allmän eftertanke hur vi handskas med historien.” Onekligen. Amerikanska övergrepp i exempelvis Vietnam har diskuterats länge. Nu verkar det rättsliga sammanbrottet i USA:s utrikespolitik under 2000-talet – Abu Ghraib, Guantánamo, NSA:s massövervakning – öppna för även en genomlysning av andra världskrigets myter. Också goda krig deformerar människan. Även frihetshjältar kan bete sig som svin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5730, "headline": "Läckta bilder påstås avslöja hur Game of Thrones slutar", "summary": "Läckta bilder påstås visa hur femte säsongen av ”Game of Thrones” slutar.", "article": "Natten till måndag släpps säsongens sista avsnitt av populära tv-serien ”Game of Thrones”. Tidigare i veckan läckte bilder ut som påstås visa hur säsongen slutar. Bilderna lades ut på sajten Imgur och föreställer två av seriens viktigaste karaktärer – och båda ser ut att ha dött. Serien har genom åren låtit många av huvudkaraktärerna dö. Eftersom DN inte vill ”spoila” seriens slut skriver vi inte vilka karaktärer det handlar om, men om du är nyfiken så kan du klicka här. Läs också: Därför tackade Game of Thrones-stjärnan nej till ”50 shades” ", "article_category": "culture"}
{"id": 5731, "headline": "Dave Grohl når ny rockstjärnenivå med brutet ben", "summary": "Det var på väg att bli en havererad konsert, men Foo Fighters sångare Dave Grohl satte sig över smärtan. I stället blev det en oförglömlig konsert – både för honom och publiken.", "article": "– Bästa showen på turnén! ropar Dave Grohl med tjock röst, när allt till slut är över, och det är nästan så man tror honom. Inte för att det rimligen stämmer rent musikaliskt, eller för att han någonsin skulle ha velat göra en sådan här spelning. Eller vill göra en till. Men för att det gick, och förvandlade ett fiasko till en osannolik triumf. ”Break a leg” är en lyckönskning man brukar säga innan det är dags att gå på scen i den skrockfulla engelskspråkiga teatervärlden, men det är alltså just det som Foo Fighters frontman gör redan i andra låten ”Monkey wrench”. Ramlar av scenen och bryter benet. Den hypertaggade inledningen kommer av sig helt, liggande på en bår ropar en förtvivlad Dave Grohl att de får komma tillbaka en annan dag. Läs mer: Dave Grohl föll från scenen Som tröst stannar bandet kvar för att spela några coverlåtar utan sin ledare. Då kommer han tillbaka med lindat ben, sätts på en stol och sjunger några låtar medan en sjukvårdare håller foten i ett fixerat läge. Sen blir det några covers till medan Dave snabbt gipsas bakom scenen, och därpå är det dags för bortåt två timmar ytterligare konsert. Där kan man tala om arbetsseger. När publiken tar över den ordlösa sången i slutet av det allra sista numret ”Best of me” bär den så starkt och så länge att bandet får svårt att komma tillbaka in i låten, och det är uppenbart att det här hör till den sortens konserter man inte glömmer. Hur Dave Grohl mår morgonen efter är väl en annan sak. Men på något sätt är det så typiskt att det blir så här, och att det är just Dave Grohl som inte ger sig. Han är ju en sådan oförtröttlig entusiast. Man kan diskutera länge om hans band verkligen är av den sort som kan bära upp en stor stadionspelning med över femtio tusen människor, man kan vara alldeles säker på att han själv ibland har tvivlat på den saken. Men det är nu rätt länge sen han nådde dit, under förra Sverigevändan spelade de på Stockholms stadion, och vägen dit har gått via hederligt, rejält rock ’n’ roll-arbete snarare än spektakulära tilltag eller mytskapande divalater. Eller via särskilt många låtar som verkligen är klassiker i egen rätt, om man ska vara ärlig. Nästan alla andra rockstjärnor på den här nivån är mer karismatiska, men få kan som Dave Grohl utstråla besinningslös kärlek till musiken, till att själv få stå på scenen och till alla musikaliska hjältar som har gjort det före honom. Det är också typiskt att när Foo Fighters med senaste albumet faktiskt hittade ett sätt att bli oproportionerligt grandiosa på så var det genom att inte sätta sig själva i centrum. Med bara åtta låtar är ”Sonic highways” bandets kortaste, men varje låt är inspelad i en ny amerikansk stad och för varje låt har de också gjort en timslång dokumentärfilm om stadensmusikaliska själ, full av legendarer som berättar, där inspelningen av låten mer blir en detalj än en huvudsak. Den dokumentärserien – som också heter ”Sonic highways” – sändes på SVT i höstas och har med rätta hyllats på längden och tvären. Och redan året före gjorde Dave Grohl en rätt underbar långfilm om den legendariska studion Sound City utanför Los Angeles, sammansatt efter samma recept av lika delar kända medverkande och kärlek till själva musiken. Som regissör till båda är det rätt uppenbart vartåt Dave Grohl skulle kunna fortsätta när karriären blir trögare. Men först gör han världsturné som de riktigt stora gör det. I ett helt år, genom alla världsdelar, med Göteborg ungefär i mitten. Med en setlista där något av ett centrum vanligen ligger strax efter halva tiden, där bandet spelar coverlåtar av Faces, Queen och AC/DC; också det en markering av hur själva entusiastfaktorn ligger i botten av allt. Och till och med denna kväll, då det mesta kastas om, sjunger Dave Grohl AC/DC:s ”Let there be rock” som en av de sista låtarna, i sin stol, med nästan ingen röst kvar. Knappt någon låt i världen torde vara sämre ägnad att framföras sittande med nygipsat ben, men här blir det lika självklart som när han en timme tidigare i ”Walk” sjunger ”I’m learning to walk again” och knappt kan hålla sig för skratt. Just där känns det faktiskt som att Dave Grohl aldrig har varit större som rockstjärna, med en glädje i musiken på scen som rent bokstavligt gör smärtan sekundär. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5738, "headline": "Annas alla ansikten", "summary": "I sommar åker en av Sveriges just nu roligaste kvinnor på turné med sex komikerkillar ur den manliga humoreliten. Det tror hon är bra för dem. Till hösten fortsätter hon själv med enmansshowen ”Anna Blombergs värld”. DN:s Anna Bodin har mött kvinnan som har lika lätt att forma om sig till en rädd Jimmie Åkesson som till en ordsökande Maria Montazami.", "article": "Det är uppseendeväckande lätt för komikern Anna Blomberg att kliva in i en annan människas karaktär och blir en parodi på henne. Hon är som modelllera. Formar sig lika enkelt till en självupptagen svensk Hollywoodfru som till en rädd Jimmie Åkesson eller en levnadsglad Lill–Babs. Kanske just därför lägger få människor märke till henne när hon ofixad och på väg till en filminspelning kliver in på ett kafé i Stockholm som sig själv. Lång, med håret hopat i en hästsvans sådär som man brukar göra i fritidshuset på landet. Tomma hål i örsnibbarna. Formlös tröja. Helt utan effektsökeri efter andras blickar. Men noga iakttagande. – Det finns många komiker som tar plats. Som skämtar och plockar poäng hela tiden. Jag är inte en sådan person, jag är mer en betraktare, säger hon. Redan som barn studerade Anna Blomberg människorna omkring sig. Härmade utvalda klasskamraters dansstil dagen efter discot. Imiterade syfröken med konstiga hakan, tweedkjolen och polotröjan. – Jag fick mycket skratt på det, konstaterar hon. Med åldern har repertoaren utökats. Vi har sett hennes skruvade karaktärer på tv och nu ska hon visa upp dem i ”Badjävlar”, en återkommande sommarturné med den manliga, svenska humoreliten. Stand–up–ensemblen ska framträda på klassiska semesterorter som Visby, Varberg, Marstrand och Strömstad. I juli sätter Anna Blomberg sig som enda kvinna i turnébussen tillsammans med Peter Apelgren, Magnus Betnér, Björn Gustafsson, Fredrik Lindström, Johan Rheborg och Henrik Schyffert. – Det är jag och herrarna. Det ska bli jätteroligt att framträda på stora utomhusarenor och möta all denna publik. Jag är inte lika förtjust i upplägget, det är inte så att jag har längtat hela mitt liv efter att vara ensam tjej med ett gäng komikerkillar. Men jag tror att det är bra för dem att jag är med. Alldeles för länge har det varit en manlig grej att skämta, enligt Anna Blomberg. – Genom hela humorhistorien är mannen normen som man utgår ifrån. Branschen är fortfarande otroligt mansdominerad. När man säljer in sina idéer är det alltid till män. Jag tror att det hade sett annorlunda ut för mig om det hade varit mer kvinnor som bestämde. De senaste åren har det hänt mycket. Enligt Anna Blomberg inte minst tack vare SVT:s tydliga jämställdhetsuppdrag. Kvinnliga komiker lyfts medvetet fram och bilden av hur kvinnor ska vara förändras. Det finns i dag fler sätt att blända än genom att behaga, men gamla tankemönster sitter djupt. – Det är fortfarande många kvinnor som säger till mig: ”Tänk att du vågar göra dig ful.” Som de flesta små flickor på 1970–talet ville Anna Blomberg se ut som Barbie. Ha en perfekt formad, hårlös, luktfri platskropp. Helst helt utan öppningar. I verkligheten var hon mullig med utstående framtänder, och naturligtvis fick hon mens innan hons ens hade fyllt tolv. Den kom under en familjebilsemester i Europa, vilket gjorde det extra pinsamt. Medan hennes pappa var uppe i sitt och experimenterade med lokalinspirerad komagetillagning på Trangiakök smusslade hennes mamma och hon med att införskaffa och gömma bindor. Pappa arbetade som virolog och byggde en Märklintågbana på vinden åt sina döttrar. Mamma var journalist på tidningen Arbetet och engagerad i vänsterrörelsen och fredsrörelsen. Anna var lillasyster i familjen. Skolades in hos dagmamma när hon var ett halvår och på dagis när hon var två. Älskade att leka flicklekar med sina Barbiemärkta konsumtionsvaror från det kapitalistiska USA. Hon byggde upp egna dockvärldar och skapade dramer i dem. Att hon ville bli komiker som vuxen visste hon redan på gymnasiet. Efter teaterlinjen på en folkhögskola i Svalöv flyttade hon till huvudstaden, där barndomsvännen Hilda och hon bildade teatergruppen Dotterbolaget tillsammans med några andra kvinnor. – När de andra i Dotterbolaget kom in på Scenskolan fortsatte jag att göra enmansföreställningar. Det jag har gjort själv är det som har lett mig framåt. Anna Blomberg kastade sig ut i den timslånga teatermonologen ”Okända svenskar” men det var som Kåta Gun i tv–serien ”Kvarteret Skatan” som hon fick sitt bredare genomslag. Kåta Gun är ”en parodi på en typ” med Anna Blombergs ord. Ännu roligare blev det när hon började imitera verkliga personer. Det var 2009 och de svenska Hollywoodfruarna hade drabbat Sverige. Första avsnittet med Anna Anka, Maria Montazami och Agnes–Nicole Winter som gift sig till lyxliv sågs av över 600 000 tittare. Anna Blomberg bodde med sambon Daniel och sonen Svante i en hyrestvåa på Söder i Stockholm utan vare sig städhjälp eller walk–in–closet. Hon tittade lika fascinerat som alla andra på tv–inslagen där Hollywoodfruarna berättade om sina hemmafruliv. – De hade så roliga röster de där kvinnorna. Jag studerade hur de rörde sig och andades. Sedan gick jag runt i lägenheten efter att Svante hade somnat och improviserade dem medan Daniel, som är skådespelare och jobbar med barnteater, filmade mig. Anna Blomberg blev så nöjd med resultatet att hon skickade filmklippen till vännen Robin Paulsson med tv–showen ”Robins”. ”Klockrent”, sade han och bad henne komma ned och spela in fler avsnitt. Parodierna på Anka, Montazami och Winter ligger numera på Youtube, där de har visats uppemot en miljon gånger. – I teatervärlden, som jag kommer från, lär man sig att det är fult att härma. Någon sade: ”att imitera det är det lägsta”. Man ska hitta sin karaktär inom sig. Jag frågade mig själv: ”Får man lov att göra så här eller är det billigt?” Så tänker jag inte längre. Humor handlar enligt Anna Blomberg mycket om igenkänning. Det är därför imitationer är så tacksamt. Riktigt roligt blir det när vi blir överraskade av något vi känner igen. I sin nya enmansföreställning ”Anna Blombergs värld” har hon tillåtit sig att ta med några figurer som inte platsar i tv. – De är mer sorgliga, kvinnor med svärta i som är svåra få in i vanliga humorprogram. DN:s recensent Niklas Wahllöf skrev efter att ha sett showen, som hade smygpremiär i december på Södra teatern, att Anna Blombergs talang är ”att på något bakvänt kärleksfullt sätt gestalta rätt så ömkansvärda personer i vår samtid. Det är långt mer än bara roligt, det är starkt, snyggt, till och med lite viktigt.” Anna Blomberg säger att hon funderar jättemycket över vart vårt samhälle är på väg: den annalkande ekonomiska krisen som alla verkar blunda för, fattigdomen i världen, människor på flykt, klimathotet, politikerna som har blivit varumärken och väljarna som har blivit kunder, känslan av dystopi. – Vi sitter här i vårt konsumtionssamhälle med skygglapparna på. Jag känner mig lite ensam. Jag skulle vilja organisera mig men jag har ju småbarn och det är fullt upp. Jag försöker också hålla mig neutral utåt när det gäller politik eftersom jag gör parodier på olika politiker. Hon saknar 1970–talets större engagemang. Känslan av att det är en plikt att sätta sig in i samhällsfrågor och se utanför den egna egobubblan. Är kritisk till ”trenden att gräva så mycket i sig själv” och tendensen att bekräfta den egna världsbilden genom att endast plocka de bitar ur informationsflödet som passar en; som en Sverigedemokrat som bara går in på Avpixlat. Allt det här kommer inte fram i hennes figurer, Lill–Babs står inte och pratar om klimathotet, men Anna Blomberg tror att humanismen nog lyser igenom. Liksom den uppfostran hon fick att se sig själv i ett större sammanhang. – Jag tror att jag har fått min plats i humorbranschen för att jag är bra på det jag gör och för att jag vill något. Jag vill roa men försöker också hitta ett djup. Jag tycker inte om när det blir för ytligt. I höst bär det iväg på lång turné med start på Stora teatern i Göteborg. På scen finns Anna Blomberg, musikern Gregor Bergman och en säck med peruker och glasögon. Regisserat har barndomsvännen Hilda Ramsten gjort. – Hon jobbar numera som polis men vi sågs på lediga lördagar och skrev manus medan barnen sprang omkring. I barnkretsar har Anna Blomberg och sambon Daniel Gustavsson numera stjärnstatus. Tillsammans har de gjort ”Mina pinsamma föräldrar”, sex miniavsnitt som visas i barnkanalen. – Vi spelar föräldrar som gör allt sådant som föräldrar absolut inte får göra. Vi kommer till skolan och informerar om sex och samlevnad, och står för underhållningen på avslutningen. Familjen Blomberg-Gustavsson har utökats med lillebror Tage, 4, men trångbor kvar i sin hyrestvåa. Anna Blomberg vill inte ha livet annorlunda. – Om man bara gör företagsjobb kan man nog tjäna ganska mycket pengar. Men jag har inte gått in för det. Jag har aldrig haft en jättestor dröm om att tjäna pengar, jag har mer velat jobba kreativt. Text: Anna Bodin intervjuarAnna Blomberg. Plats för intervjun: Vi träffas en morgon på ett kafé nära Arlanda express. Anna Blomberg ska vidare till en filminspelning i Köpenhamn och är ren från smink, med håret i tofs. Foto: av Beatrice Lundborg i DN:s studio . Om fotograferingen: Anna kommer med flera kassar kläder och peruker. Byter skepnad till Maria Montazami och det är verkligen roligt! Sen blir det Lill-Babs och det är fantastiskt kul. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5744, "headline": "Stadsbiblioteketfår bakläxa", "summary": "Stockholms stadsbibliotek måste göra rätt för sig och betala ersättning till författare som föreläser och träffar läsare på bibliotekets arrangemang. Det svarar kulturborgarrådet Roger Mogert efter Författarförbundets kritik.", "article": "Varför betalar inte Stockholms stadsbibliotek ersättning till författare som är på besök på olika arrangemang, när de flesta andra betydligt fattigare kommuner gör det? Är det rimligt att utnyttja författarna för gratisarbete på det sättet? Frågorna ställdes av Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius på DN Kulturs debattsida på fredagen – med udden riktad mot Stadsbibliotekets chef Katti Hoflin. Men även Roger Mogert (S) fick som ansvarigt kulturborgarråd sig en släng av sleven. När DN ringer Roger Mogert för en kommentar på fredagen skulle han just träffa Gunnar Ardelius för ett samtal. – Jag tycker i grunden att han har helt rätt. Men ska man vara ärlig så är det inte bara ett problem för Stadsbiblioteket, utan för hela kultursektorn, säger han. Mogert menar att det är ett gammalt problem som han fått ärva och inte kunnat göra något åt ännu, och att en förklaring till att Stadsbiblioteket inte betalat ersättning kan vara att arrangemangen ofta görs upp mellan bibliotek och förlag. – Vi som stor aktör både kan och har en skyldighet att gå före i de här frågorna och komma ifrån den situation där folk förväntas vara lite ideella i kultursektorn. Vad tänker du göra? – Det tydliga vi kan göra är att vi skickar med till vår biblioteksorganisation att vi ser det som en självklarhet att man ska ersättas. Hur ska det gå till? – Vi får se till att skriva in det i nästa budget i höst, tänker jag. Stadsbibliotekets chef Katti Hoflin var på resa under fredagen och mejlade svar. Är det sant att ni inte betalar författare? – När Stockholms stadsbibliotek står som ensam arrangör för ett program ska vi alltid betala enligt Författarförbundets rekommendationer. När vi samarbetar kring program står vi för lokal och personal och våra samarbetspartner för innehåll, exempelvis författarnas medverkan. Ska ni ändra på det? – Samarbeten är en viktig del av vårt uppdrag att skapa spännande programverksamhet. Om något av våra samarbeten innebär att författare inte får skälig ersättning så behöver vi förändra eller avsluta samarbetet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5752, "headline": "Kvinnlig vänskap är magiskt upphöjd men komplicerad", "summary": "”Frances Ha” och ”Bridesmaids” är några av de filmer som gjort kvinnlig vänskap i ropet. Filmfredag spanar in den nya väninnevågen och går till botten med filmtraditionen.", "article": "”Berätta historien om oss” ”Igen? Okej, Frances, vi kommer att ta över världen” Frances och Sophie ligger i sängen. Det är mitt i natten. Återigen målar de upp sitt framtida lyckade liv tillsammans fullt av älskare (men inga barn) och weekendresor till Paris. Det är en kär och vackert vävd godnattsaga om personlig utveckling genom systerskap, generositet och gemensamma mål som slutligen ska leda fram till att Sophie blir en framgångsrik och bitchig förlagsmogul som gör högblanka coffee table-böcker om väninnan Frances, den firade modellen och ballerinan. Noah Baumbachs skildring av kvinnlig vänskap i ”Frances Ha” (2012) är precis lika charmerande som den är typisk. Den sällar sig nämligen till en lång rad filmer som beskriver kvinnlig vänskap som magiskt upphöjd men komplicerad (alldeles för mycket känslor). När Sophie dessutom sviker deras gemensamma planer och flyttar ihop med pojkvännen blottas den kanske fnasigaste förhårdnaden på tjejkompisfilmens akilleshäl, det ständiga hotet från den heterosexuella tvåsamheten. Samma konflikt är själva motorn i den mest framgångsrika väninnefilmen på senare år, ”Bridesmaids” (2011). Här är det singeltjejen Annie som har svårt att acceptera att bästisen Lillian ska gifta sig. I filmen följer vi henne och de andra brudtärnornas förberedelser inför ceremonin. Intrigen innehåller faktiskt ytterligare en sliten föreställning om kvinnlig vänskap, den om att kvinnor inte kan leka tre. Annie känner sig nämligen precis lika hotad av den blivande maken som av vännens nya tjusiga kompis som är gift med brudgummens chef. Ingen hade tydligen förväntat sig att ”Bridesmaids”, en komedi med flera kvinnliga huvudkaraktärer, skulle bli en sådan publiksuccé. Men till slut lyckades i alla fall det öronbedövande ljudet från klirret i kassan väcka filmbolagen ur gubbslummern. Plötsligt var filmer om kvinnlig vänskap i ropet och ”Bridesmaids” banade väg för kompisrullen ”The Heat” (2013) som i sin tur beredde väg för Anne Fletchers bioaktuella ”Hot Pursuit” (2014). Det senaste beviset för att kvinnodrivna filmer säljer är väl att flickkörsrullen ”Pitch Perfect 2” drog in cirka 230 miljoner kronor mer än den favorittippade ”Mad Max: Fury Road” under deras gemensamma premiärhelg. Men det här intresset för filmer om kvinnlig vänskap är naturligtvis ingenting nytt. De har alltid varit en del av repertoaren, även om det ibland har varit glest mellan filmerna. Inte ens idén om den kvinnliga publiken som en lukrativ målgrupp är särskilt ny. Under 30- och 40-talet gjordes det en rad sentimentala melodramer som lite nedsättande kommit att kallas för weepies och vars främsta syfte var att kittla tårkanalerna på den kvinnliga publiken. De kretsade kring kvinnliga karaktärers känslor och handlingar och tog upp sådant som filmbolagen uppfattade som populära tjejgrejer på den här tiden, som romantik och hushållsnära tjänster. Men det gjordes även ett par komedier med kvinnlig ensemble som ”Stage Door” (1937), om hårt arbetande kvinnor inom showbusiness och ”The Women” (1939), om en grupp societetsdamer vars brunstiga makar kommit på villovägar. ”Stage Door” blev också genombrottet för flera rappkäftade stjärnor som till exempel Lucille Ball och Katharine Hepburn. De här filmerna är fulla av intressanta motstridigheter. Å ena sidan erbjuder de kvinnliga skådespelare en unik möjlighet att visa upp hela sitt komiska register utan att behöva konkurrera om taltiden med sina manliga kollegor. Å andra sidan överskuggas detta faktum av att alla karaktärerna bygger på väldigt negativa föreställningar om kvinnor som illojala och manipulativa lycksökerskor, slampor och skvallertackor. På ytan ser det ut som att det är kvinnornas kamratskap som står i centrum för berättelserna. Men snart inser man att det sitter ett osynligt gummiband mellan kvinnornas handlingar och de namnlösa männen därute i kulisserna. Under den lättsamma ytan döljer det sig nämligen en påtaglig desperation. För många av kvinnorna är yrkeskarriären bara en parentes i väntan på den sociala status och ekonomiska trygghet som ett äktenskap kunde ge dem. Väl gifta tvingas de sedan leva med den ständiga oron för att den tryggheten ska tas ifrån dem. Därför är skildringen av vänskap i de här filmerna helt underordnad kärleksintrigen och karaktärerna enbart konkurrenter i jakten på den hägrande bröllopsbuketten. Den här konflikten kan man även se i en annan känd kompisfilm, ”Herrar föredrar blondiner” (1953) där Jane Russell och Marilyn Monroe spelar två oskiljaktiga showgirls på resa över Atlanten. Det märks dock att det gått några år mellan filmerna. För även om drömmen om att gifta sig lever kvar så har Dorothy, till skillnad från sin diamanttokiga kompis Lorelei, vid det här laget bestämt sig för att gifta sig av kärlek. I sin bok ”In the company of women: Contemporary female friendship films” har professor Karen Hollinger bland annat tittat närmare på hur amerikansk mainstreamfilm skildrat kvinnors vänskap genom åren. Hon delar in relationerna i fem olika kategorier: de sentimentala, de politiska, de sociala, de manipulativa och de erotiska. Här skulle jag gärna vilja lägga till ytterligare en kategori, den symbiotiska vänskapen. Den film som bäst fångar det där tillståndet som ibland uppstår mellan nära väninnor i tonåren är den kultförklarade ”Tusenskönor” (1966) av Vera Chytilova. Och då menar jag inte den där typen av mardrömslik symbios man ser i Ingmar Bergmans ”Persona 2” från samma år utan den allra vackraste sortens siamesiskt systerskap. I ”Tusenskönor” har till och med karaktärerna fått samma namn, Marie I och II. De är visserligen två skilda individer med helt olika utseenden men saknar i övrigt individuella personlighetsdrag. Kanske rör det sig om en karaktär med en avancerad personlighetsklyvning? Eller så förkroppsligar de bara den fusion av identiteter som uppstår mellan väninnor som delar allt: intressen, åsikter, drömmar och säng. Marie I och II kan vara filmhistoriens mest självupptagna hedonister. Ingenting, minst av allt män, kan hota dessa ljuvliga anarkistsjälar från att docka an till varandra. Marie I och II smakar bokstavligen på livet genom att stoppa allt i munnen, från den minsta korvsnutt till den allra största och dallrigaste aladåben. När de inte sätter eld på lägenheten, lapar mjölk ur badkaret, äter råbiff med händerna, strippar, gungar i kristallkronan, stjäl från de fattiga eller blir utslängda från krogen vill säga. Ibland faller de till och med in i en alldeles egen koreografi. Det är precis samma typ av synkroniserade förflyttningar som vi, mer än fyrtio år senare, kan se vännerna Marina och Bella ägna sig åt i grekiska ”Attenberg” (2010). På 70- talet kom det ytterligare en våg av kvinnofilmer men som den här gången var väldigt präglade av kvinnorörelsen. De flesta var regisserade och/eller skrivna av män, som till exempel Martin Scorseses ”Alice bor inte här längre” (1974). Men 1978 dök det upp ett underbart litet undantag. Independentfilmen ”Väninnor” både regisserades och producerades av Claudia Weill. Manuset hade hon skrivit tillsammans med vännen Vicki Polon. (När man läser om filmen är det för övrigt många som tycker det är viktigt att poängtera att Stanley Kubrick gillade den. Jag nämner bara detta för att ni ska slippa sitta och fundera på vad den store Kubrick kan ha tyckt om filmen.) ”Väninnor” handlar om Susan, den aspirerande fotografen och Anne, den stora författaren som gör sig redo att ta över New York med sin kreativitet. Det vill säga tills Anne sviker sitt eget skrivande och deras gemensamma mål genom att gifta sig och skaffa barn. Väninnor är en oerhört fin film om att växa upp, växa ihop och att växa isär. Om den trygga plats vänskapen kan vara när man är på väg in i vuxenlivet utan att riktigt förstå de sociala koderna och det svåra i att omformulera relationen när förutsättningarna plötsligt förändras. Känns det igen? Det påminner en hel del om både ”Frances Ha” och Lena Dunhams tv-serie ”Girls”. Många ser dem som rena plagiat. Lena Dunham ska dock ha sett filmen först efter att ”Girls” hade haft premiär. Hon blev då så tagen av den att hon bjöd in Weill att regissera ett av avsnitten. Så frågan är kanske inte så mycket huruvida det rör sig om idéstöld utan hur filmkanon skrivs när en pärla som ”Väninnor” kan glömmas bort på det här sättet. Det erotiska temat hittar man i många väninnefilmer. Särskilt tydligt är det i ”Susan, var är du?” (1985) av Susan Seidelman. I en intervju på sajten Yahoo movies berättar filmens producent, Midge Sanford, om det massiva motstånd det kvinnliga teamet mötte vid lanseringen av filmen. Marknadsföringsgruppen bestod enbart av medelålders män. Vid ett tillfälle ska en av dem ha tittat på fotografen Herb Ritts bilder av Madonna och Rosanna Arquette och avrått dem från att använda dem med orden: ”Om ni sätter två kvinnor på affischen kommer folk att tro att det är en lesbisk film”. Även valet av två kvinnliga huvudkaraktärer orsakade problem. Ingen namnkunnig man i branschen, Kevin Costner var bland annat tillfrågad, var intresserad av att agera tredje hjulet i en kvinnodominerad film. Hemmafrun Roberta spelas av Rosanna Arquette. Hon lever ett stillsamt förortsliv klätt i tidstypiska puderfärger och är olyckligt gift med en otrogen badkarsförsäljare. Roberta drömmer sig bort genom att följa efter Susan, en kriminell vagabond med ikonisk klädstil. Roberta är förmodligen precis lika attraherad av Susan som av hennes livsstil och tingen hon omger sig med. Den där jackan med guldpyramiden på ryggen och de pärlbeströdda skorna. Roberta vill helt enkelt vara Susan och det är först när deras identiteter förväxlas som hon på riktigt kan frigöra sig från sitt tidigare liv. ”Susan, var är du?” är den enda Hollywoodfilmen på temat kvinnlig vänskap under 80-talet som regisserades av en kvinna och som fick viss kommersiell framgång. Den hade kunnat bli betydligt mer politisk än vad den är. Tyvärr snubblade budskapet om självförverkligande genom systerskap på mållinjen när filmbolaget Orion gick in och marknadsanpassade slutet. I Leora Barish originalmanus blir Roberta intresserad av paleontologi vilket gör att filmens slutar med att kvinnorna ger sig ut i öknen för att vispa fram sandiga fossiler tillsammans. Nu slutar filmen i stället med att tjejerna stannar kvar i stan och nojsar med sina pojkvänner på en biograf. Motsatsen till kvinnlig vänskap som en positiv kraft är det som Hollinger kallar för den manipulativa vänskapen där väninnor framställs som intriganta, svekfulla och potentiellt farliga. 1992 kom det ett par skräckfilmer på temat falsk vänskap. Kanske var det den oundvikliga baksmällan efter alla de där peppande väninnorna i kontorsmiljö vi mötte i ”Working girl” (1988) och ”9 till 5” (1980)? I ”Ensam ung kvinna söker” (1992) försöker Allison (Bridget Fonda) ersätta tomrummet efter sin otrogne pojkvän med en rumskompis. Det skulle hon naturligtvis aldrig ha gjort. Kort efter att Hedra flyttat in visar det sig att hon är en fullfjädrad psykopat. Hedra antar successivt Allisons utseende och personlighet, skaffar samma frisyr och förför hennes före detta pojkvän. Deras individuella personligheter suddas gradvis ut och allt slutar med en panisk jakt i ett pannrum. Här återfinns det lesbiska temat från ”Susan, var är du?” men nu enbart framställt som något perverterat och farligt. Budskapet i dessa filmer är glasklart. Den kvinna som satsar på sig själv i stället för sina barn eller väljer kvinnlig vänskap framför en manlig partner riskerar att råka väldigt, väldigt illa ut. Det är förmodligen ingen slump att ”Ensam ung kvinna” söker kom ett år efter den viktigaste filmen i genren, Ridley Scotts ”Thelma & Louise” (1991). Den kan i sin tur ha varit en reaktion på 80- och 90-talets våg av sentimentala vänskapsfilmer som överbetonade de sociala aspekterna av kvinnlig vänskap. Filmer som ”Blommor av stål” (1989) och ”Stekta gröna tomater” (1991) lade stor vikt vid traditionella kvinnliga dygder som familj och moderskap. Allt det sköt ”Thelma & Louise” in sig på när den skickade ut Geena Davis och Susan Sarandon på vägarna. Det som började som en mysig weekendresa slutar med att kvinnorna tvingas på flykt efter att Louise skjutit mannen som försökt våldta hennes väninna. Filmen har varit föremål för många diskussioner genom åren. Är det en lesbisk kärleksfilm? Är den antifeministisk eller underblåser den manshat? Det finns onekligen mycket att diskutera, filmen är en av mycket få politiska mainstreamfilmer på temat. Men oavsett vilken ståndpunkt man väljer att inta står det utom allt tvivel att den varit en isbrytare för filmer med flera kvinnliga karaktärer i framsätet. Thelma och Louise klippte helt enkelt av det där osynliga gummibandet som alltid suttit mellan kvinnor och mäns handlingar på film. Filmen igenom avvisar de männens inviter och erbjudanden om hjälp. I slutet dör de hellre än underkastar sig patriarkatets allmosor. ”Thelma & Louise” pekade ut riktningen och flera farliga franska väninnepar följde, som Jeanne och Sophie i ”Ceremonin” (1995) och Nadine och Manu i ”Baise Moi” (2000). I dag ser vi en våg av filmer om kvinnlig vänskap på bio där independentfilmen utforskar både de politiska och sociala aspekterna av relationen medan mainstreamfilmen framför allt försöker underhålla oss. Det mest gåtfulla när man ser tillbaka på historien är det guldfiskminne filmbolagen haft i förhållande till genren. Gång på gång tycks de glömma bort vilket stort publikintresse det finns för filmer om kvinnlig vänskap. Det gör det oerhört svårt att sia om den väninnevåg vi ser på film i dag är en bestående trend eller inte. Det är just därför det är så viktigt att vi fortsätter att lägga oss ned bredvid varandra och berätta vackert vävda godnattsagor om hur personlig utveckling genom systerskap och generositet alltid leder fram till våra gemensamma mål. ”Berätta historien om oss!” ”Igen? Okej, Frances, vi kommer att ta över världen” ", "article_category": "culture"}
{"id": 5757, "headline": "Fredrik Strage: Den nya ”Terminator”-filmen verkar bli ett svidande magplask", "summary": "Likt hårdrockarna som flockades för att se Mötley Crüe på Sweden Rock förra helgen har jag läst allt jag kommit över om ”Terminator. Genisys”.", "article": "Det var en het sensommardag. Genom mitt öppna fönster hördes sorlet från Stockholms stadion där Finnkampen arrangerades – under ett stort säkerhetspådrag efter sprängattentatet mot arenan några veckor tidigare. Polisen fruktade att OS-bombaren skulle slå till igen. Även jag väntade på en explosion. Himlen var än så länge klarblå men i vilken sekund som helst skulle den bli bländande vit. Sedan skulle temperaturen stiga till 800 grader så att alla människor började brinna. När chockvågen kom, och demolerade alla byggnader, skulle vi redan vara förkolnade lik. Det var den 29 augusti 1997, dagen då maskinerna utplånar mänskligheten med kärnvapen i ”Terminator 2. Judgement day”, en film som, likt sin föregångare, berörde mig så starkt att oron dröjde kvar i magen flera år efteråt. Uppföljarna ”Terminator 3. Rise of the machines” och ”Terminator. Salvation” gjorde mig bottenlöst besviken. Därför tänkte jag till en början ignorera den femte ”Terminator”-filmen. Det gick sådär. Likt hårdrockarna som flockades för att se Mötley Crüe på Sweden Rock förra helgen – trots att inte ens de mest hängivna headbangarna kunde inbilla sig att det skulle bli annat än värdelöst – har jag läst allt jag kommit över om ”Terminator. Genisys”. Och jag vet att en detalj kommer att göra mig glad när filmen har premiär den 25 juni: Nike har nytillverkat den snygga sneakermodellen Vandals som den tidsresande soldaten Kyle Reese bär i första filmen. I övrigt verkar precis allt suga: storyn, specialeffekterna, Schwarzenegger (att han säger ”I’ll be back” har inte varit roligt sedan 1991) och de yngre skådespelarna. På sajten Ain’t it cool skriver en läsare att Michael Biehn, som spelade Kyle Reese i första filmen, såg ut att ha ”levt under jorden och ätit råttor” medan ersättaren Jai Courtney ”ser ut att ha beställt sushi efter ett pass på gymmet”. Även den medvetet felstavade titeln ”Terminator. Genisys” (som förmodligen syftar på en symbios av genetiskt och syntetiskt) har förlöjligats. Entertainment Weekly listade 101 titlar som skulle fungera bättre, däribland ”Terminatyr”, ”Terminator rebooted”, ”Terminator rebootyd”, ”Terminator. Genesis was better before Peter Gabriel left” och ”Terminator: I disagree, the Phil Collins years represent some of the finest music of the 70’s”. Den totala frånvaron av ”buzz”, de positiva vibbar som pr-strateger försöker skapa, verkar ha fått filmbolaget att upprätta en krisplan. I måndags kom plötsligt en video där James Cameron, regissören bakom de första två filmerna, hyllar den nya: ”Om du gillar ’Terminator’-filmerna kommer du att älska den här.” Lovorden har fått genomslag även bland skeptikerna. ”Världens kung har talat!” skriver någon på Youtube. ”Alla kan sluta bitcha nu”, skriver en annan. ”Cameron har löjligt mycket pengar. Han skulle inte offra sin integritet på att rekommendera en skitfilm”, påpekar en tredje. Tyvärr går ”världens kung” (som Cameron ropade att han var när Oscarsstatyetterna regnade över ”Titanic”) inte att lita på. När ”Terminator 3” hade premiär sa han att den var ”great”. Några år senare beskrev han den som ”piss”. Regissörens sviktande omdöme märktes även när han sa att kalkonen ”Alien vs predator” var ”actually pretty good” och den tredje bästa Alienfilmen. Med andra ord finns det ingen anledning att sluta bitcha och bli optimistisk. ”Terminator. Genisys” verkar bli ett svidande magplask. Synd med tanke på att historien om hur robotarna tar makten är mer aktuell än någonsin. kulturdebatt@dn.se Precis allting verkar suga: storyn, specialeffekterna, och att Schwarzenegger säger ”I’ll be back” har inte varit roligt sedan 1991. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5770, "headline": "Giorgio Moroder: ”Déjà vu”", "summary": "75-årige Giorgio Moroders musik har alltid varit på väg till nästa party. Nu släpper han sitt första soloalbum på 30 år där discopopen inte är banbrytande men tuffar på.", "article": "Giorgio Moroders karriär är nästan obegripligt framgångsrik, både kreativt och försäljningsmässigt. Vad är sannolikheten för att en låtskrivare och producent som på 60-talet får hits med klatschiga tyska poprocklåtar går vidare till att forma 70-talets discosound och 80-talets syntpop och dessutom blir flerfaldigt Oscarvinnande filmmusikkompositör? Att samma artist som sjuttiotreåring börjar en ny karriär som dj och som sjuttiofemåring släpper ett nytt soloalbum, sitt första på trettio år? Framför allt: hur är det möjligt att samma person ligger bakom Donna Summers ”Love to love you baby”, Blondies ”Call me”, Irene Caras ”Flashdance – what a feeling”, Berlins ”Take my breath away”, Paula Abduls ”Rush, rush” och Edoardo Bennato & Gianna Nanninis episka fotbollslåt ”Un’ estate Italiana”? Alla så olika, alla klockrena hitlåtar. Jag tror att svaret ligger i Giorgio Moroders ursprung. Han föddes som Hansjörg Moroder, i en liten stad i Sydtyrolen, nära gränsen till Tyskland, några månader innan Italien gav sig in andra världskriget. Han växte upp i Europas aska på en plats som det bara gick att längta bort från. Han har berättat – i den intervju som Daft Punk gjorde med honom och förvandlade till den vackra låten ”Giorgio by Moroder” – hur han som tonåring började drömma om att blir musiker och lärde sig spela gitarr, men att drömmen tedde sig närmast omöjlig. När Giorgio Moroder som tjugofemåring släppte sina första singlar, som inte blev dunderhits men tillräckligt framgångsrika för att han skulle kunna fortsätta sin karriär inom musik, sköt han iväg som en kanonkula och såg aldrig tillbaka. Och även om hans musik har ändrat karaktär många gånger genom åren har dess kärna varit oförändrad: det är musik som alltid är på väg till fest, till lyx och glamour, till Hollywood, till skratt och dekadens och sentimentalitet. Det är en djupt eskapistisk popmusik. Hans exempellösa framgångssaga bygger på att hans musik aldrig har vilat i ett sound, i en känsla, utan hela tiden jagat nästa party och lyckats, inte bara spegla, utan vara sin tid, om och om igen. Det förflutna är en brinnande bro för Giorgio Moroder, framtiden ständigt löftesrikt ljus. Med det perspektivet är det inte så märkligt att lustfyllt börja dj:a i pensionsåldern. Av alla rocklegender födda på 40-talet är han antagligen den minst nostalgiska och buttra. ”Déjà vu” är svårt att se som något annat än ett ärevarv. Skivan kommer väldigt lägligt: efter 00-talets långa våg av 80-talsretro har det decenniets sound blivit av med den pinsamhetsstämpel som 90-talet satte på det, och de senaste åren har EDM-vågen flyttat popmusikens centrum mot den disco som alltid varit Moroders hem. Tack vare Daft Punks kärleksfulla insats har hans namn dessutom blivit känt för en väldigt stor krets. Men där Daft Punks ”Random access memories” var en räddningsaktion för discoerans bortglömda legendarer består ”Déjà vu” på ett väldigt moroderskt maner av samarbeten med unga stjärnglittrande popartister som Sia, Charli XCX, och Mikky Ekko sida vid sida med relativt gamla divor som Britney Spears, Kylie Minogue och Kelis. Det är fint. Discopopen på ”Déjà vu” är på inget sätt banbrytande, men den tuffar på trevligt och Moroders känsla för effektiva refränger är intakt, även om ingen singel härifrån lär hamna i historieböckerna. Å andra sidan är historieskrivning det sista Giorgio Moroder bryr sig om. Om hans senaste alster får dansa en sommar kommer ett mjukt leende uppstå under den bastanta mustaschen och de eviga pilotsolglas ögonen. Bästa spår: ”74 is the new 24”, ”La disco” Fem fantastiska Giorgio Moroder-låtar. 1. Donna Summer ”I feel love” (1977) Giorgio Moroder och hans kumpan Pete Bellotte ville avsluta Donna Summers konceptalbum ”I remember yesterday” med en låt som skulle representera framtiden. De skapade ett helt elektroniskt ackompanjemang för Summers röst. Den moderna dansmusiken föddes där och då. Utan ”I feel love” ingen techno. 2. Giorgio Moroder ”From here to eternity” (1977) Hitsingeln från albumet med samma namn påminner om att Moroder inte bara är låtskrivare och producent, utan även en briljant soloartist när han så önskar. Han körde sång och bongotrummor genom en vocoder på ett sätt som influerade housemusiken, och texten manifesterar Moroders framåtblickande. 3. Sparks ”The number one song in heaven” (1979) De egensinniga bröderna Ron och Russell Mael var tidiga, inom den snobbiga rockvärlden, att se storheten i Giorgio Moroders musik och anlitade honom för att producera två album. Det blev en fascinerande krock mellan quirky poplåtar och Moroders elektroniska expresståg. Himlen fångad i ett kretskort. 4. James Last Orchestra & David Sanborn ”The seduction (Love theme)” (1980) Moroders mångsidighet demonstreras när han här, på sitt soundtrack till ”American gigolo”, samarbetar med muzakkungen James Last från Bremen och saxofonisten David Sanborn (som förgyllde David Bowies ”Young Americans”) och skapar förförisk musik som hela tiden hotas av mörkt ekande låga synttoner. 5. Berlin ”Take my breath away” (1986) En utomjordiskt fet basgång (som för övrigt tycks inspirerat TOPS på fjolårets indiehit ”Outside”), en modern version av Hal Blaines legendariska trumkomp på The Ronettes ”Be my baby”, en euforisk kärleksmelodi och så Tom Cruise och Kelly McGillis som hånglar i motljus. Klart den skulle få en Oscar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5788, "headline": "Nu utmanar Apple Spotify", "summary": "I kväll visar Apple upp sin tjänst för strömmad musik. Det kan bli den tuffaste utmanaren till Spotify hittills.", "article": "Tjänsten tros få namnet Apple Music och ska liksom Spotify fungera enligt en prenumerationsmodell. För 10 dollar i månaden får användare obegränsad mängd musik. Därmed får Spotify en direkt utmanare med kraften hos Apple, världens högst värderade bolag, i ryggen. Spotify har i dag 60 miljoner användare, varav 15 miljoner använder den betalda, reklamfria varianten. Det gör Spotify till den största strömningstjänsten i världen, men siffrorna bleknar i jämförelse med Apple. I fjol meddelade vd Tim Cook att 800 miljoner konton har skapats i onlinebutiken Itunes. I helgen bekräftade Doug Morris, vd på Sony Music, att tjänsten kommer lanseras vid Apple-konferensen WWDC i San Francisco på måndagen. Att gå in på strömmad musik innebär en kursändring för Apple, som i mer än ett årtionde dominerat marknaden för betalda nedladdningar av musik, genom Itunes. Men på senare år har nedladdningstjänster tappat i popularitet, samtidigt som den strömmade musiken omsätter mer och mer pengar. – Jag vill inte låta förmäten här, men jag är inte jätteorolig, sa Gustav Söderström, produktchef på Spotify till DN nyligen. Han menar att en lansering från Apple skulle bekräfta att Spotify varit på rätt spår från början och att försäljningen av nedladdad musik är på väg bort. – Nu kommer Apple in och säger, nä, ni borde faktiskt streama i  stället. Det är ju väldigt bra för oss, för det här har vi sagt hela tiden. Strömmad musik har gått från att vara en del av musikindustrin till att vara musikindustrin. Förra året betalade Apple 3 miljarder dollar för hörlurstillverkaren Beats. Med i köpet följde också strömningstjänsten Beats Music, som antas ligga till grund för den kommande tjänsten. På en avgörande punkt skiljer sig dock Apples planer från vad Spotify erbjuder. Det svenska företaget har byggt sin tjänst på en så kallad freemium-modell, med en kostnadsfri men begränsad tjänst sida vid sida med en betald, reklamfri variant. Apple kommer att erbjuda en gratis testperiod, men i övrigt ta betalt av alla, enligt medieuppgifter. Gratismodellen har ifrågasatts från skivbolagshåll och Spotify är under press för att visa att man klarar av att göra gratislyssnare till betalande kunder i tillräckligt hög grad. Så sent som i förra veckan hade Apple dock inte skrivit avtal med alla de stora skivbolagen, vilket är en förutsättning för att tjänsten ska kunna släppas, enlig New York Times. Hur blir Apples nya tjänst? Klockan 19.00 i kväll startar presskonferensen – följ rapporteringen på DN.se under kvällen Läs mer om Spotify • Spotify har räddat musikindustrin. Det tycker de i alla fall själva. När konkurrensen nu ökar vill de höja ribban och följa med dig 24 timmar om dygnet. Lördagsmagasinet träffade den skygga vd:n Daniel Ek för att få svar på frågan: har Spotify knäckt koden eller tappat fokus? • Jönköping kryllar av popsnören. Kalmar rockar. Genom statistik från Spotify och deras statistikföretag The Echo Nest över miljontals lyssningar kan DN visa var olika musikgenrer är som mest populära. • Spotify växer från att streama musik till att bli en mediespelare för video, podcaster och radio. Detta presenterades på en påkostad presskonferens i New York i maj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5789, "headline": "Dominika Peczynski och Martina Montelius startar podcast", "summary": "Darra alla lättkränkta. Nu startar Dominika Peczynski och Martina Montelius en podcast tillsammans. – En massa inkrökta personer med äpplen där bak kommer att skriva arga artiklar, säger Martina Montelius.", "article": "I morgon tisdag lanseras podden ”Radio Free Martinika”. Ett namn som alluderar på Radio Free Europe. – Det kommer att bli subversivt och småfarligt. Sedan är vi ju inte piloter så vi behöver inte vara nyktra när vi jobbar, säger Dominika Peczynski. Duon kommer bland annat att prata kultur, politik och otrohet. – Vi dikuterar varför det anses som värre att vara otrogen med någon av motsatt kön än av samma kön. Alltså varför det är värre om jag snaskar kotte än om jag lapar djungeljuice, säger Martina Montelius. Men det bärande temat i podden kommer att vara Dominika Peczynski och Martina Montelius. – Det är viktigt att allting hela tiden återkommer till oss, säger Martina Montelius. – I det andra avsnittet gästas vi av Tomas Andersson Wij. Han tror att vi ska intervjua honom. Men han kommer att få intervjua oss. Det tycker vi är ett nytt grepp, säger Dominika Peczynski. Entreprenören Dominika Peczynski och dramatikern och författaren Martina Montelius vänskapsrelation uppstod när de parades ihop som tävlingsduo i SVT:s ”På spåret” 2013. – Vi kände inte varandra alls innan dess. Men när vi tackat ja så träffades vi på Riche och drack jättemycket vin. Båda var jättenervösa. Men jag började med att berätta att jag just då uppträdde helt naken med fittperuk och Nutella i arlset. Det var en utmärkt isbrytare. Sedan började vi fråga ut en stackars norrman om vad han trodde om våra möjligheter att prostituera oss. Han blev bara vitare och vitare i ansiktet och stammade att det nog skulle bli gøy. Sedan dess har vi hållit på så där, säger Martina Montelius. Hur påverkar ni varandra? – Vi blir ännu mera gränslösa när vi träffas, säger Dominika Peczynski. – Vi är speedade i vanliga fall, men när vi är tillsammans så blir det nästan olagligt, säger Martina Montelius. Så nu kommer att anmälningarna att vissla som rikoschetter genom luften? – Ja. En massa inkrökta personer med äpplen där bak kommer att skriva arga artiklar. Jag sitter och klipper det första programmet nu. Egentligen borde hela programmet klippas bort. Men jag antar att det är lika bra att vi sänder allt och blir osams med alla. I värsta fall får vi väl flytta utomlands, säger Martina Montelius. Vad händer om ingen blir upprörd? – Det där är är lite dubbelt för oss. Vi vill att folk ska bli upprörda. Men sedan ska detta landa i att de trots allt älskar oss. Upprördheten är bara ett steg på vägen mot kärleken, säger Dominika Peczynski. Det är lätt att föreställa sig att några lyssnare förmodligen förväntar sig att få höra något om Dominika Peczynskis förhållande med den tidigare finansministern Anders Borg. Det är duon förstås medveten om, men man har en smart plan för att hantera dessa förväntningar. – Vi ska hantera detta på samma sätt som Lars Norén gjorde i sin dagbok. Den saknade ju paginering och alla fick bläddra hysteriskt för att se vilka som nämndes. Därför kommer alla personer i hela Sverige att lyssna på vartenda ord vi säger, även om de är totalt ointresserade av oss. Det här är det perfekta sättet att få alla att lyssna. Tänk sedan om vi inte säger något. Då kommer de som lyssnat i onödan att tvingas gå i hypnos för att få hela upplevelsen utraderad, säger Martina Montelius. Martina, du som redan har en podcast, är din plan att bli Sveriges nya podcastpåve? – Ja! Jag ska bli podcastarnas Bert Karlsson. Men det här är bara början. Sedan kommer Dominika och jag bland annat att starta upp kennlar där vi föder upp människorraser som inte har funnits tidigare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5790, "headline": "Anna Sise på Fasching, Stockholm", "summary": "Sise sjunger Holiday. Hon väcker den klassiska jazzen till liv.", "article": "Den amerikanske musikforskaren John Szwed kallade det nyligen för ett misstag att försöka förstå Billie Holiday genom det liv hon levde i stället för genom hennes sätt att sjunga. Samma princip, fast omvänd, har förts på tal när det gäller minderåriga virtuoser inom klassisk konstmusik. Förmår underbarnen verkligen omsätta de emotionella och intellektuella värden som finns inbyggda i verken de framför? Och parallellt: inte lärde sig väl Billie Holiday att frasera och hålla en ton genom att skrubba golvet på en bordell? Svaren är förmodligen både ja (jo) och nej, eftersom musik ju både handlar om musik och om allt möjligt annat. Men frågorna ställs ändå på sin spets när svenska Anna Sise sjunger flera av Holidays låtar på Fasching. Faktum är nämligen att hon gör det väldigt väl. Med viss märkbar nervositet – som inte nödvändigtvis är till det sämre – presenterar hon sin nya skiva ”Detour ahead” och väcker på kuppen till liv inte bara Holidays utan även andras bidrag till klassisk jazzsång. Nu är hon inte minderårig utan faktiskt precis lika gammal som Holiday var när hon dog. Men betyder det att hon har den livserfarenhet som kanske behövs för att ”förstå” en låt som till exempel ”Don’t explain”? Eller innebär hennes rent musiktekniska förmåga att sjunga likt Holiday en förståelse i sig? Sise är även utbildad skådespelare. Säkert tar hon sig an texterna på fler än ett sätt och inte bara för de läten de generar. Ändå övertygar hon inte oavbrutet. I ”Good morning heartache” tenderar hennes frasering att överskugga snarare än framhäva texten. Men så är vi där igen – för fraseringen gör ju samtidigt att man känner, snarare än ”bara” förstår, låten. Samtidigt leder för mycket av lätet av musiken i regel till att det blir en pastisch. Det krävs både teknik och känsla. Men just att förstå musiken man framför handlar nog mer om intuition än inlärning. En konstnärlig intelligens – ej att förväxla med bara intelligens. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5794, "headline": "Musikalisk magi från ett tidigt Europa", "summary": "Under Stockholm Early Music Festival utforskas konstmusik från tiden före barocken. Som vackrast blir det i Ignaz Franz Bibers köttsliga kompositioner.", "article": "Stockholm Early Music Festival Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch och Battalia Verk: Heinrich Ignaz Franz von Biber. Scen: Finska kyrkan, Stockholm. Collegium Vocale Gent Verk: Carlo Gesualdo och Giovanni Girolamo Kapsberger. Dirigent: Philippe Herreweghe. Scen: Tyska kyrkan, Stockholm. Charmen med den europeiska konstmusiken från tiden före Vivaldi, Bach och Rameau är att det är musik som ännu inte har hittat bergfasta regler. Vad som är bra musikalisk dramaturgi och harmonisk trygghet är liksom öppet för diskussion. För moderna öron innehåller denna musik alltid ett element av spännande oförutsägbarhet, på ett sätt som en utsökt komposition från barocken och framåt aldrig riktigt gör. Men: det finns oförutsägbarhet och oförutsägbarhet. Det är skillnad på ett musikaliskt språk som ännu inte är färdigt i sin utveckling och ett som är medvetet tillkrånglat och konfliktsökande. Denna skillnad blir uppenbar när man lyssnar på musik av tonsättarna Biber, Gesualdo och Kapsberger. Ignaz Franz von Biber är bland annat känd för sin svit av violinsonater kända som ”Mysteriesonaterna”. Dessa är baserade på Rosenkransen, en urgammal meditativ serie böner som delas in i de glädjerika, de smärtorika och de ärorika hemligheterna. Bibers violinsonater innehåller mycket riktigt både glädje och smärta, och även ära i form av glänsande stolthet. Men det är trots sin tematik inte musik som i första hand låter kyrkligt andaktsfull – snarare har Biber fångat upp olika nyanser av jordelivet, det är kött och blod till hundra procent. Livsglädje, passion, ömhet, dans, ångest, depression, allt vävs samman i denna besynnerliga musik som i ena sekunden tycks besläktad med vemodig folkmusik, i den andra blixtrar av barocka tonkaskader. Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch spelar som om hennes liv hängde på det, så totalt fokuserad att ingenting tycks existera förutom musiken. Att hon inte ägnar publiken ett ord eller ens en blick tycks fullkomligt logiskt. Ackompanjerande Battalia är lojala följeslagare och bäddar in violinstämman i teorb (en sorts luta), violon (en sorts cello), orgel och cembalo. Det är en konsert som tar andan ur en. Annorlunda är det när den belgiska toppkören Collegium Vocale Gent framför madrigaler – profana flerstämmiga sånger, helt enkelt poplåtar från renässansen – av Carlo Gesualdo. Visst sjunger de fantastiskt skickligt och visst är Philippe Herreweghe en mästerlig dirigent, men problemet är Gesualdo. Att denne juridiskt immune furste blodigt hedersmördade sin fru och hennes älskare är en sak – man ska ju skilja på konstnär och konstverk – men hans musik provocerar, 400 år efter att den skrevs. Gesualdos madrigaler är en bergochdalbana av kromatiska (melodiskt osköna) passager, tempoväxlingar och instabila klanger. Det verkar kanske spännande, men den intellektuella kylan och koketterande avantgardismen i denna musik hindrar den från att beröra lyssnaren. Det är ”smart” musik, och vem vill ha smart konst? Gesualdos madrigaler är intressanta som studieobjekt men hör varken hemma i kyrkan eller i hjärtat. Men den unge lutenisten Thomas Dunford, som ackompanjerar Collegium Vocale Gent, får vid tre tillfällen under konserten spela solo, och framför då toccator av Giovanni Girolamo Kapsberger. Detta är musik av helt annan valör. Kapsbergers hypnotiskt vackra musik är även den experimentell och antikonventionell, men präglas hela tiden av en strävan efter skönhet och innerlighet. Dunford spelar så känsligt och inlevelsefullt att man glömmer bort att irritera sig på Gesualdo. Ja, man glömmer bort allt i hela världen. Sådan är musikens magi. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5818, "headline": "Sweden Rock – festivalen som alltid håller i längden", "summary": "I dag drar Sweden rock i gång med dragplåster som Judas Priest, Def Leppard och Toto. Rock- och metalfestivalen har länge varit en av Sveriges största och stabilaste festivaler – tack vare en trogen och lite äldre publik.", "article": "Det är den 24:e upplagan av Sweden rock som drar i gång i dag i Norje utanför Sölvesborg i Blekinge. Festivalen började som endagstillställning 1992, men växte under 2000-talet till en av Sveriges största musikfestivaler. Numera har man ett publiktak på 33.000 personer per dag, och årets biljetter sålde slut rekordtidigt, berättar Sofia Lindqvist Lacinai som är marknadschef på Sweden rock. – Rent ytmässigt skulle vi kunna få in fler besökare, men det har vi inget intresse av. Vi vill hellre bibehålla kvaliteten och undvika irritationsmoment som väntetider och köer på området, säger Sofia Lindqvist Lacinai. Sweden rock är också en av de mest stabila festivalerna i Sverige. Sedan 2010 har Hultsfredsfestivalen sålts, Peace & love och Sundsvalls gatufest gått i konkurs, och Siestafestivalen ställts in – och man började prata om ”festivaldöden”. Men Sweden rock har tuffat på utan problem. – Vi har en väloljad maskin för att producera den här typen av arrangemang. Vi jobbar mer och mer med kringarrangemang som rockkryssningar och kläder, vilket gör oss mindre sårbara. Och vi har en otroligt bra publik som väljer att återvända år efter år. Folk vet att vi är stabila och kommer att finnas även nästa sommar, säger Sofia Lindqvist Lacinai. Medelåldern på Sweden rock är hög – den genomsnittliga besökaren är 39 år. Men Sofia Lindqvist Lacinai är inte rädd att publiken ska åldras ifrån festivalen. – Tvärtom är det i alla branscher mycket enklare att behålla sina besökare än att skaffa nya varje år. Vi jobbar i stället stenhårt med kvalitet och service, en lite äldre målgrupp förväntar sig hög kvalitet och att det är fräscht och städat. Ni har hållit fast vid samma koncept i många år. Har det funnits tankar på utveckling? – Vi har gjort små försök med att kanske boka några band i lite annorlunda stil, men vi märker att det uppskattas att vi håller oss fast vid vår genre. Men vi jobbar inte bara med traditionell hårdrock, det går alltid att hitta något som passar en själv, vare sig man gillar 70- och 80-talsrock eller thrash eller death. De senare åren har vi haft ett par stycken riktigt stora akter per år, som Kiss, Rush eller Black Sabbath. I år har vi ett bredare startfält utan lika givna spjutspetsar men med starka namn både i toppen och mittfältet, och det har blivit väldigt positivt mottaget hos vår publik. Hur mår rocken i dag? – Rocken har en väldigt trogen målgrupp. För många är det en livsstil, det är inte bara musik man lyssnar på utan något man identifierar sig med. Man lever den på ett annat sätt än många andra musikstilar. Det är väldigt hängivna människor, säger Sofia Lindqvist Lacinai. Läs mer: Nils Hansson: Sweden Rock blir helt rätt genom att aldrig ligga i tiden Läs även: Länsstyrelsen vill se färre öl på Sweden Rock och Way out west blir mjölkfritt Sweden Rock Festivalen föddes 1992 under namnet Sommarfestivalen och hölls i Olofström med bland andra Wishbone Ash och Nazareth på scenen. Därefter flyttade festivalen och döptes om till Karlshamn rock Festival. Sedan 1999 heter den Sweden rock och hålls i Norje utanför Sölvesborg. 2008 blev festivalen Sveriges största med 33.200 besökare. Sedan dess har Peace & love och Bråvalla slagit rekordet, men Sweden rock är alltjämt en av landets största. I dag drar årets upplaga av festivalen i gång och pågår till lördag den 6 juni. Bland dragplåstren finns Judas Priest, Slash, Mötley Crüe, Toto och Ghost. Andra svenska rock- och metalfestivaler Hölje röck, Olofström (27 juni). Väsby rock festival, Upplands Väsby (17–18 juli). Hojrock, Västervik (23–26 juli). Hårdrockare för livet, Motala (24–25 juli). Gamrocken, Ludvika (31 juli–1 augusti). Getaway rock, Gävle (6–8 augusti). Falkenberg rockfest, Falkenberg (29 augusti). ", "article_category": "culture"}
{"id": 5846, "headline": "Med sprejfärg som vapen", "summary": "Carolina Falkholt är en av Sveriges internationellt mest kända graffitikonstnärer och gör storslagna verk världen över. Men hon har fått kämpa mot machoidealen inom graffitin för att skapa sig ett namn. Nu tar hon klivet från gatan in till människors hem i och med ett nytt street art-samarbete med Ikea.", "article": "En 126 kvadratmeter stor sönderslagen och blåmärkt kvinnokropp. Det blev resultatet när konstnären Carolina Falkholt fick måla på den största väggen på Kristinehamns konstmuseum i våras. Museet huserar i en byggnad som tidigare har varit mentalsjukhus, och Carolina ville ge kvinnorna som suttit inspärrade där upprättelse. – Jag ville ta fram alla blåmärken, alla slagna kroppar som varit där och fläka ut dem över 100 kvadratmeter. När jag arbetade med verket använde jag mer nedtonade, hudnära, färger än jag brukar. Verket blev både riktigt obehagligt och väldigt vackert. Men det gjorde ont att ta fram en sådan berättelse ur mig själv, att gå tillbaka till sådana erfarenheter, säger Carolina. Hon är i dag en av Sveriges internationellt mest kända graffitikonstnärer och gör sina storslagna verk världen över. Under åren har hon gjort allt från att måla en omdebatterad och övertäckt ”vaginamålning” på en högstadieskola i Nyköping till att uppföra en 300 kvadratmeter stor muralmålning i Kairo tillsammans med det kvinnostärkande nätverket Women on Walls. Men det har varit en lång resa från det olagliga tonårsklottrandet till att numera ägna sig åt den feministiska konstform som hon kallar för ”grafitta”. Vare sig hon har målat tillsammans med Sveriges graffitielit eller arbetat sida vid sida med världsberömda graffitimålare i New York, har hon under åren ständigt fått erfara vilken extremt sluten och mansdominerad värld graffitin är att ta plats i för en kvinna. – Det finns en extrem machoromantik, ett revirtänkande och ett övertagande inom graffitin som jag tycker väldigt illa om. Jag har sett det på ett alldeles för nära håll. Jag försöker i min konst skapa något som utmanar det. Carolina upptäckte graffitin redan under barndomen i Dals Långed i Dalsland. Som barn såg hon ofta nedklottrade godståg som passerade genom byn. När hon frågade sin mamma vad det var fick hon till svar att hon kunde ägna sig åt det när hon blev äldre. – Och jag tog henne på orden. Det där klottret bröt mot allt annat jag hade sett. Det gjorde mig nyfiken och jag tänkte redan då att jag en dag skulle ägna mig åt det. Föräldrarna var krögare och arbetade långa dagar och Carolina hade därför en frisläppt uppväxt, fick klara sig själv till stor del och var ofta ute i skogen och red hela dagarna. – Jag bär fortfarande på en stor ensamhetskänsla som jag förknippar med friheten jag hade som barn när jag red över ängarna. Det handlar nog om det här att inte passa in socialt. Jag fick min första häst när jag var åtta år och vi tog lite hand om varandra. Jag umgicks inte så mycket med andra barn utan var alltid i rörelse eller inne i min egen värld. Samtidigt började hon arbeta i föräldrarnas restaurang redan när hon var fem år gammal. Tillsammans med sina klasskompisar fick hon tio öre för varje fluga hon slog ihjäl. Ett viktigt jobb på en restaurang som låg precis bredvid en ladugård. Och något som ändå gav den frisläppta uppväxten några ramar. – Jag tyckte inte det var så intressant att leka med leksaker när jag var liten. Jag kände lite att jag inte hade tid att vara barnslig. Kanske beror det på att jag växte upp i en väldigt arbetsinriktad miljö. I slutet på 1980-talet fanns det inte direkt någon graffitikultur att tala om i Dalsland, men de nedklottrade godstågen som dundrade genom byn fungerade som en ständig inspiration till Carolina som ständigt ritade i sina skolböcker. Redan på mellanstadiet började hon med en sorts gatukonst när hon bröt sig in i materialrummet på skolan och kopierade upp 500 exemplar av sin hand som hon spred på skolområdet. – Jag hamnade hos rektorn och fick en utskällning. Men jag var lite ute efter det motståndet. Jag försökte säga någonting med mitt beteende. Jag var obekväm och ville utmana de uppsatta ramarna. Intresset för graffitin kunde blomma ut på riktigt först när Carolina lämnade hemmet som 15-åring för att satsa på ridandet och läsa vid ett elitidrottsgymnasium i Skåne. Väl där träffade hon fler likasinnade och kände hur hon drogs allt mer till konsten och musiken. Hon hade vid det här laget insett att graffiti var en konstform som utövades på natten, i skydd av mörkret, olagligt. En natt, tillsammans med en kompis skaffade hon sig en sprayburk från en bensinmack. Hon hade en bild i huvudet, en blandning av ett pentagram och Leonardo da Vincis teckning ”Den vitruvianske mannen”, och hittade en vägg vid ett järnvägsspår där hon snabbt klottrade dit symbolen. – Den natten gick jag från att vara en duktig hästtjej till en klottrare som vandaliserar. Det var helt omoraliskt men samtidigt kände jag så starkt att det här skulle vara mitt arbetssätt. Så skulle det också bli. Carolina började efter gymnasiet umgås i graffitikretsar i Stockholm och upptäckte snart att graffitin var en värld som inte var van vid unga kvinnor som tog för sig. – Jag tyckte att alla var så töntiga, och dåliga. Jag visste att jag var bra på att rita och att jag skulle kunna bli bäst på graffiti med tiden. Men… våldtäktskulturen bor på något sätt i graffitikulturen. Det här machoidealet att ta sig rätt till andras kroppar, att ta andras land, att skriva sitt namn på en vägg och på något sätt tro att man äger den. Hur märkte du av denna våldtäktskultur? – Det här kommer låta så hemskt, men jag blev gruppvåldtagen av ett gäng graffitimålare. Jag blev våldtagen så brutalt att jag tappade medvetandet. Jag vaknade upp efter ett tag och sprang därifrån. Sedan fick jag ett rykte om mig att jag var en sådan som… Carolina tystnar, orden fastnar i halsen. – Usch, jag känner det i hela kroppen nu när jag berättar, det är så fruktansvärt hemskt. Det var därför jag flydde till New York sedan, jag kunde inte vara kvar när alla spred rykten om att jag var värsta horan som knullade med alla. Carolina tystnar igen. – Fan, det är så jävla jobbigt att prata om det här. Samtidigt är det viktigt. Det är det främsta vapnet mot kvinnor, att förnedra oss. Det är ett vapen i krig, det är ett vapen i vardagen. Vi måste tala om det. Hjälpte det dig att flytta till New York sedan? – Ja, jag kom dit utan den där äckliga stämpeln. Det var som tabula rasa, ett oskrivet blad. Jag kände att jag inte hade något att förlora. Det blev som en skola för mig, de åren, en utbildning. Under sina fyra år i New York blev Carolina, som enda svensk, medlem i kända graffitigrupper som The Fantastic Partners och Hardcore Chickz. Hon jobbade tillsammans med graffitimålare som Sento och Lady Pink och försörjde sig bland annat genom att göra målningar runt om i New York åt skivbolaget Rawkus. – Det gick ju väldigt bra för mig där, jag målade överallt och fick en position som var ovanlig dels för en kvinna och dels för någon som inte var från New York. Jag blev accepterad för mitt arbete där, i alla fall fram tills att jag gjorde för många och för bra saker. Det fanns tyvärr rötägg även där. Som drogade ner mig och utnyttjade min kropp. Hur har du bearbetat de här övergreppen? – Det har tagit många år för mig att bearbeta de här traumatiska händelserna. Speciellt de sammanhang där det även fanns kärlek med i bilden. Där det var personer som jag kände och tyckte om. Men i min konst skapar jag en liten liten plats som bara är min och som ingen kan ta ifrån mig. I samband med att Carolina flyttade hem till Sverige igen i början av 2000-talet, och sedan även fick barn, kände hon ett allt större behov av att utveckla graffitin och föra den närmare samtidskonsten. – Innan var jag en olaglig graffitimålare. När jag fick barn kände jag att jag inte längre kunde ägna mig åt något som var en nattlig aktivitet och bortanför samhällets ramar. Ändå ville jag fortsätta med det och då hittade jag den här formen där jag närmade mig konsten, poesin och musiken i graffitin. Hon kallar förändringsprocessen för grafitta och ser det som en ny sorts gatukonstform som rymmer andra egenskaper än graffitin och där det feministiska perspektivet ständigt är närvarande. En del av grafitta har varit en rad uppmärksammade verk runt om i Sverige där hon har utforskat och experimenterat med kvinnokroppen och utgått ifrån kvinnokönet. Målningarna är ofta uppbyggda med samma teknik: kraftfulla och fluorescerande färger utgör en botten och täcks sedan av fiskfjällsliknande mönster som bildar nakna kroppar. Ofta består motiven av blottade kvinnokön. Konstverken har i många fall väckt stor uppmärksamhet. Som i Halmstad, där hennes målning på en högstadieskola fick lokala politiker att skrika rakt ut. Eller i Nyköping, där kommunen hade hoppats på en målning med havsmotiv till den nybyggda skolan, men i stället fick en blottad kvinnokropp. – I det verket utgick ifrån den verbala kultur som finns på en högstadieskola, som jag själv har råkat ut för och som förtrycker kvinnor. Jag klottrade kränkande ord på väggen och täckte dem sedan med färg som föreställde en kvinna. Nyköpings kommun tyckte dock inte att en bild av en kvinnas blottade kön var ett passande motiv i en skola och täckte över den med en nybyggd vägg. Men efter protester från eleverna avtäcktes den senare, till Carolinas stora glädje. – Det tycks alltid finnas något provocerande i graffitin med sitt ifrågasättande av maktordningen. Men jag kan bara konstatera att konst tar tid att förstå. Man måste öva sig på att förstå den i sin helhet. Carolinas konstnärskap uppmärksammas dock långtifrån enbart i braskande tidningsrubriker om ”vaginamålningar”. För fyra år sedan var hon delaktig i ett projekt som uppmärksammades långt utanför Sveriges gränser. När en 35 meter hög spannmålssilo skulle rivas i Mariestad fick en av stadens gallerister idén att upplåta silons väggar till graffitimålare. Carolina utnämndes som projektledare för att sätta färg på de 45 000 kvadratmetrarna. Förutom att projektet engagerade hundratals graffitimålare användes silon också för en mängd workshops med konstnärlig inriktning. Silon revs senare, men allt är dokumenterat i den nyutgivna boken ”Silo” som Carolina har gjort tillsammans med Andréas Hagström. – Det har alltid varit min dröm sedan jag var liten att skriva en bok och hålla kvar en berättelse. Nu finns den på papper. Det var ett projekt som gav mig så mycket inspiration. Grundtanken, såväl i boken som på plats, var att med sprejfärg och en skylift som vapen motarbeta rädsla och fördomar. Under våren har Carolina även tagit klivet från gatan till att ta sig in i folks hem. Hon representerar nämligen Sverige i ett nytt konstprojekt som Ikea anordnar där tolv unga street art-konstnärer från hela världen ingår. De har alla skapat konstverk i affischformat som säljs i möbeljättens varuhus. – Jag valde samarbetet med Ikea för att det finns något väldigt fint med att min konst kan få hänga hemma hos människor. Att folk kan laga mat och sova intill mitt verk. Att de för en betydligt mindre slant än vad konst vanligtvis kostar kan få in den i sina hem. Hur vill du fortsätta utveckla din konst? – Jag vill fortsätta skapa konst som skapar samtal. Det är viktigt att prata om de saker som får oss att känna oss mindre värda som människor. Det gör ont ibland att använda mig själv i dessa samtal, men det för förhoppningsvis något gott med sig. Text Linus Fremin intervjuar Carolina Falkholt. Plats för intervjun: Carolina har en enorm pondus och orden som kommer ur hennes mun tar ofta många vändningar innan de landar. En djupt fascinerande person. Foto av Nicklas Thegerström. Om fotograferingen: Trots en begynnande migrän poserade Carolina som ett proffs. Först ville jag plåta henne med graffitiburkar men hon var så färgstark i sig själv att det inte behövdes. Carolina Falkholt Ålder: 38 år. Bor: I Göteborg. Familj: Dotter. Bakgrund: Började måla graffiti under pseudonymen Blue som tonåring och i mitten av 1990-talet flyttade hon till New York där hon blev medlem av The Fantastic Partners och Hardcore Chickz. Hon gjorde sig ett namn som en av Sveriges internationellt mest kända graffitimålare. Finns bland annat representerad på Göteborgs konstmuseum och Hallands kulturhistoriska museum och hennes offentliga verk kan ses i bland annat Severmorsk (Ryssland), Durres (Albanien), Luleå, Alingsås och Halmstad. Skapar även musik och har gett ut flera skivor på Kning Disk. Aktuell med: Representerar Sverige i Ikeas nya konstprojekt där tolv unga street art-konstnärer från hela världen ingår. Utställningen ”Associationsrikedom” öppnar den 4 juli på Ystad Konstmuseum. Min förebild: Ser upp till många kvinnliga konstnärer som inte låtit sig kuvas utan stått upp för sig själva och sitt uttryck. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5863, "headline": "Musiken som får Sverige att svänga", "summary": "Invånarna rockar i Kalmar. Hiphopälskarna dominerar Södertälje. Jönköping kryllar av popentusiaster. DN kan med unik statistik från Spotify visa populariteten för musikgenrerna i de svenska städerna.", "article": "Musiksmaken i Sverige varierar beroende på var människor bor. Genom statistik från Spotify och deras statistikföretag The Echo Nest över miljontals lyssningar kan DN visa var olika musikgenrer är som mest populära. Läs mer: DN:s Nils Hansson kommenterar Spotify-siffrorna Undersökningen, som bygger på siffror för januari 2015, inleddes med att studera de 100 mest lyssnade låtarna för varje stad. Låtarna har därpå kategoriserats in under olika musikgenrer. Den stad där andelen lyssningar för en genre är som störst hamnar i topp på listan. Tillvägagångssättet gäller samtliga kategorier utom tre: country, metal och klassisk musik. Inom dessa genrer baseras statistiken på de mest populära artisterna inom varje genre och i hur stor omfattning städernas invånare lyssnar till dessa artister. Stockholm har störst andel fans till svensk indiepop, country och metal. Göteborgarna lyssnar mest på svensk indierock. Kalmar är Sveriges rockigaste stad. Tätast mellan hiphopentusiasterna är det i Södertälje. – Jag skulle gissa att det beror på det bor många unga här i staden. Hiphop är vad ungarna lyssnar på i dag. Södertälje är på sätt och vis en stor förort till Stockholm och många rappare pratar om förorterna. Det går nog att relatera mer till hiphopen än till exempelvis Håkan Hellström, säger Rikard ”Skizz” Bizzi, rappare som är bosatt i Södertälje. Lundaborna är de som dras till den klassiska musiken i störst omfattning. Stadens följs på listan av flera stora studentstäder. – Jag har mina aningar att det har att göra med befolkningssammansättningen. Det bor många högutbildade människor i Lund. Utan att lägga en värdering i det är det traditionellt sett ett skikt i samhället där det klassiska musiklyssnandet är som mest utbrett, säger Olof Esbjörnsson, redaktör för den klassiska musiktidskriften Opus, som har säte i Lund. Att Lundaborna också toppar listan över dansbandsmusiken – staden följs på topplistan av grannstäderna Malmö och Helsingborg – förvånar Olof Esbjörnsson. – Men jag märkte när jag började plugga i Lund att det var många som kunde dansa väldigt bra. Universitetet skapar hela tiden ett inflöde av människor från södra Sverige. Dessutom är Lund en kommun med många invånare bor utanför stadskärnan. Kanske är dansbandsmusiken mer populär där, men då utgår jag från den gamla vanliga fördomen att dansbandsmusiken är ett landsbygdsfenomen. Jönköping är den stad där lyssnandet på svensk popmusik är mest populärt. Artisten Amy Diamond, som bor och är uppvuxen i staden, tror att det växande antalet studenter satt sin prägel på musiklyssnandet. – I min bekantskapskrets är det väldigt mycket pop. Jönköping är en ganska ung stad numera. Popen är tillgänglig, man får höra den fast man inte letar efter den. Jag har inte upplevt att det finns så mycket starka grupper som lyssnar på andra genrer, säger Amy Diamond. Läs mer: Spotify blir en mediespelare För snart tio år sedan genomförde Sveriges Radio en undersökning av musiksmak bland nära två tusen radiolyssnare över landet. Teorier florerade att musiksmaken varierade geografiskt – men undersökningen visade att så inte var fallet. – Det här är intressanta frågor. Vi vägde genus, ålder och geografi. Framför allt var det ålder som delade folkets musiksmak. I mindre mån påverkade genus och sist kom geografin, berättar Pia Kalischer, musikansvarig på Sveriges Radio. Om geografiska skillnader nu är möjliga att skönja, skulle det vara aktuellt för er att anpassa ert musikutbud efter populariteten i olika regioner? – Nej, jag tror inte det. Vi arbetar utifrån en musikpolicy som innebär att vi inte bara återspeglar vad människor redan talat om att de lyssnar på. Om man bara förlitar sig på användardata får man ett avgränsat utbud. Det oväntade måste få komma fram. Man ska känna igen sig, men ändå få en överraskning, säger Pia Kalischer. Så gick undersökningen till 1. Hur kommer det sig att en stad, exempelvis en mellanstor stad som Lund, kan placera sig högt på listan inom flera olika genrer? En stad kan lyssna distinkt till mer än en genre. Det som krävs är att människorna i staden lyssnar på en specifik genre proportionellt mer än människor i andra städer. En stad kan alltså få höga poäng för proportionerligt lyssnande för flera olika genrer. Om människorna i en stad lyssnar på mycket på punk men även på hiphop och heavy metal, då kommer staden få höga poäng inom varje kategori. Det finns ingen korrelation mellan att man behöver lyssna mindre på en genre för att man lyssnar på mycket på en annan. 2. Hur har kategoriseringen av låtarna gått till? Spotify har med hjälp av The Echo Nest skapat genrer associerade för varje låt. För att klassificera genrer identifierar The Echo Nest bland annat framträdande termer som används för att beskriva musik. Systemet läser bland annat av allt som skrivs om musiken på nätet och lyssnar till miljontals nya låtar dagligen för att identifiera musikens akustiska egenskaper. 3. Hur har kärnartisterna i genrerna country, metal och klassisk musik valts ut? Kärnartisterna för varje genre, som Spotify och The Echo Nest valt ut, är ”de mest kända” artisterna inom varje genre. Grundprincipen är densamma hur olika låtar tilldelas en genre. Källa: Spotify, The Echo Nest ", "article_category": "culture"}
{"id": 5873, "headline": "Författare i momsupprop", "summary": "Nu tar Sveriges författare och förläggare upp kampen för lägre moms på strömmade och nedladdade böcker. En kampanj som inleds med ett upprop ska få svenska EU-politiker att börja kämpa för en sexprocentig moms, samma som tryckta böcker har i dag.", "article": "Redan nu har cirka 200 personer skrivit på ett upprop från Svenska förläggareföreningen. Tanken är att uppropet, som presenteras den 11 juni, ska bli startskottet för en kampanj som även ska göra vanliga bokläsare medvetna om kampen och ge dem möjlighet att engagera sig. – Vi försöker samla kända namn. Det finns författare, skådespelare, inläsare och förläggare bland dem som hittills skrivit på, säger Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder. Skillnaden i moms mellan fysiska bärare av böcker och strömmade/nedladdade är inget den svenska regeringen på egen hand kan ta bort. Reglerna styrs av EU:s skattelagstiftning, och för att göra ett undantag som skulle göra det möjligt att sänka momsen krävs att alla EU-länderna är överens, vilket man inte är i dag. I Frankrike och Luxemburg sänktes momsen på strömmade/nedladdade böcker till samma nivå som andra format, men nu tvingar EU-domstolen länderna att återgå till respektive lands normala skattenivå. Kristina Ahlinder anser att det krävs att de svenska EU-politikerna börjar agera i frågan. – Det finns en stor förståelse bland svenska politiker för en sänkning av momsen, jag har aldrig träffat någon som inte varit positiv till att alla bokformat ska behandlas lika. Men just nu händer det ingenting. De måste börja agera mer kraftfullt i Bryssel, säger Ahlinder. Behövs det verkligen lägre moms när det är mycket billigare att göra och distribuera en strömmad bok än en fysisk? – Den stora investeringen för författare och förlag gör man i själva texten inte i distributionen. Men det är klart att kostnaden är en annan för den tryckta boken. Men det är viktigt att investeringen som helhet bär sig. Har försäljningen av strömmade och nedladdade böcker gått trögare än branschen förväntat? – Den ökar varje år, men från mycket låga nivåer. 95 procent av alla böcker som säljs är pappersböcker. Bokmomsen I dag är momsen på strömmade och nedladdade böcker i Sverige 25 procent, till skillnad från fysiska bärare av böcker (till exempel tryckta böcker, cd-skivor och ljud-skivor) som har en momssats på 6 procent. Målet med uppropet och kampanjen som helhet är att få svenska politiker att börja arbeta för att EU godkänner ett undantag som innebär att ett land får sätta en lägre momssats på strömmade/nedladdade böcker på samma sätt som det redan är tillåtet med böcker i fysiska format. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5885, "headline": "Ariana Grande på Globen, Stockholm", "summary": "Oavbrutet underhållande. Ariana Grandes karriär startade i barn-tv men nu är hon bekväm i sin nya roll som popstjärna. Den första världsturnén bjuder på överraskningar. Hon drar sig inte för att testa nytt, skriver Matilda Källen.", "article": "Ariana Grande är inte den första sångerskan att starta karriär i barn-tv, där både Britney Spears och Miley Cyrus mötte rampljuset, men kanske den som genomfört övergången med minst tumult. Om tidigare nämnda sångerskor först försökte bevara ett slags barnvänligt sken, för att sedermera göra helomvändningar, har Ariana Grande gjort sig bekväm med sin nya roll som vuxen popstjärna utan uppenbara betänkligheter. Hon har bytt barnprogram mot spetsiga outfits men förkastar inte sin bakgrund. Som en hyllning till rollfiguren Cat Valentine i Nickelodeon-serien ”Victorious” bär hon kattöron konserterna igenom – så även på Globen. Att Ariana Grande är van vid att ha blickarna på sig blir tydligt när hennes första internationella världsturné ”The honeymoon tour” kommer till Stockholm. Hon stegar självsäkert runt på scenen i avundsvärt skyhöga klackar, sprider slängkyssar och dansar som en annan Beyoncé. Kanske hade hon kunnat bära en show helt själv, men verkar i stället vilja utnyttja sin tid till att få med så mycket som möjligt: Hela 1900-talet och alla färger som finns. När första låten ”Bang bang” dundrar ut tar det en stund att hitta stjärnan, bland tolv dansare, en energisk dj, stråktrio och fullt band. Showen är extremt genomarbetad, med överraskningsmoment på överraskningsmoment. Inför ”Best mistake” flyger Ariana in på ett moln, inför ”Right there” på en kristallkrona. En del av konserten har 20-talstema, plötsligt ser dansarna ut som ett 90-talsgäng och hitten ”Break free” presenteras med ”Star wars”-text. Här finns ingen röd tråd, förutom Ariana Grande och hennes ofta nästan förvånansvärt stora röst, men i stället för kaotiskt blir det oavbrutet underhållande, även om rösten ibland drunknar. I tidens anda har hon gjort många samarbeten, vilket hon löst på ett sätt som faktiskt funkar: Childish Gambino, Iggy Azalea med flera medverkar från storbildsskärmen bakom. Förutom ett bisarrt inslag där Imogen Heap presenterar ett par mi.mu-handskar som Ariana sedan testar, utan succé, känns interaktiviteten angelägen. Hon drar sig inte för att testa nytt eller allt och precis så borde hon fortsätta. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5886, "headline": "Game of Thrones-skaparen avslöjar inspiration till religiösa sekten", "summary": "Den religiösa sekten Faith Militant, också kallad Sparrows, är inspirerad av den medeltida katolska kyrkan, säger författaren George R R Martin till Entertainment Weekly.", "article": "I den femte säsongen av Game of Thrones har en religiös sekt i huvudstaden Kings Landing spelat en nyckelroll i HBO:s succéserie. En grupp fanatiker, ofta igenkända med tatuering i pannan, straffar personer som syndat. Gruppen leds av en mystisk och manipulativ man kallad ”High Sparrow”. – Sparrows är min skruvade version av den medeltida katolska kyrkan, säger skaparen George R R Martin till Entertainment Weekly. Han berättar vidare om hur den medeltida kyrkan haft perioder med korrupta påvar och biskopar då religionen urvattnades. – De levde i sin egen version av ”Game of Thrones”, men det fanns också perioder av religiösa väckelserörelser. Den mest kända är den protestantiska reformationen, vilket ledde till en uppdelning av kyrkan med rivaliserande påvar. Och detta är vad som nu händer i serien, säger George R R Martin. Släkten Lannisters, som för tillfället sitter på järntronen, står alltså inför Sparrows militanta och aggressiva reformation. Sekten är fast besluten att återuppliva den tro som urvattnades för århundraden sedan när släkten Targaryen regerade. Författaren George R R Martin har i sina böcker ofta använt händelser och idéer från Europas historia, och Sparrows är alltså inget undantag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5890, "headline": "Oklart vilken svensk stad som får Eurovision 2016", "summary": "Sverige arrangerar Eurovision Song Contest 2016. SVT ser fram emot uppdraget. ”Måns har blivit allas vår hjälte”, säger Hanna Stjärne, vd på SVT.", "article": "Klockan 00.44 natten mot söndag var saken klar. Måns Zelmerlöw tog hem segern i Eurovision song contest. Det innebär att Sverige arrangerar tävlingens 61:a upplaga nästa år. Måns Zelmerlöw har burit på ett stort favoritskap inför finalen. Precis som inför finalen för tre år sedan, när Loreen segrade med bidraget ”Euphoria”, har SVT varit förberedda på att resultatet kunde bli en svensk vinst. – Det är klart att vi hoppats att han skulle vinna men vi har inte tagit ut något i förskott. I kväll, i natt och under den här helgen kommer vi att glädjas med Måns Zelmerlöw. Efter helgen kommer vi att börja planeringen för att kunna erbjuda en fantastisk musikshow i Sverige nästa år, säger Hanna Stjärne, vd på SVT till DN. – Jag är otroligt glad och stolt. Måns har blivit allas vår hjälte, hela Europas hjälte. Jag är glad över att det var sådan världsklass på musiken och hans tv-framträdande, säger Hanna Stjärne. Den formella gången inför arrangörskapet innebär att SVT får en förfrågan från EBU, European broadcasting union, om att stå som arrangör. SVT skickar sedan vidare frågan till de regioner och städer som är aktuella för ett värdskap. Hanna Stjärne vill i nuläget inte säga vilka svenska städer som kan bli aktuella som värdstad för Eurovision Song Contest 2016. – Det är en av de frågorna som vi kommer börja titta på. Det är alldeles för tidigt att säga just nu, säger Hanna Stjärne. I samband med att Loreen vann 2012 berättade SVT:s ledning omgående att Stockholm, Göteborg och Malmö var de städer som hade förutsättningar att klara av värdskapet. Beskedet att Malmö tilldelats tävlingen offentliggjordes drygt en månad senare. Preliminära datum för nästa års Eurovision Song Contest är den 10 och 12 maj för de två semifinalerna samt den 14 maj som finalkväll. Kostnaderna för ett arrangörskap av Eurovision Song Contest har vid flera tillfällen varit höga. SVT var därför tydliga i sin ambition inför 2013 att showen skulle bli mer avskalad. Detta för återta den demokratiska grundidén med tävlingen och undvika så pass höga notor som arrangörskapet medfört i exempelvis Azerbajdzjan och Ryssland tidigare år. SVT:s budget 2013 var 125 miljoner kronor. – Vi gjorde ett arrangemang som var väldigt uppskattat, som hade en tydlig idé med ”We are one” och som höll hög klass rakt igen. Dessutom lyckades vi göra det betydligt billigare än tidigare. Vi kommer att ta med oss en hel del erfarenheter och lärdomar från den gången, säger Hanna Stjärne. Under 2016 äger SVT, tillsammans med TV4, sändningsrättigheterna till fotbolls-EM i Frankrike. Huruvida kanalens övriga programutbud påverkas av att stora resurser nu också måste prioriteras till Eurovision Song Contest är fortfarande oklart. – Vi jobbar hela tiden långsiktigt med vår ekonomi. Vi ser på vår ekonomi över flera års tid. Det är ett kärt besvär att arrangera hela Europas musikfest. Det ska bli väldigt roligt att välkomna alla länder och alla delegationer till en ort någonstans i Sverige nästa år, säger Hanna Stjärne. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5897, "headline": "Spotifys lyssnare: Måns Zelmerlöw vinner", "summary": "Måns Zelmerlöw blir en allt större favorit inför finalen av Eurovision Song Contest. Siffror som Spotify tagit visar att ingen finallåt är mer lyssnad på än hans i hela Europa. – Det är fantastiskt kul att få ett kvitto på att folk tycker om låten ute i Europa, säger Måns Zelmerlöw.", "article": "Under lördagskvällen avgörs finalen i Eurovision Song Contest. 27 låtar är kvalificerade. Många är nu dem som försöker att förutspå vem som kommer att ta hem segern: spelbolag, experter och tv-tittare. Samtidigt ökar möjligheterna att göra analyser av stora mängder data. Genom att studera antalet lyssningar på finallåtarna kan signaler ges på vilka låtar som redan nu är de mest populära ute i Europa. DN kan i dag publicera statistik från Spotify som visar vilka bidrag som är de mest lyssnade över Europa under de två senaste månaderna. Resultatet är baserat på antalet lyssningar av finalbidragen på den officiella spellistan till Eurovision Song Contest. För att balansera resultatet har låtlyssningarna i bidragets hemland plockats bort från analysen. Anledningen är att hemlandet inte har möjlighet att rösta på sitt egna bidrag i finalen. Så vilket bidrag är mest populärt? Måns Zelmerlöw med låten \"Heroes\". – När man befinner sig i den här bubblan som jag gör just nu så är man omringad av gissningar, spekulationer, omröstningar och odds dygnet runt. Då är det fantastiskt kul att få ett konkret kvitto på att folk tycker om låten ute i Europa. Så ser jag på den här listan. Jag blir glad och stolt och tar med mig det in i finalen på lördag kväll, säger Måns Zelmerlöw till DN. Det svenska bidragets popularitet bekräftas av statistik från Itunes, som ESC Tracker publicerar. \"Heroes\" är den låt av samtliga finalbidrag som placerar sig på Itunes topplistor i flest antal europeiska länder. Däremot är \"Heroes\" – trots låtens uppmärksammade scenografi – långt efter toppen i antalet visningar på Youtube. Den officiella videon av låten har visats vid drygt en miljon tillfällen. Med det är låten bara nummer 17 på topplistan. Det italienska bidraget, \"Grande amore\" med Il Volo – av många förhandstippad som vinnare – har strömmats nära 26 miljoner gånger på Youtube, och är med det toppnoterad. I läsningen av Youtubestatistiken bör hänsyn tas till att det egna landets tittare också är inräknade. Statistiken talar alltså både för och emot en svensk triumf på lördagen. Men när oddsen från 23 europeiska spelbolag sammanvägs framstår Måns Zelmerlöw trots allt som storfavorit. – Allt tyder på att Måns tar hem detta. Även om många spelar på sitt eget land som vinnare, så är det ändå Måns som spelarna i Europa håller som favorit, säger Jonas Nilsson, pressansvarig på Unibet. Vid sidan av streamingtjänster och spelbolag kommer också analyser av finalbidragens genomslag i de europeiska massmedierna under maj månad. Måns Zelmerlöw har hittills blivit som mest omskriven i de tyska medierna, visar medieanalysföretaget Opoint. Zelmerlöw uppmärksammas också frekvent av massmedier i Spanien, Österrike, Nederländerna, Finland och Norge. Faktum är dock att såväl det ryska bidraget med Polina Gagarina och Australiens Guy Sebastian får fler omnämnanden jämfört med Zelmerlöw i tyska medier. Tyskland är det land där Eurovision Song Contest oftast uppmärksammas. Mest lyssnade finalbidragen i Europa Mest lyssnade finalbidragen i Europa (lyssningar i hemlandet borträknade) 1. Sverige - Måns Zelmerlöw - \"Heroes\" 2. Australien - Guy Sebastian - \"Tonight Again\" 3. Estland - Elina Born & Stig Rästa - \"Goodbye To Yesterday\" 4. Spanien - Edurne - \"Amanecer\" 5. Belgien - Loïc Nottet - \"Rhythm Inside\" 6. Norge - Mørland & Debrah Scarlett - \"A Monster Like Me\" 7. Ryssland - Polina Gagarina - \"A Million Voices\" 8. Israel - Nadav Guedj - \"Golden Boy\" 9. Albanien - Elhaida Dani - \"I'm Alive\" 10. Italien - Il Volo - \"Grande amore\" Källa: Spotify ", "article_category": "culture"}
{"id": 5904, "headline": "Hanna Fahl: Måns Zelmerlöws streckgubbe är fortfarande mäktig", "summary": "DN:s Hanna Fahl om torsdagskvällens semifinal i Eurovision. ”Att Sverige skulle åka ut var aldrig på tapeten”.", "article": "Om sanningen ska fram kändes väl det här mest som uppvärmning inför lördagens final. Att Sverige och Måns Zelmerlöw skulle åka ut i konkurrens med det här rätt bedrövliga semifinalstartfältet var aldrig på tapeten. Frågan var väl snarare hur scenshowen med streckgubbeanimationen såg ut överförd till Eurovisionrutan – och jo, den är fortfarande mäktig. Framför allt sticker den ut, på ungefär samma sätt som Loreens minimalistiska show gjorde 2012, och det får väl ses som ett gott tecken inför lördag. Bland de övriga nio finalisterna fanns inga större överraskningar. Island åkte ut, men Norges snygga dramatiska ballad klarade sig – därmed blir det bara två nordiska länder i finalen. Men, Österrike. Vad sysslar ni med? Eurovision är Europas största tv-program, och det största musikprogrammet i världen – hur kan ni sjabbla bort manus och programlederi så här? Varför man valt hela tre programledare är obegripligt. Pausunderhållningen består mest av evighetslånga tillbakablickar på Eurovisionhistorien. Den enda behållningen är Conchitas små korta artistintervjuer i greenroom – hon har åtminstone lite charm och värme, och hade förmodligen gjort programledarjobbet betydligt bättre än den nuvarande trion. Måns: ”Jag är så sjukt lycklig och stolt” – Jag är så sjukt lycklig och stolt! Och lättad, hälsade Måns Zelmerlöw via sms efter att resultatet presenterats i direktsändningen. Han är sedan länge tippad att vinna finalen på lördag, men favoritskapet har inte bara varit positivt. – Så klart har det gjort mig väldigt glad, men också satt press på mig som jag har försökt att inte visa utåt. De sista dagarna har funderat: ”Tänk om jag floppar och inte ens går till final!” Men det höll, och nu är Sverige i final i Eurovision song contest. Så sjukt skönt! Jag är så enormt stolt! Nu blir det party med nära och kära. Hanna Fahl Final på lördag • De gick till final i kväll: Litauen, Polen, Slovenien, Sverige, Norge, Montenegro, Cypern, Azerbajdzjan, Lettland, Israel. • Armenien, Belgien, Grekland, Estland, Serbien, Ungern, Ryssland, Albanien, Rumänien och Georgien gick vidare från semi 1. Australien, Frankrike, Storbritannien, Italien, Spanien, Tyskland och Österrike är direktkvalificerade. • Finalen sänds i SVT klockan 21 på lördag. Mer Eurovision • Så var hela semifinal 2. DN:s Hanna Fahl och Clas Svahn rapporterade direkt – läs chatten här • Quiz. Sverige är rutinerade Eurovision Song Contest-deltagare. Men hur mycket kan du om de bidrag som vi skickat genom åren? Testa dina Eurovision-kunskaper i DN:s videoquiz! • Eurovision song contest handlar inte bara om att sjunga. Det handlar också om pr och skandalhantering. Kulturmagasinets Hanna Fahl och Anette Nantell följde med Måns Zelmerlöw på promotionturné och pratade homofobi, strategi och svärta med den svenske schlagerhjälten. • Fahl på festival. DN:s Hanna Fahl bloggar allt om låtarna, ryktena, förhandsfavoriterna, fejderna och festerna inför och under ESC. • DN:s samlade artiklar Eurovision song contest 2015 ", "article_category": "culture"}
{"id": 5909, "headline": "Jay Z får ursäkt efter pinsamt misstag", "summary": "Marina Abramovic-institutet ber Jay Z om ursäkt efter konstnärens angrepp mot rapparen.", "article": "Tidigare i veckan gick Maria Abramovic till skarpt angrepp mot Jay Z i en intervju med brasilianska Spike Magazine. Den serbiska performancekonstnären gick med på att låna ut konceptet till sitt verk \"The artist is present\" till Jay Z:s video \"Picasso baby: a perfomance art film\" 2013. Abramovic, som själv medverkade i videon, ställde upp på ett villkor. – Han skulle hjälpa mig att bygga upp mitt institut, vilket han inte gjorde. Han utnyttjade mig, säger Abramovic till Spike Magazine. Under onsdagen visade det sig att Abramovics uppgifter inte stämmer. En av producenterna till Jay Z-videon, galleristen Jeanne Greenberg Rohatyn, kunde presentera ett kvitto som visade att Jay Z donerat en betydande penningsumma pengar till institutet. – Kvittot bekräftar att Jay Z gjort en stor donation, säger Jeanne Greenberg Rohatyn till Artnet. Marina Abramovic-institutet gick därefter ut med en ursäkt till både Jay Z och Marina Abramovic. \"Marina Abramovic blev aldrig informerad om Shawn 'Jay Z' Carters donation till institutet.\", står det att läsa i uttalandet. \"Vi ber uppriktigt om ursäkt till både Marina Abramovic och Shawn 'Jay Z' Carter för detta\". Marina Abramovic har själv ännu inte kommenterat händelsen efter intervjun med Spike Magazine. Jay Z har inte heller uttalat sig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5910, "headline": "Lågmäld indielåt gav duon vinst", "summary": "De hade aldrig träffats när de bestämde sig för att ställa upp i Melodi Grand Prix. Nu representerar Kjetil Mørland och Debrah Scarlett Norge med en dramatisk balladduett.", "article": "Kjetil Mørland hade inte alls tänkt vara med i Melodi Grand Prix. Men så skickade han in en låt ändå. ”A monster like me” är en dramatisk, mörk ballad om att ha något dolt i sitt förflutna, och när den blev uttagen till tävlingen blev Mørland tvungen att hitta en duettpartner. Valet föll på Debrah Scarlett, som Mørland hade sett i den norska versionen av ”The voice”. – Jag ville hitta en norsk artist som var särpräglad. Först skulle rösten passa låten och stämningen, och sedan hela personligheten ... vi var tvungna att komplettera varandra, säger Mørland när vi ses i Wien. – Man vet ju inte. Vi kände inte varandra. Men jag går alltid på intuition, och när jag hörde låten blev jag otroligt berörd av vad den fick mig att känna. Och så pratade vi på Skype, säger Debrah Scarlett. Duon övertygade varandra om att Melodi Grand Prix var en bra sak att göra, trots att de båda egentligen har en indiebakgrund. Men att få uppträda i den stora arenan Spektrum i Oslo lockade, och att dessutom få spela med norska Kringkastingorkestret, motsvarigheten till Radiosymfonikerna i Sverige, var också en dröm. De bestämde sig. Och så vann de hela tävlingen. – Vi hade inga ord, det var mer ansiktsuttryck, säger Mørland och illustrerar: chockad häpenhet. – Vi bara satt där, alla andra skrek runtomkring oss, säger Debrah Scarlett. Fanns det skräck i förtjusningen? – Det fanns något lugnande i insikten om att det inte är vi som bestämmer om vi ska representera Norge. Det är jättefint att folk har röstat fram oss, det ger motivation och energi och självförtroende. Det fick mig att känna: det här blir kul, säger Debrah Scarlett. I Sverige är Melodifestivalen så stor att det är omöjligt att föreställa sig att den vinnande artisten inte skulle ha ett skivkontrakt, eller bli uppsnappad av ett skivbolag så snart finalen var avgjord. Men så är det inte för Mørland och Debrah Scarlett. Mørland har gett ut duons singel på sin egen lilla label, de har själva haft hand om all pr och bekostat en video – där de tog hjälp av vänner och bekanta som agerar matkastande middagsgäster. – Den ser väldigt dyr ut, så det fick vi till bra med lite pengar, säger Mørland och skrattar. – Det är riktig mat som slängs över matbordet, men datumet har gått ut så den skulle ändå ha kastats, säger Debrah Scarlett. Kanske är indieinställningen till Melodi Grand Prix det som gav dem segern. De norska tv-tittarna tycks föredra lågmälda, stilrena låtar framför de stora glammiga schlagernumren. Förra året representerade den blyge glasmästaren Carl Espen Thorbjørnsen Norge med en skör och darrig pianoballad, året dessförinnan var det Margaret Bergers svala och strikta elektrolåt ”I feed you my love”. – Jag tror att norrmän värdesätter saker som är äkta och jordnära. De ser igenom de stora glittriga produktionerna. Indie är stort i Norge, vår låt var kanske den som var mest indie i den norska finalen – det reflekterar nog vad folk gillar, säger Mørland. Efter Eurovision ska både Mørland och Debrah Scarlett jobba på sina solokarriärer, men också ge sig ut på gemensam turné där de sjunger både duetter och eget material. För ett halvår sedan hade de aldrig träffats, under Eurovision umgås de i princip dygnet runt. – Det känns som att jag känner honom väldigt bra nu. Det hade varit en helt annan grej att vara här själv och haft hela ansvaret – nu kan vi luta oss på varandra, säger Debrah Scarlett. Ni kan skylla på varandra om ni kommer sist? – Haha. Ja, eller hur! Norsk duo Kjetil Mørland. Född 1980. Kommer från Grimstad, Norge, men har bott i Storbritannien större delen av sitt vuxna liv. Sångare i bandet Absent Elk som släppte ett album 2009. Debrah Scarlett. Heter egentligen Joanna Deborah Bussinger. Född 1993 i Basel, Schweiz, men bodde i Norge som barn. 2013 var hon med i norska ”The voice” och tog sig till semifinalen. Melodi Grand Prix. Duon ställde upp i norska versionen av Melodifestivalen i våras med låten ”A monster like me” och vann med bara några tusen rösters marginal. Så funkar semifinalen • I kvällens semifinal tävlar 17 låtar om 10 finalplatser. För att telefonrösta ringer man 099-212 XX, där XX är bidragets startnummer. • För att sms-rösta skickar man bidragets startnummer till 72211. • Samtal och sms kostar 3:60 kronor. Svenska tittare kan inte rösta på Sveriges bidrag. • 10 låtar tog sig vidare från semifinal 1, och 7 länder är direktkvalificerade till finalen på lördag: Österrike, Australien, Italien, Storbritannien, Spanien, Italien och Tyskland. • Finalstartfältet består alltså av 27 låtar. I kväll tävlar: Litauen: Monika Linkyte och Vaidas Baumila med ”This time”. Irland: Molly Sterling med ”Playing with numbers”. San Marino: Anita Simoncini och Michele Perniola med ”Chain of light”. Montenegro: Knez med ”Adio”. Malta: Amber med ”Warrior”. Norge: Mørland och Debrah Scarlett med ”A monster like me”. Portugal: Leonor Andrade med ”Há um mar que nos separa”. Tjeckien: Marta Jandová och Václav Noid Bárta med ”Hope never dies”. Israel: Nadav Guedj med ”Golden boy”. Lettland: Aminata med ”Love injected”. Azerbajdzjan: Elnur Hüseynov med ”Hour of the wolf”. Island: María Ólafsdóttir med ”Unbroken”. Sverige: Måns Zelmerlöw med ”Heroes”. Schweiz: Mélanie René med ”Time to shine”. Cypern: John Karayiannis med ”One thing that I should have done”. Slovenien: Maraaya med ”Here for you”. Polen: Monika Kuszynska med ”In the name of love”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5951, "headline": "Nekades svenskt visum", "summary": "På tisdagen mördades författaren Ananta Bijoy Das med machete i Bangladesh. Några dagar tidigare skulle han ha medverkat på ett seminarium i Sverige på pressfrihetens dag. Men ambassaden i Dhaka nekade honom visum.", "article": "Natten till tisdag, svensk tid, mördades författaren och bloggaren Ananta Bijoy Das brutalt i Bangladesh. Enligt Reuters dödades han av fyra män med machete. Mordet är ett i raden av attentat mot författare och journalister i Bangladesh av islamistiska fundamentalister. Några veckor innan han mördades bjöds Ananta Bijoy Das in till Sverige av Svenska PEN. I anslutning till pressfrihetens dag, den 3 maj, skulle Bijoy Das medverka på ett seminarium i Stockholm. Han skulle berätta om den hotbild som råder mot journalister och författare i Bangladesh. Men när Ananta Bijoy Das ansökte om visum för resa från Bangladesh till Sverige nekades han av den svenska ambassaden i Dhaka. Ananta Bijoy Das fick avslag på sin visumansökan den 22 april. Beslutet från ambassaden i Dhaka motiverades med att det fanns en risk att Bijoy Das inte skulle lämna Schengenområdet efter sitt besök. – Vi blev upprörda när vi fick beskedet. Vi skrev ett brev till ambassaden och bad dem ompröva beslutet. De svarade att om det inte var något formellt fel begånget så är det upp till den sökande själv att överklaga, säger Annika Thor, ledamot i Svenska PEN:s styrelse. Ananta Bijoy Das överklagade beslutet. Ärendet skickades vidare till migrationsdomstolen i Göteborg, som enligt Annika Thor vid tidpunkten för hans död ännu inte tagit upp ärendet. – Om ambassaden inte avslagit hans visumansökan då hade han kommit hit den 3 maj och befunnit sig här i två veckor. Då hade han inte dött i dag, säger Annika Thor. Ananta Bijoy Das har den senaste tiden levt under en hotbild från islamistiska fundamentalister i Bangladesh sedan han översatt en iransk bok om profeten Muhammed. Boken har också förbjudits av den bengaliska regeringen. Utrikesdepartementet bekräftar för DN att Ananta Bijoy Das fick avslag på sin visumansökan. – Han överklagade beslutet och överklagan har gått vidare till Migrationsdomstolen, säger Anna Ekberg, presskommunikatör på Utrikesdepartementet. – Vi utgår från att viseringsansökan har prövats i enlighet med regelverket i EU:s viseringskodex. Hur avskyvärt och tragiskt detta fall än är kan inte regeringskansliet uttala sig i viseringsärendet som sådant, säger Anna Ekberg. Utrikesdepartementet betonar att en ansökan om visering för att besöka Sverige inte är att likställa med en asylansökan där eventuellt skyddsbehov bedöms. – Rent generellt säger regelverket att en viseringsansökan kan avslås när det finns en risk att personen inte återvänder till hemlandet, säger Anna Ekberg. Varför ansåg ambassaden att det fanns risk att Ananta Bijoy Das inte skulle återvända? – Jag kan inte kommentera den delen, det är ingen information som jag har, säger Anna Ekberg. Vi utgår från att viseringsansökan har prövats i enlighet med regelverket i EU:s viseringskodex. Anna Ekberg, Utrikesdepartementet ", "article_category": "culture"}
{"id": 5985, "headline": "”Det har hänt mycket dåliga saker”", "summary": "Bengt-Olof Johansson blev uppsagd från chefsuppdraget på Kalmar konstmuseum. Nu vill styrelsen återanställa honom. ”På två månader har det hänt mycket dåliga saker”c, säger Bengt-Olof Johansson.", "article": "Kalmar konstförenings styrelse beslutade på torsdagskvällen att återanställa den sparkade chefen för Kalmar konstmuseum, Bengt-Olof Johansson, rapporterar Östra Småland. Museets tillförordnade chef Tullan Gunér sade upp sig efter mötet. Konstföreningens ordförande Lars W Andersson säger till Östra Småland att han ska kontakta Bengt-Olof Johansson under fredagen. När DN når Bengt-Olof Johansson på fredagsförmiddagen har han ännu inte mottagit något samtal från styrelsen. – Jag vet att det varit en omröstning där de röstade för att de ville ställa frågan till mig. Jag har inget att ta ställning till ännu, säger Bengt-Olof Johansson. Hur ställer du dig till att komma tillbaka? – Jag har meddelat styrelsen tidigare att jag kan absolut kan tänka mig att överväga att komma tillbaka om mandatet är rätt. Uppenbarligen finns det stöd både hos styrelsen och hos personalen. – Det handlar om villkoren, vad de vill att jag ska göra. Museet är i fritt fall just nu, på två månader har det hänt mycket dåliga saker. Utställningar har ställts in, förtroendet är förlorat, och personal som är under isen. Jag är inte intresserad av att bara gå in och rädda någonting på kort sikt. När Kalmar konstförenings styrelse i slutet av februari fattade beslutet att säga upp Bengt-Olof Johanson rörde det upp känslor i stora delar av Konstsverige. Två ledamöter i konstföreningens styrelse, Åsa Jungnelius och Johanna Karlin, lämnade styrelsen i protest. Efter att en ny styrelse inrättats på årsmötet i april har diskussioner förts hur museiledningen ska utformas. Bengt-Olof Johansson vill i nuläget inte kommentera den situation som varit. Men han säger att skälen till att han blev uppsagd fortfarande är oklara också för honom själv. – Jag önskar att den nya styrelsen har vilja att återvinna ett förtroende. Det är väldigt skadat som det ser ut nu. Det är spännande om inte annat. Och den här situationen har nog satt ljus på ett problem inom kulturpolitiken i Sverige. På vilket sätt menar du? – Det är många som hört av sig under här tiden som har haft liknande problem. De känner sig hårt trängda, inte minst av politiker som vill gå in och styra verksamhet. Det har hänt liknande saker i Lund, Helsingborg, Uddevalla och Trollhättan. – Spelreglerna för kulturen är på något sätt satta ur spel. Tidigare har en armlängds avstånd gällt för politikerna, men det har urholkats allt mer. Jag vet inte vad det beror på, men det hänger nog ihop med den politiska utvecklingen generellt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 5998, "headline": "Knausgård planerar fyra nya böcker", "summary": "Karl-Ove Knausgård utlovar fyra små böcker redan nästa år. – Jag skriver nog en ny roman så småningom, säger författaren till NRK.", "article": "Karl-Ove Knausgård, författaren till serien ”Min Kamp”, är just nu på besök i USA för boklansering. Häromdagen kom 800 personer till en teater på Broadway för att lyssna till författaren, skriver NRK på nätet. Knausgård har blivit flitigt uppmärksammad USA på den senaste tiden. Anledningen är, förutom hans bokserie, också den långa reseskildring han skrev för New York Times helgmagasin. I reportaget reser Knausgård från Kanada till USA i vikingarnas fotspår. Reportaget möttes av såväl hyllande röster som massiv kritik. Katy Waldman, skribent på Slate, skrev bland annat att Knausgård var den sista person i världen hon vill ha som reseskribent. Efter att den sjätte och sista boken i ”Min Kamp”-serien var färdigställd berättade Karl-Ove Knausgård att han skulle sluta som författare. Men sedan dess har han tänkt om. Redan nästa år ger det norska förlaget Oktober ut nya böcker av författaren, berättar han för NRK. – Det är fyra mycket små böcker, men jag kommer nog skriva en ny roman så småningom, säger Knausgård. – Jag har aldrig skrivit så mycket som efter att jag slutade som författare. Jag har skrivit tillräckligt många essäer, artiklar och reseskildringar för att skapa en sjunde volym, men nu vill jag göra något annat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6009, "headline": "Text om glesbygd väcker starka känslor", "summary": "Kritiken är hård mot författaren Jack Hildéns text om Sara Lidmans hemort Missenträsk. Lokala röster menar att den aldrig borde ha publicerats. – Jag är förvånad över att man läser den så ogeneröst, säger Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet.", "article": "Jack Hildén, författare och skribent på Aftonbladet Kultur, skrev i veckan en text om sin vistelse i Sara Lidmans hus i Missenträsk i Västerbotten. Texten, som gick under rubriken \"Missanpassad i Missenträsk\", har väckt starka reaktioner. Hildén kritiseras för att ha skrivit texten utan förkunskaper om vare sig Sara Lidman, hennes författarskap eller den region han valt att skildra. Hildéns text väcker nytt liv i diskussionen om klyftan mellan storstäderna och det övriga Sverige. DN har tidigare uppmärksammat frågan i en artikelserie. Texten har också fått många att ifrågasätta den bild av landsbygden som sprids av skribenter och journalister från storstäder i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Är det möjligt att ta sig an rollen som den tillresta observatören som beskriver hur ett samhälle egentligen ser ut? Erik Jonsson, koordinator vid Littfest i Umeå och tidigare chefredaktör vid tidskriften Provins, ställer sig frågande till varför Aftonbladet publicerade Jack Hildéns text. – Det är det underliggande felet med den här texten. En redaktör borde ha klivit in. Jack Hildén ger sig ut på okänt område. Han har inte ens läst Sara Lidman och han gör sig skyldig till flera missuppfattningar och en skev beskrivning, säger Erik Jonsson. Konsekvenserna av publiceringen är på kort sikt allvarliga för de orter som skildras i texten, säger Erik Jonsson. Han menar att följden blir att människor inte kommer att vilja flytta dit. Enligt Erik Jonsson reproduceras föreställningen om Norrland som det ociviliserade, mörka och tomma samhället reproduceras ofta i storstadspressen, både i morgon- och kvällstidningar. Han säger att ett strukturellt problem är alla de texter som inte skrivs. Det kulturella engagemang som faktiskt finns bevakas inte alls. – På så sätt bygger man en föreställning om att inget existerar. Det bidrar till en skev resursfördelning och försvårar för alla de kulturutövare som finns här, säger Erik Jonsson. Pär Hultgren, medieproducent i Skellefteå och en av krafterna bakom det autonoma kulturhuset Rivhuset, säger att Jack Hildéns text är ett tecken på att Sverige faller isär. Bilden av ett ociviliserat samhälle utanför storstäderna förstärks, säger han. – Texten är märklig och en undra vem Jack Hildén egentligen har skrivit texten för. Han kanske bemästrar ord men hans skildring är kolonial. För att förstå Norrland måste en applicera postkoloniala teorier, landsänden målas upp som en bidragstagande region, när det i själva verket är gödande för Sverige och resurser flyttas söderut, säger Pär Hultgren. Han reagerar när Hildén kontrasterar den egna tillvaron i Stockholms innerstad mot livet och människorna i Missenträsk. Enligt Pär Hultgren visar skildraren en oförmåga att kliva ur den egna storstadsidentiteten, göra en maktanalys av sin journalistroll och placera skildringen i en större kontext. – Under de närmsta åren kommer vi sannolikt att få se en tydligare spricka mellan storstadsregionerna och det övriga landet. Ju fler skildringar som görs av den ociviliserade människan på landsbygden desto lättare blir det att rättfärdiga att storstaden är viktigare. Det blir en kamp om verkligheten, vilket kommer att göra människor förbannande, säger Pär Hultgren. Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, säger att Jack Hildén skrivit en fin litterär text som hakar fast i hans författarskap. Den vaktmästare som förekommer i texten har läst och godkänt publiceringen. – Jag är förvånad över att man läser den så ogeneröst. Det är en djupt självironisk text om en Stockholmare som kommer till Missenträsk och inte ens vet hur man ska hantera en snöskyffel. Hur ser ni på att person utan förkunskaper om den plats han skildrar får skriva den här typen av text? – Det är en protektionism att bara den som bor i Missenträsk har rätt att skildra Missenträsk. Det är något väldigt märkligt att det bara skulle finnas en sann historia om en plats som kan monopoliseras. Allt handlar om våra personliga erfarenheter. Jack Hildén blir nu en symbol för den Stockholmscentrerade journalistiken, men vi kan inte avstå att publicera den här texten för att all journalistik är Stockholmscentrerad. Hur många skildringar av Södermalm finns det inte, men vilken är mest \"sann\" för den som bor där? Har det någon betydelse att det här blir den enda bilden som sprids av Missenträsk i tidningen? – Jag skulle kunna hålla med om det när gäller nyheter som har ett ansvar för att skildra nyanserat, men det här är litteratur och kulturjournalistik. Vi har de tre senaste åren haft många artiklar om Norrland signerade av Po Tidholm. Jack Hildén åker till Missenträsk och berättar hur det är att vara malplacerad Stockholmare, och så blir det nästan lika starka reaktioner som i vargfrågan. Det blir en symbolfråga som egentligen handlar om konflikten mellan stad och land. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6032, "headline": "Så suddades de hemliga kapitlen ut om Billie Holiday", "summary": "Den amerikanska sångerskan Billie Holiday skulle ha fyllt 100 år den 7 april. För många är hon den främsta av jazzsångerskor, genom sin förmåga att skapa stor konst också av de banala texterna i sina kärlekssånger. Men hon hade också sina dolda sidor. Kurt Mälarstedt läser en ny bok om en unik artist.", "article": "Billie Holiday hade en själsfrände i tenoristen Lester Young. Hon sjöng som han spelade, och vice versa. Han gav henne smeknamnet Lady day, men för många var hon snarare en Lady of Sorrows. Hon levde hårt – knark, sprit, rasism, olycklig kärlek, barnlöshet, misshandel. Dessutom: hon sökte sig gärna till sånger som handlade om just detta, framför allt den olyckliga kärleken. Hon föddes den 7 april för hundra år sedan, och hon blev bara 44 år gammal. Mycket av Billie Holidays storhet består i att hon i sin konst förmådde höja sig över sitt kaotiska privatliv. Hon sjöng ofta sina sånger naket och självutlämnande – men också med dignitet, stark känsla och nästan helt utan sliskig sentimentalitet. Samtidigt lyfte hon sitt öde till något allmängiltigt. Hon gjorde de ofta banala texterna i sina kärlekssånger trovärdiga och till stor poesi. Hon gestaltade dem, levde dem. För många är hon den främsta av jazzsångerskor, även om hon faktiskt aldrig vann någon omröstning i jazztidskriften Down Beat. I samband med Billie Holidays 100-årsdag ger nu John Szwed, professor emeritus i musik och jazzforskare vid Columbia University, ut ett banbrytande verk om sångerskan och hennes konst, ”Billie Holiday. The musician and the myth”. Szwed har tidigare skrivit uppmärksammade böcker om bland andra Miles Davis, Jelly Roll Morton och Alan Lomax. Hans syfte är inte att skriva ännu en biografi om Billie Holiday; i stället vill han uttryckligen komma närmare hennes konst, hennes musik och hennes sätt att uppträda, och det lyckas han med. Billie Holiday gav 1956 ut sin självbiografi ”Lady sings the blues”, som hon skrev tillsammans med New York-journalisten William Dufty. Egentligen ville hon ge boken titeln ”Bitter crop” – efter några ord i slutraden på hennes berömda antirasistiska sång ”Strange fruit” – men förlaget ville ha ordet ”blues” i titeln i tron att det skulle sälja bättre. Och detta trots att hon själv inte ville bli känd som bluessångerska. I själva verket hade hon bara ett fåtal bluessånger på sin repertoar. Hon hämtade sin repertoar huvudsakligen från den dåtida schlagervärlden, Broadwayuppsättningar och europeiska kabaréer. John Szwed understryker att Holiday ändå redan från början i sin karriär nästan alltid sjöng med en klar blueskänsla. Många av Billie Holidays mest kända nummer ingår i det som kallas ”The American songbook”, och en stor del av dem är så kallade ”torch songs”, alltså lätt banala, sentimentala sånger som oftast handlar om olycklig kärlek. Tidigare hade denna typ av sånger mest framförts av vita sångerskor. Billie Holiday tog över och utvecklade formen, som passade henne utmärkt; hon hade förmågan att inte bara sjunga dessa texter, hon gestaltade dem, spelade ut dem, gjorde dem till sina. Hon tycktes sjunga om sitt liv, ja hon sjöng om sitt liv. Hon blev älskad av sina jazzkolleger för att hon var en av dem, och hon blev uppskattad av publiken. Det berodde förstås till stor del på hennes säregna röst – så lätt att känna igen och så svår att beskriva, som Szwed påpekar – och hennes unika, djärva sångstil. Rösten var aldrig särskilt stark, ofta bruten, nasal, stundom skrovlig, ibland kanske lite för klagande. Hennes tonomfång var heller inte särskilt stort, knappt en oktav. Men hennes röst var ett instrument. Hon sjöng som en musiker spelar. I sin analys uppehåller sig Szwed ingående vid Billie Holidays sätt att sjunga, det som gör henne unik och till Billie Holiday. Det är en öronöppnande upplevelse att under läsningen använda till exempel Spotify eller Youtube för att lyssna på de inspelningar som Szwed anför som exempel när han analyserar Billie Holidays förmåga att samverka med vissa musiker, framför allt Lester Young och Teddy Wilson, och när han jämför hennes tolkningar av kända sånger med andra sångerskors. Szwed skriver om Holidays sätt att sväva bakom, framför och ibland över en sångs beat, att börja sjunga en fras lite för sent – för att sedan komma ifatt sina medmusiker vid frasens slut, hennes förmåga att finna en egen mer flytande rytm vid sidan av bandets fasta. Han understryker hennes förmåga att ändra både rytm och melodi. Hon gör det alltid för ordens, frasens skull, ”och ändå lyckas hon alltid uppnå den rytmiska känsla som jazzmusiker kallar swing”. Ibland fjärmar hon sig långt från melodin men behåller nästan alltid texten intakt, hur fånig den än är, betonar ord, understryker rim. Ibland gör hon sin musik mera uttrycksfull genom att helt enkelt ändra tonerna en aning. Hon använder sitt vibrato sparsamt för att förhöja känslan i ett ord eller en fras. Szwed noterar också att hon ibland har en tendens att liksom ”skopa upp tonerna för att sedan låta dem falla”. Szwed lever verkligen upp till sin föresats att inte skriva ännu en Holiday-biografi i strikt mening, men i början av boken uppehåller han sig ändå ingående vid vissa tidigare inte helt kända omständigheter i sångerskans liv som kanske kan ge en djupare förståelse för hennes konst. Bland det nya forskningsmaterial han redovisar finns framför allt det ursprungliga och oredigerade manuskriptet till ”Lady sings the blues”. Holidays förlag ansåg att det första manuskript hon och medförfattaren Dufty lämnade in på många punkter var alltför sensationellt. Man fruktade åtal för förtal och krävde därför att manuskriptet skulle delges personer som nämns och som kunde tänkas ha invändningar. Det hade mycket riktigt en del av dem, däribland skådespelaren Charles Laughton, skådespelerskan Tallulah Bankhead och Billie Holidays före detta manager och älskare John Levy. De krävde att det mesta om dem skulle tas bort. Så skedde. Avsnittet om Laughton handlar om att han och Billie Holiday tillbringade en natt tillsammans i New York och att hon, på hans uppmaning, köpte marijuana (av klarinettisten Mezz Mezzrow) för Laughton att ta med sig till bekanta i London. Av ett långt, bortstruket kapitel som huvudsakligen handlar om hur managern Levy brutalt misshandlade och lurade Billie Holiday framgår tydligt att hon hade en lesbisk relation med Tallulah Bankhead. Ett annat bortredigerat avsnitt handlar om filmregissören och skådespelaren Orson Welles, som Billie Holiday träffade i Los Angeles 1942. Welles höll då på att lägga sista handen vid sin film ”The magnificent Ambersons”. Han och Holiday tillbringade dagar och nätter tillsammans. När de senare återsågs i New York var Welles gift med Ava Gardner. I hennes närvaro tog han vid ett tillfälle Billie Holidays hand och sade att hon fortfarande var hans ”beautiful black baby”. Gardner blev rasande, slog till Welles och stormade ut ur restaurangen. Att Billie Holiday hade många kärleksrelationer, även med vita män, är inte överraskande för den som läst ”Lady sings the blues”. Enligt flera källor var hennes första stora kärlek Benny Goodman, med vars orkester hon spelade in sina första skivor 1934. Goodmans huvudkonkurrent på klarinett under 30-talet, Artie Shaw, spelade en helt annan men kanske ännu viktigare roll för Billie Holiday. Han engagerade henne som sångerska även på turnéer i den rassegregerade Södern. De kraftigaste orkestermedlemmarna fick eskortera henne till hotell och restauranger där svarta vanligen inte fick övernatta eller äta. Holiday lämnade Shaws orkester i samband med ett framträdande i New York, där en chef på ett hotell uppmanade henne att använda frakthissen. Billie Holidays eget viktigaste inlägg i rasdebatten var utan tvekan ”Strange fruit”, som hon sjöng in på skiva 1939 och framförde när den integrerade klubben Café Society öppnades i New York i slutet av samma år. Att vid denna tid framföra en sång om lynchningar i Södern, om ”black bodies swinging in the southern breeze, strange fruit hanging from the poplar trees”, inför en blandad publik bröt mot den oskrivna regeln vid denna tid att inte direkt skildra rasproblem och sådant på film och i musik, och framför allt inte så förfärande brutalt – och ändå vackert. ”Strange fruit” var en modig och tidig protestsång, och detta flera decennier innan protestsången blev en genre inom populärkulturen. Billie Holiday framförde alltid ”Strange fruit” sist i sina framträdanden på Café Society. En enda strålkastare riktades mot hennes ansikte, ingen servering tilläts när hon sjöng denna sång. Skivan förbjöds på vissa radiostationer, liksom hennes ”Gloomy sunday”, som handlar om förlorad kärlek och förberedelser för självmord. Billie Holiday var modigare än de flesta av sin samtids artister, och hon kom att inspirera många senare sångerskor med sitt sätt att sjunga. Själv sade hon ofta att hon ville anamma Louis Armstrongs sångstil och Bessie Smiths känsla. Det gjorde hon, men hon skapade också en alldeles egen stil och förmedlade en alldeles egen känsla – eller rättare sagt många känslor. Bland annat därför lyssnar vi mera på henne i dag än på någon annan i hennes generation. John Szwed ”Billie Holiday. The John Szwed ”Billie Holiday. The musician and the myth” Viking, 2015 Billie Holiday på Youtube Detta är ett klipp från ett program med titeln ”The Sound of Jazz”, som TV-bolaget CBS sände 1957 med en stor del av den dåvarande amerikanska jazzeliten, däribland Billie Holiday och Lester Young. De var båda sjuka vid inspelningstillfället, Lester Young så illa däran att han inte orkade vara med i Count Basies orkester tidigare i programmet. Billie Holiday var inte bara i dålig hälsomässig form, hon var dessutom förgrymmad för att hon hade köpt en dyr klänning till inspelningen utan att veta att producenten ville att alla deltagare skulle vara ledigt klädda. Till yttermera visso hade en av programmets sponsorer försökt få bort henne från programmet med hänvisning till att hon med sin knarkande bakgrund inte borde vara med i ett ”familjeprogram” som detta. Producenten stod dock på sig, Billie Holiday fick vara med. Det ska vi vara väldigt glada för, ty detta är ett av hennes allra bästa framträdanden under de sista åren – hon dog två år senare. I klippet framför Billie Holiday ”Fine and Mellow” ackompanjerad av en liten grupp musiker, däribland tenoristerna Ben Webster (första solot) och Lester Young (andra solot), trombonisten Vic Dickenson, barytonsaxofonisten Gerry Mulligan, tenoristen Coleman Hawkins och trumpetaren Doc Chetham. Så här skriver John Szwed i sin bok: ”Till allas förvåning sjöng Billie bättre än hon hade gjort på många år, och Youngs solo var ett lysande exempel på bluesminimalism. Många som sett videoupptagningen av programmet talar om den kärlek och den tillgivenhet mellan de två som är så tydlig under framträdandet, trots att de faktiskt inte hade talat med varandra på många år efter en konflikt av något slag. Billies leenden och nickanden under Lesters korta solo har tolkats som ett tecken på deras långvariga relation, men Lester noterar för sin del noterar Lester inte hennes närvaro, och man kan se att hon också nickar uppskattande för de andra solisterna.” En YouTube-version av Billie Holidays klassiska insjungning av ”Strange Fruit” från 1939, illustrerad med grymma bilder av lynchningar av svarta i den amerikanska Södern och rasdiskriminering i allmänhet. Billie Holidays version av ”All of me” från 1941, ett bra exempel på hennes sångstil och hennes sätt att samarbeta med andra musiker. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6034, "headline": "”Mer filosofi än självhjälp”", "summary": "Podcastduon Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli svarar i sin nya bok på 100 lyssnarfrågor. Författarna tror att människor vill filosofera mera. Oavsett om det handlar om dödångest, feministisk porr eller varför vissa pratar med bebisröst.", "article": "Frågorna rör oss alla. Många har funderat över dem. Öppet eller i slutna rum. Vad är kärlek? Hur hanterar man sin egen och andras narcissism? Ska man klippa kontakten med vänner som får en att må dåligt? Hur blir man en ”bra allierad” i en kamp eller rörelse när man själv tillhör en överordnad grupp? I boken ”Kära Liv och Caroline” släpper Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli för en stund den populära podcasten ”En varg söker en podd”. De plockar i stället med sig 100 lyssnarfrågor inom nio olika ämnen. Författarna filosoferar sig fram till svaren, provar tankar och resonemang, skämtar och belyser strukturer – utan att göra anspråk på att tillfredsställa läsaren eller peka ut åsiktsriktning. – Det handlar mer om filosofi än om självhjälp. Jag och Liv aktar oss för självhjälpsretoriken. Vi resonerar och ändrar oss. Vi gör inga anspråk på att ha rätt, vi bara provar olika grejer, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Frågorna har Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Liv Strömquist – nära vänner sedan tonåren i östra Skåne – svarat på genom att använda ett delbart elektroniskt dokument. Ömsom har Liv Strömquist svarat först, ömsom har Caroline Ringskog Ferrada-Noli inlett resonemanget. De har skrivit när tid och känsla infunnit sig – eller när de behövt tänka på annat. I julas tyckte Caroline Ringskog Ferrada-Noli att det var jobbigt att fira. I stället bokade hon in sig på ett hotell och svarade på frågorna. – Det har varit trösterikt att skriva boken. Man har fått umgås med olika människor. Jag skriver samtidigt på en roman där jag måste skapa ramarna och använda mina egna smärtpunkter. Skrivande är mycket ett ensamarbete. Det är mysigt att få flytta fokus till de vetgiriga frågorna, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli. I passager framstår svaren som intuitiv smarthet och rolig spontanitet. Men författarna har ofta lagt arbetstid på fördjupning. De har tänkt, sökt information, läst på och ändrat sina svar allteftersom. – Vi har snackat om att vi skulle vilja göra radioprogrammet ”Allvarligt talat” i P1 som alla jättegamla kulturpersonligheter i Sverige får göra. Det här är nästan som att göra det i en bokform. I podden är det mycket improvisation. Här är det inte den totala ”infallsgrejen”. Det känns lyxigt att tänka länge på frågorna och motiverat att svara på dem, säger Liv Strömquist. Vilka frågor var svårast att svara på? – Väldigt konkreta frågor. Om någon ska skaffa barn till exempel. Det är väldigt stora beslut och svårt att ha något enkelt facit på. Man kan bara resonera, säger Liv Strömquist. Målgrupp bryr sig författarna inte om, berättar de. De har utgått från vad som är kul och viktigt att orda om. Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli tror att samhället i stort behöver mer eftertänksamhet; intellektuella och prövande resonemang. Hur ”typecastad” tillvaro människor än visar upp utåt så vill man resonera kring eviga frågor. Döden. Livet. Kärleken. Identiteten. Könsroller. Alla frågor följer inte en utstakad bana. Människor kan fundera över politik, varför Will Ferrell är så populär, och varför vissa kvinnor pratar med bebisröst – samtidigt. Svaren å sin sida behöver inte alltid grundas i ren verklighet. Caroline Ringskog Ferrada-Noli klassar boken – åtminstone delvis – som skönlitteratur. – Allting för tesen. Jag tar mig utrymmet att ibland använda fiktion. Jag tror inte att Liv skriver så, men det är ingen större skillnad på skönlitteratur och faktatext. Ibland krävs det enda och ibland det andra för det man behöver få sagt, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Liv Strömquist säger att det hade varit att kul att skriva boken en gång till. Kanske när författarna når 60- eller 90-årsåldern. – Egentligen borde vi nästan skriva en vart tionde eller vart tjugonde år för att se hur svaren förändrat sig. Under livet ser man saker på olika sätt. Det skulle nog ändra sig om man skrev boken en vecka senare. Hur ”typecastad” tillvaro människor än visar upp utåt så vill man resonera kring eviga frågor. Döden. Livet. Kärleken. Identiteten. Könsroller. Läs också Matilda Gustavssons recension av ”Kära Liv och Caroline” på dn.se/kultur. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6035, "headline": "Välkommen till ett nytt sätt att konsumera poesi", "summary": "Vad är det som gör en dikt bra? I en ny serie på DN:s webb analyserar Fredrik Lindström och Åsa Beckman poesi.", "article": "Det larmas ofta på kultursidorna om poesins marginalisering. I Sverige säljer en vanlig diktsamling i ett par hundra exemplar, men kanske är ett ännu större problem att man så sällan pratar om poesi. Att det hos många skapar samma ängslighet som dyra vin. Vad ska man säga? Vilka adjektiv kan man använda? Gör man dikten mindre eller mer banal genom att tolka den? I en ny tv-serie sätter DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman och historikern och poeten Fredrik Lindström i gång ett tillgängligt samtal om hur poesi egentligen fungerar: rad för rad. De börjar med Sonja Åkessons ”Ja tack” om ett varmt liv att trä på det isande livet. – Vad exakt är det som gör att en dikt verkar på ett visst sätt? Vad väcker olika ord? Hur kan ett radbyte påverka en menings betydelse? Sådant är vi båda besatta av, säger Åsa Beckman. Hon sitter i Olof Lagercrantz gamla soffa på kulturredaktionen, bredvid poesipartnern Fredrik Lindström. Sista inspelningen är klar. ”Rad för rad” sänds i åtta avsnitt och studerar dikter av namn som Bruno K. Öijer, Pär Lagerkvist, Kristina Lugn och Harry Martinson. I början av varje program är dikten ensam på skärmen, som mot slutet är en röra av pilar, utropstecken och kommentarer. – Min grammatik- och språknördighet hänger ihop med mitt intresse för poesi. Att gå närmre och närmre en text är det roligaste jag vet. Jag kan sträckläsa genren diktanalys, säger Fredrik Lindström. Under villauppväxten stod en pocketversion av ”Svensk dikt” i bokhyllan. – Man slog i den som en bibel. Tidigt började jag ordna uppläsningar ur den, och av mina egna pekorala dikter. Publiken hade jag bjudit hem på pyjamasparty, säger han. Som vuxen har Fredrik Lindström på ett liknande sätt omvandlat akademisk kunskap till det folkkära programmet \"Värsta språket\". – Jag vet själv hur man kan uppleva poesi som svårt, och då blir man rädd, vilket lätt övergår i ilska; den där hotfulla känslan av att alla andra pratar ett främmande språk, säger Fredrik Lindström. Ni analyserar även en av dina dikter. Hur känns det? – Väldigt pinsamt, jag sitter nervöst och säger ”mästerliga metaforer” och sådant. - Hehe, men jag var helt uppriktigt i min bedömning, säger Åsa Beckman. Hon växte upp i Ångermanland som äldsta dottern till Erik Beckman, en prisad poet vars dikter många uppfattade som \"svåra\". – Men som liten hade jag en övertygelse om att just jag förstod. När han kom ut med en ny bok som inte ens vuxna begrep kunde jag gå in på hans arbetsrum och odrägligt lillgammalt berätta vad jag tyckte hade hänt i hans poesi sedan förra samlingen, säger Åsa Beckman. De barndomsminnena hänger ihop med ett liv som litteraturkritiker. – Jag tror att jag tidigt kände att det som ser svårt ut ändå kan vara väldigt vardagligt och existentiellt. I mitt yrke har jag sedan varit besatt av att öppna upp och föra ut poesin. Har den varit så viktigt för mig kan den bli det även för andra. Alla måste inte läsa poesi, men man ska veta att den finns där som en fantastisk möjlighet, säger Åsa Beckman.Hon menar att man lätt låser sig i tanken på vad en dikt betyder. - Om man bara slappnar av får man ett mer sinnligt förhållande till läsningen: vad väcker det i kroppen? Det gäller att lura hjärnan. Men poesi är också krävande och Åsa Beckman beskriver en av- och på-relation. Efter arbetet med essäboken \"Jag själv ett hus av ljus\", om den våg av kvinnliga poeter som i början av 80-talet förändrade svensk poesi, behövde hon stänga av. – Under flera år hade jag lagt örat till och lyssnat - och till slut kände jag mig direkt poesiutbränd. Jag orkar inte tolka, klara er själva! Jag tycker också att det svenska poesiklimatet i perioder varit påfrestande strängt, säger Åsa Beckman och vi kommer in på de danska poeter som uppmärksammats den senaste tiden. En ny synlig generation där Yahya Hassan omdebatterade debut har tryckts i över 100 000 exemplar, och Asta Olivia Nordenhofs nyligen svensköversatta \"Det enkla och det ensamma\" ges ut i ökande upplagor. – Där finns en kommunikativ och direkt, kreativ energi som jag Sverige oftare hittar i serievärlden, säger Åsa Beckman. Och när poesin inte når ut påverkar de också vilka som söker sig till den, menar Fredrik Lindström. – Jag minns Lukas Moodyssons tidiga dikter, hur oerhört uppkäftig och ny han kändes. Men det går inte att jämföra med hur stort han nådde ut när han började göra filmer i stället. Man kan förstå att han satsade på det, säger han.Varför känns poesivärlden sluten? Fredrik Lindström spekulerar i att det speglar något typiskt svenskt, en analys som känns igen från ”Värsta språket”. – Många tror att kultur är något som de bara sysslar med på Dramaten. I vår självbild - i den tillitsfulle myndighetsanpassade medborgaren - finns ett slags grundinställning av att det mesta inte angår mig. Det finns alltid någon annan som vet bättre: som vet när jag dricka mjölk och inte, när jag ska motionera. På samma sätt finns det andra som kan det där med poesi, säger Fredrik Lindström och Åsa Beckman instämmer. – Vi är ju det enda nordiska landet med en kungligt instiftad litterär akademi – Ja, experterna tar hand om det, säger Fredrik Lindström. Man vill inte bli indragen: \"blanda inte in mig i det här\". Jag vill tvärtom gärna blanda in andra i litteraturen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6057, "headline": "Agneta Pleijel: Varför är slaget om Hue bortglömt?", "summary": "Den 30 april 1975 föll Saigon för nordvietnamesiska trupper och det tjugoåriga Vietnamkriget var över. Agneta Pleijel minns sin generations politiska uppvaknande och har läst en bok om den bortglömda massakern i staden Hue.", "article": "Vem minns slaget om Hue? Staden var en gång säte för vietnamesiska kejsare av ätten Nguyen. Dess ståtliga citadell ligger strax söder om 17:e breddgraden, där Vietnam efter det franska tillbakadragandet 1954 delades i två länder, nord och syd. Därefter ökade det amerikanska inflytandet och Vietnamkriget eskalerade. För min generation som travade i Vietnamdemonstrationer på 60- och 70-talen var kriget ett politiskt uppvaknande och sågs som ett angreppskrig av en stormakt på ett litet asiatiskt land. Saigon föll för den nordvietnamesiska armén den 30 april 1975. Amerikanerna lämnade landet. Vietnam förenades under kommunistisk regim och Saigon bytte namn till Ho Chi Minh City. Vietnamkriget var slut. En massiv flyktingström följde som decimerade landet med minst en miljon människor. Men Hue? Jag frågar grånade vänner och ingen minns. Jo, någon erinrar sig ”massakern i Hue”, vad var den? I själva verket ägde en av de blodigaste sammanstötningarna under kriget rum där, då den nordvietnamesiska armén i början av februari 1968 på bred front lanserade Têt-offensiven (namnet kommer av en av de största vietnamesiska högtidsdagarna). Det var särskilt viktigt att inta den symbolladdade gamla kejsarstaden. Slaget varade i en månad och anses vara en av de mest brutala händelserna under kriget. Men av olika skäl har Hue till stor del glömts av historien. Dagen före Têt-offensiven, som inledes den 30 januari, kom en ung kvinnlig poet, Nha Ca, bosatt i Saigon, som då var en blomstrande litterär miljö, hem till Hue för att delta i begravningen av sin far, förgrundsgestalt i en buddistisk församling. Strax befann hon sig i korselden mellan flera arméer. Mot den reguljära nordvietnamesiska understödd av FNL-truppen stod den sydvietnamesiska armén, förstärkt av stadens självförsvar och understödd av amerikanska tanks och bombflyg. Med sin mor och andra familjemedlemmar jagades Nha Ca liksom Hues övriga befolkning som råttor under en aldrig upphörande eldgivning. Hon lyckades när det var slut ta sig till Saigon till sin man och sina två barn. Hon publicerade en ögonvittnesskildring av händelseförloppet. Inte förrän i höstas kom boken i engelsk översättning. Jag har läst den flera gånger, alltmer skakad: ”Mourning headband for Hue” (Indiana University Press). Nha Ca, född 1939, är en namnkunnig vietnamesisk författare med en stor litterär produktion bakom sig. Hennes riktiga namn är Tran Thi Thu Van. Författarnamnet tog hon efter Höga visan i Bibeln – det betyder sång eller canticle. I dag befinner hon sig i exil i Kalifornien. Hennes bok är en gastkramande skildring av flykter ur hus i hus, mellan katolska kyrkor och pagoder, liggande i provisoriska skydd i trädgårdar eller under hus, med svälten hack i häl. Lik ströddes ut på gatorna. Överallt i husen låg döda och sårade, man vadade i blod. En del människor miste förståndet av skräck. En särskilt stark minnesbild: flocken av buddistiska munkar och katolska präster som försöker rädda en skock övergivna barn med vita flaggor i händerna. Till en början var nordsidan framgångsrik. De unga nordvietnamesiska soldaterna gjorde husrannsakningar i jakt på dem som kunde misstänkas vara amerikanska ”puppets”, eller marionetter. Man tilltvang sig proselyter. Ett tidigare föraktat fyllo, en nudeltillverkare, en affärsinnehavare fick makt och förvandlades till angivare. Ingen tordes lita på den andre, eftersom privata hämnder utkrävdes. Det regnade gråluddigt utan uppehåll. Dånet av artilleri och bomber upphörde bara i korta stunder. Nordvietnameser och FNL tog sig nattetid upp i bergen. Då intogs staden av amerikanska tanks. Sen återkom nordsoldaterna. De som kunde misstänkas vara ”puppets” fördes bort till hastigt upprättade ståndrätter och sköts. FNL hämtade unga pojkar och flickor till omskolningskurser eller för att användas som transportörer av ammunition och lik. Många återvände aldrig. Det kejserliga citadellet intogs av nord och fångar bands utanför murarna för att amerikanerna skulle bomba dem i tro att de tillhörde fiendesidan. Nha Ca är en utomordentlig iakttagare och följer förloppet mycket konkret, med starka bilder av både skräckslagen feghet och osjälviskt hjältemod. Hon interfolierar det självupplevda med berättelser hon hör från andra och ger på det sättet en översikt av månadens händelser. Själv tillhörde hon en lärd buddistisk familj som inte hade något till övers för kommunismen, men som inte heller var lierad med amerikanerna. I situationen som rådde var emellertid Nordvietnam och FNL det största hotet för familjen. Man slås av hur förenklad bilden är av kriget mellan två parter, USA och Vietnam. En långt mer diversifierad bild framträder. De flesta ville bli kvitt USA men många ville inte heller underkastas en kommunistisk ideologi; de hoppades få leva i ett fritt demokratiskt Vietnam. Vilket förmenades dem. Nordsidan tvangs till reträtt i Hue men segrade i Saigon. I Hue grävde man i åratal efteråt upp drypande lik efter tusentals döda. Efter 1975 bannlystes Nha Cas bok och brändes. Hon själv sattes i omskolningsläger i över ett år. Hennes man, också författare, tillbragte tolv år i fängelse. Familjen hade vid det laget sju barn och de drog sig fram som gatuförsäljare. Och därefter – ett mirakel! Äldste sonen, tjugo år, lyckades 1988 ta sig till Sverige och kontakta den svenska Pennklubben. Dess dåvarande ordförande, Thomas von Vegesack, som också var vice president i Writer’s in Prison Committee, lyckades få hit hela familjen, med bistånd av Olof Palme och Ingvar Carlsson. Nha Ca skrev flera böcker här innan familjen emigrerade till Kalifornien (två barn stannade i Sverige). Jag efterträdde von Vegesack som Pennklubbens ordförande och lärde känna familjen och Nha Ca, vars bok om Hue det dröjde drygt 40 år innan jag kunnat läsa. Varför glömdes slaget om Hue bort – ett av de brutalaste under Vietnamkriget? Översättaren, Olga Dror, gör boken extra värdefull genom en lång och initierad essä med rapporter från både amerikanska forskare och journalister och dåvarande vietnamesiska ansvariga. Hon, ursprungligen ryska, hade lyssnat till sina föräldrar som överlevt belägringen av Leningrad under andra världskriget och var intresserad av civilbefolkningar i krig. I USA glömdes Hue bort eftersom Song My några veckor senare fyllde pressen. Händelsen följdes av åtskilliga liknande då amerikanska soldater urskillningslöst sköt ihjäl hela bybefolkningar. 1968 fylldes medierna vidare av morden på Robert Kennedy och Martin Luther King, och av det faktum att Lyndon B Johnson samma år ville dra sig ur Vietnamkriget och avgå som president. Vietnameser som var insatta (befäl, historiker och skribenter) föredrar att tiga. De är dock överens om att massakern inte var beordrad ovanifrån. Övergreppen som ägde rum menar flera bero på att de nordvietnamesiska soldaterna bibragts uppfattningen att syd skulle se dem som befriare och omedelbart resa sig. Motsatsen skedde. Deras omdömen om Nha Cas bok (som de flesta har läst) är svagt välvilliga till fientliga. Någon minns dock Hue med värk i hjärtat. I Sovjet förbigicks Hue i tystnad, utom av Aleksandr Solzjenitsyn, som ännu kvar där nämnde massakern i en norsk tidning, med frågan om varför väst inte intresserade sig för kommunistiska missdåd. Olga Drors essä är något av en forskarbragd. Inte oväntat spelar skuldfrågan roll. Somliga amerikanska skribenter ser Hue enbart som ett blodbad från nordsidan, medan andra som var antikrigsaktivister och vänster menar att det är amerikansk propaganda. Om något visar Olga Dror hur ofullständigt civilbefolkningars öden beskrivs och hur otillförlitlig historieforskningen om dem är (Syrien, Jemen, IS-ockuperade befolkningar…). ”Mourning headband for Hue” är en sorgesång över den förstörda staden och det vietnamesiska folket, gisslan i kalla krigets kraftmätning mellan stormakterna. Det är tuff läsning men man belönas av Nha Cas medmänsklighet och poetiska kraft. Och av hennes uppriktighet. Hon berättar dag för dag om hur det var. Somliga vietnamesiska läsare har, enligt Olga Dror, krävt starkare skuldbeläggande från hennes sida av aktörerna i slaget. Men det är att läsa fel. Boken är en sorgesång över ett folk och ett misslyckande. Låt oss alltså minnas Hue. I dag driver Nha Ca och hennes make, författaren Tran Da Tu, en vietnamesiskspråkig tidning i USA, och ett bokförlag på engelska. Där publiceras fortlöpande berättelser om öden ur den numera vidsträckta vietnamesiska diasporan. Denna april äger Viet Film Fest rum i USA med anledning av 40-årsminnet, med framförandet av featurefilmen ”Land of sorrow”. Manuset är författat av Nha Ca. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6073, "headline": "Inträngande dokumentär om en plågad rockstjärna", "summary": "Fredrik Strage recenserar ”Kurt Cobain. Montage of heck”. Möt också filmens regissör, Brett Morgen.", "article": "”Kurt Cobain. Montage of heck” Genre: Dokumentär Regi & manus: Brett Morgen Med: Courtney Love, Krist Novoselic, Tracy Marander m fl. Längd: 2 tim 12 min (från 15 år) Kurt Cobain skulle nog inte bli överförtjust i dokumentären som hans dotter Frances Bean Cobain hjälpt till att producera. Han skämdes för sitt missbruk. Ändå visar ”Montage of heck” honom totalt sönderhorsad när han håller i en ettårig Frances och sluddrar Mupparnas hitlåt ”Mahna mahna”. Hustrun Courtney Love säger att han måste skärpa sig. ”Du vill inte att din dotter ska se dig så där.” Nu får hela världen göra det. Regissören Brett Morgen kontaktades av Courtney Love som imponerats av hans dokumentär ”The kid stays in the picture”. Hon och Frances lät Morgen fritt använda Kurts gamla skisser, målningar, dagböcker, videoband och ljudinspelningar (”Montage of heck”, filmens titel, var namnet på ett blandband han gjorde 1988). Allt klipps ihop med Nirvanalåtar och nya intervjuer med nära och kära. ”Montage of heck” är mindre rockdokumentär än resa genom en plågad mans hjärna. Det sparas inte på privata detaljer: ritalinbehandlingen i barndomen, oskulden han försökte förlora till en förståndshandikappad flicka (varpå han blev kallad ”retard fucker” i skolan), magsmärtorna som fick honom att börja ta heroin, självhatet, vredesutbrotten. Dokumentären ”About a boy”, där Cobains berättarröst (hopklippt från intervjuer) hördes över bilder från hans hemtrakter, var betydligt mer hänsynsfull. Men den fångade inte hans raseri och nyanserade inte heller bilden av honom som svårmodigt geni. I ”Montage of heck” är han ofta rolig. ”Varför tror alla att du är den snälla och jag den elaka?” frågar Courtney. ”Because I know how to use my illusion”, säger Kurt och parafraserar sitt hatobjekt Guns N’ Roses. Paret kiknar av skratt – unga, förälskade, briljanta, uppfuckade men perfekt synkroniserade, eller som Kurt skriver i ett kärleksbrev: ”Vår samlade energi böjer skedar.” När han misstänker att hon varit otrogen sväljer han en burk rohypnol. Nirvanas hjärtslitande cover av Lead Bellys ”Where did you sleep last night” spelas över rubrikerna om självmordsförsöket. Sedan tar filmen slut. Att ”Montage of heck” utelämnar Kurt Cobains sista månad känns snöpligt. Samtidigt kommer den honom så nära att vi kan föreställa oss resten själva. Och den som vill kan komplettera den här filmen med dokumentären ”The last 48 hours of Kurt Cobain”, Nick Broomfields skogstokiga ”Kurt & Courtney” (som spekulerar i om han mördades) eller – allra helst – Gus Van Sants fiktionaliserade ”Last days” som fungerar fint som lågmäld pendang till detta explosiva reportage. ”Montage of heck” visas endast den 27 och 28 april på bio. SVT förhandlar om tv-rättigheterna. Fredrik Strage film@dn.se Intervju. ”Kurt Cobain jagade sin barndoms förlorade värld”  Brett Morgen. Foto: Larry Busacca Den amerikanska regissören Brett Morgen vill avmytologisera Nirvanasångaren med sin nya dokumentär. Där skildrar han en vilsen pojkman som sökte en familj och var livrädd för att bli till åtlöje. Brett Morgen hade bara träffat Frances Bean Cobain i två minuter när hon fällde repliken: ”Bara så att du vet, jag känner dig bättre än min pappa.” När Kurt Cobain tog livet av sig den 5 april 1994 hade hon inte ens fyllt två år. Nu står hon som exekutiv producent för den första auktoriserade dokumentären om sin pappa – Brett Morgens ”Kurt Cobain. Montage of heck”. – När Francis såg den färdiga filmen tackade hon mig för att hon fått träffa sin pappa för första gången i sitt liv. Det var det bästa betyget jag kunde få, förklarar Brett Morgen utan att riktigt kunna maskera sin självbelåtenhet i ett hotellrum i Berlin. – Frances berättade att det kändes som om en sten hade lyfts från hennes axlar. Plötsligt insåg hon att pappas problem började långt före henne, långt före Nirvana, långt före kändisskapet, fortsätter han. ”Kurt Cobain. Montage of heck” är en två timmar lång tripp genom en av 90-talets mest ångestridna rocksjälar – från den dysfunktionella barndomen med en uppslitande skilsmässa, rebellupproren och gräsrökning till hur Nirvana surfade högst på dåtidens mäktiga grungevåg och blev ett av världens största band, vidare till äktenskapet med Courtney Love och en massa vanliga dagar på heroin, dotterns födelse och den ångestfyllda Rom-resan med en överdos av tabletter någon månad före det tragiska självmordet. Läs hela intervjun Frances Bean Cobain och Courtney Love vid premiären av ”Kurt Cobain. Montage of heck” i Los Angeles. Foto: FayesVision/WENN ", "article_category": "culture"}
{"id": 6082, "headline": "Därför försvann Ellens pappa", "summary": "Rättvisans demoner. Del 2 En dag befinner sig Erik K mitt i en mardröm. Han grips av polisen, anklagad för våldtäkt på sin dotter Ellen. Han är oskyldig, men Ellen får ändå inte träffa sin pappa. Hur kunde det hända? I dag fortsätter Maciej Zarembas reportage om rättvisans demoner – och om vad som händer när socialtjänsten låter sina personliga övertygelser fälla domarna.", "article": "Någon måste ha förtalat Erik K, ty utan att ha gjort något ont greps han en morgon av polisen. De tog ifrån honom verktygen och arbetsbyxorna och låste in honom i en cell. De sade inte vad det gällde. Fyra timmar senare fick han veta. ”Förnekar våldtäkt mot barn”, står det i förhöret. Då har polisen några frågor till. Brukar han titta på porrfilm med sitt barn? Hur många snuttefiltar har Ellen? Vad har han på sig när han sover? När han förs tillbaka till cellen ser han att man tagit bort lakanet. Tre dagar senare hämtas han till häktning. Handbojor, gröna fångkläder. Därefter blir det ensamcell. Han får inte ta emot besök, ringa eller tala med medfångar. Under en månad ser han bara vakterna, sin advokat och – genom fönstret – ett stycke gräsmatta där figurer i randiga tröjor sparkar boll. Den tekniska undersökningen av hans hårddiskar, tvättkorgar, mattor, fotoalbum, madrasser, dotterns kläder liksom snuttefiltar ger inget stöd åt misstanken. Och när åklagaren studerat förhöret med Ellen, avslutar han fallet. Detta förhör skulle sedermera bedömas av två experter: professorn i barn- och ungdomsvetenskap Ann-Christin Cederborg på uppdrag av SVT och docenten i psykologi Bo Edvardsson på uppdrag av Eriks advokat. De fann nästan alla fel som kan begås vid barnförhör: ledande frågor, lömska glidningar, signaler att barnet bör ändra sitt svar. ”Polisen: Hur såg pappas snopp ut? Barnet: Grå. Polisen: Den var grå. Barnet: Vit. Polisen: Och vit. Barnet: Svart. Polisen: Och svart. Såg den ut på något annat sätt? Barnet: Nä. Bara svart. Polisen: Jaha. Barnet: Kan jag få måla nånting nu?” Flickan tycks inte intresserad av ämnet. Det är polisen som leder in samtalet på snoppar och försöker få en koppling till fadern. Först en ledande fråga: Har du sett pappas snopp? När flickan svarar ja, en ledande fråga till: ”Vad gör du då, när du?” Flickan har inte sagt att hon gör något. Det är polisen som påstår det, inskärper Ann-Christin Cederborg. I synnerhet följande konststycke förtjänar att återges. Polisen frågar om ett konkret tillfälle då några barn på dagis ”sa fula ord”. ”Polisen: Kommer du ihåg det? Barnet: Ja, ja, men då var jag inte där. Polisen: Nähä, vilka barn var det som sade fula ord? Barnet: Det var… (ohörbart) Polisen: Var det Nina som sa fula ord? Barnet: Tror det. Polisen: Jaha. Okej. Vad sade du då, då?? Barnet: Då sa jag, då sa ja nä fröken, sa jag då.” Se där. Skam den som ger sig. Nu berättar barnet detaljer ur ett samtal som det nyss sagt att det inte varit med om. Visserligen har flickan sagt en rad uppseendeväckande saker om vad hon gör med ”pappas snopp”. Men med dylika förhörsmetoder hade man kunnat få henne att vittna från Blåkulla. (Polisen: Har du varit på Blåkulla? Barnet: Nää…Polisen: Var det på natten? Barnet: Minns inte. Polisen: Vad gjorde du då? Och så vidare.) Man förstår att åklagaren lägger ned. Bara tio år tidigare kunde sådant åberopas som bevis. Men vi skriver 2012, tidningarna är fulla av Quickaffären. Åklagaren skulle skämma ut sig om han kom dragande med detta förhör. För övrigt har han fått en god förklaring till varför flickan sagt på dagis att hon ”slickar på pappas snopp”. Det kan faktiskt hända att hon varit med om något liknande, eller sett det ske. Men den ”pappan” var i så fall fem år gammal. På denna förskola (som inte finns längre) gick det ganska hett till. ”Jag skall knulla dig i röven”, kunde en fyraåring hojta. Upphovet till språkbruket visade sig vara två pojkar som idkade avancerade mamma-pappa-lekar med yngre barn. Redan innan Erik gripits hade andra föräldrar börjat undra var deras fyraåringar fått könsorden ifrån. ”En dag kom vakten in och sade att jag kunde gå. Jag var en fri man! Åkte hem till föräldrarna för att fira. Hade inte en tanke på att det var nu som det verkliga helvetet skulle börja.” Vi sitter i hans lägenhet, en 60-talsmodul med dörrkarmar av plast. På den ena väggen en blyertsteckning av honom med dottern, på den andra en vit gestalt som förmanar: ”Don’t live faster than your guardian angel can fly.” Erik K är storvuxen och vältatuerad. På högra armen slingrande motiv, på den vänstra dotterns namn. ”Hennes mamma har en likadan.” Dörren till Ellens rum står på glänt, väggarna därinne lyser i karmosin. ”I nästan två år stod det stängt. Jag gick aldrig in där.” Nu gråter Erik K. Andas djupt, säger jag efter en stund. Det var en advokat som lärde mig att bara säga detta. Mannens gråt är ingen vädjan, sade hon. Det vill dig ingenting, det bara är. ”Jag köper att man slår på stora trumman för en misstänkt pedofil. Jag köper till och med att jag ska vara häktad i en månad medan de utreder, för det finns riktiga svin därute. Men när åklagaren kommit fram till att allt var fel, måste de hjälpa barnet tillbaka till föräldern! Men de skiter i rättvisan. Hur kan de göra så? De vet inte hur jag är som person. De vet inte ens hur jag ser ut. De har aldrig träffat mig. Det enda de vet är att jag är en man. Och därför är jag ett svin.” ”De”, det är socialtjänsten. Närmare bestämt två socialsekreterare, som vi här kallar Maria X och Gunilla Y. Innan åklagaren hunnit avsluta förundersökningen dömde de Erik skyldig. De skrev inte ”det han misstänks för”, de skrev ”det han gjort” i sin utredning. Inget rättsligt beslut skulle få dem att ändra åsikt. ”Oavsett vad brottsutredningen visar” tänkte de avskilja barnet från pappan. Och de lyckades nästan. Misstankarna mot Erik avskrevs efter en månad. Men det skulle dröja 617 dagar innan han fick se sin dotter. Det mest förbryllande i detta drama är mammans roll. I det första förhöret vägrar hon att tro på Eriks skuld. De är förvisso skilda, hon kan ha ett och annat att säga om honom. Men aldrig detta. Sofie är mycket bestämd: ”Det finns inte en möjlighet att något sådant kan ha hänt”, säger hon till polisen. Bara några dagar senare är hon som förbytt. Nu är hon beredd att tro att Ellens pappa våldtagit sin dotter. Hon minns konstiga saker som Ellen sagt. Hon kommer att kräva ensam vårdnad och förbud för Erik att träffa flickan. I fortsättningen och i ett år framöver kommer Sofie att påstå allt värre saker om Erik och hans familj. Där finns alkoholism, övergrepp och psykiska sjukdomar. Och Erik själv är en fara för barnets hälsa och utveckling. Allt detta noteras i socialens utredning och åberopas i tingsrätten. Som, två månader efter det att åklagaren friat Erik, fråntar honom vårdnaden om dottern och beslutar om besöksförbud. Nu går ryktena på byn. Den där Erik släpptes fri, men får inte träffa flickan. Jo, jo. Han väntar till sena kvällen för att handla, för råkar han på Sofie med Ellen i snabbköpet blir det brott mot besöksförbudet. På Facebook tillägnar någon honom låten ”Suicide solution” – ”hoppas du gör som låten säger”. Han brukar uppträda på ortens klubbar. ”Pedofildjävel”, ropar någon i publiken. ”I mitt jobb ingår att montera saker hemma hos folk. Då är det alltid nån unge som vill testa skruvdragaren. Nu fick jag panik när ett barn kom för nära. Vad skulle föräldrarna tro? Sen blev jag arg på mig själv. Varför blir jag så här när jag inte gjort nåt? Men min chef förstod. Gå nu till doktorn, sade han, och se till att bli sjukskriven. Det blev jag. I ett år.” Han går runt på klubbar där han brukat sjunga. ”Se här, det här blev jag anklagad för. Jag är friad av polisen, men socialen fortsätter hävda att jag våldtagit min dotter. Då vill ni inte ha mig längre? Jaså, socialen … Och då fanns det fler som kände någon som råkat ut för samma sak. Ingen klubb nobbade. Musiken blev min räddning. Där fick jag utlopp för alla känslorna.” (Historisk parentes. I sin senaste bok beskriver P C Jersild 90-talets incestvåg som ”närmast en epidemi, med ett påstått förklaringsvärde långt bortom rim och reson”. I Maria Erikssons doktorsavhandling ”I skuggan av Pappa”, minns en socialsekreterare att under 90-talet förekom anklagelsen för incest ”i vart och varannat vårdnadsärende”. Tar man uppgiften med stor nypa salt betyder det likväl att tiotusentals svenskar – med bistånd av socialtjänsten – anklagats för de skamligaste bland brott.) J ag tänker att när Ellen blivit stor reser hon kanske till Göteborg med ett fång blommor till Jorun Collin på ”Uppdrag granskning”, kvinnan som räddade hennes barndom. Lägg då också en ros på Hannes Råstams grav. Det var till stor del hans förtjänst att ”Uppdrag granskning” gick i gång på Eriks öde. Reportern kände vittringen av samma röta som Råstam vänt upp tidigare i ”Fallet Ulf” och ”Fallet Thomas Quick”. I september 2013 beslutade Inspektionen för vård och omsorg (IVO) att granska Eriks fall. Det finns bara en förklaring till det plötsliga intresset: inspektörerna råkade se på tv. Man kan inte påstå att IVO:s utredning gick på djupet. Man höll sig till formsaker, men det räckte. Slutsatserna blev förödande: IVO fann att socialsekreterarna inte hade någon saklig grund för att avskilja Ellen från hennes pappa. Värre än så, de tycktes inte bry sig om hur det skulle gå för flickan. Svårt att tro, men under de tjugo månader som ärendet pågick har ingen på socialen talat med Ellen. De visste inte hur hon mådde, hur hon hade det hos mamma. Hela deras energi tycks ha gått åt att bevisa att Erik var en fara för sitt barn. För det ändamålet fyllde de sin utredning med halvsanningar, löst tyckande och rent skvaller. IVO finner att de till och med smusslade undan vittnesmål som talade för Eriks oskuld. Ingenstans i deras utredning framgår att två personer hört av sig till socialen med alternativa förklaringar till flickans prat om snoppar. En av dem hänvisade till en vikarie på Ellens förskola, som menat att alltsammans måste komma från barnens sexlekar. Vad IVO inte visste var att socialsekreterarna inte bara mörkade dessa uppgifter. De gick längre än så. De försökte tysta detta vittne. De ringde till chefen för detta dagis med ett budskap: Vi har hört vad som pågår på din förskola. Och nu tänker en vikarie berätta för utomstående. Borde du inte anmäla henne för brott mot tystnadsplikten? Betrakta moraltablån. Denna chef vet varför Ellens pappa sitter häktad. Hon har känt till barnens otuktiga lekar. Några har rent av klagat för fröknarna. Hon hade en skyldighet att rapportera saken, men lät bli. Om det kommer fram nu riskerar hon klander. Förskolechefen fattar sitt beslut. Hon avskedar vikarien och hotar med polisanmälan om kvinnan berättar om barnens sexlekar. IVO fattade sitt beslut i mars 2014. Då visste man ännu inte omfattningen av rötan. När tingsrätten fråntog Erik vårdnaden om dottern vägde det säkert till hans nackdel att han vägrat att medverka i utredningen om sitt barn. Inte helt normalt, kunde domarna tycka. Eller: det brukar vara de som har något att dölja som väljer att tiga. Och det gjorde knappast hans sak bättre när han påstod att han aldrig kallats att medverka. Driver han med oss? torde domarna ha tänkt. Det står ju svart på vitt i bilaga 5 till utredningen, signerad av socialsekreterarna Maria X och Gunilla Y: ”Pappa Erik har på inbjudan till utredarna valt att inte delta i utredningen.” Givetvis valde tingsrätten att lita på socialen. Det låg nog bortom det tänkbara att socialsekreterarna skulle vilseleda domstolen. Vad skulle de ha för skäl? Till den frågan får jag anledning att återkomma. Men nog var det starka skäl, eftersom de gjorde just detta. Under kommunens logo, i tjänsten, med namnteckning och allt. Men just för att det låg bortom det tänkbara, tog det Erik två år att bevisa. Se och lär, mödrar och fäder, för i morgon kan det vara er tur. Justitieombudsmannen, dit Erik klagar på att han dömts ohörd, ber socialnämnden att svara på kritiken. I sitt första brev beklagar socialen att man inte kan ge något vettigt svar. Det är nämligen en sådan röra i detta ärende. I sitt andra svar (två månader senare) låter man gladare. Vi har hittat! Visst inbjöds Erik att medverka, men valde att låta bli. Det framgår av våra dokument. Fem ledamöter från lika många partier sätter sina namn under denna försäkran. Jag antar att i nio fall av tio skulle därmed saken vara klar. Eller hur tungt väger en misstänkt pedofils ord mot fem folkvaldas? Men i detta fall nöjer sig inte JO Lilian Wiklund med bedyranden. Hon vill ha bevis. Det vanliga: brevet, datum, diarienumret. När frågan ställs så, svarar socialnämnden att man tyvärr råkade ge fel svar också förra gången. Saken är den att inget går att lita på i Maria X:s och Gunilla Y:s papper. Det står en sak i journalen – något annat i utredningen. Märkligt … Men någon kallelse till Erik kan vi inte hitta. Vi beklagar. Så här får det förstås inte gå till … JO-beslutet är bland de dystrare jag läst. Ombudsmannen finner att ”Erik inte vid något tillfälle kallats skriftligen till ett möte med utredarna eller att utredarna på annat sätt tydligt erbjudit honom att träffa dem”. Socialnämnden klandras för ”allvarliga brister”. JO Wiklund säger sig förstå om folk tappar förtroende för myndigheten. För er som är ovana vid juristprosan: Hade JO skrivit ”kan inte undgå kritik” skulle det tolkas som ”det var illa”. ”Skall kritiseras” betyder ”riktigt illa”. Med ”allvarliga brister” menas ” helt oacceptabelt”. ”Mycket allvarliga brister” står för ”horribelt”. Vid ”synnerligen allvarliga brister” letar man efter numret till åklagaren. I januari 2015 får Erik K ett brev från socialen, som ber om ursäkt för ”de brister och felaktigheter som begåtts”. Han orkar inte riktigt glädjas åt upprättelsen, han har fullt upp med att ta igen den förlorade tiden med Ellen, säger han. Och hennes mamma? ”Vi umgås. För Ellens skull. Sakligt och korrekt. Jag tänker inte säga ett ont ord om henne. Är du förvånad?” Ja, faktiskt. Hur är man korrekt med någon som nyss anklagat en för våldtäkt på sin egen dotter? ”Hon blev tvingad! Vi har inte kunnat tala om det, inte ännu. Men jag är helt säker. Hennes magkänsla sa hela tiden att jag var oskyldig. Men de hotade henne. Om hon inte ställde upp på att anklaga mig skulle de ta Ellen. Det skulle heta att hon inte förstod att skydda sitt barn. Vad skulle hon göra? Och när jag blivit frikänd hotade de att ta barnet om hon gick med på att jag skulle träffa Ellen. Då blev hon tvingad att anklaga mig för nya saker. Hon hade ingen chans.” Allt tyder på att det var så det gick till. Det senare hotet finns rent av på pränt. Ur tingsrättens protokoll: ”Sofia har fått påtryckningar från socialtjänsten /…/ Maria X har från socialtjänstens sida klargjort att om rätten fattar beslut om kontakt mellan Erik K och Ellen, kommer de i sin tur fatta ett beslut om att omhänderta Ellen /…/ då det från deras sida inte finns några tvivel på att övergrepp har begåtts.” Har han också förlåtit att mamman gjort honom till monster inför barnet? Det står i socialjournalen att Ellen har fått veta varför pappa inte kommer mer. ”Journalen ljuger. Socialen har aldrig talat med Ellen. Och Sofie skulle aldrig tala skit om mig inför vårt barn. Inte en chans.” Jag hade väntat mig en bitter man. Många av hans olycksbröder skriver hätskheter om ”socialkärringar” på Flashback. Men Erik verkar mest häpen. Hur kan man ha enkönade myndigheter? Det säger sig självt att det måste urarta. När hans elände började för tre år sedan bestod makthavarna på ”Individ & familjeomsorgen” av nitton kvinnor och en man. Några av dessa tyckte själva att könsfördelningen inte var bra för jämställdheten. Det är lätt hänt att man utan vidare tar ställning för kvinnan, förklarade en av cheferna i lokaltidningen. Men hon menade att problemet gällde inte bara i hennes kommun. Det var nationellt. Min källa på denna socialbyrå, vi kallar hen N, säger: ”Det fanns dagar då jag undrade om jag befann mig på en myndighet eller i en tvättstuga.” Jag får absolut inte missförstå. Det handlar inte om genus. Hen menar att också en könsblandad socialbyrå skulle urarta under liknande omständigheter. Omständigheter infann sig år 2009 i skepnad av en ny chef som införde en ny ordning. Förr gällde att man aldrig nämnde namnen på klienterna. ”Biståndsärende, Västra stan” kunde det heta, när nya fall skulle fördelas. Den nya chefen påbjöd öppenhet. Hon krävde att man skulle säga vad det gällde, med namn och allt. ”Johansson, Bygatan 13, tvåbarnsfamilj, missbruk.” Det blev ett riktigt trendbrott, säger N. Snart blev det legitimt att diskutera Nilssons psykiska besvär och Olssons skilsmässa i kafferummet. Saker som folk hört på stan började flyta in i utredningar. ”Hör, vad jag fått veta om han Nilsson, du vet, Gunnels ärende …” De få socialsekreterare som invände mot nyordningen fick rådet att gilla läget eller byta jobb. De valde att dra sig undan. Och då blev det möjligt att säga (om en pappa i vårdnadstvist): ”Han saknar existensberättigande. Det vore bättre om han inte fanns.” ”Kan du förstå? Myndighetspersoner talade på det sättet!” N säger att det hänt något med socialtjänsten. ”Det är känsligt att prata om det … men vi som pluggade till socionom på 70-talet hade inte så mycket egna problem. Vi var radikala, skulle frälsa världen, bryta det sociala arvet. Nu verkar många ha haft en svår uppväxt … Sådant kan säkert vara en tillgång i jobbet, om man kommit ur det. Annars är det risk att man litet för snabbt känner igen sig i en annan och tar ställning. Det privata tar över. Då går det inte längre att resonera rationellt om varför de tagit det ena eller det andra beslutet. De ’känner så’, punkt, slut.” ”Spindlar”, säger hen. ”Är man rädd för spindlar, biter inga rationella argument.” Sedan vill hen inte säga mer. Jag har lärt mig att i sådant läge skall man hålla tyst. Det går en halv minut. ”Det fanns en gruppering. De bodde i samma område, umgicks på fritiden, samåkte till jobbet. När det fördelades ärenden ropade de in allt där det fanns sex inblandat. Man undrar – hur friskt är det? Och de fick alla dessa fall! Till slut sysslade de inte med annat och pratade knappt om annat. Och de visste tydligen på förhand hur det låg till, för deras ärenden gick rasande fort.” Intressant, säger, jag. Hette möjligen två av dessa Maria X och Gunilla Y? ”Uhm.” Och vad tyckte chefen om allt detta? ”De hade hennes fulla stöd.” Jag sökte mig till N för att få kött på benen. Erik K:s fall är nämligen ett av flera liknande i denna kommun. Efter ett tiotal anmälningar från fäder som känt sig diskriminerade av socialtjänsten gjorde Socialstyrelsen, IVO samt Actea Consulting (på uppdrag av kommunen) var sin genomlysning av densamma. Alla tre skildrar en kommunal förvaltning stadd i anarki. Det finns ingen ”målbild”, inget fungerande ledarskap, få dokumenterade rutiner. De flesta utredningar håller inte måttet. ”Situationen är kritisk gällande förmågan att klara uppdraget”, skriver Actea sommaren 2014. Dock var det först efter att ha talat med N som jag förstod vad konsulten menat med det mystiska ”uppdrag utanför huvudprocesserna som försökts implementerats i verksamheten”. Det tycks betyda att enskilda kan använda socialtjänsten i sin jakt på spindlar. Ingen av dessa tre utredningar fixerar de agerandes ansvar. Våra tillsynsmyndigheter menar nämligen att i motsats till exempelvis poliser, ansvarar inte socialsekreterare för sina beslut. Ansvaret anses ligga högre upp, hos ”nämnden”. Det är hög tid att revidera analysen. Om inte annat visar fallet Erik K på de verkliga maktförhållandena. Ingen polis, domare eller politiker har makten att – personligen – ingripa lika djupt och godtyckligt i medborgarens liv som dessa socialsekreterare gjort i Eriks. Ingen är heller lika immun mot utkrävandet av ansvar. En polis som misshandlat en värnlös sätter sitt yrkesliv på spel. En socialfunktionär som nära nog ödelägger en familj riskerar nästan ingenting. Det är därför som Erik K tror att det som hänt hans familj kommer att hända igen. Hans lilla rest av tillit till socialstaten försvann när han upptäckte hur det gick för hans förföljare. De blev befordrade. Den ena är numera enhetschef i grannkommunen. Och den andra… inspektör hos IVO, samma myndighet som dömt ut hanteringen av Eriks fall. Jag frågar Inspektionen för vård och omsorg hur man resonerat vid den rekryteringen. Är det lämpligt att en person som ertappats med så grova övergrepp i sin maktutövning upphöjs till granskare av andras? Svaret från personalchefen är avväpnande. Hon hälsar att Maria X hade goda referenser. Och för det andra: Att IVO kritiserat hennes hantering av fallet Erik betyder inte att man kritiserat hennes hantering av fallet Erik. Det är inte mitt fel om det låter fnoskigt. Men det är den exakta innebörden i personalchefens svar. Nämligen att i IVO:s ögon kan en socialsekreterare aldrig göra fel. Eftersom ”IVO tillsynar och/eller kritiserar aldrig individer – endast verksamheter.” Robustare än så är alltså inte myndighetskulturen. Det verkar räcka med en chef som ruckar på en princip för att det skall bli fritt fram för tjänstemannen att ostraffat leva ut sina fobier i maktutövningen. Låt oss se vad som krävdes för att väga upp rättsverkan av två socionomer på pedofilsafari. Det krävdes följande: En timmes riks-tv. En utredning av IVO. En granskning av JO. En annan av Actea. Plus fyrahundratusen i advokatkostnader. Eriks föräldrar fick pantsätta villan. Den som hävdar att svenskar kan räkna med en rättssäker och jämlik behandling hos socialtjänsten har mycket att bevisa. Som vi skall se är Eriks öde långt ifrån unikt, inte heller det mest tragiska. Den som tror att det är mest fäder som råkar illa ut när en socionom drar ut i könskrig kommer att få se en annan verklighet. De som råkar mest illa ut är de som är för svaga för att slåss. Eftersom de är så små. Den som hävdar att svenskar kan räkna med en rättssäker och jämlik behandling hos socialtjänsten har mycket att bevisa. Litteratur: Maria Eriksson: ”I skuggan av Pappa. Familjerätten och hanteringen av fäders våld”, Gondolins förlag 2003. Lena Hellblom Sjögren: ”Hemligheter och minnen. Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottmål”, Norstedts Juridik, 1997. P C Jersild: ”Den stökiga psykiatrin. Minnen, samtal, tankar”, Fri Tanke, 2015. Hannes Råstam: ”Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare”, Ordfront, 2012. Bakgrund och fakta: Materialet till artikeln består, förutom sedvanliga intervjuer, av socialtjänstens journaler samt granskningar utförda av JO (efter anmälan av Erik K), av Inspektionen för vård och omsorg (IVO, på myndighetens eget initiativ) och av Actea consulting (på kommunens uppdrag). Samtliga ansvariga för hanteringen av Eriks fall har fått lämna sina jobb till följd av kritiken. I ett brev till Erik K har kommunen framfört en ursäkt för ”de brister och felaktigheter som begåtts”. Jorun Collins reportage om Erik K (”Processen”) sändes i SVT:s ”Uppdrag granskning” den 3 september 2013. Ellens föräldrar har återigen gemensam vårdnad om henne. Maciej Zaremba är reporter på DN. Han är en av landets mest prisbelönta journalister och flera av hans tidigare reportage har uppmärksammats stort. För sin förra artikelserie i DN Kultur, ”Den olönsamma patienten”, belönades han med Guldspadejuryns hedersomnämnande 2014. Han har även skrivit om bland annat sjukvården, skogen, skolan, psykvården, arbetskraftsinvandring och tvångssteriliseringar. Detta är den andra delen i en serie reportage om dolda drivkrafter i svensk socialförvaltning och rättsväsende. Nästa artikel i serien handlar om hur Olle förlorade sin mamma. Den publiceras i DN Kultur i nästa vecka. Läs första delen i ”Rättvisans demoner” om hur Matilda och Tanja kunde dö trots omgivningens varningar. dn.se/kultur. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6097, "headline": "”Kung Fury” tävlar i Cannes", "summary": "Den virala succéfilmen ”Kung Fury” är inbjuden till filmfestivalen i Cannes. Skaparna från Umeå siktar nu på att göra en långfilm.", "article": "Actionkomedin ”Kung Fury”, regisserad av Umebon David Sandberg, fortsätter sin framgångssaga. På tisdagen offentliggjordes att filmen är inbjuden till filmfestivalen i Cannes. ”Kung Fury” tävlar i sidosektionen Quinzaine des Réalisateurs (Director's Fortnight). – Det är ett sjukt härligt avslut på det här galna projektet. Det är mäktigt och hedrande, säger David Sandberg, skaparen av ”Kung Fury”, till DN. Projektet växte fram på ett litet kontor i Umeå. Där arbetade David Sandberg tillsammans med produktionsbolaget Lampray. Filmen berättar historien om polisen och kung-fu-mästaren Kung Fury som återvänder i tiden för att kämpa mot Adolf Hitler. – Cannesfestivalen skrev i ett mejl att de tycker att filmen är en fantastisk hommage till 80-talet, berättar David Sandberg. Via crowdfundingsajten Kickstarter har ”Kung Fury” dragit in över 630.000 amerikanska dollar. På så vis har skaparna kunnat realisera den inledande drömmen att producera en 30-minutersfilm. – Det är tacksamt att komma till Cannes i och med att vi vill ta ”Kung Fury” vidare till en långfilm. Vi vill bara fortsätta. Alla är melankoliska och deppade för att arbetet var slut. Alla har haft så himla roligt hela tiden, säger David Sandberg. Kontakter med filmindustrin i USA är etablerade. Skaparna arbetar, tillsammans med ett produktionsbolag, på utvecklingen av ett långfilmsmanus. ”Kung Fury” har lovordats av människor över hela världen. Fans, som imponerats av filmens trailer, har rest till Umeå enbart för att bevittna inspelningsarbetet. I förra veckan släpptes en musikvideo i klassiskt 80-talssnitt där David Hasselhoff sjunger filmens ledmotiv. – Hasselhoff ringde mig när jag var ute och gick på stan. Han ville prata och bolla idéer. Det var så surrealistiskt att han ringde utan förvarning, det känns som att han har en tendens att göra det. Hans agent berättade att han inte varit så peppad på ett projekt på väldigt länge, säger David Sandberg. Är Hasselhoff med i filmen också? – Det återstår att se. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6101, "headline": "Därför sörjs författaren Eduardo Galeano av en hel kontinent", "summary": "Eduardo Galeano avled i tisdags. Redan som trettioåring skrev han sin generations kanske mest inflytelserika pamflett: ”Latinamerikas öppna ådror”. DN:s Erik de la Reguera minns en folkkär författare som lät läsaren se världen underifrån.", "article": "Det finns författare vars ord närmast omärkligt formar läsarens inre, även om den exakta ordalydelsen faller i glömska. Och så finns det författare som Eduardo Galeano, vars ord varit med och skrivit om en hel kontinents självbild. Latinamerika har sorg sedan i tisdags, då budet om Galeanos död kom. Den folkkäre uruguayanen blev 74 år och han sörjs nu av en hel region – om än kanske i synnerhet av dem som identifierar sig med uttrycket ”att ha hjärtat till vänster”. ”I dag är en sorgens dag för oss latinamerikaner. Det är en stor förlust för alla som kämpar för ett mer inkluderande, rättvist och solidarisk Latinamerika”, sade Brasiliens social-demokratiska president Dilma Rousseff efter att hon fått budet. Sedan sträckte hon ut en hand till sina meningsfränder i Uruguay och resten av Latinamerika: ”Låt oss fortsätta vandra mot horisonten, mot vår gemensamma utopi.” I Bolivia kallade president Evo Morales den bortgångne författaren för ”en befrielsens maestro” – och under veckan som gått har kondoleanserna fortsatt att strömma in från andra regeringspalats i regionen, varav de flesta numera domineras av vänsterpolitiker. Så vari bestod egentligen Galeanos storhet? Var han inte bara en ovanligt begåvad vänsterpropagandist, som en del av hans belackare menar? När jag själv som tjugoåring ryggsäcksluffade genom Mexiko och Centralamerika fanns trilogin ”Memoria del fuego” (”Eldens minne”) nedpackad i ryggsäcken. De tre volymerna gjorde visserligen vandringen i bergen en smula tyngre, men på de skumpande bussarna, vandrarhemmen och i människorättsorganisationernas väntrum var Galeanos målande, poetiska kortprosa alltid en välkommen svalka – och en påminnelse om det både rika och smärtsamma förflutna som samhällena runt mig bar på. ”Eldens minne” är en samling fragment ur Amerikas tusen-åriga historia: första delen handlar om urfolken och den spanska koloniseringen, den andra om 1700- och 1800-talen och den tredje om 1900-talet och dess moderna imperialism, med CIA-sponsrade kupper, försvinnanden och tortyr. Hela tiden låter Galeano läsaren se världen underifrån, med urfolk, kvinnor och slavar i huvudrollerna. Det är givetvis ett väl genomtänkt urval. Hela tiden är det de undanskymda, osynliga individerna– inte kollektiven – som vi får lära känna. Alla unika, alla värda respekt. Den blicken behöll Eduardo Galeano livet ut. Genom hans stora produktion (44 böcker och otaliga artiklar) finns en politisk udd och underfundig humor, oavsett om det rör sig om en resa genom fotbollens historia (”Fotbollens himmel och helvete”) eller en systemkritisk essä (”Bakvända världen”). Men Galeano var inte i första hand historiker eller essäist, utan berättare. De osynligas berättare. I intervjuer har han sagt att han lärde sig berättandets konst på kaféerna i hemlandet Uruguay, där den som inte kan hålla en församling intresserad i mer än fem minuter är detsamma som en social katastrof. Ändå dröjde det innan han bestämde sig för att ägna sig åt det på heltid. ”Först ville jag bli fotbollsspelare. Därefter helgon. Sen försökte jag mig på att måla, men jag åstadkom inget värt att visa upp. När jag övertygat mig själv om att jag inte dög till något blev jag författare”, ska han ha sagt i en intervju. Under 1960-talet arbetade han som journalist och var under en period redaktör för den inflytelserika tidskriften Marcha. Liksom många andra inspirerades han av det antikoloniala tänkandet och blev övertygad om att historien -skrivits av conquistadorerna, biskoparna och storgodsägarna. Det ledde honom till att skriva sin generations kanske mest inflytelserika pamflett: ”Latinamerikas öppna ådror” (utgiven på spanska 1971). Samtidigt lade han, utan att veta om det, en hörnsten i den latinamerikanska vänsterns kollektiva identitet. Amerika var inte bara en abstrakt landyta för Eduardo -Galeano. Det var hans hem. Och Amerika var delat: nord dominerade syd. Det som en del historiker i dag kallar informell imperialism gjorde det svårt, för att inte säga omöjligt, att föra en oberoende politik i många av de fattigare länderna. Galeanos rasande uppgörelse med kontinentens historia och de osynliga bojorna i 70-talets Latinamerika skrevs när han var 31 år. Två år senare, 1973, tog militären makten i Uruguay och tvingade honom att fly till Argentina. Tre år senare ägde en annan militärkupp rum – nu i Argentina, och Galeano tog sin tillflykt till Spanien. Juntorna förbjöd snart ”Latinamerikas öppna ådror”. Att ha boken i sin ägo innebar att stämplas som kommunist och att gripas, torteras och inte sällan försvinna för gott. Boken blev ett referensverk för en hel generation av vänsterintellektuella, som i Galeano såg en författare som gav dem riktning och mening. Själv måste jag erkänna att jag upplevde boken som något daterad när jag läste den i slutet av 1990-talet. Jag saknade den poetiska kraften i ”Eldens minne”. Individerna, humorn, det allmänmänskliga. Men för de mer bokstavstrogna marxisterna kommer ”Latinamerikas öppna ådror” alltid att vara Galeanos storverk. De andra är litterära variationer på detta sanna tidsdokumentet, om man ska tro dem. Journalisten Fabián Kovacic, som skrivit en bok om Eduardo Galeanos författarskap (någon regelrätt biografi ville Galeano inte veta av så länge han levde), menar att det är en förenkling: ”Det är i exilen, från 1976 och framåt, som en annan Galeano träder fram. Det är då han blir författare på riktigt. Han fortsätter med journalistiken, men ägnar sig nu åt att skriva böcker, och det är bland annat då som ’Eldens minne’ tar form.” Venezuelas president Hugo Chávez tillhörde länge dem som höll ”Latinamerikas öppna ådror” högst av Galeanos verk. 2009 gav han bort ett exemplar av boken till Barack Obama i vad som inte kunde tolkas som något annat än en uppenbar politisk gest. Kort därefter hamnade boken på plats tio på Amazons topplista. I dag sägs boken ha sålt i över en miljon exemplar och översatts till ett drygt tjugotal språk. Desto mer oväntat då att författaren själv gick ut och sågade sitt verk förra året. ”’Latinamerikas öppna ådror’ var tänkt att vara en bok om politisk ekonomi, men jag var varken tillräckligt förberedd eller bildad när jag skrev den”, sade Eduardo Galeano på en bokmässa i Brasilien, där det egentligen var tänkt att han skulle fira att det gått 43 år sedan utgivningen. Sedan lade han till: ”Jag skulle inte klara av att läsa boken på nytt: jag skulle tuppa av. Den där sortens traditionella vänsterprosa är så extremt tungläst och mitt huvud klarar bara inte av det.” Uttalandena var naturligtvis gjorda med en viss glimt i ögat, men de slog ändå ned som en bomb i Latinamerika. En del liberaler hyllade Galeanos självkritik, andra hade svårt att dölja sin förtjusning över att den traditionella vänstern nu förlorat sin ”bibel”. Alltmedan chockade traditionalister på vänsterflanken försiktigt undrade om Galeano gått och blivit senil. Exakt vad som fick honom att fälla kommentaren kommer vi troligen aldrig att få veta. Men en sak är säker: mycket har hänt i Latinamerika på ett knappt halvsekel. I land efter land i Latinamerika har vänstern kommit till makten på demokratisk väg. Galeano har stött i stort sett alla dessa vänster-regeringar – inte minst den i hemlandet Uruguay. Men när han fann det nödvändigt kunde han också vara en skarp kritiker. ”Jag kan inte stöda en enpartistat. Jag tror på mångfald och den hindras av en enpartistat”, sade Galeano om Kuba, som han länge kritiserat för bristande på press- och yttrandefrihet. Mångfald och pluralism – den mänskliga regnbågen, som han ibland kallade den – var en central idé i Galeanos engagemang för jämlikhet och mänskliga rättigheter. På senare år rörde han sig också från att vara en berättare om latinamerikanska erfarenheter till att intressera sig alltmer för andra delar av världen – och kanske också en mer universell, närmast kosmopolitisk identitet. I en av hans sista böcker, ”Espejos” (Speglar), lyfter han fram tystade röster från olika platser och tider runt om i världen. Och när han tog emot Stig Dagerman-priset 2010 sade han: ”Måtte vi förmå att hålla vid liv vissheten om att det är möjligt att vara medmänniska ... ty utan gränser är såväl själens som tidens kartor.” Viljan att hitta en större, mänsklig gemenskap med plats för respekt och pluralism märks av redan i ”Omfamningarnas bok” (1989, i svensk översättning av Kerstin Jonsson 2010). I den berättar -Galeano om en man från den colombianska kuststaden Négua som lyckats ta sig upp till himlen. Då han kommer tillbaka säger han att han där uppifrån betraktat människolivet och att vi är ett hav av eldar. ”Det är vad världen är”, avslöjade han. ”En massa männi-skor, ett hav av eldar. Varje människa sprider sitt eget ljus mitt ibland alla de andra. Ingen eld är den andra lik. Det finns stora eldar och små eldar, och eldar i alla färger. Det finns människor med lugna eldar, som inte ens fladdrar i vinden, och människor med vilda eldar, som fyller luften med gnistor. Några eldar, odugliga eldar, varken lyser upp eller bränns; men andra brinner med sådan livslust att man inte kan se på dem utan att bländas, och den som närmar sig fattar själv eld.” En av de starkast brinnande eldarna i Latinamerika har just slocknat. Men hans ord kommer att brinna länge än. Erik de la Reguera var tidigare Dagens Nyheters korrespondent i Latinamerika. Förra året utkom hans uppmärksammade andra bok ”Gränsbrytarna” (Norstedts) om migration. 2010 publicerades ”Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman”, som han skrivit tillsammans med Lasse Wierup. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6107, "headline": "Cecilia Christner Riad: Stockholmskan förändras – som på 20-talet", "summary": "Krönika. Många missbedömer flerspråkiga talare och tror att de håller på att lära sig svenska.", "article": "I år läser många stockholmare Ivar Lo-Johanssons klassiska Stockholmsskildring ”Kungsgatan”. Det är ett initiativ från Stadsbiblioteket. I romanen, som gavs ut 1935, strömmar människor till från alla delar av landet. Det är 1920-tal och Kungsgatan är stadens artär; mer eller mindre vilsna själar söker sin utkomst på olika sätt och vis. Även om mycket har hänt sedan dess, är det en del som inte förändras. Fortfarande är staden en blandning av gammalt och nytt. I dag är var tredje invånare i Stockholm född utanför Sverige eller har minst en förälder som är det. Allt fler ungdomar och unga vuxna har vuxit upp i flerspråkiga miljöer och kallas ofta invandrare, trots att de själva inte har invandrat. På Språktidningens konferens Språkforum häromveckan berättade forskaren Ellen Bijvoet om deras språk, svenska med något utländskt – en blandning mellan gammalt och nytt. Tillsammans med kollegan Kari Fraurud har hon studerat hur denna svenska ter sig i just Stockholm. Rinkebysvenska fick det heta en gång. Eller förortsslang. Men utöver detta ungdomsspråk talar de flesta även en mer standardnära svenska utan lånord och grammatiska avvikelser – även om de kan ha kvar en ”klang av förorten”. Svenska är ofta det språk de anser sig tala bäst och helst använder. Hemma och i omgivningen talas flera språk. Ungdomarna är med andra ord resursstarka, något som mer sällan uppmärksammas. Vad är det då vi lägger märke till när vi hör ungdomarna tala? Först och främst är det om de har svenska som modersmål eller inte. Men de som har enspråkig bakgrund riktar mer in sig på klasstillhörighet, medan de med flerspråkig bakgrund mer lyssnar efter korrekt språk. Många missbedömer flerspråkiga talare och tror att de håller på att lära sig svenska eller att de helt enkelt talar dålig svenska. Det beror på omedvetenhet om hur nya sorters svenska låter och fungerar, att man anpassar sitt språk till olika situationer. Det är något som skolan och alla gatekeepers, alltså de som anställer och på annat sätt gör urval längs ungdomarnas väg, behöver förstå. Lantisarna i ”Kungsgatan” blev med tiden stockholmare. Det fick stockholmskan att ändra karaktär. Att dagens blandning kommer att ändra normen för standardsvenska är ingen vågad gissning. Om den inte redan har gjort det. Quiz. Vad kan du om svenska dialekter? Testa dina språkkunskaper i DN:s quiz om svenska dialekter. Till testet ", "article_category": "culture"}
{"id": 6119, "headline": "Fredrik Strage: Plötsligt förvandlas Morrissey till en gubbsjuk imbecill", "summary": "Krönika. Morrissey har upprört många gånger. Men aldrig förr har han provocerat sina fans som i sin senaste video.", "article": "Morrissey har gjort en video till sin senaste singel ”Kiss me a lot” och inte sedan han var en mobbad kuf hemma i Manchester på sjuttiotalet har så få velat kyssa honom. Kommentarfältet på Youtube stängdes efter alla upprörda inlägg: ”Jag har aldrig ångrat så mycket att jag sett något”, ”Jag kan inte fortsätta stödja hans karriär efter det här”, ”För första gången på 32 år skäms jag över att vara Morrisseyfan”. Inte ens när Morrissey sa att Utøyamassakern inte var något jämfört med vad som händer på McDonalds varje dag, eller kallade djurplågande kineser en ”underart”, väckte han lika mycket anstöt. Han har alltid varit en fanatisk djurvän och vegetarian. Däremot har han aldrig varit det han tycks vara i den nya videon: sexist. Kameran panorerar klumpigt över Morrissey och kompbandet som spelar ”Kiss me a lot” och framträdandet korsklipps – orytmiskt – med unga kvinnor som bär avslöjande underkläder och har skrivit låttiteln med spritpenna på sina kroppar. Det ser ut som om ”Café Norrköpings” bildproducent har zappats hit från 1987, fått en hjärnblödning och sedan försökt göra en reklamfilm för Victoria’s secret.   Morrisseys videografi innehåller många stolpskott (han har aldrig gillat formatet, i en tv-intervju 1984 förutspådde han musikvideons död) men ”Kiss me a lot” är så spektakulärt dålig att många vägrar tro att han haft något med den att göra. Att regissören Sam Esty Rayner är Morrisseys systerson och medverkade i hans första solovideo ”Suedehead” – han är den lilla pojken som ger stjärnan ett exemplar av Antoine de Saint-Exupérys bok ”Lille prinsen” – har inte dämpat raseriet. ”Du borde skämmas för att ha gjort den här videon”, skriver ett fan till regissören på Facebook. ”Morrissey har släppt sitt bästa album på åratal och det solkas ner av sånt här skräp. /.../ Sedan när gillar Morrissey att objektifiera kvinnor? Det här är så gräsligt att jag hoppas du får gonorré och sedan blir överkörd av en buss.” Enligt Sam Esty Rayner kom konceptet till videon helt och hållet från hans morbror. Frågan är om den är avsiktligt usel eller bara usel. Det förra alternativet verkar troligast. Kanske vill Morrissey, som i mer än 30 år utforskat gayestetik, göra en grovkornig pastisch på den manliga heterosexuella åtrå som genomsyrar vår kultur. Kanske vill han antyda att han inte är gay utan, som han nyligen uttryckte det, ”humasexual”. Kanske vill han bara få uppmärksamhet genom att förarga fansen som förknippar honom med feminism (och förvirra dem, med sina nedklottrade kroppar liknar nämligen kvinnorna i videon Femenaktivister). För att få klarhet i vad Morrissey egentligen menar frågar jag min vän Morrissey-Martin, som har ”MORRISSEY” tatuerat på armen och under en konsert kastade upp ett exemplar av ”Lille prinsen” till sin idol. Han påpekar något som jag missat i videon: Morrissey ler i första versen och refrängen. ”Det är någonting här som han tycker är jätteroligt”, säger Morrissey-Martin. ”Sannolikt en obskyr referens till något kitschigt musikprogram från 1973 som bara han minns. Har man väl hittat in i hans labyrint av influenser har man mycket fint att finna. Men när man, som här, varken har nyckel eller karta framstår han bara som Benny Hill. Vilket i och för sig är hyfsat imponerande av en homosexuell miljonär i Dries Van Noten-kavaj.” Imponerande är också att Morrissey för första gången lyckas alienera hela sin publik. För en artist som ofta koketterar med sitt utanförskap skänker det en autentisk aura – till priset av att han framstår som en gubbsjuk imbecill. Läs fler kulturkrönikor av Fredrik Strage och DN:s andra krönikörer ", "article_category": "culture"}
{"id": 6129, "headline": "Årets museum korades", "summary": "Årets museum är Marinmuseum i Karlskrona. Kulturministern Alice Bah Kunke delade ut priset på museisektorns Vårmöte och talade om sin passion för kulturarvet.", "article": "Marinmuseum i Karlskrona korades på onsdagseftermiddagen till Årets museum under öppningen av museisektorns stora Vårmöte i Kulturlogen på Wenngarns slott i Sigtuna. – Marinmuseum har på ett inspirerande sätt lyckats kombinera två viktiga ben i museernas arbete; att vara ett attraktivt besöksmål i ett levande kulturarv och en mötesplats för den pågående samhällsdebatten, sa Mats Persson, generalsekreterare för Riksförbundet Sveriges museer. Det var nittonde gången priset delades ut, denna gång var det kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke som överräckte en glasskulptur av Bertil Vallien och läste motiveringen. Marinmuseum lyfts fram som en totalupplevelse och hyllas för sitt nyskapande pedagogiska förhållningssätt, bland annat i arbetet med Familjen Tillsammansson. Det långsiktiga arbetet med lokal och regional förankring har också bidragit till ökade besökssiffror. Kulturministern kom direkt från Östersund och presentationen av sin del av vårbudgeten, där fri entré för statliga museer inte nämndes. I Sigtuna pratade hon däremot om pengar till kultursatsningen i miljonprogramsområdena, regional kultursamverkan och en utbildningsinsats mot alla former av rasism och intolerans, från antisemitism och antiziganism, till islamofobi och homofobi. Detta som en kommentar till Vårmötets tema Museet - ett nav i demokratin. – Jag tror verkligen på det och är otroligt glad över temat, jag är ju faktiskt den första kombinerade kultur- och demokratiministern, sa Alice Bah Kuhnke och rev ner skrattsalvor med bekännelsen att hon först trodde att temavalet hade med henne att göra. Kulturministern fortsatte med ett brandtal för värdet av fri konst i alla lägen och regeringens kulturpolitik med inriktning på tillgänglighet och delaktighet: – Min ideologiska övertygelse är mer kultur för fler. Alice Bah Kuhnke vittnade också om sitt passionerade engagemang i kulturarvsarbetet, som är kärnan i museisektorn. – Jag kan vakna på nätterna och komma på fler och fler saker som är fantastiskt i det svenska kulturarvet! Men oj vad jag fick leta efter en strategi i frågan och det visade sig inte finnas någon... Bah Kuhnke lovade den församlade museibranschen att ägna sin mandatperiod på 3,5 år till att arbeta fram en ny strategi för kulturarvsarbetet och avrundade med ett frieri: – Jag behöver er. Berätta om alla nya saker ni kommer fram till så att jag kan hjälpa oss att göra det. Eftermiddagen avslutades med fler prisutdelningar. Föreningen Forum för utställare utsåg Framtidsland på Arbetets Museum i Norrköping till Årets utställning. Denna basutställning hyllas för en lekfull gestaltning, där besökarna utifrån ungdomars visioner inspireras till egna kreativa lösningar för ett hållbart samhälle. Utställningsestetisk forum gav sitt pris, denna gång Guldform, till Björn Ed. Han har under fem decennier formgivit utställning för allt ifrån Riksutställning till Nobelmuseet. FUISM, föreningen för pedagogisk utveckling i svenska museer, utsåg projektet \"Ankomsten\" på Bror Hjorths Hus i Uppsala till vinnaren av Årets pedagogiska projekt. Här har Shaun Tans prisbelönta bok använts för att berätta om ankomsten till ett främmande land för nyanlända ungdomar i åldern 16-20 år. Museernas vårmöte pågår till och med fredag, med seminarier som på olika sätt handlar om hur branschen kan möta nya utmaningar i en tid av ökad polarisering och växande spänningar i samhället. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6135, "headline": "Intäkterna från streamad musik i kapp andra format", "summary": "Musikindustrin riktar sina blickar mot Sverige i takt med att streamingtjänsterna för musik tar över branschen. – Jag tror att många länder kommer att följa den svenska vägen, säger Edgar Berger, vd på Sony Music International, till DN.", "article": "På tisdagen presenterade Ifpi, musikbranschens globala intresseorganisation, sin årliga översyn av intäkterna inom musikindustrin. Vid presentationen kom den svenska marknadens utveckling att hamna i fokus. Edgar Berger, vd på Sony Music International, lyfte fram Sverige som den mest utvecklade marknaden: 70 procent av totala marknaden utgörs av streamingtjänster såsom Spotify och Tidal. Tre av tio svenskar använder i dag en streamingtjänst för musik – och en av fem svenskar innehar en månatlig prenumeration. Att Sverige nämns som föregångsexempel är naturligt när man tittar på den globala musikindustrins utveckling. De prenumererade streamingtjänsterna växer i snabb takt. Över 40 miljoner människor världen över betalar i dag för en prenumeration på tjänster så som Spotify, Pandora och Tidal. Samtidigt går försäljningen av musik i fysiskt format och intäkterna från den nedladdade musiken kraftigt tillbaka. Ifpi talar om tre globala utvecklingstrender för musikindustrin; fysiskt till digital, datorer till mobiler, och nedladdning till streaming. Intäkterna från den digitala musikindustrin, som för första gången är lika stor som intäkterna från musiken som säljs i fysiskt format, gör att marknaden i dag befinner sig vid en vändpunkt. – Flera marknader, inkluderat både USA och Tyskland, växer. Vi är glada att vi har bestigit berget. Om vi fortsätter på inslagna vägen, då kommer musikindustrin utan tvivel att växa, säger Edgar Berger. I takt med att marknaden växer för streamingtjänsterna av musik ökar också konkurrensen dem emellan. Tidal lanserades nyligen, och under 2015 väntar musikvärlden på intåg från både Apple Beats och Youtube Music Key. Edgar Berger och Stuart Bergen tror att konkurrens gynnar användarna. – Vi hoppas och tror att det kommer att råda stor konkurrens. Vi välkomnar alla nya intåg. Vi tror att ju fler val som användarna har, desto bättre är det för industrin, säger Edgar Berger. – Konkurrensen pressar fram innovationer. På så sätt kan musikindustrin fortsätta att uppfylla vad lyssnarna efterfrågar, säger Stuart Bergen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6140, "headline": "”Sverige är den mest utvecklade musikmarknaden”", "summary": "Musikindustrin riktar sina blickar mot Sverige i takt med att streamingtjänsterna för musik tar över branschen. ”Jag tror att många länder kommer att följa den svenska vägen”, säger Edgar Berger, vd på Sony Music International, till DN.", "article": "På tisdagen presenterade Ifpi, musikbranschens globala intresseorganisation, sin årliga översyn av intäkterna inom musikindustrin. Vid presentationen kom den svenska marknadens utveckling att hamna i fokus. Edgar Berger, vd på Sony Music International, lyfte fram Sverige som den mest utvecklade marknaden: 70 procent av totala marknaden utgörs av streamingtjänster såsom Spotify och Tidal. 3 av 10 svenskar använder i dag en streamingtjänst för musik – och 1 av 5 svenskar innehar en månatlig prenumeration. – En anledning är antagligen att en av pionjärerna inom de betalda prenumerationstjänsterna (Spotify, reds. anm.) är från Sverige. Jag tror att många länder kommer att följa den svenska vägen som leder till att prenumererade musiktjänster blir det övervägande formatet på marknaden, säger Edgar Berger. Stu Bergen, vd på Warner Music, säger att den svenska marknaden präglas av en vedertagen tilltro till den digitala innovationskraften. Samtidigt har streamingaktörerna varit rörliga och anpassat sig till förhållandena på marknaden. Att Sverige nämns som föregångsexempel är naturligt när man tittar på den globala musikindustrins utveckling. Prenumeringsstreamingtjänsterna växer i snabb takt. Över 40 miljoner människor världen över betalar i dag för prenumeration på tjänster som Spotify, Pandora och Tidal. Samtidigt går försäljningen av musik i fysiskt format och intäkterna från den nedladdade musiken kraftigt tillbaka. Ifpi talar om tre globala utvecklingstrender för musikindustrin; fysiskt till digital, datorer till mobiler, och nedladdning till streaming. Intäkterna från den digitala musikindustrin, som för första gången är lika stor som intäkterna från musiken som säljs i fysiskt format, gör att marknaden i dag befinner sig vid en vändpunkt. – Flera marknader, inkluderat både USA och Tyskland, växer. Vi är glada att vi har bestigit berget. Om vi fortsätter på den inslagna vägen, då kommer musikindustrin utan tvivel att växa, säger Edgar Berger. I takt med att marknaden växer för streamingtjänsterna av musik ökar också konkurrens dem emellan. Tidal lanserades nyligen, och under 2015 väntar musikvärlden på intåg från både Apple Beats och Youtube Music Key. Edgar Berger och Stu Bergen tror att konkurrens gynnar användarna. – Vi hoppas och tror att det kommer att råda stor konkurrens. Vi välkomnar alla nya intåg. Vi tror att ju fler val som användarna har, desto bättre är det för industrin, säger Edgar Berger. – Konkurrensen kommer att pressa fram innovationer. På så sätt kommer musikindustrin kan fortsätta att uppfylla var lyssnarna efterfrågar, säger Stu Bergen. Under presskonferensen uppmärksammade Ifpi frågan om vad de kallar ett ”värde-gap”. Organisationen vill sätta press på regeringar världen över att ta itu med så kallade ”safe harbors”, platser där otydlig lagstiftning möjliggör att bolag som Youtube och Dailymotion kan undgå att betala ut ersättning till musikskapare och upphovsrättsinnehavare. Enligt Ifpi går musikindustrin på så sätt miste om miljardsummor i potentiella inkomster varje år.  Resultat från Ifpi:s rapport om musikindustrin 2014: Den globala musikindustrins digitala intäkter ökade med sju procent till 6,9 miljarder dollar. För första gången var intäkterna från digitala kanaler lika stora som intäkterna från försäljningen i fysiskt format. De prenumererade digitala musiktjänsterna ökade sina intäkter med 40 procent till 1,6 miljarder dollar. Över 40 miljoner människor världen över betalar i dag en prenumeration för en strömmad musiktjänst. De totala intäkterna för musikindustrin sjönk med 0,5 procent. Anledningen är att tapp i försäljning av musik i fysiskt format och i nedladdad form – båda tappade nära 8 procent i intäkter. I Sverige är intäkterna från strömmade musiktjänster större än från den nedladdade musiken. På världens 13 största marknader för musik har 6 av 10 användare lyssnat till musik via Youtube. 4 av 10 har lyssnat till musik via streaming-tjänster såsom Spotify och Tidal. 26 procent har använt nedladdningstjänster som exempelvis Itunes. 3 av 10 internetanvändare lyssnar till musik via Youtube utan att titta på musikvideon. Nedladdningstjänsterna har tappat i intäkter på de stora musikmarknaderna. En anledning tros vara ökningen av smartphones som är anpassade till att lyssna på musik via streamingtjänster. Vinylskivan fortsätter att vara en nischad produkt och står endast för två procent av musikindustrins inkomster. Men intäkterna ökade med över 50 procent. Musikmarknaden i Latinamerika är fortsatt den snabbast växande i världen. 2014 års mest populära låtar 1. ”Happy”, Pharell Williams 2. ”Dark horse”, Katy Perry feat. Juicy J 3. ”All of me”, John Legend 4. ”All about that bass”, Meghan Trainor 5. ”Let It Go”, Idina Menzel 6. ”Timber”, Pitbull feat. Ke$ha 7. ”Fancy”, Iggy Azalea feat. Charli XCX 8. ”Problem”, Ariana Grande feat. Iggy Azalea 9. ”Rude”, Magic! 10. ”Bailando”, Enrique Iglesias feat. Sean Paul, Descemer Bruno, Gente De Zona. 2014 års mest populära album 1. ”Frozen”, Diverse artister 2. ”1989”, Taylor Swift 3. ”x”, Ed Sheeran 4. ”Ghost stories”, Coldplay 5. ”In the lonely hour”, Sam Smith 6. ”Four”, One Direction 7. ”Rock or bust”, AC/DC 8. ”Guardians of the galaxy: Awesome mix vol. 1” - Diverse artister 9. ”The endless river”, Pink Floyd 10. ”Pure heroine”, Lorde ", "article_category": "culture"}
{"id": 6143, "headline": "”Jag är rädd att journalistiken påverkas av hoten”", "summary": "Efter Anna Hedenmos intervju i SVT:s Agenda med SD:s Mattias Karlsson spreds hat mot henne och rasistiska uttalanden om islam på Twitter. Programledaren har bestämt sig för att berätta om hatet.", "article": "– Tidigare var det någon sorts sanning att man skulle hålla tyst. Men nu har jag börjat berätta om hatet. Jag är rädd för att journalisten påverkas, för att man inte riktigt går hela vägen i intervjuerna, säger Anna Hedenmo till DN. SVT:s Agenda sände på söndagskvällen ett inslag om senaste tidens stridigheter inom Sverigedemokraterna. Ett tjugotal medlemmar kan uteslutas ur partiet, delvis som en följd av antisemitiska uttalanden. Programledare Anna Hedenmo intervjuade SD:s gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson. Hon ställde då frågor om var partiet drar gränsen för acceptabla uttalanden. Hedenmo tog upp ett uttalande på Twitter av partisekreteraren Rickard Jomshof, där han skrev att ”Islams vanföreställningar har lika lite i Sverige att göra som nazism och kommunism”. Intervjun väckte debatt på sociala medier. Anna Hedenmo lovordades från flera håll för sin intervjuteknik. Andra kritiserade henne för att ”trakassera” SD. Sent på söndagskvällen twittrade Hedenmo om reaktionerna på intervjun: ”Tröttsamt med alla rasistiska tweets efter att ha intervjuat företrädare för SD. Men man vänjer sig. Suckar och går vidare”. – Det var det vanliga, mycket hat och oförskämdheter. Det kommer en hel del mejl och kommentarer på Twitter. Det är en frustration och upprördhet över att SD:s företrädare utsätts för journalistisk granskning, säger Anna Hedenmo. – Jag vill poängtera att det inte var hot, utan hat. Men det finns ett parti som skiljer ut sig enormt mycket i den här frågan. Jag vet inte vilka det är, de kanske inte har med SD att göra, men när jag göra intervjuer med företrädare för partiet sätter det igång ett hat. Det har jag bestämt mig för att prata om. Varför? – Jag är rädd för att journalister påverkas. Jag känner mig trygg i mitt journalistiska arbete. Det är lättare med en stark redaktion och lång erfarenhet bakom sig. Men som frilans och som yngre journalist är det nog svårare. Jag vill stärka andra journalister att våga fortsätta – den här granskningen är viktig att våga göra. Ytterst är det en fråga om yttrandefrihet. Rättelse Det var inte hot utan hat som Anna Hedenmo fick i mejl och Twitterkommentarer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6150, "headline": "SVT:s Anna Hedenmo om hatet från rasisterna", "summary": "Efter Anna Hedenmos intervju i SVT:s Agenda med SD:s Mattias Karlsson spreds hat mot henne och rasistiska uttalanden om islam på Twitter. Programledaren har bestämt sig för att berätta om hatet – hon är rädd att den begränsar journalistiken.", "article": "– Tidigare var det något slags sanning att man skulle hålla tyst. Men jag har börjat berätta om hatet. Jag är rädd för att journalistiken påverkas. Jag är orolig för att man inte riktigt går hela vägen i intervjuerna, säger Anna Hedenmo till DN. SVT:s Agenda sände på söndagskvällen ett inslag om stridigheterna inom Sverigedemokraterna. Ett tjugotal medlemmar kan uteslutas ur partiet bland annat som en följd av antisemitiska uttalanden och samröre med högerextremistiska rörelser. Efter inslaget intervjuade programledaren Anna Hedenmo SD:s gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson. Hon ställde då frågor om vilken gränsdragning som råder inom partiet för vilka uttalanden som anses acceptabla. Hedenmo tog bland annat upp ett uttalande på Twitter av partisekreteraren Richard Jomshof, där han skrev att ”Islams vanföreställningar har lika lite i Sverige att göra som nazism och kommunism”. Intervjun väckte debatt på sociala medier. Anna Hedenmo lovordades från flera håll för sin intervjuteknik, medan andra kritiserade henne för att trakassera SD. Sent på söndagskvällen twittrade Hedenmo om reaktionerna på intervjun. – Det var det vanliga, mycket hat och oförskämdheter. Det kommer en hel del mejl och kommentarer på Twitter. Det är en frustration och upprördhet över att SD:s företrädare utsätts för journalistisk granskning, säger Anna Hedenmo. Var reaktionerna efter söndagens intervju hårdare än tidigare? – Det var inte mer än annars. Jag vill poängtera att det inte var hot, utan hat. Men det finns ett parti som skiljer sig enormt mycket i den här frågan. Jag vet inte vilka det är, de kanske inte har med SD att göra, men när jag göra intervjuer med företrädare för partiet sätter det igång ett hat. Det har jag bestämt mig för att prata om. Varför? – Jag är rädd för att journalister påverkas av hatet. Jag känner mig trygg i mitt journalistiska arbete. Det är lättare med en stark redaktion och lång erfarenhet bakom sig. Men som frilans och som yngre journalist är det nog svårare. Jag vill stärka andra journalister att våga fortsätta – den här granskningen är viktig att våga göra. Ytterst är det en fråga om yttrandefrihet. Anna Hedenmo berättar att flera användare på Twitter ifrågasatt huruvida det verkligen spridits hat mot henne och rasistiska inlägg mot islam efter programmet. – De får nog lov att tro mig. Man känner verkligen igen ett hatfullt mejl. Och när människor sätter likhetstecken mellan islam och islamism, det blir svårt att inte ta för rasism. DN har också tagit del av ett av de mejl som skickats till Hedenmo. Avsändaren skriver bland annat följande: ”Du är ta mig fan den mest blåsta person jag sett i rutan i vänsterstyrda SVT. Fan ta dig och dina gelikar för att ni bjuder upp till dans med islam genom att kritisera dom som kritiserar dom istället för att lägga krut på det som verkligen hotar. Hur fan i hela helvete kan du se dina barn i ansiktet din självrättfärdiga skrupelfria jubelidiot”. I intervjun fokuserade ni på vilka uttalanden som accepteras inom SD och huruvida islamofobiska uttalanden föranleder en uteslutning. Varför valde ni detta fokus? – En halv vecka gick utan att medierna pressade SD:s partiledning på hur de själva lever upp till partiets nolltolerans mot rasism. Alla bara pratade om bråket med SDU. Vi på Agenda tyckte att SD klarade sig väldigt lätt undan de självklara och svåra frågorna om det egna bagaget, och därför beslöt vi att fokusera på vad partiets företrädare sagt om islam. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6161, "headline": "Sigrid Hjertén kan slå auktionsrekord", "summary": "Målningen av den svenska konstnären Sigrid Hjertén har inte visats offentligt på 65 år. Nu väntas den säljas för en svensk rekordsumma för en kvinnlig konstnär.", "article": "Sigrid Hjerténs målning \"Skördemaskiner och violett lyftkran\", från 1916, kan bli den dyraste målning som sålts av en svensk kvinnlig konstnär på auktion. Utropspriset är satt till mellan 10 och 12 miljoner kronor när Stockholms auktionsverk säljer målningen på vårens Moderna den 22 april. Målningen har aldrig tidigare varit ute på auktion, utan har ägts av samma familj sedan 1930-talet. Den har inte visats offentligt sedan 1949, då den ställdes ut på Sigrid Hjerténs minnesutställning. ”Skördemaskiner och violett lyftkran” beskrivs av Stockholms auktionsverk som ett av den svenska modernismens mest centrala verk. Tidigare auktionsrekord för en Sigrid Hjertén-målning är 8,8 miljoner kronor för \"Hamnbild – utsikt från ateljén mot Stadsgårdskajen, Stockholm\" från 1914. Det är det högsta pris som hittills betalats för en svensk kvinnlig konstnär på auktion. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6163, "headline": "Jag gick runt med ögonbindel på Manhattan", "summary": "Brittiske Charlie Cox spelar den blinda superhjälten i den hittills mörkaste version av ”Daredevil”. Han är mest fängslad av Marvelfigurens moralgrubblerier.", "article": "Den blinda försvarsadvokaten Matt Murdock sitter i ett dovt upplyst biktbås i en katolsk kyrka på Manhattan. När prästen ber honom precisera varför han vill bikta sig, svarar Murdock: ”Jag söker inte förlåtelse för vad jag har gjort Fader. Jag ber om förlåtelse för det jag kommer att göra...” Det är en scen ur nya superhjälteserien ”Daredevil” vars samtliga 13 avsnitt läggs ut på Netflix i dag. Fem daredevil-berättelser du måste läsa Den amerikanska streamingjätten har storsatsat på ”Mannen utan fruktan” – den katolska Marvel-figuren som tar lagen i egna händer för att rensa sitt älskade Hell’s Kitchen från superskurkar och annat bus och för att ”göra min stad till en bättre plats”. Som liten blev hans civila alter ego, försvarsadvokaten Matt Murdock, blind av radioaktivt avfall men fick i gengäld superkrafter i form av ett slags hyperkänsligt radarsinne. – Jag tycker att Daredevil är en väldigt komplex och ambivalent figur som går bortom hur man vill att superhjältar ska uppföra sig. Vi har försökt göra en serie som känns ny och mycket, mycket mörkare än något annan Marvelfilmatisering. Jag blev helt exalterad över att få huvudrollen eftersom jag aldrig ens trodde att jag skulle bli insläppt i Marvels universum över huvud taget, förklarar den brittiska svärmorsdrömmen Charlie Cox på Corinthian Hotel i centrala London. Daredevil trycktes för första gången 1964 och skapades av Stan Lee och Bill Everett. När serietecknaren Frank Miller (”Sin City”) tog över serien på 1970-talet blev det hans stora genombrott. Charlie Cox är fullt medveten om vilket ansvar som vilar på hans axlar inför fansen. – Eftersom jag inte läste serietidningar som liten så var jag länge saligt ovetande. I dag har jag verkligen insett hur viktig Daredevil-figuren är för många, inte minst de fans som själva har växt upp med handikapp. När jag satt inför en publik på 3000 personer på Comicon-mässan berättade en svårt sjuk 11-årig pojke som var på permis om hur viktig Daredevil var för honom. Det var ett ögonblick som gjorde mig väldigt ödmjuk, förklarar Charlie Cox. För tv-publiken är Cox mest känd som Steve Buscemis livvakt i gangsterserien ”Boardwalk empire” som utspelar sig i 20-talets Atlantic City. Han har även spelat Lorenzo mot Al Pacinos Shylock i Michael Radfords ”Köpmannen i Venedig” (2004), och var med i Lasse Hallströms ”Casanova” (2006). Han fick sitt genombrott i Neil Gaimans ”Stardust” (2007) mot Claire Danes, Michelle Pfeiffer och Robert De Niro. Nu är Charlie Cox den tredje skådespelaren som tar sig an ”Daredevil”-figuren – efter Rex Smith i tv-filmen ”The trial of the incredible Hulk” (1989) och Ben Affleck i den sågade långfilmen ”Daredevil” (2003). – Jag tycker faktiskt att Ben Affleck gjorde ett riktigt bra jobb, men tyvärr spelade inte de andra skådespelarna i samma film. Det var en förvirrad upplevelse. Vår version är betydligt elakare, har en råare grundton och är gjord för en mer mogen publik. Vi siktar på en åldersgräns på 16 år och många Daredevilfans har varit väldigt upprymda över detta, säger Charlie Cox. ”Daredevil” utspelar sig i den gamla storstadsdjungeln New York – tiden före dagens gentrifierade stad. Här nystar Matt Murdock upp en traffickinghärva där spåren leder till en rysk organisation. – ”The Wire” är en enormt sofistikerad serie som börjar i det lilla för att sedan öppna upp en värld som är helt överväldigande. Vi har försökt göra lite samma sak med ”Daredevil”. Tanken är att man ska kunna se serien utan att ha något intresse av vare sig Daredevil eller Marvels värld, säger Charlie Cox. Det som intresserar honom mest med Matt Murdock/Daredevil är att han är en av få med religiös bakgrund. – Hans mamma är nunna och det finns en intressant konflikt som genomsyrar hela serien. Han tror på Gud och universums ordning – och samtidigt träder han in i Guds ställe när han tar lagen i egna händer för att skipa sin egen rättvisa. Sedan går han hem och tvingas brottas med alla sina motstridiga känslor kring rätt och fel. Jag är alltid fascinerad av mina rollfigurers läroprocess, säger Charlie Cox. För att få rätt sorts känsla av att vara synskadad blev han också drillad av en ”blindcoach”. – Han var den mest förtjusande man jag har träffat. Eftersom han blev blind först vid 19 års ålder så hade han synminnen precis som Matt Murdock. Jag gick med bindel och blindkäpp tillsammans med honom på New Yorks gator för att få in den rätta tekniken. Hans hörsel var hyperkänslig – han hörde genast när min teknik var fel. Och han kunde plötsligt ropa ”Stopp! Gatan tar slut här” för att han från akustiken hörde att det kom en mur framför oss, berättar Charlie Cox. Inför inspelningen plöjde han serietidningar, gick på gym och tränade kampsport med en slagsmålskoordinator. – Jag älskade allt det där och ville helst göra alla stuntscener själv – tills jag tvingades inse att det finns något som heter försäkringsfrågor, ler Charlie Cox. Marvel Comics. Det amerikanska serieförlaget Marvel Comics grundades 1939 och ägs sedan 2009 av Walt Disney Company. Bland Marvels seriefigurer återfinns bland andra Daredevil, Spiderman, Hulken, Fantastic Four, X-Men, Iron Man, Captain America och Avengers. De flesta äventyrshistorierna utspelar sig i ett gemensamt Marveluniversum där de olika figurerna kan mötas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6171, "headline": "Elise Karlsson: ”Linjen”", "summary": "I romanen ”Linjen” skildrar Elise Karlsson prekariatets tuffa villkor på samtidens själlösa arbetsplatser. Stefan Jonsson läser en författare som förnyar arbetarlitteraturen.", "article": "Under läsningen av Elise Karlssons nya roman ”Linjen” kommer jag att tänka på en debatt vintern 1988. En rad författare gav ut en antologi om arbetarlitteraturens framtid, ”Utsikter”, och BLM, Bonniers Litterära Magasin, gjorde ett temanummer om saken. I diskussionen beklagade många att det inte längre fanns författare med arbetarbakgrund som skrev för läsande arbetare om arbetslivets verklighet i det Sverige som tog form. I dag står det klart att ingen av oss då riktigt anade hur begreppen höll på att förskjutas. Det typiska arbetet var alltjämt tillsvidareanställningar på stora arbetsplatser där det fanns ett medvetande om var man som arbetare hörde hemma och vad som var meningen med själva arbetet. Sedan dess har serviceekonomin, informationsteknologin och nyliberalismen förrättat sitt värv. Det typiska arbetet är i dag korttidsanställningar på småföretag där arbetskraften är så olikartad att någon arbetaridentitet sällan uppstår och där det också råder starkt tvivel på själva arbetets värde och nytta. Vad händer med ”arbetarlitteraturen” i en sådan värld? Kanske ser vi ser svaret hos Elise Karlsson. Hade man från 1980-talets horisont föreställt sig hennes nya roman, skulle den ha tett sig som dystopisk science fiction. Från nuets synpunkt däremot ter den sig som realism, med en udd av sarkasm och iscensatt stumhet. Därmed inte sagt att den inte är dystopisk. Elise Karlsson skildrar hur arbetet å ena sidan förlorar mening, å andra sidan äter upp resten av livet så att ingen mening återstår där heller – utom möjligtvis ett par tjuvrökta bloss och lite sex. Emma, huvudpersonen, jobbar som beställare och redaktör på ett ”kontor” där man framställer manualer i att tänka positivt och leda andra. Till skillnad från kollegerna ironiserar hon inte över böckernas floskler. Hon älskar glatta ytor och genomskinliga väggar. De glasade väggarna och vidöppna kontorslandskapen ger henne insyn och överblick, underlättar planeringen, avlägsnar tvetydigheter, främjar effektivitet och flexibilitet. I sådana interiörer finns heller inga skuggor eller mörka vrår där minnen, känslor eller brister kan ta fäste. Innerst inne vet Emma att hon är svag, och att alla andra också är det. Men hon coachar sig själv att förneka sin svaghet och att förakta varje medmänniska som röjer den. På kontoret finns inte plats för sådant. Då får man sitt id-kort avaktiverat och spolas ut ur de glatta miljöerna. En arbetarroman? Men samtidigt ligger den så långt man kan komma från den episka, progressiva och maskulina anda som vi förknippar med den genren. ”Linjen” är ett stramt montage av korta, utmejslade, ibland aforistiska scener. Formen svarar mot innehållet: snabba personalbyten, ständig prestationsmätning, korta provanställningar, brutala uppsägningar samt en svärm av orelaterade ”möten” och ”projekt”. I denna sin tredje roman ger Elise Karlsson kort sagt uttryck åt vad sociologerna menar när de talar om ”prekariatet” som vår tids nya klass. Jobben blir färre, hårdare, farligare, sämre betalda och löper över kortare tid. Även arbetslösa tvingas arbeta – med att fila på cv:n, konkurrera och göra sig attraktiva för HR-cheferna. Arbetsmarknaden har hamnat i motsats till hur de flesta vill leva – ordnat, förutsägbart och i gemenskap. Den som vill ha jobb förväntas ställa familjen, barnen, boendet, hälsan, semestern, talangen, utbildningen, drömmarna och framtiden åt sidan för att kyssa arbetsgivarens fötter. Emma motsvarar alla förväntningar. Hon är osympatisk och genomcynisk. Men den insikt som romanen så skickligt apterar är att hon samtidigt är den förebildliga arbetstagaren i dagens samhälle. Hon är de nya moderaternas våta dröm, en produktionsmodernist som med rasande effektivitet tar in order, verkställer och fakturerar. Och samtidigt är hon en produktionsfascist, som blir lugnare när arbetskamraterna en efter en sägs upp under krisen: ”För varje person som ger sig av blir luften lättare att andas. Skrivbordens raka linjer genom kontoret blir skarpa, inte längre suddiga av att många kroppar rör sig mellan dem. Andas in, andas ut. Kontoret sträcker ut sig mot evigheten. Inga människor, bara arbete.” Vilken slutsats ska man dra av denna hallucinatoriska berättelse om knegandet och ångesten längs arbetslinjen? Att det är en tragedi att politiker inte haft bättre idéer än att piska in ett destruktivt flexibilitets-, coachnings- och karriärtänk i medborgarna. Att Elise Karlsson gjort en närmast osannolik bedrift när hon på en och samma gång förnyar en genre, väcker sinnet för samtiden och försvarar en uråldrig mänsklig rättighet – den där som den gamle socialisten Paul Lafargue skrev om kring förra sekelskiftet: rätten till lättja. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6205, "headline": "”Det här är mitt sätt att försöka skapa framtidstro”", "summary": "Aaron Israelson lämnar uppdraget som chefredaktör för tidningen Faktum. Nu ska han starta en gatutidning i Rumänien för att förändra synen på landets romer.", "article": "”Huvudstupa in i ett äventyr.” Så beskriver Aaron Israelson framtiden, den som tar vid när han till hösten lämnar uppdraget som chefredaktör för tidningen Faktum, för att istället starta en gatutidning i Rumänien. – Det är väldigt spännande och samtidigt lite läskigt, men det hör till. Nu handlar det om att bli klar med finansiering och hitta rätt team att arbeta med. När det väl är dags att ge ut första numret handlar det om att tas väl emot, att brottas med en del fördomar och en tuff mediemarknad, säger Aaron Israelson. Gatutidningen, som inledningsvis ges ut i huvudstaden Bukarest, ska säljas av Rumäniens romska minoritet. Aaron Israelson, vars mamma kommer från Rumänien, berättar att han länge funderat på möjligheterna att skapa framtidstro för de människor som i dag tvingas fly landet för att tigga. – När man ställer den frågan får man svaret att ”vi behöver jobb”. Det här mitt sätt att försöka bidra till det, skapa en framtidstro, och starta en tidning som kan förändra attityder och bidra till ett värderingsskifte av romerna hos majoritetsbefolkningen, säger Aaron Israelson. Hans förhoppning är också att tidningen kan stå för en oberoende röst i ett medielandskap där många tidningar ägs av ”mäktiga män med en egen agenda”. – Jag tror att jordmånen i Rumänien är god, det finns en insikt om att landet måste förändras. Det handlar inte bara om attityder mot romer, det handlar också om saker som korruption, maktmissbruk och avsaknaden av jobb. Det verkar finnas en förändringsvilja; det är nu som det gäller att flytta ner och jobba för att se till att det inträffar. Finns det en vilja i projektet att bidra till brobyggandet mellan Rumänien och Sverige? – Projektet kommer att drivas med finansiellt stöd från Sverige. Jag ska försöka hålla kontakten och vara med i debatten i Sverige. Migrationen, från de människor vi kallar ”fattiga EU-migranter”, har satt ljuset på ett av Europas kanske största problem. Vi hade aldrig satt maken till engagemang om inte de här människorna hade kommit hit. För mig är den här migrationen väldigt viktig. Nu blir jag själv EU-migrant, men jag hoppas att Sverige fortsätter att ha ett öppet hjärta för människor som kommer hit. Under de fyra år Israelson varit chefredaktör för Faktum har han sett till att dubblera antalet läsare, öka upplagan och etablera tidningen i fler städer. Tidningen har också prisats för sin granskande och fördjupande journalistik vid flera tillfällen. – Det är med sorg i hjärtat jag lämnar Faktum. Det är det roligaste jobbet jag haft, med alla reportage och berättelser från försäljarna, som kunnat bygga ett hus, ge presenter till sina barn, köpa en ny uppsättning tänder och så vidare. Det är beroendeframkallande att arbeta med gatutidning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6217, "headline": "Urgamla djur i toppmodern miljö", "summary": "För ett år sedan stängdes dinosaurieutställningen på Naturhistoriska riksmuseet för ombyggnad. I dag, tisdag, är det nypremiär för nya digitalanpassade ”Fossil och evolution”. Läsplattor gör utställningen roligare.", "article": "Naturhistoriska riksmuseet har en samling på över en miljon fossiler, 400 av dessa har plockats fram och benämns som ”utställningens juveler”. Genom att koppla samman fossiler till djuren ska besökarna lättare kunna få en bild av hur det en gång kan ha sett ut när de nu utdöda djuren levde på jorden. Detta ska till stor del ske digitalt. Projektledare Tove Frambäck fick i uppgift att göra en renovering av dinosaurieutställningen, men bestämde sig för att göra mycket mer än så. Hon ville ta med sig den redan så populära utställningen in i en modern tid med alla digitala möjligheter. För att renovera fick hon 6,3 miljoner kronor och lyckades inkludera en digital satsning i pengarna. – 6,3 miljoner är förhållandevis lite i ett utställningssammanhang på 800 kvadratmeter. Det är ju skattebetalarnas pengar som vi vill förvalta på ett bra sätt. Vi har 500 000 besökare om året, säger hon. Textinformation som tidigare satt på väggar och skyltar i montrarna har förlorat sin fysiska form och fått flytta in på digitala plattskärmar, uppsatta på lämplig höjd för både barn och vuxna. När Tove Frambäck fick siffror på att 80–85 procent i åldrarna 12 till 15 år använder smarta telefoner tyckte hon att det behövdes göras förändringar digitalt som kunde tilltala både barn och vuxna. – Nästan alla generationer är vana vid plattor. Studierna visade det så tydligt. Det var ett naturligt steg att ta, vi ville förnya utställningsmediet. På plattorna går det bland annat att se fossilers förmågor och egenskaper, ”statics”, i form av staplar. Till exempel går det att se hur bra ett djur kan vara på anfall och hur bra den är på skydd – något som Tove Frambäck menar barnen redan kan från exempelvis Pokémonkort. – Vi är faktiskt först i världen med läsplattor med ett webbaserat gränssnitt, trådlöst i en utställningsmiljö. Skärmar finns, men inte på detta sätt. Barnen fattar vad de ska göra. Vuxna fattar vad de ska göra, säger hon. Ett team av sakkunniga forskare, snickare och digitala utvecklare har varit med och tagit fram en modern utställning om djur som kommit och gått under jordens historia. Totalt har femtio personer arbetat med den nya utställningen. Den förra dinosaurieutställningen byggdes för nästan tjugo år sedan och i den nya har den kronologiska ordningen behållits. En ”tidstunnel”, där skärmar som förklarar hur livet en gång uppstod på jorden, får inleda utställningen. På andra sidan tunneln möts besökarna av stora dinosaurieskelett i mitten av lokalen. Den stora stjärnan och dragplåstret heter förstås Tyrannosaurus rex, rovdinosaurien som levde för 75–60 miljoner år sedan i västra USA och Kanada. Intill den står en Iguanodon och en Thalassomedon, också kallad svanödla. De stora dinosaurieskeletten är däremot inga original utan avgjutningar som gjorts i gips, alternativt plast. – Vi behöver en rik sponsor för att kunna skaffa ett originalskelett, säger paleontologen Thomas Mörs. Han berättar att det bara finns tre äkta skelett av en Tyrannosaurus rex, men att det inte finns något som är mer än 60 procent komplett. – Men det är ju vetenskapliga avgjutningar i hög kvalitet. Det är inte sådana som man ser exempelvis i en dinosauriepark, säger han. Dinosaurierna står för sig själva utan naturkulisser eller annan rekvisita. Tove Frambäck berättar att museet inte har någon möjlighet ekonomiskt att bygga upp stora skogar inne i lokalen, men att besökarna bör få känna att de är på ett museum och inte på en nöjespark. Tanken har varit att göra utställningen stilistiskt snygg och att glasmontrarna, ”dioramor på museispråk”, tillsammans med läsplattorna ska simulera miljöerna. – Vi är i kontexten av ett museum. Man går in och tittar på utställda saker på podium. Det är lärande och kunskap i fokus, säger hon. Forskning kring evolution och jordens historia pågår ständigt. Thomas Mörs forskar om däggdjur på Antarktis. Men det händer att han också stöter på dinosaurier. – Jag har just hittat en ny dinosaurie, men inte ett helt skelett. Vi har hittat en bit av ett lårben och en fotled. Men det räcker för att se att det är en ny art och att den är släkt med Iguanodon, säger han. ”Fossil och evolution” öppnar för allmänheten tisdagen den 31 mars på Naturhistoriska riksmuseet. Utställningen är en av museets tio permanenta utställningar och handlar om djur och växter som kommit och gått under jordens historia från jordens födelse fram till dinosauriernas utdöende. Dinosaurierna dominerade vår planet i 150 miljoner år. De dog ut för 65 miljoner år sedan, alla förutom fåglarna som enligt studier härstammar direkt från rovdinosaurierna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6220, "headline": "400 anmäler ”Skavlan”", "summary": "400 anmälningar till Granskningsnämnden och nära 2000 synpunkter till SVT – hittills. Det är följden av Fredrik Skavlans intervju med Jimmie Åkesson. Kritikerna anser att intervjun var för tuff och ifrågasättande.", "article": "– Den övergripande invändningen verkar, efter att ha skummat några anmälningar, vara att programledaren (Fredrik Skavlan, reds anm) agerade på ett felaktigt sätt. De tycker att Jimmie Åkesson inte fick utrymme att svara på frågor, att programledaren agerade på ett nedlåtande sätt mot en person som är sjukskriven, och att programmet eller programledaren var partisk, säger Maria Bergerlind Dierauer, handläggare vid enheten för tillsyn på Myndigheten för radio och tv. Uppskattningsvis över 400 anmälningar hade, enligt Maria Bergerlind Dierauer, inkommit till myndigheten på måndagen, en siffra som kan komma att öka. Hur går ni vidare? – Nu är ärendet alldeles nytt. Vi kommer att titta närmare på det och se hur det ska hanteras. Granskningsnämnden fattar beslut i de här ärendena, säger Bergerlind Dierauer. De synpunkter och de frågor som SVT:s tittarservice tagit emot rör i första hand upplägget för intervjun med Jimmie Åkesson, samtidigt som många kritiker anser att Fredrik Skavlan var för tuff och ifrågasättande i diskussionen. Flest kommentarer inkom på söndagseftermiddagen. – Vi besvarar kommentarerna i den takt vi hinner. Det har suttit personal under helgen och arbetat med det här. Vi läser allting; det är otroligt viktigt för oss att kommunicera med tittarna, vi är en del av samhället, säger Sabina Rasiwala, kommunikationsdirektör på SVT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6240, "headline": "Nyckeln till Mahlers musik finns i orden", "summary": "Dubbelbottnat och bedrägligt eller enkelt och hjärtevärmande? Carl-Johan Malmbergs essäer om Gustav Mahler är ett underbart bevis på hur olika man kan uppleva musik, skriver Martin Nyström.", "article": "”Lycklig den som hittar fram till Gustav Mahlers musik tidigt i livet”, skriver Carl-Johan Malmberg i inledningen av sin essäbok ”Nattens fågel & den nya dagen”. Och fångar mig genast med hur hans allra tidigaste upplevelser av Mahlers symfonier på skiva präglat hans med åren allt djupare sensibilitet och förståelse för vad som pågår i dem. Trots att, eller snarare tack vare, att hans första intryck som tonåring skiljer sig så markant från mina egna vid de åren. Att Mahlers musik äger en enastående vitalitet och verkar ha en särskild förmåga att förändra liv är vi helt överens om. Men mot min känsla av det dubbelbottnade och bedrägliga, som alltid präglat mitt eget lyssnande, ställer Malmberg det enkla och pålitliga. Ja, till och med det hjärtevärmande. För honom är det en livsbejakande musik bortom alla kategorier och etiketter där ”allt är lika mycket värt – som för barnet som fascineras av en melodi för att den är vad den är”. Och vars innersta väsen, även i den för många ”sataniska” sjunde symfonin och i den högkomplexa sjunde symfonin, liknar visans. Att samma melodi ur den första symfonin som direkt väckte en Felliniartad oro hos mig fick Malmberg att lycksaligt spela den själv på sin barndoms småländska kyrkorglar är inget annat än ett underbart bevis på hur olika musik kan ta vägen i en. Nu menar Malmberg självklart inte att Mahlers symfonier saknar motsättningar, tvärtom. Vad musiken säger i nästan varje takt är att ingenting någonsin blir som man tänkt sig. Att de mest fundamentala motsatser i livet kan upphävas av ett enda ackordbyte. Och att allt är hopfogat med vartannat. Men till skillnad från många nutida uttolkare vägrar han se den som en hypersofistikerad ”metamusik” i sin mängd av referenser till annan musik och i sina oavbrutna skiftningar mellan olika stilnivåer och stämningslägen. Malmberg ser den i stället som ett sökande efter ”det radikalt fräscha”, som vill få lyssnaren att likt barnet ”häpna inför det nya”. Och som därför tar spjärn mot all den form av distanserande teatralitet och förkonstling som präglade klimatet i det högborgerliga Wien där Mahler var verksam som operachef, dirigent och tonsättare. En reflektion som Malmberg återkommer till och fördjupar genom hela sin bok. Och som jag helt säkert kommer att ta med mig i mitt framtida, förhoppningsvis mer oskuldsfullt ungdomliga, umgänge med Mahler. Den som vill hitta nycklarna till Mahler i hans biografi eller i relationerna till annan musik får gå någon annanstans. För Malmberg är det till sist hur hans musik är länkad till det skrivna ordet som utgör den kreativa öppningen för förståelsen. Hur den närs av ord, vidgas av ord och föder nya ord. Som i inledningen till den avskedsmättade nionde symfonin, där Mahler låter som om han ville beskriva ett ”Sakta lägger båten ut från land”. Och som Malmberg mycket vackert fogar ihop med det stycke ur Hermann Broschs roman ”Sömngångare” som talar om hur den som ”söker kärlek söker havet”. Att Mahlers musik äger en enastående vitalitet och verkar ha en särskild förmåga att förändra liv är vi helt överens om. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6241, "headline": "Litteratureliten sörjer Tranströmer", "summary": "Nobelpristagaren Tomas Tranströmer har gått bort. Den svenska litteratureliten sörjer den store poeten.", "article": "Peter Englund, Svenska Akademiens ständige sekreterare: – Svenska Akademiens har med sorg och bestörtning tagit del av budet om Tomas Tranströmers bortgång. Vår höga uppskattning av hans verk och betydelse behöver ingen betvivla: vi skänkte honom Nobelpriset. Han var en av vår samtids främsta poeter, som vunnit läsare och beundrare runt hela världen. Det som var dödligt av Tomas Tranströmer är borta. Men det som hans geni skapade finns kvar. Våra tankar går till Monica och barnen. Kristina Lugn, poet och dramatiker, ledamot av Svenska Akademien: – Det är ju jättesorgligt. Jag träffade ju honom ganska ofta. När jag fyllde sjutton år fick jag \"Klanger och spår\" i födelsedagspresent. Efter det har jag läst honom i hela mitt liv. Människor blev glada och ropade på gatan när han fick Nobelpriset. De tackade honom, det var verkligen överväldigande. Han har skrivit så fantastiska saker: \"Mitt i livet kommer döden och tar mått på människan.\" Det finns något stort och förlåtande i hans poesi, men ändå väjer han aldrig för smärtan. Kjell Espmark, författare och ledamot av Svenska Akademien: – Jag är verkligen skakad eftersom vi är gamla vänner. Vi har känt varandra sedan 1955. Vi hade så att säga båda samma lärare i Ragnar Thoursie. Han har haft en enorm betydelse för världspoesin. Joseph Brodsky sa en gång att han knyckt många bilder från honom och många av de kinesiska poeter jag lärt känna står i djup skuld till honom. Det är väldigt få svenskar som haft någon betydelse för världslitteraturen, många har varit kända, men få har haft en djupare betydelse. Man kan nämna Swedenborg, Strindberg och Tomas. Fler är det inte. Kerstin Ekman, författare och ledamot av Svenska Akademien. – Det var ett förfärligt besked. Han har betytt så oerhört mycket med sina dikter. Jag minns från ungdomen när han kom till Uppsala och visade upp \"17 dikter\" precis innan den skulle publiceras. Trots att han var så ung var dikterna enastående, det var något helt annat än vad de flesta poeter kan åstadkomma. Vi kallade honom alltid för \"Tranan\". Han var en underbar, sympatisk och väldigt rar människa. Hans dikter har betytt mycket genom åren – det delar jag med hemskt många människor. Eva Bonnier, förläggare, Albert Bonniers Förlag: – Tomas Tranströmer var något av en nationalpoet. Hans dikter är lätta att känna igen sig i och lätta att älska. Att han betytt mycket för poesin blev manifesterat när han fick Nobelpriset. Han var ju oändligt översatt i ett antal länder. Ibland tror jag inte att vi i Sverige visste hur stor han faktiskt var i resten av världen. Jag blev hans förläggare först när han hade fått sin stroke, men han kunde uttrycka saker och ting även om det var besvärligt. Han var en underbar människa med stor humor. Jessika Gedin, programledare i SVT:s ”Babel”: – Nej, nej, nej, nej. Gud så tråkigt. Han var extraordinär, hans språk hade enkelhet och musikalitet och en förmåga att få en text att gå rakt in i hjärtat och hjärnan på samma gång, en sådan författare som jag älskar. Han var en sådan som öppnade litteraturen för alla. Det är storslaget, sällsynt och mycket vackert när det händer. Johannes Anyuru, poet och författare: – För mig var han en av de första poeterna jag läste. Hans sätt att mana fram det osynliga genom det synliga i sina bilder har haft väldigt stort inflytande på mitt skrivande, och har det fortfarande. Inom metafor- och bildbaserad poesi så var han en av de största, och för mig varit den dimension som överlevt genom hela mitt skrivande. Att visa det andliga och nya och mystiska genom att peka på det mycket välkända. För människan är det välkända bilder: landsvägen, trollsländorna, lastbilen, det gamla trädet som han skrev om – han lyckades komma åt någonting gåtfullt och ofattbart. Alice Bah Kuhnke, kulturminister: – Tomas Tranströmer har skapat förutsättningar för mig och miljoner andra att kunna bli människor. Hans dikter ger oss hopp om en ljusare framtid i en mörk samtid. Niklas Schiöler, författare till flera böcker om Tranströmer: – Jag är sedan tidigt 90-tal nära vän med Tomas Tranströmer så han har betytt oerhört mycket för mig, inte bara professionellt. Jag har skrivit flera böcker om hans poesi men han har också blivit en riktig människa för mig. Hans bortgång är en stor förlust, men även om han har dött så har hans poesi inte gjort det. Våg efter våg av hans poesi når ut till nya människor. Han är en av de ytterst få svenska författare som verkligen har påverkat litteratur och poesi på större kulturspråk. På 70- och 80-talen sa man i USA att \"antingen skriver man inte poesi alls, eller så är man en Tranströmer-epigon\", vilket visar på vilken genomslagskraft han hade, i samtliga världsdelar. Tidigare Nobelpristagare som Joseph Brodsky och Derek Walcott gick ut och krävde att han skulle få priset så han var älskad av både poetkollegor, kritiker och en för poesin stor allmänhet. Majgull Axelsson, författare: – Tomas Tranströmer har betytt en hel del med sin klokhet, medmänsklighet och sitt lugn. Det fanns ett oerhört lugn i hans texter och i hans person. Det är det, tillsammans med hans dikter, som jag kommer att minnas honom för. Hans dikter går inte att beskriva med vardagligt språk, han lyckades ju lyfta det vardagliga till en ny nivå. Det finns rader hos Tranströmer man alltid bär med sig. Senast i går kväll var jag i en kyrka och stod och tittade på en gång där valv efter valv öppnade sig. Då sa prästen: \"det är det här som är Tranströmers dikt.\" Magnus William-Olsson, poet: – Det är sorgligt. För mig har Tomas Tranströmer varit jätteviktig. Han var den första jag skickade mina dikter till, och vi har rest mycket tillsammans. Jag tänker på när jag varit på andra ställen i världen; det finns ingen annan poet som människor har ett så personligt, enkelt och märkligt starkt förhållande till. Inga andra svenska författare har den statusen i Latinamerika, Kina eller USA. Han är född på Folkungagatan, jag tänkte att jag ska sätta mig på en bar där ikväll, ta med mig en bok och läsa hans dikter. För den nya generationen poeter i Sverige betyder Tomas Tranströmer väldigt mycket, och det är väldigt många som kommer att minnas honom. Gunnar Ardelius, författare, ordförande i Sveriges författarförbund: – Tomas Tranströmer har varit medlem hos oss i alla år, och han var en väldigt omtyckt medlem. Han var hedersgäst när vi ordnade den internationella författarkonferensen Waltic, och var delaktig när vi invigde våra stipendiebostäder på Runmarö. Vi var väldigt stolta över att ha honom som medlem. Vi satt och tittade på tv den dagen han fick Nobelpriset, och det var den största glädjeyra jag har varit med om på förbundet. Vi har alla en personlig relation till hans dikter, han var enormt älskad. Han fanns där innan jag själv började skriva, och kommer att finnas där efter också. Han var en av de första ingångarna till den svenska poesin för mig. Jag sitter här just nu med hans diktsamlingar framför mig och känner lite på dem. Daniel Sandström, litterär chef på Albert Bonniers Förlag: – Jag kommer att minnas Tomas Tranströmer som en av de största författarna Sverige har haft, men också som en världsförfattare som var med och förändrade poesin och synen på poesi. Han gav världen mening och innebörd utan att därför bli svärmisk eller mystisk. Han gjorde gåtorna begripliga, men de fick ändå bestå som gåtor. Hans sätt att använda bildspråket kunde synliggöra en värld som bara kan ses genom poesin, men som ändå är lika verklig som träd, gräs och stenar. Han var en sådan central del av det svenska språket att det känns som om en nära vän har gått ur tiden. Krister Henriksson, skådespelare som ofta gett röst åt Tranströmers dikter: – Det kändes som ett stipendium när Monica ringde, på Tomas begäran, och frågade om jag ville läsa hans dikter. Man blev Sir, man blev adlad. Jag såg det inte som ett jobb. Och ju djupare man gick in i dikterna, desto mer behärskade man dem. Till slut trodde man nästan att man skrivit dem själv. Hans dikter var på ett sätt förrädiska i sin enkelhet: att kunna beskriva en tyngd med sådan lätthet! Första gången jag skulle möta honom var jag så jävla nervös, kände ett sådant tillkortakommande. Men han fick mig att glömma det, bli avspänd, mindre högtidlig. Agneta Pleijel, författare, professor och kulturskribent: – För mig har Tomas Tranströmer betytt ofantligt mycket ända sedan jag var i tjugoårsåldern. Hans poesi innehåller mycket, men ser enkel ut på ytan, det är en sådan lödighet i dikterna. Han hade en stor livsvisdom, klokhet och naturligtvis en formuleringsförmåga. Jag har många minnen av honom, också under hans långa period av tystnad. Han har alltid varit väldigt närvarande, trots att han inte sagt mycket. Ibland har han spelat, han har fått spela med ena handen. Han hade en enorm musikalitet och spelade underbart. Jag har så många minnen, han var inte bara en stor poet, han var en stor människa. Björn Ranelid, författare: – Så länge jag lever kommer Tomas att vara en inspiratör: språkets skönhet, den magiska metaforiken. Han har också varit en förebild etiskt och existentiellt. Att en människa som nått ut på ett sextiotal språk över hela världen behåller sin ödmjukhet utan att kompromissa! Och han var genuin, det var ingen skådespelarroll utan han hade en respekt för människovärdet som han också gestaltade i sin poesi. Jag åker inte en enda sträcka över fem mil utan att ha med mig inspelningarna där han läser sina dikter, jag tröttnar aldrig. Jag känner mig också stolt som svensk över att det har funnits en sådan röst som Tomas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6251, "headline": "Sport, politik och kultur på HBTQ-evenemang", "summary": "Lars Lerin, Kakan Hermansson och Nino Ramsby ställer ut helt nya verk tillsammans i samband med HBTQ-evenemanget Eurogames i Stockholm. Konstnärerna vill med en utställning synliggöra HBTQ-personers utsatthet och berätta vilka de själva är.", "article": "– Att ställa ut tillsammans med er – det känns stort, säger Kakan Hermansson och slänger en blick, först åt höger, sedan åt vänster. Sida vid sida sitter hon med konstnärerna Lars Lerin och Nino Ramsby i ett ljust gavelrum på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Vid samma museum ska konstnärerna gemensamt ställa ut nya verk, med vernissage i slutet av juni. Utställningen ”Hermansson, Lerin, Ramsby” ingår som en av flera kulturella programpunkter i Eurogames Stockholm, ett internationellt HBTQ-evenemang som står på tre ben: ett sportsligt, ett politiskt och ett kulturellt. – Det ska bli gött att komma utanför konstkontexten, att det blir folkligt och gay. Det passar bra med min konst, som ofta handlar om våld, minoriteter och sexualiteter. Jag gör två verk som länkas ihop, som handlar om kvinnor och lesbiska kvinnors sexualitet, beskriver Kakan Hermansson. Nino Ramsby berättar att hans nya verk utgörs av flera ”kit” där ett självporträtt, en fågel, en dikt och en låt kombineras. – Alla får berätta och göra konst ur sitt perspektiv, men som transperson är man otroligt utsatt; jag tror inte att man kan förstå om man inte har sådana tankar. Jag kan inte ens skildra någon annans transsexualitet. Kärnan är att vi behöver stärka oss för att våga berätta så ocensurerat som möjligt, vi måste berätta hela spektret av vilka vi är, säger Nino Ramsby. Lars Lerin å sin sida säger att han försökt närma sig ett konstnärligt uttryck för sin homosexualitet. – Jag närmar mig det, men samtidigt känns det som att jag visat det ändå. Jag har försökt skildra ett igenkännande vardagsliv, som när två män är ute och går och kysser varandra, eller två män som gick till fotografen tillsammans i slutet av förra sekelskiftet. Det var så himla förbjudet allting med de vardagliga sakerna, säger Lars Lerin. Att vidga arenorna, lyfta frågor om rättigheter och synliggöra den utsatthet som HBTQ-personer lever under i samhället, beskriver de tre konstnärerna som en viktig del av syftet med utställningen. Jakob Jansson, president vid Eurogames Stockholm, håller med: – De här tre personerna har gjort fantastiska saker inom flera olika områden, de kommer att prata till personer med HBTQ-kopplingar, men berör samtidigt nya personer, eftersom människor som älskar dem kommer hit för att se deras konst, säger Jakob Jansson. Hoppas på 250.000 besökare Eurogames Stockholm består av ett sportsligt, ett kulturellt och ett politiskt program, och anordnas mellan den 5 och 9 augusti 2015 i Stockholm. Grundare av spelen är European Gay and Lesbian Sport Federation. Eurogames är ett av världens största HBTQ-evenemang som är öppet för alla och arbetar för att motverka diskriminering samt främja rättigheter att idrotta oavsett sexuell läggning, kön, etnicitet, ålder och religion. Nära 6.000 deltagare väntas tävla inom 29 sporter såsom volleyboll, samkönad dans och simning. Dessutom anordnas världens första HBTQ-ultra maratonlopp. Arrangörerna har som målsättning att locka över 250.000 besökare. Det kulturella programmet innehåller bland annat utställningar, ett digitalt program, podcaster och en filmfestival. Utställningen ”Hermansson, Lerin, Ramsby” pågår den 26 juni– 9 augusti på Sven-Harrys konstmuseum. Ambassadörer för Eurogames Stockholm är bland andra Nilla Fischer, Birgitta Ohlsson och Aleksa Lundberg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6257, "headline": "Fotografisk skatt säljs på auktion", "summary": "På det legendariska fotogalleriet Camera Obscura byggde Lars Hall upp en dyrbar fotosamling. Nu säljer han flera verk.", "article": "Reklammannen och formgivaren Lars Hall auktionerade 2012 ut den svenska delen av sin fotosamling på Bukowskis. Nu har han och hans fru Karin bestämt sig för att sälja verk också ur den internationella fotosamlingen. – Det känns som slutet av en era. Jag har hållit på att samla bilder i många år. Det är dramatiskt, säger Lars Hall. Det är ett trettiotal fotografier ur Lars Halls fotosamling som ska auktioneras ut. Bland namnen finns några av fotohistoriens största: Irving Penn, Jacques-Henri Lartigue, William Klein, Henry Fox Talbot och André Kertész. – En anledning är väl att stärka ekonomin. Allt i lägenheten brakar ju ihop, säger Karin Hall. De har arbetat tillsammans med fotosamlingen sedan de träffades. De möttes på en fest och insåg att något oundvikligt hade skett. I dag har de varit gifta i över 25 år. – Det var en ren slump. Vi fick bara syn på varandra. Vi blev väldigt förtjusta, säger Karin Hall och kramar Lars hand. Lars Hall och Karin Hall. Foto: Gustav Haggren Han har drabbats av sjukdomen Parkinson plus och Karin hjälper honom emellanåt med att finna orden. Det är tydligt att de länge har arbetat som en enhet. – Allt jag kan har jag lärt mig av dig, säger hon och ser milt på honom. Lars Hall berättar att han upptäckte fotografin under sina studier på Konstfack. Eleverna uppmanades att undvika fotografi för att bli bättre på att rita. Detta sporrade Lars Hall som med hjälp av skolans bibliotekarie kastade sig över alla fotoböcker som fanns att tillgå. – Det hjälpte mig lite på traven. Det var en ren nyfikenhet på den fotografiska traditionen, säger han. Genom bibliotekarien upptäckte Lars också den amerikanske fotografen Irving Penn och hans fotobok ”Moments preserved” från 1960. På utställningen säljer paret Hall nu tre fotografier av Irving Penn, däribland ”Woman with roses on her arm” från 1950, föreställande fotografens svenska fru, Lisa Fonssagrives-Penn. Fotografiet ska ha varit en av Irving Penns favoriter. 1977 öppnade Lars Hall och Lennart Durehed upp det legendariska fotogalleriet Camera Obscura i Gamla stan i Stockholm. Den första utställningen var med just Irving Penn. Lennart Durehed hade nämligen arbetat som assistent åt fotografen i New York. Camera Obscura var ett aktivt galleri mellan 1977 och 1984 och hann med många utställningar och gästföreläsningar med både svenska och internationella fotografer. – Mycket har stannat. Mycket har försvunnit, säger Lars Hall om sina minnen från den tiden. Han säger att allt skulle ha ett politiskt budskap på sjuttiotalet och att människor var skeptiska till en början när galleriet öppnade. – På den tiden betraktades ju inte fotografi som en konstform, flikar Karin Hall in. Irving Penn förblev en god vän till makarna Hall. Lars hade också en del i att få Moderna museet att ta emot en donation från fotografen. Resultatet blev att museet 1995–96 ställde ut 100 bilder av Irving Penn samt skulpturer av Lisa Fonssagrives-Penn. – Han var en fantastisk fin människa, säger Karin Hall. När det nu är dags att sälja av några av de största internationella namnen i samlingen så verkar makarna tycka att det ändå känns ganska bra. Karin berättar att Lars har lättare för att släppa taget om verken i dag. – Någon gång måste man ju skilja sig från dem. Men auktion är ju auktion. Det är ju inte ens säkert att de säljs, säger hon. Irving Penn, Italian Still Life, New York, Sept 1981 och Jacques-Henri Lartigue, \"Course de Bob, 1911. På en vägg hänger två svartvita fotografier, ett på Lars och ett på Karin Hall. Båda är tagna av Irving Penn. Det finns endast två exemplar till som har donerats till Moderna museet. Bilden på Karin Hall togs efter att hon haft mod att fråga Irving Penn om han kunde ta ett porträtt av henne för att ge Lars på hans sextioårsdag. Irving Penn svarade med att skicka ett vykort med en text som löd: ”This ticket is good for a portrait.” Senare blev Karin Hall fotograferad i Irving Penns studio. – Det var ett riktigt tiggarbrev. Men det är det bästa jag kommit på, säger Karin Hall. Paret står omringade av flera stora inramade fotografier som står uppställda längs väggarna, några är tagna av Lars Hall själv. Karin Hall summerar sitt och makens samarbete genom åren: – Du har varit kunskapen och jag har varit ordningen. Lars Hall väntar en stund med att svara innan han lägger sin hand på hennes kind. Han säger: – Du är beundransvärd. Lars Halls fotosamling Ett trettiotal fotografier ur Lars Halls legendariska fotosamling säljs på Bukowskis auktion den 12 maj. Bland fotograferna finns verk av Irving Penn, André Kertéz, Jacques-Henri Lartigue, William Klein och Henry Fox Talbot. Utöver makarna Halls samling kommer ytterligare fyra fotografier av Irving Penn presenteras. Verken visas på Bukowskis Berzelii Park i Stockholm under perioden 5-11 maj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6266, "headline": "Vi var odödliga och gjorde knasiga saker som man inte gör längre", "summary": "Gitarristen och sångaren Mark Knopfler söker sig bakåt i tiden på senaste albumet ”Tracker”. Här finns enstaka glimtar av perioden med Dire Straits, men främst låtar inspirerade av 1960- och 70-talen.", "article": "I Mark Knopflers musikstudio i västra London står en moped parkerad bredvid en Porsche (som senare visar sig tillhöra musikkollegan Eric Clapton). Knopfler tar sig nämligen runt på två hjul mellan hemmet och arbetsplatsen. – Moped är bästa sättet att komma fram här i stan. Cykel är alldeles för farligt och jag tror att väl utbyggda cykelbanor är ett bra mått på hur civiliserat ett samhälle är. Det fungerar väl rätt bra i Sverige för cyklister? undrar Mark Knopfler när han träffar DN. Mark Knopfler, den smala gitarristen som med svettband runt panna och handleder turnerade omkring i världen med Dire Straits, har mognat och blivit farbror (fyller 66 i år). Precis som andra i sin generation fortsätter han att komponera låtar och har nyligen släppt sitt nionde soloalbum, ”Tracker”. Vad är idén bakom skivan och titeln? – Det handlar om att spåra tiden eller decennierna och även att söka sig bakåt. Jag har nått en ålder när det är spännande att se tillbaka, möjligen gör man det vid en viss ålder, säger Mark Knopfler. Flera spår på nya albumet anknyter till 1960- och 70-talen. Till exempel finns en hyllningslåt, med klart Dire Straits-sound, till författarinnan Beryl Bainbridge. Hon var nominerad fem gånger till det stora Bookerpriset, men fick det först efter sin död 2010 och då i form av ett hedersomnämnande. – Förr var det så viktigt att ha rätt bakgrund. Hon var kvinna, arbetarklass och gick aldrig på universitetet. Jag kollade upp dem som satt i juryn när hon nominerades och alla hade gått på Oxford eller Cambridge. Men jag kritiserar bara dåtidens etablissemang, nu har det förändrats, säger Mark Knopfler. Men kretsar inte mycket fortfarande runt det som kallas Oxbridge, till exempel i politiken? – Ja, politiskt är det så. Men ser man strikt på litteraturen skulle Beryl Bainbridge vara självskriven för Bookerpriset i dag. Tiderna har förändrats. I recensionerna av ”Tracker” har brittiska medier framför allt hyllat låten ”Basil”. Den handlar om poeten Basil Bunting, som tvingades arbeta på en tidning i norra England för att försörja sig. Mark Knopfler var springpojke på tidningen samtidigt som Bunting och av Knopflers beskrivning förstår man att poeten vantrivdes och var bitter. Har du fler personer som du vill hylla på kommande skivor? – Kanske, jag vet inte. Inspirationen dyker upp lite hipp som happ och beroende på var man befinner sig. ”Money for nothing” kom när jag satt i ett rum, ”Telegraph Road” när jag satt i en buss, ”Sailing to Philadelphia” när jag var på ett flyg. Nu reser jag inte längre särskilt mycket, förutom när vi turnerar. Jag ligger mest i soffan och tittar på tv, säger Mark Knopfler och ler. Möjligen är det därför han nu vill, eller måste, hitta minnen från förr, som i låten ”Laughs and jokes and drinks and smokes” som handlar om åren före Dire Straits. – Tittar man bakåt blir det som ett slags omvänt teleskop. Du ser mycket mer koncentrerat på vad som hände. Vi var odödliga och gjorde knasiga saker som man inte gör längre, som att lifta och klättra upp på lastbilsflak med våra gitarrer. Det var på den tiden han började med sina svettband. Lågavlönade musiker fick själva kånka sina prylar ned och upp för trappor i trånga, varma spellokaler. Mark Knopfler svettades så mycket att han var tvungen att ha något runt pannan för att kunna se hur han skulle spela. Numera behövs inte svettbanden. I maj ger sig Mark Knopfler ut på turné och i juni spelar han i Uppsala. Han anser att han är lyckligt lottad som väljer att turnera för att han vill, inte för att han måste. Varför Uppsala? – Det handlar om resrutten och vad som är tillgängligt. Eftersom konserterna blivit viktigare för inkomsterna måste fler turnera mer än vad de gjorde förr. Mark Knopfler. Född 1949 i Glasgow, Skottland, flyttade med familjen till Newcastle i norra England när han var sju år gammal. Studerade journalistik och engelska innan han 1973 flyttade till London. Gitarrist och sångare som bland annat ingick i banden Brewers Droop och Café Racers innan han 1977 bildade supergruppen Dire Straits, där brodern David också var medlem. Fick sin första stora hit 1978 med ”Sultans of swing”. 1985 kom albumet ”Brothers in arms”, med hitlåtarna ”Money for nothing” och ”Walk of life”. Den är en av världens mest sålda skivor. Dire Straits uppträdde i olika konstellationer fram till 1995. Mark Knopfler bildade i slutet av 1980-talet även gruppen Notting Hillbillies. Sedan 1996 har han främst satsat på en solokarriär och hittills gett ut nio album. Mark Knopfler har också samarbetat på skivor med Chet Atkins, Bob Dylan och Emmylou Harris liksom skrivit filmmusik, till exempel till ”Local hero”, vars tema spelas när fotbollslaget Newcastle har sina hemmamatcher. I juni uppträder Mark Knopfler i Uppsala. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6295, "headline": "Stockholms unga får nytt kulturhus", "summary": "Till hösten öppnar Stockholms stad ett nytt kulturhus i lokalen Trappan i Vällingby. Verksamheten, som är ett samarbete mellan Kulturhuset Stadsteatern och den lokala kulturföreningen, ska göra kulturen tillgänglig för fler stockholmare.", "article": "– Det här är ett roligt och unikt samarbete mellan en av stadens starkaste offentliga institutioner och en etablerad föreningsverksamhet, säger Roger Mogert (S), kulturborgarråd i Stockholm. Verksamheten i Vällingbys nya kulturhus, med planerat öppnande till hösten, ska främst inriktas mot unga vuxna mellan 15 och 30 år. Kulturhusets verksamhet ska utgöras av tre huvudsakliga delar: För det första ska Trappan användas som föreningslokaler. För det andra ska amatörkulturell verksamhet för barn, ungdomar och vuxna bedrivas. Den tredje delen utgörs av den professionella verksamhet som Kulturhuset Stadsteatern arrangerar, först och främst i den nedre av Trappans tre lokaler. Roger Mogert berättar att Kulturhuset Stadsteatern fått ett tillskott på 15 miljoner kronor för etableringen av kulturhuset, samt för att bredda verksamheten vid barn- och ungdomsscenen i Skärholmen. Mogert menar att etableringen i Vällingby går hand i hand med Socialdemokraternas politiska målsättning att sprida kulturen i Stockholm och göra kulturen tillgänglig för fler invånare. – Vårt mål är att bredda kulturutbudet och nå grupper vi annars inte når i Stockholm. Det bor mellan 200 000 och 300 000 invånare i den här delen av västra Stockholm som i dagsläget inte har tillgång till en fast och stor kulturscen, säger Roger Mogert. Lokalen Trappan byggdes på 1950-talet i samband med att Vällingby Centrum växte fram. I lokalerna har kultur- och medborgarhusföreningen Trappan bedrivit verksamhet fram till 2009, då lokalen stängdes för renovering. Föreningen har under renoveringsperioden skrivit på ett nytt hyresavtal med fastighetsägaren Svenska Bostäder. I samband med detta blev föreningen på det klara med att man behövde en medhyresgäst, dels av ekonomiska skäl, dels för att fylla huset med verksamhet. Göran Eriksson, vice ordförande i kulturföreningen Trappan, beskriver det som ”en stor glädje” att Kulturhuset Stadsteatern etablerar en filialverksamhet i Trappan. – Jag tror verkligen att etableringen blir ett lyft för alla kulturintresserade som bor i Västerort. Tillsammans kommer vi och Kulturhuset Stadsteatern att fylla huset med bra verksamhet. När Trappan fungerade som bäst under 1970- och 1980-talet var det väldigt många besökare som kom hit, säger Göran Eriksson. Enligt Göran Eriksson kommer Kulturhuset Stadsteatern och kulturföreningen Trappan att arrangera omkring 100 programpunkter vardera årligen. Kulturhuset Stadsteaterns professionella programpunkter ska röra sig inom flera konstarter, men enligt Göran Eriksson kommer dansen att få stort spelrum. Teaterrepertoaren vid Sergels torg, Parkteatern och Skärholmen är också planerade att gästspela på Trappan i Vällingby. Trappan Kulturhuset Trappan ritades av de berömda arkitekterna Backström & Reinus och stod klart 1956. Huset är beläget i Vällingby centrum i västra Stockholm. Trappan, som länge utgjort en viktig mötesplats i området, är Västerorts främsta kulturhus. 2010 stängdes Trappan för renovering. Under 2015 öppnar verksamheten på nytt, nu i samarbete med Kulturhuset Stadsteatern. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6300, "headline": "Ringo Starr får plats i rockens finrum", "summary": "Trumslagaren Ringo Starr får plats i rockmuseet Rock and roll hall of fame. Hans gamla bandkamrat från The Beatles – Paul McCartney – får uppdraget att introducera Starr vid en ceremoni den 18 april.", "article": "För trettionde året uppmärksammar rockbranschen sina mest framträdande artister genom att ge dem en plats i Rock and roll hall of fame. De nya namnen i år är förutom Ringo Starr även Green Day, Lou Reed och Bill Withers, rapporterar BBC. Paul McCartney har fått uppdraget att hålla introduktionsanförandet för sin gamla kompis vid den stora ceremonin i Cleveland den 18 april. The Beatles är sedan tidigare invalt i rockmuseet, liksom McCartney, George Harrison och John Lennon som soloartister. Vid introduktionsceremonin kommer en medlem av en annan känd grupp, Joe Walsh från The Eagles, att spela en del av Starrs musik. Soulsångaren Bill Withers, ansvarig för låtar som ”Lovely day” och ”Lean on me” drog sig tillbaka från scenerna för många år sedan. Vid ceremonin i Cleveland kommer hans musik att framföras av John Legend. Patti Smith kommer introducera Lou Reed, vars musik kommer framföras av Beck. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6303, "headline": "Kendrick Lamar: ”To pimp a butterfly”", "summary": "Kendrick Lamar vänder sig ofta till jazzen för att hitta nya ingångar till hiphoppen. Nya skivan ”To pimp a butterfly” är inte lätt att hitta in i, men bjuder på belöningar för den som försöker.", "article": "Ibland måste man kanske riva några murar bara för att se vad som finns bakom. Även om det var man själv som byggde upp dem till att börja med. Den femte låten på Kendrick Lamars nya album – släppt, och indraget, på iTunes en vecka före det tänkta släppdatumet, men fortfarande kvar på Spotify – heter ”These walls” och innehåller ett par mycket centrala textrader för ”To pimp a butterfly”. Över ett slött, slumrande beat och en småfunkig gitarr rappar Kendrick Lamar ”knock these walls down/that’s my religion”. Mycket av det Lamar byggde upp på den alldeles lysande föregångaren ”Good kid, m.A.A.d city” raserar han högst medvetet här. Inte på något särskilt brutalt eller kraftfullt sätt, varken slägga eller slagborr används, men långsamt och metodiskt knackar han bort byggstenarna han använde då och kollar nyfiket ut genom hålen som uppstår. Mot något helt annorlunda. ”To pimp a butterfly” är ingen särskilt inställsam uppföljare till ett världsgenombrott. De som var oroliga för en sådan utveckling efter albumets hårt debatterade första singel ”i”, med en för Lamar ovanligt lättköpt Isley Brothers-sampling, behöver inte lyssna mer än på det George Clinton-gästade knepigt funkrockiga introt för att slå bort all sådan oro. ”To pimp a butterfly” är snårig och svår, som att Lamar har gjort en introvert del två i svartvitt när del ett var en oväntad blockbuster i färg. Precis som A Tribe Called Quest före honom, i en annan tid, vänder sig Kendrick Lamar i stor utsträckning mot jazzen för att hitta nya ingångar i hiphoppen. Överallt i bakgrunden på ”To pimp a butterfly” ligger det pianoslingor, lätt spruckna Miles-trumpeter och stissiga cymbaler. Samtidigt som Comptonrapparen inte glömmer varifrån han kommer. Västkustens karakteristiska hiphop är aldrig särskilt långt borta, även om den sedvanliga funken hackas upp av jazzen. Och vice versa. Ibland skär gnissliga gitarrer och småskrikiga ”we want the funk”-körer genom jazzlunken. Allra tydligast blir det kanske i avslutande, tolv minuter långa, ”Mortal man”, där tillbakalutad stråkanstruken rap med den talande upprepade frågan ”when shit hits the fan, are you still a fan?”, övergår i en 2Pac-intervju och sen mynnar ut i ett stillsamt jazzoutro. Den låten säger egentligen allt om vad han vill uppnå här: en lika poetisk som politisk hiphop där mer eller mindre alla gränser suddas ut. Kendrick Lamars mamma döpte sin son efter sångaren Eddie Kendricks i The Temptations, en grupp som i skarven mellan 60- och 70-tal gick från ett typiskt soulsound till att, under producenten Norman Whitfields ledning, utvecklas till en expressiv, experimentell funkkoloss. Här genomgår han en liknande utveckling. Det gäller i allra högsta grad också hans egen rap, som både närmar sig spoken word, poesi och det mörka, förvridna och upphackade hos Tyler, The Creator (som i ”u”). Den är friare i formen, lösare i kanterna och inte lika omedelbar som på föregångaren. Vilket för övrigt gäller hela ”To pimp a butterfly”. Det är inget album man lätt hittar in i, men när man gör det, och jag är i ärlighetens namn inte säker på att jag gjort det riktigt än, förhoppningsvis belönar en. Bästa spår: ”Mortal man” 4 svåra hiphopuppföljare. 1. De La Soul ”De La Soul is dead” Sett utifrån förutsättningarna ett av de modigaste hiphopalbum som har gjorts. De La Soul hade lätt kunnat fortsätta i samma poppiga, färgglada stil som på den omhuldade debuten ”3 feet high and rising”. I stället dödade man själv hypen. 2. Wu-Tang Clan ”Wu-Tang forever” Wu-Tang Clan revolutionerade skivbranschen, medlemmarna släppte det ena briljanta soloalbumet efter det andra och tillsammans byggde det omfångsrika kollektivet ett helt eget universum utifrån kung fu-filmer, superhjältar och Staten Island. Sedan följde de upp allt med ett svårgenomträngligt, mastigt dubbelalbum. 3. Outkast ”Speakerboxxx/The Love Below” Med albumet ”Stankonia” och singeln ”Miss Jackson” gick Outkast från att vara ett stort hiphopnamn till att nå ut i betydligt större kretsar. Sen bestämde de sig för att spela in ett album som i grund och botten är två soloskivor. Och självklart blev de – tack vare osannolika ”Hey ya” – ännu större. 4. The Latin Kings ”I skuggan av betongen” Efter charmiga och uppsluppna debuten ”Välkommen till förorten”, som fick ett gigantiskt genomslag, drog sig TLK tillbaka och spelade in den sobra, lågmälda uppföljaren. Förvånansvärt få brydde sig då, i dag är ”I skuggan av betongen” förmodligen den mest inflytelserika svenska hiphopskivan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6312, "headline": "”Sverige vet definitivt hur man skriver en poplåt”", "summary": "19 svenska akter drar till Texas och en av världens största festivaler och musikkonferenser – South by Southwest (SxSW). DN har samtalat med festivalens musikansvarige James Minor, som hyllar den svenska musikexporten.", "article": "Nära 2.200 akter och hundratusentals besökare skapar under denna vecka ett myller innehållande musik, film, seminarier och interaktiva medier när SxSW anordnas på 107 scener i centrala Austin, Texas. Festivalen och musikkonferensen anordnades första gången 1987 och har sedan dess växt år för år. I dag räknas den som den största festivalen i sitt slag och är ett givet mecka för musikindustrin. – Vi arbetar med festivalen året runt, det känns alltid lite surrealistiskt när det väl drar i gång. Det är spännande att möta alla de akter som reser hit från hela världen, säger James Minor, musikansvarig vid SxSW. Till årets upplaga av SxSW är 19 svenska akter bokade, fler än något tidigare år. Bland dem finns Seinabo Sey, Tove Lo, Amason, Elliphant och Laleh. 14 av de svenska akterna är kvinnor. – Det är lite galet att så många akter kommer från Sverige. Jag visste faktiskt inte att majoriteten av artisterna var kvinnor förrän någon påpekade det för mig häromdagen. Vi kvoterar aldrig in akter – valet av akter baseras utifrån kvalitet. Många svenska artister befinner sig vid en punkt i sina karriärer när det sett till deras kvalitet är rimligt för dem att uppträda här, säger James Minor. Vilka svenska artister ser du fram emot? – Jag är entusiastisk inför Moon City Boys och Cikatri$ – de passar verkligen i karaktären på SxSW. Tove Lo kommer tillbaka, hon var här för första gången i fjol och är i ett tidigt stadium av sin USA-karriär. Hon är en artist som verkligen klickar med oss. Hur ser du på den svenska musikexporten just nu? – Sverige har alltid, så långt popmusiken sträcker sig, haft en plats i USA. Jag tänker på Abba, under 90-talet kom band som The Cardigans, och på en undergroundnivå fanns Refused. På senare tid tänker jag på Robyn och The Knife som ytterligare vänt på saker och ting. Robyns andra våg var väldigt inspirerande, hon är otrolig. The Knife i sin tur har influerat många artister som spelas på radion just nu. Sverige har definitivt en plats hos oss, inte bara inom en genre: Ghost är populära här, men det är också Lykke Li. Jag vet inte hur ni gör det – men Sverige vet definitivt hur man skriver en poplåt. South by Southwest Festivalen och musikkonferensen South by Southwest inleds den 17 mars och pågår sex dagar i Austin, Texas. Festivalen anordnades första gången 1987. Till årets South by Southwest är nära 2.200 akter inbokade inom musik, film och interaktiva medier. 400 000 besökare kom till festivalen förra året. De svenska artisterna vid South by Southwest 2015 Summer Heart CIKATRI$ Frida Sundemo Urban Cone Indevotion The Magnettes Moon City Boys Kill! Kill! Pussycat! Good Harvest Laleh Tove Lo Amason Kate Boy Elliphant Tove Styrke Snoh Aalegra Seinabo Sey Makthaverskan Cazzette ", "article_category": "culture"}
{"id": 6316, "headline": "”Min kamp” blir teater i höst", "summary": "Karl Ove Knausgårds bokserie ”Min kamp” blir teater, i likhet P O Enquists ”Livläkarens besök” och flera andra romaner. När Kulturhuset Stadsteatern presenterar höstens repertoar är litteraturen en stark inspirationskälla.", "article": "Författarna står i fokus på Kulturhuset Stadsteatern i höst. Karl Ove Knausgård, Sara Lidman, P O Enquist, Karolina Ramqvist och Ernest Hemingway ställer alla upp som leverantörer till Benny Fredrikssons dramaverkstad. – Det jag försöker göra på höstens scen är de riktigt stora berättelserna. Att dramatiken i dag ofta måste gå via romanen beror på att de här episka berättelserna inte lika självklart finns i samtidsdramatiken. Visst kommer intressant, nyskriven dramatik, men få dramatiker har modet att ta greppen som placerar människan i ett större perspektiv. Vad det beror på vet jag inte, men samma tendens ser man inom filmen, säger Benny Fredriksson, teaterchef och vd för Kulturhuset Stadsteatern. Knausgårds romanserie ”Min kamp” får urpremiär som teaterföreställning på Lilla scenen med en dramatisering som utgår från samtliga böcker i serien. Vem eller vilka som kommer att besätta rollen som den vardagsfajtande författaren är ännu oklart, men Stadsteatern har fått fulla scenrättigheter och Knausgård kommer inte att följa manusarbetet. – Jag tycker att ”Min kamp” är en beskrivning av längtan efter ärlighet till vilket pris som helst. Finns det ett problem med det? Min attraktion har varit en person som är så hänsynslös mot sig själv i första hand, och även mot omgivningen, förklarar Benny Fredriksson. Karl Ove Knausgård. Foto: Anders Hansson Först ut av höstens premiärer blir ”Sara Sara Sara”, en pjäs om Sara Lidmans liv skriven av America Vera-Zavala. Senare i december blir Karolina Ramqvists bok ”Flickvännen” teater i regi av Marianne Lindberg De Geer. En av teaterchefens höjdpunkter är ”Livläkarens besök”, baserad på P O Enquists Augustprisbelönade roman från 1999. Nu får den urpremiär på scen. – En uppsättning av ”Livläkarens besök” är en av de största drömmar jag har haft under hela min chefstid. Jag tycker den är svindlande. Det är en enormt märkvärdig berättelse om demokrati egentligen, och hur tankarna på den föds. Med tanke på hur världen ser ut i dag, med starka politiska förändringar, känns boken smärtsamt aktuell. Totalt 20 uppsättningar ska göras under Benny Fredrikssons sista säsong som teaterchef. Från den 1 januari 2016 kommer den nya teater- och scenkonstchefen Anna Takanen att lägga repertoaren, medan Benny Fredriksson fortsätter som vd. Kommer du att kunna hålla fingrarna borta från framtida repertoarer? – Efter 14 år och nästan 400 uppsättningar ser jag mycket fram emot att någon annan ska lägga Stadsteaterns repertoar. Anna Takanen är en person som har en stark folkteaterförankring och som representerar både det breda och det smala. Repertoar hösten 2015 ”Momo eller kampen om tiden” av Michael Ende i regi av Allan Svensson, 22/8. ”Cabaret” av Joe Masteroff i regi av Ronny Danielsson, 19/9. ”En fröjdefull jul” av Alan Ayckbourn i regi av Jonna Nordenskiöld, 22/10 ”Livläkarens besök” av P O Enquist. Dramatisering av Erik Norberg och Johanna Garpe, november/december. ”Paraplyerna i Cherbourg”, nypremiär 10/9. ”Farmor och vår herre” av Hjalmar Bergman i regi: Maria Löfgren, 9/10. ”En uppstoppad hund/En slavisk dans” av Staffan Göthe i regi av Olof Hanson, 12/12. ”Sara Sara Sara – starka kvinnor pinkar stående” av America Vera-Zavala i regi av Olof Hanson, 11/8. ”Min kamp” av Karl Ove Knausgård i regi av Ole Anders Tandberg, 29/8. ”Utsålt”, revy av Adde Malmberg (även regissör), Mikael Tornving och Babben Larsson, 30/9. ”Du ska veta ditt värde” av Joakim Sten i regi av Carolina Frände, november. ”Flickvännen” av Karolina Ramqvist i regi av Marianne Lindberg De Geer, december. ”Gellhorn & Hemingway” av Stig Hansén i regi av Björn Runge, 27/8. ”Vingklippt” av George Brant i regi av Carl Kjellgren, december. ”Vinter” av Jon Fosse i regi av Ragnar Lyth, december. ”En sak i taget”, dansteater av Birgitta Egerbladh, december. ”Den sista föreställningen” av Jacques Brel i regi av Linus Fellbom och Rikard Wolff, 4/12. ”I afton Lola Blau” av Georg Kreisler i regi av Rikard Bergqvist, 5/12. Läs mer om ”Min kamp” Recensioner och debattinlägg. Här finns DN:s samlade rapportering om Karl Ove Knausgårds bokserie ”Min kamp” ", "article_category": "culture"}
{"id": 6327, "headline": "DN:s Paul Hansen Årets fotograf för åttonde gången", "summary": "DN:s fotografer prisades under Årets bild-galan i Stockholm på lördagen. Bland annat blev Paul Hansen årets fotograf för åttonde gången. ”Det är helt otroligt och också otroligt kul att halva DN-foto har fått stora priser”, säger han.", "article": "Årets fotograf, fotograferna bakom årets svenska och utländska bildreportage och årets vinnare i den öppna klassen på Årets bild 2015 återfinns alla hos Dagens Nyheter. Dessutom knep DN:s fotografer andrapriset i Nyhetsbild Utland, Vardagsliv Utland och Årets Porträttserie. – En del i DN:s satsning på kvalitet är att alltid vara på plats där det händer och ha den bästa bildjournalistiken. Det är väldigt glädjande när vi får ett kvitto på att vi gör rätt och att vi har Sveriges bästa fotografer, säger DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. Pär Björkman är bildchef på DN. – Det känns fantastiskt. Det handlar dels om att det är fantastiskt duktiga fotografer och bildjournalister, dels om att tidningen satsar så tydligt på bildjournalistik. Priserna visar också på vilken bredd vi har, säger Pär Björkman. Paul Hansen vann förutom förstapris i Bildreportage Utland och andrapris i Vardagsliv Utland, den prestigefyllda kategorin Årets fotograf – för åttonde gången. Börjar det kännas lite tjatigt? – Nej för helsike, det är otroligt och också otroligt kul att halva DN-foto har fått stora priser. Vi prioriterar rätt saker och vi har blivit mycket snabbare och piggare. Vi åker ut snabbare, är ute längre, bevakar under en längre tid. Det är en tempoökning som inte har gett avkall på kvaliteten. Vi har en väldigt bred berättarpalett, säger Paul Hansen. Förutom Årets fotograf vann du två priser för bilder från Ukraina. Vilken bild är du mest nöjd med från det senaste året? – Jag är aldrig nöjd. Det är det sjuka. Fredrik Funck vann årets svenska bildreportage för sina och Marijana Dragics reportage om cancersjuka Lilly, 4. – Bildreportage är det man brinner för och anledningen till att man blev fotograf. Det här är också ett så pass viktigt jobb som betyder mycket för Lilly och hennes familj och som har förändrat deras situation och förhoppningsvis andra cancersjuka barns liknande situationer. DN:s Lotta Härdelin vann andrapriset i Vardagsliv Utland och Beatrice Lundborg kammade hem förstapriset i öppna klassen, samt andrapriset i Årets porträttserie. – Det var kul att det var just porträttserien som premierades. Vi har lagt ner väldigt mycket jobb på dem, så det var faktiskt jätteroligt. Vi ska fira med bubbel i kväll, säger Beatrice Lundborg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6344, "headline": "Chefsstrid på Kalmar konstmuseum: ”Vi behöver en chef med en annan attityd”", "summary": "Styrelsen avslutar uppdraget för Kalmar konstmuseums chef, Bengt Olof Johansson, med omedelbar verkan. Beslutet rör upp starka känslor och två ledamöter lämnar sina uppdrag i protest. ”Det är ett drev som pågår”, säger Åsa Jungnelius, styrelseledamot.", "article": "En majoritet i Kalmar konstförenings styrelse, den ideella förening som driver Kalmar konstmuseum, beslutade för två veckor sedan att avsluta museichefen Bengt Olof Johanssons uppdrag. Förklaringen är att museet är i behov av en ledning med bredare kompetens, säger styrelseordförande Monica Krook till DN. – Ledarskapet vi haft räcker inte till för att driva museet ytterligare ett steg framåt. Det handlar inte om konstens utveckling utan snarare om attityder, värderingar, tillgänglighet och en tydligare förankring i samhället, säger Monica Krook. Anser ni att Bengt Olof Johansson haft fel attityd? – Nej, han har inte misslyckats på den punkten. Men för att museet ska ta nästa steg behövs en person med en annan attityd till sin yrkesroll, till museets roll i samhället och till sin publik. För att driva en stark regional institution i dagens samhälle krävs bredare kompetens än den konstnärliga. Monica Krook säger att ledarfrågan varit uppe till diskussion i styrelsen de senaste tre åren. Hon säger att beslutet är taget i samförstånd med Bengt Olof Johansson, som varit museichef de senaste sex åren. Beskrivningen av ett beslut i samförstånd, såväl som styrelseledningens officiella förklaring till chefsbytet, rör dock upp starka känslor. Museets personal är i ett öppet brev till styrelsen starkt kritisk till beslutet och kräver att Bengt Olof Johansson blir kvar som museichef. En ansvarig tjänsteman på Regionförbundet, museets huvudfinansiär, säger till tidningen Barometern att styrelsen betett sig illa. Två ledamöter i Kalmar konstförenings styrelse, Åsa Jungnelius och Johanna Karlin – som reserverade sig mot beslutet att säga upp Bengt Olof Johansson – hoppar samtidigt av styrelsen i protest. – Vi lämnar för att kunna göra våra röster hörda. Vi står inte bakom beslutet att Bengt Olof Johansson ska sluta. I vår värld har museets nya inriktning aldrig diskuterats. Plötsligt kommer det här radikala buller-och-bång-beslutet. Det är ett drev som pågår mot museichefen, säger Åsa Jungnelius till DN. Kalmar konstmuseums nuvarande ställning som regional konstinstitution står sig redan i dag stark, anser Åsa Jungnelius. – Det är ett museum utanför storstadsregionerna som mixar och omfamnar många samhällstrukturer. Däri ligger chocken; vi förstår inte vilka förändringar man vill åstadkomma genom att tvinga bort museichefen. För att driva museet framåt är det själva ägandeformen som bör diskuteras, säger Åsa Jungnelius. Monica Krook säger att Åsa Jungnelius och Johanna Karlins avhopp inte var överraskande. – Det var förväntat. Det här är ett känsligt läge och då blir det reaktioner. Sitter man i en styrelse måste man acceptera ett majoritetsbeslut. Förändringar gör ont, men den organisatoriska förändringen är nödvändig, säger Monica Krook. Bengt Olof Johansson är anställd på Kalmar konstmuseum fram till den 10 juni, men hans chefsuppdrag avslutades från och med onsdagen. Styrelseledamoten Tullan Gunér går in som tillförordnad museichef tills vidare. En rekryteringsprocess för att hitta en ny museichef inleds inom kort. DN har sökt Bengt Olof Johansson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6356, "headline": "First Aid Kits svar på Twitterkritiken", "summary": "First Aid Kit som skrivit en låt tillägnad Emmylou Harris, gratulerar i en video årets mottagare av Polarpriset. På Twitter riktar bandet samtidigt en syrlig attack mot ”...alla sura svenska män som skriver att vi är präktiga och duktiga”.", "article": "Efter att countrysångerskan Emmylou Harris tillkännagivits som en av årets mottagare av Polarpriset gratulerades hon i en förinspelad video av systrarna Johanna Söderberg och Klara Söderberg, medlemmar i duon First Aid Kit. First Aid Kit, som 2012 släppte låten ”Emmylou” – tillägnad just Emmylou Harris – har vid två tillfällen framträtt i Polarprissammanhang. Omgående efter morgonens tillkännagivande inleddes en diskussion på sociala mediet Twitter om huruvida First Aid Kit på nytt ska uppträda vid prisutdelningen, nu för att tolka Emmylou Harris musik. Flera kritiska kommentarer riktades mot First Aid Kit; bland annat kallades de för Polarprisets ”husband”. Snabbt fick kritikerna dock svar på tal. ”Till alla sura svenska män som skriver att vi är präktiga och duktiga: FUCK YOU BITCHES.”, skriver First Aid Kit på Twitter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6357, "headline": "Jurymedlemmarna hyllar årets Polarpristagare", "summary": "Emmylou Harris och Evelyn Glennie hyllas som fantastiska artister av Polarprisets jurymedlemmar. Under året finns möjlighet att uppleva båda pristagarna live i Sverige.", "article": "– Jag är enormt stolt och rörd över att Evelyn Glennie får priset i år. Hon är den första klassiska slagverkaren som blivit solist, och den som fått flest verk skrivna till sig. Dessutom har hon gjort ett trettiotal skivor själv. Jag har stridit lite extra för henne i juryn, säger Malena Ernman, operasångerska och debuterande medlem i Polarprisjuryn till DN. Ända sedan Malena Ernman började vid Musikhögskolan i Västerås har hon varit ett stort fan av Evelyn Glennie. – Den linje jag gick var känd för alla sina duktiga slagverkare, så jag blev upplärd där och genom vänner, som Kroumata. Hon är en remarkabel person, hon är döv men använder sin kropp som resonanslåda och har utvecklat alla sina sinnen för att kunna spela, säger Malena Ernman. Juryledamoten och tonsättaren Kim Hedås berättar att hon följt Evelyn Glennie under en lång tid. – Hon har gjort enormt mycket för ny musik och beställt många verk av nu levande tonsättare, verk som hon uppfört både som solist och med orkester. Hon är fantastisk musiker som visat att det inte finns några begränsningar för hur man kan arbeta med musik. Hon har också visat att man inte bara lyssnar med öronen, utan kan uppfatta musik på många olika sätt. Hon var ett lätt val för årets pris, säger Kim Hedås. Countrysångerskan Emmylou Harris beskrivs av juryn som en av countrymusikens allra största. – Countrymusiken är inte jättestor i Sverige. De amerikanska artister som säljer ut arenor på hemmaplan kan kanske bara sälja Cirkus i Stockholm när de kommer. Hon är countrymusik, hon har jäkligt fina texter, gör fantastisk musik och till det hennes otroliga stämma som gör att hon når ut till många fler människor än de traditionella countryartisterna gör, säger Thomas Johansson, jurymedlem och internationell styrelseordförande för Live Nation. Sedan slutet av 1970-talet har Thomas Johansson arrangerat ett sextiotal konserter med Emmylou Harris. – Emmylou Harris har dessutom en fantastisk story. Åren ihop med Gram Parsons och hur Rolling Stones tog in countrymusiken på sitt \"Exile on Main St\"-album, Poco och The Eaegles… allt det där hänger ihop och Emmylou Harris har hela tiden funnits i epicentrum för den sortens musik som breddat countryn. Det är en genre som faktiskt ligger nära den bra dansbandsmusiken som också berättar historier till melodier, säger Thomas Johansson. Varför är countrymusiken inte större i Sverige? – Hade fler av de stora amerikanska artisterna kommit hit till Sverige som Emmylou Harris, Dolly Parton och Johnny Cash gjort så tror jag att countryn hade varit mycket större i Sverige i dag. Evelyn Glennie och Emmylou Harris kommer att närvara vid prisutdelningen av Polarpriset den 9 juni i Stockholms konserthus. Då kommer deras musik att tolkas av andra artister, men möjlighet att uppleva artisterna live i Sverige finns under året. Den 22 maj uppträder Evelyn Glennie solo i konserthallen Musikaliska i Stockholm, och i augusti spelar Emmylou Harris på Way Out West i Göteborg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6358, "headline": "De gör en svensk version av ”Serial”", "summary": "Den amerikanska podcasten ”Serial” blev en världssuccé och fick lyssnarna att engagera sig i ett mordfall. Nu kommer en svensk version, där radiojournalisterna Anton Berg och Martin Johnson försöker reda ut Kalamarksmordet.", "article": "Det sitter lappar med namn och ansikten upptejpade på väggen i radiostudion på produktionbolaget Ljudbang. ”Offren”, ”rättskriminalaren”, ”grottforskaren”, ”advokaten” – det ser ut som en scen i en amerikansk kriminalfilm där någon har blivit lite för besatt av att hitta sanningen. I mitten finns bilden på Kaj Linna: ”Gärningsmannen, Tidaholmsanstalten”. Kaj Linna är dömd till livstids fängelse för mordet på en man och misshandel av mannens bror i Kalamark utanför Piteå 2004. Själv har han alltid nekat. Det här är fallet som radiojournalisterna Anton Berg och Martin Johnson ska försöka reda ut i nya podradioserien ”Spår”, den kanske mest ambitiösa svenska podcastsatsningen hittills. Förlagan är amerikanska ”Serial” som i höstas nystade i mordet på en tonårstjej i Baltimore och blev en enorm succé i USA och resten av världen. Både Anton Berg och Martin Johnson är rutinerade radiodokumentärmakare för Sveriges Radio. Men nu satsar de på ett längre format om fem avsnitt, och ”Spår” produceras för och finansieras av podcastappen Acast. Berg och Johnson har jobbat med projektet sedan i november, och gått igenom tusentals sidor förundersökningsprotokoll. När vi ses i radiostudion på produktionsbolaget håller de på att planera en resa till Piteå för att testköra en bilsträcka som var relevant för utredningen. Foto: Lisa Mattisson – Vi kommer att ta med lyssnaren genom en mordundersökning som enligt många har gått snett. Det här är ett ganska typiskt svenskt brott, ett rån som gått fel ute i obygden. Det är ett brott som skakat en hel bygd, gjort folk otrygga och delat upp dem i olika läger. Men man skildrar aldrig sådana här brott i litteraturen eller popkulturen – det är för oglamoröst, säger Anton Berg. Den tveksamma domen mot Kaj Linna har tidigare uppmärksammats bland annat av DN:s Stefan Lisinski som också kommer att intervjuas i ”Spår”. Lisinski skrev redan 2006 om ett vittnesmål som omöjligt kunde stämma. Men Anton Berg och Martin Johnson säger att det finns trådar kvar att dra i som inte riktigt retts ut. – Vi har hittat spår som är intressanta att följa, säger Martin Johnson. – Det vi lärt oss med ”P3 Dokumentär” är att vad som är ny kunskap beror på vem som lyssnar. Det som skrivits om Kaj Linna-fallet är typisk kriminaljournalistik, medan vi kommer att röra oss ut mot radioreportageberättandet. Vi passar oss noga för att säga att vi ska lösa brottet. Men det finns detaljer som advokaten avslöjat för mig som inte stått i någon tidning. Om hälften av det stämmer, är det tunga grejer, säger Anton Berg. Foto: Lisa Mattisson Är er utgångspunkt neutral, eller utgår ni från att Kaj Linna blivit orättvist behandlad? – Det finns egentligen ingen teknisk bevisning, någon har pekat ut honom, och den personen har en tvivelaktig agenda. Att man i ett rättssamhälle kan gå enbart på någons utpekande är intressant, och något som alla i Sverige borde tycka är otäckt. Men jag har sagt till Kaj och hans advokat att vi inte är ute efter att fria honom. Det kanske händer ändå. Eller också kommer vi fram till att polisen gjort ett utmärkt jobb, säger Anton Berg. Det som gjorde förlagan ”Serial” till en framgång – lyssnarnas enorma engagemang i fallet – har också lett till kritik mot programmet. Redaktionen visste inte var serien skulle sluta när den började sändas. Under säsongens gång började privatspanare på nätet leta upp de verkliga människorna i serien, hängde ut dem med namn och postade länkar till deras Facebookprofiler. Fallet fick egna ben, vilket ledde till diskussioner om ”Serial”-redaktionens pressetiska ansvar. – Vi har tänkt jättemycket på de frågorna. Vi förproducerar programmen, så vi kommer att veta i avsnitt ett ungefär var serien kommer att landa. Det gör moraliska och journalistiska dilemman mer hanterbara, säger Martin Johnson. Men duon kommer ändå att hålla dörren öppen för tips från allmänheten och inblandade, och dyker nya uppgifter upp under seriens gång så är de beredda att ändra sig. – Vi har sagt att vi gör färdigt fyra avsnitt och håller det femte öppet, säger Anton Berg. – Och händer det något drastiskt tre veckor senare får vi väl göra ett nytt program och dänga ut det. Det här är första gången vi inte behöver bry oss om sändningstider och tablåer, det är otroligt spännande. Det öppnar upp en kreativ kraft, säger Martin Johnson. Foto: Lisa Mattisson Martin Johnson och Anton Berg förhandlade med Sveriges Radio om att göra ”Spår” för dem, men valde till slut att gå till podcastappen Acast. – Vi fick ett bemötande från Acast som var ”wow”. Allt från deras tekniska lösningar, till att de litar på oss som producenter. Vi tror att vi kan bryta ny mark i radioberättandet, och att Acasts teknik och publik kan ge oss en bättre förutsättning, säger Anton Berg. Men ni får inte hjälp av Sveriges Radios varumärke? – Nej, lyssnarnas förtroende för SR är enormt högt, så är det. Det får vi inte gratis, säger Anton Berg. – Men vi förlitar oss på vår ackumulerade erfarenhet genom åren och vår tilltro till de här berättelserna. Vi kommer ändå att kunna förmedla det förtroendet till lyssnarna. Det är annorlunda tider nu. Det är inte bara public service som står för ljudberättandet, det finns andra fönster också, säger Martin Johnson. ”Spår” Anton Berg har producerat över tjugo P3 Dokumentär, bland annat om helikopterrånet i Västberga och Göteborgskravallerna. Martin Johnson har gjort flera dokumentärer för P1, BBC, RTE och norska NRK, bland annat om svininfluensavaccinet. Podcasten ”Spår” kommer att försöka reda ut ett mord som skedde 2004 i Kalamark utanför Piteå. Kaj Linna dömdes för mordet 2005 till livstids fängelse och avtjänar straffet på Norrtäljeanstalten. DN:s Stefan Lisinski var en av de första att skriva om rättsfallet och ifrågasätta bevisningen som ledde till att Linna blev fälld, och Lisinski kommer också att intervjuas för ”Spår”. ”Spår” görs av Anton Berg och Martin Johnson, och är en samproduktion av bolagen A One och Ljudbang för podcastföretaget Acast. Acast är en distributör av poddar, och ”Spår” är den första satsningen som Acast finansierar. Första säsongen kommer att vara gratis att lyssna på. Den blir fem avsnitt lång, med 25–30 minuter långa avsnitt, och har premiär i maj. Det är också klart med en andra säsong som kommer att fokusera på ett annat rättsfall och preliminärt sänds senare i år. Trend att skildra brott. Dokumentära skildringar av verkliga brott är en stark trend. Den 20 januari hade TV3:s programserie ”Mordet” premiär. ”The Jinx” på HBO är en dokumentär om Robert Durst, arvingen till ett mäklarimperium i New York, som vid tre tillfällen åtalats för mord, men frikänts. ”Kvinnoregistret” är en minireportageserie som Ekot i SR gjort om Stockholmspolisens hemliga register med kvinnor som anmält att de blivit misshandlade. Flera böcker i skärningspunkten mellan litterärt reportage och spänningsroman har utgivits, till exempel Tobias Barkmans ”Jakten på en mördare” (2009) om Hélen-mordet i Hörby. Roberto Savianos ”Gomorra” (2006) eller Truman Capotes ”Med kallt blod” (1966) räknas som klassisk true crime-litteratur. Läs mer om podcasts och ”Serial” Tidigare rapportering. Chans till resning i ”Serial”-fall: Adnan Syed, som är dömd för mord i rättsfallet som blivit internationellt känt genom podcasten ”Serial” får en ny chans att överklaga sin dom. En domstol i Maryland har gått med på att pröva om fallet ska tas upp igen. Läs artikeln Reportage. När verkligheten blir fiktion: Att verkligheten överträffar dikten gäller i högsta grad mord och andra brottsliga gärningar. Efter den internationella succén med podden ”Serial” hakar nu tv-serier, böcker och andra medier på trenden att skapa fiktion av verkliga fall. Läs reportaget Kommentar. Kristofer Ahlström: ”Serial” gör rollfigurer av människor: ”Berättelsen slutar att vara ett tragiskt mordfall och blir en spännande story, en nagelbitande ”whodunnit” som lånar fiktionens grepp och skapar ett kryphål ut ur verkligheten: vi pratar om ”Serial” som om den vore en HBO-serie.” Läs kommentaren Lista. Lysande lyssning – här är nätets 27 bästa podcasts: Enligt en undersökning tidigare i år lyssnar drygt 1,5 miljoner svenskar på poddsändningar i olika former. Men vilka får man inte missa? DN:s Hanna Fahl och Kristofer Ahlström guidar till nätets 27 bästa poddsändningar, i sju olika kategorier. Läs artikeln Här kan du lyssna på ”Serial” ", "article_category": "culture"}
{"id": 6367, "headline": "”Det är dags att kvinnorollerna förändras”", "summary": "London. Sexismen inom politiken är ett huvudtema i den nya säsongen av ”House of cards”. Skådespelerskan och regissören Robin Wright ser gärna att succéserien hjälper till att bana väg för USA:s första kvinnliga president.", "article": "Robin Wright spelar kvinnan som USA:s president ”älskar mer än hajar älskar blod”. I nya säsongen av Netflix-serien ”House of cards” har den kyliga och stoiska välgörenhetsbossen Claire Underwood fått flytta in i Vita huset. Bakom sin perfekta fasad som USA:s första dam är hon djupt frustrerad över att ha fastnat i en klassisk kvinnofälla: ”Jag är nästan 50 år gammal. Jag har suttit i passagerarsätet i decennier”, förklarar hon för sin maktlystne make, Frank Underwood (spelad av Kevin Spacey) och kräver den prestigefyllda posten som USA:s FN-ambassadör. Väl där blir hon förminskad av manliga kolleger och hemma i Vita huset blir hon sextrakasserad av Rysslands arroganta president Petrov (Lars Mikkelsen) på statsbesök. Robin Wright välkomnar att ”House of cards” sätter frågor som rör jämställdhet, kön och sexism på dagordningen. – Det har funnits en djup obalans i åratal och åter åratal – det är verkligen på tiden att det blir en förändring. Det gäller även kvinnliga filmroller. Jag är dödstrött på att spela hustrun som är deprimerad för att hennes man knullar runt, säger Robin Wright och stryker den långa sidluggen ur pannan. Till skillnad från den alltid lika uppklädda och stiffa Claire Underwood, är hon avslappnat klädd i jeans, svart sjal och en bylsig, benvit lammullströja när hon möter pressen på femstjärniga Corinthia Hotel i centrala London. Robin Wright kallar sig feminist men tycker att det är dags för en ny strategi. ”House of cards”. Foto: AOP – Jag tycker att ”krav” är ett knepigt ord när vi kvinnor använder det. Det är en del av männens värld. Hittills har det inte fungerat särskilt bra när kvinnor ställer sig upp och försöker besegra männen på deras villkor. Vi måste hitta en ny form för hur vi ska framställa rättmätiga krav – utan att behöva böna och be, säger hon. Under en galamiddag nyligen för en kvinnlig lobbyorganisation, väckte Hillary Clinton frågan förra veckan: ”Skulle ni inte en dag vilja se en kvinna som kandiderar till presidentposten?”. Robin Wright behöver ingen betänketid för att svara på frågan: – Sure, yeah! Det borde ha hänt för länge sedan. Och det kommer förhoppningsvis att innebära ett nytt sätt att tänka. Vi har ju haft gentlemän så länge nu och de fungerar ju på ett annat sätt, eller hur? säger hon med ett lite mystiskt leende som påminner om hennes rollfigur. I tv-serien är Frank Underwood irriterad över att ”nothing fucking gets through congress” – precis som verklighetens Barack Obama. Robin Wright menar att USA:s politiska handlingsförlamning bland annat är ett symtom på en grav manlig överrepresentation. – En känd studie visar att de 21 kvinnor som sitter i senaten kunde lösa en kris på 90 minuter genom att sätta sig ner tillsammans och prata ihop sig. Denna studie används numera som ett skolexempel. Kvinnor är bättre på att arbeta för det gemensamma – ”vad tycker du?” Samma studie visar att män i grupp är mer själviska och stridslystna. Och detta är också förklaringen till att ”nothing fucking gets through congress”... Och visst, Robin Wright lever lite som hon lär. Under intervjun svarar hon eftertänksamt, försöker inte driva några tvärsäkra teser och ställer ofta nyfikna motfrågor: ”Vad tror du?”. Efter såpan ”Santa Barbara” slog Robin Wright igenom i Rob Reiners romantiska actionäventyr ”Bleka dödens minut” 1987. Sedan dess har hon gjort alltifrån biovältare som ”Forrest Gump” och ”The girl with the dragon tattoo”, till indiefilmer som ”She’s so lovely” och ex-maken Sean Penns ”Löftet”. Paradrollen som Claire Underwood har gett henne ett ordentligt karriärlyft strax före 50-strecket. I manuset baserades rollfiguren på Elizabeth Urquharts klassiska Lady McBeth-figur i den brittiska originalserien ”House of cards” från början av 90-talet. Robin Wright rolltolkning är inspirerad av den amerikanska nationalsymbolen – örnen. I ett naturprogram på tv noterade hon hur örnen flög högre än alla andra, tittade ner på allt med ett slags en kalkylerad strategi – ”stoisk, tyst, stängd mun, stadig i nacken, knivskarp blick”. Utifrån detta skapade hon sin svala alfakvinna som till och med får kämpa för att ge ifrån sig ett litet leende på det årliga presidentfotot i Ovala rummet. Hon ser Claire mer som en kalkylerande affärskvinna än som det grymma maktmonster hon ofta utmålas som. – Ja, samtidigt är hon en mänsklig varelse, skör, sårbar och med fel och brister. Om hon alltid skulle vara Lady Macbeth hade jag somnat för länge sedan. Det vore dödstrist att se en varelse som inte visar sårbarhet, medkänsla och har förmågan att känna skam. Det gäller att hitta det där mänskliga som blottas när hennes marmorfasad börjar spricka, säger Robin Wright. Wright vann en Golden Globe i fjol. Foto: Jordan Straus/AP Kläderna är en stor del av Claire Underwoods rollfigur, liksom de är för maken Frank Underwood. Claires korta frisyr med sidbena har kallats för ”the corporate mum cut”. Också privat har Wright förklarat att när hon väl klippte håret kort för några år sedan så ”finns det ingen väg tillbaka”, som hon uttrycker det. Inför den tredje säsongen bytte hon också stajlist. Idén bakom looken i tredje säsongen är ”mer som en samtida lady Diana och mindre som en Jackie Kennedy”. Kostymören har gett henne en garderob som inspirerats av Lauren Bacall och Jackies svärdotter Carolyn Bessette-Kennedy: Enfärgade, tajta, skräddarsydda kläder – en rustning som skiljer ut Claire från de andra rollfigurerna. Paret Underwoods minst sagt udda och mystiska relation är fortfarande seriens klo. De är ett maktpar som omprövar sin Machiavelliska äktenskapspakt i mandatperioder om sju år i taget. – Ja, men jag tror att de älskar varandra på riktigt. Fast först och främst har de en överenskommelse som bygger på ömsesidig respekt. De har skapat sin egen armé och vet att krigföring bygger på självuppoffrande samarbete. När någon av dem bryter kontraktet på grund av egocentricitet, girighet eller själviskhet – eller tillåter någon annan att störa deras relation – så måste den alltid betala tillbaka. Det innebär att Team Underwood kan fortsätta att växa för alltid, säger Robin Wright. Själv har hon inga maktambitioner över huvud taget, förutom att bossa på inspelningar. I slutet av förra säsongen av ”House of cards” (avsnitt 23) gjorde hon sin regidebut vid 47 års ålder. I den tredje säsongen har hon regisserat ytterligare två episoder (35 och 38). – Att regissera är fantastiskt på alla sätt. Jag var förstenad av skräck i början, men om jag kunde stanna på den sidan om kameran så skulle jag göra det för resten av livet, säger Robin Wright. Wright i ”Forrest Gump” 1994. Foto: AOP Under 30 år på inspelningsplatser har hon lärt sig den hårda vägen hur man inte ska behandla skådespelare. – Jag har ofta fått bita mig i tungan när jag arbetat med okänsliga regissörer. Uppmaningar som ”var lycklig!” eller ”ha mer energi!” fungerar inte. Berätta i stället vad som ger mig mer energi så ska du få det. Det var djupt tillfredsställande att se att mina egna verktyg gick att tillämpa på mina kolleger, säger hon exalterat. – Och jag älskar att se hur skådespelare utvecklar sina rollfigurer, vilka val de gör. Särskilt en sådan sällsynt begåvad hantverkare som Kevin Spacey. Man kan slänga åt honom en subtil liten instruktion och han kan göra vad som helst av den, säger Robin Wright med en road min. – Numera är vi är som två fnissiga skolbarn på inspelningen. Han får mig alltid att skratta. Jag får ägna timmar åt att torka mascara och sminka om mig. Och jag tror han gör det med flit, ler hon. Robin Wright Född 1966 i Dallas, USA. Växte upp på gräddhyllan i Highland Park i Dallas County. Har två barn tillsammans med ex-maken Sean Penn. Slog igenom i amerikanska såpoperan ”Santa Barbara” (1984–1988) och den romantiska äventyrsfilmen ”Bleka dödens minut” (1987). Har också spelat i filmer som ”Forrest Gump” (1994), ”Message in a bottle” (1999), ”Unbreakable” (2000), ”The conspirator” (2010), ”Moneyball” (2011) ”The girl with the dragon tattoo” (2011). Förra året blev hon första kvinnan någonsin som vunnit en Golden Globe för bästa kvinnliga skådespelare (för rollen som Claire Underwood i ”House of cards”) i en tv-serie som bara finns på nätet. Läs mer om ”House of cards” Intervju. Kevin Spacey: ”Jag utfärdar inga moraliska domar”: Tredje säsongen av ”House of cards” har just haft premiär på Netflix, men Kevin Spacey öppnar redan för en ny mandatperiod som maktpsykopaten Frank Underwood. Nicholas Wennö träffade en karismatisk men tvålhal amerikansk skådespelare i London-exil som ironiskt nog påminner komiskt mycket om en slipad politiker. Läs intervjun Jämförelse. Verklighetens politik i ”House of cards”: I den tredje säsongen av Netflix politiska thrillerdrama sker maktkampen både på hemmaplan och på den internationella scenen. Men hur mycket förankring har seriens förda politik i verkligheten? DN synar tre exempel. Läs artikeln Recension. ”House of cards säsong” 3: ”Den smarta blandningen av internationell storpolitik – inte lika kusligt verklighetsnära som i \"Homeland\" men nästan - och snårig amerikansk inrikespolitik tycks definitivt fortsätta vara seriens motor. Men den verkliga spänningen lär även vidare ligga på det personliga planet”, skriver DN:s Helena Lindblad. Läs recensionen Kommentar. Nicholas Wennö: Kevin Spaceys monster har nått in i Ovala rummet: Knack, knack i bordet. Bäddat för bulimiskt sträcktittande i helgen när Francis Underwood i dag inleder sin tredje mandatperiod på Netflix. Läs kommentaren ", "article_category": "culture"}
{"id": 6371, "headline": "Nu ska vi krossa patriarkatet – igen!", "summary": "Patriarkatet är tillbaka. Feminister, antirasister, rappare och till och med statsminister Stefan Löfven är överens om att det ska störtas. Men vad är egentligen patriarkatet i dag? Författaren Annika Persson har pratat med tre feminister om deras visioner våren 2015.", "article": "Rapdrottningen Silvana Imams röst dånar i min sexåriga dotters sovrum när vi kör godnattsång i stället för godnattsaga. ”Hur vi än försöker kategorisera, gruppera och ordna faller vi ändå utanför ramarna Vem spände de här ramarna? Det finns inga ramar Allt är en konstruktion Patriarkatet måste störtas Det enda äkta vi har är våra drömmar.” Silvana Imam har sagt att hennes mål för 2015 är att krossa patriarkatet. Och det låter onekligen som om det är slagordet för dagen. Teveproducenten Agnes Lo Åkerlind skickade en hälsning till Kristallen-galan när hennes ”Jills veranda” prisades: ”Krossa patriarkatet. Krossa rasismen.” Och ingen lär ha missat Grön ungdoms kampanj ”Tack patriarkatet!” där de uppmärksammar en rad dåliga saker som nämnda maktsystem skapat för kvinnor. På årets Oscarsgala brandtalade Patricia Arquette för kvinnors rätt till lika lön och arbetsvillkor ivrigt påhejad av kollegerna Meryl Streep och Jennifer Lopez. Och den 1 mars skaldade självaste statsminister Stefan Löfven: ”Länge leve Rättviseförmedlingen – ned med patriarkatet”. Det förvånade många många när de Geergymnasiets chef Claes Göransson nyligen bannlyste skolans feministiska förening från gymnasiets föreningshemsida, för att de ville krossa patriarkatet – det kunde tolkas som om skolledningen stod bakom åsikten. Dessutom var ordet onödigt starkt. Motarbeta vore lämpligare, ansåg skolchefen. Men vad är patriarkatet egentligen? Vill man spåra de feministiska rötterna så var det 1970 som den amerikanska litteraturvetaren, aktivisten och skulptören Kate Millett lyfte in ordet patriarkatet i kvinnokampen. I sin 543 rasande sidor tjocka doktorsavhandling ”Sexualpolitiken” anklagade hon bland andra sin tids machoikoner Norman Mailer och Henry Miller för att använda sexualiteten för att förminska kvinnor. – Hennes teori var en milstolpe, säger Lena Gemzöe, genusvetare vid Stockholms universitet och författare till standardverket ”Feminism”. Millett satte ett ord på att det finns ett maktförhållande mellan könen och att det är ett politiskt förhållande. Det är självklart för många i dag, men det var det inte då. Kate Millett förespråkade en sexuell revolution, familjens och äktenskapets död, och i förlängningen – patriarkatets – och hon nådde ögonblicklig stjärnstatus. Time Magazine kallade henne kvinnorörelsens Mao Tse Tung och många ville göra henne till en ledargestalt inom feminismen, men själv var hon inte ett dugg intresserad av den rollen, skriver författaren Leslie Crawford i en artikel på Salon.com och förklarar att för Kate Millett skulle det ha varit emot rörelsens väsen att imitera patriarkatets hierarkier. I stället köpte hon mark för royaltypengarna och startade ett kvinnligt separatistiskt konstnärskollektiv. Men begreppet omfamnades av radikalfeministerna. Och därför blir det redan tidigt lite kontroversiellt. – Under 70-talet anammar den breda allmänheten gradvis tanken på jämlikhet som något bra. I Sverige får vi till exempel vår jämställda föräldraförsäkring 1974. Men samtidigt finns det krafter som menar att tanken på patriarkatet är extremistisk. Och om en skolledare i dag har invändningar mot formuleringen att krossa patriarkatet, så hänger det nog ihop med gamla föreställningar om radikalfeminismen, säger hon. Själv tycker Lena Gemzöe att ordet patriarkatet är helt grundläggande. Men det försvann ändå ur forskningen på åttiotalet för att ersättas av ord som skulle vara mer neutrala, som ”genussystemet” och ”könsmaktordningen”. – Men de betecknar i princip samma sak. Den viktiga tanken är ju att det finns en systematisk struktur av underordning och det är ju precis vad Millett säger. Och även om patriarkatet är ute i forskningen, så är Milletts teori inte helt passé. Hon omfattar många av de perspektiv vi har i dag. Hon startar i sexualiteten men relaterar den också till den ekonomiska underordningen och hur kvinnligt och manligt skapas. Det är inte en så dålig teori. Kritiken mot den är ju att den antar att patriarkatet ser likadant ut genom hela historien och i alla kulturer – det är en för statisk syn. Gemzöes standardverk ”Feminism” har just kommit i en utökad nyutgåva. Inför den tittade Gemzöe återigen på statistiken över ojämlikheter mellan män och kvinnor i Sverige, för att se vad som hänt på de tio år som gått sedan originalutgåvan. Svaret? I princip ingenting. Den politiska representationen är ungefär densamma. Välfärden sköts fortfarande av kvinnor i vård, skola och omsorg. Lönegapet har minskat några procentenheter sedan 1990-talet. Det obetalda arbetet fördelas fortfarande ojämlikt. I medie- och kultursfären är kvinnor fortfarande underrepresenterade. Och omfattningen av kvinnomisshandel har inte minskat. – Nästan ingenting har blivit bättre under det senaste decenniet. Alla de skäl Kate Millett hade att tala om ett patriarkat finns kvar. Trots att vi uppfattar att vårt sätt att tänka förändrats mycket, inte minst när det gäller queer och identitet, så finns strukturerna som feministerna identifierade på 70-talet kvar. Ändå är nästan hälften av Sveriges befolkning feminister enligt opinionsundersökningarna inför höstens val. Feministiskt initiativ har nått in i EU-parlamentet och Sverige fått sin första uttalat feministiska regering. När Maria Sveland i sin livetalkshow på Kägelbanan i Stockholm nyligen frågade kulturminister Alice Bah Kuhnke om hennes feministiska utopi, svarade hon: ”Att vi ska uppnå jämställdhet”. Det borde vara bäddat för reell förändring. Men på samma gång verkar den feministiska rörelsen spretigare än någonsin. Att säga ”Vi kvinnor” som Mona Sahlin på 80-talet ser ut som en dödssynd. För jämställer problemformuleringen verkligen vita medelklasskvinnor med transkvinnor eller rasifierade? Diskussionen efter Patricia Arquettes glödande feministiska tacktal på Oscarsgalan härom veckan gick het. Förminskade hon inte alla andras kamp för mänskliga rättigheter genom att säga att de kvinnliga skådespelarna kämpat för andras rättigheter men nu var det kvinnornas tur? I den nyutkomna antologin ”Utvägar”, redigerad av idéhistorikern Edda Manga och utbildaren i normkritik Rebecca Vinthagen, samsas feministiska perspektiv på krig och fred, på det ekonomiska systemet och på aktivismen i sig. Där talar Kommunalarbetarnas ordförande Anneli Nordström om lön och dåliga arbetsförhållanden medan antirasistiska aktivisten Foujan Rouzbeh drömmer om en värld där alla får röra sig fritt. Konstnärerna Evamarie Lindahl och Lisa Nyberg tvivlar på konsten och jublar över den medan genusvetaren Ulrika Dahl citerar Marilyn Monroe och konstaterar att ”Kvinnor som önskar jämställdhet med män saknar ambition.” I den intersektionella feminismen finns en lång rad av individuella jag som möter olika kombinationer och typer av maktstrukturer. Patriarkaten blir fler och otydligare, om man vill kalla det så. Inbegriper mått av kapitalism, rasism, heteronormativitet och cisnormativitet. – Jo, patriarkaten är många och det gör att man måste undersöka dem i varje enskild grupp eller situation. Men de har grundläggande likheter, säger Rebecca Vinthagen. En viktig likhet är att de ger somliga stor plats och gör andra osynliga. Men är det inte svårt att föra en politisk kamp när man varken har en enhetlig vision, ett enhetligt vi eller en tydlig fiende? – Nej. Inte om man kan hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Statistiken visar att det finns stora socioekonomiska skillnader mellan män och kvinnor. Och för att bekämpa dem behöver vi använda könskategorier. Men vi måste samtidigt se att det kanske finns de som exkluderas när vi kategoriseras. Då måste vi undersöka det i sin tur. Man kan inte motarbeta ett förtryck genom att skapa ett annat. – Att synligöra hur rasism, sexism och homofobi hänger ihop erbjuder ett motstånd i sig i det skarpa läget där nationalismen och fascismen växer i Europa och de väpnade konflikterna rasar. Den är fascismens motsats med sitt krav på att varje människa ska bli sedd och respekterad. På sjuttiotalet, när Kate Millett bröt mot heteronormen och kom ut som lesbisk, tog hennes tid som feminismens Mao Tse Tung hastigt slut. Time Magazine tvärvände och skrev nu att ”avslöjandet måste misskreditera henne som företrädare för sin sak”. Att en lesbisk hade invändningar mot manlig sexualitet var väl ändå inget som kunde angå den breda massan? Normfeministerna övergav Millett, och gayrörelsen gick samma väg med förklaringen att hon dröjt så länge med att komma ut, konstaterar Leslie Crawford. Men konstnärskollektivet i Poughkeepsie har hon fortfarande kvar. Feminismen fortsätter ta ett steg fram och ett tillbaka. Silvana Imam är förresten också lesbisk. Men ingen skulle komma på tanken att det ”misskrediterar hennes sak”. På de Geer-gymnasiet finns inte den feministiska föreningen med längre bland elevföreningarna på hemsidan. Men ”krossa patriarkatet” står det ändå – nu på förstasidan – på en bild som illustrerar teaterettornas kommande kabaré. Tre feministers visioner, våren 2015: Tove Folkesson, författare till den hyllade romanen ”Kalmars jägarinnor” 2014 och kommer i vår med uppföljaren ”Sund”. Varför pratar vi om patriarkatet? – För att kunna ringa in och rikta kritik mot en maktstruktur som vi inte vill ha. Det är en struktur vi förstår och kan använda för att analysera fler typer av makt. Nu är det också många som pratar om patriarkatet för att banka in att vi faktiskt lever i ett ojämställt samhälle. Men det vet väl alla nu. Hur har ordet förändrats med intersektionalitetsdebatten? – Idag ser vi att patriarkatet inte behöver representeras av en biologisk manlig kropp. Det finns många exempel på kvinnliga kroppar som tagit patriarkens roll. Och det fungerar precis lika bra. Ibland har feminismen själv haft en tendens att klä på sig patriarkatets uniform, genom hålla på med den formen av maktspråk där man ska krossa, förinta och kriga. Det är något vi måste vara vaksamma på hela tiden. Behöver patriarkatet krossas? – Det behöver en motkraft. Att skapa en ny värld handlar inte nödvändigtvis om att döda den gamla världen, utan om att ta med sig så många som möjligt in i det nya, tills den gamla inte längre gäller. Vi måste göra oss fria från den här viljan att störta något och tendensen att stirra oss blinda på det vi vill störta – och istället kliva över till en annan plats där vi kan börja skapa något tillsammans. Det håller redan på att hända. Och ju fler som går över till den aktiviteten desto mer ljuvt kommer det att bli. Vad händer sedan? – Den tiden är redan här. Det är en patriarkal tanke att det finns ett före och ett efter och att det däremellan måste utkämpas en strid. Det andra finns redan i massa olika grupper, organisationer och familjer, överallt där människor känner sig fria, känner sig lyssnade på och accepterade i alla roller och positioner. Det syns inte lika tydligt, för patriarken är en så karismatisk figur, vi är uppväxta med att rikta våra blickar mot de starka och mäktiga, oavsett om de är demoner eller goda Gandalf-figurer. Det vore fint att sluta uppmärksamma patriarkatet. Lukas Romson, feminist, samhällsdebattör, mångårig transaktivist, transman och jämlikhetskonsult. Tycker du att man kan prata om ett patriarkat i dag? – Ja, patriarkatet lever. Män och manlighet har mer makt än kvinnor och kvinnlighet. Men mansnormen hänger ihop med en massa andra maktordningar som kolonialism, kapitalism, cisnormen och heteronormen. Så man kan inte prata om patriarkatet ensamt. För gör vi det så blir feminismen bara något för ciskönade, heterosexuella, vita medelklasskvinnor och utesluter alla andra. Behöver det krossas? Och i så fall hur? – Den måste avvecklas, absolut. Sen kan man välja olika metoder. Jag tror på traditionellt påverkansarbete. Den mer radikala feminismen får mycket medieutrymme, men det tråkiga nötandet skrivs det ofta ingenting om. Samtidigt ger det ofta rejäla resultat, se på regeringens krav på jämställdhetsintegrering på alla myndigheter till exempel. – Sen tror jag på samarbete. När feminismen inkluderar transaktivismen får den ny kraft. Det finns ju till exempel ingenting som hotar patriarkatet mer än en gravid man. Särskilt om han är framgångsrik, vit och heterosexuell. Det sätter hela systemet i gungning eftersom patriarkatet inte får förtrycka en sådan. Fjolliga män kan det förtrycka, eller kvinnor, men inte den hegemoniske mannen. Transpersoner är ett så tydligt hot mot patriarkatet och viktiga allierade för feminismen. Vad händer sedan? – Människor får lov att vara sig själva. De tillåts använda en massa ny energi till andra saker än att bara försöka passa in. I det större perspektivet tänker vi inte i vi och dom, utan delar på resurserna, respekterar olikheter och respekterar vår miljö. Fattigdom, svält, analfabetism och krig är problem vi prioriterat och löst eftersom de drabbar dem hårdast som har minst makt: kvinnor, barn, homo- och bisexuella, transpersoner, ickevita eller personer med funktionsnedsättningar. De rika länderna tar ansvar för sin konsumtion och för den verksamhet de bedriver i fattigare länder. Vi ser att vi alla är del av samma mänsklighet. Nasim Aghili, regissör och manusförfattare. Skrev och regisserade förra året pjäsen ”Marken brinner” som slutade spelas till följd av rasistiska reaktioner, och kabarén ”Europa Europa”. Ett utdrag ur den senare finns med i antologin ”Utvägar”. Varför pratar vi så mycket om patriarkatet i dag? – Om vi gör det är det för att det behövs. Det patriarkala våldet ligger till grund för så mycket som begränsar våra liv och i många fall till och med dödar oss. Jag tänker bland annat på krig och den kapitalistiska ordning som säljer illusionen om att tillväxt är bra när allt tyder på att vi lever på lånade resurser och vissa med ett överflöd på bekostnad av andra människors liv. Det är på grund av att vi accepterar den patriarkala ordningen som vi inte sätter stopp för väpnade konflikter, fattigdom, sexuellt våld, miljöförstöring, våldsam migrationspolitik som leder till människors död för att ta några exempel. Den patriarkala ordningen värnar inte om alla människors lika värde utan tjänar på att vissa anses vara mindre värda. Hur blir det när det är borta? – Vi ser redan fler och fler feministiska och antirasistiska samhällen och formuleringar växa fram. I Sverige fick vi nästan in ett feministiskt parti i riksdagen och även om den fascistiska strömningen har större fanskara finns det en potentiell framtid som bygger på alla människors lika värde och kärleken som drivkraft. Jag är helt övertygad om att en feministisk framtid är möjlig. En framtid som erbjuder en värld utan gränser, utan väpnade konflikter, utan fattigdom, utan rädsla. Många av dem som har makt påstår att den inte är möjlig. Men vem kan påstå att det är nödvändigt att våra barn dör eller säljs till högstbjudande? Vem kan påstå att det ligger i människans natur att döda sin partner? Vem kan påstå att vissa måste svälta när det finns resurser som kan ge alla ett drägligt liv? Eftersom den feministiska maktkritiken har potential att förändra saker i grunden är det också feminismen som kan ta oss ur det helvete vi fastnat i. Om femtio år (om inte kortare tid) har vi medborgarlön (för precis alla), mat och bostad till alla, massa könskategorier, en queer förståelse av sexualitet, fri rörlighet för människor, mindre självstyrande samhällen men med en stark global solidaritet som värnar om allas människovärde och fria, trygga liv. Annika Persson är journalist och författare. Samt feminist sedan 1990. I boken ”Jag vill ju vara fri” (2013) har hon skildrat skådespelaren Lena Nymans kamp mot patriarkatet.  Ordlista Patriarkat: ett familje- eller samhällssystem där den politiska och ekonomiska makten, både inom hushållet och i den offentliga sfären, innehas av äldre män, och där följaktligen varken kvinnor eller yngre män deltar i det formella beslutsfattandet. Inom samhällsvetenskapen är patriarkat en allmän benämning på sociala system inom vilka kvinnor är underordnade män. Patriarkatet är en djupt liggande samhällsstruktur som kan manifesteras på många sätt: män har t.ex. ofta högre lön än kvinnor för samma arbete, och arbetsdelningen i hemmet leder till att kvinnor utför obetalt arbete. Även våldtäkt, pornografi, kvinnlig prostitution o.d. kan ses som former av manligt förtryck och effekter av en patriarkalisk struktur. Feminist: En person som anser att kvinnor är underordnade män i vårt samhälle och att det bör ändras. Intersektionalitet: En teori som används för att studera hur olika former av diskriminerande maktordningar, som kön/genus, etnicitet, sexualitet, ålder, klass eller funktionalitet samverkar. Könsmaktordning/Genussystem: De strukturer och processer som ligger till grund för mäns samhälleliga dominans över kvinnor, en hierarkisering av män och kvinnor på samhällets olika nivåer, till exempel på arbetsmarknaden eller inom politiken. Transperson: Ett paraplybegrepp för personer som bryter mot samhällets normer för kön och könsidentitet, vars könsidentitet eller könsuttryck inte stämmer överens med det juridiska kön hen tilldelades vid födseln och som bestämdes av hur hens kropp såg ut och tolkades då. Cis-person: Person som inte är en transperson utan vars juridiska, biologiska kön, könsidentitet och könsuttryck hänger ihop enligt normen. Heteronormen: Den norm i samhället som förutsätter att alla är intresserade av motsatt kön. Kärnfamiljen är ett exempel på den här normen. Liksom att allt som inte är hetero benämns, som t ex homoäktenskap. Cis-normen: Den norm i samhället som förutsätter att man tillhör och identifierar sig med det kön man ser ut att tillhöra. Rasifierad: Någon som på grund av sitt utseende förknippas med stereotypa karaktärsdrag som hör ihop med föreställningar om ras. Queer: Kan betyda flera olika saker men i grunden är ett ifrågasättande av heteronormen. Många ser sin könsidentitet och/eller sin sexualitet som queer. Queer kan innebära en önskan att inkludera alla kön och sexualiteter eller att inte behöva identifiera/definiera sig. En lägesrapport Ekonomi & politik • Kvinnor är fortsatt underrepresenterade i politiken. I riksdagen är det 42 procent kvinnor, i kommunfullmäktige 43. Landstingen ligger bättre till med 48 procent. • Andelen kvinnliga kommunstyrelseordföranden är 29 procent. • Antalet kvinnliga statsministrar i Sveriges historia är 0. • Andelen kvinnor i börsstyrelser är 23 procent. Andelen kvinnliga styrelseordföranden är här 4 procent. Andelen vd:ar är 5 procent. • Av alla kvinnor som sitter i styrelsen för ett aktiebolag är 61 procent suppleanter. • Kvinnor tjänar 86 procent av männens löner och har lägre lön än män inom alla yrkesgrupper. • 53 procent av alla förvärvsarbetande kvinnor anser att arbetsbelastningen har ökat de senaste fem åren. Dubbelt så många kvinnor som män är långtidssjukskrivna. Kultur & medier • Kvinnor är underrepresenterade som producenter, regissörer, dramatiker och tonsättare. • Kvinnor utsätts oftare för anonymt, sexualiserat hat och hot om våld på nätet. • Kvinnor är underrepresenterade i nyhetsmedier, andelen kvinnor ligger still kring 30 procent. • Var femte sjuårig flicka upplever sig för tjock. Familj • Kvinnor utför i genomsnitt en timme mer obetalt hemarbete per dag än män. • Kvinnor tar ut 76 procent av föräldraledigheten. • Merparten av omsorgen om äldre i hemmet faller också på kvinnor. Våld & sexualiserat våld • Omfattningen av kvinnomisshandel minskar inte, trots att samhällets insatser ökar. Det dödliga våldet ligger på en konstant nivå sedan 1990-talet. • Antalet våldtäktsanmälningar har mer än fördubblats sedan mitten av 1990-talet. Forskarna tror att det vid sidan av en ökad anmälningsbenägenhet också innebär en faktisk ökning. • Tjej- och kvinnojourer har inga ekonomiska garantier för sin verksamhet och måste avvisa hjälpsökande på grund av platsbrist. • Nästan 30 procent av de unga kvinnorna är oroliga för att utsättas för våld när de vistas ute. Källa: ”Feminism” av Lena Gemzöe Tidslinje 1845 Lika arvsrätt för kvinnor och män införs. 1864 Mannen förlorar laglig rätt att aga sin hustru. 1884 Ogift kvinna blir myndig vid 21 år. 1919 Kvinnor får allmän rösträtt och blir valbara till riksdag. 1931 Moderskapsförsäkring införs, vilken ger sjukpenning 30–42 dagar samt ersättning för barnmorska. 1939 Trolovning, giftermål, havandeskap eller förlossning kan inte längre användas som skäl för att avskeda kvinnor i statlig tjänst. 1946 Rätt till lika lön inom alla statliga tjänster (utom präst- och militärtjänster). 1955 Förstatligande av sjukförsäkringen – rätt till 90 dagars mammaledighet. 1958 Kvinnor får rätt att bli präster. 1960 Införs lika lön för lika arbete för kvinnor och män. 1964 P-piller godkänns i Sverige. 1968 Den feministiska organisationen Grupp 8 bildas. 1974 Föräldrar får rätt att dela på ledigheten vid barns födelse genom att föräldraförsäkring införs. 1975 Ny abortlag införs. Kvinnan bestämmer själv om abort till och med 18:e havandeskapsveckan. 1989 Alla yrken öppna för kvinnor – även inom försvaret. 1994 Det feministiska nätverket Stödstrumporna bildas. Sveriges riksdag blir världens mest jämställda, av 349 ledamöter är 144 kvinnor. 1998 Lag om förbud mot köp av sexuella tjänster och lagen om kvinnofrid träder i kraft. 2005 Partiet Feministiskt initiativ bildas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6385, "headline": "Wolfgang Tillmans får Hasselbladspriset", "summary": "Den tyske bildkonstnären Wolfgang Tillmans får Hasselbladsstiftelsens internationella pris i fotografi. Från sin studio i Berlin berättar han hur allting började med en kopieringsmaskin.", "article": "En kvinna svarar i telefonen och lägger ifrån sig den. I några minuter låter ett myller av ekande röster på tyska och engelska. Platsen är en studio i Berlin och personen som dröjer med att plocka upp telefonen är årets vinnare av Hasselbladspriset. Fotografen och konstnären, Wolfgang Tillmans, är glad att ha blivit tilldelad priset. Han tycker särskilt om att det inte avgörs genom en tävling. – Pris som avgörs i tävlingsform skapar ett medieintresse, men det är samtidigt lite ovärdigt. Jag tycker det är bra att Hasselbladsstiftelsen gör på detta sätt: en presentation, en stor ceremoni och sedan utställning. Han föddes i Remscheid i Tyskland. Som utbytesstudent i London på åttiotalet började han intressera sig för ungdomsscenen och subkulturerna i bland annat klubb- och gayvärlden. Han slog igenom på nittiotalet när hans fotografier började publiceras i magasin som i-D och Prinz. På senare år har han gjort serier med rent abstrakta verk. Wolfgang Tillmans tycker själv att det är missvisande att enbart kalla honom för fotograf. – Mitt arbete sker i en större kontext än fotografiets medium. Jag hade lika gärna kunnat kalla mitt arbete för installationskonst. I dag finns fotografiet i många människors vardag genom mobilens tekniska möjligheter. Vad är då hemligheten bakom en bra bild? – Fotografin är ett tekniskt mirakel som går att förklara. Vad som däremot inte går att förklara är den riktiga gåtan bakom fotografiet – det som sker i en bild. Det är fantastiskt att miljoner människor använder snarlik utrustning och att det blir så olika resultat. Det är ett så specifikt språk. Det går att se på mils avstånd när ett fotografi är taget av Nan Goldin eller Jeff Wall. Wolfgang Tillmans väg till kameran skedde via en kopieringsmaskin. När han var ung experimenterade han med olika konstnärliga uttryck: han målade, sydde kläder och sjöng i ett band. När han insåg kopieringsmaskinens möjligheter kände han att han hittat uttrycket som han hade letat efter. Han klippte ut bilder, kopierade upp dem och experimenterade med ljus och olika vätskor. – Jag såg hur den omvandlade bilderna till gråskala, alla linjerna som uppstod och misstagen som kom fram. Jag kunde arbeta både med slump och med kontroll. Det fångade mig helt. Han är, enligt juryns motivering, ”en av de mest originella och nyskapande konstnärerna i sin generation som ständigt driver ”det fotografiska mediet i nya riktningar”. – Ska jag vara helt ärlig så håller jag med om den motiveringen, men det borde jag inte säga. Då låter jag högljudd och inte särskilt intressant. Å andra sidan har jag arbetat med detta i 30 år nu. Han blir förvånad när han sagt siffran högt och insett att den faktiskt stämmer – på året. – Ja, just det! Jag började ju 1985. Det är 30 års arbete, och mycket arbete. Men i det arbetet ingår det att varje dag ifrågasätta mig själv. Det är mycket tvekan, sedan måste jag våga tillåta den tvekan och ifrågasätta den på nytt. Nästa dag börjar det om igen. Tvekan verkar vara en viktig faktor i Wolfgang Tillmans konstnärskap. För honom är det viktigt att få känna sig dålig ibland. – Det kommer ur en öppenhet och då gäller också att vara mottaglig inför misstagen. Hade jag inte observerat misstagen och försökt lära mig av dem hade jag inte upptäckt saker och förvandlat dem till bilder. Jag har aldrig skapat någonting när jag sagt att jag ska skapa något. Han tystnar och verkar tänka igenom vad han nyss sagt och återkommer till juryns motivering. – I detta ögonblick säger jag att jag är personen som Hasselbladsstiftelsen beskriver – och motsäger allt jag precis har sagt. Det blir tyst. Ekot av röster gör sig gällande igen. – Men det är nog när konstnärer börjar tro på sina egna pressmeddelanden som de blir ointressanta, säger han efter en stund och skrattar. Wolfgang Tillmans har under sitt konstnärskap alltid tyckt om känslan att befinna sig i en klättrande fas, alltid vidare uppåt, förklarar han. – Det ögonblicket du känner att du är framme finns det ingen mening längre. Det är en stor, filosofisk utmaning. Han är 46 år gammal, en relativt ung ålder för att tilldelas Hasselbladspriset. Det händer att människor påpekar för honom hur ung han är. – Jag vet att jag inte är gammal. Men för två år sedan tänkte jag att de viktigaste av mina verk kanske redan är gjorda. Det kändes svårt att säga men samtidigt skönt. Jag kan inte göra om ”Concorde grid” (en samling av 56 fotografier tagna vid flygplatsen Heathrow i London), men jag är glad att jag gjorde den. Han är i dag bosatt i både Berlin och i London. Dagarna verkar bestå av ett ständigt skapande och tiden tycks knapp. Samtidigt låter Wolfgang Tillmans inte det minsta besvärad över att behöva prata med en journalist. – Jag antar att jag försöker lösa gåtan om att kombinera konst och liv. De har, mer eller mindre, sammanfogats till ett. Jag accepterar och älskar det, men ibland skulle jag bara vilja gå hem, laga mat och kolla på tv. Just nu är Wolfgang Tillmans inne i en ”utställningsfri period” som ska pågå fram till juli. Han håller på att undersöka sin kärlek till musiken och hur han ska arbeta med den. Om några veckor åker han till Färöarna för att bevittna en total solförmörkelse. Den 30 november kommer Wolfgang Tillmans till Göteborg för att ta emot Hasselbladspriset. Wolfgang Tillmans Född 1968 i Remscheid i Tyskland. Han har haft stora utställningar runt om i världen, bland annat på Moderna museet i Stockholm 2012/2013. Hans senaste verk heter \"Neue welt\" (New world) som bygger på bilder som han tagit på sina resor runt om i världen. Hasselbladspriset är ett internationellt pris i fotografi. Det delades ut första gången 1980 till Lennart Nilsson. Den 1 december öppnar en utställning med Tillmans verk i Hasselblad Center i Göteborg. Hasselbladsstiftelsen bildades 1979 enligt makarna Victor och Erna Hasselblads testamente. Stiftelsens syfte är att främja vetenskaplig undervisning och forskning inom fotografi och naturvetenskap. Priset består av ett belopp på en miljon svenska kronor, en guldmedalj och ett diplom. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6404, "headline": "Schibbyes utrikesjournalistiska sajt blir verklighet", "summary": "Martin Schibbyes utrikesjournalistiska sajt ”Blank Spot Project” blir verklighet. En miljon kronor från 1.700 finansiärer räcker till en sajt, ett reportage och ett gräv. Medlemskapet till den ”inre pulsen” ska sedan finansiera sajten.", "article": "– Det var en fantastisk känsla att vakna i morse och se att vi var nära att målet. Det är dröm som går i uppfyllelse, samtidigt som det är en hoppfull signal för journalistiken, säger Martin Schibbye. För tre veckor sedan berättade Martin Schibbye, frilansjournalist, att åtta initiativtagare startar reportagesajten ”Blank Spot Project.” Tanken är att erbjuda breddad och fördjupad utrikesbevakning från världens ”vita fläckar”, länder och platser som sällan förekommer i traditionella medier. ”Blank Spot Project” finansieras inledningsvis genom gräsrotsmodellen crowdfunding. Läsarna själva bidrar till och betalar för de projekt de vill se publicerade. På onsdagen uppnådde ”Bland Spot Project” över en miljon kronor i insamlade pengar. Summan överstiger målsättningen på 982.000 kronor som krävs för att projektet ska bli verklighet. Vid skrivande stund har nära 1.700 personer bidragit med pengar. Insamlingen pågår till midnatt på torsdagen. De som valt att stödja projektet med över 500 kronor – ett okänt antal i nuläget – blir medlemmar i ”Blank Spot Project.” Hur långt räcker pengarna? – Det räcker till att bygga en sajt, samt att göra ett reportage och ett gräv fram till september. Tanken är att vi då kan gestalta vår idé på ett tydligare sätt. Och att genom medlemskapet som finansieringskälla starta en folkrörelse för utrikesjournalistik, säger Martin Schibbye. På måndag sjösätts en redaktion med de åtta initiativtagarna, berättar Schibbye. Kontakter kommer att tas med frilansande journalister, fotografer och digitala utvecklare. De journalistiska berättelserna från ”Blank Spot Project” ska publiceras på en öppen sajt, berättar Schibbye. Medlemskapet öppnar för inloggning till den ”inre pulsen”: en plats där läsarna kan ge synpunkter på pågående projekt, föreslå reportageidéer och få inbjudningar till evenemang. Vilka kommer att arbeta för er? – Vi vill arbeta med de bästa svenska frilansjournalisterna och fotograferna som redan nu gör ett otroligt viktigt arbete. Projektet tillhör samtidigt alla dem som efterlyser berättelser från vår omvärld. Vi hoppas att det här växer i takt med att medlemmarna, och antalet frilansjournalister som bidrar, ökar, säger Martin Schibbye. Hur ska ni arbeta med säkerheten för journalisterna? – Jag har tänkt mycket på hur man blir den arbetsgivare man som frilansjournalist alltid velat ha. Vi ska se till att våra frilansjournalister har de bästa resurserna; försäkringar, utbildningar och kunskap för första hjälpen, kidnappningsscenarion och digital säkerhet. Lokala nyhetssajten Burlövs Nyheter har också börjat med crowdfunding. Tror du att fler medier kommer att följa ert exempel och satsa på medborgarfinansierad journalistik? – Det har kommit många förfrågningar om ”Blank Spot Project” kan göra reportage i lokala delar av Sverige, på platser där tidningarna lagt ner. Jag tänker inte att ”Blank Spot Project” ska täcka Sverige. Men jag tror att modellen är utmärkt för lokaljournalistik. Det är billigare eftersom vi klipper alla mellanled. Vi har inga chefer med miljonlöner och inga kostnader för uppvärmning av stora mediehus grundade på 1800-talet. Pengarna går direkt till journalisterna på fältet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6407, "headline": "Fotografiska får kulturpris – ”Vi vill visa foto i världsklass”", "summary": "Bröderna Jan och Per Broman, grundare till Fotografiska i Stockholm, får Natur & Kulturs stora kulturpris på 300.000 kronor.", "article": "”Omvärlden ska inom fem år förstå allvaret med en fotografisk satsning i Stockholm”, sade Per Broman i en radiointervju vid öppningen av Fotografiska, en majdag 2010. Nu får bröderna Per och Jan Broman ett kvitto på att satsningen gått vägen: Fotografiskas grundare tilldelas Natur & Kulturs stora kulturpris 2015. – Galet kul. Det är ett av de tyngre priserna inom kulturvärlden från en organisation vars grundvärderingar påminner mycket om våra. Dessutom är det ett pris som delas ut för själva kulturen, säger Jan Broman. De har fått andra priser förut, men har aldrig riktigt haft tid att fira. – Vi har bara fokuserat på morgondagen. Det här är definitivt det mest statusfyllda, säger Per Broman. Fotografiska har blivit en stor framgång. Nära 2,5 miljoner besökare har passerat genom entrédörrarna sedan starten. Uppemot hundra utställningar har visats. Finns det något ni hade velat göra annorlunda? – Det skulle vara marginella förändringar. Vissa rum hade kanske kunnat ritas lite annorlunda. På det stora hela gjorde vi mycket rätt. Vi tvivlade aldrig på att vi skulle lyckas, säger Jan Broman. Hur vill ni utveckla Fotografiska? – Vi ska fortsätta visa foto i världsklass och bibehålla vår variation. Många kommer hit för en utställning men blir berörd av en annan. Vi har lyckats få människor att uppskatta konst de inte hade tänkt sig, säger Jan Broman. – Allt blir svårare. Det är lätt att man blir lite ”fat and happy”. Framgången till trots har det knorrats en del om privatägda Fotografiska. Kritiska röster menar att utställningarna anländer som paket, att entreprenörsbröderna Broman driver museet i vinstintresse – att kommersialismen urholkar konsten. – Det är ett vanligt missförstånd – framför allt bland kulturskribenter – att vi inte kurerar våra utställningar själva, säger Per Broman. – Nittio av våra utställningar har varit helt gjorda i huset. Samtidigt, vid de stora utställningarna, måste man vara fler som samarbetar. Det är så konstvärlden fungerar, säger Jan Broman. Biter kritiken? – Det har aldrig funnits fog för den. Att kulturen inte skulle få tjäna pengar är befängt. I min värld kommer kritiken från ett avundsjukt perspektiv av människor långt ut på vänsterkanten. Vi betalar betydligt högre arvoden till våra konstnärer, vilket möjliggör att de också kan leva ett gott liv, säger Jan Broman. – Man kan vända på kritiken: vi har inte velat söka en enda krona i bidrag. Vi har skapat en verksamhet som sköter sig själv, som inte är en kostnad för skattebetalare. Det finns ingen som belastas av Fotografiska, säger Per Broman. Ni har som mål att vara angelägna, att vara nära människor i deras vardag och öppna för fler grupper. Hur går det ihop med att ta ut över hundra kronor i inträde? – Du öppnar inte för människor genom att ta bort entréavgiften – det är inte tröskeln. Det handlar om vad du gör, att skapa en mötesplats för kultur där människor känner sig inkluderade, säger Jan Broman. Har ni förtroende för kulturpolitiken? – I vissa avseenden, men jag kan tycka att det är lite tramsigt av kulturminister Alice Bah Kuhnke att hon inte ville träffa oss. Vi är den största kulturplatsen i Sverige, men när jag skrev till dem och bad om ett möte visade departementet inget större intresse, säger Jan Broman. Vad ville du diskutera? – Fria entréer. Jag tycker att det är ett övergrepp mot kulturen. Det är att säga att kultur och konst inte är värt något. Priset är den viktigaste konkurrensfaktorn. Ett sådant beslut kommer att drabba oss. Man riskerar framtiden för Fotografiska som är en av Stockholms stora publikdragare, säger Jan Broman. – Det lät inte alls bittert, kommenterar brodern. – Nej, men det är fascinerande. Det bottnar i okunskap. För att bredda kulturen och locka människor måste man börja i rätt ände. Natur&Kulturs kulturpris Kulturpriset delas ut årligen sedan 1974. Prissumman är 300 000 kronor och ges till en eller flera personer som har gjort en väsentlig insats på kulturområdet. Förutom pengarna och äran får varje vinnare bronsskulpturen Kunskapens träd av konstnären Ernst Nordin. Förra årets pristagare var Marie-Louise Ekman. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6410, "headline": "”Vi vill visa foto i världsklass”", "summary": "Bröderna Jan och Per Broman, grundare till Fotografiska i Stockholm, får Natur &  Kulturs stora kulturpris på 300 000 kronor.", "article": "”Omvärlden ska inom fem år förstå allvaret med en fotografisk satsning i Stockholm”, sade Per Broman i en radiointervju vid öppningen av Fotografiska, en majdag 2010. Nu får bröderna Per och Jan Broman ett kvitto på att satsningen gått vägen: Fotografiskas grundare tilldelas Natur & Kulturs stora kulturpris 2015. – Galet kul. Det är ett av de tyngre priserna inom kulturvärlden från en organisation vars grundvärderingar påminner mycket om våra. Dessutom är det ett pris som delas ut för själva kulturen, säger Jan Broman. De har fått andra priser förut, men har aldrig riktigt haft tid att fira. – Vi har bara fokuserat på morgondagen. Det här är definitivt det mest statusfyllda, säger Per Broman. Fotografiska har blivit en stor framgång. Nära 2,5 miljoner besökare har passerat genom entrédörrarna sedan starten. Uppemot hundra utställningar har visats. Finns det något ni hade velat göra annorlunda? – Det skulle vara marginella förändringar. Vissa rum hade kanske kunnat ritas lite annorlunda. På det stora hela gjorde vi mycket rätt. Vi tvivlade aldrig på att vi skulle lyckas, säger Jan Broman. Hur vill ni utveckla Fotografiska? – Vi ska fortsätta visa foto i världsklass och bibehålla vår variation. Många kommer hit för en utställning men blir berörd av en annan. Vi har lyckats få människor att uppskatta konst de inte hade tänkt sig., säger Jan Broman. – Allt blir svårare. Det är lätt att man blir lite ”fat and happy”. Framgången till trots har det knorrats en del om privatägda Fotografiska. Kritiska röster menar att utställningarna anländer som paket, att entreprenörsbröderna Broman driver museet i vinstintresse – att kommersialismen urholkar konsten. – Det är ett vanligt missförstånd – framför allt bland kulturskribenter – att vi inte kurerar våra utställningar själva, säger Per Broman. – Nittio av våra utställningar har varit helt gjorda i huset. Samtidigt, vid de stora utställningarna måste man vara fler som samarbetar. Det är bara att titta på Moderna museet, vars senaste utställning kommer direkt från Paris. Det är så konstvärlden fungerar, säger Jan Broman. Biter kritiken? – Det har aldrig funnits fog för den. Att kulturen inte skulle få tjäna pengar är befängt. I min värld kommer kritiken från ett avundsjukt perspektiv av människor långt ut på vänsterkanten. Vi betalar betydligt högre arvoden till våra konstnärer, vilket möjliggör att de också kan leva ett gott liv, säger Jan Broman. – Man kan vända på kritiken: vi har inte velat söka en enda krona i bidrag. Vi har skapat en verksamhet som sköter sig själv, som inte är en kostnad för skattebetalare. Det finns ingen som belastas av Fotografiska, säger Per Broman. Ni har som mål att vara angelägna, att vara nära människor i deras vardag och öppna för fler grupper. Hur går det ihop med att ta ut över hundra kronor i inträde? – Du öppnar inte för människor genom att ta bort entréavgiften – det är inte tröskeln. Det handlar om vad du gör, att skapa en mötesplats för kultur där människor känner sig inkluderade, säger Jan Broman. Har ni förtroende för kulturpolitiken? – I vissa avseenden, men jag kan tycka att det är lite tramsigt av kulturminister Alice Bah Kuhnke att hon inte ville träffa oss. Vi är den största kulturplatsen i Sverige, men när jag skrev till dem och bad om ett möte visade departementet inget större intresse, säger Jan Broman. Vad ville du diskutera? – Fria entréer. Jag tycker att det är ett övergrepp mot kulturen. Det är att säga att kultur och konst inte är värt något. Priset är den viktigaste konkurrensfaktorn. Ett sådant beslut kommer att drabba oss. Man riskerar framtiden för Fotografiska som är en av Stockholms stora publikdragare, säger Jan Broman. – Det lät inte alls bittert, kommenterar brodern. – Nej, men det är fascinerande. Det bottnar i okunskap. För att bredda kulturen och locka människor måste man börja i rätt ände. Kulturpriset delas ut årligen sedan 1974. Prissumman är 300 000 kronor och ges till en eller flera personer som har gjort en väsentlig insats på kulturområdet. Förutom pengarna och äran får varje vinnare bronsskulpturen Kunskapens träd av konstnären Ernst Nordin. Förra årets pristagare var Marie-Louise Ekman. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6415, "headline": "”Madonnas röst är nästan skrämmande välbevarad”", "summary": "Recension. ”Rebel heart” handlar alltså om Madonnas sökande efter den perfekta femtiosexåriga kvinnliga popartisten. Hon gör ritningen, hon har inga föregångare.", "article": "Genre: Pop Artist: Madonna Album: ”Rebel heart” Skivbolag: (Interscope/Universal) Betyg: 3 Det intressanta med Madonnas omtalade dratta på ändan-fadäs under hennes uppträdande på Brit Awards förra veckan är att det är så extremt ovanligt att denna megastjärna gör något som går fel, och att när hon väl gör det förvandlas hon till någon annan i betraktarens ögon. För även om hon avslutade showen med bravur hade något hänt: gudinnan Madonna blev människan Madonna, med blåmärken och darrig röst. Den artisten hörs väldigt sällan på Madonnas skivor. Hennes konstnärliga ärende är inte att gräva i jaget och blotta svagheter, istället är hon intresserad av att konstruera en perfekt modern popartist – en roll spelad av henne själv, men med ett manus som ändras lite grann för varje ny skiva – och perfekta moderna poplåtar. ”Rebel heart” handlar alltså om Madonnas sökande efter den perfekta femtiosexåriga kvinnliga popartisten. Hon gör ritningen, hon har inga föregångare. Ingen femtiosexårig kvinnlig artist före henne har haft en sådan konstnärlig frihet (läs: pengar och makt) i kombination med en genuin nyfikenhet på samtidens popmusik. Ingen manlig heller för den delen. Hennes medproducenter denna gång – bland annat Diplo och Avicii – skapar ljudkostymer som är sprakande och snärtiga men som är tillräckligt luftiga för att ge utrymme åt klassiskt poplåtskrivande. Och Madonnas röst är nästan skrämmande välbevarad – det låter som att den länge har längtat efter så här starka melodier, en miljö där den inte pressas undan av gapiga beats, vilket har varit fallet på Madonnas senaste skivor. Problemet är bara att låtskrivandet på skivan är av högst varierande kvalitet. ”Inside out” och ”Best night” är två sexfokuserade poplåtar som håller sig på rätt sida om pinsamhetens gräns – Madonna borde ha nöjt sig med dem och skippat den parodiskt fantasilösa ”S.E.X.” och den kvasiprovokativa ”Holy water” (som liknar lubrikation vid vigvatten och har den utstuderat busiga textraden ”Jesus loves my pussy best”). ”Joan of Arc” skildrar utsattheten och den sårade självkänslan som följer på näthat, men här liksom i ”Living for love” och i titellåten sjunger Madonna om svaghet utan att låta svag. I slutändan är budskapet alltid att allt kommer bli bra, antingen via tuff självkänsla eller kärlek från en stöttande partner. Det är frustrerande att Madonna nästan visar sig skör men inte går hela vägen. Hon har inte sjungit på ett naket innerligt sätt sedan 1995 års Marvin Gaye-cover ”I want you”. På succéalbumet ”Ray of light” från 1998 var allt som inte var ultraproffsigt och välregisserat i hennes röst borttvättat för gott. På samma sätt är ”Iconic” ett förlorat tillfälle att sjunga om sin egen ikonstatus: hon klarar inte av att bli personlig, så istället gör hon en käck förljugen pepplåt om att alla kan bli en ikon. Och ”Messiah” har ett tema som helt slarvas bort i en banal kärlekstext och trist pianoklinkande, istället för att behandla Madonnas religiositet och eventuella Jesuskomplex. Mer övertygande låter Madonna när hon i ”Veni vidi vici” sjunger att hon kom, såg och segrade, ackompanjerad av uppriktiga gitarrackord och sprattlande trummor, dessutom med en ovanligt inspirerad Nas som gästrappare. Och den muntra ”Body shop” med sin studsande melodi är en söt fantasi om att träffa en sexig kille som jobbar i en bilverkstad. I låtar som dessa blir Madonna subjekt, inte bara symbol. ”Rebel heart” kanske inte kommer ta världen med storm, men tills Beyoncé släpper skiva som femtioplussare är den en unik fyrbåk för popartister. Den säger: detta går. Bästa spår: ”Living for love”, ”Inside out”. Lyssna här .. Fem viktiga producentsamarbeten i Madonnas karriär Nile Rodgers. Chic-gitarristen, som hade skapat succéer åt alla från Diana Ross till David Bowie, togs in som producent när Madonna gjorde sitt andra album ”Like a virgin”. Skivan sålde i 25 miljoner exemplar och gjorde Madonna till en superstjärna. Daft Punk gjorde Rodgers till en nyckelfigur på sitt senaste album. Shep Pettibone. Han kom från den DJ-baserade housekulturen och fick remixa Madonnas ”Into the groove” som blev början på Madonnas närmande till den moderna dansmusiken. Efter antal fler remixer lät stjärnan Pettibone producera den epokgörande ”Vogue” vilken följdes av ett pärlband av fantastiska dansanta popsinglar. Nellee Hooper. I mitten av 90-talet attraherades Madonna av den brittiska triphopscenen. Hon lät den coola trojkan Björk, Marius de Vries och Nellee Hooper fixa titellåten till albumet ”Bedtimes stories”. Hooper och Madonna gjorde därefter flera låtar ihop, bland annat ”I want you” där även Massive Attack var inblandade. William Orbit. I slutet av 80-talet och i början av 90-talet skapade han ambient och arrangerade raves. När Madonna fiskade upp honom och lät honom producera ”Ray of light” var han något av en fördetting, men det hindrade inte duon för att skapa en monstersuccé som bestod av rocklåtar förklädda till elektronisk dansmusik. The Neptunes. Denna duo producerade fantastisk nyskapande hiphop i början av 00-talet. De producerade också Justin Timberlake, vars sound Madonna älskade så mycket att hon lät sitt album ”Hard candy” uteslutande bestå av produktioner från The Neptunes samt från hittrion Timbaland, Danja och Justin Timberlake själv. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6416, "headline": "Abba återförenas – som silikonavbildningar", "summary": "Abba återförenas – som silikonavbildningar av medlemmarna på 1970-talet. Miljonprojektet beskrivs som Abba The Museum största satsning sedan öppnandet. På tisdagen flögs figurerna till museet med helikopter.", "article": "Abba-låten ”Arrival” strömmade ur högtalarna. Samtidigt flög en helikopter – med en låda hängandes undertill – in mot Djurgården och Abba The Museum, vid halv tretiden på tisdagseftermiddagen. Med en kedja hissades lådan ner på museets tak, där den togs emot av värdarna och bars in i museet för avtäckning. Vad som fanns i lådan? Fyra silikonavbildningar av Abba-medlemmarna från bandets glansdagar under 1970-talet. – Första gången jag befann mig i ett rum med en person, som inte sett ABBA-figurerna i silikon förut, avgjorde känslan. Han spärrade upp ögonen och skrek rakt ut! Wow! Det är det bästa betyg man kan få i vår bransch. Då förstod jag direkt att våra ABBA-kloner kommer att göra succé, säger Mattias Hansson, vd på Abba The Museum i ett pressmeddelande. Det beskrivs som Abba The Museums största satsning sedan öppnandet 2013. Den exakta kostnaden är inte offentliggjord, men överstiger enligt museet flera miljoner kronor. – Redan för ett par år sedan, innan vi öppnade, bestämde sig museet för att göra det här. Det är en pusselbit som har fattats. På det här viset ser det ut som att medlemmarna finns där på riktigt: de är så otroligt lika. Det är nästan som den gamla drömmen från fansen; att de någon gång kan återförenas, säger Catarina Falkenhav, operativ chef vid Abba The Museum, till DN. Arbetet med silikonfigurerna har varit beroende av att förankras hos de fyra Abba-medlemmarna: Benny Andersson, Frida Lyngstad Reuss, Agneta Fältskog och Björn Ulvaeus. Detaljerade mått och bilder har tagits av dem alla fyra, för att slutprodukten ska vara så lik som möjligt. Läs mer: Han har skapat Abba-figurerna – Alla fyra var inte pigga på det från början. Det har varit en liten process, eftersom de behövde var aktivt deltagande själva i mötet med Göran Lundström (skaparen bakom figurerna, reds. anm.), säger Catarina Falkenhav. Att involvera huvudpersonerna själva i skapelseprocessen beskrivs som världsunikt. Jämförelsevis, när vaxkabinetter såsom Madame Taussad gör sina avbildningar, är detta ovanligt. Materialet silikon har enligt skaparna både för- och nackdelar: Hållbarheten är längre, men eftersom materialet inte går att modifiera i efterhand – vilket är möjligt med vax – är ändringar omöjliga att göra. Halvvägs i processen presenterade Göran Lundström och hans team ett testhuvud, som såväl medlemmarna själva som museet fick se och godkänna. – Genombrottet var när vi fick se testhuvudet av Björn. Då kände vi att det här kommer att bli bra, säger Catarina Falkenhav. På museet kommer de fyra Abba-figurerna att placeras sida vid sida framför en vägg med silvriga och lila berg, den scenografi som användes under turnén 1979. Figurernas kläder är replicas av scenkostymerna från samma år i design av Owe Sandström. Vid utställningen visas också filmen ”The making of...!” som beskriver hur arbetet med figurerna gått till. Abba-figurerna Silikonfigurerna av Abba-medlemmarna beskrivs som Abba The Museums största satsning sedan öppnandet 2013. Idéarbetet för figurerna påbörjades 2011. Två år senare rekryterades Göran Lundström och EffektStudion AB. Tillsammans med ett 27 personer stort team från flera europeiska länder har de arbetat på figurerna i nio månaders effektiv arbetstid. De före detta Abba-medlemmarna har själva medverkat i arbetet med mått, bettprov, fotografier, feedback och look. Besökare till museet kommer att ha möjligheten att själv fotograferas tillsammans med silikonfigurerna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6423, "headline": "De värnar nätets frihet med lagen på sin sida", "summary": "San Francisco. När Edward Snowden släppte sina dokument om USA:s nätavlyssning drog han också uppmärksamhet till dem som drivit samma kamp. DN har mött Electronic frontier foundation, organisationen som har dragit NSA och Silicon Valley-jättarna inför rätta.", "article": "Edward Snowden hade just släppt de första dokumenten om NSA:s ofantliga övervakningsapparat. Den 9 juni 2013 framträdde han med namn och bild för första gången. I samma stund gjorde han sig till fiende med USA:s mäktiga underrättelseverksamhet. I många amerikaners ögon var han en förrädare. På ett av de första fotografierna som dök upp sitter han klädd i grå skjorta med sin svarta laptop i knät. Zoomar man in på datorn ser man ett rödfärgat klistermärke: ”EFF. I support digital rights.” Bilden skapade en hel del nervositet i ett hus på Eddy Street i centrala San Francisco, Electronic frontier foundations huvudkontor. Organisationen hade över en natt fått världens blickar mot sig, i det mest kontroversiella sammanhang man kan tänka sig. – Vi blev riktigt nervösa, säger Danny O’Brien, internationell chef på EFF när DN besöker kontoret. – Vi visste inte hur det skulle utveckla sig. Om Snowden skulle pekas ut som förrädare. Om regeringen skulle plocka in alla misstänkta. Vi var genuint oroliga för alla som öppet hade deklarerat sig som EFF-medlemmar. Att Snowden gillar EFF borde inte förvåna. De har i snart 25 år drivit kampanjer och rättsfall för vad man kallar ”digitala medborgerliga rättigheter”, som ett nätets Amnesty International med en lite punkigare framtoning. Udden riktas omväxlande mot underrättelsetjänster som NSA och storföretag med sin egen agenda för hur nätet ska användas. Danny O’Brien pekar på ett fotografi på väggen. Det visar en blekgul dörr med texten 641A. – Det här är dörren till ”NSA-rummet”. Anledningen till att vi kände till det här före Edward Snowden är att vi hade vår egen visselblåsare. Han var anställd på telekombolaget AT&T i San Francisco och berättade att det fanns ett rum där som bara NSA hade tillgång till. Visselblåsaren heter Mark Klein. Hans avslöjande ledde till att EFF stämde NSA för otillåten massavlyssning, sju år innan Snowden började läcka dokument. Det allra första avslöjandet bekräftade i allt väsentligt det NSA hade anklagats för, men då var målet redan förlorat. Då och då gör EFF spektakulära aktioner, som när de i somras gjorde gemensam sak med Greenpeace och flög ett 40 meter långt luftskepp över NSA:s datacenter i delstaten Utah. Farkosten bar texten ”Illegal spying below” – olagligt spionage pågår här under. Men att driva rättsfall, ”jobba inom systemet” som Danny O’Brien säger, är organisationens främsta vapen. Av de 60-talet anställda är majoriteten advokater. Till stor del fungerar EFF som en ideell advokatbyrå. – Många organisationer försöker hitta sitt eget sätt att förändra världen. För oss är det enkelt. Vi stämmer folk, säger Danny O’Brien. EFF har drivit flera hundra rättsfall. Ett urval av motståndarna ger en spretig bild: • Apple, som försökte tvinga prylbloggare att avslöja källor som läckte kommande produkter. EFF vann och fick igenom att bloggare har samma rätt att skydda källor som vanliga journalister. • USA:s justitiedepartement, som klassade krypteringsprogram under vapenexportlagar, vilket gjorde det förbjudet att sprida dem utanför landets gränser. Genom att trycka källkoden i en bok lyckades EFF få datorkod att omfattas av yttrandefriheten, precis som skriven text eller tal. ”Code is speech” har sedan detta fall, som ägde rum redan 1995, blivit något av ett mantra. • Blizzard, företaget bakom datorspelet World of warcraft, som ville stoppa oberoende programmerare från att skapa egna spelservrar. EFF förlorade dock målet. Bakom rättsprocesserna kan man skymta EFF:s värdegrund. Den är tydligt inspirerad av ett klassiskt hackar-etos, om än inramat i juridisk korrekthet: rätten att använda teknik utan inskränkning. Motstånd mot censur och annat som förhindrar fri informationsspridning. En grundskepsis mot auktoriteter och makthavare, i form av såväl stat som kapital. Och framför allt ett kategoriskt nej till övervakning, och därför ett starkt stöd för kryptering som hjälper människor att kommunicera privat. När EFF grundades 1990, innan webben ens existerade, såg få att det fanns en medborgarrättslig aspekt av teknikutveckling. I dag är det ett okontroversiellt påstående. NSA-avslöjandena har gjort det än mer påtagligt i människors vardag. – Folk är mer oroliga nu. För fem eller tio år sedan så var det som att företag som Google och Facebook inte kunde göra något fel. De var spännande, som symboler för framtidstro. Men de senaste två åren har uppfattningen om företagen, och Silicon Valley som helhet, förändrats. Det är svårt att mäta, men man kan inte hävda att de har samma förtroende i dag, säger Danny O’Brien. – Samtidigt slåss vi nu mot ett slags integritetsfatalism. Folk tar sig halvvägs genom diskussionen – förstår att alla dessa hemska saker händer, men säger ”det finns väl inget jag kan göra”. Gör företag som Google och Facebook något för att bättra sig? – Det pågår en intern kamp på företagen. Teknikerna delar ofta våra värderingar om integritet och yttrandefrihet. För dem är det svårt att svälja att de själva skulle vara medskyldiga till en enorm integritetskränkning, säger Danny O’Brien. Om teknikerna är allierade så är det de kommersiella krafterna som står för motståndet. Inte på grund av ideologi, utan ren marknadslogik. Att införa säkerhet kostar pengar, att exploatera användares privata data ger affärsmöjligheter. Ändå händer det en del: Google och Yahoo har båda trappat upp sin kryptering. Twitter har tagit strid för att skydda användare mot krav från staten. Just nu är det NSA som är på tapeten, men Danny O’Brien är mån om att inte bara fokusera på det dagsaktuella. Det gäller att ge sig på en fråga långt innan den blir allmängods. När EFF 1995 gjorde det möjligt att sprida krypteringsmjukvara utan vapenexportlicens var det en obskyr fråga, men fallet påverkar än i dag. En sådan fråga är vad som händer när 3d-skrivare kan printa fungerande skjutvapen, vilket redan är ett faktum. Ska det krävas vapenlicens för att ladda hem ritningarna? Eller för att äga en 3d-skrivare? – Mycket av det vi pratar om verkar konstigt nu. Men om tio år kommer folk förstå vad det handlade om. Folk är mer oroliga nu. För fem eller tio år sedan så var det som att företag som Google och Facebook inte kunde göra något fel. Grateful Dead-koppling. Electronic frontier foundation grundades 1990. En av grundarna var John Perry Barlow, även känd som textförfattare till Grateful Dead. Våren 1990 besöktes han av en FBI-agent som ställde frågor om stulen mjukvara. Irriterad på den låga kunskapen om digitala frågor inom rättsväsendet skapade han organisationen samma år. Sex år senare skrev han ”A declaration of the independence of cyberspace”, ett teknikutopiskt, lätt anarkistiskt manifest där han beordrar den gamla världens auktoriteter att släppa den digitala världen fri: ”Era lagkoncept om egendom, uttryck, identitet, förflyttning och sammanhang gäller inte oss. De är baserade på materia. Här finns ingen materia.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 6436, "headline": "Jenny Nordberg. ”De utklädda flickorna hittar en frihet i förtrycket”", "summary": "Flickor i Afghanistan har under lång tid förklätts till pojkar för att rädda sina familjers heder, ekonomi och vardagsliv. Men först när Jenny Nordberg skrev om dem för The New York Times blev företeelsen internationellt känd. Nu kommer hennes bok om flickorna på svenska.", "article": "– Om detta har legat under ytan utan att någon har upptäckt det – trots de senaste årens ändlösa satsningar på att lära känna det afghanska samhället – då måste allt vi gör i Afghanistan omvärderas. Jenny Nordberg låter så bestämd, och menar med ”vi” representanter för till exempel välvilliga biståndsorganisationer, forskningsprojekt, journalistiska och fredsbevarande insatser, som har lagt miljontals kronor och stor möda på att försöka förstå och hjälpa det söndertrasade landet på fötter och förbättra inte minst kvinnors situation. Och hon säger: — Vad är det i så fall mer som vi har missat? För Jenny Nordberg tog det månader av enträgna efterforskningar och tvivel innan hon på allvar trodde att vad hon upptäckt under sina resor i Afghanistan faktiskt inte tidigare var känt utanför landets gränser: flickor i många afghanska familjer uppfostras och kläs som pojkar, under flera år. Föräldrarna väljer att göra det i syfte att slippa skammen att stå utan son, men också för att underlätta en vardag i ett samhälle där flickor helt saknar frihet. Medan en flicka är låst i hemmet kan en pojke springa ärenden, jobba extra, gå i skolan. Han kan dra in pengar och hjälpa till. För barnet innebär en skepnad i kort hår och byxor, med ett självsäkert kroppsspråk och ett tonläge som bottnar i magen och inte vispar i bröstet, inte bara en förnekelse av ett flicknamn utan också rörelsefrihet och utbildning. Tills puberteten sätter in. Då måste ”bacha posh”, som Nordberg valt att transkribera hur man på dari kallar dessa förklädda flickor, överge sin falska identitet och sin frihet och fälla ned slöjan. Journalisten Jenny Nordberg kom historien på spåren och skrev en artikelserie om den 2010 för The New York Times. Hon hade rest till Afghanistan under fyra års tid och rest runt, letat och rekat. – Drömmen för en journalist är ju att hitta något som är helt nytt, och här var jag – men jag gick mellan stunder av eufori och en stigande känsla av galenskap: jag kunde ju ha helt fel. Var det verkligen möjligt att detta inte var känt? Hon frågade sig fram, gick från hus till hus enligt obskyra landmärkesvägbeskrivningar och sökte genom rykten, tips och hörsägen tills hon kunde belägga fenomenet. Resultatet blev en artikelserie, men nu också en bok, ”De förklädda flickorna i Kabul”, som är skriven som en upptäcktsfärd där läsaren lotsas till svar på fråga efter fråga: stämmer detta? Finns det flera sådana flickor? Sedan länge? Varför då? Och hur går det sedan? För en journalist i Afghanistan kretsar oron, menar Jenny Nordberg, runt den omedelbara säkerheten. Just för att det är svårarbetat är fasan att man kommer hem utan tillräckligt med material som håller. — Jag skulle gärna ha stannat längre i research-stadiet, jag tycker egentligen inte om att skriva, men sedan satt jag där på min stjärt med massor av bitar. Hon pekar in mot arbetsrummet, ett av tre rum i hennes lägenhet i Soho. Trappan upp från porten är smal och brant, därinne löper mörka bjälkar över taket. Utanför ligger restauranger och trendiga butiker tätt. Hon har bott i New York sedan 2002 och har inga planer på att lämna stan. – Men att skriva på engelska hör till det svåraste jag har gjort i hela mitt liv. På svenska inbillar jag mig att jag behärskar språket, men på engelska … kämpar jag för att skriva korrekt. Och att göra sig förstådd är inte samma sak som att skriva vackert. Om jag någon gång lyckades med en mening kunde jag dansa runt här, helt vild. Hon skrattar. Någon vidare hjälp fick hon (ärligt talat) inte från sitt amerikanska förlag, som konstaterade att de trodde på hennes historia och med ett uppmuntrande ”hur många ord skriver du?” inväntade ett manus. Inte som på The New York Times, där fem, sex personer (inklusive chefredaktören) är inblandade i en text innan den publiceras. Jenny Nordberg beskriver sig själv som undersökande journalist och det är just rotandet som attraherar henne. – Det är det allra barnsligaste som driver mig: jag förstår inte det här. Hur kommer det sig, till exempel, att det fortfarande är krig i Irak? Eller att folk på myndigheter i Sverige, där vi talar så vackert om yttrandefrihet, är rädda? Den nyfikenheten, den vetgirigheten, driver henne, och den har funnits där sedan hon var mycket ung. Ett tag ville hon bli jurist, men när hon insåg att den makt en journalist kan ha att förändra är stor och omedelbar, ändrade hon planer. Hon kom in på Journalisthögskolan i Stockholm (en miljö hon muntert beskriver som kultstämplad och smått sektartad), där den största behållningen var kontakterna hon fick på SVT:s grävredaktion. Många år senare ser hon i dag pessimistiskt på framtiden för journalister. Få redaktioner betalar vad den kvalificerade journalistiken kostar och ”här i USA är journalistik på väg att bli en sidosyssla och något de privilegierade kan ägna sig åt, de som har sin försörjning tryggad av en förmögenhet eller en partner”. De mest intressanta journalistiska initiativen sker i USA online men verkar inte främst på affärsmässiga grunder, och trots att efterfrågan är stor är journalistik – undantaget public service – i allt högre grad något som kräver mecenater. Men det går att vara frilans, vilket Jenny Nordberg själv bevisar. Även om projektet kring de förklädda flickorna är avrundat håller hon kontakt med flera av de afghanska kvinnor hon lärde känna. Som Azita, som med hjälp av progressiva föräldrar själv har lyckats skapa ett aktivt liv och har suttit i det afghanska parlamentet och som låtit en av sina fyra döttrar växa upp som pojke. ”Bacha posh” har funnits i flera hundra år, men att kvinnor klär sig som män är förstås inget unikt för Afghanistan utan något som har existerat i många länder i skilda men ofta extrema situationer, som krig. – Efter kanske ett par års arbete befann jag mig hos en grupp kvinnor som nog började bli trötta på alla mina frågor, och sa: ”Jenny, lägg av, vad skulle du själv välja för din dotter: spärra in henne eller sätta på henne byxor och låta henne vara fri?” Hon fäller ut händerna i en serverande, menande gest. – Det handlar inte om genus, det handlar om frihet och förtryck. Det handlar om att hitta sätt att överleva och skapa motstånd i ett omöjligt, dysfunktionellt samhälle. Journalist och författare, bosatt i New York. Uppvuxen i Uppsala och Saltsjöbaden och utbildad på Journalisthögskolan i Stockholm och på Columbia University, New York. Skriver för bl a The New York Times, The Atlantic och Svenska Dagbladet. Tidigare bl a Sveriges radio. Belönad med det prestigefyllda Pulitzerpriset för sin medverkan i en artikelserie om livsfarliga tågövergångar för NYTimes 2005. Tidigare skrivit romanen ”Välgörarna” tillsammans med Nuri Kino, baserad på bedrägerihärvan kring Tvindrörelsen och biståndsorganisationen UFF. Aktuell med boken ”De förklädda flickorna i Kabul” (Albert Bonniers förlag), som kom på engelska i höstas och nu kommer på svenska. Mer information om företeelsen finns även på theundergroundgirlsofkabul.com (som skapats av Nordberg i syfte att också skapa kontakter flickorna emellan). ", "article_category": "culture"}
{"id": 6450, "headline": "Tv-serien ”Duck Tales” gör comeback", "summary": "Den tecknade Disneyserien ”Duck Tales” kommer tillbaka år 2017. Det skriver Disney på sin hemsida.", "article": "”Duck Tales”, som på svenska kallats ”Ankliv” eller ”Knatte, Fatte och Tjatte på äventyr”, är en av Disneys mest framgångsrika tv-serier och sändes ursprungligen under slutet av 80- och i början av 90-talet. Serien var mycket populär och har till och med vunnit pris på den amerikanska tv-galan Emmy Awards. Och år 2017 är serien alltså tillbaka i rutan. ”Duck Tales har en speciell plats i Disneys tv-animationshistoria och inspireras av Disneylegenden Carl Barks serietidningar. Vår nya serie kommer föra samma energi och äventyrliga anda vidare till en ny generation”, säger programchefen Marc Buhaj till Disneys hemsida. Den tecknade tv-serien utspelar sig i Ankeborg och huvudkaraktärerna är de välkända ankorna Joakim von Anka samt Knatte, Fnatte och Tjatte. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6473, "headline": "”Birdman” Oscarsgalans stora vinnare", "summary": "”Birdman” flög högst på Oscarsgalan. Förutom tungviktsklasserna bästa film och regi, vann dramakomedin också för originalmanus och foto. Även Wes Andersons \"The Grand Budapest Hotel\" belönades med fyra Oscar.", "article": "Den 87:e Oscarsgalan blev ett bevis på att Hollywood ändå har en viss självironi. En knivskarp satir över vår tids celebritetskult, narcissism och fåfänga blev den stora vinnaren. I ”Birdman” spelar Michael Keaton en svårt egocentrisk gammal superhjälteskådespelare som desperat försöker väcka liv i sin karriär genom att sätta upp en seriös pjäs på Broadway. Det går så där. I filmen tvingas han bland annat löpa gatlopp bland stjärnögda fans på Broadway i bara kalsongerna sedan han blivit utelåst av misstag. – Michael jag har på mig dina små vita ikväll, de är tajta, de luktar, men nu står jag här, förklarade en frenetiskt tuggummituggande Alejandro González Iñárritu och passade på att önska en bättre regering för hemlandet Mexiko. Under årets Oscarsgala fanns det inte en selfiepinne i sikte. Istället var det alltså två allvarliga komedier som dominerade glitterfesten. På papperet är det oavgjort med fyra Oscars var för Alejandro González Iñárritus ”Birdman” och Wes Andersons ”The Grand Budapest Hotel”, men det var Iñárritus briljanta dramakomedi som tog hem tungviktsklasserna. Wes Andersons visuellt magiska drömbakelse vann fyra Oscar i kategorierna bästa makeup, scenografi, kostym och originalmusik. Galans stora förlorare blev Richard Linklaters episka kritikerälskling ”Boyhood” som bara fick en av sex möjliga Oscar – Patricia Arquette för bästa kvinnliga biroll. I övrigt bjöd glitterpartyt på få verkliga överraskningar. Storfavoriterna stod pall för trycket. Som väntat vann lågoddsaren Julianne Moore sin första Oscar på femte försöket. I det lågmälda dramat ”Still Alice” spelar hon en språkprofessor som drabbas av alzheimer redan vid 50 års ålder – Det sägs att man lever 5 år längre om man får en Oscar. Om det är sant så tackar jag Oscarsakademin eftersom min man är yngre än jag. Min förhoppning är att filmen ska synliggöra dem som drabbats av alzheimer så att vi kan hitta ett botemedel, sa en mycket rörd Julianne Moore i sitt tacktal. Även Eddie Redmayne vann en huvudrolls-Oscar för sitt sympatiska porträtt av det ALS-drabbade snillet Stephen Hawking i ”The theory of everything”. Den brittiska skådespelaren lyckades knipa statyetten mitt framför näbben på Michael Keatons megalomana egocentriker i ”Birdman”. – Jag är en mycket lycklig man. Wow, detta är en Oscar! Den hör också till alla där ute som slåss mot en sjukdom som heter ALS och särskilt Stephen Hawkings och hans familj, förklarade Eddie Redmayne i blå smoking. Läs mer: De gjorde årets allra sämsta filmer Om man jämför med Tina Fey och Amy Poehlers sylvassa inledning på årets Golden Globe-gala, så framstod Oscarsvärden Neil Patrick Harris som en slö nagelsax. Efter sin storslagna musikalöppning – med avancerade visuella effekter – kom han i skymundan med sina lite för slätkammade stil som nog passar bättre på Tony-galan. Harris många halvlama och otajmade skämt skulle få J K Simmons pennalistiska bandledare i ”Whiplash” att kasta trumcymbaler och väsa ”Not my tempo!”. Också J K Simmons var en väntad vinnare för sin briljanta biroll som psykopatisk maestro i det rafflande indiedramat ”Whiplash” som var fjolårets utropstecken. Lika otippat var att Lady Gaga skulle göra en hyllning till Julie Andrews genom ett helt oironiskt potpurri på ”Sound of music” – naturligtvis följt av en livs levande Fröken Julie på scenen. Till skillnad från ”Whiplash” var galan en ojämn tillställning. Just när partyt började sjunka ner i ett slags paltkoma i halvtid – ständigt sönderhackad av reklaminslag - så började den politiska temperaturen stiga i salongen. Patricia Arquette banade väg genom att kräva lika lön och rättigheter för amerikanska kvinnor – något som applåderades förtjust av bland andra Meryl Streep - tidernas stamgäst på galan. Webb-tv: Se Patricia Arquettes politiska tacktal Årets Oscarsgala har anklagats för att vara ”whitewashed”, vittvättad, med få nomineringar för svarta skådespelare och andra filmarbetare. I USA har många menat att David Ovelowo borde ha nominerats för sin roll som Martin Luther King i det välspelade medborgarrättsdramat ”Selma”, liksom filmens regissör Ava DuVernay. Ett av galans starkaste inslag var när John Legend (John Stephens) och rapparen Common (Lonnie Lynn) framförde sin låt ”Glory” från Selma. Strax därefter höll duon det mest känslosamma tacktalet när de fick ta emot en Oscar för den moderna kamplåten: ”One day, when the glory comes/ It will be ours, it will be ours”. – Selma är nu – för kampen för rättvisa pågår just nu. Det finns fler svarta män i fängelse än det fanns slavar 1850. Vi tänker på er, sa John Stephens i sitt tacktal som mötte av stående applåder och tårar från bland andra Ophrah Winfey och David Oyelowo som både hade roller i ”Selma”. Även Laura Poitras, som fick ta emot statyetten för dokumentären ”Citizenfour” om visselblåsaren Edward Snowden, passade på att göra ett politiskt utspel. – Övervakningen är inte bara ett hot mot våra privatliv utan också mot demokratin. Tack Edward Snowden och andra visselblåsare för att ni exponerar sanningen, sa Laura Poitras och fick starka applåder från Hollywoods högadel. Den brittiska manusförfattaren Graham Moore rev ner applåder för sitt tacktal som påminde lite om transpersonen Saga Beckers känslostarka tacktal om identitet på årets Guldbaggegala. Moore vann en Oscar för manuset till ”The Imitation game” där Benedict Cumberbatch spelar mattesnillet Alan Turing som knäckte nazisternas Enigma-kod men som begick självmord i mitten av 50-talet efter att ha åtalades för homosexualitet och tvingades genomgå kemisk behandling. – När jag var 16 år försökte jag också ta livet av mig för att jag kände mig utanför och annorlunda. Men alla har sin plats. Mitt råd till alla som känner sig annorlunda: Stay weird, stay different! sa Graham Moore. Ett annat känslosamt ögonblick i svenskt avseende var när Malik Bendjelloul, Anita Ekberg och Tom Rolf nämndes i minnesstunden över dem som gått bort under året tillsammans med bland andra Lauren Bacall, Samuel Goldwyn Jr, Alain Resnais, Mickey Rooney, Bob Hoskins och Mike Nichols. En av nattens roligaste scener utspelade sig på röda mattan redan innan galan ens hade börjat. Det gick inte att ta miste på den spända familjestämningen när Melanie Griffith förklarade att hon inte tänkte se ”50 shades of grey” där dottern Dakota Johnson spelar huvudrollen. – Men mamma, det är bara en film, sexet i \"50 shades of grey\" är inte på riktigt, förklarade Dakota Johnson. Vinnare på Oscarsgalan 2015: Bästa film: ”Birdman” Bästa regi: Alejandro González Iñárritu - ”Birdman” Bästa kvinnliga huvudroll: Julianne Moore - ”Still Alice” Bästa manliga huvudroll: Eddie Redmayne - ”The theory of everything” Bäst manliga biroll: JK Simmons – ”Whiplash” Bästa kvinnliga biroll: Patricia Arquette - ”Boyhood” Bästa originalmanus: Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Jr and Armando Bo - ”Birdman” Bästa manus efter förlaga: Graham Moore ”The Imitation Game” Bästa utländska film: ”Ida” av Pawel Pawlikowski Bästa dokumentär: ”Citizenfour” av Laura Poitras Bästa animerade långfilm: ”Big hero 6” Bästa foto: Emmanuel Lubezki – ”Birdman” Bästa klippning: Tom Cross ”Whiplash” Bästa ljudklipp: Alan Robert Murray och Bub Asman – ”American Sniper” Bästa visuella effekter: Paul Franklin, Andrew Lockley, Ian Hunter och Scott Fisher – ”Interstellar” Bästa originalmusik: Alexandre Desplat ”The Grand Budapest Hotel” Bästa makeup: Frances Hannon och Mark Coulier – ”The Grand Budapest Hotel” Bästa kostym: Milena Canonero – ”The Grand Budapest Hotel” Bästa produktionsdesign: Adam Stockhausen och Anna Pinnock ”The Grand Budapest Hotel” Bästa låt: ”Glory” i ”Selma” (John Stephens och Lonnie Lynn, framförd av Common och John Legend) Bästa kortdokumentär: ”Crisis Hotline: Veterans Press 1” Bästa kortfilm: ”The Phone Call” Bästa animerade kortfilm: ”Feast” ", "article_category": "culture"}
{"id": 6509, "headline": "Staty av slående dam för våldsam", "summary": "Det verkar inte bli någon staty av en dam som slår mot en nazist med sin handväska. Kultur- och fritidsnämndens arbetsutskott i Växjö tycker att konstverket signalerar våld.", "article": "Förra veckan sade arbetsutskottet nej till konstnären Susanna Arwins förslag om en staty utifrån Hans Runessons berömda fotografi, enligt Smålandsposten. Fotografiet visar en dam vars familj suttit i Auschwitz, som slår mot en nazist med sin handväska under en nazistdemonstration. Nämndordföranden Eva Johansson (C) skriver i en debattartikel i Smålandsposten att Växjö ska värna det fria ordet. ”Jag anser att det i den tanken är viktigt att möta oliktänkande med ord och samtal, inte med tillhyggen (...)”. Konstnären Susanna Arwin tycker inte att en handväska är ett tillhygge. –Hon är en snarare en symbol för antivåld och att ”nu får det vara nog”. I hennes väska låg hela hennes samlade erfarenheter av hemskheterna i Auschwitz, säger konstnären. Enligt Susanna Arwin har flera andra kommuner visat intresse för statyn och hon håller öppet för möjligheten att den hamnar någon annanstans. –Det är synd eftersom det var i Växjö det hände. Det var här hon gick ut på stan och fick uppleva sin värsta fasa. Det slutgiltiga beskedet tas under kultur- och fritidsnämndens sammanträde nästa vecka. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6511, "headline": "Politikens kulturchef: Svaret på terrorismen är vår stora utmaning", "summary": "En persons skjutande kan inte hota den danska rättsstaten. Islamister övertygar inte så många tvivlare. Terrorns styrka är att den vänder principen om öppenhet emot demokratin själv, skriver Politikens kulturchef Rune Lykkeberg.", "article": "Det sägs att det var ett attentat på demokratin. Det hävdas att det verkliga målet för skotten i lördags i Köpenhamn varken var de två män som dödades eller de fem poliser som sårades. Det verkliga målet påstås vara själva det danska samhället och de principer vi bekänner oss till. Men terrorister kan inte utplåna det öppna samhället och inget attentat kan underminera demokratin i Danmark eller på några andra platser. Terrorismen är skräckinjagande och för de konkreta offren är allt redan över. Det är uppenbart att det finns goda grunder till sorg, fruktan och vrede just nu. Men terrorister kan inte utplåna vår demokrati eller underminera de principer vårt samhälle bygger på. Det kan bara vi själva göra. ”Hela västvärlden och i synnerhet USA har övervärderat terrorismens betydelse”, hävdade den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama i oktober 2014 i tidskriften New Statesman: ”Den är ett stort problem som inte kommer att försvinna under den närmaste framtiden, men den innebär inget existentiellt hot”. Det finns ett allomfattande stöd för uppfattningen att Danmark skall vara en rättsstat och en demokrati med organisations- och yttrandefrihet, och det hotas inte av en enskild persons skjutande i Köpenhamn. De fanatiska idéerna och den islamistiska ideologin har inga möjligheter att vinna kampen om hur vårt samhälle skall inrättas och vilka principer vi vill leva enligt. Islamister övertygar inte så många tvivlare att de kan bli ett politiskt hot, och de inspirerar inte så många upplysta medborgare att det överhuvudtaget kan leda till en seriös diskussion. Eller som Fukuyama konstaterade: ”För de allra flesta människor är dragningen till den sortens radikalism lika med noll”. Den stora frågan är inte om Danmark kommer att fortsätta vara en liberal demokrati. Det kommer vi självklart att vara även om tio och tjugo år. Den stora frågan är på vilket sätt vi vill vara det. Och det är här något står på spel. För vårt samhälle kännetecknas av tre principer som de allra flesta tar för givna. Vi vill ha frihet, säkerhet och öppenhet. Det kränker vår föreställning om vad vi har rätt att göra, om vi inte kan trycka teckningar som driver med en profet, eller inte kan träffas i en möteslokal för att samtala om hur vi skall leva tillsammans. Vi kan inte acceptera att islamiska doktriner som påtvingas med våld och vapen hindrar våra samtal. Och det upplevs som kraftigt begränsande om vi skall behöva vara rädda för att bevista politiska möten och samtidigt överväga om de är värda att offra livet för. I slutändan vill medborgarna veta vad som sker i samhället. Även här upplevs det som kraftigt inskränkande om vi inte tillåts bli informerade om förbrytelser och terrorattentat bara för att det kan skrämma oss eller sprida terroristernas budskap. Vi kräver öppenhet. Det handlar inte om blott paragrafer i grundlagen, som våra institutioner manar oss att acceptera och som polisen upprätthåller. Det handlar däremot om principer, som har blivit del av vår gemensamma medvetenhet om vilka vi är och hur vi vill leva. I regel tar vi för givet att vi kan få frihet, säkerhet och kunskap utan kostnad. Att vi kan säga vad vi vill, röra oss hur vi vill och få olika perspektiv på allt som händer utan att det på något sätt skulle utgöra ett hot mot oss. Men redan den engelske filosofen Isaiah Berlin insåg att den liberala demokratins principer inte utgör någon sorts högre system. Om vårt samhälle skall fungera måste vi balansera mellan våra egna förväntningar på vad vi har rätt att göra, och vår hänsyn till samhällsgemenskapen. Frihet är både den enskilda individens frihet att följa idéer och drömmar, och den gemensamma friheten att komma överens om regler som gäller oss alla. Våra principer kommer, enligt Berlin, alltid att befinna sig i konflikt och i varje enskild situation måste vi avgöra vilka ideal vi sätter högst. Det vi brukar kalla mångfald eller pluralism är inte bara friheten att äta kinesisk mat, se amerikanska filmer och gå i danska skolor. Det är också acceptansen för det faktum att det finns inbyggda motsättningar i våra grundläggande principer och att vi ideligen måste välja mellan frihet, säkerhet och öppenhet. Det är därför som USA, Danmark och Sverige alla tre är uppenbara liberala demokratier, men också olika sorters samhällen. Det som kan vara rimligt och rättfärdigt i Danmark kan vara skandalöst och oacceptabelt i Sverige och USA. Det som gör terrorismen så ohyggligt effektiv är att den blottar konflikten mellan våra principer. Det blir omedelbart tydligt att vi inte på samma gång kan få maximal frihet, maximal säkerhet och maximal öppenhet. Så har det alltid varit, men det hamnar sällan i hetluften i form av konkreta val. Om vi insisterar på rättsstatens skyddande av den enskilda individen, måste vi leva med att de människor som är kända av säkerhetstjänsterna och misstänks vilja ont, inte kan spärras in och hållas internerade utan dom. Vi kan inte fängsla människor för ett brott de kanske kommer att begå. Friheten för samhällets goda och rättskaffens medborgare innebär också friheten för dem som kanske inte är goda och rättskaffens. Antingen måste vi acceptera platser som Guantánamo, där människor fängslas utan rättssäkerhet, eller också får vi leva med att möjliga terrorister kan röra sig fritt ibland oss i samhället. Och om vi håller fast vid att vi vill veta allt som händer och sker, och få så många perspektiv som möjligt, måste vi acceptera att vi kommer att gå terroristernas ärenden. Det är ju inte själva attentaten som terroriserar oss. Det är fruktansvärt att en människa blir skjuten på en paneldebatt och det är skrämmande att en vakt vid en synagoga mördas. Men det är först de ständiga bilderna från brottsplatserna, blåljusen över gatorna och reportagen från en skräckslagen stad som sänder rädslan in i hundratusentals danska hem, på samma sätt som det var tv-bilderna från Frankrike som gjorde terrorismen konkret för en global publik. Det är en påtaglig kvalitet hos ett upplyst samhälle att medborgarna vill veta vad som händer, men konsekvensen blir att våra medier fungerar som enorma förstärkare som gör konkreta förbrytelser till globala terrorattentat. Det skrämmer inte bara tittarna, det riskerar naturligtvis också att inspirera potentiella terrorister. Vi har sett hur de som genomför ett bestialiskt attentat som det i Paris fördöms från alla håll. Men de kommer också att spela huvudroller i vad som liknar en global spänningsfilm. De kommer i tv som en sorts fördömda hjältar, villiga att dö för en högre sak. Det kostar dem livet, men de får mer än femton minuters världsberömmelse. Detta är just terrorns styrka, att den vänder vårt samhälles principer mot oss själva. Vår frihet missbrukas till att skada oss, de använde amerikanska trafikflygplan till att förinta amerikanska symboler och de använder våra medier till att sprida rädslan. Det är samtidigt terrorismens svaghet, att den inte kan annat än att förstöra. Den tyske filosofen Jürgen Habermas skrev efter 11 september 2001, att terrorn är det enda sättet att bekämpa en fiende som inte kan besegras. Och det gäller fortfarande. Det är därför inte terroristerna som är den stora faran för oss. Det är vår reaktion på terrorismen som är det största hotet mot friheten och säkerheten i vårt samhälle. Fjorton år senare kan vi se att det inte var terrorn som på allvar pressade den amerikanska rättsstaten. Det var amerikanernas reaktion på den. Och på samma sätt kommer det att vara vårt eget val hur hårt vi vill skadas av attentaten i Köpenhamn. Vi har skäl att vara rädda i den konkreta situationen, och det kommer att begränsa oss. Men vad som verkligen kan skada vårt samhälle är om vi låter behovet av säkerhet underminera vår frihet och vårt krav på kunskap. Det är den kampen som nu står för dörren. Rune Lykkeberg Rune Lykkeberg (född 1974) är Politikens kulturchef sedan 2013. Dessförinnan var han länge knuten till tidningen Information. 2008 kom Lykkeberg ut med boken ”Kampen om sandhederne” (”Kampen om sanningarna”), som handlar om den kulturradikala borgerlighetens uppgång och fall. 2011 fick han ta över i Ebbe Kløvedal Reichs demokratistafett, efter författaren Carsten Jensen. Stafettpinnen innebär att han förväntas göra en särskild insats för demokratin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6512, "headline": "DN:s Paul Hansen får nytt pris i stor fototävling", "summary": "Andra pris i prestigefulla POY-tävlingen i kategorin ”Årets fotograf” tilldelades på måndagen DN-fotografen Paul Hansen. – Det är ett bra betyg på DN:s satsning på bildjournalistik, säger han på telefon från Kiev.", "article": "Pictures of the Year är världens näst viktigaste fototävling. DN:s Paul Hansen är en av få svenskar som vunnit en kategori i den tidigare – två gånger dessutom, 2010 och 2013 (\"Årets fotograf\"). I år var det dags igen – han premierades på måndagen med andra pris för sin bildsvit på nästan 50 bilder, i kategorin ”Årets fotograf”. Paul Hansens portfolio sträcker sig från bråtens-, ruinernas- och kropparnas Gaza och Ukraina, till bröllopsförberedelser i Haiti, Stefan Löfvens segerval – och till vardagen med ett hoppigt barn för en blind mamma i Bromma. – Ett år som detta när det varit så extremt många nyhetshändelser ute i världen, och så visuella – Gaza, Ukraina – och där alla världens fotografer varit på plats, då är jag djupt ödmjuk inför att ha fått det här priset, säger Paul Hansen, på telefon från Kiev. Han är där för att bevaka Ukraina-konflikten för DN:s räkning. Paul Hansen tycker också att det är ett gott på betyg på DN:s satsning på bildjournalistik, att vi är på plats med egna fotografer vid stora nyhetshändelser. – Det här är andra gången redan som jag är i Ukraina i år, konstaterar Paul Hansen. POY räknas som världens näst största tävling för pressfotografer, efter World Press Photo. Den tävlingen, den finaste, vann Paul Hansen 2013 – Photo of the Year. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6517, "headline": "Halshuggen drottnings porträtt funnet", "summary": "Porträtt av Anna Boleyn upptäckt. En av historiens kontroversiella. Anne Boleyn har raderats ur historien men nu hittar forskare ett porträtt.", "article": "Anna Boleyn är en av den engelska historiens mer kontroversiella personer. Hon var kungen Henrik VIII:s andra hustru och bidrog till brytningen mellan England och påvestolen. Nu tror forskare vid University of California att man hittat ett porträtt av henne, enligt The Guardian. Efter att Anna Boleyn dömts till döden genom halshuggning försökte man att radera henne ur historien. Hittills har det bara funnits ett enda känt porträtt av drottningen, på en blymedalj i British Museum i London. Men forskarna använde ett digitalt igenkänningsprogram för ansikten och jämförde bilden på medaljen med ett stort antal tavlor från perioden. Ett porträtt i Bradford Art Galleries and Museums visade sig matcha. Kvinnan bär de smycken som anses ha tillhört Anna Boleyn och som hon bär på medaljen. Samma igenkänningssystem har tidigare bland annat identifierat Michelangelo i en målning av Caravaggio. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6519, "headline": "”Veronica Nygren. Textil konst och radikal design.” på Thielska galleriet", "summary": "Nygren vävde fram sin vardag. Thielska galleriet visar den första retrospektiven om textilkonstnären Veronica Nygren. Hon är mest känd för ett radikalt unisexmode men skapade också nydanande bildvävar.", "article": "I en av salongerna på Thielska galleriet konverserar Veronica Nygrens textila väv ”Haren om hösten” med Bruno Liljefors oljemålning ”Vinterharen”. I Munchsalen muntras Edvard Munchs allvarsamma Nietzsche-porträtt upp av Nygrens färgstarka och sex meter höga textila installation ”Stilla flyter Don”. Utställningen ”Veronica Nygren. Textil konst och radikal design” är den första retrospektiven om konstnären, mönsterformgivaren, modedesignern, professorn och Grupp 8-medlemmen Veronica Nygren, som gick bort 2006. Platsen är väl vald. Inte bara för att Nygren var barnbarnsbarn till Ernest Thiel. Utan framför allt för att hon livet igenom arbetade för att den textila konsten skulle få samma plats i konsthierarkin som måleriet. Bland de manliga sekelskiftsmålarnas nationalromantiska naturmotiv på Thielska galleriet får den lika naturvurmande Nygren en välförtjänt revansch. 1966 grundade Veronica Nygren tillsammans Stina Torsson och Helena Henschen klädvarumärket Mah-Jong, och det är nog radikalt unisexmode de flesta förknippar henne med. Men det är de nydanande bildvävar som hon skapade både före och efter Mah-Jong-tiden som museichefen och curatorn Patrik Steorn valt att lägga fokus på. Redan ”Flagga. För fritt fram” från 1964 speglar med sin blandning av broderi och applikationer av vitt skilda tygkvaliteter den experimentlusta och frihetslängtan som då präglade inte bara Nygren utan en hel generation. På Etnografiska museet 1974 upptäckte hon navajoindianernas sätt att väva på sniskan, med blixtliknande zick-zackmönster som resultat, en teknik hon sedan utvecklade till fulländning i sina bildvävar. ”Med navajotekniken befriade sig Veronica från oviktiga dogmer om vävteknik, som att kanterna alltid måste hållas raka.” Det konstaterar Fatima Svendsen, textilkonstnär och ateljékollega, i den läsvärda och känsligt formgivna bok som ges ut i samband med utställningen (med samma titel). Veronica Nygren vävde sin vardag, och i den ingick allt ifrån kvinnorörelsen till svenska hantverkstraditioner och globala influenser. I väven ”Skynda” knyter hon an till 1970-talskonstens realism, väl rustad med Mah-Jong-tygtrasor. På ett bord står några övergivna kaffekoppar och en telefon med avlagd lur – enligt konstnären för att de kvinnliga aktivister som tagit emot samtalet gått iväg för att demonstrera. Vardagshumor finns även i exempelvis ”Travesti på trasmatta” från 1988, en avsiktligt oavslutat navajogobeläng vävd på tvärs av textila containerfynd. Starkast är ändå de tredimensionella vävarna av senare datum. Tofsar av tagel, glipor och öppningar skapar associationer till utelämnande nakenhet. När det sista cancerbeskedet kom 2005 navajoväver Nygren ”Kropp 05”. Den är livskraftigt turkos men har hotfulla håligheter och ett elakt grin av mässingständer. Med den heltäckande utställningen på Thielska Galleriet skrivs Nygren in både i en tradition av svenska landskapsskildringar och som en textil föregångare till bland annat Åsa Jungnelius snippor i glas. Som den jämställdhetssträvande och ständigt experimenterande konstnär Veronica Nygren var är hon lika aktuell i dag som på 1960-talet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6520, "headline": "Kärleksförklaring till strykrädd hund", "summary": "En hemlös greyhound tar sig plötsligt in i Gina Bellamys liv – trots att hon inte vill ha någon hund. Sakta växer förtroendet fram, i en klassisk kärlekshistoria som rör till tårar.", "article": "Lucy Dillon ”Hundra omistliga ting” Övers. Ann Björkhem Forum De senaste åren har brittiska Lucy Dillons kärleksromaner givits ut på svenska varje år lagom till Alla hjärtans dag. Ibland har det varit roliga böcker, ibland lite mer dystert, som förra året när ”Tango för vilsna själar” visade sig sakna den viktigaste ingrediensen: hunden. Jag är ingen hundmänniska mer än i fantasin, men det är något med Lucy Dillons sätt att berätta om kärleken till hundar som gör mig alldeles lycklig. Detaljrikt beskriver hon hundens rörelsemönster, blickar, sätt att äta, leka och sova – och framför allt, förstås, hur hunden förhåller sig till människan. En stillsam relation, men alla som någonsin har haft en hund känner igen den. Huvudpersonen i nya ”Hundra omistliga ting”, Gina Bellamy, vill visserligen inte alls ha någon hund. Hon var lyckligt gift, trodde hon, och hade tillsammans med maken varsamt renoverat ett charmigt hus där varje inredningsdetalj var genomtänkt. Vackra saker överallt. Exakt hur många vackra saker hon hade skaffat upptäcker hon när hon efter skilsmässan flyttar in i en lägenhet som visserligen verkar rätt spatiös, men bara tills flyttlådorna anländer. Sen bor hon i ett hav av lådor, med smala gångar till säng och kök. Alltså börjar hon rensa bland allt det där som byggde upp hennes gamla liv, och någonstans under rensandet tillkommer en strykrädd greyhound, som plötsligt sitter i hennes hall. Gina måste motvilligt ta hand om hunden några dagar tills hemmet för hemlösa hundar har plats. Meh! En greyhound? De är inte direkt de charmigaste hundarna som finns, magra krakar som ser dystra ut redan från början. Men Lucy Dillon berättar om Buzz rädsla och det gradvisa förtroendet som växer fram mellan honom och Gina så att jag får tårar i ögonen. Det är en sån fin relation! Ingen av dem tror sig egentligen om att ha något att ge, ingen av dem tror sig behöva den andra. En klassisk kärlekshistoria, alltså, men Lucy Dillon gör den mycket trovärdig. Jodå, det finns en mänsklig kärlekshistoria också, men den är inte alls lika spännande. Snarare blir jag lite orolig för att Gina kanske bara hade en kort period av riktig lycka där, mellan två rätt trista karlar och två rätt jobbiga husrenoveringsprojekt. 4 x nya kärleksromaner. John Green ”Katherineteorin” Övers. Kristoffer Leandoer Bonnier Carlsen En ungdomsbok, men nu kan ju dessbättre även vuxna läsa sånt. John Green är oslagbar på kärlekshistorier, och lyckas även med denna något krystade berättelse om det före detta underbarnet Colin Singleton, som konsekvent förälskat sig i flickor med namnet Katherine. Han ger sig ut på en resa och landar i en knäpp liten håla, där han försöker utarbeta en matematisk teori om kärleken. Marian Keyes ”Kvinnan som stal mitt liv” Övers. Katarina Jansson Norstedts Stökig berättelse om irländska Stella Sweeney som drabbas av en svår sjukdom. Efter lång tid på sjukhus återvänder hon till sitt gamla liv, men ger sen ut en självhjälpsbok, separerar från maken och flyttar till New York. Intrigen är så krängig att man blir nervös, men Marian Keyes är rolig, självironisk och då och då mycket klok. Det giftiga porträttet av den amerikanska bokindustrin är en extra bonus. Sara Kadefors ”Hon som älskade honom” Piratförlaget Den här kom i höstas, men jag hann inte läsa den förrän nu – och blev förtjust. Känslig och ändå sträv berättelse om den psykiskt sköra Malena som hyr ett hus på landet och snart förälskar sig i hyresvärden Nathan. Han är en så bra och pålitlig man: en god make åt sin fru Pia och en bra pappa som är fantastisk med struliga ungdomar. Men om han paradoxalt nog lämnar sin fru, kan han ändå vara bra och pålitlig? Akli Tadjer ”Paradisbaden” Övers. Alexandra Dumas Sekwa Adèle fyller trettio år och är ensam: alla män drar sig tillbaka när hon berättar att hon har en begravningsbyrå. Dessutom är hon tjock och inte särskilt vacker. Men så träffar hon den blinde massören Léo. Jag funderar mycket över maktrelationer när jag läser, eftersom Léo är mörkhyad. Kanske just därför ser jag en annan berättelse också, där hudfärg och ekonomi inte behöver förbli oöverstigliga gränslinjer. 4 x äldre kärleksromaner. Jojo Moyes ”Sista brevet från din älskade” Övers. Emö Malmberg Printz Publishing Vacker, nostalgisk berättelse om den brittiska journalisten Ellie som hittar några gamla kärleksbrev i arkivet på sin tidning, och får i uppdrag att göra en artikel av dem. Jennifer Stirling var olyckligt gift när hon träffade journalisten Anthony O’Hare 1960, men vad hände sen? Fick de någonsin varandra? Mycket tidskänsla och miljöskildring, med fokus på kontrasterna mellan sextiotalets kvinnoroll och dagens. Hilary Boyd ”Handen på hjärtat” Övers. Carla Wiberg Norstedts Det finns en återhållsamhet i Hilary Boyds böcker som jag gillar: folk är varken storslagna, rika eller förtrollande vackra. Flora är en lågmäld, anspråkslös sjuksköterska som bor i källarlägenheten hos sin syster i London och jobbar heltid åt en döende gammal dam. Det var inte tänkt att bli så, men Flora blev övergiven av sitt livs kärlek. När han kommer tillbaka utvecklar sig saker inte alls som man tror. Nicolas Barreau ”En engelsman i Paris” Övers. Victoria Johansson Ramirez Forum Oemotståndligt knäpp historia, det är som att läsa en film. Restaurangägaren Aurélies sambo har stuckit med en annan, och i tomheten efter mannen råkar hon läsa en bok av en engelsk författare, Robert Miller. Hon blir närmast besatt och tar kontakt med förlaget för att få träffa författaren. Den ohövlige förläggaren gör allt för att undvika att de träffas, men verkar mer intresserad av Aurélie själv. David Levithan ”Liten parlör för älskande” Övers. Elisabeth Helms Gilla förlag Ett förhållande beskrivet som ett lexikon, med uppslagsord från aberrant, avvikande, till zenith, zenit. För varje ord finns ett kortare eller längre stycke text, en ögonblicksbild ur förhållandet. David Levithan bygger skickligt upp detaljerna till en sammansatt bild av det unga paret som förälskar sig, flyttar ihop och jämkar ihop sina liv. Uppslagsorden går från allmängiltiga till djupt personliga. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6521, "headline": "”Nu har jag möjligheten att säga nej”", "summary": "Det internationella genombrottet har Alicia Vikander redan klarat av. Nu ska hon bli filmstjärna – oavsett om hon vill det eller ej. Med stora roller i nio filmer blir 2015 med all säkerhet den svenska skådespelarens stora år.", "article": "Alicia Vikander kommer att synas överallt den närmaste tiden. Hela nio filmer med henne har internationell premiär i år. I de flesta spelar hon en av de bärande rollerna, vilket handlar om alltifrån robot till fyrvaktarhustru i Australien och brittisk sjukvårdare under första världskriget. Hur har du hunnit med alla filmer? – Det är ett rent sammanträffande. Jag har gjort tre fyra stycken om året senaste åren, vilket är maximalt vad man klarar av, och nu råkar alla komma ut inom ett år, säger Alicia Vikander, när hon möter DN för en intervju på ett av trendhotellen i sin hemstad London. För första gången på mycket länge har hon precis varit ledig två veckor. Nu intervjuas hon i omgångar av olika europeiska medier tillsammans med andra nyckelpersoner i laget bakom science fiction-filmen ”Ex machina”. Sitt internationella genombrott fick Alicia Vikander med de historiska dramerna ”Anna Karenina” och ”A royal affair”, den danska filmen som blev Oscarsnominerad och där Vikander spelar mot Mads Mikkelsen. Har du medvetet sökt dig till andra typer av roller efter det, som i ”Ex machina”? – Nej, det har bara blivit så. Att det blivit flera historiska filmer beror snarare på det är så svårt att hitta komplexa roller med unga, starka kvinnor. Då får man ofta leta sig bakåt i tiden, vilket är lite tragiskt. Alicia Vikander konstaterar att även om utbudet av roller har ökat när hon börjat arbeta utomlands är det fortfarande så att hon kan läsa 30–40 manus, utan att hitta något med tillräcklig substans. Sin internationella framgång tackar hon framför allt Noomi Rapace för. Hon öppnade dörrarna för andra med Millenniumfilmerna. – Men det hör också ihop med att senaste fem åren har globaliseringen slagit igenom även i filmskapandet. Bara du kan språket och kan kommunicera kan du sätta dig på flyget och arbeta någon annanstans. Alicia Vikander insåg att ”Anna Karenina” var hennes chans att visa upp sig för omvärlden. Hon arbetade hårt för att hitta rätt i språket och hennes engelska är numera nästintill perfekt: ”Hon talar fan bättre engelska än jag gör”, utbrister en brittisk filmjournalist när jag frågar honom. Ett par andra biobesökare, som sett ”Ex machina” och ”Testament of youth”, säger att det trots allt finns något litet i språkmelodin som skiljer henne från en brittisk skådespelare. En eventuell brytning var inget som fick manusförfattaren och regissören Alex Garland att tveka när han skulle rollbesätta ”Ex machina”. – När jag såg ”A royal affair”, där den fantastiske Mads Mikkelsen är med, tog Alicia Vikander över duken. Det var bara henne jag följde, säger han till DN. Alicia Vikander är en stigande stjärna på filmhimmelen. Hon får agera tillsammans med kända skådespelare som Ewan McGregor, Michael Fassbender och Emma Thompson. Brittiska tidningar har långa intervjuer med henne och just nu syns hon på var och varannan dubbeldäckare i London i reklamen för ”Ex machina”. Beteckningen ”filmstjärna” får henne dock att skruva obekvämt på sig när jag råkar nämna det. Hon kontrar med att en journalist knappast skulle benämna sig själv som ”fantastiskt stor”, eller något liknande. – Jag är otroligt lyckligt lottad som får jobba och att jag får välja filmer som jag vill vara involverad i. Det är lite galet, för bara två och ett halvt år sedan var frågan hur jag skulle få ihop till hyran. Eftersom det är tufft att vara skådis säger man ja till det mesta som kommer för man måste ha bröd på bordet. Nu har jag möjligheten att säga nej. Och apropå filmstjärna; ”Ex machina”-regissören Alex Garland poängterar att han letade efter riktiga skådespelare som kunde klara långa scener och dialoger, inte filmstjärnor i betydelsen kända ansikten som finansiärer av filmer helst vill ha med. Alicia Vikander är glad över att hon blir erbjuden allt intressantare roller, får chans att möta regissörerna och tillhör den skara skådespelare som det står mellan när det ska avgöras vem som får en huvudroll. Till ”Testament of youth”, författaren Vera Brittains självbiografi om första världskriget, behövde hon inte ens provfilma. Vid premiären i Storbritannien i januari fick Alicia Vikander genomgående bra recensioner. I april går filmen upp i Sverige. ”Ex machina” (som uttalas ”ex mackina” enligt regissören) har svensk premiär i mars. Den kan närmast beskrivas som ett kammar- och relationsdrama om artificiell intelligens. – Det är ett av de bästa och mest intellektuella manusen jag läst. För mig var det som en deckare, jag bara sögs in i det och kunde inte sluta läsa, säger Alicia Vikander. ”Ex machina” utspelar sig bokstavligen i slutna rum. Alicia Vikander spelar Ava, en mycket mänsklig robot, som rör sig med väl kontrollerade kroppsrörelser. Man anar att Alicia Vikanders baletträning kommer väl till pass. Hon har ingen formell skådespelarutbildning, men stod på scenen redan som barn hemma i Göteborg, bland annat i ”Sound of music” och ”Kristina från Duvemåla”. – Jag sökte till scenskolan i två år, men kom inte in. Man vill gå på en skola för att ha möjlighet att där kunna göra stora misstag, att bara kunna släppa och utforska. Jag har i stället inspirerats och lärt mig mycket av skådespelare som jag arbetat med. Alicia Vikander gick gymnasiet på Balettskolan i Stockholm. Hon fick problem med skador och var dessutom borta mycket för att spela in julkalendern. Läraren på skolan krävde att eleven Vikander bestämde sig: skådespelare eller dansare. Svaret blev det förstnämnda. Som 22-åring fick hon en Guldbagge för sin långfilmsdebut ”Till det som är vackert”. Nu är hon alltså på väg att få ett internationellt genombrott. Hur hanterar du framgången, du är trots allt bara 26 år? – Ha, en brittisk journalist undrade varför jag inte slagit igenom förrän nu, när jag är så gammal, och jämförde med Scarlett Johansson som var 21, 22, säger Alicia Vikander med ett skratt. När det gäller Guldbaggen förklarar hon hur hon höll den i handen på scenen, kände sig ödmjuk och såg den som en uppmuntrande klapp på axeln. – Det var ”bra jobb, fortsätt i den här riktningen”. Inte alls som att jag redan var jättebra skådis. Hon berömmer också stödet från många människor som hon då hade omkring sig. Nu för tiden tar Alicia Vikander ofta med sig vänner eller delar av familjen när hon är på olika inspelningsplatser. Och hon låter fortfarande sina föräldrar läsa alla filmmanus. – Vi har ett nära förhållande till varandra. De känner mig, är bra bollplank och jag litar på deras omdöme. Senast var det pappa som ringde och sa att jag måste göra ”The danish girl” eftersom det var bästa manuset han någonsin läst. Blir det någon svensk film eller tv-serie framöver? – Vi får se. Jag läser två svenska manus just nu. Alicia Vikander. Född: 1988 i Göteborg. Utbildning: Kungliga balettskolan i Stockholm. Familj: Mamma Maria Fahl Vikander (skådespelerska), pappa Svante Vikander (psykiatriker), fem halvsyskon. Bor: Lägenhet i norra London. Intressen: Matlagning. Vann Guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll 2011. Premiärer i år. Nio kommande filmer med Alicia Vikander ”Seventh son”. Fantasyfilm där Vikander spelar häxa. Med bland andra Julianne Moore och Jeff Bridges. Svensk premiär blir den 25 februari. ”Ex machina”. Kammardrama om artificiell intelligens med Vikander som roboten Ava. Alex Garland debuterar framgångsrikt som regissör. Svensk premiär den 20 mars. ”Son of a gun”. Kriminaldrama som utspelar sig i Australien där Ewan McGregor är största affischnamnet. Filmen visas nu i Storbritannien. Svensk premiär på dvd den 6 april. ”Testament of youth”. Drama om kärlek, död och frigörelse under första världskriget. Filmen bygger på Vera Brittains självbiografi från 1933. Alicia Vikander spelar huvudrollen Vera. Filmen visas nu i Storbritannien. Svensk premiär den 17 april. ”The man from Uncle”. Regissören Guy Ritchies nyinspelning av 1960-talsserien om amerikanskt och ryskt agentsamarbete under kalla kriget. Svensk premiär i augusti. ”Chef” (arbetstitel). Komedi där en kock samlar en grupp personer omkring sig för att skapa världens bästa restaurang. I övriga roller bland andra Bradley Cooper, Lily James och Sienna Miller. Oklart när den har premiär. ”The Danish girl”. Handlar om konstnären Einar Wegener (1882-1931), som antas vara den första person som genomgick könskorrigering. Vikander spelar hustrun Gerda. Inspelning pågår till och med april. Oklart när filmen har premiär. ”Tulip fever”. Kärlekshistoria i nederländsk 1600-talsmiljö om ett förälskat par som investerar i tulpanlökar, dåtidens finansiella bubbla. Oklart när filmen har premiär. ”The light between oceans”. Drama om ett fyrvaktarpar som räddar en bebis från en båt. Vikanders motspelare är Michael Fassbender. Svensk premiär blir förmodligen i januari nästa år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6523, "headline": "Den stigande stjärnan på filmhimlen", "summary": "Skådespelaren Alicia Vikander har blivit så internationellt etablerad att hon vågar tacka nej till roller och har råd att köpa bostad i London. – Det är lite galet. För två och ett halvt år sedan var frågan hur jag skulle få ihop till hyran, säger hon till DN.", "article": "Alicia Vikander kommer att synas överallt det kommande året. Hela nio filmer med henne har internationell premiär. I de flesta spelar hon en av de bärande rollerna, vilket handlar om alltifrån robot till fyrvaktarhustru i Australien och brittisk sjukvårdare under första världskriget. Hur har du hunnit med alla filmer? – Det är ett rent sammanträffande. Jag har gjort tre fyra stycken om året senaste åren, vilket är maximalt vad man klarar av, och nu råkar alla komma ut inom ett år, säger Alicia Vikander, när hon möter DN för en intervju på ett av trendhotellen i sin hemstad London. För första gången på mycket länge har hon precis varit ledig två veckor. Nu intervjuas hon i omgångar av olika europeiska medier tillsammans med andra nyckelpersoner i laget bakom science fiction-filmen \"Ex machina\". Sitt internationella genombrott fick Alicia Vikander med de historiska dramerna \"Anna Karenina\" och \"A royal affair\", den danska filmen som blev Oscarsnominerad och där Vikander spelar mot Mads Mikkelsen. Har du medvetet sökt dig till andra typer av roller efter det, som i \"Ex machina\"? – Nej, det har bara blivit så. Att det blivit flera historiska filmer beror snarare på det är så svårt att hitta komplexa roller med unga, starka kvinnor. Då får man ofta leta sig bakåt i tiden, vilket är lite tragiskt. Alicia Vikander konstaterar att även om utbudet av roller har ökat när hon börjat arbeta utomlands är det fortfarande så att hon kan läsa 30-40 manus, utan att hitta något med tillräcklig substans. Alicia Vikander på filmfestival i Toronto. Foto: Eric Charbonneau Sin internationella framgång tackar hon framför allt Noomi Rapace för. Hon öppnade dörrarna för andra med Millenniumfilmerna. – Men det hör också ihop med att senaste fem åren har globaliseringen slagit igenom även i filmskapandet. Bara du kan språket och kan kommunicera kan du sätta dig på flyget och arbeta någon annanstans. Alicia Vikander insåg att \"Anna Karenina\" var hennes chans att visa upp sig för omvärlden. Hon arbetade hårt för att hitta rätt i språket och hennes engelska är numera nästintill perfekt: \"Hon talar fan bättre engelska än jag gör\", utbrister en brittisk filmjournalist när jag frågar honom. Ett par andra biobesökare, som sett \"Ex Machina\" och \"Testament of Youth\", säger att det trots allt finns något litet i språkmelodin som skiljer henne från en brittisk skådespelare. En eventuell brytning var inget som fick manusförfattaren och regissören Alex Garland att tveka när han skulle rollbesätta \"Ex machina\". – När jag såg \"A Royal Affair\", där den fantastiske Mads Mikkelsen är med, tog Alicia Vikander över duken. Det var bara henne jag följde, säger han till DN. Alicia Vikander är en stigande stjärna på filmhimmelen. Hon får agera tillsammans med kända skådespelare som Ewan McGregor, Michael Fassbender och Emma Thompson. Brittiska tidningar har långa intervjuer med henne och just nu syns hon på var och varannan dubbeldäckare i London i reklamen för \"Ex machina\". Beteckningen \"filmstjärna\" är dock inte ett uttryck som hon gillar eller själv använder. Tvärt om skruvar hon obekvämt på sig när jag frågor om hon känner sig som en filmstjärna. Vikander kontrar med att en journalist knappast skulle benämna sig själv som \"fantastiskt stor\", eller något liknande. – Jag är otroligt lyckligt lottad som får jobba och att jag får välja filmer som jag vill vara involverad i. Det är lite galet, för bara två och ett halvt år sedan var frågan hur jag skulle få ihop till hyran. Eftersom det är tufft att vara skådis säger man ja till det mesta som kommer för man måste ha bröd på bordet. Nu har jag möjligheten att säga nej. Och apropå filmstjärna; \"Ex machina\"-regissören Alex Garland poängterar att han letade efter riktiga skådespelare som kunde klara långa scener och dialoger, inte filmstjärnor i betydelsen kända ansikten som finansiärer av filmer helst vill ha med. Alicia Vikander är glad över att hon blir erbjuden allt intressantare roller, får chans att möta regissörerna och tillhör den skara skådespelare som det står mellan när det ska avgöras vem som får en huvudroll. Till \"Testament of youth\", författaren Vera Brittains självbiografi om första världskriget, behövde hon inte ens provfilma. Vid premiären i Storbritannien i januari fick Alicia Vikander genomgående bra recensioner. I april går filmen upp i Sverige. \"Ex machina\" Foto: Rex \"Ex machina\", som uttalas \"ex mackina\" enligt regissören, har svensk premiär i mars. Den kan närmast beskrivas som ett kammar- och relationsdrama om artificiell intelligens. – Det är ett av de bästa och mest intellektuella manusen jag läst. För mig var det som en deckare, jag bara sögs in i det och kunde inte sluta läsa, säger Alicia Vikander. \"Ex Machina\" utspelar sig bokstavligen i slutna rum. Alicia Vikander spelar Ava, en mycket mänsklig robot, som rör sig med väl kontrollerade kroppsrörelser. Man anar att Alicia Vikanders träning som balettdansös kommer väl till pass. Hon har ingen formell skådespelarutbildning, men stod på scenen redan som barn hemma i Göteborg, bland annat i \"Sound of music\" och \"Kristina från Duvemåla\". – Jag sökte till scenskolan i två år, men kom inte in. Man vill gå på en skola för att ha möjlighet att där kunna göra stora misstag, att bara kunna släppa och utforska. Jag har i stället inspirerats och lärt mig mycket av skådespelare som jag arbetat med. Alicia Vikander gick gymnasiet på Balettskolan i Stockholm. Hon fick problem med skador och var dessutom borta mycket för att spela in julkalendern. Läraren på skolan krävde att eleven Vikander bestämde sig: skådespelare eller dansare. Svaret blev det förstnämnda. Som 22-åring fick hon en Guldbagge för sin långfilmsdebut \"Till det som är vackert\". Nu är hon alltså på väg att få ett internationellt genombrott. Hur hanterar du framgången, du är trots allt bara 26 år? – Ha, en brittisk journalist undrade varför jag inte slagit igenom förrän nu, när jag är så gammal, och jämförde med Scarlett Johansson som var 21, 22, säger Alicia Vikander med ett skratt. När det gäller Guldbaggen förklarar hon hur hon höll den i handen på scenen, kände hon sig ödmjuk och såg den som en uppmuntrande klapp på axeln. – Det var \"bra jobb, fortsätt i den här riktningen\". Inte alls som att jag redan var jättebra skådis. Hon berömmer också stödet från många människor som hon då hade omkring sig. Nu för tiden tar Alicia Vikander ofta med sig vänner eller delar av familjen när hon är på olika inspelningsplatser. Och hon låter fortfarande sina föräldrar läsa alla filmmanus. – Vi har ett nära förhållande till varandra. De känner mig, är bra bollplank och jag litar på deras omdöme. Senast var det pappa som ringde och sa att jag måste göra \"The danish girl\" eftersom det var bästa manuset han någonsin läst. Blir det någon svensk film eller tv-serie framöver? – Vi får se. Jag läser två svenska manus just nu.  Pia Gripenberg pia.gripenberg@dn.se Andra artiklar: Det här året innebär mer science -fiction än på länge, men magin försvinner när man förstår tekniken. Läs mer Alicia Vikander i ny ”Gudfadern” - en thriller vid namn \"Alina\". Läs mer Vikander vann priset som bästa skådespelerska i Marrakech. Läs mer Alicia Vikander Född: 1988 i Göteborg Utbildning: Kungliga balettskolan i Stockholm Familj: mamma Maria Fahl Vikander (skådespelerska) pappa Svante Vikander (psykiatriker), fem halvsyskon Bor: lägenhet i norra London Intressen: matlagning Nio kommande filmer med Alicia Vikander \"Seventh son\" – fantasyfilm där Vikander spelar häxa. Med bland andra Julianne Moore och Jeff Bridges. Svensk premiär blir den 25 februari. \"Ex machina\" – kammardrama om artificiell intelligens med Vikander som roboten Ava. Gripande historia där manusförfattaren Alex Gordon framgångsrikt debuterar som regissör. Svensk premiär den 20 mars. \"Son of a gun\" – kriminaldrama som utspelar sig i Australien där Ewan McGregor är största affischnamnet. Filmen visas nu i Storbritannien. Svensk premiär på dvd den 6 april. \"Testament of youth\" – drama om kärlek, död och frigörelse under första världskriget som bygger på Vera Brittains självbiografi. Vikander spelar Vera. Filmen visas nu i Storbritannien. Svensk premiär den 17 april. \"The man from Uncle\" – regissören Guy Ritchies nyinspelning av 1960-talsserien om amerikanskt och ryskt agentsamarbete under kalla kriget. Svensk premiär i augusti. \"Chef\" (arbetstitel) – komedi där en kock samlar en grupp personer omkring sig för att skapa världens bästa restaurang. I övriga roller bland andra Bradley Cooper, Lily James och Sienna Miller. Oklart när den har premiär. \"The Danish girl\" – handlar om konstnären Einar Wegener (1882-1931), som antas vara den första person som genomgick könskorrigering. Vikander spelar hustrun Gerda. Inspelning pågår till och med april. Oklart när filmen har premiär. \"Tulip fever\" – kärlekshistoria i nederländsk 1600-talsmiljö om ett förälskat par som investerar i tulpanlökar, dåtidens finansiella bubbla. Oklart när filmen har premiär. \"The light between oceans\" – drama om ett fyrvaktarpar som räddar en bebis från en båt. Vikanders motspelare är Michael Fassbender. Svensk premiär blir förmodligen i januari nästa år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6524, "headline": "Femtio nyanser av fanfiction", "summary": "I fredags hade filmen ”Fifty shades of Grey” premiär, baserad på en av bokvärldens största succéer någonsin. Författaren E L James skrev först sin historia som fanfiction på nätet – och efter hennes framgång har hundratals följt i hennes spår. En stor subkultur är nu i fokus för förläggare, läsare och skribenter över hela världen.", "article": "Jag kan visst göra en intervju om att jag skriver fanfiction. Jag jobbar med tv, men är hemma för tillfället med mina tonårssöner.” Det var exakt fem år sedan, vintern 2010, som svarsmejlet från den anonyma fanfictionförfattaren Snowqueens Icedragon landade i min inbox. Hon skrev just då och publicerade på nätet kapitel efter kapitel av sin historia ”Master of the universe”. Min tanke var att göra ett reportage om fanfiction som en lavinartat växande subkultur, där den just då hetaste bok- och filmserien ”Twilight” särskilt utmärkte sig. Snowqueens Icedragon skrev en av de mest populära -historierna, vid tillfället uppe i kapitel 85, om hur Bella Swan i stället för att som i originalet tämja den dystre bad boy-vampyren Edward Cullen tämjde en bdsm-älskande miljardär. Historien följdes av hundratusentals läsare på sajten Fanfiction.net. Men tre magasin tackade alla nej till artikelförslaget, med motiveringen att fanfiction var alldeles för smalt. Ett par år senare hade ”Master of the universe” döpts om till ”Fifty shades of Grey” (”Femtio -nyanser av honom”, som boken – men inte -filmen – översatts till i Sverige), publicerats av ett traditionellt förlag under författarnamnet E L James och blivit ett av världens största bokfenomen genom tiderna. I dag har bokserien sålt över 100 miljoner exemplar och i fredags hade den första filmatiseringen premiär. Sedan dess har en lång rad fanfictionförfattare omarbetat sina historier, de flesta med frikostigt antal sexscener, och gett ut dem på traditionella förlag. Skrivarduon bakom namnet Christina Lauren tog ned sin ”Twilight”-fanfiction kallad ”The Office” (Bella Swan tämjer sin oerhört otrevlige chef) och gjorde om den till en trilogi med titeln ”Beautiful bastard”, vilken hittills har sålt 1,3 miljoner exemplar. Pseudonymen Sylvain Reynard tog ned sin historia kallad ”The University of Edward Masen” (Bella Swan tämjer en dryg filosofiprofessor), döpte om den till ”Gabriels Inferno” och boken hamnade på New York Times bästsäljarlista. I dag listas på sajten Goodreads 264 titlar som publicerad före detta fanfiction. Flera andra bästsäljande författare har berättat att de själva både tidigare har läst och skrivit fanfiction, som Cassandra Claire (The Mortal instruments) och Rainbow Rowell (Eleanor & Park) som båda har skrivit Harry Potter-fanfiction. – Fanfiction är jätteintressant, jag tror inte alls att ”Femtio nyanser av honom” var en isolerad framgång. Att skrivlystna människor självpublicerar på olika sätt och sedan plockas upp av större förlag blir allt vanligare. Nu i mars ger vi ut en annan fanfiction som bok, ”After – när vi möttes”, skriven av 25-åriga Anna Todd, som tidigare var en fanfiction om bandet One Direction publicerad på nätet, säger Susanna Romanus, chef för skönlitteratur på Norstedts. Att använda sig av en annan författares universum och karaktärer är inget nytt fenomen, utan har gjorts i litteratur i alla tider. Vad som skiljer litteratur och fanfiction åt är att det förstnämnda passerar en kvalitetskontroll och bearbetas av ett professionellt förlag, medan fanfiction publiceras på nätet av vem som helst. Det ena anses fint och det andra lite pinsamt och vulgärt. Om Sara Stridsbergs bok ”Darling River”, hennes version av Vladimir Nabokovs ”Lolita”, eller Bengt Ohlssons bok ”Gregorius”, om prästen i Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”, hade lagts ut kapitel efter kapitel på nätet och vartefter kommenterats av läsare – då hade de till formen varit fanfiction. – Att fortsätta berätta på redan existerande verk och att låna karaktärer och handling är berättandets grundstruktur och liknar den muntliga traditionen av berättande. Det digitala landskapet i dag har bara ökat möjligheterna att sprida och läsa historier och att hitta en stor publik, säger Christina Ollin Scheller, professor i litteraturvetenskap och pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet, som i nio år har forskat om fanfiction. Harry Potter är det universum som i dag har renderat mest fanfiction av alla – enbart på Fanfiction.net finns över 704 000 historier – många av dem lika långa som originalversionen. Harry Potter går att konsumera i alla former. Förutom böcker, filmer, spel, nöjesparker och produkter uppstår en så kallad konvergenskultur där konsumenterna också är producenter och själva -skapar Harry Potter-innehåll som fanfiction, musik, videor och bilder. När amatörerna får en riktigt stor publik, -samtidigt som förlagsvärlden blöder, suddas gränserna ut. – Fansen får alltmer makt. De behöver inte gå i de stora distributörernas vägar. Precis som musikbranschens stora förändring tror jag att också förlagsvärlden måste förändra sig, säger Christina Ollin Scheller. I augusti kommer David Lagercrantz bok om Lisbeth Salander, en fristående fortsättning på Stig Larssons ”Millennium”-serie och med ett utgivningsdatum anpassat efter tioårsjubileet av ”Män som hatar kvinnor”. När Norstedts förlagschef Eva Gedin annonserade den planerade boken påpekade hon att i filmbranschen bygger man ofta vidare på befintliga historier, så även böcker. ”Just nu ser vi även en våg av så kallad fanfiction, där läsarna själva bjuds in att bygga vidare på kända författares böcker.” – Ska man spetsa till det i dag kan man fråga sig varför författare behöver förlag över huvud taget. Vad kan vi tillföra nu när man kan publicera sig på nätet och nå en stor publik? Jag är så klart övertygad om att förlaget behövs. Vi kan inte bara hjälpa till att höja kvaliteten på texten men vårt varumärke garanterar också för läsaren att detta är värt att läsa, säger Susanna Romanus, publicistisk chef på Norstedts. Förlaget ser heller ingen avmattning av antalet manus som når dem från hugade författare, fortfarande ungefär 2.000 stycken om året. – Men om jag fick ett manus i min hand där jag visste att författaren och historien online redan hade 100 000 läsare, och därmed potentiella -intressenter av en bok, så vore det självklart ett bra argument, säger hon. Anna Fahlén är 24 år och ett stort Harry Potter-fan. Hon är aktiv på fansidan Mugglarportalen, spelar i wizard rock-bandet The Swedish Shortsnouts, är medarrangör till Multicon – ett konvent för fans till bland andra Harry Potter, ”Hunger games” och tv-serierna ”Merlin”, ”Sherlock”, ”Supernatural” och ”Dr Who” – och hon har själv skrivit fanfiction, men anser sig själv främst vara en läsare. – Vanliga idéer inom fanfiction är att skriva om Harry och Dracos förhållande, historier om hur huvudkaraktärernas barn har det på Hogwarts i framtiden, att placera karaktärerna på andra elevhem och att bilda andra par, berättar hon. Anna Fahlén är ambivalent inför att fanfiction har blivit mer mainstream. – Visst är det roligt att fanfictionförfattare kan gå vidare och göra mer och större saker. Men samtidigt är det väldigt mysigt på vårt hörn av internet. Det finns en poäng i att vi håller oss för oss själva. En anledning är upphovsrätten. Vissa författare uppmuntrar fanfiction – som J K Rowling och Stephenie Meyer – medan andra har sagt att de absolut motsätter sig, som George R R Martin (”Game of Thrones”) och Orson Scott Card (”Enders games”). Men den magiska gränsen går alltid vid pengarna. – Vill fans börja tjäna pengar så blir det plötsligt en konkurrenssituation och då tror jag inte att vårt intresse kommer att anses lika harmlöst. Då kommer vi inte kunna fortsätta på samma sätt, säger Anna Fahlén. Fanet Steven Vander Ark gjorde till exempel 2007 ett internetbaserat Harry Potter-lexikon som blev mycket populärt, men när han ville publicera det som bok blev det rättegång. Han förlorade, men fick ge ut en kortare, omarbetad version. En annan anledning till att fanfictionförfattare alltid använder pseudonymer och håller en låg offentlig profil är att sex är ett vanligt inslag i många historier. – Många är inte bekväma att diskutera att de läser sådant, säger Anna Fahlen. – En av drivkrafterna i genren är helt klart att kunna utforska erotiska stämningar mellan olika karaktärer, säger Christina Ollin Scheller. Enligt Anna Fahlén är det i stort sett uteslutande tjejer som skriver fanfiction i de fandoms – fankulturen kring ett fiktivt universum – som hon rör sig i, och många skriver också egna historier utöver fanfiction. – Många använder fanfiction som ett sätt att få feedback från läsare och att utvecklas som skribenter. Få har nog tanken att de skapar något som de ska tjäna pengar på. Konsensus brukar vara att det skulle kännas lite som fusk att försöka ge ut sin fanfiction som originalverk, säger hon. Den vanligaste åsikten bland fanfiction-författare är också att deras verk ska stanna bland fansen, där de är älskade. Författaren och journalisten Lev Grossman skrev lyriskt i tidningen Time att fanfiction är ”hur litteratur skulle se ut om det återuppfanns efter en nukleär apokalyps och ett gäng briljanta popkulturjunkies var inlåsta i en bunker. De skulle inte skriva för pengar – det är inte det som är poängen – utan de skriver för tillfredsställelsen. Kulturen talar till dem och de talar tillbaka med samma språk.” Men något som helt klart talar högre än kultur själv är pengar. Ju fler passionerade fans som producerar och konsumerar egna texter, desto vanligare kommer det bli att förlag och mellanhänder involveras. Fanfiction kommer oavsett publiceringsform bara att växa sig större. – Vi skapar våra liv och oss själva genom -berättande. Det är en djupt mänsklig egenskap att vilja fortsätta berättandet på en historia som vi fascineras av, säger Christina Ollin Scheller. E L James, eller Erika Mitchell, klippte sina band med fanfictionvärlden när hon blev framgångsrik. Hon har sällan kommenterat sin tid som fanfictionförfattare och har på senare tid undvikit att nämna att hon utöver ”Twilight” även inspirerades av en annan fanfiction, en grövre bdsm-historia vid namn ”The Submissive” av pseudonymen Tara Sue Me (också den nu publicerad som framgångsrik trilogi), vilken idén om att skriva på ett sexkontrakt kom från. Hon har även stämt en brittisk kvinna som -arrangerade fester på Femtio nyanser-tema med motiveringen att kvinnan inte kunde kapa något som ägs av någon annan. Men det är inget som fanfictionvärlden bryr sig om. På Fanfiction.net finns det i dag 2 100 historier baserade på ”Femtio nyanser av honom”. Fanfiction topp-5 De mest populära bakgrunderna till fanfiction (antal publicerade historier på Fanfiction.net) Böckerna: 1. Harry Potter, 704.000 2. Twilight, 217.000 3. Percy Jackson, 59.400 4. Sagan om Ringen, 52.800 5. Hunger games, 41.800 Filmerna: 1. Star Wars 33.300 2. Avengers 28.100 3. Pirates of the Caribbean 19.900 4. High School Musical 18.000 5. X-Men 17.000 Tv-serier: 1. Glee 107.000 2. Supernatural 103.000 3. Doctor Who 67.100 4. Sherlock 51.200 5. Buffy The Vampire Slayer 48.400 ", "article_category": "culture"}
{"id": 6530, "headline": "”Negerkung” tas bort i nya Pippi", "summary": "I vårens nyutgåva försvinner n-ordet i Pippi Långstrump. ”Vi byter ut ett ord som skadar barn, men rör inget annat i texten”, säger Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman till Boklördag.", "article": "Astrid Lindgrens barnbok ”Pippi Långstrump” fyller sjuttio år i år, och givetvis kommer det en fin nyutgåva i samband med jubileet, en ny samlingsvolym med det mesta ur de tre böckerna i Pippi-serien: ”Pippi Långstrump”, ”Pippi går ombord” och ”Pippi i Söderhavet”. Den här gången försvinner det som varit mest kontroversiellt de senaste åren, n-ordet. Pappa Efraim Långstrump är numera Söderhavskung på Kurrekurreduttön, inte negerkung. – Vi har diskuterat det i flera år och jag har varit den som mest har bromsat en ändring, säger Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman, delägare i familjeföretaget Saltkråkan som har upphovsrätten till Astrid Lindgrens böcker. – Men jag har varit lite för gammal tidigare, fortsätter åttioåriga Karin Nyman. – Jag växte upp i en annan värld, när det bara fanns vita människor i Sverige och det var långt, långt till andra folk. På senare år har jag i min skyddade värld tyckt att det där n-ordet, det var ju bara ett ord som hörde historien till, det kunde väl få stå kvar? Men där har jag ändrat mig nu, för det är tyvärr ett ord som används i dag. Det skadar, och då kan vi helt enkelt inte ha kvar det i Pippiböckerna. Den nya Pippiutgåvan innehåller även andra ändringar. Efraim Långstrump är till exempel inte kung över kurrekurredutterna längre – öfolket heter numera bara kurredutterna. Men det och andra ändringar står Astrid Lindgren själv för, eftersom hon gjorde en lättare revision av böckerna på 1990-talet. – Hon var ju en pragmatisk barnboksredaktör, som då och då justerade sina texter. Barnperspektivet var alltid viktigast för henne, inte att texterna såg exakt likadana ut från upplaga till upplaga, säger förlagschefen Ann Sköld Nilsson på Rabén & Sjögren. Trots det har inte Astrid Lindgrens reviderade version tryckts de senaste åren, utan originaltexten från 1945. Förmodligen har det ett samband med att man skulle ge ut Astrid Lindgrens verk i en samlarutgåva. Då återvände man till förstaupplagornas texter, och Astrid Lindgrens egen, reviderade version fick stå åt sidan. Det är knappast något ovanligt att det förekommer olika versioner av samma bokmanus, kanske särskilt i barnboksvärlden. Författare reviderar stundom sina egna verk, som till exempel Tove Jansson som skrev flera versioner av några av sina Muminböcker. Förlag och upphovsrättsinnehavare får efter författarens död försöka bedöma vilken version som är vettigast att publicera.  Karin Nyman har själv mött ett antal versioner av just Pippi Långstrump, även om hon inte minns den första versionen som Astrid Lindgren berättade för henne och hennes kusiner under flera år, en saga med ständigt nya inslag. Hennes kusiner minns den muntliga berättelsen bättre, och blev mäkta förgrymmade när boken för första gången kom i tryck 1945, med några dittills okända Tommy och Annika som plötsligt fick vara med hela tiden. Manuskriptet som sändes in till Rabén & Sjögren skilde sig också på många punkter från den version som slutligen trycktes, och ur-manuskriptet går att läsa i ”Ur-Pippi” som gavs ut 2007. Men både bokförlaget Rabén & Sjögren och familjeföretaget Saltkråkan har i det längsta dragit sig för att ändra det allra minsta. Historia är historia, och Astrid Lindgrens böcker är skrivna i en annan tid. Den första Pippiboken har sjuttio år på nacken, och nog märks det på många sätt. – Och Pippi i Söderhavet är ju kolonialistisk när man läser den i dag, även om den var ovanligt antirasistisk för sin tid. I kapitel efter kapitel berättar Astrid hur lika de svarta och vita barnen är, fast de råkar ha det olika och bor på olika platser. Vi byter ut ett ord som skadar barn, men rör inget annat i texten, konstaterar Karin Nyman sakligt. De senaste åren har diskussionen om fördomar i gamla barnböcker tilltagit, vilket bland andra Rabén & Sjögren har sett mycket av. Det gäller långt ifrån bara Astrid Lindgrens böcker: kritiken mot upphovsmän och bokförlag flödar från diametralt olika håll. Många föräldrar klagar på att det finns kvar gamla fördomar i barnböckerna, medan andra i stället blir upprörda för att deras gamla favoriter från barndomen har ändrats. – Det är en svår, men nödvändig diskussion som har gjort att vi har blivit betydligt mer uppmärksamma. Vi trycker inte nya utgåvor utan att tänka efter. En del gamla barnböcker kommer helt enkelt inte i tryck igen, mest för att de har blivit ointressanta för dagens barn. Det där kan vara svårt för vuxna att förstå: att dagens barn varken förstår eller bryr sig om sånt som en äldre generation älskat som barn. Det behöver absolut inte ha med rasism eller könsroller att göra, det kan lika gärna vara språk eller berättarteknik som blivit obegripligt med tiden, säger Ann Sköld Nilsson. Illustration: Ingrid Vang Nyman Rabén & Sjögren har gett ut några Pippibilderböcker där man har strukit och ändrat med upphovsrättsinnehavarnas tillstånd, eftersom de ursprungliga textböckerna också har funnits tillgängliga. Så kommer det att vara även fortsättningsvis. – Men det är inte ursprungstexten vi kommer att lyfta fram till jubileet, utan den nya, reviderade upplagan, poängterar Ann Sköld Nilsson. Barn i dag ska kunna fortsätta läsa Pippi Långstrump. Pippi är en osedvanligt modig tjej även i vår tid, och hon behövs. Både Ann Sköld Nilsson och Karin Nyman betonar att det inte är någon enkel process att stryka i böckerna. Framför allt har Saltkråkan, som är upphovsrättsinnehavaren, berett ett hårdnackat motstånd. Och det tänker man göra även fortsättningsvis: Astrid Lindgrens texter ändrar man inte i hur som helst. – Jag skrev ett förord till Pippi för ett tiotal år sedan, där jag förklarade att man inte kunde ändra i texten. Men jag förstod ju inte den gången att det fanns människor i Sverige som fick lida för det där jävla ordet, säger Karin Nyman. – Alltså ska det bort. Och Astrid hade inte haft några invändningar, det är jag alldeles säker på. Lotta Olsson lotta.olsson@dn.se  Andra artiklar: När Karin Nyman låg nedbäddad hemma vintern 1941 började mamma Astrid skapa berättelsen kring Pippi Långstrump. ”Hisnande och fantastiskt”. Läs mer Utåt gav Astrid Lindgren sällan uttryck för melankoli. Men hennes liv och författarskap präglas av ensamhet. Läs mer Pippiböckerna ”Pippi Långstrump” kom ut 1945, illustrerad av den danska bilderbokskonstnären Ingrid Vang Nyman. Då hade Astrid Lindgren berättat om Pippi för dottern Karin och andra barn i flera år, sedan Karin hittade på namnet 1941. Astrid Lindgren skrev tre kapitelböcker om Pippi, alla illustrerade av Ingrid Vang Nyman: ”Pippi Långstrump” (1945), ”Pippi Långstrump går ombord” (1946) och ”Pippi i Söderhavet” (1948). Samlingsutgåvan ”Boken om Pippi Långstrump” innehåller det mesta av de ursprungliga böckerna, och har givits ut i fyra upplagor tidigare. I slutet av april finns den nya, femte upplagan, i bokhandeln, och innehåller Astrid Lindgrens egna revideringar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6534, "headline": "Världspremiär för Branaghs ”Cinderella\" i Berlin", "summary": "Kenneth Branagh gästar Berlin med en elegant filmatisering av Askungesagan med Lily James från ”Downton Abbey”. Cate Blanchett spelar den onda styvmodern medan Stellan Skarsgård gör en biroll som kungens rådgivare.", "article": "Efter att ha stångats med Shakespeare i hela sitt liv kommer Kenneth Branagh ut som sagofarbror. På fredagen var det världspremiär för ”Cinderella” med en ensemble som höjde stjärnfaktorn inför Berlinfestivalens slutspurt. Förutom Cate Blanchett och Lily James består rollistan även av Helena Bonham Carter, Derek Jacobi, Hayley Atwell och Stellan Skarsgård. – Jag ville göra en film om mod och snällhet med ett slags psykologisk modernitet mitt i den här traditionella Askungemyten som tycks fortsätta att fånga vår fantasi. Det finns så många aspekter av den här myten som är anpassningsbara till varje tid. Jag och Cate pratade bland annat om grymhet mellan kvinnor, säger Kenneth Branagh när han mötte pressen i festivalhotellet Hyatt vid Potsdamer Platz. – Utmaningen var att hitta en lätthet i tonen som varken var cynisk, sentimental eller juvenil. I vårt manus och i sagans psykologiska dna så finns det en förmåga att överraska genom djupet i känslorna. I sagovärlden är det meningen att allt ska vara lite svart och vitt, men vi har också försökt att fånga de gråa nyanserna för att skildra hur svårt det är att vara människa, säger Kenneth Branagh. Huvudrollen spelas visserligen av ”Downton Abbey”-aktrisen Lily James, men det fnissiga och uppsluppna pressmötet stals av australiensiska stjärnan Cate Blanchett som spelar en av tidernas mest ökända styvmödrar. – När jag berättade för folk att jag skulle spela i ”Cinderella” så tittade de på mig snällt, gjord en liten paus och frågade väldigt försynt: ”Ska du spela Askungen?”, log Cate Blanchett och drog sina kinder bakåt för att simulera en ansiktslyftning. – Nej, jag är för gammal för det, men som ni såg i filmen så försökte jag underminera Lily James steg för steg, men det funkade inte så bra, ler Cate Blanchett som även hade en liten roll i Terrence Malicks guldbjörnskandidat ”Knight of cups” som exfru till Christian Bales livskrisande manusförfattare. – Det är oftast roligast att spela skurkar eftersom man kan ta ut svängarna, vara extrem och inte behöva bry sig om att bli omtyckt. Men jag försökte inte spela styvmodern ond från början, snarare gestalta hur svartsjukan utvecklas mellan kvinnor steg för steg, säger Cate Blanchett. Kenneth Branagh fick också frågan vad är det för skillnad mellan Bröderna Grimm och Shakespeare? – Hur mycket tid har vi? Det slog mig att det finns resonanser mellan ”Askungen” och ”King Lear”. Båda handlar om en pappa, döttrar, arv och grymhet. I Askungen finns repliken ”Ha mod och var snäll” och i King Lear ”Ha tålamod och uthärda”, det påminde mig om att de mest grundläggande familjerelationerna brukar fångas upp av stora historieberättare, säger Kenneth Branagh. Stellan Skarsgård fick lära sig rida för sin biroll som kungens rådgivare. – Mitt mest förödmjukande ögonblick någonsin var under inspelningen när jag föll av hästen inför 40 ryttare. Långsamt. Det tog två minuter att falla av, sa Stellan Skarsgård och drog ner skratt. – Hästen ligger i min frys nu. Cate Blanchett fick också sitt eget lilla ”Ich bin ein Berliner”-ögonblick. – Jag älskar Berlin. Jag var här i fem-sex veckor med familjen kring jul. Det är en stad som lever på kultur och inte enbart handlar om kommersiella transaktioner – jag tror att alla egentligen vill bo i Berlin, säger Cate Blanchett och passade på att kommentera festivalens stående ritualer. – Och Rum 101 på Hyatt Hotel är det märkligaste rummet jag någonsin har gått in i. Man öppnar dörren och kommer in i ett rum med typ 10.000 fotografer. Alltid ett alldeles särskilt märkligt nöje, ler Cate Blanchett. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6545, "headline": "Australien får fribiljett till Eurovision", "summary": "Schlagertokiga Australien får äntligen sitt lystmäte: i år är landet med i Eurovision Song Contest. Australien har fått en inbjudan direkt till finalen.", "article": "Australien, som sänt musiktävlingen i över 30 år, får äntligen delta med en egen låt i European Song Contest. Lagom till tävlingens 60-årsjubileum har de fått en inbjudan att delta i finalen den 23 maj i Wien, enligt SVT. Organisatören bakom tävlingen, EBU, (European Broadcasting Union) tyckte att det var ett passande tilltag, eftersom temat för året är ”bygga broar”. – Det är ett vågat och samtidigt väldigt spännande drag. Det är vårt sätt att säga: låt oss fira tillsammans! Säger Jon Ola Sand, EBU:s högste ansvarige chef för Eurovision, till SVT. Australien kommer också att få rösta i semifinalerna, trots att man inte deltar i dessa. På tävlingens hemsida eurovision.tv förklarar Michael Ebeid, vd på tv-bolaget SBS som sänt tävlingen i Australien under alla år, att man är mycket upprymd över chansen att få delta på ”världens största scen”, och att man under de 30 år som tävlingen sänts i Australien sett hur invånarnas ”kärlek till tävlingen vuxit under åren.” Landet ska presentera sin artist och låt inom kort. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6565, "headline": "Saga i sällsam färgprakt", "summary": "Med ”A flowering tree” på Göteborgsoperan ägnas tonsättaren John Adams äntligen en värdig iscensättning i Sverige. Kvällens huvudroll har kören som i detta verk fått något att bita i, skriver Martin Nyström.", "article": "Bara ett par veckor efter den bejublade skandinaviska premiären på George Benjamins mästerliga ”Written on skin” från 2012 på Kungliga operan är det dags på Göteborgsoperan för skandinavisk premiär på John Adams opera ”A flowering tree” från 2006. Ett överraskande och smått unikt utlopp för nutida opera på de svenska operascenerna – som senare i vår följs upp av Malmöoperans likaså skandinaviska premiär på Luca Francesconis ohyggligt cyniska och våldsamma ”Kvartett” från 2011. Att de senaste decenniernas mest omtalade operatonsättare John Adams nu äntligen ägnas en värdig iscensättning (den hafsigt producerade ”El Nino” i Malmö 2004 räknar jag inte) är inte en dag för tidigt. Med ”Nixon in China” (1987), ”The death of Klinghofer” (1991) och ”Doctor Atomic” (2005) har Adams utmanat den konservativa operavärlden med verk som tar upp kontroversiella frågor i samtiden. I den nu aktuella ”A flowering tree” är ämnet dock hämtat från en tvåtusenårig sydindisk folksaga om en fattig flicka (Kumudha) som försörjer sin mor genom att förvandla sig till ett träd och sälja dess blommor. En akt av kärlek och magi som väcker åtrån hos en ung prins och en lika häftig avundsjuka hos dennes syster. Något som får sagan att utvecklas mot en serie av hårda prövningar, som i Mozarts ”Trollflöjten”. John Adams har kallats för minimalist men har sedan länge utvidgat sitt tonspråk mot senromantik och barock där bland andra Bruckner och Händel har varit stora inspiratörer. Något som tydligt präglat hans mera oratorieliknande verk samt denna ”A flowering tree”. När kvällens dirigent Joana Caneiro slår i gång föreställningen på Göteborgsoperan får hon också fint fram hur denna musik utvidgas och reser sig mot allt vidare dimensioner ur det som från början låter som en lek med olika repetitiva idéer i olika hastigheter. Och hur den steg för steg blottar en allt sällsammare färgprakt (bland annat genom den ständigt närvarande klangen av en celesta). Något som särskilt kommer fram i gestaltandet av den serie av förvandlingar som utgör sagans mest dramatiska ögonblick: då flickan blir ett träd, då människan ”vecklar ut sig”, som det sägs i texten. Scener som sopranen Julia Sporsén i rollen som Kumudha gör med en ljuvlig inlevelse och en brännande exakthet. I Nicola Raabs (regi), Goerge Souglides (scenografi) och Renato Zanellas (koreografi) vackert stiliserade men också kraftfulla produktion, som de tidigare arbetat fram för operan i Chicago, gör även Eric Fennel och Omar Ebrahim utsökta prestationer som Prinsen och Berättaren. Liksom de tio dansare som gör de övriga rollerna. Men kvällens huvudroll har Göteborgsoperans eminenta kör som i detta verk fått en musik att bita i som uttrycksmässigt spänner över hela registret. Och vars latinamerikanskt influerade rytmik tillhör det mest komplexa och samtidigt svängiga jag tror mig ha hört från en operascen. Något som starkt bidrar till att denna sagoaktiga ”A flowering tree” inte direkt är en lek för barn. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6616, "headline": "”Tomas sista revy” på Lisebergsteatern", "summary": "Konsten att skratta åt sitt åldrande. Tomas von Brömssen hotar med att denna revy är hans sista och låter den fyllas av kompisar från förr. Allra mest svänger det när tonen är galghumoristisk, nästan Bellmansk.", "article": "Överlever påhittade figurer sin upphovsman? Tanken slår Tomas von Brömssen mitt under hans nya revy, som han hotar med är den sista. Ett kvartssekel har gått sedan Brömssen hade premiär på sin allra första revy, så en del gubbar och påhitt har det blivit genom åren. På Lisebergsteatern dyker de upp som gengångare från det förflutna. Och inte bara fantasifigurerna, också kompisarna från förr anropar Tomas från var de nu befinner sig i denna världen eller nästa: en Gerd Hegnell, en Povel Ramel, en Sten-Åke Cederhök. ”Tänk om människor om trettio år bara kommer minnas mig som Hebbe lelle!” Framtidsutsikten fyller inte Brömssen med stolhet, snarare ren och skär ångest som han gärna delar med sig av till sin publik, som i sin tur hellre skrattar bort vad som väntar runt hörnet. Mycket kretsar kring åldrandet. Uppgiften som Brömssen förelagt sig i denna sin sista revy kan formuleras så här: att på ett roligt sätt framställa det faktum att det inte är roligt att bli gammal. Det är inte lätt. Som något av ett motto återanvänder Brömssen citatet ur Shakespeares Macbeth, som Ingmar Bergman kallade en av sina sista pjäser, och som i sin helhet lyder: ”En skugga blott, som går och går, är livet, en stackars skådespelare som larmar och gör sig till, en timmes tid på scenen och sedan ej hörs av.” I ett nummer dör Brömssen till och med på scenen. Men då skyndar han sig att säga att det bara är på låtsas. När den är som bäst sjunger föreställningen av en sådan galghumoristisk, Bellmansk ton. Tycker du att graven är för djup, ta dig en sup eller skoja lite om sex och stockholmare. Tomas von Brömssen hör till de sällsynta skådespelare som obehindrat kliver över de murar mellan högt och lågt, fint och folkligt som satts upp av den goda och dåliga smakens försvarare i samverkan. Hans bredd är enorm. I samband med att han 1987 blev förste mottagare av Expressens teaterpris avslöjade Brömssen idén att tillsammans med Sten-Åke Cederhök göra ”I väntan på Godot”. Så blev det aldrig. Men i den drygt två timmar långa revyn har Brömssen och regissören Bo Hermansson återupptagit samarbetet från början på 1990-talet. Och här dyker de alltså upp igen, Brömssens egentillverkade commedia-gäng: dalkullan, clownnäsan och naturligtvis den tykne hovmästaren med kanintänderna, Yngve Gylling. En del skämt och repliker känns inte bara återanvända utan förbrukade. Det är som om han själv inte riktigt tror på dem, och det är ett misstroende som lätt smittar av sig. Bäst kommer Tomas von Brömssen till sin rätt när han ställs inför oväntade prov som måste lösas med improvisation, som när han som västgötsk bonde plötsligt tappar mustaschen utan att han som skådespelare för ett ögonblick tappar masken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6617, "headline": "Catia Hultquist: Men vad är alternativet? Att kulturyttringar utgår från en godkänd mall?", "summary": "Filmen ”50 shades of Grey” har fått kritik redan på förhand. Det är lätt att förstå irritationen, men att tvinga in allt historieberättande i ett feministiskt förebildstänk är ingen bra väg.", "article": "Den unga oskyldiga, lite flickboksklumpiga Ana sitter fastbunden med ögonbindel. Snart ska hon bli varse den mystiske miljonären Christian Greys särpräglade sexuella läggning. Han är dominant, gillar undergivna kvinnor och smärtsamma sexuella lekar. Det ska visa sig att de två är en perfekt matchning eftersom hon å sin sida njuter av att vara under piskan. Hon skriver till och med på ett kontrakt för att få bli hans speciella sexslav. Lagom till alla hjärtans dag (!) är det dags för den otroligt upphaussade filmpremiären av ”50 shades of Grey”, baserad på E L James bdsm-trilogi. Redan långt före premiären har filmen skapat debatt. Författaren Katerina Janouch har bland annat kritiserat ”den tröttsamma skildringen av kvinnan som värnlöst våp” som blir sexuellt frälst genom att bli ägd, styrd, kontrollerad och dominerad av en man. Den brittiska författaren Caitlin Moran varnade i DN:s Kulturmagasinet för att ”50 nyanser…” skulle skapa en ”gigantiskt uppfuckad generation”. Ana är en dålig feministisk förebild, med andra ord. En annan fiktiv kvinna som skapat förebildsdebatt är huvudpersonen i Gillian Flynns succéthriller ”Gone girl”. Den intelligenta Amy är det värnlösa våpets raka motsats. I Amys äktenskap är det hon som håller, om inte i piskan, så åtminstone i taktpinnen. Hon är väldigt smart och kan förutsäga och kontrollera sin makes minsta steg. Men i USA har det klagats på Amys mörka sidor. Varför har inte Flynn gjort henne till en helgjuten feministisk hjältinna? Ibland, sent på kvällarna, kan man få se kvinnor som är helt bortom förebildspratet. Som i den dokumentära tv-serien ”Kvinnor som mördar”. Det är naturligtvis jättehemskt med brutala brott och kvinnor med skräckinjagande decimeterbreda utväxter (eftersom de suttit fängslade och inte kunnat gå till frisören och blondera sig på väldigt länge). Men det är ändå något nästan rogivande med ”Kvinnor som mördar”. För en gångs skull är det inte alltid en hon som är offret, som blir huggen/skjuten/strypt och styckad i små, små bitar. Däremot är hon alltid en mördare. I kontroll med en lömsk plan. Själva ”kvinnan som mördar” beskrivs visserligen på ett oförblommerat hatiskt sätt. Men ändå med bävan och respekt. Hon är ett listigt monster utsänd av djävulen och till och med hennes onaturligt blonda hårfärg framställs som en smart manöver i den brottsliga planen. Det är ett nästan uppfriskande kvinnoporträtt. En kvinna som inte är ett offer. Mina lätt störda reaktioner inför ”Kvinnor som mördar”-serien gör att jag verkligen kan förstå irritationen över ”50 shades of Grey”. En ”erotisk” alla hjärtans dag-film om en maktlös tjej som får pisk blir ännu en smaklös påminnelse om något vi matas med varje dag – det vill säga kvinnor i underläge. Men samtidigt – vad är alternativet? Att allt historieberättande från och med nu utgår från en feministiskt godkänd mall? Det är ju trots allt fantasier vi pratar om och inte sedelärande skolböcker. Jo, det stämmer, dagens kvinnoskildringar är extremt enahanda, inte bara på film (som Julia Dufvenius nyligen påpekade). Men jag tror knappast att lösningen är att tvinga in befintliga kulturyttringar i ett fotriktigt förebildstänk. Däremot borde det finnas plats för alla möjliga kvinnor i kulturen. För en Amy, för en Ana. För kvinnor som har makt. För kvinnor som inte har det. För kvinnor som mördar. Och som inte gör det. För 50 nyanser av henne, helt enkelt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6623, "headline": "”På scenen kan jag vara mig själv”", "summary": "Moa Svan har gjort sig ett namn som ståuppkomiker och programledare genom att skapa humor av sina erfarenheter som lesbisk. Med den egna talkshowen ”Moa Svan med gäster” struntar hon i männen och gör allt på egna villkor.", "article": "18-åriga Moa Svan skulle göra sitt allra första gig som ståupp-komiker. Platsen var Frölunda kulturhus och invigningen av en utställning vid namn ”Girlsroom”. Kvällen var speciell av flera anledningar. Moa hade under en längre tid funderat på hur hon skulle berätta för vänner och familj att hon är lesbisk. Men det där perfekta tillfället kom aldrig. Så hon insåg att hon behövde skapa det själv. Hon ställde sig därför där på kulturhusscenen och skämtade om alla de komiska och konstiga situationer hon brukade hamna i för att hon inte var öppet lesbisk. Och därmed kom hon ut inför alla sina vänner i publiken. Föreställningen filmades dessutom och Moa visade sedan filmen för en efter en i familjen. – Jag hade nått en punkt då jag inte ville gömma den delen av mig själv längre. Jag insåg att för att jag skulle kunna vara med andra tjejer så måste jag visa vem jag är. När jag hade varit på homoklubbar tidigare hade jag insett hur tokigt det blev när jag inte kunde vara öppen med vem jag var. Så jag skrev skämt om det. När jag sedan drog dem på scen kändes det som en seger, som en lättnad. Och jag fick väldigt fin respons från mina närmaste. Med den starten på ståuppkarriären kändes det sedan självklart för Moa att fortsätta göra humor av sina egna erfarenheter. Humorn och det lesbiska perspektivet blev på något sätt oskiljbara. Scenen blev en plats där Moa kunde vara sig själv. Och det visade sig vara ett framgångsrecept. Sedan debuten för tio år sedan har Moa gjort sig ett namn inom humorvärlden och nominerades bland annat till årets komiker på Svenska standupgalan förra året. Hon har även gjort sig känd för en bredare publik som programledare för radioprogram som ”P3 homo”, ”P3 star”, ”Pokal” och ”Morgonpasset”, samt tv-program på SVT och UR. Under åren i mediebranschen kände dock Moa ett allt större behov av att göra saker på sina egna villkor. För två år sedan skapade hon sin egen talkshow, ”Moa Svan med gäster”, som numera är på Kulturhuset i Stockholm. – Jag ville på ett konkret sätt ta makten över hur saker och ting skulle vara. Samtidigt blev det ett sätt att ge tillbaka till alla de som har peppat mig och gått på mina ståupp-gig genom åren. Med talkshowen vill jag höja upp människor, göra dem så roliga och intressanta som möjligt. Jag vill skapa ett eget rum där folk som annars kanske känner sig utanför känner sig välkomna. Första gången Moa insåg att hon var rolig var på ett fotbollsläger i högstadiet. Redan första dagen spräcktes hennes fotbollsproffsdrömmar när hon insåg att alla de andra tjejerna var mycket bättre än hon. – Men så anordnades det kvällsunderhållning, som det alltid gör på läger, och jag ställde mig där på scenen och drog några skämt. Och då kom alla de coola tjejerna fram och sa att de tyckte jag var rolig. Jag hade inte reflekterat över det tidigare. Jag visste bara att jag kunde komma på saker i mitt huvud och tänka ”om jag kombinerar det med det så kan det bli jäkligt kul”. Det var som att jag hade recept i huvudet som jag ville testa. Under uppväxten i Kungsbacka utanför Göteborg var det kreativa ständigt närvarande i Moas liv. I högstadiet gick hon i en kulturklass där de satte upp musikaler, spelade i band och gjorde teater. Det blev en viktig plattform att testa olika uttryck. – Det finns en gemenskap i kulturen som jag tycker väldigt mycket om. Jag spelade till exempel fiol i en symfoniorkester med människor som jag inte hade något gemensamt med, men när vi spelade musik ihop så skapade vi något vackert tillsammans. Jag började som fjärdestämma, men det var det finaste jag kunde göra, för jag var en del av den gemenskapen, det skapandet. Humorn fanns också där tidigt i olika former. Under högstadiet satte hon upp olika sketcher och hade ett band, Actionbabes, som gjorde ironiska versioner av diskolåtar. Men där gömde hon sig ständigt bakom olika karaktärer och med åren började Moa känna ett allt större behov av att vilja vara sig själv fullt ut, både på scenen och utanför. Och till slut hittade hon det där rätta ögonblicket på scenen i Frölunda kulturhus. – Det var en ögonöppnare för mig att inse när jag levde ut på scen som mig själv så kunde det göra andra människor glada. Jag insåg att det som känns läskigt och farligt i ens verkliga liv kan bli spännande och intressant på scen. Det kan också vara ett sätt att avdramatisera det man är rädd för. Så när jag började prata om och göra humor av mina erfarenheter som lesbisk så var det befriande. Att bryta mot normerna kan var tufft, hur påverkade det dig under uppväxten? – Såklart det fanns delar i det som var tuffa, men samtidigt finns det en sorts frihet att vara utanför normen. Man kan utforska helt nya världar och kan finna en gemenskap och styrka med likasinnade. Jag har alltid haft många vänner för jag tror att när man är sig själv och visar att det finns andra sätt att göra saker på, så tilltalar det människor. Inte alla, men vissa. När man inte ger uttryck för vem man är så riskerar man att bli ensam. För då ser ingen en för den man verkligen är. Men det krävs mod i dagens samhälle att vara öppen som hbtq-person. – Ja, absolut och jag tror därför att det är viktigt att man får vara i fred med sina känslor och utforska dem i lugn och ro, för om man känner krav att man måste rapportera allt man känner till omvärlden så tror jag att man lätt blir låst. Sedan är det upp till en själv att välja om man vill prata om det och på vilket sätt. Jag valde att göra det på scenen framför en massa med människor, andra väljer sina sätt. Efter ståuppdebuten började Moa skapa sig ett namn som komiker inom främst feministiska och lesbiska kretsar. Ett gig på Stockholm pride gav nya kontakter och ledde till en intervju i P3. När det en tid senare var dags att hitta en programledare till radioprogrammet ”P3 Homo” så kom någon på kanalen ihåg Moa och hur bra hon hade gjort sig i etern. Det ledde till slut till att hon fick programledarjobbet och flyttade till Stockholm. – Folk vill gärna kalla det tur för att det verkar så slumpartat, men de förstår inte allt jobb som ligger bakom. Alla gig man har gjort som ingen har sett, alla gånger man har misslyckats. Det handlar ju om att man har en drivkraft och försöker och försöker tills man når ett sammanhang som tar en vidare. På Sveriges Radio fick hon förutom ”P3 homo” även leda program som ”P3 star” och ”Morgonpasset”. Och tillsammans med kollegan Helena Sandström skapade hon även humorprogrammet ”Kyss min plysch”. Att Moa var sig själv i radion skapade reaktioner, både bland lyssnare och bland vissa kolleger. Från lyssnare fick hon höra kommentarer om att hon drog för många flatskämt i ”Morgonpasset”. Och när hon försökte boka kvinnor eller icke-heteronormativa personer till ett program så var det ofta någon kollega som protesterade. – Med åren har jag förstått vilka strider jag bör ta. I början var det svårare. När någon fällde en homofob kommentar så tog jag åt mig, men försökte bita ihop och härda ut. Ingen skulle få se mig gråta eller vara knäckt. Men att vara ensam med det där är förödande. Jag tror att det var viktigt att visa även den sårbara sidan för andra. Inte bara ta skiten, utan skapa en diskussion kring det. Men det har överlag varit svårt att arbeta på en arbetsplats där jag anses ta politisk ställning bara för att jag är öppen med att jag är lesbisk. Det är ju bara så jag är. Under åren i mediebranschen kände Moa att hon behövde ett större utrymme för att vara mer kreativ. Det gick inte riktigt i radion där allt behövde sitta när det väl var sändning och där det inte fanns några större möjligheter att testa nya saker. Moa kände att det var dags att skapa något eget. Hon började med att starta en egen humorklubb, Humormaffian, tillsammans med vännerna Pernilla Hammargren och Liv Elf Karlén, där de bjöd på humor som utmanade normerna. Moa närde dock hela tiden en tanke på en egen talkshow där hon skulle blanda ståupp med intervjuer och samtal med gäster. När hon av en slump sprang in i Kungsbackakompisen och fotografen Beatrice Dekhordi Martinez blev ”Moa Svan med gäster” verklighet. – Jag kom fram till att om jag ska göra min egen talkshow så måste det vara helt utifrån mina regler. Att jag jobbar med dem jag vill och bara bjuder in folk jag är genuint nyfiken på. I början visste jag inte om en jävel skulle vara intresserad, men att jag nu har hållit på i två år visar att många är det. Samtliga som jobbar med showen är kvinnor och endast kvinnor, som exempelvis Nina Hemmingsson, Nour El Refai, Alexandra Pascalidou och AIK hockeys damlag, har gästat den under åren. I början fick Moa ofta rådet att satsa mer på en ”bred publik”, det vill säga en manlig publik. – Jag har medvetet valt att bjuda in kvinnor för att de ofta annars blir utestängda inom humor och medier. Och nu ifrågasätter ingen det längre faktiskt. Att de har slutat med det ser jag som ett bevis på att jag faktiskt har åstadkommit något. Jag får flera mejl från tjejer som vill vara gäster eller köra standup på showen. Oftast är det ju män som känner sig manade att låta en veta vad de tycker. Att i stället tjejer hör av sig för att de känner sig peppade känns jävligt häftigt. Talkshowen som startade på Bio Rio i Stockholm har efter utflykter till Malmö och några festivaler runt om i landet kommit tillbaka till huvudstaden och funnit ett nytt hem i Kulturhuset. Något som betyder möjligheter att göra en större och bättre show, menar Moa. – Det här projektet byggde i början på att jag redan hade en ekonomi i annat och att min ambition inte var att bli rik och berömd. Jag har liksom inga adliga föräldrar som har skjutit till pengar direkt. Men genom bra samarbeten och mycket jobb har det under åren i alla fall gått runt och betalat för sig själv. Nu på Kulturhuset har vi fått mer pengar och större resurser att göra bättre grejer, det känns skitkul. Den 4 februari är det premiär för den nya säsongen av ”Moa Svan med gäster” på Kulturhuset. Även om förberedelserna är i full gång så ligger Moas främsta fokus på något helt annat. I december fick nämligen hon och hennes fru Shadé sitt första barn. – Det är väldigt häftigt. Att mitt barn har växt fyra centimeter på några veckor är typ det coolaste jag varit med om. Men trots att jag nu är mamma så känner jag mig fortfarande som samma person. Under graviditeten pratade ju folk om hur mycket man skulle förändras av att få barn. Det kändes lite som millenniebuggen, vad kommer hända? Kommer alla system att kollapsa? Men jag är fortfarande samma person fast nu med ett underbart litet barn. Vad är drömmen karriärmässigt framöver? – Jag hoppas att det om tio år inte bara är Ingvar Oldsberg som gör primetime-tv, utan att det är personer som jag eller Nour El Refai eller Kodjo Akolor som gör, inte bara ett program här och där, utan alla program. Det måste bli bättre mångfald även bakom kamerorna och på de beslutsfattande posterna. Målet är att bli folklig och tråkig när jag blir gammal. Men innan dess vill jag vara med och skapa en förändring. Jag hoppas att vi icke-normativa leder vägen till ny, rolig och kreativ underhållning på bästa sändningstid. Moa Svan Ålder: 28 år. Bor: Mariatorget i Stockholm. Familj: Gift och har barn med Shadé Jalali. Bakgrund: Hon gjorde debut som ståuppkomiker 2005 och har sedan dess uppträtt på allt från Ladyfest till olika Pridefestivaler. 2006 blev hon programledare för radioprogrammet ”P3 homo” i Sveriges Radio. Mellan 2007 och 2010 var hon programledare på radioprogrammet ”P3 star”. Under 2010 vikarierade hon som programledare för ”Morgonpasset” i P3 och skapade även humorprogrammet ”Kyss min plysch” tillsammans med Helena Sandström. Hon har även varit programledare i tv för Utbildningsradions barnprogram ”Krokomax” och Kunskapskanalens frågesportsprogram ”Duellen”. 2013 startade hon den egna talkshowen ”Moa Svan med gäster” på Bio Rio i Stockholm. Aktuell: Ny säsong av talkshowen ”Moa Svan med gäster” på Kulturhuset i Stockholm. Premiär den 4 februari. Min förebild: Den amerikanska komikern Margaret Cho. Den tajmingen, det flyt och de skämt hon har på scen är fullkomligt underbart att se. Hon är den enda som på riktigt kan roa mig. Där vill jag vara när jag har kört i 30 år. Text: Linus Fremin intervjuar Moa Text: Linus Fremin intervjuar Moa Svan. Plats för intervjun: Vi sitter på ett kafé mittemot DN. En äldre man i linne städar bort oss vid stängningsdags. Foto: av Anette Nantell i DN:s studio. Om fotograferingen: För att få lite liv i Moas slips fick Linus ligga på golvet och hålla upp en stor klumpig bordsfläkt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6629, "headline": "”Döp inte era barn till Sven”", "summary": "Frost har fått mängder av föräldrar att uppkalla barnen efter figurerna i filmen. Men de skandinaviska namnen går inte hem hos alla. Amerikanska skådespelaren Josh Gad varnar för att döpa barnen efter renen Sven. ”Det är ett svårt namn att uttala såvida du inte bor i Norge”, säger han till USA Today.", "article": "Förra vintern lanserades Disneys Frost med snödrottningen Elsa i huvudrollen. Filmen är löst baserad på H.C Andersens saga ”Snödrottningen” och handlar om prinsessan Anna som ger sig ut på en magisk resa tillsammans med bergsmannen Kristoff och hans ren Sven för att hitta hennes syster Elsa. Filmen har inte bara blivit en succé på bioduken, den verkar även ha påverkat såväl amerikanska som svenska föräldrars namngivning. Det visade nyligen namnstatistik från Statistiska centralbyrån (Scb) där Elsa hade seglat upp i topp som det mest populära flicknamnet i Sverige. Men alla är inte förtjusta i de skandinaviska namnen. Skådespelaren Josh Gad som gör rösten till snögubben Olaf menar att Frostfebern har gått för långt när föräldrar börjar uppkalla sina barn efter en ren. – Sven är söt, men det är en icke-verbal ren och ett svårt namn att uttala på lekplatsen – såvida du inte bor i Norge, säger han till USA Today. Däremot har han inga problem med att låta barn få namn efter sin karaktär Olaf. – Det har Jag har inga problem med. I stället borde fler människor göra det. Jag tycker att Olaf borde vara lika vanligt som Brett eller Michael, säger han till tidningen med glimten i ögat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6630, "headline": "Konsten att skratta åt sitt åldrande", "summary": "Tomas von Brömssen hotar med att denna revy är hans sista och låter den fyllas av kompisar från förr. Allra mest svänger det när tonen är galghumoristisk, nästan Bellmansk.", "article": "Överlever påhittade figurer sin upphovsman? Tanken slår Tomas von Brömssen mitt under hans nya revy, som han hotar med är den sista. Ett kvartssekel har gått sedan Brömssen hade premiär på sin allra första revy, så en del gubbar och påhitt har det blivit genom åren. På Lisebergsteatern dyker de upp som gengångare från det förflutna. Och inte bara fantasifigurerna, också kompisarna från förr anropar Tomas från var de nu befinner sig i denna världen eller nästa: en Gerd Hegnell, en Povel Ramel, en Sten-Åke Cederhök. ”Tänk om människor om trettio år bara kommer minnas mig som Hebbe lelle!” Framtidsutsikten fyller inte Brömssen med stolhet, snarare ren och skär ångest som han gärna delar med sig av till sin publik, som i sin tur hellre skrattar bort vad som väntar runt hörnet. Mycket kretsar kring åldrandet. Uppgiften som Brömssen förelagt sig i denna sin sista revy kan formuleras så här: att på ett roligt sätt framställa det faktum att det inte är roligt att bli gammal. Det är inte lätt. Som något av ett motto återanvänder Brömssen citatet ur Shakespeares Macbeth, som Ingmar Bergman kallade en av sina sista pjäser, och som i sin helhet lyder: ”En skugga blott, som går och går, är livet, en stackars skådespelare som larmar och gör sig till, en timmes tid på scenen och sedan ej hörs av.” I ett nummer dör Brömssen till och med på scenen. Men då skyndar han sig att säga att det bara är på låtsas. När den är som bäst sjunger föreställningen av en sådan galghumoristisk, Bellmansk ton. Tycker du att graven är för djup, ta dig en sup eller skoja lite om sex och stockholmare. Tomas von Brömssen hör till de sällsynta skådespelare som obehindrat kliver över de murar mellan högt och lågt, fint och folkligt som satts upp av den goda och dåliga smakens försvarare i samverkan. Hans bredd är enorm. I samband med att han 1987 blev förste mottagare av Expressens teaterpris avslöjade Brömssen idén att tillsammans med Sten-Åke Cederhök göra ”I väntan på Godot”. Så blev det aldrig. Men i den drygt två timmar långa revyn har Brömssen och regissören Bo Hermansson återupptagit samarbetet från början på 1990-talet. Och här dyker de alltså upp igen, Brömssens egentillverkade commedia-gäng: dalkullan, clownnäsan och naturligtvis den tykne hovmästaren med kanintänderna, Yngve Gylling. En del skämt och repliker känns inte bara återanvända utan förbrukade. Det är som om han själv inte riktigt tror på dem, och det är ett misstroende som lätt smittar av sig. Bäst kommer Tomas von Brömssen till sin rätt när han ställs inför oväntade prov som måste lösas med improvisation, som när han som västgötsk bonde plötsligt tappar mustaschen utan att han som skådespelare för ett ögonblick tappar masken. Och här dyker de alltså upp igen, Brömssens egentillverkade commedia-gäng: dalkullan, clownnäsan och naturligtvis den tykne hovmästaren med kanintänderna, Yngve Gylling. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6640, "headline": "Einar Már Gudmundsson: ”Kungar av Island”", "summary": "Einar Már Gudmundsson blev under krisen på Island språkrör för motståndet mot regeringens politik. Nu har hans roman om maktens brott översatts till svenska. Ulrika Milles läser en svart komedi om självutnämnda kungar.", "article": "Kungarna av Sverige – vilka är det i dag? De numera före detta lyxlirarna i SCA? Riskkapitalisterna c/o Skatteparadis? Etablissemanget med kungahus och miljardärer på gästlistan? Eller politikerna som vandrar mellan regeringsmakt och pr-uppdrag med ideologierna som passerkort? Den isländska författaren Einar Már Gudmundsson skulle nog svara att de alla hänger ihop i ett informellt kungarike, osynligt för oss andra i dagsljus. Under den isländska finanskrisen 2008 blev Einar Már Gudmundsson något av ett språkrör för de stora demonstrationerna som krävde en ny regering. Då hade en extrem nyliberal politik skapat en ekonomisk bubbla som gick sönder med en smäll. Hela nationens guldreserv – de isländska fiskekvoterna – hade pantsatts, bankerna gick i konkurs och skulderna slog ner i hushållen som katastrofer som fortfarande detonerar i isländska liv. I sin ”vitbok” från 2009 skrev Einar Már Gudmundsson om en tid då politiker talar om ansvar men inte vet vad det innebär. I romanen som nu översatts till svenska, ”Kungar av Island”, som utkom 2012, samma år som han mottog Svenska Akademiens stora nordiska pris, har Einar Már Gudmundsson förvandlat sin stridsskrift till svart komedi. ”Kungar av Island” handlar om släkten Knudsens två århundraden långa maktinnehav i det lilla isländska kustsamhället Tangavik. Hur de bygger imperier av fabriker, flottor, skolor, politiska partier och köper och säljer. Medborgare inkluderade som lösöre. Den som har läst Einar Már Gudmundsson förut känner igen hans stil. Här förenas den oskuldsfulla tonen i barndomsskildringarna i den så kallade Reykjaviktrilogin, och en hårt tuktad lakonism som skruvat den isländska sagan med sarkasmer. Det är en manlig burlesk sedeskildring som har långa rötter i Norden. Tänk traditionen Mikael Niemi, Arto Paasilinna och Jonas Jonassons hundraåring. Fast bättre. Med det menar jag att denna skälmaktiga skrönetradition med sina ständigt nya bihandlingar, sina platser för skratt och sitt ofta auktoritära avvisande av alla auktoriteter, kan bli ett tröttsamt manér. Men denna släkt av ”de mest osannolika och sagoaktiga människor”, får sina brott berättade av en man som tröttnat på maktens krumbukter och övergått till att bokföra släktträden i överklassen. Kanske är det snarare i den magiska realismen han ska placeras, eller bland Thomas Manns svindlare. För Einar Már Gudmundsson vill beskriva ett samhälle som blivit som en saga efter att ha varit ett samhälle med en dröm. Från välfärdsstat till coachsamhälle, med nya blå dunster marknadsförda av bedragare och trixare, av män som ser världen som sin egendom, vare sig det står visthusbod eller bank på dörren: de självutnämnda kungarna av Island. ”Folk som tidigare trodde på alver och spöken tror nu på konjunkturparametrar och inflationsbarometrar. Och nu är det fullt möjligt att pantsätta fiskarna i havet och ta lån på dem. Därigenom har vår ekonomi blivit mystik, stort trolleri är i svang, kanske magisk realism.” Muntrare framförd samhällskritik får man leta efter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6647, "headline": "Ulf Lundell i hatattack mot Aftonbladetjournalister", "summary": "Ulf Lundell rasar mot Aftonbladetjournalisterna Markus Larsson och Kristin Lundell. Larsson är ”en liten Hitler” och Kristin Lundell har ”kapat” hans efternamn, skriver rocksångaren i sin blogg.", "article": "Rocksångaren och författaren Ulf Lundell går till attack mot Aftonbladetjournalisterna Markus Larsson och Kristin Lundell i sin blogg ”Badger's drift”. Bland annat skriver Ulf Lundell att Markus Larsson är ”en giftig liten Hitler” och att han är ”infam, uppblåst, megaloman, grandios”. Ulf Lundell är också rasande över att Kristin Lundell har ”kapat” hans efternamn. Kristin Lundell nekar dock till kapningen när DN når henne. – Som man brukar säga på lekis: Den som sa det han var det. Men skämt åsido: Min Lundellska släktgren är rustade och redo att ta fajten om efternamnet. Jag tänker mig att det kan bli lite som ”Game of thrones” det här. Kommer det här att urarta till en släktfejd? – Släktfejd känns lite Sten Sture, men det skulle vara om man kunde försöka plocka några vintage-poäng på det. Må starkaste Lundell vinna. Finns det något släktskap mellan er? – Nej det tror jag inte. Ingen i min släkt känner till att vi ska ha en Ulf i familjen. Han säger också att din podcast ihop med Markus Larsson (eller ”Kiruna-Hitler” som Ulf Lundell föredrar att kalla honom) är ”rent kränkande”. Vad tror du att han menar, och hur känns det? – Kanske är han rädd för att det ska vara vilseledande för konsumenterna? Att någon ska tro att det är Bosse Larsson och Ulf Lundell som har en podd ihop och sedan bli besvikna. Det kan jag både förstå och respektera. Dock var det väldigt taskig tajming att använda beskrivningen Hitler om min gulliga kollega Markus Larsson. Markus Larsson själv tycker också att liknelsen är udda. – Han kanske ville hedra 70-årsdagen av Auschwitz befrielse? Det är en märklig dag att använda det uttrycket för att beskriva en sketen liten rockjournalist, säger Markus Larsson. Varför är han så arg på dig? – Jag har faktiskt inte den blekaste aning. Jag har alltid haft känslan av att han är sur på mig och många kolleger, men den här spyan han lagt nu har jag inte varit med om tidigare. Det kanske är ketchupeffekten, han verkar ha laddat i ett decennium. Jag vill dock föra till protokollet att senaste gången jag recenserade en Lundellkonsert gav jag den fyra plus, säger han och fortsätter: – Han har reagerat på att jag kallade hans blogg för en ”gnällig rockblogg” i en artikel, men jag nämnde honom faktiskt aldrig vid namn. Jag skulle kunna göra en Lena Andersson och säga att jag talar om en fiktiv rockblogg, säger Markus Larsson. Ulf Lundell spekulerar i att din hjärna i själva verket består av eternit, kan du dementera eller bekräfta det? – Det är helt fel. Jag kommer från Kiruna, min hjärna består av järnmalm. Med H, hjärnmalm. Där måste han göra bättre och mer grundlig research, säger Markus Larsson. I inlägget skriver Ulf Lundell även att han vill undersöka om det går att varumärkesskydda namnet Lundell. Kristin, har du funderat på att göra samma sak? – Vi får väl se vem som hinner först. Hur många Lundell tål Sverige? – Det finns inget övre tak. Målet är att vi ska bli fler, säger Kristin Lundell. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6648, "headline": "Malin Ullgren: Anne Boleyn kan vara min symboliska triumf över dem som orkar intrigera", "summary": "Det som gjorde att jag först fastnade för Anne Boleyn var att hennes historia var motsatsen till sagornas. Prinsens, eller i hennes fall kungens, besatthet var inte räddningen.", "article": "Det finns gestalter i historien som fascinerar en därför att man inte känner igen sig i dem. Där finns ingen drömsk identifikation. Vad är det då i berättelserna om dem som fattar tag i handleden och håller kvar, år efter år? Anne Boleyn är en sådan sedan länge död människa jag inte slutar tänka på, läsa om. I förra veckan hade BBC-dramatiseringen av Hilary Mantels romaner ”Wolf Hall” och ”För in de döda” premiär i Storbritannien (strålande recensioner, visas i SVT senare i vår) och jag kommer att titta mycket noggrant på denna serie och se vad det blir av Anne Boleyn i Claire Foys gestaltning. Först fastnade hon i mitt medvetande därför att hennes story motsade allt sagorna påstod om kärlek. Hon var rättelsen som kunde läggas till efter slutmeningen. I sagorna är ju männens hängivenhet det bästa som kan hända en Snövit, en Törnrosa, en Askungen. Prinsarnas själva besatthet är vad som räddar kvinnorna från deras för tillfället oblida öden. Men i den sanna sagan om Anne Boleyn var prinsens/kungens fixering i själva verket början på hennes fall. Att det kunde vara precis tvärtom, det gjorde intryck. Det var som om berättelsen om Anne Boleyn visade på risken för att Snövits prins en dag skulle hävda att Snövit hade legat med alla de sju dvärgarna och att hon därför måste dö. Ändå är det inte hennes emblematiska kvinnoöde som fortsätter att dra mig till henne, inte längre och inte främst, utan mina föreställningar om hennes intriganta, politiska personlighet. På det viset har jag tagit den vanligaste bilden av henne till mig, propagandan som spreds redan under hennes levnad i början av 1500-talet och som effektivt har hållits vid liv ända in i våra dagar. Som Hilary Mantel en gång skrev om denna Anne, att om henne kan vi ha alla möjliga idéer och anpassa dem efter just vår tid. I sina Tudorromaner har Mantel gjort Anne Boleyn till Thomas Cromwells like – de två är de politiska djuren, de som läser spelplanen bättre än alla andra. Och det är av detta jag på en gång fascineras och stöts bort, eftersom jag just inte kan identifiera mig alls. Inte för att jag nödvändigtvis är snäll, utan därför att ingenting i mig svarar särskilt piggt på maktkampsstimuli. Jag blir bara överdrivet mån om min värdighet och om tidens gång – jag kan kanske knuffa bort alla barn från den här skolgården just nu, men sedan? Det kommer alltid nya ungar och nya skolgårdar och så har intrigen förvandlats till livsuppgift. Möjligen är det just därför Tudorhovet och en gestalt som Anne Boleyn behåller sitt grepp. Jag vill förstå vad det är för sorts hjärnor som söker sig till maktkampen, som till och med får, antar jag, en sorts livslust av att föreställa sig en spelplan och dess nästa drag. Hur känns det att … hålla på så mycket? En känsla av kontroll? Av högre syften? Av överlevnad? Sport? Jag föreställer mig att vissa av våra högsta politiker har just det här draget. Och då slår min fatalism till med full kraft – jaså, du var minister si och så länge och efter det räddade du inte världen i FN. Behövde du alltså slå ner horder av motståndare, manipulera och jiddra för att efter denna blodiga strid bli… proffsföreläsare med en egen liten sajt? Pr-konsult? I värsta fall är Anne Boleyn min symboliska triumf, när jag nu inte klarar att ge mig in i intriger utan att få ångest och flyktimpulser av all den medföljande utsattheten och ovärdigheten: man kanske kan putta bort kardinal Wolsey från makten, men därefter? Om man själv blir av med huvudet mindre än tio år senare, visar det ju sig att man har ägnat sin intelligens åt helt fel saker. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6654, "headline": "”Written on skin” på Kungliga Operan i Stockholm", "summary": "För tre år sedan hade ”Written on skin” premiär. Nu visas det erotiskt laddade triangeldramat med en skimrande orkesterprakt på Kungliga Operan. En perfekt ingång till den samtida operakonsten, skriver DN:s Martin Nyström.", "article": "Redan på 1980-talet fanns förväntningar från internationellt håll om att den engelske tonsättaren George Benjamin skulle göra stordåd inom operakonsten. Men den brådmogne Benjamin, som studerade för Olivier Messiaen redan som tonåring, drabbades av en långvarig kreativ förlamning som gjorde att det kom att dröja ända till 2012 och ”Written on skin” innan allt föll på plats för honom. Det är en opera till ett libretto av dramatikern Martin Crimp som redan vid urpremiären i Aix-en-Provence hade sådan framgång att de stora operascenerna ställde sig i kö för att sätta upp den. Att Kungliga Operan agerade så snabbt att man nu redan tre år senare kan presentera en egen produktion är glädjande. Det är en vakenhet som kanske skvallrar om ett nytänkande kring den framtida repertoaren (de flesta operamästerverken från de senaste 50 åren har ännu inte spelats i Sverige) i ett måhända nytt hus. Med sin skimrande orkesterprakt och erotiskt laddade triangeldrama, som har tydliga länkar till klassiker som ”Tristan och Isolde” och Pelléas och Mélisande”, är också ”Written on skin” en perfekt ingång till den samtida operakonsten. Handlingen är baserad på en provensalsk 1200-talslegend och berättar om en grym slottsherre (The Protector). Han är besatt av ”renhet och våld” och beställer ett illustrerat manuskript av en ung konstnär (The Boy), över sin familjs historia och paradisiska framtid. Denna framväxande ”text” väcker frågor från den beskyddade unga slottsfrun Agnès. Frågor om henne själv och hennes begär – som vore den skriven på hennes egen hud. Det är ett uppvaknade som hon till slut blir straffad för genom att inför åsynen av sin man bli tvingad att äta upp den mördade konstnärens hjärta. Den enda svagheten som jag fann i iscensättningen från Aix-en-Provence var samspelet med operans olika tidsperspektiv som blev lite väl omständligt. I Kay Metzgers (regi) och Petra Mollérus (scenografi) uppsättning på Kungliga Operan har man valt en enklare och vackrare lösning. Här öppnar sig ett stort videofönster för förflyttningar i tid och rum, till legendens fundamentalistiska medeltid där dock de mest häpnadsväckande saker kan hända eftersom änglar befolkar himlen i stället för flighter från internationella flygplatser. Mest händer det med Elin Rombos Agnès som får sin hud tatuerad med ord och bilder som får henne att lysa inifrån och brisera av självkänsla och åtrå. Men också av vrede innan hennes fallande kropp fångas upp och blir en stjärnbild. Allt är tecknat med ett tonspråk som bryter fram likt vårens första rännilar (bara stråksatsen är ett smärre underverk) innan det kastar sig fram och svämmar över – en häpnadsväckande kraftutlösning som Rombo gör till sin egen med sitt känsliga skådespeleri och sin vokala nyanseringskonst. Barytonen Jeremy Carpenter fyller också rollen som The Protector med hela registret från raseri till tomhet, och countertenoren Bernard Landhauers The Boy är just så änglalik och fysiskt närvarande att älskarrollen blir lika fantiserad som verklig. Detta samtidigt som Susann Végh och Daniel Ralphsson kompletterar väl i sina biroller som änglar och släktingar. Men kvällens stordåd stod ändå Hovkapellet för som under Lawrence Renes superba ledning gav full rättvisa åt Benjamins djärvt illuminerade operauniversum. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6655, "headline": "Årets gala blev ett triumftåg för ”Turist”", "summary": "Filmgalan blev en riktig rekordkväll för regissören Ruben Östlund och hans film. Med sex priser är ”Turist” tidernas största Guldbaggevinnare.", "article": "Upptakten för årets Guldbaggegala på Cirkus har mest liknat en duell mellan två prominenta kulturmän. Regissörerna Roy Andersson och Ruben Östlund har polemiserat så till den grad om vems film som var värdigaste vinnaren i kategorin bästa film att de båda utlyste ett vad inför galan: tiotusen kronor till vinnaren, att betalas av förloraren. Och vid kvällens slut stod det överväldigande klart vem av dem som fick ett femsiffrigt tillskott på kontot. Ruben Östlunds afton liknade mest en triumfatorisk parad. ”Turist” tog hem hela sex Guldbaggar: bästa film, bästa regi, bästa manus, bästa foto, bästa manliga biroll och bästa klipp. – Roy, tack för de filmer du gjort. Mitt bolag hade inte funnits om vi inte träffat dig, så jag ska hylla dig och Mikael Marcimain, sa han när han tog emot baggen för bästa regi, och ledde sedan hela publiken i ett särskilt ”lavinskrik”. Prisregnet var lindrande för Östlund som härom veckan filmade sin egen besvikelse när hans Oscarsnominering uteblev, och han bittert konstaterade: Oscarsjuryn består av 60-plussare som bara röstar på filmer som ser likadana ut som sådana de sett tidigare. Desto nöjdare lär han vara med Guldbaggejuryn, som gav honom utdelning på sex av de tio nomineringarna. Även om filmen var favorittippad var det anmärkningsvärt med en sådan storslam – rekord i antal priser på en Guldbaggegala. Mikael Marcimains ”Gentlemen”, något bortglömd i loppet om bästa film, hade imponerande tretton nomineringar, men fick nöja sig med tre vinster. Filmen har lovordats för kompetensen i hantverket, och hur filmens atmosfär bärs upp effektivt av den nogsamt konstruerade miljön. Mycket riktigt tog filmen hem baggar i kategorierna som rör mer påtaglig hantering: Bästa mask/smink (Anna Carin Lock och Anja Dahl), bästa originalmusik, där jazzesset Jonas Kullhammar och The Soundtrack of our lives-gitarristen Mattias Bärjed skapat en effektfull ljudkuliss, samt bästa kostym, där presentatören, modeikonen Gunilla Pontén, rev ner mest applåder för kvällen när hon inte lyckades få upp kuvertet med pristagaren Cilla Rörbys namn. – Jag borde haft en kniv gömd i hatten! Att ”Gentlemen” trots allt förlorade i kategorin bästa scenografi har en tydlig förklaring om man ser till den faktiska pristagaren: att Roy Andersson inte fått pris i kategorin för sina två tidigare filmer i Levande-trilogin har ifrågasatts så ofta att valet nästan kändes som en plikt från årets jury. – Genier behöver inte vara ensamma, sa hans kollektiv på fem scenografer när de mottog baggen, som blev ”En duvas…” enda pris av sju nomineringar. Sverrir Gudnason fick ingen guldbagge för birollen som den nervsköre Leo Morgan i ”Gentlemen” – den kategorin vanns i stället av Kristofer Hivju för ”Turist”, i en utomordentligt gullig presentation skött av de nominerades döttrar, men Gudnason tog i stället hem en gyllene insekt för rollen som den aggressive Kristian i ”Flugparken”. Desto mer förvånande var det på damsidan, där Saga Becker vann Bästa kvinnliga huvudroll i sin skådespelardebut, som Sebastian/Ellie i ”Nånting måste gå sönder”, baserad på Eli Levéns prisbelönata roman ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats”. Den i år omdebatterade dokumentärgenren, där ”Tusen bitars” uteblivna nominering varit diskussionsämne, presenterades av Fredrik Wikingsson och Filip Hammar som även delade ut tröstpriströjor med texten ”Je suis Hugo Rask”, som en textil sammanfattning av kultursidornas innehåll senaste kvartalet. Priset togs hem av Göran Olsson för ”Om våld”. En övertygande uppföljning för Olsson: hans förra dokumentär, The black power mixtape, prisades 2012. – Till skillnad från andra här inne triggas jag inte av tävlingsmoment. Jag är rädd och det går inte över, sa vinnaren. Bästa film: ”Turist” (producenter: Erik Hemmendorff, Marie Kjellson, Philippe Bober). Bästa regi: Ruben Östlund (”Turist”). Bästa kvinnliga huvudroll: Saga Becker (”Nånting måste gå sönder). Bästa manliga huvudroll: Sverrir Gudnason (”Flugparken”). Bästa kvinnliga biroll: Anita Wall (”Hemma”). Bästa manliga biroll: Kristofer Hivju (”Turist”). Bästa manuskript: Ruben Östlund (”Turist”). Bästa foto: Fredrik Wenzel (”Turist”). Bästa klipp: Jacob Secher Shulsinger och Ruben Östlund (”Turist”). Bästa kostym: Cilla Rörby (”Gentlemen). Bästa ljud/ljuddesign: Andreas Franck (”The quiet roar”). Bästa mask/smink: Anna Carin Lock och Anja Dahl (”Gentlemen”). Bästa originalmusik: Mattias Bärjed och Jonas Kullhammar (”Gentlemen”). Bästa scenografi: Ulf Jonsson, Nicklas Nilsson, Sandra Parment, Isabel Sjöstrand och Julia Tegström (”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”). Bästa kortfilm: ”Still born” (regi: Åsa Sandzén). Bästa dokumentärfilm: ”Om våld” (regi: Göran Hugo Olsson). Bästa utländska film: ”Två dagar, en natt” (regi: Pierre, Jean-Luc Dardenne). Guldbagge för särskilda insatser: Mats Holmgren (colourist). Hedersbagge: Liv Ullmann. Årets Gullspira: Ros-Marie Strand (Barn/ungdomsfilm, Folkets bio). Biopublikens pris: ”Micke och Veronica” (regi: Staffan Lindberg, med Izabella Scorupco och David Hellenius. När ”Turist” tog hem sex priser på gårdagens gala blev den rekordhållare. Tidigare har ingen annan film tagit emot mer än fem baggar. Under Filmgalans första decennier var det närmast omöjligt att komma upp i så många eftersom priskategorierna var färre. Filmer som fått fem Guldbaggar: ”Sånger från andra våningen” (2000). Roy Andersson hade Guldbaggejuryn med sig på ett helt annat sätt med den första filmen i sin trilogi än under gårdagens gala. ”Lilja 4-ever” (2002). Lukas Moodyssons film hade sex nomineringar och fick utdelning på fem av dem. ”Förortsungar” (2006). Få hade på förhand trott att ungdomsfilmen av Ylva Gustavsson och Catti Edfeldt skulle bli en sådan fullträff. 2008 fick både ”Maria Larssons eviga ögonblick” och ”Låt den rätte komma in” fem statyetter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6660, "headline": "Werner Aspenström: ”Samlade dikter”", "summary": "En livslast av dikter där svärtan växer sig starkare. Werner Aspenström ansågs som en försiktigt positiv samhällskritiker med naturlyriska inslag. Men efter hand blir dikterna mörkare. En poesitrött Aase Berg plöjer en lagom fet volym och kan inte värja sig.", "article": "Ibland är jag så trött på poesi att jag känner mig som huvudpersonen i Esaias Tegnérs storslagna deppdikt ”Mjältsjukan”. Jag ser enbart dikternas fåfänga lindansarmöda och luftsprång. Jag blir trött på både stil och stilbrott, utmattad av alla krumbukter, alla hjälplöst existentiella grubblerier och frenetiska experiment. Men framför allt blir jag trött på dikter som bekladdar mig med nyanser, stämningar och känslighet. I detta läge är det få poeter jag står ut med. Werner Aspenström är en av dessa få. Nu kommer hans samlade dikter ut i en alldeles lagom fet volym – han hade vett att inte skriva för mycket – i urval av dottern Anna Aspenström och Hans Isaksson. Jag plöjer mig genom denna livslast av dikter, och tänker att det finns en ovanlig ton hos Werner Aspenström, en dov ensamhetskänsla som jag kan leva med när jag känner mig invaderad på fel sätt av annan poesi. Vilket inte betyder att Aspenström är pessimist, utom möjligen i sina tidiga, mindre självständiga fyrtiotalsdikter. Som han själv skriver i en dikt från 1980: ”Min svärta har med orätt kallats pessimism./Vad finns det i den mörka lådan?/En färdskrivare.” Aspenströms poesi är en fruktbar kombination av avstånd och närhet, den är oberörbart objektiv och intimt närvarande på samma gång. Dessutom betydligt mörkare än sitt rykte. Det här är nämligen en poet som brukar räknas som folklig och uppfattas som läsartillvänd och allmänt reko, en försiktigt positiv samhällskritiker med naturlyriska inslag. Och visst, han är allt det där. Rent av glad och lycklig ibland: ”Ta skopan och skumma vemodet/från landskapet.” Men det finns också ett stråk av kyla i hans tonfall. En fullkomligt okontaminerad dödsmedvetenhet, den som inte kan delas eller överföras mellan människor, bara erfaras i yttersta ensamhet. Aspenströms förhållande till djuren är ett bra exempel på den här dubbla utstrålningen. Han använder ovanligt mycket djur i sina dikter, allt från den klassiska mätarlarven i dikten med samma namn, till de förslavade elefanternas freakshow. Djuren sysslar ofta med sitt, bortom människan. Exempel på naturens frånvända egenmäktighet finns i denna vackra dikt, inte så ofta citerad, ur samlingen ”Trappan” från 1964: Åskan brakar och bråkar sig fram över Hälsinglands skogar, fäller en blixt än här, än där, och dödar i förbifarten en apelkastad häst, som ingen stalldräng längre rider på och ingen minns och ingen sörjer – utom källan, i vilken den doppade sin varma mule och rörde om bland stjärnorna, som fastnat i evigheten högt över Hälsinglands skogar. Människosläktet är däremot ”bortklemat”. Ser man människan som ett djur bland andra blir man per definition kylig, även om man samtidigt behåller ömheten i blicken (som när Aspenström kallar djuren ”ångalstrarna bland världens kyliga anläggningar”). Det finns ensamhet i avlägsnandet från sig själv som skapelsens krona. Jämbördigheten är inget dagis. Inte Aspenströms natursyn heller, i förlängningen kopplad till hans syn på samhället. Den politiska ådran blir allt starkare ju längre författarskapet fortskrider. Nu tar det ett tag innan man i ”Samlade dikter” kommer fram till den unikt fasetterade Aspenström jag pratar om här. Tidens tand har gått hårt åt hans tidiga dikter, ett inte ovanligt öde för modernistisk poesi. Det som då var starka bilder (”… heta lavan är min kärleks glöd” – ja, det är skrivet på fullt allvar) uppfattas nu snarare som högstämda klichéer. Aspenström gillade dem inte ens själv. Han tog i efterhand avstånd från sin första diktsamling, ”Förberedelse”. I samlingen ”Dikter under träden” från 1956 sågar han tidstypiska begrepp och bilder som ”flykt”, ”vingar” och ”främlingskap”. Det är svårt att vara originell i backspegeln, när det som var nyanser med åren flyter ihop till en tidsbunden stil. Själv får jag svårare och svårare att ta mig igenom stilen i modernistiska dikter och nå fram till den djupare formen och innehållet. Det gäller inte bara när jag är på poesidissarhumör. För att inte tala om centrallyrik. Vilket stämningspjunk! Jag kan inte ta mig förbi diktjagens klibbiga propsande på innerlighet i centrallyrisk poesi. Först i tredje boken ”Snölegend”, som också blev Aspenströms publika skräll, hittar jag de första tecknen på den poet han skulle komma att bli, varm och kall på samma gång, med mer svärta än man velat tillskriva honom. Dikterna i de senare samlingarna blir alltmer kamratliga och opretentiösa i själva språket, men också mer samhällskritiska. Samtidigt skriver Anna Aspenström och Hans Isaksson i sitt efterord om hur han vid redigering av sina dikter långt i efterhand ofta gjorde ändringar för att få dem mindre subjektiva. Allra bäst är Aspenström när han förenar natur och existentiell politik. Som i denna mycket kända dikt: Som i den klara oktobernatten när de från norr kommande leoparderna genombryter horisonten och man samlas på torgen för att bedja eller endast för att tyst betrakta. Varför spärrar ni förstädernas gator? Den ni väntar passerar inte förstäderna. I verkligheten gillade Aspenström framför allt katter, djuren som spinner även när de lider och inte är så oskuldsfulla som man tror. Tänk bara på Toxoplasma gondii, parasiten som kattkräken sprider med flit och som påstås orsaka trafikolyckor, självmord och schizofreni. För att inte tala om ett underliggande muller av svartsynt mjältsjuka. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6691, "headline": "Säkerhetschefen ger klartecken", "summary": "Elisabeth Ohlson Wallins retrospektiva utställning på Eskilstuna konstmuseum kommer att genomföras som planerat. Det är resultatet av den analys som kommunens säkerhetschef gör efter att i går onsdag ha besökt utställningen.", "article": "– Vi tittade på om det finns en förstärkt hotbild, eftersom den här konstnären har en historia. Men det finns ingen förstärkt hotbild i dag. De säkerhetsåtgärder vi har uppfyller gott kraven för att kunna ha en utställning som vanligt, säger Stefan Ryman, säkerhetssamordnare på Eskilstuna kommun. DN har tidigare rapporterat om att utställningen i dag skulle granskas i förväg eftersom Elisabeth Ohlson Wallin tidigare har ställt ut konstverk som ansetts vara kontroversiella. Men nu verkar det som att ingen av det fyrtiotalet bilder som valts ut kommer att plockas bort inför vernissagen på lördag. – Jag tittar inte på utställningen och bedömer inte konsten, utan gör en omvärldsanalys och riskbedömning. Jag var där och pratade med ledningen om försäkringsbehovet. Vi tittade på att alla larm fungerar och pratade om olika situationer som kan uppkomma, säger Stefan Ryman. Det besök med tillhörande omvärldsanalys som nu har genomförts tillkom enligt Stefan Ryman på initiativ från kommunens kultur- och fritidsförvaltning. Konstnären Elisabeth Ohlson Wallin själv var inte med under förmiddagens besök på utställningen, men meddelade i går onsdag till DN att hon var på väg till Eskilstuna. Madelene Unneberg, chef för Eskilstuna konstmuseum, bekräftar den bild som säkerhetschefen ger. – Det gick bra. Vi har gått igenom säkerheten i lokalerna och våra interna rutiner med personalen, så att alla har den information som är nödvändig. Någon granskning av konsten är det alltså inte tal om, kommenterar hon på sms. Detta har hänt. I måndags rapporterade DN att Elisabeth Ohlson Wallins nya utställning på Eskilstuna konstmuseum skulle granskas i förväg av kommunen. Bakgrunden uppgavs vara att Ohlson Wallins tidigare utställningar varit kontroversiella och att attentatet mot Charlie Hebdo framkallat oro. Konstnären uttryckte viss förståelse men även kritik mot åtgärden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6699, "headline": "Oro för konstens frihet", "summary": "Eskilstuna konstmuseums hantering av Elisabeth Ohlson Wallins nya utställning har väckt stor uppmärksamhet. I dag onsdag gästas utställningen av kommunens säkerhetschef. Samtidigt får en annan kontroversiell konstnär stöd från en möbeljätte.", "article": "I går berättade DN att Eskilstuna kommun har beslutat att i förväg granska Elisabeth Ohlson Wallins nya utställning på stadens konstmuseum. Eskilstunas säkerhetschef ska i sällskap med ett par andra kommunala representanter titta på bilderna i dag onsdag för att avgöra om de kan utgöra en ”förhöjd hotbild”. Om bilderna bedöms vara provocerande eller sticka ut kan extra säkerhetsåtgärder bli aktuella, och kommer i så fall diskuteras med polisen. Nyheten har väckt uppmärksamhet i andra medier. I P1 Morgon uttryckte Elisabeth Ohlson Wallin i går tisdag oro över vad säkerhetstänkandet kan få för framtida konsekvenser för konstens frihet. Enligt Madelene Unneberg, chef för Eskilstuna konstmuseum, ska förberedelserna som nu pågår inför lördagens vernissage inte uppfattas som en granskning. – Vi är mitt uppe i utställningsarbetet som pågår enligt planering. Ohlson Wallins utställning genomgår samma arbetsprocess som alla andra konstnärer, det vill säga konstmuseets personal bygger en utställning tillsammans med konstnären där syftet är att skapa en så bra helhet och upplevelse som möjligt. Ibland läggs det till verk och ibland plockas det bort, men då är det konstnärliga och estetiska argument som avgör, säger hon till DN. En annan kontroversiell konstnär med erfarenhet av censur är Carolina Falkholt. Hon fick i går oväntat stöd från Ikea, som i april kommer att lansera en gatukonstkollektion med tolv unga konstnärer och där en graffitimålning av Carolina Falkholt ska representera Sverige. Enligt Tina Björeman, pressansvarig för heminredning på möbeljätten, kommer planschen att tryckas i begränsad upplaga. – Det är väldigt kul att folk kommer att kunna ha råd att köpa erkända konstnärer och vi är helt övertygande om att Carolina Falkholts konst går hem. Hennes konst är street art med mjukare och kvinnliga former, och det är inte fel, säger hon till Sörmlands Nyheter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6715, "headline": "Ghost inside ghost", "summary": "Det sublimt himmelska möter kokande klanger. Tonsättaren Anna Erikssons nya och äldre verk tolkas av den nybildade ensemblen Ghost inside ghost i Hagakyrkan. En mycket varierad konsert som stundtals fick kyrkorummet att bågna av muntra energier.", "article": "Tonsättaren Anna Eriksson har ofta attraherats av kopplingar mellan den ljudande musiken och den konkreta eller rent språkliga världen. Och där hittat de kreativa gränszoner där de kan förgrena sig in i varandra. Som i operaverket ”Opera lingua” från 2011 där hon använde sig av fragment ur språkkurser, stolpiga reseparlörer och felöversatta manualer. Och gjorde musik för pennvässare och en övergiven bordsfläkt. Utifrån sättningen i den nybildade ensemblen Ghost inside ghost, med Anna Svensdotter på flöjt, Sara Sjödahl på piano, My Hellgren på cello och Åsa Nordgren på sång, har Anna Eriksson nu arrangerat om en det äldre verk och komponerat lite nytt som presenterades i Hagakyrkan i Göteborg lördags. En konsert som inleddes med det verk som gett namn till ensemblen – ”Ghost inside ghost” – vilket är en fantasi över Ludwig van Beethovens berömda ”Spöktrio”. Ett stycke som i full fart och med ett gåtfullt leende tar sig från det trallande absurda till det svärtat demoniska för att ända i det sublimt himmelska. I ett knippe solostycken visade Eriksson nu också sitt gehör för resurserna hos de enskilda instrumenten. Bland annat i ett yrvaket trippande verk för flöjt och ett cellostycke baserat på en idé om vad som skulle kunna ha lett fram till de första tonerna i en av J S Bachs cellosviter. Ett för Eriksson typiskt oförskräckt spekulativt humör som fick ytterligare höjd i ”Cirrus stratus” som gestaltar en flygvärdinnas allt häpnare reaktioner inför olika slags molnformationer. I ”Elementarpartiklarna” där kvantfysiken kommer till liv i en uppåtrusande celloton som exploderar i ett sopranskrik. Samt i den på dna-sekvenser komponerade ”Ping och Pong” där en kokande klangmassa förångas till ljudet och synen av studsande pingpongbollar inuti flygeln. Efter dessa muntra energier, som stundtals fick kyrkorummet att bågna, kom konserten till sist till ro med den lyriskt meditativa tonen i ”Sutra”. Ett svalt och luftigt verk baserat på en buddhistisk text som över en tassande basgång andades ljus, hav och sommar. Mycket fint. Tonsättaren Anna Eriksson. Släpper en cd i vår Anna Eriksson (född 1963) är tonsättare, ljudkonstnär och gitarrist bosatt i Göteborg. Har studerat för Sven-David Sandström och Ole Lützow-Holm och komponerar i spänningsfältet mellan kammarmusik och ljudinstallation. I hennes verklista samsas musik för stråkar, slagverk, gitarr och kör med talande papegojor och krukväxter, leksaksrobotar och självspelande tårtljus. I Erikssons absurdistiska kammaropera ”Opera lingua” alstrade ljudet av en bordsfläkt en hel körsats. Till våren 2015 släpper hon en cd med ensemblen Ghost inside ghost på etiketten Kning Disk. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6722, "headline": "Kvinnor tog storslam i P3 Guld", "summary": "Rapparen Linda Pira prisades för såväl årets låt som i kategorin årets hiphop/soul när P3 Guld-galan hölls på lördagen. Prestigetyngda Guldmicken gick till Veronica Maggio, First Aid Kit blev årets grupp och Timbuktu årets artist.", "article": "Nio kategorier, åtta vinnare, men bara en man. P3 Guld-galan hölls i Scandinavium, Göteborgs största inomhusarena, dit en publik på 3.900 personer sökt sig för att se den livesända festen. På årets gala prisades nästan uteslutande kvinnliga artister. – Många män har nog trott att de har sitt på det torra, men så sitter en massa kvinnor och snickrar på låtar. Det har kvinnor alltid gjort, men nu tror jag att skivbolag och bokningsbolag tar den kvinnliga publiken på allvar. Det gör att kvinnliga artister kan existera på ett annat sätt, sade Beatrice Eli, som vann priset för årets pop. Och tillade: – Jag tror att 2015 är kvinnodominansens år, på riktigt, sade debutanten Eli. Visst, men priserna gällde förstås landvinningar som gjorts under det gångna året, 2014. Vidare – Linda Pira vann pris i såväl kategorin årets hiphop/soul som för hiten ”Knäpper mina fingrar”. Den kaxiga partydängan, som innehåller verser från en lång rad kvinnliga artister, utsågs till årets låt och Linda Pira drog ner massiva applåder när hon äntrade scenen. – Jag önskar att alla andra tjejer som var med på låten kunde stå här nu. Tack som fan till svensk hiphop, tack P3 Guld, sade Linda Pira när hon tog emot priset. Efter galan sade hon att det är ”otroligt kul” att hiphop har kommit så långt att den hämtar hem priser: – Och för mig som kvinna känns det oerhört stort, sade Linda Pira. Att Linda Pira blev galans drottning var kanske talande för musikåret 2014. Tillsammans med artister som Rosh, Joy, Julia Spada och Cleo hyllades hon för ”Ladies first” på Dramaten. – Jag tror att intresset har funnits hela tiden, folk vill se kvinnor på scenen. Vi märkte det när vi sålde slut på ”Ladies first”. Det är de som har kämpat och banat vägen som har gjort det här möjligt, sade Linda Pira. Guldmicken brukar räknas som P3 Gulds finaste utmärkelse. Priset delas ut till en artist som under det gångna året utmärkt sig i livesammanhang. Guldmicken gick i år till Veronica Maggio som turnerat flitigt med albumet ”Handen i fickan fast jag bryr mig”. – Jag är så otroligt glad för det här är det pris som man kämpar mest för. Man är ute år efter år och spelar. Det är alltid mitt namn som står på affischerna, men jag är verkligen inte ensam, det är det här gänget, sade Veronica Maggio, som hade med sig sitt band upp på scenen. – Min ingång var inte att jag var superbra live, så jag förtjänade nog inte den här efter första eller andra turnén. Men nu känner jag att jag har åkt land och rike runt och gjort mig förtjänt av just den här Guldmicken, fortsatte hon. Till årets nykomling utsågs Tove Lo, årets pop som sagt till Beatrice Eli, årets rock/metal till hårdrocksbandet Crucified Barbara och årets dans till DJ:n och producenten La Fleur. Den hyllade duon First Aid Kit fick det tunga priset årets grupp. Till årets artist utsågs Timbuktu, den ende man som prisades under årets P3 Guld-gala. Nu var det tyvärr så att varken First Aid Kit eller Timbuktu var på plats i Göteborg den här lördagskvällen. Kvällen största överraskning blev kanske att Lorentz gick lottlös från galan. Han var nominerad i kategorierna årets artist och årets hiphop/soul, men blev utan priser och fick nöja sig med att uppträda live i Scandinavium. Alla priser på P3 Guld-galan Årets artist: Timbuktu, ”För livet till döden”. Årets grupp: First Aid Kit, ”Stay gold”. Årets låt: Linda Pira, ”Knäpper mina fingrar (remix)”. Årets nykomling: Tove Lo. Guldmicken: Veronica Maggio. Årets pop: Beatrice Eli, ”Die another day”. Årets rock/metal: Crucified Barbara, ”In the red”. Årets hiphop/soul: Linda Pira, ”Matriarken”. Årets dans: La Fleur, samlad produktion. TT-Spektra ", "article_category": "culture"}
{"id": 6760, "headline": "Karl Ove Knausgård och Fredrik Ekelund: ”Hemma, borta”", "summary": "En uppvisning i falsk förtrolighet. Karl Ove Knausgårds och Fredrik Ekelunds mejlväxling om sommarens fotbolls-VM är en litterär uppvisningsmatch i lojt semestertempo. Eftersom mejlskrivarna är så angelägna att komma överens uppstår ingen friktion.", "article": "Uppvisningsmatcher i fotboll är tråkiga historier. Det brukar handla om ett världsberömt lag som besöker någon avkrok och sparrar mot lokalt motstånd. Eftersom världsberömdheterna på grund av omständigheterna inte kan agera på vanlig nivå blir det sömniga tillställningar, med det enda syftet att kändisar ska få skriva autografer till de lokala småpojkarna. Mejlväxlingar tänkta för publicering är en sorts litterära uppvisningsmatcher. Det språkliga slarvet och föregivna intimiteten finns kvar, samtidigt som brevets autentiska omedelbarhet gått förlorad. Så även i den mejlväxling om sommarens fotbolls-VM där Karl Ove Knausgård är världsberömdheten och kompisen och Malmöförfattaren Fredrik Ekelund den lokala sparringpartnern, fastän det för paradoxens skull är Knausgård som skriver från tv-soffan hemma på Österlen medan Ekelund befinner på plats i VM-värdlandet Brasilien. Båda har tagit till sig Carl Bildts vana att ideligen tilltala varandra med förnamn och med en högtidstalets falska förtrolighet som får läsaren att vilja blunda och slå händerna för öronen och ropa BLA BLA BLA BLA (”vilket fantastiskt brev”, ”som du så härligt beskriver”). Däremellan långa resonemang som helt uppenbart är riktade till tredje person. Ens känslor inför boken i övrigt beror helt på hur man reagerar på ett visst stilistiskt klimat. Ekelund tillhör samma generation av idrottsfrälsta svenska författare som Ernst Brunner och Björn Ranelid, vilket innebär frustande ”livsglädje” formulerad på metaforstinn prosa. Den sortens författare håller undantagslöst på Brasilien, den frodiga sensualismens själva hemort på jorden, och Ekelund är brassekultens själve karnevalsgeneral, författare till dess religiösa urkund ”Sambafotboll”. Hans brev från Rio beskriver mycket riktigt burleska upptåg, lovordar författarens egen ”omåttlighet” och är i största allmänhet mustigt sensuella på förväntat sätt: vinden i Rio liknas vid ”en älskarinna med världens känsligaste fingrar” och när det regnar i staden sedan brasilianarnas grandiosa livslögn brutalt havererat mot tyskarna i semifinalen tycker sig Ekelund se ”200 miljoner människors tårar”. Det är väl ärligast att tillägga att min egen inställning till allt detta grundlades när jag var nio år gammal och såg Brasilien möta Skottland i VM 1974: i valet mellan bildsköna livsnjutare och buttra gnetare utan framtänder valde jag utan tvekan det senare. Jag har alltså betydligt närmare till Knausgårds världsbild: han utropar sig modigt till en ”livsfientlighetens” förespråkare och håller i den andan på realpolitikens mest ökända företrädare inom fotbollen, Italien och Argentina. Tanken var väl att hitta en dialektik som påminde om norrmännen Dag Solstads och Jon Michelets klassiska böcker om fotbolls-VM, där Solstad stod för en tjurigt pragmatisk fotbollssyn, medan Michelet hyllade finten och kreativiteten. Men eftersom mejlskrivarna är så angelägna att komma överens uppstår ingen friktion. Inget av det kärleksfulla kompisgnabbande med Geir som sätter liv i ”Min kamp”, inga av de gliringar och polemiska överdrifter som uppstår i en atmosfär som verkligen är avslappnad. Den ironi som är ett helt nödvändigt inslag om man skriver om modern elitfotboll lyser med sin totala frånvaro. När författarna associerar vidare till det svenska kulturklimat som båda finner vansinnigt inskränkt är det visserligen lätt att hålla med – det är något grundläggande sjukt över att Knausgård ska bli påhoppad för påstådd antifeminism när han besöker Biskops Arnö folkhögskola – men även där skulle lite kvickhet vara på sin plats. Men semestertempo härskar. Då och då en blixtrande soloprestation – en skarp ögonblicksbild från ett kvarter i Rio eller en initierad utläggning om sydamerikansk politik av Ekelund, eller en vass analys av matchen Argentina–Holland från Knausgård. Eller nån av norrmannens svindlande förflyttningar från en fotbollsplan till Österlen till en knivskarpt frambesvuren taxfreebutik på en folktom färja över Östersjön på väg till en uppläsning där arrangören tycker att Lou Reed är det största rövhål som någonsin funnits… Sånt som påminner en om vad världsstjärnan faktiskt kan prestera. Om det vore allvar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6761, "headline": "Michel Houellebecq: ”Soumission”", "summary": "Houellebecq låter ledan prunka. Samma dag som attacken på Charlie Hebdo kom Michel Houellebecqs roman ”Soumission” som skildrar ett Frankrike som tas över av ett muslimskt parti. Jenny Högström läser en författare som är på utmärkt gott humör i dystopin.", "article": "”Soumission” är franska för underkastelse eller lydnad. Det råkar också vara namnet på franske författaren Michel Houellebecqs sjätte roman, som var omdebatterad redan innan den utkom, den ödesdigra onsdagen 7 januari. Såväl president François Hollande som Marine Le Pen, partiledare för rasistiska Front National, har redan kommenterat den. Detta bland annat för att den skildrar ett Frankrike i en nära framtid som är på inbördeskrigets rand, och som framför allt, via en politisk koalition över blockgränserna, får en muslimsk president. Houellebecq, tidigare ställd inför rätta för rasistiska och islamofoba uttalanden – men inte fälld – spinner här vidare på några av sina favoritteman: dystopin, västvärldens sammanbrott, islam kontra det konfessionslösa samhället, makt- och begärstrukturer, erotik, konst, turism, liberalism, humanism. Det är varken första gången Houellebecq anklagas för att ha en rasistisk agenda, eller som han tillskrivs profetiska kvaliteter. När romanen ”Plattform” utkom på franska 2001, var det fråga om ett islamistiskt terrorattentat i ett turistparadis (se exempelvis bombdåden på Bali 2002). I ”Soumission” är det i stället frågan om en sorts inbördeskrig med högerextrema krafter som attackerar moskéer, kvinnor som bär slöja, etcetera – och ett regelrätt muslimskt övertagande av den politiska makten. På ettan till den dagens upplaga av Charlie Hebdo figurerar en karikatyr av författaren just som profet. Och för den riktigt konspiratoriskt lagda cirkulerar ett falskt utdrag ur romanen, ursprungligen publicerat av satirtidskriften Nordpress, med några extra rader där en attack mot en tidningsredaktion och femton döda förutspås. Kul eller kusligt? Och vilka är det egentligen som får vatten på sin kvarn? Det beror förstås på hur man uppfattar Houellebecqs beskrivning av ett Frankrike år 2022 där det fiktiva partiet Det muslimska brödraskapet de facto övertar makten och universiteten, efter ett rafflande presidentval i flera omgångar mot Front Nationals populära kandidat. Tesen i romanen är att vänster- och högerpartierna PS och UMP hellre samarbetar med det till synes moderna och humanistiskt orienterade Muslimska brödraskapet, och dess karismatiske ledare Mohammed Ben Abbes, än släpper fram rasisterna. Detta utan att journalisterna ställer några kritiska frågor till Ben Abbes, av rädsla för att stämplas som rasister. Allt detta, anar den uppmärksamma läsaren, i den förment förljugna politiska korrekthetens och ängsliga multikulturalismens namn (något som Skandinavien i romanen för övrigt får klä skott för). Ni känner igen men-det-får-man-ju-inte-säga-i-det-här-landet-teorin. Det är den verklighetsbeskrivning där högern och vänstern går ihop mot Front National som Marine Le Pen, utan att ha läst romanen, uppfattar som plausibel. Och sedan jag själv började vistas i Frankrike på 1990-talet vet jag inte hur många gånger jag har fått bemöta denna stora rädsla för en muslimsk invasion, en diskurs ofelbart ackompanjerad av hårdnackade argument om förbud av religiösa symboler i det offentliga rummet. Men för att återgå till frågan om vem som får vatten på sin kvarn, handlar detta i stor grad också om hur man läser romaner. Som journalisten Guillaume Erner påpekade i Huffington Post, kan man jämföra ”Soumission” med Paul MacCarthys skulptur på Place Vendôme: oavsett om man ser en gigantisk ”butt plug” eller en julgran, så går det i vart fall inte att bortse från att den existerar. Något jag som gammal Houellebecqläsare snabbt kan konstatera är att det, liksom med Goncourtprisade ”Kartan och landskapet” från häromåret – är en författare på utmärkt gott humör. Här prunkar livsledan från första stund. Här inleds obegripliga romantiska relationer mellan unga sexiga studentskor som är hälften så gamla som sina sunkiga professorer. Här beskrivs vädrets växlingar och himlens skiftningar i grått med samma sociologiska precision och förment objektiva stil som urvalet av exotisk färdigmat, exotiska eskortflickor – eller den oundvikliga känslan av förfall och tilltagande ensamhet som är människans lott. Och när det partikulära korsar det generella med ofelbar tajming, som när en historisk händelse som presidentvalsdebatten 2022 störs av en tjutande mikrovågsugn, då är Houellebecq faktiskt i sitt esse. Men en sak är definitivt annorlunda: där exempelvis Michel i ”Plattform” var regelrätt islamofob, är protagonisten François i ”Soumission”, professor i litteraturvetenskap och specialist på författaren Huysmans på Sorbonne Paris III, betydligt mindre rabiat. Ja, kanske till och med en sökare? En konvertit? Kvinnosynen må vara densamma – till exempel erkänner han villigt för sin unga älskarinna att han inte alls är säker på att det där med kvinnlig rösträtt var någon bra idé – men tonläget är definitivt nedskruvat, och okvädningsorden lyser med sin frånvaro. ”Soumisson”, alltså. Titeln kan kopplas såväl till den etymologiska betydelsen av ”islam” – som, vilket en av karaktärerna i romanen framför i en emblematisk passage, till det ideala maktförhållande mellan man och kvinna som bland annat återfinns i Pauline Réages klassiska BDSM-roman ”Berättelsen om O”. Förhållandet mellan kvinna och man bör alltså vara detsamma som det mellan mannen och Gud: ”människans lycka beror på den mest absoluta förmågan till lydnad.” I sexuella sammanhang har jag ingenting att invända mot den här typen av rollspel. Och jag antar att religion på ett sätt fungerar likadant. Men helst vill jag med lydnad tänka hängivenhet. Nåväl. Nej, Michel Houellebecq har valt att i denna politiska dystopi inte skildra det realistiskt sett mer överhängande hotet att ett rasistiskt parti som Front National faktiskt tar regeringsmakten. Han intresserar sig inte nämnvärt för en bevisligen alltmer sekulariserad islam, och anledningen till att hans protagonist tycks beklaga kvinnors frånvaro i det offentliga rummet samt att de måste skyla sina kroppar under den nya regimen – är att avsaknaden av kvinnlig fägring gör männens liv mycket tråkigare... Men det han gör, det gör han bra. Han fångar upp ett samtidstrauma och drar det till sin spets på ett mycket mer övertygande sätt än i exempelvis ”Refug”. Och man behöver knappast vara islamofob för att rysa vid tanken på att vilken som helst religiös fanatism skulle tränga in i och ta över utbildningsväsendet. Eller vilken religion som helst, kort och gott. Michel Houellebecqs skildring av extrema politiska och religiösa rörelser i en obehagligt nära framtid är alltså definitivt tillräckligt kuslig för att också vara riktigt intressant. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6765, "headline": "Houellebecq låter ledan prunka", "summary": "Samma dag som attacken på Charlie Hebdo kom Michel Houellebecqs roman ”Soumission” som skildrar ett Frankrike som tas över av ett muslimskt parti. Jenny Högström läser en författare som är på utmärkt gott humör i dystopin.", "article": "”Soumission” är franska för underkastelse eller lydnad. Det råkar också vara namnet på franske författaren Michel Houellebecqs sjätte roman, som var omdebatterad redan innan den utkom, den ödesdigra onsdagen 7 januari. Såväl president François Hollande som Marine Le Pen, partiledare för rasistiska Front National, har redan kommenterat den. Detta bland annat för att den skildrar ett Frankrike i en nära framtid som är på inbördeskrigets rand, och som framför allt, via en politisk koalition över blockgränserna, får en muslimsk president. Houellebecq, tidigare ställd inför rätta för rasistiska och islamofoba uttalanden – men inte fälld – spinner här vidare på några av sina favoritteman: dystopin, västvärldens sammanbrott, islam kontra det konfessionslösa samhället, makt- och begärstrukturer, erotik, konst, turism, liberalism, humanism. Det är varken första gången Houellebecq anklagas för att ha en rasistisk agenda, eller som han tillskrivs profetiska kvaliteter. När romanen ”Plattform” utkom på franska 2001, var det fråga om ett islamistiskt terrorattentat i ett turistparadis (se exempelvis bombdåden på Bali 2002). I ”Soumission” är det i stället frågan om en sorts inbördeskrig med högerextrema krafter som attackerar moskéer, kvinnor som bär slöja, etcetera – och ett regelrätt muslimskt övertagande av den politiska makten. På ettan till den dagens upplaga av Charlie Hebdo figurerar en karikatyr av författaren just som profet. Och för den riktigt konspiratoriskt lagda cirkulerar ett falskt utdrag ur romanen, ursprungligen publicerat av satirtidskriften Nordpress, med några extra rader där en attack mot en tidningsredaktion och femton döda förutspås. Kul eller kusligt? Och vilka är det egentligen som får vatten på sin kvarn? Det beror förstås på hur man uppfattar Houellebecqs beskrivning av ett Frankrike år 2022 där det fiktiva partiet Det muslimska brödraskapet de facto övertar makten och universiteten, efter ett rafflande presidentval i flera omgångar mot Front Nationals populära kandidat. Tesen i romanen är att vänster- och högerpartierna PS och UMP hellre samarbetar med det till synes moderna och humanistiskt orienterade Muslimska brödraskapet, och dess karismatiske ledare Mohammed Ben Abbes, än släpper fram rasisterna. Detta utan att journalisterna ställer några kritiska frågor till Ben Abbes, av rädsla för att stämplas som rasister. Allt detta, anar den uppmärksamma läsaren, i den förment förljugna politiska korrekthetens och ängsliga multikulturalismens namn (något som Skandinavien i romanen för övrigt får klä skott för). Ni känner igen men-det-får-man-ju-inte-säga-i-det-här-landet-teorin. Det är den verklighetsbeskrivning där högern och vänstern går ihop mot Front National som Marine Le Pen, utan att ha läst romanen, uppfattar som plausibel. Och sedan jag själv började vistas i Frankrike på 1990-talet vet jag inte hur många gånger jag har fått bemöta denna stora rädsla för en muslimsk invasion, en diskurs ofelbart ackompanjerad av hårdnackade argument om förbud av religiösa symboler i det offentliga rummet. Men för att återgå till frågan om vem som får vatten på sin kvarn, handlar detta i stor grad också om hur man läser romaner. Som journalisten Guillaume Erner påpekade i Huffington Post, kan man jämföra ”Soumission” med Paul MacCarthys skulptur på Place Vendôme: oavsett om man ser en gigantisk ”butt plug” eller en julgran, så går det i vart fall inte att bortse från att den existerar. Något jag som gammal Houellebecqläsare snabbt kan konstatera är att det, liksom med Goncourtprisade ”Kartan och landskapet” från häromåret – är en författare på utmärkt gott humör. Här prunkar livsledan från första stund. Här inleds obegripliga romantiska relationer mellan unga sexiga studentskor som är hälften så gamla som sina sunkiga professorer. Här beskrivs vädrets växlingar och himlens skiftningar i grått med samma sociologiska precision och förment objektiva stil som urvalet av exotisk färdigmat, exotiska eskortflickor – eller den oundvikliga känslan av förfall och tilltagande ensamhet som är människans lott. Och när det partikulära korsar det generella med ofelbar tajming, som när en historisk händelse som presidentvalsdebatten 2022 störs av en tjutande mikrovågsugn, då är Houellebecq faktiskt i sitt esse. Men en sak är definitivt annorlunda: där exempelvis Michel i ”Plattform” var regelrätt islamofob, är protagonisten François i ”Soumission”, professor i litteraturvetenskap och specialist på författaren Huysmans på Sorbonne Paris III, betydligt mindre rabiat. Ja, kanske till och med en sökare? En konvertit? Kvinnosynen må vara densamma – till exempel erkänner han villigt för sin unga älskarinna att han inte alls är säker på att det där med kvinnlig rösträtt var någon bra idé – men tonläget är definitivt nedskruvat, och okvädningsorden lyser med sin frånvaro. ”Soumisson”, alltså. Titeln kan kopplas såväl till den etymologiska betydelsen av ”islam” – som, vilket en av karaktärerna i romanen framför i en emblematisk passage, till det ideala maktförhållande mellan man och kvinna som bland annat återfinns i Pauline Réages klassiska BDSM-roman ”Berättelsen om O”. Förhållandet mellan kvinna och man bör alltså vara detsamma som det mellan mannen och Gud: ”människans lycka beror på den mest absoluta förmågan till lydnad.” I sexuella sammanhang har jag ingenting att invända mot den här typen av rollspel. Och jag antar att religion på ett sätt fungerar likadant. Men helst vill jag med lydnad tänka hängivenhet. Nåväl. Nej, Michel Houellebecq har valt att i denna politiska dystopi inte skildra det realistiskt sett mer överhängande hotet att ett rasistiskt parti som Front National faktiskt tar regeringsmakten. Han intresserar sig inte nämnvärt för en bevisligen alltmer sekulariserad islam, och anledningen till att hans protagonist tycks beklaga kvinnors frånvaro i det offentliga rummet samt att de måste skyla sina kroppar under den nya regimen – är att avsaknaden av kvinnlig fägring gör männens liv mycket tråkigare... Men det han gör, det gör han bra. Han fångar upp ett samtidstrauma och drar det till sin spets på ett mycket mer övertygande sätt än i exempelvis ”Refug”. Och man behöver knappast vara islamofob för att rysa vid tanken på att vilken som helst religiös fanatism skulle tränga in i och ta över utbildningsväsendet. Eller vilken religion som helst, kort och gott. Michel Houellebecqs skildring av extrema politiska och religiösa rörelser i en obehagligt nära framtid är alltså definitivt tillräckligt kuslig för att också vara riktigt intressant. Kvinnosynen må vara densamma men tonläget är definitivt nedskruvat, och okvädningsorden lyser med sin frånvaro. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6772, "headline": "Tidningar avstår från satirbilder", "summary": "Medievärlden är delad när det gäller att publicera teckningar från Charlie Hebdo. Aftonbladet och Jyllands-Posten avstår, andra medier pixlar bilderna.", "article": "Aftonbladet har valt att inte publicera teckningar från den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Kvällstidningens ställföreträdande utgivare Lena Mellin säger till Dagens Media att man avstår eftersom man inte vill ”provocera i onödan”. Inte heller den danska tidningen Jyllands-Posten trycker några illustrationer från Charlie Hebdo. ”Det här visar att våld fungerar”, meddelade Jyllands-Posten i går på ledarplats, ”vi har levt i rädsla för en terroristattack i nio år och ja, det är förklaringen varför vi inte publicerar teckningarna, varken våra egna eller Charlie Hebdos. Vi är också medvetna om att vi därmed böjer oss för våldet och hoten. Vi sätter omsorgen om våra anställdas säkerhet främst”. 2005 lät Jyllands-Posten trycka tolv satirteckningar som ledde till skarpa protester från muslimska grupper. En av bilderna föreställde profeten Muhammed. Två av tecknarna gick under jorden efter att ha mordhotats. Som en solidaritetshandling publicerades bilderna i Charlie Hebdo 2006. Efter attentatet mot Charlie Hebdos redaktion i onsdags, då tolv människors liv krävdes och fyra personer skadades allvarligt, har bland andra Reportrar utan gränser uppmanat världens medier att publicera satirteckningarna. Flera svenska tidningar har också gjort det. DN publicerade i går fyra av Charlie Hebdos framsidor, bland annat den senaste föreställande den franske författaren Michel Houellebecq. I rapporteringen kring attentatet i onsdags valde flera medier, däribland New York Daily News och brittiska Daily Telegraph, att pixla teckningar från Charlie Hebdo. Nyhetsbyrån AP gick ett steg längre och raderade fotografier av teckningarna från sin databas med bilder. Den amerikanska tidningen Washington Examiner menade då att AP gjorde sig skyldiga till dubbelmoral eftersom man samtidigt lät en bild på Andres Serranos omstridda konstverk ”Piss christ” finnas kvar i arkivet. Kort därefter raderade AP även bilden på ”Piss christ”, ett verk som vandaliserades av katolska demonstranter när det visades 2011. Ola Larsmo, ordförande i Svenska PEN , säger att terrordådet är en del av ett mönster och är bekymrad. – Journalister, konstnärer, författare och satirtecknare utsätts allt oftare för attacker. Det måste påverka yttrandefriheten på sikt, säger Ola Larsmo till DN. Han påminner om att Sverige inte förskonats från terrorattacker genom åren. – Det har avvärjts flera attacker mot politiker och statliga myndigheter. Men de är betydligt lättare att skydda än en tidningsredaktion. Risken finns då att extremister riktar in sin krigföring mot enklare mål. Hur fanken skyddar du Borås Tidning eller Hallands Posten? Svenska redaktioner måste ta detta på allvar. För att hantera den tilltagande hotbilden är det avgörande att inte hemfalla åt självcensur, poängterar Ola Larsmo. – Det är också viktigt att journalister och opinionsbildare inte låter extremisterna formulera problemen. Då krymper det demokratiska samhällets spelrum. Jag tror det vore bra om journalister upplyste läsarna om hur mycket skit som trillar in i mejlboxen för att synliggöra det hotbrus som hela tiden finns i bakgrunden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6775, "headline": "”Våld och hot stoppar inte satiren”", "summary": "Svensk satir skiljer sig från fransk, men svenska tecknare påverkas ändå av terrordåden mot Charlie Hebdo i Paris. Satiriker är dock gjorda av ett virke som inte böjer sig, menar Galagoredaktören Johannes Klenell.", "article": "Den samhällskritiska serietecknaren Nina Hemmingsson är märkbart tagen när hon berättar om sina känslor efter attentatet. – När jag fick reda på att en av de dödade tecknarna var Georges Wolinski så blev det så verkligt. Jag älskade honom som liten och läste sönder mammas album. Det här känns som en mardröm. Nina Hemmingsson säger att det finns en särskilt kuslig symbolik i att tecknarkonsten är en genuint fredlig företeelse. Men hon påpekar också att illdåden har väckt en känsla av solidaritet hos henne. I slutet av månaden kommer hon att besöka den berömda seriefestivalen i franska Angoulême. – Till en början gjorde dåden mig osäker inför resan. Jag tänkte på mina barn. Men efter att jag reflekterat lite så insåg jag tydligt att jag verkligen måste åka. Jag är en ensamvarg som aldrig organiserat mig. Men nu känner jag att vi tecknare hör ihop. Förhoppningsvis kommer händelserna att stärka oss som kollektiv, säger Nina Hemmingsson. Samtidigt framhåller Hemmingsson att händelserna definitivt kommer att påverka tecknare världen över i grunden. – I framtiden kommer det att kosta mer för tecknarna att teckna. Det är jobbigt att vara rädd. Johannes Klenell är redaktör på den svenska satirtidningen Galago. Han tror inte att terrordåden kommer att tysta satiren. – Satiriker är gjorda av ett virke som inte böjer sig. Våld och hot stoppar inte satiren eftersom du har att göra med provokatörer. De är ute efter reaktioner. Så fungerar jag också, säger Johannes Klenell. Han poängterar att fransk satir skiljer sig avsevärt från svensk. Dels i fråga om publikt genomslag. Charlie Hebdo har en upplaga på runt 60.000, svenska Galago har knappt en tiondel av det. Charlie Hebdos främsta rival, den betydligt mer rumsrena Le Canard Enchaîné, har en upplaga på 500.000. Detta är direkt kopplat till att serien är en uppburen konstform i Frankrike. Det finns också väsentliga skillnader rent innehållsmässigt. – I Sverige har vi ingen uppgörelse med den katolska kyrkan eller någon tradition av religionskritik. Johannes Klenell säger att det finns en hotbild också mot svenska satiriker, men att den ser annorlunda ut. – Här kommer hoten i stället från högerextremister. Men när jag började på Galago för 10 år sedan var det ingen som pratade om hot. Det har nog delvis att göra med att satirens status har höjts, vilket förmodligen har att göra med att den politiska serien gjort comeback i Sverige, säger Johannes Klenell. Kjell Nilsson-Mäki har signerat ett antal politiskt och religiöst laddade teckningar under sin mångåriga karriär. Han har bland annat fått skarp kritik för en bild i SSU:s tidning Tvärdrag som framställer påven som pedofil. En publicering som JK-anmäldes. Enligt honom har svenska tecknare ägnat sig åt självcensur sedan länge. Samtidigt betonar Kjell Nilsson-Mäki att det i slutänden är ansvariga utgivare som avgör vilka bilder som publiceras och här har han noterat en tilltagande ängslan. – Jag tycker det är sorgligt. Det görs säkert med goda föresatser, men jag fruktar att det får motsatt verkan, säger Kjell Nilsson-Mäki. Kanske kommer det hårdnande samtalsklimatet kring islam att fungera avskräckande för somliga satiriker. Det menar åtminstone Joanna Doona, som forskar om politisk komedi vid Lunds universitet. – Men andra kommer att eggas. Vissa satiriker har ambitionen att håna allt och alla. Det handlar närmast om ett slags nihilism. Det finns satiriker som säger att de inte gör sitt jobb om ingen blir arg. Det finns också de som låtsas vara provokatörer men som egentligen har en politisk agenda. Enligt Joanna Doona tenderar samhället att underskatta komplexiteten i diskussionen kring satir. Själv reagerade hon när hon noterade den stora spridningen av hashtaggen ”Je suis Charlie” i sociala medier, där människor uttryckte sitt stöd för Charlie Hebdo. – Frågan är vad det ställningstagandet egentligen betyder. Ställer man sig bakom yttrandefrihet eller handlar det om rätten att få skämta med islam? Det är svårt att problematisera den här frågan när folk har dödats. Men om du hela tiden missbrukar yttrandefriheten för att understryka dess existensberättigande så visar du ju aldrig vad den är bra för. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6778, "headline": "Självkritisk flygtur i drömfabriken", "summary": "”Birdman” är en livfull skildring av relationen mellan teatern och Hollywood. Skådespelarna tycks njuta av att driva med sig själva och branschen, inte minst Michael Keaton i huvudrollen som före detta superhjälteskådis.", "article": "Riggan Thomas (Michael Keaton) har blivit berömd genom att i flera filmer spela superhjälten Birdman. Sedan han hoppat av har karriären stått still. Han vill börja om med något mer meningsfullt, nämligen en uppsättning av en Raymond Carver-novell. Riggan producerar, regisserar, och agerar. Men problemen hopar sig. En aktör slås ut strax före premiären, ersättaren är genial men halvgalen, och pengarna är på upphällningen. Riggan har också ett hemligt problem: han har inte lyckats frigöra sig från Birdman. Han försvinner in i fantasier där han har flygförmåga. Samtidigt förföljs han i hallucinationer av Birdmangestalten, som hånar Riggan och förutspår fiasko. ”Birdman” väckte uppmärksamhet vid filmfestivalen i Venedig och har höljts i prisnomineringar. På söndag kan den vinna sju Golden globe-statyetter. ”Birdman” är bra underhållning, livfull och ettrig i sin skildring av berömmelse och av relationen mellan teatern och Hollywood. Men det är måltavlor som prickats förut. Det är inte fel att rulla ut dem igen, fast det är svårt att se att ”Birdman” lägger an på något uppseendeväckande nytt sätt. Alejandro González Iñárritu skildrar medryckande den halvgalna stämningen bakom kulisserna på Broadwayteatern. Nerver dallrar, det är mycket skrikande – väl mycket – i korridorerna. Dialogen peppras av giftiga repliker om den krassare sidan av konsten. Då Riggan behöver en ny skådespelare är alla upptagna med superhjälteroller. Han är förbluffad: ”Fan, satte de en slängkappa på honom med?” Det är syrligheter som tidigare singlats över taskspeleribranschen av till exempel Joseph Mankiewicz i ”Allt om Eva” (1950) och av Woody Allen i ”Stardust memories” (1980), nu uppdaterade för en tid då löjligt överkvalificerade talanger rekryteras till att spela superhjältar och trollkarlar. Grundidén är lik den i 2008 års ”The wrestler”, där Mickey Rourke var en avdankad fribrottare som skulle göra ett sista försök att åstadkomma något stort. Precis som Rourke, som i verkligheten hade gått från stjärna till freak, så spelar Keaton (som gjort Batman) mot sin egen bakgrund. Och liksom Rourkes Randy har Riggan en försummad dotter att återvinna. ”The wrestler” var sentimental, ”Birdman” är en komedi, men det är samma berättelse om senkommet manligt sökande efter pånyttfödelse. Det är ingen en slump att båda fäderna har döttrar. De ska erbjuda någon sorts modersinstinkter till vilka de vilsna männen kan vädja. Söner i film förväntas sällan ömka sina fäder. Det finns mycket spelglädje i ”Birdman”. Keaton, Zach Galifianikis som prövad medproducent, Edward Norton som oförutsägbar Stjärna – alla tycks njuta av att driva med sig själva och med branschen. Emma Stone får som sarkastisk dotter dras med den roll som är mest schablon. Iñárritu njuter som vanligt av att blanda bort korten för åskådarna. Hans specialitet är att låta historier och inre och yttre världar flyta in i och ur varandra. Det som känns mest eget i ”Birdman” är Iñárritus villighet att hålla dörren öppen till Riggans fantasivärld: vi glider från fejderna bakom kulisserna till spel på scenen till oväntade luftfärder med Riggan i hans solkiga trenchcoat. För Iñárritu tycks allt vara lika giltiga skildringar av verklighet. Det ger en känsla av en sorts kaoskraftdrivet svävande. Michael Keaton är född 1951 och slog igenom brett med Ron Howard-komedin ”Årets man” 1982. Han gjorde två filmer i rollen som den maskerade Gothamhjälten: ”Batman” (1989) och ”Batman – återkomsten” (1992) som båda regisserades av Tim Burton. I John Schlesingers ”Den objudna gästen” (”Pacific heights”) fick han visa sina psykopattalanger i rollen som en skräckinjagande hyresgäst hemma hos ett ungt par (Melanie Griffith och Matthew Modine). Härnäst lär Keaton dyka upp i kommande ”Kong. Skull Island”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6785, "headline": "Internationell tecknarsolidaritet för Charlie Hebdo", "summary": "Tecknare och satiriker världen över reagerar nu på terrorattentatet mot Charlie Hebdo. Bland de svenska reaktionerna finns namn som Charlie Christensen, Nina Hemmingsson och Lars Vilks.", "article": "Omedelbart efter terrorattentatet som lämnat tolv personer döda i Paris började reaktionerna från de mördade satirikernas kollegor strömma in. Ett av de första svaren kom den australiske tecknaren David Pope. Hans bild, föreställande en beväpnad terrorist som står framför en mördad tecknare med texten ”He drew first” (En engelsk ordlek, ungefär ”Han började”), fick omedelbart viral spridning.  ”I slutändan kan terrorister inte besegra idéer. Vårt uppdrag nu är att fortsätta göra det vi gör, att fortsätta driva med makten och i synnerhet de som utövar den med våld”, skriver Pope i samband med publiceringen på onsdagen, enligt AFP. Från svenskt håll har flera svenska serietecknare och satiriker uttryckt sorg och vrede över attentatet. ”Arne Anka”-tecknaren Charlie Christensen publicerade en tom serieruta med texten ”Teckning godkänd av extremister ur alla läger och helt i linje med deras vision för framtiden” på sin Facebook-sida under onsdagen. ”Man har liksom inte mera ord än att detta är ett attentat mot det fria ordet. När jag började teckna var det mest för att jag tyckte det var kul. Inser nu att det börjar bli en nödvändighet”, skriver Christensen i samband med illustrationen. Nina Hemmingsson publicerade på torsdagen en teckning föreställande en kvinna med en brinnande penna i en brinnande värld, som kommentar till händelserna.   Sammanlagt har dussintals tecknare världen över tecknat eller uttryckt sina reaktioner, däribland den sydafrikanske tecknaren Jonathan ”Zapiro” Shapiro och svenske Lars Vilks, som båda har gjort satir av profeten Muhammed och lever under hot. – Charlie Hebdos publicering ligger några år tillbaka i tiden och man kunde tänka sig att det skulle glömmas bort, men det gör det ju inte. Det finns uppenbarligen människor som kan gå länge och invänta rätt stund. Det här är en säkerhetsfråga som är väldigt svår att lösa, säger Vilks till TT. Ett fåtal medier har valt att publicera de mördade satirikernas kontroversiella teckningar under torsdagen, däribland svenska Expressen, spanska Mongolia och amerikanska Huffington Post. Flera röster inom media, däribland organisationen Reportrar Utan Gränser, uppmanar nu internationella medier att publicera teckningarna. DN.se har här publicerat några av Charlie Hebdos förstasidor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6822, "headline": "Den heta guldbaggetrion", "summary": "\"Låt den rätte komma in\", \"Maria Larssons eviga ögonblick\" och \"De ofrivilliga\" är alla nominerade till prestigefyllda guldbaggar för bästa film, foto, manus och regi.", "article": "På tisdagen tillkännegav Svenska filminstitutet nomineringarna till Guldbaggegalan. Och till ingens förvåning är det tre filmer som sticker ut ur mängden - kritikerfavoriterna \"Låt den rätte komma in\", \"Maria Larssons eviga ögonblick\" och \"De ofrivilliga\". Samtliga är nominerade i de fyra tunga kategorierna Bästa film, Bästa foto, Bästa manus och Bästa regi. Tomas Alfredsons socialrealistiska vampyrdrama \"Låt den rätte komma in\" har redan vunnit flera priser på filmfestivaler runt om i världen, höjts till skyarna av filmkritiker på båda sidorna av Atlanten och hamnat på prestigefyllda årsbästalistor. Nu kan Alfredson få pris även som bästa regissör och författaren John Ajvide Lindqvist - som skrivit manus baserat på sin egen roman med samma namn - kan bli årets bästa manusförfattare. Vilket skulle vara en storslagen final på ett filmår som präglats av en påtaglig vampyrtrend. Sammanlagt har \"Låt den rätte komma in\" fått fem guldbaggenomineringar. Regissören och manusförfattaren Jan Troell är en stark utmanare. Även om \"Maria Larssons eviga ögonblick\" inte blivit lika hyllad som Alfredsons vampyrdrama på hemmaplan var det Troells film som utsågs till svenskt Oscarsbidrag. Och tidigare i vinter blev \"Maria Larssons eviga ögonblick\" Golden Globe-nominerad. Filmen ligger också i täten inför Guldbaggegalan med hela åtta nomineringar. - Det var lite oväntat, men jag är ju rätt luttrad. Att få baggen ändrar ju inte på filmen, det går snarare att mäta i kronor och ören, säger Jan Troell till DN. Yngst i sammanhanget är regissören Ruben Östlund som drog blickarna till sig redan med debuten \"Gitarrmongot\" och som på sistone fått stående ovationer såväl hemma som ute i Europa för \"De ofrivilliga\" - en serie historier om skenande grupptryck och kommunikationssammanbrott. I likhet med \"Låt den rätte komma in\" har \"De ofrivilliga\" kammat hem fem guldbaggenomineringar. - Nu tittar alla på Youtube och jag tror det gör att man inte behöver så mycket sammanhang längre, ingen regissör som hela tiden pekar ut hur man ska se på filmen. Jag började med att göra skidfilmer och där finns inte någon handling direkt, säger Ruben Östlund till DN. Han har tidigare varit guldbaggenominerad i kategorierna kortfilm och dokumentärfilm. - Men man blir ju lika besviken varje gång man inte vinner. Och sen går man där med sitt vinglas och surar, säger Ruben Östlund. Guldbaggegalan äger rum den 12 januari 2009 på Cirkus i Stockholm. Evenemanget sänds även i SVT1. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6828, "headline": "Simon Staho", "summary": "\"Svensk film livrädd\". Danske regissören Simon Staho har fyllt sina filmer med svenska skådespelare, \"för att de är bäst i världen\". Men han tycker att den svenska filmbranschen är i akut behov av en revolution.", "article": "Den ofta kritikerrosade regissören Simon Staho firar jul medan han samtidigt är upptagen med slutmixandet av sin nya film, \"Kärlekens krigare\", med svenska Josefin Ljungman i huvudrollen. I tidigare filmer har han använt sig av Mikael Persbrandt, Noomi Rapace, Lena Endre, Michael Nyqvist, Maria Lundqvist och Jonas Karlsson, för att bara nämna några. Filmteamet i övrigt är däremot alltid danskt. Det är, helt enkelt, de svenska skådespelarna han vill åt. - Det är för att de är så fantastiskt bra. De är välutbildade och seriösa. Det är inspirerande att arbeta med dem. Svenska skådespelare ser sig som konstnärer, förklarar Simon Staho på telefon från Köpenhamn. Gör inte danska skådisar det då? är den givna följdfrågan. Simon Staho drar på svaret. - Jag vill inte reta upp folk i onödan. Men säg så här. Svenska skådespelare är inte med i teve jämt och gör reklam för allt möjligt. Svenska skådespelare tas på stort allvar - och de tar sig själva på stort allvar. Det tycker jag är fantastiskt. Synd bara, fortsätter han, att deras fantastiska potential så sällan utnyttjas av den svenska filmbranschen. - Svensk film mår tyvärr inte bra, och det vet alla. Branschen lider av en cancer som kallas rädsla och som sprider sig överallt. De är rädda för att filmerna inte ska bli blockbusterhittar. Rädda för att inte tjäna tillräckligt med pengar. Rädda för att väcka motstridiga känslor. Det skapar filmer som inte lever upp till skådespelarnas kvalitet, vilket är oerhört sorgligt. Han menar att de som bestämmer i den svenska filmbranschen verkar vara rädda för starka, kreativa regissörer. - De vill ha en lydig tjänare, en prostituerad. Den svenska regissören ska göra filmen precis som han eller hon blir tillsagd. Annars blir regissören straffad. Och då blir resultatet därefter. Det finns en helt annan tradition i Danmark, enligt Simon Staho. En tradition som inleddes med Carl Theodor Dreyer på 1920-talet och som sedan har förts vidare, inte minst av Lars von Trier. - Det handlar om regissören som en konstnär, en rebell, nästan en helig vilde. En man eller kvinna som ingen kan kontrollera, vars filmer alla heller inte behöver tycka om. Det fanns i Sverige förut. Både Ingmar Bergman och Bo Widerberg var ju otroligt omstridda, många hatade deras filmer. Men det verkar ni ha glömt bort. - Man kan inte göra film för att bli älskad av alla. Riktigt bra filmer är nästan alltid sådana som hälften av publiken älskar och andra hälften hatar. Det verkar många inte förstå i Sverige just nu. Man är konfliktskygg och livrädd för att bli utskrattad eller utbuad. I stället görs alltför ofta filmer som på sin höjd kan väcka reaktionen \"ja, det här var ju en trevlig upplevelse \" På senare tid har Simon Staho dock sett vissa tecken på en svensk ljusning. Filmer som Jesper Ganslandts \"Farväl Falkenberg\", Jens Jonssons \"Ping pong-kingen\", Ruben Östlunds \"De ofrivilliga\" eller Tomas Alfredsons \"Låt den rätte komma in\" är underbart orädda och kaxiga, tycker han. - Nu gäller det bara att de får möjlighet att jobba vidare. Att de inte stoppas av alla som är rädda om sina positioner och känner sig hotade av en ny generation. Simon Staho lyfter fram sin egen medproducent, den regionala filmstödsfonden Film i väst, som ett exempel på en progressiv och modig aktör. - Jag tror inte att folk förstår hur mycket de har bidragit med. Det mesta av värde som gjorts i svensk film på senare år är deras förtjänst. Men det räcker ändå inte, konstaterar han vidare. - En revolution är nödvändig. De unga accepterar inte det som den svenska filmbranschen producerar. De får del av levande, starka, viktiga bilder på nätet, på Youtube. Då kan du inte skedmata dem med ljummet skräp på bio. Simon Staho, född 1972, är en dansk Simon Staho, född 1972, är en dansk filmregissör som bland annat har gjort filmerna \"Dag och natt\" och \"Bang bang orangutang\". Till våren är det premiär för hans nästa film, \"Kärlekens krigare\". Filmfakta: Andel som gått på bio (2007): Sverige 72 procent. Danmark 69 procent. Antal besök per invånare (2007): Sverige 1,7. Danmark 2,3. Inhemska filmers andel i procent av biobesöken (2006): Sverige 17,7. Danmark 22,3. Antal långfilmer producerade (2006): Danmark 21. Sverige 44. Källa: Kultursverige 2009 och Media Salles ", "article_category": "culture"}
{"id": 6831, "headline": "Herr formgivare", "summary": "Sven-Erik Skawonius var centralfigur i svensk konstindustri under 1930-60-talen. I dag är han märkligt bortglömd. Petter Eklund läser en aptitretande bok om formgivaren.", "article": "Märta Holkers aptitretande \"Skawonius\" (Albinsson & Sjöbergs Bokförlag) är ett fint, 83-sidigt exempel på att tegelstenar inte alltid är bäst. Formgivaren Sven-Erik Skawonius (1908-81) är märkligt bortglömd i dag, trots att han var en centralfigur i svensk konstindustri under 1930-60-talen. Alla dörrar tycktes öppnas för Skawonius, han blev scenograf, glaskonstnär på Kosta, konstnärlig ledare för Upsala-Ekeby och lärare på Konstfack. Elever minns honom som en stram och korrekt person som ännu på 1960-talet ville tilltalas \"Herr Skawonius\". Själv lyckades han skickligt förena styvnackade konstnärer till en imponerande enhet under Upsala-Ekeby-loggan. Hans folkhemsporslin för Karlskrona Porslinsfabrik var snyggt och funktionellt och hans scenografier och dräkter för teatrar, film och tv ansågs på sin tid genialiska. Formspråket var som hans klädstil: elegant och kultiverat. Men trots tidlösa kvaliteter satte glömskan in. Vad beror sådant på? Kanske saknade Skawonius den personliga knorr som till exempel Stig Lindberg och Marianne Westman hade, kanske berodde det på personligheten, en designkung måste helst vara medial skådis. Snabbt och sakligt berättar Holkers om Skawonius liv och verk, från Dramaten till porslinsfabriken, men också om anonyma produkter som bokband, tapeter, frimärken och vaxdukar. Holkers gör läsaren nyfiken på mer och den mångsidige Skawonius är värd att återupptäcka. Upptäckter finns det gott om även i den efterlängtade \"Svensk keramik under 1900-talet\" (Forum). Det är ett standardverk som nu dimper ner, fullmatat med bilder och notiser om keramiker och industrier, med signaturer och litteraturhänvisningar. I flera år har redaktören Bengt Nyström lett sin museitrupp i avsökandet av det keramiska landskapet. Utgångspunkten har varit slitvargen \"Porslinsmärken av S.E. Vingedal\", som gavs ut i sex upplagor 1949-1982. Nu har man slopat den utländska delen och bett verksamma keramiker att sända in material om sig själva. Det svindlar inför alla småfabriker som fallit i glömska och alla de som i dag drejar och bränner under de lokala horisonterna, på platser som Abbekås, Skivarp och Munkaskog. Här finns massor att hitta i över 1.800 uppslagsord. Signaturerna ger loppisjakten en ny dimension, man kan få reda på vem som ristar \"LO\" under grejorna eller vem \"Tolla\" är som gjort en så knasig ljusstake. Den oförtröttlige Nyström har också lett arbetet med ännu ett nytt standardverk, \"Svenska möbler under fem hundra år\" (Natur och Kultur). Ett knippe specialister berättar den stora historien från medeltid fram till i dag, med mycket nyfotograferat material ur gömmorna. Får man komplex över att inte riktigt veta skillnaden mellan senempire och biedermeier är det bara att slå upp och skaffa sig koll. Det är en gedigen och spränglärd bok utan kaffebordssjuka, en lärobok att återvända till under många år. På tur i fabrikerna Många känner inte till att Rörstrands porslinsfabrik låg i Stockholm i 200 år innan den växande staden tvingade den osande gamla fabriken att flytta. Boken \"Rörstrand i Stockholm\" av Carl-Henrik Ankarberg och Bengt Nyström (Stockholmia Förlag) är en ständig skattkammare med fascinerande stockholmiana, porslinshistoria och industriminnen. \"Gefle Porslinsfabrik\" av Tord Gyllenhammar och Björn Holm (Albinsson & Sjöbergs bokförlag) är en ny, utökad utgåva av Gyllenhammars bok från 1989. Mer berättelser och bättre bilder om fabriken \"Pottan\" som försvann 1979, men vars Arthur Percy-produkter och fabriksminnen omges av mycket samlande och entusiasm. Den hajpade svartvita Zebrakoppen gjordes på Gefle, bara en sådan sak. Arabia är Nordens största porslinsfabrik. Varumärket rankas i dag som näst starkast i Finland, efter ägaren Fiskars, och fabriken är en nationalskatt. På Designmuseo i Helsingfors visas till den 25 januari 2009 en utställning om Arabias 135-åriga historia. Katalog på 350 sidor med starkt bildmaterial släpps i januari. Den samtida keramiken smälter sina gränser. Det är en global rörelse som inte längre nöjer sig med krukor och vaser. Leran blir konst laddad med starka idéer. \"Breaking The Mould\" (Black Dog Publishing) ger en både spännande och lite övermäktig bild av hela 60 keramiker i den pågående frontutvecklingen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6832, "headline": "Sverige bäst i Europa på kulturpolitik", "summary": "Nästa år kommer Kulturutredningen med sina förslag. Många talar om den största förändringen av svensk kulturpolitik på över 30 år. DN har jämfört den svenska modellen med andra europeiska länders kulturstatistik.", "article": "Under lång tid har det varit svårt att få fram bra statistik som visar hur kultursektorn ser ut i olika länder. Fortfarande finns inga tillförlitliga siffror som visar hur mycket olika länder faktiskt satsar på kulturen. Men ett par stora enkätundersökningar har på senare år gett i alla fall vissa data om den allmänna kulturaktiviteten i olika länder. Och resultaten visar sig vara häpnadsväckande positiva för Sverige. - Vi har nått toppresultat i Europa, konstaterar Carl-Johan Kleberg, kulturpolitisk expert som under lång tid var utredningschef på Kulturrådet. Kleberg var även inblandad i arbetet med 1974 års kulturpolitiska reform. - Det undersökningarna visar stämmer inte riktigt med vad man ofta hör här hemma, fortsätter han. Jag kan tycka att det är lite underligt att de goda resultaten inte lyfts fram mer. Fast å andra sidan - kulturarbetare som är missnöjda kanske inte tröstas med att mycket är bättre i Sverige än på många andra håll. Vad visar då statistiken? Jo, att Sverige ligger i topp i Europa när det gäller andel av medborgarna som varje år tar del av olika former av kultur (se tabell intill). Sverige har även en stor andel sysselsatta inom kultursektorn (cirka 3,5 procent av hela arbetskraften), vilket är ett av de bästa måtten som finns tillgängliga när det gäller att mäta den samlade kulturaktiviteten i ett land. Dessutom är det bara danska hushåll som varje år lägg er större andel av sin hushållsbudget på olika former av kultur. Lägg till detta att svenskarna är det folk i Europa som oftast själva utövar någon form av kulturaktivitet på fritiden, så framträder en klart positiv bild av det svenska kulturklimatet. - Statistiken är tydlig, och säger att Sverige är outstanding på flera områden. Sedan kan man förstås alltid fråga sig om statistik är rättvisande, särskilt när man jämför mellan länder. Men i det här fallet får man nog säga att resultaten är tämligen gedigna, säger Sten Månsson, statistikansvarig på Kulturrådet. Därmed inte sagt att de positiva siffrorna i och för sig måste vara ett resultat av den svenska kulturpolitiken. - Vår långa folkrörelsetradition spelar förstås roll. Det finns inga siffror på det, men jag kan tänka mig att vi låg högt redan tidigare, innan 60- och 70-talets offensiva kulturpolitik, säger Svante Beckman, professor och föreståndare för det kulturpolitiska forskningsinstitutet Swecult. - Samtidigt ska man inte sticka under stol med att den svenska modellen för kulturpolitik, som egentligen bör kallas den typiskt nordiska, av många ses som framgångsrik, i alla fall inom vissa områden. Den nordiska kulturpolitiska modellen - som i korthet innebär ett stort statligt inflytande kopplat till ett nära samarbete med folkrörelserna - växte fram efter andra världskriget, i samband med det socialdemokratiska folkhemmet. En av de tidigaste satsningarna blev att bygga upp biblioteksväsendet. Det visade sig vara lyckat. Biblioteken är än i dag ett centralt inslag i den nordiska kulturpolitiken. Modellen byggde också på idéer om att se kultursektorn som en del av välfärdsbygget - kulturpolitiken sågs i princip som vilken socialpolitisk fråga som helst. Men det handlade också om att bilda och uppfostra folket, inte minst genom att göra den klassiskt \"fina\" kulturen tillgänglig för alla. På 1960- och 70-talet radikaliserades debatten och en ny strömning växte fram. Fokus lades på den folkliga kulturen, och på den enskilda människans delaktighet. Allt detta skulle i sin tur leda till \"en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet\". Ett viktigt inslag var för övrigt att den statliga kulturpolitiken skulle vara en motvikt till den kommersiella kulturens \"skadliga inverkan\". Denna nya kulturpolitik, från 1974, har i princip varit styrande sedan dess. Men samtidigt har en rad utvärderingar under åren pekat på brister i 70-talets modell. - Ett av de tydligaste målen med den tidigare politiken var att bryta de klassmässiga barriärerna inom kulturlivet. Det är högst tveksamt om det har lyckats. Ett annat, och växande, problem är att stora delar av den offentligt finansierade utbudet i dag främst utnyttjas av äldre. Det är en stor kulturpolitisk utmaning, konstaterar Svante Beckman. Men den traditionella modellen har också utmanats på andra sätt under senare tid. Gränsen mellan den \"seriösa\" kulturen och den kommersiella masskulturen har tunnats ut, inte minst i takt med att kvalitetsbegreppet i sig blivit mer omdiskuterat. Många nya kulturformer kräver också del av det statliga stödet, vilket skapar ökad konkurrens om anslagen. De traditionella institutionerna lider samtidigt av dålig ekonomi, eftersom det visat sig svårt att öka deras budget i takt med de faktiska kostnadsökningarna. Samtidigt började under 1980- och 90-talet alltmer fokus riktas mot att se kulturen som vilken näringsverksamhet som helst. Det hängde ofta ihop med EU-stödda regionala satsningar där kulturen sågs som ett sätt att locka turister. Snabbast gick denna förändring i Storbritannien, där näringslivet numera i stor utsträckning finansierar kulturlivet både lokalt och nationellt. - Tanken att få till en starkare koppling mellan kulturen och näringslivet har varit dominerande en längre tid. Frågan är vad som händer nu i finanskrisens spår. Möjligen kommer det offentligas roll att lyftas fram igen, säger professor Erling Bjurström vid Linköpings universitet. - Det finns heller inte mycket som tyder på att företagen är särskilt intresserade, i alla fall inte i Sverige, fortsätter han. Om något så minskar näringslivets kultursponsring. Förväntningarna, och farhågorna, inför den pågående Kulturutredningen är stora på många håll. Kulturrådets chef Kenneth Johansson har konstaterat att \"Sverige har varit bra på att finansiera kultur, men vi måste bli bättre på visioner. Vad vill vi verkligen göra?\" Ett annat område där den svenska kulturpolitiken uppenbarligen har haft svårt att lyckas är det som handlar om den kulturella mångfalden. Det finns ingen statistik tillgänglig som gör det möjligt att jämföra mellan olika länder, men i en rapport från Mångkulturellt centrum (år 2004), konstaterades att det var mycket svårt för kulturarbetare med utländsk bakgrund att komma in i det svenska kulturlivet. Exempelvis hade bara två procent av landets kulturchefer utländsk bakgrund, att jämföra med en femtedel av hela befolkningen. Kulturutredningen I juni 2007 tillsatte den nya borgerliga regeringen en kulturutredning med uppdrag \"att se över kulturpolitikens inriktning och arbetsformer\". Den ska vara färdig senast den 12 februari 2009 (www.sou.gov.se/kulturutredningen). Det har skvallrats om att utredningen kommer att föreslå ett ökat regionalt ansvar för kulturpolitiken. I början av december presenterade Kulturutredningen ett utkast till nya, kulturpolitiska mål som ska ersätta dem som slogs fast år 1974. Mycket är sig likt - som försvaret av yttrandefrihet, kulturarv och mångfald. Målet att kulturpolitiken ska \"motverka kommersialismens negativa verkningar\" har dock strukits. En alternativ kulturutredning, där kulturarbetare fritt fått lägga fram egna förslag, har också skapats. Se www.skuggutredningen.se 2006 satsade det offentliga Sverige 2006 satsade det offentliga Sverige 20,4 miljarder kronor på kulturella verksamheter. Staten stod för cirka 9,5 miljarder, landstingen för 2,5 miljarder och kommunerna för 8,4 miljarder. Den största finansiären av kulturen är dock hushållen, som varje år lägger cirka 45 miljarder kronor på kulturkonsumtion. Näringslivets sponsring av kultur uppgick år 2006 till 89,4 miljoner kronor (en minskning med 26 procent sedan 1998). ...export och import Sverige importerar mer kultur än vi exporterar (mätt i kronor). Det gäller särskilt tidningar/tidskrifter där vi importerar för cirka 60 miljoner kronor mer än vi exporterar. För böcker står importen för cirka 35 miljoner kronor mer än exporten. När det gäller musik (cd) samt konstverk och antikviteter är det tvärtom. Vi exporterar mer än vi importerar, även om skillnaden är relativt liten (fyra miljoner kronor för cd, sex miljoner för konstverk). Europas stora nettoexportör av kultur - i ekonomiska termer - är Storbritannien när det gäller böcker och tidskrifter samt Frankrike när det gäller konst och antikviteter. ...i Sverige (Kulturpengar i procent av offentliga utgifter) Bibliotek och litteratur 21 Folkbildning 21 Musik 16 Museer och utställningar 13 Teater och dans 13 Kulturmiljövård 6 Allmän kulturverksamhet 4 Stöd till kulturarbetare 2 Film och medier 2 Bild och form 2 Källa: Kultursverige 2009 ", "article_category": "culture"}
{"id": 6833, "headline": "Barn utan hemland", "summary": "Med adresslapp om halsen, SVT 2 21.15. Omkring 70 000 barn sändes från Finland till Sverige under andra världskriget. I kvällens dokumentär berättar några av dem om sina öden.", "article": "Bland alla starka band mellan Sverige och Finland är ett av de starkaste de omkring 70 000 barn som under andra världskriget sändes från Finland till Sverige. Det är ett starkt band, men också sårigt för många av krigsbarnen; det var en traumatisk upplevelse att skickas till ett främmande land och ett språk de inte förstod. Många kan först nu, över sextio år senare, tala om och bearbeta sitt öde och sina upplevelser. 15 000 av de finska krigsbarnen blev kvar i Sverige. Många av dem är nu medlemmar i de krigsbarnsföreningar som började bildas för femton år sedan. Betecknande nog ökar antalet medlemmar. Dokumentärfilmaren Ylva Hemstad träffade en grupp krigsbarn i Bollnäs som planerade en resa tillbaka till Finland. De berättade, hon blev fascinerad. - Alla hade olika öden. Jag visste ju inte så mycket om historien tidigare, bara att det kom barn med adresslappar om halsen från Finland till Sverige under kriget. Ylva Hemstad följde med på resan. Av fyrtio timmar film har hon gjort den dokumentär på en och en halv timme som visas i kväll i SVT 2. Flera av krigsbarnen, nu pensionärer, talar i filmen om den bitterhet de känt både mot den finska mamma som skickade dem till Sverige och de svenska fosterföräldrar som efter kriget skickade dem tillbaka till Finland trots att de hade rotat sig i Sverige. De vittnar om känslan av att ha blivit ratade, lurade, svikna flera gånger. Det hände ofta att barn ur samma finska familj kom till olika fosterfamiljer i Sverige och att de skildes åt för att först långt senare träffas igen. Så skedde till exempel med syskonen Armo och Aira. - Vi är väl syskon, säger Armo i Ylva Hemstads film. - Ja, men jag känner mig mera som syskon med Rolf och Ulla (i den svenska fosterfamiljen), svarar Aira. - Så är det med mig också. Jag känner mer Lillemor som min syster, svarar Armo. Men med åren har känslorna också mildrats. Ett krigsbarn talar om att hon tidigare hade en hatkänsla mot Finland men att hon nu \"kan ge sitt hjärta\" till Finland. I efterhand är det lätt att förstå varför så många finska barn skickades till Sverige. I många fall kom de från stora barnfamiljer. Pappan hade sänts till fronten och i en del fall stupat. Mamman hade inte ekonomisk möjlighet att försörja hela barnaskaran. Många barn var sjuka och undernärda och hade sannolikt inte överlevt krigsåren. Den svenska Hjälpkommittén för Finlands barn erbjöd en räddning. - Det var lätt att skicka i väg barnen. Man kontrollerade inte om det var absolut nödvändigt. För tjugofem procent av dem som skickades angavs ingen orsak, säger den finländske forskaren Pertti Kavén i filmen. Reseledaren Christer Faberstedt, som krigsbarnet Armo heter i dag, hävdar att den finska staten gjorde stor skada genom kravet att alla krigsbarn skulle återsändas till Finland efter krigets slut. - Man gjorde det till en populationspolitisk fråga som kolliderade med barnens intressen, säger Pertti Kavén. Men Brita Stenius-Aarniala, ordförande för Centralförbundet för krigsbarnsföreningarna i Finland, nyanserar bilden: - Man kan inte generalisera. Det finns de som av hela sitt hjärta önskade att de blivit hemskickade och inte blev det. Och så finns det många som är lyckliga över att de fick stanna. Och så finns det många krigsbarn i Finland som är väldigt olyckliga för att de blev hemskickade. Alldeles bortsett från detta visar dokumentärfilmen, och krigsbarnsföreningarna i både Sverige och Finland, att krigsbarnen på äldre dagar svetsats samman av sina erfarenheter, goda och dåliga. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6841, "headline": "Ensamvarg med rätt att flyta", "summary": "När Jonas Inde dyker upp igen i julhelgen blir det med en klämma om näsan. Som Fredrik i konstsimsfilmen ”Allt flyter” har Inde breddat sitt register ytterligare – men han spelar som vanligt den omöjliga ensamvargen.", "article": "Man kunde se det redan för 20 år sedan. I bara vinjetten till \"Tommy Bohlin\", de korta enmanssketcherna om den ensamma och misslyckade hårdrockaren, visade Jonas Inde att han besatt en speciell förmåga att på pricken personifiera typen som ingen vill vara, men som alla känner igen. Och så har det fortsatt. Jonas Inde var under 13 år medlem i Killinggänget och gjorde alla möjliga figurer: på scenen, i tevesketcher och i filmer. Gemensamt för dem alla var den där vanliga, småtragiske losersnubben. Den som egentligen har tappat allt för länge sedan - om han någonsin har haft det - men som lever kvar i sin egen värld där han fortfarande betyder något, där han fortfarande har vänner. Och nu dyker Jonas Inde upp igen. Eller ner, snarare. I Måns Herngrens nya film \"Allt flyter\", som har biopremiär på juldagen, spelar Jonas Inde 41-årige Fredrik, arbetslös och ensamstående, och som till råga på allt blir av med sin och kompisarnas innebandytid i den kommunala idrottshallen - Fredriks enda kitt till det sociala livet. Men genom tonårsdotterns konstsim får han en udda idé, de lönnfeta innebandygrabbarna ska bli konstsimmare. Det är bara det att samtidigt ska hans framgångsrika exfru flytta till London, dit dottern inte kan följa med och Fredrik måste slutligen bli pappa på riktigt. Och Jonas Inde kommer nu slutligen att kallas filmskådespelare, på riktigt. - Ja, nu har jag breddat mitt register. Men jag är en av dem som hävdar att alla komiker kan vara bra skådespelare, men att alla skådespelare inte kan vara bra komiker. Vi sitter i herrturken på Sturebadet i Stockholm, en miljö som har valts av pr-bolaget för att inspirera till prat om konstsim, kan man tro. Saken är dock att det är varmt som utanför en bastudörr, vilket också råkar vara fallet, och Jonas Inde har ett par rejäla röda rosor på kinderna efter att ha tjänstgjort i marknadsföringens sold en halv dag. Han dricker mineralvatten i djupa klunkar. Men jag undrar om inte allt du har gjort varit skådespeleri, bara det att när det handlar om komik så ska man kallas \"komiker\" i stället? - Jo, så är det kanske. Dessutom är man ju så mycket ett offer för omständigheterna, eller vad man ska säga, i det här yrket. Det beror ju helt på i vilket större sammanhang man förekommer som avgör hur man blir bedömd. Var det därför du hoppade av Killinggänget, för att du blev betraktad för snävt? - Det kan ligga något i det där, men nej, det fanns ingen medveten plan eller orsak från min sida. Och den sista filmen jag gjorde med dem var ju \"Fyra nyanser av brunt\", vilket verkligen var en film. I \"Allt flyter\" kommer Fredrik på en svensexa i kontakt med den för herrar rätt udda sporten konstsim. I början är kompisgängets ganska trubbiga försök till vackra synkroniserade vattenrörelser mest en ploj, och en pikant krydda på överklassfester, men efter att Fredrik förstått att det arrangeras ett världsmästerskap i konstsim för herrar utvecklas det till seriös, målmedveten träning med ett tydligt mål. Och Fredrik stångar sig blodig för att driva på det udda, egentligen rätt omöjliga, projektet. Som vanligt för Jonas Inde, alltså. - Jo, det har blivit många cowboyer, ensamvargar, för mig, säger han och lägger upp benen på en bastulav i någon sorts försök att lufta benen. Är det därför som du spelar så mycket tennis? I få idrotter är man så ensam, så utlämnad till sig själv, sina tankar och sin inre monolog som där. - Jag tror att det är precis så det ligger till. Det är samma sorts mentala terror, och vetskapen att \"det här är min yta som jag själv måste ta kommandot över\". Precis som i skådespeleri. Jag hävdar att det går en röd tråd mellan lögnaktige hantverkaren Hasse i SVT:s \"Mäklarna\", den buttre benknäckaren \"Hanson\" i TV 4:s dramaserie \"Labyrint\" och Fredrik i \"Allt flyter\". - Det håller jag verkligen med om. Det låter klyschigt, men en skådespelare behöver en massa verktyg för att göra olika roller och jag kände att jag saknade en del som jag visste att jag borde ha någonstans. Så när jag började spela in \"Mäklarna\" kom jag fram till att när jag kommer dit så ska jag bara skita i det! Va? - Javisst. Men det har verkligen inget med nonchalans att göra, utan sättet att ge blanka fan i hur det blir - att tänka på tennisen eller vad som helst - så tömmer jag mig, jag blir mindre prestationsorienterad … jag \"nollar mig\" och kan öppna mig för den jag ska spela mot. - Det var faktiskt så, att i första scenen som jag gjorde i \"Mäklarna\", mot Cecilia Frode, så blev det första gången i min karriär som jag har upplevt samspel. Hon bara öppnade dörren och så - tjoff! Och det var först då som jag började känna att det här jobbet var roligt, alltså riktigt roligt. - Sånt får man säkert lära sig på ett par månader i scenskolan, inte vet jag, men för mig lossnade det där och då. Det som möjligen är annorlunda i \"Allt flyter\" är att Fredrik visserligen är cowboyen som får en idé och driver den stenhårt framåt, ensam, men det handlar i större utsträckning om att driva på laget, att peppa och stötta de andra. - Mmm, men samtidigt kör han ju över sina lagkamrater och är den där ensamma, frustrerade omogna killen likt förbannat. En bra ledare ska ju alltid vara tvåa på något sätt, även om han bestämmer så måste han alltid underordna sig något större, och låta andra vara stjärnor. Som i film, det är därför det är så fel med fåfänga i det här yrket. - För mig är Fredrik en 41-årig förälder som ännu inte har blivit man. Han har inte sina prioriteringar klara för sig. Han är oresonlig, hopplös på att samarbeta, självupptagen … men på ett sätt som jag kan förlåta, han är det inte på det där dryga, arroganta sättet. Är han naiv, snarare? - Precis. Och han förstår ju gradvis att det är gruppen som är det viktiga, så han lär sig han också. Har Jonas Inde också lärt sig att det är gruppen som är det viktiga? - Njae … Det kommer väl för mig också. Men det var ju därför Umeå var så fel för mig under uppväxten. Det är en lagidrottsstad, och jag passade inte i lag. Så det var väl därför jag började spela tennis som en besatt när jag blev 28. Född 1967 i Sundsvall, uppväxt Född 1967 i Sundsvall, uppväxt i Umeå, men bor i Stockholm sedan många år. Tillsammans med skådespelerskan Meliz Karlge. I ungdomen spelade han bland annat fotboll. \"Men jag var ingen lagspelare, om vi förlorade med 4-2 och jag hade gjort våra två mål så jublade jag efteråt.\" I stället fastnade han som vuxen för tennis, och han spelar i veteranligan. Han är även låtskrivare. På Martin Stenmarcks album \"Nio sanningar och en lögn\" har Jonas Inde bidragit med fyra av låttexterna, och på \"Det är det som pojkar gör när kärleken dör\" skrev han titelspåret. \"Men jag skulle gärna skriva åt någon sångerska. Helst Christina Lindberg eller Charlotte Perrelli, mina favoritsångerskor.\" Jonas Inde har också skrivit den självbiografiska romanen/reseskildringen \"Too fast for love\" med illustrationer av Martin Kellerman. Film- och teveroller i urval: \"Tommy Bohlin\" \"I manegen med Glenn Killing\" \"Nilecity 105,6\" \"Percy tårar\" \"Torsk på Tallinn\" \"Fyra nyanser av brunt\" \"Mäklarna\" \"Labyrint\" \"Allt flyter\" - biopremiär 25/12. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6843, "headline": "Spelen som säljer skivorna", "summary": "Artister och band som figurerar i populära musikdatorspel som \"Guitar Hero\", \"Singstar\" och \"Rockband\" kan dubblera sin skivförsäljning. Datorspelen kan mycket väl vara skivbranschens sista utpost. Eller deras undergång.", "article": "Det är ingen nyhet att skivbranschen och spelbranschen delar säng. Musikförlagen har länge sålt in låtar med såväl nya som etablerade artister till heta spel. Och musiken till populära spelserier, som \"Grand Theft Auto\", släpps på skiva. Det rör sig om samma synergier som med film- och till viss del musikalbranschen. Men på sistone har läget dragits till sin spets, i takt med att sociala datorspel där musiken står i centrum blivit allt populärare. Den senaste storsäljaren är \"Rockband 2\", som DN:s spelrecensent Axel Björklund gav högsta betyg med det lyckliga utropet: \"Det roligaste jag någonsin spelat!\" I sin årskrönika konstaterade DN:s spelkrönikör Susanne Möller att \"trenden med 'Singstar', 'Guitar hero', 'Scene it' och 'Wii fit' i topp på försäljningslistorna visar att den spelande skaran har blivit större - gränserna för vad som kallas spel flyttas\". Skivbolagen lär förtjust gnugga händerna. Band och artister som figurerar i de populära \"lekspelen\" ökar även sin skivförsäljning dramatiskt, rapporterar AP. Gamla dängor av Blondie, Nirvana och Red Hot Chili Peppars har till exempel gått en kommersiell comeback till mötes lagom till julhandeln. I många fall rör det sig om en anmärkningsvärd dubblering av försäljningssiffrorna. Ja, i en tid där allt färre köper skivor och allt fler köper spel tycks just spelbranschen ha blivit skivbranschens sista utpost. Men frågan är om det är en hållbar lösnining på sikt. Redan i dag har allt fler artister börjat vända sig direkt till spelutvecklarna med sin musik och medvetet hoppat över skivbolagen som mellanhand. Ett talande exempel. Rockveteranerna Aerosmith drog in mer pengar på spelet \"Guitar Hero: Aerosmith\" än på något av sina två senaste album. Även The Beatles har fått ett eget lekspel. Och storsäljande The Killers kombinerade sitt senaste albumsläpp med att släppa några nya låter exklusivt till just \"Guitar Hero\". - Många band kommer att lämna sina skivbolag om de får bättre exponering genom den här sortens datorspel, säger Michael Pachter, analytiker på Wedbush Morgan, till AP. Det slutar inte där. I USA har emostjärnor som Panic at the Disco och Dashboard Confessional åkt på särskilda \"Rockband\"-turnéer, där deras framföranden varvas med \"Rockband\"-sessioner där personer ur publiken intar scenen. Musikspelen har, kort sagt, blivit en del av musikbranschens ekosystem. Något förenklat är utvecklingen kopplad till ett attitydskifte i spelbranschen som kan spåras tillbaka till 1996. Det var då industrirockarna Nine Inch Nailes gjorde originalmusiken till det banbrytande actionspelet \"Quake\", medan technostjärnorna The Chemical Brothers och Prodigy skapade musiken till \"Wipeout\". Detta var fröet till den mall som numera gäller snart sagt alla racing- och extremsportspel, med \"Tony Hawks ProSkater\" som tongivande exempel. Musiken blev en del av varumärket. Och nästa steg är redan här. I \"Guitar Hero: World Tour\" kan användarna göra egna låtar och ladda upp dem så att även fullständiga främlingar fåpr tillgång till dem. Det innebär i förlängningen att hela Guitar Hero- och Rockband-vågen på sikt kan börja konkurrera med sociala communitys som Myspace och strömmade helhetslösningar som Spotify när det kommer till att hitta ny musik. Eller som Kai Huang, vd på RedOctane som utvecklade \"Guitar Hero\"-serien, föga blygsamt säger till AP: - Musikdatorspelen kommer inom kort vara världens största plattform för musikdistribution. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6844, "headline": "Skratt på bok", "summary": "Störst, bäst - och nu också roligast? I USA är komedin lika fin som tragedin och det ges ut ovanligt många humoristiska böcker. Boklördag frågar hur det gick till.", "article": "Nu är det fint att vara rolig. Amerikanerna klassar komedi lika högt som tragedi. USA har länge gått i bräschen för kvalitetshumor och det senaste decenniet måste beskrivas som närmast en guldålder. - Det är ingen slump att de bästa författarna också är de roligaste författarna, säger Susan Morrison, redaktör på The New Yorker. I nedladdningarnas och Internets tidevarv har västvärlden kunnat skratta åt Tina Fey, Sarah Silverman och \"Conan O'Brien\", tidningar som The Onion och McSweeny's Quarterly Concern, för att inte tala om tv-serier som \"Curb your enthusiasm\", \"Arrested developement\" och \"South Park\". Den brittiska tidningen Guardian erkänner att britterna, egentligen de enda utmanarna inom fältet, har tappat greppet (12/11). Den amerikanska humorn har spritt sig in i litteraturens värld, där tragedin, liksom hos alla finkulturella (läs konservativa) medier har haft extra stort mandat. Den starkast lysande stjärnan är David Sedaris som med sina noveller om hur det är att växa upp som bög i North Carolina har skaffat sig en enorm skara fans. Kring honom har en mängd nya förmågor fötts: Alan Zweibel, Gary Shteyngart, Patricia Marx, Joe Keenan och Sam Lipsyte. Författare som kan få en att skaka på huvudet i fascination över hur mycket fyndighet, genialitet och ironi som kan rymmas i en enda mening. Något som inträffar mer sällan vid läsning av svensk, fransk eller tysk litteratur (Daniel Kehlmann är undantaget som bekräftar regeln). Anledningen till att USA har så många humoristiska förmågor är, som jag ser det, att man i USA förlänat humor en helt annan status. Och att det i USA finns fler plattformar att utveckla humoristiskt skrivande på. The New Yorker, landets kanske mest prestigefyllda tidskrift, ägnar en hel avdelning åt humor, Shouts & murmur, där skribenter som Woody Allen och David Sedaris skriver. Och 1997 instiftades The Thurber Prize, ett prestigefyllt litteraturpris, som delas ut årligen till en amerikansk författare av humoristisk excellens. Susanne Jaffe är vd för The Thurber House, organisationen bakom priset. När jag frågar henne om hon kan se en röd tråd mellan vinnarna svarar hon att vad de flesta har gemensamt är att de har skrivit för tv och för The New Yorker. När jag andas det faktum att tragedi traditionellt ansetts finare blir Jaffe alldeles upphetsad. - Oh, listen, folk säger att det är finare och viktigare att skriva tragedi, men det är inte sant! Många gånger kan man förmedla sitt budskap bättre med hjälp av humor. I USA finns begreppet \"staff writer\", vilket saknar svensk översättning, eftersom yrket knappast existerar i Sverige. Det är någon som sitter dagarna i ända och skriver manus för tv-serier, hittar på komiska scener och fyndiga kommentarer. En bättre skola för humoristiskt författande torde inte finnas. Den enda nackdelen är att folk gärna blir kvar inom tv. - Tv snor många av de duktiga författarna. Det är bara att välja, vill du bo på Hawaii eller i en fuktig skrivarlya i stan? säger Larry Doyle, manusförfattare för \"The Simpsons\" och \"Beavies & Butthead\", krönikör för The New Yorker och årets vinnare av The Thurber Prize. Doyle vann priset för sin debut \"I Love You, Beth Cooper\", en svettdoftande tonårsskildring om plugghästen som får hänga en hel kväll med skolans fånigt snygga hejarklacksledare. \"Sinnessjukt rolig\" utropade New York Times. Tonåringar är ett tacksamt tema för humor menar Doyle. De är \"så kapabla att göra bort sig\". Vad är den största skillnaden mellan att skriva för \"Simpson\" och att skriva skönlitteratur? - När jag skrev boken slapp jag lyssna till en chef som tjatade om \"opassande skämt\" och \"anpassa sig efter målgrupp\". - En av mina förläggare ville att jag skulle ta bort ordet \"vermicelli\" (tunn spagetti) ur boken. \"Aldrig i livet\", sa jag. Larry Doyle lärde sig många humorknep från andra \"staff writers\". Men han påpekar att utan en genuin känsla för komik blir tricken bara en fernissa över ett murket golv. - Upptäcker jag att jag har använt för många mallade skämt går jag tillbaka och tar bort dem. Susan Morrison, redaktör för Shouts & murmurs på The New Yorker, säger att tidningen alltid skattat humor högt. - När Harold Ross grundade tidningen på 1920-talet refererade han alltid till den som \"the comic weekly\". Humor var viktigt för tidningens dna redan från början. - Men lika viktigt är att våra ickelitterära texter är roliga, skrivna på ett humoristiskt sätt av smarta, fyndiga människor. Susan Morrison menar att det för de roligaste författarna, i motsats till de roligaste komikerna och skådespelarna, handlar om kontroll, ton, nogsamt kalibrerade meningar. \"Det komiska hänför sig till den rena intelligensen\" skrev den franske filosofen Henri Bergson i sin \"Skrattet - en undersökning av komikens väsen\" (1928). Amerikanerna ger honom rätt. Thurber House är en litterär organisation Thurber House är en litterär organisation som hyllar minnet av det humoristiska geniet James Thurber (1894-1961) genom skrivarkurser, författarträffar och The Thurber Prize, som delas ut i New York varje höst. I år gick priset till Larry Doyle för debutboken \"I Love You, Beth Cooper\". Doyle skriver manus till teveserierna \"The Simpsons\" och \"Beavis & Butthead\". New York Times skrev att boken är \"sinnessjukt rolig\". Andra kända namn i den komiska vågen är bland annat Alan Zweibel, Patricia Marx, Gary Shteyngart och David Sedaris. Sedaris har just kommit ut med boken \"When You Are Engulfed In Flames\" (Little Brown). På svenska finns \"Naken\" (Bazar förlag, 2007). Samma år kom Shteyngarts roman \"Absurdistan\" på svenska (Natur & Kultur). ", "article_category": "culture"}
{"id": 6845, "headline": "En riktigt magisk julshow", "summary": "Det är ett makalöst tryck när The Magic Numbers uppträder på Hornstull strand i Stockholm. De fyller julklappssäcken med vemod, hopp och vackraste stämsång.", "article": "The Magic Numbers Julshow Scen: Hornstull Strand, Stockholm Det finns band som spelar snyggt och det finns band som spelar med hjärtat. Sverigevännerna The Magic Numbers gör bådadera och fyller julklappssäcken med vemod, hopp och vackraste stämsång. Den souliga folkpopen dominerar första halvan av konserten och trycket är makalöst redan i andra låten ”This is a song”. Västkustharmonierna har bitvis polerats upp med ett drivet 80-talsskimmer och ett av smakproven från bandets kommande album drar samtidigt mer åt det storslagna Arcade Fire-hållet. Däremellan fogar syskonkvartetten från London ihop låtarna till små medleyn med blinkningar till såväl Kate Bush som Curtis Mayfield innan julstämningen brakar loss på allvar. ”Allvarligt talat, det där var otroligt! Ska vi bara spela julsånger nu?” undrar en tagen Romeo Stodart efter att ha plockat fram banjon och fått hela publiken att stämma upp i ”Stilla natt”. Eftersom sångaren missade flyget till Stockholm i fredags har bandet klämt in två utsålda julshower på lördagen men några trötthetstecken märks inte det minsta ens när klockan och extranumren passerat midnatt. Debutens ”Wheels on fire” glider över i The Pogues obetalbara julklassiker ”Fairytale of New York”. Då har gränsen mellan band och publik för länge sedan suddats ut. För vid sidan av tidlösa melodier och effektiva tempoväxlingar har The Magic Numbers styrka alltid legat just i förmågan att montera ner allt motstånd på ett fullständigt bedårande vis. Johanna Paulsson musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 6846, "headline": "En riktigt magisk julshow", "summary": "Det är ett makalöst tryck när The Magic Numbers uppträder på Hornstull strand i Stockholm. De fyller julklappssäcken med vemod, hopp och vackraste stämsång. Musik", "article": "The Magic Numbers Julshow Scen: Hornstull Strand, Stockholm Det finns band som spelar snyggt och det finns band som spelar med hjärtat. Sverigevännerna The Magic Numbers gör bådadera och fyller julklappssäcken med vemod, hopp och vackraste stämsång. Den souliga folkpopen dominerar första halvan av konserten och trycket är makalöst redan i andra låten ”This is a song”. Västkustharmonierna har bitvis polerats upp med ett drivet 80-talsskimmer och ett av smakproven från bandets kommande album drar samtidigt mer åt det storslagna Arcade Fire-hållet. Däremellan fogar syskonkvartetten från London ihop låtarna till små medleyn med blinkningar till såväl Kate Bush som Curtis Mayfield innan julstämningen brakar loss på allvar. ”Allvarligt talat, det där var otroligt! Ska vi bara spela julsånger nu” undrar en tagen Romeo Stodart efter att ha plockat fram banjon och fått hela publiken att stämma upp i ”Stilla natt”. Eftersom sångaren missade flyget till Stockholm i fredags har bandet klämt in två utsålda julshower på lördagen men några trötthetstecken märks inte det minsta ens när klockan och extranumren passerat midnatt. Debutens ”Wheels on fire” glider över i The Pogues obetalbara julklassiker ”Fairytale of New York”. Då har gränsen mellan band och publik för länge sedan suddats ut. För vid sidan av tidlösa melodier och effektiva tempoväxlingar har The Magic Numbers styrka alltid legat just i förmågan att montera ner allt motstånd på ett fullständigt bedårande vis. Johanna Paulsson musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 6851, "headline": "The Magic Numbers julshow framflyttad", "summary": "The Magic Numbers fick ställa in sin julshow på fredagen efter att sångaren missat flygplanet till Stockholm. En extraspelning har satts in på lördagen.", "article": "Spelningen på Strand vid Hornstull i Stockholm fick ställas in efter att The Magic Numbers sångare Romeo fick problem med sitt pass. Han kom aldrig med flygplanet till Stockholm, skriver konsertarrangören Luger på sin hemsida. För fans som är kvar i Stockholm under lördagen finns dock möjlighet till att se bandet. En extraspelning har satts in och biljetter till fredagens spelning gäller även för den. De som inte har möjlighet att gå får pengarna tillbaka. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6871, "headline": "Tillbaka till originalet", "summary": "Dirigenten Kent Nagano har ledande positioner på båda sidor Atlanten. Men Bruckners åttonde symfoni - i originalversionen - blir hans första möte med Kungliga Filharmonikerna.", "article": "Kent Nagano är van att flyga kors och tvärs mellan Nordamerika och Europa, även om den kommande helgens Sverigebesök innebär första mötet med Kungliga Filharmonikerna. Schemat är så späckat att han knappt hinner med en intervju. Men när DN når honom på mobilen har han fått en oväntat lång paus. - Tibern har hotat att svämma över och dränka Rom så vi fick avbryta repetitionerna tidigt i dag på grund av evakuering, berättar han. Det har varit en märklig dag. Då har Nagano dessutom lämnat en extrem snöstorm bakom sig i Montreal, där han innehar en av sina chefspositioner. Sitt internationella genombrott fick han på 80-talet med Londonsymfonikerna när Frank Zappa bad honom framföra hans orkesterverk. På repertoaren står lika gärna klassisk som nyskriven musik och i Stockholm tar han sig an Anton Bruckners åttonde symfoni. Det är ett senromantiskt verk som så ofta i fallet med den österrikiske 1800-talstonsättaren finns i flera olika utgåvor. Eftersom Nagano strävar efter att sätta fokus på \"revolutionären Bruckner\" har han valt den första originalversionen, redigerad av Leopold Nowak. - Bruckners studenter och vänner försökte rädda honom från offentlig förnedring och rådde honom att polera partier som de upplevde som chockerande. Men det är dessa aspekter av originalversionerna som etablerar Bruckner som en så stark visionär. - I fallet med Bruckners åtta är särskilt första satsen lite mer utdragen och avslutas med starka tuttipartier som i senare versioner förändrats till mer intima, kammarmusikaliska rörelser, förklarar Nagano. - Det skulle vara fascinerande att tala med Bruckner. Trots revideringarna förstörde han aldrig originalversionerna, vilket många andra tonsättare som Brahms gjorde. Från början siktade Nagano på att bli advokat eftersom han var intresserad av utrikespolitik, diplomati och utlandstjänst. I stället fastnade han för musiken. Ett internationellt språk som tycks stå över tid, internationella gränser och kulturella skillnader, konstaterar han. På ett liknande sätt talar han om att de stora mästerverken är uttryck för mänskligheten som gör det svårt att separera en konstnär från sin tid. - Utifrån det är det fascinerande att Bruckners Europa, och i synnerhet Bruckners Österrike, var väldigt likt dagens internationella kliMat av globala spänningar. Som fjärde generationens japansk-amerikan växte Nagano upp i Morro Bay mellan Los Angeles och San Francisco, och återvänder ständigt till hemtrakterna. - I Tyskland använder vi ordet Heimat. Det kan betyda en rad olika saker men i min relation till Kalifornien innebär det ett speciellt band till naturen där. Vildmarken på den norra delen av Stillahavskusten är fascinerande vacker, säger världsdirigenten och beskriver bergen som kontrasterar mot havet och jättelika redwoodträd. - Natur och samhälle har varit temat i litteratur och musik sedan begynnelsen. Vi lever alla i en allt mindre värld där stadskärnorna har blivit allt större, så det är svårt att undvika dem även om man vill. Det kan ibland göra att vi blir isolerade från den natur vi är en del av. Kent Nagano är född 1951 och har Kent Nagano är född 1951 och har en examen i både musik och sociologi. Vägen till världsdirigent gick via kompositionsstudier och säsongen 2008/2009 är hans trettionde och sista som musikalisk ledare för Berkeley Symphony Orchestra. Han är också chefdirigent för Bayerische Staatsoper i Tyskland samt 75-årsfirande Orchestre Symphonique de Montréal i Kanada. Han reflekterar över orkestrarnas åldersskillnad: \"I Den nya världen, Nordamerika, innebär 75 år en ganska etablerad tradition. Men när Montrealorkestern grundades var Bayerisches Staatsorchester redan över 400 år gammal. Det är ett lustigt perspektiv att tänka på.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 6872, "headline": "Tillbaka till originalet", "summary": "Dirigenten Kent Nagano har ledande positioner på båda sidor Atlanten. Men Bruckners åttonde symfoni – i originalversionen – blir hans första möte med Kungliga Filharmonikerna.", "article": "Kent Nagano är van att flyga kors och tvärs mellan Nordamerika och Europa, även om den kommande helgens Sverigebesök innebär första mötet med Kungliga Filharmonikerna. Schemat är så späckat att han knappt hinner med en intervju. Men när DN når honom på mobilen har han fått en oväntat lång paus. – Tibern har hotat att svämma över och dränka Rom så vi fick avbryta repetitionerna tidigt i dag på grund av evakuering, berättar han. Det har varit en märklig dag. Då har Nagano dessutom lämnat en extrem snöstorm bakom sig i Montreal, där han innehar en av sina chefspositioner. Sitt internationella genombrott fick han på 80-talet med Londonsymfonikerna när Frank Zappa bad honom framföra hans orkesterverk. På repertoaren står lika gärna klassisk som nyskriven musik och i Stockholm tar han sig an Anton Bruckners åttonde symfoni. Det är ett senromantiskt verk som så ofta i fallet med den österrikiske 1800-talstonsättaren finns i flera olika utgåvor. Eftersom Nagano strävar efter att sätta fokus på ”revolutionären Bruckner” har han valt den första originalversionen, redigerad av Leopold Nowak. – Bruckners studenter och vänner försökte rädda honom från offentlig förnedring och rådde honom att polera partier som de upplevde som chockerande. Men det är dessa aspekter av originalversionerna som etablerar Bruckner som en så stark visionär. – I fallet med Bruckners åtta är särskilt första satsen lite mer utdragen och avslutas med starka tuttipartier som i senare versioner förändrats till mer intima, kammarmusikaliska rörelser, förklarar Nagano. – Det skulle vara fascinerande att tala med Bruckner. Trots revideringarna förstörde han aldrig originalversionerna, vilket många andra tonsättare som Brahms gjorde. Från början siktade Nagano på att bli advokat eftersom han var intresserad av utrikespolitik, diplomati och utlandstjänst. I stället fastnade han för musiken. Ett internationellt språk som tycks stå över tid, internationella gränser och kulturella skillnader, konstaterar han. På ett liknande sätt talar han om att de stora mästerverken är uttryck för mänskligheten som gör det svårt att separera en konstnär från sin tid. – Utifrån det är det fascinerande att Bruckners Europa, och i synnerhet Bruckners Österrike, var väldigt likt dagens internationella klimat av globala spänningar. Som fjärde generationens japansk-amerikan växte Nagano upp i Morro Bay mellan Los Angeles och San Francisco, och återvänder ständigt till hemtrakterna. – I Tyskland använder vi ordet Heimat. Det kan betyda en rad olika saker men i min relation till Kalifornien innebär det ett speciellt band till naturen där. Vildmarken på den norra delen av Stillahavskusten är fascinerande vacker, säger världsdirigenten och beskriver bergen som kontrasterar mot havet och jättelika redwoodträd. – Natur och samhälle har varit temat i litteratur och musik sedan begynnelsen. Vi lever alla i en allt mindre värld där stadskärnorna har blivit allt större, så det är svårt att undvika dem även om man vill. Det kan ibland göra att vi blir isolerade från den natur vi är en del av. Johanna Paulsson musik@dn.se 08-738 10 00 ! I helgen, den 20 och 21 december, leder Kent Nagano Kungliga Filharmonikerna i Bruckners åttonde symfoni på Stockholms Konserthus. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6884, "headline": "I skuggan av myten", "summary": "I sin bok om Ulf Lundell gör journalisten Håkan Lahger ingen skillnad på rock och liv. Malena Rydell läser och förstår om Ulf Lundell tröttnat på pojkarna längst fram. BÖCKERHåkan Lahger”Den vassa eggen. Ulf Lundells kreativa kaos”Norstedts", "article": "I antologin ”Pittstim” inser skribenterna att män har mer att frukta i manlighetskulturen än i feminismen. Detsamma verkar gälla för Ulf Lundell. Om inte annat märks det när han hunsar pojkarna längst fram numera, som när hans ”Unplugged”-turné nådde Stockholm och han gormade om någon så bara lade in en snus. Han var rolig. Ulf Lundell tycks trött på pojkarna längst fram och vad de gjort med hans image helt enkelt. 1988 skrev han i ett brev till sin producent Kjell Andersson att ”jag vet bara att jag inte tänker bli min egen myt och därmed ett offer för den”. Vi vet hur det gick. Brevet är med i Håkan Lahgers bok ”Den vassa eggen. Ulf Lundells kreativa kaos”. Där höljs Ulf Lundell i så många manlighetsmyter att Lundell själv ligger i lä. Lahgers tes är att på skivan ”Den vassa eggen” lämnar Ulf Lundell rockhistorien och ”uppfinner rockmusiken på nytt”. Det är en av de bästa svenska skivor som gjorts, det håller jag med om. Men i själva verket är ”Den vassa eggen” ett dubbelalbum från rockmusikens själva hjärtslitande centrum, där för övrigt artister av alla könen huserar, soulballaderna och countryhistorien sitter i väggarna. Att han sjunger om barn som skriker och barnvagnar som släpas i trappor förstärker ju bara rockfiktionen. I låten ”Äktenskap” gör Lundell en inverterad bröllopsvals – bokstavligen och i valstakt – som markerar utträdet ur detsamma. Han gestaltar en skilsmässa – och romantiserar den som fan. Han kör bilar ner i Atlanten. Håkan Lahger satt i ett innebandyrum och grät tyst till låtarna: ”Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare.” Där och då blir Ulf Lundell den maximala rockhjälten. Han stiger ner till innebandyrummets smuts och svingar sitt rockmytiska trollspö. Han gör det så skickligt att Håkan Lahger inte ens märker vad det är som händer: hur smutsen, poff!, mystifieras. När Bruce Springsteen gjorde sin skilsmässoskiva, ”Tunnel of love”, menar Lahger, så lät han ”det konstnärliga uttrycket gå före livet”. Men inte Lundell inte, han kan inte separera liv och konst. ”Konsten får rätta sig efter livet”, och det är här han ”blir vår tids August Strindberg”. Jag hör knarret från Strindberg som roterar i sin grav och från rockjournalistik på tomgång. Det största problemet med Lahgers tro på att rock är liv – att ”Den vassa eggen” är Ulf Lundells skilsmässa, varken mer eller mindre – är att han inte har något som helst aktivt förhållningssätt till hur Ulf Lundell använder sitt liv. Han har så fullt upp med att bena ut vad han använder. En hund, en barnvagn? Det är som om den romantiska abstraktionsnivån i rocken inte får benämnas. Som om det mest förbjudna är att avslöja Ulf Lundells konstformel: förmågan att göra verkligheten lite mera fiktiv och ”magisk”. Och jag bara undrar, vad är det som står på spel? Ulf Lundell kanske kan skriva sin nästa roman om det? Förresten, är det inte just vad han gör i varje bok. Malena Rydell litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 6885, "headline": "I skuggan av myten", "summary": "I sin bok om Ulf Lundell gör journalisten Håkan Lahger ingen skillnad på rock och liv. Malena Rydell läser och förstår om Ulf Lundell tröttnat på pojkarna längst fram. BÖCKER) Håkan Lahger) ”Den vassa eggen. Ulf Lundells kreativa kaos” ) Norstedts)", "article": "I antologin ”Pittstim” inser skribenterna att män har mer att frukta i manlighetskulturen än i feminismen. Detsamma verkar gälla för Ulf Lundell. Om inte annat märks det när han hunsar pojkarna längst fram numera, som när hans ”Unplugged” -turné nådde Stockholm och han gormade om någon så bara lade in en snus. Han var rolig. Ulf Lundell tycks trött på pojkarna längst fram och vad de gjort med hans image helt enkelt. 1988 skrev han i ett brev till sin producent Kjell Andersson att ”jag vet bara att jag inte tänker bli min egen myt och därmed ett offer för den” . Vi vet hur det gick. Brevet är med i Håkan Lahgers bok ”Den vassa eggen. Ulf Lundells kreativa kaos” . Där höljs Ulf Lundell i så många manlighetsmyter att Lundell själv ligger i lä. Lahgers tes är att på skivan ”Den vassa eggen” lämnar Ulf Lundell rockhistorien och ”uppfinner rockmusiken på nytt” . Det är en av de bästa svenska skivor som gjorts, det håller jag med om. Men i själva verket är ”Den vassa eggen” ett dubbelalbum från rockmusikens själva hjärtslitande centrum, där för övrigt artister av alla könen huserar, soulballaderna och countryhistorien sitter i väggarna. Att han sjunger om barn som skriker och barnvagnar som släpas i trappor förstärker ju bara rockfiktionen. I låten ”Äktenskap” gör Lundell en inverterad bröllopsvals – bokstavligen och i valstakt – som markerar utträdet ur detsamma. Han gestaltar en skilsmässa – och romantiserar den som fan. Han kör bilar ner i Atlanten. Håkan Lahger satt i ett innebandyrum och grät tyst till låtarna: ”Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare.” Där och då blir Ulf Lundell den maximala rockhjälten. Han stiger ner till innebandyrummets smuts och svingar sitt rockmytiska trollspö. Han gör det så skickligt att Håkan Lahger inte ens märker vad det är som händer: hur smutsen, poff!, mystifieras. När Bruce Springsteen gjorde sin skilsmässoskiva, ”Tunnel of love” , menar Lahger, så lät han ”det konstnärliga uttrycket gå före livet” . Men inte Lundell inte, han kan inte separera liv och konst. ”Konsten får rätta sig efter livet” , och det är här han ”blir vår tids August Strindberg” . Jag hör knarret från Strindberg som roterar i sin grav och från rockjournalistik på tomgång. Det största problemet med Lahgers tro på att rock är liv – att ”Den vassa eggen” är Ulf Lundells skilsmässa, varken mer eller mindre – är att han inte har något som helst aktivt förhållningssätt till hur Ulf Lundell använder sitt liv. Han har så fullt upp med att bena ut vad han använder. En hund, en barnvagn Det är som om den romantiska abstraktionsnivån i rocken inte får benämnas. Som om det mest förbjudna är att avslöja Ulf Lundells konstformel: förmågan att göra verkligheten lite mera fiktiv och ”magisk” . Och jag bara undrar, vad är det som står på spel Ulf Lundell kanske kan skriva sin nästa roman om det Förresten, är det inte just vad han gör i varje bok. Malena Rydell litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 6892, "headline": "Johan Östling: \"Nazismens sensmoral\"", "summary": "Nazismen som bakläxa. Nazismen vid andra världskrigets slut förknippades inte i första hand med antisemitism. I en ny avhandling menar historikern Johan Östling att nazismen fick en rikare innebörd efter 1945 än före. Sven-Eric Liedman har läst.", "article": "I andra upplagan av Svensk Uppslagsbok, som kom åren kring 1950, finns en lång artikel under rubriken \"Nationalsocialister\". Artikeln spelar en viktig roll i Johan Östlings doktorsavhandling \"Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning\". Genom den får han viktigt material för att bestämma den gängse bilden av nazismen efter 1945. Artikeln är signerad, det står ett korthugget B. efter den. Bokstaven står för Sture Bolin, en av 1900-talets främsta svenska historiker. Bolin var också författare till boken \"Det ensidiga våldet\" (1944) som handlade om andra världskrigets utbrott. Av någon anledning är Sture Bolin ett perifert namn i Östlings avhandling. Det gapar tomt efter honom i personregistret. Hans bok är nämnd i en lång uppräkning i en not, inte mer. Att han är författare till artikeln i Svensk Uppslagsbok nämns över huvud inte. Bolin är annars intressant i sammanhanget. Han tillhörde den nationalistiska högern i sin ungdom. Men han blev inte anstucken av nazismen. Dess känslobrus tilltalade inte hans sinne för logisk skärpa. Arvid Fredborgs \"Bakom stålvallen\" (1943) får däremot ett rundligt utrymme i Östlings avhandling - och det med rätta, det var en bok som spelade stor roll på sin tid. Men det sägs ingenting om Fredborgs obehagliga roll vid Bollhusmötet i Uppsala i februari 1939 där en majoritet uttalade sig mot att judiska flyktingar skulle få en fristad i Sverige. Två lakuner formar inte ett mönster men ger däremot intrycket att Johan Östling vill ro i hamn sin tes att det som kallats \"1945 års idéer\" enbart bärs upp av liberaler och demokratiskt sinnade socialister. I själva verket var det ideologiska landskapet mer komplext än han låter antyda. Nu vill Östling undvika ordet \"ideologi\" som i hans ögon har en ensidigt politisk innebörd. Så behöver det inte alls vara. Men låt gå; ord ska man inte strida om. Vad Östling missar är konfliktperspektivet. Han vill fixera något enhetligt: den svenska erfarenheten av nazismen. Den får sitt idealtypiska uttryck i 1945 års idéer, bakom vilka står personer med så olika uppfattningar som Herbert Tingsten och Karl Vennberg, Ingemar Hedenius och Stellan Arvidson. Östlings främsta inspirationskälla är den tyske historikern Reinhart Koselleck, författare till en rad banbrytande begreppshistoriska verk. Sämre läromästare kan man ha. Koselleck kan sägas ha gjort allvar av en insikt som William Faulkner uttryckt i en fin aforism som Östling återger: \"The past is never dead. It's not even past.\" Det förflutna finns med oss och kan till och med bli mer levande med tiden. Nazismen fick, säger Östling, en rikare innebörd efter 1945 än före. Det är vad Koselleck skulle kalla erfarenhet, och erfarenheten hänger enligt honom nära samman med förväntan. De lärdomar man gjort av det som hänt präglar vad man tror om framtiden. Begreppet erfarenhet i Kosellecks mening är viktigt för Östling, men han lägger också till en egen uppfinning - den sensmoral som figurerar i bokens titel. Ordvalet är mindre lyckat - ordet \"sensmoral\" har fått en ironisk biton. En enkel, tillrättalagd berättelse sägs ha sensmoral. Men Östling menar något viktigt med sitt ordval: nazismens sensmoral är \"de slutsatser och lärdomar som drogs av den nazistiska erfarenheten\". Det är åren 1945-50 som står i fokus. Det är år som blivit förhållandevis lite studerade trots att de framstår som vattendelare mellan ett gammalt Sverige och ett nyare. Både tankar och individer som förknippades med den besegrade nazismen sköts åt sidan. De som betraktades som rena nazister hade ingen talan längre. Andra som försvarat Hitlers sak men gjort insatser på andra områden drabbades av vad Östling kallar \"partiell stigmatisering\". Fredrik Böök, den store litteraturvetaren, kunde få hygglig press när han skrev diktarbiografier men drabbades av frän kritik när han talade i egen sak som memoarförfattare. Något liknande gällde Zarah Leander och Sven Hedin. Men intressantast är det som här kallas \"sekundär stigmatisering\". En sådan förkastelsedom kunde drabba även dem som varit aktiva antinazister men stod för åsikter och ideal som den tongivande svenska opinionen förknippade med nazismen. Östling studerar ett specialfall, en tysk av judisk börd som flytt till Sverige och som ville bli docent i idéhistoria i Lund. Han hette Erich Wittenberg och var specialist på tysk 1800-talsidealism. Hans ansökan om docentur blev föremål för en rad sakkunnigutlåtanden, några positiva, fler negativa, och för diverse andra inlägg och inlagor. De som ställde sig negativa till Wittenberg var idel företrädare för \"1945 års idéer\" som Herbert Tingsten, Carl Arvid Hessler och Olle Holmberg. Olle Holmberg skrev en artikel i Dagens Nyheter som åtminstone över tidsavståndet ter sig rätt obehaglig. Holmberg säger där: \"Dr W har haft en lycka i livet, fast han kanske inte vet om den: den att han är jude. Var han annars skulle ha hamnat åskådningsmässigt - ja det kan man fråga sig.\" Den som sysslade med typisk tysk idéhistoria och därtill var konservativ var alltså automatiskt misstänkt. Om han inte varit jude hade han blivit nazist. Vi påminns här om ett drag i \"sensmoralen\" efter 1945 som i dag ter sig märkligt: nazismen förknippades inte i första hand med antisemitism utan med nationalism, militarism och irrationalism. Den bild som nu är dominerande tog inte form förrän senare, kanske vid Eichmannrättegångarna i början av 60-talet. Ett av bokens bästa avsnitt handlar om skolans förändring i och med fredsslutet 1945. Under kriget hade högerns Gösta Bagge lett en utredning om en ny skola. Det slutliga utlåtandet, \"Skolan i samhällets tjänst\", hade talat vackert om kristen livssyn, nationella värden och de klassiska studiernas betydelse. 1946 tillsattes en ny skolkommission helt präglad av \"1945 års idéer\". Stellan Arvidson var sekreterare och drivande kraft. Nu kom demokratisk fostran i centrum men också självständighet och kritiskt sinne. Ingenstans var scenförändringen så drastisk som här. Bara en sak skulle jag önska - att det blev tydligt att konflikten bestod ännu efter 1945. Att det var en konflikt och ett hegemoniskifte råder det ingen tvekan om. Än i dag är det en konflikt - jag behöver bara säga \"Jan Björklund\" för att alla ska förstå. Men inte är det till Bagges utredning Björklund vill återvända? Nej - men nog vill han ha tillbaka den stränga ordning som Bagge stod för. Möjligen är vi på tröskeln till ett nytt hegemoniskifte. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6895, "headline": "Nazismen som bakläxa", "summary": "Nazismen vid andra världskrigets slut förknippades inte i första hand med antisemitism. I en ny avhandling menar historikern Johan Östling att nazismen fick en rikare innebörd efter 1945 än före. Sven-Eric Liedman har läst. BöckerJohan Östling”Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning”Atlantis", "article": "I andra upplagan av Svensk Uppslagsbok, som kom åren kring 1950, finns en lång artikel under rubriken ”Nationalsocialister”. Artikeln spelar en viktig roll i Johan Östlings doktorsavhandling ”Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning”. Genom den får han viktigt material för att bestämma den gängse bilden av nazismen efter 1945. Artikeln är signerad, det står ett korthugget B. efter den. Bokstaven står för Sture Bolin, en av 1900-talets främsta svenska historiker. Bolin var också författare till boken ”Det ensidiga våldet” (1944) som handlade om andra världskrigets utbrott. Av någon anledning är Sture Bolin ett perifert namn i Östlings avhandling. Det gapar tomt efter honom i personregistret. Hans bok är nämnd i en lång uppräkning i en not, inte mer. Att han är författare till artikeln i Svensk Uppslagsbok nämns över huvud inte. Bolin är annars intressant i sammanhanget. Han tillhörde den nationalistiska högern i sin ungdom. Men han blev inte anstucken av nazismen. Dess känslobrus tilltalade inte hans sinne för logisk skärpa. Arvid Fredborgs ”Bakom stålvallen” (1943) får däremot ett rundligt utrymme i Östlings avhandling – och det med rätta, det var en bok som spelade stor roll på sin tid. Men det sägs ingenting om Fredborgs obehagliga roll vid Bollhusmötet i Uppsala i februari 1939 där en majoritet uttalade sig mot att judiska flyktingar skulle få en fristad i Sverige. Två lakuner formar inte ett mönster men ger däremot intrycket att Johan Östling vill ro i hamn sin tes att det som kallats ”1945 års idéer” enbart bärs upp av liberaler och demokratiskt sinnade socialister. I själva verket var det ideologiska landskapet mer komplext än han låter antyda. Nu vill Östling undvika ordet ”ideologi” som i hans ögon har en ensidigt politisk innebörd. Så behöver det inte alls vara. Men låt gå; ord ska man inte strida om. Vad Östling missar är konfliktperspektivet. Han vill fixera något enhetligt: den svenska erfarenheten av nazismen. Den får sitt idealtypiska uttryck i 1945 års idéer, bakom vilka står personer med så olika uppfattningar som Herbert Tingsten och Karl Vennberg, Ingemar Hedenius och Stellan Arvidson. Östlings främsta inspirationskälla är den tyske historikern Reinhart Koselleck, författare till en rad banbrytande begreppshistoriska verk. Sämre läromästare kan man ha. Koselleck kan sägas ha gjort allvar av en insikt som William Faulkner uttryckt i en fin aforism som Östling återger: ”The past is never dead. It’s not even past.” Det förflutna finns med oss och kan till och med bli mer levande med tiden. Nazismen fick, säger Östling, en rikare innebörd efter 1945 än före. Det är vad Koselleck skulle kalla erfarenhet, och erfarenheten hänger enligt honom nära samman med förväntan. De lärdomar man gjort av det som hänt präglar vad man tror om framtiden. Begreppet erfarenhet i Kosellecks mening är viktigt för Östling, men han lägger också till en egen uppfinning – den sensmoral som figurerar i bokens titel. Ordvalet är mindre lyckat – ordet ”sensmoral” har fått en ironisk biton. En enkel, tillrättalagd berättelse sägs ha sensmoral. Men Östling menar något viktigt med sitt ordval: nazismens sensmoral är ”de slutsatser och lärdomar som drogs av den nazistiska erfarenheten”. Det är åren 1945–50 som står i fokus. Det är år som blivit förhållandevis lite studerade trots att de framstår som vattendelare mellan ett gammalt Sverige och ett nyare. Både tankar och individer som förknippades med den besegrade nazismen sköts åt sidan. De som betraktades som rena nazister hade ingen talan längre. Andra som försvarat Hitlers sak men gjort insatser på andra områden drabbades av vad Östling kallar ”partiell stigmatisering”. Fredrik Böök, den store litteraturvetaren, kunde få hygglig press när han skrev diktarbiografier men drabbades av frän kritik när han talade i egen sak som memoarförfattare. Något liknande gällde Zarah Leander och Sven Hedin. Men intressantast är det som här kallas ”sekundär stigmatisering”. En sådan förkastelsedom kunde drabba även dem som varit aktiva antinazister men stod för åsikter och ideal som den tongivande svenska opinionen förknippade med nazismen. Östling studerar ett specialfall, en tysk av judisk börd som flytt till Sverige och som ville bli docent i idéhistoria i Lund. Han hette Erich Wittenberg och var specialist på tysk 1800-talsidealism. Hans ansökan om docentur blev föremål för en rad sakkunnigutlåtanden, några positiva, fler negativa, och för diverse andra inlägg och inlagor. De som ställde sig negativa till Wittenberg var idel företrädare för ”1945 års idéer” som Herbert Tingsten, Carl Arvid Hessler och Olle Holmberg. Olle Holmberg skrev en artikel i Dagens Nyheter som åtminstone över tidsavståndet ter sig rätt obehaglig. Holmberg säger där: ”Dr W har haft en lycka i livet, fast han kanske inte vet om den: den att han är jude. Var han annars skulle ha hamnat åskådningsmässigt – ja det kan man fråga sig.” Den som sysslade med typisk tysk idéhistoria och därtill var konservativ var alltså automatiskt misstänkt. Om han inte varit jude hade han blivit nazist. Vi påminns här om ett drag i ”sensmoralen” efter 1945 som i dag ter sig märkligt: nazismen förknippades inte i första hand med antisemitism utan med nationalism, militarism och irrationalism. Den bild som nu är dominerande tog inte form förrän senare, kanske vid Eichmannrättegångarna i början av 60-talet. Ett av bokens bästa avsnitt handlar om skolans förändring i och med fredsslutet 1945. Under kriget hade högerns Gösta Bagge lett en utredning om en ny skola. Det slutliga utlåtandet, ”Skolan i samhällets tjänst”, hade talat vackert om kristen livssyn, nationella värden och de klassiska studiernas betydelse. 1946 tillsattes en ny skolkommission helt präglad av ”1945 års idéer”. Stellan Arvidson var sekreterare och drivande kraft. Nu kom demokratisk fostran i centrum men också självständighet och kritiskt sinne. Ingenstans var scenförändringen så drastisk som här. Bara en sak skulle jag önska – att det blev tydligt att konflikten bestod ännu efter 1945. Att det var en konflikt och ett hegemoniskifte råder det ingen tvekan om. Än i dag är det en konflikt – jag behöver bara säga ”Jan Björklund” för att alla ska förstå. Men inte är det till Bagges utredning Björklund vill återvända? Nej – men nog vill han ha tillbaka den stränga ordning som Bagge stod för. Möjligen är vi på tröskeln till ett nytt hegemoniskifte. Sven-Eric Liedman litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 6899, "headline": "Sublim start på Mozarts mässa", "summary": "I år gästade dirigenten John Eliot Gardiner för första gången Stockholm tillsammans med sin egen Monteverdikör. Stjärndirigenten lyckades bättre med Mozart än med Dvorák. Musik", "article": "Nobelpriskonserten Kungliga Filharmonikerna Monteverdikören, Eric Ericsons kammarkör Dirigent: John Eliot Gardiner Verk av Dvorák och Mozart Scen: Stockholms Konserthus Kring några av årets Nobelpristagare har det uppstått diskussioner om det är den briljanta och ibland närmast chansartade upptäckten som ska belönas eller i stället den tålmodiga forskarfliten, den som ger resultat först efter decenniers prövningar. Om detta översattes till musikens fält skulle dirigenten John Eliot Gardiner bara få skaka kungens hand om den senare kategorin kom i fråga. Gardiner har få sensationella tolkningar på sin meritlista, däremot många hedervärda och ett par rejält tråkiga. Den aktning han vunnit för sina bemödanden att nå fram till tonsättarens avsikter om klang och idiom har inte alltid motsvarats av djupgående insikter i verkens själsliv. För närvarande ägnar sig Gardiner åt att frilägga Brahms från historiens överlagringar. Men är Antonín Dvorák föremål för samma strävanden Var det i så fall tonsättarens fel att den sjunde symfonin framstod som så slätstruken i måndags kväll, eller var det dirigentens För med undantag av en medryckande final lyckades Gardiner mest sätta fingret på det som är Dvoráks svagheter och undvek de accentueringar och skärpta fraseringar som skänker liv åt Dvoráks musik. Bättre gick det med Mozarts c-mollmässa. Inledningen var rent av sublim, och föreningen av Gardiners egen Monteverdikör och Eric Ericsons kör (med insprängda trombonister) gav en stark och smidig klangkropp som fint balanserade solistkvartetten där Miah Persson och Ann Hallenberg glänste. Men också här infann sig med tiden en viss monotoni som först gav med sig i avslutningen, bejublad av de lyssnare som inte applåderat sig trötta mellan satserna. Thomas Anderberg musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 6911, "headline": "Nytt ljus över monstret", "summary": "Inte bara Victoria Benedictsson fick sina manus ändrade. En ny utgåva av \"Frankenstein\" visar att det verkligen var Mary Shelley som skrev den klassiska skräckromanen - men att maken Percy redigerade den hårt..", "article": "En debatt om Victoria Benedictssons texter gick för en tid sedan hög i DN. I vilken grad är de hennes egna och i vilken grad en produkt av vännen Axel Lundegårds redigering? Och - den verkliga stridsfrågan - vilken version, Benedictssons text renad från all Lundegårdsk påverkan eller den av Lundegård manipulerade och utgivna, har det svenska folket \"rätt\" till? Svaret på den frågan är naturligtvis: båda. Den hugade textkritikern skulle inför nästa edition av Benedictsson/Lundegård med fördel kunna hämta inspiration från en ny engelsk utgåva av \"Frankenstein. Or the Modern Prometheus\", Mary Shelleys klassiska roman från 1818. Historien är känd. Lord Byron, John Polidori, Claire Clairmont, Mary Wollstonecraft Godwin och hennes älskare och sedermera make Percy Bysshe Shelley tillbringar sommaren 1816 vid Genèvesjön i Schweiz där Byron för tillfället hyrt ett hus. Vädret är uselt och de semestrande tvingas fördriva tiden inomhus. Byron föreslår att de skall berätta spökhistorier för varandra. Mary finner då på historien om Victor Frankenstein och hans monster, arbetar de följande åren om stoffet till en roman, och 1818 är succén ett faktum. Eller? Att Mary Shelley, endast 19 år gammal, skulle ha författat \"Frankenstein\" möttes redan från början av skepsis. Att den första upplagan dessutom publicerades anonymt dämpade inte spekulationerna. Sir Walter Scott var till exempel i sin uppskattande recension av romanen övertygad om att det var Percy Shelley som låg bakom, och under alla omständigheter en manlig författare. Även om senare upplagor tillskrev Mary författarskapet kunde misstänksamheten inte riktigt stillas. Mary Shelley själv verkade till och med i förordet till den tredje upplagan av \"Frankenstein\" tveka över hur hon \"som då bara var en ung flicka, kunde hitta på och utarbeta en sådan fruktansvärt ohygglig idé\". Under de senaste tio åren har debatten fått förnyad kraft, bland annat genom två omfattande studier av Phyllis Zimmerman, \"Shelley's fiction\" (1998), respektive hobbyforskaren John Lauritsen, \"The Man Who Wrote Frankenstein\" (2007). Både Zimmerman och Lauritsen vill hävda att det var Percy och inte Mary själv som skrev såväl \"Frankenstein\" som andra av de verk som attribuerats henne. Mary skulle i förekommande fall endast ha agerat som sin makes handsekreterare, gjort renskrivningar etcetera. Och Percy skulle med altruistisk välvillighet ha överfört upphovet på Mary för att hjälpa hennes egna författarambitioner på traven. I skenet av denna diskussion kom nyligen \"The Original Frankenstein\" ut på bokhandelsdiskarna, en textkritisk edition av Charles E Robinson, professor i engelska vid University of Delaware. Robinson har bokstav för bokstav granskat och ederat Mary Shelleys första fullständiga utkast till \"Frankenstein\". Häri finns enligt Robinson tillräckliga bevis för att en gång för alla fastställa författarskapets rätta förhållande. Manuskriptet visar tydligt att Mary Shelleys rätt till verket inte kan bestridas, men att Percy utövade ett betydande inflytande över skrivprocessen, och att romanen skulle ha sett betydligt annorlunda ut hans medverkan förutan. Symtomatiskt har Robinson valt att attribuera sin edition av \"Frankenstein\" som \"by Mary Shelley (with Percy Shelley)\". Originalmanuskriptet, förvarat på Bodleian Library i Oxford, är tillkommet i augusti/ september 1816 och i april 1817. En \"urtext\" antas ha föregått detta, bestående av Mary Shelleys ursprungliga utkast till en novell från tiden i Schweiz. Romanmanuskriptet utarbetades på basis av denna försvunna novell och är bevarat i sin helhet, med undantag för inledningen till volym I och delar av kapitel 3 och hela kapitel 4 i volym II, vilka gått förlorade. Från de existerande delarna av manuskriptet har Robinson och Bruce C Barker-Benfield (bland annat via tidigare kunskap om Marys och Percys från varandra avvikande skrivstilar och genom noggrann analys av de olika bläck som använts i manuskriptet) emellertid kunnat bena ut Percys korrektur och kommentarer från Marys text. Det visar sig då att Percy Shelley är ansvarig för en mängd uteslutningar av ord och nära 3.000 tillagda ord. Om man gör ett överslag på de ändringar Percy förmodligen gjorde i de två försvunna delarna av manuskriptet, de ändringar han gjorde i de delar av den renskrivna versionen av manuskriptet som inte gått förlorade och den längre passage han troligtvis lade till i sättningskorrekturet, så uppskattar Robinson att Percy bär ansvar för mellan 4.000 och 5.000 ord av romanens totalt 72.000 (den här essän rymmer, som en jämförelse, cirka 1.500 ord). Det är för lite för att Percy skall kunna tituleras medförfattare, men å andra sidan mer än man skulle kunna förvänta sig. För makarna Shelley var det dock inget ovanligt. De verkar ofta ha samarbetat i mycket av sitt litterära skapande. Percy bidrog till exempel med lyriska partier till Marys dramer \"Prosperine\" och \"Midas\". I fallet \"Frankenstein\" kan Percy alltså sägas ha spelat rollen av inflytelserik och intim redaktör, som löpande (det går att utläsa ur manuskriptet) läste de framväxande kapitlen, korrigerade grammatik, lade till eller bytte ut ord och meningar, samt kom med allmänna förslag gällande innehåll och stil. Med manuskriptets ledning är det möjligt att följa hur Mary under den fem år äldre och litterärt mer erfarne Percys överinseende utvecklas som författare. I de tidiga kapitlen är det till exempel noterbart hur Percy ofta stryker ut \"Och\" och \"Men\" i början på Marys meningar, och hur han generellt försöker strama upp stilen. Han korrigerar - enligt Robinson oftast till det bättre - interpunktion och stavning. Han ändrar i Marys meningsbyggnad, omvandlar ofta samordnade satser till underordnade och stryker ord när han tycker att hon blir för omständlig. Mary tog tydligen intryck, för i senare kapitel följer hon Percys linje och korrigerar sig själv så fort hon återgår i gamla spår. Frånsett de rent ortografiska spörsmålen och ändringar av mer kosmetisk art hade Percy synpunkter på realismen i romanen. Han rättar rena faktafel, som när Mary i manuskriptet gjort Francis Bacon (1561-1626) till uppfinnare av krutet. Percy antecknar i marginalen: \"no sweet Pecksie -'t'was friar Bacon the discoverer of gunpowder' (nej, söta Pecksie - det var Bacon, munken, som upptäckte krutet), det vill säga Roger Bacon (cirka 1214-1294). I flera fall gör Percy ändringar i texten för att få karaktärernas och berättarnas sätt att tala mer i överensstämmelse med deras övriga konstitution, eller som nog minst lika ofta var fallet, för att passa Percys eget, föredragna sätt att uttrycka sig. I Marys utkast konstaterar till exempel Monstret att han hade \"a great deal of wood\" (en massa ved). Percy ändrar till \"a great quantity of wood\" (en betydande mängd ved). Att gå in i ett sjukrum i Marys version \"before it was safe\" (innan det var säkert) ändrade Percy till \"before 'the danger of infection was past' \" (innan smittorisken var över). När Victor Frankenstein med Marys ord befarar att \"the brightness of a loved eye can have faded\"(ett älskat ögas klarhet kan ha mattats) ändras det till \"the brightness of a loved eye can have been extinguished\" (ett älskat ögas klarhet kan ha blivit utsläckt). Över huvud, menar Robinson, föredrog Percy mer latiniserade ord och fraser framför Marys mer \"vardagliga\" sätt att uttrycka sig. Percys inflytande låg även på ett mer genomgripande plan. Han gjorde runt sex sju längre tillägg i manuskriptet. Bland annat låter han Victor, starkare än vad Mary gestaltat, influeras av ockulta vetenskapsmän som Agrippa och Paracelsus, och han gör ett långt tillägg i ett brev från Elizabeth, Victors fästmö, med en redogörelse för hur Genève är så mycket mer emanciperat än Frankrike och England. Percy hade synpunkter på de bakomliggande motiven gällande Victors resa till England i den andra volymens kapitel 10. Mary hade låtit Victors far föreslå resan. Percy kommenterar: \"Jag tycker att resan till England skall vara Victors idé - att han borde resa i syfte att samla kunskap för att kunna skapa en kvinna.\" Mary höll tydligen med och skrev om passagen så att det i den första upplagan av \"Frankenstein\" är Victor som söker sin pappas tillstånd och på så sätt helt ensam blir den som formar sitt eget fatala öde. En psykologi som kan sägas ligga mer i linje med romanens övergripande tema. Robinsons utgåva av \"Frankenstein\" är egentligen två. Vi får först presenterat en version av manuskriptet med Percys befintliga ändringar och tillägg markerade i kursiv. En diger notapparat ger också information om marginalanteckningar och annat som inte kunnat representeras i brödtexten. Därefter följer en version av manuskriptet såsom det skulle ha sett ut utan Percys redaktörskap. Vad som står att läsa är således \"Frankenstein\" så nära Mary Shelleys eget ursprungliga utförande som möjligt. Båda dessa versioner, och särskilt den sistnämnda, ger oss en helt ny text som skiljer sig avsevärt från förstaupplagan från 1818 och därpå följande upplagor. Särskilt märks det i dispositionen av romanen. Medan den första tryckta upplagan gavs ut i tre volymer om totalt 23 kapitel var manuskriptet planerat som en roman i två volymer, med 15 kapitel i volym I och 18 kapitel i volym II. Det större antalet kapitel inverkar avsevärt på läsupplevelsen. Tempot blir kvickare, med fler \"cliffhangers\" och en större betoning på avgörande moment i intrigen. Robinson ställer således genom sitt ederingsarbete inte bara författarskapet till \"Frankenstein\" i nytt ljus, han ger också alla skräckfantaster en unik möjlighet att uppleva denna, nu närmast mytiska, historia på ett alldeles nytt vis. Charles E Robinson\"The Original Charles E Robinson \"The Original Frankenstein\" The Bodleian Library, 2008 Rikard Ericsson är doktorand i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och för närvarande stipendiat vid University of Oxford. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6916, "headline": "Orgie i plast räddar Elton John", "summary": "Ju smaklösare desto bättre i Elton Johns Las Vegas-show som nu har nått Globen. Gräsligt men underbart, skriver Po Tidholm. Musik", "article": "Elton John Scen: Globen, Stockholm Elton John tar plats vid sin röda flygel som nästan tycks sväva över den stora glättade svarta scenen. Han har underliga kläder på sig och inleder med ”Bennie and the jets” som rätt snart dras ned av ett fult arrangemang och fula solon. Redan i andra låten – den mer fartiga ”Philadelphia freedom” – tar det visuella över och nästan dränker musiken. För det här är David LaChapelles föreställning. Elton John själv har egentligen inte ryckt upp sig, inte fått bättre omdöme än tidigare. Det är bara inramningen som skiljer denna konsert från de senaste femton årens. Han har fortfarande ett band bestående av dinosaurier utan större känsla för musikens kvaliteter. Elton John, som numera mest ser ut som en parodi på en hårfrisörska från Borås, har trots sin omfångsrika och bitvis rätt spektakulära katalog inte blivit vare sig respekterad eller kultförklarad. Förklaringen är förstås att han aldrig haft vett att förvalta sitt gamla material och inte heller gjort nya låtar av högre klass. Kanske har han också varit lite för aktiv. I Globen har han spelat i princip vartannat år sen arenan byggdes. Och varje gång har han fått skäll av pressen. En sådan ironi att det var först i Las Vegas han skulle hitta hem. Föreställningen ”The red piano” är alltså regisserad och designad av fotografen David LaChapelle, vars kitschiga och rätt geniala bearbetningar av populärkulturens bildvärld ofta lyckas framkalla känslan av djup även i de mest ytliga fenomen. Det är en renodlad best of-kavalkad, skapad för publiken på Caesars kasinohotell som är ute på världsturné. Över två hundra gånger har Elton John gjort just denna show.” Rocket man”, ”Tiny dancer” och ”Don’t let the sun go down on me” är fantastiska trots bristen på känsla. Det är som om de här utslitna sångerna längtat efter en ny laddning. En annan regissör skulle styrt upp musiken, sett till att rensa bland 80-talssolon och gräsliga syntljud, men för LaChapelle tycks själva den storvulna smaklösheten vara utgångspunkten. Han vräker på med bilder, filmer, episka dramatiseringar och fyller scenen med gamla skyltar från Las Vegas neonsoptipp. Vackra kvinnor och ännu vackrare män flimrar förbi, vi flyger över Las Vegas, går på strippklubb, befinner oss backstage i det dekadenta 70-talet. Marilyn Monroe ler olyckligt från sin säng. Pamela Anderson ålar sig runt den kromade stolpen på skärmen bakom scenen. I taket sväller två gigantiska uppblåsbara bröst. Allt är artificiellt och – precis som i Vegas – bättre än i verkligheten. LaChapelle leker med heterosexualitetens fetischer som bara en bög kan. Han lånar från Warhol men hejdar sig inte. Det här är på något sätt vad som återstår av nittonhundratalet. Ju längre showen fortsätter, desto trängre blir det på scenen. Plötsligt får neonet, lösbrösten och den röda flygeln samsas med två erigerade bananer och ett par gigantiska kvinnoben, en korv och en glass. Ballonger och konfetti regnar från himlen. Publiken väller upp på scenen och dansar runt Elton Johns flygel. I finalen sprutar det serpentiner ur bröstvårtorna. Det är riktigt underbart alltihop, faktiskt. (Och det ska det väl vara när en läktarplats går på 1 395 kronor.) Elton John var bortom räddning, han kunde aldrig bli autentisk igen. Men märkligt nog var det kanske det han blev, mitt i denna orgie av plast, lösbröst och bögar. Po Tidholm musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 6918, "headline": "Orgie i plast räddar Elton John", "summary": "Ju smaklösare desto bättre i Elton Johns Las Vegas-show som nu har nått Globen. Gräsligt men underbart, skriver Po  Tidholm.", "article": "Elton John Scen: Globen, Stockholm Elton John tar plats vid sin röda flygel som nästan tycks sväva över den stora glättade svarta scenen. Han har underliga kläder på sig och inleder med ”Bennie and the jets” som rätt snart dras ned av ett fult arrangemang och fula solon. Redan i andra låten – den mer fartiga ”Philadelphia freedom” – tar det visuella över och nästan dränker musiken. För det här är David LaChapelles föreställning. Elton John själv har egentligen inte ryckt upp sig, inte fått bättre omdöme än tidigare. Det är bara inramningen som skiljer denna konsert från de senaste femton årens. Han har fortfarande ett band bestående av dinosaurier utan större känsla för musikens kvaliteter. Elton John, som numera mest ser ut som en parodi på en hårfrisörska från Borås, har trots sin omfångsrika och bitvis rätt spektakulära katalog inte blivit vare sig respekterad eller kultförklarad. Förklaringen är förstås att han aldrig haft vett att förvalta sitt gamla material och inte heller gjort nya låtar av högre klass. Kanske har han också varit lite för aktiv. I Globen har han spelat i princip vartannat år sen arenan byggdes. Och varje gång har han fått skäll av pressen. En sådan ironi att det var först i Las Vegas han skulle hitta hem. Föreställningen ”The red piano” är alltså regisserad och designad av fotografen David LaChapelle, vars kitschiga och rätt geniala bearbetningar av populärkulturens bildvärld ofta lyckas framkalla känslan av djup även i de mest ytliga fenomen. Det är en renodlad best of-kavalkad, skapad för publiken på Caesars kasinohotell som är ute på världsturné. Över två hundra gånger har Elton John gjort just denna show. ”Rocket man”, ”Tiny dancer” och ”Don’t let the sun go down on me” är fantastiska trots bristen på känsla. Det är som om de här utslitna sångerna längtat efter en ny laddning. En annan regissör skulle styrt upp musiken, sett till att rensa bland 80-talssolon och gräsliga syntljud, men för LaChapelle tycks själva den storvulna smaklösheten vara utgångspunkten. Han vräker på med bilder, filmer, episka dramatiseringar och fyller scenen med gamla skyltar från Las Vegas neonsoptipp. Vackra kvinnor och ännu vackrare män flimrar förbi, vi flyger över Las Vegas, går på strippklubb, befinner oss backstage i det dekadenta 70-talet. Marilyn Monroe ler olyckligt från sin säng. Pamela Anderson ålar sig runt den kromade stolpen på skärmen bakom scenen. I taket sväller två gigantiska uppblåsbara bröst. Allt är artificiellt och – precis som i Vegas – bättre än i verkligheten. LaChapelle leker med heterosexualitetens fetischer som bara en bög kan. Han lånar från Warhol men hejdar sig inte. Det här är på något sätt vad som återstår av nittonhundratalet. Ju längre showen fortsätter, desto trängre blir det på scenen. Plötsligt får neonet, lösbrösten och den röda flygeln samsas med två erigerade bananer och ett par gigantiska kvinnoben, en korv och en glass. Ballonger och konfetti regnar från himlen. Publiken väller upp på scenen och dansar runt Elton Johns flygel. I finalen sprutar det serpentiner ur bröstvårtorna. Det är riktigt underbart alltihop, faktiskt. (Och det ska det väl vara när en läktarplats går på 1 395 kronor.) Elton John var bortom räddning, han kunde aldrig bli autentisk igen. Men märkligt nog var det kanske det han blev, mitt i denna orgie av plast, lösbröst och bögar. Po Tidholm musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 6923, "headline": "Ninas galna värld", "summary": "Hon är rocktjejen från Hälsingland som blev West End-kändis med sin första musikalroll som divadrottning i Monty Python-musikalen ”Spamalot” . Nicholas Wennö träffade Nina Söderquist i London inför slutspurten.", "article": "LONDON. Det är inte bara Snoddas, Per Persson och Emy Storm (Emils mamma) som satt Alfta i Hälsingland på kartan. Den lilla orten i Voxnadalen är också förknippad med bokbålen som arrangerades av den nitiske profeten Erik Jansson i mitten av 1800-talet och världens största surströmmingsskiva som hålls varje år i ishallen. Numera kan Alfta också ta åt sig äran för att ha producerat en av de största svenska musikalexporterna någonsin. Sedan i våras har Nina Söderquist tagit Londons berömda teaterdistrikt med storm som divan Lady of the Lake i ”Spamalot” , Eric Idles musikal efter filmen ”Monty Python and the holy grail” (” Monty Pythons galna värld” ), 1975, som handlar om Kung Arthurs jakt på den försvunna heliga graalen. I mer än 300 föreställningar har hon gjort en spektakulär entré genom att stiga upp ur vattnet på ett snäckskal som en Venusliknande drottning, uppträtt som en Las Vegas-inspirerad strippa i riddarmundering och sjungit ironiska musikalduetter tillsammans med korsriddaren kung Arthur. Hon halkade in på ett bananskal efter talangjaktsprogrammet ”West End star” i våras och blev kvar. – Jag är inne på min tredje kung. Jag avverkar dem på löpande band, jäklar anåda! säger hon och skrattar. Och hela ensemblen är utbytt. Det känns lite konstigt att ha blivit ”West End-Nina” eftersom jag aldrig har spelat musikal tidigare, säger Nina Söderquist och smuttar på sin skummande cappuccino. Vi sitter på en medlemsklubben Teatro för West Ends grovarbetande artister. På andra sidan Shaftesbury Avenue ligger Palace Theatre, som blivit hennes andra hem sedan i våras. Det är fredag eftermiddag och om ett par timmar ska hon spela dubbla föreställningar. Trots en lindrig magsjuka är hon i god form inför slutspurten. Den 3 januari spelas den sista föreställningen av ”Spamalot” efter drygt två år. För Nina Söderquist är Lady of the Lake en paradroll – mer av en burdus och gapig dramaqueen än någon ljuv musikalprinsessa. – Jag gillar när det inte måste vara så jävla snyggt. Jag älskar att vara ful på scenen, ta ut svängarna och gå över gränserna. Det är nog därför som Nina och Lady of the Lake klickar så bra. Jag är också lite galen och annorlunda, ett klantarsle som snubblar runt på scen. Jag försöker använda mig av min klumpighet och bjuder på det. För mig är det helt ointressant att stå och vara svår i min egen lilla värld, säger Nina Söderquist. Hennes väg till West End gick via TV 3:s talangjaktsprogram ”West End star” . Syftet var att locka svenskar – som lär vara den största icke-engelskspråkiga turistgruppen – till Londons berömda teaterdistrikt. Efter Peter Jöback (” Miss Saigon” , ”Häxorna i Eastwick” ) och Petra Nielsen (” Chicago” ) är Nina Söderquist the new Swedish kid on the block. I kamp med en drös andra talanger lyckades hon vinna finalen i början av februari tidigare i år. Hon fick en dryg vecka att skola om sin rockröst till en mer klassisk röst. Nio dagar senare stod hon på Palace Theatre med West End-vibrato på stämman. – Jag brukar väldigt sällan vara nervös, men på premiären var jag skräckslagen. Mina nerver är en styrka, men ibland kan jag till och med längta efter att vara nervös för att få den rätta skärpan, säger hon. Efter femton år på demokratiska svenska scener har det varit en stor kulturkrock att komma till London. West Ends teatervärld är som en direkt spegling av det gamla brittiska klassamhället. I början blev hon behandlad som om hon vore en Lady of the Lake på riktigt. För en skogstjej från Hälsingland som växt upp i det svenska folkhemmet med ”alla ska med” -mentalitet var det absurt. – Här står alla på tå för en ” Leading lady” . Många på teatern vågade inte ens prata med mig förrän jag sa att det var okej. Hela systemet är upplagt för att skapa divalater. Om jag varit yngre hade jag kunnat bli riktigt odräglig. Men divafasoner bottnar i extrem osäkerhet – det är som pappa sa: ”Det blåser hårt på toppen” , säger Nina Söderquist. Som liten drömde hon om att bli sångerska, men tänkte aldrig på att bli musikalartist eftersom hon är alt och inte sopran. I grund och botten är hon en rocktjej som blandat coverlåtar med eget material. Hon har vaga minnen av att ha sett ”Cats” som tonåring under en Londonresa och var en musikalisk analfabet när hon sökte till ”West End star” . – Efter femton år som artist tyckte jag att jag hade koll på läget, men plötsligt hittade jag helt nya sidor hos mig själv. Att få lära sig något helt nytt mitt i livet var fantastiskt, säger hon. För att vara hennes första musikalroll är hon sensationellt bra. Stark sångröst, utstrålning och komisk tajmning – som påminner lite om Maria Möller. Steget från sin tid som underhållare på Wallmans salonger i Malmö till en postironisk metamusikal i London var också stort. ”Spamalot” driver med musikalklyschorna på ett elegant sätt tillsammans med filmens; hästhovsljuden gjorda med kokosnötter, mördarkaninen, den heliga handgranaten, arroganta fransoser som kastar kossor i naturlig storlek, bönder som gör en marxistisk klassanalys tillsammans med kung Arthur och riddarna som säger ”Ni” . Det var pappa Söderquist som lärde henne att älska sketcher som ”Silly walk” och ”Fish slapping dance” . – Jag älskar Monty Pythons sjuka humor. ”Spamalot” är en rik musikal som inte försöker vara så där ängsligt snygg utan hellre är lite för mycket. Manuset är så välskrivet att det bara är att passa tillbaka replikerna. Det är bara att åka med, säger hon. – Nu har jag fått mersmak för musikalen; det är en komplett konstform som blandar musik, drama, humor, skådespeleri, dans. På scenen har jag också utrymme att flippa ut i min roll. Föreställningarna är aldrig likadana trots att det är samma pjäs, säger Nina Söderquist. Förutom ett hemligt erbjudande om en ny huvudroll i West End har hon uppvaktats för att spela Lady of the Lake när ”Spamalot” sätts upp på svenska om två år i Malmö. Hon trivs i London, lever ett bekvämt liv och kan promenera mellan bostaden vid landmärket London Eye vid Themsen till Leicester Square på en kvart. Ändå längtar hon hem. – Jag skulle kunna utnyttja staden mycket mer, men jag lever för att spela och hålla mig fräsch. Det handlar om att äta rätt, träna och sova för att orka. När man bara har ledigt en dag i veckan är det svårt att åka hem. Det jag saknar mest är mina nära och kära, säger Nina Söderquist. Hon längtar också efter sin rockmusik och ser fram emot att släppa sin nya skiva i vår. Som rockartist lyssnar hon på allt; hårdrock, jazz, blues, klassiskt och är en ”sucker” för powerballader. Det ryktas även om att hon ska vara med i Melodifestivalen med ”Tick tock” , en tuff men schlageranpassad melodiös rocklåt – fast det är inget hon får prata om förrän det blir officiellt. Utan att stå på scenen skulle hon inte fungera. Om man är född i Snoddasland så kanske underhållningen finns i blodet. – Visst, det finns en stark tradition i Hälsingland med allt från folkfiolerna till de starka musikskolorna, det har hjälpt mig. Jag är arbetsnarkoman och blir helt odräglig om jag är ledig för länge. Om jag inte fick hålla på med detta så skulle jag inte vara en hel människa, det låter klyschigt men är sant, säger hon. – Att stå på en scen och få respons är som ett rus, min ”endorfin-high” som är svår att få på något annat sätt. Jag skiter i kredd och älskar att vara folklig. Fast det där med kändisskapet är mest läskigt och obehagligt. Visst gillar jag att klä upp mig, men jag kommer alltid att vara den där tillbakadragna Hälsingetjejen som vill sätta på sig myskläder och softa ibland, säger hon. Hon är inte särskilt orolig över att drabbas av professionell baksmälla när hon kommer hem till Stockholm. – Visst har jag blivit bortskämd med det flyt som finns i en sådan här otroligt proffsig ensemble, säger hon och fortsätter: – Men jag längtar hem nu. Fruktansvärt mycket. Skulle vilja hem och landa i min lägenhet i Stockholm innan jag drar i väg på någon längre tur. Och egentligen har jag aldrig lämnat Hälsingland. Jag känner mig hemma där: skogen, människorna, mentaliteten, tryggheten, värmen och kärleken ... Nicholas Wennö nicholas.wenno@dn.se 08-738 21 61 ", "article_category": "culture"}
{"id": 6925, "headline": "Ninas galna värld", "summary": "Hon är rocktjejen från Hälsingland som blev West End-kändis med sin första musikalroll som divadrottning i Monty Python-musikalen ”Spamalot”. Nicholas Wennö träffade Nina Söderquist i London inför slutspurten.", "article": "LONDON. Det är inte bara Snoddas, Per Persson och Emy Storm (Emils mamma) som satt Alfta i Hälsingland på kartan. Den lilla orten i Voxnadalen är också förknippad med bokbålen som arrangerades av den nitiske profeten Erik Jansson i mitten av 1800-talet och världens största surströmmingsskiva som hålls varje år i ishallen. Numera kan Alfta också ta åt sig äran för att ha producerat en av de största svenska musikalexporterna någonsin. Sedan i våras har Nina Söderquist tagit Londons berömda teaterdistrikt med storm som divan Lady of the Lake i ”Spamalot”, Eric Idles musikal efter filmen ”Monty Python and the holy grail” (”Monty Pythons galna värld”), 1975, som handlar om Kung Arthurs jakt på den försvunna heliga graalen. I mer än 300 föreställningar har hon gjort en spektakulär entré genom att stiga upp ur vattnet på ett snäckskal som en Venusliknande drottning, uppträtt som en Las Vegas-inspirerad strippa i riddarmundering och sjungit ironiska musikalduetter tillsammans med korsriddaren kung Arthur. Hon halkade in på ett bananskal efter talangjaktsprogrammet ”West End star” i våras och blev kvar. – Jag är inne på min tredje kung. Jag avverkar dem på löpande band, jäklar anåda! säger hon och skrattar. Och hela ensemblen är utbytt. Det känns lite konstigt att ha blivit ”West End-Nina” eftersom jag aldrig har spelat musikal tidigare, säger Nina Söderquist och smuttar på sin skummande cappuccino. Vi sitter på en medlemsklubben Teatro för West Ends grovarbetande artister. På andra sidan Shaftesbury Avenue ligger Palace Theatre, som blivit hennes andra hem sedan i våras. Det är fredag eftermiddag och om ett par timmar ska hon spela dubbla föreställningar. Trots en lindrig magsjuka är hon i god form inför slutspurten. Den 3 januari spelas den sista föreställningen av ”Spamalot” efter drygt två år. För Nina Söderquist är Lady of the Lake en paradroll – mer av en burdus och gapig dramaqueen än någon ljuv musikalprinsessa. – Jag gillar när det inte måste vara så jävla snyggt. Jag älskar att vara ful på scenen, ta ut svängarna och gå över gränserna. Det är nog därför som Nina och Lady of the Lake klickar så bra. Jag är också lite galen och annorlunda, ett klantarsle som snubblar runt på scen. Jag försöker använda mig av min klumpighet och bjuder på det. För mig är det helt ointressant att stå och vara svår i min egen lilla värld, säger Nina Söderquist. Hennes väg till West End gick via TV 3:s talangjaktsprogram ”West End star”. Syftet var att locka svenskar – som lär vara den största icke-engelskspråkiga turistgruppen – till Londons berömda teaterdistrikt. Efter Peter Jöback (”Miss Saigon”, ”Häxorna i Eastwick”) och Petra Nielsen (”Chicago”) är Nina Söderquist the new Swedish kid on the block. I kamp med en drös andra talanger lyckades hon vinna finalen i början av februari tidigare i år. Hon fick en dryg vecka att skola om sin rockröst till en mer klassisk röst. Nio dagar senare stod hon på Palace Theatre med West End-vibrato på stämman. – Jag brukar väldigt sällan vara nervös, men på premiären var jag skräckslagen. Mina nerver är en styrka, men ibland kan jag till och med längta efter att vara nervös för att få den rätta skärpan, säger hon. Efter femton år på demokratiska svenska scener har det varit en stor kulturkrock att komma till London. West Ends teatervärld är som en direkt spegling av det gamla brittiska klassamhället. I början blev hon behandlad som om hon vore en Lady of the Lake på riktigt. För en skogstjej från Hälsingland som växt upp i det svenska folkhemmet med ”alla ska med”-mentalitet var det absurt. – Här står alla på tå för en ”Leading lady”. Många på teatern vågade inte ens prata med mig förrän jag sa att det var okej. Hela systemet är upplagt för att skapa divalater. Om jag varit yngre hade jag kunnat bli riktigt odräglig. Men divafasoner bottnar i extrem osäkerhet – det är som pappa sa: ”Det blåser hårt på toppen”, säger Nina Söderquist. Som liten drömde hon om att bli sångerska, men tänkte aldrig på att bli musikalartist eftersom hon är alt och inte sopran. I grund och botten är hon en rocktjej som blandat coverlåtar med eget material. Hon har vaga minnen av att ha sett ”Cats” som tonåring under en Londonresa och var en musikalisk analfabet när hon sökte till ”West End star”. – Efter femton år som artist tyckte jag att jag hade koll på läget, men plötsligt hittade jag helt nya sidor hos mig själv. Att få lära sig något helt nytt mitt i livet var fantastiskt, säger hon. För att vara hennes första musikalroll är hon sensationellt bra. Stark sångröst, utstrålning och komisk tajmning – som påminner lite om Maria Möller. Steget från sin tid som underhållare på Wallmans salonger i Malmö till en postironisk metamusikal i London var också stort. ”Spamalot” driver med musikalklyschorna på ett elegant sätt tillsammans med filmens; hästhovsljuden gjorda med kokosnötter, mördarkaninen, den heliga handgranaten, arroganta fransoser som kastar kossor i naturlig storlek, bönder som gör en marxistisk klassanalys tillsammans med kung Arthur och riddarna som säger ”Ni”. Det var pappa Söderquist som lärde henne att älska sketcher som ”Silly walk” och ”Fish slapping dance”. – Jag älskar Monty Pythons sjuka humor. ”Spamalot” är en rik musikal som inte försöker vara så där ängsligt snygg utan hellre är lite för mycket. Manuset är så välskrivet att det bara är att passa tillbaka replikerna. Det är bara att åka med, säger hon. – Nu har jag fått mersmak för musikalen; det är en komplett konstform som blandar musik, drama, humor, skådespeleri, dans. På scenen har jag också utrymme att flippa ut i min roll. Föreställningarna är aldrig likadana trots att det är samma pjäs, säger Nina Söderquist. Förutom ett hemligt erbjudande om en ny huvudroll i West End har hon uppvaktats för att spela Lady of the Lake när ”Spamalot” sätts upp på svenska om två år i Malmö. Hon trivs i London, lever ett bekvämt liv och kan promenera mellan bostaden vid landmärket London Eye vid Themsen till Leicester Square på en kvart. Ändå längtar hon hem. – Jag skulle kunna utnyttja staden mycket mer, men jag lever för att spela och hålla mig fräsch. Det handlar om att äta rätt, träna och sova för att orka. När man bara har ledigt en dag i veckan är det svårt att åka hem. Det jag saknar mest är mina nära och kära, säger Nina Söderquist. Hon längtar också efter sin rockmusik och ser fram emot att släppa sin nya skiva i vår. Som rockartist lyssnar hon på allt; hårdrock, jazz, blues, klassiskt och är en ”sucker” för powerballader. Det ryktas även om att hon ska vara med i Melodifestivalen med ”Tick tock”, en tuff men schlageranpassad melodiös rocklåt – fast det är inget hon får prata om förrän det blir officiellt. Utan att stå på scenen skulle hon inte fungera. Om man är född i Snoddasland så kanske underhållningen finns i blodet. – Visst, det finns en stark tradition i Hälsingland med allt från folkfiolerna till de starka musikskolorna, det har hjälpt mig. Jag är arbetsnarkoman och blir helt odräglig om jag är ledig för länge. Om jag inte fick hålla på med detta så skulle jag inte vara en hel människa, det låter klyschigt men är sant, säger hon. – Att stå på en scen och få respons är som ett rus, min ”endorfin-high” som är svår att få på något annat sätt. Jag skiter i kredd och älskar att vara folklig. Fast det där med kändisskapet är mest läskigt och obehagligt. Visst gillar jag att klä upp mig, men jag kommer alltid att vara den där tillbakadragna Hälsingetjejen som vill sätta på sig myskläder och softa ibland, säger hon. Hon är inte särskilt orolig över att drabbas av professionell baksmälla när hon kommer hem till Stockholm. – Visst har jag blivit bortskämd med det flyt som finns i en sådan här otroligt proffsig ensemble, säger hon och fortsätter: – Men jag längtar hem nu. Fruktansvärt mycket. Skulle vilja hem och landa i min lägenhet i Stockholm innan jag drar i väg på någon längre tur. Och egentligen har jag aldrig lämnat Hälsingland. Jag känner mig hemma där: skogen, människorna, mentaliteten, tryggheten, värmen och kärleken ... Nicholas Wennö nicholas.wenno@dn.se 08-738 21 61 ", "article_category": "culture"}
{"id": 6929, "headline": "Radarpar i sex och skoj", "summary": "Lena Ph och Orup spelar en sexgalen tvåbarnsmamma och en femtioåring som vill ligga med sin kollega. Det blir roligt – och sorgligt.", "article": "Lena + Orup SCEN: Cirkus, Stockholm Orup fyllde femtio förra veckan och är nu vår tids breda underhållning. Så här låter den, så här ser den ut. Lena Ph och Orup är inne på and-ra varvet med sin show. De har turnerat hela hösten och har några få kvällar kvar att göra före jul. I höstas följde de upp sitt rekordartade samarbete med en ny gemensam skiva. De är helst synkroniserade nu, Orup och Lena. 2000-talets radarpar. Publiken understryker tidens gång. Många är här på firmans bekostnad. I mitten av många sällskap sitter den jovialiske chefen som bjudit på middag före showen och förväntar sig lite lojalitet i utbyte. Huvudpersonerna gör dock ingen besviken. Orup (stajlad av Lars Wallin) dansar runt på scenen som en heterosexuell bögikon, Lena som en klassisk faghag med stora gester och framhävd barm. Orups ålder är viktig i sammanhanget. Det finns numera inget som säger att man någonsin kan bli för gammal för popmusik. Eller för gammal för att göra sig löjlig. Felix Herngrens regi, full av sexskämt, gör Lena och Orup oerhört tillgängliga för publiken. Avståndet mellan artist och publik är utraderat. Det finns inget mysterium, stjärnorna på scenen har förvandlats till en sexgalen tvåbarnsmamma och en lite osäker femtioåring som vill ligga med sin kollega. Det är roligt, men också lite sorgligt. Det har blivit det pris artisterna måste betala för att nå ut. Att sälja skivor går inte längre. Pengarna finns i upplevelsebranschen. Sponsorerna fyller foajén med skyltar och banderoller. Biljetterna kostar 495 kr. Då gäller det att bjuda till. Denna show är lika tät och rolig som vid premiären. Skämten sitter, låtarna likaså. Och Orup och Lena har gått från att vara artister till att bli underhållare. Finns det en väg tillbaka? Po Tidholm musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 6934, "headline": "Radarpar i sex och skoj", "summary": "Lena Ph och Orup spelar en sexgalen tvåbarnsmamma och en femtioåring som vill ligga med sin kollega. Det blir roligt – och sorgligt. Musik", "article": "Lena + Orup SCEN: Cirkus, Stockholm Orup fyllde femtio förra veckan och är nu vår tids breda underhållning. Så här låter den, så här ser den ut. Lena Ph och Orup är inne på and-ra varvet med sin show. De har turnerat hela hösten och har några få kvällar kvar att göra före jul. I höstas följde de upp sitt rekordartade samarbete med en ny gemensam skiva. De är helst synkroniserade nu, Orup och Lena. 2000-talets radarpar. Publiken understryker tidens gång. Många är här på firmans bekostnad. I mitten av många sällskap sitter den jovialiske chefen som bjudit på middag före showen och förväntar sig lite lojalitet i utbyte. Huvudpersonerna gör dock ingen besviken. Orup (stajlad av Lars Wallin) dansar runt på scenen som en heterosexuell bögikon, Lena som en klassisk faghag med stora gester och framhävd barm. Orups ålder är viktig i sammanhanget. Det finns numera inget som säger att man någonsin kan bli för gammal för popmusik. Eller för gammal för att göra sig löjlig. Felix Herngrens regi, full av sexskämt, gör Lena och Orup oerhört tillgängliga för publiken. Avståndet mellan artist och publik är utraderat. Det finns inget mysterium, stjärnorna på scenen har förvandlats till en sexgalen tvåbarnsmamma och en lite osäker femtioåring som vill ligga med sin kollega. Det är roligt, men också lite sorgligt. Det har blivit det pris artisterna måste betala för att nå ut. Att sälja skivor går inte längre. Pengarna finns i upplevelsebranschen. Sponsorerna fyller foajén med skyltar och banderoller. Biljetterna kostar 495 kr. Då gäller det att bjuda till. Denna show är lika tät och rolig som vid premiären. Skämten sitter, låtarna likaså. Och Orup och Lena har gått från att vara artister till att bli underhållare. Finns det en väg tillbaka Po Tidholm musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 6946, "headline": "Tv-krönikan: Johan Croneman.", "summary": "\"Är Rikard Palm mer populär än någon annan på SVT?\" \"Ja, han är skitpopulär, på Youtube.\" \"Du menar alla grodor han har gjort.\" \"Ja, folk gillar dom.\" .", "article": "Fick några spännande samtal härförleden, flera tv- och radiokanaler ringde. Ungefär så här lät det: \"Hej, det är Nisse på Kanal Banal.\" \"Hej.\" \"Har du tid ett ögonblick?\" \"Jajamensan.\" \"Vi gör en grej på det här med Rikard Palm.\" \"Rikard Palm?\" \"Ja, du vet SVT har ju sparkat honom.\" \"Det har dom väl ändå inte ..?\" \"Nej, inte riktigt, men dom har petat honom.\" \"Hur menar du nu, petat?\" \"Ja, de har ju omplacerat honom till natten.\" \"Ja, jo, det har jag läst, det är ju inte riktigt samma sak som att ge honom sparken.\" \"Nej, kanske inte, men vad tycker du om det?\" \"Ingenting faktiskt, borde jag tycka något?\" \"Ja, han är ju väldigt populär.\" \"Är han mer populär än någon annan på SVT?\" \"Ja, han är skitpopulär, på Youtube.\" \"Du menar alla grodor han har gjort.\" \"Ja, folk gillar dom.\" \"Du menar att folk tycker att de är roliga.\" \"Precis.\" \"Men det är väl inte samma sak som att han är populär.\" \"Det har startats Facebook-grupper för att rädda honom. Bröderna Schulman skriver att det är skandal, de tycker att han skall få vara kvar.\" \"Ojdå, bröderna Schulman, det kanske kan bli film också, Rädda Rikard \" \"Ja, det är stort nu.\" \"Enormt.\" \"Har du lust att vara med i studion i morgon och diskutera det här?\" \"Jag tror inte det, jag är upptagen.\" \"Jaha, vad tråkigt.\" \"Verkligen, urtrist, tack för att du ringde.\" \"Tack, hej.\" Det var en av de största nyheterna de senaste två veckorna: Rikard Palm omplaceras. Ja, i de flesta tidningarna stod det att han hade \"petats\", i några andra att han \"sparkats\". Hur stor kan en icke-nyhet bli egentligen? Och hur länge kan man hålla liv i den? Ett fall för vetenskapen och medieprofessorerna. I Svenska Dagbladet sade Rikard Palm själv: \"Egentligen vill jag inte ge några kommentarer.\" Men: \"Beslutet är felaktigt i synnerhet om SVT vill att Rapport ska nå ut till en yngre publik. Då är det ju synd att ta bort en programledare som har lyckats med det.\" Exakt så har det samfällt låtit i alla tidningar, tv- och radiokanaler. Har Rikard Palm många fler unga tittare än till exempel Anna Hedenmo, Lisbeth Åkerman eller Lennart Persson? Jag skulle gärna ta mig en flukt på dessa siffror. All rapportering om Rikard Palms omplacering bygger på det här antagandet, otroligt populär i allmänhet, tokpopulär på Youtube i synnerhet. Till slut skrev också Rikard Palm själv, på debattsajten Newsmill, och nu gick det riktigt snett. Sig själv beskrev han som \"bildad intellektuell människa med känslor och sårbarhet, samtidigt är jag innerst inne den lilla Farsta-kis jag föddes som\". Nu var i alla fall jag gråtfärdig. \"Hur ska jag, som blir 48 nästa gång, orka med nätterna? Mina 10-åriga tvillingpojkar?\" Snart grät jag \"öppet\" som det brukar heta i de här sammanhangen. Det kom ett samtal till, nu lät det som om han var död: \"Hur minns du Rikard Palm?\" \"Ärligt talat\", sade jag. \"Ärligt talat\", sade han. \"Okej, han har inte gjort något särskilt intryck alls, förutom det där med mustaschen då. Av alla nyhetsankare tycker jag han är minst förtroendeingivande, och jag minns särskilt en rad väldigt dåliga intervjuer han gjorde på SVT 24.\" \"Men han är poppis\"! \"Lotta Engberg är populärare. Vill du att hon läser nyheter i fortsättningen?\" sade jag. \"Ja, varför inte\", sade han. \"Nej, varför inte\", sade jag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6959, "headline": "Prinsessa på drift", "summary": "Brooklyntjejen Anne Hathaway är ingen rådjursskygg 26-åring utan en grundligt skolad, hårt arbetande och klarspråkig skådespelerska som nu är aktuell i rollen som den missbrukande Kym i ”Rachel getting married”. Eva af Geijerstam träffade henne på filmfestivalen i Venedig tidigare i höstas.", "article": "Venedig. Anne Hathaway är Disneyprinsessan från ”En prinsessas dagbok” på målmedveten drift från den numera urvuxna rollen som älskad tonårssessa med nätet fyllt av devota fansajter. Där har man kunnat följa det mesta: skilsmässan från en fängslad italiensk fastighetsskojare, kostvanor, hundintressen och stilval. Om nu någon undgått att märka det är hon på väg att bli en av Hollywoods största unga stjärnor, av vilka det mesta kan förväntas. Det förpliktigar att vara en Brooklyntjej som döpts till samma namn som Shakespeares hustru av sina teaterälskande föräldrar. Att se henne i den senaste rollen som missbrukaren Kym i kamp mot sina demoner i Jonathan Demmes ”Rachel getting married” är att få bekräftat att Anne Hathaway är en skådespelare som inte tänker låta sitt utseende överskugga kunnandet. Oscarssusningar har gått genom menigheten. Att möta henne är att inse att den rådjursögda Hathaway – enligt prinsessregissören Gary Marshall ”en mångsidig kombination av Audrey Hepburn, Julia Roberts och Judy Garland” – egentligen är sig själv nog. Under Venedigfestivalens sensommarsol träffar vi en långt ifrån rådjursskygg 26-åring. I stället en grundligt skolad, hårt arbetande, självironiskt intelligent och klarspråkig skådespelerska utan minsta avsikt att låta den lilla journalistgruppen förväxla henne och hennes arbete med nätskvallret och bilderna av glammigt stjärnliv i eleganta märkeskläder. Som hon sagt om förberedelserna till titelrollen i ”En ung Jane Austen” (2007): – Ingen kan slå mig när det gäller research. Det inkluderade allt från intensiva närstudier av brittiska tevanor, brittisk språkart och givetvis av författarinnans hela verk. Det senare krävde den minsta ansträngningen: Jane Austen har varit Anne Hathaways följeslagare ända sedan tidigaste läsålder. För rollen som Kym läste hon på i litteraturen, gick på AA-möten för narkomaner med närstående vänner, samtalade med dem som själva har erfarenheter av drogberoende och deras familjer. Allt för att kunna gestalta den nervigt självdestruktiva och gränslösa Kym, som återvänder till sin familj för sin äldre systers bröllop och sätter dess bräckliga känslomässiga band på spel. Om hon förstör dem eller reparerar dem är filmens öppna fråga. – Jag hade tur, säger hon. Jag hade ett år på mig till förberedelser och att verkligen absorbera rollen – även om jag instinktivt kände hur jag ville gestalta henne redan när jag läste manuset. Man brukar säga att en roll bör bli som ens andra hud. Kym blev som min första hud, jag själv blev den andra. Jag saknar henne verkligen. Och hon väjer inte ens för att med stor men lågmält koncentrerad indignation tillrättavisa en av oss som antyder att ”vara på rehab” skulle vara på modet bland kändisar. – Vad menar du? Fashionable? Det tycker jag verkligen är en förskräcklig attityd att ha till drogberoende. Det finns absolut inget ”fashionabelt” i det, inte alls, narkomani är en sjukdom och det finns inget ”mode” i att behöva hjälp. Den attityden är ofattbart cynisk. – Folk behöver hjälp… det är för fan tillräckligt svårt att erkänna att du har ett problem när människor betraktar dig på det viset! Det är berömvärt att söka hjälp, inte det minsta ”moderiktigt”. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att vara berömd och behöva hjälp. Det är därför mycket av vården är anonym, för att den alls ska kunna fungera. När drogerna tas ifrån dig blir du extremt sårbar och utsatt, vi borde ge dessa människor all vår medkänsla och applådera dem. Det är vad jag tycker, säger hon. När den frågande journalisten tappert förklarar att hon menade vissa mediers sätt att rapportera om känt folks rehabiliteringsvistelser som om de vore en modefråga svarar Anne Hathaway helt kort: – Det är en oerhört ansvarslös hållning. Jag vill ogärna mästra, men om ”Rachel getting married” kan åstadkomma någonting, hoppas jag den ger en sanningsenlig och realistisk bild av att avvänjning och tillfrisknande inte är något att ta lätt på. Jag ber om ursäkt, men sådant här gör mig verkligen upprörd! I den underhållande bagatellen ”En prinsessas dagbok” (2001) förvandlades Anne Hathaways rollfigur från osäker 15-åring med tandställning, ostyrigt hårburr, oplockade ögonbryn, hornbågade glasögon och kängor till fullfjädrad och förtjusande prinsessa av Genovia med silkeslena lockar och drömmar om att göra gott. Hon var ännu några filmer från ett förvandlingsnummer av betydligt svårare slag än att få ögonbrynen plockade och spela vidare i andra roller, de flesta mycket ”snälla”, men med dominans över duken med talang och naturlig lätthet. Ang Lee gav henne rollen som Lureen Newsome i ”Brokeback Mountain”; livslustig rodeodrottning som gifter sig med Jake Gyllenhaals Jack Twist mot sin rika pappas uttryckliga vilja. Utan sin makes kärlek och med filmens gång förvandlas hon till sin fars dotter och en cynisk affärskvinna. Det slutgiltiga genombrottet kom i ”Djävulen bär Prada”, där hon spelar smart men oglamorös småstadstjej som blir assistent till modetidningsredaktören Miranda Preistley – spelad av en som vanligt oförliknelig Meryl Streep. Ännu ett förvandlingsnummer också för Anne Hathaway. – Darling, be succinct! Var koncis, kära du! sa Meryl och Stanley (Tucci) till mig varje gång jag ville göra mer än nödvändigt, säger Anne Hathaway och skrattar. Med den rollen kom miljondollargagerna. ”Inte så dumt.” Papparazzi. ”Ett oundvikligt ont.” Och den enligt Anne Hathaway värsta sidan av att vara känd: människor som vill hjälpa henne packa upp. ”Jag vill faktiskt inte att folk ska röra mina underkläder!” Annars känner hon sig just nu som den bästa versionen av sig själv någonsin. – Jag accepterar mig själv bättre, inklusive mina tillkortakommanden. Världen är mitt ostron just nu. Det varar väl ungefär fem minuter till, säger hon och rågarvar. Men när jag förpassas in i obemärktheten känns det bra att veta att folk fortfarande kommer att ringa för att höra hur jag mår. För att de tycker om mig och inte för att fråga efter vad jag kan göra för dem. Min målsättning är att vara en bra människa. Det finns ingen ursäkt för att inte vara det. Ingen människa har en ursäkt. Det är inte prinsessan av Genovia som talar, utan Anne Hathaway, som apropå sin mångsidighet förresten också både sjunger och dansar. Bara så ni vet, inför hennes fortsatta förvandlingsnummer. EVA AF GEIJERSTAM noje@dn.se ”Rachel getting married” förhandsvisas på Stockholms filmfestival i helgen och har vanlig premiär den 5 december. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6972, "headline": "Kultur och skola ska mötas på nätet", "summary": "En ny mötesplats på nätet ska ge mer kultur till Stockholms skolbarn. Ambitionen är att göra all kompetens inom kultur och skola lättillgänglig på ett ställe.", "article": "Stockholms stad satsar 3,4 miljoner kronor på tre år till en mötesplats på nätet med syftet att främja kulturen inom skolan. Webbplatsen har namnet Kulturkuben, och meningen är den ska förenkla kontakterna mellan kulturliv och stadens skolor och därmed göra det lättare för skolbarnen att ta del av olika kulturupplevelser. - Även skolbarnen måste få del av det rika kulturutbud vi har i Stockholm. Vi tror att Kulturkuben är svaret, ett sätt att få skolorna att arbeta mer med kultur, säger Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (fp) som tillsammans med skolborgarrådet Lotta Edholm (fp) tagit initiativ till nätsajten. Tjänsterna på Kulturkuben kan exempelvis vara programtips, register över kulturpedagoger och förslag på hur skolor kan använda Kultur som pedagogiska verktyg. Ambitionen är att databasen ska ge en fullständig bild av allt som rör kultur och skola i Stockholm. - Det som länge saknats och har varit ett problem är en länk mellan det professionella kulturlivet och skolorna, säger Madeleine Sjöstedt. De numera borttagna kultursekreterarna i stadsdelsnämnderna var något av en sådan länk, men Madeleine Sjöstedt vill inte övervärdera deras betydelse. - Systemet med kultursekreterare var sårbart, det handlade ju om en tjänstemans omdöme som skolans rektor var beroende av. På Kulturkuben kan alla vara med, anslaget blir mycket kraftfullare. Både kulturlivet och skolorna ska vara representerade. - Skolan är hårt styrd av kursplaner, men genom att det på Kulturkuben ska gå att göra sökningar på enskilda skolor, deras profiler och teman de arbetar med, så kan exempelvis en teatergrupp erbjuda sin pjäs vid rätt tillfälle, säger Lotta Edholm. Pengarna som kulturförvaltningen respektive utbildningsförvaltningen satsar ska användas till dels en redaktion med bred skol- och kulturkompetens, dels själva mötesplatsen på webben. Kostnaden delas lika och tas ur respektive förvaltnings ordinarie budgetar. Dessutom bidrar de med fackkompetens. Kulturförvaltningens barnkulturkonsulent, danskonsulent, Kulturskolan, Stadsbiblioteket och Stadsmuseet finns till hands såväl som utbildningsförvaltningens handläggare för Skapande skola och Medioteket. Den 10 december ska verksamhetsplanen för Kulturkuben klubbas i kommunfullmäktige. Webbplatsen ska öppna kort därefter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6982, "headline": "PO Enquist vågade bara hoppas", "summary": "PO Enquists självbiografiska och självutlämnande \"Ett annat liv\" belönades på måndagen med Augustpriset som svenska skönlitterära bok.", "article": "Det blev PO Enquists självbiografiska och självutlämnande \"Ett annat liv\" som belönades med det tunga skönlitterära Augustpriset. En bok om livet och skrivandet, som han skrev för sin egen skull. Hela Konserthusets salong jublade när årets Augustvinnare, en av Sveriges stora, presenterades i går. Lång och lugn, klädd i svart kavaj och rutig skjorta. Han hade inte väntat sig priset, berättar han. Säger att allt prat om poeter hade fått också honom att tro att det var Bruno K Öijer och inte han själv som skulle stå där. - Men jag har fått mycket reaktioner på den här boken. Därför hoppades jag, säger PO Enquist. I \"ett annat liv\" berättar han om sig själv i tredje person, öppet och detaljerat. Om uppväxten med mamman i norrländska Hjoggböle och livet därefter. Genomgående vackert beskrivet på målande norrländska. Ett språk många kallat enastående. - Jag är rätt hemtam i mitt språk nu. Varken klander eller beröm kan förändra det, säger PO Enquist. I självbiografin skriver han om snöbollskrig och skolgång. Om spritdrickande i Köpenhamn och uppsättningar på Broadway. Om skrivandet och livet. - Hela boken var rolig att skriva. Också det svåra. Egentligen var det en lättnad från början till slut, säger han. Var ingenting svårt? - Nej. Jag tänkte aldrig på att någon skulle läsa, det var helt för mig själv jag skrev, säger han. I år Augustnominerades PO Enquist för sjätte gången och han har vunnit förut, med \"Livläkarens besök\" 1999. - Det här var roligare, säger han och ler. Och bekräftar att boken väger tyngre i hjärtat den här gången. Både kvalitet och kommersialism spelar in i Augustjuryns vinnarbedömning, det har åren visat. Att sälja fler böcker är absolut ett av motiven bakom urvalsprocessen för Svenska Förläggareföreningen. Med PO Enquists \"Ett annat liv\" har man hittat den bok i årets uppställning som kanske platsar allra bäst breddmässigt i julklappssäcken. Boken är redan en storsäljare, och kan med priset nu ta det där extra populäritetsklivet uppåt på försäljningslistorna. Priset i fackboksklassen gick i år till \"Regi Bergman\" av Paul Duncan och Bengt Wanselius. Ett omfattande text- och bilddokument om Ingmar Bergmans livsverk - innanför stora svartblå pärmar. \"En läsupplevelse och ett bildäventyr (...)om vår störste filmkonstnär\", enligt motiveringen. Årets svenska barn- och ungdomsbok blev \"Legenden om Sally Jones\" av Jakob Wegelius, om gorillan Sally, med motiveringen: \"grymt och vackert med en säregen ton\". Själv vill Jakob Wegelius inte åldersbestämma sina läsare. - Mitt mål är att det ska finnas lager i berättelsen gör att alla vill läsa. För mig handlar det om kvalitet, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6985, "headline": "Tv-krönikan: Johan Croneman.", "summary": "\"Martina och jag\" är inget Alandhskt testamente, gud förbjude att han skulle sluta filma, men det är en väldigt bra sammanfattning av både hans stil och verk. .", "article": "Jag har egentligen redan sagt allt som finns att säga om Tom Alandhs storhet, hans betydelse, hans filmer. Han tycks ha en alldeles särskild slags motor som driver honom, och han levererar med en regelbundenhet som imponerar på allt och alla. Tom Alandh har inte bara egen stil, han är en stil: Tom Alandh-stilen. Det är givetvis något i själva drivet som gör honom så intressant och angelägen. Vad det är kan man kanske aldrig fullt ut definiera, en del har det, de flesta har det inte. Jag skulle verkligen dra mig för att \"bara\" kalla det nyfikenhet, snarare frågvishet: Varför blev det så här? Hur blev det så här? Vad hände sedan? Tom Alandh är bättre än de flesta på att ställa frågor. Tom Alandh-frågor. Alla dessa frågor är hans bränsle. \"Martina och jag\" är inget Alandhskt testamente, gud förbjude att han skulle sluta filma (även om han faktiskt lär gå i pension snart), men det är en väldigt bra sammanfattning av både hans stil och verk. Under trettiofem år har han följt, filmat och intervjuat Martina Schaub i Göteborg. Trettiofem år. De har ringt varandra, brevväxlat, mejlat. \"Och så fort vi har varit nere i Göteborg har vi passat på att filma Martina\", säger Tom Alandh. Av flera filmer har det nu blivit en. En sista. Det har varit en trettiofem år lång kamp för Martinas mamma, kamp mot läkare, myndigheter, sjukvård. När Martina föddes med downs syndrom fick hon genast det bestämda rådet att lämna bort henne - och glömma. Martina skulle aldrig kunna få ett bra liv. Det var en tröstlös kamp som man inte kunde vinna. Martinas mamma ville annorlunda. Det är klart att det är en berättelse med mycket svårigheter, och en hel del sorg, men det är en fantastiskt glad film också. Framför allt glad. Ljus, hoppfull, underbar och rolig. Martina säger vid något tillfälle att hon har svårt att få vänner - men vem skulle inte vilja vara vän med Martina? Det har blivit en av Tom Alandhs allra vackraste filmer, och som vanligt har Björn Henriksson fotograferat. Många yrkeshemligheter gömmer sig i det följsamma samarbetet, de har en särdeles förmåga att kunna komma nära. Det är givetvis också Björn Henrikssons stil. Det är stiligt och effektivt klipp också, man saxar sig fram genom material från fyra decennier, man klipper snyggt ut ännu en film. Det där med Tom Alandhs nyfikenet, jag ville inte gärna använda det ordet, det har nästan blivit lite pretentiöst att vara nyfiken. Fan vet varför. Man kan alltid skylla på \"tidsandan\". Eva Beckman försökte i fredagens \"Beckman, Ohlson & Can\" reda ut just begreppet \"pretentiös\", till sin hjälp hade hon kallat in kulturchefen Björn Wiman, regissören Kay Pollak, komikern Henrik Schyffert och författaren Björn Ranelid - det blev en ganska underhållande halvtimme, mycket blev sagt, jag är inte riktigt säker på vad. Man pratade om ganska många olika saker, utifrån ganska många olika definitioner av ordet pretentiös. Kanske blev vi en smula klokare av detta. Roligt var det i alla fall. Björn Ranelid var givetvis värst. I alla avseenden. Många sansade människor jag känner säger att han är en bra författare, jag har aldrig läst honom. I perioder har han varit rätt piskad av särskilt de yngre generationerna, han anser själv att det inte sällan liknat ren förföljelse, men allvarligt talat: Hur förvånad kan man bli? Han lägger sig helt enkelt vinn om att vara Sveriges mest uppblåsta person, hur skall man kunna undvika att sätta en nål i den ballongen?! Och det enda han pratar om är sig själv. Sitt språk, sina böcker, sin förträfflighet. I tv är han överlägsen, arrogant och mästrande. Det är ett uppträdande som de flesta människor tycker är väldigt oattraktivt och drygt. I fredags var Björn Ranelid dryg, drygare, drygast. I dag beklagar han sig säkert inför hela världen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 6989, "headline": "Hotade författare vaktas ordentligt", "summary": "I morgon kommer den mordhotade författaren Roberto Saviano till Sverige. Tillsammans med Salman Rushdie är han inbjuden av Svenska Akademien. Säkerheten är strikt och Säpo hjälper till.", "article": "När Roberto Saviano och Salman Rushdie kommer till Sverige för att på tisdagen samtala i Svenska Akademien om \"Det fria ordet och det laglösa våldet\" är det hemligt var de två mordhotade författarna ska bo. Arrangörerna talar inte heller gärna om när exakt de anländer och hur. Till samtalet är bara inbjudna välkomna. Alla måste legitimera sig, biljetterna är personliga, ytterkläder måste lämnas utanför och \"handväskor kommer att genomsökas\". - Självklart är det mer säkerhet den här kvällen än vad det är en vanlig kväll på akademin. Vi har varit i kontakt med Säpo. Men mer än så säger vi inte, säger Ulrika Kjellin, som är den ständige sekreteraren Horace Engdahls assistent på Svenska Akademien. På Säkerhetspolisen vill man inte bekräfta om man hjälper till. - Rent generellt kommenterar vi inte konkreta ärenden och uppdrag. Det har med säkerhet att göra, säger Säpos presschef Åsa Hedin. Hon bekräftar att det finns tillfällen, vid officiella eller icke-officiella besök, då Säpo kan vara med. Men att ansvaret normalt är att skydda den centrala statsledningen. - Det arbetet går ut på att kontinuerligt göra hot- och riskbedömningar åt våra skyddspersoner och deras uppdrag, säger Åsa Hedin. På onsdag håller Roberto Saviano en presskonferens med anledning av den svenska utgivningen av hans bok \"Kärleken är dödens motsats\". Den handlar om den svåra situationen för Syditaliens fattiga, unga män, som i ekonomisk desperation många gånger drivs ut i krig eller rakt i maffians famn. Savianos svenska förläggare Dorotea Bromberg på Brombergs förlag skyndade på utgivningen när det blev klart att han skulle komma hit. Samtidigt anordnade hon också, tillsammans med bland andra svenska PEN, ett framträdande på Kulturhuset senare under onsdagskvällen. Ett samtal mellan Roberto Saviano och journalisten och Italienkännaren Kristina Kappelin om \"Kidnappad yttrandefrihet\", där också bland andra författarna Kerstin Ekman och Bodil Malmsten medverkar. - Det finns ju många fler än de som bjudits in till Börshuset som vill träffa Saviano och höra honom berätta, säger Dorotea Bromberg. Hur tänker ni kring säkerheten? - Eftersom han är inbjuden av Svenska Akademien är det den som tagit på sig ansvaret för hans säkerhet under hela vistelsen. Akademien har vidtagit flera åtgärder, rätt så rejäla tag vad jag förstår. Det är jag tacksam för, både praktiskt och ekonomiskt, säger hon. Klockan 21 på onsdag avslutar Roberto Saviano sina Stockholmsengagemang med att vara med vid svenska premiären av \"Gomorra\" på Stockholms filmfestival. - Han ska gå på röda mattan och hålla i ett samtal på scenen där publiken har möjlighet att ställa frågor, säger festivalchefen Git Scheynius som bjöd in Saviano redan i september. Att han verkligen skulle komma blev klart först när säkerhetsfrågan var löst. Festivalen har samarbetat med akademin och \"säkerhetsfolk\". - Vi har haft andra gäster som behövt bevakning innan så det är inte någon helt ny situation. Vi möter människor som är vana vid säkerhet och så gör de en bedömning om vilken säkerhetsnivå det är som gäller. Saviano har dessutom med sig ett eget team med livvakter, säger Git Scheynius. - Vi kommer inte att ta några risker. Roberto Saviano lever under dödshot Roberto Saviano lever under dödshot från den mäktiga napolitanska maffian camorran, efter hans avslöjande bok \"Gomorra\" blivit en världssuccé. Salman Rushdie fick en fatwa, en dödsdom, uttalad över sig av ayatollah Khomeini 1989 efter att hans \"Satansverserna\" publicerats. Han anklagades för att ha smädat islam i romanen. Den 24 november: Saviano kommer till Sverige. När Rushdie anländer är inte känt. Den 25 november: Saviano och Rushdie samtalar på Svenska Akademiens inbjudan om \"Det fria ordet och det laglösa våldet\" i Börshuset i Stockholm. Seminariet filmas av SVT. Inbjudan till Svenska Akademien följde på en kulturdebatt där, bland andra, (avhoppade) akademiledamoten författaren Kerstin Ekman uppmanat Svenska Akademien att uttala sitt stöd för Roberto Saviano i yttrandefrihetens namn. Precis som hon ansåg att akademin borde ha uttalat sitt officiella stöd för Rushdie då han fick fatwan uttalad över sig. Att akademin inte gjorde det då är anledningen till att Ekman inte längre deltar i dess arbete. Den 26 november: Roberto Saviano håller presskonferens med anledning av att hans bok \"Kärleken är dödens motsats\" ges ut på svenska. Saviano medverkar i ett samtal med Kristina Kappelin om \"Kidnappad yttrandefrihet\" på Kulturhuset i Stockholm. Medverkar gör bland andra också författarna Kerstin Ekman, som ska tala om Saviano och det fria ordet, och Bodil Malmsten, som skrivit en text till Saviano som hon ska läsa upp. Saviano besöker Stockholms filmfestival, i samband med Sverigepremiären av \"Gomorra\". Filmen, som är Italiens Oscarsbidrag, har baserats på Savianos succébok. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7000, "headline": "Hejdlöst roligt bildflöde", "summary": "Det är hemskare och ensammare än någonsin tidigare i Joakim Pirinens serievärld. Men också roligare! Anna Hallberg skrattar i sällskap med en suverän seriekonstnär. Böcker Joakim Pirinen ”Döda paret och deras ’vänner’” Galago", "article": "Förra albumet slutade med ett nattsvart ABC - från Auschwitz, Buchenwald, Chelmno till Zyklon B. Frågan är om det inte är de bokstäverna Pirinen skriver med nu, i ”Döda paret och deras ’vänner’”. Åtminstone när det gäller just Döda paret, två olyckliga figurer som varit med tidigare men som här får dominera helheten. Det är hemskare, ensammare och desperatare än någonsin i Joakim Pirinens serievärld. Men också mer kreativt, konstnärligare – och roligare! Humorn är den utsatta människans sista överlevnadsstrategi, som skapar den lilla livsnödvändiga distans som gör att man inte tar livet av sig precis just nu. I ”Döda paret och deras ’vänner’” är den (tragi)komiska nerven ständigt aktiverad, inte minst i detta att allting går för långt, spårar ur och fortsätter spinna med frenetisk rörlighet. Man kan komma att tänka på John Cleeses neurotiske hotelldirektör i ”Fawlty Towers”, som med panik i ögonen och maniskt kroppsspråk försöker underhålla sina gäster och samtidigt framstå som stabil medan kaoset bara växer. Flera gånger under läsningen skrattar jag så att tårarna rinner. Men precis som John Cleeses skenbara hysteri grundar sig i en perfektionistisk fingertoppskänsla för tajmning och skådespeleri bottnar Joakim Pirinens seriekonst i en suverän virtuositet. Han är fruktansvärt säker i både teckning och språkanvändning, och vore det inte för att han hela tiden saboterar sin egen fingerfärdighet – det är alltid en våldsam destruktion som driver genom Pirinens serier – skulle han vara odräglig i sitt preciösa artisteri. Efter ”Ingens bästa vän” som kom 2004 trodde jag inte att Pirinen kunde utvecklas längre i samma riktning. Det albumet är så fulllödigt i sin variationsrika komposition av olika stilar och temperament. Ändå håller jag ”Döda paret och deras ’vänner’” högre än förra boken. Det nya albumet är ett slags krisbok, eller skilsmässobok skulle man också kunna säga, och därför mer akut i sitt såriga tilltal. Socker- Conny dyker upp, darrig och dement, med sitt emblematiska järnrör i handen. Pirinen själv figurerar i olika alteregon på var och varannan sida, skäggig, hängig och sorglig. Det skulle kunna bli deppigt och sentimentalt om inte vemodet kontrasterades av en furiös iver i teckningarna. Det är mycket som ställs på sin spets i den här boken. Vad Pirinen visar är att arbetets kraft ändå förmår övervinna självömkans passivitet i botten på ölglaset. Det är som om han bokstavligt talat jobbar sig fri. Från inledningens dödläge där Döda paret sitter i sin åttiotalsdesignade våning i Memphisstil till sista sidan där skeppet med alla Pirinenfigurer seglar ut över ”världens kant” – och fortsätter! (Men två smågubbar dyker ändå upp allra sist, efter att den stora serien ”är slut”. Den ene gömmer ansiktet i händerna, den andre, mer förbannad, frågar: ”Vad gör jag här” Så har den vackra episka linjen än en gång knäckts och smulats sönder… Den naturliga referensen för Joakim Pirinens konstnärskap, som rymmer både prosa, dramatik, bildkonst, serier och text-ljudkompositioner, är förstås Öyvind Fahlström. Pirinen har en liknande gränsöverskridande blick för litteratur, konst, serier och ljud. Och en lika imponerande produktivitet. Alldeles nyligen har för övrigt H:ström förlag givit ut den fina lilla boken ”Ljudbiblioteket” där Pirinen illustrerar Mikael Strömbergs texter som handlar om ljud och buller. Rent konstnärligt märks också Fahlströms inflytande i stilen hos flera av serierna i ”Döda paret och deras ’vänner’”. Så är Pirinen, liksom många serietecknare, en stor vän av parafrasen. Albumet kryllar av blinkningar, vängester – bland annat en del kärleksbett till Kapten Stofil- redaktionen – och anspelningar på film, konst, litteratur och filosofi. Här skulle det kunna bli väl nördigt och inkrökt om inte Pirinen vore så mycket Pirinen. Hans eget uttryck tränger ständigt igenom, och de historiska referenserna fungerar mer som startblock för en rörelse framåt än som nostalgiska backspeglar. Mest skruvad i hela albumet är serien ”Primära strukturer hos en minimalistisk familj” som bygger på ett mallsystem från Edsbyverken (jag tror att det rör sig om skrivbordsskivor). Av dessa mallfigurer skapar Pirinen en förvriden kärnfamilj vars livshistoria påminner om Erik Beckmans sextiotalsromaner. Så här kan det låta hos den minimalistiska familjen: ”En man (med sluttande panna) kom gående och sköt en (blods)diamant framför sig. Han hade sålt en bit av den (så att den blev en diamant med stjärt). Intuitivt förstod han hennes belägenhet (där hon stod och hoppade på nattgammal is).” Illustrerat med Edsbyverkens mallar. Jag vet att jag borde komma med åtminstone några invändningar, då seriös kritik inte kan bestå av enbart beröm, men jag har svårt att finna något som verkligen biter på den här boken. Visst är några serier slappare än andra, men det är också en kvalitet att Pirinen svingar sig mellan den simplaste göteborgsvits och den tricksigaste high brow- humorn. Ibland är han lite grabbig, men så tittar jag på den vilsna björnen i ”Livsmönstring # 2” och tänker på alla hjärtskärande serier som handlar om barn och pappor och nä, någon sexistisk macho är han trots allt inte. I ”Döda paret och deras ’vänner’” har Joakim Pirinen lyckats med konststycket att överträffa den forne giganten Joakim Pirinen. Finare betyg kan man inte få. I alla fall inte om man heter Joakim Pirinen. Anna Hallberg litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7002, "headline": "”Twilight”-fans lobbar mot femtonårsgräns på bio", "summary": "Mellan 40-50 fans har försökt få Statens biografbyrå att ändra sitt beslut om åldersgränsen för ”Twilight”. Nordisk film, som sköter biodistributionen, diskuterar att klippa om filmen för att få ned åldersgränsen - efter premiären. Ett grepp som skulle innebära svensk filmhistoria.", "article": "Till helgen har den romantiska vampyrfilmen \"Twilight\" - baserad på Stephenie Meyers omåttligt populära ungdomsbok \"Om jag kunde drömma\", den första delen i serien om vampyren Edward och tonårstjejen Bella - biopremiär i sjutton svenska städer. Men till mångas besvikelse är den barnförbjuden. Till skillnad från i till exempel USA där filmen har en trettonårsgräns. Distributörerna Nordisk film överklagade femtonårsgränsen till kammarrätten, som dock gick på Statens biografbyrås linje. Sedan dess har uppemot 50 upprörda fans försökt få Statens biografbyrå att ändra sitt beslut om åldersgränsen för \"Twilight\". - Vad jag förstår är det fans som läst boken som hört av sig till oss. Det händer då och då att någon uppmanar unga att protestera mot vårt beslut, säger Erik Wallander, vikarierande direktör på Statens biografbyrå. Biografbyrån har i sitt beslut bland annat lyft fram scener där en vampyr misshandlar en kvinna, där en kvinna drar ut en spegelskärva ur sitt ben och där en en vampyr eldas upp. Eftersom kammarrätten slagit fast i en dom att åldersgränsen ska vara 15 år har filmdistributörerna Nordisk film tre alternativ: överklaga till Regeringsrätten, acceptera beslutet eller klippa om filmen. - Vi för diskussioner om att klippa om filmen för att få ned åldersgränsen, men det är inget beslut som vi kan fatta på egen hand. Sådant måste godkännas av upphovsmännen och filmbolaget i USA, säger Pia Grünler, chef på Nordisk film. Ni överväger inte att driva fallet till regeringsrätten? - Det ska mycket till innan regeringsrätten tar upp ett sådant här fall. Då ska det ha begåtts ett tekniskt misstag. Redan i kväll är det smygpremiär och i morgon går filmen upp i hela landet, blir allt som planerat? - Ja, vi kör den i befintligt skick. Så en eventuellt omklippt version skulle i så fall gå upp senare, parallellt med den barnförbjudna originalversionen? - Nej, det tror jag inte. I så fall byter vi ut kopiorna, men det är som sagt inte bara vårt beslut att fatta. Känner du till något annat exempel när man dragit in en film som redan haft premiär och ersatt den med en mer barnvänlig version? - Nej, det gör jag faktiskt inte. Av förklarliga skäl beklagar Pia Grünler att filmen fått femtonårsgräns. Hon lyfter fram att den senaste James Bond-filmen fick åldersgränsen ändrad till 11 år i kammarrätten. - Det är väldigt olyckligt för vår del. Filmens huvudmålgrupp är unga tonåringar, framför allt unga flickor. Och personligen tycker jag inte att den är särskilt våldsam. Huvuddelen av filmen är en kärlekssaga, säger Pia Grünler. Statens biografbyrå tar inte ställning till om själva bilderna är för våldsamma att se utan hur dem påverkar tittaren. - Därför kan beslut om liknande bilder bli olika och det kan vara svårt att förstå för en del som kanske läst boken som ligger till grund för filmen, säger Erik Wallander. Vidare säger han att myndighetens uppgift är att skydda barn som kan påverkas psykiskt: - Det är riksdagen som reglerat vår verksamhet och beslutet grundar sig i lagen. Redan i kväll, torsdag, har \"Twilight\" smygpremiär på flera svenska biografer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7004, "headline": "Chefsbytet på SR försenas ett halvår", "summary": "Sveriges Radios styrelse har inte lyckats hitta en ny radiochef i tid. Nu måste ordföranden Ove Joanson be Kerstin Brunnberg att fortsätta som vd.", "article": "Kerstin Brunnberg tillträdde våren 2007 efter att Peter Örn tvingats gå. På ett dygn förvandlades hon från senior advisor till exekutiv vd för Sveriges Radio. Men uppdraget var tidsbegränsat till och med år 2008, eftersom Kerstin Brunnberg fyller 67 år i februari 2009. Redan vid årsskiftet skulle den nya radiochefen ha varit installerad. Men chefsrekryteringen har gått för långsamt. Ove Joanson och hans styrelse insåg att de måste fråga Kerstin Brunnberg om hon kunde fortsätta. - Redan i somras meddelade hon mig att hon vid behov är beredd att sitta kvar som vd fram till midsommar 2009. Radions journalistfack tycker att rekryteringen har gått för långsamt. - Kerstin Brunnberg har gjort ett fantastiskt jobb. Men från journalistklubbens håll tycker vi att det är viktigt att man inte känner att rekryteringen av en ny vd hamnar i ett vakuum. Det är viktigt att företaget har en ledning med mandat att ha tankar om och att fatta långsiktiga publicistiska beslut, säger Ola Gäverth, ordförande för journalistklubben på SR. Ove Joanson hoppas att styrelsen har utsett en ny vd senast den 31 december. Blir det en extern kandidat kan det ta tid för denne att tillträda. Och Ove Joanson vet därför inte heller när en ny vd kan börja arbeta. - Under hösten har vi testat 20 personer och tagit 200 referenser. Vi är Kerstin Brunnberg stort tack skyldig att vi har kunnat göra en sådan extra grundlig rekryteringsprocess. I allmänhet går en vd till nytt jobb under tidspress, säger Ove Joanson. Under försommaren hade Sveriges Radio en annons i tidningarna där man sökte ny radiochef. Bara två personer svarade. Ingen passade. - Dessutom hade styrelsen tagit fram en lista på 35 kandidater, där man också beaktade flera kreativa idéer från personalen. Vi har även en headhunter i Mikael Berglund chefrekryterings AB. Nu är det en handfull kandidater kvar, hälften män, hälften kvinnor. Det är både interna och externa namn. Ove Joanson berättar att han just är på väg till en intervju med en chefskandidat. Vem då? - Bill Gates. Sveriges Radio utgick från en lista Sveriges Radio utgick från en lista på 35 namn. Nu är styrelsen nere i en handfull. Här är några av namnen som kan vara aktuella. Cissi Elwin, det sägs att hon vill lämna chefskapet för Svenska filminstitutet. Eva Swartz, chef för Natur & Kultur och som håller i kulturutredningen till årets slut. Efter två fadäser med externa lösningar, Joachim Berner som inte ens fick tillträda, och Peter Örn som fick gå i förtid, har interna lösningar visat sig fungera bäst. Med Kerstin Brunnberg och tidigare med Lisa Söderberg som två exempel. Interna namn saknas inte. Radioteaterchefen Jasenko Selimovic är ett. Även tidigare Ekochefen Staffan Sonning har nämnts. Två andra möjliga namn är SR:s programdirektör för utbud, Hanna Stjärne, och Cilla Benkö, som lämnade chefskapet på Aktuellt efter ett år för att bli Ekochef på radion. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7034, "headline": "Spökhistorier från en tid som flytt", "summary": "”History acts” på Göteborgs konsthall sniffar på gränsen mellan fakta och fiktion. Dan Jönsson fängslas av en humoristisk och skarpsinnig utställning.", "article": "”History Acts” Göteborgs konsthall Visas t o m 11 januari 2009 ”Det sägs att det går tio döda på varje levande människa”, skriver Göran Dahlberg i katalogen till Göteborgs konsthalls nya utställning. ”Tyngden går en på nerverna.” Jo, verkligen. Om det finns något som utmärker postmodern historiesyn så är det, tror jag, ett obotligt dåligt samvete. Insikten att all historia är provisorisk, bara en berättelse av många möjliga, är också insikten att all historieskrivning är en partsinlaga där de röster som får höras innebär att andra tystas ner. Härav misstanken att dessa ohörda röster bara bidar sin tid. Att den historia de kan berätta pågår under ytan av den synliga, som ”spökhistoria”. ”History acts” är en utställning som med humor och skarpsinne sniffar längs den här gränsen mellan fakta och fiktioner, det dolda och det synliga förflutna. I ett mörkt rum tillbringar jag någon timme framför Peter Watkins monumentala ”La Commune”, en nära sex timmar lång filmatisering av händelserna kring arbetarrevolten i Paris 1871, gjord med amatörskådespelare som själva fått utforma sina roller. Jag har sett den förut – men om den då fängslade med sin förmåga att få det historiska förloppet att verka vidöppet och oförutsebart, slås jag nu av hur denna effekt uppstår som en följd av den dramatiska konstruktionen. Watkins låter skeendet följas av två konkurrerande tv-team, för och emot, och resultatet är en sorts hybrid mellan rekonstruktion och nyhetssändning som drar undan benen på vår tids historiskt överlägsna åsikter om vad som ”faktiskt” hände. Samma osäkerhet framkallar nyzeeländaren Michael Stevensons ”Fountain of prosperity”, en kopia av en bisarr vattendriven ”dator” som enligt uppgift byggdes av ekonomen Bill Phillips 1949 för att visualisera penningflödet i ett lands ekonomi. Stevenson redovisar sina försök att spåra ”Moniac”, som den kallades, som ska ha inköpts av Guatemalas riksbank strax före kuppen 1954. Den historiska dokumentationen ser okej ut, ändå verkar alltihop för knasigt för att vara sant. Vad ska man tro? Watkins och Stevensons verk är ändå de som starkast lutar sig mot en historisk förlaga. Riktigt snurrigt blir det i Gerard Byrnes ”Why it’s time for Imperial again”. Källan här är tidningsreklam från 1980 där chefen för biltillverkaren Chrysler, Lee Iacocca, samtalar med Frank Sinatra om företagets nya lyxmodell Imperial. I Byrnes film används annonsens dialog som manus för en scen i noirstil, där ”Lee” och ”Frank” släntrar fram genom en ruffig förstadsmiljö medan de snackar bildesign och bränsleinsprutning. Tanken svindlar: scenen är otvivelaktigt fejk, men vad ska man då säga om den marknadsförda ”verklighet” den trots allt refererar till? Med enkla verktyg skrapar Byrne fram en halsbrytande, kapitalistisk surrealism under reklamens glatta yta. Något liknande får definitivt också sägas om det verk som är utställningens verkliga clou: rekonstruktionen av Björn Lövins mytiska installation ”In memoriam”, första gången visad här på konsthallen 1972. Verket består av en paviljong som inretts till ett toppmodernt kontor med futuristiskt designade möbler. På en plasmaskärm bakom skrivbordet visas en hyllningsfilm tillägnad den som det påstås nyligen mördade försäkringsvisionären John Löwenskjöld, mannen bakom det multinationella försäkringsimperiet ILAC. Filmen är samtidigt en lovsång till ILAC:s affärsidé om den totala livförsäkringen, där individens hela existens – med yrkesval, konsumtionsnivå och livskvalitet – lämnas i försäkringsbolagets trygga händer. ”In Memoriam” är ett fascinerande verk, som på ett kusligt sätt förvillar besökaren med sina många fiktiva bottnar. Till slut funderar jag nästan på om inte konsthallens rekonstruktion är en av dem … Chansen att se det är hur som helst ett tillfälle man inte ska försitta, och gör det lätt att överse med att ”History acts” i övrigt är en ytterst ojämn utställning, med höjdpunkter som balanseras av ett par rejäla bottennapp. Synd, men lite får man kanske tåla när det skapas konsthistoria. Dan Jönsson konst@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7046, "headline": "”Wow”-hajpen håller än", "summary": "En ny hjälte och en ny kontinent var nätrollspelet ”World of warcrafts” stora nyheter när den nya versionen lanserades vid midnatt.", "article": "Elva miljoner spelare över hela världen. Så många har hittills charmats av ”World of warcraft” som kanske bäst kan beskrivas som ett rollspel som spelas på nätet. Den nyaste expansionen ”Wrath of the Lich King” släpptes vid tolvslaget natten till i dag, och de svenska spelarna var beredda. 12 500 kopior hade förbokats hos nätbutiken Cdon. Spelkaféet Matrix vid Hötorget i Stockholm höll nattöppet med fullbokade platser och utanför spelbutiken Webhallen en bit därifrån köade entusiaster i tältstolar samtidigt som personalen skyltade om inför natten. Allt för fantasyvärlden Azeroths stora spelskara, vars karaktärer står redo för nya uppdrag och strider. ”Det blir nog en del sjukskrivningar i morgon”, log en kille snabbt i förbifarten. Det populära spelets största nyheter är en ny kontinent, Northrend, och en ny hjälteklass, en Death Knight. Annat nytt är att karaktärernas maxnivå som tidigare var 70 nu höjts till 80. Dessutom har ytterligare kläder, grottor, rustningar, möjliga frisyrer och vapen lagts till. Fyra år har gått sedan ”World of warcraft” lanserades som ett onlinespel. När expansionen ”The burning crusade” släpptes 2007 såldes 2,4 miljoner exemplar de första 24 timmarna. Så fort lanseringen av ”Wrath of the Lich King” är avklarad börjar tillverkaren Blizzard jobba på nästa expansion. Succé vill ha mer. Frågan är väl bara hur många nya versioner spelet håller för innan det dödas i spelarnas ögon. Mimmi Fristorp mimmi.fristorp@dn.se 08-738 15 41 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7051, "headline": "Winnie sitter i skiten", "summary": "Ulla Jonsson, dömd till livstid, spelar Winnie i Becketts pjäs \"Happy days\". Jan Jönson fortsätter att sätta upp teater med fångar. DN:s Betty Skawonius träffade dem under repetitionerna.", "article": "- Vig som ett kassaskåp, säger livstidsfången Ulla Jonsson när hon kryper ned i hålet där hon ska inta sin plats på scenen. Hon repeterar Samuel Becketts \"Happy days\" som utspelas under en obeveklig sol i en öken av sten. Men Winnie håller modet uppe... På scenen reser sig en kulle täckt med en gräsgrön heltäckningsmatta, ännu inte helt färdig. Den ska färgas ned till död jordfärg av internerna på Högsbo anstalt som byggt scenografin i denna uppsättning som är gjord med intagna. I nio månader har Ulla Jonsson och regissören Jan Jönson arbetat med \"Happy days\" i ett litet rum på fängelset. Nu ska de möta sin publik, om några dagar ska allt vara färdigt. Då ska Ulla Jonsson spela tre föreställningar för en specialinbjuden publik, mer vill inte kriminalvården tillåta. Spelplatsen är Bibliotekets scen mitt i Göteborg, mellan Park Avenue och Göteborgs stadsteater. Trots att Ulla Jonsson är livstidsfånge är detta möjligt eftersom hon numera sitter på en anstalt med låg säkerhetsnivå. Kriminalvårdaren Gunnar Magnusson är den som bevakar henne, han spelar också hennes man Willie. Ulla Jonssons avdelningskompis Anette Abrahamsson är med som sufflös. Nu har Ulla Jonsson kommit ned i det obekväma hålet, iförd en solkig vit hatt med en vemodig strutsfjäder, lånad från stadsteatern i huset bredvid. Winnie är nedgrävd till midjan i första akten, i andra akten har hon sjunkit ned till halsen och kan bara vrida huvudet en aning. En bild öppen för associationer: Från att helt enkelt \"sitta i skiten\" till Dantes nedstigning i helvetet, där de fördömda sitter i öppna gravar under ett ständigt eldregn. Eller en bild av \"Moder jord\" som hon ser ut i dag. Samuel Becketts pjäser kring utsatthet och väntan utan slut, människor som blivit fråntagna sin värdighet, har visat sig passa för teaterarbete på fängelser. När Jan Jönson första gången satte upp \"I väntan på Godot\" 1985 på Kumla, en pjäs där ingenting händer och den man väntar på aldrig kommer kunde han ändå inte ana vart det skulle leda. Två år senare fick han ett erbjudande att sätta upp samma pjäs på det beryktade San Quentin-fängelset, och fram till Becketts död 1989 reste han ofta till Paris för att berätta för den tillbakadragne Nobelpristagaren hur arbetet fortskred. Arbetet med livstidsfångar och teater har fortsatt, nästa år återvänder han till San Quentin för att göra Becketts \"Slutspel\" med några av dem som var med för 20 år sedan. Framför Ulla Jonsson på den ännu gräsgröna kullen ligger en medicinflaska, en gles tandborste, glasögon, ett läppstift, pistol Winnie är pedant, varje sak har sin speciella plats. - Där har du rutinerna, som i fängelset. Rutiner för att varje dag ska gå. Winnie målar läpparna, men läppstiftet håller på att ta slut: Finns det något kvar av min skönhet? I andra akten är jag sminkad helt grå, mörk runt ögonen, all färg är borta. Det har med åldrande att göra, väldigt skrämmande för många, säger Ulla Jonsson. - För mig handlar pjäsen om en kvinna som sitter fast i sig själv, i livet egentligen, och det kan jag applicera på fängelsestraffet också. Winnie talar om nutid och dåtid. Hon pratar med mannen hon har boende i en grop bakom kullen, han pratar väldigt sällan med henne. Kvinnor talar, män tiger, fortsätter Ulla Jonsson. - Det handlar om relationer, tycker jag, behöver inte vara till en partner, kan vara till en mamma, ett syskon, ett barn. Man sitter fast och vet inte hur man ska ta sig ur det. Jag har en pistol, vill jag avsluta mitt liv, så kan jag göra det. Eller ska man orka en dag till? Bita ihop. \"Svart natt utan slut\", undslipper sig Winnie mot slutet, hennes blinda obotliga optimism börjar krackelera. - Men pjäsen slutar med att jag säger till Willie: \"Det har nog varit en lycklig dag trots allt.\" Kanske Winnies huvud faktiskt har sjunkit ned under markytan nästa dag. När Ulla Jonsson dömdes till livstidsstraff 1997 var strafftiden överskådlig, då betydde \"livstid\" tio till tolv år. Men efter morden i Malexander 1999, skärptes straffen dramatiskt, i dag betyder livstid ofta mellan 18 och 25 år. Hon placeras på Hinseberg, enda anstalten för kvinnliga livstidsfångar. I domen stod: Ett icke planerat mord. \"Det var en före detta som inte lämnade mig i fred. Det hade varit ett dåligt förhållande med misshandel\", säger Ulla Jonsson om det som hände. Ulla Jonsson har utnyttjat sin tid i fängelset maximalt, hon har gått kriminalvårdens alla behandlings- och självhjälpsprogram. Och hon har studerat, har fil kand- och magisterexamen, har läst runologi och fornnordiska språk, svenska språket med inriktning på grammatik, historia, ekonomisk historia, religionshistoria, filosofi, pedagogik, statsvetenskap med inriktning på EU. Och detta trots att studiemöjligheten inte fanns när hon kom till Hinseberg, bara männen på Kumla kunde läsa på universitet. - Så jag skrev till Thomas Bodström och bad att få samma möjligheter som killarna på livstid: Jag söker till Kumla om jag måste. Går inte det, anmäler jag er för könsdiskriminering inför Europadomstolen. - Det tog tre dagar så var hela Kriminalvårdsstyrelsen här på Hinseberg. Nu sitter hon på Sagsjön utanför Göteborg, med en viss frihet. Men ovissheten är kvar, som dömd till livstids fängelse vet Ulla Jonsson inte hur länge hon ska sitta. Ovissheten har stor betydelse för de kvinnor som har barn, särskilt om de är små. Ulla Jonssson har deltagit i uppfostran av sina två barn medan hon suttit inlåst. Hon har haft turen att ha familj och en före detta make som tagit hand om dem. Men de första åren när barnen var små var svåra, särskilt innan Hinseberg byggde en besökslägenhet. Längre fram hoppas Ulla Jonsson kunna fortsätta att arbeta med \"Happy days\". - Det känns som om vi bara har kommit halva vägen i vårt arbete, säger regissören Jan Jönson. Tre föreställningar för en särskilt inbjuden teaterpublik är inte nog. - Pjäsen börjar ju leva först när den möter en publik och skådespelarna får spela sig varma. Spelade rollen som Poncia, pigan, Spelade rollen som Poncia, pigan, när Jan Jönson satte upp \"Bernarda Albas hus\" på Hinseberg 2000/01. Under november ska hon ansöka hos tingsrätten om att få ett prövningstillstånd för att få sitt straff tidsbestämt. I dag har Sverige 156 livstidsdömda, fyra av dem är kvinnor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7063, "headline": "Al Green är kärlekens mästare", "summary": "När Al Green gästar Stockholm är det ett segertåg där soullegenden visar sitt fantastiska register, sitt fjäderlätta handlag och sin välbehållna röst, skriver Mattias Dahlström. Musik", "article": "Al Green Scen: Berns, Stockholm Al Greens återhållsamhet har mer än något annat gjort honom till en av soulmusikens största genom tiderna. Memphis-pastorn har ett större register än de flesta, på Berns visar han både det och att rösten är oerhört välbehållen. Men han har aldrig poserat. Sina ballader har han alltid tagit sig an med världens lättaste handlag. Låtarna, deras innehåll och ämnen, kräver ju försiktighet. Ett handlag så fjäderlätt att han utan att sätta nålen fel kan sy ihop det ömtåligaste av allt – alla de där brustna hjärtan han sjunger om och till. Musiken på hans bästa sjuttiotalsalbum var lika genomtänkt tillbakahållen. Produktionen på skivorna för bolaget Hi var så minimalistiskt tidlöst funkig och trumljudet så rått och hårt att Massive Attack femton år efter Greens allra bästa skivor snodde allt rakt av för att tonsätta de cementgrå trappuppgångarna i Bristols förorter på ”Blue lines” . För att bara ta ett lysande exempel på Greens inflytande. Fast det är nu inte så mycket den blödande falsettromantikern och musikaliska asketen Al Green som är på Berns. Utan Soullegenden och Showmannen. Med stora S, ja. Konserten på Berns är mer ett uppumpat segertåg än något annat, där den snofsigt kostymklädda och ständigt rosutdelande sångaren njuter av sin status. Bandet är musikaliskt betydligt fläskigare och villigare att visa sig på styva linan än studiomusikerna på de klassiska inspelningarna. Den typen av band där varje musiker ska ha ett eget soloparti och hela gänget väldigt gärna ger sig in i ett inte helt nödvändigt Stax- och Motown-potpurri. För att visa Greens rötter – men mest hur skickliga de är. Det ska låta fett och lyxigt, vilket egentligen är rakt emot originalversionernas in-på-bara-benet-sväng. Men med det sagt – Al Green är verkligen strålande. Han sjunger klanderfritt. Det känns som om rösten breddats ned några nyanser genom åren, snarare än tvärtom, vilket ofta brukar vara fallet med äldre soulsångare. Såväl kraft som finess finns kvar. Men mest är han så entusiastisk, så nöjd över att få sjunga ”Simply beautiful” , att överlåta ”How can you mend a broken heart” till publikens allsång. Själv falsettkvittrar han allt som oftast och kastar rosor upp på Berns balkonger så att man smälter bara därför. Mot slutet av ”Here I am (Come and take me)” hoppar Al Green – han fyller 63 nästa vår – upp och ned på stället och klappar händerna som en femåring. Kanske går han av scenen i förtid, med flera av hans allra starkaste låtar osjungna. Men det må vara hänt. ”Ni ger mig så mycket kärlek – jag är ju bara en liten man” , säger han i en paus mellan två låtar och det uttalandet är för all del både klädsamt och ödmjukt. Men samtidigt lite fel. För han är en större man än de flesta. Och oavsett hur mycket kärlek han får – publiken på Berns överöser honom stundtals – förtjänar han ändå mer. Just så bra är Al Green. Mattias Dahlström musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7074, "headline": "Guds avbild,", "summary": "skapelsens krona. Människans väg till moderniteten beskrivs ofta som en rak frigörelse från vidskepelse till vetenskap. Men mycket i vårt nutida sätt att tänka har sina rötter i urgamla religiösa tvister.", "article": "I dag är vi alla moderna. Vi har varit det i snart fyra hundra år. Under dessa sekler har vi gjort oss av med gamla tankemodeller som stått i vägen för den fria tanken. Vi moderna befinner oss alltid vid historiens framkant i en ständigt framåtskridande rörelse där allt bara blir bättre för varje dag som går. Så ungefär lyder den vanliga berättelsen om hur vi nått denna kant. Långsamt men säkert har förnuftet och vetenskapen besegrat teologin. Gudstron har fått vika för en förnuftstro; människan har blivit herre i sitt eget hus ur vilket Gud och hans följe av änglar, helgon, demoner och annat slikt har fördrivits. Naturvetenskapen har långsamt men säkert och obönhörligt visat att det övernaturliga bara var vidskepelse som hör till mänsklighetens numera passerade barndom. Det modernistiska evangeliet förkunnar klart och tydligt att den moderna människan är bäst och smartast. Vi är i sanning skapelsens krona och vi har själva satt den på våra huvuden. Denna den moderna människans självförhärligande historia är kanske inte helt fel men inte heller hela sanningen. Det finns alternativa berättelser som vill visa att utvecklingen inte har varit en rak linje från fördom och tro till förnuft och vetande utan en mer komplicerad historia där de religiösa sätten att tänka inte enkelt förkastats utan snarare i förändrad form absorberats i den moderna världen. Den moderna världen uppstod inte som en reaktion mot religionen utan i många stycken som ett försök att rädda den, att förena tro på Gud med säker vetenskap. I boken ”The Theological Origins of Modernity” ger Michael Allen Gillespie sin version av den moderna världens uppkomst som han förlägger till någon gång på 1600-talet där filosofer, i synnerhet Descartes och Hobbes, hade avgörande betydelse. Men deras tankar uppstod inte ur intet, de var resultatet av flera hundra år av teologiska tvister. Gillespie, som är professor i både statskunskap och filosofi vid det ansedda Duke University i USA, börjar sin historia med en metafysisk debatt under medeltiden. Traditionalisterna i diskussionen var de så kallade realisterna som menade att universella begrepp verkligen existerade, bakom eller bortom alla enskilda objekt fanns verkligen en idé eller ett begrepp. Världen, hela skapelsen, var ett uttryck för en gudomlig försyn och ordning. Människan var ett förnuftigt djur och imago dei, Guds avbild. Mot detta revolterade nominalisterna som menade att detta inte stämde: det enda som fanns var enskilda individer, föremål och så vidare. Det fanns inget begrepp som människa eller stol eller grönt utan bara enskilda människor, stolar och gröna föremål. Detta fick med början under 1300-talet enorma teologiska konsekvenser för människan och Gud och förhållandet dem emellan. Ett helt nytt gudsbegrepp såg sin början. Så här skriver Gillespie: ”Den nominalistiske Guden…var skrämmande allsmäktig, fullkomligt bortom mänsklig fattningsförmåga och ett ständigt hot mot mänskligt välbefinnande. Vidare så kunde denna Gud aldrig fångas i ord och kunde bara upplevas som en mäktig fråga som väckte fruktan och bävan. Det var denna fråga, menar jag, som står vid modernitetens början.” Denna frågas förvandlingar under ett par sekel blir en av bokens röda trådar. Hur kan en esoterisk teologisk spetsfundighet, det som den katolske humanisten Erasmus kallade för en högre form av vansinne och Montaigne avfärdade som irrelevant för vanligt folk, till slut leda till den moderna världen och dess triumferande vetenskap En av nominalismens karaktäristiska drag var inte bara en ny vision av Gud utan också en ny syn på vad det innebar att vara människa. I denna nya syn fick den mänskliga viljan en framträdande plats. Världen var inte längre en välordnad plats där en god Gud styrde allt till det bästa utan en kaotisk ansamling av separata varelser och ting. Det är här, i ruinerna av den störtade skolastiken, som Gillespie hittar en trevande början till vad som ett par hundra år senare skall bli den moderna världen. I sin historia ger han stort utrymme åt renässansdiktaren Petrarca och humanismen som inte hyllade mänskligheten som sådan. I nominalistisk anda beundrade Petrarca den enskilda människan och hennes vilja att själv forma sitt öde, att lyfta sig själv och göra sig bättre. Därmed kom han och andra bland renässansens stora namn att utmana kristendomen. Inte så att de var ateister, men i sin betoning av människans förmåga att förbättra sig själv höll de på att göra Jesus Kristus onödig. Om människan kan frälsa sig själv varför behöver vi då Guds nåd och Kristi offerdöd på korset De snuddade här vid en tidigare tradition inom kristendomen som menade att människan genom sina gärningar kunde uppnå sin frälsning. Alltsedan Augustinus dagar på 400-talet hade sådana tankar varit kontroversiella, bland annat för att de inkräktade på Guds allmakt. En riktigt god människa skulle alltså kunna propsa på att hon förtjänade att bli frälst. Så kunde man inte ha det. Dilemmat var uppenbart: ”Om människor som Sokrates har fördömts så är det svårt att undvika den nominalistiska slutsatsen att Gud är likgiltig eller till och med orättvis. Men om det var möjligt för sådana dygdiga människor att bli frälsta utan att känna till Kristus så var det svårt att förstå varför Kristus och hans offer var nödvändiga.” Att det inte går någon spikrak väg till den moderna världen blir tydligt i kapitlet om Martin Luther som tog över mycket av nominalismen men som också betonade Guds storhet och människans absoluta maktlöshet. Det som framför allt gör att också Luther hör hemma i denna historia är hans betoning av den enskilda människans förhållande till Gud; varje kristen människa fick själv läsa sin Bibel och forma sin tro. Däremot kunde den enskilda människan genom sina gärningar inte på det minsta sätt påverka sitt framtida öde. Enbart genom tron kunde vi nå frälsning eller möjligen inte ens genom den. Kanske var det snarare så att de som hade tro som var förutbestämda att bli frälsta medan resten, däribland odöpta småbarn, bara kunde se fram mot en evighet i helvetet. (En hedning måste här fråga sig: Hur kan det komma sig att en god och allsmäktig Gud inte givit oss alla trons gåva Detta var en del av Luthers krigsförklaring mot kyrkan i Rom. De fredstrevare och försök till förnuftig debatt som Erasmus framförde avvisades bryskt. Erasmus parafraserade Luther: jag, Martin Luther, har rätt att döma andra, ingen har rätt att döma mig. Det var i denna kontext som religionskrigen bröt ut. Gillespie skriver: ”den moderna världen, som vi känner den i dag, föddes i denna tid av religiösa konflikter och förödelse.” Dödssiffrorna var enorma. Trettio procent i Tyskland och femton procent i Frankrike. Man måste gå till några av 1900-talets mörkaste kapitel för att hitta liknande siffror. Detta var efter detta kaos av död och intolerans som de verkliga hjältarna i Gillespies version av historien dyker upp: filosoferna Descartes och Hobbes. Descartes ambition var att hitta en säker grund för vetenskapen att stå på; en bastion mot nominalismens förskräckande Gud som kunde vara en bedragare som för sitt höga nöjes skull fick människan att hålla för sant det som var falskt. Det var genom tvivel Descartes kom fram till sin berömda formel: jag tänker, alltså är jag. Bakom den ligger insikten att ”tvivel inte kan negera sig självt, att en sådan negation är en negation av en negation och alltså ett bejakande” . Det var bland annat på denna grund han byggde drömmen om en universell vetenskap som gav oss absoluta sanningar, giltiga för alla och alltid. Denna vetenskap skulle dessutom göra människan till herre över naturen; den skulle ge henne närmast gudalik status. Människan skulle ta över Guds gamla roll som allsmäktig men utan att därför avskaffa Honom. Den vetenskapliga revolutionen satte i gång. Hobbes såg med förfäran på vad som hade hänt i det religiöst intoleranta Europa. Hans utgångspunkt är också den nominalistisk: det enda som finns är individer. Hobbes trodde på Gud men fann goda skäl att ifrågasätta hans godhet eller rättvisa. Hobbes världsuppfattning var mekanisk: allting var en kedja av orsak och verkan. Om vi ibland inbillar oss att vi handlar fritt är det en illusion. Alla våra handlingar är resultat av yttre påverkan. Gud känner till dem i förväg och har till och med velat dem; vi är dubbelt predestinerade. Denna mekaniska bild av världen började som ett stycke teologi men blev snart en del av den moderna vetenskapliga världsbilden. När vi en gång förstod hur världen var funtad så skulle det vara möjligt att undvika de misstag som dittills skapat så mycket olycka och lidande. Människorna var tvungna att sluta sig samman och då avstå från några av sina rättigheter till en enväldig härskare, Leviathan, som i gengäld lovade att skydda människorna. Det är härskaren som bestämmer religionen, annars ligger fältet vidöppet för präster och religiösa fanatiker som kommer att förgifta människornas sinnen och skapa split. Hobbes menade att hans filosofi var i överensstämmelse med naturens ordning och eftersom ingen kunde tro annat än att Gud skapat naturen så var den också i överensstämmelse med Gud. Också här vill det moderna projektets främsta namn snarare rädda Gud än förskjuta Honom. Gillespies bok ger oss en lite annorlunda berättelse av hur vi har blivit moderna. Men den moderna världens uppkomst är så komplicerad att det finns plats för mer än version. Jag kan lätt föreställa mig en annan historia där Pascal och Spinoza spelar framträdande roller. Här nämns de knappt. Vi kanske går och omkring och inbillar oss att vi, moderna eller till och med postmoderna människor, tänker fritt och stort utan all teologisk ballast. Det gör vi inte. Utan den kristna metafysiken hade det moderna sett helt annorlunda ut. Carl Rudbeck essa@dn.se ”Utan den kristna metafysiken hade det moderna sett helt annorlunda ut.” Michael Allen Gillespie ”The Theological Origins of Modernity” University of Chicago Press, 2008 Carl Rudbeck är frilansjournalist ", "article_category": "culture"}
{"id": 7075, "headline": "Har du gjort dina val?", "summary": "För grundläggande ting – som el, telefon, pension – väljer vi mellan tusentals alternativ. Är det verkligen frihet? Nu kritiseras valfriheten även från liberalt håll, och inte minst Barack Obama har tagit intryck. Kajsa Ekis Ekman skärskådar hur vi ser på val i dag.", "article": "Alla tider har sina sätt att formulera friheten; för oss tar den formen av ett val. Den är fri som har rätt att välja och ju fler alternativ att välja mellan, desto lyckligare, tror vi, oavsett om det gäller vård för dementa eller vinnaren i Melodifestivalen. Hur val egentligen är relaterat till frihet förklaras inte så ofta, men en sak är säker och det är att vi har blivit väljande människor på heltid. Bara för att tända lampan, ringa i telefon, vara på internet och ha lite pengar över när man blir gammal måste man välja bland en oändlig mängd alternativ. Jag räknar till minst 6 600. Det finns 123 elleverantörer, med i genomsnitt fyra avtal var; 450 tele- och bredbandsoperatörer med upp till nitton avtal var och tusentals alternativ för pensionssparande (ingen kan säga exakt hur många). Då har vi ändå inte räknat med val av utbildning – för femtio år sedan fanns hundra universitetsutbildningar, nu finns det fyratusen – och hemtjänst: i vissa kommuner finns upp till 54 alternativ, alla privata. Och tänk om vi också skulle räkna på alla produkter? Att välja tvättmedel (31) och te (45)? Det är en underlig frihet som sköljer över oss, det här som kallas valfrihet. Den hyllas som en befrielse från tvång, men liknar mest ett himla besvär. Tidningen Ordfront räknade nyligen ut att om man skulle värdera all tid vi ägnar åt att välja i pengar, skulle det kosta 24 miljarder kronor per år. Miljontals människor försöker var för sig ta samma beslut och sätta sig in i samma obegripliga system när de vill samma sak. Vilket enormt slöseri med mänsklig tid – för att inte nämna de utsläpp som genereras av att 54 hemtjänstföretag kör runt i samma område! Att få, om någon, sätter sig in i dessa 6 600 alternativ är ganska uppenbart, och nu börjar valfriheten ifrågasättas även från liberalt håll. En bok som står högt på topplistan hos både Barack Obama och den brittiske toryledaren David Cameron, handlar om valfrihetens problem. Den heter ”Nudge” och är skriven av två amerikanska professorer, Richard H Thaler och Cass R Sunstein. De räknar upp en mängd studier som visar att människor i verkligheten väljer ytterst sällan. Man tenderar att ta det som ligger närmast, det som står överst på listan eller helt enkelt skjuta upp beslutet. Politiker måste bli medvetna om detta, skriver författarna; därför borde det i högre grad finnas standardalternativ som man automatiskt tilldelas om man inte väljer. Dessutom borde folk lockas till bra val, till exempel genom att frukt placeras i ögonhöjd i butiker. Thaler och Sunstein kallar sin idé för ”liberal paternalism” och skriver att de inte vill ta bort valmöjligheterna – de vill bara hjälpa den majoritet som faktiskt inte väljer. Ändå har de, föga överraskande, kritiserats av folk som säger ”det finns inget liberalt med liberal paternalism” och att det luktar förmynderi. Deras uppfinning, den liberala paternalismen, representerar ett dilemma: de inser att mängden av val gör det omöjligt att leva – samtidigt vågar de inte ge upp idén om valfrihet. Därför denna iver att betona att de absolut inte vill begränsa antalet val, och därför blir också förslagen så tandlösa. För idén att val är lika med frihet är så djupt rotad, att vi inte kan göra oss av med det ena utan att tro att det samtidigt är en attack på det andra. Delvis utgör idén om valfrihet grunden för den representativa demokratin, där inflytande utövas genom att välja mellan olika alternativ (det är symptomatiskt att detta kallas att ”rösta” fast man inte öppnar munnen) och valfrihet var under nittonhundratalet ett viktigt slagord i både arbetar- och kvinnorörelsen. Följer man ordet bakåt finner man att det ofta förekommer i äldre socialdemokratiska skrifter. Det handlar då om livsavgörande val: rätten för arbetarbarn att få studera vidare, abort, preventivmedel, att få välja sin arbetstid själv och att kunna vägra ta ett arbete. Det är situationer där människor vill olika saker och där man instinktivt vet skillnaden mellan de olika alternativen. Men inom dessa områden är det misstänkt tyst om valfrihet i dag – rätten att vägra ett arbete förnekas exempelvis arbetslösa. Innebörden i ordet valfrihet har nämligen förändrats drastiskt och omärkligt. Om det tidigare handlade om rätten att välja något annat, går dagens valfrihet ut på att välja mellan samma sak. Man tar något människor redan har och säger att för att vi ska fortsätta ha detta, måste vi välja mellan olika alternativ. Dessa val karakteriseras av att alla vill samma sak – alla vill ha bra skolor, billig och miljövänlig el och en trygg pension – men att man trots detta väljer var för sig. Alternativen är oändliga och svåra att jämföra, den enda skillnaden är ofta priset och man måste vara smart eller ha tur för att inte gå på en nit. För den här typen av valfrihet har det inte demonstrerats, strejkats eller protesterats i någon nämnvärd utsträckning. Däremot förkommer den ofta i barnuppfostringslitteraturen – som ett sätt att få barnet mer lätthanterligt. Haim G Ginnott skriver i boken ”Lyckligare barn”: ”Barn bör avsiktligt ställas inför många situationer där de måste träffa val. Föräldrarna utser situationerna, barnen gör valen. Man frågar inte ett litet barn: ’Vad vill du ha till frukost?’ Man frågar ’Vill du ha äggröra eller stekt ägg? Vill du ha brödet rostat eller inte?’” När Ginnott sammanfattar: ”Vi ser ut, de träffar valen” visar han att valet inte alls behöver innebära frihet. Tvärtom är det ett sätt för den som bestämmer – i detta fall föräldrarna – att få barnet att göra som de vill och samtidigt tro att det beslutar själv. Alla som har barn vet att detta fungerar och vi vet också att det inte har ett dugg med frihet att göra, utan med att barnet ska äta upp. Men tänk om makthavarna har läst dessa böcker? Tänk om det vi kallar valfrihet i själva verket är en form av kontroll? Ett sätt att hålla oss upptagna med banaliteter, meningslösa val, för att vi inte ska hinna med de riktiga valen? Att valfriheten för konsumenter påminner om en strategi för att få barn att lyda, kanske inte är hela världen. Problemet är att nu verkar vi tro att människans frihet är lika med konsumentens valfrihet. De 6 600 valen har onekligen haft en effekt på det politiska tänkandet. Jag fastnade för en krönika som Aaron Israelsson skrev för några år sedan i Liberala Ungdomsförbundets tidning Liebling: ”Konsumtion är kultur. Med Michael Jackson, Coca-Cola och Nike formar vi vår personlighet lika mycket som med nationalitet, religion eller en bra bok ... Som den franske filosofen Jean-Paul Sartre skulle ha uttryckt saken; vi är våra val.” Men det finns en grundläggande skillnad mellan det Sartre avsåg med val, och dagens valfrihetsbegrepp. För Sartre fanns inga privata val. Valet var aldrig till för att forma ens personlighet, utan för att skapa en ny bild av världen. I ”Existentialismen är en humanism” förklarade han att eftersom alla våra handlingar ”också skapar en bild av människan sådan vi anser att hon bör vara” har man ett ansvar. Det man väljer för sig själv måste vara det goda för andra, därför att ”när jag väljer mig själv väljer jag människan över huvud taget.” Att välja är en moralisk handling, det är att oundvikligen vara förebild och att uttala sig om mänskligheten. Att välja är att erkänna att man tillhör världen. I dag betyder ”det är mitt val” tvärtom att ingen ska lägga sig i. Det egna valet har blivit ett område dit andra inte har tillgång. Vi talar om stora livsval som om vi talade om att välja olika produkter: man kräver bara rätten att leva som man vill, man säger att det bara är rätt ”för mig” och avsäger sig rollen som förebild. Valet har blivit en privatsak och som sådan, ett förnekande av sambanden mellan människor. Då mister det fria valet också sin enorma politiska och mänskliga sprängkraft, sin förmåga att förändra världen. Kajsa Ekis Ekman kulturdebatt@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7079, "headline": "Religionen får mer rum i rutan", "summary": "Religion tar mer plats i det offentliga rummet och har till och med blivit populärkultur. SVT:s ”Halal-tv” skapar debatt och snart har dokusåpan ”Guds hus” premiär i TV 8.", "article": "Tiden är förbi då religion på tv mest handlade om direktsänd gudstjänst på söndagsmorgnar klockan 10. Predikningar och textade psalmer har fått sällskap av program som tar vidare grepp på ämnet. I morgon, söndag, får tv-serien ”Guds hus” premiär i TV 8. En dokumentär såpa om livet i den frireligiösa Centrumkyrkan i Sundbyberg. – Vi tyckte att det skulle vara spännande att se hur livet ser ut i en frikyrka. De senaste åren har det mest pratats om extrema rörelser, som händelserna i Knutby, säger producenten Roger Svanell. Men varken ”Guds hus” eller ”Halal-tv” är först. Hösten 2007 visade SVT ”Jonas och Musses religion”, där programledarna startade en ny tro. I juni i år korades svenskarnas favoritpsalm i ”Psalmtoppen”. Och i augusti sändes dokumentären ”Jenny, Gud och tystnaden”, om hur det är att vara lesbisk präststuderande och samtidigt inte ha en enda klasskamrat som vill välsigna homosexuella par. Alf Linderman är docent i religionssociologi vid Uppsala universitet och skriver just nu på en bok om religionen i det offentliga rummet. – Det finns en helt annan öppenhet att närma sig religion på ett friare sätt i dag. Det är en väldigt tydlig förändring under senare år, här och i stora delar av västvärlden, säger han. I Sverige kan trenden ha fått sin början när kyrkan skildes från staten i januari 2000. – Tidigare har det funnits institutioner som förväntats ha ett särskilt mandat att tala om vad religion är. Nu finns helt andra förutsättningar, religiösa frågor diskuteras och reflekteras inom populärkulturen. Och det skapar debatt kring religionens plats och roll i det offentliga rummet. Sveriges kristna råd (SKR), där Sveriges kyrkor samlas, yttrade sig i början av oktober om public service-utredaren Rose-Marie Frebrans betänkande från i juni. I yttrandet skriver SKR att religionen som en del av mångas vardag också måste ”märkas i public service-företagens verksamhet”. Samtidigt motsätter sig rådet att medier ofta lyfter fram spektakulära händelser när de skildrar religion – och efterfrågar i stället mer bakgrundsinformation i rapporteringen. Den 3 november visades första avsnittet av ”Halal-tv” i SVT. Idén var att tre svenska, troende muslimska kvinnor, alla icke-journalister, skulle ta grepp om Sverige och svenskheten. Kritikerna har sågat programmet. Men debatten kring ”Halal-tv” hade sprakat igång redan före premiärsändningen. Senast på grund av en konflikt som uppstod när två av programledarna, på grund av sin tro, inte ville ta intervjupersonen Carl Hamilton i hand. – Det här är spänningar som kommer till ytan när religionen blir en del av det populärkulturella flödet, säger Alf Linderman. Även om det vid en första anblick kan se ut som att SVT står för den största delen av religion i rutan är det inte riktigt så. – Jag stöter ofta på program i andra kanaler där det kommer till uttryck ändå. Det är tydligt att det finns ett underhållningsvärde kring religiösa frågeställningar, oavsett religion, och tillvarons andliga sida. Mimmi Fristorp mimmi.fristorp@dn.se 08-738 15 41 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7081, "headline": "Religionen får mer rum i rutan", "summary": "Religion tar mer plats i det offentliga rummet och har till och med blivit populärkultur. SVT:s ”Halal-tv” skapar debatt och snart har dokusåpan ”Guds hus” premiär i TV 8.", "article": "Tiden är förbi då religion på tv mest handlade om direktsänd gudstjänst på söndagsmorgnar klockan 10. Predikningar och textade psalmer har fått sällskap av program som tar vidare grepp på ämnet. I morgon, söndag, får tv-serien ”Guds hus” premiär i TV 8. En dokumentär såpa om livet i den frireligiösa Centrumkyrkan i Sundbyberg. – Vi tyckte att det skulle vara spännande att se hur livet ser ut i en frikyrka. De senaste åren har det mest pratats om extrema rörelser, som händelserna i Knutby, säger producenten Roger Svanell. Men varken ”Guds hus” eller ”Halal-tv” är först. Hösten 2007 visade SVT ”Jonas och Musses religion” , där programledarna startade en ny tro. I juni i år korades svenskarnas favoritpsalm i ”Psalmtoppen” . Och i augusti sändes dokumentären ”Jenny, Gud och tystnaden” , om hur det är att vara lesbisk präststuderande och samtidigt inte ha en enda klasskamrat som vill välsigna homosexuella par. Alf Linderman är docent i religionssociologi vid Uppsala universitet och skriver just nu på en bok om religionen i det offentliga rummet. – Det finns en helt annan öppenhet att närma sig religion på ett friare sätt i dag. Det är en väldigt tydlig förändring under senare år, här och i stora delar av västvärlden, säger han. I Sverige kan trenden ha fått sin början när kyrkan skildes från staten i januari 2000. – Tidigare har det funnits institutioner som förväntats ha ett särskilt mandat att tala om vad religion är. Nu finns helt andra förutsättningar, religiösa frågor diskuteras och reflekteras inom populärkulturen. Och det skapar debatt kring religionens plats och roll i det offentliga rummet. Sveriges kristna råd (SKR), där Sveriges kyrkor samlas, yttrade sig i början av oktober om public service-utredaren Rose-Marie Frebrans betänkande från i juni. I yttrandet skriver SKR att religionen som en del av mångas vardag också måste ”märkas i public service-företagens verksamhet” . Samtidigt motsätter sig rådet att medier ofta lyfter fram spektakulära händelser när de skildrar religion – och efterfrågar i stället mer bakgrundsinformation i rapporteringen. Den 3 november visades första avsnittet av ”Halal-tv” i SVT. Idén var att tre svenska, troende muslimska kvinnor, alla icke-journalister, skulle ta grepp om Sverige och svenskheten. Kritikerna har sågat programmet. Men debatten kring ”Halal-tv” hade sprakat igång redan före premiärsändningen. Senast på grund av en konflikt som uppstod när två av programledarna, på grund av sin tro, inte ville ta intervjupersonen Carl Hamilton i hand. – Det här är spänningar som kommer till ytan när religionen blir en del av det populärkulturella flödet, säger Alf Linderman. Även om det vid en första anblick kan se ut som att SVT står för den största delen av religion i rutan är det inte riktigt så. – Jag stöter ofta på program i andra kanaler där det kommer till uttryck ändå. Det är tydligt att det finns ett underhållningsvärde kring religiösa frågeställningar, oavsett religion, och tillvarons andliga sida. Mimmi Fristorp mimmi.fristorp@dn.se 08-738 15 41 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7086, "headline": "Dum och dummare", "summary": "Bröderna Coens ”Burn after reading” har två stjärnor: Brad Pitt och John Malkovich. Filmen är ojämn men bjuder på underhållande massidioti i bra tempo, skriver Mårten Blomkvist. komedi", "article": "”Burn after reading” Manus och regi: Joel och Ethan Coen I rollerna: John Malkovich, Brad Pitt, Frances McDormand, George Clooney, Richard Jenkins m fl Längd: 1 tim 36 min (från 15 år) 3# – Det här behöver inte bli otrevligt, inleder John Malkovichs chef vid CIA ett möte i början av ”Burn after reading” . Det är optimistiskt. Mötet där Malkovichs Osbourne Cox får veta att han ska skyfflas åt sidan blir otrevligt på en tiondels sekund. Cox fluga vibrerar när han skriker och förbannar CIA för denna småskurna politiska konspiration. Sedan blir det otrevligt för många, som det brukar bli i bröderna Coens filmer. Cox säger upp sig och börjar skriva sina memoarer. De hamnar i händerna på två gymanställda – Frances McDormand och Brad Pitt – som skulle kunna gå vilse på en trampmaskin. Duon får för sig att de kan göra ett klipp med kolerikern Cox svamliga anteckningar. Samtidigt har en typisk Coenslump ställt till att Cox hustru – Tilda Swinton – har en älskare – George Clooney – som är en notorisk Casanova och på nätet får ihop det med McDormand. ”Burn after reading” har blivit ojämn men ändå underhållande massidioti i bra tempo. Vilken sorts regissörer är egentligen bröderna Coen De har mest gjort komedier. Rollfigurerna har ofta varit långt borta från verkligheten. ”Arizona Junior” (1987), ”Barton Fink” (1991) och ”The Big Lebowski” (1998) är nästan barocka. Ändå har bröderna tyckts mer stilsäkra när de tuktat grotesken och gjort thriller med dragning åt noir. Det har blivit koncentrerade, laddade filmer. I ”Blood simple” (1984), ”Fargo” (1996) och ”No country for old men” (2007) framträder bröderna som ett par av de senaste decenniernas bästa spänningsregissörer. Jag är inte ensam om att tycka att thrillerregissörerna Coen utklassar komediregissörerna. I ”Burn after reading” har bröderna Coens två sidor jämkats samman mer än vanligt. Citattecknen som brukar sitta kring rollfigurerna i komedierna är inte lika ifyllda. Malkovichs rasande Cox är en komedifigur. Men så karikatyr han är får han en att minnas William Macys bleka Jerry Lundegaard i ”Fargo” , som också försökte ge igen mot sin arbetsgivare och bara utlöste katastrofer. Vill man kan man se ”Burn after reading” som ”Fargo” gjord som komedi. Upplägget är detsamma: någon förlorar fotfästet och runt honom börjar alldagliga liv falla som dominobrickor. I båda filmerna tänker en man göra sig en hacka på inside information, men finner sig snabbt utsatt för andra som kräver en bit av hans bit. Filmerna skildrar girighet som en naturkraft. Dess offer hånas. Bröderna Coen är rätt grymma mot sina rollfigurer. Malkovich är inte lika klart huvudperson som Macy var i ”Fargo” . I ”Burn after reading” splittras filmen i flera parallellhandlingar och myllret är en av orsakerna till att det blir en av brödernas mer lyckade komedier. Vi kastas mellan McDormands och Pitts konspirerande, McDormands möten med Clooney, Clooneys möten med Swinton, Malkovichs deppiga hemmasittartillvaro och så vidare. Materialet är i många scener rätt tunt men det gör inte så mycket när man snabbt passas vidare. Och så finns några underbara ögonblick där skådespelarna bara sätter det. Brad Pitt glänser som träningsfanatikern Chad, ett välbyggt monument av enfald. När hotfulle Cox med syftning på Chads cykel har en lång harang om att han ska se till att Chads huvud ”ska snurra fortare än din Schwinn” , uppfattar Chad bara en sak: – Hahaha, tror du att det där är en Schwinn John Malkovich, en furiös hämndens ängel i morgonrock, är filmens andra stjärna. Bröderna har sagt att de skrev den rasande Cox direkt för Malkovich, vilket gör en lite rädd för skådespelaren, som 2002 ställde till rabalder genom att säga att han gärna ville skjuta radikale brittiske journalisten Robert Fisk för hans skriverier efter 11 september. Bröderna Coens motivkrets har alltid varit mycket amerikansk, så jag hade svårt att få det att gå ihop när de häromåret gjorde en nyinspelning av utpräglat brittiska ”Ladykillers” . Men ”Burn...” kan få en att ana ett släktskap med Ealing Studios, och den förtjusning i att låta beskedliga personer drabbas av storhetsvansinne som syntes i filmer som ”Jag stal en miljon” (1951). Brödernas hjärtlösa attityd till huvudpersonerna är också något de har gemensamt med britterna. Hos Coens kan den gå över gränsen, så att de börjar tyckas förströdda. Här finns trådar och rollfigurer som inte förefaller ha engagerat dem så värst. Myllret är ett sätt att få det att fungera. Men när man ser Brad spela Chad som tror att han är smart önskar man att bröderna Coen någon gång byggde upp en komedi runt bara en enda av alla lustiga rollfigurer. När bröderna tvingar sig att vara tajta går de från att vara intressanta till att vara mästerliga. MÅRTEN BLOMKVIST film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7090, "headline": "Musikmöte över havet", "summary": "I dag inleds årets stora Tonsättarfestival på Konserthuset i Stockholm. I Fokus står Kimmo Hakola från Finland och Rolf Martinsson från Sverige. Och på ett hörn finns filmskaparna Andrej Tarkovskij och Akira Kurosawa med.", "article": "Årets tonsättarfestival i Stockholms konserthus presenterar två nordiska män i 50-årsåldern: Kimmo Hakola från Finland och Rolf Martinsson från Sverige. De två känner inte varandra, men förenas nu med viljekraft. - Vi vill för ett kort tag med Tonsättarfestivalen återinföra den svenskfinska unionen. Vi och vår nye finske chefdirigent Sakari Oramo är imponerade av Kimmo Hakolas och Rolf Martinssons explosivitet. De är härligt frigjorda tonsättare, säger Konserthuschefen Stefan Forsberg. Därmed får de två komponisterna sin mest omfattande presentation någonsin. Från den 6 till 15 november framförs deras verk av fyra orkestrar, ensemblen Avanti och en handfull kammarmusiker. Dessutom har Hakola och Martinsson skrivit var sitt nytt verk för festivalen, \"KIMM\" respektive \"Konsert för orkester\". Förutom åldern har de två tonsättarna fler likheter. De har inte spelat i popband som många kompositörer av konstmusik numera gjort. Men bägge har inspirerats av film. Akira Kurosawas \"Dreams\" blev för Rolf Martinsson i mitten av 90-talet vändpunkten i hans skapande. Martinsson funderade på att sluta komponera, tyckte att han gått vilse bland förra seklets modernistiska och många gånger stenhårda kompositionsprinciper. Då fick han en stor beställning på ett orkesterverk av Malmösymfonikerna och bestämde sig för att släppa tyglarna. \"Dreams\" fick samma titel som Kurosawas film. Musiken pekade rakt mot Martinssons inre och de känslor som sprudlade i hans huvud. Massivt laddade klangkaskader verkade från treklanger till atonalitet, kopplat till en överlägsen orkesterbehandling. Resultat: ett förbluffande publikvänligt verk. Kimmo Hakola fick inspiration från filmregissören Andrej Tarkovskijs \"Offret\". Han grunnade i 15 år hur han skulle tolka filmen i toner. Det landade år 2002 i oratoriet \"Le sacrifice\" (offret) för sopran, violin, kör och orkester. - Tarkovskijs film visas under festivalen, men först efter att mitt stycke spelats. Jag tycker om att öppna dörrar bakåt, mot världen och traditionen, säger Kimmo Hakola. Han poängterar också det speciella spänningsfält som är förknippat med väntan, ett tillstånd som präglar \"Offret\". - Det är som den intensitet som finns i avvaktan på åskknallen efter blixten, där en sekund kan kännas som en oändlighet. Kimmo Hakola har alltid gillat att arbeta med en otyglad stilistisk rörlighet där uttrycken möts och korsbefruktas. Han bor i Helsingfors, men föddes på landsbygden i Jyväskylä, där de tusen sjöarnas land tycks ha som mest vattenspeglar. Vattenytorna födde också Hakolas kärlek till sjöstaden Helsingfors. Men även spårvagnarna fängslade honom, i synnerhet linje 5 från Skatudden till Tölö. - Orkesterverket \"Maro\" beskriver fascinationen för vattnet, kopplad till min ängslan över Östersjöns tillstånd. Ett manifest som utvecklas med en stor kadens på noten C. En gång i sitt liv kan man vara politisk. Kimmo Hakola har nära till skrattet, speciellt då han ifrågasätter sig själv. Men är också eftertänksam och hämtar kraft ur sin breda kulturella allmänbildning. Det nya verket \"KIMM\" har han skrivit för symfoniorkester. - Jag ville hitta ett uttryck som inte är så känt. Kimm är tyska och betyder horisont. I min musik har jag sedan länge velat skapa en horisontal riktning. Med hjälp av polyfonin, det linjära, där vill jag finna nya musikaliska landskap. När jag komponerar antecknar jag gärna ord och händelser. Jag skriver dikter, flera stycken medan jag komponerar musiken. Orden går sin väg och musiken sin. Dessutom tycker jag om att måla. Kimmo Hakola gillar rejäla orkestrar. - Genom att pula med instrumenten kan man få fram oändliga klangkombinationer. Arbetar man med en liten orkester är det svårare, för varje konstruktion måste man fundera över om musikerna hinner andas. Violinen var Kimmo Hakolas första instrument. Han bytte dock till piano och blev så driven att han ett tag tänkte bli professionell pianist. - Jag behövde pianot för att helt naturligt kunna slå an hela världens harmonier, men måste jag välja min hjärtas ton så är det dock alltid violinen som gäller. Du kan sjunga med den. Hans utveckling har gått mot större former. Det började med kammarmusik. Första orkesterverket blev sedan en pianokonsert på uppåt en timme. Festivalens andre tonsättare, Rolf Martinsson, föddes också på landet, i skånska Boalt. Numera bor han i ett gammalt villaområde i Limhamn utanför Malmö och har aldrig lämnat Skåne. Han utbildades på den nyinrättade kompositionsutbildningen på Musikhögskolan i Malmö. Rolf Martinssons mamma Sonja var en av de tre systrarna i Göingeflickorna, som klev in i folkhemmet med nostalgiskt färgade låtar som \"Kära mor\", en landsplåga år 1962. Då var Rolf Martinsson sex år. - Trion betydde mycket för mig, eftersom jag hade musik och repetitioner omkring mig. Hemmiljön andades förståelse, som öppnade vägen in till den klassiska musiken. Speciellt påtagligt blev detta när han fått tag i en skiva med Beethovensonater. Viktigt för Rolf Martinsson blev ackorden, harmoniken. Han förklarar att han sög i sig dessa på ett mycket djupare sätt än melodi och text. - Göingeflickorna hade bland annat en cittra, ett instrument där varje ackord hade en egen stränguppsättning. Tack vare att jag lekte med cittran lärde jag mig harmonikens grunder. Det finns en rejäl portion energi i Rolf Martinsson. Han är en styv musikalisk hantverkare med stor kunskap, som han gillar att förmedla. - Jag drivs av att ständigt utforska klangerna, främst i orkesterverken, för att hitta spännande uttryck. Jag söker skönheten på alla tänkbara plan. Och det finns också mycket skönt att hitta på den mörka sidan. Han nya verk \"Konsert för orkester\" är tresatsigt och går i clinch med orkesterns olika instrumentgrupper som stråkar, brass och träblås. Samtidigt förekommer spår av hans tidigare kompositioner. - I Kurosawas film finns färg- och ljusskiftningar som är fängslande att omvandla till toner. I en skogsscen regnar det samtidigt som solen skiner. Det blir en fantastisk ridå av färg och ljus. Det är sådant jag kan fantisera om och illustrera i klingande form. Du har sagt att en tonsättare är utsatt för många bedömare, förutom kritikerna också lärarna och åhörarna. Du vände en gång ryggen åt den världen för att ta rodret själv. Varför undervisar du ändå? - Jag tycker om mötet med andra människor. För mig blev det en så lång väg innan jag hittade rätt, att jag därigenom förhoppningsvis kan hjälpa en student över de här trösklarna. Det finns oändliga problemlösningar för musik. Rolf Martinsson har blivit berömd för en rad solokonserter. Den första, trumpetkonserten \"Bridge\", skrev han åt Håkan Hardenberger för tio år sedan. Det blev en braksuccé med orkestrala urladdningar i bästa senromantiska stil. - Solokonserten är en kommunikativ, utåtriktad form. Det passar den sida hos mig som söker uttrycket. Där finns ett fokus på solisten, ett fokus på orkestern i mellanspelen, och ett på samspelet dem emellan. Frodig, virtuos och roande musik. Så är det också i Kimmo Hakolas Klarinettkonsert med sina medryckande klezmerrytmer. Att bägge tonsättarna gillar att ta ut svängarna i sina solokonserter är ytterligare något som förenar dem. Därför är det ingen slump att Martinssons trumpetkonsert och Hakolas Klarinettkonsert avslutar festivalen. Konserthusets omfattande, årliga Konserthusets omfattande, årliga tonsättarfestival startade 1986 och blev snabbt ett viktigt inslag i både svenskt och internationellt musikliv. Tidigare festivaltonsättare: 1986 Ingvar Lidholm 1987 Witold Lutoslawski 1988 Lars-Erik Larsson 1989 Alfred Schnittke 1990 Karl-Birger Blomdahl 1991 \"Fem på den sjätte\" (föregående års tonsättare plus György Ligeti) 1992 Daniel Börtz 1993 Krzysztof Penderecki 1994 Sven-David Sandström 1995 Arvo Pärt 1996 Anders Eliasson 1997 sir Michael Tippett 1998 Ingvar Lidholm 1999 Anders Hillborg, Jan Sandström och Pär Lindgren 2000 Sofia Gubajdulina 2001 Lars Ekström, Bent Sørensen och Rolf Wallin 2002 Kaija Saariaho, Magnus Lindberg 2003 Henri Dutilleux 2004 Esa-Pekka Salonen 2005 John Adams 2006 Hans Werner Henze 2007 Tan Dun Tonsättarfestivalen 2008 har svensk-finskt Tonsättarfestivalen 2008 har svensk-finskt tema: Rolf Martinsson, Sverige, och Kimmo Hakola, Finland. Spelplats är Konserthuset i Stockholm den 6–15 november. Medverkande orkestrar är finländska kammarorkestern Avanti!, Gävle Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna, Stockholms nya kammarorkester, Norrköpings symfoniorkester, Filharmonikernas blåsarkvintett. Solister är trombonisten Christian Lindberg, pianisterna Henri Sigfridsson och Anders Kilström, cellisterna Mats Lidström och Elmér Lavotha, klarinettisten Kari Kriikku, oboisten Jesper Harryson, sopranen Anu Komsi, violinisterna Laura Vikman, Jan Stigmer, Joakim Svenheden och Cecilia Zilliacus, gitarristen Timo Korhonen, flöjtisterna Magnus Båge och Andreas Alin, slagverkaren Daniel Norberg, trumpetaren Håkan Hardenberger, recitatören Jacques Werup med flera. Dirigenter är Eva Ollikainen, Sakari Oramo, Kimmo Hakola och Thomas Søndergård. Läs mer om konsertprogrammet på www.konserthuset.se. Programmet i Konserthuset ", "article_category": "culture"}
{"id": 7093, "headline": "Musikmöte över havet", "summary": "I dag inleds årets stora Tonsättarfestival på Konserthuset i Stockholm. I fokus står Kimmo Hakola från Finland och Rolf Martinsson från Sverige. Och på ett hörn finns filmskaparna Andrej Tarkovskij och Akira Kurosawa med.", "article": "Årets tonsättarfestival i Stockholms konserthus presenterar två nordiska män i 50-årsåldern: Kimmo Hakola från Finland och Rolf Martinsson från Sverige. De två känner inte varandra, men förenas nu med viljekraft. – Vi vill för ett kort tag med Tonsättarfestivalen återinföra den svenskfinska unionen. Vi och vår nye finske chefdirigent Sakari Oramo är imponerade av Kimmo Hakolas och Rolf Martinssons explosivitet. De är härligt frigjorda tonsättare, säger Konserthuschefen Stefan Forsberg. Därmed får de två komponisterna sin mest omfattande presentation någonsin. Från den 6 till 15 november framförs deras verk av fyra orkestrar, ensemblen Avanti och en handfull kammarmusiker. Dessutom har Hakola och Martinsson skrivit var sitt nytt verk för festivalen, ”KIMM” respektive ”Konsert för orkester” . Förutom åldern har de två tonsättarna fler likheter. De har inte spelat i popband som många kompositörer av konstmusik numera gjort. Men bägge har inspirerats av film. Akira Kurosawas ”Dreams” blev för Rolf Martinsson i mitten av 90-talet vändpunkten i hans skapande. Martinsson funderade på att sluta komponera, tyckte att han gått vilse bland förra seklets modernistiska och många gånger stenhårda kompositionsprinciper. Då fick han en stor beställning på ett orkesterverk av Malmösymfonikerna och bestämde sig för att släppa tyglarna.” Dreams” fick samma titel som Kurosawas film. Musiken pekade rakt mot Martinssons inre och de känslor som sprudlade i hans huvud. Massivt laddade klangkaskader verkade från treklanger till atonalitet, kopplat till en överlägsen orkesterbehandling. Resultat: ett förbluffande publikvänligt verk. Kimmo Hakola fick inspiration från filmregissören Andrej Tarkovskijs ”Offret” . Han grunnade i 15 år hur han skulle tolka filmen i toner. Det landade år 2002 i oratoriet ”Le sacrifice” (offret) för sopran, violin, kör och orkester. – Tarkovskijs film visas under festivalen, men först efter att mitt stycke spelats. Jag tycker om att öppna dörrar bakåt, mot världen och traditionen, säger Kimmo Hakola. Han poängterar också det speciella spänningsfält som är förknippat med väntan, ett tillstånd som präglar ”Offret” . – Det är som den intensitet som finns i avvaktan på åskknallen efter blixten, där en sekund kan kännas som en oändlighet. Kimmo Hakola har alltid gillat att arbeta med en otyglad stilistisk rörlighet där uttrycken möts och korsbefruktas. Han bor i Helsingfors, men föddes på landsbygden i Jyväskylä, där de tusen sjöarnas land tycks ha som mest vattenspeglar. Vattenytorna födde också Hakolas kärlek till sjöstaden Helsingfors. Men även spårvagnarna fängslade honom, i synnerhet linje 5 från Skatudden till Tölö. – Orkesterverket ”Maro” beskriver fascinationen för vattnet, kopplad till min ängslan över Östersjöns tillstånd. Ett manifest som utvecklas med en stor kadens på noten C. En gång i sitt liv kan man vara politisk. Kimmo Hakola har nära till skrattet, speciellt då han ifrågasätter sig själv. Men är också eftertänksam och hämtar kraft ur sin breda kulturella allmänbildning. Det nya verket ”KIMM” har han skrivit för symfoniorkester. – Jag ville hitta ett uttryck som inte är så känt. Kimm är tyska och betyder horisont. I min musik har jag sedan länge velat skapa en horisontal riktning. Med hjälp av polyfonin, det linjära, där vill jag finna nya musikaliska landskap. När jag komponerar antecknar jag gärna ord och händelser. Jag skriver dikter, flera stycken medan jag komponerar musiken. Orden går sin väg och musiken sin. Dessutom tycker jag om att måla. Kimmo Hakola gillar rejäla orkestrar. – Genom att pula med instrumenten kan man få fram oändliga klangkombinationer. Arbetar man med en liten orkester är det svårare, för varje konstruktion måste man fundera över om musikerna hinner andas. Violinen var Kimmo Hakolas första instrument. Han bytte dock till piano och blev så driven att han ett tag tänkte bli professionell pianist. – Jag behövde pianot för att helt naturligt kunna slå an hela världens harmonier, men måste jag välja min hjärtas ton så är det dock alltid violinen som gäller. Du kan sjunga med den. Hans utveckling har gått mot större former. Det började med kammarmusik. Första orkesterverket blev sedan en pianokonsert på uppåt en timme. Festivalens andre tonsättare, Rolf Martinsson, föddes också på landet, i skånska Boalt. Numera bor han i ett gammalt villaområde i Limhamn utanför Malmö och har aldrig lämnat Skåne. Han utbildades på den nyinrättade kompositionsutbildningen på Musikhögskolan i Malmö. Rolf Martinssons mamma Sonja var en av de tre systrarna i Göingeflickorna, som klev in i folkhemmet med nostalgiskt färgade låtar som ”Kära mor” , en landsplåga år 1962. Då var Rolf Martinsson sex år. – Trion betydde mycket för mig, eftersom jag hade musik och repetitioner omkring mig. Hemmiljön andades förståelse, som öppnade vägen in till den klassiska musiken. Speciellt påtagligt blev detta när han fått tag i en skiva med Beethovensonater. Viktigt för Rolf Martinsson blev ackorden, harmoniken. Han förklarar att han sög i sig dessa på ett mycket djupare sätt än melodi och text. – Göingeflickorna hade bland annat en cittra, ett instrument där varje ackord hade en egen stränguppsättning. Tack vare att jag lekte med cittran lärde jag mig harmonikens grunder. Det finns en rejäl portion energi i Rolf Martinsson. Han är en styv musikalisk hantverkare med stor kunskap, som han gillar att förmedla. – Jag drivs av att ständigt utforska klangerna, främst i orkesterverken, för att hitta spännande uttryck. Jag söker skönheten på alla tänkbara plan. Och det finns också mycket skönt att hitta på den mörka sidan. Han nya verk ”Konsert för orkester” är tresatsigt och går i clinch med orkesterns olika instrumentgrupper som stråkar, brass och träblås. Samtidigt förekommer spår av hans tidigare kompositioner. – I Kurosawas film finns färg- och ljusskiftningar som är fängslande att omvandla till toner. I en skogsscen regnar det samtidigt som solen skiner. Det blir en fantastisk ridå av färg och ljus. Det är sådant jag kan fantisera om och illustrera i klingande form. Du har sagt att en tonsättare är utsatt för många bedömare, förutom kritikerna också lärarna och åhörarna. Du vände en gång ryggen åt den världen för att ta rodret själv. Varför undervisar du ändå – Jag tycker om mötet med andra människor. För mig blev det en så lång väg innan jag hittade rätt, att jag därigenom förhoppningsvis kan hjälpa en student över de här trösklarna. Det finns oändliga problemlösningar för musik. Rolf Martinsson har blivit berömd för en rad solokonserter. Den första, trumpetkonserten ”Bridge” , skrev han åt Håkan Hardenberger för tio år sedan. Det blev en braksuccé med orkestrala urladdningar i bästa senromantiska stil. – Solokonserten är en kommunikativ, utåtriktad form. Det passar den sida hos mig som söker uttrycket. Där finns ett fokus på solisten, ett fokus på orkestern i mellanspelen, och ett på samspelet dem emellan. Frodig, virtuos och roande musik. Så är det också i Kimmo Hakolas Klarinettkonsert med sina medryckande klezmerrytmer. Att bägge tonsättarna gillar att ta ut svängarna i sina solokonserter är ytterligare något som förenar dem. Därför är det ingen slump att Martinssons trumpetkonsert och Hakolas Klarinettkonsert avslutar festivalen. Marcus Boldemann marcus.boldemann@dn.se 08-738 20 59 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7098, "headline": "Paradisbygget blev vansinne", "summary": "Andrej Platonov – motarbetad i Sovjetunionen – betraktas i dag som en av 1900-talets stora författare. Nu kommer hans roman ”Lyckliga Moskva” på svenska. Eva Adolfsson läser om stadslivets drömmar. BÖCKER Andrej Platonov ”Lyckliga Moskva” (Stjastlivaja Moskva) Övers. Kajsa Öberg Lindsten Ersatz", "article": "Tänk om någon kunde skriva så om oss i dag! När nu en så stark samtidskänsla strömmar genom Andrej Platonovs romaner – trots att de inte är realistiska. Utan vad är de, egentligen Platonov, under livstiden motarbetad och bortcensurerad i sitt sovjetiska hemland, betraktas allt oftare som en av 1900-talets stora prosaister. I fjol berikades den svenska litteraturen med Kajsa Öberg Lindstens översättning av hans roman ”Grundgropen”, nu kommer romanen ”Lyckliga Moskva”. ” Grundgropen”, liksom den långt tidigare av Sven Vallmark översatta ”Don Quijote i revolutionen”, utspelar sig mot en lantlig fond. Kollektiviseringen av jorden och bortdrivandet av storbönderna, kulakerna, är centrala skeenden i ”Grundgropen”. Men viktiga i denna sorgset yra berättelse är också nattmörkrets ankomst, stjärnhimlens gåtfullhet eller stäppvindens vinande. Liksom hästarnas liv eller agerandet från en viss björn, som också är smedlärling. Eftersom berättandet, i samklang med sitt lantliga ämne, befinner sig inne i folkdiktningens naturvemod och snabbfotade förvandlingsnummer – vilka hos Platonov sömlöst glider över i samtidens slogan om blixtfärder mot det klasslösa samhället. ”Lyckliga Moskva”, i ännu en förnämlig översättning av Kajsa Öberg Lindsten, är det urbana motstycket – en stadsroman som Platonov arbetade med under 30-talet, och aldrig helt fullbordade. Den gavs ut först fyrtio år efter hans död, 1991. Här är mindre av folklore och jordbunden sorg, i stället pulserande stadsliv och teknikfixerade världsförbättrardrömmar hos unga stadsbor. Som känner ansvar för att göra livet bättre – men lika ofta tvivlar på livets mening. Berättandet är fortsatt sagoaktigt, och allegoriskt. I centrum står den unga vackra kvinnan Moskva – sitt förnamn fick hon på det barnhem där hon föräldralös hamnade kort efter revolutionen. Hon åtrås av unga män som alla representerar drag i den nya Sovjetstaten – frågan blir vem som vinner Moskvas hjärta, vem som skapar hennes lycka Under Platonovs hand förvandlas detta till levande berättelse. Moskva är en kluven gestalt: expansiv, jordnära, osäker, tvivelsjuk. Kring henne virvlar i sagoaktig fart teknikhänförda män med vitt skilda projekt: en drömmer om att skrapa fram livssubstans ur nyss kallnade lik, en annan arbetar på att förbättra landets vågar för rättvisare fördelning av bröd och gryn. Och vid deras sida lever, synnerligen livskraftig, en skuggestalt ur det förflutna: mannen som aldrig blir färdig med någonting och mest av allt längtar efter att få dö – en ättling till det litterära ryska 1800-talets ”överflödiga människa”, ett envist kvarlevande släkte. Var det inte så här den började, den tid som vi fortfarande lever i I drömmarna om att med hjälp av all uppfunnen och framtida teknik tämja jordens resurser för välstånd och lycka åt alla – och då också delta i skapandet av en ny människa, befriad från det förflutnas alla bristfälligheter Denna början är ju skildrad också i den svenska litteraturen: ett 30-tal som vibrerar av tron på den nya tiden och den nya människan som ska komma. Oftast ironiskt turnerat, som i Ivar Lo-Johanssons skildringar av upplysningsprojektet och dess mörka sidor. Men Platonov skriver det annorlunda. Joseph Brodsky betraktar i en essä (i boken ”Att behaga en skugga”) Platonovs förhållningssätt till det stora omstöparprojektet som en först och främst språklig strategi. Platonov skriver in sitt berättande i ”paradisbyggarnas” eget språk, med rötter i de kristet utopiska tusenårsdrömmarna. Varvid språket, ”oförmöget att hålla jämna steg med denna sorts tänkande, börjar flåsa i konjunktiv och dras mot kategorier och konstruktioner av tidlöst slag”. Och marken börjar glida ”under de enklaste substantiv, efter hand sveps de in i en aura av godtycklighet”. Så är det verkligen i ”Don Quijote i revolutionen” och ”Grundgropen”. Läsaren drivs in mot språkliga absurdismer när hjältarna med raska repliker hugger av varje knut av tvekan och varje förbindelse med en faktisk verklighet (man påminns om den maoistiska väckelsens språkbruk). Ett komiskt, fastän i verkligheten också dödligt, språkligt vansinne inträder: ”Socialismen liknar solen och stiger på sommaren. Den måste byggas på stäppens bördiga marker.” ”Socialismen måste skapas av rena fattigmanshänder, och kulakerna kommer att gå under i kampen.” ”Det sovjetiska transportväsendet utgör rälsen för historiens lokomotiv.” Marken glider sannerligen under orden: Vad är det egentligen de pratar om I ”Lyckliga Moskva” träder ett annat drag i Platonovs prosa starkare fram: att han visserligen skildrar ett världsförbättrartänkande på väg att bygga sitt eget vansinne – men att han gör det utan att ett ögonblick ironisera. Tvärtom tycks han solidarisk med de kanske illusionsbemängda drömmarna, liksom med deras ständigt återkommande motkrafter: tvivlen. (Han var också själv, som ingenjör, indragen i det stora moderniseringsprojektet. Utopisk dröm och mörk realitet står inte mot varandra som konträra poler, utan som glidande och skiftande stämningslägen hos människorna: en dag vibrerar staden hoppfullt av ”den nya världens brus”, av möjligheten att människorna dras in i ”den gemensamma existensens hemlighet”. En annan dag framstår den som grå och död, som ”utblottad substans”, präglad av ingenting annat än människornas inskränkta självtillfredsställelse, i deras små cirklar av ”ömsesidig egoism”. Brodsky skriver sin hyllning till Platonov mot en fond av vämjelse mot den distanserade skildraren Leo Tolstoj och den flod av alltmer avslagen realism som sedan hans tid har svallat genom den ryska prosan. (I väst också ju – utan att Tolstoj kan lastas. Platonov gick en annan väg. Han fortsatte på Dostojevskijs, på sitt eget vis. Tog samtidens muntra slogan och deprimerade tvivel, dess förvandlingsmyter och skräckvisioner, och satte dem i spel mot varandra. Inte distanserat, utan nära, inne i. Samtida. Förlaget Ersatz lovar fler volymer av Platonov. Jag längtar redan efter nästa. Eva Adolfsson litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7101, "headline": "En iskall stum förtvivlan", "summary": "”Politkovskaja in memorian”, det mörkaste drama Lars Norén skrivit spelas nu på båda sidor Sundet. Intressantast är Noréns belgisk-fransk-svenska version som nu gästar Malmö. Teater ”A la mémoire d’Anna Politkovskaja” av Lars Norén Scen: Riksteatern i Båghallarna, Malmö Regi: Lars Norén ”Anna Politkovskaja in memorian” Scen: Edison, Betty Nansen, Köpenhamn Regi: Vibeke Bjelke", "article": "Om någon tycker att det drar ovanligt kallt från söder just nu så kan det bero på att Lars Noréns ”Politkovskaja in memorian” spelas samtidigt i både Köpenhamn och Malmö. Det är verkligen en iskall pjäs, hård och nyansfattig som metall mot metall. Norén säger själv att det är det mörkaste han har skrivit och då jämför han ändå med ”Personkrets 3:1” och ”Skuggpojkarna” som utgör de tidigare delarna av trilogin ”Morire di classe”. ” Politkovskaja in memorian” skildrar en extremsituation, ett krigshärjat land där civilisationen kollapsat, där soldaterna dragit vidare och lämnat efter sig människospillror som hotar och hatar varandra. Som bara upprättar relationer till dem som på ett eller annat sätt kan utnyttjas. I denna värld finns inga vinnare, bara förlorare, inget förflutet och ingen framtid, bara kampen för överlevnad här och nu. Den krigshärd som gestaltas i pjäsen är inte namngiven men på Betty Nansens sidoscen Edison i Köpenhamn lånar Vibeke Bjelkes iscensättning äkthetsdrag av den lokala misären, av knarkarna och den hårda miljön på Vesterbro. Några av Danmarks största halvunga namn – Stine Stengade, Anders W Berthelsen, Nicolaj Kopernikus – vänder in och ut på sig själva för att ruska av sig de polerade teatergesterna, men uppsättningen rör sig inte på allvar bortom det konventionella sättet att spela hudlöst. Den iscensättning som just nu gästspelar i Malmö är intressantare eftersom Norén själv har regisserat. Uppsättningen ger därmed en fingervisning om hur dramatikern Norén själv vill förstås. Föreställningen, som hade premiär i Bryssel hösten 2007, är ett samarbete mellan Riksteatern, Théâtre National i Bryssel och Théâtre Nanterre-Amandiers i Paris. Föreställningen spelas på franska av en fransk-belgisk ensemble, med svenska Malin Crépin i rollen som prostituerade Dunja, som säljer sin kropp för att skaffa mat till det kräk som slår henne och den son hon föraktar. Det är en mycket stark gestaltning, men i det stora hela är det en europeisk standarduppsättning – elegant även när den är som grisigast – med en scen som svämmar över av skräp som de kostymklädda skådespelarna vadar runt i, när de inte sitter avvaktande vid sidan av spelplatsen. I båda dessa uppsättningar är det de unga skådespelarna, de som inte har någon längre scenhistoria och som gestaltar barnen – Andreas Bengtson på Edison och Agathe Molière i Båghallarna – som verkar starkast. Köpenhamnsuppsättningen förminskar annars dramat genom att relatera det till en bekant socialrealistisk konvention. Noréns egen uppsättning gör tvärtom, den estetiserar eländet, förhöjer det, ironiserar över det en smula. Svärtan och smärtan har alltid varit Noréns främsta källa till kreativitet, och ”A la mémoire d’Anna Politkovskaja” återspeglar hans gamla övertygelse att man måste in i mörkret för att se ljuset, men nu när han blivit en kosmopolitisk dramatiker och regissör verkar det också som om han på ett mer direkt sätt vill ställa allt till rätta: skrämma bort ondskan genom att ställa ut den. På sikt kan denna önskan kanske verka hämmande på hans kreativitet, och det är också en något stum förtvivlan som kommer till uttryck i dramat. Allt är svart i pjäsen utom titeln som pekar tillbaka på ljusgestalten, författaren och journalisten Anna Politkovskaja, som i sina artiklar i tidningen Novaja Gazeta oförtrutet kämpade för mänskliga rättigheter överallt och för alla, och som vägrade att blunda för slakten på civila under sitt lands krig i Tjetjenien. Det fina med exemplet Politkovskaja är också att hon verkligen lyckades bli ännu mer mänsklig av den omänsklighet hon bevittnade. Politkovskaja mördades för sitt mod och sin integritet, men hon verkade utifrån övertygelsen att alla som vet utan att reagera blir förråade. Varje dag måste man därför kämpa för att upprätthålla sin mänsklighet, och det kan inte sägas för ofta: De modiga dör bara en gång, de fega flera gånger varje dag. Norén har väl sällan så kraftfullt gestaltat insikten att människan blir ett djur under omänskliga omständigheter, men det skulle vara mer i Politkovskajas anda att vara konkret och ställa någon till svars. Rikard Loman teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7105, "headline": "Inte mer än människa", "summary": "Johan Rabaeus och Bjarne Löwdin gör ståupp av Fredrik Reinfeldt. Det är dumt, roligt, mänskligt, naivt, opersonligt. Pia Huss förförs av plattityderna. Teater", "article": "”Reinfeldt Ensamvargen” efter intervjuer av Anita Kratz Regi: Lars Rudolfsson Medv: Johan Rabaeus, Bjarne Löwdin Scen: Orionteatern, Stockholm Drama eller dokumentär Nidbild eller varsam återgivning Inte är det lätt att etikettera Fredrik Reinfeldts uttalanden transponerade till teatral ståupp. Det är dumt och roligt och mänskligt och naivt och opersonligt och ändå så färgstarkt. Hur skulle det kunna vara annat när Reinfeldts egna ord, sammanställda av skribenten Anita Kratz i en nyss utkommen intervjubok, silas genom två så karismatiska scenpersonligheter som en av landets främsta skådespelare Johan Rabaeus och en gudabenådad teatermusiker som Bjarne Löwdin Duon, eller jag ska säga kvartetten eftersom Jan Marks och Lars Rudolfssons arbete med dramaturgi och regi självklart har avgörande betydelse. På scenen är det dock en duo som förmodligen skulle kunna förföra genom att exekvera telefonkatalogen. Idén att spela upp politikerfraser och därmed synliggöra vilket pladder retoriken ofta består av är knappast ny. Galenskapare, ”På håret”, ”Parlamentet” och andra gör det ideligen. Men att göra det så här utan mer ironi än den som Fredrik Reinfeldt – säkert omedvetet men ändå – åstadkommit alldeles själv, det är förstås annorlunda. Vad som förskräcker när Johan Rabaeus lånar Reinfeldts ord är insikten om att vad som kommer ut i huvudsak är snömos. Detta att under ytan av politisk polityr och bakom den oklanderliga slipsknuten är det ödsligt. Vad som sedan kommer ut som valtal och medieuttalanden är mest eko. Just detta är knappast enkom en svaghet hos Reinfeldt utan förstås en betydligt mer utbredd ”politikersjuka”. Men det är fascinerande att se och höra Rabaeus–Löwdin ur vassruggarna i Torbjörn Isakssons och John Engbergs metafor till scenografi. Reinfeldt-Rabaeus orerar iförd åskblå kostym. Likadant uniformerad och välputsad är Löwdin vid sitt ekorrfärgade piano och runt omkring dem löper smala träspänger att vandra ut och in på medan uppstoppade små djur – vesslor, räv och är det en kullvält ripa – förundrat kikar upp bland de torra stråna. Självklart, ytligt sett oklanderliga politiker i kamouflagemiljö. Politiker som går in och ut ur sammanhangen så att den som i efterhand vill få precisa svar tvingas nöja sig med att registrera vassvippornas darrning efter den senaste sortin. Men det är också ur ruggarna det verkliga sentimentet kommer när man med sång och piano pauserar den Reinfeldtska svadan. Paolo Contes texter och scenparets musikaliska temperament är ljusår från en moderat statsminister som är paniskt rädd för ”integritetsnära frågor”. Sådant är läget, vilket betyder att hur ihåligt somligt av det Fredrik Reinfeldt kläckt ur sig än ter sig går det inte att komma ifrån att han faktiskt får bonus genom all den pondus och lyskraft Orionteaterns scenduo lägger till plattityderna. Dessutom får de honom att framstå som något som han tycks ha rätt svårt att förmedla själv, nämligen att han faktiskt inte är mer än människa. Pia Huss teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7121, "headline": "Vad har vi hållit på med all denna tid", "summary": "Det är dags att ta hänsyn till nya fakta – och Ebba Witt-Brattström måste ta ansvar för sin starka maktposition, skriver Lisbeth Larsson i en slutreplik om Victoria Benedictssons texter. SLUTREPLIK", "article": "VicTORIA BENEDICTSSON I min artikel om Svenska Akademiens klassikerutgåva med Victoria Benedictsson-texter, ”Ord på liv och död” , riktade jag kritik mot två saker. Den ena handlade om forskningsetik, närmare bestämt om att redaktören Ebba Witt-Brattström utnyttjat och polemiserat mot opublicerat forskningsmaterial som hon haft för bedömning som sakkunnig på Riksbankens jubileumsfond. Den andra om principer för textutgivning. Jag kritiserade Svenska Akademien för att den valt att ge ut Benedictssons novell ”Ur mörkret” i den version som är delvis skriven och i övrigt starkt bearbetad av Axel Lundegård som vore den Victoria Benedictssons egen text. Den första frågan är snabbt avklarad. Witt-Brattström erkänner villigt att hon brutit mot den regel som säger att en sakkunnig inte får utnyttja eller offentliggöra innehållet i det material hon bedömer innan detta offentliggjorts. Det är allvarligt. Min långa erfarenhet som sakkunnig inom det akademiska systemet och vid forskningsråden har visat mig hur viktigt det är att inte någon tillåts bryta mot de regler som hela forskningsfinansieringssystemet bygger på. Det är på tiden att Ebba Witt-Brattström gör upp med sin syn på sig själv som ett offer och tar ansvar för den starka maktposition hon de facto har. Den andra frågan måste få större utrymme då den är grundläggande både för litteraturvetenskaplig forskning och den vanlige läsaren. ”Litteraturforskarens uppgift är ytterst att tradera verket till nya läsargenerationer” , skriver Witt- Brattström. Det är helt riktigt. Frågan vi strider om är vad som är verket. Witt-Brattström – och Horace Engdahl i sin bilaga till hennes artikel – menar att det är den text som är historiskt etablerad. Jag menar att när nya fakta tillkommer måste man acceptera att den förändras hur mycket man än älskar den gamla versionen. Att Svenska Akademiens ständige sekreterare håller fram den etablerade traditionen är inte överraskande. Att en av den feministiska litteraturvetenskapens svenska pionjärer intar denna position är däremot förvånande. Vad har vi då hållit på med all denna tid Att tradera den etablerade traditionen kan knappast vara vare sig den litteraturvetenskapliga forskarens eller feministens uppgift. Forskningens uppgift är alltid att söka ny kunskap, den som traderar texterna har att ta hänsyn till de resultat som framkommer. När det visar sig att den mest citerade meningen i Victoria Benedictssons författarskap – ”Att jag är kvinna har varit mitt livs förbannelse” – inte är skriven av henne utan av Axel Lundegård är detta naturligtvis viktigt. Inte bara för att det är en annan än den angivna författaren som hållit i pennan, utan också för att det ändrar förutsättningarna för själva förståelsen av texten. Att Lundegård skrivit in en medlidsam manlig lyssnare som åhör den talande kvinnans sorgliga berättelse alltmedan han klappar hennes hand i stället för den tyste och ifrågasättande man som finns i Benedictssons text ändrar naturligtvis också innebörden i den. När Lundegård byter ut Victoria Benedictssons formulering att det kanske kommer ”en tid då det icke är en ohjälplig skam, detta, att icke vara man” till en text om att den talande kvinnans ångest ”kommer av s k a m – skammen att vara kvinna” sker en avgörande vändning av berättelsen. Den handlar inte längre om en undergångsmärkt kvinna som är sitt eget problem, utan om en kvinna som går under för att hon inte erkänns som människa i ett patriarkalt samhälle. Det förvandlar henne inte, som Engdahl skriver, till en flickbokens Kulla-Gulla, men till en kvinna i en tragisk konflikt med världen. Ebba Witt-Brattström påstår, med en lika överraskande litteraturhänvisning, att jag genom att göra en dold kvinnlig text synlig åsamkar henne och det svenska folket en lika smärtsam förlust som Bibelkommissionen när den fråntog oss möjligheten ”att fortsätta sin trösterika vandring med Herren som herde i dödsskuggans dal” . Som Bibelkommissionens sekreterare Christer Åsberg klarlagt är den formulering som Brattström citerar en historisk parentes som korrigerades i nyöversättningen. Ambitionen med min bok – och debattartikel – har också varit ett återställande av texten. Redan när Axel Lundegård gav ut Victoria Benedictssons ”Samlade skrifter” 1918–20 avslöjades det dubbla författarskapet genom Ingrid af Schulténs efterord. Den kunskapen har emellertid inte beaktats av senare forskare. Och Witt-Brattström, som i sin artikel kallar sig hennes efterföljare, tar vare sig hänsyn till eller redovisar resultaten av af Schulténs arbete. För att man som litteraturvetare ska kunna göra goda läsningar är det viktigt med gott underarbete. Ebba Witt-Brattström ger en eloge till Christina Sjöblads utgivning av Victoria Benedictssons dagböcker som avlutades 1985. Och det är riktigt, den är eminent, men så vilar den också på många års arkivarbete, vars resultat även redovisas i en omfångsrik notapparat – som Witt-Brattström dock skurit ner med 90 procent. Birgitta Holms furiösa attack på min bok är lika dubbel. Samtidigt som hon kritiserar mitt arkivarbete visar hennes förvirrade anmärkningar bara att hon, som hon också skriver i sin biografi om Victoria Benedictsson, bara varit i arkivet några ”få gånger” . Axel Lundegårds version av ”Ur mörkret” har funnits och finns fortfarande. Det vare sig kan eller vill jag ta ifrån någon. Men jag menar att det är dags att öppna för ett nytt möte med Victoria Benedictssons texter, där de, avklädda Lundegårds tillägg och förvanskningar, kan förstås på ett nytt sätt och där de, som Agneta Pleijel helt riktigt skriver, har en ny andning och en annan stil, en stil som är ”drastisk och distinkt. Modernare och fräckare” . Lisbeth Larsson Professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet kulturdebatt@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7122, "headline": "Obama söker sina rötter", "summary": "barack obama i afrika tv 8 22.30. I kvällens dokumentär \"Barack Obama i Afrika\" skildras demokraternas presidentkandidats resa till sina afrikanska rötter. Med på den känslosamma resan är hustrun Michelle.", "article": "- Många människor, inte bara i Afrika utan i andra länder utanför USA, har orealistiska föreställningar om vad USA egentligen är. Och många har alltför höga förväntningar på vad jag i min position som amerikansk senator kan uträtta för människorna. - När jag var i Afrika var jag angelägen om att människorna inte skulle förvänta sig alltför mycket. Jag försökte förklara att min roll är att uppmuntra ett nytt sätt för USA att samarbeta med de afrikanska länderna. Så säger demokraternas presidentkandidat Barack Obama i en intervju i kvällens dokumentär i TV 8, \"Barack Obama i Afrika\", en avspänd intervju som visar en lugnare sida av presidentkandidaten Obama än den vi sett under den stundtals aggressiva valkampanjen. Dokumentären skildrar den resa till sina afrikanska rötter som Obama gjorde i augusti 2006; senatorns pappa var kenyan (se faktarutan här intill). I filmen besöker Obama och hans hustru Michelle såväl ett flyktingläger som fängelset Robben Island i Sydafrika, de tar båda ett hiv/aidstest offentligt, han gör ett känslosamt besök i pappans hemstad Siaya. Obama själv är filmens berättarröst. En ung kvinna utropar glädjestrålande, och friserar samtidigt sanningen en aning: - Obama är från Kenya, och nu har han kommit tillbaka för att besöka oss! Det spelar ingen roll hur rik han är, eller vilken position han har - det viktiga är att han faktiskt har kommit tillbaka för att träffa oss! Apropå Obamas afrikanska förfäder, och apropå presidentvalskampanjen som nu går in i sitt slutskede - hur pass mycket av rasistiska tongångar har hörts i valkampanjen? DN:s USA-korrespondent Erik Ohlsson skildrade häromdagen (DN 22/10) den kompakta oviljan bland fattiga \"rednecks\" i Virginia att lägga sin röst på en svart presidentkandidat. Det går möjligen att förstå rasistiska attityder bland fattiga i Virginia, där rasismen sitter djupt. Men hur låter det i den mer officiella debatten? Hur ofta görs pinsamma övertramp? - Jag tycker inte att rasismen är särskilt utbredd i valkampanjen, säger DN:s USA-korrespondent Erik Ohlsson. Vulgärrasismen finns säkert på sina håll, men den hålls borta från valmötena. - Men visst finns det tendenser hos republikanerna att märka ut Obama som \"annorlunda\", \"inte som vi\" och så vidare. Ett exempel var när John McCain kallade Obama för \"that one\" - \"den där\" - i en av de tv-sända debatterna. Eller när McCains omstridda vicepresidentkandidat Sarah Palin valtalade i det nästan helvita Mellanvästern och lyriskt utbrast att hon nu minsann \"hade kommit till det riktiga Amerika\". - De flesta amerikaner tycker att det är oanständigt att säga att de inte vill rösta på en svart presidentkandidat, även om de tycker så - undantag finns dock, säger Erik Ohlsson. - Men jag har märkt att många säger sig inte kunna rösta på Obama eftersom han är muslim eller åtminstone \"smygmuslim\". Vilket är lite märkligt eftersom Obama gång efter annan fört fram sin kristna tro - oftare än McCain, faktiskt, påpekar Erik Ohlsson. - Jag tror att de amerikaner som avvisar Obama för att han är \"muslim\" använder det argumentet som fikonlöv. Det låter bättre - i USA - att avvisa någon för dennes muslimska tro än för hudfärgen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7132, "headline": "En burgare med bok, tack", "summary": "De senaste sju åren har Läsrörelsen och McDonald's samarbetat om att få ut 4,6 miljoner barnböcker. Många kända författare har gett sitt samtycke. Andra har vägrat. - Vore det inte bättre om de serverade bra mat i stället, undrar bilderbokskonstnären Pija Lindenbaum.", "article": "Under oktober månad ligger det ingen plastleksak i barnens happy meal på hamburgerkedjan McDonald's. I stället finns det bilderböcker av Elsa Beskow och Gunna Grähs, av Ulf Stark och Lennart Hellsing och Inger och Lasse Sandberg. I vissa happy meal ligger Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists \"Mamma Mu åker rutschkana\", dubbelt så tjock som vanligt eftersom den är på två språk, svenska och persiska. Åt ena hållet läser man på svenska, åt andra hållet, med spegelvända bilder, på persiska. - Den här gången kommer det ut drygt 900.000 barnböcker, säger Elisabet Reslegård. Hon är i dag ordförande för Läsrörelsen, som ligger bakom böckerna på McDonald's. Det är inte första gången som McDonald's samarbetar med Läsrörelsen. Sedan 2001 har sammanlagt 4,6 miljoner barnböcker spritts via hamburgerrestaurangerna, i en märkligt lite omskriven läsfrämjande satsning. Men får ett läsfrämjande projekt se ut så här? Ska man verkligen hjälpa McDonald's att sälja hamburgare och pommes frites genom att stoppa med en klassisk bok av Lennart Hellsing? - Ja, säger Marianne von Baumgarten utan att tveka. Hon är en av barnboksvärldens mest erfarna och kunniga entreprenörer, sitter i styrelsen för Läsrörelsen och är den som väljer ut böckerna. - Ja, säger också Elisabet Reslegård. - Det handlar om att nå de familjer som inte går till bokhandeln och inte till biblioteket. Var träffar man många barnfamiljer? Jo, på McDonald's. Då är det den arenan böckerna ska finnas på. Nästa gång kanske familjen går till biblioteket. Sen citerar Marianne von Baumgarten Lennart Hellsing, som sagt \"det är inte de som utnyttjar mig, det är jag som utnyttjar dem.\" I år är hon extra glad över att Lennart Hellsings och Poul Ströyers \"Den flygande trumman\" är med, för den har inte funnits i tryck på bra länge. Böckerna är alltid en blandning mellan klassiker och relativt nyutkommet, mellan konstnärligt högtstående litteratur och mer bruksinriktad nyttolitteratur. Dessutom har man en gång knökat in ett par ljudböcker av Laura Trenter och tidigare två andra tvåspråkiga böcker förutom årets \"Mamma Mu åker rutschkana\". - Jag vill gärna ha med en Hellsing, och en abc-bok när det går, säger Marianne von Baumgarten. I år är det Elsa Beskows \"ABC-resan\" från 1945. Fungerar den för sena tiders barn? - Sådant vet man aldrig i förväg, men det kan vara en ingång till hela Elsa Beskows författarskap, säger Marianne von Baumgarten. Första utgivningsåret, 2001, ingick en av de få icke-svenska titlarna, John Marsdens otroligt populära ungdomsbok \"I morgon när kriget kom\". Sen blev det inga fler ungdomsböcker; ungdomar är svårare att nå och inte ens Marsden blev någon fullträff. I stället har det blivit bilderböcker, ofta av redan välkända författare och illustratörer. - Den första idén från McDonald's var att det skulle vara nyskrivna böcker, säger Marianne von Baumgarten. - Men det blir aldrig bra när författare skriver på uppdrag. Det här är mycket bättre. Fast man får inte alltid de böcker man vill ha, en del upphovsmän säger nej. En vägrade med hänvisning till att familjen var vegetarianer. En som har tackat nej till att medverka är bilderbokskonstnären Pija Lindenbaum, som blev tillfrågad vid ett tidigare tillfälle. - Det var inget lätt beslut, men jag bestämde mig ändå för att säga nej, säger Pija Lindenbaum. - Visst är det väl bättre att barn får en bok än en plastleksak, men jag vill ändå inte hjälpa McDonald's och få dem att framstå som kulturbärare. De står inte för någonting som jag gillar - varken maten eller det sätt man äter den på. Jag vill inte vara med och bättra på på deras rykte. Vore det inte bättre om de serverade bra mat i stället? Upphovsmännen får långtifrån samma ersättning som de vanligtvis får av förlagen. För att det ska gå ihop måste alla ställa upp för ganska lite pengar. - Jag var väldigt tveksam först, säger Jujja Wieslander, vars \"Mamma Mu gungar\" kom på McDonald's 2001. I år är hon med igen. - Jag tvekade mest för att det handlade om ett multinationellt företag med sunkig matkultur. Men jag ändrade mig: det vore lite skitförnämt att säga nej till att ge ungarna bra böcker med den Mat som de ändå äter. - Man måste invadera fiendeland, säger Ulf Stark och skrattar. Han är med för tredje gången, denna gång med \"En stjärna vid namn Ajax\", illustrerad av Stina Wirsén. - Det spelar ingen roll om McDonald's putsar lite på sin flottiga gloria, om det innebär att man kan ge böcker till en massa barn. Och det har ju varit bra böcker genom åren! Inte alls det mest lättsålda och kommersiella. Om man jämför med vilka böcker som bokhandeln skyltar mest med så har McDonald's böcker faktiskt varit bättre. Jujja Wieslander muttrar lite över att den första \"Mamma Mu\"-boken kom i ett underligt format, delvis beskuren, men framhåller att \"Min skattkammare\" år 2007 nästan blev finare i sitt lilla format på McDonald's än i originalutgåvan. Bakom McDonald's boksatsning står den läsfrämjande organisationen Läsrörelsen, där Elisabet Reslegård var kampanjledare och i dag är ordförande. Hon har farit fram som en komet och lyckats sy ihop de mest osannolika samarbeten. När hon berättar om hur samarbetet med McDonald's började låter det mest som en lycklig slump, hon låter själv lite förvånad. - Det började 1998, när dyslexikampanjen avslutats, som jag var kampanjledare för och Bengt Westerberg ordförande. Jag pratade med Kerstin Lööv på tidningen Skolledaren, hon ville dra i gång en Läsrörelse, och tyckte att jag skulle leda den. Bengt Westerberg blev ordförande. Plötsligt ringde Munkedals pappersbruk som inte visste något om Läsrörelseplanerna men ville göra en boksatsning med McDonald's. Och så började vi! Sen har det gått överraskande lätt. En förklaring, menar Elisabet Reslegård, är Ulrika Kindvall Wåreus, ansvarig för familjeaktiviteterna på McDonald's, som är djupt engagerad i projektet. - I ett samarbete måste det finnas eldsjälar på båda sidorna, annars går det inte, säger Elisabet Reslegård. McDonald's har inte bara gett ut böcker, man har också haft gratistidningen \"Våra barn\" under några år, där Marianne von Baumgarten var redaktör. - Den är i dag lagd på is. Vårt avtal med McDonald's löper från år till år, vi vet ingenting om framtiden, säger Elisabet Reslegård. - Men vi kan samarbeta med andra. Ikea vore till exempel intressant, det finns ju inte en barnfamilj som inte åker dit ibland. Läsrörelsen ", "article_category": "culture"}
{"id": 7133, "headline": "En burgare med bok, tack", "summary": "De senaste sju åren har Läsrörelsen och McDonald’s samarbetat om att få ut 4,6 miljoner barnböcker. Många kända författare har gett sitt samtycke. Andra har vägrat. – Vore det inte bättre om de serverade bra mat i stället, undrar bilderbokskonstnären Pija Lindenbaum.", "article": "Under oktober månad ligger det ingen plastleksak i barnens happy meal på hamburgerkedjan McDonald’s. I stället finns det bilderböcker av Elsa Beskow och Gunna Grähs, av Ulf Stark och Lennart Hellsing och Inger och Lasse Sandberg. I vissa happy meal ligger Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists ”Mamma Mu åker rutschkana”, dubbelt så tjock som vanligt eftersom den är på två språk, svenska och persiska. Åt ena hållet läser man på svenska, åt andra hållet, med spegelvända bilder, på persiska. – Den här gången kommer det ut drygt 900 000 barnböcker, säger Elisabet Reslegård. Hon är i dag ordförande för Läsrörelsen, som ligger bakom böckerna på McDonald’s. Det är inte första gången som McDonald’s samarbetar med Läsrörelsen. Sedan 2001 har sammanlagt 4,6 miljoner barnböcker spritts via hamburgerrestaurangerna, i en märkligt lite omskriven läsfrämjande satsning. Men får ett läsfrämjande projekt se ut så här Ska man verkligen hjälpa McDonald’s att sälja hamburgare och pommes frites genom att stoppa med en klassisk bok av Lennart Hellsing – Ja, säger Marianne von Baumgarten utan att tveka. Hon är en av barnboksvärldens mest erfarna och kunniga entreprenörer, sitter i styrelsen för Läsrörelsen och är den som väljer ut böckerna. – Ja, säger också Elisabet Reslegård. – Det handlar om att nå de familjer som inte går till bokhandeln och inte till biblioteket. Var träffar man många barnfamiljer Jo, på McDonald’s. Då är det den arenan böckerna ska finnas på. Nästa gång kanske familjen går till biblioteket. Sen citerar Marianne von Baumgarten Lennart Hellsing, som sagt ”det är inte de som utnyttjar mig, det är jag som utnyttjar dem.” I år är hon extra glad över att Lennart Hellsings och Poul Ströyers ”Den flygande trumman” är med, för den har inte funnits i tryck på bra länge. Böckerna är alltid en blandning mellan klassiker och relativt nyutkommet, mellan konstnärligt högtstående litteratur och mer bruksinriktad nyttolitteratur. Dessutom har man en gång knökat in ett par ljudböcker av Laura Trenter och tidigare två andra tvåspråkiga böcker förutom årets ”Mamma Mu åker rutschkana”. – Jag vill gärna ha med en Hellsing, och en abc-bok när det går, säger Marianne von Baumgarten. I år är det Elsa Beskows ”ABC-resan” från 1945. Fungerar den för sena tiders barn – Sådant vet man aldrig i förväg, men det kan vara en ingång till hela Elsa Beskows författarskap, säger Marianne von Baumgarten. Första utgivningsåret, 2001, ingick en av de få icke-svenska titlarna, John Marsdens otroligt populära ungdomsbok ”I morgon när kriget kom”. Sen blev det inga fler ungdomsböcker; ungdomar är svårare att nå och inte ens Marsden blev någon fullträff. I stället har det blivit bilderböcker, ofta av redan välkända författare och illustratörer. – Den första idén från McDonald’s var att det skulle vara nyskrivna böcker, säger Marianne von Baumgarten. – Men det blir aldrig bra när författare skriver på uppdrag. Det här är mycket bättre. Fast man får inte alltid de böcker man vill ha, en del upphovsmän säger nej. En vägrade med hänvisning till att familjen var vegetarianer. En som har tackat nej till att medverka är bilderbokskonstnären Pija Lindenbaum, som blev tillfrågad vid ett tidigare tillfälle. – Det var inget lätt beslut, men jag bestämde mig ändå för att säga nej, säger Pija Lindenbaum. – Visst är det väl bättre att barn får en bok än en plastleksak, men jag vill ändå inte hjälpa McDonald’s och få dem att framstå som kulturbärare. De står inte för någonting som jag gillar – varken maten eller det sätt man äter den på. Jag vill inte vara med och bättra på på deras rykte. Vore det inte bättre om de serverade bra mat i stället Upphovsmännen får långtifrån samma ersättning som de vanligtvis får av förlagen. För att det ska gå ihop måste alla ställa upp för ganska lite pengar. – Jag var väldigt tveksam först, säger Jujja Wieslander, vars ”Mamma Mu gungar” kom på McDonald’s 2001. I år är hon med igen. – Jag tvekade mest för att det handlade om ett multinationellt företag med sunkig matkultur. Men jag ändrade mig: det vore lite skitförnämt att säga nej till att ge ungarna bra böcker med den mat som de ändå äter. – Man måste invadera fiendeland, säger Ulf Stark och skrattar. Han är med för tredje gången, denna gång med ”En stjärna vid namn Ajax”, illustrerad av Stina Wirsén. – Det spelar ingen roll om McDonald’s putsar lite på sin flottiga gloria, om det innebär att man kan ge böcker till en massa barn. Och det har ju varit bra böcker genom åren! Inte alls det mest lättsålda och kommersiella. Om man jämför med vilka böcker som bokhandeln skyltar mest med så har McDonald’s böcker faktiskt varit bättre. Jujja Wieslander muttrar lite över att den första ”Mamma Mu”-boken kom i ett underligt format, delvis beskuren, men framhåller att ”Min skattkammare” år 2007 nästan blev finare i sitt lilla format på McDonald’s än i originalutgåvan. Bakom McDonald’s boksatsning står den läsfrämjande organisationen Läsrörelsen, där Elisabet Reslegård var kampanjledare och i dag är ordförande. Hon har farit fram som en komet och lyckats sy ihop de mest osannolika samarbeten. När hon berättar om hur samarbetet med McDonald’s började låter det mest som en lycklig slump, hon låter själv lite förvånad. – Det började 1998, när dyslexikampanjen avslutats, som jag var kampanjledare för och Bengt Westerberg ordförande. Jag pratade med Kerstin Lööv på tidningen Skolledaren, hon ville dra i gång en Läsrörelse, och tyckte att jag skulle leda den. Bengt Westerberg blev ordförande. Plötsligt ringde Munkedals pappersbruk som inte visste något om Läsrörelseplanerna men ville göra en boksatsning med McDonald’s. Och så började vi! Sen har det gått överraskande lätt. En förklaring, menar Elisabet Reslegård, är Ulrika Kindvall Wåreus, ansvarig för familjeaktiviteterna på McDonald’s, som är djupt engagerad i projektet. – I ett samarbete måste det finnas eldsjälar på båda sidorna, annars går det inte, säger Elisabet Reslegård. McDonald’s har inte bara gett ut böcker, man har också haft gratistidningen ”Våra barn” under några år, där Marianne von Baumgarten var redaktör. – Den är i dag lagd på is. Vårt avtal med McDonald’s löper från år till år, vi vet ingenting om framtiden, säger Elisabet Reslegård. – Men vi kan samarbeta med andra. Ikea vore till exempel intressant, det finns ju inte en barnfamilj som inte åker dit ibland. Lotta Olsson lotta.olsson@dn.se 08-738 22 11 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7134, "headline": "En burgare med bok, tack", "summary": "De senaste sju åren har Läsrörelsen och McDonald’s samarbetat om att få ut 4,6 miljoner barnböcker. Många kända författare har gett sitt samtycke. Andra har vägrat.– Vore det inte bättre om de serverade bra mat i stället, undrar bilderbokskonstnären Pija Lindenbaum.", "article": "Under oktober månad ligger det ingen plastleksak i barnens happy meal på hamburgerkedjan McDonald’s. I stället finns det bilderböcker av Elsa Beskow och Gunna Grähs, av Ulf Stark och Lennart Hellsing och Inger och Lasse Sandberg. I vissa happy meal ligger Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists ”Mamma Mu åker rutschkana”, dubbelt så tjock som vanligt eftersom den är på två språk, svenska och persiska. Åt ena hållet läser man på svenska, åt andra hållet, med spegelvända bilder, på persiska. – Den här gången kommer det ut drygt 900 000 barnböcker, säger Elisabet Reslegård. Hon är i dag ordförande för Läsrörelsen, som ligger bakom böckerna på McDonald’s. Det är inte första gången som McDonald’s samarbetar med Läsrörelsen. Sedan 2001 har sammanlagt 4,6 miljoner barnböcker spritts via hamburgerrestaurangerna, i en märkligt lite omskriven läsfrämjande satsning. Men får ett läsfrämjande projekt se ut så här? Ska man verkligen hjälpa McDonald’s att sälja hamburgare och pommes frites genom att stoppa med en klassisk bok av Lennart Hellsing? – Ja, säger Marianne von Baumgarten utan att tveka. Hon är en av barnboksvärldens mest erfarna och kunniga entreprenörer, sitter i styrelsen för Läsrörelsen och är den som väljer ut böckerna. – Ja, säger också Elisabet Reslegård. – Det handlar om att nå de familjer som inte går till bokhandeln och inte till biblioteket. Var träffar man många barnfamiljer? Jo, på McDonald’s. Då är det den arenan böckerna ska finnas på. Nästa gång kanske familjen går till biblioteket. Sen citerar Marianne von Baumgarten Lennart Hellsing, som sagt ”det är inte de som utnyttjar mig, det är jag som utnyttjar dem.” I år är hon extra glad över att Lennart Hellsings och Poul Ströyers ”Den flygande trumman” är med, för den har inte funnits i tryck på bra länge. Böckerna är alltid en blandning mellan klassiker och relativt nyutkommet, mellan konstnärligt högtstående litteratur och mer bruksinriktad nyttolitteratur. Dessutom har man en gång knökat in ett par ljudböcker av Laura Trenter och tidigare två andra tvåspråkiga böcker förutom årets ”Mamma Mu åker rutschkana”. – Jag vill gärna ha med en Hellsing, och en abc-bok när det går, säger Marianne von Baumgarten. I år är det Elsa Beskows ”ABC-resan” från 1945. Fungerar den för sena tiders barn? – Sådant vet man aldrig i förväg, men det kan vara en ingång till hela Elsa Beskows författarskap, säger Marianne von Baumgarten. Första utgivningsåret, 2001, ingick en av de få icke-svenska titlarna, John Marsdens otroligt populära ungdomsbok ”I morgon när kriget kom”. Sen blev det inga fler ungdomsböcker; ungdomar är svårare att nå och inte ens Marsden blev någon fullträff. I stället har det blivit bilderböcker, ofta av redan välkända författare och illustratörer. – Den första idén från McDonald’s var att det skulle vara nyskrivna böcker, säger Marianne von Baumgarten. – Men det blir aldrig bra när författare skriver på uppdrag. Det här är mycket bättre. Fast man får inte alltid de böcker man vill ha, en del upphovsmän säger nej. En vägrade med hänvisning till att familjen var vegetarianer. En som har tackat nej till att medverka är bilderbokskonstnären Pija Lindenbaum, som blev tillfrågad vid ett tidigare tillfälle. – Det var inget lätt beslut, men jag bestämde mig ändå för att säga nej, säger Pija Lindenbaum. – Visst är det väl bättre att barn får en bok än en plastleksak, men jag vill ändå inte hjälpa McDonald’s och få dem att framstå som kulturbärare. De står inte för någonting som jag gillar – varken maten eller det sätt man äter den på. Jag vill inte vara med och bättra på på deras rykte. Vore det inte bättre om de serverade bra mat i stället? Upphovsmännen får långtifrån samma ersättning som de vanligtvis får av förlagen. För att det ska gå ihop måste alla ställa upp för ganska lite pengar. – Jag var väldigt tveksam först, säger Jujja Wieslander, vars ”Mamma Mu gungar” kom på McDonald’s 2001. I år är hon med igen. – Jag tvekade mest för att det handlade om ett multinationellt företag med sunkig matkultur. Men jag ändrade mig: det vore lite skitförnämt att säga nej till att ge ungarna bra böcker med den mat som de ändå äter. – Man måste invadera fiendeland, säger Ulf Stark och skrattar. Han är med för tredje gången, denna gång med ”En stjärna vid namn Ajax”, illustrerad av Stina Wirsén. – Det spelar ingen roll om McDonald’s putsar lite på sin flottiga gloria, om det innebär att man kan ge böcker till en massa barn. Och det har ju varit bra böcker genom åren! Inte alls det mest lättsålda och kommersiella. Om man jämför med vilka böcker som bokhandeln skyltar mest med så har McDonald’s böcker faktiskt varit bättre. Jujja Wieslander muttrar lite över att den första ”Mamma Mu”-boken kom i ett underligt format, delvis beskuren, men framhåller att ”Min skattkammare” år 2007 nästan blev finare i sitt lilla format på McDonald’s än i originalutgåvan. Bakom McDonald’s boksatsning står den läsfrämjande organisationen Läsrörelsen, där Elisabet Reslegård var kampanjledare och i dag är ordförande. Hon har farit fram som en komet och lyckats sy ihop de mest osannolika samarbeten. När hon berättar om hur samarbetet med McDonald’s började låter det mest som en lycklig slump, hon låter själv lite förvånad. – Det började 1998, när dyslexikampanjen avslutats, som jag var kampanjledare för och Bengt Westerberg ordförande. Jag pratade med Kerstin Lööv på tidningen Skolledaren, hon ville dra i gång en Läsrörelse, och tyckte att jag skulle leda den. Bengt Westerberg blev ordförande. Plötsligt ringde Munkedals pappersbruk som inte visste något om Läsrörelseplanerna men ville göra en boksatsning med McDonald’s. Och så började vi! Sen har det gått överraskande lätt. En förklaring, menar Elisabet Reslegård, är Ulrika Kindvall Wåreus, ansvarig för familjeaktiviteterna på McDonald’s, som är djupt engagerad i projektet. – I ett samarbete måste det finnas eldsjälar på båda sidorna, annars går det inte, säger Elisabet Reslegård. McDonald’s har inte bara gett ut böcker, man har också haft gratistidningen ”Våra barn” under några år, där Marianne von Baumgarten var redaktör. – Den är i dag lagd på is. Vårt avtal med McDonald’s löper från år till år, vi vet ingenting om framtiden, säger Elisabet Reslegård. – Men vi kan samarbeta med andra. Ikea vore till exempel intressant, det finns ju inte en barnfamilj som inte åker dit ibland. Lotta Olsson lotta.olsson@dn.se 08-738 22 11 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7152, "headline": "Kontorsråttans tid är nu", "summary": "Mot alla odds tycks vi älska skildringar av livet på kontor. Nu kommer Joshua Ferris bok \"Så fick vi se slutet\", en fantastisk historia om en brokig skara männiksor på en reklambyrå i Chicago.", "article": "De senaste åren har vi sett en uppsjö av tv-serier som utspelar sig på kontor. Framför stökiga skrivbord sitter kontorsråttor med krumma ryggar, trötta ögon och näsor snoriga av den allergiframkallande heltäckningsmattan. Skvaller och ängslan gnager på deras nerver likt en råtta på en skeppstamp. Vem kommer att befordras härnäst? Vet de andra något som jag inte vet? Gemensamt när de samma tröstlösa förhoppning om att nästa kafferast ska sträcka sig in i en evighetslång ledighet i vilken man förutom att vara ledig också är lycklig och rik. En enastående skildring av livet på kontor är Joshua Ferris bok \"Så fick vi se slutet\". En bok som det har pratats om i två år och som nu äntligen ges ut i Sverige, (i smidig översättning av Ylva Mörk, Natur & Kultur). Boken följer en brokig skara människor, förenade av sina jobb på en reklambyrå i Chicago. Det är tidigt 2000-tal och en av dessa ekonomiska bubblor är på väg att spricka. Det skärs ner på allt i en rasande fart, bullar, blommor och människor utan åtskillnad. De anställda drabbas av panik men försöker hålla fanan högt och forstsätter streta på som vanligt. Vilket innebär att låtsas jobba medan man slår vad om vilka kändisar som ska dö under året, skicka ångestladdade massmejl, sno varandras inventarier och förneka det bestämt när man blir påkommen. Men det som till en början framstår som en bok att skratta högt till blir för varje sida allt mörkare. Halva kontoret äter antidepressiva mediciner och \"slutet\" i bokens titel betyder både det lilla slutet - avsked, och det stora slutet - döden. Boken är skriven i vi-form, ett ovanligt och kan tyckas krångligt grepp, men Joshua Ferris hanterar det med bravur. - Jag slet mitt hår för att få till det men jag visste att det var nödvändigt för boken. Joshua Ferris bok följer en inofficiell kanon som började med filmen \"Office Space\", från 1999. Filmen handlar om några män på ett ansiktsslöst amerikanskt it-bolag som gör uppror mot sin chef genom att lyssna på hip-hop och bete sig illa. Filmen blev en omedelbar publikframgång. Men när BBC två år senare lanserade tv-serien \"The Office\" var tittarna till en början förbryllade. Serien hade årets sämsta tittarsiffror på BBC2, kvinnornas bowling undantaget. Men snart blev David Brent och hans anställda hela Europas snackis och kritikerna letade efter nya superlativ. Vi var många som gick runt på våra kontor och citerade Brent och Keenan. Men vi kände oss som Tim och Lucy. Idag har \"The Office\" slagit rekord i sålda dvd:s och adapterats till böcker, tv-spel och en amerikansk version. I kölvattnet av \"The Office\" kom fantastiska tv-serier som \"Green Wing\", \"Mad Men\" och \"30 Rock\". Samtliga fokuserar på livet och turerna på en arbetsplats: konsten att trycka ner och tracka sina kompanjoner, bråket vid kaffeautomaten men också gemenskapen. De små källorna till glädje är en trevlig skvallerstund där alla är överens eller ett uppskattande ord från chefen. De flesta av oss känner igen oss. \"Det är svårt att hitta någon som inte har erfarenhet av kontorsjobb\", säger Joshua Ferris. Vilket kanske också är en av nycklarna till genrens framgång. Varför valde du kontorslandskapet som miljö för din bok? - En stor del av våra liv utspelar sig på kontor, och det ser inte ut att bli mindre framöver. Jag ville fånga känslan av att arbeta. Varför valde du att skriva boken i första person plural? - När jag var ung jobbade min pappa på kontor. Han hade en telefonsvarare där han sa: \"Vi är inte inne just nu, men lämna ett meddelande så återkommer 'vi' \". Vem var detta \"vi\" undrade jag alltid. Efter ett tag insåg Joshua Ferris att alla stora företag använder sig av detta kollektiva \"vi\" som ett sätt att skapa en känsla av enighet och styrka. I reklamkampanjer proklameras alltid: \"Vi erbjuder livets goda\" eller \"Oss kan du lita på \". Ferris ville med sin bok visa att det bakom denna mäktiga entitet alltid gömmer sig en samling struliga, neurotiska människor, insnärjda i alkoholproblem och otrohetsaffärer. - Alla som arbetat på kontor har stött på absurditeterna. Människor är underhållande, både avsiktligt och oavsiktligt. Joshua Ferris kom att intressera sig för hur detta grupptänkande påverkar oss. För att förklara sig lyfter han fram ett exempel, katastrofen med rymdfärjan Challenger, 1986. Challenger exploderade som bekant och ledde till att den sju man starka besättningen omkom. I de utredningar som följde har det framkommit att arbetsgruppen på NASA valde att ignorera ett antal uppenbara problem. - Av rädsla för att säga emot eller framstå som bakåtsträvare valde man att hålla tyst, vilket ledde till att allt gick åt helvete. Samma mekanismer gäller för Irakkriget och Förintelsen, om man nu ska ta några skräckexempel. Men dagens stora bolag är också strålande exempel på platser där ett fördummande \"grupptänk\" frodas. När en av bokens anställda, Joe Pope, snällt försöker be de andra att sluta prata bakom ryggen på varandra, för att det kan såra, möts han av en vägg av förakt. \"Vi hade inte haft en aning om att Joe var en sådan reformivrare. Vi hade blandade känslor för sådana. En del av oss tyckte att det var fina människor som ändå inte hade lyckats förändra någonting. Andra var rent hatiska. Vem fan tror han att han är - ungefär så.\" Det skvallras mycket i boken, varför är de så besatta av att skvallra? - Ibland kan skvaller vara illasinnat men ofta är det bara en form av konversation. Om man liknar samtal vid ett stort träd så är skvaller trädets svarta och ruttnande gren. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7156, "headline": "Klartecken för byggen kring Norrviken", "summary": "Exploateringen av Norrvikens trädgårdar har klubbats igenom i Båstad kommunfullmäktige. Men beslutet kommer att överklagas.", "article": "Detaljplanen för Norrviken trädgårdar klubbades på onsdagkvällen igenom i Båstads kommunfullmäktige. Det betyder att området nu kan bebyggas med hotell, butiker och bostäder, som ska betala utvecklingen av Rudolf Abelins 102 år gamla trädgårdsanläggning. Ren utpressning, anser både den politiska oppositionen och de som vill skydda trädgårdarna om det nyskrivna exploateringsavtalet. Ägarstiftelsen och kommunen har tappat kontrollen över Norrviken, anser oppositionen och trädgårdarnas vänner. Kommunstyrelsens vice ordförande Ann-Margret Kjellberg (s) är inte nöjd med fullmäktigebeslutet. –  Visserligen lyckades vi hålla strandremsan nedanför trädgårdarna byggfri, men vi motsätter oss att kommunen avsagt sig förköpsrätten när exploatören vill sälja av mark. Dessutom kräver exploatörerna att få bygga på ett mycket större område än det nuvarande om de ska lägga pengar på Norrvikens trädgårdar, säger Ann-Margret Kjellberg. Naturskyddsföreningen, Norrvikens trädgårdssällskap och flera andra som vill bevara trädgårdarna i sitt ursprungliga skick väntas överklaga beslutet till länsrätten. Detaljplanen, menar de, uppfyller inte de förväntade kraven på skydd av natur- och kulturvärden. – Planen kör över de EU-direktiv som Sverige har förbundit sig att följa, säger Ingrid Björkman i Norrvikens trädgårdssällskap. De kapitalstarka exploatörerna har under den fleråriga processen hotat att dra sig ur projektet om de inte får bygga nytt i Norrvikenområdet. Exploateringsbolaget, som äger marken runt trädgårdarna, har dessutom nyligen överlåtit marken till Norrvikens Trädgårdar AB, bolaget som arrenderar trädgårdarna. Bakom dem står ett konsortium med byggföretaget Peabs vd Mats Paulsson i spetsen. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7169, "headline": "Ny teknik för unga läsare", "summary": "Många talar just nu om att det skulle vara kris: barn och unga läser allt mindre. På Medioteket i Stockholm talar man hellre om att utlåningen på skolbiblioteken har ökat. Här hittar man ständigt nya sätt för att få barn att läsa mer.", "article": "Enligt flera undersökningar läser barn och ungdomar allt mindre, ägnar allt mindre tid åt böcker, och förstår allt mindre av vad de läser. Biblioteksutlåningen minskar. - Men då finns inte skolbiblioteken med i den statistiken - och i Stockholms bemannade skolbibliotek har utlåningen tvärtom ökat med 20 procent de senaste fyra åren, säger Elisabeth Söder på Medioteket i Stockholm. Hennes bild av utvecklingen är en annan, och betydligt mer hoppfull: undersökningsresultaten kommer ju med en viss eftersläpning, och visar hur det var för några år sedan. Sedan dess har mycket hänt. På Medioteket, ett resurscentrum för alla Stockholms kommunala skolor, arbetar man med alla tillgängliga medel för att få barn och ungdomar att läsa. Inte nödvändigtvis böcker som är papper-med-text, tal- och ljudböcker går precis lika bra. Precis som vuxna kan barn tycka att ljudböcker är bättre i vissa lägen, utan att de för den skull blir sämre på att läsa. Medioteket har köpt in billiga mp3-spelare och erbjuder också möjligheten att ladda ner böcker direkt i mobilen. - Det finns forskare som säger att skriftspråket framstår som ett helt nytt språk för en del elever, och då är tal- och ljudböckerna ett sätt att ändå få tillgång till litteraturen, säger Elisabeth Söder. - Böcker är en genväg i språkutvecklingen. För att hänga med på gymnasiet behöver man ha ett ordförråd på femtio tusen ord - det är tio nya ord om dagen. Det är ändå inte mycket, man kan till exempel inte klara DN:s ledarsida med ett sådant ordförråd. Men hur får man tillräckligt stort ordförråd? Ja, läser man en kvart om dagen så får man det. Den traditionella bilden av läsundervisning är att eleven ska läsa en bok, och sen skriva ett referat eller en recension som framför allt är till för att visa att eleven har läst hela boken. Har man riktig otur så finns det ett \"facit\" om hur boken ska tolkas också, och läsningen blir en ängslig inlärning av hur man ska läsa \"rätt\" mer än ett sätt att reflektera och fundera över vad det som står betyder för en själv. Men så är undervisningen dessbättre allt mer sällan numera. När Medioteket ordnar fortbildningskurser för lärare om Reflekterande läsning lär man ut att det viktigaste är samtalet om boken. Hela klassen ska läsa samma bok, och sedan ska läraren leda ett samtal där ingen tolkning är fel, och alla ska få yttra sig och alla bli lyssnade på. - Det är lika spännande varje gång, säger Ingalill Åkesson Hedqvist på Medioteket, och beskriver metoden: Läraren ska skriva upp allas tolkningar och tankar på tavlan. Så tittar gruppen på det som står uppskrivet, och plötsligt hittar man nya mönster, helt nya idéer, som ingen såg medan de läste boken. Och kurserna i Reflekterande läsning blir snabbt fullbokade. Det finns ett enormt intresse från lärarna, och en öppenhet för nya metoder som Medioteket varmt understöder. Elisabeth Söder lägger till att den nya tekniken gjort det möjligt att fortsätta skolans boksamtal på nätet, vilket gör att även de blygaste eleverna kan våga yttra sig. Det man talar om just nu på Medioteket är inte i första hand vilka barn som har särskilda behov och speciella diagnoser. I stället understryker man att alla barn ska hitta den inlärningsmetod som fungerar bäst - kanske har man vid vissa tillfällen lättare att lyssna på böcker än att läsa dem, om man har svårt att skriva kan man prata in sina svar på en diktafon, om man har svårt att prata så skriver man sina svar. Har man svårt att skriva för hand bör man få använda dator. Har man bråttom kan man lyssna på en bok i mobilen. Eller på lärarens anteckningar, om läraren har skannat in anteckningarna och fått dem överförda till ljudfiler som eleverna kan ladda ner. - Det viktigaste är att man inte hamnar på efterkälken och misslyckas, säger Mait Svanström som arbetar med specialpedagogik. - Det är då eleverna ger upp, och slutar försöka hänga med sina klasskamrater. Då förlorar de mycket mer än om de använder annan teknik under en period! Många elever kommer inte till Mait Svanström förrän de har fått en diagnos och problemen vuxit sig riktigt stora. Då kan de få tillgång till läslinjaler om de har svårt med läsningen för att raderna hoppar omkring. De kan använda pennor med tyngd eller specialgrepp, och läsverktyg som talsyntesprogrammet, som läser upp text från internet och \"ljudar\" de enskilda bokstäverna både på svenska och engelska. Det finns en hel rad olika hjälpmedel, som den enkla, lätta datorn Alphasmart, inte mycket tyngre än ett kollegieblock, där elever kan anteckna och sedan få över texten till en riktig dator via en usb-sladd. Bland de mer ovanliga hjälpmedlen är bollfilten och sittdynan, som kan lugna elever med koncentrationssvårigheter. Eller läsfåtöljen, som är ett litet isoleringsunder där eleverna kan skärma av omvärldens ljud för att få läsro, eller lyssna på musik eller böcker via de inbyggda högtalarna. - Ofta rekvirerar lärare verktygen för några elever med diagnos, men vi rekommenderar att alla elever får prova. Det brukar alltid vara några som upptäcker att inlärningen går mycket lättare med något hjälpmedel. Och det ska man utnyttja! säger Mait Svanström. - Förr betraktades det som något slags brist om man inte kunde lära sig på det traditionella sättet. Men så är det ju inte: alla vinner på att hitta det som är bäst just för dem, säger Elisabeth Söder. Medioteket ligger i Liljeholmen Medioteket ligger i Liljeholmen och är en pedagogisk resurs för i första hand Stockholms kommunala skolor. Här finns ett cirkulationsbibliotek med klassuppsättningar av ca 1.200 titlar, här finns kurser, seminarier, bild- och ljudmedier, samt medieteknisk utrustning. Läs mer på www.stockholm.se/medioteket Medioteket har kurser i hur läsverktyg kan användas i skolorna - läsverktyg som Medioteket hittills lyckats få ut till de flesta kommunala gymnasiebibliotek i Stockholm. Målet är att de ska finnas på alla skolbibliotek. Elever med behov av särskilt stöd kan få låna dess läsverktyg från Skolstöd, www.stockholm.se/skolstod Medioteket tillhandahåller både ljud- och talböcker. Ljudböckerna har köpts in ungefär som vanliga böcker, medan talböckerna produceras med statligt stöd åt alla med funktionshinder. Alla läromedel finns inlästa som talböcker. Läsverktygen Talpennan läser upp och förklarar ord, och kan också översätta till engelska. Det man markerat med pennan kan överföras till en dator. Skannern kan läsa in en sida ur en bok och välja ut vissa stycken eller meningar som sparas som anteckningar vid studier eller arbete. Wordread Plus är ett talsyntesprogram som läser upp text från datorskärmen, även från internet, och ljudar de enskilda bokstäverna. Programmet läser på både svenska och engelska. Wordpoint är ett engelskt/svenskt översättningsprogram. Man pekar på ett engelskt ord på skärmen och programmet säger ordet med engelsk talsyntes, och visar den svenska översättningen. Stava Rätt är en svensk stavningskontroll utvecklad för dyslektiker och personer med läs- och skrivsvårigheter. Spell Right, rättstavning för engelska. Bokstödet \"Läslustan\" finns för den som behöver ställa en bok på bordet eller i knäet för bekvämare läsning. Hörlurar lånas ut för att användas tillsammans med ovanstående program eller för att lyssna på ljudböcker. Daisyböcker är talböcker som strukturerar ljud, text och bild. Det blir enklare att läsa och söka i texten. Läsaren kan anpassa hastigheten och sätta bokmärken i texten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7175, "headline": "Märkta av historien", "summary": "Ingermanländarna är en okänd finsk flyktinggrupp med ett dramatiskt förflutet som de ogärna talar om. De blev offer för Stalins folkförflyttningar, och flera tusen av dem hamnade under andra världskriget i Sverige..", "article": "Efter 60 års liv i Sverige har ingermanländarna från Leningradområdet lyckats förbli en i stort sett okänd flyktinggrupp. Man kan bara hoppas att även deras öden kommer att belysas i den pågående informationskampanjen om kommunistiska regimers brott. De har finska eller finskklingande namn och talar ett finskt språk, men sedan långt tillbaka är det svenskan som gäller eftersom de visste att det inte fanns någon återvändo. Ingermanländarna härstammar från finska bönder som under den svenska storhetstiden på 1600-talet började bruka landområdena inne i Finska viken. Äldre ingermanländare i Sverige har själva vuxit upp på, först egen jord och senare på kollektiven i Sovjetunionen. De har alltid av nödvändighet hållit en låg profil. För svenskar i gemen har deras brokiga historia varit svårbegriplig, till vissa delar även avskräckande. De har varit offer för Stalins folkförflyttningar, har mist sin egendom genom kollektiviseringen och avrättats eller skickats till läger på Kolahalvön och i Sibirien som så kallade Sovjetfiender. Många av flyktingarna har också deltagit i strid såväl i den sovjetiska röda armén som i Hitlers SS och i finska armén, alltså både med och mot Sovjetunionen och Tyskland. Misstänksamheten lever kvar ännu. En ingermanländare berättar ogärna om sitt förflutna förrän han eller hon fått veta att man har viss kunskap om historien. Fem tusen lyckades fly till Sverige, tusen fortsatte till USA och Kanada. De kom från Finland som efter krigsstilleståndet hösten 1944 tvingades utlämna 60 000 ingermanländare till Sovjetunionen. Omkring 30 000 finns i dag kvar i det tidigare Sovjetområdet, många av dem i det nordligare ryska Karelen, dit de tvångsförflyttades efter kriget. Genom en uppgörelse med Tyskland som ockuperade Estland 1943 kunde Finland undsätta ingermanländarna. De räddades undan svält och umbäranden, men de skulle också ersätta den finländska arbetskraft som mobiliserats för krigsuppgifter och var ute i fält. Följaktligen blev de snabbt satta i arbete och kunde förtjäna sitt uppehälle inom industrin och i jordbruket. Hur många svenskar som i dag räknar sig som ingermanländare är okänt. De kan vara många eftersom de i tryggheten i Sverige bildade stora familjer. Om det var deras lutherska religion eller bondetraditionen med stora barnkullar som dikterade familjebildningen är svårt att säga. Ingermanländare jag mött under åren talar gärna stolt om sina många barn och barnbarn som en stor rikedom. Trots min egen finska bakgrund och stort intresse för nutidshistoria blev jag inte medveten om deras existens förrän i början av 1990-talet. Detta trots att min far som finsk militär deltog i de finska räddningsoperationerna. Då fick jag som utomstående delta i ett sommarmöte för ingermanländare i exil, dock utan att egentligen få någon av deltagarna att sprida ljus över det förgångna. Det mesta kring ingermanländarna var ännu hemligt. Få svenskar har intresserat sig för dessa flyktingar. Forskaren Eric De Geer i Uppsala är den i Sverige som tämligen ensam i decennier sysslat med kartläggning av ingermanländarna och deras kultur. Av hänsyn till ingermanländarna var han också svårintervjuad vid vårt första möte. Ointresset kan till en del bero på att ingermanländarna varit en enkel flyktinggrupp som \"skött sig\", varit framgångsrik, utgjort god arbetskraft på svenska jordbruk, i skogsnäringen och i verkstadsindustrin och \"inte legat det sociala till last\", något de flesta själva framhåller. Men tystnaden är mer komplicerad än så. De har inte gärna berättat och historiker kan vittna om hur svåra de varit att intervjua om sina erfarenheter. Rädslan från flyktingtiden har levt vidare. Än i dag undviker ingermanländaren Niilo Anttonen jag nyligen träffade i Sunnemo i Värmland att svara på många frågor. Spontant talar han dock om sin mamma, som han skildes ifrån 18 år gammal på en tågstation nära Leningrad (S:t Petersburg). Under alla år i Sverige har han tänkt på henne, men inte vågat ta reda på hennes öde. Han vill inte skada någon som finns kvar där borta. - Vi tog farväl av varandra på stationen i Babajevo. Sedan sågs vi aldrig mer, berättar Niilo. I staden utmed mellan järnvägen mellan dagens S:t Petersburg och Vologda hade familjen bott en tid efter de första folkförflyttningarna som Stalin beordrat 1935. Djur och egendom hade man mist. Mötet med modern mellan två tågbyten blev kort. Just återkommen från ett arbetsläger skickades han vidare till röda arméns förläggning i karelska Olonets. 85 år gammal återkommer Niilo hela tiden till modern. Troligen hoppas han på min hjälp. Niilos nyfikenhet och längtan har fått honom att en gång besöka S:t. Petersburg i hopp om att få veta något. Men ut till det tidigare ingermanländska området åkte han inte. Emotionellt räckte det för honom att återse det lilla torg där han tillsammans med modern brukade sälja potatis. Niilos röst stockar sig då han berättar om färderna till torget alltifrån hans tidigaste barndom. I Babajevo började Niilo den långa odyssé som skulle ta honom via röda armén, till tolktjänst i finska armén, som flykting över Haparanda och till olika jobb i den svenska skogsindustrin, främst i Värmland. Varje flyktetapp, arbetsplats och förändring i livet, bilköp och familjetillökning har han mödosamt tecknat ned, för sina åtta barn och deras familjer. Så att de skulle veta och förstå. Till skillnad från många ingermanländare har Niilo också berättat om sitt liv för familjen. Varje julafton fick sin höjdpunkt i hans berättelse, en spännande och ryslig julsaga, som barnen aldrig kunde bli mätta på. Men utanför hemmet talades det inte om livet i Sovjetunionen. - Ingen skulle ha förstått och ingen brydde sig, säger han utan bitterhet. Från den dag ingermanländarna kom till Sverige kände de sig hotade av sitt gamla hemland, Sovjetunionen. De hade också anledning till det. I Finland hade de haft en fristad under några år och byggt upp ett liv genom eget arbete. Men vid krigsslutet krävde Sovjetmakten deras utlämnande. Över 600 hade då kämpat som frivilliga i den finska armén mot Sovjetarmén. De internerades i olika läger för att sedan av Finland, under rysk övervakning, skickas tillbaka. Många finländare, även i ledande ställning, gjorde sitt yttersta för att rädda ingermanländare. Åtskilliga var de som kunde hoppa av tågen som rullade i låg fart österut, ofta med öppna dörrar. Allt medan de finska vakterna såg åt annat håll. Jakten på ingermanländarna gick vidare även efter flykten till Sverige. Sovjetiska tjänstemän fick av svenska regeringen tillstånd att besöka flyktinglägren runt om i Sverige. Syftet med besöken sades vara att informera om att de utan risk för repressalier kunde återvända till sina hembyar. I vissa fall lyckades ryssarna med sin övertalning, ofta med hot om repressalier mot kvarvarande släktingar om de inte återvände. Inget sades om att avrättning eller deportation till Sibirien väntade. Jag har mött ingermanländska familjer i dagens Ryssland som bevittnat hur deras pappor efter gränsöverfarten togs av tågen och sköts som landsförrädare. En grupp svenskar med kapten Uno Hammarström i spetsen tog sig an ingermanländarna. De uppmanades göra så litet väsen av sig som möjligt för att undgå ryssarnas utsända och medlöpare. Även för Finlandsaktivisten Hammarström var ingermanländarna från början obekanta. Vid ett tillfälle lyckades svenskarna stoppa utvisning av 500 ingermanländare. Det regeringsbeslutet ledde i sin tur till att fler fick stanna. Sverige slapp en massutlämning av det slag som drabbade balterna. Hur relativt okänd deras historia var illustreras väl av att Finlands president Mauno Koivisto efter Sovjetunionens upplösning lovade att Finland skulle tillåta ingermanländsk återflyttning. Han som kämpat i den finska armén i båda krigen sade sig ha varit okunnig om deras öden. Förflyttningen av ingermanländarna till Finland var en mycket hemlig och svår militäroperation i andra världskriget slutskede. Via det av Tyskland kontrollerade Estland togs ingermanländarna på finska fartyg över till Hangö i Finland. Operationen genomfördes efter komplicerade förhandlingar. Samarbetet var inte alltid det bästa. Så tyckte tyskarna i ett skede att ingermanländarna, utsvultna och dåligt rustade som de var, skulle vandra över isen till Finland. Förflyttningen förhalades också genom att tyskarna behövde folk till olika arbeten, som att gräva skyttegravar. Många dog under de svåra sanitära förhållanden i lägren där tyfusen härjade. Tiotusentals ingermanländare som ansågs opåtliga hade också förts österut från det belägrade Leningrad. Oräkneliga av dem, främst åldringar och barn dog. Över 30.000 ingermanländare har efter Koivistos beslut fått en fristad i Finland. För äldre fattiga som lever kvar i områdena har med finska pengar byggts äldreboende. I dag köar tusentals ryska medborgare som hänvisar till en ingermanländsk bakgrund och presidentens generositet har ifrågasatts av pressade finska myndigheter. I Sverige har ingermanländarnas öden berättats av främst skönlitterära författare som den avlidne Eino Hanski och Ania Monahof, som snart 80 år gammal fortsätter att berätta om barndomen som Sovjetmedborgare, flykten till Finland och livet i Sverige. Annan faktalitteratur som skrivits i regi av ingermanländska intresseorganisationer har stannat i den kretsen. I Finland fanns tidigt ingermanländska vittnesböcker och finländare i gemen känner väl till folkgruppen. Men enligt en nyutkommen bok, \"Stalins terror\", av forskaren Tyyne Martikainen med bakgrund i den finländska förvaltningen, har litteraturen i ämnet haft problem. Den ryska (formellt allierade) kontrollkommissionen tvingade nämligen Finland att efter kriget avlägsna 2 000 böcker som ansågs skada Sovjetunionens anseende. Bland dem fanns böckerna om ingermanländarnas öden, berättar hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7179, "headline": "Respektera den yttersta viljan!", "summary": "Victoria Benedictsson valde medvetet att låta Axel Lundegård ta hand om hennes texter, vilket Svenska Akademiens utgåva tar hänsyn till. Lisbeth Larssons hållning är censurerande och beklaglig, skriver Ebba Witt-Brattström.", "article": "Victoria Benedictsson tidigare inlägg: lisbeth larsson (15/10), agneta pleijel (17/10) ”Seriös textutgivning handlar om trohet mot författarens egen text”, skriver Lisbeth Larsson i ett rasande angrepp på mig som redaktör för Benedictssonantologin ”Ord på liv och död”, utgiven i Svenska akademiens populära klassikerserie (se DN 15/10). Jag håller med, dock med det viktiga tillägget att ett författarskap, i samma ögonblick som det når offentligheten, framför allt tillhör läsarna. Litteraturforskarnas uppgift är ytterst att tradera verket till nya läsargenerationer. Detta utesluter inte nyläsningar med ambitionen att förändra tolkningstraditionen, tvärtom, men nya tolkningar kastar ljus över verket endast om detta är igenkännligt. ”Mitt eget liv är ingenting: vad jag skriver är allt”, menade Benedictsson själv (”Stora boken” den 26 mars 1887). Så vad är ”författarens egen text” i fallet Victoria Benedictsson? I svensk litteraturhistoria är författarskapet unikt genom sin postuma produktivitet. ”Ord på liv och död” innehåller därför texter publicerade såväl före som efter hennes död. Detta vänder sig Lisbeth Larsson emot eftersom det postuma författarskapet nått eftervärlden genom Axel Lundegårds försorg, hatobjektet nummer ett i hennes receptionsstudie ”Hennes döda kropp”. Men borde man inte respektera Benedictssons yttersta vilja? Sanningen är att hon medvetet valde att låta sin unge författarkamrat ta hand om den litterära kvarlåtenskapen i vetskap om att han, som ständigt var luspank, skulle se till att trycka allt som gick att sälja. Ändå är det först med Christina Sjöblads eminenta vetenskapliga utgåva i tre band av dagboken, ”Stora boken”, som med gammalstavningen intakt började utkomma 1978 (och inte, som Larsson felaktigt påstår, först på 1980-talet), som Benedictssons samlade verk fullbordas. Det är denna fullständiga text, signerad Victoria Benedictsson, som ”Ord på liv och död” använder sig av. Det är därför helt befängt att som Larsson insinuera att akademiklassikern skulle bestå av ”texter som inte är skrivna av Victoria Benedictsson i hennes namn”. Det kan inte ens sägas om de efter författarens död utgivna ”Ur mörkret” eller ”Den bergtagna”. Ytterst är Lisbeth Larssons problem att de postuma texterna komplicerar den livsberättelse med lyckligt slut som hon försöker skriva åt Benedictsson. I sin bok polemiserar hon starkt emot mig som för tjugofem år sedan läste prosatexten ”Ur mörkret” som ett symboliskt testamente om kvinnan som modernitetens paria. Två år senare utkom sista delen i Sjöblads utgåva av ”Stora boken”, och bekräftade min tolkning. Jag har samma rätt till den som Larsson till sin, som går ut på att ”Ur mörkret” inte hör hemma i Benedictssons verk eftersom den är utgiven av Lundegård. Men att försöka amputera verket genom att avlägsna dess mest kända berättelse är inte att göra rättvisa åt ”författarens egen text”. I stället har jag valt det enda möjliga: att i Ingrid af Schulténs efterföljd redogöra för tillkomsten, samt hänvisa till Larsson för ytterligare argument. På samma sätt har jag förfarit med ”Den bergtagna” som nyligen utkom i en textkritisk utgåva av Birgitta Holm. Till syvende og sidst är det forskarnas relativa oenighet i hur man ska se på verket som garanterar författaren ett evigt liv som klassiker. Precis så fungerar det också när jag nu undervisar mina mastersstudenter i Berlin i de senaste årens nytolkningar av Benedictsson (Jette Lundbo-Levy, Christina Sjöblad, Ebba Witt-Brattström, Birgitta Holm och Lisbeth Larsson). I förrgår prövade vi Larssons uppfriskande tes att den undergångsdömda kvinnan var ”en berättelse som Victoria Benedictsson innerligt avskydde och som i de verk hon publicerade under sin livstid genomgående polemiserade emot”, genom att diskutera Benedictssons fiktiva kvinnogestalter, de levnadsdugliga såväl som de suicidala. Det är för detta slags entusiastiska läsare som jag har redigerat ”Ord på liv och död”, där bägge typerna finns representerade. Så till Lisbeth Larssons anklagelse om brott mot ”oskrivna forskningsetiska regler”. Som den formuleras i hennes debattartikel måste jag erkänna mig skyldig. Jag har alltid satt saken (forskningen, litteraturen, vetenskapen) före den strategiska karriärplanering som är ett grundvillkor inom svensk humaniora. Jag har betalat ett högt pris för detta, exempelvis genom utebliven forskningsfinansiering. I min egenskap av sakkunnig på Larssons manus på Riksbankens jubileumsfond förordade jag det största möjliga tryckbidraget, och jag var därefter dum nog att i min kommentar i ”Ord på liv och död” inte låtsas om att hennes bok skulle föreligga före den. För mig var det en fråga om intellektuell renhårighet, och jag trodde naivt att hon skulle uppskatta att inte bli nonchalerad. Lisbeth Larsson och jag är nära kolleger, de enda professorerna i landet med genusvetenskaplig inriktning i uppdraget. I skrivande stund samarbetar vi i det svensk-danska projektet att lägga ut ”Nordisk kvinnolitteratur” på nätet i en engelsk version. Jag har följt tillkomsten av ”Hennes döda kropp” med stor förväntan, och publicerade redan 2004 upptakten till den i min antologi ”The New Woman and the Aesthetic Opening” (”About her dead Body: Victoria Benedictsson and the beginnings of a New Biography”). Men efter Larssons vettlösa påhopp inser jag att vi är väsensskilda typer av humanister. Tillspetsat kan man säga att hon vill stänga där jag vill öppna. Lisbeth Larsson tillhör som berättelseforskare cultural studies, där ett seriöst kanonperspektiv anses gammalmodigt. Som folkbildare och litteraturhistoriker kan jag inte annat än beklaga hennes censurerande hållning till ett av våra största författarskap. Att ge sig på texter som redan skrivits in i den svenska litteraturen är lika ödesdigert som när den nya bibelöversättningen tog ifrån svenskarna deras möjlighet att fortsätta sin trösterika vandring med Herren som herde i dödsskuggans dal. Ebba Witt-Brattström Dag Hammarskjöldprofessor vid Nordeuropainstitutet, Humboldt kulturdebatt@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7182, "headline": "Hudnära berättelser", "summary": "Mary Ellen Marks fotografier av funktionshindrade barn på Island utstrålar värdighet och värme. DN:s Maria Lantz ser en märkvärdig utställning som får henne att gråta – av glädje. Konst", "article": "”Underbarn” Mary Ellen Mark Nordiska museet, Stockholm visas tom 8/2 -09 Mary Ellen Mark utsågs nyligen till den mest inflytelserika kvinnliga fotografen genom tiderna av en prestigefylld amerikansk fototidskrift. Nu visar hon en ny serie bilder på Nordiska museet. Utställningen ”Underbarn” är en berättelse om svårt funktionshindrade barn och deras vårdare på Island. Mary Ellen Marks fotografiska stil, med rötter i amerikansk och fransk 30-talsrealism, var tongivande inom den internationella konstfotografin fram till mitten av 1980-talet. Som lärare och konstnär har Mary Ellen Mark alltid framhållit ett slags fotografisk moral, ett konstnärligt imperativ som kan beskrivas med orden empati med den utsatta människan. Hennes dokumentära bildserier från indiska bordeller, Moder Teresas välgörenhetsinrättningar och om hemlösa i Seattle är klassiker, men mest känd är hon kanske för serien ”Twins” , fotografier på tvillingar i USA där likheter och olikheter hos tvillingparen framträder på ett ömsint och lätt surrealistiskt vis. Men den empatiska ambitionen är inte alltid helt enkel att förhålla sig till med kameran som redskap. Skillnaden mellan att visa respekt och att utnyttja sitt motiv är ofta hårfin, särskilt när maktförhållandet mellan fotograf och objekt är stort. Med den postkoloniala kritiken under senare år har fotografer som Mary Ellen Mark ofta fått utstå omläsningar och berättigad kritik, så det är inte utan vånda som jag närmar mig ”Underbarn” . Jag är rädd att utställningen skall förmedla obehagliga känslor av voyeurism. Lyckligtvis kommer mina farhågor helt på skam. Island, som åtminstone till alldeles nyligen var ett rikt land, ger förstklassig vård åt sina mest utsatta. Mary Ellen Marks svartvita bilder, traditionellt kopierade och rika på mjuka gråtoner, pekar därför inte på någon brist i vården. I stället berättar bilderna om känslosamma relationer mellan barnen, och mellan barn och personal. De hudnära fotografierna ackompanjeras av dokumentärfilmen om Alexander och hans familj. Filmen, gjord av Mark och hennes make Martin Bell, lägger till en del men det är fotografierna och de korta texterna som berör. På ett ställe förklarar Mark att hon inte vill framställa barnens liv som enkelt och bekymmersfritt, men att miljön är upplyftande eftersom alla är så fyllda av kärlek och värme. Detta är styrkan i utställningen: den handlar om livet bortom utseendefixering, konsumtion, konkurrens och statustänkande. En av vårdarna uttrycker sin lycka över att få arbeta med barnen: ”De här barnen har inte förmåga till någon ondska” , säger hon. Det är en känsla som genomsyrar fotografierna och till och med får mina tårar att trilla. Inte av kletig sentimentalitet utan i glädje över att dessa barn har det bra. Bilden på Bragí som sover och Sandra som kramar sin kompis Kristján river murar av fördomar och försvar, och utgör en direkt koppling till frågor om värdighet och omsorg. Ytterst handlar det om vad vi skall ha vårt samhälle till och vad det innebär att vara människa. Det är märkvärdigt. Maria Lantz konst@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7183, "headline": "Respektera den yttersta viljan!", "summary": "Victoria Benedictsson valde medvetet att låta Axel Lundegård ta hand om hennes texter, vilket Svenska Akademiens utgåva tar hänsyn till. Lisbeth Larssons hållning är censurerande och beklaglig, skriver Ebba Witt-Brattström. Debatt", "article": "Victoria Benedictsson tidigare inlägg: lisbeth larsson (15/10), agneta pleijel (17/10) ”Seriös textutgivning handlar om trohet mot författarens egen text”, skriver Lisbeth Larsson i ett rasande angrepp på mig som redaktör för Benedictssonantologin ”Ord på liv och död”, utgiven i Svenska akademiens populära klassikerserie (se DN 15/10). Jag håller med, dock med det viktiga tillägget att ett författarskap, i samma ögonblick som det når offentligheten, framför allt tillhör läsarna. Litteraturforskarnas uppgift är ytterst att tradera verket till nya läsargenerationer. Detta utesluter inte nyläsningar med ambitionen att förändra tolkningstraditionen, tvärtom, men nya tolkningar kastar ljus över verket endast om detta är igenkännligt. ” Mitt eget liv är ingenting: vad jag skriver är allt”, menade Benedictsson själv (”Stora boken” den 26 mars 1887). Så vad är ”författarens egen text” i fallet Victoria Benedictsson I svensk litteraturhistoria är författarskapet unikt genom sin postuma produktivitet. ”Ord på liv och död” innehåller därför texter publicerade såväl före som efter hennes död. Detta vänder sig Lisbeth Larsson emot eftersom det postuma författarskapet nått eftervärlden genom Axel Lundegårds försorg, hatobjektet nummer ett i hennes receptionsstudie ”Hennes döda kropp”. Men borde man inte respektera Benedictssons yttersta vilja Sanningen är att hon medvetet valde att låta sin unge författarkamrat ta hand om den litterära kvarlåtenskapen i vetskap om att han, som ständigt var luspank, skulle se till att trycka allt som gick att sälja. Ändå är det först med Christina Sjöblads eminenta vetenskapliga utgåva i tre band av dagboken, ”Stora boken”, som med gammalstavningen intakt började utkomma 1978 (och inte, som Larsson felaktigt påstår, först på 1980-talet), som Benedictssons samlade verk fullbordas. Det är denna fullständiga text, signerad Victoria Benedictsson, som ”Ord på liv och död” använder sig av. Det är därför helt befängt att som Larsson insinuera att akademiklassikern skulle bestå av ”texter som inte är skrivna av Victoria Benedictsson i hennes namn”. Det kan inte ens sägas om de efter författarens död utgivna ”Ur mörkret” eller ”Den bergtagna”. Ytterst är Lisbeth Larssons problem att de postuma texterna komplicerar den livsberättelse med lyckligt slut som hon försöker skriva åt Benedictsson. I sin bok polemiserar hon starkt emot mig som för tjugofem år sedan läste prosatexten ”Ur mörkret” som ett symboliskt testamente om kvinnan som modernitetens paria. Två år senare utkom sista delen i Sjöblads utgåva av ”Stora boken”, och bekräftade min tolkning. Jag har samma rätt till den som Larsson till sin, som går ut på att ”Ur mörkret” inte hör hemma i Benedictssons verk eftersom den är utgiven av Lundegård. Men att försöka amputera verket genom att avlägsna dess mest kända berättelse är inte att göra rättvisa åt ”författarens egen text”. I stället har jag valt det enda möjliga: att i Ingrid af Schulténs efterföljd redogöra för tillkomsten, samt hänvisa till Larsson för ytterligare argument. På samma sätt har jag förfarit med ”Den bergtagna” som nyligen utkom i en textkritisk utgåva av Birgitta Holm. Till syvende og sidst är det forskarnas relativa oenighet i hur man ska se på verket som garanterar författaren ett evigt liv som klassiker. Precis så fungerar det också när jag nu undervisar mina mastersstudenter i Berlin i de senaste årens nytolkningar av Benedictsson (Jette Lundbo-Levy, Christina Sjöblad, Ebba Witt-Brattström, Birgitta Holm och Lisbeth Larsson). I förrgår prövade vi Larssons uppfriskande tes att den undergångsdömda kvinnan var ”en berättelse som Victoria Benedictsson innerligt avskydde och som i de verk hon publicerade under sin livstid genomgående polemiserade emot”, genom att diskutera Benedictssons fiktiva kvinnogestalter, de levnadsdugliga såväl som de suicidala. Det är för detta slags entusiastiska läsare som jag har redigerat ”Ord på liv och död”, där bägge typerna finns representerade. Så till Lisbeth Larssons anklagelse om brott mot ”oskrivna forskningsetiska regler”. Som den formuleras i hennes debattartikel måste jag erkänna mig skyldig. Jag har alltid satt saken (forskningen, litteraturen, vetenskapen) före den strategiska karriärplanering som är ett grundvillkor inom svensk humaniora. Jag har betalat ett högt pris för detta, exempelvis genom utebliven forskningsfinansiering. I min egenskap av sakkunnig på Larssons manus på Riksbankens jubileumsfond förordade jag det största möjliga tryckbidraget, och jag var därefter dum nog att i min kommentar i ”Ord på liv och död” inte låtsas om att hennes bok skulle föreligga före den. För mig var det en fråga om intellektuell renhårighet, och jag trodde naivt att hon skulle uppskatta att inte bli nonchalerad. Lisbeth Larsson och jag är nära kolleger, de enda professorerna i landet med genusvetenskaplig inriktning i uppdraget. I skrivande stund samarbetar vi i det svensk-danska projektet att lägga ut ”Nordisk kvinnolitteratur” på nätet i en engelsk version. Jag har följt tillkomsten av ”Hennes döda kropp” med stor förväntan, och publicerade redan 2004 upptakten till den i min antologi ”The New Woman and the Aesthetic Opening” (”About her dead Body: Victoria Benedictsson and the beginnings of a New Biography”). Men efter Larssons vettlösa påhopp inser jag att vi är väsensskilda typer av humanister. Tillspetsat kan man säga att hon vill stänga där jag vill öppna. Lisbeth Larsson tillhör som berättelseforskare cultural studies, där ett seriöst kanonperspektiv anses gammalmodigt. Som folkbildare och litteraturhistoriker kan jag inte annat än beklaga hennes censurerande hållning till ett av våra största författarskap. Att ge sig på texter som redan skrivits in i den svenska litteraturen är lika ödesdigert som när den nya bibelöversättningen tog ifrån svenskarna deras möjlighet att fortsätta sin trösterika vandring med Herren som herde i dödsskuggans dal. Ebba Witt-Brattström Dag Hammarskjöldprofessor vid Nordeuropainstitutet, Humboldt kulturdebatt@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7189, "headline": "Ståupparen och kriget", "summary": "Den skotska författaren A L Kennedy har skrivit en roman om en brittisk bombpluton under Andra världskriget. – Jag såg likheter med Irakkriget, säger hon.", "article": "A L Kennedy har just ätit frukost på hotellet i Gamla stan. Utanför pågår torghandeln i oktobersolen. Fast har man just sträckläst denna skotska författares roman om andra världskrigets sönderbombade Europa känns Stockholmsidyllen ganska overklig och nästan bisarr. – Faktainsamlingen tog tre år, berättar hon om boken ”Day” , där den unge brittiske sergeanten Alfred Day tar värvning i flygvapnet för att fly det civila livet som fiskhandlarbiträde. Men snart upptäcker att kamraterna när som helst kan förvandlas till sönderskjutna bylten. Och att brandbomberna de släpper ner bränner bort städer med människor som är som han själv. – Jag läste instruktionsböcker, träningsmanualer, historiska faktaböcker och fiktion från krigstiden, besökte platserna jag skriver om i England och i Tyskland, och satte mig också i ett riktigt Lancaster-bombplan medan motorerna mullrade i gång, förklarar hon bokens nästan fysiskt kännbara autencitet. – Det finns fortfarande många krigsveteraner kvar i livet i Storbritannien, men jag har faktiskt inte intervjuat någon om det som hände då. Jag ville inte gå fram och säga ”berätta om de värsta stunderna i ditt liv, så att jag kan skriva en bok och tjäna pengar på den” . Men varför har du skrivit om det som hände för sextio år sedan just nu – För att så fort som vi britter hamnar i en konflikt så börjar man tänka på det där kriget. Nu handlar det om kriget mot terrorismen. I ekonomiskt oroliga tider ska man liksom alltid dra i väg för att slåss med någon. Jag ville skriva om en brittisk bombpluton för jag såg likheter med Irakkriget. Sättet att föra krig på avstånd. – Vi vann andra världskriget och vi lärde oss ingenting. ”Day” är Kennedys sjätte roman och hennes första bok som översatts till svenska. Men hon är inte här på besök bara för att berätta om den utan också för att framträda med sin andra specialitet: ståuppkomedi. – Jag brukar göra så, det brukar bli enahanda att bara läsa ur mina böcker när jag är ute och reser, säger A L Kennedy, som också är docent i creative writing på Warwick-universitetet i England. Sedan bokdebuten med novellsamlingen ”Night Geometry & the Garscadden Trains” 1990 har hon blivit ett slags kultförfattare i den brittiska övärlden och hyllats för att skriva ogenerat om ensamhet och märkliga mänskliga relationer. Hon har också framstått som ett slags undanglidande rockstjärna med sitt sätt att använda initialer i stället för sitt förnamn Alison Louise, och fräsa fram oneliners under intervjuerna. – Äh, säger hon, det där med initialerna, det är ingen genusgrej för att skapa förvirring eller så. Jag började med det bara för att jag ville kunna vara lite anonym när jag skriver, så att folk inte skulle kunna leta upp en och kasta grejer på huset, fast de hittar en förstås ändå. Vad är den viktigaste skillnaden mellan ”Day” och dina tidigare böcker – Att den inte innehåller så mycket sex! Men det är bara för att huvudpersonen Alfred inte kan tala om sådant. Boken har alltså blivit mer ... romantisk i kärleksstoryn som också finns där – Ja, men det är en tidsgrej från den epoken. Folk hade verkligen sex fast man inte pratade om det som nu. Man levde som om det inte fanns någon morgondag eftersom man inte visste om det skulle komma någon morgondag. Det som gör att man kan ställa in romanen ”Day” i hyllan jämte moderna febriga krigsskildringar som Joseph Hellers ”Moment 22” och Kurt Vonneguts ”Slakthus 5” är att Kennedy experimenterar på modernistiskt vis med inre monologer och tvära tidskast. Men framför allt för att där finns en ganska skruvad ingrediens som jag måste fråga henne om. Parallellt med skildringen av sergeanten Alfreds krigserfarenheter beskrivs hur han fyra år efter freden deltar som statist i en filminspelning om kriget, på plats i det Tyskland där han hamnade i fångläger. – Det där är faktiskt sant, berättar Kennedy. Det finns en gammal svartvit film som heter ”The wooden horse” som jag inspirerats av och där folk som själva varit fångar deltog i inspelningen. Och precis som i min roman börjar de plötsligt gräva tunnlar för att ta sig ut ... – Krig är inget man glömmer. När jag hade en uppläsning i Berlin kom det fram människor efteråt och berättade om hur deras mammor fortfarande hoppar till som av ingen anledning när de hör något ljud eftersom de tror att det är en bomb som detonerar. – Hur många har inte mammor som gör så, och hur många människor i Bagdad kommer inte att hoppa till under årtiondena som kommer Pontus Dahlman litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7192, "headline": "Ståupparen och kriget", "summary": "Den skotska A L Kennedy har skrivit en roman om en brittisk bombpluton under andra världskriget.", "article": "- Jag såg likheter med Irakkriget, säger hon. A L Kennedy har just ätit frukost på hotellet i Gamla stan. Utanför pågår torghandeln i oktobersolen. Fast har man just sträckläst denna skotska författares roman om andra världskrigets sönderbombade Europa känns Stockholmsidyllen ganska overklig och nästan bisarr. - Faktainsamlingen tog tre år, berättar hon om boken \"Day\", där den unge brittiske sergeanten Alfred Day tar värvning i flygvapnet för att fly det civila livet som fiskhandlarbiträde. Men snart upptäcker att kamraterna när som helst kan förvandlas till sönderskjutna bylten. Och att brandbomberna de släpper ner bränner bort städer med människor som är som han själv. - Jag läste instruktionsböcker, träningsmanualer, historiska faktaböcker och fiktion från krigstiden, besökte platserna jag skriver om i England och i Tyskland, och satte mig också i ett riktigt Lancaster-bombplan medan motorerna mullrade i gång, förklarar hon bokens nästan fysiskt kännbara autencitet. - Det finns fortfarande många krigsveteraner kvar i livet i Storbritannien, men jag har faktiskt inte intervjuat någon om det som hände då. Jag ville inte gå fram och säga \"berätta om de värsta stunderna i ditt liv, så att jag kan skriva en bok och tjäna pengar på den\". Men varför har du skrivit om det som hände för sextio år sedan just nu? - För att så fort som vi britter hamnar i en konflikt så börjar man tänka på det där kriget. Nu handlar det om kriget mot terrorismen. I ekonomiskt oroliga tider ska man liksom alltid dra i väg för att slåss med någon. Jag ville skriva om en brittisk bombpluton för jag såg likheter med Irakkriget. Sättet att föra krig på avstånd. - Vi vann andra världskriget och vi lärde oss ingenting. \"Day\" är Kennedys sjätte roman och hennes första bok som översatts till svenska. Men hon är inte här på besök bara för att berätta om den utan också för att framträda med sin andra specialitet: ståuppkomedi. - Jag brukar göra så, det brukar bli enahanda att bara läsa ur mina böcker när jag är ute och reser, säger A L Kennedy, som också är docent i creative writing på Warwick-universitetet i England. Sedan bokdebuten med novellsamlingen \"Night Geometry & the Garscadden Trains\" 1990 har hon blivit ett slags kultförfattare i den brittiska övärlden och hyllats för att skriva ogenerat om ensamhet och märkliga mänskliga relationer. Hon har också framstått som ett slags undanglidande rockstjärna med sitt sätt att använda initialer i stället för sitt förnamn Alison Louise, och fräsa fram oneliners under intervjuerna. - Äh, säger hon, det där med initialerna, det är ingen genusgrej för att skapa förvirring eller så. Jag började med det bara för att jag ville kunna vara lite anonym när jag skriver, så att folk inte skulle kunna leta upp en och kasta grejer på huset, fast de hittar en förstås ändå. Vad är den viktigaste skillnaden mellan \"Day\" och dina tidigare böcker? - Att den inte innehåller så mycket sex! Men det är bara för att huvudpersonen Alfred inte kan tala om sådant. Boken har alltså blivit mer ... romantisk i kärleksstoryn som också finns där? - Ja, men det är en tidsgrej från den epoken. Folk hade verkligen sex fast man inte pratade om det som nu. Man levde som om det inte fanns någon morgondag eftersom man inte visste om det skulle komma någon morgondag. Det som gör att man kan ställa in romanen \"Day\" i hyllan jämte moderna febriga krigsskildringar som Joseph Hellers \"Moment 22\" och Kurt Vonneguts \"Slakthus 5\" är att Kennedy experimenterar på modernistiskt vis med inre monologer och tvära tidskast. Men framför allt för att där finns en ganska skruvad ingrediens som jag måste fråga henne om. Parallellt med skildringen av sergeanten Alfreds krigserfarenheter beskrivs hur han fyra år efter freden deltar som statist i en filminspelning om kriget, på plats i det Tyskland där han hamnade i fångläger. - Det där är faktiskt sant, berättar Kennedy. Det finns en gammal svartvit film som heter \"The wooden horse\" som jag inspirerats av och där folk som själva varit fångar deltog i inspelningen. Och precis som i min roman börjar de plötsligt gräva tunnlar för att ta sig ut ... - Krig är inget man glömmer. När jag hade en uppläsning i Berlin kom det fram människor efteråt och berättade om hur deras mammor fortfarande hoppar till som av ingen anledning när de hör något ljud eftersom de tror att det är en bomb som detonerar. - Hur många har inte mammor som gör så, och hur många människor i Bagdad kommer inte att hoppa till under årtiondena som kommer? Gillar Italo Calvino och Anton Tjechov Alison Louise Kennedy fyller 43 år den 22 oktober. Uppvuxen i Dundee, Skottland, bosatt i Glasgow. Romanförfattare, novellist, ståuppkomiker och tidningsskribent. Fick Somerset Maugham-priset och hamnade på Grantas och Sunday Times lista över \"de tjugo bästa brittiska unga romanförfattarna\" för romandebuten \"Looking for the Possible Dance\" (1993). Senast belönad med Costa book-priset för årets bok. Också skrivit essäer och faktaböcker om bland annat tjurfäktning. Hennes böcker har översatts till bland annat italienska, franska, tyska och nu med romanen \"Day\" till svenska (översättning Marianne Öjerskog, Bastion förlag). Favoritförfattare: bland andra Italo Calvino och Anton Tjechov. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7208, "headline": "Piratkopieringen av musik minskar", "summary": "Den illegala nedladdningen av musik minskar. Trendbrottet redovisas av undersökningar i Storbritannien och Sverige.", "article": "Den illegala nedladdningen av musik har börjat att minska. De första siffrorna kommer från England där den illegala musiknedladdningen minskar med 10 procent. Orsaken sägs vara det starkt växande utbudet av lagliga portaler med gratismusik på nätet. Siffrorna kommer från en färsk opinionsundersökning gjord av Entertainment Media Research, som utför analyser inom film, musik, radio och reklam. 1 500 personer ingår i undersökningen. Mätningen får stöd av svenska kolleger. – Fildelningen har nått sin topp. Vi ser en minskning under hela 2008 av illegalt nedladdad musik, säger Ester Appelgren på Mediavision, som mäter konsumentbeteende inom digitala medier. Magnus Mårtensson på svenska Ifpi, skivbranschens organisation, tror att många illegala fildelare i Sverige skulle övergå till legala tjänster om de fanns. – Den stora mängd som fildelar gör det inte för att det är olagligt utan för att det är enkelt, säger han. I den engelska undersökningen uppger 72 procent av dem som laddar ned illegalt att de skulle sluta om de blev kontaktade av sin bredbandsleverantör. Det gäller anmärkningsvärt nog även tonåringar. Hot om avstängning och åtal skulle få dem att övergå till lagliga alternativ. Och nu kommer de på bred front, strömmad musik, mp 3-filer och webbcasts. Fritt tillgänglig musik på nätet minskar behovet av illegal nedladdning. Det anser varannan person som tidigare laddat ner illegalt – och i England rör det sig sammantaget om flera miljoner användare. Den engelska lagen påminner om det förslag som det svenska justitiedepartemenet skickade till lagrådet i förra veckan. Den skärpta lagstiftningen ger upphovsrättshavare som skiv- och filmbolag möjligheten att gå till domstol för att få ut ip-adresser till dem som olagligt laddar ner filer på internet. I Storbritannien kan bredbandsleverantörer som struntar i att följa lagen åtalas. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7213, "headline": "chortle.co.uk", "summary": "Hellre rå än hårdkokt. Ståupparrangören Mårten Andersson letar ständigt efter råa humorister på nätet som han kan bjuda in till sin klubb Raw i Stockholm. På sajten chortle.co.uk får han guidning till det mesta och bästa inom engelsk humor.", "article": "Mårten Andersson sitter ofta och skrattar framför sin dator. Det är en del av hans jobb. Att se humorklipp på nätet hjälper honom att hålla koll på vilka komiker han bör bjuda in till sin ståuppklubb Raw i Stockholm, som numera också är en skivetikett under Sony Music. Tanken är att ge ut humorskivor parallellt med klubbverksamheten. Mårten Andersson förklarar Raw (namnet är taget från Eddie Murphys ståuppshow från 1987) som en arena för lite råare humor. Jag frågar varför humor är bättre rå. - Jag vill få in rå humor för öppenhetens skull. Ju färre gränser vi har, desto friare blir samhället. Det finns inga krav på att man på Raw måste driva med fattiga och förståndshandikappade, men vill man ta ut svängarna så har vi ingen censur. Mårten Andersson har just kommit tillbaka från en resa till Edinburgh där \"världens näst största komikerfestival\" pågick. Mårten såg fem shower om dagen och kom hem med tre fynd - en irländare, en amerikan och en brittiska. - Jag blir alltid så inspirerad av humor i Storbritannien, allt är hårdare och råare, säger han. Var hittar du nya komiker, förutom på festivaler? - Jag har ett beroendeförhållande till internet. Jag kan inte alltid resa utomlands för att se någon uppträda, men kan snabbt leta upp internationella komiker online. Var hittar man humor på nätet? - Comedy Central har en bra sajt, och så Youtube så klart. Det roligaste som finns är ju att ha en för- eller efterfest och plöja Youtubeklipp. Jag tycker 1000apor.se är bra också, och mina kompisar i New York gör roliga kortfilmer på ditchfilms.com. Vilken typ av humor gör sig bäst i datorn? - Det varierar; ibland tycker jag det roligaste som finns är att läsa en blogg, andra dagar vill jag bara se en sketch med Svullo eller uppleva lite politisk satir. Fördelen med internet är så klart att all humor blir mer lättillgänglig. Även om Mårten Andersson erkänner ett privat beroende av humor på nätet, och att ståuppklipp på Youtube är livsviktigt för hans arbete, tror han aldrig att nätet kan konkurrera ut humor på scen. - Nej, inget slår upplevelsen på plats där publiken skapar humor tillsammans med komikern. Vilken är din favoritsajt? - Jag gillar chortle.co.uk, en engelsk humorguide på nätet. För att den ständigt uppdateras och är en viktig källa för mig när jag ska planera mina jobbresor till Storbritannien. Genom den får jag på ett lätt sätt reda på var olika komiker som uppträder samt kul nyheter om comedy. Det är en av få sajter som också recenserar stand-up-comedy. Hur påverkar den sajten ditt arbete? - Den underlättar mitt arbete jättemycket, då det skulle vara omöjligt eller i alla fall enormt tidskrävande att ringa eller surfa runt till alla olika klubbar för att få reda på vem som uppträder när. Vad är det roligaste du någonsin snubblat över på internet? - Allt med Phil Nichol. Googla eller youtuba så förstår ni varför. Eller tv-serien \"Flight of the conchords\". Extremt bra och kul. Om du googlar ditt namn om fem år, vad önskar du ska vara det första som kommer upp? - Skivbolagsbossen Mårten Andersson i öppenhjärtig intervju om sitt liv: \"Jag är så otroligt lycklig med min fantastiska fru och mina underbara barn.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 7223, "headline": "Finns det fria själar?", "summary": "Hon skrev den unga feministbibeln ”Under det rosa täcket”. Nu kommer en bok om den heliga liberalismen: ”Fria själar”. –Den är så oerhört mycket mer än bara samtidens ekonomiska system, säger författaren och DN-skribenten Nina Björk, som i går disputerade vid Göteborgs universitet.", "article": "Börserna dyker, Volvo varslar, kanske måste hela Island reas ut. Och mitt i detta hör jag inte längre den fula reklamjingeln som satt sig i huvudet det senaste året: ”sms:a låna, sms:a låna!” En artighet från lilla sms-lånebranschen när stora finansvärlden står i lågor? Men även om jinglarna tystnat, finns själva fattiglånen kvar. Och de lär ju behövas. Medan liberalerna filar på olika omformuleringar som ska täcka upp för det faktum att stater över hela världen plötsligt förväntas röja upp efter kapitalet, kan andra känna ett stort ”Vad var det vi sa?” tränga upp ur bröstkorgen. Som Nina Björk, kanske? Hon som varnat för ”skitdrömmar”; den marknadsstyrda längtan som värderar fel saker i livet, och som definitivt har drivit fram en konsumtion som inte håller, varken makro- eller mikroekonomiskt. Känner du skadeglädje nu? – Nej, det går ju inte. Det blir knappast liberalismen som tar mest stryk i en kris, utan vanliga människor världen över. Jag tycker att det är lite kul att så många har haft så fel. – Jo okej, lite kul tycker jag ju också att det är, men jag undrar ändå om inte liberalismen kommer att gå ganska intakt ur det här. Den är ju så oerhört mycket mer än samtidens ekonomiska system. Hela vår jag- och omvärldsförståelse är genomsyrad av liberala värderingar. I går lade Nina Björk fram sin avhandling ”Fria själar – ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson” vid Göteborgs universitet. Björk undersöker hur liberalismens berättelse om den suveräna människan uppstod, om hennes gränslösa frihet, och vad denna berättelse gör med människor. En av Nina Björks teser är att vår frihetsdyrkan döljer vårt beroende av andra, tränger undan det ofrånkomliga faktum att vi är ”relationella varelser”. – Livet med barnen har visat glappet för mig, för det ligger så långt ifrån vår tids föreställning om vad det är att vara människa. Jag ser totalt beroende, mina omsorger som livets förutsättning – samtidigt som jag är omgiven av alla dessa höga värderingar av frihet och oberoende. – Glappet är lika stort efter barndomen. Sjukdom, åldrande, kärleksrelationer – inget av det har med suveränitet och valfrihet att göra. I ”Fria själar” behandlar Nina Björk John Lockes och John Stuart Mills urtexter om liberalismen som just litterära texter, med fokus på frågan hur gör dessa författare det de gör. Hon ser dem skriva fram var sin berättelse om människan och samhället, och fram träder just dessa historier om gränslösa varelser, om människans plikt att nå toppen av sin förmåga och hennes rätt att bli rik. Men också friheten att tänka, att välja sig ett liv och inte vara någons slav. I andra halvan av boken kommer Victoria Benedictsson in. Nina Björk ser hur Benedictssons liv och skrivande gestaltar den liberala drömmen om människan – hon som skapar sig själv. – Man kan ju säga att de frihetstankar som bröt igenom starkt under Benedictssons tid gav henne den stora möjligheten att just välja sig ett författarliv framför att leva med man och barn. Men jag tror också att idén ”om man bara vill, så kan man lyckas” föder en enorm skuldkänsla när allt inte blir bra. Var det liberalismen som tog livet av Benedictsson? – Jag tror inte att ideologi förklarar ett enskilt självmord. Men det hon gjorde var ganska nytt i mänsklighetens historia, särskilt för kvinnor: att koppla ihop varandet med görandet. Så om man då misslyckas med sin stora befrielse, då är man kanske värdelös? Jo. Men samtidigt undrar man hur till exempel det feministiska projektet skulle ha utvecklats utan tankar om människans medfödda rätt att vara fri. – Nej, det kan man inte veta. Men i dag kan man ju konstatera att feminismen passar kapitalismen som hand i handske, med dess tro på villkorslöst oberoende, dess vilja att frigöra sig från naturen och andra människor. För att inte tala om strävan att uppfinna sig själv på nytt. När jag läser dina utdrag ur Benedictssons efterlämnade anteckningar, så förstår jag att hon ville bli fri från sitt relationella jag. Det är jobbigt, till och med ångestfyllt, att få sitt värde och ickevärde i andras ögon. Varför skulle man inte vilja slippa det? – För att det är en lögn att tro att man kan slippa undan sitt beroende. Att människan är relationell betyder inte att det är ett finare sätt att leva, men det är en sanning om människans villkor. Här kan man ju säga att vi närmar oss den roll Nina Björk brukar ha i kulturdebatten. Själv håller jag nästan alltid med henne, tänker att hon är så jäkla intelligent och fri från retorisk ängslan. Samtidigt brukar jag också tänka att jag nog helst inte vill leva i den värld jag föreställer mig att hon vill ha. Det är något med utopisk strävan som alltid får mig att associera till livet på en amish-farm. Som om takläggningsfester, äldrerådsmöten och solblekta linnetyger är allt som återstår när kapitalismen är utrotad. Som om själva sexet på något sätt skulle försvinna från samhället. Jag är osäker på om jag skulle klara mig utan självhävdelse och konkurrens, sådana saker. – Du kan ju fostras till att fungera i en bättre värld, haha! Men mer allvarligt, så är det väldigt svårt att bli lycklig av kollektiva handlingar utifrån de värderingar vi lärt in. Medan en ny jacka verkligen leder till lycka, eftersom den jackan köps i den kultur vi lever i, och där har den nya jackan betydelse. Så hur kritiserar man det? Ja, du gör ju det. – Men jag är inte alls intresserad av att bråka, jag är en konflikträdd människa. Däremot påstår jag saker i ett samhälle som lever enligt tron att vi är suveräna varelser, och den ene får inte lägga sig i den andres val. Men det är en odemokratisk tanke. Bristen på moraldiskussion är odemokratisk. Varför skulle vi inte kunna prata om vad människor bör bli lyckliga av, i stället för att fortsätta tro att vi väljer fritt, när det bara är liberal fiktion som talar? – Det blir så uppenbart att något skaver när jag, som en enda människa, inte får säga att folk drömmer om fel saker. Däremot får multinationella reklamkampanjer säga åt oss vad vi ska länga efter. Jag är ju en pytteliten pekpinne i jämförelse. Hur ser din alternativa värld ut? – Jag är ju också född nu, så jag har lika svårt som vem som helst att tänka bort den liberala luft vi andas. En av de sorgligaste förändringar som har skett i världen under min livstid är att vi inte längre verkar tro på förändring. Det är faktiskt en stor förlust för mänskligheten. Hur ser det liberala livet ut för en som inte är politisk liberal? – Som att man säger till sina barn att de inte måste vinna, att det räcker att göra sitt bästa. Men varför måste de göra sitt bästa? Tanken att människovärdet är lika med förmågan och viljan att anstränga sig kommer ju från Locke och Mill. Den som är duktig nog att plocka mycket frukt i Eden har också rätt att bli rikare än andra? – Just det, och varför måste det vara så? Saker vi knappt reflekterar över är genomideologiska. För ett par år sedan skrev du en krönika i DN som fick oss på Bangs redaktion (där jag jobbade då) att fundera över om Nina Björk hade en livskris, eller i alla fall rejäl åldersångest. Var det så? – Herregud, hur fattade ni det?! Ja, jag sörjer ungdomen, intensivt. Alla dörrar som var öppna, det känns fruktansvärt att allt det där är över. Visst, man blir mer stabil med åren, men jag hade ändå mycket självförtroende. Varför då? – För att jag var snygg, är det sorgliga svaret. Och det är besvärligt att mista sitt utseende. Får du inte lika mycket blickar på dig längre, eller vad är det som har förändrats? – Äh, jag vet inte. Men det som skrämmer mig på djupet är att nu återstår bara förluster. – Förlusten av nära människor, och sedan min egen död. Jag var omogen med det där, det är först på senare år som jag har fattat att jag ska dö. Nina Björk säger en sak som jag tror är typisk för den sena 60-talistgenerationen, och också för feminister födda på 70-talet – nämligen att hon började som ”high brow”, att hon länge föraktade allt som hade med kunskap genom erfarenhet att göra. Kanske kommer en ny generation nu, som slipper ta omvägar kring allt som kan associeras med kvinnlighet? Män och kvinnor, vill säga. – Jag har inte blivit biologist med åren, men jag vet att människan är en biologisk varelse. När jag skulle etablera mig som intellektuell hade jag aldrig kunnat prata om vikten av att släppa in kroppar, smuts och erfarenhet i det mänskliga livet, eller skriva en avhandling som inte underkastar sig akademins mallar. Då ville jag vara lika transcendent och cerebral som en man. Känner du igen något av dig själv hos Benedictsson? – Jag känner igen längtan efter äkthet. Jag tänker att äkthet är att försonas med saker. Just nu vore det bra om jag kunde försonas med åldrandet. Och döden, haha! Fast nej, jag är nog inte en av dem som tycker att döden ger livet mening. Malin Ullgren litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7224, "headline": "Finns det fria själar", "summary": "Hon skrev den unga feministbibeln ”Under det rosa täcket” . Nu kommer en bok om den heliga liberalismen: ”Fria själar” . – Den är så oerhört mycket mer än bara samtidens ekonomiska system, säger författaren och DN-skribenten Nina Björk, som i går disputerade vid Göteborgs universitet.", "article": "Börserna dyker, Volvo varslar, kanske måste hela Island reas ut. Och mitt i detta hör jag inte längre den fula reklamjingeln som satt sig i huvudet det senaste året: ”sms:a låna, sms:a låna!” En artighet från lilla sms-lånebranschen när stora finansvärlden står i lågor Men även om jinglarna tystnat, finns själva fattiglånen kvar. Och de lär ju behövas. Medan liberalerna filar på olika omformuleringar som ska täcka upp för det faktum att stater över hela världen plötsligt förväntas röja upp efter kapitalet, kan andra känna ett stort ”Vad var det vi sa” tränga upp ur bröstkorgen. Som Nina Björk, kanske Hon som varnat för ”skitdrömmar” ; den marknadsstyrda längtan som värderar fel saker i livet, och som definitivt har drivit fram en konsumtion som inte håller, varken makro- eller mikroekonomiskt. Känner du skadeglädje nu – Nej, det går ju inte. Det blir knappast liberalismen som tar mest stryk i en kris, utan vanliga människor världen över. Jag tycker att det är lite kul att så många har haft så fel. – Jo okej, lite kul tycker jag ju också att det är, men jag undrar ändå om inte liberalismen kommer att gå ganska intakt ur det här. Den är ju så oerhört mycket mer än samtidens ekonomiska system. Hela vår jag- och omvärldsförståelse är genomsyrad av liberala värderingar. I går lade Nina Björk fram sin avhandling ”Fria själar – ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson” vid Göteborgs universitet. Björk undersöker hur liberalismens berättelse om den suveräna människan uppstod, om hennes gränslösa frihet, och vad denna berättelse gör med människor. En av Nina Björks teser är att vår frihetsdyrkan döljer vårt beroende av andra, tränger undan det ofrånkomliga faktum att vi är ”relationella varelser” . – Livet med barnen har visat glappet för mig, för det ligger så långt ifrån vår tids föreställning om vad det är att vara människa. Jag ser totalt beroende, mina omsorger som livets förutsättning – samtidigt som jag är omgiven av alla dessa höga värderingar av frihet och oberoende. – Glappet är lika stort efter barndomen. Sjukdom, åldrande, kärleksrelationer – inget av det har med suveränitet och valfrihet att göra. I ”Fria själar” behandlar Nina Björk John Lockes och John Stuart Mills urtexter om liberalismen som just litterära texter, med fokus på frågan hur gör dessa författare det de gör. Hon ser dem skriva fram var sin berättelse om människan och samhället, och fram träder just dessa historier om gränslösa varelser, om människans plikt att nå toppen av sin förmåga och hennes rätt att bli rik. Men också friheten att tänka, att välja sig ett liv och inte vara någons slav. I andra halvan av boken kommer Victoria Benedictsson in. Nina Björk ser hur Benedictssons liv och skrivande gestaltar den liberala drömmen om människan – hon som skapar sig själv. – Man kan ju säga att de frihetstankar som bröt igenom starkt under Benedictssons tid gav henne den stora möjligheten att just välja sig ett författarliv framför att leva med man och barn. Men jag tror också att idén ”om man bara vill, så kan man lyckas” föder en enorm skuldkänsla när allt inte blir bra. Var det liberalismen som tog livet av Benedictsson – Jag tror inte att ideologi förklarar ett enskilt självmord. Men det hon gjorde var ganska nytt i mänsklighetens historia, särskilt för kvinnor: att koppla ihop varandet med görandet. Så om man då misslyckas med sin stora befrielse, då är man kanske värdelös Jo. Men samtidigt undrar man hur till exempel det feministiska projektet skulle ha utvecklats utan tankar om människans medfödda rätt att vara fri. – Nej, det kan man inte veta. Men i dag kan man ju konstatera att feminismen passar kapitalismen som hand i handske, med dess tro på villkorslöst oberoende, dess vilja att frigöra sig från naturen och andra människor. För att inte tala om strävan att uppfinna sig själv på nytt. När jag läser dina utdrag ur Benedictssons efterlämnade anteckningar, så förstår jag att hon ville bli fri från sitt relationella jag. Det är jobbigt, till och med ångestfyllt, att få sitt värde och ickevärde i andras ögon. Varför skulle man inte vilja slippa det – För att det är en lögn att tro att man kan slippa undan sitt beroende. Att människan är relationell betyder inte att det är ett finare sätt att leva, men det är en sanning om människans villkor. Här kan man ju säga att vi närmar oss den roll Nina Björk brukar ha i kulturdebatten. Själv håller jag nästan alltid med henne, tänker att hon är så jäkla intelligent och fri från retorisk ängslan. Samtidigt brukar jag också tänka att jag nog helst inte vill leva i den värld jag föreställer mig att hon vill ha. Det är något med utopisk strävan som alltid får mig att associera till livet på en amish-farm. Som om takläggningsfester, äldrerådsmöten och solblekta linnetyger är allt som återstår när kapitalismen är utrotad. Som om själva sexet på något sätt skulle försvinna från samhället. Jag är osäker på om jag skulle klara mig utan självhävdelse och konkurrens, sådana saker. – Du kan ju fostras till att fungera i en bättre värld, haha! Men mer allvarligt, så är det väldigt svårt att bli lycklig av kollektiva handlingar utifrån de värderingar vi lärt in. Medan en ny jacka verkligen leder till lycka, eftersom den jackan köps i den kultur vi lever i, och där har den nya jackan betydelse. Så hur kritiserar man det Ja, du gör ju det. – Men jag är inte alls intresserad av att bråka, jag är en konflikträdd människa. Däremot påstår jag saker i ett samhälle som lever enligt tron att vi är suveräna varelser, och den ene får inte lägga sig i den andres val. Men det är en odemokratisk tanke. Bristen på moraldiskussion är odemokratisk. Varför skulle vi inte kunna prata om vad människor bör bli lyckliga av, i stället för att fortsätta tro att vi väljer fritt, när det bara är liberal fiktion som talar – Det blir så uppenbart att något skaver när jag, som en enda människa, inte får säga att folk drömmer om fel saker. Däremot får multinationella reklamkampanjer säga åt oss vad vi ska länga efter. Jag är ju en pytteliten pekpinne i jämförelse. Hur ser din alternativa värld ut – Jag är ju också född nu, så jag har lika svårt som vem som helst att tänka bort den liberala luft vi andas. En av de sorgligaste förändringar som har skett i världen under min livstid är att vi inte längre verkar tro på förändring. Det är faktiskt en stor förlust för mänskligheten. Hur ser det liberala livet ut för en som inte är politisk liberal – Som att man säger till sina barn att de inte måste vinna, att det räcker att göra sitt bästa. Men varför måste de göra sitt bästa Tanken att människovärdet är lika med förmågan och viljan att anstränga sig kommer ju från Locke och Mill. Den som är duktig nog att plocka mycket frukt i Eden har också rätt att bli rikare än andra – Just det, och varför måste det vara så Saker vi knappt reflekterar över är genomideologiska. För ett par år sedan skrev du en krönika i DN som fick oss på Bangs redaktion (där jag jobbade då) att fundera över om Nina Björk hade en livskris, eller i alla fall rejäl åldersångest. Var det så – Herregud, hur fattade ni det ! Ja, jag sörjer ungdomen, intensivt. Alla dörrar som var öppna, det känns fruktansvärt att allt det där är över. Visst, man blir mer stabil med åren, men jag hade ändå mycket självförtroende. Varför då – För att jag var snygg, är det sorgliga svaret. Och det är besvärligt att mista sitt utseende. Får du inte lika mycket blickar på dig längre, eller vad är det som har förändrats – Äh, jag vet inte. Men det som skrämmer mig på djupet är att nu återstår bara förluster. – Förlusten av nära människor, och sedan min egen död. Jag var omogen med det där, det är först på senare år som jag har fattat att jag ska dö. Nina Björk säger en sak som jag tror är typisk för den sena 60-talistgenerationen, och också för feminister födda på 70-talet – nämligen att hon började som ”high brow” , att hon länge föraktade allt som hade med kunskap genom erfarenhet att göra. Kanske kommer en ny generation nu, som slipper ta omvägar kring allt som kan associeras med kvinnlighet Män och kvinnor, vill säga. – Jag har inte blivit biologist med åren, men jag vet att människan är en biologisk varelse. När jag skulle etablera mig som intellektuell hade jag aldrig kunnat prata om vikten av att släppa in kroppar, smuts och erfarenhet i det mänskliga livet, eller skriva en avhandling som inte underkastar sig akademins mallar. Då ville jag vara lika transcendent och cerebral som en man. Känner du igen något av dig själv hos Benedictsson – Jag känner igen längtan efter äkthet. Jag tänker att äkthet är att försonas med saker. Just nu vore det bra om jag kunde försonas med åldrandet. Och döden, haha! Fast nej, jag är nog inte en av dem som tycker att döden ger livet mening. Malin Ullgren litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7225, "headline": "Raffinerade färgkaskader", "summary": "Skrällen blev stor när det snusbruna Sverige exploderade av färg 1918. Då ställde Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström ut på Liljevalchs konsthall. Nu är de tillbaka med sitt än i dag fräcka måleri.", "article": "Utställning ”Den stora färgskrällen” Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström Liljevalchs konsthall, stockholm visas t o m 6/1-09 Himmel så mycket färg! Och så många målningar! Alldeles för tätt hängda, tycker jag först. Ibland tar de ut varandra på utställningen ”Den stora färgskrällen – Leander Engström, Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald”. Ändå visar Liljevalchs konsthall bara etthundrafemtio verk av de tre konstnärerna, vilket ska jämföras med de fyrahundrafemtio som trojkan för nittio år sedan ställde ut i den då nyuppförda konsthallen. Kan det vara att vi sedan 1918 vant oss av med salongshängningar? Konstnärernas dukar blandas i utställningsrummen, och på bild efter bild krockar signalrött och kornblått med pistaschgrönt och citrongult. Därtill kommer kompositionernas braskande och lösa teatralitet. Dramatiska draperier, figurer och balkonger omramar utsikter ställda på diagonalen och sedda ur fågelperspektiv. Människor vimlar runt varandra som krumelurer på blossande masscener, och konturer och rekvisita flaxar lite hit och dit. Jag hade önskat få mina fördomar krossade, önskat en mer komplex bild av Isaac Grünewalds måleri, som jag alltid uppfattat som yvigt i förhållande till Sigrid Hjerténs. Men ”Den stora färgskrällen” befäster mina fördomar. Parets olikheter kan visserligen inte alltid urskiljas; de hade ju båda gått i Matisses skola i Paris och målade ofta samma motiv. Utställningen befäster dock Sigrid Hjerténs överlägsenhet. Hon var en färgvirtous. Som målare hade hon samma raffinerade luktsinne som Manet. Denna känslighet och näsa för färgtonernas syrlighet bär hennes stundom alltför vispande kompositioner. Leander Engström blir här trojkans svagaste länk. I det tidiga Parisrummet har han ett praktfullt rubinrött porträtt, som jag imponeras av. Men efter sin dekorativa fas med mängder av Matisse-inspirerade s-kurvor blir han djupt influerad av Cézanne. Och ett halvdant Cézanne-epigoneri är alltid trist. Engström förlorar också på konkurrensen med de andra medutställarna. Jag slås av att så mycket i salarna är tecknat. Alla tre tecknade med färg. Sigrid Hjertén formaliserade maken Isaac till ett återbrukat och svängigt emblem, och hon tecknade sonen Ivans ögon till ovala stenar, vilket för tankarna till egyptiskt fajjummåleri. Hennes konturer fungerar som graffiti eller kråkspark på duk. Det är lätt att förstå att hennes måleri, likt Sonia Delaunays för övrigt, inspirerats av folklig keramik och textil. Isaac Grünewald är mer ojämn. Ibland målar han rena karikatyrer. Men flera Stockholmsvyer, några bilder av hustrun samt det skissartade porträttet på Pär Lagerkvist är suveräna. I övrigt måste jag i utställningens porträttsal konstatera att ingen av de tre var någon psykolog. För att undvika mättnad och förvirring är det klokast för besökaren att följa kommissarien Anders Wahlgrens tematiska utstakning genom konsthallen. Men det är också härligt att i mängden kunna stöta på verk som aldrig tidigare, eller åtminstone knappt någonsin, visats offentligt. Till exempel har den strama Sigrid Hjertén målat sin make inbegripen i en kollektiv orgie på mattan. Den lilla akvarellen ”Så har vi det hemma hos oss” är kanske en ironiskt menad bagatell, men den vittnar åtminstone en aning om det utsvävande liv som kan spåras hos samtida tyska expressionister. En dekadans som den svenska ankdammen brukade anklaga paret Sigrid och Isaac Grünewald för, men som av deras verk att döma i så fall nogsamt doldes bakom en borgerlig livsstil. Man glömmer lätt att paret Hjertén–Grünewald stod mitt i det samtida europeiska konstlivet. Även om de förlöjligades i samtida svensk press och modernismen inte slog igenom här förrän med Stockholmsutställningen 1930 deltog de på Der Stürms utställningar i Berlin. Och särskilt Sigrid Hjertén bodde långa perioder i Paris, vars intellektuella liv uppenbarligen inte var henne främmande. Till skillnad från flertalet andra svenska konstnärer i exil talade hon franska, och den franska storstadens gatuliv skymtar ofta som en fond för hennes fauvist-inspirerade interiörer. Antirenässansperspektivet är trions gemensamma nämnare. I dag måste vi försänka oss i dåtiden för att fatta att detta ofta behagfulla skugglösa ytmåleri kunde uppfattas som så fruktansvärt. Paret Grünewald kallades ”konstbolsjeviker”, vilket bottnar i att Isaac Grünewald kom från en judisk familj och inte skämdes för sig. Men invektiven närdes av en hopkoppling av estetik och politik. Att målarna bröt mot gängse perspektivlagar betraktades som ett bevis för att de angrep samhällets alla godtagna värdehierarkier. Deras estetik upplevdes som ett hot mot konsensus och hela den svenska samhällsmoralen. Hur ter sig då detta måleri på en så gigantisk utställning år 2008? Jo, som ett lättillgängligt, ofta behagfullt, fortfarande fräckt men ibland alltför tunt berättande, som borde kopplas ihop med samtida strömningar i Europa. Detta är inte ett intellektuellt tilltal utan en utpräglat visuell/musikalisk postimpressionism – långt från men ändå parallell med den franska kubismen och dadaismen. Och även om ”Den stora färgskrällen” konstnärligt skulle ha vunnit mycket på en reducering av antalet verk har utställningen nu fått en historisk vidd som gör den till ett tidsdokument. Ingela Lind konst@dn.se En ny bok, ”Hjertén. Sigrid Hjertén – en av Sveriges främsta konstnärer” (Norstedts), har skrivits av Anders Wahlgren som också skrivit utställningens katalogtext. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7226, "headline": "Hellre rå än hårdkokt", "summary": "Ståupparrangören Mårten Andersson letar ständigt efter råa humorister på nätet som han kan bjuda in till sin klubb Raw i Stockholm. På sajten chortle.co.uk får han guidning till det mesta och bästa inom engelsk humor.", "article": "Mårten Andersson sitter ofta och skrattar framför sin dator. Det är en del av hans jobb. Att se humorklipp på nätet hjälper honom att hålla koll på vilka komiker han bör bjuda in till sin ståuppklubb Raw i Stockholm, som numera också är en skivetikett under Sony Music. Tanken är att ge ut humorskivor parallellt med klubbverksamheten. Mårten Andersson förklarar Raw (namnet är taget från Eddie Murphys ståuppshow från 1987) som en arena för lite råare humor. Jag frågar varför humor är bättre rå. – Jag vill få in rå humor för öppenhetens skull. Ju färre gränser vi har, desto friare blir samhället. Det finns inga krav på att man på Raw måste driva med fattiga och förståndshandikappade, men vill man ta ut svängarna så har vi ingen censur. Mårten Andersson har just kommit tillbaka från en resa till Edinburgh där ”världens näst största komikerfestival” pågick. Mårten såg fem shower om dagen och kom hem med tre fynd – en irländare, en amerikan och en brittiska. – Jag blir alltid så inspirerad av humor i Storbritannien, allt är hårdare och råare, säger han. Var hittar du nya komiker, förutom på festivaler? – Jag har ett beroendeförhållande till internet. Jag kan inte alltid resa utomlands för att se någon uppträda, men kan snabbt leta upp internationella komiker online. Var hittar man humor på nätet? – Comedy Central har en bra sajt, och så Youtube så klart. Det roligaste som finns är ju att ha en för- eller efterfest och plöja Youtubeklipp. Jag tycker 1000apor.se är bra också, och mina kompisar i New York gör roliga kortfilmer på ditchfilms.com. Vilken typ av humor gör sig bäst i datorn? – Det varierar; ibland tycker jag det roligaste som finns är att läsa en blogg, andra dagar vill jag bara se en sketch med Svullo eller uppleva lite politisk satir. Fördelen med internet är så klart att all humor blir mer lättillgänglig. Även om Mårten Andersson erkänner ett privat beroende av humor på nätet, och att ståuppklipp på Youtube är livsviktigt för hans arbete, tror han aldrig att nätet kan konkurrera ut humor på scen. – Nej, inget slår upplevelsen på plats där publiken skapar humor tillsammans med komikern. Vilken är din favoritsajt? – Jag gillar chortle.co.uk, en engelsk humorguide på nätet. För att den ständigt uppdateras och är en viktig källa för mig när jag ska planera mina jobbresor till Storbritannien. Genom den får jag på ett lätt sätt reda på var olika komiker som uppträder samt kul nyheter om comedy. Det är en av få sajter som också recenserar stand-up-comedy. Hur påverkar den sajten ditt arbete? – Den underlättar mitt arbete jättemycket, då det skulle vara omöjligt eller i alla fall enormt tidskrävande att ringa eller surfa runt till alla olika klubbar för att få reda på vem som uppträder när. Vad är det roligaste du någonsin snubblat över på internet? – Allt med Phil Nichol. Googla eller youtuba så förstår ni varför. Eller tv-serien ”Flight of the conchords”. Extremt bra och kul. Om du googlar ditt namn om fem år, vad önskar du ska vara det första som kommer upp? – Skivbolagsbossen Mårten Andersson i öppenhjärtig intervju om sitt liv: ”Jag är så otroligt lycklig med min fantastiska fru och mina underbara barn.” JOHAN ÅKESSON noje@dn.se Mårten Anderssons ståuppklubb Raw håller hus på Blue Moon Bar och Chinateatern nästa helg. Mer info på www.rawcomedy.se. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7232, "headline": "Kärlek på spanska", "summary": "Woody Allens ”Vicky Cristina Barcelona” är både en erotikfylld sängkammarfars och en rödvinslummig kärleksförklaring till Barcelona, skiver DN:s Mårten Blomkvist. komedi", "article": "”Vicky Cristina Barcelona” Manus och regi: Woody Allen I rollerna: Rebecca Hall, Javier Bardem, Scarlett Johansson, Penélope Cruz m fl Längd: 1 tim 35 min (Från 7 år) 4¤ I Woody Allens nya, ”Vicky Cristina Barcelona” , är det som om han börjat driva med den tidiga Woody Allen. Minns ”Manhattan” (1979): ett riktigt prestigeprojekt, filmat i svartvitt av ”Gudfadern” -fotografen Gordon Willis, med ”Rhapsody in blue” framförd av New Yorks symfoniorkester. Det var ett verk av en estetiskt kräsen storstadsintellektuell. I Barcelona flänger Woody Allen, 72, runt och knäpper bilder som en imponerad tonåring på interrailresa. Varmt rött och gult dominerar i fotografen Javier Aguirresarobes bilder. ”Manhattan” inleddes med att Allen satt och letade efter de exakt rätta orden till sitt slutgiltiga Manhattanporträtt. Konstnären i ”Vicky...” är ett skämt. Skaparvånda, schmaparvånda.” Vicky...” är lätt som luftdraget från en Penélope Cruz-blinkning. Rebecca Hall och Scarlett Johansson är väninnorna Vicky och Cristina som ska tillbringa sommaren i Barcelona. Vickys släktingar har ett hus där. Seriösa Vicky är inställd på att gifta sig med präktige Doug och under sommaren studera katalansk kultur för universitetsuppsatsen. Cristina vet inte vad hon vill med sitt liv. Konstnärliga ambitioner spretar åt alla håll. Javier Bardem är den livsnjutande spanske konstnären som ställer de bägge kvinnornas liv på huvudet. Inom en minut efter att ha träffat dem har han föreslagit flygtur till sin födelsestad, visit vid en staty ”som alltid inspirerar mig” , middag. Sen ”ska vi älska” .” Han förställer sig i alla fall inte” , säger Cristina. ”Han är bara förställning!” fräser Vicky. Detta katalanska fenomen vinner den ena och sätter myror i huvudet på den andra. Fast den verkliga förmågan när det gäller att skapa kaos är hans teatraliska exhustru – Penélope Cruz, som plötsligt tycks född att spela galen stalker. ”Vicky Cristina Barcelona” är erotikfylld sängkammarfars inbäddad i en rödvinslummig kärleksförklaring till Barcelona. Woody Allen har återfunnit sin berättarglädje. I de bästa scenerna kan man nästan höra honom fnittra för sig själv när han brer på. Johansson spanar först in Bardem på ett galleri. Hennes värdpar berättar att han är konstnär. Han har varit illa ute. Han hade en underskön vacker fru. Men förhållandet var stormigt. Till sist – hu! – högg hon kniven i honom. För varje melodramatisk detalj hon får höra naglas den unga amerikanskans blick fastare vid mannen i den röda skjortan. Scenen är typisk för hur Allen gillar att berätta och parallellt parodiera den egna berättelsen. Skådespelarna rycks med. Begåvade Hall, dotter till brittiska regissören Peter Hall, får oväntat en större roll än stjärnan Johansson, och kan stå inför ett genombrott. ”Vicky...” tar européernas parti, mot det ”puritanska och materialistiska” USA. När Johansson ihop med Cruz släpper loss sin bisexualitet går det inte att låta bli att tänka på hur Allen sedan han blivit tillsammans med förra partnern Mia Farrows adoptivdotter flytt USA för det mindre moralistiska Europa. I och med att spelplatsen är Spanien får hyllningen till europeiskt egensinne en extra snärt. Zapateros beslut att ta hem trupper från Irak 2004 gjorde inte spansk nonkonformism populär i USA. Fast den associationen är min privata. Allen ser sig nog inte som den som kan driva någon sak. Hans stil är nu så ur takt med tiden att man får leta efter hans namn på affischen. För min del hör jag dock till lägret som är benäget att ge en film som ”Vicky Cristina Barcelona” extra poäng bara därför att det är så sällsynt med komedier om människor som kan andra sätt att göra bort sig vid ett middagsbord än att fisa. Mårten Blomkvist film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7251, "headline": "\"Jag vill få in lite pop i den seriösa världen\"", "summary": "Den svenska musiker Viktor Sjöberg rör sig mellan konstmusik och pop, har turnerat med Jens Lekman och är en del av den växande experimentella scenen i Göteborg. DN:s Emil Arvidson har pratat med och om honom", "article": "Viktor Sjöberg är en svensk musiker som länge har jobbat på gränsen mellan konstmusik och pop. När han uppträdde på Webster Hall i New York i våras, bakom en laptop, som del av Jens Lekmans band, var Sjöberg klädd i vit skjorta och vita skor. Han mixade in samplingar och spratt då och då till i ett avancerat danssteg. Mot slutet dansade hela bandet som flygplan, runt, runt på scenen med armarna rakt utsträckta. Konstmusiklegenden Philip Glass stod i publiken, fick jag höra efteråt. Han hade köpt sin biljett själv. Efter att det ordinarie setet var klart och publiken börjat skrika efter extranummer mötte Lekman en vän bakom scenen, Gary, som föreslog en efterfest i hans kollektiv i östra Brooklyn. Lekman gick tillbaka upp på scenen och bjöd in femton hundra personer till. \"Kom fram till mig efteråt så får ni adressen.\" När jag och Gary kom upp ur tunnelbanan i Brooklyn för att ansluta till efterfesten möttes vi av ett sjuttiotal indieungar som stod och tittade sig omkring. De följde oss väluppfostrat, på lång rad. \"Är det säkert att Jens kommer?\" frågade en flicka. Inne i huset frågade hon om de skulle ta av sig skorna, och om det var okej att de dansade i vardagsrummet. Där dj:ade Viktor Sjöberg från sin laptop medan folk snubblade över honom. Senare sjöng Lekman inför en andäktig publik. På det här sättet har bandet turnerat i Nordamerika, England, Australien och stora delar av Europa. Viktor Sjöberg börjar varje kväll med ett intro som sedan går över i själva konserten, som ofta avslutas med att han spelar skivor, eller sina egna låtar. Ibland har publiken stått och skrikit hans namn efteråt. Ibland reagerar de knappt alls. Det är, som mycket i Sjöbergs liv, lite av ett experiment. På internet finns bilder föreställande en tolvårig Viktor Sjöberg utklädd till en Pet Shop Boys-video, den till \"Can you forgive her?\". Komplett med spetsig hatt, orange overall och avmätt uppsyn. Sjöberg växte upp i Pixbo. När vi ses på en parkbänk i East Village förklarar han att villasamhället saknade \"någon direkt subkulturell tillhörighet\". Han blev internetnörd \"så fort man fick tag på ett modem\" och lyssnade bara på Pet Shop Boys. När han upptäckte hiphop kom en kort paus, men han träffade snart \"indiemänniskor\" som också gillade PSB. - Man knöt nya band där, konstaterar han. Introduktionen till hiphop var \"en vanlig vit medelklassingång\" som Cypress Hill, men Sjöberg lutade snart mot mer experimentell, instrumental musik, som han också börjat producera själv. Under åren förändrades musiken ganska mycket med umgänget. Det fanns inga rappare i Sverige som Viktor var intresserad av att jobba med. - Så då träffar man andra människor, och det blir annan musik. Det blev Göteborg, säger Sjöberg. För fem sex år sedan fick Jens Lekman några skivor från Sjöberg, som undrade om han ville sjunga på en låt. - Han ljög ihop en del grejer, säger Lekman. Han sa till mig att The Embassy också skulle vara med, och när jag pratade med dem sa de att Viktor hade sagt att jag skulle vara med. Det var väldigt sött. Hans musik då var väldigt abstrakt. Det var något om en temaskiva om en graffitimålande tonåring i New York. Har ni pratat om det? - Jag vet inte om vi har det faktiskt. Men han får väl läsa det i tidningen i stället. När träffade du honom första gången? - Jag såg Viktor för första gången 2006. Han gjorde ett framträdande där han mixade ihop olika låtar, som ett dj-set kombinerat med något slags konstmusik. Ett drömskt, ambient ljudlandskap bara. Det var något av det bästa jag har hört. Viktor har verkat på den underjordiska musikscenen i jättemånga år och jobbat med alla, även fast det nästan inte är någon som vet vem han är. Jag gillar verkligen sådana personer, som är spindeln i nätet och bara gör konst av varje dag. - Det första intrycket är väl att han är så jäkla stilig. Rak, välklädd, välstruken och genomtänkt. På så sätt skiljer han sig ifrån de andra artisterna som kan räknas in i Göteborgs experimentella scen, som gärna är lite skäggiga och tatuerade, säger Petter Ottosson som driver skivbolaget Fang Bomb och ligger bakom den nytukomna samlingen \"GBG 08\". Scenen för vad som svepande brukar kallas \"experimentell\" musik har växt på många håll i Världen de senaste åren, men varit extra stark i Göteborg, tack vare skivbolag som Ideal, Kning Disk och Fang Bomb, konsertarrangörer som Christian Pallin och en ganska tät samling musiker. Den är både en grund för och en motsats till vad Viktor Sjöberg vill göra. - Mycket i Göteborg låter lite för nattsvart och industriellt i dag, jag kan inte riktigt relatera till det, säger Sjöberg. När man har sett tio improviserade spelningar som låter precis likadant blir man ju trött. Jag reagerar mot saker jag är trött på - seriös musik, hiphop - och försöker få in lite pop i den seriösa världen, utan att det ska bli för glättigt. Det är väl det som har gått som en röd tråd genom allt jag har gjort. Att det är lite pop i det. En mängd album, singlar, mp3:or, samarbeten och remixar släppta under de senaste åren innehåller allt från instrumental hiphop och ihopsamplad pop till långa, utdragna sessioner av brus. En skiva består bara av inspelningar från en ganska lugn bilgata i Göteborg. På Viktor Sjöbergs New Jazz Ensembles \"Do nothing 'til you hear from me\", som kom i vintras på Ideal, omtolkar Viktor tillsammans med några vänner begreppet \"frijazz\" till utdragna borduntoner och \"jättelånga sjok av fina små ambienta moln\", som Lekman beskriver det. Sjöberg spenderade nyss en månad hos sin flickvän i Kalifornien, där han färdigställde ett nytt album. \"En popskiva.\" Ett skivbolag i USA är intresserat, och Sjöberg vill efter responsen på Lekmanturnén gärna gå vidare till en publik större än den initierade klicken i Sverige. Skivan ska heta \"Breakfast in America\". Den hämtar både samplingar och inspiration från klassisk amerikansk mjukrock. - Den är ett slags fantasi om ett soligt Kalifornien. Jag tycker om traditionen att man skriver om platser som metaforer för upplevelser. Det handlar om att se på saker och ting genom ett romantiskt skimmer. Ett ganska äkta men lite överdrivet skimmer, säger Sjöberg. En bra introduktion till Göteborgsscenen En bra introduktion till Göteborgsscenen är samlingen \"Gothenburg 08\", som släpptes av Petter Ottossons bolag Fang Bomb i somras. Här möter Viktor Sjöbergs varma brus de lite mer industriella ljudlandskap som är vanliga i staden. Samlingen är ett svar på skivan \"Gothenburg 84\", en 24 år gammal uppvisning av Göteborgs experimentella scen. Ottosson tyckte att dagens musiker förtjänade något liknande, eftersom det kreativa klimatet liknar det på åttiotalet. - Min tanke med urvalet var dels att skanna av Göteborgsscenen helt och hållet, för att liksom dokumentera eller konservera just nu, så att man kan packa upp 2008 igen om 20 år eller så och höra hur det lät. Skivan innehåller ju en blandning av stilar, men det finns en attityd som sammanför dem. Jag antar att man skulle kalla den \"punk\", om inte den termen redan hade använts för mycket. Varför händer det här i Göteborg? - Jag tror att det smittar. Korsbefruktning. Den ene föder den andre. Jag hade till exempel aldrig startat Fang Bomb om det inte funnits så mycket intressant i Göteborg. Jag tror det är likadant för artisterna. Göteborg kanske också har turen att vara en tillräckligt stor stad för att locka till sig intressanta, kreativa människor, samtidigt som staden är tillräckligt liten för att alla som är här ska ha koll på varandra. Det samarbetas en hel del och de flesta känner varandra. Att det numera ständigt arrangeras en massa små märkliga konserter säkrar säkert återväxten också. Se www.fangbomb.com för mer information. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7259, "headline": "Sofistikerat firande", "summary": "Slutet på fastemånaden Ramadan firas på Konserthuset med två mycket olika lågmälda konserter. Först ut var Wissam Murad och konserten avslutades med Kudsi Erguner.", "article": "”Ramadan nights” Wissam Murad, Kudsi Erguner Scen: Stockholms konserthus Det är femton år sedan Re:Orient drog i gång sin årliga festival för musik från framför allt Mellanöstern. En festival som har utvecklats i takt med Stockholms världsmusikscen – från sommarfolkligt utomhus till inomhus med Södra teatern som huvudspelplats. I år hålls Re:Orientfestivalen också för första gången på hösten, för att fånga upp den publik som annars flyr sommarstan. Antagligen ett smart drag – om man lyckas fortsätta sin profilering – eftersom världsmusiken numera har blivit en normaliserad del av konsertsäsongen. Med flytten råkar det också just i år bli extra mycket Re:Orient på en och samma gång. Festivalen ligger delvis omlott med konserterna i ”Ramadan nights” som man sedan förra året kör i samarbete med Stockholms konserthus för att fira eid el-fitr, slutet på fastemånaden Ramadan. Och förra årets gästpel från Kairooperan får i år ett slags motpol i två lågmälda men mycket olika konserter. Den palestinske sångaren och oudspelaren Wissam Murad är först ut och redan instrumentuppställningen i hans femmannaband skvallrar om hur det låter. Här samsas elbas och fiol med instrument som qanun (cittra) och slagverk i ett slags melankolisk, återhållen pop med starka traditionella inslag men också med dragningar åt jazz. Repertoaren kommer från Murads första egna soloskiva ”Min Ba’d” men även från gruppen Sabreen där Murad är medlem. Men låtarna är genomgående ganska lika med en mjukt gungande rytm som bas – vare sig det gäller att kompa Murads deklamatoriska sång eller instrumentala solouppvisningar som rymmer intensivt oudplock, qanunglitter och sentimentalt fiolsolo. Det är uppenbart ett skickligt gäng musiker som sitter på scenen, men just i denna sammansättning blir resultatet ändå för monotont. Lyfter gör det först i ett mer direkt riffbaserat nummer och i avslutande hyllningen till den egyptiske sångaren och komposiören Sayed Darwish där också Murads röst växer i uttryck. Monoton skulle man vid en ytlig betraktelse också kunna kalla konserten med turkiske neyflöjtisten Kudsi Erguner. Erguner har genom karrirären samarbetat med alltifrån jazzgitarrister till klassiska västerländska ensembler och skrivit musik till Martin Scorseses ”Kristi sista frestelse” liksom till engelske teatergurun Peter Brooks ”Mahabharata”. På papperet framstår Erguner närmast som ett slags Turkiets svar på, säg, Ale Möller, men i Grünewaldsalen bjuder han på ett slags koncentrerad konsertvariant av den sufiska musiktradition som han skolats i av sin far och farfar. Här, i mysticismens gränsland, har förstås monotonin, eller snarare den sofistikerade variationen av en strängt reglerad form, en annan funktion. För sofistikerat är det med Erguners egen vackert blåsiga neyflöjt i centrum sekunderad av röstlikt klingande kemence (tresträngad fiddla) och stillsamt plockande qanun. Instrument som inte kompar flöjten, utan som ofta delar på melodin i ett slags treröstssamtal medan ramtrumma sätter musikens puls med allt intensivare, terasslika hopp på vägen från värdig procession till gungande dans. Det starkaste instrumentet i ensemblen är dock Yunus Balcioglus röst – en ”stadens näktergal”, som Erguner själv kallar honom – lika kraftfull i recitation som i sångens glidande ornament. Och det är via den rösten som man lättast sugs in i denna fascinerande, men krävande, musik. Sara Norling musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7271, "headline": "Änglars tålamod berör", "summary": "Mullberry Bush School tar hand om barn som ingen vill ha. Dokumentärfilmaren Kim Longinotto förklarar mycket lite men kraften överväldigar Johan Croneman. DOKUMENTÄR ”Håll mig hårt, låt mig gå” Regi: Kim Longinotto Längd: 1 tim 49 min (från 7 år)", "article": "4¤ Länge funderar man över vad det är som dokumentärfilmaren Kim Longinotto egentligen gör, särskilt knepigt blir det med tanke på att hon inte gör något över huvud taget. Ingen voice over, inga förklarande texter. Ingen närvarande filmare, ingen flashig journalist i bild, inga frågor från en nyfiken reporter. Inget läggs till och inget dras ifrån. Vi behöver inte bli informerade i förväg, vi behöver ingen bakgrund, Kim Longinotto litar hundraprocentigt på att vi förstår ändå. Och det gör vi, från första sekund. Kraften i det hon berättar är överväldigande. Egentligen tror jag Kim Longinotto, som tidigare gjort bland annat ”Sisters in Law” , också säger, ”förstår du inte det här så förstår du över huvud taget ingenting” . Eller kanske rättare: Känner du ingenting. Och vem kan rädda oss då Kim Longinotto är på Mullberry Bush School i Oxfordshire, England. Här går det 108 anställda på knappt 40 barn, men så är det inte heller vilken skola som helst, inte vilka barn som helst – och sannerligen inte vilka lärare som helst. Få av oss trodde nog att det fanns sådana vuxna kvar, utrustade med det tålamodet, den kärleken, både till jobbet och till barnen. (Man skall ha i minne när man ser filmen att många lärare var djupt misstänksamma, och öppet kritiska, mot både filmprojektet och Kim Longinotto. Det här är skolan för barn som ingen annan vill ha. Barn som ingen säger sig klara av längre. Det är svårt traumatiserade barn, övergivna, misshandlade i alla former, sexuellt utnyttjade. De är mellan 6 och 12 år, och har under sina första år fått se mer än de någonsin borde få se. På Mullberry Bush School finns inga omöjliga fall, inga omöjliga barn. I Kim Longinottos film träffar vi mest pojkar, Ben, Robert och Alex till exempel, små pojkar, så fruktansvärt arga på världen, mest på de vuxna. Hur mycket ilska får det plats i en sådan där liten kropp Ändå upp till bredden. På Mullberry Bush School får lärarna och personalen dagligen ta emot skurar av slag, spottloskor, svordomar: under Kim Longinottos 109 minuter långa film tappar ingen vuxen, en enda gång, kontrollen. Inte en enda gång tappar de vuxna fattningen. De tappar definitivt tålamodet, men de höjer aldrig rösten, de pratar lugnt och metodiskt, när barnen så till den milda grad flippar ut att inget annat hjälper så håller de fast dem, hårt, löst, lite grand. Inga hot, inga straff. Ibland får lärare kalla på hjälp, män stora som björnar (också utrustade med änglars tålamod) kommer in klassrummet, tar med sig barnet in i ett kuddrum bredvid – och håller i. Det händer inte bara varje dag, det händer varje timme, flera gånger per timme, flera olika barn. En dokumentärfilm av det här slaget hade lätt kunnat bli ännu ett övergrepp på barnen, men dokumentärfilmsveteranen Kim Longinotto vet exakt var gränserna går. Det är mycket hon valt att inte visa, och hon vill – av hänsyn till barnen – inte berätta i detaljer. Det är vackert och stiligt gjort, oavbrutet spännande, outhärdligt sorgligt – och otroligt nog väldigt hoppingivande. JOHAN CRONEMAN film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7278, "headline": "Vägen till en bättre existens.", "summary": "Vad har Kierkegaard att säga i dag Böcker Ted Harris och Ann Lagerström ”Konsten att leva innerligt. Existentialism för den moderna människan” Levnu/Wahlström & Widstrand", "article": "Kan den som sätter jobbet framför kärleken lära oss älska i dag Kan en notorisk saksamlare visa en väg bort från vårt beroende av saker och ytlighet mot ett djupare sätt att förstå vad det innebär att existera Ja, kan vi inspireras av kufen från Köpenhamn som levde under 1800-talets första del i opposition mot allt och alla, Søren Kierkegaard Faktum är att vi alla i Västerlandet på något sätt redan är inspirerade av honom. Vad vi än kallar oss filosofiskt, religiöst eller politiskt, så har vi något av en existentialist inom oss. Och existentialismen som tanketradition har sitt ursprung just hos Søren Kierkegaard. Det var han som hävdade att sanningen är subjektiv och vi kan bara finna den inom oss, att det är våra val som visar vem vi är innerst inne, att livets mening är att existera så autentiskt som möjligt. Och vem vill inte det Vem är jag Vad är meningen med mitt liv Vad är rätt och fel Vad är sant och vad är falskt Vi ställer dessa frågor utan att tänka på Kierkegaard, och människor ställde dem givetvis långt innan Kierkegaard levde. Men han har nog påverkat det sätt på vilket vi i dag ställer dem. Kan vi fördjupa vårt sätt att leva, vår existens, genom att lära känna Kierkegaard lite bättre Det tror i varje fall prästen Ted Harris och journalisten Ann Lagerström som tillsammans gett ut ”Konsten att leva innerligt. Existentialism för den moderna människan” . Ann Lagerström håller i pennan och bjuder dessutom rikligt på sig själv. Ted Harris står för Kierkegaardkunskapen och den moderna tolkningen. Men Harris är mer anonym (är det en Kierkegaardidentifikation och det är inte lätt att veta vad som är Kierkegaard och vad som är Harris. Men sant är (subjektivt sett! att Kierkegaard kommer en personligen mycket nära, och det är en bedrift. Som läsare tycker man att man nästan känner honom och kanske också förstår vad han menar (eller är det nu Harris jag förstår . Kierkegaard känns relevant, nästan nödvändig. För är det inte så att vår ”existentialism” fastnat i ett gigantiskt egoprojekt, kanske till och med uppbackat av väl valda Kierkegaardcitat Och en selektiv läsning av Kierkegaard kan bara botas med mera av helhetsläsning. Kierkegaard visar på tre stadier för människans väg mot sanningen om sig själv: sinnlighet, innerlighet och andlighet. Dessa tre stadier är sedan indelade i nio steg, tre för varje stadium. Här lever framställningen farligt nära de tusentals olika vägledningar till bättre hälsa, lycka och framgång som omger oss i vardagen. Men Kierkegaard ville inte vägleda, han ville frilägga den livsväg som alla kan vandra om de lyhört lyssnar på sitt inre. Författarna betonar också detta med stor tydlighet.. Jag gillar boken och känner mig indragen i en fortlöpande dialog om mina egna livsval. Men jag tycker också att författarna gjort det svårt för sig genom att använda Kierkegaards begrepp innerlighet som titel på boken. För Kierkegaard betydde det inifrånstyrd och invärtes, för oss i dag handlar det nog mer om intimitet och närhet. Men det ena kan kanske leda till det andra K G Hammar litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7304, "headline": "Opera som vill våga allt", "summary": "Rytmiskt flödande ”Death and the maiden” i Malmö är Jonas Forssells starkaste operaverk hittills. Ödesmättad, oemotståndlig men ofokuserad i regin. Opera", "article": "”Death and the Maiden” av Jonas Forssell efter ett libretto av Ariel Dorfman Regi: Åsa Melldahl Dirigent: Thomas Söndergård Medv: Erika Sunnegårdh, Joseph Wolverton, Fredrik Zetterström, Ed Damron, Sonny Lindbäck, Per Malmström och Matthias Thorbjörnsson Scen: Malmöoperan När Roman Polanskis filmade den argentinske dramatikern Ariel Dorfmans pjäs ”Death and the Maiden” (” Döden och flickan” ) tänkte han kronologiskt följa solens gång. Från skymning till gryning. Det höll ända till den försonande slutscenen där den angivna soluppgången fick ljuset av en solnedgång. För så oerhörd stark är attraktionen till mörkret i denna pjäs. Liksom det är i den stråkkvartett av Franz Schubert som titeln på pjäsen är hämtad ifrån och som tillhör den klassiska musikens allra mest mollstämda. När nu Jonas Forssell tillsammans med Ariel Dorfman bearbetat denna pjäs till en två akters opera har man utvidgat den. Och öppnat den klaustrofobiskt täta berättelsen – om en kvinna som känner igen sin ansiktslöse torterare i en respekterad läkare och vän till sin make – mot en hel värld av alla det politiska våldets tystade offer och vittnen. På Malmöoperan har pjäsens kammarspel blivit stor opera för tre solister, fyra figuranter, kör och orkester. Ett verk som på ett smittande sätt vill våga allt. Som i ett aktslut kan låta som en isande och ödesmättad Puccini och i en överhettad dryckesduett låta som en oemotståndligt medryckande Verdi. Och som inte nöjer sig med några raffinerat diskreta citat ur Schuberts stråkkvartett utan låter den ta plats i orkestersatsen i långa sjok och med hull och hår. ” Death and the Maiden” är en utmanande satsning och Jonas Forssells starkaste musikdramatiska verk hittills. Vilket han inte minst visar i den rytmiskt flödande tonsättningen av dialogerna. Få överträffar Forssell i dag när det gäller konsten att tala i musik. Bengt Gomérs scenrum är på samma gång flott vardagsrum, kaklad tortyrkammare och gränslös omvärld. Ett rum för musiken att växla mellan trängda ögonblick och en vidöppen evighet, mellan förtvivlat framforsande dialoger och elegiskt vinande körsatser. För den dramatiska sopranen Erika Sunnegårdh att som Paulina gå från den mest vädjande intimitet till höjdtoner som bränner sönder allt som står i hennes väg. För Fredrik Zetterström, som hennes man Gerardo, att successivt rikta kraften i sin svärtade baryton mot vad det är hon egentligen ber honom om. Och för den lyriske tenoren Joseph Wolverton, i rollen som Doktor Miranda, att spela narr så länge det håller. Att ”Death and the Maiden” ändå inte känns som en riktig fullträff har mest med iscensättningen att göra. Åsa Melldahl hittar i sin lite plottriga regi inte rätt i verkets egensinniga andning mellan storformat och kammarspel. Det blir ofta alltför ofokuserat. Inte minst genom de fyra frackklädda figuranterna som inte lämnar något känsligt ögonblick i fred. Men till iscensättningens försvar kan man säga att denna sorts sceniska stress inte är någon ovanlig åkomma vad gäller nya operor. De har liksom inte blivit avlyssnade i tid. Martin Nyström martin.nystrom@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7305, "headline": "En estradör tar farväl", "summary": "Ensam med sin gitarr är Ulf Lundell lugn och humoristisk. Sedan släpper han bomben. Konserten i Gävle är starten på hans avskedsturné. Musik", "article": "Ulf Lundell ” unplugged” Scen: Gävle konserthus Kanske borde han ha gjort så här tidigare. Satt sig på en stol på scenen, ensam med en gitarr och munspel i en ställning. Spelat några låtar inför sittande publik och gett sig tid att prata emellan. När Ulf Lundell nu inleder sin ”unplugged” -turné på just det viset inser man att han är riktigt bra på det. Även om man kanske inte vill ha en hel konsert med honom själv som ensam musikant, han är trots allt en rätt begränsad gitarrist. För att inte tala om munspelare. Men sättet att prata med publiken ger en glimt av en annan Lundell, som man sällan möter i hans sånger – däremot ibland i intervjuer. En estradör som vet hur man drar en story, som har gott om både humor och självironi, som framför allt utstrålar ett stort, varmt lugn där han sitter mitt på scenen inför premiärpubliken i Gävles utsålda konserthus. Och Lundellhumor har vi faktiskt inte fått särskilt mycket av genom åren, trots all manisk överproduktion. Möjligen hade han inte klarat av det som ung, det kräver ändå en viss rutin, men med mer än trettio år som artist bakom sig kan han rent av kosta på sig att driva lite med 70-talets Lundell. Han sjunger en enda 70-talslåt, det blir ”Snön faller och vi med den” , och man undrar nästan om han väljer den just för att han vill kommentera den lilla textrad där han antyder en annalkande medelålderskris redan vid tjugoåtta års ålder: ”tjugoåtta, ligger lågt, ligger lägre än en sjunken båt” . Alldeles innan släpper han sin bomb. Säger att detta är inledningen på hans avskedsturné. Som visserligen ska pågå i åtminstone ett och ett halvt år, men ändå. Det är en naturlig utveckling, påstår han. Som handlar om att självet hinner upp jaget när man är i hans ålder, strax före sextio. Jag tror säkert att han menar det, åtminstone just nu, men om det verkligen blir så i slutändan är en helt annan femma. Sen kommer bandet in, efter sisådär en trekvart. Låten är den nyskrivna ”Din tid är ute” – han påpekar själv att det är temat för showen – men på ingen tid alls är det nästan precis som på en vanlig Lundellkonsert. Om än aningen mer nedtonat och med fler akustiska instrument i sättningen. Men när klaviaturspelaren växlar mellan elpiano och elorgel medan basisten nästan enbart spelar elbas har konceptet unplugged dragits rätt långt från sin egentliga innebörd. Och då har jag inte ens nämnt elgitarren, steelgitarren eller trummaskinen. Dessvärre innebär bandets entré också att Ulf Lundell drar ner på pratandet mellan låtarna. Ställer sig upp, biter ihop, gör som han brukar – fast med akustisk gitarr på magen. Mot slutet plockar han till och med upp sina breda uppåtrockare, som ”Gå ut och var glad” i orgelbrusande E Street Band-kostym och en tungt Bo Diddley-mullrande ”Skaka på dom” . Som om det är dit han innerst inne vill, också denna gången, oavsett sina tidigare försäkringar. Kanske är det i det ljuset man ska se hans utfästelse om att detta är en avskedsturné. Men allra sist avslutas ”En eld i kväll” med ett stycke skör, späd stämsång. Lika fint som oväntat. Så vi får nog vänta och se. Nils Hansson nils.hansson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7307, "headline": "En estradör tar farväl", "summary": "Ensam med sin gitarr är Ulf Lundell lugn och humoristisk. Sedan släpper han bomben. Konserten i Gävle är starten på hans avskedsturné.", "article": "Ulf Lundell ”unplugged” Scen: Gävle konserthus Kanske borde han ha gjort så här tidigare. Satt sig på en stol på scenen, ensam med en gitarr och munspel i en ställning. Spelat några låtar inför sittande publik och gett sig tid att prata emellan. När Ulf Lundell nu inleder sin ”unplugged”-turné på just det viset inser man att han är riktigt bra på det. Även om man kanske inte vill ha en hel konsert med honom själv som ensam musikant, han är trots allt en rätt begränsad gitarrist. För att inte tala om munspelare. Men sättet att prata med publiken ger en glimt av en annan Lundell, som man sällan möter i hans sånger – däremot ibland i intervjuer. En estradör som vet hur man drar en story, som har gott om både humor och självironi, som framför allt utstrålar ett stort, varmt lugn där han sitter mitt på scenen inför premiärpubliken i Gävles utsålda konserthus. Och Lundellhumor har vi faktiskt inte fått särskilt mycket av genom åren, trots all manisk överproduktion. Möjligen hade han inte klarat av det som ung, det kräver ändå en viss rutin, men med mer än trettio år som artist bakom sig kan han rent av kosta på sig att driva lite med 70-talets Lundell. Han sjunger en enda 70-talslåt, det blir ”Snön faller och vi med den”, och man undrar nästan om han väljer den just för att han vill kommentera den lilla textrad där han antyder en annalkande medelålderskris redan vid tjugoåtta års ålder: ”tjugoåtta, ligger lågt, ligger lägre än en sjunken båt”. Alldeles innan släpper han sin bomb. Säger att detta är inledningen på hans avskedsturné. Som visserligen ska pågå i åtminstone ett och ett halvt år, men ändå. Det är en naturlig utveckling, påstår han. Som handlar om att självet hinner upp jaget när man är i hans ålder, strax före sextio. Jag tror säkert att han menar det, åtminstone just nu, men om det verkligen blir så i slutändan är en helt annan femma. Sen kommer bandet in, efter sisådär en trekvart. Låten är den nyskrivna ”Din tid är ute” – han påpekar själv att det är temat för showen – men på ingen tid alls är det nästan precis som på en vanlig Lundellkonsert. Om än aningen mer nedtonat och med fler akustiska instrument i sättningen. Men när klaviaturspelaren växlar mellan elpiano och elorgel medan basisten nästan enbart spelar elbas har konceptet unplugged dragits rätt långt från sin egentliga innebörd. Och då har jag inte ens nämnt elgitarren, steelgitarren eller trummaskinen. Dessvärre innebär bandets entré också att Ulf Lundell drar ner på pratandet mellan låtarna. Ställer sig upp, biter ihop, gör som han brukar – fast med akustisk gitarr på magen. Mot slutet plockar han till och med upp sina breda uppåtrockare, som ”Gå ut och var glad” i orgelbrusande E Street Band-kostym och en tungt Bo Diddley-mullrande ”Skaka på dom”. Som om det är dit han innerst inne vill, också denna gången, oavsett sina tidigare försäkringar. Kanske är det i det ljuset man ska se hans utfästelse om att detta är en avskedsturné. Men allra sist avslutas ”En eld i kväll” med ett stycke skör, späd stämsång. Lika fint som oväntat. Så vi får nog vänta och se. Nils Hansson nils.hansson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7321, "headline": "Brinnande country berör", "summary": "Emmylou Harris glittrar på Cirkus. Hon sjunger himmelskt, men ändå är vartenda ord hårt förankrat i jorden. Mattias Dahlström älskar hennes intensiva och melankoliska country. musik", "article": "Emmylou Harris Scen: Cirkus, Stockholm Bara de bruna bootsen bryter av. Annars är Emmylou Harris klädd helt i gnistrande glittrande paljettvitt, med det numera kritvita håret som krona på verket. Hon ser väldigt mycket ut som en älva – eller en ängel. Det är nästintill omöjligt att inte snärja in sig i liknelser när man skriver om Emmylou Harris. Och då självklart inte på grund av vad hon har på sig, det är bara ännu ett skäl just den här kvällen, utan för hur hon låter. Alla som någon gång har hört Harris sjunga kan vittna om att det är något närmast övernaturligt eller utomjordiskt över hennes sätt att glida upp i falsett, hennes främsta kännetecken. Samtidigt är det lite missvisande. Som att man skapar en distans mellan oss och Harris som verkligen inte existerar. För även om hon sjunger himmelskt är vartenda ord i ”Born to run” , ”Michelangelo” , ”Songbird” eller färska låtar som ”Take that ride” hårt förankrat i jorden hon står med båda fötterna på, i den verklighet vi ibland tycker är rätt uthärdlig och ibland tycker är rätt tuff att leva i. Därför känns både vad och hur hon sjunger så mycket. Jag, och säkert många i min och yngre generationer, upptäckte henne med ”Wrecking ball” , det Daniel Lanois-producerade mästerverket från 1995. En skiva som är en fantastisk introduktion till Harris – och samtidigt inte alls. Det är eventuellt hennes (och ett av hela 90-talets) bästa album, men samtidigt med all sin tunga rytmik och stämningsfyllda lager-på-lager-produktion inte särskilt representativ för hennes 40-åriga produktion i övrigt. Sedan dess har Harris långsamt raserat, monterat ned eller, om man ska undvika att låta mer dramatisk än vad som egentligen behövs, i alla fall byggt om Lanois mystiska mäktiga ljudvägg. För att nu, i och med nya albumet ”All I intended to be” och här på turnén, vara tillbaka i den mer nedtonade country och folkrock hon inledde karriären med. Utan att ignorera erfarenheterna hon tagit med sig från 1995 och framåt. Hennes nuvarande band skapar ett nästan lika omfångsrikt sound som Lanois, men är mer handfast, mer country. Rasande skickligt också, det är en direkt njutning att lyssna på det sömlösa samspelet mellan till exempel piano och fiddle. Eller hur de skrapar bort all onödig polish från ”When we’ re gone, long gone” så att den låter som den humanistiska visa den aldrig riktigt blev på ”Trio II” -skivan. Ändå är det en låt från just ”Wrecking ball” som blir kvällens självklara topp. Steve Earle skrev och spelade in ”Goodbye” först, innan Emmylou gjorde sin cover på låten, men jag tror ingen som är på Cirkus någonsin kommer att uppfatta den som hans igen. Emmylou Harris introducerar den med ett ”som jag älskar de här sorgliga låtarna” och har dragit ned tempot till hälften, ändå ökar hon den redan från början närmast brinnande melankoliska intensiteten med varje framsjunget avsked. Ett ord: oj. Tre till: så obeskrivligt vackert. Mattias Dahlström musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7334, "headline": "Andlöst vacker Mozart", "summary": "Göteborgsoperans ”Mozarts requiem” är en riktig fullträff. Ett magnifikt och oförglömligt möte som sätter ljus på en av världens mest kända och älskade musikverk.", "article": "”Mozarts requiem” av Carina Reich, Bogdan Szyber och Jorma Elo Dirigent: Henrik Schaefer Regi, dramaturgi, scenografi och kostym: Carina Reich och Bogdan Szyber Koreografi: Jorma Elo Ljus: Linus Fellbom Scen: Göteborgsoperan Så genialt enkelt och ändå görs det så sällan på våra operahus: inte balett och inte opera utan en hybridföreställning där de olika språken möter varandra på ett nytt sätt. Och gör operahuset till ett hus för ”samtida scenkonst”. Att Göteborgsoperans nye balettchef Johannes Öhman tänker i de här banorna är bara att applådera. ”Mozarts requiem”, iscensatt av Carina Reich och Bogdan Szyber och koreograferad av Jorma Elo, är en fullträff. Andlöst vackert, känslomässigt gripande och fullt av idéer som sätter nytt ljus på ett av världens mest kända och älskade musikverk. Vi känner väl alla mer eller mindre till det ofattbart tragiska och gåtfulla kring Mozarts död. Hur han komponerade på sitt ”Requiem”, den katolska dödsmässan, in i det sista och hur han begravdes som en okänd i en massgrav. Och hur hans musik var likt en ogripart narrande ljuslåga i en tid av hierarkisk ordning och mörker. I ”Mozarts requiem” har Reich och Szyber utgått från sorgens uttryck vid tiden för Mozarts död och inspirerats av den då växande shakerrörelsen. En strängt asketiskt samfund som gav utlopp för sin tro i extatiskt skakande dans. I Linus Fellboms suggestiva ljussättning tränger ljuset knappt in genom bönehusets träväggar och i Jorma Elos lika inspirerade koreografi är rörelserna därinne liksom sönderhackade – som om människan bestod av smådelar endast avsedda för den store Helaren. En perfekt arena för ett möte mellan en oberäknelig och lekfullt imiterande Mozartgestalt i skinande vitt och Döden i flätat långt rött hår. Ljuvligt dansat av Patrick Migas och Janine Koertge. Men föreställningens styrka ligger inte bara i hur den reser upp motsättningar mellan ljus och mörker utan i den andning som skapas dem emellan. I de sceniska förvandlingar som öppnar för en ny och sällsam närkontakt med själva magin i Mozarts musik. Allra märkvärdigast i den sekvens där stora tunga moln av tårar som sänkts ner från himlen transformeras till fluffigt frasande krinoliner på kvinnor i virvlande dans. En dans som får väggarna att rasa och ljuset att flöda. En av de mest mozartska scener jag sett och aldrig skall glömma. Till succén för denna ”Mozarts requiem” bidrar också dirigenten Henrik Schaefer som fick kör och orkester att göra sitt yttersta samt den fint sammansatta solistensemblen ur operahusets egna led: sopranen Carolina Sandgren, mezzon Pia Svorono, tenoren Ingmar Andersson och basen Mats Persson. Samt i rollen som Mozart som barn: gosssopranen Alexander Chojecki. Nu skvallras det om att Carina Reich och Bogdan Szyber har en snarlik idé kring att iscensätta Giuseppe Verdis ”Requiem”. Visserligen dubbelt så stort som Mozarts. Men vilken tanke! Vilket operahus blir först med detta? Martin Nyström martin.nystrom@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7336, "headline": "Vinylfynd blev dansant discoopera", "summary": "Kool DJ Dust tar samplingen till en ny nivå. Av enorma mängder loppisfynd på vinyl har han klippt ut fragment, skakat om och satt ihop en 19 låtar lång discoopera. \"The disco opera\" ges ut på skiva på onsdag.", "article": "Det är klart att man skulle hitta Daniel Savio med fingrarna djupt i en lp-realåda på skivaffären Pet Sounds. Daniel, eller Kool DJ Dust som han kallar sig så fort han kommer i närheten av ett mixerbord, har lagt ner åtskilliga månader på att lyssna igenom enorma mängder loppisfynd på vinyl, låt för låt, på jakt efter fragment, refränger, stick, eller beats till den discoopera som på onsdag ges ut på cd. \"The disco opera\" är egentligen en enda jättesamling samplingar, men utgör en 19 låtar lång märkligt sammanhållen instrumentell berättelse om hur den onda dj:n Dr Sorryass Copycat förslavat Lil' Big Citys klubbpublik med själlösa låtar och mixar. Hjälten Dust ger sig därför ut på ett galaktiskt äventyr, på fjärran planeter jagar han den magiska skivan som han kan föra tillbaka till den av konformitet lamslagna staden och befria massorna med. Det blir en kamp som inte kan sluta oavgjort. Låtarna skapar inte bara bilder i huvudet, skivan är även en sorts ljudbok. Omslaget och innerkonvolutet har av tecknaren Jimmy Gustavsson utformats som en klassisk hjälteserie. - När jag skulle flytta för några år sedan började jag rensa ut bland mina skivor, jag har ganska många om man säger så, och började lyssna igenom dem, berättar Daniel Savio när han har betalat den begagnade vinylen och vi har slagit oss ner på ett kafé. - Jag hittade coola grejer som jag inte tänkt på förut, samplade och satte ihop dem till låtar och spelade resultatet i den skivaffär som jag jobbade i då. När kunder kom fram och undrade vad det var de hörde i högtalarna förstod jag att det kunde byggas ut. Visst är \"The disco opera\" en naiv liten historia, men projektet är samtidigt något av en protesthandling. Du kan själv räkna ut vilken stad som här kallas Lil' Big City. - Det känns tråkigt att sitta och klaga, men vi har så många lager av segregation här: musik, klädstil, ålder, bostadsområde, subkultur - allt. Det är ju inte precis några förortskids på Riche… Och om två dj:er med liknande stil spelar samma kväll är det tomt på det ena stället. Det finns för lite folk i Stockholm, och för lite blandning av folk på klubbarna, menar Daniel Savio. Många av låtarna på \"The disco opera\" påminner om gammal existerande discofunk, men är alltså ett antal ihopklistrade fragment, från uppemot 40 år gamla total-obskyra skivor. Man tycker sig höra någon sekund Beatles här, ett Human League-ljud där, och visst verkar en låt vara Cameo? \"The disco opera\" kanske kunde fungera som familjefrågesport på lördagskvällarna... - Nej, nej, inget jag har använt är så pass känt, säger Daniel Savio och fingrar på mustaschen. Det kanske finns någon som hittar vissa grejer, jag har en dj-kompis som gjort det till sin sport att pricka in alla samplingar, men inte ens han har lyckats. Detta torde innebära att \"The disco opera\" inte heller blir immaterialrättsjuristernas våta dröm. Antingen är de samplade avsnitten så korta eller så kommer de från skivor som knappt ens upphovsmännen vet finns till. Det finns dock en liten stämningsrisk, menar Daniel Savio, och kallar det för \"en tickande bomb och ett ständigt orosmoln över vårt annars så mysiga discoparty\". Har inte det här projektet inneburit många timmars plågsam genomlyssning av även dåliga skivor? - Jo, och det kan bli irriterande, rakt igenom dålig musik gör ju det med en, men med vinylskivor hoppar man lätt framåt i låtarna, och jag skulle nog säga att det ändå är mindre plågsamt att lyssna sig igenom en gammal dålig skiva från 1972 än att lyssna på radio en vanlig dag. - Många av de skivor jag köper på loppmarknader är ju inget att ha, men det blir som att köpa lotter - plötsligt händer det. Daniel Savio börjar gräva i påsen från skivaffären och fiskar upp den tyska syntgruppen Propagandas första maxisingel \"Dr. Mabuse\", och en annan med den slajmiga brittiska 80-talsduon Dollar... - Mmm, jag har en skiva med dem där hemma som är rent otroligt dålig, men den här ser ut att vara gjord lite tidigare, säger han tankfullt och vrider och vänder på omslaget med det stiliserade fotot som liksom har försett duon med glorior. - Men titta här: här står ordet \"space\" på omslaget, utbrister han. Jag letar ofta efter sådana signaler, det ska vara lite rymdigt så där, så det kan finnas något coolt här. Jag hörde att du till och med har hittat någon liten snutt på en Tomas Ledin-skiva? - Ja, ett litet funkstick. Men man märker när man lyssnar så här intensivt efter saker i musik att även sådana som han har gjort en hel del riktigt bra grejer. Det är en rolig upptäckt. Var, stil eller land, har du hitta flest bitar att klippa ut? - Italien, kanske. Italien? - Ja, italiensk popmusik är ju totalcheesy, men deras undergroundmusik från 70-talet är hur cool som helst. Skräckfilmsregissören Dario Argentos band Goblin, till exempel, de gjorde otroliga grejer. Men det ligger mer än upptäckarglädje bakom Daniel Savios tålmodiga kulturarkeologi. Han ser aningen allvarligt på ungdomsvurmen i Stockholms klubbvärld och menar att traditionen bryts hela tiden när folk lägger av så fort de har blivit vuxna. - Då måste man börja om från början igen och vi kommer liksom inte framåt, säger han. Jag gillar den gamla tanken på läromästare. - Det är genom att ha koll på sin historia som man kan göra något nytt och intressant, att tillföra och förädla. Det märks ganska snabbt om en houseproducent är 18 år och aldrig har hört Giorgio Moroder... Du, kunde inte du göra en längre bok av den här berättelsen, med skivan som soundtrack? - Absolut, jag har faktiskt en kompis i Finland som gör skivor som medföljer hans tjejs science fiction-böcker. Så visst går det, och det är fortfarande mycket lättare att få bidrag för litteratur än för musik, haha. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7341, "headline": "Regeringen satsar på museerna", "summary": "De statliga museerna får 40 miljoner kronor mer i anslag nästa år. Nobelmuseet, Arkitekturmuseum och Nationalmuseum tillhör dem som får extrapengar.", "article": "På måndag kommer regeringen i höstbudgeten att presentera en förstärkning till museisektorn. Redan i dag kan DN avslöja att museerna får 40 miljoner kronor mer i nästa års kulturbudget. Fem Stockholmsmuseer och Flygvapenmuseum i Linköping får extrapengar. De fem Stockholmsmuseerna är Nobelmuseet, Nationalmuseum, Arkitekturmuseet, Moderna museet och Skansen. – Nobelmuseet behöver nya pengar eftersom de har planer på att bygga ut. Om Nobelstiftelsen vill förordar vi berggrunden under Storkyrkan, säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth till DN. Departementet är inte entusiastiskt över ett tidigare förslag att göra Skeppsholmskyrkan till Nobelmuseum. I motiveringen till de nya miljonerna nämner kulturdepartementet att det ska vara möjligt för varje museum att göra egna prioriteringar utifrån de behov som finns för att kunna vårda och visa kulturarvet. Kulturministern öppnar också för att de museer som vill kan använda de nya pengarna till fri entré utan att vården av samlingarna äventyras. – Den förra regeringen förbjöd museerna att ta betalt. Nu är de fria att göra som de vill och med ett långsiktigt perspektiv, säger Lena Adelsohn Liljeroth. Nationalmuseum behöver medel till sin förestående renovering om två år. Bara evakueringen av de 700 000 föremålen kommer att ta ett år, och slutnotan beräknas hamna på en halv miljard kronor. Arkitekturmuseets framtid har utretts på flera håll. Rådet för arkitektur, form och design har föreslagit ett utökat ansvar för Arkitekturmuseet till att omfatta en fusion med Svensk Form. Men något svar på museets framtid kommer inte i måndagens budget. – Vi behöver veta mer innan vi kan ta ställning till en sammanslagning, säger Lena Adelsohn Liljeroth. Chefsrekryteringen till Arkitekturmuseet pågår, nuvarande chefen Bitte Nygren avgår men har i dagarna fått förlängt förordnande till nyår. I budgeten tillkommer också en post på 13 miljoner kronor till närmare samarbete mellan näringslivet och kultursektorn. Tre miljoner står kulturdepartementet för och tio kommer från Nutec, myndigheten för näringslivsutveckling. Pengarna ska användas till en handlingsplan som bland annat inkluderar ökad kunskap om entreprenörskap på konsthögskolor, en företagsguide som lyfter in kulturyrken och checkar som stimulans för olika nätverk. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har museisektorn tillförts 102 miljoner kronor. De 19 statliga museerna har ett sammantaget anslag på runt 900 miljoner kronor. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7342, "headline": "Svindlande dokumentation av Bergmans värld", "summary": "I dag ger Bokförlaget Max Ström ut praktverket ”Regi Bergman”. Det innehåller över 1 100 bilder och andra dokument från Ingmar Bergmans långa karriär. Filmaren och författaren Kristian Petri bläddrar och minns.", "article": "Böcker ”Regi Bergman” Red. Paul Duncan och Bengt Wanselius Bokförlaget Max Ström Jag har alltid tyckt om katalogen som litterär genre. Det kan vara kataloger från bokauktioner. Kanske en gammal släkt som hamnat på obestånd och nu tvingas sälja slottets bibliotek. Det kan också vara kataloger från museer eller filmfestivaler jag aldrig besökt. Att sjunka ner i kortfattade beskrivningar och enstaka bilder. Det finns något i de torra konstlösa formuleringarna som stimulerar dagdrömmar. ”Regi Bergman” påminner mig om dessa kataloger. En närmare 600 sidor tegelstensliknande bok med över 1 100 bilder från filmer, inspelningar, teateruppsättningar och privatliv, dokument, manus, regissörens egna super 8-filmer, affischer … En kronologisk genomgång av Ingmar Bergmans yrkesliv som skapar en närmast svindelartad känsla genom sin oerhörda rikedom. Han har aktivt arbetat under en tidsperiod som sträcker sig över halva filmens historia. Det är förstås möjligt att läsa boken kronologiskt, men jag tror också att man med fördel kan bläddra fram och tillbaka, slå upp en film, leta efter ett citat, söka den där speciella bilden, se vilket år han gjorde den sista uppsättningen i radio av Strindbergs ”Pelikanen”. Det som dominerar verket är bilderna men här finns också mängder av textfragment från Bergman själv, hämtat från böcker och intervjuer och andras röster, nyskrivna texter och intervjuer med skådespelare, musiker, fotografer, kritiker och kolleger, utländska och svenska. När jag bläddrar i ”Regi Bergman” ser jag så många av dessa välkända älskade bilder: Bibi Andersson håller upp en spegel framför Victor Sjöström i ”Smultronstället”, dödsdansen i ”Det sjunde inseglet”, Alexander som dagdrömmer vid sin dockteater i ”Fanny och Alexander” … Några av bilderna är så välkända att de nästan kommit att bli en del av vårt gemensamma undermedvetna. Bilden av riddaren och döden är kanske vår mest kända bild. Lite som ”Den stora vågen” av Hokusai fungerar för en japan. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte se Bergman själv i alla dessa bilder från hans filmer. Hur han ändrar gestalt från film till film. Och det är också de som känns mest personliga. Bilderna från inspelningplatsen blir oftast ett registerande. Som filmare kan jag förstås avnjuta all gammal teknik, det stora täcket som ligger över Sven Nykvists kamera i en inspelning från ”Nattvardsgästerna”. Jag tror att det finns en enkel förklaring till den fascination som fotografer eller journalister kan erfara när de besöker en filminspelning – att det är så att de till stora delar bevittnar något obegripligt. Det verkliga arbetet som skapar en film låter sig inte reduceras till stillbilder. Filmregissörens yrke kan för många te sig gåtfullt och därmed även mystiskt: de intima rörelser som utväxlas under en inspelning kan ibland förefalla nästan osynliga. Så i stället får vi se tecken, symboler för en verksamhet: vad som egentligen äger rum i stormens öga förblir – för de flesta utomstående betraktare – något fördolt. Kanske kommer Irving Penn närmast genom sin klassiska bild av en blundande regissör. Bergman blir inte mer tydlig för att vi ser honom peka, komponera med fingrarna, se koncentrerad ut … Alla dessa bilder har ett anekdotiskt, historiskt värde. Många är också lysande stillbilder, som Lennart Nilssons dokumentation av arbetet med ”Nattvardsgästerna”. Men på ett sätt kommer vi betydligt närmare personen Ingmar Bergman genom hans egna skapade bilder. Några stillbilder är lätt annorlunda än filmens bilder. Det finns några från ”Smultronstället” som faktiskt överträffar filmens komposition. Scenerna återfinns självklart i filmerna, men är på ett sätt ännu mer fulländade och koncentrerade i dessa stillbilder. En vid helbild från en drömscen: en sommarkväll där Victor Sjöström står drömmande vid en tom vagga. En annan bild från samma film: Gunnar Björnstrand (som spelar sonen Evald) står och betraktar hur hans fru Marianne (spelad av Ingrid Thulin) tröstar hans pappa. Det finns en sällsam laddning i denna bild. Den gamle professorn Isak Borg är – enligt Bergman själv – både ett maskerat självporträtt och en bild av hans egen far. Scenen är mer komplex än så eftersom Borg också spelas av Victor Sjöström, ett slags andlig fadersgestalt vid tiden för inspelningen. Men om vi dröjer vid Björnstrands blick som innehåller både längtan, skepsis och förlåtelse. Här finns ändå en möjlighet till försoning. Bergman själv säger senare i en intervju: ”Jag vet inte nu och jag visste inte då, hur jag vädjade till mina föräldrar genom ’Smultronstället’; se mig, förstå mig och – om möjligt – förlåt mig.” Om jag nu ser den gamle Isak Borg som den gamle Bergman får denna bild ytterligare en dimension. Hur Bergman på ett sätt hunnit i kapp sin egen skapelse. Jag bläddrar i ”Regi Bergman” och fakta och fiktion blandas hela tiden. Jag leker till slut med tanken att detta är en helt litterär text, att hela boken är en fiktion. En fantasi som kanske också stimuleras av Bergmans lust att omvandla sitt liv till film och teater. Birgitta Steene säger också i en nyskriven text att Bergman ägnade ett helt liv åt att förvandla fakta till fiktion. Det finns en underbar bild från ”Det sjunde inseglet” där de bägge världarna på ett mycket konkret sätt smälter samman. Bergman står koncentrerat och tittar genom filmkameran. Bredvid honom står döden och väntar, hans egen fiktiva dödsgestalt. I denna bild är regissören både verklig och en del av en fantasi, en dröm. Kristian Petri litteratur@dn.se Artikeln är rättad 2009-09-22 I lördagens recension av boken ”Regi Bergman” saknades tyvärr namnet på en fotograf. Det var Louis Huch som hade fotograferat under inspelningen av ”Det sjunde inseglet” och ”Smultronstället”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7344, "headline": "Med världen i vitögat.", "summary": "Briljant show om döden i vår apokalyptiska tid. Teater ”Det sjunde blinget” av Christofer Bocker Regi: Manuel Cubas Koreografi: Twisted Feet Scen: Backa teater, Göteborg", "article": "Nya Backa teater startar sin andra säsong med en riktig energikick. Streetdancegruppen Twisted Feet har inbjudits för att tillsammans med dramatikern Christofer Bocker, regissören Manuel Cubas och några av teaterns egna skådespelare och musiker göra en föreställning med utgångspunkt i Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” . Låter det skruvat så är det inte helt fel uppfattat. Men på sitt sätt är döden lika närvarande i samtida ungdomsliv och populärkultur som någonsin tidigare. Och inte bara där. Frågan är väl om mänskligheten på länge genomlevt så apokalyptiska tider. ”Det sjunde blinget” tar sin utgångspunkt i några ungdomars död och retrospektiva berättelser om sitt liv. En av dem får chansen att förlänga sin tid på jorden genom att spela schack med döden. I ett annat hörn av verkligheten förskansar sig ett par för att undkomma alla hot som lurar därute. Så småningom kravlar de sig ut ur sin håla och ser världen i vitögat. Låter det krångligt så är det inte helt fel uppfattat. Den här föreställningen har inte sin styrka i dramaturgisk klarhet eller i dialogens skärpa. Kjell Wilhelmsen gör visserligen ett gott jobb som publikens ciceron och förtrogne, men ibland fattar man inte riktigt vad som händer på scenen. Nu gör inte det så mycket. Föreställningens kvalitet ligger snarare i den vitalitet och tekniska briljans som dansarna i Twisted Feet visar upp. Livskraften är övermannande. Särskilt i några scener befruktar koreografi och dramatik varandra på ett förlösande sätt. I en storhetsvansinnig datorspelsfantasi berättar Juvenal Caceres om hur hans karaktär blir världens räddare och hjälte genom att besegra ondskans makter och deras ninjor. Det är roligt, skickligt och tänkvärt. Och på sitt sätt helt konsekvent att det sker just på den här scenen. Backa teater var tidig med att på allvar integrera musiken i teaterspråket. Nu är det dags för nya steg. Mikael Löfgren teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7349, "headline": "Från socialist till nazist", "summary": "Hur kunde socialisten Sigrid Gillner överge idealen om demokrati och bli nazist I en fascinerande bok lyckas Eva F Dahlgren göra hennes öde levande – och även förståeligt, skriver Nina Björk. Böcker", "article": "Eva F Dahlgren ”Fallet Sigrid Gillner” Frank förlag Vid 14 års ålder var skribenten Sigrid Gillner spiksäker på att hon var socialist. 1932 blev hon riksdagsledamot för socialdemokraterna. Under flera år satt hon i styrelsen för partiets kvinnoförbund. Och till slut kom hon att hylla Adolf Hitler. Det är märkligt. Så märkligt att frilansjournalisten Eva F Dahlgren har skrivit en bok om denna kvinna, ”Fallet Sigrid Gillner”. Gillner var studiekamrat med Dahlgrens farfar, som hon skildrat i ”Min farfar var rasbiolog”. Hon var också en av flickan Evas idoler – en kvinna som levde på sin penna, som hade travar med böcker rakt på golvet i sitt lilla torp och halvdruckna koppar med te på borden. Som vuxen kvinna hittar Dahlgren plötsligt denna barndomsidol i medlemsregistret för Riksföreningen Sverige–Tyskland. ”Ett svart hål öppnar sig.” Hon bestämmer sig för att försöka hitta svaret på frågan varför Hur kunde en av de kvinnor som beredde väg för demokrati och välfärd i Sverige sedan inte bara bryta med arbetarrörelsen utan också aktivt söka sig till delar av nazismen ”Fallet Sigrid Gillner” är sökandet efter svaret på den frågan. Och låt mig säga det med en gång: det är ett fantastiskt sökande. Framför allt är det Dahlgrens metod som fascinerar mig. Den tycks bestå av att man tager vad man haver. Och Dahlgren haver så mycket! När hon återvänder till Göteborg från Gillners torp i Viken, som stått obebott i många år, har hon 35 kartonger med brev, dagböcker, tidningsartiklar, lappar. Dessa bildar stommen i Dahlgrens berättelse. Men hon utvidgar den med akademiska skrifter, med intervjuer, egna minnen, citat ur Hitlers ”Mein Kampf” och Per Albin Hanssons folkhemstal. Allt detta material bestämmer hon sedan sig för att skriva in i en dramatiserad – men inte fiktionaliserad – historia. Läsaren ska veta att allt som står här är sant, skriver hon i epilogen. Ändå har hon med uppgifter om väder, om människors rörelser och repliker. Vi läser alltså en berättelse, närvarande som en roman, som samtidigt är sann. Det borde inte vara möjligt, men det är det ändå. Det beror dels på att Sigrid Gillner skrev och skrev, allting finns på pränt, dels på att Dahlgren inte psykologiserar. Hon lämnar det inre, men dramatiserar det yttre i en presensframställning där vi möter historien i en enskild människa och en enskild människa i historien. Jag både lärs, roas och oroas. Metoden gör att Dahlgren inte behöver välja mellan abstraktion och konkretion. De stora frågorna finns där; vad kan vi kräva av en politiker, bör kvinnor organisera sig i speciella förbund vid sidan av männen, hur utrotar vi fattigdomen, vad är klass, varför lockades intellektuella av den nazistiska läran De behandlas teoretiskt, inte genom analyser av Dahlgren – sådana är hon sparsam med – men exempelvis genom intervjuer med forskare. Men de ges även konkret form. Ta till exempel klassfrågan: arbetarflickan Sigrid gifte sig med överklasspojken Sven – en man så säker på sitt värde att han inte bryr sig om några hål i ett par badbyxor. Men Sigrid, fattigflickan, skäms och lagar. ”Ska jag aldrig få uppleva på en strand att få sitta där utan blygsel, utan aggande minnen från barndomens tid, då hela stranden skrattade åt min så kallade baddräkt och jag sedan aldrig gick i av den anledningen.” Dahlgrens bok spänner över det hela. Där samsas reportage ur Svensk Damtidning om riksdagskvinnornas klädmode med redogörelser för författningen i Weimarrepubliken. Där skildras en avbruten politisk karriär och ett äktenskap som aldrig fann ro. Länge är Sigrid Gillner mitt i det politiska och intellektuella Sveriges centrum. Hon umgås med Ellen Key, Elin Wägner, Hjalmar Branting. Hon agiterar, föreläser, deltar i den internationella socialistiska rörelsen. Men hon är inte marxist; uppskattar inte det konfliktinriktade perspektivet. Hon är, framför allt, idealist. Socialism handlar för henne om att leva som man lär, att vara beredd att offra sitt personliga välstånd för de mångas. Det är också här det skär sig med socialdemokratin. När hon kommer in i riksdagen tycker hon sig upptäcka att yrkespolitikerna skor sig på rörelsen för egen vinning, att deras radikala värderingar inte följs av en levd socialism. När Per Albin Hansson säger att man måste blunda för vissa partimedlemmars felsteg, kalla dem för ”organisatorisk oreda” i stället för moraliska fel, svarar Sigrid Gillner: ”Då är ju Du en syndens undersåte, så mäktig partiledare du än är!” Hon bestämmer sig för att hoppa av riksdagsarbetet. Hon reagerar mot makarna Myrdals sociala ingenjörskonst. Skriver en svarsskrift, ”Kvinnorna vantrivas”, till Alva Myrdals förslag om storbarnkammare för att underlätta kvinnors yrkesliv. Gillner vill inte se mannens liv som norm för kvinnans. Hon talar om moderskapets speciella kall. Och utesluts ur det socialdemokratiska kvinnoförbundet. Hon blir alltmer ensam. Hon misstror demokratin, där de många obildade får större makt än de få bildade; misstror massan. Hon dras mot en gammelliberal kunskapselitism. Hennes idealism, hennes längtan efter personlig moral och offerberedskap, finner ingen riktning. Tills den finner nazismen. Inte antisemitismen, inte diktaturen i Hitlers Tyskland. Men talet om moral, om gemenskap, om högre värden, om offer. Och som läsare sitter man där och förstår henne. Håller inte med, men förstår. Eva F Dahlgren lyckas levandegöra hennes öde genom att sätta det i historiens ljus; det är historia sedd ur ett temperament. Nina Björk litteratur@dn.se Läs Ingrid Carlbergs intervju med Eva F Dahlgren i DN Söndag i helgen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7350, "headline": "Från socialist till nazist", "summary": "Hur kunde socialisten Sigrid Gillner överge idealen om demokrati och bli nazist? I en fascinerande bok lyckas Eva F Dahlgren göra hennes öde levande – och även förståeligt, skriver Nina Björk.", "article": "Eva F Dahlgren ”Fallet Sigrid Gillner” Frank förlag Vid 14 års ålder var skribenten Sigrid Gillner spiksäker på att hon var socialist. 1932 blev hon riksdagsledamot för socialdemokraterna. Under flera år satt hon i styrelsen för partiets kvinnoförbund. Och till slut kom hon att hylla Adolf Hitler. Det är märkligt. Så märkligt att frilansjournalisten Eva F Dahlgren har skrivit en bok om denna kvinna, ”Fallet Sigrid Gillner”. Gillner var studiekamrat med Dahlgrens farfar, som hon skildrat i ”Min farfar var rasbiolog”. Hon var också en av flickan Evas idoler – en kvinna som levde på sin penna, som hade travar med böcker rakt på golvet i sitt lilla torp och halvdruckna koppar med te på borden. Som vuxen kvinna hittar Dahlgren plötsligt denna barndomsidol i medlemsregistret för Riksföreningen Sverige–Tyskland. ”Ett svart hål öppnar sig.” Hon bestämmer sig för att försöka hitta svaret på frågan varför? Hur kunde en av de kvinnor som beredde väg för demokrati och välfärd i Sverige sedan inte bara bryta med arbetarrörelsen utan också aktivt söka sig till delar av nazismen? ”Fallet Sigrid Gillner” är sökandet efter svaret på den frågan. Och låt mig säga det med en gång: det är ett fantastiskt sökande. Framför allt är det Dahlgrens metod som fascinerar mig. Den tycks bestå av att man tager vad man haver. Och Dahlgren haver så mycket! När hon återvänder till Göteborg från Gillners torp i Viken, som stått obebott i många år, har hon 35 kartonger med brev, dagböcker, tidningsartiklar, lappar. Dessa bildar stommen i Dahlgrens berättelse. Men hon utvidgar den med akademiska skrifter, med intervjuer, egna minnen, citat ur Hitlers ”Mein Kampf” och Per Albin Hanssons folkhemstal. Allt detta material bestämmer hon sedan sig för att skriva in i en dramatiserad – men inte fiktionaliserad – historia. Läsaren ska veta att allt som står här är sant, skriver hon i epilogen. Ändå har hon med uppgifter om väder, om människors rörelser och repliker. Vi läser alltså en berättelse, närvarande som en roman, som samtidigt är sann. Det borde inte vara möjligt, men det är det ändå. Det beror dels på att Sigrid Gillner skrev och skrev, allting finns på pränt, dels på att Dahlgren inte psykologiserar. Hon lämnar det inre, men dramatiserar det yttre i en presensframställning där vi möter historien i en enskild människa och en enskild människa i historien. Jag både lärs, roas och oroas. Metoden gör att Dahlgren inte behöver välja mellan abstraktion och konkretion. De stora frågorna finns där; vad kan vi kräva av en politiker, bör kvinnor organisera sig i speciella förbund vid sidan av männen, hur utrotar vi fattigdomen, vad är klass, varför lockades intellektuella av den nazistiska läran? De behandlas teoretiskt, inte genom analyser av Dahlgren – sådana är hon sparsam med – men exempelvis genom intervjuer med forskare. Men de ges även konkret form. Ta till exempel klassfrågan: arbetarflickan Sigrid gifte sig med överklasspojken Sven – en man så säker på sitt värde att han inte bryr sig om några hål i ett par badbyxor. Men Sigrid, fattigflickan, skäms och lagar. ”Ska jag aldrig få uppleva på en strand att få sitta där utan blygsel, utan aggande minnen från barndomens tid, då hela stranden skrattade åt min så kallade baddräkt och jag sedan aldrig gick i av den anledningen.” Dahlgrens bok spänner över det hela. Där samsas reportage ur Svensk Damtidning om riksdagskvinnornas klädmode med redogörelser för författningen i Weimarrepubliken. Där skildras en avbruten politisk karriär och ett äktenskap som aldrig fann ro. Länge är Sigrid Gillner mitt i det politiska och intellektuella Sveriges centrum. Hon umgås med Ellen Key, Elin Wägner, Hjalmar Branting. Hon agiterar, föreläser, deltar i den internationella socialistiska rörelsen. Men hon är inte marxist; uppskattar inte det konfliktinriktade perspektivet. Hon är, framför allt, idealist. Socialism handlar för henne om att leva som man lär, att vara beredd att offra sitt personliga välstånd för de mångas. Det är också här det skär sig med socialdemokratin. När hon kommer in i riksdagen tycker hon sig upptäcka att yrkespolitikerna skor sig på rörelsen för egen vinning, att deras radikala värderingar inte följs av en levd socialism. När Per Albin Hansson säger att man måste blunda för vissa partimedlemmars felsteg, kalla dem för ”organisatorisk oreda” i stället för moraliska fel, svarar Sigrid Gillner: ”Då är ju Du en syndens undersåte, så mäktig partiledare du än är!” Hon bestämmer sig för att hoppa av riksdagsarbetet. Hon reagerar mot makarna Myrdals sociala ingenjörskonst. Skriver en svarsskrift, ”Kvinnorna vantrivas”, till Alva Myrdals förslag om storbarnkammare för att underlätta kvinnors yrkesliv. Gillner vill inte se mannens liv som norm för kvinnans. Hon talar om moderskapets speciella kall. Och utesluts ur det socialdemokratiska kvinnoförbundet. Hon blir alltmer ensam. Hon misstror demokratin, där de många obildade får större makt än de få bildade; misstror massan. Hon dras mot en gammelliberal kunskapselitism. Hennes idealism, hennes längtan efter personlig moral och offerberedskap, finner ingen riktning. Tills den finner nazismen. Inte antisemitismen, inte diktaturen i Hitlers Tyskland. Men talet om moral, om gemenskap, om högre värden, om offer. Och som läsare sitter man där och förstår henne. Håller inte med, men förstår. Eva F Dahlgren lyckas levandegöra hennes öde genom att sätta det i historiens ljus; det är historia sedd ur ett temperament. Nina Björk litteratur@dn.se Läs Ingrid Carlbergs intervju med Eva F Dahlgren i DN Söndag i helgen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7358, "headline": "\"Farsan älskade mig på sitt sätt\"", "summary": "Besvikelse, smärta och sorg är ingredienser i Mian Lodalens nya roman \"Dårens dotter\". Den är delvis självbiografisk och handlar om en flicka vars pappa inte liknar någon annan. I 30 år har hon burit på historien och i tio har titeln funnits i hennes huvud.", "article": "Mian Lodalen har lagt sitt hjärta mellan bokens pärmar. Besvikelse, smärta och sorg. Romanen heter \"Dårens dotter\" och är delvis självbiografisk. - Jag har varit så arg på min farsa. Men skrivandet hjälpte mig ur ilskan och jag känner mig befriad. I 30 år har hon burit på historien och i tio har titeln funnits i hennes huvud. Hon säger att hon har gjort faderns och dotterns liv mer normalt än det var, för hade hon beskrivit hur galet de verkligen levde hade ingen trott på historien. Mian Lodalen är en förgrundsfigur inom homorörelsen, debattör, talare och skribent. Hon har tidigare gett ut två romaner med lesbiska förtecken, \"Smulklubbens skamlösa systrar\" och \"Trekant\". Men \"Dårens dotter\" skildrar lilla Connies liv med sin far. En far som reser runt i sportbilar, ständigt har nya kvinnor, säljer grejer på marknader, hamnar i krig långt bort i världen och blir intervjuad i tidningen Se med rubriken: \"Svensk mitt i striderna.\" Fadern startar kondomaffär i Lilla Jerusalem och lokaltidningarna skriver att synden har kommit till Jönköping. När det blir sommar och stora tältmöten för de frireligiösa delar han ut gratis kondomer och skapar nya, upphetsade rubriker. Han kapar en färja i Smögen och snor en AK4 på ett repmöte. Så där går det på i hans liv, och under de perioder han har hand om sin lilla dotter får hon hänga med i hans svängar. Mian Lodalen säger att beskrivningen av fadern i boken är en ganska sann skildring av hennes far. - Han var helt självupptagen, gränslös, fruktansvärt rolig, en fantastisk berättare. Han utsatte mig för livsfara, men hade inget ont uppsåt, inga baktankar. Han älskade mig på sitt sätt, men förstod inte barns behov. Vi sitter på ett kafé på Söder i Stockholm, nära hennes bostad, och när vi talar om uppväxten, livet med fadern, då drar hela hennes späda gestalt ihop sig. Hon sitter med benen under sig, ryggen krum. Som om det svåra kommer tillbaka. Så berättar hon hur hon kände sig när hon skrev den sista, mest smärtsamma delen av boken. - Jag älskar att skriva, uppkrupen i soffan med datorn i knät. Men när jag skrev de sista 100 sidorna hade jag huvudvärk, nackspärr och ont i armarna. Så hur såg barndomsåren ut, som i så hög grad präglades av faderns eskapader? Mian Lodalen beskriver en flicka som avskyr skolan, inte kan sitta still, babblar, stör, somnar, drömmer sig bort, får skäll av lärarna och sätts i specialklass. Som tjuvåker på tåget mellan Jönköping och Göteborg, på väg till sin pappa. En unge som nästan sätter eld på en campingplats, nästan blir överkörd på järnvägen, sabbar bilar, kastar vattenbomber och kastruller med vita bönor på dem som passerar under fönstret. Hon älskade och såg upp till sin far, hängde med som en trasdocka. Hon lärde sig mycket om livet, men knappast något som skolan ville förmedla. Hon lärde sig räkna procent när hon hjälpte till i hans affär Crazy Things, där han och hon sålde tröjor, hattar och smycken från hela världen. Men den kunskapen såg inte hennes lärare, eller ville inte se, när de dömde ut henne och satte henne i specialklass. Vad fick du av din far? - En förmåga att berätta. Jag är en bra historieberättare och en bra talare. Jag fick också hans varma hand. Han var en mycket fysisk pappa, som ofta tog i mig. Men jag har saknat hans närvaro, hans uppmärksamhet, att bli sedd, skyddad och få gränser. Ändå har jag alltid varit stolt över honom. Den lilla flickan visste aldrig vad som skulle hända, hon flöt med i hans galenskaper. Hon växte upp i en verklighet där normerna ställdes på ända, och det hade ett pris. Men det hjälpte henne den dag hon kom ut som homosexuell, säger hon. - Det var lätt för mig att inlemma mig i ett utanförskap. När Mian Lodalen hade skrivit \"Dårens dotter\" ville hon att fadern skulle läsa den, att han skulle få veta vad hon skrivit och hur hon hade beskrivit honom. Så småningom skickade han ett vykort från Kanarieöarna. - Han tyckte det jag skrivit var \"bättre än Cornelis\", hans stora idol, och han gillade att jag beskrev honom som en tjejmagnet. En tid senare drabbades han av en stroke. Mian hälsade på honom på sjukhuset i Göteborg och där låg manuset spritt över hela sjukrummet. Personalen sa att han talade om boken hela tiden och att det hjälpte honom i rehabiliteringen. \"Jag har redan sålt 25 böcker till personalen\", sa han till sin dotter när hon besökte honom. Rolf Lodalen, som fadern heter, ville som ung bli författare. Han kunde berätta historier, men inte sätta dem på pränt. Och hans dotter trodde länge att inte heller hon kunde skriva. Från fjärde klass fick hon specialundervisning i svenska och ett dåligt självförtroende tog form. Hon tycker att hon tar sig ton när hon skriver. Hon svettas, sliter. Hela hennes system är genomsyrat av övertygelsen att hon inte kan. Sämst i klassen, bottenbetyg. Ändå började hon skriva. För att hon ville förändra världen. Ja, hon säger precis det. Men det tog några år innan hon vågade. Kampen startade på gatorna hemma i Jönköping. Där stod hon och skrek, demonstrerade, för djuren, för ungdomshuset. Samtidigt som hon städade i överklasshem, arbetade som diskare, körde glassbil. - Det var som om världen vilade på mig, djuren, kvinnorna, freden och homona, säger hon och berättar hur hon som 17-åring åkte buss till Norge och demonstrerade mot slakten av kutar. Hon slogs med säljägare från Ålesund, samlade namnunderskrifter och grät när hon hörde på nyheterna att säljakten hade förbjudits. Hon kände att hon hade en del i framgången. - Det gick att förändra saker! Ett halvår senare lyckades, som hon säger, femhundra outbildade snorungar utmana hela etablissemanget i Jönköping. De demonstrationer som till en början handlade om att förvandla brandstationen till ett ungdomshus slutade med att att hela tändsticksområdet räddades, fabriksområdet som politikerna hade bestämt skulle rivas. Tonåringen Mian hade erövrat en osviklig tro på att förändring är möjlig, att engagemang kan påverka. Djupt inom sig närde hon en önskan att kunna skriva, få skriva, förändra genom att skriva, och på ett hotellrum i Spanien tog hon första steget. Hon var snart 25 och ville mer än att stå på gatan och skrika. - Jag hade varit på ett sälsjukhus i Holland och bestämde mig för att berätta om det jag upplevt. Jag skrev för hand, stoppade texten i en filmburk och postade den till Smålands Folkblad. Efter en tid skickade de en tidning till mig. Min artikel låg på en helsida och jag hade fått en egen bildbyline! Så småningom läste hon svenska på en folkhögskola, städade på Silja Line, jobbade i hemtjänsten. Och en dag gick hon ner i en skitig källare på Bellmansgatan i Stockholm och frågade redaktionen på gaytidningen Reporter om hon fick skriva en artikel om kärlek. Detta hände för 20 år sedan och nu har hon kommit med sin tredje roman. De hundra sista sidorna så smärtsamma att jag som läsare tar djupa andetag för att ta in den plåga som ryms där. \"Fingrarna rör sig ljudlöst strax ovanför min kropp. De rör sig nedåt. Händerna tar tag i blixtlåset till min sovsäck. Sakta, sakta, nästan ljudlöst, dras blixtlåset ner. Bit för bit.\" Det var Donald. \"Donald som försvarade mig när pappa vägrade köpa en riktig middag till mig på Magasinet förra sommaren. Donald som jag har skojat med och som jag tyckte var ganska rolig när han skällde på pappa.\" Det Mian Lodalen skildrar hände i hennes eget liv, då när hon var en liten flicka och kamperade med pappa, som hade en lokal i Smögen. Där levde också faderns kompis Donald ett bohemiskt liv. De sista sidorna i boken beskriver hur flickan hamnar på sjukhus, utreds, testas, definieras. En vuxenvärld i vita rockar tar ett psykiskt EEG på ett barn och finner att det är fel på henne, inte på vuxenvärlden. - Om jag vill något med boken, så önskar jag mig en debatt om vuxnas ansvar. Det är så lätt att skaffa barn, men ett stort ansvar att ta hand om en människas liv. - Barns kärlek till sina föräldrar är villkorslös och förpliktar. Men många fäder är frånvarande. Vad betyder det för barnen? Barn är oroliga för sina föräldrar och har blivit deras föräldrar, medan föräldrarna är som jättebebisar i vuxna kroppar. Jag är djupt oroad över barnens framtid. Ålder: 45 år.Familj: Stor och brokig.Yrke: Ålder: 45 år. Familj: Stor och brokig. Yrke: Författare, journalist, föredragshållare. Bor: På Söder i Stockholm. Tidigare romaner: \"Smulklubbens skamlösa systrar\" och \"Trekant\". Aktuell: Med boken \"Dårens dotter\". Vad är viktigast i livet? \"Att Vad är viktigast i livet? \"Att vara ärlig. Vara nära kärleken. Ta ansvar. Aldrig ge upp. Bli mera ödmjuk.\" Vad gör dig glad? \"Hundar. Jag kan sitta hur länge som helst i en hundgård och tar gärna hand om andras hundar. De här två brukar jag passa, Loke och William.\" (Visar en bild i mobiltelefonen på en svart labrador och en släthårig tax.) Vad gör dig arg? \"Kvinnohat. Och när man behandlar barn och djur illa.\" Vad gör dig ledsen? \"Jag gråter ofta när jag ser djur på film.\" Vad är en bra dag? \"När jag har sprungit, ätit en schyst veganfrukost, har flyt i skrivandet, tagit en sväng i hundgården, träffat schysta vänner och druckit lite vin.\" Viktigaste politiska frågan? \"Att klassklyftorna ökar och att det drabbar barnen värst.\" Bästa politikern? \"Tveklöst Gudrun Schyman. Jag saknar henne. Men jag har aldrig varit kommunist.\" Har du själv velat ha barn? \"Ja, och jag har försökt. Det är en sorg i mitt liv. Min bror och hans kompis sa att jag fattar hur barn tänker och att jag skulle ha fått MVG-barn. Det gjorde mig glad.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 7359, "headline": "Teaterbåt utan svart smink", "summary": "Sörmlands Musik & Teater gör sin största satsning någonsin med musikalen \"Show boat\". En del av denna uppsättning av \"Teaterbåten\" görs på engelska av svarta sångare.", "article": "Producenterna till \"Show boat\" i Eskilstuna, med premiär 27 september, är noga med att använda den engelska originaltiteln. På scenen står nämligen 15 svarta sångare från Sydafrika som sjunger sina partier på engelska, medan de svenska artisterna gör sitt på svenska. Så sent som år 1991, när man spelade \"Show boat\" i Malmö, uppträdde svenska sångare svartsminkade. - Det går inte att göra så längre, det skulle kännas helt fel, säger regissören Staffan Aspegren. \"Show boat\" om ett resande teatersällskap på Mississippi-floden i USA uruppfördes år 1927 på Broadway i New York och slog an direkt. En stor händelse den gången var att en kör av svarta och vita för första gången sjöng på samma scen. - På hjulångaren härskar inga hårda rasfördomar, då hade denna lilla värld inte fungerat, säger Staffan Aspegren. Alla 15 gästartister från Sydafrika är inkvarterade i Eskilstuna under hela repetitions- och spelperioden, som varar i tre månader. - Vi har fått ett varmt mottagande i Sverige, det känns som hemma, säger Unathi Toyi, körmedlem från Eastern Cape i Sydafrika. Sångarna kommer framför allt från Xhosa-folket, berömda för en personlig sångtradition. - Vi har våra karakteristiska klickljud, flera olika. Dem kan vi inte använda i \"Show boat\", men väl vid en turné i Sörmlands skolor, säger Andile Tsnoni, också han i kören. Att de över huvud taget är i Sverige beror på att Norrlandsoperan år 2004 inledde ett samarbete med Cape Town Opera i Syd-afrika, som blev möjligt när Sida via Kulturrådet avsatt pengar för kulturutbyte. Staffan Aspegren regisserade en samproduktion operahusen emellan och återfinns nu i Eskilstuna. - Vi hade kunnat fara till USA för att hitta sångare till \"Show boat\", men poängen är att de flesta här ska möta en helt ny miljö och är främlingar för varandra, då tänker jag också på ungdomskören som ingår. Regissören reser sig, går upp på scenen och instruerar ungdomarna. Repetitionerna är i full gång i en väldig före detta industrihall kallad Lokomotivet, därför att man i kvarteret byggde Sveriges första lokomotiv år 1853. Scenen ligger i Eskilstunas hjärta, i det gamla industriområdet Munktellstaden. - År 2000 drog vi in i lokalen första gången när vi gjorde musikteaterföreställningen \"Stjärndamm\". Då var det rått och oinrett där, säger Ingela Malmberg, chef på Sörmlands Musik & Teater. Numera är hela området topprenoverat med bland annat en ny konsthall. Lokomotivet invigdes så sent som i höstas. - Våra tidigare musikalsatsningar blev en jättekick för hela organisationen, det lokala körlivet och för publiken, där många kom resande till Eskilstuna för att se föreställningarna, säger Ingela Malmberg. Vid den tiden var man länsteater på försök, men verksamheten blev permanent år 2004. - Vi klarar av den jättelika upp-sättningen av \"Show boat\" genom modiga politiker i landstinget och kommunen, samt Statens kulturråd som ger extra medel, eftersom vi samarbetar med Cape Town opera. På senare år har de musikaliska forskarna allt mer börjat undersöka den ännu unga musikalgenren. - \"Show boat\" var över fyra timmar lång vid första framförandet. Vi gör Harold Prince nya amerikanska version från 1993 som delvis tar hänsyn till originalpartituret. Prince är en smart teaterman som effektiviserat, men även tagit bort rasistiska klichéer. Verket har för övrigt aldrig varit något inlägg i en rasistdebatt, utan tar mer fram olika människoöden, säger Staffan Aspegren. Musikalens handling stäcker sig från 1887 till 1927 i ett slags familjekrönika. Mitt i \"Show boats\" glädje finns även sociala problem, alkoholism, ett upplöst äktenskap, en ensamstående mor, fattigdom och ett i Amerika fortfarande inte avklarat ämne - motsättningen mellan raserna. - I \"Show boat\" är det kvinnorna som driver fram skeendet och stretar på, medan männen mest är drömmande romantiker, säger Staffan Aspegren. - \"Show boat\" slutar i en skön bild av erfarenhet. \"Show boat\" brukar kallas den första \"Show boat\" brukar kallas den första musikalen. Den skrevs av Jerome Kern (musik) och Oscar Hammerstein II (text) och bygger på Edna Ferbers roman från 1926. Berömda melodier är \"Ol' man river\", \"Bill\", \"Make belive\", \"You are love\", \"Way do I love you\" och \"Can't help lovin' dat man\". Premiär i Eskilstuna är det den 27 september. Spelas till den 22 november. På scen ett femtiotal personer, orkester med över 20 musiker. Bland solisterna märks Ulrika Tenstam, Jan Kyhle, Frida Jansson (debut), Anna Maria Hallgarn, Otto Maidi och Noluthando Mili, som i föreställningen möter körlivet i Eskilstuna. Tidsmässigt passar föreställningarna till snabbtåget från Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7372, "headline": "Teaterbåt utan svart smink", "summary": "Sörmlands Musik & Teater gör sin största satsning någonsin med musikalen ”Show boat”. En del av denna uppsättning av ”Teaterbåten” görs på engelska av svarta sångare.", "article": "Producenternatill ”Show boat” i Eskilstuna, med premiär 27 september, är noga med att använda den engelska originaltiteln. På scenen står nämligen 15 svarta sångare från Sydafrika som sjunger sina partier på engelska, medan de svenska artisterna gör sitt på svenska. Så sent som år 1991, när man spelade ”Show boat” i Malmö, uppträdde svenska sångare svartsminkade. –Det går inte att göra så längre, det skulle kännas helt fel, säger regissören Staffan Aspegren. ”Show boat” om ett resande teatersällskap på Mississippi-floden i USA uruppfördes år 1927 på Broadway i New York och slog an direkt. En stor händelse den gången var att en kör av svarta och vita för första gången sjöng på samma scen. –På hjulångaren härskar inga hårda rasfördomar, då hade denna lilla värld inte fungerat, säger Staffan Aspegren. Alla 15 gästartisterfrån Sydafrika är inkvarterade i Eskilstuna under hela repetitions- och spelperioden, som varar i tre månader. –Vi har fått ett varmt mottagande i Sverige, det känns som hemma, säger Unathi Toyi, körmedlem från Eastern Cape i Sydafrika. Sångarna kommer framför allt från Xhosa-folket, berömda för en personlig sångtradition. –Vi har våra karakteristiska klickljud, flera olika. Dem kan vi inte använda i ”Show boat”, men väl vid en turné i Sörmlands skolor, säger Andile Tsnoni, också han i kören. Att de över huvud taget är i Sverige beror på att Norrlandsoperan år 2004 inledde ett samarbete med Cape Town Opera i Syd-afrika, som blev möjligt när Sida via Kulturrådet avsatt pengar för kulturutbyte. Staffan Aspegren regisserade en samproduktion operahusen emellan och återfinns nu i Eskilstuna. –Vi hade kunnat fara till USA för att hitta sångare till ”Show boat”, men poängen är att de flesta här ska möta en helt ny miljö och är främlingar för varandra, då tänker jag också på ungdomskören som ingår.Regissören reser sig, går upp på scenen och instruerar ungdomarna. Repetitionerna är i full gång i en väldig före detta industrihall kallad Lokomotivet, därför att man i kvarteret byggde Sveriges första lokomotiv år 1853. Scenen ligger i Eskilstunas hjärta, i det gamla industriområdet Munktellstaden. –År 2000 drog vi in i lokalen första gången när vi gjorde musikteaterföreställningen ”Stjärndamm”. Då var det rått och oinrett där, säger Ingela Malmberg, chef på Sörmlands Musik & Teater. Numera ärhela området topprenoverat med bland annat en ny konsthall. Lokomotivet invigdes så sent som i höstas. –Våra tidigare musikalsatsningar blev en jättekick för hela organisationen, det lokala körlivet och för publiken, där många kom resande till Eskilstuna för att se föreställningarna, säger Ingela Malmberg. Vid den tiden var man länsteater på försök, men verksamheten blev permanent år 2004. –Vi klarar av den jättelika upp-sättningen av ”Show boat” genom modiga politiker i landstinget och kommunen, samt Statens kulturråd som ger extra medel, eftersom vi samarbetar med Cape Town opera.På senare år har de musikaliska forskarna allt mer börjat undersöka den ännu unga musikalgenren. –”Show boat” var över fyra timmar lång vid första framförandet. Vi gör Harold Prince nya amerikanska version från 1993 som delvis tar hänsyn till originalpartituret. Prince är en smart teaterman som effektiviserat, men även tagit bort rasistiska klichéer. Verket har för övrigt aldrig varit något inlägg i en rasistdebatt, utan tar mer fram olika människoöden, säger Staffan Aspegren. Musikalens handlingstäcker sig från 1887 till 1927 i ett slags familjekrönika. Mitt i ”Show boats” glädje finns även sociala problem, alkoholism, ett upplöst äktenskap, en ensamstående mor, fattigdom och ett i Amerika fortfarande inte avklarat ämne – motsättningen mellan raserna. –I ”Show boat” är det kvinnorna som driver fram skeendet och stretar på, medan männen mest är drömmande romantiker, säger Staffan Aspegren. – ”Show boat” slutar i en skön bild av erfarenhet. Marcus Boldemann marcus.boldemann@dn.se 08-738 20 59 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7375, "headline": "Kitschkungen intar Versailles", "summary": "En samtida barockmästare har invaderat Solkungens slott. Den amerikanske konstnären Jeff Koons gör nu en omdebatterad soloutställning i det överdådiga barockpalatset Versailles utanför Paris.", "article": "I taket hänger en knallröd aluminiumhummer och några rum bort står en gigantisk ballonghund. En dammsugare i glasmonter har nästlat sig in bland drottningporträtten på slottet och i trädgården skymtar en prunkande blomsterhybrid mellan dinosaurie och gunghäst. Sedan Jeff Koons i veckan invaderade Château de Versailles med sjutton verk från hela karriären är det franska barockpalatset onekligen mer spektakulärt än vanligt. Den amerikanske konstnären har kallats \"kitschkungen\", en nutida barockkonstnär som gärna arbetar i ett grandiost format som kan mäta sig med de kungliga våningarnas redan överdådiga dekor. Att ställa ut på Versailles har länge varit en dröm för Koons. - Jag måste verkligen nypa mig själv i armen. Jag har varit inblandad i fantastiska utställningar och sett mina verk i olika kontexter men den här dagen är speciell för mig. Det känns så förunderligt och så rätt, sa han på presskonferensen. Den hela tiden milt leende Koons avslöjade också att inspirationen bakom hans storskaliga blomsterskulpturer spirade ur tanken på vad kung Ludvig XIV skulle ha kunnat fantisera om att se när han vaknade upp på morgonen. Koons prisade också Frankrikes öppenhet för internationell kultur och återkom hela tiden till dialogen mellan gammalt och nytt. För fransmännen tycks vara inne på att liva upp historiska byggnader med modern konst. I våras väckte belgaren Jan Fabres utställning på Louvren viss uppståndelse. Samtidigt tycks konsthallen Palais de Tokyos pågående gästspel på Château de Fontainebleau med några tämligen diskreta videoinstallationer, stenskulpturer och en jätteelefant inte ha mött några negativa reaktioner. Det har däremot Jeff Koons-satsningen. Protester har hörts från konservativt håll och författarförbundets ordförande Arnaud-Aaron Upinsky beskrev utställningen som ett \"nedsmutsande\" av fransmännens kulturarv och identitet. Edouard de Royère från kulturarvstiftelsen Fondation du Patrimoine är på samma linje och säger till dagstidningen Le Figaro: \"Jag har ingenting emot samtidskonst men jag är chockerad över dess intrång på en så magisk plats som Versailles.\" Andra menar att Koons konst snarare hör hemma på Disneyland och även på öppningsdagen i onsdags demonstrerade en liten skara utanför slottets grindar. - När jag skapar någonting som konstnär tänker jag alltid på publiken och mitt ansvar att visa betraktaren respekt. Jag försöker att vara generös och ärlig, försvarade sig Koons. Château de Versailles är lite av en sagovärld i sig där Koons stora blomstervas från 1990-talet i själva verket skulle kunna höra hemma permanent i drottningens sovrum. Barockens estetik har alltid varit närvarande hos Koons och turisterna på Versailles tycktes lika fascinerade av hans inglasade kromkanin och Michael Jackson-skulpturen i porslin som av palatsets befintliga takfresker och gulddekor. Men medan kromporträttet av \"Solkungen\" tillhör de mer diskreta verken är det förstås desto mer uppseendeväckande att Koons placerat sin egen byst på marmorpiedestal. - Som konstnär är jag inte alls egoist. Jag representeras hellre av mina verk än av min person. Så det har ingenting med mitt ego att göra utan handlar om lekfullhet och om den samtida monumentaliteten, säger han själv. Men Koons har gjort sig känd som en provokatör som gillar att tänja på gränserna mellan god och dålig smak, inte minst genom att ge vardagliga föremål, konsumtionsvaror och leksaker ikonstatus. - Att arbeta med ready-mades och en uppblåsbar hummer är i själva verket en metafor för accepterandet av andra människor. Och det högsta tillstånd vi kan nå genom konsten är acceptans, förklarar Jeff Koons. - Den här utställningen hjälper mig att fortsätta att tro på konsten och på att konstnärer kan få tillfälle att presentera sina verk i situationer där sådana djupsinniga kopplingar låter sig göras. Var gift med \"Cicciolina\" Jeff Koons \"Versailles\" visas till och med 14/12 på barockslottet utanför Paris, där \"solkungen\" Ludvig XIV flyttade in 1682. Utställningen omfattar sjutton verk från 80-tal till i dag, däribland kromkaninen \"Rabbit\", blomsterskulpturen \"Split-rocker\" och \"Hanging heart\", som häromåret såldes för en rekordsumma och gjorde Koons verk till några av världens dyraste. Jeff Koons är utsedd till officer av Franska hederslegionen. På 90-talet var Koons, född 1955, gift med den ungerskitalienska porrstjärnan och parlamentsledamoten Ilona Staller – \"Cicciolina\". Koons avbildade paret i sexuella akter i en serie omdebatterade skulpturer. Mer info på www.jeffkoons.com och www.chateauversailles.fr ", "article_category": "culture"}
{"id": 7380, "headline": "Skönheten i ett stilla förfall", "summary": "Lynniga luktvioler och smarta snödroppar. I den världsberömda landskapsarkitekten Sven-Ingvar Anderssons efterlämnade ”Brev från min trädgård” är växterna individer. DN:s Peder Alton tar del av en guldgruva. Böcker", "article": "Sven-Ingvar Andersson ” Brev från min trädgård” Arena Generöst och vist. Landskapsarkitekten Sven-Ingvar Anderssons efterlämnade ”Brev från min trädgård” är en liten guldgruva. Jag inser att jag nog slagit in på fel bana och i stället borde valt landskapsarkitekt eller trädgårdsmästare. Breven är redigerade av Lotte Möller som också nyss fick Gröna Pennpriset för sitt arbete. Ett perfekt val. Lotte Möller har med flera böcker envist lyft fram den svenska trädgården och placerat flera av de främsta arkitekerna inom området i täten. Den här gången finns hon själv bara klädsamt med i bakgrunden även om nog spåren kan anas ändå. Det är tonfallet jag först fastnar för. Ett stillsamt och självklart tilltal där de olika växterna behandlas som fria individer. Jag får veta att luktviolen ”förutom att sprida sig vilt också är mycket lynnig” och att många tvååriga arter har för vana att ge sig ut på rymmen. Det gör mig, måste jag erkänna, ännu mer intresserad av fingerborgsblommor, judaspenningar, vildtulipaner, aklejor och krolliljor. Och vårens snödroppar är inte alls så fridsamma och täcka som de ser ut. I ett brev till Lotte Möller diskuterar Sven-Ingvar Andersson hur de gärna växer över grusytor och mellan gatsten ”för att få vara i fred för gräsklipparen, spaden och hackan” och att deras saft är giftig för att de skall undgå att bli uppätna. Men främst handlar Sven-Ingvar Anderssons brev om hur han gradvis skall försätta sin trädgård i ett stilla förfall, låta hagtornsbuskagen växa sig vilda och till slut dölja allt under sig. En törnrosasömn utan någon prins. Det är något som gjort honom berömd över hela världen och som naturligtvis är en storstilad tanke. Framför allt hänger den ihop med växtligheten själv. Aldrig statisk, aldrig möjlig att planera och till slut helt fri. En krydda i breven är naturligtvis Anderssons fiktiva brevvänner. Karen Blixen, Carl von Linné, Gertrud Stein, Albrecht Dürer, Sigurd Lewerentz, Le Corbusier, Alberto Giacometti, Andrea Palladio, om jag nu bara skall välja mina egna favoriter. I en klass för sig står den italienske arkitekten Palladio. Hur skriver man brev till en sådan gigant Andersson gnetar på om sina egna tillkortakommanden men kommer till slut fram till att trädgårdskonsten trots allt har en avgjord fördel framför arkitekturen: går det galet i trädgårdsarbetet reparerar naturen sig själv och återställer allt som sågats ner eller kapats, som i de höga träd som Sven-Ingvar Andersson försökte få att likna Palladios kolonner. Arkitekturen däremot måste byggas, konstrueras med en helt annan möda. Sven-Ingvar Anderssons egna fotografier som illustrerar hans tankar står i en klass för sig. Inte skymten av något tillrättalagt skönlir. De lever sitt eget liv och är lite slarviga, tillfälliga, mycket olika bilderna i vanliga floror. Närmare marken och mer initierat än så här går det inte att komma den svenska växtligheten. Nästa steg kräver direktkontakt. Möjligen Sven-Ingvar Anderssons strategi. Peder Alton peder.alton@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7381, "headline": "Skönheten i ett stilla förfall", "summary": "Lynniga luktvioler och smarta snödroppar. I den världsberömda landskapsarkitekten Sven-Ingvar Anderssons efterlämnade ”Brev från min trädgård” är växterna individer. DN:s Peder Alton tar del av en guldgruva.", "article": "Sven-Ingvar Andersson ”Brev från min trädgård” Arena Generöst och vist. Landskapsarkitekten Sven-Ingvar Anderssons efterlämnade ”Brev från min trädgård” är en liten guldgruva. Jag inser att jag nog slagit in på fel bana och i stället borde valt landskapsarkitekt eller trädgårdsmästare. Breven är redigerade av Lotte Möller som också nyss fick Gröna Pennpriset för sitt arbete. Ett perfekt val. Lotte Möller har med flera böcker envist lyft fram den svenska trädgården och placerat flera av de främsta arkitekerna inom området i täten. Den här gången finns hon själv bara klädsamt med i bakgrunden även om nog spåren kan anas ändå. Det är tonfallet jag först fastnar för. Ett stillsamt och självklart tilltal där de olika växterna behandlas som fria individer. Jag får veta att luktviolen ”förutom att sprida sig vilt också är mycket lynnig” och att många tvååriga arter har för vana att ge sig ut på rymmen. Det gör mig, måste jag erkänna, ännu mer intresserad av fingerborgsblommor, judaspenningar, vildtulipaner, aklejor och krolliljor. Och vårens snödroppar är inte alls så fridsamma och täcka som de ser ut. I ett brev till Lotte Möller diskuterar Sven-Ingvar Andersson hur de gärna växer över grusytor och mellan gatsten ”för att få vara i fred för gräsklipparen, spaden och hackan” och att deras saft är giftig för att de skall undgå att bli uppätna. Men främst handlar Sven-Ingvar Anderssons brev om hur han gradvis skall försätta sin trädgård i ett stilla förfall, låta hagtornsbuskagen växa sig vilda och till slut dölja allt under sig. En törnrosasömn utan någon prins. Det är något som gjort honom berömd över hela världen och som naturligtvis är en storstilad tanke. Framför allt hänger den ihop med växtligheten själv. Aldrig statisk, aldrig möjlig att planera och till slut helt fri. En krydda i breven är naturligtvis Anderssons fiktiva brevvänner. Karen Blixen, Carl von Linné, Gertrud Stein, Albrecht Dürer, Sigurd Lewerentz, Le Corbusier, Alberto Giacometti, Andrea Palladio, om jag nu bara skall välja mina egna favoriter. I en klass för sig står den italienske arkitekten Palladio. Hur skriver man brev till en sådan gigant? Andersson gnetar på om sina egna tillkortakommanden men kommer till slut fram till att trädgårdskonsten trots allt har en avgjord fördel framför arkitekturen: går det galet i trädgårdsarbetet reparerar naturen sig själv och återställer allt som sågats ner eller kapats, som i de höga träd som Sven-Ingvar Andersson försökte få att likna Palladios kolonner. Arkitekturen däremot måste byggas, konstrueras med en helt annan möda. Sven-Ingvar Anderssons egna fotografier som illustrerar hans tankar står i en klass för sig. Inte skymten av något tillrättalagt skönlir. De lever sitt eget liv och är lite slarviga, tillfälliga, mycket olika bilderna i vanliga floror. Närmare marken och mer initierat än så här går det inte att komma den svenska växtligheten. Nästa steg kräver direktkontakt. Möjligen Sven-Ingvar Anderssons strategi. Peder Alton peder.alton@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7391, "headline": "Commodore äger scenen för en kväll", "summary": "Den gamla Commodore 64 och dess karaktäristiska ljudchip firas med livemusik. Kvällen blir en remix av nostalgi och spel på riktiga C64!", "article": "I morgon fylls Kolingsborg i Stockholm av toner från den gamla speldatorn Commodore 64. Andreas Wallström, arrangör och en av dem som kommer att uppträda under kvällen, vad är det som händer – Vi firar Commodore 64 och dess karaktäristiska ljudchip, Sid, med fyra liveakter från Sverige, Holland, Tyskland och England. Musikstilarna varierar men all musik som framförs på scen är remixar av låtar från gamla klassiska spel som ”Ghosts’n’ goblins”, ”The last ninja 2” och ”Arkanoid”. Man kommer också att kunna spela dessa och många andra spel på riktiga C64. En kväll i nostalgins tecken helt enkelt. Vad är det som gör att en maskin med 25 år på nacken är aktuell än i dag – C64 är speciell och dels handlar det om nostalgi. Jag växte upp med den. Jag minns till exempel när jag satt i pojkrummet och ritade typsnitt och logotyper till dåtidens multimedieproduktioner. Jag minns när jag samlade diamanter i ”Boulder Dash” och när jag försökte näcka Samantha Fox i strippoker. Det handlar också om kombinationen av det magiska ljudchipet, grafikchipet och huvudprocessorn 6510. Dessa gav möjligheter som ingen annan dator gav på den tiden. Folk lärde sig att utnyttja den till bristningsgränsen och därmed behöll datorn sitt försprång även om det senare kom nya maskiner med bättre prestanda. Görs det fortfarande spel till maskinen, eller är det främst för ljudets skull den används i dag – Scenen som omger C64 lever fortfarande. Det finns många entusiaster som gör nya spel, nya demo, ny grafik och ny musik. Skillnaden är väl att vi i dag är 30+ och har flickvän i stället för tidigare nämnda Sam Fox. Sid-ljuden har på senare tid smugit sig in i modern musik, främst med hjälp av svensktillverkade synten Sidstation. Som exempel kan jag nämna Chemical Brothers, 50 Cent och Nelly Furtado. Inte mina favoritartister direkt, men det är kul att ljuden når en ny publik. Berätta om dokumentärfilmen som ska ha premiär på Back in Time – ”The 8bit philosophy” är en dokumentärfilm som kastar ljus över den kreativitet och entusiasm som finns inom genren datamusik. Det är en kärleksfilm om musik, kreativitet och en dator som är större än vad hårdvaruspecifikationen utlovar. Susanne Möller spel@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7395, "headline": "Efterlängtad återkomst", "summary": "Kenneth Kvarnström är tillbaka som koreograf. Helsinki Dance Company framför hans ”No-no” från 1996 på Dansens hus. Det är en föreställning som fortfarande bränner, skriver Örjan Abrahamsson. DANS", "article": "”No-no” Koreograf: Kenneth Kvarnström Medverkande: Helsinki Dance Company Scen: Dansens Hus, Stockholm Efter föreställningen greppar Kenneth Kvarnström hemtamt mikrofonen för ett publiksamtal. Som vanligt. Inte alls. För första gången på fem år talar han med publiken, inte längre som chef för Dansens hus utan som koreograf. Och, oj, vad jag – och uppenbarligen många, många andra i publiken – har saknat honom. Då är ändå första steget i hans andra koreografbana snarast tolv steg bakåt: tillsammans med Helsinki Dance Company har han återupplivat koreografin ”No-no” från 1996. Men, vilka steg!” No-no” bjuder på det bästa och det mesta i galleri Kvarnström. Det är en lång, flödande, mjukt böljande, men bitvis Kvarnströmstypiskt abrupt, liksom krokig koreografi för sju dansare (varav två var med redan 1996). Jag är ingen stor vän av historiska rekonstruktioner – som gärna blir museala – men ”No-no” brinner och bränner fortfarande (för övrigt den enda av hans koreografier som Kvarnström själv vill se dansas igen). Musikbildens arabiska tema påminner om att den havererade fredsprocessen i Israel/Palestina i mitten av 90-talet fortfarande är just havererad. Men det är ingen politisk utan djupt humanistisk koreografi. Sorglig, humoristisk. Och Jens Sethzmans raffinerade ljussättning gör det redan snygga ännu snyggare. ”No-no” visar och bevisar att svensk, och finsk, dans varit ganska grå utan Kenneth Kvarnström. Nu är han tillbaka. Nästa vecka börjar den fyrtiofemårige, nyblivne konstnärsprofessorn arbetet med ett helt nytt verk, premiär på Norrlandsoperan den 21 november. Efterlängtat. Spännande. Viktigt. Vi ses i Umeå. Örjan Abrahamsson dans@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7396, "headline": "Johan Staël von Holstein lämnar Kulturrådet", "summary": "Kultur-Sverige gick direkt på kollisionskurs med företagaren Johan Staël von Holstein då han fick en stol i Statens kulturråds styrelse. Efter tio månader lämnar han nu sin post.", "article": "Företagaren Johan Staël von Holstein lämnar med omedelbar verkan Statens kulturråds styrelse. Orsaken är tidsbrist, som vd behöver han lägga all kraft på sitt växthusföretag Iqube, meddelade Johan Staël von Holstein på en pressträff på onsdagen. Hans tio månader som ledamot i styrelsen har kantats av medieutspel och både intern och extern kritik. Outbildad och okunnig, har varit några av omdömena om denna näringslivsrepresentant i Kulturrådets styrelse. Kritiken har dock inte påverkat beslutet att avgå, bedyrar Staël von Holstein. Ändå beskriver Staël von Holstein mötet med kulturvärlden som en chock. – Jag trodde inte att den var så politiserad. Det är inte förenligt med demokrati att kultureliten sitter så fast i sina värderingar. Den har cementerat sin makt. De vill att kultur ska vara något exklusivt för dem, alla andra ska hållas ute. Bara rödvinskommunister går på teater. Johan Staël von Holstein förde inte sina teser i bevis när han överöstes med frågor av de närvarande journalisterna. Åsikter fick stå oförklarade, misstron mot den så kallade kultureliten luftades många gånger. Sin styrelseplats fick han av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth för sin tro på ett tätare samarbete mellan näringslivet och kulturområdet. Det som han kallar vänsterns makt över kulturen vill Johan Staël von Holstein ska minska. – Det är viktigt att få in liberala idéer och högervärderingar i kulturvärlden som motpol till kultureliten. Men hundra år av socialdemokratiskt styre har byggt in en tröghet i systemet – kulturvärlden är så tungrodd och i väldigt liten grad förändringsbenägen. Till skillnad från företagarvärlden där, enligt Staël von Holstein, de gamla sparkas ut och tvingas att lämna plats åt yngre förmågor. Ända från början har Staël von Holstein varit på kollisionskurs med ett par ledamöter i Kulturrådets styrelse. Och det finns många andra som inte kan ställa upp på hans breddning av kulturbegreppet till ”Big brother” såväl som ”Idol”. – Hela skötseln av kulturområdet behöver reformeras, sa han och gladdes åt att det äntligen är på gång när kulturutredningen nu drar upp nya linjer för kulturpolitiken. Även i framtiden hoppas Johan Staël von Holstein vara en nagel i ögat på kultureliten. Via Iqube tänker han stödja ett eller två kulturprojekt om året. Sitt styrelsearvode på 15 000 kronor skänker han till Carl Larsson-gården i Sundborn. En försvinnande liten summa jämfört med de 40 000 kronor Johan Staël von Holstein brukar ta i arvode för en timmes föreläsning. Inom kort kommer en efterträdare i Kulturrådets styrelse att utses. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7397, "headline": "Efterlängtad återkomst", "summary": "Kenneth Kvarnström är tillbaka som koreograf. Helsinki Dance Company framför hans ”No-no” från 1996 på Dansens hus. Det är en föreställning som fortfarande bränner, skriver Örjan Abrahamsson.", "article": "”No-no” Koreograf: Kenneth Kvarnström Medverkande: Helsinki Dance Company Scen: Dansens Hus, Stockholm Efter föreställningen greppar Kenneth Kvarnström hemtamt mikrofonen för ett publiksamtal. Som vanligt. Inte alls. För första gången på fem år talar han med publiken, inte längre som chef för Dansens hus utan som koreograf. Och, oj, vad jag – och uppenbarligen många, många andra i publiken – har saknat honom. Då är ändå första steget i hans andra koreografbana snarast tolv steg bakåt: tillsammans med Helsinki Dance Company har han återupplivat koreografin ”No-no” från 1996. Men, vilka steg! ”No-no” bjuder på det bästa och det mesta i galleri Kvarnström. Det är en lång, flödande, mjukt böljande, men bitvis Kvarnströmstypiskt abrupt, liksom krokig koreografi för sju dansare (varav två var med redan 1996). Jag är ingen stor vän av historiska rekonstruktioner – som gärna blir museala – men ”No-no” brinner och bränner fortfarande (för övrigt den enda av hans koreografier som Kvarnström själv vill se dansas igen). Musikbildens arabiska tema påminner om att den havererade fredsprocessen i Israel/Palestina i mitten av 90-talet fortfarande är just havererad. Men det är ingen politisk utan djupt humanistisk koreografi. Sorglig, humoristisk. Och Jens Sethzmans raffinerade ljussättning gör det redan snygga ännu snyggare. ”No-no” visar och bevisar att svensk, och finsk, dans varit ganska grå utan Kenneth Kvarnström. Nu är han tillbaka. Nästa vecka börjar den fyrtiofemårige, nyblivne konstnärsprofessorn arbetet med ett helt nytt verk, premiär på Norrlandsoperan den 21 november. Efterlängtat. Spännande. Viktigt. Vi ses i Umeå. Örjan Abrahamsson dans@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7407, "headline": "Nästan allt om Marie Richardson", "summary": "Marie Richardson spelar huvudrollen i Stockholms stadsteaters ”Allt om min mamma”. En pjäs baserad på Pedro Almodóvars film om en mamma som förlorar sin son men vinner en ny, något ovanlig, familj.", "article": "Kvinnorna i Pedro Almodóvars ”Allt om min mamma” har alla en vemodig hinna över ögonen. Även när komiken vinner över tragiken tycks de vara blott en blinkning från gråten. På affischen till Stockholms stadsteaters uppsättning av pjäsen har Marie Richardson fångat ”Allt om min mamma”-blicken på pricken. – Vi försökte hitta det som är filmens hjärta eller själ. Fast utan att göra filmen en gång till. Det var det svåra när vi tog affischbilden och det kommer nog att vara det svåra i början av repetitionsarbetet också, säger Marie Richardson när vi träffas på ett Söderkonditori en vecka före repetitionsstart. Att få loss rättigheterna till en Almodóvarfilm är ingen lätt sak. Almodóvar avböjer i princip alla propåer om att adaptera hans filmer till scenen, i synnerhet till engelskspråkiga versioner. Men skådespelaren Kevin Spacey lade in en tjatoffensiv och lyckades i fjol få sätta upp ”Allt om min mamma” på The Old Vic i London, där Spacey är konstnärlig ledare. Stockholms stadsteaters chef Benny Fredriksson såg därefter raskt till att få loss rättigheterna till en Skandinavienpremiär. På Stadsteatern spelar Marie Richardson huvudrollen Manuela, en ensamstående mamma som förlorar sin son. Upplöst av sorg sätter sig Manuela på ett tåg till sin ungdoms Barcelona i jakt på hans pappa. Där blir hon nav i ett riktigt Almodóvarskt persongalleri: transvestiten som har lyft och sugit och silikonat hela kroppen (som hos Dolly Parton är hjärtat det enda som är äkta); den naiva nunnan som är på smällen och den åldrande skådespelerskan som är olyckligt kär i en kvinna. Färgstarka damer vars öden sammanvävs i en hyllning till livet och moderskapet. Inte utan spektakulära och sentimentala vändningar. – ”Gud ska det här hända också”, tänker man, ”nu tippar det över, nu blir det banalt pekoral av det.” Men så tippar det tillbaka igen. Det är det som är så fantastiskt, att historien är på gränsen hela tiden, säger Marie Richardson som tyckte så mycket om filmen när den kom 1999 att hon såg den två gånger på bio. Nu, när hon sett dvd:n ett par gånger, och gjort en researchresa till Barcelona, är hon ivrig att frigöra sig från den. Den läspande spanska som ockuperat hennes huvud under manusläsandet – Maries låtsasspanska är exemplarisk – ska tystas, hennes egen Manuela finna sin röst. Är Manuela en drömroll? – Nja, drömroll föreställer jag mig är när man slår upp manuset och bara känner ”jag vill, jag vill, jag vill”. Men så har jag å andra sidan nästan aldrig känt. ”Nästan aldrig”, vilket är undantaget? Marie rör i sin kopp med grönt te och funderar. – Jo, det var en film, ”Det blir aldrig som man tänkt sig” av Måns Herngren och Hannes Holm. Då kände jag så. Jag skulle vara så himla arg i den, som i en scen när jag jagar Peter Dalle och spottar på honom. Innan dess hade jag inte fått vara så arg på film. Fast, när hon tänker efter, i Ibsens ”Vildanden”, som hade premiär på Stadsteatern förra hösten och blev så uppskattad att den flyttades till stora scen samt återkommer i höst, ville hon absolut vara med. Liksom i koreografen Birgitta Egerbladhs nya musik- och dansföreställning som har premiär våren 2009 – sådan fysisk teater måste hon prova. En riktig utmaning, av ett helt annat slag, antog Marie Richardson i SVT:s succéserie ”Kungamordet” som lockade många tittare under våren. I den är hennes rollfigur gift med Reine Brynolfsons hustrumisshandlande finansminister. En imponerande rolltolkning, och så drabbande att jag kommer på mig själv med att oroligt spana efter översminkade blåtiror i Marie Richardsons ansikte när hon kommer cyklande. Hon skrattar när hon hör det men blir sedan allvarlig. – Det är en av de mest sammansatta och givande roller jag gjort. Att få spela tuff och utmanande och samtidigt offer och misshandlad. Men när jag läste manuset kändes det som ett väldigt stort ansvar att ta sig an det temat – ”jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!” Ändå tycker hon att det är mer ”oneurotiskt” att göra film än teater. – Att ta en roll är som att säga ja till en vänskap, en människa eller en familj. En filmroll lever jag med i en månad, Manuela ska leva med mig i ett år. Kommer jag tycka om henne? Orkar jag umgås med henne under repetitionsarbetet och sedan varje kväll på teatern? Nyligen, i tv-programmet ”Närbild”, fick Marie Richardson frågan vad hon, som själv direktrekryterades till Dramaten efter Scenskolan, har för tips till unga skådespelare. Hon svarade att man ska våga lita på sin intuition, att man kan plocka allt inifrån sig själv och inte behöver leta utifrån. Hur gör du för att orka plocka fram sorgen över att förlora ett barn kväll efter kväll? – Privat vågar jag inte ens tänka på det, det är för smärtsamt, ryser tvåbarnsmamman Marie. – Jag använder förstås mig själv, men genom teatern kan jag gå in i Manuela och det är det som är underbart: teater är inte terapi men det är att till fullo få gå in i en annan situation. Hon uppmuntrar även aspirerande skådespelare att vara snälla mot sig själva, trots att hennes egen impuls oftast är ”det kommer att gå åt helvete”. – Men jag är absolut snällare mot mig själv i dag, försäkrar den erfarna skådespelaren. – Och hur vore det om man kände ”det här vet jag kommer funka, det här vet jag kommer bli perfekt”, fortsätter hon prövande. Då vore teater inget äventyr. lisa Boda teater@dn.se ”ALLT OM MIN MAMMA” Av: Samuel Adamson, baserad på filmen av Pedro AlmodóvarRegi: Philip ZandénMedverkande: Marie Richardson, Meg Westergren, Jessica Zandén, Ulf Eklund, Hanna Alström, Maria Salomaa, Jonas Hellman-Driessen med fleraScen: Stockholms stadsteater, Stora scenen ", "article_category": "culture"}
{"id": 7409, "headline": "Nästan allt om Marie Richardson", "summary": "Marie Richardson spelar huvudrollen i Stockholms stadsteaters ”Allt om min mamma” . En pjäs baserad på Pedro Almodóvars film om en mamma som förlorar sin son men vinner en ny, något ovanlig, familj.", "article": "Kvinnorna i Pedro Almodóvars ”Allt om min mamma” har alla en vemodig hinna över ögonen. Även när komiken vinner över tragiken tycks de vara blott en blinkning från gråten. På affischen till Stockholms stadsteaters uppsättning av pjäsen har Marie Richardson fångat ”Allt om min mamma” -blicken på pricken. – Vi försökte hitta det som är filmens hjärta eller själ. Fast utan att göra filmen en gång till. Det var det svåra när vi tog affischbilden och det kommer nog att vara det svåra i början av repetitionsarbetet också, säger Marie Richardson när vi träffas på ett Söderkonditori en vecka före repetitionsstart. Att få loss rättigheterna till en Almodóvarfilm är ingen lätt sak. Almodóvar avböjer i princip alla propåer om att adaptera hans filmer till scenen, i synnerhet till engelskspråkiga versioner. Men skådespelaren Kevin Spacey lade in en tjatoffensiv och lyckades i fjol få sätta upp ”Allt om min mamma” på The Old Vic i London, där Spacey är konstnärlig ledare. Stockholms stadsteaters chef Benny Fredriksson såg därefter raskt till att få loss rättigheterna till en Skandinavienpremiär. På Stadsteatern spelar Marie Richardson huvudrollen Manuela, en ensamstående mamma som förlorar sin son. Upplöst av sorg sätter sig Manuela på ett tåg till sin ungdoms Barcelona i jakt på hans pappa. Där blir hon nav i ett riktigt Almodóvarskt persongalleri: transvestiten som har lyft och sugit och silikonat hela kroppen (som hos Dolly Parton är hjärtat det enda som är äkta); den naiva nunnan som är på smällen och den åldrande skådespelerskan som är olyckligt kär i en kvinna. Färgstarka damer vars öden sammanvävs i en hyllning till livet och moderskapet. Inte utan spektakulära och sentimentala vändningar. – ”Gud ska det här hända också” , tänker man, ”nu tippar det över, nu blir det banalt pekoral av det.” Men så tippar det tillbaka igen. Det är det som är så fantastiskt, att historien är på gränsen hela tiden, säger Marie Richardson som tyckte så mycket om filmen när den kom 1999 att hon såg den två gånger på bio. Nu, när hon sett dvd:n ett par gånger, och gjort en researchresa till Barcelona, är hon ivrig att frigöra sig från den. Den läspande spanska som ockuperat hennes huvud under manusläsandet – Maries låtsasspanska är exemplarisk – ska tystas, hennes egen Manuela finna sin röst. Är Manuela en drömroll – Nja, drömroll föreställer jag mig är när man slår upp manuset och bara känner ”jag vill, jag vill, jag vill” . Men så har jag å andra sidan nästan aldrig känt. ”Nästan aldrig” , vilket är undantaget Marie rör i sin kopp med grönt te och funderar. – Jo, det var en film, ”Det blir aldrig som man tänkt sig” av Måns Herngren och Hannes Holm. Då kände jag så. Jag skulle vara så himla arg i den, som i en scen när jag jagar Peter Dalle och spottar på honom. Innan dess hade jag inte fått vara så arg på film. Fast, när hon tänker efter, i Ibsens ”Vildanden” , som hade premiär på Stadsteatern förra hösten och blev så uppskattad att den flyttades till stora scen samt återkommer i höst, ville hon absolut vara med. Liksom i koreografen Birgitta Egerbladhs nya musik- och dansföreställning som har premiär våren 2009 – sådan fysisk teater måste hon prova. En riktig utmaning, av ett helt annat slag, antog Marie Richardson i SVT:s succéserie ”Kungamordet” som lockade många tittare under våren. I den är hennes rollfigur gift med Reine Brynolfsons hustrumisshandlande finansminister. En imponerande rolltolkning, och så drabbande att jag kommer på mig själv med att oroligt spana efter översminkade blåtiror i Marie Richardsons ansikte när hon kommer cyklande. Hon skrattar när hon hör det men blir sedan allvarlig. – Det är en av de mest sammansatta och givande roller jag gjort. Att få spela tuff och utmanande och samtidigt offer och misshandlad. Men när jag läste manuset kändes det som ett väldigt stort ansvar att ta sig an det temat – ”jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!” Ändå tycker hon att det är mer ”oneurotiskt” att göra film än teater. – Att ta en roll är som att säga ja till en vänskap, en människa eller en familj. En filmroll lever jag med i en månad, Manuela ska leva med mig i ett år. Kommer jag tycka om henne Orkar jag umgås med henne under repetitionsarbetet och sedan varje kväll på teatern Nyligen, i tv-programmet ”Närbild” , fick Marie Richardson frågan vad hon, som själv direktrekryterades till Dramaten efter Scenskolan, har för tips till unga skådespelare. Hon svarade att man ska våga lita på sin intuition, att man kan plocka allt inifrån sig själv och inte behöver leta utifrån. Hur gör du för att orka plocka fram sorgen över att förlora ett barn kväll efter kväll – Privat vågar jag inte ens tänka på det, det är för smärtsamt, ryser tvåbarnsmamman Marie. – Jag använder förstås mig själv, men genom teatern kan jag gå in i Manuela och det är det som är underbart: teater är inte terapi men det är att till fullo få gå in i en annan situation. Hon uppmuntrar även aspirerande skådespelare att vara snälla mot sig själva, trots att hennes egen impuls oftast är ”det kommer att gå åt helvete” . – Men jag är absolut snällare mot mig själv i dag, försäkrar den erfarna skådespelaren. – Och hur vore det om man kände ”det här vet jag kommer funka, det här vet jag kommer bli perfekt” , fortsätter hon prövande. Då vore teater inget äventyr. lisa Boda teater@dn.se ”ALLT OM MIN MAMMA” Av: Samuel Adamson, baserad på filmen av Pedro Almodóvar Regi: Philip Zandén Medverkande: Marie Richardson, Meg Westergren, Jessica Zandén, Ulf Eklund, Hanna Alström, Maria Salomaa, Jonas Hellman-Driessen med flera Scen: Stockholms stadsteater, Stora scenen ", "article_category": "culture"}
{"id": 7412, "headline": "Nästan allt om Marie Richardson", "summary": "Premiär 14 november. Marie Richardson spelar huvudrollen i Stockholms stadsteaters \"Allt om min mamma\". En pjäs baserad på Pedro Almodóvars film om en mamma som förlorar sin son men vinner en ny, något ovanlig, familj.", "article": "Kvinnorna i Pedro Almodóvars \"Allt om min mamma\" har alla en vemodig hinna över ögonen. Även när komiken vinner över tragiken tycks de vara blott en blinkning från gråten. På affischen till Stockholms stadsteaters uppsättning av pjäsen har Marie Richardson fångat \"Allt om min mamma\"-blicken på pricken. - Vi försökte hitta det som är filmens hjärta eller själ. Fast utan att göra filmen en gång till. Det var det svåra när vi tog affischbilden och det kommer nog att vara det svåra i början av repetitionsarbetet också, säger Marie Richardson när vi träffas på ett Söderkonditori en vecka före repetitionsstart. Att få loss rättigheterna till en Almodóvarfilm är ingen lätt sak. Almodóvar avböjer i princip alla propåer om att adaptera hans filmer till scenen, i synnerhet till engelskspråkiga versioner. Men skådespelaren Kevin Spacey lade in en tjatoffensiv och lyckades i fjol få sätta upp \"Allt om min mamma\" på The Old Vic i London, där Spacey är konstnärlig ledare. Stockholms stadsteaters chef Benny Fredriksson såg därefter raskt till att få loss rättigheterna till en Skandinavienpremiär. På Stadsteatern spelar Marie Richardson huvudrollen Manuela, en ensamstående mamma som förlorar sin son. Upplöst av sorg sätter sig Manuela på ett tåg till sin ungdoms Barcelona i jakt på hans pappa. Där blir hon nav i ett riktigt Almodóvarskt persongalleri: transvestiten som har lyft och sugit och silikonat hela kroppen (som hos Dolly Parton är hjärtat det enda som är äkta); den naiva nunnan som är på smällen och den åldrande skådespelerskan som är olyckligt kär i en kvinna. Färgstarka damer vars öden sammanvävs i en hyllning till livet och moderskapet. Inte utan spektakulära och sentimentala vändningar. - \"Gud ska det här hända också\", tänker man, \"nu tippar det över, nu blir det banalt pekoral av det.\" Men så tippar det tillbaka igen. Det är det som är så fantastiskt, att historien är på gränsen hela tiden, säger Marie Richardson som tyckte så mycket om filmen när den kom 1999 att hon såg den två gånger på bio. Nu, när hon sett dvd:n ett par gånger, och gjort en researchresa till Barcelona, är hon ivrig att frigöra sig från den. Den läspande spanska som ockuperat hennes huvud under manusläsandet - Maries låtsasspanska är exemplarisk - ska tystas, hennes egen Manuela finna sin röst. Är Manuela en drömroll? - Nja, drömroll föreställer jag mig är när man slår upp manuset och bara känner \"jag vill, jag vill, jag vill\". Men så har jag å andra sidan nästan aldrig känt. \"Nästan aldrig\", vilket är undantaget? Marie rör i sin kopp med grönt te och funderar. - Jo, det var en film, \"Det blir aldrig som man tänkt sig\" av Måns Herngren och Hannes Holm. Då kände jag så. Jag skulle vara så himla arg i den, som i en scen när jag jagar Peter Dalle och spottar på honom. Innan dess hade jag inte fått vara så arg på film. Fast, när hon tänker efter, i Ibsens \"Vildanden\", som hade premiär på Stadsteatern förra hösten och blev så uppskattad att den flyttades till stora scen samt återkommer i höst, ville hon absolut vara med. Liksom i koreografen Birgitta Egerbladhs nya musik- och dansföreställning som har premiär våren 2009 - sådan fysisk teater måste hon prova. En riktig utmaning, av ett helt annat slag, antog Marie Richardson i SVT:s succéserie \"Kungamordet\" som lockade många tittare under våren. I den är hennes rollfigur gift med Reine Brynolfsons hustrumisshandlande finansminister. En imponerande rolltolkning, och så drabbande att jag kommer på mig själv med att oroligt spana efter översminkade blåtiror i Marie Richardsons ansikte när hon kommer cyklande. Hon skrattar när hon hör det men blir sedan allvarlig. - Det är en av de mest sammansatta och givande roller jag gjort. Att få spela tuff och utmanande och samtidigt offer och misshandlad. Men när jag läste manuset kändes det som ett väldigt stort ansvar att ta sig an det temat - \"jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!\" Ändå tycker hon att det är mer \"oneurotiskt\" att göra film än teater. - Att ta en roll är som att säga ja till en vänskap, en människa eller en familj. En filmroll lever jag med i en månad, Manuela ska leva med mig i ett år. Kommer jag tycka om henne? Orkar jag umgås med henne under repetitionsarbetet och sedan varje kväll på teatern? Nyligen, i tv-programmet \"Närbild\", fick Marie Richardson frågan vad hon, som själv direktrekryterades till Dramaten efter Scenskolan, har för tips till unga skådespelare. Hon svarade att man ska våga lita på sin intuition, att man kan plocka allt inifrån sig själv och inte behöver leta utifrån. Hur gör du för att orka plocka fram sorgen över att förlora ett barn kväll efter kväll? - Privat vågar jag inte ens tänka på det, det är för smärtsamt, ryser tvåbarnsmamman Marie. - Jag använder förstås mig själv, men genom teatern kan jag gå in i Manuela och det är det som är underbart: teater är inte terapi men det är att till fullo få gå in i en annan situation. Hon uppmuntrar även aspirerande skådespelare att vara snälla mot sig själva, trots att hennes egen impuls oftast är \"det kommer att gå åt helvete\". - Men jag är absolut snällare mot mig själv i dag, försäkrar den erfarna skådespelaren. - Och hur vore det om man kände \"det här vet jag kommer funka, det här vet jag kommer bli perfekt\", fortsätter hon prövande. Då vore teater inget äventyr. \"ALLT OM MIN MAMMA\" Av: Samuel Adamson, baserad på filmen av Pedro Almodóvar Regi: Philip Zandén Medverkande: Marie Richardson, Meg Westergren, Jessica Zandén, Ulf Eklund, Hanna Alström, Maria Salomaa, Jonas Hellman-Driessen med flera Scen: Stockholms stadsteater, Stora scenen I Ljusdal i Hälsingland 1959. Född: I Ljusdal i Hälsingland 1959. Bor: På Södermalm i Stockholm. Familj: Är tillsammans med skådespelaren Jakob Eklund i 23 år, i somras gifte de sig. Barnen Klara 13 år, Leon 8 år och bonusdottern Tove 28 år. Bakgrund: Utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm, har tillhört Dramatens fasta ensemble sedan 1985. Där har hon spelat ett otal roller, bland annat i Euripides \"Helena\", \"Så tuktas en argbigga\" och \"Dröm om hösten\". Den starkaste teaterupplevelse hon haft var i \"Markisinnan de Sade\" i regi av Ingmar Bergman. På film har hon bland annat synts i \"Om jag vänder mig om\", \"Noll tolerans\", \"Livvakterna\" och \"Eyes wide shut\". Extra: Marie om att kyssa Tom Cruise i Stanley Kubricks \"Eyes wide shut\": \"Det var faktiskt väldigt odramatiskt. Jag kände inte ens igen honom i verkligheten, utan trodde assistenten var Tom Cruise. Det som var lite jobbigt var att jag skulle hoppa på honom. Jag var lite rädd att jag skulle bli stämd om jag slätade av honom med världens tungkyss så jag var tvungen att fråga: 'Hur gör ni på film när ni kysser?' Då bara skrattade han och sade: 'Vi gör väl som alla andra människor.' \" ", "article_category": "culture"}
{"id": 7413, "headline": "Svensk jazz blir tysk", "summary": "Svensk jazz gör succé i Tyskland. Navet i utvecklingen är trombonisten och sångaren Nils Landgren. I veckan är han en av flera svenska musiker på en festival i Bayern", "article": "Svensk och tysk jazz har en gemensam nämnare - skivbolaget Act. I veckan som kommer manifesteras det på ett bayerskt slott. Centralfigur är tyskpionjären Nils Landgren. - Det finns en otrolig potential i svensk improviserad musik, säger han. Nils Landgrens andra karriär började 1991 på Jazz Baltica, en jazzfestival i Kiel. Det tyska genombrottet ledde till att han några år senare skrev kontrakt med den legendariske tyske skivbolagsdirektören Siegfried Loch och hans bolag Act. Nils Landgren kunde resa sig efter några motiga år i Sverige på 80-talet. Sångaren och trombonisten hade inte direkt varit kritikernas gunstling och hade tappat lusten att sjunga. - Jag fick mycket tillmälen i tidningarna. De hade säkert i viss mån rätt, men jag tog åt mig och det var rätt knäckande. Så Tyskland blev en möjlighet att börja om? - Kanske. Jag har inte tänkt på det, men jag började på nytt där, säger han. I dag är Nils Landgren en etablerad tysk storhet. Hans senaste skiva, inspelad med det egna bandet Funk Unit, sålde guld i Tyskland. Han är konstnärlig rådgivare åt den nordtyska radions storband, professor på musikhögskolan i Hamburg och de närmaste tre åren är det den 52-årige värmlänningen som leder och sätter sin prägel på jazzfestivalen i Berlin. Pionjären Nils Landgren var den förste svensk att skriva kontrakt med Act, sedan dess har en hel radda kommit efter. - Tack vare mig är för mycket sagt, men det hjälpte väl till att jag fanns där, tror han. Flera av de här artisterna framträder nu på den festival som bolaget arrangerar på Schloss Elmau i Bayern, inte långt från Garmisch-Partenkirchen. \"Sverige möter Tyskland\" är rubriken, svensk jazz verkar vara på väg att bli lika populär som svenska deckarförfattare. På slottet framträder, förutom Nils Landgren flera gånger om, även gitarristerna Ulf Wakenius och Johan Norberg, basisten Lars Danielsson, det skivaktuella bandet Oddjob och sångerskan Viktoria Tolstoy, vars nya skiva produceras av Nils Landgren. Pianisten Esbjörn Svensson, som omkom i en dykolycka i somras, var också knuten till Act och hyllas särskilt under en av festivaldagarna. Nils Landgren säger att gemensamt för alla dessa är att de ingår i en tradition av improviserad musik som vårdats i Sverige och nämner namn som Lars Gullin, Jan Johansson och den i veckan avlidne Arne Domnérus. - Det är ett fantastiskt arv att ta vara på och vi har blivit en samling med omtyckta musiker, det är jättekul. Sedan finns det en gemensam nämnare, en nordisk klang, som tilltalar en tysk publik, tror han. Hur är jazzklimatet i Tyskland? - Ganska likt Sverige. Skillnaden är att det bor 80 miljoner människor här, det blir något annat, det finns flera större städer och flera ställen att spela på. Med det amerikanska inflytandet efter kriget växte det fram en jazzrörelse i Tyskland. Senare försökte man frigöra sig från amerikanerna och det skapade det tyska jazzundret. Det finns en väldigt, väldigt stark jazztradition här, säger han. Act-ägaren Siegfried Loch, 68 år, är en del av den. Länge var han Warners Europa-chef och drömde om att bilda eget, 1992 blev det verklighet. - \"Sigi\" är en extrem eldsjäl och Act har gjort mycket för oss. Deras jobb slutar inte när skivan är klar, det börjar då. Alla drömmer ju om en karriär utanför Sverige och Act har blivit en oerhörd dörröppnare, säger Nils Landgren uppskattande. För hans egen del har en hel värld öppnat sig. Hemma i Sverige leder han Bohuslän Big Band, Funk Unit spelar världen över, Nils Landgren är också medlem i det amerikanska storbandet Crusaders. Han är på resande fot 250 dagar om året. - Jag har så kul, det är svårt att säga nej. Och jag kanske orkar hålla på eftersom jag inte gör samma sak hela tiden, säger han - på väg till slottet i Bayern. Nils Landgren född i Degerfors Nils Landgren född i Degerfors 1956, bor numera i skånska Skillinge och är gift med skådespelerskan Beatrice Järås. Han började studera klassisk trombon innan han övergick till jazz, funk, soul och annan populärmusik. På 70-talet turnerade han med Björn Skifs och har framträtt med jazz- och funkstorheter som Thad Jones, Herbie Hancock och Maceo Parker. Men också med artister som Wyclef Jean, Lädernunnan och Jokkmokks-Jocke. Han har även studiospelat åt Abba och Ace of Base. Funk Unit är hans eget band, men han leder också Bohuslän Big Band. Andra svenska artister på tyska skivbolaget Act: Esbjörn Svensson Trio, Viktoria Tolstoy, Rigmor Gustafsson, Ulf Wakenius, Oddjob och Ida Sand. Act-festivalen på Schloss Elmau i Bayern håller på hela veckan och avslutas kommande lördag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7417, "headline": "Humorns nya ansikte", "summary": "Brittiske ståupparen Russell Brand höll på att ta livet av sig och sin talang med droger. Nu är han tillbaka och framgångarna avlöser varandra. I natt är han programledare för MTV-galan i Los Angeles. Fredrik Wikingsson och Andres Lokko hyllar sin idol.", "article": "\"Comedy is the new rock'n'roll\", utropade den engelska dagstidningen The Times i somras. En ny generation brittiska komiker pryder numera de engelska magasinens omslag lika ofta som popidoler - och den största humorstjärnan av dem alla är den före detta heroin- och sexmissbrukaren Russell Brand. Natten till måndag programleder han MTV video music awards i Los Angeles. I Sverige är han nästintill okänd och fram till nyss har han varit detsamma i USA. Men i hemlandet England är Russell Brand kändisarnas kändis. 33-åringen från Essex i sydöstra England bryter mot den Johan Glans-komikertyp vi annars är vana vid. Den drygt 190 centimeter långa Russell Brand ser ut som en narcissistisk rockstjärna i svart kajal, lika svarta stuprörsjeans, skjortan uppknäppt ned till naveln, halskedjor i lager på lager och en tuperad hårman (som tar en timme att göra i ordning, har han avslöjat i en intervju). Russell Brand borde egentligen vara lite för begåvad, snygg och hipp - en annars provocerande kombination - för att gå hem hos den breda publiken. Men i England säljer han som ståuppkomiker ut de stora arenorna och hans talkshow på lördagskvällarna i BBC Radio 2 har drygt två miljoner lyssnare varje vecka. Han skriver regelbundet välfunna fotbollskrönikor för The Guardian och ovanpå allt är hans självbiografi, \"The Booky Wook\" (Hodder & Stoughton), från förra året en bästsäljare. Låter det som en rent ut sagt odräglig framgångssaga? Det är det också. Om man bortser från en tredjedel av Russell Brands liv. Mellan 17 och 28 års ålder höll han på att ta livet av sin talang och sig själv med hjälp av crack och heroin. Han blev utsparkad från flera skolor och ströjobb, men lyckades till slut ändå bli programledare på engelska MTV. Karriären hade knappt börjat när han påtänd dök upp i rutan utklädd till Usama bin Laden - dagen efter den 11 september 2001. Ridå. Russell Brands manager tvingade in honom på rehabilitering. Han lyckas bli fri från droger, men fortsatte att missbruka sex. Det har han gjort sedan hans pappa introducerade sin tonårsson för prostituerade under en resa de gjorde till Asien tillsammans, skriver Russell Brand i sina memoarer. Drogfri och på banan blev Russell Brand snabbt omtalad igen som den egensinnige programledaren. Men det var när han började dejta supermodellen Kate Moss som han blev högvilt för de engelska tabloiderna. Till slut tvingar den tålmodige managern Russell Brand att ta itu med sin sexdestruktivitet. Han skrivs in på en avvänjningsklinik i Philadelphia, USA, och har cirkelmöten med dömda pedofiler och sexförbrytare. I en övning får han i uppgift att skriva upp namnen på de kvinnor som han utnyttjat i sitt missbruk: \"Jag kände mig som Saddam Hussein som försökte peka ut enskilt drabbade kurder\", beskriver Russell Brand drastiskt den skamliga känslan i sina memoarer. Ett år senare utses han av tidningen Time Out till 2006 års bästa ståuppkomiker. Samtidigt började han att sända sin egen radioshow i BBC. Det var där som programledaren och underhållaren Fredrik Wikingsson upptäckte Russell Brand. - När han sätter i gång och snackar är det som i \"The matrix\" när Keanu Reeves får pistolkulorna att gå mycket långsammare så att han själv kan ducka för dem. Russell Brand är så oerhört mycket smartare och snabbare än alla andra, säger Fredrik Wikingsson. Den numera London-baserade Killinggänget-medlemmen och journalisten Andres Lokko var inledningsvis tveksam till Russell Brand. - I England har han varit så otroligt närvarande överallt och känd som \"skandalsnubben\". Men efter att jag såg honom leda någon gala för något år sedan insåg jag att han är skitkul. Han är obegripligt snabb i huvudet och har en ordentlig dos akademikerkomplex, vilket alltid är bra hos en komiker, säger Andres Lokko, som jämför Russell Brand med svenska radioprofilen Annika Lantz. - Russell Brand är alltid tre steg framför personen han pratar med. Annika Lantz har exakt samma problem eller fördel, beroende på hur man ser det, säger han. En återkommande gäst i Russell Brands program i Radio 2 är Oasis Noel Gallagher. De snackar om allt och inget, men allra främst - precis som alla andra gäster i programmet - fungerar Noel Gallagher mest som ett bollplank för Russell Brands associationssprutande svada. - Russell Brand kan vara superbarnslig och prata knulla i ett helt program och dra anekdoter om sitt sexmissbruk, men han gör det med ett otroligt Lord Byronskt vokabulär som blir väldigt effektivt, säger Fredrik Wikingsson. I ett av sina program tog Russell Brand upp den pikanta nyheten att en champagneflaska från Hitlers bunker hade sålts på auktion i England. Inroparna var Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, som gjorde ett tv-inslag av köpet till ett av sina program. - När jag hörde honom säga det här var det som om världen stannade upp. Det var inte så att han nämnde oss med namn, utan det var bara det att han hade noterat en grej vi gjort. Det är det största ögonblicket i min karriär, säger Fredrik Wikingsson inte helt utan allvar. I England skrivs det mycket om den nya komikergenerationen som gör humor på ett nytt sätt. Förutom Russell Brand ingår i den kretsen skaparna bakom tv-serierna \"The mighty Boosh\" och SVT-aktuella \"Flight of the conchords\" samt Simon Amstell, som leder popquiz-programmet \"Never mind the Buzzcocks\". Brittiska medier har därför euforiskt börjat tala om hur \"comedy is the new rock'n'roll\". - De är unga komiker, dessvärre är alla män, som är fruktansvärt roliga och dessutom väldigt snygga och coola, vilket borde vara en otillåtlig kombination. De tillhör Amy Winehouse och Pete Doherty-världen runt Camden, det är bara det att vissa blev musiker och andra blev begåvade komiker, säger Andres Lokko och tillägger: - I Sverige har vi inte Pete Doherty - utan vi har Charlotte Perrelli. Sålunda är Björn Gustafsson den svenska motsvarigheten till Russell Brand. Han är renrakad och trevlig på Melodifestivalen. Det är klart att ingen rock'n'roll-komiker blir populär här. Det är också därför jag bor i London, säger Andres Lokko. Russell Brands katt är döpt till Morrissey Russell Brand föddes den 4 juni 1975 i Grays, Essex, England. Debuterade som programledare på MTV och gjort flera egna program för engelsk tv, bland annat \"Russell Brand on the road\" och \"Russell Brand’s Ponderland\". Har som skådespelare medverkat i flera långfilmer: \"Dumpad\" (\"Forgetting Sarah Marshall\"), \"Penelope\" och komedin \"Bedtime stories\" med Adam Sandler, som har Sverigepremiär i januari. Har arresterats elva gånger och fick på grund av sitt straffregister inte komma in i USA tidigare i höstas. Är vegetarian som sin stora idol Morrissey, som han även har döpt sin katt efter. Aktuell: Är programledare för årets MTV video music awards, som sänds från Los Angeles kl 2.00 natten till måndag i svenska MTV. Sänder varje lördag \"The Russell Brand show\" mellan kl 21 och kl 23 (brittisk tid) i BBC Radio 2. Russell Brand på YouTube Ladda ner Brands radioprogram Russell Brands hemsida Brand på BBC ", "article_category": "culture"}
{"id": 7433, "headline": "Vråltung Snoop Dogg i mjukisbyxor", "summary": "Det är omöjligt att ha tråkigt med en entusiastisk Snoop Dogg som spottar ur sig pigga obsceniteter, konstaterar DN:s Fredrik Strage. Musik Snoop Dogg Scen: Berns, Stockholm", "article": "I självbiografin ”Tha doggfather” skriver Snoop Dogg om hur stort det kändes att komma till Sverige och upptäcka att vi också gillade rap. Framför scenen såg han ”en ocean av bleka ansikten, blå ögon och blont hår” . Den minnesbilden överensstämmer inte med de svenska Snoopkonserter jag sett där publikens hud- och hårfärg har varierat kraftigt. Men när Snoop Dogg uppträder på Berns är åhörarna faktiskt ovanligt bleka. Det kan bero på att han har nått en bred publik. Eller på att ytterst få förortsungar kan skramla ihop 730 kronor till en konsertbiljett. Det är svårt att klandra tonårskillarna som gör ett tappert försök att planka in, men jagas bort av en vakt. Snoop Doggs konserter har blivit allt bättre med åren. När han uppträdde i Solnahallen 1997 var han slarvig och sömngångaraktig. Många brydde sig inte om att han lät illa, de var upphetsade över att äntligen få se den långsmale, mordanklagade fähunden från Long Beach. I fjol gjorde Snoop och P Diddy en imponerande dubbelkonsert i Globen, en sorts gangsterromantisk Las Vegas-show. Duon backades upp av rejäla kompband och undvek de flesta av problemen som hiphopspelningar brukar lida av (taskig ljudmix, för många polare på scen, rumphuggna versioner av låtarna). Om det var den mest storslagna Snoopkonsert jag sett, så är detta den mest intima. Till Berns har Snoop tagit med sig ett något decimerat liveband: trummor, gitarr, bas, dj, sporadiska syntar och vännerna i Tha Dogg Pound som backuprappare. De får flera av de gamla gangsterfunkdängorna att låta vråltunga, framför allt inledande ”Murder was the case” och den klassiska dryckesvisan ”Gin and juice” . Dessvärre dränks melodierna av den överenergiske trummisen. Han sliter av sig tröjan och går loss så hårt på pukorna att syntslingan i ”Nuthin but a ’ G’ thang” pulvriseras. Samma öde drabbar avskalade, elektroniska hittar som ”Drop it like it’ s hot” . Snoops tillbakalutade ordflöde – som är den främsta behållningen i hans musik – försvinner i ett brötigt jammande. Tråkigt nog hoppar man över låtarna som skulle ha fungerat med den här sortens arrangemang, som bluesiga ”Gz and hustlas” och den knäppa countrylåten ”My medicine” från senaste skivan. Men det är förstås omöjligt att ha tråkigt i sällskap med en entusiastisk Snoop Dogg. Hans leende skiner lika mycket som hans diamantsmyckade mikrofon. Han spanar in tjejerna i publiken likt en hetsätare som granskar en tårtbuffé. ”Min penis blev just hård” , ursäktar han sig. ”Ner med dig. Ner med dig.” Sedan glider Snoop in i kvällens slipprigaste och souligaste nummer, hitten ”Sensual seduction” , som han mimar mer än sjunger, medan han juckar i bebisblå mjukisbyxor. I ”Tha doggfather” skriver Snoop att hans framgångar beror på att han säger sanningen, ”just ask those Swedes, truth comes in many disguises, even a skinny nigger with braids from from the east side of Long Beach, California” . Men när Snoop dansar runt på scen och spottar ur sig pigga obsceniteter, medan Tha Dogg Pound sprutar champagne över publiken, blir det tydligare än någonsin att gangsterrap inte handlar om att säga sanningen, utan om att frossa i hedonistiska fantasier. Fredrik Strage musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7445, "headline": "Helen Sjöholm gör sig redo för Eliza", "summary": "Den 12 september är det premiär på \"My fair lady\" på Oscarsteatern i Stockholm. Helen Sjöholm gör sin första Eliza. Hon sa ja direkt, berättar hon för DN:s Kurt Mälarstedt.", "article": "Oscarsteaterns scen. Sparsamt ljus, ingen dekor, bara Helen Sjöholm, Tommy Körberg och Michael Segerström. Orkesterns syns inte i diket. De sjunger och spelar sig samman om den spanska räven som gick i säv och rev en annan räv, en av den svenska musikalhistoriens mest kända texter till en av musikalhistoriens mest kända melodier. Helen Sjöholm förvandlar sitt ansikte till en fiol för att markera sin Elizas förvåning när hon kommer på hemligheten med \"räv\" och \"rev\", äntligen efter sex månader med professor Higgins (Tommy Körberg). Hon fortsätter komiken i en vild glädjedans som förankrar denna uppsättning av \"My fair lady\" i nutiden även om den förstås utspelas 1912. Ja, det bli komisk teater. Hon rör sig bestämt och energiskt över scenen. Rörelse är också viktigt för Helen Sjöholm både när hon sjunger och när hon skriver musik, eller musikslingor, som hon säger efter samsjungningen. - Men det finns så mycket mer i den här berättelsen. Den är som ett kammarspel, så spelbar, och klassfrågan är ju fortfarande aktuell. Eliza är en både komisk och tragisk gestalt på samma gång. Hon är street smart, intelligent, beslutsam. Hon vill uppåt och ser sin chans. Men språket gör henne till en ny människa samtidigt som hon har kvar sitt förflutna. Hon blir helt vill, hon hör inte hemma någonstans, säger Helen Sjöholm. Musikalen har premiär den 12 september. Förväntningarna är stora. Till höstens föreställningar återstår bara enstaka platser. Vårens föreställningar är uppbokade till två tredjedelar. - Det är alltid lite läskigt när det mesta är utsålt i förväg. Det är ju inte säkert att det blir bra för det. Och en del kanske kommer för att de vill höra henne som sjunger \"Du är min man\". Men detta är ju något annat När Helen Sjöholm fick frågan om hon ville göra Eliza \"var det inget snack om saken\", säger hon, även om hon hade planerat att vara hemma länge till med sin lille son Ruben, nu tretton månader. Och börja samla material till en ny skiva. - Jag har aldrig sett \"My fair lady\", varken på scen eller film, men melodierna är ju så välbekanta att man tycker sig ha sett den. Eliza var en av de få musikalroller efter Kristina och \"Chess\" som jag tyckte jag skulle vilja göra någon gång. Men sedan tyckte jag att jag blivit för gammal. Det ska ju vara en ung tjej. Men hon tackade ja omedelbart, inte bara för rollens skull utan också för den lysande ensemblens - och för att hon inte spelat på Oscars tidigare. Dessutom får hon vara tjusigt klädd på scenen, finare än hon varit tidigare, säger hon. Hon rättar till den blommiga folkloreaktiga bomullsklänning hon bär över sina jeans och suckar lyckligt vid blotta tanken på kreationerna av Camilla Thulin som hon snart ska bära. Men även om hon aldrig kom på tanken att tacka nej till erbjudandet säger hon nu, i ärlighetens namn, att hon tyckte att \"det är något dammigt över låtarna\". - Kanske för att man så ofta hört dem i ett operettläge, och det ligger inte för mig. Eliza är egentligen lite för hög för mig. Hon ska ju vara mer sopran, jag är mezzo, så jag måste verkligen kämpa med rollen. Men vi talade med arrangören (Hans Ek) och kom fram till att det finns andra och roligare saker än det operettmässiga att lyfta fram hos Eliza. Helen Sjöholm är förvånad över att Gösta Rybrants text fortfarande känns så modern, och hon beskriver arrangemangen som fulla av nu. Hon gillar \"det teatermässiga\", dramaturgin i produktionen och hyllar regissören Tomas Alfredson som en fantastisk personinstruktör. Dessutom finner hon en trygghet i att än en gång få spela musikal tillsammans med Tommy Körberg (som i \"Chess\") och Jan Malmsjö (\"Spelman på taket\"). \"My fair lady\", som hade urpremiär 1956, bygger som bekant på Bernard Shaws pjäs \"Pygmalion\" från 1913. Men musikalens skapare Alan Jay Lerner och Frederick Loewe dristade sig till att ändra slutet så att det kan tolkas som att Eliza söker sig till Henry Higgins i stället för sin tidigare fästman Freddy (Christopher Wollter på Oscars). För Helen Sjöholm är frågan om vart Eliza går på slutet betydligt mer öppen. - Jag tycker inte alls att slutet är kristallklart. Jag kan inte tänka mig att de där två personerna, Eliza Doolittle och Henry Higgins, skulle kunna leva tillsammans, även om det finns en attraktion mellan dem. I sitt sommarprogram för två år sedan berättade Helen Sjöholm om hur hon helt gick upp i rollen som Kristina i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus \"Kristina från Duvemåla\", som hade premiär 1995 och gick i fyra år, först i Malmö och sedan i Stockholm. Hon hade knappast något privatliv, hon åt och sov med Kristina. - Det berodde både på att jag var så ung och att jag inte hade så mycket erfarenhet. Det var en tuff utmaning att göra den rollen, historien var så tung och det var svårt att distansera sig från den. Nu är det annorlunda. Nu har Helen Sjöholm familj. Jobbet som Eliza kommer visserligen att beröva henne fyra kvällars godnattstunder med sonen varje vecka, men det kommer ändå att bli mycket tid över för honom. - Det var härligt att få gå upp i rollen som Kristina så intensivt den gången. Nu kan det räcka med att gå in på teatern och leva sig in i rollen som Eliza - och sedan gå hem och ha ett privatliv. Helen Sjöholm, född i Sundsvall Helen Sjöholm, född i Sundsvall 1970, gift med ljudteknikern David Granditsky. De har en son på tretton månader. Sjöng i kör, spelade musikal i hemstaden. Valdes för rollen som Kristina bland över ett tusen sökande. På scen: \"Kristina från Duvemåla\", \"Spelman på taket\", \"Les Misérables\", \"Chess\", \"Chinarevyn\", \"Tolvskillingsoperan\" med mera. På film: \"Där regnbågen slutar\", \"Så som i himmelen\". På skiva: \"Visor\", \"Genom varje andetag\" (med Anders Widmark), Benny Anderssons orkester (tre skivor). Utmärkelser: Thalia-statyetten och Ulla Billquist-stipendiet 1997, Thore Ehrling-stipendiet 2005, Guldmasken för Florence i \"Chess\" 2003, Grammis 2003, 2004 och 2005. Ulla Sallert första svenska Eliza Den svenske teaterproducenten Lars Schmidt skaffade sig på 1950-talet ensamrätt på \"My fair lady\" i Europa. Han var en av producenterna bakom den första svenska uppsättningen av musikalen, som hade premiär på Oscarsteatern den 14 februari 1959 med Jarl Kulle som Higgins och Ulla Sallert (bilden) som Eliza. Schmidt var även involverad i uppsättningar i Helsingfors och Oslo 1959-60. 2001 spelades \"My fair lady\" på Kristianstad teater med bland andra Janne Loffe Carlsson i en av huvudrollerna. 2006 gjorde Linneateatern i Växjö en uppsättning med bland andra Lasse Brandeby i en av rollerna. I höstas satte Göteborgsoperan upp \"My fair lady\" med Thérèse Andersson och Fredrik Lycke som Eliza och Higgins. Det finns även en känd filmatisering från 1964 med Rex Harrison och Audrey Hepburn i huvudrollerna och i regi av George Cukor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7458, "headline": "Sydsvenskans nya chef på plats", "summary": "Daniel Sandström blir ny chefredaktör på Sydsvenskan och även ansvarig utgivare. Fram till i dag har han varit tidningens kulturchef.", "article": "Sandström tar över efter den tillfällige chefredaktören Jonas Gruvö som gick in då ordinarie chefredaktör Peter Melin hastigt avled den 13 februari. Daniel Sandström kom till Sydsvenskan, som tidigare hette Sydsvenska Dagbladet, år 2001. För tre år sedan efterträdde han Staffan Söderberg som kulturchef. Nu blir hans första uppgift som chefredaktör att hitta en ny kulturchef. Han har kunnat fundera länge, eftersom han fick erbjudandet om chefredaktörskapet redan i juni. – Jag har en klar bild av hur jobbet ska skötas, men samtidigt vill jag ge en ny chef utrymme att forma verksamheten som hon eller han vill. Jag tror inte att kulturmaterialet blir mindre viktigt i en framtida tidning. Och Skåne är en expansiv region, inte minst ur kulturperspektiv. Här måste vi vara med. Vad vill du med huvudtidningen? – Jag vill att Sydsvenskan ska sätta agendan i den här regionen. Vi måste granska den och följa med då den förändras. Ett stort gehör för regionens hastiga utveckling är nödvändigt. Daniel Sandström är bosatt i Lund och även född i universitetsstaden. Han har doktorerat i litteraturvetenskap och handplockades till Sydsvenskan som redaktionssekreterare på kulturredaktionen. – Jag är intresserad av medieetiska och publicistiska frågor och jag vill att de genomsyrar hela organisationen. I en kommentar säger DN:s kulturchef Maria Schottenius: – Fantastiskt roligt. Med Daniel Sandström får Sydsvenskan en ledare som är samhällsengagerad, kulturellt välorienterad, en kreativ och reflekterande publicist. Det är bara att gratulera tidningen. Dagens Nyheters chefredaktör Thorbjörn Larsson hälsar Daniel Sandström välkommen i chefredaktörskretsen. – Han kommer säkert att fortsätta att utveckla tidningen i det konstruktiva arbete som påbörjades under Peter Melins ledning. Du sitter väl i styrelsen för Sydsvenskan? – Nej, jag lämnade styrelsen efter semestern. Jag har också lämnat Stockholm Citys styrelse. Jag vill fokusera på Dagens Nyheter, säger Thorbjörn Larsson. Redaktionen på Sydsvenskan kommer att ledas av tre personer. Förutom Daniel Sandström består ledartrojkan av Anders Olofsson, affärsområdeschef för nya medier, samt en ny redaktionschef som ska rekryteras under hösten. Marcus Boldemann marcus.boldemann@dn.se 08-738 20 59 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7462, "headline": "Kulturchef blir chefredaktör", "summary": "Daniel Sandström blir ny chefredaktör på Sydsvenskan och även ansvarig utgivare.", "article": "I dag är Daniel Sandström tidningens kulturchef. Han ska efterträda den tillfällige chefredaktören Jonas Gruvö som gick in då ordinarie chefredaktör Peter Melin hastigt avled den 13 februari. Därmed tar tidningen sin högste chef ur de egna leden. David Sandström tillträder den 1 september och hans första uppgift som chefredaktör blir att hitta en ny kulturchef. - Jag har en klar bild av hur jobbet ska skötas, men samtidigt vill jag ge en ny chef utrymme att forma verksamheten som hon eller han vill. Jag tror inte att kulturmaterialet blir mindre viktigt i en framtida tidning. Och Skåne är en expansiv region, inte minst ur kulturperspektiv. Här måste vi vara med. Och vad vill du med huvudtidningen? - Jag vill att Sydsvenskan ska sätta agendan i den här regionen. Vi måste granska den och följa med då den förändras. Ett stort gehör för regionens hastiga utveckling är nödvändigt. Daniel Sandström är bosatt i Lund och även född i universitetsstaden. Han har doktorerat i litteraturvetenskap och handplockades till Sydsvenskan som redaktionssekreterare på kulturredaktionen. - Jag är intresserad av medieetiska och publicistiska frågor och jag vill att de genomsyrar hela organisationen. Dagens Nyheters chefredaktör Thorbjörn Larsson välkomnar Daniel Sandström i chefredatörskretsen: - Han kommer säkert att fortsätta utveckla tidningen i det konstruktiva arbete som påbörjades under Peter Melins ledning, säger Thorbjörn Larsson. Ja, du sitter väl i styrelsen för Sydsvenskan? -Nej, jag lämnade styrelsen efter semestern. Jag har också lämnat Stockholm Citys styrelse. Jag vill fokusera på Dagens Nyheter. DN:s kulturchef Maria Schottenius är mycket positiv till utnämningen av Daniel Sandström som chefredaktör för Sydsvenskan. - Fantastiskt roligt, säger hon. Med Daniel Sandström kommer Sydsvenskan att få en ledare som är samhällsengagerad, kulturellt välorienterad, en kreativ och reflekterad publicist. Det är bara att gratulera tidningen. Redaktionen på Sydsvenskan kommer att ledas av tre personer. Förutom Daniel Sandström består ledartrojkan av Anders Olofsson, affärsområdeschef för nya medier, samt en ny redaktionschef som ska rekryteras under hösten. Målet med ledartrojkan är, enligt Sydsvenskans intranät, att få tidningen att arbeta som en helhet. De delar som tidigare löpt parallellt kommer att knytas närmare varandra. Daniel Sandström kom till Sydsvenskan - som tidigare hette Sydsvenska Dagbladet - för sju år sedan. För tre år sedan efterträdde han Staffan Söderberg som kulturchef. Redan i juni i år fick han erbjudandet om chefredaktörskapet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7476, "headline": "Kärlek styrde chefstillsättning", "summary": "Tomas Eskilsson, vd Film i Väst, utsåg sin flickvän till långfilmsansvarig – en av svensk films främsta maktpositioner. Korrekt tillsättning eller jävsituation Meningarna är delade.", "article": "Vid årsskiftet utsågs Jessica Dahllöf Ask till långfilmsansvarig Film i Väst. Företagets vd Tomas Eskilsson delade därmed maktpositionen i svensk film som han tidigare själv haft ensam. I förra veckan berättade de för sina arbetskamrater att de är ett kärlekspar. Enligt vad DN erfar ifrågasätter flera i personalen det sätt som Jessica Dahllöf Ask fick tjänsten, som gör henne till en av de mäktigaste i svensk film. Film i Väst ger bidrag och är med och producerar en stor del av svensk film- och tv-produktion varje år. Styrelseordföranden Johnny Nilsson (s) försvarar dock tillsättningen. – Jag tycker inte alls att det finns några frågetecken kring att Jessica fått den här tjänsten. De var inte ihop när Tomas utsåg henne förra året, säger han. Tidigare i år utnämndes 33-åriga Jessica Dahllöf Ask till ny långfilmsansvarig på det regionala produktionscentrat Film i Väst, som har producerat svenska filmsuccéer som ”Fucking Åmål” och ”Masjävlar”. Att hon sedan en tid tillbaka har en relation med företagets vd, Tomas Eskilsson, har orsakat upprörda känslor bland personalen på Film i Väst. – Bekymret är inte att de är ihop, utan att ett kärlekspar tillsammans hanterar en stor del av de offentliga medlen som vi har hand om. Det sänker förtroendet för företaget, säger en källa med god insyn i Film i Väst. Johnny Nilsson (s), styrelseordförande i Film i Väst, anser inte att det är ett bekymmer att företagets vd har en relation med Jessica Dahllöf Ask blott ett drygt halvår efter att han utsett henne till långfilmsansvarig. – Det uppstår alltid relationer på arbetsplatser. Det går inte att stoppa det här med kärlek antar jag, säger Johnny Nilsson. Hade Tomas Eskilsson förankrat utnämningen hos styrelsen – Ja, vd:n informerar alltid styrelsen om vilka han ämnar föreslå innan beslutet tas. Men sen är det vd-n som formellt utser posterna, säger Johnny Nilsson. Fanns det fler aspiranter än Jessica Dahllöf Ask som var aktuella för jobbet – Jessica har man haft ögonen på länge. Hon har successivt gjort karriär i den här lilla organisationen. Det har alltid varit en ambition att plocka upp det egna folket när den möjligheten ges. Johnny Nilsson berättar att han fört samtal med Tomas Eskilsson om eventuella risker för jävsituationer i framtiden. – Det vore konstigt om vi inte diskuterat detta. Men vad som har sagts stannar mellan honom och mig, säger Johnny Nilsson. Kommer det att bli aktuellt för någon av Tomas Eskilsson och Jessica Dahllöf Ask att byta jobb – Vi har inte aktualiserat frågan hittills. Vi får se om det här får några konsekvenser. Men vi har naturligtvis massor av sådana frågor att diskutera fram och tillbaka, säger Johnny Nilsson. DN hade vid pressläggning inte nått Tomas Eskilsson och Jessica Dahllöf Ask för en kommentar. Jonna Sima nyheter@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7477, "headline": "Kärlek styrde chefstillsättning?", "summary": "Tomas Eskilsson, vd Film i Väst, utsåg sin flickvän till långfilmsansvarig – en av svensk films främsta maktpositioner. Korrekt tillsättning eller jävsituation? Meningarna är delade.", "article": "Vid årsskiftet utsågs Jessica Dahllöf Ask till långfilmsansvarig Film i Väst. Företagets vd Tomas Eskilsson delade därmed maktpositionen i svensk film som han tidigare själv haft ensam. I förra veckan berättade de för sina arbetskamrater att de är ett kärlekspar. Enligt vad DN erfar ifrågasätter flera i personalen det sätt som Jessica Dahllöf Ask fick tjänsten, som gör henne till en av de mäktigaste i svensk film. Film i Väst ger bidrag och är med och producerar en stor del av svensk film- och tv-produktion varje år. Styrelseordföranden Johnny Nilsson (s) försvarar dock tillsättningen. – Jag tycker inte alls att det finns några frågetecken kring att Jessica fått den här tjänsten. De var inte ihop när Tomas utsåg henne förra året, säger han. Tidigare i år utnämndes 33-åriga Jessica Dahllöf Ask till ny långfilmsansvarig på det regionala produktionscentrat Film i Väst, som har producerat svenska filmsuccéer som ”Fucking Åmål” och ”Masjävlar”. Att hon sedan en tid tillbaka har en relation med företagets vd, Tomas Eskilsson, har orsakat upprörda känslor bland personalen på Film i Väst. – Bekymret är inte att de är ihop, utan att ett kärlekspar tillsammans hanterar en stor del av de offentliga medlen som vi har hand om. Det sänker förtroendet för företaget, säger en källa med god insyn i Film i Väst. Johnny Nilsson (s), styrelseordförande i Film i Väst, anser inte att det är ett bekymmer att företagets vd har en relation med Jessica Dahllöf Ask blott ett drygt halvår efter att han utsett henne till långfilmsansvarig. – Det uppstår alltid relationer på arbetsplatser. Det går inte att stoppa det här med kärlek antar jag, säger Johnny Nilsson. Hade Tomas Eskilsson förankrat utnämningen hos styrelsen? – Ja, vd:n informerar alltid styrelsen om vilka han ämnar föreslå innan beslutet tas. Men sen är det vd-n som formellt utser posterna, säger Johnny Nilsson. Fanns det fler aspiranter än Jessica Dahllöf Ask som var aktuella för jobbet? – Jessica har man haft ögonen på länge. Hon har successivt gjort karriär i den här lilla organisationen. Det har alltid varit en ambition att plocka upp det egna folket när den möjligheten ges. Johnny Nilsson berättar att han fört samtal med Tomas Eskilsson om eventuella risker för jävsituationer i framtiden. – Det vore konstigt om vi inte diskuterat detta. Men vad som har sagts stannar mellan honom och mig, säger Johnny Nilsson. Kommer det att bli aktuellt för någon av Tomas Eskilsson och Jessica Dahllöf Ask att byta jobb? – Vi har inte aktualiserat frågan hittills. Vi får se om det här får några konsekvenser. Men vi har naturligtvis massor av sådana frågor att diskutera fram och tillbaka, säger Johnny Nilsson. DN hade vid pressläggning inte nått Tomas Eskilsson och Jessica Dahllöf Ask för en kommentar. Jonna Sima nyheter@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7518, "headline": "Vem som helst kan bli en stjärna", "summary": "I helgen inledde Göteborgs dans & teaterfestival med Gob Squads ”Gob Squads kitchen …”. Föreställningen är uppbyggd av en serie provtagningar som filmas backstage. Det är fullkomligt lysande genomfört, såväl tekniskt som konstnärligt, skriver DN:s Martin Nyström.", "article": "”Gob Squads kitchen –you’ve never had it so god” av Gob Squad Scen: Pusterviksteatern Polarisering vad gäller synen på konst och kultur blir i dag allt tydligare. Nyligen illustrerades detta av å ena sidan radiokomikern Anna Mannheimer som i en krönika i Göteborgs-Posten bekände att hon ruttnat på att vara med och göra teveprogrammen själv. Oändligt trött på att påverka, medverka, sms:a och rösta. Och å andra sidan av kulturdebattören Rasmus Malm som för någon vecka sedan i samma tidning försvarade den gör-det-själv-präglade blogg-, fildelning- och remixkulturen – och undrade om inte den upphöjde konstnären nu borde lämna scenen för gott. Och lämna plats för publiken. Det vertikala och hierarkiska i konsten ställs mot det horisontella och icke-hierarkiska. Ingen föreställning kunde sätta denna polarisering i spel på ett häftigare sätt än tysk-brittiska grupppen Gob Squads ”Gob Squads kitchen ...” som inledde Göteborgs dans & teaterfestival i helgen. En festival som med sin presentation av vad som sker inom internationell dans och teater alltid ställt frågan. Vad är scenkonst – just nu ? ”Gob squads kitchen ...” är en rekonstruktion av Andy Warhols experimentfilm från 1965 – en film som i sig själv är en historisk skärningspunkt mellan en vertikal och en horisontell konstsyn. Där den store konstnären iscensätter sin egen funktionslöshet. Vem som helst kan bli en stjärna. Gob Squads föreställning är uppbyggd av en serie provspelningar som filmas backstage – bakom tre stora projektionsdukar. Det börjar också rätt lyckosamt för ensemblen, även om man följer manus lite trevande. Men efterhand börjar de egna initiativen, missuppfattningarna och oenigheterna ta över. Man tar om scener, prövar igen, men det blir bara värre. En efter en lämnar de till slut provtagningarna, går ut framför filmduken och ut bland publiken för att hitta en ersättare till sin vakanta roll. För det visar sig , att vi alla på Pusterviksteatern denna kväll är på audition. Och att när föreställningen når sitt slut kommer alla rollerna vara besatta av folk i publiken. Det är fullkomligt lysande genomfört, såväl tekniskt som konstnärligt. Provocerande, givetvis, och lite nervöst att vara publik. Men samtidigt kommunicerande med ett övermått av ömhet och finkänslighet. Det här är helt i klass med det allra bästa jag sett genom åren på denna festival. För vad Gob Squad vill förmedla stannar inte vid frågan om vad teater är eller hur många citattecken man kan förse en roll med, utan om oss och världen just nu. Om att, med ursinne och humor, demontera en ”rekonstruktion” och förvandla till ett enda pulserande ”här och nu”. Till ett vibrerande sceniskt ”nu” där allt är live. Och allt är möjligt... Eller som Gob Squad själva uttrycker det under föreställningens gång: ”Här är vi nu i början av allting. Från och med nu kommer allting att vara nytt. Människor kommer att se på oss och säga: Det var därför.” Och därmed ger oss chansen att känna att vilka vi än är och var vi än är så är vi alla, alltid, alltings orsak. Även på teatern. En festival om scenkonstens möjligheter kunde inte ha börjat bättre. Martin Nyström martin.nystrom@dn.se Läs mer om den bästa scenen i föreställningen på Martin Nyströms blogg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7520, "headline": "Vem som helst kan bli en stjärna", "summary": "I helgen inledde Göteborgs dans & teaterfestival med Gob Squads ”Gob Squads kitchen …”. Föreställningen är uppbyggd av en serie provtagningar som filmas backstage. Det är fullkomligt lysande genomfört, såväl tekniskt som konstnärligt, skriver DN:s Martin Nyström. Göteborgs Dans & Teaterfestival", "article": "”Gob Squads kitchen –you’ve never had it so god” av Gob Squad Scen: Pusterviksteatern Polarisering vad gäller synen på konst och kultur blir i dag allt tydligare. Nyligen illustrerades detta av å ena sidan radiokomikern Anna Mannheimer som i en krönika i Göteborgs-Posten bekände att hon ruttnat på att vara med och göra teveprogrammen själv. Oändligt trött på att påverka, medverka, sms:a och rösta. Och å andra sidan av kulturdebattören Rasmus Malm som för någon vecka sedan i samma tidning försvarade den gör-det-själv-präglade blogg-, fildelning- och remixkulturen – och undrade om inte den upphöjde konstnären nu borde lämna scenen för gott. Och lämna plats för publiken. Det vertikala och hierarkiska i konsten ställs mot det horisontella och icke-hierarkiska. Ingen föreställning kunde sätta denna polarisering i spel på ett häftigare sätt än tysk-brittiska grupppen Gob Squads ”Gob Squads kitchen ...” som inledde Göteborgs dans & teaterfestival i helgen. En festival som med sin presentation av vad som sker inom internationell dans och teater alltid ställt frågan. Vad är scenkonst – just nu ”Gob squads kitchen ...” är en rekonstruktion av Andy Warhols experimentfilm från 1965 – en film som i sig själv är en historisk skärningspunkt mellan en vertikal och en horisontell konstsyn. Där den store konstnären iscensätter sin egen funktionslöshet. Vem som helst kan bli en stjärna. Gob Squads föreställning är uppbyggd av en serie provspelningar som filmas backstage – bakom tre stora projektionsdukar. Det börjar också rätt lyckosamt för ensemblen, även om man följer manus lite trevande. Men efterhand börjar de egna initiativen, missuppfattningarna och oenigheterna ta över. Man tar om scener, prövar igen, men det blir bara värre. En efter en lämnar de till slut provtagningarna, går ut framför filmduken och ut bland publiken för att hitta en ersättare till sin vakanta roll. För det visar sig , att vi alla på Pusterviksteatern denna kväll är på audition. Och att när föreställningen når sitt slut kommer alla rollerna vara besatta av folk i publiken. Det är fullkomligt lysande genomfört, såväl tekniskt som konstnärligt. Provocerande, givetvis, och lite nervöst att vara publik. Men samtidigt kommunicerande med ett övermått av ömhet och finkänslighet. Det här är helt i klass med det allra bästa jag sett genom åren på denna festival. För vad Gob Squad vill förmedla stannar inte vid frågan om vad teater är eller hur många citattecken man kan förse en roll med, utan om oss och världen just nu. Om att, med ursinne och humor, demontera en ”rekonstruktion” och förvandla till ett enda pulserande ”här och nu”. Till ett vibrerande sceniskt ”nu” där allt är live. Och allt är möjligt... Eller som Gob Squad själva uttrycker det under föreställningens gång: ”Här är vi nu i början av allting. Från och med nu kommer allting att vara nytt. Människor kommer att se på oss och säga: Det var därför.” Och därmed ger oss chansen att känna att vilka vi än är och var vi än är så är vi alla, alltid, alltings orsak. Även på teatern. En festival om scenkonstens möjligheter kunde inte ha börjat bättre. Martin Nyström martin.nystrom@dn.se Läs mer om den bästa scenen i föreställningen på Martin Nyströms blogg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7522, "headline": "Slussen nästa efter karriär utomlands", "summary": "Arkitekten Mia Hägg var projektledare för Pekings olympiastadion. Nu har hon startat ett eget kontor i Paris. Efter många internationella projekt återvänder hon hem för att tävla om Slussen och Årstafältet i Stockholm.", "article": "När svenska arkitekten Mia Hägg jobbade hos Herzog & de Meuron var hon projektledare för OS-arenan i Peking. Sedan flyttade hon till Paris och startade sin egen firma. Efter tio år utomlands jobbar hon nu för första gången i Sverige och tävlar om Slussen tillsammans med arkitekten Jean Nouvel. Hennes franska arkitektfirma Habiter Autrement (HA) följer med i bagaget. - Hösten kommer att gå i nordiska toner och det är jättespännande. Det är viktigt för mig att jobba i Sverige. Hemkomsten är en utmaning och det känns pirrigare än att jobba någon annanstans. Just i dag sitter Mia Hägg i en provencalsk villa i Saint Paul de Vence utanför Nice. Men man ska inte tro att hon är någon lyxlirare, säger hon. Olivlundarna och den blå himlen är bara ögongodis - från Franska Rivieran både jobbar hon och korresponderar med Slussenteamet, som är på plats i Stockholm. - Slussen är en fantastisk utmaning. Den är Stockholms kanske viktigaste förbindelselänk, historiskt, geografiskt och funktionellt. I dag upplevs Slussen som en barriär, som separerar i stället för att förena. Jag kan inte tänka mig en mer strategisk och poetisk plats för att återupptäcka vattnet, himlen och staden och samtidigt knyta samman centrum med förorterna. Kontoret Habiter Autrement utvecklar Slussenförslaget tillsammans med Jean Nouvel, som Mia Hägg också lever med i Paris. - Det är intressant att jobba med Jean i just detta projekt. I och med att han inte är svensk har han ett utifrånperspektiv. Det behövs lokalkännedom men också nya ögon. Efter att ha hoppat av gymnasiet hemma i Umeå jobbade Mia som frilansskribent, bartender, konditoribiträde, städerska och tog studenten på komvux. Allt på samma gång. Sedan, utan att ha en enda Myran-stol i bagaget, förstod hon att det var arkitekt hon skulle bli. Efter Erasmusutbytet i Paris 1997 har hon bara varit i Sverige under korta perioder. Hon fick jobb direkt hos Jean Nouvel där hon stannade i drygt tre år. Efter ett halvår i Tokyo flyttade hon till Basel och arkitektkontoret Herzog & de Meuron. Men snart bar det av igen. - Jag påbörjade projektet med olympiastadion i Peking i januari 2002. Vi vann tävlingen och det behövdes snabbt folk på plats. Jag var projektledare med uppgift att koordinera mellan Basel, ingenjörsfirman Arup i Hongkong och den lokala arkitekten. Samt att förhandla med myndigheter och Olympiska kommittén. - Jag älskar sånt, det var en fantastisk utmaning. Många bollar i luften hela tiden. Och vi lyckades, trots alla ekonomiska och tekniska svårigheter, att bibehålla det ursprungliga konceptet; \"fågelboet\" som det kallas. Tvekade du inför att ha kinesiska regimen som uppdragsgivare?- I fallet med Olympiastadion tvekade jag inte. Kanske hade det varit annorlunda med en annan typ av beställare och projekt. Ambitionen var att skapa en byggnad som under en långt tid kommer att vara till glädje för Pekingborna och jag ser den som en positiv kraft för förändring och utbyte mellan kulturer. Hur då? - Byggnaden har flytande gränser mellan ute och inne för att främja möten mellan människor. I väst har vi mycket att lära oss av hur kineserna använder publika utrymmen och parker, där de umgås, spelar kort, mahjong och gör gymnastik. Herzog & de Meuron passade Mia Hägg perfekt - 280 anställda med 20 olika nationaliteter. När hon startade Habiter Autrement 2007 ville hon återskapa den internationella stämningen i liten skala. - Gruppdynamiken är för mig det viktigaste och mest stimulerande. Det var en otrolig lättnad för mig när jag äntligen lyckades avsluta mina studier och insåg att arkitektarbetet inte alls handlade om att sitta ensam i timmar framför ritbordet eller datorn. Hur är det att vara svensk i en internationell miljö? - Jag tror att svenskar är ganska lättexporterade. Sverige är ett litet, antiauktoritärt land och vi är tvungna att lära oss minst ett främmande språk. I Frankrike är det mycket svårare för elever att ifrågasätta sina lärare. Arkitektur är ett lagspel liksom fotboll; det handlar om att vara aktiv, ta för sig och passa vidare. Det är bra med Sverige att även tjejer uppmuntras att spela fotboll (skratt). Men Zaha Hadid och Kazuo Seijima är de enda kvinnor som lyckats ta sig in ibland de stora arkitektstjärnorna... - Hos Jean Nouvel jobbade jag i huvudsak med kvinnliga projektledare, nästan alla chefsarkitekter var kvinnor fram till 2000-talet. Hos Herzog & de Meuron hade jag tidigt en chefsposition. Jag har aldrig haft problem att samarbeta med eller finna mig tillrätta i miljöer med män. Ungefär hälften av arkitekterna är kvinnor, även om de flesta projektledarna på båda kontoren i dag är män. Förhoppningsvis blir det ändring i framtiden. Mia Hägg ser sig fortfarande som en nybörjare bland arkitekturens giganter. Men redan i år har HA nyanställt åtta personer och flyttat till ett nytt kontor i en industrilokal i närheten av krogtäta Rue Oberkampf. När kontoret växer tycker hon att det viktigaste är att behålla lekfullheten och ha roligt tillsammans med arbetskamraterna. Och naturligtvis att göra spännande arkitekturprojekt. Kontakten med sin förra arbetsgivare har Mia Hägg kvar. Herzog & de Meuron har utsett Habiter Autrement och det schweiziska kontoret SKA att delta i projektet Ordos 100 i Inre Mongoliet i Kina, med en översiktsplan av den kinesiske konstnären Ai Weiwei och 100 villor ritade av 100 arkitekter från olika håll i världen. - I Ordosvillan är vi intresserade av gåtfullheten mellan mur och hus: var slutar muren och var börjar huset? Det är först när man kommer närmare som man anar den rektangulära huskroppen bakom den halvgenomsläppliga muren. Mellan huskroppen och muren formas fyra gårdar som är orienterade i de fyra väderstrecken och alla har olika teman. Villan är inspirerad av traditionella öst-asiatiska gårdshus, men också av en villa som jag nyligen besökte i Marrakech i Marocko. Mer Sverige blir det också. Inför hösten har kontoret bjudits in till ännu en tävling i Stockholm. Tillsammans med det schweiziska kontoret SKA och de svenska landskapsarkitekterna LOLA ska de utveckla ett förslag om vad som ska hända med Årstafältet. - Årstafältet är en viktig lunga i Stockholm. En nyckelfråga är lyhördheten för dem som redan bor i området. Årstaprojektet är i samma skala som vår nyligen avslutade översiktsplan för Toledo i Spanien. Där var stäppens, la Manchas, vegetation utgångspunkten: en vidsträckt olivlund, cypressalléer och talldungar är basen för det projektet. Årstas grönområde har helt andra förutsättningar. Mia Hägg understryker att hennes kontor i varje projekt betonar vikten av det platsspecifika. - Arkitektur handlar först och främst om generositet, man måste alltid försöka ge mer än man tar när man förändrar en stadsmiljö och skapa förutsättningar för människor att njuta av tillvaron. Att ge mer än man tar är viktigt också i ett ekologiskt perspektiv, vi måste lära oss att hushålla med våra ändliga tillgångar. Namn: Mia Hägg.Ålder: 37 år.Bor: Namn: Mia Hägg. Ålder: 37 år. Bor: Född i Umeå, nu bosatt I Paris. Bakgrund: Började på Chalmers 1991. Erasmusutbyte i Paris på arkitektskolan i Belleville. 1998-2001: Anställd hos Jean Nouvel. 2001: Stipendiat i Tokyo. 2002-2007: Anställd hos Herzog & de Meuron. 2002 började arbetet med Olympiastadion i Peking. Blev associate 2005 och jobbade förutom i Kina även med projekt i USA, Ryssland, Japan och Schweiz. 2007: Startade kontoret Habiter Autrement, franska för \"bo annorlunda\", med Sandrine Forais. Habiter Autrement: 16 anställda inklusive Mia och Sandrine. Två svenskar, Lina Lagerström och Martin Uppman. Tidigare projekt: Bland annat ett bostadsområde i St Etienne i Frankrike, ett i Havanna på Kuba. Pågående projekt: Fem bostadsprojekt i Bordeaux, Ordos100 i Inre Mongoliet (tillsammans med SKA), tävlar om Slussen i Stockholm (tillsammans med Jean Nouvel). Nya Årstafältet (tillsammans med SKA och LOLA) i Stockholm. En 36 hektar stor detaljplan för 2.000 sociala bostäder i Toledo Spanien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7529, "headline": "Unga kannibaler.", "summary": "Under 1990-talet debuterade en ny författargeneration i Italien: den tredje vågens avantgardister. De har kapat banden bakåt och utgår hellre från nuet och från popkultur och tv än från höga litterära förebilder.", "article": "Italien är sjukt. Sjukdomen går så djupt att det skulle dö om man försökte rycka upp den med rötterna. Det är Europas psykopat. Den dystra diagnosen ställer Lars Norén i sin dagbok strax före det italienska valet 2001, efter att ha konstaterat att ”gangstern” Berlusconi är den givne segraren. Kanske glömmer han att anledningen till att Berlusconi och hans allierade – det federalistiska och främlingsfientliga Lega Nord och det postfascistiska Alleanza Nazionale – kom till makten efter att man ryckt upp en annan sjukdom med rötterna, nämligen den korruption som hade grasserat under 80-talet, Tangentopoli. Efter den omfattande rättsprocessen Mani pulite hade nästan alla etablerade partier och politiker gått upp i rök. Scenen var fri och nya aktörer intog den. Många anser att pest byttes mot kolera. En sak är säker: det italienska 90-talet kommer inte att gå till historien som ett händelsefattigt decennium. Och det gäller även litteraturen. För samtidigt som den politiska kartan ritas om debuterar en högljudd författargeneration som i dag – med några år i backspegeln – allt oftare omnämns som den ”tredje vågen” av avantgardister i den italienska 1900-talslitteraturen. Först ut var förstås futuristerna och surrealisterna på 10- och 20-talen; den andra vågen kom på 60-talet som en sofistikerad motreaktion mot en urvattnad neorealism och så avslutas alltså decenniet med en ny generation författare som återigen utmanar och förnyar litteraturen. Och hur gör de då det? Några av svaren hittar man i studien ”In principio fu Tondelli. Letteratura, merci, televisione nella narrativa degli anni novanta” av litteraturforskaren Elisabetta Mondello. Precis som framgår av titeln är det en författargeneration vars historiska perspektiv i bästa fall sträcker sig tillbaka till 1980-talet; den har nämligen kapat banden till alla sina italienska föregångare utom en, den egensinnige och briljante författaren Pier Vittorio Tondelli (1955–1991). Han avskydde all litteratur som var väluppfostrad, kvasi-intellektuell och förment ”litterär”; den typen av tillrättalagd finlitteratur som älskas av etablissemanget och alltid kniper de prestigefyllda priserna. Den franske författaren Louis-Ferdinand Céline var Tondellis egen husgud och i likhet med honom var han övertygad om att litteraturen i första hand ska tala till känslorna, inte intellektet. En litterär text ska vara så intensiv att den efter två rader har förslavat läsaren. Tondellis metod var att fånga talspråkets ”sound”, eftersom det är den snabbaste genvägen till läsarens känslor. Hans förhållningssätt var utpräglat postmodernt: att blanda högt och lågt – särskilt det senare – och föra in nuet i litteraturen. Tondelli bildade skola, inte bara i abstrakt mening. 1986 tog han initiativ till en novellantologi med namnet ”Under 25”. Antologin bestod av tidigare opublicerade bidrag av unga författare som hade arbetats fram tillsammans med Tondelli i ett slags primitiv form av skrivarskola. Det hann bli tre volymer innan han gick bort i aids 1991. Att hans estetik lever vidare råder det dock inget tvivel om när man läser de unga författare som har kommit fram från och med 90-talet till i dag. Dagens unga prosa är ofta fattig på interpunktion, intellektuella resonemang och intertextuella bugningar och i stället rik på autentiska dialoger, känslobaserade intriger och intermedial korsbefruktning. Paradexemplet heter Silvia Ballestra. Hon debuterade i den sista. Under 25-antologin som kom ut 1990 och blev snabbt en av de mest lovande unga författarna vid sidan av Niccolò Ammaniti. På sätt och vis är hon Italiens svar på Maja Lundgren. En del av hennes noveller är så öppet självbiografiska att man inte behöver använda fantasin för att förstå vilka kulturmakthavare hon syftar på. Men Ballestra fastnar inte i självbespegling: nästa novell kan lika gärna utspela sig i cyberrymden eller varför inte i Paraguay. Hennes främsta inspirationskällor är ungdomsvärlden med tillbehör: popmusiken, kultfilmerna, tv-programmen. Vilket är karaktäristiskt för det tredje avantgardet. Influenserna kommer med andra ord från helt andra kulturella fält än litteraturen. De ständiga hänvisningarna till poplåtar blir till ett slags textuellt soundtrack och verkar vara till för att läsaren ska höra dem i sitt huvud medan hon läser. Formexperimenten går också ut på att skriva filmiskt eller till och med ”televisivt”, som en annan av de färgstarkaste personligheterna, Aldo Nove, kallar det. Hans korta noveller är lika rastlösa som de snuttar man ser när man zappar i det gigantiska italienska tv-utbudet; ja, de till och med avslutas mitt i ett ord. En av Noves mest omtalade novellsamlingar ”Woobinda e altre storie senza lieto fine” (”Woobinda och andra berättelser utan lyckligt slut”, 1996) inleds med den ständigt citerade meningen: ”Jag dödade mina föräldrar eftersom de använde ett sådant fånigt badskum, Pure & Vegetal.” Att den citeras så ofta beror möjligen på att den utgör ett koncentrat av 90-talisternas estetik: det extrema våldet, fixeringen vid prylar och varumärken och det mer eller mindre explicita upproret mot den egna föräldragenerationen. Det sistnämnda syns i en återkommande bitterhet mot en generation som hade allt, men bara lämnade efter sig en kultur i form av hjärndöda reklambudskap och skräp-tv. Samtidigt är det just den kulturen som genomsyrar 90-talisternas texter. När den skandalomsusade novellantologin ”Gioventù cannibale” (”Kannibalisk ungdom”) gavs ut 1996 utbröt moralpanik. Flera av de unga medverkande författarna – däribland Niccolò Ammaniti och Aldo Nove – anklagades för våldsromantik, empatistörning och allmän normupplösning. Novellerna var fyllda av grovt våld, bestialiska mord och kannibaliska scener. Nove försvarade dock sig och sina kolleger genom att påpeka att deras estetiserade våldsskildringar knappast är värre än en helkväll med Berlusconi-tv. Men den samtida italienska litteraturens förhållande till tv är mer komplext än så. Precis som Elisabetta Mondello påpekar är tv en självklar inspirationskälla för 90-talisterna. Programmen inte bara omnämns utan influerar berättandet på alla nivåer. Inte sällan är förhållandet till tv-marknaden symbiotiskt: författarna skriver ”televisiv” skönlitteratur om tv, sedan inbjuds de att medverka i tv-program för att tala om sina böcker, varpå de går hem och skriver om det i nästa bok och så vidare – ett slags medial malström. Televisionen som gemensam plattform för såväl fiktiva som högst verkliga händelser gör den unik, och för ett barn kan det vara sak samma: Aldo Nove minns exempelvis i en novell att den kristdemokratiske ledaren Aldo Moro mördas av Röda brigaderna samma dag som han ser Pippi Långstrumps pappa komma tillbaka i en film på tv. Ambivalent är också förhållandet till konsumtionssamhället. De italienska 90-talsförfattarna ägnar sig – precis som sina generationskamrater i andra länder – åt ett närmast maniskt uppräknande av olika varumärken. Å ena sidan fungerar omnämnandet av kakorna från Mulino Bianco och Invictaryggsäckarna som en rosafärgad lins genom vilken berättarjagen nostalgiskt blickar tillbaka på barndomen (som inte är så väldigt avlägsen). Varumärkena skapar också identifikation och igenkänningseffekt, de ringar in berättarens och den tänkta läsarens gemensamma grupptillhörighet. Å andra sidan är förstås varumärkena ett kritiskt uttryck för och en konsekvens av den nya statsreligionen, vars växande skara anhängare hela tiden kan glädja sig åt nya och påkostade tempel: köpkvarter, stormarknader, outlets. Dessa ”icke-platser” har blivit självklara scener för de händelser och den värld som de italienska 90-talisterna älskar att skildra. Den franske antropologen Marc Augé lanserade begreppet ”icke-plats” 1992, det vill säga samtidigt som den tredje vågen avantgardister debuterar. Augé kallar vår tid för ”supermoderniteten” och menar att den manifesteras i alla relativt nypåfunna, anonyma rum där vi tillbringar allt större del av vår tid, såsom flygplatser, snabbmatsrestauranger och kommersiella centrum. I 90-talisternas prosa träffar man alltså sina kompisar på köpcentrumet Iper, man möter kärleken på en bensinmack och har man otur träffar man sin baneman på Roma Termini. Vad gör då alla dessa författare som var unga debutanter på 90-talet i dag, i det återberlusconiserade Italien? Många av dem har det gått riktigt bra för. Niccolò Ammaniti fick förra året ta emot det prestigefyllda Strega-priset för sin senaste roman ”Come Dio comanda” (2006). Trots att han själv lever gott i det chica Rom-kvarteret Parioli, fortsätter han i den att utforska udda existenser i samhällets marginal. Aldo Nove verkar ha lämnat både kannibalismen och det televisiva skrivandet bakom sig. Hans senaste bok är en diktsamling med titeln ”Maria” (2007) – om ingen mindre än Jungfrun själv. En av Silvia Ballestras romaner har filmatiserats, flera av dem har översatts till olika språk och hennes senaste bok var en rasande uppgörelse med det italienska manssamhället. Samtidigt gror irritationen i den italienska undergroundvärlden mot alla dessa förnöjda och etablerade ex-kannibaler. Några av dem kallar sig för neofuturister och vill i likhet med sina föregångare förändra både litteraturen och världen. Och om Lars Noréns inledande sjukdomsdiagnos stämmer finns det goda möjligheter. I vilket fall är Italien en patient med sällsynt god kulturell motståndskraft. Cecilia Schwartz essa@dn.se Elisabetta Mondello ”In principio fu Tondelli. Letteratura, merci, televisione nella narrativa degli anni novanta” Il Saggiatore, 2007 Cecilia Schwartz är universitetslektor i italienska vid Stockholms universitet ", "article_category": "culture"}
{"id": 7537, "headline": "”Delat ledarskap finns inte för mig”", "summary": "Vissa säger att Stadsteaterns chef Benny Fredriksson styr med järnhand. Andra klagar på att han saknar konstnärlig profil. Själv vill han nå den breda publiken.", "article": "Medan sommar fortfarande råder träffas vi vid det runda bordet i chefsrummet på Stockholms stadsteater, för ett samtal inför teateråret om chefskap och teaterklimat – Benny Fredriksson vill också tala om den kritik han fick tidigare under året. Sedan händer saker. En dryg vecka efter intervjun presenterar Benny Fredriksson sin nya organisation som innebär att han tar bort 38 tjänster och genomför en rad påtagliga förändringar på Stadsteatern, de mest omfattande som gjorts på en svensk teaterinstitution på länge. Bakgrunden är ett kraftigt minskat statsbidrag i kombination med ökade personalkostnader. Men alla är inte övertygade om att Benny Fredriksson går rätt väg. – Det positiva är att facket har accepterat att det måste finns en betydande rörlig del, ett utrymme för att anställa konstnärliga frilansar, skådespelare och regissörer, så att vi har frihet att göra det vi vill på våra scener. Därför tar vi resurser från Lilla scenen och lägger dem, dels på barn- och ungdomsverksamhet, dels på en gästspelsscen som blir billigare än att själva producera de sju pjäser vi skulle haft på Lilla scenen. – Det betyder att vi kan fortsätta att vara en stark teater. Visst gör vi mindre teater i egen produktion, men vi breddar med gästspel och ger publiken en ännu mer mångfasetterad repertoar. – Att däremot plocka bort vår nya scen i Skärholmen och därmed ta något från en publik som inte är röststark i en förort, det tycker jag skulle ha varit fasansfullt. Benny Fredriksson har nu varit konstnärlig chef och vd i nästan sju år på Stockholms stadsteater som firar sin 50-årsdag år 2010. Publikmässigt har det varit en framgångsrik tid. I en framtid skulle många vilja se honom som chef för Stockholmsoperan. När Benny Fredriksson kom till Stadsteatern hade man en publik på 200 000 besökare om året och kostnaderna bara steg. Benny Fredriksson valde att öka produktionen och skapade det han kallar ”en större ekonomisk och konstnärlig riskspridning”. De senaste åren har teatern haft 350 000 besökare om året. Samtidigt, i våras när det blev klart att de statliga anslagen till Stadsteatern skulle fortsätta att minska och en teater som Dramaten hade problem med sin biljettförsäljning, började det talas om en teaterkris i Stockholm. När sedan nyheten kom att filmregissören Colin Nutley och hans stjärnpar från ”Änglagård”, Helena Bergström och Rikard Wolff skulle göra ”Cabaret” på Stadsteatern, då muttrade kulturvärlden om stjärnkult. Bland annat efterlyste DN:s Ingegärd Waaranperä en konstnärlig profil ”utöver smörgåsbordets” hos honom. – Det hon skrev väckte något personligt hos mig, en känsla av att inte få vara med. Det har med min bakgrund att göra. – Min drivkraft handlar väldigt starkt om min uppväxt i Midsommarkransen där kultur, teater och klassisk musik inte var för oss. Där startade det för mig som redan som tolv-trettonåring försökte förstå världen om mig själv. Och det kunde jag, tack vare Stadsteaterns och Dramatens föreställningar och Dagens Nyheter som jag började läsa då. Kulturen och kontakten med teatern gjorde att jag har kunnat överleva och leva det här livet. Min drivkraft har alltid varit att ge dem som inte har tillgång till kulturen en möjlighet, så som det var för mig. – Tillsammans med Stadsteatern har jag tagit tag i stafettpinnen som handlar om det stora kulturpolitiska uppdraget, det som säger att alla är välkomna. Och så upplever en del detta som något hotfullt. Jag trodde jag skulle få kritik, men inte för att vi har utsålt på en föreställning som ”Mordet på Marat”... – Jag är besjälad av att försöka få ett förhållande till den publik som äger vår verksamhet och så blir jag karaktäriserad som entreprenör utan konstnärlig linje. Visst skulle Stadsteatern kunna ta fler konstnärliga risker om man höjde biljettpriserna, men Benny Fredriksson anser att biljettpriserna ska vara så låga att nästan alla kan gå till hans teater – som att en biljett kostar hundra kronor för alla under 26 år. – Jag vill nå den breda publiken med flera slags uppsättningar och berättande. Att försöka hitta den stora episka berättelsen, som ”Krig och fred” i höst, samtidigt som vi försöker hitta nyskriven berättande dramatik. Vi har också gjort moderna klassiker som ”Smutsiga händer” av Sartre och Peter Weiss ”Mordet på Marat ”. På alla de så kallade små och smala scenerna hade vi 90,6 procents beläggning förra året. Benny Fredriksson menar att hans linje är att satsa på en oförutsägbarhet i repertoaren och vara öppen för ett generationsskifte som till exempel ännu inte syns på Dramaten. På Stadsteatern har han satsat på unga regissörer som Tobias Theorell och Farnaz Arbabi. Lika viktigt är att garantera plats för äldre regissörer som Thommy Berggren och Lennart Hjulström, som förresten bägge tidigare arbetade på Dramaten. Men trots att teatern går så bra måste den alltså göra personalnedskärningar. – Senaste årets momsbeslut och alla de pensioner som ska betalas ut till den stora 40-talsgenerationen har gjort det ännu tydligare att vi får starkt minskade statsbidrag. De pengarna, tror jag, får vi inte tillbaka. – Under perioden 2006 till 2008 tog staten bort nästan 14 miljoner från oss. Vi var tvungna att göra något nu. Hur ska du då garantera att Suzanne Osten kan fortsätta att leda Unga Klara, som avantgarde-scen och ledande barn- och ungdomsteater – Jag är den första att säga att vi i Suzanne Osten har en av Sveriges främsta regissörer. Jag menar att man stärker Unga Klara genom att den får en scen till i Skärholmen. Man bör man hålla i minnet att subventionerna för Unga Klara vid Sergels torg är tre gånger så stora per åskådare som i övriga huset och så ska det nog vara. Min absoluta vilja är att hitta en lösning. Jag för ett samtal med Suzanne Osten och jag vill kommunicera direkt med henne och inte via medierna. När både Dramatens och Stadsteaterns chefer kritiseras för enögdhet, så kunde det delade chefskapet framstå som en lösning, det vill säga en ekonomiskt kunnig vd och en konstnärlig ledare. – Jag är alltid livrädd för principen delat ledarskap. Det finns egentligen inte något som heter delat ledarskap för mig. Vd-skapet och teaterchefskapet ska vara samma person, eftersom konsten alltid måste ha sista ordet. Och skall konsten ha sista ordet så ska den ha ansvaret för ekonomin. – Kan man hitta en person som har båda egenskaperna så stärker det konsten. Ja, det finns ju de som säger att du styr teatern med järnhand. – Jag vet att det sägs så, men jag har ju en självbild av att jag är väldigt tydlig. – Jag engagerar väldigt starka konstnärer som Birgitta Egerblad och starka personer på administration och teknik som har ett eget tydligt ansvar. Jag är inte rädd för starka människor. Tidigare har Stadsteatern haft utrymme för olika ensembler eller flera scener med speciell inriktning, det har du tagit bort under din tid. – Både och, skulle jag vilja säga. Men jag har Alexander Mørk-Eidem, som fortsätter att jobba med samma skådespelare, och Thommy Berggren som har sitt gäng. Jag vill låta fria konstellationer arbeta. Å andra sidan, finns det inte en risk då, att du får ett slags elit där vissa grupper får gå före – Jag tycker att det måste finnas olika sätt att arbeta. Om en regissör som Lennart Hjulström vill ha 16 veckor på sig för att repetera ” Mäster Olof ”, då får han det. Medan Alexander Mørk-Eidem vill jobba högst 10 veckor. Det är oerhört viktigt att det får vara på olika sätt, därför tycker många att det är roligt att vara här på teatern. Men nu måste du sparka folk som du hade kunnat behålla om du avstått från gästspelsscenen. – Så skulle man absolut kunna göra. Men det här är ett politisk direktiv som jag tycker är bra och som vi skulle ha genomfört även om vi hade fått mer pengar. Din personal säger att den aldrig jobbat så mycket som nu. Teaterförbundets Anna Carlsson säger att Stadsteatern redan är en slimmad organisation som inte tål fler nedskärningar. – Om vi inte gör detta är risken att vi sitter i en situation där besluten kommer emot oss. I en alltför trängd situation fattar man felaktiga beslut. När alla tåg har gått, som det var på Göteborgs stadsteater 1997, när man inte har någon handlingsfrihet, utan det kommer någon person utifrån och drar upp linjerna. Du verkar må bra av den här arbetsbelastningen, medan delar av personalen säger att de går på knäna redan innan de 38 tjänsterna har tagits bort. – Det värsta som finns är skådespelare som har för lite att göra. Detta finns mycket mindre i dag än när jag tillträdde. Nu tycker jag att huset utstrålar ett väldigt sympatiskt självförtroende från scenen och även bakom scenen. Benny Fredriksson säger samtidigt att sedan han tillträdde har han kraftigt minskat övertiden. Då arbetade man 16 000 övertidstimmar, i dag ligger siffran på 6 000. Även sjuktalen har minskat. – Men det är klart att många jobbar väldigt intensivt och självklart tar jag till mig detta att vissa grupper känner sig hårt pressade. Benny Fredriksson säger att hans stora oro nu rör den statliga kulturpolitiken. – Min grundtanke är att en levande demokrati måste vila på två pelare: utbildningspolitik och kulturpolitik. Jag hoppas innerligt att kulturutredningen hittar nya medel för detta. – Hur ska en framtida kulturpolitik se ut om resurserna minskar – man måste våga fråga: Vem är kulturen till för Min rädsla är att kulturen förlorar sin folkliga förankring. Kulturinstitutionerna, teatrarna, museerna och konserthusen måste öppna sig mycket mer. – Min oro är också att kulturlivet ska sluta sig inåt. Det finns en dragning mot att vilja sluta sig. Det första jag skulle göra om jag fick ett ansvar för någon av de här stora hovteatrarna, Operan eller Dramaten, skulle vara att öppna. Ta bort ekdörrarna! Sätta in glas som gör att människorna som aldrig har varit där inne ser att här måste man gå in. – Där är ju Celsinghuset, som vi delar med Kulturhuset, kongenialt. Man tittar genom glaset och nästa gång går man in. BETTY SKAWONIUS betty.skawonius@dn.se 08-738 21 39 Erfaren teaterman Benny Fredriksson är född 2 juli 1959. Gift med sångerskan Anne Sofie von Otter. Våren 2002 tillträdde han som vd och teaterchef för Stockholms stadsteater. Då hade han sedan 1990 arbetat på teatern som skådespelare, regissör och konstnärlig ledare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7561, "headline": "Nya ögon på världen", "summary": "För 2 400 år sedan skrev Herodotos om sina reseberättelser i ”Historien” . I Sture Linnérs nya introduktion kallas han den förste globalisten. En utmärkt guide, finner DN:s Anna Hallberg. Böcker", "article": "”Herodotos: Den förste globalisten” Sture Linnér Norstedts ” Herodotos Historia” övers. Claes Lindskog, reviderad av Gerhard Bendz och Axel Lindskog Norstedts Hur har ni det med de gamla grekerna Har ni läst Herodotos (484–420 f Kr) ”Historia” Det hade inte den polske reportern Ryszard Kapuscinski heller, när han på femtiotalet begav sig ut på sin första – för den tiden, ytterst märkvärdiga – längre utlandsresa. Med sig i bagaget bar han en märklig bok som tidningens chefredaktör givit honom som reselektyr. Det var Herodotos ”Historia” . Läsningen av Herodotos nyfikna reseberättelser följde Kapuscinski, som avled förra året, genom livet. Från ung student i efterkrigstidens Warszawa, till världsberömd essäist och Nobelpristippad författare. För två år sedan utkom Kapuscinskis lysande rese-essä-reportage-prosabok ”På resa med Herodotos” på svenska. Sedan dess har det pågått en ständig Herodotos-hajp, åtminstone i mitt huvud. Därför ser jag nu min chans, när Norstedts ger ut både Herodotos ”Historia” i pocket och Sture Linnérs introducerande ”Herodotos : Den förste globalisten” . Det visar sig vara ett alldeles ypperligt upplägg. Linnér är en utmärkt guide – pedagogisk, underhållande, generös med sin mångåriga kunskap – så som man bara är, när något ligger en varmt om hjärtat. Apropå kommentarerna i boken skriver han: ”Kan de locka en och annan till att söka sig till Herodotos egen text och underlätta förståelsen av den vore jag lycklig.” Det är Claes Lindskogs gamla översättning från 1920 som ges ut i putsad och reviderad upplaga. Språket löper på fint i Lindskogs version (vad är väl 88 år på svenska, mot de tvåtusenfyrahundra år sedan den skrevs Svindlande att en så uråldrig text fortfarande kan vara rolig att läsa. Men det är den, inte minst för alla noggranna, liksom storögda, beskrivningar av allt vad Herodotos möter på sin resa. Till exempel båtar: ”Nu vill jag berätta vad som av allting föreföll mig märkvärdigast, näst efter själva staden. De farkoster, på vilka man färdas nedför floden till Babylon, är alla runda och gjorda av hudar. Hos armenierna, som bor ovanför assyrierna, gör man nämligen tvärbjälkarna på båten av huggen pil och bekläder sedan dessa utvändigt med vattentäta skinn såsom botten. Men baktill spärrar de inte ut dem till en bakstam, inte heller pressar de samman dem därframme till en för, utan de gör dem runda som en sköld. Sedan fyller de hela farkosten med halm, låter den inta lasten och så driva med floden. Mest för de krukor av palmträd fyllda med vin. Båten styres med två åror och av två män, som står i båten, på så sätt att den ene drar åran till sig, under det att den andre samtidigt stöter den ifrån sig. Båtarna är än stora, än mindre. De största av dem kan bära en last av fem tusen talenter. I varje båt finns åtminstone en åsna, i de större flera. När de nu seglat fram till Babylon och avyttrat sin last, utbjuder de ävenledes allt timret och all halmen i båten till salu. Men skinnen lastar de på åsnorna och far så på landsvägen till Armenien. Ty uppför floden är det alldeles omöjligt att segla på grund av den starka strömmen. Det är därför som de inte gör båtarna av trä utan av hudar. När de nu på sina åsnor kommer tillbaka till Armenien, bygger de sig andra båtar på samma sätt. Så förhåller det sig med deras båtar.” Visst är det ett stycke fantastisk litteratur Annars är det ju för skildringarna av perserkrigen (mellan greker och perser, från det joniska upproret 499 f Kr. till Atens slutliga erövrande av Sestos 478 f Kr. som Herodotos blivit mest känd. Sture Linnér ursäktar sig: ”Jag kan föreställa mig att läsare av boken kommer att invända mot att jag ägnar mindre utrymme åt den del av Herodotos verk som skildrar just de militära operationerna i Grekland och mera åt det etnografisk-geografiska stoffet” . Men det är det som jag uppskattar så mycket hos Linnér: Hur han skriver om Herodotos världsbild, diskuterar hans politiska komplexitet, mångtaliga kvinnoskildringar och resonerar mellan de olika parallellerna till antikens dramatik och epik. Visst redogör han för slagen och de olika arméerna också, men hela tiden i samklang med kulturhistoriska och etnografiska tankebanor. När Jerker Blomqvist skriver om Herodotos ”Historia” i Nationalencyklopedin, lyfter han också fram de etnografiska utsvävningarna, men ser dem då som ett problem: ”Dessa intresseväckande och väl berättade avsnitt har skaffat Herodotos många läsare, men de stör enheten och sammanhanget i verket och gör Herodotos insats som historiker problematisk.” Men kanske är det inte i första hand som renodlad historiker man bör läsa Herodotos Kanske lika gärna som författare, samhällsanalytiker och skönskrivande ”globalist” Vår samtidsherodotos Kapuscinski (som själv bekämpade rigida genreindelningar) sade i en intervju för några år sedan att han såg Herodotos som ”historiens förste reporter” . Uppenbarligen pågår det fortfarande heta interna strider huruvida Herodotos kan gälla som tillförlitlig historiker eller inte, och Linnér ägnar en betydande del av sin bok till att gå Herodotos i försvar. Lyckligtvis tycks det som om Herodotos äntligen har framtiden för sig. Dagens tvärvetenskapliga trend inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning har öppnat upp för en bättre förståelse av Herodotos verk. ”Uppvärderingen av Herodotos på senare tid hänger samman med det nya sättet att bedöma vad som är politik och följaktligen vad politisk historia bör handla om” , skriver Sture Linnér. Det är väl, för att uttrycka det milt, på tiden. Anna Hallberg anna.hallberg@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7565, "headline": "Grattis på 50-årsdagen!", "summary": "Hon: Världens mest beundrade trendsättare. Han: En sönderopererad tragedi. Men Madonna och Michael Jackson har ett gemensamt - båda fyller 50 år i sommar.", "article": "Det är Oscarsgala 1991 och fotograferna armbågar varandra i njurarna framför den röda mattan. Kaos bryter ut när kvällens huvudattraktioner gör entré tillsammans. De är superstjärnor av en dignitet som är nästan omöjlig för dagens artister att uppnå. Alla vet vilka de är, alla har en åsikt och alla vill plåta dem. Michael Jackson är klädd i vit glitterkavaj, svarta byxor och guldfärgat bälte medan Madonna flirtar ogenerat med Marilyn Monroe-looken i lockligt XL-hår och väl tilltagen vit klänning. Året innan har hon genomfört sin \"Blond ambition tour\" med de klassiska strutbröstkläderna designade av Jean-Paul Gaultier. Michael Jackson är aktuell med albumet \"Dangerous\" och har befäst sin status som \"King of pop\". Madonna och Michael Jackson rör sig vant framför kamerorna och ler proffsigt. De är det perfekta röda mattan-paret. I dag, sjutton år senare, är det nästan omöjligt att tänka sig artisterna sida vid sida. Madonna har på ett imponerande sätt lyckats behålla status och respekt, både som artist och trendsättare. Michael Jacksons anseende har däremot slagits i spillror. Hon har hållit intresset vid liv genom att hela tiden uppfinna sig själv på nytt och gått från bondagebilder i boken \"Sex\" via flirt med judisk kabbalah till att bli engelsk barnboksskrivande godsägarfru. Han har gift sig med och skilt sig från Elvis Presleys dotter, dragit på sig pedofilanklagelser och opererat sönder sin näsa. Svenska regissören Jonas Åkerlund gjorde för tre år sedan dokumentären \"I'm going to tell you a secret\" där Madonna framställs som en smart och tuff affärskvinna. Några sådana filmer görs inte om Michael Jackson. Hans liv har blivit som en bilolycka. Djupt tragisk - men ingen kan låta bli att titta. Vem kunde ana den utvecklingen när Michael Jackson fem år gammal, tillsammans med sina syskon, började uppträda med Jackson Five 1963? Soulgruppen fick stora framgångar med låtar som \"I'll be there\" och \"Blame it on the boogie\" och han spåddes en framtid med ikonstatus. Som soloartist kom genombrottet 1979 med plattan \"Off the wall\". Tre år senare släppte Michael Jackson \"Thriller\" - en av världens mest sålda skivor med låtar som \"Billie Jean\" och \"Beat it\". Samma år, 1982, skivdebuterade Madonna. Från början hade hon satsat på en karriär som dansare, men det var sångrösten som gjorde att omgivningen fick upp ögonen för henne. Det verkliga genombrottet kom 1984 med albumet \"Like a virgin\". Kombinationen av katolsk sexighet, smarta marknadsplaner, provokativa uttalanden och påkostade shower gjorde henne, trots medioker sångröst, till en av världens största stjärnor. Genom åren har Madonna avverkat många olika stilar - men alltid haft full kontroll. Hon beskrivs ibland som något av en \"Madame Terror\". Det var något som teve-journalisten Stina Lundberg Dabrowski fick känna på när hon på 90-talet fick audiens hos superstjärnan: - Jag blev chockad över hur liten och tunn Madonna var. Hon hade pyttesmå händer och jag stora, men när vi hälsade kramade hon min hand så att det nästan gjorde ont. Det var nog typiskt för henne. Hon ville visa \"här är det jag som bestämmer\". Alla i teamet runt Madonna verkade jätterädda för henne. Michael Jackson valde en helt annan livsstil. På sin ranch Neverland skapade han ett parallellt universum med eget zoo och nöjesfält. Han hade vita handskar, munskydd och en allt märkligare näsa. En stor skandal briserade 1993. Då anklagades Jackson för sexövergrepp på en tonårspojke. Året efter gjorde han och familjen upp i godo, vilket bara gav ryktena extra näring. 2004 hamnade liknande anklagelser i rätten och rättegången utvecklades till en bisarr cirkus. Domstolsbyggnaden omringades av poliser, journalister och stöttande beundrare från hela världen. DN-skribenten Fredrik Strage var där för att göra research inför sin uppmärksammade reportagebok \"Fans\". -  Bland dem jag träffade blev det en tävling om vem som var mest övertygad om att Jackson var oskyldig. Den som antydde att han kanske var skyldig blev utfryst. Det var nästan lite Knutbystämning i gänget, minns han. En annan sak som förvånade Strage var att den gemensamma nämnaren bland fansen var att deras idoldyrkan inte grundades i musiken utan i stället handlade om att Jackson länge kämpat för barns rättigheter. -  De såg honom som en oskuldsfull Messiasfigur, en liten sagovarelse som skulle beskyddas. Samtidigt betonade de att han var en ganska vanlig person och försökte hitta det vanliga i det absurda, som att hans bleka ansikte inte berodde på operationer utan på att han hade hudsjukdomen vitiligo. I juni 2005 kom domen där Michael Jackson frikändes på alla punkter. Hans karriär har avstannat, men uppmärksamheten består. Fredrik Strage tror att förklaringen är enkel: -  Michael Jackson har lyckats med det som David Bowie och Marilyn Manson har försökt med, att förvandla sig själv till en utomjording. Personligen är jag väldigt fascinerad av människor som förstör sig själva. Madonna har inte utsatt sig själv för samma behandling, även om vissa har studsat till när de sett paparazzibilder på hennes senigt vältränade kropp. Och den har hon exponerat flitigt i samband med att hennes senaste platta \"Hard candy\" släpptes tidigare i år. Där poserar Madonna med djup urringning, kors runt halsen och boxarbälte runt midjan. Modejournalisten Susanne Ljung är inte imponerad: - Kvinnor vet redan att de ska piska sina kroppar till perfektion, träna och vara sexiga. Därför är det otroligt tråkigt att Madonna har fallit in i det där. Hon, om någon, har makt och möjlighet att omdefiniera hur en kvinna i den åldern ska vara. Den 16 augusti fyller Madonna 50 år och 13 dagar senare är det Michael Jacksons tur. Ingen lär tacka nej till hennes party - men vem kommer på hans? ", "article_category": "culture"}
{"id": 7566, "headline": "Vemodigt och intimt", "summary": "Sonic Youth, The National och The Sonics i all ära. Men när Broder Daniels Henrik Berggren går upp och gör ”No time for us” hamnar alla andra band på Way Out West i skymundan, skriver DN:s Mattias Dahlström.", "article": "Broder Daniel, The Sonics, Franz Ferdinand, Sonic Youth, The National Scen: Slottsskogen, Göteborg Det är, oj, tretton år sen nu, men jag minns det som i går. En sen kväll, samma dag som vi tog studenten, hamnade två av mina, och varandras, bästa vänner i ett långt utdraget bråk. Anledningen: Broder Daniel. Då framstod bråket inte som så viktigt, jag minns inte ens exakt vad det var de hade så diametralt motsatta åsikter om. Och Göteborgsgruppen, som precis släppt sitt första album, verkade då både kunna explodera och implodera när som helst och vara försvunnen snabbare än Henrik Berggren hann sjunga sina eviga ”yeah, yeah, yeah”. Broder Daniel var redan från allra första början ett band som väckte känslor, fråga mina kompisar, men de kändes för skeva, för konstiga för att kunna nå utanför en inre krets. Men man ska aldrig underskatta en grupp som kan formulera utanförskap så att många förstår det. Broder Daniel sjöng om hur lyckliga människor aldrig fantiserar, de är för nöjda för att drömma om – kräva ska vi inte ens prata om – något bättre. De blev stora. Större än man någonsin hade kunnat tro. Och så står de en kväll i augusti 2008 på en scen i staden de kommer ifrån och sjungit om så många gånger och Henrik Berggren säger ”Vi heter Broder Daniel. Detta är vår sista konsert. Välkomna till den.” Inledningen är inte hundraprocentig. Kanske är BD tagna av stunden – konstigt vore det annars – men inte förrän de hyllar gitarristen Anders Göthberg, som dog i våras, med nyskrivna ”Hold on to your dreams” faller allt på plats och de kan ta publiken igenom alla låtar om grymma städer och fullpackade tunnelbanevagnar som ändå känns tomma. Det är ingen fantastisk konsert, inte ens med BD:s i ärlighetens namn ganska svajiga mått mätt. Mer ett vemodigt, vackert och, trots en publik på åtminstone femton tusen, väldigt intimt avsked. Fast det hände ju saker innan Broder Daniel klev upp på scenen strax före elva på kvällen också. Ganska mycket till och med. Ett återförenat The Sonics, inflytelserika garagerocklegendarer från sextiotalet som antagligen spelade för en större publik nu än de någonsin gjorde när det begav sig, visade sig förvånansvärt pigga och vitala. Kombinationen mellan tajt rytmik och nästan friformsjazzig saxofon skapade en kontrast och en spänning i en genre som annars kör med så raka rör som möjligt. Väldigt länge har ordningen varit att britter snor amerikansk rockmusik och gör den till sin egen. The National är ett av allt fler exempel på att det går att vända upp och ned på den ordningen. De snor tillbaka den brittiska indiepoppen – sångaren Matt Berninger har nästan exakt samma frasering som Tindersticks Stuart Staples – och spelar den med ett rejält brett utrymme mellan benen. Det låter förvånansvärt eget. Tidigare gånger jag sett Franz Ferdinand har det känts som att de hållit på att vänja sig vid den arenarockstatus de nästan omedelbart fick efter genombrottet. Nu är de för första gången helt bekväma med den. Vet precis vilka knappar de ska trycka på, känner av exakt när deras indiedans-riff ska sättas in för att ge så stor effekt som möjligt. Alex Kapranos har dessutom vuxit ut till en riktig estradör. Sonic Youth verkar nästan ha gått i samma skola. Avantgarderockarna håller oväsen och gitarrgnissel på en för en festivalspelning anständig nivå och blandar till och med upp det med ljuden från r’n’b- och hiphophittar från en gammal skraltig bandspelare. Thurston Moore har kvällen till ära klätt sig i The Sonics-t-tröja, gnider gitarren mot scenkanten i ”Daydream nation” och byter sitt instrument mot en kamera med en kameraman. Kim Gordon hänger av sig basen och dansar sig igenom ”Swimsuit issue”. Tror aldrig jag sett dem så öppet publikflörtande och avslappnade tidigare. Men alla de andra artisterna får faktiskt ursäkta. De hamnar oundvikligen ändå i skymundan. För när Henrik Berggren 12 minuter efter midnatt, på väg mot lördagsmorgonen, låter de sista tonerna av sin akustiska version av ”No time for us” klinga ut tystnar ju ett band som det var värt att hamna i slagsmål med sin bäste vän för. Ett av alldeles få. Mattias Dahlström musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7568, "headline": "Med örnkoll på litteraturen", "summary": "I december tar poeten och litteraturvetaren Anders Olsson plats i Svenska Akademien. Han efterträder Lars Forssell på stol nummer fyra. \"Det kom som en fullständig överraskning\", säger han till DN:s Pontus Dahlman.", "article": "Anders Olsson bor i en labyrint. Vindsvåningen fem trappor upp på Karlbergsvägen i Stockholm ringlar sig fram med rum efter rum. Ett av sommarens kraftigaste skyfall har just upphört. Det ligger travar med böcker i fönstersmygarna. Frun Agnes, som är konstnär, och dottern Vera Maria är någonstans ute i den stad som så ofta dyker upp i hans dikter. Han greppar en espresso och slår sig ner i sin rätt luggslitna läsfåtölj i sällskapsrummet. Snart är han vår nye man i Akademien. - Jag har aldrig känt mig som en människa som strävat efter en position som den här, säger han. Och berättar hur det gick till när den ständige sekreteraren Horace Engdahl ringde upp. - Han sa \"håll i dig nu, Anders\", eller något i den stilen. Och då förstod jag att det var något omtumlande han skulle säga. - Det kom som en fullständig överraskning och jag bad om lite betänketid. Varför då? - För att det är klart att det här på många sätt kommer att förändra mitt liv. Vid installationsceremonin den 20 december efterträder han Lars Forssell på stol nummer fyra. Forssell var den folkkäre och bildade gycklaren som skrev melodifestivalstexter och hängde med Lill-Babs och Taube. Men vem är den drygt tjugo år yngre poeten och litteraturprofessorn Olsson? Visserligen en hyllad idol. Fast detta i en snäv krets av litteraturfantaster som läst hans banbrytande böcker om Ekelöf och andra modernistiskt experimenterande författare. Som kanske drabbats av den ofta mörka styrkan i någon av hans samlingar poesi. Och stöter man på honom på stan är det snarare på den högkulturella föreningen Forum några stenkast från hans hem, än på någon folklig kabaré. Forssell brukade ligga ner när han blev intervjuad. Anders Olsson sitter alldagligt upprätt och ler med sin lite kisande blick. Fast stillsamheten bedrar. Under 1980-talet var han en av dem som - tillsammans med bland andra just Horace Engdahl - förändrade den svenska litteraturscenen och kritikerklimatet genom en vitamininjektion av kontinentalt tänkande. Och egentligen har han aldrig slutat slåss för litteraturen. För drygt fyra år sedan fick han sin professur på Stockholms universitet. Han säger att han älskar sitt undervisningsjobb men att han tröttas av påbuden från ovan om att också alla humanistiska studier omedelbart ska vara samhällsnyttiga. - Det finns numera inskrivet att vi ska tala om för studenterna vad de kan bli och jobba med när de läst klart, det är helt absurt, så jag vägrar. - Nyttan med humaniora är ju tvärtom att den är onyttig. Att den lär studenterna att reflektera och ifrågasätta. Tar man bort det finns ingenting kvar. Det är en livsviktig kamp. Anders Olsson alltså. Mild rebell. Som snart ska prova ut sin stass. Han föddes i Huddinge men växer upp i Västerås. När han går i sjunde klass står han framför en bokhylla på ett av stadens bibliotek. Några år tidigare har han börjat \"missuppfatta ämnet\" under uppsatsskrivningarna på svensklektionerna i skolan och skriva \"ett slags korta kriminalhistorier och thriller\" hemma i pojkrummet. - Jag tog fram François Mauriacs roman \"Ormboet\", en liten vacker volym, och vände på bladet och jag … kom aldrig längre än till inledningen. Jag var chockad. Klangen och hårdheten i språket kändes så stark. Det var som att texten nästan förvandlades till … metall. - Jag var tvungen att slå igen den och börja tänka på vad det egentligen innebär att vara författare. Mamman var språklärare, pappan en stadsarkivarie som gav sin son Jean-Paul Sartres \"Muren\" när han gick i åttan. Under en period i de sena tonåren bodde Anders Olsson dessutom granne med en viss Lars Gustafsson, på Kyrkbacken i Västerås. - Jag var rätt mycket där inne. Lars Gustafsson var ju väldigt radikal då, runt -68, revolten mot överheten, anarkismen, det tog jag starka intryck av. - Jag började läsa filosofi och litteratur i Uppsala men vantrivdes väldigt på universitet, fortsätter han. Den akademiska miljön var så inskränkt och redan då började jag reagera kraftigt på att man inte kunde ta in ett nytt kontinentalt tänkande. - Så jag drog till Berlin. När han kom hem och flyttade till Stockholm var han med om att införa det postmoderna tänkandet i Sverige, tillsammans med bland andra kompisarna Horace Engdahl och Stig Larsson. Deras hyperintellektuella och idag kultförklarade tidskrift Kris tog spjärn mot sjuttiotalets krav på realism och politiskt engagemang. I ledartexten till det sjätte Kris-numret som gavs ut våren 1978 vänder sig gänget direkt till den dåtida \"kulturintelligentsian\" som i sviterna efter Vietnamkriget \"genom sina runda glasögon ser att de blivit äldre och äldre, och samtidigt vet att deras småsyskon åker utförsåkning och gillar Boney M\". - Vi hade en känsla av att vi var tvungna att göra något radikalt, framförallt när det gällde tolkningen av litteratur, säger Anders Olsson. De hårdlanserade tänkare som fransmannen Jacques Derrida som visade på nya sätt att tolka litteratur och konst under 1980-talet. Genomslaget blev stort och inspirerade poeter som Katarina Frostenson och senare Ann Jäderlund till språkexperiment. Anders Olsson förde fram den nya poesin i debattartiklar som lyckades reta upp stora delar av Kultur-Sverige. Och tog den i stenhårt försvar när den beskylldes för \"obegriplighet\". I sina essäböcker om litteratur och filosofi har han i \"poststrukturalismens\" anda hela tiden understrukit det mångtydiga i tolkningar av konst och litteratur. I sin stora bok om Gunnar Ekelöf, \"Ekelöfs nej\", blandar han flera tolkningsmodeller på en och samma gång med biografisk rekvisita som fotografier på Ekelöf i badrock på Kolmården. - Jag tror att förståelsen av ett verk aldrig kan vara avslutad, förklarar han. Det går aldrig att uttömma ett så stort författarskap som Ekelöfs. - Man tränger djupare, man ser nya möjligheter, men bilden blir aldrig fullständig. Och sedan kommer ändå nästa generation och ser nya sidor. Om en forskare säger att nu har jag en totalbild av en författare, ljuger den människan då? - Ja, då har den människan fel. För tjugo år sedan tillhörde du och Horace Engdahl verkligen avantgardet med de här tankarna. Till vintern sitter ni båda i Svenska Akademien. - Ja, det är naturligtvis märkligt. Men det känns bra? - Jag har inga speciella känslor kring det, mer än att det ska bli kul att samarbeta i ett sådant sammanhang. Det har blivit eftermiddag. Anders Olssons familj kommer snart hem. Jag vill fråga honom om ett speciellt datum i hans liv, men är inte säker på att han vill prata om det. Våren 1987 publicerade DN en helsida med utdrag från hans dagbok skriven under en vistelse i Berlin hösten dessförinnan. Anteckningen från den 20 november 1986 handlar om ett mystiskt nattligt besök. - Det var under en period när jag hade en lägenhet där, jag var ensam, och jag tror att ensamheten är en förutsättning för en sådan erfarenhet. - Jag låg på en madrass i ett litet rum i den här lägenheten och hade dörren lite på glänt och vaknade till av ljuset som kom tidigt på morgonen. Då känner jag att det är någon som försöker ta sig in genom dörrspringan. - Det är en ängel med långa vingar som kommer över mig där jag ligger, och jag blir fullständigt paralyserad av skräck, det är en otäck, svart ängel, och den närmar sig och ena vingen stryker tre gånger över mitt hjärta. - Jag har väldigt svårt att befria mig från den här upplevelsen. Men jag tror att det var så att jag var inne i en period av sökande och befann mig vid ett vägskäl rent privat. Det kan också ha spelat in att jag samma dag hade bestämt mig för att jag skulle besöka koncentrationslägret Sachsenhausen i Östberlin. - Jag hade väldigt djupa, symbolladdade drömmar vid den här tiden, som jag direkt kunde göra dikter av. - Jag upplever nog poesin som väldigt mycket av en tillfällighetsdiktning, knuten till en särskild tidpunkt där dikten liksom tränger sig fram. Poeten Anders Olsson praktiserar på ett sätt estetiken han predikar. I hans dikter finns ofta mängder av stilar och tonfall inom samma pärmar. I de senare dikterna också en glädjefylld lätthet som kontrast till den existentiella svärta som Berlindagboken och samlingarna kring den ger uttryck för. På omslaget till den senaste samlingen \"Ett mått av lycka\" (1998), som är dedikerad till dottern Vera Maria, finns en barnteckning i lila och rött som hon har gjort. I den första sviten, \"Tisdagen den 9 juli 1996\" kan man läsa oroande sommarbilder: \"Blodets ljuslie: / det som slår i det som går / blixtrande - tyst\". Men den slutar så här: \"Kring rödbetssoppan / dansar min lilla flicka / Skrattet vitrosa\", \"Kortspel på sängen / lugnt före insomnandet / Ingen förlorar\". Snart får vi se hur han klär i frack. Den nye akademiledamoten Anders Olsson Född 1949 i Huddinge, uppvuxen i Västerås. Litteraturprofessor vid Stockholms universitet och litteraturkritiker i DN. Författare till bland annat \"Ekelöfs nej\", som också är hans doktoravhandling (1983) och \"Skillnadens konst. Sex kapitel om moderna fragment\" (2006). Debuterade som poet med \"Dagar, aska\" (1984), senaste samlingen \"Ett mått av lycka\" (1998) är skriven på det japanska versmåttet haiku. Kretsen kring Kris. Tidskriften startades mot slutet av sjuttiotalet i sedermera litteraturprofessorn Arne Melbergs kök. I redaktionen ingick bland annat Anders Olsson, Stig Larsson och Horace Engdahl. - Vi träffades vid Stockholms universitet. Horace var liksom jag på kant med de akademiska studierna, vi försökte skapa ett utrymme av reflexion någonstans mellan universitet och offentlighet, och det är aldrig lätt. Arbetar just nu på ett forskningsprojekt om exillitteratur. - Det går knappast att tänka sig den litterära modernismen under 1900-talet utan dess exilförfattare, som erövrade sitt språk i friktion med intryck utanför hemländerna. Samtidigt är rotlöshet alltid något smärtsamt. Jag tror inte att det går att skriva så starkt som Joyce, Beckett eller Celan gjorde utan en enorm tilltro till språket. När Anders Olsson tar plats i Svenska När Anders Olsson tar plats i Svenska Akademien den 20 december kommer han att hålla ett långt inträdestal om sin föregångare Lars Forssell, som dog förra sommaren. Vad har du för förhållande till hans författarskap? - Hans poesi har aldrig stelnat och jag får ut väldigt mycket av hans texter. Hans mångsidighet är frapperande, att han är så gäckande och undflyr alla försök till inordning. Man förstår att han kände sig hemma i det litterära klimatet under åttiotalet. - Vi är väldigt olika men där finns ett släktskap och något som rör vid mig. Jag tror att det handlar om hans sätt att leka med traditionen. Han gick hela tiden framåt genom att gå bakåt. Under femtio- och sextiotalen hämtade han många av sina lärdomar från Ezra Pound och den engelska renässanspoesin, där han hittade en dramatisk monolog och ett sätt att leka med olika roller som kändes helt ny i den svenska samtidspoesin. - En märklig överensstämmelse mellan oss är att också hans pappa arbetade som stadsarkivarie. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7590, "headline": "Ettrigt smattrande filmmusik", "summary": "Kungliga Filharmonikernas satsning på filmmusik av John Williams i Filadelfiakyrkan blir en högljutt underhållande konsert. Musik", "article": "Filmmusik av John Williams Kungliga filharmonikerna Dirigent: Arnie Roth Scen: Filadelfiakyrkan, Stockholm I hörnet Rörstrandsgatan/Birkagatan har tre stormtroopers tagit två blonda små flickor till fånga. Vapenviftande. Flickorna knyter händerna bakom sina huvuden. Pappa fotograferar. Och i väntan på att Filharmonikernas John Williams-konsert ska dra i gång i Filadelfiakyrkan poserar en lång rad både små och större barn med de tre inhyrda Star Wars-gubbar som vaktar röda mattan vid entrén. Amerikanen Arnie Roth är tillbaka på dirigentpulten och orkesterns satsning på filmmusik av John Williams känns som en logisk uppföljning på de senaste säsongernas konserter med spelmusik. Fast det är mer av familjekonsert den här gången, fler barn i publiken, men framför allt är musiken så mycket bättre. Knappast konstigt. Ingen filmmusikkompositör i dag slår John Williams i grenen kreativt hopkok av hela den romantiska och senromantiska symfonirepertoaren. Det är bara att rada upp film efter film sedan 70-talet: ”Hajen”, ”E T”, Indiana Jones- och Star wars-filmerna, på senare år Harry Potter-serien. Men Williams kan också kliva ur det storvulna. Som i ”Catch me if you can” från 2002 där hans nästan minimalistiska 60-talsjazz till förtexternas retroanimerade jakt bland skuggor och streckfigurer blir en hel liten film i filmen. Det är något av det bästa Williams gjort på senare år. Men Filharmonikerna satsar av förklarliga skäl på det episka, den John Williams som älskar ettrigt smattrande fanfartrumpeter, dova hornteman, hetsande slagverk, ljust skimrande klanglager i fiolerna och gärna ett rymtiskt knyckande i kontrabasarna och celli. Värden Orvar Säfström guidar lagom mycket mellan numren, publiken hoar högljutt efter de mest klatschiga sakerna som Superman-temat eller matinéstämningen från Indiana Jones. Samt inte minst efter sviten ur ”Star wars” som ligger efter paus. Själv har jag roligast när orkestern i ”Duel of the fates” ur ”Det mörka hotet” får musiken att låta som Sibelius på speed och förstås åt jazzkombon, komplett med steelpan-solo ur den allra första filmen. Det är också deras tema som jag hör folk visslar när de går ut från en konsert som är mer högljutt underhållande än djup. Men det duger gott så. Sara Norling musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7591, "headline": "Ettrigt smattrande filmmusik", "summary": "Kungliga Filharmonikernas satsning på filmmusik av John Williams i Filadelfiakyrkan blir en högljutt underhållande konsert.", "article": "Filmmusik av John Williams Kungliga filharmonikerna Dirigent: Arnie Roth Scen: Filadelfiakyrkan, Stockholm I hörnet Rörstrandsgatan/Birkagatan har tre stormtroopers tagit två blonda små flickor till fånga. Vapenviftande. Flickorna knyter händerna bakom sina huvuden. Pappa fotograferar. Och i väntan på att Filharmonikernas John Williams-konsert ska dra i gång i Filadelfiakyrkan poserar en lång rad både små och större barn med de tre inhyrda Star Wars-gubbar som vaktar röda mattan vid entrén. Amerikanen Arnie Roth är tillbaka på dirigentpulten och orkesterns satsning på filmmusik av John Williams känns som en logisk uppföljning på de senaste säsongernas konserter med spelmusik. Fast det är mer av familjekonsert den här gången, fler barn i publiken, men framför allt är musiken så mycket bättre. Knappast konstigt. Ingen filmmusikkompositör i dag slår John Williams i grenen kreativt hopkok av hela den romantiska och senromantiska symfonirepertoaren. Det är bara att rada upp film efter film sedan 70-talet: ”Hajen”, ”E T”, Indiana Jones- och Star wars-filmerna, på senare år Harry Potter-serien. Men Williams kan också kliva ur det storvulna. Som i ”Catch me if you can” från 2002 där hans nästan minimalistiska 60-talsjazz till förtexternas retroanimerade jakt bland skuggor och streckfigurer blir en hel liten film i filmen. Det är något av det bästa Williams gjort på senare år. Men Filharmonikerna satsar av förklarliga skäl på det episka, den John Williams som älskar ettrigt smattrande fanfartrumpeter, dova hornteman, hetsande slagverk, ljust skimrande klanglager i fiolerna och gärna ett rymtiskt knyckande i kontrabasarna och celli. Värden Orvar Säfström guidar lagom mycket mellan numren, publiken hoar högljutt efter de mest klatschiga sakerna som Superman-temat eller matinéstämningen från Indiana Jones. Samt inte minst efter sviten ur ”Star wars” som ligger efter paus. Själv har jag roligast när orkestern i ”Duel of the fates” ur ”Det mörka hotet” får musiken att låta som Sibelius på speed och förstås åt jazzkombon, komplett med steelpan-solo ur den allra första filmen. Det är också deras tema som jag hör folk visslar när de går ut från en konsert som är mer högljutt underhållande än djup. Men det duger gott så. Sara Norling musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7598, "headline": "Svensk dans intar Stockholm", "summary": "I kväll startar sommarens höjdpunkt för Stockholms dansälskare: Parkteaterns dansmånad. Danskompanier från hela landet ska få Vitabergsparken att svänga. Parkteaterns dansmånad", "article": "När Parkteaterns konstnärliga ledare Kajsa Giertz, själv koreograf i grunden, satte ihop sommarens program var hon nyfiken på vad som händer i dansväg ute i landet. Resultatet är att årets dansmånad gästas av tre av Sveriges största dansensembler: Göteborgsoperans balett, Skånes dansteater och Norrdans. Först ut är Göteborgsoperans balett, som i kväll och på lördag visar en glimtparad med verk av koreograferna Helena Franzén, Didy Veldman och Örjan Andersson. Samt stjärnskottet Alexander Ekmans seriefigurinspirerade musikalparodi ur den hyllade föreställningen ”3xBolero”. – Upplägget kan låta lite medley-tråkigt, säger Kajsa Giertz. Men jag tycker att en mix av lugna lyriska verk och sånt med mer humor och dramatik är det bästa formatet i Vitabergsparken. Där konkurrerar ju dansen med luftballonger och fiskmåsar. Även Norrdans och Skånes dansteater, landets nordligaste respektive sydligaste dansscener, bjuder på best of-föreställningar. Delar av Thomas Noones ”Hurt” visas till exempel under Norrdans föreställning. Och koreograferna Tommi Kitti och Susanne Jaresand stiftar bekantskap med Stockholmspubliken under Skånes dansteaters kvällar i slutet av månaden. – Jag ville att kompanierna skulle göra aftnar som presenterar bredden i deras kompani. Alla tre är i förändringsprocesser just nu, med nya konstnärliga ledare. Det är intressant att jämföra dem med varandra och få en glimt av den svenska dansens framtid, säger Kajsa Giertz, men tillägger att publiken framför allt bara ska luta sig tillbaka och njuta. Om de nu inte vill delta själva vill säga. Den möjligheten ges på streetdancefestivalen Superjam, som Parkteatern ordnar för sjätte året i rad i samarbete med Riksteatern. I sommar blir det tre kvällar med workshops, dansbattles och shower med internationella gäster. – Det brukar vara två kvällar men det kommer nya stilar hela tiden inom streetdance. Vi har haft stark betoning på breakdance, nu blir det också mer utrymme för popping, locking, house och hiphop, berättar Kajsa Giertz. Mer streetdance blir det när gruppen Three style fusion uppträder i mitten av månaden. Men de mixar också in flamenco och folkdans i sitt framträdande. Three style fusion utlovar även ”nordisk machodans”, vad är det? För första gången är Kajsa Giertz svarslös. Hon funderar högt: ”Kan de mena streetdanceproffset Damon Frost, streetdance är ju supermacho?” Sen börjar hon skratta. – De menar halling förstås! Det är en norsk dansstil som är macho fast på ett helt annat sätt. De hoppar jättemycket, gör rytmiska mönster och slår med händerna på fötterna. Om Damon Frost har sitt center nere vid fotknölarna har de centrum mycket högre upp i kroppen, förstår du? Nja, halling tycks vara en dansstil som ska ses live. Liksom dans över lag, vilket stockholmarna insett. Danskvällarna är alltid proppfulla och Kajsa Giertz rekommenderar att man kommer i god tid. – Dansmånaden har ju funnits sedan 1996. I början framstod det som en väldigt tokig idé att just Parkteatern skulle ha modern dans eftersom vi är väldigt folkliga och många föreställer sig att modern dans är väldigt svårtillgängligt. Men det har visat sig att det inte alls behöver vara så. Lisa Boda lisa.boda@dn.se 08-738 15 41 Dansfestivalen inleds i kväll med Göteborgsoperans balett och avslutas den 24 augusti med Norrdans. Alla dansföreställningar ges i Vitabergsparken på Södermalm. Hela programmet finns på www.stadsteatern.stockholm.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7618, "headline": "Joker är skrämmande bra", "summary": "Som så ofta är det skurken som står för den verkliga förnyelsen. Utan Heath Ledgers Joker vore Batmanuppföljaren ”The dark knight” snart glömd, skriver Eva af Geijerstam. Action", "article": "”The Dark Knight” Regi: Christopher Nolan Manus: Jonathan Nolan och Christopher Nolan Foto: Wally Pfister I rollerna: Christopher Bale, Heath Ledger, Maggie Gyllenhaal, Aaron Eckhart, Gary Oldman, Michael Caine, Morgan Freeman m fl Längd: 2 tim 32 min (Från 15 år) 3. I Gotham City skiner aldrig solen. Till och med den ensamma strålkastaren som spelar över himlen för att kalla Batman till tjänstgöring i ”The dark knight” har blivit otydlig, nästan upplöst i ett molntyngt töcken. När Christopher Nolan blev mannen att överta varumärket och återuppliva denna nattens plågade riddare och ensamma medborgargarde deklarerade han att förnyelse var av nöden. Efter 11 september hade läget så att säga förändrats. Det blev inte längre möjligt att med bibehållen dystopisk svärta också förnöja publiken med lustiga one-liners och spektakulärt komiska skurkar i sagolik serieförklädnad. Än mindre att spekulera på freudiansk ytnivå, som i ”Batman & Robin”. Med ”Batman begins” häromåret angav Christopher Nolan genast sin ton: mer mörk realism än gotisk fantasi, mer utblickar i världen utanför Gotham City, (mycket) mer filosofisk/psykologisk garnityr kring de rena actionscenerna. Han utvecklade miljardären och industrimagnaten Bruce Waynes väg till sin motvilliga hjälteroll: från att ha sett sina föräldrar mördas i tidig ålder, via träningsläger i fjärran länder hos ”Mörkrets brödraskap”, till att bekämpa brott i det korrupta och brottsinfekterade Gotham. Till sist också mot sina läromästare. Under temat rättvisa eller hämnd kunde man känna mer än ett svagt eko av det somliga menar pågår och kallar ”civilisationernas krig”. ” The dark knight” är ett slags moraliskt manligt triangeldrama och en vidareutveckling av ”Batman begins”. Batman själv, en återigen utmärkt Christian Bale, i vars öron brödraskapets ord fortfarande mal: ”Det du fruktar finns inom dig.” (Vänta bara, ”The dark knight” hamrar fullständigt i onödan in ett stort antal sådana allmänna djupsinnigheter! Batman framhärdar i trots mot brödraskapets ”medkänsla är svaghet”. Stadens nyvalda allmänna åklagare Harvey Dent, allmänhetens hopp om förändring, spelad av en blond Aaron Eckhart i Kennedy-look och bestämt hakparti kommer bokstavligen få ge ambivalensen mellan hämnd och rättvisa ett ansikte. Och så Jokern, storartat spelad av Heath Ledger i sin sista roll. Hans Joker är en sårad man, oceaner från Jack Nicholsons bisarrerier i Tim Burtons ”Batman”. Ledgers Joker med sönderskuret ansikte, lindrigt maskerat av smetigt vitt och blodrött, stripigt hår och fullständigt oberäknelig är en motståndare som tycks motsvara de värsta mardrömmarna. Hans strävan är kaos. Han bryr sig inte om pengar. Han är inte längre en borderlinepersonlighet, han har för länge sen gått över gränsen.Somliga behöver inga motiv, ”de vill bara se världen brinna”, säger Bruce Waynes trogne betjänt Albert (Michael Caine) torrt och precist om Jokern. I några skräckinjagande magnifika scener förstår vi att han dessutom mer än gärna futtar på stubinen. Det finns små öar av normalt fungerande människor i detta triangeldrama, igångsatt av Gothams organiserade brottslighet: Rachel, som drömmer om ett normalt familjeliv, om inte med Bruce Wayne så med Harvey Dent. Den förträfflige polisen Gordon – Gary Oldman utmärkt igen – som i ett hav av möjligen korrupta kolleger – motvilligt tvingas lita till Batman. Hur blev det då med förnyelsen i ”The dark knight” Tja, sisådär: när Jokern hängande över avgrunden triumferande ropar ”Du är som jag! ” till Batman tycker man sig ha hört alltför många tidigare skurkar utan framgång ha hävdat detsamma. I en utflykt till Hongkong upprepas klättrandet på skyskraporna som också förekommit förr. Lite Bond här. Lite ”Mission impossible” där. Visserligen är det uppenbart att de psykologiska pretentionerna är större med människorna före tekniken. Visserligen är formatet längre – två och en halv timme och därmed många ”slut”– och den bildmässiga actionivern intensivare än hos de flesta föregångare. Men som så ofta är det skurken som står för den verkliga förnyelsen. Utan Heath Ledgers Joker vore ”The dark knight” kvickt glömd och lagd åt sidan, efter att ha rekorddansat en sommar. Eva af Geijerstam film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7628, "headline": "Nystart för Batman", "summary": "”Man måste försöka ge publiken mer än den tror att den vill ha”, säger Christopher Nolan, perfektionisten som regisserat den nya Batmanfilmen. Och ”The dark knight” har redan slagit kassarekord.", "article": "Christopher Nolan sveper in i rummet och slår sig slappt ned i en fåtölj. Han har en lång rock på sig, inte helt olik Batmans kappa, och en grå halsduk trots att det inte är kallt. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men kanske hade jag en bild av att regissören till så visuellt imponerande filmer som ”Memento” (2000) och ”The prestige” (2006) skulle vara mer kyligt elegant och inte så anspråkslös. ”The dark knight” är Nolans andra Batmanfilm med Christian Bale i titelrollen. ”Batman begins” (2005) fick både bra kritik och höga publiksiffror. När ”The dark knight” hade premiär i USA förra veckan slog den rekord. Ingen annan film har någonsin spelat in så mycket pengar under en öppningshelg, 155 miljoner dollar. Nolan har uppenbarligen en speciell känsla för superhjälten och dess publik. – Biopubliken är smart, säger han. Man måste försöka ge dem någonting mer än vad den tror att den vill ha. Det handlar om att höja insatserna, och ju mer man höjer dem, desto större gensvar får man. Den här gången får publiken därför en charmerande skurk, i form av Heath Ledgers Joker, och ännu mer renodlad action. Biljakter, helikopterjakter och till och med motorcykeljakter förekommer. Eftersom Jokern också har en förkärlek för explosioner och byggnader som sätts i brand har man heller inte snålat med specialeffekterna. – I den förra filmen höll sig Batman lite i utkanten av staden, men den här gången för vi in honom i Gothams, och händelsernas, centrum. Stadsprofilen är densamma som i ”Batman begins”, vi vill att publiken ska känna igen sig. Men miljöerna är ändå annorlunda. På samma vis är Jokern och Two-Face bekanta figurer från tidigare Batmanfilmer, men denna gång i ny tappning. – Heaths sätt att gestalta Jokern skiljer sig väldigt mycket från vad Jack Nicholson gjorde 1989. Heath gjorde honom till en både komisk men också skrämmande figur, helt utan empati. Jag visste att han skulle göra något annorlunda med rollen redan innan vi hade ett färdigt manus. Och Aaron Eckhart, som spelar Two-Face, hade inte läst seriealbumen innan, han hade knappt hört talas om Batman, så han har också närmat sig sin rollfigur på ett alldeles eget sätt. Nolan sitter bredbent i fåtöljen, och talar väldigt lugnt. Vi befinner oss i en enorm inspelningsstudio utanför London, där båda Batman-filmerna spelats in. Jag och ett par andra utländska journalister har fått se oss omkring. Vi har känt på Batmans motorcykel och sett på Jokerns patinerade kostymer. Vi har beundrat det tio våningar höga byggkomplex som spelar en central roll i filmen. Nolan lämnar aldrig något åt slumpen, lämnar aldrig ifrån sig någonting halvgjort. Att han är ”perfektionist” är mer än ett rykte. En mikroscen, där Batman placerar en smäll på en skurks käft, som är ungefär en sekund lång, krävde tretton tagningar. – Min utmaning var att göra ”The dark knight” till en bättre film än ”Batman begins”, varför skulle jag annars göra en uppföljare? Och eftersom jag inte behöver presentera hans bakgrund den här gången så kan jag göra en fullt utvecklad Batman nu, och koncentrera mig på hur han påverkar världen omkring sig, i stället för tvärtom, som innan. Det är inte lätt att vara hjälte. I ”The dark knight”, precis som ”Batman begins”, ställer sig Bruce Wayne frågan om vem han egentligen är, och vem han vill vara. Det är det som, enligt Nolan, gör honom till en så intressant figur. – Det är egentligen först när Batman kommer till Gotham som fler och fler riktigt galna skurkar dyker upp i staden. Hur ska man tolka det? Well, om du tar på dig en mask och börjar hoppa från hustak helt plötsligt så kommer folk att reagera. Men kanske inte på det sätt du hade väntat dig. Och det är precis där, med den bilden och den frågeställningen som ”The dark knight” börjar. Caroline Hainer kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7634, "headline": "Cool Ice Cube tänder publiken", "summary": "Rapparen Ice Cube är tillbaka på svensk scen efter 15 år. Han bjuder på fantastisk musik och omåttligt underhållande hiphop som får Fredrik Strage att känna sig gladare än barnen på Gröna Lund. MusikIce CubeScen: Kägelbanan, Stockholm", "article": "Femton år har gått sedan Ice Cube stod på en svensk scen. Vid förra besöket levde han fortfarande upp till epitetet ”the nigga ya love to hate”. Han var världens mest kontroversielle rappare, anklagad för misogyni, antisemitism och rasism. Han dissade till och med sina egna beundrare, vita kvinnor som ville ligga med honom efter konserterna (”that’s kinda like Barbie fuckin’ Bob Marley”, rappade han i den anstötliga ”Cave bitch”). Numera är Ice Cube mest känd som skådespelare. Han gör en och annan actionrulle men familjekomedier som ”Are we there yet?” har, något oväntat, visat sig vara hans styrka. Oftast spelar han en kramgo kille som får i uppdrag att ta hand om några busiga barn. Rapkarriären låg länge i träda men för två år sedan gjorde han en lyckad comeback med ”Laugh now cry later”, som den 19 augusti följs av nya albumet ”Raw footage”. Ice Cube och sidekicken WC får publiken på Kägelbanan att skrika datumet om och om igen – kanske för att understryka att skivutgivningar trots allt är viktigare än Hollywoodpremiärer. Ice Cube riktar ett svavelosande tal mot de ”motherfuckers” som anser att han bör gå i pension. Kritikerna tycker att han är för gammal för gangsterrap och att han som boende i den trevliga LA-förorten Encino inte längre har koll på vad som händer i South Central, problemområdet som hans första band NWA gjorde känt över hela världen. ”Jag startade den här gangsterskiten! Och detta är tacken!” vrålar han. Ice Cube behöver bara rappa några rader i inledande ”Natural born killaz” för att man ska fatta att Hollywoodmiljonerna inte gjort honom till en mes. Han låter överväldigande cool. Stämningen är lika hysterisk och temperaturen lika kokande som när KRS-One, en annan gangsterpionjär, uppträdde i Stockholm för ett par år sedan. Ice Cube saknar dennes tekniska briljans, men kompenserar för det med betydligt bättre låtar. Nya nummer som ”Gangsta rap made me do it” och ”Do ya thang” träffar nästan lika hårt som de gamla godingarna. Ice Cube håller en liten historielektion om NWA (och WC viftar med nya vinylutgåvor av deras album) innan han ger sig på de något sönderspelade ”Straight outta Compton” och ”Gangsta gangsta”. Men bandet som vi får höra flest låtar av den här kvällen är Westside Connection, den avsomnade trion som inkluderade både Ice Cube och WC. Deras refrängstarka, tillbakalutade gangsterfunk får alla att nicka emfatiskt med huvudena. Ice Cube beordrar oss att göra W-tecken med fingrarna för att hylla amerikansk västkustrap. ”Westcoast”-tecknet är en lika urvattnad popkulturell kliché som hårdrockens djävulstecken. Men den här kvällen känns det bara som en symbol för fantastisk musik, omåttligt underhållande hiphop som får en att vackla ut i sommarnatten och känna sig gladare än barnen som skriker i Gröna Lunds karuseller på andra sidan vattnet, stöddigare än förbandet Kartellen som ägnar en halvtimme åt att berätta varför Gottsunda utanför Uppsala är det nya South Central. Fredrik Strage musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7650, "headline": "Befriande basist med brett register", "summary": "Nina Ramsby, Eliane Elias, Patti Smith, Mariam Wallentin - det är de kvinnliga musikerna som gör starkast intryck på Stockholms jazzfestival. Ett annat bra exempel är basisten och sångerskan Esperanza Spalding.", "article": "Nina Ramsby, Eliane Elias, Patti Smith, Mariam Wallentin - det är de kvinnliga musikerna som gör starkast intryck på Stockholms jazzfestival. Man ska kanske inte göra för stor sak av det där med manligt och kvinnligt musiker som musiker men de som tenderar att visa upp sina tekniska färdigheter snarare än att göra personlig musik är utan tvekan männen. Helst hör man ju både skicklighet och någon form av djupare uttryck, som hos just de kvinnliga musikerna jag nämner ovan. Ett annat bra exempel är basisten och sångerskan Esperanza Spalding. Hon är amerikanska och rör sig obesvärat mellan jazz, soul och samba. Rent teknisk imponerar hon inte minst genom blotta kombinationen av att spela bas och sjunga, vilket är erkänt svårt. Spalding, som också alternerar mellan el- och kontrabas, är fullständigt ett med sin musik. Knepiga basgångar smälter samman med groove och själfullhet; det är som om varje detalj var av nödvändighet. Nu finns det givetvis manliga musiker med liknande kvaliteter, men i många fall, inom jazzen såväl som rocken, är männen alldeles för upptagna vid att förvara någon form av revir. Det är oerhört tröttsamt och desto mer befriande att höra någon som Esperanza Spalding. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7665, "headline": "\"Magnus Gabriel\" på Läckö slott", "summary": "\"Magnus Gabriel\" på Läckö. Trots misslyckandet finns här drag av stor operakonst.. Som Opera når den inte fram, men det är ändå som om Daniel Börtz musik i \"Magnus Gabriel\" hittat en avlägsen ton som vi aldrig hört förut men som vi någonstans ändå känner igen, skriver Martin Nyhström.", "article": "Greve Magnus Gabriel De la Gardie var drottning Kristinas förtrogne. I Daniel Börtz och Iwar Bergkwists nya opera \"Magnus Gabriel\", som nu fått sitt uruppförande på Läckö slott, är han också en player som dansade som man gjorde i Paris och skrev som en \"satans skolflicka\" enligt männen. Men som tog andan ur kvinnorna med sina drömbilder. För drottning Kristina var han den vackraste hon hade sett. Men han var också för mycket och för farlig för henne. När hon i operan till slut skjuter honom ifrån sig sker det med en oerhörd ansträngning: en fallande melodi som stavelse för stavelse tar sig igenom hela hans namn: \"Gre-ve-mag-nus-ga-bri-el-de-la-gar-die.\" Som vore han gjord av något glödande som omedelbart måste släckas. Ja, operan \"Magnus Gabriel\" har verkligen drag av stor operakonst när den som här fångar ett ögonblick i Magnus Gabriel De la Gardies snabba uppgång och fall. Scener där man, ungefär som hos Giuseppe Verdi, får en känsla av att ett glapp har uppstått vad gäller makten och som gör det omöjliga möjligt. Som när De la Gardie vill klä upp Sverige och råna hela Europa på dess skönhet. Och får kvinnorna med sig i en helt briljant scen där han hetsar upp Drottningen (Katarina Giotas), sin mor Ebba Brahe (Monica Danielsson) sin fru Maria Eufrosyne (Emelie Sigelius) och Ebba Sparre (Liine Carlsson) inför det nya som skall fylla den svenska kulturens ekande tomhet. Problemet med operan är dock att den inte alls tycks lita på sin egenskap av att vara opera. Att den inte nog har konsumerat sitt ämne. Att den berättas som för en skolpublik, men kronologiskt baklänges. Och därför, för att inte bli helt obegriplig, kräver en för det mesta rent fördärvande berättarroll. Som plötslig avbryter med ett \"Stopp, nu går vi några steg tillbaka i tiden\" eller som efter att ha ställt den för operan kanske mest centrala frågan \"Vad hände egentligen mellan De la Gardie och drottning Kristina?\" genast besvarar den med ett uppgivet konstaterande \"Ja, det får vi aldrig veta\". Nähä, undrar man då som publik. Varför är vi här om inte för att just få en fantasi om det? Nej, i sitt nuvarande skick, som operaverk eller föreställning, når \"Magnus Gabriel\" inte alls fram. Trots den givna historiska kopplingen till De la Gardies eget Läckö slott. Och trots fina insatser av ovan nämnda sångare, en heroisk Andreas Landin i huvudrollen som regimässigt ställts helt ensam och en välklingande orkester under Simon Phipps ledning. Ändå måste det sägas hur stark Daniel Börtz musik bitvis är. Från de ödsligt Mahlerklingande fanfarerna i början till det lika senromantiskt romansartade slutet. Det är som om han i \"Magnus Gabriel\" hittat en avlägsen ton som vi aldrig hört förut men som vi någonstans ändå känner igen. Något som vill komma oss riktigt nära. En ton hos den som spelar sitt spel men som plötsligt inser att det är någon annan som skrivit ens manus. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7666, "headline": "Jazzen ekar genom Romsdalsfjorden", "summary": "En av Europas främsta jazzfestivaler hålls i lilla norska Molde. Här är det jazz som gäller, skriver DN:s Johannes Cornell, med exceptionella slagverkare som Marilyn Mazur och Manu Katché samt legendaren Ornette Coleman, som får oväntat sällskap på scenen. Musik", "article": "Molde international jazz festival 2008 Artister: Marilyn Mazur, Kobert med Trondheim jazzorkester, Ornette Coleman Quartet, Manu Katché Group m fl PLATS: Molde, Norge Utmed Romsdalsfjorden, strax söder om Trondheim och ungefär i höjd med Sundsvall, ligger vad man skulle kunna kalla en stor liten stad. Den är liten på samma sätt som alla småstäder är små, men stor i åtminstone två bemärkelser: dess omgivningar, som är storslagna, och dess jazzfestival, som hör till Europas främsta. Precis som Pori/Björneborg i Finland tycks festivalen i Molde dessutom ha allt att vinna på just att orten är liten. Dels slipper den konkurrensen från den allmänna turistnäringen i städer som Stockholm och Oslo, dels kan den profilera sig mer exklusivt. Runt omkring Molde finns förvisso fantastisk natur, och staden är känd för sina rosor och sitt fiskemuseum. Men för omvärlden råder ingen tvekan: Molde är i det närmaste liktydigt med den jazzfestival man startade 1961. Den fyrtioåttonde upplagan vill inte vara sämre än någon föregångare. Här ser jag till att börja med årets ”artist in residence”, den danska slagverkaren Marilyn Mazur. Hon gav en intensiv och personlig konsert i Stockholm så sent som i maj, men här får hon alltså sträcka ut för fullt, med fem olika grupper. Den första av dem, som också inleder hela festivalen, består förutom av Mazur också av trumpetaren Nils Petter Molvaer och gitarristen Eivind Aarset, båda från Norge, samt, från Tunisien, sångaren och oudspelaren Dhafer Youssef. Tillsammans spelar de en musik som förenar nordiskt, afrikanskt och arabiskt. Det är jazz på ungefär samma vis som Weather Report var det – via vad som lite slarvigt brukar kallas world music, men med ett sätt att hantera teman, groove och improvisation som återspeglar fusionjazzen när den var som mest konstnärlig och fruktbar. Ett viktigt, helnorskt inslag på festivalen är trion Koberts framträdande tillsammans med Trondheim jazzorkester. Kobert, som utgörs av organisten Daniel Formo, sångerskan Ingrid Lode och trummisen Erik Nylander, fick i fjol ett stort stipendium (en kvarts miljon norska kronor) för att utveckla ett nytt projekt att presentera i år. Resultatet är en form av lekfull, samtidigt mångfasetterad jazz som stundtals påminner om svenska gruppen Paavo. Mer avlägsna referenser kunde vara Björk och Frank Zappa, men Koberts naivistiska, liksom animerade musik på gränsen mellan jazz och pop känns också genuint originell. Som bäst är de avväpnande utan att kännas inställsamma; på en gång direkta i sitt tilltal och komplexa i sitt uttryck. Moldes verkliga trumfkort – vad som ytterst skiljer evenemanget från Stockholms jazzfestival – är Ornette Coleman. Den levande legenden gör entré med samma ödmjuka framtoning som länge har genomsyrat hans alternativa hållning i jazzen. Fast det är knappast bara ödmjukhet; musiken som framförs av kvartetten med två basister och Colemans son Denardo på trummor sätter sig naturligtvis också medvetet på tvären. Den söker inte konfrontation – Colemans uppror är mer som Gandhis – men än i dag utgör den en form av motståndskonst, titulerad, som en av Colemans tidiga skivor, free jazz. Å andra sidan har Coleman också skrivit några av jazzens vackraste melodier. Det är en kombination av element som fortfarande är något av hans signum, och som även tar sig uttryck när Patti Smith oväntat dyker upp på scenen och reciterar med gruppen i en exotisk tolkning av Bachs cellokonsert. Vad mer förenar Coleman och Smith Kanske en tro på det bräckliga, icke perfekta. En tro på det mänskliga. Den franske trumslagaren Manu Katché återknyter på sätt och vis till Marilyn Mazur. Båda är europeiska slagverkare i en afroamerikansk tradition. De kan konstens alla regler men söker – och finner – även någonting eget, bortom transatlantiska influenser. Katché, som har spelat med Peter Gabriel och Sting, samarbetar nu med norska och polska musiker. Han har utsökt tajming och tillslag, en förmåga att aldrig stressa eller sinka musiken, bara finnas där mitt i flödet, stadigt men samtidigt följsamt, lyhört och smakfullt. En exceptionell trummis vars spel ekar genom den mäktiga Romsdalsfjorden i skymningen. Johannes Cornell scen@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7667, "headline": "Jazzen ekar genom Romsdalsfjorden", "summary": "En av Europas främsta jazzfestivaler hålls i lilla norska Molde. Här är det jazz som gäller, skriver DN:s Johannes Cornell, med exceptionella slagverkare som Marilyn Mazur och Manu Katché samt legendaren Ornette Coleman, som får oväntat sällskap på scenen.", "article": "Molde international jazz festival 2008 Artister: Marilyn Mazur, Kobert med Trondheim jazzorkester, Ornette Coleman Quartet, Manu Katché Group m fl PLATS: Molde, Norge Utmed Romsdalsfjorden, strax söder om Trondheim och ungefär i höjd med Sundsvall, ligger vad man skulle kunna kalla en stor liten stad. Den är liten på samma sätt som alla småstäder är små, men stor i åtminstone två bemärkelser: dess omgivningar, som är storslagna, och dess jazzfestival, som hör till Europas främsta. Precis som Pori/Björneborg i Finland tycks festivalen i Molde dessutom ha allt att vinna på just att orten är liten. Dels slipper den konkurrensen från den allmänna turistnäringen i städer som Stockholm och Oslo, dels kan den profilera sig mer exklusivt. Runt omkring Molde finns förvisso fantastisk natur, och staden är känd för sina rosor och sitt fiskemuseum. Men för omvärlden råder ingen tvekan: Molde är i det närmaste liktydigt med den jazzfestival man startade 1961. Den fyrtioåttonde upplagan vill inte vara sämre än någon föregångare. Här ser jag till att börja med årets ”artist in residence”, den danska slagverkaren Marilyn Mazur. Hon gav en intensiv och personlig konsert i Stockholm så sent som i maj, men här får hon alltså sträcka ut för fullt, med fem olika grupper. Den första av dem, som också inleder hela festivalen, består förutom av Mazur också av trumpetaren Nils Petter Molvaer och gitarristen Eivind Aarset, båda från Norge, samt, från Tunisien, sångaren och oudspelaren Dhafer Youssef. Tillsammans spelar de en musik som förenar nordiskt, afrikanskt och arabiskt. Det är jazz på ungefär samma vis som Weather Report var det – via vad som lite slarvigt brukar kallas world music, men med ett sätt att hantera teman, groove och improvisation som återspeglar fusionjazzen när den var som mest konstnärlig och fruktbar. Ett viktigt, helnorskt inslag på festivalen är trion Koberts framträdande tillsammans med Trondheim jazzorkester. Kobert, som utgörs av organisten Daniel Formo, sångerskan Ingrid Lode och trummisen Erik Nylander, fick i fjol ett stort stipendium (en kvarts miljon norska kronor) för att utveckla ett nytt projekt att presentera i år. Resultatet är en form av lekfull, samtidigt mångfasetterad jazz som stundtals påminner om svenska gruppen Paavo. Mer avlägsna referenser kunde vara Björk och Frank Zappa, men Koberts naivistiska, liksom animerade musik på gränsen mellan jazz och pop känns också genuint originell. Som bäst är de avväpnande utan att kännas inställsamma; på en gång direkta i sitt tilltal och komplexa i sitt uttryck. Moldes verkliga trumfkort – vad som ytterst skiljer evenemanget från Stockholms jazzfestival – är Ornette Coleman. Den levande legenden gör entré med samma ödmjuka framtoning som länge har genomsyrat hans alternativa hållning i jazzen. Fast det är knappast bara ödmjukhet; musiken som framförs av kvartetten med två basister och Colemans son Denardo på trummor sätter sig naturligtvis också medvetet på tvären. Den söker inte konfrontation – Colemans uppror är mer som Gandhis – men än i dag utgör den en form av motståndskonst, titulerad, som en av Colemans tidiga skivor, free jazz. Å andra sidan har Coleman också skrivit några av jazzens vackraste melodier. Det är en kombination av element som fortfarande är något av hans signum, och som även tar sig uttryck när Patti Smith oväntat dyker upp på scenen och reciterar med gruppen i en exotisk tolkning av Bachs cellokonsert. Vad mer förenar Coleman och Smith? Kanske en tro på det bräckliga, icke perfekta. En tro på det mänskliga. Den franske trumslagaren Manu Katché återknyter på sätt och vis till Marilyn Mazur. Båda är europeiska slagverkare i en afroamerikansk tradition. De kan konstens alla regler men söker – och finner – även någonting eget, bortom transatlantiska influenser. Katché, som har spelat med Peter Gabriel och Sting, samarbetar nu med norska och polska musiker. Han har utsökt tajming och tillslag, en förmåga att aldrig stressa eller sinka musiken, bara finnas där mitt i flödet, stadigt men samtidigt följsamt, lyhört och smakfullt. En exceptionell trummis vars spel ekar genom den mäktiga Romsdalsfjorden i skymningen. Johannes Cornell scen@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7670, "headline": "Ringos hus hotas av rivning", "summary": "John och Paul - ja, till och med Beatles förste trummis Pete Best har fått sina barndomshem skyddade. Beskedet att huset där Ringo Starr föddes hotas av rivning väcker blandade känslor i Liverpool.", "article": "Förra torsdagen firades Beatlesdagen i bandets hemstad. Jubiléet, att det är 44 år sedan stadens stoltheter återvände från den framgångsrika turnén i USA, kan tyckas aningen krystat, men eftersom Liverpool är kulturhuvudstad 2008 är vilken orsak som helt till att hylla kvartetten god nog. Fans från hela världen klädde sig i Beatlesperuker och det hela avslutades med en hejdundrande konsert, men allt är inte frid och fröjd när det gäller arvet från beatlarna. En tvist har uppstått kring Ringo Starrs födelsehem, som hotas av rivning. Det är inga problem att uppleva gamla Beatlesminnen i Liverpool. Man kan besöka bandets museum och se The Cavern, klubben där allt började, och sedan i fjol går det att besöka både Paul McCartneys och John Lennons barndomshem, som ägs av stiftelsen National Trust. Lennon växte upp i mostern Mimis hus Mendips i stadsdelen Woolton. Paul McCartneys tidiga hem, där Beatles hade några av de första repetitionerna, ligger på Forthlin Road i stadsdelen Allerton. Huset där Ringo Starr tillbringade sina första år däremot, har inte skyddsklassats och hotas av rivning. Det preliminära beskedet att Madryn Street 9 liksom andra viktorianska hus på gatan ska jämnas med marken och få ge plats för modernare bostäder har väckt ilska eftersom till och med Beatles originaltrummis Pete Best fått sitt barndomshem skyddat. Beatlesfans har överklagat rivningsbeslutet utan framgång och beskedet från staden ses som ett bevis för att Ringo inte är lika älskad som de övriga gruppmedlemmarna. 68-årige Ringo rörde upp känslorna bland Liverpoolbor när han i en tv-intervju i januari sade att han inte saknade staden ett dugg. Han försökte gjuta olja på vågorna genom att sången \"Liverpool 8\", en hyllning till staden, som släpptes i samband med kulturhuvudstadsåret. Parlamentspolitikern David Alton hör till dem som arbetar för att Madryn Street 9 ska få vara kvar. Ett förslag är att hela huset ska flytta till en annan plats, där det kan stå fredat. Det finns de som tycker att debatten kring Ringohuset är ovidkommande eftersom han redan vid fyra års ålder flyttade inte långt därifrån, till Admiral Grove, till dessa hör trumslagaren själv. Det förklarade han nyligen vid en intervju hos Larry King på CNN. - Det får göra vad de vill med, jag bryr mig inte, sade Ringo. George Harrisons barndomshem är inte skyddat, men heller inte hotat av rivning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7676, "headline": "Ny filmpolitik på gång", "summary": "I höst ska framtidens filmpolitik återigen utredas, den här gången av landshövdingen Mats Svegfors. Det nuvarande filmavtalet går ut år 2010 och filmbranschen är delad om vad som ska komma härnäst. Är det dags för staten att ta över hela ansvaret?", "article": "För exakt tio år sedan lade författaren Per-Olov Enquist fram den senaste statliga utredningen om filmens framtid. Nu är det dags igen. I somras meddelade nämligen kulturdepartementet att landshövdingen Mats Svegfors fått uppdraget att utreda den framtida filmpolitiken i Sverige. - Det här är en bransch som är ekonomiskt jättestor, kulturellt oerhört viktig, och det måste vara en process som beaktar att det här inte bara är en utredning utan en beredning. Sköts den inte på rätt sätt så blir den en väldig kostnad både ekonomiskt och för branschen, säger Mats Svegfors om sitt uppdrag. Filmpolitikens finansiering är en stor och grundläggande fråga i utredningen. I dag finansieras filmindustrin av staten och olika parter i branschen som ingår i filmavtalet. Filmbranschen avsätter 10 procent av sina intäkter i filmavtalet medan tv-bolagen står för 51 miljoner totalt. Den ursprungliga modellen har funnits sedan 1963, men har på senare år ifrågasatts från många håll. - Filmpolitiken har varit väldigt modern. Den har byggt på en insikt om ett samspel mellan staten och branschen. Det finns en föreställning om att vi rör oss bort från ett filmavtal när vi i grunden borde röra oss emot en mer övervägd samverkan mellan staten, branschen och offentlig verksamhet i stort. Det tar jag i allra högsta grad med mig in i det här, säger Mats Svegfors. I januari i år sade Sveriges Filmproducenter nej till ett nytt filmavtal 2010, om inte regeringen gjorde om det nuvarande avtalet och tillsatte en grundlig utredning. - Mot alla odds har vi fått igenom det. Filmavtalet var ju helt annorlunda när det skapades en gång i tiden. Då såg alla på film på bio och det fanns inget annat fönster, men i dag har vi en massa aktörer som inte är med och finansierar filmen, säger Björn Rosengren, ordförande i Sveriges Filmproducenter. Han syftar i första hand på video- och dvd-branschen. Videobranschen hoppade av avtalet 1998 och har inte varit med sedan dess. En huvudanledning är att den branschen betalar 25 procent i moms till staten medan biograferna betalar 6 procent. Att de dessutom ska betala pengar till filmavtalet har de inte accepterat, eftersom de menar att de redan bidrar med så mycket pengar. Just att få dvd- och videobranschen delaktiga i filmpolitiken är den största utmaningen för framtiden. - Det är ingen ny fråga och det finns ingenting som tyder på att det har blivit enklare eller lättare under den här avtalsperioden. Jag har svårt att förstå hur den nya utredningen med Mats Svegfors i spetsen ska hitta en lösning på det. Det ser mörkt ut och det är möjligt att tiden är förbi med ett branschavtal, säger Gunno Sandahl, kulturchef på Folkets hus och parker. Han ser i stället fördelarna med en helt statligt finansierad filmpolitik. - Filmen har mest betraktats som en kommersiell bransch. För filmen och biografbranschens bästa måste det till ett tydligare kulturpolitiskt perspektiv, säger Gunno Sandahl. Bland parterna finns också en enighet om att filmpolitiken måste hantera den illegala nedladdningen. Bredbandsoperatörerna beskrivs som \"hälare\" där nedladdarna \"plundrar filmbranschen dagligen\". - Vi avstår 10 procent och så läcker systemet för att folk laddar ned illegalt. Det slår liksom dubbelt hårt. Varför ska svenska filmare jobba i den motvinden? Här har vi en akut situation som man måste ta tag i nu, säger Eric Broberg, talesman för Filmuthyrarföreningen i avtalsfrågor och till vardags vd för Buena Vista. Filmavtal eller inte. Pengar behövs i industrin och många menar att staten borde göra som våra grannar i Norge och Danmark - betala mer. Men man efterlyser också att alla aktörer på marknaden som på något sätt distribuerar film tar sitt ansvar för filmens utveckling. - Vi har ju sett att underfinansieringen varit ett problem i de enskilda filmerna. För lite pengar har fördelats i för små potter till alla filmer. Då får man en tendens till likformighet eftersom man inte har råd att göra något som sticker ut och det blir en utarmning efter några år, säger Charlotta Denward, avdelningschef för produktionsstöd på Svenska filminstitutet. På senare år har SFI därför anpassat stöden efter varje films budget och behov, vilket lett till att stöden blivit högre i snitt och filmerna som fått stöd blivit färre. - Nu märker vi att det inte blir mer än 15-20 filmer per år och det är för lite för att hålla i gång en industri. Vi borde lägga oss på 25 filmer per år för att skapa kontinuitet och hålla talangerna i arbete, säger Charlotta Denward. Hon får medhåll av Björn Rosengren: - Rent generellt kan man säga att filmindustrin går dåligt i Sverige. Filmen borde ha en större andel pengar, en större uppskattning och en större betydelse när det gäller att vara kulturbärare i Sverige. Dramaten får ju mer pengar än hela filmindustrin. Det är inget fel i det, men om man ska väga filmens betydelse i vårt kulturella utbud är det skevt. Det nuvarande filmavtalet går ut Det nuvarande filmavtalet går ut 2010. En filmutredning har tillsatts av kulturdepartementet där landshövdingen och tidigare chefsredaktören och politikern Mats Svegfors har fått uppdraget att utreda den framtida filmpolitiken. Han ska sedan lämna förslag på hur utformning och finansiering ska se ut. Mats Svegfors ska bland annat pröva om det rådande filmavtalet kan fortsätta, om nuvarande insatser gynnar kvalitet och mångfald i filmutbudet på bästa sätt och om man ska kunna ge stöd till film i andra visningsformer än bio. I det nuvarande filmavtalet ingår staten, filmbranschen (Svenska Biografägareförbund, Folkets hus och parker, Våra gårdar, Sveriges filmuthyrareförening och Sveriges filmproducenter) och tv-bolagen (SVT, TV 4, Kanal 5, MTG och C  More Entertainment) Filmbranschen bidrar med drygt 110 miljoner per år, tv-bolagen med 51 miljoner totalt och staten med 185 miljoner från och med 2008. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7682, "headline": "USA-succé för Alexander Skarsgård", "summary": "Alexander Skarsgård lämnade Sverige för att komma bort från \"ung snygg kille\"-facket. Nu står han på tröskeln till ett brett genombrott i Hollywood och hyllas för sin roll i HBO-serien \"Generation Kill\". DN ringde upp honom i Los Angeles.", "article": "Det surras mycket om Alexander Skarsgård just nu. Förutom en stor roll i miniserien \"Generation kill\", som hade amerikansk premiär i helgen, dyker han snart upp som tusenårig vikingvampyr i \"True blood\". Båda tv-serierna produceras av betaltevekanalen HBO (\"Sex & the city\", \"Sopranos\", \"Six Feet Under\"), med svensk premiär på Canal Plus till hösten. Förväntingarna är på topp. \"True blood\" är skriven och regisserad av Alan Ball (\"Six feet under\") och \"Generation Kill\" är skapad av David Simon, mannen bakom en annan framgångsrik och kritikerhyllad HBO-serie: \"The Wire\". Men den här gången har han lämnat Baltimores ruffigare kvarter för att skildra amerikanska soldater i Irak under krigets inledande fyrtio dagar. Serien är baserad på Rolling Stone-journalisten Evan Wrights prisbelönta bok om livet i en amerikansk bataljon, baserat på hans egna upplevelser som \"inbäddad reporter\". - Debatten i USA har handlat mycket om vad kriget i Irak kostar och det är viktigt att den debatten förs, men väldigt lite har handlat om vad de här 100 000 soldeterna som finns där tvingas uppleva, säger Alexander Skarsgård på telefon från Los Angeles. - Och det är klart att det är chockerande bilder med barn som ligger döda och det kommer att göra ont i folk att se \"Generation kill\", men jag tror det är viktigt att folk får se vad de här soldaterna går igenom. Efter helgens premiär har de amerikanska kritikerna tävlat i att strö superlativer över \"Generation kill\". USA Today ger serien toppbetyg och imponeras av det ärliga tilltalet, New York Times beskriver \"Generation Kill\" som \"vågad, kompromisslös och märkligt lågmäld\", medan Variety krasst konstaterar att \"HBO träffar målet\". - Vi spelade in under sju månader i Namibia i Afrika, säger Alexander Skarsgård. Det var nästan som att leva soldatliv, vi var helt hänvisade till varandra och jag hade med flit så lite kontakt som möjligt med mina svenska vänner och min familj. Jag var mån om att inte tappa min amerikanska accent, jag drillades flera timmar om dagen av en språkexpert. Det hade önskad effekt. Om man inte redan vet att Alexander Skarsgård är svensk skulle man aldrig gissa det. Men det är inte bara amerikanskan som imponerar, porträttet av sergeant Brad Colbert saknar falska toner. Det är nedtonat, realistiskt, rörande. Efter flera småroller i Hollywood - han spelade bland annat korkad fotomodell i \"Zoolander\" -talar mycket för att Alexander Skarsgårds är på väg mot ett brett genombrott på andra sidan Atlanten - precis som pappa Stellan. - Jag pumpade upp mitt självförtroende rejält när jag gjorde audition för \"Generation kill\". Jag tyckte verkligen att jag var rätt skådis för rollen. Men när jag sen fick den blev jag lite skraj. Jag hade varit i USA några månader hos vänner och hade tänkt åka hem till Sverige. Men det var bara att åka till Afrika direkt. Jag var borta från Sverige nästan ett år i sträck, säger Alexander Skarsgård. Efter två raka roller i prestigefulla serier på HBO, är det risk för att du blir kvar i USA för gott nu? -Ja, kanske det. Att jag sökt mig utanför Sveriges gränser beror på att jag nästan enbart blir erbjuden roller som ung snygg kille hemma. Jag är för sjutton 31 år nu och jag vill inte spela en hunkig gymnasist längre. Härnäst dyker Alexander Skarsgård upp i den amerikanska skräckfilmen \"The Burrowers\" om underjordiska varelser som angriper en stad i Vilda västern. Men han har inte lämnat Sverige till fullo. Han gör en av rösterna i Tarik Salehs animerade film \"Metropia\". Precis som pappa Stellan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7702, "headline": "Vad hände med Mugabe?", "summary": "Bilden av Zimbabwes president Robert Mugabe har på trettio år ändrats från frihetshjälte till ökänd tyrann. För att förstå hur det gick till tog författaren Heidi Holland tre psykologer till hjälp i nyutkomna biografin \"Dinner with Mugabe\".", "article": "På toaletten på Hedi Hollands pensionat i Johannesburg hänger ett stort inramat porträttfoto av Robert Mugabe. I det soliga frukostrummet intill hänger i stället foton och målningar med den sydafrikanske Nobelpristagaren Nelson Mandela och den indiske frihetshjälten mahatma Gandhi. - Jag hade en diskussion med några av mina gäster och vi kom fram till att porträttet på Mugabe helt enkelt inte kunde hänga bredvid Mandela och Gandhi, berättar Heidi Holland. Det gulbleka fotot på Mugabe är daterat 1977, två år efter det att Heidi Holland lagade honom ugnsstekt kyckling till den middag som givit namn till Hollands nyligen publicerade biografi, \"Dinner with Mugabe\" (Middag med Mugabe). Robert Mugabe hade efter 11 år just släppts ur fängelse av Ian Smiths rasistiska regim i dåvarande Rhodesia, och han skulle snart smita över gränsen till Moçambique för att organisera gerillakrigarna i befrielserörelsen Zanu, Zimbabwe African National Union. Heidi Holland var en ung journalist som trots sin vita hudfärg och privilegierade medelklasstillvaro var övertygad om att självständighet och demokrati var det enda rätta för landet. En politiskt engagerad vän hade frågat henne om hon kunde tänka sig att hysa en middag åt honom och en \"särskild gäst\", som behövde träffas i hemlighet för överläggningar. Heidi Hollands uppgift var framför allt att laga de båda männen middag, och när Mugabe sedan i hast behövde ta tåget vidare lämnade hon nervöst sin tvåårige son sovandes ensam i huset för att med gasen i botten skjutsa sina gäster ner till stan. Dagen efter ringde Mugabe och tackade för middagen och frågade om sonen mådde bra. Vad hände med den vänlige och idealistiske frihetskämpen från 70-talet? undrar Holland i sitt förord. Hur kommer det sig att mannen som kämpade så hårt för att befria zimbabwierna från Smiths förtryck nu själv lagt landet i ruiner? Hade omvärlden kunna göra något för att förhindra hans förvandling till en av världens mest avskydda tyranner? - Det är möjligt att den endimensionella, demoniserade bilden av den galne Mugabe döljer viktiga saker för Världen att lära sig, säger Heidi Holland. Hollands biografi bygger på en rad längre intervjuer med människor som stått Mugabe mer eller mindre nära: hans bror Donato Mugabe, hans första frus systerdotter Patricia Bekele, gerillakollegan Edgar Tekere, sista brittiska guvernörens fru Lady Soames, katolske prästen fader Mukonori, avpolletterade medarbetaren Jonathan Moyo, för att nämna några. Med hjälp av tre professionella pyskologer har hon sedan utifrån dessa vittnesmål \"utforskat Robert Mugabes psyke\" genom att försöka tolka hur yttre omständigheter kan ha forMat hans personlighet. - Det är i sig inte en ovanlig infallsvinkel, men normalt så står författaren själv för en informell analys utifrån sin egen rudimentära kunskap i psykologi. Jag tog det ett steg till och anlitade professionella psykologer, berättar Heidi Holland. Fram träder en bild av en liten pojke som förlorade sin äldre bror i en tragisk olycka, övergavs av sin far och aldrig fick någon äkta kontakt med en djupt religiös och deprimerad mor. Han favoriserades ändå av sin mamma och utvecklade tidigt en känsla av både särskap och utvaldhet, skydde vänner och tydde sig i stället till litteraturen och skolarbetet. En afrikansk pojke som fostrades till engelsk gentleman av en irländsk präst, under en regim som aldrig skulle acceptera honom hur vältalig, skarp och artig han än var. - Det här är en man som inte tillåter andra människor att ha någon betydelse i hans liv, för han blev så skadad i barndomen, tror jag. Det är hans känslomässiga fattigdom som är mest framträdande, säger Heidi Holland. Enligt hennes bok har Mugabe aldrig varit demokrat, något som massakrerna i Matabeleland på 1980-talet är uppenbart bevis på. Med facit i hand tycks det givet att de brutala massmorden på tiotusentals människor i rivaliserande motståndsrörelsen Zapus starkaste fästen borde ha fördömts av samma omvärld som prisade den nyblivne premiärministerns satsningar på utbildning och sjukvård. - Vi ville inte se vad som hände, vi var för upptagna med att bekämpa den vita regimen i Sydafrika som förstås ville att Mugabe skulle framstå som ett monster. Det är möjligt att det gav honom en känsla av straffrihet, säger Heidi Holland. Trots att Mugabe lät Ian Smith leva kvar i det självständiga Zimbabwe och behöll flera vita ministrar i sin första regering klingade hans ord om försoning och förlåtelse aldrig lika äkta som kollegan Nelson Mandelas. När den vita minoriteten efter fem år röstade på Smiths parti för de tjugo platser som var fortsatt vikta för vita i parlamentet kände han sig djupt sviken, och när vita jordbrukare öppet stödde den framväxande politiska oppositionen Movement for Democratic Change, MDC, i slutet av 90-talet växte hans ilska. - De vita litade inte på honom, och nu säger de att \"titta, förstår ni nu varför vi inte litade på honom\". Men de var själva med om att skapa honom som den han är i dag, det är vad folk inte riktigt inser eller vill inse, säger Heidi Holland. Holland är noga med att påpeka att \"Dinner with Mugabe\" är ett försök att förstå den i dag 84-årige Robert Mugabe, inte att ursäkta hans handlingar. Den man hon slutligen får träffa öga-mot-öga för en intervju i huvudstaden Harare i december 2007, efter många veckors orolig väntan, ger henne nästan kalla kårar. - Mugabe var väldigt artig, men han var väldigt stilla och han bara sitter där och bevakar dig utan något ansiktsuttryck alls, och det tror jag är noga överlagt. Det är ganska skrämmande, berättar Heidi Holland. - Jag tror inte han är galen, då hade han inte kunnat vara så strategisk som han är. Han är inte knäpp, men han har valt att leva i världen på ett galet sätt, avskärmad och i självbedrägeri, tillägger hon. En bunt enkla foton från intervjun visar en prydligt klädd Mugabe i mörk kostym och slips, nedsjunken i en senapsgul snurrfåtölj bakom ett nästan tomt skrivbord. På väggen bakom honom hänger ett stort porträtt av honom själv. - Jag tror aldrig att Mugabe kommer att ge upp. Han är en av de farligaste män Världen skådat på lång tid, säger Heidi Holland. Robert Gabriel Mugabe föddes i Robert Gabriel Mugabe föddes i Kutama i dåvarande Rhodesia 1924. Han gifte sig med Sally Hayfron från Ghana 1961, och fick en son som dog i treårsåldern då Mugabe satt fängslad för sin roll i frihetskampen mot Ian Smiths rasistiska regim. Efter Sallys död gifte han sig 1996 med Grace Marufu, som han redan hade två barn med. Mugabe var med om att starta och leda befrielserörelsen Zanu, Zimbabwe African National Union, och drev ett mångårigt gerillakrig mot Smiths regim. Efter ett fredsfördrag valdes Mugabe till det självständiga Zimbabwes första premiärminister 1980. I början av 1980-talet mördade arméns ökända \"Femte brigad\" upp till 30.000 människor i Matabeleland, den rivaliserande frihetsrörelsen Zapus starka fäste, i vad de flesta bedömare ser som ett försök från Mugabes sida att slå ut den politiske rivalen Joshua Nkomo. Sedan den politiska oppositionen Movement for Democratic Change, MDC, växte fram i slutet av 1990-talet har Mugabes regim drivit en allt mer förtryckande och våldsam politik. All pressfrihet och åsiktsfrihet är i stort sett förbjuden, och ekonomin ligger helt i spillror. Mugabe utropades i slutet av juni till segrare av den andra valomgången av Zimbabwe presidentval, sedan oppositionsledaren Morgan Tsvangirai dragit sig ur i protest mot regeringssidans våldsamma trakasserier av oppositionella. Valet har avfärdats som \"odemokratiskt\" av de tre afrikanska observatörsteam som fanns på plats, och Mugabes seger har fördömts av omvärlden. \"Dinner with Mugabe, the Untold Story of a Freedom Fighter Who Became a Tyrant\" är utgiven av Penguin Books, mer info på: www. dinnerwithmugabe.com ", "article_category": "culture"}
{"id": 7704, "headline": "Pr-spel för Hollywoodfilmer storaffär för Uppsalaföretag", "summary": "Med hjälp av datorspel på nätet vill Hollywoodbolagen kartlägga sin publik och motverka illegal nedladdning. Uppsalaföretaget Stillfront är en av pionjärerna i tv-spelsbranschens nya nisch.", "article": "I slutet av juni hade actionfilmen ”Wanted” med Angelina Jolie och Morgan Freeman biopremiär i USA. I samma veva lanserades ett gratis datorspel med samma namn på internet. Förhoppningen är att skapa en hajp runt filmens varumärke som successivt sprids på nätet. För Hollywoodbolagen är det här ett sätt att nå ut till den kräsna, datorvana publiken. I processen kan de sedan kartlägga målgruppen med hjälp av användarnamn och webbkonton, för att kunna göra mer riktad reklam inför kommande filmprojekt. Och det är ett svenskt företag, Stillfront i Uppsala, som håller i tyglarna. – Det här är ett nytt marknadsföringsgrepp. Det handlar om att koppla ett stort varumärke till en produkt som flyter med, säger Marco Ahlgren, vd för Stillfront. Stommen i företaget är några unga män som tidigare arbetade på spelföretaget Starbreeze i Uppsala. Redan då knöt de kontakter med Universal Studios, som producerat ”Wanted”. Stillfronts affärsidé är att uteslutande arbeta mot de multinationella filmbolagen. Det lilla företaget, med fyra fast anställda, har redan skrivit kontrakt på ytterligare två, ännu hemliga webbspel baserade på kommande Universal-filmer. Parallellt för Stillfront diskussioner med flera andra Hollywoodbolag, som Sony och Warner. Det är förstås ingen nyhet i sig att film- och spelbranschen delar säng. Underhållningsindustrin har länge varit ett kretslopp där filmer, spel och skivor rider på samma varumärke. En ”Batman”-film blir ett ”Batman”-spel och musiken från såväl filmen som spelet säljs på skiva. – Men det här är något annat än titlarna som säljs till spelkonsoler, säger Marco Ahlgren. Våra produkter är en uttalad del av marknadsföringen. Man spelar direkt i webbläsaren och de låga prestandakraven gör att vi når ut till nya kundgrupper i Brasilien, Asien och Östeuropa. Filmbolaget hoppas att webbspelen i förlängningen ska motverka den illegala nedladdningen. – Filmbranschen gör inte om samma misstag som musikbranschen, säger Marco Ahlgren. Det handlar om att reagera snabbt och använda internet till sin fördel. De som dras in i spelet lägger ju ned både tid och intresse i konceptet. Då är chansen större att de vill se filmen på riktig duk och även köpa konsolspelet när det släpps i handeln. För Stillfronts del är den potentiella kassakon så kallade mikrotransaktioner. För en mindre summa kan spelarna köpa krediter som ger fördelar i olika spelsekvenser. Och många bäckar små ... – Vi har haft bra trafik på ”Wanted”-spelet och mikrotransaktionerna är redan i rullning. Hur mycket pengar handlar det om så här långt? – Inga kommentarer. Ett faktum som talar till Stillfronts fördel är att nätmötesplatsen Club Penguin – som har samma upplägg med mikrotransaktioner – nyligen köptes upp av bjässen Disney. Prislappen? 700 miljoner dollar. ”Wanted” har svensk biopremiär i september. HENRIK ARVIDSSON henrik.arvidsson@dn.se 08-738 15 40 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7723, "headline": "Nina kan få rollen när ”Nine” blir film", "summary": "”Nine” är nästa musikal som filmatiseras i Hollywood. Antonio Banderas spelar huvudrollen och får sällskap i ensemblen av Nicole Kidman, Cameron Diaz, Salma Hayek och, med lite tur, Nina Söderquist.", "article": "Pop- och rocktjejen Nina Söderquists egen saga är lätt hollywoodsk: Efter 15 år som doldis i musikbranschen, bland annat som körtjej bakom olika artister och som entertainer på Wallmans salonger, blev hon i våras övertalad att ställa upp i TV 3-såpan ”West end star”. Sångerskan som aldrig haft en tanke på att medverka i en musikal tog hem segern – rollen som Lady of the Lake i succémusikalen ”Spamalot”. Söderquists Lady har rosats av recensenterna. Och öppnat ögonen på välkända rollbesättare som David Grindrod. Häromveckan blev hon kontaktad av teamet som sköter rollbesättningen till filmatiseringen av musikalen ”Nine”. – Det är jättespännande, jag går och väntar på att min agent ska ringa och hojta ”jaaa!”, skrattar Nina Söderquist när DN når henne i London där hon sjunger i ”Spamalot” sex kvällar i veckan. – Det står mellan mig och en autentisk italienska så jag har pluggat italiensk/amerikansk accent som en galning och suttit på en italiensk restaurang och tjuvlyssnat. Musikalen ”Nine” är baserad på Fellinis film ”8 1/2”. I centrum står filmregissören Guido Contini som reser till Venedig för att tänka igenom sitt konstnärskap och sitt kaotiska kärleksliv. Men något lugnt kontemplerande blir det inte tal om när Guido vaknar upp i en stad full av lockande kvinnor ur alla samhällsklasser. Nina Söderquist är påtänkt för rollen som Saraghina, en prostituerad vamp. – Från Lady till tramp – det är ett stort hopp! Allt har gått så fort så jag vet inte så mycket om Saraghina ännu. Förutom att hon förför allt i sin väg. Saraghina sjunger en av musikalens mest kända sånger, ”Be italian” (”Te vogolio bene”). Har du börjat öva – Gud ja, varenda dag. Sången sitter som en smäck i huvudet. On Nina Söderquist får rollen kommer hon att filmdebutera i celebert sällskap. ”Nine” regisseras av Rob Marshall, som stod bakom musikalen ”Chicagos” färd till filmduken. John DeLuca koreograferar. Javier Bardem och Daniel Day-Lewis har figurerat i förhandsspekulationerna, men nu är det bekräftat att huvudrollen görs av Antionio Banderas. Praktiskt; Banderas spelade Contini i en Tony Awards-belönad uppsättning av musikalen på Broadway 2003, och behöver bara putsa bort rosten. Och enligt uppgifter till DN sitter Nicole Kidman, Cameron Diaz och Salma Hayek i slutförhandlingar. – De är ju superelit allihopa, det skulle vara en stor ära bara att få vara i samma rum, säger Nina Söderquist som särskilt framhåller Nicole Kidmans roll i ”Moulin Rouge” som ett föredöme. Har du själv strävat efter att komma till Hollywood – Nä, det har aldrig funnits i min värld, det har varit för stort, för ouppnåeligt. Liksom West End. Även stjärnorna Judi Dench och Sophia Loren lär ligga högt på rollbesättarnas önskelista, men Nina Söderquist vet inte om de ska medverka. Det som däremot är säkert är att Drömfabrikens musikalvurm fortsätter. Liksom Nina Söderquists italienska diet. – Jag kommer att rulla fram innan det här är avgjort! Lisa Boda lisa.boda@dn.se 08 738 15 41 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7735, "headline": "Foto från höften", "summary": "För 50 år sedan kom Robert Franks ”The Americans” , en bok som förändrade fotografin. För DN:s Malena Rydell är det som att återse en tonårskärlek när hon får läsa den omtypograferade jubileumsboken. Böcker", "article": "Robert Frank ” The Americans. Introduction by Jack Kerouac” Steidl Robert Frank var i Pingyao, Kina nyligen. Han haltade runt på en fotofestival i Dunkin’ Donuts-keps och smutsiga mysbyxor. Han nästan dog med huvudet i en kycklingsoppa. En Vanity Fair-skribent följde honom i hasorna. Och gud vilket både häpet och imponerat fadersmord det blev. 84-årige Robert Frank, som fick Hasselbladspriset 1996, är en ikon av den magnitud som uppmuntrar yngre beundrare till sådant. Nu har han dessutom, som reportern påpekar, nått den ålder då en man inte behöver be om ursäkt för att man är elak och excentrisk. Han tittar upp från tallriken och gnuggar händerna mot mysbyxorna över all stormkokande skuld: de andra beatnikarna lärde honom att leva men konsten fick gå före barnen. Helvete. Det är precis 50 år sedan hans fotobok ”The Americans” kom ut och – ja, det är faktiskt så – förändrade fotografin. Jack Kerouac spådde sant när han skrev i förordet att många kommer de bli, som sitter höga på stearinljus och diktar om varje mystisk grå detalj i dessa bilder, om ”the pink juice of human kind” . Sist jag bläddrade i ”The Americans” från 1958 var jag rädd att få se en kliché. Jag har hållit den så kär utan att kanske riktigt veta varför. Men när jubileumsnytrycket rapporterades vara på väg var det som att få återse en tonårskärlek. Vad har den på sitt samvete, resultatet av hans drive by-fotoresa genom delstaterna med Guggenheimstipendium och Leica i hand Frank var den som tog fotot från övertydligt till åtminstone flertydigt. Det fanns inte längre något som hette rätt exponering, det fanns framför allt inte något som hette fel exponering. Allt och inget kunde vara ett motiv. De är oräkneliga, alla fotografer som likt till exempel Martin Parr och hans svenska efterföljare Lars Tunbjörk, har utvecklat och färglagt ”The Americans” -fotografin. Robert Frank var faktiskt ny, han var ingen modernistisk och metodisk misärmålare som Dorothea Lange eller mentorn Walker Evans som han kom att detronisera. Hans foto var på gatan, på en höft. Robert Frank var först beatnik – senare började han påminna om Bob Dylans brorsa. ”The Americans” är det första fotoverket där det över huvud taget märks att rockmusiken är född. Det är klart att det är Frank som, snorhög på kokain, gjort rockhistoriens mest famösa film om rockmyten, ”Cocksucker’ s blues” (1972) där Rolling Stones har ohämmade iscensatta drog- och sexorgier på Exile on Main street-turnén. Han är den enda som verkligen skrämt skiten ur Mick Jagger: ”Du fick Keith att se bättre ut än mig” . Den berömda underläppen lär ha darrat. Nu har ”The Americans” originalprintar skeppats över till Tyskland, och under överinseende av Frank tryckts med bästa upptänkliga tekniker. I vissa tidigare upplagor som tryckts utan Franks godkännande har många bilder beskurits. Ordningen återställd. Bilderna i boken är inte lysande var för sig, de är inte häpnadsväckande, inte nu, när de tagits tusentals gånger om, de hoppar inte på en från sidorna. Det som var uppseendeväckande då, är något som konstfotot hängett sig hårt och länge åt; det triviala. Men de slår ned som blixtar i ett nutida dokufotolandskap av handkolorerade World press photo-bilder med symbolik för trögfattade. Få dokufotografer i dag skulle lita på att de här bilderna räckte. Men under de femtio år boken förekommit i tiotalet olika utgåvor har ”The Americans” aldrig upphört att vara drömmande dokumentärfotografers inkörsport och första fetisch. Den är fotografiets ”Citizen Kane” , ”Catcher in the Rye” och ”On the Road” på samma gång. Framför allt dess ”On the Road” . ”Sure” , sade Jack Kerouac när Frank visade honom bilderna på en fest i New York en sommarnatt på femtiotalet. Walker Evans hade redan skrivit ett förord, men Frank tyckte det var för akademiskt. Evans kunde ta sina handgjorda engelska skor och borgerliga pretentioner och dra. Och Kerouac dundrade på, likt en poeternas patetiska sheriff: ”Anybody doesn’ t like these pitchers dont like potry, see Anybody dont like potry go home see Television shots of big hatted cowboys being tolerated by kind horses.” Certifikat utfärdades manliga genier emellan: ”To Robert Frank I now give this message: You got eyes. And I say: That little ole lonely elevator girl looking up sighing in an elevator full of blurred demons, what’ s her name and address” ” Elevator – Miami Beach” heter bilden som får honom att sukta. Hisstjejens blick är ännu lite mer suckande på nyutgåvans tjocka matta pappersval. Det var långt till de stora berättelsernas kraschlandning när Kerouac satt vid sitt stearinljus: Vad är sorgligast – en likkista eller en jukebox Hur bildar solstrålarna glorior på tomma kaféstolar USA är ännu bara halvmodernt men Jack Kerouac är redan nostalgisk. Det märkliga med Franks jättestora berättelse är att den levt vidare och fortsatt influera i en tid som sagt sig misstro sådana. Fotografer har fallit som furor för det sneda leende som syns i bilderna: Jaså, här går ni omkring i 50-talets solsken och tror att allt är happy days medan klassklyftor och rasism håller på att slita landet isär. Det var som om Frank lyfte ut bilder av USA i en katalog som förutsåg dess framtid: Det här kommer bli vardagens standardlook. När den omtypograferade jubileumsboken kommer ser den med ens samtida ut. Och kompaktare, bredvid mitt förra, större, exemplar som jag hittar, igenklibbat av buckligt kaffespill och märkt med etiketter från biblioteket på min gamla fotoskola. Jag har alltså stulit den. Så fånigt. Jag hittar dock inga poetiska anteckningar i marginalen, men om jag grävde litet bland kartongerna på vinden skulle gamla gatubilder i Frankstil, tagna med Tri-X-film pressad till 1 600 ISO, nog inte vara långt borta. 1947 emigrerade Frank från Schweiz till USA och började plåta mode för Harpers Bazaar. Det urbana Vardags-Amerika lunkade på ett decennium från kriget och han var på plats i kulisserna. Det som Edward Hopper målat fotade han, fast med anarkistisk ljushantering. Det händer grejer i ert land, meddelade Franks bilder: Det finns subkulturer, till exempel. I sinom tid kommer ni få en medborgarrättsrörelse med framgångar, och en kvinnofrigörelse, vänta bara. När det hände hade Frank retirerat till Nova Scotia. Han kunde göra en film eller en New Order-video eller ett magasinsreportage ibland. Men han flydde från sina negativ. Bildbearbetning och omkomponering och collage blev snart det enda han höll på med, privatlivsmemoryn på polaroider med inristade textgåtor. Allt han nu gjorde hade beatnikarnas småsyskon redan utforskat i New York. Och det var han säkert helt på det klara med; han var snarare efter än före sin tid. Han blev existentialist när ingen annan var det och förkastade metoden att med ett avtryck i rätt ögonblick skapa drama av vad som helst: Någon kan pilla sig på näsan men när det fastnar på film kan det se ut som hon ska ta livet av sig, ungefär. När han gjorde ”The Americans” var det egentligen samma privata memory han spelade, bara att han inte stannade hemma. Han pratade med en enda person han fotade. Han var en vansinnigt subjektiv och ojournalistisk dokumentarist. Det är det som gör honom så bra. Och just eftersom han inte var ”politisk” på konventionellt vis, blev han desto mer påträngande. Han gick ju inte, lika lite som hans beatbröder, att sortera in i McCarthy-erans kommunistsvinfack. Så obekvämt. Han fattar ingenting, säger han nu när han vaknat över kycklingsoppan. Fattar inte hur boken kunde ses som så explosiv då: ”Den handlar ju inte om någonting. Den är apolitisk.” Det är nog sant, vad gäller hans intentioner. Det var fotospråket och mottivvalen han förnyade, inte den sociala kommentaren. Det fick han tillskrivet sig på köpet, just därför. Malena Rydell kultur@dn.se ) Steidl kommer under en treårsperiod ge ut alla Robert Franks verk, inklusive hans filmografi i dvd-boxar. De tre första dvd-volymerna, som inleds med beatporträttet ”Pull my daisy” , är redan ute. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7736, "headline": "Foto från höften", "summary": "För 50 år sedan kom Robert Franks ”The Americans”, en bok som förändrade fotografin. För DN:s Malena Rydell är det som att återse en tonårskärlek när hon får läsa den omtypograferade jubileumsboken.", "article": "Robert Frank ”The Americans. Introduction by Jack Kerouac” Steidl Robert Frank var i Pingyao, Kina nyligen. Han haltade runt på en fotofestival i Dunkin’ Donuts-keps och smutsiga mysbyxor. Han nästan dog med huvudet i en kycklingsoppa. En Vanity Fair-skribent följde honom i hasorna. Och gud vilket både häpet och imponerat fadersmord det blev. 84-årige Robert Frank, som fick Hasselbladspriset 1996, är en ikon av den magnitud som uppmuntrar yngre beundrare till sådant. Nu har han dessutom, som reportern påpekar, nått den ålder då en man inte behöver be om ursäkt för att man är elak och excentrisk. Han tittar upp från tallriken och gnuggar händerna mot mysbyxorna över all stormkokande skuld: de andra beatnikarna lärde honom att leva men konsten fick gå före barnen. Helvete. Det är precis 50 år sedan hans fotobok ”The Americans” kom ut och – ja, det är faktiskt så – förändrade fotografin. Jack Kerouac spådde sant när han skrev i förordet att många kommer de bli, som sitter höga på stearinljus och diktar om varje mystisk grå detalj i dessa bilder, om ”the pink juice of human kind”. Sist jag bläddrade i ”The Americans” från 1958 var jag rädd att få se en kliché. Jag har hållit den så kär utan att kanske riktigt veta varför. Men när jubileumsnytrycket rapporterades vara på väg var det som att få återse en tonårskärlek. Vad har den på sitt samvete, resultatet av hans drive by-fotoresa genom delstaterna med Guggenheimstipendium och Leica i hand? Frank var den som tog fotot från övertydligt till åtminstone flertydigt. Det fanns inte längre något som hette rätt exponering, det fanns framför allt inte något som hette fel exponering. Allt och inget kunde vara ett motiv. De är oräkneliga, alla fotografer som likt till exempel Martin Parr och hans svenska efterföljare Lars Tunbjörk, har utvecklat och färglagt ”The Americans”-fotografin. Robert Frank var faktiskt ny, han var ingen modernistisk och metodisk misärmålare som Dorothea Lange eller mentorn Walker Evans som han kom att detronisera. Hans foto var på gatan, på en höft. Robert Frank var först beatnik – senare började han påminna om Bob Dylans brorsa. ”The Americans” är det första fotoverket där det över huvud taget märks att rockmusiken är född. Det är klart att det är Frank som, snorhög på kokain, gjort rockhistoriens mest famösa film om rockmyten, ”Cocksucker’s blues” (1972) där Rolling Stones har ohämmade iscensatta drog- och sexorgier på Exile on Main street-turnén. Han är den enda som verkligen skrämt skiten ur Mick Jagger: ”Du fick Keith att se bättre ut än mig”. Den berömda underläppen lär ha darrat. Nu har ”The Americans” originalprintar skeppats över till Tyskland, och under överinseende av Frank tryckts med bästa upptänkliga tekniker. I vissa tidigare upplagor som tryckts utan Franks godkännande har många bilder beskurits. Ordningen återställd. Bilderna i boken är inte lysande var för sig, de är inte häpnadsväckande, inte nu, när de tagits tusentals gånger om, de hoppar inte på en från sidorna. Det som var uppseendeväckande då, är något som konstfotot hängett sig hårt och länge åt; det triviala. Men de slår ned som blixtar i ett nutida dokufotolandskap av handkolorerade World press photo-bilder med symbolik för trögfattade. Få dokufotografer i dag skulle lita på att de här bilderna räckte. Men under de femtio år boken förekommit i tiotalet olika utgåvor har ”The Americans” aldrig upphört att vara drömmande dokumentärfotografers inkörsport och första fetisch. Den är fotografiets ”Citizen Kane”, ”Catcher in the Rye” och ”On the Road” på samma gång. Framför allt dess ”On the Road”. ”Sure”, sade Jack Kerouac när Frank visade honom bilderna på en fest i New York en sommarnatt på femtiotalet. Walker Evans hade redan skrivit ett förord, men Frank tyckte det var för akademiskt. Evans kunde ta sina handgjorda engelska skor och borgerliga pretentioner och dra. Och Kerouac dundrade på, likt en poeternas patetiska sheriff: ”Anybody doesn’t like these pitchers dont like potry, see? Anybody dont like potry go home see Television shots of big hatted cowboys being tolerated by kind horses.” Certifikat utfärdades manliga genier emellan: ”To Robert Frank I now give this message: You got eyes. And I say: That little ole lonely elevator girl looking up sighing in an elevator full of blurred demons, what’s her name and address?” ”Elevator – Miami Beach” heter bilden som får honom att sukta. Hisstjejens blick är ännu lite mer suckande på nyutgåvans tjocka matta pappersval. Det var långt till de stora berättelsernas kraschlandning när Kerouac satt vid sitt stearinljus: Vad är sorgligast – en likkista eller en jukebox? Hur bildar solstrålarna glorior på tomma kaféstolar? USA är ännu bara halvmodernt men Jack Kerouac är redan nostalgisk. Det märkliga med Franks jättestora berättelse är att den levt vidare och fortsatt influera i en tid som sagt sig misstro sådana. Fotografer har fallit som furor för det sneda leende som syns i bilderna: Jaså, här går ni omkring i 50-talets solsken och tror att allt är happy days medan klassklyftor och rasism håller på att slita landet isär. Det var som om Frank lyfte ut bilder av USA i en katalog som förutsåg dess framtid: Det här kommer bli vardagens standardlook. När den omtypograferade jubileumsboken kommer ser den med ens samtida ut. Och kompaktare, bredvid mitt förra, större, exemplar som jag hittar, igenklibbat av buckligt kaffespill och märkt med etiketter från biblioteket på min gamla fotoskola. Jag har alltså stulit den. Så fånigt. Jag hittar dock inga poetiska anteckningar i marginalen, men om jag grävde litet bland kartongerna på vinden skulle gamla gatubilder i Frankstil, tagna med Tri-X-film pressad till 1 600 ISO, nog inte vara långt borta. 1947 emigrerade Frank från Schweiz till USA och började plåta mode för Harpers Bazaar. Det urbana Vardags-Amerika lunkade på ett decennium från kriget och han var på plats i kulisserna. Det som Edward Hopper målat fotade han, fast med anarkistisk ljushantering. Det händer grejer i ert land, meddelade Franks bilder: Det finns subkulturer, till exempel. I sinom tid kommer ni få en medborgarrättsrörelse med framgångar, och en kvinnofrigörelse, vänta bara. När det hände hade Frank retirerat till Nova Scotia. Han kunde göra en film eller en New Order-video eller ett magasinsreportage ibland. Men han flydde från sina negativ. Bildbearbetning och omkomponering och collage blev snart det enda han höll på med, privatlivsmemoryn på polaroider med inristade textgåtor. Allt han nu gjorde hade beatnikarnas småsyskon redan utforskat i New York. Och det var han säkert helt på det klara med; han var snarare efter än före sin tid. Han blev existentialist när ingen annan var det och förkastade metoden att med ett avtryck i rätt ögonblick skapa drama av vad som helst: Någon kan pilla sig på näsan men när det fastnar på film kan det se ut som hon ska ta livet av sig, ungefär. När han gjorde ”The Americans” var det egentligen samma privata memory han spelade, bara att han inte stannade hemma. Han pratade med en enda person han fotade. Han var en vansinnigt subjektiv och ojournalistisk dokumentarist. Det är det som gör honom så bra. Och just eftersom han inte var ”politisk” på konventionellt vis, blev han desto mer påträngande. Han gick ju inte, lika lite som hans beatbröder, att sortera in i McCarthy-erans kommunistsvinfack. Så obekvämt. Han fattar ingenting, säger han nu när han vaknat över kycklingsoppan. Fattar inte hur boken kunde ses som så explosiv då: ”Den handlar ju inte om någonting. Den är apolitisk.” Det är nog sant, vad gäller hans intentioner. Det var fotospråket och mottivvalen han förnyade, inte den sociala kommentaren. Det fick han tillskrivet sig på köpet, just därför. Malena Rydell kultur@dn.se Steidl kommer under en treårsperiod ge ut alla Robert Franks verk, inklusive hans filmografi i dvd-boxar. De tre första dvd-volymerna, som inleds med beatporträttet ”Pull my daisy”, är redan ute. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7757, "headline": "Tajt läder och nitar förenar generationer", "summary": "Hårdrockare i alla åldrar sugs in i en dansande malström när Bullet For My Valentine uppträder i Göteborg och band som Nifelheim jobbar hårt på sin ondskefulla black metal-attityd.", "article": "Medelåldern höjs rejält när hårdrocksfestivalen Metaltown avlöser skejtpunkjippot West Coast Riot i Göteborg. Vid brofästet i Frihamnen får de sextonåriga headbangarna sällskap av grånande rebeller, vars dödskalletatueringar blekts av otaliga festivalsomrar. Efter bara några minuters metal spritter det i seniorernas kroppar. Hårdrock tilltalar fler generationer än någon annan vital musikgenre. Den här kvällen märks det tydligast när Bullet For My Valentine uppträder. De unga walesarna kombinerar energin från hardcore, ursinnet från thrash och melodierna från åttiotalshårdrock. Glädjande nog undviker Bullet For My Valentine också sega gitarrsolon. \"I'm liking the circle pit!\" säger sångaren Matt Tucker och syftar på den kaotiska danscirkel som uppstått framför scenen - en malström som suger in hårdrockare i alla åldrar. Hardcore Superstar har inte lika lätt att få i gång publiken, trots att de befinner sig på hemmaplan. Det blir smärtsamt tydligt när sångaren Joakim Berg beordrar allsång. På Metaltown är inte gruppens glampunk lika arrogant och ösig som den brukar vara. Man får trösta sig med att Berg ser cool ut när han slår ihop Dr Martens-klackarna i en stram givakt. Dave Wyndorf, frontman i Monster Magnet, har motsatt problem. Bandets bluesiga, stenade metal låter okej, men hans fysiska uppenbarelse är distraherande. Efter att i många år ha varit smal som Iggy Pop har Wyndorf förvandlats till Lilla Fridolf. Trivselkilona har förstås ingenting med showen att göra - eller jo, det har de faktiskt, i alla fall om man byggt hela sin karriär på att vara en rakbladsslimmad rocker i tajta läderbyxor. Den som gillar tajt läder bör snarare kolla in Nifelheim. Tvillingarna Pelle och Erik Gustavsson, eller Hellbutcher och Tyrant som de heter när de drar på sig spiknitar, blev kända när de porträtterades i den klassiska SVT-dokumentären \"Bröderna Hårdrock\". I fjol fick de, tack vare albumet \"Envoy of Lucifer\", ett genombrott hos en större publik. Det märks på Metaltown där tvillingarna möts av ett öronbedövande jubel när de presenterar låtar som \"Black evil\", \"Demonic evil\" och \"Satanic sacrifice\". Det låter tajtare och mer melodiskt än sist jag såg dem, vilket bandet nog skulle betrakta som en förolämpning. Nifelheim jobbar hårt på sin ondskefulla black metal-attityd. \"Vill ni ha mer?\" frågar de när det blivit dags för extranummer. \"Ja!\" skriker alla. \"Fuck off\", säger Nifelheim och går därifrån. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7758, "headline": "Komedi på sitt eget vis", "summary": "”Fyra bröllop och ett bad” påminner mest om en pilsnerfilm. Men rutin saknas inte. Ulf Brunnberg håller farkosten flytande med sitt smittande humör och Ola Forssmeds akrobatik står för största behållningen. teater", "article": "”Fyra bröllop och ett bad” efter Arnold & Bach Regi: Hans Berndtsson Scenografi: Magnus Ahlström Medverkande: Ulf Brunnberg, Pernilla Wahlgren, Hanna Hedlund, Ola Forssmed, Linus Wahlgren, Petra Nielsen, Malena Laszlo, Birgitta Johansson, Fredrik Dolk, Ulric von der Esch scen: skärgårdsteatern, fjäderholmarna, stockholm Fjäderholmsteatern, salig i åminnelse, var från början en intagande plats. En öppen scen med havet som fond, vacker i sol som i gråväder och med öns måskoloni som högljudda statister. Då spelades en sommar till och med Strindberg. Nu är detta Stockholms sommarprivatteater, inhägnad upp över ögonen med säckväv och plank för att ingen biljettlös ska kika in, vilket också måsarna respekterar. Havet är förspikat och pjäsen får ensam stå för underhållningen. Möjligen är det därför som den känns lite desperat och friar så grovt. För om ”Fyra bröllop och ett bad” påminner om något så är det om en pilsnerfilm. Gamla gubbar och fula fruntimmer, sex över åldersgränserna och i viss mån mellan djur är genomgående tema. Handlingen går inte att avslöja ens om man skulle vilja, men förvecklingar blir det i alla fall när gubben Pettersson ska gifta sig med en flicka som är yngre än hans egen dotter, en pigg Pernilla Wahlgren, bäst när hon spelar mot prästen. Rutin saknas inte. Ulf Brunnberg håller den vingliga farkosten flytande med sin beprövat lakoniska stil och ett smittande gott humör. Utan honom blev det svårt att sitta kvar. Runt om husets pigor och ett par rivaler om flickan samt en gallskrikande svärmor in spe. Var och en spelar komedi på sitt lilla vis, mer över än under, om man säger så. Verkligt rolig är bara Ola Forssmeds akrobatiskt tafatte präst, ägare till taxen Petter-Niklas och därigenom upphov till alla de missförstånd vi på långt håll ser komma, men ändå måste skratta åt. Med förra årets Fredriksdalssuccé som Groucho Marx i ryggen är Forssmed på god väg att bli en ny Gösta Ekman. I övrigt: ett bra sångnummer, några små krumelurer i marginalen, det är allt. Synd på en ensemble som ändå har några skådespelare – framför allt Petra Nielsen (och varför i en så liten roll , Fredrik Dolk, kanske också Hanna Hedlund och Linus Wahlgren – som med ett riktigt manus och lite finstilt regi hade kunnat göra något mycket bättre. Ingegärd Waaranperä ingegard.waaranpera@dn.se 08-738 11 41 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7759, "headline": "Tajt läder och nitar förenar generationer", "summary": "Hårdrockare i alla åldrar sugs in i en dansande malström när Bullet For My Valentin uppträder i Göteborg och band som Nifelheim jobbar hårt på sin odskefulla black metal-attityd.", "article": "Metaltown Medverkande: Bullet For My Valentine, Hardcore Superstar, Monster Magnet och Nifelheim Scen: Frihamnen, Göteborg Medelåldern höjs rejält när hårdrocksfestivalen Metaltown avlöser skejtpunkjippot West Coast Riot i Göteborg. Vid brofästet i Frihamnen får de sextonåriga headbangarna sällskap av grånande rebeller, vars dödskalletatueringar blekts av otaliga festivalsomrar. Efter bara några minuters metal spritter det i seniorernas kroppar. Hårdrock tilltalar fler generationer än någon annan vital musikgenre. Den här kvällen märks det tydligast när Bullet For My Valentine uppträder. De unga walesarna kombinerar energin från hardcore, ursinnet från thrash och melodierna från åttiotalshårdrock. Glädjande nog undviker Bullet For My Valentine också sega gitarrsolon. ”I’m liking the circle pit!” säger sångaren Matt Tucker och syftar på den kaotiska danscirkel som uppstått framför scenen – en malström som suger in hårdrockare i alla åldrar. Hardcore Superstar har inte lika lätt att få i gång publiken, trots att de befinner sig på hemmaplan. Det blir smärtsamt tydligt när sångaren Joakim Berg beordrar allsång. På Metaltown är inte gruppens glampunk lika arrogant och ösig som den brukar vara. Man får trösta sig med att Berg ser cool ut när han slår ihop Dr Martens-klackarna i en stram givakt. Dave Wyndorf, frontman i Monster Magnet, har motsatt problem. Bandets bluesiga, stenade metal låter okej, men hans fysiska uppenbarelse är distraherande. Efter att i många år ha varit smal som Iggy Pop har Wyndorf förvandlats till Lilla Fridolf. Trivselkilona har förstås ingenting med showen att göra – eller jo, det har de faktiskt, i alla fall om man byggt hela sin karriär på att vara en rakbladsslimmad rocker i tajta läderbyxor. Den som gillar tajt läder bör snarare kolla in Nifelheim. Tvillingarna Pelle och Erik Gustavsson, eller Hellbutcher och Tyrant som de heter när de drar på sig spiknitar, blev kända när de porträtterades i den klassiska SVT-dokumentären ”Bröderna Hårdrock”. I fjol fick de, tack vare albumet ”Envoy of Lucifer”, ett genombrott hos en större publik. Det märks på Metaltown där tvillingarna möts av ett öronbedövande jubel när de presenterar låtar som ”Black evil”, ”Demonic evil” och ”Satanic sacrifice”. Det låter tajtare och mer melodiskt än sist jag såg dem, vilket bandet nog skulle betrakta som en förolämpning. Nifelheim jobbar hårt på sin ondskefulla black metal-attityd. ”Vill ni ha mer?” frågar de när det blivit dags för extranummer. ”Ja!” skriker alla. ”Fuck off”, säger Nifelheim och går därifrån. Fredrik Strage musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7760, "headline": "Tajt läder och nitar förenar generationer", "summary": "Hårdrockare i alla åldrar sugs in i en dansande malström när Bullet For My Valentin uppträder i Göteborg och band som Nifelheim jobbar hårt på sin odskefulla black metal-attityd. Musikfestival", "article": "Metaltown Medverkande: Bullet For My Valentine, Hardcore Superstar, Monster Magnet och Nifelheim Scen: Frihamnen, Göteborg Medelåldern höjs rejält när hårdrocksfestivalen Metaltown avlöser skejtpunkjippot West Coast Riot i Göteborg. Vid brofästet i Frihamnen får de sextonåriga headbangarna sällskap av grånande rebeller, vars dödskalletatueringar blekts av otaliga festivalsomrar. Efter bara några minuters metal spritter det i seniorernas kroppar. Hårdrock tilltalar fler generationer än någon annan vital musikgenre. Den här kvällen märks det tydligast när Bullet For My Valentine uppträder. De unga walesarna kombinerar energin från hardcore, ursinnet från thrash och melodierna från åttiotalshårdrock. Glädjande nog undviker Bullet For My Valentine också sega gitarrsolon. ”I’m liking the circle pit!” säger sångaren Matt Tucker och syftar på den kaotiska danscirkel som uppstått framför scenen – en malström som suger in hårdrockare i alla åldrar. Hardcore Superstar har inte lika lätt att få i gång publiken, trots att de befinner sig på hemmaplan. Det blir smärtsamt tydligt när sångaren Joakim Berg beordrar allsång. På Metaltown är inte gruppens glampunk lika arrogant och ösig som den brukar vara. Man får trösta sig med att Berg ser cool ut när han slår ihop Dr Martens-klackarna i en stram givakt. Dave Wyndorf, frontman i Monster Magnet, har motsatt problem. Bandets bluesiga, stenade metal låter okej, men hans fysiska uppenbarelse är distraherande. Efter att i många år ha varit smal som Iggy Pop har Wyndorf förvandlats till Lilla Fridolf. Trivselkilona har förstås ingenting med showen att göra – eller jo, det har de faktiskt, i alla fall om man byggt hela sin karriär på att vara en rakbladsslimmad rocker i tajta läderbyxor. Den som gillar tajt läder bör snarare kolla in Nifelheim. Tvillingarna Pelle och Erik Gustavsson, eller Hellbutcher och Tyrant som de heter när de drar på sig spiknitar, blev kända när de porträtterades i den klassiska SVT-dokumentären ”Bröderna Hårdrock”. I fjol fick de, tack vare albumet ”Envoy of Lucifer”, ett genombrott hos en större publik. Det märks på Metaltown där tvillingarna möts av ett öronbedövande jubel när de presenterar låtar som ”Black evil”, ”Demonic evil” och ”Satanic sacrifice”. Det låter tajtare och mer melodiskt än sist jag såg dem, vilket bandet nog skulle betrakta som en förolämpning. Nifelheim jobbar hårt på sin ondskefulla black metal-attityd. ”Vill ni ha mer” frågar de när det blivit dags för extranummer. ”Ja!” skriker alla. ”Fuck off”, säger Nifelheim och går därifrån. Fredrik Strage musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7765, "headline": "Avspänt med glöd i varje ton", "summary": "Båstad kammarmusikfestival fortsätter att överraska med oväntade programpunkter. Anne Sofie von Otter sjunger Bach innerligt, och Karin Roman är ett verkligt framtidslöfte .", "article": "Båstad kammarmusikfestival Medverkande: Anne Sofie von Otter, Karin Roman och Concerto Copenhagen. Scen: Västra Karups kyrka. Jag hinner knappt anlända förrän jag får en upphetsad beskrivning av hur den rafflande kappseglingen ute på Laholmsbukten tidigare på dagen hade ackompanjerat ett fullkomligt bedövande vackert framförande av Johannes Brahms horntrio i Apelrydsalen som ligger ner mot vattnet. Och jag får tänka till ett tag för att få ihop bilden: av den tillknäppte Brahms och unga människor för fulla segel. Men så är det under Båstad kammarmusikfestival där musiken och ämnena blandas lite som i livet självt. Senare på kvällen, vid midnatt, skulle John Ehde som är cellist i Helsingborgs symfoniorkester spela solo och sedan trolla. Han lär också vara en lysande magiker. Kammarmusikfestivalen är nu inne på sin sextonde säsong, den tredje under Karin Dornbuschs ledning. Och den fortsätter att överraska samtidigt som den är sig lik. Med sina ofta udda programsättningar där man självklart parar ihop så skilda tonsättarnamn som Yngve Sköld med Dmitrij Sjostakovitj, Olivier Messiaen med Arcangelo Corelli och Lars-Erik Larsson med Toru Takemitsu. Och har valt den säregne Tommie Haglund som festivalens tonsättare. Men det man talat mest om i år är den exklusiva konserten (den enda i Sverige) i Västra Karups kyrka med mezzon Anne Sofie von Otter, tre övriga sångsolister (sopran, tenor och bas) och den internationellt hyllade barockorkestern Concerto Copenhagen (Co Co). I ett program helt ägnat åt Johann Sebastian Bach och som senare i år skall spelas in av Deutsche Grammophon. Jag vet inte om man behöver öppna publiken för Bach, göra något särskilt för att hans musik skall nå ända in i en. Men så kändes det när Co Co under Lars Ulrik Mortensen i den inledande livliga d-moll-sinfonian dansade i gång allt som har med själ och ande att göra. Och som banade väg för Anne Sofie von Otters första nummer – om konsten att motstå synden. En rasande ettrig aria till ett rakbladsvasst ackompanjemang som von Otter behandlar som vore det ett kabaretnummer. Där hon liksom fräser fram konsonanterna. Jag tror aldrig jag sett henne se så förgrymmad ut. Men redan i arian därpå är tonen en helt annan. En vädjan om att öppna hela ens hjärta, till ett flämtande naket ackompanjemang av orgel och cello. Och von Otter gör det med en nyvaken häpenhet och innerlighet som helt tar andan ur en. Och så fortsätter det att växla – mellan motstånd och kapitulation – i nummer efter nummer. Det var också spännande att höra den nya sopranen Karin Roman i en duett med von Otter där hon med en fin kärna i rösten gav textens ord om ”korsets bitterhet” all tänkbar intensitet. Roman är ett verkligt löfte. Men det jag kommer minnas längst är ändå von Otters extrainsatta ”Agnus Dei” ur h-mollmässan. Där hon visar på ett sätt att sjunga Bach som på samma gång är slankt och avspänt men som glöder i varje ton. Kanske pågick det fortfarande någon kappsegling i närheten, det vet jag inte. Det enda jag tänkte på var att enklare och vackrare än så här kan nog inte nåden uttryckas. Martin Nyström martin.nystrom@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7766, "headline": "Lågkonjunktur i Idolfabriken", "summary": "Tio små ”Idol”-deltagare ... En efter en måste tv-idolerna lämna skivbolaget Sony BMG – både i USA och i Sverige. Det talas till och med om en ”efter-Idol-förbannelse”.", "article": "Det är inte lätt att vara idol. Blake Lewis – den beatboxande popkillen som blev tvåa i förra årets omgång av ”American Idol” – blev nyligen dumpad av skivolaget Sony BMG. Så sent som i december släppte han sitt debutalbum ”Audio day dream”, men hitsinglarna uteblev. Han är långt ifrån ensam. Tidigare ”American Idol”-finalister som Taylor Hicks, Katherine McPhee och Ruben Studdard har alla sparkats av Sony BMG, som i egenskap av medarrangörer till tv-programmet har första tjing på att kontraktera deltagarna. Trenden har fått det amerikanska musikmagasinet Rolling Stone att tala om ”Den stora efter-Idol-förbannelsen”. Samma tendenser går igen i Sverige. Ett flertal före detta ”Idol”-deltagare har fått lämna skivbolaget, däribland vinnartrion Daniel Lindström (2004), Agnes (2005) och Markus Fagervall (2006). Sebastian, tvåa 2005, har också blivit av med kontraktet. På papperet ser det minst sagt cyniskt ut. Den första skivan säljer som smör, mycket tack vare den massiva tv-exponeringen, men när strålkastarljusen slocknar klipps banden med den nytända stjärnan. Per Lindholm, artistansvarig på SonyBMG, betonar dock att skivbolaget inte ser kortsiktigt på artister från ”Idol”-poolen. – Vi bedömer dem som vilka artister som helst, säger han. Ibland kan satsningarna avbrytas tidigare än beräknat, men det hör inte ihop med att de varit ”Idol”-deltagare. Vi har inte möjlighet att ta hand om hur många artister som helst. Varje utgivning är också en dyr investering och det måste gå runt. ”Idol”-formatets segertåg över världen sammanföll med krisen i musikbranschen. Per Sundin, tidigare vd för svenska Sony BMG, har liknat tv-tävlingen vid en gallupundersökning. Utan omsvep beskriver han ”Idol” som ett av få sätt att slå igenom på bred front i en tid när radiostationerna blir alltmer formaterade och tv-tittandet alltmer nischat. Han har, förstås, en poäng. Frågan är om det är på bekostnad av bäst-före-datumet. Att tre av fyra ”dumpade” idoler vann tävlingen väcker dessutom nytt liv i påståendet att ”det är bättre att komma tvåa”. Ta bara de senaste finalisterna, där tvåan Amanda Jenssen hyllats för sin albumdebut, medan ettan Marie Picasso hamnat i skymundan. Per Lindholm på Sony BMG menar, rent av, att de svenska ”Idol”-vinnarna varit lite mobbade av medierna: – Daniel fick till exempel mycket skit. Det skrevs att han var töntig, medan tvåan Darin lyftes. Och det är på liknande sätt med senare ettor och tvåor. Det går dock inte att komma ifrån att pressen är högre på vinnarna. De släpper sitt debutalbum lagom till julhandeln, bara dagar efter ”Idol”-finalen, för att sedan omedelbart ge sig ut på vägarna. Markus Fagervall har berättat att han var helt slutkörd efter första turnén, och Marie Picasso blev tvungen att ställa in flera spelningar på grund av sjukdom. Finns inte risken att tempot blir för högt för vinnarna? – Det är möjligt att risken är större för utbrändhet eftersom exponeringen är så stor och det går så snabbt, men vi försöker ta hand om dem på ett bra sätt, ge dem stöd, lediga dagar, och så vidare, säger Per Lindholm. I höst börjar en ny omgång av ”Idol” på TV 4, kommer ni att förändra hur ni arbetar med artisterna? – Ja, i år kommer det förmodligen inte att gå lika snabbt från tv-programmet till skivsläppen. Förutom Amanda Jenssen och Marie Picasso är Darin och trion E.M.D. – med ”idolerna” Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo – fortfarande kontrakterade med svenska Sony BMG. Henrik Arvidsson henrik.arvidsson@dn.se 08-738 15 40 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7767, "headline": "Oscarsakademien hedrar Bergman", "summary": "Oscarsakademins Ellen Harrington besöker Bergmanveckan på Fårö, för att göra research inför en kommande utställning om Ingmar Bergman i Los Angeles.", "article": "Ellen Harrington ansvarar för den amerikanska Oscarsakademins utställningsverksamhet, och är just nu i Sverige för att besöka Bergmanveckan på Fårö. Under vintern 2009/10 planerar man nämligen en större utställning om Ingmar Bergman i Los Angeles. - Jag är här för möten med Svenska filminstitutet bland annat. Det är en researchresa, för att samla information om vad som skulle kunna ingå i utställningen. Vad har Oscarsakademin för utställningsverksamhet? - Vi har två lokaler i Los Angeles, och där har vi roterande utställningar för allmänheten. Det handlar alltid om film, och är ofta biografiska utställningar om stora filmpersonligheter. Vad vill du inte vara utan i Bergmanutställningen? - I min vision så skulle jag verkligen vilja ha en del av hans korrespondens och manusanteckningar. Men ni har även planer på ett riktigt filmmuseum? - Akademin planerar ett stort museum, som är tänkt att stå färdigt 2012 i Hollywood. Det ska bli det definitiva filmmuseet med utställningar om filmhistoria, gästutställningar, Oscarshistoria, med stora filmsalonger och så vidare. Ett sådant museum som folk reser till från hela världen. - Det har gjorts många försök tidigare, men det har alltid fallit på att man inte haft stöd av rätt människor. Oscarsakademin är egentligen den allra bästa organisatören av detta, vi har ju 6 000 väldigt inflytelserika medlemmar som står bakom projektet. Så nu ska det bli av. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7776, "headline": "\"En bra lösning för Sverige\"", "summary": "Frankrikes lagförslag om att stänga av illegala fildelare från internet är ett bra exempel på en alternativ tvistlösning och bör införas i Sverige, tycker man på Antipiratbyrån. Helt fel väg att gå, om man inte vill skicka tillbaka landet till medeltiden, säger fildelningsförespråkarna på Piratpartiet.", "article": "- Vi ser att det är positivt att det kommer fram ett alternativt tvistlösningssystem vid sidan om domstolsprocessen som nu är det enda som finns, säger Sara Lindbäck, jurist på Antipiratbyrån, till DN.se. Kulturminister Christine Albanels lagförslag är tänkt att sätta stopp för alla nätpirater i Frankrike. Om förslaget antas av det franska parlamentet i höst kommer en speciell myndighet att upprättas för att ta emot klagomål från upphovsrättsinnehavare i musik- och filmindustrin, och hitta illegala fildelare. Efter två varningar från myndigheten stängs nätpiraten av från internet i upp till ett år. Förslaget har fått uppbackning från både musikorganisationer och internetleverantörer. - Frankrike, särskilt med tanke på sitt språk, har ett behov av att värna sin egen kultur. I Frankrike ser politiker en ära i att tillvarata den lokala kulturen som man kanske inte ser i Sverige, säger Sara Lindbäck. - Konsekvensen av förslaget är svårt att säga innan det är på plats, men det finns en massa andra exempel där någon begår ett brott och avtalet sägs upp. Fransmännen kan begränsa avstängningen till vissa delar, det viktigaste är att man har försökt ta ett helhetsgrepp i frågan och att även operatörerna är med på lösningen, tillägger hon. Sverige har tidigare sagt nej till att stänga av illegala fildelare från internet, som föreslogs i den så kallade Renfors-utredningen. Det inkräktar för mycket på den enskildes integritet, sade man. Och i EU-parlamentet röstades ett liknande förslag ner med liten marginal. Piratpartiets vice ordförande Christian Engström förstår inte varför Frankrike fortsätter på den linjen. - Att stänga av någon från internet i dag är att förbjuda personen från att göra bankaffärer, läsa nyheter och förbjuda kontakten med alla kompisar. De som fattar lagarna tror att internet är en leksak som de kan ta ifrån barnen om de har varit stygga. De har inte förstått att samhället har förändrats, att internet är en viktig del av att vara medborgare, säger han. Sara Lindbäck på Antipiratbyrån skulle gärna vilja se en lösning liknande den som föreslås i Frankrike införas i Sverige. En alternativ tvistlösning skulle göra att rättighetsinnehavarna kan agera mot intrång, men även att fildelaren slipper dras inför rätta med åtal eller stora skadestånd. Lite mjukare, menar hon. - Det är klart att de vill ha det så, på det här sättet kan intresseorganisationerna stämma tiotusentals människor åt gången. Saker som går genom domstol är rättssäkra, det måste de bevisa i varje fall. När de får sådana här förenklade förfaranden kan de stämma personer på löpande band. \"Betala förlikningen på tiotusen annars stämmer vi dig på miljoner\", säger Christian Engström. Om lagförslaget går igenom införs det i januari 2009. Kulturminister Christine Albanel tror att det kan reducera illegal fildelning med 80 procent. - Det kommer inte att funka, det går alltid att ta sig runt. Det är en dödsdömd kamp, de kommer aldrig få stopp på just fildelningen men de kan verkligen skada samhället och ungdomens förtroende för samhället och rättsstaten, säger Christian Engström. - Ett sätt att få stopp på utvecklingen är att internetanvändningen i Frankrike blir så hämmad att landet kommer på efterkälken rent teknologiskt. Men jag tror inte de vill tillbaks till medeltiden, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7778, "headline": "Cirklarna sluts för att brytas igen", "summary": "Den ”afrikanska litteraturen” är en myt. En författare i Kamerun har fortfarande närmre till förlag och läsare i Frankrike än i grannlandet Nigeria, skriver Dan Jönson, som här presenterar några betydande afrikanska författare.", "article": "Emmanuel Dongala ”Ursprungets eld” Övers: Åsa Larsson Leopard Véronique Tadjo ”Drottning Pokou” Övers: Åsa Larsson Leopard Alain Mabanckou ”Slut på kritan” Övers: Karin Lidén Weyler På kvarterskrogen Slut på kritan i Pointe-Noire i Kongo sitter Spruckna glaset, en alkoholiserad före detta småskollärare, och skriver. Bok och penna har han fått av barens ägare, Envisa snigeln, som är less på gamla klyschor i stil med ”när en gammal man dör i Afrika är det ett bibliotek som försvinner”. Tvärtom, säger Snigeln, ska någon komma ihåg hans krog i framtiden så måste det skrivas ned: ”Det är det som blir kvar, det talade ordet är svart rök, piss från en vildkatt.” Nej, man behöver inte läsa särskilt långt i Alain Mabanckous ”Slut på kritan” för att ana vad han är ute efter. Så länge som det alls har talats om en ”afrikansk litteratur” har dess självkänsla och stolthet knutits till en mytisk föreställning om en ”muntlig tradition”. I den självmedvetna litteratur som växte fram under avkoloniseringen, och för övrigt ofta smälte samman med den som i Léopold Senghors négritude-rörelse, sågs upphöjandet av det muntliga som en både estetisk och politisk motståndshandling, ett sätt att demonstrera oberoende mot en skitviktig, europeisk tradition. Och detta skulle nu vara ”piss från en vildkatt”, bara floskler, en romantisk gammal myt? Möjligen. Liksom det kan sägas vara en myt att det existerar något sådant som en ”afrikansk litteratur”. Bokmarknaden i de afrikanska länderna är nämligen fortfarande långtifrån avkoloniserad. För en författare i, säg, Kamerun är det betydligt närmre till förlag och läsare i Frankrike och Kanada än till dem i grannlandet Nigeria. Undantar man de arabiskspråkiga länderna i norr är litteraturen på ”inhemska” afrikanska språk i stort sett något som väntar på att uppfinnas. Samma gäller på många håll de litterära institutionerna: tidskrifter, förlag, kritik. I vissa länder är det värre än i andra; när jag talade med den maliske författaren Ibrahima Aya för några år sedan berättade han att hans beskedliga novellsamling, som kom ut 2004, var den första skönlitterära bok på två år som gavs ut av ett förlag i Mali. Detta i ett land med 14 miljoner invånare. Det hindrar inte att det skrivs betydande litteratur även under sådana förhållanden. Och delvis är det förstås de gamla kolonialspråkens förtjänst att vi får chans att läsa den. Just Véronique Tadjo från Elfenbenskusten vrider och vänder i ”Drottning Pokou” på baulefolkets grymma ursprungsmyt. Baule, berättar den, räddades från utplåning när Pokou offrade sin son åt floden Komoé. Men kan man lita på det? frågar sig Tadjo. Skulle det vara hjältemod att kasta ett barn i floden? Kanske handlar den här myten inte om ett folks räddning utan om dess undergång, om slaveriet? Tadjo resonerar, ändrar, spinner vidare i en poetisk, koncentrerad text som bryter upp den gamla mytens strama form för att på så vis frigöra dess ursprungliga, litterära kraft. Samma skulle kunna sägas om Emmanuel Dongala, liksom Mabanckou från Kongo-Brazzaville. Hans roman ”Ursprungets eld” är något av en samtida klassiker, utgiven 1987 i Frankrike och allmänt ansedd som en av de stora moderna afrikanska romanerna. På samma sätt som Tadjo utgår Dongala från en mytisk, rituell berättarröst. Pojken Mandala Mankunku föds under en palm utan vittnen, med ovanliga gröna ögon som får de gamla i den lilla byn att tro att han kan vara en ofödd, en ”förgörare”. Och pojken verkar ge dem vatten på sin kvarn. Mankunku är ett barn som tvivlar på allt: han ifrågasätter klanens traditioner när de verkar oförnuftiga, reformerar kalenderåret, upptäcker nya örtmediciner och hamnar till slut i konflikt med hövdingen i byn. Samtidigt hotas förfädernas gemenskap av betydligt starkare, mer destruktiva krafter. De vita tränger in i landet, lägger järnvägar och utvinner resurser. En kolonialmilis byggs upp som våldtar, räknar lik och driver in skatt. Byns befolkning tvingas till omänskliga dagsverken, och Mankunku söker sig med tiden in till huvudstaden där han blir landets förste svarte lokförare. Så långt verkar romanen vilja utvecklas i en bestämd riktning, där det mytiska undan för undan viker för modernitet och realism. Men så händer något. Magin bryter tillbaka och får kolonialmakten att tappa greppet; det talas om en man som stoppar tåg, och en helig jungfru reser runt och eldar folket mot de franska härskarna. Dongala slutar sin mäktiga krönika över Kongos nittonhundratal i en brant vision där Mankunku, äntligen tillbaka under palmen där han föddes, tycker sig uppgå i ett namnlöst kosmos, plötsligt ett med sin myt: ”en varelse född utan födelse, utan början och därför utan slut.” Om Dongala i Mankunku velat skapa en symbolgestalt för det moderna Kongo – vilket knappast är en vågad gissning – är det ett ödesmättat slutackord. Precis som det är något ofrånkomligt över slutet i Mabanckous roman, där Spruckna glaset efter att ha skrivit klart sin sorglustiga krönika om krogens färgsprakande klientel, och efter att ha återlämnat boken till ägaren med orden ”uppdraget är slutfört”, går i floden för att äntligen förenas med sin mor. Ännu en cirkel sluts, som cirklar förstås alltid måste göra om de ska vara cirklar. Och det ska de ju, om man ska kunna bryta dem. Dan Jönsson litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7779, "headline": "Staten får bakläxa för arkitekttävling", "summary": "Statens kritiserade upphandling av arkitekttjänster till världsutställningen i Shanghai 2010 måste göras om. Det fastställer läns- rätten i Stockholms län i en dom.", "article": "– Det är bra att de får lite smäll på fingrarna. Det måste leda till en tankeställare när det gäller vägen framåt, säger Svenska Arkitekters förbundsordförande Staffan Carenholm. Tidigare i år rekommenderade Svenska Arkitekter för första gången sina medlemmar att inte lämna in förslag till en Sverigepaviljong på världsutställningen i Shanghai 2010. Förbundet ansåg att UD och den svenska kommittén för Expo 2010 inte hanterat upphandlingen som de borde. I stället för att anordna en regelrätt arkitekttävling har arkitektbyråerna förväntats lägga anbud med skisser, en kostnad på cirka 250 000–300 000 kronor. I anbuden ingick även uppdraget att på plats i Kina utreda vad paviljongen skulle kosta att sätta upp och montera ned – utan att veta om de skulle få jobbet eller inte. Nu har kritiken från Svenska Arkitekter och ett antal arkitektföretag gett resultat. Genom en dom har Länsrätten i Stockholm förordnat staten att göra om upphandlingen eftersom den strider mot lagen om offentlig upphandling. – Vi är lite förvirrade över domen. Den tar inte upp de punkter som de klagandes advokat har anfört. Domaren har hittat tre andra punkter – att vi inte varit tillräckligt detaljerad i vår beskrivning i upphandlingsunderlaget, säger Hans Jeppsson, generalkomissarie för Expo 2010, och fortsätter: – Vi är förvänande eftersom några av dem är branschpraxis. Men vi håller på att studera domen och vad den egentligen betyder för oss och sedan ser vi vilka slutsatser vi kan dra. Vi har förhoppningen att kunna gå vidare och slippa fler omgångar i domstolen. Världsutställningen i Kina kommer att pågå under sex månader 2010. Temat är ”Better city, better life” där stadsmiljöfrågor kommer att vara i fokus. – Världsutställningen är en sorts olympiad i arkitektur och här tycker vi att Sverige genom UD och Expo inte haft någon arkitektonisk ambition, säger Staffen Carenholm, som nu hoppas att domen kan ge en bättre arkitekturpolitik i landet. Enligt honom är flera länder redan klara med sina paviljonger medan Sverige ligger sist i arbetet med sin, något som han anser är ”självförvållat”. – Han vet inte vad han pratar om. Det finns flera länder som ligger efter Sverige, säger Hans Jeppsson. Emma Ågrahn emma.agrahn@dn.se 08-738 12 48 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7783, "headline": "Djärvt museum ger Herning kraft", "summary": "Museet är vår tids prestigebygge - en boom som nu analyseras på Louisiana museum. Till utställningens huvudpersoner hör stjärnarkitekten Steven Holl, även aktuell med ett nytt, spektakulärt konstmuseum för den danska småstad", "article": "Jylland, Danmark. Den rödrandiga mattan har rullats fram till museibygget i Herning. Det är taklagsfest och gästerna som bjudits in strosar omkring i skalet till huset, som när det står färdigt nästa år ska fyllas med konst och musik. Snart kommer han. Steven Holl. Stjärnarkitekten från Amerika. Han som har ritat den märkliga byggnaden med dess snart ditlyfta, kurvigt välvda takformationer som uppifrån liknar ett gäng hopslagna skjortärmar. Innan han får åka hem ska huset också få sitt namn. Det spektakulära Herningbygget, som ska ersätta det gamla museet några stenkast härifrån, är bara ett exempel på hur konstmuseiarkitekturen de senaste åren tycks ha blivit den främsta arenan för vilt experimenterande arkitektur världen över. Ett fenomen som museet Louisiana nu uppmärksammar i den internationella vandringsutställningen \"Museer i det 21. århundrade\", där tjugofem hus diskuteras och analyseras. Bitar i en byggboom som inte tycks vilja avta och där Steven Holl är en av de bidragande arkitekterna. - Det ökande museibyggandet har delvis att göra med Bilbao-effekten, förklarar Louisiana-curatorn Kjeld Kjeldsen i telefon. Det han menar är att samhällsaktörer världen över har fått upp ögonen för att en uppseendeväckande museiarkitektur kan bli en regional besöksmagnet, efter succén med Frank Gehrys bygge i den dessförinnan rätt anonyma spanska staden. - Men det har även att göra med att publiken växt, folk är mycket mer intresserade av att lägga sin fritid på ett konstmuseibesök idag, säger Kjell Kjeldsen. Enligt honom är det en tendens som i sin tur beror på att museerna har \"öppnat sig mer mot publiken\" och blivit \"ett slags upplevelsecenter\" med föredrag, butiker och caféer. Steven Holl pustar ut efter föredraget han just hållit för det nya Hernings-museets investerare denna taklagsdag. På Louisiana-utställningen är han i egenskap av erfaren museiarkitekt representerad med Bloch building i Kansas. En utbyggnad till Nelson-Atkins museum of art, som till stora delar löper under jord, men sticker upp med en serie glaskuber ovan jord. Precis som i Herning, där museets kurvformationer kommer att fortsätta som utskjutande, avlånga grönskande kullar i omgivningen, tycks han i Kansasbygget både anpassa sig till och utmana landskapet med sin arkitektur. Jag frågar honom vad det är som gör att museiarkitekturen av idag ter sig så radikal, medan så mycket annat som byggs tycks så tamt? - Well, svarar Steven Holl, den kulturella energin som konsten och särskilt den samtida konsten ger uttryck för, har placerat museiarkitekturen i en position för sig. Holl menar kort sagt att museets yttre i dag tillåts spegla experimenten som ställs ut i dess inre. - Och det gör uppdraget att rita ett konstmuseum till ett av de mest intressanta man kan få som arkitekt idag. Holl anser att konstmuseet, där man tillåts röra sig fritt, pausa när man själv vill men ändå umgås, antagligen är den allra bästa av de olika kulturinstitutionerna på att skapa möten människor emellan. Vilka är de konstruktionsmässiga utmaningarna i dagens konstmuseibyggande? - Ljussättningen, svarar Steven Holl utan att tveka, att kunna variera den efter verken som ställs ut, och temperatur- och fuktighetskontrollen. Kraven på säkerheten, får inte de estetiska följder? - Vi har tre nivåer av säkerhet här i Herning och du märker dem inte alls, den mest kraftfulla säkerhetsutrustningen är att ha ett rörelselarm. Man behöver alltså inte bygga bunkrar, som man gjort på andra håll? - Nej, säger Holl, och berättar att han, som själv alltid börjar med att måla akvareller av sina byggnader, har inspiretats av den italienska konstnären Piero Manzoni när det gäller Herning-huset. Manzoni, som dog bara 30 år gammal 1963, var en av aktörerna i den så kallade Arte Povera-rörelsen, konstnärer som gärna använde vardagliga material i sina verk. Holls utgångspunkt för den tyglikt ruffa fasaden har varit Manzonis vita \"Achrome-målningar\", uppbyggda av bitar av allt från bomullstyg till kaninskinn. Mest känd är nog Manzoni ändå för sin serie små konservburkar med etiketten \"Merda d'artista\". Alltså \"konstnärens avföring\". Och han har en alldeles särskild koppling till småstaden Herning. I korridoren i de gamla museilokalerna som ryms i en före detta skjortfabrik, svettas museichefen Holger Reenberg i den obarmhärtiga junihettan. Det var här som den radikale italienaren \"gick omkring och arbetade som han ville\" under 1960-talet, inbjuden av de konstintresserade fabriksägarna. I dag finns här världens största samling av hans verk och, ja, även en bajsburk bakom plexiglas. En grundplåt så god som någon för att dra folk till det nya museet: Manzoni ses idag som en djärv, mångfasetterad pionjär för konceptkonsten. Reenberg målar upp visionerna för nystarten i det nya huset nästa år. - Vi ska skapa något extraordinärt för konsten, det ska inte bli en del av en internationell konstcirkus, inget \"stormarknadsmuseum\", hävdar han och berättar om det nya museets \"skattkammarkonstruktion\": två stora och liksom slutna utställningshallar, utanför dem ytor som kan hållas öppna även när konstsalarna är stängda. Och inne i skattkistorna? Manzoni-samlingen förstås, Reenberg nämner ett gäng andra namn i Arte povera-rörelsen, \"och kanske några futurister också.\" - När du bygger nytt museum kan du ju hälla i det gamla innehållet i det nya skalet, det finns undersökningar som visar att folk kommer för att se den nya fina förpackningen, säger han oförblommerat. Är inte det att lura publiken? - Vill man öka sina besökssiffror idag så måste man bygga nytt. I salarna kommer också Herning-biennalen \"Socle du monde\" med samtidskonst och musikensemblen Midtvest att hålla till. Reenberg beskriver kulturinställningen i Herning, där konsten enligt \"Manzoni\"-konceptet har ett intensivt samarbete med näringslivet, som en typ av Gnosjöanda. En slags kreativ kusinen från-landet-position som gjort att bygget gått från idé till slutförande på i sammanhanget korta sju år. I det halvfärdiga museibygget minglar arkitekten Steven Holl bland besökarna i sin ljusgula kostym, som han lät sy upp till ett evenemang vid bygget av hans Knut Hamsun-museum i Norge tidigare i år. Det är dags för dop. - This is the moment of thruth, säger den grafiske formgivaren Bo Linnemann och tar över micken: - I dag heter det Herning Konstmuseum men vi måste ha ett namn som funkar utanför Danmark också. - Vad skulle vi då döpa det till Vi tog början och slutet av Herning museum of contemporary art, och vad blir det? Heart. Det är det nya namnet, fortsätter han och visar hur det ska infogas i utställningsarbetet: Olafur Eliasson at Heart, och så vidare. - Inga reaktioner? Ingen säger något, men så här långt är det svårt att inte tänka Heja Herning! Medan bygganden virvlar över det råa betonggolvet. Museet i Herning kostar 150 miljoner Heart. Det nya konstmuseet i Herning är resultatet av en internationellt utlyst arkitekturtävling och har en budget på cirka 150 miljoner kronor. Bland finansiärerna finns representanter för näringslivet i Herning, den stora danska fonden Realdania och Hernings kommun. Museibyggnaden, som invigs nästa sommar, är på 5 500 kvadratmeter. Stor vikt har lagts på att göra museet till ett \"green house\", ett miljöarbete lett av ingenjören Matthias Schuler. Bland annat ska museet kylas av åttagradigt, uppumpat grundvatten. Amerkansk arkitekt född 1947. Har Amerkansk arkitekt född 1947. Har ritat en lång serie museer och arbetar nu parallellt med museet i Herning bland annat med ett konst- och arkitekturmuseum i bergig terräng i Nanjing i Kina. Konstmuseet Kiasma i Finland invigt 1998 anses vara ett av hans främsta verk. Har även byggt bostäder och kommersiella byggnader och fått en rad priser för sitt arbete. Om hans tillbyggnad av Nelson Atkins museum of art i Kansas skriver konst- och arkitekturistorikern Angeli Sachs i katalogen till \"Museer i det 21. århundrede\" att den är \"...en ny höjdpunkt inte bara i hans arkitektur, utan också i den samtida museiarkitekturen i stort.\" Holl säger till DN att han gillar Stockholm och gärna skulle bygga i Sverige, \"men jag har inte blivit inbjuden.\" \"Museer i det 21. århundrede - \"Museer i det 21. århundrede - Ideer Projekter Byggerier\" visas på Louisiana Museum for moderne kunst i danska Humlebaek t o m 14 september. Utställningen visar upp och analyserar 25 aktuella och kommande konst- och kulturmuseer världen över. Det är en internationell vandringsutställning arrangerad av Art Centre Basel i Schweiz. I katalogessäerna diskuteras bland annat den spektakulära arkitekturens konkurrens med den utställda konsten. www.louisiana.dk ", "article_category": "culture"}
{"id": 7785, "headline": "Musiker saknar sitt hus", "summary": "I höst skulle Kungliga Musikhögskolan ha flyttat in i nya lokaler. Hyreskontraktet är redan skrivet. Men bygget är inte ens påbörjat. På platsen finns i dag bara en skamfilad tomt med Stockholms bästa läge.", "article": "- För oss har frågan om en ny skola blivit ett spel fullt av prestige, politik och pengar. Hur det kommer att gå är omöjligt att säga, säger Kerstin Lönngren. Hon har projektanställts av Kungliga Musikhögskolan för att arbeta med att skaffa nya lokaler. Behovet är skriande. I dag är undervisningen uppdelad på fyra olika byggnader som ligger vid Valhallavägen i Stockholm. Den största, före detta Statens normalskola, är nödtorftigt anpassad för ändamålet. Det är så illa att skolans två konsertsalar ligger ovanpå varandra med bristfällig ljudisolering. Det är så lyhört att det bara går att använda en sal i taget. Ventilationen är undermålig, vilket inte bara drabbar människor, utan även känsliga, dyra musikinstrument. De utspridda lokalerna gynnar inte heller en gemensam identitet. Skolan behöver den, eftersom den brokiga undervisningen sträcker sig från medeltida musik till den allra modernaste, inklusive folkmusik och jazz. Förutom instrumentalister och sångare utbildas även kompositörer, dirigenter och inte minst musiklärare, som är den allra största gruppen. - När planerna på en ny musikskola växte fram insåg vi snabbt att vi måste ligga där det finns folk, eftersom studenterna ger offentliga konserter och för att de blivande musiklärarna lätt ska kunna möta sina elever, säger Måns Tengner, informationschef på Musikhögskolan. Därmed föll alla planer på att lägga Musikhögskolan i någon förort, som till exempel gjordes med Konstfack. År 2003 beslöt skolans styrelse att den nya byggnaden skulle ligga på samma tomt på Valhallavägen där man finns i dag. Arkitektfirman AIX vann den avgörande tävlingen för den nya Musikhögskolan. Händelserna som sedan tog sin början tål att jämföras med turerna kring nya Slussen. I dag handlar det inte längre om att bygga en ny skola, utan ett helt stadsdelsprojekt som inkluderar 400 lägenheter och där skolan bara ska utgöra en tredjedel av marken. Problemen kan sägas ha börjat år 2004. Då bestämde sig innehavarna av Musikhögskolans granntomt, Familjen Swartling, att lämna ridskolan som ligger där och flytta till lantligare miljöer utanför stan. Fastighetsbolaget Akademiska Hus köpte tomten med tillhörande byggnader, eftersom de redan ägde den fastighet som i dag hyser Musikhögskolan. - De frågade oss om vi ville ligga där ridskolan låg. Vi sa att det var helt okej om det inte blir dyrare eller sämre, säger Kerstin Lönngren. Men det fanns en hake. Ridhuset och stallet, byggda i slutet av 1800-talet, stod under den högsta grad av byggnadsminnesskydd som finns. AIX-arkitekter ritade därför ett nytt förslag på en Musikhögskola där de gamla byggnaderna integrerades. Men i juni år 2006 underkände länsstyrelsen det tänkta bygget. Det ansågs för dominant nära likaledes byggnadsminnesmärkta Stadion som ligger på andra sidan Lidingövägen. Dilemmat var nu att Akademiska Hus redan sålt Musikhögskolans nuvarande tomt till ett annat fastighetsbolag som där tänker bygga de 400 lägenheterna. Nu fick AIX-arkitekter uppdraget att i all hast ta fram ett tredje förslag, där Musikhögskolan och de 400 bostäderna, bildade ett sammanhållet kvarter. Stadsbyggnadskontoret med ansvarige planarkitekten Alexander Wolodarski tände på alla cylindrar. Men för att projektet skulle kunna realiseras måste de skyddade husen rivas. Och samma länsstyrelse som minnesförklarade husen år 1995, hävde därför byggnadsminnesförklaringen. Då ingrep Riksantikvarieämbetet och överklagade till länsrätten. I november förra året föll domen. De skyddade husen ska vara kvar. - När Akademiska Hus köpte tomten visste de att det fanns byggnadsminnen på den. Att en alternativ användning av tomten innebär en bättre affär för fastighetsägaren är inte skäl nog till att häva en byggnadsminnesförklaring, säger Fredrik Blomqvist på Riksantikvarieämbetet. Han förklarar att ridanläggningen en gång tillhörde generalstaben, att det är den högsta militära rangens ridhus i en ännu befintlig kulturmiljö, med en tillhörande gul villa, som måste bevaras. Akademiska Hus har överklagat länsrättens dom till kammarrätten. De tar sig an ärendet tidigast i slutet av juli, men förmodligen först i början av hösten. Och då vet man inte om det ens blir prövningstillstånd. Om det är nödvändigt tänker Riksantikvarieämbetet driva fallet vidare till Regeringsrätten som är högsta instans. Det kan ta flera år. - Det finns lagrum i kulturminneslagen som kan häva beslut enligt byggnadsminnesmärkning, bland annat ändamålslöshet. De här byggnaderna går inte att använda längre för hästar, eftersom de ligger långt inne i stan, säger Kerstin Lönngren. Hon åberopar ytterligare ett lagrum som säger att man inte i all evighet kan hindra en utveckling om byggnadsminnet inte står i rimlig förhållande till dess betydelse. Hon påpekar också att det finns andra stallar i Stockholm, till exempel Hovstallet. På Akademiska Hus säger dess vd Thomas Norell: - Vi upplevde byggnadsminnesförklaringen som amatörmässig. Den gjordes så sent som 1995 med interiört delvis förvanskade byggnader. Vi tittade noggrant på det här med stadsbyggnadskontoret och Musikhögskolan när vi frågade oss vad vi ska göra med den centralt belägna tomten, en angelägenhet av första klass. I dag är det dessutom orealistiskt att den nya Musikhögskolan hamnar på sin nuvarande tomt, eftersom stadsbyggnadskontoret där planerar bostäder. Akademiska Hus har ännu inte bestämt sig för om man hänger med till sista rättsinstans. I Musikhögskolans korridorer viskas redan om hemliga förhandlingar där Akademiska Hus som tänkbar lösning vill ge Musikhögskolan till om några år lediga Arkitekthögskolan som ligger nedanför Engelbrekts kyrka. - I dagsläget har vi inte diskuterat alternativa placeringar, eftersom läget vid Valhallavägen är utomordentligt. Men i botten är det ingen god idé att inhysa en musikhögskola i en befintlig huskropp på grund av de speciella ljudkraven för en musikhögskola med övningsrum, konsertsalar och klimatet för instrumenten, säger Thomas Norell. Tomten där Musikhögskolan skulle byggas ligger öde och skamfilad, omgiven av taggtråd. De tre skyddade byggnaderna är i dåligt skick. Akademiska Hus sitter med Svartepetter. De sålde bort Kungliga Musikhögskolans mark till ett kommersiellt bostadsbolag och är nu fast med tomten där de skyddade byggnaderna finns. Samtidigt har Akademiska Hus redan skrivit hyreskontraktet med Musikhögskolan för det nya huset, ett kontrakt som dessutom är godkänt av regeringen. - Med hyreskontraktet på fickan kan vi kräva fullgoda lokaler, säger Kerstin Lönngren. Hon inser samtidigt att det inte går att hålla liv i den gamla skolan mer än maximalt tio år. Allt medan Akademiska Hus måste se till att ridanläggningen inte förfaller. Det kräver byggnadsminneslagen. Hittills har bolaget nonchalerat sina skyldigheter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7787, "headline": "Musiker saknar sitt hus", "summary": "I höst skulle Kungliga Musikhögskolan ha flyttat in i nya lokaler. Hyreskontraktet är redan skrivet. Men bygget är inte ens påbörjat. På platsen finns i dag bara en skamfilad tomt med Stockholms bästa läge.", "article": "– För oss har fråganom en ny skola blivit ett spel fullt av prestige, politik och pengar. Hur det kommer att gå är omöjligt att säga, säger Kerstin Lönngren. Hon har projektanställts av Kungliga Musikhögskolan för att arbeta med att skaffa nya lokaler. Behovet är skriande. I dag är undervisningen uppdelad på fyra olika byggnader som ligger vid Valhallavägen i Stockholm. Den största, före detta Statens normalskola, är nödtorftigt anpassad för ändamålet. Det är så illa att skolans två konsertsalar ligger ovanpå varandra med bristfällig ljudisolering. Det är så lyhört att det bara går att använda en sal i taget. Ventilationen är undermålig, vilket inte bara drabbar människor, utan även känsliga, dyra musikinstrument. De utspridda lokalerna gynnar inte heller en gemensam identitet. Skolan behöver den, eftersom den brokiga undervisningen sträcker sig från medeltida musik till den allra modernaste, inklusive folkmusik och jazz. Förutom instrumentalister och sångare utbildas även kompositörer, dirigenter och inte minst musiklärare, som är den allra största gruppen. – När planerna på en ny musikskola växte fram insåg vi snabbt att vi måste ligga där det finns folk, eftersom studenterna ger offentliga konserter och för att de blivande musiklärarna lätt ska kunna möta sina elever, säger Måns Tengner, informationschef på Musikhögskolan. Därmed föll alla planer på att lägga Musikhögskolan i någon förort, som till exempel gjordes med Konstfack. År 2003 beslöt skolans styrelse att den nya byggnaden skulle ligga på samma tomt på Valhallavägen där man finns i dag. Arkitektfirman AIX vann den avgörande tävlingen för den nya Musikhögskolan. Händelserna som sedan tog sin början tål att jämföras med turerna kring nya Slussen. I dag handlar det inte längre om att bygga en ny skola, utan ett helt stadsdelsprojekt som inkluderar 400 lägenheter och där skolan bara ska utgöra en tredjedel av marken. Problemen kan sägas ha börjat år 2004. Då bestämde sig innehavarna av Musikhögskolans granntomt, Familjen Swartling, att lämna ridskolan som ligger där och flytta till lantligare miljöer utanför stan. Fastighetsbolaget Akademiska Hus köpte tomten med tillhörande byggnader, eftersom de redan ägde den fastighet som i dag hyser Musikhögskolan. – De frågade oss om vi ville ligga där ridskolan låg. Vi sa att det var helt okej om det inte blir dyrare eller sämre, säger Kerstin Lönngren. Men det fanns en hake. Ridhuset och stallet, byggda i slutet av 1800-talet, stod under den högsta grad av byggnadsminnesskydd som finns. AIX-arkitekter ritade därför ett nytt förslag på en Musikhögskola där de gamla byggnaderna integrerades. Men i juni år 2006 underkände länsstyrelsen det tänkta bygget. Det ansågs för dominant nära likaledes byggnadsminnesmärkta Stadion som ligger på andra sidan Lidingövägen. Dilemmat var nu att Akademiska Hus redan sålt Musikhögskolans nuvarande tomt till ett annat fastighetsbolag som där tänker bygga de 400 lägenheterna. Nu fick AIX-arkitekter uppdraget att i all hast ta fram ett tredje förslag, där Musikhögskolan och de 400 bostäderna, bildade ett sammanhållet kvarter. Stadsbyggnadskontoret med ansvarige planarkitekten Alexander Wolodarski tände på alla cylindrar. Men för att projektet skulle kunna realiseras måste de skyddade husen rivas. Och samma länsstyrelse som minnesförklarade husen år 1995, hävde därför byggnadsminnesförklaringen. Då ingrep Riksantikvarieämbetet och överklagade till länsrätten. I november förra året föll domen. De skyddade husen ska vara kvar. – När Akademiska Hus köpte tomten visste de att det fanns byggnadsminnen på den. Att en alternativ användning av tomten innebär en bättre affär för fastighetsägaren är inte skäl nog till att häva en byggnadsminnesförklaring, säger Fredrik Blomqvist på Riksantikvarieämbetet. Han förklarar att ridanläggningen en gång tillhörde generalstaben, att det är den högsta militära rangens ridhus i en ännu befintlig kulturmiljö, med en tillhörande gul villa, som måste bevaras. Akademiska Hus har överklagat länsrättens dom till kammarrätten. De tar sig an ärendet tidigast i slutet av juli, men förmodligen först i början av hösten. Och då vet man inte om det ens blir prövningstillstånd. Om det är nödvändigt tänker Riksantikvarieämbetet driva fallet vidare till Regeringsrätten som är högsta instans. Det kan ta flera år. – Det finns lagrum i kulturminneslagen som kan häva beslut enligt byggnadsminnesmärkning, bland annat ändamålslöshet. De här byggnaderna går inte att använda längre för hästar, eftersom de ligger långt inne i stan, säger Kerstin Lönngren. Hon åberopar ytterligare ett lagrum som säger att man inte i all evighet kan hindra en utveckling om byggnadsminnet inte står i rimlig förhållande till dess betydelse. Hon påpekar också att det finns andra stallar i Stockholm, till exempel Hovstallet. På Akademiska Hus säger dess vd Thomas Norell: – Vi upplevde byggnadsminnesförklaringen som amatörmässig. Den gjordes så sent som 1995 med interiört delvis förvanskade byggnader. Vi tittade noggrant på det här med stadsbyggnadskontoret och Musikhögskolan när vi frågade oss vad vi ska göra med den centralt belägna tomten, en angelägenhet av första klass. I dag är det dessutom orealistiskt att den nya Musikhögskolan hamnar på sin nuvarande tomt, eftersom stadsbyggnadskontoret där planerar bostäder. Akademiska Hus har ännu inte bestämt sig för om man hänger med till sista rättsinstans. I Musikhögskolans korridorer viskas redan om hemliga förhandlingar där Akademiska Hus som tänkbar lösning vill ge Musikhögskolan till om några år lediga Arkitekthögskolan som ligger nedanför Engelbrekts kyrka. – I dagsläget har vi inte diskuterat alternativa placeringar, eftersom läget vid Valhallavägen är utomordentligt. Men i botten är det ingen god idé att inhysa en musikhögskola i en befintlig huskropp på grund av de speciella ljudkraven för en musikhögskola med övningsrum, konsertsalar och klimatet för instrumenten, säger Thomas Norell. Tomten där Musikhögskolan skulle byggas ligger öde och skamfilad, omgiven av taggtråd. De tre skyddade byggnaderna är i dåligt skick. Akademiska Hus sitter med Svartepetter. De sålde bort Kungliga Musikhögskolans mark till ett kommersiellt bostadsbolag och är nu fast med tomten där de skyddade byggnaderna finns. Samtidigt har Akademiska Hus redan skrivit hyreskontraktet med Musikhögskolan för det nya huset, ett kontrakt som dessutom är godkänt av regeringen. – Med hyreskontraktet på fickan kan vi kräva fullgoda lokaler, säger Kerstin Lönngren. Hon inser samtidigt att det inte går att hålla liv i den gamla skolan mer än maximalt tio år. Allt medan Akademiska Hus måste se till att ridanläggningen inte förfaller. Det kräver byggnadsminneslagen. Hittills har bolaget nonchalerat sina skyldigheter. Marcus Boldemann marcus.boldemann@dn.se 08-738 20 59 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7789, "headline": "Musiker saknar sitt hus", "summary": "I höst skulle Kungliga Musikhögskolan ha flyttat in i nya lokaler. Hyreskontraktet är redan skrivet. Men bygget är inte ens påbörjat. På platsen finns idag bara en skamfilad tomt med Stockholms bästa läge.", "article": "– För oss har frågan om en ny skola blivit ett spel fullt av prestige, politik och pengar. Hur det kommer att gå är omöjligt att säga, säger Kerstin Lönngren. Hon har projektanställts av Kungliga Musikhögskolan för att arbeta med att skaffa nya lokaler. Behovet är skriande. I dag är undervisningen uppdelad på fyra olika byggnader som ligger vid Valhallavägen i Stockholm. Den största, före detta Statens normalskola, är nödtorftigt anpassad för ändamålet. Det är så illa att skolans två konsertsalar ligger ovanpå varandra med bristfällig ljudisolering. Det är så lyhört att det bara går att använda en sal i taget. Ventilationen är undermålig, vilket inte bara drabbar människor, utan även känsliga, dyra musikinstrument. De utspridda lokalerna gynnar inte heller en gemensam identitet. Skolan behöver den, eftersom den brokiga undervisningen sträcker sig från medeltida musik till den allra modernaste, inklusive folkmusik och jazz. Förutom instrumentalister och sångare utbildas även kompositörer, dirigenter och inte minst musiklärare, som är den allra största gruppen. – När planerna på en ny musikskola växte fram insåg vi snabbt att vi måste ligga där det finns folk, eftersom studenterna ger offentliga konserter och för att de blivande musiklärarna lätt ska kunna möta sina elever, säger Måns Tengner, informationschef på Musikhögskolan. Därmed föll alla planer på att lägga Musikhögskolan i någon förort, som till exempel gjordes med Konstfack. År 2003 beslöt skolans styrelse att den nya byggnaden skulle ligga på samma tomt på Valhallavägen där man finns idag. Arkitektfirman AIX vann den avgörande tävlingen för den nya Musikhögskolan. Händelserna som sedan tog sin början tål att jämföras med turerna kring nya Slussen. I dag handlar det inte längre om att bygga en ny skola, utan ett helt stadsdelsprojekt som inkluderar 400 lägenheter och där skolan bara ska utgöra en tredjedel av marken. Problemen kan sägas ha börjat år 2004. Då bestämde sig innehavarna av Musikhögskolans granntomt, Familjen Swartling, att lämna ridskolan som ligger där och flytta till lantligare miljöer utanför stan. Fastighetsbolaget Akademiska Hus köpte tomten med tillhörande byggnader, eftersom de redan ägde den fastighet som idag hyser Musikhögskolan. – De frågade oss om vi ville ligga där ridskolan låg. Vi sa att det var helt okej om det inte blir dyrare eller sämre, säger Kerstin Lönngren. Men det fanns en hake. Ridhuset och stallet, byggda i slutet av 1800-talet, stod under den högsta grad av byggnadsminnesskydd som finns. AIX-arkitekter ritade därför ett nytt förslag på en Musikhögskola där de gamla byggnaderna integrerades. Men i juni år 2006 underkände länsstyrelsen det tänkta bygget. Det ansågs för dominant nära likaledes byggnadsminnesmärkta Stadion som ligger på andra sidan Lidingövägen. Dilemmat var nu att Akademiska Hus redan sålt Musikhögskolans nuvarande tomt till ett annat fastighetsbolag som där tänker bygga de 400 lägenheterna. Nu fick AIX-arkitekter uppdraget att i all hast ta fram ett tredje förslag, där Musikhögskolan och de 400 bostäderna, bildade ett sammanhållet kvarter. Stadsbyggnadskontoret med ansvarige planarkitekten Alexander Wolodarski tände på alla cylindrar. Men för att projektet skulle kunna realiseras måste de skyddade husen rivas. Och samma länsstyrelse som minnesförklarade husen år 1995, hävde därför byggnadsminnesförklaringen. Då ingrep Riksantikvarieämbetet och överklagade till länsrätten. I november förra året föll domen. De skyddade husen ska vara kvar. – När Akademiska Hus köpte tomten visste de att det fanns byggnadsminnen på den. Att en alternativ användning av tomten innebär en bättre affär för fastighetsägaren är inte skäl nog till att häva en byggnadsminnesförklaring, säger Fredrik Blomqvist på Riksantikvarieämbetet. Han förklarar att ridanläggningen en gång tillhörde generalstaben, att det är den högsta militära rangens ridhus i en ännu befintlig kulturmiljö, med en tillhörande gul villa, som måste bevaras. Akademiska Hus har överklagat länsrättens dom till kammarrätten. De tar sig an ärendet tidigast i slutet av juli, men förmodligen först i början av hösten. Och då vet man inte om det ens blir prövningstillstånd. Om det är nödvändigt tänker Riksantikvarieämbetet driva fallet vidare till Regeringsrätten som är högsta instans. Det kan ta flera år. – Det finns lagrum i kulturminneslagen som kan häva beslut enligt byggnadsminnesmärkning, bland annat ändamålslöshet. De här byggnaderna går inte att använda längre för hästar, eftersom de ligger långt inne i stan, säger Kerstin Lönngren. Hon åberopar ytterligare ett lagrum som säger att man inte i all evighet kan hindra en utveckling om byggnadsminnet inte står i rimlig förhållande till dess betydelse. Hon påpekar också att det finns andra stallar i Stockholm, till exempel Hovstallet. På Akademiska Hus säger dess vd Thomas Norell: – Vi upplevde byggnadsminnesförklaringen som amatörmässig. Den gjordes så sent som 1995 med interiört delvis förvanskade byggnader. Vi tittade noggrant på det här med stadsbyggnadskontoret och Musikhögskolan när vi frågade oss vad vi ska göra med den centralt belägna tomten, en angelägenhet av första klass. I dag är det dessutom orealistiskt att den nya Musikhögskolan hamnar på sin nuvarande tomt, eftersom stadsbyggnadskontoret där planerar bostäder. Akademiska Hus har ännu inte bestämt sig för om man hänger med till sista rättsinstans. I Musikhögskolans korridorer viskas redan om hemliga förhandlingar där Akademiska Hus som tänkbar lösning vill ge Musikhögskolan till om några år lediga Arkitekthögskolan som ligger nedanför Engelbrekts kyrka. – I dagsläget har vi inte diskuterat alternativa placeringar, eftersom läget vid Valhallavägen är utomordentligt. Men i botten är det ingen god idé att inhysa en musikhögskola i en befintlig huskropp på grund av de speciella ljudkraven för en musikhögskola med övningsrum, konsertsalar och klimatet för instrumenten, säger Thomas Norell. Tomten där Musikhögskolan skulle byggas ligger öde och skamfilad, omgiven av taggtråd. De tre skyddade byggnaderna är i dåligt skick. Akademiska Hus sitter med Svartepetter. De sålde bort Kungliga Musikhögskolans mark till ett kommersiellt bostadsbolag och är nu fast med tomten där de skyddade byggnaderna finns. Samtidigt har Akademiska Hus redan skrivit hyreskontraktet med Musikhögskolan för det nya huset, ett kontrakt som dessutom är godkänt av regeringen. – Med hyreskontraktet på fickan kan vi kräva fullgoda lokaler, säger Kerstin Lönngren. Hon inser samtidigt att det inte går att hålla liv i den gamla skolan mer än maximalt tio år. Allt medan Akademiska Hus måste se till att ridanläggningen inte förfaller. Det kräver byggnadsminneslagen. Hittills har bolaget nonchalerat sina skyldigheter. Marcus Boldemann marcus.boldemann@dn.se 08-738 20 59 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7814, "headline": "Blåser med egen ton", "summary": "Peter Asplund på Berns, SVT 2 19.00. Peter Asplund, trumpetare med icke-dogmatisk inställning. Han spelar såväl med egna jazzgruppen som med Skifs, Robert Broberg och Ainbusk.", "article": "Tidigt söndag kväll ges i televisionen ett gyllene tillfälle att stifta bekantskap med den högst hörvärde trumpetaren Peter Asplund, född 1969, en man som \"spelar rakt från hjärtat\", som en beundrare har uttryckt det. Peter Asplund har gett ut fyra album i eget namn, och har turnerat med sin grupp över hela världen - han har framträtt i såväl USA, Kanada och Australien som i England, Tyskland, Polen och Schweiz. Han hörs både med sin egen kvartett och med instrumentkollegan Bosse Brobergs grupp Nognenja, Tolvan Big Band och Hector Bingert Latin Lover Big Band. Han har en befriande icke-dogmatisk inställning till vilka sammanhang det passar sig för en jazzmusikant att synas i: sålunda har Peter Asplund samarbetat med pop- och rockstjärnor som Kent, Björn Skifs, Lena Philipsson, Ainbusk, Bo Kaspers och - faktiskt! - Robert Broberg. - Det tar tid att hitta sitt eget sound, har Peter Asplund konstaterat i intervjuer: - Jag har många gånger känt Chet Baker på ena axeln och Miles Davis på den andra när jag spelat jazzens standardlåtar. Men i dag kan jag säga att de är helt borta. Ja, minsann, i dag låter Peter Asplund som sig själv och som ingen annan. Lite Miles och lite Chet Baker finns förstås i hans spel - det är ofrånkomligt - men det kryddas också av \"Satchelmouth\", den oöverträffade Louis Armstrong (som Asplund kärleksfullt hyllade på cd:n \"Satch as such\"). Själv talar Asplund gärna om sin stil som \"ett nordiskt sken över en amerikansk jazztradition\". SVT spelade in Peter Asplunds kvartett när de framträdde på traditionstyngda nöjespalatset Berns i Stockholm, i samband med releasefesten för gruppens senaste album \"As knights concur\" (fritt översatt \"När riddare samspelar\"). Förutom Asplund själv hör vi pianisten Jacob Karlzon, kontrabasisten Hans Andersson och trumslagaren Johan Löfcrantz-Ramsay. Vi bjuds på ett knippe originallåtar, med titlar som \"Wonderyear\" och \"The Prowlers\". Asplund hyllar Armstrong i \"What a wonderful world\" och låter oss njuta av sin prisade version av Richard Rodgers-Lorenz Harts \"My funny Valentine\". Extra intressant att notera är att Peter Asplund tar sig an den vemodigt vackra \"Sunny\", och tolkar den på sitt högst personliga vis. Denna popjazzlåt skrevs av en man vid namn Bobby Hebb när han var i dubbel sorg: hans äldre bror Harold dödades i ett knivslagsmål utanför en nattklubb i Nashville dagen efter att USA:s president John F Kennedy mördades den 22 november 1963. År 1966 låg tre olika versioner av \"Sunny\" på topplistorna, förutom Bobby Hebbs egen version fina tolkningar av Cher och Georgie Fame. - Jag tror att det finns en form av svensk blues. Det handlar bland annat om det vemodiga och melankoliska, kommenterar Asplund. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7821, "headline": "\"Killzone\" gav Guerilla superhjältestatus", "summary": "Det mest omtalade actionspelet i världen just nu är holländskt. Det släpps först tidigt nästa år, men har redan visats upp i spelbar form. DN har träffat Guerilla och spelat \"Killzone 2\".", "article": "Det mest omtalade actionspelet i världen just nu är holländskt. Det släpps först tidigt nästa år, men har redan visats upp i spelbar form. DN har träffat Guerilla och spelat \"Killzone 2\". I utkanten av Amsterdams red light-distrikt skapas just nu ett av de mest påkostade underhållningsprojekten någonsin. Spelhuset Guerilla, som utvecklade ett enkelt teknikdemo så sent som i slutet av 90-talet, befinner sig i dag i blickfånget för hela spelindustrin. Men sina gamla, numera överfulla lokaler, vägrar de lämna. - Vi har försökt få dem att flytta, men de skrattar bara och tar ytterligare ett bloss, skämtade Sony-chefen David Reeves när jag träffade honom i London nyligen. Guerillas senior producer Steven Ter Heide medger att det börjar bli trångt. - Just nu är vi 130 fast anställda personer, säger han. Därtill har vi ytterligare många konsulter som lånats in från Sony eller andra utvecklare. Totalt är vi 160 personer, vilket är ungefär vad våra lokaler rymmer. När Guerilla utvecklade \"Killzone\", Playstation 2-spelet som lyfte dem till spelvärldens superhjältestatus, var antalet medarbetare mellan 30 och 60 personer. Sedan dess har det gått snabbt. En trailer för uppföljaren var allt som krävdes för att hajpmaskinen skulle börja mala, och när nu den första spelbara versionen haft premiär visar utvecklingen inga tecken på att stanna upp. Det är en omtumlande resa. - Vi är extremt ödmjuka inför allt beröm vi får, säger Ter Heide. Sedan 2005 har förväntningarna på \"Killzone 2\" varit enorma, och den vetskapen är en bra drivkraft för oss. Särskilt roligt är det förstås att känna - som med den första spelbara versionen - att vi faktiskt lyckas överträffa många av de förväntningarna. Originalspelet var långt ifrån den polerade rymdactionopera som exempelvis \"Halo\"-trilogin med tiden blivit. Där fanns tekniska problem, märkliga designbeslut och mycket ojämn grafik. Ändå var det något i den strama, militanta estetiken och den begränsade paletten med enstaka aggressiva signalfärger, som både kritiker och spelare föll handlöst för. När vi får återse alliansstyrkan ISA och den muterade Helghast-armén är den blytunga retrofuturismen intakt. Den ockuperade staden är sargad och grafitgrå. Svart rök bolmar ur söndersprängda huskroppar. Och sedan dyker de upp, de skräckinjagande soldaterna med gasmasker och brandgula mörkerkikare till ögon. Guerillas karaktärsdesigner berättade en gång hur han plöjt gamla journaler och böcker som inspiration till fiendearméernas funktionsdräkter. Resultatet står med ena foten någonstans mellan de båda världskrigen och den andra i en förgiftad, utomjordisk soptipp. Jag fascineras också av hur en traditionellt teknisk och ofta ovidkommande grafisk detalj som partikeleffekter i Guerillas händer förvandlas till något mycket viktigare. Moln av betongdamm, pyrande kolbitar och gigantiska explosioner fyller luften och bidrar till en lika spelmässigt svårgenomtränglig som skrämmande atmosfär. - Det är framför allt två saker vi får beröm för, säger Ter Heide. Estetiken är det ena. Det andra är den intensitet som vår första trailer bjöd på. Vi kommer att göra ett helt spel på den nivån. Titta bara på den här tidiga versionen av \"Killzone 2\". Inga andra spel kan matcha den. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7823, "headline": "Åberg på sällskapsresa - baklänges", "summary": "Lasse Åberg anammar Hollywoodgreppet att berätta historien före historien. Nu arbetar han på en ny \"Sällskapsresan\"-film om hur Stig-Helmer blir Stig-Helmer. Arbetsnamnet är \"En störd nörds börd\".", "article": "Stig-Helmer Olsson är tillbaka. Det var tio år sedan sist. Då åkte han på \"Hälsoresan\", om ni minns. Men den här gången ska han vara ... ja, ung. Lasse Åberg har alltså anammat det klassiska Hollywoodgreppet \"att berätta historien före historien\". - Jag vill gå tillbaka i det förflutna så att alla får veta varför Stig-Helmer är som Stig-Helmer är. Jag har planterat en del karaktärer som ska följas upp, säger Lasse Åberg till Expressen. Det är ingen hemlighet att filmbranschen älskar att idissla idéer och bygga vidare på redan etablerade varumärken. Inte minst amerikanerna har länge lagt mycket krut på nyinspelningar av klassiker och utländska filmer, uppföljare på biosuccéer och filmatiseringar av serietidningar, tv-serier och datorspel. På senare år har så kallade prequels också blivit högvaluta. Redan \"Gudfadern II\" laborerade med greppet, där Robert De Niro spelade en ung Marlon Brando, men mer aktuella exempel är de nya \"Star Wars\"-filmerna (som skildrar hur gode Anakin Skywalker blir onde Darth Wader), \"Hannibal Rising\" (om Hannibal Lectors olyckliga pubertet), \"Texas Chainsaw Massacre: The Beginning\" (om en ung Leatherface som plågas av väldigt allvarlig acne), \"Casino Royale\" (där James Bond blir agent 007) och \"Batman Begins\" (där Bruce Wayne successivt utvecklar sin fladdermusfetischism). Och nu hakar svensk filmindustri på trenden. Premiären av nya Stig Helmer-filmen är planerad till julhelgen 2009. Enligt Expressen har Lasse Åberg och hans ständige producent Bosse Jönsson arbetat med materialet i fem år. Tanken är att Jon Skolmen, som spelat Ole i de tidigare filmerna, ska vara inblandad även den här vändan. Projektet går, än så länge, under arbetsnamnet \"En störd nörds börd\". * \"Sällskapsresan\" (1980)* \"Sällskapsresan * \"Sällskapsresan\" (1980) * \"Sällskapsresan 2 - Snowroller\" (1985) * \"S.O.S. - En segelsällskapsresa\" (1988) * \"Den ofrivillige golfaren\" (1991) * \"Hälsoresan - En smal film av stor vikt\" (1999) ", "article_category": "culture"}
{"id": 7836, "headline": "Moderna museet tillbakavisar kritiken", "summary": "Moderna museets chef Lars Nittve tillbakavisar kritiken mot hur kravet på ett återlämnande av Emil Nolde-målningen ”Blumengarten” har hanterats. Tavlan stals i Nazityskland på 1930-talet, men enligt Nittve har släkten egentligen ingen juridisk grund för sina anspråk.", "article": "DN berättade i går om den pågående tvisten mellan Moderna museet och den judiska släkten Deutsch, om tavlan ”Blumengarten (Utenwarf)”. Arvingarna till affärsmannen Otto Nathan Deutsch, vars hela bohag inklusive målningen av Emil Nolde stals i Nazityskland i slutet av 1930-talet, begär att Moderna museet ska återlämna tavlan som varit i museets ägo sedan 1960-talet. Släkten Deutschs anspråk innebär att principerna i Washington-överenskommelsen från 1998 om formerna för återbördande av stulen konst, för första gången hävdas i Sverige. Släktens åsikt – som delas av en rad internationella organisationer och enskilda uttolkare av överenskommelsen – är att museet ska återlämna tavlan utan krav på ersättning. Museet har tidigare å sin sida förespråkat en 50/50-överenskommelse. Man kan också tänka sig att skriva över äganderätten på släkten Deutsch under förutsättning att tavlan långsiktigt lånas ut till ett offentligt museum. Det senare alternativet fördes ursprungligen fram av släkten Deutsch i ett brev i april 2003, påpekar Lars Nittve som därmed ställer sig frågande till kritiken mot att museet föreslår en sådan lösning. – Vi kan vara nära ett avgörande just nu, säger museets advokat Jan Widlund och påpekar att han just nu diskuterar olika lånetider med släkten Deutschs advokat. Lars Nittve och Jan Widlund framhåller att de också har lanserat ett tredje förslag; nämligen en 50/50-lösning där museet står för släkten Deutschs juridiska kostnader. Förslaget är ett slags provokation riktad mot släktens advokat David J Rowland, som enligt Nittve och Widlund har ett avtal som ger honom mellan 40 och 50 procent av värdet av det han lyckas säkra för familjen. En ansenlig summa pengar – tavlan skulle sannolikt betinga närmare 30 miljoner kronor på en konstauktion – om Rowland och släkten Deutsch får igenom det oftast upprepade kravet att Moderna museet villkorslöst ska lämna tillbaka tavlan. – Om jag som ansvarig för museets samling ser att det finns två möjliga lösningar där familjen Deutsch får lika mycket i båda fallen, men att den svenska konstpubliken i det ena fallet får kompensation för bortfallet, medan det i det andra fallet hamnar en massa pengar i en amerikansk advokats fickor, så har jag inga problem att ta ställning, säger Lars Nittve. Han fortsätter: – Jag placerar mig inte i den här situationen av bekvämlighet, utan för att jag tycker att det finns en rättvisefråga som måste redas ut. Det bekvämaste för mig som tjänsteman hade varit att bara släppa i väg målningen, men det tycker jag inte vore moraliskt riktigt. Att bara släppa i väg målningen, utan vidare krav på ersättning, är annars den lösning som förespråkas av flera av de personer som DN citerade i gårdagens artikel, några representanter för internationella organisationer, andra enskilda uttolkare av Washingtonprinciperna. – Det hade varit otroligt mycket enklare om man alltid ska lämna tillbaka villkorslöst, men Washingtonkonferensens principer säger tydligt att det finns en mängd olika situationer och därför måste lösningarna variera. Det är det vi försöker hantera, säger Jan Widlund. Faktorer som ligger till grund för oviljan att villkorslöst släppa ifrån sig målningen är, enligt Jan Widlund, att släkten Deutsch i början av 1960-talet fick en ersättning till återanskaffningsvärdet för målningen från tyska staten, att så många år förflöt från slutet av 1970-talet då släkten fick kännedom om att tavlan fanns i Stockholm, till 2003 då man gjorde anspråk på den, samt att detta anspråk gjordes hela fem år efter Washingtonkonferensen. Det är fem år sedan släkten Deutsch första gången hörde av sig om målningen – varför har inte frågan lösts under de åren? – Det tog lång tid innan vi och familjen Deutsch kunde lägga fram bevis för att tavlan verkligen var ett nazirov. Det belägg som fortfarande finns är det faktum att tyska staten har bestämt sig för att betala ut en ersättning för förlusten av verket. Det valde vi att betrakta som belägg för att det var nazirov. I det ögonblicket skickade vi frågan till regeringen, därför att Moderna museet inte får lämna bort eller sälja verk ur samlingen. Det låg hos regeringen i ganska exakt ett år innan man bestämde sig för att delegera till museet att lösa tvisten, säger Lars Nittve. Hans arbetsgivare, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har avböjt att kommentera Moderna museets sätt att hantera tvisten, med hänvisning till det formella uppdrag att lösa frågan som regeringen förra sommaren gav museet. Pär Nuder som var statssekreterare i den socialdemokratiska regering som för tio år sedan undertecknade Washington-överenskommelsen, anser att tvisten är besvärande för Sverige. – Det handlar om Sveriges internationella trovärdighet, säger han i en kommentar till DN. – Jag är inte insatt i den enskilda ärendet, och vill därför inte ta ställning till hur tvisten skall lösas. Men om jag vore i kulturministerns kläder så skulle jag sätta mig in i frågan. Och dessutom skulle jag rådgöra med de svenska diplomater som aktivt bidrog till att göra överenskommelsen i Washington möjlig. Thord Eriksson thord@thorderiksson.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7839, "headline": "Killar, tjejer och rock'n'roll", "summary": "Sweden Rock Festival får kritik för att vara Sveriges minst jämställda festival. På scenerna. I publiken var det däremot nästan lika mycket kvinnor som män.", "article": "Sweden Rock är Sveriges minst jämställda festival, enligt Sveriges Radio Blekinge. - Det är i alla fall väldigt få tjejer, det kan man lugnt konstatera, säger Camilla Bengtsson, ordförande i Alarm, en förening som stödjer tjejer som håller på med musik. Aldrig har det varit så många kvinnor i publiken på Sweden rock. - Det kanske inte var 50-50, men det var inte långt ifrån, säger Martin Forssman, pressansvarig. Ändå var det mycket få kvinnliga musiker på scen. En avspegling av en verklighet där de kvinnliga hårdrockarna är få. Varför? - Det är ett mysterium, men det är så det ser ut, säger Martin Forssman. Camilla Bengtsson på Alarm är ändå väldigt nöjd med årets upplaga av Sweden rock. För i år ombads Alarm att ha hand om restaurangscenen, en liten scen utanför festivalområdet. Alarm har som syfte att \"stödja, inspirera och synliggöra tjejer som håller på med musik\". Därför blev det bara band med tjejer i, vissa rena tjejband och andra blandade. - Att det blev en del blandband beror på att finns hyfsat få tjejer än så länge som håller tillräckligt hög klass. Vi ville inte att folk skulle kunna komma och säga \"ja de var ju bra för att vara tjejer\", säger Camilla Bengtsson. Enligt en Alarmkollega till henne var det annars färre än fem kvinnor på Sweden rock-scenerna. Och det fick alltså SR Blekinge att utropa festivalen till Sveriges minst jämställda. - Det tycker jag är trams, säger Martin Forssman, pressansvarig på Sweden Rock. - Vi försöker boka så bra artister som möjligt. Skulle vi boka artister bara för att de tillhör ett visst kön, då skulle det bli märkligt. Camilla Bengtsson säger att hon förstår att Sweden rock inte kan tänka på allt på en gång. - Det finns krav på att man ska tänka på alla delar, som jämställdhet, miljö, integration, tillgänglighet för funktionshindrade, och så vidare. Klart jag kan förstå att man inte orkar då utan känner \"fan vi ordnar en festival här, kan inte det räcka\". Jag tycker det är ok att tänka så om man tar hjälp av andra. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7845, "headline": "Frehley levererar", "summary": "Mindre än en vecka efter att de forna bandkollegerna i Kiss floppat på Stockholms stadion visar bandets smått legendariska gitarrhjälte Ace Frehley att han fortfarande håller måttet.", "article": "Sweden Rock Festival Ace Frehley, Team Cans, Carcass, Ministry, Whitesnake Plats: Norje, Sölvesborg Hans största solohit är en cover, ”New York groove”, men på något vis tycks Ace Frehley ha förträngt det. Omedelbart efter att han har spelat den förklarar han nämligen att nu, minsann, ska han spela en låt han inte själv har skrivit. Och drar The Rolling Stones ”2 000 man”, som han spelade in redan med Kiss. Det är bara en vecka sen hans forna bandkolleger stod på Stadion i Stockholm, och enligt samstämmiga uppgifter lämnade de flesta besvikna. Vad många saknade var just Ace Frehley, den smått legendariske slarvern som också var Kiss egen gitarrhjälte – och den ende i bandet som använde sitt eget efternamn. Nu har han dragit ner sminkningen till enbart nagellack och scenshowen till lite rök från gitarren, och han lämnar lite väl ofta över sången till andra medlemmar i bandet. Ändå kan man inte säga annat än att han levererar. Han strösslar frikostigt med Kisslåtar, också sådana han inte skrivit själv, och får det mesta att låta som klassisk garagerock snarare än hårdrock. Dessutom är han en underskattad gitarrist. Just innan hade den numera folklige Joacim Cans från Hammerfall firat nationaldagen genom att låta sin kör sjunga ”Du gamla du fria”. Hans Team Cans vann tv-tävlingen ”Körslaget” för en knapp månad sen och man får nog förmoda att kören hade stått på Sweden rock också om den inte hade vunnit, sådan är solidariteten i hårdrocksvärlden. För säkerhets skull stod nationalsångstexten tryckt i festivalprogrammet, ändå var det låtarna före och efter som verkligen tände publiken, och inte minst gav solisten Petra Kvännå chansen att lysa lite extra. Riktigt taggade var också de just återförenade – som så många på festivalen – Carcass. Bandet som vann ryktbarhet genom hårdrockvärldens kanske allra äckligaste skivomslag och texter som bitvis liknade obduktionsjournaler stod på festivalens näst största scen och stortrivdes till den grad att de kändes närmast fnittriga. Trots att originaltrummisen saknades av hälsoskäl. Och det var verkligen en fenomenal uppvisning de bjöd på. Sällan har lika stenhård dödsmetall känts lika, ja faktiskt, svängig. All sin benhårda tekniska komplikation till trots. Också Ministry valde att gå ut med flaggan i topp, på sin enda Sverigespelning under sin avskedsturné. Märkligt förskansade bakom hönsnät, som på sydstatssyltan i filmen ”Blues brothers”, men med en förmåga till tätt, tungt mangel – och till ett paradoxalt liv mitt i det – som få andra. Monotona enackordslåtar med outgrundlig rytsång borde verkligen låta mer begränsade. Samtidigt måste man undra vad Al Jourgensen ska hitta på efter det här. Han har alltid varit den enda fasta medlemmen i bandet, och redan på 80-talet bytte han musikstil över en natt. Så vad han än väljer att fokusera på kunde han lika gärna kalla det Ministry. Fast det hedrar honom naturligtvis att han nu stänger den dörren. Också om han lär öppna den om några år för en återföreningsturné. Mindre lysande var däremot idén att återuppväcka Whitesnake. David Coverdale är fortfarande en rätt hygglig sångare på skiva, och han har en musikalisk spännvidd som sträcker sig långt förbi de kladdigaste powerballaderna. Men när han står i sitt gamla hårdrockband – med alla medlemmar mer eller mindre nya – framstår han bara som en föråldrad hårdrocksdinosaurie. Med en röst som inte alls räcker till längre. Att han har blekt sina tänder till den grad att man får ont i ögonen är väl knappast relevant, men ganska typiskt. Whitesnake anno 2008 är playboymetal som har åldrats hårdare än vad huvudpersonen själv vill inse. Nils Hansson nils.hansson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7849, "headline": "Tillbaka till Sverige", "summary": "Hennes debutroman blev en världssuccé. Nu har Linda Olsson, bosatt i Nya Zeeland, skrivit den svåra uppföljaren. En roman om kärlek och sorg i skuggan av andra världskriget.", "article": "Linda Olsson tar emot i en välordnad lägenhet på Södermalm. Här ska hon tillbringa hela sommaren för att vara på plats när nya boken kommer ut i Sverige. Vi får läsa \"Sonat till Miriam\" först, i höst kommer den ut i Nya Zeeland och Australien. Med debutromanen \"Låt mig sjunga dig milda sånger\" var det tvärtom. Den blev antagen och utgiven i Nya Zeeland där Linda Olsson är bosatt sedan snart tjugo år tillbaka. Året därpå, 2006, kom den på svenska och gjorde sedan succé runt om i världen. Många kunde knyta an till historien om två kvinnor som på en enslig plats i Sverige blir vänner och berättar om sina liv för varandra. Vid 60 års ålder har hon blivit en bästsäljande författare. Hur har hennes liv förändrats? - Det är faktiskt i mitt privatliv. Att jag äntligen tjänar egna pengar. Det har påverkat dynamiken i vår familj. Annars vet jag inte. Folk säger, att nu känns det väl bra. Men för tillfället känns det mest som att jag snart kommer att avslöjas. Klart att en uppföljare har högre krav och förväntningar på sig. Den första boken var ett examensarbete på ettårig mastersutbildning i romanskrivande, medan den nya har tagit dubbelt så lång tid, en arbetsprocess som varat i två år. Det blev bokstavligen en resa med Adam som är huvudpersonen i \"Sonat till Miriam\". - Precis som med förra boken började det med en person som jag tydligt kunde se framför mig. Jag har blivit väldig fäst vid honom måste jag medge. Det känns som när man träffar någon: först ser man bara hur han ser ut, sedan lär man känna personen mer och mer. - Då visste jag inte hur komplicerat det skulle bli, om hans förflutna i Polen. Det visste inte han heller! Det upptäckte vi tillsammans. Och så är han musiker och jag kan inte läsa noter. Så jag fick ta reda på en massa saker hela tiden. När vi träffar Adam i boken bor han i Nya Zeeland. En ödesdiger dag ger honom först en biljett in i ett okänt förflutet och berövar honom sedan meningen med livet. Det blir en lång resa för Adam: ett tungt sorgearbete och ett detektivarbete som leder honom till Krakow och Polen kring andra världskrigets utbrott och deporteringarna till koncentrationsläger. Resan leder också honom tillbaka till Sverige, där Adam växte upp och mötte den stora kärleken, underbara och kantiga Cecilia. ´ - Inför min första bok fick jag rådet att hitta en kort, snärtig mening som kunde svara på vad boken handlade om: om vänskap och den kraft som finns i vänskap. I så fall skulle det korta svaret vara att den här boken handlar om kärlek. Men den handlar mycket om vänskap också. Ett annat viktigt tema i \"Sonat till Miriam\" är hur tystnad och bristande kunskap om det förflutna går i generationer och skapar negativa mönster. - Jag har själv upplevt något sådant. Min mormor blev bortlämnad bara några veckor gammal till en fosterfamilj och hennes mamma kom aldrig tillbaka och hämtade henne. Jag tror att hennes sorg över detta har präglat både henne och hennes barn och i viss mån deras barn. Man kan ha en hopplös familj, men man behöver ändå veta var man kommer ifrån. Man får en plattform att stå på. Annars blir det bara gungfly. Som läsare följer man Adam på resan och får efter hand veta mer och mer. På det sättet fungerar den nästan som ett spänningsdrama - svaren på de stora hemligheterna finns i slutet av boken. Men Linda Olsson skakar på huvudet, nej, hon är inte mycket för konstruktioner. - Jag vet att det finns författare som använder ett schema när de skriver. Mina böcker kommer inte till så. Det är som en stickning - man börjar i en ända och så får man se vad det blir. I början av nästa år kommer boken ut i USA. Där vill förlaget att Linda Olsson ska skriva om vissa stycken av boken, närmare bestämt Cecilia, Adams stora kärlek. - Jag har haft väldiga strider. De säger att amerikanska läsare inte kommer att tycka om henne. Men de behöver inte tycka om henne, de behöver bara vara intresserade. Hon kanske inte är så lätt att förstå sig på, men jag kan inte ändra på henne. Det vore lika absurt som att ändra på sina barns personligheter. För mig är hon en person, och hon är som hon är. Linda Olsson Namn: Linda Olsson. Född: 1948 i Stockholm, utbildad jurist. Bor: i Auckland, Nya Zeeland, sedan 1990. Familj: man och tre vuxna barn. Debut: \"Nu vill jag sjunga dig milda sånger\" (2006). Aktuell med: sin andra roman \"Sonat till Miriam\" (Albert Bonniers förlag). ", "article_category": "culture"}
{"id": 7852, "headline": "Mer än bara nostalgi", "summary": "Sweden rock bjuder på fler nya band än tidigare. Men visst är det den gamla hårdrocken som lockar mest. För även om Rob Halfords röst varit vassare rockar Judas Priest magnifikt.", "article": "Sweden Rock Festival Judas Priest, At the Gates, Coheed & Cambria, Disturbed, Volbeat, Electric Light Orchestra Plats: Norje, Sölvesborg Det är ett mycket mystiskt skynke han hukar under. Rob Halford är den självutnämnde metallguden och frontman i Judas Priest, som är huvudattraktion på årets Sweden rock-festival. Men bandet väljer att inte alls köra säkert. Till öppningen har han skrudat sig som en hårdrockstolkning av en medeltida vandringsmunk, väl dold under glitterbestrött läder, och öppningsnumret kommer från det album som släpps om två veckor och som därför är obekant för de flesta i publiken. Vilket gör responsen mindre än den kunde ha varit. Sen blir det upp och ner. Få självklara partyklassiker innan det drar ihop till utdragen final-med-många-extranummer, desto fler uddalåtar från olika skeden i karriären. Rob Halford byter kläder hela tiden, även om det mesta ser ungefär likadant ut (förutom inledningskåpan). Han fyller femtiosju om två månader och börjar se rätt gammal ut, dessvärre hörs det på rösten också. Den är fortfarande en sågklinga, men den skär på ett mindre precist vis. Kanske inte rostig, men definitivt tunnare. Å andra sidan är bandet magnifikt. Lika stabilt som ledigt. Heavy metal blir inte mer klassisk. Eller, förresten. At the Gates spelade ju strax innan, återförenade efter tolv år och sannolikt bättre än när det begav sig. De hör till den sorts band som aldrig riktigt hann växa färdigt innan de sprack. Tre av fem gick vidare till The Haunted, och trummisen fortsatte sen till Cradle of Filth. När den melodiska death metal-varianten från Göteborg började låta tala om sig med band som In Flames och Dark Tranquillity var At the Gates redan historia. Nu är det som om de har föresatt sig att visa var skåpet egentligen ska stå. På något sätt både avspända och sammanbitna, med en finess i finishen som kräver stor rutin att få till och ett festivalljud för andra band att drömma om. Och Tomas Lindberg vrålar med en figursydd trasighet som också den känns snyggare än det mesta i genren. För bara några år sen skulle bandet inte ens ha kommit på fråga för Sweden rock festival, men festivalen har de senaste åren börjat utöka sin tidigare så rigida formel på ett sätt som gör att det börjar bli mindre självklart att associera evenemanget med nostalgi och gubbhårdrock. Visst, huvudattraktionerna heter fortfarande Whitesnake och Judas Priest, men strax bakom finns nu betydligt mer av det yngre och nyare. På största scenen kunde man nu se Coheed & Cambria spela avancerad konceptmetal av allra mest anspråksfulla slag, som ett mänskligare Dream Theater eller ett slätare Mars Volta. Och strax därefter Disturbed, med en ny metal-variant som höjer sig åtminstone ett litet snäpp över genrens vanliga nivå. Inga märkliga band, egentligen, och någonstans är det ett tecken på den låga syrehalten i amerikansk hårdrock för tillfället att band som dessa hör till det allra hetaste. Men de händer just nu, de har inte några gamla klassiker från tidigare decennier att luta sig tungt mot. Som nästan alla band på Sweden Rock har brukat. På den lite mindre Zeppelinscenen stod ett annat sådant samtida fenomen, i skepnad av Volbeat från Danmark – fenomenalt populära på hemmaplan – och visade hur logiskt det kan vara att förena 50-talsrock och en gnutta country med mörk nutidshårdrock och en gnutta goth. Lite som om Metallica skulle ha valt att satsa på Roy Orbison-covers. Lika kufiskt på papperet som logiskt i praktiken. Det krävs ett bra band för att göra den sortens laborationer trovärdiga. I andra änden av festivalspektrumet fanns Electric Light Orchestra. I en uppsättning som inte bara saknar grundaren, sångaren och låtskrivaren Jeff Lynne, utan också trummisen Bev Bevan som var den andra konstanten i ELO och som drev bandet ELO part two i 90-talets början. Nu stod sex personer där, varav hälften en gång har spelat i det riktiga ELO, och drog Jeff Lynne-låtar som vilket tribute-band som helst. Med ett sannolikt påhittigare låtval än Jeff Lynne själv skulle tillåta sig, men ändå ytterligt andefattigt. Det är ett gott tecken att ett sådant band nu faktiskt hör till undantagen på festivalen. Nils Hansson nils.hansson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7858, "headline": "Nya Bond-boken slog rekord", "summary": "Med 44.094 sålda exemplar under de första fyra dagarna har den nya James Bond-boken av Sebastian Faulks redan slagit rekord.", "article": "Den nya James Bond-boken \"I djävulens tjänst\" slog direkt bokförlagets Penguin försäljningsrekord för inbundna böcker när den släpptes i Storbritannien, skriver BBC News. Med 44.094 sålda exemplar under de första fyra dagarna i butik slår den giganter som Nick Hornby och Tom Clancy flera gånger om. Boken släpptes i slutet av maj och är skriven av Sebastian Faulks. Han fick uppdraget av James Bond-skaparen Ian Flemmings dödsbo som ett led i firandet av 100-årsdagen av författarens födelse. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7867, "headline": "Kultur-Sverige gör skuggutredning", "summary": "Hur ska Sverige bli ett världsledande kulturland? Den frågan går ut till alla Sveriges tusentals kulturutövare och bakom initiativet står ett nätverk med Orionteaterns konstnärliga ledare Stina Oscarson i spetsen.", "article": "I morgon, torsdag, går det officiella startskottet för en stor kulturutredning där alla landets kulturarbetare kan vara med. - På samma sätt som oppositionen gör en skuggbudget gör vi kulturarbetare nu en skuggutredning, säger Stina Oscarson, konstnärlig ledare på Orionteatern i Stockholm och initiativtagare. Hon syftar på den av regeringen tillsatta kulturutredningen som ska vara klar i början av 2009. I nätverkets kärna ingår även Frida Röhl, ledare på Teater Tribunalen, sångerskan Camilla Waltin, regissören Reine Lööw på Riksteatern. Dessutom Susanne Osten och Erik Uddenberg på Unga Klara. Administratör bakom \"skuggutredningen\" är Klys (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd) som organiserar 30.000 konstnärligt verksamma utövare inom en mängd områden. Det var en medvetenhet om problemens storlek som födde idén till utredningen. De senaste två åren har arbetet som teaterchef eller konstnärlig ledare inneburit att man, för att rädda den egna organisationen, arbetat halvtid med kulturpolitiska frågor, menar Stina Oscarson. Alltifrån momsfrågan till avskaffandet av kultursekreterare och uteblivna bidragshöjningar. - Det har varit en väldig kamp, men vi har också fått syn på att problemen är strukturella, mycket större än den enskilda organisationen. Det räcker inte att var och en kämpar för sig. Vi måste göra något åt grunden. Skuggutredningen greppar \"ett historiskt tillfälle att vara med på tåget\", där regeringens kulturutredning visar att det finns en vilja att göra något åt svensk kulturpolitik. - Det har inte bedrivits någon medveten kulturpolitik i det här landet på väldigt många år, och samtidigt har villkoren för kulturen försämrats. Vill vi ha ett samhälle där kulturen har en hög status, då måste vi vara med och forma det samhället. Det som händer nu är att alla kulturarbetare inom alla genrer i hela Sverige kommer att få frågan: Hur ska Sverige bli ett världsledande kulturland? - Tanken är inte att det här ska vara en motståndsaktion, utan det här ska vara en injektion av positiva idéer från oss som jobbar med kultur. Regeringen och departementet får beakta båda utredningarna, säger Stina Oscarson. Skuggutredningen ska ha just en enda fråga för att det ska vara enkelt att svara. Viktigt är också att svaret på så sätt leder framåt i konstruktiv riktning. - Man ska inte kunna svara \"jag är emot sponsring\". Alltför mycket av kulturdebatten i dag består av sådana för och emot-frågor. Det blir en dragkamp mellan en gammal vänster som säger nej och en höger som vill privatisera. Förslagen kommer också att läggas ut på hemsidan www.skuggutredningen.se. Den öppnas i morgon. Skuggutredningen räknar med att få in många tusen svar de närmaste månaderna. I slutet av november arrangeras en maratonuppläsning där samtliga förslag läses upp. Förslagen kommer även att lämnas över till den nuvarande kulturutredningen och till kulturdepartementet. - Om vi överlämnar flera tusen idéer kanske det finns tio som är riktigt, riktigt bra, säger Stina Oscarson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7870, "headline": "Anne på Grönkulla lockar än", "summary": "Det är hundra år sedan första boken om Anne på Grönkulla kom ut. Åsa Warnqvist forskar om vilken betydelse Anne på Grönkulla haft i Sverige och samlar in läsares egna berättelser om vad Anne betytt för dem.", "article": "I år är det hundra år sedan kanadensiska L M Montgomerys klassiska flickbok \"Anne på Grönkulla\" kom ut första gången. Uppsalaforskaren Åsa Warnqvist firar jubileet med ett eget forskningsprojekt: hon samlar in berättelser från svenska läsare om hur de upplevt \"Anne på Grönkulla\". Berättelserna ska ges ut i bokform lagom till det svenska jubileet nästa år, när det är hundra år sedan \"Anne på Grönkulla\" kom ut på svenska. - Sen 1909 har \"Anne på Grönkulla\" i stort sett alltid funnits i tryck i Sverige, säger Åsa Warnqvist. Den är en av de mest lästa klassiska flickböckerna här, och har lästs i generation efter generation. \"Anne på Grönkulla\" är första boken i en serie på åtta böcker om barnhemsbarnet Anne, som har illrött hår i långa flätor (jodå, Astrid Lindgren hade läst om Anne innan hon hittade på Pippi Långstrump) och gråa ögon. Anne flyttar in hos de gamla syskonen Matthew och Marilla Cuthbert på Grönkulla i den lilla byn Avonlea, och förändrar inte bara sitt eget utan även deras liv. De har varit tysta och känslostumma, och mest arbetat sida vid sida som två trötta oxar. Anne däremot är full av frågor, känslig, engagerad och kärlekstörstande, poetisk och spontan. Hon ser hela Avonlea med andra ögon, och döper de vackraste ställena till sånt som \"Mörka, speglande vågen\", \"De älskandes stig\" och \"Ljuvlighetens vita väg\". Hennes hyss är aldrig avsiktliga, tvärtom råkar hon gång på gång ställa till det trots att hon menat väl - hon råkar färga håret grönt, super bästa väninnan Diana full genom att ta fel på flaskor, drunknar nästan när hon ska leka the Lady of Shalot i Tennysons dikt. - Jag hittar nya saker i böckerna varje gång jag läser om dem, säger Åsa Warnqvist, de är otroligt roliga och välskrivna. Montgomery har en enorm effektivitet i språket. Montgomery skildrar inte bara Annes barndom, utan även hennes utbildning, hennes liv som lärare och så småningom hennes familjeliv som fembarnsmor. Anne läser på lärarseminariet och senare även på universitetet. För hundra år sedan var Montgomery en ovanligt modern författare, som betonade vikten av yrkesutbildning och arbete för kvinnor. - Man ser det på omslagsbildernas Anne, som ofta avbildas med böcker på de svenska omslagen - en symbol för utbildningen, säger Åsa Warnqvist. Böckerna om Anne blev snabbt klassiska i både Nordamerika och Europa, och även i Sverige. Åsa Warnqvist har fått in många berättelser från kvinnor födda på 40- och 50-talen. Men det är också många yngre och äldre som skriver och berättar. - Det är så intressant att läsa! Somliga skriver bara några rader, andra skriver flera sidor - några enstaka tycker inte alls om Anne, andra har älskat böckerna, berättar Åsa Warnqvist. Hon är avsiktligt förtegen med vad berättelserna innehåller, eftersom hon fortfarande samlar in och inte vill att någon ska påverkas inför sin egen berättelse. Själv är hon en inbiten \"Anne på Grönkulla\"-älskare, men det var långtifrån kärlek vid första ögonkastet. - När jag första gången läste \"Anne på Grönkulla\" i elva-tolvårsåldern tänkte jag \"usch vilken tråkig bok\" och slutade läsa ungefär där Anne dänger griffeltavlan i huvudet på Gilbert, säger hon och skrattar. I stället läste hon och älskade Montgomerys mer självbiografiska serie, de fyra böckerna om Emily, också en föräldralös flicka men en som skrev från första början, berättelse efter berättelse. Först så småningom tog Åsa Warnqvist till sig Anneböckerna, men då blev kärleken desto djupare. I sommar åker Åsa Warnqvist på sitt livs drömresa: hon ska till Prince Edwards ö på Kanadas östkust, där Anneböckerna utspelar sig. Där ska hon gräva ner sig i arkiv, säger hon med lycklig besatthet i rösten. Och så ska hon förstås delta i den stora jubileumskonferensen för forskare från hela Världen som hålls i slutet av juni på Prince Edwards ö, och träffa \"besläktade själar\", som Anne brukade kalla alla som kom henne nära. - \"Kindred spirits\", som det heter på engelska, har ju närmast blivit ett bevingat uttryck hos \"Anne på Grönkulla\"-läsare. Åsa Warnqvist tröttnar inte på böckerna om Anne, och inte heller på Kevin Sullivans teveserie som kom 1985 med Megan Follows i titelrollen. Den köpte hon förstås på dvd så fort den kom, och ser om med jämna mellanrum. Men oftast blir det numera ljudböckerna som hon lyssnar på. - Min man kom hem en kväll för en tid sedan och fann mig storgråtande i soffan. Då hade Matthew just dött och jag blev tvungen att stänga av bandet och gå och sätta mig. Det är lika sorgligt varje gång! Åsa Warnqvist är litteratursociolog Åsa Warnqvist är litteratursociolog vid Uppsala universitet och samlar in läsupplevelser av \"Anne på Grönkulla\", men också av andra verk av den kanadensiska författaren Lucy Maud Montgomery. Ett urval av berättelserna kommer att publiceras nästa år i en antologi. Vill du berätta om din läsupplevelse? Skriv om vad \"Anne på Grönkulla\" eller något annat verk av Montgomery har betytt just för dig. När läste du boken? Hur gammal var du? Vad tyckte du om den? Var det något särskilt du fastnade för i Annes personlighet? Vad har läsupplevelsen gett dig? Osv. Du kan skicka bidrag senast den 1 augusti 2008 till: Åsa Warnqvist Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsala universitet Box 632 751 26 Uppsala eller e-posta den till: asa.warnqvist@littvet.uu.se Glöm inte att ange utförliga kontaktuppgifter (postadress och gärna telefonnummer) samt ålder och e-postadress om sådan finns. I Sverige kom det ut åtta böcker om Anne på Grönkulla: \"Anne på Grönkulla\" (på svenska första gången 1909), \"Vår vän Anne\" (1910), \"Anne på egen hand\" (1954), \"Drömmens uppfyllelse\" (1916), \"Drömslottet\" (1918), \"Regnbågens dal\" (1927), \"Anne på Ingleside\" (1985) och \"Lilla Marilla\" (1928). Alla är översatta av Karin Lidforss-Jensen, översättningen har bearbetats i senare upplagor. Senare har \"Grönkullagrannar\" (1968) lagts till, översatt av Birger Bjerre. Lucy Maud Montgomery (1874-1942) är också känd för svenska läsare med sina mer självbiografiska böcker om Emily: \"Emily\" (på svenska 1955), \"Emily och hennes vänner\" (1956), \"Emily på egna vägar\" (1957) samt \"Emily gör sitt val\" (1985). De tre första Emilyböckerna är översatta av Stina Hergin, den fjärde av Margareta Eklöf. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7872, "headline": "Steam utökas med Steam Cloud", "summary": "\"Half-life\" samt \"Half-life 2\" de första spelen som drar nytta av Steam Cloud.", "article": "Valve har utannonserat en ny funktion till distributionsverktyget Steam. Kommande Steam Cloud lagrar sparade spel samt inställningar online. Valve utökar inom kort sin plattform för digital distribution med nya funktioner kallade Steam Cloud. Steam Cloud gör det möjligt att lagra inställningar samt sparade spel på företagets servrar, såväl de sparade spelen som inställningarna går sedan att komma åt från vilken internetuppkopplad dator som helst, förutsatt att Steam finns installerat. De första spelen som drar nytta av Steam Cloud blir “Half-life\" samt “Half-life 2\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 7873, "headline": "Brunnberg klar för Molinhyllning", "summary": "Ulf Brunnberg hör till skådespelarna när SVT visar fyra nya Lars Molin-inspirerade filmer i höst. Ulf Brunnberg kände och beundrade Lars Molin, men de lyckades aldrig samarbeta.", "article": "DN har tidigare berättat om SVT Dramas längtan efter att fylla tomrummet efter Lars Molin. En längtan som har gett upphov till \"Molins fontän\", en satsning på fyra timslånga filmer som förhoppningsvis har regissörens ande vilande över sig. De fyra filmerna har alla olika regissörer, manusförfattare och skådespelare. Den här veckan avslutas inspelningen av den fjärde filmen, \"Sture och Kerstin forever\". Ulf Brunnberg spelar huvudrollen: en man i 55-60-årsåldern som har drabbats av prostatacancer. - Det handlar om den manlighetskris som uppstår, säger Ulf Brunnberg, och det är både allvarligt och roligt. \"Både allvarligt och roligt\" kanske också lite slarvigt kan sammanfatta Lars Molins produktion. Annars brukar man tala om Lars Molins burleska, folkliga, varma humor. Han var en av Sveriges mest älskade regissörer, med framgångar som \"Badjävlar\", \"Tre kärlekar\" och \"Den tatuerade änkan\". - Jag kallar filmerna \"Molins fontän\" för att Lars var en mästare på att berätta. Det bara sprudlade ur honom, säger producenten Göran Lindström. Han vågade berätta de vanliga berättelserna utan att krångla till det, samtidigt som han satte en knorr på det hela. Ulf Brunnberg och Lars Molin jobbade aldrig ihop. De försökte, men lyckades inte. - Jag ansåg att han var politiskt naiv, och han ansåg att jag var politiskt tokig. Vi tjafsade alltid om det där, säger Ulf Brunnberg som befinner sig höger om den politiska mitten. Desto bättre tyckte Brunnberg om Lars Molin som regissör och författare. - Då var han briljant. Ulf Brunnberg tycker att det mesta inom svensk teve och teater är \"fruktansvärt såsigt\" men verkar nöjd med \"sin\" regissör, Tova Magnusson Norling. - Jag tycker att vi pratar samma språk nu. Det handlar om kommunikation precis som i vilket äktenskap som helst. Är de andra filmerna lika intressanta som vår måste det vara snudd på sevärt. Man skulle kunna fråga sig varför SVT använder sig av den folkkära regissörens namn, med tanke på att Lars Molin själv dog för nio år sedan. - Det är kärlek, säger Göran Lindström. Det är ingen pr i det, bara kärlek. Lars Molin hedras med fyra filmer Fyra filmer ingår i höstens SVT-serie \"Molins fontän\": \"Tv-feber\". En berättelse om när tv:n kom till Sverige.I rollerna: Eva Fritjofsson, Erik Johansson, Göran Ragnerstam. \"Den ryska dörren\". En kärlekshistoria med förhinder.I rollerna: Olle Sarri, Björn Gedda, Saga Gärde. \"En busslast kärlek\". Om en mormor på singelweekend.I rollerna: Marika Lindström, Tova Magnusson Norling, Björn Granath, Ralph Carlsson. \"Sture och Kerstin forever\". Om följderna av en canceroperation.I rollerna: Ulf Brunnberg, Lena Strömdahl med flera. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7875, "headline": "Medeltidig trio tar ton", "summary": "Trio Mediaeval är en av alla artister som medverkar när Stockholm Early Music drar i gång. Festivalen inleds med den svenska musikens fader, Johan Helmich Romans kröningsmusik.", "article": "När festivalen Stockholm Early Music drar i gång på onsdag kan man i Tyska kyrkan höra ett verk som inte spelats sedan år 1751: kröningsmusiken för kung Adolf Fredrik, far till Gustav III. Verket är skrivet av Johan Helmich Roman, även kallad den svenska musikens fader. Roman dog för 250 år sedan och musiklivet, som alltid är hungrigt på jubilarer, brukar förvalta de flesta möjliga årtal för att fira. Födelse- eller dödsdag spelar ingen roll. Eftersom Johan Helmich Roman föddes 1694 var det bara 14 år sedan man celebrerade hans 300:e födelsedag. Det var Roman som år 1744 skrev en av svenskarnas mest uppskattade klassiska verk: \"Drottningholmsmusiken\" till Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas bröllop. - Kröningsmusiken är en kantat för kör och orkester som består av elva satser. Det känns som om den har gjorts för olika ceremoniella moment vid själva kröningen. Kanske satte man på kungen kronan och sedan spelade man en sats ur kantaten, säger Gustaf Sjökvist, som kommer att dirigera verket som framförs av Drottningholms barockensemble och hans egen kammarkör. Oboisten i Drottningholms barockensemble Bertil Färnlöf har möjliggjort framförandet genom att göra dåtidens notskrift begriplig för vår tid. - Då använde man andra klaver, så jag har måst ändra noteringen. Noterna finns i Statens musiksamlingar och Romans originalnoter går till och med att se på nätet (adress se faktaruta). Vid Romans tid kretsade det mesta kring Gamla stan och det är också där som Stockholm Early Music Festival har sitt centrum. I år är det sjunde gången som festivalgeneralen Peter Pontvik fokuserar på musik från medeltid, renässans och barock. Berömda namn har han alltid i kraft av sin nit fått hit. I år blir det 22 konserter. Bland annat kommer Trio Mediaeval (ordet betyder medeltid), en grupp som föddes under en lycklig stjärna. Tre körtjejer som började umgås i Oslo, dricka kaffe och sjunga medeltidsmusik i ensembleformat, något de annars inte hade gjort särskilt mycket under utbildningar vid musikhögskolor och akademier. Året var 1997. Norskan Linn Andrea Fuglseth kom på idén att starta gruppen på riktigt sedan hon kommit hem från ett års studier i tidig musik i London. Hon ville testa repertoaren i just trioformatet. Torunn Østrem Ossum och svenskan Anna Maria Friman tände på alla cylindrar för att få förmedla den rena, vackra, meditativa och kanske för de flesta ovanliga medeltidsmusiken. Fyra år senare kom debutskivan \"Words of the angel\". Den placerade sig genast på amerikanska Billboards klassiska tio-i-topplista. Här blandade gruppen medeltida musik med nyskrivet material, komponerat speciellt för dem. Med åren har man utvecklat tre olika huvudfåror: polyfonisk medeltida musik från England och Frankrike, nutida musik, samt norska medeltida ballader och sånger. Och det är just det sistnämnda de sjunger på sin senaste skiva \"Folk Songs\" som också den ligger på topplistor. - Vi har alltid haft som mål att sjunga all vår repertoar på ett sätt som känns skönt för rösten. Vi närmar oss musiken som om det vore nutidens. Här har vi ett nära samarbete med en engelsk musikforskare på Universitetet i York, Nicky Losseff, som har gjort moderniserade utgåvor till oss av musiken, säger Anna Maria Friman. Hon lämnar själv in sin doktorsavhandling i ämnet \"Modern performance of mediaeval music\" på Universitetet i York, England i september. - Det har varit viktigt för mig att sätta mig in i både det ursprungliga och det moderna sättet att framföra medeltidsmusik på. Det är i dag omöjligt att veta hur det lät när musiken framfördes på 1100-1400 talet. Vi bygger våra tolkningar på den lilla information som finns tillgänglig och vi använder bristen på bevis till att vara kreativa med materialet. Stockholm Early Music Festival Stockholm Early Music Festival (www.semf.se) äger rum från 4 till 8 juni i olika lokaler i Gamla stan och på Nybrokajen 11. Allt som allt 22 konserter. För första gången kommer till Stockholm till exempel Ars Longa från Havanna och de tyska madrigalsångarna Amarcord. Barockorkestern Concerto Copenhagen finns på plats liksom harpans mästare Andrew Lawrence-King från England. Franska barockdansensemblen L'eventail kommer också. EAR-ly 2008 är den första svenska tävlingen för unga tidig musik-ensembler och vinnaren koras på festivalen. Från och med i höst utökas Stockholm Early Music Festival när Peter Pontvik startar konsertserien \"EAR-ly Music Live\" på Nybrokajen 11, första lördagen i varje månad. 2008: 6/9 Gustav Leonhardt, 4/10 L'Arpeggiata, 8/11 Fretwork, 6/12 European Union Baroque Orchestra. 2009: 14/2 Susanne & Susanne, 7/3 TIRSI - en modern pastoral, 4/4 Capella de Ministrers, 2/5 Ensemble 1700. Johan Helmich Romans manuskript finns på nätadressen www.muslib.se/ebibliotek/roman/ ", "article_category": "culture"}
{"id": 7877, "headline": "Folkets otåliga väntan", "summary": "Ers Kungliga Höghet Westling SVT 1 20.00 . Varför dröjer förlovningen mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling från Ockelbo? SVT hävdar att svenska folket otåligt väntar ...", "article": "Vad förväntar sig svenska folket av sin monarki? Är svenskarna beredda att acceptera en Daniel Westling från Ockelbo som regentgemål? Vore en förening mellan Westling och kronprinsessan Victoria bra för Sverige? Dessa frågor ställs i en film betitlad \"Ers kungliga höghet Westling\". Att frågorna alls ställs, och att filmen sänds i SVT, är om inte annat ett tecken i tiden. Både frågeställningarna och filmen skulle ha varit otänkbara i Sveriges Television det närmaste decenniet efter 1968. Nu har pendeln svängt åt andra hållet och i våra tv-apparater visas det ena hovreportaget efter det andra: Nationaldagen är i antågande, då Charlotte Perrelli framträder för kungafamiljen, och snart därpå följer kronprinsessan Victorias födelsedagsfirande på Solliden. Med till visshet gränsande sannolikhet framträder då Carola i sällskap av Robert Wells och Sofia Källgren. (Programmet är ännu inte detaljspikat). SVT konstaterar i ett pressmeddelande att \"förlovningsryktena kring kronprinsessan Victoria och Daniel Westling har frodats i skvallerpressen de senaste månaderna\". Dock har detta pågått \"utan att hovet gett några kommentarer alls\". SVT tillägger: \"Har hovet rätt att tiga om planer som berör hela riket? Å andra sidan: har svenska folket rätt att lägga sig i vem vår kronprinsessa gifter sig med?\" Å tredje sidan, som republikanerna torde säga: Vem bryr sig?! - Fler än någonsin undrar varför beskedet om förlovningen dröjer, säger producenten Christian Peters i kvällens film. Peters påminner om hur det sett ut rent historiskt: - Det är inte länge sedan som en medlem av vår kungafamilj som gifte sig med en icke-adlig blev hårt straffad och utfryst ur familjen. Ja, så var det. Exempelvis för prins Bertil, salig i åminnelse, som fick smyga och smussla i evigheter med sin Lilian innan förhållandet välsignades av konungen. Den förtjusande engelskan Lilian May Davies träffade sitt livs kärlek Bertil i London i augusti 1943 - på sin 28-årsdag - men måste på grund av kungahusets konventioner vänta ända till 1976 innan hon tilläts gifta sig med honom. I dag är det annorlunda. I rampljuset står Daniel Westling, föreståndare för ett träningspalats, som stajlats i manér och uppförande. Släkten Westling har inga anor, vare sig adliga eller kungliga. Producenten Peters har intervjuat sex kända svenskar om vårt statsskick: republikanska föreningens Hillevi Larsson, direktionsordföranden i Riddarhuset Henric Ankarcrona, kvällstidningen Expressens kulturchef Per Svensson och chefredaktörerna Amelia Adamo och Ebba von Sydow, samt den allestädes närvarande Jan Guillou. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7890, "headline": "Uppföljare till \"Beyond good and evil\"", "summary": "Nu är det bekräftat att det blir en uppföljare till kritikerrosade \"Beyond good and evil\". Ubisoft har visat upp den första trailern för det kommande spelet.", "article": "Nu har det bekräftats från officiellt håll att det blir en uppföljare till det kritikerrosade men förbisedda äventyrsspelet “Beyond good and evil\". Ubisoft visade upp en första trailer från spelet på en konferens i Paris. Trailern avslöjar dock inte mycket annat än att vi återigen kan förvänta oss att den grävande journalisten Jade återigen är spelets huvudrollsinnehavare. Förhoppningsvis får vi mer information om det kommande spelet inom kort. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7896, "headline": "Kulturfestivalen växer", "summary": "Stockholms kulturfestival breder ut sig. I år kommer ett festivalstråk att sträcka sig från Sergels torg och slingra sig runt Kungsträdgården.", "article": "De som föraktade Vattenfestivalen får kanske åka på semester utanför Stockholm den i mitten av augusti. Då är det dags för den tredje upplagan av Stockholms kulturfestival - en festival som växer till omfånget. I år sträcker sig ett festivalstråk mellan Sergels torg till Kungsträdgården. På vägen har också Brunkebergstorg tillkommit som stopp. I övrigt är en av Stockholms kulturfestivals största satsningarna gospel och körsång. Det märks som mest under festivalveckans torsdag då bland andra Sydafrikanska Star School Choir, Credokören, Cyndee Peters och Lousie Hoffsten uppträder på Gustav Adolfs torg med \"The story of gospel music\". Körsång blir det också på Sergel torg som är festivalens huvudentré. Spännvidden är fortsatt bred, där kärlekshistoriska stadsvandringar och Cirkus Cirkör ryms med Ale Möller Band tillsammans med den senegalesiske slagverkaren Doudou N' Diaye Rose. Stockholms kulturfestival hålls för tredje året i rad och pågår 12-17 augusti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7902, "headline": "Sorgen tänder stjärnorna", "summary": "Johanna Thydells belönade ungdomsroman ”I  taket lyser stjärnorna” blir just nu film. Långfilmsdebuterande Lisa Siwe regisserar. DN:s Peter Sandberg var med under inspelningen.", "article": "Det är skolavslutning. Jenna kommer ut på skolgården och det står en mur av ensamhet omkring henne. Plötsligt kommer Susanna fram och kramar henne utan att säga något. Susanna går bort till sina föräldrar – och kameran stannar. Det är inspelning av en film efter Johanna Thydells Augustbelönade ungdomsroman ”I taket lyser stjärnorna”. Det har tagit några år för regissören Lisa Siwe att komma till inspelning, men nu blir filmen verklighet i miljöer kring Trollhättan och Vänersborg. ”I taket lyser stjärnorna” handlar om trettonåriga Jenna vars mor är cancersjuk. I den scen vi får se spelas in har mamman just dött. Efter att ha stannat hemma en tid har hon ändå gått till skolan för att vara med på avslutningen. – När jag fick boken sträckläste jag den och insåg att ”den här vill jag göra film av”, berättar Lisa Siwe. Hon ringde upp Johanna Thydell, som berättade att fler var intresserade. De kom överens om att träffas och Lisa hade då med sig en tjock bunt med noter och anteckningar om hur en film skulle kunna göras och om vad hon tyckte var viktigt i boken. Hon har tidigare gjort kortfilmer och en hel del tv-dramatik, bland annat Wallander. Men det här är hennes biofilmsdebut och hon känner kraven: – Biofilm är något annat. Folk har betalat, det är en stor duk och publiken väntar sig något. Det måste bli bra … Lisa Siwe gjorde en uppmärksammad examensfilm på Dramatiska institutet med ”Födelsedagar och andra katastrofer” där hon skildrade en dysfunktionell familj präglad av alkoholism inifrån. Filmen fick flera internationella priser och Lisa Siwe plockades av Madstone Pictures till USA tillsammans med andra lovande regissörer. – Vi var fyra som jobbade med det här i New York. Tanken var att vi skulle göra var sin film, men till slut blev det bara en som fullföljde och han hade ett projekt som var längre gånget från början. Men det var en oerhört lärorik tid, berättar Lisa Siwe. När hon träffade Johanna Thydell hade hon också med sig en dvd med ”Födelsedagar och andra katastrofer”. – Hon gav beskedet ”du ligger bra till”. Vårt samarbete har fungerat bra hela tiden trots att vi har avverkat tre manusförfattare innan vi kom fram och trots att man ju måste ändra för att göra filmscener av en berättelse som den här, säger Lisa Siwe. Berättelsen har två huvudpersoner i Jenna och Ullis, den ena med en mamma som håller på att dö, den andra med en mamma som håller på att gå under i missbruk. Det är precis som ”Födelsedagar och andra katastrofer” en film om tunga och svåra saker. – Men det är också viktiga saker att berätta om och det har trots allt ett ljust slut. Det finns också intressanta relationer mellan Jenna, hennes mor och hennes mormor, tre generationer häftiga kvinnor. Jag tycker kvinnor har mer att berätta än de får göra, säger Lisa Siwe. De bärande ungdomsrollerna, Jenna, Ullis, Susanna och Carro kommer från olika håll i Sverige och har valts efter en lång urvalsprocess. Lisa Siwe och filmbolaget vill hålla undan deras efternamn för att de ska få avsluta filmarbetet i lugn och ro. Men vi får ändå en kort pratstund med Josefine, 14 år, som spelar ”Jenna” och kommer från Stockholm. – Det är en bra berättelse vi gör. Visst är det jobbigt att vara hemifrån, men vi har roligt hela tiden, säger hon. För Lisa Siwe var sökandet efter ”Jenna” väldigt viktigt: – Jag hade en bild av henne, hennes färger. Till slut blev det så att vi inte fick henne genom uttagningarna utan hittade henne. Jag insåg snabbt att här har vi min Jenna som klarar att stå framför kameran i nästan alla scener, säger Lisa Siwe. Filmen klipps under sommaren och hösten, men premiären är inte spikad än. Efter det har Lisa Siwe flera projekt under arbete, men inget som hon vill gå in i detalj på. – Men det projektet jag hade med mig till USA är fortfarande levande och någonting jag kan tänka mig att fullfölja. Man kan säga att det är en fri fortsättning på ”Födelsedagar och andra katastrofer”. Lisa Siwe anser att det för en regissör är viktigt att skaffa sig en krets av medarbetare som man har förtroende för och arbetar länge med. Peter Sandberg peter.sandberg@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7907, "headline": "Årets upplaga av Swedish Game Awards avgjord", "summary": "I helgen avgjordes årets upplaga av Swedish Game Awards. Årets spel blev actionspelet Magicka.", "article": "Årets upplaga av Swedish Game Awards är nu avslutad. I tävlingen ställer spelutvecklare upp med sina alster där de bland annat tävlar om den åtråvärda titeln årets spel\". Vinnare 2008 blev actionspelet Magicka\", utvecklat av Arrowhead, en oberoende studio som består av åtta studenter från Luleå Universitet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7916, "headline": "Strålande proffsigt, Rod!", "summary": "Rod Stewarts enda Sverigespelning i Sundsvall var nästan utsåld. Po Tidholm kan inte värja sig mot en genuint proffsig och charmig underhållare, även om bandet gör biffig arenarock av allt.", "article": "Rod Stewart Scen: Norrporten Arena, Sundsvall Texter om Rod Stewart har sedan mitten av sjuttiotalet följt samma dramaturgi: Rod var cool, en äkta rocker som menade vartenda ord. Han gjorde bra skivor och levde hårt. Nu (och här kan man själv välja årtal) är han en fjant, en manlig bimbo som sjunger bedrövliga covers på redan uttjatade låtar. Jag måste medge att jag själv haft precis samma inställning. ”Faces” var bra och ”Every picture tells a story” var ett mästerverk. Rod och Ronnie såg coola ut -73. Det är en historieskrivning som är väldigt lätt att argumentera för. Från och med 1975, när han flyttade till USA för att vara med Britt Ekland – och slippa betala skatt – har han haft problem med autenticiteten. ”– Hej mamma! Vill du hänga med till Sundsvall på lördag och gå på Rod Stewart? – Oj, jo det kanske skulle vara roligt. Ja tack! – Tyvärr får du köpa biljett själv, har bara fått en. 795 spänn. – Va, nej det kan jag ju så klart inte. Då blir jag ju en kvinna som har betalt för att se Rod Stewart.” Det är en kylig men vacker kväll och hela Sundsvall är förstås till sig i trasorna över att stjärnan gör sin enda Sverigespelning just här. Men varför inte? När Rod Stewart spelar i Stockholm, som han faktiskt gjorde för ett år sedan, består publiken mest av folk från Borås och Sundsvall i alla fall. 14 000 personer har löst biljett, vilket betyder nästan utsålt. Man måste ta Rod Stewart för vad han är, annars blir en konsert som denna outhärdlig. Stewart är i underhållningsbranschen. Han är inte Dylan. Stewart fönar håret, ägnar sig åt klädbyten och dansar på scenen. Om man bortser från de första sju åren av hans karriär – när han var lysande på riktigt – är han strålande denna kväll. Han är genuint proffsig och trevlig och har en naturlig charm som är nästan omöjlig att värja sig mot. Musiken är däremot ett problem. Rod och bandet börjar med ”It’s a heartache”, fortsätter med ”Some guys have all the luck” och ”Sweet little rock’n’roller”. Musikerna hamrar ut låtarna på ett rätt okänsligt sätt. De vräker på, utan större hänsyn till låtens anatomi. Rod Stewart har ju gått igenom många faser, vissa bättre än andra. Den tidiga folkrocken är ju patenterat bra, men även hans New Wave-försök från tidigt åttiotal har börjat låta ok. Den ligger i tiden. Det fattar inte bandet, som utan att blinka gör om allt i sin väg till biffig arenarock. De slänger till och med in ett gräsligt trumsolo i ”Downtown train”. Men Rod Stewart gör så gott han kan. Efter drygt fyrtio år på scen kan han alla tricks som finns att kunna. Han rör sig lite stelt, men hans ögon utstrålar en lättsamhet och väldig närvaro. Publiken, som först är blyg, kommer närmare och börjar dansa. När Rod börjar sparka ut signerade fotbollar blir det närapå slagsmål mellan femtioplussarna i publiken. På storbildsskärmarna bredvid får vi, medan Rod Stewart sjunger Cat Stevens ”Father and son”, se bilder ur familjealbumet. Rod spelar fotboll med sin pappa. Rod spelar fotboll med sin son. Rod gillar fotboll. Han spelar ”Maggie May” till slut, men det är hans 80-talslåtar som är behållningen. I stället för mer folkrock hade jag velat höra ”Young Turks”. Po Tidholm musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7926, "headline": "\"Bioshock\" på väg till Playstation 3", "summary": "Nu är det bekräftat att \"Bioshock\" kommer till Playstation 3. Spelet beräknas släppas lagom till jul.", "article": "Det har länge spekulerats kring huruvida \"Bioshock\" är på gång till Playstation 3. Nu är det bekräftat att så blir fallet. Enligt amerikanska tidningen Electronic Gaming Monthly håller spelet just nu på att konverteras till Sonys konsol, och beräknas släppas lagom till årets julhandel. För närvarande arbetar 2K Marin även på en uppföljare till spelet. \"Bioshock 2\" kommer i slutet av 2009, till vilka format är dock ännu obekräftat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7934, "headline": "Ukraina och Sverige tros gå vidare", "summary": "Ukraina och Sverige går med all säkerhet till final. Fast väl där vinner Ryssland. I alla fall om man får tro dem som har tippat hur Eurovision Song Contest kommer att sluta.", "article": "På torsdagskvällen är det dags för den andra och sista semifinalen i Eurovision Song Contest. 19 bidrag gör upp om tio eftertraktade finalplatser. Favorittippade till att nå lördagens final i Belgrad är Ukrainas Ani Lorak med låten \"Shady Lady\" och svenska Charlotte Perrelli med \"Hero\". I alla fall om man får tro de stora spelsajterna på internet. På Svenska spel ger Ukraina och Sverige bara 2,3 och 3,4 gånger pengarna. Lettland och Turkiet tros också gå vidare, men väldigt få verkar tro att Litauen och Tjeckien lyckas ta sig till final. Deras bidrag ger störst utdelning om de skulle lyckas. De som till exempel väljer att spela en tia på att Litauens bidrag \"Nomads in the night\" med Jeronimas Milius ska ta sig till final kan håva in 900 kronor. Även på Expekt.com, Betsson och Unibet har Ukraina och Sverige lägst odds, dock tätt följda av Turkiet och Bulgarien. Litauen och Tjeckien återfinns även där på bottenplats. Fast den svenska lyckan kanske tar slut efter semifinalen. Än så länge är Charlotte Perrelli inte favorittippad i finalen. På spelsajterna tror de flesta att Ryssland kommer att kamma hem segern på lördag. På Unibet hamnar till exempel Sverige först på en femteplats efter Ryssland, Serbien, Ukraina och Grekland. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7936, "headline": "\"Dragon quest\" på väg till Europa", "summary": "Rollspelssagan “Dragon quest\" nylanseras till Nintendo DS. Nu är det bekräftat att spelen även kommer till Europa.", "article": "Square Enix bekräftar att deras nyversioner av de klassiska spelen i “Dragon quest\"-serien får engelsk översättning och släpps i Europa. För närvarande är det Nintendo DS versionen av nes-klassikern “Dragon quest IV\" som står först på tur. Spelet har uppgraderats till 3D-grafik samt fått ett nytt soundtrack. I september släpps det i Europa. Även del 5 och 6 i serien är bekräftade för release här i Europa, dock är det för närvarande oklart när de dyker upp. Företaget bekräftar även att kommande delar i serien i första hand utvecklas till Nintendo DS. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7937, "headline": "Polarpriset till Pink Floyd och Fleming", "summary": "En amerikansk världssopran och ett brittiskt rockband som lagt av. I går gick Polarpriset till Renée Fleming och Pink Floyd. Men snackisen var Kungliga Akademiens avhopp.", "article": "Konserthuset i Stockholm. Inför den samlade presskåren läser Roger Wallis, ledamot i både prisnämnden och styrelsen i Polar Music Prize, högt från årets motiveringar: Den amerikanska sopranen Renée Fleming får priset för att hon \"så enastående självklart uppfyller åhörarens förväntningar\", tar till sig \"hela operarepertoaren\" och \"intar en särställning bland världens sångare\". Det brittiska progressiva rockbandet Pink Floyd får priset för deras \"betydelse för att sammanföra konst och musik i utvecklingen av populärmusiken\" och för att \"fånga och forma reflektioner och attityder för en hel generation\". Det framgår inte vilken generation som prisnämnden syftar på. Pink Floyd hade sin storhetstid för 30 år sedan, innan Roger - Waters hoppade av. Sommaren 2005 återförenades bandet för en spelning på Live 8 i London och det har spekulerats mycket om fler konserter, men medlemmarnas uttalanden är minst sagt motsägelsefulla. I vilket fall innebär Polarpriset att rockveteranerna, som sålt omkring 200 miljoner album, blir en miljon kronor rikare. Sångaren David Gilmours manager Paul Loasby säger till Nyhetskanalen.se att bandet ser priset som \"ett erkännande för allt det arbete medlemmarna lagt ner ända sedan gruppen startade\". Men trots att de fick beskedet för två veckor sedan är det, enligt Paul Loasby, fortfarande oklart om Pink Floyd kommer till Stockholms konserthus den 26 augusti för att ta emot priset. Roger Wallis i prisjuryn tyckte att Pink Floyd var ett enkelt val. - Många hade länge talat om Pink Floyd och det var allmän acklamation för dem. Det fanns däremot ingen representant från Musikaliska akademien på plats som kunde berätta om hur valet av Fleming gick till - trots att Akademien både förvaltat priset och suttit i prisnämnden. På presskonferensen var pristagarna en sak, men störst intresse fick Kungliga Musikaliska Akademins avhopp från priset. Frågan avhandlades aldrig från scenen, men i salen talade alla om det. - Akademien var inbjuden och jag kan bara beklaga att den inte kom. Jag hoppas att Akademien åtminstone fortsättningsvis kan ge oss några representanter i prisnämndensäger förre Skaps ordförande Roger Wallis, en av prisnämndens medlemmar och representant för Skap i Polarprisstyrelsen. Det lär knappat bli så, eftersom akademien tänker bryta med Polar Music Prize, det har preses Kjell Ingebretsen tydligt deklarerat. Kvar är Stim, Skap och Stikkan Andersons familj. Och om familjen inte längre vill medverka överförs deras roll till Skap. Med på presskonferensen var också Tomas Ledin, make till Stikkan Andersons dotter Marie. - Jag tror och hoppas att skilsmässan från Musikaliska akademien är det bästa för priset, så att det utvecklas och växer på ett positivt sätt, säger Tomas Ledin som själv är suppleant i prisnämnden. Förvaltare av priset blir Polarprisets egen styrelse. Ordförande är Lennart Wiklund från Bonnierkoncernen. - Det var en lång diskussion att ta Polarpriset till nästa nivå, ett pris som numera har en egen plattform. Det här är inget Nobelpris, vad Stikkan än ville i början, säger Lennart Wiklund. Han poängterar också att det inte spelar någon roll vem som sitter i prisnämnden, bara de har den rätta kunskapen. Även i fortsättningen ska en pristagare komma från det klassiska lägret och en från populärmusiken. En första förändring är att priset inte längre delas ut i maj, utan i Konserthuset i augusti under Stockholms kulturfestival. Det finns flera spekulationer om varför brottet med Musikaliska Akademien kom. Officiell anledning är att priset tog för mycket kraft av Akademien som vill prioritera aktuell musikpolitik. Andra har talat om att Akademiens mera korrekta framtoning fungerat dåligt tillsammans med Polarprisets mer populära inriktning. Priset bör klara ett liv på egen hand. Stikkan Andersons donation år 1989 på 42 miljoner har i dag vuxit till mellan 60 och 70 miljoner kronor, beroende på hur börsen mår. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7941, "headline": "Spel till Xbox Live Arcade blir större", "summary": "Spel till Microsofts Xbox Live Arcade har tidigare haft en storleksgräns på 150 megabyte. Den gränsen höjs nu till 350 megabyte.", "article": "Spel till Xbox Live Arcade har tidigare varit begränsade till en storlek på högst 150 megabyte, onödigt snålt enligt flera utvecklare. Nu verkar dock Microsoft ha lyssnat på kritiken. Enligt David Edery, ansvarig för tjänsten, är gränsen nu höjd till 350 megabyte. Han bekräftar även att utgivningstakten av spel kan komma att öka en aning framöver, dock inte i någon större utsträckning. Idag släpps det ett spel i veckan till Xbox Live Arcade, detta för att utvecklarna, som ofta är små och oberoende företag, ska kunna sälja så många exemplar av spelen som möjligt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7942, "headline": "“Age of Conan\" slår rekord", "summary": "Kommande “Age of Conan\" ser ut att bli en storsäljare. Utgivaren Funcom avslöjar att spelet är det mest förhandsbokade spelet till PC genom tiderna.", "article": "Onlinerollspelet “Age of Conan\" har potential att bli en riktig storsäljare. Enligt siffror från utgivaren Funcom är spelet det mest förhandsbokade till PC genom tiderna. Totalt kommer 700.000 exemplar av spelet att skeppas ut till butikerna på releasedagen, alla dessa har redan en köpare som väntar. Det efterlängtade spelet har varit under utveckling i drygt fem år, på fredag släpps det i Europa. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7947, "headline": "Tre tar ton", "summary": "En uppvisning i vad som hänt med svensk pop sedan 1990-talets slut. Christian Kjellvander, Anna Järvinen och Tingsek samlar ihop sig på Cirkus och ger oss tre olika musikstilar.", "article": "Tingsek, Anna Järvinen och Christian Kjellvander Scen: Cirkus, Stockholm Tre svenska artister som det går bra för just nu samlar ihop sig för en kväll på Cirkus. Tingsek, som en gång spelade med Loosegoats, värmer upp och Christian Kjellvander, som fick sitt genombrott med samma Loosegoats, avslutar. Däremellan Anna Järvinen. En mer disparat samling än det ser ut som på papperet. En promenad från nysoul över nyprogg till, ja, jag vet faktiskt inte vad man ska kalla Christian Kjellvander så här en bra bit in i solokarriären. Domedagssångare kanske? Det är tur att Tingsek öppnar stafettkonserten, så man blir preparerad med godmodighet inför det veritabla depprocksschakt som öppnas skall, när Christian Kjellvander gör sin spelning några timmar senare. De befinner sig i så olika i temperament som två artister kan. När Tingsek gör explosiva kärlekssånger handlar allt om att studsa fram till sista bänk, om flervägskommunikation. Kvällen avslutas med att Christian Kjellvander och Anna Järvinen gör en duett av Popsicles ”Not forever”, denna emblematiska hit från 1990-talets absoluta kulmen. Och det blir uppenbart att kvällen också är en uppvisning i vad som hänt med svensk pop sedan 90-talets slut, då band som Anna Järvinens Granada trevade sig fram och lät bra, men aldrig riktigt hände. Det är en himla massa som har hänt. Inte minst sedan den dag Håkan Hellström lämnade sitt ångestromantiserande band och började inspirera till en kollektiv förlösning hos en ung, garderad artistkår. Nu befinner vi oss dessutom på andra sidan Dungen. En ny sofistikerad proggera är här, och Anna Järvinen har skrivit in sig i den. När Anna Järvinen spelar visar hon att varje hyllningsord som fälldes om debutskivan ”Jag fick feeling” i höstas var motiverat. Det var helt enkelt längesedan en svensk artist gjorde så elegant, händelserik popmusik. Dessutom där språket är helt underordnat, vilket får henne att framstå som ännu mer hypermusikalisk. Det låter, ihop med hennes oförutsägbara röst, mest som ett vackert neoproggigt instrument, som tvärflöjten ungefär. När jag hör skivan på scen faller allt på plats och jag fattar vidden av hennes uttryck på ett annat sätt. Det är storslaget och säkert ovanpå det eteriska. Anna Järvinen gör inte poplåtar. Hon gör, när hon är som bäst, magnifika stämningsstycken. Detsamma gäller för Christian Kjellvander, fast i hans fall är det mer börda än befriande. Cirkus är becksvart och han står spänt och blickstilla med sin elgitarr på magen. Det låter litet som om han har tandvärk, och den sammanbitna stämman är en viktig del i uttrycket. Den är i linje med den skavande musiken som inte viker en tum från sitt molliga humorbefriade tilltal. Han och det superkompetenta bandet arbetar med suggestion. Musiken kommer till oss i glåmiga sjok och dova, mullrande gitarrmattor, varvat med vit rök ur det svarta scenhålet. Det är oerhört teatralt, och väldigt långt från äkthetslängtande berättarrock. Problemet är bara att det inte låter lika spännande som proffsigt. Malena Rydell musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7951, "headline": "\"Jag är immun mot kritik\"", "summary": "Indiana Jones återkomst har piskat upp publik- och medieintresset i Cannes. Men nya \"Indiana Jones och kristalldödskallens rike\" charmade inte världspressen.", "article": "När Indiana Jones ger sig ut på en ny antikrunda efter 19 års paus är publik- och medieintresset enormt. Inför söndagens världspremiär flockade sig de mest hårdföra fansen utanför festivalpalatset med handtextade tiggarskyltar som \"Behöver Indy-biljett\" och mer desperata förslag som \"Will fuck for Indy\". - Vi är här för att dansa Cannes-valsen, säger Steven Spielberg som mötte pressen i lediga kläder: rosa skjorta med en brun manchesterväst. Världens mest framgångsrika regissör kom till Cannes med festivalens tyngsta entourage med bland andra George Lucas, Harrison Ford, Cate Blanchett, John Hurt och Ray Winstone. Steven Spielberg har inte gästat Cannes sedan \"E.T.\" hade premiär för 26 år sedan. Ironiskt nog är den nya Indiana Jones-filmen den mest utomjordiska av de fyra. En amerikansk recensent undrade om detta i själva verket var uppföljaren till \"Närkontakt av tredje graden\". \"Indiana Jones och kristalldödskallens rike\" utspelar sig under kalla krigets 50-tal. Efter att ha fått sparken under häxjakten på kommunister blir Indy insyltad i ett uppdrag att försöka återföra en kristalldödskalle som stulits från en förlorad stad som vaktas av de levande döda. Men först värmer han upp med att överleva ett kärnvapenprov i Nevadaöknen genom att ta skydd i ett kylskåp. - Vi har tagit Indiana Jones in i atomåldern. Vi tyckte att det var en mycket ikonisk bild att se Indiana Jones framför svampmolnet. Jag växte upp under den eran då hotet om ett kärnvapenkrig var väldigt verkligt, säger Steven Spielberg. - Kärnan i de här filmerna är jakten på sanning och kunskap, och att det goda besegrar det onda. Och det finns ingen tydligare bild för ondska än atombomben, säger Harrison Ford. Vid 65 års ålder tycker den lågmälde Hollywoodstjärnan fortfarande att det är kul att spela den oxpiskande stjärnarkeologen. - Nöjet med att spela denna rollfigur är hans kvickhet och hans intelligens och de situationer som han kastas in i och försöker klara sig ur. Och förmånen att ha en fiende som spelas av en sådan kraftfull och övertygande aktris som Cate Blanchett, säger Harrison Ford. I filmen spelar den australiska aktrisen en sovjetisk skurk med stiff pagefrisyr. Men Blanchetts insats imponerade inte på alla. En rysk journalist ville att Blanchett skulle be hela det ryska folket om ursäkt för sin usla accent och för att hon spelade en kommunistskurk. Dialekter var inte den enda invändningen mot den nya filmen som inte lyckats charma världspressen. Många recensenter har klagat på att charmen, romantiken och humorn från den förlorats på vägen. Men Indiana Jones tycks vara critic-proof och Harrison Ford förklarade att filmkritiker inte stör hans nattsömn. - Jag förväntar mig att piskan ska vändas mot mig. Men jag är immun mot den professionella kritiken. Jag har ett serviceyrke - vi jobbar med att berätta historier och publiken är min kund. Jag vill att filmen ska ge publiken en glädjekick, det är en hyllning till bioupplevelsen, säger Harrison Ford. Nya Indy-filmen är också ett slags hommage till forna tiders trickfilmning. För att ha gjorts efter den digitala revolutionen har \"Indiana Jones och kristalldödskallens rike\" ett gammaldags sätt att utföra tricksen. - Den här filmen är mer praktisk magi än digital magi. Som regissör vill jag kunna gå in i en verklig scenografi och bli inspirerad - precis som skådespelarna. Det är inte särskilt intressant att spela in film framför en bluescreen, säger Steven Spielberg. Harrison Ford menar att känslan är viktigare än att skapa den perfekta specialeffekten. - Jag gör inte stunts men däremot fysiskt skådespeleri. De fysiska händelserna är en del av historien och därför måste det hela tiden finnas något emotionellt även i actionscenerna. Därför gör vi actionscenerna i den gamla skolan. Publiken måste hela tiden känna att de har känslomässig kontakt med sin hjälte, säger Harrison Ford. Harrison fick frågan om hur Steven Spielberg förändrats som regissör sedan de spelade in \"Jakten på den försvunna skatten\" för snart trettio år sedan. - Han var fantastisk redan då och är ännu bättre i dag. Steven är \"the hardest working man in showbiz\" sedan James Brown inte längre är med oss, ler Harrison Ford. Om det blir ännu en uppföljare om den mogne actionhjälten återstår att se. - Denna film är ett direkt resultat av publikens efterfrågan, även om det var svårt att övertyga mig. De enda filmer som alla frågar om jag ska göra på nytt är \"Indiana Jones\" och \"E.T.\". Ingen frågar efter \"A.I.\" eller en ny \"1941\". Så om det blir fler Indyfilmer är upp till er, säger Steven Spielberg. \"Indiana Jones och kristalldödskallens \"Indiana Jones och kristalldödskallens rike\" (2008) innehåller en variation på far och son-temat från den föregående filmen i serien, \"Indiana Jones och det sista korståget\" (1989). \"Jag brukar smyga in far och son-relationer, det temat betyder mycket för mig. Det tog lång tid för mig att försona mig med min egen far som är 91 år\", sade Steven Spielberg. Actionserien om den äventyrlige arkeologen inleddes med \"Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten\" (1981), som sågs av 1,2 miljoner svenskar, \"Indiana Jones och de fördömdas tempel\" (1984) kom som tvåa i serien, utspelar sig delvis i 30-talets Shanghai och har Steven Spielbergs nuvarande fru Kate Capshaw som Fords kvinnliga motpart. \"Indiana Jones och kristalldödskallens rike\" har svensk premiär nu på torsdag 22/5. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7952, "headline": "Så går schlager-EM till", "summary": "Rekordmånga länder tävlar i årets schlager-EM i Belgrad. För första gången avgörs tävlingen i flera steg där länderna måste kvalificera sig till lördagens final genom att först lyckas i semifinalerna.", "article": "43 länder tävlar om segern i årets Eurovisionsschlagerfestival och för första gången avgörs ESC i år i flera steg. Finalen där 25 länder får delta är på lördag den 24 maj. 20 av finalbidragen måste kvalificera sig i två semifinaler, varav den första avgörs idag, tisdag. Den andra semifinalen är på torsdag den 22 maj. Fem bidrag är sedan tidigare klara för final; fjolårsvinnaren Serbien samt \"de fyra stora\" - länder som är garanterade en finalplats: Storbriannien, Spanien, Tyskland och Frankrike. I de två semifinalerna deltar övriga 38 länder, 19 i vardera semifinal. Det är bara invånare i deltagande länder som får rösta på de tävlande. Undantag har gjorts för tyskar och spanjorer, som får dock rösta i båda semifinalerna. (Ländernas bidrag är redan finalklara). Men schlagerintresserade svenskar måste alltså vänta tills på torsdag innan de får lyfta telefonluren för att lägga sin röst på favoriten i tävlingen - dock inte det svenska bidraget eftersom man inte får rösta det egna landets kandidat. Charlotte Perelli måste alltså lyckas övertyga invånarna i de andra 18 länderna som deltar i torsdagens tävling för att kunna säkra en finalplats. Telefonröstningen avgör vilka nio bidrag från kvällens semifinal som går vidare till finalen. Dessutom utser en jury ett tionde bidrag. Samma procedur sker på torsdag och på lördag möts 25 länder i den stora finalen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7953, "headline": "Svensk lag hotar idoljakt i TV4", "summary": "”American idol”, som sänds i TV 4, upphäver gränsen mellan reklam- och programtid. Det är ett grepp som ligger i tiden – men det bryter också mot svensk lag.", "article": "Det är nya tider i tv-fabriken. Allt fler tittare undviker reklamavbrotten genom att ladda ned program, se dem direkt på nätet eller lagra sändningarna på hårddisk. Nu har amerikanska Fox valt att nästan halvera reklamtiden i sina kommande dramasatsningar, i hopp om att locka tillbaka tittarna till den egna tablån. Parallellt har samma bolag skrivit kommersiell tv-historia genom att väva in sponsorerna i ”American idol”-sändningarna. Gränsen mellan reklam- och programtid är minst sagt flytande när programledaren Ryan Seacrest hänvisar till sponsorerna som ”vänner” och uppmanar tittarna att ladda ned musik från Itunes, samtidigt som han skålar med juryn i klarröda Coca-Cola-glas. Varje vecka gör deltagarna dessutom reklamfilmer för Ford som visas som en del av underhållningen. Själva ”Idol”-loggan är, för övrigt, misstänkt lik just Ford-märket. Resultatet är USA:s populäraste tv-program. I Sverige visas det på TV 4. Men det finns ett problem. Upplägget strider mot Radio- & tv-lagen, som fastslår att program i svensk tv inte får gynna kommersiella intressen på ett otillbörligt sätt. – Det finns anledning för oss att titta närmare på ”American idol”. Reklam och program ska vara åtskilda i Sverige. Vi har tidigare fällt amerikanska program för att innehållet bryter mot vår lagstiftning, säger Eva Tetzell, ställföreträdande direktör vid Granskningsnämnden. Ett avsnitt av ”Oprah Winfrey”, där programledaren delade ut sina favoritvaror i publiken, blev fällt 2003 men TV 4 slapp böter efter att ha lovat att inte sända något mer avsnitt på temat ”Oprah’s favourite things”. Året därpå kom en liknande anmälan mot Fyrans ”Dr Phil”. Den gången blev det böter på 250 000 kronor. – Vi måste förhålla oss till tv-lagen, säger Fredrik Arefalk, programchef på TV 4. Det är möjligt att vi måste ta en extra titt på ”American idol”. Jag tycker att det är viktigt att vi har en tydlig tv-lag. Medieforskaren Marie Grusell, aktuell med avhandlingen ”Reklam – en objuden gäst?”, anser att problemet delvis är en förlegad lagstiftning: – Sverige ligger efter i utvecklingen. Vi har bara haft tv-reklam i två decennier, men ge oss femton år till … Jag vet att det är fint att tycka att reklam är fult, men jag ser många fördelar med reklam. Den möjliggör mångfald i medieutbudet, säger Marie Grusell. I sin forskning kan hon visa att tv-reklam väcker större irritation än annonser i dagspress och på nätet, just för att man blir avbruten och pådyvlad budskapet. Det är, kort sagt, attraktivt att integrera reklamen i programmen. – Utvecklingen går mot mer subtil reklam, utan tydlig avsändare, säger Marie Grusell. Rent krasst handlar det om att ta bakvägen in i våra hjärnor. Enligt Fredrik Arefalk på TV 4 finns dock inga planer på att ta efter sponsorgreppet i ”American idol” i nästa säsong av svenska ”Idol” som börjar i höst: – Tittarna är selektiva, säger han. De känner direkt om det är för kommersiellt. Man ska inte underskatta vikten av att vara trovärdig, även när det gäller underhållning. Henrik Arvidsson henrik.arvidsson@dn.se 08-738 12 48 ", "article_category": "culture"}
{"id": 7961, "headline": "Fichtelius och SVT-ledningen i ordkrig", "summary": "SVT-profilen Erik Fichtelius sågade på söndagen SVT:s ledning i en artikel på DN Debatt. Men företagsledningen avfärdar kritiken som en enskild \"medarbetares offentliga krav på mer pengar till den egna verksamheten\".", "article": "\"SVT-ledningen har tappat sitt publicistiska fotfäste\", skriver Erik Fichtelius, redaktionschef för programmet 24 Direkt i kanalen SVT 24, på söndagens DN Debatt. Han kritiserar SVT:s nya strategi som innebär att man satsar på färre, men större program, där SVT 1 blir den breda kanalen. SVT 24 startades som en kanal där debatter och seminarier direktsändes. Men kanalen får nu minskade resurser. \"Glöm det mesta av vad universitetsvärld, ideella organisationer, föreläsningar och seminarier heter. In med såpor och frågesport!\", skriver Fichtelius som tycker att jakten på tittare gått för långt och frågar sig om det är dags för politikerna att tydligare formulera krav på SVT:s innehåll. Men SVT-ledningen verkar inte skakad över att flera tunga profiler den senaste tiden riktat skarp kritik mot företaget. Kommunikationsdirektör Helga Baagøe säger i en skriftlig kommentar att det är \"anmärkningsvärt att Erik Fichtelius uppmanar politikerna att gå in och styra SVT:s programverksamhet, tvärt emot det som är grundläggande för public service: oberoendet gentemot politikerna.\" \"Vi visste att artikeln skulle komma, eftersom Erik Fichtelius hotat med en om han inte fick den särställning han önskar inom programverksamheten\", säger Helga Baagøe. \"SVT:s nya utbudsstrategi är beslutad i företagsledningen, fastställd i styrelsen och förankrad bland alla medarbetare, och påverkas inte av enskilda medarbetares offentliga krav på mer pengar till den egna verksamheten.\" Debatten om SVT:s framtid har under den senaste veckan svajat fram och tillbaka på DN:s debattsida. Med utgångspunkt i beslutet att sända Engla Höglunds begravning kritiserade först journalistik- och medieprofessorerna Håkan Hvitfelt och Lars Nord SVT för att de i för stor utsträckning vill locka en större publik på bekostnad av de fördjupande och smalare programmen. Fyra dagar senare skrev professor Kent Asp om att programbredden i de två största SVT-kanalerna minskat och dagen därpå svarade SVT:s vd Eva Hamilton. Hon försvarade SVT:s nya utbudsstrategi, som hon beskrev som färre, större, bättre. \"SVT har inte längre råd att göra tunga programinvesteringar på tider eller i kanaler där publiken är mycket liten.\" skrev Hamilton. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7964, "headline": "Rå och spänstig duo har hittat rätt", "summary": "Det fina med samarbetet mellan sångerskan och violinsten Alison Krauss och Led Zeppelinsångaren Robert Plant är hur de båda tjänar på varandras styrkor. På Hovet når deras stämsång stundtals perfekt harmoni, skriver Mattias Dahlström, och njuter inte minst av hur Alison Krauss tar plats.", "article": "Robert Plant & Alison Krauss Scen: Hovet, Stockholm ”Undrar hur många här som kommit för att se ... hon, vad heter hon?” säger en kille i kön utanför Hovet. ”Alison Krauss” svarar hans kompis, innan den förste killen säger ”just det” och fortsätter mot ingången. Det ligger kanske något i vad han säger. Alison Krauss skulle knappast fylla Hovet på egen hand, om man säger som så. Men det vore synd om det stämmer och de flesta på plats verkligen kommit bara för att se Robert Plant yla på sitt karaktäristiska sätt. För det fina med samarbetet mellan den legendariska Led Zeppelin-sångaren och countrysångerskan och violinisten Krauss är ju hur de båda tjänat på konstellationen, dragit nytta av varandras styrkor och inte på något sätt står i skuggan av varandra. Om de nu inte självmant väljer att göra en undanskymd roll, som när Plant knappt märkbart smyger sig in som en del av bandet för att köra i ”Sister Rosetta goes before us”. Eller när Krauss drar sig undan och koncentrerar sig på sin violin. Med hjälp av producenten och musikern T-Bone Burnett, som agerar kapellmästare på scen och tveklöst sätter sin prägel på föreställningen lika mycket som han gjorde på duons fjolårsskiva ”Raising sand”, har de båda hittat rätt tillsammans. Krauss har fått en råare, mer livlig inramning i stället för den stundtals ganska tama och välkammade hon många gånger haft tidigare. Hon tvingas ta mer plats – och gör det. Plant har hittat en omgivning där han genuint verkar trivas och kan strunta i hur många fantasiljoner han får för en fortsättning på den nyliga återföreningen av Led Zeppelin. Att samarbetet lyckas så bra beror å ena sidan på duons stämsång, i låtar som ”Killing the blues” och ”Please read the letter” når de närmast perfekt harmoni, de sjunger som om deras röster går hand i hand genom högtalarna. Å den andra beror det på just Burnett och bandets detaljrika vildvuxna rotrocksgroove i uptempolåtarna – även om utgångspunkten är annorlunda faktiskt med samma nästan meditativa resultat som hos just Led Zeppelin. Det blir än tydligare live där Burnett och bandet väver in duons röster i malande kompakta och väldigt tunga mattor av ståbas, slidegitarr, Burnetts egna snirkliga gitarrslingor och en rätt hård rytmik. Sedan klarar Krauss och Plant sig rätt bra på egen hand vid några tillfällen också. Plant har verkligen en rätt häpnadsväckande elastisk röst, även om den kanske förlorat lite i toppregistret på senare år. Och Alison Krauss sjunger ”Through the morning, through the night” och ”Down to the river to pray”, som hon gjorde för ”O brother where art thou”-soundtracket, så sanslöst vackert att betydligt fler än killen i kön lär ha lärt sig hennes namn under kvällen. Mattias Dahlström musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7969, "headline": "Rekordauktion för Bacon-tavla på Sotheby's", "summary": "86,3 miljoner dollar. Så mycket såldes en triptyk av konstnären Francis Bacon för på en Sotheby's-auktion - vilket gör den till det dyraste stycket samtidskonst någonsin.", "article": "Auktionen i New York slog rekord överlag. Konsten från samlarna Helga och Walter Lauffs hade tippats dra in cirka 356 miljoner dollar, men när auktionen var slut hade hela 362 miljoner dollar spenderats av konstälskare. 83 verk fanns för försäljning, och av dem gick 18 för de högsta priserna någonsin. Bland annat Francis Bacons triptyk, en tredelad tavla som ska symbolisera konstnärens ångest. Det högsta budet lades av vinproducerande familjen Moueix, och tavlan klubbades för 86,3 miljoner dollar. Konsthandlarna på plats verkade inte bekymrade över att den rådande lågkonjunkturen skulle kunna få bubblan att spricka, utan bjöd på friskt. - Lågkonjunktur, vadå lågkonjunktur? sade Barbara Gladstone, en av av konsthandlarna, till New York Times. Enbart 10 av konstverken förblev osålda, och många i publiken var efter auktionen förvånade över de pengasummor som spenderats, rapporterar New York Times. - Jag förstår inte varför det gick så bra om nu ekonomin sägs vara så medioker. Men folk kanske känner sig tryggare med konst, sade Jose Mugrabi till tidningen. Francis bacon dog 1992 i Madrid. Han blir nu den dyraste samtidskonstnären med triptyken som gick för 86,3 miljoner dollar - motsvarande cirka 517 miljoner kronor. Prisrekordet för en nu levande konstnär innehar Lucian Freud, vars \"Benefits supervisor sleeping\" såldes för drygt 200 miljoner kronor på auktionshuset Christie's igår. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7971, "headline": "Känslorockens nya hjältinna", "summary": "Det är Martha Wainwrights stora känslor som gör henne så bra. Och rolig. Hennes röst är oavbrutet överdådig, hennes musik blir ett soundtrack från den andra vågens feminism.", "article": "Martha Wainwright scen: Södra teatern, Stockholm Det är första spelningen på turnén. Martha Wainwright ber om ursäkt för att hon är litet virrig. Det är inte det enda hon ber om ursäkt för. Hon ber om ursäkt för att hon är jetlaggad, för att hon inte är lika bra som sin pappa på att skriva politiska sånger, och för sin mage. Det är tur att jag spelar just gitarr så att jag kan dölja det här partiet, säger hon och pekar ovanför sina sjuttiotalsjeans höga linning. Hon ber om ursäkt för att hon öppnar konserten med att spela igenom sin nya skiva som kom ut just i dag. Det kanske är tråkigt för oss när vi inte känner igen sångerna så väl? Det är det naturligtvis inte. Martha Wainwrights andra album, med den lysande titeln ”I know you’re married but I’ve got feelings too”, är en magnifik skiva. Teatral och torr om vartannat. Den låter dyrare och mer sofistikerad än debuten, på ett fint fulsnyggt sätt. På något vis har hon lyckats samarbeta med en hel hög rockhistoriska stubbar – Pete Townshend från The Who, Garth Hudson från The Band, Donald Fagen från Steely Dan samt sin bror Rufus – utan att deras medverkan märks bakom hennes vidlyftiga stämma och yviga gester. På scen har hon med sig en gitarrist, en trummis och sin man på bas. De spelar inte heller särskilt stor roll för framförandet av hennes känslorock. Ja, de är en bra distraherande fond förstås. De understryker det faktum som många förälskat sig i, att här kommer en artist som i hela sin uppenbarelse är ett avsked till den självspäkande singer/songwriterbranschen; det bästa som hänt den vita traditionella känslorocken på mycket länge. Hitten ”Bloody Mother Fucking Asshole” från den tre år gamla självbetitlade debuten är självklart extranummer. ”Oh I wish I wish I wish I was born a man/So I could learn how to stand up for myself/Like those guys with guitars/I’ve been watching in bars”, sjunger Martha Wainwright där i några av sina mest citerade rader. Jag trodde det var hennes lakoniska sätt att driva med sakernas tillstånd, men på scen är det som om hon lever efter de där raderna, och jag får problem med det eftersom jag egentligen inte vill sitta där och uppfatta henne genom några feministiska filter från 1968. Samtidigt, utanför scenen, är det en sådan roll Martha Wainwright tilldelats, som lillasyster och dotter, som något slags bitterfitta-hjältinna från andra vågens feminism. I den svenska romanen ”Bitterfittan” är Martha Wainwright soundtracket när Maria Svelands hjältinna drar till Teneriffa med Erica Jong. När Martha Wainwright kliver in i en färdigförpackad kokett yrvädersroll måste jag tolka det som svart humor, annars blir det litet vemodigt. Och Martha Wainwright är rolig. När hon ursäktar sin nya antikrigssång ”Tower” säger hon att den är skriven med ”overly purple poetry”. Och så är det. Det är detta översvallande tonläge som gör henne så bra. Hennes röst är oavbrutet överdådig och seg som ett gammalt elitidrottarledband men utan nu-ska-jag-ta-i-från-knäna-känsla. Martha Wainwright är kanske lite för medveten om vilka sjaviga roller det finns att hoppa in i, men man kan nog vara lugn, hon är alldeles för bra för att fastna i en sådan på sikt. Malena Rydell musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 7982, "headline": "\"Burnout paradise\" på väg till PC", "summary": "\"Burnout paradise\" konverteras till PC. Den nya versionen av spelet får stöd för extrema skärmupplösningar.", "article": "Criterion bekräftar att deras \"Burnout paradise\" just nu håller på att konverteras till PC. Den nya versionen av spelet får stöd för extrema skärmupplösningar, det blir bland annat möjligt att spela i ett \"ultra-widescreen\"-läge, där bilden sträcks ut över två bildskärmar. Man utlovar även att multiplayerfunktionerna ska vara förbättrade, exakt hur framgår dock inte. Releasedatum är ännu oklart. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7990, "headline": "Mannens sista vapen", "summary": "I veckan kom Katrine Kielos bok ”Våldtäkt och romantik”. Och hon vill bli läst av folk som annars inte läser feministiska böcker.      – Rädslan är verkligen orättvist fördelad i samhället, säger hon. Jag vill göra våldtäkten verklig.", "article": "Vi börjar med kvinnors rädsla. Det var en av anledningarna till att Katrine Kielos ville skriva en bok om våldtäkt. Hon var intresserad av feministisk teori, och våldtäkt var ett ämne som satte viktiga saker på sin spets: integritet, sexualitet och kön. Hon hade också varit ute bland ungdomar och föreläst om den här sortens frågor. Ett knep var att dela in en tavla i två delar. På ena sidan fick tjejerna göra en lista på saker de gjorde dagligen för att undvika våldtäkt – den innehöll det mesta, från att ha gympaskor i ryggsäcken till att bära vapen. På andra sidan fick killarna göra en lista – den delen lyste alltid tom. – För tjejerna blev det här en aha-upplevelse: vilken orättvis fördelning av rädslan i samhället, säger Katrine Kielos. Hon sitter i en ljusbeige fåtölj i ett luftigt rum i Arenagruppens lokaler på Drottninggatan. Det finns två skrivbord, ”det stökiga är mitt”, det andra tillhör Björn Elmbrant som just i dag är borta. Här jobbar hon om dagarna och skriver politiska ledare, krönikor och recensioner i olika tidningar och nätsidor. På bara några år har hon gjort en kometkarriär som skribent, fast det inte var hennes mål – efter statskunskap och nationalekonomi i Uppsala läste hon politisk psykologi i USA och ville arbeta med politisk kommunikation. Det vill hon fortfarande. Nu har hon skrivit en essäbok om våldtäkt (”förlaget ville kalla det en debattbok, men det ville jag absolut inte”). För vi måste prata om våldtäkt – det är bokens mantra. Hon menar att det skrivs mycket om våldtäkt, men alltid på avstånd, något som sker på andra ställen. Det är inte en reportagebok om våldtäkt utifrån ett juridiskt och makroperspektiv, även om hon har läst och tycker mycket om både Maria-Pia Boëthius ”Skylla sig själv” och Katarina Wennstams ”Flickan och oskulden”, böcker som har haft stort inflytande på samhällsdebatten. ”Våldtäkt och romantik” är ett annat slags bok. Som fortfarande är politisk, säger författaren och varvar en berättelse om en våldtäkt med faktakapitel som presenterar och diskuterar feministisk teori om våldtäkt, skrivna med ”utbildningsradio-ambition”. – Jag vill göra våldtäkten verklig och visa att det finns ett system som vi förhåller oss till. Jag var intresserad av vad våldtäkt är. Vad är etiskt fel med våldtäkt? Går det att definiera? Vad är skillnaden mellan att bli nedslagen med en knytnäve på gatan och att bli våldtagen? I slutet av boken finns en punktlista som sammanfattar var jag landade, säger Katrine Kielos. Man kan se boken som ett slags uppgörelse med 1970-talets maktteorier om våldtäkt som fortfarande lever kvar – att våldtäkt handlar om makt och våld, inte om sexualitet – och en introduktion till nya teorier som öppnar för den specifika kvinnliga upplevelsen av våldtäkt och kvinnans kropp, som trots allt skiljer sig från mannen. – Bara för att en våldtäkt är våldsam betyder inte det att den inte är sexuell. Valet av vapen är sexualitet och det är signifikant för vilka men man får och hur upplevelsen blir för offret. Det ville jag diskutera. Man kan också se jagberättelsen i ”Våldtäkt och romantik” som en gestaltning av Kielos resonemang. Det är en fiktiv berättelse, det står i boken. Men det är lätt att tro att varenda ord är självupplevt: den där utekvällen, mannen i baren, dansen och promenaden ut tillsammans, skrubben och övergreppet, tiden efteråt, tabletterna och distansen till den egna kroppen och vägen tillbaka. Kielos skakar på huvudet. – Det kunde varit jag. Hon berättar att de skönlitterära bitarna kom till sist. – Boken var längre från början och innehöll mycket teori. Sedan insåg jag att jag inte alls gjorde våldtäkt verklig. Den fiktiva berättelsen blev ett sätt att tydliggöra det jag ville få sagt. Problemet är att skildra både det specifika och det generella – varje upplevelse av våldtäkt är unik och har saker gemensamt med andra. – Jag valde ett öppet jag som kunde vara jag eller läsaren. Bokens teoretiska kapitel drivs däremot av ett tydligt jag som är Katrine Kielos. Hon utforskar, problematiserar och kritiserar. Hon verkar mest nyfiken och helt orädd. För det krävs mod att lyfta fram kroppen och kvinnans unika upplevelse av våldtäkt i en tid när det går vattentäta skott mellan feminism och biologism. Eller som DN:s Malin Ullgren formulerade det i sin hyllande recension: ”Att ’erkänna’ kroppens erfarenheter och skillnaden mellan könen är inte samma sak som att dö biologistdöden. Det kan tvärtom vara en nödvändig väg att gå för den som vill komma vidare i befrielsekampen.” (DN 7/5) – Vi måste prata om kroppen, säger Katrine Kielos. Syftet med det liberala feministiska projektet att förneka kroppsskillnader var att öka jämställdheten. Klart att det finns kroppsliga skillnader mellan kvinnor och män. Det relevanta är inte vad som är biologi och samhälle – de går inte att skilja åt. Varför skilja ut kroppen? Det är det jag kritiserar. Men boken har inte bara hyllats. I P 1:s ”Kulturnytt” menade Nina Lekander att ”Våldtäkt och romantik” är en bok hon inte behöver, även om den kan fylla en introducerande funktion som Nina Björks ”Under det rosa täcket” gjorde. Expressens recensent tyckte att Kielos lägger för stor vikt vid feminismens strukturella förklaringsmetoder och saknar nyanser i resonemangen. – Jag kritiserar ju både radikalfeminismen och liberalismen i boken, så det är väl inte så konstigt att recensenter som bekänner sig till antingen det ena eller det andra har kritiska synpunkter. Jag tycker bara det är roligt att bli omdiskuterad, svarar Kielos. – Jag tror att strukturella förklaringsmodeller kan säga oss mycket om vilka vi är och blir som människor. Jag tror att människan blir till i ett sammanhang, och att diskutera och ifrågasätta detta sammanhang är nödvändigt för att individen ska kunna bli fri. Det är vad feminismen handlar om för mig: befrielse. Jag ogillar exempelvis ordet jämställdhet. – För övrigt skulle inget göra mig gladare än om boken kunde fylla just en sådan introducerande funktion till feminismen som Lekander ju talar lite nedvärderande om. Det är väl drömmen: att bli läst av folk som annars inte läser feministiska böcker! Det tycker i alla fall jag. Tillbaka till rädslan där vi började – den hör nämligen ihop med kroppen. Åtminstone i ”Våldtäkt och romantik”. Kielos skriver: ”Kvinnans kropp är mer än något annat märkt av rädsla. Hon är rädd för kroppslig lust och hon är rädd för kroppslig skada.” Kvinnan får lära sig att vara lagom utmanande och samtidigt hålla männen på avstånd. Annars får du skylla dig själv. Till och med småflickor lär sig att vara försiktiga med sina muskler och kan inte kasta i väg en boll ordentligt (Kielos skrattar när hon visar – hon kan fortfarande bara kasta tjejkast). För att kunna skriva om manuset som bygger på kvinnan som offer och mannen som attackerar kan man träna kroppen fysiskt – Katrine Kielos refererar till en bok som heter ”Real Knockouts” av Martha McCaughey som utvärderar olika självförsvarstekniker. – Om man hela sitt liv blivit varnad för våldtäkt och agerar därefter, om alla förväntas ta de här säkerhetsåtgärderna – om jag inte gör det, ber jag då om att bli våldtagen? Det blir en väldig skuld som rädslan skapar. Men våldtäkten säger ingenting om dig, den säger bara att ingen har rätt att göra det här mot dig. Punkt slut. Det är väldigt svårt att landa i den slutsatsen, det tar tid för kvinnan i min bok. Kielos skulle gärna se en nollvision i samhället när det gäller våldtäkter. Kvinnan måste göra uppror, skriver hon i slutet av boken, mot den kultur som gör henne våldtäktsbar. Det låter bra. Var börjar vi? – För att använda en bra sjuttiotalsterm: medvetandegöra. Ta tjejgrupperna som jag föreläser för. Om de har listan med alla saker de gör av rädsla för våldtäkt framför sig kan man ställa frågan: På vilket sätt får det här konsekvenser i samhället? Någon kanske svarar: Om jag får ett jobb och är rädd för min manlige chef så kan det hindra mig från att göra det jag vill. De börjar se ett mönster. Där börjar ifrågasättandet. – Det är ju det politik handlar om – att tro på att framtiden är formbar. Min framtid är formbar. Det finns flera sätt att agera på. Där någonstans börjar upproret. Lena Jordebo litteratur@dn.se Under 2007 anmäldes cirka 4 750 våldtäkter i Sverige. 14 procent av anmälningarna ledde till åtal. BRÅ uppskattar att mellan 10 och 20 procent av alla sexualbrott anmäls. För våldtäkt är siffran troligen högre. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7994, "headline": "Bedrägeri skakar brittiska tv-branschen", "summary": "Brittiska ITV lurade tv-publiken för att få Robbie Williams att ställa upp som programvärd. Bedrägeriet avslöjades sedan tv-kanalen redan dömts att betala rekordböter på 60 miljoner kronor för liknande fusk.", "article": "När Robbie Williams tackade ja till att vara värd för ITV1:s British Comedy-gala 2005 hade han ett krav: Han ville dela ut ett pris till humorduon Ant&Dec (Anthony McPartlin och Declan Donnelly), två kompisar som han brukade spela fotboll med i Los Angeles. Problemet var bara att alla pristagare var bestämda och endast priset \"folkets val\" återstod. För att trygga världsstjärnans medverkan bestämde programproducenten sig för att ignorera vad alla de tusentals tittare som röstade via telefon tyckte och gav priset till Ant&Dec när folket i själva verket hade röstat fram Catherine Tate. Varken Williams eller de båda komikerna kände till bedrägeriet, som avslöjades samma dag som ITV ålades att betala rekordböter på över 60 miljoner kronor för liknande fusk. Den oberoende övervakningsmyndigheten Ofcoms utredning slår fast att ITV vid upprepade tillfällen fört tittarna bakom ljuset när de ringt in och röstat i tävlingar. I flera av dessa program har Ant&Dec medverkat, som till exempel i Ant&Decs Saturday Night Takeaway, Ant&Decs Gameshow Marathon och Soapstar Superstar. Ofcom fann att tittarna gjort telefonsamtal för sammanlagt drygt 80 miljoner kronor. McPartlin och Donnelly säger sig vara \"helt bestörta\" över fusket och de kommer att lämna tillbaka sitt pris. En talesman för Michael Hurll Television, bolaget som producerade British Comedygalan för ITV, sade att man var generade och att man bad om ursäkt för att \"ett misstag\" hade resulterat i att tittarnas röster inte räknats. ITV har redan beslutat att betala ut över 80 miljoner kronor i kompensation till tittare. Skandalen är långt ifrån den första i Storbritannien kring tävlingsprogram där tittarna uppmanas vara jury. ITV:s rekordböter var nästan tre gånger så stora som de som GMTV, ägt av ITV, drog på sig i september i fjol. Morgon-tv-producenten dömdes för att har lurat tittarna på nära 400 miljoner kronor under en fyraårsperiod. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7995, "headline": "Motstånd ger lust", "summary": "Snart reser Lia Boysen till Cannes. Hennes senaste film, fransksvenska \"Les grandes personnes\" ska visas på Kritikerveckan. Hon spelar en sval svenska långt från den blonderade bimbon i genombrottsfilmen \"Det nya landet\".", "article": "Vi träffas en vårdag på ett av Lia Boysens favoritställen, Sacre C ur. Bättre kan det inte bli, ett Nytorgshak med superfranskt namn. Om någon vecka reser nämligen Lia Boysen till Cannes med en fransksvensk film, \"Les grandes personnes\" (De vuxna) där hon talar språket som ett rinnande vatten. - Jag är inte eftersynkad, säger Lia Boysen stolt. En 27-årig debutant, Anne Novion, har gjort en lågmäld film med stilla humor som valts ut till den prestigeladdade Kritikerveckan. Lia Boysen spelar en representant för den nordiskt allvarliga svenska kvinnan. I det stora genombrottet \"Det nya landet\" spelade hon en helt annan svenska, den blonda puddingen. Någon sval blondin är inte Lia Boysen själv. Många ser henne som ljuv men bestämd. Bland de huttrande på uteserveringen utstrålar hon energi och värme. - Jag är nog en ganska glad skit. Som min styvfar sa när jag skulle göra min första intervju i 20-årsåldern: \"Säg att du är en gladlynt slagskämpe.\" När jag var liten slogs jag med pojkar och gjorde mina fröknar helt förtvivlade - Nu slåss jag på ett annat sätt, men jag hoppas att det inte upplevs som vassa armbågar, säger Lia Boysen. - Det fantastiska med den här filmen var att få prata franska. Att över huvud taget få en dialekt eller ett lyte är en tillgång, just därför att film riskerar att bli så naturalistiskt. Då tvingas jag att bryta ned ett motstånd för att komma igenom. Jag älskar det. Det är inte lätt, men man får en sådan skjuts in i rollen av dialekter och språk - i \"Det nya landet\" fick jag lära mig dalmål och i \"Möbelhandlarens dotter\" göteborgska. Lia Boysen kunde inte ett ord franska när hon sökte rollen i \"Les grandes personnes\", ändå talar hennes rollfigur så perfekt som det är möjligt för en icke infödd. - Att få in franskan i systemet och göra det till mitt var hur svårt som helst. För provfilmningen hade jag en vecka på mig att lära mig tre scener. Första repliken tog mig tre dagar att få rätt i munnen. När hon hade fått jobbet hade Lia Boysen sex veckor på sig. Hon funderade först över vem hon kände som talade franska och kom att tänka på fransyskan med leksaksaffären på Söder som hon var stamkund hos. - Så satt jag i rummet bakom hennes leksaksaffär i sex veckor och tränade. Jag höll på dag och natt, sade mina franska repliker i sömnen. Dels måste jag veta precis vad jag skulle säga, kunna säga det långsamt och snabbt, så att jag inte behövde tänka på någon betoning när vi filmade. Då måste jag bara få leva i rollen. Men som barn i Köpenhamn gick hon faktiskt i en helfransk Montessoriförskola, så när hon var fyra år talade hon danska, svenska och franska. När hon sedan som sjuåring flyttade med sin svenska mamma till Sverige försvann franskan och danskan. Sedan dess har hon inte talat ett ord och inte förstått ett ord franska. - Men danskan har jag kvar, för pappa pratar alltid danska med mig. \"Les grandes personnes\" utspelas på västkusten. Lia Boysen gör Anika Carlson, ett slags bild av den svenska kvinnan, en kvinna som inte släppt loss under de tjugo år hon bott i Paris. Hos kostymören fanns en bild av att svenskorna klär sig i naturfärgade beige kläder med stora trähalsband. Så blev det inte lyckligtvis, Lia Boysen valde att ha brodyr, vitt, och mättade grå färger, mer som hon själv klär sig. Mycket bygger på regissörens egna upplevelser. Anne Novion, som skrivit manus och regisserat, har en svensk mamma och är uppvuxen i Frankrike. Varje sommar har hon tillbringat på västkusten hos sina morföräldrar. Jean-Pierre Darroussin, en av Frankrikes fem mest älskade filmskådespelare bredvid bland andra Gérard Depardieu och Daniel Auteuil, spelar en lite tafflig bibliotekarie som varje år reser med sin tonårsdotter till ett nytt land. De har hyrt Anika Carlsons hus, det är bara det att Anika har tagit fel på deras ankomst så alla blir tvungna att dela på huset. Bibliotekarien upptäcker till slut att det är ganska trevligt och blir lite förälskad i Anikas franska väninna. Hans dotter, Jeanne, är filmens egentliga huvudperson och trånar efter en blond svensk drömpojke, spelad av Björn Gustafsson, hela Sveriges solsticka, vars högkvarter är en sommarklubb som heter \"Bratten\". - En av de saker jag älskade med inspelningen var de tre timmar långa middagar hela teamet åt efter dagens slut med mycket god mat och vin. Ingen tvekade att lägga stora delar av gaget på just det! Men det stora genombrottet kom alltså i \"Det nya landet\" för åtta år sedan, skriven av Peter Birro och Lukas Moodysson, en stor, tydlig, egenartad roll, där hon fick visa vad hon kunde. Då hade hon redan jobbat i tolv år och många roller hade hamnat i facket Den goda och varma, i teveproduktioner som \"Storstad\", \"OP 7\" och \"Toffelhjältar\". - Jag har aldrig haft så fantastiskt manus, jag trodde nästan inte att det var sant när jag läste det. I \"Det nya landet\" spelar hon Louise, en Fröken Sverige som står i korvkiosk och gör nakenfotograferingar för tyska vykort. Lille Ali från Somalia och Massoud från Iran stöter på Louise på sin bilfärd genom Sverige. Louise ska göra en posering i en skånsk trädgård. Hon ligger i gräset och dricker öl i sin gamla Fröken Sverige-dräkt och väntar på männen hon ska fotograferas med. - Och så kommer de två, de heter Lukas och Peter och de är nakna, så när jag tittar upp ifrån solstolen så ser jag två feta skåningar med piercade snoppar som står och rör i var sin kaffekopp. Och just då får lille Ali syn på Fröken Sverige genom buskarna. Louise flyr från fotograferingen och får åka med på Massouds och Alis sorglustiga färd genom Sverige och kärlek uppstår mellan Louise och Massoud. - Känslan i \"Det nya landet\" var att det var så hisnande svåra situationer att spela. Den krävde mod, mod. Den känslan finns ofta i film, eftersom man inte kan repetera så mycket. Det är läskigt och härligt, en sådan enorm laddning att kasta sig ut. En pudding med stort blont hår och små kjolar - Jag hade en rejäl hårförlängning, gick till en punksalong här på Söder och sa: Wannabe Pamela Anderson. Varje gång jag träffar kostym och mask så måste jag be dem ta i ordentligt, för att det ska märkas. Den andra rollen som människor kommer fram och tackar för spelar hon i Anders Nilssons \"När mörkret faller\". Lia Boysen har mött kvinnor som säger att den räddade deras liv. Hon spelade journalisten Carina i den del av Anders Nilssons film om vardagsvåld som byggde på skribenten och politikern Maria Carlshamres egna upplevelser som sedan blev en bok, \"Den oslagbara\" - \"en personlig skildring av våld i kärlekens namn\". I filmen gör Carina ett utspel på den tevekanal där hennes man jobbar och uppmanar andra kvinnor att sluta tiga om att de blir slagna, en Scen som Lia Boysen improviserade fram för att få den rätta glöden. - Men jag ville också att passionen skulle finnas i filmen. Mellan misshandelspar kan det finnas en enorm passion samtidigt som den ena blir del av den andres sjukdom. Man fastnar för att skydda den som inte är frisk. Hon fick en Guldbagge det året. Men inte för den svåra rollen utan för bästa biroll i mer lättviktiga \"Sök\", en roll som hade börjat med en enstaka replik men växt till tre veckors inspelning när regissören Maria von Heland arbetade om sin film. På Guldbaggegalan bar hon en uppseendeväckande baraxlad klänning i svart sammet med 50-talsvid kjol, långa handskar och högt halsband. - Kläddesignern Ulla Jones, som numera återtagit sitt eget efternamn, Andersson, ringde långt innan jag visste något om någon Guldbagge och sa att hon hade hittat precis det rätta för mig. Senare när Lia Boysen arbetade med regissören Björn Melander i Västerås och spelade i \"Alla mina söner\" bar hon kopia av Guldbaggeklänningen på scenen. Björn Melander hade sett den på galan och ville ha den i Arthur Millers drama. Själv hade Lia Boysen haft ögonen på honom sedan hon var 22 år. Då hade hon träffat sin förebild Margaretha Krook på en teveinspelning som hade sagt: \"Ja, Lia, det finns bara en riktigt bra regissör och det är Björn Melander. Glöm aldrig det.\" - Det har ekat i mitt huvud sedan dess. Så när de ringde från Västerås måste jag tacka ja, fast det skulle innebära att jag fick pendla och vara borta från familjen. Och nu, vad är det hon vill slåss för? - Jag tycker att manuset är fröet till allt för mig som skådespelare. Vi måste lyfta fram manusförfattarna och hedra dem, för bra manus är vårt stoff. - Det är med sorg jag ser att bransch och producenter inom film och teve inte värdesätter manusförfattare tillräckligt. Som när Peter Birro och Lukas Moodysson, som arbetade på \"Det nya landet\" i flera år, inte ens fick en Guldbagge för det manuset. Från synopsis till färdigt manus är det ofta oerhört kort tid. Manusförfattarna får inte möjlighet att göra sitt bästa, de tvingas till hastverk. - Jag frågar mig också varför vi inte har ett riktigt stimulerande kliMat att jobba i just nu. Jag hälsade på i Filmbyen, en bit utanför Köpenhamn, där sitter alla, de läser varandras manus, ger feedback och arbetar tillsammans. Här sitter vi som på små öar. - Alla i de här branscherna har så mycket fördomar om hur de andra är. Jag har flera idéer om hur folk inom film, teve och teater ska mötas över gränserna. Jag skulle vilja prata om en mötesplats med Cissi Elwin på Filminstitutet och Olle Jansson på Scenskolan nu när de blir grannar på Gärdet. - Jag vill ruska om lite, slåss med ett glatt humör för ett bättre filmklimat. Anne Novions \"Les grandes personnes\" Anne Novions \"Les grandes personnes\" får svensk premiär i december. Extrabonus för svensk publik: Björn Gustafsson som brattig semestercharmör. Teater: Debut 22 år gammal i \"Fordringsägare\" med en ung Thorsten Flinck som regissör, \"en av mina scenskolor\". Med Linus Tunström som regissör i \"Vägen till Nirvana\", Malmö dramatiska teater. Med Sofia Ledarp, Julia Dufvenius och Alexandra Rapaport, och Christian Tomner som regissör i \"Hänga ut\" av Sara Kadefors, Dramaten. Med Björn Melander som regissör i Arthur Millers \"Alla mina söner\" 2007, Västmanlands läns teater. Teve: 2000 \"Det nya landet\" av Peter Birro och Lukas Moodysson. Berättelsen om 15-årige somaliske pojken Ali och 40-årige iranske Massoud. Regi av Geir Hansteen Jörgensen. 2001 \"Det nya landet\" klipps om till långfilm och vinner flest priser av alla årets svenska filmer. 2003 \"Dom drabbade\", Boysen spelar en mörk och en ljus utomjording. Av Måns Mårlind och Björn Stein. 2006 \"Möbelhandlarens dotter\", spelar Anna-Viola, farmor till möbelhandlarens dotter. Av John Olsson. En av favoritregissörerna är Mikael Håfström som regisserade henne i \"Utbränd\", \"Leva livet\" och \"Dödsängeln\". Lia Boysens projekt för nya möten: Ganges - Öppen scen på Studion för kvällspigga skådespelare på 90-talet. Skådespelarstudion på måndagar på Vasateatern och Intiman på 2000-talet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 7997, "headline": "Motstånd ger lust", "summary": "Snart reser Lia Boysen till Cannes. Hennes senaste film, fransksvenska ”Les grandes personnes” ska visas på Kritikerveckan. Hon spelar en sval svenska långt från den blonderade bimbon i genombrottsfilmen ”Det nya landet”.", "article": "Vi träffas en vårdag på ett av Lia Boysens favoritställen, Sacre Cœur. Bättre kan det inte bli, ett Nytorgshak med superfranskt namn. Om någon vecka reser nämligen Lia Boysen till Cannes med en fransksvensk film, ”Les grandes personnes” (De vuxna) där hon talar språket som ett rinnande vatten. – Jag är inte eftersynkad, säger Lia Boysen stolt. En 27-årig debutant, Anne Novion, har gjort en lågmäld film med stilla humor som valts ut till den prestigeladdade Kritikerveckan. Lia Boysen spelar en representant för den nordiskt allvarliga svenska kvinnan. I det stora genombrottet ”Det nya landet” spelade hon en helt annan svenska, den blonda puddingen. Någon sval blondin är inte Lia Boysen själv. Många ser henne som ljuv men bestämd. Bland de huttrande på uteserveringen utstrålar hon energi och värme. – Jag är nog en ganska glad skit. Som min styvfar sa när jag skulle göra min första intervju i 20-årsåldern: ”Säg att du är en gladlynt slagskämpe.” När jag var liten slogs jag med pojkar och gjorde mina fröknar helt förtvivlade ... – Nu slåss jag på ett annat sätt, men jag hoppas att det inte upplevs som vassa armbågar, säger Lia Boysen. – Det fantastiska med den här filmen var att få prata franska. Att över huvud taget få en dialekt eller ett lyte är en tillgång, just därför att film riskerar att bli så naturalistiskt. Då tvingas jag att bryta ned ett motstånd för att komma igenom. Jag älskar det. Det är inte lätt, men man får en sådan skjuts in i rollen av dialekter och språk – i ”Det nya landet” fick jag lära mig dalmål och i ”Möbelhandlarens dotter” göteborgska. Lia Boysen kunde inte ett ord franska när hon sökte rollen i ”Les grandes personnes”, ändå talar hennes rollfigur så perfekt som det är möjligt för en icke infödd. – Att få in franskan i systemet och göra det till mitt var hur svårt som helst. För provfilmningen hade jag en vecka på mig att lära mig tre scener. Första repliken tog mig tre dagar att få rätt i munnen. När hon hade fått jobbet hade Lia Boysen sex veckor på sig. Hon funderade först över vem hon kände som talade franska och kom att tänka på fransyskan med leksaksaffären på Söder som hon var stamkund hos. – Så satt jag i rummet bakom hennes leksaksaffär i sex veckor och tränade. Jag höll på dag och natt, sade mina franska repliker i sömnen. Dels måste jag veta precis vad jag skulle säga, kunna säga det långsamt och snabbt, så att jag inte behövde tänka på någon betoning när vi filmade. Då måste jag bara få leva i rollen. Men som barn i Köpenhamn gick hon faktiskt i en helfransk Montessoriförskola, så när hon var fyra år talade hon danska, svenska och franska. När hon sedan som sjuåring flyttade med sin svenska mamma till Sverige försvann franskan och danskan. Sedan dess har hon inte talat ett ord och inte förstått ett ord franska. – Men danskan har jag kvar, för pappa pratar alltid danska med mig. ”Les grandes personnes” utspelas på västkusten. Lia Boysen gör Anika Carlson, ett slags bild av den svenska kvinnan, en kvinna som inte släppt loss under de tjugo år hon bott i Paris. Hos kostymören fanns en bild av att svenskorna klär sig i naturfärgade beige kläder med stora trähalsband. Så blev det inte lyckligtvis, Lia Boysen valde att ha brodyr, vitt, och mättade grå färger, mer som hon själv klär sig. Mycket bygger på regissörens egna upplevelser. Anne Novion, som skrivit manus och regisserat, har en svensk mamma och är uppvuxen i Frankrike. Varje sommar har hon tillbringat på västkusten hos sina morföräldrar. Jean-Pierre Darroussin, en av Frankrikes fem mest älskade filmskådespelare bredvid bland andra Gérard Depardieu och Daniel Auteuil, spelar en lite tafflig bibliotekarie som varje år reser med sin tonårsdotter till ett nytt land. De har hyrt Anika Carlsons hus, det är bara det att Anika har tagit fel på deras ankomst så alla blir tvungna att dela på huset. Bibliotekarien upptäcker till slut att det är ganska trevligt och blir lite förälskad i Anikas franska väninna. Hans dotter, Jeanne, är filmens egentliga huvudperson och trånar efter en blond svensk drömpojke, spelad av Björn Gustafsson, hela Sveriges solsticka, vars högkvarter är en sommarklubb som heter ”Bratten”. – En av de saker jag älskade med inspelningen var de tre timmar långa middagar hela teamet åt efter dagens slut med mycket god mat och vin. Ingen tvekade att lägga stora delar av gaget på just det! Men det stora genombrottet kom alltså i ”Det nya landet” för åtta år sedan, skriven av Peter Birro och Lukas Moodysson, en stor, tydlig, egenartad roll, där hon fick visa vad hon kunde. Då hade hon redan jobbat i tolv år och många roller hade hamnat i facket Den goda och varma, i teveproduktioner som ”Storstad”, ”OP 7” och ”Toffelhjältar”. – Jag har aldrig haft så fantastiskt manus, jag trodde nästan inte att det var sant när jag läste det. I ”Det nya landet” spelar hon Louise, en Fröken Sverige som står i korvkiosk och gör nakenfotograferingar för tyska vykort. Lille Ali från Somalia och Massoud från Iran stöter på Louise på sin bilfärd genom Sverige. Louise ska göra en posering i en skånsk trädgård. Hon ligger i gräset och dricker öl i sin gamla Fröken Sverige-dräkt och väntar på männen hon ska fotograferas med. – Och så kommer de två, de heter Lukas och Peter och de är nakna, så när jag tittar upp ifrån solstolen så ser jag två feta skåningar med piercade snoppar som står och rör i var sin kaffekopp. Och just då får lille Ali syn på Fröken Sverige genom buskarna. Louise flyr från fotograferingen och får åka med på Massouds och Alis sorglustiga färd genom Sverige och kärlek uppstår mellan Louise och Massoud. – Känslan i ”Det nya landet” var att det var så hisnande svåra situationer att spela. Den krävde mod, mod. Den känslan finns ofta i film, eftersom man inte kan repetera så mycket. Det är läskigt och härligt, en sådan enorm laddning att kasta sig ut. En pudding med stort blont hår och små kjolar ... – Jag hade en rejäl hårförlängning, gick till en punksalong här på Söder och sa: Wannabe Pamela Anderson. Varje gång jag träffar kostym och mask så måste jag be dem ta i ordentligt, för att det ska märkas. Den andra rollen som människor kommer fram och tackar för spelar hon i Anders Nilssons ”När mörkret faller”. Lia Boysen har mött kvinnor som säger att den räddade deras liv. Hon spelade journalisten Carina i den del av Anders Nilssons film om vardagsvåld som byggde på skribenten och politikern Maria Carlshamres egna upplevelser som sedan blev en bok, ”Den oslagbara” – ”en personlig skildring av våld i kärlekens namn”. I filmen gör Carina ett utspel på den tevekanal där hennes man jobbar och uppmanar andra kvinnor att sluta tiga om att de blir slagna, en scen som Lia Boysen improviserade fram för att få den rätta glöden. – Men jag ville också att passionen skulle finnas i filmen. Mellan misshandelspar kan det finnas en enorm passion samtidigt som den ena blir del av den andres sjukdom. Man fastnar för att skydda den som inte är frisk. Hon fick en Guldbagge det året. Men inte för den svåra rollen utan för bästa biroll i mer lättviktiga ”Sök”, en roll som hade börjat med en enstaka replik men växt till tre veckors inspelning när regissören Maria von Heland arbetade om sin film. På Guldbaggegalan bar hon en uppseendeväckande baraxlad klänning i svart sammet med 50-talsvid kjol, långa handskar och högt halsband. – Kläddesignern Ulla Jones, som numera återtagit sitt eget efternamn, Andersson, ringde långt innan jag visste något om någon Guldbagge och sa att hon hade hittat precis det rätta för mig. Senare när Lia Boysen arbetade med regissören Björn Melander i Västerås och spelade i ”Alla mina söner” bar hon kopia av Guldbaggeklänningen på scenen. Björn Melander hade sett den på galan och ville ha den i Arthur Millers drama. Själv hade Lia Boysen haft ögonen på honom sedan hon var 22 år. Då hade hon träffat sin förebild Margaretha Krook på en teveinspelning som hade sagt: ”Ja, Lia, det finns bara en riktigt bra regissör och det är Björn Melander. Glöm aldrig det.” – Det har ekat i mitt huvud sedan dess. Så när de ringde från Västerås måste jag tacka ja, fast det skulle innebära att jag fick pendla och vara borta från familjen. Och nu, vad är det hon vill slåss för? – Jag tycker att manuset är fröet till allt för mig som skådespelare. Vi måste lyfta fram manusförfattarna och hedra dem, för bra manus är vårt stoff. – Det är med sorg jag ser att bransch och producenter inom film och teve inte värdesätter manusförfattare tillräckligt. Som när Peter Birro och Lukas Moodysson, som arbetade på ”Det nya landet” i flera år, inte ens fick en Guldbagge för det manuset. Från synopsis till färdigt manus är det ofta oerhört kort tid. Manusförfattarna får inte möjlighet att göra sitt bästa, de tvingas till hastverk. – Jag frågar mig också varför vi inte har ett riktigt stimulerande klimat att jobba i just nu. Jag hälsade på i Filmbyen, en bit utanför Köpenhamn, där sitter alla, de läser varandras manus, ger feedback och arbetar tillsammans. Här sitter vi som på små öar. – Alla i de här branscherna har så mycket fördomar om hur de andra är. Jag har flera idéer om hur folk inom film, teve och teater ska mötas över gränserna. Jag skulle vilja prata om en mötesplats med Cissi Elwin på Filminstitutet och Olle Jansson på Scenskolan nu när de blir grannar på Gärdet. – Jag vill ruska om lite, slåss med ett glatt humör för ett bättre filmklimat. BETTY SKAWONIUS betty.skawonius@dn.se 08-738 21 39 ", "article_category": "culture"}
{"id": 8003, "headline": "Våghalsiga rymdbesök", "summary": "TEKNIKENS FANTASTER, KUNSKAPSKANALEN 20.00. Rymdens pionjärer tog sig inte upp i raketer, utan i små kapslar hängande under heliumballonger. Kunskapskanalen berättar om deras experiment på 50-talet.", "article": "- De ville resa till platser dit ingen människa rest före dem. De var villiga att riskera sitt liv för denna sin vision. I dag är det knappast någon som ens vet vad de heter, och ingen vet hur de tog sig ut i rymden på sina våghalsiga uppdrag - i luftballong Så dramatiskt inleds kvällens avsnitt av \"Teknikens fantaster\" i Kunskapskanalen. Det handlar om rymdens föregångsmän, de tuffa grabbarna - försökskaninerna - som krattade manegen för Neil Armstrong, Buzz Aldrin och alla andra som senare promenerade runt på månen. \"Rymdens pionjärer\" berättar den nära nog osannolika historien om alla dem som tog sig upp i rymden i minimala kapslar fästade under heliumballonger - och därefter blev bortglömda. Innan de första satelliterna skjutits upp användes heliumballonger flitigt, bland annat för meteorologiska observationer. Vid början av 50-talet var det enbart ballonger som klarade av att skickas upp i stratosfären 40 kilometer ovanför jordens yta, och därefter skicka information till rymdhögkvarteret. Speciellt nyfikna var forskarna då för tiden på den så kallade kosmiska strålningen, och om denna var skadlig för människan eller ej. - Jag var frivllig försökskanin redan som liten grabb, berättar pensionerade testpiloten Joe Kittinger jr, numera en stadig 79-årig herre. I scouterna var jag frivillig försökskanin, i skolan blev jag frivillig försökskanin, och när amerikanska luftvapnet behövde testpiloter ställde jag självklart upp. - Sådan är jag än i dag - om ingen annan ställer upp på diverse experiment så gör jag det, eftersom det är en utmaning. Säger Kittinger, som är mest omtalad för att ha hoppat fallskärm från en höjd av 31 300 meter, vilket skedde den 16 augusti 1960. År 1984 blev Kittinger den förste som korsade Atlanten ensam i en heliumballong. Testpilot Kittinger ges generöst med utrymme i programmet. År 1957 deltog han i projektet \"Man High\" som experimenterade med rymdkapslar hängande under luftballonger; i en kapsel kallad \"Man High I\" satte han höjdrekord med att ta sig upp 29 500 meter ovanför jordens yta. Kittinger återvänder i dag ständigt till USA:s flygmuseum - U S Air Force Museum - i Dayton, Ohio, för att minnas och drömma om den tid som var. Dagens test med katapultstolar bygger bland annat på erfarenheterna av Kittingers försök. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8008, "headline": "Fler Playstation 3 än Xbox 360 i Europa", "summary": "Sedan oktober förra året har Playstation 3 sålt bättre än Xbox 360. Nu har Sony sålt 5 miljoner exemplar här i Europa.", "article": "Sonychefen David Reeves låter meddela att det nu har sålts fler Playstation 3 än Xbox 360 på den europeiska marknaden. edan prissänkningarna av Sonys spelkonsol i oktober förra året har försäljningen verkligen tagit fart, och nu är antalet sålda enheter alltså fler än antalet sålda Xbox 360, trots att Microsofts spelkonsol funnits ute på marknaden betydligt längre. Totalt har Sony nu sålt fem miljoner Playstation 3 i Europa. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8009, "headline": "Blizzard börjar med digital distribution", "summary": "Blizzard har nu lanserat sin egen onlinebutik för digital distribution av PC-spel. De första titlarna som erbjuds är \"Warcraft III\" och \"Starcraft\".", "article": "Utvecklarna Blizzard har i dagarna lanserat sin egen onlinebutik för digital försäljning av PC-spel. I dagsläget finns enbart tre titlar tillgängliga; \"Warcraft III: reign of chaos\", \"Warcraft III, the frozen throne\" samt \"Starcraft anthology\". Priserna varierar mellan motsvarande 100 till 150 kronor per titel. Gissningsvis kommer man inom kort även erbjuda nyare titlar, inte minst \"World of warcraft\" samt kommande \"Starcraft II\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 8015, "headline": "Piratkopiering oroar Crytek", "summary": "Tyska Crytek slutar släppa sina spel exklusivt till PC. Den omfattande piratkopieringen uppges vara orsaken.", "article": "Tyska utveklaren Crytek, som ligger bakom storsäljare som “Far cry\" och “Crysis\", slutar släppa sina spel exklusivt till PC framöver. Man uppger att det beror på den omfattande piratkopiering som formatet dras med. - PC spelare förstör för sig själva. Samma spel säljer 4-5 gånger så mycket när de släpps till konsol. Vi kommer fortsätta släppa våra spel till PC framöver, men de kommer inte längre att vara exklusiva till plattformen, säger företagets VD Cervat Yerli till Boomtown.net. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8020, "headline": "Infogrames köper Atari", "summary": "Franska Infogrames köper Atari. Priset uppges till drygt 67 miljoner kronor.", "article": "Franska utgivaren Infogrames köper det ekonomiskt sargade Atari för motsvarande drygt 67 miljoner kronor, rapporterar Eurogamer. Redan innan köpet var Infogrames den största innehavaren av aktier i Atari, men nu tar företaget alltså steget till att till fullo äga företaget. Atari har länge brottats med ekonomiska problem. I samband med köpet säger sig även Infogrames vara villiga att låna ut motsvarande 120 miljoner kronor till Atari för att få verksamheten på fötter igen. Sammanslagningen av de båda företagen beräknas äga rum under hösten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8038, "headline": "Nyckfull och varm", "summary": "Man går inte på en Willie Nelson-konsert för att bli överraskad, men man blir det ändå. Som gitarrist är han dessutom mer jazz än country, skriver Nils Hansson.", "article": "Willie Nelson & Family Scen: Berns, Stockholm Efter tredje låten säger Willie Nelson ”well, hello there ...” och man tror att det har blivit dags att hälsa oss välkomna. Men icke. Det är i stället inledningen till gamla ”Funny how time slips away”, som glider över i ”Crazy” och ”Night life” i det standardpotpurri på sina tidigaste stora låtskrivarsuccéer som han har spelat i över trettio år vid det här laget (själva låtarna är från tidigt 60-tal). Det hör till. Liksom att han fraserar dem så att man måste vara rätt väl bekant med originalmelodierna för att känna igen dem i just den här kvällens versioner. På samma sätt hör det till att han startar med ”Whiskey river” och spelar den så snabbt och stötigt att det känns som att varken han själv eller bandet riktigt hänger med. Det här är ett band som behöver värma upp ett tag, innan det kommer i gång på riktigt. Därför känns det också lite onödigt att han slarvar bort en sentida klassiker som ”Still is still moving to me” redan som andra nummer. Men man går inte på Willie Nelson-konsert för att bli överraskad av nyheter. Även om man blir det också. Som att han faktiskt spelar hela två låtar från sitt senaste album, något som sällan hört till hans främsta prioriteter. Eller att det faktiskt har skett en ändring i hans band, där senaste nykomlingen annars kom med 1984 och där trummisen Paul English varit trogen sedan 1966. Det är gitarristen Jody Payne som har hoppat av, han turnerar i USA:s sydstater för tillfället, och Willie Nelson har valt att inte ersätta honom. Vilket gör Nelson till ensam gitarrist, med en spelstil som är så spretig och lynnig att man lätt missar hur mycket gitarren också tjänar som fundament för hela bygget. Egentligen är det inte konstigt att musiken kränger och svajar när den kretsar kring en sådan nyckfullheternas musikant som Willie Nelson. Som gitarrist är han mer av en jazzman än en countryartist, ständigt redo att byta fot och ta avstamp från en ny punkt, inte sällan på tvärs mot musiken. Att han inte alltid landar på fötterna är knappast konstigt, men det gäller hans sång och för den delen resten av bandet också. Det här är musik som lever på ett helt annat vis. Dessutom i fler genrer än man kanske tror. Willie Nelson har en katalog av något hundratal album att välja låtar från och han gör det utan att följa någon märkbar linje. Skuttar hit och dit i tidsepokerna, gör små avdelningar med låtar av Kris Kristofferson respektive Hank Williams, ägnar ganska liten tid åt sitt eget låtskrivande. Drar lite gospel, en jazzstandard som ”All of me”, några urgamla countryhittar, lite instrumental polka och boogie- woogie från den era då han var en tonårig dansbandsmusiker. Samt en räcka ballader, Nelsons verkliga paradgren, där han ibland till och med tillåter sig att följa ursprungsmelodierna – i synnerhet i stora publikfavoriter som ”Always on my mind”, där det kan bli problem med allsången annars. Alltsammans om vartannat, nästan som om turordningen lottats fram. Men med en genomgående värme, som bara blir starkare under kvällens lopp, och möjligen en fingervisning om hur alltsammans hänger ihop i Willie Nelsons eget huvud. Nils Hansson nils.hansson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8047, "headline": "Åk till Peking men blunda inte", "summary": "Det kommer många nya böcker om Kina detta OS-år. Och det talas om protester och bojkotter. Boklördag frågade några aktuella författare hur man ska förhålla sig till regimen i Peking.", "article": "De senaste veckorna har nyheterna fyllts av ytterligare prov på Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna. Världen över har folk protesterat mot behandlingen av Tibet, OS-eldceremonin har mötts av motaktioner på flera håll. Men hur mår Kina egentligen efter protesterna? Boklördag frågade några av författarna till den stora bokfloden om Kina i år. Och är det en bra idé att bojkotta OS? - En missuppfattning i väst är att kineserna är offer och att de borde vara på vår sida, säger journalisten Ulrika K Engström, som nyligen utkommit med boken \"Den harmoniska revolutionen\". Men de som har det bra ställt vill inte ha demokrati. De litar på sin regering. Ulrika K Engström berättar att det just nu pågår en kampanj mot väst i kinesiska storstäder som en reaktion på Tibetprotesterna. Det är främst kinesiska storstadsungdomar som på bloggar uppmanar varandra att göra aktioner mot västerländska företag. Aktionerna är ofta ganska oförargliga, till exempel tar de ut glassar ur frysarna på det franska företaget Carrefour och låter dem smälta i kundvagnar. - Många i Kina är otroligt patriotiska. De tycker att tibetanerna har förstört OS som pr-jippo. För dem är Tibet som Halland eller Skåne, en del av Kina. De ser Dalai lama som en lögnare eller terrorist som fått fantastiska möjligheter, men i stället uppviglat sitt folk mot den snälla och givmilda kinesiska regeringen. Och så ser de hur väst stödjer honom. Ändå är hon milt optimistisk när det gäller Kinas utveckling. Och hon säger att hon tycker att Kinabilden i Sverige ofta demoniserar landet. - För dem som sysslar med politiskt känsliga saker, för tibetanska munkar eller regimkritiker, blir det sämre. Men för samhället i stort blir det bättre. Det är lite svårt att förstå, för tendenserna är så motstridiga. Till stor del handlar det om hur mycket den kinesiska regeringen har att förlora. Riskerar de att hela imperiet rämnar så ökar kontrollen och våldet. Sverker Lindström, som skrivit om Kina och OS i \"Det stora sveket. Idrotten i diktaturens tjänst från Berlin till Peking\", håller inte med om att Kina demoniseras. Tvärtom. - Vi har en godtrogenhet gentemot Kina som är enorm, säger han. De som intresserar sig för landet och vistas där blir fängslade av det. Där sker ju väldigt stora förändringar. Men ofta håller de sig till de stora städerna, Peking och Shanghai. Och hur många bor där? Bara några procent av Kinas befolkning. I övrigt är fattigdomen enorm. Lindström har tidigare rest runt och beskrivit arbetarnas villkor i de fabriker som producerar varor till väst i boken \"Gränslösa kläder\". Och i sin nya bok kopplar han ihop de olympiska spelens historia med den globala kapitalismens. Med hjälp av sportklädmärket Adidas historia slår han en bro mellan OS i Berlin 1936 och OS i Peking 2008 och visar hur sportevenemanget och kapitalet gemensamt bygger rikedom i väst på bekostnad av människor som arbetar under förfärliga villkor. - Vi får inte reda på tillräckligt mycket. Vi översköljs av bilder, men vi saknar skildringar som sätter samman dem till en berättelse om de olika förtryck som pågår. Du jämför OS i Peking med OS i Berlin 1936. Bör man delta i OS i Peking tycker du? - Jag tycker att de som åker dit måste vara beredda att påtala missförhållandena. Om Sveriges kulturminister ska dit måste hon begära att få träffa höga kinesiska ledare och tala om att vi inte accepterar att man fängslar folk utan rättegång. När det gäller idrottsutövarna är de strängt hållna av IOK:s regler där varje form av meningsyttring eller demonstration är förbjuden. De kan bara välja att åka dit eller inte. Kinahistorikern Perry Johansson är också tveksam till en bojkott. Han påminner om den hårt kontrollerade mediesituationen och menar att den gör att kontaktytorna blir extra viktiga. - Bilderna som vi ser av demonstrationer mot fackellöpare får kineserna inte se. Kina klipper bort protesterna. Allt som kan vara känsligt visas med fördröjning. Också BBC, som bara kan ses på stora hotell, censureras. Nyligen såg jag en påannonsering av ett inslag om organhandel i Kina, sen blev det svart i rutan. Nästa gång det var dags för nyheter kom inte ens påannonsen. Om man vill få till stånd ett samtal och demokratiska förändringar i Kina så ska man öka kontaktytorna, menar han. - Det som fick effekt på folk i Östeuropa var bilderna från väst. Genom dem förstod de att det var bättre i väst, trots all propaganda. Om vi vill att Kina ska förändras i vår riktning ska vi satsa på våra egna samhällen och föra fram den bilden i Kina. - Jag skulle inte förespråka någon bojkott. Men man vet aldrig vad som händer. Det är lätt att säga efteråt hur man skulle ha gjort. När man planerade för Berlinolympiaden 1936 visste man ju inte att det skulle bli världskrig och holocaust. Men just nu måste vi utgå ifrån att vi kan göra något bra. Men vart tror du att Kina är på väg? Blir det bättre eller blir det sämre? - Det blir antingen eller. Det är mitt tips. Ingen har haft rätt hittills i sina spådomar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8049, "headline": "Christer med fokus på rösten", "summary": "När Christer Sjögren firar 40 år som artist finns det mycket att ta av, men han koncentrerar sin rättframma show på tiden med Vikingarna och solokarriären därefter.", "article": "Christer Sjögren ”40 år som artist” Scen: Axa Sportscenter, Södertälje Det verkar inte finnas någon spirande Lennart på bussen från Södertälje centrum – han som startade ”blatte-dansband” i SVT:s komedi ”Leende guldbruna ögon”. Här kliver i stället det nya Sverige av i Ronna. Och medelåldern stiger påtagligt i den buss som fortsätter mot Scaniarinken där dansbandsikonen Christer Sjögren har smygpremiär på den jubileumsshow som firar hans 40 år som artist. Några i publiken har kanske varit med ända sedan 1968, när Christer Sjögren värvades till Pelles orkester och också spelade in sin första skiva. Går man längre bakåt hittar man också Jupiters samt det allra första egna bandet Jonny-Christers med en fjortonårig Christer Sjögren på tramporgel. Fast så tillbakablickande blir aldrig kvällen. Från den tidiga karriären är det egentligen bara Pelles svensktoppshit ”Quando quando quando” som kvalar in med en touch av lätt latinostuk från ett 1960-tal där steget mellan pop och dansband var betydligt kortare än i dag. Annars koncentreras repertoaren på låtar från Christer Sjögrens tid i Vikingarna och från de senaste årens solokarriär med Elviscovers och andliga sånger. Det är lite synd, för ur den tidigare repertoaren skulle man kunna bygga en riktigt intressant bit svensk musikhistoria Nu är i stället melodifestivalbidraget ”I love Europe” förstås obligatoriskt vid sidan av Elvislåtar och Vikingarnas ”Leende guldbruna ögon” och ”Kan man älska nå’n på avstånd”. Liksom ”Den stora dagen” när Christer Sjögren tar plats på en barstol framme vid scenkanten för denna ballad om en gammal kvinna vars barn struntar i hennes födelsedag. Det är en låt som med sina nostalgimarkörer för ett svunnet Sverige – finporslin, kokkaffe, blommiga köksgardiner – närmar sig pekoral och som antagligen bara kan fungera inom dansbandsgenren. Men Christer Sjögren balanserar exakt på gränsen för vad texten tål. Det som kan uppfattas som viss fyrkantighet när han gör rockigare uptemponummer ur Elvis- eller Beatleskatalogen blir nu en tillgång. Möjligen är detta en av nycklarna till hans popularitet och styrka: Att han lyckas förena den bruksmässiga neutralitet som är dansbandssångarens dygd – inte störa för mycket utan bara återge igenkänningsbara vardagstexter – med ett slags rättframt showande. Men särskilt mycket show blir det egentligen inte i Scaniarinken. Här finns ingen urban smartness som när andra schlagerstjärnor som Nanne Grönvall eller Lena Philipsson driver med sig själva och sin karriär. Inga flashiga klädbyten – förutom för det två hårt jobbande dansarna. Christer Sjögren kör allt i samma smalt skurna mörkblå kostym, verkar improvisera ett mellansnack som mest går ut på att säga vilka låtar som ska köras eller tackar publiken. Ett par knäfall, några enstaka glidande steg i sidled, en knuten näve i luften är i stort sett hela hans koreografi. Fokus blir i stället rösten – på gott och ont. Trots säkert bandkomp, mindre bra i nummer som ”Suspicious minds” med sin hetsiga lätthet eller med gästande Sonja Aldén i ”Unforgetable” som kräver jazzens tajming. Desto bättre när Christer Sjögren i stadigt tempo får briljera med sitt basdjup som i ”In the ghetto”, ”O store gud” eller en ”Ol’ man river” där han till publikens jubel långsamt bjuder på ett glissando ner i avgrunden. Kanske helheten fungerar bättre när showen drar in på Tyrol i september. Sara Norling teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8057, "headline": "\"Jag ville skriva med starkare ärlighet\"", "summary": "Lars Noréns omsusade \"En dramatikers dagbok\" blandar vardagliga reflexioner om arbete och kärlek med hårda omdömen om kända skådespelare och journalister. Varför gav han ut den? - Från början hade jag inte tänkt göra det. Men jag ville skriva med större närhet till upplevelsen, säger Lars Norén till Boklördags Annika Persson.", "article": "Det är lite som att komma till en intervju med en statsminister. Lars Norén bestämmer tid och plats. Han väljer dessutom vem som får intervjua honom. Och det är klart, jag har ju inte skrivit något ofördelaktigt om honom. I \"En dramatikers dagbok\", som gavs ut på fredagen, får många journalister en släng av den Norénska mattpiskaren. Jag skriver mattpiskaren för att förnedringslusten liksom är tydlig. Ja, det gäller inte bara journalister. Också hans egna medarbetare hyllas och sågas i offentlighetens ljus. En känd skådespelare får sitt redan på första sidan. Den 3 augusti år 2000, när Lars Norén just påbörjat sin dagbok, har hon oturen att ringa honom. \"Jag var mycket kort mot henne. Har ingen lust att arbeta med henne mer. Hon kunde ha tagit ställning under 'Sju tre'.\" \"En dramatikers dagbok\" sträcker sig från sommaren 2000 till sommaren 2005. Längs vägen redogör Lars Norén för hur det går med pjässkrivandet, med Riks dramas planering, möten med olika teaterchefer som vill sätta upp hans dramer, om hur han försöker få barn med olika kvinnor, om formen på deras bröstvårtor, om vilka recensenter som skrivit vad om Lars Noréns och hans närmastes föreställningar. Läsaren får också följa med på oräkneliga shoppingturer till NK, där det inhandlas allt från skor åt någon av döttrarna till byxor från Comme des garçons. Men varför ger han egentligen ut det här? Boklördag träffar Lars Norén lördagen före boksläppet, i ett av Albert Bonniers förlags traditionstyngda mötesrum. Stuckaturen hotar att falla ned över våra huvuden. Författaren sitter på plats. Beredd. - Från början hade jag inte tänkt göra det. Men det var som om det växte fram en intressant väv av det privata, arbetet, mötena med andra människor. Och så ville jag skriva med en starkare ärlighet. Med större närhet till upplevelsen. Utan att fråga: Kan man verkligen skriva det här? För en författare med ett så koncentrerat uttryck som Lars Norén kan det tyckas märkligt att skriva med närmast total avsaknad av undertext. Stora delar av boken beskriver vardagligheter rakt fram: \"Promenerade Karlavägen bort till Odengatan. Känner mig svag och matt som när man ska bli förkyld. Det första jag bestämde när jag vaknade var att jag ska börja springa igen, i dag.\" Kändes texten inte platt? - Jo, men framför allt rak och enkel. Var det läskigt? - Nej, eftersom jag inte tänkte publicera det. När bestämde du dig? - Ja, då var jag redan så långt från det här universumet, säger han och lägger handen på boken. Fast när man läser dagboken framgår det att Lars Norén redan efter ett års dagboksskrivande, i juni 2001, berättar om projektet för sin vän förlagsredaktören Harriet. Han säger att han vill sälja dagboken till högstbjudande och att han vill ha miljoner. Harriet säger att det nog blir svårt med miljonerna och undrar om han verkligen tror att det kommer att sälja. Det tror han. Noréns dagbokslansering bärs helt av skvallerpotentialen. Och ska man tjäna miljoner så får man numera namnge många. Intrigen är smart iscensatt. Den enligt författarens uppgift 1.732-sidiga svarta luntan är inte paginerad. Den har inte heller något personregister. Så vill man veta om man är omskriven så får man vackert läsa. Och ingen hinner bläddra klart i bokhandeln. - Men det skulle vara hemskt om jag har skadat några svaga människor. Om jag missat att skydda någon, säger Lars Norén om sina känslor inför publiceringen. Hur ser du på din makt? - Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre. Men det kan ju inte du bestämma. (Här gäller det att komma ihåg att under hela den tid Lars Norén skriver sin dagbok är han konstnärlig ledare för en av Sveriges mest inflytelserika teatrar, Riks drama. Och en dramatiker känd långt utanför landets gränser.) - Jag redovisar mina upplevelser, mina intryck. Och det handlar ju om en process. Om jag är ursinnig på någon 2003 så får jag kanske skuldkänslor 2005. Men känns det inte jobbigt om din ljusskötare inte får fler jobb nu? - Ska jag inte kunna säga att någon är en dålig yrkesmänniska? Jag tar ansvar för vad jag säger, men inte för hur andra uppfattar det. Min enda domstol är min egen. Och så tillägger han att resonemanget påminner honom om när förre statsministern Göran Persson sa att han skulle jaga den med blåslampa som uttalade sig negativt om Sverige i utlandet. Det är roligt att han pratar om Göran Persson flera gånger. För det är svårt att inte tänka på \"Ordförande Persson\" när man sitter mitt emot Lars Norén. De håller distans på samma sätt, är lite överlägsna. Men inte helt fjära, självupptagenheten kräver att de lockar med sig åhörarskarorna en bit. Svårigheten att se sin egen makt finns också hos båda. \"Ska inte jag kunna vara pr-konsult?\" Jag frågar om Norén själv ser sin dagbok som ett verk i 00-talsvågen av bekännelselitteratur. Det gör han inte. - Jag är oerhört riktad inåt i mig själv. När jag skriver tänker jag inte på hur jag ska uppfattas. Det jag skriver mest om är dessutom inte så mycket andra människor, utan mitt eget förhållningssätt till saker och ting. Har man någon konstnärlig ambition så handlar det om sättet att se på objektet, och inte om objektet i sig. Så fort man skriver en mening deltar man i en flertusenårig diskussion om vad det är att skriva en mening. Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör? Lars Norén ser ut genom fönstret mot Sveavägen och säger att han har varit professionell författare i 47 år. Han upprepar det. \"I 47 år.\" Det är därför han är så känslig för ordens valörer, påstår han. - När jag läser tidningarna så är jag mer intresserad av vilken nivå debatten förs på än av vad den handlar om. Jag läser för att se vilket språk de använder. Fungerar ditt politiska engagemang likadant? - Nej, där är jag intresserad av faktiska förhållanden. Men om vi pratar om dagboken så handlar den om förhållningssättet. Att lägga ett sceneri har alltid en moralisk problematik. Om du ställer en kvinna längst bak på scenen och en man längst fram, då har du fattat ett moraliskt beslut. Jag är intresserad av varför man ställer kvinnan längst bak, av vilka ord politikerna använder, men jag är också intresserad av hur verkligheten ser ut. Dagboken tar sitt avstamp under kritikstormen mot turnén med \"Sju tre\", föreställningen där tre intagna på Tidaholmsanstalten spelade sig själva och som slutade med morden i Malexander. I boken är det tydligt att högerextremismen skrämmer dig. Utifrån dina konkreta erfarenheter, hur ser du på framryckningen av den extrema högern i Europa? - Det beror på, den ser olika ut överallt, i Sverige, Danmark, Belgien, Frankrike. I Sverige tror jag att den har sin grogrund i socialdemokratins misslyckande med att skapa politik som ger hopp. Som är demokratisk, som engagerar. Inte bara i riksdagen, utan också ute bland folk. Man känner ett stort glapp. - Men det handlar också om världens förvandling. I globaliseringens tid blir den nationella identiteten bara ett: Vi är inte dom. Och då är \"dom\" oftast de som har en annan religion. Det enda man kan enas kring är att något har gått förlorat. För mig ligger fascism, nazism och religion nära varandra. De har samma källor och tar alla som sin uppgift att sortera fram vad som är ont och gott, sant och falskt, vi och dom. Sen är det förstås stor skillnad mellan enkla fattiga protestantiska församlingar och församlingar som Livets ord. Men de bygger på samma antihumanistiska principer. - Fascismen lyfter av människan hennes eget ansvar. Demokrati ska ge ansvar. Men när unga inte upplever att de behövs så finns det en grogrund. Tycker du att man kan se prov på att högerextrema tankar brer ut sig också i den accepterade retoriken? Till exempel som den strikta skiljelinjen mellan dem som arbetar och dem som inte arbetar? - Jag tycker att hela den borgerliga politiken visar på det. Och jag ser med fruktan på att sverigedemokraterna kanske kommer in i riksdagen vid nästa val. Men det är egentligen inte sverigedemokraterna som är faran, utan hur våra demokratiska partier handskas med samhälleliga problem. Socialdemokratin har inte ändrat de sociala villkoren nämnvärt. Det verkar som om politikerna saknar minne. Först föreslår de något, sedan glömmer de bort det. Och folk reagerar inte på det. Det är den allra största faran. Är teatern en bra plats för att driva politik? - Det är en fantastisk plats. Den bästa. När vi gjorde \"Kyla\", som är skriven för en ung publik så besökte vi många skolor runt om i landet. Bland annat i Nybro. Där hade varit en del ganska hemska nynazistiska angrepp mot invandrare. Många elever sa att när de såg filmerna från Auschwitz så blev de nästan bara stärkta i sina identiteter. Men \"Kyla\" gick rakt in i dem. De hade ingen gard uppe. I teatern möter publiken levande människor, de kan se dem, nästan ta på dem. Då får de väldigt svårt att värja sig. Då måste man också vara mycket försiktig med vad man gör. Det lärde jag mig inte minst efter \"Sju tre\". Vilka är på din sida? - Jag vet inte. Jag vet inte vilka som är på den andra sidan heller. Fem korta frågor Vilka är dina favoritdesigner? – Det säger jag inte. Jag vill ha dem för mig själv. Ja, det finns ju en kille i Norditalien som gör skor som han gräver ner i jorden i tre månader. Sådana skor behöver man inte ens gå i. Det räcker att ha dem och titta på dem. Vad odlar man bäst i en skuggrabatt? – Det vet jag inte. Jag har inte så mycket skugga i min trädgård. Eller jo, jag har förresten en jasmin som står i skugga. Den blommar rikligt, en skuggjasmin, kanske. Vilken är din starkaste läsupplevelse? – Den första riktigt starka var Kafkas ”Slottet”. Och Dostojevskijs ”Brott och straff”. Jag kan fortfarande känna redan på utsidan på den boken att det är den. Det är starkt. Vad läser du för tidningar? – Danska Weekendavisen tycker jag är bra. Och New York Times Book Review. Tror du fortfarande på kärleken? – Ja, oh ja. Jag tror på den individuella djupa outplånliga kärleken till en annan människa. Debuterade 1963 Namn: Lars Norén. Yrke: Författare, dramatiker, regissör. Ålder: 63. Bor: I Vasastan i Stockholm. Aktuell: Med ”En dramatikers dagbok” (Albert Bonniers förlag). Tidigare verk (i urval): Debuterade 1963 med diktsamlingen ”Syrener, snö”. Dramatik: ”Natten är dagens mor” 1982, ”Kaos är granne med Gud”1982, ”En sorts Hades” 1994, ”Personkrets 3:1” 1997, ”Sju tre” 1998, ”Detaljer” 2001. Gör just nu: Går igenom posten, träffar vänner, städar och tvättar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8059, "headline": "”Jag ville skriva med starkare ärlighet”", "summary": "Lars Noréns omsusade ”En dramatikers dagbok” blandar vardagliga reflexioner om arbete och kärlek med hårda omdömen om kända skådespelare och journalister. Varför gav han ut den? – Från början hade jag inte tänkt göra det. Men jag ville skriva med större närhet till upplevelsen, säger Lars Norén till Boklördags Annika Persson.", "article": "Det är lite som att komma till en intervju med en statsminister. Lars Norén bestämmer tid och plats. Han väljer dessutom vem som får intervjua honom. Och det är klart, jag har ju inte skrivit något ofördelaktigt om honom. I ”En dramatikers dagbok”, som gavs ut i går, får många journalister en släng av den Norénska mattpiskaren. Jag skriver mattpiskaren för att förnedringslusten liksom är tydlig. Ja, det gäller inte bara journalister. Också hans egna medarbetare hyllas och sågas i offentlighetens ljus. En känd skådespelare får sitt redan på första sidan. Den 3 augusti år 2000, när Lars Norén just påbörjat sin dagbok, har hon oturen att ringa honom. ”Jag var mycket kort mot henne. Har ingen lust att arbeta med henne mer. Hon kunde ha tagit ställning under ’Sju tre’.” ”En dramatikers dagbok” sträcker sig från sommaren 2000 till sommaren 2005. Längs vägen redogör Lars Norén för hur det går med pjässkrivandet, med Riks dramas planering, möten med olika teaterchefer som vill sätta upp hans dramer, om hur han försöker få barn med olika kvinnor, om formen på deras bröstvårtor, om vilka recensenter som skrivit vad om Lars Noréns och hans närmastes föreställningar. Läsaren får också följa med på oräkneliga shoppingturer till NK, där det inhandlas allt från skor åt någon av döttrarna till byxor från Comme des garçons. Men varför ger han egentligen ut det här? Boklördag träffar Lars Norén lördagen före boksläppet, i ett av Albert Bonniers förlags traditionstyngda mötesrum. Stuckaturen hotar att falla ned över våra huvuden. Författaren sitter på plats. Beredd. – Från början hade jag inte tänkt göra det. Men det var som om det växte fram en intressant väv av det privata, arbetet, mötena med andra människor. Och så ville jag skriva med en starkare ärlighet. Med större närhet till upplevelsen. Utan att fråga: Kan man verkligen skriva det här? För en författare med ett så koncentrerat uttryck som Lars Norén kan det tyckas märkligt att skriva med närmast total avsaknad av undertext. Stora delar av boken beskriver vardagligheter rakt fram: ”Promenerade Karlavägen bort till Odengatan. Känner mig svag och matt som när man ska bli förkyld. Det första jag bestämde när jag vaknade var att jag ska börja springa igen, i dag.” Kändes texten inte platt? – Jo, men framför allt rak och enkel. Var det läskigt? – Nej, eftersom jag inte tänkte publicera det. När bestämde du dig? – Ja, då var jag redan så långt från det här universumet, säger han och lägger handen på boken. Fast när man läser dagboken framgår det att Lars Norén redan efter ett års dagboksskrivande, i juni 2001, berättar om projektet för sin vän förlagsredaktören Harriet. Han säger att han vill sälja dagboken till högstbjudande och att han vill ha miljoner. Harriet säger att det nog blir svårt med miljonerna och undrar om han verkligen tror att det kommer att sälja. Det tror han. Noréns dagbokslansering bärs helt av skvallerpotentialen. Och ska man tjäna miljoner så får man numera namnge många. Intrigen är smart iscensatt. Den enligt författarens uppgift 1 732-sidiga svarta luntan är inte paginerad. Den har inte heller något personregister. Så vill man veta om man är omskriven så får man vackert läsa. Och ingen hinner bläddra klart i bokhandeln. – Men det skulle vara hemskt om jag har skadat några svaga människor. Om jag missat att skydda någon, säger Lars Norén om sina känslor inför publiceringen. Hur ser du på din makt? – Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre. Men det kan ju inte du bestämma. (Här gäller det att komma ihåg att under hela den tid Lars Norén skriver sin dagbok är han konstnärlig ledare för en av Sveriges mest inflytelserika teatrar, Riks drama. Och en dramatiker känd långt utanför landets gränser.) – Jag redovisar mina upplevelser, mina intryck. Och det handlar ju om en process. Om jag är ursinnig på någon 2003 så får jag kanske skuldkänslor 2005. Men känns det inte jobbigt om din ljusskötare inte får fler jobb nu? – Ska jag inte kunna säga att någon är en dålig yrkesmänniska? Jag tar ansvar för vad jag säger, men inte för hur andra uppfattar det. Min enda domstol är min egen. Och så tillägger han att resonemanget påminner honom om när förre statsministern Göran Persson sa att han skulle jaga den med blåslampa som uttalade sig negativt om Sverige i utlandet. Det är roligt att han pratar om Göran Persson flera gånger. För det är svårt att inte tänka på ”Ordförande Persson” när man sitter mitt emot Lars Norén. De håller distans på samma sätt, är lite överlägsna. Men inte helt fjära, självupptagenheten kräver att de lockar med sig åhörarskarorna en bit. Svårigheten att se sin egen makt finns också hos båda. ”Ska inte jag kunna vara pr-konsult?” Jag frågar om Norén själv ser sin dagbok som ett verk i 00-talsvågen av bekännelselitteratur. Det gör han inte. – Jag är oerhört riktad inåt i mig själv. När jag skriver tänker jag inte på hur jag ska uppfattas. Det jag skriver mest om är dessutom inte så mycket andra människor, utan mitt eget förhållningssätt till saker och ting. Har man någon konstnärlig ambition så handlar det om sättet att se på objektet, och inte om objektet i sig. Så fort man skriver en mening deltar man i en flertusenårig diskussion om vad det är att skriva en mening. Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör? Lars Norén ser ut genom fönstret mot Sveavägen och säger att han har varit professionell författare i 47 år. Han upprepar det. ”I 47 år.” Det är därför han är så känslig för ordens valörer, påstår han. – När jag läser tidningarna så är jag mer intresserad av vilken nivå debatten förs på än av vad den handlar om. Jag läser för att se vilket språk de använder. Fungerar ditt politiska engagemang likadant? – Nej, där är jag intresserad av faktiska förhållanden. Men om vi pratar om dagboken så handlar den om förhållningssättet. Att lägga ett sceneri har alltid en moralisk problematik. Om du ställer en kvinna längst bak på scenen och en man längst fram, då har du fattat ett moraliskt beslut. Jag är intresserad av varför man ställer kvinnan längst bak, av vilka ord politikerna använder, men jag är också intresserad av hur verkligheten ser ut. Dagboken tar sitt avstamp under kritikstormen mot turnén med ”Sju tre”, föreställningen där tre intagna på Tidaholmsanstalten spelade sig själva och som slutade med morden i Malexander. I boken är det tydligt att högerextremismen skrämmer dig. Utifrån dina konkreta erfarenheter, hur ser du på framryckningen av den extrema högern i Europa? – Det beror på, den ser olika ut överallt, i Sverige, Danmark, Belgien, Frankrike. I Sverige tror jag att den har sin grogrund i socialdemokratins misslyckande med att skapa politik som ger hopp. Som är demokratisk, som engagerar. Inte bara i riksdagen, utan också ute bland folk. Man känner ett stort glapp. – Men det handlar också om världens förvandling. I globaliseringens tid blir den nationella identiteten bara ett: Vi är inte dom. Och då är ”dom” oftast de som har en annan religion. Det enda man kan enas kring är att något har gått förlorat. För mig ligger fascism, nazism och religion nära varandra. De har samma källor och tar alla som sin uppgift att sortera fram vad som är ont och gott, sant och falskt, vi och dom. Sen är det förstås stor skillnad mellan enkla fattiga protestantiska församlingar och församlingar som Livets ord. Men de bygger på samma antihumanistiska principer. – Fascismen lyfter av människan hennes eget ansvar. Demokrati ska ge ansvar. Men när unga inte upplever att de behövs så finns det en grogrund. Tycker du att man kan se prov på att högerextrema tankar brer ut sig också i den accepterade retoriken? Till exempel som den strikta skiljelinjen mellan dem som arbetar och dem som inte arbetar? – Jag tycker att hela den borgerliga politiken visar på det. Och jag ser med fruktan på att sverigedemokraterna kanske kommer in i riksdagen vid nästa val. Men det är egentligen inte sverigedemokraterna som är faran, utan hur våra demokratiska partier handskas med samhälleliga problem. Socialdemokratin har inte ändrat de sociala villkoren nämnvärt. Det verkar som om politikerna saknar minne. Först föreslår de något, sedan glömmer de bort det. Och folk reagerar inte på det. Det är den allra största faran. Är teatern en bra plats för att driva politik? – Det är en fantastisk plats. Den bästa. När vi gjorde ”Kyla”, som är skriven för en ung publik så besökte vi många skolor runt om i landet. Bland annat i Nybro. Där hade varit en del ganska hemska nynazistiska angrepp mot invandrare. Många elever sa att när de såg filmerna från Auschwitz så blev de nästan bara stärkta i sina identiteter. Men ”Kyla” gick rakt in i dem. De hade ingen gard uppe. I teatern möter publiken levande människor, de kan se dem, nästan ta på dem. Då får de väldigt svårt att värja sig. Då måste man också vara mycket försiktig med vad man gör. Det lärde jag mig inte minst efter ”Sju tre”. Vilka är på din sida? – Jag vet inte. Jag vet inte vilka som är på den andra sidan heller. Annika Persson litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8065, "headline": "Kicksökare på hög nivå", "summary": "Den kanadensiska nycirkusgruppen Les 7 doigts de la main inleder cirkusåret i Botkyrka med gästspelet \"Traces\" - en akrobatisk tripp som vill få oss att bättre ta vara på tiden.", "article": "I Cirkushangaren, ett jättelikt plåtskjul i Cirkus Cirkörs hemvist Alby, arbetar en armé tekniker med att bygga upp en soprumsbesläktad scenbild. Bland allehanda bråte tornar en hembyggd flygel upp sig. Här ska den kanadensiska nycirkusgruppen Les 7 doigts de la main, eller handens sju fingrar, gästspela med sin surrealistiska och multimediala föreställning \"Traces\". En hand med sju fingrar kan göra mer än en hand med bara fem. Ensemblens medlemmar är oförskämt mångsidiga. De är pianovirtuoser, skateboardakrobater och bollkonstnärer och verkar ha noll respekt för gravitation och tyngdpunkter. - Tillsammans med publiken är vi fångade i en typ av bunker och vi tänker oss att det skett någonting fruktansvärt utanför. Tiden tickar ifrån oss och frågan är hur vi ska använda de timmar vi har kvar, beskriver Francisco Cruz handlingen i \"Traces\". - På scenen bestämmer vi oss för att använda det som finns runt omkring oss till att göra konst. Det verkar vara det enda vettiga i en värld där slutet är nära. Konst är det vi kommer att minnas när allting annat försvunnit. Konst lämnar spår. Les 7 doigts de la main uppträdde i Botkyka redan 2003, då med originalensemblen som bestod av rutinerade avhoppare från nycirkusjätten Cirque de soleil. Nu är gruppen tillbaka i en yngre tappning, med fem medlemmar i tjugofemårsåldern som känt varandra sedan barndomen i Quebec. - Vi kan varandra utan och innan. Den intimiteten vill vi spegla i vår kontakt med publiken. \"Traces\" börjar med att vi alla presenterar oss själva, berättar hur gamla och långa vi är, vilka drömmar och karaktärsdrag vi har. Vi vill visa att vi i första hand är vanliga snubbar, i andra hand showbizfolk, säger William Underwood. - Akrobatiken är vår grund, vi har både traditionell kinesisk och rysk skolning. Vi trodde nog inte för ett par år sedan att vi skulle spela basket och åka bräda i en föreställning. Men ledarna för Les 7 doigts de la main såg våra mindre uppseendeväckande talanger, sådant vi hållit på med sedan skolgårdstiden. De visade hur vi kunde ta vara på dem i våra konstnärskap. Det är det som är postmodern cirkus, eller nycirkus; bort med djur, paljetter, trumvirvlar och andra cirkusklichéer och in med vad som helst annat; humor, lek, indiepop, säger William Underwood. - Det vi behåller är cirkusens grundelement: risken, säger Francisco Cruz. Vi söker alltid adrenalinkicken när vi uppträder. I \"Traces\" ger vi oss inte förrän vi satt ett trick. Ibland behövs det fem försök, men när det väl sitter blir publiken helt galen! Vår konst handlar inte om att vara perfekt. Den handlar om att visa på processen, att inte ge upp och att visa att allt är möjligt. ! \"Traces\" spelas i Cirkushangaren i Alby från den 24 april till den 2 maj. Medverkande i \"Traces\" är Héloïse Medverkande i \"Traces\" är Héloïse Bourgeois, bröderna Francisco och Raphael Cruz, Bradley Henderson och William Underwood. Gästspelet är en del av cirkusåret i Botkyrka, ett samarbete mellan Botkyrka kommun, Cirkus Cirkör och Subtopia, där nycirkusfantaster får chansen att se svenska och internationella nycirkusgrupper invadera det offentliga rummet. Traces spelas i Cikushangaren i Alby från den 24 april till den 2 maj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8075, "headline": "Earthworm Jim återuppstår", "summary": "Daggmasken Earthworm Jim förekom i ett par spel som släpptes under 90-talet. Nu återupplivar Interplay karaktären.", "article": "Interplay har avslöjat att de planerar låta daggmasken Earthworm Jim, som förekom i ett par spel under 90-talet, få en comeback. I utvecklingsteamet för det kommande spelet finns bland annat karaktärens skapare Douglas TenNapel med på ett hörn. Några ytterligare detaljer om det kommande spelet, såsom titel eller till vilka plattformar det kommer, har ännu inte avslöjats. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8079, "headline": "\"Home\" försenas ytterligare", "summary": "Sonys onlinevärld \"Home\" försenas ytterligare. Den öppna betan är nu planerad att börja först i höst.", "article": "Sonys lansering av onlinevärlden \"Home\" försenas ytterligare. I ett pressmeddelande skriver företaget att den öppna betan av \"Home\" drar igång först i höst. \"Home\" beskrivs som en onlinevärld i stil med \"Second life\" för Playstation 3, och var ursprungligen tänkt att öppnas redan höstas. Någon anledning till förseningarna har inte angetts. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8080, "headline": "Barnbokens bästa vän", "summary": "Marianne Eriksson är svensk barnbokshistoria samlad i en enda person. Sedan 1950-talet har hon arbetat med Astrid Lindgren, gett ut politiska barnböcker, Alfons Åberg, Lennart Hellsing, Pernilla Stalfelt och många fler. Nu trappar hon ner – men Lennart Hellsing fortsätter hon att vara redaktör åt.", "article": "Förläggaren Marianne Eriksson började på Rabén & Sjögren 1952 under Astrid Lindgrens storhetstid, hon gav ut sextiotalets politiskt medvetna \"Sprätten satt på toaletten\", var med när Alfons Åberg kom till och är mycket förtjust i nya bilderboksskapare som Pernilla Stalfelt. - Tänk vad roligt det var att få ge ut \"Sprätten satt på toaletten\"! Det var det tidiga 70-talet och vi var på något sätt först med politiska barnböcker. Marianne Eriksson har suttit mitt i den svenska barnboksutgivningen i mer än ett halvt sekel. När hon var 65 år slutade hon på Rabén & Sjögren (1989) och bildade genast ett nytt barnboksförlag tillsammans med författaren Barbro Lindgren. I nära 20 år efter pensionen drev Marianne Eriksson sitt förlag Eriksson & Lindgren, som nu när hon trappat ner köpts upp av modershuset Rabén & Sjögren. Marianne Eriksson var med redan på gamle Rabéns tid. Hon jobbade i samma hus som Rabén & Sjögren, när Hans Rabén, eller doktor Rabén som han tilltalades, plockade över henne till förlaget i början av 50-talet. - Och där hamnade jag mitt bland guldåldersförfattarna. Det var underbart. Förlaget gav ut storheter som Harry Kullman, Lennart Hellsing, Edith Unnerstad, Åke Holmberg och inte minst Astrid Lindgren, som också jobbade på förlaget. Många bedömare menar att Astrid Lindgren drog fördel som författare av att samtidigt hålla i alla trådar som förläggare. Man har sagt att andra författare oförtjänt kom i skuggan av henne när säsongens böcker lanserades. Den kritiken avvisar Marianne Eriksson bestämt. - Astrid var duktig som förläggare, men hon var också starkt medveten om sin dubbla roll. Hon var rädd för den och höll tillbaka sig själv vid annonsering och liknande. Men visst märktes hon ändå, hon hade ju så många böcker i sig och publicerade tidvis två om året. Astrid Lindgren låg hemma och skrev på förmiddagarna och kom till jobbet klockan 13 varje dag. Det gjorde hon ända fram till 1970, då hon oväntat slutade ett par år före pensionen samtidigt med Hans Rabén. - Då var det inte alldeles lätt för Marianne Eriksson, säger hon om sig själv i tredje person. Hennes båda kunniga förläggare var borta och nu skulle hon plötsligt själv leda utgivningen och redaktionen. Det var precis i den vändan som de politiska barnböckerna från Verdandi kom. - Astrid kände till dem men eftersom hon snart skulle sluta hade hon överlåtit dem på mig. Jag trivdes verkligen med de böckerna. Utöver Annika Elmqvists \"Sprätten\" kom böcker som \"En by i Sydamerika\" av Stig Unge och Cecilia Torudd och \"Här är Nordvietnam\" av Erik Eriksson och Mats Andersson. En sexualupplysningsbok var \"Filip frågar\" av Karin Levander och Gunilla Kvarnström, Lena Anderson var redan i gång med \"Luddes indianbok\" och Annika Holm berättade om sin handikappade dotter Vanna. - Vi var tidigt ute. Sverige blev uppmärksammat för att vi vågade vara så öppna. Det var idel kända upphovsmän bakom Verdandiböckerna. Sonja Åkesson skrev \"Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte\", Kerstin Thorvall svarade för \"Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse\" medan Anna-Clara och Thomas Tidholm gjorde \"Vad Bosse fick se\". - Den här epoken har kritiserats, delvis kanske med rätta, allt var inte konstnärligt på topp. Men böckerna var kul att jobba med och de banade väg för nya socialrealistiska böcker på andra förlag också. Att i dag klanka på \"Sprätten\" är bara dumt. Det är fortfarande en både giltig och rolig bok. Marianne Eriksson hade kommit till Rabén & Sjögren som sekreterare men fick tidigt självständiga redaktörsuppgifter. En av de första hon tog tag i och gick in för med liv och lust var barntidningen Klumpe Dumpe. Bonniers hade 1953 startat serietidningen Tuff och Tuss som en motvikt till alla amerikanska serier som vällt in i Sverige och orsakat moralpanik bland åtminstone borgerliga föräldrar. Nu ville KF också göra en kvalitetstidning för barn. Det skulle bli Klumpe Dumpe. - Jag var i väg och uppvaktade Lorentz Larsson på skolöverstyrelsen för att få stöd för projektet och det gick bra, berättar Marianne Eriksson. Numera är Lorentz Larsson mest ihågkommen för sitt dokumenterade motstånd mot serier. Det hindrade honom inte att uppmuntra KF:s försök att överföra en amerikansk kvalitetsbarntidning till svenska. Förebilden för Klumpe Dumpe var The Humpty Dumpty Magazine, vars material till att börja med utgjorde det mesta i den nya svenska utgåvan som började komma ut 1955 och blev Marianne Erikssons skötebarn. Till att börja med var det Rabén & Sjögrens förlagsredaktör Åke Löfgren som var ansvarig, men snart stod hon som ensam redaktör för tidningen. Efter hand integrerades alltmer svenskt material och till slut dominerade det varje nummer. Tidigt kom Lennart Hellsing att medverka med verser, Astrid Lindgrens \"Barnen på Bråkmakargatan\" blev följetong, Stig Lindberg illustrerade Britt G Hallqvist medan Alice Babs och Eric Sandström kunde överraska med sången \"En munter serenad\". Och här föddes den tecknade serien om Pippi Långstrump. Ingrid Vang Nyman hade redan 1945 formgivit den förhållandevis gängliga nioåringen, som nu skulle pressas in i serierutor. Serie-Pippi blev en kompakt liten figur. Även Annika och Tommy anpassades till den nya formen. - Hans Rabén fick ett torparutbrott. Han var konsthistoriker och tyckte sig veta hur bilder skulle vara. Han menade att Pippi var för kort och för tjock och helt fel. - Men Ingrid Vang Nyman svarade att doktor Rabén som var en bildad människa borde förstå att det behövdes för att få in figurerna i små rutor. Han kom ingen vart med henne. Visst var hon knäpp, men genial! Marianne Eriksson håller Ingrid Vang Nyman för en av de främsta illustratörerna och beundrar fortfarande hennes skicklighet. - Tänk bara hur förtrogen hon var med modern tryckteknik. Hon utnyttjade möjligheterna, separerade färgerna själv så att hon fick det resultat hon vill ha samtidigt som det blev lite billigare för oss att trycka. Det ambitiösa projektet pågick i flera år, men Klumpe Dumpe fick i likhet med Tuff och Tuss läggas ner innan 50-talet var till ända. Pippi-serierna däremot kom att hållas vid liv i bokform och de trycks ännu i nya upplagor. - På 50-talet lanserade vi också billighetsserien Klumpe Dumpe-biblioteket som byggde på tilltryck av stora, smått klassiska bilderböcker. Marianne Eriksson fick hela tiden nya insikter på Rabén & Sjögren. - Formgivaren Charles Behrens jobbade åt förlaget. Han hade ett tätt samarbete med Lennart Hellsing. En sen kväll när jag skulle gå hem såg jag dem sitta på golvet insvepta i ett moln av tobaksrök och med bilder utlagda runt omkring sig. De flyttade och grunnade och diskuterade. Då förstod jag plötsligt att det var viktigt med bilder. Marianne Erikssons intresse för illustratörer har bara växt sig starkare genom åren. Och hon har fått gensvar. Hennes hallväggar är fulla av svenska barnbokskonstnärers bilder, de flesta med en dedikation till henne. Där hänger Björn Berg, Eva Eriksson, Ilon Wikland, Ingrid Vang Nyman, Lasse Sandberg, Lena Anderson, Olof Landström, ja, det går att fortsätta ganska länge. Men hur vet en förläggare från början vem hon ska satsa på? Hur kommer en illustratörs första bok till? Marianne Eriksson kan ge mängder av överraskande exempel. - Gunilla Bergström hade ingen illustratör till Alfons Åberg när hon erbjöd oss den första boken. Då sa vi åt henne att göra bilderna själv - och det gick ju bra, eller hur? Pernilla Stalfelt introducerade sig på ett annat sätt. Hon skrev ett brev om att hon varit praktikant på förlaget. - Hon tyckte att vi hade likadan humor och undrade om jag kom ihåg henne för nu hade hon en idé. Jag blev förtjust och när hon fick komma till förlaget hällde hon ut en dröse galna bilder på bordet. Men det gick att se att det hela kunde bli något bra - med Pernillas sakligt humoristiska text till. Ofta hänger det hela på förläggarens förmåga att upptäcka kvaliteterna hos ett material. - Ibland kan man hitta en ny illustratör på en utställning. Ofta måste man bearbeta manus som någon skickat in. Men jag har en känsla av att redaktörer numera har en rädsla och alltför stor respekt för att kritisera, trots att det är vårt jobb. Det gör inget om man som redaktör inte blir omtyckt av alla. Jag har en författare som berättar flödande och fantasifullt, men som upprepar sig. Då måste redaktören våga gå in. Det vinner alla på. FörlagsVärlden har ändrats en hel del under Marianne Erikssons tid. De senaste åren har präglats av tydligare vinstkrav från ägarna. De stora förlagen verkar bara våga ge ut titlar som ger säker förtjänst. Redaktörernas skrivbord fylls av ekonomiska kalkylark i stället för författarskap som kan vara lovande på längre sikt. - Det måste finnas utrymme för nybörjare, men materialet måste vara tillräckligt bra för att slösa papper på. I dag ges det ut så många barnböcker - alltför många tycker jag. De riktiga berättarna som har något viktigt att säga får ofta ingen chans i störtfloden av menlösa deckare. - Eller är jag orättvis? Det har alltid funnits Blytonböcker, men aldrig så många som nu. När jag började gavs det ut drygt 500 titlar om året, nu är det tre gånger så många. FörlagsVärlden har förändrats i andra avseenden också. - Författare är ett väldigt ensamt yrke och det är trevligt att ha ett förlag att träffas på. Förr var det mycket vanligare att de kom upp för sällskaps skull. Det kunde vara hindersamt många gånger, men det tog man gärna för att besöket gav så mycket. På 50- och 60-talen upplevde alltså Marianne Eriksson guldåldern efter 1945 års stora antiauktoritära förnyelse av barnlitteraturen, 70-talet var inte bara den samhällstillvända barnlitteraturens decennium, 80- och 90-talen öppnade för en förnyelse av bilderboken och 2000-talet fortsätter att vidga barnbokens domäner. - Och så kom ju desserten - när Barbro och jag startade det lilla förlaget. Det var underbart! Allt var möjligt och friheten kändes oändlig! - Jag är lycklig som fått vara med om barnlitteraturens framgång. Och jag har haft fantastiskt bra kontakt med massor av människor, med Astrid och Lennart i toppen, vad kan man mer begära? Marianne Eriksson summerar sitt förläggarliv som om det vore över nu när hon formellt slutat på Eriksson & Lindgren. Men det fortsätter. Hon förblir Lennart Hellsings förläggare och har två nya böcker på gång med honom hos Eriksson & Lindgren, som fortsätter att ge ut barnböcker i eget namn som en del av Norstedts förlagsgrupp. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8084, "headline": "\"GTA IV\" har gått guld", "summary": "Nu är risken i det närmaste obefintlig för att \"GTA IV\" ska drabbas av ytterligare förseningar. Spelet har nu börjat massproduceras.", "article": "Nu kan det i det närmaste uteslutas att fler förseningar ska drabba \"GTA IV\". Gamespot rapporterar att de fysiska skivorna nu börjat massproduceras inför lanseringen nästa vecka. Enligt utgivaren Take Two förväntar man sig att hela sex miljoner exemplar av spelet säljs under den första veckan, någonting som skulle innebära att det blir det snabbast säljande spelet någonsin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8086, "headline": "Kinakolosser på lerfötter", "summary": "I sin bok ”Sinofilerna” tar Perry Johansson heder och ära av Sveriges främsta Kinakännare. Sinologins jättar analyseras på ett oväntat, uppfriskande och underhållande sätt, tycker Göran Leijonhufvud.", "article": "Perry Johansson ”Sinofilerna. Kinakunskap, samlande och politik från Sven Hedin till Jan Myrdal” Carlssons När jag började läsa kinesiska 1968 svävade Bernhard Karlgrens ande över institutionen vid Stockholms universitet. Våra lärare nämnde honom alltid med stor vördnad. Vi fick höra vad han betytt för kartläggningen av klassisk och forntida kinesiska och läsa hans banbrytande arbeten. Och fortfarande träffar jag kinesiska intellektuella som berömmer honom. Karlgrens forskning gör att de bättre förstår hur deras eget språk har utvecklats. Men i sin bok ”Sinofilerna” tar Perry Johansson heder och ära av Bernhard Karlgren – och ytterligare några av våra mest prominenta ”kinaälskare” som Sven Hedin, Johan Gunnar Andersson och Jan Myrdal. Det är alltså fråga om storheter som givit Sverige ett grundmurat rykte som en av de ledande nationerna inom kinakunnandet (sinologin). I snart tio år har Perry Johansson studerat sina föregångare inom ämnet för att ta reda på vilka underliggande föreställningar som denna disciplin burit på. Han är själv doktor i sinologi och undervisar i kinesisk historia vid Stockholms universitet. Sina omvälvande slutsater bygger han på en mycket noggrann närläsning av öppna skrifter, där han lyckas blottlägga ”kinaälskarnas” bevekelsegrunder och får fram ett tydligt mönster av detaljer som är lätta att glida förbi vid en normal läsning. Utan att förminska Bernhard Karlgrens språkforskning visar Johansson att legendaren i sin övriga gärning var en hängiven tjänare av den gamla kinesiska imperietanken. Kina måste bära bördan att civilisera ”barbariska” grannfolk. Tack vare att han behärskade språket fick Bernhard Karlgren en roll i Sverige som expert på allt som rörde Mittens rike, en roll som han aktivt sökte som en karriär. Han var bland annat en flitig medarbetare i Dagens Nyheter. Han framstod som en auktoritet trots att han inte vistats särskilt länge i Kina och trots att hans allmänna kunskaper om landet egentligen inte var så imponerande. I en av sina böcker skriver han att Kina utgör ”en miljö så främmande och egendomlig, att en västerlänning aldrig riktigt begriper den”. Johansson leder i bevis att Karlgren förmedlade en idealiserad vision av det gamla Kinas totalitära byråkrati med en lydig underklass. Han identifierade sig med den gamla kinesiska överklassen. Kunskaper i klassisk kinesiska var det som gav den kejserlige ämbetsmannen hans maktposition. Karlgren förmedlar också en lika positiv bild av en imperialistisk kinesisk kulturnationalism. De senaste veckornas händelser i Tibet och Sinkiang (Xinjiang) är en tydlig påminnelse om att Kina har stora problem med att sluta tibetanerna och uighurerna ”till moderlandets famn”. Perry Johansson visar att sinofiler från Karlgren till Myrdal helhjärtat sluter upp bakom Kinas införlivande av Inre Mongoliet, Xinjiang och Tibet. Både Sven Hedin och Johan Gunnar Andersson utnyttjas till och med som instrument i denna politik och är periodvis anställda av kinesiska staten. Andersson, även känd som ”Kina-Gunnar”, är påverkad av Karlgrens åsikter. Han beskriver Kina som en högkultur ”på alla sidor omgivet av barbarländer”. Med hjälp av kinesiska soldater och papper från regeringen i Peking tvingar han 1923 fram utgrävning av flera gravar i provinsen Gansu trots den tibetanska respektive muslimska lokalbefolkningens kraftiga protester. Och skryter med det. Boken ger andra exempel på svenskarnas känslolösa behandling av de kinesiska minoritetsfolken. Stora delar av samlingarna på Östasiatiska museet i Stockholm är resultatet av den typen av aktioner. De är också resultatet av den handel med gravplundrare som Johan Gunnar Andersson, Sven Hedin och andra agenter bedrev under mellankrigstiden för den så kallade Kinakommitténs räkning med svenska kungahusets stöd. Det är dags att revidera bilden av ”Kina-Gunnar” som ett etiskt föredöme i museivärlden. Bakgrunden finns väl dokumenterad i Perry Johanssons bok. Danmark återlämnade häromdagen 156 relikter som smugglats ut ur Kina under de senaste tio åren. Kanske är det dags för Sverige att återlämna alla de hundratals föremål som smugglades ut från Kina under förra seklet och som i dag finns på Skeppsholmen. (Några av fynden har faktiskt återlämnats och dessvärre finns det farhågor om vad som händer med föremålen när de väl återbördats.) I kapitlet om Jan Myrdal visar Johansson hur denne anti-imperialist väljer att använda nedlåtande vittnesmål från den västerländska imperialismens utsända när han beskriver muslimska regimer i Sinkiang och Centralasien. Detta för att motivera varför kinesiska imperiebyggare skulle ha rätt att kolonisera området. Johansson anser att Myrdal, liksom Sven Hedin, lider av samma islamofobi som olika kinesiska härskare hyste. ”Myrdal har valt sida, älskar Kina och den maoistiska kommunistiska revolutionen, men i detta ställningstagande byter han också ett imperium för ett annat, ett västerländskt mot ett österländskt”, skriver Perry Johansson. Tibets folkrättsliga förhållande är historiskt komplicerat, men inte för Jan Myrdal. Han vägrar se att det alltid funnits ett folkligt missnöje mot det kinesiska styret bland tibetanerna, historiskt och under folkrepublikens tid. I Aftonbladet den 8 april viftar han bort årets protester som ”ringa” och som ett religiöst motstånd mot moderniseringen. Med viss rätt beskriver han 1959 års uppror som en överklassprotest, men han vill inte ge tibetanerna rätten att som folk hysa nationella känslor mot Kinas dominans. Den tydliga undertexten är att den högre stående och framåtsträvande kinesiska civilisationen ska frälsa Tibet. Jag har här valt att göra en närmast dagsaktuell läsning av ”Sinofilerna”. Men boken innehåller mycket mer. Perry Johansson granskar forskarna utifrån deras personliga bevekelsegrunder på ett uppfriskande och oväntat sätt. När jag började läsa boken värjde jag mig mot metoden såsom alltför psykologiserande. Men författaren får skickligt ihop bitarna.I många fall framträder viljan att göra karriär, identifikationen med en styrande klass och lusten att imponera på det motsatta könet som starka drivkrafter för sinologins jättar. Detta är en bok som bör få läsare även utanför forskarnas och de Kinaintresserades krets. Den är välskriven och faktiskt väldigt underhållande. Göran Leijonhufvud Kinaforskare, tidigare DN:s korrespondent i Kinalitteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8092, "headline": "Lill-Babs på Riksteatern", "summary": "Hon har över 50 år på scenen. Men nu räknar Lill-Babs att hon gör sin sista stora turné. Hon är en av publikdragarna i Riksteaterns höstprogram.", "article": "Lill-Babs fyllde 70 tidigare i år. Det firar Riksteatern med en jubileumsföreställning. Jubilaren klev själv upp på scenen på presskonferensen där Riksteater presenterade höstprogrammet. Hon drog i gång ett potpurri av sina mest kända låtar. De ska utgöra grunden i föreställningen, som kretsar kring minnen. - Här kommer flera sånger till. Fast ni är så unga allihop så ni känner kanske inte igen dem, sa hon. Hon behövde nog inte oroa sig för det. Lill-Babs tror att detta blir hennes sista stora turné, 50 platser i landet ska besökas på två månader. - Jag älskar de små scenerna och teatrarna i landsorten. Jag har stått på Globen också, men det är ute i landet man verkligen når människorna. Det finns inget ljuvligare, säger Lill-Babs. I dag har Riksteatern cirka 1,2 miljoner besökare årligen. I snitt spelas cirka 10 föreställningar på olika scener varje dag under säsongen - Men hoten tornar upp sig, eftersom anslagen krymper, samtidigt som verksamheten ökar, säger Birgitta Englin, vd för Riksteatern. Ett exempel på expansion är att det i dag finns fem turkiska riksteaterföreningar som arrangerar föreställningar för turkisktalande publik. I år är det 75 år sedan som den första Riksteaterföreningen bildades i Bollnäs år 1933. Det jubileet firas på en av Viking Lines båtar, där man bygger om ett helt bildäck till en scen. Allt som allt ges 22 produktioner i höst i en rik kaka från Tyst teater för döva till barnteater. Och så far tvådagarsfestivalen \"2 new days of hiphop\" till tio svenska städer, en street- och breakdansshow som förutom att besöka klubbar också har debatter, gatukonst och workshopar. I gänget finns bland andra rapparna Max Peezay och Marcus \"Mackan\" Price. Föreställningen \"Badhdad burning\" bygger på den anonyma \"Riverbends blogg Baghdad Burning - Girl Blog from Iraq\" som nu dramatiserats av Marie Persson Hedenius. \"Fem gånger Gud\" är författaren Jonas Hassen Khemiris andra pjäs efter succén med \"Invasion\". Hans nya verk handlar om dramaläraren Rolfs kamp med att sätta upp Strindbergs \"Ett drömspel\" med struliga skolelever. Uppsättningen \"Mot väggen\" bygger på den hyllade tyske regissören Fatih Akins film med samma namn. Det laddade relationsdramat vann Guldbjörnen i Berlin 2004. Mikael Olsson har dramatiserat och Dritëro Kasapi regisserar. \"Zvea\" är skriven av Rikard Bergqvist och handlar om en servitris i Sverige 1986 som arbetar på stadshotell och minns sina 50 år i branschen med sång och musik, från 20-talet ända in på 80-talet. På scenen Catherine Hansson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8102, "headline": "SVT och TV 4 slåss om nyheter på nätet", "summary": "I dag startar TV 4 Nyhetskanalen.se. Webbplatsen ska visa rörliga livenyheter dygnet runt. Satsningen är ett svar på SVT:s Play Rapport, där direktsända webbnyheter ska locka en ung generation tittare som övergett den traditionella teven.", "article": "Allt fler mediebolag väljer i dag att satsa på rörlig bild på nätet. Nästan alla dagstidningar har någon form av webbteve, och tjänster som SVT Play och TV 4 Anytime erbjuder tittaren att när som helst och var som helst se sitt favoritprogram genom ett simpelt knapptryck. Tevebolagen märker att tittarsiffrorna sjunker, konkurrensen är stenhård, och för att locka en ung, nyhetstörstande generation krävs nya knep. SVT och TV 4 tror sig veta svaret - nyhetsteve på nätet dygnet runt, inspirerat av amerikanska tevekanalen CNN. I slutet av april släpper SVT sin satsning Play Rapport, och som svar på det startar TV 4 i dag, tisdag, sina sändningar på Nyhetskanalen.se. - Vi ser att tittandet på de stora tevekanalerna minskar och väldigt många ser på nischkanaler i stället. Jag ser det här som ett sätt att nå tittarna, de får nyheter var de än befinner sig, och när de själva vill, säger Anne Lagercrantz, nyhetschef på TV 4. På hemsidan förmedlas nyheter dygnet runt. Från tidig morgon till sen kväll kommer programledarna Jesper Börjesson och Elisabet Hultén att presentera nyheter live. Som att se på direktsänd teve, fast över internet. TV 4 har länge velat satsa på en dygnet runt-nyhetskanal, men det har inte varit genomförbart någon annanstans än på nätet. - Problemet har hela tiden varit att folk inte vill betala för nyheter, det finns ingen marknad för det. I stället för att nu gå ut i stor skala med en riktig tevekanal är det här en väldigt bra början. Att sända på webben har fördelar också. Nu har vi möjlighet att låta folk prata till punkt, vi behöver inte skapa extra tid i tablån om en större nyhet dyker upp, säger Anne Lagercrantz. Nyhetsvärderingen kommer att vara densamma som på traditionell teve, med den skillnaden att tittaren även kan göra sin egen värdering. Antingen går det att starta programmet rakt av och låta TV 4 sköta jobbet, eller så går det att titta på enskilda klipp. Tjänsten kommer även att vara tillgänglig via mobilen. - Det kan låta pretentiöst, men just att kunna komma åt nyheter i den form man som enskild användare anser bäst är lite av en demokratifråga. Vi ser att internet som publiceringsplattform tar av gamla medier hela tiden. Därför är det en nödvändighet att vara på nätet, säger Kajsa Ericson, chef för Nyhetskanalen.se. DN rapporterade i januari i år att SVT startar ett nytt nyhetsprogram på nätet, Play Rapport. Där ska nyhetsankaret Claes Elfsberg göra som sina kollegor på TV 4 och sända nyheter live på webben. - SVT satsar på stora, breda tevekanaler, och nischade kanaler på webben. Play Rapport är en sådan nischad nyhetskanal, säger Hanna Larsson, projektledare för Play Rapport. I fjol slog SVT rekord i tevetittande på webben. Ungefär 153 miljoner gånger startades deras webbtjänst SVT Play, där man gratis kan titta på både program och nyheter. Och hos SVT märker man också att fler föredrar att titta på teve på nätet i stället för att sitta framför dumburken. - Vi vet att rörliga bilder växer jättemycket på webben, och nyhetskonsumtionen flyttar sig alltmer dit. Vi kommer att göra det vi är bäst på. Korta, bildstarka inslag gjorda av en trovärdig redaktion, säger Hanna Larsson. Både Play Rapport och Nyhetskanalen.se ska ha en kärna av medarbetare som arbetar med webbsändningarna, men många fler i SVT:s och TV4:s organisationer kommer att bidra med material. Anne Lagercrantz ser satsningen som ett giftermål mellan teven och webben efter en lång tids förlovning. Och det ligger mycket i det uttalandet, på SVT har man ambitionen att få webbens valfrihet att flytta in i teven. Erik Hedin är projektledare för nästa version av SVT Play. - Jag experimenterar hemma med att koppla ihop datorn med teven. Det ser ganska bra ut när man använder sådana här tjänster, men det kan bli bättre. Det känns lite som att det är någon sorts brytpunkt nu. Webbteve var något man tittade på på datorn, men det börjar gå över till att vara en av många tjänster som man kan ta del av på sin teve. Vi är på väg åt ett håll, men befinner oss någonstans mittemellan, säger Erik Hedin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8104, "headline": "Akvareller lätta som rinnande vatten", "summary": "Illustratören Kristina Digman är i vår aktuell med två nya böcker. Bilderboken ”Floras kulle” är hennes första helt egna bok, medan hon i ”Min lilla apa” samarbetar med författaren Ulf Nilsson.", "article": "Kristina Digman ”Floras kulle” Rabén & Sjögren Ulf Nilsson (text) Kristina Digman (bild) ”Min lilla apa” Bonnier Carlsen Hektiskt produktiv, bara snabb i största allmänhet eller mitt i flytet? Kristina Digman har på bara sju år gjort skillnad i Sverige, som det heter, och konstituerat sig som en illustratör med en alldeles egen tonträff när det gäller formgivningen av barn. Motivet rara pysslingar i samspel med naturen har ju en lång tradition i bilderbokslandet Sverige, och Kristina Digman är särskilt i sina naturbilderböcker tillsammans med Sanna Töringe och Görel Kristina Näslund en god och ganska traditionell akvarellist i denna anda – i Ottilia Adelborgs, Elsa Beskows, Kerstin Frykstrands och Lena Anderssons efterföljd. Här ligger hon ibland nära pastischen i både stil- och motivval, med allt vad det ger av igenkänning och nostalgi. Men hennes bild av barn är annorlunda: stillsamt storögda, ofta mörkhåriga, har de mer tyngd i dragen och ett vemodigare uttryck än vad den svenska idyllbarnsnormen hittills har odlat. Som om de här nya barnen bar på en hemlighet (kanske sorglig) eller föddes någon annanstans. När hon ibland skruvar sin stil mot långt gången stilisering, med naiva, uppvikta perspektiv (med hög horisontlinje) och med uttalat intresse för dekorativ upprepning och ytmässighet, och i mer täckande tekniker, blir Digman både spännande och oroande. Här rör hon sig på en skala från Kaj Beckmans dekorativa stilisering, till en mer östinfluerad, ”ortodox” stil med rötter i för oss mer främmande och utmanande traditioner. Här har Kristina Digman inmutat ett eget stycke land, som väcker stora förväntningar för framtiden. På vackraste blankvers, okonventionellt indelad i fyrradiga strofer, begår hon nu sin textdebut i ”Floras kulle”. Det är hennes första helt egna bilderbok efter en lång rad lyckade bildsamarbeten med olika författare och en rad utflykter till Bröderna Grimm, Astrid Lindgren och olika antologier. I ”Floras kulle” flyter versen rytmiskt och vänligt utan skarvar, den är lätt att läsa högt, ren och klar som bäcken i landskapet runt omkring. I tjugofyra strofer berättar en blåbärsblå flicka om den märkliga dröm om en grind, ett hus, om blommor och djur och om en vän, som fått henne att påbörja en lång, lång vandring. I första bilden står hon med trötta fötter i ett lätt regn, skyddad av ett daggkåpeblad. Därefter manifesterar sig drömmens bilder på sidorna i vackra lätta akvareller, som flickan går in i och prövar (medan hon vilar, får vi tänka): hon pratar med drömmens igelkott, badar med drömmens groda, vaktar drömmens trastägg och berättar om den drömda vännen som hon hoppas möta. Där kommer hon tillbaka till verkligheten i en sorts vändpunkt: fötterna är fortsatt tunga, nu faller mörkret, tänk om drömmen inte slår in? Men om min trädgård inte finns på riktigt om flickan inte alls har snälla ögon då är jag vilse här, när mörkret kommer då är jag ensam i en okänd skog Här ruvar faran ett ögonblick – allt kunde hända här precis som hos blåbärsflickans mörka syster i Kerstin Högstrands suggestiva bilderbok från 2005 om tranbärsflickan Snorvipa, huldreflickan som också lever sina visioner, men i ett betydligt mer farligt landskap av mossor, myrar och kärr. Parallellen till ”Snorvipas saga” är intressant eftersom de varierar samma motiv med den unga kvinnans modiga livsvandring genom okänd natur, men låter den utspela sig i diametralt olika landskapstyper och stiltraditioner. Där Digman frossar i ängslycka i god svensk idyllrealistisk tradition och hög kolorit frambesvärjer Högstrand de mörka kärrens och myrarnas mer okända och hemlighetsfulla stämningar i en stramt stiliserad, antinaturalistisk tradition i dramatiskt svart-vitt-rött. Digmans flicka drömmer om bad med grodan, Högstrands har följe med en varg och stannar först vid oceanen. Formellt utmärker båda böckerna sig genom att vara avfattade på i bilderbokssammanhang ovanliga – och modiga – versmått. Där Digman använder blankvers använder Högstrand huvudsakligen den fyrtaktiga runometern, som brukar kallas Kalevalas versmått. Båda är vederkvickande – som sött och salt. Främmande-barn-uttrycket kommer väl till pass i illustrationerna till Ulf Nilssons lilla Sydafrikaberättelse, ”Min lilla apa”. Den berättar i tre kapitel, här högtidligt benämnda delar, en dramatisk historia om en pojkes litet svärmiska närmande till en babianunge. Han erbjuder babianungen en banan i första delen, vilket får vådliga konsekvenser i den andra, när familjens hus invaderas av den vilda flocken. Men i tredje delen får pojken en kär belöning efter att rådigt ha räddat hela situationen framför ögonen på alla handfallna vuxna, när han hittar babianungen kvarglömd i sin säng. Kristina Digman väljer att möta ”det afrikanska främmande” med dämpade laveringar i sepiabrunt och koncentrerar sin gestaltning till stiliserade porträtt av pojken, huset, apan och bananerna – vackert och effektfullt. Att pojken är vit och att historien utspelar sig på afrikaans görs på olika sätt tydligt redan i Nilssons text: grannarna har nederländskt klingande namn och deras kulturella hemvist förtydligas inte minst i dialogen. Denna emfatiska precisering är förstås intressant – och för den som vill låter sig historien säkert läsas också på en politisk-kulturell eller symbolisk nivå. Ulf Nilsson är ju egentligen en innerlighetens predikant, med en varm, generös och emotionellt färgad berättarton som ibland minner om Astrid Lindgren. Men då och då bryter det in en annan berättarröst, med beskäftigare ton, som kommenterar och förklarar i skydd av jagberättaren (pojken) och är vuxet mån om att allt ska uppfattas rätt. Här bryts barnperspektivet, för vilket barn har en aning om att den egna tillvaron behöver förklaras? Resultatet blir en övertydlighet på detaljnivå, som varken känns pedagogiskt nödvändig eller konstnärligt fruktbar i ett annars vackert och lagom spännande och annorlunda äventyr att läsa högt eller läsa själv i första skolåldern. Slutet känns förstås överraskande, med sin uppfordrande undertext för den som lyssnar, när pojken i sitt oförstånd lämnar tillbaka babianungen både nytvättad och schampodoftande till den oroligt väntande mamman. Det säger något viktigt om vår kulturs självpåtagna förbättrarnit när vi självsvåldigt och oreflekterat tar de egna kulturella preferenserna för givna. Ulla Rhedin barnung@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8106, "headline": "SVT och TV4 slåss om nyheter på nätet", "summary": "I dag startar TV4 Nyhetskanalen.se. Webbplatsen ska visa rörliga livenyheter dygnet runt. Satsningen är ett svar på SVT:s Play Rapport, där direktsända webbnyheter ska locka en ung generation tittare som övergett den traditionella teven.", "article": "Allt fler mediebolag väljer i dag att satsa på rörlig bild på nätet. Nästan alla dagstidningar har någon form av webbteve, och tjänster som SVT Play och TV4 Anytime erbjuder tittaren att när som helst och var som helst se sitt favoritprogram genom ett simpelt knapptryck. Tevebolagen märker att tittarsiffrorna sjunker, konkurrensen är stenhård, och för att locka en ung, nyhetstörstande generation krävs nya knep. SVT och TV4 tror sig veta svaret – nyhetsteve på nätet dygnet runt, inspirerat av amerikanska tevekanalen CNN. I slutet av april släpper SVT sin satsning Play Rapport, och som svar på det startar TV4 i dag, tisdag, sina sändningar på Nyhetskanalen.se. – Vi ser att tittandet på de stora tevekanalerna minskar och väldigt många ser på nischkanaler i stället. Jag ser det här som ett sätt att nå tittarna, de får nyheter var de än befinner sig, och när de själva vill, säger Anne Lagercrantz, nyhetschef på TV4. På hemsidan förmedlas nyheter dygnet runt. Från tidig morgon till sen kväll kommer programledarna Jesper Börjesson och Elisabet Hultén att presentera nyheter live. Som att se på direktsänd teve, fast över internet. TV4 har länge velat satsa på en dygnet runt-nyhetskanal, men det har inte varit genomförbart någon annanstans än på nätet. – Problemet har hela tiden varit att folk inte vill betala för nyheter, det finns ingen marknad för det. I stället för att nu gå ut i stor skala med en riktig tevekanal är det här en väldigt bra början. Att sända på webben har fördelar också. Nu har vi möjlighet att låta folk prata till punkt, vi behöver inte skapa extra tid i tablån om en större nyhet dyker upp, säger Anne Lagercrantz. Nyhetsvärderingen kommer att vara densamma som på traditionell teve, med den skillnaden att tittaren även kan göra sin egen värdering. Antingen går det att starta programmet rakt av och låta TV4 sköta jobbet, eller så går det att titta på enskilda klipp. Tjänsten kommer även att vara tillgänglig via mobilen. – Det kan låta pretentiöst, men just att kunna komma åt nyheter i den form man som enskild användare anser bäst är lite av en demokratifråga. Vi ser att internet som publiceringsplattform tar av gamla medier hela tiden. Därför är det en nödvändighet att vara på nätet, säger Kajsa Ericson, chef för Nyhetskanalen.se. DN rapporterade i januari i år att SVT startar ett nytt nyhetsprogram på nätet, Play Rapport. Där ska nyhetsankaret Claes Elfsberg göra som sina kollegor på TV4 och sända nyheter live på webben. – SVT satsar på stora, breda tevekanaler, och nischade kanaler på webben. Play Rapport är en sådan nischad nyhetskanal, säger Hanna Larsson, projektledare för Play Rapport. I fjol slog SVT rekord i tevetittande på webben. Ungefär 153 miljoner gånger startades deras webbtjänst SVT Play, där man gratis kan titta på både program och nyheter. Och hos SVT märker man också att fler föredrar att titta på teve på nätet i stället för att sitta framför dumburken. – Vi vet att rörliga bilder växer jättemycket på webben, och nyhetskonsumtionen flyttar sig alltmer dit. Vi kommer att göra det vi är bäst på. Korta, bildstarka inslag gjorda av en trovärdig redaktion, säger Hanna Larsson. Både Play Rapport och Nyhetskanalen.se ska ha en kärna av medarbetare som arbetar med webbsändningarna, men många fler i SVT:s och TV4:s organisationer kommer att bidra med material. Anne Lagercrantz ser satsningen som ett giftermål mellan teven och webben efter en lång tids förlovning. Och det ligger mycket i det uttalandet, på SVT har man ambitionen att få webbens valfrihet att flytta in i teven. Erik Hedin är projektledare för nästa version av SVT Play. – Jag experimenterar hemma med att koppla ihop datorn med teven. Det ser ganska bra ut när man använder sådana här tjänster, men det kan bli bättre. Det känns lite som att det är någon sorts brytpunkt nu. Webbteve var något man tittade på på datorn, men det börjar gå över till att vara en av många tjänster som man kan ta del av på sin teve. Vi är på väg åt ett håll, men befinner oss någonstans mittemellan, säger Erik Hedin. Philip Ramqvist philip.ramqvist@dn.se 08-738 16 67 ", "article_category": "culture"}
{"id": 8107, "headline": "Nintendos svenska agent anmäld för bristande miljöansvar", "summary": "Bergsala, Nintendos svenska generalagent, har ingen plan för hur deras uttjänta produkter skall återvinnas. Detta har fått Naturvårdsverket att anmäla.", "article": "Alla svenska företag som säljer elektronikprodukter i Sverige måste vara med i \"elreturen\", ett system för återvinning av uttjänt hemelektronik. Trots detta saknar Bergsala AB, generalagent för Nintendo i Sverige, en plan för hur företagets produkter skall återvinnas. Därför har de nu blivit anmälda av Naturvårdsverket. Exakt vad detta kan få för konsekvenser är i dagsläget oklart, enligt spelfeber.se kan det innebära ett säljstopp av de berörda produkterna tills lämpliga åtgärder har vidtagits. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8118, "headline": "Tankeväckande sjunkbomber", "summary": "Årets version av konstbiennalen i Berlin lligger långt från förra årets dramatiska urladdning. Mycket är vagt och undanglidande, men Dan Jönsson fängslas också av osäkerheten. Här finns udda pärlor som är fantasieggande och kul.Utställning", "article": "5:e Berlinbiennalen Kunst-Werke, Neue Nationalgalerie m fl platser i Berlin Visas t o m 15/6 I en liten by utanför Sundsvall bor en kvinna som är gift med Berlinmuren. Paret hade just firat sin tioåriga bröllopsdag när hennes man den 9 november 1989 angreps av en rasande folkmassa. Hon beskriver händelsen som en tragedi. ”Ingen frågade någonsin Berlinmuren om han ville byggas”, säger hon, ”precis som ingen människa blir tillfrågad om hon vill födas. Allt som finns måste ha rätt att leva.” Eija-Riitta Berliner-Mauer i Liden är antagligen inte helt okänd för svenska tittare efter Filip & Fredriks teveserie om ”sköna människor” häromåret. Nu visas den norske konstnären Lars Laumanns film om henne i sitt rätta element: på en ödetomt i Kreuzberg i Berlin där muren tidigare stod. Eija-Riitta berättar öppet om sin ”objektsexuella” läggning, som i hennes fall betyder att hon dras till långsträckta föremål, särskilt om deras uppgift är att skilja något från något annat. Hennes kärlek till Berlinmuren har inget med politik att göra, förklarar hon. Muren var bara så snygg. På årets Berlinbiennal är det här ett verk som sticker ut med sitt aparta perspektiv på den politiska historien. Men vad är det Laumann vill egentligen? Menar han på allvar att Berlinmuren blir mer begriplig så här? Eller är han ute efter att säga något om konsten? Något om gapet mellan estetik och politik, om det fetischistiska, ”objektsexuella” draget i allt bildskapande? Jag vet inte, och osäkerheten är på sitt sätt både irriterande och fängslande. Mycket i Berlin i år känns vagt och undanglidande, och ibland fungerar det precis som här, som en sorts tankeväckande sjunkbomber. Men minst lika ofta fungerar det inte alls. Årets version lägger sig långt från förra biennalens dramatiska, existentiella urladdning, där allt trängdes längs en enda gata i Berlin: i lägenheter, skolor och på kyrkogårdar. I år är utställningarna mer stabilt fördelade på ett par etablerade institutioner och några alternativa lokaler för platsspecifika verk. Det känns som en reträtt. Tyvärr. För så hade det inte behövt vara. Med dagens inflation i gränsöverskridande utställningskoncept kan en stramare form vara radikal i sig. I huvudutställningen på Kunst-Werke slås jag också först av något mäktigt, kompromisslöst. Turkiske Ahmet Ögut har asfalterat hela den väldiga utställningshallen på entréplanet, doften av olja ligger tung och strax intill visas den norske tecknaren Pushwagners serieberättelse ”Soft City”, en antiteknokratisk dystopi från sent sextiotal. Vad är detta? Industriromantik? Punk? Kanske världens första hardcorebiennal? Tyvärr inte. Det stränga och melankoliska återkommer i ytterligare ett par verk, som i kroaten David Maljkovics performancefilm där bistra fotomodeller poserar på fjättrade bilar i en övergiven gammal mässhall från kommunisttiden. Men sedan spricker det, och jag letar förgäves efter nya trådar i en spretig och egentligen rätt likgiltig biennalutställning där somligt fastnar, annat inte. Här finns förstås några riktigt fina verk, som tjeckiska Katerina Sedas installation av skisser, teckningar och pappersklipp, myllrande, skör och fantasifull. Kul är också Patricia Esquivias kvasivetenskapliga föredrag om de förbisedda parallellerna mellan conquistadorerna och Julio Iglesias. Men i den tidsenliga smeten av pretentiös videopoesi, fantasilösa arkitekturkommentarer, putslustig institutionskritik och daterad smygporr är detta udda pärlor. Riktigt trist blir det på Neue Nationalgalerie, där ett tjugotal konstnärer tryckts in i Mies van der Rohes glaslåda ungefär som på en bilsalong. Susan Hillers film om hotade språk bredvid Goshka Macugas gäckande lilla glaspaviljong; Gabriel Kuris garderobsinstallation som en oavsiktlig kommentar till Thea Djordjadzes spridda, keramiska skulpturfragment. Det är ytligt och förstrött, ett gytter av ting som med sin stumma föremålslighet ständigt ställer sig i vägen för varje ansats till sammanhang eller fördjupning. ”If you don’t like it, I’m sorry”, försäkrar Paola Pivi i titeln till en gallerliknande skulptur som täckts med självhäftande plastjuveler. Något i tonen får mig att fundera på om denna håglöshet, denna brist på allvar och engagemang – estetiskt, existentiellt, politiskt – kanske kan ha med tidsandan, med konsten själv att göra? Eller om det bara handlar om en biennal som kommit snett? Som kanske var något stort och strängt på spåren, men aldrig orkade bestämma sig. Dan Jönsson konst@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8120, "headline": "Beta av \"Metal gear online\" även till Europa", "summary": "Konami har nu bekräftat att även européer får möjlighet att delta i betatestandet av \"Metal gear online\".", "article": "Nu har konami bekräftat att även vi i Europa ska få chansen att betatesta \"Metal gear online\", onlinespelet som är en del av \"Metal gear solid 4\". Exakt har man ska bära sig åt för att få en av de åtråvärda testplatserna är ännu obekräftat, men enligt Eurogamer ska Konami tillkännage detaljerna inom kort. \"Metal gear solid 4\" släpps världen över den 12 juni. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8125, "headline": "\"Ikaruga\" till Xbox Live Arcade", "summary": "Shoot em up spelet \"Ikaruga\" har nu släppts på Xbox Live Arcade. Spelet anses av många vara ett av de bästa i genren.", "article": "Det hyllade shoot em up spelet \"Ikaruga\" har nu släppts på Xbox Live Arcade. Spelet släpptes ursprungligen i arkadhallar 2001, och har därefter konverterats till bland annat Gamecube och Dreamcast. \"Ikaruga\" anses av många vara ett av de bästa shoot em up spelet genom tiderna. Nytt för versionen till Xbox 360 är bland annat spel för två spelare tillsammans online, samt möjligheten att dela med sig av sina spelomgångar till andra spelare. \"Ikaruga\" kostar 800 Microsoft Points. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8127, "headline": "\"Rock band\" släpps den 23 maj", "summary": "Så har slutligen \"Rock band\" fått ett europeiskt releasedatum. Den 23 maj dyker spelet och de tillhörande instrumenten upp på butikshyllorna.", "article": "Nu har Xbox 360-versionen slutligen fått ett officiellt releasedatum här i Europa, rapporterar Eurogamer. Den 23 maj dyker spelet upp på butikshyllorna. Samma dag släpps även ett paket innehållandes de instrument som behövs till spelet. Priset för dessa blir omkring 1700 kronor, då ingår inte spelet utan detta måste köpas separat. Versionerna till Wii, Playstation 3 och 2 dyker upp senare under året. Som tidigare rapporterats så får den europeiska versionen av \"Rock band\" ett antal exklusiva låtar av bland annat Blur och Oasis. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8130, "headline": "Stängt i flera år när Nationalmuseum fixas", "summary": "2011 börjar renoveringen av Nationalmuseum i Stockholm. Notan beräknas hamna på en halv miljard kronor. Bara evakueringen av de 700 000 föremålen tar ett år.", "article": "Det blir läns- och kommunmuseer som ska ställa ut Nationalmuseums samlingar när de evakueras inför renoveringen, som planeras att starta 2011. Resten av de totalt 700 000 föremålen ska lagras i magasin i Stockholms närhet, frågan är ännu inte löst. Själva evakueringen av föremålen beskrivs som ”den största logistiska apparaten i modern tid” av museets chef Solfrid Söderlind. Notan för renoveringen kommer att sluta runt en halv miljard kronor. Statens fastighetsverk, som av regeringen fått i uppdrag att göra en förstudie till genomförandet av en renovering, kan i dag inte säga hur många år bygget kommer att ta. Nationalmuseum har stått i 150 år utan någon genomgripande renovering. De senaste fem åren har behoven blivit ohållbara. Otillräcklig säkerhet, dålig ventilation, el och ljus ej anpassade för dagens föreskrifter samt brandrisk. Faktum är att museets klimatanläggning inte alltid kan uppfylla de utställningskrav som ställs för att få låna och ställa ut föremål. – Nu orkar den här byggnaden inte längre, sa Solfrid Söderlind då hon tillsammans med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth på måndagen presenterade den tänkta planen för Nationalmuseum. Förstudien blir omfattande. Främst handlar den om själva byggnaden och inte eventuella tillbyggnader, som regeringens sakkunniga i museifrågor Christina Rogestams föreslog i fjol. Där skulle ett designmuseum med arkitektur läggas tillsammans med Nobelmuseet. För tillfället ser det ut som att Nobelmuseet inte flyttar utan bygger ut på sin adress i Gamla stan. Och Rådet för arkitektur, form och design föreslog i mars i år att Arkitekturmuseet får ett utökat uppdrag med ansvar för form och design. Men förstudien ska inte bara röra byggnaden utan även omfatta Nationalmuseums totala verksamhet, så en utbyggnad verkar inte helt utesluten. Museichefen tror mer än kulturministern på en utbyggnad. – Jag ser det som en process där man även får ägna sig åt själva verksamheten. Då kommer man att se vad den gamla byggnaden klarar, och att den till exempel inte klarar att ta tillfälliga utställningar, säger Solfrid Söderlind. Förstudien beräknas vara klar om ett år. I september 2010 kan evakueringen börja. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 8133, "headline": "Nationalmuseum renoveras", "summary": "Notan för Nationalmuseums renovering hamnar på en halv miljard kronor. Bara evakueringen av de 700.000 föremålen kommer att ta ett år.", "article": "Det blir läns- och kommunmuseer som ska ställa ut Nationalmuseums samlingar när de evakueras inför renoveringen, som beräknas starta 2011. Resten av de totalt 700.000 föremålen ska lagras i magasin i Stockholms närhet, frågan är ännu inte löst. Själva evakueringen av föremålen beskrivs som \"den störta logistiska apparaten i modern tid\" av museets chef Solfrid Söderlind. Notan för renoveringen kommer att sluta runt en halv miljard kronor. Statens fastighetsverk, som av regeringen fått i uppdrag att göra en förstudie till genomförandet av en renovering, kan inte i dag säga hur många år bygget kommer att ta. Nationalmuseum har stått i 150 år utan någon genomgripande renovering. De senaste fem åren har behoven blivit ohållbara. Otillräcklig säkerhet, dålig ventilation, el och ljus ej anpassade för dagens föreskrifter samt brandrisk. Faktum är att museets klimatanläggning inte alltid kan uppfylla de utställningskrav som ställs för att få låna och ställa ut föremål. - Nu orkar den här byggnaden inte längre, sa Solfrid Söderlind då hon tillsammans med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i går presenterade den tänkta planen för Nationalmuseum. Förstudien blir omfattande. Främst handlar den om själva byggnaden och inte eventuella tillbyggnader, som regeringens sakkunniga i museifrågor Christina Rogestams föreslog i fjol. Där skulle design slås ihop med Arkitektur och Nobelmuseet. För tillfället ser det ut som att Nobelmuseet inte flyttar utan bygger ut på sin adress i Gamla stan. Och Rådet för arkitektur, form och design föreslog i mars i år att Arkitekturmuseet får ett utökat uppdrag med ansvar för form och design. Men förstudien ska inte bara röra byggnaden utan även omfatta Nationalmuseums totala verksamhet, så en utbyggnad verkar inte helt utesluten. Museichefen tror mera än kulturministern på en utbyggnad. - Jag ser det som en process där man även kommer att få ägna sig åt själva verksamheten. Då kommer man att se vad den gamla byggnaden klarar, och att den till exempel inte klarar att ta tillfälliga utställningar, säger Solfrid Söderlind. Förstudien beräknas vara klar om ett år. I september 2010 kan evakueringen börja. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8137, "headline": "Journalist har spelat igenom \"GTA IV\"", "summary": "En amerikansk speljournalist blev den första utanför utvecklingsteamet att spela igenom hela \"GTA IV\". Enligt honom är spelet det överlägset bästa i serien.", "article": "Den amerikanska speljournalisten Rob Taylor är den första personen utanför utvecklingsteamet som spelat igenom hela \"GTA IV\". Enligt honom är spelet det överlägset bästa i serien, och lever mer än väl upp till de enormt höga förväntningarna. Han avslöjar även att det tog honom omkring 24 timmar att stresspela igenom hela spelet, för en vanlig spelare uppskattar han speltiden till omkring 40 timmar. Han menar även att spelets kontroll har förbättrats avsevärt jämfört med de tidigare delarna. GTA IV\" släpps till Playstation 3 och Xbox 360 den 29 april. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8138, "headline": "Salong med respekt gav rätt stämning", "summary": "Rufus Wainwright återuppväcker Dramaten som popscen med en ensam flygel. Här blir hans musik än mer storslagen.", "article": "Rufus Wainwright Scen: Dramaten, Stockholm ”Sjung inte med nästa gång. Det här är en respektabel middag”, skämtar Rufus Wainwright mitt i låten ”Sanssouci” som tindrar av färgprakt också i all sin enkelhet med bara vaggande akustisk gitarr. Att Dramatenhuset fyller hundra samtidigt som det är precis tio år sedan den amerikansk-kanadensiske kammarpoptrubaduren gav ut sitt första album bäddar för firande. Salongens guldsmyckningar och målningar torde bära upp de mest grandiosa arrangemang. Lägg därtill teaterväggar med ett förflutet som säkert kunnat ge den rätta stämningen åt Wainwrights inlånade ”Fantomen på operan”-takter på ”Release the stars” – senaste studioalbumet som han skämtsamt beskrivit som ”ljudet av kassaklirr”. För Rufus Wainwright har med tiden nått en större publik samtidigt som han på varje skiva försett sin musik med ytterligare orkestrala lager. I en DN-intervju för några år sedan liknade han albumet ”Poses” vid stjälken medan uppföljaren ”Want one” och i synnerhet ”Want two” skulle vara blomman, själva höjdpunkten, innan han skulle återgå till det småskaliga. Och när Rufus Wainwright återuppväcker Dramaten som popkonsertscen med två utsålda spelningar gör han det också utan symfoniorkesterambitioner och rockinstrumentation för att i stället återvända till det singer/songwriterminimala. Till en sparsam inramning med en ensam flygel och en nakenhet som i själva verket gör hans musik mer storslagen än man kan ana. Wainwrights uttryck har alltid handlat lika mycket om opera som om pop, om konstmusikaliska instick och underhållningstradition. För närvarande skriver han på en opera för Metropolitan och härom året återskapade han den eviga gayikonen Judy Garlands konsert på Carnegie Hall i New York. När det kommer till olika musikstilar är Rufus Wainwright egentligen inte gränsöverskridande utan snarare gränslös – på både gott och ont. Själv har han talat om ”Rufusism” och bitvis gett intryck av ett överdimensionerat ego men på lördagskvällen är han förvånansvärt chosefri när han växlar mellan flygel och akustisk gitarr. Redan i ”Brokeback mountain”-numret ”The maker makes” får rösten krypa nära, med ett anslag som närmast rör sig i en romantisk liedtradition, medan flera av spåren från ”Release the stars” låter lika uppriktiga som rehabiliteringsbekännelsen ”Want”. Det är också den typen av låtar som i sitt mest avskalade tillstånd lyfter och svävar i väg. Man kan jämföra med sångare som Ed Harcourt eller Thom Yorke men hos Wainwright finns samtidigt mer av det croonerteatrala. Rufus Wainwright påstår sig känna närvaron av de storheter som tidigare huserat på Dramatens scen. Inte minst Ingmar Bergman, som tillägnas den än så länge outgivna låten ”Zebulon”. Och när Wainwright kommer av sig i ”Nobody’s off the hook” blir det med ursäkten att den här teatern är så vacker att han känner sig dum. Helheten är både andaktsfull och humoristisk på samma gång, oftast med livets allvarsamma lek i centrum, särskilt i avslutande extranumret ”Foolish love”. JOHANNA PAULSSON musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8141, "headline": "En ”Påsk” som svider", "summary": "Strindberg blir själv mindre men hans pjäs större på danska, tycker Ingegärd Waaranperä som sett premiären av ”Påsk” på Köpenhamns nya kungliga teaterscen.", "article": "”Påsk” av August Strindberg Övers. till danska: Frederik Dessau Regi: Gunnel Lindblom Scenografi: Birgitte Mellentin Medverkande: Lane Lind, Peter Gilsfort, Mille Hoffmeyer Lehfeldt, Christiane G Koch, Anders Juul, JØrgen Reenberg Scen: Skuespilhuset, Köpenhamn Köpenhamn har fått sin nya kungliga teaterscen. Det nya Skuespilhuset öppnade i februari längst ut på kanten av Nyhavn. Ett hus i gråsvart tegel och glas, med vattnet kluckande under breda entrébryggor i trä, enorma publikutrymmen och en fantastisk, sagoaktig Amagerutsikt. Med operan tvärs över vattnet och biblioteket ”Den svarta diamanten” lite längre bort i hamninloppet vänder staden sitt kulturella ansikte mot Sundet. Att den vill kalla sig Nordens huvudstad syns kanske mest just här. Så verkar också repertoaren vara tänkt. Öppningssäsongen är påtagligt nordisk, för att inte säga svensk. De första premiärerna har varit en bejublad ”Hamlet” (Nicolas Bro) i regi av Alexander Mørk-Eidem, norrman med stor svensk regikarriär. Så Jon Fosses ”Sult” efter Knut Hamsuns roman, som inte blev lika hyllad. Medan Ingmar Bergmans ”Höstsonaten” i regi av svenska Hilda Hellwig och med Ghita Nørby i huvudrollen är ”bemærkelsesværdig” och går för fulla hus. Den 16 april blir det premiär på det danska dramat ”Ordet” av Kaj Munk, i regi av Lars Norén. Men nu är det Strindbergs ”Påsk”, som hade premiär på fredagskvällen i Gunnel Lindbloms regi. Skammen ligger tung över förskingrarfamiljen Heyst, där fadern sitter i fängelse för sitt brott och yngsta dottern som hamnat på sinnessjukhus kommer hem igen, till en familj i självvald isolering. Fäster man sig vid inramningen – sent 1800-tal, långa kjolar och sakralt ljus från höga fönster – kan man kalla den konventionell. Men här finns också annat att upptäcka. Inte minst ett lysande skådespeleri, avspänt och koncentrerat, renskalat men fullt av levande detaljer, och en fin, försåtlig regihumor som följer texten överallt med genomskådande blick. Framför allt är det ungdomarna som imponerar: Mille Hoffmeyer Lehfeldt är Eleonora, familjens offerlamm, inte galen kanske men med sin naiva klarhet och sin abrupta förnumstighet ändå prilligt rörande. Anders Juul som Benjamin, familjens inackordering, blir söt, förälskad och korkad i hennes närhet, med klar commedia-talang. I den genren har han kanske haft läraren på nära håll: Jørgen Reenberg är en av dansk teaters grand old men och firar med denna föreställning sitt 60-årsjubileum som skådespelare. I rollen som Lindqvist, familjens spöke och skuldindrivare, den som i själva verket vill driva dem ut ur offerrollen och in i livet, leker han med förtjusning sin katt och råtta-lek. Morrar, gläfser i sin pälskrage som ett stort djur, men styr och förlåter så tårarna rinner i salongen, som en äkta teatergud. När alla talar danska får man nationalskalden på lite håll: Strindberg själv blir lite mindre, hans pjäs större, mer allmänmänsklig. Eller om det är Gunnel Lindbloms handlag med symbolerna som gör skillnaden? Hur som helst har det blivit en ”Påsk” som svider till. När publiken fnissar åt Strindbergs dystra repliker tror mitt nationella ego först att det är oss svartsynta svenskar de skrattar åt. Tills jag inser att de känner igen sig själva. Att Strindberg är lika hemma här som i Sverige, och överallt. Ingegärd Waaranperä ingegard.waaranpera@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8142, "headline": "Kulturhuset kokar av jazz", "summary": "Festivalen Swedish Jazz Celebration är tillbaka i Stockholm. Johannes Cornell hör slingor och grooves från hela världen.", "article": "Swedish jazz Celebration 2008 Artister: Berggren/Äleklint Kvintett, Mathias Algotsson & Johan Setterlind, Lennart Åberg med kvintett och storband, Jan Allan/Georg Riedel/Jacob Karlzon, Magnus Nyström Trio med flera. Scen: Kulturhuset, Stockholm På ena sidan om scenen strömmar folk oavbrutet upp och ner för två rulltrappor. På andra sidan ger stora panoramafönster en obruten vy av Sergelstorg i släpljus, rusningstrafiken inkluderad. Att föreställa sig ett lugnare scenario för en konsert än World news café i Kulturhuset låter sig göras tämligen friktionsfritt. Men på något sätt lyckas kvintetten med de båda trombonisterna Sven Bergren och Mats Äleklint liksom absorbera vad som sker runt omkring dem. Deras jazz låter lite rastlös och eklektisk, men jag är inte säker på att det verkligen emanerar från musikerna. Omgivningen är med och lirar. Swedish jazz celebration är tillbaka i Stockholm. I fjol höll man till i Luleå, nästa år ska man till Göteborg – men för en stockholmare är det förstås här festivalen hör hemma. Tillsammans med några andra, mer eller mindre återkommande evenemang utgör den ett nödvändigt komplement till Skeppsholmen i juli. Stans jazzliv behöver en plats där man årligen kan samlas, stämma av läget och fördjupa sig i aktuella tendenser. Fast då måste det ju också komma ordentligt med publik. Lennart Åbergs supergrupp med Palle Mikkelborg och stjärntrummisen Peter Erskine låter inledningsvis något trevande, kanske främst på grund av de rent akustiska avstånden som uppstår i Hörsalen när det är så pass långt ifrån fullsatt. Mikkelborg ansluter först i andra låten men tillför då genast sitt välkända trumpetsound, på sitt sätt besläktat med Miles Davis men samtidigt ”nordiskt” i ungefär samma mening som Terje Rypdal och Jan Garbarek. Gruppen har ett helgjutet fundament i Erskine och basisten Christian Spering – och det kan behövas när även Åberg, nu på sopransaxofon, flyter ut i mindre rytmiskt preciserat spel. Ett solo av Mikkelborg utlöser mer av gruppens inneboende styrka, med sublimt sväng i rytmsektionen samtidigt som blåsarna och pianisten Daniel Karlsson kommer loss över de olika taktarter som är typiska för Åbergs musik. Lite senare på fredagskvällen återkommer samma grupp fast utökad till ett storband. Det är del två i Åbergs projekt för festivalen, med tonvikt på musik influerad av Don Cherry. Det är breda, mäktiga klanger och långsamma grooves genomsyrade av exotiska ostinaton. Ett slags världsmusikjazz, skulle man kunna säga. Men utan att passera en annars given referens som Weather Report. Arvet efter Cherry, om vi håller kvar vid honom som utgångspunkt för Åbergs storbandmusik, utgör en parallell skola. Festivalen tar flera av Kulturhusets scener i anspråk. Förutom Hörsalen och kaféet mellan rulltrapporna och panoramafönstren finns Lava och Studio 3. Den senare ryms i ett rum som snabbt blir knökfullt och lämpar sig utmärkt för lite mer intim musik. Pianisten Mathias Algotsson och trumpetaren Johan Setterlind gör bra ifrån sig som duo, liksom Jan Allan, Georg Riedel och Jacob Karlzon på trioformat utan trummor. Kvällens mest excentriska inslag är däremot gitarristen Magnus Nyströms trio, som ohämmat drar linjer och kopplingar kors och tvärs över den musikaliska kartan, från rock till visa, från jazz till Indien. Johannes Cornell musik@dn.se Läs avslutningsrecensionen från Swedish Jazz Celebration i DN i morgon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8147, "headline": "\"Sam & Max\" kommer till Wii", "summary": "Det är nu bekräftat att \"Sam & Max\" kommer till Wii. Spelet innehåller alla delarna av den uppdelade PC-versionen.", "article": "Efter över ett år av spekulationer har nu Telltale games bekräftat att \"Sam & Max\" kommer till Wii. Spelet blir en rak portning av PC-versionen, och innehåller alla de sex episoderna som tidigare släppts separat. Enligt utvecklarna är alla önskemål från spelets fans om att konvertera det till Wii en av de bidragande orsakerna till att spelet nu verkligen kommer till konsolen. När vi kan förvänta oss att spelet hittar ut på butikshyllorna är dock ännu oklart, annat än att det blir senare i år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8152, "headline": "\"Gran turismo 5 prolouge\" säljer bra", "summary": "Nyligen släppta \"Gran turismo 5 prolouge\" är populärt. Spelet tog sig direkt in på svenska speltoppens förstaplats.", "article": "\"Gran turismo 5 prolouge\" är den efterlängtade aptitretaren inför den fulla versionen av \"Gran turismo 5\" som släpps nästa år. Spelet släpptes i Europa förra veckan, och tog sig direkt in på svenska speltoppens förstaplats, enligt statistik från branschorganisationen dataspelsbranschen. På speltoppens andraplats återfinns \"Guitar hero 3\", och på tredjeplatsen \"Command & conquer 3\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 8161, "headline": "Besparingar i kulturskolan drabbar hårt", "summary": "Personalen på Kulturskolan i Stockholm slår larm om effekterna av besparingskraven. Minst 75 barn står utan lärare sedan deras bildpedagoger omplacerats mitt i terminen.", "article": "13-åriga Stefani Tannous drömmer om att bli konstnär. Men när terminsavgiften på Kulturskolan vid årsskiftet höjdes från 500 kronor för 1,5 timme per vecka till 900 kronor sade familjen ifrån. Ekonomin tillät inte mer än en timslång lektion. Sedan kom nästa bakslag. Mitt under terminen fick eleverna på Kulturskolan i Bredäng besked om att bildläraren Maria Saveland ska omplaceras. 60 barn stod plötsligt utan lärare. Stefani Tannous säger att hon fick tårar i ögonen av beskedet: - Det känns inte rätt att de gör så här. Det är jättemånga som hamnar i kö och inte kan gå kvar. Det här är en stor grej för ungdomar, Sverige är ett kulturland med många stora musikanter och konstnärer. Om man inte får lära sig musik och konst när man är barn vad kommer då att hända med Sverige? I höstas klubbades sparkravet på Kulturskolan igenom i fullmäktige. Avgifterna höjdes kraftigt, som minst med 150 kronor per termin, som mest med 450 kronor. Samtidigt har 20 lärartjänster försvunnit, något som nu börjar synas ordentligt i organisationen. Ännu finns ingen officiell statistik över hur många barn som har drabbats av besparingarna, men personalen på Kulturskolan vittnar om hur många barn som slutat på grund av de höjda avgifterna eller för att de tvingats byta grupp eller ledare. Ralf Hansen, klarinett- och saxofonlärare i Bredäng med ansvar för \"Världens musik och dans\", ser situationen som ett katastrofscenario. - Vi har vetat redan från andra veckan att det här fick en väldigt stark effekt, att elever har slutat, hela grupper i teatern och flera dansgrupper. Från ledningen har man hela tiden sagt att vi måste vänta på statistiken. Men jag tycker det går för långsamt! Det tydligaste exemplet på hur sparkravet drabbat barnen i Kulturskolan inleddes med att två bildpedagoger på Kulturhuset i Stockholm sades upp. I stället omplacerades två bildpedagoger från Bredäng och Södermalm till Kulturhuset. I ett slag blev 95 barn av med sina bildlärare - omkring 20 av dem har fått nya platser, resten väntar på besked om sin framtid. Bildpedagogen Maria Saveland började sitt nya jobb på Kulturhusets Rum för barn i går. Hon är orolig över hur det ska gå för hennes gamla elever i Bredäng och tycker att besparingarna slår hårt mot just förorten. - En långtgående konsekvens av det här är att man inte erbjuder alla barn samma möjlighet till kulturell förkovran. De får inte möjlighet att skaffa sig det självförtroende det innebär att kunna uttrycka sig själv, säger hon. Maria Saveland får medhåll av Jan Lundberg, förälder till Rasmus,13 år. Hans son har liksom Stefani Tannous erbjudits en ny plats hos en bildpedagog i Bredäng, men Jan Lundberg påpekar att de tillhör de lyckliga få: - I Bredäng finns det många utsatta barn. Det är en oerhört märklig politik när man skär i en väl fungerande verksamhet som sysselsätter många barn. Det kan inte vara ekonomiskt försvarbart. Kulturdirektören Berit Svedberg tycker att rapporterna om Kulturskolans kris varit överdrivna. - Man får inte dramatisera det här för mycket. Det är väl lärare som slutar lite nu och då och det händer att vi måste stuva om och hitta nya erbjudanden. Hon lovar på stående fot att alla elever som blivit utan lärare ska erbjudas nya alternativ. - Kulturskolan erbjuder alla barn någon form av ersättning om de inte får ha sin lärare kvar eller om en grupp slutar. Det kan finnas något undantag, en designutbildning som rör åtta till tio elever som vi inte kan ersätta, annars ska alla få erbjudanden. Sedan måste man ibland åka eller gå lite längre för att ta sig dit och de små barnen måste ha sällskap av en vuxen. Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (fp) har fått kritik för att hon i höstas lovade att inga barn skulle drabbas av åtgärderna inom Kulturskolan. Hon tycker att kritiken varit orättvis. - För det första har Kulturskolan inga besparingskrav, de har lika mycket pengar som förra året. Och vi har inga belägg för att larmen stämmer, det är alltid en viss ruljangs i Kulturskolan, säger hon och fortsätter: - Jag sade i höstas att inga barn skulle ställas utan undervisning och kan konstatera att detta har gällt alla utom just några elever i Bredäng. Det är väldigt beklagligt och kulturdirektören måste givetvis se över varför man inte klarar det. Det är inte bara bildverksamhet Det är inte bara bildverksamhet som berörs. Detta är ett utdrag från ett möte med teaterpedagogerna i Kulturskolan: Medis: \"10 st grupper har slutat sedan årsskiftet, trots att barn blivit erbjudna alternativa tider och ledare. Bekräftar erfarenheten att barn oftast slutar när de tvingas byta grupp eller framför allt ledare.\" Gröndal: \"Det har blivit tomt på teatern, färre pedagoger arbetar och baslagen är nerlagda.\" Östermalm: \"Teatern krymper och krymper: färre pedagoger och färre barn, från cirka 550 till 330.\" Hägersten/Skärholmen: \"Barn har slutat på grund av höjda avgifter i Bredäng. Barn och ungdomar gråter och försöker protestera när de tvingas sluta!\" Hässelby: \"Barn har slutat på grund av de höjda avgifterna men nya har också börjat. Jobbigt med flera chefsbyten. Baslagen är nästan helt borta, svårt att få skolan att betala.\" Husby: \"Trista och sorgliga scener har utspelats pga de höjda avgifterna, när barn tvingas sluta. Barn har gråtande - bokstavligen - slitits ur pedagogens famn!\" Skarpnäck: \"Stora oklarheter kring det centralt utskickade brevet vid årsskiftet i t ex Östberga gjorde att 2/3 av barnen slutade. Personalen känner stor frustration över att höjningen gjordes mitt i ett 'läsår'.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 8168, "headline": "Perrelli fruktar Schweiz", "summary": "Årets finalister i Eurovision Song Contest kunde i går höras i Filmhuset i Stockholm. Christer Björkman är måttligt imponerad av kvaliteten på bidragen. \"Det kan vara den sämsta tävlingen hittills\", säger han.", "article": "- 43 låtar. Fler än någonsin tidigare. Det gäller att ni inte somnar, skämtar Christer Björkman. Han står längst fram i en biograf på Filmhuset i Stockholm och väntar på att den första av två välfyllda dvd:er med årets finalister i Eurovision Song Contest ska dra i gång på duken bakom honom. Den svenske Melodifestivalgeneralen är minst sagt måttligt imponerad av kvaliteten på bidragen från de europeiska konkurrenterna som ska tävla mot Charlotte Perrellis \"Hero\". - Det kan vara den sämsta tävlingen hittills. Det är ett märkligt år. Dryga tre timmars lyssnande och tittande på vinnarbidrag senare är det lätt att hålla med Björkman. Märkligt var ordet. Det är som om fjolårets två mest framgångsrika bidrag influerat ett par olika inriktningar av tävlingen. Ukrainas andraplacerade folieinbakade Teletubby Verka Serduchka har tveklöst inspirerat den hord av mer eller mindre udda - eller bara pinsamma - låtar med eller utan gimmicks som präglar stora delar av årets ESC-final. Irland frångår sin framgångsrika balladtradition och representeras av den rappande kalkonmuppen Dustin The Turkey. Estland låter en något gubbsjuk, inte särskilt röstbegåvad trio medelålders män sjunga på hemmagjord serbiska. Malta försöker dra i gång kalla kriget igen med en text om ryskt spioneri. Lettlands Pirates Of The Sea är exakt vad de heter. Bosnien-Hercegovinas låt är kanske inte så konstig, lätt Bowie-influerad rock, men scenshowen föreställer en bondgård med dansare som kärnar smör i takt till musiken. Även om den höna som togs med in på scen i den nationella uttagningen är förbjuden i ESC. Liksom alla andra djur. Å andra sidan verkar fjolårets vinnarlåt, Marija Serifovic mäktiga powerballad \"Molitva\", ha påverkat många länder att skicka liknande låtar. Utan att någon av dem är riktigt lika kraftfull. Charlotte Perrellis \"Hero\" hör till en tredje kategori låtar - danspoppen - och utmanas av kanske en handfull liknande bidrag. - Ja, det är Ukraina och ytterligare några länder, konstaterar en förkyld Perrelli på presskonferensen efter genomlyssningen. Men vi får hoppas att folk ute i Europa tycker att jag har en stark låt i genren, att den håller internationellt. Sedan den svenska finalen för ett par veckor sedan har framförandet av \"Hero\" genomgått några smärre förändringar. - Vi har finslipat en del detaljer. Scenen är mycket större nere i Belgrad så koreografin har ändrats lite och det är annorlunda bildvinklar, berättar hon. Annars är Perrelli på väg ut för att lansera låten i Europa, hon ska bland annat till Finland och Belgien de närmaste dagarna. Det börjar bli dags. - Vi har en nackdel i och med att vi har vår final sist av alla länder. Det blir mindre tid för promotion. Men jag har hört att låten spelas på radion i både Norge och England. Det är bra. Perrelli har precis som Björkman sett över konkurrensen. - Schweiz ser farligt ut, Rumänien likaså, Danmark har en väldigt trallvänlig låt. Fast det kan hända mycket. Att se låtarna på video är en helt annan sak än att se dem live. Hon är mer diplomatisk i sina omdömen än Björkman. - Det är oerhört svårt att säga något om de andra låtarna. Man tittar med helt andra ögon som medverkande än om man bara är publik. Jag hoppas givetvis att det ska gå bra, men man vet aldrig. Vad som helst kan hända. Kalkonen kan vinna till och med. Jag önskar att jag kunde säga att kvalitet är en garanti för framgång i den här tävlingen, men det funkar inte alltid så. Tyvärr. Eurovision Song Contest 2008 Eftersom Serbien genom Marija Serifovic \"Molitva\" vann tävlingen förra året kommer Eurovision Song Contest i år att avgöras i Beogradska Arena i Belgrad. Nytt för i år är att kvaltävlingen till finalen delats upp i två direktsända semifinaler, en tisdagen den 20 maj, en torsdagen den 22. Charlotte Perrellis \"Hero\" kommer att tävla i den andra och går ut tidigt i tävlingen, redan som nummer två. Bland svenskans motståndare finns bland andra Ukraina, Schweiz och Danmark. Direktkvalificerade till finalen lördagen den 24 maj är förutom fjolårsvinnaren Serbien också \"de fyra stora\": England, Tyskland, Frankrike och Spanien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8171, "headline": "När farmor blev virrig", "summary": "Senilitet är inte vanligt i barnböckernas värld. I ”Farmors alla pengar” tar sig Ulf Nilsson an ännu ett svårt ämne. Nu sin egen farmors och mors virrighet. Och det gör ont.", "article": "Böcker Ulf Nilsson text Eva Eriksson bild ”Farmors alla pengar” Eriksson & Lindgren Det är lätt att göra sig lustig över minnesskrala medmänniskor i hatt och stödstrumpor. Vi garvar så gärna när tanters tossigheter gränsar till galenskap, som hos Joseph Kesselrings systrar i ”Arsenik och gamla spetsar” eller Monty Pythons kärringgäng som glatt klubbar ungdomar med sina handväskor. I den självbiografiska bilderboken om Ulf Nilssons virriga farmor däremot finns ett allvar som känns. Senilitet hör inte till det vanliga i barnböcker. Men Nilsson är en av de barnboksförfattare som med trygg stämma lotsar även de yngsta läsarna genom så kallade svåra ämnen. I sin och Anna-Clara Tidholms Augustvinnande bilderbok om ett döende marsvin, ”Adjö, herr Muffin” (2002), men också i boken ”Alla döda små djur” (som olyckligtvis kom ut 2006 när skräcken för fågelinfluensan härjade och föräldrar knappast ville inspirera barnen till att pillra på fjädertufsiga skelett) skildrar han barns starka, men ibland också osentimentala förhållande till döden. Nu berättar han i förordet om sin egen farmors och mors virrighet och uppmanar läsarna att ”…förbereda sig på att sådant kan hända. Att våga tala om det och att våga skämta om det.” Sexårige Ulfs farmor drabbas av vresig snålhet och tar ut alla sina pengar från banken. Visst kan man skratta åt hur hon gömmer sedlarna i sällskap av sitt barnbarn – som har så bra ”komihåg”. Ulf minns ju varje gömställe: skorna, syskrinet, kakburken. Men det hela är på fullt allvar och det ”gör ont i bröstet” på pojken när hans farmor inte känner igen honom. Eva Eriksson, så skicklig på att illustrera bus och livfullhet, målar här en ovanligt stillsam bild av farmors liv på landet med hönsen i trädgården, äppelträden och brödbilen runt hörnet. Med hennes hjälp möter läsarnas ögon också ensamheten i köket där en av två köksstolar står tom och klockan ödesmättat sällskapar med almanackan på väggen. Ur uppslagen stiger en numera sällsynt doft av linoleummatta, svala skafferier, sängpotta, brödburkar och kaffe på vedspis. Man kan inte låta bli att undra hur det ska gå när den svarta myndighetsbilen parkerar utanför farmors staket. Hur ska Ulf kunna försvara sin virriga farmor med hemgjord pilbåge? Det här är en bok som ger insikter om livet såväl för barn som för vuxna. Men varför envisas allt fler förlag med att själva recensera sina böcker i baksidestexten? Själv vill jag gärna veta vad boken handlar om. Inte vad förlagets medarbetare tycker. En riktigt bra bruksbok, men ”mästarklass” känns som lite väl svulstiga ord?! Stina Zethraeus barnung@dn.se Just nu visar Växjö teater föreställningen ”Farmors alla pengar”, en pjäs som skrevs samtidigt som boken utifrån samma berättelse. Pjäsen är för barn från sju år, medan boken är även för mindre barn. Artikeln är rättad 2008-04-02 Bilderboken ”Farmors alla pengar”, med text av Ulf Nilsson och bild av Eva Eriksson, som recenserades i går, ges ut av Bonnier Carlsen. Och pjäsen ”Farmors alla pengar” spelas av Regionteatern Blekinge Kronoberg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8173, "headline": "Perrelli fruktar Schweiz", "summary": "Årets finalister i Eurovision Song Contest kunde i går höras i Filmhuset i Stockholm. Christer Björkman är måttligt imponerad av kvaliteten på bidragen. ”Det kan vara den sämsta tävlingen hittills”, säger han.", "article": "– 43 låtar. Fler än någonsin tidigare. Det gäller att ni inte somnar, skämtar Christer Björkman. Han står längst fram i en biograf på Filmhuset i Stockholm och väntar på att den första av två välfyllda dvd:er med årets finalister i Eurovision Song Contest ska dra i gång på duken bakom honom. Den svenske Melodifestivalgeneralen är minst sagt måttligt imponerad av kvaliteten på bidragen från de europeiska konkurrenterna som ska tävla mot Charlotte Perrellis ”Hero”. – Det kan vara den sämsta tävlingen hittills. Det är ett märkligt år. Dryga tre timmars lyssnande och tittande på vinnarbidrag senare är det lätt att hålla med Björkman. Märkligt var ordet. Det är som om fjolårets två mest framgångsrika bidrag influerat ett par olika inriktningar av tävlingen. Ukrainas andraplacerade folieinbakade Teletubby Verka Serduchka har tveklöst inspirerat den hord av mer eller mindre udda – eller bara pinsamma – låtar med eller utan gimmicks som präglar stora delar av årets ESC-final. Irland frångår sin framgångsrika balladtradition och representeras av den rappande kalkonmuppen Dustin The Turkey. Estland låter en något gubbsjuk, inte särskilt röstbegåvad trio medelålders män sjunga på hemmagjord serbiska. Malta försöker dra i gång kalla kriget igen med en text om ryskt spioneri. Lettlands Pirates Of The Sea är exakt vad de heter. Bosnien-Hercegovinas låt är kanske inte så konstig, lätt Bowie-influerad rock, men scenshowen föreställer en bondgård med dansare som kärnar smör i takt till musiken. Även om den höna som togs med in på scen i den nationella uttagningen är förbjuden i ESC. Liksom alla andra djur. Å andra sidan verkar fjolårets vinnarlåt, Marija Serifovic mäktiga powerballad ”Molitva”, ha påverkat många länder att skicka liknande låtar. Utan att någon av dem är riktigt lika kraftfull. Charlotte Perrellis ”Hero” hör till en tredje kategori låtar – danspoppen – och utmanas av kanske en handfull liknande bidrag. – Ja, det är Ukraina och ytterligare några länder, konstaterar en förkyld Perrelli på presskonferensen efter genomlyssningen. Men vi får hoppas att folk ute i Europa tycker att jag har en stark låt i genren, att den håller internationellt. Sedan den svenska finalen för ett par veckor sedan har framförandet av ”Hero” genomgått några smärre förändringar. – Vi har finslipat en del detaljer. Scenen är mycket större nere i Belgrad så koreografin har ändrats lite och det är annorlunda bildvinklar, berättar hon. Annars är Perrelli på väg ut för att lansera låten i Europa, hon ska bland annat till Finland och Belgien de närmaste dagarna. Det börjar bli dags. – Vi har en nackdel i och med att vi har vår final sist av alla länder. Det blir mindre tid för promotion. Men jag har hört att låten spelas på radion i både Norge och England. Det är bra. Perrelli har precis som Björkman sett över konkurrensen. – Schweiz ser farligt ut, Rumänien likaså, Danmark har en väldigt trallvänlig låt. Fast det kan hända mycket. Att se låtarna på video är en helt annan sak än att se dem live. Hon är mer diplomatisk i sina omdömen än Björkman. – Det är oerhört svårt att säga något om de andra låtarna. Man tittar med helt andra ögon som medverkande än om man bara är publik. Jag hoppas givetvis att det ska gå bra, men man vet aldrig. Vad som helst kan hända. Kalkonen kan vinna till och med. Jag önskar att jag kunde säga att kvalitet är en garanti för framgång i den här tävlingen, men det funkar inte alltid så. Tyvärr. Mattias Dahlström noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8182, "headline": "Kokainkungens vardag", "summary": "James Mollison: \"The Memory of Pablo Escobar\". Han var Scarface och Gudfadern i samma person – på riktigt. Men mäktigare, rikare och mer hänsynslös. Kristian Petri läser en fascinerande fotobok om den ökände colombianske kokainkungen Pablo Escobar.", "article": "Pablo Escobar från Colombia var under en tid på 80-talet en av världens rikaste män. Forbes listade honom på en sjunde plats. Escobar spenderade cirka tre miljoner dollar i månaden på bilar, pälsar, villor, skor, konst… Det var kokainets ökade popularitet i slutet av 70-talet, på klubbar i Miami och New York, som lade grunden för Escobars imperium. I början av 80-talet kontrollerade Medellinkartellen cirka 80 procent av världens kokainhandel. Pablo Escobar är Scarface och Gudfadern i samma person - på riktigt. Men mäktigare, rikare och mer hänsynslös. Pablo Escobar mördade justitieminister Lara Bonilla. Stormade Högsta domstolen och mördade 100 personer, däribland elva av landets högsta domare. Sprängde tidningen El Espectador som skrev kritiska artiklar mot honom. Dödade presidentkanditater, senatorer, journalister, poliser, militärer och vanliga civila som bara var i vägen. Skickade en buss med åtta ton sprängmedel i en attack mot hemliga polisen, vilket dödade 89 människor och skadade 500. Sprängde ett passagerarplan med 109 personer ombord. Escobars hjältar var Al Capone och Pancho Villa. Mellan 1989 och 1993 var han ansvarig för mord på cirka 1.000 poliser. Allt som allt visar den makabra slutstatistiken på upp mot 10.000 avrättade människor. \"The memory of Pablo Escobar\" av James Mollison berättar om den ökände kokainkungen Pablo Escobars liv. Men det är en något annorlunda berättelse. För detta är hans liv så som det gestaltas i kvarlämnade bilder och dokument, hämtade från poliskartotek, privata fotoalbum, tidningsarkiv och museisamlingar. Fotografen James Mollison började med ett projekt om \"Narcotecture\" - han ville dokumentera kokainpengarnas inflytande på samtida colombiansk arkitektur - och började fotografera fincas, lyxiga nattklubbar, extravaganta lägenhetskomplex med swimmingpooler på taket och skottsäkra dörrar. Ett av husen var Edificio Monaco, ett av Pablo Escobars bunker-liknande hem och numera högkvarteret för Fiscalia, Colombias åklagarmyndighet. Mollison träffade chefen Manuel Dario Aristizabal som försåg honom med en väska unika fotografier av Escobar. Bilderna skapade en massa frågor, som blev till en resa, som blev till en bok. Detta är Pablo Escobars historia sådan den låter sig berättas i de bilder som finns kvarlämnade. Mollison berättar i förordet: \"Resultatet reflekterar den fragmentariska dokumentationen av Pablos liv - också det en sanning om Pablo.\" Men det är inte bara bilder. Journalisten Rainbow Nelson har intervjuat mer än 100 människor som på olika sätt varit i kontakt med Escobar. Klichébilderna finns här, den glamorösa ondskan. Escobar stiger ur sin privata Learjet. Guldrevolvrar. Blandat med familjeidyllen, barnens födelsedagar. Här finns också ett slags Sopranos-aktig sunkighet. Grabbar i badbyxor vid poolen med drinkar och flickor. Escobar var besatt av så kallade \"sardiner\", 15- 16 åriga skolflickor som ständigt strömmade till hans gömställen. Flickorna fick dyra presenter, juveler och bilar. I stort sett alla kandidater till \"Miss Colombia\" besökte Escobar men på frågan från en journalist vilken kvinna han helst av allt ville ligga med i hela världen svarade Escobar: \"Margaret Thatcher.\" Jag bläddrar vidare i Pablo Escobars minne: konfirmationsfotot, första arresten, ett urval av hans 11.000 vapen, en jukebox med en hel del musik av Lionel Richie, en pistol i en utskuren bok. Ett kapitel ägnas åt Hacienda Napoles, ett enormt område med landningsplatser för flygplan och helikoptrar, här fanns en zoologisk trädgård med elefanter, giraffer, noshörningar och Colombias finaste samling fåglar. Från anläggningen kunde tre fyra flygplan lyfta om dagen fyllda med kokain. Planen kom tillbaka med sedlar. Det var ett problem - pengarna tog mer plats än drogerna. Men det finns också bilder som inte tillhör det förväntade: Invigningen av Barrio Pablo Escobar, en stadsdel med 400 hem byggda för staden Medellins fattigaste invånare. Här byggde Escobar också upp en kyrka till sin moders ära. Han betalade ljusanläggningar till 800 fotbollsplaner i staden. Ett tag kallades han för \"Antioquias Robin Hood\" i den lokala pressen. Fortfarande hänger porträtt av Escobar bredvid Kristus i stadsdelen som bär hans namn. Och på väggen i en nattklubb i Medellin har någon gjort en oljemålning där Escobar framträder i Jesus gestalt mot en kamouflagefärgad bakgrund. Sedan följer bilder från hans politiska karriär som gick under sloganen: \"En folkets man. En handlingens man. En man som håller sitt ord.\" Någonstans mitt i boken får jag en känsla av att se en \"Citizen Kane\"-liknande film. Detta är \"Citizen Escobar\". El Poeta, Escobars pr-konsult, berättar: \"Han ville bli landets president, trots sitt förflutna som biltjuv, mördare och kokainsmugglare. Han föreställde sig att drogpengar i framtiden inte skulle behandlas annorlunda än Kennedyklanens miljoner från smuggelsprit.\" Han drömde också om legalt kokain. Han såg framför sig en produkt som gick under namnet \"Escobar Cocaine\". El Chino, Pablos vän och hovfotograf, fortsätter: \"Han började med att stjäla gravstenar. Sedan blev han biltjuv, mördare, smugglare, och till slut även politiker - det värsta av allt!\" Men om detta är Citizen Escobar - var är då hans Rosebud? Kanske finns det i hans mamma Hermilda Gavirias lilla Pablo-altare, kanske i hans nerskrivna bön som han alltid förvarade i plånboken, kanske i födelsedagskortet från hans dotter med rader som: \"Du är min himmel. Du är min duva. Du är mitt hjärta.\" Några sidor senare kommer ett porträtt på Escobars torped Popeye, en man med 150 liv på sitt samvete, som numera sitter i en isoleringscell och läser \"Iliaden\". Jag bläddrar vidare och hoppas hitta en bild på något undanskymt objekt laddat med ett mysterium från barndomen. Det har kanske funnits någon sådan bild, men som i Welles film försvann nog hemligheten vid hans död, eller i någon av alla explosioner och bränder. Enligt hans mamma älskade Pablo naturen. Han grät när pappan högg ner ett träd. Som vuxen planterade Escobar sedan över en miljon träd i sin delstat Antioquia. Mot slutet av boken finns samtida bilder från ruinerna av hans villor, torrlagda swimmingpooler, några kvarlämnade flodhästar som vandrar runt på ägorna, rostiga vrak som en gång varit eleganta veteranbilar, konfiskerade flygplan, ubåtar. Det är nästan inte möjligt att förstå ondskan i Escobars handlingar genom att studera dessa bilder. Det är väl snarare så att det är slående hur många av dessa dokument som visar ett vardagligt beteende. En stor del av bilderna utgör ett familjealbum. Escobars liv påminner mycket om vårt. Han dokumenterar högtider och semestrar. Men sedan finns de söndersprängda kropparna. Och till sist Escobars egen sönderskjutna kropp, förevisad som en jakttrofé. På frågan från en journalist vad han ville att det skulle stå på hans gravsten svarade han: \"Jag var allt det jag någonsin drömt om: en bandit.\" Förhållandet mellan alkohol och Förhållandet mellan alkohol och författare är välkänt och väldokumenterat. En betydligt mindre grupp av författare är de som använt eller inspirerats av kokain. De återfinns i en mer diskret del av biblioteket. Antologin \"White Lines. Writers on Cocaine\" redigerad av Stephen Hyde och Geno Zanetti är en introduktion till denna grupp. Den innehåller både vetenskapliga och skönlitterära texter. Här återfinns en del kända författare som William Burroughs, M Agejev och Bret Easton Ellis, men också oväntade namn som Sigmund Freud, Robert Louis Stevenson och Conan Doyle. Det saknas också några självklara val som Ernst Jünger. Sigmund Freud skrev artikeln \"Über Coca\" 1884. Den behandlar kokainets historia, men här finns också beskrivningar av ett antal undersökningar av kokainets effekt på djur och människor. Freuds skrift är positiv, närmast entusiastisk och han rekommenderar även kokainet som bedövningsmedel i samband med vissa operationer. Året efter att Freud publicerat sin text utgav Robert Louis Stevenson \"Doktor Jekyll och Mr Hyde\". Boken skrevs på extremt kort tid. Det tog endast tio veckor från idé till att boken låg färdig. Han skrev den första versionen under tre intensiva dagar och nätter, men brände sedan sitt manus och skrev om hela boken. Han tog kokain under arbetet, men i vilken omfattning är det ingen som vet. Nog är det frestande att föreställa sig skildringen av den kluvne, plågade Jekyll som en beskrivning av Stevensons eget missbruk. Att Conan Doyles hjälte Sherlock Holmes var så beroende av kokain var inget jag minns från barndomens läsningar. Därför blev omläsningen av \"De fyras tecken\" en ganska skrämmande upplevelse: \"Sherlock Holmes tog den lilla flaskan från dess plats på spiselkransen och injektionssprutan från det prydliga marokängetuiet. Med sina långa vita, nervösa fingrar passade han in den fina nålen och vek sedan upp vänstra skjortärmen. En liten stund vilade hans blickar tankfullt på den seniga underarmen som var alldeles prickig av märken efter nålens stick. Slutligen stack han in den vassa nålspetsen, pressade ned kolven och sjönk tillbaka i länstolen med en lång suck av välbehag.\" Några rader längre ner frågar Watson: \"– Vad är det i dag, frågade jag, morfin eller kokain? Likgiltigt höjde han blicken från den gamla frakturvolym som han satt och bläddrade i. – Kokain, svarade han. Sjuprocentig lösning. Har du lust att försöka den? – Nej verkligen inte, sade jag med skärpa i rösten. Jag har ännu inte hämtat mig från fälttåget i Afghanistan, och jag har inte lust att ytterligare anstränga min hälsa. Han smålog åt min häftighet. – Kanske du har rätt Watson, sade han. Det är troligt att kokain har ett dåligt inflytande på ens fysik. Men å andra sidan verkar det så andligt stimulerande och gör mig så klar i hjärnan, att dess sekundära effekt inte spelar någon roll.\" Andra mer samtida böcker som skildrar kokain är till exempel Miles Davis självbiografi och Robert Sabbags \"Snowblind. A Brief Career in the Cocaine Trade\". Sabbags bok är en undergroundklassiker om den legendariske kokainlangaren Zachary Swan. Hyllad av bland andra Hunter S Thompson och Norman Mailer. Den mest kända reportageboken i modern tid är \"Killing Pablo\" av Mark Bowden. Samme författare som skrev \"Black Hawk Down\". Skildringen av jakten på kokainkungen Pablo Escobar är på väg att bli en Hollywoodfilm med Javier Bardem som Escobar och Christian Bale som major Steve Jacoby. Filmen kommer att få konkurrens av \"Escobar\", en annan storfilm producerad av Oliver Stone baserad på boken \"Mi Hermano Pablo\"av Roberto Escobar. KRISTIAN PETRI ", "article_category": "culture"}
{"id": 8184, "headline": "Världens äldsta inspelade röst", "summary": "Amerikanska forskare har lyckats överföra en nedtecknad inspelning av \"Au clair de la lune\" från 1860 till hörbart ljud. Det är sjutton år före Thomas Alva Edisons \"Mary had a little lamb\", som hittills ansetts vara världens äldsta inspelade människoröst.", "article": "Tidigare denna månad hittade ljudhistoriker från Berkeley, Kalifornien, den tio sekunder långa inspelningen via ett patentarkiv Paris. I själva verket handlar det om en grafiskt nedtecknad kurvbild av den populära franska 1700-tals-visan \"Au clair de la lune\". Enligt forskarna är den från den 9 april 1860. Under tiden sedan upptäckten har forskarna arbetat med att överföra den grafiska kurvan till ljud, efter att ha gjort en digital kopia av originalet. - Det här är ett historiskt fynd, den äldsta, kända ljudinspelningen, säger Library of Congress före detta ljudinspelningschef, Samuel Brylawski, till New York Times. Rösten, sannolikt en kvinnas, som sjunger \"Au clair de la lune\" har registrerats av en så kallad fonautograf. Den etsar fast ljudvågor på ett pappersark som svärtas ned av soten från en oljelampa och skapar ett så kallat fonautogram. Dess uppfinnare, tryckaren och bibliotekarien Édouard-Léon Scott de Martinville, dog 1879, två år efter Thomas Alva Edisons berömda fonografinspelning av ramsan \"Mary had a little lamb\". Den har hittills varit världens första inspelning av en människoröst. Édouard-Léon Scott de Martinville rasade i sin självbiografi från 1878 mot Thomas Alva Edison, som han menade dels hade stulit hans metoder, dels hade vantolkat inspelningsteknologins syften. Han kallade sig själv för \"upptäckare\" och sin amerikanske rival för \"lärling\". Men enligt ljudhistorikerna kom Thomas Alva Edison fram till sitt patent helt på egen hand, och det saknas hur som helst bevis på att han drog fördel av den franska föregångaren. Thomas Alva Edison behåller sin plats i ljudhistorien, som uppfinnare av världens första apparat för reproduktion av ljud. - Edison förminskas inte det minsta av denna upptäckt, sade Berkeley-forskaren David Giovannoni när \"Au clair de la lune\" spelades upp på Stanford-universitetet på fredagen. Édouard-Léon Scott de Martinvilles patent är från 1857 och amerikanernas fynd nyligen innehåller även röst- och gitarrinspelningar från 1853 och 1854. Dessa inspelningar har David Giovannoni och hans tre kolleger dock inte kunnat få ut mer än gnälljud från, eftersom fonautografen ännu var dåligt kalibrerad. Sveriges äldsta inspelade röster är från 1899. Då dokumenterade en ambulerande studio bland andra revyräven Axel Sernqvist, folkmålsberätterskan och delsbostintan Brita Hall, basen Gustaf Sjöberg, tenoren Gustaf Wennman och skådespelaren Eduard Unge. 71 av dessa spår, som först upptäcktes i slutet på 1970-talet i EMI:s brittiska centralarkiv, gavs ut av ljudarkeologen Carl-Gunnar Åhlén, Arkivet för ljud och bild och skivbolaget Sterling på cd för två år sedan - \"Gramophone 1899: The first gramophone recordings in Sweden\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 8185, "headline": "Professor på krigsstigen", "summary": "”Sverige är så fruktansvärt homogent”, säger idéhistorikern Svante Nordin i Lund. Och den svenska humanioran är i kris, påstår han i en ny bok. Den styrs av prilliga teorier och verklighetsfrämmande idéer. Lars Linder träffar en akademisk polemiker som tror på den öppna debatten.", "article": "– I stället för att hålla på och dilla borde humanisterna bita ihop och ta sig samman. Det är dags att kavla upp ärmarna! Lundaprofessorn i idé- och lärdomshistoria Svante Nordin är på krigsstigen. Det är han inte så sällan: på kultursidorna i Svenska Dagbladet och i tidskriften Axess brukar han blanda lärda bokrecensioner med ampra och välformulerade inlägg i tidens frågor, gärna från en klart kulturkonservativ ståndpunkt, annars inte så vanligt företrädd i debatten. Utan att darra på manschetten kan han träda fram till nationalstatens försvar eller fördöma själlösheten i samtidens kulturliv. Och i den nya boken ”Humaniora i Sverige. Framväxt – guldålder – kris” målar han upp en närmast förfärande bild av förfallet inom svensk humanistisk bildning och forskning. Allt är dessutom 68-generationens fel. Marxismens anstormning inom universiteten, menar han, kom att röja vägen för allsköns destruktiva irrläror som postmodernism, postkolonialism och feminism. De ersatte sådant som fakta, historia och empiri i forskningen med spekulationer, politisk korrekthet och snåriga teorier till den grad att ingen längre kan känna igen den gamla humanioran, än mindre säga vad den egentligen ska vara bra för. Om någon ens längre bryr sig. 40 år av vänsterförvillelser har lett ner humanioran i en djup identitetskris. Professorn vet besked, ty han var med. Han stod själv på barrikaderna och hade en ledande roll inom vpk i Lund och gruppen kring den radikala tidskriften Zenit. Åren runt 1980 skrev han en uppgörelsebok, egentligen ett försök till kritisk äreräddning av marxismen. – Men det var nog mer av ett uppbrott än jag insåg då. Nu drar han upp stridslinjerna gentemot alla dem som till skillnad från honom själv inte ändrade uppfattning, åtminstone inte öppet. ”…trampet från den långa marschen genom institutionerna ekar fortfarande”, skriver han, och kritiserar en rad namngivna kolleger inom universitetsvärlden, från Kurt Aspelin och Sven-Eric Liedman till Roland Lysell och Eva Lundgren. En akademisk holmgång i ett tonläge som knappast hörts i detta land sedan Ingemar Hedenius och Sven Stolpes dagar. Så verkade de två också under den tid som Svante Nordin här kallar svensk humanioras guldålder: 1900-talets första hälft. Första delen av hans bok skisserar hur det ”humanistiska konceptet” växte fram genom seklerna för att till sist nå sin fulla mognad ungefär vid förra seklets början. Då fanns allt på plats: en bred akademisk och politisk samsyn om vikten av humanistiska frågor, en rik korsbefruktning mellan olika ämnen samt ett stort och självklart intresse i of fentlighet och medier. Ett benådat tillstånd av rikedom och mångfald som under drygt femtio bar frukt i form av en rad stora och egentligen aldrig överträffade humanistiska storverk. Svante Nordin drar sig inte ens för att upprätta ett slags kanon: elva minnesvärda böcker från Hans Larssons ”Poesiens logik” 1899 till Martin P:son Nilssons ”Grekisk religiositet” 1946. Det ”humanistiska konceptet” rymmer, menar han, en rad grundläggande idéer som handlar om vad en människa egentligen är, men också om bildningens, historiens och forskningens centrala betydelse och om den humanistiska kunskapens särart. Ett arv som i dag till stora delar ligger förött inom universiteten, hävdar Svante Nordin. Men är en ”guldålder” något man kan återvända till? – Nej, det är ingenting jag menar att man kan återupprepa. Det jag skrivit är historia, inte en debattskrift. Visst är det?! – Ja, jo, det blev en debattskrift i och med att jag sedan tog ställning i ett antal aktuella och kontroversiella frågor. Menar du då att den kanon du tecknar är något vi nu alla har att enas kring? – Det är inte fråga om att enas. Kanon finns där. All kultur vilar på en kanon. Begreppet betyder ju bara att vissa saker är viktigare än andra. Så är det ju även inom populärkulturen. – Tvärtom måste kanon diskuteras, det är ju inte minst vad humanistisk forskning innebär – att beskriva, tolka och omvärdera den. Jag är inte fundamentalist, utan ”historicist”! I boken håller du din egen akademiska generation ytterst ansvarig för humaniorans elände. Är det inte ett snävt perspektiv? Har inte sådant som samhällsutvecklingen och utbildningsexplosionen spelat en större roll? – När man skriver måste man välja en röd tråd. Det finns flera skäl till det nuvarande tillståndet, även om svensk humaniora varit maximalt bra i dag hade vi befunnit oss i motvind. –Men det jag valt att koncentrera mig på är den inre utvecklingen inom humaniora. Där nu ingen längre, efter 40 års akademisk debatt, kan svara på vad humaniora egentligen går ut på, vad den har för mål och syfte. Vilket enligt Svante Nordin alltså till stor del beror på att andra universitetsmarxister inte som han själv återvände till den humanistiska traditionens fadershus på 80-talet, utan omärkligt bytte till postmodernistisk kapprock i stället. Är det sant? Kom inte postmodernismen snarast in från höger? – Jo, jag uppfattar den ju inte som en vänsterståndpunkt – däremot uppfattar jag den som vänsterns ståndpunkt! Professorn ler nöjt. Han gillar att vara käring mot strömmen, erkänner han, och ser särskilt belåten ut när han har formulerat en bra oneliner, helst polemisk. – När marxismens utopi upplöstes sökte vänstern något annat, och postmodernismen fyllde tomrummet. Man hade trott på framsteg och förnuft, men när det aldrig blev något klasslöst samhälle övergav man tron. – Själv tror jag ju fortfarande på upplysningen, globaliseringen och framsteget – precis som Marx… men vänstern tror inte på något av detta. Det är den som bytt ståndpunkt, inte jag! Jag frågar om inte professorn själv här och var gjort det lite enkelt för sig. Det känns inte alltid som om det är motståndarens bästa argument han kritiserar. – Det är kanske riktigt – jag gör ju inte något försök att filosofiskt utvärdera postmodernismen. Jag har ingen kritik mot Michel Foucault, till exempel, som jag tycker är en underbar filosof, eller mot Jacques Derrida. – Jag förhåller mig snarast till vulgärvarianterna, men det beror ju också på att de här teoriernas inmarsch aldrig beledsagades av en filosofihistorisk bildning hos sina svenska utövare. Det blev slagorden man tog över – och ofta via USA. 60- och 70-talens vändning bort från gamla tiders humanister bars, enligt Svante Nordin, inte minst av en kritik mot att de ägnat sig åt trist faktasamlande och saknat genomtänkta teorier. – Men de var inte alls teorilösa, än mindre några faktatuggande positivister. Och de var betydligt begripligare än de flesta skrivande forskare i dag. – På senare år används ”teori” ofta som ett alibi. Om jag säger att jag tillämpar en viss teori är jag befriad från att argumentera, och kan överta vilka verklighetsfrämmande idéer som helst. Det leder till det som utifrån ofta uppfattas som akademiskt tugg, jargong och fikonspråk. Dessutom kräver det att även läsaren från början tror på den där teorin, den ”enda rätta”. – Ungefär som Vakttornet. Du skriver att du kom ut ur marxismen men behöll de intryck du tagit av Antonio Gramsci, som skrev om samhällsidéernas hegemonier. Finns en sådan hegemonikamp inom universitetsvärlden? – Inte så mycket i Sverige som i USA, där ett så kallat cultural war pågick under 80- och 90-talet, och pågår än. I Frankrike och Tyskland också. Och i Danmark. –Men Sverige är så fruktansvärt homogent. Det råder en konsensuskultur där alla går åt samma håll, men i den här boken svär jag i kyrkan. – Och det är väl bra att någon svär. Konsensus har spätts på av att statsmakterna går in och upphöjer en viss teori till dogm, såsom genusteori, eller tidigare fredsforskningen. Man utestänger vissa frågeställningar, som om den som kritiserar sådana teorier också vore emot freden… – Det resulterar i ett oerhört moraliserande och en ängslig politisk korrekthet. Jag är i allmänhet anhängare av att man ska ta svåra debatter, de är inte så farliga som man ofta tror. Ser du dig själv som konservativ? – Jag tycker snarast att jag intar en klassiskt liberal hållning. Samtidigt kan jag ju känna de konservativas ängslan inför de hot mot vissa nationella värden som globalisering och kommersialisering kan skapa. Och jag försvarar ju idén om ett kulturarv, både världskulturarv och ett nationellt kulturarv. Är då inte just ekonomiska och politiska krafter ett större hot mot sådana värden än de akademiker du angriper? – Jo, men det säger ju alla andra också, och varför ska jag säga samma sak? Jag kanske svär i kyrkan men jag deltar också i psalmsången – och i debatten bidrar jag hellre med sådant som inte redan är sagt. Svante Nordin avfärdar forskningspolitiken som opportunistisk och säsongsbetonad, och undrar varför den borgerliga regeringen som har haft så mycket att säga om skolan tiger som muren om universiteten. Går det då alls att få gehör för nyttan med humaniora i dagens kulturella och politiska klimat? – Jag är inte så pessimistisk att jag tror det skulle vara omöjligt. Tvärtom! Humanioran ger ett omistligt bidrag till ett nationellt medvetande. Nationellt? – Javisst, det nationella medvetandet är grunden för allting. Eller säg samhälleligt medvetande då, det är i grunden samma sak. Kärnan här är att en kreativ och levande humaniora bidrar till att belysa själva grundfrågan om vad som är något värt. Om man inte vet vad som har ett värde är det faktiskt helt meningslöst att diskutera ”nytta”. Nej, helt misströstar Svante Nordin inte om framtiden för humaniora. Än skrivs lysande forskningverk, anser han, och än söker sig goda begåvningar till området, trots allt. Har han då något gott råd till en ung, humanistiskt intresserad student? – Läs Platon! Jag väntar på en forsättning. Det kommer ingen, men professorn ser än en gång så där misstänkt nöjd ut. Lars Linder lars.linder@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8186, "headline": "Mattor, kärlek och politik", "summary": "Anita Amirrezvani har gjort en brakdebut med en roman som utspelar sig i 1600-talets Iran. Nu kommer den på svenska.– Jag skrev boken för att dela med mig av den iranska kulturen, säger hon. I USA vet man så lite.", "article": "En flodvåg av stora klassiskt berättade romaner sveper in över bokhandelsdiskarna den här vintern. Efter afghansk-amerikanske författaren Khaled Hosseinis enorma framgångar med ”Flyga drake” och ”Tusen strålande solar” debuterar nu en annan amerikansk västkustbo, fast med iranska rötter. Anita Amirrezvani skriver med ”Flickan som vävde sidenmattor” ett massivt epos om en flicka som växer upp i 1600-talets Iran, förlorar sin far och möjligheten till ett gott äktenskap och i stället tvingas söka sig en egen väg i en värld som kontrolleras av män. – De senaste tjugo trettio åren har litteraturen erbjudit andra perspektiv, säger hon. Nu pratar vi om kolonialismen utifrån de koloniserades perspektiv. Minoriteter skriver om hur de ser världen. Och jag tillhör absolut den rörelsen. För det första skriver jag om kvinnor, för det andra om Iran, för det tredje upphöjer jag de anonyma konsthantverkarnas arbete. Platsen för romanen är Isfahan, den dåtida Shah Abbas vindlande huvudstad. Flickan (som inte nämns vid namn i romanen) och hennes mor söker förbarmande hos en farbror som arbetar i shahens mattväveri. Hos honom får flickan utveckla sin talang. Men vägen är inte rak, utan slingrar sig via tillfälliga äktenskapskontrakt och svekfulla vänner, svält, nöd, uppbrott och självförverkligande. – Jag skrev boken för att jag ville dela med mig av den iranska kulturen. Här vet man så lite. USA och Iran har inte haft diplomatiska förbindelser på trettio år. Det görs rubriker på de senaste politiska utspelen, men få känner till rikedomen i mattvävarkonsten eller de traditionella berättelserna. Anita Amirrezvani brukar skoja om att hon är född i ondskans axelmakter och har vuxit upp hos den store Satan. – Men jag har inte upplevt någon diskriminering efter den 11 september. Jag bryter inte och jag är inte säker på att man förstår att mitt namn är iranskt, säger hon. Det finns ju positiva konsekvenser också av 11/9, en är att intresset för Mellanöstern har växt. Det kommer till exempel massor av böcker, och det är ju en bra sak, även om kriget mot Irak inte är det. ”Flickan som vävde sidenmattor” är en brakdebut. Den har nu kommit ut i 27 länder och nominerats till Orange-priset för kvinnlig fiktion. – Jag har alltid velat skriva romaner, men jag har fått prioritera min överlevnad. Så det har tagit nio år att skriva den vid sidan om. Inte minst för att materialet skulle få mogna och växa ut som en levande berättelse och inte som en historisk dokumentation över kungar, drottningar och mattateljéer. I berättelsen tampas mattvävarflickan med felaktiga färgval, nedrivna varpar och stulna alster. Hur mycket handlar mattvävarromanen om hur du själv försöker skriva boken? – Ha ha, det har jag inte tänkt på. Jag tyckte mest att vävandet var en sådan bra symbol för livet. Det långsamma sättet man gör dem på. Mattorna knyts en knut i taget, liksom vi lever en dag i taget. Först efteråt kan vi se tillbaka och se mönstren. Flickan i boken manövrerar mellan ansvaret för sina nära och lusten till självförverkligande, mellan kättja och lojalitet, självförhävande och underdånighet. Hur modern är egentligen en iransk 1600-talskvinna? – Det stora problemet för kvinnor nu som då handlar om ekonomisk självständighet, säger Amirrezvani. Varhelst kvinnor får större ekonomisk självständighet får de också större frihet och politisk makt. Vi är inte jämställda i dag, inte någonstans även om vissa har kommit längre än andra. Jag försöker visa en situation där en kvinna kämpar för ekonomisk frihet med de redskap som bjuds i 1600-talets Iran. Så strävandena är moderna, men hon startar ju inte en butik i stan, det hade inte gått. Mellan varje avdelning i boken berättas en klassisk persisk myt. Den första och den sista av dem har Anita Amirrezvani skrivit själv. I den första letar en flicka efter en turkos färg till en matta och blir tillsagd att plocka en viss sorts växt i ensamhet, sedan leta djupt inom sig själv. Hon finner att hennes kiss gör garnet turkost och alla beundrar sedan den lysande färgen i hennes matta. Varför har du skrivit om att hon kissar på garnet? Kvinnligt kiss är ju tabu. – Mycket av färgtillverkningens hemligheter vaktades noga. Man levde ju på sina yrkeshemligheter. Men i källorna har jag förstått att urin från tonåringar har hormoner som kan åstadkomma en sådan process. Och under en resa i Mexiko bekräftades det också av en mattvävare jag mötte. ANNIKA PERSSON litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8195, "headline": "Filmregissörer lockas till teatern", "summary": "Allt fler svenska filmregissörer vill göra teater. Både Colin Nutley och Tomas Alfredson musikaldebuterar. Richard Hobert och Björn Runge sätter upp egna pjäser.", "article": "På Stockholms stadsteater går Daniel Lind Lagerlöf och är nervös. Tiden närmar sig för premiären på \"Den allvarsamma leken\", hans debut som teaterregissör. Efter många år av film- och tv-regi borde han ha nerverna under kontroll - men detta är något helt annat, förklarar han. - Det är så läskigt att skådespelarna kan göra vad de vill och att inget är sig likt från gång till gång. Daniel Lind Lagerlöf är inte ensam om att plötsligt känna sig som en nybörjare i en annars välbekant situation. Han är en del av en trend, där kända filmregissörer plötsligt tagit steget över till teatern. Korsbefruktning mellan teater- och filmvärlden är i sig inget nytt. Sverige har en lång tradition av filmregissörer som också arbetat med teater, med Ingmar Bergman och Bo Widerberg som de främsta exemplen. Men på 2000-talet har det varit sällsynt. Guldbaggebelönade Björn Runge bröt mönstret när han 2006 satte upp Harold Pinters pjäs \"Aska\" på Göteborgs stadsteater. Han har sedan dess kontinuerligt skrivit och regisserat egna pjäser, senast \"Mordet på en fd komiker\" för Folkteatern i Göteborg. - Drivkraften för mig var en önskan om kontinuitet, att få arbeta med skådespelare. Kontinuiteten har man inte riktigt med film, där handlar det så mycket om pengar. För honom var Stockholms stadsteater också en viktig katalysator. Teaterchefen Benny Fredriksson jobbade aktivt för att Björn Runge skulle komma till teatern och har sedan dess fortsatt att locka filmveteraner att göra teaterdebut. I höst är det Colin Nutleys tur att pröva lyckan med \"Cabaret\" - men Benny Fredriksson avslöjar att det finns fler filmnamn på gång. - Jag har haft en idé om det här i flera år, säger han. Ser man på Fassbinder eller Bergman så var det personer som gick mellan film och teater hela tiden, det var två viktiga källor för dem. Svensk film och teater behöver regissörer som är intresserade av skådespeleri. Lisa Ohlin, som gjorde hyllade \"Veranda för en tenor\", är ett av de namn som Benny Fredriksson vill knyta till sig när hon slutar som filmkonsulent. \"Hammarkullen\"-regissören Agneta Fagerström-Olsson har också varit aktuell för teaterregi, men det planerade samarbetet gick inte att få ihop. Vad säger du till dem som tycker att det är publikfrieri att låta kända affischnamn från filmens värld sätta upp teaterpjäser? - Det är säkert många som undrar hur det här ska gå, men man får väl vänta och se till premiären. De här så kallade erkända personerna kanske är erkända just för att de är väldigt bra, svarar Benny Fredriksson. Men att växla mellan film och teater är inte helt friktionsfritt. Det har Björn Runge och Richard Hobert fått erfara, som har fått ljumma och ibland nedgörande recensioner av sina senaste teateruppsättningar. För Runges del har det lett fram till beslutet att efter en beställning från Stockholms stadsteater med tänkt premiär 2011 sluta göra teater. - Jag har tappat lusten lite grand. Det blir nog den sista pjäs jag gör. Man har kommit in i teaterns abc, men nu får jag satsa tid och kraft på det som passar mig allra bäst och det är filmen, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8199, "headline": "\"Guitar hero\" till Nintendo DS får specialkontroll", "summary": "Kommande \"Guitar hero: on tour\" till Nintendo DS släpps tillsammans med en specialkontroll.", "article": "Kontrollen kopplas in i GBA-porten. \"Guitar hero: on tour\" är namnet på den bärbara versionen av populära \"Guitar hero\". Spelet är under utveckling till Nintendo DS, och beräknas släppas i sommar. Nu rapporterar IGN att spelet kontrolleras med ett tillbehör kallat Guitar Grip, som ansluts till porten avsedd för spelkassetter till Gameboy Advance. Tillsammans med pennan och den tryckkänsliga skärmen ska spelet på så sätt ge en spelupplevelse liknande den som fås med den större plastgitarren som används till de stationära versionerna av \"Guitar hero\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 8200, "headline": "Femte Beatles-medlem död", "summary": "Neil Aspinall, känd för många som den femte Beatles-medlemmen, avled i måndags. Aspinall var en nära vän till The Beatles och hade en chefsposition på deras skivbolag Apple Corps.", "article": "Neil Aspinall var skolkamrat med Paul McCartney och George Harrison. När The Beatles började nå större framgångar funkade det inte längre för dem att åka kommunalt till spelningarna, så dåvarande trummisen Pete Best anställde kompisen Aspinall för att skjutsa runt dem. Efter att ha åkt med bandet land och rike runt blev Aspinall alltmer en medlem av the Beatles. Han spelade bland annat tamburin och munspel på vissa Beatles-låtar och sjöng i refrängen till låten \"Yellow Submarine\". När Beatles manager Brian Epstein dog år 1967 fick Neil Aspinall ta över chefspositionen för bandets skivbolag Apple Corps. Även efter att bandet splittrats fortsatte han att se efter medlemmarnas ekonomiska intressen och såg till att de tjänade pengar på skivförsäljningen. När Beatles valdes in i Hall of Fame 1988 ska George Harrison ha sagt att Aspinall skulle ses som den femte Beatlen, skriver New York Times. Neil Aspinall avled i måndags efter en behandling för lungcancer på Memorial Sloan-Kettering Cancer Center i New York. han blev 66 år gammal. Paul McCartney och Ringo Starr hedrade hans minne i ett uttalande. - Alla hans nära och kära saknar honom mycket, men kommer alltid att minnas honom som en stor man. Som en lojal vän och en förtrogen chef. Neils ledarskap och guidning har lämnat ett stort arv till kommande generationer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8241, "headline": "Magisk tajmning", "summary": "Martin Nyström hänförs av Sven-David Sandströms nya klarinettkonsert där Martin Fröst trollar fram både djävulsklanger och en lugnande vaggvisa.", "article": "Martin Fröst och Malmö symfoniorkester dirigent: Vassilij Sinaiskij Verk av Sven-David sandström, Carl Maria von Weber och Sergej Prokofjev Scen: Malmö konserthus Martin Frösts inspelning av Carl Maria von Webers första klarinettkonsert har jag prisat vid flera tillfällen. Men att se och höra honom framföra den live är nästan chockerande starkt. Redan under den inledande korta orkesterpresentationen pejlar han läget, som om han befann sig mitt i ett oväder, ser sig omkring för att ta in vad som händer – för att sedan ta position, hitta sin scen och fånga sin ton. Något han verket igenom upprepar: för att upplösa det givna, och att om och om igen finna en tajmning bortanför det föreskrivna. En tajmning man inte trodde fanns. Och Malmösymfonikerna som omger honom kan inte låta bli att skratta och le åt detta oförutsägbara och makalöst intensiva musicerande – samtidigt som de svarar med att spela så elastiskt och lyhört som möjligt. Att symfonikerna under sin chefsdirigent Vassilij Sinaiskij var i storform visade de också med de två verk av Sergej Prokofjev, ”Den klassiska symfonin” och ”Skytisk svit”, som flankerade Webers konsert. HuvudnumRet var dock urpremiären av Sven-David Sandströms klarinettkonsert ”A desolate wind – a flightly moment” (nu i en utbyggd version för symfoniorkester). Ett verk som är baserat på Gunnar Ekelöfs diktsamling ”En Mölna-elegi” från 1960 och som är specialkomponerad för Martin Fröst att spela och recitera – ibland samtidigt. Vilket han också lysande går i land med tack vare sin unika förmåga att både vara musikant och aktör. Här gör klarinettstämman entré som genom ett plötsligt uppslaget fönster, likt en virvlande, gäckande vind. Och fångar genast den både destruktiva och skapande ögonblicklighet som är diktsamlingens själva stormöga. Sandströms musik utvecklas raskt från korta fraser och skriande drillar till rent splitter. Till en starkt och djärvt demonterande text-ljud-modernism som känns lite som ny hos den sene Sandström. Där klarinettstämman är som diktens fågel som mist sin sång och bara har varningsropet kvar. I en värld som båda är nära och fjärran, och där allt är förtvivlat svart och euforiskt förtrollande i en märklig sammanblandning. Men Sandström vore inte Sandström om han lämnade lyssnaren i en känsla av total ödslighet eller ombytlighet. Efter feberdrömmarna, djävulsklangerna och krigsresonanserna utmynnar konserten i ett nytt slags livsintensitet. I en svidande vacker vaggsång där Martin Frösts klarinett, i dialog med oboe och flöjt, hittar en ny färg och en ny ton i de lugnande rader där Ekelöf skriver ”i fjärran land finnes en blåare himmel och en mur med rosor eller en palm och en ljummare vind – och det är allt”. En på djupet tröstande musikalisk magi som också fick Malmöpubliken att bli helt hänförd. Martin Nyström martin.nystrom@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8243, "headline": "Det sista mysteriet i L A", "summary": "Raymond Chandler passade inte in någonstans – utom möjligen i äktenskapet med Cissy. Hon var det största mysteriet i hans liv. Mårten Blomkvist läser en ny bok om kvinnan Chandler älskade och staden han älskade att hata: Los Angeles.", "article": "Judith Freeman ”The Long Embrace. Raymond Chandler and the Woman He Loved” Pantheon Raymond Chandlers verk kan få en ny dimension när man sett ett foto av honom själv. Chandler (1888–1959) skapade privatdetektiven Philip Marlowe, spelad på film av bland andra Humphrey Bogart. Marlowe glider genom ett nattligt Los Angeles, får borsta av sig blondiner och svingar i väg repliker som susar från stor bokstav till punkt som nonchalant slagna hole-in-ones: – Jag tycker inte om ert sätt, sa Kingsley med en röst som man kunde knäckt en paranöt mot. – Det spelar ingen roll, sa jag. Det är inte till salu. Efter att ha läst sådant, slå upp ”Chandler, Raymond” i uppslagsboken och möts av – en sur gubbe i glasögon, någon som just ska fräsa åt en tonåring på bussen. Därefter blir all Chandlerläsning också en strävan att få Raymond Chandler att gå ihop med Philip Marlowe. Så har det varit för mig, och jag tror att det var så även för Judith Freeman. Hon skriver om det i ”The Long Embrace. Raymond Chandler and the Woman He Loved”. Det är den åttonde Chandlerromanen, en melankolisk berättelse om en förlist i Los Angeles. Chandler själv passade aldrig in i den värld han skapade åt Philip Marlowe. Han passade inte in någonstans, utom möjligen i äktenskapet med hustrun Cissy. Det var i alla fall något att klamra sig fast vid. Cissy, Cissy; Cissy är dålig; Cissy tyckte; jag måste hjälpa Cissy, ljuder det genom hans brev. Judith Freeman går rakt på det, detta det största mysteriet i Chandlers liv: Cissy. Frank MacShane kunde i sin grundläggande biografi, ”The Life of Raymond Chandler” (1976), inte berätta mycket om henne. Chandler hade bränt Cissys brev – hans egna, läsvärda, roliga, kan läsas i MacShanes ”The Selected Letters of Raymond Chandler” (1981). Freeman tvingas också snabbt att slå fast att det nästan inte finns någon information om Cissy Chandler. Freeman hittar ett enda foto med henne och Ray tillsammans. Bilden togs av passkontrollanter då de 1952 steg i land i New York, trötta efter en påfrestande hemresa från England. Har man fastnat för Chandler kan man inte släppa Cissy, Raymond Chandlers skugga, hans allt. Två månader efter hennes död gjorde han, rejält berusad, ett halvhjärtat självmordsförsök. Trots alla bedyranden är det ändå tydligt att Cissy också var Chandlers livs börda. Hon var arton år äldre. De sista fjorton åren av sitt liv levde hon med en lungsjukdom som sakta pinade livet ur henne. Då de gifte sig 1924 var hon 53 medan han var 35. Det visste inte Ray. Han trodde att hon var 43. Cissy hade varit en omsusad kvinna: vacker, hade stått modell och målats och fotograferats naken, varit gift två gånger, sista gången med en pianist som hon lämnade för Chandler. Cissy ville för alltid vara ung och uppvaktad, och gjorde allt för att dölja sin riktiga ålder. Freeman misstänker att Chandler aldrig blev klar över hur gammal hans hustru verkligen var. Det finns en formulering som är dubbeltydig: i samband med Cissys död skriver Ray till en vän att ”allt jag gjorde var brasan Cissy skulle ha att värma händerna vid”. Vackert – om man nu inte i stället tycker att tanken på ett helt författarskap som en sorts uppvaktning frammanar bilden av en fåfäng, krävande varelse. Fast kraven kan ha varit Chandlers påhitt. Hur kapabel en kvinna än var behövde hon i Raymond Chandlers ögon alltid hans stödjande arm, om så han själv var full så att han kröp. Chandlers ridderliga manér höll inte alltid för kontakt med yttervärlden. Då han skrev för filmen – mest minnesvärt manusen till ”Kvinna utan samvete” (”Double indemnity”) och ”Främlingar på tåg” – gick han vid ett tillfälle på premiär med Cissy, och slank efteråt i väg så snabbt att alla anade att han skämdes för sin gamla fru. I filmbolagsmiljön greps han också av begär att ha det alla andra hade, en ung älskarinna, och lyckades efter ganska pinsamma turer få till det med en sekreterare. Men innanför hemmets väggar duttade Ray och Cissy med bilden av sitt äktenskap som ett ändlöst svärmeri. Hon kallade honom ”Raymio” eller ”Gallibeoth” – han kunde kalla henne ”Double-Duck” eller ”Momma”. De hade inga barn. De pysslade med hans katter, och hans samling med små glasdjur – ”amuels” hade Cissy hittat på att kalla dem. Alla hade namn. Var är de nu? undrar Freeman. Det bästa med hennes bok är den vemodigt funderande inställning som får henne att på sådana sätt stanna upp och liksom försöka kisa bakåt genom tidens smog. Hela boken är ett försök att förstå Chandler och hans Cissy genom att knyta dem till ting och platser. De bodde i Los Angeles men flyttade omkring absurt mycket: i boken listas 35 adresser Chandler hade, från 1913 då han kom till staden – från England, där han växt upp, även om han föddes i Chicago – till hans död 1959. Vart de kom hittade de någon brist. ”Det är inte mycket jag tar lätt på”, skrev Chandler. Judith Freeman, själv Los Angeles-bo, får idén att uppsöka alla platser där Chandler bodde. Det är en tanke som ligger nära till hands för en Chandler-fan. Los Angeles är en huvudperson i hans böcker. Han skriver om vindarna, den stekande middagshettan, vägen utmed kusten, och är svag för sagoboksnamnen på platser och gator: Cahuenga Building, Bubbling Springs, Puma Lake. Med en formulering som kan bli klassisk skriver Freeman att Chandler gjorde Los Angeles till ”the capital of noir”. Film noir är de svartsynta filmerna, speciellt förknippade med 40–50-talet, fyllda av falska kvinnor, cyniska repliker, och snygga persiennskuggor. ”The Long Embrace” formar sig till en Chandler-elegi, där Freeman åker omkring och spanar som en sentida Marlowe: ”Drexel gick lätt att hitta, rakt nedför Crescent Heights, över Beverly Boulevard till Sixth …” Hon kommer till förorten Arcadia, ”homogen och tråkig”, och undrar hur Chandler kunde skriva om Marlowe där. Ibland är husen rivna. En särskild känsla av tomhet infinner sig när man står på en plats och försöker återse något som är spårlöst borta. Jag har gjort liknande utfärder; uppskattar man Chandler kan man få för sig att man på sådana ställen möter själva förgängligheten, och att det har sina poänger. Freeman försöker insupa atmosfären. Ibland är den väldigt tunn. Hon sitter en stund på en trappa, eller vid en bardisk, ser nutidens människor komma och gå. Stämningen av ensamhet känns igen från Los Angeles-filmer som Robert Altmans ”Långt farväl” (1973), ”Blade runner” (1982), ”Sunset Boulevard” (1950) eller Nicholas Rays ”In a lonely place” (1950; svensk titel ”Nakna nerver”). Freeman vrider och vänder på förhållandet mellan Ray och Cissy. När Freeman får veta att en del spekulerat över om Chandler egentligen var gay följer hon det spåret ett tag. Flera som träffat Chandler har undrat hur det låg till. ”Men han var gift i många år”, säger Freeman till Don Bachardy, Christopher Isherwoods livskamrat: ”Bachardy höjde ögonbrynen och skrattade, som om han menade Och?” Freeman leker med tanken. Den får henne att på ett nytt sätt börja notera Marlowes pryda ridderlighet och Chandlers tendens att skriva mer kärleksfullt om män än om kvinnor. Chandlers sönderfall efter Cissys död 1954 visar hur beroende han var av henne. Han förlorade totalt kontrollen över sitt drickande. I London kastades han ut från två av de förnämsta hotellen, så celebritet han var. Förhållandet med Cissy var det enda som höll honom i balans, som hindrade denna brunn av sarkasm från att svämma över. Ensamhet och Los Angeles är de stora temana i Chandlers böcker. Då Altman filmade ”Långt farväl” delade han inte ut den boken till skådespelarna. I stället fick de Raymond Chandler speaking, en kollektion artiklar och brev. Också Altman läste, antar jag, Marlowedeckarna som till stor del skrivna i stället för den bok Raymond Chandler aldrig tillät sig att skriva, den om hans egen förtvivlan och rotlöshet och puritanska hatkärlek till en njutningslysten storstad. Nu har Freeman skrivit den åt honom: elegant, avspänt. Mårten Blomkvist litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8245, "headline": "Björn Runeborg får romanpris", "summary": "Sveriges Radios romanpris går i år till Björn Runeborg för boken \"Dag\". Det tillkännagavs under fredagseftermiddagen.", "article": "För femtonde året i rad delas Sveriges Radios romanpris ut till \"en framstående svensk roman ur det gångna årets produktion\". En jury, som består av bokläsande radiolyssnare i olika åldrar, har tillsammans enats om en vinnare. Deras diskussioner har gått att följa i Kulturradion i P1. Urvalet av böcker står en rad litteraturkritiker för. Årets pris går till Björn Runeborg för boken \"Dag\". Juryn motivering lyder: \"'Dag' är en ömsint skildring av mänskligt sökande efter mening och vägar. Björn Runeborg skriver med respekt både för sina gestalter och sina läsare.\" Björn Runeborg är född 1937 och debuterade 1962 med boken \"Utflykten\". Några av hans mer kända romaner är \"En tid i Visby\" och \"Väduren\", som båda nominerats till Augustpriset. Han har också skrivit dramatik för teatern, radio och tv. I samband med prisutdelningen kunde radiochefen Kerstin Brunnberg överraska vinnaren med att \"Dag\" blir en radioföljetong i sommar. - Det är det bästa pris man kan önska sig, sa en glad Björn Runeborg. Tidigare vinnare av Sveriges Radios romanpris är bland andra Henning Mankell, Jonas Hassan Khemiri och Beate Grimsrud. Prissumman är på 30.000 kronor. \"Hjärnmänniskan\" av Gabriella Håkansson\"Kicki \"Hjärnmänniskan\" av Gabriella Håkansson \"Kicki & Lasse\" av Peter Kihlgård \"Allt\" av Martina Lowden \"Kupa\" av Marie Norin \"Dag\" av Björn Runeborg \"Världens sista roman\" av Daniel Sjölin Tidigare vinnare av Sveriges Radios romanpris. 2007: Jonas Hassen Khemiri för \"Montecore\" 2006: Eva Adolfsson för \"Förvandling\" 2005: Lotta Lotass för \"Tredje flykthastigheten\" 2004: Christine Falkenland för \"Öde\" 2003: Torgny Lindgren för \"Pölsan\" 2002: Kerstin Norborg för \"Min faders hus\" 2001: Agneta Pleijel för \"Lord Nevermore\" 2000: Beate Grimsrud för \"Jag smyger förbi en yxa\" 1999: Magnus Florin för \"Syskonen\" 1998: Elisabeth Rynell för \"Hohaj\" 1997: Magnus Dahlström för \"HEM\" 1996: Henning Mankell för \"Comedia infantil\" 1995: Carola Hansson för \"Andrej\" 1994: Lars Andersson för \"Vattenorgeln\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 8247, "headline": "Spel i drömmarnas värld", "summary": "Nya ”Lost odyssey” är utvecklat för Xbox 360. Detta plus den solida och klichévärmande handlingen skapar dynamik i spelet.", "article": "”Lost odyssey” Utvecklare: Mistwalkers Utgivare: Microsoft Finns till: Xbox 360 Åldersgräns: 16 år Online: Nej 3# Det är klart att man inte kan undgå att jämföra ”Lost odyssey” med de senare delarna av den framgångsrika spelserien ”Final fantasy”. Hur skulle man kunna göra det när upphovsmannen till ”Lost odyssey” – Hironobu Sakaguchi – även var den som en gång i tiden byggde upp grundstommen till vad som kom att bli en av världens mest omtyckta rollspelsserier. Men trots att ”Lost odyssey” kan ses som omodernt och traditionsbundet i jämförelse med ”Final fantasy XII”, bland annat genom slumpmässiga och turbaserade strider, så är spelet ett gediget och djupgående hantverk. Det är ingen modern kavalkad av stridssystem av senaste snitt, utan i stället en vidareutveckling av gammaldags, klassisk spelmekanik. Komplexa men ändå lättillgängliga system låter spelaren utveckla karaktärer, kunskaper och utnyttja gruppen som en helhet. När de japanska rollspelen, som vuxit upp med oskrivna regler för hur strider ska utföras i spelet, plötsligt slog sig fria och började experimentera med turordning och tid kändes det som en frisk fläkt. Att nu se ”Lost odyssey” rekonstruera och utveckla den gamla skolan inger hopp om mångfald i den annars ganska stilmässigt sammanhållna genre som kallas jrpg, japanska rollspel. Det andra stora stilbrottet ligger i något så till synes simpelt som maskinvara. Att utveckla jrpg till den amerikanska konsolen Xbox 360 i stället för att som traditionen bjuder arbeta med Sonys spelkonsoler – och möjligen Nintendos – är ovanligt. Kanske för att de japanska spelarna till en början har varit måttligt intresserade av Xbox, och de stora rollspelseposen som ”Final fantasy” och ”Dragon quest” alltid har varit riktade främst till den japanska publiken. Men Sakaguchi och hans Mistwalker såg i stället möjligheter och utvecklade exklusivt för Xbox 360. Trots blandningen av oortodoxt och traditionsbundet så är ”Lost odyssey” inte hattigt. Den solida, om än samtidigt i stort klichévärmande, handlingen är den slutliga biten som skapar dynamik i spelet. Från den första scenen på det enorma slagfältet till den lilla stunden mellan två andetag. En odödlig man som söker mening i världar som rasar, krig och självutplåning. I kontrast till detta är spelet fullt av drömmar. Drömmar som korta noveller. De är skrivna av Kiyoshi Shigematsu, prisbelönt japansk författare. Och troget det skrivna ordets natur så får man de korta berättelserna just bokstav för bokstav på skärmen. Ett intressant grepp, eftersom man forslas bort från spelvärlden till ett annat ställe för en stund. Sakaguchi har sagt att hans intention med Kiyoshi Shigematsus medverkan var att få in känslor i spelet. Huvudkaraktären, som levt i tusen år och inte kan dö, har tusen år av minnen som när de dyker upp i drömform ska skapa ett emotionellt djup. Och Sakaguchi har rätt. Det är ett modigt och okonventionellt sätt att skapa en av de mest komplexa och rika karaktärer som ett japanskt rollspel har haft. Det fungerar inte hela tiden. Ibland vill man inte läsa drömmen. Ibland vill man ut i de vackra vyerna och gå vidare i äventyret. Men det är ett ytterst intressant grepp. Ett av många som ”Lost odyssey” uppvisar. Spelet visar sig vara lika traditionellt som nydanande, och även om det har många brister och klantigt genomförda idéer så är det ändå något nytt. Susanne Möller spel@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8251, "headline": "När \"Sverige\" försvann", "summary": "I decennier var neutraliteten en grundsten i svensk självförståelse och identitet - men nu har det blivit tyst om den. Det typiskt svenska har lösts upp på ett typiskt svenskt sätt: vi talar om något annat.", "article": "Om neutraliteten säger man i dag intet. Den har smusslats undan i någon urvattnad EU-ideologi. Hur kunde det ske? Neutraliteten är ju enligt tradition vad som gett oss unik fred i två hundra år. Ingenting kan vara mera \"svenskt\" än neutraliteten. Det typiskt svenska har försvunnit på ett typiskt svenskt sätt. Vi glömmer medvetet. Vi talar om något annat. Tystnaden förenklas av att det rör sig om utrikespolitik. Om inrikespolitiken kan man träta. Om utrikespolitiken håller man med eller talar tyst. Geopolitiken är i sig konservativ, just en tradition. Regimskiften förändrar inte att en stat ligger där den ligger. Traditionen sköts dessutom av en liten elit som i Sverige får plats i en mindre sommarstuga. Att vår framgångsrika tradition kunnat försvinna har skett genom en mindre förskjutning av terminologin och stegvis förändring av den faktiska geopolitiken. \"Sverige\" har förlorat sin innebörd. Vad det nya \"Sverige\" betyder är dock inte klart. Förändringen är socialdemokratins förtjänst eller fel. Ingenting förändras av sig självt. Ingenting hade hänt om inte några ledande socialdemokrater beslutat att neutralismen spelat ut sin roll. Jag skriver \"neutralismen\", eftersom det här står för något mer än den folkrättsliga neutraliteten. Neutralismen var något specifikt socialdemokratiskt. I en ny avhandling, \"Impartial or univolved?\" bryter folkrättsjuristen Pål Wrange tystnaden med en kringgående manöver. Heroiskt har han plitat mer än tusen sidor avhandling om neutralitetens doktrinhistoria, ett magnifikt opus som ger ny mening åt begreppet tegelsten. Kringgåendet har att göra med Wranges egen tystnad. Han säger nämligen märkligt lite om Sverige. Avhandlingen är enligt honom bara en intellektuell \"karta\" i internationell rätt. Förvisso, men i Sverige ägnar man inte 1 100 sidor åt neutraliteten utan hemmavinkel. Sverige är vad avhandlingen egentligen handlar om. Wrange har en blandad bakgrund, dels som akademisk teoretiker med vida filosofiska intressen inom den kritiska juridiken, dels som lagexpert på UD. Han började projektet under det sista av de tre \"moment\" under det korta 20: e århundradet (1914-1990) då neutralitet blev föremål för teoretisk diskussion: tiden efter första världskriget, slutet på andra världskriget och det tidiga kalla kriget, och så efterkrigstidens slut runt 1990. Neutralitetens tidsenlighet och legitimitet ifrågasätts. Är neutralitet som grundläggande hållning förenlig med principen om kollektiv säkerhet? Wranges studie, den största på något språk, är i sista hand frågan om det nu finns något levande, någon legitimitet, i neutraliteten. Avhandlingens tes är ett kvalificerat ja: alla stater har inte bara rätt utan skyldighet att ta oberoende beslut om specifika problem, dock inte att undvika beslut och deltagande. Ett exempel den pillemariske Wrange åberopar är Schweiz, det timida Schweiz som varit Sveriges neutrala kontrast, neutralismen som negation. Schweiz, utanför EU förstås, visar sig ha tagit en rättfram hållning till USA:s aktion i Irak. Vad Wrange kartlägger är så egentligen demokratins utrikespolitiska villkor. Ingen seriös analys kan nu ignorera hans utmaning. För mig fokuserar den på socialdemokratins historiska roll, hur neutraliteten blev neutralism och hur neutralismen försvann. Om detta väljer Wrange, UD-tjänsteman, att säga nästan ingenting. Varför inte ett kapitel om Östen Undén, utrikesminister, socialdemokratisk portalfigur men också akademisk expert på ämnet? Neutralism antyder ideologi. Hur blev den folkrättsliga neutraliteteten till socialdemokratisk ideologi? Sambandet har ingen inneboende logik. Historiskt har socialdemokratin ingen speciell utrikespolitik, förutom diffus internationalism parad med tilltron att fred är mänsklighetens naturliga tillstånd. Vad var då den svenska neutralismens betingelser? Att neutraliteten varit en konkret välsignelse för Sverige är inte tillräckligt för att ekvationen ska gå ihop. Förutsättningen är i stället det kalla kriget och att Sverige råkade ligga där det ligger när linjen drogs 1945-49. Kalla krigets två sidor separerades radikalt i \"öst\" och \"väst\", rörligheten över linjen fryses faktiskt och ideologiskt, det neutrala Sverige hamnar mitt emellan. \"Mitt emellan\" visar sig dock passa den nya socialdemokratiska identiteten alldeles utmärkt. Sverige och Folkhemmet blir först modell hemma som den Tredje vägen, en rationell, \"blandekonomisk\" nationalstat i samförståndets anda utan ytterligheterna åt någotdera hållet. Detta Sverige klarar sig fantastiskt bra. Modellens sanning är oantastlig och kan dessutom lätt ges geopolitisk mening. Det kalla krigets begrepp är oförsonlig kamp mot den totala fienden, ett antingen/eller som likställer samförstånd med omoralisk undanflykt. Samförståndet som ideologi blir därför i sig en kritik av det kalla kriget. Dessutom blir det kalla kriget för neutralismen ett stormaktsspel. \"Samförstånd\" som geopolitiskt töväder, de små staternas rätt mot stormakternas allianssystem. Att prisa töväder är sund svensk geopolitik och sund socialdemokrati. Töväder betyder mindre sovjetiskt tryck på Finland och därmed också på Sverige. Samtidigt är den arktiska kylan förstås prisandets själva premiss, tövädrets förutsättning som idé. Den Tredje vägen (Sverige, SAP) är bara öppen för att alla andra sitter fast i en oförsonlig demarkation. När neutralismen så konkretiseras under femtiotalet är det mot bakgrunden av två världshistoriska processer: supermakternas accelererande kärnvapenupprustning och den accelererande befrielsen i \"den Tredje världen\". Politiken centreras så å ena sidan på avspänning och nedrustning, å andra på den Tredje vägens exemplariska stöd åt den Tredje världen och dess befrielsekamp. Stormaktsväldet är fel. Fred och oberoende för alla, speciellt de små, är rätt. Det är \"Sverige\". Socialdemokratin som apparat och rörelse är dock inte betingad av neutralismen. Geopolitiken dominerar aldrig. Man vinner inga val på geopolitiken. Inom partiet drivs frågorna främst av en rad radikala och starka kvinnor: Alva Myrdal men också Inga Thorsson och Ulla Lindström. Östen Undén förblir (tror jag) mest traditionell folkrättsjurist. Händelsevis råkar det dock bli en man i kvinnornas anda som 1969 blir partiledare. Olof Palme hade internationella intressen. Dessutom hade han tagit djupa intryck av de nationella befrielserörelserna. Under Palme får så Sveriges identitet som sansad och oberoende aktör i neutralismens tecken och kritiken av stormaktsvärlden en spets som aldrig tidigare (eller senare). Palme är neutralismen kristalliserad. Hans egen historia är förstås notoriskt komplicerad. Den har ingen motsvarighet bland svenska politiker. Ingen socialdemokratisk partiledare skulle ha kunnat föra en konversation på lika villkor med en Henry Kissinger under hans mest egotrippade fas. Palme hade inga problem. Kissinger kände igen Palme som gestalt och erkände honom. De militärpolitiska realiteterna med det intima Nato-samarbetet i Norden är förstås en helt annan sak. Icke desto mindre: den skarpa kritiken av USA:s krig i Vietnam är ingen teater för kulisserna. Den är markant. Den känns. I en dubbel historisk tillfällighet sammanfaller Palmes död med slutet på hela efterkrigstiden och därmed neutralismens själva betingelse. Inga block, ingen uppdelning av Europa, ingenting att vara \"emellan\": återstår bara den nya neoliberala världsordningen några år senare där vi alla är identiska i vår mångfald och allting identiskt med sig självt, utom möjligen Ordningens yttersta garant, USA. Sedan dess har socialdemokratin haft svårt att ideologisera utrikespolitiken. Ingvar Carlsson (och Allan Larsson) såg alternativet i ett EU omvandlat till socialdemokratiskt projekt. Det var en logisk linje. EU som svenskt embryo krävde då Sveriges medlemskap. Att neutraliteten inte riktigt passade var inget man skyltade med. Rörelsen var emellertid inte entusiastisk. Rörelsen är forfarande inte entusiastisk. In i EU gick man efter mycket taktiskt micklande. Någon euro blev det dock icke. Rörelsens skepsis är lättförståelig. EU är stort och klumpigt. Dess utopiska potential är liten: ett maktlöst parlament kombinerat med en odemokratisk och allsmäktig kommission. Sverige, i motsats till Finland, tjänade dessutom inget säkerhetspolitiskt på EU. Vi förlorade handlingsutrymme. Att EU skulle kunna bli ett nytt \"mittemellan\", en mäktig motvikt till USA och Ryssland, är en chimär. EU är ingen handlingsenhet när det gäller. Och i det ingenmanslandet befinner man sig. Neutraliteten, för att inte tala om neutralismen, har försvunnit. Återstår den ursvenska devisen \"vi ska vara med och påverka\", som Ingvar Carlsson fast mer och bättre, EU som något slags mini-FN för fred och rationella framsteg, i bästa fall en lovvärd projektion av glömda socialdemokratiska idéer som jämlikhet. Det är inte mycket att skylta med. Ironiskt nog råkar samtidigt EU:s ideologiminister inte bara vara svensk socialdemokrat utan också en av de få med karismatisk och idealistisk framtoning. Spelar något av detta någon roll? Man vinner fortfarande inga val på geopolitiken. Att ligga lågt verkar gå alldeles utmärkt. Partiet som negation fungerar, socialdemokratin som statsbärande parti, den enda kompetenta skepparen på skutan Sverige. Statsbäreri är en bransch där borgarna inte kan konkurrera. Wranges utopiska impuls är att Sverige ska vara oberoende, eller opartiskt. Han föreställer sig ett Sverige som i likhet med Schweiz ska kunna fatta beslut, riktiga beslut. Hur det ska ske är inte uppenbart. Att inskränka sig till vilken linje Sverige ska försöka få EU att anta är en fattig politik för den forna representanten för oberoende och rätt, närmast beklämmande. Vad skulle Palme säga? Men kanske är det bra att \"Sverige\" får ebba ut i tomma intet. Då åligger det oss dock att diskutera saken utan smussel. Wrange namnger neutraliteten och han ställer demokratiska krav. Där har vi en anständig början. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8254, "headline": "När ”Sverige” försvann.", "summary": "I decennier var neutraliteten en grundsten i svensk självförståelse och identitet – men nu har det blivit tyst om den. Det typiskt svenska har lösts upp på ett typiskt svenskt sätt: vi talar om något annat.", "article": "Om neutraliteten säger man i dag intet. Den har smusslats undan i någon urvattnad EU-ideologi. Hur kunde det ske? Neutraliteten är ju enligt tradition vad som gett oss unik fred i två hundra år. Ingenting kan vara mera ”svenskt” än neutraliteten. Det typiskt svenska har försvunnit på ett typiskt svenskt sätt. Vi glömmer medvetet. Vi talar om något annat. Tystnaden förenklas av att det rör sig om utrikespolitik. Om inrikespolitiken kan man träta. Om utrikespolitiken håller man med eller talar tyst. Geopolitiken är i sig konservativ, just en tradition. Regimskiften förändrar inte att en stat ligger där den ligger. Traditionen sköts dessutom av en liten elit som i Sverige får plats i en mindre sommarstuga. Att vår framgångsrika tradition kunnat försvinna har skett genom en mindre förskjutning av terminologin och stegvis förändring av den faktiska geopolitiken. ”Sverige” har förlorat sin innebörd. Vad det nya ”Sverige” betyder är dock inte klart. Förändringen är socialdemokratins förtjänst eller fel. Ingenting förändras av sig självt. Ingenting hade hänt om inte några ledande socialdemokrater beslutat att neutralismen spelat ut sin roll. Jag skriver ”neutralismen”, eftersom det här står för något mer än den folkrättsliga neutraliteten. Neutralismen var något specifikt socialdemokratiskt. I en ny avhandling, ”Impartial or univolved?” bryter folkrättsjuristen Pål Wrange tystnaden med en kringgående manöver. Heroiskt har han plitat mer än tusen sidor avhandling om neutralitetens doktrinhistoria, ett magnifikt opus som ger ny mening åt begreppet tegelsten. Kringgåendet har att göra med Wranges egen tystnad. Han säger nämligen märkligt lite om Sverige. Avhandlingen är enligt honom bara en intellektuell ”karta” i internationell rätt. Förvisso, men i Sverige ägnar man inte 1 100 sidor åt neutraliteten utan hemmavinkel. Sverige är vad avhandlingen egentligen handlar om. Wrange har en blandad bakgrund, dels som akademisk teoretiker med vida filosofiska intressen inom den kritiska juridiken, dels som lagexpert på UD. Han började projektet under det sista av de tre ”moment” under det korta 20: e århundradet (1914–1990) då neutralitet blev föremål för teoretisk diskussion: tiden efter första världskriget, slutet på andra världskriget och det tidiga kalla kriget, och så efterkrigstidens slut runt 1990. Neutralitetens tidsenlighet och legitimitet ifrågasätts. Är neutralitet som grundläggande hållning förenlig med principen om kollektiv säkerhet? Wranges studie, den största på något språk, är i sista hand frågan om det nu finns något levande, någon legitimitet, i neutraliteten. Avhandlingens tes är ett kvalificerat ja: alla stater har inte bara rätt utan skyldighet att ta oberoende beslut om specifika problem, dock inte att undvika beslut och deltagande. Ett exempel den pillemariske Wrange åberopar är Schweiz, det timida Schweiz som varit Sveriges neutrala kontrast, neutralismen som negation. Schweiz, utanför EU förstås, visar sig ha tagit en rättfram hållning till USA:s aktion i Irak. Vad Wrange kartlägger är så egentligen demokratins utrikespolitiska villkor. Ingen seriös analys kan nu ignorera hans utmaning. För mig fokuserar den på socialdemokratins historiska roll, hur neutraliteten blev neutralism och hur neutralismen försvann. Om detta väljer Wrange, UD-tjänsteman, att säga nästan ingenting. Varför inte ett kapitel om Östen Undén, utrikesminister, socialdemokratisk portalfigur men också akademisk expert på ämnet? Neutralism antyder ideologi. Hur blev den folkrättsliga neutraliteteten till socialdemokratisk ideologi? Sambandet har ingen inneboende logik. Historiskt har socialdemokratin ingen speciell utrikespolitik, förutom diffus internationalism parad med tilltron att fred är mänsklighetens naturliga tillstånd. Vad var då den svenska neutralismens betingelser? Att neutraliteten varit en konkret välsignelse för Sverige är inte tillräckligt för att ekvationen ska gå ihop. Förutsättningen är i stället det kalla kriget och att Sverige råkade ligga där det ligger när linjen drogs 1945–49. Kalla krigets två sidor separerades radikalt i ”öst” och ”väst”, rörligheten över linjen fryses faktiskt och ideologiskt, det neutrala Sverige hamnar mitt emellan. ”Mitt emellan” visar sig dock passa den nya socialdemokratiska identiteten alldeles utmärkt. Sverige och Folkhemmet blir först modell hemma som den Tredje vägen, en rationell, ”blandekonomisk” nationalstat i samförståndets anda utan ytterligheterna åt någotdera hållet. Detta Sverige klarar sig fantastiskt bra. Modellens sanning är oantastlig och kan dessutom lätt ges geopolitisk mening. Det kalla krigets begrepp är oförsonlig kamp mot den totala fienden, ett antingen/eller som likställer samförstånd med omoralisk undanflykt. Samförståndet som ideologi blir därför i sig en kritik av det kalla kriget. Dessutom blir det kalla kriget för neutralismen ett stormaktsspel. ”Samförstånd” som geopolitiskt töväder, de små staternas rätt mot stormakternas allianssystem. Att prisa töväder är sund svensk geopolitik och sund socialdemokrati. Töväder betyder mindre sovjetiskt tryck på Finland och därmed också på Sverige. Samtidigt är den arktiska kylan förstås prisandets själva premiss, tövädrets förutsättning som idé. Den Tredje vägen (Sverige, SAP) är bara öppen för att alla andra sitter fast i en oförsonlig demarkation. När neutralismen så konkretiseras under femtiotalet är det mot bakgrunden av två världshistoriska processer: supermakternas accelererande kärnvapenupprustning och den accelererande befrielsen i ”den Tredje världen”. Politiken centreras så å ena sidan på avspänning och nedrustning, å andra på den Tredje vägens exemplariska stöd åt den Tredje världen och dess befrielsekamp. Stormaktsväldet är fel. Fred och oberoende för alla, speciellt de små, är rätt. Det är ”Sverige”. Socialdemokratin som apparat och rörelse är dock inte betingad av neutralismen. Geopolitiken dominerar aldrig. Man vinner inga val på geopolitiken. Inom partiet drivs frågorna främst av en rad radikala och starka kvinnor: Alva Myrdal men också Inga Thorsson och Ulla Lindström. Östen Undén förblir (tror jag) mest traditionell folkrättsjurist. Händelsevis råkar det dock bli en man i kvinnornas anda som 1969 blir partiledare. Olof Palme hade internationella intressen. Dessutom hade han tagit djupa intryck av de nationella befrielserörelserna. Under Palme får så Sveriges identitet som sansad och oberoende aktör i neutralismens tecken och kritiken av stormaktsvärlden en spets som aldrig tidigare (eller senare). Palme är neutralismen kristalliserad. Hans egen historia är förstås notoriskt komplicerad. Den har ingen motsvarighet bland svenska politiker. Ingen socialdemokratisk partiledare skulle ha kunnat föra en konversation på lika villkor med en Henry Kissinger under hans mest egotrippade fas. Palme hade inga problem. Kissinger kände igen Palme som gestalt och erkände honom. De militärpolitiska realiteterna med det intima Nato-samarbetet i Norden är förstås en helt annan sak. Icke desto mindre: den skarpa kritiken av USA:s krig i Vietnam är ingen teater för kulisserna. Den är markant. Den känns. I en dubbel historisk tillfällighet sammanfaller Palmes död med slutet på hela efterkrigstiden och därmed neutralismens själva betingelse. Inga block, ingen uppdelning av Europa, ingenting att vara ”emellan”: återstår bara den nya neoliberala världsordningen några år senare där vi alla är identiska i vår mångfald och allting identiskt med sig självt, utom möjligen Ordningens yttersta garant, USA. Sedan dess har socialdemokratin haft svårt att ideologisera utrikespolitiken. Ingvar Carlsson (och Allan Larsson) såg alternativet i ett EU omvandlat till socialdemokratiskt projekt. Det var en logisk linje. EU som svenskt embryo krävde då Sveriges medlemskap. Att neutraliteten inte riktigt passade var inget man skyltade med. Rörelsen var emellertid inte entusiastisk. Rörelsen är forfarande inte entusiastisk. In i EU gick man efter mycket taktiskt micklande. Någon euro blev det dock icke. Rörelsens skepsis är lättförståelig. EU är stort och klumpigt. Dess utopiska potential är liten: ett maktlöst parlament kombinerat med en odemokratisk och allsmäktig kommission. Sverige, i motsats till Finland, tjänade dessutom inget säkerhetspolitiskt på EU. Vi förlorade handlingsutrymme. Att EU skulle kunna bli ett nytt ”mittemellan”, en mäktig motvikt till USA och Ryssland, är en chimär. EU är ingen handlingsenhet när det gäller. Och i det ingenmanslandet befinner man sig. Neutraliteten, för att inte tala om neutralismen, har försvunnit. Återstår den ursvenska devisen ”vi ska vara med och påverka”, som Ingvar Carlsson fast mer och bättre, EU som något slags mini-FN för fred och rationella framsteg, i bästa fall en lovvärd projektion av glömda socialdemokratiska idéer som jämlikhet. Det är inte mycket att skylta med. Ironiskt nog råkar samtidigt EU:s ideologiminister inte bara vara svensk socialdemokrat utan också en av de få med karismatisk och idealistisk framtoning. Spelar något av detta någon roll? Man vinner fortfarande inga val på geopolitiken. Att ligga lågt verkar gå alldeles utmärkt. Partiet som negation fungerar, socialdemokratin som statsbärande parti, den enda kompetenta skepparen på skutan Sverige. Statsbäreri är en bransch där borgarna inte kan konkurrera. Wranges utopiska impuls är att Sverige ska vara oberoende, eller opartiskt. Han föreställer sig ett Sverige som i likhet med Schweiz ska kunna fatta beslut, riktiga beslut. Hur det ska ske är inte uppenbart. Att inskränka sig till vilken linje Sverige ska försöka få EU att anta är en fattig politik för den forna representanten för oberoende och rätt, närmast beklämmande. Vad skulle Palme säga? Men kanske är det bra att ”Sverige” får ebba ut i tomma intet. Då åligger det oss dock att diskutera saken utan smussel. Wrange namnger neutraliteten och han ställer demokratiska krav. Där har vi en anständig början. Anders Stephanson essa@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8263, "headline": "Spel om förintelsen stoppas av Nintendo", "summary": "Spelet \"The only escape\" till Nintendo DS har för avsikt att utbilda spelarna om andra världskriget. Nu stoppas dock spelet i Nordamerika.", "article": "\"The only escape\" är ett platformsspel till Nintendo DS utvecklat av brittiska Alten8. Spelet handlar om en ung judisk pojke under andra världskriget, som för att undvika krigets fasor tar sin tillflykt till en fantasivärld. Enligt skaparen av spelet är avsikten att utbilda unga spelare om förintelsen. Nu rapporterar New York Times att Nintendo of America stoppar spelet från att släppas i Nordamerika. Någon officiell förklaring till beslutet har ännu inte getts. Spelet uppges fortfarande vara på väg till Europa senare i år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8264, "headline": "Hennes hjärta bultar för ladino", "summary": "För några år sedan var ladinomusiken och dess stora stjärna nästan okänd. Förra månaden sjöng Yasmin Levy för utsålda hus i Sydney och hennes nya skiva, \"Mano suave\", höjs till skyarna. Nu är hon på Sverigeturné.", "article": "- När man är ung försöker man att imponera. I dag vet jag att det räcker med att vara mig själv, säger Yasmin Levy. Nu är den israeliska sångerskan inte lastgammal: 32 år, men mycket har hänt mycket snabbt. För henne själv och därmed för den musiktradition hon ser som sin livsuppgift att sprida: ladino. Ladino är det språk, den kultur och den musiktradition som spanska judar spred runt Medelhavet när de 1492 kastades ut ur Spanien. För fem år sedan var Yasmin Levy - och ladinomusiken - i princip okänd. Förra månaden sjöng hon på Operahuset i Sydney. Utsålt. Hennes nya, tredje cd, \"Mano suave\" har höjts till skyarna och själv har hon knappt hängt med. - Jag lever en dröm! säger hon förvånat flera gånger när jag lyckas få intervjua henne under den pågående Sverigeturnén. I kväll sjunger hon på Stallet i Stockholm. Mycket har förändrats sedan hon för snart tio år sedan klev in i en studio i Tel Aviv och sjöng rakt upp och ned - så som hon lärt sig ladino av sina två husgudar: mor och far. Fadern Yitzhak Levy, sefardisk jude född i Turkiet, samlade in och publicerade böcker med hundratals sånger från den femhundraåriga ladinokulturen som var på väg att försvinna. Fadern dog när Yasmin var ett år gammal. Modern lärde henne sjunga. - Traditionellt sjunger man ladino med huvudet, mjukt och luftigt, förklarar hon och illustrerar med sin makalöst vackra, klockrena röst. - Så jag sjöng på min första cd. Men jag saknade, alltid, passionen. När jag upptäckte flamencon - som bara är passion - förändrade jag min sångteknik, förde klangen nedåt, i bröstet. Och så sjöng jag på min andra cd, \"La judería\". I dag gör den plattan henne smått generad. Hon skrattar ursäktande. - Jag känner inte igen mig! Jag ville så mycket. För mycket. Pressade rösten. Först nu, i och med min nya cd, \"Mano suave\", har jag funnit min verkliga röst. Yasmin Levy utstrålar självförtroende. Och ödmjukhet. Det kan behövas. Ladino är delvis minerad mark. Visst hyllas Yasmin Levy, men kritiker finns. Många sefardiska judar har mycket bestämda åsikter om vad ladinokulturen är och inte är. Kanske borde man snarare tala om ladinokulturer. I femhundra år har spanska judar levt i olika länder - dagens Italien, Grekland, Turkiet, Israel, Egypten, Marocko - och det har satt ganska olika spår i deras spanska språk, ladino, och i deras musik. Så bråkas det redan om vad språket ska kallas: ladino, sefardi, judezmo, spanyol, judespanska. Språket håller på att dö ut. Inga barn har längre judespanska som modersmål. Faktiskt talar inte ens Yasmin Levy ladino. Men hon sjunger ladino - med turkisk klangbotten. Det är hennes arv; föräldrarna föddes i Turkiet. Har ladinomusiken fått en pånyttfödelse i dag? Uppmärksamheten kring Yasmin Levy talar för det. Liksom två andra musikaliska projekt, de fina ladinoskivorna \"Aman aman\" (2006) och \"Al andaluz projec\" (2007). Men, nej, Yasmin Levy ser ingen stark trend. Hon är ganska ensam. Och unik i sin framgång. Själv framhåller hon hela tiden: ansvaret. Att levandegöra ladinomusiken och sprida den samtalande, mångkulturella traditionen. - På \"Mano suave\" medverkar musiker från Turkiet, Israel, Spanien, Paraguay. Och Amir Shahsar - som jag sjunger en duett med - är från Iran. Han lever i Israel sedan 18 år. Som politisk flykting? - Som musikalisk flykting. Duetten med sångerskan Natacha Atlas - vars bakgrund rymmer ett mindre Europa och Egypten - var en fantastisk upplevelse. Yasmin Levy strålar när hon berättar om mötet. - Nu har jag en annan dröm, en riktigt stor dröm. Att spela in en skiva med renast tänkbara, enbart traditionella ladinosånger i Turkiet! Med en turkisk orkester. Sedan vill jag åka till en kyrka i Jerusalem och spela in en kör till samma skiva. Tillsammans: judar, muslimer, kristna. Så tolkar Yasmin Levy ladinoarvet. Har hon också mindre storslagna drömmar? Faktiskt. Yasmin Levy ler och skiner med ögonen. - En skiva med bossanova! På Sverigeturné i Rikskonserters regi Sjunger i kväll och i morgon i Stockholm (Stallet respektive Nybrokajen 11) och uppträder senare bland annat i Malmö (12/3), Göteborg (15/3) och Piteå (19/3). Yasmin Levy Ladino är det språk, den kultur och den musik som spanska judar spred runt Medelhavet när de kastades ut ur Spanien 1492. Aktuell med nya cd:n \"Mano Suave\". I sin hyllande recension skriver DN:s Martin Nyström bland annat att Yasmin Levy inte bara sjunger \"förföriskt smäktande utan med en rent andlös styrka\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 8279, "headline": "Modern metal till \"Guitar hero III\"", "summary": "Activision har släppt expansionspacket \"Modern metal track pack\" till \"Guitar hero III\". Paketet innehåller tre nya låtar.", "article": "Activision låter meddela att man nu släppt paketet \"Modern metal track pack\", ett paket innehållandes tre nya låtar till \"Guitar hero III\". Som paketets namn antyder är låtarna av den hårdare stilen, grupperna Avenged Sevenfold, Thrice och Deftones ligger bakom dem. \"Modern metal track pack\" laddas hem från Xbox Live eller Playstation Network till ett pris på omkring 60 kronor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8302, "headline": "\"Metal gear solid 4\" kräver mycket utrymme", "summary": "Kommande \"Metal gear solid 4\" blir så utrymmeskrävande att utvecklarna tvingats använda komprimering för att få plats med spelet på en Blu-ray skiva.", "article": "I en intervju i den japanska speltidningen Famitsu avslöjas att kommande \"Metal gear solid 4\" kräver rejält med utrymme. Trots att en Blu-ray skiva rymmer hela 50 gigabyte har utvecklingsteamet tvingats använda sig av komprimering för att få plats med hela spelet på en skiva. Sedan tidigare har det även bekräftats att den engelskspråkiga versionen av spelet inte kommer innehålla de japanska ljudspåren, och vice versa. \"Metal gear solid 4\" släpps i hela världen den 12 juni. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8305, "headline": "Huset med många rum.", "summary": "Är islam en fredens eller krigens religion? Det beror helt på vem man frågar. I dag tar sig allt fler rätten att läsa och tolka grundtexterna på ett sätt som påminner om den kristna reformationen.", "article": "Vem är det egentligen som bestämmer vad en viss religion är? Är det Benedictus XVI, pastor Green, Helle Klein eller en militant ateist som Christopher Hitchens som avgör vad som egentligen utgör kristendomens kärna? Den kärna som inte kan kompromissas bort i försök att göra religionen anpassad för det tidiga 2000-talet. Frågor som dessa har inga slutgiltiga svar som en gång för alla avgör vad som är kristendom och vad som inte är det. Påven har inte längre monopol på kristna sanningar, men det har ingen annan heller. I sin bok ”Arguing the Just War in Islam” funderar John Kelsay kring dessa frågor i ett muslimskt perspektiv. Han inleder bokens första kapitel med ett par citat: ”Islam är fred” som yttrades av George W Bush i september 2001. Det följs av ett yttrande av Usama bin Ladin: ”Islam är det heliga krigets religion … på det att Guds ord och religion skall härska oinskränkt.” Det är väl inte orimligt att i detta fall fästa större vikt vid Usama bin Ladin som, kan man väl förmoda, ägnat mer tid att studera islam än vad USA:s president har gjort. Kelsay varnar sina läsare: ”De som vill hävda att islam inte har något att göra med attentaten den 11 september eller med irakiska upprorsmäns metoder kommer inte att finna något stöd här. Fakta talar sitt tydliga språk. Usama bin Ladin, Ayman al-Zawahiri och andra militanta islamister stöder sig på några av de centrala praktikerna och motiven i den islamiska traditionen.” Kelsays bok är emellertid inte ytterligare en i raden av illa informerade böcker som vill skrämma okunniga läsare. Men den är inte heller en i den nästan lika långa raden av böcker som hävdar att islam inte bara oproblematiskt låter sig förenas med samtida västerländsk demokrati utan att dess historia visar att den på nästan alla punkter varit mer tolerant än vad kristendomen har varit. Den är i stället ett försök att objektivt analysera sharia – den på Koranen och Muhammads exempel grundade religiösa lagen. Kelsay beskriver koncist hur sharia har använts genom seklerna ända fram till i dag då moderna muslimer anstränger sig för att visa att sharia kan modifieras i mer tolerant, liberal riktning. Och hur det också inom islam finns betydande och ganska ortodoxa tänkare som tolkat sharias bud om det rättfärdiga kriget på sätt som inte radikalt skiljer sig från vad västerländska filosofer har kommit fram till. Sålunda förbjuds attacker mot icke-stridande, mot barn, slavar, kvinnor, blinda, halta och lytta. Ledande muslimska teologer har fördömt såväl 11 september som de samordnade attackerna mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania. Däremot har de inte, enligt Kelsay, på samma sätt fördömt attacker mot västerländska intressen på arabiska halvön. Dessa idéer är emellertid inte entydiga. Sålunda menar somliga att detta förbud mot civila mål inte omfattar Israel, eftersom alla där potentiellt är soldater. Andra går ännu längre och säger att förbudet inte ens inkluderar demokratier. I sådana har alla del i de handlingar som landets regering begår; utför den ogudaktiga handlingar så är alla skyldiga. al-Qaidas ledargarnityr argumenterar på det sättet. Usama bin Ladin och Ayman al-Zawahiri hävdar att amerikaner och amerikanska intressen är lovliga mål i det heliga kriget. Denna punkt berör ett problem som har vidare implikationer och som är äldre än al-Qaida: relationen mellan demokrati och islam, mellan religiösa regler och sekulär lag. Det gäller i viss grad för andra religioner men är ett särskilt svårt problem för de religioner som vilar på gudomliga uppenbarelser; i synnerhet för islam och dess heliga skrift Koranen som är Guds ord och det till den grad att det länge var snudd på hädelse att översätta denna text. Den dogmen har man sedan tvingats tumma på när islam blev en global religion och endast en minoritet av dess bekännare har arabiska som modersmål. Demokratin innebär att en sekulär majoritets tankar och önskemål kan övertrumfa Koranens, det vill säga Guds, påbud. Demokratin kan så att säga rösta bort Gud och säga till Honom att Han har fel. Kristna bekännare har det lättare, eftersom få bland dem benhårt hävdar att varje ord i Bibeln har gudomligt ursprung. Under de senaste hundrafemtio åren eller så har dessutom teologer underkastat både nya och gamla testamentet en filologisk och historisk granskning som vore de vanliga historiska dokument. Att göra något liknande med islams heliga bok är i bästa fall kontroversiellt, i många fall förenat med livsfara. De till islam avogt inställda har koncentrerat sig på denna linje, den som säger att islam inte går att reformera. Att denna religion en gång för alla är stöpt i en närmast totalitär och oföränderlig form som det är svårt att förena med de värden som omhuldas i samtida demokratier. John Kelsay, som är professor i religion vid Florida State University, hör inte till denna skara. I sin bok lyfter han i stället fram andra, alternativa traditioner i islam, traditioner som är nästan lika gamla som islam och där sharian inte har varit ett för alltid fixerat system av lika grymma som absoluta lagar. Sharia, ett ord som kan översättas ”med en väg som leder till vatten” eller till ”vederkvickelse”, var länge en domän där de lärda hade försteg. Islams teologer, ulama, tolkade Koranens text men också de traditioner som vuxit upp kring profetens göranden och låtanden. För många var det en fråga om att mer eller mindre okritiskt och mekaniskt applicera lagen, en imitation, taqlid, av det man ansåg var de sedvänjor som gällde på den arabiska halvön när Muhammad styrde och ställde där under ett par decennier i början av 600-talet. Andra valde en annan väg. I stället för att mekaniskt applicera en påstådd historisk praxis använde de sitt eget omdöme, de tolkade efter bästa förmåga de gamla texterna. De såg motsägelser i Koranen och menade att en senare sura – kapitel – kan modifiera innebörden av en tidigare. På samma sätt kan olika traditioner upphäva varandra. Ijtihad brukar denna rätt till en egen tolkning kallas (det är i grunden samma ord som jihad). Obetänksamma eller okunniga analytiker av islam brukar ofta säga att ijtihad och en muslimsk reformation är vad som behövs. Men ijtihad garanterar inte att islam skulle förändras i en riktning som anses önskvärd bland liberala västerlänningar. Tvärtom. En av de mest berömda att praktisera rätten att dra egna slutsatser var Ibn Taymiyya – en djupt konservativ teolog från 1300-talet som har blivit ett fördömde för flera av dagens hätskaste islamister. En annan var Abd al-Wahhab som har givit sitt namn åt den mycket konservativa för att inte säga reaktionära wahhabitiska riktningen som dominerar i Saudiarabien och, genom frikostiga saudiska donationer, på många andra håll i världen. Islam har ofta rykte om sig att vara en totalitär, auktoritär religion. Kelsay visar att så inte behöver vara fallet. Länge var visserligen tolkningen av grundtexterna ett privilegium för en liten grupp av lärde, men de utmanade ofta den sekulära makten. Man diskuterade flitigt om det kanske inte var så att det till och med var varje muslims plikt att göra uppror mot orättfärdiga potentater. Först med ord och sedan, om makten inte gick att tala till rätta, med gärningar. Också här, visar Kelsay, har det funnits en tradition som inte har mycket gemensamt med fanatiska hotbilder. Uppror och krig var kanske tillåtet men först då man i görligaste mån försäkrat sig om att inga oskyldiga skulle komma till skada. Då det var svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta sådana försäkringar var man försiktig med att höja upprorsfanan eller förklara krig. På denna punkt bortser dagens islamister från stora delar av det teologiska etablissemang som de annars så gärna stöder sig på. Under de senaste hundra åren har medlemmarna i detta lärda teologiska etablissemang förlorat i inflytande. De har inte längre det monopol på tolkning som de hade under perioder då läskunnighet var förbehållen en liten elit och då texter var dyra och svåråtkomliga. I dag har var och en tagit sig rätten att läsa grundtexterna och att tolka dem; det är en utveckling som påminner om den europeiska reformation då vanligt folk fick rätt och möjlighet att läsa och tolka Bibeln. Detta har emellertid visat sig vara ett tveeggat svärd. Den traditionella ulama-klassen med sina ofta inlindade och försiktiga argument har kommit att ersättas av så att säga frilansande imamer som ofta är extremismens apostlar. Det är en utveckling som har vissa paralleller med de mer outrerade formerna av den evangeliska kristendomen som ofta slår en utanförstående betraktare som förenklade, tvärsäkra och primitiva jämfört med de förfinade skolastiska teologer som ofta varit den katolska kyrkans talesmän. Kelsay visar hur det som brukar kallas dar al-islam, islams hus eller område, har många rum där livsfarliga fundamentalister bor granne med tänkare, ofta verksamma vid amerikanska universitet, som anstränger sig för att göra islam till en religion som utan svårighet lever sida vid sida med andra religioner. Det viktiga är just nu inte i första hand striden mellan islam och den sekulära världen, utan striden inom islam mellan radikalt olika och oförenliga syner på islam. När man väl har läst ”Arguing the Just War in Islam” inser man att det inte finns några enkla sanningar. Den som säger som George Bush att islam är fred har lika fel – eller rätt – som den som säger att islam är jihad. Islam är både och. Religionens apologeter som menar att islam är mänsklighetens naturliga religion och som avfärdar all kritik som islamofobi gör det för lätt för sig och de stryper all diskussion innan den har hunnit börja. Kelsay visar föredömligt hur läget ser ut i dag och hur det blivit så. Men nu är det dags för kristna professorer att låta muslimska tänkare föra debatten vidare. Carl Rudbeck essä@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8311, "headline": "Danmarks tur att få Nordiska rådets pris", "summary": "Danskan Naja Marie Aidt får Nordiska rådets litteraturpris 2008 för sin bok ”Bavian”. Att en novellsamling vinner priset hör till ovanligheterna.", "article": "Det var Danmarks tur. Det är hela åtta år sedan sist, men i går valde Nordiska rådet att utse en dansk författare till 2008 års litteraturpristagare. Naja Marie Aidt får priset för novellsamlingen ”Bavian”. I motiveringen kallar juryn hennes stil ”en bedårande och illavarslande realism, som drar fram verklighetens undertoner”. När DN ringer upp är det bara ett par timmar sedan Naja Marie Aidt fått prisbeskedet. – När jag vaknade i morse var jag så orolig, jag visste ju att nu sker det snart. Så jag gick och löptränade på gymmet. Jag hade just klivit ur bastun och stod där spritt språngande naken när de ringde från Nordiska rådet. Hela bilden var mycket nordisk, säger en bubblande glad Naja Marie Aidt på en telefonlinje från hemstaden Köpenhamn. För ”Bavian” har hon redan fått en utmärkelse, det stora danska kritikerpriset 2006. Nu vann hon i konkurrens med elva andra starka kandidater, bland andra två svenska diktsamlingar, svenskarna Birgitta Lillpers ”Nu försvinner vi eller ingår” och Eva Runefelts ”I ett förskingrat nu”. –  Det här priset är en enormt stor ära att få. Jag är född på Grönland, skriver här i Danmark och känner mig riktigt nordisk. Det betyder mycket för mig att nu bli översatt till de andra nordiska språken, säger Naja Marie Aidt. Hon tycker att det är en extra seger att det är just noveller som för en gångs skull uppmärksammas. Vilken är bokens styrka? – Den porträtterar hur det är att vara människa i Norden i dag, det starkt individualistiska samhället där vi lever med en enorm materiell rikedom och en avsaknad av tolerans och generositet. Den kritiska blicken på civilisationen kommer knappast av någon gudomlig inspiration. – Det räcker att hålla ögonen öppna, det är inspiration i sig själv. Och jag reser mycket, det är helt nödvändigt för att jag ska kunna skriva. Man måste låta sig påverkas. Kanske använder Naja Marie Aidt prissumman motsvarande 440 000 svenska kronor till några resor. Hon vet inte än. Firade gjorde hon i går kväll vid en stillsam måltid tillsammans med sina föräldrar, sin syster, sin man och sina fyra barn. Det var bestämt sedan länge – som en tröst i fall priset skulle ha gått till någon annan. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 8314, "headline": "\"Metal gear solid 4\" släpps den 12 juni", "summary": "Konami har nu bekräftat att \"Metal gear solid 4\" släpps den 12 juni. Spelet släpps samtidigt över hela världen.", "article": "Omåttligt efterlängtade \"Metal gear solid 4\" till Playstation 3 har nu fått ett officiellt releasedatum av utgivaren Konami. Den 12 juni släpps spelet, i ett paket tillsammans med \"Metal gear online\", över hela världen. Det är första gången ett spel i den populära serien släpps samtidigt i Japan, USA och Europa. \"Metal gear solid 4: Guns of the patriots\" är ett av de just nu mest efterlängtade spelen till Playstation 3, och blir den avslutande delen i en spelserie som totalt har sålt i 22 miljoner exemplar sedan starten för drygt 20 år sedan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8315, "headline": "Danmarks tur att få priset", "summary": "Danskan Naja Marie Aidt får Nordiska rådets litteraturpris 2008 för sin bok \"Bavian\". Att en novellsamling vinner priset hör till ovanligheterna.", "article": "Det var Danmarks tur. Det är hela åtta år sedan sist, men i går valde Nordiska rådet att utse en danska författare till 2008 års litteraturpristagare. Naja Marie Aidt får priset för novellsamlingen \"Bavian\". I motiveringen skriver juryn: \"... en bedårande och illavarslande realism, som drar fram verklighetens undertoner...\". När DN ringer upp är det bara ett par timmar sedan Naja Marie Aidt fått prisbeskedet. - När jag vaknade i morse var jag så orolig, jag visste ju att nu sker det snart. Så jag gick och löptränade på gymmet. Jag hade just klivit ur bastun och stod där spritt språngande naken när de ringde från Nordiska rådet. Hela bilden var mycket nordisk, säger en bubblande glad Naja Marie Aidt på en telefonlinje från hemstaden Köpenhamn. För \"Bavian\" har hon redan fått en utmärkelse, det stora danska kritikerpriset 2006. Nu vann hon i konkurrens med elva andra starka kandidater, bland andra två svenska diktsamlingar, svenskarna Birgitta Lillpers \"Nu försvinner vi eller ingår\" och Eva Runefelts \"I ett förskingrat nu\". - Det här priset är en enormt stor ära att få. Jag är född på Grönland, skriver här i Danmark och känner mig riktigt nordisk. Det betyder mycket för mig att nu bli översatt till de andra nordiska språken, säger Naja Marie Aidt. Hon tycker det är en extra seger att det är just noveller som för en gångs skull uppmärksammas. Vilken är bokens styrka? - Den porträtterar hur det är att vara människa i Norden i dag, det starkt individualistiska samhället där vi lever med en enorm materiell rikedom och en avsaknad av tolerans och generositet. Den kritiska blicken på civilisationen kommer knappast av någon gudomlig inspiration. - Det räcker att hålla ögonen öppna, det är inspiration i sig själv. Och jag reser mycket, det är helt nödvändigt för att jag ska kunna skriva. Man måste låta sig påverkas. Kanske använder Naja Marie Aidt prissumman motsvarande 440.000 svenska kronor till några resor. Hon vet inte än. Firade gjorde hon i går kväll vid en stillsam måltid tillsammans med sina föräldrar, sin syster, sin man och sina fyra barn. Det var bestämt sedan länge - som en tröst i fall priset skulle ha gått till någon annan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8318, "headline": "Hårdingar som hittat hem", "summary": "Svensk glamrock och 80-talsmetal har fått ett uppsving. DN:s Fredrik Strage ser nytända Hardcore Superstar på ett Tyrol som fylls av allsång och hårsprej.", "article": "Hardcore Superstar & Crashdiet Scen: Tyrol, Stockholm För fyra år sedan gjorde Hardcore Superstar inte skäl för sitt bandnamn. De lät mesiga på skiva och var inte superstjärnor ens hemma i Göteborg. Deras mest uppmärksammade show var ett slagsmål med Fredrik Virtanen på svenska konsulatet i New York. Enligt Hardcore Superstar hade Aftonbladets krönikör kallat dem ”Dregen-kopior” – vilket kändes som ett relativt högt betyg just då. I intervjuer sa medlemmarna att de blivit sina egna värsta fiender. En splittring kändes oundviklig. Då hände något märkligt. Hardcore Superstar spelade in sitt hittills bästa album genom att slå ihop glam, punk, thrash och garagerock med ett dussin hypereffektiva refränger. ”Hardcore superstar”, som bandet kallade skivan för att understryka att de var hårda och definitivt skulle bli megastjärnor, gav dem en nytändning av sällan skådat slag. På det utsålda Tyrol dyrkas göteborgarna av en ung publik som inte verkar bry sig om att bandet hade en karriär före 2005. Det spelas nästan bara låtar från den självbetitlade skivan och fjolårets uppföljare ”Dreamin’ in a casket” – och det är allsång, gallskrik och headbangande från början till slut. Nyligen lämnade gitarristen Thomas Silver bandet. Man saknar hans nonchalanta stil på scen, men efterträdaren Vic Zino, som även spelar med sleazerockarna Crazy Lixx, vet också hur man kombinerar röjiga ackord med intrikat strängdribbel. ”Wild boys”, ”My good reputation” och ”Sophisticated ladies” – som av någon obegriplig anledning tillägnas Håkan Hellström – träffar en mitt i plytet. – Scream for me! vrålar sångaren Jocke Berg. Att svenska artister pratar engelska med publiken brukar vara ett tecken på svårartad hybris, men det kan man unna Hardcore Superstar en kväll som denna. Berg sjunger med ljus, ettrig röst och dansar på sitt egendomligt stela vis. Ofta ser det ut som om han står givakt, kängorna tätt ihop, sedan sprattlar han till, rusar ut i publiken och ger en snabb lapdance till en beundrare som sitter i rullstol. Hardcore Superstars medvind beror inte bara på deras två senaste skivor. Åttiotalets glamrock och sleazemetal har fått ett uppsving i Sverige de senaste åren, mycket tack vare kvällens förband Crashdiet. För ett år sedan började de uppträda med den finske vokalisten Olliver Twisted, efter att bandets grundare Dave Lepard gått bort. Twisted hade stora cowboystövlar att fylla och det tog tid för honom att känna sig bekväm. Nu sitter såväl hans falsettoner som David Lee Roth-inspirerade spagathopp där de ska. Twisted har en hårdare röst än den melodiske Lepard och det passar nya, lite tyngre spår som ”In the raw”. Crashdiet gör entré till Sergej Prokofjevs ”Riddarnas dans” (i metalkretsar mest förknippad med den dekadenta filmen ”Caligula”). Volymen är sinnessjukt hög och medlemmarnas kalufser ännu högre. Det är en fantastisk uppenbarelse i trasig spandex, dödskalletatueringar och rosa läppglans. När de spelar hitlåten ”Riot in everyone” känns det som om hela Tyrol skjuts upp i ett moln av hårsprej och landar på Sunset Strip 1987. Fredrik Strage musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8320, "headline": "\"Wii fit\" får releasedatum", "summary": "Nu har Nintendo gett “Wii fit\" och den tillhörande balansplattan ett releasedatum. Den 25 april släpps paketet här i Europa.", "article": "Gympaspelet \"Wii fit\" har gjort storsuccé i hemlandet Japan, där det släpptes i slutet av förra året. Spelet spelas stående på en speciell balansplatta, som känner av var kroppens tyngdpunkt befinner sig, och på så sätt låter spelaren kontrollera spelet med hjälp av kroppsrörelser. Nu har Nintendo gett \"Wii fit\" ett europeiskt releasedatum. Den 25 april släpps paketet här i Europa, till ett rekommenderat pris på motsvarande 850 kronor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8322, "headline": "Paris får färg av tecktonik", "summary": "Det började med klubben \"Tecktonik Killer\" på Metropolis i Paris för sju år sedan - i dag är tecktonikdansarna med sina säreget vevande rörelser och neonfärgade accessoarer en självklar del av stadsbilden.", "article": "Har du varit i Paris det senaste året lär du ha sett dem. Tonåringar i neonrosa benvärmare som plötsligt far ut med armarna i en vild sittdans på metron. Frankrike har fallit pladask för en modern, gräll mix av breakdancekultur och rejv-estetik. Allt började på klubben Metropolis i Paris sydöstra utkant för sju år sedan. Alexandre Barouzdin och Cyril Blanc, som var trötta på den franska technoscenens likformighet och drogfixering, började ordna klubbkvällar med namnet Tecktonik Killer. - Vi ville återskapa den typ av fester som våra föräldrar upplevde under diskoepoken, säger Barouzdin. En klubb där alla skulle vara välkomna oavsett etnicitet och sexualitet. De spelade olika sorters europeisk dansmusik i en vild mix. Snart började besökarna utveckla en ny dans, ett hopkok av de olika musikstilarna. \"Tecktonik\" - \"tck\", \"vertigo\" och \"milky way\" är andra namn - föddes. Den säregna dansen började leva sitt eget liv. Via nätet tog den sig ut på gatorna och nu är tecktonikdansarna en självklar del av stadsbilden i Paris. Överallt dansar ungdomar från olika klasser. De bildar dansgrupper, alltid med ett namn som slutar med \"teck\", och battlar mot varandra och lägger upp videor på nätet. - Looken är mycket viktig, säger Barouzdin. Det är en Kultur där de unga har gjort en Sport av att vara snygga, festkläderna ska skilja sig kraftigt från vanliga skol- eller jobbkläder. Han tror att ett skäl till att tecktonik blivit så stort är att det är en hälsosam rörelse. Det må låta som en klyscha, men många säger sig ha blivit räddade från ett liv på glid tack vare dansen. Efter steget från dansgolvet till gatorna var det i somras dags för tecktonikens nästa steg: det upp i mainstreamfåran. Electropopartisten Yelle, som slog igenom med den skabrösa låten \"Je veux te voir\" (där hon sjunger att hon vill se Frankrikes mesta manschauvinist-rappare i en porrfilm), såg potentialen i den nya subkulturen. Hon handplockade tre tecktonikdansare till klubbremixvideon av sin låt \"A cause des garçons\". Videon skickades till bloggar och Youtube, men snart ville också teve visa den. Reaktionen var ofattbar, säger Julie Budet, som hon egentligen heter. - Folk blev som galna. I dag har videon visats mer än tio miljoner gånger på nätet. De här kidsen lever för dansen. Det är deras egen rörelse. Här finns ingenting gammalt. Helt nytt är det förstås inte att kids dansar in the streets. Helt ny är inte heller själva tecktonikdansen, den lånar uttryck från både hiphop- och technostilar. Och de neonfärgade attributen och de konstnärligt rakade tinningarna ger starka förnimmelser av nittiotalets rejvkultur. Det är knappast en slump att tecktoniken boomade samtidigt som Londons new rave-våg. Men sant är att tecktoniken uppstått spontant och att uttrycket med armarna som fladdrar oavbrutet kring huvudet (i tecktonik-skolor på Youtube tipsas nybörjare om att röra armarna som att det kliar i håret - eller som att du spyr och drar in spyan i munnen igen) känns nytt och nästan ger ett skrattretande intryck vid första åsynen. I dag är tecktonik inte bara en dansKultur - utan också ett företag. Metropolispionjärerna har registrerat ordet som varumärke. De säljer skivor, kläder och energidryck. Alexandre Barouzdin bedyrar att det inte är ett kommersiellt drag, bara ett sätt att skydda deras särskilda musikmix från urvattning. Han tycker att den subkulturella kraften består. - Det handlar inte om Dolce & Gabbana det här. I dag är tecktonik ett sätt att leva för en hel generation. Inte heller Yelle (som numera uppträder med \"Idol\"-deltagare och har gjort en låt med Fatal Bazooka, Frankrikes motsvarighet till Markoolio) oroar sig för att tecktonik ska förlora \"äkthet\". - Vem bryr sig? Man kan tolka tecktonik som underground eller väldigt populärt. Men ser du kidsen som dansar på gatorna i städerna så förstår du att rörelsen är viktig. Den betyder något för Frankrikes unga. Klubbversionen av Yelles \"A cause des garcons\". Jey-Jey, en av de mest populära dansarna. Video med Mondotek, gruppen som Jey-Jey tillhör. Så kan ett gatuparty med tecktonik se ut. Reportage från franska kanalen TF1 som ger en bild av hur det ser ut i tecktonikens Frankrike. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8323, "headline": "Dramadrottning", "summary": "I nya filmen \"Himlens hjärta\" gör Lena Endre sin minst insmickrande roll någonsin. Dessutom spelar hon den förtryckta Eva i Richard Hoberts debutpjäs \"Security\" som har premiär på lördag. \"Jag skulle gladeligen tacka ja till att bli Dramaten-chef\", säger hon till DN:s Betty Skawonius.", "article": "Jäkligt otäck. Supersvart, säger Lena Endre om pjäsen \"Security\" på Elverket. Hon spelar Eva, en kvinna fullkomligt urholkad av sin mans förtryck. - Hon blir ett djur bara, en väldigt farlig person när hon slutligen har stängt av känslorna helt och tappat hoppet om ett liv i närheten av kärlek och äkta gemenskap. Evas man har knuffats från balkongen i ett lyxlägenhetskomplex. På gatan är den politiska situationen turbulent, upploppen rasar. Två män från olika politiska läger, spelade av Magnus Roosmann och Lars Amble, erbjuder henne skydd. Men alla tre kämpar egentligen för att rädda sitt eget skinn. - Vem blir man i en riktigt pressad situation? Om vi inte byggt upp gemenskap och kärlek i våra relationer, då kan vi bygga hur höga murar som helst runt oss, det hjälper inte. \"Security\"-premiären blev framskjuten en vecka när Johan Rabaeus sjukskrev sig för tre veckor sedan. - Johan Rabaeus sjukdom är något som jag inte kan kommentera, men jag är glad att vi fick en så tung man som Lars Amble som ersättare. Han och Magnus Roosmann och jag har jättekul, fastän det är så läskigt. \"Security\", Richard Hoberts hårt skruvade dystopi om en mycket nära framtid, är också hans debut som teaterregissör och han har nu, som i flera filmer, sin hustru Lena Endre i huvudrollen. - Jag har tjatat på honom i flera år att han skulle göra något för teatern, för det är kul och kostar inte så mycket som film. Lena Endre som Dramatens drottning, det blev klart när vårens programbroschyr damp ned i brevlådan. Där, på omslaget, tronar hon drottninglik i mitten av ett stajlat kungafamiljsporträtt med Dramatens skådespelare. Dramatens leading lady var hon definitivt vid sidan av Stina Ekblad förra måndagen då de på rent hyperadrenalin och ett bra manus ledde födelsedagsfirandet av Dramatenhuset. Med en stor nypa självironi lyckades de med gästerna på scenen skapa en kväll av respektlöshet, värme och humor. Kostymateljén och perukmakeriet hade jobbat för högtryck och till varje nummer var det klädbyte, det mest överraskande: Lena Endre föreställande teaterchefen Staffan Valdemar Holm och Stina Ekblad som hans hustru scenografen Bente Lykke Möller. Men nu till hennes roll i filmen \"Himlens hjärta\", premiär i morgon. Simon Staho som hon tidigare gjort draMat \"Dag och natt\" med, kommer nu med ett kammarspel om otrohet för fyra personer. Går det verkligen att leva i en tvåsamhet i dag? Simon Staho vill undersöka om den samlevnadsformen är möjlig. När allt annat har förändrats. En spik i kistan för äktenskapet, kallar Lena Endre filmen. - Simon Staho som också gjort \"Bang bang orangutang\" och \"Daisy Diamond\" är djärv och byter genre hela tiden, den här gången går han åt Bergman-hållet. Det är svårt att inte tänka på \"Scener ur ett äktenskap\", här finns till och med en sovrumsbild, där Endre och Persbrandt ligger och läser med glasögonen på nästippen, en klassisk bild för stelnat äktenskap Det börjar med en parmiddag. Susanna/Lena Endre berättar om en kollega som varit otrogen. Historien sätter i gång våldsamma reaktioner mellan de fyra. Susanna och Ulf (Jakob Eklund) anser att otrohet är en oundviklig risk i äktenskapet. Medan deras respektive, spelade av Mikael Persbrandt och Maria Lundqvist, fördömer otrohet och är skakade av det lättsinne de upptäckt hos sina partner efter 20 år: När de två \"moraliska\" blir ensamma, märker de att de kommit varandra närmare genom sina strikta värderingar. - Vi fyra skådespelare hade så olika ingångar. Jag som är skild vet vilken katastrof en skilsmässa är. Jag undrar vad som händer med alla de här barnen som växer upp med skilda föräldrar, faktiskt en hel generation. Folk talar om lycklig skilsmässa, jag har aldrig sett någon. - Det borde finnas skilsmässoskolor dit man måste gå innan man får skilja sig. Är det vettigt att vi bygger äktenskap på ett pirr i magen, en förälskelse? Lena Endre menar att det är märkligt att det inte finns några idéer i dag om hur man skulle kunna göra. Varför inte mer kollektiva lösningar, som resonemangsäktenskapen som hon såg på närmare håll under en resa till Indien i julas, i Kerala. - De träffas och resonerar om hur det ska fungera, horoskopen läggs, och så funderar de om familjerna funkar: när bröllopet står knyts två stora nätverk ihop, så skyddar man avkomman eftersom det inte finns något socialt försäkringssystem. De fyra i filmen vill inte ha ansvar. Men de leker vuxna med sina fina middagar, fyra prydliga människor i två välordnade slutna hem. - Javisst, vi lever ett vuxenliv men tar inte på oss vad det innebär att vara vuxen. Vi är så otroligt fixerade vid oss själva och våra hem, vi har ju låst in oss i en hörna där vi inte är del av något större sammanhang längre. Rollen som Susanna är kanske det minst insmickrande du gjort. - Hon är arg, skitarg. Jag kan känna igen frustrationen. Jag kan förstå henne och jag känner jättemånga arga kvinnor i min ålder, säger Lena Endre med ett skratt. Den bakåtstrukna frisyren... - Hon är strikt, hon håller ihop. Hon är en människa i panik. Hon har en man som hon faktiskt älskar, men som inte vill. Han har lagt av. Många män är nöjda: Vi har det väl bra som vi har det? - Och så alla dessa frustrerade kvinnor som säger: Men faan, är det inget mer, är livet slut nu? Susanna har sociala krav, är karriärinriktad och hård mot sin man, Mikael Persbrandt är ju en rätt beskedlig typ. - Hon är taskig mot honom, så där som det kan bli i äktenskap, faller honom talet, talar om för honom vad han tänker, gör sig lustig på hans bekostnad. Grymt obehagligt. - Men att se någon som bara försvinner ur ens armar är en ohygglig frustration. I sin strävan har hon blivit... en jäkla käring, rent ut sagt. Dramatens leading lady eller inte, Lena Endre har varit 21 år på Dramaten, hon var Bergmans favorit - jag älskade att arbeta med honom och att prata med honom - och hon har spelat mot alla de Dramatenmän som rivit upp damm och låtit tala om sig även utanför scenen: Örjan Ramberg, Thomas Hanzon som hon har sina två barn med, Mikael Persbrandt, Thorsten Flinck, Börje Ahlstedt, Johan Rabaeus. Hur handskas man med det? - Det finns skådespelare överallt som flippar ur. Vårt yrke är väldigt utsatt, ett yrke där man ska vända ut och in på sig. Man har en kreativ ångest medan man håller på och repeterar. Man frågar sig om det man gjort är bra eller inte. - Just de här männen som jag jobbat med är människor som är väldigt hängivna. Som kolleger när vi har jobbat, har jag bara bra saker att säga om dem. Det var underbart att arbeta med Thorsten innan han blev sjuk, så hängiven. Jag har samma sak att säga om Micke, vi har jobbat så bra ihop, jag älskar att spela med honom. Samma sak med Börje, som ju inte lever ut på krogen, han leker på allvar. Det är lätt att spela då, det är lätt att spela med de här galningarna. Jag är en själv... Fast du stökar inte. - Nej, jag är inte lika utlevande på krogen. Fast jag har också raglat ut någon gång från Frippes på ett och ett halvt glas vin, för att jag inte tål någonting när jag är utarbetad. Min man har fått stoppa in mig i en taxi, det är sånt som händer alla. - Samtidigt är jag så ohyggligt ledsen över att det ibland handlar om allvarligt missbruk och att missbruk tar så många från teatern. Kanske är det som du säger, att detta finns överallt. Men det är särskilt tätt mellan incidenterna på Dramaten. - Det säger också något om att blickarna riktas särskilt mot Dramaten. Och det är märkligt att det kan pågå, tänk om det var jag, Marie Göranzon och Stina Ekblad, vi skulle inte ha våra jobb kvar. Det överseendet skulle inte finnas där. Så vem blir då nästa Dramatenchef, den som bland annat ska tampas med detta? - Jag kan bara säga rakt ut att jag skulle gladeligen tacka ja, om jag fick en förfrågan. Jag vet att det finns många namn på listan och när de väl sållats ned till fem, sex stycken är det inte ens säkert att jag är med. Men jag har intresset och jag tycker att det skulle vara fantastiskt roligt. Vad kan man kräva av en chef? - Den frågan tycker jag inte att jag kan gå in på här. Men jag har en himla massa bra idéer. Det är många jag skulle bjuda in. - Och jag skulle vilja sätta i gång en livlig kulturDebatt som innefattar teater och film, en diskussion hos oss och i dagspress. Det har blivit så lågt i tak i detta lilla land, vi måste hålla ihop och vi måste diskutera. Om du blev chef för Dramaten, skulle du då kunna spela teater? - Det blir stopp på det då. Jag skulle varken filma eller spela. Är det inte ett behov? - Jo, men man flyttar sina behov till det man behöver. - Staffan Valdemar Holm hade ju alla bakom sig, för att han var en så bra regissör. När han kom som teaterchef så sa vi: Vi vill att du regisserar. Vilket han också gjorde, bland annat \"Macbeth\" och \"Det kalla barnet\" där jag fick jobba med honom. Och Wagner och Operan accepterade vi. - Men jag tror att man ska ägna sig helt åt att vara chef för Dramaten. I feel prettooh so prettojag är I feel pretto oh so pretto jag är viktig och så seriös är så rätt å konsten gör mej nästan religiös (Sjungen av Lena Endre och Stina Ekblad på Dramatens 100-årskalas. Text: Sven Hugo Persson) Kom till Dramaten 1987. Roller med Ingmar Bergman på Dramaten: Solveig i \"Peer Gynt\", Marie Steuber i Botho Strauss \"Rummet och tiden\". Célimène i \"Misantropen\" mot Thorsten Flinck. Elisabeth i \"Maria Stuart\". På film och teve: \"Den goda viljan\" 1991, manus Ingmar Bergman, regi Bille August. \"Larmar och gör sig till\", regi Ingmar Bergman 1997. \"Trolösa\" för vilken hon fick en Guldbagge 2000, manus Ingmar Bergman, regi Liv Ullmann. Ett antal filmer med maken Richard Hobert: \"Spring för livet\" 1997, \"Ögat\" 1998, \"Alla älskar Alice\" 2002, \"Tre solar\" 2004, \"Harrys döttrar\" 2005. Om sin medverkan i \"Göta kanalm 2\": Klart vi måste vara med i den, det är inte så himla seriöst. Jag bad inte ens om manuskriptet innan jag tackade ja. Ska spela rollen som Erika Berger, Mikael Blomkvists chef och sängkamrat i \"Män som hatar kvinnor\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 8327, "headline": "Konstmässan flyttar till Kista", "summary": "Efter 28 år i Sollentuna flyttar Konstmässan nästa år till den nya mässan i Kista. En nästan dubbelt så stor mässhall ska locka tillbaka gallerierna från Stockholms två andra konstmässor. Staden får också en ny konsertarena.", "article": "Konstmässan i Sollentuna flyttar nästa år till dubbelt så stora lokaler i Kista. Nuvarande 9.000 kvadratmeter utökas till 15 000. - Och med 7-10 meter i takhöjd kan vi genomföra spektakulära installationer, säger mässkommissarie Bengt Tornvall som efter 28 år knappast sörjer över att konstmässan måste flytta. Mässanläggningen i Kista öppnar i september i år och blir en magnet för näringslivet. Redo för mässor, kongresser samt event. Utöver Konstmässan flyttar flera andra mässor in, såsom Sweport, Restaurang Expo, Antik & kuriosa, Skönhet & hälsa, Rum- och trädgårdsmässan, Sportfiske och Husvagnsmässan. Under 2008 och 2009 uppförs en Gert Wingårdh-ritad hotellskrapa intill mässhallarna. Dessutom byggs en fullt utrustad konserthall för upp till 4.500 åhörare på läktare. Förhandlingar pågår just nu med olika konsertarrangörer. - Det blir spännande att befinna sig i ett sådant maktcentrum, säger Bengt Tornvall. Han ser flytten som en nystart för konstmässan (tidigare kallad Stockholm art fair). Nu ska de unga generationerna lockas tillbaka. - Vi har kämpat några år med att bygga upp mässan efter mässkriget mellan Älvsjö och Sollentuna. För två år sedan hade vi 43 gallerier, i fjol 51 och i år har vi 65 gallerier. De hälften så stora Stockholmskonkurrenterna Market och Supermarket öppnade sina mässor i fredags. Market har 31 utställare och Supermaket 36. Konstmässans alltför lågt satta kvalitetsribba var anledningen till att Market startade eget 2006. \"Målade slipsar och drivved\" var ett omdöme som fälldes för några år sedan om Konstmässan. Men för första gången sedan tidigt 1990-tal bjuder nu Konstmässan in nya gallerister som Detroit och Bastard Gallery i sällskap med konsthögskolornas yngsta generation. - Målet är, och det finns en allmän önskan om det i branschen, att ha de bästa gallerierna samlade på ett ställe, säger Bengt Tornvall. Men Sofia Bertilsson, projektledare på Market darrar inte inför Konstmässans utökade utbud. - Vi har helt olika mål och vänder oss till helt olika målgrupper. Vår tanke är inte att göra vinst, vi ser oss som ambassadörer för konstnärlig kvalitet. Inte lika tvärsäker är Pontus Raud, pressansvarig på Stockholms tredje konstmässa, den konstnärsdrivna och inte särskilt penningstarka Supermarket. Galleriet Candyland tillhör dem som medverkar på både Supermarket och Konstmässan. Pontus Raud välkomnar konkurrensen. - Det är bara bra att de konstnärsdrivna gallerierna får uppmärksamhet även på Konstmässan. Och i och med att vi finns måste de vässa sina pennor, säger Pontus Raud. Årets konstmässa blir den sista Årets konstmässa blir den sista i Sollentuna. Den pågår den 14–16 mars. Antalet gallerier är 65 och sex specialutställningar får plats. I specialen \"Konstellations\" ingår följande unga gallerier: ak 28, Bastard, Niklas Belenius Gallery, Candyland, Studio 44, Crystal Palace, Nordin Gallery, Twochange, Detroit, Jonas Kleerup Galleri. Under rubriken \"En rucklares väg\" visas etsningar av 1700-talskonstnären William Hogarth tillsammans med en tidig svit av britten David Hockney samt en fotosvit från nattklubben Studio 54 av fotografen Hasse Persson. Latinamerikanen Fernando Garrido är också föremål för en specialutställning. Ett seminarium om \"konstnärsrollen i en föränderlig värld\" samlar en panel med bland andra konstnärerna Andreas Ribbung, Ernst Billgren och Martin Wickström. I konsthögskolornas elevutställning deltar bland andra Konstfacks Makode Linde med sin \"Afromantics\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 8342, "headline": "Familjedrama som svänger", "summary": "Kajsa Isaksson har gjort en sprittande feministisk komedi av Frida Stéenhoffs pjäs från förra sekelskiftet. Ensemblen levererar hennes oneliners med en tonträff som gör att det blir både roligt och på riktigt.", "article": "”Den smala vägen” av Frida Stéenhoff Regi: Kajsa Isaksson Scenografi: Sven Haraldssson Medverkande: Lars Bringås, Elisabet Carlsson, Jonas Hellman-Driessen, Ann Petrén, Gunilla Röör, Björn Söderbäck, Johan Ulveson, Lotta Östlin Stenshäll Scen: Stockholms stadsteater Ett självspelande piano mitt på en byggarbetsplats insvept i plast – så börjar det, med det borgerliga familjelivets stilla evighetsloop, självuppfyllande, i trots mot den samhällsomvandling som med buller och brak sker runt omkring det. Regissören Kajsa Isaksson har tagit Frida Stéenhoffs drama från förra sekelskiftet i nackskinnet, ruskat om det och skakat fram nya betydelselager, gjort en sprittande feministisk komedi av berättelsen om de mänskliga konsekvenserna av en för länge sedan föråldrad lag. Men till en början blir jag lite orolig. Gunilla Röör dyker upp ur en låda, iklädd rollen av Frida Stéenhoff själv och reciterar med parodisk högtidlighet ur hennes text, och jag får en obehaglig misstanke om att de inte alls själva tror på den text de ska framföra, att det ska bli pustlustig halvparodi på Frida Stéenhoffs bekostnad. Men så kommer Ann Petrén in på scenen och jag kan andas ut. Hon är fantastisk, och det är även Gunilla Röör när hon återkommer, än som Frida Stéenhoff, än som pojken Sven som hela dramat cirklar runt, men som själv går nästan stum genom handlingen. Det är ett skådespeleri som lägger lager av dubbla betydelser i varje replikskifte, som med små rörelser hela tiden berättar en parallell historia, fördjupar och nyanserar. Visst balanserar man hela tiden på karikatyrens brant. Särskilt Johan Ulveson är ibland nära en buskisversion av den snåle och känslokalle affärsmannen, men håller igen i precis rätt ögonblick och lägger en rörande dimension till den stelbente byråchefen. ”Den smala vägen” är ett familjedrama med politiska förtecken. Ett oäkta barn och ett borttappat testamente skapar en arvstvist som splittrar man och hustru. Fru Rosdal vill att Sven, hennes brors oäkte son, ska ärva broderns förmögenhet, oavsett testamente. Hennes man byråchefen vill följa lagens bokstav och deras son Herbert (Jonas Hellman-Driessen) skor sig lystet och utan samvetskval på Svens bekostnad. Det är en lite krystad historia med invecklade uppgörelser, lite av samma slag som Ibsen brukar använda för att driva fram sina dramer om ansvar, skuld och frihet. Men det är ju aldrig de bortkomna dokumenten eller de juridiska tvisterna som intresserar, i stället det mänskliga dilemmat. Och om föreställningen tappar styrfart då den tvingas fördjupa sig i intrigens detaljer svänger det desto mer när fokus lyfts till de sorgligt aktuella frågorna om kvinnans möjlighet att vara fri och samtidigt bli älskad, att revoltera utan att bli alldeles ensam. Feminismen följer med hem till middagsbordet då som nu, och Stéenhoff formulerar det i knivskarpa, feministiska oneliners som ensemblen levererar med en tonträff som gör att det blir både roligt och på riktigt. Jenny Aschenbrenner teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8351, "headline": "\"Ninja gaiden 2\" släpps i juni", "summary": "\"Ninja gaiden 2\" släpps i hela världen under juni månad. Spelet blir Xbox 360-exklusivt.", "article": "Tecmos Tomonobu Itagaki bekräftar att Team Ninjas senaste skapelse \"Ninja gaiden 2\" släpps över hela världen i juni. Spelet blir ytterligare en i raden av Xbox 360-exklusiva titlar med avsikt att locka den japanska publiken till Microsofts spelkonsol. \"Ninja gaiden 2\" släpps i nordamerika den 3 juni, om detta datum även gäller resten av världen eller inte är dock ännu oklart. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8352, "headline": "En miljard Xbox 360-achievements upplåsta", "summary": "Microsoft låter meddela att antalet upplåsta achievements nu har överskridit en miljard.", "article": "Man redovisar samtidigt starka siffror för Xbox live arcade. På den årliga konferensen Game Developers Conference i San Francisco redovisar Microsoft flitigt med statistik. Bland det mest anmärkningsvärda är att antalet upplåsta achievements i spel till Xbox 360 nu överskridit den magiska siffran en miljard. Företaget meddelar också att hela sju olika titlar såldes i över en miljon exemplar under förra årets julhandel, och att nedladdningsbart material till ett värde av drygt 1,5 miljarder kronor nu har sålts över Xbox Live. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8357, "headline": "\"Age of Conan\" till Xbox 360 låter vänta på sig", "summary": "Onlinerollspelet \"Age of Conan\" släpps inom kort till PC. Xbox 360-versionen blir dock minst ett år försenad.", "article": "Onlinerollspelet \"Age of Conan\" släpps den 20 maj i år, men bara till PC. Enligt Funcoms Gaute Godager beräknas Xbox 360-versionen av spelet släppas tidigast 12 månader senare. Som kompensation utlovas dock omfattande extramaterial till konsolversionen av spelet. Någon förklaring till dröjsmålet angavs inte. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8358, "headline": "\"Lego Indiana Jones\" får fyrspelarläge", "summary": "Kommande \"Lego Indiana Jones\" får ett generöst multiplayerläge. Upp till fyra personer ska kunna spela tillsammans på samma skärm.", "article": "I ett inlägg på MTVs spelblogg avslöjas att kommande \"Lego Indiana Jones\" får ett generöst multiplayerläge. Upp till fyra personer ska kunna spela tillsammans. Spelets design uppges dock vara anpassad för två samtidiga spelare, exakt hur det ska fungera med fyra samtidiga spelare avslöjas inte. \"Lego Star Wars\" släpps i samband med premiären av den nya filmen om Indiana Jones, vilket beräknas bli någon gång i sommar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8369, "headline": "Londonmusikalen läggs ner", "summary": "Hårt marknadsförda musikalen \"London - the musical\" läggs ner med omedelbar verkan. Då inte tillräckligt med biljetter har sålts saknas pengar till skådespelarnas löner.", "article": "Det blev bara sju föreställningar i stället för planerade 35 av påkostade \"London - the musical\". På lördagen lades musikalen ned med omedelbar verkan. Trots kända namn som Anders Ekborg, Malin Berghagen och Per Morberg i ensemblen och massiv marknadsföring blev \"London - the musical\" en flopp. Man har inte sålt tillräckligt många biljetter för att få föreställningen att gå runt. - Det känns väldigt sorgligt, eftersom jag har arbetat med föreställningen i fem år och ensemblen sedan i höstas, säger producenten Andrew Pattie, som i övrigt inte vill kommentera nedläggningen. Bolaget bakom musikalen har gått i konkurs och i nästa vecka blir det klart om de som har köpt biljetter till föreställningen kommer att få sina pengar tillbaka. Ensemblen fick besked om nedläggningen i fredags. - De har inga pengar kvar och vi har inte fått betalt, säger en av skådespelarna som vill vara anonym. Våren 2006 sattes en pilotversion upp av London the Musical på Dieselverkstaden I Nacka. Den nya omarbetade föreställningen har spelats på Filadelfiakyrkan i Stockholm, som med sina drygt 2 000 platser är en av de teaterspelplatser i Stockholm med störst publikkapacitet. DN:s recensent Sara Norling kallade musikalen, som skildrar olika människoöden i London för \"ett mycket svenskt möte mellan en såpa och melodifestivalen, när stolpig dialog utan undertext möter en räcka låtar som domineras av schlagerkänsla\". Stockholm risker att bli musikalfattigt under våren, eftersom föreställningar som \"Singing in the rain\", \"Rivierans guldgossar\" samt \"Sound of music\" slutar att spelas inom kort. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8370, "headline": "Svenskt i rumänska Melodifestivalen", "summary": "Måns Zelmerlöv har fått med en låt i finalen i den rumänska Melodifestivalen. Låten framförs av den svenska gruppen Biondo.", "article": "Zelmerlöv har skrivit den tillsammans med Henrik Wikström, en av skaparna till Rongedals låt som tog sig till den svenska finalen. \"Just a minute\" med Rongedal var omgångens skräll i Melodifestivalen. Henrik Wikström som varit med och skrivit den har nu chansen att få ännu ett bidrag till den stora finalen i Serbien. \"Shine\", som han skrivit tillsammans med Niklar Edberger och Måns Zelmerlöv fick flest av telefonrösterna i Rumänien och gick enkelt vidare till finalen. - Jag är sanslöst glad och rörd. Jag satt och hoppade hemma i soffan, säger Måns Zelmerlöw via sin manager Sandra Miller till Aftonbladet. Gruppen Biondo med Zelmerlövs låt var inte det enda bidraget med svensk anknytning som tävlade i den rumänska uttagningen. Rednex tävlade med Railroad, railroad\". Men det gick inte lika bra för dem. Trots att de fick en sjätteplats med hjälp av telerösterna missade de finalen. Juryn gav dem så låga poäng att de halkade ner till en sjundeplats och missade därmed finalen. \"Shine\" är inte det enda svenska bidraget som ska tävla i finalen i Rumänien. I den första semifinalen tog sig svensk-amerikanska sångerskan LaGaylia Frazier till finalen med bidraget \"Dr. Frankenstein\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 8373, "headline": "Först kränkt vinner", "summary": "Räcker det att studenten säger \"Jag är kränkt\" för att läraren skall ställas i skamvrån? Det verkar så, åtminstone på Lärarhögskolan i Stockholm. Där finns det studenter som anser att det är kränkande att det krävs korrekt svenska av blivande svensklärare. Maciej Zaremba ser en lagstiftning som skulle skydda mot trakasserier vändas till sin motsats.", "article": "När jag ringer Per Holmberg hör jag oro i hans röst. Så låter människor som tror att journalisten är ute efter dem. Holmberg är föremål för utredning. I sju månader har Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) undersökt huruvida denne Holmberg är brottslig. När han slappnat av en smula säger han att tillvaron känns absurd. Han är gift med en spanjorska, han talar spanska hemma, hans son är döpt till Pablo, men nu undrar en statlig myndighet varför han diskriminerar spansktalande. Jag får inte nämna hans riktiga namn. Han har skrivit \"Fortsätt att arbeta med språket\" på ett betygsformulär. Holmberg ansåg nämligen att studentens svenska brast i tydlighet liksom i grammatik. Holmberg är examinator på Lärarhögskolan i Stockholm. Studenten som anmälde honom ansåg sig diskriminerad när han inte fick högsta betyg utan bara \"godkänt\". Och särskilt kränkt blev han av detta \"Fortsätt att arbeta med språket\". \"No considero que deba ser juzgado el grado de mi conocimiento con respecto al idioma sueco\", står i hans anmälan. Som Ombudsmannen fått översätta: \"Jag tycker inte att min kunskapsnivå i svenska språket skall bedömas.\" Den kränkte studenten, skall tilläggas, läser inte till lärare i spanska. Han tänker lära ut ekonomi på gymnasiet. Det började på hösten 2005. Lagen om likabehandling av studenter i högskolan hade då varit i kraft i fyra år utan att särskilt många på Lärarhögskolan klagat på särbehandling. Men i maj det året ansåg sig plötsligt fyra studenter \"diskriminerade, kränkta och orätt behandlade\". De ville nämligen inte följa läroplanen, de önskade studera på sitt eget vis. När de fick nej på den punkten blev de kränkta. Dessutom blev en av dem underkänd. Fick då en ny lärare, vars underbetyg han också upplevde som ett övergrepp. Då fick han en tredje lärare som - av ren utmattning, får man hoppas - godkände följande språkbehandling: \"Män har alltid varit mer framstående i högt rankade yrken inom till exempel medicin ... kanske mycket på grund av ett kvinnligt förtryck ...\" \"Läkare och sjukhuschefer domineras av män och även rektorer inom skolan.\" \"Könen är del av ett system av tilldelade och uppnådda roller där en person utgör förväntningar i miljön.\" Samma månad anmälde studenten Granberg högskolan till Handikappombudsmannen. Han var diskriminerad på grund av funktionshinder, klagade han. Högskolan har visserligen utrustat honom med diverse hjälpmedel och beviljat längre tid vid tentamen. Men när han skulle praktisera på en förskola blev det stopp. Personalen vägrade, de uppfattade honom som ytterligare ett barn i gruppen. Granberg klandrar dem inte, han lider av både Aspergers syndrom och uppmärksamhetsstörning (adhd), har svårt att \"tolka krav och åsikter som inte sägs eller skrivs på ett tydligt sätt\" och även problem med koncentrationen i \"röriga och stressande miljöer\". Men han menar att högskolan skulle ha försett honom med en assistent under praktiken. Och när det inte fanns resurser till det och skolan meddelade att han måste bedömas som alla andra, anmälde han diskriminering. \"Har högskolan vidtagit några åtgärder för att de av Darabi uppgivna trakasserierna skall upphöra?\" undrar Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. Darabis anmälan kom i oktober 2005. Trakasserierna består i att Lärarhögskolan har avrått Darabi från att fortsätta utbildningen till svensklärare. Det är skolan skyldig att göra, när \"ansvariga lärare ... bedömer att studenten är olämplig att utöva det yrke som utbildningen syftar till. Beslutet att avbryta utbildningen ligger hos studenten\", står det i Studentens rättigheter och skyldigheter. När Darabi skulle praktisera på en grundskola upptäckte lärarna att hon hade svårt att uppfatta vad barnen sade. Och när bokstaven \"V\" skulle läras ut till förstaklassarna förstod inte lärarkandidaten orden \"vik\" samt \"virka\" i läroboken. Där någonstans gick gränsen för lärarna på denna förortskola. Det blir svårt för Darabi att lära barnen ett språk som de redan behärskar bättre än hon, antydde de. Då fick de höra från Darabi att de var rasister. En allvarlig anklagelse, som Lärarhögskolan naturligtvis var tvungen att utreda. Men fann att det inte var rasläror som avgjorde, utan vanliga betygskriterier. Om skolan begått något fel, skriver man, så var det att den inte tidigare avrått Darabi från att bli svensklärare. Läsaren undrar kanske hur denna student kunnat ta sig ända fram till slutexamen. I högen av brev som hennes lärare utväxlat med varandra hittar jag ett möjligt svar. \"Jag tror\", skriver en rektor, att hon blivit godkänd tidigare eftersom hennes lärare \"kände sig hotad av en diskrimineringsanmälan.\" Och här hade denna sorgliga historia kunnat sluta, om det inte vore för studentkåren. Som vi skall se är studentkåren vid Lärarhögskolan litet speciell. Den har få synpunkter på utbildningens kvalitet eller på andra akademiska värden, dess affärsidé tycks vara att medlemmarna skall få valuta för pengarna. Det vill säga examen. Så på uppmaning av studentkåren anmäler Darabi högskolan till DO. Beredning pågår ännu. Hennes lärare har väntat i tjugotvå månader på DO:s besked om de är rasister eller om det är legitimt att fordra svenskkunskaper hos svensklärare. Kanske är det inget prioriterat ärende. En månad senare, i november 2005, anmäler studentskan Swartz att hon känner sig \"krängt\" av Lärarhögskolan. Om läsaren förundras över lärarkandidatens stavning bör läsaren veta att hon är dyslektiker. Av det skälet fick hon en timme extra på sig under tentamen. Men när de andra studenterna, som blivit klara, började prassla med papper och prata med varandra blev det för störande för Swartz. Det finns ingen anledning att tvivla på att hon blev distraherad. Men det är diskriminering som hon anmäler. Därefter ansåg sig en Hansson diskriminerad såsom \"invandrare\" eftersom högskolan avrått henne från vidare studier med hänvisning till hennes bristande svenska. Det är inte mitt problem, menar Hansson: \"Tycker de att man har svårigheter i språket då måste de säga exakt var svårigheterna ligger och föreslå ngn sorts av stöd för att man ska kunna förbättras i det som saknas.\" Hon anser att det är skolans, inte hennes ansvar, att se till att hon får examen. Denna märkliga höst år 2005 börjar studenter vid Lärarhögskolan erinra sig hur de blivit särbehandlade redan långt tidigare. Maliki anmäler i november att hon blivit underkänd i februari. Först nu har hon insett orsaken. Läraren har diskriminerat henne \"på grund av etnisk tillhörighet genom att kräva att svenska språket skall vara korrekt\". Krav på begriplig meningsbyggnad, rättstavning samt uppmärksamhet visar sig vara uttryck för diskriminering. Eller bara allmänt kränkande. Följaktligen har ett tiotal lärare skriftligen fått förklara att de inte är rasister, homofober eller njuter av att trakassera dyslektiker när de följer normala kriterier för betygsättning. Processen har satt sina spår i lärarkåren. En lärare säger till mig att han numera tänker sig för innan han påpekar språkfel om studenten inte är född svensk. En annan överväger att sluta. En tredje undviker studentsamtal i enrum. En chefsperson berättar att det finns lärare som inte vågar gå in i klassrummen, av rädsla för att någon där antecknar allt hon säger, \"och vinklar det sedan för en anmälan\". Psykologen Margareta Normell, som handleder lärare vid Lärarhögskolan, anser att det är \"tragiskt\" att skolan numera viker sig för anmälningshot och släpper igenom studenter som inte passar för läraryrket. \"Det är grymt mot dem, för de kommer att misslyckas ute på skolorna - och det är grymt mot deras elever.\" Beskåda denna bild av högskolekultur anno 2007. Av ett tiotal akademiska lärare som jag intervjuar är det bara rektorn som inte kräver att få vara anonym. I nästan alla anmälningar förekommer nämligen tillvitelser om att läraren, förutom att underkänna studenten, skulle ha sagt något nedsättande om dennas ursprung, sexuella läggning eller handikapp. Alltid i enrum, utan vittnen. Jag har - efter att ha läst alla akterna - svårt att tro att dessa påståenden är sanna. Dels därför att en del av klaganden behärskar språket så dåligt att man kan betvivla att de uppfattat nyanserna i det som sagts. Dels därför att somliga tolkar politiska omdömen (\"kvinnor i Iran är förtryckta\") som fördomar mot perser. Men också för att samtalstonen mellan lärare och studenter (ofta dokumenterad genom en mejlväxling före anmälan) är så vänlig (om den inte är direkt undfallande från lärarens sida) att det framstår som osannolikt att samma person dagen därpå skulle ha vräkt ur sig \"jäkla invandrare\". Slutligen därför att tillvitelsen i samtliga fall kommer i samband med att studenten blivit underkänd. Jag kan ha fel i något enstaka fall. Men jag är övertygad om att en del av dessa anmälare förtalar sina lärare. De har nämligen ingenting att förlora på det. Men som Likabehandlingslagen har kommit att tolkas har de en hel del att vinna. Enligt denna lag behövs det ingen formell anmälan för att skolan skall tvingas utreda om någon blivit diskriminerad. Jag frågar förvaltningschefen Ingemar Korsell om det räcker med hörsägen. \"Nej, inte riktigt.\" Men uppgift i andra hand? \"Joo ...\" Det räcker, som det står, att lärosätet \"får kännedom\" om saken. Det verkar inte krävas minsta belägg för att en utredning skall dra i gång. Den som tvivlar må beställa fram en anmälan från våren 2006, en offentlig handling. Här säger en kurdisk student att en namngiven lärare diskriminerar kurder. Till vem säger han det? Till någon i studentkåren. Vad anför han för \"omständigheter som ger anledning att anta\"? Inga som helst. Men studentkåren ser till att uppgiften \"kommer till skolans kännedom\". Som därigenom, enligt lagen, får en skyldighet att utreda. I en normal värld frågar studierektorn om det finns några sakliga belägg för anklagelsen. Men vi är inte i den normala världen längre. Studierektorn utgår från att nu är det skolan som måste bevisa att den inte missgynnar kurder. Hur skall hon bära sig åt? Hon vet inte ens vilka som är kurder. Det kan knappast vara lagligt att anställa en etnisk inventering av studenterna. Men gör hon ingenting är det bara en tidsfråga innan skolan blir anmäld till DO, för att \"ha brustit i utredningsskyldighet\". Hon ser redan rubrikerna: \"Lärarhögskolan tar lätt på rasism\". Studierektorn får en idé. Alla studenter har skrivit uppsatser på temat \"min kultur\". Läser man dem alla får man fram tretton möjliga kurder. Det har gått väldigt bra för de flesta, visar betygslistan, men inte för denne anmälare. Han är en av de två underkända. Han har inte lämnat in sina uppgifter i tid. För övrigt framkommer att han ligger i en privat fejd med den lärare som han anmält (i förorten där de båda verkar). Och efter denna utredning av löst skvaller har skolan upplyft lagens krav och kan andas ut. Kan den utpekade läraren andas ut? Hans arbetsgivare har i fem månader låtit utreda om han burit sig brottligt åt - utan att högskolan haft minsta sakskäl för misstanken. Vill läraren genomleva en sådan process en gång till? Lägg ifrån er tidningen, bästa läsare, och fundera vad en sådan erfarenhet kan få för följder på en akademisk läroanstalt. Jag frågar en handläggare på studentkåren varför han satte sitt namn under en annan anmälan, fastän han måste ha vetat att den ur laglig synpunkt var grundlös. Dessa två studenter hävdade inte ens att de blivit särbehandlade i egenskap av homosexuella, kurder eller dyslektiker. De var bara \"kränkta\" i egenskap av underkända, en folkgrupp som ännu inte åtnjuter lagens speciella beskydd. Då svarar handläggaren att en anmälan kan få effekt ändå. Vilken nämligen? Jo, att studenten får en annan lärare. Som kanske godkänner. Den anmälda läraren fick aldrig veta på vad sätt hon kränkt eleverna. Troligen var det med omdömet: \"Det är inte möjligt att godkänna den språkliga nivå som (deras) arbete uppvisar, framförallt med tanke på att de skall undervisa yngre barn.\" Men skolan vek sig, de två fick en ny examinator. Som godkände. Efter sju år med Lag om likabehandling av studenter i högskolan känner sig Lärarhögskolan tvungen att likställa god svenska och rappakalja. Den känner sig också nödsakad att inbilla studenter att inget handikapp kan hindra en lärarkarriär. Sanningen får de själva upptäcka, i regel alldeles för sent. Men skolan går fri, den har inte diskriminerat någon. Inget av detta kan ha varit riksdagens avsikt. Så hur kunde det bli på detta viset? Jag vill påstå att skolan skördar vad den själv har sått. Året 2005 utsände Lärarhögskolan två kraftfulla signaler. Den första sade att också en oskälig anmälan kan ge studenten ett saftigt skadestånd. Den andra sade att i akademiska konflikter vinner inte den som har de bästa argumenten, utan den som först hinner bli kränkt. I oktober 2003 ringer en lärare från en Stockholmsskola till Lärarhögskolan. Ni måste komma omgående, säger hon, den lärarkandidat ni skickat hit på praktik fungerar inte i klassen. Didaktikläraren Wallin rycker ut. Det är hans jobb, praktiken är sista steget inför lärarexamen. Han finner samma sak som lärarna. Kandidaten hör inte på eleverna, det är kaos i klassen. Två veckor senare upprepas situationen. Då berättar Wallin för studenten att han dessvärre måste underkänna henne på praktiken. Av detta blev Bergkvist kränkt, eftersom hon tyckte att hon gjort sitt bästa. Därefter berättade hon för Wallin att hon var handikappad. \"Perceptionsstörningar\" bland annat. När Wallin svarade att hon fick ta det med skolans jurist berättade Bergkvist att hon var lesbisk. Läraren svarade att det kände han inte till, och för övrigt bestod hans uppgift i att bedöma hennes lärarförmåga, inget annat. Men att det inte skulle vara bra för henne om hon utvecklades till rättshaverist. Då blev Bergkvist kränkt igen: För att han inte noterat hennes läggning. Eller, ännu värre, lagt märke till den, men inte låtsats om saken. Samt för detta med \"rättshaverist\". Ovanstående är, som det heter, ostridigt. Men Bergkvist hävdar dessutom att denne Wallin fällt några nedsättande repliker om homosexuella. Wallin nekar bestämt och upprört. Det finns inga vittnen. Men Bergkvist är helt säker på \"att det ligger både homofobi och fobi mot handikappade\" bakom hennes underkända praktik. Så tio månader senare anmäler hon högskolan till både HomO och HO. Man tycker att en varningsklocka borde ha ringt hos Ombudsmannen. Bergkvist anmäler nämligen samtidigt en annan lärare (för att ha pratat med Wallin om hennes prestationer, \"grov kränkning\"), studentkåren, (för att inte ha stött henne) samt skolans jurist (för att ha sagt \"alla skall examineras lika\"). Och särskilt kränkt känner hon sig för att läraren påstod sig inte veta att hon var lesbisk...\"då jag kommit ut redan första terminen\". Det är i augusti 2004. Lagen om likabehandling har varit i kraft i fyra år, det kommer nästan inga anmälningar. Normala rättsvårdande myndigheter skulle bli lyckliga över en sådan torka. Men våra specialombudsmän (JämO, HomO och så vidare) är inte vanliga myndigheter. Det står i instruktionen att de också skall skapa opinion. En farlig sammanblandning av roller, anser en del jurister (här kan man blunda och fantisera om hur våra åklagare skulle bära sig åt ifall de ålades att skapa rubriker). HoMo tar upp Bergkvists klagan. Man utreder och efter ett år hotar man skolan med stämning. Inte för att ha diskriminerat Bergkvist, för den saken finns inga bevis. Men man upptäcker att skolans jurist, dit Bergkvist först klagat, inte gjort någon tjänsteanteckning om samtalet! Samt även försummat att berätta för henne att man avskriver ärendet. Och därmed, menar HoMo, är det bevisat att skolan underlåtit att \"utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna\" och skall betala skadestånd. Hur borde en sådan utredning se ut? Det vet ingen riktigt, saken har inte tidigare prövats i domstol. Den blev inte prövad nu heller. Det verkar som om hotet om stämning försatte lärosätet i panik. Medierna skulle knappast notera att saken gällde ett formfel, det skulle handla om homofoba lärare förstås ... Och skolan lade sig platt: ingick förlikning och betalade Bergkvist 60.000 för att slippa rubriker. Paniken måste ha varit rätt häftig, ty ingen hann tänka på vad en sådan förlikning kan betyda för lärarkårens moral. Den utpekade läraren fick ingen möjlighet att rentvå sig. Han gick följaktligen i däck och fick söka psykologhjälp. Hans kolleger såg det ske, och drog sina slutsatser. Också med tanke på vad som sedan hände hade det varit klokast att ta en rättegång. Och få ett svar på huruvida det är diskriminering att inte ta hänsyn till sexuell läggning. Är en lärare skyldig att hålla reda på studenternas kärleksliv? Skall det gälla särskilda kriterier för lättstressade (liksom för dyslektiker, perser och dem som lider av adhd) vid lärarexamen? Och slutligen: Skall det räcka att studenten säger \"Jag känner mig kränkt\" för att läraren skall ställas i skamvrån medan skolan utreder hans övergrepp vid äventyr av skadestånd och skandal? Det verkar som att det faktiskt räcker, åtminstone vid Lärarhögskolan. Då vill man veta hur en lag som skulle skydda mot trakasserier kunde vändas till sin motsats. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8376, "headline": "Paris hallar rivs på nytt", "summary": "Affärsgallerian Forum des Halles i Paris ska rivas och i stället ska ett nytt byggas. Efter en arkitekttävling vann ”La Canopée”, som hyllats som superbt i fransk fackpress.", "article": "Med den planerade rivningen av affärsgallerian Forum des Halles i centrala Paris gör den franska huvudstaden upp med sitt förflutna på ett radikalt sätt. På dess plats kommer i stället ett visionärt gestaltat och organiskt format kulturkomplex att resa sig, som ytterligare befäster Paris ställning som en av världens främsta metropoler för samtida arkitektur. En ställning som cementerades av president François Mitterrands storskaliga projekt, där bland annat Louvrens glasade entrépyramid och Bibliothèque Nationale ingick. Kulturkomplexets vinnande tävlingsförslag, Baldakinen/Lövtaket, är signerat Patrick Berger & Jacques Anziutti. Ett väl ansett franskt arkitektkontor, som har ett flertal realiserade och prestigefulla projekt bakom sig. Däribland de monumentala, tempellika växthusen i hi-tech i parken André-Citroën utmed Seine i sydvästra Paris. År 2012, samtidigt som Sommar-OS invigs i London och World Trade Centers nya skyskrapor väntas stå färdiga i New York, är det tänkt att Forum des Halles nya kulturkomplex ska invigas i Paris hjärta, ett stenkast från Centre Pompidou. Rivningen av de legendariska gamla marknadshallarna i augusti 1971 är ett arkitektoniskt trauma. Det föranleddes av att hallarna genom sitt centrala läge förorsakade enorma trafikproblem och staden beslutade att på dess plats bygga en stor underjordisk transitanläggning för pendeltåg och tunnelbana. Med lärdom av de förödande misstagen i samband med uppförandet av dagens kommersiella Forum des Halles utlyste Paris borgmästare i november 2006 en internationell arkitekttävling. Bland de tio finalisterna som utsågs i januari 2007, framvaskade bland 104 kontor, fanns den världskände japanske arkitekten Toyo Ito och italienske Massimilliano Fuksas. I slutet av förra året korades vinnaren, vars genomarbetade förslag har hyllats som superbt i fransk fackpress. Det bygger på en stark gestaltningsidé där byggnadens böljande skal utgör en fortsättning på trädkronornas lövverk i intilliggande park. Ett gigantiskt svävande glastak vars yttre hölje på ett subtilt sätt har böjts ner mot de omgivande gatorna för att mildra den överväldigande skalan. Därmed bevaras viktiga siktlinjer som låter kyrkan Saint-Eustache träda fram som en effektfull kuliss. Samtidigt som byggnaden genom sin lägre höjd på ett elegant sätt underordnar sig la Bourse du Commerce kupolkrönta rotunda i andra ändan av parken. Parkens marktäcke fortsätter i en böljande våg ned i ett nedsänkt atrium, öppet för väder och vind. Dess innanmäte når man via en reptillik kluven tunga av rulltrappor eller tar sig över likt en djup ravin via två krökta smala gångbroar. Men redan för tre år sedan vann en annan fransk arkitekt och stadsplanerare, David Mangin, en tidigare utlyst tävling i form av en stadsplaneringsstudie. En tävling där även internationellt renommerade kontor deltog som holländska OMA, MVRDV samt Jean Nouvel. Det då vinnande tävlingsförslaget, i form av en svävande megastruktur, väckte en stark opposition. Vilket alltså föranledde Paris borgmästare att på nytt utlysa en internationell tävling. Men denna gång i form av en öppen arkitekttävling, som efterlyste förslag på utformning av Mangins tak samt ett koncept för ”morgondagens Forum des Halles”. Det lyckade resultatet av den senaste tävlingen är fröet till en ny och starkt lysande sol på Paris arkitektoniska himlavalv. Ett viktigt stadsförnyelseprojekt värdigt en av stadens mest betydande entréportar, som när det väl står klart kommer att ge ett helt nytt liv till dessa historiska kvarter. Dock återstår att se om man i bärande stål och glas lyckas åstadkomma samma suggestiva, tyngdlösa känsla som finns i det vinnande tävlingsförslaget. Anders Wadman form@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8387, "headline": "Drömduo mot Globen", "summary": "Den första finalplatsen till Globen är redan klar. Den kniper Johnson & Häggkvist som är kvällens ”Dream team” när Melodifestivalens andra deltävling avgörs i Västerås.", "article": "Västerås. ABB Arena har inte riktigt hämtat sig. På onsdagskvällen blev en hockeymatch i allsvenskan avbruten sedan supportrar slängt stenar och cyklar genom ett antal fönsterrutor i den nyrenoverade entrén. Fansen lyckades också avbryta TV 4:s sändning genom att slänga mynt och tändare ned mot deras matchstudio. Men när artisterna i årets andra deltävling i Melodifestivalen samlas för repetitioner och uppladdning inför lördagens tävling har stormen före lugnet lagt sig. Eller om det nu var stormen före lugnet före stormen. För även om fönsterrutorna är intakta – schlagerfans är av allt att döma ett lugnare släkte än hockeyfans – efter helgen så lär den direktsända tävlingen bli en hård match. Där den föregående inledande tävlingen i Göteborg hade ett par, tre klara favoriter känns det på förhand betydligt mer ovisst i Västerås. Upp till fem sex bidrag slåss om tre platser. Ja, tre platser, ja. En i finalen och två i ”Andra chansen”. Den första finalplatsen har ju de allra flesta redan vikt åt artistparet som anses vara Melodifestivalens motsvarighet till det amerikanska basketlandslaget Dream team: Johnson & Häggkvist, med förnamnen Andreas och Carola. En både rutinerad (två tidigare framträdanden för Johnson och fyra för Häggkvist) och framgångsrik duo. Den stora uppmärksamheten riktas inte oväntat mot de båda under torsdagens presskonferens. Det blir närmast ett race till duons bord i Green Room när reportrarna släpps in. Sen bildas en klunga runt deras bord medan det är relativt folktomt kring de andra artisternas bord. Ensammast ser Lasse Lindh ut. Han har ju skrivit sin låt helt själv och har inte ens en låtskrivare att prata med medan han väntar på att journalisterna ska prata färdigt med Johnson & Häggkvist. Själva är dock de för dagen rött-orange-klädmatchade sångarna inte lika säkra på avancemang som många av experterna. Inte utåt i alla fall. – Nej, vi måste verkligen komma upp på tårna för att ta oss till Globen, säger Johnson. Vi kan inte ta något för givet. – Det här är debut för oss två ihop, fyller Häggkvist i. Vi kan inte gå omkring och tänka på att vi har gjort det här förut. Skulle inte deras kraftigt U2-influerade bidrag ”One love” räcka i sig, som låt, så har duon ett äss i rockärmen – den rejäla ljusrigg som sänks ned under den gospelrockiga avslutningen och som höll på att förblinda den samlade schlagerpressen under repetitionerna. – 60 000 watt, flinar Johnson. Det är bara att blunda. Det är årets motsvarighet till Carolas fläkt häromåret. Bakom storfavoriterna utmanar bland andra Sanna Nielsen som efter fjolårets diskoutflykt i ”Vågar du, vågar jag” uppträder med tävlingens enda renodlade ballad med en smakfull och nedtonad scenshow. Den milt sagt pampiga och snyftiga ”Empty room” är en klassisk lätt åttiotalistisk ut-med-armarna-från-kroppen-ballad á la Whitney Houstons ”One moment in time”. – Den handlar om sorgsen kärlek, men det måste finnas lite hopp också, det gäller att få in det, beskriver sångerskan sin låt. Den är väldigt känslosam. Det viktigaste för mig blir att försöka förmedla det. Dessutom ser det ut att bli en intressant tävling i tävlingen mellan tre killar med melodiösa poplåtar: Före detta hockeytalangen Alexander Schöld, som började torsdagen med att köra ett pr-träningspass med några spelare från Västerås IK och uppträder med luftiga tonårspoppiga ”Den första svalan”. Mer rutinerade Lasse Lindh som precis som Johnson & Häggkvist influerats av ett rätt känt och politiskt engagerat rockband från Irland, även om Lindhs ”lån” är lite mindre uppenbara. Och så Ola då, som inte sparat på någon svulstig detalj i åttiotalistiska ”Love in stereo”. Den sistnämnde har möjligtvis en liten fördel gentemot de andra i att han är mäkta populär bland tonårstjejer. Dagen före presskonferensen har han medverkat i ett chatt där hans fans lovat att de ska höja sina föräldrars telefonräkning och rösta på honom femtio gånger var. – Jag hoppas givetvis nå ut till mina fans, säger den före detta ”Idol”-deltagare, men jag vill att många andra också ska gilla låten. Och målgruppstänkandet har han lagt åt sidan. – Ja, det är omöjligt att säga att jag ska eller kommer nå till exempel män över 50. Jag kan inte tänka så. Mattias Dahlström noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8390, "headline": "Rysk vinter", "summary": "I Ryssland läser man glamourösa romaner. De samhällskritiska rösterna är satta på undantag. Och Boklördag berättar vad som kommer ut på svenska i vår.", "article": "Fokus flyttar österut i vår. Och vid sidan av vurmen för Kina kommer en rad böcker om och från Ryssland. Författaren och historikern Arkadij Vaksbergs ”Giftlaboratoriet” – om de politiska morden från Lenin till Putin. Åsne Seierstads skildring av Tjetjenienkriget följer efter. Och det nya numret av Ord och Bild samlar berättelser av yngre ryska författare. I måndags startade ryssvåren med att Vladimir Sorokins roman ”I det heliga Rysslands tjänst” kom ut på svenska. ”Det är en elegant, fantasifull och mycket rolig bok. Och hemsk. Jag kan inte tänka mig en mer drabbande kritik av Rysslands pågående avdemokratisering”, skrev Eva Adolfsson i DN. Men i Ryssland är samhällskritiska röster ett undantag. – Kritiska författare som Vladimir Sorokin och Viktor Pelevin är visserligen ikoner i litterära sammanhang, men också omstridda. De betraktas som svåra och intellektuella, säger Sveriges kulturråd i Moskva Lena Jonson. I mars är det presidentval i Ryssland. Men av det syns det ingenting i bokhandeln. – Nej, här finns ju ingen presidentvalskampanj, säger Lena Jonson. Affischerna på stan säger ”Rösta den 2 mars för Rysslands framtid”. Punkt. Man ser ingenting av några olika kandidater eller debatter. Medvedjev kommer att vinna och han debatterar inte. Så det finns ingen anledning att ha någon större bokutgivning. Det har kommit ut några politiska böcker med tal av Medvedjev, det är allt. Nej, de ryska boklådorna liknar över huvud taget inte de amerikanska, som fyllts av Obama, Clinton och McCain-böcker under hela valåret. – Man undviker det politiska, fortsätter Lena Jonsson. Dels för att man passar sig för att trampa i klaveret. Dels är inte tidsandan riktigt sådan att folk kastar sig över politisk oppositionell litteratur. Ryssarna är inriktade på att förbättra sin egen tillvaro. Och det speglas i litteraturen. Det hetaste är romaner om rika människor i storstädernas burgna stadsdelar. Litteraturen säljer som aldrig förr. Det ges ut över 100 000 titlar om året i Ryssland i dag. – Masslitteraturen domineras helt av böcker om det glamourösa livet. Ett av de tydligaste exemplen, säger Lena Jonsson, är före detta lyxhustrun Oksana Robskis ”Casual”, om livet i den tjusigaste stadsdelen i Moskva, deras Beverley Hills. Boken har kallats en rysk ”Desperate housewives” och dignar av botox och cocktailpartyn. Men bara för att en författare tillhör glamourgenren behöver böckerna inte vara ytliga. Sergej Minajevs succébok ”Duchless” (ungefär själlös) rör sig högt upp i affärsvärldens salonger. Men samtidigt späckar han med kritiska perspektiv. I romanen ”Media Sapiens”, som utspelar sig i en fiktiv rysk valkampanj 2008, visar han hur medievärlden fungerar och hur en politisk opposition skulle kunna verka. Det är mest här vi vill läsa om nationens svarta sidor, säger förläggaren Ola Wallin på Ersatz förlag i Stockholm. – Den svarta bilden av Ryssland är gångbar i väst. Och det är delvis av ekonomiska skäl. Positiv litteratur om Ryssland är extremt svårsåld. Det är mycket lättare att sälja en genomgång av politiska mord. Han får medhåll av översättaren Kajsa Öberg Lindsten: – Ja, jag tror att man letar efter någonting som ska förklara Ryssland för oss. Som ska förklara det hemska som händer, eller i samband med perestrojkan det ljuvliga som händer. Eller vad kan vi vänta oss nu? Blir det någon gasledning eller inte? Kommer kriget i Tjetjenien att sprida sig? I Ryssland pratar man lite lätt nedlåtande om ”de där författarna som de gillar i väst”, säger hon. En sådan är journalisten och författaren Arkadij Babtjenko. Hans bok ”Krigets färger” om Tjetjenienkriget kom på svenska i november förra året. Nu har han tagit över efter den mördade journalisten Anna Politkovskaja på den oppositionella tidningen Novaja Gazeta. – Den svarta bild man torgför här tystas ner där, säger förläggaren Ola Wallin. Böcker censureras inte. Men det skrevs inte ett ord om Babtjenkos bok i hans hemland. Boken fanns och vem som ville kunde läsa den, men i den offentliga debatten existerade den inte. Och om man inte får ut böckerna i debatten, så kan man inte heller räkna hem dem ekonomiskt och då kanske förläggarna väljer att ge ut något annat. Det blir ett slags ekonomisk censur. Det är farligt att skriva kritiskt i tidningarna, det har Putinregimen visat. Och då kunde man vänta sig att litteraturen skulle spela en större roll i samhällsdebatten. Enligt Lena Jonsson finns en parallell vurm för dystopiska skildringar och i masslitteraturen riktigt apokalyptiska historier. Annika Persson litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8394, "headline": "Drömduo mot Globen", "summary": "Den första finalplatsen till Globen är redan klar. Den kniper Johnson & Häggkvist som är kvällens \"Dream team\" när Melodifestivalens andra deltävling avgörs i Västerås.", "article": "ABB Arena har inte riktigt hämtat sig. På onsdagskvällen blev en hockeymatch i allsvenskan avbruten sedan supportrar slängt stenar och cyklar genom ett antal fönsterrutor i den nyrenoverade entrén. Fansen lyckades också avbryta TV4:s sändning genom att slänga mynt och tändare ned mot deras matchstudio. Men när artisterna i årets andra deltävling i Melodifestivalen samlas för repetitioner och uppladdning inför lördagens tävling har stormen före lugnet lagt sig. Eller om det nu var stormen före lugnet före stormen. För även om fönsterrutorna är intakta - schlagerfans är av allt att döma ett lugnare släkte än hockeyfans - efter helgen så lär den direktsända tävlingen bli en hård match. Där den föregående inledande tävlingen i Göteborg hade ett par, tre klara favoriter känns det på förhand betydligt mer ovisst i Västerås. Upp till fem sex bidrag slåss om tre platser. Ja, tre platser, ja. En i finalen och två i \"Andra chansen\". Den första finalplatsen har ju de allra flesta redan vikt åt artistparet som anses vara Melodifestivalens motsvarighet till det amerikanska basketlandslaget Dream team: Johnson & Häggkvist, med förnamnen Andreas och Carola. En både rutinerad (två tidigare framträdanden för Johnson och fyra för Häggkvist) och framgångsrik duo. Den stora uppmärksamheten riktas inte oväntat mot de båda under torsdagens presskonferens. Det blir närmast ett race till duons bord i Green Room när reportrarna släpps in. Sen bildas en klunga runt deras bord medan det är relativt folktomt kring de andra artisternas bord. Ensammast ser Lasse Lindh ut. Han har ju skrivit sin låt helt själv och har inte ens en låtskrivare att prata med medan han väntar på att journalisterna ska prata färdigt med Johnson & Häggkvist. Själva är dock de för dagen rött-orange-klädmatchade sångarna inte lika säkra på avancemang som många av experterna. Inte utåt i alla fall. - Nej, vi måste verkligen komma upp på tårna för att ta oss till Globen, säger Johnson. Vi kan inte ta något för givet. - Det här är debut för oss två ihop, fyller Häggkvist i. - Vi kan inte gå omkring och tänka på att vi har gjort det här förut. Skulle inte deras kraftigt U2-influerade bidrag \"One love\" räcka i sig, som låt, så har duon ett äss i rockärmen - den rejäla ljusrigg som sänks ned under den gospelrockiga avslutningen och som höll på att förblinda den samlade schlagerpressen under repetitionerna. - 60.000 watt, flinar Johnson. Det är bara att blunda. Det är årets motsvarighet till Carolas fläkt häromåret. Bakom storfavoriterna utmanar bland andra Sanna Nielsen som efter fjolårets diskoutflykt i \"Vågar du, vågar jag\" uppträder med tävlingens enda renodlade ballad med en smakfull och nedtonad scenshow. Den milt sagt pampiga och snyftiga \"Empty room\" är en klassisk lätt åttiotalistisk ut-med-armarna-från-kroppen-ballad à la Whitney Houstons \"One moment in time\". - Den handlar om sorgsen kärlek, men det måste finnas lite hopp också, det gäller att få in det, beskriver sångerskan sin låt. Den är väldigt känslosam. Det viktigaste för mig blir att försöka förmedla det. Dessutom ser det ut att bli en intressant tävling i tävlingen mellan tre killar med melodiösa poplåtar: Före detta hockeytalangen Alexander Schöld, som började torsdagen med att köra ett pr-träningspass med några spelare från Västerås IK och uppträder med luftiga tonårspoppiga \"Den första svalan\". Mer rutinerade Lasse Lindh som precis som Johnson & Häggkvist influerats av ett rätt känt och politiskt engagerat rockband från Irland, även om Lindhs \"lån\" är lite mindre uppenbara. Och så Ola då, som inte sparat på någon svulstig detalj i åttiotalistiska \"Love in stereo\". Den sistnämnde har möjligtvis en liten fördel gentemot de andra i att han är mäkta populär bland tonårstjejer. Dagen före presskonferensen har han medverkat i ett chatt där hans fans lovat att de ska höja sina föräldrars telefonräkning och rösta på honom femtio gånger var. - Jag hoppas givetvis nå ut till mina fans, säger den före detta \"Idol\"-deltagare, men jag vill att många andra också ska gilla låten. Och målgruppstänkandet har han lagt åt sidan. - Ja, det är omöjligt att säga att jag ska eller kommer nå till exempel män över 50. Jag kan inte tänka så. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8415, "headline": "TV 4 i webbavtal med Hollywood", "summary": "TV 4 blir det första svenska tv-bolaget som säkrar webbrättigheter med en Hollywoodstudio. Det betyder att serier som ”House” och ”30 Rock” i sin helhet kan ses på webben.", "article": "Det avtal som TV 4 skrivit med amerikanska NBC Universal betyder att några av kanalens största serier nu kan visas som webb-teve och IP-teve (direkt från nätet till teveapparaten). Succéserier som läkarserien ”House” och komediserien ”30 Rock” kommer att kunna ses i Fyrans on demand-kanal TV 4 Anytime en vecka innan det sänds i teve eller i TV 4 Plus. Dessutom ingår i avtalet med NBC trettio Jerry Springer-specialer enbart för webben, och inför andra säsongen av ”Heroes” i tevekanalen lägger TV 4 Anytime ut första säsongen för dem som vill se om eller missade första säsongen. Ett abonnemang på Anytime kostar 49 kronor i månaden. Den dramatiska ökningen av rörliga bilder på nätet – från korta klipp till hela program – är den främsta anledningen till TV 4-satsningen. Man vill utnyttja det inrotade nedladdningsbeteendet. Som första svenska kanal kan nu TV 4 visa mer än bara sina egna program på webben. – När vi nu kan visa material från andra aktörer, material som tidigare varit tillgängligt enbart på illegala nedladdningssajter, ger vi också tittaren möjligheten att titta på webben legalt, säger Mattias Fyrenius, chef på TV 4 Nya Medier. Mattias Fyrenius är övertygad om att webb-teve-marknaden kommer att explodera. Frågan är vilka som blir de dominerande aktörerna. Parallellerna till skivbolagsvärlden för sju åtta år sedan är flera, och helst vill man undvika att göra samma misstag som skivindustrin gjorde då. – Skivbolagen försökte starta egna digitala tjänster, men det var inte förrän Itunes kom som musik på nätet blev stort. På liknande sätt har nätets Joost och Hulu blivit en plats för proffsaktörer. Jag skulle bli förvånad om ett sådant svenskt alternativ inte dök upp, säger han. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 8422, "headline": "Schlaget kan börja!", "summary": "I kväll börjar Melodifestivalen. Den första av fyra deltävlingar direktsänds från Scandinavium i Göteborg. DN:s Mattias Dahlström tycker sig se en rockigare och tuffare tävling i år.", "article": "Göteborg. Fotografernas kameror blixtrar inne i Scandinavium då deltagarna i årets första deltävling i Melodifestivalen en och en ställer upp sig på scenen och poserar mer eller mindre vant. Artister med festivalrutin ser väldigt bekväma ut. Velvet poserar tjusigt och Poodles och E-type letar fram hårdrockposerna. Christer Sjögren är i och för sig debutant, men med 40 år som artist bakom sig är han självklart beredd på att spexa för kameror. Han kör ett brett leende och gör tummen upp på ett sätt som man inte riktigt kan avgöra om det är ironiskt eller inte. Färskare schlagernykomlingar som färöiske Brandur, vars släkt och vänner på den lilla ön faktiskt får chansen att se hans framträdande på lördag, och de fyra tjejerna i Face-84 ser lite mer osäkra ut framför fotoblixtarna. Scenen de står på kunde inte vara mer annorlunda än fjolårets. Borta är den avskalade, vita, ganska öppna lösningen från förra året, den som på sina håll fick kritik för att kännas som foajén på en Finlandsfärja. I stället känns det som om inspiration tagits från Duran Durans video till \"Wild boys\" eller någon dystopisk science fiction-film. De stora metallställningarna som fyller ut scenens sidor och dominerar utrymmet gör tillsammans med det låga taket och den bakre blinkande jätte-tv-skärmen att skådeplatsen för årets tävling känns mer kaotisk, tuffare och, eh, rockigare än tidigare år. Vilket passar artisterna som inleder melodifestivalåret - E-type och The Poodles - som handen i läderhandsken. Hårdrockskompisarna gör också sitt bästa för att förstärka intrycket genom att bjuda på en pyroteknikuppvisning som inte står Lordi långt efter. Allt från en brinnande stjärna till gnistregn och eldflammor så starka att publiken på första raden lär behöva måla på nya ögonbryn efter att deras framträdande ramat in riffrocken i \"In the line of fire\". - Vi har pratat jättelänge om att göra något ihop, säger Poodles sångare Jakob Samuel. Och låten är fantastisk. På den vägen är det. E-type, med bakgrund som hårdrocktrummis, drar sedan ned det största skrattet bland journalisterna i Green Room när han elegant vänder på en fråga om hur mycket hårdrock han, som landets ohotade eurotechnokung de senaste femton åren, egentligen är. - Man ska ju komma ihåg att killarna är rätt mycket disko också, slänger han ur sig medan Poodles protesterar högljutt. Alla framstår inte som lika bekväma på scenen som de hårdrockande favoriterna. Under repetitionerna har Face-84:s sångerska Emma Karlsson på höga klackar trippat väldigt försiktigt över den smala bro som förbinder scenen med den långa catwalk som går en bra bit ut i publiken på scenens ena sida. - Ja, det hade inte skadat med en halkmatta där, säger hon och skrattar. - Eller så får du ha på dig Sockiplast, kommer det blixtsnabbt från bandkompisen Sara Carlsson. Annars är, som vanligt i schlagersammanhang, artisternas hälsotillstånd ett ständigt diskussionsämne. De flesta verkar ha förskonats från virus och baciller, men: - Jag har en liten förkylning, säger Velvet. Men den tänker jag faktiskt helt ignorera. Sångerskan, som framträder med pampiga eurodiskodängan \"Déjà vu\", sticker annars ut hakan och är, i den annars väldigt diplomatiska presskonferensmiljön, ovanligt kaxigt segerviss. - Folket avgör så klart, men jag tror på final. Velvets förkylning har annars hamnat i skuggan av Christer Sjögren och hans löpsedelsuppmärksammade motionsspårskollaps. Men Sjögren lugnar alla. Han är en viking. - Jag mår ypperligt, ler han. Jag har till och med papper på det. Den snart 58-årige veteransångaren debuterar i Melodifestivalen, men det är långt ifrån första gången han har haft chansen. - De tidigare förslagen jag har fått har inte varit dåliga låtar, att göra det här har inte stått så högt upp på min lista bara, även om jag följt tävlingen genom åren. När låtskrivarna presenterade låten \"I love Europe\" bestämde han sig, efter alla år av nekanden, för att ändå medverka - Utan låten hade jag inte gjort det, men till slut sa jag \"ok då\". Sedan är det kul att det sammanfaller med mitt 40-årsjubileum som artist. Fast några förhoppningar vågar han inte ha. - Nej, jag kan inte vara segerviss. Jag har inte hört alla de andra låtarna, så jag vet inte. Och dessutom kan jag inte påverka. Folket bestämmer. Röstningen – så funkar det När direktsändningen på lördag kväll börjar inleds också röstningen. Tävlingen består av två omgångar. I den första omgången gallras tre bidrag bort. De får platserna sex, sju och åtta. Övriga fem bidrag går till den andra omgången. Till finalen i Globen den 15:e mars går de två bidrag som får flest röster. Trean och fyran får en ny chans att nå finalen i \"Andra chansen\" i Kiruna den åttonde mars. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8423, "headline": "Kina stoppar Mikael Håfströms inspelning", "summary": "Kina stoppar den svenske filmregissören Mikael Håfströms inspelning av storfilmen \"Shanghai\". Den kinesiska filmbyrån har förbjudit filmteamet att spela in filmen på plats.", "article": "- Det är naturligtvis chockartat och förvånande för oss alla. Exakt varför vi har fått avslag vet vi inte, vi har inte fått några konkreta skäl, bara ett väldigt entydigt besked: \"Vi godkänner inte inspelningen av denna film i detta land\", säger Mikael Håfström på telefon från Shanghai. \"Shanghai\" är Mikael Håfströms tredje Hollywoodfilm, med skådespelare som John Cusack, Gong Li och Ken Watanabe knutna till projektet. I filmen spelar Cusack en amerikansk journalist som 1941 kommer till Shanghai, strax innan de japanska styrkorna ockuperar staden. Ända sedan i september 2007 har filmbolaget Weinstein Company på plats i Kina planerat för inspelningar i autentiska miljöer i Shanghai. Beskedet från den kinesiska filmbyrån att \"Shanghai\" nekas inspelningstillstånd kom därför som en total överraskning. - Vi skulle inte ha spenderat miljontals kronor i det här landet under ett halvår om vi inte hade varit absolut säkra på att vi skulle få ett tillstånd, säger Mikael Håfström. Han berättar att \"Shanghai\" inte är den enda utländska film som har fått avslag från den kinesiska filmbyrån. Enligt Mikael Håfströms källor har ytterligare 5-6 filmer nyligen nekats inspelningstillstånd i Kina. Mikael Håfström har ingen aning om orsakerna till varför \"Shanghai\" stoppas i Kina. Men han konstaterar att uppmärksamheten kring Ang Lees film \"Lust caution\" kan ha spelat in. - Vi vet att Ang Lees film har orsakat viss turbulens. Den spelades delvis in i Shanghai och utspelas precis som vår film i en politiskt laddad tid. Skillnaden är att den utspelas efter den japanska invasionen och vår strax före, säger han. Ang Lees film väckte kritik bland annat för sina vågade sexscener - och fick klippas om ordentligt för att anpassas till den kinesiska marknaden. I \"Shanghai\" förekommer det bland annat opiumrökning och scener med prostituerade. - Det här är bara spekulationer, men det kan kanske ses som att det ger en felaktig bild av Kina och kinesiskt liv. Samtidigt är det svårt att göra en film om Shanghai 1941 där ingen röker opium och det inte finns prostituerade på gatorna. Johan Lagerkvist, forskare på Utrikespolitiska Institutet och Kinaexpert, är förvånad över beskedet om att Kina stoppar Håfströms inspelning. - Rent generellt har det skett en uppmjukning, den långsiktiga trenden går mot mer öppenhet. Kinesiska filmare och filmbolag har till exempel uppmuntrats att göra gemensamma produktioner med utländska investerare, säger han. Möjligen kan valet av inspelningsplats ha spelat roll, menar han. Myndigheterna i Shanghai är kända för att vara mer opinionskänsliga än de i huvudstaden Peking. Rabaldret kring \"Lust caution\" kan ha gjort att man dragit öronen åt sig. - Ang Lees film blev ganska hårt åtgången bland en viss grupp av inflytelserika intellektuella som tyckte att den på ett felaktigt sätt beskrev den kinesiska historien. Man ansåg att det i princip var landsförräderi att presentera den som han gjorde. OS i Peking invigs om drygt ett halvår. Kinesiska myndigheter har lagt sig vinn om att skapa en så positiv bild av landet som möjligt i utlandet. Är det då inte oklokt att stoppa inspelningar av Hollywoodfilmer i Kina? - Det kan man tycka, men det finns olika intressen i det här. Det är klart att OS-kommittén inte tycker att det här är bra, och inte heller representanterna för Pekings stad. Men på olika platser och i olika organisationer är man rädd om sitt eget skinn, säger Johan Lagerkvist. Mikael Håfström ser beskedet från den kinesiska filmbyrån som definitivt. Han lämnar Kina om ett par dagar för att resa till Hong Kong, som troligen blir ny inspelningsplats för \"Shanghai\". Staden Hong Kong ingår visserligen i Kina, men har ett eget ekonomiskt och politiskt system. Mikael Håfström tror inte att filmen kommer att påverkas av flytten - \"Shanghai\" kan utan problem spelas in i Hong Kong och i olika studiomiljöer. Däremot beklagar han den uppkomna situationen och att den kinesiska delen av filmteamet nu måste sägas upp. - Vår situation kommer att avskräcka varje vettig filmproducent från att komma till Kina för att spela in film. Det är ett självklart resultat av detta på kort sikt, säger han. DN har sökt representanter för den kinesiska ambassaden för en kommentar, men har inte fått något svar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8426, "headline": "Kina stoppar svensk regissör", "summary": "Kina vägrar låta den svenske filmregissören Mikael Håfström spela in storfilmen ”Shanghai”. Den kinesiska filmbyrån har förbjudit filmteamet att göra filmen på plats.", "article": "–Det är naturligtvis chockartat och förvånande för oss alla. Exakt varför vi har fått avslag vet vi inte, vi har inte fått några konkreta skäl, bara ett väldigt entydigt besked: ”Vi godkänner inte inspelningen av denna film i detta land”, säger Mikael Håfström på telefon från Shanghai. ”Shanghai” är Mikael Håfströms tredje Hollywoodfilm, med skådespelare som John Cusack, Gong Li och Ken Watanabe knutna till projektet. Cusack spelar en amerikansk journalist som 1941 kommer till Shanghai, strax innan de japanska styrkorna ockuperar staden. Sedan i september 2007 har filmbolaget Weinstein Company på plats i Kina planerat för inspelningar i autentiska miljöer i Shanghai. Beskedet från den kinesiska filmbyrån att ”Shanghai” nekas inspelningstillstånd kom därför som en total överraskning. – Vi skulle inte ha spenderat miljontals kronor i det här landet under ett halvår om vi inte hade varit absolut säkra på att vi skulle få ett tillstånd, säger Mikael Håfström. Han berättar att ”Shanghai” inte är den enda utländska film som har fått avslag från den kinesiska filmbyrån. Enligt Mikael Håfströms källor har ytterligare 5 6 filmer nyligen nekats inspelningstillstånd i Kina. Mikael Håfström har ingen aning om orsakerna till varför ”Shanghai” stoppas. Men han konstaterar att Ang Lees film ”Lust, caution” kan ha spelat in. – Vi vet att Ang Lees film har orsakat viss turbulens. Den spelades delvis in i Shanghai och utspelas precis som vår film i en politiskt laddad tid. Skillnaden är att den utspelas efter den japanska invasionen och vår strax före, säger han. Ang Lees film väckte kritik bland annat för sina vågade sexscener – och fick klippas om ordentligt för att anpassas till den kinesiska marknaden. I ”Shanghai” förekommer det bland annat opiumrökning och scener med prostituerade. – Det här är bara spekulationer, men det kan kanske ses som att det ger en felaktig bild av Kina och kinesiskt liv. Samtidigt är det svårt att göra en film om Shanghai 1941 där ingen röker opium och det inte finns prostituerade på gatorna. Johan Lagerkvist, Kinaexpert på Utrikespolitiska institutet, är förvånad över det kinesiska beslutet. – Rent generellt har det skett en uppmjukning, den långsiktiga trenden går mot mer öppenhet. Kinesiska filmare och filmbolag har till exempel uppmuntrats att göra gemensamma produktioner med utländska investerare, säger han. Möjligen kan valet av inspelningsplats ha spelat roll, menar han. Myndigheterna i Shanghai är kända för att vara mer opinionskänsliga än de i Peking. – Ang Lees film blev ganska hårt åtgången bland en viss grupp av inflytelserika intellektuella som tyckte att den på ett felaktigt sätt beskrev den kinesiska historien. Man ansåg att det i princip var landsförräderi. OS i Peking invigs om ett halvår. Är det då inte oklokt att stoppa Hollywoodinspelningar? – Det kan man tycka, men det finns olika intressen i det här. Det är klart att OS-kommittén inte tycker att det här är bra, och inte heller representanterna för Pekings stad. Men på olika platser och i olika organisationer är man rädd om sitt eget skinn. Mikael Håfström ser beskedet från den kinesiska filmbyrån som definitivt. Han lämnar Kina om ett par dagar för att resa till Hong Kong, som troligen blir ny inspelningsplats för ”Shanghai”. Staden Hong Kong ingår visserligen i Kina, men har ett eget ekonomiskt och politiskt system. Mikael Håfström tror inte att filmen kommer att påverkas av flytten – ”Shanghai” kan utan problem spelas in i Hong Kong och i olika studiomiljöer. Däremot beklagar han att den kinesiska delen av filmteamet nu måste sägas upp. – Vår situation kommer att avskräcka varje vettig filmproducent från att komma till Kina för att spela in film. Det är ett självklart resultat av detta på kort sikt, säger han. DN har sökt representanter för den kinesiska ambassaden för en kommentar, men har inte fått något svar. Sara Ullberg sara.ullberg@dn.se 08-738 12 97 Artikeln är rättad 2008-02-10 I gårdagens nyhetsartikel om att Kina stoppar inspelningen av storfilmen ”Shanghai” försvann ett litet, men betydelsefullt bindestreck. Så här skulle det stå: ”Enligt Mikael Håfströms källor har ytterligare 5-6 filmer nyligen nekats inspelningstillstånd i Kina.” I fredagens referat från samtalet om papperslösas rättigheter i Sverige tillskrevs Shahram Khosravi ett uttalande som han aldrig gjorde. Det avslutande citatet i artikeln härstammade istället från Samuel Engblom, jurist på TCO. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8434, "headline": "Extrainnehåll i \"Assassins creed\" till PC", "summary": "PC-versionen av \"Assassins creed\" innehåller extrainnehåll. Exakt vad vill utgivaren Ubisoft dock inte avslöja.", "article": "I slutet av mars släpps \"Assassins creed\" till PC. Nu avslöjar utgivaren Ubisoft att spelet innehåller delar som inte fanns i versionerna till Xbox 360 och Playstation 3. Några detaljer om vad extrainnehållet består av vill man dock ännu inte avslöja. Man passar dock på att tala om att konsolversionen av spelet har sålt i drygt 5 miljoner exemplar fram tills idag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8453, "headline": "Omtumlande primadonnecirkus", "summary": "Pia Johansson är grandios som den självupptagna Petra von Kant som går från stilig kaxig kvinna till darrande vrak. Hugo Hansén har regisserat en föreställning som antagligen blir en av de mest intressanta i år.", "article": "”Petra von Kants bittra tårar” Av Rainer Werner Fassbinder Regi: Hugo Hansén Scen: Stockholms stadsteater Medv: Pia Johansson, Jessica Liedberg, Lena Nilsson, Helena af Sandeberg, Hanna Ahlström, Iwa Boman Oj oj oj så det bultar och det bankar på Stadsteaterns minsta och, i Lars Östberghs scenografi, så varmröda scen Bryggan. Alla de stora känslorna är med, besatt kärlek, avund, svartsjuka, sorg, förtvivlan, hat … och det framförs så grandiost att jag blir omtumlad. Pia Johansson som den självupptaget lynniga men sorgset bittra Petra von Kant gör en fantastisk prestation. Hon sopar fullkomligt rent där hon spelar på hela registret från arrogant kyla över vibrerande förälskelse och åtrå ner mot djupaste förtvivlan, hat och slutligen resignation. Hon går från stiligt kaxig kvinna till krälande darrigt vrak. Ett och annat nervöst skratt hörs i salongen när Petras förnedring går mot klimax i fylla, vrål och invektiv. Men var och en som någon gång varit längst nere i skiten vet att här kan inget överspel bli yvigt nog. Pjäsen handlar om hur den uppburna och intellektuella medelålders nyskilda modeskaparen Petra (coolt klädd i Zofi Nilssons kostym) möter unga, vackra, tafatta och tämligen obildade Karin och blir fullkomligt drabbad. Förnuftet får ju ofta jumboplacering när passionen slår till. Men Karin ser mest Petra som en pinne på karriärstegen och lämnar henne totalt förkrossad. Teater som blivit film som åter blivit teater. Fassbinders ”Petra von Kants bittra tårar” är en milstolpe såväl i hans eget alltför korta liv och konstnärskap som när det gällt att plocka av gestaltad homosexualitet kitschig gaykuriosa. Stycket må balansera på kanten till det banala. Men livet, när det blir riktigt allvar, är ofta rätt banalt. Vi tycker ju så om det som ”blir för mycket”. Ändå är det ju det som i slutänden verkligen betytt något. Fassbinder spelar sin historia med många instrument. Med en lika stark närvaro som Pia Johanssons gör Jessica Liedberg rollen som Petras underdånigt stumma assistent. Eller säg slav. Med små verkningsmedel fyller Jessica Liedberg varje stund med en subtil tystnad så icke negligerbar att den ofta reducerar Petra von Kants primadonnecirkus till det försumbara larm den faktiskt är. Genial är också Lena Nilssons tolkning av väninnan Sidonie. Hon som packat in hela sin livslögn och sitt avund i ett fodral av knubbigt klumpig sentimentalitet. Hanna Ahlström som Petras på armlängds avstånd hållna dotter Gabi är hjärtskärande övergiven och Iwa Boman rationellt känslodöv som Petras paranta mor. Kanske är det när det gäller Helena af Sandebergs Karin jag är aningen tveksam. Knappast för att hennes gestaltande inte skulle vara trovärdigt. Tvärtom, när de två kvinnorna första gången möts och på Karins opolerade sätt drar i sig var sin konjak i en enda klunk, utväxlas de mest övertygande ögonkast och skrattande överenskommelser jag tror mig sett på en scen. Här händer det något! Men ändå, skulle Pia Johanssons karismatiska Petra verkligen gå i gång så på Helena af Sandebergs svala och småpantade Karin? Eller har jag bara alltför mycket förgapat mig i Hanna Schygullas Karin i Fassbinders filmatisering? Ett är i varje fall säkert, Hugo Hansén, som uppenbarligen är en personinstruktör av rang, har regisserat en av 2008 års förmodligen mest intressanta föreställningar. Pia Huss teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8458, "headline": "Festivalen node.stockholm", "summary": "Ballonger, datorspel och solnedgångar. Festivalen node.stockholm presenterar konst i nya medier. Här finns både geniala verk och rejäla bottennapp, tycker Milou Allerholm.", "article": "\"Nu elektrifierar vi Stockholms konstliv!\" Det är ett blekt koncept som håller ihop node.stockholm, en ny festival för konst och nya medier på olika platser i stan. För att komma runt den besvärliga definitionen \"nya medier\" verkar man ha dragit gränsen vid konst som kräver en elsladd. Flera programpunkter är konventionella utställningar som råkar inkludera en projektor. Vidlyftigheten har förstås också en sympatisk sida. Här finns ingen kvalitetsmässig överdomare, och medverkar gör allt från stora institutioner till enskilda curatorer. Sympatiskt eller inte - mycket av det som har visats under festivalens första del håller inte måttet. På Tekniska museets utställning \"Man machine\", som tar avstamp i mötet människa och maskin, har Matti Kallioinen realiserat en uppblåsbar installation. Ebba Matz har byggt ett slags iglo inspirerad av den mytomspunne ingenjören Buckminster Fuller, där besökaren aktiverar verket med ljus och ljud. Mycket mer händer inte. Två säkra, egensinniga konstnärer, vars arbeten stannar på en beskedlig nivå. Ett rejält bottennapp är också tidningen Konstperspektivs temanummer i samband med festivalen. Med ett par undantag är det präktigt redovisande och oinspirerande läsning utan fördjupning. Intressantast är Mathias Jansson, ansvarig för Konstperspektivs webb. Hans text och hemsida om game art (konst inspirerad av datorspel) räddar det hela från att bli en katastrof. Han har bland annat byggt upp en interaktiv essä om game art och presenterar även en rad konstnärer som arbetar inom fältet. En annan kritik är att informationen om festivalnoderna har varit så bristfällig att jag vid flera tillfällen letat efter konstverk som inte varit uppe just då. På Clarion hotel är till exempel verken borttagna flera dagar, på grund av en stor konferens. Ingen information, ingen på plats som vet något. Det är för slappt. Men här är det värt att vara ihärdig. I ett rum på Clarion visas ena delen (den andra på Kulturhuset) av Gil och Motis projekt \"Dating Gil & Moti\", en sammansmältning av liv och konst, arbete och kärlek, med starkt politiska undertoner. Två israeliska bögar som dejtar \"Arab lovers\" på nätet, och gör konst av de relationer som byggs upp. I lobbyn projiceras två verk som är kongeniala med hotellets konferensestetik, filmer som visar arkitektur- och stadsplaner. Det ena verket är Jon Brunbergs \"The Polynational War Memorial\", ett projekt om möjligheten att bygga ett monument och interreligiöst centrum till minne av alla som dött i krig sedan 1945. Förslaget är gjort i samarbete med arkitektkontoret Testbedstudio och är en utopisk vision om hur religioner och olika institutioner skulle kunna samlas sida vid sida i något som påminner om en gigantisk temapark. Hela arbetet blir en diskussion om minne och historieskrivning, om möjligheten att med en arkitektonisk plan skapa försoning i världen. Här skapas en märklig anknytning till det andra verket. Aleksandra Polisiewicz \"Wartopia\" tar avstamp i Hitlers och Sovjetstatens visioner om hur Warszawa skulle byggas om efter kriget. Konstnären har gjort 3d-visualiseringar av de stadsplaner som utarbetades för denna stad med sin \"olyckliga geopolitiska placering\" mellan supermakterna. Brunbergs och Polisiewicz arbeten är fristående, men ställda brevid varandra för de samman extremer ur det visionära tänkandets historia. En annan sevärd utställning är Pall Thayers på Mejan Labs, som länkar ihop videobilder från hela världen till en ström av eviga solnedgångar. Bilderna hämtas i realtid från olika webkameror, och skulle bli ett solnedgångsnirvana om det inte vore för det faktum att de flesta orter i världen är mulna och grå. Ett verk som med sitt geniala prosaiska tilltal öppnar upp mot konsthistoria och samtida idealbilder, för diskussioner om teknologi, övervakning, rädsla och begär. Sammanfattningsvis blir node.stockholm en lika artificiell konstruktion som solnedgångsaffischer. Med ett mer genomarbetat koncept och - antar jag - större budget hade man kunnat göra en festival som tillför något i diskussionen om konst och nya medier. Nu känns det som en halvhjärtad marknadsföringsåtgärd med förlåtande inslag. Ett sådant är dans- och performanceorganisationen Inpex DIY-projekt på Youtube, där folk lägger ut sina direktfilmade dansvideor. En plattform där gränserna mellan amatörism och professionalism, mellan värdefullt och värdelöst sannerligen sätts i rullning. Den mest bröst- och rumpfixerade kvalificerade forskning jag sett. Här hittar man också Joanna Rytels legendariska video, där hon med koreografiska discoambitioner dansar för tre får. Jag håller med fåren: tekniken hamnar här något i bakgrunden. KonstperSpektivNr 4/2007www.konstperspektiv.nu KonstperSpektiv Nr 4/2007 www.konstperspektiv.nu ", "article_category": "culture"}
{"id": 8459, "headline": "Ballonger, datorspel och solnedgångar", "summary": "Festivalen node.stockholm presenterar konst i nya medier. Här finns både geniala verk och rejäla bottennapp, tycker Milou Allerholm.utställningar", "article": "”Man Machine 2” Tekniska museet, stockholm Visas tom 27/4 KonstperSpektiv Nr 4/2007 www.konstperspektiv.nu ”A memorial and a city” Clarion Hotel, stockholm Visas tom 15/2 Gil & Moti “We hope you like it the way we do” Kulturhuset och Clarion Hotel, stockholm Visas tom 15/2 Pall Thayer Mejan Labs, stockholm Visas tom 9/3 Inpex – DIY Video Festival www.inpex.se Visas tom 15/2 ”Nu elektrifierar vi Stockholms konstliv!” Det är ett blekt koncept som håller ihop node.stockholm, en ny festival för konst och nya medier på olika platser i stan. För att komma runt den besvärliga definitionen ”nya medier” verkar man ha dragit gränsen vid konst som kräver en elsladd. Flera programpunkter är konventionella utställningar som råkar inkludera en projektor. Vidlyftigheten har förstås också en sympatisk sida. Här finns ingen kvalitetsmässig överdomare, och medverkar gör allt från stora institutioner till enskilda curatorer. Sympatiskt eller inte – mycket av det som har visats under festivalens första del håller inte måttet. På Tekniska museets utställning ”Man machine”, som tar avstamp i mötet människa och maskin, har Matti Kallioinen realiserat en uppblåsbar installation. Ebba Matz har byggt ett slags iglo inspirerad av den mytomspunne ingenjören Buckminster Fuller, där besökaren aktiverar verket med ljus och ljud. Mycket mer händer inte. Två säkra, egensinniga konstnärer, vars arbeten stannar på en beskedlig nivå. Ett rejält bottennapp är också tidningen Konstperspektivs temanummer i samband med festivalen. Med ett par undantag är det präktigt redovisande och oinspirerande läsning utan fördjupning. Intressantast är Mathias Jansson, ansvarig för Konstperspektivs webb. Hans text och hemsida om game art (konst inspirerad av datorspel) räddar det hela från att bli en katastrof. Han har bland annat byggt upp en interaktiv essä om game art och presenterar även en rad konstnärer som arbetar inom fältet. En annan kritik är att informationen om festivalnoderna har varit så bristfällig att jag vid flera tillfällen letat efter konstverk som inte varit uppe just då. På Clarion hotel är till exempel verken borttagna flera dagar, på grund av en stor konferens. Ingen information, ingen på plats som vet något. Det är för slappt. Men här är det värt att vara ihärdig. I ett rum på Clarion visas ena delen (den andra på Kulturhuset) av Gil och Motis projekt ”Dating Gil & Moti”, en sammansmältning av liv och konst, arbete och kärlek, med starkt politiska undertoner. Två israeliska bögar som dejtar ”Arab lovers” på nätet, och gör konst av de relationer som byggs upp. I lobbyn projiceras två verk som är kongeniala med hotellets konferensestetik, filmer som visar arkitektur- och stadsplaner. Det ena verket är Jon Brunbergs ”The Polynational War Memorial”, ett projekt om möjligheten att bygga ett monument och interreligiöst centrum till minne av alla som dött i krig sedan 1945. Förslaget är gjort i samarbete med arkitektkontoret Testbedstudio och är en utopisk vision om hur religioner och olika institutioner skulle kunna samlas sida vid sida i något som påminner om en gigantisk temapark. Hela arbetet blir en diskussion om minne och historieskrivning, om möjligheten att med en arkitektonisk plan skapa försoning i världen. Här skapas en märklig anknytning till det andra verket. Aleksandra Polisiewicz ”Wartopia” tar avstamp i Hitlers och Sovjetstatens visioner om hur Warszawa skulle byggas om efter kriget. Konstnären har gjort 3d-visualiseringar av de stadsplaner som utarbetades för denna stad med sin ”olyckliga geopolitiska placering” mellan supermakterna. Brunbergs och Polisiewicz arbeten är fristående, men ställda brevid varandra för de samman extremer ur det visionära tänkandets historia. En annan sevärd utställning är Pall Thayers på Mejan Labs, som länkar ihop videobilder från hela världen till en ström av eviga solnedgångar. Bilderna hämtas i realtid från olika webkameror, och skulle bli ett solnedgångsnirvana om det inte vore för det faktum att de flesta orter i världen är mulna och grå. Ett verk som med sitt geniala prosaiska tilltal öppnar upp mot konsthistoria och samtida idealbilder, för diskussioner om teknologi, övervakning, rädsla och begär. Sammanfattningsvis blir node.stockholm en lika artificiell konstruktion som solnedgångsaffischer. Med ett mer genomarbetat koncept och – antar jag – större budget hade man kunnat göra en festival som tillför något i diskussionen om konst och nya medier. Nu känns det som en halvhjärtad marknadsföringsåtgärd med förlåtande inslag. Ett sådant är dans- och performanceorganisationen Inpex DIY-projekt på Youtube, där folk lägger ut sina direktfilmade dansvideor. En plattform där gränserna mellan amatörism och professionalism, mellan värdefullt och värdelöst sannerligen sätts i rullning. Den mest bröst- och rumpfixerade kvalificerade forskning jag sett. Här hittar man också Joanna Rytels legendariska video, där hon med koreografiska discoambitioner dansar för tre får. Jag håller med fåren: tekniken hamnar här något i bakgrunden . Milou Allerholm konst@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8462, "headline": "Ny ambassadör prioriterar Dawit Isaak", "summary": "Sedan 2001 sitter den svenske journalisten Dawit Isaak fängslad utan rättegång i Eritrea. Fredrik Schiller, Sveriges nya ambassadör för Eritrea, säger att frågan är ”högt prioriterad”.", "article": "För två veckor sedan tillträdde Fredrik Schiller sin nya tjänst som Stockholmsbaserad ambassadör i Asmara, Eritrea. En av de frågor han nu får på sitt bord är Dawit Isaak, den svenske journalist som utan formell rättegång suttit i eritreanskt fängelse sedan den 23 september 2001. – När det gäller detta ärende är jag begränsad i vad jag vill kommentera. Frågan är fortsatt högt prioriterad, säger Fredrik Schiller. Stödkommittén Free Dawit Isaaks ordförande Leif Öbrink säger att UD kontinuerligt arbetar genom diverse diplomatiska kanaler som departementet inte vill gå närmare in på. Men nöjd är han ändå inte. – Nej, men vad ska man göra när man har med en despot och diktator att göra? säger Leif Öbrink. Organisationen har sina egna hemliga kanaler genom vilka man får korta rapporter om Dawit Isaaks hälsa, som sviktade hösten 2005. Nu ska han efter omständigheterna må relativt bra. – Det är stabilt och som vi förstår det behandlas han nu ganska väl. Vi tolkar det som att det är våra påtryckningar som har lett till det. För tre månader sedan publicerade 30 chefredaktörer i Sverige ett upprop där den svenska regeringen kritiserades för bristen på resultat.Dagens Nyheters Thorbjörn Larsson var en av chefredaktörerna: – Dawit Isaak är Sveriges enda politiska fånge och har nu suttit 2 321 dagar i fängelse. Han är fängslad därför att han är journalist och jag tycker inte att den tysta diplomatin fungerar. Dawit Isaak har varit med om att skapa den första fria tidningen i Eritrea och det får han betala för. Jag kan acceptera att Sveriges nya ambassadör inte vill kommentera fallet, bara han agerar. ossi carp ossi.carp@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8468, "headline": "\"Saw\" blir spel nästa år", "summary": "Skräckfilmen \"Saw\" blir spel. Spelet beräknas släppas i oktober nästa år.", "article": "Skräckfilmen \"Saw\" blir spel nästa år, rapporterar Eurogamer. I utvecklingsarbetet deltar flera av personerna bakom filmen, vilket förhoppningsvis innebär att spelets manus inte gör fans av filmen besvikna. Spelet utvecklas av Brash entertainment och bygger på spelmotorn Unreal Engine 3, vilket innebär att spelet antagligen kommer att släppas till PC, Xbox 360 samt Playstation 3. Spelet har beräknas släppas i oktober 2009. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8472, "headline": "\"Det verkar fungera för konsumenterna\"", "summary": "Sony BMG förhandlar med Qtrax om att lägga ut låtar på gratissajten.", "article": "- Vi är alltid intresserade av roliga nya modeller. Reklamfinansierade tjänster är något som verkar fungera för konsumenterna, säger Mark Dennis, digitalchef hos Sony BMG i Sverige. Redan för ett halvår sedan skrev Sony BMG och Qtrax ett avtal om att skivbolaget skulle lägga ut delar av sin musikkatalog på Qtrax sajt i USA. När Qtrax nyligen presenterade sin nedladdningstjänst väckte det förvåning hos Sony BMG. - Det var inte samma tjänst som vi kom överens om. Det skilde sig på antal spelningar per låt och vilken kvalitet de skulle hålla, säger Mark Dennis. Förhandlingarna mellan bolagen har återupptagits efter helgen. Samtalen förs i New York och London och gäller framför allt USA- och Europamarknaderna. Mark Dennis känner inte till hur stor del av Sony BMG:s musikkatalog som kan vara aktuell för Qtrax, men han uppger att bolaget har 200.000 låtar i digital form. Sony BMG har redan erfarenhet av sälja musik via reklamfinansiering. Filmklippsajten Youtube, den franska streamtjänsten Deezer och det sociala medianätverket Imeem har kontrakt med Sony BMG. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8478, "headline": "Xbox360-ägare köper många spel", "summary": "Xbox360-ägare har i genomsnitt köpt sju spel till sin spelkonsol. Enligt Microsoft är det rekordmånga.", "article": "I en intervju med den amerikanska nyhetsbyrån CNBC berättar Chris Liddell, ekonomiansvarig på Microsoft, att köparna av företagets senaste spelkonsol köper rekordmånga spel. - Just nu säljer vi i genomsnitt sju spel till varje såld spelkonsol, det är bättre än någon annan spelkonsol i världshistorien. Idag spenderar köparna mer pengar på spel och tillbehör än vad de gör på själva konsolen, vilket innebär att den affärsmodell vi valt för Xbox360 nu börjar löna sig, säger Lidell till nyhetsbyrån. För ett år sedan var motsvarande siffra 5,3 spel per såld spelkonsol. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8479, "headline": "Amerikanska spelare kompenseras för sexscen i spel", "summary": "En sexscen i ett gömt minispel i \"Grand theft auto: San Andreas\" orsakade moralpanik i USA. Nu erbjuds upprörda spelare i landet ekonomisk kompensation av utgivaren.", "article": "Rockstars \"Grand theft auto: San Andreas\" innehöll det gömda minispelet \"Hot coffee\", med sexuellt innehåll. När amerikanska medier fick upp ögonen för detta utbröt moralpanik i landet. Nu erbjuder spelets utgivare kompensation till alla som blev \"upprörda och stötta\" på grund av spelets kontroversiella innehåll. En ny version av spelet utan nakenscener, samt upp till motsvarande 200 kronor i ersättning utlovas till de som skickar sin skiva samt inköpsbevis till företaget. Erbjudandet om ekonomisk kompensation gäller dock bara spelare i USA. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8496, "headline": "Danska havshjältar", "summary": "Den danske författaren Carsten Jensen har skrivit en fascinerande sjöroman om det danska fiskarsamhället Marstal, där han växte upp. – Jag ville skildra vår historia som krigar- och sjöfartsnation, säger han till Boklördags Ulrika Kärnborg. Jag har skrivit en gammaldags roman, fast på ett nytt sätt.", "article": "Som en burlesk sjörövarroman på danska, komplett med kapten James Cook som talande skrumphuvud och vilda infödingar? Som en korsning mellan \"Moby Dick\" och \"Pirates of the Caribbean\", minus Johnny Depp? Nej, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Carsten Jensens nya roman, men den är lång, över 700 sidor. Och väldigt fascinerande; faktiskt så spännande att jag varje dag på jobbet längtar hem för få läsa vidare om det lilla fiskarsamhället Marstal med den stora flottan och invånarnas öden under hundra år, från 1848 till andra världskrigets slut. Efter några år i karantän som \"folkfiende\" och \"invandrarvän\" har journalisten och kulturkritikern Carsten Jensen (för övrigt mångårig medarbetare här i DN) försonats med sina landsmän. \"Vi, de drunknade\" har sålt i över 100 000 exemplar i hemlandet och nästan utnämnts till nationalepos av entusiastiska läsare. Har du gått och blivit snäll på gamla dagar? - Nej, nej, säger Carsten Jensen och vinkar avvärjande. Jag är fortfarande kritisk till många av de politiska strömningarna i Danmark, och det vet folk. Jag tänker inte hålla tyst bara för att jag har blivit en skönlitterär författare. Vi sitter i ett pampigt kontorsrum på Albert Bonniers förlag. Jensens blick far mellan familjeporträtten som pryder väggarna. Han ser trött och glad ut. De sista dagarna har varit hektiska, middagar och intervjuer avlöser varandra i en strid ström. Du måste ha gått och burit på den här romanen i många år. För att vara din egentliga debut är den verkligen fantastisk. Hur kom du på idén att skriva om din egen hemstad? - Att jag någon gång skulle skriva om Marstal har jag vetat länge, jag visste bara inte i vilken form jag skulle göra det. Jag visste att det fanns otroliga arkiv som ingen hade brytt sig om, och jag kände att jag ville berätta om ett annat Danmark än det som folk nu för tiden identifierar sig med. Jag ville berätta om Danmark som krigar- och sjöfararnation, fast på ett jordnära och inte heroiserande sätt. Har det fungerat? - Ja, men alla kanske inte har haft klart för sig att jag har haft ett syfte med den, nämligen att visa att Danmark inte alltid har varit en liten, självtillräcklig bondenation, med folk djupt begravda i den feta myllan. Utan i stället ...? - ...ett land som genom sjöfarten ständigt stått i förbindelse med resten av världen, inte alltid på ett trevligt vis, det medges, men i alla fall. Det är inte alla danskar som gillar att höra talas om det. Jag har aldrig läst någon som lyckas beskriva våldet på riktigt samma sätt som du gör det. Det är faktiskt något kvinnligt över det. Blodet och kroppsvätskorna sprutar, liken ruttnar, skeppspojkarna pryglas, men du verkar inte njuta ett dugg av det. Det är inte precis någon pojkbok du har skrivit? - Nej, jag fascineras inte av våld. Men när jag läste om hur sjömännen i Marstal hade det, med sadismen i den tidens folkskola och den stenhårda disciplinen ombord på skeppen tänkte jag att jag ville visa hur våldet formade de här människorna. Eller kanske snarare deformerade dem. För att inte tala om deras kroppar. Och kvinnorna då? Carsten Jensen ser plötsligt lite avvaktande ut. - Som du säkert har märkt så spelar kvinnorna ingen stor roll i den första hälften av romanen. Det \"vi\" som berättar och håller samman bokens olika delar är förstås stadens invånare, men nästan bara den manliga delen. Män och kvinnors liv var så olika, de träffade knappt varandra. Männen var ute på sjön hela tiden. Men senare i romanen tar ju kvinnorna mer plats. Det träder långsamt fram några starka individer som motvikt till alla de sönderpiskade sjömännen. - Det känns också korrekt. Under 1900-talet stiger kvinnorna liksom fram ur historiens skuggor. Carsten Jensen berättar att han träffat en dansk konteramiral som i full uniform bjöd på kaffe och öste lovord över de \"adekvata\" beskrivningarna av livet till sjöss. Konteramiralen berättade att han hade köpt in \"Vi, de drunknade\" som julklapp till alla som tjänstgjorde runt Grönland, även de fjorton stackars soldaterna som på öns ena sida har till uppgift att skydda Danmark mot norsk invasion. - Eller något sådant, säger Carsten Jensen och blinkar knipslugt. De skulle ha signerade exemplar. Och efteråt fick jag veta att även soldaterna i Afghanistan satt och läste boken. Jag har danska armén att tacka för mycket! Men folket i Marstal, då. Är de glada över \"Vi, de drunknade\"? - Ja. Överlyckliga. När boken skulle komma ut hade vi \"smygpremiär\" i Marstals enda bokhandel och jag hälsades välkommen med flaggor, blomster och mässingsorkester, nästan som om jag vore bygdens förlorade son. - När jag drog i gång researcharbetet tillbringade jag mycket tid i staden, både för att forska i sjöfartsarkivet och för att tala med folk. Vi ordnade samtalsaftnar där alla var välkomna. Jag berättade om bokprojektet och frågade om det var någon där som visste något. Det var det alltid. Och jag kände att det brådskade. De sista ögonvittnena, till exempel från andra världskriget, dör nu. Det gäller att lyssna medan man kan. Carsten Jensen är ett stort namn i Danmark, och han har en lång produktion av böcker bakom sig, bland annat litterära reseskildringar och essäböcker. Jag gissar att övergången till fiktion ändå måste ha varit svår, och frågar hur han tacklar skaparkriserna när han kör fast. - Det svåraste var att hitta språket och lära sig att använda fantasi i stället för fakta. Jag satt och tog mig igenom alla de gamla äventyrsförfattarna: Mark Twain, Jack London, Herman Melville och så vidare. Både för prosans skull och för att se hur de beskrev Söderhavet. Jag ville åstadkomma en gammaldags roman, fast på ett nytt sätt. Det är trist nu för tiden att prosan har fallit sönder i massa subgenrer. Finns det en intrig, ja, då är det en deckare, finns det filosofiska utläggningar, ja, då är det inte en roman över huvud taget. Och finns det fantastiska inslag, då är det magisk realism. Jag ville skriva något som innehåller alla de där beståndsdelarna, men som ändå är en roman. Ett allkonstverk, alltså. - Kanske det. Nej, förresten. Bara en roman. Jag läste en intervju med Umberto Eco där han berättade att han började läsa skönlitteratur på ett helt annat sätt när han höll på med \"Rosens namn\". Mer för att kolla upp hur andra författare skriver. Gäller det även för dig? - Jag säger som min gode vän och författarkollega Jens-Martin Eriksen: Jag läser bara sådant jag kan stjäla. Nej, skämt åsido, men det ligger något i det. Man blir faktiskt en annan läsare när man skriver själv. Sedan berättar han att det inte är Jack London eller Herman Melville som framför allt inspirerat honom under arbetet med romanen om Marstal. Spåren går långt tillbaka i tiden, men inte så långt. Han nämner den marxistiske Martin Andersen Nexø och Hans Kirk, den sistnämnde dansk socialrealist och författare av kollektivromaner. Hans Kirk var också ämnet för Carsten Jensens doktorsavhandling i litteraturvetenskap, som kom i bokform 1981. Men du är ju ingen socialrealist? - Nej, tiderna förändras ju. Och jag ska berätta en hemlighet för dig. Jag lutar mig förväntansfullt fram. - Medan jag satt där i Marstal och skrev, läste jag en hel massa romaner av Knut Hamsun, speciellt från den senare delen av hans författarskap, Jag vet inte riktigt varför. Jag menar, jag skriver inte alls som Hamsun. Det gör ingen, hans stil är unik, oefterhärmlig. Men det var något där, nej, jag kan inte säga vad det var & Och nu då, när du har haft sådana väldiga framgångar, måste vi för alltid säga adjö till journalisten Carsten Jensen? Carsten Jensen tvekar, men sedan tittar han mig rakt i ögonen. - Jag har ingen aning men jag har lärt mig en hel massa om mig själv som författare genom att ha skrivit \"Vi, de drunknade\". Nu vill jag använda de kunskaperna. Vem vet hur många produktiva år jag har kvar. Tjugo? Tjugofem? Det gäller att ta vara på tiden. Född i Marstal på Ærø, söder om Född i Marstal på Ærø, söder om Fyn, där hans roman ”Vi, de drunknade” utspelar sig, 1952. Kulturjournalist och essäist, debuterade 1981 med en bok om författaren Hans Kirk, som också var ämnet för hans avhandling i litteraturvetenskap. Sedan dess har han skrivit en lång rad böcker, framför allt fantastiska reseskildringar. I Danmark betraktas han som kulturradikal samhällsdebattör, med tidningen Politiken som husorgan. Själv gillar han inte ordet kulturradikal. ”Äsch, det är bara en etikett som danskar gillar att sätta på alla som deltar i någon form av kulturdebatt. Och radikal, tja, det är det väl knappt någon som är längre. I alla fall inte i Danmark.” Med sin exfru har Jensen dottern Laura, 11 år. Sedan några år tillbaka dejtar han den brittiska författaren Liz Jensen. ”Det är underbart, vi har samma efternamn, fastän hon är britt. Och hon lärde sig danska för att kunna läsa min roman. Är inte det äkta kärlek?” ", "article_category": "culture"}
{"id": 8498, "headline": "Gandhis tankar lever än", "summary": "På onsdag är det 60 år sedan Mahatma Gandhi gick ur tiden. Ordfront ger ut en biografi av Zac O’Yeah. Mikael Löfgren läser en kul och rik bok om en av historiens mest citerade gestalter. Plus en läsvärd historisk reseguide till Indien.", "article": "ZAC O’YEAH ”MAHATMA! Eller konsten att vända världen upp och ner” Ordfront PER J ANDERSSON (TEXT) HÅKAN ELOFSSON (FOTO) ”INDIEN. Elefanten som började dansa” Bilda 1931 är Gandhi för sista gången i London. Av en ivrig journalist får han frågan vad han anser om den västerländska civilisationen: – Det låter som en bra idé. Replikskiftet är ett av många guldkorn i Zac O’Yeahs nya Indienbok, uppföljaren till den originella och mycket läsvärda ”Guru” (2004). Sin nya bok har den svenske författaren, sedan flera år bosatt i Bangalore, helt och hållet ägnat Gandhi, vars hederstitel Mahatma har fått ge namn åt verket. Indien är hetare än på länge. Landet fascinerar både IT-entreprenörer och andliga sökare, både politiska och helt vanliga turister, både globaliseringsförespråkare och -kritiker. Samtliga kan ha glädje av Per J Anderssons och Håkan Elofssons ”Indien. Elefanten som började dansa”. Jämförelsen med Sydöstasiens tigrar saknar inte fog. Och dagens ekonomiska boom kan bara jämföras med den kinesiska. Men Indien är mer än tillväxt och modernitet. Begrepp som tradition och mångfald fylls med omtumlande innebörd vid mötet med indisk vardag, oavsett om det är Bombays finansvalpar, Keralas kommunister eller Varanasis troende. Elofssons mycket mänskliga bilder ackompanjerar Anderssons artiklar om historia och modernitet, stad och landsbygd, mat och religion, natur och politik. Boken är ett utmärkt komplement till engelskspråkiga reseguider. Fortfarande är Indien mest känt för sin fattigdom, gissar Andersson. Det är Gandhis fel. Dennes magra uppenbarelse i en fattigbondes klädsel sitter på många västerlänningars näthinna, och hindrar dem från att se att elefanten har börjat dansa. Zac O’Yeah redovisar en annan erfarenhet av dansande elefanter. Delvis beroende på att han faktiskt satt på en som shejkade loss under en ritt på Bihars landsbygd. Efter att ha svalt en flaska med hårolja löpte elefanten amok. Författaren trodde att hans sista stund var kommen. Scenen är inte bara kul. Den berättar något grundläggande om hur Zac O’Yeah har gått till väga när han kartlagt det liv som mer än de flesta präglat mänsklighetens förhoppning om sig själv. Vill man skriva om Mohandas Karamchand Gandhi bör man inte vara rädd för att rida elefant. Ett liv som började 1869, samma år som Suezkanalen invigdes, och ändades 1948 av en mördares kula, ett år efter att Indien delats och blivit självständigt – ett sådant liv har en utsträckning i tid och rum som är större än den största elefant. Uppgiften blir inte mer hanterlig av att det på onsdag är sextio år sedan Gandhi gick ur tiden och en annan tid tog vid. Det är Zac O’Yeahs bestämda uppfattning att Gandhi lever, sin död till trots. Ja, i dag kanske mer än någonsin, med klimatångest och ständiga nederlag för väpnade sätt att lösa konflikter. För att inte tala om den hos allt fler smygande insikten att vår lilla blå planet och dess resurser är ändliga, trots den nuvarande världsordningens illusioner om motsatsen. Men hur gå till väga i biograferandet av en av historiens mest omskrivna och citerade gestalter? Det är ju som att skriva om Jesus. Eller Heliga Birgitta. Zac O’Yeahs metod är relokalisering. Så gott det nu går återför han legenden till de geografiska och historiska miljöer som en gång såg honom passera och gjorde honom till den han blev. Tala om elefantritt. Författaren följer sin huvudperson i de ibland igenblåsta spåren: från föräldrahem till skola, från giftermål (som tolvåring!) till faderskap (som sjuttonåring!), från juridikstudier i England till advokatpraktik och politisk aktivism i Sydafrika, från samliv till avhållsamhet, från wannabe-engelsman till imperiets fredligaste och farligaste motståndare. Författaren motiverar sitt skrivsätt med att Gandhi också är en berättelse om världen. Det är sannare än så. Genom att återföra legenden till världen gör han Gandhis tänkande fattbart. Boken är strikt kronologisk. Dess fyra delar har fått motton ur hinduisk livsfilosofi. Huruvida detta ska ses som en trosförklaring av författaren framgår inte. Han är annars inte buskablyg, utan högst närvarande som berättarjag. Han tvekar aldrig att delge läsaren sina reflexioner eller jämförelser mellan då och nu, Indien och Sverige, Gandhi och sig själv. Ibland excellerar han i värdelöst vetande, som när han berättar att den arge kolonialtjänstemannen i Ahmadabad var bror till skådespelaren Boris Karloff (Frankensteins monster). En sådan upplysning kastar så att säga ljus både på filmen och på verkligheten. Ibland kan det bli lite katalogaria över framställningen. Många personer kommer i Gandhis väg, många namn blir det att hålla reda på. Den kronologiska uppläggningen medför svårigheter att skifta distans till materialet. Instoppade intervjuer bidrar till utkavlingen av texten. Sagesmännen är alla välinformerade, men den hjälps inte. Annars är det just i den lediga, associativa stilen Zac O’Yeah har sin egenart och styrka. Utvikningen är hos honom inte avvikelse, utan själva huvudspåret. Han är ingen tesdrivande författare som redovisar läsefrukter, utan en ständigt associerande läsare som skriver. Mahatman verkar ha varit en rätt taskig äkta man och en direkt fördärvlig pappa, om det kan trösta någon som inte står ut med godhet. Ett framträdande drag är annars förmågan att spotta ur sig one-liners, som kanske (liksom i fallet med Jesus och Heliga Birgitta) har förbättrats av traditionen, men vad gör det? Många handlar om Gandhis uppriktighet och vägran att låta sig imponeras. Som när han på Mussolinis fråga vad han tyckte om fascismen svarade: ”Korthus”, eller när Chaplin ville ha audiens: ”Vem är det?” Däremot lär han ha skrattat gott när han i sitt höftkläde stavade fram i den gråkalla morgondimman på Londons gator, och buspojkarna ropade: ”Hörru Gandhi, var har’u brallorna?” Mikael Löfgren litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8499, "headline": "Danska havshjältar", "summary": "Den danske författaren Carsten Jensen har skrivit en fascinerande sjöroman om det danska fiskarsamhället Marstal, där han växte upp.     – Jag ville skildra vår historia som krigar- och sjöfartsnation, säger han till Boklördags Ulrika Kärnborg. Jag har skrivit en gammaldags roman, fast på ett nytt sätt.", "article": "Som en burlesk sjörövarroman på danska, komplett med kapten James Cook som talande skrumphuvud och vilda infödingar? Som en korsning mellan ”Moby Dick” och ”Pirates of the Caribbean”, minus Johnny Depp? Nej, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Carsten Jensens nya roman, men den är lång, över 700 sidor. Och väldigt fascinerande; faktiskt så spännande att jag varje dag på jobbet längtar hem för få läsa vidare om det lilla fiskarsamhället Marstal med den stora flottan och invånarnas öden under hundra år, från 1848 till andra världskrigets slut. Efter några år i karantän som ”folkfiende” och ”invandrarvän” har journalisten och kulturkritikern Carsten Jensen (för övrigt mångårig medarbetare här i DN) försonats med sina landsmän. ”Vi, de drunknade” har sålt i över 100 000 exemplar i hemlandet och nästan utnämnts till nationalepos av entusiastiska läsare. Har du gått och blivit snäll på gamla dagar? – Nej, nej, säger Carsten Jensen och vinkar avvärjande. Jag är fortfarande kritisk till många av de politiska strömningarna i Danmark, och det vet folk. Jag tänker inte hålla tyst bara för att jag har blivit en skönlitterär författare. Vi sitter i ett pampigt kontorsrum på Albert Bonniers förlag. Jensens blick far mellan familjeporträtten som pryder väggarna. Han ser trött och glad ut. De sista dagarna har varit hektiska, middagar och intervjuer avlöser varandra i en strid ström. Du måste ha gått och burit på den här romanen i många år. För att vara din egentliga debut är den verkligen fantastisk. Hur kom du på idén att skriva om din egen hemstad? – Att jag någon gång skulle skriva om Marstal har jag vetat länge, jag visste bara inte i vilken form jag skulle göra det. Jag visste att det fanns otroliga arkiv som ingen hade brytt sig om, och jag kände att jag ville berätta om ett annat Danmark än det som folk nu för tiden identifierar sig med. Jag ville berätta om Danmark som krigar- och sjöfararnation, fast på ett jordnära och inte heroiserande sätt. Har det fungerat? – Ja, men alla kanske inte har haft klart för sig att jag har haft ett syfte med den, nämligen att visa att Danmark inte alltid har varit en liten, självtillräcklig bondenation, med folk djupt begravda i den feta myllan. Utan i stället …? – … ett land som genom sjöfarten ständigt stått i förbindelse med resten av världen, inte alltid på ett trevligt vis, det medges, men i alla fall. Det är inte alla danskar som gillar att höra talas om det. Jag har aldrig läst någon som lyckas beskriva våldet på riktigt samma sätt som du gör det. Det är faktiskt något kvinnligt över det. Blodet och kroppsvätskorna sprutar, liken ruttnar, skeppspojkarna pryglas, men du verkar inte njuta ett dugg av det. Det är inte precis någon pojkbok du har skrivit? – Nej, jag fascineras inte av våld. Men när jag läste om hur sjömännen i Marstal hade det, med sadismen i den tidens folkskola och den stenhårda disciplinen ombord på skeppen tänkte jag att jag ville visa hur våldet formade de här människorna. Eller kanske snarare deformerade dem. För att inte tala om deras kroppar. Och kvinnorna då? Carsten Jensen ser plötsligt lite avvaktande ut. – Som du säkert har märkt så spelar kvinnorna ingen stor roll i den första hälften av romanen. Det ”vi” som berättar och håller samman bokens olika delar är förstås stadens invånare, men nästan bara den manliga delen. Män och kvinnors liv var så olika, de träffade knappt varandra. Männen var ute på sjön hela tiden. Men senare i romanen tar ju kvinnorna mer plats. Det träder långsamt fram några starka individer som motvikt till alla de sönderpiskade sjömännen. – Det känns också korrekt. Under 1900-talet stiger kvinnorna liksom fram ur historiens skuggor. Carsten Jensen berättar att han träffat en dansk konteramiral som i full uniform bjöd på kaffe och öste lovord över de ”adekvata” beskrivningarna av livet till sjöss. Konteramiralen berättade att han hade köpt in ”Vi, de drunknade” som julklapp till alla som tjänstgjorde runt Grönland, även de fjorton stackars soldaterna som på öns ena sida har till uppgift att skydda Danmark mot norsk invasion. – Eller något sådant, säger Carsten Jensen och blinkar knipslugt. De skulle ha signerade exemplar. Och efteråt fick jag veta att även soldaterna i Afghanistan satt och läste boken. Jag har danska armén att tacka för mycket! Men folket i Marstal, då. Är de glada över ”Vi, de drunknade”? – Ja. Överlyckliga. När boken skulle komma ut hade vi ”smygpremiär” i Marstals enda bokhandel och jag hälsades välkommen med flaggor, blomster och mässingsorkester, nästan som om jag vore bygdens förlorade son. – När jag drog i gång researcharbetet tillbringade jag mycket tid i staden, både för att forska i sjöfartsarkivet och för att tala med folk. Vi ordnade samtalsaftnar där alla var välkomna. Jag berättade om bokprojektet och frågade om det var någon där som visste något. Det var det alltid. Och jag kände att det brådskade. De sista ögonvittnena, till exempel från andra världskriget, dör nu. Det gäller att lyssna medan man kan. Carsten Jensen är ett stort namn i Danmark, och han har en lång produktion av böcker bakom sig, bland annat litterära reseskildringar och essäböcker. Jag gissar att övergången till fiktion ändå måste ha varit svår, och frågar hur han tacklar skaparkriserna när han kör fast. – Det svåraste var att hitta språket och lära sig att använda fantasi i stället för fakta. Jag satt och tog mig igenom alla de gamla äventyrsförfattarna: Mark Twain, Jack London, Herman Melville och så vidare. Både för prosans skull och för att se hur de beskrev Söderhavet. Jag ville åstadkomma en gammaldags roman, fast på ett nytt sätt. Det är trist nu för tiden att prosan har fallit sönder i massa subgenrer. Finns det en intrig, ja, då är det en deckare, finns det filosofiska utläggningar, ja, då är det inte en roman över huvud taget. Och finns det fantastiska inslag, då är det magisk realism. Jag ville skriva något som innehåller alla de där beståndsdelarna, men som ändå är en roman. Ett allkonstverk, alltså. – Kanske det. Nej, förresten. Bara en roman. Jag läste en intervju med Umberto Eco där han berättade att han började läsa skönlitteratur på ett helt annat sätt när han höll på med ”Rosens namn”. Mer för att kolla upp hur andra författare skriver. Gäller det även för dig? – Jag säger som min gode vän och författarkollega Jens-Martin Eriksen: Jag läser bara sådant jag kan stjäla. Nej, skämt åsido, men det ligger något i det. Man blir faktiskt en annan läsare när man skriver själv. Sedan berättar han att det inte är Jack London eller Herman Melville som framför allt inspirerat honom under arbetet med romanen om Marstal. Spåren går långt tillbaka i tiden, men inte så långt. Han nämner den marxistiske Martin Andersen Nexø och Hans Kirk, den sistnämnde dansk socialrealist och författare av kollektivromaner. Hans Kirk var också ämnet för Carsten Jensens doktorsavhandling i litteraturvetenskap, som kom i bokform 1981. Men du är ju ingen socialrealist? – Nej, tiderna förändras ju. Och jag ska berätta en hemlighet för dig. Jag lutar mig förväntansfullt fram. – Medan jag satt där i Marstal och skrev, läste jag en hel massa romaner av Knut Hamsun, speciellt från den senare delen av hans författarskap, Jag vet inte riktigt varför. Jag menar, jag skriver inte alls som Hamsun. Det gör ingen, hans stil är unik, oefterhärmlig. Men det var något där, nej, jag kan inte säga vad det var … Och nu då, när du har haft sådana väldiga framgångar, måste vi för alltid säga adjö till journalisten Carsten Jensen? Carsten Jensen tvekar, men sedan tittar han mig rakt i ögonen. – Jag har ingen aning men jag har lärt mig en hel massa om mig själv som författare genom att ha skrivit ”Vi, de drunknade”. Nu vill jag använda de kunskaperna. Vem vet hur många produktiva år jag har kvar. Tjugo? Tjugofem? Det gäller att ta vara på tiden. Ulrika Kärnborg ulrika.karnborg@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8500, "headline": "Stadsskildrare med klass", "summary": "Heidi von Born har satt Vasastan på den litterära kartan. ”Ett bländande ljus” avslutar romanserien om överklassfamiljen von Morian.– Det är en historisk skildring men staden har stora likheter med dagens Stockholm.", "article": "Med över trettio romaner i bagaget, en rad översättningar och mängder av essäer och kritik bakom sig är Heidi von Born en institution i Stockholms litterära liv och rankas som en av våra allra främsta Stockholmsskildrare. Den nya boken, ”Ett bländande ljus”, avslutar hennes delvis självbiografiska romanserie om överklassfamiljen von Morian. I fjärde och sista delen återvänder hon till släktens huvudman Ansel på Apelbergsgatan i Vasastan och stadsatmosfärerna är lika pregnanta som någonsin. Men varför väljer hon att sluta här? Varför inte skriva sig fram till i dag? – De här skildringarna bygger på släkthistorier och en del är ganska sorgliga öden. Då är det lite speciellt, för jag är släkt med Olof Palme och jag vill inte att folk ska tro att jag skriver om dem. I och för sig har jag nog ändå tagit mer från den finska sidan av min familj, den här instängda världen där man läser adelskalendern och slår upp. Samtidigt som man inte tilltalar tjänstefolket med namn. Hela det här föraktfulla beteendet tyckte jag var så intressant. Så blev det en sedeskildring om ett samhälle och en tid och en anda som gudskelov är på väg bort, säger Heidi von Born. Den första boken i serien, ”Änglarnas stad”, utspelar sig 1926 då Stockholm fortfarande var en småstad. Men den hade stora likheter med dagens Stockholm, konstaterar Heidi von Born. – Jag köpte två årgångar av gamla Vecko-Journalen och läste på. Då som nu var Stockholm lite storögt och lättpåverkat. Amerika började bli en hemlig dröm. Och folk var hysteriska med sina kroppar. På tjugotalet fanns det reklam för alla möjliga piller, mot sömnlöshet, halsbränna och problem med utseendet. Jag tyckte det var roligt. Det är ju lyx, det där pysslandet med kroppen. När man använder staden litterärt och inte bara privat – hur är det att röra sig i den? – Jo, jag jobbade hårt på att komma in i porten på Apelbergsgatan där Ansel von Morian, släktens huvudman, bor. Jag stod utanför i timmar och de gick aldrig ut de där människorna som var där. Så till slut gick jag en promenad och råkade på en bekant från universitetet. Jag berättade att jag skrev om Apelbergsgatan och då blev han plötsligt ivrig: Vilken del av gatan skriver du om? Vilken port? Det visade sig att hans släkt ägde huset. Så jag fick komma in i varenda lägenhet och titta i gamla familjealbum. Vad ser du när du tittar på staden i dag? – Åhh, jag uppskattar protesten mot gallerian på Odenplan väldigt mycket. Jag gick och beundrade de där röda fanorna som hängde från alla husen och fick lust att ropa hurra. För en äldre Vasastandam som är lite prydlig, för henne är det ett jättesteg att hänga ut en röd flagga. Hon kan tycka att rött är lite vänsteraktigt. Men det var väldigt många röda skynken. Det var underbart. Vilket ansvar har man när man skildrar en stad? – Ja, skriver man om förorten är det ju väldigt farligt att döma ut den och dem som bor där. Jag tycker att man har ansvar för att städa undan fördomarna och inte slå fast att det sitter kortspelande gäng i vartannat vindsutrymme. Men sedan är det skojigt att skriva om underliga människor, det tycker ju jag också. – När man som jag skriver om överklassen tycker jag att man har ett ansvar att visa att det här sättet att leva är ytligt och förljuget. Tänk på alla de här fallskärmstyperna som reparerat sina 160-kvadratmetersvåningar i det oändliga för företagens pengar. Man behöver inte frossa i det, men man måste skriva om den mentalitet som får människor att stoppa undan miljoner och tro att de ska klara sig. Är det något speciellt med stockholmarna? – Ja, att de är så trogna sin stad. På mina kurser om Stockholm i litteraturen brukar det vara upp till tjugo äldre damer och ibland någon man. Och de följer med noga, njuter, tar reda på alla gratisnöjen. De spejar så bra, säger ”vet du det där” och ”nu har de rivit” och ”här ska det sättas upp ett dagis”. Och så männen, som studerar förändringarna och är ledsna och skriver anteckningar och undersöker om det inte går att rädda Slussen. Jag tror att de verkligen är glada åt att bo i Stockholm. Annika Persson litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8509, "headline": "59 miljoner onlinespelare i Kina", "summary": "Att spela onlinespel blir allt populärare i Kina. Enligt officiella siffror är antalet människor som spelar online snart 59 miljoner.", "article": "Onlinespel blir allt populärare i Kina, rapporterar gamesindustry.biz. Enligt officiell statistik passerar antalet onlinespelare 59 miljoner inom kort. En ökning med 20 procent på bara ett år. Kineserna ogillar dock att betala för sitt spelande, omkring 80 procent av vad som spelas online är spel fria från månadsavgifter eller andra löpande kostnader. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8510, "headline": "Kosmisk religiositet", "summary": "Albert Einsteins namn återkommer ofta i debatten om tro och vetande. Han vägrade kalla sig ateist och talade gärna om vördnad inför skapelsen. Men vad menade han egentligen - och var han religiös?.", "article": "Sedan en tid pågår i våra västerländska medier en livlig religionsdebatt. Och det verkar oundvikligt att Albert Einstein finns med när religion debatteras. Ett aktuellt exempel är Richard Dawkins, som inleder sin bok \"Illusionen om Gud\" med att förklara varför Einstein enligt hans mening inte bör betecknas som en religiös person. Det är inte heller svårt att i Einsteins tänkande finna stöd för en religionskritisk ståndpunkt. \"En gud, som belönar och bestraffar sina egna skapelser, som har en vilja, liknande den, som vi erfara hos oss själva, kan jag ej föreställa mig. Ej heller en individualitet, som sträcker sig bortom döden, kan jag tänka mig; må svaga själar, fyllda av ångest eller löjlig egoism, nära dylika tankar.\" Men trots detta och andra uttalanden i samma riktning är det inte ovanligt att Einstein beskrivs som en djupt religiös person. Han har till och med setts som skaparen av en ny religion. Framför allt är det begreppet kosmisk religiositet som bidragit till bilden av Einstein som en religiös sökare. Den hittills mest utförliga genomgången av Einsteins religiösa tänkande utgörs av Max Jammers \"Einstein and Religion\" (1999). Från senare år finns också Gerhard Sonnerts studie \"Einstein and Culture\" (2005), i vilken religionsfrågan utgör ett viktigt inslag. Det mesta av det som Einstein sagt i religiösa frågor finns för övrigt samlat i de till svenska översatta \"Min världsbild\" (1934) och \"Problem och perspektiv\" (1952). Så vad innebär Einsteins kosmiska religiositet och hur ser han på relationen mellan religion och vetenskap? Det var hösten 1930 som Einstein första gången använde begreppet kosmisk religiositet. New York Times hade inbjudit honom att skriva en essä om relationen mellan religion och vetenskap. Einstein ger i artikeln en systematisk framställning av religionens uppkomst. Han skiljer på tre sorters religion, men betonar att de alla har uppstått ur mänskliga känslobehov. För att besvärja fruktan skapar människorna på ett primitivt stadium fiktiva, mer eller mindre människolika väsen. På ett något högre stadium uppstår religionen ur sociala känslor, ur familje- och samhällsbildning. Historiskt kan vi hos kulturfolken se en utveckling från \"skrämselreligion till moralreligion\". Bibelns gamla och nya testamente är exempel på det. Gemensamt för dessa religionstyper är \"gudsidéns antropomorfa karaktär\". Över dessa stadier, men också insprängt i de tidigare, finns så ett tredje högre stadium vars religiösa form Einstein kallar \"kosmisk religiositet\". Detta stadium utesluter varje \"människoartat gudsbegrepp\", varje dogm och varje kyrka. Utgångspunkten är den meningslöshet som människan kan känna samtidigt med upplevelsen av \"den upphöjda och underbara ordning, som uppenbarar sig i naturens och tankens världar. Han förnimmer sin individuella tillvaro som ett fängelse och vill uppleva varandets totalitet som något enhetligt och meningsfyllt\". Detta slags religiositet har enligt Einstein alltid varit utmärkande för de religiösa snillen och stora personligheter som av samtiden ofta betecknats som ateister. Någon motsättning mellan denna religiositet och vetenskapen föreligger inte, eftersom utgångspunkten för denna religiositet är förekomsten av en kausalt lagbunden världsordning. Den kosmiska religiositeten är tvärtom \"den vetenskapliga forskningens starkaste och ädlaste drivfjäder\". Övertygelsen om en förnuftigt uppbyggd och lagbunden världsordning utgör det fundament som Einsteins tänkande vilar på och som han aldrig överger. Den kosmiska religiositeten är den känsla som kan utlösas av betraktandet av denna världsordning, den \"förundran över naturlagarnas harmoni, som uppenbarar ett så överlägset förnuft\". Denna känsla har ingenting gemensamt med den oskuldsfullhet och naiva religiositet som inom kristendomen brukar kallas barnatro. Den är tvärtom något ganska exklusivt. Einstein talar om denna känsla som något hemlighetsfullt (Geheimnisvolle). \"Vetskapen om att det existerar något för oss ogenomträngligt, uttryck för det djupaste förnuft och den mest lysande skönhet, som äro tillgängliga för vårt förnuft endast i dess mest primitiva former, denna insikt och denna känsla utgöra den sanna religiositeten. I denna mening och blott i den hör jag till de djupt religiösa människorna.\" Detta hemlighetsfulla innebär dock ingen som helst eftergift åt ett traditionellt religiöst tänkande eller någon form av mysticism eller övernaturlighet. Hemligheten eller mysteriet består helt enkelt i den kunskap om lagbundenheten i vår värld, som ännu är förborgad för oss människor och som kanske i hela sitt djup kommer att förbli det, men som det ändå är vetenskapsmannens uppgift att på rationell väg söka erövra. Det uttalande som ständigt återkommer när relation mellan religion och vetenskap ska beskrivas är det som Einstein gjorde för en konferens om vetenskap och religion i New York 1941. Bildligt, säger Einstein, skulle förhållandet kunna uttryckas: \"vetenskap utan religion är lam, religion utan vetenskap är blind.\" Religion och vetenskap förutsätter varandra, vilket inte innebär någon som helst eftergift för religiöst tänkande och religiösa metoder inom vetenskapen. Några sådana finns helt enkelt inte enligt Einstein. Däremot är den första delen av satsen återigen ett sätt att beskriva den känsla och den förundran inför naturens underbara ordning som driver vetenskapsmannen. Den andra delen innebär en synnerligen kraftig markering av nödvändigheten av ett vetenskapligt tänkande även inom religionen. Konflikten mellan religion och vetenskap har uppenbarligen bekymrat Einstein och den kosmiska religiositeten kan ses som ett försök att överbrygga den. Religionen och vetenskapen verkar helt enkelt på olika områden och med olika metoder. Således kan den vetenskapliga metoden ge oss kunskaper om hur verkligheten ser ut och hur dess olika delar förhåller sig till varandra. \"Men det är lika klart, att kunskapen om vad som är inte omedelbart visar vägen till kunskapen om vad som bör vara.\" Det är här som religionen enligt Einstein har en av sina viktigaste uppgifter, nämligen att klargöra \"grundläggande mål och värderingar och att förankra dem i var människas känsloliv\". Dessa mål och värderingar i form av altruism och broderlig kärlek kan vi framför allt finna i den judisk-kristna traditionen. En religiös människa är för Einstein en människa som \"frigjort sig från sin själviskhets bojor\". Detta Einsteinska religiösa tänkande är inte på något sätt originellt, utan anknyter tvärtom till strömningar som var vanliga i 1800-talets Europa. Idéhistorikern Gunnar Aspelin har talat om \"konfessionslös religiositet\". Ett exempel utgörs av den mot kristendomen konkurrerande mänsklighetsreligion som på 1850-talet skapades av positivisten Auguste Comte, ett annat av den naturliga religion på monistisk grund som utvecklades av biologen och darwinisten Ernst Haeckel. \"Den med häpnad blandade beundran med vilken vi se upp till den stjärnströdda himlen och betrakta det mikroskopiska livet i en vattendroppe, den vördnad, med vilken vi vörda den alltomfattande substanslagens giltighet i universum - de äro alla beståndsdelar i vårt själsliv, som ordnas under den 'naturliga religionens' begrepp.\" Likheten med Einsteins kosmiska religion är slående. Men är det rimligt att kalla detta för en religion och Einstein för en religiös person? Det kommer förstås an på vilken betydelse vi lägger in i orden. Religionen, som Einstein definierar den, innehåller två centrala element: dels en känsla av vördnad och förundran inför skönheten i naturens lagbundna ordning, dels en altruistisk moral. Däremot kan den omöjligen förenas med tro på gudar, ett liv efter döden eller annan övernaturlighet. Detta sätt att definiera religion skiljer sig onekligen från det som vi är vana vid och som väl är de flesta religiösa bekännares. Tillfrågad har dock Einstein förnekat att han skulle vara ateist eller fritänkare. Delvis kan detta antagligen förklaras av den speciella historiska situationen. Einstein som var en engagerad fredsvän såg det som viktigt att alla goda krafter kunde förenas i kampen mot nazism och krig. En uttalat ateistisk ståndpunkt skulle ha försvårat och försvagat hans position som en av de ledande krafterna i kampen mot kriget. Att Einstein har blivit missförstådd är mot den bakgrunden inte förvånande. Men uppenbart är också att det funnits ett intresse i religiösa kretsar att använda sig av Einsteins vetenskapliga auktoritet för att legitimera den egna tron. Frågan måste onekligen ställas varför Einstein över huvud taget väljer att klä sitt tänkande i en religiös dräkt. I ett brevsvar till sin franske översättare Maurice Solovine säger Einstein att han förstår dennes aversion mot användningen av ordet religion när det som avses är en känslomässig eller psykologisk attityd, som tydligast finns hos Spinoza: \"Jag har inte kunnat finna något bättre uttryck än 'religiös' för övertygelsen om verklighetens rationella natur sådan den är åtkomlig för vårt mänskliga förnuft. Saknas denna känsla degenererar vetenskapen till oinspirerad empirism.\" Einsteins användning av religiösa ord och begrepp är metaforiskt. Det gäller inte minst gudsbegreppet. Utgår vi slutligen från ordboksdefinitioner ligger det betydligt närmare att beteckna Einstein som ateist eller agnostiker än som en troende eller religiös person. En strikt tillämpning av begreppet kosmisk religiositet får i själva verket den märkliga konsekvensen att alla aktiva anhängare av de teistiska religionerna utesluts medan de vetenskapsmän som betraktar sig själva som ateister inkluderas. Vad Einstein förespråkar eller värnar är som jag ser det i grunden humanistiska värden. En benhård tro på en rationell och vetenskaplig världsbild kompletterad med en övertygelse om människors existentiella/metafysiska behov och etiska strävanden. Max Jammer\"Einstein and Religion\"Princeton, Max Jammer \"Einstein and Religion\" Princeton, 1999 Gerhard Sonnert \"Einstein and Culture\" New York, 2005 Per Sundgren är f d kulturborgarråd i Stockholm och disputerade 2007 med avhandlingen \"Kulturen och arbetarrörelsen\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 8511, "headline": "Kosmisk religiositet.", "summary": "Albert Einsteins namn återkommer ofta i debatten om tro och vetande. Han vägrade kalla sig ateist och talade gärna om vördnad inför skapelsen. Men vad menade han egentligen – och var han religiös?", "article": "Sedan en tid pågår i våra västerländska medier en livlig religionsdebatt. Och det verkar oundvikligt att Albert Einstein finns med när religion debatteras. Ett aktuellt exempel är Richard Dawkins, som inleder sin bok ”Illusionen om Gud” med att förklara varför Einstein enligt hans mening inte bör betecknas som en religiös person. Det är inte heller svårt att i Einsteins tänkande finna stöd för en religionskritisk ståndpunkt. ”En gud, som belönar och bestraffar sina egna skapelser, som har en vilja, liknande den, som vi erfara hos oss själva, kan jag ej föreställa mig. Ej heller en individualitet, som sträcker sig bortom döden, kan jag tänka mig; må svaga själar, fyllda av ångest eller löjlig egoism, nära dylika tankar.” Men trots detta och andra uttalanden i samma riktning är det inte ovanligt att Einstein beskrivs som en djupt religiös person. Han har till och med setts som skaparen av en ny religion. Framför allt är det begreppet kosmisk religiositet som bidragit till bilden av Einstein som en religiös sökare. Den hittills mest utförliga genomgången av Einsteins religiösa tänkande utgörs av Max Jammers ”Einstein and Religion” (1999). Från senare år finns också Gerhard Sonnerts studie ”Einstein and Culture” (2005), i vilken religionsfrågan utgör ett viktigt inslag. Det mesta av det som Einstein sagt i religiösa frågor finns för övrigt samlat i de till svenska översatta ”Min världsbild” (1934) och ”Problem och perspektiv” (1952). Så vad innebär Einsteins kosmiska religiositet och hur ser han på relationen mellan religion och vetenskap? Det var hösten 1930 som Einstein första gången använde begreppet kosmisk religiositet. New York Times hade inbjudit honom att skriva en essä om relationen mellan religion och vetenskap. Einstein ger i artikeln en systematisk framställning av religionens uppkomst. Han skiljer på tre sorters religion, men betonar att de alla har uppstått ur mänskliga känslobehov. För att besvärja fruktan skapar människorna på ett primitivt stadium fiktiva, mer eller mindre människolika väsen. På ett något högre stadium uppstår religionen ur sociala känslor, ur familje- och samhällsbildning. Historiskt kan vi hos kulturfolken se en utveckling från ”skrämselreligion till moralreligion”. Bibelns gamla och nya testamente är exempel på det. Gemensamt för dessa religionstyper är ”gudsidéns antropomorfa karaktär”. Över dessa stadier, men också insprängt i de tidigare, finns så ett tredje högre stadium vars religiösa form Einstein kallar ”kosmisk religiositet”. Detta stadium utesluter varje ”människoartat gudsbegrepp”, varje dogm och varje kyrka. Utgångspunkten är den meningslöshet som människan kan känna samtidigt med upplevelsen av ”den upphöjda och underbara ordning, som uppenbarar sig i naturens och tankens världar. Han förnimmer sin individuella tillvaro som ett fängelse och vill uppleva varandets totalitet som något enhetligt och meningsfyllt”. Detta slags religiositet har enligt Einstein alltid varit utmärkande för de religiösa snillen och stora personligheter som av samtiden ofta betecknats som ateister. Någon motsättning mellan denna religiositet och vetenskapen föreligger inte, eftersom utgångspunkten för denna religiositet är förekomsten av en kausalt lagbunden världsordning. Den kosmiska religiositeten är tvärtom ”den vetenskapliga forskningens starkaste och ädlaste drivfjäder”. Övertygelsen om en förnuftigt uppbyggd och lagbunden världsordning utgör det fundament som Einsteins tänkande vilar på och som han aldrig överger. Den kosmiska religiositeten är den känsla som kan utlösas av betraktandet av denna världsordning, den ”förundran över naturlagarnas harmoni, som uppenbarar ett så överlägset förnuft”. Denna känsla har ingenting gemensamt med den oskuldsfullhet och naiva religiositet som inom kristendomen brukar kallas barnatro. Den är tvärtom något ganska exklusivt. Einstein talar om denna känsla som något hemlighetsfullt (Geheimnisvolle). ”Vetskapen om att det existerar något för oss ogenomträngligt, uttryck för det djupaste förnuft och den mest lysande skönhet, som äro tillgängliga för vårt förnuft endast i dess mest primitiva former, denna insikt och denna känsla utgöra den sanna religiositeten. I denna mening och blott i den hör jag till de djupt religiösa människorna.” Detta hemlighetsfulla innebär dock ingen som helst eftergift åt ett traditionellt religiöst tänkande eller någon form av mysticism eller övernaturlighet. Hemligheten eller mysteriet består helt enkelt i den kunskap om lagbundenheten i vår värld, som ännu är förborgad för oss människor och som kanske i hela sitt djup kommer att förbli det, men som det ändå är vetenskapsmannens uppgift att på rationell väg söka erövra. Det uttalande som ständigt återkommer när relation mellan religion och vetenskap ska beskrivas är det som Einstein gjorde för en konferens om vetenskap och religion i New York 1941. Bildligt, säger Einstein, skulle förhållandet kunna uttryckas: ”vetenskap utan religion är lam, religion utan vetenskap är blind.” Religion och vetenskap förutsätter varandra, vilket inte innebär någon som helst eftergift för religiöst tänkande och religiösa metoder inom vetenskapen. Några sådana finns helt enkelt inte enligt Einstein. Däremot är den första delen av satsen återigen ett sätt att beskriva den känsla och den förundran inför naturens underbara ordning som driver vetenskapsmannen. Den andra delen innebär en synnerligen kraftig markering av nödvändigheten av ett vetenskapligt tänkande även inom religionen. Konflikten mellan religion och vetenskap har uppenbarligen bekymrat Einstein och den kosmiska religiositeten kan ses som ett försök att överbrygga den. Religionen och vetenskapen verkar helt enkelt på olika områden och med olika metoder. Således kan den vetenskapliga metoden ge oss kunskaper om hur verkligheten ser ut och hur dess olika delar förhåller sig till varandra. ”Men det är lika klart, att kunskapen om vad som är inte omedelbart visar vägen till kunskapen om vad som bör vara.” Det är här som religionen enligt Einstein har en av sina viktigaste uppgifter, nämligen att klargöra ”grundläggande mål och värderingar och att förankra dem i var människas känsloliv”. Dessa mål och värderingar i form av altruism och broderlig kärlek kan vi framför allt finna i den judisk-kristna traditionen. En religiös människa är för Einstein en människa som ”frigjort sig från sin själviskhets bojor”. Detta Einsteinska religiösa tänkande är inte på något sätt originellt, utan anknyter tvärtom till strömningar som var vanliga i 1800-talets Europa. Idéhistorikern Gunnar Aspelin har talat om ”konfessionslös religiositet”. Ett exempel utgörs av den mot kristendomen konkurrerande mänsklighetsreligion som på 1850-talet skapades av positivisten Auguste Comte, ett annat av den naturliga religion på monistisk grund som utvecklades av biologen och darwinisten Ernst Haeckel. ”Den med häpnad blandade beundran med vilken vi se upp till den stjärnströdda himlen och betrakta det mikroskopiska livet i en vattendroppe, den vördnad, med vilken vi vörda den alltomfattande substanslagens giltighet i universum – de äro alla beståndsdelar i vårt själsliv, som ordnas under den ’naturliga religionens’ begrepp.” Likheten med Einsteins kosmiska religion är slående. Men är det rimligt att kalla detta för en religion och Einstein för en religiös person? Det kommer förstås an på vilken betydelse vi lägger in i orden. Religionen, som Einstein definierar den, innehåller två centrala element: dels en känsla av vördnad och förundran inför skönheten i naturens lagbundna ordning, dels en altruistisk moral. Däremot kan den omöjligen förenas med tro på gudar, ett liv efter döden eller annan övernaturlighet. Detta sätt att definiera religion skiljer sig onekligen från det som vi är vana vid och som väl är de flesta religiösa bekännares. Tillfrågad har dock Einstein förnekat att han skulle vara ateist eller fritänkare. Delvis kan detta antagligen förklaras av den speciella historiska situationen. Einstein som var en engagerad fredsvän såg det som viktigt att alla goda krafter kunde förenas i kampen mot nazism och krig. En uttalat ateistisk ståndpunkt skulle ha försvårat och försvagat hans position som en av de ledande krafterna i kampen mot kriget. Att Einstein har blivit missförstådd är mot den bakgrunden inte förvånande. Men uppenbart är också att det funnits ett intresse i religiösa kretsar att använda sig av Einsteins vetenskapliga auktoritet för att legitimera den egna tron. Frågan måste onekligen ställas varför Einstein över huvud taget väljer att klä sitt tänkande i en religiös dräkt. I ett brevsvar till sin franske översättare Maurice Solovine säger Einstein att han förstår dennes aversion mot användningen av ordet religion när det som avses är en känslomässig eller psykologisk attityd, som tydligast finns hos Spinoza: ”Jag har inte kunnat finna något bättre uttryck än ’religiös’ för övertygelsen om verklighetens rationella natur sådan den är åtkomlig för vårt mänskliga förnuft. Saknas denna känsla degenererar vetenskapen till oinspirerad empirism.” Einsteins användning av religiösa ord och begrepp är metaforiskt. Det gäller inte minst gudsbegreppet. Utgår vi slutligen från ordboksdefinitioner ligger det betydligt närmare att beteckna Einstein som ateist eller agnostiker än som en troende eller religiös person. En strikt tillämpning av begreppet kosmisk religiositet får i själva verket den märkliga konsekvensen att alla aktiva anhängare av de teistiska religionerna utesluts medan de vetenskapsmän som betraktar sig själva som ateister inkluderas. Vad Einstein förespråkar eller värnar är som jag ser det i grunden humanistiska värden. En benhård tro på en rationell och vetenskaplig världsbild kompletterad med en övertygelse om människors existentiella/metafysiska behov och etiska strävanden. Per Sundgren essa@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8513, "headline": "Plats för barnens bästa bilder", "summary": "Hur står sig de svenska bilderboksskaparna gentemot sina nordiska kolleger? Det diskuterades under den rika, fantastiska utställningen \"Bilden, barnet och berättelsen\" på Nordiska akvarellmuseet på Tjörn.", "article": "När bilderbokskonstnären Gunna Grähs ska illustrera en text vill hon veta mer om personerna i texten än vad som egentligen står där. Mycket mer! - Som Johansson i \"Johanssons garage\", där Thomas Halling har skrivit texten. Innan jag kan börja gestalta Johansson vill jag veta vad han har för klassbakgrund, vad han har för tjänstepension, hur han har det i sängkammaren med sin fru - jag vill veta allt! Precis allt! Sedan gör hon illustrationerna och får in en massa som inte alls fanns i texten (\"det visade sig vara Johanssons fru som ville att han skulle köpa en såndär SUV\"), men som dök upp längs vägen, för att hon skulle få svar på alla sina frågor. Vet inte författaren svaret får hon hitta på själv. - Gunna är bilderbokskonstens Stanislavskij, säger bilderboksvetaren och DN-recensenten Ulla Rhedin förklarande till publiken som fnissar. Publiken har kommit till Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn för en seminariedag om bilderboken i Norden, ledd av Ulla Rhedin. Just den här fredagseftermiddagen blåser det upp till farlig storm över västkusten, men inne i museets åhörarsal virvlar i stället stormiga tankar, jämförelser och funderingar. Är svenska bilderboksskapare mesigare än sina nordiska kolleger? Berättar danskarna för mycket i sina bilderböcker? Är norrmännen mer dramatiskt lagda? Är finländarna vemodiga eller groteska? Utgångspunkten för seminariet är den pågående utställningen \"Bilden, barnet och berättelsen - den samtida bilderboken, som pågår fram till den 9 mars i år. Där har Nordiska akvarellmuseets chef Bera Nordal och curatorn Lena Eriksson valt verk av tjugo barnbokskonstnärer och tillsammans med konstnären Joachim Carlsson och mediaproducenten Petra Johansson skapat utställningen. Femton av konstnärerna är nordiska, fem hör hemma utanför Norden. - Vi utgick från tre kriterier: verken skulle vara samtida, de skulle förhålla sig till akvarellens material - pigment och papper och böckerna skulle vara väldigt starka bildberättelser, berättar Lena Eriksson. Nu är det ju det där med bilderböcker: det är inte enbart bilden som är upplevelsen, det är bilden och texten tillsammans. Det är då det blir 1+1=3, som norske bilderbokskonstnären Stian Hole formulerar magin under sin föreläsning. Bilderboksoriginal på en vägg, hur kul är det? Och för vem? Barn eller vuxna? För alla förstås, svarade Nordiska akvarellmuseet på den frågan och hängde originalen på väggarna, inte nödvändigtvis i rätt kronologisk läsordning men på lagom höjd för både barn och vuxna. Sen läste man in sju av böckerna. Den som vill kan lyssna och se de bildsatta berättelserna på skärmar bredvid originalen. Nere vid golvet finns låneexemplar av bilderböckerna, i en del fall på olika språk, och det finns soffor där man kan slå sig ner och läsa. Att gå in i utställningens tre rum är att dras längre och längre in i bilderböckernas vildvuxna värld, från det relativt lättillgängliga och poetiska in i det mer lekfulla och slutligen till dramatiken och de svåra frågornas rum. \"Bilden, barnet och berättelsen\" har valt ut tjugo extremt begåvade konstnärer, vars verk spänner mellan det genialt tecknade, det ödesmättat dramatiska och det hisnande vackra koloristiska. Blandningen i sig väcker tankar om nordiska säregenheter. - I det poetiska rummet är de flesta svenska, funderar Lena Eriksson, och i det dramatiska är det flest norrmän. I det första, poetiska rummet stannar man länge och betraktar bland andra Anna Bengtssons andlöst vackra bok \"Vildvinter\" (med text av Anna-Karin Palm), Anna Höglunds mångbottnade collage i \"Gogos vita barn\" (med text av Barbro Lindgren), Anna-Clara Tidholms \"Knacka på!\" i klara färger, Eva Lindströms femtiotalskoloristiska akvareller i \"Jag rymmer\" och Ryôji Arais hisnande sköna \"This Day\". Och märkligt nog syns plötsligt essensen i varje konstnärskap tydligare, när originalen hänger tillsammans på stora ytor. I det lekfulla rummet går man närmare inpå varje verk, när texten blir ännu mer betydelsebärande. Här finns bland andra Gunna Grähs, Jockum Nordström och danska Cato Thau-Jensens bok \"Farmanden\" (med text av Kim Fupz Aakeson). Den senare är en dråplig historia där de som läser hela boken snart hörs gapskratta över hur bokens mamma och son beger sig till affären \"Farmanden\" för att skaffa en ny pappa, för att sedan hamna på far-farmen där papporna föds upp. De åker på båttur för att fiska i \"alla tiders farvatn\", men det är tidigt på våren och papporna är små, ja de är faktiskt bara små yngel med hatt och pipa och tidning. I detta rum finns också ett rum-i-rummet, en treväggarskonstruktion med magnetbilder, där man kan flytta om olika figurer från utställningens böcker och göra om dem till helt nya historier. Anna Höglunds Mina kan plötsligt få blå tassavtryck efter sig, och norske Svein Nyhus skrikande flicka från boken \"Snill\" skrämmer vettet ur Fam Ekmans rysliga svarta katt från \"Fredagen den trettende\", eller är det tvärtom? Längst in i utställningen är det allvar: här finns böckerna som provocerar. Själv hamnar jag i en lång diskussion med en förskollärare om hur sjutton man hanterar dem. Ska barn höra en bok som Wolf Erlbruchs \"Die Menschenfresserin\" (med text av Valerie Dayre), om en kvinna som äter upp sitt eget barn? Och vem blir mest rädd och berörd, den vuxne eller barnet? Vi hittar inget svar och utställningen ger inte heller något direkt, men \"Die Menschenfresserin\" hänger bredvid Fam Ekmans \"Fredagen den trettende\" som lånar sitt mordiska tema från bröderna Grimms saga \"Hans och Greta\". Kanske har vi alltid berättat rysliga historier för våra barn. På en annan vägg målar israelisk-amerikanska Maira Kalman tvillingtornen i New York med de anfallande flygplanen, och i ett hörn hänger Svein Nyhus \"Sinna Mann\" (med text av Gro Dahle), om pappan som slår med stora tunga nävar. Är det skrämmande eller tvärtom bra för barnen att få möjlighet att tala om svåra ämnen? Efteråt går man ut med långt fler frågor än man kom in med. Utställningen \"Bilden, barnet och Utställningen \"Bilden, barnet och berättelsen\" öppnade på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn den 2 december 2007 och pågår till den 9 mars i år. På utställningen finns följande bilderbokskonstnärer representerade: svenska Anna Bengtsson, Gunna Grähs, Fibben Hald, Anna Höglund, Eva Lindström, Jockum Nordström och Anna-Clara Tidholm, norska Akin Düzakin, Fam Ekman och Svein Nyhus, danska Lilian Brøgger, Dorte Karrebæk och Cato Thau-Jensen, finländska Kristiina Louhi och Taruliisa Warsta samt Ryôji Arai (Japan), Carll Cneut (Belgien), Wolf Erlbruch (Tyskland), argentinska Isol (som egentligen heter Marisol Misenta) samt israeliska Maira Kalman som bor i New York. I samband med utställningen ordnas en rad föreläsningar, seminarier och workshopar för illustratörer, lärare, bibliotekarier och andra bilderboksintresserade. Fredagen den 18 januari föreläste bland annat den norske illustratören Stian Hole, illustrationshistorikern Maria Laukka från Finland, den danska illustratören Lilian Brögger, och bilderboksskaparen Isol från Argentina. Nu i veckan leder norska Svein Nyhus och svensknorska Fam Ekman workshopar. Mer information finns på www.akvarellmuseet.org ", "article_category": "culture"}
{"id": 8515, "headline": "Plats för barnens bästa bilder", "summary": "Hur står sig de svenska bilderboksskaparna gentemot sina nordiska kolleger? Det diskuterades under den rika, fantastiska utställningen ”Bilden, barnet och berättelsen” på Nordiska akvarellmuseet på Tjörn.", "article": "När bilderbokskonstnären Gunna Grähs ska illustrera en text vill hon veta mer om personerna i texten än vad som egentligen står där. Mycket mer! – Som Johansson i ”Johanssons garage”, där Thomas Halling har skrivit texten. Innan jag kan börja gestalta Johansson vill jag veta vad han har för klassbakgrund, vad han har för tjänstepension, hur han har det i sängkammaren med sin fru – jag vill veta allt! Precis allt! Sedan gör hon illustrationerna och får in en massa som inte alls fanns i texten (”det visade sig vara Johanssons fru som ville att han skulle köpa en såndär SUV”), men som dök upp längs vägen, för att hon skulle få svar på alla sina frågor. Vet inte författaren svaret får hon hitta på själv. – Gunna är bilderbokskonstens Stanislavskij, säger bilderboksvetaren och DN-recensenten Ulla Rhedin förklarande till publiken som fnissar. Publiken har kommit till Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn för en seminariedag om bilderboken i Norden, ledd av Ulla Rhedin. Just den här fredagseftermiddagen blåser det upp till farlig storm över västkusten, men inne i museets åhörarsal virvlar i stället stormiga tankar, jämförelser och funderingar. Är svenska bilderboksskapare mesigare än sina nordiska kolleger? Berättar danskarna för mycket i sina bilderböcker? Är norrmännen mer dramatiskt lagda? Är finländarna vemodiga eller groteska? Utgångspunkten för seminariet är den pågående utställningen ”Bilden, barnet och berättelsen – den samtida bilderboken, som pågår fram till den 9 mars i år. Där har Nordiska akvarellmuseets chef Bera Nordal och curatorn Lena Eriksson valt verk av tjugo barnbokskonstnärer och tillsammans med konstnären Joachim Carlsson och mediaproducenten Petra Johansson skapat utställningen. Femton av konstnärerna är nordiska, fem hör hemma utanför Norden. – Vi utgick från tre kriterier: verken skulle vara samtida, de skulle förhålla sig till akvarellens material – pigment och papper och böckerna skulle vara väldigt starka bildberättelser, berättar Lena Eriksson. Nu är det ju det där med bilderböcker: det är inte enbart bilden som är upplevelsen, det är bilden och texten tillsammans. Det är då det blir 1+1=3, som norske bilderbokskonstnären Stian Hole formulerar magin under sin föreläsning. Bilderboksoriginal på en vägg, hur kul är det? Och för vem? Barn eller vuxna? För alla förstås, svarade Nordiska akvarellmuseet på den frågan och hängde originalen på väggarna, inte nödvändigtvis i rätt kronologisk läsordning men på lagom höjd för både barn och vuxna. Sen läste man in sju av böckerna. Den som vill kan lyssna och se de bildsatta berättelserna på skärmar bredvid originalen. Nere vid golvet finns låneexemplar av bilderböckerna, i en del fall på olika språk, och det finns soffor där man kan slå sig ner och läsa. Att gå in i utställningens tre rum är att dras längre och längre in i bilderböckernas vildvuxna värld, från det relativt lättillgängliga och poetiska in i det mer lekfulla och slutligen till dramatiken och de svåra frågornas rum. ”Bilden, barnet och berättelsen” har valt ut tjugo extremt begåvade konstnärer, vars verk spänner mellan det genialt tecknade, det ödesmättat dramatiska och det hisnande vackra koloristiska. Blandningen i sig väcker tankar om nordiska säregenheter. – I det poetiska rummet är de flesta svenska, funderar Lena Eriksson, och i det dramatiska är det flest norrmän. I det första, poetiska rummet stannar man länge och betraktar bland andra Anna Bengtssons andlöst vackra bok ”Vildvinter” (med text av Anna-Karin Palm), Anna Höglunds mångbottnade collage i ”Gogos vita barn” (med text av Barbro Lindgren), Anna-Clara Tidholms ”Knacka på!” i klara färger, Eva Lindströms femtiotalskoloristiska akvareller i ”Jag rymmer” och Ryôji Arais hisnande sköna ”This Day”. Och märkligt nog syns plötsligt essensen i varje konstnärskap tydligare, när originalen hänger tillsammans på stora ytor. I det lekfulla rummet går man närmare inpå varje verk, när texten blir ännu mer betydelsebärande. Här finns bland andra Gunna Grähs, Jockum Nordström och danska Cato Thau-Jensens bok ”Farmanden” (med text av Kim Fupz Aakeson). Den senare är en dråplig historia där de som läser hela boken snart hörs gapskratta över hur bokens mamma och son beger sig till affären ”Farmanden” för att skaffa en ny pappa, för att sedan hamna på far-farmen där papporna föds upp. De åker på båttur för att fiska i ”alla tiders farvatn”, men det är tidigt på våren och papporna är små, ja de är faktiskt bara små yngel med hatt och pipa och tidning. I detta rum finns också ett rum-i-rummet, en treväggarskonstruktion med magnetbilder, där man kan flytta om olika figurer från utställningens böcker och göra om dem till helt nya historier. Anna Höglunds Mina kan plötsligt få blå tassavtryck efter sig, och norske Svein Nyhus skrikande flicka från boken ”Snill” skrämmer vettet ur Fam Ekmans rysliga svarta katt från ”Fredagen den trettende”, eller är det tvärtom? Längst in i utställningen är det allvar: här finns böckerna som provocerar. Själv hamnar jag i en lång diskussion med en förskollärare om hur sjutton man hanterar dem. Ska barn höra en bok som Wolf Erlbruchs ”Die Menschenfresserin” (med text av Valerie Dayre), om en kvinna som äter upp sitt eget barn? Och vem blir mest rädd och berörd, den vuxne eller barnet? Vi hittar inget svar och utställningen ger inte heller något direkt, men ”Die Menschenfresserin” hänger bredvid Fam Ekmans ”Fredagen den trettende” som lånar sitt mordiska tema från bröderna Grimms saga ”Hans och Greta”. Kanske har vi alltid berättat rysliga historier för våra barn. På en annan vägg målar israelisk-amerikanska Maira Kalman tvillingtornen i New York med de anfallande flygplanen, och i ett hörn hänger Svein Nyhus ”Sinna Mann” (med text av Gro Dahle), om pappan som slår med stora tunga nävar. Är det skrämmande eller tvärtom bra för barnen att få möjlighet att tala om svåra ämnen? Efteråt går man ut med långt fler frågor än man kom in med. Lotta Olsson lotta.olsson@dn.se 08-738 22 11 ", "article_category": "culture"}
{"id": 8523, "headline": "Arkitektur med lätthet, lyx och rumslig dramatik", "summary": "Gert Wingårdh är Sveriges ledande arkitekt. Nu sammanfattas hans 30-åriga karriär med två böcker och en utställning på Röhsska museet. Peder Alton överraskas av en arkitektur där även enkla rum förvandlas till ett äventyr.UTSTÄLLNING OCH BOKRECENSION", "article": "“ÅTTA HUS” Röhsska museet, Göteborg Gert Wingårdh red. Mikael Nanfeldt Birkhaüser & Röhsska museet Crucial Words Conditions for Contemporary Architecture Red. Gert Wingårdh & Rasmus Waern Birkhaüser Gert Wingårdh blev tidigt en av Sveriges mest uppmärksammade arkitekter. När han vann tävlingen om Astra Hässles nya laboratorier i Mölndal 1989 hade han påbörjat en arkitektonisk karriär med hippa butiksinredningar i Stockholm och Göteborg, och inte minst med Öijareds golfklubb som snabbt blev kultförklarad. Sedan dess har han ständigt blivit citerad och använd i offentliga sammanhang. Han blev symbolen för den nya 1990-talsarkitekturen, den som utvecklades i kölvattnet på postmodernismen och gjorde upp med det svenska folkhemmets rationalism. I stället gällde individuella lösningar på alla uppdrag – dessutom pepprade med referenser till de stora arkitekturheroerna. Gert Wingårdhs ställning i Sverige är fortfarande ohotad och han har på senare år även fått en rad uppdrag internationellt. På Röhsska visas nu en liten behändig utställning med de senaste projekten av Wingårdh. Samtidigt ger han med hjälp av två redaktörer, Rasmus Waern och Mikael Nanfeldt, ut en mycket ambitiös katalog i två delar med omfattande biografiska artiklar och en samling kortessäer runt dominerande nyckelord. En ojämnare och mer splittrad katalog får man nog leta efter. Den biografiska delen är den lättaste. Så lätt att jag läser den på rekordtid och egentligen bara kan minnas Mark Isitts beundrande odyssé genom hans tidiga professionella år och en elegant liten biografisk essä av Johan Linton som utreder just Wingårdhs genombrott som arkitekt (och butiksinredare) under 1980-talet. Här finns de trassliga förbindelserna med andra arkitekter, hans tidiga beroende av Palladio och Carlo Scarpa och det geniala tävlingsförslaget till ett Vasamuseum som han ritade 1981 tillsammans med Anders Wilhelmsson. Den andra katalogdelen är minst lika splittrad och liknar mest en utvidgad ordbok runt några centrala arkitektoniska modeord. Starkast intryck gör den holländske redaktören och arkitekturhistorikern Hans Ibelings som utan att skämmas markerar Europa som världens absoluta nav som all intressant arkitektur utgått och utgår ifrån. En mer hårdför och entydig eurocentrism har jag sällan mött. Samtidigt har jag svårt att hitta motargument – även om de naturligtvis finns. Utvecklingen från antiken till i dag är ett makalöst arkitektoniskt, konstnärligt och naturligtvis även politiskt propagandanummer som inte för ett ögonblick förlorat i intensitet. Jag kan tänka mig att Gert Wingårdh gärna vill bli inskriven i den traditionen. Så vad innehåller utställningen? Av de åtta projekten finns flera utomlands och två är ännu inte uppförda. Och för att understryka sitt arkitektoniska synsätt kopplar Wingårdh dem till var sitt arkitektoniskt ord, som också återkommer i katalogen. Under ”Vardag” visar han Kajplats 01 i Västra hamnen i Malmö från 2001. Utskälld av många när det var nytt men i dag ett av Sveriges främsta bostadskomplex, alla kategorier. Här finns mycket av det typiskt Wingårdhska: lättheten i tilltalet, ett stänk av extravagans och lyx, den splittrade, men också strama grafiska formen, referenserna till andra arkitekter, de utmanande och tidskänsliga lägenhetsplanerna. Mer osvenskt och orationellt än så här kan det inte gärna bli. Också de övriga sju projekten på utställningen utgör tydliga avsteg från en svensk norm. Det senaste och för mig överraskande är ett musik- och teaterhus i Jönköping (ännu inte byggt) som ritas som en fritt löpande spiral med två scenrum och kontorsutrymmen i mitten. Fasaden, om nu det är rätta ordet, är misstänkt lik Alvar Aaltos berömda norrsken i en interiör i världsutställningen i New York 1939. Inte heller ett skulpturmuseum i Marl i Tyskland är ännu byggt men lovar gott för framtiden. Här är det ett långt tubliknande rum som bildar den dominerande axeln i huset som också skjuter ut över en sjö intill. Som alltid går tiden och en rad förebilder att avläsa i hans hus. De är, som det brukar heta, ”daterade” även om detta också gäller de flesta andra arkitekters projekt. Skillnaden är att Gert Wingårdh inte för ett ögonblick försöker dölja detta. Från de första genombrottsprojekten, främst Öijareds golfklubb från 1988, till de hus han nu visar på utställningen löper ett öppet samtal om svensk och internationell arkitektur som hör till det friskaste i Sverige. Gert Wingårdh använder historien som en självklar samtida kunskap och visar att detta inte på något sätt motsäger moderna, utmanande lösningar. Just därför är jag kritisk inför upplägget på utställningen. Det senaste i all ära, men Gert Wingårdh visar att den bästa arkitekturen inte gör någon åtskillnad mellan historia och samtid och därför har allt att vinna på att utsättas för nya kritiska analyser och tolkningar. För mig är Öijareds golfklubb lika aktuell i dag som någonsin Wingårdhs senaste projekt. Egentligen intressantare genom sitt tydliga ekologiska perspektiv, där själva husvolymen tycks instucken rätt ner i marken med taket gestaltat som en obruten förlängning av naturen runt omkring. Här finns också den karaktäristiska slitsen, mellanrummet, som sedan dess återkommit som ett stående tema i hans verk, på utställningen tydligt exemplifierad i Citadellbadet i Landskrona från 2006. Också i VillAnn från året innan i den bohuslänska skärgården där en trappa skär rätt genom huskroppen som en kniv genom en limpa. Där finns en rumslig dramatik som binder ihop en stor del av Wingårdhs arkitektur och som får också de enklaste rummen att förvandlas till ett äventyr. Just VillAnn är en pärla i Wingårdhs villaproduktion. Byggnadens rumsvolymer liknar i mina ögon mest något slags överblivet, slumpmässigt restutrymme som kopplats ihop med en ålderdomlig barockträdgård, naturligtvis i ny tolkning och med en pool som flyter ihop med horisonten och havet utanför. Hur det än är med den saken, Gert Wingårdhs arkitektur är aldrig förutsägbar – förutom en excentrisk yvighet i en minimalistisk form, hur nu det går ihop. Just nu skulle jag vilja se en samlad utställning med hans höghusförslag, varav flera kan bli aktuella i Stockholm. Men av sådant syns inget i utställningen. Synd. Där återstår allt att säga. Peder Alton peder.alton@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8524, "headline": "Birgit Cullberg dubbelhyllas", "summary": "Med jubileumsföreställningen ”Birgit Cullberg 100 år” firas dansens främsta av Kungliga Operan med två verk: ”Fröken Julie” med Kungliga Baletten och ”Som om” med Cullbergbaletten.", "article": "BIRGIT CULLBERG 100 ÅR ”FRÖKEN JULIE” Kungliga Baletten Koreografi: Birgit Cullberg ”Som om” Cullbergbaletten Koreografi: Johan Inger Scen: Kungliga Operan, Stockholm Kasten blir tvära och frågorna akuta när Kungliga Operan hyllar den svenska dansens främsta ikon med jubileumsföreställningen ”Birgit Cullberg 100 år”. Å ena sidan dansar Kungliga Baletten nationalsmycket, koreografin ”Fröken Julie”, Cullbergs första, ojämförligt största succé från 1950 i en tät, traditionssäkert bevarad version. Å andra sidan dansar jubileumsinbjudna Cullbergbaletten – det kompani som Birgit Cullberg grundade 1967 – ett, ska vi säga, mer modernare verk. Inte av Birgit Cullberg, inte av arvtagaren Mats Ek. Utan av Johan Inger, Cullbergbalettens nuvarande konstnärlige ledare. Koreografin ”Som om”, från 2005. I det inte alltför tysta har det mullrat: Vilken förolämpning! Och salt i såren! Förra årets danskavalkad, när Cullbergbaletten firade 40-årsjubileum, innehöll minimalt dansmaterial signerat Birgit Cullberg. Mycket tandagnisslan, milt sagt. Det tycks dock snarast ha blivit en vitamininjektion för Cullbergbaletten. På scen tretton dansare och en Ingertypiskt rörlig kuliss. Ensemblen är heltänd, dansar första hälften med nerv, fart, lust, skärpa. Sedan tappar, inte dansarna, men väl koreografin fart, blir osäker, vacklande. ”Som om” är ingen klockren koreografi, men talande för Inger. Och en god värdemätare på var Cullbergbaletten står i dag. Fysiskt och psykiskt, rent av själsligt. Och det är, visar det sig efter paus, långtifrån Kungliga Baletten. Och långtifrån det slags berättande dansdrama som gjorde Birgit Cullberg världsberömd, mycket tack vare just ”Fröken Julie”, ett av världens mest dansande verk över huvud taget. På Operan har Cullberglegendaren Lena Wennergren-Juras – som efter föreställningen tilldelas stipendiet från Gunilla Roempkes dansstiftelse – sett till att ”Fröken Julie” dansas enligt traditionen. I huvudrollerna Nadja Sellrup (fröken Julie) och Dragos Mihalcea (Jean). Ett oväntat parval. Oväntat bra. Mihalcea gör en riktigt snygg och riktigt obehaglig Jean. Sellrups förvandling från snorkig ridpiskegrevinna till bruten, skamfylld kvinna är stark och gripande. Bra och bastant jordnära är också Jeanette Diaz-Barboza (som Kristin, en roll som Birgit Cullberg själv dansade). Över huvud taget levererar Kungliga Baletten en säker, värdig ”Fröken Julie” på födelsedagen. Likväl väcker kvällen framför allt andra, mer övergripande frågor. Vad håller Cullbergbaletten på med? Och Kungliga Baletten? Vad ska dessa medborgarnas danskompanier syssla med? Arkeologi eller samtidforskning? På Operan tycks den rådande ordningen inte ifrågasättas. För Cullbergbaletten är frågan mer akut. Jag kan inte annat än beundra Johan Ingers mod i ett Dans-Sverige där så många har absolut bestämda åsikter om vad Cullbergbaletten ska göra. Om det är något som ”Birgit Cullberg 100 år” visar så är det hur närmast omöjligt det är att både förvalta det anrika arvet och utforska dansens samtid. Johan Inger slutar vid Cullbergbaletten till sommaren. Rimligen måste hans efterträdare få klarare direktiv. Rent av moraliskt stöd. Örjan Abrahamsson dans@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8527, "headline": "\"Jag tycker att folk ska leva i trianglar\"", "summary": "Birgitta Stenberg har lusten kvar men skildrar erotikhistorien med kritisk och humoristisk blick i en ny novellsamling. - Jag vill också berätta om kvinnors sexuella drömmar\", säger hon om sin nya bok.", "article": "Finns det frigörelse i erotiken? Ja, det tror jag, säger Birgitta Stenberg. Om man splittrar upp den och inte tror för mycket på tvåsamheten. Birgitta Stenbergs \"Erotiska noveller\" vrider med både humor och allvar på makt och sex. Här samsas masochistiska fantasier och jämställda kvinnoknull med pedofila flämtningar och uppgörelser med erotikhistorien. Birgitta Stenberg vill visa alla aspekter av vår lust. - Erotiken har varit väldigt viktig, både i min litteratur och i mitt liv. Jag tycker att alla mina böcker är sexiga på sitt sätt. Birgitta Stenberg tillhör den erotiska litteraturens förgrundsfigurer i Sverige. Hon har varit redaktör för flera erotiska antologier och hennes romaner har tagit skildringen av den kvinnliga sexualiteten en bra bit framåt, mot friheten. I den nya boken samlar hon nu nio nyare noveller, några av dem publicerade förut. Vad är det hon vill berätta? - Jag vill täcka hela fältet. Och ta med det förbjudna, även det med all rätt förbjudna sexet, som pedofili. I mina antologier brukade jag vänta att skriva tills jag sett vad som fattades. I novellen \"Oas\" blir en kvinna drogad och våldtagen av sin man, en rad främlingar och en liten pojke. I \"Chez madame\" får en man följa med en kvinna till en sexklubb där hon ber honom binda henne till allmän användning. Hur kritiskt ska man läsa din erotika? - Tja, det finns nog mycket att opponera sig mot i boken om man ser det ur en feministisk synvinkel. Men jag vill skildra kvinnors sexuella drömmar. Många kvinnor har ju masochistiska fantasier och jag tror att det handlar om att ta kontroll över faran. I kvinnolivet ingår faran att bli våldtagen, skadad och dödad av män. Det var därför jag skrev novellen \"Chez madame\". När hennes älskare oroar sig för att hon binds fast bland en massa män på klubben säger hon att \"det här är den säkraste sängen i stan\". För en kvinna är det mycket farligare hemma. \"Lilla Marie förvärvar insikt\" heter en av de längre texterna i boken. En fantastiskt rolig och knäpp Don Quijote-vandring på jakt efter befrielse och jämställdhet. Lilla Marie måste ta sig igenom de erotiska klassikernas universum, först genom slottet i Roissy, där \"Berättelsen om O\" utspelade sig, vidare på Markis de Sades Justines vädjande färder på landsbygden, via Henry Millers hus, och slutligen till Scumkvinnorna kring Valerie Solanas som begett sig på marsch för att straffa de sadistiska männen med två hundra timmars föreläsningar om kvinnors förträfflighet och mäns uselhet. - Ja. Ha ha. Hon går igenom alla de här berättelserna. Hon möter Madame O som sitter där som om hon hade legat i ett våffeljärn. Erotikans fetisch nummer ett beskrivs som en Gollum, använd och förstörd. Och nästa ikon blir Voltaires Candides älskade Kunigunda. - Hon säger ungefär vad jag skulle säga om kärleken och om förförelsen. \"Hur man undviker förförelse? Ingenting är lättare, min tös! Man går igenom allt som kan gås igenom tills man blir lika ful som jag och då förför man ingen och blir heller aldrig förförd.\" Lilla Marie känns som ett ljus i könsstereotypernas mörker. Hon vågar drömma om en erotik och lust utan maktspel. Varför är det så svårt? - Det patriarkala samhället plågar kvinnor och män men det håller oss i schack. Vi får fundera över vad vi vill ha. Vill vi ha den starka segrande mannen som lägrar oss? Som kan komma med gåvor sådär som fåglarna gör? Om hon då har lika lön så är det inte lika spännande att bli bjuden på en drink. Den där skillnaden har patriarkatet verkligen odlat. Det är som Gudrun Schyman fick höra, att man inte kan genomföra lika lön för det skulle bli en sådan omvälvning i samhället. Men finns det inget hopp? Ingen frigörelse i erotiken? - Jo, det tror jag. Om man splittrar upp den och inte bara har den här tvåsamheten. Jag slåss ju ganska förgäves för att jag tycker folk ska leva i trianglar. För i en triangel har man alltid en tredje persons ögon på sig, eller är själv den tredje personen. Om folk vågade leva så skulle en del av de där hemska tvåsamhetsgrejerna försvinna, underliga maktrelationer, eller att han slår henne. Hur lever du själv? - Jo, tack. Jag har ett förhållande med ett gift par. Det tycker jag är en väldigt lycklig kombination. Men jag bor inte med dem, för att vara författare går inte att kombinera med att leva tillsammans. Namn: Birgitta Stenberg.Ålder: Namn: Birgitta Stenberg. Ålder: 75 år. Yrke: Författare, konstnär, fiskare m m. Bor: På ön Åstol utanför Göteborg. Aktuell: Med \"Erotiska noveller\", nio publicerade och opublicerade noveller. Tidigare utgivet (i urval): \"Chans\" 1961, \"Kärlek i Europa\" 1981, \"Apelsinmannen\" 1983 (blev uppmärksammad tv-serie 1990), \"Glatta livet\" 1984, \"Spanska trappan\" 1987, \"Alla vilda\" 2004. Birgitta Stenberg har också skrivit barnböckerna om Billy, krönikor, teve- och filmmanus, översatt och redigerat böcker. Gör just nu: skriver på sista delen i sin självbiografiska romansvit som började med \"Kärlek i Europa\". Det har hon hållit på med i åtta år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8531, "headline": "Pågen vässar humorn", "summary": "ROBINS (1:8) SVT 1 21.00. Tredje gången gillt för Robin Paulsson. Dags för en ny omgång av \"Robins\", med Jan Malmsjö som premiärgäst.", "article": "- Nej tyvärr, Robin har ingen möjlighet att ställa upp på intervju. Jag vill inte släppa honom från repetitionerna av vårens första program. - Vi kör för fullt här, från morgon till kväll, först en massa rep och direkt därpå inspelning. Så lät det i DN:s redaktionstelefon i onsdags, och den som inte ville släppa taget om ståupp-stjärnan och pratshowledaren Robin Paulsson var Malmö-tv:s lika framgångsrike som hyperambitiöse underhållningsnestor och producent Ingvar Ernblad. Ernblad är mannen bakom tittarvänliga program som \"Djursjukhuset\", \"Bumerang\" och succén \"Helt apropå\", som på sin tid vann den åtråvärda Guldrosen vid tv-festivalen i Montreux. Ernblads senaste tittarsuccé är \"Robins\", med naturbegåvningen Robin Paulsson, 24 år, i centrum, en yngling som för bara två år sedan var helt okänd utanför Malmös kommungräns. I dag är det betydligt fler som känner till honom - förra omgången av hans serie \"Robins\" fick såväl lysande kritik som goda tittarsiffror, närmare bestämt omkring 500 000 tittare per program. Nu har programmet fått ny sändningstid - fredagar 21.00 - vilket både Robin och producent Ernblad tror ska leda till än större publik. - Jag tycker att vi har hittat en form, en bra blandning av sketcher och gäster, sa Robin nyligen till nyhetsbyrån TT Spektra. Premiärgäst är Jan Malmsjö, hyperaktuell genom \"Stjärnorna på slottet\". Han förkroppsligar begreppet \"att bjuda på sig själv\", menar Robin. För övrigt fortsätter Robin, som i de två tidigare omgångarna, att \"skämta om nyheter\". Och han strävar efter att bli vassare: - Jag blev lugnare och lugnare för varje program förra omgången, och fick bättre intervjuteknik. Jag lärde mig att ibland släppa frågorna och bara vara i stunden. I vårens omgång av \"Robin\" blir det två gäster i varje program, och intervjuerna kommer att få lite mer tid än tidigare. Dock är det humor och sketcher som överväger också i fortsättningen. Zlatan och Filippa Bark (spelad av Sissela Benn) är inte med i denna den tredje vändan av \"Robins\", däremot träffar vi Emma Hansson, som spelar Filippa Barks kompis Monika i humorserien \"Centralskolan\". Vårsäsongen av \"Robins\" omfattar åtta program. Förutom Malmsjö ser vi i kväll komikern Petra Mede, utnämnd till Bästa nykomling på svenska Stand up-galan 2007. Bland gästerna i kommande program finns Renée Nyberg, Kristian Luuk, Thomas Järvheden, Ulf Larsson, Anne Lundberg, Henrik Dorsin och Felix Herngren. Programmet spelas in inför publik i Båghallarna (Skånes Dansteater) i Västra Hamnen i Malmö. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8534, "headline": "\"Pro evolution soccer\" släpps till Wii", "summary": "\"Pro evolution soccer\" är på väg till Wii. Spelet beräknas släppas i mars.", "article": "Det kommande spelet kontrolleras till stor del med hjälp av rörelser som utförs med en Wiimote, rapporterar Eurogamer. Genom att peka och dra med kontrollen utförs dribblingar, och genom att peka på spelare väljer man bland annat mottagaren för passningar. Det blir även möjligt att låsa upp nya spelare samt att förbättra de redan befintliga genom ett achievements-liknande system. Spelet får även stöd för egenskapade Miis som spelare. \"Pro evolution soccer\" till Wii beräknas släppas i mars. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8537, "headline": "Friskolor sparar in på skolbibliotek", "summary": "Sveriges friskolor saknar ofta skolbibliotek. Kontrollen är dålig, men i Stockholm satsar bara var fjärde friskola på bibliotek. Situationen i Göteborg är än värre.", "article": "Få friskolor satsar på eget bibliotek. I Stockholm och Göteborg informeras alla skolor, både kommunala och fristående, om möjligheten att få statliga bidrag för inköp av böcker. Förra året fick 33 av 129 friskolor statligt litteraturstöd i Stockholm. I Göteborg ansökte sex av stadens 61 friskolor om bidrag till sina bibliotek. Bara tre fick pengar. - Skillnaden mellan friskolor och kommunala skolor är som natt och dag. Friskolorna har mycket sämre bibliotek. Det är bara väldigt få friskolor som över huvud taget satsar på skolbibliotek, säger Adam Nilsson, som arbetar på Skolbibliotekscentralen i Göteborg. Situationen i Stockholm ser ut att vara bättre, men är långtifrån bra. Hans Fernström är chef för Medioteket som ansvarar för att distribuera det statliga litteraturstödet till Stockholms skolor. Han understryker att det kan finnas ett mörkertal av friskolor som har bibliotek, men som av olika anledningar inte ansöker om bidrag. Samtidigt är han medveten om att många friskolor helt saknar skolbibliotek. - Om jag får gissa är det inte fler än 50 friskolor i Stockholm som har en rimlig satsning på skolbiblioteket och som håller en bra nivå på inköp av böcker, säger han. Situationen är värst i de stora städerna där det också finns många friskolor. I Malmö fördelar man inte det statliga litteraturstödet till enskilda skolor, utan använder pengarna centralt på ett sätt som kommer alla skolor till del. Första skolbibliotekarie på Pedagogiska centralen i Malmö är Helle Barrett. Hon säger att situationen där liknar den i Stockholm och Göteborg och menar att endast ett fåtal av stadens 35 fristående grund- och gymnasieskolor har egna bibliotek. Bristen på skolbibliotek får konsekvenser för folkbiblioteken. I avsaknad av egen undervisningslitteratur utnyttjar friskolorna de kommunala biblioteken. Det tar tid från bibliotekariernas ordinarie verksamhet och betyder att all litteratur inom ett visst ämnesområde plötsligt kan försvinna. - Det räcker att man har ett par friskolor i sitt område som sysslar med samma tema så försvinner alla böcker. När jag arbetar ute i verksamheterna upplever jag att friskolorna kommer ofta och att de tömmer biblioteken, säger barn- och ungdomsbibliotekarien Marie Johansen, som också är utvecklingsledare för barnverksamheten på Stockholms stadsbibliotek. Adam Nilsson i Göteborg ser samma problem. - Friskolorna tömmer biblioteken. Jag vet att många barnbibliotekarier säger ifrån, men det är en känslig fråga, för alla har ju rätt att låna böcker på folkbiblioteken, säger han. Carl-Gustaf Stawström är kanslichef Carl-Gustaf Stawström är kanslichef på Friskolornas riksförbund. Varför har så få friskolor egna bibliotek? - Man behöver inte ha ett eget bibliotek. Det viktiga är inte formen, utan att man hittar en lösning som garanterar kvaliteten på undervisningen. Hur ser de lösningarna ut?- Jag vill inte säga något generellt om det, eftersom det är upp till varje skola. I vissa städer kan man ha sådan tur att det lokala biblioteket ligger på andra sidan torget. Det förekommer att man hittar sådana överenskommelser. Är det ett problem att friskolorna ligger offentliga bibliotek till last? - Nej, det blir ett motsatsförhållande om man talar om att ligga biblioteken till last. Det är deras uppgift att vara till lags. Jag förstår att det inte är jättekul om jag har ansvar för ett folkbibliotek och all litteratur av en viss typ tar slut. Men det är snarast en fråga om vilka prioriteringar jag gör på biblioteket. När du säger \"jag\" är det kommunerna du menar då?- Ja, i första hand. Så länge biblioteket är tillgängligt och man som friskoleelev kan utnyttja det, och det får vissa konsekvenser, så menar jag att det i första hand är ett problem för det lokala biblioteket eller kommunen. Carl Cato Stockholm har 73 fristående grundskolor Stockholm har 73 fristående grundskolor och 56 fristående gymnasier. Av dessa sökte och fick 20 grundskolor och 13 gymnasier statligt litteraturstöd 2007. I Göteborg finns 36 fristående grundskolor och 25 fristående gymnasier. Sex av dessa sökte litteraturstöd förra året. Bara tre ansågs berättigade till stödet. Malmö har 18 fristående grundskolor och 17 gymnasier. Ett fåtal har egna bibliotek. Källa: Utbildningsförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8550, "headline": "Reglerna skärps för läsning i fängelset", "summary": "Reportageboken \"Svensk maffia\" kunde vara uppmaning till brott och förbjöds på fängelset i Ystad. Fången som ville läsa boken JO-anmälde och kriminalvården ändrade sig. Nästa vecka väntas riksdagen skärpa lagen och göra det lättare att förbjuda anstaltsläsning.", "article": "- Jag har aldrig förbjudit honom att läsa boken, förklarar kriminalvårdsinspektör Richard Boström i Ystad. Det var han som i slutet av november avslog en interns ansökan att inneha boken om de kriminella gängens Sverige. Innehavet avslogs alltså, inte själva läsningen. - Fast jag kan förstå att man drar den slutsatsen, tillägger han. Varför tilläts då inte innehavet av \"Svensk maffia\"? Det gick inte att utesluta att innehållet i DN-journalisten Lasse Wierup och Matti Larssons bok kunde \"uppfattas som uppmaning till brottslig verksamhet\". Där kunde det ha slutat, men internen JO-anmälde och anmälan uppmärksammades i pressen. Kriminalvårdsinspektör Richard Boström fick bassning av chefer högre upp i organisationen och ändrade sitt beslut. - Det är tveksamt om det fanns ett lagstöd för det där beslutet, konstaterar Richard Boström nu i efterhand. Det är alltid ute på anstalterna som man avgör vilka böcker som tillåts. Det kan vara anstaltsledningar eller, som i Ystadsfallet, enskilda tjänstemän. Någon central olämplighetslista över icke önskvärd litteratur finns inte inom kriminalvården. För att en bok eller tidning ska förbjudas krävs i regel att den explicit äventyrar ordningen och säkerheten på anstalten. En instruktionsbok som anger hur man bygger en molotovcocktail kan till exempel förbjudas, förklarar en sakkunnig på justitiedepartementet. För böcker, tidskrifter och tidningar som kommer ut på fängelserna genom biblioteken är nålsögat något trängre. Rasistiskt, pornografiskt eller grovt diskriminerande innehåll sorteras bort. Inte heller skrifter som direkt uppmanar till brott får köpas in eller lånas ut. Från den första april väntar en skärpning av lagen som reglerar anstaltslitteraturen. Riksdagen tar ställning till lagförslaget i nästa vecka, och allt tyder på att det går igenom. Det nya lagen ger möjlighet att förbjuda trycksaker som motverkar en intagens behandling. En sexualbrottsling i ett behandlingsprogram kan till exempel bli av med sina porrtidningar. - Jag tycker det är viktigt att en intagen inte ska få inneha till exempel sådana tidningar som kan antas motverka den behandling som den intagna genomgår, förklarade justitieminister Beatrice Ask i ett pressmeddelande när propositionen presenterades i höstas. I den nya lagen finns också strängare skrivningar när det gäller böcker, tidskrifter och tidningar som kan äventyra ordningen eller säkerheten. Milan Bobic leder kriminalvårdens arbete med att ta fram nya föreskrifter för hur myndigheten ska arbeta efter en lagändring. - Det blir större möjligheter att inskränka innehav av böcker. Det är inskränkningar i våra fri- och rättigheter. Vi försöker balansera det hela så att det inte går över styr, så att man inte godtyckligt ute på anstalterna beslutar vad som får och inte får läsas. Justitieutskottets ordförande, socialdemokraten Thomas Bodström, menar att de föreslagna lagändringarna kan strida mot grundlagen. Han menar att man måste utreda hur informationsfriheten påverkas innan man ändrar lagen. - Det här begränsar kraftigt möjligheten för de intagna att välja sina egna böcker, säger Thomas Bodström som menar lagförslaget ger utrymme för vida tolkningar när myndighetsbesluten ska fattas. - Vad är nästa sak? Om man läser en bok som \"Snabba cash\" så kan man få idéer till brott. Var går gränsen? Det är det som måste utredas först innan man ändrar lagen, säger Thomas Bodström. Kriminalvårdsinspektören som först förbjöd innehavet av \"Svensk maffia\" på anstalten i Ystad suckar i telefonen. En människa med kriminella värderingar kan uppfatta ett budskap på ett annat sätt, förklarar han. Det som för den ena är en reportagebok om organiserad brottslighet är för den andra en uppmaning att begå brott. - Med facit i hand Min ambition har ju inte varit att bryta mot någon lagstiftning. Men man kan inte utesluta att människor påverkas. Fast de påverkas på många andra sätt också. Genom medierna och så, säger Richard Boström. Bokutdrag ur \"Svensk maffia\" \"Svensk maffia\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 8563, "headline": "Kenneth Branagh blir Kurt Wallander", "summary": "Nu får Kurt Wallander sitt engelskspråkiga genombrott. Kenneth Branagh ska spela den svenske polisen i BBC:s filmatiseringar av Henning Mankells böcker. Tre filmer spelas in i Ystad i sommar.", "article": "– Det är han själv som vill spela Wallander, det var han som kontaktade oss. För oss är det väldigt lyckosamt. Vi har fått en mycket mer meriterad och känd Wallander än vi någonsin kunde tro, säger Mikael Wallén, vd för det svenska produktionsbolaget Yellow Bird som äger rättigheterna. De svenska tittarna har vant sig vid att se först Rolf Lassgård och sedan Krister Henriksson i rollen som den tungsinte kriminalkommissarien och operaälskaren Kurt Wallander. Nu, när BBC i samarbete med svenska Zodiak Television gör en miniserie i tre delar med utgångspunkt i Henning Mankells böcker, blir det en hyllad Hollywoodstjärna som gestaltar romanfiguren. Den 47-årige Branagh har gjort sig känd som en begåvad mångsysslare som också har skrivit egna manus och regisserat och producerat filmer. Han har Oscarsnominerats fyra gånger och är känd för att vara ytterst noga med i vilket sammanhang han medverkar. Närmast är han aktuell i filmen ”Valkyrie”, där han spelar mot Tom Cruise. – Wallander är en underbart komplex och fängslande karaktär, jag är förtjust över att få spela den här fascinerande kantstötta men djupt mänskliga polisen, säger Kenneth Branagh själv i en intervju med Broadcast magazine. Yellow Bird, som delvis ägs av Henning Mankell, har jobbat i tre års tid för att försöka få till stånd en engelskspråkig filmatisering av böckerna. I februari förra året köptes bolaget av Zodiak Television och i somras påbörjades förhandlingarna med BBC. Den totala budgeten för filmatiseringen beräknas till 80 miljoner kronor. En jättesumma för en svensk produktion, men en ganska normal satsning med brittiska mått mätt. I brittiska medier spekuleras det redan om att Wallander kan bli en ny folkkär deckare i klass med Morse och Frost när filmerna börjar sändas 2009. – Branagh tycker att böckerna är fantastiskt bra. I och med det tror han också att det ska bli en succé. Hans bolag är med som samproducent också, berättar Mikael Wallén. I december kunde Ystads Allehanda rapportera om att Kenneth Branagh synts i trakten för att ”leta inspelningsplatser”. Det var i själva verket en rekognoscering inför inspelningen av Wallanderserien som självklart sker i Wallanders egen stad Ystad. – De ska spelas in i sommar, de börjar på försommaren och spelar in alla tre filmerna. Hittills har Ystad fått många tyska turister i och med att filmerna har gått så bra i Tyskland. Nu finns det en möjlighet att det kommer turister från en massa andra länder som vill komma och se hur Kurt Wallander bor, säger Mikael Wallén. Oscarsbelönade Andy Harries ska producera filmerna, men ännu är inga andra skådespelare klara. Mikael Wallén vill heller inte säga något om vem som ska regissera BBC-filmerna men säger att man har förhandlat med ”ett känt namn”. – Det krävs att det är någon som Branagh godkänner. Sara Ullberg sara.ullberg@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 8566, "headline": "Sponsorpengar går till dem som har", "summary": "Det är Dramaten, Göteborgsoperan och andra stora kulturinstitutioner som vinner på sponsring. Det fria kulturlivet är inte lika intressant för sponsorer att satsa på.", "article": "Förlorarna i ett Sverige där kultursponsring görs avdragsgill för företagen är det fria kulturlivet. Statliga museer, stadsteatrar, konserthus - de kulturbevarande institutionerna är vinnarna. I England går 75 procent av sponsorernas pengar till 3 procent av kulturen. Det finns ingen anledning att tro att skillnaden skulle bli så stor i Sverige. Teater Pero är en fri barnteatergrupp i Stockholm som har funnits sedan 1983. De har aldrig haft ett sponsringsavtal. Inte för att de inte vill, men för att det inte finns något intresse från näringslivet. Inte heller den lika långlivade fria gruppen Teater Galeasen har fått sponsorpengar, men av en annan anledning. - Det är dumheter att näringslivet ska gå in i kulturlivet. Jag förstår inte vad det har där att göra. Vi går ju inte in i näringslivet, säger Sophia Artin, chef på Teater Galeasen. Hon tror inte att företagens villighet att sponsra mindre institutioner skulle öka om företagen - som den politiska alliansen förespråkar - får full avdragsrätt på sina satsade pengar. - Nej, först måste samhället visa att kultur är viktigt, det är det enda som kan förändra attityden. I dag är synen att kulturen ska stödjas för att den är fattig. En liten teatergrupps premiär är en alltför osäker investering. Sponsorn vill ju i någon form ha tillbaka vad denne har satsat. Sponsrings-fienderna är oroade för ett likriktat, utarmat kulturutbud när sponsringen ökar och statens bidrag minskar. Karolina Bertorp, chef för sponsringen på Kulturhuset 2005-2007, tror att oron är överdriven. Hon förutsätter att sponsring förblir ett komplement till de offentliga bidragen. - Om fler privata finansiärer skjuter till pengar kan en större del av den offentliga kakan bli över till den fria kulturen. Varför är det väsentligt att värna om en offentlig kulturfinansiering? - Om man inte har en bas i det offentliga stödet blir man prisgiven åt sina sponsorer. Man kanske tänker två gånger innan man tar upp ett kontroversiellt ämne, säger Magdalena Malm på konstproducenten Mobile Art Production som forskat om samarbetet mellan kultur och näringsliv. Bidragsstinna Dramaten behöver inte anpassa sig. - Vi är en så stor institution med en så varierad repertoar, så vi har alltid något att erbjuda våra sponsorer. Om man är en mindre institution är risken större att man måste anpassa sig efter sponsorernas vilja, säger Staffan Rydén, vice vd och sponsringsansvarig på Dramaten. Nackdelen för den lilla dans- eller teatergruppen är också att den har varken kompetens eller resurser avsatta för sponsring. Det har man inte råd till, och enligt Staffan Rydén kan det gälla även de stora institutionerna. - Om vi skulle göra som till exempel Göteborgsoperan som har fler sponsorer skulle vi också behöva anställa personal som sköter enbart sponsringen och då måste man först och främst dra in de pengar som den organisationen kostar. Praktexempel på hur sponsring kan fungera hittar man i de penningstarka institutionerna. Åhléns varuhus rustade 2004 upp Kulturhusets bibliotek Rum för barn för 3,2 miljoner kronor. Samarbetet har fallit så väl ut för båda parter att Åhléns nu är villigt att skriva ett nytt sponsoravtal. Man brukar i sponsorsammanhang tala om att \"varumärke söker varumärke\". Finansbolaget Investors sponsring av \"Zon Moderna\" på Moderna museet i Stockholm ger tillbaka gratisbiljetter för Investors anställda och möjlighet att hålla konferenser i museets lokaler. Men viktigare är förstås den varumärkesbyggnad som sponsringen betyder. Investor ser sig gärna i samma \"samtida\" och \"nytänkande\" ljus som Moderna museet. Kultursponsringen i Sverige är i sin linda. Politiker är inte särskilt bevandrade i hur kultursponsring fungerar. Deras frågor är fler än svaren. - Det är irriterande med den nuvarande regeringen som tror att entreprenörskap och sponsring ska lösa frågan om kulturens vara eller icke vara. Det är plakatpolitik, verkligheten är inte så enkel. Politikerna måste skaffa sig djupare kunskap om hur systemen i dag fungerar, menar Mikael Scherdin som i tio år drev en konst-tv-station. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8576, "headline": "\"Darling\" mest nominerade filmen", "summary": "Bästa svenska film vid Guldbaggegalan blir \"Du levande\", \"Leo\" eller \"Darling\". Årets kandidater att få Guldbaggar presenterades på tisdagen av Svenska Filminstitutet. \"Darling\" fick flest nomineringar - sex stycken.", "article": "I kategorin bästa regi nominerades männen bakom de tre ovanstående filmerna: Roy Andersson för \"Du levande\", Josef Fares för \"Leo\" och Johan Kling för \"Darling\". Johan Klings film fick sex nomineringar, något som förvånade regissören. - Jag är lite omtumlad. Jag anade kanske att filmen skulle få nomineringar, men inte att den skulle få sex stycken. Det känns fantastiskt, säger Johan Kling till DN.se. Näst flest nomineringar fick \"Du levande\", med fyra. Sammanlagt presenterades kandidater i 11 olika priskategorier. Ytterligare tre baggar inom olika yrkeskategorier delas ut på Guldbaggegalan, som hålls den 21 januari. Dessutom delas det ut en så kallad Gullspira till någon framstående person inom svensk barnfilm. Svenska Filminstitutets styrelse har även möjlighet att dela ut en hedersguldbagge. På Guldbaggegalan i fjol gick priset för bästa svenska film till \"Förortsungar\", regisserad av Ylva Gustavsson och Catti Edfeldt. Vid årets gala kan tv-tittarna delta genom att rösta fram biopublikens bästa film, som i fjol blev \"Underbara älskade\" i regi av Johan Brisinger. Den första Guldbaggen delades ut 1964. Flest baggar har Jan Troell, med fem. Kjell Grede, Lars Jönsson och Lukas Modysson har tagit hem fyra. Hans Alfredson, Bibi Andersson, Ingmar Bergman, Malin Ek, Jens Fischer, Stefan Jarl och Max von Sydow har vardera tre. Vinnarjuryn utses av Filminstitutets styrelse. För att sitta i juryn krävs enligt reglerna \"gedigen erfarenhet från professionell yrkesverksamhet med anknytning till film\". Reglerna säger också att en av ledamöterna bör komma från ett annat nordiskt land. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8583, "headline": "Meta Velander mördar gamla gubbar", "summary": "Meta Velander tillhör Stockholms stadsteater sedan starten 1960. Tillsammans med Yvonne Lombard, som varit på teatern lika länge, spelar hon i \"Arsenik och gamla spetsar\" med premiär på torsdag.", "article": "- Man måste spela på fullaste allvar och tro på sin rollfigur, säger Meta Velander om den svåra konsten att spela fars. På torsdag har Stockholms stadsteater premiär på den skruvade klassikern \"Arsenik och gamla spetsar\". Där spelar hon Abby Brewster, en älskansvärd och djupt religiös äldre dam som tillsammans med sin lika godhjärtade syster Martha (Yvonne Lombard) tar livet av ensamma äldre män. Detta för att ge dem en bättre tillvaro. - Vi tror verkligen på att de kommer till Gud och får det bra. Vi tar livet av dem av ren godhet. Skulle det vara mord? Nej! Det tycker vi verkligen inte! slår Meta Velander fast och säger vidare apropå farsens logik: - De som står på scenen måste vara riktiga människor, som är äkta och inte tar till för stora gester och miner. Farsen uppstår när dessa trovärdiga personer hamnar i absurda situationer. Rollen som Abby Brewster är Meta Velanders åttioandra roll på Stockholms stadsteater, enligt teaterns rollbok. Hon och Yvonne Lombard är i dag de enda i Stadsteaterns ensemble som varit med ända från starten 1960. - Vi två har en fin sammanhållning. Vi känner varandra väl och är samspelta, säger Meta Velander. Formellt är båda pensionärer sedan flera år och Meta Velander berättar att när hon blev 67 tog dåvarande teaterchefen Lars Edström upp frågan om pension. - Jag grät i en vecka. Jag vill vara med, jag vill ha ett jobb att gå till och kamrater. Teatern ger något nytt hela tiden. Så länge jag kan stå på benen, lära mig utantill och någon vill se mig så vill jag jobba på. Jag vill alltid veta att jag har något att göra framför mig. Och därvid är det. Bara under senaste åren har hon spelat i pjäser av Shakespeare, Eugene O'Neill, David Hare, Peter Weiss och Samuel Beckett och improviserat tillsammans med Birgitta Egerbladh och Barbro Smeds. I David Hares \"Två kvinnor\" 2005 spelade hon senast med Yvonne Lombard, och det var då tanken att de skulle spela de omtänksamma systrarna Brewster definitivt slog rot. - Det är alltid det jag gör nu som är roligast, säger hon som svar på frågan om det är något sammanhang eller någon period under Stadsteaterns historia som hon särskilt gärna minns. Men efter en stunds eftertanke nämner hon samarbetet med Jan Bergquist, som tillsammans med Hans Bendrik från slutet av 1960-talet skapade en egen radikal teatertradition som snabbt tog upp brännande samhällsproblem med föreställningar som \"Ivar Kreugers svindlande affärer\" och \"Buss på stan\". I den senare bestod andra akten av en busstur på stan, där ensemblen tagit med kommunalpolitiker eller andra ansvariga, som frågades ut under bussturen. - Vi gjorde både större och mindre föreställningar och det var jätteroligt! Vi hade en caféteater som var ett slags föregångare till dagens Soppteater. Tidigt diskuterade vi alternativa kraftkällor i föreställningar som \"Kärnklart\". Och vi gästspelade på Broadway med fem helt utsålda föreställningar av \"Mr President\". - När vi spelade \"Beteendelek\" var Benny (nuvarande teaterchefen Benny Fredriksson) vaktmästare på teatern. Han var med oss hela tiden och följde vad vi gjorde. Benny Fredriksson passerar förbi under vårt samtal och han påminner om att när Meta Velander anställdes på Stadsteatern 1960 tillsammans med sin make Ingvar Kjellson fick hon inget eget kontrakt, utan det stod på Ingvar Kjellsons kontrakt att även hans hustru var engagerad. - Apropå det så har jag inte fått något kontrakt än från den första januari, säger Meta Velander. - Så vi får väl se om det blir någon premiär den 10:e. Teaterchefen lovar att fixa den saken. Född 1924.Gick Dramatens elevskola Född 1924. Gick Dramatens elevskola 1947-1950. Gift med skådespelaren Ingvar Kjellson sedan 1949. Tillsammans tillhörde de Uppsala stadsteaters första ensemble 1950-1957 och Stockholms stadsteaters första ensemble från 1960. I teve har hon bland annat spelat i Carin Mannheimers \"Solbacken avd E\" och i den ännu inte visade \"Om ett hjärta\", om kvinnors hjärtinfarkter. \"Arsenik och gamla spetsar\" av Joseph Kesselring hade urpremiär på Broadway 1941. Stadsteaterns föreställning har premiär torsdag den 10 januari och den regisseras av Eva Dahlman. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8600, "headline": "En litterär förnyare.", "summary": "Läkardottern Sophie von la Roche levde i hela sitt vuxna liv i symbios med sitt skrivbord. Så blev hon med sina brevromaner också det tyska språkområdets första professionella, kvinnliga författare.", "article": "På knaggliga smala vägar närmar sig det omfångsrika flyttlasset sitt mål – Ehrenbreitstein vid Koblenz. Det är april 1771. Högst upp på en av ekipagets vagnar på väg från slottet Bönnigheim i Schwaben tronar ett stort skrivbord i handskuret trä. Det var förfärdigat år 1754 och var Georg Michael von la Roches bröllopsgåva till sin fru Sophie, född Gutermann, dotter till en läkare från Augsburg. Knappt 20 år senare har skrivbordet blivit en av Sophie von la Roches käraste ägodelar och en tillflyktsort. Här skriver hon sina många brev, här stillar hon sin ständigt pockande vetgirighet, här lär hon sig engelska språket och här skriver hon 1766–1770 sin första bok, en brevroman, ”Geschichte des Fräuleins von Sternheim”. Med jämna mellanrum har hon skickat sina manussidor till Erfurt, till sin kusin, förtrogne och före detta fästman Christoph Martin Wieland, en av den tyska litteraturens klassiker och en av hennes påskyndare. Han redigerar bort de ställen där hennes schwäbiska dialekt bryter igenom och manar den fransktalande Sophie att bättra på sitt tyska modersmål. För Wieland som tidigare läst en av hennes opublicerade berättelser – ”ett mästerverk”, ”ett verk som sprudlar av geni och fantasi” – står det klart: ”Er Sternheim, min bästa väninna, måste gå i tryck så snart som möjligt (...) mer än gärna står jag fadder.” Vintern 1770–71 ligger manuskriptet i tryck och i Bönnigheim packar Sophie för flyttningen till Ehrenbreitstein, där Georg Michael anträtt ett ämbete som konferensminister hos kurfursten Clemens Wenceslaus av Trier. Per korrespondens planerar hon och Wieland detaljerna för utgivningen. ”Det är ju ytterst ovanligt att en kvinna komponerat detta”, skriver Sophie till Wieland”, jag är beredd på sårande kritik och att man plockar sönder ord och meningar”. Också Wieland som bokens utgivare är medveten om den prekära situationen – en roman skriven av en kvinna anses inte tillbörligt – och så beslutar de att ge ut boken anonymt: ”av en väninna med tillgång till alla papper i original och andra tillförlitliga källor”. Samtidigt som flyttlasset är på väg till lands är Sophie på väg med båt på Neckar och Rhen från Heilbronn till Koblenz. I maj ska hennes bok komma ut. Hon anar inte att hennes känslosamma och spännande berättelse om en ung kvinna av hög börd och hög moral i fara kommer att bli en europeisk bestseller, att den kommer att röra tusentals läsare till tårar. Inte heller anar hon att hon några månader senare kommer att vara en firad författarinna. För oss i dag som känner till Sophie von la Roches biografi från hennes födelse 1730 till hennes död 1807 har Sophies båtresa och förflyttningen av hennes skrivbord – som hon i hela sitt vuxna liv levde med i symbios – symbolkaraktär. Vid 41 års ålder gör den sköna hovdamen Sophie la Roche, känd för sin spirituella och eleganta konversation vid hoven i Warthausen och Mainz sorti; in på scenen kommer det tyska språkområdets första professionella kvinnliga författare Sophie von la Roche, en skribent som skriver mot betalning. ”Hon var den mest underbara kvinna jag träffat, ingen kan jämföras med henne”, skriver den unge Johann Wolfgang von Goethe som 1772 går till fots från Wetzlar till Ehrenbreitstein för att träffa författarinnan till en bok ”som måste läsas och älskas av alla”. Hennes debutbok blev också en bestseller, översatt till franska, engelska, holländska, ryska, danska och svenska. På många sätt är Sophie von la Roches liv lika dramatiskt som hennes hjältinnas. Som den äldsta i en syskonskara av tolv flickor och en pojke får Sophie en ”manlig” uppfostran. Tre år gammal läser hon böckerna i sin fars bibliotek. I en era där underbarn står högt i kurs och med en grasserande analfabetism bland kvinnor (90 procent) gynnar hennes far, Georg F Gutermann, en anhängare av upplysningens idéer med visioner om ett modernt barnafödande, Sophies tidiga kunskapstörst. Däremot förvägras hon en ”opassande” akademisk utbildning. Sitt imponerande encyclopediska vetande förvärvar Sophie som autodidakt. Efter en tragisk kärlekshistoria med en italiensk katolsk kollega till fadern, avvisad av pietisten Gutermann, träffar Sophie 1750 sin kusin Christoph M Wieland, en 16-årig student. De delar samma vetgirighet, samma kärlek till litteratur och filosofi, samma lidelse för upplysningens idéer, en tro på det sköna och goda, en stark känslosamhet och kallet att skriva och undervisa. 1753 slår Sophie upp deras förlovning. Men en djup vänskap följer dem livet ut. 1805 skriver Wieland till Sophie: ”Om inte ödet fört oss samman 1750 hade jag aldrig blivit diktare”. I stället gifter sig Sophie med Georg Michael la Roche, privatsekreterare till furstendömet Warthausens härskare, greve Friedrich von Stadion, en av upplysningens starkaste politiska tyska företrädare. Då von Stadion och la Roche kallas till hovet hos den mäktige kurfursten i Mainz 1754 börjar en ny tillvaro för Sophie med officiella förpliktelser och en glansfull roll som hovdam och von Stadions mest favoriserade konversationspartner. Varje förmiddag tar hon del av de senaste böckerna i upplysningens anda (Voltaire, Diderot, Montesquieu) och nyheterna från hovet i Paris och förmedlar detta till von Stadion under promenader, middagar, kostymbaler, etcetera. Hon lägger sig till med en redaktionell arbetsstil som hon senare drar nytta av som journalist. Men i denna höviska rokokons guldålder lägger man mera an på hur nyheter och kunskap förmedlas än vad som förmedlas, klagar Sophie i sina brev. I hela sitt liv för Sophie en omfattande korrespondens. Brevskrivandet var den tidens viktigaste kommunikationsmedel. Man skrev ständigt och sökte övertrumfa varandra i känslosamhet. Sophies brev vittnar om hennes starka förankring i en borgerlig uppfostran där sparsamhet, arbete, gudfruktighet, pragmatism och verklighetsmedvetande är dygd. Redan i tidiga brev formulerar hon sitt livs credo – att undervisa unga flickor till ett bättre och mer likaberättigat liv. Med hovlivets intrigans, prunk och slöseri förlikar hon sig aldrig. Sin bok fullbordar Sophie på Bönnigheim där paret la Roche med fem barn bor efter von Stadions död. Drivkraften för boken är saknaden efter de två döttrarna som skickats till ett internat i Strasbourg. I sin ensamhet skapar Sophie en låtsasvärld och en ”papierenes Mädchen”, en flicka på papper, Sophie von Sternheim. Ett annat motiv är Sophies pedagogiska intresse. I breven till Emelia låter hon sin hjältinna leva och lära ett liv där praktiska och intellektuella förtjänster går hand i hand. Till skillnad från Samuel Richardsons gråtmilda och typiserade Pamela och Clarissa, visar sig Fräulein von Sternheim vara en individuellt tänkande och handlande individ, en tuff tjej som överlever – kidnappning, olycklig kärlek, missförstånd och mordförsök då hon begravs levande i en grotta på skotska landsbygden. Men trots att boken ges ut anonymt vet man snart vem som skrivit Sternheim, som blir en dundrande succé. Från Weimar skriver Herder hur bokens sanning rört honom och Johann Heinrich Merck anser den mer än en bok – ”den är en människosjäl.” Särskilt betydelsefull är boken som en uppbygglig utvecklingsroman och som en impuls för kvinnor att börja läsa. Den första moderna tyska brevromanen är deras – Fräulein von Sternheim deras förebild. Sophie kan nu själv ha ett litet Musenhof i familjens stora hus. Här samlas Goethe, Wieland, bröderna Jacobi, Merck, furstinnan Anna Amalia av Weimar och andra till ”sentimentala konferenser”, där man läser egna och andras brev som man samlat ihop från kända och okända. Här når kulten kring känslosamheten en höjdpunkt; ju fler tårar som flödar, desto bättre. Efter några års uppehåll skriver Sophie ännu en brevroman – ”Rosaliens Briefe” (1779–81). Vid den tidpunkten bor familjen i Speyer. Men trots upphöjningen till adelsstånd har deras finansiella situation försämrats och Sophie börjar nu skriva för pengar. Med ”Pomona für Teutschlands Töchter” ger sig Sophie i kast med ännu ett banbrytande projekt – en kvinnotidning. Dittills har läsning för kvinnor givits ut av män med deras åsikter hur kvinnor bör vara. I introduktionen till Pomona skriver Sophie: ”Här vill jag säga vad jag som kvinna anser”. I två år kommer den populära tidningen ut varje månad med 100 sidor upplysning: praktiska råd och bildande uppsatser. Större delen skriver Sophie själv. Likaså börjar hon resa, till Schweiz, Frankrike, Holland och England. Också hennes reseberättelser är spännande och uppbyggliga böcker. Vid 54 års ålder är hon den första kvinnan över huvud taget som börjar bestiga Mont Blanc. Efter Georg Michaels död och som en följd av franska revolutionen och Napoleonkrigen hamnar Sophie på obestånd. Hon arbetar nu professionellt som författare (Moraliska berättelser, Brev till Lina som flicka, Brev till Lina som mor) men stöds även av sin rike svärson, köpmannen Peter Brentano i Frankfurt/Main, far till två av Sophies berömda barnbarn, Clemens Brentano och Bettina von Arnim (f Brentano). Sophies sista verk är självbiografin ”Melusines Sommerabende”; den ges ut posthumt av hennes käre Wieland. För eftervärlden förblir Sophie i stort sett bortglömd; hon delar samma öde som de flesta kvinnliga författare och konstnärer. Då hon uppmärksammas är det som Goethes väninna, Wielands fästmö, Brentanos mormor. Först i dag inser man hennes betydelse som en litterär förnyare. I en av minnesårets utställningar finns omslaget till Sophies bok ”Mein Schreibetisch” (1799). Det är revolutionerande. Ty där gör Sophie upp med konventionen om kvinnan vid sitt bakbord, syskrin etcetera. Framför en hög bokhylla inramad av ett draperi sitter Sophie och skriver vid sitt kära skrivbord – koncentrerad, allvarlig och andäktig. Lisbeth Lindeborg essa@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 8603, "headline": "Världens Strindberg", "summary": "Strindberg - död eller levande, SVT 1 21.00. Marie Nyreröd och Marie Lundström berättar om August Strindbergs efterföljare i världen i dag. Författaren Maja Lundgren ser likheter mellan sig själv och Strindberg.", "article": "För bara några månader sedan dog August Strindbergs sista barn, dottern Anne-Marie, född 1902. Nu finns inte längre någon direktlänk till vår store författare genom hans ättlingar, Strindbergs familj är borta. Men Strindberg har \"familjer\" runtom i världen. Det visar Marie Lundström och Marie Nyreröd i sin mycket välgjorda film \"Strindberg - död eller levande\" som sätter punkt för SVT:s satsning på August Strindberg under de gångna helgerna. Strindbergs enorma bredd och djup får en bra bild när ett antal Strindbergälskare från Sverige och andra delar av världen ska sätta en etikett på honom: \"Antiauktoritär.\" \"Oroande.\" \"Direkt.\" \"Gränslös.\" \"Originell.\" \"Beroende av kvinnor.\" \"Ensam.\" Strindberg kan läsas, tolkas och spelas, på många olika vis. I Peking, där socialismen lever parallellt med en ny kapitalism och det är tillåtet att bli rik och få förverkliga sina egna drömmar, spelar man Strindbergs \"Lycko-Pers resa\", berättelsen om att bli sin egen lyckas smed. I kinesernas ögon har \"Lycko-Per\" också fått har en politisk laddning. För de unga kineser på teaterutbildning som spelar föreställningen har den också en annan dimension. \"Lycko-Per\" är föräldrarlös och ensam i världen, och de flesta av dagens unga kinser är ensambarn, utan syskon, helt i enlighet med myndigheternas stränga befolkningsregler, och de unga känner igen sig i \"Lycko-Per\". I Los Angeles finns sedan länge en särkild Strindbergstradition och när Marie Lundström kommer på besök ska man sätta upp \"Stora landsvägen\" från 1909, skriven av en åldrande författare som delar med sig av sina livserfarenheter. \"Stora landsvägen\" blev Strindbergs sista skådespel och innehåller både småelaka personangrepp och en viss självrannsakan. Under August Strindbergs sista år i livet blossade den så kallade \"Strindbergsfejden\" upp, en hetsig kulturdebatt där flera hundra debattörer skrev inlägg under nästan två års tid. Debatten initierades av Strindberg själv som gick till attack mot bland annat Verner von Heidenstam, kungamakten, kyrkan och Svenska akademien. Det finns onekligen vissa likheter med den debatt som följde i höstas på Maja Lundgrens bok \"Myggor och tigrar\" där hon namnger ett antal kulturpersonligheter som beskylls för bland annat mobbning, otrohet och manschauvinism. Maja Lundgren medverkar i programmet och ser vissa paralleller mellan de två olika debatterna. Bland annat känner hon igen beskyllningen om att vara en \"perspektivlös galning\". - Det var inte Strindberg och det är inte jag, säger hon. När hon får välja ett favoritcitat av Strindberg blir det detta: \"Jag är ställd under observation, därför att jag misstänkes vara klok\" ur \"Stora landsvägen\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 8648, "headline": "Folkkär och hyllad biofilm blir musikal", "summary": "Filmen blev Oscarsnominerad och folkkär. I höst kommer ”Så som i himmelen” tillbaka, som musikal. – Vi ska göra en svensk Puccini, säger Kay Pollak.", "article": "Filmen ”Så som i himmelen” blir musikal. Berättelsen får sin nya skrud på Oscarsteatern i Stockholm, med premiär den 13 september 2018. När DN ringer producenterna Vicky och Johan von der Lancken och manusförfattaren Kay Pollak har de just haft möte. Alla tre samlas runt högtalartelefonen för att prata om hur idén kom till. – När jag såg filmen första gången var jag helt tagen. Kunde inte släppa den. Just den här berättelsen om hur en världsman åker tillbaka till hembygden och möter flickan i byn. Jag blir alldeles rörd när jag tänker på det nu. Så för ungefär tio år sedan fick jag idén att göra det till musikal, säger Vicky von der Lancken. Redan då tog hon kontakt med Kay Pollak. Men det skulle dröja ett decennium och sex erbjudanden från internationella produktionsbolag innan Pollak valde att låta realisera idén. Storbolagen gick bet. – Vicky och jag har pratat med varandra om detta från början. Jag visste att hon ville bevara själen, fokuset på kärlekshistorien, och inte göra något jippoaktigt, säger Kay Pollak. – För i grunden är ju detta en berättelse om att lära sig våga älska. Och om att musik frigör människor. Hur ska ni använda musikalformen? Kommer ni att lyfta fram någon särskild aspekt som inte lät sig berättas i filmen? – Vi kommer att utgå från ”Gabriellas sång”, det är en grundreferens. Sedan kan det bli både balladaktigt och mer fartigt. De olika karaktärerna ska utnyttjas ännu mer. Arne (porträtterad av Lennart Jähkel i filmen) kommer garanterat att ha en egen låt till exempel, den blir nog rolig, säger Johan von der Lancken. Några kompositörer har anlitats för att komplettera musiken i filmen med nya låtar. – Vi ska göra en svensk Puccini. Både smärta och kärlek, fortsätter Kay Pollak. Han berättar också att historien kommer att fortsätta ha ett starkt fokus på det säregna i de norrländska karaktärernas hembygd. – Det blir vad vi kallar burleska och bondska danser. Det är inga stjärnor från Manhattan som ska dansa, utan några bönder från en by. De måste göras roliga och få sitt eget språk, säger Pollak. Bondska danser, ja. I samband med filmpremiären av ”Så som i himmelen” fick den kritik för att närma sig norrlänningar med ett kolonialt perspektiv. ”Skildringen av byns befolkning tar avstamp i idén om Norrland som en råvarukälla; precis som provinsens naturtillgångar är de infödda råa, obearbetade, oförstörda och mogna att skörda”, skrev DN:s Po Tidholm. Hur tänker ni kring den kritiken nu, när det har gått några år och ni ska plocka upp berättelsen på nytt? – Hur många människor i Norrland gick man ur huse för att se den och älskade den? Personerna var kärleksfullt skildrade, tycker jag. Sedan kan man alltid anse att det finns stereotyper och allt möjligt, svarar Kay Pollak. – Målet är att skildra vanliga människor på ett kärleksfullt sätt. Det kunde lika gärna ha handlat om en by i Västergötland. Den gick i två år i Australien och gjorde succé. Där finns ju inga norrlänningar. Utöver den kritiken blev filmen, och inte minst Michael Nyqvists rolltolkning, hyllad och folkkär. Men Pollak och de båda von der Lancken funderar inte särskilt mycket på hur de ska leva upp till förväntningarna. – Jag tänker inte så, och skulle inte kunna göra det. Musikalversionen är sitt eget universum. Och även om många har Michael Nyqvist framför sig så kommer de att gå in i den nya skådespelarens rolltolkning i samma stund som han börjar. Nu väntar planering, förhandlande med skådespelare och manusskrivning innan repetitionerna drar i gång i sommar. Efter spelperioden i Stockholm finns tankar på att ta föreställningen vidare ut i landet. – Vi har redan pratat med en annan teater, säger Vicky von der Lancken och ler med rösten när hon avslutar: – Men först går vi till premiär. Kay Pollaks folkkära film hade premiär 2004. Berättelsen kretsar kring den internationellt kände dirigenten Daniel Daréus som återvänder till sin norrländska hemby, där han en gång varit mobbad. Han blir ledare för kyrkokören och förälskad i en av dess medlemmar. Filmen var 2004 års mest sedda svenska film med 1 158 415 besökare, och nominerades till åtta guldbaggar och en Oscar. Musikalversionen har premiär på Oscarsteatern i Stockholm den 13 september 2018. Producent: Vicky och Johan von der Lancken. Manus: Kay och Carin Pollak. Vilka de övriga medverkande blir är inte fastslaget än. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8655, "headline": "TV4 visade oralsex vid lunchtid – kritiseras av föräldrar", "summary": "Mitt på onsdagen visade TV4 ”Anomalisa” – som innehåller scener med bland annat oralsex. Filmen har kallats ”porrfilm” och kritiseras starkt av flera föräldrar. Nu berättar Statens medieråd att filmens sjuårsgräns gäller för visningar på bio – men inte tv.", "article": "Sexscenerna på TV4 blev för mycket för många föräldrar på onsdagen. När den animerade filmen ”Anomalisa” sändes vid lunchtid blev förvåningen stor runt om i landet när sexscener – som bland annat visade oralsex – plötsligt dök upp i rutan. Under eftermiddagen lämnade ett stort antal personer kritiska kommentarer på TV4:s Facebooksida på grund av att man visade filmen, som enligt Statens medieråd har en sjuårsgräns, under en tid på jullovet då många barn tittar på tv. ”Att visa porrfilm (Anomalisa) mitt på ljusa dagen är INTE okej. Det känns som ett övergrepp och jag blir riktigt arg på hur korkade ni är som försöker spela oskyldiga för att medierådet tillåtit en porrfilm från 7 år”, skriver en förälder på Facebooksidan. En annan person kritiserar också TV4 hårt för att man har visat filmen med sexscenerna: ”Hur kan ni visa porrfilm för barn”, lyder kommentaren. Statens medieråd tar fram åldergränser för filmer – men dessa är främst riktade mot visningar på bio och inte tv, berättar utredaren Jan Christofferson vid Statens medieråd. – De åldergränser som fastställs av myndigheten gäller filmer som visas vid allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar, och ofta innebär detta biografer, säger han. Men han menar också att reglerna inte är avsedda för tv-visningar. – Tv är något helt annat. Då är det andra regler som gäller, säger han vidare. Malin Willers, tillförordnad presschef på TV4, skriver i ett sms till DN att ”vi beklagar om tittare har tagit illa vid sig” på grund av sändningen. Hon skriver vidare att ”det är Statens medieråd som fastställer åldersgränser för filmer som visas i Sverige”. Malin Willers berättar också att TV4 använder de gränser som Statens medieråd tar fram: ”Det stämmer att det gäller bio men även vi förhåller oss till dessa regler eftersom det inte finns någon statlig myndighet för att utförda regler för åldersgränser i tv.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 8660, "headline": "”Så som i himmelen” blir musikal", "summary": "Filmen blev Oscarsnominerad och folkkär. I höst kommer ”Så som i himmelen” tillbaka, som musikal. – Vi ska göra en svensk Puccini, säger Kay Pollak.", "article": "Filmen ”Så som i himmelen” blir musikal. Berättelsen får sin nya skrud på Oscarsteatern i Stockholm, med premiär den 13 september 2018. När DN ringer producenterna Vicky och Johan von der Lancken och manusförfattaren Kay Pollak har de just haft möte. Alla tre samlas runt högtalartelefonen för att prata om hur idén kom till. – När jag såg filmen första gången var jag helt tagen. Kunde inte släppa den. Just den här berättelsen om hur en världsman åker tillbaka till hembygden och möter flickan i byn. Jag blir alldeles rörd när jag tänker på det nu. Så för ungefär tio år sedan fick jag idén att göra det till musikal, säger Vicky von der Lancken. Läs mer: Kay Pollak i Oscarshimmelen Redan då tog hon kontakt med Kay Pollak. Men det skulle dröja ett decennium och sex erbjudanden från internationella produktionsbolag innan Pollak valde att låta realisera idén. Storbolagen gick bet. – Vicky och jag har pratat med varandra om detta från början. Jag visste att hon ville bevara själen, fokuset på kärlekshistorien, och inte göra något jippoaktigt, säger Kay Pollak. – För i grunden är ju detta en berättelse om att lära sig våga älska. Och om att musik frigör människor. Hur ska ni använda musikalformen? Kommer ni lyfta fram någon särskild aspekt som inte lät sig berättas i filmen? – Vi kommer utgå från ”Gabriellas sång”, det är en grundreferens. Sedan kan det bli både balladaktigt och mer fartigt. De olika karaktärerna ska utnyttjas ännu mer. Arne (porträtterad av Lennart Jähkel i filmen) kommer garanterat ha en egen låt till exempel, den blir nog rolig, säger Johan von der Lancken. – Vi ska göra en svensk Puccini. Både smärta och kärlek, fortsätter Kay Pollak. Han berättar också att historien kommer att fortsätta att ha ett starkt fokus på det säregna i de norrländska karaktärernas hembygd. – Det blir vad vi kallar burleska och bondska danser. Det är inga stjärnor från Manhattan som ska dansa, utan några bönder från en by. De måste göras roliga och få sitt eget språk, säger Pollak. Bondska danser, ja. I samband med filmpremiären av ”Så som i himmelen” fick den kritik för att närma sig norrlänningar med ett kolonialt perspektiv. ”Skildringen av byns befolkning tar avstamp i idén om Norrland som en råvarukälla; precis som provinsens naturtillgångar är de infödda råa, obearbetade, oförstörda och mogna att skörda”, skrev DN:s Po Tidholm. Läs mer om skådespelaren Michael Nyqvists bortgång Hur tänker ni kring den kritiken nu, när det har gått några år och ni ska plocka upp berättelsen på nytt? – Hur många människor i Norrland gick man ur huse för att se den och älskade den? Personerna var kärleksfullt skildrade, tycker jag. Sedan kan man alltid anse att det finns stereotyper och allt möjligt, svarar Kay Pollak. – Målet är att skildra vanliga människor på ett kärleksfullt sätt. Det kunde lika gärna ha handlat om en by i Västergötland. Den gick i två år i Australien och gjorde succé. Där finns ju inga norrlänningar. Utöver den kritiken blev filmen, och inte minst Michael Nyqvists rolltolkning, hyllad och folkkär. Men Pollak och de båda von der Lancken funderar inte särskilt mycket på hur de ska leva upp till förväntningarna. – Jag tänker inte så, och skulle inte kunna göra det. Musikalversionen är sitt eget universum. Och även om många har Michael Nyqvist framför sig så kommer de att gå in i den nya skådespelarens rolltolkning i samma stund som han börjar. Läs mer: ”Så som i himmelen” slår rekord i Australien Nu väntar planering, förhandlande med skådespelare och manusskrivning innan repetitionerna drar igång i sommar. Efter spelperioden i Stockholm finns tankar på att ta föreställningen vidare ut i landet. – Vi har redan pratat med en annan teater, säger Vicky von der Lancken och ler med rösten när hon avslutar: – Men först går vi till premiär. ”Så som i himmelen” Kay Pollaks folkkära film hade premiär 2004. Berättelsen kretsar kring den internationellt kände dirigenten Daniel Daréus som återvänder till sin norrländska hemby, där han en gång varit mobbad. Han blir ledare för kyrkokören och förälskad i en av dess medlemmar. Filmen var det årets mest sedda svenska film och nominerades till åtta guldbaggar och en Oscar. Musikalversionen har premiär på Oscarsteatern i Stockholm den 13 september 2018. Producent: Vicky och Johan von der Lancken. Manus: Kay och Carin Pollak. Vilka de övriga medverkande blir är inte fastslaget än. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8682, "headline": "Lysande om kärleksfixering", "summary": "Cynisk desillusion och romantisk besatthet. I Claire Denis ”Let the sunshine in” går man från känsla till känsla. Och Juliette Binoche är en levande manifestation av fransk filmhistoria.", "article": "”Let the sunshine in” Regi: Claire Denis Manus: Claire Denis. Christine Angot. I rollerna: Juliette Binoche, Xavier Beauvois, Alex Descas, Philippe Katerine, m. fl. Längd: 1 tim, 34 min (15 år). Språk: franska Som Penelope vid sin vävstol skapar den frånskilda konstnärinnan Isabelle, spelad av Juliette Binoche, outtröttligt romantiska illusioner för att nästa dag brutalt repa upp dem. Hon ger inte upp, trots att karlarna hon möter är ett miserabelt gäng. En arrogant, gift bankir, en velig skådis som genast erkänner att han försöker lämna sin fru den fega vägen, genom att vara outhärdlig tills hon får nog. En karismatisk arbetarkarl som tror att hon kan överge sitt liv i konstvärlden för en makalös dans. En ömsint vän som plötsligt verkar vara kärleken i hennes liv för att i nästa sekund försvinna. Hon imponeras inte av dem, men hon förälskar sig ändå. Hon väntar sig ingenting, men hon hoppas alltid. Filmen handlar om det som förut var ett romantiskt ideal och nu nästan sorteras in under rubriken sexuell avvikelse: att bara kunna åtrå när man är kär – eller alltid bli kär i den man åtrår – och den emotionella utsatthet och förvirring det innebär. Men det handlar också om att vara konstnär, omgiven av gallerister och rika människor som tar för givet att man hör till deras krets fastän man inget äger. Om konstnärens hemlöshet. Den franska titeln, ”Un beau soleil intérieur”, ungefär: ett solsken i det inre, beskriver väl själva filmupplevelsen, varm, lugn och behaglig, även när den skildrar något kallt och naket. Isabelles inre sol är vårblek. Hon dras till den tillfälliga värmen hos män som också verkar kalla om fötter och magar. Paris är rätt kylslaget det med. Claire Denis ger oss varken den brutala noir-versionen från krimfilmerna eller det där glittriga bakverket som amerikanska regissörer ser. Bara en stor bullrig stad fylld med människors längtan. När Isabelle och skådespelaren kliver ut från en restaurang är det inte genom sammetsdraperier utan via uteserveringens tunga, smutsiga plastskynken. När Eiffeltornet en gång glittrar till är det som för att retas med henne. Solvärmen kommer i stället ifrån säkerheten och fingertoppskänslan i Denis hantverk. Hur hon sätter ihop sin film. Det tveklösa och okonventionella sättet att röra sig framåt i tid och drama. Tilliten till att publiken kan fylla i luckorna är stor. Här går man direkt från känsla till känsla. Och känslan är oftast ambivalens. I en imponerande monolog på en damtoalett drar förakt, förälskelse, sorg, längtan, humor över Binoches vidöppna ansikte som ett aprilväder. Har hon någonsin varit så bra? Det lite tröttsamt flickaktiga hos henne är plötsligt gripande nu när hon är äldre och flickigheten inte förväntad, accepterad eller praktisk. Den förvirrade, åldrande konstnärinnan på skyhöga stilettklackar är en levande manifestation av fransk filmhistoria; i sig en Penelopeväv där kärleksillusioner växer fram och slits upp i all oändlighet. Cynisk desillusion samexisterar med romantisk besatthet. Sexistisk fixering vid unga kvinnor med en frihet från åldersrasismen som protestantiska européer bara kan drömma om. Ibland blir kärleksfixeringen banal, ibland överkomplicerat och pervers. Ibland tycker man att ’nä men nu får de väl lägga av med sina sexuella intriger och existentiella spekulationer någon gång’. Men så kommer en sån här film: en ganska oansenlig del av den stora väven men extra känslig och lysande. Då blir hela projektet meningsfullt igen. Se mer. Tre bra filmer om vanskligt, sexuellt sökande: ”En eld i mitt hjärta” av Alain Tanner (1987), ”Venusfällan” av Robert van Ackeren (1988) och Exotica av Atom Egoyan (1994). ", "article_category": "culture"}
{"id": 8718, "headline": "Fantasifulla tolkningar av drottning Kristina och hennes tid", "summary": "För 375 år sedan fick Kristinehamn sina stadsrättigheter från Drottning Kristina. Stadens konstmuseum firar nu detta med utställningen \"Queen Kristina!\", vars blandningar får Lotta Jonson på gott humör.", "article": "Drottning Kristina stimulerar fantasin som ingen annan svensk regent. Det visar inte minst utställningen \"Queen Kristina!\" på Kristinehamns konstmuseum. Där tolkar ett tjugotal konstutövare drottningen och hennes tid på de mest skilda sätt. Bidragen ackompanjeras av ett antal historiska föremål: en himmelsäng, ett förtennat badkar, kistor, broderade tyger, kabinettsskåp, porträtt med mera, inlånade från museer och samlare. Ambitionen är att stimulera alla sinnen. Det är uppfriskande originellt med bland annat provsmakning av rosendoftande parfait toppad med pistagenötter, lutspel och drottningkronor gjorda av konservburkar. \"Queen Kristina!\" var från början en beställning från kommunen; 375 år har gått sedan Kristinehamn fick namn och privilegier av drottningen. Ett otippat uppdrag för ett samtidskonstmuseum, vars utgångspunkt nu skulle vara barockt 1600-tal. Lösningen blev att låta ett antal formgivare, modeskapare, dramatiker, bild- och ljudkonstnärer gestalta Kristinas tid med ett personligt och nutida perspektiv. Barockens förkärlek för illusionsmakeri visas redan i entrén. Installationen \"Credenza\" består av ett par dekorerade bordshalvor som med hjälp av en spegel blir till två praktfulla hela; ett magiskt trick av Rolf Stålberg. Väl inne i utställningens största rum dominerar en vägg med ett gigantiskt fotocollage, \"The laboratory\" av Cecilia Ömalm. Där syns delar av bland annat Palazzo Corsini, Kristinas hem i Rom, tillsammans med böcker och brev från Vatikanen, liksom det dokument där drottningen avsäger sig tronen. På golvet framför finns Klara Kristalovas växter och keramiska djur. De ska föra tankarna både till Kristinas samlande och hennes intresse för det ockulta. På väggarna hänger målningar av Ernst Billgren och Mamma Andersson är representerad med tolv träsnitt, flera med jakt- och naturmotiv. På ett bord tronar ett trettiotal penisar i stengods, Per B Sundbergs ”Flöjtar”. På ett annat står höga bonbonjärer på fot och en skylt med ”Lyft på locket!”. Snart letar sig dofter av myrra, kardemumma, stjärnanis, nejlikor och ingefära ut i rummet; kryddor som användes redan under Kristinas tid. Också alla flaskor med tinkturer, örtextrakt och elixir i Lisa Jeannins och Rolf Schuurmans lilla tält ”Alchemillas apotek” är tillägnade drottningen, som gärna sysslade med alkemi och hade ett eget laboratorium i Rom. Ljud är ett viktigt inslag i \"Queen Kristina!\" Dramatikern Karl Dunér valde ut dryga två hundra texter ur drottningens privata brev, maximer och tänkespråk, som skådespelare läser i en loop. Många av citaten känns verkligt moderna. Numera betonas ofta de queera inslagen i Kristinas gestalt men i Kristinehamn är de mer undanskymda. En association åt det hållet finns förstås i titeln. En annan hos modeskaparen Ann-Sofi Back, vars androgyna Kristina-kollektion balanserar fint mellan manligt och kvinnligt. Här finns guld och glitter men också plagg med krigiska eller religiösa övertoner. ”Queen Kristina!” rör sig respektlöst mellan då och nu. All pedagogik lyser med sin frånvaro även om guiden i hörlurarna ger vissa historiska fakta. Å andra sidan är det just den icke-logiska strukturen och kontrasterna mellan olika uttrycksformer som får mig på gott humör. Att som här både få se, höra, känna, dofta och smaka är stimulerande. Fast förstå Kristina och hennes 1600-tal fullt ut kan vi förstås aldrig göra. Fakta om \"Queen Kristina!\" i Kristinehamn Grupputställningen ”Queen Kristina! En totalupplevelse från barock till nutid” visas på Kristinehamns konstmuseum till och med den 21/1. Här tolkas drottningen och hennes tid av ett tjugotal nutida konstnärer, modedesigners, formgivare och kulturpersonligheter. Även antikviteter har lånats in för belysa barocktiden. Kristinehamn fick stadsprivilegier av Drottning Kristina 1642 och samtidigt med 375-årsjubileet firar stadens konstmuseum, inrymt i en gammal panncentral, 20 år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8733, "headline": "Ingvar Oldsbergs advokat: Det är kränkande särbehandling", "summary": "Den folkkäre programledaren Ingvar Oldsberg tvingades lämna ”Bingolotto” med omedelbar verkan i början av december. Han har fortfarande inte fått reda på skälen till att samarbetet avbröts. – Ingvar Oldsberg har inte gjort något fel, säger hans advokat Michael Fischbein.", "article": "I mitten av hösten inledde flera produktionsbolag knutna till TV4 interna utredningar om arbetsförhållanden i spåren av #metoo. Den 8 december fick Ingvar Oldsberg, programledare för ”Bingolotto” veta att han skulle lämna programmet med omedelbar verkan. Läs mer: Ingvar Oldsberg tvingas lämna ”Bingolotto” efter utredning – Det här är en åtgärd vi har vidtagit på basis av en arbetsmiljöutredning som produktionsbolaget gjort där man har konstaterat arbetsmiljöproblem. Jag och Folkspel har, i samråd med TV4, beslutat att avsluta samarbetet med Ingvar Oldsberg, sade Hans Sahlin, vd på Folkspel, till DN då. För Ingvar Oldsberg slog nyheten ned som en blixt från en klarblå himmel. Han berättade för DN att han fick pressreleasen och inte haft någon kontakt med TV4, men att personalansvariga genomfört intervjuer med anställda inom programproduktionen – dock inte med honom. Läs mer: Ingvar Oldsberg planerar att stämma sina arbetsgivare Nu, tio dagar senare, har han ännu inte fått något svar på vilka skälen till kontraktsbrottet är. – Jag har gått igenom allting och funnit att det är precis som Ingvar Oldsberg säger - han har inte över huvud taget fått någon som helst förklaring för varför han fått sparken från Bingolotto, förutom det som framkommit i media om att det skulle röra sig om interna arbetsmiljöproblem, säger Michael Fischbein, advokat på Juristhuset och den jurist som Ingvar Oldsberg anlitat. – Ingvar har begärt att få ut skälen, både muntligen och skriftligen, men man har vägrat att lämna ut det. Från att vara anställd och uppdragstagare och sedan bli avskedad inför hela svenska folket, utan att få någon som helst förklaring, det är väldigt allvarligt, säger han och fortsätter: – Det finns inte något som helst belägg att Ingvar Oldsberg har gjort fel och utsatt någon för något. Då hade man fått mer underlag om det funnits något. Sättet han blivit sparkad på talar för att det inte finns något underlag. Vad är underlaget som du tagit del av? – Vad jag också bygger det här på är frånvaron av handlingar, en rapport eller att man säger att man vägrar lämna ut någonting. Ska man sparka någon och anklaga någon för någonting måste man ha belägg för det. Det finns inget stöd för det. Ingvar Oldsberg har inte gjort något fel. Men det innebär också att det Folkspel, TV4 och Warner Bros har gjort utgör kränkande särbehandling. Därför att sparka någon utan grund eller motivering är i sig kränkande särbehandling, säger Michael Fischbein. – Så här får man inte bete sig som arbetsgivare. Jag har jobbat i 25 år och sett hundratals liknande ärenden, men aldrig varit med om någon fått sparken utan förklaring, säger han. Vilka har ni fått underlag från? – Vi har haft kontakt med alla tre aktörerna, men alla vägrar berätta. Folkspel har till och med skriftligen meddelat att han inte får någon information. De kallar det för ett internt personalärende, men personalen här är ju Ingvar Oldsberg själv. Man förstår att de inte vill gå ut i media med det, men Ingvar Oldsberg måste ju få veta vad för typ av händelser det handlar om. Ingvar Oldsberg är i det här fallet uppdragstagare eftersom han varit programledare genom sitt eget bolag. Gäller arbetsmiljölagen då? – Man kan jämställa en uppdragstagare med en anställd i de här fallen. Det är kränkande särbehandling oavsett om du är uppdragstagare eller anställd. Då kan man göra en analogi med lagen om anställningsskydd, där det framgår att du måste få reda på grunderna till avsked skriftligen. Uppdragsgivaren måste lämna ut skälen, oavsett, det är praxis, säger Michael Fischbein. Hur kommer ni gå vidare? – Nu har jag kunnat konstatera det här är kränkande särbehandling av Ingvar Oldsberg. Nu måste jag sitta ned med det här och gå igenom juridiken. Vi vill se vad motsidan gör, vi kräver och vädjar att få en förklaring. De är välkomna att höra av sig till mig eller Ingvar Oldsberg. Man får en chans att rätta sig och då handlar det om att vi får en förklaring, det är det vi begär. Sen får vi ta det från det såklart, säger han. Hans Sahlin, vd på Folkspel, vill inte ställa upp på en intervju utan skickar följande sms till DN: ”Vi anser att vi delat med oss av tillräckligt mycket information till Ingvar. Som tidigare nämnts är det här ett personalärende hos Warner med många inblandade. Folkspel varken kan eller vill av hänsyn till andra kommentera saken ytterligare.” TV4-Gruppens pressansvarige Magnus Törnblom hänvisar alla frågor vidare till Folkspel. DN söker Warner Bros för en kommentar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8745, "headline": "Springsteen summerar livet", "summary": "När Bruce Springsteen ställer sig ensam på scen på Broadway, och för första gången med en manusbunden show, låter han som en klok morfar som har försonats med alla delar av sin dysfunktionella familj.", "article": "Bruce Springsteen ”Springsteen on Broadway” Scen: Walter Kerr Theatre, New York Det snöar på tvären vid Times Square, poliser med maskingevär håller vakt i gathörnen, religiösa dårar drar runt med plakat, amerikanska turister med exotiska dialekter låter sig fotograferas med folk utklädda till Marvelfigurer och allt är som vanligt. Inne i värmen på lilla Walter Kerr Theatre ska Bruce Springsteen snart gå på scen. Broadway kan tyckas vara en märklig plats för en enmansföreställning om musik, klass, arbetsmoral och hårt kämpande föräldrar, men det finns en logik i att Springsteen valt att vara just här. Han har genom sin karriär alltid varit inkluderande, alltid sett till att ställa sig i mittfåran av den amerikanska kulturen. Och även nu, när det politiska klimatet är mer polariserat än det någonsin varit, är han noga med att inte stöta bort människor, att vara den där positiva, konstruktiva kraften i människors liv. Det är inte första gången Bruce Springsteen varvat musik med att prata på scen – det har förekommit en hel del långa mellansnack genom åren – men han aldrig gjort det i det här formatet. ”Springsteen on Broadway” är en strukturerad och manusbunden föreställning som, till skillnad från hans vanliga konserter, är exakt likadan från kväll till kväll. Han spelar samma låtar och läser sitt manus från en prompter ovanför huvudet på publiken. Ibland känns det lite begränsande, men för det mesta lyckas han verkligen leverera texten på ett levande och angeläget sätt, och han är ofta både rörande och befriande självironisk. Han spelar femton väl valda låtar i enkla akustiska versioner, de flesta på akustisk gitarr men somliga vid flygeln, och med undantag från de två sånger där hans fru Patti Scialfa gör honom sällskap och sjunger stämmor är han ensam på den sparsamt dekorerade scenen. Miljön ska nog föreställa något slags backstageutrymme under en arena och själv är han klädd i jeans och svart t-shirt. Det är det enda jag kan hålla emot honom; att han envisas med en tröttsam rockestetik och använder tråkiga typsnitt av vildavästernsnitt. För övrigt måste jag nog erkänna att jag älskar honom vid det här laget, att det först tvivelaktiga uppdraget att bevaka Springsteenkonserter åt DN genom åren förvandlat mig till en hängiven beundrare. Jag lyssnar sällan på honom privat, men jag tänker ofta på honom, för jag kan inte komma på någon annan artist på hans nivå som lyckats vara större än livet och ändå så nära sin publik och så upphöjt mänsklig. Springsteen ville bli känd, och han axlade redan från början ansvaret att vara publikens projektionsyta, att vara en förebild och uppbygglig kraft på alla de sätt han kunde. Och nu är han det mer än någonsin. Den röda tråden i hans föreställning är familjen, uppväxten med den deprimerade fadern och den hårt arbetande modern, klassmedvetandet, värdigheten och arbetsmoralen. Och han får fram en fin poäng som säger något om samtiden: hur arbetarklassen i hans föräldrars generation bekämpade sina inre demoner, hur de slogs för värdighet, både andligt och fackligt. Och hur dagens bittra amerikanska arbetarklass riktar hela sin ilska utåt, hur kampen förs mot halmdockor och påhittade kulturella – men mindre sällan ekonomiska – eliter. Jag imponeras av att Springsteen vågar summera livet, nästan som om det vore över, att han (som vanligt) ser sin egen roll så tydligt. Medan Mick Jagger skaffar sig en femtio år yngre flickvän och hoppar omkring i tonårssneakers låter Springsteen som en klok morfar. Jag får nästan känslan att han säger adjö nu. Både i den biografi han gav ut förra året och under själva föreställningen är det uppenbart att terapi haft en enorm betydelse i hans liv. Hans förmåga att förlåta och se hur alla medlemmar i hans stora dysfunktionella arbetarklassfamilj spelade de roller de givits känns uppriktig, men också som resultatet av hårt arbete. Det är en (dyr och svåruppnådd) lyx att få se Bruce Springsteen i det här lilla formatet. Teatern har ungefär niohundra hårt packade platser, och för att understryka intimiteten lämnar han ibland mikrofonen och sjunger eller talar rakt ut i rummet. Han är politisk, men behöver knappast ta i för att publiken ska förstå vad han menar. Han pratar om vad som inspirerade honom att skriva ”Born in the USA” och hur den missförståtts, och han talar om sorgen i att behöva uppleva det här ”sorgliga kapitlet i nationens historia” men väljer ändå att hoppas på att vändningen kommer. Sedan gör han en obeskrivligt stark version av ”The rising”. Springsteen har alltid haft en förmåga att förmedla en närmast magisk känsla av angelägenhet. Trots att han hatade sin katolska grundskola och säger sig vara botad från alla typer av religiositet avslutar han med trosbekännelsen. Det är ett överraskande grepp, men eftersom han lyckas förmedla ordens allmängiltighet blir den snarare till en vacker bön om värdighet och solidaritet. Snudd på radikal. Sedan spelar han ”Born to run”. När ljuset tänds och han lämnar scenen öppnas dörrarna och snön och kylan väller in i rummet. Han axlade redan från början ansvaret att vara publikens projektionsyta, att vara en förebild och uppbygglig kraft. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8751, "headline": "Bruce Springsteen på Broadway: En nästan magisk känsla av angelägenhet", "summary": "När Bruce Springsteen ställer sig ensam på scen på Broadway, och för första gången framför en manusbunden show, låter han som en klok morfar som har försonats med alla delar av sin dysfunktionella familj.", "article": "Det snöar på tvären vid Times Square, poliser med maskingevär håller vakt i gathörnen, religiösa dårar drar runt med plakat, amerikanska turister med exotiska dialekter låter sig fotograferas med folk utklädda till Marvelfigurer och allt är som vanligt. Inne i värmen på lilla Walter Kerr Theatre ska Bruce Springsteen snart gå på scen. Broadway kan tyckas vara en märklig plats för en enmansföreställning om musik, klass, arbetsmoral och hårt kämpande föräldrar, men det finns en logik i att Springsteen valt att vara just här. Han har genom sin karriär alltid varit inkluderande, alltid sett till att ställa sig i mittfåran av den amerikanska kulturen. Och även nu, när det politiska klimatet är mer polariserat än det någonsin varit, är han noga med att inte stöta bort människor, att vara den där positiva, konstruktiva kraften i människors liv. Det är inte första gången Bruce Springsteen varvat musik och prat på en scen – det har förekommit en hel del långa mellansnack genom åren – men han aldrig gjort det i det här formatet. ”Springsteen on Broadway” är en strukturerad och manusbunden föreställning som, till skillnad från hans vanliga konserter, är exakt likadan från kväll till kväll. Han spelar samma låtar och läser sitt manus från en prompter ovanför huvudet på publiken. Ibland känns det lite begränsande, men för det mesta lyckas han verkligen leverera texten på ett levande och angeläget sätt, och han är ofta både rörande och befriande självironisk. Han spelar femton väl valda låtar i enkla akustiska versioner, de flesta på akustisk gitarr men somliga vid flygeln, och med undantag från de två sånger där hans fru Patti Scialfa gör honom sällskap och sjunger stämmor är han ensam på den sparsamt dekorerade scenen. Miljön ska nog föreställa något slags backstageutrymme under en arena och själv är han klädd i jeans och svart t-shirt. Det är det enda jag kan hålla emot honom i det här sammanhanget; att han envisas med en tröttsam rockestetik och använder tråkiga typsnitt av vildavästernsnitt. För övrigt måste jag nog erkänna att jag älskar honom vid det här laget, att det först tvivelaktiga uppdraget att bevaka Springsteenkonserter åt DN genom åren förvandlat mig till en hängiven beundrare. Jag lyssnar sällan på honom privat, men jag tänker ofta på honom, för jag kan inte komma på någon annan artist på hans nivå som lyckats vara större än livet och ändå så nära sin publik och så upphöjt mänsklig. Springsteen ville bli känd, och han axlade redan från början ansvaret att vara publikens projektionsyta, att vara en förebild och uppbygglig kraft på alla de sätt han kunde. Och nu är han det mer än någonsin. Den röda tråden i hans föreställning är familjen, uppväxten med den deprimerade fadern och den hårt arbetande modern, klassmedvetandet, värdigheten och arbetsmoralen. Och han får fram en fin poäng som säger något om samtiden: hur arbetarklassen i hans föräldrars generation bekämpade sina inre demoner, hur de slogs för värdighet, både andligt och fackligt. Och hur dagens bittra amerikanska arbetarklass riktar hela sin ilska utåt, hur kampen förs mot halmdockor och påhittade kulturella – men mindre sällan ekonomiska – eliter. Jag imponeras av att Springsteen vågar summera livet, nästan som om det vore över, att han (som vanligt) ser sin egen roll så tydligt. Medan Mick Jagger skaffar sig en femtio år yngre flickvän och hoppar omkring i tonårssneakers låter Springsteen som en klok morfar. Jag får nästan känslan att han säger adjö nu. Både i den biografi han gav ut förra året och under själva föreställningen är det uppenbart att terapi haft en enorm betydelse i hans liv. Hans förmåga att förlåta och se hur alla medlemmar i hans stora dysfunktionella arbetarklassfamilj spelade de roller de givits känns uppriktig, men också som resultatet av hårt arbete. Det är en (dyr och svåruppnådd) lyx att få se Bruce Springsteen i det här formatet, och i ett så pass litet rum. Teatern har ungefär niohundra hårt packade platser, och för att understryka intimiteten lämnar han ibland mikrofonen och sjunger eller talar rakt ut i rummet. Han är politisk, men behöver knappast ta i för att publiken ska förstå vad han menar. Han pratar om vad som inspirerade honom att skriva ”Born in the USA” och hur den missförståtts, och han talar om sorgen i att behöva uppleva det här ”sorgliga kapitlet i nationens historia” men väljer ändå att hoppas på att vändningen kommer. Sedan gör han en obeskrivligt stark version av ”The rising”. Springsteen har alltid haft en förmåga att förmedla en närmast magisk känsla av angelägenhet. Trots att han hatade sin katolska grundskola och säger sig vara botad från alla typer av religiositet avslutar han med trosbekännelsen. Det är ett överraskande grepp, men eftersom han lyckas förmedla ordens allmängiltighet blir den snarare till en vacker bön om värdighet och solidaritet. Snudd på radikal. Sedan spelar han ”Born to run”. När ljuset tänds och han lämnar scenen öppnas dörrarna och snön och kylan väller in i rummet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8760, "headline": "Sex fruntimmer spöar tio gubbar", "summary": "Kåseri. Jag är ingen expert när det gäller namn, men jag kan svära på att det är betydligt fler svenskar som har namnsdag under fruntimmersveckan än under gubbtian.", "article": "Fruntimmersveckan betyder ruskväder. Så sas det i alla fall när jag var barn och det spelade ingen roll hur somriga och vackra bilderna i veckotidningarna var. Det regnade. Nog för att jag bakar en hel del, inte minst till fredagsfikat på torsdagarna, men om de så hotar mig till livet skulle jag inte kunna säga vad som utmärker en Margaretatårta. Fruntimmersveckan tjatas det om varje sommar - som om det är något märkvärdigt med sex kvinnonamn i rad i almanackan, men det är långt ifrån rekord i genussammanhang. Den finns nämligen en manlig motsvarighet och den är betydligt längre. Namnforskarna brukar kalla den gubbtian och det är den vi är mitt uppe i just nu. Jag är road av namn och glad över att ha namnsdag på julafton. I alla fall var jag det som barn. Då var jag nämligen garanterad en tidig klapp. Jag fick min namnsdagspresent redan på julaftons morgon och användes den flitigt. Det var nämligen en grammofonskiva och när det blev julaftons kväll hade familjen hört min namnsdagspresent till leda. Så länge mamma levde gav hon mig en skiva i namnsdagspresent och någon gång i början av december ställde hon den obligatoriska frågan \"Vilken vill du ha i år?. Mer behövde hon inte säga. I onsdags var det Lucia och nästa söndag är det Eva-dagen, men mellan Lucia och Eva är det inte ett kvinnonamn så långt ögat når. Det är den perioden namnforskarna kallar gubbtian. Jag är ingen expert när det gäller namn, men jag kan svära på att det är betydligt fler svenskar som har namnsdag under fruntimmersveckan än under gubbtian. I dag har exempelvis Assar namnsdag. Hur många sådana finns det? Mammas ena arbetskamrat hette det och Lasse, en av mina jobbarkompisar är farfar till en Assar. Det finns ett par tusen Assar och Natanael och ungefär lika många Gottfrid, men det är väl inte mycket att skryta med om man jämför med Margareta och Kristina som det finns närmare 300 000 av. Det är skillnad på fruntimmer och gubbar, men det har väl framgått med all önskvärd tydlighet den senaste tiden? ", "article_category": "culture"}
{"id": 8771, "headline": "Skivrecension: Podden ”I en stad” blir fullvärdig och varm barnmusik", "summary": "Den podd för barn ”och deras vuxna” som Kalle Carmback och Nils Berg har sänt under hösten har nu samlat sina låtar om livet i stort och smått, med gästande musiker och stor skicklighet.", "article": "Nu kommer den på skiva, podden för barn ”och deras vuxna” som författaren Kalle Carmback och jazzmusikern Nils Berg har sänt under hösten. Femton små låtar, där upphovsmännen och inbjudna gäster som Sarah Riedel och Nicolai Dunger tar upp olika aspekter på livet i den fiktiva stad där alltihop utspelar sig. Det handlar om stort och smått – men inte minst stort, som ensamhet och kärlek, fast utan att karaktärerna nödvändigtvis sjunger om just det. Bandet med bland andra saxofonisten Berg på diverse instrument och Anna Lund på trummor spelar precis så skickligt som krävs för att de tilltänkta lyssnarna inte ska tappa intresset. Ett fullvärdigt och varmt rekommenderat tillskott till vår allra bästa tradition av musik för dem som förhoppningsvis kommer att bry sig om att ordna med vår pension. Bästa spår: ”Villes gård” ", "article_category": "culture"}
{"id": 8773, "headline": "Nyhetsbyråernas krav: EU måste sätta press på Google och Facebook", "summary": "Europas största nyhetsbyråer ställer krav på att nätgiganter som Google och Facebook ska betala mer för nyheter som de sprider. Utan ett nytt regelverk riskerar många mediebolag att gå under, skriver cheferna för bland annat AFP och svenska TT.", "article": "Nyhetsbyråernas gemensamma uttalande är publicerat i flera tidningar, däribland brittiska The New European, och föregår en förväntad omröstning i EU om nya direktiv kring upphovsrätt. Resultatet väntas få stora konsekvenser för de europeiska konsumenternas möjlighet att ta del av nyheter – samt mediebolagens ekonomiska förutsättningar att fortsätta driva sin rapportering. Läs mer: Martin Jönsson: Facebook vägrar förstå nyhetsmediernas problem Knäckfrågan för nyhetsbyråerna är relationen till stora internetbolag som Google och Facebook och deras vilja och skyldighet att betala för de nyheter som sprids på plattformarna. Trots att företagen inte har egna nyhetsredaktioner växer deras andel av annonsinkomsterna. Samtidigt som nätgiganterna visar betydande tillväxt så kollapsar en rad mediebolag och flera andra redovisar stora förluster, skriver nyhetsbyråernas chefer. – Det här är aktörer som inte bidrar med nyheter, som inte har reportrar på fältet, korrespondenter eller dygnet runt-bevakning på allt som sker. Det är självklart att de som profiterar på innehållet också bör vara med och betala för nyheterna de sprider. Några parter har en extremt dominerande ställning men man måste hitta ett regelverk som gör att det också finns bärkraft för mediebolagen, säger Jonas Eriksson, vd på nyhetsbyrån TT, till DN. Vad är risken om ett nytt regelverk uteblir? – Då fortsätter det som redan skett runtom i världen, att massor av tidningar och medier går under. Det beror inte enbart på Google och Facebook, utan också på att digital konvertering är svårt. Det blir problematiskt om det inte finns ett regelverk som är anpassat till den verkligheten. Har ni fått någon respons från Google och Facebook? – Vi har inte fått något svar ännu. Det här ska ses i ljuset av att de tagit vissa initiativ, bland annat Google och det digitala projektet DNI där man jobbat med att ge stöd till organisationer som vill jobba med digital utveckling. Vi ser att de vill vara med och bidra, men det räcker än så länge inte. Vad står på spel för läsarna? – Att få en trovärdig, korrekt och genomarbetad kvalitetsjournalistik. All journalistik kostar pengar och det måste finnas resurser för att skapa den. Förslaget kring den nya utformningen av regelverket innehåller bland annat en punkt om att nyhetsbolag ska kunna ta betalt av sökmotorer och aggreagator som sprider deras innehåll. Förslaget behandlas i nuläget av Europaparlamentet, i första hand av utskottet för rättsliga frågor som väntas rösta om förslaget den 25 januari nästa år. Därefter, någon gång under första halvåret 2018, väntas frågan sättas upp på agendan för ministrarna i Europeiska rådet. Jonas Eriksson tror att allt fler ledamöter har uppmärksammat betydelsen av ett nytt regelverk som skapar möjligheter för mediebolagen att få kompensation för det nyhetsinnehåll som de skapar. – Det är åtminstone vår förhoppning och det är klart att vi jobbar för det här. Vi vill hitta vägar framåt, säger Jonas Eriksson. En talesperson för Google uppger att företaget avböjer att kommentera nyhetsbyråernas krav. DN har sökt företrädare Facebook. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8779, "headline": "Jag har lagt mycket av mig själv i Anna", "summary": "Mia Skäringer är en av Sveriges främsta komiker, just nu aktuell i rollen som Anna i ”Solsidan”-filmen. En film där karaktärerna fördjupas och historien får en mer dramatisk botten än i serien.", "article": "Det här är ingen spoiler utan filmens själva början: Anna och Alex ska skiljas. Det är ett besked som raserar den utsökt arrangerade julaftonskvällen där paret sitter i soffan hemma hos sina bästa vänner Fredde och Mickan, drickandes sockerfri champagne, och med den nyinköpta snökanonen ute på tomten som skapat en tillfällig vinteridyll runt just deras lyxvilla. – Även om ”Solsidan” alltid ser till att vara samtida i sitt fokus på prylar så är det relationerna som gör den mest aktuell, hur vi hanterar varandra, och hur vi ständigt jämför oss. Vilket jag är mycket mer förtjust i humormässigt än sådant som bajs på baguetten. Filmen har en mer dramatisk botten än serien, säger komikern, författaren och skådespelaren Mia Skäringer. Hon spelar den jordnära och rättframma Anna, som ofta känner sig främmande i maken Alex barndomsmiljö, Solsidan: ett faktiskt och privilegierat bostadsområde utanför Stockholm, men också en av TV4:s genom tiderna största succéer, med fem säsonger och ett publikrekord på över 2,5 miljoner tittare för några avsnitt. Och nyligen hade långfilmen premiär. – Anna kommer likt jag från Värmland och jag har lagt in många av mina egna funderingar i henne, som iakttagelsen om Odd Molly-mammorna som hon ständigt möter – där man ska vara bohemisk och mysig, men har sockor för över tusen kronor i sina gummistövlar. Anna har ju en bakgrund där det varit rörigt på riktigt, säger Mia Skäringer. I filmen fördjupas flera av karaktärerna och den prylbesatte Fredde skakas när tonårssonen ifrågasätter hans sätt att tjäna pengar och i stället tyr sig till sin farfar; en socialist spelad av Sven Wollter, med en usel relation till sonen – men också ett hus i den chica Skånebadorten Torekov. När Mickan får reda på det drar hon dit hela familjen över sommaren. Och hon kämpar tappert för att smälta in bland stadens mer etablerat välbärgade elit (namn som Annika Falkengren, Rickard Båge och Michael Storåkers dyker upp i filmen som statister). – Det är en intressant stad eftersom den visar skillnaden mellan att bli rik och att komma från en familj med ärvda förmögenheter. Solsidan och Torekov symboliserar nya pengar och gamla, säger Mia Skäringer. Så Mickan låter familjens badrockar släpas efter bilen för att få till den perfekta slitningen. Och lägger ut bilder av dem på Instagram. – Hon deltar fullt ut i tävlingen om vem som har det mest lyckade livet. Vem är Anna på sociala medier? – Hon är inte en slav, även om hon också faller dit ibland och lägger ut foton från när hon bakar med barnen. Men hon bakar inte för att fota, som Mickan. Och hon kan skriva lite bitska saker ibland, om hur trött hon är på lyckohysterin. Hon gjorde ju det en gång i serien, när någon avlägset bekant hela tiden myste med sitt bakande, eller såg fram emot en ”härlig kväll med älsklingen”. Då tog sig Anna ton. Innan det visade sig att den här kvinnans man hade svår cancer, och la upp bilderna från deras sista tid tillsammans i livet. Haha. Jag tycker att det är fint med Anna och Mickan – de är totalt olika men verkar ändå tycka om varandra på riktigt. – Ja, och deras relation växer. Anna har vissa moderskänslor för Mickan, hon jämför sig inte särskilt mycket med henne längre utan har också känslan av att vilja hjälpa tösabiten. Mickan får ofta stötta Anna i att förstå vissa koder. Och Anna hjälper Mickan med hur man kan använda orden: det lite mer känslomässigt intellektuella språket. Som att kunna uppleva något som ”skavigt”. – Ja. När Anna med känslomässig inlevelse berättar vad som drev henne till separationen låtsas Mickan att hon förstår. Hon vill också få den där kicken – hon vill få ruskas om. Hon avundas något hos Anna som är på riktigt så hon tar in och försöker använda hennes ord. Men när hon själv säger ”skavigt” blir det såklart helt fel, säger Mia Skäringer: – Det där är ett fenomen tycker jag, att en del med mycket pengar gärna vill umgås med kulturella människor. De vill ha en sådan touch i sina liv, utan att egentligen förstå den – mer än som något de saknar. Som när Annas bror kom till Saltis, barfota. Han var bohemisk på riktigt och alla kvinnorna där ville ligga med honom. Mia Skäringer är sedan över ett decennium en av Sveriges främsta komiker. Hon har berättat mycket om sig själv och gestaltat sin bakgrund i stora shower, i egna tv-serier, i den framgångsrika podd hon driver tillsammans med komikern Anna Mannheimer – och på sociala medier. Hennes livshistoria och personliga kamper är välkända – samtidigt som hon har stenkoll på sitt material. – Om man ska vara självutlämnande måste man ha ett extremt tydligt syfte. Tar man upp egna smärtsamma erfarenheter måste man ha tittat på dem tillräckligt länge, och lite ha gråtit klart. Om man visar fram det som fortfarande är trasigt får man lätt ett bakslag, och det blir självutplånande i stället för självutlämnande. Man dränerar sig själv på hemligheter. Så därför flexar jag väldigt medvetet mellan mina egna projekt och till exempel ”Solsidan”. Som att ”Solsidan” är en paus, och en förutsättning för dina egna verk? – Jag har såklart åsikter om Anna men det är stor skillnad mot att kontrollera allt in i minsta detalj, och mot att vara så utlämnande som jag är i mina egna projekt. Mina ensamma konstnärliga processer är blandade med känslor av skräck och ångest och död men så är det aldrig med ”Solsidan”. När vi spelat in går jag inte hem och lägger pannan i djupa bekymmersveck. Utan det är roligt. Och det är väldigt skönt att ha de växelvisa spåren. Nu, efter ”Solsidan”, får jag gå in skrivandet av mitt eget igen. Serien ”Solsidan” är en av TV4:s genom tiderna största succéer, som har gått i fem säsonger. Den kretsar kring tre par som lever på glassiga Solsidan; deras relationer och neuroser. Filmen ”Solsidan” har också blivit en stor publiksuccé på bio. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8792, "headline": "Mia Skäringer: ”Jag har såklart åsikter om Anna”", "summary": "Mia Skäringer är en av Sveriges främsta komiker, just nu aktuell i rollen som Anna i ”Solsidan”-filmen. En film där karaktärerna fördjupas och historien om de tre paren i det privilegierade bostadsområdet får en mer dramatisk botten än i serien.", "article": "Det här är ingen spoiler utan filmens själva början: Anna och Alex ska skiljas. Det är ett besked som raserar den utsökt arrangerade julaftonskvällen där paret sitter i soffan hemma hos sina bästa vänner Fredde och Mickan, drickandes sockerfri champagne, och med den nyinköpta snökanonen ute på tomten som skapat en tillfällig vinteridyll runt just deras lyxvilla. – Även om ”Solsidan” alltid ser till att vara samtida i sitt fokus på prylar så är det relationerna som gör den mest aktuell, hur vi hanterar varandra, och hur vi ständigt jämför oss. Vilket jag är mycket mer förtjust i humormässigt än sådant som bajs på baguetten. Filmen har en mer dramatisk botten än serien, säger komikern, författaren och skådespelaren Mia Skäringer. Quiz: Vad vet du om succéserien Solsidan? Hon spelar den jordnära och rättframma Anna, som ofta känner sig främmande i maken Alex barndomsmiljö, Solsidan: ett faktiskt och privilegierat bostadsområde utanför Stockholm, men också en av TV4:s genom tiderna största succéer, med fem säsonger och ett publikrekord på över 2,5 miljoner tittare för några avsnitt. Och nyligen hade långfilmen premiär. – Anna kommer likt jag från Värmland och jag har lagt in många av mina egna funderingar i henne, som iakttagelsen om Odd Molly-mammorna som hon ständigt möter – där man ska vara bohemisk och mysig, men har sockor för över tusen kronor i sina gummistövlar. Anna har ju en bakgrund där det varit rörigt på riktigt, säger Mia Skäringer. I filmen fördjupas flera av karaktärerna och den prylbesatte Fredde skakas när tonårssonen ifrågasätter hans sätt att tjäna pengar och istället tyr sig till sin farfar; en socialist spelad av Sven Wollter, med en usel relation till sonen – men också ett hus i den chica Skånebadorten Torekov. Filmrecension: ”Solsidan” är årets bästa skrattfest När Mickan får reda på det drar hon dit hela familjen över sommaren. Och hon kämpar tappert för att smälta in bland stadens mer etablerat välbärgade elit (namn som Annika Falkengren, Rickard Båge och Michael Storåkers dyker upp i filmen som statister). – Det är en intressant stad eftersom den visar skillnaden mellan att bli rik och att komma från en familj med ärvda förmögenheter. Solsidan och Torekov symboliserar nya pengar och gamla, säger Mia Skäringer. Så Mickan låter familjens badrockar släpas efter bilen för att få till den perfekta slitningen. Och lägger ut bilder av dem på Instagram. – Hon deltar fullt ut i tävlingen om vem som har det mest lyckade livet. Vem är Anna på sociala medier? – Hon är inte en slav, även om hon också faller dit ibland och lägger ut foton från när hon bakar med barnen. Men hon bakar inte för att fota, som Mickan. Och hon kan skriva lite bitska saker ibland, om hur trött hon är på lyckohysterin. Hon gjorde ju det en gång i serien, när någon avlägset bekant hela tiden myste med sitt bakande, eller såg fram emot en ”härlig kväll med älsklingen”. Då tog sig Anna ton. Innan det visade sig att den här kvinnans man hade svår cancer, och la upp bilderna från deras sista tid tillsammans i livet. Haha. Jag tycker att det är fint med Anna och Mickan – de är totalt olika men verkar ändå tycka om varandra på riktigt. – Ja, och deras relation växer. Anna har vissa moderskänslor för Mickan, hon jämför sig inte särskilt mycket med henne längre utan har också känslan av att vilja hjälpa tösabiten. Mickan får ofta stötta Anna i att förstå vissa koder. Och Anna hjälper Mickan med hur man kan använda orden: det lite mer känslomässigt intellektuella språket. Som att kunna uppleva något som ”skavigt”. – Ja. När Anna med känslomässig inlevelse berättar vad som drev henne till separationen låtsas Mickan att hon förstår. Hon vill också få den där kicken – hon vill få ruskas om. Hon avundas något hos Anna som är på riktigt så hon tar in och försöker använda hennes ord. Men när hon själv säger “skavigt” blir det såklart helt fel, säger Mia Skäringer: – Det där är ett fenomen tycker jag, att en del med mycket pengar gärna vill umgås med kulturella människor. De vill ha en sådan touch i sina liv, utan att egentligen förstå den – mer än som något de saknar. Som när Annas bror kom till Saltis, barfota. Han var bohemisk på riktigt och alla kvinnorna där ville ligga med honom. Mia Skäringer är sedan över ett decennium en av Sveriges främsta komiker. Hon har berättat mycket om sig själv och gestaltat sin bakgrund i stora shower, i egna tv-serier, i den framgångsrika podd hon driver tillsammans med komikern Anna Mannheimer – och på sociala medier. Hennes livshistoria och personliga kamper är välkända – samtidigt som hon har stenkoll på sitt material. – Om man ska vara självutlämnande måste man ha ett extremt tydligt syfte. Tar man upp egna smärtsamma erfarenheter måste man ha tittat på dem tillräckligt länge, och lite ha gråtit klart. Om man visar fram det som fortfarande är trasigt får man lätt ett bakslag, och det blir självutplånande istället för självutlämnande. Man dränerar sig själv på hemligheter. Så därför flexar jag väldigt medvetet mellan mina egna projekt och till exempel ”Solsidan”. Som att ”Solsidan” är en paus, och en förutsättning för dina egna verk? – Jag har såklart åsikter om Anna men det är stor skillnad mot att kontrollera allt in i minsta detalj, och mot att vara så utlämnande som jag är i mina egna projekt. Mina ensamma konstnärliga processer är blandade med känslor av skräck och ångest och död men så är det aldrig med ”Solsidan”. När vi spelat in går jag inte hem och lägger pannan i djupa bekymmersveck. Utan det är roligt. Och det är väldigt skönt att ha de växelvisa spåren. Nu, efter ”Solsidan”, får jag gå in skrivandet av mitt eget igen. Solsidan Serien ”Solsidan” är en av TV4:s genom tiderna största succéer, som har gått i fem säsonger, och kretsar kring tre par som lever på glassiga Solsidan; deras relationer och neuroser. Filmen ”Solsidan” som nyligen hade biopremiär är baserad på tv-serien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8808, "headline": "Hon blir tillförordnad publisher på Aftonbladet", "summary": "Lena K Samuelsson blir tillförordnad publisher på Aftonbladet när Sofia Olsson Olsén är sjukskriven, skriver tidningen på sin redaktionsblogg.", "article": "Samuelsson tillträder rollen omedelbart och uppdraget stäcker sig under tre månader. Hon har tidigare varit chefredaktör på Svenska Dagbladet under tolv år och före det biträdande redaktionschef på Aftonbladet. Hon sitter också i tidningens styrelse. – Det är lite som att komma hem, jag jobbade många år på nyhetsredaktionen och har följt tidningen nära. Jag vet vilket starkt team som finns på plats och ser fram mot att jobba med både gamla och nya kollegor, säger Lena K Samuelsson till tidningens redaktionsblogg Aftonbladet inifrån. Läs mer: Aftonbladets publisher Sofia Olsson Olsén sjukskriven Aftonbladet har under Metoo-rörelsen varit utsatt för omfattande granskning. I början av december kom beskedet att Sofia Olsson Olsén sjukskrivits. Tidningen skrev då att pressen på Sofia Olsson Olsén varit stor, både som utgivare och arbetsgivare. – Sofia Olsson Olsén är sjukskriven och kommer att vara borta under en tid. Det får vi respektera. Då är det mitt uppdrag att säkra att Aftonbladet har ett tydligt ledarskap, säger Raoul Grünthal, vd på Schibsted Media till redaktionsbloggen. – Lena K Samuelsson är en erfaren redaktör och chef och har bevisad förmåga att leda i förändring. Det är en lösning som har stöd av Sofia Olsson Olsén som jag naturligtvis håller löpande kontakt med. Läs mer: DN granskar krisen på Aftonbladet – sexism och tystnadskultur Lena Mellin, som efter att Sofia Olsson Olsén blivit sjukskriven, tog över som ansvarig utgivare fortsätter i den rollen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8814, "headline": "Så blev Richard Brautigans roman oväntat en generationsbibel", "summary": "Richard Brautigans ”Öringfiske i Amerika” blev en kultbok när den kom ut för 50 år sedan. Boken blev central för flower power-rörelsen och såldes i stora upplagor, men ledde till sin författares undergång. Jonas Ellerström läser en roman som är lika levande och överraskande i dag.", "article": "Lycklig slump och grym ironi. Det var de krafter som sattes i rörelse när Richard Brautigans roman ”Öringfiske i Amerika” (”Trout fishing in America”) publicerades 1967, på hösten efter ”the summer of love”. Den lyckliga slumpen gjorde boken till en försäljningssuccé och ett ikoniskt verk för sin tid. Den grymma ironin gjorde att dess författare, oförmögen att hantera framgången, gick under. Vad bestämmer om en bok ska kallas generationsroman? Att den utkommer på rätt plats vid rätt tid. Att det snabbt börjar pratas om den (det kan vara viktigare än att den recenseras). Att dess författare kan ses som en representant för ungdomen. Och att boken fångar tidsandan. Det märkliga är att ”Öringfiske i Amerika”, som verkligen blev en kultbok och på några år såldes i miljoner exemplar i USA och snabbt utkom i England och översattes till tyska, franska, svenska, japanska och flera andra språk – uppfyller så få av dessa kriterier. Jo, den utkom på rätt plats, i San Francisco som året 1967 hade blivit centrum för västvärldens ungdomskultur. Tiden var nog också den riktiga: sommaren hade ägnats åt musik, kärlek och droger, och i höstens svalare luft passade den lilla romanen (strax över 100 sidor i de tidiga utgåvorna, ca 180 i nyare pocket) perfekt i Haight-Ashburyfolkets fransprydda axelväskor. Men den lanserades inte från början av ett stort förlag utan utgavs av det obetydliga Four Seasons Foundation, och de kritiker som fick boken i sin hand blev oftast förbryllade. Brautigan var inget känt namn: han hade fått en roman utgiven på New York-förlaget Grove Press tre år tidigare, men den hade inte gjort något väsen av sig. I San Francisco hade han bott i mer än tio år men hans handfull tunna diktsamlingar i små upplagor, några utgivna på eget förlag, hade inte gjort honom känd utanför en trängre krets. Och Brautigan hörde inte heller till hippiegenerationen. Han var född 1935 i nordvästra USA och var alltså 32 år gammal när han utnämndes till språkrör för flower power-rörelsen. Idag tycks det kanske inte vara någon högre ålder – för Vietnamgenerationen, med dess välmotiverade misstro mot föräldrar och lärare, betydde skillnaden säkert mer. Men Brautigan kunde överbrygga åldersgapet genom att han inte heller räknades till den förra litterära vågen, till beatpoeterna, och framför allt genom sin originella uppenbarelse som gjorde honom till en välkänd figur i San Franciscos gatuliv. Brautigan var lång, över en och nittio, hade tunnbågade glasögon, ljust lockigt hår och slokmustach och bar alltid en stor rundkullig hatt. Han såg ut som en korsning mellan Mark Twain och en häger, berättas det. Och på så vis lät han fotografera sig inför utgivningen av ”Öringfiske i Amerika”, som har ett av de originellaste omslagen någonsin. Varken författarnamn eller titel finns på framsidan, bara vännen Erik Webers svartvita foto av Brautigan och hans väninna Michaela Legrand. De befinner sig mitt i San Francisco, på Washington Square. I bakgrunden skymtar en staty av Benjamin Franklin. Torget och statyn finns noggrant beskrivna i romanens första kapitel, som i Caj Lundgrens översättning från 1971 heter ”Omslaget till Öringfiske i Amerika”. Även i dag skulle det vara ett udda sätt att inleda en roman: med en beskrivning av omslagsbilden som helt utelämnar dess två huvudfigurer. Och inte blir den så kallade romanen mer konventionell därefter. Den består av inte mindre än 47 kapitel, samtliga mycket korta och utan uppenbara samband sinsemellan. Jo, ett finns: själva boktiteln, som efterhand visar sig kunna stå för åtskilliga inslag i romanen. ”Öringfiske i Amerika” är dels vad läsaren först tror, ett sportfiskebegrepp, dels namnet på bokens huvudperson, dels namnet på ytterligare en person i den fragmentariska berättelsen (Trout fishing in America Shorty) och dels ett hotell, Hotel Trout Fishing in America. Det var ett uppror mot romanformen, mot den påbjudna linjärt realistiska eller symboliska berättelsen, som blomsterbarnen i San Francisco och snart nog över hela USA älskade. Det var vaket och generöst gjort, för boken bjöd inte på några enkla identifikationsmöjligheter. Titelgestalten gör sina inpass från bakgrunden och romanens namnlösa jag befinner sig – i de kapitel där han och hans lilla familj medverkar – ofta inte i San Francisco utan campar vid någon forellbäck i Idaho. Så var boken heller inte någon produkt av det i efterhand så berömda året 1967. Den kom ut då, men skrevs redan 1961 och refuserades överallt. Grove Press var intresserade några år senare, men valde att låta Brautigans romandebut bli den mer konventionella ”A confederate general from Big Sur”. Med sin skildring av vagabondliv i Kalifornien hade den passat bättre att bli generationsroman, men utkom alltså tre år för tidigt. Det finns, eller rättare sagt uppstår en märklig parallell mellan Richard Brautigan och Benjamin Franklin på omslaget till öringboken. Det gäller inte deras positioner – den bohemiske poeten befinner sig självklart nedanför presidenten på sin sockel. Men Franklin har, som första kapitlet understryker, en bunt papper i ena handen (han är också författare) och sin hatt i den andra. Båda är lika otidsenligt klädda, ingen tillhör egentligen bildens nu. Brautigan, som vuxit upp i skogsstaten Oregon, var alltid lite främmande i urban miljö, och jag tänker att det inte är någon tillfällighet att boken inte heter ”Öringfiske i USA” utan ger landet dess äldre namn. Den enda bok Brautigan skrev som kan sägas ha samtiden som motiv är hans tredje roman, ”In watermelon sugar” från 1968. Det är en stillsam, lätt melankolisk berättelse från ett utopiskt samhälle där konflikter är bannlysta. Romanen ger inga nycklar till sin säregna symbolik, men i dag är det lättare att läsa den som en kritik av den förmenta idyllen än som en lovsång till den. I Sverige utgavs boken samtidigt som ”Öringfiske i Amerika” med titeln ”I sockret av meloner”. Caj Lundgren översatte också denna; baksidestexterna jämför med Stig ”Slas” Claesson och Tomas Tranströmer, samtidigt – det är faktiskt inte så dumt. Richard Brautigan var verkligen inte någon självskriven galjonsfigur för det sena sextiotalets kulturella motståndsrörelse, vad som kom att kallas ”the counterculture”. Tillfälligheterna gjorde honom till det, och så gott som genast trädde ödet in och började aptera sprängladdningar runt den piedestal som han placerades på. Statyn av Benjamin Franklin är ett tecken för ett annat, kanske mer rättframt och genuint demokratiskt Amerika. Men han är också den president vars porträtt – 1967 som nu – återfinns på hundradollarssedeln. Den otäcka ironin är att den lättsamma, frihetliga gest som ”Öringfiske i Amerika” utgör blev en bok som gjorde Brautigan inte bara berömd utan också rik. Han var en ambitiös författare, och visst ville han bli känd – hans klädstil var ett medvetet inslag i vad som ännu inte kallades personlig marknadsföring. Men en framgång av den här dimensionen var han helt oförberedd på. Sedan det stora förlaget Delacorte köpt utgivningsrätten strömmade pengarna in, och en ögonvittnesskildring berättar hur en berusad Brautigan halar upp ovikta sedlar – ”crisp Franklins” – ur fickan och strör omkring sig på en bar. Brautigan gifte sig under tidigt 1960-tal, men äktenskapet gick snabbt i kras. Den som noga läser familjescenerna i ”Öringfiske i Amerika” anar det redan där. Dottern Ianthe har senare skrivit en mycket fin bok om sin älskade, hopplöse far; den är bättre att börja med än William Hjortsbergs 850-sidiga biografi om man vill läsa om Brautigan och hans liv. Något mer stabilt förhållande lyckades han därefter inte upprätta, och de alkoholisttendenser han visat blommade ut för fullt när han fick obegränsade ekonomiska möjligheter. Till på köpet blev berömmelsen kortvarig. Generationsromaner reducerar sina skapare till dagsländor, och Brautigan hade också blivit en större favorit hos publiken än hos recensenterna, som ofta avfärdade honom. Det dröjde till 1980-talet innan franska och engelska kritiker placerade honom rätt: inte som en lättviktig hippieförfattare utan som en experimentator i John Barths och Thomas Pynchons anda. På hösten 1984, sjutton år efter sin stora succé, begick Richard Brautigan självmord. Han hade efter en rad halvbra till svaga titlar under de sista åren skrivit två briljanta prosaböcker, ”The Tokyo-Montana express” och ”So the wind won’t blow it all away”, lika egensinniga som någonsin ”Öringfiske i Amerika”. Men han fann sig dömd till rollen av föredetting. En omläsning av det bästa Brautigan skrivit – poesin, novellerna och den tidiga och sena prosan – visar något helt annat än en tidsbunden kultförfattare. ”Öringfiske i Amerika” är lika lekfullt överraskande i dag som den måste ha varit 1967, den driver med den traditionella romanen men är framför allt en bok helt för sig själv, nära nog i sin egen genre. Lita inte på den etablerade litteraturhistorieskrivningen. Läs Richard Brautigan. Fotnot: Jonas Ellerström är författare och förläggare och har översatt två böcker av Richard Brautigan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8855, "headline": "Prisregn över Ruben Östlunds ”The square” under EFA-galan i Berlin", "summary": "Berlin. Det blev storslam för svenske Ruben Östlund när årets bästa europeiska filmer belönades under EFA-galan i Berlin på lördagskvällen. Hans samtidssatir ”The square” kammade hem hela sex priser, däribland bästa film och bästa regi.", "article": "Efter Guldpalmen och en Oscarsnominering var det på lördagskvällen dags för ännu ett prisregn över Ruben Östlunds samtidssatir ”The square”. Förhandsfavoriten fick pris i hela sex kategorier för, bästa film, bästa manus, bästa regi, bästa komedi, bästa manliga skådespelare och bästa produktionsdesign. – Underbart! ropade Östlund från scenen i Berlin, och fick med åtminstone delar av de 900 gästerna i publiken i ett glädjevrål. Det är första gången som en svensk film vinner kategorin bästa film under European film awards (EFA) trettioåriga historia. Östlund passade också på att hylla huvudrollsinnehavaren danske Claes Bang, som belönades i kategorin bästa manliga skådespelare. Bang spelar den danske konstchefen ”Christian” som tvingas hantera följderna av en olycksalig pr-kampanj – och konfronteras med sin egen moral. Läs mer: Claes Bang: ”Att filma med Ruben Östlund var som en drog” I kategorin komedi fullföljde ”The square” vad som blivit en svensk tradition. I fjol vanns kategorin av Hannes Holms ”En man som heter Ove” vann och 2015 av Roy Anderssons ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Nu var det Ruben Östlunds tur. – Vi ville visa att det går att göra en vild, underhållande och spännande film, sade han från scenen. ”The squares” Josefin Åsberg belönades i kategorin bästa produktionsdesigner. Den hyllade samtidssatiren har tidigare vunnit Guldpalmen i Cannes och är Sveriges kandidat till Oscarsgalan. DN:s filmrecensent Helena Lindblad gav filmen full poäng och kallade den för en ”gränslöst underhållande samtidssatir i världsklass”. Den tyske komikern och regissören Thomas Hermanns ledde den stjärnspäckade galan på Berliner Festspiele. Skämtet om den tyska förbundskanslern Angela Merkel rev av flest skratt från publiken, där bland andra Stellan Skarsgård, Agnieszka Holland och konstnären Ai Wei Wei satt bänkade. Den senare såg mest plågad ut i sin munkjacka. Galakvällen bjöd också på en hel del allvar. Metoo-kampanjen uppmärksammades genom att kvinnliga filmskapare från flera olika länder berättade om hur vittnesmålen påverkat debatten i deras länder. Svenska filmproducenten Helena Danielsson rev ner rungande applåder när berättade om hur #metoo orsakat en jordbävning i Sverige. – Vi är mitt upp i en social revolution. Vi kämpar mot ett system, som vi bara kan bekämpa tillsammans, sade hon sammanbitet från scenen. Den tyske filmskaparen Wim Wender, tillika president för den europeiska filmakademin, tog tillfället i akt att tala om den politiska utvecklingen i Europa. – Vi har grävt upp ett gammalt monster som vi trodde att vi hade begravt sedan länge. Det kallas nationalism, sade han. En hyllning till solidaritet och gemensamma drömmar följde. – Länge leve ett diversifierat Europa! dundrade Wenders i Berlinkvällen. Galan hann också med att hylla den ukrainska filmskaparen Oleg Sentsov som sitter fängslad i Ryssland. Sentsov är dömd för terroristbrott i en rättegång som anses varit orättvis och haft politiska motiv. Mest känsloladdad blev det dock när kategorin bästa kvinnliga skådespelerska delades ut till ungerska Alexandra Borbély för sin insats i ”On body and soul”. Hon tog emot priset storgråtande. – Jag kan inte prata, sade en märkbart rörd pristagare. European film award hålls för 30:e gången och belönar de främsta prestationerna inom Europeisk film under året. Den har som uttalat mål att marknadsföra europeisk film i konkurrensen med Hollywood. Alla vinnarna Bästa film: ”The square”, Sverige Bästa regissör: Ruben Östlund, ”The square”, Sverige Bästa manus: Ruben Östlund, ”The square”, Sverige. Bästa manliga huvudroll: Claes Bang, ”The square”, Sverige. Bästa kvinnliga huvudroll: Alexandra Borbély för sin insats i ”On body and soul” Bästa komedi: ”The square”, Sverige. Bästa dokumentärfilm: ”Communion”, Anna Zamecka, Polen. Bästa kortfilm: ”Timecode”, av Juanjo Giménez, Spanien. Bästa animerade film: ”Loving Vincent”, av Dorota Kobiela/Hugh Welchman, Polen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8857, "headline": "Klart med andra säsong av ”Big little lies”", "summary": "Tv-serien ”Big little lies” kommer tillbaka med Reese Witherspoon och Nicole Kidman i två av huvudrollerna.", "article": "Nu är det klart att den Emmybelönade dramaserien får en andra säsong, och precis som förra gången kommer Nicole Kidman och Reese Witherspoon att spela två av huvudrollerna samt vara exekutiva producenter tillsammans med David E Kelley, skriver Variety. Läs mer: Recension av första säsongen av ”Big little lies” Den första säsongen av serien byggde på en roman av Liane Moriarty, och kretsade kring en grupp kvinnor vars tillvaro i den välbärgade staden Monterey vändes upp-och-ned efter ett mord. I övriga roller syntes bland annat Laura Dern, Shailene Woodley och Alexander Skarsgård (som fick en Emmy för sin roll som obehaglig kvinnomisshandlare). Läs mer: ”Våldet mot kvinnorna i 'Big little lies' skildras skickligt – men hämnden uteblir” Enligt Nicole Kidman är det tack vare publikens respons som serien nu får en andra säsong. Författaren Liane Moriarty kommer att vara delvis involverad i att skriva berättelsen, och manusförfattare blir David E Kelley. Något premiärdatum för säsong två finns ännu inte. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8861, "headline": "Trivselfyrverkeri à la Astrid", "summary": "Få kunde som Astrid Lindgren förmedla juleufori. Nu ges hennes saga ”Räven och Tomten” ut, med förunderliga bilder av Eva Eriksson.", "article": "Astrid Lindgren och Eva Eriksson ”Räven och Tomten” Rabén & Sjögren Jul och Astrid Lindgren. Två storheter som tillsammans lovar ett riktigt trivselfyrverkeri. Det är precis som Kristofer Ahlström konstaterar i sin artikel (DN 2/12) om jultrivsel hemma i Astrid Lindgrens museistämplade lägenhet på Dalagatan: ”att julen nästan alltid haft en förgrundsroll i Astrids verk”. Så sant. Inte ens Charles Dickens, Ingmar Bergman eller Elsa Beskow når upp till de Lindgrenska höjderna när det gäller att förmedla juleufori. Det vill säga den lack- och stearinljusdoftande gemenskap de flesta önskar, men dessvärre inte alla får. Just detta var också Astrid Lindgren medveten om, och även om hennes författarskap inte var direkt socialpolitiskt, finns där många figurer som är eljest, fattiga och utanför. Avgrunden mellan idyll och julhelvete anas. Ingen inbillar sig väl till exempel att den dyngrake och skrålande åkare som upptäcker att han fått lilla Lisabet som fripassagerare på släden, småningom har turen att ingå i samma sorts omfamnande julfirande som Lisabet och Madicken. Hur som helst är Astrid Lindgren en författare med julgaranti. Som adventsklapp har nu Rabén & Sjögren påpassligt släppt en ny bilderbok med titeln ”Räven och Tomten”. Berättelsen som, vilket redan kan utläsas i titeln, är en liten fabel om hur hotet, i kropp av den hönshungrige räven, ständigt finns närvarande. Räven som, under själva julnatten, dock skräms på andra tankar av hustomten, det vill säga skyddet och tryggheten. Räven oskadliggörs dessutom för lång tid framåt genom att tomten erbjuder Mickel gröt inte bara på själva julafton utan ”Varenda kväll om så ska vara! Men låt bli våra höns!” ”Räven och Tomten” har ett klassiskt koncept och texten bygger på en dikt av naturlyrikern Karl-Erik Forsslund född 1872. Astrid Lindgrens tolkning lägger sin egen oefterhärmliga lätthet därtill, men det märkvärdigaste med den här nygamla sagan är Eva Erikssons förunderliga bilder. Eva Eriksson har inte tidigare illustrerat någon Lindgrensk text. Men bättre sent än aldrig för med denna varma färgskala, bland dessa levnadslusteliga barn och julaftonsstökiga interiörer är det som att bilderna är ännu mer Lindgren än den enkla texten. Det är också bilderna som synliggör kontrasten mellan sprallig inomhusglädje och den mörka natten där en svulten räv smyger runt. Räven som är både hungrig och ensam. För husdjuren, alla så levande tecknade att det gäller att hålla ihop boken så att de inte hoppar rätt upp i famnen på läsaren, alla utom just räven, har vänner. Kossorna vilar sina mörka kroppar mot varandra, lagårdsråttorna snurrar sina svansar och hönsen flaxar i flock. ”Räven och Tomten” är en liten lågmäld julmoralitet: vi ska vara snälla mot varandra så blir världen och räven god. Förvisso sant, men dessvärre saknar alltför många uthungrade rävar en hustomte som bjuder på gröt under ljusslingeträdet när natten biter och snön är hård under tassarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8865, "headline": "Agneta Sjödin och Lotta Engberg nya programledare för ”Bingolotto”", "summary": "Agneta Sjödin och Lotta Engberg tar över som programledare för Bingoltto efter Ingvar Oldsberg.", "article": "Ingvar Oldsberg har med omedelbar verkan tvingats lämna sin roll som programledare efter att en intern utredning gällande arbetsförhållandena på ”Bingolotto” inletts. Läs mer: Ingvar Oldsberg tvingas lämna Bingolotto efter utredning Ersättare de kommande veckorna blir tv-profilerna Lotta Engberg och Agneta Sjödin. – Jag kan bekräfta att Agneta Sjödin hoppar in nu på söndag och den 17 december. Lotta Engberg leder uppesittarkväll och nyår, säger Hans Sahlin, vd för Folkspel, som driver Bingolotto, till DN. – Jag vill vara försiktig med att uttala mig, med hänsyn till alla inblandade, säger Agneta Sjödin till Aftonbladet. DN har sökt Agneta Sjödin och Lotta Engberg för en kommentar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8866, "headline": "Ingvar Oldsberg tvingas lämna ”Bingolotto” efter utredning", "summary": "Programledaren Ingvar Oldsberg tvingas med omedelbar verkan lämna ”Bingolotto” på TV4. Anledningen är allvarliga arbetsmiljöproblem. – Det här är avancerat krypskytte mot mig, säger Oldsberg till DN.", "article": "Produktionsbolaget har genomfört en intern utredning gällande arbetsförhållandena på ”Bingolotto”. Utredningen har visat att det finns allvarliga arbetsmiljöproblem i produktionen och nu offentliggörs beslutet att programledaren Ingvar Oldsberg ska bytas ut. – Det här är en åtgärd vi har vidtagit på basis av en arbetsmiljöutredning som produktionsbolaget gjort där man har konstaterat arbetsmiljöproblem. Jag och Folkspel har, i samråd med TV4, beslutat att avsluta samarbetet med Ingvar Oldsberg, säger Hans Sahlin, vd på Folkspel, till DN. – Det är jättetråkigt att behöva göra det så abrupt med en programledare som vi arbetat med i så många år. Åsa Barsness, kommunikations- och HR-direktör på Bonnier Broadcasting och TV4, säger i ett pressmeddelande att man står bakom beslutet. – Situationen som beskrivs i produktionsbolagets utredning är allvarlig, men vi kan inte kommentera mer än så, säger Åsa Barsness. Ingvar Oldsberg uppger för DN att han inte varit i kontakt med varken TV4 eller produktionsbolaget kring beslutet. Han säger sig inte heller känna till anledningen bakom att han tvingas lämna programmet. – Jag fick pressreleasen och fattar ingenting. Ingen från TV4 har ringt. Någon har väl sagt att det varit tuffa omständigheter men det är ingen som specificerat vilka de allvarliga arbetsmiljöproblemen är. Det har ingenting med sexuella trakasserier att göra. Det kan vara att jag blivit arg någon gång, säger Ingvar Oldsberg. – Hela grejen med att vara programledare innebär att du ska styra programmet och dess innehåll. Jag har visat resultat, siffrorna har bara gått uppåt. Någon måste specificera för mig vad det här egentligen handlar om. Han berättar att han förvisso känt till att personalansvariga har gjort intervjuer med anställda inom produktionen, men inte att frågorna handlat om honom. Oldsberg berättar att fick en första signal om beskedet under ett möte med en företrädare på organisationen Folkspel på torsdagen. – Han berättade att TV4 känt sig tvingade att agera. Det här är avancerat krypskytte mot mig. Jag kommer att gå vidare med det här men just nu sitter jag lugnt i båten och hoppas att inte föreningslivet tappar förtroendet helt, säger Ingvar Oldsberg. Enligt utredningen finns det allvarliga arbetsmiljöproblem på ”Bingolotto”. Har du inte ett ansvar för det? – Nej, nej, nej. Du kan ringa och prata med de som är ansvariga för programmet så kommer de ge en helt annan bild. En dag ska jag beskriva mina motargument, men det är inget jag har klart nu direkt. Ingvar Oldsberg ersätts temporärt av programledaren Agneta Sjödin. Under uppesittarkvällen och nyårssändningen är Lotta Engberg programledare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8867, "headline": "Skivrecension: Frijazz i juletid med femhundraårig tradition", "summary": "Saxofonisten Mars Williams förvaltar arvet efter frijazzikonen Albert Ayler med en julskiva som både bryter med konventionerna och förvaltar riktigt gammal musik.", "article": "Personligen har jag svårt att tänka sig en bättre jultomte än avantgardisten och frijazzikonen Albert Ayler. Nu sitter han förvisso i himlen, så på den här skivan är det i stället tomtenissarna i form av saxofonisten Mars Williams och hans band som sköter ruljansen rent praktiskt. Ayler lånar dem sin förmåga att på en gång bryta med konventionerna och förvalta riktig gammal musik. De tre låtarna, inspelade live på Hungry Brain i Chicago 2016, är ett flätverk av teman med olika rotverk i tid och rum. Som judiska ”Ma'oz tzur”, här i kombination med ”Jingle bells” och Aylers egen ”Truth is marching in”. Eller ”12 days of Christmas”, förenad med ”O Tannenbaum” och Aylers ”Spirits”. Det ger musiken ett ursprungligt tidsspann på åtminstone femhundra år – så tala om tradition. Bästa spår: ”Ma'oz tzur (Hannukkah)-Truth is marching in-Jingle bells” ", "article_category": "culture"}
{"id": 8879, "headline": "Benny Fredriksson avgår efter kritiken", "summary": "Benny Fredriksson slutar som chef på Kulturhuset Stadsteatern efter intern kritik mot hans ledarstil. Han ersätts nu av personalchefen – som skulle leda utredningen mot honom.", "article": "– Det är med stor sorg som jag bett att få bli entledigad från min tjänst. Jag gör det av omsorg om Kulturhuset Stadsteaterns framtid, säger Benny Fredriksson i ett pressmeddelande på torsdagen. Beskedet att Benny Fredriksson slutar kommer efter att hård kritik riktats mot hans ledarstil. Medarbetarna fick information om beslutet i ett internt brev på torsdagen. – Låt mig vara tydlig; jag lämnar med gott samvete. Jag är stolt över det som åstadkommits under den tid jag varit chef. Men nu har tonläget nått en punkt där detta hotas, säger Benny Fredriksson. Han ersätts enligt ett förslag till styrelsen av hr-chefen Lena Joelsson, som går in som tillförordnad chef. Hon fick tidigare i veckan uppdraget att vara med och leda den interna utredningen mot Fredriksson. Anna Takanen, konstnärlig ledare på Kulturhuset Stadsteatern, kommenterar beskedet i ett sms till DN: ”Jag har precis fått beskedet. Jag och Benny Fredriksson har haft ett gott samarbete, hans betydelse för Svensk scenkonst har varit mycket stor. Jag har respekt för det svåra beslut han har fattat om att avgå”, skriver Takanen och fortsätter: ”Läget är omtumlande för alla på Kulturhuset Stadsteatern och i hela Kultursverige. Kulturhuset Stadsteatern är ett nav i svenskt teaterliv och jag kommer att göra mitt yttersta för att säkerställa vårt uppdrag gentemot vår publik, konsten och alla våra medarbetare.” Situationen på Kulturhuset Stadsteatern har satts i fokus efter Aftonbladets granskning av arbetssituationen för medarbetare som arbetat under Benny Fredrikssons ledning. Flera personer har också vittnat för DN om hans hårdföra ledarstil. En utredning mot Fredriksson startades tidigare i veckan. Omgående framfördes dock hård kritik mot processen, bland annat eftersom utredningen skulle ledas internt av personer som står Benny Fredriksson nära. Fackförbundets styrelse på Kulturhuset Stadsteatern var kritiska mot utredningen och tidigt på torsdagen gick de ut med ett internt meddelande till sina medlemmar, som DN tagit del av. Styrelsen skriver att Kulturhuset Stadsteatern under många år haft ett väldigt problematiskt arbetsklimat, samt en kultur som har varit en grogrund för missnöje bland personalen. Fackstyrelsen framför bland annat kritik mot att det tidigare saknats policydokument och att cheferna haft ett otydligt mandat samt höga prestationskrav: ”I sådana sammanhang är det ofrånkomligt att förtroendet gentemot arbetsgivaren och dess förmåga att utreda och åtgärda missförhållanden sjunker. Vår analys är att det är detta som är orsaken till att så många fall av sexuella (och andra sorters) trakasserier har gått oanmälda. Skeva maktstrukturer och rädsla har skapat en tystnadskultur och detta är Benny Fredriksson en del av och som vd högst ansvarig för”, skriver fackstyrelsen. – Jag har nyligen fått veta det här, jag måste tala med mina kollegor innan vi kan uttala oss ytterligare. Vi har haft det som ett möjligt scenario men inte tagit ställning till just det här scenariot, vi måste prata sinsemellan om hur vi går vidare nu, sade Deniz Duvarchi, vice ordförande i fackstyrelsen för lokalavdelning 3, till DN strax efter beskedet att Benny Fredriksson slutar. Benny Fredriksson blev teaterchef på Stadsteatern 2002. Elva år senare tog han över bolaget som driver verksamheten Kulturhuset Stadsteatern. Benny Fredriksson var konstnärlig ledare för Parkteatern och ensemblechef på Stockholms stadsteater innan han blev chef för Stockholms stadsteater 2002. Under hans tid som teaterchef ökade publiktillströmningen kraftigt. 2013 tillträdde han som vd för Stockholms stadsteater AB som driver verksam- heten Kulturhuset Stadsteatern. En av Benny Fredrikssons stora förändringar var att 2013 utse en rad underchefer för olika ämnesområden, bland annat litteratur, konst, teater, musik och debatt. Under hans chefskap har Kulturhuset Stadsteaterns verksamhet expanderat i förorterna, bland annat i Vällingby. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8883, "headline": "Benny Fredriksson slutar på Kulturhuset Stadsteatern", "summary": "Benny Fredriksson slutar som chef på Kulturhuset Stadsteatern efter intern kritik. Beskedet kommer innan den interna utredningen mot chefen avslutats. \"Läget är omtumlande för alla\", skriver Anna Takanen, konstnärlig ledare, i en kommentar till DN.", "article": "– Det är med stor sorg som jag bett att få bli entledigad från min tjänst. Jag gör det av omsorg om Kulturhuset Stadsteaterns framtid, säger Benny Fredriksson i ett pressmeddelande. Beskedet att Benny Fredriksson slutar kommer efter att hård kritik riktats mot hans ledarstil. Medarbetarna fick information om beslutet i ett internt brev på torsdagen. – Låt mig vara tydlig; jag lämnar med gott samvete. Jag är stolt över det som åstadkommits under den tid jag varit chef. Men nu har tonläget nått en punkt där detta hotas, säger Benny Fredriksson. Läs mer: Hård ledarstil på Kulturhuset Stadsteatern kritiseras Han ersätts enligt ett förslag till styrelsen av HR-chefen Lena Joelsson, som går in som tillförordnad chef. Hon fick nyligen uppdraget att vara med och leda den interna utredningen mot Fredriksson. Anna Takanen, konstnärlig ledare på Kulturhuset Stadsteatern, kommenterar beskedet i ett sms till DN: ”Jag har precis fått beskedet. Jag och Benny Fredriksson har haft ett gott samarbete, hans betydelse för svensk scenkonst har varit mycket stor. Jag har respekt för det svåra beslut han har fattat om att avgå”, skriver Takanen och fortsätter: ”Läget är omtumlande för alla på Kulturhuset Stadsteatern och i hela Kultursverige. Kulturhuset Stadsteatern är ett nav i svenskt teaterliv och jag kommer att göra mitt yttersta för att säkerställa vårt uppdrag gentemot vår publik, konsten och alla våra medarbetare”. Situationen på Kulturhuset Stadsteatern har satts i fokus efter Aftonbladets granskning av arbetssituationen för medarbetare som arbetat under Benny Fredrikssons ledning. Flera personer har också vittnat för DN om hans hårdföra ledarstil. Utredning mot Fredriksson startades tidigare i veckan. Omgående framfördes dock hård kritik mot processen, bland annat eftersom utredningen skulle ledas internt av personer som stod Benny Fredriksson nära. Fackförbundets styrelse på Kulturhuset Stadsteatern var starkt kritiska mot processen kring utredningen och tidigt på torsdagen gick de ut med ett internt meddelande till sina medlemmar, som DN tagit del av. Styrelsen skriver att Kulturhuset Stadsteatern under många år haft ett väldigt problematiskt arbetsklimat, samt en kultur som har varit en grogrund för missnöje bland personalen. Fackstyrelsen framför bland annat kritik mot att det tidigare saknats policydokument och att cheferna haft ett otydligt mandat samt höga prestationskrav: Läs mer: Stadsteaterns fackordförande avgår ”I sådana sammanhang är det ofrånkomligt att förtroendet gentemot arbetsgivaren och dess förmåga att utreda och åtgärda missförhållanden sjunker. Vår analys är att det är detta som är orsaken till att så många fall av sexuella (och andra sorters) trakasserier har gått oanmälda. Skeva maktstrukturer och rädsla har skapat en tystnadskultur och detta är Benny Fredriksson en del av och som VD högst ansvarig för”, skriver fackstyrelsen. Deniz Duvarci, vice ordförande och talesperson för Teaterförbundet avdelning 3, säger till TT att facket på Kulturhuset/Stadsteatern tycker att det är viktigt att den utredning som inletts fortsätter. – Vi vet att vid sådana här utredningar är det ganska vanligt att man, åtminstone under utredningsperioden, frigör personer från sin tjänst men i detta fall har Benny själv valt att avsluta sin anställning. Det är fortfarande så att vi välkomnar den fortsatta utredningen och vår roll nu är att stötta våra medlemmar och se till att den här utredningen sker på ett så bra sätt som möjligt så att vi kan ta tag i de problem som har varit bakomliggande, säger Duvarci till TT. Stadsdirektör Ingela Lindh har lämnat ett kort uttalande efter beskedet att Benny Fredriksson avgår. Hon uppger att utredningen som staden tillsatt fortfarande är i sitt inledningsskede: – Utredningen kommer att fortsätta och tillföras externa resurser. I uppdraget ligger att utreda arbetsmiljö, ledarskap och styrning av verksamheten. Staden kommer inte att kommentera detta vidare så länge utredningen pågår, säger Ingela Lindh. Benny Fredriksson blev teaterchef på Stadsteatern 2002. Elva år senare tog han över bolaget som driver verksamheten Kulturhuset Stadsteatern. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8886, "headline": "Getty Center stänger efter Los Angeles-bränder", "summary": "Konstmuseet Getty Center i Los Angeles tvingas stänga på grund av de omfattande bränder som härjar i Los Angeles.", "article": "På grund av de omfattande skogsbränderna som sprider sig över Kalifornien, och som nu nått Los Angeles ytterkanter, stänger konstmuseet Getty Center på obestämd tid. Läs mer: Våldsam skogsbrand i Los Angeles tvingar tiotusentals på flykt Men konsten bedöms vara säkrad inne på museet, och det finns inga planer på att evakuera, enligt företrädare för Getty Center. – Den säkraste platsen för konsten är här på Getty, säger en kommunikationsansvarig på museet till Los Angeles Times. Oron för museet och dess konst kommer sig av att bilder spridits i sociala medier på både rök och lågor i närheten av byggnaderna. Men museet självt bedömer att husens konstruktion och luftkonditioneringssystem är nog för att konsten ska vara säker. Läs mer: Eldsvådorna i Kalifornien har nått Bel Air Att museet stänger beror på att man vill förhindra att gifter i den förorenade luften kommer in i byggnaden genom dörrarna. – Vi är mer oroade över våra grannar, säger den kommunikationsansvarige för Getty Center. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8888, "headline": "Kungen vill träffa Svenska Akademien", "summary": "Enligt uppgifter från hovet till Sveriges Radios ”Kulturnytt” träffar kungen den ständiga sekreteraren Sara Danius i dag för att prata om ”den senaste tidens händelser”.", "article": "Nobelveckan är i gång. Nobelpristagaren i litteratur, Kazuo Ishiguro, är på plats i Stockholm och Svenska Akademien är i djup kris. Läs mer: 18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp Kung Carl XVI Gustaf har därför bett om att få träffa Svenska Akademien före prisutdelningen på söndag. Enligt uppgifter från hovet till Sveriges Radios \"Kulturnytt\" träffar kungen den ständiga sekreteraren Sara Danius i dag för att prata om \"den senaste tidens händelser\". Läs mer: Flera vittnen: Kulturprofilen läckte Nobelpristagare i förväg Akademien har hamnat i blåsväder på grund av sin relation med den uppmärksammade så kallade Kulturprofilen. I Svenska Akademiens stadgar står det att kungen ska hållas underrättad om viktiga händelser inom institutionen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8889, "headline": "Maktmissbruk stoppas av upprop", "summary": "Det tog tid för den svenska konstbranschen att samla sig mot sexuella trakasserier, som en del av #metoo-kampanjen. Men nu har uppropet #konstnärligfrihet undertecknats av 1 625 personer. DN har talat med några av dem.", "article": "Höstens virala spridning av uppropet #metoo ledde omgående till svaret #notsurprised (inte överraskade) från konstvärlden. Det internationella uppropet mot sexuella trakasserier (namngivet efter Jenny Holzers truism ”Abuse of power comes as no surprise”) fick ett sådant enormt gensvar att listan stängdes i slutet av oktober med närmare 10 000 underskrifter – däribland ett fyrtiotal svenska. Men på den svenska konstscenen har det länge varit ”oroväckande tyst”, som Konstnärens chefredaktör Sofia Curman skriver i tidskriftens nya nummer (4/2017). Vilket hon i och för sig inte tycker är ”det minsta överraskande, för i en bransch som över lag präglas av usla villkor och stenhård konkurrens, kostar det mycket att säga stopp”. I hemlighet har dock en anonym grupp i Stockholm, Malmö och Göteborg samlat in vittnesmål om sexuella övergrepp. I tisdags publicerades uppropet #konstnärligfrihet, undertecknat av 1 625 kvinnor, trans- och ickebinära personer (se artikel härintill), verksamma som bild- och formkonstnärer, på konstinstitutioner, gallerier och som lärare eller elever på konstskolor. – Konstnärer jobbar ofta i ensamhet, så det tog tid innan någon tog initiativet, säger en röst i det anonyma administratörskollektivet. – Den ekonomiska otryggheten är stor bland många konstnärer, vilket också gör det svårare att organisera folk och särskilt obehagligt att framföra kritik, menar samma röst. Hon har känt sig ”helt knäck” av att läsa alla fruktansvärda vittnesmål men också stärkt i kampviljan. Kulturområdets villkor är som regel allra sämst och tuffast för konstnärer. Konstvärlden styrs dessutom av informella nätverk där personliga relationer är avgörande. I nya numret av Konstnären skriver Snövit Hedstierna en artikel om att leva under den ständiga ”pressen att bli bortvald”, vara en ”arbetssökande på en brutalt hård marknad” och dessutom ”ett offer för ett hierarkiskt, patriarkalt system” där hon vet att ”sexuella tjänster kan bytas mot en utställning”. Hedstierna, som identifierar sig som queer, beskriver ett besök på en av världens största konstmässor, där ovälkomna sexuella inviter började hagla redan på frukostminglet. – De kunde komma blixtsnabbt, mitt i en intressant konstdiskussion. Till slut kände jag mig tvungen att dokumentera allt för att inte bli galen av att tvingas ta emot andras sexuella fantasier. Snövit Hedstierna har framför allt upplevt sextrakasserier på internationella biennaler och mässor, där männen ibland även besöker porr- och strippklubbar. – Generellt är det män som befinner sig högst upp i hierarkin som beter sig värst och tar sig störst friheter. Metoo-kampanjen är för begränsad, detta handlar inte bara om sexuella övergrepp utan är en större fråga om maktstrukturer. Detsamma säger flera andra som DN talat med. En konkret effekt av uppropen på konstscenen är att utsatta kvinnor, trans- och icke-binära personer fått kontakt, kunnat se mönster och organisera sig. Utomlands har #notsurprised lett till att en rad mäktiga män tvingats att sluta på sina poster, däribland Artforums inflytelserike redaktör Knight Landesman, ”Harvey Weinstein of the artworld”, som stämts av nio kvinnor för sextrakasserier som ostört pågått i decennier. I Sverige har insamlandet av vittnesmål till #konstnärligfrihet redan resulterat i att en manlig lärare på en grundutbildning blivit avstängd och att elever protesterat mot en tjänstetillsättning på en högskola. Av vittnesmålen att döma så är sexism och maktmissbruk som mest utbrett på skolorna. Konstnären Annica Karlsson Rixon, som arbetat som både lektor och professor, har bevittnat olämpligt och gränslöst beteende av vissa lärare. – Uppropet visar tydligt på ett maktmissbruk och homosocialt strukturproblem på skolorna. Men det är inte bara könsrelaterat, det gäller även enstaka kvinnor. Annica Karlsson Rixon hoppas att pedagogisk utbildning, vilket numera krävs för lärartjänster på högskolor, ökat medvetenheten om maktförhållanden. Studenter är oftast ensamma i ateljén med en lärare, som ska ge individuell handledning. – Det är en känslig situation, där studenten är sårbar och utlämnad till en person som kan säga och göra vad fan som helst. Sedan har det hänt att samma lärare går på fester med sina studenter, super och röker på ihop med dem, utan repressalier Gittan Jönsson tillhör en äldre generation konstnärer som också solidariserar sig med initiativet #konstnärligfrihet. – Jag blev ledsen och bestört av alla vittnesmål. Vi har ju kämpat för jämställdhet i konsten ända sedan 70-talet och jag trodde att vi kommit ganska långt, säger Gittan Jönsson. – Men våra frågor då handlade mest om representation på gallerier och utställningar, om rätten till en sann kvinnobild och moderskapet som ett hinder för konstnärskapet. I tre år har Gittan Jönsson arbetat med dokumentärfilmen ”Parallella linjer – ett kvinnohistoriskt dokument” som har premiär nästa år. Den handlar om 70-talets kvinnokamp och den feministiska rörelsens avtryck i Stockholms och Berlins konstvärld. – På 80-talet kom kvinnliga professorer på skolorna vilket betydde mycket för att ge yngre kvinnor råg i ryggen. Så det är väldigt tragiskt att de här vidriga uttrycken för det gamla patriarkatet ändå fanns kvar. Gittan Jönsson understryker samtidigt att det är bra att detta kommit i dagern, för att kunna motverkas. Konstnären Elin Magnusson är inne på samma spår, att #konstnärligfrihet kan leda till mer rättvisa, eftersom chefer och ledningsgrupper som hittills blundat för sextrakasserier får svårt att hävda att de inget visste. – Det är som en revolution, bland det mest positiva som hänt i mitt yrkesliv! Historierna är fruktansvärda men det är nödvändigt att yttra dem för att läka. Med stöttning från ett kollektiv så försvinner skammen. I sitt arbete har Magnusson avtäckt könsmaktstrukturerna i bland annat performancen ”Hatet”. Där använde hon exakta citat från den hatstorm som drabbade en kvinna fotograferad med orakade armhålor – men vände på könstillhörigheterna. – Det blev absurt och nästan komiskt när det istället var kvinnor som uttalade hot och hat mot en man. Men flera män i publiken blev sjukt upprörda och gick, berättar Elin Magnusson. Även Snövit Hedstierna har arbetat länge med genusfrågor och förtryck av alla sorter. I tre år har hon gjort intervjuer på temat jämställdhet i Norden, till den pågående verksserien ”An issue of structure”. Här finns åtskilliga vittnesmål om sexuella övergrepp, där ett av de värsta gäller en anal våldtäkt precis innan denna kvinna skulle möta sin vernissagepublik. Snövit Hedstierna har fått avbryta flera samarbeten med gallerister utomlands, efter sexuella påtryckningar. Häromåret fick hon ett kontrakt med ett stort amerikansk galleri rivet i bitar, morgonen efter en middag där hon nekat galleristen att följa med hem. – Då hade vi diskuterat ett samarbete i 9–10 månader. Jag har nog förlorat två årslöner på att säga nej till sex, men samtidigt har jag vunnit andra uppdrag. Mitt råd till andra konstnärer i dag är att vara tydliga från början. Säg: de här frågorna brinner jag för och det här säger jag nej till! I ett förebyggande arbete mot sexuella trakasserier har elever på några konsthögskolor startat Bitch club, ”för alla som inte identifierar sig som cis-män”. – Vi ser behovet av att motarbeta maktstrukturer på institutioner och hoppas att gruppen kan fungera som en trygg plats och ett skyddsnät, berättar representanter för nystartade Bitch club Umeå. – Än så länge har vi inte gjort mer än att öppna upp för samtal oss emellan, med andra studenter och ledningen. Det är viktigt för oss att ha en öppen dialog med ledningen, vi vill bli trodda om något händer. Vi hoppas också att gruppen kan fungera som ett nätverk för konstnärliga samarbeten. #konstnärligfrihet har visat behovet av nya sätt att samarbeta inom konstvärlden och det här är ett sätt att fortsätta framåt. Läs mer om #not surprised på hemsidan notsurprised.org. Tidskriften Konstnären ges ut av KRO, Konstnärernas Riksorganisation. På kro.se ligger länkar till nämnda artiklar i det nya tidskriftsnumret. Panelsamtal den 13/12 kl 18–20 på Moderna museet om #metoo-rörelsens konsekvenser för konstinstitutioner och lärosäten. Arrangörer: KRO i samarbete med Kungl. Konsthögskolan, Konstfack, Konstakademien och Moderna Museet. På konstfack.se kommenteras frågan av rektorn Maria Lantz. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8896, "headline": "Svenska kortfilmen ”Hopptornet” närmare en Oscar", "summary": "Den svenska kortfilmen ”Hopptornet” har chans att nomineras till en Oscar för bästa dokumentära kortfilm.", "article": "”Hopptornet” av Axel Danielson och Maximilien van Aertryck är en av tio filmer som valts ut till Oscarsakademins ”shortlist” i kategorin bästa dokumentära kortfilm. Det skriver Svenska filminstitutet i ett pressmeddelande. Vilka fem filmer som går vidare och får en nominering tillkännages den 23 januari. Filmen fick internationell uppmärksamhet när den lades upp på New York Times hemsida tidigare i år. Den hade tidigare visats på filmfestivaler i bland annat Göteborg, Sundance och Berlin. ”Hopptornet” visar människor som aldrig tidigare hoppat från ett 10 meter högt hopptorn och beskrivs som en studie av människor i en sårbar situation. Senaste svenska kortfilmen att nomineras till en Oscar var ”I stället för abrakadabra” av Patrik Eklund 2009. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8900, "headline": "Hård kritik mot utredning om Benny Fredriksson", "summary": "Stockholms stad har startat en utredning om Benny Fredrikssons ledarstil på Kulturhuset Stadsteatern, efter uppgifter i Aftonbladet om att han skulle ha trakasserat och hotat anställda. Nu kommer reaktioner på att utredningen ska göras av en av Benny Fredrikssons närmaste medarbetare – samtidigt som han själv sitter kvar. – Ingen kommer att våga vittna, säger en person, som vill vara anonym, till DN.", "article": "Aftonbladet har gjort en granskning av Benny Fredrikssons ledarskap som vd för Kulturhuset Stadsteatern. Tidningen talat med ett fyrtiotal personer som har vittnat om en hårdför ledarstil och trakasserier. Det har lett till att Stockholms stad har inlett en utredning. Staden har skickat ut ett internt mejl till anställda på Kulturhuset Stadsteatern där det står: ”Vi i stadens ledning tar uppgifterna på allvar och genomför därför en skyndsam utredning. Benny Fredriksson kommer att vara fortsatt i tjänst under utredningstiden. Utredningen kommer att genomföras av Stockholms stads personaldirektör Anita Lidberg och Kulturhuset Stadsteaterns hr-chef Lena Joelsson. En förutsättning för att kunna genomföra en utredning är att alla som har någonting att berätta omedelbart hör av sig till Lena Joelsson eller Anita Lidberg.” Därefter står hur man tar kontakt med utredarna. Brevet är signerat Ingela Lindh, Stadsdirektör, Stockholms stad. DN har talat med personer som har nära insyn i verksamheten. De reagerar mot att staden inte har startat en utomstående utredning. De tycker även att det är fel att Benny Fredriksson är kvar på arbetsplatsen medan utredningen pågår. – Jag förstår inte hur de tänker, att personalen på Stadsteatern ska gå till Benny Fredrikssons närmaste medarbetare för att vittna mot honom, säger till exempel Tuttika Sen som är producent. Hon menar att facket borde se till att det startas en oberoende utredning som sköts av utomstående konsulter. Att man ska kräva tydliga regler om anonymitet. Och att det vore lämpligt att Benny Fredriksson stängs av under utredningen. DN har även pratat med en av de fyrtiotalet personer som har berättat om trakasserier för Aftonbladet. Hon säger att Benny Fredrikssons hårdföra ledarstil har varit känd länge. Men att det nu plötsligt öppnades en dörr på glänt i och med #metoo. – Många av oss har varit rädda under hela vårt yrkesliv. Alla har pratat om Benny Fredriksson, men nu var det som om det öppnades en liten dörr på glänt för att man skulle kunna samla ihop vittnesmål. – Men så slås den igen, bara för att man väljer att tillsätta en utredning som inte är oberoende. Det skulle komma in massor av anmälningar om det gjordes av någon utanför huset. Nu vågar ingen säga något. Varför inte? – För att den är intern. Vi upplever att man förmodligen inte kan vara anonym. Det känns som om informationen kommer att gå direkt till Benny. En annan kvinna säger till DN att många är rädda för honom eftersom \"han har en ledarstil som går ut på att krossa sina kritiker\". – Även om det skulle visa sig att han får gå säger mina vänner att de som vittnar kommer att behöva vara rädda under hela sina framtida yrkesliv. DN har talat med en av utredarna, Anita Lidberg som är personaldirektör vid Stockholms stad. Hur tänkte staden när man tillsatte en utredning som ska skötas i huset, av dig och Benny Fredrikssons närmaste medarbetare, hr-chefen Lena Joelsson. Samtidigt som han är på jobbet? – Jag har all respekt. Men jag måste hantera det så att man känner sig trygg med att prata med mig. Man behöver också ha ett brett perspektiv. Jag måste också prata med Benny Fredriksson. Han måste få bemöta det som kommer fram så klart. Det är inte en rättegång utan en utredning, Varför startas inte en oberoende utredning? – Jag tänker att jag kan betraktas som oberoende, eftersom jag inte är associerad med Stadsteater och inte är underställd Benny Fredriksson. Anna Lidberg säger att hon är personaldirektör för Stockholms stads förvaltningsorganisation, och att Stadsteatern Kulturhuset är ett fristående aktiebolag. När ska utredningen vara klar? – Vi ska jobba på så fort det gå. Jag har ställt in alla möten och övriga uppgifter i första hand resten av den här veckan. Målsättning är att jag ska vara klar på fredag. Sedan beror det på hur omfattande det blir. Det kan dröja längre beroende på vad som framkommer de närmaste dagarna. Vad har framkommit hittills? – Jag har haft kontakt med två eller tre personer hittills. Hur ska du gå vidare med deras berättelser? – Jag kan inte gå in på detaljerna. Men jag ska träffa massor av människor. Jag har inte hunnit det än eftersom jag har påbörjat min arbetsdag och bara har haft de här uppgifterna i en timme hittills. – Jag är på väg till Kulturhuset Stadsteatern för att finnas där i första hand den här veckan, för att kunna prata med alla som vill prata med mig. Ska du sitta i ett särskilt rum där? – Det utgår jag från, att jag ska finnas där på plats, och att det ska finnas möjlighet att träffa mig någon annanstans om det skulle behövas. Vem mer ska utreda? – Jag blir huvudansvarig, men jag kommer att ta hjälp av Lena Joelsson som finns i organisationen. Och jag behöver prata med den fackliga organisationen och med människor som behöver prata om mig, Benny Fredriksson befinner sig i tjänst och du är på väg till hans arbetsplats för att ta upp vittnesmål. Varför stängs han inte av under utredningen? – Det kan jag inte svara på. Tycker du att det är lämpligt att han sitter kvar under utredningen? – Det får jag ta ställning till det under dagen. Den andra utredaren är Lena Joelsson som är en av Benny Fredrikssons närmaste medarbetare. Hur tänker du? – Ja det får väl visa sig. Det är jättesvårt för mig att uttala mig om något som jag har börjat med. Det är omöjligt att säga nu. DN har pratat med personer som säger att anställda på Stadsteatern är rädda för att vittna mot Benny Fredriksson eftersom de tror att det kan få konsekvenser för dem i framtiden. – Om de säger det till mig så får jag naturligtvis dra en slutsats. Men jag måste få höra det av medarbetarna själva. Jag kan inte gå på andrahandsuppgifter. Marianne Lindberg de Geer, som förra året slutade som konst- och designchef på Kulturhuset Stadsteatern, kritiserar utredningen i ett mejlsvar till DN. Hon menar att stadens ledning redan har ställt sig på den kritiserade chefens sida. Det skulle ha gjorts i ett radioinslag i morse. – När personalen på landets största teater pekat på omöjliga arbetsförhållanden så hänvisar utpekad vd till stadsdirektör Ingela Lindh, som i Sveriges radio säger att teatern är en framgångssaga tack vare samme vd och därför naturligtvis har skapat fiender. Då undrar jag hur personalen på bara en vecka ska kunna få förtroende för en stadsdirektör som redan tagit ställning? Så frågar du mig så är utredningen riggad. Han vet vilka han har i ryggen. Money talks. Även Teaterförbundet för scen och film är kritisk till att hur utredningen sköts. – Vi välkomnar en utredning, men det är anmärkningsvärt att den sköts internt. Här krävs en extern och oberoende utredning om den ska upplevas som trovärdig, säger Anna Carlson, ordförande i Teaterförbundet för scen och film i ett pressmeddelande. Hon tycker också det är anmärkningsvärt att Stockholm stad och Kulturhuset Stadsteatern har uppmanat personalen att inkomma med sina berättelser senast på fredag. – Det är olyckligt att det ska ske med så snäva tidsmarginaler, säger Anna Carlson. DN har sökt Benny Fredriksson som avböjer att kommentera innan utredningen är klar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8918, "headline": "Här är tv-julens stora höjdpunkter", "summary": "Årets tv-högtid firas som vanligt med Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson. Men under helgerna kommer tittarna också att få ta farväl av såväl Dagmar Friman som Saga Norén – dessutom blir det frejdig ishockey och OS-uppladdning på längdskidor.", "article": "När det kommer till jultraditioner står SVT i särklass. På julafton brukar flera miljoner svenskar bänka sig framför tv:n för att se allt från \"Kalle Anka och hans vänner önskar god jul\" till \"Karl-Bertil Jonssons julafton\". I år guidas tittarna av inte bara en utan två julvärdar – Lotta Lundgren och Erik Haag är den första programledarduon att tilldelas hedersuppdraget. – Vi har pratat om att vi ska försöka följa julvärdsformen så gott vi kan. Men vi kommer också att prata om julmat och äta julmat, sade Lotta Lundgren när julvärdskapet offentliggjordes. Tv-recension: Så bra är SVT:s julkalender ”Jakten på tidskristallen” I TV4 får bondeparet Marie och Gustav Mandelmann ta stor plats. Förutom en julspecial, som sänds redan den 19 december, kommer de att agera julvärdar i kanalen. – Vi gör det på vårt eget sätt, med värme och kärlek, har Marie Mandelmann tidigare sagt till Ystads Allehanda. Flera populära dramaserier visas också under jul och nyår. På juldagen är det premiär i SVT1 för den fjärde säsongen av \"Fröken Frimans krig\" – det blir också den sista gången som tittarna får möta Dagmar Friman (Sissela Kyle) och hennes vänner. På nyårsdagen har det sedan blivit dags för den fjärde och sista säsongen av en annan succéserie – \"Bron\". Den svensk-danska kriminalserien tar farväl med en säsong som kretsar kring identitet och i huvudrollen som poliskommissarie Saga Norén syns som vanligt Sofia Helin. Helgerna är också något av en höjdpunkt för fans av vintersport. Den 26 december startar junior-VM i ishockey som i år avgörs i Buffalo i USA – turneringen, som gjort sig känd för anfallsglad och frejdig hockey, visas i SVT och TV4. I år räknar många med att backen Rasmus Dahlin, som väntas gå som etta i sommarens NHL-draft, kommer att dominera på isen. Den 30 december startar sedan Tour de Ski, som visas i SVT. Då OS stundar i februari har dock flera längdstjärnor, däribland Charlotte Kalla och Stina Nilsson, meddelat att de står över turneringen i vinter. Däremot väntas bland andra Marcus Hellner ställa upp. Julens tv i urval 23 december Tradition: \"Bingolottos uppesittarkväll\", TV4 Kultur, musik och nöje: \"Moraeus med mera – julspecial\", SVT1 \"Nötknäpparen\", SVT2 Filmer: \"Rivierans guldgossar\", SVT1 \"Annie\", TV3 \"Die hard 2\", TV3 24 december Tradition: \"Kalle Anka och hans vänner önskar god jul\", SVT1 \"Kan du vissla, Johanna\", SVT1 \"Karl-Bertil Jonssons julafton\", SVT1 \"Svensson, Svensson\", SVT1 \"Tomten är far till alla barnen\", TV4 \"Midnattsmässa i Rom\", SVT2 Kultur, musik och nöje: \"Parneviks jul\", TV3 \"O helga natt\", TV4 \"Julkonsert\", SVT2 Serier: \"Barnmorskorna i East End – julspecial\", SVT1 Filmer: \"En underbar jävla jul\", SVT1 \"Elf\", TV3 \"En julsaga\", Kanal 5 25 december Tradition: \"Konungens jultal\", SVT1 Kultur, musik och nöje: \"Till minne av Gösta Ekman\", SVT1 \"Kungahuset 9–5\", TV4 \"Nordisk julkonsert\", SVT1 Serier: \"Fröken Frimans krig säsong 4\", SVT1 \"Swedish dicks\", Viaplay Filmer: \"Fanny & Alexander\", SVT2 \"The holiday\", SVT1 \"Love actually\", TV3 \"Sällskapsresan\", TV4 \"Grabben i graven bredvid\", Sjuan \"Dumma mej 2\", TV3 \"Frost\", Kanal 5 \"Döda poeters sällskap\", Kanal 5 26 december Kultur, musik och nöje: \"Lena Philipsson – Jag är ingen älskling\", SVT1 \"Kikki Danielsson – ett porträtt\", SVT1 \"Citizen Schein\", SVT2 Serier: \"Travelers\", Netflix Filmer: \"En man som heter Ove\", SVT1 \"Sällskapsresan 2: Snowroller\", TV4 \"Röjar-Ralf\", Kanal 5 \"Lejonkungen\", SVT1 \"Baksmällan\", Kanal 5 Sport: Junior-VM i ishockey (pågår till den 6 januari), TV4/SVT 27 december Kultur, musik och nöje: \"I called him Morgan\", SVT2 \"Sven-Erik Magnusson\", SVT1 Filmer: \"Du, jag och Dupree\", SVT1 \"SOS – en segelsällskapsresa\", TV4 \"Happy feet 2\", Kanal 5 \"Bridget Jones dagbok\", TV3 \"Baksmällan 2\", Kanal 5 28 december Kultur, musik och nöje: \"Eran – punken i tre delar\", SVT1 Filmer: \"Turist\", SVT1 \"Den ofrivillige golfaren\", TV4 \"Modig\", Kanal 5 \"Tjuvarnas jul\", SVT1 \"Baksmällan 3\", Kanal 5 29 december Filmer: \"Big hero 6\", Kanal 5 \"Anna Karenina\", SVT1 \"Ett päron till farsa i Las Vegas\", Kanal 5 30 december Kultur, musik och nöje: \"Stjärnorna på slottet\", SVT1 \"Rock Islandica – the rock and pop saga of Iceland\", SVT2 \"Melodifestivalens årskrönika\", SVT1 Filmer: \"Hälsoresan\", TV4 \"Repmånad\", TV4 \"Monsters university\", Kanal 5 \"2 fast 2 furious\", SVT1 \"Tomorrowland: A world beyond\", Kanal 5 Sport: Tour de Ski (pågår till den 7 januari), SVT1 31 december Tradition: \"Grevinnan och betjänten\", SVT1 \"Tolvslaget på Skansen\", SVT1 Kultur, musik och nöje: \"Bingolottos nyårskväll\", TV4 \"Hasse Andersson – spelemannen från Kvinnaböske\", SVT1 \"Varning för Hjalmar\", SVT1 \"Dave Chapelle: Equanimity\", Netflix Filmer: \"Grand Budapest hotel\", TV3 \"Moonrise kingdom\", SVT2 \"Snow White & the huntsman\", SVT1 \"Trollkarlens lärling\", Kanal 5 \"Air force one\", Kanal 5 1 januari Tradition: \"Året med kungafamiljen\", SVT1 \"Ivanhoe\", TV3 Kultur, musik och nöje: \"Agnetas nyårskarameller\", TV4 Serier: \"Bron säsong 4\", SVT1 Filmer: \"Beck\", C More \"Pirates of the Caribbean: Svarta pärlans förbannelse\", Kanal 5 \"Pitch perfect 2\", TV3 Sport: \"Sportens årskrönika\", SVT2 2 januari Kultur, musik och nöje: \"Allsångens årskrönika\", SVT1 \"Heath Ledger\", SVT2 Filmer: \"Babe – den modiga lilla grisen\", SVT1 \"Svenskjävel\", SVT1 \"Pirates of the Caribbean: Död mans kista\", Kanal 5 \"Harry Potter och den flammande bägaren\", Kanal 5 3 januari Serier: \"Den döende detektiven\", SVT1 \"Success\", TV3 Filmer: \"Allt eller inget\", SVT1 \"Pirates of the Caribbean: Död mans kista\", Kanal 5 \"Harry Potter och Fenixorden\", Kanal 5 ", "article_category": "culture"}
{"id": 8925, "headline": "”Han har fått informationen av sin hustru”", "summary": "Flera personer vittnar om att Kulturprofilen i förväg spridit uppgifter om Nobelpristagaren i litteratur. ”Den jäveln”, säger Peter Englund, tidigare ständig sekreterare i Svenska Akademien, och skyller läckan på mannens hustru som är ledamot. Samtidigt avslöjar Englund att han redan 2014 fick uppgifter om Kulturprofilens inblandning.", "article": "Två dygn innan den ständige sekreteraren Peter Englund öppnade dörrarna i Börssalen och tillkännagav 2014 års Nobelpristagare i litteratur visste fler än de arton ledamöterna vilket namn som väntade. Det säger en av de anonyma kvinnor som medverkade i DN:s granskning av Kulturprofilen, och som sade sig ha utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp. Tre av de kvinnorna berättar nu att Klubbens konstnärlige ledare, som är gift med en ledamot i Svenska Akademien, ska ha läckt Nobelpristagarna till dem i förväg. Det handlar om Elfriede Jelinek år 2004, Harold Pinter 2005 och Patrick Modiano 2014. Enligt flera personer ska mannen också ha talat om sig själv som inblandad i priset till Jean-Marie Gustave Le Clézio år 2008. – Kulturprofilen har alltid velat framställa sig som stor och viktig så jag vet inte vad som stämmer men han talade ofta om sin delaktighet i de nya ledamöter som valdes in. Och i Nobelprisen, säger en av de tre kvinnorna. Hon jobbade på Klubben hösten 2014. Två dagar innan namnet på det årets pristagare i litteratur tillkännagavs satt hon på kontoret. – Han kom in och frågade i förbifarten om jag ville veta vem som skulle få det. Jag gav honom en blick som om jag inte trodde honom, och då sa han att det var Patrick Modiano. Och att ”om du vågar kan du ju satsa pengar”, vilket jag inte gjorde. Sedan skyndade han vidare. Misstankar om läckor inom Svenska Akademien har ofta diskuterats, framför allt sedan vadslagningen kring priset tog fart under tidigt 2000-tal. Flera gånger har oddsen på pristagaren sjunkit nära inpå offentliggörandet, bland annat år 2014 då Patrick Modiano fick priset. Akademiens tidigare ständige sekreterare Peter Englund säger till DN att de nya anklagelserna mot Kulturprofilen hade gjort honom chockad om de kommit för ett par veckor sedan. – Men nu måste jag säga att ingenting förvånar mig längre angående den personen. Den jäveln. Om uppgifterna om hans läckor stämmer, hur skulle han ha fått informationen? – Han har fått den av sin hustru, antar jag, säger Peter Englund. Han avslöjar att han själv år 2014 nåddes av uppgifter om Kulturprofilen som en möjlig läcka. – Ja, det var kring Modiano. Det var en artikel i fransk press – som jag minns det i tidningen Le Monde – som tydligt pekade i riktning mot herr Kulturprofilen. Jag hade ett samtal med honom men han förnekade allt. Och jag talade med hans hustru som reagerade som hon brukar reagera när någon form av skugga skulle kunna falla över Kulturprofilen. Hon gick till mycket aggressiva motangrepp och då släppte jag frågan. Så hon fick dig att släppa det? – Jag släppte frågan eftersom allt som fanns var artikeln. Vi hade inga egna indikationer på att det verkligen fanns en läcka. Men Modianos Nobelpris är ett av dem som har nämnts i spekulationer om läckor. – Jag minns inte det där förloppet exakt men jag tog del av uppgifterna som vid ett enda tillfälle nämndes i fransk press. Och jag gick till personerna det handlade om, som förnekade allt. De sa att det rörde sig om ett missförstånd. Och sedan släppte jag den frågan. Jag berättade det kanske för Sara (Danius) då hon tog över men i övrigt har vi inte diskuterat saken, säger Peter Englund. Även under Horace Engdahls år som ständig sekreterare läckte Kulturprofilen vilka som skulle få Nobelpriset, uppger två kvinnor som tidigare umgicks i samma kretsar. Sensommaren år 2004 befann sig de båda tillsammans med Kulturprofilen på restaurangen Wasahof i Stockholm. Han började tala om Nobelpriset. – Han pratade ofta om att han visste vilka som var aktuella. Han ville väl visa sig viktig, visa att han verkligen ingick i den kretsen. Vilket han ju på många sätt gjorde, så jag trodde honom, säger en av dem. Just den kvällen på Wasahof ska Kulturprofilen ha börjat kasta ut olika ledtrådar om det årets Nobelpristagare. – Han sa att det är en kvinna. En dramatiker. En feminist. Kontroversiell, och så vidare. Och när min vän gissade på Elfriede Jelinek skrattade han på ett sätt som vi båda uppfattade som totalt bekräftande, säger hon om sin kompis som också minns hur hon fick höra vem pristagaren var i förväg. – Han signalerade tydligt att det var Jelinek. Men när hon fick priset insåg jag att jag ändå inte riktigt tagit det på allvar. Jag blev chockad när hennes namn ropades ut: Helvete, han visste verkligen. Hon berättar att händelsen upprepades året därpå. – Jag var involverad i ett stort arbete som rörde dramatikern Harold Pinter, som vid den tiden var rätt okänd i Sverige. Jag var ute på krogen med samma vän. Hon hörde också Kulturprofilen säga att mitt Pinterprojekt var väldigt lämpligt och skulle ge stor utdelning om några månader. Och det var mer än en hint. Han sa vem som skulle få Nobelpriset och den gången visste jag att det stämde. Utöver de tre kvinnor som vittnar om direkta läckor talar flera andra om Kulturprofilens sätt att tala om sin insyn i Svenska Akademiens arbete med Nobelpriset. – Han gav aldrig mig något namn men han pratade alltid om att han visste vem som skulle få priset, säger en kvinna. Kulturprofilen påstås särskilt ha pratat om sin inblandning i Jean-Marie Gustave Le Clézios pris, även före tillkännagivandet. – Han brukade ta upp honom, och ibland Modiano, och tala om dem på ett sätt som skulle få det att låta som om han hade inflytande. Han kunde säga saker i stil med att ”nu är det snart dags” och ”jag ska ligga på om det”. Jag tänkte mest att det var skryt. Han sa sådant för att imponera på tjejer. Men det har varit märkligt att senare höra de namnen ropas ut, säger en annan kvinna. Horace Engdahl uttryckte själv misstankar om läckor inom Akademien år 2008, när Jean-Marie Gustave Le Clézio fick priset. Kort inpå offentliggörandet rasade oddsen på författaren och spelbolaget Ladbrokes stoppade vadslagningen. I en intervju med P1 Morgon sa Horace Engdahl att han var övertygad om att det fanns en läcka och menade att Akademien skulle ”täppa till den”. Men nu vill han inte kommentera de nya uppgifterna om vad som ska ha skett under hans tid som ständig sekreterare: ”Jag skulle bryta mot Svenska Akademiens stadgar om jag kommenterade dem utan att vara uttryckligen bemyndigad därtill genom ett beslut i Akademien. Det är så våra regler ser ut”, skriver han i ett mejl till DN. Peter Englund bekräftar däremot läckan i samband med Jean-Marie Gustave Le Clézios Nobelpris, och uppger att den hade ”fransk koppling”. – Det fanns indikationer på en fransk koppling, som hade att göra med vadslagningsmönstren, som var kopplade till franskspråkiga territorier, säger Peter Englund. Att många fransmän satsade på Jean-Marie Gustave Le Clézio? – Det är det enda jag minns: indikationerna kring läckan hade att göra med hur oddsen rört sig i franskspråkiga territorier. Det var då Ladbrokes avbröt, tror jag. Det var före min tid som ständig. Har de indikationerna – och att Kulturprofilen pekades ut i fransk press år 2014 – aldrig fått Akademien att misstänka den läcka kvinnorna nu vittnar om? – Nej, inte alls. Det har funnits en väldig samstämmighet bland ledamöterna – bland alla ledamöterna – om att läckor är enormt skadliga för Akademien och riskerar att sänka priset. Spelbolagen Ladbrokes, Unibet och Betsson uppger att man i dag inte har uppgifter om att läckor kan ha påverkat spelandet på Nobelpriset i litteratur. Flera pristagare har också beskrivits som överraskningar för spelbolagen, däribland årets mottagare Kazuo Ishiguro. De möjliga vinsterna i vadslagningen om Nobelpriset är också låga i jämförelse med utdelningen på sportspel, uppger bolagen. Natali Phalén, generalsekreterare på Institutet mot mutor, säger till DN att eventuellt brott kan misstänkas om en utomstående person betalat sig till information om pristagaren, exempelvis genom pengar eller gåvor. Det finns inga uppgifter om att det ska ha skett i de fall som nämns i den här artikeln. Peter Englund betonar dock att Akademien ser allvarligt på misstankarna och menar att det kan handla om sekretessbrott. Vilka följder kan det få? – Det måste du tala med Sara Danius om, säger Peter Englund. Som DN tidigare berättat har Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius anlitat en advokatbyrå som ska utreda varje ledamots relation till Kulturprofilen och om mannen har haft något inflytande över institutionens arbete. I förra veckan uppmärksammade Expressen att utredningen – som utförs av advokatbyrån Hammarskiöld & Co – också specifikt ska titta på om Akademien låtit sig påverkas i valet av Nobelpristagare och om det kan vara så att ledamöter har läckt information om pristagarna i förväg. – Jag kan varken bekräfta eller dementera de uppgifterna. När utredningen är klar ska det ske en redovisning till Svenska Akademien. Vi måste gå till botten med alla frågor och göra en noggrann utredning, säger advokat Peder Hammarskiöld till DN. DN har sökt Sara Danius för en kommentar om de nya anklagelserna kring läckor, och vad de kan få för konsekvenser, men hon vill inte låta sig intervjuas: ”Tyvärr kan jag inte svara på några frågor eftersom en advokatutredning pågår”, skriver Danius i ett mejl. DN har sökt Kulturprofilen och hustrun, som är ledamot i Svenska Akademien, och gett dem möjlighet att bemöta anklagelserna. ”Nu måste jag säga att ingenting förvånar mig längre angående den personen. Den jäveln.” Peter Englund. DN kunde den 21 november publicera vittnesmål från 18 kvinnor om sexuella trakasserier och i flera fall fysiskt våld som Kulturprofilen utsatt dem för mellan 1996 och 2017. Mannen har starka band till Svenska Akademien. Utöver att vara gift med en av ledamöterna har han nyligen offentligt hyllats av en av de andra ledamöterna och driver verksamhet som har samarbetat med och mottagit finansiellt stöd från Svenska Akademien. Flera av de övergrepp som han anklagas för ska ha skett i Akademiens lägenheter i Paris respektive Gamla stan i Stockholm. Kulturprofilens beteende har enligt DN:s källor varit känt i denna prestigefyllda del av kulturvärlden ända sedan 1980-talet, men omgetts av en stark tystnadskultur. Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius fördömde redan samma kväll som DN:s publicering Kulturprofilens agerande som ”djupt oanständigt”. Hon klargjorde vidare att hon förväntar sig att Svenska Akademien nu avslutar allt samarbete med mannen och hans verksamhet. Torsdagen den 28 november, vid ett av Akademiens ordinarie sammanträden, framkom även att ledamöters familjemedlemmar utsatts ”för oönskad intimitet”. Efter DN:s granskning har fem kvinnor polisanmält Kulturprofilen för sexuella övergrepp och trakasserier. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8932, "headline": "Aftonbladets publisher Sofia Olsson Olsén sjukskriven", "summary": "Aftonbladets publisher Sofia Olsson Olsén har sjukskrivits, enligt Aftonbladet. Under tiden går Lena Mellin in som ansvarig utgivare för tidningen.", "article": "Under den senaste tiden har Aftonbladet satts under hårt tryck efter #metoo-kampanjen. Nu har tidningens publisher Sofia Olsson Olsén sjukskrivits. Enligt Aftonbladet har Schibsted Medias chef Raoul Grünthal haft samtal med Olsson Olsén under helgen, och fått besked om att hon behöver vara sjukskriven under en tid. Tidningen skriver att pressen på Sofia Olsson Olsén varit stor, både som utgivare och arbetsgivare. – Jag har fullt förtroende för Sofia Olsson Olsén och hoppas självklart att hennes frånvaro blir så kort som möjlig. Hon är viktig för Aftonbladet och utvecklingen av journalistiken och affären, säger Raoul Grünthal, chef för Schibsted Media till Aftonbladet. Lena Mellin går in som ansvarig utgivare under Sofia Olsson Olséns sjukskrivning. – Det är ganska naturligt eftersom jag är ställföreträdande utgivare. Jag hanterar sådana här frågor varje dag, säger Lena Mellin till DN. Vad tänker du om att gå in som ansvarig utgivare med den pressen Aftonbladet är under just nu? – Utgivarbeslut är alltid besvärliga, oavsett hur världen ser ut, säger Lena Mellin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8948, "headline": "”Om vi klantar till det med artificiell intelligens kan vi ha sabbat hela mänsklighetens framtid om 40 år”", "summary": "Fysikern och vetenskapsstjärnan Max Tegmark är orolig. I sin nya bok ”Liv 3.0” menar han att artificiell intelligens kan bli människans undergång – eller vår räddning. I framtiden skulle vi kunna flytta till andra galaxer.", "article": "Att artificiell intelligens försöker ta över världen är en av science fiction-genrens mest slitstarka idéer. Men enligt Max Tegmark ska det inte avfärdas som science fiction. Ingen kan veta när övermänsklig superintelligens uppstår, om den uppstår, men i hans nya bok ”Liv 3.0 – att vara människa i den artificiella intelligensens tid” läser jag att en majoritet av världens AI-forskare gissar att tidpunkten ligger några decennier in i framtiden. Problemet med de flesta sci fi-filmer, förklarar Max Tegmark när vi träffas på hans svenska förlag i Gamla stan i Stockholm, är att människans detronisering på jorden knappast sker genom att vi blir förslavade av ondskefulla Terminator-robotar. En mer realistisk bild ger i stället Stanley Kubricks sci fi-klassiker ”2001. Ett rymd-äventyr”. – Det är faktiskt den AI-film jag gillar bäst. För att i den där berömda scenen där superdatorn Hal 9000 säger: ”I’m sorry Dave. I’m afraid I can’t do that” – där är det inte så att Hal är ond. Problemet är i stället att Hal är väldigt kompetent och har mål som inte stämmer överens med Daves mål. Det är det som är den verkliga risken med superintelligens, att vi inte lyckas få datorernas mål att överensstämma med våra egna. Den svenskfödde fysikern Max Tegmark har blivit en av AI-forskningens världsstjärnor. Kvällen innan har han hållit en föreläsning på Kulturhuset Stadsteatern, då biljettlösa intressenter köade utanför dörrarna trots att föreställningen sedan länge var utsåld. Bredvid mig i publiken satt en man som hade hunnit läsa hälften av Max Tegmarks nya bok. Han hade kommit dit för att få veta om människans herravälde på jorden är över: ”Att vi sitter här och pratar om vad vi ska göra med AI, det känns ungefär som om neandertalarna skulle ha suttit och diskuterat hur de skulle förhålla sig till den här nya arten homo sapiens som börjat dyka upp. Jag undrar om människan är passé. Men jag vill ändå tro att det finns något särskilt i den mänskliga hjärnan som skiljer oss från datorerna”, sa mannen. När Max Tegmark väl gör en TED-liknande entré på scenen, under dånande applåder och ledigt klädd i skinnjacka, är budskapet ändå hoppfullt. Han visar en film av uppskjutningen av ”Apollo 11”, den raket som landade på månen år 1969 – en film tänkt att illustrera de fantastiska möjligheter som AI erbjuder (och vi ska återkomma till hans hisnande visioner om kolonisering av rymden). Enligt Max Tegmark behöver datorernas maktövertagande inte nödvändigtvis vara dåligt. – Vi har alla underkastat oss en högre intelligens när vi var barn. Det gick bra, eftersom våra föräldrars mål oftast överensstämmer med våra egna. Allting som är bra med vår civilisation är en produkt av vår intelligens. Om vi kan förstärka den med artificiell intelligens kan vi egentligen förbättra alla aspekter av vår civilisation, säger Max Tegmark med ett tonfall som om det vore självklarheter. I Max Tegmarks tankevärld är människan fortfarande begränsad av sin ”biologiska hårdvara”. Det hörs på språket i ”Liv 3.0” att det är en fysiker som för ordet: ”Livet kan genomgå en sista uppgradering, till Liv 3.0, som inte bara kan skapa sin mjukvara utan även sin hårdvara”, skriver han i boken. I så fall kan livet ”befrias från evolutionens bojor”. Men AI omformar vårt samhälle redan nu, med bland annat översättning av språk, robotiserad börshandel och självkörande fordon. I framtiden ser Max Tegmark möjligheter att skapa robotiserade domare som fattar beslut utan fördomar om kön eller etnicitet. Tråkiga, meningslösa jobb som människor tvingas utföra i ensamhet kan övertas av AI. Han ser även möjligheter att skapa vapen som låter bli att döda civila i krig. – Jag är övertygad om att AI kan hjälpa oss att lista ut hur vi botar alla sjukdomar som vi har gått bet på i dag. Så att vi kan leva längre och friskare liv. Jag är övertygad om att AI kan hjälpa oss att förbättra förnybar energiteknik. Och på väldigt kort sikt kan AI hjälpa oss att drastiskt minska antalet trafikolyckor och antalet onödiga dödsfall i vården, säger han och börjar skala en klementin som förlaget lagt fram på ett fat med frukt och dricka. Det är energipåfyllning som lär behövas medan mörkret faller utanför fönstret mot Stora Nygatan. Första intervjun för dagen gjorde han redan innan det blev ljust. Samtidigt som Max Tegmark ser stora möjligheter med AI vill han distansera sig från de digitala utopisterna. Tekniken medför också stora risker. Det är anledningen till att han har grundat Future of Life Institute, med bland andra fysikern Stephen Hawking och Teslas vd Elon Musk som styrelsemedlemmar. Forsknings- institutet arbetar för att synliggöra de existentiella hot som AI medför, som kärnvapenkrig, ökade ekonomiska klyftor och kapprustning med AI-vapen. Som han påpekar i boken är skillnaden mellan en drönare som levererar Amazons paket och en drönare som kan utföra beställningsmord ganska liten. På föreläsningen uttrycker han det så här: ”Vi måste vinna tävlingen mellan den växande kraften hos vår teknik och den växande vishet med vilken vi kan hantera den.” I likhet med sin svenskfödda kollega Nick Bostrom, en annan av AI-forskningens fixstjärnor, menar Max Tegmark att riskerna med AI till och med är mer akuta än klimatförändringarna: – Båda är allvarliga, men AI kan få mer dramatiska konsekvenser tidigare. Om vi klantar till det med AI kan vi ha sabbat hela mänsklighetens framtid redan om 40 år. Max Tegmark talar svenska med lättare amerikansk brytning och tar ibland en tankepaus efter en fråga, eller mellan två meningar, som om han behöver loda en stund i modersmålet. Han växte upp i Bromma utanför Stockholm, en uppväxt han beskriver som fridfull med ”långa eftermiddagar ensam hemma efter skolan”. Då lärde han sig att ingenting hände om han inte organiserade det själv. Fadern Harold Shapiro var en framstående matematiker och brukade lysa upp som en sol när sonen frågade honom något om matematikens mysterier. – Jag gillade science fiction, framför allt Isaac Asimov, min kemilåda och att meka med elektromagneter. Men det var först när jag var 19 som jag insåg hur fascinerande fysik var, tack vare vetenskapsmannen Richard Feynmans självbiografi ”Surely you’re joking, Mr Feynman” som min kompis Johan Oldhoff sagt att jag måste läsa. I höstas skrev Max Tegmark tillsammans med nio Nobelpristagare en debattartikel i DN som uppmanade Sverige att stödja FN:s kärnvapenförbud. Hans engagemang mot kärnvapen, kapprustning och krig formades redan i ungdomen. – Både pappa och mamma brukade prata om hur själviska och kortsiktiga våra ledare var. Pappa engagerade sig för kärnvapennedrustning i sin ungdom och har skrivit den allra första detaljerade artikeln om USA:s hemliga vätebombsprovsprängningar 1952. Mamma lärde mig vad som kom att bli ett av mina favoritcitat, av Axel Oxenstierna: ”Du ska veta min son med hur lite förnuft världen styres.” När jag var 14 så tänkte jag att vad de vuxna gjorde med kärnvapen var så korkat att barn kunde förstå bättre hur korkat det var. Ett huvudbudskap i boken är att tekniken är neutral och att det är vi människor som avgör om den får goda eller onda tillämpningar. Max Tegmark understryker att det är upp till oss själva – både som individer och som mänsklighet – att forma en positiv framtid. Det är också en inställning som delvis växte fram i ungdomen. – Jag hamnade i en skolklass i Alviksskolan där det ansågs skamligt att vara studieintresserad och några killar lovade att spöa skiten ur mig om jag fick över 4.0 i snittbetyg när jag gick ut åttan (max var 5.0). Efter att jag lyckats lura dem på skolavslutningen, och sedan lyckats byta till en bättre skola, insåg jag hur lätt det var att påverka min framtid om jag var kreativ. Oavsett vilka konsekvenserna blir av AI-utvecklingen ligger det stora pengar i tekniken. Jättar som Google, Facebook och Apple satsar miljarder på AI-forskning. Googles AI-företag Deep Mind har bland annat utvecklat datorprogrammet AlphaGo, som under de senaste två åren har lyckats slå samtliga av världens främsta spelare i det asiatiska brädspelet Go. Det minst 2 500 år gamla spelet anses mycket svårare för datorer att bemästra än schack, eftersom det 19x19 rutor stora spelbrädet rymmer fler möjliga kombinationer av drag än det finns atomer i universum. För att vinna förlitar sig de bästa spelarna därför på intuition och kreativitet – egenskaper som fram till nu har betraktats som exklusivt mänskliga. Men föreställningen att bara människor skulle kunna ha intuition, kreativitet och rent av medvetenhet är något Max Tegmark avfärdar som fördomsfullt. Han kallar det skämtsamt för ”kolchauvinism”, med anspelning på att bara biologiska varelser är byggda av kolatomer. – Många tänker att intelligens är någonting mystiskt som bara kan finnas i biologiska organismer. Men som fysiker ogillar jag den här materialistiska idén att vi är våra atomer. De flesta av de atomer du har i dag hade du inte förra året, de byts ut ganska regelbundet, säger Max Tegmark och tar en tankepaus, eller kanske en tuggpaus, där de sista klyftorna av klementinen åker ner i magen. – Det du verkligen är är det mönster enligt vilket atomerna sitter ihop. Och det är information, helt enkelt. Max Tegmark definierar intelligens som ”förmågan att uppnå komplexa mål”. På nivån ovanför placerar han generell intelligens, det vill säga ”förmågan att uppnå praktiskt taget vilket mål som helst, inklusive inlärning”. Där händer nu mycket inom AI-forskningen. Med hjälp av djupinlärning (deep learning) kan datorer själva lära sig att förstå sin omvärld, och det utan att på förhand ha försetts med någon kunskap om den fysiska världen. Metoden består i att utsätta artificiella neuronnätverk, en samling algoritmer som försöker efterlikna den mänskliga hjärnan, för massiva mängder av data. Exakt hur det går till, och varför det fungerar, vet inte ens forskarna. De vet inte heller varför det ibland misslyckas, men det var djupinlärning som skapade framgången med AlphaGo. Det är också djupinlärning som just nu lär datorer att förstå och beskriva bilder, som revolutionerar deras förmåga att omvandla tal till text och översätta det till andra språk. – Vi har länge haft en situation där datorerna har varit bättre än oss på vissa, ganska snäva saker, som beräkningar eller schack. Men den heliga graalen för AI-forskningen har varit att skapa intelligens som liknar ett barns, som kan bli bra på i stort sett vad som helst. När man nu tittar på listan över saker som datorer fortfarande inte kan göra, så krymper den ganska stadigt. En bild som Max Tegmark återkommer till föreställer landmassor och berg som sakta men systematiskt dränks på grund av en havsnivåhöjning. Men bilden illustrerar inte konsekvenser av klimatförändringen, utan ”landskap över mänsklig kompetens”. Ju högre berg, desto svårare för datorer att bemästra kompetensen. Bland landmassor som redan befinner sig under det stigande AI-havet finns utantillinlärning, aritmetik, schack, Go, investering och bilkörning. Bland de högsta bergen, som ännu är en bra bit från att översvämmas, finns sådant som vetenskap, programmering, bokskrivande, filmkonst och social interaktion. Bilden hänger ihop med diskussionen om hur AI kommer att förändra arbetsmarknaden. Enligt en ofta citerad förutsägelse kommer hälften av dagens jobb att vara automatiserade om 20 år. Jag frågar om Max Tegmark har några yrkesråd till min 12-åriga dotter. – Jag skulle rekommendera att hon inriktar sig på någonting som vi tror att datorer fortfarande kommer att vara relativt dåliga på. Jobb som kräver kreativitet, jobb där det händer många oförutsägbara grejer så att man måste improvisera. Och kanske jobb där kunden uppskattar den mänskliga kontakten i tjänsten, allt från präst till massageterapeut. Men det viktigaste rådet av alla tror jag är att inte förvänta sig att först plugga en massa och sedan ha samma jobb i 40 år. Man måste hänga med i svängarna och hela tiden lära sig nya grejer. – Det är också viktigt att ha koll på den senaste tekniken. För det är inte bara så att människor blir utkonkurrerade av AI, utan det vi ser mycket nu är att människor som jobbar utan AI blir utkonkurrerade av människor som jobbar med AI, eftersom de är mer produktiva. Om hon till exempel är intresserad av medicin ska hon inte utbilda sig till den som läser av röntgenbilderna och ställer en diagnos. I stället bör hon vara läkaren som använder den här automatiska diagnosen och pratar med patienten och diskuterar behandlingen. Men stora befolkningsgrupper riskerar ändå att hamna utanför arbetsmarknaden. Du tar upp medborgarlön som en tänkbar lösning på ojämlikheten som AI kan medföra… – Jag är övertygad om att vi behöver någon sorts omfördelning för att hjälpa de som till slut inte kommer att få jobb. Men om det är medborgarlön eller något annat som är bäst, där försöker jag vara öppen. Däremot blir jag ganska upprörd när politiker säger att vi måste skära ner på äldreomsorg, lärare eller sjuksköterskor för att vi inte har råd. Om vi ändå måste betala ut medborgarlön i framtiden är det bättre att behålla den typ av jobb där folk verkligen uppskattar att det är människor och inte robotar som utför dem, säger Max Tegmark, som trots sin något amerikanska framtoning plötsligt låter väldigt svensk. – Här hoppas jag att Sverige kan gå före. Sverige var ett föregångsland efter andra världskriget i sociala experiment, som gratis universitetsutbildning och gratis sjukvård. Det är mer troligt att framtidens lösningar hittas i Sverige än i USA, där jag bor. Där är man nästan är allergisk mot all slags omfördelning. När Max Tegmark gick på gymnasiet ville han byta till naturvetenskaplig linje. En byråkrat på antagningsnämnden sa att det inte var möjligt. Då övertygade han studierektorn på Blackebergs gymnasium att ge honom chansen ändå. – Just att våga gå min egen väg, trots att andra avrådde, har varit nyckel till mina forskningsframgångar: man blir aldrig först när man följer andra! Han stod fast vid sin egen väg även när han som nydisputerad forskare fick ett brev från en berömd professor. Professorn varnade honom för att fortsätta med spekulativ forskning om han inte ville få sin karriär förstörd. Det är uppenbart att Max Tegmark inte har följt professorns råd i ”Liv 3.0”. Där spekulerar han i hur mänskligheten skulle kunna skaffa mer resurser genom att kolonisera kosmos. (Han föredrar egentligen ordet ”befolka”, som han använder under intervjun.) Enligt Max Tegmark är det inte orimligt att föreställa sig intergalaktiska laserseglatser där AI koloniserar andra solsystem och planeter. Efter att AI:n landat och etablerat livsförutsättningar tänker han sig att information om enskilda människor sedan kan överföras med ljusets hastighet, varefter AI:n klonar de önskvärda människorna på plats. Som han förklarar i ”Liv 3.0”: ”Detta skulle antingen kunna göras ganska lågteknologiskt genom att helt enkelt överföra de två gigabyte information som behövs för att specificera en persons DNA och sedan inkubera ett barn som ska födas upp av AI:n, eller också kan AI:n nanomontera kvarkar och elektroner till fullvuxna människor som sedan får alla sina minnen skannade från originalen hemma på jorden.” Jag frågar om det ska läsas som en tankelek eller om man verkligen menar allvar. Max Tegmark ler snett: – Din hjärna innehåller 100 terabyte. Det är ingen gigantisk datamängd att skicka med interstellär e-post till ett annat solsystem. Vi har naturligtvis inte tekniken för att göra det än. Men det strider inte mot några av fysikens lagar. Men kan det inte strida mot några av biologins lagar? Människor ingår också i komplexa ekosystem, både utanför och inom oss själva, där forskare till exempel ännu inte förstår hur samspelet mellan våra hjärnor och tarmbakterier ser ut… – Om man ska bygga en kopia av dig måste man naturligtvis kopiera även din tarmflora. Och bakterier är enklare att kopiera, eftersom de innehåller mindre information. Men grund- idén här, som är viktig, är att folk tidigare trodde att den här typen av rymdresor var omöjliga. Till och med science fiction-författare som skrev om rymdresor brukade fokusera på de närmaste solsystemen mindre än 10 ljusår bort. Resor till andra galaxer var inte aktuella, eftersom det inte kändes så kul att ligga nedfrusen i miljontals år. Eller att behöva ha hundratusentals generationer som bodde i något trångt, tråkigt rymdskepp, som dessutom riskerade att förstöras när som helst när det krockade i med något litet rymdskräp. – Nu vet vi att det i alla fall inte är orealistiskt. För är det något vi har lärt oss på senare tid är det att människan är information snarare än materia. Jag tänker på min granne under föreläsningen på Kulturhuset, och hans förhoppning att människans hjärna trots allt skiljer sig från en hårddisk. Bland alla fördomar en människa bär på kan nog kolchauvinismen vara en av de svåraste att göra sig kvitt. Svensk-amerikansk fysiker och kosmolog, aktuell med boken ”Liv 3.0 – att vara människa i den artificiella intelligensens tid” (Volante). En av världens mest citerade forskare. Född 1967 och uppvuxen i Bromma i Stockholm. Son till matematikern Harold Shapiro och Karin Tegmark. Läste till civilingenjör i teknisk fysik vid KTH i Stockholm samtidigt som han utbildade sig till civilekonom vid Handelshögskolan. Doktorerade vid University of California i Berkeley, USA. I dag professor i fysik vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) i USA. Grundade 2014 Future of Life Institute tillsammans med bland andra Jaan Tallinn (medgrundare till Skype) och sin fru Meia Chita-Tegmark. I styrelsen sitter bland andra kosmologen Stephen Hawking och Teslas vd Elon Musk, som är med och finansierar verksamheten. Var sommarvärd i Sveriges Radio 2008. Hans första bok ”Vårt matematiska universum – mitt sökande efter den yttersta verkligheten” (Volante) kom ut 2014. I boken ”Liv 3.0” avlivar Max Tegmark tre myter om artificiell intelligens: 1 Myt: Huvudrisken är att AI blir medveten eller ond. Fakta: AI kan bli skicklig och få mål som avviker från våra. De verkliga riskerna med AI handlar inte om ondska, utan om kompetens att uppnå mål som avviker från människans mål: ”Du är förmodligen ingen myrhatare som trampar på myror av elakhet, men om du ansvarar för ett grönt vattenkraftsprojekt och det ligger en myrstack i området som måste sättas under vatten – tråkigt för myrorna. Rörelsen för välvillig AI vill undvika att försätta mänskligheten i samma situation som de där myrorna”. 2 Myt: Maskiner kan inte ha mål. Fakta: En värmesökande missil har ett mål. Missuppfattningen om medveten AI är besläktad med myten om att maskiner inte kan ha mål. Den som blir jagad av en värmesökande missil bekymrar sig inte för om missilen upplever att den har ett syfte, argumenterar Max Tegmark: ”Om den värmesökande jagade dig skulle du nog inte ropa: ’Jag är inte orolig, för maskiner kan inte ha några mål!’” 3 Myt: AI kan inte kontrollera människan. Fakta: Intelligens möjliggör kontroll: vi kontrollerar tigrar genom att vara smartare. ”När intelligensskillnaden är tillräckligt stor blir det inte en strid utan en slakt. Än så länge har människor utrotat åtta av elva elefantarter och dödat de allra flesta individerna hos de återstående tre”, skriver han och konstaterar att om en superintelligent AI bestämmer sig för att utrota mänskligheten kommer det att gå mycket snabbt. 1. ”Her” ”Jag gillar att ’Her’ släppte fixeringen vid robotar och framhävde det spännande med intelligens. Här är datorn verkligen superintelligent – inte bara lite smartare utan otroligt mycket bättre än oss på allt. Däremot är det komiskt orealistiskt att resten av samhället knappt förändrats. Killen i huvudrollen är journalist, trots att AI:n hade kunnat skriva hans artiklar på nolltid.” 2. ”Transcendence” ”Där uppstår faktiskt en intelligensexplosion, en dator blir superintelligent och utvecklar otroligt avancerad teknologi. Spännande – men orealistiskt slut: fastän datorn var superintelligent kunde vi människor lista ut hur man kunde lura den. I de flesta filmer om AI ligger den artificiella intelligensen inte långt före vår egen. Som om det vore något magiskt med mänsklig intelligens. Vi vet att hjärnans storlek begränsas av mammas bäcken.” 3. ”Interstellar” ”Ett maskhål är en genväg i rumtiden som låter dig färdas från A till B utan att fara igenom det mellanliggande utrymmet. Även om stabila maskhål medges i Einsteins relativitetsteori och har dykt upp i filmer som ’Interstellar’ kräver de förekomsten av en märklig hypotetisk materia med negativ densitet var existens kan hänga på svårförstådda effekter av kvantgravitationen. Användbara maskhål kan med andra ord mycket väl visa sig vara omöjliga, men annars har superintelligent liv stora incitament att konstruera dem.” Text: Sverker Lenas Om intervjun: Vi ses i Max Tegmarks svenska förlag Volantes egna bokhandel i Gamla stan i Stockholm. Foto: Jonas Lindkvist och Lisa Mattisson Om fotograferingen: Vi följer med till barndomshemmet i Bromma. När han sätter igång sin första dator börjar den att brinna... Se filmen på dn.se/kultur. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8969, "headline": "Dataspelsbranschen: ”Vi är inte förvånade”", "summary": "Spelindustrin förvånas inte över berättelserna om sexism och övergrepp. Per Strömbäck, talesperson på Dataspelsbranschen, säger att de har arbetat med problemen länge.", "article": "I svallvågorna efter Metoo uttalade sig internationella företrädare för spelbranschen om problemen med sexism. I en artikel på gamesindustry.biz pratar de om nästa steg efter hashtaggens spridning. Jen MacLean, tillförordnad vd på International games developers association (IGDA) säger till nättidningen att män nu måste föra facklan vidare: – Fråga vad ditt företag gör för att skapa en mer diversifierad och inkluderande miljö. Fortsätt fråga. Ska du anställa någon? Skaffa en bred kandidatgrupp. Ja, det tar mer tid och arbete. Det är värt det. Läs mer: ”Kvinnor ger upp sina proffssatsningar på grund av trakasserier” John Smedley, före detta utvecklare på spelföretaget Daybreak, fyller i: – Vi måste bli bättre. Jag har varit i en ledande position under i princip hela min karriär. Hur mycket jag än vill säga att jag inte har sett detta, så har jag sorgligt nog gjort det, säger han till branschtidningen. Men de svenska spelföretagens samarbetsorgan, Dataspelsbranschen, har inte gjort något uttalande. Talespersonen Per Strömbäck säger till DN att det delvis beror på att ett uppvaknande kom för flera år sedan. – Vi hade på sätt och vis vårt Metoo för tre år sedan, med Gamergate. Man ska inte överdriva likheterna, Metoo-uppropen handlar generellt om trakasserier på arbetsplatsen, Gamergate handlade om näthat. Men liknande strukturer kom i dagen. Efter kvinnohatsdrevet Gamergate samlade Dataspelsbranschen 50 av medlemsföretagens vd:ar och skrev under en debattartikel mot sexism på SvD brännpunkt. I samband med det startade de bland annat inkluderingssatsningen Diversi och rekryteringsprojekt för att locka kvinnor till branschen. – Vi har inte tagits på sängen av Metoo-debatten, det är frågor vi har jobbat med länge. Vårt jämställdhetsarbete talar för sig självt, jag tycker att det blir ett ställningstagande. – Men det är inget argument för att inte säga något nu. Jag vet inte varför det inte blivit något upprop i vår bransch. Jag tror inte att vi har mindre problem med sexuella trakasserier. Men den här överraskningen infaller inte riktigt, eftersom vi redan har gått igenom den. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8970, "headline": "Amerikan kan ha köpt världens dyraste målning", "summary": "Vem som köpte världens dyraste konstverk, Leonardo Da Vincis \"Salvator Mundi\", är fortfarande höljt i dunkel. The Art Newspaper pekar nu ut den amerikanske miljardären Ken Griffin som möjlig ny ägare", "article": "The Art newspaper har flitigt rapporterat om spekulationerna kring Leonardo da Vincis \"Salvator mundi\", som Christie's i New York sålde för ofattbara 450 miljoner dollar för drygt två veckor sedan. Märkligt nog har ingen ännu klivit fram som ny ägare av renässansmästarens framställning av Jesus Kristus som världens frälsare - trots den enorma prestigen att ha kammat hem världens högst betalda konstverk. Läs mer: Birgitta Rubin: Prestigen att äga världens dyraste målning är förstås enorm Så ryktena blir allt vildare. De har cirklat kring allt ifrån kinesiska miljardärer, Qatars emirfamilj och ett statligt franskt förvärv för Louvrens räkning till nya systermuseet i Abu Dhabi. Det har även spekulerats om Bill Gates (som äger ett dyrbart Leonardo-manuskript) och \"i internets allra mörkaste hörn av konspirationsteorier till och med om president Vladimir Putin\"! Men ett flertal källor uppger nu för The Art newspaper att köparen är den amerikanske miljardären Ken Griffin. Hans plan sägs vara att låna ut eller donera dyrgripen till The Art Institute of Chicago - vilket varken Griffin eller museet hittills velat kommentera. Samtidigt rapporterar nättidskriften hyperallergic.com att franska RTL intervjuat Louvrens chef, som förnekar att man förvärvat \"Salvator Mundi\" men däremot förhandlar med den mystiska köparen/köparna om att få låna verket till en Leonardoutställning i slutet av 2018. \"Salvator Mundi\" har kallats en manlig \"Mona Lisa\" och fick en äkthetsstämpel för bara några år sedan, efter att i flera sekel tillskrivits elever och efterföljare till Leonardo. Verket är nu hårt restaurerat, efter både övermålningar och allehanda skador. Det finns fortfarande enstaka tvivlare, som inte tror på Leonardo Da Vinci som upphovsman - vilket världsledande experter slutit sig till. Dock kan en av Leonardos assistenter ha bidragit till partier av målningen. Men något skumt är det med denna affär. Det pågår flera rättsliga strider runt \"Salvator Mundi\" och säljaren oligarken Dmitry Rybolovlevs familjestiftelse. Rybolovlev anser sig ha blivit uppskörtad när han själv köpte verket 2013 för 127,5 miljoner dollar av konsthandlare Yves Bouvier. Samtidigt är Rybolovlev anklagad för att undanhålla sina tillgångar från sin fru, som han ligger i skilsmässa med. I The Art Newspaper förekommer även spekulationer om olika typer av \"garantier\", dubbla och tredubbla, i samband med auktionen. Om detta stämmer var försäljningen förhandsriggad och inbegrep eventuellt även Andy Warhols silkscreen-version av Leonardos \"Sista måltiden\", “Sixty Last Suppers\", som tidigare ägts av Larry Gagosian, världens mäktigaste konsthandlare. Verken Rybolovlev eller Gagosian har velat kommentera dessa misstankar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8972, "headline": "Trots trakasserianklagelser – Horace Engdahl rekommenderade Kulturprofilen", "summary": "Som Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare skrev Horace Engdahl tillsammans med ledamoten Per Wästberg under en begäran om att den så kallade Kulturprofilen skulle få statlig inkomstgaranti på livstid. Brevet undertecknades också av en ledande företrädare för Kungliga Musikaliska Akademien.", "article": "Sju framstående svenska kulturpersonligheter har undertecknat brevet, som den 2 juni 2006 inkom till Konstnärsnämnden. Nämnden beslutar om de statliga inkomstgarantierna för konstnärer, även kallad konstnärslön. Nio år hade då gått sedan anklagelserna om sexuella trakasserier mot Kulturprofilen blev kända för Svenska Akademiens ledning, efter att flera kvinnor larmat i Expressen. Läs mer: 18 kvinnor anklagar Kulturprofilen för övergrepp I brevet till Konstnärsnämnden skriver Horace Engdahl och de övriga undertecknarna att Kulturprofilen ”är i ovanlig förening en regissör av starkt uppmärksammade kulturevenemang och en nyskapare när det gäller att sammansmälta konst, musik, filosofi och litterära texter till överraskande, svårförglömliga möten”. Engdahl med flera skriver vidare att Kulturprofilens ”ringa förmögenhet” gått till hans verksamhet, här kallad Klubben. De rekommenderar Konstnärsnämnden att ge Kulturprofilen en statlig inkomstgaranti till konstnärer eftersom den skulle ”betyda mycket – oavsett att den skulle foga samman de genrer som vanligen hålls isär i bedömningarna”. Horace Engdahl skriver under i egenskap av ständig sekreterare i Svenska Akademien och Per Wästberg som ledamot. Brevet har också undertecknats av violinisten Anna Lindal, som då var vice preses i Kungliga Musikaliska Akademien, pianisten Roland Pöntinen, som sedan år 1990 varit ansvarig för Klubbens musikprogram, konstnärerna Jan Håfström och Håkan Rehnberg samt skådespelaren Agneta Ekmanner. Läs mer: Svenska Akademien anlitar advokatbyrå för att utreda Kulturprofilen Trots rekommendationen beviljades Kulturprofilen aldrig inkomstgaranti för konstnärer. Systemet avvecklades också fyra år senare efter ett riksdagsbeslut men de som sedan tidigare hade en garanti fick behålla den. Horace Engdahl var vid den berörda tidpunkten inte bara Akademiens ständige sekreterare, utan också mycket nära vän med Kulturprofilen. I en intervju med DN i mars 2016 lyfte Engdahl fram Kulturprofilen som livsstilsförebild. – Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd, han borde göra om Klubben till en stilskola för unga män: bli inte hipsters, bli gentlemen! Claes Sandgren: Det går visst att avgå från Svenska Akademien Under intervjun berättade Engdahl att han grips av en känsla av ”mänsklig värdighet” när han besöker Klubben. Han deltog också vid ceremonin när Alice Bah Kuhnke dekorerade Kulturprofilen med en kunglig orden. I ett mejl till DN skriver Horace Engdahl: ”Jag har ingen annan kommentar än den ganska självklara, att jag (och många) tyckte att han var värd det som skapare av och mångårig ledare för kulturplatsen Klubben.” Per Wästberg har vid minst tre tillfällen föreslagit att Kulturprofilen ska tilldelas en kunglig orden. I en intervju med DN förra veckan sade Wästberg att han inte hade en nära vänskapsrelation med profilen, utan menade att han skrivit nomineringarna eftersom han uppskattade Kulturprofilens arbete med Klubben. Aase Berg: Vi kan inte blocka allt som osar ondska Wästberg berättade att han 1997 fått kännedom om anklagelserna mot Kulturprofilen men menade att han personligen inte tagit del av vittnesmålen och att en annan akademiledamot försvarade profilen till ”the bitter end”. Han syftade då inte på Horace Engdahl. – Jag kan bara nu, i efterklokhetens efterhand, beklaga i högsta grad allting, därför det som han har gjort är för mig obegripligt, förfärande och oförlåtligt, sade Wästberg till DN. Efter intervjun med DN har Wästberg ”fått skäll” för sina uttalanden, berättar han för Expressen, och hänvisar alla uttalanden till ständiga sekreteraren Sara Danius. – Sedan dess har hon ytterligare understrukit att eftersom den här saken nu är under juridisk utredning av advokatbyrån Hammarskiöld & Co, som antas dröja ett par månader minst, så får ingen i Akademien yttra sig, säger Wästberg till Expressen. Roland Pöntinen uppger att han inte har några minnen av att ha signerat rekommendationsbrevet. – Men det kan vara så att han – Kulturprofilen – bad om att få min namnteckning. Han initierade det säkert själv. Han har alltid klagat över sin dåliga ekonomi, över att ingen ger hans verksamhet stöd, vilket i ljuset av alla inflöden som nu framkommit gör en förvånad. Du ansvarade för Klubbens musikprogram i över tjugo år. – Ja, men jag hade ingen som helst insyn i ekonomin. Om jag frågade om sådant – och efterlyste större transparens - kunde jag bemötas med ilska, säger Roland Pöntinen. DN har sökt Per Wästberg för en kommentar till rekommendationsbrevet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8982, "headline": "Jay-Z erkänner otroheten mot Beyoncé", "summary": "Efter otaliga hintar erkänner nu Jay-Z sin otrohet. I en intervju med New York Times berättar han om hur relationen med Beyoncé har påverkats.", "article": "Ända sedan ”hiss-incidenten”, då Beyoncés syster Solange Knowles attackerade Jay-Z medan Beyoncé tyst såg på, har det spekulerats om otrohet i kändisparet. Beyoncés senaste skiva ”Lemonade” hade trolöshet som ett huvudtema. Jay-Z:s album ”4:44”, som släpptes i somras, har tolkats som ett erkännande. Nu pratar New York-rapparen för första gången öppet om affärerna. I en intervju med New York Times Dean Baquet berättar han om hur de påverkat relationen med Beyoncé. – Det svåraste är att se smärtan i ögonen på någon som du gjort illa och sen behöva se dig själv i spegeln, säger artisten till tidningen. Han förklarar otroheten med att han byggt upp emotionella spärrar efter en tuff barndom, och därför stängt av sina känslor. – Man måste överleva, så man går in i överlevnadsläge, och vad händer då? Man stänger av allt, säger Jay-Z till Baquet och fortsätter: – I mitt fall är det djupt, och påverkar också relationen till kvinnor. Och på grund av det händer saker: otrohet. I slutet av intervjun säger rapparen att relationen med Beyoncé nu åter präglas av respekt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 8984, "headline": "Julianne Moore: Politik förpackad som underhållning", "summary": "Julianne Moore gör en dubbelroll som tvillingsystrar i George Clooneys \"Suburbicon\", ett blodigt och skruvat satirdrama som vill göra upp med rasismen mitt i den helvita amerikanska medelklassidyllen. Filmen har svensk biopremiär nästa vecka.", "article": "Julianne Moore gör en dubbelroll som tvillingsystrar i George Clooneys \"Suburbicon\" efter ett manus av bröderna Coen. Ett blodigt och skruvat satirdrama som gör upp med rasismen mitt i den helvita amerikanska medelklassidyllen. Filmen, som hade världspremiär i Venedig, har svensk biopremiär nästa vecka. Varför ville du göra \"Suburbicon\"? – Jag tyckte att det var en väldigt intressant och nyskapande idé - särskilt när George ringde och ville att jag skulle spela båda rollerna. Och jag gillar att han har gjort en väldigt politiskt film som är förpackad som underhållning. Till en början vaggar han in publiken i en falsk säkerhet, men den gamla käcka 50-talsnostalgin förvandlas till en mörk, politisk och väldigt överraskande noir-film där onda människor gör onda saker i skydd av sitt vita privilegium, säger Julianne Moore. Vilken sorts politiskt ansvar har du som skådespelare? – För mig är det viktigt att mina åsikter reflekteras i de filmer jag gör. Filmer måste inte vara polemiska, men som konst reflekterar filmer det som händer i världen. Och för mig personligen var det väldigt viktigt att gå i den stora kvinnomarschen som hölls i Washington D.C i januari. En film som \"Suburbicon\" påminner oss om att vi måste vara väldigt uppmärksamma på historien eftersom den tenderar att upprepa sig. Det som den svarta familjen råkar ut för har vi tyvärr sett tidigare i historien. I USA har vi ju också ett offentligt gräl om monumenten i sydstaterna. De måste bort. Man kan inte ha dessa statyer från Inbördeskriget på torg och universitet som barn kan se. Hur var det att regisseras av George Clooney? – Han var extremt förberedd - och det är det viktigaste för mig. Han var rustad till tänderna inför varje tagning - men inom denna ram fick jag frihet att utveckla mina rollfigurer. Jag ville att en av dem skulle vara blonda och den andra brunett för att manifestera deras olikheter på ett fysiskt sätt. Han sa \"Great, gör det!\". Jag var så nöjd med detta, ler hon. Vilka sorts roller vill du helst spela? – För mig är flexibiliteten hela poängen med att vara skådespelare. Jag letar alltid efter möjligheter att spela olika typer av rollfigurer – och inte arketyper. På det sättet har jag haft ett väldigt bra år - där jag förutom Rose/Margaret i \"Suburbicon\" har gjort mormor i \"Wonderstruck\" och Poppy i \"Kingsman: The golden circle\", en knäppgök som var väldigt rolig att göra. Matthew Vaughn har skapat en specifik, parodisk spionfilm som samtidigt är komisk, underligt förhöjd och smart. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9000, "headline": "Sofia Olsson Olsén stoppar Aftonbladets nya ”Dokumentet”", "summary": "Dokumentet 2.0 skulle samla anonymiserade berättelser om sexism och trakasserier på Aftonbladet. Tanken var att materialet skulle publiceras på torsdagen – men stoppas nu. ”Jag har landat i att vi inte kan publicera materialet i Aftonbladet i dess nuvarande form”, skriver chefredaktören Sofia Olsson Olsén i ett uttalande.", "article": "På onsdagen fick de fem initiativtagarna till Dokumentet 2.0 beskedet att publiceringen av materialet inte kommer att bli av. Det var i samband med #metoo-kampanjen och våldtäktsanklagelserna mot en journalist på Aftonbladet som idén om ett nytt ”Dokumentet” började växa fram. Tanken var att den nyare versionen skulle publiceras i Aftonbladets olika kanaler, vilket initiativtagarna berättade om för flera medier. Läs mer: DN granskar krisen på Aftonbladet – sexism och tystnadskultur Men nu stoppas publiceringen av Dokumentet 2.0 och i ett skriftligt uttalande berättar chefredaktören och publishern Sofia Olsson Olsén om beslutet. ”Jag har landat i att vi inte kan publicera materialet i Aftonbladet i dess nuvarande form. Det viktigaste skälet är att även om personerna som förekommer i berättelserna är anonyma så är jag ytterst ansvarig för om någon skulle kunna identifieras, detta gäller både män och kvinnor”, skriver hon. Chefredaktören skriver också att hon ber om ursäkt för det missförstånd som har uppstått och ”förstår den frustation och ilska detta har skapat”. Beslutet har lett till ilska och frustration på Aftonbladets redaktion. – Vår chefredaktör ville ha källor på de som skrivit i dokumentet. Hela tanken med dokumentet är att det ska vara anonymt, så att kvinnor vågar berätta. Det finns inga källor. De som har hand om dokumentet vet inte vem som skrivit vad och har lovat alla källskydd, säger en källa på tidningen. ”Vad jag, bland annat, läser är att ni alltså ljög, allihop, när Dokumentet 2.0 presenterades som ett eget initiativ från de fem kvinnor som frontat det. Jag läser att det istället var ett beställningsjobb från ”högre ort”, från dig och några chefer. Hur tänkte ni när ni snickrade ihop den, i sammanhanget så viktiga, osanningen?”, skriver en kvinnlig medarbetare i ett mejl till alla på redaktionen som svar på Sofia Olsson Olséns utspel. En annan medarbetare skriver i ett mejl till alla på redaktionen: ”Med ditt mejl blir det obegripliga begripligt: Det var ljug.” Sofia Olsson Olsén menar att det blir omöjligt för henne som ansvarig utgivare och arbetsgivare att godkänna en publicering eftersom materialet måste bearbetas ytterligare. ”Jag och arbetsgruppen för Dokumentet 2.0 har gemensamt kommit fram till att de många berättelserna ska tjäna som underlag till ett journalistiskt dokument med citat ur berättelserna, men där fokus kommer att ligga på strukturer.” Läs mer: Aftonbladets chefredaktör: Klart att det påverkar tidningen Frida Söderlund som är en av de fem redaktörerna bakom Dokumentet 2.0 skriver till DN: ”Vi har beslutat i dag hur vi förvaltar materialet vidare på Aftonbladets plattformar. Det är för oss alla viktigt att få vara transparenta och vi kommer därför att göra ett journalistiskt arbete av berättelserna. Vi som jobbat med Dokumentet kommer tillsammans med två redaktörer att påbörja utgörandet på måndag, men ingen deadline är satt än.” En källa berättar för DN att det är osäkert om Dokument 2.0 någonsin kommer publiceras. – Det som återstår är att göra som på 70-talet att trycka upp det här och häfta ihop det i pappersluntor och lägga på alla skrivbord. Då blir inte Sofia Olsson Olsén ansvarig utgivare för det, utan initiativtagarna, och det vill de inte förstås. De är inmålade i ett hörn, säger källan och är besviken över ledningens agerande: – Vi är inte så många kvinnor kvar här, det är jobbigt att läsa om det som skrivs om oss och vi fick en chans att göra vår röst hörd i det här dokumentet. Vi hoppades att det här skulle leda till en förändring så att vi också skulle bli lyssnade på. Det finns ju ett drygt 80-tal vittnesmål i Dokumentet 2.0, det är ganska många. Men istället väljer ledningen återigen att tysta ned, säger källan. Läs mer: De här männen har skyddats i absurdum DN har sökt Sofia Olsson Olsén som avböjer att kommentera ytterligare.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 9002, "headline": "Nobelpriskritiker får sparken", "summary": "Den amerikanske författaren Garrison Keillor, som i oktober kritiserade Nobelpriset i litteratur, har fått sparken från Minnesota Public Radio, skriver nyhetsbyrån AP.", "article": "Anledningen till att han förlorar jobbet på radiokanalen ska vara anklagelser om olämpligt beteende. I ett mejl till nyhetsbyrån AP skriver han att fått sparken på grund av ”en historia som jag tycker är mer intressant och mer komplicerade än den version som Minnesota Public Radio hört”, utan att ge några fler detaljer. ”Det är någon slags poetisk ironi att slås av från etern med en historia, när man själv har berättat så många av dem. Men jag är 75 och har inget intresse av att argumentera om detta. Och jag kan inte med gott samvete medföra fara till en organisation som jag har jobbat hårt för sedan 1969\", skriver han. Läs mer: Garrison Keillor: ”Svenskar inte lämpade att dela ut Nobelpris” Minnesota Public Radio bekräftar för AP att Garrison Keillor fått sparken och uppger att de mottagit en anklagelse om \"olämpligt beteende\" och vet inte om det finns fler liknande anklagelser riktade mot honom. Den amerikanske radioprofilen och författaren skapade stora rubriker i mitten av oktober i år då han kritiserade Svenska Akademien för att belöna nihilism framför litteratur med Nobelpriset i litteratur. ”Svensk litteratur består av små mörka berättelser där folk är väldigt tysta och sedan börjar det snöa och en hund skäller och någon sträcker sig efter akvaviten”, skrev Garrison Keillor i en text som publicerades i The Washington Post. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9006, "headline": "Universitetsbibliotek slänger 95 procent av pliktexemplaren", "summary": "95 procent av de pliktexemplar som skickas till Stockholms universitetsbibliotek (SUB) slängs direkt. Det rapporterar Biblioteksbladet. – Stockholms universitet borde strykas ur lagen, sa¨ger SUB:s chef Wilhelm Widmark till tidningen.", "article": "Fem av SUB:s anställda delar på uppgiften att packa upp och direkt kasta alla inskickade pliktexemplar som inte är juridisk litteratur eller viss kurs-, skön- och barnlitteratur. Totalt kostar processen en halv miljon kronor per år. Svinnet beror på lagen om pliktexemplar, som säger att allt tryckt material i Sverige – inklusive vykort, kartor och reklamblad – ska skickas till Kungliga Biblioteket i Stockholm (KB) samt till ett antal universitetsbibliotek, däribland Lunds och Stockholms. Enbart KB och universitetsbiblioteket i Lund är bundna att spara allt. På grund av platsbrist slängs därför nästan allt som inkommer till SUB. – Stockholms universitet borde strykas ur lagen, det a¨r va¨ldigt dumt att vi fa°r alla pliktexemplar, sa¨ger bibliotekets chef Wilhelm Widmark i en artikel som publiceras på Biblioteksbladets sajt. Pliktexemplaren levereras till biblioteket två gånger om dagen. Det kastade materialet samlas i en container i bibliotekets källare innan det körs till återvinning. – Det a¨r fysiskt anstra¨ngande att packa upp och sla¨nga. Att vara ensam och go¨ra det varje dag skulle bli fo¨r tufft, uppger samordnaren Lilan Fernandez Hall för Biblioteksbladet. Nu vill SUB:s chef Wilhelm Widmark se en förändring av lagstiftningen. – Stockholms universitet borde strykas ur lagen, det a¨r va¨ldigt dumt att vi fa°r alla pliktexemplar, sa¨ger han till branschtidningen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9010, "headline": "Jennifer Wegerup om trakasserierna hon utsatts för: Männen har skyddats in absurdum", "summary": "I en text i Resumé skriver Jennifer Wegerup om de kränkningar hon fått utstå som verksam journalist: ”Jag är reducerad till mitt kön, någon att knulla.” – Jag kände att jag var skyldig att skriva den, säger hon till DN.", "article": "Under onsdagen publicerade mediebranschtidningen Resumé en text av journalisten och författaren Jennifer Wegerup, där hon berättar om sin väg ut ur och tillbaka till journalistiken. Under 2016 lämnade hon journalistiken efter en lång karriär på bland annat Aftonbladet och Expressen, där hon fått utstå kränkningar och sexuella trakasserier i rollen som kvinnlig sportjournalist och kolumnist. I texten beskriver hon ett antal av de händelser hon varit med om under sin karriär – bland annat hur en Expressenchef sms:at att han ”runkar och fantiserar” om henne, hur en Aftonbladetskribent förminskat hennes yrkesroll i en krönika, hur en lokaltidningskollega under OS i Aten försökt tvinga sig till sex och hur en SVT-profil på en fest sagt till henne att han ”skulle älska att ta [Wegerup] mellan brösten och spruta i pälsen”. Läs mer: DN granskar krisen på Aftonbladet – sexism och tystnadskultur Delar av texten berör en namngiven Aftonbladetprofil som har utsatt Wegerup för sexuella trakasserier, en händelse som hon då av flera chefer uppmanades att inte kommentera utåt. I ett videoklipp som spriddes flitigt i sociala medier sjöng kollegan: ”Vi har knullat Jennifer Wegerup”. ”De beordrar mig inte att vara tyst, det skulle de aldrig ha gjort. Men de menar att det a¨r det ba¨sta fo¨r alla inblandade. (...) Inte fo¨r mig. (...) Na¨r jag inte svarar o¨kar stormen. Det va¨rsta a¨r att min la°nga kamp fo¨r ja¨msta¨lldhet nu blir ifra°gasatt; jag anses feg som inte kommenterar”, skriver Jennifer Wegerup i texten. ”A¨r inte det ha¨r en feministisk redaktion? Varfo¨r a¨r det sa° tyst? Var a¨r sto¨det fo¨r mig?”, fortsätter journalisten. – Jag tvekade i början, det är alltid känsligt att skriva om sådana saker – Stockholms medievärld är så liten. Men jag kände att jag var skyldig att skriva den, för mina döttrars skull och för alla kvinnors skull. Och för att kanske må bättre, säger Jennifer Wegerup till DN. Hur kommer det sig att du valde att namnge flera av dem du skriver om – både de som utsatt dig för trakasserier och ansvariga chefer? – Många har jag låtit bli att namnge. Men en av de namngivna har gång på gång fått ge sin version av händelsen, medan jag har ombetts att tiga. Cheferna är högt uppsatta personer, och med makt kommer ett ansvar. De svek mig och skyddade den manliga profilen, och det har gjort väldigt ont. Läs mer: Starka reaktioner på Staffan Heimerssons #metoo-krönika I texten i Resumé skriver Jennifer Wegerup också om en nästan beroendeframkallande glädje över att vara journalist – en glädje som till slut tog henne tillbaka till journalistiken efter några månader på Moderaternas kommunikationsavdelning. – Jag visste från början att det var ett misstag att gå till politiken. När terrordådet i Stockholm inträffade mådde jag fysiskt dåligt av att inte jobba som journalist. Jag är journalist. Och till sist började jag må så pass bra att sorgen förbyttes i en drivkraft. Kommer #metoo-rörelsen att leda till förändring? – Jag tror det – om vi tar det vidare på allvar. Om vi verkligen går från ”vem gjorde det?” till ”varför?”. Det finns en oerhörd acceptans för män som beter sig illa, medan toleransnivån för kvinnor är betydligt lägre innan man anses ”jobbig”. Hela systemet skyddar män. Dessutom måste redaktionerna, som jag skriver i texten, arbeta med det – geniförklarandet som finns mellan män är helt förödande. Chefer ska inte beundra sina medarbetare. Och bland annat på Aftonbladet har de här männen skyddats in absurdum. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9013, "headline": "Horace Engdahl och Peter Englund avgår inte", "summary": "Svenska Akademiens stadgar har ingen utträdesparagraf och därför kan ledamöterna inte lämna sina stolar frivilligt. Det är Horace Engdahls kommentar till den debattartikel där professor emeritus Claes Sandgren kräver att Akademiens tidigare ständiga sekreterare avgår.", "article": "I debattartikeln som publicerats i Dagens Nyheter skriver Claes Sandgren att förtroendet för Svenska Akademien och dess ledamöter är rubbat och kräver att de tidigare ständiga sekreterarna Horace Engdahl och Peter Englund avgår. Bakgrunden är rapporteringen kring den så kallade kulturprofilen som har nära band till flera ledamöter. Mannen anklagas av 18 kvinnor för sexuella trakasserier och Akademiens hantering av frågan är satt under lupp. Men enligt Engdahl är ett utträde inte möjligt enligt regelverket \"I samband med en konflikt i slutet av 1980-talet gjordes en utredning inom Akademien som kom till slutsatsen att frivilligt utträde inte är möjligt. De ledamöter som vid den tiden lämnade arbetsgemenskapen behöll därför sina stolar, och efterträdare till dem valdes först efter deras död\" skriver Engdahl i ett mejl till TT. Han tar författaren Kerstin Ekman som exempel: hon innehar fortfarande stol nr 15 i Akademien fast hon i praktiken aldrig sitter på den. I debattartikeln hävdar Claes Sandgren även att flera ledamöter på senare år själva fått några av Akademiens finaste priser. Det stämmer inte, enligt Engdahl. \"I början av 2000-talet beslöt Akademien att hädanefter inte ge några priser eller andra belöningar till sina egna ledamöter, och det är en princip som har upprätthållits sedan dess\", skriver Engdahl. Också Peter Englund avvisar avgångskravet: \"Jag tänker självfallet inte gå i svaromål i ett sådant här ärende, och bemöta åsikter från en person som helt uppenbart inte vet vad han talar om\", skriver han i ett mejl till TT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9018, "headline": "Malin Ullgren: Kvinnor som saknar social bildning är chanslösa i männens salong", "summary": "Författaren Lotta Lotass deltar inte längre i Svenska Akademiens arbete. Varför? Hennes avhopp rör kanske en smärtpunkt i svenskt kulturliv.", "article": "Jag var väldigt glad för allt det spännande och roliga arbete man som ledamot fick uträtta, men världen runt ikring var mig mycket främmande och jag förstod snart att jag inte hade den sociala bildning som krävdes. Det blev till slut omöjligt.” Så sade Lotta Lotass i den intervju som Borås Tidning publicerade i helgen, som handlade om varför hon inte längre deltar i Svenska Akademiens arbete. Och det var så mycket hon uttryckte i sina mejlsvar till tidningens chefredaktör Stefan Eklund, som jag inte får ur huvudet. För det är omöjligt att inte göra kopplingen mellan den sociala bildning Lotass säger sig sakna och de sexuella kränkningar som Kulturprofilen oblygt har gestaltat. Varför är det ett problem att vara en kvinnlig intellektuell utan sällskapstalang, men inte ett problem att vara en man med oklara eller obefintliga konstnärliga meriter som oombedd kör upp handen mellan benen på kvinnor i officiella sammanhang? Det kan låta som en simpel poäng. Men jag är rädd för att det är exakt de villkor vi har att förhålla oss till om vi ska förstå en smärtpunkt i svenskt kulturliv, och en ordning som fungerat effektivt fram till för en vecka sedan, när Matilda Gustavssons reportage om Kulturprofilens trakasserier publicerades. Lotta Lotass trivs alltså inte på stora middagar. Hon talar inte det språket, kan inte leka den leken, eller vad vi ska kalla det. En del är sådana, det kan vara en medfödd läggning, den kan också vara starkt klassbundet. Däremot besitter hon andra stora kvaliteter, som författare och som hängiven svenska språket: ”Jag hade en gång förmånen att få åka till Lund och besöka ordbokens redaktion och bland annat se en del av alla de språkprov man sedan 1880-talet samlat från källor som sträcker sig många hundra år tillbaks i tiden. Utan tvekan ett av mitt livs mest spännande utflykter.” Jag kan inte läsa hennes citat utan att slås av att vi lever i en värld som inte kan härbärgera kvinnliga intellektuella kufar (kuf i positiv bemärkelse), men som utan problem kan härbärgera öppet våldsamma män i de elegantaste salonger. Kulturprofilen är här i jämlikt sällskap, eftersom samma sorts respekt visats våldsamma manliga skådespelare, regissörer, operasångare, författare, journalister, dirigenter... Jag skulle säga att detta går bortom begrepp som tystnadskultur. Det handlar snarare om en djup acceptans för mäns ”tafsande”. Jag skriver ”tafs” inom citattecken, eftersom de flesta kvinnor är oerhört härdade och #metoo sannerligen inte har uppstått och fått kraft av reaktioner på lättare fysisk närgångenhet. Nej, detta ”tafs” har helt enkelt godkänts som ett uttryck för manlighet. Inte oproblematisk, men i alla fall inte artfrämmande. Den intellektuella kvinna, däremot, som inte kombinerar sin kunskapsfascination med någon form av lättsmältare femininitet, i sin apparition eller i sitt sätt, är mer socialt svårhanterlig än en manlig ”tafsare”. Allt det där visste jag väl egentligen. Ändå blir jag besviken. Lotta Lotass rör i sina intervjusvar på ett så avklarnat sätt vid frågor om kvinnors utseenden, sociala spel, integritet och passionen för kunskap och konst – i en Tartuffesk värld, där konversationskonst och borgerlig charm kan ursäkta övergrepp. Kanske läser jag också intervjun som den drömska, bildningshungriga idealist jag en gång var, som föreställde mig en autentisk kärlek till litteraturen och språket i just Svenska Akademien. Det var barnsligt av mig att tro att den kärleken skulle bäras av någon annan än mig själv. Men besviken är jag likafullt. Hon trivs inte på stora middagar. Hon talar inte det språket, kan inte leka den leken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9028, "headline": "Stim belönar kvinnliga musikskapare", "summary": "Stims årliga stipendier till musikskapare uppgår den här gången till 4,5 miljoner kronor. 46 procent av dem är kvinnor, trots Stims mansdominerade medlemsbas. – Det är i tiden att uppmärksamma jämställdhet, men vi vill visa att vi arbetat med det länge, säger Karsten Dyhrberg Nielsen, vd på Stim, till DN.", "article": "Upphovsrättsorganisationen Stim delar varje år ut stipendiepengar till musikskapare inom alltifrån barnvisor till metal. I år delas pengarna ut till 108 personer och uppgår till totalt 4,5 miljoner kronor. Trots musikbranschens skeva könsfördelning är nästan hälften, 46 procent, av årets Stim-stipendiater kvinnor. Bland Stims anslutna medlemmar är 20 procent kvinnor. – Under mina tre och ett halvt år på Stim har vi jobbat medvetet med att ha en jämn fördelning bland stipendiaterna. Även om det är färre kvinnor än män som söker pengarna så har vi uppmärksammat frågan. Vi är en maktfaktor i branschen, och måste föregå med gott exempel, säger Stims vd Karsten Dyhrberg Nielsen. – Musikbranschen är traditionellt mansdominerad. Bakom kvinnliga artister har det ofta varit manliga låtskrivare. Nu har samhället utvecklats i en jämställd riktning, och vi måste jobba med det här medvetet. Ni lyfter upp just det faktum att närmare hälften av stipendiaterna är kvinnor. Borde inte det vara en självklarhet? – Vi ska också akta oss för att förfördela någon. I slutändan är det en kvalitetsbedömning. Om man hade en fast kvot skulle man riskera att kvinnor fick stipendier bara för att de är kvinnor. Det skulle ha motsatt effekt. Dyhrberg Nielsen fortsätter med att påpeka att det ligger i tiden att uppmärksamma jämställdhet. – Det blir en nyhet i det sammanhang musikbranschen är nu, där det pratas om problem med sexuella trakasserier. Vi vill visa att vi jobbat med det här länge. Totalt sökte 1742 personer Stims stipendiepengar. De 108 stipendiaterna tilldelas antingen 25 000 eller 50 000 kronor vardera. Utdelningen sker på Music room i Stockholm den 5 december. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9032, "headline": "Två polisanmäler Kulturprofilen", "summary": "Fler kvinnor anklagar nu Kulturprofilen, som har nära band till Svenska Akademien, för sexuella övergrepp. Enligt uppgift till DN har två kvinnor polisanmält mannen för våldtäkt och ofredande.", "article": "DN har varit i kontakt med de två kvinnor som de senaste dagarna har polisanmält Kulturprofilen. Personerna, varav en inte tidigare berättat om händelserna, uppger att de misstänkta övergreppen skett i bostäder i Stockholm och inne på Klubben. Övergreppen ska ha ägt rum under 2010-talet och preskriptionstiden är inte överskriden. – Det känns som att ett helt nytt utrymme har skapats som inte fanns för en vecka sedan, och där vågade jag anmäla, säger en av kvinnorna till DN, som uppger att hon även utsatts för våldtäktsförsök. Den andra kvinnan berättar att det misstänkta övergreppet fick henne att lämna kulturvärlden. – Och i dag känns det avlägset att jag en gång ville bli författare. Jag bestämde mig för att anmäla händelserna när jag insåg att många andra ville gå till polisen men inte vågade då de har för mycket att förlora. Jag vet att det här har betydelse för fler än mig själv, säger hon. I DN:s granskning (21/11) vittnar arton kvinnor om sexuella övergrepp och trakasserier som mannen utsatt dem för mellan 1996 och 2017. Svenska Akademien har i ett officiellt uttalande uppgett att mannen också utsatt ledamöter, ledamöters döttrar och hustrur, samt kanslipersonal för ”oönskad intimitet” eller ”opassande behandling”. Advokat Elisabeth Massi Fritz berättar att hon efter DN:s granskning blivit kontaktad av personer som uppger sig ha blivit utsatta av Kulturprofilen: ”Flera målsägande har tagit kontakt med anledning av polisanmälan och frågan om jag biträda. Jag tackar ja om en förundersökning kommer att inledas”, skriver hon i ett sms till DN. Kulturprofilen har trots upprepade intervjuförfrågningar inte velat svara på frågor. Han har tidigare skrivit i ett sms till DN att han nekar till alla eventuella anklagelser. ”Jag har inte gjort nånting!!!”, skrev mannen i meddelandet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9052, "headline": "Aftonbladetprofil hotar medier med polisanmälan", "summary": "Den profil på Aftonbladet som har anklagats för våldtäkt kommer att polisanmäla SVT Nyheter och Resumé för påståenden om honom som han inte ska ha fått bemöta, bekräftar han för DN.", "article": "Aftonbladetprofilen som har anklagats för bland annat våldtäkt och hängts ut i och med Metoo-kampanjen kommer att polisanmäla de ansvariga utgivarna för tidskriften Resumé respektive SVT Nyheter. Anledningen är att de har publicerat påståenden om honom som han inte har fått möjlighet att bemöta, uppger han för DN. ”Tidningen Resumé har under gårdagen publicerat en intervju med NN där hon framför en mängd påståenden som jag inte ens beretts tillfälle att bemöta”, skriver han i ett mejl. Även SVT Nyheter ska enligt Aftonbladetprofilen ha gjort liknande publiceringar. ”Jag kommer därför att anmäla de ansvariga utgivarna för grovt förtal”, skriver han vidare. I ett sms förtydligar Aftonbladetprofilen att även Svenska Dagbladet och Expressen har anmälts till Pressombudsmannen. Skälet är att de ska ha publicerat ”12-15 år gamla rykten om mig”, skriver han till DN. Johan Såthe, ansvarig utgivare för Resumé, kommenterar Aftonbladetprofilens hot om polisanmälan: – Intervjun som Resumé gjorde med NN hade fokus på #metoo-rörelsen och dess konsekvenser, samt hur hon tänkte när hon anmälde honom, trots att fallet redan var nedlagt av rättsväsendet, säger Johan Såthe. Han fortsätter med att hänvisa till hur texten mottas i tidningens läsekrets: – Resumé är en tidning riktad mot mediebranschen, där läsekretsen mycket väl känner till att mannen nekar till anklagelserna om våldtäkt. Johan Såthe menar också att Aftonbladetprofilen har blivit erbjuden en möjlighet till att bemöta påståendena om honom. – När han under lördagen hörde av sig till mig gavs han direkt möjlighet att skriva ett genmäle eller bli intervjuad om innehållet i artikeln, vilket han avstod från. Artikeln uppdaterades då med kommentarer från en lång intervju i Aftonbladet där han berättade tydligt om hur han såg på anklagelserna. Vi lade också in en länk till intervjun i Aftonbladet, säger Johan Såthe till DN. SVT Nyheters ansvariga utgivare Charlotta Friborg berättar att även hon står bakom sina publiceringsbeslut. ”Jag välkomnar en prövning. Det har varit en speciell tid för hela branschen med många svåra beslut och jag står fast vid mina bedömningar”, skriver hon i ett mejl till DN. Läs mer: DN granskar krisen på Aftonbladet – sexism och tystnadskultur ", "article_category": "culture"}
{"id": 9056, "headline": "Lotta Lotass lämnade Svenska Akademien – för två år sedan", "summary": "Författaren Lotta Lotass har inte deltagit i Svenska Akademiens arbete på två år. Det berättar hon nu för Borås tidning. Anledningen var att hon inte kände att hon passade in.", "article": "Lotta Lotass valdes in i Akademien 2009 på stol nummer 1, men lämnade Akademien sex år senare, säger hon nu till Borås tidning. – Jag tog först ledigt ett halvår för att grunna på min situation, men meddelade sedan ständiga sekreteraren att jag ville lämna min plats för gott. Det var väldigt många som blev mycket ledsna när jag valdes in i Akademien. Många hade velat se en fortsättning av traditionen att ha en högt uppsatt jurist på stol 1 och många tyckte att jag inte förtjänade en stol i Akademien. Under de år jag var med fick jag med jämna mellanrum brev från människor som ville uttrycka sitt missnöje med mitt ledamotskap och hur jag var som person. Jag passade väldigt illa in i miljön kring Akademien, säger hon till Borås Tidning. Hon berättar också för Borås tidning att vissa av ledamöterna var besvikna över att hon inte deltog i middagar och andra sociala evenemang som Nobelfesten och middagar med kungen. – Det blev ett problem. Jag var väldigt glad för allt det spännande och roliga arbete man som ledamot fick uträtta, men världen runt i kring var mig mycket främmande och jag förstod snart att jag inte hade den sociala bildning som krävdes. Det blev till slut omöjligt, säger hon till Borås Tidning. Lotta Lotass säger till tidningen att hennes frånvaro från Svenska Akademien inte väckt några större reaktioner, och att ledamöterna inte hört av sig sedan hon hade ett sista möte med den ständiga sekreteraren Sara Danius i september 2016. På frågan hur hon ser på Svenska Akademiens skadade anseende efter DN:s avslöjande om Kulturprofilen som anklagas för sexuella trakasserier och övergrepp av 18 kvinnor, säger hon att det var en omskakande upplevelse att läsa kvinnornas vittnesmål. – Jag har träffat mannen i fråga, men hade ingen aning om vad som pågick. Tack och lov ser jag inte bra ut och var väl därför ointressant för honom. Jag läste på hans klubb en gång för flera år sedan. Hade jag haft en aning om vad han ägnade sig åt hade jag aldrig tackat ja till framträdandet, säger Lotta Lotass till Borås tidning. Författaren Kerstin Ekman har inte deltagit i Svenska Akademiens arbete på många år, men att även Lotta Lotass lämnat Akademien var inte tidigare känt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9059, "headline": "Konsertrecension: Groovelös H K Gruber på Tonsättarfestivalen", "summary": "H K Gruber gjorde sig bäst i det mindre formatet med Svenska kammarorkestern. Tillsammans med stor orkesterapparat blev det mest en lattjolajbanlåda.", "article": "Efter hela sju egna konserter i Konserthuset har nu österrikiske H K Gruber knutit band också till den svenska huvudstaden. I Malmö, Göteborg och framför allt Örebro är han sedan länge välkänd gästkompositör och -dirigent; i synnerhet med trumpetstjärnan Håkan Hardenberger och Svenska kammarorkestern. Läs mer: Recension av Tonsättarfestivalen 2017, del 1 Helt naturligt fick den slimmat virtuosa Örebroorkestern med sin snillrike dirigent Thomas Dausgaard sätta punkt för årets digra Tonsättarfestival. Och detta blev nog den bästa konserten. Inte för att det varit något fel på Filharmonikerna. Men det är i det mindre formatet som Gruber gör sig bäst. Hans tonspråk är mångordigt och yvigt i sitt instrumentala uppbåd. Kanske är det hans mångåriga bakgrund som orkestermusiker (kontrabas) som triggar lusten att exploatera mesta möjliga klangkombinationer, gärna enligt principen extra allt. Slagverkskonserten med vige solisten Colin Currie gav främst visuell behållning. Och i ”Northwind pictures” blev den stora orkesterapparaten mest till en lattjolajbanlåda att rumstera om i. Det rytmiska drivet till trots fick Gruber aldrig till något riktigt groove. Läs mer: Intervju med H K Gruber Men det satt snyggt i ungdomsverket ”Manhattan broadcasts” för liten orkester 1964 under Thomas Dausgaards snitsiga ledning. Amerikanskt storbandssväng med wienska förtecken saknar inte charm. Likaså bildar ekot från Alban Bergs dekadenta ”Lulu”-miljö en suggestiv fond i Grubers cellokonsert, men jag saknade en tydligare riktning i musiken. Avslutande ”Timescapes” funkade bättre med sin idogt joggande och labyrintiska basgång. Som en kompositorisk sidekick till festivalprogrammet hade Gruber valt Stravinskij. Dennes ohöljt underhållande ”Danses concertantes”, briljant framförda av Svenska kammarorkestern, blev Tonsättarfestivalens bästa bonus. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9064, "headline": "”Samtalen var förtvivlade”", "summary": "Anklagelserna mot Kulturprofilen har varit kända under lång tid. Men trots att även ledamöternas familjemedlemmar utsatts har samarbetet inte stoppats. Ledamoten Sara Stridsberg vill att Svenska Akademien ska vara öppnare med svagheter och brister den här gången.", "article": "Krisen i Svenska Akademien fördjupades efter torsdagens sammanträde i Stockholm. Ständiga sekreteraren Sara Danius läste inför ett stort pressuppbåd upp uttalandet där det framkommit att den utpekade Kulturprofilen också utsatt ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid kansliet ”för oönskad intimitet” – och att detta fortgått utan att någon har ingripit. Författaren Sara Stridsberg, som sitter på stol nummer tretton i Akademien, säger till DN att mötet i Börshuset var omtumlande och historiskt. – Vi hade ju att ta ställning till inte bara granskningen i DN utan också oss själva som människor, och det händer något i ett rum när man delar sina privata erfarenheter. När man tillsammans lägger ett större pussel av dem, säger hon om det som framkom i Svenska Akademiens pressmeddelande. Så ledamöter har enskilt känt till Kulturprofilens beteende, i vissa fall riktat mot egna familjemedlemmar, utan att ta upp frågan? – Ja, jag uppfattar att enskilda ledamöter har vetat om detta, men inte delat sina erfarenheter med varandra. Man har hållit dem för sig själv för att man inte velat förstöra den goda stämningen. Det är alltid svårt att vara en partykraschare. Så samtalen vi nu haft – och försöken att förstå oss själva och institutionens historia – har varit starka, förtvivlade, upprörande, även om jag inte vill gå in på detaljer. Vad vi talat om under mötet hade inte varit möjligt utan det enorma ljus som nu kastats över detta i offentligheten. Det har ingett mig hopp, och en känsla av att allting faktiskt är möjligt. Min akuta känsla nu är att jag kan tillföra Akademien klarhet genom mina erfarenheter i de här frågorna, och jag ser det som framtiden: att visa sårbarhet. Att vara öppna med de egna svagheterna och bristerna. Samtidigt är långt ifrån alla i Akademien ”offer” för Kulturprofilen. Tvärtom. Bland ledamöterna finns dem som står honom mycket nära och som aktivt möjliggjort hela hans makt. Hur påverkade det era samtal? – Ja, det finns en berättelse för varje stol, och väldigt olika grader av närhet. Och därför är arbetet framåt så viktigt, då varje ledamots historia ska granskas. Och ja, det är klart att det under mötet uttrycktes skuld. Vi hade ett samtal som väldigt mycket handlade om skuld och ansvar. Och beslutet som till slut togs var enhälligt – utifrån de ledamöter som närvarade. Och nej, alla var inte på plats. Vittnesmålen från de arton kvinnor som framträder i DN:s granskning rör händelser som ska ha skett mellan år 1996 och hösten 2017, men enligt flera uppgiftslämnare kan liknande händelser ha inträffat sedan början av 1980-talet. Redan för tjugo år sedan rapporterade Expressen att flera unga kvinnor anklagade Kulturprofilen för sexuella trakasserier. En kvinna larmade om händelserna i ett brev till såväl myndigheter som Akademiens dåvarande ständige sekreterare, Sture Allén. Han bekräftade att han mottagit kvinnans brev men ville i övrigt inte besvara tidningens frågor: ”Det finns ingen anledning för mig att svara på detta”, sade Allén till Expressen. Tidningen rapporterade också att unga praktikanter utnyttjats på Kulturprofilens verksamhet. Efter Svenska Akademiens sammanträde var Sture Allén, numera ledamot, en av de första som lämnade Börshuset, samtidigt som flera andra ledamöter, däribland Per Wästberg, Horace Engdahl och Klas Östergren. Sammanträdet hade då pågått i drygt två och en halv timma. Flera ledamöter lämnade Gamla stan i bil och varken Sture Allén eller akademiledamoten Per Wästberg – som vid minst tre tillfällen föreslagit att Kulturprofilen bör tilldelas en kunglig orden – ville besvara DN:s frågor, utan hänvisade samtliga kommentarer till Sara Danius. – Nu har vi lovat Sara Danius att inte tala. Hon har nu talesrätten. Det går inte. Det är ingen idé, sade Per Wästberg. Nära två timmar efter att de första ledamöterna lämnade Börshuset kom Sara Danius ut genom portarna. Detta efter att ha författat det uttalande hon sedermera läste upp inför presskåren. På fredagen var DN i kontakt med flera andra ledamöter, både genom mejl och över telefon. Samtliga hänvisade dock alla kommentarer till Sara Danius. – Mina läppar är förseglade. Vi hänvisar det till ständiga sekreteraren. Det är beslut om det helt enkelt, så jag kan ingenting göra, säger akademiledamoten Kjell Espmark. En person som arbetat nära Kulturprofilens verksamhet, här kallad Klubben, säger till DN att mannen haft ett stort nätverk inom kulturlivet, något som gjort att Klubben kunnat få en stark ställning och hög prestige. – Det är klart att Klubben är slut, det säger sig självt. Ingen kommer att vilja uppträda där och själv kommer jag inte att medverka där igen. Tyvärr är det så. Och det beror på att han har betett sig illa, på ett sätt som besökare och de som bidrog inte känner till. Det är sorgligt framför allt för dem som råkat ut för det här, säger personen, som vill vara anonym. Hur mycket kände ni till? – Det är klart vi inte visste något. Det har funnits en vetskap om tafsighet, men det som framkommer är ju saker som naturligtvis ingen av oss som medverkade där hade sett. Sara Stridsberg vill inte tala om vad som sades under mötet, om att Sture Allén och Svenska Akademien larmades om Kulturprofilens agerande redan för tjugo år sedan. – Det är vad utredningen ska kasta ljus över. Det här är början på ett stort arbete, avslutar hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9079, "headline": "En av kvinnorna har tagit kontakt med advokat", "summary": "En av kvinnorna som anklagat Kulturprofilen för sexuella övergrepp har tagit kontakt med advokat Elisabeth Massi Fritz – som företräder flera kvinnor som anmält män för sexbrott under Metoo-kampanjen. – Jag mejlade henne för att det plötsligt känns som att det finns ett stöd, säger kvinnan. Samtidigt fortsätter nya vittnesmål att strömma in till DN.", "article": "Arton kvinnor anklagar en central person i svenskt kulturliv för sexuella trakasserier och övergrepp. Sedan DN:s granskning av Kulturprofilen publicerades har ett femtontal kvinnor hört av sig till tidningen och berättat om egna och liknande erfarenheter av personen. Deras vittnesmål sträcker sig från slutet av 70-talet till år 2016. Två uppger att händelserna ska ha ägt rum på den adress i Paris där Svenska Akademien har en lägenhet. Av de arton kvinnor som anklagade Kulturprofilen i DN:s granskning hade ingen gjort en polisanmälan. Men nu berättar en av dem, som valt att vara anonym, att hon har kontaktat advokat Elisabeth Massi Fritz – som sedan tidigare företräder flera av de kvinnor som anmält män för sexbrott under Metoo-kampanjen. – Jag valde att skriva till henne eftersom jag vet att hon kan de frågorna. Hon svarade direkt. Jag är fortfarande rädd för konsekvenserna av en anmälan, med tanke på mitt arbete. Men att jag ens mejlat och nu funderar på att anmäla beror på att det känns som att stödet plötsligt ligger hos oss som pratat, och att reaktionen inte har varit ett ifrågasättande eller ett förakt. Och det har jag inte upplevt förut, säger hon.Elisabeth Massi Fritz bekräftar på mejl att kvinnan har varit i kontakt med henne: ”Jag har även tackat ja till att företräda henne. Jag uppmanar alla som har utsatts för brott att göra en polisanmälan. Det är otroligt viktigt och är det enda sättet att få en juridisk upprättelse. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9088, "headline": "När Jim mötte Andy – och hur Kaufman helt tog över honom", "summary": "I den bisarrt fängslande dokumentären \"Jim & Andy\" berättar Jim Carrey om hur den döda kultkomikern Andy Kaufman tog över inspelningen av \"Man on the moon\".", "article": "\"Vad skulle Andy ha gjort?\". Det var frågan som Jim Carrey ställde sig själv när han just hade fått huvudrollen i \"Man on the moon\", Milos Formans biopic om den excentriska komikern Andy Kaufman. När plötsligt trettio delfiner uppenbarade sig i havet utanför Carreys villa i Malibu tog han det som ett tecken. Han beslutade sig för att prata telepatiskt med sin humoristiska tvillingsjäl. I samma stund talade Andy till honom: \"Sätt dig, jag ska göra min film\". Så blev det också. Jim Carrey gick in i en Kaufmanbubbla, han slutade spela och blev Andy Kaufman under en surrealistisk inspelning där alla tilltalade honom med \"Andy\" eller alter egot \"Tony\" - Carrey inkarnerade också den sliskiga loungesångaren Tony Clifton. Läs mer: Kultkomiker ”fejkade sin egen död” – Ibland var det ganska psykotiskt. Jim Carrey existerade inte. Jag var till och med Andy under ett två timmar långt telefonsamtal med regissören Ron Howard som ville prata om min roll i \"Grinchen – julen är stulen\". Så man kan säga att Andy Kaufman också påverkade 'Grinchen'\", berättade en road Jim Carrey när han mötte pressen efter världspremiären för \"Jim & Andy\" på Venedigs filmfestival. Fast om man ska vara noggrann så är den exakta titeln \"Jim & Andy: The great beyond – the story of Jim Carrey & Andy Kaufman featuring a very special, contractually obligated mention of Tony Clifton\". Dokumentären bygger på en unik bakom kulisserna-film som var tänkt att ingå i pressmaterialet. Ironiskt nog vägrade filmbolaget att släppa filmen i syftet att skydda sin kassako: \"Vi vill inte att publiken ska tro att Jim Carrey är en skitstövel\". Det arton år gamla materialet varvas med en nyinspelad intervju där Jim Carrey reflekterar över sitt livs märkligaste jobbupplevelse. – Jag känner inte att jag över huvud taget gjorde filmen. Den verkliga upphovsmannen var Andy och hans genialitet. Eftersom han engagerade sig så helhjärtat blev det nödvändigt för mig att släppa mig själv helt och hållet. Jag brukar inte gå i gång på bakomfilmer, men denna gång var den viktigaste delen av \"Man on the moon\", säger Jim Carrey. I dokumentären beskriver medlemmar ur filmteamet inspelningen som \"en galen melodram\". Det finns en talande scen där \"Tony Clifton\" terroriserar den frustrerade regissören Milos Forman så mycket att \"Andy\" antydde att \"Jim\" kunde återgå till att göra vanliga \"imitationer\" – om det inte passade. Förutom att vara en underhållande metafilm om identitet och rollspel så är \"Jim & Andy\" också ett fängslande porträtt av en av Hollywoods mest uppriktiga sökare. – I början av min andliga resa trodde jag att min personlighet var allt. Efter att ha spelat rollfigurer på film, speciellt Andy, så insåg jag att även jag spelar en rollfigur som en rollfigur. Nu har jag också insett att det finns en rollfigur som har spelat mig under hela mitt liv, säger Carrey. Humorstjärnan pratar om fjärilseffekten och att inget sker av en slump. Han menar att det hela tiden har funnits paralleller mellan hans privatliv och hans filmroller. Känslan av att vara konstant övervakad som celebritet tog han med sig till dokusåpasatiren \"Truman show\" (1998). Innan det hjärtslitande romantiska dramat \"Eternal sunshine of the spotless mind\" (2004) var han själv med om en uppslitande separation som han helst ville radera ur minnet. – Alla mina filmer har en djupare spirituell mening - till och med de löjligaste inslagen. Med \"Dum och dummare\" villa jag visa att oskuldsfull aningslöshet alltid vinner, säger han. Carrey delar också Kaufmans anarkistiska och subversiva ådra. – Jag gjorde \"Ace Ventura\" för att jag ville krossa Hollywood, inte vara en del av det. Jag ville driva med den manliga hjältefiguren som sitter med alla svaren, den här Sherlock Holmes-möter-Clint Eastwood-skådespelartypen. Man behöver inte anstränga sig värst mycket för att vara subversiv i \"Maskernas stad\" där alla bär en förklädnad. Så om någon plötsligt är autentisk så blir det väldigt svårt för alla andra att bära sina masker, säger Jim Carrey. Själv har han släppt hela identitetspusslet och försöker kasta loss från trygghetskajen. – Vi tillbringar våra liv med att springa runt och leta efter dessa ankare som vi tror utgör vår identitet. Men det är bara energier som fått en etikett, en samling idéer om arv, nationalitet och allt det där som är tänkt att ankra en båt som inte ens existerar. Vi är ingenting. Och det är en sådan jävla lättnad att inse detta. Läs DN:s recension av \"Man on the moon\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 9097, "headline": "Björn Wiman: Den kommande tiden kommer att ställa stora krav på Akademiens ledarskap", "summary": "Skandalen med Kulturprofilen handlar inte om ett enskilt rötägg i Svenska Akademiens närhet. Det är institutionens hittills djupaste kris, skriver Björn Wiman.", "article": "DN granskar. Övergrepp i kulturens finrum \"Obs! Föreställningen inställd p g a sjukdom!” Meddelandet på den välkända kulturföreningens hemsida går inte att misstolka. Under onsdagskvällen skulle en av Nordens mest framstående poeter, en ledamot av Svenska Akademien och ett antal namnkunniga musiker framträda i ett samlat program med poesi och musik. För ”konstnärlig ledning och regi” står den så kallade Kulturprofilen – den man som i DN-reportern Matilda Gustavssons granskning avslöjas med systematiska övergrepp och trakasserier sedan många år tillbaka. Övergreppen – ibland rena våldtäkter – ska i vissa fall ha ägt rum i Svenska Akademiens lägenheter. Mannens maktstrategi har varit att hänvisa till sina nära relationer med den anrika institutionen, som också varit med och finansierat hans verksamhet på kulturföreningen Klubben. Det är ett avslöjande som skakat hela Kultursverige. ”Sjukdom” är dessutom ett ovanligt passande begrepp i sammanhanget. ”Alla vet och alla har vetat. Men de blundar”, säger en av kvinnorna i reportaget, en av de arton vars modiga och skrämmande vittnesmål nu stänker också på de arton ledamöterna i Börshuset. Det är också en ”sjukdom” som lett fram till kulturvärldens skuldmedvetna tystnadskultur. Där är Svenska Akademien inte heller ensam. I dagarna avslöjar Sveriges Radio hur en känd profil i den klassiska musikvärlden har fått prestigeuppdrag av Kungliga Musikaliska akademien, trots att den känt till mannens historia av trakasserier och övergrepp. Men ordet ”sjukdom” implicerar också ett möjligt tillfrisknande. Det är därför ett hälsotecken att Svenska Akademiens såväl nuvarande som tidigare ständiga sekreterare Sara Danius och Peter Englund omedelbart har gått ut och reagerat med berättigad mänsklig indignation, snarare än som stelbenta ämbetsinnehavare. Det är ingen vågad gissning att Akademien efter sitt sedvanliga sammanträde på torsdagen kommer att offentliggöra ett samfällt avståndstagande från Kulturprofilen och hans verksamhet. Frågan är om det räcker. Svenska Akademien är en av de kvarvarande, förmoderna strukturer som till stora delar lever på att verka utanför den gängse samhällsordningen. De sätter till och med en stolthet i detta. Institutionens status och position vilar på ett omfattande pris- och stipendiesystem som finansierar stora delar svenskt kulturliv – en tyst men genomgripande maktordning som har möjliggjort tystnaden och rädslan kring Kulturprofilens systematiska övergrepp. Hade Svenska Akademien varit en vanlig samhällsinstitution hade samtliga dess ledamöter tvingats avgå. Men Svenska Akademien är ingen vanlig samhällsinstitution. Dess ledamöter kan inte tvingas till avgång. Inget hindrar dock att de hanterar denna djupa kris på samma sätt som en modern organisation skulle ha gjort det: med öppenhet, transparens och en ärlig vilja att gå till botten med problemet. Den kommande tiden kommer att ställa stora krav på Akademiens ledarskap. En rad frågor återstår. Hur ser exempelvis Nobelstiftelsen på den institution som delar ut det kanske mest prestigefulla Nobelpriset? Kulturprofilens förehavanden solkar ner också Nobelprisets status. Vad säger kulturminister Alice Bah Kuhnke? Hon har inget formellt inflytande över Svenska Akademien men måste ändå i kraft av sin ställning engagera sig i saken. Och vad tycker kungahuset, som varje år hedrar institutionens högtidssammankomst med sin närvaro? Skandalen med Kulturprofilen handlar inte om ett enskilt rötägg i Svenska Akademiens närhet. Det är institutionens hittills djupaste kris. Svenska Akademien är en av de kvarvarande, förmoderna strukturer som till stora delar lever på att verka utanför den gängse samhällsordningen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9098, "headline": "Dramaten ställer in föreställningar efter anklagelser", "summary": "Dramaten ställer in ytterligare föreställningar där en övergreppsanklagad skådespelare medverkar. – Vi måste blicka inåt, säger teaterns tillförordnade pressansvariga Lena Törner till DN.", "article": "Efter #tystnadtagning-uppropet kunde DN berätta om hot och trakasserier på Dramaten. En av teaterns medarbetare utreds efter anklagelser om övergrepp. Kort efter att utredningen blivit känd ställdes föreställningar där han medverkade in. Nu ställs ytterligare föreställningar med samma skådespelare in. Dramatens tillförordnade pressansvariga Lena Törner: – Det här har att göra med att vi måste blicka inåt och fokusera på det långsiktiga interna arbete som vi har framför oss. Kan ännu fler föreställningar komma att ställas in i framtiden? – Det är ingenting jag vet i dagsläget. Dramatens egen förklaring till inställningarna berör inte den utpekade skådespelaren. I stället skriver teaterchef Eirik Stubø i ett uttalande att det rör sig om tidsbrist på grund av de interna ärendena. Den utpekade skådespelaren själv har tidigare nekat till anklagelserna, och sade då till DN: – Nej nej nej nej, absolut inte. Ni har pratat med en massa människor som sprider rykten, och pressas till att säga vad de säger. Jag har själv varit med om hot och trakasserier, från både män och kvinnor. Och skulle man springa med det till pressen så herre gud, då blir man en sådan där människa. Jag får ta det i mina memoarer om jag skriver dem. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9111, "headline": "Anklagad musikprofil fick prestigefyllt uppdrag", "summary": "En tidigare lärare på Kungliga Musikhögskolan pressades av ledningen att säga upp sig efter flera anklagelser om sexuella trakasserier. Sedan fick han ett prestigefyllt utlandsuppdrag hos Kungliga Musikaliska akademien.", "article": "Sveriges Radios P2 berättade nyligen om att en profilerad lärare på Kungliga Musikhögskolan anklagats av studenter för flera sexuella trakasserier. Läraren ska bland annat, ensam i ett rum med en student, ha blottat sitt könsorgan och bett studenten ligga med honom. Kvinnan ska då ha försökt lämna rummet, men då kysste läraren henne med tvång. Enligt Sveriges Radio ska läraren efter det ha pressats av ledningen att säga upp sig, vilket han gjorde. Ekot berättar nu att den anklagade mannen därefter fick ett prestigefyllt utlandsuppdrag åt Kungliga Musikaliska akademien. Ordföranden i Musikaliska akademien, Susanne Rydén, säger till radiokanalen att hon hade hört talas om anklagelserna mot mannen när hon gav honom uppdraget. Trots det beslutade styrelsen att han var lämplig. ”Jag tror att det är så att vi har inte alltid alla frågor och allt som hänger samman med olika personer ständigt på näthinnan”, säger Rydén till Ekot. Hon säger sedan att Metoo-debatten och de efterföljande uppropen har lett till eftertanke: ”I dag är en ny dag efter att hela den här debatten har aktualiserats. Från akademins sida kommer vi också att arbeta med den.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 9132, "headline": "Nya namn i #närmusikentystnar – 2192 har skrivit på uppropet", "summary": "Närmare 200 ytterligare kvinnor har skrivit på uppropet #närmusikentystnar mot övergrepp och tystnadskultur i musikbranschen. Bland namnen finns artisterna Tove Lo, Arja Saijonmaa, Sanna Nielsen, Titiyo och Lena Philipsson.", "article": "I fredags publicerade DN ett upprop i följderna av #metoo och #tystnadtagning – #närmusikentystnar, där kvinnor i musikbranschen berättar om både sexism och regelrätta övergrepp. Läs mer: ”Jag vågade aldrig berätta – då kanske jag inte skulle få sjunga mer” Nu har cirka 200 ytterligare kvinnor aktiva i branschen skrivit på uppropet, bland dem artister som Tove Lo, Arja Saijonmaa, Lena Philipsson, Janice, Sanna Nielsen, Anna Järvinen, Titiyo, Wiktoria Johansson, Molly Pettersson Hammar, Ana Diaz, Nicole Sabouné, Anne-Lie Rydé och Titti Sjöblom. Läs mer: De har skrivit under uppropet #närmusikentystnar I uppropet berättar kvinnliga artister, producenter och andra musikrelaterade yrkesroller om den sexism, de trakasserier och de övergrepp som de tvingas utstå i branschen. Läs hela namnlistan här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9134, "headline": "Fortsatt usel kvinnorepresentation i svenska nyhetsmedier", "summary": "Kvinnor är fortfarande kraftigt underrepresenterade i de svenska nyhetsmedierna, visar Rättviseförmedlingen. Andelen svenskar med utomnordisk bakgrund har dock ökat med knappt fem procent sedan 2016.", "article": "Inte ens var tredje person som förekommer i de svenska nyhetsmedierna är kvinna visar Rättviseförmedlingens årliga granskning Rättvisaren. Totalsiffran är 30,5 procent. Bäst är könsfördelningen i de granskade kultur- och nöjesartiklarna med 44,9 procent kvinnor och 54,8 procent män. Läs mer: Medierna speglar inte hela Sverige 2017 års genomgång av representationen vad gäller kön och bakgrund är gjord på 2 200 slumpmässigt utvalda artiklar från de elva största nyhetssajterna i Sverige. Mätningen visar återigen att kvinnor är kraftigt underrepresenterade. Skillnaderna mot förra årets granskning är ”så små att det inte går att dra några slutsatser av dem”. – Bristen på mångfald i nyheterna riskerar stärka stereotypa föreställningar om vem som kan göra vad, kommenterar Rättviseförmedlingens ordförande Seher Yilmaz undersökningen. – Om vi varje dag möts av en majoritet av män i nyheterna kommer vi att tro att män är mer lämpade att uttala sig än kvinnor. Läs mer: Fler svarta och hbtq-personer i tv-serier Även svenskar med utomnordisk bakgrund är underrepresenterade, trots en ökning sedan förra årets granskning. Andelen svenskar med utomnordisk bakgrund har ökat med fem procentenheter sedan 2016, från 8,1 procent till 13 procent. Gruppen svenskar med utomnordisk bakgrund bland invånarna är dock i dag 20,5 procent enligt SCB. Särskilt tydlig är den knappt femprocentiga ökningen i kategorierna “talespersoner” och “experter”. Förändringen talar enligt Rättviseförmedlingen för att partier, företag och organisationer i dag har ?er svenskar med utomnordisk bakgrund i dessa positioner och att medierna blivit bättre på att tillfråga dem. – Men att det går framåt på ett ställe, betyder inte att det fortsatt ska stå still på ett annat. Under halva min livstid har andelen kvinnor i media legat på ungefär samma nivå. Det är inte rimligt, säger Yilmaz. Läs mer: Fortfarande ojämställt i svenska nyhetsmedier I samband med årets rapport lanserar Rättviseförmedlingen ett nytt digitalt räkneverktyg som ska underlätta för svenska nyhetsmedier att förbättra representationen i deras artiklar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9163, "headline": "Bah Kuhnke om artistuppropet: \"Avgrunden har blivit allt djupare\"", "summary": "1993 kvinnor har skrivit på uppropet #närmusikentystnar mot sexismen inom musikbranschen. Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) kallar de chefer som inte tar frågorna på allvar för oansvariga. ”Nu finns det ingen som helst återvändo”, säger hon till DN.", "article": "Uppropen från skådespelare och sångare har skapat stor uppmärksamhet inom kultursektorn. Nu följer uppropet #närmusikentystnar i DN, där 1993 svenska artister öppet berättar om sexismen och tystnadskulturen i musikbranschen. Läs mer: Uppropet #närmusikentystnar samlar hela musikbranschen Alice Bah Kuhnke säger till DN hon reagerar starkt på vittnesmålen, som innehåller historier om grova sexuella övergrepp och trakasserier. – Det som kvinnor i olika branscher nu gör är att rycka undan mattan och blotta sanningen. Avgrunden har blivit allt djupare. Nu finns det ingen som helst återvändo. Vilka konsekvenser kommer det här att få? – Förhoppningsvis stora och avgörande konsekvenser. Den ledare och chef som från och med nu, och under överskådlig framtid, inte tar upp sexuella övergrepp och trakasserier på vartenda möte och dagordning är en oansvarig ledare. Hur ser du på kraften i uppropen? – Kraften är enorm. Det som vi nu är en del av är vad som kommer att komma våra barn och barnbarn till gagn. De kommer att få vara del av en annan berättelse och en bättre framtid. Läs mer: 1993 kvinnor om situationen i den svenska musikbranschen Vilken möjlighet har politiken att påverka situationen inom musikbranschen, där de största aktörerna är under privat ägande? – De förändringar vi planerar för statliga institutioner måste få spridning. Vi måste samtala och inspireras mellan olika sektorer. Ingen bransch är förskonad från detta strukturella förtryck mot kvinnor och inte sällan unga kvinnor. Kulturministern kallade omgående efter skådespelaruppropet till sig cheferna för nationalscenerna och krävde förändringar. Hon berättar att hon även fört enskilda samtal med styrelseordförandena för Dramaten, Kungliga Operan och Riksteatern. Läs mer: De har skrivit under uppropet #närmusikentystnar – Jag har fortsatt en dialog och har inskärpt allvaret och krävt förändring. Jag tror att vi alla ska förvänta oss stora förändringar och att man tar tag i det vi nu har pågått och pågår. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9164, "headline": "Skivrecension: Åtminstone en gyllene låt från Morrissey", "summary": "Morrisseys elfte soloalbum är en ojämn historia med blaffig produktion och teatrala gester. Men här finns också en gyllene låt i ”Home is a question mark”.", "article": "Kan man förstöra sitt arv, sin kulturella status? Morrissey har de senaste decennierna varit mest känd som en kroniskt kränkt och osympatiskt föraktfull offentlig person, som sågad romanförfattare samt för att släppa skivor med halvinspirerad rock i stället för skarp och sensibel pop. Det har varit svårt att se honom som en artist med relevans för samtidens popmusik. Men ingen kan ta ifrån Morrissey att han mellan 1983 års ”Hand in glove” och 1995 års ”Boxers” skapade ett livsverk så magnifikt att han blev en ikon. Den brittiska popmusikens mest fängslande textförfattare någonsin och därtill en av dess finaste sångare? Ja. Varje eko av denna storhet, alla gyllene smulor, tas tacksamt emot av de lyssnare som någon gång drabbats av den. ”Low in high school”, Morrisseys elfte soloalbum, har en sådan gyllene låt. Nämligen ”Home is a question mark”, episkt uppgiven med en final som lyfter mot himlen innan den brutalt imploderar. Det är Morrisseys mest självlysande låt sedan ”First of the gang to die”. I övrigt är skivan rätt ojämn – blaffig produktion, teatrala gester, kitschigt latinska rytmer, politiska kommentarer och den mysdeppiga singeln ”Spent the day in bed”. Avslutande ”Israel” är intressant eftersom Morrissey här adresserar sin homosexualitet tydligare än kanske någonsin tidigare. Bästa spår: “Home is a question mark” ", "article_category": "culture"}
{"id": 9165, "headline": "Skivrecension: Vackert högtidliga Brahmsverk till högstämd poesi", "summary": "Gävle Symfoniorkester fortsätter att spela in bra Brahms med fyra vackert högtidliga verk satta till högstämd poesi av Hölderlin, Goethe och Schiller.", "article": "Nej, någon opera skrev aldrig Brahms, men väl många sånger. Samt en hel del för kör och orkester, bland dem hans breda genombrott: \"Ein deutsches Requiem\" och den militant tyskpatriotiska \"Triumphlied\". Just dessa två finns inte på detta album med idel goda svenska krafter. Gävle Symfoniorkester har tidigare gjort bra Brahms på skiva med sin nye chef Jaime Martín och de håller stilen tillsammans med eminenta Eric Ericsons Kammarkör. Fyra vackert högtidliga verk till högstämd poesi av Hölderlin, Goethe, Schiller. Här handlar det om tjusigast tänkbara tyska romantik. Som en uppsluppen kontrast följer ett knippe rödkindade kärleksvisor med kör och orkester i yster valstakt. Bästa spår: \"Schicksalslied\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 9166, "headline": "Skivrecension: Ljuvligt minnesalbum för Lars Hollmer", "summary": "Dragspelaren Matti Andersson och violinisten Nils-Erik Sparf minns den avantgardistiske Lars Hollmer på ett album med en obestämd folkton.", "article": "”Det finns inget så vilset som en folkvisa utan folk”, sa Povel Ramel en gång när han försvarade sina absurdistiska lustmord på svensk folkmusik. Lite av samma andas barn var avantgardisten Lars Hollmer (1948-2008) som i sitt Hönshus på Uppsalaslätten komponerade intrikat tilltrasslad musik ofta med en obestämd folkton. I synnerhet den som han gjorde för dragspel. När dragspelaren Matti Andersson och violinisten Nils-Erik Sparf nu minns honom på detta ljuvliga album är det denna smått melankoliska ton som lyser starkast. Och som även ger associationer till Piazzolla, Bach, BAO och Bartók. Det är stundtals vilt och galet men aldrig distanserat. Rotlöst, ja, men med ett djupt och självklart lod till det som är musikens innersta väsen. Bästa spår: ”Försök” ", "article_category": "culture"}
{"id": 9167, "headline": "Sarah Silverman om Louis C K: ”Jag älskar Louis, men han gjorde detta”", "summary": "Komikern och skådespelaren Sarah Silverman kommenterade i går Louis C K:s sexuella ofredanden i sitt tv-program ”I love you, America”. Talet rörde sig kring hennes personliga relation till C K. ”Kan man älska någon som gjort dåliga saker?”, frågade hon sig.", "article": "I öppningsmonologen i sitt tv-program ”I love you, America” kommenterade komikern och skådespelaren Sarah Silverman de sexuella ofredande som Louis C K anklagats för och erkänt. Talet rörde sig kring hennes egen vänskapsrelation till C K, och en grundläggande moralisk fråga: Kan man älska någon som skadat andra? Hon betonade också att det viktiga är offrens historier och liknade processerna efter Metoo-uppropet vid att skära bort tumörer. ”Det är skitigt och komplicerat och kommer göra ont. Men det är nödvändigt och vi kommer alla bli friskare av det.” Efter att ha förklarat att C K:s kvaliteter som pappa och vän är irrelevanta i det här läget avslutade hon monologen med orden: ”Jag hoppas det är okej om jag för en gång skull är arg för de här kvinnornas skull, och för kulturen som möjliggjorde det han gjort mot dem”, och ”Vi behöver bli bättre. Vi kommer bli bättre.” Louis C K står anklagad för att vid upprepade tillfällen ha onanerat framför olika kvinnor och komikerkolleger. Han kommenterade själv uppgifterna i en öppen ursäkt, bland annat med orden: ”De här berättelserna är sanna. Vid den tiden sade jag till mig själv att det jag gjorde var okej eftersom jag aldrig gjorde det utan att fråga först, vilket är sant. Men vad jag lärde mig senare, för sent, är att när du har makt över någon annan är en fråga om att göra sådär inte en fråga. Det är att försätta någon i en svår och obehaglig situation.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 9188, "headline": "Måns Zelmerlöw programleder brittiska Melodifestivalen", "summary": "Måns Zelmerlöw blir programledare när BBC sänder sin version av Melodifestivalen - \"Eurovision: You decide\". Han kommer att leda programmet tillsammans med Mel Giedroyc.", "article": "Den 7 februari är det dags för Storbritannien att välja sitt bidrag till Eurovision Song Contest i det direktsända programmet \"Eurovision: You decide\" från Brighton Dome. Och programledare blir Måns Zelmerlöw, tillsammans med Mel Giedroyc. Måns Zelmerlöw har tidigare både vunnit Eurovision Song Contest som artist med \"Heroes\" 2015 - och varit programledare för Eurovision tillsammans med Petra Mede 2016. - Jag ser verkligen, verkligen fram emot att leda programmet. Jag är säker på att det blir en fantastisk show, och jag skulle älska att se Storbritannien få ett bra resultat i Eurovision 2018, säger Måns Zelmerlöw i ett pressmeddelande. Sex bidrag kommer att tävla i programmet, och vinnaren utses med hjälp av publikröster och en jury. Programmet direktsänds i BBC Two den 7 februari. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9192, "headline": "Teaterstjärnan: Jag har baktalats och förtalats", "summary": "Teaterstjärnan slår tillbaka mot trakasserianklagelserna och menar att han förtalas. Han kräver samtidigt en förklaring från ledningen på Kulturhuset Stadsteatern. ”Jag ska ställa mig på scen, med 75 skådespelare och scentekniker i ryggen och säga att jag inte gjort något fel”, säger mannen till DN.", "article": "Medarbetaren berättar att han under helgen fick besked från Benny Fredriksson, vd på Kulturhuset Stadsteatern, att ett framtida projekt inte skulle bli av. – Han sade att det berodde på tidsbrist. Efter det har jag försökt ringa Anna Takanen tre dagar i rad, utan att hon svarat. Hon ringde till slut upp och sade att DN nog skulle höra av sig, säger medarbetaren. Läs mer: Kulturhuset Stadsteatern avslutar samarbete med teaterstjärna Han menar att han inte fått någon tydlig förklaring till varför han inte längre är aktuell för att samarbeta med teatern. – Jag har förstått att jag baktalats och förtalats, att människor säger saker om mig som inte är sanna. Jag har haft ett fantastiskt samarbete med alla de skådespelare som jag arbetat med. Mina år på teatern har varit bland de bästa i mitt liv. – Nu antyds det att cheferna försöker hitta syndabockar och sätta ned foten. Jag är inte skyldig till någonting. Det är vidrigt och bedrövligt om det här medför att det dras skam över mig. Mannen berättar att han i vissa stunder har ett ”starkt humör” och ställer höga krav, men menar att han alltid bett om ursäkt efter situationer där medarbetare eventuellt känt sig förolämpade. – Jag är en person som inte tycker om att få andra människor att må dåligt. Jag kan vara en intensiv konstnär men det är skamligt om det skulle antydas att jag gjort något som gjort att människor far illa. – De personer som baktalat mig får träda fram. Jag ska ställa mig på scen, med 75 skådespelare och scentekniker i ryggen och säga att jag inte gjort något fel. Flera personer vittnar för DN att du utsatt dem för sexuella trakasserier. – Nej, det är en lögn. Hela den här rörelsen är utomordentligt viktig men den får inte dras ned i diket. Det sämsta är att det sprids uppgifter som inte överensstämmer med sanningen. Jag blir otroligt upprörd och ledsen. Benny Fredriksson uppger för DN att du uttryckt ”värderingar offentligt som inte stämmer överens varken med mina eller med verksamhetens”. – Nej, men jag vet inte vad det gäller. De har ringt mig och sagt att det kommer något i DN, annars hade jag inte vetat detta. – Du borde göra en avvägning själv och göra din artikel lite mer intelligent. Vad som är viktigt är att jag kommer att reda ut det här och hoppas att ledningen ändrar sig och fattar att det är ett felaktigt beslut. Skattebetalarna kommer i och med det här gå miste om otroligt viktig teater. Jag tycker det är skamligt och sorgligt. Kulturhuset Statsteaterns konstnärliga ledare Anna Takanen säger att ”det här är det sista han kommer att ha gjort här, i alla fall under min ledning”. – Det är en förolämpning för mig att hon säger det. Det kan hända att hon internt kan svara på vad hon menar, för det ligger en beskyllning i det. Hon ska få förklara i detalj vad hon menar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9211, "headline": "MTG:s vd: Jag ska gå till botten med det här", "summary": "På en hemlig inspelning lovade MTG i Nordens vd Anders Jensen att agera mot en utpekad chef. ”Detta är ju trakasserier”, säger han under ett möte med en tidigare anställd. Men chefen fick ändå vara kvar. Ord står mot ord”, sade MTG:s vd i går, tisdag, och han har nu valt att inleda en ny, extern, utredning.", "article": "Flera källor har tidigare berättat för DN om kränkningar de fått utstå på en redaktion på mediebolaget MTG. De vittnar bland annat om en sexistisk och kvinnofientlig arbetskultur, där kvinnor rangordnas efter hur ”knullbara” de är och nedvärderas för att de är ”inte pallar trycket”. Dessutom har flera personer anklagat en hög chef på redaktionen för mobbning och personpåhopp. Innan DN:s publicering kontaktade flera personer Anders Jensen, vd på MTG i Norden, och berättade om sina upplevelser på arbetsplatsen och den aktuella chefen. DN har tagit del av en inspelning från ett möte som en tidigare anställd, produktionsplaneraren Sara Andersson, hade med Anders Jensen för två veckor sedan. Sara Andersson har tidigare berättat om sina upplevelser anonymt i DN, men väljer nu att framträda med sitt namn. Under mötet med Jensen återger hon hur den utpekade chefen agerat när hon berättade att hon var gravid: – När jag berättade om min tidiga graviditet i förtroende, frågade han om jag berättat för någon annan. När jag sa nej skrek han ut nyheten över redaktionen för att i samma sekund vända sig till mig: ”Så, nu vet alla.” Hon slog larm om den berörda chefens beteende till företagets hr-avdelning, men ingenting hände. Sara valde då att säga upp sig. – Den dagen kom han fram till mig, satte sig ner väldigt bredbent, visade upp ett hårstrå som inte var hans och sa: ”Jag var ute med en modell i går, hade en jävligt skön natt. Trist att du ska sluta.” Sedan tog han min telefon, tog en bild på sig själv och sa: ”Så du aldrig glömmer vem som bestämmer över dig”, säger Sara Andersson. Anders Jensen lovar att agera när han får höra om händelsen: – Detta är ju trakasserier, hörs han säga på inspelningen. Sara Andersson berättar också för Anders Jensen om hur den berörda chefen suttit med ett uppsträckt långfinger i ansiktet på en medarbetare under ett helt möte. – Det är härskarteknik, han vill visa vem som bestämmer, säger Anders Jensen om chefens beteende när han får historien återberättad. Innan de skils åt lovar MTG:s vd att ta tag i situationen när alla är tillbaka efter höstlovet. Som en följd av vittnesmålen inledde MTG en internutredning. Men en vecka senare, förra torsdagen, gick MTG ut med ett pressmeddelande om att den berörda chefen får vara kvar och att bristerna ”inte är av sådan karaktär att de föranleder förändringar inom avdelningens nuvarande ledning”. Till Expressen sa Anders Jensen att den berörda chefen ”använt dåligt placerad humor och ironi som absolut kan uppfattas som kränkande även om det inte är illa ment”. I går, tisdag, sade Anders Jensen att han syftade på vad den interna utredningen kunnat belägga, inte de vittnesmål han fått. – Under vårt möte bekräftade jag att det hon (Sara Andersson) beskrev är väldigt allvarligt. Det är trakasserier och härskarteknik i ledarskapet. Man kan också använda trakasserier och mobbning på ett subtilt sätt. Att man på ett cyniskt sätt manipulerar fram prestation genom att vara någon form av härskare, säger Anders Jensen. Vad säger du om att chefen öppet spridit uppgifter om hennes graviditet? – Hon hade ett exempel hon berättade om, där hon bett om konfidentialitet från chefens sida, men att personen ”outat” det i ett större forum. Om det skett är det naturligtvis ofantligt korkat. Det hävdas bero på en missuppfattning, men oberoende av vilket är det dumt. Efter att ha tagit del av vittnesmålen konfronterade Anders Jensen den aktuella chefen. – Han blånekar till allt. Han känner över huvud taget inte igen sig i de här beskrivningarna, säger Anders Jensen. – Han vidhåller att han faktiskt sagt några grejer som var ett dåligt skämt. Det har vi kunnat fastslå. Det innebär att du tror på honom? – Nej, jag tror inte på någon. Jag måste samla in fakta. Jag har fyra stycken som vittnar om en sak. Och samtidigt har jag en nuvarande anställd som säger att han är utsatt för en förtalskampanj. Ord står mot ord. Anders Jensen berättar att han fått ny information som gjort att man inlett en ny utredning mot den berörda chefen. I den tidigare utredningen, som leddes av hr-avdelningen, tillfrågades tio personer på avdelningen om sina upplevelser. I den nya utredningen ska MTG i stället anlita ett externt ombud. – Jag vill inte göra om samma sak. Om jag får nya uppgifter ska det göras på ett nytt sätt. Jag ska gå till botten med det här. Svårare än så är det inte. Jag ska rakryggat kunna säga att jag har gjort det som varit både moraliskt riktigt, lagmässigt riktigt och med utgångspunkt i vad som är bäst för de som eventuellt blivit utsatta och för företaget, säger Anders Jensen. En annan tidigare anställd, Isabel Boltenstern, har på sin blogg berättat öppet om upplevelserna på företaget, som ledde till att hon blev utbränd och till slut valde att säga upp sig. Enligt henne gjorde den berörda chefen sig skyldig till ”utstuderad psykisk misshandel”. Sara Andersson säger att en extern utredning är nödvändig. – Ingenting verkar jag förstå gällande humor. Tydligen ingenting. För chefen är kvar. Det skulle väl möjligtvis vara den dåligt placerade humorn, säger Sara Andersson. DN har upprepade gånger sökt den utpekade chefen. ”Jag tror inte på någon. Jag måste samla in fakta. Jag har fyra stycken som vittnar om en sak. Och samtidigt har jag en nuvarande anställd som säger att han är utsatt för en förtalskampanj. Ord står mot ord.” Anders Jensen, vd MTG. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9221, "headline": "MTG startar ny utredning mot anklagad chef", "summary": "På en hemlig inspelning lovade MTG i Nordens vd Anders Jensen att agera mot en utpekad chef. ”Detta är ju trakasserier”, säger han under ett möte med en tidigare anställd. Men chefen fick ändå vara kvar. ”Ord står mot ord”, säger MTG:s vd som nu inlett en ny utredning.", "article": "Flera källor har tidigare berättat för DN om kränkningar de fått utstå på redaktionen. De vittnar bland annat om en sexistisk och kvinnofientlig arbetskultur, där kvinnor rangordnas efter hur ”knullbara” de är och nedvärderas för att de ”inte pallar trycket”. Dessutom har flera personer anklagat en hög chef på redaktionen för mobbning och personpåhopp. Innan DN:s publicering kontaktade flera personer Anders Jensen, vd på MTG i Norden, och berättade om sina upplevelser på arbetsplatsen och den aktuella chefen. Läs mer: Tidigare MTG-anställd: Jag kan inte vara tyst längre DN har tagit del av en inspelning från ett möte som en tidigare anställd, Sara Andersson tidigare produktionsplanerare på MTG, hade med Anders Jensen för två veckor sedan. Sara Andersson har tidigare berättat om sina upplevelser anonymt i DN, men väljer nu att framträda med sitt namn. Under mötet med Jensen återger hon hur den utpekade chefen agerat när hon berättade att hon var gravid: – När jag berättade om min tidiga graviditet i förtroende, frågade han om jag berättat för någon annan. När jag sa nej skrek han ut nyheten över redaktionen för att i samma sekund vända sig till mig \"Så, nu vet alla\". Läs mer: Internutredning på MTG efter anklagelser mot hög tv-chef Hon slog larm om den berörda chefens beteende till företagets HR-avdelning men ingenting hände. Sara valde då att säga upp sig. – Den dagen kom han fram till mig, satte sig ner väldigt bredbent, visade upp ett hårstrå som inte var hans och sa: jag var ute med en modell i går, hade en jävligt skön natt. Trist att du ska sluta. Sedan tog han min telefon, tog en bild på sig själv och sa: \"så du aldrig glömmer vem som bestämmer över dig\", säger Sara Andersson. Anders Jensen lovar att agera när han får höra om händelsen: – Detta är ju trakasserier, hörs han säga på inspelningen. Hon berättar också för Anders Jensen om hur den berörda chefen suttit med ett uppsträckt långfinger i ansiktet på en medarbetare under ett helt möte. – Det är härskarteknik, han vill visa vem som bestämmer, säger Anders Jensen om chefens beteende när han får historien återberättad. Han återkommer flera gånger till att den berörda chefens beteende inte är acceptabelt. – Om NN (chefens namn) blir bortplockad ur ekvation, räcker det? säger Anders Jensen. Innan de skils åt lovar MTG:s vd att ta tag i situationen när alla är tillbaka efter höstlovet. – Anders Jensen gjorde det väldigt tydligt att han inte accepterade det här. Jag lämnade vårt möte hoppfull, berättar Sara Andersson. Läs mer: Inga åtgärder på MTG efter intern utredning Som en följd av vittnesmålen inledde MTG en internutredning. Men en vecka senare, förra torsdagen, gick MTG ut med ett pressmeddelande om att den berörda chefen får vara kvar. \"Jag kan av utredningen dra slutsatsen att de brister som funnits varit oacceptabla på flera punkter, men att de inte är av sådan karaktär att de föranleder förändringar inom avdelningens nuvarande ledning\", uppgav Anders Jensen i ett pressmeddelande. Till Expressen sa han också: – Den här aktuella chefen har brustit i två saker. Att han inte varit hårdare mot personer som haft ett direkt oacceptabelt språkbruk, och att han använt dåligt placerad humor och ironi som absolut kan uppfattas som kränkande även om det inte är illa ment. I dag säger Anders Jensen att han i intervjun syftade på vad den interna utredningen kunnat belägga, inte de vittnesmål han fått. – Under vårt möte bekräftade jag att det hon (Sara Andersson) beskrev är väldigt allvarligt. Det är trakasserier och härskarteknik i ledarskapet. Man kan också använda trakasserier och mobbning på ett subtilt sätt. Att man på ett cyniskt sätt manipulerar fram prestation genom att vara någon form av härskare, säger Anders Jensen. Vad säger du om att chefen öppet spridit uppgifter om hennes graviditet? – Hon hade ett sådant exempel som hon berättade om, där hon bett om konfidentialitet från chefens sida, men att personen \"outat\" det i ett större forum. Om det skett är det naturligtvis ofantligt korkat. Det hävdas bero på en missuppfattning, men oberoende av vilket är det dumt. Efter att ha tagit del av vittnesmålen konfronterade Anders Jensen den aktuella chefen. – Han blånekar till allt. Han känner över huvud taget inte igen sig de här beskrivningarna, säger Anders Jensen. Inga uppgifter alls? – Inte någonting. Han vidhåller att han faktiskt sagt några grejer som var ett dåligt skämt. Det har vi kunnat fastslå. Vad är det han erkände har varit ett dåligt skämt? – Det finns ett exempel, som ni skriver om, att han tagit folks mobiler på avdelningen och tagit en bild på sig själv. Det har jag också fått konstaterat från nuvarande anställda. Att det är en \"kul grej\" som den här chefen brukar göra. Han har gjort det fler gånger helt enkelt? – Ja, precis. Men han säger att han inte menar något illa, att det är ett skämt. Men han säger också att han nu förstår att det kanske är någon som tagit illa vid sig. Hur tolkar du att han säger att ”så att du aldrig glömmer vem som bestämmer över dig\"? – Nej, det hävdar han att han aldrig sagt. Han medger att han springer och tar bilder med andras mobiler. Men inte att han gjort det uttalandet. Det innebär att du tror på honom? – Nej, jag tror inte på någon. Jag måste samla in fakta. Jag har fyra stycken som vittnar om en sak. Och samtidigt har jag en nuvarande anställd som säger att han är utsatt för en förtalskampanj. Ord står mot ord. Han menar att det är förtal? – Precis, och jag är skyldig att utreda och belägga. Om jag kan belägga att det finns ett mönster och att nuvarande anställda vittnar om samma sak, då har jag underlag att agera och göra det som man ofta efterfrågar i sådana här sammanhang, att avskeda den här aktuella chefen eller flytta på honom. – Men om det inte finns belägg eller andra oberoende vittnesmål, då är dilemmat att jag måste köpa ut den här personen om jag vill avskeda honom. Jag kan inte bevisa något annat. Och jag vägrar att betala en massa av företagets pengar för att köpa ut en person som eventuellt har betett sig illa bara för att rena vårt samvete. Då fortsätter jag utreda tills jag kan agera med fakta. Är utredningen inte slutförd? – Den är nyöppnad. Jag har fått ny information i dag, säger Anders Jensen, som inte vill utveckla vad för slags information det rör sig om. Vad menar chefen skulle vara de här personernas motiv till en förtalskampanj? – Det finns en del omständigheter som skulle kunna föranleda det, att man blivit ovänner om olika saker. Men huruvida man ska tro på det är svårt. Vi har sökt chefen utan framgång. Kan ni inte presentera vad hans förklaring är? – Jag har uppmanat chefen att kliva fram och bemöta uppgifterna. Varför? – För att jag tycker det är det rakryggade att göra, säger Anders Jensen. I den tidigare utredningen, som leddes av HR-avdelningen, tillfrågades tio personer på avdelningen om sina upplevelser. I den nya utredningen ska MTG i stället anlita ett externt ombud. – Jag vill inte göra om samma sak. Om jag får nya uppgifter ska det göras på ett nytt sätt. Jag ska till botten med det här. Svårare än så är det inte. Jag ska rakryggat kunna säga att jag har gjort det som varit både moraliskt riktigt, lagmässigt riktigt och med utgångspunkt i vad som är bäst för de som eventuellt blivit utsatta och för företaget, säger Anders Jensen. Betraktar du inte vittnesmålen som inkommit som trovärdiga, eftersom den tidigare internutredningen visade något annat? – Jo, absolut. Deras vittnesmål är väldigt trovärdiga. Jag vill verkligen inte förminska någon människas upplevelse. Men ord står mot ord. Jag har de här fyra, som jag tar på allra största allvar, och jag har en chef som säger att ”jag är utsatt för en förtalskampanj”. Och jag har flera gånger bett om att andra, oberoende människor, ska träda fram och berätta. Jag vill veta vad jag står inför. En annan tidigare anställd, Isabel Boltenstern, har på sin blogg berättat öppet om upplevelserna på företaget, som ledde till att hon blev utbränd och till slut valde att säga upp sig. ”Hur jag blev psykiskt nedbruten av min dåvarande chef, hur jag jobbade ihjäl mig för att alla mina ‘nej’ vändes till att jag ‘inte pallade branschen’ eller ‘kunde bli ersatt om det inte passade’. Hur han satte i system att jag aldrig skulle känna mig trygg, för då var jag inte längre hans marionettdocka. Hur han kunde ögna mig upp och ner och häckla mitt utseende. Ren och skär mobbning, utstuderad psykisk misshandel, som nu vänds till ‘dåligt placerad humor’, skriver Isabel Boltenstern. Sara Andersson säger att en extern utredning är nödvändig. – Ingenting verkar jag förstå gällande humor. Tydligen ingenting. För chefen är kvar. Det skulle väl möjligtvis vara den dåligt placerade humorn, säger Sara Andersson. DN har upprepade gånger sökt den utpekade chefen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9222, "headline": "Europeiskt filmpris till ”Sameblod”", "summary": "Amanda Kernells \"Sameblod\" är första svenska film att vinna EU-parlamentets Lux-pris. På tisdagen fick huvudrollsinnehavarna Lene Cecilia Sparrok och Mia Erika Sparrok ta emot priset i Strasbourg.", "article": "Det hyllade uppväxtdramat \"Sameblod\" fortsätter att surfa på framgångsvågen. Sedan premiären har filmen lockat 181 000 besökare till svenska biografer och toppar även kritikernas betygsindex. På tisdagen fick filmsystrarna Lene Cecilia Sparrok och Mia Erika Sparrok ta emot priset av EU-parlamentets talman, Antonio Tajani: – Lux-priset går i täten med att främja filmer skapade i Europa, vår kreativa industri och vår kulturella och språkliga mångfald. Filmkonsten är en bärare av kultur, värderingar och dialog. Kulturarv består inte bara av litteratur och konst. Det skapas också av de historier vi berättar och filmerna vi tittar på, sa Antonio Tajani. Läs mer: DN:s recension av Sameblod. \"Sameblod\" kretsar kring tonårsflickan Elle Marja som möter rasfördomar när hon överger sin samiska kultur för en dröm om ett annat liv. – Vi hoppas att Europa upphör med rastänkandet i ett vi och dom, sa huvudrollsinnehavaren Lene Cecilia Sparrok i sitt tacktal. Den svenska filmen vann årets Lux-pris i konkurrens med två andra finalistfilmer; Robin Campillos franska hbtq-drama \"120 hjärtslag\" och Valeska Grisebachs tyska \"Western\". \"Sameblod\" är också den första svenska vinnaren sedan priset instiftades 2007. Bland tidigare vinnare märks filmer som \"Min pappa Toni Erdmann\", \"Mustang\" och \"Ida\". Priset röstas fram av EU:s 751 ledamöter och innebär att filmen visas i EU:s 28 medlemsländerna och översätts till de 24 medlemsspråken. – Jag är väldigt, väldigt glad för det här! Det är ju ett enormt fint pris att få. Dessutom känns det som en revansch och en upprättelse för de äldre generationerna som fått uppleva att behandlas som mindre värda. Så det här priset delar jag med dem, säger manusförfattaren och regissören Amanda Kernell. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9230, "headline": "Hot, trakasserier och rädsla på Dramaten", "summary": "Flera personer vittnar för DN om trakasserier och hot på Dramaten. En skådespelare ska ha gjort sig skyldig till grova kränkningar. Händelserna ska inte ha utretts trots att de varit kända av teaterledningen. Nu kräver flera anställda att ledningen byts ut.", "article": "Skådespelaruppropet, där 456 kvinnliga skådespelare berättat om sexuella trakasserier och övergrepp inom teater- och filmbranschen, har skapat svallvågor i Kultursverige. Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) kallade omgående cheferna för de tre nationalscenerna, Dramaten, Operan och Riksteatern, till krismöte och krävde förändringar. Flera nuvarande och tidigare anställda berättar nu för DN om en hård och maktfullkomlig struktur på Dramaten. De berättar bland annat om anklagelser mot en välkänd skådespelare som varit kända för ledningen under många år. Anklagelserna handlar inte primärt om sexuella trakasserier, utan om trakasserier, kränkningar, personpåhopp och förtäckta hot, uppger flera anställda. Två anställda på Dramaten säger till DN att de är rädda för skådespelaren och att de i största möjliga mån försöker undvika att möta personen i byggnaden för att slippa konfrontation. Skådespelaren har flera gånger varit våldsam, uttalat hot och kastat föremål mot anställda, vittnar flera personer. – Jag är rädd för personen och skulle aldrig gå in i samma hiss som denne. Det värsta jag gjort under mina år på Dramaten är att jobba i en föreställning med personen. Det är väldigt obehagligt eftersom det hela tiden finns risk för våldsamheter, säger en anställd. Personens beteende har flera gånger gett upphov till tillbudsrapporter och personliga samtal mellan utsatta och teaterledningen. Flera uppgiftslämnare menar att de fyra senaste cheferna på Dramaten (Ingrid Dahlberg, Staffan Valdemar Holm, Marie-Louise Ekman och Eirik Stubø) uppmärksammats på problemen men att skådespelaren fortsatt att tilldelas roller. – Det har alltid hanterats väldigt dåligt. Jag gick själv och påtalade problemen men inga förändringar skedde. Vi skrattar alla högt när man nu säger att man inte vetat om det här, säger en tidigare chef på lägre nivå. – Det är klart att de högsta cheferna har vetat om det. Allt annat är bara skitsnack. Att det accepteras beror på en struktur som är satt från högsta ledning. När de inte ingriper riskerar det att eskalera på golvet, säger en anställd. Staffan Rydén, som var biträdande teaterchef, vice vd och produktionschef på Dramaten mellan 1997 och 2009, säger till DN att han själv känt sig hotad av skådespelaren och att han var rädd för att bli slagen när skådespelaren var upprörd över att ensemblen fick ordna individuell transport till hotellet efter en mottagning under en turné. – Facket har varit oerhört lamt i frågan om trakasserier. De har lämnat walkover. På andra arbetsplatser hanteras sådant här av arbetsmarknadens parter men idiomet är att Dramaten är en familj. Så i stället för att bli hanterbara problem så behandlas sådant här som familjebråk. Delvis också för att ensemblen håller facket utanför den här typen av frågor, säger Staffan Rydén. Du tillhörde ju själv ledningen i tolv år. – Jag har en del av ansvaret. Vi har gjort massor runt det här, som att förnya reglerna för representation. Och folk har ju blivit uppsagda. Men det har alltid hanterats inom ”familjen”, och det här arbetet hade behövt professionaliseras. Men då måste också motparten vara delaktig. Rydén ifrågasätter också att skådespelaren är fortsatt anlitad. – Om det här beteendet fortfarande dyker upp med jämna mellanrum så ifrågasätter jag att personen ska engageras. Det kan jag säga att det tycker jag är fel, säger Staffan Rydén. En tidigare anställd berättar för DN att hen blev våldsamt påhoppad av skådespelaren under ett genrep men fick hjälp av två kollegor som kastade sig över skådespelaren. Personen uppger att regissören då förklarade att man måste ha förståelse för att skådespelare beter sig så ibland, och att man måste ha respekt för att de är något annat än vanliga människor. Enligt den tidigare anställda frågade hen den dåvarande teaterchefen Marie-Louise Ekman om personalen verkligen ska vara fysiska och psykiska slagpåsar och slasktrattar för nervösa skådespelares utfall. Enligt personen ska hon ha svarat: ”Ja.” DN har sökt Marie-Louise Ekman. Enligt den tidigare anställda har skådespelaren även därefter fortsatt trakassera andra anställda på Dramaten, vilket ska ha anmälts eller påpekats muntligen till den nuvarande chefen Eirik Stubø. Flera personer berättar oberoende av varandra för DN om andra incidenter och trakasserier som skådespelaren legat bakom och som tagits upp med Stubø av såväl anställda som fackliga representanter. – Det sades då att personen inte skulle få fler roller men så fort facket lämnat rummet blev det nog inget av det där. I stället fick personen nytt kontrakt. Det var mycket svammel. Men jag måste säga att det ibland också känts som att vi anställda varit bidragande del till att strukturen och tystnadskulturen kunnat bibehållas, säger en annan tidigare anställd. Problemen är inte begränsade till den utpekade skådespelaren. Enligt uppgifter till DN har flera fall av sexuella trakasserier inträffat på teatern utan att de blivit anmälda. Många är samtidigt överens om att det vid sidan av de mest allvarliga övergreppen under många år har funnits en arbetskultur där raseriutbrott, personpåhopp och kränkningar accepteras, i synnerhet påhopp från ledande manliga skådespelare och regissörer, både mot andra skådespelare och mot personal som arbetar bakom scenen. DN och SVT Kulturnyheterna rapporterade tidigare i år, i samband med en omorganisation på Dramaten, om ett utbrett missnöje med teaterledningen. Under fjolåret slutade minst sex personer i ledande positioner, däribland personalchefen, samtidigt som sjukskrivningarna bland personalen ökade. Missnöjet bekräftades av Teaterförbundets representant, som också vittnade om stor oro bland de anställda. – Och nu är mitt misstroende mot ledningen enormt. Jag ser inte hur den nuvarande ledningen ska kunna lösa det här. Människorna här är inte odelat onda, men vi kan inte behålla en struktur som tillåter att vissa får bete sig precis hur som helst, säger en anställd. – För att bryta den här kulturen ser jag ingen annan lösning än att ledningen måste bytas ut. Det har gått för långt nu, säger en annan anställd. Dramaten inledde i slutet av förra veckan en intern utredning mot en person, som enligt flera källor är samma skådespelare som nämns i den här texten. Skådespelaren förnekar dock att det är hen som utreds och säger också att hen inte vet vem det rör sig om. – Nej nej nej nej, absolut inte. Ni har pratat med en massa människor som sprider rykten, och pressas till att säga vad de säger. Jag har själv varit med om hot och trakasserier, från både män och kvinnor. Och skulle man springa med det till pressen så herre gud, då blir man en sådan där människa. Jag får ta det i mina memoarer om jag skriver dem, säger skådespelaren. Skådespelaren menar, angående skådespelaruppropet #tystnadtagning, att de grövre fallen hör filmvärlden till och att hen inte hört talas om något liknande på Dramaten på tjugofem år. – Jag tror att det är en handfull som har varit med om någonting, och alla andra ställer sig bakom det. Alla har inte några ruskiga historier att berätta. Men jag tror inte att kvinnorna har gripit det här ur luften och det är bra att de sätter ner foten. Skådespelaren tycker dessutom att man måste tåla lite tuffare tag inom teatervärlden. – Ja, men vad är det vi håller på med? Allt som är farligt och ömt i livet, från kärlek till hat. Det är klart att det kan bli nappatag och konstiga känslor ibland, det går inte att undvika. Nya, unga människor tycker att ”oj, det här var lite tuffare än jag tänkt mig”. Men de som jobbat några år vet att det kan gå rått till på en teater. Det kanske inte är precis som på SJ eller NK, men i stort sett är klimatet på Dramaten bra. Förutom att starta en utredning har Dramaten anlitat externa jurister och psykologer. Enligt ledningen pågår ett stort internt arbete med bland annat en omarbetad medarbetarenkät, kompetensutveckling för chefer och en handlingsplan för att motverka tystnadskulturen. DN har sökt teaterchef Eirik Stubø. Presschef Mimmi Fristorp svarar på DN:s frågor över mejl och skriver att de aldrig kan uttala sig om enskilda personalärenden. ”Det är alltid problematiskt att uttala sig om tidigare ledningars agerande. Den här ledningens mål är att Dramaten ska vara en trygg arbetsplats där alla behandlas med respekt. Alla ärenden som kommit till ledningens kännedom har hanterats, utifrån det individuella fallet”, skriver Fristorp och fortsätter: ”Eftersom att personalärenden är konfidentiella är det svårt att vara helt transparent inom organisationen kring vilka åtgärder de enskilda fallen lett till. Med det sagt ser vi att vi måste gå igenom våra rutiner för hur vi kommunicerar kring vårt arbetsmiljöarbete samt hur vi arbetar med ledarskap.” Flera anställda säger till DN att de inte har förtroende för ledningen på Dramaten och kräver att de byts ut. Vad säger ni om det missnöje som finns bland personalen? ”Det är naturligtvis allvarligt. Dramaten har det senaste året gått igenom en stor och krävande förändringsprocess som varit påfrestande och smärtsam för många. Vi blickar nu framåt och hoppas och tror att alla ska känna förtroende för Dramaten, såväl publik som medarbetare”, skriver Mimmi Fristorp. Hur ska ni komma till rätta med den här situationen? ”Ett stort problem, som vi redan är medvetna om, är den omfattande tystnadskultur som råder på Dramaten och i hela scenkonstbranschen. Arbetet måste börja där, vi behöver skapa en trygghet där personal upplever att deras berättelser tas på allvar och leder till åtgärder.” 456 kvinnor ur teater- och skådespelarbranschen skriver ett gemensamt upprop i Svenska Dagbladet den 8 november där man vittnar om manliga kollegors sexuella trakasserier och hotfulla beteende. Dagen därpå kallar kulturminister Alice Bah Kuhnke cheferna för Dramaten, Operan och Riksteatern till ett möte för att höra vilka åtgärder de tänkt sig. Manliga skådespelare, chefer och filmare kommenterar för DN uppropet. ”Det är en kultur som råder där manliga genier tillåtits härja fritt”, säger skådespelaren Morgan Alling. Under torsdagen bekräftas att en medarbetare vid Dramaten utreds internt, misstänkt för övergrepp. Samtidigt vittnar anonyma källor till DN om en kultur där Dramatens publikdragande stjärnor tillåtits att gå över gränser. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9234, "headline": "Hur bra förstår du norska och danska?", "summary": "Språkförståelsen skandinaver emellan har blivit sämre över tid. Samtidigt gör tv-serier som norska Skam och dansk-svenska Bron att många får upp ögonen för grannspråken. Hur bra förstår du norska och danska? Testa dina kunskaper i DN:s quiz längst ned i artikeln.", "article": "Under tidig medeltid talade nordbor i princip samma språk. Man talar om ”dansk tunga”, där tunga betyder språk. Det berättar Lars-Olof Delsing, professor i nordiska språk vid Lunds universitet. – Men sedan börjar det hända saker i alla språken, främst på uttalssidan. Ännu lite senare, under 1600-talet börjar främst uttalet av konsonanter förändras i svenskan, säger Lars-Olof Delsing. I svenskan börjar man till exempel uttala ”skära” med ett sj-ljud i stället för med ett tydligt k, ”ge” med ett j-ljud i stället för med ett hårt g, berättar han. – Det är den typen av språkförändringar som gör norskan och svenskan svårare för danskar och tvärtom. Men det finns stora likheter mellan norska, danska och svenska, även om vissa egenskaper i språken skiljer dem åt. I ljudsystem, alltså uttal, avviker danska från norska och svenska. Ord och stavning är däremot ganska lika mellan norska och danska. – Under goda förutsättningar och med en välvillig samtalspartner går det hyfsat bra att förstå varandra. Men kommer det plötslig norska eller danska och man inte är beredd på det kan det vara svårt. Är man lite sämre på ett språk så spelar också mängden buller i ljudmiljön större roll för hur lätt eller svårt vi har att urskilja vad den andre säger, säger Lars-Olof Delsing. 2005 genomfördes en studie som undersökte språkförståelse mellan unga skandinaver. Lars-Olof Delsing och Katarina Lundin Åkesson vid Lunds universitet var författare till studien, som initierades av Nordiska kulturfonden. Senast en liknande studie av grannspråkförståelse gjordes var på 1970-talet, och resultaten var delvis jämförbara. – Det tydligaste vi kunde se var att man i Sverige och Danmark har blivit tydligt sämre på grannspråkförståelse. För Norge vågar vi inte riktigt säga samma sak, men det är tydligt så i Sverige och Danmark, säger Lars-Olof Delsing. I studien ingick nästan 1.300 gymnasieelever från flera städer i Norden, som efter att ha läst tidningstexter och lyssnat på inspelningar av norska, danska och svenska fick göra olika tester. 850 av dessa elever bodde i Sverige, Norge eller Danmark. Det visade sig i det sammanlagda resultatet att man i Danmark var sämst på att förstå grannspråken norska och svenska, man hade lite lättare för norskan än svenskan. För de som bodde i Sverige var norskan lättast. Men det skilde sig också mellan städerna. I Sverige var malmöbor något bättre på att förstå danska än norska. För stockholmare var det tvärtom. – När svenskar och danskar ska prata med varandra finns problem på två fronter, både med ordförrådet och med uttalet. Men många är ganska bra på att förstå varandra i Öresundsregionen. Där har nog Öresundsbron gjort sitt till, säger Lars-Olof Delsing. Sammantaget var norrmännen bäst på förståelse av båda grannspråken svenska och danska. Men sedan studien publicerades 2005 kan mycket ha hänt, tror Lars-Olof Delsing. – Man skulle mycket väl kunna upprepa studien nu och kanske ha ett resultat om några år. Det vore mycket intressant, säger han. Norska uttryck som ”russebuss”, ”drittsekk” och ”kosegruppa” fick spridning till grannländerna efter den norska succéserien Skams stora genomslag. Tv-serien fick också motta Föreningen Nordens språkpris 2016, för sin ”förmåga att engagera en ung nordisk publik, stärka förståelsen för skandinaviska språkvariationer och bygga positiva attityder mot angränsande språk i Norden”. Dansk-svenska samproduktioner som tv-serien Bron, men även norsktalande Fredrik Skavlans pratshow har också haft en positiv inverkan på vår förståelse av grannspråken, inte minst för att man i populärkulturen får höra nya uttryck och slang i grannspråken som annars kan vara svåra att förstå, menar Lars-Olof Delsing. – Det har nog varit så traditionellt, att de som ivrar för språkförståelse grannländerna emellan har varit lite väl finkulturella. Det hjälper inte att komma dragandes med Strindberg och Ibsen, utan det är det dagliga mötet med människor som gör stor nytta, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9245, "headline": "Luuk gör talkshow med Instagram-profil", "summary": "Kristian Luuk gör talkshow på Scalateatern med Instagram-komikern Daniel Hallberg som sidekick. Varje kväll finns två gäster på scen – men inte en enda tv-kamera.", "article": "Nya ”Scenkväll med Luuk & Daniel Hallberg” är tänkt att vara en \"en hyllning till talkshows\". Varje scenkväll blir unik i det att den enbart kan ses av de femhundra i publiken. Fyra datum med start 22 februari finns bokade med två, ännu hemliga, gäster på scen vardera kväll. – Jag tror att det kommer uppstå något särskilt när våra gäster kommer till det här rummet, säger Kristian Luuk när DN möter honom och Daniel Hallberg på Scalateatern i Stockholm. – Det blir en väldig närhet i en sådan här salong. Publiken sitter så nära att jag ju kan ta frågor från den också. Ambitionen är att skapa ett slags multimediashow. – Beroende på vilken gäst vi har så kan man tänka sig att göra roliga moment på scenen, men också visa filmade inslag som vi gjort i förväg på videoskärmar. Vi ska skräddarsy varje kväll med en typ av idéer för en musiker och en helt andra för en skådis, tillägger Daniel Hallberg som efter sina sketcher på Instagram numera tituleras medieprofil. Kortfilmer som i dag ses av över 54.000 följare. - Det är något spännande att de som gillar de snabba digitala grejerna som jag sysslar med kommer hit och ser det vi gör i den här klassiska teaterkontexten. Men i dag är det ju också en massa Youtubers och podcastavsnitt som spelas in inför publik i sådana här salonger. Tv-veteranen Luuk - som tidigare gjort tv-program som ”Hassan”, ”Sen kväll med Luuk” Melodifestivalen och ”På spåret”- har den här gången en 30-årig television-rookie vid sin sida. Vad förväntar du dig av ert samarbete? - Det är en kick att få jobba med någon som är mycket yngre. Jag känner redan hur kul det här är och vilken energi jag får av Daniel. Det är väldigt lätt när man blir äldre att vila i det man har och sitta och vara nöjd och mätt. Drömgäster? - Vi har gjort en A-lista som vi börjat beta av med exklusiva namn, kända personer som alla känner till men som inte så ofta förekommer i sådana här scenshower. Jag tror att vi kan få hit folk som inte vill tala inför tv-kameror. ”Scenkväll med Luuk & Daniel Hallberg” arrangeras på Scalateatern 22 och 23 februari respektive 8 och 9 mars. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9251, "headline": "Martin Timell tillbakavisar anklagelse om våldtäkt", "summary": "Den förra TV4-profilen Martin Timell utreds för en misstänkt våldtäkt på en ”Äntligen hemma”-medarbetare. Nu slår han tillbaka. – Han tillbakavisar alla anklagelser, säger hans advokat Hanna Lindblom.", "article": "Den åklagarledda förundersökningen inleddes i slutet av oktober efter att en tidigare produktionsassistent på ”Äntligen hemma” anmält programledaren för ett övergrepp som ska ha skett under en personalfest på hans lanställe 2008. Läs mer: Kvinna vittnar om övergrepp av folkkär TV4-programledare. Flera andra medarbetare på programmet har även berättat om rasistiska, homofoba och sexuella trakasserier som TV4-profilen ska ha utfört under en lång tidsperiod. Martin Timell har hittills inte kommenterat händelsen om den misstänkta våldtäkten, men nu väljer programledaren att uttala sig via sin advokat där han förnekar brott. – Han tillbakavisar allt som eventuellt kommer att läggas honom till last i den här historien säger Hanna Lindblom. Advokaten säger att de välkomnar den pågående utredningen och riktar samtidigt skarp kritik mot hur hennes klient har behandlats i media. – Vi välkomnar att det görs en ordentlig utredning av polis och åklagare i stället för att en så kallad utredning bedrivs i morgonsofforna vilket har skett den senaste tiden, säger hon. Hanna Lindblom vill i övrigt inte kommentera förundersökningen eller uppge om Martin Timell har förhörts i ärendet. – Själva utredningen kommenterar jag inte. Det är bättre att den får skötas i lugn och ro hos polisen, säger hon. Advokaten utgår från att förundersökningen läggs ned. Efter anklagelserna har TV4 avslutat allt samarbete med Martin Timell och lyft ”Äntligen hemma” ur tablån samt playtjänsten. Inspelningarna av kommande program har också stoppats och tv-kanalen har tillsatt en egen extern utredning om händelserna. Läs mer: TV4:s vd: Vi har blundat för problemen. Trots åtgärderna har ledningen på TV4 fått mycket kritik för att man inte har agerat tidigare och stoppat Timell. Bland annat av ”Äntligen hemmas” tidigare exekutiva producent som nu har anmält kanalens ledning till diskrimineringsombudsmannen (DO). ", "article_category": "culture"}
{"id": 9256, "headline": "Lika inspirerad som sorgsen", "summary": "Efter att ha skapat Sveriges mest häpnadsväckande hiphop låter Yung Lean nu lugnare, mognare och mer emotionell. Och det nya albumet hör till det starkaste han gjort.", "article": "Hiphop Yung Lean ”Stranger”. (YEAR0001) Inom hiphop finns – kanske i högre utsträckning än hos andra musikgenrer – en ständig dragkamp mellan gränslös fantasifullhet å ena sidan och lojalitet mot äkthetsideal å den andra. Bilden kompliceras av att vissa hiphopartister har inslag av båda sidorna – exempelvis inom gangstarap där fiktion alltid har varit minst lika viktigt som självbiografi – samt av att det inte går att säga att det ena är bättre än det andra. Båda stilarna har gett upphov till vital och nyskapande musik. Inom svensk hiphop har dock den äkthetstörstande inriktningen dominerat stort. Det gäller både för hårda skildrare av bistra verkligheter och för poppiga rappare som gör klubbiga låtar med texter om kärlek och sex. Därför blev chocken så stor när Sad Boys – Yung Lean och hans två producenter Gud och Yung Sherman – gjorde entré 2013. Folk irriterade sig till döds på den sjuttonårige killen med privilegierad bakgrund som rappade – på engelska dessutom! – om allt möjligt som han tyckte om eller fantiserade om. Irritationen blev dubbelt så stor av att Yung Lean snabbt blev populär och till och med fick en fanskara i USA, något som ingen svensk rappare vågat drömma om. Alla artister skapar en persona, men den persona som Jonatan Leandoer Håstad skapade stack ut i hiphopvärlden i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Yung Leans rap var en medvetandeström som obekymrat blandade italienska renässanskonstnärer, japanska romanförfattare, science fiction-filmer, mat, naturromantik och gamla tv-spel med fantasier om droger, dyra kläder och extremt snuskigt sex. Parat med de sinnesutvidgande beatsen föddes den mest häpnadsväckande hiphop som kommit från detta land. Yung Lean har varit väldigt produktiv – ”Stranger” är hans tredje officiella studioalbum men sjunde fullängdsalbum om man räknar med mixtapes och sidoprojekt. Han har också nästan kört sin karriär i botten när Sad Boys turnerade i USA och levde ut sina rockstjärnedrömmar, med katastrofala följder: överdos, mentalsjukhusvistelse och den inte särskilt lyckade skivan ”Warlord”. Men nu är han tillbaka och låter mer inspirerad än på länge. Det är en ny Yung Lean som framträder på ”Stranger” – lite mognare, lite lugnare, lite mer melodiös. Texterna är inte längre fullproppade med referenser till populärkultur, istället låter han det emotionella och sorgsna komma i förgrunden. I ”Red bottom sky” sjunger han om naturfenomen och den ångestfyllda förnimmelsen av att halka genom tillvaron; ”Agony” är en naken ballad med ett ostämt piano som låter som att det tillhör Aphex Twin. Musikaliskt är utvecklingen än mer slående – de aggressiva klubbdängorna lyser med sin frånvaro, i stället har Gud och Yung Sherman (och kompisen WhiteArmor) skapat luftiga, futuristiskt dubbiga beats. De klär Yung Leans nya sångliknande rap perfekt. ”Yellowman” påminner otippat nog om en militärmarsch, medan ”Skimask” har en melodi så ramsliknande att man kan hoppa hopprep till den. ”Stranger” är Sad Boys starkaste skiva sedan ”Unknown death 2002”, och visar att även eskapistiska fantasidyrkande hiphopartister kan utvecklas och mogna, utan att förlora lyskraft och unikum. Bästa spår: “Red bottom sky” Yung Leans rap var en medvetandeström som obekymrat blandade italienska renässanskonstnärer, japanska romanförfattare, science fiction-filmer, mat, naturromantik och gamla tv-spel med fantasier om droger, dyra kläder och extremt snuskigt sex. 1. De La Soul ”3 feet high and rising” (1989) Trion rappade om blommor, sprängde murar för vad som var okej att sampla – en skiva med fransk språkkurs var att föredra framför James Brown-funk – och gjorde med hjälp av radioteaterliknande mellanspel ett konceptalbum om ett fånigt tävlingsprogram i tv. 2. Wu-Tang Clan ”Enter the Wu-Tang/36 chambers” (1993) De kom från New Yorks mest bortglömda stadsdel Staten Island men förvandlade den till Shaolin, en plats där munkar mediterar, svärdstrider utkämpas och rappare inte har ett alias utan fem olika. Beatsen var lika outgrundliga och atmosfäriska som råa. 3. Missy Elliott ”Da real world” (1999) Debutalbumet “Supa dupa fly” var visserligen just det, men i uppföljaren “Da real world” drog Missy Elliott och producenten Timbaland sin futuristiska och lekfulla hiphop-R&B-hybrid till sin spets. Hype Williams legendariska videor blev pricken över i. 4. Madvillain ”Madvillainy” (2004) På egen hand hade både Madlib och MF Doom skapat apart och älskvärd alternativrap, men när de spelade in en skiva ihop och blev Madvillain uppstod en kreativ explosion. Obskyr jazz, enorma mängder gräs och en hiphop som är psykedelisk både i ord och toner. 5. Nicki Minaj “Monster” (2010) Detta är ingen skiva av Nicki Minaj utan en singel av Kanye West, men Nicki stjäl showen totalt med sin gästvers här. Hon växlar mellan olika alter egon som en mästerlig röstskådespelare och manusförfattare, med ljuv rapschizofreni som resultat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9261, "headline": "Att fostra ett ovanligt barn", "summary": "Rosie och Penn har fem pojkar, en vild och glad barnaskara. Men den yngste, Claude, ser sig som flicka. Vad gör man som förälder? Hur stöttar man utan att styra?", "article": "Laurie Frankel ”Saker som vi döljer” Övers. Åsa Brolin Printz publishing Det svåraste med ”Saker som vi döljer” är att den handlar om hur fasansfullt det är att vara förälder. Också. Vi talar mest om glädjen, om förbehållslös kärlek, stolthet och lycka. Har man tur växer barnen upp till lyckliga vuxna med bra liv (hur det nu ska definieras, men är barnen glada brukar man som förälder vara oändligt tacksam och nöjd). Rosie och Penn får fem pojkar, en vild och glad barnaskara. Eller tja, de fyra äldsta är åtminstone vilda och glada. Den yngste, Claude, är inte riktigt som de andra. När Claude vill ha klänning i förskolan blir föräldrarna oroliga. Visst: barnen ska få klä sig som de vill och bröderna kan se hur galna ut som helst. Bara inte könsöverskridande. De bor i amerikanska mellanvästern, inte det mest toleranta området i världen. Det kan bli farligt. Claude vill vara flicka och heta Poppy. Laurie Frankel (som själv har en dotter som föddes som pojke) skriver fint om våndan: hur gör man för att stötta sitt barn utan att styra för mycket, utan att fatta livsavgörande beslut som kan bli fel? Trots ämnet är det en rolig, kärleksfull bok med mycket drastisk humor och i högt tempo. Laurie Frankel jämför hela tiden föräldrarnas attityder till de olika barnen: Behandlar de Poppy annorlunda än bröderna? Hur pass annorlunda är hon egentligen? Jag är en rätt fördomsfull tant, måste jag erkänna. Jag använder sällan ”hen” som pronomen (om inte personen som omtalas uttryckligen vill det) och jag muttrar ibland över att identitetsfrågor tar så stor plats trots att det handlar om så få människor. Men när Laurie Frankel berättar att fyrtio procent av alla transsexuella försöker ta livet av sig, när hon berättar om hot, långtgående mobbning och mord, blir plötsligt frågan väldigt enkel. Yvonne De Geer ”Aldrig en av oss” Natur & Kultur En självbiografisk berättelse om att bli adopterad in i en adelsfamilj. Ett och ett halvtåriga Eivor blir Yvonne, enda barnet till ett excentriskt par som är antinazister under andra världskriget. Inte förrän hon fyller tio får hon reda på att hon är adopterad. Dels är det en intressant tidsskildring, dels också en märklig, skrämmande bild av synen på arv och miljö. Trots pappans fnysande irritation över den inavlade adeln är många släktingar misstänksamma mot Eivor. Eowyn Ivey ”Mot den glittrande snön vid världens ände” Övers. Johanna Svartström Bazar En roman med ovanligt dokumentär prägel om teknik och övernaturligheter, om etniska motsättningar och om manligt och kvinnligt. I 1800-talets Alaska beger sig en officer med en trupp ut i ödemark som inte besökts av vita på hundra år (och det går rykten om att tidigare upptäckare blivit uppätna). Vilka monster döljer sig i världen bortom kartan? Samtidigt går officerens fru hemma och börjar lära sig fotografera. Jojo Moyes ”Ensam i Paris” Övers. Helen Ljungmark Printz publishing Löst sammanhållen novellsamling där de två längsta utspelar sig i Paris (och den ena innehåller gamla bekanta för Moyesläsare). Jojo Moyes är en begåvad berättare, som kan snabbskissa engagerande personporträtt utan att de blir för ytliga. Genren är den romantiska, och längs hela skalan: här finns kvinnan som valt helt fel man, mannen som inte kan låta bli att jobba ens på sin smekmånad, kvinnan som blir orättmätigt svartsjuk och flera andra. Agnès Ledig ”Välj honom” Övers. Marianne Tufvesson Forum Juliette möter Roméo, men Juliette är sjuksköterska och Roméo är medvetslös efter en fruktansvärd olycka. Juliette har redan ett förhållande och försöker förgäves få barn med sin sambo. Roméo borde vara frisk och ta hand om sin fjortonåriga syster, för de är föräldralösa. Agnès Ledig skriver respektfullt men med lätt hand om misshandel, våldtäkter och utnyttjande, i bästa möjliga feel good-anda: jo, livet är hemskt ibland. Men det kan bli bättre. Gail Honeyman ”Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt” Övers. Ylva Mörk Lind & Co Den börjar ju alldeles bakvänt, tänker jag förvånat: Eleanor Oliphant är svår att tycka om. Outhärdligt ensam och udda. Varpå berättelsen öppnar sig åt helt oväntade håll, med hemska små detaljer från Eleanors bakgrund (telefonsamtalen med mamman blir bara värre) som kontrasteras mot överlevnadsförmågan. Det finns skäl till att en del är glada bara det inte händer något. Simona Ahrnstedt ”Allt eller inget” Forum En reklambyrå i Stockholm blir uppköpt, och in stormar en ny chef med uppdrag att sparka en drös medarbetare. Och vem träffade han på krogen kvällen före första arbetsdagen? Den drängfulla copywritern Lexia, som inte visste vem han var och sa alldeles för mycket. Den svenska romancemästaren Simona Ahrnstedt skriver så bra om övervikt och kroppspositivism att jag önskar att många fler läste henne, men tyvärr är slutet lite för bombastiskt. Amanda Prowse ”Det som en gång fanns” Övers. Lina Erkelius Printz publishing En familj lever lyckligt i sin lilla engelska kuststad till den dag när mannen berättar att han har träffat en annan. Vips är han utflyttad och Rosie måste försöka försörja sig själv och barnen. Helst ska hon inte heller hata ihjäl mannen och hans nya, rika och eleganta, flickvän. Känslorna kring skilsmässan är lysande skildrade, men sen är det som att Amanda Prowse tröttnade och sopade ihop hela berättelsen på några sidor i slutet. Clare Swatman ”Innan du går” Övers. Ylva Mörk Louise Bäckelins förlag Irriterande konstruktion: Zoes man går och dör precis i början av romanen, varpå Zoe efter några månaders outhärdlig sorg plötsligt drabbas av tidsresor (jaja, fråga inte) och får en chans att leva om några avgörande dagar i sitt och makens liv. De har bråkat. De har varit olika. Och de ägnade väldigt mycket tid och kraft åt att försöka få barn. Vad gör Zoe annorlunda om hon får chansen? Fint om hur jobbigt det kan vara med IVF-behandlingar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9266, "headline": "Skådespelarna i Louis C K:s nya film tar avstånd – efter anklagelser om övergrepp", "summary": "Anklagelserna mot Louis C K får följder för komikerns nya film, ”I love you, daddy”.", "article": "Under torsdagen publicerade New York Times uppgifter om att komikern Louis C K ska ha trakasserat flera kvinnor sexuellt. Läs mer: Louis C K anklagas för sexövergrepp Komikerns nya film ”I love you, daddy” skulle ha haft premiär i dagarna, men efter anklagelserna har datumet skjutits fram på obestämd tid. Den har tidigare visats på filmfestivalen i Toronto. Nu tar två av skådespelarna i filmen avstånd från dess skapare och huvudperson. Charlie Day, som spelar Louis C K:s karaktärs assistent i filmen, säger i ett uttalande till Los Angeles Times att han är ”lika chockad som alla andra” över anklagelserna, och att han på grund av dem inte kommer att marknadsföra filmen ytterligare. Läs mer: Övergreppskultur i kulturvärlden Även Chloe Grace Moretz, som spelar Louis C K:s karaktärs dotter, har sagt i ett uttalande att hon avslutade all marknadsföring för filmen redan för två veckor sedan, efter att ha informerats om ett flertal anklagelser mot komikern. I en på förhand uppmärksammad scen i ”I love you, daddy” låtsas Charlie Days karaktär onanera medan han och Louis C K diskuterar en kvinnlig rollfigur. Filmen har blivit omtalad på grund av att händelserna i den påminner om verkliga händelser som involverar Louis C K, och i viss mån även den övergreppsanklagade regissören Woody Allen. Andreas Nordström: Övergreppsanklagelserna mot Louis C K har tystats ner länge Flera planerade framträdanden, bland annat ett i pratshowen ”The late show” och ett på en HBO-gala, har ställts in efter anklagelserna. HBO har också plockat bort samtliga Louis C K-relaterade produktioner från sin strömningssajt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9268, "headline": "Cornelis Vreeswijk var helt bortglömd före sin död", "summary": "Det var först efter hans död för precis 30 år sedan som intresset för Cornelis Vreeswijk tog fart på allvar. De sista åren i sitt liv var han i stort sett bortglömd. – Det var ett totalt ointresse för Cornelis som artist, säger Silas Bäckström, Cornelis sista manager.", "article": "Söndagen den 12 november är det precis 30 år sedan Cornelis Vreeswijk dog, 50 år gammal. I dag hyllas han som en nationalskald, men de sista åren i livet var det få som visade intresse för Cornelis som artist. I det sista klippkuvertet i DN/Expressens arkiv som innehåller texter under 1987 fram till hans död samma år, finns endast två artiklar och en handfull notiser. I en tidigare aldrig publicerad intervju, gjord ett halvår före hans död, berättar Cornelis att han till och med sökte in på universitet för att börja plugga. Under tjugo års tid var Silas Bäckström från och till producent och manager åt Cornelis Vreeswijk. Det var han som låg bakom att Cornelis fick spela in sina sista två plattor. Men det var inte lätt. Intresset för Cornelis som artist låg närmast på noll de sista åren av hans liv. Läs mer: Cornelis Vreeswijk tänkte börja plugga statistik Ett tag flydde han till Köpenhamn. På Rigshospitalet kunde man konstatera att han drabbats av skrumplever och svår diabetes. Silas såg till att han flyttade hem till Stockholm igen. Redan då, två år innan han dog, visste Cornelis, enligt Silas att han inte hade så lång tid kvar. - När han kom tillbaka vägde han typ 50-60 kilo, en skugga av sitt forna jag. Han tålde inte att dricka sprit och gick på amfetamin för att hålla sig flytande. Han försökte komma tillbaka som artist, men det gick väldigt trögt. – I det läget ringer jag alla skivbolag, inklusive de stora som han jobbat med tidigare: Warner, EMI, Sonet. Alla tackar nej till att göra en ny platta med honom. Kommentarerna man fick var ”han är slut”. ”han är för jobbig att ha att göra med”. Det var ett totalt ointresse för Cornelis som artist, säger han. Cornelis kunde väl vara lite besvärlig? – Visst kunde han vara jobbig, men inte när det gällde grammoninspelningar. Inte när det gällde jobb. Det som fick honom att gå var ju stålarna. Och han visste att om han gjorde plattor så blev det pengar. Även drickande kunde han sköta när han jobbade, enligt Silas Bäckström: – Han hade ju en jävla förmåga att ligga på gränsen. Han krökade aldrig för mycket inför ett jobb. Jag tror att jag varit med om det en gång under alla tjugo år som vi samarbetade att han torskade ett jobb på grund av att han misskött sig. Det gjorde han inte, för han behövde stålarna. Trots att alla skivbolagen sagt nej så fick Cornelis göra sin platta – ”I elfte timmen”, som kom ut 1986. Där sjöng han in flera av sina mest kända låtar, till dåtidens moderna syntkomp, för att ny en yngre publik. – Jag hade inte stålar, men till slut så hittade jag en kompis som hade en studio i Malmö. Vi skulle dela på inspelningskostnaden så att det blev en platta till. Men det blev inte så. Jag fick pantsätta villan för femtionde gången, säger Silas. Av bostadsförmedlingen hade Cornelis efter hemkomsten till Sverige fått hjälp med en hyrestvåa på Södermalm. – Bostaden var bara ett ställe han gick och sov på. Han hade 75 meter till Nils Emils, som var hans stamhak sista åren. En bra dag för Cornelis tog han, enligt Silas, med sig Expressen och Aftonbladet, en bok och gick och åt lunch vid ettiden. När klockan var sex, sju hade han ju läst boken och tidningarna och i bästa fall hade han hittat något material som han kunde göra en visa på. – Han läste så in i helvete. Minst en bok om dan. I hela sitt liv. Det började han med när han var 14 år. Jag har aldrig stött på någon som läste så fort. Och det var inte så att han slarvläste. Det förklarar ju samtidigt hans fantastiska svenska språk. Enligt Silas Bäckström tog beskedet om att han var döende med fattning. Han var väldigt bestämd över att han skulle spela in en sista platta – ”Till Fatumeh”. Inspelningarna gjordes i september och oktober 1987. Skivan gavs ut postumt. – När vi var klara med det sista \"Till Fatumeh” undrade Cornelis om jag inte trodde att den här plattan ”under rådande omständigheter” skulle sälja ”utav helvete”. De ”rådande omständigheterna” var ju att han skulle dö vilken dag som helst. Så undrade Cornelis om han kunde få ett litet förskott på 200.000 kronor. Och det fick han. – När han dog hade han satt sprätt på hela förskottet. Jag tror att en stor slant gick till morsan hemma i Holland. Men han lade också handpenning på en båt och lite andra väsentligheter som man behöver göra innan man dör. Cornelis hade sommaren 1987 gett sig ut på en sista turné, men intresset för den döende skalden tog aldrig riktigt fart. Det fanns dock några tecken på en försiktig vändning. Läs mer: Elin Unnes: Han som sjöng sin visa i vinden I juli gjorde Cornelis ett bejublat framträdande på Roskildefestivalen. Efter konserten åkte Cornelis hem och förberedde sin 50-årsfest den 8 augusti. – Det var nog en tack- och adjö-tillställning För att festen skulle avlöpa lyckligt drog vi två dar innan med honom ut från stadens hank och stör till Oscar von Schmalensees och Maj Sjöwalls ställe på Kymmendö. Vi ville inte att han skulle få taskigt sällskap så att det sket sig med festen. På Vaxholmsbåten under resan hem, på sin födelsedag den 8 augusti, fick Cornelis tag på Dagens Nyheter. Där kunde han läsa en hyllande artikel om sig själv av den norske poeten Jan Erik Vold. – Jag tror faktiskt det är den enda gången Cornelis kunde se svart på vitt att han var en litterär gigant. I artikeln jämförde Vold honom med Bob Dylan och Vladimir Vysotskij. Men den stora vändningen skulle vänta ännu några månader. – Det vände först samma dag han dog, vill jag påstå. Då ringde Sven Strömberg på Sveriges television och sade: Det här med Cornelis död, det är ju inte enbart någonting för de närmast sörjande, det är någonting som berör hela svenska folket. Vi bör direktsända begravningen i tv.\", säger Silas. När Cornelis Vreeswijk hade varit död i tio år skrev litteraturprofessor Lars Lönnroth en recension på en doktorsavhandling om Cornelis. – Då börjar han med att skriva ”Cornelis Vreeswijk, en Bellmans jämlike”. Då blev han plötsligt geniförklarad tio år efter sin död. Lönnroth skrev bland annat att medan Cornelis levde stod hans burleska utspel i vägen för de geniala texterna. Han var lättare att hantera som död. – Det var väl nästa likadant med Bellman och Taube, medan de lever och verkar märker ju etablissemanget inte någonting av deras storhet, säger Silas. Stipendiet Till Cornelis Vreeswijks minne visar på ett tydligt sätt utvecklingen efter Cornelis död. När Cornelis dog var han fattig som en kyrkråtta. I sitt testamente önskade Cornelis att hans kvarlåtenskap skulle gå till ett stipendium att sökas av personer över 35 som skriver/ sjunger på svenska och som aldrig fått ett kommunalt eller fackligt stipendium. Första året var stipendiet på 15.000 kronor. 2017 var det på 750.000 kronor. Årets pristagare var Svante Thuresson. – Cornelis hade skulder på 1,2 miljoner när han dog. I dag, finns det, förstår du i den här stiftelsen 50 miljoner kronor. Det är stålar som Cornelis har dragit in efter sin död till 90 procent. Han gör ju visserligen inga framträdanden längre, men han tjänar i dag in nästan lika mycket som när han levde på skivor, royalties, radioinspelningar och allt vad det är. Fanskapet gör ju inte av med några stålar nu, som han gjorde medan han levde, säger Silas Bäckström. Läs mer: DN Kultur listar sju låtar av trubaduren ", "article_category": "culture"}
{"id": 9282, "headline": "Rose McGowan skriver biografi om Weinsteinupplevelser", "summary": "En av skådespelarna som anklagat Harvey Weinstein för våldtäkt berättar sin historia i en ny bok.", "article": "Skådespelaren Rose McGowan skriver en självbiografi för förlaget HarperCollins. Läs mer: Här är kvinnorna som anklagar Harvey Weinstein för övergrepp Boken ska heta ”Brave” och handla om Rose McGowans liv – från tiden i sekten The children of god, till den skådespelarkarriär som ledde henne till Hollywoodmogulen Harvey Weinstein. McGowan är en av de kvinnor som under de senaste veckorna anklagat Weinstein för våldtäkt, en händelse som ska ha skett 1997, och som varit en av de mest engagerade i #metoo-uppropet i sociala medier. Enligt en artikel i The New Yorker, skriven av Ronan Farrow, hade Harvey Weinsteins advokater anlitat en spionfirma för att komma över bokmanuskriptet, eftersom det innehåller komprometterande uppgifter om Weinstein. Spionfirmans uttalade mål ska ha varit att stoppa den publicering i New York Times som för en knapp månad sedan blev startskottet för de hundratals berättelser om Weinstein som sedan dess kommit fram. Läs mer: Detta har hänt i fallet Harvey Weinstein ”’Brave’ är historien om hur jag kämpade mig bort från sekterna och tog makten över mitt eget liv”, säger McGowan i ett uttalande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9290, "headline": "Nazistiska konstrov lyfts fram ur den historiska glömskan", "summary": "Hildebrand Gurlitt handlade med konst som stulits av nazisterna. För fyra år sedan hittades hans gömda konstskatt i sonens lägenhet i München. Nu visas delar av den spektakulära samlingen i Bonn och Bern.", "article": "”Beslaget i Schwabing” är ett av de mest sensationella fynden i konsthistorien. I en anonym hyreslägenhet i Münchenstadsdelen Schwabing hittade anställda vid den tyska skattemyndigheten år 2012 omkring 1 400 målningar, grafiska blad, skisser och skulpturer av några av 1800- och 1900-talets främsta modernister: Marc Chagall, Claude Monet, Henri Matisse, Edvard Munch, Franz Marc och Pierre-Auguste Renoir, med flera. Lägenheten tillhörde den då 79-årige Cornelius Gurlitt, son till en viss Hildebrand Gurlitt (1895–1956) som under Tredje riket tjänstgjorde som nazisternas konsthandlare. Efter att ha fallit i glömska i över ett halvt decennium blev det den tyska skattemyndigheten som gjorde det häpnadsväckande fyndet i sonens lägenhet. Senare hittades ytterligare verk i en lägenhet i österrikiska Salzburg. En betydande del av samlingen misstänks ha stulits från judar som mördats eller tvingats emigrera. Konst som nazisterna stämplat som ”degenererad” (Entartete kunst) togs även i beslag från museer runt om i Tyskland. För första gången visas nu delar av Gurlitt-samlingen för allmänheten i två parallella utställningar. Kunstmuseum i Bern, Schweiz, fokuserar på ”degenererad konst” där det inte finns några misstankar om att den stulits från privatpersoner. I tyska Bonn visar däremot Bundeskunsthalle utställningen ”Inventering Gurlitt – Nazisternas rånkonst och dess följder” (Bestandaufnahme Gurlitt – Der NS-Kunstraub und die Folgen) där merparten av verken antas ha stulits från tidigare ägare. Bland de 250 verken i Bonn finns bland andra Otto Griebels ”Die Verschleierte”, Claude Monets ”Waterloo Bridge” och Auguste Rodins hukande kvinnofigur i marmor. Där finns även konst som inhandlats för att falla Adolf Hitler i smaken. Mellan modernisterna hänger äldre barockmåleri och hjälteporträtt av Hitlers favoritmålare, däribland Peter Paul Rubens. Parallellt berättas historien om Hildebrand Gurlitts liv och gärning, tillsammans med ett axplock ur det tyska 1900-talets mörka kapitel. – Den stora utmaningen var att inte bara visa verkens skönhet. Lika viktigt är att sätta in dem i sitt historiska sammanhang: betydelsen av proveniensen, offrens öden, den politiska utvecklingen. Det går inte att förstå samlingen utan den kontexten, säger Agnieszka Lulinska, curator vid Bundeskunsthalle i Bonn. Utställningen berättas kronologiskt i fem kapitel där besökaren får följa konsthandlaren, både före och efter åren i Hitlers tjänst. Fram träder en historia om en profitör som levt som ett slags kameleont, beredd att byta ut principerna om det krävts. Under 1920-talet var museichefen Hildebrand Gurlitt en ivrig förespråkare av expressionismen och nära vän till flera modernistiska konstnärer. Senare sadlade han om till konsthandlare, för att ett år före andra världskrigets utbrott ta anställning hos nazisterna. Trots sitt tidigare engagemang för modern konst, och trots att Hildebrand Gurlitts farmor var judinna, fick han det prestigefyllda uppdraget som chefsinköpare för det planerade Führermuseum i Linz, Österrike. Med närmast obegränsade finansiella resurser reste han runt i de av nazisterna ockuperade områdena för att köpa in konst, framför allt i Paris. Museet skulle bli en triumfatorisk uppvisning i nazismens överlägsenhet. Men blev aldrig av. Efter kriget fick Gurlitt, i likhet med många andra som tidigare arbetat för naziregimen, på nytt en prestigefull tjänst. Nu var det som chef för inflytelserika Düsseldorf Kunstverein. Där visade han samtida konst, som knappast skulle ha fallit Hitler i smaken. Frågan om vilket öde som konstverkens tidigare ägare mött löper som en röd tråd genom utställningssalarna. Svaren är ofta outhärdliga: Auschwitz, arbetsläger, tvångsemigration, självmord. I ett hörn berättas om den judiska konstsamlaren och advokaten Ismar Littmann (1878–1934) som tog livet av sig efter att naziregimen tagit ifrån honom rätten att arbeta. Efter hans död lämnade Littmanns fru över omkring 150 konstverk till ett judiskt auktionshus i Berlin. Innan auktionen ägde rum beslagtogs närmare hälften av verken av nazistregimen. De allra flesta förstördes, men Otto Dix porträtt ”Dame in der Loge” tros vara ett av få exempel ur Littmann-samlingen som klarade sig och som nu visas i Bonn. Curatorn Agnieszka Lulinskas förhoppning är att släktingar till verkens tidigare ägare ska känna igen tavlor som kanske hängde hemma hos mor- eller farföräldrarna. Det är också budskapet från den tyska regeringen och den kommission som outtröttligt försöker klarlägga proveniensen. Svårigheterna är betydande: i kriget försvann inte bara konstverken utan också dokumentationen. Hittills har fyra av verken ur Gurlittsamlingen återförts till de rättmätiga ägarnas ättlingar och ytterligare två är på gång. – Det krävs enormt mycket arbete. Det är klart att man önskar att det gick snabbare. Men varje återförande som lyckas är en stor framgång, säger Agnieszka Lulinska och fortsätter: – Men konsten här är bara toppen av isberget. Det är bara en liten, liten del av vad människor förlorat. Utställningen har fått stor uppmärksamhet i Tyskland och också väckt debatt. Kritiker anser att den fokuserar alldeles för mycket på Gurlitt som person, medan offrens öden och de tidigare ägarna ägnas för lite uppmärksamhet. Tidningen Süddeutsche Zeitung efterlyser bland annat bilder på de massgravar där de rättmätiga ägarna begravts. Agnieszka Lulinska välkomnar debatten, men håller inte med om kritiken. – Det är klart att man hade kunnat fördjupa vissa saker, men en utställning kan aldrig göra offren rättvisa. Det kommer alltid att vara för lite. ”Den stora utmaningen var att inte bara visa verkens skönhet. Lika viktigt är att sätta in dem i sitt historiska sammanhang: proveniensen, offrens öden, den politiska utvecklingen.” Agnieszka Lulinska, curator vid Bundeskunsthalle i Bonn. Efter sin död år 2014 testamenterade sonen till Hildebrand Gurlitt (bilden), Cornelius Gurlitt, hela samlingen om cirka 1 400 verk till Kunstmuseum Bern i Schweiz. Museet tvekade länge innan de accepterade donationen, men endast de konstverk där det inte finns misstankar om att de stulits av privatpersoner. Övriga verk är kvar i Tyskland för undersökning. Troligen är inte alla verk stulna men de flesta misstänks vara nazistiska konstrov eller framtvingade försäljningar, och målet är att alla dessa verk ska återföras till tidigare ägares ättlingar. Samlingen kan ses på lostart.de Utställningen på Bundes- kunsthalle i Bonn, ”Bestandsaufnahme Gurlitt. Der NS-Kunstraub und die Folgen” visas tom 11/3 2018. Kunstmuseum Berns utställning ”Bestandsaufnahme Gurlitt, ’Entartete Kunst’ – Beschlagnahmt und verkauft” visas tom 4/3 2018. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9299, "headline": "SR-profilen anklagad för sextrakasserier flera gånger", "summary": "Den kvinnliga programledare på Sveriges radio som utreds internt för sexuella trakasserier har anklagats flera gånger sedan 90-talet, enligt Expressen. Både hos sin förra arbetsgivare SVT, men också på SR som först efter att larm slagits tre gånger inledde en internutredning. – Den bild som nu ges i medierna är förfärlig, säger SR:s programdirektör Björn Löfdahl till DN.", "article": "Den utpekade programledaren är sjukskriven sedan SR inledde en internutredning för knappt en månad sedan. Men enligt SVT så har medarbetare på Sveriges Radio tidigare slagit larm om radioprofilens beteende vid flera tillfällen. Nämns särskilt gör en händelse för tre år sedan och en gång i början av året. Vid det första tillfället ska en medarbetare ha beskrivit en ”obehaglig, sexistisk kultur”. Larmet resulterade i en tillsägelse som enligt SVT:s källor bara ska ha bemötts med ”himlande” ögon. Läs mer: Programledarprofil på SR utreds internt för sexuella trakasserier Vid det andra tillfället – i början på 2017 – handlade anklagelserna om att radioprofilen handgripligen närmat sig en medarbetare ”på ett sexuellt sätt”. Ingen åtgärd ska ha vidtagits. Det var alltså för en knapp månad sedan som en internutredning inleddes, i samband med att den så kallade #metoo-uppropet spreds över världen. Björn Löfdahl, programdirektör på SR, säger till DN att på hans nivå kände man inte till hur situationen såg ut förrän då. – Den bild som nu ges i medierna är förfärlig, så är det. Det har hänt saker som inte ska hända och det finns uppgifter som borde kommit upp på bordet mycket tidigare. Det ingår i vårt jobb att nu försöka förstå varför det inte gjort det, säger han. Enligt SVT Nyheter ska problemen ha pågått i många år och fått medarbetare att må så dåligt att de inte ”klarar av att sända ut profilens radioprogram”. Senast i dag ska det enligt SVT Nyheter hållits ett krismöte på SR där medarbetarna beskrivs som ”ledsna, arga och frustrerade”. Den utpekade programledaren arbetade tidigare på SVT och var där enligt Expressen inblandad i ett personalärende efter att anklagelser framförts om att hon försökt närma sig en medarbetare på ett sexuellt sätt. Sabina Rasiwala, HR- och kommunikationsdirektör på SVT, bekräftar för DN att man under programledarens tid på SVT vid två tillfällen fått anmälningar mot programledaren. – Det första ärendet hanterades för 20 år sedan och slutade med att den berörda personen fick en varning, säger Sabina Rasiwala. Sabina Rasiwala arbetade inte på SVT på den tiden, men har gått igenom hur personalärendet hanterades. – Det utreddes och togs på största allvar. Även om jag ser på det med de ögonen vi har i dag så anser jag att vi hanterade det på rätt sätt, säger hon,. Några år senare togs – på förekommen anledning som Sabina Rasiwala uttrycker det – diskussionen med programledaren upp igen. – Även då vidtogs åtgärder. Jag kan dock inte kommentera vilka, fortsätter Sabina Rasiwala. Orsaken till att kritiken inte lyfts sägs vara att många på redaktionerna haft osäkra anställningar, enligt SVT Nyheter. Samtidig beskriver en medarbetare för SVT att ”det pågått så länge och ibland så subtilt att gränserna förflyttats hela tiden”. De personer som SVT intervjuat säger att klimatet förbättrats något, men att problemen kvarstått. – Vi tittar fortfarande igenom allt och har samtal med alla berörda. Vad vi kommer fram till berättar vi av självklara skäl inte utåt, säger Björn Löfdahl, programdirektör på SR. Hur ser ni på det? – Det är givetvis väldigt allvarligt, utan att gå in på några detaljer. I slutet på veckan hoppas vi kunna ta ett vettigt beslut på basis av vad som kommer fram. Till dess får alla berörda det stöd de vill ha. – Alla som är inblandade har det tungt, det är påfrestande för alla. Vårt mål är att ta oss igenom det här på ett så bra sätt som möjligt. Medarbetare på SR undrar nu hur det kommer sig att profilen i fråga kunde få jobb där då SVT hade kännedom om den problematik som fanns kopplat till personen i fråga. Förmedlade inte ni den informationen? – Jag kan inte svara i detalj på det, den frågeställningen ingår möjligen i det vi kan få fram under veckan, svarar Björn Löfdahl. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9307, "headline": "En underbart omöjlig laboration", "summary": "Trots att Gorillaz aldrig var gjort för konsertformatet får Damon Albarn och hans tecknade hittepå- band sin bombastiska groovegryta att nå närmast symfoniska dimensioner.", "article": "Gorillaz Scen: Hovet, Stockholm. Om det var något band som verkade gjort för att bli ett engångsprojekt så var det Gorillaz. Påhittat kring millennieskiftet av brittpopparen Damon Albarn och serietecknaren Jamie Hewlett, som ett tecknat band med fyra fiktiva medlemmar och ett underliggande tema av kritik mot tidens innehållslösa MTV-kultur. I stället var det MTV som försvann och Gorillaz som bara växte. Vem som egentligen gjorde själva musiken skulle vara mindre väsentligt, dessutom kom den snart att härbärgera en allt stridare ström av gästartister från alla möjliga olika håll. Fast med en dragning åt hiphop, soul, funk, reggae. Kontrasten mot Damon Albarns vanliga popband Blur kunde inte vara skarpare, även om också det bandet hade börjat experimentera nästan lika yvigt. Ändå kunde man höra Damon Albarns speciella signatur i nästan varenda Gorillazlåt, oavsett hur den var utstyrd. I hans stillsamt sorgsna melodier, i små instuckna popverser som bryter av mot det egentliga groovet, i hans ärkebrittiska sångröst. Vid det här laget har bandet funnits i nästan tjugo år och Damon Albarn har haft fler tillfälliga sidoprojekt än de flesta klarar att hålla reda på, dessutom har Blur splittrats och återförenats några gånger. Men Gorillaz har varken lagt av eller återförenats, deras livscykel är annorlunda. Delvis för att Albarn har så mycket annat för sig, men också för att det tecknade videomaterialet tar så lång tid att producera. Ungefär vart femte år dyker de upp med ett nytt album, som tar vid där det förra lämnade, med en liknande rad av gästartister (där flera är återkommande). Och den bråkiga, kantiga, mångbottnade och ofta galet ironiska musikmixen ter sig bara mer tidsenlig för varje gång. Längs vägen har de också fått uppfinna ett sätt att fungera på scen. Först testade de att spela dolda i bakgrunden, med bara de tecknade figurerna synliga. Till sitt andra album skapade de i stället en grandios föreställning med samtliga gäster plus flera körer, som aldrig kunde turnera. Numera kör de som ett nästan vanligt band, fast med tecknade videor som huvudutbud på storbildsskärmarna. Och publikjublet från det utsålda Hovet första gången den tecknade Murdoc visas i helfigur mellan två låtar är rent surrealistiskt: som om de tecknade figurerna faktiskt är de verkliga hjältarna. Annars är det Damon Albarns show, han som sjunger det mesta, hoppar mellan gitarr, klaviaturer och melodica, skuttar ner i publiken och fortsätter sjunga. Men han har en fenomenal uppbackning av ett sexmannaband med dubbla trummisar och klaviaturer. Plus sex körsångare. Plus sex rappande gästartister, inklusive förbandstornadon Little Simz och hela gamla De La Soul, som dyker upp lite då och då och sätter extra tryck bakom de fetaste partylåtarna. Damon Albarns temperament är ju mer återhållet och sorgset, också här i den bombastiska groovegryta som han har skapat och som – inte minst tack vare kören – nu blåses upp till en nära nog symfonisk storslagenhet. Med klubbkulturens djup i basen. Också när själva grunden råkar vara en sorts halvslarvig dubreggaerock i närheten av The Clash. Det är en laboration som inte borde vara möjlig att ro i land, och på det sättet typisk för det mesta som har med Gorillaz att göra. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9312, "headline": "”Trump är den farligaste ledare USA har haft”", "summary": "När Donald Trump hade suttit en månad vid makten skrev historikern Peter Englund i DN att det bara fanns en sak som var säker om Trumps fortsatta styre: att det skulle sluta dåligt. Ett år efter att Trump valdes till USA:s president oroar sig Englund för en alltmer orerande buse på presidentposten, vars okunnighet, impulsivitet och aggressivitet hotar att ta över vid en internationell kris och vars isolationistiska linje skulle kunna leda till storkrig.", "article": "”Ja, Donald Trump är den farligaste ledare USA har haft”, skriver Peter Englund i ett mejl till DN inför ettårsdagen av valet av Donald Trump till USA:s president. I en artikel Englund skrev i DN i samband med att Trump suttit en månad vid makten menade han att det inte går att veta hur en berättelse slutar innan den fått sitt slut – men han var ändå säker på en sak: Trumps tid som USA:s president kommer att sluta dåligt, antingen för honom själv eller för världen. Sedan dess har en hel del hänt. Peter Englund menar att vi fortfarande har skäl att oroa oss för presidentens lynnighet. Under det här året har Donald Trump bland annat blivit alltmer hårdför i sitt tonläge gentemot Nordkoreas ledare Kim Jong-Un, som han på Twitter kallat för \"raketmannen” och vid en presskonferens hotat med ”eld och vrede såsom världen aldrig har skådat” om Nordkorea fortsätter att hota USA. Vad tror du att relationen mellan Donald Trump och Kim Jong-Un kommer att leda till? ”När två megalomana, stridslystna och irrationella ledare börjar vifta med kärnvapen mot varandra kan det självfallet sluta mycket, mycket illa. (Om de här två tomtarna styrt USA respektive Sovjetunionen under Kubakrisen hade jorden med stor sannolikhet försvunnit in i kärnvapenvintern 1962)”, skriver Peter Englund. I sin artikel i våras menade Peter Englund att Trumps supportrar i arbetarklassen fortfarande stod kvar vid hans sida. Men han ställde sig tveksam till att de skulle fortsätta se positivt på en ledare med en regering full av mångmiljonärer, miljardärer och storbolagsmoguler – och en politik som består av nedmonteringar av det sociala skyddsnätet. Hur ser det ut i väljarbasen i dag – efter snart ett år av Trumps politik? ”Enligt Gallupmätningarna är Trump den mest impopuläre presidenten i USA:s moderna historia, så rent opinionsmässigt är han en katastrof. Hans kärnväljare är dock fortfarande märkligt lojala, något som i alla fall till dels – paradoxalt nog – beror på Trumpadministrationens egen inkompetens”, skriver Peter Englund till DN och fortsätter: ”De har ej lyckats infria något av de stora vallöftena: Obamacare har ej avskaffats, skattereformen har ej genomförts, handelspolitiken har ej lagts om, muren mot Mexiko har ej byggts. De två förstnämnda projekten skulle påverka hans arbetarklassväljare på ett starkt negativt vis, men de har man i sin allmänna klantighet ej förmått att förverkliga. (Dessutom har Trump hittills haft tur med den ekonomiska konjunkturen.)” ”Och i avsaknad av handgripliga politiska framgångar har Trump blivit än mer av orerande buse och twittertroll, något som hans fans uppenbarligen uppskattar, trots att det kan vara kontraproduktivt rent sakpolitiskt”, menar Peter Englund. Peter Englund förutspådde i februari att kongressen och senatens republikaner bara skulle hålla sig till Trump så länge han var användbar för dem, trots att många egentligen föraktar honom. Om Trump blir ett hot mot sitt eget parti skulle han offras, skrev han. Nio månader senare har Trump gjort sig av med personer på flera höga poster i Vita huset, andra har avgått självmant. Vad tror du om riskerna i dag för att Trump offras av sitt eget parti? ”Jag håller fast vid detta. Smärtgränsen är dock ännu ej nådd för de här herrarna. Det jag kallade för det republikanska partiets feghet och cynism har varit förbluffande stor, även om det faktiskt är upproriska individer i det partiet som varit med och nullifierat till exempel försöken att upphäva Obamacare.” ”Och vi får se vad som händer med den föreslagna skattereformen, den fråga som just nu håller ihop de splittrade och ideologiskt korrumperade republikanerna. Deras beredvillighet att stå ut med Trumps moraliska tomrum och olika protodiktatoriska impulser är dock förvånande att skåda”, skriver Englund. På en punkt är Englund dock glad att han fick fel: ”USA har inte, trots vad Trump sade före valet, dragit sig tillbaka från NATO, utan visat att man ämnar hålla sina förpliktelser i vår världsdel. Vilket lett till att läget i Europa är mer stabilt än man tidigare kunde frukta. Dock vet vi nu mer om den synnerligen aggressiva ryska cyberkrigföringen riktad mot olika demokratier i väst, och att den inte på något vis bedarrat. Tvärtom. Vi kan förvänta oss att Putin försöker att lägga sig i även våra demokratiska processer” I februari menade Englund att den isolationism som Trump har företrätt skulle kunna leda till något liknande det som skedde på 20- och 30-talet, när USA drog sig undan den världspolitiska scenen. Resultatet blev den gången att vägen till storkrig i Europa och Asien öppnades. Tror du i dag att Trumps politik kommer att kunna leda till storkrig i världen? ”Jag håller fast även vid detta. Också högt uppsatta i det republikanska partiet har nyligen sagt att Trump hotar att dra ned USA i ett tredje världskrig. (Och det ser inte vidare förhoppningsfullt ut från den andra sidan heller: på det kinesiska kommunistpartiets kongress häromveckan befäste deras ledare Xi Jinping sin makt än mer, och de beslöt även att rusta upp krigsmakten än mer, i syfte att kunna vinna en framtida konfrontation med USA.)” ”Trots allt sitt buller och alla sina hot har Trump ännu ej haft att hantera någon större internationell kris. När en sådan verkligen uppenbarar sig hotar hans värsta sidor att ta över: okunnigheten, kortsiktigheten, impulsiviteten och aggressiviteten”, skriver Peter Englund. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9340, "headline": "New York-polisen: Anmälan mot Weinstein är trovärdig", "summary": "Polisen i New York säger att den våldtäktsanmälan de fått in mot Harvey Weinsten är trovärdig och att de hade gripit honom omedelbart om han befunnit sig i delstaten och om anmälan gällt övergrepp i närmare tid än 2010.", "article": "Skådespelaren Paz de la Huerta, som bland annat är stjärna i tv-serien Boardwalk Empire, anmälde den 26 oktober Hollywoodmogulen Harvey Weinstein för två våldtäkter i New York 2010, rapporterar AP. Det första övergreppet ska ha ägt rum i oktober det året, när Weinstein skjutsade de la Huerta hem efter en fest, insisterade på att ta en drink i hennes lägenhet och sedan förgrep sig på henne där. Det andra övergreppet ska ha ägt rum i december samma år, då Weinsten oanmäld dök upp i hennes hem. Att de la Huerta väntat så länge med att anmäla berodde på att hon var rädd att hennes karriär skulle skadas och att hon inte skulle bli trodd om hon riktade sådana anklagelser mot en så inflytelserik Hollywoodmagnat, enligt New York-polisen. De utredare som förhört de la Huerta finner hennes berättelse trovärdig, berättade polischefen Robert Boyce för journalister på fredagen. Bland annat stärks skådespelarens fall av hennes förmåga att återge detaljer av händelseförloppet, platser och tidpunkter, menar polisen. Ytterligare två personer sägs bekräfta delar av hennes vittnesmål. Åklagare har kallat flera personer till förhör i fallet. – Om den här personen hade befunnit sig i New York och händelserna hade inträffat nyligen hade vi gripit honom omedelbart, det är ingen tvekan om det, sade Boyce, enligt AP. – Men vi talar om ett sju år gammalt fall, och vi måste gå vidare och samla bevismaterial först. Weinstein har en lägenhet i New York City och har åtminstone tidigare även haft ett kontor där. Var han befinner sig just nu är oklart, men New York-polisen säger att han vet om att han är kallad till förhör. Hans representanter har informerats. Även polisen i Kalifornien och i London i Storbritannien utreder anklagelser mot Harvey Weinstein om sexuella övergrepp, men det är hittills bara New York-polisen som antytt att anklagelserna skulle kunna leda till åtal. Tidningen New York Times avslöjanden i början av oktober om Weinsteins sexuella övergrepp och trakasserier mot kvinnor i filmbranschen blev starten på den så kallade #metoo-kampanjen, en våg av vittnesmål från kvinnor världen över om att ha varit utsatta för liknande händelser, allt ifrån ovälkomna närmanden till våldtäkter. Avslöjandena ledde till att producenten Weinstein tvingades lämna alla sina affärsuppdrag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9349, "headline": "Weinstein kan gripas efter nya uppgifter", "summary": "De nya anklagelserna mot Harvey Weinstein kan leda till ett gripande, meddelade New York-polisen under fredagen. Det är skådespelaren Paz de la Huerta som anklagat filmproducenten för två våldtäkter.", "article": "”Boardwalk empire”-skådespelaren Paz de la Huerta anklagar den amerikanske filmproducenten Harvey Weinstein för två våldtäkter. Skådespelaren säger till CBS News att den första händelsen var i oktober 2010 sedan Weinstein skjutsat hem henne efter en fest. Den andra våldtäkten ska ha genomförts i december samma år. Anklagelserna utreds av en åklagare i New York som är specialiserad på sexbrott. De la Huertas anklagelser kan leda till åtal då händelserna inträffade för bara några år sedan. – Om personen fortfarande var i New York och det nyligen hade inträffat skulle vi gripa honom direkt. Men vi pratar om ett sju år gammalt fall, så vi måste samla bevis först, sade polischefen Robert Boyce vid en presskonferens. Weinsteins talesperson Sallie Hofmeister meddelar att Weinstein nekar till alla anklagelser om sex utan samtycke. Även i Los Angeles och London utreder polisen anklagelser mot Weinstein. Sammanlagt har ett 50-tal kvinnor offentligt anklagat honom för systematiska sexuella trakasserier och flera våldtäkter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9370, "headline": "Aftonbladetprofilen PO-anmäler Expressen och SvD för namnpublicering", "summary": "Den våldtäktsanklagade Aftonbladetmedarbetaren anmäler Expressen och Svenska Dagbladet till Pressombudsmannen för att de publicerat hans namn.", "article": "Den Aftonbladetprofil som utreds internt efter anklagelser om våldtäkt och sexuella trakasserier anmäler genom sin advokat Expressen och Svenska Dagbladet till Allmänhetens Pressombudsman för att de publicerat hans namn i samband med anklagelserna. Läs mer: DN granskar krisen på Aftonbladet – sexism och tystnadskultur Mannens advokat Monique Wadsted skriver i brevet till Pressombudsmannen, enligt Medievärlden: ”Den 20 oktober 2017 namngavs [xx] av webbtidningen DagensPS som inte är anslutet till det Pressetiska systemet. Möjligen påhejad av detta eller för att inte missa chansen att vara först ändrade Expressen plötsligt linje. Expressen bestämde sig då uppenbarligen inte bara för att namnpublicera [xx] utan att göra det i en omfattande publicering med både bild och namn, stort uppslaget på löpsedel och etta samt ett reportage om sex sidor dvs tre hela uppslag i tidningen. Det rör sig alltså inte om en person som är misstänkt för något mycket allvarligt brott där allmänheten behöver varnas i avvaktan på rättegång. Detta är såvitt bekant första gången det händer avseende en person som inte själv sökt offentligheten.” Läs mer: Aftonbladetprofilen stoppas på avdelning Om Svenska Dagbladets namnpublicering skriver advokaten: ”Ingen av de nya anklagelserna rörde ens något brottsligt och avser inte något som anmälts till polisen. Samtliga anklagelser rörde händelser som skulle ha inträffat före 2006 dvs mer än tio år sedan.” Monique Wadsted menar i sin anmälan att namnpubliceringen av Aftonbladetkrönikören ska ha inneburit allvarlig skada för honom och hans anhöriga. Läs mer: Lajkats Filippa Berg om tidigare Aftonbladetchefens övergrepp Profilen har sedan anklagelserna framkom, som en del av #metoo-uppropet, tagit timeout från tidningen och blivit avstängd från en av de avdelningar där han tidigare arbetat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9374, "headline": "Magnus Nilsson på Fäviken Magasinet: ”Vi vet ganska lite om vår egen matkultur”", "summary": "Från kladdkaka till rutten haj. När kocken Magnus Nilsson försöker gå till botten med den nordiska matkulturen blandar han högt och lågt, men försöker hålla sina personliga åsikter om vad som är gott borta från recepten.", "article": "– Att klumpa ihop alla nordiska matkulturer till en är lite småfräckt egentligen, säger kocken Magnus Nilsson. Nu har ändå hans ”Nordisk kokbok” nyligen kommit ut på svenska, trots att han först tackade nej till förlagets förslag att skriva en bok om nordisk hemmamatlagning. Han formulerade ett lite syrligt mejl om att det var lika orimligt som att klumpa ihop polsk, portugisisk och italiensk mat under etiketten ”centraleuropeisk”. – I slutändan var det ändå just det som fick mig att vilja skriva boken, säger han. Det kanske finns ett behov av att förklara hur de här länderna hänger ihop, men också vad som skiljer dem åt. Det mesta som skrivs om nordisk mat i dag utgår från en handfull hyllade restauranger som fått stort genomslag i den internationella gastronomin. Magnus Nilssons egen krog, Fäviken Magasinet i Järpen utanför Åre, är en av dem. – Men det vi gör där representerar ju inte alls vad folk faktiskt äter i Norden i dag, konstaterar han. Stjärnkrögaren: Vi förtjänade Guide Michelin-stjärnorna Så det blev en bok. En tegelsten med över sju hundra recept från hela den nordiska regionen; Sverige, Finland, Norge, Danmark, Grönland, Island och Färöarna. Den innehåller alltifrån rutten isländsk haj och fylld lunnefågel till tacopaj och kladdkaka, liksom sju varianter på köttbullar (bland annat ”mormors”, Tore Wretmans, tre sorters danska och en färöisk variant). – Alla nordiska länder har omfattande böcker som beskriver matkulturen i recept, men de missar att beskriva kulturen kring maten och ge en historisk tillbakablick som gör att vi förstår varför vi äter de här rätterna. I ”Nordisk kokbok” finns det recept som jag inte tror att någon kommer att laga, men de illustrerar en del av en matkultur som är viktig för någon del av Norden. För att identifiera vilka recept som skulle kvala in skapade Magnus Nilsson en hemsida, där man fick fylla i ett formulär, för att kartlägga hur människor i Norden såg på sin egen matkultur. Det fanns också möjlighet att skicka in egna recept. – Det visade sig snabbt att man inte beskrev verkligheten, eller ens verkligheten som man skulle vilja att den var, utan något slags Disneyversion av matkultur där stekt salt sill faktiskt är en vanlig svensk vardagsrätt. Den informationen blev inte tillräknelig som dokumentär information, men ändå intressant eftersom den visade på ett glapp i självbilden. Efter att ha studerat det som tidigare skrivits i ämnet sammanställde Magnus Nilsson en lista med 900 poster, med recept och olika matkulturella företeelser som han tyckte skulle beskrivas i boken. Listan skickades i väg till en företrädare för varje nordiskt land samt Åland, Grönland, Färöarna och den samiska regionen. De fick ha åsikter om vad som saknades och om deras region var välrepresenterad. Därefter började Magnus Nilsson resa runt och besöka folk i deras hem för att dokumentera deras recept och matvanor i text och bild. – I början skärper de sig, men på vissa ställen har jag följt samma person i fem sex dagar, säger han. Efter ett tag börjar de slappna av, det är då man får se hur det verkligen är. Magnus Nilsson har inte hittat någon traditionell maträtt som förekommer i alla nordiska länder, men konstaterar att det som binder ihop regionen är att alla länder har en vinter då det inte går att skörda, vilket har lett till att det finns många maträtter som är lagringståliga, och då handlar det inte bara om inlagd sill utan också om sådant som vilken typ av bröd som bakades. – Även i dag, när det inte spelar någon roll rent praktiskt, är det en underton i vår gemensamma matkultur. Väldigt många av de recept Magnus Nilsson fick in var jul- och påskbordsklassiker, framför allt inlagd sill. De sades vara speciella familjerecept, och härstammade ofta från farmor eller mormor. – Men de var likadana allihopa! Det blir så tydligt. I kokböcker från 70-talet och lite tidigare räknar man exakt antal pepparkorn och specifika mängder, det är inga ”nypor” där inte. Hur stor är sannolikheten att alla de där sextio farmödrarna hade just tolv pepparkorn i sin sill, av ingen anledning? Givetvis har de läst Bonniers stora kokbok eller någon liknande bok. ”Nordisk kokbok” gavs först ut i en engelsk upplaga, och att anpassa den för svenska förhållanden var inte helt enkelt. – Den skrevs för dem som inte har någon nedärvd kunskap om nordisk mat, och om man bara skulle översätta den skulle folk tro att jag tycker att de är helt dumma. Så jag var tvungen att hitta en annan, inte så mästrande, ton men ändå behålla faktabasen. Vi vet ganska lite om vår egen matkultur och jag ville inte skrapa bort för mycket, poängen med boken är ju att den också förklarar sammanhang, kultur och traditioner. För att boken verkligen skulle bli dokumentär, och inte ytterligare en personlig bok av en stjärnkock, har Magnus Nilsson försökt hålla sina åsikter om vad som är bra och dåligt ifrån receptunderlagen och i stället lagt sina synpunkter i en separat introduktion. I stället för att välja det recept som han tycker är bäst eller godast har han valt det som är mest representativt. – Det har varit intressant för mig att göra det här, konstaterar han. När man som kock har nått viss framgång är man van vid att ens personliga åsikt är den som värderas högst, och det är ganska hårt att ”ta bort sig själv” från receptmaterialet trots att man ser att det skulle bli bättre om den var med. Magnus Nilsson. Kock, driver Fäviken Magasinet i Järpen utanför Åre. Restaurangen hyllas som en av företrädarna för den nya nordiska mattrenden och blev 2016 den första svenska restaurang utanför storstadsområdena att få två stjärnor i Guide Michelin. ”Nordisk kokbok” har nyligen getts ut i svensk utgåva på Max Ström, men gavs ut redan 2015 på Phaidon under namnet ”The Nordic cookbook”. Han har även gett ut ”Fäviken”, en mer renodlad kokbok om den mat som serveras på restaurangen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9400, "headline": "TV3 bryter samarbete med programledare", "summary": "DN har tidigare avslöjat att en TV3-profil utreds för \"oacceptabelt beteende\". Nu bryter MTG allt samarbete med programledaren. – Det har inkommit tillräckligt många uppgifter som gör att vi känner att det är rätt val att inte fortsätta samarbetet, säger Jessica Sjöberg, övergripande pressansvarig för MTG.", "article": "Anklagelserna mot programledaren har handlat om \"oacceptabelt beteende\" under inspelningarna av ett av kanalens program. DN har varit i kontakt med flera tidigare anställda på produktionen som bland annat vittnar om upprepade trakasserier, personpåhopp och mobbning. I samband med Metoo-rörelsen har vittnesmål från utsatta personer framförts till ledningarna på produktionsbolaget och kanalhuset. En rad anklagelser mot programledaren har också publicerats i sociala medier. Som en följd av anklagelserna startades en intern utredning mot profilen på MTG. Efter avslutad utredning har kanalhuset tagit beslut om att inte förlänga kontraktet med programledaren, något Aftonbladet var först med att rapportera. – Det har inkommit tillräckligt många uppgifter som gör att vi känner att det är rätt val att inte fortsätta samarbetet. Vi förnyar inte kontraktet, säger Jessica Sjöberg, övergripande pressansvarig för MTG, till DN. Hon uppger att programledaren inte har polisanmälts men vill inte gå in närmare på vad anklagelserna består i. Läs mer: TV3-profil utreds för ”oacceptabelt beteende” – Det är ett beteende som skapar en arbetsmiljö som utifrån de uppgifter vi fått inte känns okej, säger Jessica Sjöberg. MTG:s tidigare programledning ska redan för fem år sedan ha nåtts av uppgifter om olämpligt beteende under inspelningarna av programmet. Enligt kanalen konfronterades programledaren av produktionsbolaget, något som ska ha lett till en förbättrad situation. För den nuvarande programledningen på MTG var dock anklagelserna nya uppgifter när de framkom för snart två veckor sedan, uppger Jessica Sjöberg. – Vi valde att gå vidare och undersöka de här uppgifterna på en gång. Vad kommer att hända med programmet? – Jag vill inte gå in på det. Vi väljer att inte kommentera enskilda program eller profiler just nu. Vi har valt att inte förlänga samarbetet för framtiden och det är den handling vi tagit nu. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9401, "headline": "”House of cards” lägger ner – ett dygn efter anklagelserna mot Kevin Spacey", "summary": "Efter sex säsonger och anklagelser om ett sexuellt ofredande lägger Netflix ner succéserien ”House of cards” med Kevin Spacey i huvudrollen.", "article": "Under måndagen berättade skådespelaren Anthony Rapp i en intervju att han som 14-åring, 1986, blev antastad av den då 26-årige Kevin Spacey på en fest. Läs mer: Kevin Spacey anklagas för sexuellt ofredande av 14-åring – och kommer ut Kevin Spaceys svar på Twitter, där han bad Rapp om ursäkt och tog tillfället i akt att komma ut som homosexuell, har fått mycket kritik – både för agerandet 1986 och för att han enligt kritikerna försökte bortförklara ofredandet med sin sexuella läggning. Kevin Spacey har de senaste åren främst varit aktuell i Netflixdramat ”House of cards”. Nu har Netflix gått ut med att den kommande sjätte säsongen av ”House of cards” också blir den sista, mindre än ett dygn efter att anklagelserna mot seriens huvudrollsinnehavare briserat. Kristofer Ahlström: Nya ”House of cards” överträffar verkligheten i grymhet Enligt flera Netflixkällor till tv-sajten TV Line var dock beslutet om att lägga ner serien fattat sedan flera månader tillbaka, och har ingenting att göra med anklagelserna mot Spacey. Netflix har gått ut med ett uttalande i vilket de säger sig vara djupt oroade över Anthony Rapps anklagelser, och berättar att Kevin Spacey för närvarande inte arbetar med inspelningen av ”House of cards”. Robin Wright om ”House of cards”: Trump stal alla våra idéer Seriens sjätte och sista säsong är just nu under produktion, och planerad att sändas under 2018. Enligt filmsajten Variety arbetar dock Netflix med så många som tre potentiella spin off-serier till det amerikanska politiska dramat – varav en är tänkt att handla om Kevin Spaceys karaktärs högra hand, Vita husets stabschef Doug Stamper. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9408, "headline": "Sjuk Rikard Wolff tvingas lämna pjäs", "summary": "Rikard Wolff tvingas ställa in sin medverkan i Dramatens uppsättning av ”Angels in America”. Hans roll, en av de stora i pjäsen, övertas nu av Staffan Göthe.", "article": "I dagarna börjar repetitionerna för Dramatens första uppsättning av ”Angels in America”, nittiotalets stora amerikanska succépjäs om aidsepidemin i USA under åttiotalet. Den 1 februari har den första delen premiär på Elverket. En av de stora rollerna, som toppadvokaten Roy Cohn, skulle ha spelats av Rikard Wolff. Men till följd av sjukdom har Wolff tvingats ställa in sin medverkan. I stället tar dramatikern, regissören och skådespelaren Staffan Göthe sig an rollen. DN har varit i kontakt med Staffan Göthe, som inte vill kommentera rollen eftersom han än så länge inte har ”något annat än floskler att förmedla”. Rikard Wolffs agent skriver i ett sms: ”Rikard är fortsatt sjukskriven på grund av sin lungsjukdom. Vi hoppas att han snart är frisk och tillbaka på scen igen men eftersom repetitionerna av ’Angels’ startar nu så kan han inte medverka i denna produktion.” Tidigare har Rikard Wolff berättat i intervjuer om sin sjukdom, lungemfysem, som under sommaren och hösten gjort att han tvingats ställa in flera andra föreställningar och turnéer. ”Angels in America” sätts upp i två delar, ”Millennium” och ”Perestrojka”, på Dramatens scen Elverket. Tidigare har pjäsen bland annat spelats på Broadway och år 2003 blivit tv-serie med Al Pacino, Meryl Streep och Emma Thompson. Manuset är skrivet och uppdaterat av Tony Kushner. Farnaz Arbabi (”˜ [ungefär lika med]”) regisserar och i rollerna syns bland andra David Arnesen, Thérèse Brunnander och Marall Nasiri. Den första delen har premiär den 1 februari. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9426, "headline": "Catia Hultquist: Kulturen på kvällstidningarna var som en pilsnerfilm eller en skräckis", "summary": "Den sexistiska, råa tonen i medievärlden som nu rullas upp är något kvinnor fått vänja sig vid så snart de stuckit in näsan på någon av landets större redaktioner.", "article": "En fram till nu hyllad skribent på Aftonbladet har fått sluta på sin avdelning på grund av sitt sexistiska beteende. Nej, jag är inte det minsta chockerad. Eller förvånad. Den sexistiska, råa tonen i medievärlden som nu rullas upp är något kvinnor fått vänja sig vid så snart de stuckit in näsan på någon av landets större redaktioner. Den speciella kultur som odlats på i synnerhet kvällstidningarna i decennier, kan i sin mest urartade form beskrivas som en korsning av ”Män som hatar kvinnor” och ”91:an Karlsson”. Min första ”vikariemiddag” på en av kvällstidningarna var på 90-talet. Efter den flotta middagen med journalistik på agendan, fick jag och en annan kvinnlig vikarie veta vad vi kunde förvänta oss av resten av kvällen. En manlig journalist teaterviskade: ”Nu när vi penetrerat journalistiken är det er tur att bli penetrerade av cheferna”. Naturligtvis var cheferna i nästan samtliga fall män. Liksom de som avgjorde vilka som skulle få jobba kvar när sommaren var slut. Snart utkristalliserade sig ett tydligt maktspel. Som ung kvinna räckte det inte att vara en duktig reporter. Det gällde också att kunna manövrera spelet som bland annat tog sig uttryck i en sexualiserad jargong. Jag fick till exempel förklarat för mig att manliga journalister måste få prata om och bedöma kvinnliga kollegors bröst eftersom det har en förbrödrande effekt. ”Det är ju vår minsta gemensamma nämnare”. Det var ett ständigt snack om kvinnors kroppar och ”knullbarhet”. Det var silikonbröst hit och analsex dit. Ibland kändes det som att vara med i en gammal pilsnerfilm, ibland som en skräckis där normala män blivit utbytta till replikanter som dyrkade systrarna Graaf och tidningen Slitz. Någon försökte förklara lumpenstämningen med kvällstidningarnas tendens att rekrytera reportrar från Värnpliktsnytt, andra menade att gubbigheten satt i väggarna från tider då porrfilm och ölautomater sågs som normala inslag på en redaktion. Ytterligare andra ansåg att det var en clash mellan arbetarklassmän och medelklasskvinnor. Jag och mina vikariekollegor bestämde oss till slut för att gå samman. I stället för att konkurrera eller anpassa oss bildade vi en egen frilansgrupp. Vi försökte se mönster i stället för att ta saker personligt. Därför blev jag nästan uppiggad när jag på 00-talet hittade Aftonbladetkvinnornas sjuttiotalsrapport ”Dokumentet” som Maria Schottenius nyligen skrev om. De hade ju varit med om precis samma saker som vi. Jag tyckte att vi skulle göra en ”Dokumentet 2.0” – men en klok vän påpekade att det troligen skulle innebära att vi aldrig mer fick en anställning. Det blev ingen uppdaterad rapport. Drygt ett decennium senare sveper plötsligt en feministisk svallvåg över världen med Metoo-kampanjen som uppmärksammar sexuella trakasserier. Vissa saker har förändrats i mediebranschen, andra inte. En känd programledare förklarar sexövergrepp med att han trodde att han var underhållande. En våldtäktsanklagad medieprofil förminskar sina trakasserier genom att kalla dem ”tölpaktiga”. En jurymedlem i TV4:s familjeprogram ”Talang”, tillika ledare för en ny mansrörelse, twitterhånar kvinnor som blivit utsatta och kallar dem för galna eller humorlösa. Men överallt möter jag kvinnor som är glada över styrkan i Metoo och säger ”Det är nu det händer”. Jag tänker att kampen för jämställdhet mellan könen är en av de mest tålmodiga, oblodiga revolutionerna i vår tid. Jag fick förklarat för mig att manliga journalister måste få bedöma kvinnliga kollegors bröst eftersom det har en förbrödrande effekt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9450, "headline": "Hanna Stjärne: ”Agerandet är inte acceptabelt på SVT”", "summary": "Flera medarbetare på SVT har anklagats för sexuellt utnyttjande eller trakasserier. Två chefer har på kort tid lämnat företaget med omedelbar verkan. Bolagets vd Hanna Stjärne menar att agerandena från personerna inte varit acceptabla. – Vi ska gå till botten med det vi får veta, säger hon i en intervju med DN.", "article": "I mitten av september framkom de första anklagelserna mot en SVT-chef. Expressen avslöjade att personen på en sajt för ”sugar dating” försökt köpa sex av en 14-årig flicka. Mannen polisanmäldes och han lämnade företaget med omedelbar verkan. Förundersökningen lades senare ned. Månaden senare, sammanfallande med de mångtaliga vittnesmål som framkommit under Metoo-rörelsen, har också nya anklagelser riktats mot flera medarbetare på företaget. En SVT-chef anklagades för sexuella trakasserier mot flera kvinnor. En internutredning visade att trakasserierna ska ha skett i ”arbetsrelaterade situationer” och enligt uppgifter till DN har det bland annat handlat om sexuella inviter och sexuella anspelningar. Chefen lämnade företaget omgående och polisanmäldes. Läs mer: TV3-profil under utredning för ”oacceptabelt beteende” Dessutom har en förundersökning inletts mot en SVT-profil. Den 20 oktober anmälde en tidigare praktikant på företaget personen för sexuellt utnyttjande av person i beroendestämning. En åklagarledd förundersökning har senare inletts. – Vi gör bedömningar från fall till fall. I de två första fallen fick vi tydliga bevis och såg vad som hänt. Då agerade vi snabbt och tydligt och ingen av medarbetarna är i dag kvar på bolaget, säger Hanna Stjärne, vd på SVT. – Gällande den tredje personen har det kommit in en polisanmälan. Där hålls förhör och vi väntar på en bedömning från åklagare. Om det visar sig att åklagaren meddelar misstanke om brott, då pausar vi det program som medarbetaren medverkar i. Finns det ett generellt problem på SVT med den här typen av händelser? – Vi vet inte kring det sista fallet, det är ju under utredning. Men min bild är att det inte finns något generellt problem på SVT. Det är klart att jag vill kunna säga att vi inte har haft den här typen av fall. Men nu har vi det och vi hanterar dessa. Läs mer: DN granskar krisen på Aftonbladet – sexism och tystnadskultur Hanna Stjärne berättar att man i det första fallet, gällande chefen som försökt köpa sex, blev kontaktade av Expressen i anslutning till tidningens publicering. – Så fort vi förstod vem det var hade vi ett samtal med den personen och den personen valde att lämna företaget, säger hon. Det var personens eget beslut? – Ja, det var personens eget beslut. Men den typen av agerande är naturligtvis inte acceptabla på SVT. I det andra fallet, rörande chefen som anklagats för sexuella trakasserier, framkom information till SVT:s högsta ledning vid lunchtid på onsdagen den 18 oktober. – Den första informationen hade lämnats på måndagen. Då pratade man direkt med personer som hade olika saker att framföra och sedan togs ett samtal med den anklagade personen i fråga, som valde att lämna företaget. Hade ni i ledningen känt till det här tidigare? – Nej, vi har inte hört något om det. Vi agerade väldigt snabbt när vi fick reda på det. – I alla sådana här fall är det naturligtvis förövaren som bär det största ansvaret. Men det vi kan göra på SVT är att uppmana alla som jobbar här är att säga till om det ser någon som blir utsatt för något som inte är okej. Alla bär ett ansvar att säga ifrån och vi som företag ska lyssna på det och också gå till botten med det som vi får veta. Hanna Stjärne vill inte kommentera vad trakasserierna bestod i men hon säger att chefens beteende ”inte var okej på SVT”. I det tredje fallet, med profilen som misstänks för sexuellt utnyttjande, kom information till ledningen efter att en polisanmälan lämnats in. – Polisen gick igång snabbt och startade en undersökning och höll förhör. Och vi avvaktar nu bedömningen från åklagaren. Läs mer: SVT fortsätter sändningar trots utredning mot profil Misstänker ni att det finns fler händelser på SVT som ni inte känner till i dag? – Man kan aldrig vara säker. Man måste alltid vara vaksam på det här i alla bolag, och även hos oss. Och så fort vi hört talas om det här har vi agerat. Det visar fallen under hösten. Finns det något ni måste förbättra? – Vi har jobbat med förebyggande arbete i alla år och extra i år. Vi har tagit fram en ny handlingsplan mot mobbning, kränkningar och trakasserier av alla slag, inklusive sexuella trakasserier. Och vi har tagit fram en workshop många medarbetare på SVT gått igenom. De inte som gjort det kommer göra det nu. Under Metoo-rörelsen har anklagelser dessutom riktats mot flera programledarprofiler knutna till produktioner som genomförs på underleverantörer. TV4:s vd Casten Almqvist har bjudit in tv-branschen till ett stormöte för att ta tag i och diskutera den problematik som lyfts fram den senaste veckan. Vilken kontroll har ni på SVT för att situationen är bra på de produktionsbolag som ni anlitar? – Vi har täta kontakter med produktionsbolagen. Vi diskuterar mycket med dem och vi är måna att det ska fungera bra på alla våra produktioner, säger Hanna Stjärne. Branschen har bjudits in till möte. Vad är det som framför allt måste förbättras? – Det här är frågor som jag diskuterar kontinuerligt med de andra tv-bolagscheferna. Jag träffade Casten Almqvist på frukost så sent som i morse. Finns det sådant som vi kan lära av varandra och ta initiativ till så ska vi göra det så snart som möjligt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9458, "headline": "Bokrecension: ”Läsaren Lagercrantz” - ett måste för alla som älskar litteraturkritik", "summary": "Under 25 år var Olof Lagercrantz Dagens Nyheters tongivande litteraturkritiker. Leif Zern läser en bok som är ett måste för alla som älskar litteraturkritik.", "article": "Olof, kom tillbaka! Det finns fortfarande en krympande skara som vid läsningen av något dumt på kultursidan förgäves riktar denna bön till de högre makterna. För den äldre generationen DN-läsare var Olof Lagercrantz både älskad och fruktad, av somliga mer hatad, fast de prenumererade för säkerhets skull på Svenska Dagbladet. I kulturdebatterna var Lagercrantz länge den siste smakdomaren. Hans formuleringar ”äger ofta en tyngd som låter dem genljuda över landet”, som en annan kritiker - Göran O Eriksson - skrev i ett porträtt redan 1961 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Under 25 år som Dagens Nyheters kulturredaktör (1951–60) och chefredaktör (1960–75) var Olof Lagercrantz tidningens tongivande litteraturkritiker. Bengt Holmqvist hade visserligen samma auktoritet men uppträdde aldrig i rollen som samhällsdebattör och orosande. Av Holmqvist minns man de utförliga introduktionerna av Beckett och de andra stora modernisterna. Lagercrantz läste man för att få en stöt. Alla har sin Olof. Det krävs nog en lyhörd litteraturvetare som Arne Melberg för att vi ska få syn på verket bakom personen, för att inte tala om myterna. I den nyutgivna boken ”Läsaren Lagercrantz” ägnar Melberg elva kapitel plus ett förord åt en genomgång av Lagercrantz lika många författarmonografier, från den första om Erik Axel Karlfeldt till de två sista om Gunnar Ekelöf och Emanuel Swedenborg. Ett måste för den som har minsta intresse för svensk litteraturkritik eller för den som bara behöver nyktra till i synen på Olof Lagercrantz femton år efter hans död. Delar av hans gärning har behandlats i avhandlingar av Sigrid Storås och Stina Otterberg. Den heltäckande biografin återstår att skriva. Melbergs bidrag vänder sig både till specialisterna och till en bredare publik. Hans ord om Lagercrantz som ”vägledare” passar in på honom själv. Läs mer artiklar som DN publicerat om Olof Lagercrantz För den generation som Melberg tillhör var Lagercrantz en auktoritet som det inte gick att runda. När Ronny Ambjörnsson och jag i början av 70-talet roade oss med att skriva en pjäs som hette ”Don Quijote eller Ett skådespel om liberalismens omöjlighet” var Lagercrantz en av måltavlorna. Att vi beundrade den briljante kritikern och opinionsbildaren hindrade inte att vi såg honom som en av de där liberalerna som slogs mot väderkvarnar; stora ord, dålig markkontakt. Göran O Eriksson jämförde honom i sin artikel med Ebbe Linde, DN:s mångårige teaterkritiker: ”Den som beundrar Lagercrantz måste finna Linde slapp, pratig, lättsinnig, en rännstenskatt bland sin tidnings hermeliner. Den som beundrar Linde undgår inte att bakom Lagercrantz formuleringskonst ana en djup och splittrande osäkerhet, en egocentricitet vars rot är fruktan.” En briljant iakttagelse som placerar kritikern Lagercrantz i skärningspunkten mellan två epoker. En heroisk som ser litteraturen som höjd över omständigheterna, sökande en sanning som kunde bota läsaren från känslor av alienation och splittring; och en annan vi förknippar med 60-talets begynnande revolter och gränsöverskridande konstexperiment. Men Dagens Nyheters omstridde chefredaktör stod väl själv på de radikalas sida och hade tagit ställning? Ja, fast frågan är på vilka premisser. En av Melbergs återkommande iakttagelser är att Lagercrantz skrev sina i flera fall stora och tidskrävande monografier som en flykt undan det dagliga arbetets påfrestningar. För tidningsmannen var det käbbel och polemiker. För litteraturkritikern var läsningen av Dante, James Joyce, Nelly Sachs, Joseph Conrad och Marcel Proust en fristad undan den sortens förpliktelser. Arne Melberg återkommer till denna bodelning och ser den speglad i sökandet efter universella sanningar hos de författare monografierna presenterar. Om Agnes von Krusenstjerna skriver Lagercrantz att hennes romaner ”är först och främst diktverk med ett diktverks suveränitet och allmängiltighet”. Joyce skapade ”Ulysses” med ”ryggen vänd mot den dåvarande sociala strukturen, sökande på egen hand efter människans sanna och verkliga villkor”. Detta var rena metafysiken när boken om Joyce gavs ut 1970. Universella sanningar! Fast med sanning avsågs inte konstens autonomi. Det var den personliga sanningen Lagercrantz sökte. Liv och dikt hör samman, så löd det ålderdomliga budskapet. Att läsa är att låta sig uppfyllas och förvandlas av texten, ett löfte om den ”lycka” han finner i läsningen av Marcel Prousts stora roman. Ändå blir Lagercrantz rasande när ”Tribadernas natt” har premiär på Dramaten 1975, Per Olov Enquists pjäs om August Strindberg, Siri von Essen och Marie David. Han blir lika rasande på min uppskattande recension av föreställningen och skrev det i en ilsken artikel på kultursidan. Enquists stora misstag var att han lyfte fram personen Strindberg i stället för verket. Några år senare begår Lagercrantz själv samma paradoxala misstag när han skriver Strindbergboken, där de litterära analyserna är förvånansvärt tunna, vilket även Melberg påpekar: ”Det ligger en egendomlig motsägelse i detta att bokens grundläggande tes – att Strindberg bearbetade sitt liv till förmån för sitt skapande, sin litteratur – inte mynnar ut i det som den Strindbergska livsmanipulationen mynnar ut i, nämligen de litterära verken.” Debatten kom i huvudsak att handla om Strindbergs påstådda galenskap under ”Inferno”. Lagercrantz säger med rätta nej till denna populära teori och banar väg för en friare läsning av Strindbergs sena, mer spekulativa skrifter. Jag tror dock att hettan i Olof Lagercrantz polemik – frisk, inte galen – kan förklaras med att Strindbergboken är en förtäckt självbiografi. Han känner igen sig i Strindberg och rycker ridderligt ut till försvar. Lagercrantz som själv bar på ett arv av sinnessjukdom på moderns sida, på en gång elitist och radikal fridstörare. Det gick inte ihop. Det blev levande litteraturkritik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9480, "headline": "”Det är självklart extremt oroande”", "summary": "Paris. Kinesiska myndigheter uppger för UD att Gui Minhai frigavs för en vecka sedan. Men den svenske förläggaren har inte hört av sig till sin familj, och hans dotter Angela Gui fruktar nu att han hålls fängslad på annat håll.", "article": "Frigivandet av Gui Minhai ska ha ägt rum den 17 oktober, något som svenska UD hade förvarnats om. Enligt dottern Angela Gui reste svensk ambassadpersonal till staden Ningbo, som ligger nära Shanghai i östra Kina, för att på plats kunna bistå den svenske förläggaren. När de anlände till fängelset fick de dock beskedet att Gui Minhai hade släppts redan vid midnatt och att han ”var fri att resa som han ville”. – Först hoppades jag så klart att det var sant, och att vi väldigt snart skulle få höra mer. Stora delar av min pappas familj bor i Ningbo, och man får anta att han skulle vilja ta kontakt med dem. Men han har inte hört av sig – varken till dem, till mig eller någon annan i vår familj, säger Angela Gui på telefon till DN. Hon fruktar att det som nu skett i praktiken är ”ett andra påtvingat försvinnande”, och att kinesiska myndigheter håller honom fängslad någon annanstans. – Det är självklart extremt oroande. Tidigare hade svenska myndigheter i alla fall möjlighet att besöka honom – om än väldigt sporadiskt. Det har utgjort någon form av insyn, som gjort att de inte kunnat behandla honom hur som helst. Men det faktum att vi nu inte vet var han är – och att han sannolikt hålls fången – gör mig orolig för att de kan behandla honom hur som helst, säger Angela Gui. Svenska myndigheter gav på måndagen mycket knapphändig information om ärendet. UD:s presstjänst bekräftade att man fått besked av kinesiska myndigheter att Gui Minhai ska ha frigivits och att man ”söker vidare klarhet i ärendet”. – Det är ett glatt besked att han är frisläppt, om han nu är det. Jag utgår från att han är det, sa statsminister Stefan Löfven. Sveriges generalkonsulat i Shanghai ska i onsdags i förra veckan ha fått ett samtal från någon som utgav sig för att vara Gui Minhai, enligt Angela Gui. Mannen talade svenska och sa att han avsåg att ansöka om ett nytt svenskt pass inom kort, men att han först ville umgås med sin ”sjuka mor”. Gui Minhais mor är dock inte sjuk, enligt Angela Gui, som understryker att ingen i familjen har haft någon som helst kontakt med den frigivne svensken. Det var den 17 oktober 2015 som den Hongkongbaserade Gui Minhai under oklara omständigheter försvann från sin semesterbostad i Pattaya i Thailand. Ungefär samtidigt försvann fyra av hans kollegor på det förlag och den bokhandel i Hongkong som de drivit tillsammans, och som gett ut en rad kontroversiella böcker om kommunistpartiets ledarskikt. Senare frigavs de fyra andra medarbetarna, och några av dem ska ha sagt att Gui Minhai varit ”hjärnan” bakom förlagsverksamheten. I januari förra året dök så Gui Minhai upp i kinesisk stats-tv, där han bad om ursäkt för ”sina brott” och förklarade att han hade återvänt till sitt födelseland frivilligt. Dottern Angela Gui är övertygad om detta ”erkännande” var framtvingat och att fadern blivit bortförd mot sin vilja. En rad människorättsorganisationer har också krävt Gui Minhais omedelbara frigivande. – Kina får inte komma undan med det här. Situationen är ännu mer oroande nu än den var tidigare, säger Angela Gui, som upprörs av att så många medier för vidare Kinas version om att fadern är fri, trots att han inte ens verkar kunna ta kontakt med sin familj. Kinesiska statsägda medier har tidigare uppgett att Gui Minhai greps för att ha flytt från landet 2004, då han ska ha dömts till fängelse efter en trafikolycka. Under utredningens gång påstås det ”ha uppdagats” att han också skickat omkring 4 000 böcker till en rad olika adresser runt om i Kina. Något som beskrivs som ”illegal företagsamhet” eller ”subversiv verksamhet”. Enligt Angela Gui var den kinesiska motiveringen till frisläppandet den 17 oktober att hennes far då avtjänat det tvååriga fängelsestraff som han ska dömts till efter trafikolyckan. – Men såvitt jag vet har ingen sett den där domen, säger Angela Gui till DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9486, "headline": "Dottern om Gui Minhai: ”Ingen vet var han är, det är extremt oroande”", "summary": "Kinesiska myndigheter uppger för UD att den svenske förläggaren Gui Minhai frigavs för en vecka sedan. Men Gui Minhai har inte hört av sig till sin familj, och hans dotter Angela Gui fruktar nu att han hålls fängslad någon annanstans: ”Ingen vet var han är. Det är självklart extremt oroande”, säger hon till DN.", "article": "Frigivandet av Gui Minhai ska ha ägt rum den 17 oktober, något svenska UD hade blivit förvarnat om skulle ske. Enligt dottern Angela Gui reste svensk ambassadpersonal till staden Ningbo, som ligger nära Shanghai i östra Kina, för att på plats kunna bistå den svenske förläggaren. När de anlände till fängelset fick de dock beskedet att Gui Minhai hade släppts redan vid midnatt och att han ”var fri att resa som han ville”. – Först hoppades jag så klart att det var sant, och att vi väldigt snart skulle få höra mer. Stora delar av min pappas familj bor i Ningbo, och man får anta att han skulle vilja ta kontakt med dem. Men han har inte hört av sig – varken till dem, till mig eller någon annan i vår familj, säger Angela Gui på telefon till DN. Uppgifter: Gui Minhai har släppts fri Hon fruktar att det som nu skett i praktiken är ”ett andra påtvingat försvinnande”, och att kinesiska myndigheter håller honom fängslad någon annanstans. – Det är självklart extremt oroande. Tidigare hade svenska myndigheter i alla fall möjlighet att besöka honom – om än väldigt sporadiskt. Det har utgjort någon form av insyn, som gjort att de inte kunnat behandla honom hur som helst. Men det faktum att vi nu inte vet var han är – och att han sannolikt hålls fången – gör mig orolig för att de kan behandla honom hur som helst, säger Angela Gui. Svenska myndigheter gav på tisdagen mycket knapphändig information om ärendet. UD:s presstjänst bekräftade att man fått besked av kinesiska myndigheter att Gui Minhai ska ha frigivits och att man ”söker vidare klarhet i ärendet”. – Det är ett glatt besked att han är frisläppt, om han nu är det. Jag utgår från att han är det, sa statsminister Stefan Löfven. Sveriges generalkonsulat i Shanghai ska i onsdags i förra veckan ha fått ett samtal från någon som utgav sig för att vara Gui Minhai, enligt Angela Gui. Mannen talade svenska och sa att han avsåg att ansöka om ett nytt svenskt pass inom kort, men att han först ville umgås med sin ”sjuka mor”. Gui Minhais mor är dock inte sjuk, enligt Angela Gui, som understryker att ingen i familjen haft någon som helst kontakt med den frigivne svensken. Det var den 17 oktober 2015 som den Hongkongbaserade Gui Minhai under oklara omständigheter försvann från sin semesterbostad i Pattaya i Thailand. Ungefär samtidigt försvann fyra av hans kollegor på det förlag och bokhandel i Hongkong som de drivit tillsammans, och som gett ut en rad kontroversiella böcker om kommunistpartiets ledarskikt. Senare frigavs de fyra andra medarbetarna, och några av dem ska ha sagt att Gui Minhai varit ”hjärnan” bakom förlagsverksamheten. I januari förra året dök så Gui Minhai upp i kinesisk stats-tv, där han bad om ursäkt för ”sina brott” och förklarade att han hade återvänt till sitt födelseland frivilligt. Björn Wiman: I det globala gangsterväldets tid är vi alla under hot Dottern Angela Gui är övertygad om detta ”erkännande” var framtvingat och att fadern blivit bortförd mot sin vilja. En rad människorättsorganisationer har också krävt Gui Minhais omedelbara frigivande. – Kina får inte komma undan med det här. Situationen är ännu mer oroande nu än den var tidigare, säger Angela Gui, som upprörs av att så många medier för vidare Kinas version om att fadern är fri, trots att han inte ens verkar kunna ta kontakt med sin familj. Kinesiska statsägda medier har tidigare uppgett att Gui Minhai greps för att ha flytt från landet 2004, då han ska ha dömts till fängelse efter en trafikolycka. Under utredningens gång påstås det ”ha uppdagats” att han också skickat omkring 4  000 böcker till en rad olika adresser runt om i Kina. Något som beskrivs som ”illegal företagsamhet” eller ”subversiv verksamhet”. Elisabeth Åsbrink om Gui Minhai: ”Om det stämmer så är det väldigt goda nyheter” Enligt Angela Gui var den kinesiska motiveringen till frisläppandet den 17 oktober att hennes far då avtjänat det tvååriga fängelsestraff som han ska dömts till efter trafikolyckan. – Men så vitt jag vet har ingen sett den där domen, säger hon till DN. Har du fått några indikationer på att det kan ha förekommit ”konkurrens” mellan olika kinesiska myndigheter i fallet? – Det är lite oklart just nu. Det är allt jag kan säga. Gui Minhai är enbart svensk medborgare, då han tidigare avsagt sig sitt kinesiska medborgarskap. Trots det har UD bara fått besöka honom vid några få tillfällen, och kinesiska myndigheters information kring fallet har varit minst sagt begränsad. Bland andra Svenska PEN har krävt att den svenska regeringen ska göra mer för att pressa Kina. Efter ett möte med Kinas president Xi Jinping i somras uppgav statsminister Stefan Löfven att de båda ledarna diskuterat Gui Minhais situation. Men det är oklart om det på något sätt bidragit till de senaste veckornas utveckling i fallet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9492, "headline": "Johan Croneman: Jag ville gäspa men nya ”Mindhunter” är faktiskt satans lysande", "summary": "Precis när man trodde att man aldrig mer ville se en tv-serie om seriemördare gör David Fincher ”Mindhunter”. Bara att kapitulera.", "article": "More chatter than splatter”, skrev New York Times efter de två första avsnitten. Jag tror inte skribenten själv visste hur rätt han hade – efter att ha satt i mig alla tio delarna av David Finchers och Netflix nya ”Mindhunter” på mindre än 24 timmar kan jag dock skriva under på den sammanfattningen: Det liknar mer en akademisk avhandling än en traditionell thriller, och Gud ske pris vill jag nog tillägga. Precis när man trodde att man aldrig någonsin mer ville se en tv-serie om seriemördare kommer det en tv-serie om seriemördare man inte kan sluta titta på. Eller rättare sagt: En studie av en studie av en seriemördare. David Fincher, som regisserat de två första och de två sista avsnitten, och som flera gånger brutit ny mark i flera olika genrer, har denna gång fått sätta tänderna i ett annat slags grundmanus än han vant sig vid – man funderar länge över vad det är som skaver, vad som gör att det inte liknar något annat, och jag tror att svaret i alla fall delvis heter Joe Penhall: Brittisk/australisk dramatiker som skriver för film och tv på ett sätt som får oss att tro att vi är på teatern – och det borde ju inte fungera alls, men det fungerar inte bara överraskande bra, det är satans lysande! Penhall har hjälp av en drös av manusdoktorer och avsnittsförfattare, det är rena tomteverkstan bakom en sådan här tv-serie, men jag har bestämt mig för att det är Penhall jag hör mest, och bäst. Det pratas något kopiöst i ”Mindhunter”, och dialogen påminner inte så lite om när ett gäng skådespelare träffas för en första genomläsning av manus. Det är som om de behållit den tonträffen. Manuset bygger på förre FBI-agenten John E Douglas bok från 1995, ”Mindhunter: Inside the FBI:s elit serial crime unit”, och i ”Mindhunter” följer vi de två FBI-agenterna Holden Ford och Bill Tench (närmast osannolikt bra gestaltade av Jonathan Groff & Holt McCallany) som mer eller mindre av en slump (serien tar sin början 1977) hamnar bredvid varandra på jobbet och påbörjar ett arbete som kommer att få konsekvenser för hela FBI:s sätt att både arbeta, och framför allt, tänka. De får snart sällskap av sociologen och akademikern Wendy Carv (lika jäkla bra spelad av Anna Torv) som blir den som systematiserar agenternas arbete med att intervjua kända seriemördare. Ja, det är nästan det hela: De intervjuar dessa svårt störda hjärnor, de diskuterar och försöker förstå det komplett obegripligt irrationella, för att så småningom försöka applicera de nya rönen i jakten på ännu inte infångade seriemördare. Parallellt med polisarbetet får vi givetvis också en inblick i huvudkaraktärernas trasiga privatliv, och här är rollsättningen fortsatt genial och historieberättandet allt mer komplext. Vi utforskar inte bara seriemördarnas psyken utan far också ner på djupet av utredarna, deras familjer, barn, fruar, flickvänner. Och som sagt: Spänningen och spänningarna ligger i dialogen och i mötena, det är inte mycket till traditionell mordutredning, men så sakteliga läggs det i avsnitt efter avsnitt ut små, till en början nästan obegripliga, ledtrådar om vad som komma skall. Vi anar att samtidigt med agenternas systematiska försök att förstå brottslingarnas inre logik, föds på en helt annan plats i USA en helt ny seriemördare – och det pekar definitivt ut riktningen för en säsong två av ”Mindhunter”. Från praktik till handling. Säsong två lär vara klar först om ett år. Också ett straffbart seriemördande! ", "article_category": "culture"}
{"id": 9502, "headline": "Johan Croneman: Jag ville gäspa men nya ”Mindhunter” är faktiskt satans lysande", "summary": "Precis när man trodde att man aldrig mer ville se en tv-serie om seriemördare gör David Fincher \"Mindhunter\". Bara att kapitulera.", "article": "More chatter than splatter”, skrev New York Times efter de två första avsnitten. Jag tror inte skribenten själv visste hur rätt han hade – efter att ha satt i mig alla tio delarna av David Finchers och Netflix nya ”Mindhunter” på mindre än 24 timmar kan jag dock skriva under på den sammanfattningen: Det liknar mer en akademisk avhandling än en traditionell thriller, och Gud ske pris vill jag nog tillägga. Precis när man trodde att man aldrig någonsin mer ville se en tv-serie om seriemördare kommer det en tv-serie om seriemördare man inte kan sluta titta på. Eller rättare: En studie av en studie av en seriemördare. David Fincher, som regisserat de två första och de två sista avsnitten, och som flera gånger brutit ny mark i flera olika genrer, har denna gång fått sätta tänderna i ett annat slags grundmanus än han vant sig vid – man funderar länge över vad det är som skaver, vad som gör att det inte liknar något annat, och jag tror att svaret i alla fall delvis heter Joe Penhall: Brittisk/australisk dramatiker som skriver för film och tv på ett sätt som får oss att tro att vi är på teatern – och det borde ju inte fungera alls, men det fungerar inte bara överraskande bra, det är satans lysande! Penhall har hjälp av en drös av manusdoktorer och avsnittsförfattare, det är rena tomteverkstan bakom en sådan här tv-serie, men jag har bestämt mig för att det är Penhall jag hör mest, och bäst. Det pratas något kopiöst i ”Mindhunter”, och dialogen påminner inte så lite om när ett gäng skådespelare träffas för en första genomläsning av manus. Det är som om de behållit den tonträffen. Läs mer: DN väljer: Tre bästa tv-serierna just nu Manuset bygger på förre FBI-agenten John E Douglas bok från 1995, ”Mindhunter: Inside the FBI:s elit serial crime unit”, och i ”Mindhunter” följer vi de två FBI-agenterna Holden Ford och Bill Tench (närmast osannolikt bra gestaltade av Jonathan Groff & Holt McCallany) som mer eller mindre av en slump (serien tar sin början 1977) hamnar bredvid varandra på jobbet och påbörjar ett arbete som kommer att få konsekvenser för hela FBI:s sätt att både arbeta, och framför allt, tänka. De får snart sällskap av sociologen och akademikern Wendy Carv (lika jäkla bra spelad av Anna Torv) som blir den som systematiserar agenternas arbete med att intervjua kända seriemördare. Ja, det är nästan det hela: De intervjuar dessa svårt störda hjärnor, de diskuterar och försöker förstå det komplett obegripligt irrationella, för att så småningom försöka applicera de nya rönen i jakten på ännu inte infångade seriemördare. Parallellt med polisarbetet får vi givetvis också en inblick i huvudkaraktärernas trasiga privatliv, och här är rollsättningen fortsatt genial och historieberättandet allt mer komplext. Vi utforskar inte bara seriemördarnas psyken utan far också ner på djupet av utredarna, deras familjer, barn, fruar, flickvänner. Och som sagt: Spänningen och spänningarna ligger i dialogen och i mötena, det är inte mycket till traditionell mordutredning, men så sakteliga läggs det i avsnitt efter avsnitt ut små, till en början nästan obegripliga, ledtrådar om vad som komma skall. Vi anar att samtidigt med agenternas systematiska försök att förstå brottslingarnas inre logik, föds på en helt annan plats i USA en helt ny seriemördare – och det pekar definitivt ut riktningen för en säsong två av ”Mindhunter”. Från praktik till handling. Säsong två lär vara klar först om ett år. Också ett straffbart seriemördande! Läs mer: DN ger dig hela listan – här är höstens alla 70 tv-serier ", "article_category": "culture"}
{"id": 9503, "headline": "38 kvinnor anklagar regissören James Toback för sextrakasserier", "summary": "Den Oscarsnominerade Hollywoodregissören James Toback anklagas av 38 kvinnor för sexuella trakasserier, i en artikel i Los Angeles Times.", "article": "Enligt Los Angeles Times har den 72-årige amerikanske regissören och manusförfattaren James Toback satt i system att uppvakta kvinnor på gatan i New York för att sedan utnyttja dem sexuellt. Läs mer: Här är kvinnorna som anklagar Harvey Weinstein för övergrepp Toback Oscarsnominerades 1991 för manuset till ”Bugsy” och har också skrivit och regisserat filmer som ”Black and white” och ”Two girls and a guy”. Nyligen visades hans nya film ”The private life of a modern woman”, med Sienna Miller i huvudrollen, på filmfestivalen i Venedig. Han har varit aktiv i filmbranschen sedan mitten av sjuttiotalet. I en artikel, publicerad på söndagen, berättar 38 kvinnor om trakasserierna som Toback utsatt dem för. Enligt artikeln ska han ha haft för vana att plocka upp kvinnor i tjugoårsåldern från gatan, berättat om sig själv och lovat dem filmroller och berömmelse – i utbyte mot sexuella tjänster. Mötena slutade ofta med att han onanerade framför kvinnorna eller att de tvingades röra vid honom. Ingen av de utsatta kvinnorna polisanmälde trakasserierna. Läs mer: Övergreppskultur i kulturvärlden – utsatta kvinnor berättar Enligt Los Angeles Times förnekar Toback att övergreppen ska ha ägt rum, och säger att han över huvud taget aldrig träffat kvinnorna. Om han gjorde det, säger han till tidningen, ”var det i fem minuter som jag inte minns”. Han säger också att det skulle ha varit ”biologiskt omöjligt” för honom att trakassera kvinnor de senaste 22 åren, eftersom han har diabetes och hjärtproblem. Anklagelserna mot James Toback kommer efter att ett femtiotal kvinnor anklagat Hollywoodproducenten Harvey Weinstein för sexuella trakasserier och övergrepp, och efter den internationellt uppmärksammade #metoo-kampanjen där kvinnor i sociala medier berättar om trakasserier de utsatts för. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9504, "headline": "Johan Schück: Registret över svenska judar är en del av SD:s mörka historia", "summary": "Erik Walles var nazisten som lät registrera judar under andra världskriget och senare blev sverigedemokrat. Johan Schück berättar historien som Jimmie Åkesson och dagens parti inte vill kännas vid.", "article": "Det finns en direkt koppling mellan Sverigedemokraterna och nazistiska planer under andra världskriget att utplåna de svenska judarna. Sambandet heter Erik Walles, en ledande nazist som senare blev sverigedemokrat. Historien börjar i Malung, där man vid ombyggnad av det K-märkta Lisellska huset oväntat fann något som länge hade legat gömt. Det var ett register över svenska judar, upprättat under andra världskriget. Det rör sig om en förteckning på över 3 000 personer, med efternamn från K och framåt. Allt är noggrant systematiserat, med yrken och adresser. På nazistiskt manér görs också klart vilka som var judar, halvjudar och kvartsjudar, liksom icke-judar gifta med judar. Fyndet skedde för 20 år sedan, vilket förre chefredaktören Arne Ruth skrev om i DN den 4 november 1997. Numera ägs registret av Svenska kommittén mot antisemitism och finns förvarat på Riksarkivet. Vid en läsning där, efter särskilt tillstånd, kunde jag nyligen konstatera att en stor del av min släkt finns noterad på prydliga kort. Det gäller fram till min far Herman Schück när han blev student 1943. Man kan anta att någon motsvarande förteckning från A till J har upprättats och senare förstörts – eller att den ligger gömd och ännu inte har upptäckts. Vem som ansvarade för det påträffade registret behöver man knappast tveka om. Lisellska huset – en av Malungs mest kända byggnader – ägdes av Erik Walles, som tidigare var vice ordförande i det nazistiska partiet Svensk socialistisk samling. Han hade dock avlidit när registret hittades och kunde inte ställas till svars. Om avsikten kan man därför enbart spekulera. Men en högst rimlig hypotes är att Walles och hans partikollegor hoppades på Nazitysklands seger och att de vid en ockupation av Sverige skulle överlämna registret för att underlätta en utrotning av de svenska judarna. I så fall hindrades detta endast av att historiens förlopp blev annorlunda och att Sverige inte ockuperades. Läs mer: Kulturdebatt: Det vänder sig i magen av SD:s propaganda Rasismen satt dock i. Efter andra världskriget gick Walles till storms mot jazzen. Han skrev boken ”Jazzen anfaller”, utkommen 1946, där uttryckte han sin avsky så här: ”Man kan inte förstå jazzen utan att taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö.” Erik Walles lämnade sedan politiken och blev adjunkt i matematik och fysik vid Falu läroverk, vilket ledde till en riksdagsdebatt om nazistisk infiltration. Men utnämningen stod fast och Walles befordrades senare till lektor. Efter sin pensionering blev han doktor i fysik vid Uppsala universitet. Han hade även styrelseuppdrag i familjeföretaget Lisells i skinnmetropolen Malung. Men när Sverigedemokraterna bildades 1988 hade Erik Walles politiska engagemang blommat upp på nytt. Han blev medlem i partiet och skrev i dess tidning Sverige-Kuriren. I en artikel från september 1989, undertecknad E W, lämnade Walles vad tidningen kallade ”saklig och korrekt information” om de svenska nationalsocialisternas verksamhet. Där framgick att hans åsikter i huvudsak var desamma som förr. Artikeln med rubriken ”En nationell rörelse för ett halvsekel sedan” blev ett långt försvarstal. Huvudtesen var att de svenska nazisterna inte hade varit landsförrädare som styrdes från Tyskland, utan i stället utgjorde en nationell rörelse som verkade utifrån Sveriges intressen. Till detta gav av Walles en rasbiologisk förklaring: svenske nazistledaren Sven-Olov Lindholm hade”tidigt insett den nordiska rasens värde och betydelse”. En programpunkt för det svenska nazistpartiet var ”brytandet av judeväldet”. I artikeln från 1989 betecknade Walles detta som ”en ganska moderat” antisemitisk ståndpunkt. Han hävdade att det främst handlade om att minska storfinansens makt, däribland det utländska inflytandet över ekonomin. För Walles blev slutsatsen att vad Sverigedemokraterna hade gemensamt med den gamla nationella rörelsen, alltså de svenska nazisterna, var ”en allvarlig strävan att rädda den svenska nationen och dess egenart från en hotande fara”. Enligt Walles var SD och likasinnade såtillvida ”samma andas barn” som de gamla nazisterna. Och som en personlig kommentar tillade han att ”det är verkligen ingenting att skämmas för”. Sverige-Kuriren hade inga invändningar, trots att Walles så tydligt kopplade Sverigedemokraterna till nazismen. I en redaktionell kommentar tackade man särskilt signaturen E W för hans artikel. Erik Walles fick i januari 1992 ännu en hyllning av Sverigedemokraterna, denna gång som minnesord i partiets medlemsbulletin strax efter hans bortgång. Där förklarade man att han som ung var ansluten till Lindholmrörelsen (dåvarande nazistpartiet), men ”på äldre dagar ändrat uppfattning i många frågor”. ”Hans klokhet gav oss emellertid många tankeställare”, avslutades dödsrunan. När detta skrevs i SD-bulletinen var det inte känt att Walles hade ett register över judar gömt i Lisellska huset. Däremot var det fullt klart att han stod fast vid sina nazistiska och antisemitiska åsikter från 1930- och 1940-talet och hade hittat en ny hemvist i Sverigedemokraterna, där man tacksamt tog emot honom. Läs mer: Kristina Lindquist: SD:s framgångar handlar inte om att de har förändrats – utan om att Sverige har gjort det Sverigedemokraterna hade då en annan ledning än nu och nuvarande partiledaren Jimmie Åkesson hade ännu inte blivit medlem. Hur mycket som den politiska inriktningen har ändrats sedan partiets tidiga år är inte lika tydligt. Klart är dock att ingen systematisk uppgörelse med det förflutna har skett. Det gäller även Erik Walles: trots att fakta om honom sedan länge är kända, har historien svepts in i glömska. Det bredare sammanhanget som kopplar SD till nazismens judeförföljelser blir då också svårare att urskilja. Men faktum kvarstår att den alltjämt övertygade nazisten Erik Walles blev SD-medlem, samtidigt som han hade hand om ett register som skulle ha underlättat en snabb förintelse av Sveriges judar. Att detta är en viktig – och alltjämt aktuell – del av Sverigedemokraternas historia går inte att komma undan. Om det tas fram en vitbok om partiets historiska rötter, vilket dess nuvarande ledning har ställt i utsikt, måste berättelsen om Erik Walles och registret över Sveriges judar där ha sin självklara plats. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9520, "headline": "TV4:s vd: Vi har blundat för problemen", "summary": "Casten Almqvist, vd för TV4, bekräftar att de problem som Martin Timell orsakat har varit kända, men att programbolaget blundat för dem.", "article": "– Det är uppenbart att vi har varit med att bidra till det här. Det finns anledning att säga att vi har blundat för det, säger vd Casten Almqvist till sin egen kanal om de sexuella trakasserier som är temat för det pågående upproret Metoo. DN avslöjade på fredagen att Meter, produktionsbolaget bakom TV4:s flaggskepp ”Äntligen hemma”, krävt att få peta Martin Timell och kunde bekräfta att problemen med programledaren varit kända i många år. Casten Almqvist vill inte kommentera det. – Vårt fokus nu är att bara titta framåt, säger han. Almqvist säger att man för ett drygt år sedan tagit krafttag som gjorde sakerna bättre, men att det nu visar sig inte ha stämt. Läs mer: TV4 kände till uppgifterna i flera år – Det spiller över på oss i ledningen, det spiller över på vårt företag och vårt fina varumärke. TV4 står för motsatsen: alla människors lika värde, tolerans, medmänsklighet och allt det som vi kämpar för. Vår arbetsplats och våra program får sig en rejäl törn av en sådan här historia, varför vi tar det på så stort allvar, säger Casten Almqvist. Läs mer: Samtliga program med Martin Timell stoppas Martin Timell har, enligt en lång rad öppna och anonyma källor, i många år kränkt människor med sexistiska, rasistiska, homofoba eller allmänt mobbande uttalanden. Därtill anklagas han för att ha begått sexualbrott, bland annat för att ha blottat sig för en kollega på en gala och för att ha fört upp fingrar i en annan kollegas underliv framför arbetskamrater på en sommarfest. Läs mer: Kvinna vittnar om övergrepp av Martin Timell – Det finns anledning att påstå att vi har skyddat honom och det är i sådant fall helt oacceptabelt, men vi ska med en extern utredning ta reda på exakt vilka fel och brister vi har gjort oss skyldiga till, säger Casten Almqvist. – Det finns inget som pekar på att Martin Timell kommer att göra tv för TV4 igen. Hans kontrakt är en teknisk eller ekonomisk fråga och för mig är det här mycket större, att gå till botten med vad som kan vara ett beteende, men som förhoppningsvis är ett enskilt undantag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9529, "headline": "Alice Bah Kuhnke: ”Kultursfären är en arena för övergrepp”", "summary": "Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) efterlyser kraftiga åtgärder efter initiativet med Metoo-kampanjen. Hon beskriver kultursektorn som en ”arena” för övergrepp och menar att vittnesmålen är en ”käftsmäll” på rådande strukturer. – Jag delar de erfarenheter som många kvinnor i vårt land bär på. Att jag i alltifrån krogköer till under sena kvällar på bussar och tunnelbanan blivit ofredad, säger Alice Bah Kuhnke till DN.", "article": "Miljoner kvinnor världen över har de senaste dagarna delat med sig av sina personliga erfarenheter av sexuella trakasserier i samband med Metoo-initiativet. Kultursfären har stått i centrum med en lång rad avslöjanden, framför allt inom film- och mediebranschen. – Mätt i kraft, engagemang och genomslag är det här oerhört imponerande. Samtidigt är det bedrövligt att läsa och ta del av unga tjejers och kvinnors berättelser, säger Alice Bah Kuhnke till DN. Läs mer: ”Sexuella trakasserier är absolut en klassfråga” Hon beskriver sina känslor som delade. I första hand efterlyser nu ministern att kampen mot sexuella trakasserier mot kvinnor inte stannar av och att kampanjen också mynnar ut i reella åtgärder. – Vi ska arbeta för att vi ska träda in i ett paradigmskifte där vi på allvar tar oss an och bryter ned de strukturer som ger förutsättningar för övergrepp och trakasserier, och som samtidigt odlar en tystnadskultur. Metoo-kampanjen tog fart efter avslöjandena kring den amerikanska filmproducenten Harvey Weinstein. Fler än 50 kvinnor har vittnat om övergrepp de utsatts för av en Hollywoods mäktigaste män. Läs mer: Så stor är nätkampanjen #metoo: ”Uppenbart att kvinnor världen över fått nog” Alice Bah Kuhnke tror att kultursfären är ett område som har omfattande problem att hantera. – Det är en arena för övergrepp även om det också kommer vittnesmål från andra samhällssektorer. Vi är många makthavare som måste vara självkritiska. Ledare överallt måste se över sin kultur och arbetsmiljö men också på vilket sätt vi upprätthåller en tystnadskultur. – Det här är käftsmällen och kallduschen vi behövt få till. Nu är det dags att kliva ut ur kallduschen, våga se sanningen och påbörja ett enormt förändringsarbete. Det kommer att ta tid. Vi måste skriva en helt ny bok. Flera statsråd, däribland utrikesminister Margot Wallström (S) och jämställdhetsminister Åsa Regnér, har i samband med Metoo-kampanjen vittnat om trakasserier de tidigare utsatts för, både i privat- och arbetslivet. Alice Bah Kuhnke, som under flera år också arbetat inom mediebranschen, berättar att hon också varit utsatt. – Jag delar de erfarenheter som många kvinnor i vårt land bär på. Att jag i alltifrån krogköer till under sena kvällar på bussar och tunnelbanan blivit ofredad. – Jag har lyckligtvis inte varit utsatt för ytterligare övergrepp. Men det är inte acceptabelt att man inte ska känna sig trygg på offentliga platser utan att riskera att bli utsatt. Hur stor tror du att problematiken är inom kulturbranschen? – Jag tror att det är ett stort problem. Jag vet att det pågår många intensiva diskussioner inom kultursfären där man nu planerar för att säkerställa att den här kampanjen inte bara blir något man talar om. Vi måste också göra stora förändringar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9541, "headline": "Kritik mot pjäs om islamofobi", "summary": "Dramaten står fast vid att låta Amanj Aziz framträda i America Vera-Zavalas föreställning ”Muslim ban”. Men efter att hans medverkan kritiserats planeras nu ett samtal vid premiären, där fler röster ska få komma till tals.", "article": "Enligt uppgifter till DN övervägde Dramaten tidigare att byta ut Amanj Aziz, men efter ett extrainkallat möte har nationalscenen bestämt sig för att försvara hans medverkan. – Vi har gett America Vera-Zavala det här uppdraget att fortsätta sitt undersökande arbete som hon påbörjade förra året med ”Svenska hijabis” och som fokuserar på islamofobi. Vi tycker att det är en så viktig fråga att vi definitivt vill fortsätta med det. Det blir premiär för ”Muslim ban” i november som planerat, säger Helena Seth, programansvarig på Dramaten&. Efter kritiken har Dramaten dock gjort en programförändring, som syftar till att placera ”Muslim ban” i ett större sammanhang: – De starka reaktionerna har gjort att vi också kommer att arrangera ett samtal i samband med premiären, då även fler röster får komma till tals i frågan, säger Helena Seth. America Vera-Zavala beskriver ”Muslim ban”, döpt efter USA:s president Donald Trumps försök att införa reserestriktioner för muslimer till USA, som en performance lecture. – Jag vill ställa två män inför publiken, en som pratar om hur det är att bli utsatt för islamofobi och teoretiserar kring det. Och en annan som pratar om rasism och hur det är att vara utsatt för det, säger America Vera-Zavala till DN. Kritiken mot Amanj Aziz har bland annat handlat om en radiointervju för drygt sex år sedan. Aziz är också tidigare dömd för misshandel. Den 14 april 2011 försvarade Amanj Aziz i en intervju i Studio Ett, P1, att han och den organisation han då företrädde, Troende unga framtida förebilder (Tuff), bjudit in Bilal Philips till en konferens om islamofobi. Philips hade bland annat argumenterat för dödsstraff för homosexuella. Aziz menade att Philips åsikter i den frågan inte var ”relevanta” för Tuffs beslut att bjuda in honom. America Vera-Zavala tycker att det är Amanj Aziz som han är i dag som man ska döma föreställningen efter. Inte efter vad han sa 2011. På sin Facebooksida skriver hon att man självklart ska kunna ”kritisera Amanj för det han gjort i sitt liv, och självklart är jag inte överens med honom om allt han tycker. Men jag har gjort min research och jag är övertygad om att han varken är homofob, antisemit eller kvinnohatare. Han har tidigare i livet haft samröre med rörelser som i sin tur haft samröre med hatiska personer men ingenstans finns citat där Amanj själv uttryckt hat mot kvinnor, homosexuella eller judar.” Ser du något problem med att ha Amanj Aziz på scenen? – Jag vill inte ställa en extremist på scenen och det gör jag inte heller. Utan en muslimsk debattör och intellektuell som är mer formulerad och som inte är vem som helst, säger America Vera-Zavala. Finns det någon risk att det du vill säga går förlorat med tanke på den kritik som ditt val av Aziz har orsakat? – Jag förstår att frågan kan komma upp men jag ställer inte Aziz på scenen för att jag tycker som han gör. Jag håller inte med om allt. Det är givetvis inte fel att kritisera oss men det är en skillnad på det och att vilja stoppa föreställningen. Alla problem upphör inte bara för att man skulle slänga ut Aziz. Men jag tänker inte gå till Timbro för att fråga vilken muslim som jag ska ställa på scenen, säger America Vera-Zavala. Att Amanj Aziz ska ha en av rollerna i pjäsen kritiseras i en debattartikel på den marknadsliberala tankesmedjan Timbros webbplats där skribenten Sofie Löwenmark kallar honom för ”en extremist som flera gånger har spridit och försvarat homofoba, antisemitiska och kvinnoföraktande budskap”. Dramaten uppger att reaktionerna blev starka även förra året i samband med ”Svenska hijabis”, då fem unga kvinnor bar slöja på scen, men att deras förtroende för America Vera-Zavala är fortsatt stort. Hur ser ni på kritiken att Amanj Aziz skulle ha medverkat till att sprida homofoba budskap? – Vi tar ansvar för vad Amanj Aziz kommer att framföra här, på våra scener, och det är då i regi av America Vera-Zavala. Det är ett konstnärligt arbete och det finns ingen risk att han kommer att framföra några extrema eller odemokratiska åsikter, säger Helena Seth. DN har sökt Amanj Aziz men fått beskedet från Dramaten och America Vera-Zavala att det finns en överenskommelse med de medverkande att enbart regissören uttalar sig offentligt om projektet fram till premiären. Jag vill inte ställa en extremist på scenen och det gör jag inte heller. Utan en muslimsk debattör och intellektuell. America Vera-Zavala. ”Muslim ban” har premiär den 18 november. Föreställningen är en fortsättning på fjolårets pjäs ”Svenska hijabis”, som porträtterade svenska kvinnor som valt att bära slöja. Rollerna i ”Muslim ban” innehas av Amanj Aziz och rapparen Carlito. America Vera-Zavala är regissör. ”Performance lectures” är ett nytt format på Dramaten som ska förmedla kunskap med teaterns verktyg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9542, "headline": "Anställda vid Stockholms universitet trakasseras", "summary": "Medarbetare på Stockholms universitet och medlemmar i nätverket Jagärhär har utsatts för trakasserier, hat och till och med ett dödshot. Upprördheten på nätet har växt fram sedan universitetet avslutade samarbetet med en forskare.", "article": "Uppemot tio medarbetare på Stockholms universitet har de senaste dagarna fått utstå hat, grova trakasserier och kränkningar. Flera av dem har mottagit hot. Det säger Uno Fors, prefekt vid institutionen för data- och systemvetenskap, som själv uppger att han mottagit dödshot. – Det läggs ut hatbilder, personnummer, hemadresser och folk uppmanas att ”give them hell”. Man ringer hem till mig. Det har även hänt att barn svarat på dessa hotfulla samtal. Det är läskigt och vidrigt. Jag har aldrig varit med om något liknande, säger Uno Fors. Trakasserierna har kommit över telefon, mejl och i sociala medier. Minst två personer ska i dagarna göra polisanmälningar, uppger Fors, som själv överväger att göra samma sak. De kraftiga reaktionerna mot institutionen har tagit fart sedan man den 18 september avslutade en affiliering med en forskare. En affiliering är inte en anställning utan innebär en lösare anknytning, delvis med syfte att utvidga universitetets kontaktnät. Uno Fors berättar att samarbetet med forskaren pågått sedan i vintras, men att det inte gagnat vare sig forskaren eller universitet. – Jag har själv samarbetat med forskaren tidigare och det har gått bra. Men vi tycker inte att samarbetet den här gången lett till några bra saker. Nu sprids en rad felaktiga uppgifter på internet, alltifrån att forskaren avskedats till att personen ”avrättats” av oss. Det är helt absurt, säger Uno Fors. Forskaren är en flitig twittrare och vid flera tillfällen spridit propaganda. I september (både före och efter affilieringen avslutades) länkade personen flera gånger till sajten Gangrape Sweden, som samlat beskrivningar av ett stort antal gruppvåldtäkter. På sajten hängs flera personer också ut, däribland Kajsa Klein, som tidigare arbetat som timanställd lärare på Stockholms universitet. Hon blev i december förra året engagerad nätrörelsen Jagärhär, som är känd för sitt arbete med att motverka näthat. Klein har mellan maj och september fungerat som en av flera insläppsadminstratörer för Facebookgruppen. På sajten Gangrape Sweden påstås dock att Kajsa Klein utför ”kriminell svärmterror på nätet”. Det hävdas också felaktigt att Klein fortfarande är anställd vid Stockholms universitet och ger ”strategiskt stöd åt den kriminella organisation där extremvänsterns meningsmotståndare stängs ner i svärmangrepp”. DN har tidigare rapporterat om organiserade uthängningar på sajten av ett 30-tal medlemmar i Jagärhär (som totalt har nära 75 000 personer anslutna). Person- och kontaktuppgifter till medlemmar har publicerats på Gangrape Sweden, som används av ett stort antal webbplatser med nazistiskt och främlingsfientligt innehåll. När Stockholms universitet avslutade forskarens affiliering vändes sökljuset mot Jagärhär i allmänhet och Kajsa Klein i synnerhet. Nätverket och medieforskaren anklagas för att genom påtryckningar ha fått universitetet att avsluta affilieringen. – Uthängningen av mig har resulterat i både hot och trakasserier. Det är en del i en större kampanj mot Jagärhär och jag var förberedd på att det skulle komma i min väg. Men när det började handla om påståenden från en som det verkade SU-anknuten person om att jag var ledare för en hatorganisation och att jag ägnade mig åt att censurera folk på universitetet kändes det absurt, säger Kajsa Klein, som också gjort en polisanmälan. – Jag har aldrig haft någon kontakt med den här personen men folk försöker nu få det att framstå som att jag har förstört personens liv. Det är helt orimliga anklagelser från konspiratoriska sidor. Det känns hotfullt. Rapporter om den avslutade affilieringen på Stockholms universitet har spridits i främlingsfientliga, högerextrema och nazistiska kretsar, även internationellt. Uno Fors berättar att kollegor från andra länder hört av sig efter att de också mottagit hatmejl och kritiserats för sitt samarbete med forskare vid Stockholms universitet. – De kontaktas och det ifrågasätts varför de kan jobba med oss som ”avrättar människor”. Det leder till att vi som institution får problem. Tyvärr har dessa människor till viss del lyckats göra livet svårt för oss, säger Uno Fors. Var drar ni gränsen för vad anknutna forskare får sprida? – Alla mina anställda får uttrycka vad de vill men man ska inte göra sånt här med utgångspunkt från institutionen och i anslutning till vårt namn. Det är också nonsens att någon annan fått oss att ta det här beslutet. Vi påverkas aldrig av externa aktörer. Mina Dennert, grundare av Jagärhär, har tidigare berättat för DN att nätverket handlar om att motverka näthat genom att ge sig in i redan hatfulla kommentarsfält och sedan diskutera på ett trevligt och hövligt sätt utan att i sin tur sprida hat. Nätverket har dock kommit att kritiseras efter att ett tjugotal medlemmar gjort kommentarer på en brottsdömd persons Facebooksida. I sina kommentarer ifrågasatte de offret och domen, samt stöttade den dömde. Ledningen för Jagärhär har tagit tydligt avstånd från agerandet och uppger att dessa medlemmar uteslutits. Efter händelsen har dock näthatet mot ledningen eskalerat, vittnade Mina Dennert i en debattartikel i Aftonbladet (14/10). – Vi vill inte ha medlemmar som motverkar själva syftet med Jagärhär. Allt det som händer nu är tecken på det hårda samtalsklimatet i Sverige är, och det är fruktansvärt att det ska få sådana konsekvenser. Det är inte bara politiker och journalister som är utsatta, utan även forskare och helt vanliga människor. Många försöker skrämma och tysta, säger Kajsa Klein. DN har upprepade gånger sökt forskaren. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9547, "headline": "Kvinna vittnar om övergrepp av folkkär TV4-programledare", "summary": "En redaktörsassistent på ett populärt tv-program larmade produktionsbolaget Meter och TV4 om att en folkkär programledare förgripit sig på henne sexuellt under en avslutningsfest. Kvinnan berättar på torsdagen att ingen tog hennes vittnesmål på allvar. I stället fick hon höra att ”saker lätt kan missförstås när alkohol är inblandat”. Sedan fick hon en löneförhöjning. Den tidigare exekutiva producenten Frida Olsson, som försökte reda ut anklagelserna för ett drygt år sedan, säger till DN att hon stoppades av TV4.", "article": "För två år sedan vittnade flera anställda på produktionen bakom ett populärt TV4-program om en arbetsmiljö präglad av maktmissbruk och trakasserier. Medarbetare som jobbat länge med programmet berättade att produktionen helt styrdes av programledaren, en folkkär profil, som bland annat ska ha använt nedlåtande ord om sina kolleger och kallats ”mobbare”. Frida Olsson, då exekutiv producent på TV4, berättar att hon bestämde sig för att reda ut vad som låg bakom den destruktiva kulturen på redaktionen. Olsson hade själv hört programledaren kalla kvinnliga kolleger för ”lögnaktig hora” och fitta. I samband med den egeninitierade utredningen kom Frida Olsson i kontakt med kvinnor som vittnade om sexuella övergrepp från programledarens sida. DN har träffat en av dem. Hon vill vara anonym, men berättar att hon 2008 arbetade som produktionsassistent på programmet. – Jag var 24 år då. Under en sommarfest strax innan midsommar badade vi i en vedeldad badtunna på programledarens lantställe i skärgården. Jag hade rest mig upp och när jag skulle sätta mig igen kände jag att han stoppade in sin hand under mina bikinitrosor och förde upp fingrar i mitt underliv. Han höll fast mig med den andra handen, men till slut lyckades jag slita mig loss. Flera personer såg vad som hände och det blev väldigt orolig stämning. Jag och min dåvarande sambo, som också var där, kördes tillbaka till fastlandet tio minuter senare. DN har talat med flera vittnen till incidenten som bekräftar kvinnans berättelse. Dagen efter händelsen, berättar kvinnan, sökte programledaren upp henne på inspelningsplatsen. – Han sa att jag skulle tänka mig för om jag ville ha en fortsatt karriär inom tv-branschen. Den då 24-åriga produktionsassistenten kallades också in till produktionsbolaget Meters dåvarande vd, Anna Rydin. – Jag trodde att hon skulle hjälpa mig, i stället fick jag bara höra ursäkter om att ”saker lätt kan missförstås när alkohol är inblandat”. Jag trodde att de skulle ge mig stöd. I stället fick jag en löneförhöjning. Jag tolkade det som ett sätt att köpa min tystnad. Kvinnan, som i dag inte längre arbetar inom tv-branschen, ångrar att hon inte polisanmälde programledaren. Hon säger att hon inte vågade riskera sitt jobb och sin framtida karriär. Anna Rydin, då vd på Meter, skriver i ett mejl till DN att hon blir bedrövad och uppriktigt ledsen när hon får höra kvinnans berättelse och tar till sig av kritiken som riktas mot produktionsbolaget. ”Det är länge sedan, nästan 10 år, men mitt minne har varit att vi agerade utefter medarbetarens önskan och behov i situationen. Har situationen uppfattats av medarbetaren på ett annat sätt så är det ju den känslan personen bär med sig, vilket är djupt olyckligt. Jag är uppriktigt ledsen att vi inte lyckats stödja och hjälpa henne. Fanns det minsta tvivel om önskemål om professionellt stöd borde vi självklart agerat och erbjudit det.” Hur vill du kommentera vittnesmål om att Meter, där du var vd vid tillfället, inte tog uppgifter om sexuella övergrepp och trakasserier på allvar? ”Jag blir bedrövad och uppriktigt ledsen när jag hör detta. Finns den minsta känsla hos medarbetaren att så var fallet så brast vi.” Stämmer det att den kvinnliga medarbetare fick en löneförhöjning? ”Det är som sagt länge sedan händelsen inträffade och svårt att minnas alla detaljer. Jag känner inte igen att det ska ha utgått några avvikande löneförhöjningar som en direkt följd av situationen. Meter kan heller inte se det när de backar i sina böcker från tidpunkten.” Hade du agerat annorlunda i dag? ”Ja, jag hade agerat mer kraftfullt i dag. Händelsen hade definitivt utretts och följts upp mycket noggrannare. Det finns en större medvetenhet och kunskap kring frågorna i dag.” I samband med metoo-kampanjen har spelexperten Paula Fenjima Manrique som i dag är kopplad till TV4 berättat om hur samma programledare tafsat på henne när hon jobbade med inspelningarna av ett annat tv-program på TV4 som den välkände profilen ledde. I ett inlägg på Instagram skriver hon: Han greppade tag om min rumpa när vi stod bredvid varandra under frukosten i green room. Hela tre gånger gjorde han det under två helger tills jag slutade käka frukost där helt enkelt. Paula Fenjima Manrique skriver till DN: ”Har fajtats med om jag skulle skriva något eller inte de senaste dagarna men beslöt till slut att publicera det. Det var väldigt länge sedan och även om det kändes obekvämt och konstigt är det inget som berör mig i dag. Inte mer än irritationen över att han tog sig rätten att tafsa på mig. Den insikten har kommit på senare år då jag har slutat normalisera sådant beteende”. Den tidigare exekutiva producenten Frida Olsson säger till DN att hon försökt förmå TV4 att inleda en internutredning gällande anklagelserna om sexuella övergrepp. Efter flera turer fram och tillbaka fick hon veta att kanalen inte tänkte agera. – De sa att det inte fanns någon polisanmälan och att TV4 kunde riskera att bli anmälda för förtal. De sa att programledaren fått ”en tillsägelse”. I stället initierades en officiell utredning om den dåliga kulturen och jargongen på programmet som han jobbade på av produktionsbolaget Meter. Men ingenting handlade om anklagelserna om sexuella övergrepp, säger Frida Olsson. Hon är upprörd över att TV4, som ska stå för alla människors lika värde och ta avstånd från alla former av trakasserier, lät bli att ta anklagelserna på allvar. – Men jag är besviken på mig själv också, att jag inte stod på mig mer. Jag bär ett ansvar för tysthetskulturen. Varför tror du att TV4 inte tog anklagelserna på större allvar? – Programmets varumärke står och faller med hans medverkan. Pengar är viktigare än något annat, så tolkar jag det. I mars förra året sökte Anna Rastner, programchef på TV4, upp kvinnan som anklagat programledaren för övergreppet i badtunnan. Mötet pågick i två timmar. Den före detta produktionsassistenten säger att hon fick en positiv känsla efter mötet. Hon trodde att TV4 skulle ta tag i saken. – Jag skickade själv ett sms till slut. Tio dagar senare fick jag ett kort svar där det stod att det fanns en plan framåt som skulle bidra till positiva förändringar. Det var allt. DN har vid flertalet tillfällen sökt programledaren och Anna Rastner. Läs mer: Maria Schottenius: När kvinnorna på Aftonbladet fick nog av tafsandet ", "article_category": "culture"}
{"id": 9554, "headline": "Flera kända män anklagas för övergrepp", "summary": "Flera svenska medieprofiler anklagas för sexövergrepp i och med uppropet #metoo. Aftonbladet utreder anklagelser mot en medarbetare. I sociala medier kommer nu ytterligare vittnesmål om olika kända män, bland annat en känd TV4-profil.", "article": "Efter avslöjandet i USA om filmproducenten Harvey Weinstein skapades uppropet #metoo i sociala medier. Kvinnor över hela världen vittnar om hur de har utsatts för övergrepp och sexuella trakasserier. I Sverige har anklagelser bland annat riktats mot flera kända män på olika medieföretag. På måndagen skrev en kvinnlig medieprofil ett inlägg på Instagram där hon riktade anklagelser mot en av tidningen Aftonbladets medarbetare. Enligt kvinnan drogades och våldtogs hon av mannen för elva år sedan. Händelsen utreddes av polisen 2012 men utredningen lades ned i brist på bevis. Advokat Elisabeth Massi Fritz bekräftar för DN att kvinnan har hört av sig till henne. – Jag bedömer hennes uppgifter som både trovärdiga och detaljerade. Hon gjorde dessutom en polisanmälan för flera år sedan. Förundersökning inleddes och lades ned. Brott kunde ej styrkas och ärligt talat är jag lite förvånad över det beslutet med tanke på att det verkar finnas en viss stödbevisning. Jag kommer att granska hennes fall. Massi Fritz säger att det är flera andra personer som har hört av sig till henne i och med #metoo-uppropet. Hon kan inte berätta hur många det rör sig om i dagsläget, men enligt uppgift till DN har ett flertal personer riktat anklagelser mot Aftonbladetmedarbetaren. Bland annat har ytterligare en kvinna i sociala medier berättat att hon har utsatts för ett våldtäktsförsök av mannen. Två andra kvinnor säger att han har gjort närmanden mot dem, när de själva var 14 respektive 16 år. – Även om du utsattes för flera år sedan kan det vara så att brottet du har utsatts för inte har preskriberats. Det kan finnas möjligheter till en upprättelse även rent juridiskt. Många offer känner inte till att en sexuell handling faktiskt med dagens lagstiftning kan vara en våldtäkt, säger Elisabeth Massi Fritz. Aftonbladet utreder nu uppgifterna mot medarbetaren, uppger chefredaktören Sofia Olsson Olsén för DN. ”Vi har startat en utredning inom ramen för personalärende”, skriver hon i ett sms. Senare på onsdagskvällen meddelade Sofia Olsson Olsén att den utpekade medarbetaren i samråd med företaget tar en timeout ”tills vidare”. En känd TV4-profil har också pekats ut som en ”mobbare” som återkommande använder sexistiska, rasistiska och homofobiska tillmälen mot sina medarbetare. Expressen rapporterade att TV4 under onsdagen satt i extrainkallade krismöten på grund av situationen och har också talat med personer som har varit med i TV4-profilens produktioner och som vittnar om en sexistisk kultur på grund av honom. En kvinna hävdar också att han ska ha tafsat på henne. Anna Rastner, programchef på TV4, bekräftar att det har förekommit intern kritik i samband med produktionen. ”Det var för ungefär två år sedan, under slutet 2015, som det riktades kritik mot arbetsförhållandena inom produktionen. Vilket vi tog på stort allvar. Tillsammans med produktionsbolaget Meter gjordes då en utredning för att komma till rätta med eventuella missförhållanden. Där framkom att det fanns ett antal arbetsmiljöproblem, och som en följd av det vidtogs flera åtgärder och förändringar”, skriver hon i ett mejl till DN. En av dem som hamnat i händelsernas centrum under det pågående uppropet i Sverige är Instagramprofilen Tora Rydelius. På sitt konto på Instagram publicerar hon flera anonyma vittnesmål från kvinnor som säger att de har utsatts för övergrepp utförda av kända män. – Det är kanske hundra personer som har hört av sig till mig. De berättar om sexuella trakasserier och våldtäkter. Flera av dem berättar om samma personer, säger hon. Många av dem som hör av sig är rädda för att bli misstrodda eftersom de pekar ut offentliga personer med makt, säger Tora Rydelius. – Det känns som en självklarhet att publicera, det visar svart på vitt hur vanligt det här är. Det finns en stor frustration i att man känner att man måste lägga ut det på internet för att en domstol inte skyddar en. Hon hoppas att publiceringarna ska leda till att fler män förstår hur stort problemet är, och att de själva tar ansvar för att förhindra och förebygga sexuella övergrepp. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har fått många frågor om hur tidningen arbetar med uppgifterna om svenska medieprofiler. – Flera av de uppgifter som fått spridning i sociala medier de senaste dagarna har ett stort allmänintresse, om de är sanna. Det vi har ägnat oss åt sedan anklagelserna blev kända är att självständigt och med hjälp av så många förstahandskällor som möjligt försöka bedöma trovärdigheten i uppgifterna. Det är helt nödvändigt för oss, vi kan inte utan vidare publicera rykten eller anklagelser som framförs i sociala medier, oavsett vilka makthavare det handlar om. Ribban för namngivning ligger högt när det saknas en rättslig prövning eller när vi själva inte kunnat säkerställa vad som har inträffat, säger Peter Wolodarski. – Vi fortsätter att göra ett omfattande journalistiskt arbete kring detta och fattar löpande publiceringsbeslut beroende på vilka uppgifter vi får fram och lyckas verifiera. Den 5 oktober publicerar New York Times vittnesmål från kvinnor i Hollywood som trakasserats av Hollywoodproducenten Harvey Weinstein. Avslöjandet följs under de följande tio dagarna av en lång rad nya vittnesmål. Polis i USA och Storbritannien börjar nysta i flera fall. Weinstein sparkas under de här dagarna från sitt eget företag, utesluts från Baftaakademien och Oscarsakademien och hans fru ansöker om skilsmässa. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9558, "headline": "Anklagelser riktas mot känd TV4-profil", "summary": "En TV4-profil utreds efter sexistiska anklagelser. Tv-kanalens ledning har haft ett extrainsatt möte, berättar programchefen Anna Rastner för DN.", "article": "En av TV4:s mest kända profiler pekas på sociala medier för att ha använt sexistiska tillmälen mot sina medarbetare. Under onsdagen satt tv-kanalens ledning i ett extrainsatt möte efter anklagelserna, berättar TV4:s programchef Anna Rastner i ett mejl till DN. Hon bekräftar också att det även tidigare har förekommit intern kritik i samband med produktionen. ”Det var för ungefär två år sedan, under slutet 2015, som det riktades kritik mot arbetsförhållandena inom produktionen. Vilket vi tog på stort allvar. Tillsammans med produktionsbolaget Meter gjordes då en utredning för att komma tillrätta med eventuella missförhållanden. Där framkom att det fanns ett antal arbetsmiljöproblem, och som en följd av det vidtogs flera åtgärder och förändringar”, skriver hon i ett mejl till DN. Läs mer: Medarbetare på Aftonbladet tar timeout efter anklagelser Anna Rastner vill dock inte gå in på några detaljer om vilka åtgärder som genomfördes efter utredningen. ”Det resulterade i en intern handlingsplan som rörde medarbetarna där. Exakt vilka åtgärder som det ledde till är en intern angelägenhet för de medarbetarna”, skriver hon till DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9562, "headline": "Medarbetare på Aftonbladet tar timeout efter anklagelser", "summary": "Svenska medieprofiler anklagas för sexövergrepp i och med uppropet #MeToo. På onsdagskvällen kom beskedet att en medarbetare på Aftonbladet som anklagats för övergrepp tar timeout under utredningen. På sociala medier kommer nu fler vittnesmål om olika kända män. – Det är kanske hundra personer som hört av sig till mig. De berättar om sexuella trakasserier och våldtäkter, säger instagramprofilen Tora Rydelius, som publicerar anonyma vittnesmål från utsatta kvinnor.", "article": "Efter avslöjandet i USA om filmproducenten Harvey Weinstein skapades uppropet #MeToo på sociala medier. Kvinnor över hela världen vittnar om hur de utsatts för övergrepp och sexuella trakasserier. I Sverige har anklagelser bland annat riktats mot flera kända män på olika medieföretag. På måndagen skrev en kvinnlig medieprofil ett inlägg på instagram där hon riktade anklagelser mot en medarbetare på tidningen Aftonbladet. Enligt kvinnan drogades och våldtogs hon av mannen för elva år sedan. Händelsen utreddes av polisen 2012 men utredningen lades ned i brist på bevis. Advokat Elisabeth Massi Fritz bekräftar för DN att kvinnan har hört av sig till henne. – Jag bedömer hennes uppgifter som både trovärdiga och detaljerade. Hon gjorde dessutom en polisanmälan för flera år sedan. Förundersökning inleddes och lades ned. Brott kunde ej styrkas och ärligt talat är jag lite förvånad över det beslutet med tanke på att det verkar finnas en viss stödbevisning. Jag kommer granska hennes fall. Massi Fritz säger att det är flera andra personer som har hört av sig till henne i och med #metoo-uppropet. Hon kan inte berätta hur många personer det rör sig om i dagsläget, men enligt uppgift till DN har ett flertal personer riktat anklagelser mot Aftonbladet-medarbetaren. Bland annat har ytterligare en kvinna i sociala medier berättat att hon har utsatts för ett våldtäktsförsök av mannen. Två andra kvinnor säger att han har gjort närmanden mot dem, när de själva var 14 respektive 16 år. - Även om du utsattes för flera år sedan kan det innebära att brottet du har utsatts för inte har preskriberats. Det kan finnas möjligheter till en upprättelse även rent juridiskt. Många offer känner inte till att en sexuell handling faktiskt med dagens lagstiftning kan vara en våldtäkt, säger Elisabeth Massi Fritz. På onsdagskvällen skrev chefredaktören Sofia Olsson Olsén att medarbetaren tar timeout så länge tidningens egna utredning pågår. Tidningen har anlitat en extern och oberoende utredare som är expert på sexualbrott. ”Till de kvinnor som fört fram anklagelser mot vår medarbetare vill jag säga: Tro inte att vi misstror er. Vi har hört vad ni sagt och vi kommer att göra vårt yttersta för att få fram sanningen”, skriver chefredaktören. \"Vi måste så långt det går försöka utreda vad som påstås ha hänt – och så balansakten med det självklara: Aftonbladet har nolltolerans mot sexuella trakasserier och övergrepp. Den som inte skriver under på det kan inte jobba på Aftonbladet\", skriver Sofia Olsson Olsén i en kolumn. En av dem som hamnat i händelsernas centrum under det pågående uppropet i Sverige är Instagramprofilen Tora Rydelius. På sitt konto på Instagram publicerar hon flera anonyma vittnesmål från kvinnor som säger att de har utsatts för övergrepp utförda av kända män. – Det är kanske hundra personer som hört av sig till mig. De berättar om sexuella trakasserier och våldtäkter. Flera av dem berättar om samma personer, säger hon. Många av dem som hör av sig till henne är rädda för att bli misstrodda eftersom de pekar ut offentliga personer med makt, säger Tora Rydelius. – Det känns som en självklarhet att publicera, det visar svart på vitt hur vanligt det här är. Det finns en stor frustration att man känner att man måste lägga ut det på internet för att en domstol inte skyddar en. Hon hoppas att publiceringarna ska leda till att fler män förstår hur stort problemet är, och att de själva tar ansvar för att förhindra och förebygga sexuella övergrepp. Aftonbladet utreder nu uppgifterna mot medarbetaren, uppger chefredaktören Sofia Olsson Olsén för DN. “Vi har startat en utredning inom ramen för personalärende”, skriver hon i ett sms. I övrigt vill hon inte kommentera uppgifterna eller hur tidningen agerar. “Hur vi hanterar personalärenden är inget jag kommunicerar externt.” Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski har fått många frågor om hur tidningen arbetar med uppgifterna om svenska medieprofiler. – Flera av de uppgifter som fått spridning i sociala medier de senaste dagarna har ett stort allmänintresse, om de är sanna. Det vi ägnat oss åt sedan anklagelserna blev kända är att självständigt och med hjälp av så många förstahandskällor som möjligt försöka bedöma trovärdigheten i uppgifterna. Det är helt nödvändigt för oss, vi kan inte utan vidare publicera rykten eller anklagelser som framförs i sociala medier, oavsett vilka makthavare det handlar om. Ribban för namngivning ligger högt när det saknas en rättslig prövning eller när vi själva inte kunnat säkerställa vad som har inträffat, säger DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. – Vi fortsätter att göra ett omfattande journalistiskt arbete kring detta och fattar löpande publiceringsbeslut beroende på vilka uppgifter vi får fram och lyckas verifiera. Läs mer: Många anklagelser om sexövergrepp – men vad får man egentligen säga om andra? ", "article_category": "culture"}
{"id": 9563, "headline": "Franskt magasin anklagas för att glorifiera kvinnomördare", "summary": "Ett ledande franskt musikmagasin har mött kritik för att på omslaget ha placerat rockstjärnan Bertrand Cantat, som 2003 mördade sin flickvän, skådespelaren Marie Trintignant. I tisdags svarade de på kritiken.", "article": "Det prestigefyllda franska kulturmagasinet Les Inrockuptibles pryddes på sitt senaste omslag av Bertrand Cantat, före detta frontfigur i Noir Desir. Publiceringen mötte stark kritik i hemlandet, då han under ett hotellbråk i Litauen 2003 mördade sin flickvän, skådespelaren Marie Trintignant. Cantat slog henne med nitton slag tills hon hamnade i koma, och väntade sedan flera timmar med att slå larm. Trintignant dog några dagar senare och Cantat dömdes till åtta års fängelse, men släpptes efter fyra. På Twitter skrev jämställdhetsminister Marlène Chiappa: – Till vilket syfte ska vi behöva tolerera publicitet för mannen som mördade Marie Trintignant med knytnävarna? Franska Elle svarade med att hedra Marie Trintignant med texten ”I Maries namn”. ”Hennes ansikte är ett med alla kvinnliga offer för mäns våld. Det är ansiktet på de 123 kvinnor som mördades av sina makar förra året\", skriver tidningen. I tisdags besvarade magasinet kritiken i ett uttalande. ”Det lidande som omslaget har orsakat har rört oss djupt”, skriver de och menar att publiceringen var \"diskutabel\". Den hade motiverats med att de även ställt svåra frågor, som: ”Har Cantat rätt till ett offentligt liv efter att ha dödat Marie Trintignant med sina knytnävar?” Cantat har efter frigivningen långsamt återvänt till musikkarriären och släppte i år en ny singel. En liknande debatt har uppstått vid tidigare utgivningar. Intervjuns författare menar att alla har rätt att känna sig förnärmade, men påpekar också att Cantat tjänat sitt straff och att rättsväsendet bygger på möjligheten att sona brott: – Amor fati, hos Nietzsche, bestod i att älska sitt öde, eller åtminstone acceptera det, oavsett dess pris, dess helvete. I sin ursäkt hänvisar tidningen även till kampanjen #metoo, som låter kvinnor offentligt vittna om upplevelser av sexuella trakasserier. Debatten om sexuellt våld i filmbranschen har enligt tidningen påmint dem om ”ett system av patriarkalt förtryck som inte längre är önskvärt i samhället”. I Frankrike använder kvinnor bland annat taggen #balancetonporc (”avslöja mansgrisen”) för att berätta om sexuella trakasserier på arbetsplatsen, vilket drabbar var femte fransk kvinna. I söndags meddelade president Emmanuel Macron att han planerar frånta Harvey Weinstein den franska hederslegionens utmärkelse, och dagen därpå berättade Marlène Chiappa att nya lagar planeras för att förhindra mäns våld mot kvinnor. – Idén är att samhället i sin helhet omdefinierar vad som är acceptabelt och inte, sade hon till tidningen La Croix. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9572, "headline": "Därför tar kraften i #metoo över sociala medier", "summary": "Med hashtagen #metoo fylls sociala medier av vittnesmål från kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier. Men vilken betydelse har kampanjer som #metoo? ”Det här känns extremt stort”, säger Sofia Mirjamsdotter, som var med och startade prisbelönade #prataomdet.", "article": "Initiativet till nätkampanjen #metoo togs av den amerikanska skådespelaren Alyssa Milano. Hennes inlägg på söndagskvällen har fått ett enormt gensvar. Tusentals och åter tusentals skriver orden i statusfält och kommentarer på Twitter, Instagram och Facebook. Kampanjen handlar i korthet om att uppmärksamma omfattningen av problemet med sexuella trakasserier mot kvinnor. Uppmaningen lanserades i spåren av att filmproducenten Harvey Weinstein anklagats för en rad fall av sexuella trakasserier och våldtäkt. Frida Boisen, digital chef på Bonnier tidskrifter och sociala medier-expert, beskriver genomslaget som ett \"jättevrål\". – Vi är säkert uppe i miljoner människor som delat detta. Det har aldrig varit tydligare hur gigantiskt problemet med sexuella trakasserier mot kvinnor är. Det är en kultur. Sociala medier kan bidra till att ge röst åt kvinnor och visa att det är något vi måste förändra, säger Frida Boisen till DN. Läs mer: Här är kvinnorna som anklagat Harvey Weinstein för sexuella övergrepp Hur tar man till vara på kraften i denna mobilisering? – Alla kan ta chansen. Du och jag, varenda förälder, lärare, politiker, kompis, pappa, bror och syster kan börja prata om det här och diskutera hur det kan förändras. Alla måste ställa sig frågan vad de kan göra för att inte ytterligare en generation ska växa upp och inte respektera varandra. #Metoo har spridits i en betydligt större omfattning än flera av de liknande nationella och internationella kampanjer som föregått den. Kampanjen #prataomdet, som startade i Sverige 2010, belönades flera gånger, bland annat med Stora Journalistpriset i klassen Årets förnyare. Ledarskribenten Sofia Mirjamdotter, som var med och skapade #prataomdet, säger att den kampanjen öppnade flera dammluckor för att berätta om övergrepp man varit med om. – Då hade vi inte sett något liknande, och senare har man med jämna mellanrum börjat prata om övergreppen. Men det som händer just nu känns extremt stort jämfört med tidigare, säger Sofia Mirjamsdotter och fortsätter: – Det är jättebra att enskilda vågar berätta och att det tas upp i medier. Men jag tror tyvärr att det inte räcker. Om vi ser på hur världsläget och samhället ser ut måste det här upprepas igen och igen och igen innan vi får en verklig förändring i hur män beter sig. Läs mer: Helena Bergström: Det kokar nu, efter Weinstein Kriminologen Nina Rung uppger att hon det senaste dygnet tagit emot flera mejl och samtal från unga kvinnor som nu också vågat anmäla övergrepp de utsatts för. Hon tror att kampanjer som #metoo dels kan synliggöra problemet, dels förflytta skamkänslorna dit de hör hemma. – Många kvinnor som varit utsatta har länge hållit tyst och upplevt sig själva vara en del av skammen. Tystnaden är förövarens bästa vän och maktfaktorer används för att behålla den, säger Nina Rung. Läs mer: Detta har hänt i fallet Harvey Weinstein och övergreppsanklagelserna På kort sikt tror hon att många som utsatts kan bli stärkta av känslan av att de inte är ensamma. På längre sikt hoppas hon att fler kan få hjälp att bearbeta sina erfarenheter, samtidigt som förövarna själva också vågar öppna upp och berätta. – Män som utsatt kvinnor borde också vara med i kampanjen och börja prata om det från deras perspektiv. Det här handlar om ett stort spann av trakasserier, från sexistiska kommentarer till övergrepp med direkt uppsåt. Ofta är det inte ett monster som ligger bakom. Det kan vara en brorsa, en vän eller vem som helst, säger Nina Rung. I svallvågorna till #metoo har flera också uppgett namn på män som påstås ha begått övergrepp. Frida Boisen ser flera risker med detta och vill att människor ska vara förnuftiga med namnpubliceringar. – Vi ska genomföra kampanjen och driva en samhällsförändring. Men sociala medier ska inte användas som en skampåle där människor som inte är dömda för brott hängs ut. Barn på skolgårdar ska inte hånas för vad deras fäder påstås ha gjort. Men om människor har förnuft i sina berättelser är detta en väldigt bra väg framåt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9581, "headline": "Lars von Trier svarar Björk: ”Jag har inte gjort det”", "summary": "Artisten och konstnären Björk skriver på Facebook att hon utsatts för sexuellt trakasserier av en dansk filmregissör. Anklagelserna pekar mot Lars von Trier, som nekar till dem. ”Men att vi var bittra fiender är ett faktum”, säger han till Jyllands-Posten.", "article": "Björks uttalande, som publicerats på Facebook, kommer i ljuset av de mångtaliga öppna anklagelser och anmälningar som riktats mot filmproducenten Harvey Weinstein. Björk skriver att hon inspirerats av de kvinnor som vågat vittna om övergreppen och att hon därför själv vill berätta om sina erfarenheter inom filmbranschen och med den danska filmregissören. ”Det gick upp för mig att det är en universell sak att en filmregissör kan beröra och trakassera sina skådespelerskor som det passar honom själv, och att filmvärlden tillåter det”, skriver Björk, som också skriver att sexuella trakasserier var regissörens ”norm” och att han skyddades av sina medarbetare. Björk skriver att regissören, efter att hon nekat till inviter, återkommande ”straffade” henne och skapade en bild där hon utmålades som svår. ”På grund av min styrka hade varken mitt team eller jag själv något att förlora på att släppa ambitionerna i skådespelarvärlden. Jag lämnade den och återhämtade mig efter ett år”, skriver Björk. Hennes inlägg har uppmärksammats världen över. Björk nämner inte namnet på regissören men hon har enbart haft huvudrollen i en film – Lars von Triers ”Dancer in the dark”. Redan inför premiären våren 2000 var deras ansträngda relation vida känd. Snart efter att Björk belönats med priset som bästa kvinnliga huvudroll i Cannes samma år förklarade hon att hon aldrig mer skulle arbeta med film. I en intervju med The Independent har hon sagt: \"Lars har ett sätt att kasta bensin på din själ och elda upp den. Kvar finns bara askan.\" Lars von Trier sade till samma tidning att han bara ångrar en sak: \"Att jag inte var elakare.\" Han har också sagt att Björk ofta var sen, uteblev flera dagar för att hon inte kände för att spela in just då, och krävde att filmens slut skulle skrivas om. Under måndagen pratade Jyllands-Posten med regissören, som förnekar anklagelserna. – Det har inte hänt. Men att vi var bittra fiender är ett faktum. I gengäld levererade hon en av de största skådespelarprestationerna någonsin i mina filmer. Han säger också att allt är känt sedan tidigare, och att Björk inte gjort annat än att beklaga sig över honom sedan dess. – Gå tillbaka och titta på informationen som kom ut då. Det var en stor konflikt. Jag har inte gjort det. Jyllands-Posten har också pratat med Peter Aalbæk Jensen, som grundade produktionsbolaget Zentropa tillsammans med von Trier. – Så som jag minns det var vi själva offer. Den kvinnan var starkare än både Lars von Trier, mig och vårt företag tillsammans. Hon dikterade allt och var på väg att stänga ned en film för 100 miljoner kronor, säger Peter Aalbæk Jensen. Han menar samtidigt att det, efter att anklagelserna mot Weinstein blivit kända, gått mode i att anklaga mäktiga män i filmbranschen för trakasserier. – Men det är i sin ordning. Det ska kunna sägas, och man ska kunna bli motsagd. Det är en häxjakt som pågår för stunden och det är alltid klokt att ta ett steg tillbaka, säger Peter Aalbæk Jensen till Jyllands-Posten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9584, "headline": "Ed Sheeran bröt armen efter att ha blivit påkörd", "summary": "Artisten Ed Sheeran skadade armarna efter att ha blivit påkörd under en cykeltur i centrala London. Flera kommande spelningar är i farozonen.", "article": "Den brittiska gitarristen och sångaren skadade armarna svårt efter påkörningen i centrala London. Enligt uppgifter till brittisk press, däribland BBC, har Sheeran brutit ena armen bruten och han fördes till sjukhus. ”Jag har varit inblandad i en cykelolycka och inväntar för närvarande rådgivning från läkare\", skriver Ed Sheeran på Instagram och uppger samtidigt att skadorna kan påverka flera kommande spelningar. Olyckan inträffade under en paus i Sheerans världsturné och det är osäkert huruvida han kan stå på scen den 22 oktober i Taiwan då turnén ska återupptas. Flera konserter i Japan och Sydkorea är också inplanerade under nästa vecka. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9592, "headline": "Woody Allen ”tycker synd” om Harvey Weinstein", "summary": "I en intervju med BBC säger Woody Allen att han ”tycker synd” om producenten Harvey Weinstein, som anklagas av mer än 30 kvinnor för våldtäkt och sexuella trakasserier i en skandal som skakar Hollywood.", "article": "Senast i morse gick ytterligare en kvinnlig skådespelare ut och anklagade Harvey Weinstein för att ha våldtagit henne, vilket gör henne till den femte kvinnan som beskyller honom för det. I går beslutade Oscarsstyrelsen att utesluta den amerikanske producenten. Den amerikanske stjärnregissören Woody Allen sade i en intervju med BBC att han tycker att anklagelserna är sorgliga och att han tycker synd om både kvinnorna och Harvey Weinstein. – Hela Harvey Weinstein-grejen är väldigt sorglig för alla inblandade. Tragisk för de stackars kvinnorna och synd för Harvey vars liv är så tilltrasslat, sade Woody Allen till den brittiska public service-kanalen. Läs mer: Här är kvinnorna som anklagar Harvey Weinstein för sexuella övergrepp 78-årige Woody Allen är själv anklagad för att ha våldtagit sin egen adoptivdotter Dylan Farrow när hon var ett barn, vilket Allen förnekar. Dylan Farrow menar att Woody Allen skulle ha tagit med henne upp på vinden i hans exfru Mia Farrows hus i Connecticut och sedan våldtagit henne. Woody Allens egen son Ronan Farrow var en av dem som avslöjade flera våldtäktsmisstankar mot Harvey Weinstein i ett reportage i The New Yorker. Det var dock The New York Times som var först med att rapportera om det. Harvey Weinsteins sexuella trakasserier av över ett 30-tal kvinnor ska ha pågått under en 30-årsperiod. Läs mer: Meryl Streep om Harvey Weinstein: ”Kvinnorna som talar ut är våra hjältar” Weinstein och Allen har samarbetat vid flera filmproduktioner, men den sistnämnde menar att han aldrig hört talas om några trakasserianklagelser mot Weinstein. – Ingen berättade för mig om dessa mardrömhistorier på något seriöst sätt. Och de hade de inte heller gjort för man är inte intresserad. Man är intresserad av att producera sin film, säger Woody Allen till BBC. – Men man hör miljoner sådana här anklagelser. Vissa visar sig vara sanna men de flesta är bara berättelser om den ena eller andra skådespelaren. Vidare sade Woody Allen att han hoppas att avslöjandena om Harvey Weinstein leder till en förbättring men att det inte blir till en häxjakt på män. – Man vill inte att det här ska leda till en häxjaktsatmosfär, en Salematmosfär, där varenda snubbe på ett kontor som blinkar flörtigt till en kvinna måste ringa en advokat för att försvara sig, sade han till den brittiska public service-kanalen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9603, "headline": "Margaret Atwood: Vi är närmare 1930-talet än någonsin sedan dess", "summary": "Den kanadensiska författaren Margaret Atwood, känd för bland annat boken The handmaid's tale, anser att världen håller på att bli allt mer totalitär. – Det känns som att vi är närmare 1930-talet än vad vi någonsin varit sedan den tiden, säger hon under en presskonferens i Tyskland, rapporterar nyhetsbyrån Reuters.", "article": "Den dystopiska romanen The handmaid's tale, \"Tjänarinnans berättelse\" publicerades 1985 och handlar om hur ett framtida USA blivit allt mer totalitärt där kvinnor utsätts för förtryck och har till uppgift att endast föda barn. Bokförsäljningen för boken har ökat markant efter att den nyligen filmatiserats som TV-serie. Att Donald Trump blivit USA:s nya president har enligt vissa kritiker stärkt bilden att utvecklingen går åt ett mer totalitärt håll i landet, eftersom han använder sociala medier för att köra med sina motståndare och lagstiftare i flera amerikanska delstater ser över hur kvinnors rättigheter försöker begränsas. – Det känns som att vi är närmre 1930-talet än vad vi någonsin varit sedan den tiden, säger Margaret Atwood enligt nyhetsbyrån Reuters på en presskonferens under den årliga bokmässan i Frankfurt, där hon mottog ett pris för sitt författarskap. Läs mer: Margaret Atwood om Trump: Tror man är liberal demokrati och – pang! – så är man Hitlertyskland Under presskonferensen sade hon att det var överraskande för många att totalitarism manifesteras i USA i dag. Hon sade att det är långt ifrån hur Berlin var under Kalla kriget, där författaren började att skriva på The Handmaid's Tale. – Folket i Europa såg USA som vägledande för demokrati, frihet och öppenhet. De ville inte tro att någonting sådant som totalitarism skulle kunna hände även där. Men nu har tiderna ändrats och det har tyvärr blivit möjligt att tänka inom dessa banor, säger Margaret Atwood, enligt nyhetsbyrån. Läs mer: Margaret Atwood vill se Drake i andra säsongen av ”The handmaid’s tale” Läs DN:s recension av ”The handmaid's tale” Filmatiseringen av hennes bok påbörjades innan det amerikanska presidentvalet förra året, men Margaret Atwood tror att seriens popularitet ökat kraftigt efter att Donald Trump vann valet. – Det är ett av skälen till att serien blivit så populär. Folk känner plötsligt att det kan bli en möjlig verklighet för dem, säger hon. Kvinnorättighetskämpar har klätt ut sig i vita huvudbonader och röda kappor, som flera av tjänarinnorna bär i serien, när de protesterat mot delstaternas försökt till att begränsa kvinnornas rättigheter. – Boken har flytt från omslagen och tv-serien har flytt från att vara bara en serie. Den är ute i den verkliga världen, säger Margaret Atwood enligt nyhetsbyrån Reuters.. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9606, "headline": "Nuet ur oväntade vinklar", "summary": "Det är skräckfilmskänsla i Camilla Grebes tionde deckare, där ett gråtande barn spökar i skogen, poliser försvinner och det förflutna är oförklarligt.", "article": "En spökhistoria berättas sedan länge i Ormberg: man kan höra den sällsamma gråten från ett litet barn på ett speciellt ställe i skogen. Ett dött barn som spökar! Undra på det, för ett barnlik hittades faktiskt där en gång. Utredningen lades ned, barnet gick inte ens att identifiera. Många år senare kommer en utredningsgrupp från Stockholm, öppnar fallet på nytt och försöker hitta nya ledtrådar. De har med sig en legendarisk profilerare, men hon och en annan polis försvinner plötsligt i skogen. När profileraren hittas har hon förlorat minnet. Det är en hel del skräckfilmskänsla i Camilla Grebes tionde deckare, som är en av hennes bästa. Perspektivet i boken skiftar mellan tre personer som alla bär på hemligheter: en tonårsgrabb, profileraren och en ung polis som har fått följa med till Ormberg för att hon bodde där som barn och känner alla. Ormberg är en fiktiv ort i Sörmland, där jobben har försvunnit och ersatts av en flyktingförläggning, som alla skyller på när något händer. Om någonting ska anses som årets deckartrend så är det kvinnliga-poliser-från-storstan-utreder-brott-på-landsbygden, för så är det också i såväl Lina Bengtsdotters ”Annabelle” som i Anders de la Mottes ”Höstdåd”. I både ”Annabelle” och ”Husdjuret” är det dessutom återvändare det handlar om, vilket också är ett stort tema just nu även i andra genrer (som Mats Strandbergs ”Hemmet”). Man växer upp på landsbygden, man flyttar till storstaden, sen återvänder man till sin barndomsmiljö som vuxen och ser den med nya ögon, omvärderar sig själv och sitt förflutna och avslöjar hemligheter. Men det är ett tema som fungerar överraskande bra även här. Camilla Grebe hanterar sitt Ormberg med förståelse och känsla, och lyckas berätta något alldeles nytt genom sitt noggrant utmejslade, udda persongalleri. Niklas Natt och Dag ”1793” Forum Låt er inte avskräckas av marknadsföringen av ”Bellman noir”: det här är även för oss som är måttligt roade av 1700-talet. En högst imponerande debut om hur ett illa tilltygat och svåridentifierat lik flyter upp i Stockholm. Två brottsutredare, varav en är svårt lungsjuk och den andre en fyllkaja, engagerar sig i fallet. Lysande miljöbeskrivning, otäck samhällsskildring och skriven i en perfekt balans mellan tidstypiska uttryck och nutida berättarteknik. (Rolig författarpresentation på bokfliken, missa den inte.) Jens Henrik Jensen ”Oxen: De hängda hundarna” Övers. Per Olaisen Polaris Första boken i en ny dansk deckarserie är en hetsig, spännande actionhistoria om den före detta elitsoldaten Oxen, som efter en period som uteliggare lämnat samhället och bosatt sig långt ute i skogen med sin hund. Men någon har börjat mörda män, och börjar med att hänga deras hundar. Oxen blir misstänkt när en godsägare i närheten av hans läger blir mördad, men också indragen i utredningsarbetet där alla döljer saker för varandra. Nele Neuhaus ”Stora stygga vargen” Övers. Manne Svensson Albert Bonniers förlag Jag var måttligt förtjust i förra årets ”Snövit ska dö”, men den här är betydligt tätare berättad. En mördad, utmärglad flicka hittas i en flod, och en populär tvprogramledare blir kidnappad och svårt misshandlad efter att ha börjat arbeta med en ny programidé, ett avslöjande som hon har blivit varnad för att göra. Nele Neuhaus trissar upp spänningen genom att skickligt flytta perspektivet mellan poliserna, flera av offren och en av de misstänkta. Emelie Schepp ”Pappas pojke” Harper Collins En liten pojke blir kidnappad, och kvar i hemmet finns en förtvivlad pappa. Han blir snart rasande över polisens långsamma utredningsarbete och att de inte jagar den verklige förövaren utan misstänker honom. Vid sidan om kidnappningen fortsätter den större berättelsen om åklagare Jana Berzelius, vars förflutna stör när man minst anar det. Det är Emelie Schepps fjärde bok om poliskollektivet i Norrköping, och hon bygger upp en otäck klockan-tickar-skräck när pojken inte går att hitta. Lars Wilderäng ”Höstsol” Massolit Otäckt trovärdig säkerhetspolitisk deckare med centrum i Sverige och åtskilliga trådar ut i världen. I Sverige får både den svenska extremvänstern och extremhögern plötsligt tillgång till vapen, i Irak hittar amerikansk militär något som inte alls borde finnas där. Världsläget blir gradvis alltmer osäkert. Lars Wilderäng berättar kunnigt om politiska skeenden och hur lätt vi låter oss luras, men är lite för schematisk när han ska gestalta individuella öden. Första delen av två. Nevada Barr ”Eldstorm” Övers. Marie Olsson Hoodoo förlag Vad skulle kunna vara värre än en mördare? En grupp brandbekämpare i Kalifornien kämpar mot en skogsbrand, och beskrivningen av hur branden eskalerar till en eldstorm är bland det läskigare jag har läst: den mördar urskillningslöst. Kanske är det därför själva mordhistorien känns lite tam, jämförelsevis, men som vanligt är berättelserna om den medelålders rangern Anna Pigeon, som med torr humor tar sig fram genom USA:s nationalparker, högst läsvärd. Pierre Lemaitre ”Camille” Övers. Sofia Strängberg Sekwa Anne Forestier råkade komma i vägen för rånarna när de var på väg in till en juvelerare, hon såg för mycket och blev nästan ihjälslagen. Nästan. Men man kan ju inte ha ett överlevande vittne, så från den stunden blir hon jagad. Som tur är har hon en pojkvän som är polis. Tredje delen i Pierre Lemaitres trilogi om den lilla kriminalkommissarien Camille Verhoeven berättas med mycket humor och rejäla doser blod, och är den andra på svenska, efter ”Alex” som kom i våras. Nalle Valtiala ”Ett gram morfin då och då” Litorale förlag Från lilla finlandssvenska förlaget Litorale kommer denna personliga novellsamling med rätt ojämna, men roliga pastischer på de främsta deckarförfattarna och deras hjältar. Stundtals är det metaberättelser och vissa huvudpersoner har, av copyrightskäl, fått andra, mer lättigenkännliga namn jämfört med originalen, som till exempel Lord Wimbledon. En och annan författare av annat slag slinker också med, som Hemingway och Faulkner, även där med ett överraskande logiskt mord. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9612, "headline": "Så minns kollegorna Bo Holmström: ”Sveriges skickligaste tv-reporter”", "summary": "Journalisten Bo Holmström är död, 78 år gammal. Tidigare kolleger på SVT och TV4 minns honom som en engagerad, kunnig och hängiven medarbetare. \"Han var Sveriges skickligaste tv-reporter\", säger Claes Elfsberg.", "article": "Hanna Stjärne, vd på SVT: – Bo Holmström var på många sätt sinnebilden av en klassisk tv-reporter. Han var orädd, nyfiken och passionerad. Han är en del av SVT:s och hela den svenska journalistikens historia. Jag tror att många journalister kan känna igen sig i känslan när han står utanför Västtyska ambassaden och ropar \"Lägg ut\". Det är en klassisk känsla som journalist, man vill vara med när och där det händer och berätta för publiken. Läs mer: Journalisten Bo Holmström är död Christina Jutterström, tidigare vd på SVT och chefredaktör på Expressen och Dagens Nyheter: – Han hade en stor bredd och ett otroligt engagemang i det han sysslade med, allt ifrån svensk inrikespolitik, till att vara korrespondent och så småningom programledare. På 70-talet när han kom hem från korrespondentjobb och skulle börja jobba efter nya svenska arbetsregler så gillade han definitivt inte det. Han ville jobba när han ville och hur mycket han ville, det var ganska typiskt Bosse. Hans styrka var både kunskap och engagemang. Han var en härligt envis typ. Malou von Sivers, journalist och kollega på TV4: – Jag växte upp med bilden av honom i trenchcoat, där han duckade för kulor på platser som Västbanken. Han tog alltid tittaren till platsen där det hände, hur dramatiskt det än var, och var en stor berättare. Det var roligt att han fick en ny vår på TV4, där man tog tillvara på hans stora erfarenhet. Där var han oerhört kollegial och vänlig, och delade alltid med sig av sin kunskap. Han ville vara där allt hände, och ville absolut inte pensionera sig. Eva Hamilton, tidigare kollega och vd på SVT: – Han var en blixtrande skicklig journalist med en förmåga att mejsla fram det originella och slagkraftiga i det tv-inslag han skulle göra. Han var också hängiven sitt jobb på bekostnad av egentligen allting annat, också sin hälsa och sin familj. Han var en journalisttyp som kanske bara var möjlig under de årtionden han verkade. En sådan solospelare är nästan inte längre möjlig, men det funkade i hans tid. – Jag minns att jag som journalist i Bryssel blev uppringd av honom när han ville att jag skulle göra ett inslag. Jag förstod inte riktigt hur jobbet skulle göras, eller vem jag skulle ringa, och då satte han blixtsnabbt en rubrik på det som var så spetsig och slående att hela jobbet plötsligt framstod i en klarhet som jag själv inte hade lyckats formulera. Han fick en twist på grejerna. Claes Elfsberg, tidigare kollega och journalist på SVT: – Jag kommer att minnas en god kamrat, en mycket bussig äldre kollega som blev min vän och som på ett vänligt sätt delade med sig av kunskap och erfarenhet till mig och andra nybörjare när han var betydligt mer etablerad. Samtidigt kommer jag att minnas Sveriges allra skickligaste tv-reporter, den som bäst kunde berätta en historia och göra den levande för publiken. – Han besatt ett stort mått av skicklighet i att kombinera text och bild, så att tittaren verkligen kunde förstå vad som händer och vad man ska fokusera på. Han kunde göra intressanta reportage av det som andra tyckte var ingenting. Jag vet inte själv om han visste hur han gjorde. Jag försökte granska hans manuskript, men de var i stort sett oläsliga för alla utom honom själv. Janne Josefsson, kollega och journalist på SVT: – Vi hamnade på samma redaktion när vi startade ”Uppdrag granskning” och det fanns en del kritik mot honom. Men jag gillade honom. Vad man än tycker och tänker om honom är han en ikon som utrikeskorre framför allt, och de här sakerna han är känd för. – Han hade det där som en journalist måste ha, den där otroliga nyfikenheten och känslan för att förmedla den. Han hade också känslan och drivkraften för att hitta nyheter och förmågan att med en dramaturgisk nerv formulera och vidarebefordra dem så att det går genom rutan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9613, "headline": "Journalisten Bo Holmström är död", "summary": "SVT-journalisten Bo Holmström är död. Holmström skulle ha fyllt 79 år nästa vecka.", "article": "– Han gick och la sig på natten, men vaknade aldrig mer. Han var ensam när han gick bort, men om det var av ålder eller någon sjukdom vet vi inte. Han somnade i alla fall in med förvissningen om att han skulle träffa alla sina barn till sin födelsedag i nästa vecka, säger dottern Kajsa Holmström till Expressen. Läs mer: Så minns kollegorna Bo Holmström Bo Holmström hade en lång journalistkarriär på SVT:s nyhetsredaktioner och har även arbetat på TV4. Hans rapport från den västtyska ambassadockupationen blev en av svensk journalistiks mest kända ögonblick då han alldeles efter explosionen ivrigt uppmanar kontrollrummet: ”Lägg ut! Lägg ut!”. Norrmalmstorgsdramat, högertrafikens införande och utrikesminister Anna Lindhs död var några av många andra stora ögonblick som Holmström skrev in sig i med sina rapporter. 2007 tilldelades han Stora journalistpriset, med motiveringen: ”För att han i decennier bedrivit journalistik på hög nivå, alltid med egen röst och tillbakalutad skärpa”. För två år sedan tilldelades han även den svenska tv-galan Kristallens hederspris. 2011 gavs hans självbiografi ”Lägg ut! Episoder ur ett journalistliv” ut. Han medverkade även i ett flertal svenska filmer, bland annat som reporter i Vilgot Sjömans ”Jag är nyfiken”-filmer. Bo Holmström blev 78 år gammal. Texten uppdateras. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9630, "headline": "Stellan Skarsgård om Weinstein: Karln är krossad", "summary": "Skådespelaren Stellan Skarsgård menar att problemet med sexuella trakasserier är mycket större än Harvey Weinsteins övergrepp. Och bara en del av övergreppen som sker har med sex att göra, skriver han i ett sms till SVT Kulturnyheterna.", "article": "Tidigare har tystnaden från tidigare manliga kollegor till Harvey Weinstein uppmärksammats. När Guardian hörde av sig till 26 framstående manliga skådespelare som medverkat i Weinsteinfilmer för en kommentar svarade först inte en enda. Läs mer: Detta har hänt i fallet Harvey Weinstein och övergreppsanklagelserna Men en som går emot tystnadskulturen är skådespelaren Stellan Skarsgård. Han hade en roll i filmen ”Good Will Hunting” från 1997, som producerades av Hollywoodmogulen. Stellan Skarsgård menar att problemet med övergrepp dels är större än en enskild individs beteende, dels rymmer fler dimensioner än sex: – Karln är krossad och det är meningslöst att sparka mer på honom. Det får bara folk att tro att det handlar om ett enstaka rötägg när det är ett problem som finns varhelst det finns makt och maktlöshet och massor av kvinnor och män är dagligen utsatta för övergrepp. Och bara en del av dem har med sex att göra, skriver Stellan Skarsgård i ett sms till SVT Kulturnyheterna. Läs mer: Nicholas Wennö: Stormen kring Harvey Weinstein kan vara slutet för tystnadskulturen kring övergrepp Läs mer: Lindsay Lohan tar Harvey Weinstein i försvar – och kritiserar hustruns beslut om skilsmässa ", "article_category": "culture"}
{"id": 9648, "headline": "Lisa Langseth om Harvey Weinstein: ”Alla har vetat om det här hur länge som helst”", "summary": "Makstrukturer kring Harvey Weinstein har gjort att ingen tidigare pratat om övergreppen. Det menar svenska regissören Lisa Langseth. ”Nu läggs korten på bordet”, säger hon till DN.", "article": "Vittnesmål staplas på varandra efter New York Times avslöjande om anklagelserna mot Hollywoodproducenten Harvey Weinstein. En rad välkända regissörer och skådespelare, däribland Gwyneth Paltrow, Rosanna Arquette och Angelina Jolie, har berättat om övergrepp de utsatts för. – Jag var ung, jag hade fått ett kontrakt. Jag var skräckslagen, sade Gwyneth Paltrow i en intervju med NY Times, som publicerades på tisdagen. Svenska regissören Lisa Langseth, som fått ett brett internationellt erkännande, bland annat med senaste filmen ”Euphoria”, berättar för DN att hon inte är förvånad över de vittnesmål som framkommer. – Det märkliga är att människor nu säger ”jag hade ingen aning”. Men alla inom branschen har vetat om hur länge som helst att det här pågått, säger Lisa Langseth till DN på telefon från en flygplats i Paris. Läs mer: Meryl Streep om Harvey Weinstein: Kvinnorna som talar ut är våra hjältar” Hon har träffat och skakat hand med Harvey Weinstein vid ett tillfälle i Marrakech, Marocko. – Det här var något som alla pratade om bakom ryggen på honom. Det är så många som har arbetat med honom genom åren, säger Lisa Langseth. Varför har det dröjt innan anklagelserna har blivit offentliga? – Han är en gigant, har enormt mycket makt och byggt ett imperium. Det intressanta är vad makt gör med människor. Folk runtom honom har tjänat på makten och hållit honom om ryggen. Strukturen leder till att det här kan fortgå länge. Läs mer: Nicholas Wennö: ”Stormen kring Harvey Weinstein kan vara slutet för tystnadskulturen kring övergrepp” Skulle något liknande kunna pågå även i Sverige? – Jag tror inte att det finns någon motsvarighet på samma nivå i Sverige. Vi är så pass litet land och så få som jobbar med film. Alla sitter så löst, ingen skulle våga eller kunna ha en sådan struktur som han skapat. Vad kan dessa avslöjanden betyda för filmbranschen? – Jag tror det betyder jättemycket, framför allt internationellt. Det har funnits en norm om att det är så här man jobbar och beter sig. Nu läggs korten på bordet och folk som har liknande mönster kommer att bli skakade. Läs mer: Känd filmproducent anklagas för sextrakasserier under decennier ", "article_category": "culture"}
{"id": 9685, "headline": "Maria Schottenius: Solyom väckte svenskar ur Törnrosasömnen", "summary": "En av sensationerna med pianisten Janos Solyom var hur han lyfte fram den svenska musiken och bländade världen med den.", "article": "Ja, men han är nog blyg, sa jag. Då tittade Janos Solyom skeptiskt på mig och sa med sin distinkta artikulation: ”Vad skulle svenskarna göra utan ordet blyg?” Underförstått. Här har vi universalursäkten för allt tölpaktigt beteende. En person som inte anstränger sig för att bemöta andra människor på ett intresserat och vänligt sätt är kort och gott blyg. Vågar inte, vill inte, kan inte. Och så är allt förlåtet. Pianisten Janos Solyom, som gick ur tiden för en vecka sedan, hörde tillsammans med sin hustru Camilla Lundberg, till min vänkrets. Janos var ett salt. Och peppar. Man kunde lätt få hicka vid olika middagsbord när han slog fast hur det stod till med det ena eller andra i det svenska samhället och möttes av förundrade miner hos bordsgrannar som aldrig hade hört något liknande. Konservativ, absolut. Men lika gärna radikal. En fri själ. Omöjlig att etikettera. Liksom Magdalena Ribbing, en annan vän och kollega, som just lämnat oss, hade han civilkurage och vågade lite mer än de flesta. Som musiker väckte han svenskarna ur en törnrosasömn. Han kom från Ungern 1956 med sin landsman Béla Bártoks häftiga stycken i bagaget, där kompositören i jakt på folkmusik plockat med sig ängarna och skogarna, de små djurens svirrande läten och fåglarna in i musiken. Att höra Janos Solyom spela Bártok tar hela kroppen i besittning. Det är kraft, rytm, små glidningar och viskningar. Han gav också Liszt en ärlig chans i Sverige. En av sensationerna med Janos Solyom var hur han lyfte fram den svenska musiken och bländade världen med den. Plötsligt kunde man höra hur en kompositör som Wilhelm Stenhammar låter när han får möta den stora tekniken hos en virtuos pianist. Janos Solyom fick 1971 en Grammis för inspelningen av Stenhammars andra pianokonsert och Stenhammar fick en ny dimension. Som DN:s musikkritiker Martin Nyström skriver i sin minnestext (8/10) kunde man bli helt omkullkastad av Janos Solyoms spel, som var så genomtänkt och reflekterat. Janos hade sedan barndomen svårt med synen och lärde sig allt utantill. Det betydde att han kände av de långa linjerna och tolkade musiken på ett djupare sätt än de mer bokstavstrogna notläsarna, som kunde fastna väl tätt i partituret. Han läste, lyssnade in, memorerade och bildade sig en uppfattning för att sedan utifrån sitt sinne och sin kropp berätta – i toner. I mitten av 70-talet iscensatte han sådant som modesta svenska musiker absolut inte gjorde på den tiden. Han hyrde och fyllde hela Dramatens stora scen för en soloafton, likadant 20 år senare Grünewaldsalen, i Stockholms konserthus. Han upptäckte och lanserade också musik skapat i koncentrationslägret Theresienstadt, av bland andra Viktor Ullmann. Janos Solyom höll en del mästarklasser men valde annars att inte undervisa. Han sa inte som Beethoven: ”Jag hatar att undervisa”, men gillade det inte av olika skäl. Det var sedan märkvärdigt att se hur en framgångsrik artist, pianist, kompositör och dirigent, kunde omdefiniera det värdefulla i livet och musiken, trots att lamporna på scenen slocknade efterhand. Vi sågs en vecka innan han dog och jag frågade honom vem som var hans favoritkompositör. ”Brahms”, sa han utan att tveka. Jag stoppade gärna på mig av hans kategoriska vardagsanalyser. ”Beslutsångest” har den som ständigt kommer för sent. Och ”blyg” kan som sagt vara ett annat ord för oartig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9690, "headline": "”Nu lever jag som jag vill leva”", "summary": "Lars Winnerbäcks liv har blivit film. DN möter en av Sveriges skyggaste artister för att prata uppväxt, vemod och att äntligen må bra.", "article": "–Det här känns ju bekvämt. Fyra personer tittar tyst på Lars Winnerbäck. Han sitter i en grön hotellsoffa och ska fotograferas, men kan inte låta bli att påpeka problemet med att ha en granskande publik när han försöker le. Pr-teamet och jag vänder oss snabbt åt andra hållet. Artisten som får anstränga sig för att komma igenom en tidningsfotografering har blivit huvudperson i en biofilm. ”Ett slags liv” följer Winnerbäck från radhusuppväxten till arenakonserter och vidare. Hustrun Agnes Kittelsen har filmat honom hemma, regissören Øystein Karlsens team har gjort otaliga intervjuer och konsertdokumentationer. Barndomsjaget tolkas av två skådespelare. –Jag lurades verkligen in i det, säger Lars Winnerbäck och slår sig ned i en tömd hotellbar på Östermalm i Stockholm. –Det var inte för min skull vi gjorde detta. Jag har liksom ingen lust att det ska komma en biofilm om Lars Winnerbäck. I går var jag på bio och råkade se trailern. Då sjönk jag djupt ner i stolen. Han har inte sett det färdiga resultatet. Det finns inga planer på att göra det heller. Filmen tar avstamp i radhuset utanför Linköping. En knappt tonårig Winnerbäck får syn på världen genom sin pappas skivsamling. Därifrån utvecklar sig en välkänd berättelse: den om att växa upp i en mellanstor svensk stad och längta bort därifrån. Varför återvänder du om och om igen till uppväxten som tema? –Det är kanske ett sätt att förstå vem man är. Och så tror jag helt enkelt att det blir fina låtar av tillbakablickar. Men jag tycker inte att det är så roligt att gegga i det där egentligen, säger han och stannar upp för att fundera. –Men kanske att vår generation... fastnade i barndomen för att den var så speciell. Det var den sista helt gemensamma, där vi såg på samma tv-program och hade samma referenser. Han beskriver hur hans jämnåriga föll mellan stolarna i den förvirrade förvandlingen från 70-talets kollektivism till 80-talets individualism. I filmen syns Winnerbäck vandra runt på sin gamla skolgård. Han talar om obehaget inför att behöva rättas in i ledet. Att bära specialutformade gummiband för att lära sig hålla pennan rätt. Han hade ju lyssnat på Kiss och lärt sig att man fick göra som man ville. –Det är intressant att blicka tillbaka på. Man drogs lite mellan de där två extremerna. Kan det också vara en efterhandskonstruktion att uppväxten spelar så stor roll? –Ja, fast det börjar ju alltid någonstans. Men kanske är det överdimensionerat i mina låttexter, det är möjligt. Jag tror mer att det är kul att se hur mycket som har hänt sedan dess. Att man inte bara står och stampar. Filmen behandlar också ett annat känt Winnerbäckämne: vemod. I en tidig scen sitter hans sjuåriga jag och klipper naglarna. Plötsligt får rummet två perspektiv: ett där all passerad tid syns, ett annat som är nutid. Det blir en insikt om förgänglighet. Barnet med det långa röda håret kan inte formulera vad som händer, men han börjar gråta. –Då tyckte jag verkligen inte om det, men när det sedan fick ett ord och man kunde jobba kring det, till och med skapa det, så blev det mer hanterligt. Då märkte jag att avsaknaden av vemod är värre. På platser där det inte finns, som soliga stränder, känner jag mig inte hemma. Det låter deppigt, men det är inte vad jag är ute efter. Efter inspelningen av 2013 års ”Hosianna”, som präglas av mörker mer än någon annan av Winnerbäcks skivor, gick han också in i en reell depression. Vägen ut blev ett antal handfasta åtgärder: ta körkort, börja springa. Samtidigt klev den nuvarande hustrun Agnes Kittelsen in i bilden. –Då vände det ganska rejält. Det hade stått still ett tag, tills jag bestämde mig för att vara mindre rädd. Sätta mig i lite nya sammanhang och inte gnälla så mycket. Den uppföljande skivan, ”Granit och morän” blev motsatsen – framåtblickande och till freds, nästan lycklig. Winnerbäck sjunger om att köpa en bil, att gå hem tillsammans i centralstationens trängsel och om ”de sista ljuva åren”. Kan det bli en krock i att gå från svårmod till att plötsligt befinna sig på en plats där det mesta är bra? Känner du igen dig själv? –Inget är ju bara bra och glatt. Och det kommer inget dåligt av att må lite bra. Tvärtom, det är skönt att utvecklas. Tyngd finns ändå, och gnällt har jag gjort tillräckligt. Jag har inte blivit någon pajas, bara en smula mer trygg i mig själv. Blir filmen ett sätt att en gång för alla berätta historien om dig själv och ha mer kontroll över den? I stället för att behöva göra fler sådana här intervjuer? –Nej, inte direkt. Det är inte mitt projekt, som sagt. Øystein har jobbat lite i motvind, jag har inte gett någon respons alls. När han har skickat material och frågat hur det känns har jag inte ens öppnat mejlen. Om jag ska gå in med en massa synpunkter kan jag hålla på hur länge som helst. Samtalet närmar sig sitt slut. Snart ska ytterligare åtta reportrar lyssna på en man som de senaste tio åren upprepat att han inte vill vara i centrum. Under de kommande veckorna ska biopublik över hela Sverige grotta ner sig i hans berättelse. Det hela verkar paradoxalt. Men även här har någonting förändrats den senaste tiden. –Jag har lärt mig att jag mår bäst av att tacka ja till lite grejer. Förr tänkte jag mycket mer att jag har folks ögon på mig, att de värderar en massa saker, vad man äter, vad man handlar. Nu lever jag som jag vill leva och gör det jag vill göra, säger sångaren och samlar ihop sig för ännu ett kämpigt fotograferingspass. –Så mår jag liksom bra. ” Jag lurades verkligen in i det.” Lars Winnerbäck om nya filmen. Dokumentärfilm om Lars Winnerbäcks uppväxt och artistliv. Producent och regissör Øystein Karlsen. Filmen hade premiär 6 oktober. ... Linköping: ”Den har sin litenhet, men den kan inte skryta med att vara småstad. Och det är en studentstad, men också en tjänstemannastad, fast de har Saab … den har ingen supertydlig identitet egentligen. Det kanske inte jag har heller då.” ... att se skådespelare gestalta en själv: ”Det är ju lite märkligt, och svårt att helt känna igen sig så klart, men jag tror inte riktigt att jag tänker så. Det är mer en illustration. Den där filmiska touchen fanns inte där i verkligheten, det var ju den som saknades. Men detaljerna är rätt.” ... ”Dunkirk”: ”Helt osannolikt hur de fått till det. Otroligt jobbiga scener att se på. Man rycks extremt in i den, och sedan bara fortsätter den, som en bergochdalbana. Men det är ju egentligen inte mycket som händer, det är ett krig liksom. På en enda plats. ... att skriva texter som publiken känner igen sig i: ”Ju mer naken jag är när jag skriver, och paradoxalt nog ju mer jag skriver om mig själv, desto mer kan människor koppla det till sina egna liv. Men ibland känns det som ren tur, man får lyckträffar.” 1. ”Söndermarken” Winnerbäcks ”Born to run” – en hemstadsskildring som blivit hans centrala verk. Till skillnad från i den amerikanska förlagan fångas Linköping genom de små tingen: nyponbuskar, cykelvägar och rondeller. 2. ”Hosianna” Det Winnerbäckska svårmodets höjdpunkt. Han ”går runt i sina högar och hittar inte ut”, vantrivs i Stockholm och håller kärleksrelationer vid liv genom konstgjord andning. 3. ”Granit och morän” En sammanfattning av dokumentärfilmens centrala tema: uppväxten lämnar en aldrig. Tillbakablickarna haglar och allt – kyssar, betyg, skivor från ”ett fjärran Amerika”, öl i en park – upplevs för första gången. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9694, "headline": "Yves Saint Laurent – ett museum om kärlek, kreativitet och flärd", "summary": "Modeskaparen Yves Saint Laurent och partnern Pierre Bergé förstod tidigt värdet av att spara plagg, skisser och annan dokumentation. Allt visas nu på det nyinvigda, utsökta Parismuseet.", "article": "Ett par dagar innan Musée Yves Saint Laurent i Paris invigs under pompa och ståt presenterar husets nuvarande designer Anthony Vaccarello vårens kollektion i en av säsongens mest spektakulära catwalkvisningar – under bar himmel med Eiffeltornet i fonden. Höga klackar, korta kjolar, fjäderfluff, glitter och glam. Magnifikt, chict och väldigt parisiskt. I publiken sitter bland annat Olivier Flaviano, chef för Musée Yves Saint Laurent, och roar sig med att identifiera referenser till arkivet. Det finns gott om dem. Vippande fjädrar, puffkjolar och skimrande fjärilsmönster som dyker upp i nya tolkningar. Den storslagna megashowen är Vaccarellos hyllning till Yves Saint Laurent och hans partner Pierre Bergé, som gick bort vid 86-års ålder, knappt tre veckor tidigare. På stolarna ligger små lappar med ett hjärtknipande citat av Bergé: ”L’amour fou. L’amour de deux fous”. Den galna kärleken mellan två galningar – som syftar på parets livslånga förhållande. Pierre Bergé arbetade in i det sista med att detaljplanera och färdigställa inte bara ett, utan två museer till minnet av Yves Saint Laurent och lyxmodehuset som var deras gemensamma livsverk. Förutom museet i Paris öppnas i slutet av oktober även ett nybyggt museum i Marrakech, där duon tillbringade sina semestrar. I museibyggnaden på 5 avenue Marceau i Paris sitter historien i väggarna. Här drevs det inflytelserika modehuset under närmare trettio år. När Yves Saint Laurent drog sig tillbaka 2002 etablerades Fondation Pierre Bergé – Yves Saint Laurent för att bevara arkivet och befästa husets betydelse. Ett par rum på första våningen har sedan dess använts för tillfälliga utställningar och efter ett drygt års renovering återinvigs nu hela byggnaden som permanent museum. Det är ett relativt litet men utsökt museum som berättar en makalös historia om kärlek, kreativitet, ambitioner, lyx och flärd. Både den sköra, kreativa kraften och den affärsmässiga beslutsamheten bakom det framgångsrika varumärket fångas med påtaglig närvaro och värme. Det första man möts av i det nyöppnade museet är ett färgstarkt Andy Warhol-porträtt av Yves Saint Laurent. Som för att påminna om att detta handlar om en modeskapare som är förknippad med en viss tid och attityd. En nydanare som slog igenom i brytpunkten mellan en förlegad, etikettstyrd haute couture-tradition och en modernare, mer demokratiskt prêt à porter-epok. I nästa rum etableras snabbt kontakt med husets fyra mest ikoniska signaturplagg, som alla lanserades redan på 60-talet. Smokingen, safaritunikan, overallen och trenchen. Då banbrytande plagg inspirerade av herrgarderoben, i dag en självklar del av den moderna damgarderoben. Denna första utställning på museet handlar uteslutande om haute couture och framför allt om hur mekanismerna i det inflytelserika modehuset fungerade, från skiss och visning till försäljning. Här finns bland annat berättelsen om Yves Saint Laurents allra första kollektion, från 1962, med originalskisser, tygprover och färdiga plagg, samt ett antal sevärda intervjufilmer där medarbetare från tiden berättar om hantverket och processen. Som mest arbetade drygt 200 personer i huset. Dokumentären ”An eagel with two heads” berättar den svindlande historien om Saint Laurents och Bergés relation. Om kärleken, deras fantastiska hem, en makalös konstsamling, passionen för teater och opera samt resorna till Marocko. Längst in i museet, på plan två, får man glänta på dörren till Yves studio, själva hjärtat i verksamheten. Här är allt exakt återskapat som när det begav sig. En vit ateljérock över stolsryggen, ett par hornbågade glasögon på skrivbordet, skisser, pennor och tygprover. Yves själv skulle mycket väl just ha kunnat lämna rummet. Det förvånar mig att den legendariska studion är så pass liten. Jag hade föreställt mig något mer grandiost. Spegeln där han synade sina kreationer medan medhjälparna draperade dem på modellerna täcker hela ena kortväggen, annars är rummet sparsmakat och opretentiöst. Ytterligare en trappa upp, på plan tre, som inte är öppet för besökare, fanns tidigare sömmerskornas ateljéer. Numera är lokalerna fyllda till brädden av arkivplagg. Tack vare Saint Laurents sentimentalitet och Bergés visioner har Yves Saint Laurent i dag utan jämförelse det mest kompletta arkivet av alla lyxmodehus i Paris. Trots att modet på den tiden, till skillnad från i dag, inte alls handlade om anrika huskoder och att återuppväcka gamla namn insåg paret tidigt värdet i att dokumentera för framtiden. De arkiverade redan från första början, eller i alla fall nästan. Enligt museichefen Flaviano var det en brun spetsklänning från 1964 som blev startskottet. Yves tyckte att klänningen var så vacker att han inte ville skiljas från den – och idén att spara något plagg från varje kollektion föddes. Kutym var annars att man antingen gav bort prototypplaggen till modellerna eller sålde dem till kunder. Den växande samlingens första curator anställdes 1981. När prestigefulla Metropolitan Museum i New York 1983 visade en uppmärksammad Yves Saint Laurent-retrospektiv, som var museets första någonsin om en levande designer, blev det ytterligare ett kvitto på betydelsen av noggrann arkivering. Idag består samling av över 5 000 plagg plus skor, accessoarer, bijouterier och dokumentation som skisser, foton, pressmeddelanden och kundregister med exakta noteringar om vem som beställde vad under alla år. Unikt är också att samlingen i princip uteslutande består av prototypplagg, det vill säga kreationer som Yves själv skapade och visade på catwalken. Inte måttbeställda plagg, där färger och detaljer kunde justeras för att passa person och tillfälle. När Yves Saint Laurent gick i pension 2002 stängdes dörren till haute couture-huset för gott. Medan prêt a porter-varumärket Saint Laurent såldes till lyxmodegruppen Kering som framgångsrikt drivit det vidare. I dag med Anthony Vaccarello som designer nummer fem efter grundaren. Men – den glitterskimrande hyllningskollektion han visade i skenet av Eiffeltornet under säsongens modevecka kommer aldrig att hamna i museisamlingarna. Här är det endast och enbart mannen Yves Saint Laurents designgärning som hyllas, inte hans efterträdare. 3 YSL-steg mot lyxmodetoppen 1 När Paris ledande modeskapare Christian Dior hastigt går bort 1957 får den då blott 21-årige assistenten Yves Saint Laurent chansen att ersätta honom på chefsdesignposten. Debutkollektionen ”Trapeze” med a-linjesnitt blev en omedelbar succé för den unge modeskaparen och huset Dior. 2 Succén övergick i fiasko 1960, efter att Yves Saint Laurent i sin iver att föryngra det konservativa huset Dior pushar gränserna för hårt och kickas. Samtidigt får han ett första av många psykiska sammanbrott. Men lyckligtvis har han då redan träffat sitt livs kärlek Pierre Bergé, och de börjar smida planer. 3 Bergé och Saint Laurent etablerar haute couture-huset Yves Saint 1962. Huset blir snart tongivande och lanserar i snabb följd ett antal herrinfluerade plagg som i dag är moderna klassiker, som Le smoking, safarijackan och byxkostymen. Mondrianklänningen från 1965, inspirerad av konstnären Piet Mondrian, är ett annat känt signaturplagg. YSL:s liv, verk och museer Yves Saint Laurent (1936-2008) och Pierre Bergé (1930-2017) drev modehuset Yves Saint Laurent i Paris från 1962 till 2002. Bergé fortsatte att ansvara för affärsverksamheten även under perioder som de inte levde tillsammans. När paret stängde haute couture-verksamheten etablerade de Fondation Pierre Bergé – Yves Saint Laurent för att bevara arkivet. Stiftelsen står i dag bakom de två YSL-museerna. Musée Yves Saint Laurent Paris kommer att visa två olika utställningar per år. En ny, tematisk utställning varje höst och en retrospektiv på våren. Musée Yves Saint Laurent Marrakech öppnar i slutet av oktober i en specialritad byggnad i närheten av Majorelle Garden. En berömd trädgård paret lät restaurera på 80-talet. Här ska visas tillfälliga, tematiska utställningar med plagg ur samlingarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9701, "headline": "Ett museum om kärlek, kreativitet och modeflärd", "summary": "Modeskaparen Yves Saint Laurent och partnern Pierre Bergé förstod tidigt värdet av att spara plagg, skisser, tygprover, kundregister med mera. Allt finns nu på det nyinvigda, utsökta Parismuseet.", "article": "Konst Musée Yves Saint Laurent, Paris Ett par dagar innan Musée Yves Saint Laurent i Paris invigs under pompa och ståt presenterar husets nuvarande designer Anthony Vaccarello vårens kollektion i en av säsongens mest spektakulära catwalkvisningar – under bar himmel med Eiffeltornet i fonden. Höga klackar, korta kjolar, fjäderfluff, glitter och glam. Magnifikt, chict och väldigt parisiskt. I publiken sitter bland annat Olivier Flaviano, chef för Musée Yves Saint Laurent, och roar sig med att identifiera referenser till arkivet. Det finns gott om dem. Vippande fjädrar, puffkjolar och skimrande fjärilsmönster som dyker upp i nya tolkningar. Den storslagna megashowen är Vaccarellos hyllning till Yves Saint Laurent och hans partner Pierre Bergé, som gick bort vid 86 års ålder, knappt tre veckor tidigare. På stolarna ligger små lappar med ett hjärtknipande citat av Bergé: ”L’amour fou. L’amour de deux fous”. Den galna kärleken mellan två galningar – som syftar på parets livslånga förhållande. Pierre Bergé arbetade in i det sista med att detaljplanera och färdigställa inte bara ett, utan två museer till minnet av Yves Saint Laurent och lyxmodehuset som var deras gemensamma livsverk. Förutom museet i Paris öppnas i slutet av oktober även ett nybyggt museum i Marrakech, där duon tillbringade sina semestrar. I museibyggnaden på 5 avenue Marceau i Paris sitter historien i väggarna. Här drevs det inflytelserika modehuset under närmare trettio år. När Yves Saint Laurent drog sig tillbaka 2002 etablerades Fondation Pierre Bergé – Yves Saint Laurent för att bevara arkivet och befästa husets betydelse. Ett par rum på första våningen har sedan dess använts för tillfälliga utställningar och efter ett drygt års renovering återinvigs nu hela byggnaden som permanent museum. Det är ett relativt litet men utsökt museum som berättar en makalös historia om kärlek, kreativitet, ambitioner, lyx och flärd. Både den sköra, kreativa kraften och den affärsmässiga beslutsamheten bakom det framgångsrika varumärket fångas med påtaglig närvaro och värme. Det första man möts av i det nyöppnade museet är ett färgstarkt Andy Warhol-porträtt av Yves Saint Laurent. Som för att påminna om att detta handlar om en modeskapare som är förknippad med en viss tid och attityd. En nydanare som slog igenom i brytpunkten mellan en förlegad, etikettstyrd haute couture-tradition och en modernare, mer demokratiskt prêt à porter-epok. I nästa rum etableras snabbt kontakt med husets fyra mest ikoniska signaturplagg, som alla lanserades redan på 60-talet. Smokingen, safaritunikan, overallen och trenchen. Då banbrytande plagg inspirerade av herrgarderoben, i dag en självklar del av den moderna damgarderoben. Denna första utställning på museet handlar uteslutande om haute couture och framför allt om hur mekanismerna i det inflytelserika modehuset fungerade, från skiss och visning till försäljning. Här finns bland annat berättelsen om Yves Saint Laurents allra första kollektion, från 1962, med originalskisser, tygprover och färdiga plagg, samt ett antal sevärda intervjufilmer där medarbetare från tiden berättar om hantverket och processen. Som mest arbetade drygt 200 personer i huset. Dokumentären ”An eagel with two heads” berättar den svindlande historien om Saint Laurents och Bergés relation. Om kärleken, deras fantastiska hem, en makalös konstsamling, passionen för teater och opera samt resorna till Marocko. Längst in i museet, på plan två, får man glänta på dörren till Yves studio, själva hjärtat i verksamheten. Här är allt exakt återskapat som när det begav sig. En vit ateljérock över stolsryggen, ett par hornbågade glasögon på skrivbordet, skisser, pennor och tygprover. Yves själv skulle mycket väl just ha kunnat lämna rummet. Det förvånar mig att den legendariska studion är så pass liten. Jag hade föreställt mig något mer grandiost. Spegeln där han synade sina kreationer medan medhjälparna draperade dem på modellerna täcker hela ena kortväggen, annars är rummet sparsmakat och opretentiöst. Ytterligare en trappa upp, på plan tre, som inte är öppet för besökare, fanns tidigare sömmerskornas ateljéer. Numera är lokalerna fyllda till brädden av arkivplagg. Tack vare Saint Laurents sentimentalitet och Bergés visioner har Yves Saint Laurent i dag utan jämförelse det mest kompletta arkivet av alla lyxmodehus i Paris. Trots att modet på den tiden, till skillnad från i dag, inte alls handlade om anrika huskoder och att återuppväcka gamla namn insåg paret tidigt värdet i att dokumentera för framtiden. De arkiverade redan från första början, eller i alla fall nästan. Enligt museichefen Flaviano var det en brun spetsklänning från 1964 som blev startskottet. Yves tyckte att klänningen var så vacker att han inte ville skiljas från den – och idén att spara något plagg från varje kollektion föddes. Kutym var annars att man antingen gav bort prototypplaggen till modellerna eller sålde dem till kunder. Den växande samlingens första curator anställdes 1981. När prestigefulla Metropolitan Museum i New York 1983 visade en uppmärksammad Yves Saint Laurent-retrospektiv, som var museets första någonsin om en levande designer, blev det ytterligare ett kvitto på betydelsen av noggrann arkivering. I dag består samlingen av över 5 000 plagg plus skor, accessoarer, bijouterier och dokumentation som skisser, foton, pressmeddelanden och kundregister med exakta noteringar om vem som beställde vad under alla år. Unikt är också att samlingen i princip uteslutande består av prototypplagg, det vill säga kreationer som Yves själv skapade och visade på catwalken. Inte måttbeställda plagg, där färger och detaljer kunde justeras för att passa person och tillfälle. När Yves Saint Laurent gick i pension 2002 stängdes dörren till haute couture-huset för gott. Medan prêt a porter-varumärket Saint Laurent såldes till lyxmodegruppen Kering som framgångsrikt drivit det vidare. I dag med Anthony Vaccarello som designer nummer fem efter grundaren. Men – den glitterskimrande hyllningskollektion han visade i skenet av Eiffeltornet under säsongens modevecka kommer aldrig att hamna i museisamlingarna. Här är det endast och enbart mannen Yves Saint Laurents designgärning som hyllas, inte hans efterträdare. 1. När Paris ledande modeskapare Christian Dior hastigt går bort 1957 får den då blott 21-årige assistenten Yves Saint Laurent chansen att ersätta honom på chefsdesignposten. Debutkollektionen ”Trapeze” med a-linjesnitt blev en omedelbar succé för den unge modeskaparen och huset Dior. 2. Succén överår i fiasko 1960, efter att Yves Saint Laurent i sin iver att föryngra det konservativa huset Dior pushar gränserna för hårt och kickas. Samtidigt får han ett första av många psykiska sammanbrott. Men lyckligtvis har han då redan träffat sitt livs kärlek Pierre Bergé, och de börjar smida planer. 3. Bergé och Saint Laurent etablerar haute couture-huset Yves Saint Laurent 1962. Huset blir snart tongivande och lanserar i snabb följd ett antal herrinfluerade plagg som i dag är moderna klassiker, som Le smoking, safarijackan och byxkostymen. Mondrianklänningen från 1965, inspirerad av konstnären Piet Mondrian, är ett annat känt signaturplagg. Yves Saint Laurent (1936–2008) och Pierre Bergé (1930–2017) drev modehuset Yves Saint Laurent i Paris från 1962 till 2002. Bergé fortsatte att ansvara för affärsverksamheten även under perioder som de inte levde tillsammans. När paret stängde haute couture-verksamheten etablerade de Fondation Pierre Bergé – Yves Saint Laurent för att bevara arkivet. Stiftelsen står i dag bakom de två YSL-museerna. Musée Yves Saint Laurent Paris kommer att visa två olika utställningar per år. En ny, tematisk utställning varje höst och en retrospektiv på våren. Musée Yves Saint Laurent Marrakech öppnar i slutet av oktober i en specialritad byggnad i närheten av Majorelle Garden, en berömd trädgård som paret lät restaurera på 80-talet. Här ska visas tillfälliga, tematiska utställningar med plagg ur samlingarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9716, "headline": "Hjärtslitande hyllning", "summary": "Rollen som Alban Bergs Lulu satt så starkt i sopranen och dirigenten Barbara Hannigan att den fick leva kvar och ta nya former på hennes första album i eget namn.", "article": "Modernt klassiskt Barbara Hannigan och Ludwig Orchestra ”Crazy girl crazy” (Alpha/Naxos) När Barbara Hannigan var ”Artist in residence” i Göteborgs konserthus under den förra säsongen förbluffade hon inte bara publiken med att sjunga och dirigera samtidigt. Hon utmanande också det traditionellt smörgåsbordsliknande konsertprogrammet genom att länka samman de olika verken, som vore de akter i ett sammanhängande drama. Som när hon före paus lät stämningen i Luigi Nonos smärtsamma ”Djamila Boupacha” för ensam sopran omärkligt glida över i Joseph Haydns mollklingande symfoni ”La Passione” och därefter intensifieras i Anne Trueloves nattliga förtvivlan i Igor Stravinskys ”Rucklarens väg”. För att efter paus ytterligare höja trycket med att som Lulu likna en vilt fladdrande, sotad fjäril i Alban Bergs ”Lulu”-svit. Och det är just denna Lulu som är i fokus på ”Crazy girl crazy”, hennes första album i eget namn där hon valt verk av Luciano Berio och George Gershwin för att skapa en helhet. Hannigan har varit verksam i 20 år och har uruppfört ett 80-tal verk, exempelvis George Benjamins opera ”Written on skin”, Hans Abrahamsens ”Let me tell you” och Unsuk Chins ”Le silence des sirèns” – båda för sopran och orkester. Men det var med hennes sensationella gestaltning av Lulu på La Monnaieoperan i Bryssel 2012 som tanken föddes att skapa en helt ny typ av konserter som hon själv skulle dirigera. Rollen som Lulu hade satt sig så starkt i henne att när hon inte längre fick göra den kände hon sig som ”en bortkastad älskarinna”. Så Lulu fick leva kvar i henne och ta nya former. Utgångspunkten för albumet är också den scen i slutet av ”Lulu” där Lulu minns sig själv som 15-åring då hon hade ”turen” att hamna på sjukhus några månader och komma bort från männens händer och blickar. Och hur hon där hittade sin röst, sina ord och sin plats i världen. Det är denna mycket unga flicka som Hannigan får oss att höra först på albumet i sin tolkning av Berios ”Sequenza III” som kan liknas vid en klangessä över den egna rösten. Efter detta oemotståndliga uttryck för befrielse är det dags för ”Lulu”-sviten där alla de åtrående männens röster finns representerade i orkestersatsens stämmor. En kokande gryta av distanserat vemod, bultande passioner och ren och skär skräck där Lulus egen stämma plötsligt reser sig som buren av en fontän över alla de nedslitande krafter som omger henne: ”Jag har aldrig i hela världen önskat att framstå som något annat än vad jag tas för, och jag har aldrig i världen tagits för någon annan än den jag är.” Hennes oundvikliga död följs så av en försäkran som Hannigan förmedlar med en hjärtslitande övertygelse: ”Lulu min ängel, jag är hos dig, kommer att vara nära dig, för alltid…”. Och detta är precis vad som sker när Hannigan avslutar med en svit ur Gershwins ”Girl crazy”, specialarrangerad av henne själv och tonsättaren Bill Elliot för samma besättning som ”Lulu”. En hyllning till den passionerade Lulu. Till den flickaktiga galenskap som hittar sitt hem, sin plats på jorden, i rytmen av sitt eget hjärta. Bästa spår: ”Sequenza III”, ”Adagio” och ”I got rhythm”. Hennes oundvikliga död följs så av en försäkran som Hannigan förmedlar med en hjärtslitande övertygelse. 1 Beethovenkonserten Den konsert som gav den klassiska konserten en närmast mytisk dimension ägde rum i Wien i december 1808 då Beethoven under fyra timmar bland annat framförde symfonierna nr 5 och 6, pianokonserten nr 4 samt improviserade vid pianot – nästan döv. 2 Smörgåsbordet I dag är den vanligaste konsertformen utformad som ett smörgåsbord. En konsumtionsvänlig form som kännetecknas av att innehålla lite av varje. Gärna med en lättsam uvertyr som start, kanske följt av något nyskrivet och en större symfoni som avslutning. 3 Promenadkonserten I London utvecklades redan på 1700-talet ett rikt utbud av folkliga nöjen i stadens parker, däribland klassiska konserter. Som en följd av detta startades 1895 The Proms i Albert Hall. Inomhuskonserter som bevarade den uppsluppet folkliga ståplatsatmosfären. 4 Picnickonserten Klassisk musik i det gröna har fått ett starkt uppsving, inte minst i det naturbesatta Sverige. I Göteborg spelar stadens symfoniker i juni i Slottskogen och i Stockholm har DN-konserten vid Sjöhistoriska museet i augusti på senare år dragit runt 40 000 åhörare. 5 Klubbkonserten Det senaste tillskottet, såväl i Sverige som internationellt, är klassiska konserter i klubbmiljö. En form som vill upprätta en intimare och mera avspänd relation till musiken, och som med lägre trösklar vill nå den publik som ännu inte hittat fram till den klassiska musiken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9727, "headline": "Skivrecension: Hjärtslitande hyllning med Barbara Hannigan", "summary": "Rollen som Alban Bergs Lulu satt så starkt i sångerskan och dirigenten Barbara Hannigan att den fick leva kvar och ta nya former på hennes första album i eget namn.", "article": "När Barbara Hannigan var ”Artist in residence” i Göteborgs konserthus under den förra säsongen förbluffade hon inte bara publiken med att sjunga och dirigera samtidigt. Hon utmanande också det traditionellt smörgåsbordsliknande konsertprogrammet genom att länka samman de olika verken, som vore de akter i ett sammanhängande drama. Som när hon före paus lät stämningen i Luigi Nonos smärtsamma ”Djamila Boupacha” för ensam sopran omärkligt glida över i Joseph Haydns mollklingande symfoni ”La Passione” och därefter intensifieras i Anne Trueloves nattliga förtvivlan i Igor Stravinskys ”Rucklarens väg”. För att efter paus ytterligare höja trycket med att som Lulu likna en vilt fladdrande, sotad fjäril i Alban Bergs ”Lulu”-svit. Och det är just denna Lulu som är i fokus på ”Crazy girl crazy”, hennes första album i eget namn där hon valt verk av Luciano Berio och George Gershwin för att skapa en helhet. Hannigan har varit verksam i 20 år och har uruppfört ett 80-tal verk, exempelvis George Benjamins opera ”Written on skin”, Hans Abrahamsens ”Let me tell you” och Unsuk Chins ”Le silence des sirèns” – båda för sopran och orkester. Men det var med hennes sensationella gestaltning av Lulu på La Monnaieoperan i Bryssel 2012 som tanken föddes att skapa en helt ny typ av konserter som hon själv skulle dirigera. Rollen som Lulu hade satt sig så starkt i henne att när hon inte längre fick göra den kände hon sig som ”en bortkastad älskarinna”. Så Lulu fick leva kvar i henne och ta nya former. Utgångspunkten för albumet är också den scen i slutet av ”Lulu” där Lulu minns sig själv som 15-åring då hon hade ”turen” att hamna på sjukhus några månader och komma bort från männens händer och blickar. Och hur hon där hittade sin röst, sina ord och sin plats i världen. Det är denna mycket unga flicka som Hannigan får oss att höra först på albumet i sin tolkning av Berios ”Sequenza III” som kan liknas vid en klangessä över den egna rösten. Efter detta oemotståndliga uttryck för befrielse är det dags för ”Lulu”-sviten där alla de åtrående männens röster finns representerade i orkestersatsens stämmor. En kokande gryta av distanserat vemod, bultande passioner och ren och skär skräck där Lulus egen stämma plötsligt reser sig som buren av en fontän över alla de nedslitande krafter som omger henne: ”Jag har aldrig i hela världen önskat att framstå som något annat än vad jag tas för, och jag har aldrig i världen tagits för någon annan än den jag är.” Hennes oundvikliga död följs så av en försäkran som Hannigan förmedlar med en hjärtslitande övertygelse: ”Lulu min ängel, jag är hos dig, kommer att vara nära dig, för alltid…”. Och detta är precis vad som sker när Hannigan avslutar med en svit ur Gershwins ”Girl crazy”, specialarrangerad av henne själv och tonsättaren Bill Elliot för samma besättning som ”Lulu”. En hyllning till den passionerade Lulu. Till den flickaktiga galenskap som hittar sitt hem, sin plats på jorden, i rytmen av sitt eget hjärta. Bästa spår: ”Sequenza III”, ”Adagio” och ”I got rhythm”. 5 klassiska konsertformer 1. Beethovenkonserten Den konsert som gav den klassiska konserten en närmast mytisk dimension ägde rum i Wien i december 1808 då Beethoven under fyra timmar bland annat framförde symfonierna nr 5 och 6, pianokonserten nr 4 samt improviserade vid pianot – nästan döv. 2. Smörgåsbordet I dag är den vanligaste konsertformen utformad som ett smörgåsbord. En konsumtionsvänlig form som kännetecknas av att innehålla lite av varje. Gärna med en lättsam uvertyr som start, kanske följt av något nyskrivet och en större symfoni som avslutning. 3. Promenadkonserten I London utvecklades redan på 1700-talet ett rikt utbud av folkliga nöjen i stadens parker, däribland klassiska konserter. Som en följd av detta startades 1895 The Proms i Albert Hall. Inomhuskonserter som bevarade den uppsluppet folkliga ståplatsatmosfären. 4. Picnickonserten Klassisk musik i det gröna har fått ett starkt uppsving, inte minst i det naturbesatta Sverige. I Göteborg spelar stadens symfoniker i juni i Slottsskogen och i Stockholm har DN-konserten vid Sjöhistoriska museet i augusti på senare år dragit runt 40.000 åhörare. 5. Klubbkonserten Det senaste tillskottet, såväl i Sverige som internationellt, är klassiska konserter i klubbmiljö. En form som vill upprätta en intimare och mera avspänd relation till musiken, och som med lägre trösklar vill nå den publik som ännu inte hittat fram till den klassiska musiken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9734, "headline": "”Jag trodde inte alls att han skulle få priset så snart!”", "summary": "För översättaren Rose-Marie Nielsen blev Kazuo Ishiguro hennes tredje Nobelsuccé under 2000-talet. Men själv trodde hon inte på Ishiguro utan en annan av hennes författare.", "article": "– Det är väldigt roligt, glorious! ropar Kazuo Ishiguros omtumlade översättare, Rose-Marie Nielsen. Hon hade just tränat klart på ett gympapass på Friskis & Svettis när Sara Danius offentliggjorde årets Nobelpristagare, och givetvis kastade sig alla journalister på telefonen till Rose-Marie Nielsen så att hon inte ens lyckades åka hem. – Jag trodde inte alls att Kazuo Ishiguro skulle få priset så snart! Om det var någon av ”mina” författare jag trodde skulle få det så var det Amos Oz. Men jag är så glad! Tre Nobelpristagare på knappt två decennier är ett svårslaget facit. – Ja, nu får jag åka hem och korka upp en flaska champagne! Det känns som att roulettekulan alltid stannar på någon jag samarbetat med, säger hon. Rose-Marie Nielsen har hittills översatt fem böcker av Kazuo Ishiguro. Hon har träffat författaren en enda gång, i samband med den första boken, ”Den otröstade”, som hon översatte och som kom ut på svenska 1996. – Han var mycket tillbakadragen, lugn och finstämd. ”Den otröstade” är en av hans svårare böcker, men han har ju skrivit flera som nått en betydligt större publik. Till exempel ”Återstoden av dagen”, som inte jag utan Annika Preis översatte 1990, fick ju väldigt många läsare när den blev storfilm med Anthony Hopkins och Emma Thompson. Det är nog den boken de flesta känner till, där Kazuo Ishiguro beskriver det engelska klassamhället mer precist än någon annan. – Visst ja, jag glömmer ju ”Never let me go” som kom på svenska 2005! Den har ju jag översatt och den har också blivit film. En hemsk bok, otäck, han har ju den förmågan också. ”Never let me go” har nog blivit den av hans böcker som den yngre generationen har lärt känna honom genom. Om Rose-Marie Nielsen ska definiera det speciella med Kazuo Ishiguro så nämner hon i första hand hans förmåga att växla världar. Varje ny bok är ett helt nytt universum, och han rör sig också fritt mellan genrerna. Den senaste, ”Begravd jätte” (på svenska 2016), närmar sig fantasygenren. – Det kan man nog säga, men det är också en allegori över gott och ont. Det allra bästa med Ishiguro är hans språk. Han skriver så vackert, på ett oerhört musikaliskt språk. Särskilt tydligt är det i novellsamlingen ”Nocturner: fem berättelser om musik och skymning” som kom på svenska 2010. Det är roligt att han också har skrivit noveller, det är ju en liten genre som förlagen brukar sky. Noveller ligger Rose-Marie Nielsen varmt om hjärtat sedan hon översatte Alice Munro, som höll på att falla i glömska under en period just för att hon skriver noveller. De stora förlagen slutade ge ut henne, men det lilla förlaget Atlas tog över och 2013 fick hon Nobelpriset. – ”Min” första Nobelpristagare var V S Naipaul, som fick Nobelpris 2001. Fast då blev jag inte alls förvånad, han var favorittippad. Men i dag! Oj! Jag måste hem och tvätta håret! ", "article_category": "culture"}
{"id": 9741, "headline": "Så tas årets Nobelpristagare i litteratur emot i sociala medier", "summary": "I sociala medier tas beskedet om årets Nobelpristagare i litteratur, Kazuo Ishiguro, emot med glädje. Men alla är inte nöjda med valet. – Är det här ett skämt? skriver New York Posts kolumnist John Podhoretz på Twitter.", "article": "Många är de som, i vanlig ordning, uttryckt sina känslor för årets Nobelpristagare i litteratur på sociala medier som Twitter. Läs mer: Nobelpriset i litteratur 2017 till Kazuo Ishiguro Flertalet är positivt inställda till pristagaren. Men alla är inte nöjda med valet av Ishiguro till årets Nobelpristagare. ”Ishiguro, är det ett skämt?” skriver John Podhoretz, kolumnist i New York Post på Twitter. Hanna Al-Othman reagerar på Twitter över att enbart män hittills i år har tilldelats Nobelpris. Stig Abell, redaktör för Times literary supplement skriver att han önskar att Svenska Akademien skulle ge priset till \"författare som vågar göra stora saker över hela världen, istället för helt acceptabla engelskspråkiga författare”. I Sydsvenskan skriver Amanda Svensson om Ishiguro att han brister i sin språkhantering. ”Ishiguro skriver som Hemingway skulle gjort om han rökt braj och tappat såväl självdistansen som tidsuppfattningen – en isbergsteknik utsträckt till bristningsgränsen, pyntad med sirligheter men lättsmält som formfranska.” Ronald Paul, professor i engelsk arbetarlitteratur vid Göteborgs universitet säger till Göteborgs-Posten att han tycker valet är lite tråkigt, även om Kazuo Ishiguro är en fantastisk författare. – Nu när de har chansen att sätta vilken författare de vill i rampljuset, hade jag hoppats på någon mer överraskande och utmanande. Helst också en kvinna så att det hade blivit \"varannan damernas\", säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9744, "headline": "Nobelpriset i litteratur till Kazuo Ishiguro", "summary": "Först trodde han att det var en bluff. Sedan blev den japansk-brittiske författaren Kazuo Ishiguro förbluffande smickrad och lovade att komma till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur.", "article": "Trots att många förhandsspekulationer hade pekat ut en traditionell, manlig romanförfattare som årets mest väntade pristagare var det få som hade gissat på den japansk-brittiska författaren till ”Återstoden av dagen”. När Kazuo Ishiguros namn läste upp i Börssalen möttes tillkännagivandet varken av jubel eller chockerande utrop, utan av en lång, överraskad tystnad. – Som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen, löd motiveringen utanför den välbevakade dörren i Börshuset. Kazuo Ishiguro fanns inte med på vadslagningsfirmornas oddslistor och verkar själv ha blivit överraskad: \"Det här är fantastiska och helt oväntade nyheter. De kommer i en tid när världen är osäker på sina värderingar, sitt ledarskap och sin säkerhet. Jag bara hoppas att det faktum att jag får denna stora ära på något litet sätt kan uppmuntra goda och fredliga krafter i denna tid\", skriver författaren på Facebook. När brittiska BBC som första nyhetsmedium fick telefonkontakt med författaren trodde han att det kunde vara en bluff. Akademien, som i år hade bestämt sig för att vänta med att kontakta pristagaren till efter tillkännagivandet kl 13, hade då ännu inte lyckats nå honom. Till BBC säger Kazuo Ishiguro att det är \"förbluffande smickrande\" och en ”magnifik ära” att tilldelas årets Nobelpris i litteratur: – Framför allt eftersom det betyder att jag går i fotspåren av de största författarna som någonsin levt, vilket är ett fantastiskt lovord. Senare under torsdagseftermiddagen, när Akademien lyckats nå Ishiguro, höll han en presskonferens i London. Där berättade han om samtalet från Akademien och att han gärna kommer till Stockholm för att ta emot priset i december: – Jag var förvånad över hur lågmälda de var. Det var som att de bjöd in mig till något slags fest som jag kanske skulle tacka nej till. De frågade om jag ville komma till Stockholm trots ett hektiskt schema. Och jag sade att jag självklart är beredd att ställa in ett par saker för att komma, sade Kazuo Ishiguro skrattande under presskonferensen. Med sina 62 år är Kazuo Ishiguro en ovanligt ung författare i Nobelsammanhang. Hittills har han skrivit åtta böcker och tidigare har han berättat att han lägger ner ungefär fem års arbete på varje bok. Hans debutroman \"A pale view of the hills\" gavs ut 1981 (på svenska \"Berg i fjärran\", 1985), men det stora genombrottet kom 1989 med \"Återstoden av dagen\", en roman där den reserverade butlern Stevens återberättar sitt liv i dagboksform alltmedan handlingen fortsätter i nuet och griper in i hans relation till hushållerskan Miss Kenton. Romanen blev 1993 en åttafaldigt Oscarsnominerad långfilm med Anthony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna. Också science fiction-romanen \"Never let me go\" (2005), som för en etisk diskussion om mänskliga kloner uppfödda för organdonation, blev några senare en film med samma namn. Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius beskriver Kazuo Ishiguro som en blandning mellan Jane Austen och Franz Kafka: – Det låter osannolikt, men han visar att det går alldeles utmärkt. Det här är ett författarskap med mycket stor integritet. Man har inte en känsla av att det här är någon som sitter och tittar åt sidan för att se vad andra gör, utan han utvecklar tidigt sitt eget spår, säger Sara Danius till DN. Jämförelsen med Kafka har följt Kazuo Ishiguro genom åren. Själv tycker han att den är delvis rättvisande: – Tematiskt känner jag inget som helst släktskap, detta med skuld och straff. Kafka har aldrig riktigt tilltalat mig, för jag har aldrig förstått honom. Men när det gäller form och teknik har jag förstås mycket att tacka Kafka för, han skildrar också en värld som följer drömmens lagar. Sedan är hans humor i min smak, sa han i en DN-intervju med Anneli Jordahl 1996. Förhållandet mellan nuet och det förflutna är ett återkommande tema i författarskapet. Sara Danius tycker att hans förhållande till tiden kan jämföras med Marcel Prousts: – Men det som gör Ishiguro annorlunda är att han inte är ute efter att bärga det förflutna, att återfå det, utan snarare är intresserad av att undersöka vad en människa, en grupp människor eller till och med ett samhälle måste glömma för att över huvud taget överleva, säger hon. För att vara Nobelpristagare är Kazuo Ishiguro en ovanligt läst författare - hans böcker har översatts till fler än 40 språk. Även hans senaste roman ”Begravd jätte” från 2015 blev en storsäljare i Storbritannien. Sara Danius beskriver honom som lättillgänglig. Däremot tycker hon inte att valet av en så populär författare ett år efter Bob Dylan skulle tyda på att Akademien har uppvärderat lättillgänglighet som kriterium. – Vi tänker inte på sådant. Det här är en utsökt romanförfattare. Vi letar alltid efter någon som skriver antingen om nya teman, eller som också förnyar romanen formellt sett. Och Ishiguro är en författare som för varje ny bok utforskar nya genreblandningar, osannolika genreblandningar, säger hon till DN. Kazuo Ishiguro själv skulle sannolikt inte sälla sig till kritikerna av Akademiens omdebatterade val av Bob Dylan förra året. I en DN-intervju från 2005 berättade Ishiguro hur han blev ett fan av Bob Dylan redan som trettonåring, och att han själv uppträdde med gitarr på folkmusikklubbar: – Jag brukar tänka att jag gjorde min praktik som författare genom att lyssna på musik. Bob Dylans märkliga stream-of-consciousness-texter från mitten av 60-talet var en stor inspiration för mig. Mina vänner och jag brukade alltid diskutera vad de betydde, men i efterhand inser jag att den emotionella kraften inte bara kom från orden utan hela musiken, melodin och arrangemanget, sa Kazuo Ishiguro i intervjun med Lena Jordebo. Kazuo Ishiguro föddes i Nagasaki 1954, bara nio år efter att den japanska staden atombombades under andra världskriget. Familjen flyttade till Storbritannien 1960 då fadern, en världsberömd oceanograf, erbjöds en forskartjänst i Surrey. Han läste engelska och filosofi vid University of Kent och vid University of East Anglia. Senare tog han kandidatexamen i kreativt skrivande vid University of East Anglia, där han hade Malcolm Bradbury och Angela Carter som lärare. Först vid 24 års ålder han började skriva litteratur. Kazuo Ishiguro blev brittisk medborgare 1982 och bor i dag i London. Förutom romaner har han också skrivit filmmanus och under presskonferensen i London i går framkom att han gärna vill prova sina vingar i ytterligare en genre: – Jag arbetar alltid med en roman men hoppas på ett samarbete om en serie. Inte en med superhjältar men jag diskuterar att göra en serieroman. Det är något nytt för mig som förenar mig med min japanska barndom då jag läste manga, säger Kazuo Ishiguro. Tidigare pristagare 2016: Bob Dylan, USA 2015: Svetlana Aleksijevitj, Vitryssland 2014: Patrick Modiano, Frankrike 2013: Alice Munro, Kanada 2012: Mo Yan, Kina 2011: Tomas Tranströmer, Sverige 2010: Mario Vargas Llosa, Peru 2009: Herta Müller, Tyskland 2008: Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike 2007: Doris Lessing, Storbritannien ", "article_category": "culture"}
{"id": 9752, "headline": "Lars Winnerbäck om sin nya film: ”Jag lurades in i det”", "summary": "Lars Winnerbäcks liv har blivit film. Inför premiären har DN träffat en av Sveriges skyggaste artister för att prata uppväxt, vemod och att äntligen må bra.", "article": "— Det här känns ju bekvämt. Fyra personer tittar tyst på Lars Winnerbäck. Han sitter i en grön hotellsoffa och ska fotograferas, men kan inte låta bli att påpeka problemet med att ha en granskande publik när han försöker le. Pr-teamet och jag vänder oss snabbt åt andra hållet. Artisten som får anstränga sig för att komma igenom en tidningsfotografering har blivit huvudperson i en biofilm. ”Ett slags liv” har premiär på fredag och följer Winnerbäck från radhusuppväxten till arenakonserter. Hustrun Agnes Kittelsen har filmat honom hemma, regissören Øystein Karlsens team har gjort otaliga intervjuer och konsertdokumentationer. Barndomsjaget tolkas av två skådespelare. — Jag lurades verkligen in i det, säger Winnerbäck och slår sig ned i en tömd hotellbar på Östermalm i Stockholm. — Det var inte för min skull vi gjorde detta. Jag har liksom ingen lust till att det ska komma en biofilm om Lars Winnerbäck. Igår var jag på bio och råkade se trailern. Då sjönk jag djupt ner i stolen. Han har inte sett det färdiga resultatet. Det finns inga planer på att göra det heller. Filmen tar avstamp i radhuset utanför Linköping. En knappt tonårig Winnerbäck får syn på världen genom sin pappas skivsamling. Därifrån utvecklar sig en välkänd berättelse: den om att växa upp i en mellanstor svensk stad och längta bort därifrån. Läs mer: Musikfilmerna tar över i höst Varför återvänder du om och om igen till uppväxten som tema? — Det är kanske ett sätt att förstå vem man är. Och så tror jag helt enkelt att det blir fina låtar av tillbakablickar. Men jag tycker inte det är så roligt att gegga i det där egentligen, säger han och stannar upp för att fundera. — Men kanske att vår generation... fastnade i barndomen för att den var så speciell. Det var den sista helt gemensamma, där vi såg på samma tv-program och hade samma referenser. Han beskriver hur hans jämnåriga föll mellan stolarna i den förvirrade förvandlingen från 70-talets kollektivism till 80-talets individualism. I filmen syns Winnerbäck vandra runt på sin gamla skolgård. Han talar om obehaget inför att behöva rättas in i ledet. Att bära specialutformade gummiband för att lära sig hålla pennan rätt. Han hade ju lyssnat på Kiss och lärt sig att man fick göra som man ville. — Det är intressant att blicka tillbaka på. Man drogs lite mellan de där två extremerna. Kan det också vara en efterhandskonstruktion att uppväxten spelar så stor roll? — Ja, fast det börjar ju alltid någonstans. Men kanske är det överdimensionerat i mina låttexter, det är möjligt. Jag tror mer att det är kul att se hur mycket som har hänt sedan dess. Att man inte bara står och stampar. Filmen behandlar också ett annat känt Winnerbäck-ämne: vemod. I en tidig scen sitter hans sjuåriga jag och klipper naglarna. Plötsligt får rummet två perspektiv: ett där all passerad tid syns, ett annat som är nutid. Det blir en insikt om förgänglighet. Barnet med det långa röda håret kan inte formulera vad som händer, men han börjar gråta. — Då tyckte jag verkligen inte om det, men när det sedan fick ett ord och man kunde jobba kring det, till och med skapa det, så blev det mer hanterligt. Då märkte jag att avsaknaden av vemod är värre. På platser där det inte finns, som soliga stränder, känner jag mig inte hemma. Det låter deppigt, men det är inte vad jag är ute efter. Efter inspelningen av 2013 års ”Hosianna”, som präglas av mörker mer än någon annan av Winnerbäcks skivor, gick han också in i en reell depression. Vägen ut blev ett antal handfasta åtgärder: ta körkort, börja springa. Samtidigt klev den nuvarande hustrun Agnes Kittelsen in i bilden. — Då vände det ganska rejält. Det hade stått still ett tag, tills jag bestämde mig för att vara mindre rädd. Sätta mig i lite nya sammanhang och inte gnälla så mycket. Den uppföljande skivan, ”Granit och morän” blev motsatsen - framåtblickande och tillfreds, nästan lycklig. Winnerbäck sjunger om att köpa en bil, att gå hem tillsammans i centralstationens trängsel och om ”de sista ljuva åren”. Kan det bli en krock i att gå från svårmod till att plötsligt befinna sig på en plats där det mesta är bra? Känner du igen dig själv? — Inget är ju bara bra och glatt. Och det kommer inget dåligt av att må lite bra. Tvärtom, det är skönt att utvecklas. Tyngd finns ändå, och gnällt har jag gjort tillräckligt. Jag har inte blivit någon pajas, bara en smula mer trygg i mig själv. Blir filmen ett sätt att en gång för alla berätta historien om dig själv och ha mer kontroll över den? I stället för att behöva göra fler sådana här intervjuer? — Nej, inte direkt. Det är inte mitt projekt, som sagt. Øystein har jobbat lite i motvind, jag har inte gett någon respons alls. När han har skickat material och frågat hur det känns har jag inte ens öppnat mejlen. Om jag ska gå in med en massa synpunkter kan jag hålla på hur länge som helst. Samtalet närmar sig sitt slut. I morgon ska ytterligare åtta reportrar lyssna på en man som de senaste tio åren upprepat att han inte vill vara i centrum. Under de kommande veckorna kommer biopublik över hela Sverige grotta ner sig i hans berättelse. Det hela verkar paradoxalt. Men även här har någonting förändrats den senaste tiden. — Jag har lärt mig att jag mår bäst av att tacka ja till lite grejer. Förr tänkte jag mycket mer att jag har folks ögon på mig, att de värderar en massa saker, vad man äter, vad man handlar. Nu lever jag som jag vill leva och gör det jag vill göra, säger sångaren och samlar ihop sig för ännu ett kämpigt fotograferingspass. — Så mår jag liksom bra. ”Ett slags liv” Dokumentärfilm om Lars Winnerbäcks uppväxt och artistliv. Regi av Øystein Karlsen. Premiär 6 oktober. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9767, "headline": "Så reagerar musikvärlden efter Tom Pettys död", "summary": "Rocklegendaren Tom Petty har gått bort, och han hyllas nu av flera kända musiker. Bland andra Bob Dylan som minns sin vän som ”en stor artist, full av ljus”.", "article": "Bob Dylan var bandkollega med Tom Petty i supergruppen The Traveling Wilburys under några år på 1980-talet. Till musiktidningen Rolling Stone säger Dylan: – Det är chockerande, förkrossande nyheter. Jag tyckte enormt mycket om Tom. Han var en stor artist, full av ljus, en vän. Jag kommer aldrig att glömma honom. Roy Orbison Jr, son till rockstjärnan med samma nam, som även han spelade i Traveling Wilburys, säger: \"Dagen blir allt sorgligare. Vår kära vän Tom Petty har just gått bort.\" Per Gessle, känd från Roxette, Gyllene Tider och som soloartist, hade Petty som stor idol och skriver på Twitter att den ”bäste av de bästa” har gått bort. Den amerikanska rockstjärnan Sheryl Crow är ledsen inte bara för rocklegendarens bortgång, utan också efter gårdagkvällens masskjutning i Las Vegas, som inträffade under en konsert. Hon skriver bland annat att ”musiken dog på riktigt i dag” och menar att det till och med är osäkert att gå på konserter nuförtiden. Carole King hör till popmusikens stora låtskrivare. Hennes ”Don't bring me down” ingick i Tom Petty and the Heartbreakers liverepertoar 1977-1986. King, liksom Sheryl Crow, hyllar såväl Petty som offren för Las Vegas i en tweet. Ryan Adams tackar Tom Petty för att han ”gav så mycket” och att hans musik förändrade världen till det bättre. Den svenske artisten Tomas Andersson Wij minns Petty som ett ”melodisnille”. Bland de mängder av artister som stämmer in i hyllningarna till Tom Petty via Twitter märks även Paul McCartney och Ringo Starr från Beatles, Gene Simmons från Kiss och Chuck D från Public Enemy. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9791, "headline": "Dags att spela ansvarsfull", "summary": "Miley Cyrus fortsätter att vara ständigt föränderlig också på sitt sjätte album, dessvärre är hennes nya riktning som samhällsengagerad, stadgad och folkpoppig så oerhört fantasilös.", "article": "Kanske blir den som föds rakt in i popvärlden oundvikligen en kameleont. Den som från vaggan på nära håll kan studera hur människorna runtomkring handlar med illusioner får säkert även själv uppfattningen att förändring är det enda beständiga här i livet. ”Change is a thing you can count on” skaldar tjugofyraåriga Miley Cyrus i titelspåret på sin sjätte skiva. Den heter ”Younger now” och presenterar ännu en ny variant av den gamla Disneyprinsessan. Uppvuxen i Nashville och formad i Hollywood har hon kunnat leva hela sitt liv skyddad från problemen i övriga samhället. Hennes första ”vuxna” album, ”Bangerz” från 2013, var en individualistisk partyskiva vars ackompanjerande kampanj och turné handlade mest om att Miley Cyrus hävdade Miley Cyrus rätt att twerka och visa tungan. Samtidigt reste Katy Perry runt på arenor och sprutade grädde med bröstvårtorna. USA:s popvärld under Obama-åren var, sedd så här i backspegeln, en tid av självförverkligande och överflöd. Vad som händer nu är något annat. Framgångarna för politiska skivor som Beyoncés ”Lemonade” och Kendrick Lamars ”To pimp a butterfly” har fått pendeln att svänga från individualism till solidaritet. Egoismen är inte längre säljbar när allt fler amerikaner oroar sig för vad som komma skall. Så Lady Gaga har lagt köttklänningen i frysboxen. Katy Perry har börjat tala om ”purposeful pop”. Lana del Rey har börjat skriva texter om Amerikas framtid. Miley Cyrus i sin tur har förlovat sig. Den sexuellt utlevande vilden från ”Bangerz” är fyra år senare utbytt mot en stadgad cis-tjej med ring och omsorg om mänskligheten. Förändringen är chockerande radikal, till och med för en popartist. Själv har hon talat om att söka sig tillbaka till rötterna, till countryn som pappa uppfostrade henne med. Men misstanken om att det plötsliga samhällsengagemang som kommer med den nya, folkiga stilen bara dykt upp för att vinden blåser däråt är svår att skaka av sig som lyssnare. Ända sedan singeln ”Malibu”, med sömnig gitarr och handklapp, släpptes i maj har Miley också mycket riktigt fått kritik för att använda politik som marknadsföringstrick. Rutinerat har hon stått stilla i stormen, och när ”Younger now” nu är här följer den stadigt den hånade men utstakade linjen. Hon har tillsammans med producenten Oren Yoel själv varit med och skrivit samtliga spår, och till och med bjudit in gudmor Dolly Parton till en duett. Just den är möjligen albumets mest klichéartade, en countrypastisch om drömmen om att vi alla ska få leva i ett ”Rainbowland”. Annars låter den unga popstjärnan mer som en annan rockikon: Stevie Nicks. I ”A week without you” och ”Thinkin” är det sena 70-talet i LA idealet snarare än samma era hemma i Nashville. Hon sjunger bra. Men hon har inte riktigt textförfattandet att backa upp med. Orden om kärlek och gemenskap biter inte tag. Det mesta är för enkelt. Faktiskt rakt ut intellektuellt svagt. Billy Rays frigjorda dotter från countrymusikens hjärta har nog verkligen förändring i blodet. Att hon dyker upp som en ny artist, ännu än gång, är inte problemet med ”Younger now”. Problemet är att riktningen hon valt är så oerhört fantasilös. För att vilja presentera sig som en person med så många drömmar om framtiden lägger Miley Cyrus orimligt mycket energi på att låta och bete sig som en artist från förr. Så har hon möjligen skapat en förändring. Men knappast en förbättring. Bästa spår: ”A week without you” 1 Kändisdotter Med en skådespelande mamma och en countrystjärna till pappa föds Miley Cyrus den 22 november 1992 rakt in i showbusiness. Som om hon inte redan kommer vara tillräckligt omgiven av musikereliten i hemstaden Nashville blir dessutom Dolly Parton hennes gudmor. 2 Disney-prinsessa Efter att som barn provat på skådespeleri får Miley 2006 rollen som Hannah Montana i ungdomsserien med samma namn. Programmet blir Disneys största succé någonsin, och huvudpersonen en självklar tonårsidol. 3 Skandaldrottning 2013 bryter Miley med sin bakgrund som barnstjärna, bland annat genom att twerka framför soulmannen Robin Thickes skrev. Albumet ”Bangerz” blir en kommersiell hit, men får också kritik för de många oblyga stölderna från afroamerikansk musikkultur. 4 Psychrockare Efter två turbulenta år där Miley varit hett villebråd för pressen fördjupar hon 2015 sin vänskap med The Flaming Lips frontman Wayne Coyne. Skivan ”Miley Cyrus & her dead petz” släpps gratis via Soundcloud samma kväll som Miley leder MTV:s gala VMA. 5 Hippie ”Jag förändras inte på grund av trender eller mode. Jag förändras genom att engagera mig politiskt”, säger Miley om hur hon på sistone visat upp en nyvunnen samhällsmedvetenhet. På ”Younger now” söker hon sina musikaliska rötter och har tagit inspiration, bland annat, från Hillary Clinton. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9812, "headline": "Svart ruta i SVT:s Morgonstudion – tekniker försov sig", "summary": "24 minuter. Så länge var rutan svart under SVT:s Morgonstudion i morse. Felet berodde på att teknikerna försovit sig.", "article": "De trogna morgon-tv-tittarna vaknade till en oväntad syn i morse: rutan var svart under de första 24 minuterna av SVT:s Morgonstudion. Marit Hübinette, projektledare för programmet, bekräftar att felet berodde på den mänskliga faktorn. Teknikerna hade försovit sig. — De som försovit sig är förstås olyckligast. Det här är bara trist för alla. — Vi har haft morgonprogram i många år och det har aldrig blivit så här tidigare. Människor försover sig, det kommer säkert hända igen, men nu har vi försökt ändra rutinerna och skärpa dem ytterligare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9828, "headline": "En läsande hjärna formas i tidig ålder", "summary": "Är det någon gång i livet du bör läsa böcker är det mellan sex och tio års ålder. Då är hjärnan som mest formbar. Men hjärnans språkliga funktioner kan utvecklas ända in i pensionsåldern. DN har pratat med två hjärnforskare om hur vi bäst utvecklar läsförmågan.", "article": "DN har talat med två hjärnforskare som har ägnat en stor del av sin forskning åt att ta reda på vad som händer i hjärnan när vi läser Martin Ingvar som är läkare och professor i neurofysiologi, och Torkel Klingberg som är professor i kognitiv neurovetenskap och specialiserad på barns utveckling och träning av hjärnan. Martin Ingvar säger att den viktigaste förklaringen till att resultaten i den svenska skolan fortsätter att dala är att lästräningen är för dålig. Framför allt brister den när hjärnan är som mest formbar någon gång mellan sex och tio års ålder. Det är då som själva läskodningen behöver automatiseras för att inte ta alla resurser i anspråk senare, när hjärnan behöver ägna sin kraft åt att inhämta de kunskaper som finns i olika texter. Det som händer när barn stavar sig igenom ord och meningar är att de på olika sätt övar sina kognitiva färdigheter. De övar helt enkelt hjärnan på att ta den kortaste vägen, enligt Martin Ingvar. – Det är först när de har fått rationalitet i det systemet som snabbheten och stabiliteten ökar och det börjar gå undan när du läser. Vad är det då som händer i hjärnan när ett barn lär sig att läsa? – I dag vet vi att den stöps om och blir en läsande hjärna, säger Torkel Klingberg. Det har man sett sedan det har utvecklats magnetkameratekniker som gör det möjligt att titta in i hjärnan när den arbetar och löser uppgifter. I den tidiga fasen handlar det om att barnet ska bli medvetet om kopplingen mellan bokstavskombinationer och ljud, till exempel vad som händer om man tar bort ”boll” från ”snöboll”. – Det är sådana enkla saker som handlar om att förstå att språket består av olika komponenter, och att öva sig på att göra kopplingar mellan ljud, bokstäver och ord. Det som händer i hjärnan är att det sker en specialisering i det som kallas för ordformområdet i vänstra hjärnhalvan. Det är ett område bakom örat i nackloben och som ingår i delar av det visuella systemet. – Det är ett område som lär sig att reagera på och känna igen den typen av krumelurer och siluetter som finns i text, säger Torkel Klingberg. Så småningom gör barnet kopplingen till de fonetiska inslagen i språket med hjälp av områden i hjärnan som analyserar ljuddelarna. De sitter en bit högre upp i tinningloben. Det är områden som blir specialiserade och även sammankopplade med varandra och andra områden i hjärnan. Det kan man bland annat se eftersom det sker en tillväxt av det som kallas för den vita substansen i hjärnan. Den är egentligen ett isoleringsmaterial som bäddar in kopplingarna mellan nervceller som förbinder olika delar av hjärnan. Enligt Torkel Klingberg har det genetiska arvet stor betydelse för läsförmågan. – En del människor har lättare att forma de här kopplingarna mellan olika områden som är viktiga för läsningen, säger han. Just därför är det så viktigt att tidigt identifiera de elever som har litet svårare för att läsa, för att de ska komma i gång med träningen tidigt och inte halka efter, framhåller Torkel Klingberg, och förklarar vad som annars riskerar att hända: De som har litet lättare för att lära sig att läsa redan från början, läser litet mer än andra barn när de börjar skolan. Och de som har det litet svårare läser mindre. Det gör att de genetiska skillnaderna riskerar att bli kraftigt förstärkta ganska snabbt efter att barnen har börjat skolan. Det beror på att de barn som har lätt för att läsa läser ännu mer. De jobbar snabbt upp sitt ordförråd vilket gör att de tycker att det är ännu roligare att läsa och läser ännu mer. Det blir en loop med positiv feedback. Medan de som redan från början tyckte att det var svårt att läsa måste kämpa mer och halkar hela tiden efter. Det gör att det blir ännu jobbigare när de går vidare till än mer komplicerade texter. Det gör att de i stället hamnar i en negativ feedbackloop. - Det vi kan se när barnen börjar skolan är att det ganska snabbt kan uppstå enorma skillnader mellan olika barn. En del läser i stort sett inte alls, medan andra läser tjugo böcker på ett år. Vad kan man då göra för att motverka detta? Enligt Torkel Klingbergs är svaret på den frågan träning och åter träning. Att se till att alla barn lär sig läsa så de med sämre förutsättningar inte halkar efter. Många föräldrar tror att de kan få sina barn att läsa med hjälp av belöningar som pengar. Men det har visat sig vara verkningslöst. Torkel Klingberg berättar att det finns forskning som visar att sådana belöningar snarare kan motverka sitt syfte. Det kan bero på att en yttre belöning kan göra att barnen uppfattar att läsning på något sätt skulle vara något tråkigt eftersom det behövs pengar för att någon ska vilja ägna sig åt det. En stor del av den forskning som kommit på senare år handlar om värdet med högläsning. I en stor australisk studie, 2016 Australian study in children book reading, har man följt familjer som har barn i årskurs 4-6 och som går i 24 olika skolor. Tre barn av fem svarar att de inte har någon som läser högt för dem hemma. Många säger att deras föräldrar slutade läsa högt för dem när de klarade av det själva. Men så mycket som en tredjedel av barnen ville egentligen att de vuxna skulle fortsätta läsa högt för dem. Martin Ingvar säger att högläsning tränar andra saker. – Den gör att man blir tvungen att använda mer av det kognitiva systemet. Man måste till exempel fatta vad som står i texten på ett annat sätt eftersom det låter konstigt när man läser fel. Det gör att det kan vara bra för den som behöver träna sig på att läsa. – Samtidigt kan man se att förmågan att återberätta vad man har läst sjunker, eftersom man har varit så upptagen vid att läsa högt, säger Martin Ingvar. – Så när det gäller att förstå sammanhang och tänka på det man läser, så är det sannolikt mer effektivt med tyst läsning. Då kan man koncentrera sig och gå mer på djupet. Det bästa sättet att uppnå resultat av den tysta lästräningen är att ge barnen en knuff i rätt riktning så att de förstår vikten av att inte ge upp. Det menar Torkel Klingberg som brukar framhålla det som på forskarspråk kallas för ”grit” och som på svenska skulle kunna översättas med ”gry” eller ”jävlar anamma”. Läs mer: Grit har helt ändrat synen på barns inlärning Det är en egenskap eller färdighet som barn kan utveckla om de får sådan uppmuntran. – Framför allt handlar det om att få barn att förstå att alla kan lära sig att läsa, att det är ett resultat av träning, säger Torkel Klingberg. Han har i en tidigare intervju i DN förklarat hur forskningen under de senaste åren har kunnat visa vilken skillnad det kan göra. Amerikanska forskare har till exempel kunnat visa hur en instruktionsfilm – om hur hjärnan fungerar och hur formbar den är – räckte för att barn som var med i studien skulle förbättra sina studieresultat. – Det här kan man uppnå genom att förklara att läsförmåga är ett resultat av träning, och att den som övar kommer närmare målet, säger Torkel Klingberg. Hur mycket träning talar vi om? – Det handlar om mycket träning, inte en halvtimme i veckan, utan många timmar extra i veckan enligt vad man har sett i de här studierna, säger Torkel Klingberg. Vad händer då när hjärnan har stöpts om och bildat sina nya läsande nätverk? Då tar nästa fas vid. Det är då man med hjälp av läsningen tränar och förstärker de strukturer som redan finns, enligt Torkel Klingberg. – Det är områden som kodar för hur orden låter och vad de betyder, och förbindelser som skickar information till främre delen av hjärnan, som påverkar hur man formar och artikulerar ljuden. Dessa områden och nätverk fortsätter sedan att förstärkas de närmaste tio åren, förmodligen ända upp till 20 års ålder. Det är då man brukar säga att hjärnan börjar bli färdigutvecklad. Varför kan man inte lika gärna träna sig på matte? – Det kan man, säger Martin Ingvar. Men då blir det andra regioner som utvecklas, eller som min kollega Sara Bengtson har visat så kan det hända mycket i hjärnan även för den som spelar mycket piano. – Hjärnan är alltså inte dummare än en muskel. Den utvecklar de delar som används. Forskningen är bara i början av att förstå hur snabbt det går när en läsande hjärna avläser den ström av brus som finns i språket. Hur den på bråkdelen av en sekund bryter ned och avläser de språkliga koderna för att kunna förstå hela det komplexa sammanhanget bakom bokstäver och ord som kombineras med varandra. Det som gör den läsande hjärnan särskilt märkvärdig är att den är en sådan sen uppfinning i mänsklighetens historia. Det finns otaliga historier om hur förundrade människor kunde bli när de såg någon sitta och läsa tyst för sig själv innan boktryckarkonsten hade uppfunnits på 1500-talet. Vad är det då som är så bra med läsningen? Martin Ingvar menar att läsförmåga är ett av hjärnans allra viktigaste verktyg för den kognitiva utvecklingen. – De som inte utvecklar det här verktyget när hjärnan är som mest formbar, får det jobbigt i skolan och riskerar att alltid hamna efter. Martin Ingvar tillägger att det är läsningen som utgör själva basen för vårt liv som kulturella varelser. – Det är den som gör att vi reser oss över den enkla naturens råhet. Men även om det händer mest med hjärnan när vi är unga, så utvecklas de språkliga funktionerna långt upp i åren. – Ända in i pensionsåldern hos vissa, särskilt det som handlar om ordförråd och faktakunskaper, framhåller Torkel Klingberg. Enligt honom finns det inte mycket belägg för att det som kallas för den flytande intelligensen påverkas av läsning. Flytande intelligens handlar om att kunna lösa problem oberoende av tidigare kunskaper och erfarenheter, uppgifter som finns i Mensatester och andra kognitiva mätmetoder. – Om jag skulle testa dig genom att lägga ett antal saker på ett bord, och sedan fråga hur många du kommer ihåg. Den typen av tester kommer du inte att prestera bättre på för att du har läst många romaner, säger Torkel Klingberg. – Men kanske blir du bättre på det som kallas för koncentrationsförmåga. Att fokusera på det som du har bestämt dig för. Läs mer: Läkare: Att läsa är som semester för hjärnan Självständigt läsande föds ur högläsning Sakprosa lika viktig som sagor Högläsningen gör berättelsen mer levande Så känner du igen ett särbegåvat barn ", "article_category": "culture"}
{"id": 9841, "headline": "Hit kommer Melodifestivalen – debut för helt ny stad i sammanhanget", "summary": "Karlstad, Göteborg, Malmö, Örnsköldsvik, Kristianstad och Stockholm. Det är städerna som får besök av Melodifestivalen nästa år.", "article": "Melodifestivalen ger sig ut på turné igen, och drar igång nästa års tävling i Karlstad den 3 februari. Därefter fortsätter turnén till ytterligare fyra städer och arenor innan det är dags för Stockholm att avsluta med den stora finalen i Friends arena den 10 mars. Läs mer: Christer Björkman: Många omkring mig hade åsikter om min uppväxt Ny stad i sammanhanget är skånska Kristianstad, som aldrig tidigare varit Melodifestivalvärd och därmed gör debut genom att arrangera Andra chansen i Kristianstad arena den 3 mars. Första gången Melodifestivalen portionerade ut deltävlingar över Sverige var 2002. – Det är fantastiskt roligt att vi efter över femton år på turné fortfarande får möjlighet att besöka nya städer som Kristianstad, säger Anette Helenius, projektledare för Melodifestivalen på SVT, i ett pressmeddelande. Här hålls samtliga deltävlingar: 3/2 Karlstad, 10/2 Göteborg, 17/2 Malmö, 24/2 Örnsköldsvik, 3/3 Kristianstad (Andra chansen), 10/3 Stockholm (final). Biljetterna till direktsändningarna och genrepen i arenorna släpps den 31 oktober. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9842, "headline": "Nisse: Men jag då?", "summary": "Kåseri. Sen en dag strax före jul för länge sedan har jag alltid varit lite rädd för gratis, eller för den girighet som gratis förmår väcka.", "article": "Även när jag jobbade på bingohall blev det jul och en dag ville hallen visa extra generositet och dela ut julklappar bredvid de vanliga vinsterna. Inte till varje vinst, så många presenter hade vi inte, utan lite då och då. Enligt ett schema som sittande chef bestämde och vilket annonserades ut i högtalarna vid varje enskilt tillfälle. Jag minns inte den exakta formuleringen, men den var vag: ”... plus en liten julklapp”, eller något sådant. Det var inga märkvärdiga grejer. Hallen drevs av en samling idrottsklubbar och dessa hade skänkt prylar med sitt klubbmärke på. En vimpel, en nyckelring, ett paraply. Vanligtvis var stämningen i hallen lugn och en smula gäspig, med ett visst mått av gemyt framkastat mellan borden. Den här dagen blev inte sådan. Förekomsten av gratisvinster lockade fram det sämsta hos de trevligaste av stamkunder. Plötsligt var de inte nöjda med att få en vinst, de ville ha en present därtill. Och fick de en vimpel kunde de bli rent ursinniga – de ville ha ett paraply, ju! Vilket noga räknat var den enda av gratisgåvorna som faktiskt var lite åtråvärd, och som alla därför tycktes trakta efter hetare än vilken reguljär högvinst som helst. Sen den dagen har jag alltid varit lite rädd för gratis, eller för den girighet som gratis förmår väcka. Detta kom för mig när jag läste om Icas kampanj inför sitt hundraårsfirande i helgen som gick. Gratis tårta i alla butiker, minsann. Det lät både festligt och generöst, men rekylen kom snabbt. För hur var det egentligen med laktosfria alternativ? Glutenfria? Veganska? Utan nötter, för de allergiska? Utan socker, för alla diabetiker? Icas facebooksida bågnade av upprörda röster som såg sig snuvade på just sin gratisbit, inklusive människor som inte kunde komma ifrån på den utlysta tiden eller som skulle behöva tillgång till toalett för att kunna acceptera erbjudandet eller som bara visste på förhand att all tårta skulle vara slut när just de hann dit. Det finns ett gammalt talesätt som heter att man inte ska skåda given häst i munnen, men det hör ju alla hur ålderstiget det är, det fattar man knappt ens vad det betyder. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9854, "headline": "Domstol ändrar nazistiska demonstrationen i Göteborg", "summary": "Den planerade nazistiska demonstrationen i Göteborg ändras av förvaltningsrätten. Domstolen beslutar att demonstrationens samlingsplats flyttas och att färdvägen kortas, bort från Bokmässan och Göteborgs synagoga. Nordiska Motståndsrörelsen säger att de kommer att trotsa beslutet.", "article": "På lördag ska Nordiska motståndsrörelsen demonstrera i Göteborg. Både Bokmässan och Judiska församlingen i Göteborg har överklagat den nazistiska gruppens demonstrationstillstånd. Nu ändrar förvaltningsrätten i Göteborg polisens beslut. Domstolen flyttar demonstrationens samlingsplats bort från Bokmässan, och bestämmer att den ska sluta vid Gamla Ullevi, tidigare än vad som tidigare beslutats. Läs mer: Experter efter ändrad nazistrutt: ”Domstolen resonerar helt enligt grundlagen” Domstolen skriver att man tagit hänsyn till både Bokmässan, där många personer kommer vara i rörelse, och till Judiska församlingen som firar högtiden jom kippur på lördagen. – Det är en parameter bland flera. Jom kippur är en av de viktigaste judiska högtiderna och demonstrationen skulle gå bara några hundra meter från synagogan. Det säger sig självt att det är klart att det påverkar säkerhetsläget, säger Anders Hagsgård, lagman på förvaltningsrätten. Den demonstrationsväg som tidigare godkänts av Polismyndigheten passerade i närheten av judiska församlingens synagoga i centrala Göteborg. Enligt församlingen och deras juridiska ombud på Civil rights defenders skulle nazistdemonstrationen innebära ett inskränkande av församlingsmedlemmarnas religionsfrihet och mötesfrihet. De anser även att demonstrationen i sig kan innebära hets mot folkgrupp. Nu stoppas alltså demonstrationen på ett längre avstånd från synagogan. – Det innebär en betydligt större trygghet för våra medlemmar. De som kommer med kollektivtraffik kan gå av vid Drottningtorget och promenera till synagogan utan att riskera att konfronteras med nazister. Så det är en väsentlig förbättring, säger Allan Stutzinsky, ordförande för judiska församlingen i Göteborg. Församlingen ska ändå diskutera om domen ska överklagas, eftersom de helst vill att NMR:s demonstration ska flyttas till en annan dag. Läs mer: Därför diskuteras en bojkott av Bokmässan Förvaltningsrätten beslut innebär även att demonstrationens samlingspunkt flyttas en bit bort från den tidigare avsedda platsen utanför Bokmässan, som äger rum samtidigt som demonstrationen. Bokmässan överklagade tillståndet av oro för säkerheten och Maria Källsson, vd för Bokmässan, välkomnar förvaltningsrättens beslut. - Jag är övertygad att det blir bättre för våra besökare med en förflyttad startplats. Det ger bättre tillgänglighet än det första beslutet för våra besökare, säger hon. Enligt uppgifter kommer NMR att försöka trotsa beslutet och samlas på den först angivna platsen. Hur påverkar det i så fall er? - Nu är vi nöjda med det besked som nått oss idag, det är svårt för oss att förutse något annat. Vi följer situationen hela tiden. Även Nordiska motståndsrörelsen har överklagat demonstrationsbeslutet men domstolen avslår deras överklagan. Gruppen vill demonstrera längs Kungsportsavenyn och vid Götaplatsen i centrala Göteborg. Men polismyndigheten bedömer att den färdvägen skulle innebära för stora säkerhetsrisker. ”Risken för att det ska uppkomma en situation där ordningsläget blir omöjligt att kontrollera är alltför stor”, skriver Polismyndigheten i sitt svar till förvaltningsrätten. NMR säger att de inte tänker följa domstolen. – Vi kommer inte att acceptera beslutet. Man kan tänka sig att vi kommer att trotsa beslutet, säger Pär Öberg, presstalesman för Nordiska Motståndsrörelsen. Inför lördagens demonstration har ett garage i polishuset byggts om till arrest med plats för 350 personer. Två veckor innan demonstrationen genomförde NMR en oanmäld demonstration i Göteborg. DN kunde då avslöja att det påstådda syftet var att pröva polisens förmåga och avsikt att ingripa mot demonstranterna. Göteborgspolisen har inför den kommande demonstrationen sagt att man gjort en ny tolkning av rättsläget för att bättre kunna agera vid misstänkt hets mot folkgrupp. – Vi visade i dag att det bara var tomma hot, sade NMR:s ledare i en ljudinspelning efter demonstrationen som genomfördes utan att polisen ingrep. Läs mer: Nazisterna: Vi testade polisen Bokmässan har med anledning av nazisternas närvaro uppgraderat säkerhetsorganisationen, med ett ökat antal vakter och väskkontroll för samtliga inpasserande. Två andra närliggande arrangemang, Scener & Samtal och Bokmassan, har även de höjt säkerheten. Tusentals människor väntas sluta upp i motdemonstrationer under lördagen. Ledningen för Bokmassan, som äger rum på Heden, har uttryckt oro eftersom mässtältet ligger mellan rutten för nazisterna och den största av motdemonstrationerna som utlysts, där nära 8500 personer hittills uppgett att de ska delta. Regeringen har med anledning av demonstrationen bjudit in riksdagspartierna, förutom Sverigedemokraterna, för att diskutera hur antidemokratiska strömningar ska motverkas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9884, "headline": "En långsamt vunnen frihet", "summary": "Sex år efter sin förra skiva har Rebecka Törnqvist genomgått en musikalisk makeover, hittat ett uttryck som är mer än bara ett sound och gjort sitt tveklöst bästa album.", "article": "Ansatserna har egentligen inte saknats på de senaste skivorna. Jag tänker till exempel på spåret ”No bait” med Nino (då Nina) Ramsby och elektroniskt puttrande ”If” från förrförra albumet ”The cherry blossom and the skyline rising from the street”. Ändå framstår Rebecka Törnqvists nya skiva ”Home secretary” som en musikalisk makeover jämförbar med Titiyos stilbyte på det mörkare och mer elektroniskt orienterade albumet ”Hidden” för snart tio år sedan. Båda två blev stora svenska stjärnor under ett 90-tal med ett tämligen snävt klimat i fråga om konstnärliga utsvävningar. Kanske också med ett särskilt begränsat manöverutrymme för kvinnliga artister – ofta reducerade till en genre i sig. Mot den bakgrunden har det varit alldeles för lätt att avfärda Törnqvist som mellanmjölkens svar på Diana Krall – en mezzomörk röst i brytpunkten mellan pop och jazz. Det trots att Törnqvist alltid varit en kompetent, om än lite förutsägbar, låtskrivare till och med när hon i början av 2000-talet bytte språk till svenska på ”Vad jag vill”. Det som tagit tid för Törnqvist är att hitta fram till ett uttryck som inte bara är ett sound, utan även musikaliskt berättande. Lyssnar man sig framåt genom karriären går det också att höra hur hon gradvis blivit friare. Det är nästan som om sista spåret på förra skivan ”Scorpions”, drygt sex minuter långa ”To begin with”, i själva verket var just början på uppföljaren även om det hunnit gå sex år sedan dess. Nu är det öppningsspåret ”Rosemary & mathematics” som kusligt skevt och nästan hemsökt sätter tonen för den både flytande och formfasta framtoningen på ”Home secretary”. På skivomslagets framsida står uttryckligen ”med Johan Lindström”, Törnqvists återkommande samarbetspartner som denna gång funnits med tidigt i processen och vars idéer fått vitalisera hela produktionen. Låtarna är uppenbart födda ur fragment och ett mer associativt flöde som oväntat kan byta riktning. Det är ett rikt och vindlande låtmaterial som samtidigt känns märkligt sammanhållet. Törnqvists röst fungerar som en trygg konstant oavsett om hon pratar sig igenom ”Heights” eller sjunger duett med Mariam ”Mariam the Believer” Wallentin i ”The winds”. En låt som för övrigt ger sig ut på en suggestiv balansakt mellan dragspel och två distinkta röster, men landar i ett postrocksvävande månlandskap. ”Heart is all around you” kopplar tillsammans med Julia Spada upp sig mot en mer klubborienterad samtid. Medan sävligare stunder snarare för tankarna till Robert Wyatts mjukt skiftande jazzlandskap på albumet ”Comicopera”. Törnqvist och hennes medmusiker utforskar en både friare och mer primitiv sida av blues och jazz. Inte minst på titelspåret med sina ihåliga trumvispar och finurliga ljuddetaljer. För det solida intrycket handlar också om färgskalorna som går igen: från murrigaste fagott och kontrabasklarinett till ljust glittrande harpa och hackbräde. ”Home secretary” är Rebecka Törnqvists tionde soloalbum om man räknar in ”The Stockholm Kaza session” ihop med Per ”Texas” Johansson, som nu står för saxofonistiskt solsken i ”It’s a sunny day”. Utan tvekan är det också hennes bästa. Bästa spår: ”Rosemary & mathematics” Det är nästan som om sista spåret på förra skivan ”Scorpions”, drygt sex minuter långa ”To begin with”, i själva verket var just början på uppföljaren även om det hunnit gå sex år sedan dess. 1. Neil Young. ”Trans” Den kanadensiske folkrockarens vocoderutflykt i synthsvängen 1982 sågs inte med blida ögon. Skivbolaget Geffen Records stämde honom senare bland annat på grund av albumet ”Trans” eftersom man ansåg att han inte längre lät som Neil Young. 2. Radiohead. ”Kid A” Kring millennieskiftet fick Radiohead nog av rockmyten och insåg att framtiden stavades internet. Albumet ”Kid A” utmanade och förvirrade fansen genom att utforska electronicainspirerade ljudlandskap med syntar, trummaskiner och jazzblås. 3. Robyn. ”Robyn” 2004 startade Robyn egna skivbolaget Konichiwa Records. Året efter bröt hon också musikaliskt med 90-talets kommersiella framtoning som blågul soulexport och återuppfann sig själv med ett mer electropoppigt sound på fjärde albumet ”Robyn”. 4. Opeth. ”Heritage” Utan avgrundsgrowl, ingen dödsmetall. ”Heritage” var albumet där Opeth definitivt kom ut som Jan Johansson-inspirerade progrockare och började botanisera i djävulens trädgård med tvärflöjt och folkloristiskt färgad fusionjazz. 5. Ulver. ”The assassination of Julius Caesar” Norska Ulver bildades som ett black metal-band på 90-talet, men har sedan dess genomgått många musikaliska metamorfoser. Ändå var det otippat att de 2017 skulle ge ut ett av årets snyggaste synthpopalbum med episkt 80-talsskimmer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9890, "headline": "Alicia Vikander öppnar filmfestival", "summary": "Wim Wenders kärleksdrama \"Submergence\" öppnar i dag den prestigefyllda filmfestivalen i San Sebastián.", "article": "I dag slår filmfestivalen San Sebastián upp biografportarna för sextiofemte gången, och öppnar med den tyska regissören Wim Wenders film \"Submergence\". Där förälskar sig en havsforskare och en spion, spelade av Alicia Vikander och James McAvoy, i varandra på en strand i Normandie. Filmen tävlar bland annat om den prestigefyllda Guldsnäckan. Läs mer: \"Recension av filmen 'Tulpanfeber' med Alicia Vikander\" Dessutom öppnar Milad Alamis svenskdanska psykologiska drama \"Charmøren\" sektionen Nya regissörer, där den också tävlar. Juryordförande är skådespelaren John Malkovich. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9922, "headline": "Statsheraldikern dömer ut den krökta flaggstången på Sergels torg", "summary": "Statsheraldiker Henrik Klackenberg är kritisk till hur den svenska flaggan behandlas i konstverket med den slokande flaggan på Sergels torg. \"Pietetslös och olämplig hantering av statssymbolen\", kallar han Mattias Norströms konstverk som Kulturhuset Stadshuset har rest.", "article": "Den krökta flaggstången, det omstridda konstverket på Sergels torg i Stockholm, fortsätter att engagera. Statsheraldiker Henrik Klackenberg sågar nu verket som \"en pietetslös och olämplig hantering av statssymbolen\" i en mejlväxling med en anmälare. Några juridiska åtgärder kommer Riksarkivet dock inte vidta då lagen inte rymmer några bestämmelser om skändning av flaggan, uppger statsheraldikern. Läs mer: Krökt flaggstång på Sergels torg väcker debatt En statsheraldiker arbetar inom Riksarkivet med ansvar för frågor som rör heraldik. Hen handlägger därmed ärenden som rör Sveriges flagga, riksvapen, och statliga myndigheters heraldiska vapen och emblem och biträder vidare kommuner, organisationer och privatpersoner i heraldiska ärenden. Utöver detta ska statsheraldikern \"främja forskning om heraldik\". Läs mer: Dan Jönsson: Den slokande flaggan på Sergels torg uttrycker en hotad, men viktig insikt Henrik Klackenberg är sedan 1999 statsheraldiker, tjänsten inrättades redan 1953 när Riksheraldikerämbetet lades ned. Klackenberg skriver vidare att han utgår från att konstnären Mattias Norström har velat provocera \"och därigenom få medial uppmärksamhet och ta ett steg mot berömmelsen\". Läs mer: Birgitta Rubin: ”Norströms slokande flagga är besvärande likt ett annat verk” Norströms konstverk ”Du gamla du fria”, en svensk flagga upphängd på en slaknad flaggstång, monterades mitt på Sergels torg i slutet av augusti. En uppretad man försökte kort därpå nattetid att såga ner stången. Han greps dock av polis och misstänks nu för förberedelse till grov skadegörelse. Konstverket med den svenska flaggan ställs ut av Kulturhuset Stadsteatern och har tidigare kritiserats som \"olämpligt och osmakligt\"av KD-politikern Erik Slottner. Läs mer: Så reagerar sociala medier på flaggstången på Sergels torg ", "article_category": "culture"}
{"id": 9924, "headline": "En spegelbild av samhällets haveri", "summary": "Polisens flathet ger Nordiska motståndsrörelsen grönt ljus att fortsätta lägga ut sin taggtråd av hat. Stefan Jonsson har ett par frågor till de ansvariga för demokratins säkerhet.", "article": "Jag har ett par frågor till Dan Eliasson, rikspolischef, och Erik Nord, polischef i Göteborg. Hur många arbetstimmar har svensk polis lagt ner de senaste åren på att säkra nazisters rätt att demonstrera? Hur många arbetstimmar har polis under samma tid lagt ner på att anmäla och utreda nazisternas hatbrott? Det borde gå att ta fram siffrorna. Vi medborgare skulle vilja ha dem. De skulle sannolikt ställa polisens och rättsväsendets misslyckande i blixtbelysning. På två år har Nordiska motståndsrörelsen (NMR) genomfört tre större demonstrationer. De har varit ”extremt lyckade” och ”samlat allt fler anhängare”, enligt NMR. Hur många tiotusentals polistimmar har slukats för att säkerställa en sådan framgång? Den fjärde demonstrationen, större än någonsin, planeras inom kort i Göteborg. Erik Nord, polischef i Göteborg, anstränger sig för att förklara att svensk demokrati står och faller med att denna demonstration får genomföras. Det är tondövt, inkompetent, barnsligt och farligt. Tondövt, därför att han inte tycks förstå att polisen är på väg att förlora sitt förtroende hos miljontals svenskar, särskilt i mångkulturella och segregerade miljöer där den bäst skulle behöva det. Inkompetent, därför att han inte begriper att demokratin, om den ska stå kvar, måste ha en poliskår som kan säkra demonstrationsfriheten och samtidigt förhindra rasism och hatbrott. Barnsligt, därför att han snarstucket och auktoritärt avvisar berättigad kritik med att kritikerna i hans ögon inte förstått ”rättsläget”. Farligt? Jag återkommer till det. Sanningen är att svensk polis för länge sedan kunnat gripa de uniformerade nazistiska flaggbärarna i NMR och bereda åtal för hets mot folkgrupp. Det hade sänt en våg av lättnad genom landet. Det vore i linje med lagstiftarnas intention. Mycket tyder också på att det skulle finna stöd i rådande prejudikat och leda till fällande domar. Intentionen med lagen om hets mot folkgrupp är att göra rasismen olaglig och därmed osynlig i offentligheten, utan att för den skull behöva införa förbud mot organisationer. En vägledande dom fastslogs av Högsta domstolen 1996. En 18-åring gick omkring utanför Åhléns i Visby med nazistsymboler synliga: ”solkors, kugghjul och sädesax, bältesspänne i form av solkors, märke för Frisinnade unionspartiet, metallmärke föreställande solkors, tygmärke med örn med odalruna, pinsmärke föreställande Livets träd och pinsmärke föreställande odalrunan”. Fallet vandrade genom rättssystemet och mannen fälldes i alla instanser. HD slog fast: ”Budskapet uttrycker missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska.” (NJA 1996, s. 577) Ett par år senare fälldes en annan, som i Helsingborg burit en röd armbindel med så kallad varghake. (RH 1998: 77) HD:s resonemang om odalrunan 1996 är intressant; det framhölls inte bara att den använts av tyska SS-divisioner utan också att runan ”används nu i Sverige av Riksfronten, ett parti som står under inflytande av nationalsocialistiska idéer”. Resonemanget hade logik: om ett budskap genom yttrande eller tecken meddelades offentligt, om budskapet kunde härledas till nazismens historia eller nutida organisationer som knöt an till denna historia, så uttryckte det hets mot folkgrupp, det vill säga ”missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse” [år 2001 inkluderades sexuell läggning]. Enligt en i dag flitigt cirkulerad artikel av polisintendenten Eric Rönnegård (SvD 27/4 2014) möjliggjorde HD:s dom ett polisarbete som steg för steg tog bort nazismen och fascismen från det offentliga rummet. Men en bit in på 2000-talet förändrades hur polis och åklagare tillämpade lagen, skriver han. I dag syns resultatet. Mest häpnadsväckande förra hösten då Stockholmspolisen gav NMR tillstånd att på själva minnesdagen av novemberpogromerna marschera genom staden under nazistiska fanor. Hur kan sådana demonstrationer inte vara hets mot folkgrupp? frågar Anita Goldman (DN 19/9). Hon summerar andemeningen i lagen om hets mot folkgrupp liksom i HD-domen 1996: nazism i det offentliga rummet är hets mot folkgrupp. NMR förklarar på sin hemsida att dess symbol tyr-runan symboliserar kampen mot den nordiska folkgemenskapens fiender. Det är en kampruna som vänder udden mot bland annat ”det sionistiska kapitalet” (läs: judarna). Däremot berättar inte NMR att den bars av dem som utbildats inom den 32:a SS-divisionen (som Heinrich Himmler) och ersatte det kristna korset på stupade SS-soldaters gravar. Jämfört med åtalet mot mannen i Visby 1996 vore det förhållandevis enkelt att lagföra NMR:s demonstranter. Samma polisarbete som var möjligt då är möjligt i dag. Men det utförs inte. På fråga från GP (18/9) varför polisen inte tillämpar lagen svarar Erik Nord att personer helst bör uppträda som nazisterna på Nürnbergdagarna och göra Sieg Heil-hälsningar innan polisen har fog att gripa in. Hans ord vittnar om betydande okunskap såväl om rasismens som lagstiftningens historia. 1996 fälldes en ensam ung man som bar märken på sin jacka. 2015 fälldes en som på sitt Skypekonto lagt ut en profilbild av sig själv med Hitlermustasch och skickat runt ett hakkors till sina kontakter. Om sådant är brottsligt, hur kan en polischef utgå ifrån att hundratals uniformerade nazister med sköldar och symboler hämtade från SS är något lagligt? Men dessa argument imponerar inte på Erik Nord. Till GP säger han i samma artikel att tyr-runan som sådan inte kan utgöra hets mot folkgrupp. I nästa andetag medger han att saken ”aldrig har prövats fullt ut”. Så varför inte pröva saken? Poänglöst, menar Nord: ”skulle tyrorna bli olagliga byter de säkerligen till någon annan symbol som är snubblande snarlik.” Nord är här snubblande nära tjänstefel när han undviker att beivra misstänkta brott. Men värre än så är att han tycks likgiltig för fasan hos dem som utsätts för NMR:s hets och önskar att polisen ska skydda dem. Han har accepterat nazisterna som del av offentligheten och ser det som polisens uppgift att värna deras rätt att finnas där (och föreskriver att de ska ta vägen förbi synagogan!). Denne polischef är å ena sidan en spegel av samhällets haveri. Å andra sidan går han emot den stora majoritet som önskar en annan utveckling. Just nu dras på olika håll slutsatserna och allt pekar mot en farlig urladdning. Hos sådana som jag själv: klarar polisen inte av att skydda demokratin mot nazismen, måste vi då försvara oss själva? Hos alla svenska invånare som saknar plats i NMR:s ”folkgemenskap”: ska de fly, fäkta, ta livet av sig? Hos männen i NMR: polisens flathet ger dem grönt ljus att fortsätta lägga ut sin taggtråd av hat. Hos Europas fascister: nu på väg till Göteborg för att den 30 september manifestera vit makt. Göteborgspolisens farliga hantering av nazismen avgör i vilken riktning, mot vilket samhälle, vi är på väg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9944, "headline": "Vasas Flora och Fauna: Veneziansk afton", "summary": "Även om man saknar Iiris Viljanen är andra albumet från Vasas Flora och Fauna en riktigt bra popskiva, som får finlandssvenska Österbotten att framstå som närmast magiskt.", "article": "Jag har aldrig varit i Österbotten, men att döma av den musik som plötsligt börjat strömma ut ur det finska landskapet på andra sidan Östersjön, framstår det som något slags magiskt rike. Först kom Vasas Flora och Fauna och sedan Iiris Viljanen, som avvek från den nyss nämnda gruppen strax före genombrottet. Men också den rätt fåniga gruppen KAJ har format bilden av landskapet, framför allt genom ”Kom till byin”; ett slags raplåt på grov dialekt. Störst betydelse har de här artisterna förstås fått hemma i landskapet. Svenskan (som talas av ungefär hälften av invånarna i Österbotten) har länge varit klämd och dessutom fått bli slagträ i den finska debatten om nationen, den nationella gemenskapen och det sant finska. På ett bakvänt sätt har svenskan också – hur marginaliserad den än är – fått rollen som herrefolkets språk. De gamla finlandssvenska dialekterna är givetvis ännu mer satta på undantag, så när KAJ rappar om livet i Maxmo, Komossa och Palvis rör de byborna till tårar. Fritjof Sahlström, som är minoritetsspråkspedagog på Åbo Akademi, skriver i en kolumn i Hufvudstadsbladet att språkgemenskaper också är maktgemenskaper och att de här artisterna och deras texter gör vardagen djupare och mer personligt begriplig. På så sätt blir det lokala livet också fyllt av en mening som länge saknats. Men för alla oss som inte har några rötter i det svenskfinska handlar det nog snarare om ljuden, och hur språket är på samma gång välbekant och främmande och poetiskt. Men mycket handlar också om att lyfta det platstypiska från provinsialism till allmängiltighet. I pressmeddelandet till Vasas Flora och Fauna finns något som liknar ett motto: ”Om man bara hänger sig tillräckligt mycket åt det särskilda och specifika, utan rädsla för att inte nå fram till huvudstaden, så kommer man till slut att göra bra konst”. Knappast sant i alla sammanhang, men när det gäller Vasas Flora och Fauna verkar det faktiskt stämma. Det är nu dags för den svåra uppföljaren till ”Släkt med Lotta Svärd”. Om debuten kunde beskrivas som något slags finlandssvensk motsvarighet till lättsamma skivor med Belle and Sebastian eller The Beautiful South är ”Veneziansk afton” en mer tillkrånglad historia där harmonik från Mellanöstern ska komma överens med brittisk pop och nordisk vistradition. Det funkar inte alltid, men är samtidigt så väl genomfört att referenserna känns irrelevanta efter ett par lyssningar. Sångaren och låtskrivaren Mattias Björkas har dock garderat sig. På Facebook skriver han att skivan ”inte alls är lika stark som debuten” och att Iiris Viljanen ”var nog geniet” i gruppen. Och visst saknar man henne ibland, trots att den nya medlemmen Tina Kärkinen klivit in. Viljanen tycks ha stått för ett mer episkt och skört tilltal som inte ligger Björkas nära. Utan henne är Vasas Flora och Fauna ett smartare men mindre känsligt popband. När Björkas sjunger om att ”Min förtvivlan är klädsam/särskilt bedårande/i pojkarnas ögon” blir man mer imponerad än berörd. Ackordföljden känns lite för konstruerad, men så är också Björkas lärare på en utbildning i låtskrivande. Men överlag är det förstås en riktigt bra popskiva, på samma gång originell och ett strålande exempel på att det lokala är universellt. Bästa spår: ”Ni kan int mena allvar”, ”Egnahemshus” Fem österbottniska egenheter 1 Veneziansk afton Är på riktigt en högtid som firas lokalt i Österbotten, alltid den sista lördagen i augusti. Det är ett slags variant på den svenska ”lyskväll” som firas när tiden i sommarstugan lider mot sitt slut, men med någon sorts oklart Italienska anor. 2 Kårkulla samkommun Nämns i sången ”Ni får gärna höra av er”, där sångens huvudperson söker praktikplats, och är en förvaltning för vården av narkomaner och utvecklingsstörda i de trettiosju svenskfinska kommunerna. Vardagsrealism räcker inte för att beskriva greppet. 3 Sekundära diftonger Vissa Österbottniska dialekter har så kallade ”sekundära diftonger”, vilket gruppen KAJ leker friskt med i ”Kom till byin”. Följaktligen blir ordet åker en ”uåkär”, hus uttalas ”höus” och något som är stort blir ”stourt”. Det låter närmast fornnordiskt. 4 Lotta Svärd Nämns i titeln på debuten och är en fiktiv person i Johan Ludvig Runebergs ”Fänrik Ståls sägner”, tydligen en helt rimlig referens om man kommer från Österbotten. ”Lottarörelsen” är döpt efter Lotta Svärd. 5 Förhållandet till Umeå Den fysiska närheten till Umeå (knappt tio mil sjövägen) gjorde att Umeås hardcorevåg också grep Vasa, och att Refused var ett av stadens största band. Mattias Björkas hittade in i popmusiken genom Dennis Lyxzéns lugnare låtar i The (International) Noise Conspiracy. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9956, "headline": "Paul Hansens sinne för dramaturgi", "summary": "DN:s Paul Hansen ställer ut på Fotografiska. Han är ett empatiskt vittne som berättar historier från världens smärtpunkter.", "article": "Konst/Foto Paul Hansen ”Being there” Fotografiska, Stockholm. Visas tom 19/11 Att kliva in i de stora svartmålade utställningsrummen på Fotografiskas entréplan är just nu att kliva in i ett veritabelt flykting-o-rama. På en bits avstånd eller ansikte mot ansikte möter jag medmänniskor som har det så outsägligt mycket sämre än jag och de talrika besökarna runt omkring mig. Alla har vi dragits in i Paul Hansens bildvärld av högklassigt reportagefoto. Vare sig det är en lång rad av traditionellt klädda afrikaner som väntar på undsättning eller en kö av påpälsade människor från Mellanöstern i ett vintrigt Grekland, är Paul Hansen där med sin kamera. I utställningen är de båda långsmala bilderna verkningsfullt hängda intill varandra så att köerna så att säga möts i mitten. Sinnet för estetik i samspel med dramaturgi är osvikligt, i bildkomposition såväl som i utställningspresentation. Paul Hansen är bildjournalist, en flerfaldigt prisbelönt fotograf med mängder av resor för Dagens Nyheter till vår planets olika smärtpunkter bakom sig. På hemmaplan kan han resurs- och produktionsmässigt bara jämföras med den yngre Magnus Wennman som har Aftonbladet som en av sina arenor. Internationellt ligger en jämförelse med den äldre James Nachtwey nära. Med den stora skillnaden att där Nachtwey är ett kyligt sammanbitet vittne är Hansen empatisk, mycket närmare den lilla människan, det oskyldiga offret. Övertygande berättar han historier vid sidan om vardagen mitt i katastrofen. Som i en gripande bild av läraren Hamid Najeer Jomas som håller skollektion i ett flyktingläger i Tchad. Bland mer förutsägbara bilder av krig och misär visar Hansen även fotografier som i sammanhanget inte är självklara. I stället för att gå pang på dramat i konfliktzonerna Kongo, Ukraina, Irak eller Gaza börjar han vid sidan om med en utvikning han kallar ”Vägvisarna”. Det är bilder, ibland tagna från bilfönstret, på de personer som pekar åt vilket håll reportageteamet ska köra eller gå för att iaktta händelserna utan att hamna i bakhåll, bli beskjutna, kidnappade, hamna i ett minfält – eller vilka riskerna på platsen nu kan vara. Lokalbefolkningens välvilliga medverkan är själva förutsättningen för att kunna utföra reportagearbetet. Att se dem peka ut rätt håll bidrar till känslan av intensiv närvaro i utställningen. I ett soundtrack hörs miljöljud, ett maskingevär smattrar och Paul Hansens röst berättar en anekdot om hur hans mobil ringer i fickan under en skottlossning i Gazaremsan. Han svarar, det är dottern hemma i Sverige som är arg för att hon inte hittar den cykelnyckel som Hansen just då känner att han har med sig i byxfickan. Jag lyssnar på detta och ser en bild från Kibati, Kongo tagen genom ett fönster med skotthål i höjd med fotografens huvud. Vilket aktualiserar den undran utställningen väcker inför den psykologiska bakgrunden hos krigsreportrar. Vad får dem att gång på gång utsätta sig för livsfara? I en bakgrundsintervju nämns ordet ”äregirig”. Vid sidan av det viktiga uppdraget att bära vittnesbörd om världens elände tänker jag osökt även på adrenalinkickandet hos extremsportare, den förhöjda livskänslan inför faran. Paul Hansen är DN-medarbetare. Hans utställning recenseras därför av Clemens Poellinger, konstredaktör på Svenska Dagbladet. ”Där James Nachtwey är ett kyligt sammanbitet vittne är Hansen mycket närmare den lilla människan, det oskyldiga offret.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 9964, "headline": "Olin: ”I vårt behov av att bli älskade kan vi bli som rovdjur”", "summary": "Lena Olin lämnade Dramaten för 26 år sedan, övertygad om att hon aldrig skulle stå på en svensk scen igen. Nu repeterar hon ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” på Stadsteatern i Stockholm. Betty Skawonius har mött henne för ett samtal om skådespeleri och kärlek.", "article": "Då, för 26 år sedan, sa Lena Olin: ”Jag tror aldrig att jag kommer att spela teater mer. Inte stå på en scen.” Nu säger hon att det är lite som att komma tillbaka till en gammal ungdomsförälskelse. – Det är så otroligt roligt att repetera på Stadsteatern och jag är så sugen på en publik. Och publiken är sugen på ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” i regi av Tommy Berggren – de 37 föreställningarna på Stockholms stadsteater sålde slut direkt. Vi sitter på Teatergrillen ett stenkast från Dramaten. Det har krävt vissa förberedelser. Lena Olin har önskat veganskt och glutenfritt och jag har bett om ett så avskilt bord som möjligt. Vi har fått Bergmanbordet, ett bås i ett hörn. Lena Olin och Ingmar Bergman och andra har suttit här, en av de få krogar som IB gick på. Han hade gjort film med hennes pappa, skådespelaren Stig Olin, och han var den som gav henne de första rollerna både på film och teater och blev rasande när hon inte ville fortsätta på Dramaten, men mer om det senare. – Du vet att han alltid läste hela menyn och så tog han ändå alltid samma sak. Erland Josephson blev lika irriterad varje gång: Vad faan ska han läsa menyn för? Han får gärna ta samma sak varje gång, men varför måste han alltid sitta och läsa menyn. – Alltid entrecôte från silvervagnen. Ingmar Bergman är ju inte en människa som man tänker sig på en restaurang… – Lika självklar som när han satt utanför en repsal eller i artistfoajén, eller vid monitorn på en filminspelning, lika konstigt var det på Teatergrillen eller i hans Volvo, så out of context. – Jag blev nästan blyg för honom då, det allra värsta var när han kom gående över Karlaplan, det var som man skulle stöta ihop med sin gynekolog på gatan ”jaså du går också hit och köper bröd...” Just då kommer en korg glutenfritt bröd in, numera äter Lena alltså glutenfritt och veganskt, hennes man Lasse Hallström gick före, har varit vegan i sex år av hälsoskäl. – Jag älskar nybakat bröd, ost och mackor, jag var en sån där... jag kan lika gärna ta en macka till middag. Men så hade jag en massa grejer som var jobbiga, ont i huvudet i veckor i sträck. Och då var det Lasse som sa att jag måste testa mig. Bilden av Lena Olin har vänts upp och ned de två senaste åren, från att ha varit en känd vacker figur på långt avstånd har hon tagit ett stort kliv närmare oss svenska människor. Det har att göra med hennes sommarprogram 2015. När hon slutligen sade ja till att göra ”Sommar i P1”, ville Lena Olin tala om något hon kände starkt för och då blev det så att barndomen och ungdomen trängde sig fram. Beslutet var inte lätt. När hon sagt ja, försökte hon backa ur av alla krafter: ”Jag kan inte göra det här, jag kan inte utlämna människor”. – Men Lasse igen, sa ”Jag tycker att det är bra att du berättar… Gå dit!” – Jag minns presskonferensen när alla sommarpratarna presenterades, bilderna på mig med krans, jag ser ut som ett rådjur som fastnat på en motorväg. – Men vi gjorde det och sedan var jag så glad för att jag fick så fin respons. Hon talade med starkt personlig röst om sin älskade bror Pelle som dog i cancer när han var tio, hon talade om sin storebror Mats, som haft stor framgång med faderns låt ”Jag tror på sommaren” (1967) och som fick en blodpropp i hjärnan mitt i karriären. Hon talade om sin pappa Stig, skådespelare och regissör, som fick en hjärnblödning 38 år gammal. Han blev delvis förlamad och drabbades också psykiskt, fick ångestattacker, men fortsatte arbeta på radion och behöll sin drastiska humor. Hon talade om den dramatiska tiden, om en delvis kaotisk barndom som det inte finns några bilder ifrån, inga fotoalbum, inget stöd för minnet. Fram till nu. Lasse Hallström, som har en period när han kan jobba på distans från Stockholm med alla specialeffekter i ”Nötknäpparen” som han gör för Disney, var ute och röjde i Stig Olins gamla lager. – Där hittar han en klippbok som min mamma Britta och Stig satte ihop när de var unga, de var 21 och 22 när de gifte sig. Jag ser de här unga människorna på väg mot genombrott, hur söta de var och hur kära de ser ut. – Min mamma Britta hade kämpat så för att komma dit, hon hade jobbat sedan hon var tretton, suttit barnvakt på kvällarna för att kunna betala teaterskolan. Men det var sent 40-tal och då skulle man skaffa barn och Lenas mamma blev hemmafru i en drabbad familj. Hon måste varit en enastående person som inte blev bitter. – Så jävlar anamma, en sådan classy person, hon kom från enklaste förhållanden. Hon lärde sig matte själv, hon var bättre än mina revisorer när jag började jobba och tjäna lite pengar. – Så kärleksfull och positiv. När jag väntade August var det ju inte planerat, men jag bestämde mig efter samtal med min mamma. ”Vi behåller barnet”, sa mamma och jag. Och nu, ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”, en av 60-talets största teatersuccéer, kontroversiell och med ett språk som måste hyfsas när Mike Nichols gjorde sin mästerliga film 1966. Handlingen utspelar sig på ett amerikanskt universitet, klockan är två på natten, Martha har bjudit in ett ungt par – efter en lång kväll hos Marthas pappa, rektor för det hela. Martha och George vill ha publik till ännu en spritdränkt natt, och gärna medaktörer, i ett avancerat gladiatorspel. Och den här natten står livslögnen på spel. Vem vågar leva utan den? De två gästerna hamnar i en krigszon. Om Martha, rollen Lena Olin spelar, säger Edward Albee i scenanvisningarna: ”En kraftig, högröstad kvinna, 52 år, ser något yngre ut. Fyllig, men inte tjock”. Få roller har präglats så starkt av en skådespelare och det märkliga är att Elizabeth Taylor bara var 32 år när hon gjorde Martha mot Richard Burton i ett tidigt skede av deras förhållande då de var mycket förälskade. Hur förhåller du dig till det, Martha måste inte vara som det står i manus, men i den rollen måste man ta plats på ett särskilt sätt. – Jag är inte rädd för att se andra göra den rollen som jag ska göra. Om man känner sig lättinfluerad, då ska man avstå. Taylor har ju satt sin prägel på Martha. Men det är ju så med alla de här riktigt stora författarna, att när de skapar karaktärer, finns det en jädra massa möjligheter. – Vi har repeterat under ganska lång tid, jag hade ett jobb i USA och så hjälpte jag min dotter Tora att flytta ut från college, så det blev ett avbrott. – Och vad som känns kul, ju längre vi repeterar, säger Lena och knackar i bordet, är att jag tror att jag hittat ett annat sätt att framställa hennes historia, en väg som är framkomlig och möjlig att berätta om den här utsatta stackars människan. Du säger ”stackars”, det är inte så man tänker på henne. – Nej, hon går ut hårt och ger sin man George en riktig omgång. Men jag tror att de flesta människor som beter sig väldigt illa är stackare på något sätt. – Det är så lätt att stöta sig på Martha, hon är så verbally abusive, så vårdslös med människor, men hon blottar också sitt behov av kärlek, ett behov som är så stort för det finns så mycket kärlek i henne. – George, däremot, är en väldigt kall person, som jag ser det. Han har utvecklat en kyla som är svår för Martha att leva med. Han är mycket jävligare – om man nu ska jämföra. Jag tycker synd om Martha, känner medlidande med henne. – Men hon räds inte att ta till allt hon kan ta till. Både boxningsmatch och helvetesvandring, men Martha och George har också roligt ihop när de slåss med ord. – Precis så, säger Lena och sänker rösten, i de svartaste stunder är det ibland så att man faktiskt måste skratta. De har mycket innanför västen, är packade helt enkelt. Hur är det att spela? – En balansgång. Som när folk säger ”jag är ledsen att jag sa si eller så, jag var inte mig själv, jag var full…” Joo, tänker jag, kanske var du mer dig själv än någonsin när du är nykter. – Alla fyra tappar polityren, blir precis de rovdjur de är. Man ser mycket tydligare hur de kämpar för sina liv. Lena Olin sänker rösten igen: – Så här kan det gå i vårt desperata behov av att bli älskade, i vårt desperata behov av att bli sedda, känna oss respekterade. På det sättet är alla fyra karaktärerna djupt mänskliga. – Kanske kan man ha med sig något av det när man går därifrån. Bli lite mer levande eller lite mer mottaglig. Nu kommer två överdådiga färgrika grönsaksrätter in. Min halva toast Skagen ser fattig och blek ut. Det var Bergman som gav henne den första lilla filmrollen i ”Ansikte mot ansikte” (1976), en liten roll i ”Fanny och Alexander” (1982). Slutligen skrev han ”Efter repetitionen” (1984) för Lena Olin, en film för tv om en regissör som liknar Bergman, spelad av Erland Josephson, som talar med en ung skådespelerska efter en repetition av Strindbergs ”Ett drömspel”. Lena är 23 år, ung och rund om kinderna, intensiv och närvarande. Två år senare sätter Ingmar Bergman verkligen upp ”Ett drömspel” på Dramaten med Lena Olin i en huvudroll. Bergman lade ut rälsen. Men det började på scenskolan på 70-talet. I stället för att ta en attraktiv kvinnoroll i slutprovet valde Lena Olin att spela den 87-årige betjänten som blir kvarglömd när alla reser sin väg i Tjechovs ”Körsbärsträdgården”. Flera minns Lena i rollen, återhållsam och kraftfull med stramt hår, grå klänning med för korta ärmar, och ur dem stack två rödfnasiga slitna arbetshänder fram. – Ja, jag sminkade händerna. Jag har stora händer och ganska breda axlar, det får man använda. – Jag var en nörd, ville bara en sak, teater. Jag ville gestalta människor, det fysiska. Det var som ett sugrör, ett luftintag, du vet när man ligger under vattnet och får luft genom ett litet rör. – Jag ville berätta något genom en annan karaktär, inte vara söt tjej. Jag kände att jag hade något att säga fast jag inte hade orden för det. Jag gick runt i en ickeexistens, gick på fester, sa si och sa så. Läs också: Olin: Jätteroligt – men så klart lite läskigt Läs också: Johan Hilton om scenhösten När Lena Olin sedan väl kom in på scenskolan hade hon en brinnande längtan att göra allt så bra som möjligt. Och blev retad för det. Hon satt ofta uppe på Dramatens tredje rad och såg allt hon kunde och försökte förstå. Varje morgon var hon på teatern och tränade sin kropp, lärde talteknik. – Sen knäcktes det där, av något som jag inte riktigt vet vad det var, någonting som hade att göra med hur man mådde på Dramaten, spelet, relationer, jag kände mig plötsligt så jävla instängd där och jag kände: Det måste finnas en värld utanför Verona, för att ta en rad från Shakespeare. – Mitt intresse var så febrigt, det var skönt att jag sökte mig bort från Dramaten som alltings mittpunkt. Men så lätt gick det inte. Hon kom ändå tillbaka till Dramaten efter tre år genom ”Fröken Julie”. Ingmar Bergman ville ha Lena Olin i titelrollen för ett gästspel i New York 1991. Hon sa ja. – Sedan blev han jäävligt arg när jag inte ville komma tillbaka till huset och fortsätta att spela den på Dramaten. Jag hade faktiskt sagt att jag skulle göra det och det var svårt att säga nej till Ingmar, men jag ville verkligen inte. Vändpunkten hade kommit ett par år tidigare, med Philip Kaufmans film ”Varats olidliga lätthet” (1988) inleddes Lena Olins internationella karriär. Hennes roll, konstnären Sabina, är en som väljer själv, en så kallad Förförerska. Lena Olin blev ett slags femme fatale, en kvinna som spelade på männens planhalva, roller som hade gjorts av Bette Davis, Barbara Stanwyck och Lauren Bacall, och som sedan försvann och ersattes av en mjukare kvinna, mer underordnad mannen. – Ja, lite gullig och charmig och ditzy. – Jag fastnade i rollen som den som spräcker äktenskap, den hårda och attraktiva. Alla roller började gå åt det hållet. Rollen Josephine i din man Lasse Hallströms ”Chocolat” är raka motsatsen till Sabina, hunsad, osedd, misshandlad. – Så är det med misshandel, blir man misshandlad börjar man till slut misshandla sig själv: Josephine finns inte ens för sig själv, säger Lena Olin. Men genom vänskapen med en kvinna (Juliette Binoche) som gör choklad och bjuder på möjligheter och liv, lär hon sig ett yrke, hon får ett litet rum och börjar leva. En riktig måbrafilm, med sensualism och lite magi. – Jag träffar så många som verkligen älskar, älskar den filmen, folk kommer fram och berättar att de suttit och sett den med sina barnbarn på juldagen. Nu är det dags för en dubbel Americano och en dubbel espresso. –  Ibland tar man stora beslut i livet som inte är grundade på förnuft... Och det var verkligen så när Lasse och jag satt och åt glass nere i Skåne, August var liten och Tora precis nyfödd. Så sa han ”Ska vi inte göra en kul grej och prova att bosätta oss i USA, hitta ett hus”. Och så gjorde vi det. Vi hade båda två rest fram och tillbaka till USA, jag hade gjort Paul Mazurskys ”Fiender, en berättelse om kärlek” och ”Havanna” mot Robert Redford och Lasse hade gjort ”Gilbert Grape”. Och nu, drygt 20 år senare bor hon och Lasse Hallström i Sverige igen. – Men inte barnen, de lever ju i USA. August är gift i Seattle och är nu i Los Angeles, och det enda han vill är att göra film. Tora har precis gått ut college, tycker att det är jättemysigt att vara i Sverige, men vill jobba i New York. – Och vi har kvar huset i Bedford. Väldigt komplicerat. Men ute i Vaxholm ligger Lasse Hallströms farfars hus, ett rött hus med vitmålad veranda. Lasse köpte det så att hans föräldrar kunde bo kvar där. – Och sen brydde vi oss inte om att flytta dit. Men nu – det betyder enormt mycket för Lasse, jag hade nästan inte förstått vidden av det. Han kommer ut där och vad är det han gör, han släpar vedträn på skullen och sätter ihop en gammal cykel. Och är så jädra glad… – Min amerikanska agent kom ut till stället som vi talat om som paradiset och frågade ”Vad är det här för ett litet hus? Ingen personal?” Det privilegierade livet, ja. Det är själva kryddan i tv-serien ”Riviera” som gått rekordartat bra i Europa. Julia Stiles (Bourne-filmerna, ”Dexter”) och Lena Olin har huvudrollerna. En konstsamlare sprängs i luften på sin yacht och därmed också hans glänsande fasad. Före detta frun och den nuvarande inser att de måste gå ihop. – Det roliga med den är att två kvinnor driver historien framåt och ingen av dem har någon kärleksrelation som dominerar storyn… Och vad händer sedan, efter  ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” – Då kommer nog säsong 2 av ”Riviera”. Vi får se, jag vill läsa manus först. Om det blir som med tv-serien ”Alias”, skitroligt i tre säsonger och sedan upprepningar, då vill jag inte vara med. – Men nu längtar jag bara efter att få möta teaterpubliken. – Jag gillar att vara på upptäcktsresa i Martha och försöka hitta det i Martha som kan ta liv i mig. Läs också: Johan Hilton: 10 pjäser att se fram emot i höst Lena Olin Född i Stockholm 1955, som dotter till skådespelarna Britta och Stig Olin. I dag bor hon i Stockholm, Vaxholm, Skåne samt Bedford norr om New York. Hon utbildade sig på Statens scenskola 1976–1979. Gift med regissören Lasse Hallström sedan 1994. Tillsammans har de dottern Tora. Sedan tidigare har hon sonen August, tillsammans med Örjan Ramberg. Filmer i urval: ”Varats olidliga lätthet”, 1988, ”Romeo is bleeding” 1993, ”Chocolat”, 2000, och ”Casanova”, 2005. Tv-serier i urval: ”Alias” 2001–2006, ”Welcome to Sweden”, 2014–2015. ”Riviera” har just börjat visas på Cmore. Aktuell med: ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” i regi av Tommy Berggren. I övriga roller: Peter Andersson, Henrik Norlén, Josefin Ljungman. Premiär 29/9, pressen får komma först en vecka senare enligt brittisk modell. Tre källor till inspiration Dottern Tora. ”För att hon alltid utmanar mig. Hon får mig att rannsaka mig själv på ett väldigt kärleksfullt sätt.” Sonen August. ”För att han har sånt otroligt minne, en grym sense of humour, han är rolig och extremt inspirerande.” Maken Lasse. ”För att han lämnar dansgolvet helt fritt och vill att man ska vara precis som man vill.” Om intervjun Text: Betty Skawonius Om intervjun: Under intervjun får jag för mig att Lena Olin hellre talar om Lasse Hallström än sig själv. Som en nyförälskad! Foto: Eva Tedesjö Om fotograferingen: Vi har massor av tid så vi pratar och dricker kaffe länge. Plötsligt har tiden flugit iväg och vi får hastigt avbryta fotograferingen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9986, "headline": "”Sällskapsresan” integrerar nyanlända", "summary": "C More har tillsammans med SFI lanserat Filmtegration, som med hjälp av sex svenska filmer introducerar nyanlända till kulturen och språket.", "article": "Förra året beviljades 150 530 uppehållstillstånd i Sverige, och många av de nyanlända kommer att utbildas i Svenska för invandrare (SFI). För att göra det enklare och roligare att lära sig svenska har nu C More och SFI tagit fram utbildningsverktyget “Filmtegration”, där eleverna introduceras till svensk kultur och vardagligt språkbruk med hjälp av sex svenska filmer. I samband med visningen av “Sällskapsresan” får eleverna exempelvis diskutera om svenskarna är som filmen visar, och öva in fraser som “Det känns fånigt att bjuda upp.” Enligt projektledaren på C More Malin Lindborn är syftet inte att ge en korrekt bild av Sverige, utan att på ett lustfyllt sätt öppna upp för samtal som kanske inte annars förs i klassrummen. Vad kan film göra, som traditionell undervisning inte kommer åt? – Svenska filmer kan berätta en hel del om den svenska kulturen. Som vår inställning till saker som alkohol, sex och att hålla tider, säger Malin Lindborn. Utbildningen har prövats i klassrum och uppskattas enligt Malin Lindborn av både lärare och elever. Hon fann det också intressant att eleverna inte nödvändigtvis skrattar åt samma saker som infödda svenskar. – Scenen att de dricker snaps på toaletten innan de ger sig av till “Nueva Estocolmo” tycker många är jättekonstig. Däremot skrattade de mycket när Stig-Helmer och Ole försöker pruta och butiksägaren ropar “Jävla smålänningar!” efter dem. De flesta ser filmerna med svensk undertext, men de visas även på bland annat arabiska. Utbildningsmaterialet är gratis för SFI-lärare och finns sedan i går tillgängligt på projektets hemsida. På bara ett dygn har närmare femhundra lärare bett om tillgång. Samarbetspartners är Eductus och SF. Svensk kultur i sex filmer.“Sällskapsresan” Svensk kultur i sex filmer. “Sällskapsresan” (1980) “Så som i himmelen” (2004) “Mitt liv som hund” (1987) “Adam & Eva” (1997) “Black jack” (1990) “Grabben i graven bredvid” (2002) Filmerna har tagits fram av ett råd bestående av bland andra Filminstitutets vd Anna Serner och regissörerna Colin Nutley och Lisa Aschan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 9996, "headline": "Ekonomisk kris efter sushiskadestånd", "summary": "Statens musikverk anses ha brutit mot reglerna när man sade upp avtalet med en sushirestaurang vid Scenkonstmuseet. Efter hot om stämning kom parterna fram till en överenskommelse. Myndigheten betalar under året 2,8 miljoner kronor i skadestånd.", "article": "Konflikten har handlat om en sushirestaurang som tidigare låg i byggnaden Kronobageriet, i anslutning till Musik- och teatermuseet i centrala Stockholm. 2014 stängde museet för renovering för att tidigare i år återöppna under det nya namnet Scenkonstmuseet. Mitt under renoveringsperioden, i februari 2015, sade Statens musikverk upp avtalet med sushirestaurangen. Kort tid därefter lämnade restaurangen byggnaden – men ägarna ansåg att myndigheten brutit mot rådande hyresavtal och rätten till besittningsskydd. Ägarna till restaurangen varslade då om att stämma Statens musikverk, om inte parterna nådde fram till en uppgörelse. Statens musikverk ansåg att man inte brutit mot reglerna, men efter långa förhandlingar kom parterna tidigare i år överens om en uppgörelse. Månatligen mellan mars och december i år betalar därför Statens musikverk 280 000 kronor till restaurangägarna. Den totala summan, som av båda parter betraktas som ett skadestånd, uppgår till 2,8 miljoner kronor. Gerhard Kunosson berättar att man fört diskussioner om hyresavtalet under flera år. Förlikningen skrevs under av ordinarie generaldirektör, Stina Westerberg (som just nu är tjänstledig) – men kontraktet med restauratören upprättades före hennes tid vid myndigheten, enligt Kunosson. – Då, när kontraktet skrevs, tänkte man kanske inte på att museet kommer att behöva stängas och att det då kan uppstå problem med besittningsskyddet, säger Kunosson. Vad var det egentligen som orsakade det här? – När museet stängdes för renovering kunde restauratören inte ha sin verksamhet där. Det fattades bland annat el, vatten och avlopp. Det orsakar ju någon form av skada för deras verksamhet, något man har mött med det här beloppet. I en rapport från Statens musikverk, som skickats till kulturdepartementet, skriver myndigheten: ”Förlikningen gör att vi inte behöver gå in i en långdragen rättsprocess där utfallet bedömdes kunna riskera att bli att ännu högre.” – Jag vet inte hur det hade kunnat gå, men långa processer kostar också oerhört mycket pengar. Vi har sneglat på andra fall där man har blivit tvungen att betala betydligt högre belopp, säger Kunosson. Skadeståndet har medfört en ekonomisk smäll för Scenkonstmuseet. Sex månader efter att museet öppnat beskrivs den ekonomiska situationen som ”mer ansträngd än vi kunnat förutspå”, står att läsa i rapporten. Nästa vecka presenterar Scenkonstmuseet en ekonomisk prognos, uppger museichefen Daniel Wetterskog för DN. – Det är mycket pengar och något vi måste spara in de kommande åren, säger Gerhard Kunosson om skadeståndet och fortsätter: – Vi har en gemensam penningpåse på myndigheten med olika avdelningar. Vi får se hur vi i ledningsgruppen hanterar det här, och hur det slår på intäkter och kostnader. Förklaringen till att Scenkonstmuseets nått ett sämre resultat än förväntat är, förutom skadeståndet, att man inte nått målet för antal besökare, 7 000 färre besök än förväntat har registrerats fram till och med juli. Dessutom har museet ännu inte fått någon extern finansiering av sin basutställning, som i stället får betalas med hjälp av lån från Riksgälden, skriver de i rapporten. Museet har inte heller lyckats få någon ny restauratör på plats i de nya restauranglokalerna. Detta beror, enligt myndigheten, på att det är ”mycket problematiskt” att lösa ”angelägna el- och ventilationsfrågor” i lokalerna, som betraktas ha högt kulturhistoriskt värde. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10002, "headline": "Så reagerar omvärlden på Clintons bok: ”Hon borde hålla tyst”", "summary": "Hillary Clintons ”What happened” möter kritik från partikamrater och politiska tyckare. Recensenter ser i stället ett feministiskt manifest och en komisk diss av Donald Trump.", "article": "Med ”What happened” ger Hillary Clinton sitt slutbud om den misslyckade presidentkampanjen. När CNN för några dagar sedan kom över ett exemplar av boken rapporterade de att Clinton bitvis skyller nederlaget på andra aktörer, som Bernie Sanders, Vladimir Putin och James B Comey. I andra passager riktar hon udden mot sig själv. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Amerikanska Salon skriver att demokrater, på flera nivåer inom partiet, varit hårt kritiska. En kampanjarbetare – som ska ha spelat en aktiv roll i att få Clinton vald till demokraternas presidentkandidat – ber henne att backa. ”Hon förstör för oss alla på grund av sin själviskhet. Ärligt talat så vill jag bara att hon ska hålla käften och försvinna”, säger hen. Läs mer: Martin Gelin: Clintons bok lär förlänga demokraternas inbördeskrig Barack Obama och människorna kring honom har efter valet varit i huvudsak tysta om Clinton. Nu beskriver en av Obamas före detta medarbetare spektaklet kring boken som en självupptagen ”The Hillary show”. En av Clintonkampanjens högt uppsatta donatorer säger i sin tur att ”Jag tycker att hon borde hålla tyst, men det kommer hon inte göra.\" Bland utomstående politiska tyckare finns kritik mot att boken inte är tillräckligt självrannsakande. The Guardians Thomas Frank skriver att Clinton misslyckas med att förklara varför hennes parti går bakåt i en tid av ökade orättvisor. ”I stället riktas majoriteten av skulden utåt, mot kända förövare som James Comey, Ryssland och medierna”, sammanfattar han. Hos de som läst boken som just en bok finns en delvis annan bild. New York Times litteraturrecensent Jessica Senior skriver att Clintons berättelse är ”ärlig, trotsig och mörkt humoristisk”. Hon beskriver den vidare som ett feministiskt manifest som riktar ett komiskt vapen mot Donald Trump. Läs Niklas Ekdals recension av boken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10014, "headline": "J.J. Abrams regisserar nästa Star Wars-film", "summary": "Efter att Colin Trevorrow hoppat av från \"Star Wars: Episod IX\" meddelar Lucasarts nu att J.J. Abrams tar över som regissör.", "article": "För en vecka sedan meddelade Disney att de inte hade samma \"vision med projektet\" som regissören Colin Trevorrow. Tidigare i år blev hans film \"The book of Henry\" intergalaktiskt sågad, och enligt The Hollywood Reporter har samarbetet mellan filmjätten och regissören präglats av manusbråk. Quiz: Vad vet du om Star Wars? Nu låter studion Lucasfilm meddela att J.J. Abrams, som stod för 2015 års återlansering av filmserien, återvänder för \"Episode IX\". Inspelningen kommer att inledas strax efter att \"The last jedi\" har premiär i december. Ännu en regissör hoppar av ”Star wars” \"Med 'The Force Awakens' levererade J.J. allt vi någonsin kunnat drömma om, och jag är så glad över att han kommer tillbaka för att runda av denna trilogi\", säger Lucasfilms chef Kathleen Kennedy i pressmeddelandet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10019, "headline": "Unga Klara blir nationell scen för barn och unga", "summary": "Unga Klara blir nationell teaterscen för barn och unga. Det meddelade regeringen vid en presskonferens på tisdagen.", "article": "Uppdraget innebär att Unga Klara blir den första teatern med ett renodlat barn- och ungdomsuppdrag som nationell institution. Det statliga stödet till verksamheten beräknas uppgå till 16,2 miljoner kronor under 2018 och därefter 15,4 miljoner per år. Beskedet meddelades vid en presskonferensen på tisdagen. Närvarande var kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP), statsbyggnads- och kulturborgarrådet Roger Mogert (S) samt Nisha Besara, vd för Unga Klara. – Vi har haft en osäker ekonomisk situation i åtta år och har trots det fortsatt att möta barn med konst som tar dem på allvar, säger Nisha Besara i ett pressmeddelande och fortsätter: – Vi har gjort teater om saker som barn och unga möter i sin vardag, men som vi vuxna kanske duckar för att prata om. Jag är glad att regeringen lyfter Unga Klara till en nationalscen. Unga Klara grundades 1975 av Suzanne Osten och var då en del av Stockholms stadsteater. Sedan 2009 har Unga Klara varit en fri teatergrupp, utsedd till viss aktör. Osten lämnade teatern 2014 och då utsågs Farnaz Arbabi och Gustav Deinoff till teaterns konstnärliga ledare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10033, "headline": "Björn Wiman: Ointresset kan visa sig bli ödesdigert", "summary": "Björn Wiman om det massiva ointresset för kulturpolitik och vilka konsekvenser det kan få när Sverigedemokraternas nästa stora profilfråga, efter invandringspolitiken, är kultur- och mediepolitiken.", "article": "Ett år kvar till valet. Ett konstverk med en slokande svensk flaggstång på Sergels torg rör upp känslor. En symbol för kulturens roll mitt i samhället? Ja och nej. Som DN:s genomgång visar väntas kulturfrågorna få marginell betydelse i valrörelsen, vilket på ett sätt kanske inte är så konstigt. Frågor om konstnärers socialförsäkringar och regionala kulturplaner hettar inte upp valmanskårens känslor i någon större omfattning. Läs mer: Professor: ”Kulturpolitiken har totalhavererat” Å andra sidan står det massiva ointresset för kulturpolitik i omvänd proportion till själva kulturens enorma betydelse för människan – och därmed även för samhällslivet. Få människor lever utan bilder, musik och berättelser. Att svenska politiker inte har insett detta kan visa sig bli ett historiskt misstag. Det är vid det här laget ingen hemlighet att Sverigedemokraternas nästa stora profilfråga, efter invandringspolitiken, är kultur- och mediepolitiken – just eftersom den behandlas med likgiltighet av de andra partierna men har stor potential som symbolbärare. Att peka ut konstnärer och journalister som parasitära samhällsfiender och samtidigt förpacka sin egen extremnationalism i kulturell skrud är en väl beprövad strategi. Vad kan göras åt detta? På ett sätt kanske det mest radikala vore att lägga ner kulturdepartementet, för att på så sätt förändra synen på kulturen som betydelselöst särintresse. Om kulturfrågorna i stället sorterade ihop med till exempel utbildnings- och forskningsfrågorna skulle kulturpolitiken bli en mer organisk del av samhället, snarare än ett verktyg för olika politiska syften. Läs mer: 8 politiker om den viktigaste kulturpolitiska förändringen de vill genomföra. Det är på kulturens slagfält som mycket kommer att avgöras de närmsta åren – det har både Sverigedemokraterna och andra högerradikala rörelser i Europa förstått. Om ett drygt år kan Sverigedemokraten Björn Söder eller någon av hans partikamrater vara Sveriges kulturminister. Det säger egentligen allt om frågans betydelse. Kulturpolitiken är alltför viktig för att lämnas till kulturpolitiker. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10035, "headline": "The new urban crisis: Den liberala och kreativa staden har blivit en segregerad ö", "summary": "Kändisakademikern Richard Florida gjorde succé med boken ”Den kreativa klassen” 2004. Men nu har han tänkt om. I ”The new urban crisis” kritiserar han de stora städernas ojämlikhet och segregation. Po Tidholm har läst boken.", "article": "Städerna har kommit att betraktas som lösningen på det mesta de senaste två decennierna. Urbaniseringen ska inte bara lösa miljöproblem – den gröna staden! – utan också ordna skiftet från industrisamhälle till kunskapssamhälle. Såväl nyliberaler som gamla marxister drömde ihop en teori om att arbetarklassen skulle äga sina egna produktionsmedel och förvandlas it-entreprenörer bara genom att flytta till ett kreativt kluster där tillväxt uppstår och klassklyftor suddas ut. Genom att sedan expandera staden skulle de sociala problemen försvinna av sig själva. Affischnamnet för denna fantasi hette Richard Florida, en amerikanskt skarpskuren kändisakademiker som gjort resan från arbetarklassens New Jersey till högsta professorsgrad och föreståndare för ett eget urbanitetsinstitut på universitetet i Toronto. 2004 gav han ut boken ”Den kreativa klassens framväxt” där han lanserade tanken att tillväxt i den nya ekonomin skulle uppnås genom att attrahera så kallade ”kreativa” människor – det vill säga akademiker, konstnärer, programmerare, reklamare etc – snarare än att försöka få företag att flytta till platsen. För om man tidigare försökt skapa ett utbud av arbeten och fotbollsarenor för att locka människor till staden handlade det nu om att skapa en härlig hipstermiljö (cykelbanor, konsertlokaler, stadsodling) där de begåvade skulle slå sig ned och i sin tur starta företag eller locka redan etablerade bolag på jakt efter kompetens. Idén passade tidsandan perfekt. Vid millennieskiftet hade individualismen och marknadiseringen nått även stads- och samhällsplaneringen och Richard Florida fick turnera jorden runt med sitt föredrag om den nya urbaniteten och de tre T:na: Talang, teknologi och tolerans. Det spelade inte så stor roll om teorin hade substans eftersom den lät så bra. Richard Florida föreläste för världens största städer och företag för 300 000 kr i timmen och kopplade sedan in sin konsultfirma som sålde de förmenta metoderna till framgång. Den brittiske kulturgeografen David Harvey varnade redan i slutet av åttiotalet för en utveckling där städerna – och i förlängningen samhället – gick från att administrera välfärd till att marknadsföra sig som dynamiska platser för investeringar och turism. Florida såg uppenbarligen den utvecklingen som önskvärd. Och hur långsökt det än verkar så fick Floridas teorier en stor betydelse också för svensk samhällsplanering. Den konkurrenspolitik som ersatte regionalpolitiken har tvingat alla svenska kommuner att delta i en skönhetstävling där bara ett fåtal kan drömma om att vinna men där de som förlorar har sig själva att skylla. Men nu har Richard Florida tänkt om. Efter drygt tio år som fanbärare för en nyliberal samhällsplanering vill han berätta för världen att det blev fel, och att han egentligen är en missförstådd marxist. Han underskattade kraften i omvandlingen säger han, han såg inte riktigt de negativa konsekvenserna. Nu har han skrivit boken ”The new urban crisis” och säljer i stället en föreläsning om hur staden fördjupar ojämlikheten i samhället. Gissningsvis kommer talararvodet bli lägre denna gång. Kritik mot agglomeration av resurser till urbana centran har funnits länge, och riskerna har varit i någon mån uppenbara. Redan för femton år sedan rapporterades det att London blivit för dyrt för de offentliganställda som trots allt behövs för att den kreativa klassens liv ska vara bekvämt och fungerande. Ironiskt förstås, eftersom det på sätt och vis är just definitionerna av kreativitet som håller nere de offentliganställdas löner. Det anses inte vara läraren som skapar tillväxt när han undervisar programmerarens barn, inte heller sjuksköterskan som håller liv i reklamarna och spelutvecklarna. Det finns också en gräns för hur långt renhållningsarbetaren kan pendla för att ta hand om den kreativa klassens smuts. Ett annat problem som uppstått i världens rikaste städer är förstås att priserna på fastigheter stigit så mycket att bostäderna förvandlats till investeringsobjekt. Hela stadsdelar i superstäderna har blivit spöklikt tomma. Husen är kapitalplaceringar, inte hem för familjer. Kanske hade Florida inte så mycket mer med saken att göra än att vara den som tillhandahöll den överbyggnad som krävdes för att rättfärdiga utvecklingen, men det är uppenbart att skulden drivit honom i arbetet med den nya boken. Det är en genomarbetad och uppriktig berättelse om en utveckling med långtgående konsekvenser. Richard Florida fick själv en försmak på de krafter som ojämlikheten kan sätta i rörelse bara året efter karriärflytten till Kanada. Han trodde att han kommit till en av världens mest progressiva städer men chockades när Toronto röstade fram den nu avlidna högerpopulisten Rob Ford till borgmästare. Hans väljare bestod av förortsbor; vissa fattiga, andra bara kulturellt alienerade. Ford använde sitt mandat till att riva upp innerstadens spårvagnslinjer och måla över cykelbanor – symboler för den kreativa klassens privilegier och den liberala elitens tolkningsföreträde. Valet av Donald Trump underströk problematiken med all önskvärd tydlighet. Hillary Clinton liberala agenda lockade de urbana väljarna medan förstäderna och landsbygden valde Trump. Densiteten var den avgörande faktorn där, liksom i Brexitvalet. Richard Florida visar i sin bok hur världens mest liberala städer också är de mest ekonomiskt segregerade och hur satsningar som gynnar den kreativa klassen på ett konkret sätt tränger undan mindre bemedlade. Stockholms utveckling förstås ett tydligt exempel på det – skillnaden i förväntad livslängd är 18 år mellan olika delar av staden och under de senaste två decennierna har den högsta inkomstgruppens andel vuxit med 62 procent i innerstaden. Men även i en mindre stad som Umeå har ojämlikheten blivit tydlig. Umeå kommun har satsat hårt på ett Florida-inspirerat koncept som man kallar ”kulturdriven tillväxt” och belånat sig högt för att bygga profilbyggnader och locka medelklass till staden. Nya siffror från Umeå universitet häromveckan visar att sammanfallande skillnader i inkomstnivåer och fastighetspriser har gjort Umeå till en svårt segregerad stad. Trösklarna i Sverige är förstås lägre än i New York, men strukturerna är desamma. För att komma in på arbetsmarknaden måste man komma in på bostadsmarknaden, och för att komma in på bostadsmarknaden måste man födas i en familj med kapital. Så länge inget görs förstärks denna dynamik med varje generation. Det är en linjär gentrifieringsprocess med homogena gated communities som ändhållplats. Richard Florida presenterar ett antal lösningar: Servicejobben bör bli mer kreativa och på så sätt mer välbetalda, man bör bygga mer och billigare bostäder för fler och bygga mer infrastruktur som förkortar avstånd och knyter samman stadsdelar och förstäder. Men han tar aldrig itu med det som David Harvey menar är kärnan i problemet, det vill säga kapitalismens centrifugalkrafter och ackumulationen av kapital hos ett fåtal i samhället. Richard Florida berättar att hans far, när han kom hem från kriget och återgick i arbete på samma fabrik, helt plötsligt kunde köpa sig ett hus och en bil för sin lön. Helt enkelt därför att fördelningspolitik ansågs gagna samhällsutvecklingen. Men Florida går ändå aldrig så långt som att damma av John Maynard Keynes. De senaste åren har en mängd rapporter berättat om hur välståndet fördelas allt mer ojämlikt, och där är förortens och landsbygdens öden likartade. Ändå hörs ofta argumentet att varje region behöver sin urbana tillväxtmotor för att klara sin tillväxt. Det är, sägs det, bra att lägga alla ägg i en korg. Om Södermalm mår bra gynnar det Botkyrka, om Umeå växer kommer det Sorsele till del. Richard Florida gör en insats genom att påpeka det uppenbara; den tillväxt som skapas i de rika innerstäderna kan i en globaliserad värld lika gärna gynna produktionen av mat och byggprodukter någon helt annanstans i världen. Den nya staden är en ö. Boken: Richard Florida ”The new urban crisis”, Basic Books ", "article_category": "culture"}
{"id": 10040, "headline": "”Blomstedt 90 år” med Sveriges Radios symfoniorkester i Berwaldhallen", "summary": "Herbert Blomstedt briljerar vid 90. Lysande musik frammanas ur kloka händer. Det som överraskar är att Herbert Blomstedt fortfarande är så skarp, så vital och så bisarrt pigg, skriver Nicholas Ringskog Ferrada-Noli.", "article": "Dirigenterna måste vara de musiker som är minst sugna på att sluta jobba. Herbert von Karajan dirigerade sin sista konsert ett halvår innan han dog, 81 år gammal. Otto Klemperer slutade dirigera samma år som han fyllde 86. Och Arturo Toscanini var 87 år fyllda när han till slut gick i pension. Så kanske är det ingen chock att Herbert Blomstedt, som fyllde 90 i somras, fortfarande dirigerar. Det som överraskar är att han vid denna ålder fortfarande är så skarp, så vital och så bisarrt pigg (i år dirigerar han närmare 100 konserter runtom i världen). Att han är en renlevnadsmänniska och djupt troende spelar nog en viss roll i detta. På årets Berwaldhallenbesök firas Blomstedts födelsedag och han ger oss ett välvalt program – allt dirigerat från minnet, utan partitur – med tysk musik från en nästan 90-årig period. Beethovens tredje symfoni färdigställdes 1804, medan Strauss blev klar med sin tondikt ”Tod und Verklärung” 1889. Båda dessa verk behandlar döden på ett energiskt och livsbejakande sätt. Blomstedt får Beethovens trea att dansa fram, mjukt och böljande men med friskt tempo, likt en ängel som lekfullt skuttar från moln till moln. Den långsamma andra satsen, symfonins längsta, är en begravningsmarsch. Här känns den dock mer som en ödesmättad vandring än en svart procession, även om Blomstedt och Radiosymfonikerna inte väjer för allvaret. Richard Strauss var bara 24 år gammal när han komponerade ”Tod und Verklärung” (”Död och förvandling”), och dess något brådmogna och dramatiska syn på döden – kamp! Action! – får något rart över sig när Blomstedt lugnt leder oss genom resan. Men han kväver inte kraften i Strauss mäktiga orkestreringskonst, och förvandlingsmotivet är knäckande vackert. Mest intressant är ändå avslutningen, förspelet till Wagners ”Tannhäuser”, en opera om konflikten mellan kristen dygdig kärlek och hedniskt syndande (spoiler: kristendomen vinner). Likt hjälten Tannhäusers träkäpp som på magiskt vis får nya gröna skott, när dess ägare i operans slutscen har fått sin frälsning, grönskar lysande den musik som frammanas ur Herbert Blomstedts kloka händer. I denna hittiga ouvertyr kontrasteras musik som gestaltar en orgie i Venusberget mot en melodi som en kör av pilgrimer sjunger senare i operan. Tannhäuser längtar efter en annan värld än den sinnliga och njutningsorienterade, och ska därför snart lämna Venus och nymferna. Vart Herbert Blomstedt längtar kan jag inte säga, men den triumferande musik han trollar fram får destinationen att skimra. Läs mer: ”Blomstedt har närkontakt med Beethovens unika vilja” ", "article_category": "culture"}
{"id": 10041, "headline": "Björn Wiman: För många av oss förkroppsligade han allt det som är roligt i livet", "summary": "Hans Alfredson var en av de få som både skildrade och skapade 1900-talets Sverige. Han parade galenskap med förnuft, och han lärde oss att skratta.", "article": "Hans Alfredsons och Tage Danielssons första filmförslag till Svensk Filmindustri var enkelt. Det löd så här: ”Det handlar om en gubbe som går in i första rutan och ut i den sista. Däremellan skulle det hända en massa skojiga saker, tänkte vi.” Det blev besannat. Hans Alfredson var en av den moderna svenska kulturens riktigt stora – en av de få som inte bara skildrade 1900-talets Sverige utan också var med om att skapa det. Evert Taube gav oss utblicken: den första symboliska charterresenären som visade hur kärleken till hemlandet också förutsatte att man ibland såg det utifrån. Ingmar Bergman bekräftade existensen av våra själsliga demoner och tvingade den framväxande medelklassen att konfronteras med de dunkla hemligheterna bakom rekordårens fasader. Vilhelm Moberg tog det svenska oberoendet in i moderniteten och upprätthöll trotset mot den religiösa och politiska överheten. Och Astrid Lindgren, ja hon gestaltade politiken som livshållning och skapade det moderna Sveriges nya sekulära budord. Vad gjorde Hans Alfredson? Han lärde oss att skratta. ”Hans Alfredson” är i detta sammanhang inte så mycket en person som en levnadsform – ett samlande centrum för en grupp människor som förkroppsligade allt som är roligt i livet. Det är omöjligt att tänka på den ena utan den andra bland dem som har gått före Alfredson in i de roligas himmel: Gösta Ekman, Tage Danielsson, Lena Nyman, Allan Edwall, Monica Zetterlund… De behärskade alla den kanske svåraste konsten av dem alla: konsten att höra publikens leende. De fick människor som såg och hörde dem att svälla av lycka. Det finns, för mig liksom för nästan alla svenskar över en viss ålder, så mycket som jag älskar i Hans Alfredsons oändligt rika produktion. Jag har skrattat så att jag har gråtit tillsammans med min pappa åt de avslutande visorna på skivan ”Blommig falukorv”, de som Alfredson på sin trygga skånska introducerar som ”porr för barn”: ”Knut med skämtlynnet”, ”Den som inga byxor har” och den underbara ”Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen”. De visar på en sida i Alfredsons konstnärskap: förmågan att para galenskap med förnuft. Men man ska heller inte glömma att Hans Alfredson var en betydande författare. DN:s litteraturkritiker Jonas Thente håller exempelvis romanen ”En ond man” från 1980 – den som blev underlag till filmen ”Den enfaldige mördaren” – som en av 1900-talets bästa svenska böcker. Och i den kontrafaktiska romanen ”Attentatet i Pålsjö skog” ställer Alfredson frågor om vilka som skulle ha samarbetat och vilka som skulle ha gjort motstånd under en nazitysk invasion av Sverige 1941. Allt detta byggde naturligtvis på en djup insikt, den som finns hos alla som är bra på att få andra människor att skratta. Nämligen den att världen – i orätta händer – kan vara en förfärlig plats. För mig kommer ändå Hans Alfredsons livssyn till sitt tydligaste uttryck i den enkla visan ”Ett glas öl” från 88-öresrevyn från 1970. Med ölsejdel i handen och Tage Danielsson och pianisten Gunnar Svensson nynnande i bakgrunden framför här Alfredson, långt före de hippa mikrobryggeriernas tid, en stilla kontemplation om hur barnen kommer att få det i framtiden – om det finns jobb, om det finns mat, om det är drägligt där de bor: ”Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl/Men man hoppas att barna ändå får ett glas öl.” Jag tror att det som han uttrycker är sin egen variant av den italienska filosofen Antonio Gramscis tanke om förnuftets pessimism och viljans optimism. Ur minnet hör jag hans vän Tage Danielssons ord om att förbli ”optimister mot bättre vetande”. Det är ett ställningstagande som går långt bortom skrattet och rakt in i framtiden. Det finns en insikt hos alla som är bra på att få andra människor att skratta. Nämligen den att världen – i orätta händer – kan vara en förfärlig plats. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10055, "headline": "Professor: ”Kulturpolitiken har totalhavererat”", "summary": "Vilken roll ska kulturpolitiken egentligen spela? Ett år före riksdagsvalet rustar partierna för en intensiv valrörelse – men kulturfrågorna väntar få marginell betydelse. – Det krävs en bättre koppling mellan mål och vad man faktiskt kan göra, säger Jenny Johannisson, docent vid Högskolan i Borås.", "article": "Sällan, om ens vid något tillfälle, har kulturpolitiska löften kommit att spela en avgörande roll för utgången för valet. På samtliga mätningar över väljarnas högts prioriterade frågor hamnar kultur långt ned på listan. Kan då området få axla en tyngre roll under årets valrörelse? Det skulle vara högst osannolikt, spår flera kulturpolitiska experter DN talat med. Professor Roger Blomgren, ledare för Centrum för kulturpolitisk forskning (KPC) vid Högskolan i Borås, menar att det fortfarande är en marginell andel av befolkningen som hyser intresse för kulturpolitiska frågor. – Det är svårt att hitta engagemang hos bredare folkgrupper och det här är inget man vinner val på, säger Roger Blomgren. Denna krassa syn på politikområdets betydelse har också präglat vilket utrymme frågorna får, såväl i offentligheten som i partitopparnas utspel. Under fjolårets tal i Almedalen tillägnades kulturpolitiken fyra sekunder. Tidsrymden förlängdes förvisso till 21 sekunder under årets tal, visade SVT Kulturnyheternas genomgång, men jämfört med andra områden var kulturfrågorna märkbart frånvarande. – Kulturpolitiken har totalhavererat. På andra politikområden hade man vid här laget utlyst kriskommissioner. I flera decennier har det viktigaste målet varit att få fler människor att ta del av offentligt finansierad kultur – men fortfarande är det samma grupper som gör det. Jag saknar verkligen en diskussion om de principiella frågorna, säger Roger Blomgren. Han finner stöd för sin syn i rapporten om svenskarnas kulturvanor, sammanställd av Myndigheten för kulturanalys. Andelen av befolkningen som tar del av offentligt finansierad kultur, och vilka grupper som gör det, har bara förändrats marginellt de senaste decennierna. Jenny Johannisson, docent vid Högskolan i Borås och verksam vid KPC, menar att resultaten inte är överraskande – men likväl talande. – Det är så klart allvarligt för ett politikområde när trenden inte förändrats nämnvärt sedan 60-talet, om man inte lyckats uppnå målen eller ens rört sig i en positiv riktning, säger Jenny Johannisson. Hon frågar sig dock om det ska finnas en önskan om en grundläggande riktningsförändring för kulturpolitiken. På statlig nivå handlar politikområdet i huvudsak om att skapa en infrastruktur och en organisering för att det fria kulturlivet ska kunna utvecklas. Snarare än att sträva efter att uppfylla andra mål kanske partierna därför bör se över sin argumentation, menar Jenny Johannisson. – Man talar om att kulturen ska komma alla till del och bidra till allt; bättre hälsa, städernas utveckling och så vidare. Det är inte så konstigt att man inte kan leva upp till de kraven. Jag kan tycka att det krävs en bättre koppling mellan mål och det man faktiskt vill och förmår göra, säger hon. Vad vill då partierna? DN:s enkät med kulturpolitiska talespersoner visar att frågor om kulturarv, tillgänglighet, kultursamverkansmodellen och arbetarnas villkor prioriteras. Jenny Johannisson ser tecken på att politikerna vill bevara snarare än utveckla. – Det första jag reagerar på är att ingen talar om digitaliseringens konsekvenser. Det är ett viktigt område, inte bara eftersom det förändrar villkoren för kulturskapare utan också på deltagandet. Digitalisering medför samtidigt möjligheter till en mängd nya kulturella uttrycksformer men debatten om detta är märkbart frånvarande. Bengt Jacobsson är professor i företagsekonomi vid Södertörns högskola och författare till boken ”Kulturpolitik: styrning på avstånd”. Han, som studerat kulturpolitikens utveckling sedan 70-talet, menar att ramarna som skapades då står stadigt än i dag. Bengt Jacobsson lägger dock märke till att kulturarvsfrågor prioriteras allt högre. – Detta har pågått under en längre tid, men det är en trend som framför allt Sverigedemokraterna hakat på. För dem handlar det i första hand om nationell identitet, men flera andra partier har talat om liknande frågor fast på andra sätt, säger Bengt Jacobsson. Just SD:s antropologiska synsätt på kultur och utspel i kulturfrågor har skapat starka reaktioner. Tidigare i år skrev 29 kulturpersonligheter på DN Debatt och uppmanade regeringen, och i synnerhet Socialdemokraterna, att inte låta kulturpolitiken kidnappas i exkluderande syften. – Det är uppenbart att SD och andra högerradikala partier i Norden försöker påverka människors identitet genom kulturpolitiken, något som de andra partierna, oavsett kulör, länge varit noga med att inte göra. Deras mål är i stället att stå för möjligheterna till ett utbud, och vad människor gör med sin identitet är deras ensak, säger Jenny Johannisson. Bengt Jacobsson berättar att han reagerade på att regeringen, i samband med att den nya propositionen för kulturarvspolitiken antogs tidigare i år, explicit slog fast att politikerna inte ska lägga sig i utbudet. – Den normen har länge omfattats och respekterats av alla. Men när det uttrycks så tydligt är min spontana tolkning att man ser tecken på att situationen håller på att förändras. Det blir ett uttryck för en farhåga om att medvetenheten om ”armlängds avstånd” inte är så spridd som den borde vara, säger han. I nyligen utgivna boken ”Kulturpolitikk”, skriven av norska forskarna Per Mangset och Ole Marius Hylland, diskuteras bland annat kulturens fortsatta politiska status. Roger Blomgren vill se en liknande diskussion i Sverige, eftersom det saknas en debatt om kulturpolitikens principiella frågor. – Det är kanske så här kulturpolitiken ska vara. Men jag saknar en diskussion om politikens mål, och jag tror att man behöver göra samma sak som Harry Schein, som menade att ”demokratisk kulturpolitik” skulle ersättas med ”kulturpolitik i en demokrati”, säger Roger Blomgren och fortsätter: – Kulturpolitiken kan aldrig bli demokratisk i bemärkelsen att alla medborgare exempelvis kommer att gå på opera. Och för både partier och väljare är kulturpolitiken som den är i dag ett snävt och perifert område. Vilken är den viktigaste kulturpolitiska förändringen eller satsningen ni vill genomföra? Per Lodenius (C), kulturpolitisk talesperson: – Tillgång till ett brett kulturliv i hela landet. Vi vill att de statliga kulturinstitutionerna ska sprida sin verksamhet i landet. Vi vill också utveckla samverkansmodellen för den regionala kulturen och då bland annat inrätta ett system för ett nationellt kulturhuvudstadsår. Rossana Dinamarca (V), kulturpolitisk talesperson: – Vi vill att det ska vara krav för alla institutioner som uppbär offentliga anslag att upprätta MU-avtal med konstnärer, att möjligheten att få fast anställning på institutionerna ökar och att socialförsäkringarna anpassas efter den verklighet som till exempel de frilansande kulturskaparna lever i. Olof Lavesson (M), kulturpolitisk talesperson: – Den viktigaste uppgiften blir att återupprätta kulturpolitikens värde och innehåll. Konsten och kulturen har viktiga funktioner när det gäller barn och ungas villkor, integrationen, tillväxten och utbildningen. Den viktigaste reformen blir därför att skapa ett samhälle där fler känner att de vill verka och kan utvecklas som konstnärer. Roland Utbult (KD), kulturpolitisk talesperson: – Vi vill betona kulturarvet och det sammanfaller med EU:s beslut att göra 2018 till europeiskt kulturarvsår. Det handlar om att främja det europeiska kulturarvets roll som en del av den kulturella mångfalden. Att lyfta de värden som vårt samhälle vilar på där västerländsk humanism och kristen tradition varit helt grundläggande. Niclas Malmberg (MP), kulturpolitisk talesperson: – En bred satsning på den fria konsten är den viktigaste kulturreformen det kommande året. Det är det fria kulturlivet - de fria grupperna och de enskilda konstnärerna - som i hög utsträckning bryter ny konstnärlig och intellektuell mark. Det behövs utökade satsningar på konstnärerna, de fria grupperna och kulturtidskrifter. Gunilla Carlsson (S), kulturpolitisk talesperson: – Vi vill öka tillgängligheten till kulturen och att fler ska få tillgång till kultur. Det är den inriktning vår kulturpolitik haft under mandatperioden och det vill vi fortsätta utveckla. Vi har också prioriterat kulturskaparnas villkor. I mandatperiodens sista kulturbudget kommer ytterligare insatser att presenteras. Aron Emilsson (SD), kulturpolitisk talesperson: – ”Sverigesamlingen” – vår samlade satsning på kulturarvsområdet. I korthet är de viktigaste inslagen kulturlotsar i hela landet, införande av en statlig kulturarvsfond och ett kulturarvs-ROT för kulturhistoriska byggnader, jämte reformen ”Öppna museer” och förstärkningar till kulturmiljövården. Bengt Eliasson (L), kulturpolitisk talesperson: – En kraftfull ökning, 100 miljoner kronor mer än regeringen, av den statliga delen i kultursamverkansmodellen samt förändringar av den statliga styrningen och inblandningen i de regionala kulturplanerna. Vi vill också se kraftfullt förändrade statliga mål och satsningar på kultur i hela landet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10105, "headline": "Björn Borg om ”Borg”: ”Filmen är en fyra”", "summary": "I veckan är det svensk biopremiär för filmen ”Borg”. Rollen som den unge Borg görs av Björns son Leo. DN frågar honom vem som är tidernas bäste tennisspelare. Och pappa Björn ger sitt betyg på filmen.", "article": "Måndagen var ingen vanlig skoldag för Leo Borg, åttondeklassare i Almaskolan i Stockholm. Han fick ledigt för att vara med på världspremiären av filmen där han själv spelar sin pappa som ung. Nu sitter Leo i intervjufåtölj bredvid Stellan Skarsgård, som i filmen spelar Borgs tränare Lennart Bergelin. Leo Borg är nybliven svensk tennismästare i sin årsklass i både singel och dubbel och spås en lysande framtid. Likheterna mellan far och son är många, inte minst när det gäller målsättningen: att bli bäst i världen i tennis. Rollen i filmen ”Borg” kan Leo tacka mamma Patricia för. – Mamma anmälde mig. Hon visste vilken roll det handlade om. Hur reagerade du när du fick reda på vilken roll du skulle spela? – Jag blev rätt chockad, men jag tyckte att det var roligt att få provspela. Och vem var gladast när du fick rollen? Du, mamma eller pappa? – Alla var rätt glada, säger Leo Borg och Stellan Skarsgård skrattar. Skarsgård var i ungefär samma ålder, nybliven tonåring, som Borg junior när han tv-debuterade i ”Bombi Bitt och jag”. Nu, 50 år senare, spelar han Lennart Bergelin, som följde Borg i vått och torrt. Det var en utmaning, inte minst utseendemässigt. – Håret var inga problem, men jag hade tänkt använda löständer för att få fram Bergelins breda, vita leende, fast det funkade inte, säger Skarsgård som i en scen (den svåraste enligt Leo) skäller ut Borg efter noter. Björn Borg bar sig illa åt och blev avstängd från allt spel i ett halvår. Hur är det med ditt eget humör, Leo? – Jag kan bli väldigt sur, men jag har i alla fall inte blivit avstängd, säger han med ett snett leende och berättar att han har fått en hel del råd av pappa Björn, både spelmässiga och mentala. I filmen gör den vuxne Borg (spelad av Sverrir Gudnason) ett dystert, nästan tungsint intryck något som den verklighetens Björn Borg inte känner igen sig i. – Jag var inåtvänd och fokuserad. Det var jag tvungen att vara, kommenterar Björn Borg i ett mejl. Han ger filmen betyget 4 på en 5-gradig skala. Det har skrivits en del om att Borglägret haft synpunkter på att man inte tillfrågats eller betts om input. Det kommenterar Björn med orden: – Jag har haft en dialog med Janus Metz (regissören), men det var i ett senare skede av filmen. Vi var inte involverade från början. Då hade kanske fler anekdoter från John McEnroes och min tid tillsammans kommit fram. Det finns mycket som inte är berättat. Stellan Skarsgård minns mycket väl Wimbledonfinalen 1980, som hela filmen kretsar kring. Han poängterar det faktum som vi som var med minns: Sverige (med endast två tv-kanaler) stod stilla när Ingemar Stenmark tävlade i utförsåkning och Björn Borg spelade grand slam-finaler. – Det var magiskt. Stellan Skarsgård har spelat verkliga personer tidigare, men i filmen om Stellan Skarsgård – vem av dina söner spelar huvudrollen? – Ha ha. Den är intressant med nya frågor, men jag tror att filmen om Stellan Skarsgård aldrig kommer att göras. Jag tror inte att den skulle bli särskilt dramatisk eller intressant, säger Stellan Skarsgård med ett förtjust leende, men jag har i alla fall ungar som kan spela varje ålder. Det beror på vilken sida man vill skildra. Vad vill du bli när du blir stor, Leo? – Jag satsar på att bli tennisspelare, svarar han snabbt innan Skarsgård tar över intervjuandet: Har du några drömmar som inte är mammas och pappas? – Nej. Tennisspelare är det stora intresset. Skarsgård: – Då kan du ju göra några filmer vid sidan om. För du är fruktansvärt bra. Inte för att du har en massa skådespelarerfarenhet utan för att du har den enorma koncentrationen. Den syns i bild. Det är fantastiskt. Pappa Björn får näst sista ordet som svar på frågan om hur bra Leo kan bli på tennisbanan: – Så länge han älskar sin sport kan han bli hur bra som helst. Leo Borg får sista frågan. Vem är världens bäste tennisspelare genom tiderna? – Rafael Nadal. Wimbledonfinalen 1980 är en klassiker.Björn Borg tog sin femte raka titel efter att ha besegrat John McEnroe med siffrorna 1–6, 7–5, 6–3, 6–7 (16–18), 8–6. Borg hade sju matchbollar i fjärde set, men McEnroe räddade alla och tog matchen till ett femte och avgörande set efter ett otroligt rafflande tiebreak. Filmen har svensk biopremiär på fredag, men har också fått äran att innan dess inviga filmfestivalen i Toronto. ”Borg” öppnar även filmfestivalen i Zürich den 28 september. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10110, "headline": "Kent Ekeroth byter Avpixlat mot ny sajt", "summary": "Den främlingsfientliga sajten Axpixlat har lagts ned. Riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD) har värvat den utsparkade SD-ledamoten Erik Almqvist och partiets tidigare tjänsteman Egor Putilov, känd för att ha verkat i Sverige under flera olika identiteter, till efterföljaren Samhällsnytt.", "article": "Avpixlat grundades 2011 som en mer avancerad version av föregångaren Politiskt Inkorrekt. Sajten blev Sveriges första stora hatsajt och fick snabbt massiv kritik för sina främlingsfientliga artiklar och hätska kommentarsfält. Den är kopplad till Sverigedemokraterna via den kontroversielle riksdagsledamoten Kent Ekeroth. Men nu har Avpixlat lagts ned. I början av augusti registrerade i stället Kent Ekeroth och hans förening, Föreningen för Sverigevänliga intressen, domännamnet samnytt.se. Den nya sajten, Samhällsnytt, tar vid där föregångaren Avpixlat slutade. Här uppmanas läsarna att donera pengar till sajten via ett bankgironummer, som också är registrerat på Kent Ekeroths förening. Riksdagsledamoten Kent Ekeroth dömdes för ringa misshandel i tingsrätten i slutet av juni och beviljades nyligen prövningstillstånd i hovrätten. Ekeroth sitter kvar i riksdagen och har också kvar sin ordinarie plats i justitieutskottet, men har inte deltagit i utskottsarbetet under rättsprocessen. På Samhällsnytts redaktion finns flera personer som arbetat för eller nära Sverigedemokraterna. Den ryska pseudonymen Egor Putilov var tidigare tjänsteman hos SD i riksdagen och jobbade nära Kent Ekeroth. Putilov har publicerats som frilansjournalist i flera svenska riksmedier och även arbetat som handläggare på Migrationsverket. I fjol avslöjades att han verkat under flera olika identiteter. Efter att en fastighetsaffär med en rysk affärsman blivit offentlig, där Putilov tjänat mångmiljonbelopp, utreddes han för pengatvätt. Röster höjdes om att han utgjorde en säkerhetsrisk. På partiledningens uppmaning lämnade han senare sin tjänst vid riksdagen. En säkerhetspolitiskt initierad källa reagerar på värvningen av Putilov, i kombination med Ekeroths flitiga deltagande i ryska statskontrollerade propagandakanalen Russia Today. – Det är problematiskt med tanke på vad vi känner till om ryska påverkansoperationer inför val i andra länder, säger källan. Bland medarbetarna på Samhällsnytt finns också flera andra personer med SD-kopplingar: Erik Almqvist, tidigare ekonomisk-politisk talesperson för SD, tvingades avgå från posten och lämnade partiet efter järnrörsskandalen 2012. Sedan dess har han emigrerat till Ungern där han bland annat arbetat som konsult åt partiets mediebolag Samtid och framtid. Mats Dagerlind, tidigare krönikör i Sverigedemokraternas tidning SD-kuriren och chefredaktör och ansvarig utgivare på Avpixlat. Jenny Piper, lokal SD-politiker från Ystad. På Facebook försvarar hon antisemiten och anhängaren till nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, Bechir Rabani, som tillsammans med högerextrema tidningen Nya Tiders vice chefredaktör ligger bakom uppmaning till allmänheten att söka upp journalister i deras hem tills de slutar att granska extremhögern. Tommy Carlsson, journalist, har rört sig i kretsarna kring den högerextrema rörelsen Folkets demonstration och Sverigedemokraterna sedan 2015. På Facebook gillamarkerar han bland annat Björn Björkqvist, tidigare propagandachef för nazistiska Nationalsocialistisk front, visar en granskning av Expo. Carlsson är även administratör för en Facebookgrupp till stöd för den nu insomnade sajten koling.nu, knuten till högerextrema organisationen Nordisk ungdom. Samhällsnytt uppger på hemsidan att Tommy Carlsson är chefredaktör och ansvarig utgivare. Sajten har dock inte ansökt om utgivarbevis och har inte heller någon ansvarig utgivare registrerad hos Myndigheten för press, radio och tv. DN har sökt Kent Ekeroth och Sverigedemokraternas pressavdelning. ”Det är problematiskt med tanke på vad vi känner till om ryska påverkansoperationer inför val i andra länder.” Källa till DN Sajten grundades av SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth 2011 och har under åren fått massiv kritik för sina hetsande artiklar och rasistiska påhopp som släppts igenom i kommentarsfälten. Kent Ekeroth upplät under många år sitt privata bankkonto för donationer till Avpixlat. Omfattningen av donationerna blev kända i samband med att Ekeroth upptaxerades för pengar han tagit emot till Avpixlat. Mellan 2011 och 2013 fick Ekeroth in minst 756 000 kronor, enligt Skatteverkets omprövningsbeslut. Hösten 2013 bildade Kent Ekeroth och hans bror, den före detta SD-politikern Ted Ekeroth, Föreningen för Sverigevänliga intressen som nu står bakom sajten Samhällsnytt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10132, "headline": "Christofer Fjellner (M): SR-journalisten borde överväga byta jobb", "summary": "Flera ledande moderatpolitiker kritiserar Ekoredaktionens negativa summering av Ulf Kristerssons (M) karriär. Europaparlamentarikern Christofer Fjellner (M) kräver en ursäkt och utgår från att den ansvariga ”inte går till jobbet på måndag”. – Personen bör ta sig en allvarlig funderare på om den ska jobba som journalist inom public service, säger Fjellner till DN.", "article": "Kritiken har varit stark efter att Sveriges Radios Ekot publicerat en punktlista som summerade partiledarkandidatens Ulf Kristerssons (M) karriär. En stor majoritet av punkterna var kraftigt negativa och innehöll bland annat information om att Kristersson anklagats för rasism och anlitat svart städhjälp. Ekoredaktionen drog tillbaka listan omkring en halvtimme efter publicering. Olle Zachrison, ansvarig utgivare, och Klas Wolf-Watz, publiceringschef, har i ett inlägg på redaktionsbloggen beklagat publiceringen. \"En reporter fick i uppdrag att göra en faktagenomgång av blåsväder den moderate partiledarkandidaten Ulf Kristersson varit i genom åren. Utkastet var ofärdigt och borde inte ha publicerats. Det borde aldrig ha lagts ut på det sättet, inte med det urvalet och de formuleringarna\", skriver de. Bland de hårdaste kritikerna mot publiceringen finns flera ledande moderatpolitiker. Carl Bildt, tidigare statsminister och partiledare, skriver på Twitter att publiceringen var ”rätt skandalös” och fortsätter: ”I andra sammanhang skulle huvuden rulla. På goda grunder”. Europaparlamentarikern Christofer Fjellner (M) riktar sig personligen till Ekot i ett Twitterinlägg. Han skriver: ”Mycket tal om ansvarsutkrävande i politiken just nu. Utgår från att den som är ansvarig här inte går till jobbet på måndag.” Flera, däribland justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S), har reagerat starkt på Fjellners kommentar. Fjellner utvecklar resonemanget i en intervju med DN på lördagen. Han kallar då publiceringen för ”ett journalistiskt haveri”. – Tydligen finns det en människa som sitter på Ekoredaktionen, skriver femton rader på en lista, sätter loggan på bilden och anser det vara rimligt att skicka ut den under public service namn. Det verkar mer vara en lokalavdelning till SSU än Sveriges tyngsta politiska redaktion, säger Christofer Fjellner. Menar du att den som är ansvarig för publiceringen bör få sparken? – Jag är inte i en position att påverka det. Först och främst bör man be om ursäkt. Förlåt är ett underskattat ord. Jag önskar att etablerade medier för en gångs skull är beredda att ta ansvar för att de uppenbarligen har journalister som sätter sig ned och skriver sådant här. Men vidhåller du att den ansvariga inte borde få komma till jobbet på måndag? – Jag är inte i position att sparka människor på Sveriges Radio men jag tycker att den som har gjorde bedömningen borde ta sig en seriös funderare på om den verkligen ska jobba som journalist på public service eller om personen i stället ska ringa och säga att den vill jobba på ETC eller någon lokal SSU-avdelning, där man får utlopp för sånt här. Ser du någon risk med att du som politiker angriper public service och etablerade medier? Bidrar du inte till att förtroendet urholkas? – Jag tycker att den utgångspunkten är en del av problemet. Det stora problemet är inte att jag och andra politiker blir heligt förbannade. Tänk dig om vi skulle göra motsatsen? Det här beror egentligen på en brist av ansvarsutkrävande, samtidigt som det finns en tydlig vänstervridning och i vissa fall en usel kvalitet. Det har varit för många exempel med journalistiska haverier och det är otroligt viktigt för förtroendet att redaktionerna tar ansvar för det här. Sveriges Radio har avpublicerat listan och beklagat publiceringen. Räcker inte det? – Jag har fastnat i tanken över skillnaden mellan att beklaga något och säga förlåt. Det känns som mer än semantik för mig. Jag har en gnagande oro över att de här är något man skakar av sig och bara går vidare. Om du ser till Ekot-redaktionens rapportering i stort, menar du fortfarande att den är vänstervriden? – Det är tydligt att public service generellt är det, i alltifrån underhållningsprogram på P3 till på vilket sätt man beskriver amerikansk politik. Det finns ett genomgående stråk som visar på en vänsterutgångspunkt, säger Christoffer Fjellner och fortsätter: – Jag har inte funderat gjort någon värdering över huruvida Ekot lutar åt det ena eller andra hållet. Men framöver kanske jag kommer fråga mig om journalisten som gjort det här också kunnat göra en liknande bedömningar andra gånger. I inlägget på Sveriges Radio \"Ekots\" redaktionsblogg skriver Olle Zachrison och Klas Wolf-Watz att anklagelsen om att redaktionen skulle ha en politisk agenda är \"befängd\": \"Vi anklagas då och då för partiskhet från olika läger och vi kritiseras ofta från olika intressegrupper eller parter i en konflikt. Vi noterar kritiken, utvärderar hur vi har gjort vårt jobb, agerar och svarar om det behövs och håller huvudet kallt vilket anstår en oberoende nyhetsredaktion\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 10145, "headline": "Dokumentärfilmaren: ”Jag mötte aldrig Kim Wall”", "summary": "Nu kommer nya uppgifter efter DN:s avslöjande om dokumentären om mordmisstänkte ubåtsägaren Peter Madsen. Filmteamet intervjuade honom strax före det att ubåten lämnade fastlandet, skriver danska tidningen BT. ”Jag kan bekräfta att jag aldrig såg eller mötte Kim Wall”, skriver filmskaparen till DN.", "article": "DN rapporterade förra veckan att ett filmprojekt om den mordmisstänka ubåtskaptenen stoppats. Filmen, som hade namnet “Rocket man”, skulle ha visats i oktober i danska Århus, som en del av programmet när staden i år är kulturhuvudstad i Europa. Projektet avbröts dock efter att journalisten Kim Wall hittats död. – På grund av de tragiska händelserna omkring ubåten och polisens förundersökning har vi därför i samråd med fotografen beslutat att stoppa detta projekt, sade Peter Vestergaard, presschef på sekretariatet för Aarhus 2017. Läs mer: Kulturhuvudstad stoppar film om Peter Madsen Filmen finansierades med medel från kulturhuvudstadens egen stödfond, Fonden Aarhus 2017. Inspelningarna har pågått under året men filmen var ännu inte helt färdigställd, enligt Peter Vestergaard. DN har tidigare varit i kontakt med filmens skapare. Hon uppgav då att projektet hade blåsts av redan ”för flera månader sedan” eftersom man \"aldrig skulle hinna till deadline”. Men enligt uppgifter till DN befann sig filmteamet i Köpenhamn fredagen den 11 augusti, samma dag som journalisten Kim Wall anmäldes försvunnen. Teamet sågs då filma i närheten av den plats på Refshaleøen där ubåten låg förtöjd dagarna innan den lämnade fastlandet. Under fredagen ändrade också filmskaparen sina uppgifter: – Filmen är fortfarande under produktion. Jag har fått rådet att inte tala med medier, så tyvärr kommer jag att följa detta, skriver filmskaparen, som bett att få vara anonym, till DN. Enligt tidningen BT ska filmteamet också ha befunnit sig på Refshaleøen redan torsdagen den 10 augusti, strax före det att Peter Madsen och Kim Wall steg ombord på ubåten. Teamet ska då ha filmat och intervjuat Madsen i närheten av hans rymdlaboratorium på Refshaleøen. Enligt tidigare uppgifter i dansk och svensk press ska vittnen även ha sett Kim Wall utanför rymdlaboratoriet men enligt BT har hon troligen förväxlats med en person ur filmteamet. – Jag kan bekräfta att jag aldrig såg eller mötte Kim Wall, skriver filmaren till DN. Polisen bekräftar att man har varit i kontakt med filmaren som nu ska höras om vad hon vet om Madsen. Polisen understryker att personerna i filmteamet inte är misstänkta för brott. Inspelningarna med Madsen tros dock ha betydelse för den fortsatta brottsutredningen. – Det är klart att videomaterialet är intressant för oss. Vi undersöker både Kim Walls och Peter Madsens förehavanden fram till avfärd, och om det finns ett videomaterial så vill vi naturligtvis kolla igenom det. Det allra viktigaste för oss nu är att kartlägga deras förehavande, oavsett om det är med hjälp av vittnen eller videoupptagningar, säger Jens Møller, utredningschef, till BT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10150, "headline": "”Loffes” värme elektrifierade svenska folket", "summary": "Den folkkäre skådespelaren och musikern Janne ”Loffe” Carlsson är död. Johan Croneman minns hellre den genuine Janne Carlsson än den garvande ”Loffe”.", "article": "Det är trist om vi skall minnas Janne Carlsson för allt skräp han gjorde. Det blev en del sådant också. När jag på torsdagsmorgonen via morgon-tv nås av beskedet om hans bortgång känns det som om exakt alla minns fel saker. ”Repmånad” och ”Göta Kanal” var inte hans bästa dagar på jobbet. ”Janne Carlsson Show” var inte det viktigaste han gjorde på tv. Och långtifrån det roligaste. Jag var 14 när jag för första gången hörde en platta med ”Hansson & Karlsson” (ett affischfel gjorde att Jan Carlsson blev Jan Karlsson), det var ett sådant där avgörande (progressivt) ögonblick. Man visste liksom sedan vart man skulle ta vägen. Och Janne Carlssons medverkan på de två första fantastiska Pugh Rogefeldt-plattorna, ”Ja dä ä dä” och ”Pugish” sitter som märg i mig, kanske särskilt den sistnämnda med låtar som ”Stinsen i Bro” och ”Föräldralåten” där just Janne Carlssons insatser tar plats och lyser. Att han svängde visste snart alla. I Lars Lennart Forsbergs tre Stig Claesson-filmatiseringar, ”Vem älskar Yngve Frej” (1973), ”På palmblad och rosor” (1976) och ”Henrietta” (1983) visar han både bredd och djup, och lite av samma musikaliska sväng, och även om han blir Loffe med hela svenska folket i Bengt Lagerkvists tv-filmatisering av Jolos ”Någonstans i Sverige” så är han även där betydligt mer än det där höhö-andet som sedan tyvärr blev lite av hans varumärke. Superstockholmaren 111:an Elof ”Loffe” Olsson i ”Någonstans i Sverige” var mer än ett flabb. Han spred riktig, genuin, värme som elektrifierade svenska folket. Egentligen ville vi kollektivt se oss som just den ”Loffe”. Fortfarande folkhemsgoda, trots ett politiskt alltmer iskallt 70-tal. Janne Carlsson verkade i yrkeslivet ta det som det kom – beställde de en garvande ”Loffe” till lördagschipsen i den svenska gillestugan på 80-talet så levererade han väl en sådan då. Hur svårt kan det vara? Han var kanske ingen lysande skådespelare, i klassisk bemärkelse, och om man jämför med de allra bästa, det blev ofta rätt kantigt och en smula ansträngt, även i till exempel de hyllade Stig Claesson-tolkningarna. Däremot hade han en begåvad lätthet, och han kunde hålla sig väldigt fri till övrig text, ibland till och med till övrigt sammanhang – och där satt han så helt unik och annorlunda och såg precis så fri och modig ut som vi förknippar med stort skådespelande. Han tog liksom någon slags bakväg in i oss. Och det var då han blev den där projiceringen, bilden av oss själva – som vi älskade. Han var det vi ville vara. Han blev så småningom också en begåvad och framgångsrik farsskådespelare, och när jag rätt nyligen såg om Hans Ivebergs ”Gräsänklingar” (1982) är framförallt samspelet med Gösta Ekman helt lysande. Han kunde alltså lyssna rätt bra också. (Åke Catos och Janne Richters manus är faktiskt gravt underskattat!) Det anses säkert både snobbigt och snålt att som bäst, och mest, minnas Janne Carlsson, och kanske välja att förtränga en del av Loffe Carlsson? Jag väljer det ändå, sju dagar i veckan. Janne ville man alltid veta mera om, Loffe höra lite mindre av. Beställde de en garvande ”Loffe” till lördagschipsen i den svenska gillestugan på 80-talet så levererade han väl en sådan då. Hur svårt kan det vara? 1937 Föds den 12 mars i Stockholm. Pappan var flerfaldig världsmästare i tyngdlyftning och idrotten tog stor plats i familjen. Brodern Leopold Fare introducerade honom till musiken och måleriet, och därifrån kom han vidare in i filmen. 1950 Gjorde sin första mindre filmroll redan som 13-åring i ”Anderssonskans Kalle”, vilket blev starten på en lång och framgångsrik filmkarriär. Han växte upp på Södermalm och ”Loffe” har i en intervju med DN berättat att han trivdes bäst i staden mellan 1954 och 1970: ”Då hade jag mycket kul.” 1961 Etablerade sig allteftersom som musiker, talangfull på i första hand trummor men också trombon, flöjt och saxofon. Janne Carlsson samarbetade ofta med organisten Bo Hansson, och tillsammans bildade de duon Hansson & Karlsson. Har beskrivit musiklivet i Stockholm som fantastiskt under 60-talet, då många amerikanska jazzmusiker kom till staden. Några höjdpunkter var när han stod på samma scen som tenorsaxofonisten Dexter Gordon, rocklegenden Jimi Hendrix och jazztrumpetaren Dizzy Gillespie. 1970 Han första stora filmroll var i ”Lyckliga skitar” (1970) och under de kommande åren spelade han ett stort antal roller, bland annat i ”Repmånad” (1979). Det stora genombrottet kom i miniserien ”Någonstans i Sverige” (finns att se på SVT:s ”Öppet Arkiv”) då han också fick smeknamnet ”Loffe” efter den rollfigur han spelade. Samma år medverkade han i ”Vem älskar Yngve Frej?”, den första av tre ”Slas”-filmer. Under en tid på 70- och 80-talet drev han reklambyrå och vann flera branschpriser. 1981 Var programledare för Melodifestivalen och ledde under de kommande åren flera tv-shower såsom ”Lördagsblandning”, ”Loffe på Cirkus” och ”Carlssons kula”, bland annat tillsammans med Eva Rydberg. I succéfilmen ”Göta kanal” (1981), spelade han en av huvudrollerna. ”När vi gjorde första filmen så var jag jäkligt populär”, sade ”Loffe” i en intervju med Expressen tidigare i år. 2002 Lämnade Stockholm och flyttade till Kristianstad. Han berättade senare i en intervju med DN att han hade tröttnat på huvudstaden och att flytten blev lite av en pånyttfödelse: ”Att det blev Skåne beror på att jag känner mig lite hemma här. Jag spelat mycket teater i Skåne, och min bror, som gick bort nyligen, hade en ateljé här”, sade han. Under 2000-talet spelade han in ytterligare två ”Göta kanal”-filmer, och återupptog musikkarriären. 2009 Medverkade i SVT-programmet ”Stjärnorna på slottet”, där han bland annat berättade om rollen som rånaren och mördaren Tektor i filmen ”Drömmen om Amerika”, från 1976. Han berättade att han fortfarande bar med sig upplevelsen: ”Vi kom för nära varandra och jag har upplevt hela hans avrättning”, sade han i programmet. 2010 tilldelades ”Loffe” konungens medalj, ett pris han fick för sitt arbete som underhållare, skådespelare och musiker. 2017 ”Mitt motto har också alltid varit att man ska vara en tillgång – för samhället, för familjen. Är man en tillgång är man inte till besvär och så får man vara med på allt”, sade Janne ”Loffe” Carlsson i en intervju inför sin 80-årsdag i mars. Han skulle ha stått på scen under sommaren, men tvingades ställa in. Den 31 augusti dog Janne ”Loffe” Carlsson efter en tids cancersjukdom. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10170, "headline": "Anne Holt: ”Politiken går bara ut på att skapa skräckbilder”", "summary": "Skräckbilden av ”det svenska tillståndet” har etablerats i grannlandet Norge. Norska författaren Anne Holt reagerar nu starkt på ministerbesöket i Rinkeby. – Det ligger helt i linje med Sylvi Listhaugs strategi, säger Anne Holt till DN.", "article": "På tisdagen kom Fremskrittspartiets Sylvi Listhaug, norsk invandrings- och integrationsminister, till Stockholm. Besöket signalerade starten på hennes valkampanj. Den högerpopulistiska politikern menade att det handlade om ett ”önskemål att lära, att vi i Norge inte ska göra samma fel som i Sverige”. Migrationsminister Heléne Fritzon (S) hade accepterat att träffa Listhaug men med kort varsel ställdes mötet in. Fritzon förklarade sig med att ”Listhaug verkar mer intresserad av att sprida en missvisande bild av Sverige”. Läs mer: Siv Jensen utmanar synen på mänskliga rättigheter Den svenska invandrings- och integrationspolitiken har i grannlandet Norge beskrivits som kaosartad; i synnerhet har platser som Rinkeby och Rosengård pekats ut som våldsamma och farliga. Författaren Anne Holt, som tidigare varit aktiv inom Arbeiderpartiet, skrev tidigare i år i DN om etableringen av begreppet ”det svenska tillståndet”. Holt beskrev begreppet som ett ”skällsord” som ”generaliserar utifrån en selektiv och uteslutande negativ kunskap”. – Och nu får ni se att jag inte överdriver, säger Anne Holt när DN talar med henne över telefon på onsdagen. – Listhaugs besök är helt i linje med den strategi som hon och hennes krets av rådgivare ritat upp. Den skrämmande bilden av Sverige när det gäller invandring och integration har odlats fram av högersidan men allteftersom spridit sig över det politiska spektret. I dag används denna retorik till och med av enskilda inom Arbeiderpartiet. Det upprör mig starkt och därför skrev jag texten, säger Anne Holt. Hon påpekar att nära medarbetare till Sylvi Listhaugs uppenbart gett uttryck för att ministern inte var i Rinkeby för att lära utan i själva verket för att göra politiska poänger, tänkta att återanvändas under valkampanjen. – Listhaug vill säga: ”Jag har varit där, jag har sett det med egna ögon”. Vad som nu händer är att alla politiska motståndare brusar upp och säger lite försiktigt att besöket inte var så klokt. Men det spelar ingen roll vad de säger, det här är Listhaugs strategi. Hennes politik går bara ut på att skapa skräckbilder. Dessvärre drar det väljare men det återstår att se hur många väljare, säger Anne Holt. Läs mer: Norska kommentatorer: Listhaug blandar ihop sina roller Hon upprepar en metafor hon använde i sin text i DN: ”Man håller upp en bild tagen med förstoringsglas och hävdar att det handlar om ett flygfoto. Och blir trodd”. Anne Holt säger att det förvisso finns integrationspolitiska utmaningar men att Sverige samtidigt måste betraktas som ett av världens bästa länder att bo i. – Det stora politiska problemet är att man nu kritiserar Sylvi Listhaugs retorik men i realiteten är man eniga om en restriktiv invandringspolitik i Norge. Jag tror att många norrmän önskar sig en annan politik, högre invandring och en mer aktiv integrationspolitik men ingen i det politiska rummet vågar ta upp det. Och då vinner Sylvi Listhaug. Anne Holt har varit aktiv politiker inom socialdemokratiska Arbeiderpartiet, bland annat en period som justitieminister. Hon berättar nu att hon överväger att inte rösta på partiet i nästa val. – Jag är socialdemokrat, men det finns två stora politiska utmaningar i vår tid. Det ena är klimatet, det andra är invandrings- och flyktingpolitiken. Människor sitter fast i Turkiet, Italien och Grekland, och vi har byggt en mur för att de inte ska komma fram. Hon tystnar en sekund. – På ett eller annat sätt spräcks den muren snart. Vi måste ha en proaktiv politik och då räcker det inte att diskutera retorik med människor som Sylvi Listhaug. Då måste man börja diskutera politik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10172, "headline": "Kändisar donerar pengar till katastrofdrabbade Houston", "summary": "Översvämningarna till följd av stormen Harvey fortsätter att plåga Houston med omnejd. Många kändisar har valt att donera pengar till katastrofhjälp i området – bland dem Beyoncé, familjen Kardashian och Sandra Bullock.", "article": "Området kring den amerikanska delstaten Texas kust, och i synnerhet i storstaden Houston, lider svåra kval på grund av stormen Harvey och de översvämningar stormen orsakat. Dödssiffran stiger och uppskattas nu ligga på ett trettiotal människor, och ett område femton gånger så stort som Manhattan ligger enlig Reuters under vatten. En uppsjö av amerikanska kändisar har därför donerat pengar till hjälporganisationer som verkar i delstaten. Läs mer: Kristofer Ahlström: Så påverkade klimatkrisen stormen Harvey Komikern och skådespelaren Kevin Hart startade häromdagen en crowdfundingkampanj till förmån för Houston vid namn ”Hurricane Harvey Relief Challenge”, som redan kommit upp i nästan en miljon insamlade dollar, och skänkte själv 50 000 dollar till Röda korset. Reality-tv-familjen Kardashian inspirerades av Hart och skänkte själva, vilket mamman Kris Jenner berättade på Instagram, 500 000 dollar till Röda korset och Frälsningsarmén. Även Beyoncé, vars hemstad är just Houston, sade till Houston Chronicle: ”Jag arbetar nära mitt team och min pastor med att göra upp en plan för att kunna hjälpa så många som möjligt.” Läs mer: Melania Trump hånas – för sina klackar Skådespelaren Sandra Bullock har också skänkt en miljon dollar – nästan åtta miljoner kronor – till katastrofhjälp i området. I ett uttalande till E News säger hon: ”Jag är bara tacksam över att kunna göra det, vi måste ta hand om varandra.” Bland andra amerikanska kändisar som donerat pengar till Houston med omnejd finns rapparna Nicki Minaj och Drake, artisterna Cher och Jennifer Lopez, skådespelarna Ruby Rose och Dwayne ”The rock” Johnson, och musikproducenten DJ Khaled. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10183, "headline": "Efter Bo Rothsteins protest – mångmiljardär nekar till Trumpkopplingar", "summary": "Statvetaren Bo Rothstein lämnar universitet i Oxford i protest mot Donald Trump. Mångmiljardären Leonard Blavatnik hävdar dock att han endast donerat pengar till evenemang inför presidentens installationsceremoni.", "article": "På måndagseftermiddagen, timmarna efter det att Bo Rothstein offentliggjort sitt beslut, kommenterade en talesperson för mångmiljardären Leonard Blavatnik uppgifterna om att stöttat USA:s president Donald Trump. Läs mer: Statsvetaren Bo Rothstein avsäger sig professur i Oxford i Trumpprotest Talespersonen uppger för The Guardian att oligarken förvisso donerat nära en miljon dollar till presidentens installationskommitté men pengarna ska enligt talespersonen bara ha använts för att organisera offentliga och privata evenemang under veckan som föregår presidentens installation. Varken Blavatnik eller något av hans företag har någonsin donerat pengar till Trumps presidentvalskampanj, uppger talespersonen. Bo Rothstein uppgav för DN på måndagen att han frågat ledningen på universitetet i Oxford om uppgifterna och att de svarat att Blavatnik ”ger till båda sidor”. Lärosätet uppger i ett uttalande till The Guardian att ”Len Blavatnik inte har bidragit till Donald Trumps kampanj, varken före eller efter valet, även om han har bidragit till kampanjerna för andra republikanska kandidater”. – Jag har aldrig hävdat att Blavatnik gett pengar till Trumps valkampanj, jag visste mycket väl att så inte var fallet. Mitt beslut grundar sig på att Blavatnik gett en miljon dollar till hans \"inauguration\" vilket också är bekräftat av Blavatnik talesperson. Detta stöd till Trump kom som jag påpekat som en överraskning, skriver Bo Rothstein i ett mejl till DN på tisdagen. Blavatnik donerade 2010 nära en miljard kronor till universitet i Oxford och fakulteten School of government bär i dag oligarkens namn precis som den professur som Bo Rothstein haft. Mångmiljardären Blavatnik, som 2015 var Storbritanniens rikaste person, har tidigare anklagats för nära kopplingar till Vladimir Putin, uppgifter som tillbakavisats. Bo Rothstein har efter beskedet att han i protest lämnar universitet i Oxford fått stort stöd både i Sverige och bland internationella akademiker.   ", "article_category": "culture"}
{"id": 10184, "headline": "De kommer till Stockholms jazzfestival", "summary": "Tony Allen, Oumou Sangaré och Vijay Iyer. Nu är det klart vilka som kommer till Stockholms jazzfestival i oktober.", "article": "En festival med många olika stilar inom jazzen. Så beskrivs årets upplaga av Stockholms jazzfestival av arrangören Fasching. \"Det är kul att få skaka om publiken lite. Vi vill tänja på gränserna för jazzen och vad som kan platsa på en jazzfestival, vi vill ge publiken en möjlighet att ta sig utanför sina vanliga invanda spår\", säger Eric Birath, festivalchef i ett pressmeddelande. Bland de som kommer till festivalen märks den nigerianske trummästaren Tony Allen, maliska sångerskan Oumou Sangaré och amerikanske pianisten Vijay Iyer. Även den norske saxofonisten Marius Neset kommer till Stockholm. Sedan tidigare är Kristin Amparo klar för festivalen. Hon bildar en musikalisk supergrupp tillsammans med Shirin och Timbuktus band Damn. Stockholms jazzfestival arrangeras mellan den 6 och 15 oktober.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 10193, "headline": "Statsvetaren Bo Rothstein avsäger sig professur i Oxford i Trumpprotest", "summary": "Statsvetaren Bo Rothstein avsäger sig professuren vid universitetet i Oxford. Beslutet har tagits i protest efter uppgifter om att en av lärosätets största donatorer också stödjer president Donald Trump. ”Jag kan inte ge glans åt den personen”, säger Rothstein till DN.", "article": "I nära ett och ett halvt år har Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, varit knuten till universitetet i Oxford. Han planerade att avsluta sitt arbetsliv där men på måndagen kom beskedet att Rothstein lämnar universitetet i protest, något Göteborgs-Posten var först med att rapportera. Bo Rothstein förklarar att skälet bakom beslutet är att en av universitetets största donatorer, mångmiljardären Leonard Blavatnik, också stödjer USA:s president Donald Trump. Rothstein fick information om detta för drygt en månad sedan via en kolumn i tidningen Dallas News, där det framkom uppgifter att donationen skett genom Blavatniks bolag Access Industries. Bo Rothstein berättar att han sedan dess övervägt sitt ställningstagande. – Det känns å ena sidan naturligtvis mycket tråkigt, det var väldigt kul att vara i Oxford. Å andra sidan finns det inget annat val i den här situationen. Jag kan inför studenter och kollegor inte försvara att jag ger legitimitet eller trovärdighet åt en person som ger stora donationer till en regering som står för raka motsatsen till det jag arbetar för, säger Bo Rothstein till DN. Har du haft anledning att misstro de här uppgifterna? – Nej, personen som skrivit är välrenommerad och när jag frågat ledningen för skolan i Oxford har jag fått svaret att Blavatnik ”ger till båda sidor”. Dessutom uppges i artikeln att uppgifterna kommer från offentlig källa, om de varit oriktiga skulle någon som sköter Blavatniks donationer med all sannolikhet protesterat. Rothstein är världsledande inom forskning kring kvalitativ statsstyrning, politiska styrsystem och korruption. Han har också varit med och grundat institutet QOG, Quality of Government, vid Göteborgs universitet. Tjänsten i Oxford innebar att Rothstein skulle få arbeta vidare med sina hjärtefrågor samtidigt som lärosätets vision är att främja den kvalitativa politiska styrningen världen över. – Trumpadministrationen står för raka motsatsen till vad som enligt min forskning är ett gott demokratiskt styrelseskick. Det förefaller märkligt att ge Oxford en sådan donation och därefter ge pengar till något som är raka motsatsen och inte helt okontroversiellt.  Bo Rothstein betonar att beslutet inte handlar om att Trumpadministrationen ”vill sänka skatter eller montera ned ’Obamacare’”. – Nej, det handlar om avsaknaden om respekt för rättsstaten, att Trump står för nepotism och personligt maktvälde, att han angriper den fria pressen, hotar sina politiska motståndare med att sätta dem i fängelse, och att han uttalar att han inte självklart skulle acceptera ett valnederlag. Listan kan göras lång. Det handlar också om att han uttalat stöd för främlingsfientliga, rasistiska och nu även nazistiska grupperingar. Hur viktigt är det att akademin tar ställning i de här frågorna? – Det är en svår fråga. Jag har en del kollegor i USA och Oxford som säger att vi måste försöka lyssna på båda sidor, att vi ska hålla oss neutrala om vi har donatorer som stödjer Trump och i stället se till att bjuda in hans motståndare. Men jag är inte förtjust i det balanstänkandet. Om jag vet att något är rätt och något annat alldeles fel, då är det inte korrekt att lägga sig mittemellan. Bo Rothstein har under flera år argumenterat för att öka inslaget av etik i högre utbildning samtidigt som han pekat på vikten av personlig integritet hos dem som innehar offentliga tjänster. – Jag kan inte med ansiktet i behåll och med trovärdighet och integritet ge glans åt en person som stödjer en administration som står för raka motsatsen. Leonard Blavatnik donerade nära en miljard kronor till universitet i Oxford 2010. Både den nybyggda School of Government och professuren som Bo Rothstein innehavt bär Blavatniks namn. Under den amerikanska valrörelsen gav Blavatniks ekonomiskt stöd till flera republikaner som konkurrerade med Donald Trump om posten som presidentkandidat, skriver GP: – Jag ser fram emot att återvända till statsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Den håller väldigt hög internationell klass. Jag betalar inget särskilt högt pris för det här men jag hade sett fram emot att avsluta karriären i Oxford, säger Bo Rothstein. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10195, "headline": "MTV-priser till Ed Sheeran och Kendrick Lamar", "summary": "Ingen Taylor Swift på MTV Video Music Awards i Los Angeles – men en ny, omtalad video. Ed Sheeran är årets artist och Kendrick Lamar får pris för årets video.", "article": "Kendrick Lamar, som också var nominerad som årets artist, inledde galan med låtarna \"Humble\" och \"DNA\" tillsammans med dansare som klättrade på ett stängsel i lågor. Han vann senare pris för årets video – och fem andra priser. Ed Sheeran, Demi Lovato och Lorde anlände tidigt på röda mattan till MTV Video Music Awards i Los Angeles, samtidigt som många undrade om Taylor Swift skulle medverka för att framföra nya singeln \"Look what you made me do\". Men hon dök aldrig upp. Däremot har världspremiären skett för låtens video, med Swift som i en satirisk video kryper ut ur en grav och förklarar sitt gamla jag dött. Den nya videon blev snabbt en av de största snackisarna, trots framträdanden av Kendrick Lamar, Ed Sheeran, Miley Cyrus och Lorde. Singeln släpptes i torsdags, och en video med enbart texten har redan setts över 37 miljoner gånger på Youtube. Swift var endast nominerad för \"Fifty shades darker\"-låten \"I don't wanna liveforever\" tillsammans med Zayn Malik. Den vann men ingen i duon tog emot priset. Även Pinks tal dominerade galan. Hon riktade sig till sin sexåriga dotter Willow, som satt i publiken, och många rördes till tårar när Pink pratade om skönhet och acceptans. Dottern hade nyligen berättat att hon var fulast i klassen och att hon såg ut som en pojke. – Vi förändras inte. Vi tar sandkornet i snäckan och förvandlar det till en pärla. Och vi hjälper andra människor att förändras så att de kan se att det finns mer än en slags skönhet, sade hon. Katy Perry var värd och sjöng ett medley av låtar från albumet \"Witness\". Inför galan hade rapparen Kendrick Lamar flest nomineringar, hela åtta stycken. Han vann alltså sex av dem. Förutom bästa video överlag fick han också pris för bästa hiphop-video för \"Humble.\" Kategorin årets artist är ny för i år och där tävlade Sheeran mot Lamar, Perry, The Weeknd, Bruno Mars, Ariana Grande och Lorde. Det betyder också att MTV har skrotat de könsuppdelade kategorierna, precis som tidigare i år på filmgalan. Efter Kendrick Lamar hade Katy Perry och The Weeknd fått flest nomineringar med fem vardera. I en tidig skräll så vann inte \"Despacito\" årets sommarlåt. Priset, som röstats fram av fansen, gick i stället till Lil Uzi Verts \"XO Tour Llif3\".  ", "article_category": "culture"}
{"id": 10217, "headline": "Colson Whitehead. ”Sakta men säkert blir världen mer rättvis”", "summary": "Colson Whiteheads skildring av hur svarta slavar sökte friheten i norr är en internationell succé. I nästa vecka kommer författaren till ”Den underjordiska järnvägen” till Sverige. DN:s Martin Gelin mötte honom hemma i West Village i New York.", "article": "För Colson Whitehead var det en bitterljuv nyårsafton den här vintern. – Professionellt hade jag precis haft mitt bästa år någonsin. När det gäller det politiska läget i samhället i stort så kände jag mig däremot helt förkrossad. Veckan efter att Donald Trump blev president vann Colson Whiteheads nya roman, ”Den underjordiska järnvägen”, National book award, det mest prestigefulla priset i amerikansk litteratur. Boken har blivit så kolossalt framgångsrik att jag först blir överraskad när hans agent här i New York erbjuder en lunch med författaren. Den har hyllats av Oprah och Obama. Den har omedelbart utsetts till en modern klassiker och lagts till USA:s kanon av böcker om slaveriet. Vi träffas på en italiensk krog i hans hemkvarter i West Village på nedre Manhattan. Han är född och uppvuxen i New York och pratar i det rappa, intensiva tempo som är vanligt hos stadens långvariga invånare. Han minns hur hans pappa gav honom råd för hur man överlever som svart man i New York. Nu får han lite motvilligt ge sina två egna barn samma instruktioner. Det vore en lättnad om vi kunde säga att det terrorvälde mot svarta amerikaner som Whitehead beskriver i ”Den underjordiska järnvägen” enbart tillhör det förflutna. Men det är svårt att övertyga någon om det i en tid då poliser i USA dödar svarta amerikaner i princip varje dag. När Colson Whitehead kommer till Sverige nästa vecka är det efter en sommar då USA kokat av rasistisk vrede. Nationalister och nynazister, såväl som USA:s president och justitieminister, har uttryckt en nostalgisk och grovt förskönad bild av de gamla sydstaterna. Samtidigt säger en republikan i Mississippi att alla som försöker ta ner sydstaternas statyer och minnesmärken bör bli ”lynchade”, det vill säga utsättas för det ritualiserade mord som svarta drabbades av i den amerikanska Södern under – men även långt efter – slaveriet. Titeln på Colson Whiteheads nya roman ”Den underjordiska järnvägen” är hämtad från det mytomspunna nätverk som användes av slavar och ett fåtal vita slaverimotståndare i norra USA för att hjälpa slavar att rymma från Södern. Enligt Eric Foner, en respekterad historiker som Whitehead hade kontakt med när han skrev boken, var det omkring 30 000 slavar som räddades av nätverket. I Whiteheads bok är den metaforiska järnvägen förvandlad till en verklig järnväg, som löper längs en hemlig räls långt under marken, från den djupa Söderns slavplantage till friheten i norr. När Whitehead själv var liten och lärde sig om den underjordiska järnvägen för första gången var det så han föreställde sig nätverket. Amerikanska berättelser om den underjordiska järnvägen handlar ofta om slavar som till slut hittade friheten i norr. Men i Colson Whiteheads bok erbjuder denna järnväg inte nödvändigtvis en harmonisk färd mot fullständig frihet, utan snarare ett plågsamt flackande mellan en rad mer eller mindre dödligt rasistiska samhällen. Det blir en berättelse om hur svarta amerikaners kamp för mänskliga rättigheter alltid tvingats ta rejäla omvägar. Boken har framför allt hyllats för det säregna och direkta språket, som omedelbart griper tag i läsaren. Våldet mot slavarna skildras med återhållsam saklighet. Flera gånger tvingas man lägga boken ifrån sig och ta ett par långsamma andetag, inte för att Whitehead skildrar våldsamma scener, utan just för att han inte gör det. Läsaren tvingas i stället själv föreställa sig detaljerna och händelseförloppet som ledde till att, som i ett fall, en slav hittas död utan några andra sår på kroppen än blodet som forsar ut ur ena örat. Upplevelsen påminner ibland om att betrakta Kara Walkers berömda silhuettkonst om våldet mot svarta i Södern, där vi bara får se konturerna av en händelse och själva får uppdraget att göra bilden tredimensionell. Whiteheads språkliga ambition var att lägga sig så nära som möjligt de verkliga berättelser om livet på slavplantager som sammanställdes av forna slavar under slutet av 1800-talet, samt på 1930-talet då den amerikanska regeringen finansierade ett omfattande initiativ för att skapa ett arkiv av intervjuer med hundratals forna slavar. Författaren Toni Morrison har sagt har det aldrig funnits ett slavsamhälle som så noggrant och metodiskt dokumenterat slaveriets verklighet. – Om du ser ofattbart våld varje dag så beskriver du det inte som något dramatiskt, utan just vardagligt. ”Min pappa torterades till döds, min mamma blev våldtagen och nästa dag fick jag för första gången arbeta på bomullsfälten.” Det var slavarnas språk. De beskriver sällan det som hände som något frukantsvärt, just för att det hände dem varje dag. Det hjälpte mig i processen att försöka sudda ut ett mer modernt språk som inte skulle ha fungerat lika bra. All form av postmoderna fyrverkerier skulle ha känts som en förolämpning mot slavarnas verkliga berättelser. Han förlitade sig även på historiska arkiv för att få detaljerna och tonläget att stämma när det gäller skildringarna av slaveriet och den amerikanska Söderns samhällen under åren inför inbördeskriget. Mycket av den historiska litteratur som Whitehead använde som referensmaterial är relativt färsk. Han nämner framför allt Eric Foners ”Gateway to freedom” och Fergus Bordewichs ”Bound for Canaan”, två böcker om den underjordiska järnvägen som båda publicerats på 2000-talet. Även Whiteheads egen bok kan ses som del i en våg av ganska nya försök att korrigera de seglivade myterna kring slaveriet och den amerikanska Södern. På vägen till vårt lunchmöte promenerar jag förbi en bronsplakett på Lispenard Street på nedre Manhattan, där det står att Frederick Douglass bodde i detta hus då det var en populär tillflyktsort för svarta slavar på flykt längs den underjordiska järnvägen. Douglass föddes själv som slav men blev som fri man en av USA:s mest berömda slaverimotståndare. Han bodde i huset 1838, men det var först 170 år senare, 2008, som plaketten sattes upp för att hedra detta. Det är talande för den fördröjning i historieskrivningen som präglat hela USA när det gäller synen på slaveriet och det historiska våldet mot svarta. Det första museet som tillägnats den underjordiska järnvägen öppnade 2004, i Cincinnati. USA:s första museum på en tidigare slavplantage öppnade först i fjol i Louisiana, vilket även var samma år som Washington D C fick sitt första statliga museum för afroamerikansk historia. Colson Whitehead fick den ursprungliga idén till den här boken redan för 17 år sedan, men började skriva den först 2015. När boken kom ut i USA pågick en debatt om rasismen och framstegen för USA:s svarta. Där stod på den ena sidan optimister som Barack Obama, författaren James Baldwin och Martin Luther King, som talat om att historiens båge ”böjer sig mot rättvisa”. På andra sidan stod mer pessimistiska röster som Ta-Nehisi Coates, som ifrågasatte bevisen för att det skulle finnas någon naturlig utveckling mot mer rättvisa och tolerans. – Jag tror att det gör det. Ibland är den där bågen så lång att man inte ens kan se hur den böjer sig. Men har jag det bättre än mina föräldrar? Ja. Har jag det bättre än deras far- och morföräldrar? Eller deras förfäder som levde för 150 år sedan? Ja. Titta på hela dialogen om sydstaterna nu. Den har gått framåt. Jag växte upp på 1970-talet och tog för givet att sydstatsflaggan alltid skulle hissas i Södern. Att de har börjat ta ner flaggorna är ett tecken på framsteg, säger Colson Whitehead. Samtidigt tvivlar Colson Whitehead inte på att det systematiska våldet mot svarta är en permanent del av landets historia. Bokens exempel på rasistiskt våld är medvetet plockade från olika tidsperioder i USA:s historia. Under arbetet med boken läste han inte bara historiska skildringar av slavar på flykt, utan även böcker om segregationsåren i början av 1900-talet, samt exempelvis Michelle Alexanders hyllade bok ”The new Jim Crow”, om det rasistiska fängelsesystemet i dag. – Jag försökte plocka in händelser och fenomen från flera olika tidsepoker, så att de kunde ha en konversation med varandra. Många har frågat mig om Black lives matter-rörelsen och upploppen i Ferguson påverkade boken, men polisbrutalitet är inte nytt. Jag växte upp i New York på 1980-talet och då uppmärksammades sådana fall i princip varje år. När det gäller slavfångarna och gängen som lynchade svarta så finns det tydliga paralleller till hur polisen agerar nu, men jag kände inte att det behövde bli övertydligt i boken. Under Barack Obamas sista vecka som president i januari i år fick Colson Whitehead ett samtal från Vita huset, som bjöd in till lunch med presidenten. Han trodde först att det var en busringning, men det visade sig att Obama faktiskt ville träffa Whitehead. Tillsammans med författarna Zadie Smith, Junot Diaz och Barbara Kingsolver samlades de där för ett informellt lunchsamtal om författarskap, litteratur och amerikansk historia. – Det var ärligt talat en ganska dyster tillställning. Författare är ju känsliga människor så alla var knäckta över att Trump skulle bli president veckan därpå. Men det märktes hur mycket Obama älskar att prata om litteratur och skrivande. Han gick i gång ordentligt när han fick berätta om att skriva sin första bok, hur han satt i något skjul på Bali alldeles själv i ett par månader och skrev ”Min far hade en dröm”. Det var tydligt hur mycket han längtar efter att få till en sådan fridfull upplevelse igen, nu när han ska skriva sin nya bok. ”Den underjordiska järnvägen” är nu på väg att filmatiseras, som en tv-serie i åtta avsnitt. Regissör är Barry Jenkins, som gjorde den kritikerhyllade ”Moonlight”. Den enorma framgången för ”Moonlight” skedde i princip parallellt med succén för Whiteheads bok under vintern. Man kan se det som en omedelbar reaktion på landets nya politiska läge, eller som ett bevis för att det alltid pågår flera politiska berättelser samtidigt i USA. Donald Trump må vara president, men samtidigt har USA under de senaste åren fått en mer öppen och ärlig konversation om landets historia. – Jag ser ”Moonlight” som ett tecken på att vi rört oss framåt ändå. Hade en sådan film kunnat göras för 20 år sedan? Jo, men folk skulle inte ha tagit emot den på samma sätt. Att medier, Oscarsjuryn och hela Hollywood ställde sig bakom en sådan film? Det skulle aldrig ha hänt när jag växte upp. Jag växte upp på 1970-talet och tog för givet att sydstatsflaggan alltid skulle hissas i Södern. Att de har börjat ta ner flaggorna är ett tecken på framsteg. ”Den underjordiska järnvägen” är Colson Whiteheads (född 1969) sjätte roman, men den första som ges ut på svenska, (övers. Niclas Nilsson, Albert Bonniers förlag). Den 29 augusti samtalar Colson Whitehead med Daniel Sandström, litterär chef på Bonniers, Kulturhuset Stadsteatern kl 19.30. Sommaren 2016 nämnde president Barack Obama ”Den underjordiska järnvägen” som en av fem böcker på hans lista över semesterläsning. Romanen har belönats med både National book award 2016 och Pulitzerpriset 2017. Läs Kristina Lindquists recension av den amerikanska utgåvan (9/1 2017) på dn .se /kultur ", "article_category": "culture"}
{"id": 10266, "headline": "Fotografiska tar klivet ut i världen", "summary": "Fotografiska expanderar utomlands. De har nu klartecken för att öppna två nya filialer, i New York och London. DN har träffat bröderna Broman på Manhattan för att höra om planerna och utmaningarna med att försöka skapa en ny global institution för fotografi.", "article": "Bröderna Per och Jan Broman blickar ut över ett dimmigt Manhattan. Vi sitter på en takterrass på 52:a våningen, så högt att man ser ända från skyskraporna i den södra änden upp till Central Park, hundra kvarter norrut. När bröderna är i New York lånar de en lägenhet här hos en vän, en pr-veteran i Stockholm som har ett penthouse i Chelsea, mitt emellan New Yorks största galleriområde och den nya lokalen vid Park Avenue där de nästa år öppnar Fotografiska i New York. De har pratat om det här projektet i fyra år, men nu är allt klubbat och klart. De tillbringar veckan med att gå runt bland byggdammet i det nya huset och fantisera om kommande utställningar. De gör det klart att vägen hit inte har varit smärtfri. Vad är det svåraste med att öppna ett eget museum i New York? – Allt. Jan Broman verkar le och sucka på samma gång. – Ingenting är enkelt här. I Stockholm tog det ett och ett halv år att öppna, här tog det fyra år. Samtidigt är folk otroligt duktiga och drivna här. Alla vet att det finns tjugo pers bakom som är lika hungriga på deras jobb. Det är en mördande konkurrens, men så finns också de bästa gallerierna i världen här, säger Jan Broman. Sedan 2013 har man försökt få in pengar och lösa de praktiska omständigheterna kring en New York-filial till Fotografiska. Nu har man en rad investerare som köpt fastigheten på Manhattan. Jan Broman talade i en tidigare intervju om att det handlat om hundratals miljoner kronor. För det fick man en elegant sekelskiftesbyggnad, strax intill tjusiga Park Avenue South, och flera av New Yorks bästa och mest stjärnbeströdda restauranger. Fotografiska kommer att hyra lokalen av ägarna. Det är en central adress som inte nödvändigtvis är det mest självklara området för konstintresserade – där Manhattanbor generellt föredrar Chelsea och Lower East Side, eller högre upp för de klassiska museerna. Men bröderna Broman ser det som en fördel och säger att de generellt gillar att hitta lokaler som inte trängs med alla andra gallerier. Ett gäng världsberömda fotogallerier ligger tvärs över Manhattan och en bit söderut hittar man institutionen International Center of Photography. – Jag tror inte att vi hotar eller hotas av någon annan utan att vi tillsammans skapar mer intresse för foto. I Stockholm har det blivit fler som ställer ut fotografi nu efter att vi öppnade, för det har skapat ett större fotointresse över lag. New York har ju en längre tradition av fotogallerier och en grundinställning att fotografi är konst. Tittar man på de stora gallerierna här, som Gagosian, så har fotografi alltid fått mer plats. Fotografiska behåller sitt svenska namn även i New York och London. Om allt går som det ska hoppas de att det ska bli ett lika naturligt namn för konst- och fotointresserade New York-bor som Guggenheim eller Gagosian en vacker dag. När planerna för en New York-filial började diskuteras pratade man även om att prioritera svenskt fotografi här, men nu säger de att det inte kommer att vara något självändamål att satsa på just svenska fotografer. – Nej, men vår närvaro här kommer garanterat innebära att det ställs ut fler svenska fotografer i New York än det gör i dag. Målet är att ta Stockholm till världen och världen till Stockholm, säger Per Broman. Genom att förvandla Fotografiska till en internationell institution med tre filialer hoppas man även att kunna satsa på större och påkostade utställningar med stora namn, som kan cirkulera mellan de tre museerna. Det innebär att även filialen i Stockholm kan räkna med bättre och mer påkostade utställningar, menar bröderna. – Vi kan höja nivån även i Stockholm eftersom vi kan samköra med de andra två museerna och dela kostnaderna, så det kommer bli bättre för alla, säger Per Broman. Han är också mån om att behålla det han kallar svenska värderingar när Fotografiska blir globalt. – Hela vårt varumärke bygger ju på svenska värderingar. Att inspireras till en mer medveten värld. Sverige står för bra värderingar och sunda sätt att se på saker och ting, när det gäller till exempel jämställdhet och miljö. Målet är att sätta agendan för den lokala debatten om foto, konst, mode och samhällsfrågor. – Nu har vi utställningen ”What’s on the plate” i Stockholm, om svältkatastrofen i Afrika, som är en av de största någonsin men ingen som pratar om det. Det fantastiska med fotografi är att man kan väcka debatt om sådana saker, säger Per. Utanför fönstret tornar den fuktiga sommardimman upp sig kring skyskraporna. Det är en lite drömsk, fotovänlig utsikt och ett par personer omkring oss tar upp mobilkamerorna för att dokumentera. Vi diskuterar hur Instagram förändrat omständigheterna för fotografer i dag. Enligt en analys av New York Times nyligen uppskattas det att vi kommer att ta drygt 1.300 miljarder bilder världen över under det här året. 75 procent är med mobilkameror. Vad händer med vår syn på fotografi som konstform i en sådan tid? – Det utrymme fotografi får i sociala medier är fantastiskt. Det är ett otroligt intensivt flöde, så mycket är dåligt också, men det behöver inte problematiseras egentligen. Vi gillar mobilkameror och tror inte det devalverar fotografi, utan bara skapar mer intresse. I Stockholm har Fotografiska fått uppmärksamhet för utställningar med etablerade stjärnfotografer som Robert Mapplethorpe, Annie Leibovitz, Herb Ritts, Anton Corbijn och David LaChapelle, som ofta förknippas med mode och reklam. De kommer att behålla en liknande mix av mode, reklam, dokumentärt och fotokonst även på de två nya museerna i New York och London. Underförstått är att de mer namnkunniga fotograferna lockar in folk som sedan även kan se och uppskatta mer svårtillgängliga bilder. – Att jobba med alla de kategorierna är ett sätt att nå ut till nya målgrupper, som kanske inte går och ser så mycket konst annars. Vi vill skapa en inkluderande mötesplats, med ett inkluderande tilltal. En mötesplats där folk faktiskt vill hänga, säger Per Broman. De har inte spikat några utställningar än för de nya lokalerna, men Per Broman säger att han gärna skulle vilja ställa ut Lars Tunbjörk här i New York. Jan nämner den franska mode- och konstfotografen Sarah Moon som en personlig favorit. När DN:s Birgitta Rubin nyligen försökte summera Fotografiskas styrkor och svagheter skrev hon: ”Man är bäst på feststämning, att locka en ny och yngre publik, liksom världsnamn inom reklam- och modefoto”. Däremot fick de viss kritik för bristfälliga kataloger och information om utställningarna. – Det där har ju handlat om budget. Vi skulle gärna ha gjort mer men har inte haft resurser alltid, säger Per Broman, En hel del kontrovers blev det också när de anmälde regeringens beslut om fritt inträde på vissa statliga museer. Bröderna skickade en anmälan till Konkurrensverket, där de skrev att beslutet konkurrerar ut de privata aktörerna. Enligt Jan Broman kunde det hota museets chanser att överleva. ”Det är en otroligt svår konkurrenssituation för oss nu”, sade han till DN förra vintern. Nu ser de det hela som överspelat. – Det är som det är. Med fri entré blir det inte nödvändigtvis fler personer som går utan samma personer som går fler gånger; samtidigt som det slår ut de som tar entré, Moderna tvingades höja avgiften så att många inte har råd längre. Så det var en exkluderande regel, inte en inkluderande. De andra museerna tvingas höja priserna, säger Jan Broman. – Vi är glada att vi når en yngre publik och folk som inte alltid går och ser konst annars säger Per. Ett år senare tycks det trots allt gå okej för Fotografiska. De lyckades få ihop pengar till ett mindre palats vid Park Avenue South och nästa år öppnar dessutom den stora filialen i London. Jan Broman tar fram sin Ipad och visar bilderna på det nya huset, en modernistisk byggnad i stadsdelen Whitechapel i östra London. – Det blir det största vi gjort. 9.000 kvadrat, säger han. Foto i text: Alexander Mahmoud Öppnar i London nästa höst. Fotografiska museet är en privatägd konsthall som öppnade i Stockholm 2010. Den ligger i Stora Tullhuset i Stadsgårdshamnen, ritat av arkitekten Ferdinand Boberg. Initiativtagare var Jan och Per Broman, som redan på 1980-talet visade fotografi för stockholmarna. Sedan invigningen, då Annie Lebovitz bilder ställdes ut, har Fotografiska haft en rad framgångsrika utställningar med fotografer som Robert Mapplethorpe, Anton Corbijn, Herb Ritts och Sally Mann, men också en lång rad svenska fotografer, bland andra Christer Strömholm, Maria Friberg, Anders Petersen och Lars Tunbjörk. Fram till den 1 oktober visar Fotografiska bland annat Irving Penns bilder. Nästa år öppnar Fotografiska filialen vid Park Avenue South. Till hösten nästa år är det planerat att öppna i ännu större lokaler i Whitechapel i London. Det finns också planer på att öppna filialer i Asien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10283, "headline": "Med en älvliknande lätthet", "summary": "Genom att spela in Mendelssohns samtliga fem symfonier påminner dirigentstjärnan Yannick Nézet-Séguin om storheten hos denna originella romantikmästare.", "article": "Klassiskt Felix Mendelssohn ”Symphonies 1-5”. Yannick Nézet-Séguin och Chamber Orchestra of Europe. (Deutsche Grammophon/Universal) När Robert Schumann stack ut hakan i en artikel 1837 där han recenserade det han ansåg vara den tidens två viktigaste kompositioner föll valet på Giacomo Meyerbeers opera ”Hugenotterna” och Felix Mendelssohns oratorium ”Paulus”. Recensionen väckte debatt eftersom Schumann fullkomligt gjorde ner det förstnämnda verket medan han upphöjde det senare till ett perfekt mästerverk. Men han nöjde sig inte med det utan menade att Mendelssohns väg leder till ”lycka” medan Meyerbeers leder till ”ondska”, och försäkrade läsarna om att ”han aldrig signerat något med en sådan övertygelse”. I sin bok ”The romantic generation” kommenterar Charles Rosen det ironiska i detta kontrasterande eftersom ”inga andra tonsättare från det tidiga 1800-talet har förlorat så mycket av sin tidigare prestige som dessa två.” Och hur orättvist detta är. När den fyrtiotvåårige stjärndirigenten Yannick Nézet-Séguin nu sätter fokus på Mendelssohn genom att tillsammans med Chamber Orchestra of Europe spela in dennes samtliga fem symfonier finns det anledning att påminna om storheten i Mendelssohns musik. En kvalitet som visade sig redan när Mendelssohn som tonåring gjorde den såväl mognaste som djärvaste musik som någonsin gjorts av en tonsättare vid så unga år. Ja, han överträffar även Mozart på den punkten – med sin oktett i Ess-dur op 20 som sextonåring och sin orkesteruvertyr till ”En midsommarnattsdröm” som sjuttonåring. Musik som förmedlar romantikens attraktion till det som befinner sig bortom det verkliga. Och som bärs av den älvaliknande lätthet och lyster som skulle prägla hans musik även i fortsättningen. Något som bland andra den unge Jean Sibelius fångades av och översatte i sina mera nordiskt färgade förtrollningar. För sin tid hade tonåringen Mendelssohn också en ovanlig förebild i Beethovens sena kvartetter och pianosonater som han med en närmast ursinnig ambition ville imitera. Likheterna är också många men det paradoxala är, som Charles Rosen också påpekar, att ju mer han ville likna sin förebild desto originellare blev han. En förklaring till detta är hur han fascinerades av Beethovens sätt att skapa samband mellan olika delar i ett verk, liksom under ytan. Dolda förbindelser som påverkar det känslomässiga uttrycket men som örat inte självklart uppfattar – och som Mendelssohn lyfte upp till ytan och gjorde fullt hörbara. Något som ger hans musik en betydligt mer teatral karaktär än Beethovens. Inspelningen av symfonierna är gjord i Grand salle Pierre Boulez i Paris vars rika akustik svarar väl på Nézet-Séguins passionerade tolkningar som på ett synnerligen fint sätt lyfter fram såväl det lyriska som dramatiska. Med tanke på Nézet-Séguins framgångar som operadirigent (hans utsökta Mozartserie på DG och det kommande chefskapet på Metropolitan) är det inte så konstigt att också det teatrala framträder med en ovanlig tydlighet. Ett släktskap med den tidiga italienska 1800-talsoperan som i mina öron är makalöst attraktivt. Bästa spår: Symfoni nr 4 En kvalité som visade sig redan när Mendelssohn som tonåring gjorde den såväl mognaste som djärvaste musik som någonsin gjorts av en tonsättare vid så unga år. Ja, han överträffar även Mozart på den punkten. 1 Stråkkvartett i Ess-dur op 12 Ett av hans djärvaste verk som komponerades 1829. Särskilt nyskapande är hur han ersätter den vanligtvis dramatiska höjdpunkten i slutet av genomföringen med ett stillestånd och en känsla av utmattning. 2 Violinkonserten i e-moll Hans mest älskade verk från 1845 och det enda av honom som ännu placerar sig på listan över de mest spelade. Det var också först med att ha solokadensen placerad i slutet av genomföringen i stället för i slutet av rekapitulationen. 3 ”Lieder ohne Worte” Småstycken för piano från 1829–45 som var inspirerade av hans lika musikaliskt talangfulla och komponerande syster Fanny. En klassiskt balanserad musik med viss romantisk försjunkenhet som vädjar till det rena skönhetssinnet. 4 ”Hebriderna” Med sina konsertuvertyrer uppfann han en ny form som i romantisk anda förenade dramatik och lyrik med naturmåleri. Denna uvertyr tillkom 1830 efter en resa till den skotska ögruppen och ett besök i den kända Fingals grotta. 5 ”Paulus” Det första av hans oratorier från 1836 som fick exempellösa framgångar, inte minst i England. Enligt Charles Rosen en musik som är först med att förvandla fromhet till njutningsfull estetik, en underbart klingande ”religiös kitsch”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10284, "headline": "Storm och mörka skuggor", "summary": "En huvudperson som har tappat minnet? Det är lite för fånigt. Men Peter May gör ”Coffin Road” till en modern thriller med klassiska förtecken.", "article": "Peter May ”Coffin Road” Övers. Charlotte Hjukström Modernista En man kliver upp ur havet på Isle of Harris, skotska Yttre Hebriderna. Han minns inte vem han är och hur han har hamnat där, men skakar av köld. Det är en rätt olycksbådande början, för minnesförlust brukar vara den tafflige författarens sista utväg. Men Peter May lyckas ändå göra ”Coffin Road” till en rafflande modern thriller med klassiska ingredienser. Här finns en halsbrytande intrig med mörka hemligheter, skuggor som smyger i natten och ett Hebriderna som är vackrare än någonsin. Mannen utan minne tycks ha varit författare, eller har åtminstone utgett sig för att vara det, med avsikten att skriva en bok om det gamla (verkliga) mysteriet på Eilean Mòr, en liten pytteö väster om Isle of Lewis. Där försvann tre fyrvaktare spårlöst år 1900, ett mysterium som aldrig har fått någon förklaring. Mannen utan minne visar sig bo i en stuga på Isle of Harris, tillsammans med en ytterst sympatisk labrador. Han umgås med de närmaste grannarna, men de har inte känt honom särskilt länge. Försiktigt försöker han trassla fram vem han har varit, utan att trampa i alltför många klavér. Men någon försöker döda honom en natt, och på håll iakttar en mystisk man honom med kikare. Peter May bygger upp en komplex intrig med åtskilliga vändningar och flera huvudpersoner: en arg tonårsflicka som förlorat sin far, och en äldre polis som försöker utreda ett obegripligt mord på det otillgängliga Eilean Mòr. Det blir lite gammal hederlig Alastair Maclean-stil, för mannen utan minne visar sig ha varit en man med många hemligheter och mäktiga fiender. Och givetvis: till slut måste de ge sig ut till Eilean Mòr, just när det blåser upp. Vad är farligast? Mördaren med sitt vapen, eller stormvågorna som rivs upp? 8 x nya deckare. Eva Frantz ”Blå villan” Schildts & Söderströms Hennes mysdeckare ”Sommarön” kom förra året och var också bra. Men nu har Eva Frantz verkligen hittat sin form, när hon berättar om den unga polisen Anna Glad som utreder överfallet på en ung kvinnlig livsstilsbloggare. Det är samtidsfrågor, nättroll och skogstroll, men på en stillsamt vardaglig individnivå i en finlandssvensk småstad. Folk blir arga på varandra och gör dumma saker, Anna Glad själv har en arbetslös sambo som tillbringar dagarna med tv-spel. Första boken i en kommande serie. Bettina Bieberstein Lee ”Korpsystrar” Bladh by Bladh Som hon skriver, Bettina Bieberstein Lee! En bok som är omöjlig att släppa taget om, om Nora som sitter i fängelse och berättar sin historia för en journalist. Nora och hennes lillasyster Linn var oskiljaktiga när de var barn, tills katastrofen kom. Efter det träffades de inte på många år. Nora levde på gränsen till faran, medan Linn blev en snäll hårfrisörska som gifte sig med en betydligt äldre man. Men de träffades igen, och allt var inte som det såg ut att vara. Mo Hayder ”Försvunnen” Övers. Åsa Brolin Modernista Mo Hayder är en av dem jag följer med förtjusning. Hon är en av de riktigt ruskiga, med en oslagbar förmåga att bygga upp spänning på gränsen till skräck. Det här är den femte boken om polisen Jack Caffery och det är den hittills allra bästa, för Mo Hayder leker med läsarens förväntningar och skrämmer slag på oss med vår egen fantasi. Små flickor blir kidnappade i västra England, och alla vet hur statistiken ser ut när klockan tickar och de inte kommer tillbaka. Lone Theils ”Den blå poetens kärlek” Övers. Margareta Järnebrand Norstedts Vad roligt det är med bra debutanter som sedan skriver en andra bok som blir ännu bättre! En världsberömd poet flyr sitt land, hamnar på en flyktingförläggning i Danmark och vill bara bli intervjuad av Nora Sand, som egentligen inte är kulturjournalist. Men poeten har andra planer, visar det sig: hans fru har försvunnit i London, där Nora är stationerad. Bra spänning som inte alls utvecklas som man tror, med fin miljöskildring av framför allt London. Patricia Cornwell ”Post mortem” Övers. Erik Andersson Modernista Hon är en av världens mest kända deckarförfattare med sin serie om rättsläkaren Kay Scarpetta (som ärligt talat har blivit allt konstigare med åren, och nu är en rätt manisk perfektionist som ser världen i svartvitt), och nu ges hennes debut från 1990 ut igen. Det är förstås en spännande deckare, men också historiskt intressant med den tidens kriminalteknik som förebådar tv-serier som CSI. En tid när man kunde sucka dystert och säga att dna, det går ju inte att bygga ett fall på. Andreas Norman ”De otrogna” Albert Bonniers förlag En av dem jag verkligen har sett fram emot i höst. Andreas Norman, som själv arbetat på utrikesdepartementet, kan mycket om politikens irrgångar när han berättar om en svensk och en brittisk spion vars vägar korsas i Bryssel. Både Bente Jensen och Jonathan Green hamnar i svårigheter på sina jobb, när steget mellan individuella beslut och politiska konsekvenser är kort. Men spioneriets iskalla kalkylerande smittar av sig på berättandet den här gången: som om personerna inte riktigt blir mänskliga. Rebecka Edgren Aldén ”Och blomstren dö” Norstedts En bra intrig, om Gloria (som fått sitt namn efter feministen Gloria Steinem) som återvänder till den ö i Stockholms skärgård där hennes mamma grundade ett feministiskt sommarkollektiv för länge sedan. Nu besöker Gloria i stället överklassfamiljens sommarställe på ön, som flickvän till yngsta sonen, och gör sitt bästa för att passa in. Men vad hände på ön under kollektivets sista sommar, och vad är det som händer i dag? Tyvärr lite för ytligt gestaltad. Jenny Rogneby ”Leona – utan mänskligt värde” Wahlström & Widstrand Tredje boken om Stockholmspolisen Leona som ägnar sig åt att begå brott på fritiden. Hon har sumpat sin familj och förlorat ett barn, men är märkligt bekymmerslös när hon kastar sig in i en ny brottsutredning. Någon attackerar försvarslösa människor och opererar bort organ, i en organhandel som omsätter stora pengar. Chefen Alexandra börjar bli misstänksam mot Leona, trots att högre chefer bara ser hennes uppklarningsprocent. Mycket action. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10288, "headline": "Nazister får inte demonstrera på Götaplatsen", "summary": "Nordiska motståndsrörelsen (NMR) får inte tillstånd att demonstrera på Götaplatsen, enligt uppgifter från polisen till GP. Det var på Götaplatsen nazisterna ville avsluta sin demonstration med tal och musik.", "article": "Enligt polismästare Emelie Kullmyr, biträdande chef för Storgöteborg, är Götaplatsen redan upptagen den 30 september och därför inte aktuell. Demonstrationen kommer att få tillstånd men var den ska äga rum är ännu oklart. – Det är inte beslutat ännu. Vi har haft en löpande dialog med dem men det har inte landat i något beslut än, säger Emelie Kullmyr till GP. Läs mer: Nazister vill samlas utanför Bokmässan DN har tidigare begärt ut NMR:s ansökan om demonstrationstillstånd. Enligt ansökan vill de starta demonstrationen med samling utanför Svenska mässan, via Nya allén och Avenyn upp till Götaplatsen, där demonstrationen skulle avslutas med tal, debatt och musik. Ordningen i demonstrationen ska enligt ansökan upprätthållas av NMR:s egna ”dialogpatrioter”. Läs mer: Varför får nazisterna tillstånd att demonstrera just centralt i svenska städer? Normalt sett tar behandlingen av en ansökan om demonstrationstillstånd en vecka. I dag har det gått två veckor sedan polisen mottog ansökan från NMR. I måndags sa Emelie Kullmyr till DN att beslut om demonstrationstillstånd skulle fattas mot slutet av denna vecka, men beslutet har försenats ytterligare. Tillståndsenheten Väst uppger nu för DN att något beslut inte kommer att fattas den här veckan. Läs mer: Expert: svårt att stoppa nazistdemonstrationen ", "article_category": "culture"}
{"id": 10298, "headline": "Johnny Cashs familj tar avstånd från demonstrant i fantröja: Vi äcklas av associationen", "summary": "En av demonstranterna i Charlottesville i USA bar en t-shirt med namnet Johnny Cash på. Det har fått familjen till den avlidne artisten att reagera. ”Vi äcklas av associationen”, skriver de i ett uttalande.", "article": "Den amerikanska artisten Roseanne Cash, dotter till Johnny Cash, publicerade under onsdagen ett inlägg på sin Facebook undertecknat hela familjen Cash. Läs mer: Kulturvärlden fördömer Trumps uttalanden. ”Hur är det möjligt att han är president?” I inlägget beskriver man den demonstrant, och ”självutnämnda nynazist”, som under helgens oroligheter i Charlottesville i USA bar en t-shirt med den avlidne artistens namn på. ”Vi äcklas av associationen”, skriver de och framhåller sin fars engagemang för humanitär och social rättvisa: Läs mer: Barack Obama sätter Twitterrekord med sin reaktion på högerextremt våld ”Han skulle ha blivit förfärad även om hans namn eller bild användes tillfälligt i sammanhang som grundar sig i förföljelse eller hat. Vit makt-grupperna och nynazisterna som marscherade i Charlottesville är ett gift i vårt samhälle, och en förolämpning mot varje amerikansk hjälte som bar en uniform för att bekämpa nazisterna under andra världskriget. Flera män i den utökade Cash-familjen fanns bland dem”. De avslutar inlägget med uppmaningen: ”Vi ber att Cash-namnet hålls långt borta från destruktiv och hatisk ideologi”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10301, "headline": "Spotify raderar vitmaktmusik", "summary": "Minst 37 musikgrupper som gör vitmaktmusik har kunnat sprida och tjäna pengar på sitt innehåll på Spotify. ”Vi har tagit bort många av de band som identifierats”, skriver en talesperson på Spotify till DN.", "article": "På flera musikplattformar har band som gör vitmaktmusik haft möjlighet att göra sin musik tillgänglig, marknadsföra sig och göra inkomster. Amerikanska människorättsorganisationen Southern powerty law center (SPLC) granskade redan 2014 hur vitmaktbanden etablerat sig på musiktjänsten Itunes, något som ledde till att tjänsten plockade bort stora mängder musik. SPLC sammanställde en lista över musikgrupperna och uppmärksammade i samma veva att flera av grupperna även var etablerade på musiktjänsterna Spotify och Amazon. Trots granskningen tillät man också flera av banden att fortsätta sprida sin musik, rapporterade SPLC. En uppföljande granskning, som publicerats av Digital Music News, visar att minst 37 band som gör vitmaktmusik fortfarande i dag är etablerade på Spotify. Kartläggningen har genomförts efter våldsamheterna i Charlottesville, som har satt fokus på utbredningen av nynazistiska rörelser i USA. Enligt Digital Music News är bandets följarskaror på Spotify relativt små – men samtidigt växande. Sajten skriver att banden är enkla att lokalisera, bland annat genom att använda Spotifys funktion för relaterade artister. Man har även hittat en spellista som samlat nazistiska marschlåtar. DN var på onsdagen i kontakt med Spotify. En talesperson på företaget skriver i ett uttalande att man omgående efter granskningen har vidtagit åtgärder. ”I samband med att vi har blivit uppmärksammade på detta innehåll har vi tagit bort många av de band som identifierats, medan vi omedelbart granskar resten”, skriver talespersonen. Spotify uppger att musiken i tjänstens katalog kommer från hundratusentals olika skivbolag och aggregatorer över hela världen, och att det är dessa som ansvarar för innehållet som levereras. ”Olagligt innehåll eller material som uppviglar till hat eller våld gentemot ras, religion, sexualitet eller dylikt, tolereras inte på musiktjänsten. Spotify vidtar omedelbart åtgärder för att bedöma och ta ner materialet så snart det uppmärksammats”, skriver talespersonen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10302, "headline": "Svensk biosuccé i Frankrike", "summary": "Tarik Salehs film ”The Nile Hilton incident” har inte haft svensk premiär ännu, men i Frankrike är den Sundance-belönade filmen redan en stor biosuccé.", "article": "I vintras gjorde Tarik Salehs thrillerfilm ”The Nile Hilton incident” succé på Sundancefestivalen, och tog då hem det stora jurypriset för bästa utländska film. Nu har filmen haft europeisk premiär, där Frankrike är första land ut. Och med dryga 300 000 biobesök är den redan en succé och den mest sedda svenska filmen i Frankrike sedan ”Fanny och Alexander” 1983. – Det känns superkul, och visar att det finns publik som längtar efter kvalitetsfilmer också – att det inte behöver vara en motsättning mellan publikframgångar och filmer som vinner festivalpriser, säger filmens producent Kristina Åberg. Att filmen slagit an en sådan ton hos franska biobesökare – när publiken själva fick rösta fram bästa biofilm vecka för vecka kom ”Nile Hilton incident” etta, före ”Dunkirk” och ”Baby driver” – tror Åberg beror kort och gott på att ”det är en spännande thriller”. – Sedan tror jag att Frankrike har en egen relation till Nordafrika och den arabisktalande världen, men det är uppenbarligen en film som lockat alla typer av besökare. Det är roligt att se hur filmen hela tiden växer: den har spelat i fem veckor i Frankrike nu och började på hundra dukar, men är nu uppe i 180. – Det är ju en film som handlar om ett samhälle som faller ihop eftersom dess ledning är korrupt, så det känns som att filmen är aktuell i dag och har flera paralleller till verkligheten, säger Kristina Åberg. Filmen har i nuläget sålts till ett 40-tal länder. Netflix var intresserat av att köpa den redan efter Sundancefestivalen, och den 29 september är det svensk premiär. Men här i Sverige har den fått minimalt lanseringsstöd. – Det beslutet är taget av Svenska Filminstitutet och det är lite konstigt, men jag väljer att bara titta på framgångarna nu. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10309, "headline": "Svensk thriller gör stor biosuccé i Frankrike", "summary": "Tarik Salehs film ”The Nile Hilton incident” har inte haft svensk premiär ännu men i Frankrike är den Sundance-belönade filmen redan en stor biosuccé.", "article": "I vintras gjorde Tarik Salehs thrillerfilm ”The Nile Hilton incident” succé på Sundancefestivalen, och tog då hem det stora jurypriset för bästa utländska film. Nu har filmen haft europeisk premiär, där Frankrike är första land ut. Och med dryga 300 000 biobesök är den redan en succé. – Det känns superkul, och visar att det finns publik som längtar efter kvalitetsfilmer också – att det inte behöver vara en motsättning mellan publikframgångar och filmer som vinner festivalpriser, säger filmens producent Kristina Åberg. Att filmen slagit an en sådan ton hos franska biobesökare – när publiken själva fick rösta fram bästa biofilm vecka för vecka kom ”Nile Hilton incident” etta, före ”Dunkirk” och ”Baby driver” – tror Åberg beror kort och gott på att ”det är en spännande thriller”. – Sedan tror jag att Frankrike har en egen relation till Nordafrika och den arabisktalande världen, men det är uppenbarligen en film som lockat alla former av besökare. Det är roligt att se hur filmen hela tiden växer: den har spelat i fem veckor i Frankrike nu och började på hundra dukar, men är nu uppe i 180. – Det är ju en film som handlar om ett samhälle som faller ihop eftersom dess ledning är korrupt, så det känns som att filmen är än mer aktuell i dag och har flera paralleller till verkligheten, säger hon. Filmen är i nuläget såld till ett 40-tal länder, Netflix var intresserat av att köpa den redan efter Sundancefestivalen, och den 29 september är det svensk premiär. Men här i Sverige har den fått minimalt lanseringsstöd. – Det beslutet är taget av Svenska Filminstitutet och det är lite konstigt, men jag väljer att bara titta på framgångarna nu. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10311, "headline": "Spotify raderar vitmaktmusik efter granskning", "summary": "Minst 37 musikgrupper som gör vitmaktmusik har kunnat sprida och tjäna pengar på sitt innehåll via Spotify. ”Vi har tagit bort många av de band som identifierats, medan vi omedelbart granskar resten”, skriver en talesperson på Spotify till DN.", "article": "På flera musikplattformar har band som gör vitmaktmusik kunnat göra sin musik tillgänglig, marknadsföra sig och tjäna pengar. Den amerikanska människorättsorganisationen Southern Poverty Law Center (SPLC) granskade redan 2014 hur vitmaktbanden etablerat sig på musiktjänsten Itunes, något som ledde fram till att tjänsten plockade bort stora mängder musik. SPLC sammanställde en lista över musikgrupperna och uppmärksammade i samma veva att flera av grupperna också var etablerade på musiktjänsterna Spotify och Amazon. Trots granskningen tilläts flera av musikgrupperna även fortsättningsvis vara etablerade på tjänsterna, enligt SPLC. En uppföljande granskning, som publicerats av Digital Music News, visar att minst 37 band som gör vitmaktmusik fortfarande i dag är etablerade på Spotify. Kartläggningen har genomförts efter våldsamheterna i Charlottesville, som satt fokus på utbredningen av nynazistiska rörelser i USA. Enligt Digital Music News är bandets följarskaror på Spotify relativt små – men samtidigt växande. Sajten skriver att banden är enkla att lokalisera, bland annat genom att använda Spotifys funktion för relaterade artister. Man har även hittat en spellista som samlat nazistiska marschlåtar. DN var på onsdagen i kontakt med Spotify. En talesperson på företaget skriver i ett uttalande att man omgående efter granskningen har vidtagit åtgärder. \"I samband med att vi har blivit uppmärksammade på detta innehåll, har vi tagit bort många av de band som identifierats, medan vi omedelbart granskar resten”, skriver talespersonen. Spotify uppger att musiken i tjänstens katalog kommer från hundratusentals olika skivbolag och aggregatorer över hela världen, och att det är dessa som ansvarar för innehållet som levereras. ”Olagligt innehåll eller material som uppviglar till hat eller våld gentemot ras, religion, sexualitet eller dylikt, tolereras inte på musiktjänsten. Spotify vidtar omedelbart åtgärder för att bedöma och ta ner materialet så snart det uppmärksammats”, skriver talespersonen. Läs mer: Spotify anklagas för att inte betala sina fakturor till Stim ", "article_category": "culture"}
{"id": 10312, "headline": "Så hyllas Elvis världen över i dag", "summary": "På onsdag, den 16 augusti, är det 40 år sedan Elvis Presley gick bort. Runt om i världen uppmärksammas jubileet. – Tack vare att hans musik är tidlös kan vi göra den på vårt sätt och den förblir lika aktuell i dag, säger Camilla Fritzén, sångare i Fröken Elvis som tolkar den legendariska artisten på svenska.", "article": "Graceland har sedan Elvis Presleys död 1977 varit en vallfärdsort för fans över hela världen. Hemmet utanför Memphis i Tennessee, där stjärnan också ligger begraven, klassas numera som nationellt historiskt minnesmärke i USA. QUIZ - Vad vet du om Elvis – egentligen? På 80-talet öppnades fastigheten för allmänheten och i dag är Graceland det näst mest besökta hemmet i USA efter Vita huset med 600 000 besökare per år. I Memphis anordnas varje år i augusti en Elvisvecka för att hylla den amerikanska rockikonen vars inflytande John Lennon en gång beskrev som: ”Före Elvis fanns ingenting.” Den välbesökta minnesstunden vid artistens grav, som arrangeras varje år natten mellan den 15 och 16 augusti är en av höjdpunkterna under Elvisveckan. Enligt sajten The Nation förväntas 50 000 personer besöka Graceland i samband med 40-årsjubileet. Förra veckan arrangerades den hittills största Elvisauktionen på Graceland som sålde 315 föremål till ett totalt värde av 1,6 miljoner dollar (motsvarande 13 miljoner svenska kronor). Bland annat såldes en overall som Elvis burit på scen för drygt två miljoner kronor, en ring med hans initialer för närmare en miljon kronor och en handskriven lapp för 220 000 kronor. I samband med jubileet har flera amerikanska sajter och tidningar släppt specialmagasin och lanserat hemsidor med unika arkivbilder och långa analyser om artisten som förkroppsligade den amerikanska drömmen och förändrade popkulturen för alltid. ”Han är den enda person i modern tid som omedelbart känns igen över hela världen bara genom sitt förnamn”, sade den brittiska författaren Ted Harrison till AFP. ”Säg 'Elvis' i Peking, Nicaragua, Estland eller Fiji och alla vet genast vem han är, oavsett språk eller kultur.” Ted Harrison gav i fjol ut boken ”The death and resurrection of Elvis Presley” och enligt författaren lär det finnas 200 000 Elvisimitatörer runt om i världen. Det sägs också finnas 400 officiella fanklubbar. Men Camilla Fritzén, som är musiker och sångare i gruppen Fröken Elvis, tror att det finns betydligt fler Elvisgrupper än så. – Titta bara på alla Facebookgrupper som finns. Jag tror att många kommer att hedra honom i sociala medier genom att posta bilder och sina favoritlåtar, säger Camilla Fritzén. Fröken Elvis gör svensk vispop av Elvis låtar och släppte i våras skivan ”Kungen & vi”. I sommar har de turnerat runt om i Sverige. – I början var vi nervösa över hur communityt skulle ta emot oss. Många har åsikter och det finns en djup respekt för hans musik. Men det har gått väldigt bra, vi är välkomna. Jag tror att det handlar om att vår musik ligger så långt från originalet, vi gör inte anspråk på Elvis rock & roll. Vi är inte ett coverband eller ett hyllningsband, vi gör något eget. Det är så vi kommer undan, säger Camilla Fritzén, som upptäckte Elvis låtskatt först i vuxen ålder. – Jag och bandet upptäckte även att ingen tidigare gjort ett fullängdsalbum med Elvislåtar på svenska, så det var startskottet. Jag som ung minns ju inte Elvis när han levde. Men tack vare att hans musik är tidlös kan vi göra den på vårt sätt och den förblir lika aktuell i dag, säger Camilla Fritzén. Hur kommer ni att hedra honom under jubileet? – Elvis och hans pappa hade en gemensam favoritlåt. Den heter ”Danny boy” och är ursprungligen en irländsk folkvisa. Låten spelades även på hans begravning och det är ju extra speciellt. På vår nya skiva har vi gjort en tolkning av den låten, vår version heter ”Benjamin” och den spelar vi på varje konsert. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10315, "headline": "”Vi är bestörta över att en kollega saknas”", "summary": "Journalistorganisationer världen över uppmanar danska myndigheter att genomföra en rigorös utredning för att bringa klarhet i Kim Walls försvinnande. ”Vi är bestörta över att en av våra kollegor saknas”, säger Jonas Nordling, ordförande på Journalistförbundet, i ett uttalande.", "article": "Kim Wall är försvunnen sedan i torsdags kväll då hon befann sig ombord ubåten UC3 Nautilus i Öresund. Ägaren till ubåten, danska Peter Madsen, har häktats misstänkt för ”uagtsomt manddrab”, en rubricering som kan jämföras med den svenska brottsrubriceringen ”vållande till annans död”. 30-åriga Kim Wall har skrivit för flera stora internationella tidningar som New York Times, The Guardian, South China Morning Post, The Atlantic och TIME. Hon har också jobbat för Pulitzer Center. Journalisten beskrivs av sin familj som ”starkt fokuserad, ambitiös och hängiven sitt arbete” och har belönats med tyska Hanzel Mieth-priset för bästa digitala reportage. Kim Wall och hennes anhöriga får nu stöd av kolleger och organisationer världen över. – Vi uppmanar danska myndigheter att vidta samtliga åtgärder och resurser för att genomföra en omfattande utredning om Kim Walls öde och var hon befinner sig. Danmark ska inte betraktas som en farlig plats för journalister, säger Nina Ognianova, programkoordinator för Europa och Centralasien på pressfrihetsorganisationen CPJ, i ett uttalande. Reportrar utan gränser i Sverige har i ett uttalande begärt att danska myndigheter snabbt utreder försvinnandet. Organisationen har välkomnat det hittills resoluta agerandet i utredningen och uttrycker en önskan om att bringa klarhet i huruvida försvinnandet har en direkt koppling till Kim Walls journalistiska arbete. – Vi är bestörta över att en av våra kolleger saknas. Våra tankar är med Kim Walls familj, säger Jonas Nordling, ordförande på Journalistförbundet, i ett officiellt uttalande. Enligt tidiga uppgifter i svenska, danska och internationella medier var Kim Wall på ubåten för att göra ett reportage på uppdrag av tech-magasinet Wired. Vänner till kvinnan har senare uppgett att hon gjorde research för ett reportage hon planerat att presentera för magasinet. DN har varit i kontakt med Wireds amerikanska edition samt Condé Nast International, mediebolaget som står bakom magasinets europeiska upplagor. De uppger att journalisten vid tidpunkten för försvinnandet inte arbetade på uppdrag för Wired. ”Redaktörer för Wired i Storbritannien, Tyskland, Italien och USA har bekräftat att de inte hade uppdrag med en journalist för det här reportaget”, skriver Condé Nast International till DN. International Women’s Media Foundation (IWMF) skriver i ett uttalande att de är ”enormt oroade” över försvinnandet och uppmanar danska myndigheter att göra samtliga resurser tillgängliga för att hitta Kim Wall. – Våra tankar och böner går till Kims familj, vänner och kolleger under denna hjärtskärande tid. Vi begär att danska myndigheter skyndsamt vidtar alla åtgärder för att hitta Kim och bistå alla som älskar henne med mer information. Den globala gemenskapen för pressfrihet är förenade i sitt stöd för Kim, hennes familj och kollegor, säger Elisa Lees Muñoz, generaldirektör på IMWF, i ett uttalande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10319, "headline": "Tv-kanal citerar bibeln för att vinna tvist om misstänkta pengar", "summary": "Riksbanken har vägrat företaget Kristen tv att lösa in 24.000 kronor då sedlarna misstänks komma från brottslig verksamhet. Nu överklagar kanalen beslutet – och hänvisar till skrivningar i Matteusevangeliet.", "article": "I våras ville Älmhultsbaserade företaget Kristen tv, som driver kristna Kanal 10, lösa in 24.000 kronor i ogiltiga sedlar till Riksbanken. Pengarna uppgavs ha inkommit till företaget i ett anonymt brev, utan information om vem som var avsändare. Riksbanken nekade begäran eftersom omständigheter tydde på att sedlarna kommit från brottslig verksamhet. Kristen tv saknade, enligt Riksbanken, en trovärdig förklaring till sedelinnehavet. Ytterligare en faktor som tyder på att illegal verksamhet ligger bakom är storleken på beloppet, menar Riksbanken. Kristen tv har nu överklagat beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm. Företaget skriver att man har för avsikt att få kontakt med den person som skickat pengarna. Dessutom hänvisar man i sin överklagan till Matteusevangeliet och menar att människor ofta citerar ur det vid gåvogivning: ”När du ger en gåva, blås då inte i trumpet för dig …”. – Jag tror att det handlar om en äldre person som har varit försiktig med pengar, haft sedlarna hemma och insett att de inte längre går att använda, säger Joakim Claesson, vd på Kristen tv, till Smålandsposten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10347, "headline": "Lisa Ekdahl. ”När jag är utomhus så är hela naturen mitt spelrum”", "summary": "Få artister släpper så gärna in solen och sommaren i sin musik som Lisa Ekdahl. Med ”Så mycket bättre”, nytt album, turnéer och sommarprogram i P1 har hon skapat en ny relation till sin svenska publik. I dag uppträder hon som solist på DN:s öppna konsert framför Sjöhistoriska museet i Stockholm.", "article": "– När jag fick frågan tackade jag ja direkt. Det var ett roligt sammanhang och i synnerhet med orkestern. Jag har aldrig sjungit med en symfoniorkester tidigare och ser fram emot det väldigt mycket, säger Lisa Ekdahl. Hon har inte heller varit på DN-konserten själv, vid den här tiden brukar hon vara ute på turné. – Men nu när jag ska vara med säger alla ”åååh det är så mysigt”. Redan tidigt i våras sa Lisa Ekdahl i en DN-intervju att hennes artistliv aldrig har varit bättre än nu. Hon släppte det nya albumet ”När alla vägar leder hem”, det första på flera år på svenska och tillsammans med TV4:s ”Så mycket bättre” blev det något av en nystart i relationen till publiken i Sverige. Under våren gav hon sig ut på en nordisk turné. – Tack vare att jag har en internationell karriär har jag kunnat låta den svenska delen ligga i träda. När jag till sist gjorde ett svenskt album igen kändes det nytt och bekant samtidigt, på ett uppfriskande sätt. När jag spelar känner jag att publiken också tycker så. Du låter något vila för att få ny näring. Sommaren kom med nya erfarenheter, bland annat premiären som sommarpratare i P1 där hon talade om faderns död, men också hennes socialistiska och feministiska världsbild som grundades redan i barndomen. Hon har också varit på en kortare turné tillsammans med Laleh. – Laleh ställde frågan. Jag kände henne inte, men tyckte att vem skulle vara bättre att spela med än henne? Det var perfekt. Och visst har de en hel del gemensamt som artister. Kombinationen av pop och visa, latinskt och jazz. Ett högst personligt sätt att intonera, och båda med Cornelis Vreeswijk där i bakgrunden. Vi träffas en solig men ändå småkall dag i juni. För att intervjun skulle höras på inspelningen sitter vi utomhus, medan resten av gästerna på restaurangen på Djurgården föredrar att sitta inne. Då i juni frågade jag Lisa Ekdahl vad sommaren betyder för henne. – Den svenska sommaren går ut på drömmen om sommaren. I tv-program är det alltid idealisk sommar. Även i våra svenska huvuden bär vi vår idealiserade dröm, men i själva verket blir det inte riktigt så. Vi hörs igen under en av de första dagarna i augusti. Hur har din sommar varit? – Episk! Som en underbar sommardröm. Jag har spelat utomhus i Sverige, Norge, Danmark. Bottennappet var att jag blev kräksjuk en gång och tvingades ställa in en konsert med Laleh på Skansen. Det var inte kul. Att sommarprata i P1 var en ny erfarenhet för mig. Som för många musiker är sommaren för henne en årstid fylld av arbete. Därför är det extra viktigt att då hitta sammanhang som hon gillar. – När jag är utomhus är hela naturen mitt spelrum. Det blir väldigt annorlunda mot när man går in i en lokal, då ska man ta över den och fylla den med musik och energi. På en konsert som DN-konserten är himlen och träden ditt rum. Är det inte svårare att inta hela det himmelska rummet? – Nej, för publiken är det en del av upplevelsen. Funkar dina låtar olika bra beroende på om du spelar inne eller ute? – Ja, lite kanske, inne kan jag sitta själv med min gitarr. Ute behöver jag skjutsa på lite mer energi. Då kan det vara kul att ta tillfället i akt med en symfoniorkester. De låtar som hon och orkestern har valt är några av de populäraste i hennes repertoar. Lisa Ekdahl har ju också en mer jazzig engelskspråkig låtkatalog som hon sjunger på jazzklubbar och festivaler ute i Europa, men här hemma är de svenska låtarna självklara. – Först valde vi ”Lite svikt i steget”, som är en ny låt där orkestern får mycket utrymme att svälla ut. Mäktigt och spännande för mig som skrivit och spelat in låten i ett litet format. Hon sjunger också ”Amelia”, som är Tommy Nilssons låt, men som hon gjorde till sin i ”Så mycket bättre”. – Och sedan spelar vi ”Öppna upp ditt fönster”, för den blir jag alltid glad av. På ditt nya album har du titlar som ”Jorden runt solen”, ”Sun Ra” och ”Sol, vind och vatten”. Varför sjunger du så mycket om sol, jord och ljus? – Ljuset är väldigt viktigt för mig. Jag är inte mycket för att krypa in i något mörkt hörn. Jag gillar när det är ljust. Är man utomlands är det skönt att höra att det varit soligt i Sverige för då vet man att det kollektiva mår mycket bättre. Jorden och ljuset är ett sätt att komma i kontakt med sig själv. Det är inte för inte som alla de här klyschorna finns, vi älskar havet, vi älskar himlen, vi älskar naturen. Jag frågar om det finns en djupare andlig aspekt av naturskildringarna. När hon sitter tyst försöker jag förtydliga, men hon svarar med ett ”jag förstår din fråga” och tänker lite till innan hon svarar. – I naturen blir det uppenbart att vi inte har kontroll, att naturen sköter sig själv. Vi slappnar av när vi känner att vi inte har kontroll. Egentligen gäller det allt i tillvaron, vi bara inbillar oss att vi har kontroll. Men i relation till naturen förstår vi det. Vi får kontakt med hur det egentligen är. – På sommaren tror jag att alla tänker extra mycket på allt som väckts till liv på nytt och sedan dör igen. Är det några av dina sånger som är särskilt förknippade med sommaren? – Nja. Jo förresten. Alla! Något varmt och soligt i dem? – Ja ja, jag vill alltid ha in ljus i dem. Det vill jag i livet varje dag.   Dagens program: Medverkande: Kungliga Filharmonikerna, Anja Bihlmaier, dirigent, Lisa Ekdahl, sång, Kattis Ahlström, värd 11.00: Start för aktiviteter i barntältet samt försäljning av mat och dryck. 13.00: Musik från Konserthuset med musikerna Rena Kimura, Won-Hee Lee och Louisa Tatlow. 13.30: DN:s kulturchef Björn Wiman talar om musikens roll med DN-kritikern Martin Nyström. 14.00: Kungliga Filharmonikerna och Lisa Ekdahl. DN-konserten är en gratis utomhuskonsert, som arrangerats av DN och Kungliga Filharmonikerna sedan 1975. Årets DN-konsert med Lisa Ekdahl och Kungliga Filharmonikerna, under ledning av Anja Bihlmaier, genomförs i dag vid Sjöhistoriska museet i Stockholm. Konferencier är Kattis Ahlström. På plats finns det möjlighet att köpa mat och dryck. Du som är DN-prenumerant kan köpa ett matpaket för 160 kr. I barntälten medverkar Kulturskolan Stockholm. Alla barn ges möjlighet att provspela instrument. Lisa Ekdahl. Lisa Ekdahl, född 1971, är uppvuxen i Mariefred. Pappan var kärnfysiker, mamman förskolelärare. I dag bor hon på Södermalm i Stockholm, men har tidigare bott i New York. Hon debuterade 1994 med ”Lisa Ekdahl” som innehöll hitlåten ”Vem vet”. Hon har gett ut flera album, bland annat ”Med kroppen mot jorden” (1996), ”Olyckssyster” (2004), ”Pärlor av glas” (2006), ”Give me that slow knowing smile” (2009). I våras kom ”När alla vägar leder hem”, som är Ekdahls första svenska skiva på elva år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10357, "headline": "Makten över mörkret", "summary": "Natten är inte farlig i den stillsamt poetiska bilderboken ”Nattlådan”, där det är Max som låser upp och släpper ut den busiga Natten varje kväll.", "article": "Louise Greig och Ashling Lindsay ”Nattlådan” Övers. Mårten Melin Hippo Släck lampan om kvällen och allt ljus är genast borta. Nog skulle man kunna tänka sig att en liten pöl ljus blev kvarglömd i något hörn? För all del bara om man har vaga begrepp om fysik. Men ibland ser jag för mig någon som sopar ihop kvarblivna nattskuggor på morgnarna, eller irriterat slänger ut en envis ljusplätt från sovrummet när nattlampan släckts. I ”Nattlådan” har pojken Max (och det är nog ingen slump att han heter Max, som huvudpersonen i Maurice Sendaks klassiker ”Till vildingarnas land”) makt över både Natten och Dagen, som han förvarar i en låda som bara han har nyckel till. Louise Greig (text) och Ashling Lindsay (bild) har gjort en stillsamt poetisk berättelse om hur Dagen på eftermiddagen saktar ner och blir trött, tappar taget och bleknar. Skuggorna blir längre och tröttheten breder ut sig, tills Max kryper ner i sin säng och blir nattad av sin mamma. Det är sedan Max tar fram sin Nattlåda, låser upp och släpper ut Natten: ett stort mörkt färgfält som glatt svischar ut över uppslaget medan den trötta Dagen snabbt slinker tillbaka ner i Lådan för att få vila. Natten far fram som ett hungrigt djur i världens alla vrår. ”Natten är så busig! Jagar bort det blåa och vita, det skära och gröna.” Natten gör små ljud stora, sväljer hav och land och skog och berg, väcker skogens alla nattdjur och ger var och en något spännande att leka med. I Max värld är Natten inte det minsta skrämmande, särskilt som det är han själv som styr över den. Han låter den skapa sin egen nattvärld och ge utrymme åt det som inte får plats på dagen. Max sover tryggt i den världen, för ”Natten är snäll, den stannar i Max rum, håller honom och nallen i sin starka, tysta famn hela natten”. 8 x nattböcker, nya och lite äldre. Kitty Crowther ”Sagor om natten” Övers. Ulf Stark Lilla Piratförlaget Hos Almapristagaren Kitty Crowther är natten sällsamt rosa, inte mörk. Mamma Björn berättar godnattsagor för Lilla Björn: tre sagor får han höra. En saga om Nattvakten, en barfotakvinna med hår ner till marken, som vandrar genom skogen och slår i sin gonggong, en saga om lilla Zhora som går vilse i skogen och måste övernatta hos en fladdermus och en saga om Bo som inte kan sova. Detaljerade, skimrande bilder i många olika färger. Sara Villius och Mari Kanstad Johnsen ”Natten” Rabén & Sjögren Det är mycket mörkt i ”Natten”, där norska Mari Kanstad Johnsen bildsätter med svart, mörkblått, mörkgrönt och mörklila. Månen lyser skarpt, rävens vita bröst glimmar, ugglan blir en blå skugga där bara ögonen skiner. En genomtänkt, kommunikativ berättelse med fråga efter fråga: ”Vad gör vinden?”, ”Vad gör månen?” ”Vem bor här?” som besvaras vartefter, i en mjukt vaggande rytm som inte slutar med sömnen, utan med bokläsningen. Elena Ferrante och Mara Cerri ”Stranden om natten” Svensk text: Barbro Andersson Rabén & Sjögren Ovanligt skrämmande bilderbok om dockan som blir kvarglömd på en sandstrand över natten: skräckslagen, övergiven av ”lilla mamma” och hotad av såväl eld som en illasinnad strandvakt. Det är mer en högläsningsbok för äldre barn än en bilderbok, i bemärkelsen att det är rätt mycket text, och den är rätt läskig (även om jag själv blir mest rädd för dockans stirrande ögon). Men det är skickligt berättat i såväl text som bild. Chris Haughton ”God natt allihop” Övers. Gunilla Halkjaer Olofsson Lilla Piratförlaget 2016 Nattböckerna är oftast godnattsagor, och det finns skrämmande exempel på hur det bara går ut på att barnen ska somna av ren tristess. Och så finns det sånt här: berättelsen om Lilla Björn som inte är ett dugg sömnig, trots att alla andra gäspar sig fördärvade. Den genomgående sömnigheten är uttrycksfullt rolig (och smittande!), med trötta ögonlock och hängande öron på alla utom Lilla Björn, och färgsättningen är rena explosionen, en solnedgång i lysande färger. Hannah Arnesen ”På natten flyger vi” Natur och Kultur 2016 Det mest fantastiska och det samtidigt mest skrämmande med natten är att fantasin får fritt spelrum. Debutanten Hannah Arnesen gör färgsprakande akvareller, laddade med längtan, av skillnaden mellan vardagens tillbakahållna konkretion och nattens oändliga frihet, när varje människa kan ha hur stora drömmar som helst. I ett hus bor vanliga barn som gör vanliga saker på dagarna, men på nätterna kan de bli vad de vill: korvgubbe, lejondrottning, äpple eller trumpetare. Isol ”Nocturne. Recept på drömmar” Övers. AnnaKarin Thorburn Alfabeta 2014 Den vackraste nattbok som gjorts. ”Nocturne” är en bok med spiralrygg, som går att ställa upp på nattduksbordet. Först läser man som vanligt, vid en lampa. Varje blad innehåller en bild med en bildtext, till exempel ”Drömmen om att vara en annan”, eller ”Drömmen om den ouppmärksamma fiskaren”. Det är sen, när man släcker, som det blir riktigt spännande, för då framträder helt andra bilder. En liten happening vid sänggåendet. Anna-Clara Tidholm ”Hela natten” Alfabeta 2002 Det ska till de stora bilderbokskonstnärerna för att få med såväl humor som skräck och saklighet i en modern klassiker för de allra minsta, där texten består av endast två ord på varje uppslag. Dagen övergår i natt, och olika nattdjur dyker upp: först ugglan, sen en kanin, sen flera andra. Som vuxen läsare blir man nervös i början, särskilt som kaninen ser nästan absurt oskuldsfull ut. Men det blir inga ruskigt blodiga scener, som tur är, utan övergår i humor och en möjlig räddning. Anna Höglund ”Nattresan” Bonniers 1990 Egensinnig, rolig äventyrsberättelse om Nisse och Egon som ligger i sina sängar och tjatar: ”Vi vill höra en saga till.” Det vill inte mamma, hon vill prata i telefon. Som tur är kommer det en tiger precis när mamman har stängt dörren, och Nisse och Egon följer genast efter den ut i världen. De kommer till djungeln, till månen och ner i havet. Så småningom hamnar de hos kapten Haddock som ”går med whisky på Karachi”. Lagom till morgonen åker de hem och hoppar lite på sin mamma så att hon ska vakna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10367, "headline": "Paret som skrev historia i USA", "summary": "Joel Edgerton nominerades till en Golden globe för sin roll i Jeff Nichols ”Loving”, en hjärtskärande film om kärleksparet som bidrog till att ändra de amerikanska lagarna kring äktenskap mellan svarta och vita.", "article": "Sommaren 1958 körde Virginia-bon Richard Loving och hans gravida fästmö Mildred till Washington D C för att gifta sig. När de återvände hem till Central Point i Virginia dömdes de så småningom till fängelse för att ha ingått ett så kallat rasblandat äktenskap. De släpptes på villkor att de inte skulle sätta sin fot i delstaten under 25 år. Det älskande paret försökte skapa ett nytt liv i den närbelägna huvudstaden, men drabbades av svår hemlängtan. Nio år senare när deras överklagan vann gehör i Högsta domstolen hade det skygga paret blivit motvilliga hjältar i den amerikanska medborgarrättsrörelsen. – Det är en fantastiskt vacker berättelse om två människor som älskar varandra på ett rent och okomplicerat sätt. Det finns något ödesbestämt i hela den här historien. Inte bara deras symboliska efternamn utan också bilden av dem tillsammans: den här vita sydstatsmannen med typisk redneckutseende och den här svarta prinsessan, säger Joel Edgerton på en strandservering i Cannes i samband med världspremiären. Först nu har filmen blivit tillgänglig för den svenska publiken på dvd och vod. ”Loving” är en lika lågmäld som stark biografi om den relativt okända kärlekshistorien som bidrog till att ändra hela den amerikanska konstitutionen. Utslaget i Högsta domstolen 1965 banade också vägen för att homosexuella äktenskap blev lagliga i de flesta delstater. – ”Loving” är en historia som skulle ha kunnat gjorts om gaypar i dagens USA. Denna berättelse visar hur absurt det är att någon utomstående över huvud taget – människa eller myndighet – lägger sig i en privat relation mellan två vuxna, säger Joel Edgerton, som bland annat har uppmärksammats för sina insatser i filmer som ”Black mass”, ”The gift” och ”Den store Gatsby”. Jeff Nichols fick upp ögonen för Edgerton under inspelningen av sitt sci fi-drama ”Midnight special”. Texasregissören tyckte att den jordnära australiska skådespelaren var som klippt och skuren för det han kallar ”en av de största kärlekshistorierna i amerikansk historia”. Precis som filmens medproducent Colin Firth fängslades Nichols av paret Loving när han såg Nancy Buirskis HBO-dokumentär ”The Loving story”. – Jag ville helt enkelt hänga med dem, på samma sätt som jag ville umgås med min farfar när han levde – enkla människor som bara vill leva sina liv i fred, säger Jeff Nichols som skrev manuset för fyra år sedan. – Då kunde jag inte förutspå Trumpfenomenet men det finns tyvärr en svaghet i den mänskliga naturen, en rädsla som kan exploateras för att odla rasism och intolerans, säger Jeff Nichols som är uppvuxen i Texas. – Det är omöjligt att växa upp i den amerikanska Södern utan att konfronteras med rasfrågor. Detta är mitt sätt att som vit medelklasspojke relatera till dessa ämnen. Men det är Richard och Mildred som har skrivit den här hjärtskärande historien, säger Nichols och tillägger: – Jag tror att vi måste prata om sådana här frågor genom att skildra människor, inte skapa smått absurda debatter där man bara tar till en massa abstrakta ord. En mer ordinär Hollywoodregissör skulle ha pepprat filmen med betydelsebärande scener, sentimentala stråkar, segerjubel, slow-clap i rättssalen, men Nichols valde en snudd på antidramatisk spelstil. – Så fort jag försökte styra storyn i en dramatisk riktning så slog den bakut. Det fanns heller aldrig några konflikter mellan makarna Loving – vilket ju egentligen suger om man är manusförfattare. Hon älskade honom lojalt fram till sin död 2008 – 33 år efter det att Richard Loving kördes ihjäl av ett rattfyllo, berättar Jeff Nichols. Att gestalta den ordkarga Richard Loving som höll en mycket låg profil var en utmaning för Joel Edgerton. – Trots att min rollfigur knappt pratar så väger tystnaden lika mycket som orden på manussidorna. Förutom att slipa på min sydstatsaccent försökte jag fånga hans fysionomi. Bakom den kraftiga redneckfasaden kunde jag nästan ana en blyg tonårsfigur som fick bära frustrationen inom sig, säger Joel Edgerton. Precis som sin medspelare, Ruth Negga, hittade han rollfiguren genom att titta på det dokumentära material som fanns till hands. – Deras relation handlar om intimitet utan en massa ord. När man ska visa kärlekspar på duken brukar man oftast fläska på med sexscener – men här handlar det om en djup relation med två människor som kan avsluta varandras meningar och förutse varandras behov, förklarar Joel Edgerton och citerar Richards hälsning till sin fru – via sin advokat – när han satt i häktet: ”Mr Cohen, berätta för domstolen att jag älskar min fru, och att det är orättvist att jag inte kan leva med henne i Virginia.” Född 1974 i Sydney, Australien. Har bland annat spelat i filmer som ”Black mass”, ”The gift”, ”Animal kingdom”, ”The great Gatsby” och ”The square” (2008). Spelade i Jeff Nichols ”Midnight special” och Golden globe-nominerades för sin roll i Nichols ”Loving” som nu finns på svensk VOD och dvd. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10382, "headline": "Så kan förståelsen av Trump stärka den svenska demokratin", "summary": "Newt Gingrichs nya bok ”Understanding Trump” är en ren propagandaskrift från Trumplägret. Just därför är det viktigt att läsa den. Bara så kan vi förstå hur Sverige ska undvika att hamna i den situation som USA nu befinner sig i, skriver Olle Wästberg.", "article": "Skandalerna visslar i Washington. Donald Trump finns nästan varje dag på första sidan i all världens tidningar. Det allmänna förtroendet för Trump i USA sjunker till rekordnivåer. Samtidigt visar opinionsundersökningar att de som röstade på honom i huvudsak är nöjda och att om valet mellan Donald Trump och Hillary Clinton hade hållits i dag skulle resultatet troligen ha blivit detsamma. Trump sitter sannolikt kvar. Det är naturligtvis möjligt att utredningen om Rysslandskontakterna gräver fram något brottsligt som skulle kunna leda till en riksrättsprocess. Omdömeslöshet och misstag räcker dock inte. Ett misstroendevotum i svenska riksdagen handlar om att ledamöter inte har förtroende för en minister. I USA är processen rättslig och kräver ett brott för att kunna inledas. Även de som var negativa till Donald Trump och ifrågasatte hans omdöme har blivit överraskade av hans agerande som president. Hur kan detta fortgå? Hur ska vi förstå att Trump kan sitta kvar och kanske till och med ställa upp för omval 2020? Nyss kom boken om hur vi ska förstå Trump, Newt Gingrichs ”Understanding Trump”. Gingrich är doktor i historia, har skrivit drygt tio böcker, varav flera romaner. Men främst är han politiker. Under Clintonåren var Newt Gingrich republikansk majoritetsledare i representanthuset och arbetade framgångsrikt på att lägga krokben för Bill Clinton. 2012 gjorde han ett misslyckat försök att bli republikansk presidentkandidat. I 2016 års val var han en av de främsta förespråkarna för Donald Trump. Boken har förord av presidentsonen Eric Trump, som beskriver Newt Gingrich som en vän till familjen. ”Understanding Trump” är en propagandaskrift, men just därför av värde. Väldigt lite som propagerar för Trump publiceras. Den leder dessutom till tankar om hur vi i Sverige ska kunna undvika att hamna i den situation som USA nu befinner sig i. Vad Gingrich skriver är att Trumps relativa framgångar – han blev ju vald trots att Hillary Clinton fick närmare tre miljoner fler röster – inte berodde på hans åsikter, utan på hans stil. Trump är unik genom att vara den ende president någonsin som aldrig tidigare varit folkvald eller varit general. Denna totala brist på politisk erfarenhet är märkligt nog grunden för hans väljarstöd. Hans väljare vill ha någon som aldrig varit involverad i ”Washington”. Det går inte att följa och analysera honom som en vanlig politiker. Gingrich menar att hela Trumps karriär visar att han anser det vara viktigare att agera snabbt än att försöka undvika misstag. Det är något vi nu ser dagliga exempel på. ”Hans presidentskap är ett work in progress” – därför har inte Trump något tydligt program. Det är oklart vad han vill åstadkomma och vad han kommer att föreslå. Osäkerheten är total. Trump är inte en finansman från Manhattan, utan en byggare från Queens, hävdar Gingrich. Han vill med det säga att Trump bottnar i värderingar och erfarenheter hos vanliga amerikaner. Det är en klar överdrift. Trumps far var stor fastighetsägare och efterlämnade ett imperium värt många miljoner dollar. Trump var tv-kändis, främst genom programmet ”The apprentice” där unga med företagsambitioner prövades och nästan varje program slutade med ”You’re fired!” Det bidrog både till att många kunde identifiera Trump med viss handlingskraft och till att han bättre än någon annan presidentkandidat klarat att manipulera medier. Trump bedrev den billigaste primärvalskampanjen i modern tid och spenderade i valkampanjen en bråkdel av vad Hillary Clinton gjorde av med. Tv-kanalerna ville ständigt ha med Trump och hans drastiska uttalanden skapade rubriker. Reklamköpare i amerikansk tv betalar för hur många som sett deras inslag. Eftersom Trump drar tittare, och därmed inkomster, ger tv-medierna honom plats. Genom sina morgontweets dominerar Trump fortfarande medierna. Han behöver dock inte de traditionella medierna för att nå sina anhängare. På Twitter har han fler än 35 miljoner följare (själv följer han 45 personer). Det gör att han kan kommunicera direkt med väljarna. Vilket också skrämmer åtskilliga republikanska kongressledamöter. Inom ett halvår börjar de lokala primärvalen inför valet till representanthuset 2018. Trumpkritiska republikaner vet att de sannolikt kommer att få motkandidater som håller på Trump och att Trump kommer att stödja opponenterna. Newt Gingrich framhäver en hel del av Trumps vulgära drag som ett sätt att tala direkt till väljarna. Det är typiskt, menar Gingrich, att Trump beställer McDonald’s-måltider på flygplanet. Men att det var Trumps privata plan, det nämner han inte. Donald Trump har inget tydligt politiskt program. Hans åsikter kan variera från en dag till en annan och beror på inför vilken församling han talar. Det har alltid varit typiskt Trump. Han ser varje situation som ett försäljningsmoment, inte som ett sätt att föra fram något som är sant eller betydelsefullt. Den enda gång jag själv träffat Donald Trump var på en privat tillställning i början av 2000-talet. Som Sveriges officielle representant i New York hade jag en svensk flagga på kavajslaget. Trump dunkade mig i ryggen och sa: ”I have Swedish roots.” Dessa ”svenska rötter” var dock en ren lögn. Hans far och farfar kom från Tyskland, började bygga billiga bostäder i Queens för nyinvandrade. När sedan vågen av judiska flyktingar från Tyskland kom var det en nackdel att vara tysk hyresvärd. Så pappan hittade på att han var svensk, inte tysk. Detta upprepade Trump glatt. Det borde vara ointressant att försöka ställa sig in hos en svensk generalkonsul, men för Trump är varenda kontakt en försäljning. Den allra viktigaste meningen i ”Understanding Trump” lyder: ”Trump förstod att de flesta amerikaner ansåg att de inte blev lyssnade på.” Det stämmer också med en undersökning för några månader sedan där 80 procent av Trumpväljarna menade att kritik av Trump var angrepp på ”sådana som jag”. Det här bör vi lära av i Sverige. I den statliga Demokratiutredningen kunde vi visa att bara 20 procent av svenskarna anser att de har något inflytande mellan valen. Sverige har dessutom ytterst långt mellan valen. Knappast i något annat land har människor chans att rösta enbart vart fjärde år. I USA kan man gå till lokala val i november varje år. I USA är det få som röstar. Undersökningarna visar ju att en helt överväldigande majoritet av amerikanerna anser att Trump gör ett dåligt jobb. Men Trump valdes av enbart 26 procent av väljarna. Närmare 50 procent stannade hemma. I Sverige har vi högt valdeltagande. Men när en så stor grupp väljare känner sig utanför innebär det betydande risker för att populister kan ta grepp över politiken. Svaret måste vara reformer som ger medborgarna en löpande möjlighet att göra sina röster hörda också mellan valen. Trumps centrala budskap i valrörelsen var att han skulle ”drain the swamp”. Washington beskrevs som ett träsk, som han skulle dränera. I och med att Trump hela tiden angrips av de etablerade politikerna och medierna framstår kritiken som en bekräftelse på att han inte accepteras av eliten i Washington. Demokraterna hade i Hillary Clinton en kandidat som personifierade etablissemanget. Och Hillary Clinton viktigaste misstag var när hon kallade Trumps anhängare för ”deplorables” (eländiga) och ”irredeemable” (hopplösa). Newt Gingrich skriver att Trumpadministrationens viktigaste uppgift är att börja varje dag med att välta borden i Washington. Det är otvivelaktigt något den uppnår. Inslaget av anti-elitism tilltalar många amerikaner. I Sverige har förtroendet för regering och riksdag rasat ner i källaren. Vi har i Sverige allt färre förtroendevalda och klyftan mellan väljare och valda ökar. Partierna blir alltmer elitiserade och centralstyrda; bara 34 procent av dem som är partimedlemmar anser att de har något inflytande i sitt parti. En Ipsosmätning visar att 43 procent av svenskarna instämmer i påståendet: ”Jag önskar att Sverige var mer som förr.” Det öppnar för ”Make Sweden great again!”. Donald Trump har som president hittills inte fått igenom några viktiga förändringar i politiken – om man bortser från att produktionen av fossila bränslen ökar och att Parisavtalet övergivits. Men effekten av hans presidentskap är att trösklarna sänkts för att uttrycka fördomar och grovheter. Antalet hatbrott har ökat drastiskt. När Newt Gingrich skriver att Trump nu gör att ”vi äntligen blir av med big-government liberalism från Lyndon Johnsons tid” är det sant. I Vita husets och departementens korridorer ekar det tomt. Den nya administrationen har fått många att lämna och man har varken haft förmågan eller viljan att fylla de tomma positionerna. Allra tydligast är detta på utrikesdepartementet – illustrerat av att Sverige under minst ett år kommer att vara utan amerikansk ambassadör. Trump gör en poäng av det och säger att det visar att det inte behövs så många byråkrater. I praktiken innebär detta att USA – om kriser kommer – har både lägre analysförmåga och mindre kapacitet att fatta övervägda beslut. Mycket kommer att hänga på presidentens omedelbara reaktioner. Detta är ett av flera skäl till att krigsriskerna ökat med Trump. Newt Gingrich utgår från att Donald Trump kommer att bli omnominerad 2020 och kunna sitta som president till 2024. Det är en skräckinjagande framtid. Olle Wästberg är tidigare svensk generalkonsul i New York och utkommer (tillsammans med Daniel Lindvall) inom kort med boken ”Folkstyret i rädslans tid”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10388, "headline": "Nazister vill samlas utanför Bokmässan", "summary": "Nazister planerar en demonstration genom Göteborg under Bokmässan. Enligt ansökan om demonstrationstillstånd vill de starta utanför Svenska Mässan och marschera till Götaplatsen.", "article": "Den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen (NMR) har ansökt om demonstrationstillstånd i Göteborg lördag den 30 september, samtidigt som Bokmässan pågår i staden. DN har begärt ut den ansökan som inkom till polisen i fredags. Enligt handlingen vill NMR starta demonstrationen utanför Svenska Mässan vid Mässans gata/Korsvägen och marschera via Nya allén med Götaplatsen som slutmål. Vid Götaplatsen ska tal, musik och debatt arrangeras. Ansökan gäller tidsspannet 11-18 under lördagen och antalet deltagare uppskattas till mellan 30 och 2000 personer. På sin sajt Nordfront skriver NMR att den planerade demonstrationen är tänkt att hållas i samma anda som i Falun den 1 maj, då 600 nazister marscherade, och i Stockholm den 12 november förra året, då organisationen samlade 700 personer. Den här gången uppges målet vara 1000 deltagare, vilket är avsevärt fler än de nazister som samlades i Visby under Almedalsveckan. I en artikel formuleras visionen att marschen ska bli den största \"nationella\" demonstrationen i Göteborg sedan andra världskriget. Läs mer: Polisen kan inte stoppa nazisterna i Almedalen Ansökan är just nu under handläggning på Polisens tillståndsenhet. Beslut fattas normalt ungefär en vecka efter att ansökan har inkommit. Bok & Bibliotek äger rum mellan den 28 september och den 1 oktober. Läs mer: Margit Silberstein: Jag mötte en vålnad i Almedalen Beslutet att ge Nordiska motståndsrörelsen utställningsplats under politikerveckan i Almedalen blev starkt kritiserat. Polismyndighetens jurister försvarade då Nordiska motståndsrörelsens deltagande i domstol. Läs mer: Ola Larsmo: ”Silberstein öppnar ett fönster i ett unket rum” Den högerextrema tidningen Nya Tiders medverkan på Bokmässan har lett till stora protester och många avhopp och avståndstaganden bland författare. Den alternativa mässan Scener & samtal kommer att hållas den 29 och 30 september på Göteborgs litteraturhus och Världskulturmuseet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10396, "headline": "Diana-dokumentär väcker debatt i Storbritannien", "summary": "Brittiska Channel 4 visade i söndags dokumentären ”Diana: In her own words”, trots protester från den folkkära prinsessans vänner och fans.", "article": "Den sista augusti är det 20 år sedan prinsessan Dianas död i en bilkrasch vid infarten till en tunnel under Seinefloden i Paris. Sändningarna från hennes begravning sågs av 32 miljoner britter, och grinden vid hennes bostad Kensington palace fylldes enligt brittiska medier av en miljon buketter. Intresset för den folkkära prinsessan är ännu högt, och brittiska tv-tablåer har fyllts med retrospektiva program och hyllningar. Däribland ”Diana, our mother: Her life and legacy”, som bygger på intervjuer med sönerna William och Harry. Läs mer: Prinsarna minns sista samtalet med Diana Mest omdiskuterad är dock ”Diana: In her own words”, som i söndags visades på public service-kanalen Channel 4. Filmen bygger delvis på material som spelats in av rösttränaren Peter Settelen i kungaparets bostad Kensington palace 1992-1993. Enligt kritikerna, däribland Dianas tidigare nära vän Rosa Monckton och butler Paul Burrell, är materialet av för privat art för att visas. I dokumentären ska Diana bland annat prata öppet om ätstörningar och sitt sexliv med prins Charles. Läs mer: \"Diana: Her fashion story\" på Kensington palace i London Filmen har också fått ett blandat mottagande av kritiker. Andrew Billen kallade filmen för ”pretentiös och trashig” i The Times, medan Mark Lawson i The Guardian skriver att den visserligen är ”manipulativ”, men inte alls så exploaterande som kritikerna hävdar. Dianas privatliv är ett känsligt tema i Storbritannien. Diana klagade ofta på att hon aldrig lämnades i fred, och under kraschen var hon på flykt undan kändisfotografer som dessutom fick motas bort från vraket av polisen efter att Diana, enligt tidningen Le Parisien, suckat ”lämna mig i fred”. På onsdag nästa vecka visar TV4 dokumentären \"Diana, our mother: Her life and legacy\", som brittiska kungahuset officiellt gett samtycke till. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10404, "headline": "Rasistisk skylt om samer på nöjespark i Halmstad", "summary": "En skylt som beskriver samer som ”lappar” och ”rest av en primitiv palearktisk ras” satt uppe i två år på Halmstad Äventyrsland innan någon reagerade, rapporterar Hallandsposten.", "article": "En rasistiskt formulerad skylt om Norrland där samer bland annat beskrivs som \"lappar\" väckte i fredags diskussioner på sociala medier, skriver Hallandsposten. En besökare på Halmstad Äventyrsland reagerade över en egendomlig beskrivning av samer: \"Lapparna eller samerna är till sitt ursprung ett gåtfullt folk. Numera är man benägen att betrakta samerna som en rest av en primitiv palearktisk ras”. Besökaren lade ut en bild på skylten, vilket ledde till upprörda reaktioner. – Märkligt att någon inom turism kan sätta upp skyltar med så ålderdomlig och felaktig text. Det visar på stor okunnighet, säger Marie Enoksson, kommunikatör på Sametinget, till Hallandsposten. Nöjesparken förklarar formuleringen med att de kopierat en 50 år gammal skylt som ingick i köpet av Miniland med dess samling av miniatyrhus, invigt 1966. För SVT Nyheter Halland uppger nöjesparken att skylten har suttit uppe i två år och att ingen tidigare har reagerat. Skylten har nu plockats ner. – Om det ska vara så jävla gnälligt får vi väl ta bort skylten, säger Mats Persson, ansvarig för marknadsföringsfrågor, till Hallandsposten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10410, "headline": "Swift kräver en dollar i ersättning för tafsning", "summary": "Popstjärnan Taylor Swift kräver en dollar, eller motsvarande åtta kronor, i ersättning om radioprofilen David Mueller döms för sexuellt ofredande.", "article": "Några ögonblick under en fotografering kommer att närskådas när popstjärnan Taylor Swift väntas vittna mot radioprofilen David Mueller i den rättegång som inleds på måndag. Händelsen inträffade 2013 och enligt artisten ska Mueller då ha dragit upp hennes kjol och tafsat på \"en privat del på ett olämpligt sätt\". Två år senare stämde Swift Mueller som nekar till anklagelserna. Istället för att omedelbart kontakta polisen vände sig Swift och hennes team till Muellers chef. Två dagar senare fick han sparken. David Mueller nekar till anklagelserna och påstår att han förlorat motsvarande 24 miljoner kronor, vilket har fått honom, i sin tur, att stämma stjärnan. De är osannolikt att de två parterna kommer nå en förlikning. Swift å andra sidan söker ersättning på en dollar, eller åtta kronor. I stället vill hon att Mueller hålls ansvarig och att \"tjäna som exempel för andra kvinnor som avstår från att offentligt slippa återuppleva liknande upprörande och förnedrande handlingar\", enligt dokument från rättegången. Rättegången äger rum i Denver, Colorado och väntas pågå i två veckor. Om Mueller döms riskerar han upp till två års fängelse. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10446, "headline": "Filmen ”Euphoria” med Alicia Vikander tävlar på Toronto filmfestival", "summary": "Lisa Langseths existentiella systerdrama ”Euphoria” med Alicia Vikander, Eva Green och Charlotte Rampling tävlar i Toronto. Nordamerikas största festival invigs av ”Borg” och visar också nya filmer av Björn Runge och Joachim Trier.", "article": "Lisa Langseth och Alicia Vikander har all anledning att känna eufori. Som enda svensk film tävlar ”Euphoria” i festivalens prestigefyllda Platform Competition som förra året vanns av Pablo Larrains ”Jackie” i konkurrens med bland andra Barry Jenkins Oscarsvinnare ”Moonlight”. Langseths engelskspråkiga debutfilm får världspremiär på den edwardianska biografen Winter Garden Theatre i början av september. ”Euphoria” kretsar kring två högst omaka systrar, spelade av Alicia Vikander och Eva Green, som har en uppgörelse på en mystisk klinik för assisterat självmord i en naturskön och atmosfärtung miljö. Precis som tidigare blandar Langseth olika genrer, högt och lågt, allvar och humor. – Filmen utspelar sig på flera plan och handlar om olika sätt att tackla livet. De här systrarna har svårt att hitta en gemensam sanning om hur deras liv har sett ut. Samtidigt befinner de sig på en väldigt ovanlig plats, det blir en blandning av psykologisk uppgörelse och en absurd realitet, säger Lisa Langseth. Huvudproducent för den internationella samproduktionen är svenska B-reel Films tillsammans med bland andra Alicia Vikanders nystartade filmbolag Vikarious Film i London. – Lisa vågar berätta historier som egentligen skulle kunna vara tabu, men som känns äkta och nära om ämnen som alla kan relatera till. Man känner igen de emotionella frågeställningarna i manuset samtidigt som hon leker med det absurda. Filmen har också en distinkt kvinnlig röst och är späckad med kvinnlig talang på båda sidor om kameran, säger Alicia Vikander som tidigare arbetat med Lisa Langseth i ”Till det som är vackert” och ”Hotell” som också visades på Torontos filmfestival. – Det är så roligt att festivalen följer upp sin kärlek till Lisas konstnärskap med att lyfta henne in i tävlingen, säger producenterna Patrik Andersson och Frida Bargo som även producerade ”Hotell”. Läs mer: ”Borg” blir första svenska filmen någonsin att öppna filmfestivalen i Toronto Det är första gången Alicia Vikander spelar mot svensk-franska aktrisen Eva Green som slog igenom i Bond-filmen ”Casino Royale” och Golden Globe-nominerades för rollen som den mystiska Vanessa Ives i HBO-serien ”Penny Dreadful”. – Sitt ämne till trots är ”Euphoria” i första hand en film om livet och inte döden. Den handlar om verkliga relationer och familjerelationer i synnerhet. Detta gör filmen till en allmänmänsklig historia, säger Eva Green till DN. B-reel Films är också samproducenter till Joachim Triers ”Thelma” som tävlar i sektionen Special Presentations. En romantisk, övernaturlig thriller där Eili Harboe spelar en ung kvinna som upptäcker att hon bär på skrämmande mystiska krafter när hon möter den första kärleken – spelad av Kaya Wilkins, alias artisten Okay Kaya som bland annat har arbetat med Jamie XX. Som DN tidigare har berättat invigs Toronto filmfestival med den psykologiska tennisrysaren ”Borg” med Sverrir Gudnason och Shia LaBoeuf som dramatiserar den legendariska Wimbledon-finalen mellan Björn Borg och John McEnroe från 1980. I samma galasektion visas också Björn Runges filmatisering av Meg Wolitzers ”The wife” med Glenn Close, Jonathan Pryce och Christian Slater. Dramat kretsar kring en kvinna som offrat sin talang och sina drömmar för sin karismatiske kulturman till make som gjort kometkarriär i litteraturvärlden. Kvällen när han ska ta emot Nobelpriset bestämmer hon sig för att avslöja en hemlighet. Sedan tidigare är det också klart att Ruben Östlunds Guldpalmsvinnare ”The square” visas i sektionen Special Presentations. Även de svenska kortfilmerna ”Min börda” av Niki Lindroth von Bahr och Julia Thelins ”Push IT” visas i det officiella programmet i sektionen ”Short cuts”. Festivalen pågår mellan den 7 och 17 september. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10456, "headline": "Bieber bryter tystnaden om sin inställda turné", "summary": "I ett inlägg på Instagram förklarar Justin Bieber varför han ställde in sin pågående världsturné – han behöver en paus för att hålla ihop.", "article": "För ett par veckor sedan meddelade Justin Bieber att han ställer in resterande spelningar i sin världsturné ”Purpose tour” på grund av ”oförutsedda omständigheter”. Det ledde till omfattande spekulationer om Biebers mentala och fysiska mående, vilka inte direkt avtog när Bieber förra veckan körde på paparazzifotograf i Beverly Hills. Nu berättar popstjärnan mer om varför turnén ställdes in. I ett utförligt och känslosamt inlägg på Instagram skriver Bieber att han behöver en paus för att hålla ihop. ”Jag vill att min karriär ska vara hållbar, jag vill också att mitt sinne, mitt hjärta och min själ ska hålla.” Han skriver också att det inte varit enkelt för honom att växa upp och tackar sina fans för att de stått vid hans sida. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10459, "headline": "”Musik som politisk plattform är outnyttjad”", "summary": "Rainbow Riots växte fram i Uganda, ett av världens mest hbtq-fientliga länder. Nu har musikkollektivet landat i Stockholm. ”Vi vet inte än om vår medverkan på Pride kommer att försätta oss i en obehaglig situation när vi kommer tillbaka”, säger Nimo, en av artisterna.", "article": "Petter Wallenberg har inte fått mycket sömn de senaste dygnen. Han har suttit timmar i telefonköer hos flygbolag och myndigheter för att få hit sina musik- och aktivistkollegor från Uganda. För ett par dagar sedan hindrades tre av dem av flygbolaget från att kliva på planet till Europa. Förklaringen som gavs var att deras visum inte var giltiga länge nog. – Visumprocessen har varit krånglig och märklig sedan vi startade med den i januari år. Det är svårt för alla ugandier att få visum men extra svårt för hbtq-personer. Det finns generellt sett en rädsla från Schengens sida att de inte kommer att återvända om de väl får komma hit, säger Petter Wallenberg. Läs mer: Nu är Stockholm Pride invigt Till slut tvingades han att köpa nya flygbiljetter åt sina artister, med ett tidigare avresedatum, och när jag väl träffar Petter Wallenberg så har de nyss fått gå ombord på ett plan till Sverige. Men två av artisterna ur Rainbow Riots, Mista Majah P och Nimo, är redan på plats i Stockholm där det globala musikkollektivet under fredagens Pride gör sitt första liveframträdande någonsin. Historien om Rainbow Riots började för tre år sedan som en protest mot att den jamaicanska dancehallartisten Sizzla, som i flera av sina texter uppmanar till våld mot homo- och transsexuella, hade bokats till en Sverigespelning. – Jag tänkte att jag som gillar dancehall och rap, musikstilar som är förknippade med ökänd homofobi, borde ta mig an dessa genrer och ladda dem med ett motsatt budskap, säger artisten och musikproducenten Petter Wallenberg. Så småningom reste han till Uganda, ett land där hbtq-personer praktiskt taget inte har något rättsskydd alls och där homosexuella handlingar kan ge livstids fängelse. Men det är också ett land med en stark och stor musikscen och en levande hbtq-rörelse. Denna hamnade Wallenberg genast mitt i. Parallellt skrev han musik som han spelade in tillsammans med hbtq-aktivisterna han träffade i Uganda, samt andra artister och aktivister från Jamaica, Malawi och Sydafrika. Resultatet blev albumet ”Rainbow Riots” som släpptes tidigare i somras. Då hade det redan blivit uppmärksammat av flera internationella medier. – Vi satt i små dolda skjul till studios i utkanten av Kampala och spelade in låtarna i hemlighet. Dessutom gjorde vi musikvideor och filmer om processen och den ugandiska hbtq-gemenskapen, berättar Petter Wallenberg. Men enkelt var det inte. Produktionen i Uganda kantades av hinder, hot och våld från såväl myndigheter som människor ur civilsamhället. – Bara ett av alla exempel på hotfulla situationer vi upplevt var när vi skulle spela in videon till låten ”Freedom”. Jag hade målat mina läppar regnbågsfärgade när polisen kom. De började dra bögskämt och berätta historier om homosexuella som mördats. De tillkallade fler och fler poliser. Vi bestämde oss för att lämna platsen och skjuta upp inspelningen, säger dansaren och sångaren Nimo. Både skivinspelningen och filmandet krävde en stor försiktighet och ett gediget säkerhetstänk. – Om de griper oss under tiden vi håller på med Rainbow Riots-saker kommer de antingen att sätta oss i fängelse eller göra något hemskt med oss, berättar Nimo som är född i Kenya men sedan flera år tillbaka bor i Uganda. Det hände en av Rainbow Riots medlemmar, Bad Black. I fjol skulle gruppen ha uppträtt på Uganda pride men hela evenemanget stoppades av polis. I samband med händelsen greps Bad Black. Väl på polisstationen tvingades hon klä av sig och hennes kropp hånades och ofredades. Den metod som den ugandiska polisen ofta använder sig av för att förnedra och skrämma just transpersoner. På albumet ”Rainbow Riots” medverkar även Mista Majah P med låten ”Equal rights” där flera grepp från den traditionella dancehallmusiken utnyttjas för att förmedla ett hbtq-budskap. Det är också en av de fyra låtar som gruppen kommer att framföra på Stockholm pride. Mista Majah P bor sedan flera år tillbaka i USA och har gett ut flera reggae- och dancehallskivor. I hemlandet Jamaica har han också upprepade gånger kritiserat den hatiska och homofoba dancehallmusiken, både i sin egen musik och på andra plattformar. – Det finns ett pris på mitt huvud. Jag fick ett mejl för ett tag sedan där det stod att manager till dancehallartister hade samlat ihop pengar att ge den som kunde knäppa mig. De anser att mina uttalanden gjort att det går dåligt för reggae- och dancehallartister internationellt och att deras spelningar ställs in, säger Mista Majah P. Att musiken, politiken och aktivismen är oskiljaktiga är tydligt. När jag frågar om låttexter, musikaliska referenser eller estetiska inspirationskällor glider samtalet snabbt över till att på nytt handla om strukturellt våld och förtryck. – Musik är en röst som når dit inga andra röster når. Jag vill att min musik ska handla om verkligheten, om det som pågår nu, säger Mista Majah P. – Jag tycker faktiskt att musiken som politisk plattform är outnyttjad i dag. För mig är det en självklarhet att blanda ihop världspolitik och popmusik, säger Petter Wallenberg och fortsätter: – Jag strävar efter att göra musik som går hem brett över nationella och kulturella gränser. Nej, ”Rainbow Riots” är inte en svårtillgänglig platta. Det är ett album fyllt av dansanta upptempo-låtar med tydlig rytm och direkta, ofta repetitiva, låttexter. Detta var också Petter Wallenbergs ambition. Men även stilen, ljudbilden och tempot bär på ett budskap: – Glädjen i vår musik är i sig ett stort politiskt budskap. För den som inte ens får finnas är det ett ställningstagande att våga fira livet, säger Petter Wallenberg. Det lär märkas även under fredagens spelning. Frihetsbudskapet kommer att förmedlas genom energiska beats, stora projektioner och dans. – Vi hedrar både jamaicansk och ugandisk kultur genom att visa vilket kitt kreativiteten är för den globala hbtq-kampen. Det kommer bli som en enda stor aktivistfest på scen, säger Petter Wallenberg. Men medverkan på Stockholm pride och framträdanden i svenska medier är inte helt riskfritt, särskilt inte för de ugandiska aktivisterna. – Vi vet inte än om vår medverkan på Pride kommer att försätta oss i en obehaglig situation när vi kommer tillbaka. Vi vet verkligen inte hur det här kommer att påverka oss, säger Nimo. Rainbow Riots. En global och växande musik- och aktiviströrelse som startades av artisten och musikproducenten Petter Wallenberg. Ambitionen är att, med hjälp av kreativa uttryck, motverka homofobi och verka för hbtq-personers rättigheter. ”Rainbow Riots” är också namnet på gruppens debutalbum som släpptes i juni i år och som producerats av Petter Wallenberg. Skivan har huvudsakligen spelats in i Ugandas huvudstad Kampala men också i Sydafrika och på Jamaica. Låtarna sjungs av artister och aktivister från de olika länderna. Många av medlemmarna i Rainbow Riots, och i den ugandiska hbtq-rörelsen generellt, använder sig av artistnamn eller pseudonymer som ett sätt att skydda sin identitet. På fredag uppträder några av gruppens medlemmar på stora scenen i Prideparken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10479, "headline": "Antisemitiska titlar kvar hos flera nätbokhandlare", "summary": "Nätbokhandlarna säljer flera böcker av välkända antisemiter och nazister. Det visar en genomgång som DN har gjort. Men varken Adlibris eller Bokus ser några skäl till att se över rutinerna för hur de hanterar sitt sortiment.", "article": "Tidskriften Expo och DN har upprepade gånger, senast i början av 2017, rapporterat om att antisemitisk litteratur säljs hos nätjätten Adlibris. Då handlade det bland annat om boktiteln ”Sions vises protokoll”, en politisk pamflett som påstås dokumentera en kongress där judar samlades för att konspirera om att skaffa sig världsherravälde. Adlibris sade då att man brustit i sina rutiner och att boken inte ska få finnas i deras sortiment. ”Sions vises protokoll” är nu borttagen från Adlibris men många andra antisemitiska och nazistiska titlar finns kvar. Bland annat säljs ”The track of the jew through ages” skriven av rasideologen Alfred Rosenberg som var högt uppsatt inom den nazistiska statsapparaten under 1930- och 40-talen. – Vi har en policy som säger att vi inte ska sälja böcker som strider mot lagen om hets mot folkgrupp. Om en sådan prövning inte gjorts får vi göra en egen bedömning av huruvida verket skulle kunna bryta mot lagen. När vi då ändå säljer böcker som strider mot vår policy är det problematiskt, säger Johan Kleberg, vd för Adlibris. Skälet till att böcker med antisemitiska eller nazistiska budskap finns hos Adlibris beror, enligt Kleberg, på det enorma och automatiserade inflödet av titlar till sortimentet. – Vi måste aktivt och manuellt hitta och ta bort dessa böcker. Vi blockerar vissa verk men det räcker att utgivaren ändrar till exempel ett kommatecken i titeln eller en siffra i bokens ISBN-nummer för att de ska slinka igenom på nytt, säger han. Adlibris är inte ensamma om att sälja antisemitisk litteratur. Bokus och Akademibokhandeln har också flera titlar av exempelvis Alfred Rosenberg. Harold Op het Veld, sortimentschef på Bokus och Akademibokhandeln, berättar att deras policy är att tillgängliggöra så mycket och bred litteratur som möjligt, inom ramen för lagen. – Men det finns förstås en gråzon. Ett verk som är antisemitiskt men av historiskt värde kan vi låta finnas i vårt utbud. Om någon, en organisation eller en kund, påpekar att vi säljer en antisemitisk titel gör vi alltid en bedömning, ibland med hjälp av externa experter, säger Harold Op het Veld. Hur ser du på att den nazistiska agitatorn Julius Streichers, som drev den antisemitiska tidningen Der Stürmer och SS-ledaren Heinrich Himmlers böcker och pamfletter finns i ert sortiment? – Det här är definitivt titlar som vi ska titta på nu. Frilansjournalisten Morgan Finnsiö har skrivit om nätbokhandlarnas utbud för tidskriften Expo. Han gör emellanåt sökningar på kända antisemitiska eller nazistiska titlar eller författare och säger att de ofta är lätta att hitta. Att nätbokhandlarna ser det som ett problem att dessa titlar är en del av deras utbud har han svårt att ta på allvar. – Flera av de författare som finns hos exempelvis Adlibris och Bokus är välkända för sin mordiska inställning till judar. Jag har svårt att tro att bokhandlarna inte känner till detta, säger Morgan Finnsiö. Det är inte enbart historiska böcker utan även böcker av nutida nazister och antisemitiska ideologer som finns i nätbokhandlarnas sortiment. Adlibris säljer exempelvis boken ”Hell seger!”– den svenska termen för ”Sieg heil”– skriven av Magnus Söderman, som tidigare hade en ledande roll inom Svenska motståndsrörelsen, numera Nordiska motståndsrörelsen. – Det här är inte en ideologi som hör historien till, antisemitiska och nazistiska idéer utvecklas även nu och man ska komma ihåg att bokförsäljning är en viktig del av nu aktiva nazisters verksamhet. Det är ett problem och en fara. Jag tycker att det är oanständigt av seriösa aktörer att befatta sig med, säger Morgan Finnsiö och fortsätter: – Det är anmärkningsvärt att driva en marknadsplats men inte ha koll på vad man säljer. Det måste ändå anses vara ett val när man som bokhandel har en viss titel i sitt sortiment. Varken Bokus, Akademibokhandeln eller Adlibris ser i nuläget några anledningar att förändra rutinerna för hur titlar läggs till i sortimenten. – Vi kommer fortsätta att blockera vissa titlar och manuellt ta bort böcker som strider mot vår policy. Det enda andra alternativet är att kraftigt begränsa vårt sortiment och det vill vi inte göra, säger Johan Kleberg på Adlibris. Det är anmärkningsvärt att driva en marknadsplats men inte ha koll på vad man säljer. Det måste ändå anses vara ett val när man som bokhandel har en viss titel i sitt sortiment. Morgan Finnsiö, frilansjournalist ", "article_category": "culture"}
{"id": 10485, "headline": "Angelina Jolie svarar på kritiken om gatubarnscasting", "summary": "Beskrivningen av provfilmningen med gatubarn inför inspelningen av ”First they killed my father” har väckt stark kritik mot regissören Angelina Jolie. Nu svarar hon i ett uttalande till flera medier.", "article": "I omslagsintervjun i septembernumret av Vanity fair berättar Angelina Jolie om arbetet med Netflixfilmen ”First they killed my father”, som bygger på den kambodjanska människorättsaktivisten Loung Ungs självbiografi med samma namn. Beskrivningen av provfilmningarna med kambodjanska gatubarn har dock väckt starka reaktioner i sociala medier. Enligt artikeln letade Jolie på barnhem, cirkusar och slumskolor och valde specifikt ut barn som genomlevt svårigheter. Sedan skapade de en lek där de lade pengar på bordet, bad barnen att tänka på något de ville köpa för pengarna, för att sedan rycka undan dem. Regissören låtsades sedan fånga barnet, som blev tvunget att ljuga ihop en annan förklaring. Efter reaktionerna har Angelina Jolie nu svarat på kritiken i ett uttalande till flera amerikanska medier, som bland annat finns att läsa i USA Today. Hon beklagar att en improvisation av en scen från filmen målats upp som ett faktiskt scenario, och understryker att både föräldrar och professionella var med hela tiden för att säkerställa barnens välmående. ”Filmens syfte är att uppmärksamma de fasor som drabbar barn i krig, och att hjälpa till i kampen för att skydda dem\", skriver hon i uttalandet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10486, "headline": "Antisemitiska titlar hos flera av nätbokhandlarna", "summary": "Nätbokhandlarna säljer flera politiska böcker skrivna av välkända antisemiter och nazister. Det visar en genomgång som DN har gjort. Men varken Adlibris eller Bokus ser i nuläget några skäl till att se över rutinerna för hur de hanterar sitt sortiment.", "article": "Tidskriften Expo och DN har upprepade gånger, senast i början av 2017, rapporterat om att antisemitisk litteratur säljs hos nätjätten Adlibris. Då handlade det bland annat om boktiteln ”Sions vises protokoll”, en politisk pamflett som påstås dokumentera en kongress där judar samlades för att konspirera om att skaffa sig världsherravälde. Adlibris sade då att man brustit i sina rutiner och att boken inte ska få finnas i deras sortiment. ”Sions vises protokoll” är nu borttagen från Adlibris men många andra antisemitiska och nazistiska titlar finns kvar. Bland annat säljs ”The track of the jew through ages” skriven av rasideologen Alfred Rosenberg som var högt uppsatt inom den nazistiska statsapparaten under 1930- och 40-talen. – Vi har en policy som säger att vi inte ska sälja böcker som strider mot lagen om hets mot folkgrupp. Om en sådan prövning inte gjorts får vi göra en egen bedömning av huruvida verket skulle kunna bryta mot lagen. När vi då ändå säljer böcker som strider mot vår policy är det problematiskt, säger Johan Kleberg, vd för Adlibris. Skälet till att böcker med antisemitiska eller nazistiska budskap finns hos Adlibris beror, enligt Kleberg, på det enorma och automatiserade inflödet av titlar till sortimentet. – Vi måste aktivt och manuellt hitta och ta bort dessa böcker. Vi blockerar vissa verk men det räcker att utgivaren ändrar till exempel ett kommatecken i titeln eller en siffra i bokens ISBN-nummer för att de ska slinka igenom på nytt, säger han. Adlibris är inte ensamma om att sälja antisemitisk litteratur. Bokus och Akademibokhandeln har också flera titlar av exempelvis Alfred Rosenberg. Harold Op het Veld, sortimentschef på Bokus och Akademibokhandeln, berättar att deras policy är att tillgängliggöra så mycket och bred litteratur som möjligt, inom ramen för lagen. – Men det finns förstås en gråzon. Ett verk som är antisemitiskt men av historiskt värde kan vi låta finnas i vårt utbud. Om någon, en organisation eller en kund, påpekar att vi säljer en antisemitisk titel gör vi alltid en bedömning, ibland med hjälp av externa experter, säger Harold Op het Veld. Hur ser du på att den nazistiska agitatorn Julius Streichers, som drev den antisemitiska tidningen Der Stürmer och SS-ledaren Heinrich Himmlers böcker och pamfletter finns i ert sortiment? – Det här är definitivt titlar som vi ska titta på nu. Frilansjournalisten Morgan Finnsiö har skrivit om nätbokhandlarnas utbud för tidskriften Expo. Han gör emellanåt sökningar på kända antisemitiska eller nazistiska titlar eller författare och säger att de ofta är lätta att hitta. Att nätbokhandlarna ser det som ett problem att dessa titlar är en del av deras utbud har han svårt att ta på allvar. – Flera av de författare som finns hos exempelvis Adlibris och Bokus är välkända för sin mordiska inställning till judar bland annat. Jag har svårt att tro att bokhandlarna inte känner till detta, säger Morgan Finnsiö. Det är inte enbart historiska böcker utan även böcker av nutida nazister och antisemitiska ideologer som finns i nätbokhandlarnas sortiment. Adlibris säljer exempelvis boken ”Hell Seger!”– den svenska termen för ”Sieg heil”– skriven av Magnus Söderman, som tidigare hade en ledande roll inom Svenska motståndsrörelsen, numera Nordiska motståndsrörelsen. ”Det är anmärkningsvärt att driva en marknadsplats men inte ha koll på vad man säljer”, säger frilansjournalisten Morgan Finnsiö som hävdar att kända antisemitiska eller nazistiska titlar eller författare ofta är lätta att hitta. Foto: Privat – Det här är inte en ideologi som hör historien till, antisemitiska och nazistiska idéer utvecklas även nu och man ska komma ihåg att bokförsäljning är en viktig del av nu aktiva nazisters verksamhet. Det är ett problem och en fara. Jag tycker att det är oanständigt av seriösa aktörer att befatta sig med, säger Morgan Finnsiö och fortsätter: – Det är anmärkningsvärt att driva en marknadsplats men inte ha koll på vad man säljer. Det måste ändå anses vara ett val när man som bokhandel har en viss titel i sitt sortiment. Varken Bokus, Akademibokhandeln eller Adlibris ser i nuläget några anledningar att förändra rutinerna för hur titlar läggs till i sortimenten. – Vi kommer fortsätta att blockera vissa titlar och manuellt ta bort böcker som strider mot vår policy. Det enda andra alternativet är att kraftigt begränsa vårt sortiment och det vill vi inte göra, säger Johan Kleberg på Adlibris. Foto i text: Bokus ", "article_category": "culture"}
{"id": 10495, "headline": "Jessica: Jag blottar mig inte för en blottare", "summary": "Kåseri. Det blir snart uppenbart att han nog gillar äldre kvinnor mer än vad han gillar katter. Och att jag tydligen är en äldre kvinna.", "article": "Det är jag som närmar mig blottaren. Innan jag förstår att han är en. – Du har inte sett en beigeorange katt, frågar jag nämligen alla jag möter i Farsta där katten varit bortsprungen i över en vecka. Killen är tjugo någonting och har ingenting sett på sin promenad på träbron över Magelungen. – Nej, men jag tycker om katter, jag kan hjälpa dig att leta. Det är många, inte minst barn som engagerat sig i letandet, så jag slår följe med kattvännen in på en skogsstig i det stora naturområdet. Han pratar om katter och fiske och annat. Snart vill han prata om nakenbadet en bit bort som jag inte ens känner till. Där har han tydligen fiskat efter både ett och annat. – Jag träffade en kvinna där som jag hade sex med i buskarna, jag gillar äldre kvinnor, säger killen, nu med menande blick. Det blir snart uppenbart att han nog gillar äldre kvinnor mer än vad han gillar katter. Och att jag tydligen är en äldre kvinna. Jag försöker styra om promenaden och hitta ut från stigen som leder mot allt djupare skog. Killen insisterar på att vi ska följa den minst upptrampade stigen rakt in i ingenstans och jag förstår att det är dags att säga hejdå. Då säger han oväntat: Jag måste kissa. Jag stannar förstrött innan jag förstår att det är en förevändning bara för att få visa upp könsorganet. För att parera det pinsamma i situationen säger jag att jag nog borde sätta upp mina Hitta Harry-lappar lite närmare bilvägen där mer folk rör sig. Killen verkar generad över sitt rätt taffliga sexuella ofredande, men blir kvar med handen på sitt könsorgan. Jag ser nogsamt till att hålla blicken ovanför blixtlåshöjd. Tar obegripligt nog ansvar för situationen genom att låtsas att jag inte ens förstår att jag just blivit sexuellt ofredad. Jag räddar blottarens ansikte, eller kanske lika mycket mitt eget. Killen förföljer mig inte när jag snabbt stegar ut mot civilisationen. Jag polisanmäler inte eftersom jag just har polisanmält en försvunnen katt och har fullt sjå med att försöka rädda livet på den. Tänker först att blottaren ska vara glad att det var mig han blottade sig inför – eller väldigt ledsen. Kanske är han dum nog att göra det igen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10519, "headline": "Efter konflikt – Liten filmfestival ersätter Lilla filmfestivalen", "summary": "Efter konflikter mellan Lilla filmfestivalen och Ulf Berggren, chef för biografen Scala, arrangerar Berggren till helgen en egen festival med det snarlika namnet Liten filmfestival.", "article": "På lördag startar Liten filmfestival, den festival som Ulf Berggren, chef för biografen Scala i Båstad, bestämde sig för att sjösätta strax efter att Lilla filmfestivalen meddelat att de ställer in. Att Lilla filmfestivalen i år inte blir av beror på konflikter med Berggren om biografen Scala där de hållit till sedan Bo Widerberg startade festivalen för 20 år sedan. – Det känns helt enkelt för jävligt efter allt arbete vi har lagt ner. Vi har vetat att vi hängde löst och till sist var vi tvungna att ta beslutet att ställa in. Vi fick mejl från Berggren om att han planerat in en stor premiär på den tid vi brukar ha festivalen och att det inte fanns någon plats för oss. Det var ju ett uppenbart svepskäl, sa Lilla filmfestivalens konstnärliga ledare Emma Gray Munthe till DN i april. Läs mer: Konflikt sätter stopp för Lilla filmfestivalen i år Liten filmfestival liknar inte föregångaren enbart i fråga om namnet utan även idémässigt. Ulf Berggren skriver på Scalabions hemsida att han ”valt att utforma festivalen i Bo Widerbergs anda”. – Namnet kommer sig av att jag tidigare i år arrangerade Liten teaterfestival och senare ska ordna en Liten operafestival. Att den heter Liten filmfestival har alltså att göra med att jag vill markera en enhet mellan de här festivalerna som vi ordnar på Scala, säger Ulf Berggren. Är det inte problematiskt att festivalerna påminner så mycket om varandra? – Nej, det tycker jag inte. Alla de som frågar om tanken med namnet och innehållet får ju svar. Programmet till Liten filmfestival presenterades i veckan och temat är \"svenskar i världen\". Bland annat visas filmerna ”Svarta nejlikan”, i regi av Ulf Hultberg och med Michael Nyqvist i huvudrollen, och Elisabeth Wennbergs trilogi ”Jordens minne”. Hur är din relation med Film i Båstad, huvudman för Lilla filmfestivalen, och den festivalledningen nu? – Den är ansträngd. Vi får se nästa år om de orkar eller vill komma tillbaka. Jag har ett avtal med kommunen om att ställa lokalen till Lilla filmfestivalens förfogande tre till fyra dagar per år, så de har rätt att använda Scala, säger Ulf Berggren. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10522, "headline": "Angelina Jolie: ”Det har varit en svår tid”", "summary": "Skilsmässan från Brad Pitt i höstas skapade rubriker över hela världen. Nu berättar Angelina Jolie för första gången i en intervju om livet efter separationen. – Det är viktigt att inte gråta inför barnen, säger hon till Vanity Fair.", "article": "De var Hollywoods kanske mest omtalade par. Men i september förra året sprack äktenskapet mellan skådespelarna Angelina Jolie och Brad Pitt efter 12 år. Uppbrottet kulminerade med att Jolie sparkade ut maken – och Pitt anmäldes, och friades, för att ha varit våldsam mot parets son. Angelina Jolie är försiktig när hon beskriver händelserna i en längre intervju med Vanity Fair. – Det blev dåligt. Jag ville inte använda det ordet. Saker blev \"besvärliga\", säger hon till tidningen. – Det har varit en svår tid och vi har precis kommit upp för att andas. Läs mer: Brad Pitts första intervju efter skilsmässan Villkoren för skilsmässan förhandlas fortfarande och hon har sökt ensam vårdnad om parets sex barn, varav tre är biologiska. Trots det är stämningen, enligt Jolie, god mellan exmakarna. – Vi bryr oss om varandra och vår familj, och vi arbetar båda mot samma mål, säger hon, men tillägger: – Jag vill inte att mina barn ska oroa sig över mig. Jag tycker att det är väldigt viktigt att gråta i duschen och inte inför barnen. De behöver veta att allt kommer att bli bra även om du inte är säker på att det är så. Under perioden har Jolie drabbats av hälsoproblem, berättar hon. Hon fick bland annat ansiktsförlamning, som hon numera har återhämtat sig från. – Ibland sätter sig kvinnor i familjer sist, till det går ut över deras egen hälsa, säger hon.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 10540, "headline": "Debaser stämmer Stockholms stad", "summary": "Enligt bokningsbolagen har det blivit svårare att boka mellanstora akter till Stockholm sedan Debaser Medis stängde. Nu planerar rockklubben att lämna in en stämningsansökan, eftersom staden inte funnit en passande ersättningslokal.", "article": "Nyårsafton 2016 var sista kvällen på Debaser Medis. Nästan hälften av de anställda sades därefter upp och lokalerna i flygeln närmast Götgatan tömdes. Skälet: Staden hade nya planer för huset och i dessa inkluderades inte klubben. Konsertscenen och klubblokalen skulle byggas om för att bli en del av Medborgarplatsens Tranströmerbibliotek. Men budgeten var felberäknad och renoveringen har nu stoppats. När Debaser flyttade ut från Medborgarhuset var tanken att fastighetskontoret skulle erbjuda klubben en ersättningslokal. För enligt hyreslagstiftningen ska hyresvärden förse hyresgästen med en annan godtagbar lokal om hyresavtalet upphör på grund av att huset ska rivas eller byggas om. Men ännu har ingen sådan hittats. – Vi har satsat mycket tid och kopplat in externa konsulter för att hitta en ny lokal åt Debaser. Men vi har inte funnit någon som motsvarar deras krav. En plats vi hade velat diskutera med dem var Slakthusområdet, men det området har de inte varit intresserade av, säger Linda Laine, pressansvarig på Stockholms stads fastighetskontor. Läs mer: Debaser Medis stänger – personalen sägs upp Debasers vd Annelie Telford hymlar inte med att det är innerstaden som är aktuell för deras verksamhet. Staden har utifrån den premissen, enligt henne, inte kommit upp med ett enda konkret förslag till ersättningslokal. Nu har processen och förhandlingarna mellan Stockholms stad och Debaser, om hur staden ska kompensera klubben, gått i stå. – Vi kommer inom väldigt kort att lämna in en stämningsansökan och det vet staden om. Vi hade gärna diskuterat ersättning med dem direkt i stället för i domstol om det hade rört sig om en ersättningsnivå som vi hade kunnat acceptera, säger Annelie Telford. Stockholms kulturborgarråd Roger Mogert (S) har tidigare sagt att politikerna borde ha satt igång ett arbete för att hitta en ny lokal till Debaser tidigare. Han beklagar att nöjeslokalen tvingades stänga men betonar också att flera nya konsert- och klubbscener, som Kraken i Slakthusområdet och Folkets hus i Bagarmossen, på sistone tillkommit. ”Svårigheten att hitta en lösning för Debaser Medis är naturligtvis tråkig. Livescenen har varit viktig för kultur- och musiklivet i Stockholm och vad gäller scener i den storleken, som tar en publik mellan 600 och 1200 personer, är behovet stort” skriver Mogert i ett mejl till DN. Sedan Debaser Medis stängde har det blivit svårare att boka mellanstora akter till Stockholm. Enligt bokningsbolagen saknas det anpassade konsertlokaler för artister som är på väg upp eller som ännu inte har en så stor svensk publik att de kan fylla någon av arenorna. – Det är svårt för oss som arrangörer att få ekonomi i klubbspelningar. Ska man exempelvis hyra en teater måste man också hyra teknik och utrustning för en konsert, vilket kostar pengar. I slutändan påverkar det biljettpriset, säger Anna Sjölund, konsertarrangör på Live Nation och fortsätter: – Det händer att mellanstora artister tackar nej till komma till Stockholm eftersom vi inte kan erbjuda flera olika speldatum. De existerande lokalerna är mycket uppbokade. Läs mer: Debaser Medis tvingas stänga Hon är kritisk mot hur Stockholms stad prioriterat scener för populärmusik i allmänhet, och Debaser Medis i synnerhet. – För mig är det obegripligt att man inte satsade på den befintliga klubben på Södermalm där det faktiskt finns ett levande uteliv. Det verkar som om man inte insett värdet av pop- och rockmusik och därför inte investerar i den i samma utsträckning som i annan kultur, säger Anna Sjölund. Roger Mogert hävdar att kulturnämnden nu lägger allt mer fokus på att säkerställa kulturens, och livesceners, utrymme i staden. Han nämner bland annat projektet ”Night mayor”, ett samarbete mellan nattklubbsägare, handelskammaren och staden för att skapa bättre dialog mellan nattliv och politiken. Han säger också att det numera finns personal på kulturförvaltningen som arbetar dedikerat med att hjälpa kulturaktörer, exempelvis konsertarrangörer, i deras dialog med fastighetsägare. Debaser, som genom Debaser Strand i Hornstull fortfarande är en stark klubb- och konsertaktör i Stockholm, har slutat att själva leta efter en ny lokal som kan ersätta den vid Medborgarplatsen. – Att starta en livemusikscen är väldigt kostsamt. 25 miljoner kronor är inte en orimlig summa för att bygga scen, teknik, barer och restaurangkök. De medlen har vi inte nu, sedan vi fick lämna Medborgarhuset där vi hade investerat mycket, säger Annelie Telford. Hur ser du på framtiden för Debaser? – Jag hoppas bara att vi får ut den ersättning som vår verksamhet Debaser Medis var värd. Jag tror att vi har goda chanser till det eftersom vi har en väl underbyggd värdering. Utöver det känner jag att vi står starka inför att driva den verksamhet som vi har kvar. Artikeln har 26/7 uppdaterats: Enligt hyreslagstiftningen ska hyresvärden erbjuda hyresgästen en annan godtagbar lokal om hyresavtalet upphör på grund av att huset ska rivas eller byggas om. Mellanstora livescener i Stockholm. Kägelbanan ligger under Mosebacketerrassen och är en del av Södra teatern. Kapacitet: 685 personer. Stora scen på Södra teatern. Kapacitet: 414 numrerade platser, fördelat på parkett och två balkonger. Stora salongen Berns ligger i Berzelii park. Kapacitet: 800 personer. Trädgården ligger i huset Under bron under Skanstullsbron. Kapacitet: 1500-2000 personer. Debaser strand ligger i Hornstull. Kapacitet: 750 personer. Nobelberget ligger i Akzo Nobels före detta industrilokaler i Nacka. Kapacitet: 3000 personer. Kraken ligger i Slakthusområdet bakom Globen. Kapacitet: 900 personer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10545, "headline": "Justin Bieber ställer in världsturné — stöttas av John Mayer", "summary": "Popstjärnan Justin Bieber ställer in resten av sin världsturné ”Purpose tour” på grund av ”oförutsägbara omständigheter”, skriver Biebers team på Facebook. Nu stöttar sångaren John Mayer popstjärnans beslut. ”Jag ger Justin tummen upp för insikten att det var dags att ställa in”, twittrar han.", "article": "Världsturnén, som drog i gång den 9 mars 2016, ställs nu in meddelar Biebers team i ett inlägg på Facebook. Det innebär att 14 konserter uteblir i bland annat Kanada och i Asien. Anledningen till att Justin Bieber hoppar av sin världsturné är ”oförutsägbara omständigheter”. • Läs mer: Justin Bieber är årets populäraste artist på Spotify I inlägget står det bland annat: ”Justin älskar sina fans och hatar att göra dem besvikna. Han tackar sina fans för de otroliga upplevelserna under världsturnén de senaste 18 månader.”  Teamet skriver också att de fans som har köpt biljetter ska få tillbaka sina pengar. Till nöjessajten TMZ säger Justin Bieber i en video att han inte haft för avsikt att ”föråda fansen”. Nu stöttar sångaren John Mayer popstjärnans beslut. På Twitter skriver Mayer att när ”någon ställer in resten av sin turné innebär det att det troligen skulle vara skadligt för dem att fortsätta turnera”. ”Vi har förlorat så många bra artister den senaste tiden. Jag ger Justin tummen upp för insikten att det var dags att ställa in”, skriver John Mayer på Twitter. Under sin världsturné uppträde Justin Bieber bland annat på årets upplaga av festivalen Summerburst i Stockholm. I slutet av september förra året uppträdde han även inför en fullsatt Tele2 arena i huvudstaden. Justin Bieber har de senaste åren hamnat i blåsväder för sina ”turnéhyss”. Nyligen förbjöds popstjärnan av kinesiska myndigheter att uppträda i Kina på grund av sitt dåliga uppförande, enligt The Guardian. • Läs mer: Justin Bieber slipper graffiti-åtal I fjol blev han bortjagad av vakter från mayatemplet i mexikanska Tulum för att ha dragit ned byxorna för ett fotografi. För fyra år sedan konfiskerade de tyska myndigheterna hans kapucinapa Mally och krävde honom på 8.000 dollar för besväret. När Justin Bieber besökte Summerburst på Gärdet i Stockholm i juni skrev DN:s recensent Mattias Dahlström att popstjärnan gav ett ”lojt intryck”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10572, "headline": "Jinder om kommande operationen: ”Rätt sjukt”", "summary": "Hon är på turné, avslutar Emmabodafestivalen och kommer med ett nytt album i oktober. Mitt i alltihop måste Little Jinder operera halsen. – Skivan kommer ju att vara inspelad under den här tiden så jag har en liten annan klang på rösten, säger hon.", "article": "Under hela våren och sommaren är Josefin Jinder, mer känd som Little Jinder, ute på en turné som avslutas med en spelning på Gröna Lund i augusti. Nästa lördag spelar hon på Emmabodafestivalen – vilket kanske blir sista dagen på festivalen någonsin. Arrangören Håkan Karlsson berättade i maj för sajten Festivalrykten att Emmabodafestivalen lägger ner efter i år. – Nu känner man nästan ett behov av att åka ut och spela, vilket jag inte riktigt upplevt förut, för det har varit så pass mycket. Har man haft någon ledig helg så bara ”vad ska jag göra nu?”. Det känns jättebra, jag älskar det, säger Little Jinder. Kort efter turnéavslutet ska Little Jinder operera halsen, då hon har fått en cysta på stämbanden som måste bort. – Det är det som gör att jag är så hes hela tiden. Men det är inte en sådan big deal om man tar hand om det efteråt. Så jag måste operera bort den, sedan vara tyst i två veckor så att det läker ordentligt, och sedan öva upp rösten på nytt, säger hon. Första veckan efter operationen ska hon åka på spa. Little Jinder får nämligen inte prata alls under två veckor. – Det kommer nog bli rätt sjukt, men helt klart värt det. För det här är också ganska jobbigt, det är så himla mycket dagsform. Ibland märker jag inte av det, och ibland känner jag mig jättetrött i halsen – att jag kommer behöva pressa på ganska hårt för att få fram en trevlig ton. Det ska bli skönt att slippa bara, den där eviga oron över att man inte kanske kan leverera, säger hon. Däremot blir det inte någon längre paus. I oktober släpper Little Jinder ett nytt album, som bland annat innehåller de sedan tidigare släppta singlarna ”Amy” och ”Kvicksand”. – Det skiljer sig ganska mycket från förra skivan. Dels organiskt, på grund av mitt röstproblem så är jag i ett annat röstläge på skivan, vilket jag tycker är ganska intressant. Det kommer att bli lite före och efter operation, typ. Sedan är det mycket högre tempo, det är en mer intensiv skiva. Förra skivan var lite drömsk, den här är lite råare, säger Little Jinder. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10589, "headline": "Justin Bieber portad från Kina på grund av ”dåligt uppförande”", "summary": "Justin Bieber har förbjudits att uppträda i Kina, rapporterar The Guardian. I ett officiellt brev till landets beliebers förklarar den kinesiska regeringen att han på grund av sitt dåliga uppförande är en dålig förebild.", "article": "Den kanadensiske popsångaren Justin Bieber är känd för sina turnéhyss. För fyra år sedan konfiskerade de tyska myndigheterna hans kapucinapa Mally och krävde honom på 8.000 dollar för besväret. I fjol blev han bortjagad av vakter från mayatemplet i mexikanska Tulum för att ha dragit ned byxorna för ett fotografi. För att nämna två av många exempel. Nu har de kinesiska myndigheterna förklarat att han inte får uppträda i Kina på grund av sitt ”dåliga uppförande”, rapporterar The Guardian. Läs mer: Kina blockerar Nalle Puh på nätet Ett kinesiskt fan frågade i ett brev varför han inte tillåts uppträda i landet. I ett svar publicerat på den kinesiska regeringens hemsida i tisdags står att stjärnan förvisso är talangfull, men att han också har gjort sig känd för att orsaka \"allmänt missnöje\" i de länder han besöker. Läs mer: Justin Bieber på Summerburst ”Är det för sent att säga förlåt?”, sjunger Justin Bieber i ”Sorry”. Inte enligt den kinesiska regeringen, som även skriver att de hoppas att Bieber en dag växer upp och därmed gör sig förtjänt att sjunga för landets beliebers. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10601, "headline": "Stor guide: Här är de bästa tv-tjänsterna på nätet", "summary": "På fem år har de abonnerade tv-tjänsterna Netflix, Viaplay, Cmore och HBO Nordic förändrat vårt tittande. Men vilken av dem ska man välja? DN:s Torbjörn Ivarsson har gjort en jämförelse mellan de fyra största.", "article": "Det är fem år sedan de internationella tv-tjänsterna Netflix och HBO Nordic gav sig in konkurrensen med de nordiska bolagen Cmore och Viaplay – och förändrade våra tv-vanor i grunden. Källa: Uppgifterna i sammanställningen är framtagna dels av DN, dels av Vodeville.se (siffrorna om utbud av filmer, Imdb-betyg och priser). Då tittade de flesta av oss på skogs-tv, vi gick fortfarande till videobutiken och hyrde eller köpte dvd-filmer och en del tankade också ned film och tv-serier illegalt från The Pirate Bay. I dag har en stor del av tv-publiken nästan glömt bort de linjära tv-sändningarna. Mindre än hälften (48 procent) av de tittare som har tillgång till strömmade tv-tjänster knäpper på den traditionella tv:n och kollar vad som sänds just för tillfället, om de inte på förhand vet vad de ska titta på. Nästan var tredje (30 procent) konsument kollar i stället efter något att titta på en abonnerad tv-tjänst, visar en aktuell undersökning av publikmätningsföretaget MMS. För strömningstjänsterna har de här fem åren varit en framgångssaga. Varje år ökar deras tittare kraftigt jämfört med året före. 2017 tittar 43 procent av alla svenskar mellan 9 och 99 år på strömmade betaltjänster någon gång varje vecka. Det är 6 procentenheter mer än för motsvarande tid förra året och 10 procentenheter mer än 2015. – Men tillväxten börjar avta, så vi närmar oss en mättnad, säger Magnus Anshelm, vd på MMS. En grupp av hushåll har dock börjat abonnera på två eller fler tjänster, vilket betyder att marknaden kan fortsätta att expandera. Fortfarande är det inte mer än var tredje som har mer än en tjänst, berättar han och tillägger: – På dvd-tiden härskade långfilmen. Den var lagom lång för en hemmakväll och hanns med innan det var dags att lämna tillbaka filmen till videobutiken. Visst älskade vi tv-serier på 1900-talet också men under de senaste åren har tv-serietittandet blivit en folkrörelse, säger Anshelm. Filmerna tar upp minst lika stort utrymme i strömningstjänsternas utbud, men det är tv-serierna som lockar mest. 65 procent säger till MMS att de såg en tv-serie senast de tittade på en strömningstjänst. Vad är avgörande för hur man väljer en viss tjänst? – Utbudet. Man ser inte på Netflix. Man ser ”Suits”, ”House of cards”. Detta gäller även linjär-tv i dag. Konsumenterna är verkligen kungar och drottningar, säger Anshelm. Han menar att tv-seriernas övertag inte behöver vara för evigt, skälet till att de är mest intressanta är för att de är nyproducerade och unika, medan filmerna först ska vandra hela vägen från bio via hyrtjänsterna innan de blir tillgängliga för strömningstjänsterna. Då börjar de redan kännas gamla. Netflix har ända sedan starten varit dominerande på den svenska marknaden och är i dag nästan dubbelt så stor som tvåan Viaplay och fyra gånger så stor som HBO Nordic och Cmore. Kan Netflix bli så starka att det inte finns plats för någon annan på marknaden? – Nej, det är snarare så att det dyker upp fler och nischade tjänster på nya områden. Särskilt de som har linjära kanaler och fria playtjänster i botten klarar sig bra. Magnus Anshelm tar barnmaterialet som ett exempel. Där står till exempel Disney inför möjligheten att fortsätta att sälja sitt material till exempelvis Viaplay och Netflix, eller att starta en egen tjänst. Ett sådant exempel är Amazon som förra året startade strömningstjänsten Amazon Prime, bland annat i Sverige. Ännu är utbudet begränsat, men Amazon har blivit en allt större producent av egna tv-serier och filmer. Aktuella premiärer. I urval från strömningstjänsterna ”Ozark.” Foto: Jackson Davis/Netflix Netflix 14/7 ”Friends from college” – sitcom om sex gamla vänner från Harvard som nu närmar sig 40. 21/7 ”Ozark” – dramaserie om en finansrådgivare som tvättat pengar åt en ledare för ett drogsyndikat tvingas fly med familjen till den lilla hålan Ozark. 28/7 ”White gold” – Brittisk serie om en grupp försäljare på 80-talet som gör vad som helst för att få kunderna på kroken. 4/8 ”Wet hot American summer – ten years later” – uppföljare i åtta delar till filmkomedierna om kärlek och förvecklingar på ett sommarläger från 2001 och 2015. 18/8 ”Marvel’s the defenders” – actionserie där Iron Fist, Jessica Jones, Luke Cage och Daredevil slår sig samman för att rädda New York. ”The deuce.” Foto: HBO Nordic HBO Nordic 15/7 ”Wataha” – polsk serie om gränsvakter i ett bergsområde, där ett attentat just har begåtts. 17/7 ”Game of thrones” – sjunde säsongen av världens mest sedda fantasy-serie har just inletts. 29/7 ”Room 104” – antologiserie som kretsar kring ett och samma rum på ett amerikanskt hotell, men med nya personer och historier för varje avsnitt. 11/9 ”The deuce” – David Simon och George Pelecanos har gjort en serie om porrindustrins framväxt kring Times square i New York på 70-talet. ”Modus.” Foto: Johan Paulin/Cmore/TV4 Cmore 6/9 ”Riviera” – Julia Stiles och Lena Olin spelar i denna thrillerhistoria som utspelar sig i den franska societeten. 28/9 ”Gåsmamman” – andra säsongen av Cmores originalserie om trebarnsmamman Sonja (Alexandra Rapaport) som dras in i den kriminella världen. September: ”Tin Star” – thrillerserie om den organiserade brottslighet som följer ett oljebolag i en liten kanadensisk stad. Senhöst: ”Modus” – i säsong två av Cmores flaggskepp försvinner den amerikanska presidenten under ett statsbesök i Sverige. ”Hassel.” Foto: Viaplay Viaplay 8/9 “Hassel” – Olov Svedelids poliskommissarie är tillbaka, men i en ny version med Ola Rapace i huvudrollen. Under hösten har också andra säsongen av den norska serien ”Ockupationen” premiär på Viaplay. Även andra säsongen av ”Lethal weapon”, tredje av ”Empire” och fjärde av ”Transparent” kommer i höst. Andra abonnerade filmtjänster. För den som inte efterfrågar tv-serierna men som saknar kvalitetsfilm från andra länder än USA finns det några smalare, mer specialiserade tjänster. Här är fyra av de bästa. Draken film: 79 kr/månad, en gratis testmånad. Har cirka 470 filmer och 6,9 i snittbetyg på Imdb. Mubi: 7 gratis testdagar, 65 kr/månad Har ett annorlunda upplägg. Tjänsten har bara 30 filmer men varje dag byts en av dem ut mot en ny. Alltså ett litet urval av film från hela världen. Snittbetyget på Imdb är i skrivande stund 7,0. Här slipper man med andra ord att bläddra sig igenom mängder av filmer man aldrig skulle vilja se. GazeNet: 99 kronor/månad. Ingen gratis testperiod. Specialiserad på hbtq-film. Innehåller endast cirka 100 filmer. Snittbetyg på Imdb: 6,5. Amazon prime video: Gratis provmånad. Därefter de första sex månaderna 3 euro och sedan 6 euro. Amazon är på väg att bli en större tv-serie- och filmproducent. Men än så länge är utbudet magert för svenska tittare. Det mesta på deras strömningstjänst finns även på någon av de andra tjänsterna. Inget snittbetyg på Imdb finns tillgängligt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10608, "headline": "Intensiv kinesisk censur efter Liu Xiaobos död", "summary": "Internetcensuren i Kina når nya höjder efter dissidenten Liu Xiaobos död, visar forskning från Torontos universitet.", "article": "Sedan den kinesiske dissidenten och fredspristagaren Liu Xiaobos död i cancer den 13 juli har censuren i Kina tagits till nya nivåer, rapporterar The New York Times. Läs mer: Fredspristagaren Liu Xiaobo är död Forskare på The Citizen Lab vid Torontos universitet har visat att i appen WeChat, med 768 miljoner dagliga användare, kommer meddelanden som relaterar till hans död inte fram. Hans förnamn kan numera inte ens nämnas ensamt, och bilder på Liu och på sörjande folkmassor filtreras bort. Dessa tekniker tyder enligt forskarna på ett \"markant skifte\" i censuren. De påpekar också att minnet från massakern på Himmelska fridens torg 1989 börjar blekna hos den yngre generationen, och att syftet med censuren kan vara att låta Liu Xiaobo gå ett liknande öde till mötes. Läs mer: Kritik efter Kinas begravning av Liu Xiaobo De kinesiska internetföretagen har den senaste tiden varit utsatta för hårt tryck från regeringen att censurera sina användare. Detta görs både via automatisk filtrering av känsliga ord och bilder, och genom censorer som i efterhand bläddrar igenom användarnas kommunikation. För att komma runt censuren har kineserna utvecklat omskrivningar som baseras på ord med liknande uttal. Det kinesiska ordet för flodkrabba kan exempelvis betyda censur, då det låter som ordet för harmonisk, en hänvisning till förre presidentens signaturideologi \"Det harmoniska samhället\". Liu Xiaobo, som varit fängslad sedan 2009, kremerades i lördags och askan kastades i havet. Han blev 61 år gammal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10618, "headline": "”Vi har förvandlat tunnelbanestationen i Rom till en tidsmaskin”", "summary": "Rom. Att bygga tunnelbana i Rom tar tid. Under arbetet med San Giovanni har arkeologer hittat 40.000 föremål i marken. DN har besökt den nya stationen som också är en arkeologisk utställning.", "article": "Att gå under jorden är att ta en genväg till antikens människor. Sällan har detta varit så tydligt som i Roms nya tunnelbanestation San Giovanni. Långt ner i underjorden har arkeologer hittat en storbondes gård med omfattande odlingar och ett raffinerat bevattningssystem. Linje C är metron som skall gå rakt igenom Roms centrum. Långt under marknivå förstås. I förorten är man klar. Den nya stationen San Giovanni kommer att bli en viktig knutpunkt där tiotusentals resenärer varje dag kommer att gå av för att byta tåg. – San Giovanni är Roms första riktigt arkeologiska station, säger Francesco Prosperetti stolt, chefsansvarig för huvudstadens arkeologiska myndighet. Rossella Rea, som basar över Roms främsta monument Colosseum, har haft totalansvaret för hur den nya stationen har utformats. När man börjar gräva i Roms underjord stöter man alltid på stora överraskningar, berättar hon. Den nya stationen är inte som Parismetron där stationen Louvre är full med vackra kopior av museets unika samlingar. Rom har tillräckligt med antika lämningar och krukor för att fylla samtliga stationer på en hel tunnelbanelinje. Totalt har över 40.000 föremål hittats. Denna gång är det inte några gigantiska bronsstatyer eller en slumrande Venus i marmor som kommit i dagen. Besökaren möter i hög grad vardagsföremål som små oljelampor och amforor. Arkeologerna har hittat rester av mindre skulpturer föreställande gudar och gudinnor. Det rör sig huvudsakligen om fragment. I de övre skikten har man funnit keramik och bruksföremål från 1500-talet. Allt utställt i garanterat okrossbara montrar, betonar de ansvariga. Föremålen är också placerade på ungefär samma nivå i underjorden där de har hittats. – Det är som att vi har förvandlat tunnelbanestationen till en tidsmaskin som visar vad Rom är och har varit under 2.000 år, säger Francesco Prosperetti. Långa rulltrappor leder ned genom årtusendena. På väggarna i metron har arkeologerna gjort ett pedagogiskt grafiskt tvärsnitt där olika geologiska epoker jämförs med saker som hänt just då i Rom. Varje epok har sin egen färg, vilket gör det lätt för besökaren att följa stadens historia. Färden kan göras i kronologisk ordning när man kliver av på stationen eller i omvänd ordning när man åker ner. På väggarna finns årtal att greppa för att förstå att det handlar om årtusenden. Unika händelser som ägt rum i den eviga staden. På tio meters djup har vi kommit till år 727. Då grundades stadens första sjukhus Santo Spirito in Saxia. 10,8 meter är den nivå då östgoterna år 537 belägrade Rom och skar av stadens alla akvedukter. Det följs en knapp meter längre ner då den siste västromerske kejsaren Romulus Augustulus avsattes år 476. Resan fortsätter ner genom de geologiska skikten. På fjorton meters djup, på 370-talet, lät kejsar Aurelianus bygga Roms nya stadsmurar. Två meter längre ned är vi vid tiden för invigningen av kejsar Augustus forum år 2 före Kristus. Längst ner som historisk referenspunkt finns invigningen av den första akvedukten uppförd av politikern Appius Claudius, kallad Caecus, det vill säga den blinde. Här är vi på nästan arton meters djup. Det är fortfarande tolv meter kvar ned till spåren, där de nya tågen förhoppningsvis skall börja rulla innan året är slut. Colosseums ansvariga Rossella Rea talar ”om jungfrulig mark” – ett katolskt begrepp som används i en rad olika sammanhang på italienska, från olivolja till arkeologi – för att betona att här finns inga spår av människan. Hon förklarar att den gård som en storbonde lät anlägga på 100-talet efter Kristus, precis utanför den plats som i dag kallas San Giovanni efter Roms biskopskyrka, är en arkeologisk sensation: – För det första kände vi inte till den. Inga antika krönikörer nämner anläggningen. Vi vet inte vem den har tillhört, säger Rea som gör bedömningen att det troligen varit en familjegård och att den inte existerat mer än i knappt 100 år. Området var under antiken kuperat och även i dag sluttar gatan ned mot stadsmuren. Här rann under antiken en flod fram. Det fanns gott om vatten i området. På platsen anlade en mycket kompetent ingenjör en jättelik vattenbassäng som kläddes in med tegel som tätades. Romarna slog sitt tunna tegel och stämplade det, något som gör att det alltid är lätt att tidsbestämma. Den jättelika bassängen kunde inte bevaras, utan fick monteras ned. Om så inte hade skett hade det inte blivit någon metrostation alls, utan bara ett museum, försvarar de ansvariga sitt beslut. Däremot finns delar av det stora raffinerade bevattningssystemet utställt. Det rör sig som alltid i Rom om blyrör, här innefattade av bränd terrakotta för att minimera läckage. Gården hade mycket moderna odlingsmetoder. I särskilda lerkärl lät man frön och persikokärnor gro innan de planterades. – Just persikor var en ny produkt som vid denna tid kommit från Persien och precis introducerats i Rom. De såldes till välbeställda romare på de stora marknaderna som öppnats av kejsar Augustus. Frukten var efterfrågad och säkert långt ifrån billig, säger Rossella Rea. Hon tillägger att frön har visat att gården även producerade blommor och växter för romarnas trädgårdar. Bland de arkeologiska lämningar som ställts ut finns även rester av flätade korgar. Material som är mycket ovanligt att hitta efter 2.000 år. Den kända arkeologen Andrea Carrandini lanserade redan för många år sedan en teori om att Rom måste ha haft mycket stora odlingar precis utanför stadsgränsen för att få fram mat till stadens många invånare. Den antika gården i tunnelbanan visar att hans intuition var helt rätt. – Vi visste ingenting om detta. För det är endast i samband med ett tunnelbanebygge som man i dag gräver så här djupt, säger Francesco Prosperetti. I Rom sägs det ofta att det tar en enorm tid att bygga tunnelbana, eftersom den grävs av arkeologer. – Det är inte sant. Vi har nästan helt respekterat tidsplanen. Problemet är att projektet blev försenat redan från början. Det berodde på politiker och beslutsfattare som inte kunde enas om linjens sträckning, säger arkeologen Anna Giulia Fabiano som varit med och grävt här i tolv år. Om fyra år kommer nästa arkeologiska station att invigas. Den heter Amba Aradan, efter gatan som minner om ett slag i Etiopien under den fascistiska eran, där Etiopien förlorade 6.000 soldater och Italien 800. Det har märkligt nog visat sig att det under denna planerade station finns en militärförläggning på 1.200 kvadratmeter från kejsar Hadrianus tid på 100-talet. Anna Giulia Fabiano är entusiastisk över att denna antika förläggning med mosaikgolv kommer att bevaras. Nu har man monterat ned hela huset i flera delar. Men när stationen är helt klar kommer det att monteras upp igen. Stressade pendlare och turister kommer att ha något att titta på när de kommer in i stationen, där resenärerna får passera på gångbroar över de antika lämningarna. Kritiker protesterar och tycker att Roms metro på detta sätt sinkas ytterligare. År 2021–22 skall stationen kanske vara klar. Sedan görs en station till utmed Mussolinis gamla paradgata, i dag kallad Via dei Fori Imperiali. Sedan är det slut. I alla fall om borgmästaren, Femstjärnornas Virgina Raggi, får bestämma. Hon anser att tunnelbana blir för dyrt och att det finns andra, bättre transportmedel. Ansvarige Francesco Prosperetti är i 60-årsåldern. Jag frågar honom om han tror att han kommer att få uppleva att linje C kommer att gå igenom hela Roms centrum med hållplats nära Peterskyrkan. – Ja, jag hoppas ju det. Om Rom är den eviga staden så finns det tid, säger han och brister ut i ett långt skratt. Foton i text: Chris Warde-Jones Roms tre metrolinjer Att bygga tunnelbana i Rom tar enorm tid. Borrar och grävmaskiner stöter hela tiden på arkeologiska lämningar som noga måste gås igenom och grävas ut, innan man fattar beslut om vad som skall bevaras. Roms första metrolinje, ologiskt kallad linje B, projekterades av fascismen och skulle år 1942 vara transportdelen i Mussolinis utställningsstad EUR. Den liksom metron byggdes klart efter kriget och kunde invigas 1955. Linje A invigdes 1980 och ersatte Federico Fellinis älskade blå spårvagn som gick till filmstaden Cinecittà. Linjen har hela 27 hållplatser och är i rusningstid alltid proppfull. Varje dag reser ungefär 450.000 personer med denna linje. Linje C, invigd så sent som 2014, är helt förarlös. Denna linje som följer konsulärvägen Via Casilina närmar sig nu centrum och Colosseum. Den nya stationen San Giovanni med arkeologiska lämningar är helt klar, däremot finns ännu inget datum för när tågen skall börja gå. I slutet av 2017 är det sagt. Den nya linjen med 21 stationer har byggts på tolv år. Kostnaden är cirka 1,6 miljarder euro eller drygt 15 miljarder kronor. Linjen går inte helt under jord, varför den blivit betydligt billigare än Stockholms nya Citybana. Den arkeologiska utformningen med utställning på stationen San Giovanni har kostat 470 miljoner kronor extra. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10620, "headline": "Norah Jones på Sofiero i Helsingborg", "summary": "Strömlinjeformad stämning på Sofiero. Norah Jones är visserligen en skicklig artist, men till och med när hennes musik ska låta lite skev känns den förutsägbar och genomregisserad.", "article": "Det vilar ett ljus på Norah Jones. En strålkastare med varm ton, som bryter av och får en särskild effekt i den vackra parken framför Sofiero slott strax utanför Helsingborg. Och faktum är att Jones förtjänar ljuset. Hon är nämligen lite bättre på i stort sett alla punkter, än de flesta andra av dagens singer/songwriters. Hon sjunger bra. Hon spelar piano och gitarr – bra. Uppenbarligen är hon också efterlängtad; den senaste gången hon spelade i Sverige var 2012, på Dalhalla utanför Rättvik, där det kom mängder av åhörare precis som här och nu. Det är ingen rockpublik, utan lite äldre folk som snarare väljer sin musik med en viss bekvämlighet. En lättköpt iakttagelse måhända. Men den tål att spekuleras i för Norah Jones har förstås inte vunnit sin stora och potentiellt köpstarka publik av en slump. Det legendariska skivbolaget Blue Note visste vad de gjorde redan då de gav ut hennes debut 2002, och även om man naturligtvis inte kan klandra Jones för att hon säljer så har det gått påfallande friktionsfritt från genombrottet tills i dag. Det är musik som ofta definieras med hänvisning till genrer – artisten är en singer/songwriter, med givna utgångspunkter i folkrock och pop i kombination med till exempel jazz eller country – men som i själva verket står och faller med individen. Ytterst handlar det inte ens så mycket om musiken, som om vad Norah Jones och liknande musiker gör och säger – utöver musiken. Kravet på ”äkthet” är oundvikligt men betyder inte nödvändigtvis att publiken vill veta allt om artistens privatliv. Det viktiga är att hen förefaller stå för någonting, emotionellt empiriskt och gärna samhällsengagerat – helst med en övertygande berättelse om hur det ena hänger ihop med det andra. Det är något av en hemlighet som ska avtäckas, men utan att publiken fullständigt får tappa andan. Vi måste ju få känna igen oss och som bäst även få våra värderingar bekräftade. Singer/songwritern ska alltså vara som vi men samtidigt befria oss från våra tillkortakommanden. Hen ska vara en herde men ingen guldkalv – likt ”oäkta” popstjärnor. Sett till några av traditionens föräldrar spänner möjligheterna ändå från Joni Mitchells inkännande värme till Bob Dylans misstänkta ovilja att över huvud taget ha med publiken att göra. Ett slags mellanväg är att snacka en massa, personligt men underhållande – som Lou Reed eller, i Sverige, mellansnackvirtuosen Tomas Andersson Wij. Men Norah Jones säger inte mycket. I stället förlitar hon sig på musiken och rollen som Den som skänker stämning. Men hur väl hon och hennes eminenta lilla kompband än levererar så är och förblir konserten förvånansvärt opersonlig. Det vill säga: den ska säkert föreställa personlig. Men som livserfarenhet i ton och text betraktad känns den tämligen tillrättalagd och strömlinjeformad. Till och med när musiken lyckas låta lite skev och avig känns den i själva verket förutsägbar och genomregisserad. Det är mest bara musikaliskt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10624, "headline": "Strömlinjeformad stämning på Sofiero", "summary": "Norah Jones är visserligen en skicklig artist, men till och med när hennes musik ska låta lite skev känns den förutsägbar och genomregisserad.", "article": "Norah Jones Scen: Sofiero, Helsingborg. Det vilar ett ljus på Norah Jones. En strålkastare med varm ton, som bryter av och får en särskild effekt i den vackra parken framför Sofiero slott strax utanför Helsingborg. Och faktum är att Jones förtjänar ljuset. Hon är nämligen lite bättre på i stort sett alla punkter, än de flesta andra av dagens singer/songwriters. Hon sjunger bra. Hon spelar piano och gitarr – bra. Uppenbarligen är hon också efterlängtad; den senaste gången hon spelade i Sverige var 2012, på Dalhalla utanför Rättvik, där det kom mängder av åhörare precis som här och nu. Det är ingen rockpublik, utan lite äldre folk som snarare väljer sin musik med en viss bekvämlighet. En lättköpt iakttagelse måhända. Men den tål att spekuleras i för Norah Jones har förstås inte vunnit sin stora och potentiellt köpstarka publik av en slump. Det legendariska skivbolaget Blue Note visste vad de gjorde redan då de gav ut hennes debut 2002, och även om man naturligtvis inte kan klandra Jones för att hon säljer så har det gått påfallande friktionsfritt från genombrottet tills i dag. Det är musik som ofta definieras med hänvisning till genrer – artisten är en singer/songwriter, med givna utgångspunkter i folkrock och pop i kombination med till exempel jazz eller country – men som i själva verket står och faller med individen. Ytterst handlar det inte ens så mycket om musiken, som om vad Norah Jones och liknande musiker gör och säger – utöver musiken. Kravet på ”äkthet” är oundvikligt men betyder inte nödvändigtvis att publiken vill veta allt om artistens privatliv. Det viktiga är att hen förefaller stå för någonting, emotionellt empiriskt och gärna samhällsengagerat – helst med en övertygande berättelse om hur det ena hänger ihop med det andra. Det är något av en hemlighet som ska avtäckas, men utan att publiken fullständigt får tappa andan. Vi måste ju få känna igen oss och som bäst även få våra värderingar bekräftade. Singer/songwritern ska alltså vara som vi men samtidigt befria oss från våra tillkortakommanden. Hen ska vara en herde men ingen guldkalv – likt ”oäkta” popstjärnor. Sett till några av traditionens föräldrar spänner möjligheterna ändå från Joni Mitchells inkännande värme till Bob Dylans misstänkta ovilja att över huvud taget ha med publiken att göra. Ett slags mellanväg är att snacka en massa, personligt men underhållande – som Lou Reed eller, i Sverige, mellansnackvirtuosen Tomas Andersson Wij. Men Norah Jones säger inte mycket. I stället förlitar hon sig på musiken och rollen som Den som skänker stämning. Men hur väl hon och hennes eminenta lilla kompband än levererar så är och förblir konserten förvånansvärt opersonlig. Det vill säga: den ska säkert föreställa personlig. Men som livserfarenhet i ton och text betraktad känns den tämligen tillrättalagd och strömlinjeformad. Till och med när musiken lyckas låta lite skev och avig känns den i själva verket förutsägbar och genomregisserad. Det är mest bara musikaliskt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10627, "headline": "”Vi har förvandlat stationen till en tidsmaskin”", "summary": "Rom. Att bygga tunnelbana i Rom tar tid. Under arbetet med San Giovanni har arkeologer hittat 40 000 föremål i marken. DN har besökt den nya stationen som också är en arkeologisk utställning.", "article": "Att gå under jorden är att ta en genväg till antikens människor. Sällan har detta varit så tydligt som i Roms nya tunnelbanestation San Giovanni. Långt ner i underjorden har arkeologer hittat en storbondes gård med omfattande odlingar och ett raffinerat bevattningssystem. Linje C är metron som skall gå rakt igenom Roms centrum. Långt under marknivå förstås. I förorten är man klar. Den nya stationen San Giovanni kommer att bli en viktig knutpunkt där tiotusentals resenärer varje dag kommer att gå av för att byta tåg. – San Giovanni är Roms första riktigt arkeologiska station, säger Francesco Prosperetti stolt, chefsansvarig för huvudstadens arkeologiska myndighet. Rossella Rea, som basar över Roms främsta monument Colosseum, har haft totalansvaret för hur den nya stationen har utformats. När man börjar gräva i Roms underjord stöter man alltid på stora överraskningar, berättar hon. Den nya stationen är inte som Parismetron där stationen Louvre är full med vackra kopior av museets unika samlingar. Rom har tillräckligt med antika lämningar och krukor för att fylla samtliga stationer på en hel tunnelbanelinje. Totalt har över 40 000 föremål hittats. Denna gång är det inte några gigantiska bronsstatyer eller en slumrande Venus i marmor som kommit i dagen. Besökaren möter i hög grad vardagsföremål som små oljelampor och amforor. Arkeologerna har hittat rester av mindre skulpturer föreställande gudar och gudinnor. Det rör sig huvudsakligen om fragment. I de övre skikten har man funnit keramik och bruksföremål från 1500-talet. Allt utställt i garanterat okrossbara montrar, betonar de ansvariga. Föremålen är också placerade på ungefär samma nivå i underjorden där de har hittats. – Det är som att vi har förvandlat tunnelbanestationen till en tidsmaskin som visar vad Rom är och har varit under 2 000 år, säger Francesco Prosperetti. Långa rulltrappor leder ned genom årtusendena. På väggarna i metron har arkeologerna gjort ett pedagogiskt grafiskt tvärsnitt där olika geologiska epoker jämförs med saker som hänt just då i Rom. Varje epok har sin egen färg, vilket gör det lätt för besökaren att följa stadens historia. Färden kan göras i kronologisk ordning när man kliver av på stationen eller i omvänd ordning när man åker ner. På väggarna finns årtal att greppa för att förstå att det handlar om årtusenden. Unika händelser som ägt rum i den eviga staden. På tio meters djup har vi kommit till år 727. Då grundades stadens första sjukhus Santo Spirito in Saxia. 10,8 meter är den nivå då östgoterna år 537 belägrade Rom och skar av stadens alla akvedukter. Det följs en knapp meter längre ner då den siste västromerske kejsaren Romulus Augustulus avsattes år 476. Resan fortsätter ner genom de geologiska skikten. På fjorton meters djup, på 370-talet, lät kejsar Aurelianus bygga Roms nya stadsmurar. Två meter längre ned är vi vid tiden för invigningen av kejsar Augustus forum år 2 före Kristus. Längst ner som historisk referenspunkt finns invigningen av den första akvedukten uppförd av politikern Appius Claudius, kallad Caecus, det vill säga den blinde. Här är vi på nästan arton meters djup. Det är fortfarande tolv meter kvar ned till spåren, där de nya tågen förhoppningsvis skall börja rulla innan året är slut. Colosseums ansvariga Rossella Rea talar ”om jungfrulig mark” – ett katolskt begrepp som används i en rad olika sammanhang på italienska, från olivolja till arkeologi – för att betona att här finns inga spår av människan. Hon förklarar att den gård som en storbonde lät anlägga på 100-talet efter Kristus, precis utanför den plats som i dag kallas San Giovanni efter Roms biskopskyrka, är en arkeologisk sensation: – För det första kände vi inte till den. Inga antika krönikörer nämner anläggningen. Vi vet inte vem den har tillhört, säger Rea som gör bedömningen att det troligen varit en familjegård och att den inte existerat mer än i knappt 100 år. Området var under antiken kuperat och även i dag sluttar gatan ned mot stadsmuren. Här rann under antiken en flod fram. Det fanns gott om vatten i området. På platsen anlade en mycket kompetent ingenjör en jättelik vattenbassäng som kläddes in med tegel som tätades. Romarna slog sitt tunna tegel och stämplade det, något som gör att det alltid är lätt att tidsbestämma. Den jättelika bassängen kunde inte bevaras, utan fick monteras ned. Om så inte hade skett hade det inte blivit någon metrostation alls, utan bara ett museum, försvarar de ansvariga sitt beslut. Däremot finns delar av det stora raffinerade bevattningssystemet utställt. Det rör sig som alltid i Rom om blyrör, här innefattade av bränd terrakotta för att minimera läckage. Gården hade mycket moderna odlingsmetoder. I särskilda lerkärl lät man frön och persikokärnor gro innan de planterades. – Just persikor var en ny produkt som vid denna tid kommit från Persien och precis introducerats i Rom. De såldes till välbeställda romare på de stora marknaderna som öppnats av kejsar Augustus. Frukten var efterfrågad och säkert långt ifrån billig, säger Rossella Rea. Hon tillägger att frön har visat att gården även producerade blommor och växter för romarnas trädgårdar. Bland de arkeologiska lämningar som ställts ut finns även rester av flätade korgar. Material som är mycket ovanligt att hitta efter 2 000 år. Den kända arkeologen Andrea Carrandini lanserade redan för många år sedan en teori om att Rom måste ha haft mycket stora odlingar precis utanför stadsgränsen för att få fram mat till stadens många invånare. Den antika gården i tunnelbanan visar att hans intuition var helt rätt. – Vi visste ingenting om detta. För det är endast i samband med ett tunnelbanebygge som man i dag gräver så här djupt, säger Francesco Prosperetti. I Rom sägs det ofta att det tar en enorm tid att bygga tunnelbana, eftersom den grävs av arkeologer. – Det är inte sant. Vi har nästan helt respekterat tidsplanen. Problemet är att projektet blev försenat redan från början. Det berodde på politiker och beslutsfattare som inte kunde enas om linjens sträckning, säger arkeologen Anna Giulia Fabiano som varit med och grävt här i tolv år. Om fyra år kommer nästa arkeologiska station att invigas. Den heter Amba Aradan, efter gatan som minner om ett slag i Etiopien under den fascistiska eran, där Etiopien förlorade 6 000 soldater och Italien 800. Det har märkligt nog visat sig att det under denna planerade station finns en militärförläggning på 1 200 kvadratmeter från kejsar Hadrianus tid på 100-talet. Anna Giulia Fabiano är entusiastisk över att denna antika förläggning med mosaikgolv kommer att bevaras. Nu har man monterat ned hela huset i flera delar. Men när stationen är helt klar kommer det att monteras upp igen. Stressade pendlare och turister kommer att ha något att titta på när de kommer in i stationen, där resenärerna får passera på gångbroar över de antika lämningarna. Kritiker protesterar och tycker att Roms metro på detta sätt sinkas ytterligare. År 2021–22 skall stationen kanske vara klar. Sedan görs en station till utmed Mussolinis gamla paradgata, i dag kallad Via dei Fori Imperiali. Sedan är det slut. I alla fall om borgmästaren, Femstjärnornas Virgina Raggi, får bestämma. Hon anser att tunnelbana blir för dyrt och att det finns andra, bättre transportmedel. Ansvarige Francesco Prosperetti är i 60-årsåldern. Jag frågar honom om han tror att han kommer att få uppleva att linje C kommer att gå igenom hela Roms centrum med hållplats nära Peterskyrkan. – Ja, jag hoppas ju det. Om Rom är den eviga staden så finns det tid, säger han och brister ut i ett långt skratt. Vi visste ingenting om detta. För det är endast i samband med ett tunnelbanebygge som man i dag gräver så här djupt. Francesco Prosperetti, Roms arkeologiska myndighet Att bygga tunnelbana i Rom tar enorm tid. Borrar och grävmaskiner stöter hela tiden på arkeologiska lämningar som noga måste gås igenom och grävas ut, innan man fattar beslut om vad som skall bevaras. Roms första metrolinje, ologiskt kallad linje B, projekterades av fascismen och skulle år 1942 vara transportdelen i Mussolinis utställningsstad EUR. Den liksom metron byggdes klart efter kriget och kunde invigas 1955. Linje A invigdes 1980 och ersatte Federico Fellinis älskade blå spårvagn som gick till filmstaden Cinecittà. Linjen har hela 27 hållplatser och är i rusningstid alltid proppfull. Varje dag reser ungefär 450 000 personer med denna linje. Linje C, invigd så sent som 2014, är helt förarlös. Denna linje som följer konsulärvägen Via Casilina närmar sig nu centrum och Colosseum. Den nya stationen San Giovanni med arkeologiska lämningar är helt klar, däremot finns ännu inget datum för när tågen skall börja gå. I slutet av 2017 är det sagt. Den nya linjen med 21 stationer har byggts på tolv år. Kostnaden är cirka 1,6 miljarder euro eller drygt 15 miljarder kronor. Linjen går inte helt under jord, varför den blivit betydligt billigare än Stockholms nya Citybana. Den arkeologiska utformningen med utställning på stationen San Giovanni har kostat 470 miljoner kronor extra. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10636, "headline": "Chris Rock kräver mobilförbud i Globen", "summary": "Mobiler förbjuds och låses in i fodral när komikern och rockstjärnan Chris Rock kommer till Sverige. ”På stand-up är det mer och mer vanligt att artisten i fråga vill ha mer restriktioner”, skriver Kristofer Åkesson, kommunikationschef på Live Nation i Sverige.", "article": "DN rapporterade förra sommaren om den växande trenden att mobiler förbjuds på internationella liveevenemang. En populär innovation i USA är ”Yondr”, ett mobilfodral som delas ut vid ingången och som låses elektroniskt när besökaren passerat entrén. Besökarna bär fodralet under evenemanget men mobilen kan endast plockas fram när besökaren passerat utgången alternativt i direkt anslutning till speciella upplåsningsstationer. Skaparen Graham Dugoni sade till DN att det bara var en tidsfråga innan innovationen som enligt honom möjliggör ”trygga utrymmen” och “mobilfria zoner” skulle slå igenom på bredare front. – I den här situationen måste vi skapa trygga utrymmen; platser där människor kan förvänta sig mänsklig kommunikation och förvissa sig om att man kan vara privat, sa Graham Dugoni. Nu kommer beskedet att fodralet också ska användas i Sverige, i samband med ståuppkomikern Chris Rocks framträdanden i Globen i Stockholm och i Scandinavium Göteborg i oktober. – Detta är en lösning som Chris Rock har valt att ha på hela sin turné, det är inget som vi som lokal arrangör påverkar, skriver Kristofer Åkesson, kommunikationschef på Live Nation Sverige i en kommentar till DN. I samband med DN:s artikel i fjol uppgav Live Nation att de brukar uppmuntra konsertbesökare att fota och dela med sig av innehållet i sina egna kanaler. – Ja, generellt tycker vi att det är positivt att besökare delar med sig av sina upplevelser från liveevenemang, men på just stand-up är det mer och mer vanligt att artisten i fråga vill ha mer restriktioner, skriver Kristofer Åkesson. Frågan om mobilens påverkan på liveupplevelsen har varit omdiskuterad. Flera artister, däribland Alicia Keys och Rihanna, samt ståuppkomiker som Dave Chappelle har tidigare reagerat mot (eller tagit till konkreta åtgärder) för att minska mobilanvändandet. En amerikansk forskningsrapport från University of Southern California har dock visat att fotograferandet i själva verket kan förhöja engagemanget och koncentrationen på en liveupplevelse. – Anledningarna kan säkert vara många, av rättighetsskäl, att det kan störa upplevelsen på plats och att man inte vill att delar av showen och skämt ska cirkulera på internet långt i förväg får man anta, skriver Kristofer Åkesson och tillägger: – Men anledningen till att just Chris Rock har valt denna lösning på denna turné är något jag får hänvisa till honom. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10639, "headline": "Jacob Lundström: Den moderna zombiefilmens fader påminner om att skräcken inte går att bota", "summary": "Regissören George A. Romero har gått bort, 77 år gammal. Han blev mest känd för ”Night of the living dead” från 1968.", "article": "När George A. Romero debuterade med lågbudgetsuccén ”Night of the living dead” 1968 hade han inte räknat med filmens politiska sprängkraft. Mest uppenbart handlar zombieskräcken förstås om rädslan för den hjärndöda massans uppror, med bilder av instinktsstyrda horder som väller fram på gatorna utan respekt för privat äganderätt. Men tack vare den moderna zombiefilmens fadersfigur öppnar genren samtidigt upp för andra slutsatser än reaktionära återvändsgränder om kollektivets terror. Nu har Romero gått bort, 77 år gammal. Anledningen till att Duane Jones fick huvudrollen i ”Night of the living dead” berodde inte på att han var svart utan på att han var den bäste skådespelaren i bekantskapskretsen, har Romero senare sagt. Men året var 1968 och genom Jones rollprestation tolkades filmen som en kommentar till amerikansk rasism (och kan ses som en föregångare till Jordan Peeles ”Get out” som hade premiär i våras). Romero gjorde en del annat, till exempel tv-serien ”Tales from the darkside” på 80-talet och Stephen King-filmatiseringen ”The dark half” år 1993, men förblir främst förknippad med hanteringen av odöda. Han avrundade karriären med en zombietrilogi på 2000-talet. I Romeros andra zombiefilm, ”Dawn of the dead” från 1978, var samhällskritiken desto mer avsiktlig än i debuten. Tack vare en något större budget kunde Romero urbanisera handlingen och förflyttade därför huvudkonfrontationen från ett barrikaderat hus på landet till ett öde köpcentrum. Filmens zombier hasar fram över den tomma parkeringen och rör sig sömngångaraktigt utanför skyltfönstren. Det verkar som att de söker sig till välbekanta platser som brukade betyda något för dem, kommenterar en ännu levande polisman från hustaket. Lika mycket som en sorg över en okomplicerad vardag uttrycker scenen en kritik över konsumtionssamhällets tomhet. Läs mer: George A Romero har avlidit Det var länge sedan zombien förknippades med filmvärldens genremarginaler. Nu planeras det en uppföljare till zombieblockbustern ”World war z” med Brad Pitt och tv-serien ”Walking dead” verkar aldrig vilja självdö. Inte sällan handlar det om en fåfäng jakt efter ett motgift, vilket förvandlar zombiefilmen till en epidemisk skräckgenre i mängden. Romeros gamla zombiefilmer är efterhängsna påminnelser om att skräcken inte går att bota. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10646, "headline": "Jessica: Tusen ögon hittade Harry", "summary": "Kåseri. I tolv dagar har katten Harry varit på luffen i helt okänt territorium.", "article": "Går runt i Farsta och plockar ned alla Hitta Harry-lappar. I tolv dagar har katten varit på luffen i helt okänt territorium. Jag fick larmet under Kinasemestern och åkte hem när jag förstod att han inte skulle hitta hem till kattvakten för egen tass. Sedan dess har jag trampat genom stigar, cykelvägar och skogssnår. Gått utmed pendelspår och lärt mig alla gator med Värmlandsanknytning. Lagt hundratals lappar i brevlådor i radhus och villor. Larmat Farstagruppen och alla FB-sajter om bortsprungna katter i nejden. Efter elva dagar fick jag hjälp av en id-hund att söka av området med lukt från Harrys filt. Hunden markerade tydligt spår av katten vilket indikerade att han troligen fanns kvar och rörde sig i trakten. Spårningen gav ny kraft och hopp precis som alla spaningar från boende om look-alikes i området. Vissa röda katter har haft en besvärlig vecka. Jag ber särskilt mycket om ursäkt till de orangefärgade katterna på Molkomsbacken och Rottnerosbacken, liksom katten vid Martinskolan i Hökarängen. Er har både jag och andra förföljt och fotograferat dag som natt, innan vi förstått att ni bara är väldigt lika Harry. Jag har också stött på en blottare vid träbron till Farstanäset, men han är nästan förlåten vid det här laget. På lördagen ringde ett ungt hundägarpar från en dunge nära Ölmevägen i Farsta där de siktat en liknande katt. De hade sett lapparna och gett sig den på att försöka hitta Harry under sina promenader. Osannolikt nog sprang han över en cykelväg precis när de råkade passera. Jag rushade dit och efter en timmes lockrop och godisskrammel i oländiga skogssnår började han svara. Först bara svagt och ynkligt och sedan allt starkare. Till slut lät han som ett förtvivlat barn. Han ville bli hittad. Helt slut efter nära två veckor i det vilda. Harry är hemma i Nockebyhov nu. Trött, mager och hungrig, men lättad och glad. Jag är också glad och rörd i hela hjärtat. Jag hittade min katt, men framför allt hittade jag något väldigt fint hos människor i Farsta. Inte minst alla barn med varm medkänsla för små varelser, ett stort engagemang och blicken i rätt höjd. Att hitta en bortsprungen katt är som att spåra en cykel i Peking. Omöjligt för två ögon, men med tusen ögon gick det. All kärlek till er, från mig och Harry. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10658, "headline": "Hivjus karaktär en del av \"team Snow\"", "summary": "Vintern har kommit till Westeros och \"Game of thrones\" går in på sin näst sista säsong. Kristofer Hivjus rollfigur Tormund Giantsbane har blivit \"team Snow\" fullt ut. – Han har blivit mer involverad i den politiska aspekten i serien, säger han.", "article": "Tv-serien ”Game of thrones” börjar närma sig sitt slut. Natten mot måndag släpps första avsnittet till den näst sista säsongen, efter drygt ett års väntan. Kristofer Hivju spelar Tormund Giantsbane, en ”wildling”, i succéserien – och han berättar att det blir en spännande säsong. – Det blir en väldigt intensiv säsong, och en säsong som har lite färre storylines, eftersom så många karaktärer har dött, säger han och fortsätter: – Varje år försöker ”Game of thrones” att överträffa sig själv, med spektakulära sekvenser. Jag har ju haft tur att få vara med i många av dem, då tänker jag främst på angreppet vid väggen i säsong fyra, ”Hardhome” i säsong fem och ”Battle of the bastards” i säsong sex. Jag kan lova att det kommer någon svärdsekvens man kan glädja sig åt. Ett vanligt förekommande fenomen i tv-serien är att rollfigurerna dör. Kristofer Hivju kan inte berätta om Tormund Giantsbane överlever säsongen eller inte, men han kan berätta om rollfigurens utveckling. – Det har varit en otroligt rolig resa att få följa Tormunds karaktär och upptäcka nya sidor av honom. Nu har han blivit en del av ”team Snow”. I början var det en slags antagonistisk funktion, men nu har han blivit bättre och bättre vän med Jon Snow så nu är han på Winterfell. Han har blivit mer involverad i den politiska aspekten i serien, säger Kristofer Hivju. Kristofer Hivju föll för sin rollfigur tidigt i processen. – Jag älskar att spela honom. Från första repliken jag fick, när jag fick audition-texten för första gången, så tänkte jag ”bam”, jag förstår den här killen. Det var som handen i handsken från dag ett, säger han. Förutom ”Game of thrones”, som spelas in i bland annat Nordirland och på Island, har Kristofer Hivju nu under våren spelat in fyra nya Beck-filmer. Rollfiguren Steinar Hovland kom in efter att Mikael Persbrandt lämnade filmserien 2015. – Det vi provade nu i de kommande fyra filmerna är att involvera mer drama. Krim har en egen formel, folk förväntar sig något av de 90 minuterna de ser filmen och Beck måste hålla en kvalitet som man ska ha. Men vi provar hur långt vi kan töja gränserna, säger Kristofer Hivju. Sex saker att veta om \"Game of thrones\" Effekterna: \"Game of thrones\" har hittills innehållit några av de mest spektakulära scenerna i en tv-serie. Striden i näst sista avsnittet \"Battle of the bastards\" från säsong sex innehöll 600 produktionsanställda, 500 statister, 70 hästar och tog 25 dagar att spela in, enligt Entertainment Weekly. 160 ton grus fick föras in eftersom inspelningsplatsen var för lerig. Språken: Tre av språken som talas i \"Game of thrones\" är skapade av lingvisten David J Peterson. Det rör sig om dothraki, valyriska och ett språk som jättarna pratar (även fast det sistnämnda exemplet knappt förekommer i serien). Valyriska finns dessutom i olika varianter, exempelvis högvalyriska (som kan liknas vid latin) och de lågvarlyriska (som kan liknas vid de romanska språken) som pratas i bland annat Astapor. Peterson har beskrivit dothraki, med fler än 3 000 ord, som en ljudmässig mix av arabiska och spanska, där inspirationen kommer från mongoliska, georgiska och den amerikanska ursprungsbefolkningen. I sommar studerar elever vid UC Berkely språket med Peterson som lärare. Vinjetten: Introduktionsfilmen till \"Game of thrones\" som visar kartan, inspirerades av idén av \"en galen munk som satt i ett torn någonstans\" och höll ordning på allt. Tanken är att de städer och byggnader som byggs upp i sekvensen ska kännas handgjorda av material som finns tillgängligt i en medeltida värld, som sten, trä och metall. Vissa platser på kartan visas alltid – som Kungshamn, Vinterhed, Muren och den plats där Daenerys råkar befinna sig – medan andra dyker upp om de är med i avsnittet. För företaget Elastic tar det ungefär ett halvårs arbete att leverera sekvenserna till varje säsong. Drakarna: Designen av drakarna i \"Game of thrones\" började med en höna, som köptes in för att animatörerna skulle studera hur musklerna rör sig och hur skelettet begränsar dem. \"Vi byggde vår drake på i princip samma sätt. Det är en väldigt stor skillnad mellan deras tillbakadragna sätt då de bara är i närheten av Daenerys, de är väldigt aggressiva när de bröstar upp sig när något attackerar deras mamma\", säger Sven Martin vid företaget Pixomondo till Washington Post. Musiken: Ramin Djawadi har skapat mycket av musiken. Han kom bland annat på titelmelodin när han satt och nynnade i sin bil. Ett krav från skaparna var att den inte skulle innehålla någon flöjt. \"Helt enkelt för att det stilisiskt var något som vi kände hade använts i genren förut och vi ville att titelmelodin skulle vara annorlunda. Så huvudinstrumentet som vi kom fram till var cellon. Den har ett stort omfång, den kan spela både väldigt lågt och högt, och den har ett mörkt ljud. 'Game of thrones' är uppenbarligen en mörk serie, så cellon blev instrumentet\", säger han till NPR. \"Game of thrones\" Tv-serien \"Game of thrones\" har sänts sedan 2011 på HBO. Säsong sju av serien har premiär den 17 juli och består av sju avsnitt, som släpps måndagar på HBO Nordic. \"Game of thrones\" bygger på George RR Martins bokserie \"En saga om is och eld\", men i de senare säsongerna har handlingen i tv-serien passerat den i böckerna, då det återstår två böcker i serien. I rollerna märks bland andra Peter Dinklage, Lena Headey, Emilia Clarke, Kit Harington och Maisie Williams. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10659, "headline": "Vässad penna med viss politisk optimism", "summary": "Laurie Penny hör till de yngre röster som bäst beskrivit den globala vågen av nyreaktionär politik och den parallella utvecklingen inom sociala medier. Martin Gelin läser hennes nya essäsamling och lockas av alla vassa attacker, men imponeras mer av när Penny försöker förstå folk vars åsikter hon inte alls delar. Och optimismen.", "article": "Den brittiska feministen Laurie Penny har länge varit välförtjänt berömd i sitt hemland, men fick ett bredare genombrott här i USA först under fjolårets presidentval. Där skrev hon regelbundet vassa, underhållande kommentarer om i synnerhet den växande högerpopulismen. Under republikanernas partikonvent i Cleveland förra sommaren skrev hon en essä som redan måste betraktas som en modern klassiker. I ”I’m with the banned” (banned som i bannlyst) skildrade hon den högerextrema alt right-rörelsen och den mediedynamik som banat väg för dess framgångar. Det var en djupdykning i en liten skara av unga, främlingsfientliga, antifeministiska män som lyckas livnära sig som troll på heltid. Jag hade vid den tiden själv följt samma personer under många år och började vänja mig vid att reportage om dem ofta framställde männen som endimensionella seriefigurer. Penny lyckades i stället med konststycket att göra dem mänskliga, men samtidigt desto mer skrämmande. Det är ett kännetecken för hur hennes texter fungerar när de är som bäst. Penny tillhör en generation av yngre politiska röster som formats på sociala medier och som tagit för givet att vardagen för en kvinnlig journalist innebär en kronisk ström av hat, hot och trakasserier från män på internet. Det är ingen slump att det är just unga kvinnor som nu skriver de bästa böckerna om sociala medier i allmänhet och trollkulturen i synnerhet. All forskning visar att kvinnor utsätts för betydligt mer hat på digitala plattformar. Här i USA säger 70 procent av alla kvinnor att näthat är ett allvarligt problem (54 procent av män säger samma sak). Efter Whitney Phillips ”This is why we can’t have nice things”, Danielle Keats ”Hate crimes in cyberspace” och Angela Nagles ”Kill all normies” kan Laurie Pennys nya essäsamling ”Bitch doctrine” ses som kulmen på en våg av läsvärda böcker om webbkulturens baksidor. Långt före många andra förutsåg dessa skribenter att de högerextrema krafternas överrepresentation på digitala plattformar utgör ett allvarligt demokratiskt hot. Dessa essäer spänner dock över ett betydligt bredare ämnesområde. En del har publicerats tidigare i Vice, The Baffler och The Guardian och kan vara välbekanta för den som ägnat de senaste åren åt att förkovra sig i den globala vågen av nyreaktionär politik. Flera texter skildrar fjolårets presidentval, som Penny sammanfattar som en känsla av att ”David Lynch haft en våt dröm efter att ha somnat framför Fox News”. Många texter är impulsiva nedslag som publicerats som blogginlägg eller snabba reaktioner på dagsaktuella händelser. Där kan Penny ha ambitionen att fånga enorma ideologiska skiften och världsomspännande politiska fenomen i texter som sticker iväg åt alla möjliga håll. Vi får veta att högerextremismen blomstrar, men så även aktivismen för transpersoners rättigheter. I ena stunden skildras feminismen som en ostoppbar tsunami som sveper över i världen, i nästa ögonblick är vi på väg mot en ”Handmaid’s tale”-framtid med förslavade kvinnor. Dessa motsägelser speglar förstås hur världen faktiskt ser ut just nu. Men ibland kan texterna lida en smula av fokuset på de värsta, mest reaktionära rösterna. De som skriver om internets högerextremister och troll riskerar ibland att själva dras in i det ekosystem de kritiserar. Det kan uppstå ett ömsesidigt beroende mellan skribent och troll, där trollen erbjuder skribenten konstant material medan trollen själva får allt mer uppmärksamhet. I en hälsosam politisk debatt engagerar vi oss med motståndarens bästa och mest genomtänkta argument. Dagens digitala plattformar är ofta utformade för det motsatta. På Twitter och Facebook är själva koden skriven så att vi varje dag möter vänner som delar med sig av ursinniga kommentarer om de största idioterna på den politiska sida de själva inte tillhör. Högern citerar de mest extrema uttalandena från vänstern och vice versa. Till slut hatar alla varandra ännu mer. En färsk undersökning från Princeton den här sommaren visade att det är just de känslomässiga och moraliskt indignerade budskapen som sprids allra snabbast i sociala medier. Varje ilsket värdeord ökar chansen för en retweet. Incitamenten för en ung politisk skribent i dag blir därmed att ta i så mycket de bara kan. 1900-talets mest uttjatade skrivregel var ”kill your darlings”. Respektabel reportageprosa skulle vara sval och elegant, utan onödiga krusiduller. I vår tids sociala medier-klimat är det ofta motsatsen som fungerar bäst: Save your darlings. Det är ”darlings” som sprids i sociala medier. De där raderna där en skribent förolämpar lite för hårt eller hyllar lite för generöst blir lockbetet som citeras på Twitter och Facebook. Det är inte menat som någon svepande kritik mot Laurie Pennys texter, men ibland är hennes essäer smartare och mer nyanserade än de först framstår som. Visdomar och verkliga insikter är stundtals kamouflerade bakom twittervänliga invektiv. Så även om det är lockande att citera alla Pennys vassa attacker på meningsmotståndare så är hennes texter som bäst när hon i stället försöker förstå folk vars åsikter hon inte alls delar. Det är ett växande dilemma för journalister och politiska skribenter i en tid av tilltagande extremism: går det att skildra människor som inte tror på mänskliga rättigheter så att de framstår som mänskliga? Pennys klassiska essä om högerextremister lyckas ge dem mer tålamod än vad dessa opportunistiska, förvirrade rasister egentligen kan tyckas förtjäna. Men det är i sådana ögonblick som Penny får mig att fundera över hur vårt politiska klimat skulle se ut om vardagens politiska diskussioner såg ut just så, i stället för som det allt oftare är i dag, med medietränade huliganer från två hejaklackar som står och skriker sina respektive slagord till varandra. I en populär text om det Penny kallar ”nördarnas privilegier” bemöter hon en MIT-professor, Scott Aaronson, som skrev en uppmärksammad personlig essä om hur traumatiskt det var att växa upp som manlig nörd i USA och hur svårt det därmed kan vara att relatera till feminister som talar om manliga privilegier. Aaronsons misstag är, som Penny påpekar, att han beskyller feminister för sina problem, i stället för att beskylla en förgiftad manlighetskultur som värderar banal machismo högre än exempelvis kunskap och känslighet. Penny beskriver hur dagens teknikföretag präglas av just en sådan komplex sexism, med kontor fulla av manliga nördar som är bittra över feminismen. ”Det är därför dagens Silicon Valley är så uppfuckat. Det är byggt av och styrs av de mest privilegierade personerna i världen, men de är samtidigt övertygade om att de är de minst privilegierade”. I stället för att skriva en hånfull diss av Aaronson landar texten i att Penny uppmuntrar honom att ansluta sig till feministerna för en gemensam fajt mot det ohälsosamma mansideal som trycker ner såväl manliga som kvinnliga nördar. Överlag är Pennys bok förvånansvärt optimistisk. Hon skildrar en värld där feministiska idéer och tolerans sakta men säkert växer, eller åtminstone blir mer accepterade. Det kan tyckas motsägelsefullt i en tid då Vita huset i USA styrs av en man som filmats när han skryter om sexuella övergrepp mot kvinnor samt en vicepresident som sagt att han aldrig träffar en kvinna ensam i ett rum. Men Penny framställer övertygande den nyreaktionära vågen som en backlash just mot de senaste decenniernas sociala framsteg för kvinnor, etniska minoriteter och HBTQ-personer. Hon påminner oss om att framstegen är verkliga, men inte oåterkalleliga. I dag står medietränade huliganer från två hejaklackar och skriker sina respektive slagord till varandra. Hon skildrar en värld där feministiska idéer och tolerans sakta men säkert växer, eller åtminstone blir mer accepterade. Född i London 1986. Är journalist, författare, föreläsare och aktivist. Hon har skrivit för tidningar som The Guardian och New Statesman och har gett ut böcker som: ”Meat market: Female flesh under capitalism” (2011), ”Discordia. Six nights in chrisis Athens” (2012) och, på svenska, ”Sex, lögner och revolution” (2015). Aktuell med ”Bitch doctrine. Essays for dissenting adults” (Bloomsbury) som utkommer 1 augusti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10665, "headline": "Kritik mot Donald Trump efter kommentar om Brigitte Macrons kropp", "summary": "När Donald Trump mötte Brigitte Macron under ett franskt statsbesök kommenterade han hänfört hennes utseende: ”Du är i så bra form!”. Kommentaren har väckt mycket kritik i sociala medier.", "article": "Det är inte första gången USA:s president Donald Trump öppet uttrycker åsikter – positiva som negativa – om kvinnors kroppar. Läs mer: Hånade programledarna slår tillbaka mot Donald Trump Häromveckan hamnade han i skottelden efter att ha twittrat om journalisten Mika Brzezinski som vid ett möte ”blödde ymnigt från en ansiktslyftning”. Innan dess finns en uppsjö av exempel på hur han talat om bland andra sin fru Melania och sin dotter Ivanka. Även uttalandet om att ”grab” kvinnor ”by the pussy” väckte massiv kritik. Nu har det hänt igen. Under ett statsbesök i Frankrike under torsdagen, där Donald och Melania Trump togs emot av president Emmanuel Macron och hans fru Brigitte Macron, kunde USA:s president inte motstå att kommentera Frankrikes första dams kropp. Susanne Ljung: Brigitte Macron är en djärv kvinna ”Du är i så bra form!”, sade han förvånat till den 64-åriga franska presidentfrun och gestikulerade med händerna framför hennes kropp. Därefter vände sig Trump till Emmanuel Macron och upprepade: ”Hon är i så bra fysisk form! Vackert!”. Kommentarerna fångades på film och har inte mötts med blida ögon i sociala medier. Dokumentärfilmaren Jennifer Siebel Newsome kallade på Twitter kommentarerna för ”äckliga och djupt opassande”. Tv-värden Alex Berg skriver – i den första av en lång rad tweets – att Donald Trumps sägningar ”förkroppsligar mäns utsuddande av gränsen mellan en komplimang och sexuella trakasserier”. Den amerikanska kritikern Rebecca Carroll menar att USA:s president inte vet hur man annars skulle se på kvinnor. En annan twittrare påpekar att Brigitte Macrons kroppspråk verkar tala sitt tydliga, tja, språk. Den amerikanska presidenten, eller någon ur hans stab, har ännu inte uttalat sig om kritiken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10666, "headline": "Laurie Pennys vassa penna landar i politisk optimism", "summary": "Laurie Penny tillhör generationen yngre röster som bäst beskrivit den globala vågen av nyreaktionär politik och den parallella utvecklingen inom sociala medier. Martin Gelin läser hennes nya essäsamling och lockas av alla vassa attacker, men imponeras mer av när Penny försöker förstå folk vars åsikter hon inte alls delar. Och slås av att det blir en över lag förvånansvärt optimistisk bok.", "article": "Den brittiska feministen Laurie Penny har länge varit välförtjänt berömd i sitt hemland, men fick ett bredare genombrott här i USA först under fjolårets presidentval. Där skrev hon regelbundet vassa, underhållande kommentarer om i synnerhet den växande högerpopulismen. Under republikanernas partikonvent i Cleveland förra sommaren skrev hon en essä som redan måste betraktas som en modern klassiker. I ”I’m with the banned” (banned som i bannlyst) skildrade hon den högerextrema alt right-rörelsen och den mediedynamik som banat väg för dess framgångar. Det var en djupdykning i en liten skara av unga, främlingsfientliga, antifeministiska män som lyckas livnära sig som troll på heltid. Jag hade vid den tiden själv följt samma personer under många år och började vänja mig vid att reportage om dem ofta framställde männen som endimensionella seriefigurer. Penny lyckades i stället med konststycket att göra dem mänskliga, men samtidigt desto mer skrämmande. Det är ett kännetecken för hur hennes texter fungerar när de är som bäst. Penny tillhör en generation av yngre politiska röster som formats på sociala medier och som tagit för givet att vardagen för en kvinnlig journalist innebär en kronisk ström av hat, hot och trakasserier från män på internet. Det är ingen slump att det är just unga kvinnor som nu skriver de bästa böckerna om sociala medier i allmänhet och trollkulturen i synnerhet. All forskning visar att kvinnor utsätts för betydligt mer hat på digitala plattformar. Här i USA säger 70 procent av alla kvinnor att näthat är ett allvarligt problem (54 procent av män säger samma sak). Efter Whitney Phillips ”This is why we can’t have nice things”, Danielle Keats ”Hate crimes in cyberspace” och Angela Nagles ”Kill all normies” kan Laurie Pennys nya essäsamling ”Bitch doctrine” ses som kulmen på en våg av läsvärda böcker om webbkulturens baksidor. Långt före många andra förutsåg dessa skribenter att de högerextrema krafternas överrepresentation på digitala plattformar utgör ett allvarligt demokratiskt hot. Dessa essäer spänner dock över ett betydligt bredare ämnesområde. En del har publicerats tidigare i Vice, The Baffler och The Guardian och kan vara välbekanta för den som ägnat de senaste åren åt att förkovra sig i den globala vågen av nyreaktionär politik. Flera texter skildrar fjolårets presidentval, som Penny sammanfattar som en känsla av att ”David Lynch haft en våt dröm efter att ha somnat framför Fox News”. Många texter är impulsiva nedslag som publicerats som blogginlägg eller snabba reaktioner på dagsaktuella händelser. Där kan Penny ha ambitionen att fånga enorma ideologiska skiften och världsomspännande politiska fenomen i texter som sticker iväg åt alla möjliga håll. Vi får veta att högerextremismen blomstrar, men så även aktivismen för transpersoners rättigheter. I ena stunden skildras feminismen som en ostoppbar tsunami som sveper över i världen, i nästa ögonblick är vi på väg mot en ”Handmaid’s tale”-framtid med förslavade kvinnor. Dessa motsägelser speglar förstås hur världen faktiskt ser ut just nu. Men ibland kan texterna lida en smula av fokuset på de värsta, mest reaktionära rösterna. De som skriver om internets högerextremister och troll riskerar ibland att själva dras in i det ekosystem de kritiserar. Det kan uppstå ett ömsesidigt beroende mellan skribent och troll, där trollen erbjuder skribenten konstant material medan trollen själva får allt mer uppmärksamhet. I en hälsosam politisk debatt engagerar vi oss med motståndarens bästa och mest genomtänkta argument. Dagens digitala plattformar är ofta utformade för det motsatta. På Twitter och Facebook är själva koden skriven så att vi varje dag möter vänner som delar med sig av ursinniga kommentarer om de största idioterna på den politiska sida de själva inte tillhör. Högern citerar de mest extrema uttalandena från vänstern och vice versa. Till slut hatar alla varandra ännu mer. Läs mer: Recension: ”Sex, lögner & revolution” – Laurie Penny skriver för de unga och arga En färsk undersökning från Princeton den här sommaren visade att det är just de känslomässiga och moraliskt indignerade budskapen som sprids allra snabbast i sociala medier. Varje ilsket värdeord ökar chansen för en retweet. Incitamenten för en ung politisk skribent i dag blir därmed att ta i så mycket de bara kan. 1900-talets mest uttjatade skrivregel var ”kill your darlings”. Respektabel reportageprosa skulle vara sval och elegant, utan onödiga krusiduller. I vår tids sociala medier-klimat är det ofta motsatsen som fungerar bäst: Save your darlings. Det är ”darlings” som sprids i sociala medier. De där raderna där en skribent förolämpar lite för hårt eller hyllar lite för generöst blir lockbetet som citeras på Twitter och Facebook. Det är inte menat som någon svepande kritik mot Laurie Pennys texter, men ibland är hennes essäer smartare och mer nyanserade än de först framstår som. Visdomar och verkliga insikter är stundtals kamouflerade bakom twittervänliga invektiv. Så även om det är lockande att citera alla Pennys vassa attacker på meningsmotståndare så är hennes texter som bäst när hon i stället försöker förstå folk vars åsikter hon inte alls delar. Det är ett växande dilemma för journalister och politiska skribenter i en tid av tilltagande extremism: går det att skildra människor som inte tror på mänskliga rättigheter så att de framstår som mänskliga? Pennys klassiska essä om högerextremister lyckas ge dem mer tålamod än vad dessa opportunistiska, förvirrade rasister egentligen kan tyckas förtjäna. Men det är i sådana ögonblick som Penny får mig att fundera över hur vårt politiska klimat skulle se ut om vardagens politiska diskussioner såg ut just så, i stället för som det allt oftare är i dag, med medietränade huliganer från två hejaklackar som står och skriker sina respektive slagord till varandra. Läs mer: Laurie Penny: Trumps verkliga ansikte I en populär text om det Penny kallar ”nördarnas privilegier” bemöter hon en MIT-professor, Scott Aaronson, som skrev en uppmärksammad personlig essä om hur traumatiskt det var att växa upp som manlig nörd i USA och hur svårt det därmed kan vara att relatera till feminister som talar om manliga privilegier. Aaronsons misstag är, som Penny påpekar, att han beskyller feminister för sina problem, i stället för att beskylla en förgiftad manlighetskultur som värderar banal machismo högre än exempelvis kunskap och känslighet. Penny beskriver hur dagens teknikföretag präglas av just en sådan komplex sexism, med kontor fulla av manliga nördar som är bittra över feminismen. ”Det är därför dagens Silicon Valley är så uppfuckat. Det är byggt av och styrs av de mest privilegierade personerna i världen, men de är samtidigt övertygade om att de är de minst privilegierade”. I stället för att skriva en hånfull diss av Aaronson landar texten i att Penny uppmuntrar honom att ansluta sig till feministerna för en gemensam fajt mot det ohälsosamma mansideal som trycker ner såväl manliga som kvinnliga nördar. Läs mer: Laurie Penny: Donald Trump ser världen som ett lovligt byte Överlag är Pennys bok förvånansvärt optimistisk. Hon skildrar en värld där feministiska idéer och tolerans sakta men säkert växer, eller åtminstone blir mer accepterade. Det kan tyckas motsägelsefullt i en tid då Vita huset i USA styrs av en man som filmats när han skryter om sexuella övergrepp mot kvinnor samt en vicepresident som sagt att han aldrig träffar en kvinna ensam i ett rum. Men Penny framställer övertygande den nyreaktionära vågen som en backlash just mot de senaste decenniernas sociala framsteg för kvinnor, etniska minoriteter och hbtq-personer. Hon påminner oss om att framstegen är verkliga, men inte oåterkalleliga. Laurie Penny Född i London 1986. Är journalist, författare, föreläsare och aktivist. Hon har skrivit för tidningar som The Guardian och New Statesman och har gett ut böcker som: ”Meat market: Female flesh under capitalism” (2011), ”Discordia: Six nights in chrisis Athens” (2012) och ”Unspeakable things” (2014). Aktuell med ”Bitch doctrine – Essays for dissenting adults” (Bloomsbury) som utkommer den 1 augusti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10673, "headline": "Svensk arkitekt ska göra London till en mer inkluderande stad", "summary": "Londons borgmästare vill skapa fler hållbara miljöer i staden. Till hjälp tar han arkitekten Monica von Schmalensee, som ska bidra med sakkunskap.", "article": "Arkitektföretaget Whites vd Monica von Schmhalensee blir från och med den 1 september rådgivare till Londons borgmästare Sadiq Khan i arkitektur- och stadsbyggnadsfrågor. Hon blir den enda icke-brittiska representanten i en grupp om cirka 50 personer som kallas Mayor’s design advocate group och som ska bidra med sakkunskap. – Andra länder tittar gärna på Sverige när det gäller hållbarhetsfrågor och gröna tankar inom stadsbyggnad, bland annat sättet som vi i Sverige jobbar med offentliga platser. När man har engelsmän på besök i Stockholm och de promenerar i till exempel Hammarby Sjöstad är de mindre intresserade av husen än av mellanrummen mellan husen, något som vi tycker är naturligt för att vi är uppvuxna med allemansrätten, säger Monica von Schmalensee. Londons borgmästare har tidigare utformat ett manifest om att göra London till en mer inkluderande stad, ”A city for all Londoners”. Målet är att alla invånare ska få möjligheten att bo och arbeta i hållbara, välplanerade och inkluderande miljöer. – Han är väldigt angelägen om att Londons tillväxt ska ske med hjälp av arkitektur och stadsplanering. Om det bara är kapitalet som styr är det inte säkert att ambitionerna blir så långsiktiga. Londons utmaningar liknar många andra städers: allas rätt att bo och att det ska vara kvalitet i det som genomförs, säger Monica von Schmalensee. Branden i 24-våningshuset i London för en månad sedan har satt ytterligare fokus på byggnadskvaliteten, vilket är en av anledningarna till att Sadiq Khan söker råd, stöd och kritik från arkitekter. Men som i många andra städer handlar utmaningarna också om att hantera biltrafikens miljö- och hälsoproblem och att motverka växande segregation. – Klyftorna ökar också i London. Fattiga får flytta längre och längre ut från stadskärnan och då blir restiderna mellan bostad och arbete väldigt långa. Här handlar det bland annat om att göra förorten mer attraktiv och att få dit både bostäder och handel, säger Monica von Schmalensee. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10707, "headline": "Christopher Nolan visste inte hur känd Harry Styles var inför ”Dunkirk”", "summary": "När filmskaparen Christopher Nolan castade popstjärnan Harry Styles för en roll i kommande ”Dunkirk” visste han inte exakt hur känd Styles var.", "article": "I Christopher Nolans kommande film ”Dunkirk”, om ett slag under andra världskriget, återkommer flera av filmskaparens favoritskådespelare – Tom Hardy och Cillian Murphy har till exempel båda medverkat i bland annat ”Inception” och Nolans Batman-filmer. Läs mer: ”Dunkirk” – en av sommarens hetaste filmer Men Harry Styles, känd från det omåttligt populära – och pausade/nedlagda – pojkbandet One Direction, är ett tidigare oprövat namn i filmvärlden. Så oprövat att Christopher Nolan själv inte visste om vilken superstjärna han valt för rollen som ung brittisk soldat. – Jag tror inte att jag riktigt var medveten om hur berömd Harry var, konstaterar regissören i en intervju med AP. – Mina barn hade pratat om honom, men jag hade inte riktigt fattat. Sanningen är att jag castade Harry eftersom han passade perfekt för rollen, och verkligen förtjänade en plats i filmen. Skivrecension: Harry Styles – ”Harry Styles” ”Dunkirk” har svensk biopremiär den 19 juli. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10740, "headline": "C Mores ”Gråzon” – ny serie om terrordåd i norden", "summary": "Den nya thrillerserien ”Gråzon” sätter fokus på hotet från terrorism mot Sverige och Danmark. – Det här är en historia om en kommande terrorattack i Skandinavien, säger Christopher Wollter, som spelar en av huvudrollerna.", "article": "Inspelningarna av serien pågår just nu i Köpenhamn. Tidigare har teamet varit både på Arlanda, i Stockholm och Göteborg, och framöver väntar produktion bland annat i Frankfurt. På samma sätt som tv-serien ”Bron” bröt landsgränser väntas ”Gråzon” göra det. – Vi ville ha en organisk historia om terrorism och om vår globalt sammankopplade värld. Ett samarbete mellan Sverige och Danmark kändes då självklart, eftersom Danmark både är nära och vår port till Europa, säger Johanna Bergenstråhle, tillförordnad dramachef på C More och TV4, som står bakom serien genom en samproduktion med danska TV2 och produktion av Cosmo film. Christopher Wollter spelar en av seriens ledande roller. Hans karaktär arbetar som vd för ett företag som sysslar med drönare, en teknisk innovation som delvis blivit en symbol för modern krigsföring. – Det här är en historia om en kommande terrorattack i Skandinavien där man tror att drönare blir ett av de verktyg som terrorister kommer att kunna använda, säger Christopher Wollter. Andra ledande roller spelas av danska Birgitte Hjort Sørensen, vars karaktär blir tagen som gisslan av terrorister, och svenska Tova Magnusson som i sin roll som Säpo-agent försöker förhindra en förestående terrorattack. Christopher Wollter berättar att historien innehåller mycket dubbelspel. – Min karaktär är statusstyrd och hans företag blir uppköpt av ett större företag. Han blir sedermera utnyttjad under hot från utomstående. Han är en karaktär med lite smolk i bägaren, men det är ingen ”bad guy”. Jag har spelat flera sådana tidigare, men det är kul att vara på andra sidan nu, säger Christopher Wollter. ”Gråzon” är skriven av Oskar Söderlund (”Ettor & nollor”, ”Saltön”) och danska Morten Dragsted. Oskar Söderlund har, i samband med att projektet blev känt, beskrivit handlingen som en ”rannsakning av den svenska och danska självbilden. Berättat genom en terror-plot”, något han sade till sajten tvdags.se. – Vi kan ha haft lite höga tankar om att dessa händelser aldrig kommer att hända oss, att vi har varit förskonade. Det var delvis så hela vägen fram till Drottninggatan. Manuset här är väldigt sofistikerat skrivet, och landar mer på en botten av thriller än action, säger Christopher Wollter. Serien är på tio avsnitt och har premiär våren 2018 på C More. I skådespelarensemblen finns också namn som Johan Rabaeus och Ardalan Esmaili. Johanna Bergenstråhle på C More och TV4 menar att tittarna kommer att få möta en historia om en verklighet som är svår att se i svart och vitt, utan där relationerna ständigt befinner sig i en gråzon. Hotet från terrorism har mer konkret i Sverige efter attentatet på Drottninggatan. Ser ni några svårigheter att göra en serie på det ämnet? – Det är ett jättesvårt ämne och inget vi tar lättsinnigt på alls. Vi känner dock att det är viktigt att vi inte väjer för svåra ämnen. Det ställer dock enormt höga krav på upphovsmännen och här har vi det största förtroendet för att de kan hantera de här frågeställningarna på ett klokt sätt, vilket var avgörande för oss när vi tog beslutet att göra ”Gråzon”, säger Johanna Bergenstråhle. En tidigare version av denna artikel innehöll felaktiga uppgifter om produktionsbolag och titel. DN beklagar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10758, "headline": "Margaret Atwood vill se Drake i andra säsongen av ”The handmaid’s tale”", "summary": "Margaret Atwood, författare till ”Tjänarinnans berättelse”, skulle vilja se rapparen Drake i en andra säsong av romanens tv-seriefiering.", "article": "Trots att författaren Margaret Atwood och rapparen Drake båda är från Kanada har de, tro det eller ej, aldrig träffats. Tv-recension: Bruce Millers ”The handmaid’s tale” Det berättar Atwood i ett samtal med författarkollegan Junot Díaz, publicerat i Boston Review, där hon också medger att hon gärna skulle ändra på den saken. ”Jag har inte träffat Drake, även om jag förstås har träffat människor som har träffat Drake”, säger hon till Díaz. ”Men du måste förstå hur g-a-m-m-a-l jag är – det är inte troligt att jag går på samma fester som han. Eller, för att vara ärlig, på särskilt många fester alls.” Kristina Lindquist: Surrogatfrågan har fått nytt liv av ”The handmaid’s tale” Därför har författaren, vars roman ”Tjänarinnans berättelse” under våren fått nytt liv genom HBO-serien ”The handmaid’s tale”, en idé. ”Vore det inte roligt för honom att ha en cameo i andra säsongen av ’The handmaid’s tale’? Jag ska viska lite i Bruce Millers [tv-seriens skapare] öra och se vad han kan göra åt saken, eftersom serien filmas i Toronto. Kanske kan Drake hjälpa till att smuggla någon?”, föreslår Margaret Atwood i intervjun. Läs mer: Fem viktiga skillnader mellan romanen och tv-serien ”The handmaid’s tale” ”The handmaid’s tale” är en av vårens mest omtalade tv-serier, om en nära framtid där en totalitär regim tvingar fertila kvinnor till reproduktion. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10761, "headline": "Populär stjärna på Youtube har tröttnat på hatet", "summary": "Joakim Lundell, en av landets största Youtubeprofiler, har tröttnat på hatet på plattformen. ”Om vi känner att det tar för mycket tid eller om vi inte har motivationen, då kommer vi sluta”, säger han i en intervju med TT.", "article": "Joakim Lundell, som de senaste åren blivit populär genom Youtubekanalerna ”Jocke & Jonna” och ”JockiboiTV”, berättar i en intervju med TT att han inte enbart är positivt inställd till Youtube, eftersom många kommer med hatkommentarer. Han har också tröttnat på hatet över lag. – Folk har väldigt svårt att förstå också, ”skit i hatet”. Det är inte så lätt när man haft tre bilar som blivit sönderrepade, halva hemmet sönderslaget hundra gånger, folk som springer utanför varje dag, folk som har kastat sten på våra hundar, säger Joakim Lundell till TT. Med spökjakter och ”pranks” har Joakim Lundell har tillsammans med Jonna Lundell skapat sig en popularitet som få svenska Youtubeprofiler är i närheten av. Paret har i dag över 650.000 prenumeranter. Joakim Lundell har dock gjort sig av med sitt alias ”Jockiboi” som hängt med honom sedan tiden som dokusåpadeltagare i ”Kungarna av Tylösand” för sju år sedan. – Jag hade velat byta väldigt länge, men jag kände att jag inte har varit där riktigt, kanske både personligt och i tiden. Men nu kände jag, när jag bytte, att det var dags. Jag känner ingen tillhörighet till Jockiboi längre. Allting jag gör nu är Joakim Lundell, säger han till TT och berättar att han framöver satsar både på en musikkarriär och släpper en bok om sitt liv och uppväxt. – Jag vill att folk ska förstå andra. Vi kommer aldrig få slut på hat genom att hata andra, lösningen kommer man till vid förståelse. Jag försöker alltid tänka på varför en person gör något konstigt, i stället för att bara tänka på själva handlingen. Det kanske ligger någonting bakom, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10778, "headline": "Signatur bakom Trump-video ber om ursäkt", "summary": "Den Reddit-användare som har påstått sig ligga bakom videon där Trump brottar ned en person med en CNN-logga som huvud ber nu om ursäkt för sitt ”trollbeteende”. ”Jag respekterar alla människor”, skriver signaturen.", "article": "Anledningen till att signaturen bakom kontot på internetforumet Reddit nu ber om ursäkt ska vara att hen inte säger sig vilja stödja våld som riktas mot medier. Signaturen säger sig nu också ångra en del av det rasistiska och antisemitiska innehåll som hen tidigare ska ha uttryckt på Reddit och som, efter att kontot blivit känt, ska ha fått stor spridning i sociala medier. Det var i onsdags förra veckan som gif-videon, där Trump brottar ned en person vars huvud har ersatts av CNN-loggan, först visades på Reddit-kontot. Men det var först när Trump twittrade ut videon, och den hade försetts med ljud, som den fick stor spridning. Klippet hade då fått en bättre bildkvalitet och även försetts med en ”FNN”-logotyp som betyder ”Fraud News Network”. Läs mer: Vita huset uttalar sig om CNN-videon Det var också i samband med Trumps tweet som signaturen bakom ett Reddit-konto gick ut och påstod sig ligga bakom videon. Det ledde till att andra, tidigare, inlägg från samma konto fick stor spridning på sociala medier. Några av dem anklagades för att vara rasistiska och antisemitiska. På tisdagen gick alltså Reddit-kontot ut med sin ursäkt, enligt CNN. Den kommer enligt nyhetsbolaget dagen efter att man har lyckats identifierat personen som stått bakom signaturen. Enligt CNN är det en man. Journalister på CNN ska i samband med identifierandet ha försökt kontakta personen genom att ringa och skicka e-post, men utan framgång. Det ska ha lett till att tidigare inlägg raderades och personen bakom kontot postade sin ursäkt. ”Först och främst vill jag be om ursäkt till alla dem som använder Reddit”, skriver signaturen enligt CNN, och tillägger att hen beklagar de kontroverser som har uppstått som en följd av videon, som hen nu menar aldrig borde ha gjorts. Användaren ska också be om ursäkt för ”de inlägg som har gjorts och som varit rasistiska, inskränkta och antisemitiska”. ”De stämmer inte med den person som jag är”, skriver signaturen som hävdar att hen ”älskar och accepterar alla olika typer av människor och har gjort så under hela mitt liv”. Inläggen var menade att vara ”satiriska”, skriver Reddit-användaren och uttrycker ånger för sitt \"trollbeteende\". Det ska bara ha handlat om att väcka uppmärksamhet för att på så sätt nå ut till så många användare på Reddit som möjligt. ”Det var ett skämt, inget annan, och jag kunde inte föreställa mig att någon skulle lägga på ljud och sedan låta inlägget förekomma i presidentens Twitter-flöde”, skriver personen. Anledningen till att hen tog åt sig äran till en början, ska ha varit att hen ”trodde att det var det ursprungliga inlägget”, utan ljud, som presidenten twittrade ut. Nu säger sig signaturen plötsligt hysa ”den djupaste respekt” för journalistkåren som så modigt riskerar sina liv varje dag för att förmedla nyheter till allmänheten. För att identifiera personen bakom kontot säger sig CNN ha använt biografisk information och bakgrundsfakta som mannen ska ha lämnat på Reddit, och sedan använt bland annat sökverktyg på Facebook. DN har tidigare rapporterat att en talesperson för Vita huset hävdar att inlägget inte har tagits från forumet Reddit. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10814, "headline": "Löfven om Bråvalla: Det är vidriga handlingar av ynkliga män", "summary": "Bråvallafestivalen ställer in nästa år efter anmälningar om flera våldtäkter och sexuella ofredanden. Statsminister Stefan Löfven är ute på en resa i Sverige för att lyfta trygghetsfrågor, och kommenterade händelserna under en pressträff på Tjörn.", "article": "– Det är vidriga handlingar av ynkliga män, säger statsministern. Statsminister Stefan Löfven inledde på söndagen sin veckolånga resa runt om i landet. Han åker på resan i stället för att delta i Almedalen, och syftet är att prata om trygghetsfrågor. Stefan Löfven har lyft terrorism och brottslighet som två av de största hoten mot den svenska tryggheten. Samtidigt som Stefan Löfvens resa tar sin början kommer nya rapporter om sexuella övergrepp på svenska musikfestivaler. Bråvallafestivalen har meddelat att de ställer in nästa års festival och säger att de många trakasserierna och övergreppen mot besökare ligger bakom beslutet. ”Jag har fått nog. Våld dödar festivalupplevelsen och kärleken till musiken, och framförallt kommer människor till skada. En är en för mycket”, säger vd:n Folkert Koopman i ett pressmeddelande. Totalt är det fyra misstänkta våldtäkter och minst 22 anmälningar rörande sexuellt ofredande som anmälts under festivalen, enligt polisen. Bråvallafestivalen är bara en i raden av musikfestivaler där besökare utsatts för sexuella övergrepp. I juni blev en flicka under 18 år attackerad och utsatt för ett misstänkt våldtäktsförsök på en toalett på festivalen Sweden rock i Sölvesborg. På Summerburst i Stockholm anhölls en man som misstänkts ha våldtagit en 18-årig kvinna i publikhavet och ytterligare tre personer greps för sexuella ofredanden under samma festival. På söndagen besökte statsministern den västsvenska ön Tjörn där han träffade Kustbevakningen och sjöräddningen. Då fick han frågor om Bråvallafestivalen och övergreppen på musikfestivaler. – Det är fruktansvärt. Jag blir så upprörd. Unga kvinnor går för att lyssna på musik och ha roligt, och så blir de utsatta för det här. Det här är vidriga handlingar av ynkliga män. Vi måste få stopp för det, säger Stefan Löfven och säger också att polisen måste bli bättre på att utreda de brotten. Statsministern säger också att det är en prioriterad fråga för regeringen. Vad kan ni göra förutom att säga åt polisen att bli bättre? – Vi behöver uppenbarligen mer förebyggande arbete. Det är helt uppenbart. Vi får se vad vi kan göra vad gäller utbildning och information i skolor och idrottsrörelse. Vi tittar också på möjligheten att titta på kameraövervakning. Det är klart att det försvårar om man vet att det sitter en kamera där som ser vad man gör. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10837, "headline": "Jonas Dahlberg om Utøyabeslutet: Anmärkningsvärt", "summary": "Den norska regeringen tror inte på konstens roll för att bearbeta sorgen efter Utøya. Det menar konstnären Jonas Dahlberg, sedan planerna på hans minnesmärke \"Memory wound\" skrotades förra veckan.", "article": "Svenske Dahlberg har tidigare varit försiktig med att uttala sig, men i veckan gav han sin syn i en debattartikel i Aftenposten. Konsten har en särskild roll när det gäller att bearbeta svåra händelser, menar Dahlberg. Därför tycker han att det är anmärkningsvärt att den norska regeringen tagit ansvaret för minnesmärket från Koro, den norska motsvarigheten till Statens konstråd, och flyttat det till statliga förvaltningsbolaget Statsbygg. Läs mer: Birgitta Rubin: Så sanslöst sorgligt och fegt av Norge att stoppa ”Memory wound” ”Det väsentliga i detta är inte i första hand att regeringen stoppar arbetet med just dessa minnesplatser som jag fått förtroendet att arbeta med, utan att regeringen så tydligt markerar att de överhuvudtaget inte tror på konstens roll i detta. Det är minst sagt anmärkningsvärt, också i ett internationellt perspektiv”, skriver han. Dahlberg ställer sig också frågande till varför man samtidigt har valt att stoppa hans andra minnesmärke, det i regeringskvarteren i Oslo. Norges kommunminister Jan Tore Sanner avisar påståendet om att regeringen inte tror på konstens roll. ”Ett nationellt minnesmärke kommer självklart att inneha konstnärliga kvaliteter. Om Dahlberg själv önskar är det öppet för honom att dras in i det vidare arbetet”, skriver han i en kommentar till Aftenposten. Läs mer: Norska staten stoppar ”Memory wound” Samtidigt höjs flera röster i Norge mot regeringens planer. Dahlberg får medhåll av Arne Johan Vetlesen, professor i filosofi vid universitetet i Oslo. I en debattartikel i Aftenposten skriver han att den norska regeringens visar \"beröringsskräck\" för det nationella traumat efter terrordåden 2011. En av dem som försvarat \"Memory wound\" är Jørn Christian Mortensen, rektor för Konsthögskolan i Oslo, som kallar beslutet \"sorgligt, eftersom det här väldigt vackra konstverket aldrig kommer att uppföras\", enligt The Guardian. Dahlberg avböjer att kommentera saken ytterligare för TT.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 10853, "headline": "Per M: Insats för kontanter", "summary": "Kåseri. Ett mobilsamtal till en riktig bank i Sverige, och jag hade ett nytt bankomatkort tjugofyra timmar senare. Ingen fransman trodde sina öron.", "article": "Vägarna är utmärkta, sjukvården omsorgsfull, posten effektiv, soptömning och gatuunderhåll bättre än i Stockholm – bara det inte har med byråkrati och i synnerhet betalningar att göra är det mycket som är smidigt här i Frankrike. Ty ve den som inte kan lägga fram tillräckligt starka bevis på vem han eller hon är. Det krävs snudd på födelseattest och dopbevis utöver pass, körkort och elräkning när man måste legitimera sig, vilket är ofta. Det är inte heller alltid lätt att veta hur man monetärt ska göra rätt för sig. Men en sådan anakronism som checken lever kvar och accepteras vanligen. Bankerna vill helst inte syssla med pengar. En svensk bekant som på eftermiddagen skulle spä på kontot i sin bank Crédit Agricole möttes av beskedet att det var fullständigt omöjligt att göra kontantinsättningar efter lunch, ”något ju alla känner till”. I Stockholm finns numera en del krogar och butiker som bara accepterar betal- eller kreditkort, inte kontanter, men de flesta tar förstås emot både och. I Frankrike är det emellertid mycket ofta reda pengar och inget annat som gäller, åtminstone på mindre ställen. Man skulle alltså kunna tro att bankomater var vanliga. I vår lilla sydfranska stad, med en befolkningsstorlek att jämföra med Sigtunas, har jag räknat till fem distributeurs automatique de billets. Varav en bara fungerar om man har ett Carte Bleue utfärdat av Crédit Lyonnais. Det var alltså till en av de andra fyra bankomaterna jag häromdagen ställde kosan för att få ut kosing. Jag hade redan köpt cigarretter på vägen och betalat med mitt kort. Fem minuter senare hade den nästan fyrtiogradiga hettan raderat samma kod i min hjärna, och bankomaten ätit upp mitt Mastercard. Nu stod man sig slätt, utan vare sig kort eller kontanter. Men klokt nog är vi inte kunder i någon fransk penninginrättning. Ett mobilsamtal till en riktig och redobogen bank i Sverige, och jag hade ett nytt kort tjugofyra timmar senare, levererat med bud till dörren på själva midsommarafton. Ingen fransman trodde sina öron när jag berättade detta. ”Vous avez dit Handelsbanken?”, sa grannen med sådan betoning på första stavelsen att det lät lite ekivokt. Jag bekräftade detta. Äras den som äras bör. Diplomatiskt tillade jag att det franska postväsendet i fallet i fråga också hade fungerat förträffligt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10863, "headline": "Ali Dhaanto – en världsstjärna som bor i Västerås", "summary": "En av världens största stjärnor inom den somaliska dhaantomusiken bor i Västerås. Ali Dhaanto säger att svänget i musikstilen är besläktad med reggae.", "article": "Ali Dhaanto möter upp på en parkservering strax intill stadshuset i Västerås, iförd samma vita folkdräkt som han bär på Youtube-klippen som spelats in i etiopiska stäpplandskap med kameler och dansande nomader. Klippen har miljontals visningar. Bland de tre till fyra miljoner somalier som är spridda över världen är han en stjärna. I Västerås syns han på långt håll som en vit fläck i den gröna parken och efter en kort stund dyker somalier upp och vill skaka hand och ta selfies med honom. Inte heller min tolk missar tillfället att fotografera sig med artisten. Ali Dhaanto talar hellre om dhaantokulturen, som han tagit sitt namn ifrån, än om sig själv. Han säger att han är stolt över att så många börjat lyssna på dhaantomusik, som till nyligen var en angelägenhet för ett fåtal äldre. 2006 vann han etiopiska ”Idol”, där det bara tävlades i dhanto. Sedan dess har musiken blivit populär även bland de unga. Två saker har varit avgörande, enligt Ali Dhaanto. Dels att folkdansen som i original består av handklappningar har fått en instrumental bakgrund som gjort den mer gångbar, dels att rytmen påminner om reggae, fast med ett en lättare, mer sorlande gung. Ali Dhaanto hävdar att dhaanto är besläktat med reggae. – Jag vet att Bob Marley reste till Etiopien flera gånger och inspirerades. Reggae är förstås äldre än så. Och den sortens tempo har funnits länge i östra delen av Afrika, säger Ali Dhaanto. Vad man kan invända mot den historieskrivningen är att Västindiens befolkning nästan helt kommer från Västafrika. Att dhaanto är somaliernas reggae är också bland det första som nämns när jag möter tre unga somalier i grannstaden Eskilstuna. – Dansen är nästan som reggae när man tittar på fötterna, säger Abdirisaq Mohammed, som till vardags arbetar som elevassistent. Han bekräftar också att Ali Dhaanto är en person som de flesta somalier känner till. – Alla känner honom från sociala medier, och faktiskt också många äldre, eftersom det är traditionell musik. Det är en grej som förenar generationer, säger Abdirisaq Mohammed. Arrangören Mohamed Abdukani som engagerat Ali Dhaanto inför somaliernas nationaldag den 1 juli berättar att det varit en process att övertala Ali Dhaanto att komma just till dem eftersom han blivit erbjuden att spela runt hela världen just den dagen. Ali Dhaanto kom in i musiken genom den somaliska poesin. Poeter har alltid haft hög status i den somaliska kulturen och som ung var Ali Dhaanto skicklig på att skriva ihop bland annat hyllningsdikter till flickor. Han började sälja sina tjänster till mindre välformulerade kompisar, för en biobiljett eller någon annan symbolisk ersättning. Han kom från en vanlig familj där ingen annan sysslade med musik, men bodde ute i byarna där musiken spelas överallt. Han gick på audition och kom med i talangtävlingen. Ali Dhaanto har två album bakom sig och ett tredje på gång som spelas in i Stockholm. De många visningarna ger berömmelse men inga intäkter. Det han kan tjäna på musiken är som liveartist, och han har spelat för den somaliska diasporan på festivaler runt om i Europa. Men framför allt lägger han mycket tid på att träna ungdomar i en grupp. Han har en del släktingar i trakten. – Folk frågar mycket om klaner, men som artist tänker man inte så mycket på det, för mig är alla somalier en del av min familj. Den bästa dansen. Dhaanto är ursprungligen en folkdans från den omstridda Ogadenprovinsen i Etiopien. Ali Bashir Abdi, eller Ali Dhaanto som är hans artistnamn, är formellt sett etiopier, men ser sig som somalier. Ordet dhaanto betyder ”den bästa dansen” och dansas traditionellt i turer med olika svårighetsgrad till handklappningar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10865, "headline": "Guns N’ Roses återförening är en storslagen framgång", "summary": "Återföreningen blev en storslagen framgång. Under 2016 såldes över två miljoner biljetter till Guns N’ Roses turné. Nu intar succén Friends Arena i Solna.", "article": "I början av förra året bekräftades ryktena – Guns N’ Roses återförenas. För första gången sedan 1993 skulle fansen få möjlighet att se originalmedlemmarna Axl Rose, Duff McKagan och Slash tillsammans på scen. Quiz: Vad vet du om Sverigeaktuella Guns N’ Roses? Nu, mer än ett år senare, har rockbandet rest jorden runt med återföreningsturnén \"Not in this lifetime tour\". På torsdagskvällen är det Sveriges tur att få ta del av Guns N’ Roses då de spelar på Friends Arena i Solna. Hittills har turnén varit en stor succé. Under 2016 sålde bandet tre miljoner biljetter, vilket gjorde turnén till en av årets mest framgångsrika. När hårdrockslegendarerna sedan offentliggjorde turnédatum i Europa och Kanada 2017 såldes det en miljon biljetter bara under det första dygnet. Även i Sverige har plåtarna gått åt snabbt. De ordinarie biljetterna är sedan länge slutsålda men än finns de dyrare så kallade \"golden circle\"-biljetterna kvar. Totalt har \"Not in this lifetime tour\" dragit in över två miljarder svenska kronor brutto. Och det är inte bara de slutsålda arenorna som vittnar om att bandet är ute på ett framgångståg. Även kritikerna har hyllat återföreningen. The Guardians recensent vitsade att comebacken tog publiken till \"Paradise city\" och gav konserten fem stjärnor. Tidningen Sydney Morning Herald skrev att de \"briljanta musikerna\" i Guns N’ Roses levererade ”några av de mäktigaste rocklåtarna som någonsin skrivits”. Enligt bandets kompgitarrist Richard Fortus planerar de dessutom att släppa ett nytt album. I en intervju i podcasten Stageleft säger Forturs att idén om ett album är \"för bra för att inte bli verklighet\" samt att de har spelat in utkast och \"lösa idéer\". Det här är Guns N' Roses Det amerikanska rockbandet Guns N' Roses bildades i Los Angeles 1985 och fick sitt stora genombrott 1987 med albumet \"Appetite for destruction\". Plattan sålde över 30 miljoner exemplar vilket gör den till det bäst säljande debutalbumet i USA. Totalt har bandet sålt över 100 miljoner skivor. Bland bandets mest kända låtar finns \"Paradise city\", \"Welcome to the jungle\" \"Sweet child o'mine\" och Bob Dylan-covern \"Knockin' on heaven's door\". Guns N' Roses har varit mer eller mindre aktiva under alla år – länge var dock sångaren Axl Rose den enda originalmedlemmen som fortfarande var med i bandet. Häromåret återvände originalgitarristen Slash och originalbasisten Duff McKagan till bandet. I dag består Guns N' Roses, förutom originaltrion, av Dizzy Reed, Richard Fortus, Frank Ferrer och Melissa Reese. På torsdag spelar rocklegendarerna på Friends Arena i Solna. Svenska Backyard Babies och brittiska The Darkness värmer upp publiken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10870, "headline": "Bråvalla vill bli mer jämställt", "summary": "Sveriges största campingfestival firar femårsjubileum med artister som Håkan Hellström och Laleh. Bråvalla har i flera år fått kritik för ojämställdheten i sina bokningar – trots det är majoriteten män i år också.", "article": "Mellan den 28 juni och 1 juli kommer tiotusentals personer till Norrköping för att besöka Bråvalla. Festivalen hålls för femte gången, vilket arrangören FKP Scorpio har valt att fira med en extra dag jämfört med tidigare år. Att Bråvalla är en så pass populär festival tror Kajsa Apelqvist beror dels på artistbokningarna – dels på det geografiska läget. – Campingen tror jag också är en jätteviktig del. Det finns inte så många campingfestivaler kvar i Sverige, vi är definitivt den största. Det är något otroligt speciellt att bosätta sig på en festival i fyra dagar och bara gå helt in i den lilla världen, och umgås med andra människor som älskar musik, säger hon. Däremot har det inte enbart varit glädje och musik som det har rapporterats om från jättefestivalen. I fjol inkom det fem polisanmälningar om våldtäkt. Bråvalla har mycket säkerhetspersonal på plats för att försöka förhindra våldet. Dessutom samarbetar man tätt med polisen. – Vi uppmanar våra besökare att anmäla om de blir utsatta för våld. Det ska vara väldigt enkelt att anmäla brott på en festival. Sexuellt våld är ett stort samhällsproblem och jag tror inte att det handlar om att det är fler brott som begås nu, utan folk är mer benägna att anmäla. Där har samhällsdebatten varit viktig, säger Kajsa Apelqvist. Hon tycker dock att det är viktigt att den typen av våld inte bara uppmärksammas som ett ”evenemangsproblem”. – Det är något som finns året om på våra skolor, arbetsplatser och i våra hem, säger Kajsa Apelqvist. Bråvalla har i flera år också kritiserats för sina artistbokningar, då majoriteten bestått av mansdominerade akter. I fjol mätte initiativet Jämställd festival att 83 procent av Bråvallas bokningar bestod av mansdominerade akter – endast 12 procent var kvinnodominerade och 5 procent var mixade. – Jag tycker att Bråvalla är lite av ett mysterium, för de bokar ganska brett. De bokar pop och rock, där könsfördelningen inte är speciellt skev i branschen. De bokar en sådan hög andel män till sina scener, jämfört med många andra festivaler, säger Kristina Wicksell, pressansvarig för Jämställd festival. Enligt Kristina Wicksell finns det en historisk ojämställdhet i musikbranschen, och hon anser därför att man måste motverka detta. – Musik är ett verktyg för att sprida berättelser, för att sprida politiska åsikter och liknande. Därför är det viktigt att alla får tillträde till det rummet, säger hon. Bråvalla arbetar för att det ska bli mer jämställt men enligt Kajsa Apelqvist beror fördelningen ofta på att tillfrågade artister inte kan komma, eller inte ska ut och turnera det året. – Vi har bättre siffror i år än förra året, men vi är absolut inte nöjda med de siffror vi har. Däremot spelar i princip alla de största svenska kvinnliga artisterna på vår festival i år och det känns jättekul. Men vi är inte nöjda och färdiga med det arbetet, det fortsätter, säger hon. Bråvallafestivalen hölls första gången 2013 i Norrköping, i år är det femårsjubileum. Festivalen brukar arrangeras mellan torsdag och lördag, nu är det artister på scenen redan under onsdagen. Festivalen besöktes förra året av 50 000 personer och räknas som en av Sveriges största. Bland dragplåstren märks: Onsdag: System of a Down och Sabaton. Torsdag: Laleh och Linkin Park. Fredag: Håkan Hellström, Silvana Imam, Alesso och The Chainsmokers. Lördag: Ellie Goulding, The Killers och Martin Garrix. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10880, "headline": "Curlande föräldrar problem för Roskilde", "summary": "Unga åker på festivalen – men allt oftare är det föräldrarna på hemmaplan som för talan när tältplatsen blir dålig eller något går fel, uppger ledningen på Roskildefestivalen för DR. Och när barnen inte hör av sig – då ringer föräldrarna festivalledningen.", "article": "I helgen sprang främsta ledet, i vanlig ordning, i full kareta när campingen på Roskilde öppnade för festivalbesökarna. Det officiella musikprogrammet börjar först på onsdagen, men kampen om de bästa tältplatserna är hård och risken för dem som anländer sent är att man hamnar i ytterkanten av området eller snällt får be om lov (eller tvinga någon) att pressa upp tältet mitt i någon annans läger. Stora utrymmesproblem på campingen har omgående rapporterats, något som vållat irritation. Danmark Radio rapporterar dock att det i första hand inte är festivalbesökarna som reagerat utan deras föräldrar som är kvar på hemmaplan. Flera föräldrar har skrivit arga inlägg på festivalens Facebooksida och vittnat om 17-åringar som inte hittat någon campingplats. Enligt Christina Bilde, talesperson på Roskildefestivalen, är det en växande trend att föräldrarna klagar på festivalen å deras barns vägnar. Allt oftare kör de också sina barn till och från festivalen och bistår med matleveranser under festivalveckan. – Vi ser oftare än vad vi gjorde för fem tio år sedan att man som förälder försöker gå in och hjälpa sina barn och unga. Vi ser också att unga ber oss om hjälp med saker som de förr i tiden klarade själva, säger Christina Bilde till DR. Festivalens informationscenter har vid några tillfällen också tagit emot samtal från föräldrar som inte hört ifrån sina barn och vill försäkra sig om att det är okej. Festivalledningen kan inte bistå på individnivå, uppger Bilde för DR, utan brukar i stället säga till föräldrarna att barnen troligen inte tänkt på att ringa hem. Bilde menar att man som förälder, i viss mån, ska försöka låta barnen vara i fred. – I grunden tänker jag att man skickar i väg ett barn eller en ung människa, då ska man också göra det och låta dem flyga. De är väldigt bra på att hålla koll på varandra och efter en vecka kommer de hem och är vuxna, om man låter dem vara vuxna, säger Christina Bilde till DR. I veckan inleds även Bråvalla, en av sommarens stora svenska musikfestivaler. Kajsa Apelqvist, pressansvarig på arrangörsbolaget FKP Scorpio, skriver i ett mejl till DN att de inte sett någon tendens till att föräldrarna stöttar sina barn och unga i större utsträckning än tidigare. Hon ger dock föräldrarna några råd: – Jag tror att det bästa föräldrar kan göra är att i förväg prata med sina barn om hur ofta de ska höras, och att de ska höra av sig om något hänt, men att barnet i första hand ska ta kontakt med festivalens säkerhets- och trygghetspersonal om något sker, skriver Apelqvist och fortsätter: – Det är ju lätt att glömma bort att höra av sig när man lever i festivalbubblan och jag tror att det är bra för föräldrar att försöka tänka att om de inte hör något så har barnen bara roligt och fullt upp med att gå på konserter och hänga med kompisar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10882, "headline": "”Det var ett gräl, inte en intervju”", "summary": "Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj svartmålas som russofob av statliga ryska medier efter en intervju som hon själv ville förbjuda. Enligt Aleksijevitj har hennes ord förvridits.", "article": "– Det här var ingen intervju utan ett anfall på mig. Först beslöt jag att greppa situationen, att försöka övertyga journalisten om att han hade fel. Sedan förstod jag att det inte handlade om någon intervju. Därför sade jag att den inte fick publiceras, säger Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj till DN i en telefonintervju. I mitten av juni publicerade den Kremltrogna nyhetssajten Regnum en intervju med Aleksijevitj som har lett till en förnyad våg av smutskastning mot henne i ryska medier. Intervjun skulle ha publicerats i tidningen Delovoj Peterburg, men chefredaktören vägrade att ta in den eftersom han inte godkände dess ton och ansats. Journalisten Sergej Gurkin gick då till Regnum som publicerade hela intervjuutskriften ord för ord. Därefter fick han sparken av Delovoj Peterburg. Enligt chefredaktören Maksim Vasiukov berodde avskedandet inte på att Aleksijevitj hade förbjudit intervjun, utan på att Gurkin, som var anställd på tidningen, hade använt sin arbetstid på att jobba för andra medier. I intervjun säger Aleksijevitj bland annat att hon ”förstår motiven” för mordet på den proryska ukrainska journalisten Oles Buzina, även om hon inte godkänner mordet. Hon säger sig också godkänna att Ukraina stänger ner till exempel utbildningar på ryska för att folk ska studera på ukrainska och ”cementera nationen”. De här uttalandena har bland annat Dmitrij Kiseljov, som leder det statliga ryska mediebolaget Rossija segodnja, tagit upp som ett bevis på att Aleksijevitj är russofob och föraktar ryssar. – Personer med fel sorts åsikter kan man ta livet av. Det är vad Aleksijevitj indirekt påstår, säger Kiseljov i sitt samhällsmagasin Vesti nedeli som visas i tv varje söndag på bästa sändningstid. Kiseljov leder multimediebolaget Rossija segodnja, där bland annat tv-kanalen Russia Today ingår. Han har i dag har inreseförbud till EU eftersom han anses vara en av de ledande strategerna i det ryska informationskriget. Att Aleksijevitj blir ansatt av statliga ryska medier är inte nytt. Det nya är att liberala intellektuella kritiserar henne för att vara inkonsekvent, till exempel Gregory Afinogenov, som undervisar i rysk historia vid Georgetown universitet och är utbildad doktor från Harvard. – Aleksijevitj kritiserar journalisten i stället för att svara på hans frågor. Hon motsäger sig själv. Hon framstår som en ideologisk stereotyp som godkänner en viss politik i Ukraina men inte i Ryssland, säger Gregory Afinogenov till DN. – Intervjuaren var absolut provokativ. Men det betyder inte att man kan kräva att banden inte får publiceras. Aleksijevitj är själv författare och många som hon intervjuade var inte glada över hur de framstod i tryckt form, skriver The Guardians Moskvakorrespondent Shaun Walker på Twitter. Till DN säger Aleksijevitj att hennes uttalanden om Ukraina har tagits ur sitt sammanhang. – Jag är författare och mitt jobb är att förstå människors motiv. Vad mordet på Buzina beträffar konstaterade jag att vi lever i mörka tider och då sker förfärliga saker. Som författare måste jag förstå hur folk tänker, även hur Buzina tänkte. Jag måste undersöka allas motiv. Det betyder ändå inte att jag stöder vad de gör. Och vad ryska språket i Ukraina beträffar sade jag att det inte är någon lätt sak att få alla att studera ukrainska men Ukraina har valt denna väg för att cementera nationen. De vill bygga en stat. Titta hur det ser ut i mitt hemland Belarus. Mitt barnbarn i Minsk studerar bara två timmar belarusiska i veckan, plus fyra timmar engelska. Resten av undervisningen är på ryska! Det var de här sakerna jag talade om. Förstår ni kritiken mot att ni ville förbjuda att intervjun skulle publiceras? – Det var ju ingen intervju, det var ett gräl. Om vi hade suttit och fört ett samtal hade det varit en annan sak. Men nu bara slängde han fram påstående efter påstående. Jag visste från början att han var av annan åsikt än jag men jag vill inte samtala i den här tonen. Vet ni vad putinism innebär? Den innebär att man anpassar sig. Intervjuaren var absolut provokativ. Men det betyder inte att man kan kräva att banden inte får publiceras. Aleksijevitj är själv författare och många som hon intervjuade var inte glada över hur de framstod i tryckt form. The Guardians Moskvakorrespondent Shaun Walker på Twitter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10883, "headline": "Så bör föräldrar uppträda när deras barn åker på festival", "summary": "Unga åker på festivalen – men allt oftare är det föräldrarna på hemmaplan som för talan när tältplatsen blir dålig eller något går fel, uppger ledningen på Roskildefestivalen för DR. Och när barnen inte hör av sig – då ringer de festivalledningen.", "article": "I helgen sprang främsta ledet, i vanlig ordning, i full kareta när campingen på Roskilde öppnade för festivalbesökarna. Det officiella musikprogrammet börjar först på onsdagen, men kampen om de bästa tältplatserna är hård och risken för dem som anländer sent är att man hamnar i ytterkanten av området eller snällt får be om lov (eller tvinga någon) att pressa upp tältet mitt i någon annans läger. Stora utrymmesproblem på campingen har omgående rapporterats, något som vållat irritation. Danmark Radio rapporterar dock att det i första hand inte är festivalbesökarna som reagerat utan deras föräldrar som är kvar på hemmaplan. Flera föräldrar har skrivit arga inlägg på festivalens Facebooksida och vittnat om 17-åringar som inte hittat någon campingplats. Enligt Christina Bilde, talesperson på Roskildefestivalen, är det en växande trend att föräldrarna klagar på festivalen å deras barns vägnar. Allt oftare kör de också sina barn till och från festivalen och bistår med matleveranser under festivalveckan. – Vi ser oftare än vad vi gjorde för fem tio år sedan att man som förälder försöker gå in och hjälpa sina barn och unga. Vi ser också att unga ber oss om hjälp med saker som de förr i tiden klarade själva, säger Christina Bilde till DR. Festivalens informationscenter har vid några tillfällen också tagit emot samtal från föräldrar som inte hört ifrån sina barn och vill försäkra sig om att det är okej. Festivalledningen kan inte bistå på individnivå, uppger Bilde för DR, utan de brukar i stället säga till föräldrarna att barnen troligen inte tänkt på att ringa hem. Bilde menar att man som förälder, i viss mån, ska försöka låta barnen vara i fred. – I grunden tänker jag att man skickar i väg ett barn eller en ung människa, då ska man också göra det och låta dem flyga. De är väldigt bra på att hålla koll på varandra och efter en vecka kommer de hem och är vuxna, om man låter dem vara vuxna, säger Christina Bilde till DR. Läs mer: Här är sommarens alla festivaler I veckan inleds även Bråvalla, en av sommarens stora svenska musikfestivaler. Kajsa Apelqvist, pressansvarig på arrangörsbolaget FKP Scorpio, skriver i ett mejl till DN att de inte sett någon tendens till att föräldrarna stöttar sina barn och unga i större utsträckning än tidigare. Hon ger dock föräldrarna några råd: – Jag tror att det bästa föräldrar kan göra är att i förväg prata med sina barn om hur ofta de ska höras, och att de ska höra av sig om något hänt, men att barnet i första hand ska ta kontakt med festivalens säkerhets- och trygghetspersonal om något sker, skriver Apelqvist och fortsätter: – Det är ju lätt att glömma bort att höra av sig när man lever i festivalbubblan och jag tror att det är bra för föräldrar att försöka tänka att om de inte hör något så har barnen bara roligt och fullt upp med att gå på konserter och hänga med kompisar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10886, "headline": "Hugo Lindkvist: Varken Corbyn själv, eller någon annan, verkar förstå kultstämningen", "summary": "Hugo Lindkvist om när sommarfestivalen blev politisk. ”Unga brittiska väljare har hittat sitt forum – väntar något liknande på sommarens svenska festivaler?”", "article": "”Konstigt, mycket konstigt”, sade Labourledaren Jeremy Corbyn efter att han i helgen ställt sig på scen inför tiotusentals jublande besökare på den brittiska musikfestivalen Glastonbury, hållit ett politiskt anförande och introducerat rapduon Run the Jewels. Läs mer: Här är sommarens alla festivaler Varken Corbyn själv, eller någon annan, verkar förstå orsakerna till den kultstämning som växt fram veckorna efter nyvalet, i första hand symboliserat av frasen ”Oh Jeremy Corbyn” som runtom i Storbritannien spontansjungs till riffet av fotbollsfansens favoritdänga, White Stripes-låten ”Seven nation army”. Unga brittiska väljare har hittat sitt forum – väntar något liknande på sommarens svenska festivaler? ", "article_category": "culture"}
{"id": 10891, "headline": "Johnny Depp ber om ursäkt för skämt om att lönnmörda Donald Trump", "summary": "Efter att inför publik ha skojat om att mörda Donald Trump tvingas skådespelaren Johnny Depp be om ursäkt: ”Jag försökte bara underhålla.”", "article": "Skådespelaren Johnny Depp presenterade i helgen en film, närmare bestämt hans ”The libertine” från 2004, vid en visning på engelska Glastonburyfestivalen. Han frågade publiken om de ”kunde få hit Trump”, vilket folkmassan svarade på med burop, och tillade att USA:s president verkar ”behöva hjälp”. Läs mer: Johnny Depp skojade om att lönnmörda Donald Trump Sedan yttrade han orden som fick publiken på plats att skratta, men som upprört många i efterhand. ”Det här kommer att hamna i medierna, och det kommer att vara hemskt. Men jag gillar att ni är med på det. När lönnmördade en skådespelare en president senast?” Läs mer: Johnny Depp dök upp på Disneyland inför ”Pirates of the Caribbean” Uttalandet var en referens till USA:s historiska president Abraham Lincoln, som 1865 mördades av skådespelaren John Wilkes Booth. Uttalandet föll mycket riktigt inte i god jord och har fått stor uppmärksamhet. Knappt ett dygn senare bad Depp om ursäkt i ett uttalande till tidningen People. Video: Johnny Depps skämt om mord på USA:s president ”Jag ber om ursäkt för det dåliga försök till skämt jag smaklöst drog häromkvällen om president Trump. Det landade inte som jag ville, och jag menade inget illa. Jag försökte bara underhålla, inte skada någon.” Johnny Depp har varit i flera blåsväder under den senaste tiden – bland annat har han dragits inför domstol för obetalda lån, och anklagats för misshandel av sin exfru Amber Heard. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10934, "headline": "Pewdiepie halkar ner på Forbes lista efter antisemitismen", "summary": "2016 toppade svenska Pewdiepie Forbes lista över världens mest inflytelserika gamers. 2017 är han petad från toppen – efter vinterns anklagelser om antisemitism och naziestetik i sina videoklipp.", "article": "I februari 2017 avslutade Disney och Youtube sina samarbeten med spelvloggaren Felix Kjellberg, mer känd som Pewdiepie, efter att han publicerat ett antal videoklipp där han bland annat betalat två män för att hålla upp en skylt med texten ”död åt alla judar”. Läs mer: Pewdiepie ber om ursäkt för antisemitisk video I efterhand bad han om ursäkt och sa att videon var ”ett skämt som gick för långt” – men passade också på att anklaga de medier som skrivit om det för att ”attackera folk på ett ondskefullt sätt för sin egen vinst”. Forbes årliga lista över ”influencers”, inflytelserika unga människor på internet, satte 2016 Pewdiepie högst upp på listan över gamers. I år har han, uttryckligen på grund av vinterns skandaler, halkat ner till listans andra plats. Greta Thurfjell: Helvetet är en plats där man tvingas titta på en naziskämtande Pewdiepie Forbes motivering lyder: ”Som världens mest välbetalda Youtubestjärna 2016 skulle Sverigefödda Felix Kjellberg ha toppat spelkategorin – om det inte vore för de nio videoklipp han publicerade i början av 2017 som innehåller antisemitisk och nazistisk estetik. Hans nätverkspartner Maker Studios, som ligger under Disney, klippte sina band till honom och han sparkades från Youtubes och Googles marknadsföringsplattformar. Även om hans varumärke fläckats ner tjänar han miljoner bara på Youtubeannonser.” Toppar listan i år gör i stället hawaiianska Mark ”Markiplier” Fischbach, som i sina videoklipp främst kommenterar skräckspel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10968, "headline": "Festival O/Modernt 2017 på Confidencen i Stockholm", "summary": "Tvära kast. Varning för kitsch när Vivaldi möter finsk rock.", "article": "”Det förflutna måste uppfinnas, framtiden måste uppdateras.” Detta citat av John Cage har blivit mottot för festivalen O/Modernt med Hugo Ticciati i spetsen, ett gäng som sedan 2011 har vänt ut och in på den klassiska musiken genom att osentimentalt men kärleksfullt kasta in den i diverse oväntade sammanhang. Varje konsert är en idé, ett konceptuellt konstverk. För detta måste man älska dem, oavsett hur resultatet blir. Och det säger sig självt att allt inte blir lika lyckat i denna hejdlösa experimentlusta. Temat för årets festival är ”Vivaldi och återvändandet”. Den italienske barocktonsättaren var en mästare i att bygga upp spänning genom repetition, exempelvis i ritornellen, en kompositionsform som bygger på ett schematiskt pendlande mellan olika avsnitt. På ett liknande sätt är festivalens öppningskonsert, som har rubriken ”Method in madness: Vivaldi meets Finnish rock”, uppbyggd kring ett ständigt pendlande mellan två väldigt olika musikstilar: Vivaldis barockmusik och (hyfsat) modern rockmusik. Det innebär tvära kast mellan nästan varje låt, men också en inbyggd förväntan om att pendeln ska svänga tillbaka. Varför det just är finsk rock som ska ställas i kontrast mot Vivaldi är oklart. Finland har visserligen en tradition av hårdrocksband som flirtar med klassisk musik – på 90-talet nådde band som Apocalyptica och Nightwish enorm popularitet – men sådan musik är gräsligt kitschig. Gitarrvirtuosen och kompositören Marzi Nyman är visserligen relativt mångsidig – han spelar både bluesrock, svulstig alternativrock, scatsjungande jazzrock och rockabilly – men allt låter dammigt och duktigt jämfört med Vivaldis dansande eld. Å andra sidan är ju metodiskt vansinne temat för konserten och om den hade varit en människa hade den kunnat diagnosticeras med schizofreni. När orkestern spelar Vivaldi, och framför allt när mezzosopranen Luciana Mancini sjunger, regerar skönheten. I synnerhet arian ”Gelido in ogni vena”, från operan ”Farnace” (1727), är helt knäckande stark. Men när pendeln svänger till Marzi Nymans rock blir det som att en kall hand läggs på hjärtat (med ett undantag: den söta poplåten ”Outo Tyttö”). Hur kul musikerna på scen än verkar ha åt mötet funkar det egentligen bara i ett stycke: Vivaldis sonat ”La follia”, som bygger på en av musikhistoriens skarpaste melodier, lätt att bli besatt av. Konserten lyckas ganska väl med vad den föresatt sig att göra, men med en annan modern motpol till Vivaldi än Marzi Nyman hade det kunnat bränna till ordentligt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10981, "headline": "”Det är för tidigt att fira, Mr Cosby”", "summary": "Rättegången mot den kände skådespelaren Bill Cosby angående sexuella övergrepp ogiltigförklaras. Åklagarsidan meddelar att den kommer att tas om. ”Det är för tidigt att fira, Mr Cosby”, sa advokaten till en av dem som anklagar Cosby för övergrepp.", "article": "För andra gången i rad avslutas rättegången mot skådespelaren Bill Cosby utan att han döms. Anledningen är att domaren ogiltigförklarar den efter att juryn, på tolv personer, inte har kunnat enas, rapporterar BBC. På fredagen ställdes den femte dagens överläggningar in efter att juryn inte kunde komma överens, vilket DN rapporterade om. Då hade juryn suttit i överläggningar i totalt sett över 52 timmar. Det var en sammanbiten och tyst Bill Cosby som lämnade rättssalen. Istället lät han sin pr-chef Andrew Wyatt och sin fru Camille att föra ordet: Camille Cosby anklagade, genom sin publicist Ebonee Benson, domaren Steven O’Neill för att vara arragont och en lögnare, att konspirera med åklagarsidan och var mycket kritisk till såväl åklagare, Kevin Steele, som medier. – Medierna är hemska och försöker sälja sensationer och offrar ett mänskligt liv, sa Benson när hon läste upp det skrivna uttalandet. Enligt åklagarsidan kommer rättegången nu att tas om inom 120 dagar, uppger CNN. Frågan är bara om man kan få samman en ny jury som anses objektiv. Rättegången har ägt rum i Norristown i Pennsylvania. När den 79-årige Bill Cosby, stödd på en käpp, vandrade bort i regnet höjde han handen i något som liknade en segergest. Han kommer nu att vara på fri fot efter att erlagt en borgen på en miljon dollar, skriver AP. Advokat Gloria Allred som representerar en av de kvinnor, Andrea Constand, som anklagat Bill Cosby för övergrepp höll en kort presskonferens efter det att domaren avslutat rättegången: – Vi kan inte underskatta den förblindande kraft som kändidsskap har. Men rättvisa kommer att skipas. Och att nästa gång kommer fler vittnen att kunna får föra fram sina berättelser. Nu tillät rätten bara en person att vittna, inte de tretton som vi ville kalla. Det kan göra skillnad. Det är för tidigt att fira, Mr Cosby. Rond två väntar runt hörnet. Gloria Allred välkomnade åklagarsidans beslut att vilja ta om rättegången där Cosby anklagas för att ha drogat och sexuellt utnyttjat flera kvinnor. Också Andrea Constand ska vara inställd på att gå vidare, uppger CNN. Bill Cosby, som är en av de största namnen i amerikansk underhållningsindustri och känd bland annat för sin medverkan som doktor Huxtable i ”The Cosby Show”, är anklagad på tre punkter för sexuella övergrepp. Om han skulle bli fälld på alla punkter riskerar han tiotals år i fängelse. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10987, "headline": "Matilda Gustavsson: Bilder fulla av eufori från livet i den vardagliga friheten", "summary": "Samma dag som Chelsea Manning släpptes ur fängelset skaffade hon Instagram. Hennes flöde är robotlikt – en stiliserad normalitet. Och det just nu mest genuina man kan följa.", "article": "Den 17 maj klev Chelsea Manning ut ur fängelset som en fri kvinna, och samma dag skaffade hon Instagram. Hon är underbar att följa. Som underrättelseanalytiker kallades hon Bradley och läckte tusentals dokument om USA:s militära insatser i Irak och Afghanistan till Wikileaks – och gjorde Julian Assange till rockstjärna. Själv dömdes hon till 35 års fängelse och har fått utstå tortyrliknande förhörsmetoder. Hon har flera gånger försökt ta sitt liv. Som inlåst och utloggad (just innan Instagram såg dagens ljus) fick hon inte följa hur hennes agerande spelade ut sig i världen. Hur informationen som spreds via dokumenten förändrade synen på krigen, och sägs ha inspirerat den arabiska våren. Hur den utopiska nätrörelsen kring öppenhet och transparens övergick i något mer slutet och terrororoligt, och med Assange som ett globalt litet skämt. Dagen efter att ”Bradley” dömdes släpptes pressmeddelandet om vem hon egentligen var: ”Jag är Chelsea Manning. Jag är en kvinna”, och i sin frånvaro har hon också varit en del i kampen för transpersoners rättigheter. Men Obama benådade henne och den 17 maj klev hon alltså ut i en helt ny värld, och började instagramma som om hon inte gjort annat. Ett par splitternya sneakers mot ett golv: ”mina första steg i frihet!!!!” Och så den jätteglada smileyn, följd av en pizza som kommenteras med en perfekt och självmedveten unna-sig-ton, om att hon äntligen får njuta av en ”flottig” slize ihop med den lyckligt ätande smileyn. Innan hon på kvällen firar med bubbel. Var Chelsea Manning rent geografiskt befinner sig är av säkerhetsskäl hemligt och bildernas bakgrunder anonyma. En vit vägg och en soffa i ett rum vars ljus inte signalerar någon särskild årstid eller ens tid på dygnet men där det ”äntligen är helg” och hon kan chilla med sina kompisar. Hela flödet är en sorts stiliserad normalitet. Som om en robot skaffat Instagram; programmerad för att smälta in. Ändå upplever jag Chelsea Mannings konto som det just nu vackraste och mest genuina man kan följa. Antingen har hon bara väldigt fort fattat hur bildmediet funkar, kanske med hjälp av sina rådgivare – och få saker är så uppriktiga som människors iscensättningar av vem de vill vara. Eller också, och så tolkar jag dem, är bilderna fulla av en verklig eufori inför att kunna röra sig hyfsat fritt i olika riktningar och ta små beslut om vad man vill äta och dricka. Och den sortens höga känslor, oavsett vad de har för gåtfulla anledningar, tar sig ofta uttryck i foton som liknar varandra, som sällan är särskilt nyskapande eller originella. Och ett behov av att likt ett barn peka ut det man i ljuset av sin lycka ser som för första gången: kolla, en frukost, och kolla min kille och himlen som är liksom rosa från balkongen. När nyheten om att Bradley var Chelsea exploderade ackompanjerades alla artiklar av samma bild. Ett dåligt upplöst foto av henne i blond peruk, som hon skickat i samband med att hon via mejl försökte berätta vem hon var för ett befäl, som ignorerade det enligt ”don’t ask don’t tell”. En bild som spädde på hatet mot henne och födde en föreställning om att hon som transperson fick särskilda friheter i fängelset. Medan hon levde under mäns fängelseregler och först år 2015 fick inleda en hormonbehandling. Och de senaste bilderna i hennes Instagramflöde är selfies. Hon poserar snett från sidan med en noga avvägd blick. Hon ger för första gången världen ett porträtt hon valt själv. Hon är klädd i kavaj och har röda läppar: ”Okej, här är jag allihop!!!” Var Chelsea Manning rent geografiskt befinner sig är av säkerhetsskäl hemligt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 10988, "headline": "Allt längre från det direkta", "summary": "Fleet Foxes tredje album har tagit lång tid och stor möda, men de långa, vindlande och flerdelade låtarna hittar bara undantagsvis de där melodierna som skjuter ut i himlen.", "article": "Indie Fleet Foxes ”Crack-up”. (Nonesuch/Warner) ”Allt liv är så klart en nedbrytningsprocess”, inleder F Scott Fitzgerald sin essä ”The crack-up” från 1936 med, ”men de slag som gör det dramatiska jobbet – de stora plötsliga slagen som kommer, eller tycks komma, från utsidan – de som man minns och skyller saker på och, i svaga stunder, berättar om för sina vänner, deras effekt märks inte på en gång.” Robin Pecknold, frontfiguren och låtskrivaren i Fleet Foxes, har medgett att Fitzgeralds essä varit en inspirationskälla till bandets mödosamt frammanade tredje album. Även om låtarnas texter inte explicit berättar om vad Pecknold har gått igenom sedan sist – slagen, som Fitzgerald skulle säga – lyser de av kris och tvivel. ”Crack-up” anländer hela sex år efter förra skivan ”Helplessness blues”, som togs emot väl även om den inte var en sensation på samma sätt som det självbetitlade debutalbumet från 2008. Fleet Foxes ska inte slarvas ihop med freak folk-scenen som blev populär några år innan de debuterade, eller med alt-countryn som var på modet kring millennieskiftet, och inte heller med mysigt svängig americana. Det var inte som duktiga traditionsbärare som de gjorde intryck, och ännu mindre som djärva förnyare. Nej, det som var speciellt med Fleet Foxes var helt enkelt att deras musik var så vacker och direkt. Skönheten fick stå i centrum, både i den glänsande stämsången och i själva låtarnas perfekta melodier. Stämsången var ingen ytlig gimmick, musiken var inget sound, den var ett ljud. Inför låtar som ”He doesn’t know why” och ”Tiger Mountain peasant song” var det bara att kapitulera. Eller, som i fallet First Aid Kit, inspireras till att starta band. Många var de artister som följde i Fleet Foxes fotspår. Kärnan i Fleet Foxes är vänskapen mellan Robin Pecknold och gitarristen/körsångaren Skyler Skjelset. Efter förra skivan fick deras relation en törn, och hur de hittade tillbaka till varandra skildras i den mäktiga och nästan nio minuter långa singeln ”Third of May/Odaigahara”. Likt många låtar på ”Crack-up” är den lång, vindlande och uppdelad i flera sektioner. Men till skillnad från de flesta andra har den också melodier som skjuter ut i himlen. För om ”Helplessness blues” var ett steg bort från de omedelbara poplåtarna på Fleet Foxes debut är ”Crack-up” ett ännu större kliv i denna riktning. Låtarna må vara ambitiösa men de är skissartade, flytande, schizofrena. Hela skivan genomsyras av en halvdesperat tro på förlösning, en nöjdhet som klingar lite falskt eftersom frälsningen inte har kommit. Pecknold har inte landat än, harmonin har inte infunnit sig. Det gör visserligen skivan intressant som dokumentation av skaparkris. ”So the words won’t come/and the hand won’t touch” sjunger han i titellåten som avslutar skivan. Men tyvärr är han inte riktigt förmögen att skildra detta tillstånd i sina texter. Han har inte tillräckligt mycket distans eller mod, i stället gömmer han sig bakom dunkla metaforer och snygga ord som ”phillipic”, ”sybarite” och ”perdition”. Musiken följer samma mönster. Allt låter fint men det bränner sällan till – med undantag för nämnda ”Third of May/Odaigahara” och några passager i ”Fool’s errand” och ”On another ocean (January/June)” lyser de starka melodierna med sin frånvaro. Och att Mulatu Astatkes ljuvliga etiopiska jazz samplas blir inte mer än ytlig dekoration. Fleet Foxes har inte blivit ett dåligt band men de befinner sig i en något förvirrad fas. Att de euforiska skönhetsögonblicken har dragit sig undan på detta förvisso trevliga album är ett slag vars effekt inte märks på en gång. Bästa spår: ”Third of May/Odaigahara” Det som var speciellt med Fleet Foxes var helt enkelt att deras musik var så vacker och direkt. 1. The Divine Comedy ”Bernice bobs her hair” Engelsmannen Neil Hannon ville så gärna vara en dandy. Det fick honom att inte bara använda eleganta arrangemang utan även att referera till välvald litteratur. ”Bernice bobs her hair” från 1993 återger Fitzgeralds novell från 1920 i poplåtsformat. 2. Blur ”Tender” Blur kämpade med att hitta en ny identitet efter att de hade tröttnat på britpop. Denna singel från 1999 flirtar med gospel och inledningsraden ”Tender is the night” är titeln på Fitzgeralds roman från 1934 (i sin tur lånad från en dikt av Keats). 3. Regina Spektor ”Poor little rich boy” Spektors disslåt till en störig kille är inspirerad av Fitzgeralds novell ”The rich boy” från 1926 och innehåller de föraktfulla textraderna ”You’re reading Fitzgerald, you’re reading Hemingway (they’re both super smart)/and drinking in the café”. 4. Elliott Murphy \"Like a great Gatsby” Fitzgeralds mest kända verk är den ljuvliga “The great Gatsby” (1925). Ett år innan filmversionen från 1974 (med Robert Redford som Gatsby) släppte singer-songwritern och Fitzgeraldfanatikern Elliott Murphy sitt debutalbum, där denna låt återfinns. 5. Lana Del Rey ”Young and beautiful” Den senaste filmversionen av “The great Gatsby”, från 2013, har ett påkostat soundtrack. Florence & The Machines ”Over the love” har kanske en tydligare koppling till berättelsen, men Lana Del Reys episkt ängsliga ballad är en så mycket starkare låt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11014, "headline": "Ted Gärdestads rollfigur håller gitarren åt fel håll", "summary": "Skådespelaren som gestaltar Ted Gärdestad i filmen om Teds liv håller gitarren åt ”fel” håll.", "article": "Adam Pålsson är porträttlik i sin tolkning av Ted Gärdestad i filmen ”Ted – för kärlekens skull”, en inspelning som DN har rapporterat om. Läsare har däremot påpekat att Pålsson av bilderna att döma håller gitarren åt fel håll. Har inte filmskaparna uppmärksammat att Gärdestad likt Paul McCartney och Jimi Hendrix har gitarren hängd med halsen till höger? Jo, det har man enligt producenten Lena Rehnberg. Att Pålsson vänder på sin gitarr beror på att han spelar gitarr själv i filmen. – Egentligen är det inte svårare än att Adam är högerhänt och Ted var vänsterhänt. Men det de delar är att båda har ett eget och personligt sätt att spela gitarr på. Vi vill ju såklart ta vara på att Adam spelar själv, säger Rehnberg. Läs mer: Manusförfattaren Peter Birro hoppade av filmen om Ted Gärdestad Ted Gärdestads liv inte så sorgligt trots allt ", "article_category": "culture"}
{"id": 11018, "headline": "Han fick livet att kännas stort", "summary": "En av Sveriges mest älskade barnboksförfattare, Ulf Stark, är död. DN:s Lotta Olsson minns en folkkär särling som trollband publiken med ett hundratal böcker och en ton som bara var hans.", "article": "Ytterligare en av Sveriges största och mest älskade barnboksförfattare är borta: Ulf Stark har avlidit efter en tids sjukdom, och lämnar ett stort tomrum efter sig. Han var förstås en särling, det är väl de flesta författare. Ulf Stark var dessutom en ovanligt folkkär särling, med böcker som ”Kan du vissla Johanna”, ”Dårfinkar och dönickar” och ”Min vän Percys magiska gymnastikskor”. De blev mycket älskade när de sändes i tv, ”Kan du vissla Johanna” visas varje julafton sedan 1994. Roliga, allvarliga, och så med den där ständiga vetskapen om att tillvaron är större än vi förstår. Ulf Stark skrev vardagsskildringar med ett slags förvånad kärlek, så att man förstod hur stort livet är. Det första man såg hos Ulf Stark var förstås håret: ett vitt burr som han kammade i samma frisyr sedan många år. En del tyckte att han såg ut som professorn i filmen ”Tillbaka till framtiden”, själv tyckte jag att han var omisskännligt lik en ängel, med det vildsinta vita håret och en märklig framtoning av att samtidigt lyckas vara både väldigt snäll och knivskarp. Lite grand som Lennart Hellsing: de såg båda snälla ut och var oftast mycket vänliga, men de skulle aldrig ha gått emot sin egen övertygelse bara för att det hade varit bekvämast så. Man lyssnade på dem. Ulf Stark har, också precis som Lennart Hellsing, varit djupt engagerad i barnlitteraturen och hur den behandlas, och pricksäkert formulerade han sig häromåret i tidningen Vi kring kravet på barnbokens pedagogiska förmåga: ”Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.” Den som har hört Ulf Stark läsa högt glömmer det inte, han var en gudabenådad högläsare med osviklig tajming, en berättare som trollband sin publik. Han passade ovanligt bra på scen, även i debatter där han alltid kom med självklara, välformulerade inlägg. I december 2016 skulle jag intervjua honom på scenen i Stockholms Kulturhus samtalsserie ”På djupet”, och försökte förgäves göra upp en komplett bibliografi. Ett hundratal titlar fick jag ihop, men det fattades nog några. Det skrattade Ulf åt, förnöjt, han hade själv ingen komplett lista och var inte ett dugg intresserad av kalenderbitande. Han gillade att det var svåröverblickbart, och så gillade han också sin blandning av skönlitteratur och läromedel, utan att göra någon markant åtskillnad mellan det konstnärligt högtstående och det mer bildningsorienterade. Båda sorternas böcker behövs ju. Han skrev bilderböcker åt Ikea under en period, och då muttrades det lite om kommersiellt tänkande från andra i barnboksbranschen. Men för Ulf Stark var det en självklarhet att barnböcker skulle säljas där människor är. Böcker, och särskilt barnböcker, ska nå ut. Han tvekade inte heller inför att låta sina böcker ingå i Läsrörelsens satsningar på McDonald’s, där gratis barnböcker av och till följer med barnmenyerna. Stora upplagor och bra reklam, visst. Men det viktigaste var att barnböcker görs tillgängliga för dem som inte vanligtvis besöker bokhandeln. Ulf Stark debuterade som tjugoåring 1964, och beskrev sedermera sextiotalets kulturliv i Stockholm med stor kärlek: tidningarna hade resurser för en rad unga frilansare, förlagen satsade på okända författare även om de inte omedelbart levererade bästsäljare. Han blev litteraturkritiker på Expressen, körde i studenten men lyckades ändå trassla sig in på universitetet. Den första boken var en diktsamling för vuxna: ”Ett hål till livet”. Under några år arbetade han som personalutbildare på Arbetsmarknadsstyrelsen, och lärde sig där åtskilligt om vad som påverkar människans liv. Influenserna syns tydligt i hans tidiga barnböcker, har han påpekat: vad betyder könet, socialgruppen, huruvida man bor i städer eller på landet? Den första barnboken kom 1975, ”Petter och den röda fågeln”, en bilderbok som han gjorde tillsammans med Per Åhlin. Sen blev det en hel drös böcker för skolan, läromedel, innan han slog igenom med barnboken ”Dårfinkar och dönickar” 1984, berättelsen om Simone som börjar i en ny skola och av misstag uppfattas som en pojke, Simon. En normkritisk bok, långt innan normkritiken blev vanlig, men ”Dårfinkar och dönickar” var mest av allt en riktigt bra berättelse om identitet. Normkritiken får man på köpet, för Ulf Stark skrev inte läsarna på näsan vad de borde tycka. Han skrev för barn i alla åldrar, oavbrutet produktiv, och med tiden blev det ett hundratal böcker. Själv beskrev han sig som lat. Han jämförde med sin fru, översättaren Janina Orlov, och tyckte alltid att hon jobbade mycket mer. Själv skrev han bara då och då, och sen brukade han läsa upp texterna för hunden för att se om de fungerade. Det där ”då och då” tycktes ändå infinna sig rätt ofta eftersom det blev så många böcker, och förutom dem också en binge filmmanus efter både egna böcker och andras. Han fick en Guldbagge för manuset till ”Tsatsiki, morsan och polisen”, som han skrev efter Moni Nilssons bok. Han fick med åren alla upptänkliga priser och ett hedersdoktorat, han blev nominerad till Augustpriset åtta gånger och fick det en gång (1996, för ”Min syster är en ängel”, tillsammans med Anna Höglund). Senast hösten 2016 blev han nominerad för sin och Linda Bondestams ”Djur som ingen sett utom vi”, med Ulfs dikter och Lindas bilder. De satt på varsin sida av Östersjön (finlandssvenska Linda Bondestam bor i Finland) och mejlade till varandra, ett synnerligen trevligt samarbete, konstaterade Ulf Stark roat. ”Djur som ingen sett utom vi” är en bok som borde läsas av långt fler än barn, för djuren känner vi igen i alla mänskliga sammanhang. Som ”En annan”: ”Det bor EN ANNAN inuti, under min fjäderdräkt./Jag har hört dess skri: Släpp mig fri!/Släpp mig fri! Det är otäckt./Jag tror inte ens att vi är släkt.” Existentiell problematik, tänkte jag imponerat, men Ulf skrattade: ”Det är en bild av författarlivet ju.” En del kritiker var kritiska mot rytmen i verserna eftersom de var mycket långt från det enkla. Man fick läsa som Ulf läste själv, egensinnigt och med överraskande tystnader. Det blev inget Augustpris, men ”Djur som ingen sett utom vi” fick det nordiska bilderbokspriset Snöbollen i januari 2017 och frågan är om det inte smäller högre ändå. Det var Ulf Stark som påpekade för mig att bilderböcker ytterst sällan får Augustpris, endast fyra gånger under tjugofem år har barn- och ungdomspriset gått till en bilderbok. Till slut är det förstås svårt att sätta fingret på vad som är en författares storhet: är det gestaltningsförmågan, språket, personbeskrivningen? Det är det man brukar ta upp. Men i grunden är det tonen, skulle jag ändå säga. Det finns en alldeles egen ton i universum som bara är Ulf Starks. Man kan säga barnpoesi, man kan säga Stureby och femtiotalsidyll, man kan säga stillsam humor, realism och vardagsskildringar, existentiella frågor och ganska mycket död. Han lämnade alltid utrymme åt mysterierna, som i en japansk målning där tomrummen är lika väsentliga som det som är målat. Inte så att han talade om vad han själv trodde på, men så att det fanns plats. Kanske är det just där hans största begåvning ligger, i förmågan att stanna upp och lyssna efter allt det där som inte sägs i ord. – Det är hålrummen som är litteraturen, sa han när vi pratade inför vårt samtal på Kulturhuset. Sakligt, förstås. En typisk Ulf Stark-fras, som först lät rätt oviktig. Lite som hans böcker när man återberättar dem: nå, vad var nu detta för speciellt. Ändå skimrade det om allt han skrev. Han var en författare som gjorde läsaren både glad och förundrad. Det är stort. Han lämnade alltid utrymme åt mysterierna, som i en japansk målning där tomrummen är lika väsentliga som det som är målat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11029, "headline": "Lotta Olsson: ”Ulf Stark skrev så att man förstod hur stort livet var”", "summary": "En av Sveriges mest älskade barnboksförfattare, Ulf Stark, är död. DN: s Lotta Olsson minns en folkkär särling som trollband publiken med ett hundratal böcker och en ton som bara var hans.", "article": "Ytterligare en av Sveriges största och mest älskade barnboksförfattare är borta: Ulf Stark har avlidit efter en tids sjukdom, och lämnar ett stort tomrum efter sig. Läs mer: Barnboksförfattaren Ulf Stark är död Han var förstås en särling, det är väl de flesta författare. Ulf Stark var dessutom en ovanligt folkkär särling, med böcker som ”Kan du vissla Johanna”, ”Dårfinkar och dönickar” och ”Min vän Percys magiska gymnastikskor”. De blev mycket älskade när de sändes i tv, ”Kan du vissla Johanna” visas varje julafton sedan 1994. Roliga, allvarliga, och så med den där ständiga vetskapen om att tillvaron är större än vi förstår. Ulf Stark skrev vardagsskildringar med ett slags förvånad kärlek, så att man förstod hur stort livet är. Det första man såg hos Ulf Stark var förstås håret: ett vitt burr som han kammade i samma frisyr sedan många år. En del tyckte att han såg ut som professorn i filmen ”Tillbaka till framtiden”, själv tyckte jag att han var omisskännligt lik en ängel, med det vildsinta vita håret och en märklig framtoning av att samtidigt lyckas vara både väldigt snäll och knivskarp. Lite grand som Lennart Hellsing: de såg båda snälla ut och var oftast mycket vänliga, men de skulle aldrig ha gått emot sin egen övertygelse bara för att det hade varit bekvämast så. Man lyssnade på dem. Läs mer: Recensionen av Ulf Starks och Per Gustavssons: Amy, Aron och anden Ulf Stark har, också precis som Lennart Hellsing, varit djupt engagerad i barnlitteraturen och hur den behandlas, och pricksäkert formulerade han sig häromåret i tidningen Vi kring kravet på barnbokens pedagogiska förmåga: ”Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.” Den som har hört Ulf Stark läsa högt glömmer det inte, han var en gudabenådad högläsare med osviklig tajming, en berättare som trollband sin publik. Han passade ovanligt bra på scen, även i debatter där han alltid kom med självklara, välformulerade inlägg. I december 2016 skulle jag intervjua honom på scenen i Stockholms Kulturhus samtalsserie ”På djupet”, och försökte förgäves göra upp en komplett bibliografi. Ett hundratal titlar fick jag ihop, men det fattades nog några. Det skrattade Ulf åt, förnöjt, han hade själv ingen komplett lista och var inte ett dugg intresserad av kalenderbitande. Han gillade att det var svåröverblickbart, och så gillade han också sin blandning av skönlitteratur och läromedel, utan att göra någon markant åtskillnad mellan det konstnärligt högtstående och det mer bildningsorienterade. Båda sorternas böcker behövs ju. Han skrev bilderböcker åt Ikea under en period, och då muttrades det lite om kommersiellt tänkande från andra i barnboksbranschen. Men för Ulf Stark var det en självklarhet att barnböcker skulle säljas där människor är. Böcker, och särskilt barnböcker, ska nå ut. Han tvekade inte heller inför att låta sina böcker ingå i Läsrörelsens satsningar på McDonald's, där gratis barnböcker av och till följer med barnmenyerna. Stora upplagor och bra reklam, visst. Men det viktigaste var att barnböcker görs tillgängliga för dem som inte vanligtvis besöker bokhandeln. Ulf Stark debuterade som tjugoåring 1964, och beskrev sedermera sextiotalets kulturliv i Stockholm med stor kärlek: tidningarna hade resurser för en rad unga frilansare, förlagen satsade på okända författare även om de inte omedelbart levererade bästsäljare. Han blev litteraturkritiker på Expressen, körde i studenten men lyckades ändå trassla sig in på universitetet. Den första boken var en diktsamling för vuxna: ”Ett hål till livet”. Under några år arbetade han som personalutbildare på Arbetsmarknadsstyrelsen, och lärde sig där åtskilligt om vad som påverkar människans liv. Influenserna syns tydligt i hans tidiga barnböcker, har han påpekat: vad betyder könet, socialgruppen, huruvida man bor i städer eller på landet? Den första barnboken kom 1975, ”Petter och den röda fågeln”, en bilderbok som han gjorde tillsammans med Per Åhlin. Sen blev det en hel drös böcker för skolan, läromedel, innan han slog igenom med barnboken ”Dårfinkar och dönickar” 1984, berättelsen om Simone som börjar i en ny skola och av misstag uppfattas som en pojke, Simon. En normkritisk bok, långt innan normkritiken blev vanlig, men ”Dårfinkar och dönickar” var mest av allt en riktigt bra berättelse om identitet. Normkritiken får man på köpet, för Ulf Stark skrev inte läsarna på näsan vad de borde tycka. Han skrev för barn i alla åldrar, oavbrutet produktiv, och med tiden blev det ett hundratal böcker. Själv beskrev han sig som lat. Han jämförde med sin fru, översättaren Janina Orlov, och tyckte alltid att hon jobbade mycket mer. Själv skrev han bara då och då, och sen brukade han läsa upp texterna för hunden för att se om de fungerade. Det där ”då och då” tycktes ändå infinna sig rätt ofta eftersom det blev så många böcker, och förutom dem också en binge filmmanus efter både egna böcker och andras. Han fick en Guldbagge för manuset till ”Tsatsiki, morsan och polisen”, som han skrev efter Moni Nilssons bok. Ulf Stark med Astrid Lindgren. Foto: Lotta Ögren Han fick med åren alla upptänkliga priser och ett hedersdoktorat, han blev nominerad till Augustpriset åtta gånger och fick det en gång (1996, för ”Min syster är en ängel”, tillsammans med Anna Höglund). Senast hösten 2016 blev han nominerad för sin och Linda Bondestams ”Djur som ingen sett utom vi”, med Ulfs dikter och Lindas bilder. De satt på varsin sida av Östersjön (finlandssvenska Linda Bondestam bor i Finland) och mejlade till varandra, ett synnerligen trevligt samarbete, konstaterade Ulf Stark roat. ”Djur som ingen sett utom vi” är en bok som borde läsas av långt fler än barn, för djuren känner vi igen i alla mänskliga sammanhang. Som ”En annan”: ”Det bor EN ANNAN inuti, under min fjäderdräkt./Jag har hört dess skri: Släpp mig fri!/Släpp mig fri! Det är otäckt./Jag tror inte ens att vi är släkt.” Existentiell problematik, tänkte jag imponerat, men Ulf skrattade: ”Det är en bild av författarlivet ju.” En del kritiker var kritiska mot rytmen i verserna eftersom de var mycket långt från det enkla. Man fick läsa som Ulf läste själv, egensinnigt och med överraskande tystnader. Det blev inget Augustpris, men ”Djur som ingen sett utom vi” fick det nordiska bilderbokspriset Snöbollen i januari 2017 och frågan är om det inte smäller högre ändå. Det var Ulf Stark som påpekade för mig att bilderböcker ytterst sällan får Augustpris, endast fyra gånger under tjugofem år har barn- och ungdomspriset gått till en bilderbok. Till slut är det förstås svårt att sätta fingret på vad som är en författares storhet: är det gestaltningsförmågan, språket, personbeskrivningen? Det är det man brukar ta upp. Men i grunden är det tonen, skulle jag ändå säga. Det finns en alldeles egen ton i universum som bara är Ulf Starks. Man kan säga barnpoesi, man kan säga Stureby och femtiotalsidyll, man kan säga stillsam humor, realism och vardagsskildringar, existentiella frågor och ganska mycket död. Han lämnade alltid utrymme åt mysterierna, som i en japansk målning där tomrummen är lika väsentliga som det som är målat. Inte så att han talade om vad han själv trodde på, men så att det fanns plats. Kanske är det just där hans största begåvning ligger, i förmågan att stanna upp och lyssna efter allt det där som inte sägs i ord. – Det är hålrummen som är litteraturen, sa han när vi pratade inför vårt samtal på Kulturhuset. Sakligt, förstås. En typisk Ulf Stark-fras, som först lät rätt oviktig. Lite som hans böcker när man återberättar dem: nå, vad var nu detta för speciellt. Ändå skimrade det om allt han skrev. Han var en författare som gjorde läsaren både glad och förundrad. Det är stort. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11030, "headline": "Ulf Stark har avlidit", "summary": "Författaren Ulf Stark har avlidit efter en kort tids sjukdom, meddelar hans familj. Ulf Stark gjorde sig känd som en av Sveriges främsta barn- och ungdomsförfattare med böcker som ”Dårfinkar och dönickar”, ”Kan du vissla Johanna?” och ”Min vän shejken i Stureby”.", "article": "Ulf Stark gick bort natten mot tisdagen. Han hade varit sjuk i cancer. Sjukdomen upptäcktes för två månader sedan, berättar hans fru Janina Orlov. Lotta Olsson: ”Ulf Stark skrev så att man förstod hur stort livet var” – Själva händelseförloppet var väldigt snabbt. Han har befunnit sig på sjukhus och rehabiliteringshem och kom hem därifrån för tre veckor sedan. Vi hade bestämt att han skulle somna in här hemma i sin egen säng, säger hon till Dagens Nyheter. Janina Orlov säger att Ulf Stark fortsatte att arbeta och vara aktiv in i det sista. – Han höll på med nya projekt och hade precis skrivit färdigt en bok. Ulf Stark slog igenom 1984 med romanen ”Dårfinkar och dönickar” och skrev sedan flera populära barn- och ungdomsböcker som exempelvis \"Kan du vissla Johanna?\" och \"Min vän Percys magiska gymnastikskor\". Ulf Stark blev 72 år gammal. Författaren och illustratören Anna Höglund gjorde flera uppmärksammade och prisade böcker tillsammans med Ulf Stark bland annat \"Kan du vissla Johanna\". – Det blir ett väldigt stort hål efter honom och det blir väldigt tyst. Det är ingen som kan berätta så bra. Och så blir det inte alls lika roligt längre. Vi har jobbat ihop under många år och jag tyckte väldigt mycket om honom som människa. – Som författare hade han en väldigt egen röst och en tro på berättelser och sagor. Det kändes i hans bilderbokstexter att han varit väldigt omsorgsfull med språket och texten och det märktes att han hade börjat sitt skrivande som poet. Han slarvade inte med orden. Skådespelaren Börje Ahlstedt spelade rollen som farfar i filmen \"Percy, Buffalo Bill och jag\". – Det var en upplevelse att träffa denna enkla och rena människa som vågade vara barn. Det är den stora drömmen som skådespelare just att våga vara barn, vara enkel. Den här killen kunde på fem ord säga samma sak som vi andra behöver hundra ord för. Så sorgligt. Ulf Stark fick en Guldbagge för sitt manus till filmen ”Tsatsiki, morsan och polisen”. Den regisserades av Ella Lemhagen. – När jag fick frågan om att regissera \"Tsatsiki\" var det i hög grad tack vare att Ulf Stark skulle skriva manuset. Jag beundrade honom redan mycket. Han var en väldigt smart, och finurlig person. Han blandade humor och allvar på ett fint sätt och kunde berätta om barn och vuxna med lika stor respekt för båda. Stina Wirsén, illustratör och författare, gjorde tre böcker tillsammans med Ulf Stark. – Han var en fantastisk person att jobba med. Våra samarbeten var de enklaste och mest lustfyllda jag har upplevt. Inget ego stod i vägen, det var det gemensamma projektet som var helt i fokus. Hur var han som person? – Rolig, egen, med stark integritet. Ofjäskig, kunde vara lite butter. Jag tror han behövde vara i fred ganska mycket. Gillade att knata runt med sin hund. Boel Westin, professor i litteraturvetenskap, ser honom som en av de största inom svensk barn- och ungdomslitteratur efter Astrid Lindgren. – Han har ett så väldigt rikt register, han kan skriva så många olika typer av texter. Men det som har betytt väldigt mycket är att det finns en sådan oerhörd livsglädje i hans böcker. De är ofta väldigt roliga, men samtidigt finns hela tiden den här melankolin, vemodet, känslan av att det kan hända någonting. De har ett universellt djup nästan oberoende av vad de handlar om. Det är tydligt i till exempel ”Kan du vissla Johanna?” och ”Min syster är en ängel”. – Han var en fantastisk människa också, otroligt stimulerande och rolig. Han hade ett förtrollande skratt också, man kunde inte vara allvarlig om han började skratta, säger Boel Westin. Ulf Stark Ulf Stark föddes 1944 och växte upp i förorten Stureby i Stockholm. Som 19-åring gav Stark ut sitt första verk, diktsamlingen \"Ett hål till livet\". Men det var inte förrän 1984 som genombrottet kom med barnboken \"Dårfinkar och dönickar\" som även blev en populär tv-serie. Därefter gav Ulf Stark ut flera litterära succéer som \"Jaguaren\", \"Min vän Percys magiska gymnastikskor\", \"Kan du vissla Johanna?\" och \"Min vän shejken i Stureby\". Augustpriset, Deutscher Jugendliteraturpreis och Astrid Lindgren-priset är bara några av de priser och utmärkelser författaren mottagit. Källa: TT ", "article_category": "culture"}
{"id": 11032, "headline": "Manusförfattaren Peter Birro hoppade av filmen om Ted Gärdestad", "summary": "Manusförfattaren Peter Birro har tagit bort sitt namn från filmen om Ted Gärdestad, berättar han för FLM. Han accepterar inte de ändringar som producenten Lena Rehnberg och regissören Hannes Holm har gjort.", "article": "Inspelningarna av ”Ted – för kärlekens skull” pågår just nu för fullt. DN:s reporter Jens Littorin besökte häromdagen produktionen i Trollhättan, och träffade huvudrollsinnehavaren Adam Pålsson för en längre intervju. Bakom kulisserna pågår dock ett gnissel. Peter Birro, som varit delaktig i skrivandet, har mitt under filmproduktionen tagit bort sitt namn från filmen, rapporterar tidskriften FLM. – Efter det att jag slutfört mitt arbete har mitt manuskript bearbetats av regissören Hannes Holm och producenten Lena Rehnberg på ett så omfattande sätt att jag inte längre kan stå bakom det. Jag har därför i samråd med producenten valt att ta bort mitt namn från filmen, säger Peter Birro till FLM. Han uppger för tidskriften att han inte kan prata mer om vilka ändringar som har gjorts, eller hur det känns att släppa ifrån sig ett manuskript han arbetat med en längre tid. Producenten Lena Rehnberg bekräftar för DN att Peter Birro har valt att ta bort sitt namn och beslutet har tagits i samråd. – Vi är överens om detta. Det är hans förslag och jag har gått med på det. Det är inte riktigt så kontroversiellt som du tror antagligen, säger Lena Rehnberg. Jag tror ingenting, jag ställer frågor. Vad är det för ändringar som har gjorts? – Ändringarna är inte omfattande, men jag kan inte bedöma vad Peter Birro anser vara stora ändringar. Det är här och var. Jag kan inte gå på alla detaljer, det skulle ta flera timmar, säger Lena Rehnberg och fortsätter: – Det här är ett dilemma över huvud taget i alla produktioner. Det är klart att man gör en regiversion för att man vill ändra lite, så är det alltid. Påverkar det inte filmen negativt att den manusförfattare som arbetat med manuskriptet under lång tid inte längre är med i produktionen? – Vi är inte klara, och jag kan inte uttala mig om personerna i det här fallet. Besluten som fattas handlar alltid om vad som är det bästa för filmen. Att det skulle påverka filmen negativt, det var en konstig fråga. Jag har inte mer att säga, du trampar lite luft här. Jag och Peter Birro är överens, så är det med det. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11080, "headline": "Stora satsningar på stärkt säkerhet", "summary": "I dag drar Summerburstfestivalen i gång i Stockholm – och dessutom spelar Håkan Hellström och Radiohead i huvudstaden. Inför sommaren har många musik- och festivalarrangörer stärkt säkerheten bland annat med kameraövervakning, hårdare visitering och upplysta platser.", "article": "Festivalsommaren drog i gång på riktigt förra helgen då såväl Brännbollsyran som Summerburst i Göteborg lockade tusentals besökare. I veckan tar Sweden Rock i Sölvesborg och Summerbursts Stockholmsupplaga över stafettpinnen – och dessutom är det stora konserter med både Radiohead och Håkan Hellström i Stockholm. Inför sommaren har många arrangörer stort fokus på säkerhet och motverkande av sexuella trakasserier. De senaste årens festivalsäsonger har många överfall och ofredanden har anmälts till polisen. I Umeå anmäldes under helgen två våldtäkter, varav den ena ska ha inträffat inne på Brännbollsyrans festivalområde någonstans i publiken framför scenen, skriver Västerbottens-Kuriren. Ingen person har gripits för händelsen. DN har ställt frågor om säkerheten till samtliga av landets större festivaler. Merparten av dem som svarat uppger att de satsat extra för att motverka sexuella trakasserier. Efter terrordådet på Manchester Arena har ett par festivaler också fört diskussioner hur man ska minska attentatsrisken. – Alla besökare kommer att visiteras vid insläppen så att inga vapen eller andra farliga föremål kommer in på festivalområdet. I år kommer också delar av festivalen att vara kameraövervakad. Detta sker helt och hållet i polisens regi, skriver Stefan Kauppi, säkerhetsansvarig på Storsjöyran, i svaret till DN. Storsjöyran samarbetar, precis som många andra festivaler, med myndigheter, organisationer och frivilliggrupper för att motverka sexuella trakasserier. Dessutom utbildas all personal kring hur de ska förebygga sexuella ofredanden och agera om sådana uppstår. Kameraövervakning har också införts på gratisfestivalen Putte i Parken, som i sommar anordnas på fem platser i Sverige. Filmupptagningar görs under varje konsert samt på festivalområdet. Syftet är dels att förebygga övergrepp, dels att filmerna ska vara möjliga att använda som eventuellt bevismaterial i identifiering av övergrepp och gärningsmän, uppger Niclas Lagerstam, festivalgeneral. Visitering, förstärkt belysning på mörka platser, plattformar för vakter, regler för toalettbesök och riskbedömningar för enskilda konserter är andra åtgärder som festivalerna vidtagit. På Bråvalla införs bland annat tio nya servicetorn för att sprida ljus, vara riktmärken och underlätta snabb kontakt med personalen, uppger Kajsa Apelqvist, pressansvarig på FKP Scorpio. Säkerhetsarbetet på festivalerna sker i tätt samarbete med polisen. Emelie Kullmyr vid polisen i region Väst är ansvarig för beredningsgruppen, som även arbetat med arrangörer. Hon säger till TT att grupper arbetat enligt Brottsförebyggande rådets samverkansmodell, som handlar om att skapa säkerhet och bygga bort det som gör besökare oroliga. Andra åtgärder är utplacerade ordningsvakter, mer upplysta platser och avlägsnande av buskage. – Vårt arbete började förra året med att motverka främst sexuella trakasserier, men i år började vi arbeta mer direkt med arrangörerna och började då arbeta mot fler brott, säger Emelie Kullmyr. Samarbetsorganet för landets musikarrangörer, Livemusik Sverige, har inför året också presenterat ett samarbete med bland andra RFSU. Förhoppningen är att denna samverkan ska öka trygg- och säkerheten på publika evenemang i landet. – Vi som festival tror att medvetenheten för att sexuella övergrepp faktiskt sker har ökat stort bland gemene person och vi hoppas på att kunna stärka både de som blir utsatta men också de som bevittnar det att förstå att det som händer är fel, skriver Agnes Lundmark, festivalgeneral på Trästockfestivalen, till DN. Trygghetsåtgärder på fem festivaler. Summerburst (Live Nation). Arbetar i tät dialog med polisen och andra myndigheter. Följer säkerhetsläget för varje evenemang och har tagit händelserna i Manchester i beaktning. Försöker ha ett väl tilltaget antal utbildad personal på området och har analyserat planering och utformning av område, publikflöde och belysning. Samarbetar med RFSU inom nätverket Livemusik Sverige. Sweden Rock. Alkohol, flaggor på pinnar, paraplyer, vapen, vassa föremål eller glasflaskor är inte tillåtet att ta med in på området. Samverkar med polisen för att motverka sexuella övergrepp och trakasserier. Ledningen uppger att festivalen varit relativt förskonade men att varje indikation på brott av sexuell karaktär tas på största allvar. Bråvalla (FKP Scorpio). Har regler för vad som får tas med in på området och samtliga besökare visiteras. Arbetar förebyggande med kommunikation och folkbildande tillsammans med flera organisationer, däribland RFSU, för att motverka sexuella övergrepp. Åtgärderna inkluderar förstärkt belysning, regler för toalettbesök, servicetorn och säkerhetspersonal. Har infört tio nya servicetorn. Storsjöyran. Har stärkt säkerheten ytterligare inom två områden, vapenbrott (inklusive attentatsrisk) och risk för sexualbrott. Gör riskanalyser och planerar insatser i en säkerhetsgrupp. Samverkar med en rad organisationer och myndigheter som finns på plats med nära 200 personer på och utanför festivalområdet. Har bland annat förstärkt belysning, skapat plattformar till vakterna vid scenerna så att de har bättre överblick och sprider information till besökarna på storbildsskärmar. Trästockfestivalen. Har byggt bort och förstärkt belysning på mörka platser, samarbetar med ideell trygghetspersonal och tjejjour samt har säkerhetspersonal på och utanför området. Arbetar tillsammans med polisen, socialtjänsten och andra myndigheter för att öka säkerheten. Samarbetar med RFSU inom nätverket Livemusik Sverige. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11092, "headline": "Kulturförvaltningen nobbar snubbelstenar på Stockholms gator", "summary": "Kulturförvaltningen i Stockholm säger nej till snubbelstenar på stadens gator. Men kulturborgarrådet Roger Mogert (S) och Forum för levande historia är fortsatt positiva till idén.", "article": "”Inte relevant i Stockholm”, menar kulturförvaltningen om idén att införa så kallade snubbelstenar på stadens gator. Tjänsteutlåtandet daterat den 15 maj, först uppmärksammat av tidningen Stockholm Direkt, är undertecknat av kulturdirektör Robert Olsson och stadsantikvarie Ann-Charlotte Backlund, även chef för Stockholms stadsmuseum. Bakgrunden är en skrivelse där Liberalerna föreslår att staden ska ta fram ”Stolpersteine” som markerar byggnader med anknytning till personer som fördrevs eller förintades av nazisterna. Läs mer: Ola Larsmo: Monument över dem som skulle raderas Kulturförvaltningens tresidiga svar tar bland annat hänsyn till Sveriges neutralitet under andra världskriget: ”Sverige stod genom neutraliteten utanför de direkta krigshändelserna och förföljelse och deportationer av etniska grupper som de som de internationella exemplen uppmärksammar förekom inte här. Snubbelstenar som bygger på det konceptet är därför enligt förvaltningen inte relevant i Stockholm.” Tjänsteutlåtandet kommer att utgöra underlag för kulturnämndens nästa sammanträde den 13 juni, då Liberalernas skrivelse ska diskuteras. Kulturnämndens ordförande Roger Mogert (S), stadsbyggnads- och kulturborgarråd i Stockholm, har tidigare uttalat sig positivt till idén om ”Stolpersteine” på Stockholms gator. – Ingenting har egentligen förändrats. Det finns fortfarande inget förslag på att införa dem. Men om det kommer ett sådant förslag från exempelvis Forum för levande historia är jag fortfarande positiv. Jag tycker att det är ett bra och viktigt sätt att använda det offentliga rummet rent principiellt, säger Roger Mogert. Räknas inte Liberalernas skrivelse som ett förslag? – Nej, Liberalerna kommer inte gå ut och snickra upp några egna stenar. Det bygger på att det kommer en ansökan från Forum för levande historia eller motsvarande. Och när det kommer en sådan ansökan kommer jag att säga ja. I grunden är det kulturnämnden som bestämmer, säger Roger Mogert som har haft löpande kontakt med Forum för levande historia under våren. Liberalernas skrivelse skickades in i början av mars efter att DN:s kritiker Ola Larsmo i en stor artikel berättat om snubbelstenarnas spridning i Europa. I artikeln framgick att Forum för levande historia två gånger sökt tillstånd för att sätta upp liknande minnesplaketter i Stockholm men fått nej både 2007 och 2010. Skälet var första gången att plaketterna riskerade att upplevas som skrämmande, andra gången att de skulle orsaka framkomlighetsproblem. Ingrid Lomfors, överintendent på Forum för levande historia, delar inte kulturförvaltningens syn på snubbelstenarnas framtid i Stockholm. – Det står i utlåtandet att vi har samrått i ärendets beredning och det har vi inte gjort. Vi har haft en kort mejlväxling men vi står inte bakom förvaltningens slutsatser. Schweiz var också neutralt under andra världskriget men de har snubbelstenar. Och neutralitetsbegreppet har varit väldigt utrett och ifrågasatt genom åren, säger hon. En av konstnären Gunter Demnigs ”snubbelstenar”. I dag finns mer än 50 000 av dessa minnesstenar för Förintelsens offer nedlagda i olika gator i Europa. Foto: Stefano Guidi Stolpersteine. Projektet med Stolpersteine initierades av konstnären Gunter Demnig. Det är han som har tolkningsföreträdet och i slutändan bestämmer om det ska bli några snubbelstenar i Stockholm. De första stenarna placerades ut i Köln och Berlin 1995. I 17 europeiska länder finns i dag mer än 50 000 snubbelstenar nedlagda i gatan som ett minne av de offer för Förintelsen som en gång levde på platserna. Trots snubbelstenarnas namn finns ingen risk att snubbla på dem, eftersom det handlar om ett slags plaketter som är nedsänkta i gatan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11116, "headline": "Fram för den skandinaviske muslimen!", "summary": "Efter terrorangreppen i Sverige och Danmark är det hög tid för muslimer i Sverige, Danmark och Norge att prata om en skandinavisk islam, skriver den norske författaren Mohammad Usman Rana.", "article": "Skandinavien är en enastående region i världen; Norge, Danmark och Sverige blir årligen rankade som några av de allra bästa länderna att bo i. Unga människor har en uppsjö av möjligheter i dessa avancerade välfärdssamhällen, med goda utsikter till utbildning, arbete och hög levnadsstandard. Trots detta har över 500 unga skandinaviska muslimer, från tre av världens rikaste och mest demokratiska länder, de senaste åren rest som jihadister till Mellanöstern. Nyligen attackerades Stockholm av en IS-sympatisör och 2015 fick Köpenhamn uppleva hur en ung dansk muslim angrep en föreläsning och en synagoga. I Norge har säkerhetspolisen flera år i rad klassat muslimska extremister som det största hotet mot rikets säkerhet. Samtidigt finns det skandinaviska muslimer som inte stöttar IS, men som likväl har en enfaldig förståelse av islam, där religionen reduceras till tekniska påbud och förbud. De bokstavstroende, puritanska krafterna vinner mark, och försöker definiera hur islam ska utövas och tolkas i Skandinavien. Muslimer i mittfåran befinner sig under stark press, andligheten är på tillbakagång och islam står i lågor. Även i Skandinavien. Mot denna bakgrund gav jag i fjol ut boken ”Norsk islam – hvordan elske Norge og Koranen samtidig”. Ambitionen var att formulera idéer som kunde bidra till att utveckla en förståelse av islam anpassad till den norska verkligheten. Med tanke på den kulturella och historiska gemenskap som existerar mellan Norge, Danmark och Sverige är det lika mycket ett skandinaviskt projekt, och bilden förstärks ytterligare av att utmaningarna i mötet mellan islam och dessa länder är ganska lika varandra. En sådan gemensam utmaning är att många skandinaviska muslimer mentalt lever vid sidan av den skandinaviska kulturen, de är fortfarande upptagna av hur islam praktiseras i deras ursprungsländer. Men en stor andel av muslimerna är ju födda och uppvuxna i Norge, Danmark och Sverige. Vi är först och främst skandinaviska muslimer, och behöver utveckla en skandinavisk islam. En teologi som är förankrad i islams heliga texter och som samtidigt går att förena med de skandinaviska referensramarna och den liberala demokratin. Varför behövs då en utveckling som mynnar ut i en skandinavisk islam? Mitt svar är tudelat: Religionen islam kräver en sådan anpassning, och dessutom behöver unga skandinaviska muslimer hitta balansen mellan det skandinaviska och det muslimska i sin identitetsutveckling. På detta sätt kan man hejda radikalisering och hatiskt tankegods på ett tidigt stadium. Det är därför på tiden att skandinaviska muslimer samarbetar om att utkristallisera en skandinavisk islam, som gör att skandinaviska muslimer kan förena sina två identiteter. Det ska inte vara någon motsättning mellan att vara praktiserande muslim och samtidigt vara en lojal skandinav. Dessvärre är många unga skandinaviska muslimer okunniga om att begreppet kontextualisering är en central princip i traditionell och ortodox islamisk teologi, att islam måste sättas i sitt sammanhang både vad gäller tid och plats. På grund av ett ökande salafistiskt inflytande bland skandinaviska muslimer betraktas islam som en statisk storhet. Men sådana renläriga grupper bryter mot traditionell sunni- och shiaislam, som lägger stor vikt vid kontextualisering och nytolkning av islams heliga texter. En av världens främsta islamiska teologer, den syriske Shaykh Muhammad al-Yaqoubi sa något intressant i ett tal på Zaytuna College i Kalifornien. Han framhöll att det traditionella islams utveckling frystes i tiden för mer än 100 år sedan. Shaykh Yaqoubis tydliga uppmaning var att det måste produceras ny teologisk litteratur som är anpassad till vår tid, eftersom det har skett stora förändringar i livsstil, ekonomi och politiska förhållanden de senaste hundra åren. Det är värt att påpeka att Shaykh Yaqoubi inte är någon modernist eller reformist, utan gott och väl håller sig inom ramarna för islamisk konservatism. Ett av de främsta hindren för anpassning av islam till en skandinavisk verklighet, tror jag, är att islam i allt högre grad har börjat uppfattas som en politisk ideologi. När vissa muslimer får för sig att religiositet är liktydigt med att införa en utopisk islamisk stat, samtidigt som Skandinavien präglas av liberal demokrati och sekularism, uppstår en intellektuell spricka. Bakgrunden till denna konflikt är att det, efter det osmanska rikets fall och i kölvattnet av kolonialismen, har växt fram grupperingar som har använt islam som ett politiskt verktyg. De mest extrema moderna exempeln är Al-Shabab, talibanerna och IS. I internets tidsålder, och med ett Mellanöstern i kaos, har dessa politiska tankar om islam nått skandinaviska breddgrader med en väldig kraft. Men är islam verkligen en politisk ideologi? Tim Winter, professor i Cambridge och erkänd islamisk teolog, menar att det vore felaktigt att definiera den här typen av statsbildningar som islamiska. Vid sitt Norgebesök 2011 visade han att det historiskt inte finns några motsvarigheter till det som man i modern tid karakteriserar som islamiska stater. Winter menade även att islamiska nationer historiskt inte har blandat sig i invånarnas privata förehavanden – och att mikrostyrning av människor inte har någon grund i islamisk historia. Detta bekräftas av en av västvärldens mest framstående islamiska intellektuella, den ortodoxa sunnimuslimska amerikanen Hamza Yusuf. Som jag visar i min bok menar Yusuf att islam inte är en ”ideologi, politisk eller av annat slag. Islam är en uppenbarelse från Gud som förklarar och påminner folk om deras plikter inför Skaparen”. För att muslimer på ett djupare intellektuellt plan ska klara av att förena sin skandinaviska och islamiska identitet är det avgörande att den muslimska synen på islam avpolitiseras. Därför är budskapet i min bok att muslimer visst kan vara praktiserade och socialkonservativa muslimer, men att man bör skilja på personlig religiositet och politik. Staten ska inte styra människors moral och privatliv. En skandinavisk muslim kan vara socialkonservativ och praktiserande muslim och samtidigt politiskt liberal. Vidare tror jag att skandinavisk islam bör utvecklas till att bli en holistisk kultur som inte bara berör teologi, med påbud, förbud och trossatser, utan som också handlar om samhället, mellanmänskliga relationer och kulturella aspekter som konst, idrott och liknande. Därför intervjuar jag i boken Skandinaviens kanske största kulturella kändis, den danska artisten artisten Isam Bachiri, känd från Outlandish. Med detta sagt är jag övertygad om att skandinaviska muslimer bör navigera sin skandinaviska form av islam inom ramarna för en traditionsenlig teologisk trovärdighet. Detta är inte minst nödvändigt för att väcka tillit hos den stora massan av skandinaviska muslimer, när både svenska, danska och norska traditioner och samhällsuppfattningar införlivas i utvecklingen. En opinionsundersökning (Gallup Coexist Index) från 2009 visar till exempel att 58 procent av franska muslimer har en stark religiös identitet, medan 23 procent av den övriga franska befolkningen svarar samma sak. Motsvarande siffror i Stortbritannien är 75 respektive 23 procent. Liknande förhållanden råder bland skandinaviska muslimer. Att förvänta sig att de ska omfamna en liberal moral i sina personliga liv är inte bara orealistiskt, det är också djupt antiliberalt och orimligt. Man kan däremot förvänta sig att också socialkonservativa och religiösa muslimer placerar sin religiösa praktik i ett skandinaviskt sammanhang, värdesätter jämställdhet, har respekt för oliktänkande, inte kräver att islamkritik censureras och står upp för demokratin. Det är utan tvivel skandinaviska muslimers eget ansvar att mejsla ut en skandinavisk-muslimsk identitet. Samtidigt är det avgörande för dess själva existens att samhället har tillräckligt högt i tak för att också acceptera strömningar som slår vakt om religionen. En religionsfientlig och aggressiv sekularism av fransk modell omöjliggör en skandinavisk islam, medan en liberal sekularism öppnar för en sådan utveckling. Samhället i stort bör inte se vanliga islamiska seder som slöja, bön, moskéer och skägg som ett tecken på radikalisering. Ett sådant likställande bidrar till att alienera många unga muslimer, och då är vägen kort för att göra dem till extremister som lever på myten om att det pågår ett krig mellan västvärlden och islam. Mohammad Usman Rana är författare till boken ”Norsk islam – hvordan elske Norge og Koranen samtidig” (Aschehoug forlag) och prisbelönt krönikör i Norge. Översättning från norska: Kristina Lindquist. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11124, "headline": "Sanna Torén Björling: Oavsett dom har superstjärnan Bill Cosby fallit", "summary": "Ett sextiotal kvinnor har trätt fram och berättat om de sexuella övergrepp som Bill Cosby utsatt dem för. På måndagen inleddes för första gången en rättegång som tar upp anklagelserna. Fallet det gäller anmäldes första gången för många år sedan. Men oavsett dom har superstjärnan fallit.", "article": "Washington. Han gick under benämningen ”America’s Dad”: Bill Cosby, som när han klev in i vardagsrummen 1984 som Cliff Huxtable fick en mångmiljonpublik. Men redan före ”The Cosby Show” hade han en lång karriär bakom sig som ståuppare och skådespelare. Hans betydelse är svåröverskattad. Cosby växte upp under enkla förhållanden i Philadelphia, och förstod tidigt att han kunde vara rolig. I en tid när USA fortfarande var segregerat slog han igenom och blev genom komediserien ”I spy” den första afroamerikanen spela huvudrollen i en tv-serie. Det var något oerhört. I ”The Cosby Show” tog han vidare ett tilltal han haft också som ståuppare: ofarligt, familjevänligt, och utan referenser till hudfärg. På så vis kunde han nå en bred publik – inte bli en ”svart” komiker som bara refererade till afroamerikanska erfarenheter. Oviljan att spela på rasfrågorna hindrar inte att Cosby utanför strålkastarljuset tidigt stödde medborgarrättsrörelsen och under åren skänkte omkring 20 miljoner dollar till lärosäten med en traditionellt övervägande andel afroamerikanska studenter. Desto större när fallet kom. Oavsett utgång av den rättegång om grovt sexuellt övergrepp som inleddes i Norristown strax utanför Philadelphia på måndagen är hans eftermäle solkat och för alltid präglat av anklagelserna. Folk hade köat i många timmar utanför rättssalen för att på plats se en åklagare teckna bilden av en beräknande, manipulativ man som inte tvekade att utnyttja sin maktposition. Samt en försvarsadvokat som menade att hans klient är utsatt för smutskastning och att den anklagande kvinnan, Andrea Constand, saknar all trovärdighet. Turerna kring fallet är komplicerade. Constand menar att hon när hon 2004 var hembjuden till Bill Cosby drogades hon med lugnande tabletter och utsattes för grova sexuella övergrepp. Hon var 30, han 66. När hon anmälde fallet året därpå inleddes en brottsutredning som dock lades ned i brist på bevis. En civilrättslig talan väcktes kort därpå, där en rad andra kvinnor också berättade. Fallet slutade med en uppgörelse och ett fyra dagars långt förhör med Cosby, som skriftligen gjorde vissa medgivanden, som hölls hemliga. Case closed – i alla fall för ett tag. Snabbspolning till 2014, då en ståuppkomiker i ett uttalande som snabbt sprids kallar Cosby för ”våldtäktsman” – och fördämningarna brister. Sedan dess har ett 60-tal kvinnor berättat om övergrepp som stjärnan begått mot dem, ofta med samma ingredienser: det vill säga olika typer av lugnande tabletter och alkohol. Ibland löften om karriärmöjligheter. Många av fallen är i dag preskriberade. Andrea Constands vittnesmål, som väntas inom de kommande dagarna, är rättegångens viktigaste. Det föregicks under den första dagen av en annan kvinnas, med en liknande berättelse, för att styrka bilden av ett mönster. Central blir också det skriftliga medgivande som Cosby gav 2006, i samband med förlikningen, och som offentliggjordes härom året. I dokumentet medger Cosby att han brukat ge piller till kvinnor han velat ha, för att få dem medgörliga. Cosby själv är 79 år och väntas inte säga något. Hans försvarsadvokater väntas försöka vända bilden av mannen och hävda att han är ett offer för smutskastning, förvrängningar – kanske rasism. Kritik framfördes också i samband med att den tolvmannajury som ska avgöra fallet utsågs, eftersom den bestod av tio vita, och två svarta personer. (En domare avfärdade då kritiken.) Juryn ska nu isolera sig under de två veckor som rättegången pågår, och undvika all mediebevakning av fallet. Anklagelserna är förstås fruktansvärda, och handlar om systematiska närmanden, sexuellt utnyttjande och till och med våldtäkt som ägt rum under många år, mot kvinna efter kvinna. Uppmärksamheten kring fallet har varit stor under de år då allt fler trätt fram. Samtidigt har han fått stöd bland de som känt och älskat Cosby, och som vägrar tro att uppgifterna stämmer, utan att de är ett sätt att göra ned honom. En del försöker kombinera båda sidorna av mannen: i en fascinerande podcast-serie från WHYY, en Philadelphiabaserad, lokal filial till public service-radion NPR, speglar såväl gamla vänner som desillusionerade bekanta, som nu har svårt att hitta orden för en person de en gång djupt respekterade. Åklagaren bad under den första rättegångsdagen åhörarna och juryn om att inte begå misstaget att förväxla mannen på de anklagades plats med myspappan Cliff Huxtable – detta trots att två av medlemmarna ur tv-familjen Huxtable närvarade, för att ge Bill Cosby sitt stöd. Även hans verkliga hustru ska närvara senare under processen. Två av hans döttrar har skriftligt försvarat honom i ett skriftligt uttalande. En av dem kallat vad som sker för ”offentlig lynchning”. Cosby har säkerligen mött mycket rasism under sitt liv, och kanske även i hur detta fall har hanterats. Men också vita, mäktiga män – nära i tiden ligger Roger Ailes och Bill O’Reilly på Fox News – har rykt efter anklagelser om sexuella övergrepp. En superstjärnas fall är alltid större–- och oavsett utgång i rätten, är domen alltid hård. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11139, "headline": "Maria Schottenius: Om någon vill tjäna pengar på vår rädsla är det risk att den trissas upp", "summary": "I London försöker nu terrorister sabotera ett demokratiskt val. Vi måste än en gång ställa frågorna hur det öppna samhället bäst försvaras mot sina fiender.", "article": "Pingstaftonskväll i London. En skåpbil, tre beväpnade män. Gamla fina London Bridge, trevliga Borough Market, får plötsligt en ny laddning, liksom Bataclan i Paris fick och Promenade des Anglais i Nice. Attackerna kommer tätare nu. Attentatet i Manchester chockerade och upprörde, liksom de tidigare i Paris, Nice, Bryssel och Berlin. Och Stockholm förstås. Några dagar före valet i Storbritannien blir dramat med skåpbilen på London Bridge i försommarkvällen också en attack mot det demokratiska samhällssystemet. Tidningarna röjer bland sidorna, programtablåerna i radio och tv ritas om, redaktionerna uppbemannas, krönikörerna byter ämne, politiker uttalar sig och lägger om sina scheman. Och uppmaningarna kommer än en gång. Vi ska fortsätta livet som vanligt. Inte låta oss skrämmas. Vi måste försvara vårt öppna, toleranta samhälle genom att låta det fortsätta var öppet, att inte låta skräcken styra, eftersom det är vad terroristerna vill. Det låter ju bra men tror vi på det? Att vi inte ska vara rädda? Gå på som vanligt? Nej, det handlar om besvärjelser. Stärkande, lugnande ord som ett sätt att hantera uppskrämda medborgare. Det är inte så att jag tycker politikerna ska elda på, bara inte underskatta människor. Hur försvarar vi bäst ett öppet, tolerant samhälle? I en krönika var jag inne på värdet i att vårda idealet från Upplysningen (24/4). Att tänka klart och behålla förnuftet. Vad betyder det praktiskt, här och nu? Tänka klart? Förnuft? Att inte skuldbelägga fel människor. Att inte göra ideologi av frågor som är praktiska. Att inte se ideologi och religion i det som i verkligheten är kriminalitet draperad i religion? Ja, men också att göra analysen och inse riskerna. För en månad sedan satt jag i Paris och pratade med författaren Marie Darrieussecq. Hon skulle resa med ett tåg och vi tog en kopp kaffe vid stationen. Flyga, det var hon inte rädd för, med alla säkerhetskontroller. Men tåg. Hur lätt skulle det inte vara att ställa in en väska på vilket tåg som helst som rullar från stationen och låta en bomb explodera? Varför finns det inga säkerhetskontroller där? För mig känns det snarare oroande naivt än lugnande att höra att det öppna samhället i fortsättningen ska vara oskyddat och allt ska pågå som vanligt. I takt med att attackerna blir fler och engagemanget efterhand kommer att mattas av får vi här, som i andra länder, övervakade grindsamhällen, för dem som har råd, och privata vakter i dyra områden. Det Sverige fortfarande har, till skillnad från många andra länder, är en tillit till samhället. Man tror på lagarna, på reglerna, på systemet. På att staten vill oss väl. Efter attentatet på Drottninggatan slöt sig människor runt händelsen i en rörande kärleksmanifestation som ville innesluta, inte utesluta. Polisens bilar höljdes i blommor. Stockholmarna älskar sina poliser och ville visa det. Detta måste vara en unik syn i världen. Men det kan lätt ändras i takt med att samhällsfunktioner privatiseras. Privata vinstdrivande företag tar knappast helhetsansvar för centrala trygghetssystem i landet. Om någon vill och måste tjäna pengar på vår oro och rädsla är det risk att den trissas upp, i stället för motsatsen. Så, det finns i Sverige en positiv tolkning att göra av det lugnande talet om att låta allt vara som vanligt. Ingen vill tjäna pengar på vår oro. Men om staten och samhället vill fortsätta förtjäna människornas tillit gäller det att inte önsketänka, utan att tänka klart. För mig känns det mer oroande naivt än lugnande att höra att det öppna samhället ska vara oskyddat och allt pågå som vanligt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11154, "headline": "Här är sommarens alla festivaler", "summary": "Från helgens Brännbollsyran till Popaganda i september - här är Sveriges alla musikfestivaler i sommar och de artister man bör hålla ögonen på lite extra.", "article": "JUNI Brännbollsyran Pop/rock/arenahouse Var: Umeå. När: 1–3/6. Det som började som ett kringarrangemang för en brännbollscup har alltmer vuxit ut till att bli en vanlig musikfestival. Årets yra toppas av Zara Larsson  och har även i övrigt ett brett svenskt startfält, blandat med en del norskt (Kygo, Astrid S) och holländskt dansmusikinriktat med Yellow Claw, Oliver Heldens och Showtek. Summerburst Arenahouse Var: Göteborg/Stockholm. När: 2–3/6 och 9–10/6. Lägg rosévinet på kylning, vänd kepsen bakochfram och träna upp veva-med-handen-muskeln, för Summerburst är tillbaka. Lagom till skolavslutningarna turas artister som Tiësto, Steve Angello, Eric Prydz, Zara Larsson, David Guetta, Justin Bieber och Steve Aoiki om att fylla de svenska storstädernas luftrum med de allra fläskigaste arenahouse-rytmerna. Ett par artister, som kanadensiska Musse Pigg-look–a–liken Deadmau5, åker till och med kust till kust. Picknickfestivalen Pop/hiphop Var: Göteborg. När: 6/6. Krammärkt (festivalen uppmanar besökarna att kramas på bild och lägga upp på Instagram) gratisfestival som under devisen ”för mångfald och gemenskap” varje år arrangeras på nationaldagen. I år kan man öppna picknickkorgen till tonerna av bland andra triphoppiga Heartbeast och rapparen Quake Matthews. Sweden rock Hårdrock Var: Norje. När: 7–10/6. Två av de största namnen på hårdrocksnostalgi-meckat i Blekinge i år, Aerosmith och Scorpions, har sångare som fyller 70 år nästa år. Nej, man åker knappast till Sweden Rock för att se genrens återväxt säkras eller för att se ett gäng 19-åringar peka ut framtiden. Samtidigt samlar ingen annan festival lika många av hårdrockens genom tiderna allra största på ett och samma ställe år efter år.  Clandestino World music Var: Göteborg. När: 8-11/6 På alla sätt och vis gränsöverskridande festival som startade 2003 för att uppmärksamma papperslösas situation i världen och sedan har fortsatt arbetet genom att bjuda in konstnärer och musiker från hela världen. I år deltar bland annat Orchestre Poly-Rythmo de Cotonou, Nahawa Doumbia, Acid Arab, Madame Gandhi och José González (som också är med och curerar årets festival).   Putte i Parken Indie/pop/rock/schlager Var: Linköping, Karlstad, Leksand, Stockholm och Karlskoga. När: 15-17/6, 29/6-1/7, 13-15/7, 28-29/7, 3-5/8. Turnerande gratisfestival där många av artisterna återkommer, men där några också är exklusiva för varje stad. På någon ort kan man under en helg få uppleva såväl E-Type och Rein som Sean Banan och The Sounds. På en annan John de Sohn, Little Jinder och Frej Larsson. På en tredje Louise Hoffsten, Nordman och Shirley Clamp. Subkult Rock Var: Folkets park, Trollhättan. När: 16–17/6. ”Goth, synth, postpunk, indie, metal, punk, emo, lolita, industrial, elektronica och liknande” är utgångspunkten på festivalen för dem som vägrar tro att subkulturerna är döda. Artister som belgiska electropopöverlevarna Vive La Fête, finska rockarna The 69 Eyes och synthpopparna SPOCK står på scen, men även andra normöverskridande konstyttringar har sin plats på festivalen. JULI Båstad chamber music festival Klassiskt Var: Båstad. När: 26/6–1/7. Kammarmusikfestivalen i den svenska tennishuvudstaden fyller 25 år, dessutom är det sista året för konstnärliga ledaren Karin Dornbusch, och estniska Helena Tulve – Årets tonsättarprofil 2017 – är en av artisterna som firar. Bland andra schweiziska stråkkvartetten Gringolts Quartet och hovsångerskan Anne Sofie von Otter hör till de andra som kommer till Bjärehalvön. Bråvalla Pop/rock/hiphop/ arenahouse/ hårdrock Var: Norrköping. När: 28/6–1/7. Sveriges största festival fortsätter att erbjuda en så bred samling artister att man knappt ser någon riktning alls på utbudet. Folkhemsindie som Håkan Hellström (enda festivalspelningen i år) och Henrik Berggren blandas med hårdrock som Sabaton och System of a Down. Arenahouse som Bassjackers och Alesso samsas med busungerapparna Rae Sremmurd och hippa grimegiganter som Skepta och Stormzy. Mitt i alltihopa: eurotechnokungen Scooter. Vilket känns oväntat logiskt. Musik vid Siljan Folkmusik Var: Leksand, Rättvik, Mora. När: 1–9/7. Folkmusikveckan i orterna runt Siljan erbjuder ett 60-tal konserter med folkmusik, visor, kammarmusik och polskor. Programmet är i skrivande stund inte helt klart men innehåller just nu bland annat Bengan Jansson & Anne-Lie Rydé, Trio Fri och Ethno, världens äldsta folkmusikläger med unga musiker från bland annat Kambodja, Chile, Palestina och Zimbabwe. Skanka loss Indie/pop Var: Gagnef. När: 6–8/7. Festivalen med landets högsta åldersgräns (23 år) fortsätter att ytterst fingertoppskänsligt och ambitiöst sätta samman program med artister man inte kan se någon annanstans under sommaren. I år innebär det bland annat suggestiva Fuck Buttons- avknoppningen Blanck Mass, den strålande norska singer/songwritern Jenny Hval och ett sällsynt framträdande av västkustens finaste popduo The Embassy. BZZZ! International sound art festival Konstmusik Var: Harp Art Lab, Harplinge Väderkvarn, Halmstad. När: 7–8/7. Gammal arkitektur möter ny ljudkonst i den ombyggda kvarn utanför Halmstad där ett ljud- och konstlabb byggts upp. Festivalen BZZZ! där artister skapar nya verk, installationer och performancekonst arrangeras nu för fjärde gången. Årets program är ännu inte klart, men i fjol bidrog bland annat Laurie Tompkins och Klara Andersson med verk. Peace & love Svenskt/pop/rock/indie Var: Borlänge. När: 6–8/7. Efter att Rihannas oväntat dåliga dragningskraft fällde Sveriges då största festival och Peace & love försattes i konkurs 2013 har Borlängearrangemanget långsamt hämtat sig igen. De dyra utländska bokningarna är utbytta mot ett stabilt svenskt artistuppbåd med Miriam Bryant, Refused, The Hellacopters, The Sounds och Icona Pop. Vi som älskar 90-talet Eurotechno/pop/dansmusik Var: Stockholm, Göteborg, Kalmar, Malmö. När: 8/7, 15/7, 22/7, 29/7. Alternativrockens kommersiella genomslag, västkusthiphop, britpop, triphop och NME-hajper var bara den ena sidan av 90-talets musikliv. Den här turnerande minifestivalen berättar om den andra: eurotechniga och/eller tuggummipoppiga one-or-maybe-four-hit-wonders som Aqua, Vengaboys och Basic Element på rad efter varandra. Och, ja, Dr Alban och Haddaway gör ett gemensamt framträdande. Vad trodde du? Åmåls blues fest Blues Var: Åmål. När: 6–9/7. Sveriges mest ambitiösa bluesfestival är pigg och nytänkande där andra fastnar i gamla hjulspår. Genom att öppna upp genrebegreppet och tänka bortom traditionerna har man kunnat knyta spännande internationella gäster som maliska Songhoy Blues, brittiska Ian Siegel Band och argentinska Chino Swingslide till festivalprogrammet. Latitud 57 Soul/sop/rock/arenahouse/hårdrock/schlager Var: Oskarshamn. När: 7–8/7. Sommarens kanske mest aktiva festivalartist Per Gessle är dragplåstret på den småländska hamnfestivalen. I övrigt bjuder Latitud 57 på klassiskt stadsfestivalsmanér på en salig blandning: Fisksätras souldrottning Sabina Ddumba, arenahouse med Nause, hårdrock med Mustasch, nästa-generations-schlager med Benjamin Ingrosso och hipsterpop med Oskar Linnros. Något för alla helt enkelt. Visfestivalen Visor/pop/rock Var: Västervik. När: 13–15/7. Klassikern i Stegeholms slottsruin har funnits sedan 1966 och har på senare år allt mer blandat upp visorna med svensk pop och rock som (mer eller mindre tydligt) för traditionen vidare. I år står Tomas Andersson Wij, Eva Dahlgren, Magnus Carlsson och Miss Li sida vid sida med mer uppenbara visveteraner som Finn Zetterholm och Christina Kjellson. Samtidigt som Jack Vreeswijk och Cajsa-Stina Åkerström tar sina respektive fäders arv vidare i en gemensam konsert. Öland roots Reggae Var: Sandbergen, Öland. När: 13–15/7. Den årliga reggaesammankomsten på ön, i solen, har precis som festivalnamnet antyder fokus på genrerötterna. Det märks inte minst på årets stora affischnamn – Toots & The Maytals. Gruppen bakom odödliga klassiker som ”Funky Kingston” och ”Pressure drop” får ytterligare jamaicansk uppbackning i form av Protoje, Sister Nancy och Julian Marley, samt alla de största svenska namnen, från Kapten Röd och General Knas till Syster Sol och Ken Ring. Gefle metal festival Hårdrock Var: Gävle. När: 14–15/7. Efter nedläggningen av Getaway startade GMF förra året och om Sweden Rock står för omfamnandet av hårdrockstraditionen står GMF för, nåja, det mer samtida framåtskridandet. Mindre hårspray och spandex, mer svartklätt och hår som faller framför ögonen. Över tre dagar och på tre scener uppträder artister som Sodom, Opeth, Dark Funeral, Arch Enemy, Paradise Lost, Testament och Amon Amarth. Taubespelen Visor/pop/rock Var: Göksäter, Orust. När: 15–16/7. Hyllning till vår största vismakare där artisterna under två helgdagar tolkar Taube. Lördagens artister som Ola Salo, Timo Räisänen, Loreen och Carl-Einar Häckner tillåts ta ut svängarna, dels får de ta sig lite friheter med Everts egna låtar, dels får de sticka in några egna kompositioner i framträdandet. Söndagen är mer renlärigt traditionell och inkluderar återigen Salo, men denna gång flankerad av Carola, Molly Sandén och Melissa Horn. Svenska dansbandsveckan Dansband Var: Malung. När: 16–22/7. Dansbandsveckan firade 30-årsjubileum förra året  och fortsätter att vara landets största och viktigaste sammankomst för de som gillar att svänga sina lurviga till dansband. I sammanhanget yngre förmågor som Arvingarna, Elisas och Scotts delar på utrymmet med veteraner som Lasse Stefanz och Flamingokvintetten. Trästocksfestivalen Pop/rock/indie/hiphop Var: Skellefteå. När: 21–22/7. Gratis stadsfestival med viss Norrlandsprägel i det starka startfältet. Affischnamn som Säkert!, Lisa Miskovsky, briljante landsortsrapparen Zacke och den lysande singer/songwritern Johan AiriJoki blandas med sydlänningar som Linnea Henriksson, Thomas Stenström och Bandhagen-rapparen Jireel. Missa heller inte Avantgardet, ett av Sveriges bästa rockband just nu. Emmaboda Indie/techno Var: Emmaboda. När: 26–30/7. Den genomsympatiska Emmabodafestivalen startades 1988 och arrangören Vinterbadarna meddelade tidigare i år att årets festival är den sista och undviker på så sätt 30-årskrisen. Slutet festas in med en ganska Emmabodatypisk blandning av elektronisk pop, indiepop och svensk neobuskis: Alan Walker, Basshunter, Little Jinder, Frej Larsson och Markoolio. NärCon Cosplay Var: Linköping. När: 27–30/7. Nordens största spel- och cosplayfestival bjuder på turneringar, föreläsningar, utställningar och workshops för alla som gillar den populärkulturella, ursprungligen japanska, maskeradkonsten och möjligheten att vara eller skapa sig själv. Dessutom får man tips om och hjälp med att skapa sin egen kostym. Under helgen arrangeras också de nordiska mästerskapen i cosplay. Storsjöyran Svenskt/pop/rock/indie Var: Östersund. När: 28–29/7. Stadsfestivalernas stadsfestival lyckas alltid locka ett par internationella dragnamn – Pet Shop Boys är årets mest imponerande – och blandar sedan upp det med gräddan av svenska artister. Comebackande och festivalflitiga Per Gessle och Henrik Berggren får sällskap av Laleh, Linnea Henriksson och Frida Hyvönen. Festival del mar Indie/rock Var: Asperö. När: 28–29/7. Skärgårdsmusik har länge varit synonymt med Tomas Ledin i skäggstubb, solblekta jeans och v-ringad lammullströja. Festival Del Mar på Asperö i Göteborgs skärgård försöker ändra den etablerade bilden genom att bjuda in högljudda, skramliga och svenska indierockartister som Trubbel, Pascal och Mattias Alkberg & Södra Sverige. Postpunkiga Manchesterkvartetten The Underground Youth kompletterar. AUGUSTI Ystad Sweden jazz festival Jazz Var: Ystad. När: 1–6/8. Jazzfestivalen i Wallander-land presenterar som vanligt ett program med dels de mest intressanta svenska namnen, som Tonbruket, dels internationella gäster som saxofonisten Joshua Redman och norske jazz-giganten Bugge Wesseltoft. Det allra största namnet den här sommaren är dock fusion-och latingitarristen Al di Meola, som vid sidan av solokarriären spelat med bland andra Chick Corea och Paul Simon, som också är årets hedersgäst. Live art Konst Var: Strömstad. När: 4–6/8. De senaste fem åren har Live Art fokuserat på perfomancekonst i det offentliga rummet i Strömstad. Många unga norska och svenska konstnärer i år, precis som tidigare. Det genomgående temat är ”text och röst, i relation till koreografiska element, ljud och ljus”. Big slap Arenahouse Var: Malmö. När: 4–5/8. Summerbursts sydliga mindre syskon fyller fem år och firar genom att fördubbla antalet dagar till två. På Tallriken i Pildammsparken i Malmö serveras arenahouse och ”the drop”-jakt med dels svenska storheter som Axwell, Alesso och Otto Knows, dels internationella akter som Steve Aoki och Hardwell. Live green festival Kläder/pop Var: Hoglands Park, Karlskrona. När: 4–5/8. Allt fler festivaler försöker dra sitt strå till stacken när det gäller vår planets överlevnad, men få går lika långt som Live Green, där återvunnet material används för att bygga festivalområdet och modeshowen Recycling Fashion Show är ett självklart inslag. Uppträder gör bland annat albumskygga rapdrottningen Linda Pira och technopopkungen Kleerup. Way out west Indie/pop/rock/hiphop /svenskt Var: Göteborg. När: 10–12/8. Hipstersammankomsten i Slottsskogen firar tio år och de största affischnamnen är kanske de återförenade alternativrock-innovatörerna Pixies, hajpade trion The xx, souleleganten Frank Ocean och allkonstnären Lana Del Rey. Som vanligt, Way out west vore inte Way out west annars, ligger festivalens dragningskraft lika mycket i att upptäcka mindre akter vid sidan av de stora scenerna: svenska producentduon Jarami, dramatiska cellisten/sångerskan Lydia Ainsworth, talangfulla Brooklynrapparen Young M A och så vidare. Into the factory Techno/house Var: Stora Vika, Nynäshamn. När: 10–12/8. Dansmusikfestivalen Into the valley växte ur bergsänkan i Dalhalla och flyttade verksamheten dels utomlands, dels till en nedlagd cementfabrik i Nynäshamn under nya namnet Into the factory, vilket ju ändå känns mer rejv. Programmet bjuder alltjämt på en imponerande blandning av å ena sidan dansmusikpionjärer som Andrew Weatherall, Juan Atkins, Moodymann och Larry Heard, å den andra dagsaktuella heta dj:s som Nina Kraviz, Dasha Rush och Jayda G. Change music festival Klassiskt Var: Varberg, Kungsbacka. När: 10–13/8. Kammarmusikfestival som delas mellan två av Hallandskustens pärlor. Årets tema är ”Voyages” och ska tolkas av bland andra munspelsartisten Antonio Serrano och estniska tonsättaren och filmkompositören Mirjam Tally. Ett lite mer oväntat inslag är möjligen Jay Gilligan, en av världens bästa jonglörer. Uppsala reggae Reggae Var: Uppsala. När: 12/8. Efter några års uppehåll är reggaefestivalen tillbaka i Uppsala, men inriktningen är precis som tidigare väldigt rootsig. Oavsett om det handlar om veteranen och före detta Black Uhuru-medlemmen Don Carlos, svenska giganten Kapten Röd eller hajpade neorootsiga 24-åringen Chronixx så vårdar man genrens rötter. I programmet märks också en än större representation av hiphop, framför allt svensk sådan, än tidigare. Electric moon fest Psykedelia/rock/pop/svenskt När: 12–13/8. Var: Tivedstorp. Mitt inne i de allra djupaste och mest John Bauer-aktiga Tivedsskogarna – nära sjön Unden, mellan Vänern och Vättern – vill Electric moon fest vidga våra sinnen med mer eller mindre psykedelisk rock. Spejsiga elvamannabandet Music is The Weapon, krautiga Technicolor Poets från Malmö och “domedagsdisco”-spelande Second Oracle utgör det musikaliska programmet i år. We are Sthlm Hiphop/pop Var: Stockholm. När: 15–19/8. Sedan några år tillbaka går den före detta Ung08-festivalen under namnet We are Sthlm. I år satsar festivalen stort på ett brett utbud av aktiviteter som spänner från rullskridskodisco, basket, dans, dans, dans, hinderbana och många sköna platser att bara hänga på. På den nya scenen Dammenscenen kommer konserter och uppträdanden att avlösa varandra och på stora scenen utlovas artister som ingen vill missa. Jazz är farligt! Rock Var: Göteborg. När: 16/8. Endagsfestival på Liseberg som förra året bjöd på Lydia Lunch, The Crazy World of Arthur Brown och Silver Apples och som hittills i år bokat in danska monotonimästarna Selvhenter, krautlegendarerna Amon Düül II och det musikaliska samarbetet mellan illustratören och konstnären Jockum Nordström och Joakim Åhlund från Teddybears Sthlm. Musikens makt Svenskt/pop/rock/hiphop/indie Var: Luleå. När: 19–20/8. Få slår Musikens makt på fingrarna när det gäller svensk musik, där det mesta av det bästa, i rätt många olika genrer dessutom, brukar bokas in. Utan att det känns onödigt spretigt. Klara artister hittills i år är bland andra rockveteranen Ebbot Lundberg, explosiva rapparen Joy, lågmälda folkpopparen Slowgold och Mattias Alkbergs ilskna politiska punkband Södra Sverige. Rock it festival Svenskt/rock/hårdrock Var: Ängelholm. När: 25–26/8. Dubbelt så många artister och dagar i år jämfört med i fjol för Ängelholmsfestivalen, men inriktningen är densamma. Det ska vara rock, det ska vara tungt, det ska gärna vara svenskt. Det kan innebära pampig indierock som Johnossi, utlevande rock’n’roll som Backyard Babies eller klassisk metal som Mustasch. PLX goes offshore Pop Var: Tjärö i Blekinge skärgård. När: 25–27/8. Kombinationen musikfestival och naturupplevelse blir allt vanligare (se också: Festival Del Mar), men frågan är om inte PLX goes offshore tar konceptet längst? På Tjärö, ett naturreservat i den blekingska skärgården arrangeras konst- och musikfestivalen, där vågskvalpig techno från Yunton Beach delar tält med skånsk sludge metal från Pyramido och Surf Philosophies soliga chillwave-pop. SEPTEMBER Lund comedy festival Komedi Var: Lund. När: 31/8–2/9. En långhelg med skratt kan vara vad som behövs när hösten börjar komma farligt nära. I Lund samlas stora delar av den svenska standup-eliten (Måns Möller, David Sundin, Babben Larsson), för att dela utrymmet med bland annat Shazia Mirza, den brittiska komikern som gjort succé med sin show ”The Kardashians made me do it”. Helsingborg pianofestival Klassiskt Var: Dunkers Kulturhus, Helsingborg. När: 31/8–3/9. Det är internationell prägel på festivalen i sundets pärla: koreanska stjärnskottet Yeol Eum Son återvänder och får den här gången sällskap av brasilianska Christina Ortiz och kanadensiska Marc André Hamelin och Angela Hewitt, en Bachtolkare av rang. Vid sidan av konserterna arrangeras också debatter och föreläsningar med ämnen som ”Konstmusikens framtid” och ”Sänka trösklarna till klassisk musik”. Popaganda Pop/indie/rock/svenskt Var: Stockholm. När: 1–2/9. Huvudstadens mest bekväma festival, mitt i stan, med relativt fast mark under fötterna, har lyckats locka comebackande franska mjukpopparna Phoenix till Eriksdalsbadet och sedan fyllt på med neo-lo-fi-rockarna i alt-J och nerviga indiepopparna i Two Door Cinema Club. Till detta kommer ett gäng pålitliga svenska namn som Tove Lo, Oskar Linnros, Säkert! och Jonathan Johansson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11155, "headline": "Jim Carrey försvarar Kathy Griffin efter Trump-skämtet: ”Visa upp ett avhugget ben också”", "summary": "Komikern Jim Carrey har, som en av få, gått ut till kollegan Kathy Griffins försvar efter att hon poserat på bild med ett avhugget huvud föreställande Donald Trump.", "article": "I veckan har kritiken rasat mot den amerikanska komikern Kathy Griffin. Anledningen är att hon på en vitt spridd bild, hämtad ur ett videoklipp, poserar med ett avhugget, blodigt huvud i handen – ett huvud som ska föreställa USA:s presidents. Läs mer: Komiker skojade med avhugget Trump-huvud Donald Trump har själv uttalat sig om bilden på Twitter, där han bland annat kallar tilltaget ”sjukt!” och menar att den gjort sonen Barron Trump mycket upprörd. Efter att bilden spritts har Kathy Griffin fått sparken från sitt återkommande uppdrag som programledare för nyårsprogrammet i CNN. Själv försökte hon först förklara bilden, och hävda att hon bara ”narras med chefsnarren själv”, innan hon till slut backade och bad om ursäkt. Läs mer: Trump kommenterar det avhuggna Trump-huvudet Men skådespelaren och komikern Jim Carrey håller inte med om att bilden var ett övertramp. ”Visa upp ett avhugget ben också”, sade han till Kathy Griffin vid en filmpremiär i veckan. Till Entertainment Tonight utvecklar han sin ståndpunkt. ”Det är en komikers jobb att gå över gränsen hela tiden, eftersom gränsen inte finns på riktigt. Vi är den sista försvarslinjen. Komiker är sanningens sista kvarvarande röst i hela den här situationen”, säger Jim Carrey i intervjun. Kathy Griffin har meddelat att hon kommer att hålla en presskonferens under fredagen, där hon utvecklar sina tankar kring bilden och ”svarar på den mobbning som Trumpfamiljen utsatt henne för”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11175, "headline": "Bergmancenter drabbat av interna strider", "summary": "Interna stridigheter skakar Bergmancenter på Fårö. Kritiken är stenhård mot den konstnärliga ledaren och nu kommer krav på att styrelsen ska agera. – Utvecklingen är inte i enlighet med pappas vilja, säger regissörens son Ingmar Bergman junior.", "article": "Bergmancenter invigdes för fyra år sedan och har varje år tiotusentals besökare. Den ikoniska utsidan grumlas dock av de konflikter som drabbat centret på insidan. Flera anställda och volontärer har lämnat sina uppdrag de senaste åren. Nyligen kom beskedet att regissörens son Ingmar Bergman junior hoppar av sitt styrelseuppdrag med omedelbar verkan. Avhoppet innebar att ingen ur familjen Bergman sitter kvar i styrelsen. – Jag har inte varit nöjd med det sätt som styrelsen skött vissa frågor. Styrelsen måste förnyas. Det krävs en ny vitalitet och en annan sammansättning, säger Ingmar Bergman junior, som representerar regissörens arvingar i styrelsen. – Vi syskon vill inte förknippas med den utveckling som skett. Det är inte i enlighet med pappas vilja. Fåröborna har tyckt att det varit jobbigt hur centret har skötts, säger Ingmar Bergman junior. På onsdagen rapporterade P4 Gotland att Region Gotland och föreningen Fårö Framtid, som grundade Bergmancenter, ställer krav på att styrelsen agerar mot situationen. Björn Ahlsén, kulturchef på Region Gotland, beskriver situationen på centret som bekymmersam och säger att han förväntar sig att styrelsen ”hittar vägar att lösa de problem som gör att väldigt många människor har valt att lämna Bergmancenter”. Läs mer: Bergmancenter på Fårö blir filmiskt världsarv Flera anställda och personer med insyn i verksamheten har vittnat om samarbetssvårigheter och att personer känt sig illa behandlade på arbetsplatsen. DN har talat med flera personer med god insyn i verksamheten som menar att problemen i första hand bottnar i konflikter mellan anställda och den konstnärliga ledaren, Helen Beltrame-Linné. – Det finns en person som under flera år begått amok mot anställda. Det har handlat om ett auktoritärt ledarskap med utskällningar och rena kränkningar som redskap. Det är förödande för Bergmancenter. Ingmar Bergman skulle aldrig vilja ha det så här, säger en person som vill förbli anonym. En tidigare anställd, som också uttalar sig anonymt, säger att anställda som bedriver sin yrkesvardag på arbetsplatsen mött ett ledarskap med ”oacceptabelt beteende, förlöjligande, osynliggörande och påförande av skuld och skam”. – Jag sade upp mig för min egen psykiska hälsas skull. När fler följer efter blir det något slags upprättelse. Men beslutet var jobbigt, det var ett drömjobb som jag fick ge upp, säger personen. DN har flera gånger sökt Helen Beltrame-Linné, som dock hänvisar frågorna till nuvarande verksamhetschefen Kerstin Karlström, samt styrelseordförande Kerstin Brunnberg. Kerstin Karlström menar att situationen på Bergmancenter är ansträngd. – Det är jobbigt. Det finns olika synsätt och man pratar inte rakt ut. Jag personligen har inga problem med den konstnärliga ledaren. Är det något som inte passar så säger jag det, i stället för att spara på allt så det blir vulkaner av det, säger Kerstin Karlström och fortsätter: – Allt handlar inte bara om Helen Beltrame-Linné. Det är aldrig en persons fel och det kan det aldrig bli. Hon är väldigt duktig som konstnärlig ledare och har gjort en väldigt fin Bergmanvecka och väldigt fina utställningar. Kerstin Brunnberg säger att hon blir upprörd när hon får höra om den kritik som riktas mot den konstnärliga ledaren. – Det har funnits samarbetssvårigheter och förekommit att människor blivit förbannade på varandra under de här åren. Men det jobb som görs är verkligen bra. Det är viktigt att framhålla det, säger Kerstin Brunnberg. Vad säger du om att anställda uppger sig må dåligt av ledarskapet på Bergmancenter? – Det är ibland svårt att samarbeta. Det är inte ovanligt. Men det är sällan en enskild persons fel. När omständigheterna är besvärliga förekommer det att man missförstår varandra. Det är klart att det ska vara en bra arbetsmiljö och därför har vi också gjort förändringar. Vad säger du om kravet på att styrelsen måste agera? – Jag kan inte ha någon uppfattning om det. Men jag undrar varför de är missnöjda med styrelsens arbete och vad vår konstnärliga ledare har gjort. Hon har gjort en lysande utställning och väldigt bra Bergmanvecka. Vi har vidtagit förändringar och publiken och regionen får något tillbaka, säger hon. Invigdes 2013 på Fårö. Bergmancenter är en kulturinstitution på Fårö som invigdes 2013. Verksamheten anknyter till Ingmar Bergmans konstnärskap. Centret stiftas av Fårö Framtid, Region Gotland och regeringen. Årligen anordnas sommarfestivalen Bergmanveckan, som i år äger rum 26 juni till 2 juli. ”Tystnaden”-aktrisen Gunnel Lindblom och Dramaten-veteranen Börje Ahlstedt, samt norska regissören Joachim Trier (”Louder than bombs”) är några av gästerna på årets Bergmanvecka. Veckan invigs av guldbaggebelönade producenten Katinka Faragó – Bergmans högra hand under 40 år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11176, "headline": "SVT startar direktsänd debatt om kultur", "summary": "Med en heltimme på bästa sändningstid flyttar kulturdebatten in i SVT. Det nya kulturorienterade liveprogrammet får ett annat tempo och andra gäster än SVT:s nuvarande debattprogram ”Opinion live”.", "article": "”SVT kultur live” är arbetsnamnet på det nya direktsända programmet som börjar sändas nästa år – en gång i veckan klockan 20. Vilka programledarna blir är långt ifrån klart, redaktionen har precis informerats om beslutet av Eva Beckman, övergripande ansvarig för SVT:s kulturutbud. – Vår tids viktigaste och mest avgörande debatter är egentligen kulturdebatter och på SVT har vi inte haft någon riktigt bra arena för det här. Vi har ”Agenda” som för den inrikespolitiska debatten, ”Aktuellt” med fördjupande samtal och ”Kulturnyheterna” som kort bevakar kulturdebatter men inte själva kan föra dem, säger Eva Beckman i soffan på sitt tjänsterum i SVT-huset. – Beställningen från mig är att skapa en arena där vår tids viktigaste opinionsbildare och röster från kulturen debatterar och samtalar om de mest brännande kultur- och samhällsfrågorna. ”Kulturens röster om vår tids viktigaste frågor” är min lilla tagline för projektet. Hur ska det nya programmet skilja sig från ert nuvarande direktsända debattprogram, ”Opinion live”? – ”SVT kultur live” kommer att vända sig till andra sorters medverkande. Det kommer att vara författare, säkert en och annan kulturchef och opinionsbildare, kulturskapare och debattörer. Egentligen blir det ganska likt den idédebatt som förs på tidningarnas kultursidor i dag. Programmet kommer också att ha ett annat tempo och driva andra frågor, så jag tror att det kommer att skilja sig kraftfullt från ”Opinion live”. Har ni sneglat på det digitala genomslaget för pressens kulturdebatt? – Ja, bland annat. Vi har också märkt att många av de ämnen som Kulturnyheterna bevakar väcker stort engagemang. Klassiska kulturämnen som religion, genus, identitet, ja till och med ras, hur vi ska leva, vad som är rättvisa och hur man ska forma ett samhälle blir bra och intressanta debatter i dag. Finns det några särskilda utmaningar kring att föra en kulturdebatt inom ramen för public service? – Ja, det gör det. Ett, det är valår. Två, diskussion och debatt med högt i tak, direktsänt, kan bli hur urspårat som helst. Men det är en risk vi tar och som vi kan hantera. Det är väl jättebra om det blir lite jobbigt att vara ansvarig utgivare för just det här programmet. Kommer programmet ha en egen publicistisk hållning, ungefär som olika kultursidor kan ha olika infallsvinklar på kulturdebatten? – Jag har själv tidigare gillat tydliga, starka avsändare och tesdrivning, inte minst medan jag på 90-talet ledde ett program som hette ”Centrum”. Men i dag tycker jag mer och mer att public services roll är att stenhårt värna oberoendet, opartiskheten och låta alla röster komma till tals, att inte själv driva en linje i debatten. Det har hänt så mycket med debattklimatet sedan 90-talet. I SVT måste man få hela bilden och alla åsikter och kunna lita på att avsändaren inte har en agenda. Betyder det att ni också kommer att släppa in eventuella Sverigedemokratiska kulturpersoner? – Ja, det tycker jag nog att man ska göra. Jag är väldigt nyfiken på Sverigedemokraternas kulturpolitik till exempel och det tror jag också att många tittare är. Jag är för en stor pluralism bland de inbjudna gästerna, men det här är egentligen för specifika frågor med tanke på att mycket ännu inte är bestämt, säger Eva Beckman. SVT:s nya satsning ”Morgonstudion” har nyligen fått kritik för att eventuellt vilja avskaffa de litteratur- och filmrecensioner som har varit fasta inslag i nuvarande morgonprogrammet ”Gomorron Sverige”. Det är en prioritering som görs av nyhetsavdelningen på SVT och inget som faller under Eva Beckmans ansvarsområde – hennes formella titel är Programbeställare Kultur, Fakta, Religion och Livsåskådning – men hon tycker ändå att kritiken delvis har varit missriktad. – Jag är gammal litteraturkritiker och för mig är det jätteviktigt att SVT har en uppgift vad gäller kritik. Men vad som gör mig irriterad är när man säger att SVT inte bryr sig om litteraturen. I ”Kulturnyheterna” recenserar vi litteratur, film och alla andra konstarter på regelbunden basis. Och framför allt har vi en timme ”Babel” på prime varje vecka, med samtal om nyutkommen litteratur. Det är unikt! SVT har en litteraturbevakning som jag är superstolt över, säger hon. Bland övriga nyheter i SVT:s kulturutbud märks bland annat en dokumentärserie där Lars Lerin blir mentor åt en grupp funktionsnedsatta konstnärer, ett projekt som den folkkäre konstnären själv har tagit initiativ till. Ett nytt samarbete mellan Kobra och Edit ska också stärka onlineutbudet på SVT Play, där det råder hård konkurrens från aktörer som Netflix, HBO Nordic och Viaplay. För att bereda plats i tablåerna för de nya satsningarna får ”Kobra” minskad sändningstid och filmprogrammen ”Dolly” och ”Babel bio” läggs ned. En ny, än så länge hemlig programserie om film och tv-serier är i stället planerad till hösten 2018. ”SVT kultur live” (Arbetsnamn) Start vecka 2 i SVT2. Tio avsnitt på våren, åtta på hösten. 60 min direktsänt. En arena för aktuell kulturdebatt och fördjupande samtal om kultur- och samhällsfrågor. ”Lerins lärlingar” Start vecka 2 i SVT1. Sex avsnitt x 60 min. Lars Lerin blir mentor åt en grupp funktionsnedsatta konstnärer i olika åldrar och skapar en utställning tillsammans med sina lärlingar. ”Konsthistorier” (säsong 2) Start vecka 4 i SVT2. Sex avsnitt x 30 min. Visuell konstserie där vi får följa konstens pionjärer, denna gång bland andra Sigrid Hjertén, Liselotte Watkins och Herta Hillfon och deras efterföljare i den svenska och internationella samtidskonsten. Ny satsning av Edit/Kobra på SVT Play Start januari på SVT Play/SVT 1. 12 halvtimmar samt flera kortare format för Play. Ska stärka kulturens roll på SVT Play om trender och tendenser i kulturen. Bergmanåret i SVT 2018 Återutsändning av Bergmans dramer och filmer och nyproducerade program. Bland annat två dokumentärer om Bergmans skapande kvinnor (K Special), Bergmantema i ”Kulturstudion” och en serie kortfilmer i samarbete med Filminstitutet. Hela satsningen kulminerar i en dokumentärserie i fyra delar regisserad av Jane Magnusson. Sänds SVT 1 i julhelgen 2018. ”Kulturfrågan – kontrapunkt” (säsong 2) Start vecka 8 i SVT1. Åtta avsnitt x 60 min. Frågesport om konst, litteratur och musik. Nya tävlande 2018 med uppgift att slå det obesegrade Lag Witt-Brattström. ”Kulturstudion” Varje lördag kl 19–22 i SVT2. Föreställningar från landets teaterscener och konserthus. Extrasatsning 2018 på Birgitåret (Birgit Nilsson), Bergman och på kvinnliga tonsättare. Övriga titlar: ”Babel”, ”K-Special”, ”Sverige”, ”Kulturnyheterna”, ”Musik special” med flera fortsätter som vanligt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11180, "headline": "Med hjärtat hos konkretistiska konstverk", "summary": "Bokförläggaren Gerard Bonnier var också en hängiven konstsamlare. Bonniers konsthall visar nu hans inköp av svensk konst från 1947–87, med verk som även kan intressera unga besökare.", "article": "Våren 1947 visades utställningen ”De unga” på galleri Färg & Form i Stockholm. Det blev början på en raketkarriär för de deltagande konstnärerna, som i en recension i Expressen fick beteckningen ”1947 års män”. Att en av utställarna var en kvinna, Randi Fischer, tycks inte nämnvärt ha bekymrat kritikern Lars-Erik Åström. Namnet klibbade fast. I dag hör flera av de elva konstnärerna till den svenska 1900-talskonstens kanon, som Olle Bonniér, Pierre Olofsson, Lage Lindell och Lennart Rodhe. Medan andra, som Olle Gill och Armand Rosander, är mer bortglömda. Och trots att hon osynliggjordes till en början, framstår Randi Fischer i dag som ett av de mer intressanta namnen i gruppen. Utställningen på Färg & Form tycks också ha varit startpunkten för mecenaten och förläggaren Gerard Bonniers konstsamlande. Den utställning med hans inköp till Bonniers förlag som nu visas på Bonniers konsthall spänner över åren 1947 till 1987, då han dog. Från högmodernism till postmodernism, alltså. Under 40- och 50-talen befinner sig Gerard Bonnier i samklang med de unga och radikala konstnärerna, här finns flera fina verk av såväl Lindell och Rodhe som av Torsten Renqvist och Sven Alfons. Och om samtiden emellanåt kunde vara njugg mot de kvinnliga konstnärerna, så investerade Bonnier i flera verk av framstående namn som Birgit Broms, Eddie Figge och Evy Låås. Tavlorna på konsthallen hänger tätt packade i en tajt salongshängning, ofta två rader hög. Här finns drygt 80 konstnärer representerade med totalt 180 verk. Mitt i utställningen har curatorn Niclas Östlind dessutom placerat en läshörna, med tidstypiska Malmstenfåtöljer och referensböcker. Bakom det centrala rummet visas en liten samling med gamla vernissagekort, som ger tidskänsla och ibland framstår som små konstverk i egen rätt. Det är på alla vis en sympatisk utställning och intressant tidsdokument, som nog framför allt kommer att uppskattas av en publik som själv var med när det begav sig. 1947 års män och konkretismen har ju inte riktigt samma radikala klang i dag som för 70 år sedan. Men här finns ett antal starka verk som även borde intressera en yngre publik, däribland Sten Eklunds målning av en geometrisk, arkitektonisk form med spagettiliknande rosa trassel på baksidan, Elis Erikssons dadaistiska ordcollage, Ulla Wiggens lilla men fina kretskortsmålning (1964!) eller Lotti Ringströms stänkmålning på plywood från tidigt 80-tal. Samlingen består i första hand av måleri. Här ingår ett fåtal skulpturer, av bland andra Renqvist och Arne Jones, och bara ett videoverk, signerat Pontus Hultén och PO Ultvedt. Förgrundsfigurer i 60- och 70-talens radikala politiska konst som Lena Svedberg, Carl Johan De Geer och Öyvind Fahlström saknas helt, liksom många av de postmoderna konstnärer som slog igenom åren före Gerard Bonniers bortgång. Max Book är representerad med en målning, men här finns inget av Eva Löfdahl eller Stig Sjölund från samma gruppering. Vartefter årtiondena rullar fram, blir det allt tydligare att Bonnier har kvar sitt hjärta i den konkretistiska konsten och dess fokus på abstrakta färg- och formexperiment. Varje samling är ju en spegling av ett temperament, och ur det perspektivet framstår Gerard Bonnier som en ganska försiktig general. Utställningen med Bonniers samling var planerad redan innan konsthallens nya chef, Magnus af Petersens från Moderna museet, ersatte Sara Arrhenius, numera rektor för Konsthögskolan. Det är alltså för tidigt att dra några växlar om konsthallens framtid utifrån denna utställning efter chefsbytet, och efter att grundaren Jeanette Bonnier gick bort förra året. Men det är ändå en tydlig tendens att flera privata konsthallar i Stockholm drar åt ett konservativt, försiktigt håll med gamla klassiker och välkända namn. Framför allt tänker jag på grannen i Vasaparken, Sven-Harrys konstmuseum, som på senare tid visat såväl nationalromantikern Anders Zorn som skärgårdsmålaren Axel Sjöberg och antimodernisten Urban Larsson. Det finns ingen anledning att misstänka att Bonniers konsthall är på väg åt samma håll. Sedan starten har den tvärtom utmärkt sig med ett fritt och undersökande förhållande till samtidskonsten, utan nervösa eftergifter åt publikens förväntade smak. Ibland har det blivit lite väl smalt och otillgängligt, men Sara Arrhenius lyckades verkligen etablera Bonniers konsthall som en modig och sökande institution. Man kan bara hoppas att den attityden får leva vidare, även om just denna utställning känns som ett beställningsjobb från ägarfamiljen. Gerard Bonniers samlargärning. Gerard Bonnier (1917–87) var en inflytelserik bokförläggare på Albert Bonniers förlag. Han var en passionerad konstsamlare, gjorde betydande donationer till Moderna museet och var ordförande i Moderna museets vänner 1961–77. Bonniers konsthalls urval ur förlagets stora svenska samling, inköpt av Gerard Bonnier, hänger normalt i förlagslokalerna i Stockholm och visas nu för första gången publikt. I samband med utställningen ”Andra sidan av skiftet” utges den rikt illustrerade boken/katalogen ”Bokförläggaren och konsten” (Albert Bonniers förlag). Parallellt med utställningen ägnar Bonniers konsthall även ett rum åt verk av Jasmin Daryani och Hilde Retzlaff; Maria Bonnier Dahlins stiftelses stipendiater 2016. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11202, "headline": "Martin Nyström: Beatles-skivan som mixade tidens psykedelia med barnets blick", "summary": "Den 1 juni fyller ”Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band” 50 år. Martin Nyström skriver om det banbrytande albumet och varför John Lennon och Paul McCartney fick tänka om och ”ville försvinna in i en annan grupp”.", "article": "När John Lennon besökte ett galleri i London den 7 november 1966 anmodades han att klättra upp för en ranglig stege i lokalen och högst upp titta i en liten kikare mot taket där hon hade skrivit ordet: “JA”. Konstnären var Yoko Ono och han blev blixtförälskad. Några veckor senare färdigkomponerade han sin låt ”Strawberry fields forever” som tillsammans med Paul McCartneys ”Penny Lane” var tänkt att inleda Beatles nästa album – som skulle ha självupplevda barndomsminnen från Liverpool som tema. Nu blev det inte så eftersom dessa båda låtar gavs ut separat på en singel redan i februari 1967. Och gruppen fick helt tänka om. Men visionen om barndomen fanns kvar i det som kom att bli ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” och som släpptes den 1 juni. I sin bok ”Kärlekens samtal” skriver Roland Barthes om hur mönster från barndomen aktiveras i en förälskelse och framkallar en sinnlighet som flyter fritt på ett närmast utopiskt vis: ”ovanför det verkliga” och ”utom tidens gränser”. Det är utifrån detta perspektiv jag tror man skall förstå Ian McDonald då han i sin bok ”En revolution i huvudet” menar att den psykedeliska blicken som så starkt färgar ”Sgt. Pepper’s…” i själva verket handlar om barnets blick. Vilket förklarar den oskuldsfullt optimistiska stämningen som håller samman allt det surrealistiska och hallucinatoriska i text och musik. Läs mer: Paul McCartney och Ringo Starr gör musik ihop – efter sju år Här återfinns på flera spår den sömngångaraktigt trevande stämningen som fick producenten George Martin att likna ”Strawberry fields forever” vid en tondikt av Claude Debussy. Liksom den svallande eller krängande känslan som uppstår i den ekomättade ljudbilden. Läs mer: Quiz - vad vet du om Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band? Rörligheten i denna värld är ofta lynnig och lekfull samtidigt som den kan vara vaggande eller helt stilla. Här finns något pålitligt i det tankspritt omkringflytande. En förundrad och bekymmerslöst anarkistisk attityd som också kan fungera som ledstänger i mörkret. Likt de gåtfulla raderna ”What do you see when you turn out the light/I can’t tell you, but I know it’s mine” som dyker upp redan på albumets andra spår: “With a little help from my friends”. Idén till “Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” kom framför allt från Paul McCartney som i efterhand förklarat att de var trötta på sina identiteter och ”ville försvinna in i en annan grupp”. Stylad som en varietéorkester där McCartney själv kunde bli ohämmat nostalgisk och minnas sin egen barndom med blåsorkestrar och struttiga swingrytmer. Samtidigt som han på titelspåret och dess repris uppdaterade Beatles till det hårdrocksound som Jimi Hendrix några månader innan hade gjort sensation med på sina första singlar. Quiz - Vad vet du om The Beatles? Med sin torra exakthet är McCartney också den perfekta motpolen som sångare till den svävande Lennon i finalsången ”A day in the life” som utifrån två nyhetsnotiser i The Daily Mail poetiserar verkligheten tills den stiger likt ett vrålande crescendo. Ett uppvaknande som utgör ett av popmusikens mest explosiva uttryck för återfödelse. Den dag albumet var klart åkte gruppen i gryningen från sin studio till en lägenhet i Chelsea där de satte upp högtalare på en fönsterkarm och spelade upp det på högsta volym för hela staden. En jubileumsutgåva med 4 cd, dvd och bok har nyligen släppts på Apple/Universal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11222, "headline": "Succé för ”The square” – avantgarde segrade över realism", "summary": "CANNES. Avantgarde segrade över realism. Så fick den andra svenska regissören genom tiderna en guldpalm, Ruben Östlund med sin film ”The square”.", "article": "Ruben Östlund levde upp till sitt rykte som mannen som gör vad som faller honom in. Från scenen uppmanade han publiken att stämma in i ”the scream of happiness”. Den till tänderna uppklädda publiken i jättesalongen Lumière i Cannes vrålade med i ett vansinnestjut. Det var repris på ett Guldbaggegala-grepp. Vad kan man säga, annat än ”grattis”? – Ja, är det inte fantastiskt? säger Ruben Östlund. Det var kulmen på en dag som varit kämpig. Rykten hade fått ”The square”-truppen att vittra vinst. – Jag ringde Ruben i morse och frågade ”hur fan ska vi uthärda?” säger producenten Erik Hemmendorff. Ruben Östlund är en nyskapare som bygger på svensk filmhistoria. Han och medarbetarna har sett på hur svensk film genom tiderna tagit sig till Cannes: – Det är en lång tradition som kommer från Bo Widerberg och Roy (Andersson) och (producenten, inspiratören med mera) Kalle Boman. Den har vi ridit på. Under presskonferensen senare påpekar Östlund att Boman varit här för precis 50 år sedan, då med Bo Widerbergs ”Elvira Madigan”. Därur har Östlundsgänget hittat strategin: – Man måste slåss om uppmärksamheten. Frånsett ”The square” är det två filmer som utkristalliserat sig som särskilt omtyckta: ryssen Andrej Zvjagintsevs ”Loveless” och fransmannen Robin Campillos ”BPM (Beats per minute)”. ”Loveless” är en skoningslöst mörk bild av livet i Ryssland. ”BPM” är en skildring av 1990-talets aidsaktivister i Frankrike. De fick jurypriset respektive grand prix. Det är första gången en svensk film vunnit något i tävlingen sedan Roy Anderssons ”Sånger från andra våningen” fick juryns pris 2000. Ruben Östlund är den andra svenska regissören som får en guldpalm. 1951 fick Alf Sjöberg förstapriset för ”Fröken Julie” (han vann även för ”Hets” 1946, men det året fick alla tävlande ta emot guldpalmer). Läs mer: Helena Lindblad: Grattis Cannes – humorn och samtiden vann Östlund har även strategin efter vinsten klar. – Vi ska gå på ett litet ställe, som alla berättar att det var förr på Cannesfestivalen, när man sågs på små restauranger här. Vill han tillbaka till hur det var innan Cannesfestivalen blev en bjässe? – Jag vill inte tillbaka till någonting. Filmen måste förnya sig. Men det finns en kunskap som man måste förvalta. Det talas om talangutveckling, men hur ska den utvecklas, av sig själv? Gratulanter har sagt Östlund att det är särskilt roligt att en komedi vunnit. Komedi är ingen vinnargenre: – Folk säger att det aldrig hänt förut. Erik Hemmendorff berättar att en av producenterna till originella grekiska ”Dogtooth” (2009) sa att ”The square”-priset ”betyder mycket för många”. Hon tänkte på priset som ett steg framåt för den smalare, mer egensinniga europeiska filmen. Ja, en guldpalm förändrar många perspektiv. – Nu kommer våra triviala badbilder härifrån att framstå i ett annat ljus – ”där satt vi och visste inte att vi skulle vinna Guldpalmen…”, säger Hemmendorff. Alla pristagare i Cannes 2017 Guldpalmen: ”The square” (Ruben Östlund) Grand prix: ”BPM” (Robin Campillo) Bästa regissör: Sofia Coppola, ”The beguiled” Bästa kvinnliga skådespelare: Diane Kruger, ”In the fade” Bästa manliga skådespelare: Joaquin Phoenix, ”You were never really here” Juryns pris: ”Loveless” (Andrej Zvjagintsev) Bästa manus: Yorgos Lanthimos och Efthimis Filippou, ”The killing of a sacred deer”, och Lynne Ramsay, ”You were never really here” Specialpris: Nicole Kidman Camera d’Or: ”Jeune femme” (Léonor Serraille) Guldpalmen för kortfilm: ”A gentle night” (Qiu Yang) ", "article_category": "culture"}
{"id": 11238, "headline": "Ariana Grande lovar ny konsert i Manchester", "summary": "Sångerskan Ariana Grande kommer att återvända till Manchester för en konsert. Anledningen: att samla in pengar till offren vid måndagens bombattack.", "article": "I måndagens terrordåd efter en konsert med den amerikanska sångerskan Ariana Grande dog 22 personer och ett 50-tal skadades. Sångerskan var själv oskadd men strax därefter meddelade hon att hon gör ett avbrott på sin turné. Men på fredagskvällen kom plötsligt ett nytt besked. Ariana Grande kommer att återvända till Manchester för att ge en konsert. Syftet är att samla in pengar till de som har drabbats i tisdagens bombattack, meddelar hon på Twitter. ”Vi kommer inte att låta hatet vinna”, skriver hon vidare. Det är ännu inte klart när konserten kommer att äga rum, men sångerskan meddelar att hon ska återkomma med detaljer när allting är bekräftat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11246, "headline": "Han spelade ”Shoreline”!", "summary": "Henrik Berggren känns till en början bräckligare än någonsin, men efter att extranumret ”Shoreline” brutit isen hittar stämningen sin topp och musiken får en ny klang av allvar, skriver DN:s Nils Hansson.", "article": "Sällan har jag funderat lika mycket i förväg på hur lång en konsert ska tänkas bli, trots att det finns en konvention kring en dryg timme för den här sortens förvuxna klubbspelningar på nöjesfält. Så mycket har ju skrivits om Henrik Berggrens kroniska trötthetssyndrom, varenda en av de många intervjuer han gav i samband med sin första soloskiva denna vår fick ju göras med sjukdomen som en tydlig och uttalad fond; ofta med vilopauser inlagda som gick rakt in i de färdiga tidningstexterna. Och möjligen är det en sådan vilopaus som kommer nu, redan efter fem låtar. ”Run, Andy, run” mynnar ut i en lång och lätt poänglös syntslinga som går runt runt och sätter allting i vänteläge medan Henrik Berggren smiter ut bakom scenen. Avbrottet känns längre än vad det är, men gör också spelningen mer speciell, som en påminnelse om hur ovanliga förutsättningarna är. En av Sveriges absolut mest mytomspunna artister, sångaren från det lika mytomspunna Broder Daniel, som nästan hade försvunnit från horisonten, likt ett sakta borttynande löfte. Som plötsligt klev in mitt i händelsernas centrum, förvånansvärt resolut med tanke på den omskrivna kraftlösheten. Med en paradoxalt gedigen skiva av lagom uppdaterad Broder Daniel-rock, både vuxnare och skörare, med en ny ton av ljus bland alla motgångar och alla envist upprepade nyckelfraser. Det är den första av sommarens spelningar, i vad som kallas turné men inskränker sig till sex konserter mellan maj och augusti. Med sig har han ett band som känns som gamla kumpaner, men endast gitarristen Theodor Jensen är kvar från Broder Daniel och han är den enda av dem som medverkar på den nya skivan ”Wolf’s heart” (fast där spelar han bas). De övriga är nu The Soundtrack of Our Lives-gitarristen Mattias Bärjed, Håkan Hellström-trummisen Nino Keller, The Tough Alliance-syntaren Henning Fürst och så soloartisten Joel Alme på bas. Idel erfarenhet som bildar en stabilare enhet än Broder Daniel någonsin var. I gengäld känns Henrik Berggren själv bräckligare än någonsin, med en liten och gråsprängd röst som har allt sjå i världen med att fylla ut sina sånger. Åtminstone i början. Vartefter sjunger han upp sig, och efter ett ganska tidigt konsertslut återvänder han för hela fyra extranummer som allihop är gamla Broder Daniel-favoriter, och då låter det plötsligt som att han skulle kunna hålla på så här halva kvällen. Det är också något med stämningen som hittar sin topp först då, efter att ”Shoreline” äntligen brutit isen och förlöst åtminstone en del av de krampaktiga förväntningarna. Man får också säga att rader som ”I won’t last long/soon I’ll be gone” eller ”I’m not the boy that I used to be” får en annan klang i dag, när Henrik Berggrens teatraliska scenposerande måste hållas under strikt ransonering och varvas med stillsamt sittande på pall. Men det ger också en extra laddning av allvar, som visserligen alltid var tänkt att finnas där men som nu har en ny sorts okuvlighet. Man vet verkligen mindre om framtiden än någonsin, men man vet också att en konsert som denna är en seger i sig och att en speltid på strax över en timme, inklusive fyra extranummer, är nästan jämförbart med ett maraton. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11251, "headline": "Per M: Det är väl ändå att ta i", "summary": "Kåseri. Det slarvas och gödslas med verb som uttrycker passion. Jag är mycket förtjust kardemummabullar, men jag hyser ingen kärlek till dem.", "article": "Har folk blivit mer ömhudade? Det ska i dessa dagar inte mycket till innan någon säger sig vara chockad eller kränkt, även när det bara handlar om en händelse endast en aning utöver det vanliga. ”Man blir naturligtvis chockad …”, hör vi i stort sett i vartenda nyhetsinslag. Att de som var på Drottninggatan när den stulna lastbilen kom farande blev offer för extrem sinnesrörelse kan jag förstås förstå. Men när det är frågan om att bostadsrättsägare drabbas av eventuellt höjd skatt? ”Klart att man känner sig kränkt över …”, återkommer gärna när det till exempel ställs fullt rimliga krav på hur man ska vara klädd och bete sig, oavsett religion. Vad ska då den säga som på riktigt drabbats av ett trauma eller en kollaps? En närstående avlider, ens partner vill lämna en, slaganfallet är ett faktum? Jag är chock-chokad? Och hur ska den våldtagna beskriva känslorna? Jag är dubbelkränkt? Jag talar inte om de språkligt torftigas återkommande användning av fyllnadsord som ”typ”, ”alltså” eller ”ba”, utan om hur det gått inflation i bruket av ord som har med starka känslor att göra. Visst går det an att säga att ”Jag älskar fredagskvällar”, och som ganska logisk följd av detta ”Jag hatar måndagsmorgnar”. Icke desto mindre är det att ta i när man slarvar med verb som uttrycker passion, och som det alltså gödslas med. Det finns människor och företeelser som jag älskar och sådana som jag hatar, men de är lätträknade. Jag är mycket förtjust kardemummabullar, men jag hyser ingen kärlek till dem. Jag är sannerligen ingen vän av livet på svensk landsbygd, men är inte ute efter att förgöra den. Ovanor och underlåtelsesynder är i längden inte lätta att tolerera. Men hur många förhållanden har inte förgiftats av den tålamodprövades påståenden om vad partnern ”alltid” eller ”aldrig” gör, så som om partnern var underkastad ett tvångsbeteenden av så grav art att det är omöjligt att betvinga utan professionell hjälp? Men visst – jag gör mig själv dagligen skyldig till såväl ironier som sarkasmer, över- och underdrifter kommer som spontana reflexer, för att försöka säga vad jag egentligen tycker och känner. Det lärde jag mig i mitt förljugna föräldrahem där det var det lag att aldrig säga som det verkligen var. Uppriktigt sagt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11259, "headline": "Sexuella kontaktförsök på nätet vanligare mot barn med funktionsnedsättning", "summary": "Barn och unga med funktionsnedsättning löper större risk för mobbning, hot och kränkande bilder på nätet. Ett av fyra barn har dessutom utsatts för sexuella kontaktförsök från vuxna.", "article": "Resultatet framkommer i den rapport över barn och ungas medieanvändning som Statens medieråd presenterade på tisdagen. Ulf Dalquist, forskningschef, beskriver resultaten som ”dramatiska”: – Vi har inte tittat på det här tidigare. Vi ser att den här gruppen av unga med funktionsnedsättningar är betydligt mer utsatta i det nya medielandskapet, säger han. Läs mer: Barn konsumerar medier som aldrig förr Analysen gäller både fysiska och intellektuella funktionsnedsättningar. I undersökningen har myndigheten tillfrågat föräldrar om deras barn råkat illa ut i samband med internetanvändning eller mobiltelefon. Enligt rapporten löper barn och unga med funktionsnedsättning högre risk att bli socialt isolerade, utsättas för mobbning, hot, kränkande bilder samt sexuella kontaktförsök från vuxna. 23 procent av föräldrarna till barn med funktionsnedsättning mellan 13 och 16 år uppger att någon har varit elak eller mobbat deras barn. En av tio svarar att barnet utsatts för hot. Och nära två av tio uppger att någon har lagt ut bilder eller filmklipp på deras barn. Samtliga siffror är betydligt högre i jämförelse med alla barn i samma ålder. Ulf Dalquist pekar på ytterligare en siffra som häpnadsväckande. 18 procent av de mellan 13-16 år med funktionsnedsättning har utsatts för sexuella kontaktförsök från vuxna. Samma siffra för genomsnittet är fem procent. De första signalerna på att unga med funktionsnedsättning var mer utsatta framkom i en pilotstudie som myndigheten gjorde häromåret. Ambitionen inför årets rapport var att också bryta ner svaren utifrån olika typer funktionsnedsättning, men deltagarantalet har varit för lågt. Andelen barn och unga med funktionsnedsättning som är höganvändare av internet och dataspel (mer än sex timmar per dag) var under 2016 högre än för genomsnittet. Ulf Dalquist menar att detta kan vara en delförklaring till utsattheten, men myndigheten efterlyser också riktade åtgärder. – Att unga med funktionsnedsättning är så utsatta på nätet pekar mot behovet av riktade åtgärder mot denna grupp. Vi håller på att ta fram pedagogiskt material tillsammans med riksförbundet Attention och projektet Nätkoll, men det behövs mer, säger Ewa Thorslund, direktör för Statens medieråd, i ett pressmeddelande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11309, "headline": "Natur & Kultur avslutar samarbete med Mats Qviberg", "summary": "Mats Qviberg har förvaltat Natur & Kulturs aktier. Nu avslutar förlaget samarbetet med Metroägaren Qviberg, som fått hård kritik för att ha kallat en journalist för ”stalinist”.", "article": "Mats Qviberg, ägare till tidningen Metro, har fått stor kritik för sina kontroversiella uttalanden där han bland annat kallat en journalist på tidningen för ”en typisk stalinist som vi borde bli av med” i en intervju med den högerpopulistiska tidningen Nyheter Idag. Sedan dess har flera journalister valt att sluta skriva för tidningen, bland andra kolumnisterna Viktor Banke, Evyn Redar och Emma Frans. Läs mer: Metro försvinner från Göteborgs kollektivtrafik: Vi tänker inte teckna nytt avtal Nu avslutar förlaget Natur & Kultur sitt samarbete med Mats Qviberg, skriver Svensk Bokhandel. Qviberg har förvaltat Natur & Kulturs aktieportfölj sedan 2006, men lämnar nu stiftelsens placeringsråd. Läs mer: Martin Jönsson: Vad varje medieägare måste förstå Natur & Kulturs vd Per Almgren har enligt Svensk Bokhandel haft en dialog med Mats Qviberg. – Vi har tagit reda på precis vad som hänt angående uttalandena som han gjort. De har väckt en viss förvåning. I samband med den dialogen har han själv kommit fram till det här, säger Per Almgren till Svensk Bokhandel. Läs mer: Allt fler partier i Stockholm öppnar för att bryta med Metro ", "article_category": "culture"}
{"id": 11314, "headline": "Tino Sanandaji: Forskarna är ute efter att svartmåla", "summary": "Tino Sanandaji har fått svidande kritik av KTH-ekonomerna Hans Lööf och Gustav Martinsson för sin bok ”Massutmaning”. Nu svarar Sanandaji i ett mejl till DN.", "article": "I en debattartikel i SvD anklagar Hans Lööf, professor i nationalekonomi, och Gustav Martinsson, lektor i finansiell ekonomi, Tino Sanandaji för att \"aktivt vilseleda sina läsare\" och för ”mycket stora brister i den statistiska analysen, hanteringen av källor och återgivandet av andra forskares resultat”. Läs mer: ”Massutmaning” kritiseras för vetenskaplig ohederlighet Bland annat skriver Lööf och Martinsson att bara en av fem källhänvisningar i Sanandajis bok ”Massutmaning” kommer från vetenskapligt granskad litteratur. I ett Facebookinlägg skriver Sanandaji att det inte stämmer, och att över 60 procent av referenserna är till ”forskning, akademiska rapporter och myndighetsstatistik”, och anklagar Lööf och Martinsson för att ha ”exkluderat forskningsböcker, offentliga utredningar, SCB och dylikt för att låtsas att min bok citerar ovetenskapliga källor”. Han menar också att ”Lööf fifflar medvetet och missbrukar sin professorstitel i syfte att misstänkliggöra”. I en artikel på DN:s sajt under torsdagen skrev DN om Lööfs och Martinssons kritik. Med anledning av den svarar nu Sanandaji i en mejlintervju med DN. Forskarna Brian Bell och Stephen Machin menar att invandringen inte har någon stor effekt på kriminalitet, enligt KTH-forskarna. Är det då inte oärligt av dig att referera till deras studie för att försöka bevisa motsatsen? – Jag använder inte Bell och Machin för att ”bevisa motsatsen”. Det enda jag citerar ur deras genomgång är att frågan om brott och invandring är samhällsekonomiskt viktig. Min bok förklarar att invandringens effekt på brott varierar kraftigt beroende på land, tid och grupp. Därför är det poänglöst att nämna alla hundratals studier som inte handlar om Sverige, skriver Tino Sanandaji till DN. KTH-forskarna menar att David Card varken hittar negativa eller positiva effekter av invandring på löner och arbetslöshet för lågutbildade inhemska arbetare. Varför anger du då att hans studie skulle ha visat på en negativ effekt? – Det finns två läger om Card 1990. Ett läger menar att effekten var noll, ett annat läger med Borjas i spetsen menar att det fanns en negativ effekt. Card 1990 själv hittar negativa effekter på existerande kubaner, men säger att det är inexakt och kan bero på annat. Angrist & Krueger 1999 menar att estimatet i Card 1990 kan vara fel. Min bok går inte in på djupet i detta, jag ger bara en referens till studierna denna pågående debatt gäller. Läs mer: Bokrecension av ”Massutmaning. Ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende av Tino Sanandaji” Enligt KTH-forskarna ingår inte MC-rörelsen, fängelsekunder och vitmaktrörelser i Rostamis, Leinfelts och Holgerssons studie om invandring och kriminalitet. Varför redovisade du inte det för läsarna? – Min bok förklarar i detalj att studien handlar om de sju mest prominenta gatugängen. Lööf och Martinsson undanhåller min noggranna förklaring från läsarna. Det är ett tydligt tecken på att de inte är ute efter en ärlig granskning av min bok, utan för att svartmåla. Lööf och Martinsson har fått svidande kritik för sina tidigare slarv och faktafel i sina debattartiklar om invandring, där de har en stark åsikt. Jag förstår att det är svårt för icke insatta att följa dessa detaljer om metod, men jag kommer att i detalj förklara att de har fel på samtliga punkter, skriver Tino Sanandaji till DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11347, "headline": "Lotta Olsson: Låt det finnas utrymme för både tystnad och samtal på biblioteken", "summary": "Biblioteken är en oändligt viktig mötesplats, som skulle behöva växa och bli större än de är i dagens begränsade utrymmen. Vi behöver nya sociala rum att vistas i.", "article": "Det har blivit bråkigt på en del storstadsbibliotek på senare år. Vanliga biblioteksbesökare trängs undan av langare, missbrukare och stökiga ungdomsgäng som till och med har försökt begå rån. Diskussionens vågor går höga, gång på gång: hur ska biblioteken vara? Ska de vara de traditionellt tysta, stillsamma bokläsarrum som så väl behövs i samhället, nu mer än någonsin? Eller ska stökiga besökare tvärtom välkomnas, eftersom bibliotekens uppgift i första hand är att vara tillgängliga för alla? Det borde förstås finnas utrymme för bådadera. För biblioteken är verkligen de enda platser i dag som är gratis utan att vara värdeladdade. Vem som helst kan gå dit. Jag har sett kyrkan vara lika öppen på julaftonsnätterna, i midnattsmässor där påstrukna julfirare vilar i bänkarna, ungdomar viskar i mobiltelefoner och frusna uteliggare värmer sig. Där är också alla välkomna. Men biblioteken vore ju ett bättre alternativ, som ett betydligt mindre värdeladdat centrum för en samhällsgemenskap. Biblioteken är en oändligt viktig mötesplats, som skulle behöva växa och bli långt större än de är i dagens begränsade utrymmen. Låt alla folkbibliotek bli den centrala delen i större kulturhus i varje stadsdel, och låt det finnas utrymme för många olika slags aktiviteter. Förlägg dagverksamhet för såväl äldre som yngre där, låt det finnas teverum och datorrum, ordna LAN (gemensamt datorspelande) för ungdomar. Släpp in Stadsmissionen eller Myrorna och låt dem bygga upp en seriös andrahandsmarknad med frivilligarbete, arbetsträning och klädbytardagar. Ha lokaler för läxläsning, där pensionärer och arbetslösa kan hjälpa skolbarn. Ha en enkel och billig restaurang också, lämplig för såväl trötta barnfamiljer som ensamstående eller bara folk som inte har någon lust att laga mat, med bord där man kan sätta sig om man kan tänka sig att prata med andra och bord där man får vara ifred. Nej, säger ni nu, det går ju inte att ha såna öppna mötesplatser. Gängen tar över direkt, det kommer att ske övergrepp och elände, det blir omedelbart en samlingspunkt för allsköns drägg. Pedofiler! Rånare! Vandaler! Det måste finnas gott om personal, förstås. Vilket även gäller dagens bibliotek, för självklart ska våra bibliotek vara en trygg miljö. Skulle det bli alldeles för dyrt? Jag undrar det. Om vi kan hitta ett sätt att bygga bättre, kravlösa mötesplatser för alla som inte har specialintressen nog för en förening eller ens ork att delta i organiserad verksamhet, så tjänar samhället förmodligen på det. Ensamhet kostar samhället alldeles för mycket i dag. I dag lever vi i en kollektiv samhällsdepression, där alla nya idéer bemöts med uppgivenhet och omedelbart kritiseras sönder. Ingenting går att förändra till det bättre. Allt går åt skogen och världen är full av antingen galna fanatiker eller verklighetsfrånvända idioter. Det bästa vi kan åstadkomma tycks vara ytterst begränsade, privata mötesplatser där ingen obehörig får komma in. Hur många gånger har det skrivits om experimenthuset i Göteborg där tvättstugan har fått soffor för att folk ska kunna prata med sina grannar under kravlösa former? Det är ett bra och väsentligt experiment, men det borde finnas många fler försök att konstruera mötesplatser. Vi behöver börja drömma utopidrömmar igen. Vi ska ha tysta bibliotek. Men vi behöver också många andra rum där det går att prata med varandra. Det är larmandet vi ska begränsa. I dag lever vi i en kollektiv samhällsdepression, där alla nya idéer bemöts med uppgivenhet och omedelbart kritiseras sönder. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11351, "headline": "Allt fler partier i Stockholm öppnar för att bryta med Metro", "summary": "Den politiska kritiken växer efter Metroägaren Mats Qvibergs kontroversiella uttalanden. Allt fler partier i Stockholms läns landsting öppnar för att bryta tidningens avtal med lokaltrafiken.", "article": "Företrädare för Miljöpartiet och Moderaterna sade under helgen för att man vill se över Metros avtal med Stockholms lokaltrafik (SL). Anledningen är uttalanden som Mats Qviberg gjort i en intervju med högerpopulistiska Nyheter Idag. Ägaren har senare bett om ursäkt för flera av sina kommentarer samtidigt som chefredaktören och styrelseordföranden har garanterat redaktionens fulla oberoende. Trots det sällar sig nu allt fler partier till dem som ifrågasätter huruvida avtalet med SL ska vara kvar. – Metro måste följa den policy SL har för tidningar. Tidningens ledning har uppenbarligen givit uttryck för något annat om tidningens innehåll. Därför håller jag med Miljöpartiet om att SL inte längre kan distribuera Metro, skriver Talla Alkurdi (S), trafiklandstingsråd i opposition, i en skriftlig kommentar. Vänsterpartiets gruppledare, Gunilla Roxby Cromvall (V) skriver i ett mejl till DN att hon ”delar uppfattningen att avtalet med Metro borde brytas med anledning av uttalandet om journalister och intervjun som ägaren Qviberg gjort”. Även Centerpartiet öppnar för att avtalet kan komma att avslutas. – Metros agerande de senaste dagarna har varit oacceptabelt. Om farhågan stämmer, att Metro styrs av en politisk agenda, så stänger jag inte dörren till att avtalet sägs upp. I SL-trafiken måste alla känna sig välkomna, säger Gustav Hemming (C), landstingsråd. Kristdemokraternas gruppledare i trafiknämnden, Karl Henriksson, säger det är viktigt att diskutera avtalsfrågan med jämna mellanrum men att det är för tidigt att säga om tidningen går mot en ny riktning som kan innebära grund för att avsluta samarbetet. – En förutsättning för Metros distribution är att det är en tidning som ger seriösa nyheter och underhållning till resenärerna. Om det skulle förändras, och det skulle bli en tidning som sprider ”fake-news” och främlingsfientlig propaganda, då är det naturligtvis grund för ett upphävande av avtalet. Men hittills har vi inte sett någon sådan förändring, säger Karl Henriksson. Landstingsrådet Anna Starbrink (L) menar att distributionen av en nyhetstidning i kollektivtrafiken är i grunden en positiv företeelse. – Men det kan alltid finnas anledning se över samarbeten och hur de står sig i dagens informationssamhälle. Politiken ska inte ha åsikter om innehållet i nyhetstidningar men vi kan förstås inte riskera att ha någon slags propaganda, särskild politisk agenda eller \"falska nyheter\", säger Starbrink och fortsätter: – Vi konstaterar att den redaktionella ledningen för Metro har tagit avstånd från det som uttrycktes av ägarföreträdarna i en uppmärksammad intervju. Det finns anledning följa detta noggrant. Metro har ögonen på sig, säger Starbrink. Sverigedemokraterna däremot ser positivt på att ha kvar Metro. ”Vi stödjer inte det att Metro ska stoppas i tunnelbanan. Vi ser det som bra om tidningen breddar sig från socialism. Då kommer säkert fler resenärer att läsa den på morgonen.” skriver Dan Kareliusson, SD-ledamot i landstingsfullmäktige, i ett mejl till DN. På tisdagen gick också styrelsen i Stockholms dagspressdistrikt ut med ett officiellt uttalande där man stöttar journalisterna på Metro och riktar samtidigt en uppmaning till Qviberg som medieägare: ”Garantera Metros oberoende nu – eller sälj tidningen genast”, skriver styrelsen. Mats Qviberg gav på tisdagen en ny intervju med Svenska Dagbladet där han säger sig vara förvånad över kritiken. Han säger också att tidningen kan få ett skriftligt intygande på att han inte kommer att lägga sig i det redaktionella arbetet. – Det är stötande att tidningarna angriper oss på det här sättet. Jag skulle inte vilja kritisera Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet på samma sätt. Men det finns många prinsessor i din bransch, säger Qviberg till SvD. På frågan om han om fem år kommer att vara kvar som ägare för Metro svarar han: – Fortsätter det så här så kommer jag att ge bort min andel till någon som vill ha den, säger Mats Qviberg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11357, "headline": "Mats Qviberg om uppmärksamheten efter Metroköpet: ”Fortsätter det så här ger jag bort min andel”", "summary": "”Det har varit en väldig uppförsbacke så här långt”, säger Mats Qviberg om sin tid som ägare av tidningen Metro i en intervju i Svenska Dagbladet.", "article": "De senaste dagarna har Metros nya ägare Mats Qviberg fått stor uppmärksamhet och mycket kritik för en intervju i den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag, där han bland annat kallar en av Metros journalister ”en typisk stalinist som vi borde bli av med”. Läs mer: Kritiken rasar mot Mats Qviberg efter Nyheter Idag-intervjun Flera Metro-medarbetare har sagt upp sig efter att intervjun publicerades, TV4 har avbrutit sitt samarbete med Metros Viralgranskaren och chefredaktören Staffan Erfors har tagit avstånd från uttalandena som Qviberg och styrelseordföranden Christen Ager-Hanssen gör i texten. I en ny intervju i Svenska Dagbladet säger nu Mats Qviberg att han är förvånad över kritiken. – Det är stötande att tidningarna angriper oss på det här sättet. Jag skulle inte vilja kritisera Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet på samma sätt. Men det finns många prinsessor i din bransch, säger Qviberg till SvD:s reporter. Läs mer: TV4 bryter samarbete med Metro efter Qviberg-intervjun På frågan om han om fem år kommer att vara kvar som ägare för Metro svarar Qviberg: – Fortsätter det så här så kommer jag att ge bort min andel till någon som vill ha den. Läs mer: Qviberg ber om ursäkt för uttalandena om ”stalinister” Finansmannen Qviberg hävdar att SvD kan ”få skriftligt på att jag aldrig kommer att lägga mig i det redaktionella arbetet” på Metro – trots att det i en intervju DN tidigare gjort framkommer att han redan gjort precis det. – Det här har jag gjort för att jag är road av medier. Det är en privat grej, men det har varit en väldig uppförsbacke så här långt och allt jag säger misstolkas, säger Mats Qviberg i SvD:s intervju. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11360, "headline": "Ridley Scott: Alien: Covenant", "summary": "Det räcker inte med att några av filmhistoriens mest kända bilder kommer igen. Mårten Blomqvist imponeras inte av nya ”Alien: Covenant” som ser väldigt mycket ut som en nyinspelning av ”Alien”, filmklassikern från 1979.", "article": "Vid fyllda sjuttionio hoppar Ridley Scott i rymdskeppet och tar ett ärevarv – nåja – i det filmuniversum där hans egen stjärna tändes för nästan fyrtio år sedan, när han bärgade den stilfulla rymdrysaren ”Alien” (1979). Detta är den sjätte filmen som på ett eller annat sätt knyter an till den första. Tidsmässigt tycker Scott och filmbolaget att vi ska pussla in den som en uppföljare till ”Prometheus” (2012) och därmed en prequel till ”Alien”. Visst. Men som film ser det väldigt mycket ut som helt enkelt en nyinspelning av ”Alien”. Quiz: Vad kan du om sci-fi-klassikern ”Alien”? På flera sätt kan det inför ”Alien: Covenant” vara ett handikapp att vara alltför förtjust i den första filmen. För mig är den en favoritfilm, en klassiker; den som har mer distans till original-”Alien” skulle kanske sätta högre betyg på denna efterföljare. Är man bekant med ”Alien” blir det svårt att med Scott försöka låtsas att detta är en ny story. Åter är vi på ett rymdskepp som används till frakt. ”Aliens” Nostromo forslade malm, Covenant (som syftar på Förbundsarken) för bosättare till en ny planet. Det är en lång tur så besättning och passagerare är nedsövda. Något inträffar, resan avbryts, besättningen väcks i förtid. Signaler uppfångas från en annan planet, och så får vi åter scenen där alla hänger runt mötesbordet i vagt oroande artificiell belysning och diskuterar om man ska avvika från kursen och gå ner på den okända planeten. Man styr mot planeten och fortsätter sedan att steg för steg kopiera vartenda misstag kapten Dallas mannar gjorde under den första turen. Facehuggers festar som om det var 1979 igen. Första filmen hade sju besättningsmedlemmar. Ett så litet gäng slösar man inte med. De blev personligheter. Varje möte med filmens alien blev en duell. Ombord på Covenant finns ett mindre kompani. De mer eller mindre serverar sig själva åt aliens, och få i rollistan blir mer än kanonmat. Det räcker inte med att några av filmhistoriens mest kända bilder kommer igen. Dessutom praktiskt taget förannonseras vad som ska gå fel. ”Håll dörrarna låsta och förseglade!” kommenderar någon. Alla som sett mer än tre skräckfilmer hör ”Säg adjö till dörrarna!”. ”Alien: Covenant” är närmast självspoilande. En av poängerna med ”Alien” var att den bröt mot genrens konventioner. Rymdskeppet var inte ett blänkande högteknologiskt underverk. Det var en arbetsplats, trångt, delvis tungarbetat, med besättning som gnällde om lönetillägg när kursen lades om. Designen av hela filmen, inklusive förtexterna och den suggestiva affischen med det stora svävande ägget, betydde mycket. Tidslinje: Alien-universumet från ”Prometheus” till ”Alien: Resurrection” I ”Alien: Covenant” finns inte samma konstnärliga disciplin. Den är pladdrig, med dialog full av övertydliga repliker som den ovan. Michael Fassbender återkommer från ”Prometheus” som android i dubbelroll, och säger saker som \"Ingen förstår den ensamma perfektionen i min dröm\". Jodå, Michael, vilken Bondskurk som helst från 1960-talet; de lät så hela tiden. Den första ”Alien” var rå, gjord av en regissör som ville gå utöver genrens konventioner. På ”Alien: Covenant” är Ridley Scott diskjockey på en kryssning med Golden Oldies-tema. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11365, "headline": "Tre års fängelse för Swefilmer", "summary": "En 26-årig man döms till tre års fängelse för att ha drivit piratfilmsidan Swefilmer. Men tingsrätten säger helt nej till filmbolagens krav på skadestånd.", "article": "Domen mot de båda män som har stått åtalade för att ha drivit piratsajten Swefilmer föll på måndagen. En av dem, en 26-åring bosatt i Tyskland, döms till tre års fängelse för upphovsrättsbrott och grovt penningtvättsbrott. Den andra, en 23-åring hemmahörande i Västsverige, får villkorligt och samhällstjänst för brott mot upphovsrättslagen. Åklagaren hade yrkat på 4,5 års fängelse för den äldre och ett års fängelse för 23-åringen, alternativt villkorligt om den kombinerades med samhällstjänst. Däremot sa Varberg tingsrätt nej till hela skadeståndskravet från ett filmbolag. Nära 10 miljoner kronor hade begärts, men tingsrätten anser inte att bevisningen höll på denna punkt och avfärdade kravet. Henrik Pontén, jurist som företräder filmbolagen i rättegången, hoppas få stöd för skadeståndskravet i en högre instans. – Det här kommer överklagas, jag är inte så orolig för det. Ett alternativ, säger han, är att kräva skadestånd för någon annan av de filmer som ingick i åtalet. Åklagaren pekade på 1 400 stycken, men skadeståndet gällde bara en enda. Det var kring denna bevisen enligt tingsrätten är för svaga. Domen kostar ändå 26-åringen mycket. 14 miljoner kronor, som tidigare har tagits i beslag, ska inte återlämnas. Detta eftersom det anses vara pengar han har tjänat på bland annat reklam på Swefilmer, alltså olaglig verksamhet. Den yngre mannen ska bara ha fått en bråkdel av pengarna, trots sitt arbete med sajten. Swefilmer var en stor sajt som lät vem som helst se filmer som hade lagts upp utan tillåtelse, ett slags pirat-Netflix. Sådana webbplatser har blivit en allt viktigare måltavla för filmbolagen och deras företrädare på senare år, medan den vanliga fildelningen har minskat i betydelse. Strömningssajter som Swefilmer är enklare att använda eftersom de inte kräver att några filer laddas hem. Sajten stängdes 2015 efter ett polistillslag och efterforskningar utförda av filmbolagens företrädare. Den hade då varit i drift sedan 2011. Trots att filmerna dök upp direkt på Swefilmer och kunde startas bara genom att trycka ”play” var upplägget bakom kulisserna mer komplicerat. Själva filmfilerna låg rent fysiskt på andra servrar, ofta förlagda till Ryssland. Men genom att länka in filmerna på sin egen sida kunde Swefilmer fungera som ett nav för en stor mängd filmer. Det är ännu oklart om domen kommer att överklagas från åklagarsidan. DN har sökt åklagare Anna Ginner utan framgång. Claes Kennedy, 23-åringens försvarare, ser domen som både positiv och negativ för hans klient. – Det positiva är att det blev samhällstjänst och att skadeståndet ogillades. Det negativa är att åtalet inte ogillades i sin helhet. Kommer ni överklaga? – Så långt har vi inte kommit. Nu ska vi gå igenom domen noga och se vad vi kommer fram till. Men den kommer förmodligen att överklagas av någon av parterna. Strömningssajter som Swefilmer har blivit mycket populära på senare år. De är enklare att använda än fildelningssajter och har i många fall erbjudit filmer som inte har gått att se via lagliga tjänster. Sajterna har varit mest populära bland yngre. 64 procent av de mellan 16 och 25 år uppger att de använde dem. I hela befolkningen över tolv års ålder säger var tredje att de strömmar film från sajter av detta slag. Källa: Svenskarna och internet, IIS, 2016. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11373, "headline": "TV4 bryter samarbete med Metros Viralgranskaren efter Mats Qvibergs uttalanden", "summary": "Efter Metros nya ägare Mats Qvibergs omtalade intervju med högerpopulistiska Nyheter Idag väljer TV4 att avsluta samarbetet med Metros Viralgranskaren.", "article": "Metros redaktion Viralgranskaren har under tre månaders tid medverkat i TV4:s ”Nyhetsmorgon”, för att motverka spridandet av falska nyheter och desinformation. Läs mer: Mats Qviberg vill sparka ”stalinist” på Metro Nu skriver TV4:s programdirektör för nyheter och samhälle, Viveka Hansson, i ett blogginlägg att samarbetet mellan redaktionerna upphör. Anledningen är de uttalanden som Metros nya ägare Mats Qviberg gjort i en kritiserad intervju med den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag, där han bland annat hotat avskeda ”stalinister” på Metros redaktion. Uttalandena ”väcker farhågor kring redaktionens möjligheter att framöver jobba helt självständigt”, skriver Viveka Hansson i blogginlägget. Hon skriver att TV4 framöver kommer att ”pröva andra sätt att lyfta frågorna kring källkritik”. Läs mer: Mats Qviberg ber om ursäkt för uttalande om ”stalinister” ”Det bör finnas en strikt rågång mellan ägare och publicister. Det är en sund grundprincip, och ett förhållande mellan pengar och oberoende som svenska medier värnat och vaktat över under mycket lång tid.” Samarbetet mellan ”Nyhetsmorgon” och Viralgranskaren var tänkt att vara fram till valrörelsen 2018, men avslutas nu efter att ha inletts i februari. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11375, "headline": "Mats Qviberg ber i SVT-intervju om ursäkt för uttalanden om ”stalinister”", "summary": "I en intervju med SVT:s Gomorron Sverige ber Metros ägare Mats Qviberg om ursäkt för sina uttalanden på högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. ”Jag trodde faktiskt inte att det var så känsligt”, säger han.", "article": "På fredagen publicerades en lång intervju med Mats Qviberg, samt Metros nya styrelseordförande Christen Ager-Hanssen, på den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. Flera uttalanden har väckt stark kritik. Bland annat kallas en av Metros journalister för ”en typisk stalinist som vi borde bli av med” och dessutom framstår det som att Qviberg öppnar för ett tänkbart samarbete med sajten. Läs mer: Mats Qviberg vill sparka journalist på Metro Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Kolumnisten och asylrättsadvokaten Viktor Banke har meddelat att han lämnar tidningen. Samma beslut tog kolumnisten Evyn Redar. Dessutom har politiker från både Miljöpartiet och Moderaterna i Stockholm sagt att tidningens avtal med lokaltrafiken bör utredas. Även chefredaktören på Metro, Staffan Erfors, har tagit avstånd från ägarnas uttalanden. Mats Qviberg medverkade på måndagsmorgonen i SVT:s ”Gomorron Sverige” och bemötte där kritiken. Han menade att uttalandet om ”stalinister” feltolkats och att han använt det under lång tid för att beskriva personer och anställda som är ”förändringsobenägna”. ”Vilka är ”stalinister” på Metro?”, frågade SVT:s programledare. – Alla som är förändringsobenägna. Det handlar inte om att man är kommunist, utan det handlar om att man står för att man inte orkar göra de nödvändiga förändringarna, säger Mats Qviberg. Martin Jönsson: Vad vill Mats Qviberg med Metro? Finansmannen säger i intervjun att han inte kan namnen på de journalister och kolumnister som arbetar på Metro. Att Viktor Banke slutat på tidningen säger sig Mats Qviberg inte känna till: ”Jag visste inte ens vem det var”. – Det var olämpligt. Framför allt var det olämpligt att vara med i den här Nyheter Idag. Det var de som drog upp de här svallvågorna, säger Mats Qviberg, som menar att han inte kände till sajten innan intervjun gjordes. – Det var slarvigt av mig. Jag visste inte ett enda dugg. Men det var någon kille som hette Chang Frick (redaktör på Nyheter Idag), jag trodde det var någon invandrarkille och jag har alltid velat uppmuntra människor som startar sådana här sajter. Jag tycker medier är viktigt och väldigt centralt, säger Mats Qviberg till SVT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11393, "headline": "Qviberg vill sparka journalist på Metro", "summary": "Tidningen Metros nya ägare finansmannen Mats Qviberg medverkade i en längre intervju på den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. Där han bland annat kallade en av tidningens journalister för ”en typisk stalinist som vi borde bli av med”. Nu vill Miljöpartiets gruppledare Tomas Eriksson i Stockholms län se över tidningens avtal med SL.", "article": "Miljöpartiets gruppledare i Stockholms län Tomas Eriksson vill se över Metros avtal med SL efter Qvibergs uttalande om ett eventuellt samarbete mellan Metro och den högerpopulistiska tidningen Nyheter Idag. – Vi skulle inte dela ut tidningar i tunnelbanan som är hemmahörande på den yttersta vänsterkanten, som till exempel Flamman. Om Metro innehållsmässigt utvecklas till en alternativhöger tidning är det ingenting vi bör dela ut i tunnelbanan, säger Tomas Eriksson till Aftonbladet. Trots att Metro uppgett, i ett pressmeddelande, att ett samarbete med Nyheter Idag inte är en aktuellt tänker Tomas Eriksson ta upp avtalsfrågan på nästa Landstingsstyrelse den 22 maj. Det var i mitten av februari i år som Qvibergsfären köpte gratistidningen Metro av Kinnevik för 50 miljoner kronor. Köpet gjordes genom investmentbolaget Custos där Christen Ager-Hanssen är vd. På fredagen intervjuades Ager-Hanssen och Mats Qviberg av tidningen Nyheter Idag. Tidningen är enligt en granskning gjord av Expressen en av Sverigedemokraternas främsta mediekanaler. DN:s krönikör Birgitta Forsberg har beskrivit Qviberg och Ager-Hanssen som ”två excentriska män som har ett horn i sidan till medier som ska driva Metro, en som ägare och en som ordförande”. Under intervjun tar Nyheter Idags chefredaktör Chang Frick, tidigare fullmäktigeledamot för SD i Kristianstad, upp en artikel i Metro från den 28 augusti 2014 där Viralgranskarna skrev en artikel om tiggeriet och kom fram till att det inte styrdes av kriminella ligor. Mats Qviberg håller inte med om slutsatsen och vill se att den journalist som skrivit den ska få sparken: – Det där är en typisk stalinist som vi borde bli av med, som skriver en sådan artikel mot bättre vetande, säger han i intervjun. Enligt Nyheter I dag är Christen Ager-Hanssen inne på samma linje. Men journalisten som skrev viralgranskningen jobbar inte längre på Metro. I intervjun med Nyheter Idag säger vd:n Ager-Hanssen också att han ser ett framtida samarbete mellan de båda tidningarna som något önskvärt: – Du är en framtida samarbetspartner. Vi skulle kunna konvertera din sajt. Du skulle kunna bli Metro 24 om vi tycker att det är en bra bas, som ett exempel, säger han. Sedan frågar han Chang Frick om han vet vad en prenumeration på DN kostar: – Ja fy fan, jag skulle aldrig prenumerera på den tidningen, svarar Chang Frick. Qviberg själv kontrar med att påstå att ”Dagens Nyheter är så politiskt korrekta så man svimmar”. På lördagen skickade Christen Ager-Hanssen ut ett pressmeddelande där han tydligt markerade att han det ”aldrig” kommer att bli aktuellt med ett samarbete med Nyheter Idag och att han inte förstod vilken typ av medium Nyheter Idag var när han ställde upp på intervjun: ”Jag borde ha undersökt närmare vilken typ av sajt Nyheter Idag är innan vi ens ställde upp på intervjun”, skriver han. Metros chefredaktör Staffan Erfors tar också avstånd ifrån Mats Qvibergs uttalande om att sparka journalister som Qviberg inte gillar: ”Det är jag och redaktionsledningen som leder och fördelar arbetet på redaktionen, att vi på allvar skulle ’rensa ut stalinister’ är befängt och inte sant”, skriver Staffan Erfors i pressmeddelandet. Även Mats Qviberg har ångrat att han ställde upp för sajten. I en intervju med SVT säger Qviberg: – Jag hörde att de är extremhöger och då är det inte aktuellt med ett samarbete. Jag medger att jag inte visste vad det var för något. Jag har gjort ett misstag som pratade med en högerextrem kanal som Nyheter Idag. Qviberg kommenterar dock inte sitt uttalande om att han vill sparka en journalist på tidningen för dennes påstådda politiska åskådning. Chang Frick skriver i en kommentar till DN att uttalandena är korrekta: ”Intervjun visar helt ofiltrerat hur Qviberg och Ager-Hanssen tänker med Metro. Att de ångrar intervjun är talande. Det visar att jag har gjort ett bra jobb.” Chang Frick skriver också att han mejlade hela artikeln, inklusive ingress och allt, i förväg till både Qviberg och Ager-Hanssen och att både godkände den innan han publicerade den. ”Dessutom ljuger Qviberg och Ager-Hanssen om att de inte visste vem jag var. Det visste synnerligen Ager-Hanssen mycket väl. I intervjun säger han ju själv att han kollat upp Nyheter Idag mycket noga.” Chang Frick bemöter också Qvibergs beskrivning av sajten som högerextrem och hänvisar till medieforskaren Kristoffer Holt vid Linnéuniversitetet som i en intervju med Sveriges Radio sagt att han är kritisk till de etablerade mediernas hållning när det gäller en del alternativa medier: – Det finns tyvärr en tendens till brist på nyansering. När man bankar för mycket på trumman och använder för stora ord. Framför allt när man klumpar ihop folk när de har skillnader sinsemellan. Då riskerar man att själv att bli otrovärdig, sa Holt. Sedan artikeln i Nyheter Idag publicerades har Metros kolumnist Viktor Banke beslutat sig för att sluta skriva för tidningen. I ett inlägg på Twitter skriver Banke:  ", "article_category": "culture"}
{"id": 11409, "headline": "Ryska Eurovisionfans släpps inte in i Ukraina", "summary": "Minst fem ryska Eurovisionfans har satts på vändande plan tillbaka till Moskva från flygplatsen i Kiev. De deporterades trots att de hade biljetter till Eurovision och inte har besökt Krim. Dmitrij Melnikov som leder Moscow Eurovision Preparty anser att Ukraina bryter mot EBU:s regler.", "article": "– Jag hade biljetterna till både andra semifinalen och finalen, en inbjudan av mina vänner, returbiljett. Allt var klart. Men de satte oss på planet tillbaka till Moskva, säger Aleksej Maltsev, som DN når i Moskva per telefon. Läs mer: Våldet mot hbtq-personer ökar i Ukraina inför Eurovision Han är en av fem ryska medborgare som deporterades från flygplatsen i Boryspol i onsdags. Alla var unga män, en grupp som de ukrainska myndigheterna ofta kontrollerar extra noga. Maltsev var ändå förvånad. – Jag har vänner som hade åkt några dagar tidigare och släpptes in i Ukraina utan problem. Jag hade ju alla nödvändiga dokument så jag trodde inte att de skulle stoppa oss. Väldigt synd, säger Maltsev, som till vardags jobbar för det svenska företaget Craft Sportswear i Moskva. Han hade aldrig varit på Eurovision tidigare, däremot besökt Kiev många gånger eftersom han har goda vänner här. Läs mer: Få ryska Eurovisionfans har vågat åka till Kiev I två timmar satt Aleksej Maltsev och väntade på flygplatsen utanför Kiev. Under tiden anlände hans ukrainska vänner och talade om för gränsmyndigheterna att de var de som hade bjudit in Maltsev och att han skulle bo hos dem. Maltsev visade också upp sitt elektroniska bankkonto för den ukrainska gränskontrollen för att bevisa att han hade pengar. – Men det hjälpte inte. Trots att jag inte har besökt Krim, säger Maltsev till DN. Läs mer: Åtta politiska konflikter i schlagerhistorien Dmitrij Melnikov som är ordförande för Moscow Eurovision Preparty säger att deportationerna är ett brott mot EBU:s regler. – Det är inte rätt att göra så här mot fansen, som inte har något som helst med politik att skaffa. Eurovision ska inte vara ett instrument för inrikespolitik, säger Dmitrij Melnikov till DN. Läs mer: Finanskris, krig och musikfest – inför Eurovision i Ukraina Enligt honom krävde de ukrainska gränsmyndigheterna av de ryska fansen att de skulle kunna visa upp sina Eurovisionbadge. – De visste mycket väl att man får sina badge först på arenan, mot att man visar upp sin biljett. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11412, "headline": "De vinner Eurovision song contest – enligt Spotify och Google", "summary": "Företagen Spotify och Google har kommit fram till vem som blir vinnaren i helgens Eurovision song contest-final – om man räknar på det.", "article": "Det drar ihop sig till final i Eurovision song contest. På lördag är det dags för den sista tävlingen, där årets vinnare ska koras. Förhandstippade är Italiens bidrag, Francesco Gabbanis ”Occidentali's karma”, och Portugals ”Amar pelos dois” som framförs av Salvador Sobral. Läs mer: Här är Eurovisions vänner och fiender Men det beror på hur man räknar. Google har mätt antalet sökningar på varje medverkande i Eurovision och kommit fram till en möjlig vinnare baserat på hur många i de deltagande länderna som googlat på bidragen, omräknat i poäng. Läs mer: Åtta politiska konflikter i schlagerhistorien Enligt undersökningen skulle Frankrikes bidrag vinna, med 266 poäng. Strax där efter kommer Italien med 257. Bulgarien, Australien och Portugal kommer på platserna efter, och först på sjätte plats finns Sverige och Robin Bengtssons ”I can’t go on” med 205 poäng. Strömningstjänsten Spotify har också undersökt sina egna data för att komma fram till en vinnarkandidat. Undersökningen har utgått ifrån antalet Spotify-lyssningar på finalisternas låtar de två senaste veckorna, och räknat bort lyssningarna från det egna landet. Läs mer: Våldet mot hbtq-personer ökar i Ukraina inför Eurovision Enligt Spotifys siffror blir det Österrikes ”Running on air”, framförd av Nathan Trent, som tar hem Eurovision 2017. Näst mest lyssnad är Danmarks Anja Nissen och hennes ”Where I am”. Det belgiska bidraget ”City lights” av Blanche kommer på tredje plats, och svenska Robin Bengtssons bidrag på fjärde. Strömningstjänsten har också räknat på vilka de mest Eurovisionglada länderna är. Flest Eurovisionlåtar har Spanien lyssnat på, med Sverige på en hedrande andraplats och Storbritannien på tredje. Hanna Fahl: ”Europa verkar gilla att ha kul” Eurovision song contest-finalen sänds i SVT1 nu på lördag, med start klockan 21. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11433, "headline": "Ratade tidningar kritiserar bibliotek", "summary": "Stockholms stadsbibliotek har plockat bort flera vänstertidningar och i stället gjort plats för högerextrema tidningen Nya Tider. Redaktionsledningen på Arbetaren rasar mot beslutet. ”Policyn verkar vara flummig och ogenomtänkt”, säger Toivo Jokkala, chefredaktör.", "article": "En rad vänstertidningar, som tidigare har kunnat läsas på Stockholms stadsbibliotek, är i dag borttagna. Titlarna Offensiv och Internationalen försvann redan för tre år sedan och inför nuvarande år avslutades abonnemangen på kommunistiska Proletären och syndikalistiska Arbetaren. Biblioteket abonnerar i stället på högerextrema Nya Tider, något som w var först att rapportera om. Stadsbiblioteket har bland annat motiverat beslutet med att intresset för Arbetaren och Proletären i nuläget är alltför svalt. Toivo Jokkala, chefredaktör på Arbetaren, kritiserar argumentet och menar att bibliotek har ett uppdrag att tillhandahålla titlar oberoende av dagsintresset. – En tidning som Arbetaren, som funnits sedan 1922 och har en etablerad roll i samhällsdebatten, borde ha en naturlig plats. I dagens medielandskap styrs mångas informationsintag av vad som delas i deras Facebookbubblor. Det är ett ganska stort minus om den allmänna offentligheten stryper tillgången på våra tidningar, säger Toivo Jokkala till DN. – Det känns som något slags tvångsmässigt symmetritänkande. Att om de har vissa titlar på vänsterkanten, då måste de också ha andra titlar på högerkanten. Det blir en barnsligt naiv syn på tidningarnas politiska hemvist, nästan som att man reducerar beslutet till en gungbräda som ska väga jämnt, säger Toivo Jokkala. Jenny Tedjeza, chefredaktör på Proletären, ser stora problem med att tidningen inte längre finns kvar på biblioteket. – Vi ser oss som en arbetartidning, och det är så få medier i dag som företräder arbetarnas intressen. Det handlar om tillgängligheten. Tidningen måste kunna läsas av dem som inte har resurser att kunna hålla sig med en prenumeration. Det är en av bibliotekets stora uppgifter, säger Jenny Tedjeza. DN har under våren rapporterat om flera konflikter rörande bibliotekens medieinköp. När enskilda bibliotek valt att inte köpa in böcker och tidningar har det orsakat starka reaktioner, bland annat i form av påhopp mot enskilda anställda. Just tidningen Nya Tider har nekats av flera bibliotek. – Det är viktigt att vi får plats så klart. Det betyder att fler kan få tillgång till en kompletterande bild till det som kommer fram i etablerade medier, säger Vávra Suk, chefredaktör på Nya Tider, som också kritiserar de bibliotek som tidigare nekat tidningen. – De hade inga argument, utan det var mer politiskt. De pekade på en artikel och anklagade den för att vara kvinnofientlig utan att ha någon logik bakom argumentationen. Det handlar om en demonisering av oss, när det egentligen är en riktig nyhetstidning, säger Vávra Suk. Stadsbiblioteket har i dag nära 800 tidningar och tidskrifter i sitt utbud. Anna Wåglund, kommunikationschef på Stadsbiblioteket, säger att Internationalen och Offensiv plockades bort eftersom nästan ingen läste eller efterfrågade dem. – Under en tid fanns dessutom leveransproblem på tidningarna, men inte heller då var det någon efterfrågan över huvud taget. Samma skäl ligger bakom beslutet att avsluta Arbetaren och Proletären inför 2017. De var varken lästa eller efterfrågade, säger hon. Enligt Stadsbibliotekets mediepolicy, som upprättats i linje med bibliotekslagens skrivningar om fri åsiktsbildning, ska det också finnas plats för kontroversiellt material, säger Anna Wåglund. Förutom att flera personer efterfrågat Nya Tider ligger också ett aktualitetsvärde bakom beslutet att köpa in tidningen. – Människor ska själv kunna bilda sig en uppfattning om aktuella frågor och ämnen som debatteras. Under samma period har vi också tagit in titlar som Expo och ETC till fler bibliotek. Medieinköpen är alltid flytande, i takt med att läsvanor, efterfrågan och aktualitetsvärde ändras, säger Anna Wåglund. Nya Tider finns på tidnings- och tidskriftsbiblioteket och står tillsammans med exempelvis Expo, ETC och Searchlight. Intresset för att läsa den högerextrema tidningen är dock inte stort. – Den verkar inte särskilt läst. Om den fortsätter att inte vara läst så kanske vi avslutar abonnemanget. Vi följer det här över tid och vårt bestånd av tidningar är alltid levande. Det känns som något slags tvångsmässigt symmetritänkande. Att om de har vissa titlar på vänsterkanten, då måste de också ha andra titlar på högerkanten. Toivo Jokkala, chefredaktör på Arbetaren ", "article_category": "culture"}
{"id": 11435, "headline": "”Fler ryska fans borde ha kommit till Kiev”", "summary": "Kiev. Egentligen skulle Ryssland ha tävlat i kvällens semifinal. Men Eurovision förvandlades till storpolitik när konflikten mellan Ukraina och Ryssland ledde till att Ryssland drog sig ur. Få ryska fans har vågat åka till Kiev – men de som DN träffar är glada att vara här.", "article": "– När jag först kom till Kiev försökte jag dölja min fanackreditering. Där står ju att jag är från Ryssland och jag trodde att det kunde väcka reaktioner. Men det har inte skett. Alla är trevliga och välkomnande, säger Kirill Perepelkin. Vi träffar honom på Majdantorget i centrala Kiev, symbolen för den ukrainska frihetskampen. Kievs stad har ställt upp Eurovisionloggan mitt på torget och folk fotograferar sig invid den ukrainska flaggan formad som ett hjärta. Stämningen är glad och festlig, trots det iskalla majvädret. Mitt emot Majdan hänger en gigantisk duk över en husfasad, föreställande en bild av en kedja som brister. Över duken står skrivet med jättebokstäver ”Frihet är vår religion” på engelska och ukrainska. Byggnaden kallas Fackföreningshuset och härjades svårt av en eldsvåda under demonstrationerna på Majdan i februari 2014. Nu har huset renoverats. Att just det här budskapet har hängts över fasaden inför Eurovision är ingen tillfällighet. Det sägs att Eurovision ska vara opolitiskt. Men för Ukraina, ett land i krig, är möjligheten att vara opolitisk i praktiken en lyx. Till Eurovision brukar det varje år anlända en stor och synlig delegation från Ryssland. Nu får man med ljus och lykta leta efter ryska fans trots att Ukraina är Rysslands grannland och det språk man fortfarande oftast hör talas i Kiev är ryska. Sedan Ryssland annekterade Krimhalvön 2014 har relationerna mellan länderna varit usla. Att Ryssland stöder separatisterna i Donetsk och Luhansk både ekonomiskt och militärt har väckt stor bitterhet i Ukraina. Det var med andra ord mer än väntat att någon form av urladdning skulle ske inför årets Eurovision. – Hemma i Saransk avrådde mig alla från att åka till Kiev. Min familj, mina vänner, lärarna på institutet... ingen tyckte att det var en bra idé, konstaterar den 21-årige Kirill Perepelkin, som till vardags studerar historia och juridik på universitetet i Saransk. Han är ändå inte förvånad över att ha blivit väl mottagen i Kiev. – Det finns inget att vara rädd för. Jag visste hela tiden att relationerna mellan ryssar och ukrainare inte är som de verkar på tv. Det är kul att vara här, trots att vi inte är många ryska fans. Själv har jag träffat åtta personer. I Stockholm i fjol var vi över hundra. Kirill Perepelkin och hans lilla skara har ingen egen artist att heja på i kvällens semifinal, då det var meningen att Julija Samojlova skulle representera Ryssland på scen. Samojlova är portad från att resa in i Ukraina eftersom hon deltog i en konsert på det ockuperade Krimhalvön i fjol. Formellt har hon brutit mot lagen eftersom hon reste in till Krim från Ryssland. Samojlova är ingen särskilt känd artist i Ryssland och hon nominerades utan uttagning, i en sluten process som leddes av statliga Kanal 1. Att hon sitter i rullstol har fått många att dra slutsatsen att valet handlade om att samla sympatier och hindra publikens burop i arenan – något som flera ryska artister fått utstå de senaste åren. I Ukraina är många övertygade om att Samojolova dessutom valdes för att hon hade uppträtt på Krim, vilket gjorde att Ukraina var tvunget att förvägra henne inresetillstånd. Både Ryssland och Ukraina kan åka ut för sanktioner efter årets Eurovision. Ukraina för att man inte lät Samojlova delta och Ryssland för att man har bojkottat ledningsmöten med obligatorisk närvaro för alla medlemsländer. Kirill Perepelkin anser att skandalen egentligen är ett resultat av att varken Ryssland eller Ukraina hade någon lust att se en rysk artist uppträda i Kiev. – Samojlova är en svag sångerska och låten är dålig. Vi har ju alltid varit i final och skickat våra bästa artister, varför skulle vi skicka en sångare som ingen har hört talas om? Jag är helt övertygad om att de ville ha en artist som ingen skulle våga bua ut. Att hon hade besökt Krim tror jag däremot att Kanal 1 inte ens kände till, det var ju på en liten obetydlig konsert med några tusen i publiken och hon var bara en av många som uppträdde där. Men Ukraina ville inte heller ha henne hit och därför passade det dem bra att hon hade varit på Krim. Varken Ryssland eller Ukraina ville egentligen ha någon rysk artist, det är min uppfattning. Det hade varit bättre om Ryssland hade dragit sig ur från början, säger Kirill Perepelkin. En av de mest kända personerna i de ryska Eurovisionskretsarna är Andrej Michejev, eller Andy som han föredrar att kalla sig. Han ansvarar för Eurovisionsnyhetssajten esckaz.com, den största tvåspråkiga sajten på både ryska och engelska. Michejev är en respekterad veteran i Eurovisionssammanhang och tar den aktuella skandalen med jämnmod. – Jag anser inte att Eurovision ska vara fri från politik. Det har alltid funnits politik i Eurovision, något annat är inte möjligt. Titta på Armenien och Azerbajdzjan, till exempel. Samojlova är en annan fråga, det handlar om ukrainsk lagstiftning. Eurovisions främsta uppgift är ändå att bygga broar. Ryssland borde bara ha sänt en annan deltagare, det skulle ha funnits många andra artister, på hög nivå dessutom, säger Michejev. Själv förhördes Andy Michejev i flera timmar på gränsen då han reste in i Ukraina. I synnerhet unga ryska män kontrolleras extra noga av det ukrainska gränsväsendet, eftersom många ryska frivilliga har deltagit i kriget i Donbass. – Jag vet en hel del ryska fans som lät bli att komma till Kiev eftersom de inte ville bli deporterade på flygplatsen. Själv förhördes jag i över en timme – men de släppte i alla fall in mig i landet och det är huvudsaken. Jag älskar Kiev, jag har en massa vänner här. Några negativa reaktioner har jag inte stött på. Många fler ryska fans borde ha kommit, det är synd att de missade den här möjligheten att festa och umgås. I frånvaro av Samojlova har en ny rysk favorit seglat upp – den 17-åriga bulgariska artisten Kristian Kostov. Hans pappa är bulgar och mamma från Kazakstan, själv har han ryskt medborgarskap och är född och uppvuxen i Moskva. Den ryska pressen, bland annat kvällstidningarna Moskovskij Komsomolets och Komsomolskaja Pravda, skriver i flera reportage om hur Kostov har deltagit i ryska talangtävlingar, coachats av Dima Bilan (som vann Eurovision 2005) och på det hela taget kan betraktas som en rysk artist. Kirill Perepelkin tillhör inte Kostovfansen. Han har i stället bestämt sig för att heja på den portugisiska storfavoriten Salvador Sobral. – Det här är framför allt en fest och en upplevelse och det är därför jag är här. Det hela kommer att lugna ner sig. Nästa år är Ryssland med igen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11454, "headline": "Susanne Ljung: Under ytan är Ivanka Trump mer lik pappa än vad man kan tro", "summary": "STILKRÖNIKA. Även om Ivanka Trump har ett eget modemärke är det inte kläder hon brinner för utan snarare kommers.", "article": "Det finns många som anser att den svala Ivanka Trump utgör en välgörande motpol till sin hetlevrade far, USA:s president Donald Trump. En 36-årig yrkesarbetande trebarnsmor som pratar om vikten av betald föräldraledighet och bättre barnomsorg. Någon som förmår förmedla vad dagens kvinnor tycker och tänker till en 70-årig man vars värderingar är gårdagens. Men sorry, skenet bedrar. Bakom Ivanka Trumps välpolerade yttre och återhållsamma sätt står en kvinna som är mer lik sin pappa än vad man kan tro. Och det handlar inte om att de båda favoriserar superlativer som ”tremendously” för att understryka egna framgångar. Stolt kallar hon sig för ”pappas flicka” och gratulerar sig till att ha byggt upp en framgångsrik business, trots att hennes modemärke ”Ivanka Trump” ofta kritiseras för plagiat och arbetsvillkoren för arbetarna i konfektionsfabrikerna i Kina ifrågasatts. Märkets knälånga kjolar, högklackade pumps och måttligt urringade toppar sägs spegla hennes personliga stil, men produkternas pris och kvalitet ligger långt ifrån den lyx och glamour som familjen Trump så gärna vill förknippas med. Det hindrar inte att namnet ”Ivanka Trump” har licensierats till hundratals varor i tjugotalet länder, även efter att pappa blev president. För det är förstås inte kläder som Ivanka Trump brinner för, utan kommers. 2009 gav hon ut boken ”The Trump Card: Playing to Win in Work and Life” där hon skriver att hon redan som fjortonåring hade utvecklat smak för mode och stil – ”men framför allt för att tjäna pengar”. En bok som för övrigt börjar med orden ”man får ingenting gratis, varken i karriären eller livet”. Inte heller hon, menar hon, och berättar om ögonblicket det stod klart för henne att hon inte kunde förlita sig till familjens förmögenhet i framtiden. Det var när hon som tonåring tvingades flyga i ekonomiklass till franska rivieran medan föräldrarna satt i första klass. En för henne chockerande, men danande, upplevelse. Efter universitetsstudier valde Ivanka Trump därför att ge sig in i fastighetsbranschen, precis som pappa. Men 2007 startade hon ett smyckesmärke för ”kvinnor som köper smycken till sig själva”. Ett koncept som hon hävdade var helt nytt. Det var det inte. 2011 lanserade hon ett modemärke som vände sig till moderna yrkeskvinnor. Också det en helt ny idé, enligt Ivanka Trump. Det var det självklart inte. Men som ett av råden i hennes bok lyder: ”Vad som uppfattas som sant är viktigare än verkligheten. Om någon tror att något är sant är det viktigare än om det verkligen förhåller sig på det viset. Det innebär inte att man ska vara falsk eller vilseledande, men ansträng dig inte i onödan att rätta till en felaktighet om den är till din fördel”. I november 2016 försäkrade Ivanka Trump att hon skulle ”bara vara en dotter till presidenten”. I dag är hon formellt anställd, om än utan lön, som ”assistent till presidenten” och sitter självklart med på möten med världsledare. Hon har (i alla fall tillfälligtvis) lämnat sina företagsuppdrag. Nyligen besökte hon kvinnotoppmötet W20 i Berlin, inbjuden av den tyska förbundskanslern Angela Merkel. En sammankomst med världens ledande kvinnor, som bland annat Kanadas utrikesminister Chrystia Freeland och Christine Lagarde, chef för Internationella valutafonden, IMF. Det föranledde en redaktör för en tysk affärstidning att fråga vem Ivanka Trump egentligen representerade. Var det sin pappa i rollen som USA:s president, det amerikanska folket eller sin business? ”Verkligen inte det senare”, replikerade hon snabbt men gav ett svävande svar på vad hon gör, eller vill, som assistent till världens mäktigaste man. Men klart står att båda är rörande överens om att det viktigaste för familjens varumärke inte är vad man säger, utan att man syns. Mer om Ivanka Trump Nyligen publicerades Ivanka Trumps bok, ”Women Who Work: Rewriting the Rules for Success”. I den upprepar hon historien från sin första bok om hur hon tackade nej till en praktikplats på Vogue som Anna Wintour erbjöd henne. Uppenbarligen skaver valet fortfarande. ”Jag kommer nu att göra gratisreklam: gå och köp Ivankas grejer”. Det sade Kellyanne Conway, rådgivare till den amerikanske presidenten Donald Trump, efter kritik att modemärkets hemsida publicerade uppgifter om vilka smycken Ivanka Trump burit under en tv-intervju efter valet. I februari lade Ivanka Trump ut en video på Instagram där hennes 5-åriga dotter Arabella sjunger på ”gott nytt år” på mandarin inför det kinesiska nyåret. Av en händelse antog Kina tre nya licensansökningar för märket ”Ivanka Trump” samma dag som hon och pappa Trump dinerade med Kinas president Xi Jinping i april. Susanne Ljung Susanne Ljung är journalist och programledare för det hyllade mode- och kulturprogrammet ”Stil” i Sveriges Radio. Hon bor i Stockholm och New York och medverkar i Lördagsmagasinet varje vecka. Läs tidigare stilkrönikor här ", "article_category": "culture"}
{"id": 11463, "headline": "Emma Watson vann könsneutralt pris", "summary": "Den brittiska skådespelerskan Emma Watson vann historiens första könsneutrala skådespelarpris på MTV Movie and TV Awards.", "article": "Emma Watson, som bland annat spelat Hermione i filmatiseringen av Harry Potter-böckerna och nu aktuell i rollen som Belle i filmen ”Skönheten och odjuret”, vann historiens första könsneutrala pris för sina skådespelartalanger på MTV Movie and TV Awards. – Den första utmärkelsen i historien som inte separerar de nominerad baserat på deras kön säger något om hur vi uppfattar mänskligheten, sade hon i sitt tacktal. – MTV:s beslut att skapa en könsneutral skådespelarutmärkelse betyder något olika för alla, men för mig indikerar det att skådespeleri handlar om förmågan att iklä dig någon annans skor. Och det behöver inte delas upp i två olika kategorier, fortsatte hon. Läs mer: Disney gör sin första samkönade kärleksscen någonsin Men alla var inte lika entusiastiska över de könsneutrala utmärkelserna. Den brittiska tv-personligheten Piers Morgan smädade Emma Watsons utmärkelse och beskrev den som en del av en ”fullständigt löjlig” kultur av politisk korrekthet, enligt the New York Times. Den 13-årige brittiska skådespelerskan Millie Bobby Brown, aktuell i Netflixserien ”Stranger things”, mottog utmärkelsen för bästa skådespelare i kategorin tv-serier. Även det priset var det första som saknade uppdelningen i manliga respektive kvinnliga skådespelare. Läs mer: Emma Watsons privata bilder stulna och läckta MTV:s priser omdanades rejält i år genom att slopa de två könskategorierna och döpa om utmärkelserna från MTV Movie Awards till MTV Movie and TV Awards. Vinnaren utsågs genom en allmän omröstning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11510, "headline": "Ung kärlek i krigets skugga", "summary": "Med krigstidsdramat ”Frantz” gör François Ozon sin bästa film på länge. Läckert svartvita bilder ramar in berättelsen om såväl ung kärlek som nationalismens smygande gift.", "article": "”Frantz” Regi, manus: François Ozon I rollerna: Pierre Niney, Paula Beer, Ernst Stötzner m fl. Längd: 1 tim 53 min (från 11 år). För ett par år sedan intervjuade jag en surmulen François Ozon. Den franske regissören hade en dålig och enstavig dag, tills jag av någon anledning nämnde Ernst Lubitschs mästerverk ”Design for living” från 1933. Inte oväntat med tanke på herrarnas släktskap. Lubitsch skicklighet som regissör – i såväl födelselandet Tyskland som i emigrationens USA – var att blåsa liv i sina filmer med rapp dialog och en förmåga att på några scener ringa in sociala koder. För att sedan kunna bryta mot tabun, gärna som i ”Design for living” med sex. Men mitt bland alla smarta screwballkomedier gjorde Lubitsch, nästan parallellt med ”Design for living”, pacifistdramat ”Broken lullaby”. Det är ett tragiskt kärleksdrama där en fransman efter första världskriget dyker upp i en tysk stad och gör bekantskap med fästmön till en död soldat på motståndarsidan. Även om François Ozon är en betydligt mer genreotrogen regissör än Ernst Lubitsch någonsin blev, kunde man mot bakgrund av filmer som ”Åtta kvinnor” eller ”Potiche – en fransk troféfru” tro att skulle han en dag göra någon nyinspelning, då skulle det bli på något som trekantskomedin ”Design for living” snarare än ”Broken lullaby”. Därför är det en bit in i ”Frantz” djupt tillfredsställande att konstatera att adaptionen inte bara är François Ozons bästa film sedan ”Swimming pool” 2003, utan att Ozon även dragit fram det bästa hos både sig själv och ur Lubitsch material. Med läckert svartvitt foto – skräddarsytt för den som gillar långa skuggor över regnvåta kullerstensgator – och bildinställningar som känns närmare förkrigstid än samtid ångar ”Frantz” av fransk poetisk realism. Inbryt av stråkar och tungt piano stärker intrycket. Så är ärendet också, vid sidan av sorg och alienation, kultur och kärlek. Redan när Adrien (Pierre Niney) dyker upp vid soldatgraven i Quedlinburg 1919 med sina pojkaktigt utstående öron och sin tunna mustasch är det uppenbart att den sorgklädda Anna (Paula Beer) blir mer än nyfiken på honom. När Adrien försiktigt knackar på hos hennes döde fästmans föräldrar avvisar de honom först: fransmän står inte högt i kurs. Snart kliver Adrien med hjälp av Anna in i deras liv: Adrien var, säger han, vän till deras son Frantz före kriget. Frantz som egentligen älskade fransk kultur. Som skickades i strid av sin nationalistiska läkarpappa. När föräldrarna inser att Adrien är en skicklig violinist som citerar poesi och gillar konst växer i stället deras värme. Och Annas. Men det är inte bara en film om de starka personliga känslorna (när de uppstår växlar scenen för en stund, mycket effektivt, till färg). Ozon använder blicken som redan finns i dramat på hur samhällens känsloband är dragna. I en central scen följer Adrien med Anna på vårbalen. Han blir uppbjuden av tyska flickor till ringdans, till männens ilska. I påföljande scen bryts detta mot en annan ring: när Frantz pappa vill sitta ner med sina vänner ur nationalistföreningen avböjer en efter en runt bordet hans erbjudande om öl: ”Varför tar du inte med dig fransosen i stället?” De nationella känslorna kommer att eka senare på andra sidan gränsen, när ”Marseljäsen” sänder både rysningar och obehag genom Anna – en av filmens bästa scener. Med en klyscha skulle jag kalla ”Frantz” för en ”rik” film. Men den är helt enkelt bara förskräckligt bra. Liksom Michael Hanekes ”Det vita bandet” är det en film som fångar en specifik mentalitet vid en viss tid, men som skapar något allmängiltigt. Samtidigt är styrkan i ”Frantz” att intrigen varken är metafor eller allegori över nationalismens hatiska gift. Genom ett återkommande Ozongrepp – narrativen vi väver om oss själva, lögnerna, identitetslekarna – blir det också en berättelse om en ung änkas livsval och kärlek. Anna slirar på sanningen lika mycket som Adrien och kanske tidigare även Frantz. Paula Beer är underbar som den ur sorgen uppvaknande Anna, och lyfter hennes frigörelse till förgrunden av filmen. Det tog närmare hundra år. Men med ”Frantz” har Ozon flyttat fokus från de döda männen till kvinnorna som levde vidare – och det Europa som fortfarande försöker hitta sig självt över gränserna. Det är storartat. Se mer. Tre filmer om första världskriget: ”The four horsemen of the apocalypse” (1921), ”Hotel Imperial” (1927), ”Västfronten 1918” (1930). Med läckert svartvitt foto – skräddarsytt för den som gillar långa skuggor över regnvåta kullerstensgator – och bildinställningar som känns närmare förkrigstid än samtid ångar ”Frantz” av fransk poetisk realism. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11518, "headline": "The Sun publicerade felaktig nyhet om prins Philips död", "summary": "Den brittiska tabloidtidningen The Sun publicerade under morgonen den felaktiga nyheten att prins Philip, gift med drottning Elizabeth, hade gått bort.", "article": "Tabloidtidningen The Sun, som ägs av den kontroversielle mediemogulen Rupert Murdoch, reagerade för tidigt på uppgifterna om att det brittiska hovet kallat till akut möte under natten till torsdag. Under torsdagsmorgonen publicerade de av misstag en ofärdig artikel med uppgifter om att prins Philip, gift med drottning Elizabeth, gått bort. ”Prins Philip död vid 95, hur dog hertigen av Edinburgh, etc etc” var rubriken på artikeln som publicerades och sedan raderades bara minuter senare. Vid en Googlesökning kan dock en förhandsvisning av den halvfärdiga artikeln fortfarande ses. Läs mer: Prins Philip drar sig tillbaka från officiella uppdrag Flera franska tidningar rapporterade uppgiften vidare innan de insåg missen. I sociala medier har det spekulerats kring vad det blixtinkallade mötet kan betyda, och om allt står rätt till med det åldrade drottningparets hälsa. Under förmiddagen kom nyheten om att prins Philip vid 95 års ålder drar sig tillbaka från alla officiella uppdrag från och med i höst. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11525, "headline": "Jimmy Kimmel känslosam om sonens hjärtfel", "summary": "”Om ditt barn är döende, men det inte behöver bli så, borde det inte spela någon roll hur mycket pengar man tjänar”, sa Jimmy Kimmel i sin talkshow.", "article": "Talkshowprogramledaren Jimmy Kimmel har blivit känd för humorinslag av det lite råare hållet: vuxna som filmar sina gråtande barn när de berättar att de ätit upp allt deras godis, kändisar som får läsa upp Twitters värsta hån mot dem och inte minst Kimmels drift med skådespelaren Matt Damon som pågått under många år. Men under gårdagens avsnitt av \"Jimmy Kimmel live\" fick tittarna se en annan sida av tv-stjärnan. Förra veckan födde hans fru Molly McNeary parets andra gemensamma barn. Men pojken föddes med ett hjärtfel och fick opereras akut. Jimmy Kimmels röst brast flera gånger när han berättade om händelsen för publiken och manade amerikanska politiker att ge alla tillgång till bra sjukvård. – Om ditt barn är döende, men det inte behöver bli så, borde det inte spela någon roll hur mycket pengar man tjänar, sade Jimmy Kimmel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11545, "headline": "Alien: Att sjunga fritt är stort", "summary": "Kåseri. Jag introducerade av en slump Ingmar Bergmans version av Mozarts opera \"Trollflöjten\" för min dotter. En dag senare önskade hon sig en panflöjt.", "article": "Min lillasyster har i vuxen ålder avslöjat hur mycket hon avskydde att gå på stan med mig när vi var unga. Orsaken? Jag sjöng alltid för mig själv. Min syster som alltid haft ett bättre utvecklat sinne för vad som är pinsamt, skämdes naturligtvis ögonen ur sig när vi stod och väntade på tunnelbanan medan jag ogenerat trallade på min senaste sångläxa, andrasopran-stämman i ett körstycke eller en rolig låt av Galenskaparna. Det var inte frågan om den där typen av förstrött hummande som kan uppstå när man lyssnar på musik i lurar och inte fattar att någon hör att man sjunger med, men – och det måste jag ändå säga till mitt försvar – inte heller ohämmad sjunga-i-duschen-koloratur. Mer ”jag sjunger för att jag tycker att det är roligt och det skäms jag inte för”. Men det gjorde alltså min syster. Med tiden upphörde okynnessjungandet. Först begränsades det till körsång under mer kontrollerade former, och på sistone har jag mest sjungit snaps- och vaggvisor. Så introducerade jag av en slump Ingmar Bergmans version av Mozarts opera \"Trollflöjten\" för min dotter. Den blev en omedelbar favorit trots att både ljud- och bildkvaliteten på youtube-versionen (och min sönderspelade lp-box) lämnar en hel del i övrigt att önska. Håkan Hagegårds Papageno-charm och den skräckinjagande Nattens drottning tycks uppenbarligen trotsa både tidens och teknikens brus. En dag senare önskade hon sig en panflöjt. Dagen därpå hörde jag hur hon trallade favoritpartier ur ”En fågelfångare som jag” för att sedan undra ”vad betyder det att död och förtvivlan övermannar mig?” Nu sjunger hon Nattens drottnings berömda aria i busskön. Jag tycker självklart att hon är underbar men får erkänna att alla toner inte riktigt sitter perfekt. Ännu. Men jag säger inget. Häromdagen upptäckte jag så att jag själv gick och sjöng på väg från bussen. Och jag som trodde att jag liksom hade mognat, vuxit ifrån de där pinsamma fasonerna och lärt mig vad som passar sig och inte. Men så var det alltså inte. Jag hade bara lyssnat på fel musik under alldeles för många år. Men numera ska jag försöka hålla tyst i min lillasysters sällskap. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11551, "headline": "Komiker ordnade alternativ korrespondentfest", "summary": "Will Ferrell och Steve Buscemi fanns bland gästerna på komikern Samantha Bees alternativa korrespondentfest i natt. ”Den nye killen behövde bara 100 dagar och anses nu vara tidernas värste president”, sade Ferrell i sin monolog som George W Bush.", "article": "Redan i februari meddelade president Donald Trump att han bryter traditionen och nobbar årets korrrespondentmiddag för Vita husets reportrar i Washington. Medan middagen, som i vanliga fall är en glittrande galakväll full av humor och satir, ägde rum i natt svensk tid pågick därför en alternativ fest i regi av komikern och skådespelaren Samantha Bee. Under vinjetten ”Not the White House correspondent dinner” och med fokus på humor hyllade Bee, som bland annat spelat korrespondent i ”The daily show” och numera leder satirprogrammet ”Full frontal”, den fria pressen med hjälp av inbjudna gäster. Bland andra medverkade skådespelarna Steve Buscemi, George Takei och Marietta ”Retta” Sirleaf samt komikern Patton Oswalt, skriver Vanity Fair. Kvällens hemligaste gäst var Will Ferrell, som dök upp som tidigare presidenten George W Bush. Ferrell, som tidigare gjort succé som Bush i ”Saturday night live”, hade inte helt oväntat siktet inställt på Trump och hans tid i Vita huset i sin tio minuter långa monolog: ”Vad gillar ni mig nu då? Väldigt länge ansågs jag vara den värsta presidenten någonsin. Det har ändrats nu. Och det tog bara 100 dagar! Jag behövde åtta år, en katastrofal översvämning, ett krig byggt på en lögn och en ekonomisk katastrof. Den nye killen behövde bara 100 dagar och anses nu vara tidernas värste president”, sade han bland annat. Läs mer: Korrespondentmiddag utan Trump – ”Vi är inte fejkade nyheter” ", "article_category": "culture"}
{"id": 11558, "headline": "”När jag skriver musik är känslan av intigheten inte så påträngande”", "summary": "Med bandet Broder Daniel förändrade Henrik Berggren svensk rockmusik för alltid. Nu gör den mytomspunne indiesångaren comeback. Här berättar han om sina drömmar, sjukdomen och relationen till Håkan Hellström.", "article": "Lördagen den 9 augusti 2008 strax efter midnatt är Broder Daniels avskedsspelning på Way out west-festivalen över. Bandet går av Flamingoscenen. Ett förtvivlat vrål, ja förtvivlat, stiger ur publiken. Sångaren Henrik Berggren – i hatt, kravatt och cape med rött sidenfoder – återvänder. Mascaran fortsätter att rinna i de tätt packade leden av kvinnliga fans, unga män hulkar. Ensam och med akustisk gitarr sjunger han sedan ”No time for us”. Han upprepar refrängens ”no time for us” tjugofyra gånger innan han slutar. När grät någon senast för ett svenskt popband? Sydsvenskans kritiker Håkan Engström skriver efteråt: ”Man behöver inte mena att hans romantiskt lagda och omsorgsfullt odlade utanförskap är en pose eller nödvändigtvis är pubertal för att inse att hans texter och nihilistiska framtoning har en särskild förmåga att träffa hjärtroten hos uppväxande människor i närkamp med vuxenvärldens förväntningar och krav på social anpassning.” Livet har förändrats på flera omvälvande sätt för Henrik Berggren sedan dess. Ett långt förhållande har tagit slut, två av hans närmaste vänner har dött, en av dem, Anders Göthberg – bandets gitarrist – begick självmord (han hyllas nu i låten ”Run Andy run” på nya albumet ”Wolf’s heart”). Den forne Broder Daniel-sångaren är dessutom sjuk. I snart fem år har Berggren levt med ME/CFS (Chronical fatigue syndrome). En diagnos som kännetecknas av utmattning, sömnstörningar, smärtor och neurologiska symtom. Resultatet är en bedövande trötthet som inte går över av vila. – De allra flesta får min sjukdom efter en influensa, så var det för mig också, säger han när vi möts en tisdag vid Norra Hamngatan (han är fortfarande klädd i sin ”dandyhatt” och silkeskravatt, Way out west-capen har dock bytts mot ullrock.) – Jag märkte det direkt, plötsligt fungerade ingenting. Jag kan inte hitta ord och glömmer namn och mina minnen när jag är dålig, jag har gått igenom vårdapparaten, men det finns inget botemedel i dag. Diagnosen, den kraschade relationen och vännernas hastiga bortgång kom slag i slag. Han säger att det kändes som hans liv gått åt helvete just när han trodde att hans bästa tid i livet väntade. Varför trodde du det? – För att jag hade lämnat så många problem bakom mig, drickandet och knarkandet och hatet och bitterheten och allt det där. Jag kände mig ganska positiv och i viss harmoni med min omvärld och mänskligheten och så kom de här sakerna. Och värst var förstås sjukdomen, den är som … död för mig. Jag har fått ge upp allting. Han upplever att hans ”själ lämnat det här livet”. Som om den inte längre är särskilt intresserad av någonting. – Det är inte det att jag inte har något inre liv, understryker han. Nu när jag lever isolerad så blir ju det inre livet rikare, men det är så många saker som man inte kan hänga med på eller realisera eller hålla uppe. Och till slut blir effekten att man inte är med alls. Du hamnar utanför. – Ja, utanför allting som lever. I sista versen på nya låten ”I need protection” liknar han sin trötthet med helvetets eviga fasor, ”the dragons rise up ’round me/waves of weakness take me/sucking me under, sinking in blindness/from the surface of consciousness, touching non-existence”. Varför går det inte att skapa ett bra liv trots sjukdomen? – För att den påverkar hela min organism – jag kan bli trött av att titta på film utan att jag rör en fena. Jag var rädd för att jag inte skulle klara att göra någon skiva, men det blev mycket bättre när jag fick antidepressiv medicin och nu är den ju faktiskt gjord. Under våra möten i Göteborg återkommer han flera gånger till hur lycklig han är för sitt soloalbum. För att repetitionerna inför vårens och sommarens konserter har gått så bra. I fem av texterna på ”Wolf’s heart” sjunger du om en högre makt – ”Lord, can you hear me?”, eller ”Lord I drew the pain”, ”Lord, I don’t know why”, ”Lord, I wanna live” eller ”Lord, I’m staring into night”. – Jo, men jag sjunger inte det där för att jag är troende, utan för att det ibland inte finns någon annan att tilltala. Det känns som det naturligaste i världen att sjunga så, vilket ju är underligt för jag har gått åt motsatt håll. Jag var inte troende förr, men nu med sjukdomen har jag verkligen blickat in i intigheten och sett att det är ingenting där. Jag ser intighet över allting. Förklara. – Jamen, att det ligger ett täcke av intighet över alla människor som jobbar och gör saker, en meningslöshet. Om hela vardagen saknar värde, vad återstår då som meningsfullt? – Jag vet inte. Musik? Ja, när jag skriver musik eller sjunger så är känslan av intigheten inte så påträngande. Vi åker bil förbi Brantingmotet och Ramberget till Lindholmen och tittar på omgivningarna. De lyftkranar på varvsområdena som ännu står kvar, de bostadsrättsföreningar och techföretag som flyttat in i fabrikslokalerna. Berggren ligger i passagerarstolen med ryggstödet fällt bakåt för att vila. Över Älvsborgsbron och via Sjöfartsmuseet når vi Masthuggskyrkan längst upp på Stigberget. Det var åratal sedan han var här. Vi står högt ovan staden med en vid utsikt. I väster anas Vinga fyr bortom Älvsborgsbrons pyloner, i nordost, bakom Ullevi, ligger Göteborgs högre samskola. Skolan där Broder Daniel bildades 1989 när han gick i åttonde klass. Håkan Hellström, i parallellklassen, blev trummis, Daniel Gilbert basist. Skolan listar numera stolt de tre rockmusikerna ihop med andra bemärkta elever, som mattesnillet Arne Beurling som knäckte Hitlers krypteringsmaskiner, förre Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar, folkpartiledaren Maria Leissner liksom Östen Sjöstrand i Svenska Akademien. – Det var en skola för skötsamma övre medelklassbarn, de flesta blev ekonomer eller läkare i min klass, sammanfattar Berggren. Han beskriver hela dagar av ”enbart dagdrömmande” i klassrummen. Drömmar om klädstilar, orädd indiemusik och sanna låttexter. Bandet blev ett eget universum som han ”drömde fram”. – Jag har ingen speciell musikalisk begåvning, men jag har tänkt ut mycket om musiken och texterna. Det jag är bäst på är att tänka. Det märkte jag när jag pluggade filosofi. Dina vänner från skolåren beskriver dig som excentrisk redan då, ”freakig” – du bar udda kläder, slokhatt och glittersmink. – Det där började i högstadiet, vi var några som stack ut och de flesta av dem blev ju med i Broder Daniel. Innan dess var jag blyg och tillbaka- dragen, men när jag kom in i puberteten sade det poff och med en gång så blev jag exakt som jag är nu, ler han. I hemmet tilltog snart friktionen. – Min mamma var lärare och väldigt överbeskyddande och ville att jag skulle ha en akademisk utbildning så det blev bråk under många år. Jag revolterade på alla de vanliga sätten och var till och med … vandal ett tag. Vandal? – Jag slog sönder saker på stan och dömdes för skadegörelse, två bilar och en Pressbyrå. Det var underligt alltihop, men jag var också väldigt ung då. En slående sak med offentliga svenskar som avviker från normen som du – och exempelvis Kristina Lugn, Zlatan, Silvana Imam och Mikael Persbrandt – är att ni väcker större beundran än era lågmälda kollegor gör, trots att man som svensk uppfostras att inte sticka ut. – Jo, jo, visst, men det är kompromisslösheten och ihärdigheten som folk beundrar tror jag. Och det Broder Daniel stod för var ju också en annan livshållning, något större än bara musik. Som att det går att kräva något mer av livet. Att man inte bara behöver vara ett offer för allting och att det man känner, som missnöje till exempel, är legitimt. Fast vissa störde sig ju också, jag mötte väldigt mycket motstånd. Broder Daniel sjöng rastlöst om det sköra, om utanförskap och självtvivel – ”monday, tuesday, wednesday, friday – no one cares about me”. men också om att alltid tro på sig själv och sitt drömmande. Henrik Berggren sjunger fortfarande om sådant. I första låten på ”Wolf’s heart”, ”Hold on to your dreams”, uppmanar han i refrängen sina lyssnare att sväva högt över och bort från en ovärdig vardag, ”fly little wings/run like the wind”. Hans soloalbum ekar på många sätt av Broder Danielska budskap och ackordföljder, men texterna är mer mångtydiga. På de fyra skivor bandet hann ge ut mellan 1995 och 2003 var både verser och refränger avklädda, renskrubbade från adjektiv och blommiga metaforer. I deras mest sönderspelade låt ”Shoreline” fångar Berggren ett själlöst Göteborg i några få nedkokta vi-mot-dom-verser: ”Oh this town kills you when you are young (…) I’m not the boy I used to be, this town has got the youth of me/all the eyes turn hollow, from the work of sorrow (…) standing on the paving, by the office building/they got so much to do, never time for you/you die young, you die when you’re young”. – Det är ju enbart påståenden i BD-texterna, säger han och skrattar lite. Men i dag är jag jätteglad för att jag skrev så. Jag störde mig väldigt mycket då på folk som använde ett för gåtfullt språk. Jag fick känslan av att de ofta inte hade något att säga och dolde det med ornamentik. Jag ville göra motsatsen och hade starka inre känslor och tankar att sjunga om, det behövdes inte mer. De öppna texterna underlättade igenkänningen. – Det var idén. Det jag försöker göra nu är att förena det öppna med att skriva med mer … avancerade verktyg. Jag vill göra bådadera och känner mig kapabel till det. Och det som fick mig att skriva så enkelt förr handlade ytterst inte om att undvika ett ornamentrikt språk utan om sanning och falskhet. Jag ville skriva så att det hördes att det var sant. Sanning och bristen på den omkring oss engagerar honom. Albumets titel, varghjärtat, ser han som en symbol för den ”bittra, hatiska, men stolta” attityd som han utvecklade när puberteten och hans band skenade i gång. – Den attityden är ju i grunden negativ, men rymmer samtidigt viljestyrka och ihärdighet. Jag var ganska medveten om det här redan under BD-tiden och har nog alltid velat bli av med den. Jag har mer och mer insett att vargen föder sig själv. Har man en negativ attityd till det mesta så blir man bemött på det sättet och går miste om mycket. Var kom den bitterheten, ”kriget” som du talar om, ifrån? – En avund mot vad de andra hade – trygghet och belåtenhet. Det hade inte jag, jag var otrygg. Det var alltid bråk i mitt föräldrahem och sedan födde sig vargen bara mer och mer och bandet bidrog ytterligare till allt det. Ändå blev du ju tidigt en hårt kramad artist, en särling som sedan dess hyllats och älskats mer intensivt än de allra flesta popartister får uppleva. – Jo, jo, men jag älskas ju just för att jag känner och skriver så här och är så som jag är. Det har med varandra att göra. Ytterst handlar det väl om att publiken kan identifiera sig med mig och tror på att jag menar vad jag sjunger. På Göteborgs stadsmuseums utställning om musiklivet i staden hänger just nu ett citat från ett BD-fan uppsatt: ”Visst gjorde det ont som fan att lyssna på dem, men det gjorde mer ont att inte göra det.” Broder Daniel fick sitt publika genombrott 1998 när regissören Lukas Moodysson tog med flera låtar från deras tredje album ”Broder Daniel forever” i sin ”Fucking Åmål”, ett lyhört soundtrack till en film som kom att ses av nära 900 000 biobesökare. Fem år senare gav bandet ut sitt sista studioalbum ”Cruel town”. Vad är ditt förhållande till musik i dag, fjorton år senare? – Jag lyssnar på all möjligt nytt som jag hör talas om, men också en del jag lyssnade på under BD-åren, fast inte Smiths, Iggy & The Stooges eller Spacemen 3 längre, däremot Black Sabbath – så länge det är Ozzy som sjunger. Berggren gillar också socialrealism. Han är särskilt svag för Bruce Springsteens låt ”Born in the USA” försäkrar han. Ändå har han i många år mest spelat klassisk musik, framför allt Bachs många kantater. Intresset för orkestermusik har han ärvt från sin mamma. – Fast hon lyssnar mest på opera, hon tycker att Verdi är den största kompositören, det är ju faktiskt helt idiotiskt. Vad är det hos just Bach som du återvänder till? – Kanske att det är musik från en annan tid. Det finns inget ego i Bachs musik, inga gester och ingen individ utan det är alltid något allmänmänskligt, allmängiltigt, dessutom är den väldigt ödmjuk. På senare tid har jag velat lyssna på musik med riktig smärta, sådant som man verkligen tror på och det har jag nästan bara hittat i Bach och en del blues. Varför dras du till musik med smärta? – Det har med min sjukdom att göra. I ett visst tillstånd när tjacket, Attentin-tabletterna jag medicineras med, går ur kroppen på kvällarna så duger det bara med sådan musik. Det är den enda musiken jag kan intressera mig för, även om den inte hjälper mig. Det är onsdag lunch och Henrik Berggren halvligger osminkad i ett rum på femte våningen i ett hotell intill Centralstationen. Hatten är lagd på sängbordet. Han tänker recitera en aforism, en egen. Han tycker om att skriva sådana, men hymlar inte med att två favoritförfattare, den romerske historikern Publius Cornelius Tacitus och 1600-talshertigen François de La Rochefoucauld är stora inspirationskällor: ”Om man får mycket kärlek då kan man också ge mycket kärlek”, inleder han och gör en liten konstpaus innan han tillägger: ”få hat, ge hat”. Henrik Berggren beskriver sin boksamling som en inre värld som han numera sällan lämnar. Sedan insjuknandet ägnar han dagarna åt att ligga och läsa. Han köper allt fler e-böcker, ibland samma titlar som ljudböcker dessutom för omväxling. Ny litteratur, efter 1950, och den svenska utgivningen har han dålig koll på klargör han. Helst går han många sekel tillbaka i tiden. För att kunna tillgodogöra sig sin favoritlitteratur på originalspråken har han läst universitetskurser i latin och grekiska, men också filosofi, psykologi, franska, litteraturvetenskap och dessutom en distanskurs i engelsk litteratur på Harvard. – Jag har alltid varit inskriven på universitet, men i många år läste jag inget utan var bara full, det har gått i vågor. Jag läser dessutom väldigt långsamt och noga. Hur blev bokläsandet en så stor del av dina dagar? – Det är kanske bara en vana vid att ha en egen värld att gå in i. Men nu är det ju också ett sätt att få komma i kontakt med vad andra människor känt och tänkt, vad som hänt. Det kan ju dessutom vara skönhetsupplevelser, som i poesin. Han behöver vila en stund igen, släcker ljuset. Vi återkommer efteråt till Göteborgsmusiken. Om de likasinnade kollegorna i sjuttiotalspunkiga Liket lever, Cortex, Union carbide productions, Blue for two, och Soundtrack of our lives till de efterföljande som Bad cash quartet, Honey is cool, Tough alliance och Hästpojken. Freddie Wadling fanns med under alla de här decennierna som ett kraftcentrum, en portal-figur. Berggren växte upp med hans musik, sista gången de träffades var på en festival i Norrland. – Han kom fram och sade ”du är behållningen i din generation” och lade till ”ge inte upp”. Jag uppfattade det som att han kände någon slags plikt att säga det till mig. Det gjorde mig rörd. Berggren bor numera i det radhus utanför centrala Göteborg där hans barndom och vandalår utspelades. Han har fått ta över det från sina föräldrar. Här står prydligt ansade häckar längs faluröda huskroppar. Dagtid ligger bilparkeringarna och de asfalterade gångbanorna tomma i väntan på de arbetsföra. Det är en oväntad biotop för en svartsynt nihilist på korståg mot hela vardagens bleksiktighet. Han betalar ingen hyra, hans pappa brukar dessutom ta hand om mobilräkningarna. Broder Daniel-åren var inte lönsamma, ”betalningen bestod ofta i studentrum att sova i och bensinpengar”, sammanfattar i dag Daniel Gilbert bandets första år. Med nya albumet och turnén väntar större gager för sångaren. – Ibland får jag in små inkomster från de gamla BD-skivorna och så har jag lite sparade pengar från spelningar som jag gjorde innan sjukdomen, men det har varit mycket magert länge. Fast det gör inget. Att äga saker gör mig orolig, det distraherar mig bara, jag mår sämre av saker. Först får man ju en kick, men sedan blir meningslösheten påträngande, inskärper han. Men kommer omedelbart på ett undantag. – En ny gitarr skulle faktiskt göra skillnad för mig, en riktigt bra elgitarr, som en Stratocaster. På nya albumet sjunger du om att bränna upp denna ”babblande värld” och stiga som en raket mot berömmelse. Har du drömmar om en ny karriär? – Jag hade det i alla fall. Fast på senare tid har jag tänkt ”vad ska jag med folklig uppskattning till?”. Det är nästan obegripligt att jag var i ett yrke förr som handlade om att … behaga männi-skor, det är ju främmande för mig. En märklig fortsättning på historien om det uppburna, men utfattiga, Broder Daniel är att Håkan Hellström, din gamla trummis, nu är Sveriges största popstjärna och säljer ut Ullevi gång på gång. – Jo, det är ju lite konstigt, men jag är glad för Håkans skull. Vi som var med i Broder Daniel har ett band mellan oss som inte försvinner hur som helst. Jag och Håkan håller kontakten, fast mest med mejl för han har ju tre barn nu. Han är en generös person på ett fint sätt, jag tror hans publik märker det där. Och jag är också väldigt glad över att han kan göra sin grej och jag min utan att vi står i vägen för varandra. Henrik Berggrens sociala liv har krympt efter sjukdomen. Situationen saknar en enkel lösning. – Jag trivs väldigt bra för mig själv, men efter ett tag blir det ohälsosamt att vara för ensam. Jag märker ju hur jag mår bättre psykiskt när jag kommer ut och träffar människor, men också sämre fysiskt, så därför väljer jag bort det. Mitt tillstånd har gjort mig mer alienerad. Just nu repeterar han dock inför turnéstarten på Gröna Lund i maj. Bakom sig har han nu ett tvärsnitt av den nutida bandhistoria Göteborg rymmer. Musiker från både just Soundtrack of our lives, Broder Daniel, Tough alliance, Hästpojken och dessutom Teddybears är med honom på scen. – Det har funkat förvånansvärt bra när vi repat och det känns härligt med spelningarna, men ändå nervöst på grund av sjukdomen. Det är väldigt kul att se redan nu på Facebook hur många som är glada över att jag börjat igen. Jag visste att jag inte var bortglömd, men att det här betyder så mycket för en del är ju jättefint. Han ser glad ut igen. Vad tror du var avgörande för att du blev artist? – Att jag uppfattade den borgerliga miljön och det liv som stakats ut för mig som ett fängelse. Som ingenting, som död, som meningslöshet. När jag var 15 kände jag inom mig att jag hade behov av helt andra saker. Jag hade frihetstörsten redan då. Henrik Berggren Henrik Daniel Berggren föddes 1974 i Tynnered, Göteborg. Hans soloalbum ”Wolf’s heart” ges ut 5 maj. Han spelar den 24 maj på Gröna Lund i Stockholm med Theodor Jensen, Mattias Bärjed, Nino Keller, Joel Alme och Henning Fürst i ryggen. De spelar också i Norrköping 1/7 (Bråvalla), Borlänge 7/7 (Peace & Love), Göteborg 21/7 (Liseberg), Östersund 29/7 (Storsjöyran) samt Malmö 17/8 (Malmöfestivalen). Broder Daniel 15 år gammal bildade Henrik Berggren och basisten Daniel Gilbert indiebandet Broder Daniel som elever på Göteborgs högre samskola, Håkan Hellström anslöt på trummor. Senare gick gitarristerna Johan Neckvall och Anders Göthberg med. Håkan Hellström hoppade av 1994 och ersattes av trummisen Lars ”Pop-Lars” Malmros. Theodor Jensen ersatte senare Gilbert som bandets basist. Album med Broder Daniel: ”Saturday night engine” (1995), ”Broder Daniel” (1996) , ”Broder Daniel forever” (1998), där tre låtar ingick i soundtracket till Lukas Moodyssons film ”Fucking Åmål”. Sista albumet ”Cruel town” (2003) blev Broder Daniels största försäljningssuccé. Efter gitarristen Anders Göthbergs bortgång våren 2008 samlades bandet i augusti för en sista spelning på Way out west-festivalen i Göteborg. Om låten ”Shoreline”: ”Den handlar ju om en tid när man blivit lite äldre och tycker att man har kommit till en återvändsgränd. Man har ingenstans att ta vägen och inget att göra av sitt liv. Många identifierar sig kanske med det eller fruktar att det kan ske för att de inte kan se något alternativ till vad ett riktigt liv skulle kunna vara. Det är inte den bästa låten jag har gjort, men jag tycker väldigt mycket om ackorden och gitarrslingan.” Henrik Berggren om sin favoritförfattare Publius Cornelius Tacitus, som levde mellan år 55 och omkring 120: ”Han är en verklig konstnär, en mästare med ett otroligt fascinerande intellekt, hur han ser på saker. Jag älskar Shakespeare, till exempel ”Antony and Cleopatra”, men han är inte min författare ändå. Tacitus är min. Att läsa honom har gett mig en tilltro till att man kan tänka själv och tänka ärligt. Men jag gillar också Marcel Proust, Charles Baudelaire, Thukydides, John Donne, François de La Rochefoucauld och Leo Tolstoj.” Om den ständiga stjärnan på hans kind: ”Det började först med glitter i BD och sedan stjärnor, som en symbol för romantiken. Jag är en romantiker, jag ser saker ur ett estetiskt perspektiv och tar upp vissa saker i min musik och romantiserar dem. Jag har mycket gemensamt med romantiken som 1800-talsrörelse, jag sätter känslorna främst.” Om sin klädstil: ”Min hatt är en dammodell, jag gick förbi ett skyltfönster på Åhléns och såg den, det var bara ’där är den, där är det jag behöver’. Jag har alltid gillat dandyismen som rörelse och den stilen passar mig nu när jag är äldre. Jag har också jämt på mig en randig tröja från Polarn och pyret, jag har alltid tyckt om randigt, det är förknippat med BD precis som sjömanskostymer.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 11581, "headline": "Uteslutna Julia Samojlova spelar på Krim – samtidigt som Eurovision", "summary": "Eurovisionkonflikten mellan Ryssland och Ukraina fortsätter. Den ryska artisten Julia Samojlova fick inte inresetillstånd till Eurovision i Ukraina – nu ska hon göra en konsert på Krimhalvön.", "article": "När Ryssland skulle utse artist till årets Eurovision song contest i Ukraina föll valet på Julia Samojlova. Men eftersom hon tidigare rest till Krimhalvön via Moskva för att göra en konsert, fick hon inte inresetillstånd till Ukraina inför tävlingen. Ukraina menade att valet av artist var en medveten provokation. Anna-Lena Laurén: Julia Samojlova en bricka i ett politiskt spel Konflikten blev snabbt infekterad och involverade också Eurovisionarrangörerna EBU, som hotade det ukrainska tv-bolaget med uteslutning ur tävlingen om man inte löste problemet. Till slut meddelade Ryssland att man drar sig ur årets tävling. Men konflikten är inte över än. Nu skriver The Guardian att Julia Samojlova ska göra en ny konsert på Krim – samma dag som Eurovision song contest drar igång, något som man kan tolka som ännu en provokation. Läs mer: Flera europeiska länder hotar bojkotta ESC Förra årets tävling vanns av den ukrainska artisten Jamala med låten ”1944”, som handlade om Sovjets deportationer av krimtatarer. Årets Eurovision song contest drar igång den 9 maj i Kiev, den andra semifinalen äger rum den 11 maj och finalen den 13 maj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11583, "headline": "Henrik Berggren: Värst var förstås sjukdomen, den är som… död för mig. Jag har fått ge upp allting", "summary": "Med Broder Daniel förändrade Henrik Berggren svensk rockmusik för alltid. Nu gör den mytomspunne indiesångaren comeback. Här berättar han om sina drömmar, sjukdomen och relationen till Håkan Hellström.", "article": "Lördagen den 9 augusti 2008 strax efter midnatt är Broder Daniels avskedsspelning på Way out west-festivalen över. Bandet går av Flamingoscenen. Ett förtvivlat vrål, ja förtvivlat, stiger ur publiken. Sångaren Henrik Berggren – i hatt, kravatt och cape med rött sidenfoder – återvänder. Mascaran fortsätter att rinna i de tätt packade leden av kvinnliga fans, unga män hulkar. Ensam och med akustisk gitarr sjunger han sedan ”No time for us”. Han upprepar refrängens ”no time for us” tjugofyra gånger innan han slutar. När grät någon senast för ett svenskt popband? Sydsvenskans kritiker Håkan Engström skriver efteråt: ”Man behöver inte mena att hans romantiskt lagda och omsorgsfullt odlade utanförskap är en pose eller nödvändigtvis är pubertal för att inse att hans texter och nihilistiska framtoning har en särskild förmåga att träffa hjärtroten hos uppväxande människor i närkamp med vuxenvärldens förväntningar och krav på social anpassning”. Livet har förändrats på flera omvälvande sätt för Henrik Berggren sedan dess. Ett långt förhållande har tagit slut, två av hans närmaste vänner har dött, en av dem, Anders Göthberg – bandets gitarrist – begick självmord (han hyllas nu i låten ”Run Andy run” på nya albumet ”Wolf’s heart”). Den forne Broder Daniel-sångaren är dessutom sjuk. I snart fem år har Berggren levt med CFS (chronical fatigue syndrome). En diagnos som kännetecknas av utmattning, sömnstörningar, smärtor och neurologiska symtom. Resultatet är en bedövande trötthet som inte går över av vila. – De allra flesta får min sjukdom efter en influensa, så var det för mig också, säger han när vi möts en tisdag vid Norra Hamngatan (han är fortfarande klädd i sin ”dandyhatt” och silkeskravatt, Way out west-capen har dock bytts mot ullrock.) – Jag märkte det direkt, plötsligt fungerade ingenting. Jag kan inte hitta ord och glömmer namn och mina minnen när jag är dålig, jag har gått igenom vårdapparaten, men det finns inget botemedel i dag. Diagnosen, den kraschade relationen och vännernas hastiga bortgång kom slag i slag. Han säger att det kändes som hans liv gått åt helvete just när han trodde att hans bästa tid i livet väntade. Varför trodde du det? – För att jag hade lämnat så många problem bakom mig, drickandet och knarkandet och hatet och bitterheten och allt det där. Jag kände mig ganska positiv och i viss harmoni med min omvärld och mänskligheten och så kom de här sakerna. Och värst var förstås sjukdomen, den är som … död för mig. Jag har fått ge upp allting. Han upplever att hans ”själ lämnat det här livet”. Som om den inte längre är särskilt intresserad av någonting. – Det är inte det att jag inte har något inre liv, understryker han. Nu när jag lever isolerad så blir ju det inre livet rikare, men det är så många saker som man inte kan hänga med på eller realisera eller hålla uppe. Och till slut blir effekten att man inte är med alls. Du hamnar utanför. – Ja, utanför allting som lever. I sista versen på nya låten ”I need protection” liknar han sin trötthet med helvetets eviga fasor, ”the dragons rise up ’round me/waves of weakness take me/sucking me under, sinking in blindness/from the surface of consciousness, touching non-existence”. Varför går det inte att skapa ett bra liv trots sjukdomen? – För att den påverkar hela min organism – jag kan bli trött av att titta på film utan att jag rör en fena. Jag var rädd för att jag inte skulle klara att göra någon skiva, men det blev mycket bättre när jag fick antidepressiv medicin och nu är den ju faktiskt gjord. Under våra möten i Göteborg återkommer han flera gånger till hur lycklig han är för sitt soloalbum. För att repetitionerna inför vårens och sommarens konserter har gått så bra. I fem av texterna på ”Wolf’s heart” sjunger du om en högre makt – ”Lord, can you hear me?”, eller ”Lord I drew the pain”, ”Lord, I don’t know why”, ”Lord, I wanna live” eller ”Lord, I’m staring into night”. – Jo, men jag sjunger inte det där för att jag är troende, utanför att det ibland inte finns någon annan att tilltala. Det känns som det naturligaste i världen att sjunga så, vilket ju är underligt för jag har gått åt motsatt håll. Jag var inte troende förr, men nu med sjukdomen har jag verkligen blickat in i intigheten och sett att det är ingenting där. Jag ser intighet över allting. Förklara. – Jamen, att det ligger ett täcke av intighet över alla människor som jobbar och gör saker, en meningslöshet. Om hela vardagen saknar värde, vad återstår då som meningsfullt? – Jag vet inte. Musik? Ja, när jag skriver musik eller sjunger så är känslan av intigheten inte så påträngande. Vi åker bil förbi Brantingmotet och Ramberget till Lindholmen och tittar på omgivningarna. De lyftkranar på varvsområdena som ännu står kvar, de bostadsrättsföreningar och techföretag som flyttat in i fabrikslokalerna. Berggren ligger i passagerarstolen med ryggstödet fällt bakåt för att vila. Över Älvsborgsbron och via Sjöfartsmuseet når vi Masthuggskyrkan längst upp på Stigberget. Det var åratal sedan han var här. Vi står högt ovan staden med en vid utsikt. I väster anas Vinga Fyr bortom Älvsborgsbrons pyloner, i nordost, bakom Ullevi, ligger Göteborgs högre samskola. Skolan där Broder Daniel bildades 1989 när han gick i åttonde klass. Håkan Hellström, i parallellklassen, blev trummis, Daniel Gilbert basist. Skolan listar numera stolt de tre rockmusikerna ihop med andra bemärkta elever, som mattesnillet Arne Beurling som knäckte Hitlers krypteringsmaskiner, förre Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar, folkpartiledaren Maria Leissner liksom Östen Sjöstrand i Svenska Akademien. – Det var en skola för skötsamma övre medelklassbarn, de flesta blev ekonomer eller läkare i min klass, sammanfattar Berggren. Han beskriver hela dagar av ”enbart dagdrömmande” i klassrummen. Drömmar om klädstilar, orädd indiemusik och sanna låttexter. Bandet blev ett eget universum som han ”drömde fram”. – Jag har ingen speciell musikalisk begåvning, men jag har tänkt ut mycket om musiken och texterna. Det jag är bäst på är att tänka. Det märkte jag när jag pluggade filosofi. Dina vänner från skolåren beskriver dig som excentrisk redan då, ”freakig” – du bar udda kläder, slokhatt och glittersmink. – Det där började i högstadiet, vi var några som stack ut och de flesta av dem blev ju med i Broder Daniel. Innan dess var jag blyg och tillbaka- dragen, men när jag kom in i puberteten sade det poff och med en gång så blev jag exakt som jag är nu, ler han. I hemmet tilltog snart friktionen. – Min mamma var lärare och väldigt överbeskyddande och ville att jag skulle ha en akademisk utbildning så det blev bråk under många år. Jag revolterade på alla de vanliga sätten och var till och med … vandal ett tag. Vandal? – Jag slog sönder saker på stan och dömdes för skadegörelse, två bilar och en Pressbyrå. Det var underligt alltihop, men jag var också väldigt ung då. En slående sak med offentliga svenskar som avviker från normen som du – och exempelvis Kristina Lugn, Zlatan, Silvana Imam och Mikael Persbrandt – är att ni väcker större beundran än era lågmälda kollegor gör, trots att man som svensk uppfostras att inte sticka ut. – Jo, jo, visst, men det är kompromisslösheten och ihärdigheten som folk beundrar tror jag. Och det Broder Daniel stod för var ju också en annan livshållning, något större än bara musik. Som att det går att kräva något mer av livet. Att man inte bara behöver vara ett offer för allting och att det man känner, som missnöje till exempel, är legitimt. Fast vissa störde sig ju också, jag mötte väldigt mycket motstånd. Läs mer: Henrik Berggren tillbaka med sin första sololåt Broder Daniel sjöng rastlöst om det sköra, om utanförskap och självtvivel – ”monday, tuesday, wednesday, friday – no one cares about me”. men också om att alltid tro på sig själv och sitt drömmande. Henrik Berggren sjunger fortfarande om sådant. I första låten på ”Wolf’s heart”, ”Hold on to your dreams”, uppmanar han i refrängen sina lyssnare att sväva högt över och bort från en ovärdig vardag, ”fly little wings/run like the wind”. Hans soloalbum ekar på många sätt av Broder Danielska budskap och ackordföljder, men texterna är mer mångtydiga. På de fyra skivor bandet hann ge ut mellan 1995 och 2003 var både verser och refränger avklädda, renskrubbade från adjektiv och blommiga metaforer. I deras mest sönderspelade låt ”Shoreline” fångar Berggren ett själlöst Göteborg i några få nedkokta vi-mot-dom-verser: ”Oh this town it kills you when you are young (…) I’m not the boy I used to be, this town has got the youth of me/all the eyes turn hollow, from the work of sorrow (…) standing on the paving, by the office building/they got so much to do, never time for you/you die young, you die when you’re young”. – Det är ju enbart påståenden i BD-texterna, säger han och skrattar lite. Men i dag är jag jätteglad för att jag skrev så. Jag störde mig väldigt mycket då på folk som använde ett för gåtfullt språk. Jag fick känslan av att de ofta inte hade något att säga och dolde det med ornamentik. Jag ville göra motsatsen och hade starka inre känslor och tankar att sjunga om, det behövdes inte mer. De öppna texterna underlättade igenkänningen. – Det var idén. Det jag försöker göra nu är att förena det öppna med att skriva med mer … avancerade verktyg. Jag vill göra bådadera och känner mig kapabel till det. Och det som fick mig att skriva så enkelt förr handlade ytterst inte om att undvika ett ornamentrikt språk utan om sanning och falskhet. Jag ville skriva så att det hördes att det var sant. Sanning och bristen på den omkring oss engagerar honom. Albumets titel, varghjärtat, ser han som en symbol för den ”bittra, hatiska, men stolta” attityd som han utvecklade när puberteten och hans band skenade i gång. – Den attityden är ju i grunden negativ, men rymmer samtidigt viljestyrka och ihärdighet. Jag var ganska medveten om det här redan under BD-tiden och har nog alltid velat bli av med den. Jag har mer och mer insett att vargen föder sig själv. Har man en negativ attityd till det mesta så blir man bemött på det sättet och går miste om mycket. Var kom den bitterheten, ”kriget” som du talar om, ifrån? – En avund mot vad de andra hade – trygghet och belåtenhet. Det hade inte jag, jag var otrygg. Det var alltid bråk i mitt föräldrahem och sedan födde sig vargen bara mer och mer och bandet bidrog ytterligare till allt det. Ändå blev du ju tidigt en hårt kramad artist, en särling som sedan dess hyllats och älskats mer intensivt än de allra flesta popartister får uppleva. – Jo, jo, men jag älskas ju just för att jag känner och skriver så här och är så som jag är. Det har med varandra att göra. Ytterst handlar det väl om att publiken kan identifiera sig med mig och tror på att jag menar vad jag sjunger. På Göteborgs stadsmuseums utställning om musiklivet i staden hänger just nu ett citat från ett BD-fan uppsatt: ”Visst gjorde det ont som fan att lyssna på dem, men det gjorde mer ont att inte göra det”. Broder Daniel fick sitt publika genombrott 1998 när regissören Lukas Moodysson tog med flera låtar från deras tredje album ”Broder Daniel forever” i sin ”Fucking Åmål”, ett lyhört soundtrack till en film som kom att ses av nära 900 000 biobesökare. Fem år senare gav bandet ut sitt sista studioalbum ”Cruel town”. Fredrik Strage: Frånvaron har skapat ett skimmer kring Henrik Berggrens solodebut Vad är ditt förhållande till musik i dag, fjorton år senare? – Jag lyssnar på all möjligt nytt som jag hör talas om, men också en del jag lyssnade på under BD-åren, fast inte Smiths, Iggy & The Stooges eller Spacemen 3 längre, däremot Black Sabbath – så länge det är Ozzy som sjunger. Berggren gillar också socialrealism. Han är särskilt svag för Bruce Springsteens låt ”Born in the USA” försäkrar han. Ändå har han i många år mest spelat klassisk musik, framför allt Bachs många kantater. Intresset för orkestermusik har han ärvt från sin mamma. – Fast hon lyssnar mest på opera, hon tycker att Verdi är den största kompositören, det är ju faktiskt helt idiotiskt. Vad är det hos just Bach som du återvänder till? – Kanske att det är musik från en annan tid. Det finns inget ego i Bachs musik, inga gester och ingen individ utan det är alltid något allmänmänskligt, allmängiltigt, dessutom är den väldigt ödmjuk. På senare tid har jag velat lyssna på musik med riktig smärta, sådant som man verkligen tror på och det har jag nästan bara hittat i Bach och en del blues. Varför dras du till musik med smärta? – Det har med min sjukdom att göra. I ett visst tillstånd när tjacket, Attentin-tabletterna jag medicineras med, går ur kroppen på kvällarna så duger det bara med sådan musik. Det är den enda musiken jag kan intressera mig för, även om den inte hjälper mig. Det är onsdag lunch och Henrik Berggren halvligger osminkad i ett rum på femte våningen i ett hotell intill Centralstationen. Hatten är lagd på sängbordet. Han tänker recitera en aforism, en egen. Han tycker om att skriva sådana, men hymlar inte med att två favoritförfattare, den romerske historikern Publius Cornelius Tacitus och 1600-talshertigen François de La Rochefoucauld är stora inspirationskällor: ”Om man får mycket kärlek då kan man också ge mycket kärlek”, inleder han och gör en liten konstpaus innan han tillägger: ”få hat, ge hat”. Henrik Berggren beskriver sin boksamling som en inre värld som han numera sällan lämnar. Sedan insjuknandet ägnar han dagarna åt att ligga och läsa. Han köper allt fler e-böcker, ibland samma titlar som ljudböcker dessutom för omväxling. Ny litteratur, efter 1950, och den svenska utgivningen har han dålig koll på klargör han. Helst går han många sekel tillbaka i tiden. För att kunna tillgodogöra sig sin favoritlitteratur på originalspråken har han läst universitetskurser i latin och grekiska, men också filosofi, psykologi, franska, litteraturvetenskap och dessutom en distanskurs i engelsk litteratur på Harvard. – Jag har alltid varit inskriven på universitet, men i många år läste jag inga kurser utan var bara full, det har gått i vågor. Jag läser dessutom väldigt långsamt och noga. Hur blev bokläsandet en så stor del av dina dagar? – Det är kanske bara en vana vid att ha en egen värld att gå in i. Men nu är det ju också ett sätt att få komma i kontakt med vad andra människor känt och tänkt, vad som hänt. Det kan ju dessutom vara skönhetsupplevelser, som i poesin. Han behöver vila en stund igen, släcker ljuset. Vi återkommer efteråt till Göteborgsmusiken. Om de likasinnade kollegorna i sjuttiotalspunkiga Liket lever, Cortex, Union carbide productions, Blue for two, och Soundtrack of our lives till de efterföljande som Bad cash quartet, Honey is cool, Tough alliance och Hästpojken. Freddie Wadling fanns med under alla de här decennierna som ett kraftcentrum, en portal-figur. Berggren växte upp med hans musik, sista gången de träffades var på en festival i Norrland. – Han kom fram och sade ”du är behållningen i din generation” och lade till ”ge inte upp”. Jag uppfattade det som att han kände någon slags plikt att säga det till mig. Det gjorde mig rörd. Berggren bor numera i det radhus där han växte upp utanför centrala Göteborg. Han har fått ta över det från sina föräldrar. Här står prydligt ansade häckar längs faluröda huskroppar. Dagtid ligger bilparkeringarna och de asfalterade gångbanorna tomma i väntan på de arbetsföra. Det är en oväntad biotop för en svartsynt nihilist på korståg mot hela vardagens bleksiktighet. Läs mer: Broder Daniel-monument får stå kvar i Slottsskogen Han betalar ingen hyra, hans pappa brukar dessutom ta hand om mobilräkningarna. Broder Daniel-åren var inte lönsamma, ”betalningen bestod ofta i studentrum att sova i och bensinpengar”, sammanfattar i dag Daniel Gilbert bandets första år. Med nya albumet och turnén väntar större gager för sångaren. – Ibland får jag in små inkomster från de gamla BD-skivorna och så har jag lite sparade pengar från spelningar som jag gjorde innan sjukdomen, men det har varit mycket magert länge. Fast det gör inget. Att äga saker gör mig orolig, det distraherar mig bara, jag mår sämre av saker. Först får man ju en kick, men sedan blir meningslösheten påträngande, inskärper han. Men kommer omedelbart på ett undantag. – En ny gitarr skulle faktiskt göra skillnad för mig, en riktigt bra elgitarr, som en Stratocaster. På nya albumet sjunger du om att bränna upp denna ”babblande värld” och stiga som en raket mot berömmelse. Har du drömmar om en ny karriär? – Jag hade det i alla fall. Fast på senare tid har jag tänkt ”vad ska jag med folklig uppskattning till?”. Det är nästan obegripligt att jag var i ett yrke förr som handlade om att … behaga männi-skor, det är ju främmande för mig. En märklig fortsättning på historien om det uppburna, men utfattiga, Broder Daniel är att Håkan Hellström, din gamla trummis, nu är Sveriges största popstjärna och säljer ut Ullevi gång på gång. – Jo, det är ju lite konstigt, men jag är glad för Håkans skull. Vi som var med i Broder Daniel har ett band mellan oss som inte försvinner hur som helst. Jag och Håkan håller kontakten, fast mest med mejl för han har ju tre barn nu. Han är en generös person på ett fint sätt, jag tror hans publik märker det där. Och jag är också väldigt glad över att han kan göra sin grej och jag min utan att vi står i vägen för varandra. Henrik Berggrens sociala liv har krympt efter sjukdomen. Situationen saknar en enkel lösning. – Jag trivs väldigt bra för mig själv, men efter ett tag blir det ohälsosamt att vara för ensam. Jag märker ju hur jag mår bättre psykiskt när jag kommer ut och träffar människor, men också sämre fysiskt, så därför väljer jag bort det. Mitt tillstånd har gjort mig mer alienerad. Just nu repeterar han dock inför turnéstarten på Gröna Lund i maj. Bakom sig har han nu ett tvärsnitt av den nutida bandhistoria Göteborg rymmer. Musiker från både just Soundtrack of our lives, Broder Daniel, Tough alliance, Hästpojken och dessutom Teddybears är med honom på scen. – Det har funkat förvånansvärt bra när vi repat och det känns härligt med spelningarna, men ändå nervöst på grund av sjukdomen. Det är väldigt kul att se redan nu på Facebook hur många som är glada över att jag börjat igen. Jag visste att jag inte var bortglömd, men att det här betyder så mycket för en del är ju jättefint. Han ser glad ut igen. Vad tror du var avgörande för att du blev artist? – Att jag uppfattade den borgerliga miljön och det liv som stakats ut för mig som ett fängelse. Som ingenting, som död, som meningslöshet. När jag var 15 kände jag inom mig att jag hade behov av helt andra saker. Jag hade frihetstörsten redan då. Broder Daniel 15 år gammal bildade Henrik Berggren och basisten Daniel Gilbert indiebandet Broder Daniel som elever på Göteborgs högre samskola, Håkan Hellström anslöt på trummor. Senare gick gitarristerna Johan Neckvall och Anders Göthberg med. Håkan Hellström hoppade av 1994 och ersattes av trummisen Lars ”Pop-Lars” Malmros. Theodor Jensen ersatte senare Gilbert som bandets basist. Album med Broder Daniel: ”Saturday night engine” (1995), ”Broder Daniel” (1996) , ”Broder Daniel forever” (1998), där tre låtar ingick i soundtracket till Lukas Moodyssons film ”Fucking Åmål”. Sista albumet ”Cruel town” (2003) blev Broder Daniels största försäljningssuccé. Efter gitarristen Anders Göthbergs bortgång våren 2008 samlades bandet i augusti för en sista spelning på Way out west-festivalen i Göteborg. Henrik Berggren om... ... sin favoritförfattare, Publius Cornelius Tacitus, som levde mellan år 55 och omkring 120: ”Han är en verklig konstnär, en mästare med ett otroligt fascinerande intellekt, hur han ser på saker. Jag älskar Shakespeare, till exempel ’Antony and Cleopatra’, men han är inte min författare ändå. Tacitus är min. Att läsa honom har gett mig en tilltro till att man kan tänka själv och tänka ärligt. Men jag gillar också Marcel Proust, Charles Baudelaire, Thukydides, John Donne, François de La Rochefoucauld och Leo Tolstoj.” ... den ständiga stjärnan på hans kind: ”Det började först med glitter i BD och sedan stjärnor, som en symbol för romantiken. Jag är en romantiker, jag ser saker ur ett estetiskt perspektiv och tar upp vissa saker i min musik och romantiserar dem. Jag har mycket gemensamt med romantiken som 1800-talsrörelse, jag sätter känslorna främst.” ... sin klädstil: ”Min hatt är en dammodell, jag gick förbi ett skyltfönster på Åhléns och såg den, det var bara ’där är den, där är det jag behöver’. Jag har alltid gillat dandyismen som rörelse och den stilen passar mig nu när jag är äldre. Jag har också jämt på mig en randig tröja från Polarn och pyret, jag har alltid tyckt om randigt, det är förknippat med BD precis som sjömanskostymer.” ... låten ”Shoreline”: ”Den handlar ju om en tid när man blivit lite äldre och tycker att man har kommit till en återvändsgränd. Man har ingenstans att ta vägen och inget att göra av sitt liv. Många identifierar sig kanske med det eller fruktar att det kan ske för att de inte kan se något alternativ till vad ett riktigt liv skulle kunna vara. Det är inte den bästa låten jag har gjort, men jag tycker väldigt mycket om ackorden och gitarrslingan.” Henrik Daniel Berggren föddes 1974 i Tynnered, Göteborg. Hans soloalbum ”Wolf’s heart” ges ut 5 maj. Han spelar den 24 maj på Gröna Lund i Stockholm med Theodor Jensen, Mattias Bärjed, Nino Keller, Joel Alme och Henning Fürst i ryggen. De spelar också i Norrköping 1/7 (Bråvalla), Borlänge 7/7 (Peace & Love), Göteborg 21/7 (Liseberg), Östersund 29/7 (Storsjöyran) samt Malmö 17/8 (Malmöfestivalen). Text: Georg Cederskog Om intervjun: Vi inventerar Henrik Berggrens Göteborg per bil och pratar – och med jämna mellanrum måste han vila. Foto: Beatrice Lundborg Om fotograferingen: Paraplyet till blixten far iväg i den iskalla vinden. När sminket börjar rinna går Henrik och värmer sig i en bil. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11586, "headline": "I William Gibsons nya roman vann Hillary Clinton presidentvalet", "summary": "Science fiction-författaren William Gibson fick skriva om sin kommande roman – efter att Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet.", "article": "I veckan hade William Gibson hämtat sig så pass efter det amerikanska presidentvalet att han kunde kommentera vår nyaste samtid. Hanna Fahl: ”Neuromancer” har en av de bästa öppningsrader jag vet Den kanadensiske författaren har ju alltsedan sf-romanen ”Neuromancer” 1984 kommit att betraktas som en dystopisk profet - han myntade då bland annat begreppet ”cyberspace” - trots att han alltid hävdat att science fiction egentligen handlar om den tid den skrivs i. Nu berättar han för New York Times om den fullständiga förvirring som drabbade honom i och med Trumps valseger. Han hade redan skrivit på den kommande romanen, ”Agency”, i ett år när den politiska bomben ritade om landskapet. Så han fick helt strukturera om. ”Agency” knyter an till Gibsons senaste roman ”The peripheral” och handlar om en alternativ tidslinje där Hillary Clinton blivit president; men också om ett framtida, postapokalyptiskt London varifrån man manipulerar det förflutnas digitala kommunikationer. ”Agency” kommer ut i januari. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11589, "headline": "”Han tycker att han är bäst”", "summary": "Skådespelaren och teaterregissören Tommy Berggren är klar med sina memoarer. ”Den som efterlyser självkritik blir snopen”, säger förläggaren Albert Bonnier.", "article": "I många år har Tommy Berggren talat om att han borde skriva sina memoarer. Nu dyker de plötsligt och oannonserat upp: den 10 maj släpps boken som kort och gott heter ”Tommy”. I en kortfattad presentation av boken skriver han själv: ”Jag har ofta frågat mig: Hur har alla dessa tusentals människor orkat vänta så här länge, på att boken om mitt fantastiska liv äntligen ska ges ut?” Just nu är Berggren, som i augusti fyller 80, upptagen med repetitionerna inför höstens föreställning av Edward Albees klassiska äktenskapsgräl ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” på Kulturhuset Stadsteatern. Hans förläggare Albert Bonnier berättar att de diskuterat memoarerna i 15 år. Vad får man som läsare? Självkritik eller ett grandiost ego? – Ja, ett grandiost ego får man ju definitivt. Jag har försökt att förklara att det kan vara bra med lite självkritik, att det till och med kan löna sig. Men där fick jag ge mig. Den som efterlyser självkritik blir snopen. Han säger själv att han har svårt för det. Tommy tycker helt enkelt att han är bäst, säger Albert Bonnier. Memoarer innehåller ofta personangrepp och gamla oförrätter, innehåller boken sådant? – Ja, han har synpunkter på en del personer, men är i allmänhet positiv. Han slår inte omkring sig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11597, "headline": "Här är artisterna i tredje säsongen av ”Jills veranda”", "summary": "”Jills veranda” får en tredje säsong – med artister som Lisa Nilsson, Erik Lundin och Maxida Märak.", "article": "Efter en tids uppehåll återkommer SVT:s ”Jills veranda”, där countryartisten Jill Johnson tar med svenska artister till countryns huvudstad Nashville, USA. Den kommande tredje säsongen har premiär i november 2017 och spelas in under våren. – Jag tvekade lite men nu känns det helt fantastiskt. Det här är någonting som jag vårdar och jag vill inte vattna ur det. Men jag kände att det fanns väldigt mycket kvar att göra, säger Jill Johnson till SVT:s ”Kulturnyheterna”. Medverkar i programmet gör artisterna Dregen, Erik Lundin, Maxida Märak, Lisa Nilsson, Ana Diaz och skådespelaren Mia Skäringer. – Det blir så roligt att spegla musiken i samhällsfrågor i människor och också att få göra den här ganska läckra parallellen mellan USA och Sverige genom musiken, säger Jill Johnson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11598, "headline": "Sanna: Hårvård och visdom", "summary": "Kåseri. Jag älskar att få håret fixat hos frisören men fönar det aldrig själv. Jag lägger nästan ingen tid på mitt utseende.", "article": "Mikey drar kammen genom mitt hår och ger mig bekräftelse. – Du har precis likadant hår som jag! Se! Han tar av sig sin bakåtvända keps och visar sin kalufs. Jag nickar glatt trots att mörkbrunt hår inte är det allra mest unika, och han fortsätter: – Jag kan se att ditt hår också lockar sig när det är fuktigt ute? Mitt med! Vi är på väg in i den klibbiga säsongen, om ett par månader flyr folk DC med svetten rinnande längs ryggraden. Mikey har smala svarta jeans och ringar som töjer ut hålen i öronen och han säger att han måste klippa fem, sex centimeter minst för att få bort allt det slitna. Jag säger gör vad du vill bara det går fort på morgonen. Jag älskar att få håret fixat hos frisören men fönar det aldrig själv. Det är en brist jag har, jag lägger nästan ingen tid på mitt utseende, har ingen ögonkräm och tvättar oftast ansiktet med tvål. Jag säger till Mikey att jag har börjat få gråa hårstrån. – Men du, svarar han, jag träffar ofta folk som säger att de har blivit gråhåriga av all jäkt och allt jobb, men då skulle jag också vara gråhårig för det är stressigt här med ibland. Och min erfarenhet säger mig ..., säger Mikey (som har satt på sig kepsen igen och som själv inte ser ut att vara en dag över 25) ... min erfarenhet säger mig att hårfärg är ärftligt. Han låter så säker och jag tänker att det är lite festligt i USA att man kan ha titeln senior när man är typ 27. Seniorrådgivare, seniorreporter, senioranalytiker. Undrar om Mikey är seniorstylist? Jag nickar men säger inte att jag aldrig har sett så gammal ut som nu men ju heller aldrig varit det. Suckar lite åt att denna banala tanke. Jag borde springa oftare och föna håret. Mikey blåser mitt hår, drar och rullar, drar och rullar. Han berättar om sin kille som klagar över att han inte kan sova men som aldrig stänger av tv:n. Jag säger att vetenskap och beprövad erfarenhet visar att det är svårare att sova med skärmarna på. Jag säger inte att jag alltid läser på mobilen och somnar som en stock ändå. När Mikey visar hur han har fönat så fina lockar i bak känns allt mycket bättre. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11606, "headline": "Björn Ranelid får inte bli vigselförrättare i Simrishamns kommun: ”Ingen annan har någonsin gjort mer reklam för Österlen”", "summary": "Björn Ranelid får inte bli vigselförrättare i Simrishamns kommun – eftersom han inte är skriven där. – Jag är en levande reklampelare för Österlen, konstaterar han besviket.", "article": "I en artikel i Ystads Allehanda konstateras att författaren Björn Ranelid sökt tillstånd hos Länsstyrelsen om att få bli vigselförrättare i Simrishamns kommun – och fått avslag. Ansökningarna förhandsprövas i den aktuella kommunen innan myndigheten tar ställning i frågan. Läs mer: Ranelid vill bli vigselförrättare Trots det långa brev han skrev till Länsstyrelsen, där han berättade att många par hör av sig och ber honom viga dem och att han är en van talare, blev svaret från kommunen i fråga nej. I ett möte i kommunfullmäktige konstaterades att Björn Ranelid inte är skriven i Simrishamns kommun. ”Det räcker för oss”, sade fullmäktiges ordförande Håkan Erlandsson. När Ystads Allehanda når Björn Ranelid har han inte blivit informerad om beslutet. – Det här är helt ofattbart. Det handlar bara om hat, avund och ondska, säger han till tidningen. Johan Croneman: Vem är det som marknadsför Björn Ranelid? Författaren menar att han gjort mycket för kommunen, men att det är slut med det nu – han ska, ”från och med i dag och för all framtid” inte tacka ja till fler uppdrag i området. – Jag är en levande reklampelare för Österlen. Ingen annan människa har någonsin gjort mer reklam för Österlen än jag. Och om någon frågar mig om jag bor i Kivik så kommer jag att svara: ”Nej, jag bor i Stockholm”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11608, "headline": "Jörgen Lantz efter SVT-konflikten: Björnen i ”Björnes favoriter” är inte Björne", "summary": "Jörgen Lantz, känd för sin roll som björn i ”Björnes magasin”, gör scencomeback i vår. Men björnen i showen är inte Björne, säger Lantz själv.", "article": "För 17 år sedan uppstod en infekterad konflikt mellan Jörgen Lantz och arbetsgivaren SVT, när det populära barnprogrammet ”Björnes magasin” lades ner och Jörgen Lantz fick sluta. 30 år efter att ”Björnes magasin” hade premiär i SVT sätter nu Jörgen Lantz upp en scenshow på Scalateatern i Stockholm, med en björn i huvudrollen – men det är, enligt Jörgen Lantz själv, inte Björne. Att björndräkten i föreställningen liknar dräkten i ”Björnes magasin” vill han inte kännas vid. – Det här är en annan björn. Det finns ju tusentals björnar, säger skådespelaren till Aftonbladet. Tre provföreställningar visas på Scalateatern mellan den 26 och den 28 maj, och förhoppningen är att showen, som heter ”Björnes favoriter”, ska fortsätta i höst. Jörgen Lantz tror inte att SVT kommer att reagera på att föreställningen delvis delar namn med tv-programmet. – Det har jag ingen aning om, jag har inte funderat över det. Vi gör bara ett musikprogram, vi äger ju rättigheterna till låtarna så det är inget problem med det. Jag har inte den kostymen, den är SVT:s så den kan vi inte använda. Jag låter ju som jag gör, det är ju min röst, det kan jag inte göra något åt, säger han till Aftonbladet. Skådespelaren får också en fråga om den snigel som förekommer i trailern för föreställningen, som är påfallande lik den välkända snigeln i ”Björnes magasin”. – Det är den snigeldockan som fanns i affären, det är inte tv:s snigel, säger Lantz. Tidningen har också pratat med SVT, vars Johanna Gårdare, programchef för barn- och ungdomsutbudet, låtit koppla in interna jurister i frågan och säger att de tittar på hur rättigheterna ser ut. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11620, "headline": "Så får Ted Gärdestads musik nytt liv", "summary": "Ted Gärdestad kan åter höras sjunga sin stora låtskatt igen. Fast nu ackompanjerad av en hel symfoniorkester. Bakom skivprojektet där Gärdestads sång försetts med både stråkar, slagverk, trä- och bleckblås står dirigenten och kompositören Peter Nordahl.", "article": "Redan för tre år sedan använde Peter Nordahl tekniken för att ge sånginspelningar ny instrumentskrud. Då skapade han Sven-Bertil Taubes album ”Hommage” utifrån en inledande inspelning där Taube sjöng till pianokomp i Beatlesproducenten George Martins Air Studios i London. Den svenske visnestorns ”uttryck, tempo och andning” fångades först och försågs därefter med ackompanjemang. Quiz: Kan du avsluta Ted Gärdestad-textraden? Nu låter Peter Nordahl Ted Gärdestad sjunga sin låtskatt med Norrköpingssymfonikerna. – Jag har skapat en funktion i mitt notskrivningsprogram i datorn som gör att det är sången som styr tempot i orkestern och som samtidigt gör det möjligt för mig att synkronisera musiken med sången. Fast det var ändå komplicerat att få en hel symfoniorkester med sextio musiker att följa Ted Gärdestads röst live och samtidigt spela in allt på 120 kanaler med 110 mikrofoner... ingen lätt ekvation, konstaterar Peter Nordahl när vi ses vid Götgatsbacken för att lyssna på resultatet. Vad har du velat tillföra Gärdestads sånger? – Jag har aldrig tänkt att de skulle bli bättre utan bara annorlunda. Att få höra Ted Gärdestads fantastiska röst och låtar i en helt annan inramning än den vi redan känner. Det jag gillar med symfoniorkestrar är inte det stora och svulstiga utan den harmoniska och rytmiska strukturen som tar avstamp från tonsättare som Maurice Ravel och Claude Debussy. Det blir en mer levande ljudbild än vad som går att skapa med till exempel synthesizers. Peter Nordahl började arbeta med bröderna Ted och Kenneth Gärdestads musik och texter med ambitionen att ”plocka fram det poetiska” i deras sånger. Sånger som ofta återkommer till de fyra elementen, naturlyrik och det mänskliga varat. – Jag är sextiotalist och minns från tonåren fram för allt Teds hitlåtar, som ”Eiffeltornet”, ”Chapeau-claque” och ”Satellit” – den han vann Melodifestivalen med 1979. Men för skivan valde jag medvetet balladlåtarna med just de här poetiska och de bildrika texterna. En sak albumet påminner om är vilka lyriska krafter och nyanser stråkinstrument rymmer. – Så är det ju, stråkar går rakt in i hjärtat. Jag har också valt att gå med texterna känslomässigt och försökt förhöja bilderna i dem, att låta orkestern låta som ett regn när Ted sjunger om det. Många skulle tycka att det är ett Musse Pigg-grepp om man gjorde det i filmmusik, men i det här fallet tycker jag att det förstärker det Ted sjunger om, det som många kanske missat. Många av låtarna är ju väldigt korta, det är ibland bara ett andetag efter varje refräng innan nästa vers börjar. Du har arbetat med Ted Gärdestads musik i nästan två år nu. Vad ser du i dag som hans guld som artist? – Allt det oskuldsfulla och rörande, men också den pondus och självklarhet han hade i sitt uttryck och sin röst. Den saknar nästan motstycke i den svenska popmusiken. För att understryka de kvaliteterna bestämde sig Peter Nordahl för att enbart använda Gärdestads röstpålägg från skivorna. På det nya albumet finns inte en enda ton från de musiker som kompade honom på originalinspelningarna. – När en sångare sjunger med en hel symfoniorkester så måste han eller hon klara av att ta ansvaret att själv driva och leda musiken framåt, orkestern ska bara rulla ut röda mattan. Ted klarar det där, han är så otroligt… poppig och självklar i sin rytmik. Han sjunger så superrytmiskt mellan taktslagen, det är det som popsång handlar om, poängterar han och fortsätter att hylla Gärdestads naturbegåvning: – Trots att han bara var 17 år när han började spela in så låter han som någon som turnerat i decennier. Han måste ha sjungit hemma hela, hela, tiden tänker jag. Det är en röst av det där självklara slaget som Dinah Washington och Ella Fitzgerald hade – och inte minst Cat Stevens som Ted säkert lyssnade mycket på. Därför har det varit viktigt för mig att hans röst ska låta exakt som på originalinspelningarna.  Arbetet med dessa Gärdestad-tolkningar – Nordahl kallar projektet för en ”väldigt omständlig remix” – har varit tidskrävande. Kartläggandet och digitaliserandet av masterbanden ledde till Storbritannien. Uråldriga åttakanaliga bandspelare och VHS-spelare letades upp i Tyskland och renoverades för att vissa studioinspelningar skulle kunna användas. En ovanlig styrka i Ted Gärdestads bästa sånger är att de är så flerdimensionella. De har pophittarnas blixtsnabba krokar, både vuxen melankoli och ung, rusig, lycka, och dessutom Kenneth Gärdestads öppna och associativa texter. Det är en unik förening. – Ja, och jag tror att Kenneth arbetade väldigt mycket med just det poetiska. Han kunde utgå från ett enda ord som Ted improviserade fram sina låtar utifrån. Det är så fascinerande att någon kan skriva texter till en annan person som sedan sjunger dem och får dem att kännas så självupplevda, säger Nordahl och återkommer igen till det självklara i Ted Gärdestads leverans som artist. – Jag har ingen aning om hur inspelningarna gick till, men när man hör dem nu så låter det verkligen som om han bara steg in i studion och sjöng in sina låtar på en eller två tagningar. Han är så färdig som sångare. Häromåret kom ett hyllningsalbum där bland andra Markus Krunegård, Tomas Andersson Wij, Ola Salo, Ane Brun och Lisa Miskovsky tolkade Gärdestad. Hör du hans sånguttryck och musikaliska arv i andra artister? – Jag tror att väldigt många har haft och har Ted Gärdestad som husgud. Jag känner inte Håkan Hellström, men det skulle förvåna mig om han inte kan Teds låtar utan och innan, han har en liknande pondus och output, samma sak med Laleh och Jakob Hellman. Jag tror att deras sätt att sjunga är påverkat av honom. Ändå har ju Ted Gärdestad aldrig blivit omkramad av stilpolisen. – Nej för somliga kanske han inte anses tillräckligt hipp, men jag har träffat många under det här arbetet som berättat hur de förr lyssnade på honom ”i smyg”, men som nu, trettio år senare, har speciella spellistor med Gärdestadlåtar. De här sångerna har blivit en del av vår svenska historia, som Evert Taubes visor. Oroar du dig för att för den här remixen ska ses som ett helgerån? – Nej, folk får ju tycka vad de vill, det här är min tolkning av Teds musik och jag har lagt ner hela min själ och den kunskap jag har om orkestrering och arrangemang i arbetet med skivan. Och en förutsättning för att musik ska leva vidare i framtiden är ju att den stöts och blöts, att den vrids och vänds på, svarar han. – Bra musik tål det. Peter Nordahl tolkar Ted Gärdestad. Albumet ”Ted Gärdestad – signerat Peter Nordahl” ges ut den 12 maj, och en radioinspelning av musiken sänds den 28 april i Sveriges Radio P4. På albumet märks låtar som ”Universum”, ”Sol, vind och vatten”, ”Come give me love”, ”Oh, vilken härlig dag”, ”I den stora sorgens famn”, ”För kärlekens skull” och ”Himlen är oskyldigt blå”. Ted Gärdestad föddes 1956 i Sollentuna. Han skrev ”Sollentunavalsen” som 6-åring, slog igenom vid 15, skivdebuterade som 17-åring med ”Undringar” (1972), gav ut albumen ”Ted” (1973), ”Upptåg” (1974), ”Franska kort” (1976), ”BlueVirgin Isles” (1978), ”Stormvarning”(1981) samt ”Äntligen på väg” (1994). Han dog den 22 juni 1997. Adam Pålsson spelar Ted Gärdestad i Hannes Holms film om den svenska popstjärnans liv som börjar spelas in den 4 maj: ”Ted Gärdestad är en sådan självklar del av den svenska folksjälen. Han fick ett helt land att sjunga om sol, vind och vatten – fast ingen verkade veta vem han egentligen var”, har Pålsson sagt om rollen. Peter Nordahl, född 1966, är pianist, dirigent, kompositör, arrangör och skivproducent. Han har dirigerat bland annat London Philharmonic Orchestra, Kungliga Hovkapellet och Kungliga Filharmonin, debuterade som filmkompositör med ”Monica Z” och har tidigare arbetat med artister som Agnetha Fältskog, Sven-Bertil Taube, Lisa Ekdal, Björn Skifs, Carola Häggkvist, Henrik Dorsin samt Myrra Malmberg. Peter Nordahl har just avslutat arbetet med ett tredje Sven-Bertil Taubealbum, ”Så länge skutan kan gå”, med Evert Taubes sånger till orkesterackompanjemang. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11641, "headline": "EKG: Recept från förr", "summary": "Kåseri. I min ambition att rensa bort allt onödigt hemma har turen nu kommit till recepten och de är inte få. Ett av recepten är daterat 50-09-08. Detta blad är heligt i min samling, trots att jag aldrig provat att baka någon av kakorna.", "article": "Portergryta. Kan de va nåt? Inte vet jag. Och detta trots att jag har haft receptet i min samling i jag vet inte hur många år, men när jag läst igenom receptet och sett mig mätt på den svartvita bilden i pärmen bestämmer jag mig för att den gör sig bäst i det stora arkivet. I min ambition att rensa bort allt onödigt hemma har turen nu kommit till recepten och de är inte få. Numera kan man ju hitta de flesta recepten på nätet så jag skulle ju kunna utrangera ett antal av kokböckerna, men det får bli ett senare kapitel. Jag börjar med mina pärmar med recept som jag har klippt ur tidningar plus ett och annat recept från förr, arvegods från mamma Maud och mormor Karin. Ett av recepten är faktiskt äldre än mormors. Det är daterat 50-09-08. Det är mamma som har gjort dateringen och efteråt har hon skrivit med sin vackra, men något svårtydda handstil, \"Farmor\". Mamma hade fyllt 16 det året och hade uppenbarligen fått smak för att baka och skrivit ner sin farmors recept på dels \"Farmors sockerkaka\", dels \"Lika-mycket-kakor\". Detta blad är heligt i min receptsamling trots att jag aldrig provat att baka någon av kakorna. Kanske beror det på ingredienserna. Eller rättare sagt mängden. Till \"Farmors sockerkaka\" går det åt 2 à 3 ägg. Vadå 2 à 3? Hur många tager man då? Och ska det vara M eller XL? Som om inte det var tillräckligt med bryderi kommer nästa rad: 2 kkp socker. Nu råkar jag veta att kkp står för kaffekopp, men jag tvungen att googla på kkp för att få veta att det motsvarar en och en halv deciliter. Då är det problemet löst. Men så kommer rad tre. Även där handlar det om kkp, men då ska det vara gräddmjölk. Stön. Jag är inte dummare än att jag förstår att det är grädde blandat med mjölk, men hur mycket ska det vara av varje? Och vilken sort? Resten av receptet är lättare: 3 kkp mjöl, 6 msk skirat smör och 4 tsk jästpulver. Men sedan är det slut. Inte en rad om hur man gör, om temperatur eller hur länge den ska vara inne i ugnen Undrar om jag vågar mig på Farmors kaka till fredagsfikat på torsdag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11647, "headline": "Författare i stort upprop – hotar bojkotta Bokmässan", "summary": "Författaruppropet mot Bokmässan tillkom på initiativ av Hanna Nordenhök. En av dem som anslutit sig är Peter Englund: – Att vara med på Bokmässan innebär inte att man ”tar debatten”. Bok- och Biblioteksmässan har valt att tillåta Nya Tider att delta ännu ett år. Så länge högerextrema krafter närvarar på mässan kan inte vi göra det. I stället kommer vi att medverka till de alternativa händelser som just nu formeras och kommer att ske samtidigt med mässan på Världskulturmuseet och Göteborgs Litteraturhus.", "article": "Författaren Hanna Nordenhök förklarar att författarnas nej inte bara gäller Bokmässan 2017, utan som det står i den korta skrivningen: ”så länge högerextrema krafter närvarar på mässan”. – Så som vi har formulerat det är det en fråga om mässan som plats, inte bara mässan i år utan också framtida mässor. Tills det finns ett annat beslut och en annan hantering av de högerextrema kan vi inte närvara på mässan, säger hon. En av de fyra Akademiledamöter som har undertecknat uppropet är författaren och historikern Peter Englund: – Att vara med på Bokmässan innebär inte att man ”tar debatten” med dessa illasinnade högerextrema, som bara är där för att provocera; tvärtom, man skapar bara ännu en plattform för dem. Det vill jag inte bidra till. Inget säger heller att det kommer att stanna vid ”Nya Tider”: med tanke på Bokmässeledningens fyrkantiga sätt att resonera finns inget som hindrar att nästa år tågar än flera extremister av olika schatteringar in på mässgolvet. Uppropet tillkom genom att Hanna Nordenhök för ett par veckor sedan mejlade sex, sju kollegor, som i sin tur adderade ytterligare författare till mejltråden. Efter ett tag var en snöboll i rullning. –  Jag vill understryka att vem som helst hade kunnat starta den här tråden, nu råkade det bli jag. Jag tror att många med mig har hållit det här ifrån sig lite grann, man har sitt eget liv och plötsligt står man inför detta med mässan. Jag kommer ut med en bok i höst och hade inte riktigt orkat ta in diskussionen. Men när inbjudningar började komma stod det klart att det skulle kännas otroligt olustigt att vara där. Då kastade jag ut frågan. Jag hoppas att fler vill ansluta sig till uppropet. Flera av författarna på listan har antingen tackat nej till uppläsningar och seminarier eller dragit tillbaka sin medverkan i redan planerade evenemang. Bokmässans seminarieprogram är ännu inte fastställt, men sannolikt lär betydande ändringar behöva göras. Samtidigt är den alternativa Bokmässan, som arrangeras under slutet av mässveckan i protest mot Nya Tiders medverkan, i full färd med att lägga ett omfattande program på Världskulturmuseet och Göteborgs litteraturhus. – Bokmässan betyder något för alla oss som skrivit under, den är vår arbetsplats i någon mening. Jag personligen tänker på det som en form av strejk, en arbetsvägran, säger Hanna Nordenhök. DN har sökt Bokmässans vd Maria Källsson. Sara Abdollahi, kulturskribent Ibrahim Abdulmalik, författare och översättare Ghayath Almadhoun, poet Johannes Anyuru, författare Parvin Ardalan, journalist och författare Gunnar Ardelius, författare Jenny Aschenbrenner, journalist Anna Axfors, författare Lisa Berg Ortman, författare Lars Berge, författare Pernilla Berglund, författare Amelie Björck, litteraturvetare och kritiker Helena Boberg, författare Anders Bodegård, översättare Daniel Boyacioglu, författare Jonas Brun, författare, översättare och psykolog Jesper Brygger, författare Elis Burrau, författare Madeleine Bäck, författare Ida Börjel, poet Alice Kassius Eggers, författare Naima Chahboun, poet och kritiker Stewe Claeson, författare Elin Cullhed, författare Gunilla Edemo, skribent och utbildare Andjeas Ejiksson, konstnär och författare Peter Englund, historiker och författare Per Engström, författare Ulf Eriksson, författare Helena Fagertun, översättare Christine Falkenland, författare Athena Farrokhzad, författare Aris Fioretos, författare Rasmus Fleischer, historiker och författare Daniela Floman, skribent Magnus Florin, författare Tove Folkesson, författare Kristofer Folkhammar, författare Carin Franzén, författare och professor vid Linköpings universitet Vendela Fredricson, författare Peter Fröberg Idling, författare Mattias Gardell, författare och professor Uppsala universitet Tova Gerge, författare Pernilla Glaser, författare Jonas Gren, författare Erik Grundström, författare Sara Gordan, författare och översättare Linus Gårdfelt, författare Mattias Hagberg, journalist och författare Lina Hagelbäck, författare Hanna Hallgren, författare Camilla Hammarström, författare Annika Hamrud, journalist och författare Pär Hansson, författare Lars Hermansson, författare Elisabeth Hjorth, författare Johanne Lykke Holm, författare Leif Holmstrand, författare Anna Holmström Degerman, författare Jesper Huor, författare Jenny Högström, författare, översättare och kritiker Elise Ingvarsson, författare Gabriel Itkes-Sznap, poet Stefan Jonsson, författare, kritiker, professor i etnicitet Anneli Jordahl, författare Viktoria Jäderling, författare Anna Jörgensdotter, författare Lina Kalmteg, journalist och författare Elise Karlsson, författare Kennet Klemets, författare och översättare Agneta Klingspor, författare Mats Kolmisoppi, författare Helga Krook, författare Kate Larson, författare Mara Lee, författare Ida Linde, författare Malin Lindroth, författare och dramatiker Patricia Lorenzoni, idéhistoriker, författare och översättare Martina Lowden, författare Åsa Maria Kraft, författare Maria Küchen, författare Alexander Mahmoud, journalist och författare Carl-Johan Malmberg, författare Enel Melberg, författare och översättare Mette Moestrup, poet Iman Mohammed, poet Jasim Mohamed, författare och översättare Jila Mossaed, poet Aleksander Motturi, författare Felicia Mulinari, poet och journalist Viktoria Myrén, författare Petra Mölstad, författare Khashayar Naderehvandi, författare Cilla Naumann, författare Niclas Nilsson, författare och översättare Malin Nord, författare Hanna Nordenhök, författare Marie Norin, författare1 Andreas Norman, författare Fredrik Nyberg, författare Moa-Lina Olbers Croall, författare Anders Olsson, författare Christina Ouzounidis, dramatiker Hynek Pallas, journalist och författare Anna-Karin Palm, författare Cecilia Persson, författare och historiker Henrik Petersen, redaktör, översättare och kritiker Charlotte Qvandt, poet Karolina Ramqvist, författare Mikael van Reis, författare Göran Rosenberg, författare Oscar Rossi, poet Helene Rådberg, författare Kholod Saghir, översättare och kulturarbetare Imri Sandström, textbaserad konstnär Tone Schunnesson, författare Marie Silkeberg, författare Viveka Sjögren, författare och illustratör Göran Sonnevi, författare Siri Spont, författare Sofia Stenström, författare och översättare Kerstin Strandberg, författare Sara Stridsberg, författare Eva Ström, författare Kajsa Sundin, författare Staffan Söderblom, författare Anna-Maria Sörberg, journalist och författare Andrzej Tichý, författare Jenny Tunedal, författare Ann-Marie Tung Hermelin, författare Vic Vem, artist, poet och författare David Vikgren, poet Emma Warg, poet Jenny Wrangborg, poet Daniel Åberg, författare Klas Östergren, författare Maria Margareta Österholm, författare och forskare Helena Österlund, författare ", "article_category": "culture"}
{"id": 11652, "headline": "Säverman: Vår tids vårtid", "summary": "Kåseri. Jag minns den långsammaste årstidsväxling jag sett. En sovjetisk förfilm om årstidernas gång på biografen Bostock. Så kul man kunde ha på bio år 1961.", "article": "Snabbare årstidsväxling är svår att tänka sig. Ena stunden snöflingor och marken vintrigt vit. Andra stunden vårsol som smälte undan flingorna. Tredje stunden virvlande snö under grå himmel. Fjärde stunden glittrande sol. Så höll det på hela dagen. Och dagen därpå. Och en dag till. Då mindes jag den långsammaste årstidsväxling jag sett. Det var på biografen Bostock som låg vid Lästmakargatan, bakom Dagens Nyheters depeschkontor, i backen mot Norrlandsgatan. Man visade den sovjetiska stumfilmsklassikern ”Pansarkryssaren Potemkim”. Den föregicks av en sovjetisk förfilm om årstidernas gång. Speakern sa allvarsamt att nu blir det vår. Så följde filmhistoriens långsammaste vår med snösmältning, droppande istappar och rinnande bäckar. Och nu blir det sommar, förkunnade speakern. Det blev det med besked. När speakern sedan sa ”och nu blir det höst” började folk fnittra i salongen. När han så efter höstens alla fallna löv meddelade ”och nu blir det vinter” brast hela salongen ut i ett flatskratt. Så kul kunde man ha på bio år 1961. Bostock var Stockholms äldsta biograf. Snett över Birger Jarlsgatan låg SF:s flotta paradbio spegeln (stavat med litet s). Den kom till för att visa svenska journalfilmer, så kallade ”Spegelbilder”, producerade av Svensk Filmindustri. I filmen från biografens invigning år 1935 syns hela det kända Sverige. Konstnären och professorn Isaac Grünewald intervjuas och tror att verklighet och sanning nu ska få en plats på bioduken; att journalfilmer i dokumentärens form ska spegla samtiden. Så har väl också skett, inte minst i vår tid (den mångåriga Tempo-festivalen), även om televisionens dokusåpa länge annekterat själva begreppet. I filmen från invigningen trängs alla närvarande, från kända kulturpersonligheter till gatpojkar, om att vara med framför kameran, en vurm som ju inte precis avtagit. Vår tid har flera kameror än åskådare; alla filmar alla och sig själva och sänder alla bilder till alla bekanta som en samfälld bön om att synas och finnas till. Vårtid är i sin tur att efter snöfall huttrande slå sig ner på en trottoarservering i höstkall sommarsol. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11658, "headline": "”Konsten är viktigare än någonsin”", "summary": "Marion Cotillard öppnar Cannesfestivalen i Arnaud Desplechins ”Ismaels spöken”. I maj är den franska filmdrottningen också bioaktuell i Xavier Dolans poetiska och mardrömslika familjedrama ”Inte hela världen?”.", "article": "Precis som många andra håller Marion Cotillard andan inför den franska presidentvalsrysaren som drar i gång på söndag. Marine Le Pen kan i alla fall inte räkna med något stöd från Frankrikes mest internationellt kända stjärna just nu. I samband med Donald Trumps valseger i höstas passade Cotillard på att officiellt beklaga den politiska utvecklingen i hemlandet. – Rädslan är på väg att vinna och ett liknande superskrämmande problem håller på att uppstå i Frankrike. Konsten är viktigare än någonsin, sa Cotillard och lär kanske inte i första hand ha syftat på den lättviktiga komedin ”Rock’n’roll” där hon spelar mot maken Guillaume Canet, som just nu går på franska biografer. Isabelle Huppert får ursäkta, men Marion Cotillard är en stenhård konkurrent i strålkastarljuset. För några år sedan utsågs hon till landets mest lönsamma aktris under 2000-talet. Cotillard är dessutom den enda nu levande fransyskan som har fått en Oscar. Till skillnad från sina franska kollegor har hon lyckats skapa en hållbar Hollywoodkarriär med flera storfilmer, senast spionthrillern ”Allied” med Brad Pitt som motspelare. Som fransk filmdrottning är hon naturligtvis självskriven på Cannes-festivalen. Punktlig som en storspov återvänder hon varje år till Rivieran med minst en ny film. Den 17 maj öppnar hon världens största filmfest med Arnaud Desplechins ”Ismaels spöken” där hon spelar flickvän till Mathieu Amalrics filmregissör som alltjämt är besatt av sitt ex Sylvie (Charlotte Gainsbourg) – som plötsligt återvänder från de döda mitt under en pågående filminspelning. Förra festivalen spelade Cotillard i Xavier Dolans poetiska filmatisering av Jean-Luc Lagarces pjäs ”Inte hela världen?” (”Juste la fin du monde”) som vann juryns stora pris (svensk premiär i maj). I filmen spelar hon svägerska till Gaspard Ulliels författare som för första gången på tolv år återvänder till det dysfunktionella föräldrahemmet för att berätta att han är dödssjuk. – Jag älskade den enkla storyn, styrkan i dialogen, jag älskade förtvivlan i den här familjen där man pratar om allt – förutom vad man egentligen känner. Det finns en desperation när det gäller sättet som de här rollfigurerna försöker skydda sig själva från att hitta en väg till att kunna älska varandra, sa Marion Cotillard på en solig, fransk takterrass i samband med världspremiären. Det är inte för inte som Cotillard har kallats för ”den bästa stumfilmsskådespelaren i modern tid”. Hon är karismatisk och uttrycksfull som få och alltid beredd att gå all-in på en rollfigur. Det Oscarsbelönade genombrottet som den morfinberoende sångsparven Edith Piaf i ”La vie en rose” var ett spektakulärt förvandlingsnummer. Efter inspelningen gick hon i baklås fullständigt och försökte bli kvitt den plågade franska nationalikonen med alltifrån shamanriter till andeutdrivning. Efter roller som amputerad späckhuggartränare i Jacques Audiards ”Rust and bone” och deprimerad fabriksarbetare som i bröderna Dardennes ”Två dagar, en natt” har hon bland annat utökat sin avgiftningsrepertoar med hypnoterapi. Att hitta in i Xavier Dolans värld var svårare än Cotillard hade trott. – Dolan är en enastående konstnär, men när jag läste manuset så hade jag inte den blekaste aning om hur jag skulle spela Cathrine, och det var därför jag ville göra rollen. ”Inte hela världen?” spelades in i Kanada med influgna franska gästarbetare som även innefattade Léa Seydoux, Vincent Cassel och Nathalie Baye. Cotillard menar att gruppresan till Xavier Dolans franskspråkiga hemtrakter kring Montreal gav dramat en extra laddning. – Vi hade förlorat något om vi hade spelat in filmen på hemmaplan. Alla dessa rollfigurer är ju som outsiders i sin egen familj. Att vi som skådespelare var isolerade i ett land som vi inte var riktigt familjära med skapade en väldigt speciell känsla som färgade filmen, säger Marion Cotillard. I Dolans minutiösa manus var varje liten paus och tystnad inskriven med tre punkter ”...” . – Det finns något magiskt över Lagarces sätt att skriva som är lite skrämmande för en skådespelare. Min rollfigur pratar på ett speciellt sätt genom att upprepa sig, staka sig, korrigera sig själv och hela tiden ändra sig. Men när jag väl fick kläm på dynamiken i texten så blev det väldigt lustfyllt, säger hon. En liknande känsla fick hon av att spela Lady Macbeth mot Michael Fassbender i Justin Kurzels ”Macbeth” för ett par år sedan. – Det är fantastiskt att få säga repliker som är konstverk i sig själva och har spelats så många gånger i historien av andra skådespelare. I samtida filmer finns ofta en vardagsdialog som man kan höra på vilket kafé som helst i Paris, men med Shakespeares och Lagarces språk är det väldigt annorlunda. Personligen avfärdar hon den gamla konstnärsmyten om skådespelare som bara släpper loss i något slags flummigt skaparrus. – Jag behöver en väldigt stadig plattform att stå på – det finns ingen frihet i att vara helt lämnad åt sig själv och få göra vad som helst. För mig handlar skådespeleri om att reducera, skala av och kasta bort allting som man inte behöver. Det största är känslan när alla drar åt samma håll. Född 1975 i Paris. Långfilmsdebuterade som 19-åring med ”L’histoire du garçon qui voulait qu’on l’embrasse” (Pojken som ville bli kysst). Vann både Oscar och Golden globe för sitt porträtt av Edith Piaf i ”La vie en rose” 2008. Filmer i urval: ”La vie en rose” (2008), ”Inception” (2010), ”The Dark knight rises” (2012), ”Midnight in Paris” (2011), ”Rust and bone” (2012), ”Två dagar, en natt” (2014), ”Macbeth” (2015), ”Allied” (2016) ”Inte hela världen?” (2016). ", "article_category": "culture"}
{"id": 11662, "headline": "Nicholas Wennö: Filmen som retar Nationella fronten", "summary": "I ”Chez nous” värvas en apolitisk sjuksköterska som frontfigur för ett högerextremt populistparti. Filmens tunt maskerade porträtt av partiledaren Marine Le Pen har fått Nationella fronten att se rött.", "article": "Ingen kan motstå ett leende”, förklarar en partistrateg med ett klämkäckt smil i ”Chez nous”. Hennes uppgift är att peppa partiets valarbetare i nordvästra Frankrike som ska övertyga byborna att rösta på högerextrema ”Patriotic bloc”. Bland åhörarna sitter brunetten Pauline (spelad av ”Rosetta”-skådespelaren Émilie Dequenne), en empatisk och jordnära sjuksköterska som skickligt snärjs i partiets spindelnät. Efter viss tvekan har Pauline till och med låtit sig övertalas att blondera håret och kandidera för borgmästarposten när partiet behöver en respektabel frontfigur i en nedgången nordfransk by. Som av en händelse leds partiet av en järnlady i blonderad pagefrisyr, spelad av Catherine Jacob. Inte oväntat rasade Nationella fronten mot filmen redan när trailern för ”Chez nous” lanserades inför franska biopremiären i slutet av februari. Partiets chefsstrateg, Florian Philippot, kallade filmen ”skandalös” och ”oacceptabel” och avfärdade den som en ”kalkonrulle” efter att ha sett trailern. Han fick genast eldunderstöd av NF-politikern Steeve Briois, borgmästare i Hénin-Beaumont, samma krisdrabbade region i nordvästra Frankrike där filmen utspelar sig: ”Stackars Marine Le Pen som parodieras av fetknoppen Catherine Jacob, en verklig skräpfilm...” skrev han på Twitter. Belgiska regissören Lucas Belvaux svarade att han inte är ute efter att specifikt attackera Nationella fronten, utan snarare vill dissekera populismens mekanismer och provocera fram en diskussion: ”Jag är intresserad av väljarna, inte politiska partier.” För alla som har sett filmen är Belvauxs fokus ganska tydligt, men Nationella fronten har rätt när det gäller en sak – man behöver inte vara statsvetare för att se att filmen är ett tunt maskerat porträtt av Marine Le Pen. Däremot är ”Chez nous” ingen kalkon (filmen har fått över medel i betyg av franska kritiker). Tvärtom känns den som en autentisk fallstudie som speglar de politiska stämningarna i dagens splittrade Frankrike. Det är ingen slump att filmen utspelar sig i den krisdrabbade nordvästra delen av landet där Fronten firat framfångar i en miljö som präglas av social misär, utanförskap, klaustrofobiska bostadsmiljöer och stigande kriminalitet. I ett pojkrum sitter sonen till Paulines bästa väninna och lägger ut egna propagandafilmer på nätet där ett plan får Eiffeltornet att kollapsa och snabbt bli ersatt av en gigantisk minaret. Utan att bli för övertydligt didaktisk eller demonisera tecknar Belvaux en ganska nyanserad bild – trots att dramatiken ställs på sin spets av att Pauline är dotter till en populär kommunistisk fackföreningsarbetare och samtidigt dejtar sitt gamla ex från högstadiet, en på ytan småcharmig, vältränad hunk till fotbollstränare som tar sig an hennes barn. Fasaden rämnar när det visar sig att pojkvännen kastats ut från ”Patriotic bloc” på grund av sin våldsamma läggning och att han numera är medlem i en nynazistisk paramilitär grupp som terroriserar migranter och minoriteter. Framför allt ger filmen en trovärdig inblick i kulisserna till ett populistparti som gör allt för att putsa upp varumärket och försöker tvätta sin gamla smutsiga byk. I ”Chez nous” vaknar Pauline upp i grevens tid. Nu återstår att se om även de franska väljarna kan motstå Marine Le Pens bländvita leende. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11665, "headline": "Svensk kortfilm uttagen till Cannes", "summary": "Niki Lindroth von Bahrs ”Min börda” tävlar vid årets filmfestival i Cannes.", "article": "Svenska Niki Lindroth von Bahrs kortfilm ”Min börda” tävlar i sektionen Quinzaine des réalisateurs (Directors’ fortnight) vid filmfestivalen i Cannes. Det är Lindroth von Bahrs Cannesdebut. ”Min börda”, där animerade nakenmöss dansar och sjunger, har tidigare visats på Göteborgs filmfestival, där den vann kortfilmspriset Startsladden och röstades fram till publikens val för bästa kortfilm. Läs mer: Julia Thelins ”Push it” tävlar i Cannes ”Min börda” kommer även att visas i tävlingssektionen för kortfilm på världens främsta animationsfestival Annecy i juni. Filmfestivalen i Cannes pågår mellan den 17 och den 28 maj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11666, "headline": "Stort sparpaket på TV4", "summary": "TV4:s ägare Bonnier Broadcasting ska spara närmare 400 miljoner kronor, vilket kommer att beröra drygt ett 90-tal tjänster inom främst TV4, C More och Bonnier Broadcasting.", "article": "Nyhetsbolaget avvecklas som bolag samtidigt som TV4Nyheterna åter flyttar in i kärnverksamheten. TV4 beskriver sparpaketet som ett nödvändigt omställningsprogram på en mediemarknad i snabb förändring. Målet sägs vara att säkra den publicistiska verksamheten. – Vi vill rå över vår egen framtid, och förekomma snarare än förekommas. Pilarna pekar just nu åt rätt håll, så det handlar inte om att parera 2017, som snarare ser ut att kunna bli ett bra år intäktsmässigt. Den här omställningen gör vi med blicken riktad två år framåt, då vi ser behovet av en ännu högre transformationshastighet från linjärt till digitalt. Vi har beskrivit vår strategi som en resa från tittare till användare och där har vi kommit långt, säger Casten Almqvist, vd för TV4 och Bonnier Broadcasting, och pekar på att TV4 Play just passerade 2,9 miljoner inloggade användare. Majoriteten av de drygt nittiotal tjänster som berörs finns idag inom TV4, C More och Bonnier Broadcasting. Förutom samgåendet mellan nyhetsverksamheten och den övriga programverksamheten på TV4 kommer samarbetet mellan C More och TV4 att fördjupas. Det gäller områden som marknad, kommunikation, digital publicering och planering. Till hösten avvecklas de linjära kanalerna TV4 Komedi och TV4 Fakta XL. Besparingarna inom nyhets- och samhällsverksamheten ska inriktas på chefsledet och administrationen, för att skona så många redaktionella tjänster som möjligt. Ett redan nu framlagt förslag innebär att antalet riksreportrar minskar från 24 till 18 och de mindre redaktionerna i Jönköping, Norrköping, Falun och Sundsvall avvecklas. Även ett antal redaktionella tjänster på centralredaktionen i Stockholm kan beröras. TV4:s ägare Bonnier Broadcasting befinner sig i ekonomisk uppförsbacke. Enligt branschtidningen Resumé föll omsättningen med 350 miljoner till 7,4 miljarder kronor 2016. Samtidigt gjorde C More en brakförlust på 400 miljoner kronor vid en omsättning på 1,4 miljarder. I likhet med andra mediehus har TV4 svårt att ta betalt för innehåll på nätet. TV4 Play har lockat många nya tittare, men när tv-konsumenterna går över från tablå-tv till strömnings-tv minskar intäkterna. För tre år sedan väckte TV4:s nedläggning av sina lokala nyhetssändningar stor uppmärksamhet. Då försvann 140 tjänster. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11667, "headline": "Poddaktuelle träningsprofilen Richard Simmons: ”Jag är inte borta, bara lite under isen”", "summary": "Richard Simmons, den amerikanska träningsguru som drog sig tillbaka från rampljuset 2014, är inte borta. Ett uttalande på hans Facebooksida tillbakavisar de frågor som den populära podden ”Missing Richard Simmons” ställer.", "article": "En dag, i februari 2014, slutade Richard Simmons att komma till jobbet. Han var sedan åttiotalet världskänd som träningsprofil och höll i populära träningsklasser i Kalifornien, men försvann plötsligt från rampljuset utan någon vidare förklaring. Läs mer: Här är DN:s nya podd – ”Kulturskymning” Om det – vad som egentligen hände – handlar podcasten ”Missing Richard Simmons”, som hade premiär i februari i år. Richard Simmons själv har nu för första gången uttalat sig i frågan. Läs mer: De 29 bästa poddarna På sin Facebooksida skriver han: ”Är ni inte trötta på att höra och läsa om mig?! LOL! Vid det här laget vet ni väl att jag inte är ’borta’, bara lite under isen.” Kommentaren från Simmons kommer två dagar efter att medierna rapporterat att han blivit tagen till sjukhus på grund av svåra magbesvär. ”Jag är säker på att jag kommer må bättre och snart får komma hem igen. Bara att veta att ni bryr er om mig har fått mig att må bättre”, skriver Simmons på sin Facebooksida. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11671, "headline": "Kritiken mot Bokmässan växer", "summary": "Fler bokförlag sällar sig nu till kritikerna av Bokmässans relation till Nya Tider. I Expressen uttalar sig både Bonnierförlagen och Norstedts mot beslutet att välkomna den högerextrema tidningen till höstens mässa.", "article": "Tidigare har bokförlaget Ersatz meddelat att de bojkottar Bokmässan och i går skrev Natur & Kulturs vd Per Almgren ett brev till Bokmässans vd Maria Källsson. I dag framträder fler förlag med kritik mot Bokmässans beslut att välkomna Nya Tider till höstens mässa. Bonnierförlagen säger sig föra \"en intensiv dialog\" med Bokmässan om Nya Tiders deltagande. – Vi delar inte Bokmässans åsikt just nu, vi vill inte ha Nya Tider på plats, säger Bonnierförlagens vd Håkan Rudels till Expressen. Läs mer: Bokförlag kritiserar Bokmässan för Nya tiders medverkan Liksom Natur & Kultur har han framför allt reagerat på Expos avslöjande att en av personerna bakom en uppmärksammad film som uppmanar till \"hembesök\" hos journalister också är redaktör på Nya Tider. – Vi har ju pratat med mässan länge om det här, senast förra veckan hade vi ett flera timmar långt möte med dem om detta, och vi har haft mängder med telefonsamtal med dem efter avslöjandet, säger Håkan Rudels till Expressen. Läs mer: Hédi Fried om varför hon säger nej till Bokmässan: Rötter är djupa Också Norstedts förlagschef Eva Gedin uppger i Expressen att förlaget för \"en väldigt aktiv dialog med mässan\". Hittills är emellertid Ersatz det enda förlag som valt att hoppa av mässan i protest mot Nya Tiders medverkan. Norstedts ser Nya Tiders närvaro som en provokation, men betonar att det är viktigt att förlaget finns på plats under mässan. Natur & Kultur håller än så länge frågan öppen medan Bonnierförlagen inte utesluter att deras beslut om medverkan kan komma att omprövas. Läs mer: Elisabeth Åsbrink: Det är min demokratiska plikt att vara på Bokmässan I en tidigare version av texten kallades brevet från Natur & Kulturs vd för ”öppet”. Brevet var ställt direkt till Maria Källsson och ledningen för Bokmässan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11700, "headline": "Sista natten med Jack och gänget", "summary": "Jack Kerouacs roman ”On the road” gavs ut för 60 år sedan och förändrade den amerikanska litteraturen för alltid. Johan Svedjedal läser Gunnar Balgårds kärleksfulla bok om den bångstyriga beatgenerationen.", "article": "När började det? Ett svar utåt sett är den 7 oktober 1955, när Allen Ginsberg gjorde sin första offentliga uppläsning av långdikten ”Howl”. Ett annat är den 5 september 1957, när Jack Kerouac publicerade sin andra roman, ”On the road”. Även om ”Howl” först var främst en lokal händelse (uppläsningen skedde i San Francisco) väckte bägge verken uppmärksamhet nationellt och internationellt. På fler och fler ställen lärde sig unga människor (mest män) att fundera över sin generations främsta begåvningar och sticka tummen i luften. En ny litteratur hade handbromssladdat in i allvarets och bästsäljarnas kvarter, en som vid ankomsten luktade motorolja, benzedrine och bourbon. Vid mitten av femtiotalet hade Storbritannien sina arga unga män, USA sin beatlitteratur. Men beatlitteraturen hade varit på väg länge. Ginsberg ville sätta startpunkten till 1944, när han, Kerouac och William Burroughs träffades första gången. Hur denna litteratur kom till och förändrades är ämnet för Gunnar Balgårds kärleksfulla ”Jack & gänget. Om beatrörelsen i USA”. Flera decenniers läsning och reflexion ligger bakom boken – Balgård berättar hur han har följt denna litteratur ända sedan en sejour som student i USA vid slutet av femtiotalet. Litteraturen och beatrörelsen är numera en ocean. Själv har jag inte mer än doppat tån, men Balgård lever sedan åratal som en säl i vågorna av analyser, biografier, intervjuer och memoarer. En lång avslutande litteraturlista räddar lässommaren. Som titeln säger är Jack Kerouac den självskrivne främste bland likar i denna bok. Lika självklar är Allen Ginsberg, rörelsens outtröttlige arkivarie och impressario, och William Burroughs. I övrigt räknar Balgård med att rörelsen frambringade ytterligare sex betydande författare: Lawrence Ferlinghetti, John Clellon Holmes, Joanne Kyger, Diane di Prima, Gary Snyder och Philip Whalen. Men boken begränsas inte till dem. Med på bussen finns också personer som William Carlos Williams, Kenneth Rexroth, Neal och Carolyn Cassady. Tyngdpunkten i rörelsen kan alltid diskuteras, både efter litterära värderingar och om man väger in personlighetens betydelse, snarare än litterära kvaliteter. Balgård har också sinne för den ambivalensen. Stort utrymme ger han därför, naturligt nog, åt Neal Cassady. Han var central i beatrörelsen (inte minst som den brevskrivare som hjälpte till att förlösa Kerouacs spontana prosa), en charmör, fängelsekund, olycksfågel och drogmissbrukare. Det talade ordet var hans medium. Hans motormun måste ha gjort honom lika påfrestande som fascinerande: den som hade kunnat ansluta hans talorgan till ett elverk skulle sannolikt ha kunnat illuminera hela New York. Neal Cassadys liv var storstilat och eländigt, präglat av grandiosa planer, expansiv egoism, svek, krångliga kärlekshistorier, misslyckanden och obändig optimism. Hans dröm var att bli en stor författare – men hans stora begåvning låg i att parkera bilar (som han ”lånade” och buskörde). Snabbt blev han litterärt råmaterial för Jack Kerouac och andra. Beatlitteraturen är en egendomlig blandning av frigörelse och instängdhet. Den rymmer en enorm upptäckarglädje, en strävan att omfatta hela USA, en ambivalens inför den moderna världen (en blandning av välkomnande och äckel). Där finns uppror och längtan efter en ny frihet. Strävan efter friheten finns också i det litterära formspråket som ofta går mot det flödande, en talspråklig och detaljfylld blandning av poesi och prosa. Men litteraturen rymmer samtidigt sin egen baksida. Där finns i rättvisans namn en viss monotoni (tröttheten tätnar när personerna för n:te gången hoppar in i en bil, tar en pladdrig fylla, håller exalterade monologer). Politiskt pekade den i alla riktningar. Kerouac blev mer konservativ ju radikalare tiden blev. Ginsberg drömde vagt om den nya tiden på Kuba – men blev utslängd ur landet för sin homosexualitet. Grabbigheten inom beatrörelsen var ofta massiv. Fri sex för männen går före jämställdhet, kvinnorna ses ofta som gillrare av the tender trap (äktenskapets och försörjningspliktens fälla), de fina kvinnliga författarna inom rörelsen placerades av männen i dess utkant. Varför anslöt sig då kvinnor till rörelsen, som författare eller partners? Helt enkelt eftersom alternativet i femtiotalets USA föreföll många av dem värre: ett liv som hemmafru i förorternas små huslådor, instängd mellan kylskåpet och nervtabletterna. Beatrörelsen erbjöd något mer spännande. Rörelsens andra sida var längtan efter lugnet, det som kunde kallas det lilla, lantliga livet (fast småskaligheten egentligen kunde anses rymma hela universum). Kontemplation, meditation, buddism, frid och ensamhet – här var alternativet för den som hade tröttnat på att vara på väg i rent fysisk mening (eller på de andra beatförfattarnas ständiga svada). Att vara ensam på en bergstopp var en räddning från det moderna livets smatterband av intryck. Alla de här inre motsättningarna ser och analyserar Balgård. Hans bok är inte en kollektivbiografi (och hur fångar man en så ostyrig skara av individer?), utan främst en tematisk genomgång av huvudlinjerna i rörelsen. Här finns ämnen som ”Sex och kön”, ”Knark”, ”Jazz” och ”Klass” – men också pedagogiskt nödvändiga kortbiografier och historiska inplaceringar. Genom allt detta går Gunnar Balgårds viktiga huvudsynpunkt: beatlitteraturen ska i hög utsträckning ses som en arbetarlitteratur. Författarna opponerade inte bara mot ”finlitteratur”, utan ville också införa i litteraturen ”nya områden av samhällelig erfarenhet”, som Balgård uttrycker saken. ”Det är ju helt givet att den som liftar på vägarna i ett enkelt fordon, ser andra saker än den som reser bekvämt i sovvagn över en vid kontinent.” Som Balgård noterar hänger beatrörelsens sociala perspektiv också samman med dess intresse för jazzen, en konstform som också klassmässigt en gång kom underifrån (om än snart med många andra sociala och musikaliska influenser). Utan svårigheter kan Balgård rulla upp historien om hur beatrörelsen på många nivåer fungerade normbrytande. Den sökte inte bara ett nytt litterärt formspråk utan blandade ogenerat ”liv” och ”litteratur”, den struntade gärna i gränserna mellan högt och lågt, skildrade en skitig verklighet av bensinmackar, bakgator och sunkiga barer. Författarna höll sig helst borta från universitet, föreningsliv och fasta anställningar. Många av dem var homosexuella och bisexuella, med åtföljande stigmatisering: andra levde i fria heterosexuella förhållanden, med ungefär samma resultat. Balgård summerar beatgenerationens sociala insats: ”Den har bidragit med sin utsatthet, vistelser i frisk luft och natur, på bakgator, utan bagage eller barlast, som oskyddad tillvaro. Den iscensätter en utbrytning ur de fasta och anbefallda normer som ditintills gällt, i liv såväl som i litteratur.” Sant. Och tilläggas kan att rörelsen bidrog med en rad uppmärksammade skandaler – dråp, dödsfall, småbrott, drogmissbruk, åtal. Enbart Jack Kerouacs liv var tidvis en offentlig fylleriförseelse. Till det skandalösa i beatrörelsen hörde metoden att bryta ner gränserna mellan liv och litteratur, att skapa en stark realism. Många av författarna (med Kerouac i spetsen) gjorde sina egna och andras liv till sitt främsta ämne, oavsett hur provocerande inslag de rymde. Gary Snyder menade att poetens uppgift var att vara ”uppmärksam på sitt vardagsliv”, Allen Ginsberg panorerade sin poetiska filmkamera över en hord av människor som ofta får befolkningen i Lou Reeds texter att likna en söndagsskoleutflykt (”Howl” åtalades för obscenitet men frikändes). Liv och litteratur fördes också samman i de uppläsningar som bokstavligen upprätthöll sambandet mellan författaren och verket. Som Gunnar Balgård betonar präglades Kerouacs skrivande också genomgripande av strävan till verklighetsnärhet, nämligen genom hans metod att öva upp sitt seende genom att skriva detaljerade, realistiska prosaskisser. Ur den metoden – och inhemska litterära traditioner från Walt Whitman – kommer den säregna uppräkningsrealismen hos Kerouac. I hans prosa rusar detaljerna emot läsaren som hundra ivriga hundvalpar, kladdiga, irriterande men oemotståndliga. I USA fungerade beatrörelsen länge som ett löst sammanhållet litterärt kotteri, utanför de akademiska sammanhang som ofta är av stor betydelse för amerikanska författares försörjning. Gruppkänslan var stark och långlivad. Med åren sögs dock också många beatförfattare in i den akademiska sfären. Samtidigt fortsatte rörelsen att sprida sina influenser i helt andra sammanhang: i litteratur, rockmusik och film. För svenskt vidkommande finns en bred tradition av författare som på olika sätt har anknutit till beatförfattarna – däribland Sture Dahlström. Birgitta Stenberg, Gunnar Harding, Ulf Lundell och Bruno K. Öijer. Gunnar Balgård har tidigare skrivit fina böcker om bland annat C J L Almqvist och Helmer Grundström, men hans författarskap har nu fått ett nytt krön med ”Jack & gänget”. Boken är inte den sorts systematiska framställning där läsaren lätt kan pricka av datum, platser och personer. I gengäld är den en kärleksfullt genomlevd skildring av en bångstyrig litterär rörelse och dess sociala innebörd. Den är lika läsbar som läsvärd. Jack Kerouac ”On the road” (1957) Ofrånkomlig och irriterande, och i en legendarisk version skriven på en lång pappersrulle så han inte skulle förlora skrivtempo genom att behöva byta papper i skrivmaskinen. Jack Kerouacs genombrottsroman handlar om resor och festande, men kanske mest om unga män som inte vill växa upp och inordna sig. Carolyn Cassady ”Off the road: My years with Cassady, Kerouac, and Ginsberg” (1990) Välskrivna och osentimentala memoarer om männen i beatrörelsens centrum, men främst om vardagen bakom deras eskapader. Cassady älskade att vara en del av rörelsen, men inslagen av ynklighet hos de manliga anförarna framgår också med saklig tydlighet. Gunnar Harding & Per Planhammar (red) ”Beat! Poesi och prosa från beatgenerationen” (2005) Ett brett urval dikttolkningar av nio beatpoeter av redaktörerna Gunnar Harding och Per Planhammar, liksom flera andra kännare. Informativa kortintroduktioner och intervjuer. Det mesta av den berättande prosan och Ginsbergs ”Howl” saknas, men i övrigt ett skimrande urval. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11725, "headline": "Konstnären Banksy kan vara fyra personer", "summary": "Gåtan om vem gatukonstnären Banksy egentligen är har gäckat konstvärlden i många år. Nu hävdar sajten The Daily Beast att fyra personer ligger bakom pseudonymen – och att de avslöjat en av dem.", "article": "Frågan om vem som döljer sig bakom aliaset Banksy är ett av konstvärldens stora mysterier. Den brittiske gatukonstnären har varit aktiv sedan början av 1990-talet och gör graffiti- och stencilmålningar ofta i offentliga miljöer. Men konstnären har lyckats hålla sin identitet hemlig trots många spekulationer och försök att avslöja hen. Eller dem – författaren William Kasper håller, enligt sajten The Daily Beast, på att skriva en bok om Banksy där han för fram teorin att det är fyra personer som verkar under namnet. Och Daily Beast hävdar nu att de knäckt en del av gåtan. En av de fyra ska vara graffitikonstnären James Hallewell, som också använder pseudonymen Ame. Bevismaterialet ska vara en nio år gammal bild där Ame enligt Kasper arbetar på ett Banksyverk i Israel. Det är inte första gången någon hävdar att de knäckt Banksygåtan. 2008 skrev tidningen Mail on Sunday att Banksys riktiga namn var Robin Gunningham. En annan teori som förts fram är att Banksy i själva verket är frontmannen i triphopbandet Massive Attack, Robert del Naja, eftersom Banksys målningar dykt upp på platser som överensstämmer med bandets turnéschema. Men ingen har ännu definitivt löst mysteriet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11742, "headline": "Nytt skivbolag specialiserar sig på spoken word", "summary": "Nu har poesi i talad form fått ett eget skivbolag i Sverige. Först att ges ut är den värmländske poeten Ismael Ataria.", "article": "Talad poesi, så kallad spoken word, har fått sitt första egna skivbolag i form av Verbal Alfa. Det startas, som underetikett till independentbolaget Swingkids i Göteborg. Grundare är estradpoeten och tidigare svenske mästaren i poetry slam, Oskar Hanska. Den första poet som släpps är den värmländske poeten och Frödingstipendiaten Ismael Ataria, som under 2017 varit aktuell på Västanå teater. Albumet heter “Blod, svett, kalorier & korstecken” och innehåller även musik av David Engström. – Ambitionen är att förvalta den enastående spoken word-poesi som redan uppförs på scener över hela landet och fylla saknaden av svensk poesi på etablerade strömingstjänster, säger Oskar Hanska i ett pressmeddelande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11751, "headline": "NRK har löst musikrättigheter — se nya ”Skam” redan nu", "summary": "SVT Play kommer att lägga ut första nya ”Skam”-avsnittet dagen efter att det har sänts i sin helhet i norsk tv. Svensk premiär för fjärde säsongens första avsnitt blir på påskafton, lördag den 15 april.", "article": "I fredags klockan 12 lade norska P3 ut en trailer för den fjärde säsongen av ”Skam”, där Sana kommer att vara huvudperson. När DN hade kontakt med press- och kommunikationsavdelningen i fredags efter lunch hade den ännu ingen information om vare sig något premiärdatum i SVT Play eller att säsongspremiären i Norge sker denna vecka. Men nu är premiärdatum för SVT Play satt till lördag den 15 april, på påskafton. Läs mer: Allt du behöver veta om ”Skam” Det första klippet från det första avsnittet av den fjärde säsongen släpps på NRK i dag måndag, klockan 13.28. Under tidigare säsongspremiärer har ett klipp om dagen från måndag till torsdag satts ihop till ett helt avsnitt på fredagen, vilket tyder på att det första avsnittet av säsong fyra i Norge sänds i sin helhet på fredag den 14 april. SVT:s vd Hanna Stjärne har i Ekots lördagsintervju beskrivit ”Skam” som SVT:s största tv-serie genom tiderna (även om det senare visat sig vara oklart ifall ”Skam” överträffar tittarsiffrorna för julkalendern ”Selmas saga”). Serien produceras av norska NRK. Tidigare har tittare i Sverige och andra länder som inte orkat vänta på att tv-serien ska köpas in och översättas sett ”Skam” på norsk webb-tv, men i januari blockerade NRK den möjligheten. Nu går dock de enskilda klippen från den nya säsongen på ”Skams” hemsida att se i hela Norden, efter att NRK fått musikrättigheterna på plats. Kan man inte ge sig till tåls går det alltså att se början på det första avsnittet redan nu, samt följa historien i realtid via bloggen där karaktärernas diverse uppdateringar i sociala medier och på sms också postas löpande varje dag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11767, "headline": "EKG: Fick en ficka till slut", "summary": "Kåseri. När jag kom tillbaka till Uppsala i veckan var det mesta sig likt. Med ett undantag; det var stört omöjligt att hitta en parkeringsplats.", "article": "Tänk, så lätt det är att bli nostalgisk. På gott och ont. I veckan var jag i Uppsala på jobb. Jag skulle intervjua en herre i sina bästa år. Jag tänker inte avslöja vem - det kommer i tryck inom en inte alltför avlägsen framtid. Nostalgin kom sig av att det var i Uppsala, på anrika Upsala Nya Tidning, jag gjorde min praktik för snart 40 år sedan (hoppsan, vart tog alla de åren vägen?) Då, våren 1978, var jag relativt nybliven körkortsinnehavare och tyckte att det var väldigt roligt att köra bil. Inte så att jag körde bil särskilt ofta eftersom jag inte hade någon. Däremot fick jag understundom låna styvfars bil för att slippa passa tåget de gånger jag hade helgtjänst. Innan han lånade ut bilen hade han lärt mig fickparkera, något jag är mycket tacksam över. När jag kom tillbaka till Uppsala i veckan var det mesta sig likt. Med ett undantag; det var stört omöjligt att hitta en parkeringsplats. Inte en endaste ficka. Lyxproblem? Visst, men om man nu kommer med bil till denna lärdomsstad - var sjutton ska man ställa den? Jag körde upp och ner längs Fyrisån och kvarteren där omkring medan klockan tickade på. Trots att jag hade varit ute i god tid insåg jag att det skulle gå åt pipan och är det något jag hatar så är det att komma försent. Jag hittade en plats till slut - vid Helga Trefaldighets kyrka. Det fanns en ensam plats kvar och jag jublade inombords samtidigt som kyrkklockorna ringde ödesmättat till begravningsgudstjänst. Klockringningen fick mig att skämmas lite. Här sitter jag i bilen och bekymrar mig över något så futtigt som en p-plats samtidigt som en skara svartklädda människor samlas för ett sista avsked, något jag funderade över när jag försenad gick längs Drottninggatan. Hur som helst fattade jag ett beslut där och då: Nästa gång jag åker till Uppsala - och det gör jag gärna - ska jag ta lärdom av detta och vara ute i extra, extra, extra god tid. I alla fall om jag kommer med bil. För även om bilen går som tåget på motorvägen blir det tvärnit i jakten på p-plats. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11777, "headline": "Hon är huvudperson i fjärde säsongen av ”Skam” – med premiär på måndag", "summary": "Karaktären Sana är huvudperson i den fjärde, och sista, säsongen av den norska dramaserien ”Skam”.", "article": "Under fredagen släpptes den efterlängtade trailern till fjärde säsongen av ”Skam”, där både premiärdatum och huvudperson avslöjas. Trailern visas på den norska tv-kanalen NRK:s hemsida. Läs mer: Allt du behöver veta om ”Skam” Redan på måndag, den 10 april, kommer det första klippet från den fjärde säsongen. Och i centrum för trailern – och säsongen – står Sana Bakkoush. Spelad av Iman Meskini var Sanas karaktär förhandstippad att bli huvudperson i den omåttligt populära norska dramaserien om ett gäng norska gymnasieungdomar. Läs mer: ”Skam” – så bra att unga svenskar lär sig norska I videoklippet står också att läsa att den fjärde säsongen blir den sista. Tidigare säsonger har handlat om karaktärerna Eva, Noora och Isak. Serieskaparen Julie Andem skriver på Instagram att ”Skam”-fansen inte ska vara ledsna över att serien såsmåningom kommer att ta slut, och att hon kommer att sakna dem. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11790, "headline": "Eurovisionkonflikten mellan Ryssland och Ukraina trappas upp", "summary": "Eurovisionkonflikten mellan Ryssland och Ukraina fortsätter. Nu anklagar det ukrainska tv-bolaget arrangörerna EBU för att ta Rysslands sida i den ”politiska provokationen som Ryssland iscensatt”.", "article": "Förra veckan skrev arrangörerna EBU:s generaldirektör Ingrid Deltrene ett brev till Ukrainas premiärminister Volodymyr Hrojsman, där hon i hårda ordalag kritiserade Ukraina för att de inte beviljar den ryska artisten Julia Samojlova inresetillstånd i landet för Eurovision song contest i mitten av maj. Där hotade hon också Ukraina med avstängning från tävlingen under kommande år, och skrev att flera andra länder hotar dra sig ur tävlingen om beslutet inte ändras. Nu har det ukrainska tv-bolaget UAPBC, som är medlemmar i EBU, svarat Deltrene. Ukraina har själva ”alltid respekterat värdlandets lagar och regler”, skriver UAPBC i sitt uttalande, och kräver detsamma av Ryssland. ”Vi är förvånade över att EBU:s generaldirektör riktar sin relevanta ’frustration’ och ’vrede’ mot den ukrainska, och inte den ryska parten”, fortsätter uttalandet. UAPBC anklagar också EBU för att ta Rysslands parti i den ”politiska provokationen som den ryska sidan iscensatt”. Anledningen till att Julia Samojlova inte beviljas inresetillstånd är att hon för två år sedan uppträdde på Krimhalvön, och reste dit via Ryssland utan att ha tillstånd från Ukraina. Det bryter mot ukrainska lagar. Läs mer: Ryssland säger nej till Eurovision via länk Just nu råder ett dödläge mellan parterna i Eurovisionkonflikten, och det är oklart om Ryssland kommer att delta i tävlingen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11810, "headline": "”Han var vass och älskvärd”", "summary": "Programledaren och journalisten John Chrispinsson är död. Han arbetade i många år för SVT och Sveriges Radio och skrev också flera böcker om historia.", "article": "John Chrispinsson avled hastigt på måndagskvällen, bekräftade hans familj för SVT. Chrispinsson var en av SVT:s starka profiler. Han kom till SVT 1988 och jobbade bland annat med ”Svepet”, ett direktsänt aktualitetsmagasin. 1989 programledde han Melodifestivalen tillsammans med Yvonne Ryding. Under det senaste decenniet har han arbetat med många av SVT:s stora direktsändningar som valvakan 2010, kronprinsessan Victorias bröllop och Nobelbanketten. DN:s Johan Croneman gick på Journalisthögskolan i Göteborg samtidigt som John Chrispinsson, från 1975 till 1977. – När han dök upp i tv tyckte nog alla att han hade hamnat helt rätt. Han var, om man ska klyscha sig lite, en naturbegåvning. Han verkade verkligen tycka om att vara i tv, och då gör man ofta ett väldigt bra jobb, säger Johan Croneman. Vad kommer du att minnas från hans karriär? – Han kunde vara jäkligt vass, riktigt supersylvass, om han bara ville. Under den supercharmiga polerade ytan var han också en väldigt skarp journalist, även om han ofta valde att vara älskvärd. Han hade en syrlig ton, som man kan tycka att han borde ha utnyttjat oftare – den kom inte fram så ofta i tv som den kanske borde ha gjort. Hur minns du honom från er skoltid ihop? – Journalisthögskolan var en enda stor politisk diskussionsklubb på min tid – man bråkade om medier i två år. Bland alla proggiga vänsterstudenter stod John ofta utanför och tittade på. Han såg det nog som ett stort spektakel. Under 1990-talet arbetade John Chrispinsson på Sveriges Radio med program som ”God morgon världen” och ”Förmiddag i P1”. John Chrispinsson var också vetenskapsjournalist. Han studerade nationalekonomi och historia och startade långkörarprogrammet ”Historiska klubben” i P1. Han har skrivit fyra historiska fackböcker, senast ”Den glömda historien – om svenska öden och äventyr i öster under tusen år” som kom ut 2011. Chrispinsson valdes vidare 2011 in som ledamot i Stockholms stads skönhetsråd och mottog samma år Kungliga Vitterhetsakademiens inskriftsmedalj i silver. Kulturjournalisten Ulrika Knutson var sedan länge vän till Chrispinsson. – Han hade en sällsynt social begåvning för att skapa värme och goda samtal. Han fick människor att känna sig avspända och intelligenta. Han hade en torr humor, var korrekt och samtidigt okonventionell. Jag har aldrig hört eller sett honom göra något dåligt, man han var aldrig nöjd och jobbade alltid oerhört mycket, säger Ulrika Knutson. Staffan Dopping, kommunikatör och journalist, arbetade under en tid ihop med John Chrispinsson på Sveriges Radio och minns honom som en journalist med bredd – och en expert på direktsändningar. – Han kunde göra producenterna nippriga eftersom han inte brukade skriva några manus till sina intervjuer. Han behövde inte det, han använde sin espri i stunden och fick alltid dem han intervjuade att slappna av, säger Staffan Dopping. Hanna Stjärne, vd för SVT, skriver i en kommentar till DN: – John Chrispinsson var fantastiskt kunnig inom en mängd olika ämnen. Samtidigt hade han en stor ödmjukhet och var oerhört skicklig på att göra saker begripliga för många. Ända sedan 80-talet har han bidragit till SVT i allt från melodifestivaler till valvakor. Han kommer att saknas djupt, både av publiken och av sina kollegor. John Chrispinsson blev 60 år gammal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11813, "headline": "Wolf Erlbruch: Det var en chock när jag fick beskedet", "summary": "Den tyske barnboksillustratören Wolf Erlbruch är årets mottagare av litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, Alma-priset. ”Jag vill aldrig göra skillnad mellan vuxna och barn”, säger Erlbruch till DN.", "article": "Wolf Erlbruch har slagit sig ned i trädgården hemma i tyska Wuppertal. Telefonen ringer oavbrutet. Några timmar tidigare fick han beskedet från Alma-juryn. Erlbruch får världens finaste barn- och ungdomslitteraturpris – och blir samtidigt fem miljoner kronor rikare. – ?Åh, gud. Det var en chock när jag fick beskedet i morse. Det är konstigt att få så mycket pengar. Jag hoppas inte att jag gör något dumt. Jag behöver nya byxor. Jag ska köpa några fina, säger Wolf Erlbruch till DN. Läs mer: Årets Alma-pris till Wolf Erlbruch. Illustratören har länge varit en beundrare av Astrid Lindgrens författarskap. Erlbruch läste böckerna för sin son och blev tagen av Lindgrens förmåga och vilja att göra barn och vuxna till jämlikar. – ?Det innebar att barnen kunde diskutera världen och ha små filosofiska samtal istället för att hela tiden sitta framför datorer, säger Wolf Erlbruch och fortsätter: – ?Jag vill aldrig göra skillnad mellan vuxna och barn. Barn behöver inte rosa elefanter eller mysiga katter. De vill ha mer intressanta berättelser som är nya för dem. De ska kunna fråga om allting och vara tillsammans med sina föräldrar, säger Wolf Erlbruch. Läs mer: Lotta Olsson: Vackraste bilderboken jag läst. Wolf Erlbruch föddes 1948 i Wuppertal i Tyskland. Som 19-åring började han studera grafisk design, något som ledde honom in på en karriär som illustratör inom reklambranschen. 1985 debuterade han som barnboksillustratör med bilderna till James Aggreys ”Örnen i hönsgården”. Alltsedan debuten har Erlbruch gjort sig känd som en illustratör som inte skyr tungt existentiella ämnen. Bilderna framstår ofta som tredimensionella. Motiven ser ut att vara i rörelse. Illustratören inspireras av sin de små tingen i sin omvärld, från konsten likväl som från vardagliga händelser. – Färger får mig att tänka. Jag vill se hur en speciell färg kan leda vägen genom berättelsen. Men i mina egna böcker börjar alltid med texten. När det finns musik i texten, då försöker jag också hitta rätt musik i färgen, säger Wolf Erlbruch. På väggen i sin studio har Erlbruch fäst ett citat: ”Nur auf den zufahl ist verlass” (grovt översatt ”Endast slumpen går att lita på”) Han vill inte planera, berättar han, bara låta saker hända. – Jag springer inte och letar efter händelser. Jag väntar på att de dyker upp. Ibland är det bara en bit papper som känns rätt, som kan formas till en liten mans ansikte. Sedan bara fortsätter det. Det är så jag arbetar, säger Wolf Erlbruch. Läs mer: Lotta Olsson: Wolf Erlbruchs universum är oändligt. Erlbruch är representerad på svenska med ett tiotal böcker. Gärna står favoritmotivet björnen i fokus för illustrationerna men Erlbruch är mest känd för den lilla mullvaden i den internationella bästsäljaren ”Det var det fräckaste!”, skriven av Werner Holzwarth. Boken handlar om en arg liten mullvad som träffas av en bajskorv i huvudet för att sedan ge sig ut på jakt efter den skyldige. Erlbruch blev introducerad till texten redan under tiden som reklamillustratör. Förlagen var på den tiden ointresserade – men Erlbruch ville ge berättelsen ett nytt försök. – ?Jag tyckte om att forma och skapa i liv i den bruna färgen. Plötsligt uppenbarade sig historien. Redaktören hade svårt att väcka intresse bland köparna, men vet du vad som är bra med mullvaden? Barnen gillade den! Barnen övertalade föräldrarna att köpa boken. Det är så roligt att höra. Och det har ju resulterat i miljontals böcker, säger Wolf Erlbruch och skrattar. Wolf Erlbruch är sedan tidigare mångfaldigt prisbelönad, bland annat med Deutscher Jugendliteraturpreis både 1993 och 2003, samt med Hans Cristian Andersen Medal för sitt samlade verk, som han tilldelades 2006. Chocken över att tilldelats Alma-priset kommer dock inte att gå över i första taget, säger Erlbruch från trädgården i Wuppertal. – Jag tror att de kommer fortsätta jaga mig över telefon. Jag ska fortsätta dagen så här tills jag somnar, säger Wolf Erlbruch. Läs mer: Årets Alma-pris till Wolf Erlbruch. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11814, "headline": "Leif Zern: Personerna i Lars Noréns stilleben har bara döden gemensamt", "summary": "Lars Noréns Stilla liv\" har hamnat i blåsväder. Men Leif Zern har svårt att uppröras av tråkig teater. ”Det som upprör mig är det jag i brist på bättre vill kalla människosynen”, skriver Zern.", "article": "Lars Noréns senaste pjäs – \"Stilla liv\" på Dramaten – har hamnat i blåsväder. I måndags kunde man höra Thomas Nordegren fullkomligt explodera av upprördhet (P1, ”Nordegren & Epstein”). Det var inte tredje världskriget utan den sämsta teaterföreställning han hade sett. Nordegren brukar gå på teater och har en del att jämföra med. ”Stilla liv” var genant usel med mera i samma stil och saknade dessutom repliker. Skandal. Själv har jag svårt att bli upprörd när jag ser tråkig teater. Min erfarenhet, som jag delar med många, är att teater har en enastående kapacitet att vara tråkig. Det som upprör mig mer än monotonin i ”Stilla liv” är det jag i brist på bättre vill kalla människosynen. Som även Nordegren upptäckt förekommer aska och en urna vid ett tillfälle på scenen. Inte nog med det – här finns över huvud taget inga levande människor i den kavalkad av 104 korta tablåer som bildar en sammanhängande berättelse med ett genomgående tema: döden. Läs Leif Zerns recension av ”Stilla liv” Om Noréns pjäs påminner om någonting är det Peter Handkes ”Timmen när vi inte visste någonting om varandra”, ett ordlöst mästerverk som det förvånar mig att Dramaten eller Stockholms stadsteater aldrig spelat. På Hipp i Malmö har den satts upp med viss framgång. Hos Handke är det vardagen – speglad genom ett antal anonyma roller – som framträder i ett benådat ljus. Läser man programbladet till Noréns föreställning tycks det vara något liknande han söker. En samling citat ur Robert Bressons bok ”Anteckningar om filmkonsten” pekar i den riktningen, till exempel: \"Framkalla det oväntade\". Hos Norén inträffar snarare det motsatta. Människans bestämmelse är att dö. Människans essens är aska. Människans sanna väsen är den vita benknotan som vilar på scengolvet. Svepningen. Jordhögen. Det ivriga fotograferandet ingår i denna försvinnandets ikonografi, som om det lilla liv som återstår måste dokumenteras innan det är för sent. En och annan kitschig ängel passerar revy. Det tempus som råder är det förflutna. Även den dödfödda bärs fram till fotografen. Lars Noréns ”stilleben” förtjänar inte desto mindre att tas på allvar. Att en dramatiker gör det oväntade bör alltid uppmuntras. Döden är ett utmärkt ämne, även om den är svår att gestalta i det som för mig framstår som teaterns eget sanna väsen: förmågan att skapa liv. Läs mer: Lars Norén slutar med ny trilogi  ", "article_category": "culture"}
{"id": 11817, "headline": "Donald Trump-imitatör programleder ny amerikansk satirshow", "summary": "Efter pratshowerna om Donald Trump kommer en pratshow med Donald Trump.", "article": "Tv-kanalen Comedy Central meddelar att en ny pratshow har premiär i slutet av april. Värd för programmet är ingen mindre än Donald Trump – eller, rättare sagt, Donald Trump-imitatören Anthony Atamanuik i rollen som den amerikanska presidenten. ”The president show” ska sändas varje torsdag kväll på amerikanska Comedy Central, från ett fiktivt Ovala rummet, och innehålla gäster och sketcher. – Att skratta åt presidenten är en stolt amerikansk tradition, och vi hoppas inte göra någon besviken. Men vårt politiska system är för trasigt för att vi ska nöja oss med att skämta om en enda man – även om han är en katastrofal, löjlig liten pojke, säger Anthony Atamanuik i ett uttalande. Som sidekick har Trump-karikatyren i ”The president show” sin vicepresident Mike Pence, spelad av Peter Grosz. Grosz är sedan tidigare kanske mest känd för sin roll som oljelobbyisten Sidney Purcell i satirserien ”Veep” med Julia Louis-Dreyfus. Det senaste året har så gott som samtliga amerikanska pratshower på olika sätt gjort narr av Donald Trump. Skådespelaren Alec Baldwins imitation av presidenten har hyllats, upprört presidenten själv, och, rapporterades häromdagen, ska pensioneras till sommaren. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11821, "headline": "Michail Zygar skildrar makten i Ryssland", "summary": "Den ryska författaren Michail Zygar får strålande recensioner för sin bok om männen i Kreml, som nyligen kom ut på svenska. I kväll berättar han om sin bok på Kulturhuset i Stockholm.", "article": "– Jaså, den fick bra recensioner i Sverige? Kul, tack så mycket, säger Michail Zygar när jag talar om för honom att hans bok ”Männen i Kreml” har hyllats i de flesta stora svenska tidningar. Zygar, som i dag framträder på Kulturhuset i Stockholm, har själv inte hunnit hålla koll på framgångarna i Sverige. ”Männen i Kreml” kom ut på ryska för två år sedan och har vid det här laget sålt i över 150 000 exemplar bara i Ryssland. Den har blivit översatt till ett tiotal språk, bland annat engelska, tyska, franska, finska och kinesiska. Boken, en elegant insiderskildring om hur beslutsfattandet i Kreml går till, var ett resultat av ett långt och målmedvetet journalistiskt arbete. – Det som skiljer min bok från de flesta andra böcker i genren är att det inte är en bok om Putin. Det är en bok om systemet och det är väldigt kul att en fackbok kan bli så populär just i Ryssland. Jag samlade material i sju år. Det var ingen annan som gjorde det jobbet, att under en längre tid samtala med källor som nästan aldrig ger några intervjuer. Det stora ryska intresset beror enligt Zygar på att ryssarna själva vill veta vad som sker. Framför allt vill den unga generationen veta det. – De senaste demonstrationerna i Moskva visar tydligt att unga ryssar är väldigt intresserade av sitt samhälle. En stor del av dem som köper mina böcker och kommer på författarträffar är unga människor, under 25 år. De minns inte den epok jag beskriver i boken eftersom de var barn då och de vill veta mer. Folk över huvud taget vill förstå vad som sker. Just nu jobbar Zygar på sin fjärde bok, som ska heta ”Imperiet måste dö” och kommer ut i höst, lagom till 100-årsjubileet av ryska revolutionen. Boken handlar om åren 1901–1917 och ges ut parallellt på ryska och engelska. – Metoden är exakt densamma som i min bok om Kreml, det vill säga jag använder mig av ursprungskällor. Jag kan inte intervjua människor från den perioden men det gör ingenting eftersom de har lämnat efter sig en så stor mängd skriftliga källor i form av dagböcker och brev – vilket till och med gör det enklare! Zygars entusiasm är påtaglig. Det är den alltid så fort det handlar om att gräva och borra. – Det här är så intressant för det är en väldigt illa studerad period. Vilket är konstigt för det borde ju vara helt självklart att vi har studerat ryska revolutionen! Men en stor del av forskningen har gått ut på ideologiserad propaganda. Vad som egentligen skedde i samhället vet vi däremot inte, vi har en väldigt schablonartad historieskrivning där klasskampen betraktas som en självklar utgångspunkt. Också historieskrivningen utanför Sovjetunionen måste förhålla sig till den här propagandan, som placerar Lenin och Nikolaj II i huvudrollerna trots att det fanns en massa andra viktiga personer. De har helt och hållet försvunnit ur historieskrivningen. En sådan person som Zygar har valt att lyfta upp i sin bok är Irakli Tsereteli, en mensjevikledare av georgiskt ursprung. – Tsereteli var otroligt inflytelserik, i alla förhandlingar mellan de olika partierna var han nyckelpersonen. Men i Ryssland har många aldrig ens hört talas om honom. Inte heller talar vi om att Ryssland mellan februari och november 1917 hade en av de mest progressiva lagstiftningarna i Europa, det första landet som avskaffade dödsstraffet och ett av de första som gav rösträtt till kvinnor. Läs mer: Recension av Michail Zygars ”Männen i Kreml. Inifrån Putins hov” Michail Zygar. Ålder: 36 år. Bakgrund: Född i Moskva. Examen från diplomatutbildningen MGIMO. Krigskorrespondent för Kommersant 2000–09. Chef för politiska avdelningen på ryska Newsweek 2009–10. Chefredaktör för Rysslands enda oberoende tv-kanal Dozjd 2010–15. I dag fri författare och publicist. Böcker: ”Vojna i mif” (Krig och myter, krigsreportage) 2007, ”Gazprom – novoje russkoje oruzjie” (Gazprom – det nya ryska vapnet) 2008, ”Vsia kremljovskaja rat” (om det moderna Rysslands politiska historia) 2015. På svenska: ”Männen i Kreml” 2017 (Ordfront). Aktuell: ”Imperija dolzjna umeret” (”The empire must die”) kommer ut på både ryska och engelska hösten 2017. I kväll samtalar han med Anna-Lena Laurén på Kulturhuset i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11822, "headline": "Sofia Helin och Anne Lundberg i tv-serie med fokus på självmord", "summary": "Skådespelaren Sofia Helin och programledaren Anne Lundberg har båda erfarenhet av självmord i familjen. I dokumentärserien ”30 liv i veckan” i SVT vill de uppmärksamma depression och självmord.", "article": "Sofia Helin, Anne Lundberg och Ullakarin Nyberg tränger sig ner bredvid varandra i en soffa. Sofia Helin är kanske mest känd som Saga Norén i dansksvenska succéserien ”Bron”, och Anne Lundberg som programledare för SVT:s ”Antikrundan”, men nu har de gjort dokumentärserien ”30 liv i veckan” ihop. I serien medverkar också Ullakarin Nyberg, psykiater, suicidforskare och författare. ”30 liv i veckan” handlar om självmord. Både Anne Lundbergs pappa och farfar tog sitt liv. Sofia Helins farmor försökte flera gånger begå självmord, och själv har hon sedan hon var barn lidit av återkommande depressioner, något hon tidigare berättat om i ett sommarprat i P1. Deras egna erfarenheter tas upp i programmet, de också möter människor som försökt ta livet av sig, anhöriga och experter på ämnet. – Jag går alltid på magkänsla i sådana här beslut, och det kändes rätt att vara med, säger Sofia Helin. Men inte förrän vi började jobba med det har jag förstått, genom reaktioner från min omgivning, vilket tabubelagt ämne det är. Folk frågar hela tiden hur jag orkar. Men jag har aldrig mått så bra som under tiden vi spelade in! Jag drivs i allt jag gör av att ta fram det förbjudna, det vi inte får prata om, och kommunicera ut det. Ullakarin Nyberg, som är med i programmet som expert, instämmer. – Det är precis det vi saknar – ett språk. Det är orsaken till att så många låter bli att söka hjälp, att man inte kan prata om det som händer inom en. Jag möter så många män som bär sitt lidande alldeles ensamma, utan att säga ett enda ord. Av de tre avsnitten handlar ett specifikt om mäns psykiska ohälsa och självmord. Fler kvinnor än män försöker ta sina liv, men 70 procent av de som begår självmord är män. Sofia Helin beskriver det som att män ”har dragit det kortaste strået”. – Om man aldrig har presenterats för möjligheten att kommunicera kring sina känslor, hur ska man kunna göra det när man blir sjuk? – Det verkar vara ett hårdare slag mot den manliga självkänslan att må dåligt, och det finns en särskilt stor risk bland äldre män som förlorat sin förmåga att ta hand om familjen, att arbeta, eller att prestera fysiskt fyller Ullakarin Nyberg i. Anne Lundberg säger att det finns ett stigma kring att nämna dödsorsaken just vid självmord. – Vi skriver ut att Gösta Ekman har gått bort i cancer, eller att en bussolycka i Härjedalen har tagit liv, men om någon begår självmord skriver man ingenting. Det öppnar upp för både spekulation och skam – det här är inget man pratar om. Vi hoppas få folk att förstå att det inte är mer skamligt att drabbas av depression än att drabbas av diabetes. Båda är sjukdomar som man kan medicinera mot. Sofia Helin citerar en expert från programmet. – Det kanske är de som blir sjuka som vi ska lyssna på, för de kanske har ett budskap till samhället. Det måste finnas en anledning till att exempelvis våra ungdomar inte mår bra, och då måste vi lyssna i stället för att tysta. – Självmorden minskar och har minskat under lång tid, men i två grupper ökar de i stället – bland människor mellan 15 och 24 år, och män över 80. Det säger något om hur ensamma människor i vårt samhälle kan vara, säger Lundberg. De tre medverkande i serien är överens om att det viktigaste budskapet i ”30 liv i veckan” är att människor som misstänker att någon i deras närhet – i klassen, på jobbet eller i sin vänkrets – mår dåligt måste börja ställa frågor, och ta sig tid att lyssna på de svar man får. – Vi lever i en tid av perfektionssträvan, och jag brinner för att rasera den. Den kan bara göra oss ensammare och olyckligare, säger Helin. Samtalet glider in på en gammal utländsk bild av Sverige som ett land med skyhög självmordsstatistik, som brukar sägas komma från ett uttalande av USA:s president under det tidiga sextiotalet, Dwight Eisenhower. – Det blev väldigt snabbt en sanning, och den hänger sig kvar även i dag. Det stämmer inte, men det stämmer att vår statistik är mer omfattande. Man ska vara väldigt försiktig med att beskriva verkligheten som värre än den är, men samtidigt ska man inte skönmåla den. Programmet är väldigt kunskapsrikt av den anledningen, det finns inte plats för något tyckande och troende, säger Ullakarin Nyberg. I första avsnittet av ”30 liv i veckan” pratar Sofia Helin om hur hon som barn lades in på sjukhus eftersom hon med flit slutade ta sin astmamedicin. Hon beskriver det som en sorts dramatisering av något hon i efterhand förstått var en depression. – Speciellt ungdomars sätt att kommunicera misstolkas ofta som uppmärksamhetssökande – och det är det också ibland, men det man då ska göra är ju att lyssna, inte avfärda det som ”ett rop på hjälp”. Ett rop på hjälp är inget att fnysa åt. – Människor vill ta plats, säger Ullakarin Nyberg. När man hoppar från en bro hoppar man ofta mot ljuset, mot staden, och inte bort från den. Överlag tar människor ofta sitt liv i trygga miljöer, i hemmet eller i närheten av det. Det är inte för att de är sadister, utan för att människor in i döden vill ha sällskap. ”30 liv i veckan”. ”30 liv i veckan” är en dokumentärserie i tre delar om självmord. Sofia Helin (”Bron”) och Anne Lundberg (”Antikrundan”) är programledare. Medverkar gör också Ullakarin Nyberg som är psykiater, suicidforskare och författare. Den är gjord av produktionsbolaget Titan för SVT. Första delen har premiär i SVT 1 och på SVT Play den 20 april kl 21. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11835, "headline": "”Homeland” tar revansch för sin misslyckade valprognos", "summary": "Fake news-skapande trollfabriker djupt inbäddade i underrättelsetjänsten, som skildrades i avsnitt nio av ”Homelands” senaste säsong visar att serien är ikapp verklighetens Trump och ryska sociala medier-troll.", "article": "Den amerikanska senatens utredning av Kremlkopplingarna till president Trump liknar alltmer ett helt okej spiondrama. Skiftande lojaliteter, angiveri – och så helgens avslöjande att Ryssland avlönat 1.000 ryska sociala medier-troll för att påverka presidentvalet. Genom geohacking framstod de ryska agenterna som amerikanska väljare boende i så kallade swing states, delstater som väger jämnt i lojalitet mellan demokraterna och republikanerna, och de big data-beväpnade trollen twittrade kritiskt om Clinton i valfrågor som var avgörande i just där. Till och med profilbilder valdes för att synka med medborgare i staten i fråga. Och apropå helt okej spiondrama: var det inte just detta skeende, med fake news-skapande trollfabriker djupt inbäddade i underrättelsetjänsten, som skildrades i avsnitt nio av ”Homelands” senaste säsong? Visst var det. Därmed har serien tagit revansch med råge för den misslyckade prognosen för vem som skulle vinna valet – för att driva hem poängen helt har säsongsavslutningen nästa vecka titeln ”America first”, efter Trumps isolationistiska stridsrop. Kanske hinner ”Homeland” före verkligheten denna gång. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11853, "headline": "Ulf Öfverberg: Världen avvisade judarna oavsett hur de valde att leva", "summary": "Assimilation, kosmopolitism eller sionism. Oavsett vilken strategi judarna i Wien och på andra platser valde avvisade omgivningen alla deras val. Lite som i dag. Det är den springande punkt som förbigås i diskussionen om Harry Scheins judiska identitet.", "article": "Oavsett om Harry Schein bar på en omedveten önskan om att förbli jude eller om han valde bort sin judiska identitet speglar hans livsval en erfarenhet som delades av åtskilliga judar från Centraleuropa. Deras erfarenhet av identitet, exil och tillhörighet kanske också har bäring på vår tids skeenden. Ett särdrag i den Centraleuropeiska judiska medelklassens identitet var kosmopolitismen. Därför hade många judar, exempelvis i det habsburgska Wien och på andra kosmopolitiska platser, en negativ inställning till nationalismen. I Wien fanns en progressiv medelklass; en judisk ”icke-judisk” medelklass vars position och strategier för att klara sig bestämdes av utbildning, tysk kultur, upplysningens etos, liberal politik och så klart av antisemitismen. Ett tydligt exempel på det var filosofen Karl Popper. Hans historia kan också kasta ljus över Harry Scheins val. Född i Wien 1902 i en medelklassfamilj som konverterat från judendom till protestantismen är Karl Popper ett utmärkt exempel för att visa på de strategier som stod till buds för judar som minoritet i det Habsburgska imperiet för hundra år sedan. Upplysningen möjliggjorde för judar att komma ut ur ghettona och bli medborgare på samma formella villkor som alla andra. Speciellt blev det tydligt i det mång- och övernationella habsburgska Österrike-Ungern. Familjen Popper valde en hundraprocentig assimilation i det Habsburgska riket. Det var det vanligaste bland Wiens judar. Det sades till och med att judarna inte bara var de mest lojala anhängarna av monarkin utan också de enda som var ovillkorligen österrikiska; alla andra minoriteter i det omfångsrika imperiet var missnöjda och strävade efter nationellt självbestämmande. Men med första världskriget försvann imperiet och mellankrigstiden innebar en ständigt växande etnisk nationalism, fascism och kommunism och en demokrati på reträtt. Slutet på assimilationssträvandena blev Förintelsen för dem som inte, likt Harry Schein och Karl Popper, lyckades fly. Liksom Harry Schein avvisade Karl Popper sin judiska bakgrund och förnekade dess betydelse. Assimilationen blev motpolen till antisemitismen och kosmopolitismen motpolen till nationalismen. Men i själva verket var det just deras judiska bakgrund som bestämde deras assimilationssträvanden. Kosmopolitismen och assimilationen var förlorarnas strategi. Men det fanns för Poppers och Scheins även andra alternativ, som sionismen. Även om Karl Popper bryskt avvisade även sionismen som förkastlig nationalism var den för andra judar både ett begripligt och önskvärt svar på antisemitismen i Europa. En antisemitism som i sin tur var ett resultat av den växande och hotande nationalismen. Också lite som i dag. Men sionismen var också ett annat svar på frågan om assimilering eller inte; sionismen som ett emancipatoriskt projekt. Valde judar sionismens idé om ett eget nationalhem kunde de välja självidentifieringens väg i ett eget land bortom andras uppfattningar. Assimileringen var inte längre nödvändig i ett eget land. Så alldeles oavsett om Harry Schein valde att ta avstånd från sin judiskhet för att han ville ”bort från etnisk och religiös grupptillhörighet till en upplyst nationell samhörighet på individens villkor” (Lomfors, DN 20/3) eller om det var just det misslyckade ”Houdinitricket” som avslöjade hans självhat som drev honom (Åsbrink, DN 13/3), var den yttersta orsaken att omgivningen betraktade det judiska som ett problem. Eller som Imré Kertész skriver: ”’Jude’ är inte en entydig kategori för andra än antisemiterna.” Alla de strategier som judar valde för att överleva – assimilation, kosmopolitism eller sionism – var försök till svar på ett grundläggande problem: att judar inte accepterades som de var. I dag står vi inför liknande problem. Judar accepteras inte. Landet där de kan vara sig själva, Israel, betraktas av många som internationell paria. Men inte endast judar utsätts för rasism, andra grupper stigmatiseras också av den framvällande nationalpopulismen. Det liberaldemokratiska öppna samhället är belägrat. Ibland känns det som endast EU står i vägen för en orgie i nationalpopulism. Karl Popper – och kanske även Harry Scheins – kosmopolitism var ett försök att lösa det problem som omgivningen gjorde judarna till. Deras problem och försök till lösningar är tragiskt nog desamma i dag. Läs mer: Elisabeth Åsbrink: Scheins Houdinitrick misslyckades Ingrid Lomfors: ”Harry Schein identifierade sig inte som jude” ", "article_category": "culture"}
{"id": 11857, "headline": "Bob Dylan: Triplicate", "summary": "En röst i osminkad närbild. Bob Dylan fullföljer sitt uttolkande av ”Den stora amerikanska sångboken” på tre skivor med hypnotisk inlevelse och en röst som vinner i uttryckskraft när den krackelerar.", "article": "I sina ”Memoarer” berättar Bob Dylan om sina besök på ett hak i det tidiga 60-talets New York, mest befolkat av jazzintresserade och litterära beatniks, som hade en jukebox. Och hur han ett par gånger la i en slant för att spela ”The man that got away” med Judy Garland, skriven av Harold Arlen som också hade gjort hennes ”Somewhere over the rainbow”. En raffinerat komponerad och textsatt musik tillhörande ”Den stora amerikanska sångboken” som fick Dylan att höra släktskapet med landsbygdsblues och folksånger. Och bli djupt tagen av dess ”bitterljuva, intensivt ensamma värld”. Utan att han ens kom på tanken att framföra den själv. Men den hade en tyngd och en relevans som han alltid var på jakt efter och därför upplevde som nutida – i motsats till den ”vansinnigt komplicerade moderna världen” som intresserade honom föga. När Dylan nu följer upp sina två senaste album, ”Shadows in the night” och ”Fallen angels”, med trippeln ”Triplicate” är det för att fullfölja sitt uttolkande av just ”Den stora amerikanska sångboken”. Och han gör det med en sådan hypnotisk inlevelse att man förstår precis vad han menar när han i den intervju som nyligen lades ut på hans hemsida säger att dessa sånger ”är något av det mest hjärtskärande som någonsin spelats in.” Jämför man exempelvis med Willie Nelsons lysande tolkningar av samma genre kan man inte undgå att höra hur mycket närmare in på benet Dylan kommer, att insatsen är så mycket högre. Det stannar inte vid det personliga. De tre skivorna stannar alla på trettiotvå minuter och innehåller tio sånger var (det ideala formatet för att få bästa ljud på en lp-skiva, enligt Dylan själv). Och det låter otroligt bra om bandet – varmt och fylligt, dynamiskt och kristallklart – med en osminkad närbild på Dylans röst som bara vinner i uttryckskraft när den då och då krackelerar. Men den treenighet som skivan är uppbyggd kring handlar framför allt om att ge känslan av ett drama, enligt Dylan inspirerat av såväl Aiskylos antika trilogi ”Orestien” som Frank Sinatras ”Trilogy”. ”Triplicate” är ett drama baserat på sånger från 20-talet till 50-talet om det hårda, vanliga eller romantiska jordelivet. Sånger som i dag håller på att falla ur minnet men som fortfarande bär på en stor sanning. Och en befrielse. Vägen dit börjar på den första skivan som heter ”’Til the sun goes down”, där temat är att livet håller på att försvinna ifrån en. Uttryckt i sånger som ”September of my years”, ”Once upon a time” och ”It gets lonely early” som tillhör de mest storslagna som skrivits. Efter den följer skiva nummer två, ”Devil dolls”, där tonen är jazzigare, tempot högre och känslan är mer av att befinna sig mitt i livet – berusande som i ”Imagination” eller galet glupskt som i ”The best is yet to come”. En stämning som stillnar och djupnar på den tredje skivan, ”Comin’ home late”, med den skriande ensamheten i ”You go to my head” och den avslutande ”Why was I born”. En sång från 1929 som, likt många andra på ”Triplicate”, trotsar meningslösheten och desillusionen och istället manar till att fortsätta att älska den du älskar vad som än händer. Bästa spår: ”That old feeling” (1), ”But beautiful” (2), ”When the world was young” (3) Läs mer: Bob Dylan får sin medalj av Svenska Akademien i helgen 7 citat från exklusiv intervju med Bob Dylan Vad är ”Den stora amerikanska sångboken”? Omfattar perioden från 20-talet till 50-talet. Kallas ibland för ”Amerikas klassiska musik” eftersom sångerna skrevs på noter och för att mycket av den uttrycksfullt färgade harmoniken är lånad från 1800-talets romantiskt klassiska musik. Stilen uppstod när refrängen lösgjorde sig från versen och blev en självständig form. Nästan alltid trettiotvå takter lång. Något som fick sångerna att fokusera på vissa känslostämningar i stället för att vara konkret berättande. De flesta av sångerna komponerades för att ingå i större sammanhang. Exempelvis i musikaler, filmer eller radioshower. Men fick snart eget liv tack vare att de spreds i olika covers på skiva, på dansgolv eller live i radio. De flesta av kompositörerna var vita men hade också öra för samtida jazz och blues. En länk som snart gjorde många av sångerna till standardlåtar inom jazzen. Och till ett ramverk för nytt harmonitänkande och improvisation. En av de främsta uttolkarna var Frank Sinatra. Av de trettio sångerna på ”Triplicate” är det bara en som inte spelats in av honom. Andra storheter är Billie Holiday och Ella Fitzgerald. Till Bob Dylans egna favoriter hör Sarah Vaughn. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11858, "headline": "Flera europeiska länder hotar bojkotta Eurovision song contest", "summary": "Flera länder hotar nu dra sig ur Eurovision song contest – efter att Ukraina vägrar den ryska artisten inresetillstånd. Om beslutet inte ändras kan Ukraina bli uteslutna ur tävlingen.", "article": "Om inte Ukrainska myndigheter beviljar den ryska artisten Julia Samojlova inresetillstånd kan flera andra länder dra sig ur Eurovision song contest i maj. Anna-Lena Laurén: Julia Samojlova en bricka i ett politiskt spel Det skriver EBU:s generaldirektör Ingrid Deltrene i ett brev till Ukrainas premiärminister Volodymyr Hrojsman. Sajten ESCKAZ har publicerat brevet som i hårda ordalag ber Hrojsman att ändra beslutet. Vilka länder det är som hotar dra sig ur framgår inte av brevet. ”Om förbudet bekräftas av er, skulle det ha väldigt stora negativa konsekvenser för Ukrainas rykte som en modern, demokratisk, Europeisk nation”, skriver Ingrid Deltrene. ”Vi betraktar inreseförbudet för den ryska artisten som oacceptabelt”, fortsätter hon i brevet, och skriver också att det ukrainska tv-bolaget UAPBC kan uteslutas från framtida Eurovision song contest som konsekvens om beslutet inte ändras. Anledningen till att Ukrainska myndigheter gett Julia Samojlova inreseförbud är att hon besökte Krim för en konsert för två år sedan. EBU har erbjudit det ryska tv-bolaget att låta Samojlova tävla via länk, men det tackade tv-bolaget Channel One nej till. Ukrainas vice premiärminister har också skrivit på Twitter att det inte skulle lösa några problem, utan skulle vara ”lika mycket ett brott mot ukrainska lagar, som om hon beviljades inresa”. Eurovision song contest äger rum den 9, 11 och 13 maj i Kiev, Ukraina. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11871, "headline": "Svenska fotografer svarar Trump", "summary": "Många stod frågande när Donald Trump pratade om ”det som hände i går i Sverige” i ett tal i februari. Nu ska Sveriges främsta fotografer skildra en verklig svensk vardagskväll i nya fotoprojektet ”Last night in Sweden”.", "article": "Det var lördagen den 18 februari som USA:s president Donald Trump i ett tal om de då nya inreseförbuden till USA yttrade de numera ökända orden i ett tal: ”När man tittar på vad som hände i går kväll i Sverige – Sverige! Vem hade kunnat tro det? Sverige!” Läs mer: De roligaste Twitterskämten om #LastNightInSweden Vad Donald Trump syftade på var dock oklart – senare visade det sig att han menade en omdebatterad dokumentär som sändes i tv-kanalen Fox kvällen innan. För några särskilda nyhetshändelser hade inte inträffat i Sverige den fredagen, tvärtom. Det var en högst ordinär dag. Och det är detta som förlaget Max Ström och stiftelsen Expressions of Humankind tar fasta på när man nu drar igång fotoprojektet ”Last night in Sweden”, där ett hundratal av Sveriges främsta fotografer kommer att ge en ögonblicksbild av Sverige under en helt vanlig kväll. – När stora medier ljuger om Sverige är det svårt för någon som sitter i Frankrike, USA eller Ryssland att bilda sig en egen uppfattning. Det är viktigt att vara en motvikt till detta. Vi har uppsåtet att komma så nära sanningen som möjligt i vårt projekt. Många av de här högerextrema sajterna som skriver om Sverige har tvärtom målet att komma långt bort från sanningen, säger Jeppe Wikström som är förläggare på Max Ström förlag. Läs mer: Efter Trumps uttalande söker världens journalister sanningen i Malmö Jeppe Wikström var också initiativtagare till de tidigare fotoprojekten ”A day in the world” (2012) och ”A day in the life of Sweden” (2003), som precis som den nya satsningen handlar om att skildra vardagen. – Vardagslivet dokumenteras alltför sällan. De dokument vi sänder till samtiden och framtiden handlar oftast om ond bråd död, och det är viktigt – vi kan inte låta bli att rapportera om kriget i Syrien och terrorattacker! Men lyckligtvis utgörs livet för de flesta av oss inte av den typen av händelser. Och det är viktigt att skapa vardagsdokumentation också, säger Jeppe Wikström. Bilderna kommer att tas under sju dagar i vår. Totalt kommer något hundratal fotografer att medverka – bland dem många av Sveriges främsta, och flera av DN:s medarbetare som Paul Hansen, Anette Nantell, Roger Turesson och Jonas Lindkvist. Vissa av fotograferna skickas ut på specifika uppdrag, till exempel till sjukhus, danslokaler, eller arbetsplatser. Men ett stort antal fotografer är också inbjudna att själva skicka in bilder och har fria tyglar. En jury kommer sedan att bestämma vilka bilder som kommer med i boken. – Vi vill ha en geografisk spridning, en spridning under veckodagar och en tematisk indelning. Juryn får en tuff uppgift, och alla bilder kommer inte att få plats, säger Jeppe Wikström. Linda Forsell är en av de fotografer som kommer att bidra till projektet. – Jag har alltid tyckt att det är viktigt att ge en bredare bild av saker och ting. Kanske mer nu än någonsin, det känns som att många uttalanden är förenklingar av verkligheten. Det är naturligt att det blir så i medierna, där man försöker hitta en tydlig vinkel. Men det är också viktigt med motpoler där man ger sig ut bland folk och tittar på vad som verkligen händer, säger Linda Forsell. Hon har bott och arbetat i USA i många år, och säger att den amerikanska Sverigebilden är spretig. – I New York träffar man ofta människor som ser Sverige som en förebild. I andra delar av USA möter man ibland motsatsen – människor som hänvisar till kommunism och Sverige i samma andetag. Det är extrema motpoler. Olle Wästberg: Därför lyckas inte Trump rubba den ljusa bilden av Sverige Vad vill du skildra i dina bilder till boken? – Ett rikt Sverige i form av mångfald, att Sverige inte bara är blont och blåögt. Och jag vill fånga situationer som inte bara innehåller elände – utan snarare visa saker som fungerar och är bra. I USA diskuteras en bild av ett Sverige som tar emot många invandrare och vissa hävdar att det håller på att gå helt åt skogen. Jag vill visa att det finns andra sätt att se det, en vidare bild. Det är klart att det är en utmaning att ta emot människor som är i kris – men det finns också så mycket positivt med det, en rikedom, säger Linda Forsell. Projektet kommer att resultera i en fotobok i både svensk och engelsk upplaga, med internationell distribution. Det planeras också en utställning i såväl fysisk som digital form. För att samla in pengar till projektet och få uppmärksamhet för det, har förlaget och stiftelsen nu dragit igång en crowdfundingkampanj på Kickstarter. Målet är 100 000 kronor, men Jeppe Wikström är inte orolig för att inte nå målet. – Vi tror att det finns stort intresse för det här, säger han. Vad tror du att läsaren får för känsla av att bläddra igenom den färdiga boken? – För oss i Sverige kommer känslan nog att vara: Ja, just så är det. Igenkänning. Utanför Sveriges gränser kommer man nog dels att bli överraskad: Jaha, är det så det är i Sverige! Men också känna igen ett antal allmänmänskliga beteenden och behov. Kärleken till familj och vänner, vardagsslitet, ungarna som ska läsa läxor, arbete som inte är klart i tid, oron för att få fram mat på bordet oavsett om man är stressad på grund av ekonomi eller tidsbrist, säger Jeppe Wikström. ”Last Night in Sweden”. Projektet är ett svar på USA:s president Donald Trumps uttalande om vad som hände ”i går kväll i Sverige”. Ett hundratal av Sveriges främsta fotografer kommer att skildra en vanlig kväll i Sverige. Bland dem som deltar finns flera av DN:s fotografer, som Paul Hansen, Roger Turesson, Anette Nantell och Jonas Lindkvist. Bilderna kommer att tas mellan klockan 18 och 24 i början av maj. Boken kommer att vara uppdelad i sju kapitel – ett för varje veckodag. Boken utkommer på svenska och engelska den 10 augusti och kommer att distribueras i flera länder. Projektet kommer också att bli en utställning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11874, "headline": "Nej, Sverige är inte fullt", "summary": "I Sverige arbetar de flesta numera med att sälja tjänster till varandra och måste därför bo där många andra bor. Men regeringen verkar inte ha förstått hur Sverige förändrats och var det behövs bostäder, skriver Ola Andersson.", "article": "När vi pratar om flykting- eller bostadskris i Sverige är det lätt att få intrycket att Sverige är fullt. Det går inte längre att hitta plats för alla bostäder som behövs, vare sig åt de som växer upp eller de som behöver asyl. När vi pratar om hur olika delar av Sverige utvecklas är det däremot lätt att få rakt motsatt intryck. Glesbygden töms sakta men säkert på invånare. Skolor, butiker och postkontor läggs ned. Kvar blir en åldrande befolkning som dignar under höga kommunalskatter när allt färre delar på de gemensamma kostnaderna. Hus står tomma, åkrarna växer igen, kalhyggena breder ut sig. Vi tvistar inte om huruvida glaset är halvtomt eller halvfullt. Det vi säger är att glaset samtidigt är urdrucket och fyllt till brädden. Att glesbygden breder ut sig är sant. Sverige är glest befolkat. Bara två länder i EU är större till ytan, men hela tretton har större befolkning än vår. Tittar vi på Sverigekartan låg nästan en tredjedel av Sveriges yta i kommuner med sjunkande befolkning under förra året. Att stora delar av Sverige verkligen sakta töms på sina invånare är bortom allt tvivel. Men Sveriges yta är en sak, vi själva och våra kommuner en annan. Av alla Sveriges kommuner är det inte ens en av tio som krymper. De krympande kommunernas sammanlagda befolkningsminskning var knappt tusen personer förra året, inte mycket mer än vad som går in på Dramaten i Stockholm. Nu är det knappast någon tröst för kommunpolitiker i Kalix, där befolkningen minskat varje år under det senaste kvartsseklet. För de allra flesta svenskar är detta dock ett marginellt problem. Bara en dryg procent av Sveriges befolkning bor i kommuner med minskande befolkning. Inte ens i Norrbotten bor en majoritet i krympande kommuner. Två tredjedelar av norrbottningarna bor i Luleå, Piteå och andra kommuner med växande befolkning. Vi som bor i Sverige är få och vårt land är stort. De flesta av oss bor på en liten del av landets yta, vilket beror på att de flesta av oss lever på ett sätt som gör att vi måste bo där många andra bor. Så har det inte alltid varit. För tvåhundra år sedan, när nästan alla svenskar var jordbrukare, var vi tvungna att sprida ut oss över landet för att bruka jorden. Men under artonhundratalet utvecklades jordbruket. Bättre metoder och rationalisering gjorde att allt färre behövdes i jordbruket. I stället var det industrin som behövde folk. Mycket folk. De som inte längre behövdes på åkern och i skogen flyttade till de platser där fabrikerna låg, om än inte nödvändigtvis till storstäderna. Tvärtom fanns det gott om bruksorter som blomstrade tack vare en eller två fabriker. Efter mitten av nittonhundratalet blev även industrin tvungen att rationalisera för att konkurrera med industriländer med lägre löner. Allt färre arbetade i allt färre, men större, fabriker. Även på orter där industrin gick för högvarv, som Avesta eller Karlskoga, minskade befolkningen när allt färre behövdes på fabriken, trots att produktionen ökade. Industriproduktion är fortfarande ryggraden i Sveriges ekonomi, men det är inte längre många av oss som arbetar i den. De flesta av oss lever på att sälja tjänster till varandra. Vi är sjuksyrror, lärare, jurister, ekonomer, butiksanställda eller personal på caféer och restauranger, för att nämna några av de yrken som blivit vanligare medan industriarbetarna blivit färre. Det betyder att vi behöver finnas där alla andra är. Butikerna där kunderna finns, skolorna där eleverna bor, sjukhusen där patienterna är flest. Kort sagt, i städer. Men inte nödvändigtvis i storstäderna, nu heller. Lika många svenskar bor på landsbygden och i små samhällen som i Stockholm, Göteborg och Malmö med förorter. Fyra av tio bor utanför storstäderna i helt vanliga städer med 5 000 eller fler invånare. De flesta tätorter med någorlunda stor befolkning växer. Är den tillräckligt stor växer befolkningen garanterat. Av de drygt nittio största tätorterna var det bara nio som minskade mellan 2010 och 2015. Det är goda nyheter. Krympande befolkning är inte bra. Sviker kundunderlaget på orten blir det svårare att försörja sig på att sälja tjänster till andra. Arbetsmarknaden krymper, butiker slår igen, invånarna flyttar, skolor stängs, sjukhus läggs ned. Att växa är däremot lyckosamt. Växer staden blir kunderna, gästerna, eleverna, och patienterna fler. Butiker, restauranger, skolor och vårcentralerna anställer. Befolkningen ökar och fler skattebetalare kan vara med och dela på gemensamma kostnader. Framför allt är en tillräckligt stor befolkning nödvändigt för det som är den enskilt viktigaste tillväxtfaktorn för dagens Sverige: utbildning. En allt större del av våra jobb kräver högskoleutbildning. Saknar en ort högskola kommer en stor del av de som går ut gymnasiet att flytta därifrån, i synnerhet de unga kvinnorna. Flyttar de unga kvinnorna i väg kan inte befolkningen växa på naturlig väg, och kommunen blir beroende av inflyttning. På orter som saknar gymnasieskola måste den som vill plugga flytta redan efter högstadiet. Ett säkert sätt att tappa befolkning. Orter med högskolor sitter däremot med vinnarkort. Dit flyttar de som fortsätter plugga efter gymnasiet, inte minst unga kvinnor som håller uppe födelseöverskottet. Universitetsstäder som Umeå, Uppsala, Linköping och Lund hör alla till de städer som växer snabbt. I höstas utsåg bostads- och digitaliseringsministern Peter Eriksson en statlig samordnare med uppdraget att identifiera platser där det kan byggas helt nya städer. Det visar att regeringen varken förstått hur Sverige ser ut eller hur det förändras. Vem skall flytta till en helt nybyggd stad där det inte finns någon tjänstesektor att jobba i eller något serviceutbud att ta del av? Där det inte finns högskoleutbildning? Som kräver enorma investeringar för att bli en stad med all infrastruktur det kräver? Framför allt är det ett hån mot alla de orter som faktiskt behöver en större befolkning. Varför försöka locka folk att bosätta sig där det varken finns något kulturellt, socialt eller ekonomiskt utbud, i stället för att förmå dem att flytta till de städer som behöver en större befolkning för att kunna utvecklas? De mindre orterna kan inte lösa bostadsbristen i de större städerna. Inflyttningen från övriga landet står för en mycket liten del av storstädernas tillväxt. De som flyttade till Stockholms län från övriga landet var under 2016 drygt tre tusen fler än som flyttade ut, men de stod för mindre än en tiondel av befolkningsökningen. Över nittio procent berodde på födelseöverskott och att fler flyttade till länet från utlandet än som flyttade utomlands. Även om inflyttningen från övriga Sverige upphörde helt skulle befolkningen i Stockholm län fortsätta att öka i nästan lika snabb takt. Men i ett mindre län vore tre tusen personer mycket. I Norrbottens län var det två tusen personer fler som flyttade ut än som flyttade in, vilket bidrog till att hela befolkningsökningen stannade på under tusen personer. Det som i storstäderna är ett försumbart tillskott är för skogslänen i Norrland en allvarlig åderlåtning. På samma sätt kan de som flyr till Sverige från en orolig omvärld göra en avgörande skillnad i en liten ort där den lokala ekonomin långsamt krymper i takt med befolkningsminskningen. Katastrofer i vår omvärld gör att detta, som alla vet, inte på något sätt är en hypotetisk fråga. Här finns faktiskt en möjlighet att påverka folkmängden på ett sätt som saknar motstycke i det moderna Sveriges historia. Vårt problem är inte att Sverige är fullt. Vårt problem är att Sverige är halvtomt. Stora delar av vårt land är som en restaurang utan gäster, en butik utan kunder, en teater utan publik. Nu har vi en chans att ändra på det. Den bör vi ta tillvara. Här finns faktiskt en möjlighet att påverka folkmängden på ett sätt som saknar motstycke i det moderna Sveriges historia. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11899, "headline": "Svenska Akademien skärper tonen mot Bob Dylan", "summary": "Är det värt åtta miljoner kronor att slippa hålla en Nobelföreläsning? Bob Dylan är medveten om att föreläsningen måste hållas för att en utbetalning av prispengarna ska bli aktuell.", "article": "Om det är värt åtta miljoner kronor för att slippa hålla en Nobelföreläsning beror på om man heter Bob Dylan eller inte. Svenska Akademien bekräftar nu att en Nobelföreläsning är ett villkor för att Bob Dylan ska få sina prispengar. I helgen ger artisten två konserter på Stockholm Waterfront, men någon Nobelföreläsning är inte planerad i samband med Sverigebesöket: ”Konsertplanerna fastlades långt innan 2016 års Nobelpristagare i litteratur hade utsetts”, skriver ständiga sekreteraren Sara Danius som även meddelar att Akademien inte har haft någon telefonkontakt med Bob Dylan de senaste månaderna. Skulle Svenska Akademien kunna tolka begreppet Nobelföreläsning mer vidsynt och godta ett längre mellansnack på någon av konserterna? Nej, det tycks inte vara aktuellt: ”Dylan är inte desto mindre medveten om att en Nobelföreläsning måste hållas senast den 10 juni, om en utbetalning av prisbeloppet skall bli aktuell. Så heter det i Nobelstiftelsens stadgar. Vad han sedan beslutar sig för att göra är hans ensak”. Prissumman är på åtta miljoner kronor. I går framgick att Bob Dylan inte heller fått vare sig sitt diplom eller guldmedalj, eftersom han uteblev från Nobelfesten. Dödläget mellan Bob Dylan och Svenska Akademien utesluter dock inte att några av De Aderton kan synas i publiken på Stockholm Waterfront i helgen. ”Svenska Akademien ser mycket fram emot veckoslutet”, skriver Sara Danius. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11904, "headline": "Bob Dylan kan förlora sina Nobelmiljoner", "summary": "När Bob Dylan kommer till Sverige i helgen aktualiseras frågan. Kommer han hålla sina föreläsningar? DN har talat med Odd Zschiedrich, kansliansvarig på Svenska Akademien.", "article": "Enligt Svenska Akademiens stadgar måste en Nobelpristagare hålla sin Nobelföreläsning senast sex månader efter Nobelfesten den 10 december. Maria Schottenius: Ett förnedrande fiasko för Akademiens experiment Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius har i ett telefonsamtal med Bob Dylan framfört kravet att han ska hålla sin Nobelföreläsning, som pristagaren normalt sett håller dagarna innan prisutdelningen. Men enligt Odd Zschiedrich, kansliansvarig på Svenska Akademien, finns fortfarande inga uppgifter om när eller var föreläsningen ska äga rum. Läs mer: Blandade reaktioner efter Bob Dylans Nobel-besked Frågan aktualiseras av att Bob Dylan kommer till Sverige i helgen för att ge konserter den 1 och 2 april i Stockholm samt den 9 april i Lund. DN har sökt Sara Danius, men hon vill inte ge någon kommentar. Svenska Akademiens Odd Zschiedrich bekräftar att Bob Dylan, som uteblev från prisutdelningen i december, än så länge varken har fått sitt diplom eller sin guldmedalj. Prissumman är för närvarande på åtta miljoner kronor. Läs mer: 7 citat från exklusiv intervju med Bob Dylan ", "article_category": "culture"}
{"id": 11906, "headline": "John Williams: Augustus", "summary": "Storartad roman om Rom. John Williams, författaren till ”Stoner”, skrev sin sista roman om Roms förste kejsare. Björn Wiman läser den djupt drabbande ”Augustus”.", "article": "En yngre familjemedlem fick nyligen i hemuppgift från skolan att se ”Gladiator”, Ridley Scotts storfilm om romarriket från år 2000. Sämre läxa kan man tänka sig. Det man i dag framför allt fäster sig vid är givetvis det ödesdigra maktskiftet mellan den rättrådige och vise kejsaren Marcus Aurelius och hans brutale och oduglige son Commodus, en antik Trumpianus med ett absolut gehör för pöbelns behov av bröd och blodiga skådespel. Det allt handlar om, inskärper någon i filmen, är att få tummen upp eller tummen ner från folket på läktaren – en tydlig fingervisning om hur realityshowens estetik har blivit vår tids populistiska politiska praktik. Det är heller ingen tillfällighet att dagens Washington har det antika Rom som explicit förebild. Maktens arkitektur och mekanismer är i grunden de samma på Capitol Hill som på Kapitolium – och kanske de politiska utmaningarna också. ”Hur möter man en motståndare som är helt irrationell och oförutsägbar – men ändå besitter en djurisk energi och genom tillfälligheternas spel har skaffat sig en fruktansvärd makt”, frågar sig exempelvis en av brevskrivarna i den amerikanske författaren John Williams sista roman ”Augustus” från 1972, som nu ges ut i svensk översättning av Ola Nilsson. Ändå är det inte som manual mot tidens auktoritära populism man ska läsa denna enastående roman. Den som läst och gripits av Williams postuma storsuccé ”Stoner” kommer däremot att känna igen det existentiella anslaget: den plikttrogne universitetsläraren från Mellanvästern går igen också i berättelsen om den man som blev Roms förste kejsare. I ”Augustus” berättas historien om den unge romaren Octavianus – som sedermera alltså skulle bli kejsar Augustus – liv från början till slut, genom påhittade brev och skrifter från människor i hans närhet: vänner och fiender, bekanta och släktingar, baktalare och beundrare. Tillsammans ger de en bild av en tid i dramatisk skiftning, då den romerska republiken upphör och lämnar väg för en ny fas i imperiets historia. Den konstfullt komponerande brevkorrespondensen ger också en bild av maktens blodiga praktik i Rom – en värld av orsak och verkan, rykte och fakta, vinst och förlust. Det politiska ränksmideriet är i full sving, nidskrifter i omlopp, alla av betydelse lovligt byte för versmakare och fäsörer. Ändå skildrar John Williams denna turbulenta tid med en lugn och närmast tjänstemannamässig saklighet – helt kongenial med hur romanens huvudperson långsamt tar gestalt under läsningen. Den unge Octavianus förvandling till världens mäktigaste man är förvisso något trögstartad, men därefter följer man honom uppmärksamt, nästan med andakt. Oundvikligen är det förstås en roman om makt. I samma ögonblick som den unge Octavianus får veta att hans farbror Julius Caesar har blivit mördad förändras hans värld för alltid. Makten lägger sig över honom som ett lock av ansvar. Men lika lite som universitetsläraren William Stoner tänker han fuska sig igenom det uppdrag ödet har beskurit honom. Hans höga ambitioner grundar sig inte på bekväm idealism eller självupptagen rättfärdighet, båda säkra vägar till undergång. Har man fått makten måste man bruka allvar. Augustus föresätter sig att förändra världen. Men ”Augustus” är givetvis inte en banal berättelse om en man som vinner hela världen men förlorar sig själv på vägen – snarare handlar det om en man som får världen mot sin vilja och därför tvingas fortsätta söka efter sig själv. Av Julius Caesar har Augustus lärt sig att läsa, älska och använda sig av poeterna – men att aldrig lita på dem. Bland hans vänner finns alla de stora i den tidens kulturelit: den bildade rådgivaren Maecenas och diktarna Propertius, Horatius och Vergilius, vars död får en livsomvälvande betydelse för kejsaren. Det är Augustus själv som ser till att ”Aeneiden”, den store skaldens hjälteepos till hans ära, räddas till eftervärlden. På så sätt framställer John Williams Augustus – återigen i likhet med William Stoner – som en tillbakadragen och hämmad person som lever lika mycket i litteraturen som i verkligheten. I dikten finner han den upphöjelse som gör makten möjlig att bära. Litteraturen gör livet värt att leva. Men det dikten kanske framför allt lär Augustus är att se på världen som en poet: att på en gång se sig själv utifrån och se in i andra människors behov och drömmar. John Williams Augustus avskyr och föraktar blodbaden och gladiatorspelen, där folket får kraft till sina liv av andras olycka, men han har också insikten att han måste låta sig ledas av sina landsmäns begär för att kunna kontrollera dem. För Augustus är hela världen en dikt – och hans plikt att ordna delarna till en helhet. Liksom all konst kräver det sina offer. Romanens mest gripande partier ligger i munnen på Augustus dotter Julia, som tvingats gifta sig med tre män utan att älska någon av dem – ”än en gång avelssugga till Roms glädje”. Nu skriver hon dagbok från ön Pandateria, dit hon förvisats av maktpolitiska skäl. ”Far”, frågar dottern sin far mot slutet av hans liv. ”Var det värt det? Var det värt allt du tvingades göra?” ”Jag måste tro att det var det”, svarar Augustus. ”Vi måste båda tro att det var det.” ”Augustus” är en tidlös och djupt drabbande roman. Den säger mycket om maktens väsen – men kanske ännu mer om livets. Den tar inte ställning till om Roms första kejsare var en upplyst fridsfurste eller en hänsynslös tyrann. Däremot tar den – liksom all stor litteratur – ställning till vad det är att vara människa. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11916, "headline": "Storartad roman om Rom", "summary": "John Williams, författaren till ”Stoner”, skrev sin sista roman om Roms förste kejsare. Björn Wiman läser den djupt drabbande ”Augustus”.", "article": "John Williams ”Augustus” Övers. Ola Nilsson Natur & Kultur, 398 sidor En yngre familjemedlem fick nyligen i hemuppgift från skolan att se ”Gladiator”, Ridley Scotts storfilm om romarriket från år 2000. Sämre läxa kan man tänka sig. Det man i dag framför allt fäster sig vid är givetvis det ödesdigra maktskiftet mellan den rättrådige och vise kejsaren Marcus Aurelius och hans brutale och oduglige son Commodus, en antik Trumpianus med ett absolut gehör för pöbelns behov av bröd och blodiga skådespel. Det allt handlar om, inskärper någon i filmen, är att få tummen upp eller tummen ner från folket på läktaren – en tydlig fingervisning om hur realityshowens estetik har blivit vår tids populistiska politiska praktik. Det är heller ingen tillfällighet att dagens Washington har det antika Rom som explicit förebild. Maktens arkitektur och mekanismer är i grunden de samma på Capitol Hill som på Kapitolium – och kanske de politiska utmaningarna också. ”Hur möter man en motståndare som är helt irrationell och oförutsägbar – men ändå besitter en djurisk energi och genom tillfälligheternas spel har skaffat sig en fruktansvärd makt”, frågar sig exempelvis en av brevskrivarna i den amerikanske författaren John Williams sista roman ”Augustus” från 1972, som nu ges ut i svensk översättning av Ola Nilsson. Ändå är det inte som manual mot tidens auktoritära populism man ska läsa denna enastående roman. Den som läst och gripits av Williams postuma storsuccé ”Stoner” kommer däremot att känna igen det existentiella anslaget: den plikttrogne universitetsläraren från Mellanvästern går igen också i berättelsen om den man som blev Roms förste kejsare. I ”Augustus” berättas historien om den unge romaren Octavianus – som sedermera alltså skulle bli kejsar Augustus – liv från början till slut, genom påhittade brev och skrifter från människor i hans närhet: vänner och fiender, bekanta och släktingar, baktalare och beundrare. Tillsammans ger de en bild av en tid i dramatisk skiftning, då den romerska republiken upphör och lämnar väg för en ny fas i imperiets historia. Den konstfullt komponerande brevkorrespondensen ger också en bild av maktens blodiga praktik i Rom – en värld av orsak och verkan, rykte och fakta, vinst och förlust. Det politiska ränksmideriet är i full sving, nidskrifter i omlopp, alla av betydelse lovligt byte för versmakare och fäsörer. Ändå skildrar John Williams denna turbulenta tid med en lugn och närmast tjänstemannamässig saklighet – helt kongenial med hur romanens huvudperson långsamt tar gestalt under läsningen. Den unge Octavianus förvandling till världens mäktigaste man är förvisso något trögstartad, men därefter följer man honom uppmärksamt, nästan med andakt. Oundvikligen är det förstås en roman om makt. I samma ögonblick som den unge Octavianus får veta att hans farbror Julius Caesar har blivit mördad förändras hans värld för alltid. Makten lägger sig över honom som ett lock av ansvar. Men lika lite som universitetsläraren William Stoner tänker han fuska sig igenom det uppdrag ödet har beskurit honom. Hans höga ambitioner grundar sig inte på bekväm idealism eller självupptagen rättfärdighet, båda säkra vägar till undergång. Har man fått makten måste man bruka allvar. Augustus föresätter sig att förändra världen. Men ”Augustus” är givetvis inte en banal berättelse om en man som vinner hela världen men förlorar sig själv på vägen – snarare handlar det om en man som får världen mot sin vilja och därför tvingas fortsätta söka efter sig själv. Av Julius Caesar har Augustus lärt sig att läsa, älska och använda sig av poeterna – men att aldrig lita på dem. Bland hans vänner finns alla de stora i den tidens kulturelit: den bildade rådgivaren Maecenas och diktarna Propertius, Horatius och Vergilius, vars död får en livsomvälvande betydelse för kejsaren. Det är Augustus själv som ser till att ”Aeneiden”, den store skaldens hjälteepos till hans ära, räddas till eftervärlden. På så sätt framställer John Williams Augustus – återigen i likhet med William Stoner – som en tillbakadragen och hämmad person som lever lika mycket i litteraturen som i verkligheten. I dikten finner han den upphöjelse som gör makten möjlig att bära. Litteraturen gör livet värt att leva. Men det dikten kanske framför allt lär Augustus är att se på världen som en poet: att på en gång se sig själv utifrån och se in i andra människors behov och drömmar. John Williams Augustus avskyr och föraktar blodbaden och gladiatorspelen, där folket får kraft till sina liv av andras olycka, men han har också insikten att han måste låta sig ledas av sina landsmäns begär för att kunna kontrollera dem. För Augustus är hela världen en dikt – och hans plikt att ordna delarna till en helhet. Liksom all konst kräver det sina offer. Romanens mest gripande partier ligger i munnen på Augustus dotter Julia, som tvingats gifta sig med tre män utan att älska någon av dem – ”än en gång avelssugga till Roms glädje”. Nu skriver hon dagbok från ön Pandateria, dit hon förvisats av maktpolitiska skäl. ”Far”, frågar dottern sin far mot slutet av hans liv. ”Var det värt det? Var det värt allt du tvingades göra?” ”Jag måste tro att det var det”, svarar Augustus. ”Vi måste båda tro att det var det.” ”Augustus” är en tidlös och djupt drabbande roman. Den säger mycket om maktens väsen – men kanske ännu mer om livets. Den tar inte ställning till om Roms första kejsare var en upplyst fridsfurste eller en hänsynslös tyrann. Däremot tar den – liksom all stor litteratur – ställning till vad det är att vara människa. Den som läst och gripits av Williams postuma storsuccé ”Stoner” kommer däremot att känna igen det existentiella anslaget. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11925, "headline": "Jay Z gör film och dokumentär om Trayvon Martin", "summary": "Rapstjärnan Jay Z ska göra en film och en dokumentärserie om Trayvon Martin, den amerikanska tonårskille som sköts till döds 2012.", "article": "Jay Z ska samarbeta med filmbolaget Weinstein Company och göra dels en dokumentär-tv-serie i sex avsnitt, och en spelfilm, om Trayvon Martin. Det skriver Variety. Axel Björklund: Hiphop-Amerika står samlat efter Trayvon Martins död Martin sköts till döds, 17 år gammal, av George Zimmerman i Florida. Zimmerman hävdade att det var i självförsvar, men Martin var obeväpnad. När Zimmerman blev frikänd för mordet möttes det av stora protestaktioner runt om i USA, och sporrade en debatt om rasprofilering och ett korrupt rättssystem. Läs mer: Dödsskjutningen av Trayvon Martin Rapstjärnan Jay Z och Weinstein Company har köpt rättigheterna till två böcker om händelserna. Dels ”Suspicion nation” av journalisten Lisa Bloom, och dels ”Rest in power” av Trayvon Martins föräldrar Sybrina Fulton och Tracy Martin. Det finns ännu inga uppgifter om när dokumentärserien och filmen beräknas komma ut. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11926, "headline": "Kate Winslet: ”Mobbningen tvingade mig att förverkliga skådespelardrömmen”", "summary": "Inför tusentals ungdomar berättade den brittiska skådespelaren på onsdagen om hur hon under sin skolgång blev hånad för sin kropp. Hon sa också att de erfarenheterna tvingade henne att förverkliga drömmen om att bli skådespelare.", "article": "Den Oscarsbelönade skådespelaren Kate Winslet talade på onsdagen om sina egna erfarenheter av mobbning inför tusentals ungdomar på en gala arrangerad av välgörenhetsorganisationen WE Day i London. – Jag blev mobbad i skolan. De kallade mig för ”blubber” (späcket), sa skådespelaren i sitt tal. Winslet berättade att glåporden om hennes vikt och den fysiska och psykiska mobbningen tvingade henne att ”höja sig över allt” och förverkliga drömmen om att bli skådespelare. Hon talade om vikten av självrespekt och att ”tro att man är värd” att göra det man älskar. – Tro på att du kan göra vad som helst, var än du kommer ifrån. Du kan övervinna dina rädslor, sa hon. Den brittiska skådespelaren uppmanade även ungdomar att lägga ifrån sig sina telefoner för att dela ett ögonblick eller inleda en konversation med den som sitter bredvid. Winslet har tidigare talat offentligt om kroppspress och att hon inte passar in i Hollywoods viktideal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11939, "headline": "Putins talesperson fördömer Ukrainas Eurovision-stopp för Ryssland", "summary": "Kreml fördömer Ukrainas beslut att stoppa Ryssland från Eurovision Song Contest i Kiev. – Beslutet är fullständigt orättvist och olyckligt, säger Putins talesperson.", "article": "Kreml uppmanar Kiev att ompröva beslutet om inreseförbud för den ryska artisten Julia Samojlova. Samojlova skulle ha tävlat för Ryssland i Eurovision Song Contest i Ukraina i maj, men har stoppats av värdlandet från att medverka i tävlingen. Anna-Lena Laurén: Julija Samojlova en bricka i ett politiskt spel – Ur vår synvinkel är beslutet fullständigt orättvist och olyckligt. Vi hoppas att det omprövas, säger president Vladimir Putins talesperson Dmitrij Peskov. Så sent som i förra veckan blev det klart att Ryssland skulle delta i tävlingen, trots tidigare spekulationer om en bojkott på grund av det politiska läget mellan Ryssland och arrangören Ukraina. Dagen innan anmälningstiden löpte ut skickade Ryssland dock in bidraget \"Flame is burning\", som sjungs av Julia Samojlova. Men i går kom beskedet från den ukrainska säkerhetstjänsten SBU att Samojlova stoppas, eftersom hon tidigare har uppträtt på Krim som Ryssland har annekterat. Det var 2015 som Samojlova deltog i konserten, alltså efter annekteringen, och enligt SBU besökte hon Krim på ett olagligt sätt eftersom hon flögs in direkt via Ryssland. Läs mer: Ukraina stoppar Ryssland i ESC Den europeiska radio- och tv-unionen EBU, som arrangerar Eurovision, har uttryck att de är \"djupt besvikna\" överbeslutet som de anser strider mot tävlingens inkluderande värdegrund. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11941, "headline": "James Corden om Londondådet: Kommer att föra Londonborna närmare varandra", "summary": "I den amerikanska pratshowen ”The late late show” kommenterar värden James Corden onsdagens dåd i London: ”Om syftet var att dela Londons invånare vet jag att detta bara kommer att föra dem närmare varandra.”", "article": "Brittiske James Corden, värd för den amerikanska pratshowen ”The late late show” men kanske än mer känd som mannen bakom det populära inslaget ”Carpool karaoke”, talade under onsdagens avsnitt av programmet om attacken i London. Läs mer: Det vet vi om dådet i London Dådet, där fyra dödades och fyrtio skadades, skedde vid Westminster Bridge och det brittiska parlamentet under onsdagseftermiddagen. ”När jag tittade på nyheterna i dag kände jag mig väldigt långt från mitt hem”, sade James Corden i programmet. ”När något sådant händer i ens hemstad är man inte glad över att man är långt bort – det man önskar är att man kunde vara där med sina nära och kära.” ”London är en stolt och briljant mångfaldsstad, och en sak är säker – om syftet med terrordådet var att dela Londons invånare vet jag med säkerhet att en sådan här sak bara för dem närmare varandra. I kväll sänder vi våra varmaste tankar till alla i Storbritannien”, sade James Corden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11947, "headline": "Svenska Pen stöttar hotade bibliotekarier", "summary": "Svenska Pen går ut med sitt stöd till bibliotekarierna i Nacka som utsattes för hat och dödshot efter att den högerextrema tidningen Nya Tider inte köptes in.", "article": "DN har rapporterat om hur biblioteken i Nacka utsatts för påtryckningar att ta in den högerextrema tidningen Nya Tider. Biblioteken har nekat tidningen, dels eftersom man anser att tidningen inte uppfyller kommunens värdegrund, dels eftersom man arbetar med ett representativt urval och inte har plats för samtliga titlar. Hat och hot har riktats mot både biblioteken och enskilda anställda efter att beslutet blev offentligt. En bibliotekarie utsattes över telefon för ett dödshot. Händelsen polisanmäldes men en utredning inleddes aldrig eftersom personen som ringt in hotet inte ansetts möjlig att spåra, enligt polisen i Stockholm. Organisationen Svenska Pen uttalar nu sitt stöd för de bibliotekarier som utsätts för hot och hat efter beslut om tidningar eller böcker som inte köps in. I ett pressmeddelande stöttar Svenska Pen särskilt de bibliotekarier som anser att den högerextrema tidningen Nya Tider inte hör hemma på folkbiblioteken. \"Det är ett yrkesmässigt ställningstagande som är öppet för diskussion. För detta ska man inte hotas till livet\", skriver yttrandefrihetsorganisationen i pressmeddelandet där man också uppmanar svenskt rättsväsende att ta hatbrotten på större allvar. Svenska Pen planerar att lägga större kraft på att belysa och motverka de organiserade hatspråkskampanjerna under året eftersom man anser att de \"i nuläget är ett av de största hoten mot yttrandefriheten i Sverige\". DN har tidigare också rapporterat hur biblioteket i Ekerö fått motta hat och hot efter man inledningsvis fattade ett beslut att inte köpa in nationalekonomen Tino Sanandajis bok \"Massutmaning\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 11967, "headline": "Springares nya jobb på Nyheter Idag utreds", "summary": "Polisen utreder Peter Springares nya uppdrag som krönikör för den alternativa nyhetssajten Nyheter Idag. Rollen kan vara oförenlig med hans jobb, menar polisen. – Det är olämpligt, säger Polisförbundets ordförande Lena Nitz.", "article": "På söndagen började Örebropolisen Peter Springare sitt nya uppdrag som krönikör på nyhetssajten Nyheter Idag – en sajt med kopplingar till Sverigedemokraterna. Han debuterade med en krönika i vilken han försvarade den kritik han fått för ett uppmärksammat Facebookinlägg. Men hans arbetsgivare, polisen i Örebro, är inte helt säker på om man kommer tillåta Peter Springare att fortsätta med uppdraget. Polisens rättsavdelning ska nu bedöma om det är förenligt med hans uppdrag som polis. – Vi tittar på det. Som polisanställd är huvuduppdraget att jobba som polis. Om han vill jobba med andra saker så ska det anmälas som bisyssla och sen får vi som arbetsgivare fatta beslut om det är lämpligt eller inte. Det finns två delar i det: Ett är om det är lagligt, och två är om det är förenligt med hans skyldigheter som polis. Jag vet inte om det kommer godkännas, säger Mats Nylén, kommunikationschef vid polisregion Bergslagen. Polisförbundet är kritiskt till Peter Springares nya uppdrag. – Det är olämpligt. Att Peter Springare väljer att ge legitimitet till en tidning som Nyheter Idag, det riskerar förtroendet för oss alla andra, säger Lena Nitz, ordförande i Polisförbundet. Lena Nitz tycker att Peter Springares agerande börjar bli problematiskt för hans kollegor. Delvis är hon kritisk till hur kommentarsfälten på hans Facebooksida ofta är fulla av rasistiska påhopp. Men framförallt har hon reagerat starkt på ett inlägg på Facebook, där Springare skrev att han ville \"förinta vänsterextrema journalister med abnorma agendor\" – ett inlägg som fått väldigt mycket uppmärksamhet. – Att vara polis är inte vilken roll som helst. Du har makt och befogenheter som inget annat yrke har. Det finns en balansgång för poliser där det inte får finnas några som helst tveksamheter om att vi står upp för alla människors lika värden, och den är så viktigt att klara av. När man pratar om att förinta andra människor, då är den gränsen för länge sen passerad, säger Lena Nitz. Tycker du att Polisen ska tillåta honom att jobba som krönikör? – Det får arbetsgivaren bedöma. Det är bra att de utreder det. Mats Nylén, kommunikationschef vid polisregion Bergslagen, tycker att det är viktigt att Peter Springares yttrandefrihet försvaras. – Hans privata Facebooksida kan jag inte recensera. Yttrandefriheten är grundlagsskyddad som offentliganställd. Men de privata rättigheterna kan kollidera med hans uppdrag som polisanställd. Det är det vi ska titta på, säger han. TT har sökt Peter Springare. Nyheter Idag Nyheter Idag är en sajt som är svårare att placera än många andra ”alternativa” nättidningar. Den är ansluten till det pressetiska systemet och har en ansvarig utgivare i form av Piratpartisten Jakob Bergman. Kristoffer Holt, docent i medie- och kommunikationsvetenskap, beskriver den som ”något mer nyanserad”. Nyheter Idag lanserades 2014 och hade då tagit över domänen från SD-profilen Kent Ekeroth som tidigare varit registrerad på sajten. Sajtens ansikte utåt är Chang Frick, en före detta sverigedemokratisk lokalpolitiker. Själv beskriver Chang Frick Nyheter Idag som ”ett mellanting mellan tidskriften Neo och Nyheter24”. Källa: Dagens Nyheter/TT ", "article_category": "culture"}
{"id": 11968, "headline": "Restriktioner på Youtube filtrerar bort hbtq-videor", "summary": "Vissa videoklipp med hbtq-tema filtreras bort på YouTube när inställningen ”begränsat läge” är aktiverad. Det har fått stor uppmärksamhet, inte minst bland hbtq-personer. ”Med ett klick har Youtubes begränsade läge gjort att jag verkar straight”, skriver Melanie Murphy, vars Youtube-kanal har nästan en halv miljon prenumeranter, på Twitter.", "article": "Det är med inställningen ”begränsat läge” som vissa videoklipp filtreras bort på videoplattformen. Brittiska Rowan Ellis, en användare med över 22.000 prenumeranter, har i en video påtalat vad som händer när inställningen är aktiverad. I videon säger hon att 40 av hennes videoklipp filtreras bort. ”Begränsat läge” är inte en standardinställning, utan måste aktivt klickas i av användaren. Inställningen ska dölja ”potentiellt olämpligt innehåll”. Enligt Google, som äger Youtube, identifieras sådant innehåll genom ”flaggning, åldersrestriktioner och andra signaler”, skriver den brittiska tidningen The Guardian. Youtube har tidigare liknat filtret med en inställning för föräldrakontroll, och menat att den inte är hundraprocentig i sin exakthet, skriver tidningen vidare. Inställningen är inte ny, men Rowan Ellis menar att man bara börjat förstå vidden av dess påverkan. – Jag tycker att det är väldigt viktigt att titta på varför hbtq-innehåll har blivit ansett som olämpligt. Det här är något som går långt bortom ett misstag som YouTube kan ha begått, som de kommer att uppmärksamma och fixa senare, säger hon i videon. På Twitter har upprördheten varit stor. Under hashtaggen #YouTubePartyIsOver fortsätter tweets om ämnet att postas. Under söndagen uttalade sig Youtube om frågan: ”Vi är så stolta över att representera hbtq+-röster på vår plattform – de är en viktig del av vad Youtube är. Intentionen med ”begränsat läge” är att filtrera bort moget innehåll för den lilla mängd användare som vill ha en mer limiterad upplevelse. Hbtq+-videor är tillgängliga i begränsat läge, men videor som diskuterar mer känsliga frågor kanske inte är det. Vi beklagar den eventuella förvirring som detta kan ha skapat och utreder era frågor. Vi uppskattar er feedback och passion för att göra Youtube till ett inkluderande, mångfaldigt och livfullt community.” Hbtq+ är en förkortning som står för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queerpersoner. Pluset läggs till för att göra begreppet mer inkluderande. Men frågor om huruvida hbtq-innehåll per definition klassas som ”känsligt” har väckts, eftersom filtreringen av videoklipp verkar vara inkonsekvent. Det är också oklart exakt hur filtret fungerar. Vissa användare hävdar att det främst är videor där det är uppenbart att man talar om hbtq-relationer som filtreras bort. ”Med ett klick har Youtubes begränsade läge gjort att jag verkar straight.”, skriver Melanie Murphy, vars Youtube-kanal har nästan en halv miljon prenumeranter, på Twitter. En talesperson för videoplattformen säger i ett uttalande till The Guardian att vissa videor ”som handlar om ämnen som hälsa, politik och sexualitet kanske inte syns” i det begränsade läget, som är en ”valbar inställning som endast ett fåtal användare använder”. Ett snabbt test visar också att flera videoklipp försvinner när det begränsade läget är påslaget. Användaren NeonFionas spellista ”lgbt+, Feminism and Politics” (hbtq+, Feminism och Politik) försvinner helt i det begränsade läget, tillsammans med två andra spellistor. Tyler Oakley, en användare med över 8 miljoner prenumeranter, har också uttalat sig på Twitter. Hans videoklipp ”8 Black lgbtq+ Trailblazers Who Inspire Me” (Åtta svarta hbtq+-banbrytare som inspirerar mig) hittas inte heller vid en sökning i det begränsade läget. I stället syns texten ”Vissa resultat har tagits bort eftersom Begränsat läge är aktiverat” när sökningen är gjord.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 11969, "headline": "Kim Kardashian talar ut om miljonrånet i ”Keeping up with the Kardashians”", "summary": "I det senaste avsnittet av ”Keeping up with the Kardashians” pratar Kim Kardashian, för första gången, om det rån hon utsattes för i Paris i oktober.", "article": "I oktober förra året rånades realitystjärnan Kim Kardashian på sitt hotellrum i Paris. Rånarna kom över smycken värda över hundra miljoner kronor. Efter rånet försvann Kardashian från sociala medier under en lång tid, men kom så småningom tillbaka. Läs mer: Kim Kardashian utsatt för miljonrån I det senaste avsnittet av realityserien ”Keeping up with the Kardashians”, som sändes under söndagkvällen, berättar Kim Kardashian för första gången om sin upplevelse av rånet. ”En man tejpade mitt ansikte och min mun för att jag inte skulle skrika, och sedan tog han tag i mina ben. Jag hade inga kläder på mig under min morgonrock. (...) Jag tänkte: ’Nu händer det, nu kommer de att våldta mig’. Jag stålsatte mig, men det gjorde de inte”, berättar hon i tv-programmet. Läs mer: 16 gripna för rånet mot Kim Kardashian Kim Kardashian säger också i ”Keeping up” att hon bad för att hennes syster, Kourtney Kardashian, skulle få ”ett normalt liv” efter att ha sett Kims döda kropp på sängen. Ingen kom dock till fysisk skada vid rånet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 11972, "headline": "Stephen King: Det mörka tornet", "summary": "Drömmen om det goda i en värld full av ondska. I sitt väldiga fantasyverk ”Det mörka tornet” berättar Stephen King om USA:s mytologiska grund. Lotta Olsson plöjer storögt en nyutgåva på över 4.000 sidor av vår tids skräckmästare.", "article": "Texten har tillfogats en rättelse. I sommar är det världspremiär på en ny film, ”Det mörka tornet”, baserad på den fantasyserie som Stephen King anser vara sitt magnum opus. Det är berättelsen om revolvermannen Roland Deschain och hans vänner, och deras färd genom Mittvärlden till Det mörka tornet, världens nav, där den Röde konungen befinner sig, ett hot mot alla. Som de flesta fantasyserier, och som många av Stephen Kings berättelser, är den ohyggligt lång. Stephen King är även i normala fall en mångordig författare, och Det mörka tornet har han skrivit på (och skrivit om) under ganska många år. Jag räknar ihop 4.341 sidor i den svenska nyutgåvan, 4.250 lär det vara i den engelska. Översättaren John-Henri Holmberg borde få ett uthållighetspris (han kan dela det med Lena Fries-Gedin som översatte alla Harry Potterböckerna). Den första boken i serien är ”Revolvermannen” som kom ut 1982, ett ungdomsverk som Stephen King själv skriver kärleksfullt och roligt om i det nya förordet, om hur det är att vara ung och kaxig och ha läst J R R Tolkiens trilogi om Härskarringen och vilja skriva något eget, något episkt. Fast inte den där alver-och-dvärgar-i-brittisk-natur som Tolkien skrev, den unge Stephen King famlade efter en annan, mer amerikansk miljö. Det tog ett tag, men sedan såg han Sergio Leones spagettivästern ”Den gode, den onde, den fule” (1966) och blev frälst. Där fanns miljön, insåg han. Amerikansk öken, västernmiljö, den ensamme hjälten med revolvrarna. Som tjugotvååring hade han skrivit klart den första boken i serien. I ”Revolvermannen” väver Stephen King ihop fantasyns värld med västernfilmens, och Roland Deschain ser ganska mycket ut som en Clint Eastwood, mager och smalhöftad, ett ansiktsuttryck som aldrig ändras (och inget sinne för humor, konstaterar följeslagaren Eddie dystert). Roland skjuter sig fram, röker ett otal cigarretter, dricker sitt kaffe ur en bucklig plåtmugg vid lägerelden och kliver in på ett otal salooner med vaksam blick. Samt drar blixtsnabbt sin revolver, förstås. Det är klichéer som är tämligen svårhanterliga i dag, när västernfilmerna har blivit en huvudsakligen pinsam genre. Åtminstone jag vrider mig bekymrat när Roland drar snabbare än sin egen skugga och skjuter ner större delen av befolkningen i en stad. Det är inte så kul. Det är många som har försökt blåsa liv i genren, men ingen tycks lyckas. Även om vi är många som minns vår barndoms sandblästrade hjältar, kaktusar och brännande sol med stor kärlek. Men Stephen King lyfter fram något viktigt, för han berättar om USA:s mytologiska grund, om den amerikanska drömmen där den ensamme hjälten kämpar för det rätta och det goda, i en miljö där lag och ordning bara handlar om vem som skjuter först och mest pricksäkert. Det finns skäl till att USA inte kan släppa sin vilda västernlängtan. ”Revolvermannen” är inte en saga för barn, det börjar inte ens snällt. Här finns inga söta små hobbitar som höjer sina ölsejdlar i lummiga Fylke. Roland Deschain befinner sig i ett kargt, ogästvänligt land som alltid har levt med skräck, där människor tvingas begå avskyvärda handlingar som kommer att förfölja dem hela livet. Nu är det ju Stephen King, så det tar ju inte lång tid innan magin och monstren dyker upp. Hans Mittvärld (jämför med Tolkiens Midgård) är en postapokalyptisk värld, full av muterade djur och övergiven, ödsligt gnisslande teknik som De Gamla lämnat efter sig, de som en gång styrde världen och kunde bygga vad som helst. Men nu går inte tekniken längre att laga eller kontrollera, och kvar är människor i en närmast medeltida, döende värld med underliga inslag av robotar, mänskliga gps-navigatorer och ondskefullt lagda snabbtåg. Till och med tiden går i otakt. Genom denna värld rider Roland, en hjälte med medeltida anor, ty upprinnelsen till hela historien är poeten Robert Brownings episka dikt ”Junker Roland kom till det mörka tornet” från 1894. Roland drar till sig följeslagare från vår värld genom att gå genom dörrar mellan världarna: han hämtar Eddie som är heroinist, Susannah som är schizofren och funktionshindrad, Jake som är ett övergivet barn. De kommer från New York i olika tider: Susannah är med i medborgarrättsrörelsen på sextiotalet, Jake lever på sjuttiotalet och Eddie Dean på åttiotalet. Tillsammans beger de sig mot det svarta tornet, men rör sig också fram och tillbaka mellan Mittvärlden och USA i olika tider. De upptäcker att det finns en oändlig mängd världar med olika händelseutveckling. I en värld blir Ronald Reagan president, i en annan börjar folk skratta hejdlöst inför tanken. Roland är också av Arthurs ätt, och detaljer ur legenderna om kung Arthur spelar stor roll i berättelsen, liksom en hel rad andra verk. Här finns T S Eliots ”The Waste Land”, här finns C S Lewis Narniaböcker, Richard Adams ”Shardik” och till och med ett inslag från J K Rowlings Harry Potterböcker (Stephen King känner henne, så man får förmoda att hon har godkänt det, även om hon nog aldrig tänkte sig att de skulle kunna användas så här). Här finns i stort sett allt som Stephen King någonsin har läst, sett, varit med om och skrivit, för han väver även in sina egna romanpersonligheter och berättelser här och där. Det fungerar förvånansvärt väl, referenserna är nästan alltid logiska och missar man dem spelar det ingen roll: Stephen King har inget intresse av att skryta med sin bildning, han tar bara med det som passar i den stora berättelsen. Det är lite grand som att vandra runt i ett Disneyworld baserat på Stephen Kings hjärna. Bara stundtals blir det för många stickspår, och som att läsa det som kallas slasken i en polisutredning: alla de där förhören som inte leder någonvart, som spretar hjälplöst åt alla upptänkliga håll och som bör rensas bort för att utredningen ska bli greppbar. Stephen King är bättre än de flesta på att hålla ihop en historia, men transportsträckor är transportsträckor även om man är på väg till det mörka tornet. Å andra sidan, här finns fyra fem riktigt bra romaner instoppade, så det är synd att klaga. ”Vargarna i Calla” (2003), ”Susannahs sång” (2004) och ”Vinden genom nyckelhålet” (2012) sträckläser jag, lyckligt. Ändå finns det oroväckande inslag. I ”Sången om Susannah”, sjätte delen i serien, pinnar plötsligt Roland och hans följeslagare Eddie i väg och träffar författaren Stephen King i Maine: deras skapare (alla tre är lika överraskade). De möter honom under hans tid som missbrukare, de kommer tillbaka 1999 när Stephen King blev påkörd av en rattfyllerist (i verkligheten, alltså), ett trauma som Stephen King återkommit till i flera böcker. Den sortens metaberättelse får ju alla varningsklockor att ringa. Stephen King var själv bekymrad och tänkte ett tag skriva om den delen för att det blev för dumt. Men han valde till slut att behålla sig, och det har faktiskt blivit ett huvudsakligen väldigt roligt inslag, där King driver med sig själv och skrivandet (även om han överdriver självironin genom att påpeka när han måste använda deus ex machina-inslag för att få historien att gå ihop). Han låter sig själv förklara att serien ”Det mörka tornet” nog inte blir klar, för han var tjugotvå när han började skriva. ”När man är tjugotvå lider man i alla fall ingen brist på ambition. Fast det tog mig inte särskilt lång tid att upptäcka att det var mer än min lilla hjärna klarade av.” Dessutom kom han på sig själv med att inte gilla sin huvudperson, Roland. ”Men sedan förändrades du. Medan jag skrev. Det blev så att jag inte ens kunde avgöra om du var hjälten eller antihjälten eller ingen hjälte alls.” Han har stretat på med sitt gigantiska epos under rätt många år nu, Stephen King. Det har hängt på gärsgårn åtskilliga gånger, särskilt efter bilolyckan när rehabiliteringen tog lång tid. Och det har alltid radat upp sig horder av andra böcker i huvudet på honom, böcker som måste skrivas först. Men han har återkommit till ”Det mörka tornet”, gång på gång. Han har skrivit nya delar och när han väl hade skrivit den sjunde, avslutande delen, så gick han tillbaka och reviderade den första delen. Inte för mycket, bara lite städjobb. Man ska ha respekt för sitt yngre jag, även om det stundom är rätt fånigt. Stephen King konstaterar i slutet av serien att den bitvis inte blev särskilt bra, men tja, så är det och nu är den klar. Sen skrev han förstås en del till, ”Vinden genom nyckelhålet”, en del som han numrerar 4 ½. Hallå, det är Stephen King vi talar om. Lita inte på karln. Det kan komma åtskilliga böcker till. ”Man undrar hur det ser ut inne i Stephen Kings huvud”, sa en kollega en gång oroligt, och såg ut som om hon tänkte sig att det var en avgrund av fasa därinne, monster och spöken och evig tortyr. Den som är nyfiken ska läsa ”Det mörka tornet”, för det är nog den mest heltäckande bilden hittills. Han ber själv om ursäkt i både för- och efterord, det kanske hade behövt en redaktör, men vad sjutton. Det blev som det blev och det får man leva med. ”Han muttrar ständigt för sig själv; det är som om det fanns en Rösternas grotta inne i huvudet på honom, en som är full av strålande – men inte nödvändigtvis intelligenta – imitatörer.” Ja, vem är han, Stephen King? Själv blir jag allt mer intresserad av personen Stephen King under läsningen av ”Det mörka tornet”. I ett roligt scensamtal som filmades 2016 i Albuquerque med George R R Martin (han som har skrivit ”Game of thrones”) berättar Stephen King soligt om fördelen med att skriva skräck: fungerar lika bra som terapi, men man slipper betala terapeuten utan får i stället betalt själv. Och så berättar han, njutningsfullt, om hur äckligt han har lyckats beskriva stora aggressiva råttor i en bok, och skrattar förtjust: ”Rats have been good to us, haven’t they, George?” Så kan man också hantera sina skräckvisioner. I det nyskrivna förordet till ”Det mörka tornet” förklarar han varför serien kom till, och avslutar med en typisk, glatt självironisk Stephen King-kommentar om amerikaner och deras megalomana idéer: ”När det kommer till kritan har vi inget bättre svar än: Det verkade vara en bra idé när jag kom på den.” 350 miljoner sålda böcker Stephen King är född 1947 (och fyller sjuttio i september). Han är en av världens mest lästa författare, med trehundrafemtio miljoner sålda böcker fördelade på över femtio romaner och tvåhundra noveller. Stephen King är mest känd som skräckförfattare, och flera av hans berättelser har blivit till klassiska skräckfilmer, som debutromanen ”Carrie” från 1974, ”Jurtjyrkogården” från 1983 och ”The Shining” från 1977 (filmad av Stanley Kubrick 1980). ”The Shining” blev även teveserie 1997. Filmen ”Stand by me” (1986) baseras på Kings novell ”Höstgärning” från 1982. Stephen King skrev sju romaner under pseudonymen Richard Bachmann. När det efter femte boken avslöjades att King dolde sig bakom namnet sköt försäljningen i höjden. Sedan skrev King romanen ”Stark” på svenska 1990, om en pseudonym som inte vill acceptera att författaren lägger ner den. Hans skrivarhandbok kommer ut i ny svensk översättning av Ola Larsmo i vår: ”Att skriva – en hantverkares memoarer” (2000). Filmen ”Det mörka tornet” ska ha premiär i sommar, med Idris Elba i huvudrollen som Roland Deschain och Matthew McConaughey som Den svarte mannen. Deckartrilogin om den pensionerade polisen Bill Hodges (”Mr Mercedes” 2014, ”Den som finner” 2015 och ”Sista vakten” 2016) ska komma som teveserie i år, med Brendan Gleeson i huvudrollen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12007, "headline": "Torgny Lindgren har avlidit", "summary": "Författaren Torgny Lindgren avled på torsdagen efter en tids sjukdom. Det meddelar Svenska Akademiens kansliansvarige Odd Zschiedrich. – Han var en storartad berättare i ett litet, koncentrerat format som han skapade själv, ett format som han är ensam om. Han kommer att förbli unik, säger P O Enquist till DN.", "article": "Författaren och ledamoten i Svenska Akademien Torgny Lindgren har avlidit. Enligt Odd Zschiedrich, kansliansvarig på Svenska Akademien, somnade han in klockan 12.20 på torsdagen. – Det var efter en ganska lång tids sjukdom. Det är ju väldigt tråkigt, säger han till Dagens Nyheter. Jonas Thente tecknar porträtt av Torgny Lindgren: ”Han ägnade hela livet åt att berätta” Författarkollegan P O Enquist beklagar Torgny Lindgrens bortgång. – Han var en storartad berättare i ett litet, koncentrerat format som han skapade själv, ett format som han är ensam om. Han kommer att förbli unik, säger P O Enquist. Eva Gedin, förlagschef på Norstedts som ger ut Torgny Lindgrens böcker, reagerar med saknad: – Han kommer att lämna ett stort hål efter sig. Han var inte bara en av de största berättarna i den västerbottniska traditionen, med sitt alldeles speciella tonfall. Han var också otroligt viktig för hela förlaget, säger hon. Eva Gedin lägger också till: – Han kom ofta förbi förlaget i samband med sina akademitorsdagar. Han satte sig ned och pratade och var alltid intresserad, något som kunde betyda mycket även för de yngre författarna. Han var en av våra förgrundsgestalter och lämnar oss med stor saknad. Journalisten, dramatikern och romanförfattaren Majgull Axelsson kände inte Torgny Lindgren personligen, berättar hon för DN. Samtidigt hade hon ett positivt förhållande till hans litteratur: – Jag har läst hans romaner så fort de har kommit ut och njutit av dem. Det var verkligen stor litteratur där man också fick en aning om hans förhållande till religion och speciellt till de katolska legenderna. Han var inte bara en mysfarbror utan också verkligen en stor författare, säger hon. Professorn och författaren Agneta Pleijel berättar om tomheten hon känner efter Torgny Lindgrens bortgång: – Hans fullständigt oväntade författarskap har betytt väldigt mycket. Hans skrönor, berättelser, parabler eller vad man vill kalla dem har alltid varit oväntade, väldigt fräcka och fulla av fantasi – men också av stor kunskap. Han kunde berätta fullständiga osannolika historier som man fångades i, såsom ”Pölsan”, ”Hummelhonung” eller ”Norrlands akvavit”. Det känns väldigt tomt och tråkigt att han gått ur tiden, säger Agneta Pleijel till DN. Poeten och författaren Niklas Rådström tog också Torgny Lindgrens bortgång med sorg: – Det var tråkigt, det var tråkigt. Han tillhörde den där unika gruppen författare som skrev så att form och innehåll blir till en helhet. Han skildrade väldigt mycket den allra minsta människan och gjorde det minsta till det största. Han var sin egen genre, säger Niklas Rådström till DN. Kulturskribenten och författaren Jerker Virdborg lyfter fram Torgny Lindgrens författarskap men uttrycker samtidigt sorg: ”Jag placerar Torgny Lindgrens författarskap bland de allra främsta i Sverige genom alla tider. Hans säregna stilistiska hållning, hans magnetiska berättarauktoritet, hans djärvt raffinerade gestaltning av det mest smärtsamma existentiella stoff – makalöst, oförglömligt. Känner just nu tyngande sorg. Och varm tacksamhet”, skriver han i ett meddelande till DN. Författaren Stina Stoor beklagar Torgnys Lindgrens bortgång och pekar på storheten inte bara i hans romaner, utan också i hans noveller. – Mitt läsande förändrades när jag började läsa Torgny Lindgren. När jag läste hans noveller var det första gången jag tänkte att noveller kan vara bättre än romaner, att de kunde innehålla så mycket och vara så stora. Läsaren i mig tycker att han vara något av det bästa som hänt här i världen, säger Stina Stoor. Hon, som är bosatt i Balåliden, lyfter också fram Torgny Lindgrens betydelse för den västerbottniska berättartraditionen. – Det går att känna en viss underlägsenhet och skam när man kommer från bakvatten men Torgny Lindgrens berättelser gav en stolthet till den trakt han berättar om och visar upp. Det finns en viss försoning med utflyttningen och tillvaron i hans berättelser, säger Stina Stoor. 1991 invaldes Torgny Lindgren på stol 9 i Svenska Akademien och efterträdde där språkforskaren Ture Johannisson. Innan han blev författare på heltid jobbade Torgny Lindgren som lärare. Bland hans mest kända verk är romanerna ”Bat Seba”, ”Hummelhonung”, ”Pölsan”, ”Dorés bibel” och ”Norrlands akvavit”. Dessutom tillhör novellsamlingarna ”Merabs skönhet” och ”I Brokiga Blads vatten” hans mer kända verk. Torgny Lindgren belönades vid ett stort antal tillfällen för sitt författarskap. Bland utmärkelserna finns Aniarapriset som han fick 1984, Augustpriset 1995, Sveriges Radios Romanpris 2003 och Piratenpriset 2009. Han blev också utnämnd till hedersdoktor vid både Linköpings och Umeå universitet. Torgny Lindgren blev 78 år gammal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12014, "headline": "Emma Watsons privata bilder stulna och läckta", "summary": "”Skönheten och odjuret”-skådespelaren Emma Watsons privata bilder, från en klädprovning, har stulits och enligt uppgift lagts upp på internet.", "article": "Emma Watsons talesperson har i ett uttalande kommenterat de läckta bilderna. ”Fotografier från en klädprovning Emma hade med en stylist för ett par år sedan har stulits. Det rör sig inte om nakenbilder. Advokater har kontaktats och vi kommenterar inte saken vidare”, löd uttalandet. Läs mer: Emma Watson förklarar de avklädda bilderna i Vanity Fair Uppgifter om att bilderna har läckt ut på ”dark net”, en krypterad, svåråtkomlig del av internet, har förekommit. Nyligen dömdes en man till nio månaders fängelse för att ha hackat bland annat skådespelaren Jennifer Lawrences konton och spridit ut privata bilder och videor. Harry Potter-skådespelaren Emma Watson är aktuell i ”Skönheten och odjuret”. Den senaste veckan har filmen uppmärksammats för att innehålla Disneys första samkönade kärleksscen – och för att länder som Ryssland och Malaysia på olika sätt har gått runt visandet av scenen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12022, "headline": "”Rollen kräver tyngd och humor”", "summary": "Maria Lundqvist står ensam på Maximteaterns scen i en krävande roll. För att hitta fram till Shirley Valentine var hon tvungen att ta till göteborgskan.", "article": "– Shirley Valentine vill egentligen inte vara av med någon i sitt liv, säger Edward af Sillén, som regisserat. – Bara äntligen ställa sig själv i första rummet, fortsätter Maria Lundqvist som spelar Shirley. De avslutar varandras meningar och har jobbat tillsammans flera gånger sedan Edward af Sillén var ”en liten skvätt” för att citera Maria Lundqvist. När han läste om pjäsen och greps av en dröm att sätta upp den ”på en stor scen, med en stor skådespelerska” var Maria Lundqvist självklar som Shirley Valentine. – Rollen kräver tyngd och humor. Det krävs också ork för att stå på scen ensam en hel kväll i en monolog, säger Edward af Sillén. Det är få skådespelare som kan. Shirley Valentine får av en slump en biljett till Grekland, reser och har en romans men utan att fastna i den eller vilja lämna sin man. Maria Lundqvist håller med om att rollen är komplex och tycker att det visar Willy Russels briljans som författare. – Det hade varit lätt att göra en person som ger fingret och drar, någon som är så där roligt bitter. Men hon är inte sådan. Det finns ingen berättelse om en kvinna i världshistorien som är så lättillgänglig, säger Maria Lundqvist och Edward af Sillén lägger till att alla känner igen sig i henne. – Drömmen är att man går härifrån med lätta steg och en känsla av att man kan förändra något i sitt liv. Maria Lundqvist är ”jättetaggad” och nervös för att komma av sig i den enorma textmassan och i rollen som är olik henne själv på många sätt. – Shirley pratar mycket och är inte som jag. För att hitta henne fick jag ta fram min göteborgska dialekt, då blir jag lite mer oförarglig. ”Shirley Valentine” har premiär på Maximteatern i Stockholm den 31 mars. Efter en första spelperiod i Stockholm flyttar den till Göteborg och Malmö, och sedan ut på turné med Riksteatern. Pjäsen är skriven av Willy Russel och har spelats bland annat på Broadway och Londons West End och blev även prisbelönt film 1989 med Pauline Collins och Tom Conti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12031, "headline": "Donald Trump kritiserar Snoop Doggs clownvideo", "summary": "I Snoop Doggs nya musikvideo förekommer en människa i clown-Trump-sminkning, och rapparen själv som riktar en pistol mot clownens huvud. Donald Trump kommenterar videon på Twitter.", "article": "I en nysläppt musikvideo till låten ”Lavender” riktar rapparen Snoop Dogg en pistol mot en människas huvud. Människan är sminkad till en blandning av Donald Trump och en clown, och står med händerna i luften. Videon tar upp det amerikanska polisvåldet och flera clowner förekommer. Donald Trump själv har sett videon och valde under onsdagen att kommentera sin roll i den på Twitter. ”Kan ni föreställa er uppståndelsen om Snoop Dogg, med sin misslyckade karriär och allt, hade siktat och skjutit på president Obama? Tid i fängelse!”, skriver Trump. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12043, "headline": "Solsidan blir långfilm", "summary": "Felix och Måns Herngren kommer att regissera en långfilm av TV4:s populära tv-serie Solsidan. Det bekräftas av Svenska Filminstitutet som har beviljat filmprojektet stöd.", "article": "Snart kommer en ny långfilm med ytterligare en man som heter Ove. Men när TV4:s populära tv-serie ”Solsidan” blir långfilm kommer ”Ove” med stor sannolikhet att spelas av Henrik Dorsin. Kulturnytt i P4 rapporterar att Svenska Filminstitutet har beviljat filmen stöd och att det blir bröderna Felix och Måns Herngren som regisserar medan Jesper Harrie skriver manus. Ett pressmeddelande från Svenska Filminstitutet antyder att berättelsen kommer att utspela sig i en annan exklusiv och sjönära ort än villastaden i Saltsjöbaden:\"Vi följer de tre paren i en komedi om kärlek, barnlängtan, knepiga föräldrar och oskrivna badregler i Torekov\". Läs mer: Rheborg positiv till ”Solsidan”-film ", "article_category": "culture"}
{"id": 12046, "headline": "Bibliotekens urval väcker hat och hot", "summary": "En bibliotekarie i Nacka har polisanmält dödshot efter att en högerextrem tidning inte köptes in. Och stormen kring Tino Sanandajis bok leder till att en bibliotekarie på Ekerö slutar.", "article": "DN har de senaste dagarna rapporterat om flera händelser där bibliotek och bibliotekarier fått utstå hat och hot. Orsaken har varit beslut om böcker eller tidningar som inte köps in. På Ekerö bibliotek valde en arbetsgrupp i ett första skede att inte köpa in boken ”Massutmaning”, skriven av nationalekonomen Tino Sanandaji. Den bibliotekarie som mejlade beslutet till en kund fick se sitt mejl och namn spridas på nätet. Reaktionerna blev häftiga och hotfulla. Biblioteket kallade in väktare. Bibliotekarien fick mängder med hatmejl och arbetade inte i det öppna utrymmet under en och en halv vecka. Sophie Wallebo, bibliotekschef, bekräftar nu – utan att lämna vidare kommentarer – att den anställda valt att säga upp sig. DN har samtidigt varit i kontakt med flera biblioteksanställda i Nacka, som även de vittnar om påhopp. Reaktionerna har följt på nyheten att de sex biblioteken i kommunen inte köpt in den högerextrema tidningen Nya Tider. För ett par månader sedan började nummer av tidningen anlända till biblioteken i Nacka, utan att en beställning hade gjorts. Bifogat till ett nummer fanns ett följebrev där Nya Tider tackade sina prenumeranter för tidningens framgångar. Biblioteken var inte prenumeranter och kontaktade därför Nya Tiders kundtjänst för att avluta utskicken. Alltsedan dess har de utsatts för påtryckningar för att ändra sig, uppger de anställda. – Invånare i Nacka har efterfrågat Nya Tider på kommunens bibliotek och vi beslutade att skicka några nummer för att bibliotekarierna skulle kunna bilda sig en egen uppfattning och inte gå på de fördomar och falska uppgifter som spridits i medierna, skriver Vávra Suk, chefredaktör på Nya Tider, i ett mejl till DN. Förra veckan rapporterade Mitt i Stockholm att Nya Tider inte köpts in. Beslutet hade delvis tagits med hänvisning till att tidningen inte uppfyller kriterierna för kommunens värdegrund om det mediematerial som ska köpas in. Samtidigt påpekar Nacka kommun att den stora majoriteten av tidningstitlar väljs bort. Katarina Friskman, pressansvarig, betonar att de av samma anledning inte heller tar in exempelvis vänsterextrema eller pornografiska tidningar. –  Biblioteken i Nacka får varje år en rad gratisprenumerationer och det finns omkring 6 000 tidskrifter i landet. Biblioteken har inte plats för alla utan gör ett urval. Nya Tider är en av alla tidningar som inte får plats, säger Katarina Friskman. I slutet av förra veckan blev dock en bibliotekarie i kommunen uppringd av en upprörd kund som krävde att tidningen skulle finnas tillgänglig i Nacka. Bibliotekarien fick i samband med samtalet motta ett dödshot. – Det kom telefonledes från en väldigt upprörd person som uttalade något slags hot. Jag kan bekräfta att det har polisanmälts. Det är beklagligt och helt oacceptabelt. Det spelar ingen roll hur pass allvarligt menat det är, det måste polisanmälas oavsett, säger Anders Mebius, kultur- och fritidsdirektör i Nacka kommun. Konflikterna i Ekerö och Nacka har satt fokus på debatten kring bibliotekens medieurval. Erik Fichtelius, som leder regeringens utredning för en nationell biblioteksstrategi, säger att biblioteken ska tillhandahålla kunskap och material för att medborgarna ska kunna delta i den debatt som pågår i samhället. – Det ska vara en neutral plats med material från höger, vänster och mitten. Man ska inte välja eller välja bort av politiska skäl. Precis som konsekvensneutralitet lyfts fram som en princip för journalistiken gäller detta även för biblioteken, säger Erik Fichtelius. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12057, "headline": "Balenciaga, L’oeuvre au noir på Musée Bourdelle i Paris", "summary": "Modekonst på skyhög nivå. För 80 år sedan öppnade spanjoren Cristóbal Balenciaga ett exklusivt modehus i Paris. Den effektfulla jubileumsutställningen visar hans elegans och extrema perfektionism.", "article": "Cristóbal Balenciaga drev ett av Paris mest prestigefyllda modehus under haute couturens gyllene era i mitten av nittonhundratalet. Han har gått till historien som en av de skickligaste modekreatörerna genom tiderna och var redan under sin livstid högst inflytelserik. Känd för sina skulpturala volymer, innovativa tillskärningsmetoder och extrema perfektionism. Utställningen ”Balenciaga L’oeuvre au noir” i Paris är den första av tre om Balenciaga som öppnar på olika håll i Europa i vår med anledning av att det är hundra år sedan han öppnade sin första butik, och åttio år sedan han etablerade sig i Paris. Victoria & Albert Museum i London slår upp portarna till en jätteretrospektiv i slutet av maj medan Balenciagamuseet i Spanien fokuserar på en av hans viktigaste kunder, societetskvinnan Bunny Mellon. I den effektfulla utställningen på Musée Bourdelle i Montparnasses gamla konstnärskvarter är det Balenciagas förkärlek för färgen svart som lyfts fram. Arkitektoniska, svarta modesilhuetter i kontrast till Antoine Bourdelles monumentala skulpturer. Medan andra modeskapare oftast väljer att skapa sina toiler eller första plaggprover i vitt bomullstyg, valde Balenciaga anmärkningsvärt nog då och då att arbeta med svarta toiler. Eleganta plaggdelar med millimeternoga sömmar och handskrivna noteringar i olika färger som ger exakta anvisningar om plaggets slutliga form. I utställningens första stora sal möts man av ett par av dessa toiler, spektakulärt upphissade högt upp i taket. Den sceniska utställningen vindlar sig sedan vidare genom Bourdelles rustika sekelskiftesateljé, som är bevarad från tiden, och över till en rymligare nutida tillbyggnad med de eleganta, svarta modesilhuetterna i rå betongmiljö. Balenciaga tilltalades av det abstrakta och det diskreta i det svarta. Med rötterna i Spanien var han också inspirerad av hemlandets folklore, där svart är en framträdande färg. Likaså av historiska dräkter från 1500- och 1600-talet, då det spanska hovet satte trenden internationellt med lyxfärgen svart, samt av spanska konstnärer som Velázquez och Goya. Genom att enbart visa plagg i svarta toner sätter utställningen fokus på materialval, precisionen i Balenciagas unika tillskärningsteknik och de innovativa silhuetterna. Gnistrande svarta pärlor och paljetter, spets, transparens och kontrasterande accenter i vitt eller rosa, en annan av Balencigas favoritfärger, är teman som lyfts fram. Det är uppenbart att Balenciaga inte hade mycket till övers för det flirtiga och insmickrande. Han föredrog ett elegant och stramt, nästan asketiskt uttryck i sina plagg – som han alltid skapade med en viss distans till kroppen. Rejäla volymer, kragar som stod ut från halsen och ärmar (han var besatt av ärmar) som flöt ut i olika former. När Balenciaga var som mest inflytelserik lanserade han nydanande silhuetter på löpande band som tunikan, säckklänningen och ballongklänningen. Bland utställningens många förstklassiga objekt är en av de allra mest fascinerande kreationerna en abstrakt, konformad cocktailklänning, som veckar sig geometriskt runt kroppen med ett par strassglittrande axelband som inbyggda smycken. Materialet är gazar, ett lättviktigt, skulpturalt tyg som Balenciaga utvecklade tillsammans med en schweizisk textilleverantör på 50-talet och som blev ett av hans favoritmaterial. Klänningen, från 1967, är ett av de allra sista plaggen Balenciaga skapade innan han 1968 plötsligt och utan förvarning stängde sitt framgångsrika haute couturehus. Till kundernas och de anställdas stora förtvivlan. Anledningen lär ha varit att ”allas vår mästare”, som Christian Dior kallade den högt skattade men uppgivne perfektionisten, inte längre ville vara med på noterna när tiderna förändrades och det fabrikstillverkade prêt à porter-modet vann terräng. Det var handgjord lyx och extrem perfektion – eller inget som gällde för Balenciaga. Vilket får mig att tro att han, liksom jag, skulle ha applåderat den här mästerligt utförda utställningen med modekonst på skyhöghög nivå i en perfekt inramning. En av 1900-talets mest inflytelserika modeskapare Cristóbal Balenciaga (1895–1972) växte upp i Getaria i norra Spanien, etablerade sig i Paris 1937 och blev en av 1900-talets mest inflytelserika modeskapare, jämte Coco Chanel och Christian Dior. Det är i år 100 år sedan han öppnade sin första butik i Spanien och 80 år sedan han öppnade sitt exklusiva haute couture-hus i Paris. Balenciagas önskan var att huset skulle stängas och dö med honom, men så blev inte fallet. I dag är varumärket återigen ett av de hetaste i Paris med Vetements trendsättande designer Demna Gvasalia som kreativ chef. Under modeveckan i början av mars återlanserade han nio av Cristóbals haute couture-klänningar, direkt från arkivet. Cristóbal Balenciaga Museoa öppnade i Getaria 2011. Utställningen ”Collecting elegance, Rachel L. Mellon’s legacy” (27/5–25/1 2018) fokuserar på en av modeskaparens främsta kunder. Victoria & Albert Museum i London går till och med in under ytan med avslöjande röntgenbilder av Balenciagas inflytelserika mästerverk i jätteretrospektiven ”Balenciaga. Shaping Fashion” (27/5–18/2 2018). ", "article_category": "culture"}
{"id": 12058, "headline": "Marcus Birro-tavlan såld efter intensiv budgivning – för 50 000 kronor", "summary": "50 100 kronor. Så mycket gick den uppmärksammade tavlan föreställande Marcus Birro och Jonna Vanhatalo, målad till deras bröllopsdag, för på Tradera.", "article": "Under söndagkvällen avslutades auktionen för den uppmärksammade tavlan på auktionssajten Tradera. Tavlan föreställer Marcus Birro och Jonna Vanhatalo och var en bröllopsgåva till det numera skilda paret från en släkting. Läs mer: Budkrig om Marcus Birros bröllopstavla Jonna Vanhatalo lade själv ut tavlan till försäljning på Tradera, enligt egen utsago för att ”betala förfallna räkningar”, och skrev: ”Min knytnäve råkade gå igenom tavlan när det var som mest infekterat i bodelningen, så betänk det symboliska värdet av frihet i det utdelade slaget när du budar.” Tavlan såldes för 50 100 kronor efter en intensiv budgivning. Totalt lades 392 bud. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12060, "headline": "”Jag var inställd på att inte bli folkets vinnare”", "summary": "Han vann årets Melodifestival – och i maj representerar han Sverige i Eurovision song contest inför något hundratal miljoner tittare. DN:s Hanna Fahl har träffat Robin Bengtsson.", "article": "Robin Bengtsson är Sveriges kanske rimligaste artist. Morgonen efter Melodifestivalfinalen träffas vi i en hotellobby och jag frågar vart han är på väg – i livet, karriären. Han är tyst några sekunder och tänker innan han svarar. – Jag kanske bor i ett hus i en förort till Stockholm, så småningom. Har några fler barn, försöker kombinera familjelivet med artistkarriären. Det är ett nästan fascinerande nedtonat svar, med tanke på att han tolv timmar tidigare ropades ut som vinnare i Sveriges största tv-program inför fyra miljoner tittare och därefter har firat hela natten.Det var inte någon jordskredsseger. Tvärtom; tittarna tyckte ungefär lika bra om alla låtar i finalen, och det skilde bara någon enstaka procentenhet i toppen. De internationella jurygrupperna fick fälla avgörandet, och fastnade för Robin Bengtssons slicka rullbandsshow och snygga popdänga ”I can’t go on”. Men det lite milda sättet att vinna på är rätt passande och kongenialt med hela Robin Bengtssons person – han är mild. Och som sagt, väldigt rimlig. När jag frågar hur han ser på att vinna trots att tittarna bara hade honom som tredjefavorit, säger han att det känns helt okej. – Jag var ganska inställd på att inte vara vinnaren hos svenska folket. Förhoppningsvis är juryn en liten fingervisning om vad som kommer att funka i Eurovision! Jag är jätteglad att jag vann, och att jag hade stödet från juryn. Robin Bengtsson föddes 1990 och växte upp i Svenljunga i Västergötland. Han kommer inte från någon musikfamilj – mamma jobbade i vården, pappa sålde symaskiner – men själv började han spela och sjunga som liten. Blockflöjt, gitarr, trumpet. Och familjen samlades framför tv:n tillsammans och tittade på ”Idol” och Melodifestivalen. – Jag var ganska lillgammal, tror jag. Jag gillade att prata med vuxna. Lugn och lydig! Jag var ganska bra i skolan också. I gymnasiet träffade han några kompisar som också gillade musik och som hade samma idol: Gavin DeGraw. De startade band och gjorde Gavin DeGraw-shower i skolaulan – ”måttligt populära”, säger Robin Bengtsson. – Det var väl där tanken om att jobba med musik väcktes. Sedan dess har den hängt sig kvar. Robin Bengtsson kände ingen i musikbranschen. Han hade ingen aning om hur man gjorde för att bli artist, vilken ända man ens börjar i. – Men jag hade tittat på ”Idol” sedan det kom till Sverige när jag var 14 år, och kände att det skulle vara häftigt att vara med. Programmet hade ju också genererat ett par framgångssagor, som var bevis på att det gick att ta sig in i branschen på det sättet. Sagt och gjort – han sökte, kom med i programmet, och slutade så småningom trea. Hur var det att plötsligt synas i tv varje vecka som tonåring? – Det var verkligen en omställning. Men det påverkade mig mindre än man kan tro. Det här var precis innan sociala medier och smartphones verkligen tog fart, och det gick att stänga av allting när man kom hem på kvällen. Man kunde åka tillbaka till hotellet efter direktsändningen och varva ner och strunta i att köpa tidningen. Det är nog svårare för dem som är med i dag i ung ålder, telefonen fortsätter att plinga dygnet runt. Han kom till slut trea i ”Idol” 2008, men karriären tog inte någon vidare fart ändå. Robin Bengtsson var dock rimlig redan som 18-åring. – Jag visste att det inte fanns någon garanti, och var ganska inställd på det. Det är skönt att jag kunde ha den insikten som artonåring och inte lägga mig till med några divalater – att ha kvar fötterna på jorden var viktigt för mig. Han reste hem till Svenljunga igen. Åkte runt och spelade covers med sitt band. Det rullade på. – Men till slut tröttnade jag. Jag fick inte ut någon egen musik, inga låtar i radion... Så jag slutade åka runt, och satt hemma och spelade i två år. Jag övade på gitarr, på att sjunga. Så småningom flyttade jag till Stockholm och tog ett åtta-till-fem-jobb där jag sålde telefonilösningar för företag – det var supernice, jag hade jättetrevligt där. Och så gick jag hem och spelade musik på kvällarna. I sju långa år harvade Robin Bengtsson på i det fördolda. Skrev låtar – i början fruktansvärt dåliga. – Det är som med allt annat i livet; man måste träna för att bli bra. Vad motiverade dig under de där åren? – Jag har aldrig fantiserat om att vara världsstjärna, aldrig haft de klassiska drömmarna. Jag vill bara jobba med musik. Om jag bara får göra det jag älskar på heltid och leva på det, så är det tillräcklig lyx och blir över. Så småningom lärde han känna folk i branschen, lite här och där. Och till slut dök det upp en Melodifestivallåt som inte hade någon sångare. Robin Bengtsson sjöng in en demo av ”Constellation prize”, och plötsligt var han med i Melodifestivalen 2016 och kom femma i finalen. I år ställde han upp igen – och vann. – Det var skönt att få utvecklas i min egen takt i skymundan när ingen visste att jag höll på med musik. Det känns bra att genombrottet kom i den här åldern i livet också, att det fick ta några år. Läser du det som skrivs om dig? – Jättemycket! Allting, nästan! En sak som återkommer är att folk tycker att du verkar stel, stämmer det? – På scenen? Ja, jag är ingen dansman! Men i år gjorde vi ett nummer där vi trollade bort att jag inte är någon dansare och ändå fick en häftig show. En annan sak är att folk tycker att numret ser ut som en Dressmann-reklam. – Det är väl inte så långsökt, egentligen – män i kostym som går på rad, det är exakt som en Dressmannreklam! Jag tar det som en komplimang, det brukar vara stiliga herrar. Men det var ingen Dressmannkostym jag hade på mig, haha. Det var en Oscar Jacobson. De närmsta månaderna ska Robin Bengtssons scenframträdande finslipas inför Eurovision song contest i Ukraina. Går han till final där kommer hans nummer att ses av mer än 100 miljoner människor. Men när jag frågar vad Robin Bengtsson tror blir nästa stora avgörande ögonblick i hans liv, är han sedvanligt... rimlig. – Jag hoppas att Eurovision leder mig till något nytt ställe karriärmässigt. Annars vet jag inte. Du får börja buda på det där huset i Stockholmsförorten...? – Haha. Då måste jag nog vinna Eurovision först. 1. Robin Bengtsson 2. Nano 3. Jon Henrik Fjällgren & Aninia 4. Mariette 5. Benjamin Ingrosso 6. Wiktoria 7. Ace Wilder 8. Boris René 9. Lisa Ajax 10. Anton Hagman 11. FO&O 12. Owe Thörnqvist Född: 1990 i Svenljunga Bor: i Stockholm Bakgrund: Kom trea i ”Idol” 2008 och året därpå släppte han sin första singel. Förra året ställde han upp i Melodifestivalen för första gången och gick direkt till final med låten ”Constellation prize”. Han slutade på en femteplats. Aktuell: Vann Melodifestivalen med låten ”I can’t go on”, skriven av David Kreuger, Hamed ”K-One” Pirouzpanah och Robin Stjernberg. I maj representerar Robin Bengtsson Sverige i Eurovision song contest. Tre inspirationskällor Stevie Wonder ”För hans melodisinne. För mig är melodin viktig i musik, känslan när man hittar en melodi som känns ny och fräsch trots att det bara finns ett bestämt antal toner att välja mellan. Stevie Wonder har alltid varit grym på det.” Bruno Mars ”En annan stor och duktig sångare. Han kan gripa tag i en med sina låtar, trots att det inte är ballader. Han är en sådan man lyssnar på, vad han än säger.” Gavin DeGraw ”Han har något speciellt. Han hade kunnat sjunga ’Bä bä vita lamm’ och jag hade tyckt att det var svinbra. Han är unik.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 12084, "headline": "Det är skönt att vara kultförfattare i ett annat land", "summary": "Björn Larssons böcker är mer kända utomlands än i hemlandet Sverige. Nu är författaren föremål för en veckolång festival i Italien. – En hyllning med kvalitet, säger han.", "article": "I Italien ska, med start i morgon lördag, en veckas festival ordnas till hans ära. I Sverige frågar människor, när jag berättar vem jag ska intervjua: ”Vem?” Berättelsen om svensken som är ”större utomlands” verkar ständigt fascinera oss. Författaren Björn Larsson är inget undantag – i de förhållandevis få recensioner och intervjuer som publicerats i Sverige på senare år tas populariteten i Frankrike, Tyskland och Italien nästan undantagslöst upp. Och nu når populariteten nya höjder. Bokfestivalen Dedicafestival, som äger rum i den norditalienska staden Pordenone, ägnas varje år åt ett enskilt författarskap – i år åt Björn Larssons, tidigare år åt bland andra Paul Austers, Amos Oz och Nadine Gordimers. Festivalen håller på i en vecka, från och med den 11 mars, och består av föredrag, uppläsningar, filmvisningar och utställningar. Björn Larsson säger att om det fanns någonting han kunde ha drömt om hade det varit det här. – Det är inte som på vilken bokmässa som helst, där man pratar om den senaste boken – Decidafestival ska vara en hyllning till ett helt författarskap. En hyllning med kvalitet. Han har själv inte varit särskilt involverad i utformandet av festivalen, men inför den har en bok om fenomenet Björn Larsson skrivits där han medverkar i en lång intervju. Tidigare har en dokumentärfilm också spelats in, som kommer att visas på festivalen. – Jag erbjöd mig att bidra med loggböcker från mina seglatser, som jag också skrivit mycket om, så att besökarna skulle kunna bläddra i dem. Men då sa arrangörerna: ”Då stjäl de dem bara!” Jag frågar vad det gör med ens självbild att en festival ordnas i ens ära. – Hade det varit i Sverige hade det varit mycket mer komplicerat, säger Björn Larsson. – Det är rätt skönt att vara kultförfattare, vilket jag faktiskt är i Italien, i ett annat land än sitt eget. Jag är inte en omedelbar del av den litterära världen här. En del tycker kanske att det är lite fisförnämt, men det är skönt att kunna tänka fritt kring vilka böcker jag måste skriva i stället för att snegla på svenska kritiker eller veta vilka jag ska hålla mig väl med. Alltså behöver jag inte bekymra mig så mycket för att den här festivalen ska skapa avundsjuka hos andra – eller att jag ska få för mycket beundran. Kan man få det? – Utan vidare! Det är väldigt lätt att tro att man är mycket bättre än man egentligen är. Förtjänar han detta, frågar sig Björn Larsson, och konstaterar kort att ”det får någon annan avgöra”. – Och det är nästan omöjligt att svara på varför jag är så populär i just de här länderna. Jag har många läsare i Sverige också, men det har aldrig varit någon hajp kring mig här. Kanske är det så att det, om man ska generalisera, i Italien finns en känsla av omöjlighet. Allt är någon annans fel – kyrkans, eller kaosets, och i mina romaner kommer jag då med något som mina läsare längtar efter. Ett löfte om att det som de bara drömmer om är möjligt. Det går att leva annorlunda. Tänker du mycket på dina olika publiker när du skriver? – Nja. Jag inser så klart att jag numera har en potentiellt mycket större, eller bredare, publik, än den svenska. Han säger att han för sina översättares skull medvetet undviker att använda ord som ”folkhem”, ”Systembolaget”, och ”Folkets hus”. – Men ingen av mina romaner är egentligen geografiskt djupt förankrade. Det är också så jag har levt. Tolstoj sa någon gång att ”om man gräver tillräckligt djupt där man är så när man det allmänmänskliga”. Problemet är att om man gräver och gräver står man så småningom i ett hål och ser inte över kanten. Och de som tittar över kanten måste också finnas. Kommer du någonsin på dig själv med att längta efter ett bredare svenskt genomslag? – Vad skulle det ha varit? Ett stipendium från Svenska Akademien? Genomslag för mig är läsare som tar det man skriver på allvar. Däremot kan jag känna att det, eftersom en del av mina böcker inte uppmärksammats nämnvärt i svensk press, är tråkigt för mina svenska läsare. Ibland vet de inte ens om att jag skrivit något nytt, säger Björn Larsson. Som ett exempel tar han upp när han 1999 tilldelades det prestigefyllda franska litteraturpriset Prix Médicis étranger. – Då hörde tidningarna i Stockholm av sig! Jag har fått en recension i Aftonbladet, av min allra första bok, och ingen i Expressen. När Svenska Dagbladet ringde och ville göra intervju frågade jag: ”Ni kanske skulle recensera min senaste bok först?” Vi kommer in på den senaste tidens diskussion kring bilden av Sverige i resten av världen, den bild som USA:s president Donald Trump eldade på när han under ett kampanjtal gormade de numera bevingade orden: ”Se på vad som hände häromnatten i Sverige!”. Jag frågar om han stöter på det i möten med sina sydeuropeiska läsare. – Det är ganska lustigt, säger Björn Larsson, för nu har det förstås blivit extra akut med Trump & co – men även den svenska deckaren har påverkat bilden av Sverige utomlands. Han konstaterar att det ofta finns ett visst mått av skadeglädje hos de han möter som påstår att Sverige har ”blivit som Neapel”. – Den bilden är förstås delvis en svartmålning. Det är ju skönlitteratur det handlar om. Men många läsare glömmer det, och läser de svenska deckarna som dokument över verkligheten. Jag har ofta behövt förklara hur det ser ut i Sverige – mordstatistiken ser ungefär ut som den alltid har gjort. Kan du känna ett ansvar för hur du skriver om ditt hemland? – Det där gäller inte för skönlitteraturen. Var och en får välja det snitt av verkligheten som de vill. Men man har också en skyldighet, när man blir intervjuad och när man pratar med läsare, att försöka ge en så rättvisande bild av saker och ting som möjligt. Björn Larsson säger att man ska komma ihåg att Sverige, i jämförelse med Italien, har ett ”oerhört gott rykte”. – De blir väldigt ledsna när de får höra att vi har fått ett främlingsfientligt parti, vi också. Det passar inte ihop med den bild de har av oss. Tidigare fick jag bromsa, säga att Sverige visst inte är något paradis. Nu är det snarast tvärtom. Författaren Björn Larsson debuterade 1980 med novellsamlingen ”Splitter”. Inte förrän ett drygt decennium senare gavs nästa roman, ”Den keltiska ringen”, ut. 1995 kom genombrottet med ”Long John Silver”, där piraten från ”Skattkammarön” får berätta sin version av den klassiska historien, som getts ut i nio länder och som den dåvarande italienska premiärministern Massimo d’Alema kallat sin favoritbok. Han är professor i franska vid Lunds universitet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12087, "headline": "Fredrik Strage: Den långa frånvaron har skapat ett skimmer kring solodebuten", "summary": "Henrik Berggren släpper sin första nya låt på 14 år. Beundrarna firar med en frågesport på Bar Brooklyn i Stockholm. I sin frånvaro har han uppnått legendstatus.", "article": "Bar Brooklyn i Stockholm. Vid alla bord sitter Broder Daniel-fans och försöker minnas vilken låt bandet spelade akustiskt i utbyte mot ett paket Wasaknäcke när de blev hungriga på en svartklubb i Malmö 2003. Henrik Berggren, som sjöng i Broder Daniel, har just chockat alla med solosingeln ”To my brother, Johnny” – den första nya låt han släpper på 14 år. Beundrarna firar med en frågesport, där man kan vinna signerade singlar och biljetter till Bråvallafestivalen där Henrik Berggren ska uppträda. Vissa frågor är lätta, som att ”No time for us” var den sista låt Broder Daniel spelade på avskedskonserten 2008. Andra är knepiga, som vad klubben i Växjö hette där det började brinna under ett gig i mitten av nittiotalet, varpå alla utrymde lokalen utom Henrik Berggren som stod kvar på scen och ropade: ”Kom tillbaka, era fegisar.” Rätt svar är 11-gården, meddelar kvällens arrangör Jerry Boman när det är dags att kora en vinnare. Henrik Berggrens solodebut, som släpps den 5 maj, har antagit samma mytologiska skimmer som exempelvis Guns N’ Roses, My Bloody Valentines och D’Angelos senaste album fick på grund av extrema förseningar. Likt dessa artister har Henrik Berggren under den långa frånvaron uppnått legendstatus i stället för att bli bortglömd. Det stökigt miserabla Broder Daniel blev en egen subkultur redan kring millennieskiftet och det finns fortfarande gott om svartklädda knattar med kajalkluddig uppsyn, svarta Converse och BD-tygmärke på jackan. Det besynnerliga ”spela Shoreline”-fenomenet – att i de mest aparta sammanhang skrika att man vill höra Broder Daniels mest kända låt – har också ökat intresset för Henrik Berggren. Folk har vrålat ”spela Shoreline” i allt från 1 maj-demonstrationer till Vasaloppsstarten. Medelåldern är anmärkningsvärt låg på Bar Brooklyn. Ett lag med det Kent-klingande namnet Hagnesta Chill vinner tävlingen efter att ha gissat närmast svaret på utslagsfrågan: ”Exakt hur lång är ’To my brother, Johnny’?” (3 minuter, 31 sekunder och 407 tusendelar.) En av de unga vinnarna säger att hon var i Frankrike när låten släpptes: ”Jag började gråta för den var så vacker.” Ett annat lag kallar sig Babasonic Princess Love Deluxe Motherfucker och består av två medlemmar ur Dolores Haze, det svenska rockband som på tiotalet bäst förvaltat Broder Daniels kaos. Gitarristen Groovy Fuck och vokalisten Groovy Nickz får bara sex av tio rätt men är glada ändå. De är jämngamla med Broder Daniels debutalbum ”Saturday night engine” från 1995 och hade inte vågat hoppas på en Henrik Berggren-comeback. ”När jag läste orden ’HENRIK BERGGREN VAD I HELVETE’ i mitt internetflöde trodde jag först att han hade dött”, säger Groovy Fuck. Henrik Berggren är inte bara vid liv. Han är tillbaka. Och den sorgsna ”To my brother, Johnny” raderar den uppsluppna atmosfär som ”spela Shoreline”-trenden givit Broder Daniels eftermäle. Henrik Berggren sjunger om depression och ifrågasätter sina val i livet. ”Hur kunde jag bli så självförstörande?” frågar han sig i ett brev som följer med singeln. Han avslutar det med en trotsig rad: ”Inget har förändrats. Stålet har bara härdats.” Precis så vill vi tänka om våra idoler. De rostar inte. De härdas. Och i sina deppigaste loserögonblick, när de får knäckebröd som gage (och sjunger ”When we were winning”, den långa versionen), säkrar de en evig plats i våra hjärtan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12090, "headline": "Nacka-bibliotek stoppar högerextrema Nya Tider", "summary": "Den högerextrema tidningen Nya Tider tillåts inte på biblioteken i Nacka, rapporterar Mitt i Stockholm. Anledningen sägs vara att tidningen inte följer kommunens värdegrund.", "article": "På de sex biblioteken i Nacka kommun är det i dag inte möjligt att läsa den högextrema tidningen Nya Tider, som drivs av Vávra Suk, grundare av det högerextrema – numera nedlagda partiet – Nationaldemokraterna. Beslutet har tagits med hänvisning till att tidningen inte uppfyller kriterierna för kommunens värdegrund om den litteratur, tidningar och tidskrifter som ska köpas in. – I det här fallet är bedömningen att tidningen Nya Tider inte uppfyller dessa kriterier, säger Katarina Friskman, pressansvarig i Nacka kommun, till Mitt i Stockholm. Dessutom påpekar biblioteket att de allra flesta titlarna väljs bort då man arbetar med ett \"representativt urval\". Friskman betonar att biblioteken av samma anledning som att man nekar Nya Tider inte heller tar in till exempel vänsterextrema eller pornografiska tidningar. Läs mer: Dokument: Så tog sig Nya Tider in på Bokmässan Frågan om huruvida Nya Tider skulle göras tillgänglig blev känd sedan en kund lämnat ett inköpsförslag och fått svaret att tidningen anses vara ”kontroversiell”, skriver Mitt i Stockholm. – Om man hänvisar till kommunens värdegrund får man vara konkret, till exempel att man inte heller köper in vänsterextrema tidningar. Man måste som kommuninvånare förstå varför den här tidskriften inte passar in, säger Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt, till Mitt i Stockholm och påpekar att bibliotekens urval måste ske på objektiva grunder. DN rapporterade nyligen att Nya Tider får sitt presstöd utökat till 3,4 miljoner kronor. Anslaget har därmed ökat med 500.000 kronor jämfört med föregående år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12130, "headline": "”Svensk teater har bacillskräck”", "summary": "Helsingfors. ”Här kommer muminmamman som ska föreläsa om Kalevala”. Så har det ibland låtit den finlandssvenska skådespelaren Birgitta Ulfsson presenterats i Sverige. Nu blickar hon tillbaka i en samtalsbok med journalisten Stig Hansén.", "article": "Vi ses över en lunch på den klassiska kulturkrogen Kosmos i Helsingfors. På sextio- och sjuttiotalet brukade Birgitta Ulfsson och hennes kollegor på Lilla teatern komma hit och vänta in recensioner efter premiärer. Vivica Bandler, som senare skulle bli chef på Stockholms stadsteater, ringde 1956 och erbjöd Ulfsson en roll på Lilla teatern: ”Här finns nu en enaktare och i den är en hora som jag vill att du ska göra.” Samtalet beskrivs i den nya samtalsboken som Ulfsson gjort med den svenska journalisten och författaren Stig Hansén. Boken, med undertiteln ”Med och mot min vilja”, tecknar ett brett porträtt av Ulfsson, från skådespelarutbildning i Helsingfors och äktenskap med kollegan Lasse Pöysti, till tv-serie om mumintrollen – där Ulfsson blev muminmamma med hela svenska folket – och så småningom trettio år i Sverige, på ett flertal scener. I fjol sjöng hon muminvisor på Dramatens stora scen och i höst ska hon spela Brechts ”Den goda människan från Sezuan” med maken Iwar Wiklander på Folkteatern i Göteborg. Vi sätter oss ner och beställer var sin borsjtj. I juli fyller Birgitta Ulfsson 89 år. Du säger i boken att din kropp säger till dig vad du ska äta. Det verkar ha funkat bra. – Min kropp säger en massa saker. Jag har fått det från min pappa, som var militär och en stor humanist, han sa ganska tidigt att man ska undvika läkare om det inte är absolut nödvändigt och att man ska lyssna på sin kropp. När man är nio eller tio år gammal är det trevligt när någon tar en på allvar, säger hon. Gav din pappa ofta råd? – Vi hade en dialog. Vi gav varandra råd. Han var i kriget i sex år, men vi hade nästan hela tiden ett samtal. Han var en sån som ville gå långa promenader för att filosofera, så där Tjechovskt. Han såg på mig som på en samtalspartner det begriper jag nu var fantastiskt. Hade det att göra med dina föräldrars dynamik, som verkar ha varit speciell? – De var ju kåta på varann. De hade ett av de kåtaste äktenskap jag sett i mitt liv. Vad innebar det? – Man såg ju det. De brydde sig så om varandra, det fanns en erotisk liten cirkel runt dem. Och det var inte det att de började härja mitt på dagen. De var oerhört förälskade i varandra hela livet. Men man var ju lite generad när man insåg att allas föräldrar inte var så, säger hon. Samtal med Birgitta Ulfsson blir ofta så här. Hon iakttar människor med skarp blick och säger ganska ogenerat vad hon tycker. – Just därför är det här ett så bra yrke, även om jag inte är särskilt psykologiförtjust. Börjar man psykologisera släpper det in fel sorts syre, säger hon. Du är den enda person jag vet som talar om Jörn Donner som ”den där gossen”. – Men det beror på att han var sexton när jag träffade honom första gången. När man känt någon i den åldern, då vet man varifrån han startat, att den där arrogansen alltid funnits. Han måste få provocera, annars mår han inte bra. De är rörande, förresten, de här åttioåriga farbröderna som är så illa berörda av sina sjukdomar. Det är inte kvinnor i lika hög grad. Vad beror det på? – Man hinner inte med så mycket sentimentalitet. I Finland är machomannen fortfarande ganska närvarande, medan det hos kvinnor finns en realism. Jag föreläser ganska ofta om skillnaderna… Mellan kvinnor och män? – Nej, mellan Finland och Sverige. Kvinnor i Finland fick ju rösträtt ganska tidigt, men vad gjorde vi av den? Vi ordnar och grejar så att mannen fortfarande har kvar en känsla av att han styr och bestämmer. Det är ett mycket djupt finskt arv. En sak man ibland säger om svenskar är att de är lättkränkta. Du verkar svårkränkt. – Det är genetiskt, kanske från mamma. Jag är inte så hemskt intresserad av vad som hänt mig. Jag är nog en ganska lycklig människa. Men visst kan jag bli sårad. Människor man älskar känner ju till ens svagheter och tvärtom. Vi kommer in på ämnet svensk teater. Birgitta Ulfsson beundrar Mikael Persbrandt, som hon kallar för en ”jävla genial äckelpotta”. Är svenskt skådespel så mycket bättre? – Det ser man i vilken skitpolisserie som helst. Men det finns också en rädsla i Sverige. Svensk teater är så hygienisk. Den har bacillskräck. Den svenska människan – med risk för att generalisera – är rädd för att visa sig själv. Och då menar jag inte att man behöver fläka ut sig. Men det är en överraskning hur mycket svenskar spelar upp för varandra. På teatern? – På tvåans buss, var som helst. Jag kan höra två affärsmän sitta och prata och mina öron bara växer, hur de skryter för varandra, utan att säga någonting enkelt och uppriktigt. Det finns liksom en hinna över hur man är. Därför behöver de oss invandrare. Så om den svenska människan är sval, så är också teatern sval? – Det var en stor insikt när jag förstod det. Men så finns det undantag. Persbrandt till exempel, såg du Macbeth på Maximteatern? Du måste se den! Du säger i boken att finska skådepelare är vanare att bli släpade längs scengolvet. – Det är ett mustigare sätt att spela teater. När teatern är bra i Finland är det en blandning av god analys och någonting lite grövre. Mitt största problem med den svenska teatern är att den är så hygienisk. Men det gör också att främmande fåglar som Stina Ekblad klarat sig så bra, för de har behövts. Ulfsson har länge fått frågan om hon inte borde skriva sina memoarer. Men i stället blev det en intervjubok. Varför? – Jag vill inte skriva. Jag hatar skådespelarmemoarer – eller hatar kanske är ett för starkt ord… Stig är en bra författare och den första journalist som intervjuat mig som verkligen återgett det jag sagt. Jag talar i bisatser, det är mitt sätt att leva. Han vet precis vem den här kärringen är. Birgitta Ulfsson Skådespelaren Birgitta Ulfsson är 88 år och bosatt i Göteborg. Hon föddes och växte upp i Helsingfors, där hon började karriären på Svenska Teatern och fortsatte till Lilla teatern. Mellan 1952 och 1984 var hon gift med skådespelaren och teaterchefen Lasse Pöysti. I Sverige blev de två kända när de spelade Muminmamman respektive Mumintrollet i den första tv-serien om Mumintrollen. Hon har haft flera roller på svenska scener och har bland annat medverkat i \"Picassos äventyr\" och \"Rederiet\". Birgitta Ulfsson är aktuell med intervjuboken \"Med och mot min vilja\", skriven av journalisten Stig Hansén. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12131, "headline": "Språkkrönika: Så kan språket lära dig sjunga", "summary": "SPRÅKKRÖNIKA. Kan du tala, kan du ropa, kan du sjunga! Denna appell för det som kallas röstbefrielse har sina rötter i 1970-talet. Att sjunga är lika naturligt som att tala, men ofta delas vi tidigt in i de som kan och de som inte kan.", "article": "Kan du tala, kan du ropa, kan du sjunga! Denna appell för det som kallas röstbefrielse har sina rötter i 1970-talet. Att sjunga är lika naturligt som att tala, men ofta delas vi tidigt in i de som kan och de som inte kan. Rösten är en sak; ju mer man sjunger, desto bättre blir den. Man kan också särskilt träna andning och muskler. Att hålla tonen är också det mycket en fråga om träning. Något av det viktigaste för sången är gehöret, det vill säga att lyssna. Nu har en amerikansk studie visat att kinesiska barn i 3-5-årsåldern som talar mandarin är bättre på att höra tonskillnader än – i det här fallet – engelsktalande barn. Detta förklarar forskarna med att mandarin, till skillnad från engelska, är ett tonspråk. Med det menas att tonhöjden utgör en del av ordens betydelse. Mandarin har fyra toner (man brukar också tala om en femte, neutral ton). Ordet ma kan bland annat betyda ’mamma’, ’häst’, ’hampa’ eller ’skälla ut’, beroende på hur det uttalas: med jämn tonhöjd, med stigande tonhöjd, med en tonhöjd som först faller och sedan stiger eller med snabbt fallande tonhöjd. På engelska betyder ma bara ’mamma’, oavsett hur det betonas. Med sin uppmärksamhet på tonhöjd tycks alltså de kinesiska barnen ha ett musikaliskt försprång. Men skillnaden mellan de kinesiska och amerikanska barnen pekar enligt forskarna framför allt på en central fråga för kognitionsforskningen, nämligen hur åtskilda våra mentala färdigheter faktiskt är i hjärnan. Om vår kanske främsta kognitiva förmåga, språket, skulle vara en helt separat funktion i hjärnan, som många har hävdat, borde språkmelodi och musik processas på olika ställen i hjärnan. Men om de funktioner som behandlar språk och musik däremot skulle överlappa varandra, borde gehörsträning påverka språkprocessen och vice versa. Man uppskattar att ungefär 70 procent av alla språk är tonspråk. Mer än hälften av världens befolkning skulle alltså tala ett sådant språk. Tonspråken är vanliga i Afrika, Östasien och Centralamerika. Några exempel är xhosa, thai och yoruba. Svenskan intar en mellanställning mellan tonspråken och engelskan, eftersom svenskan har så kallade ton-accenter, som ger den karakteristiska sjungande satsmelodin. Kanske bidrar den till att så många i Sverige lystrar till påståendet ”kan du tala, så kan du minsann sjunga”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12158, "headline": "Säverman: Mars pannkaka", "summary": "Kåseri. Att gå är tröstlöst. Försökte utan framgång med all sorts musik tills jag fann marschmusiken. Bäst att gå till är ”Finska rytteriets marsch” och ”Karl XII:s marsch”.", "article": "Du måste gå ut, säger omgivningen. Men att gå utan mål är tröstlöst. Flanera fasansfullt. Traska trist. För att få ut mig gav mig omgivningen en musikmössa med insydda hörlurar. Lättare att gå med musik, var budskapet. Försökte utan framgång med all sorts musik tills jag fann marschmusiken. Den går i takt. Den finns för att gå till, låt vara i samlad tropp, men funkar även för ensamtropp. Marsch associerar till makt, militär, auktoritär men har spelats av alla. Regimer från höger till vänster, skolorkestrar och brukskapell. Enda musik som hördes före mikrofoner och högtalare. Marschen kom från Turkiet. I Norge säger man fortfarande janitsjarmusik. I Sverige avslutades ångradions dagliga ”Grammofonmusik” med ”Gardeskamrater”, ”I fält”, ”Fladdrande fanor” eller ”Sverige på vakt” - omisskännliga titlar. ”Till anfall!” börjar trots den krigiska titeln mjukt à la spansk pasodoble men visar snart marschtänderna. ”Under blågul fana” går för fort för att man som gångare ska hinna med . Hur i herrans namn kunde ett helt kompani rusa fram till den här musiken? Andra går för långsamt. Beethovens marscher är rena söndagspromenaden. Bäst att gå till är ”Finska rytteriets marsch” och ”Karl XII:s marsch”. Man begriper att de svenska mannarna lyckades marschera ända till Poltava där de blev ömkligen besegrade. Dock lär själva marschen, ”Marcia Carolus Rex”, ha grävts fram långt senare efter att ha tjänat som paradmarsch för Moskvas lantvärn. Proggåret 1971 sjöng Stefan Demert in sin festliga ”Marsch pannkaka” med texten ”Man blir så glad när man hör vaktparaden …”. Benny Anderssons orkester spelade senare in en lika festlig marsch med samma titel. Båda utmärkta att traska till. För att inte tala om Povel Ramels ”Den gamla vaktparaden”. Svenska marscher låter som lukten av smörgåsbord med ättika, dill och inlagd sill. De komponerades av militärmusiker med namn som Sam Rydberg, Viktor Widqvist, Ivar Widner - militären tog hand om sin tids musikaliska begåvningar. Deras sentida motsvarigheter sitter gissningsvis vid syntar och datorer och levererar världshittar som drar in mörkt med pengar men är betydligt svårare att marschera efter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12161, "headline": "Susanne Ljung: Klädkakofonin stramades upp och prinsessan Diana fick stil på monarkin", "summary": "STILKRÖNIKA. Att prinsessan Dianas växande självförtroende hängde ihop med kläderna hon valde att bära syns i utställningen på Kensington Palace i London.", "article": "Man kan fråga sig varför så många envisas med att kalla den brittiska prinsessan Diana för en modeikon. Människor som tilldelas detta epitet brukar vanligtvis hyllas för sin säkra smak och konsekventa stil, men det räcker med en snabb bildgoogling för att se att prinsessan Diana snarare representerade motsatsen. Här har vi snarare att göra med en kvinna vars garderob kan beskrivas som en sorts klädkakofoni. En röra bestående av rysch, pysch, ränder, rutor, prickar och rosetter i så många olika färger och former att man börjar treva efter en Treo för att dämpa huvudvärken som denna… tja, låt säga ”fantasifulla blandning” av olika klädstilar, kan ge. Men det var förstås också det som gjorde prinsessan Diana så folkkär. ”The People’s Princess”, som den dåvarande premiärministern Tony Blair kallade henne. Många kunde relatera till henne, inte minst tack vare det trevande sätt på vilket hon testade olika sorters klädstilar för att till slut finna en som hon kunde kalla för sin egen. Och nu kan man se hur det gick till, och hur plaggen såg ut i verkligheten. Förra veckan öppnade utställningen ”Diana: Her Fashion Story” på Kensington Palace i London, det vill säga det kungliga residens som utgjorde hennes hem från bröllopet med prins Charles 1981 fram till hennes död 1997. På utställningen i Kensington Palace finns bland annat den blus med hög krage prinsessan Diana bar på en fotografering inför förlovningen och en storrutig grön kappa med axlar breda som serveringsbrickor. Foto: Historic Royal Palaces/Splash Här finns den ryschiga blus med hög krage hon bär på det porträtt som Lord Snowdon tog av henne inför förlovningen 1981. Här finns även den marinblå aftonklänning i sammet som hon 1985 dansade med John Travolta i Vita huset med. Här finns också en storrutig kappa i grönt från samma år, med stora slag och axlar breda som serveringsbrickor, enligt tidens trend. Och här finns exempel på de nätta välskräddade dräkter hon bar under 90-talet, då hennes popularitet steg i höjden för varje dag hon besökte barnhem och sjukhem, bad tillsammans med Moder Teresa och umgicks med Elton John. Det är inte första gången prinsessan Dianas kläder ställs ut, men det är en av de bästa, såtillvida att den inte bara upprepar den uttjatade historien om ung flicka + gammal prins = olyckligt äktenskap som så småningom leder till ett lyckligt förhållande till folket. Den försöker nämligen berätta om hur hennes ökande (handlings)kraft och självförtroende förmedlades tack vare allt mer väl valda kläder. Kuratorn av utställningen, Eleri Lynn, visar en utvecklingskurva som många kvinnor kan känna igen sig i, eller lära sig något av. ”Med hjälp av kläderna kan vi se hur prinsessan Dianas självförtroende växer med tiden. Hur hon tar alltmer kontroll över hur hon representeras genom att på ett intelligent sätt börja kommunicera med hjälp av de kläder hon bär”, som Lynn säger till brittiska Vogue. Tillsammans med modeskaparen Catherine Walker började hon mejsla fram en ny stil med plagg med mindre rysch och renare linjer. En sorts eleganta pansarplagg som utstrålade effektivitet och uppfyllde de etikettskrav som fanns, utan att personligheten gick helt förlorad. En konst i sig. Det är ingen tillfällighet att prinsessan Dianas sonhustru, hertiginnan av Cambridge, ofta använder sig av samma stil och märke. Men så är det inte kungligheternas tal eller skrifter som synas i sömmarna, utan de kläder de, mer eller mindre framgångsrikt, bär. Så även om prinsessan Dianas status som klassisk modeikon kan ifrågasättas, råder det ingen tvekan om att hon, med hjälp av sina knasiga kläder längs vägen, lyckades skapa ett helt nytt intresse för människorna inom den brittiska monarkin. Läs recension av Diana: Her Fashion Story Mer om Dianas kläder På utställningen finns 26 plagg, förhållandevis många. Prinsessan Diana gav bort stora delar av sin garderob till vänner och bekanta eller välgörenhet. Strax före sin död arrangerade hon till exempel en stor klädauktion på Christie’s i New York som drog in runt 30 miljoner kronor till forskning kring cancer och aids. En av de mest omtalade klänningarna från senare tid saknas, tyvärr. Det är hennes så kallade ”revenge dress” (hämndklänningen). Det är den djupt urringade svarta klänning som hon bar den kväll då prins Charles i tv meddelade att han hade ett förhållande med Camilla. Diana stal showen. Med tiden upptäckte även prinsessan Diana vikten av modefotografer för att förmedla sin look. Den kände Patrick Demarchelier var en av dem. En utställning med hans fotografier finns just nu på Fotografiska i Stockholm. Susanne Ljung Susanne Ljung är journalist och programledare för det hyllade mode- och kulturprogrammet ”Stil” i Sveriges Radio. Hon bor i Stockholm och New York och medverkar i Lördagsmagasinet varje vecka. Läs tidigare stilkrönikor här ", "article_category": "culture"}
{"id": 12164, "headline": "Stark kritik mot rapport om Muslimska brödraskapet", "summary": "Nyligen offentliggjorde Myndigheten för samhällskydd och beredskap, MSB, rapporten ”Muslimska brödraskapet i Sverige”. Nu möter rapporten hård kritik från flera forskare. – Har de rökt på innan de läst det? svarar terrorforskaren Magnus Norell, redaktör till den kritiserade rapporten, till SVT.", "article": "20 religionsforskare riktar skarp kritik mot en rapport som har gjorts på beställning av Myndigheten för samhällskydd och beredskap, MSB. Terrorforskaren Magnus Norell är redaktör till rapporten ”Muslimska brödraskapet i Sverige” och den syftar bland annat till att ge en översiktsbild av den islamistiska rörelsen Muslimska brödraskapet i Sverige. I rapporten kommer Norell bland annat fram till att det pågår en parallell samhällstruktur där islamister konkurerar med svenskars värdegrund och att aktivister inom Muslimska Brödraskapet kan komma att flytta fram sina positioner i samhället inom kommande år. Norell beskriver även muslimska organisationer i Sverige och hur de ska ha koppling till Muslimska brödraskapet. Enligt de kritiska forskarna saknas det helt empiriskt stöd för flera centrala påståenden i studien. En av forskarna är Simon Sorgenfrei, lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. – Det rör sig om en undermålig akademisk produkt där man inte belägger sina påståenden. Namngivna personer och organisationer pekas ut som representanter för Muslimska brödraskapet i Sverige, vilket i sin tur beskrivs som en antidemokratisk, militant organisation som utmärks av sitt hat mot väst. Det är allvarliga anklagelser. Samtidigt riktar rapportförfattarna kritik mot vad de kallar Sveriges ”politiska elit”, som sägs bereda vägen för islamismen. Det ger ett konspiratoriskt intryck, säger han. Forskarna riktar särskilt kritik mot MSB och i ett öppet brev som är publicerat som ett blogginlägg skriver de: ”Vi ställer oss alltså mycket kritiska till värdet av föreliggande rapport, och frågande till vilken kvalitetsgranskning en statlig myndighet som MSB har av det material de betalar för att få producerat, och som de sedan publicerar under sin 'kunskapsbank'.” Men på MSB tar man inte ansvar för innehållet i studien. – Vi faktagranskar inte beställda studier. Innehållet står författarna för. Självklart gör vi en bedömning av resultatet och i det här fallet ser behov av fortsatta studie- och forskningsuppdrag inom området, säger Annelie Bergholm Söder, chef vid Operativa avdelningen, MSB. Simon Sorgenfrei vid Södertörns högskola understryker samtidigt att det sannolikt finns personer i nämnda muslimska organisationer som sympatiserar med Muslimska brödraskapet, och att forskning om organiserad islam, och om islamism i Sverige är viktigt. – Men sådan forskning måste kunna bedrivas utan att bli alarmistisk eller konspiratorisk och utifrån samma etiska och kvalitativa krav som annat akademiskt arbete, säger han. DN har varit i kontakt med Magnus Norell som skriver att han kommer bemöta kritiken under fredagen. Till SVT säger han dock om kritiken: – Har de rökt på innan de läst det? Det är ju bara att läsa rapporten! Om någon inte accepterar det här så kan jag inte göra så mycket åt det. Det är ju liksom belagt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12165, "headline": "Fredrik Strage: Jag ryckte in som veckans twittrare för att rädda nationens ära", "summary": "I veckan har Fredrik Strage twittrat för Sverige. Det har väckt frågor som han funderat över. Är exempelvis inte överskattningen av intresset för Sverige det svenskaste som finns?", "article": "Jag är Sverige. Jag har varit det sedan i måndags då jag tog över kontot @sweden på Twitter. Varje vecka låter Svenska institutet en svensk berätta om sitt liv och den som skulle ha twittrat den här veckan hoppade av – antagligen för att slippa nazitrollen som plågat kontot den senaste tiden. Jag ryckte in för att rädda nationens ära. Jag hoppades också locka fler läsare till mitt eget Twitterkonto och räknade med att @sweden skulle ha åtminstone ett par miljoner följare. Besvikelsen var djup när jag i måndags upptäckte att det bara följdes av 119 000 personer – 1 000 färre än jag själv har. Under veckan har jag funderat på om inte denna överskattning av intresset för Sverige är det svenskaste som finns. Vi vill förtvivlat gärna stå i händelsernas centrum. Komikern Greg Poehler, exilamerikan i Stockholm, sa en gång att han skapade tv-serien ”Welcome to Sweden” efter att ha noterat hur fascinerade svenskar var av vad amerikaner tycker om dem: ”Svenskar älskar att känna sig viktiga. De vill tro att hela världen tänker på dem. Svenskar frågar ofta vad jag tyckte om Sverige innan jag flyttade hit. Och jag svarar: ’Ingenting alls. Jag tänkte aldrig på Sverige. Hur ofta tänker du på Zimbabwe?’” På sistone har fler än vanligt tänkt på Sverige. Högerextremister målar en bild av ett laglöst inferno där bilar brinner, sharialag råder och terrorister spränger sig själva i luften. Å ena sidan blir jag provocerad av att folk som kallar sig ”Sverigevänner” smutskastar vårt land. Å andra sidan känner jag en ofrivillig kittling över att Sverige för en gångs skull inte förknippas med kocken i Mupparna, medioker house eller godisfiskar. Vi är inte längre landet där man uppmanas att använda säkerhetsbälte på bussen in från flygplatsen – i alla fall inte bara det landet. Vi är lite, lite farliga. Och vem kan klandra bilbrännande ungdomar i förorten när de är medvetna om att deras dåd inte bara förargar en socialsekreterare i Bagarmossen utan uppmärksammas av USA:s president? Om jag var en arg och uppmärksamhetskåt 16-åring vet jag ärligt talat inte om jag skulle sitta hemma på kvällen och lösa andragradsekvationer, eller dra ut och flejma en Audi för att senare kunna se bilderna på Fox News och CNN. Vandalism är givetvis förkastligt. Ändå kan jag relatera till den brittiske journalisten A A Gill som i en intervju med Andres Lokko sa att inget gjorde honom mer stolt än brittiska fotbollshuliganer: ”Tanken på att 500 arbetslösa, undernärda och outbildade grabbar från norr helt på egen hand, endast beväpnade med gympadojor och shorts, kan stänga ner en hel skandinavisk nation. Jag skriker bara YES när det händer.” I samma intervju hånade A A Gill meslandet Sverige som ”skänker så många miljarder till svältande nationer att till och med Gud har tröttnat och släcker solen för er en gång i halvåret”. Han kallade svenska nazister för ”dietnazister” och påstod att våra skinheads ritar dit sina tatueringar med kulspetspenna. Kommentarerna sved på samma sätt som när den amerikanske journalisten Tim Pool besökte Rosengård förra veckan och sa: ”Om detta är det värsta Malmö kan erbjuda – kom aldrig till Chicago.” ”Stick hem då”, tänkte jag. ”Malmö är visst hiphop.” Ja, jag vet att det är fel att exotisera misär i utanförskapsområden. Men hela Sverige har ju i århundraden varit ett utanförskapsområde – en löjlig liten nation vid nord-polen som ingen bryr sig om. Därför kan jag inte låta bli att glädja mig en smula åt vår nya tuffa image. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12181, "headline": "Äldre dansare tar plats på scen", "summary": "Man måste inte sluta dansa bara för att man har fyllt 45, tycker Charlotta Öfverholm. Under tre dagar fokuserar hon på den åldrande kroppen, i en fysiskt utmanande föreställning där två koreografiska temperament möts.", "article": "Kast ner på golvet, tunga lyft och dans i högt tempo. ”Survival kit” är en utmaning för dansarna Charlotta Öfverholm och Rafi Sady, som båda har passerat 44-årsåldern, då man måste pensionera sig från de stora dansinstitutionerna. Under tre dagar i mars står den åldrande kroppen i fokus på Dansens hus i Stockholm, med workshops, filmvisningar och dans. – Mitt knep är bara glöd. Jag gjorde en höftoperation för ett och ett halvt år sedan och opererade foten förra året. Så det är inte så bra. Men glöden tar över allt, säger Charlotta Öfverholm under en paus från repetitionerna. Sedan 2015 har hon drivit Age on stage, som vill ge plats åt äldre professionella dansare, vilket i danssammanhang innebär alla över 45 år. I projektets första föreställning har hon överlåtit koreografin till Sharon Fridman och Martin Harriague, som har gjort delarna ”Light house” och ”Beauty and the beast”. De två koreografiska temperamenten landar i en krock mellan det högljudda, humoristiska och det tysta, sparsmakade. Sharon Fridman är inspirerad av Sveriges vita landskap och långa avstånd, berättar Charlotta Öfverholm som hittade honom via en Youtubelänk. Att äldre förväntas kliva åt sidan, trots all erfarenhet, tycker Charlotta Öfverholm är ett problem för hela samhället. Det är inte främst acceptans för äldre dansare hon slåss för, den finns trots allt där, utan utrymme. Hon vill skapa arbetsplatser för äldre, som annars tvingas gå i pension. – Vi människor lever allt längre. Och som dansare känner man sig inte gammal. Man är inte gammal egentligen, varför säger normen då att man måste sluta? Man har ju bara en äldre själ och lite rynkor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12183, "headline": "Parodistressen på topp hos Norbergs", "summary": "Det är bråda dagar för bröderna Norberg. De håller just på att avsluta arbetet med årets Melodifestivalparodier. Två år av parodier har gjort dem till några av Sveriges mest populära youtubare. DN talade med dem mellan inspelningarna.", "article": "Daniel Norberg sitter utklädd till Loreen när jag ringer upp honom. Han har ägnat lång tid åt att kamma en gammal svart peruk till ett inte alltför tovigt hårsvall. Brorsan Emil Norberg har köpt en gammal gardin som får tjänstgöra som höftskynke. Men avslöja vad Loreen eller låten ”Statements” heter i deras humoristiska tolkning vill de inte. Just nu slukar Melodifestivalparodierna all vaken tid. På onsdagen hoppas bröderna Norberg vara klara och kunna publicera parodierna på bidragen som gått till Andra chansen på sin Youtubekanal. – Det är oftast lite mer tacksamt att göra parodi på de lite ”tokiga” eller spektakulära framträdandena – och de går ofta vägen via Andra chansen. Svårare är det med bidrag som är mer städade med rena scenshower och kläder. Att parodiera handlar ofta om att förstärka något som redan finns där och därför är det svårare med de mer traditionella bidragen, säger Daniel Norberg. Komikerduon Emil och Daniel Norberg driver två av Sveriges största Youtubekanaler. På den ena lägger de upp snabbt inspelade klipp där de bakar, skojar och bygger saker, på den andra publiceras mer genomarbetade parodier. Parodierna av förra årets Andra chansen-bidrag har setts över sex miljoner gånger. Bakom klippen ligger ett tidskrävande klurande. Artistnamn, låttitel och textinnehåll ska passa ihop sinsemellan och säga något om originalframträdandet. Dessutom ska satsmelodin i parodierna stämma överens med satsmelodin i förlagan. Artisten Frans fick i parodin namnet From och hans vinnarlåt ”If I were sorry” blev till ”Flåt’ va’ saru?”. – När man hör den riktiga låten är meningen att man samtidigt ska höra våra ord eftersom våra texter bygger samma ljud som originalet, säger Daniel Norberg. – Ja, det är det som är det stora jobbet, att hitta ord som låter likadant. Vi googlar och slår i korsordlexikon för att exempelvis hitta ett ord som refererar till något i växtriket, har ett ”r” i mitten och slutar på ett ”s”. Så håller vi på och det tar sin tid, säger Emil Norberg. Varje parodi är cirka 20 sekunder lång, sex versrader ungefär. De sex raderna kan ta upp till en dag att skriva. Då tre miljoner tittare slår på tv:n på lördagskvällarna för en ny deltävling börjar arbetet för bröderna Norberg. – I år har jag tittat på allt i direktsändning. Man är ju lite mätt. Det är något av ett arbetspass att bänka sig framför tv:n på lördagen, försöka associera och hålla koll på reaktioner i sociala medier, säger Emil Norberg. Årets festival har fått en del ris. I synnerhet programledarnas manus och skämt har kritiserats. Men Daniel Norberg är nöjd. – Det är lustigt att Melodifestivalen är så viktig för så många, det är lite absurt egentligen. Men det är härligt att vi samlas kring något alls. Jag upplever faktiskt att engagemanget kring festivalen har varit ännu större detta år. Bröderna Norberg vill roa men inte göra narr av någon. I en intervju i DN från i fjol (23/3) sa de att målet var att göra människor glada. Jag undrar om deras snällhetsambition är oförändrad. – Ja, det är den. Jag tror att ett skäl till att vi är omtyckta är att vi inte tycker något i våra parodier. Vi stöter oss varken med artisterna, artisternas fans eller med tittarna. Vi sjunger om konserverad majs och har på oss peruker. Folk tycker att det är lite gött eftersom det är så många andra som tycker en massa saker i sociala medier, säger Daniel Norberg. Trots videoklippens många tittningar kan de fortfarande inte leva på annonsintäkterna från Youtubekanalen. – Utifrån ett Youtubeperspektiv publicerar vi väldigt sällan. För att tjäna pengar på annonser på Youtube ska man publicera långa klipp, ofta och regelbundet, det kräver att produktionen inte är alltför tidskrävande, säger Daniel Norberg. – Våra klipp tar mycket lång tid att göra och kommer ut sällan, därför är det svårt för oss att tjäna pengar på Youtubeverksamheten, säger Emil Norberg. I fjol var första gången Melodifestivalen gav någon form av respons på brödernas parodier. Någon med tillgång till Melodifestivalens officiella konto kommenterade kortfattat och roat ett av klippen. Har Christer Björkman ringt på riktigt än? – Nja, eller jag svarar ”jag vet inte”. Men många av artisterna har hört av sig och säger att de ser fram emot att se parodierna, säger Daniel Norberg. Bröderna Norberg Daniel Norberg är 27 år och Emil Norberg 29 år. De gjorde 2015 och 2016 Sveriges mest sedda videoklipp på Youtube. Det är främst Daniel Norberg som synts i videorna men på senare tid har Emil Norberg figurerat allt oftare framför kameran. Bröderna växte upp i Uddevalla, Daniel bor numera i Uppsala och Emil i Stockholm. 2010 deltog Daniel Norberg i \"Idol\" och kom på åttonde plats, han har också varit programledare för SVT:s \"Minimello\" 2014. Duon har de senaste åren mottagit flera utmärkelser för sina klipp. 2015 och 2016 utsågs de till årets artist på Guldtubengalan och 2016 tog de hem priset ”Årets webbhumor” på galan ”Det svenska humorpriset”. Daniel Norberg är även aktuell i SVT:s realityprogram ”Det stora fågeläventyret” där kändisar tävlar i ornitologi. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12185, "headline": "Hannes Holms planerade Oscarstal – en parodiprotest mot Trump", "summary": "Regissören Hannes Holm gick ut i en öppen politisk protest inför Oscarsgalan. Han hade också planerat ett tacktal om vad som ”verkligen händer i Sverige”. Holm avslöjar nu för DN att planen var att göra en parodi på Donald Trump.", "article": "På söndagen hade filmen ”En man som heter Ove” och regissören Hannes Holm chansen att ta hem en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Statyetten tilldelades i stället filmen ”The salesman” av iranske regissören Asghar Farhadi, som bojkottade galan i protest mot förslaget om att införa inreseförbud för medborgare i sju länder med övervägande muslimsk befolkning. Över huvud taget omgärdades kategorin för bästa icke-engelskspråkiga film av en politisk diskussion. Samtliga sex tävlande regissörer undertecknade inför galan ett öppet brev i protest mot de nationalistiska stämningarna som råder. De fördömde bland annat ”det fanatiska och nationalistiska klimatet vi i dag ser i USA och många andra länder, i delar av befolkningen och, allra värst, bland ledande politiker”. Efter galan riktade Hannes Holm också en syrlig kommentar mot den politik som bedrivs i Vita huset. Han avslöjade samtidigt att han i ett eventuellt tacktal tänkt prata om vad som ”verkligen händer i Sverige”. DN har sökt Hannes Holm för att höra vad talet skulle handla om. På onsdagen svarade regissören i ett sms att talet skulle inledas med en hänvisning till filmens vänskapsrelation mellan Ove och en ung iranskfödd kvinna. Holm hade tänkt fortsätta talet med orden: \"Gissa vad som händer? I Sverige! De blir vänner – kan ni förstå det? I Sverige!”, skriver han till DN. Inledningen skulle på så vis vara en parodi på Donald Trumps uttalanden om Sverige, som under ett framträdande i Florida sade: ”Titta på vad som hände i Sverige i går kväll”. Hannes Holm skriver att talets avslutande del skulle innehålla en ordvits: ”People can change, even Trumpy… Sorry, Grumpy old men... ”, innan han tänkt tacka alla som varit inblandade och stöttat arbetet med ”En man som heter Ove”. Hannes Holm skriver också att talet inte passar sig så bra i skrift, utan att det ”hade varit mycket roligare att få göra!”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12196, "headline": "Nationalister vänder ryggen åt musiken", "summary": "Sveriges radikala nationalister har städat bort musiken för att få en mer intellektuell framtoning. När de sitter i riksdagen behövs inte längre musiken som enande kraft, menar forskaren Benjamin Teitelbaum.", "article": "När någon ska sälja en bostadsrätt brukar mäklaren ge rådet att stuva undan allt personligt. Kulturella markörer riskerar i en säljsituation att stöta bort presumtiva köpare, då så många som möjligt ska kunna spegla sig i bostaden. Kanske går det att säga att den svenska alt right-rörelsen tillämpat en liknande säljmetod på sin ideologi. I en ny bok menar musiketnologen Benjamin Teitelbaum att Sveriges radikala nationalister har städat bort den subkultur som en gång skapade sammanhållning i rörelsen. Efter vit makt-musikens storhetstid har radikala nationalister i stället utvecklat en anti-musikkultur. – I samband med att rörelsen började dra till sig mer makt blev den symboliska kampen mindre viktig. Den subkulturella verksamheten krympte i takt med att nationalistiska rörelser fick politiskt inflytande. Det handlade inte bara om att den gamla skinnskallekulturen försvann, utan det fanns medvetna försök att tona ner musiken, att tona ner det subkulturella för att kunna bygga en starkare rörelse som kunde locka till sig fler sympatisörer från mainstreamsamhället, säger Benjamin Teitelbaum över ett glas varm choklad på ett kafé nära Stockholms centralstation. Den amerikanska forskaren talar en svenska som är överraskande fri från brytning. Han bor och verkar i Colorado, men är på besök i Sverige för att bevaka konferensen ”Identitär idé”, som i helgen arrangerades på hemlig adress i Stockholm. Boken ”Lions of the north” presenterar resultatet av fem års etnografiska fältstudier av radikala nationalister i Sverige, alltifrån nationalistiska artister till SD-politiker och aktivister i organisationer som Nationalsocialistisk front. Trots att högerpopulismen har haft en stark medvind under den här perioden har högervindarna i musiken mojnat år för år. I dag är det i stort sett vindstilla på den scen där SD-ledningens festfavoriter Ultima Thule en gång var en självklar referens. Benjamin Teitelbaum hänvisar till en undersökning från 1998 som visade att nästan 20 procent av alla killar i gymnasiet lyssnade på vit makt-musik ibland eller ofta. 2005 hade Sverige nästan tre gånger fler nationalistiska band än alla andra nordiska länder tillsammans och en högre andel sådana band per capita än något annat land i världen. Vit makt-musiken uppfattades som ett verktyg för värvning av unga män till rörelsen. Ändå gav den ett magert resultat för de som ville se reella förändringar av invandringspolitiken. – Det fanns mycket öppen diskussion om detta bland nationalister under 00-talet. Vissa såg den här gamla musikkulturen från skinnskalletiden som ett hinder, eftersom den byggde på en dekadent subkultur som tilltalade en alltför liten del av samhället. Trots vit makt-kulturens i internationellt perspektiv unika genomslag hade Sverige vid den tiden inget högerpopulistiskt parti i riksdagen, till skillnad från andra länder i Europa. Ändå har nyare musik spelat stor roll för de radikala nationalisternas skinnömsning de senaste åren. Pop, folkmusik, singer-songwriterballader, techno, rap och reggae är genrer som aktivister och artister har omfamnat efter att vit makt-musikens mer punk- och metalbetonade toner började klinga av efter millennieskiftet. Runt 2010, när Benjamin Teitelbaum inledde sin studie, fanns flera artister som bidrog till att förnya de radikala nationalisternas identitet och framtoning. En av dem var Zyklon Boom, en Umeåbaserad rappare som tagit sitt artistnamn efter Zyklon B, den gas som nazisterna använde under Förintelsen. – Zyklon Boom har varit en ledande intellektuell inom de mer belästa, identitära kretsarna. Det som man hör i hans rapmusik är en nästan fetischistisk intellektualism: många referenser till svåra ord, till Friedrich Nietzsche, till Julius Evola. Han skryter med sin egen bildning och hur beläst han är, något som var otänkbart i vit makt-musiken, som i stället präglades av en hypermaskulinitet som byggde på antiintellektualism. Så genom hans raplåtar har han försökt ge en helt ny bild av vad det betyder att vara en invandringskritiker. En annan av de nya artisterna var Saga, som är Sveriges hittills största radikalnationalistiska musikexport. Det senaste decenniet har hon haft konserter i bland annat Storbritannien, Tyskland, Finland, Ungern och USA. Några av hennes låtar som laddats upp på Youtube har mer än en miljon visningar och hon fick stor uppmärksamhet då Anders Behring Breivik hyllade henne som en förebild efter sitt terrorattentat i Norge. – Internationellt är hon större än Ultima Thule och hon var en av de kvinnoröster som kom fram efter vit makt-vågen, då det uppstod ett slags feminism även i de här kretsarna. Sagas bakgrund är att hon hade traumatiska upplevelser i sin ungdom som hon kopplade till invandringen. Men hon har mer eller mindre lämnat scenen efter Breivikdådet. Hon har gjort ett par låtar och spelningar, men det som hände i Norge påverkade henne starkt. Ett annat försök till musikalisk förnyelse under 2010-talet var nationalisternas omfamning av folkmusiken. Samma år som SD kom in i riksdagen började Sverigedemokraternas nuvarande gruppledare Mattias Karlsson tala om hur de ville stödja folkmusik med offentliga pengar, vilket fick Folkmusiksverige att slå bakut. – Det var en massa demonstrationer runt om i landet och väldigt turbulent kring den frågan 2010-2011. Jag tror att Folkmusiksverige lyckades nå ut med sitt budskap att nationalister inte var välkomna. Jämfört med andra länder består folkmusikkretsar i Sverige huvudsakligen av välutbildade, välmående stadsbor. Klyftan mellan dem och SD:s väljare är ganska stor. Många radikalnationalister fann i stället en ny kärlek i neofolk, en mer populärinriktad genre med akustiska inslag och med rötter i både folkmusik och industrirock. – Det är inte folkmusik, tycker jag som själv håller med sådant. Men en hel del, alltfrån de i SD-ledningen till den yttersta högerkanten, är intresserade av neofolk. En populär artist är Solblot, som själv inte är så intresserad av politik, men ändå tilltalar många, säger han. Som ett led i nationalisternas försök att fjärma sig från sin subkulturella närhistoria har de även omfamnat artister ur det klassiska, svenska kulturarvet. Benjamin Teitelbaum nämner Cornelis Vreeswijk och Monica Zetterlund. – Jämfört med skinnskallekulturen, som i de här kretsarna fått kritik för sina rötter i en brittisk import från Jamaica, uppfattas sådana artister som unika för Sverige. Jag har till exempel haft en lång intervju med Linus Bylund om hans beundran för Cornelis Vreeswijk. Han tyckte att Cornelis fångar en väsentlig del av det svenska sinnelaget och vemodet. Men den dominerande trenden är att musiken har fått minskat betydelse i svensk nationalism. Orsaken är att utbudet av sociala smörjmedel vuxit på andra håll, menar Teitelbaum. Medieverksamhet på nätet, poddar och alternativa publikationer har blivit fler samtidigt som sociala medier erbjuder billiga och effektiva kanaler. – Nationalisterna har gjort analysen att det i dag finns andra metoder att samla en publik. Samhället i stort är heller inte längre lika uppbyggt kring musiksubkulturer. Inte heller i vänsterns rörelser ser man så mycket musik, som till exempel i Bernie Sanders-rörelsen. Sedan är de svenska nationalisterna just nu mest av allt inriktade på att komma in i regeringen. Saga: Sångare från Småland, född 1975, med en popularitet som fortfarande växer. Hon kallar sin musikstil ”frihetspop”. Enligt Benjamin Teitelbaum framställer hon sig själv som en inkarnation av den vita rasen, ”en gestalt som får uthärda personlig smärta på grund av mångkulturalism, invandring och rasblandning”. I sin hit ”Valkyrian” sjunger hon ”Jag är Valkyrian/som ska ta dig hem!/Skänk din styrka till de som kämpar än!”. Hennes huvudsakliga publik består av folk som själva identifierar sig som nationalsocialister. Efter att Anders Behring Breivik hyllade Saga 2011 verkar hon ha dragit sig tillbaka från scenen. Zyklon Boom: En rappare från Umeå som 2009 släppte skivan ”Välkommen till avfolkningsorten”. Enligt Teitelbaum tillhör han den identitära falangen bland dagens nationalister. I låten ”Håll käften” skryter artisten om att han läst Nietzsche sedan han var 13, i ”Tigerrytt” vill han avskaffa idén om jämlikhet och krossa humanismen och i ”Du är bög” rappar han: ”Varenda pulkabacke på planeten ska jag sanda/och döda folk i samma anda, som Världsnaturfondens panda/Jag ska avskaffa rösträtten för varenda idiot/Jag tycker som Public Enemy, fast alldeles tvärtemot”. Också Zyklon Boom har dragit sig tillbaka från musikscenen, av oklara skäl. Nordisk ungdom: En politisk aktionsgrupp bildad 2010 av besvikna medlemmar i Nationaldemokraterna. Lanseringen skedde med reggaelåten ”Tänk”, vars refräng lyder: ”Att förlora sitt land är tråkigt javisst/Så res dig upp här, etnopluralist!/Alla har rätt till sitt eget land, javisst!” Etnopluralism är en tanke om att ingen etnisk grupp är mer värd än någon annan men att alla måste leva åtskilda. Nordisk ungdom, som enligt Statens medieråd är en fascistisk organisation, har bland annat kastat ägg på flyktingförläggningar, grisblod på monumentet på Raoul Wallenbergs torg och vandaliserat konst som de anser vara dekadent. Musiketnolog verksam vid universitet i Colorado och tidigare föreståndare för Nordiska studier vid samma lärosäte. 34-årig amerikan med både judiskt och svenskt påbrå. De svenska rötterna kommer från moderns morföräldrar från Värmland och Västergötland. Boken ”Lions of the North – sounds of the new Nordic radical nationalism” (Oxford University Press, 2016) är den första musiketnologiska studien av radikala nationalister i Sverige. Började utforska sina svenska rötter under gymnasieåren, då han också han lärde sig att spela nyckelharpa. Spelar i den svenska folkmusiktrion Bjärv och hade från början tänkt skriva sin avhandling om ”asymmetriska polskor i Värmland”. Beskriver sin politiska ståndpunkt som ”en i amerikanska sammanhang övertygad demokrat”. Har i New York Times kritiserat Sverige för negativ särbehandling av Sverigedemokraterna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12201, "headline": "Lena Einhorn stäms för förtal av avliden", "summary": "Tomas Tjajkovski stämmer författaren och familjevännen Lena Einhorn för förtal av avliden. Han anklagar författaren för att felaktigt peka ut hans pappa som våldtäktsman i romanen ”Madeleine F”.", "article": "I höstas släpptes författaren Lena Einhorns senaste skönlitterära roman, ”Madeleine F”. I boken berättar hon om en kvinna vars småannonser i en tidning får en annan kvinna att söka upp henne. Lena Einhorn skriver i en passage i boken att romanfiguren Madeleine (eller Magdi som hon egentligen heter) under barndomen utsattes för övergrepp av sin styvfar. Det handlar i första hand om två skrivelser där det står: ”Han förgrep sig på henne” och ”Minns du min pappa? Han våldförde sig på mig.” Enligt Tomas Tjajkovski, vars familj under lång tid stått nära Lena Einhorns familj, råder det inga tvivel om att romanfiguren Madeleine skrivits med hans avlidna syster som förebild. Han pekar på flera uppgifter i romanen som är snarlika med händelserna i systerns liv. Tjajkovski anser att Einhorn i förlängningen pekar ut fadern som våldtäktsman. Han berättar att flera personer som står familjerna nära kontaktat honom efter att boken publicerats för att höra om uppgifterna stämmer. – Romanfiguren kan direkt kopplas till min syster. Jag vill inte att mina tre döttrar och resten av familjen ska få höra att deras farfar var en våldtäktsman. Jag har aldrig hört talas om de uppgifterna själv och vad jag vet har det aldrig funnits en misstanke om det, säger Tomas Tjajkovski till DN. Tjajkovski menar att han uppmärksammat Lena Einhorn på känsligheten i uppgifterna redan före det att romanen publicerades. Nu har han valt att stämma författaren i Stockholms tingsrätt och anklagar Einhorn för förtal av avliden. Lena Einhorn och hennes juridiska ombud har förkastat uppgifterna om att hon skulle ha gjort sig skyldig till förtal. I ett yttrande till tingsrätten skriver författarens advokat att varken fadern eller systern kan identifieras utifrån bokens skrivelser. Författaren har inte haft som uppsåt att peka ut fadern och har inte heller fått några frågor om huruvida romanfigurerna har skrivits med systern och fadern som förebilder. ”Uppgifterna i boken är, i lagens mening, varken sårande för X efterlevande eller att betrakta som kränkande av den frid som ska tillkomma en avliden”, skriver de i svaromålet. DN har varit i kontakt med Lena Einhorn, som hänvisar till sitt juridiska ombud. – Lena Einhorn bestrider den här talan i sin helhet och hon anser genom oss som ombud att det inte föreligger något otillåtet yttrande i det här fallet, säger Ulf Isaksson, advokat. Tomas Tjajkovski har i stämningen till tingsrätten också begärt ett skadestånd på 50.000 kronor. För honom är dock den ekonomiska ersättningen av underordnad betydelse. – Om jag inte gör det här så blir detta den sista bilden som skrivs om min pappa. För mig är detta inte rätt. Pappa är ostraffad och har aldrig varit misstänkt för brott. Det skulle kännas som en lättnad om vi kunde vinna och även bättre för min mamma som också är livet, säger Tomas Tjajkovski. Domstolstvisten tas upp för en förberedande muntlig förhandling i maj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12210, "headline": "Linus Sandgren: Det dröjde lite innan jag fattade vad som hände", "summary": "”La la land\" blev fråntagen Oscar för bästa film på scenen efter ett historiskt misstag. Men statyetten för bästa foto gick till svenska Linus Sandgren. ”En man som heter Ove” gick däremot utan pris, till regissören Hannes Holms stora irritation.", "article": "– Det dröjde lite innan jag fattade vad som hände, säger Linus Sandgren när han ett par timmar efter det att Oscarsgalan gått över i efterfest, berättar om misstaget på scenen. Linus Sandgren vinner Oscar för ”La la land” Också han, ”La la lands” fotograf, jublade på scenen, mitt i den stora hopen av filmmedarbetare över att ”La la land” fått galans finaste pris – när han förstod att något inte stämde. – Jag hörde först inte vad Jordan (Horowitz, filmens producent) sa – det som sägs i mikrofonen hörs ut i publiken, men det hörs inte bakåt, längre in på scenen. Sedan förstod han att priset egentligen gått till ”Moonlight”. Warren Beatty fick fel kuvert av Oscarsrevisorerna För egen del behöver Linus Sandgren dock inte vara ledsen – han vann kategorin ”bästa foto” och blev därmed enda svensk att ta hem en Oscarsstatyett och stor ära. – Men det som hände hade kunnat skötas lite snyggare och jag är mer orolig för hur det kan ha känts för producenterna. Tänk dig, man håller ett tacktal och sedan blir man av med priset! Oscarsgalan 2017 – här är alla vinnarna Sitt eget tal var han nervös över in i det sista, och han övergav en sen impuls att ändra på hela upplägget, ”fast jag tror att jag drog över tiden ändå, man får bara 45 sekunder på sig”. ”La la land” fick sex av de fjorton priser som filmen nominerats för, och utan att ha sett alla filmer tycker Sandgren att variationen på mottagare var lovvärt bred. Linus Sandgren: Los Angeles är drömmarnas stad Varför tror du att ditt foto belönades? – Jag tror att de såg att det är fantasifullt och ganska ambitiöst, och både emotionellt och expressionistiskt uttryckt. Över huvud taget tror jag att akademin uppskattade att ”La la land” är en film om drömmare – och många är drömmare, även bland dem. Är du det – hade du drömt om en Oscar?! – Nja, jag har snarare drömt om att få jobba med filmer och regissörer som är jättebra. Det får jag, och det är fantastiskt. En Oscar minskar knappast de möjligheterna för honom. Linus Sandgren tänkte tillbringa resten av natten först på ”La la lands” egen fest (och där prata av sig om vad som hänt) och sedan, förmodligen, på fler kalas. Firade gjorde också de andra svenskarna på plats i Hollywood, det stora filmteamet bakom ”En man som heter Ove” – som trots två nomineringar gick lottlös. Många såg valet av mottagare av priset till bästa icke-engelskspråkiga film som politiskt motiverat: den iranske regissören Asghar Farhani avstod från att komma i protest mot Donald Trumps immigrationspolitik. – Gravöl? Men vadå, vi har ju tagit oss till Oscar och nu när vi är här finns ingen anledning att inte fira?! sa Göran Hallberg, filmens fotograf, på Svenska filminstitutets långa Oscarsvaka, på ett anrikt hotell alldeles intill Dolby Theater. Dit kom också de nyckelpersoner som fått biljett dit – som regissören Hannes Holm, vars första kommentar löd: – Jag är djupt irriterad! Hannes Holm i politisk protest inför Oscarsgalan Och följdes av: – Jag kan visst tycka att politik är viktigt, men ”Ove” är den enda film som tar upp vad allt detta handlar om, nämligen att vi måste sluta vara rädda för varandra, oavsett ursprung. Det är ett vackert budskap. I Vita huset gör Trump en poäng av att göra show av allting, men de som verkligen håller på med show – de som är här – ägnar sig åt övertydliga statements. Hannes Holm efter Oscarsgalan. Anousheh Ansari tar emot pris för ”The Salesman” å regissören Asghar Farhadi vägnar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Mark Ralston/AFP Besviken är han också över att inte fått hålla sitt tacktal, om vad som ”verkligen händer i Sverige”. – Men en sak var bra. Jag har fått blodvittring, och jag kommer gärna tillbaka hit fler gånger. Fast irritationen var Hannes Holm ganska ensam om. Rolf Lassgård log stort, kanske i första hand över att under flera dagar ha märkt hur uppskattningen av den icke-engelskspråkiga filmen har stigit, och över publikmottagandet av ”Ove” (som år 2016 sågs av fler amerikaner än någon annan utländsk film). Och Bahar Pars, som spelar Parvaneh och själv är född i Iran, hade inga problem med ett politiskt val: – Jag tycker att det var helt rätt att ”The salesman” vann. Jag känner nästan lika mycket för den som för ”Ove”, sa hon, iklädd en svart klänning av tyg och stål. Medan hon tänkte festa natten lång, hade Filip Berg (som spelar den unge Ove) planer på att sova för att klara rader av provfilmningar, den första redan dagen därpå: – Det är väl lika bra att passa på när man nu är här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12211, "headline": "Dance to dance to av Ludvig Daae på MDT i Stockholm", "summary": "Disco anno 1783. Lekfullt och intelligent blir det till en början när Ludvig Daae poppar till den klassiska baletten i ”Dance to dance to”. Men discorytmerna blir efter ett tag alltmer enahanda.", "article": "Hur skulle den klassiska baletten ha kunnat se ut om den inte hade uppstått i spåren av den höviska hovkulturen och i stället formats av populärkulturen i allmänhet och discodansens glittrande universum i synnerhet? Den kontrafaktiska historieskrivningen iscensätter Ludvig Daae på MDT i sitt nya verk ”Dance to dance to” som påstås vara inspirerad av den mexikanska Esmeralda Vasquez mytomspunna, oavslutade verk med samma titel. En discokoreografi från 1783? Den fiktiva ironin är möjligen övertydlig, men ligger samtidigt helt i linje med hela den timslånga koreografin som i likhet med Daaes tidigare verk sötar och saltar om vartannat: lekfullt, intellektuellt, konceptuellt. Likväl är ”Dance to dance to” från början till slut en envetet och oavvisligt dansant föreställning med den övertygande, hängivna trion Viktoria Andersson, Marcus Baldemar och Ulrika Berg på scenen, iklädda hudnära och heltäckande, underbart förfärliga, läderlatexdräkter i syndigt svart och glamouröst guld. Det citeras flitigt i ”Dance to dance to” som mest uppenbart hämtat rörelsenäring från just disco, men som över huvud taget präglas av det senaste halvseklets allmänna exhibitionism och slimmade kroppsideal. Man anar diverse lån, alltifrån John Travolta och Jane Fonda till Beyoncé och Justin Bieber, de två senare exempel som koreografen själv nämner som inspirationskällor, faktiskt, tror jag, bara delvis som en provokation. Liksom i tidigare verk, ”Fun, lughs, good time” och ”Hyperfruit” – som turnerar inom Dansnät under mars, bland Umeå och Linköping – återkommer Daae snarast kärleksfullt entusiastiskt till populärkulturen, i likhet med en annan av Sveriges mest intelligenta, lågmält tänkande koreografer, Malin Hellkvist Sellén. Vad rankas högt respektive lågt i samhället. Mer exakt varför? Varför är balett finare än disco? Populärkulturens framväxt utmanar gamla, hierarkiska maktstrukturer – som ju genomsyrar klassiska balett både till form och innehåll – och kan på goda grunder ses som ett uttryck för viktiga demokratiserings- och jämlikhetsprocesser. Första kvarten finns mycket att le och skratta gott åt i ”Dance to Dance to”. Juckande höfter och alla förment sexiga rörelser som blir påfallande osexiga när de skärskådas i ljuset (fjärran diskotekens dunkel och rökdimmor). Men föreställningen blir tyvärr mer och mer enahanda, medan discorytmerna oavbrutet, liksom dansen, bara pumpar på. Ludvig Daaes kontrafaktiska danshistoria är smart och tankeväckande men stelnar alltför snart i en grimasch. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12214, "headline": "Linus Sandgren vinner Oscar för ”La la land”", "summary": "Svenska filmfotografen Linus Sandgren vann en Oscar i kategorin bästa filmfotografi för ”La la land” vid nattens gala.", "article": "I sitt tacktal på nattens Oscarsgala, där han vann i kategorin bästa filmfotografi för ”La la land”, tackade svenska Linus Sandgren en uppsjö av människor. Läs mer: Linus Sandgren är Oscarsfavorit – Den här filmen skapades med så mycket kärlek och passion och kamp – allt tack vare dig, Damien [Chazelle, filmens regissör, reds anm]. Du är ett poetiskt geni. Jag är så glad att jag träffade dig och jag älskar dig verkligen. Läs mer: Ingen statyett till ”En man som heter Ove” Sandgren tackade huvudrollsinnehavarna Ryan Gosling och Emma Stone, kamera- och ljusteamen och övriga medverkande i filmproduktionen. Sin fru Cecilia och sina barn Betty och Lucy tilltalade han på svenska: – Jag älskar er, ni är mitt allt. Efter att Linus Sandgren gått av scen skojade galans värd Jimmy Kimmel om Donald Trumps uttalanden om Sverige. – Jag är så ledsen över vad som hände i Sverige härom natten – jag hoppas att dina kompisar är okej. Förutom Linus Sandgren var svenskar nominerade i tre andra kategorier – ”En man som heter Ove” i kategorierna bästa icke engelskspråkiga film och bästa mask/smink, och Max Martin och Shellback för bästa originalsång med ”Can't stop the feeling” från ”Trolls”. Inget av de priserna gick dock till våra svenska nominerade. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12226, "headline": "Disco anno 1783", "summary": "Lekfullt och intelligent blir det till en början när Ludvig Daae poppar till den klassiska baletten i ”Dance to dance to”. Men discorytmerna blir efter ett tag alltmer enahanda.", "article": "Dans ”Dance to dance to” Koncept, koreografi, regi: Ludvig Daae Dans och koreografi: Viktoria Andersson, Marcus Baldemar, Ulrika Berg. Scenografi och ljus: Daniel Åkerström-Steen. Kostym: Tove Berglund. Musik: William Rickman. Scen: MDT, Stockholm. Speltid: 1 tim. Hur skulle den klassiska baletten ha kunnat se ut om den inte hade uppstått i spåren av den höviska hovkulturen och i stället formats av populärkulturen i allmänhet och discodansens glittrande universum i synnerhet? Den kontrafaktiska historieskrivningen iscensätter Ludvig Daae på MDT i sitt nya verk ”Dance to dance to” som påstås vara inspirerad av den mexikanska Esmeralda Vasquez mytomspunna, oavslutade verk med samma titel. En discokoreografi från 1783? Den fiktiva ironin är möjligen övertydlig, men ligger samtidigt helt i linje med hela den timslånga koreografin som i likhet med Daaes tidigare verk sötar och saltar om vartannat: lekfullt, intellektuellt, konceptuellt. Likväl är ”Dance to dance to” från början till slut en envetet och oavvisligt dansant föreställning med den övertygande, hängivna trion Viktoria Andersson, Marcus Baldemar och Ulrika Berg på scenen, iklädda hudnära och heltäckande, underbart förfärliga, läderlatexdräkter i syndigt svart och glamouröst guld. Det citeras flitigt i ”Dance to dance to” som mest uppenbart hämtat rörelsenäring från just disco, men som över huvud taget präglas av det senaste halvseklets allmänna exhibitionism och slimmade kroppsideal. Man anar diverse lån, alltifrån John Travolta och Jane Fonda till Beyoncé och Justin Bieber, de två senare exempel som koreografen själv nämner som inspirationskällor, faktiskt, tror jag, bara delvis som en provokation. Liksom i tidigare verk, ”Fun, lughs, good time” och ”Hyperfruit” – som turnerar inom Dansnät under mars, bland Umeå och Linköping – återkommer Daae snarast kärleksfullt entusiastiskt till populärkulturen, i likhet med en annan av Sveriges mest intelligenta, lågmält tänkande koreografer, Malin Hellkvist Sellén. Vad rankas högt respektive lågt i samhället. Mer exakt varför? Varför är balett finare än disco? Populärkulturens framväxt utmanar gamla, hierarkiska maktstrukturer – som ju genomsyrar klassiska balett både till form och innehåll – och kan på goda grunder ses som ett uttryck för viktiga demokratiserings- och jämlikhetsprocesser. Första kvarten finns mycket att le och skratta gott åt i ”Dance to Dance to”. Juckande höfter och alla förment sexiga rörelser som blir påfallande osexiga när de skärskådas i ljuset (fjärran diskotekens dunkel och rökdimmor). Men föreställningen blir tyvärr mer och mer enahanda, medan discorytmerna oavbrutet, liksom dansen, bara pumpar på. Ludvig Daaes kontrafaktiska danshistoria är smart och tankeväckande men stelnar alltför snart i en grimasch. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12229, "headline": "SVT släpper alla kvällens låtar i Melodifestivalen", "summary": "På lördageftermiddagen spreds flera låtar från Melodifestivalen på nätet i förtid – vilket är mot regelverket. Det rör sig bland annat om låtar som tävlar i kvällens deltävling. SVT väljer nu att direkt publicera samtliga låtar i sin helhet.", "article": " Alla låtar från skivbolaget Warner som är med i Melodifestivalen i år släpptes för tidigt. Bland annat fick Loreens låt ”Statements”, som är favorittippad i kvällens deltävling, snabbt spridning på nätet. Enligt regelverket får finallåtarna och de låtar som ännu inte tävlat inte släppas innan alla fyra deltävlingar är klara. Alla låtar skulle alltså släppas på till exempel Itunes och Spotify i kväll. Att de spritts i förtid skulle kunna innebära diskning, enligt reglerna. Enligt SVT handlar det om ett misstag som beror på tidsskillnad – det förinställda släppdatumet är den 26 februari, och när Australien passerade midnatt släpptes låtarna automatiskt på Itunes där. – Då det är tredje part som agerat, i det här fallet Itunes, så vidtar vi inga åtgärder som påverkar tävlingen, skriver tävlingens producent Christer Björkman i ett uttalande. För att det inte ska påverka resultatet i kvällens deltävling kommer SVT nu att lägga ut alla kvällens tävlande låtar samt alla finalister på sin sajt i sin helhet. Det har hänt flera gånger tidigare att låtar läckt i förtid. Bland annat hände det med Helena Paparizous låt ”Survivor” 2014. För att ett bidrag ska diskas krävs det dock att låten spritts avsiktligt av till exempel skivbolag eller artist.  Läs också: Här är alla bidrag för deltävling fyra i Melodifestivalen ", "article_category": "culture"}
{"id": 12242, "headline": "Nu söker världens journalister sanningen i Malmö", "summary": "Malmö. Donald Trump står fast vid sin bild av Sverige, men redan före hans nya uttalande var ett antal journalister på väg till Malmö för att ”ta reda på sanningen”. En av dem är den amerikanske journalisten Tim Pool, som fått bidrag till sin resa av en högerextrem sajt.", "article": "Tim Pool vandrar omkring i hotellbaren med en självklar och ungdomlig attityd. Han bär mössa, luvtröja och jacka inomhus, och betar av intervjuer med Aftonbladet, SVT, Expressen och DN. Pool upprepar att han är en skeptiker, ett journalistsinne som inte litar på någon, inte heller oss. – Trump har gång på gång tryckt på sitt narrativ om Europas utveckling. Samtidigt åker många konservativa journalister och opinionsbildare till platser som Malmö och rapporterar att det blivit hemskt och att muslimska flyktingar är farliga. Jag vill vara på plats, faktagranska och se vad som egentligen stämmer, säger Tim Pool. Över 350 donatorer har sponsrat reportageresan som även inkluderar stopp i Tyskland, Frankrike och Belgien. Besöket blev vida uppmärksammat sedan Paul Joseph Watson, Londonbaserad redaktör för en konspiratorisk och högerextrem sajt, skänkt 2.000 dollar till resan, som ett led i hans löfte att sponsra den journalist som vågar rapportera från utsatta områden i Malmö. – Jag har aldrig träffat honom förut och har absolut ingen koppling till honom eller hans åsikter. Han skickade ett meddelande till mig och donerade pengar. Det var allt. Vi är sponsrade av människor över hela det politiska spektrumet, säger Tim Pool, vars reportage om Malmö kommer att publcieras i videoform på hans Youtubekanal Timcast. Du skriver på Twitter att du redan efter en dag i Malmö upplever att ”politiseringen av Sverige är galen och absurt förbryllande”. – Det är min stora utmaning. Många konservativa säger att det pågår en självcensur och sanningen undanhålls. Den andra sidan säger att detta är löjligt, att brottsligheten är låg och att ingen kan bevisa en koppling till invandring, säger Tim Pool och tar sats: – Jag har aldrig bevakat ett ämne som är så tungt politiserat att till och med amerikaner krigar om vilka fakta som egentligen stämmer. Vissa säger att det aldrig har exploderat en granat här, andra säger att jag kommer dö inom tio minuter. Men det här är Sverige! Det kan inte vara så farligt. Allt är bara sjukt förvirrande. Donald Trump: Människorna i Sverige förstår att jag har rätt Journalisten kom Sverige i slutet av en vecka där landet som ämne briserat i den internationella mediedramaturgin, efter att USA:s president Donald Trump fällt alarmistiska uttalanden under ett tal i Florida. För- och motberättelserna studsar mot varandra. Faktafel bemöts med tillrättavisanden som bemöts med anklagelser om mörkning. Regeringen beslutade sig till slut för att sätta upp en hemsida på engelska där flera felaktigheter bemöts. Flera internationella nyhetsmedier har samtidigt försökt att nyansera diskussionen om Sverige. Rick Noack, Europakorrespondent på Washington Post, säger till DN att även om faktagranskningarna är betydelsefulla finns det mycket som tyder på att läsarna tenderar att hålla fast vid en ståndpunkt som ofta är politiserad. – Det Trump nu säger om Europa är också en av huvudorsakerna till att väljarna röstade på honom. Vissa av dem kommer alltid vilja tro att det finns no-go-zoner. Det är väldigt svårt att förstöra den bilden och beskriva sanningen om vad som händer i Europa, säger Rick Noack, som berättar att intresset för tidningens artiklar om Sverige den senaste veckan varit enormt. Foto: Emma Larsson – Det är nästan lite galet hur mycket människor brydde sig, men också hur historien utvecklade sig. Det började som en ganska rolig historia när alla sökte information om vad Trump menade, men utvecklades till en allvarlig historia som handlade om immigration och brottslighet och vem som egentligen har rätt, säger Rick Noack. Enligt Anna Reimann, redaktör på Der Spiegel, har Sverigeintresset också varit massivt i Tyskland. Debatten om vilken verklighetsskildring som är den korrekta korrelerar med den invandringsdebatt som förs även i det landet, menar Reimann. – Personer på högersidan som är emot öppen invandring och en solidarisk flyktingpolitik anser att Trump har rätt, att det är något fel på Sverige. De agiterar mot den så kallade ”Lügenpresse” som i deras ögon vill undangömma sanningen. I stället delar de texter från alternativa högerplattformar eller gamla artiklar om upplopp i Sverige för fyra år sedan. Det är samma sak om igen – allt verkar vara en stor bubbla, säger Anna Reimann. I debatten om Sverige har Malmö – återigen – kommit att pekas ut som det största skräckexempel. DN har i flera artiklar på senare tid berättat om hur staden beskrivits av såväl ryska medier som av högerpopulistiska politiker i Storbritannien. Det är rapporter och uttalanden som innehållit en rad faktafel om våldsbrott, våldtäkter och invandring. Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), kommunstyrelsens ordförande, pustar ut när hon satt sig ned i en fåtölj på kontoret i stadshuset i Malmö. Hennes bild är att internationella medier under många år har spridit alarmistiska rapporter om staden. – Det som hände nu, när hela Sverige lyftes fram, var precis vad som brukar hända med Malmö. Många använder överdrifter och felaktigheter. Och om man påtalar det får man alltid höra: ”Men har ni inte problem då?” Jo, det har vi. Vi har stora klyftor och förortsproblematik mitt i centrum, men bilden blir alltid polariserad och politiserad, säger Katrin Stjernfeldt Jammeh. Nu anländer utländska journalister hit för att berätta om hur staden ser ut. – Jag tycker det är bra. Ofta, när man är på plats, är det lättare att skapa sig en egen bild. Om man bara tar del av vad som skrivs om Malmö så får man en väldigt sned bild. Min förhoppning är att den som kommer hit inte bara jagar en förutfattad mening utan också att man är öppen för att se staden på ett annat sätt. Hur länge kommer Malmö behöva leva med grundlösa uttalanden liknande det som förre Ukip-ledaren Nigel Farage (”Malmö är Europas våldtäktshuvudstad”) gjorde i veckan? – Vi lever i en tid där starka krafter vill visa att mångkulturella samhällen inte låter sig göras på ett positivt sätt. Så länge den åsikten lever kvar kommer Malmö att vara ett slagträ. Jag hoppas samtidigt att fler blir uppmärksammade på diskussionen och kampen om världsbilden. Om beskrivningen av Sverige inte är helt korrekt så kanske man förstår man att beskrivningen av Malmö inte är helt korrekt, säger Katrin Stjernfeldt Jammeh. Kommunalrådskollegan Nils Karlsson (MP) ska under lördagen slå följe med journalisten Tim Pool genom Malmö. Amerikanen hyser en förhoppning om att det kan ge honom en fördjupad bild av situationen i staden – men påtalar samtidigt att många av dem som kritiserat Malmö aldrig kommer att lita på den bild som politiska ledare delar med sig av. – Därför är viktigaste för oss att prata med lokalinvånare. Vi har flera källor som ska dela med sig av sina tankar och hur det känns att leva i den här staden. Vi vill sammanfoga extrema åsikter och statistik till en medellinje. Förhoppningsvis kan det föra oss en bit närmare sanningen, säger Tim Pool. När DN möter journalisten har han varit i Sverige i mindre ett dygn. Medieförfrågningarna har varit så pass många att han inte hunnit inleda sitt arbete. Men under fredagen och lördagen ska han sända live från och spendera natten i stadsdelarna Rosengård och Lindängen. Du är inte orolig för att detta bara blir ett spektakel? – Det har blivit det hittills. Vi måste säga nej till förfrågningar nu. Jag förstår att intresset är stort, beroende på Donald Trump och donationen från Paul Joseph Watson. Men allt är lite löjligt egentligen. Vårt mål att fokusera på fältarbete och jag måste gå och uppleva den här staden själv, säger Tim Pool. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12244, "headline": "Pamela Anderson försvarar Julian Assange: ”Svensk våldtäktslagstiftning nästan för progressiv”", "summary": "Skådespelaren Pamela Anderson har åsikter om Sveriges hanterande av våldtäktsanklagelserna mot hennes vän Julian Assange.", "article": "I en nyhetssändning i den ryska tv-kanalen RT, tidigare Russia Today, tillkännagav ”Baywatch”-stjärnan Pamela Anderson att hon hade för avsikt att börja kämpa för män som blivit ”felaktigt anklagade för våldtäkt”. Anledningen sägs vara hennes vänskap med Wikileaksgrundaren Julian Assange, som 2010 anklagades för våldtäkt och sexuellt ofredande av två svenska kvinnor. Sedan 2012 bor på Ecuadors ambassad i London för att undvika förhör av svenska åklagare. Läs mer om anklagelserna mot Julian Assange – Sverige har väldigt progressiva lagar gällande sexualbrott, eller vad man nu vill kalla det. Nästan för progressiva. Nästan paralyserande, sade Pamela Anderson i RT. – Vi fokuserar, förstås, på utsatta människor, och vi tänker på dem först och främst som kvinnor och barn. Det är viktigt, men många män befinner sig också i utsatta situationer, menar skådespelaren. Gällande anklagelserna mot Julian Assange hävdar Anderson: – När man läser det faktiska fallet, och läser allt om det, har inget brott begåtts. Anklagelserna om sexuellt ofredande och olaga tvång preskriberades 2015. 2020 preskriberas anklagelsen om våldtäkt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12257, "headline": "Jimmy Fallon härmar Donald Trump: ”Sverige vacklar efter incidenten – som absolut hände”", "summary": "I ett inslag i sin pratshow gav sig Jimmy Fallon återigen på att imitera USA:s president Donald Trump.", "article": "Alec Baldwins tidigare så uppmärksammade Trumpimitation fick stå åt sidan när värden för ”The tonight show”, Jimmy Fallon, gav sig på att härma USA:s president. Han har tidigare vid ett flertal tillfällen spökat ut sig till Donald Trump. I ett inslag i programmet håller Jimmy Fallons Trump ett tal till nationen, där han presenterar sitt nya nyhetsprogram TNN, ”Trump News Network”. Det fiktiva nyhetsprogrammet börjar med att Fallons gyllene president konstaterar: ”Sverige vacklar fortfarande efter fredagens incident, som absolut hände. Detaljerna är fortfarande osäkra, men vi får uppgifter om att det definitivt var sant och hundra procent inte påhittat. Vi ber för de svenska männen, kvinnorna, och godisfiskarna.” Jimmy Fallon fick i höstas kritik för hur han hanterade en intervju med den dåvarande presidentkandidaten Trump. I avsnittet av ”The tonight show” rufsade han Trump kärvänligt i håret och ställde få kritiska frågor. Läs mer: Jimmy Fallon försvarar Trump-intervju I söndagens avsnitt av satirshowen ”Last week tonight” talade programledaren John Oliver om Donald Trumps kommentarer om Sverige. Även Stephen Colbert i ”The late show” och Seth Meyers i ”Late night” har behandlat ämnet i senare avsnitt av sina pratshower. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12262, "headline": "”Materialet har inte redigerats med etiska metoder”", "summary": "Efter Donald Trumps uttalanden om Sverige fick filmaren Ami Horowitz hård kritik från poliserna som intervjuades. Nu kommer ytterligare kritik – från de svenska fotografer som arbetade med inspelningen. Fotograferna säger att de aldrig hade ställt upp om de vetat om vad materialet skulle användas till.", "article": "USA:s president Donald Trump hänvisade till ett tv-inslag på Fox News efter att han under helgen kommenterade situationen i Sverige. I inslaget intervjuas filmaren Ami Horowitz som gjort det kraftigt vinklade reportaget ”Stockholm syndrome”, ett reportage som också innehåller en rad faktafel. DN har tidigare rapporterat att två svenska poliser som medverkade i reportaget hävdar att de intervjuats på falska premisser och att de i själva verket svarat på andra frågor. – Vi står inte bakom det här alls. Det var en chock för oss när vi såg det. Han har klippt ihop de här svaren. Vi svarar på helt andra frågor i den riktiga intervjun. Det här är inte schyst journalistik, sade Anders Göranzon, poliskommissarie, till DN. Polisernas berättelse bekräftas av den svenska fotografen Emil Marczak som filmade intervjun. Marczak berättar för DN att Horowitz ”gång på gång försökte få poliserna att hålla med honom”. – Jag skulle aldrig ställt upp om jag känt till hur oetiskt och oseriöst materialet skulle klippas ihop. För att dubbelkontrollera att mina minnesbilder stämmer har jag gått igenom råfilmen och det bekräftar polisernas bild av händelseförloppet. De sa upprepade gånger att de inte hade några uppgifter som kunde styrka ett sådant uttalande, säger Emil Marczak. Han berättar att Horowitz, som många andra internationella medier brukar göra, ringde upp och frågade om han kunde göra ett snabbt jobb och filma en intervju till ett tv-inslag. Filmaren uppgav aldrig att materialet skulle användas till det reportage som senare har publicerats på Youtube. – I råfilmen märks att Horowitz hade en tydlig agenda, både med vilken typ av hårt vinklat inslag han skulle göra och att flyktingfrågan hör ihop med olika brottsformer oavsett vad han fick för svar. Jag står inte bakom sådana oetiska och oseriösa arbetsmetoder och vill inte att polisernas, eller mitt, namn dras i smutsen, säger Emil Marczak. En annan svensk fotograf, Jacob Bjelfvenstam, bistod Horowitz vid intervjun med journalisten Annika Hernroth-Rothstein. Hon har tidigare sagt till DN att hon inte upplever att hennes citat har förvanskats men att klippningen av reportaget var sensationsartad. – Jag hade ingen aning vad han skulle göra med materialet. Jag frågade inte heller utan jag utgår från att folk är seriösa i sitt yrkesutövande. Men hela intervjun kändes onyanserad, säger Jacob Bjelfvenstam. Hur reagerade du när du upptäckte att filmen fått spridning och blev uppmärksammad i den politiska debatten? – Jag är förvånad att jag som en liten frilansfotograf råkar hamna i sådana här sammanhang och vara inblandad med Donald Trump. Det är knasigt, säger Jacob Bjelfvenstam. Hade du ställt upp om du vetat om vad det skulle användas till? – Nej, det hade jag inte gjort, säger Jacob Bjelfvenstam. Varken Emil Marczak eller Jacob Bjelfvenstam har haft kontakt med Ami Horowitz efter arbetet med inspelningen. I råfilmen märks att Horowitz hade en tydlig agenda, både med vilken typ av hårt vinklat inslag han skulle göra och att flyktingfrågan hör ihop med olika brottsformer. Emil Marczak, fotograf. Under ett tal på lördagen lyfte den amerikanske presidenten Sverige som exempel när han talade om vikten av att skydda USA:s gränser: ”Titta på vad som hände i Sverige i går kväll (på fredagen svensk tid). Sverige, vem hade trott det? De har tagit in ett stort antal ... de har problem som de inte trodde var möjliga”, sade Trump. Svenska regeringen och nyhetsmedier över hela världen försökte reda ut vad Trump syftade på. Sent på söndagen kom en kommentar från Vita huset där man framförde att president Donald Trump talat i allmänna ordalag om ökande brottslighet och händelser i närtid, inte om en specifik händelse. Donald Trump skrev senare på Twitter att hans påståenden grundade sig på ett tv-inslag: ”Mitt uttalande om vad som händer i Sverige syftade på ett inslag som sändes i Fox News, som handlade om invandrare och Sverige.” I tv-inslaget intervjuades filmaren Ami Horowitz som står bakom reportaget ”Stockholm syndrome”. I reportaget, som innehåller flera felaktigheter, argumenterar filmaren för att flyktingmottagningen orsakat en ökad våg av våldtäkter och våldsbrott i Sverige. I reportaget intervjuas två svenska poliser. I tisdagens DN säger de att Horowitz dolde sina verkliga skäl till intervjun och att deras svar är inklippta i ett felaktigt sammanhang. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12263, "headline": "Ami Horowitz om kritiken mot reportaget: ”Alla befinner sig i en skitstorm”", "summary": "Filmaren Ami Horowitz slår tillbaka mot kritiken från de svenska poliserna och fotografen som anklagat honom för att förvanska en intervju. ”Alla försöker ta skydd och distansera sig från filmen”, säger Horowitz till DN.", "article": "Filmaren menar att poliserna som medverkade i reportaget ”Stockholm syndrome” var väl medvetna om på vilka grunder de intervjuades. – Det är intressant. De verkar antyda att vi skulle ha gjort upp om att prata om våld i allmänhet och inte migration – och det är precis vad vi gör. Jag berättade för dem att filmen skulle handla om frågor kopplade till migration men att jag skulle ställa frågor till dem om våld i allmänhet, säger Ami Horowitz och fortsätter: – Titta på intervjun. Under den första delen ställer jag bara frågor om våld. Jag nämner aldrig ordet invandrare, migration eller islam. Jag frågade aldrig poliserna om det fanns någon koppling mellan invandrare och våld, säger Ami Horowitz. De uppger att du har klippt ihop svaren. – Men så klart kan de inte presentera ett konkret exempel på när det har hänt. Jag har aldrig gjort något sådant. Jag är nästan säker på att jag inte har ställt några frågor om invandring och migration. Men jag ska titta på materialet igen, säger Ami Horowitz. Har poliserna helt fel? – Gällande uppfattningen att de har svarat på helt andra frågor har de 100 procent fel. Samtliga delar finns med på banden. Jag har talat med en fotograf som bekräftar polisernas syn. Han och en kollega säger att de aldrig skulle ha ställt upp om de visste vad materialet skulle användas till. – Vad ska jag säga? Jag är säker på att alla i Sverige som är involverade med filmen befinner sig i en skitstorm för stunden. Alla försöker ta skydd och distansera sig. Men videon talar för sig själv, säger Ami Horowitz. Skulle du kunna visa upp råmaterialet för att visa att din information stämmer? – Det gör man inte som filmskapare, man får inte den frågan. Michael Moore skulle aldrig tillfrågas om han kunde visa upp sitt material. Jag försöker inte dölja någonting över huvud taget men att visa råmaterialet är inte något jag kan göra. – Jag har gjort filmer och videor under lång tid, både högprofilerade och kontroversiella. Jag har inte blivit anklagad för att förvanska fakta, och jag är stolt över den bakgrunden. Det är viktigt. Trovärdighet är avgörande för mig, säger Ami Horowitz. Gällande uppfattningen att de har svarat på helt andra frågor har de 100 procent fel. Samtliga delar finns med på banden. Ami Horowitz, filmare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12265, "headline": "Ökat presstöd till Nya Tider – får 3,4 miljoner", "summary": "Presstödsnämnden har beslutat att ge den högerextrema tidningen Nya Tider 3,4 miljoner kronor i presstöd för 2017. Nämnden ökar därmed anslaget med 500 000 kronor jämfört med förra året.", "article": "Nya Tider har fått presstöd sedan 2012 och ersättningen från Presstödsnämnden har ökat stadigt i takt med att tidningens upplaga har ökat. För 2017 har nämnden nu beslutat att betala ut totalt 3,4 miljoner kronor till Nya Tider. Det är en ökning med 500 000 kronor, jämfört med förra året då tidningen fick 2,9 miljoner i statligt bidrag. Nya Tider drivs av Vávra Suk, grundare av det högerextrema – numera nedlagda – partiet Nationaldemokraterna. Att Nya Tider får presstöd har tidigare väckt stark kritik, senast i samband med Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, då Nya Tider fick tillstånd att ställa ut en monter. Elin Johansson Lööw på Myndigheten för press radio och tv förklarar att nämnden inte tar ställning till innehållet i tidningen. – Det står uttryckligen att vi inte får ta ställning till tidningens politiska inriktning så som reglerna ser ut i dag, säger hon. Vad beror det på att de får ökat presstöd? – Det beror på att nivåerna justerats en aning, men också att Nya Tider har ökat sin upplaga så att de når upp till en ny högre ersättningsnivå. Pengarna betalas ut månadsvis. Ett krav för att få pengarna är att bidragen inte uppgår till mer än 75 procent av rörelsekostnaderna. När DN söker kulturminister Alice Bah Kuhnke för en kommentar skriver hennes pressekreterare Kristoffer Talltorp i ett sms: ”Det är en myndighetsutövning som ministern inte kan kommentera. Organisationsbidraget är ett annat regelverk än presstödet”. I ett senare sms lägger pressekreteraren till: ”Frågan om villkor för presstöd finns med i den medieutredning som nu är ute på remiss”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12273, "headline": "Stora förändringar i Stampens ledning – GP:s chefredaktör avgår", "summary": "Stampen, ägarbolag till Göteborgs-Posten, byter ut sin ledning. Johan Hansson har utsetts till ny vd. Samtidigt meddelar tidningens chefredaktör Cecilia Krönlein att hon lämnar sitt uppdrag.", "article": "Johan Hansson har tidigare varit vd för Metro i Hongkong och New York, samt rådgivare åt bland annat New York Times. Han kommer närmast från uppdraget som vice vd och Amerikaansvarig på mjukvarubolaget Roxen. – Det här är ett drömjobb för mig som älskar både västkusten och lokalmedia. Den första tidningen jag lärde mig att läsa var Hallands Nyheter. Och Stampen har ett otroligt antal starka titlar, säger Johan Hansson till GP. I rollen som vd för Stampen Media kommer Johan Hansson att ha huvudansvaret för koncernens samtliga titlar, däribland Göteborgs-Posten, Hallands Nyheter och TTELA. Samtidigt som den nya ledningen i ägarbolaget presenteras meddelar också Cecilia Krönlein, chefredaktör på GP, att hon lämnar sitt uppdrag. – Det är spännande med Johan som ny vd och att han tar vid den resa som bara börjat. Det blir något av en nystart för våra tidningar och i den tycker jag att det är naturligt för mig att lämna plats för nästa generation, säger Cecilia Krönlein till den egna tidningen. Christofer Ahlqvist, i dag nyhetschef på GP, har utsetts till tillförordnad chefredaktör. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12292, "headline": "Med Donald Trump har USA fått sin farligaste ledare någonsin", "summary": "Hur berättelsen om Donald Trump slutar vet vi inte – mer än att det kommer att gå illa. Författaren och historikern Peter Englund sätter samman bitarna i bilden av en demagog.", "article": "1Alla berättelser byggs upp bakifrån. Det innebär inte bara att händelser efteråt kan få en annan mening än de gavs till att börja med, utan har även den enkla men frustrerande följden att berättelser inte går att skapa förrän det som de vill skildra redan nått sin final. Alternativet är krönikan, i dess ursprungliga betydelse: det löpande registrerandet av händelser, stora och små, där tyvärr mycket så småningom kommer att framstå som irrelevant, samtidigt som annat, som visade sig vara avgörande, kanske aldrig noterades. Med moderna medier befinner vi oss i ett sådant flöde som är starkare och mer förvirrande än någonsin förr. Men samtidigt som vi lever i krönikor tolkar vi i berättelser. Och där inga berättelser hunnit ta form, ännu, letar vi paralleller, analogier. Det är inget ofelbart grepp. Paralleller kan vara ytliga, analogier felvalda. Det slumpmässiga eller oförutsägbara som hör samman med allt mänskligt kan ställa även välunderbyggda prognoser över ända. Men många gånger har vi inget val. Dessutom: vad skulle det annars finnas för poäng med historien? 2 Med Donald Trump har USA fått sin farligaste ledare någonsin. Kan han bli som Hitler månne? Tveksamt, för USA 2017 är inte Tyskland 1933, och The Donald saknar Der Führers destruktiva intelligens. Fast han är i besittning av annat. Trump har Hitlers aggressivitet och brist på intresse för politikens praktiska sida. Samt Mussolinis självkontroll, Stalins sanningsenlighet, Khadaffis blygsamhet, Mugabes ointresse för pengar, Mao Zedongs brinnande lystnad efter fakta samt Homer Simpsons koncentrationsförmåga. Det är tacksamt att dröja vid den nye presidentens lyten. Hånet kan bara välkomnas – något är uppenbarligen allvarligt fel med karln – samtidigt som det inte får stanna därvid. Folk fann det svårt att ta Hitler på fullaste allvar när han började göra sig bred på den politiska scenen i Tyskland. 3Historiska analogier är ofta bara meningsfulla i enskildheter. Inte så få har pekat på risken för en ”riksdagshusbrand” på amerikansk mark, alltså att demagogen Trump, precis som Hitler 1933, skulle utnyttja någon extraordinär händelse – säg, ett stort terrorattentat – till att börja inskränka de demokratiska grundprinciper som han redan visat ett så förstrött intresse för. Reaktionerna efter 11 september visar hur en sådan händelse också kan kortsluta människors förnuft – om vi i vår egen tid varit med om något som liknat hysterin i augusti 1914 så är det just i samband med 11/9. En sådan händelse skulle även hjälpa Trump att kringgå det som är och förblir hans kanske allvarligaste svaghet, att hans maktbas är så porös. Den popularitet han åtnjuter är 1 kilometer bred och 5 centimeter djup. Trumps tv-persona är en bluff. Alla de som trodde sig rösta på den smarte och begåvade affärsmannen från ”The apprentice” har i stället fått ett twittertroll som lufsar runt i morgonrock och avlossar det ena förvirrade dekretet efter det andra. Även om hans fans i arbetarklassen än så länge står honom bi, är det högst tveksamt om de i längden kommer att fortsätta att jubla över ytterligare skattesänkningar till de extremt rika, en regering kryllande av miljardärer samt nedmontering av det lilla som ännu återstår av socialt skyddsnät i USA. De vände sig till honom som frälsare – precis som många tyskar betraktade Hitler 1933 – men, i motsats till Hitler, kommer han inte att kunna ge dem en bråkdel av vad de hoppas på. 4Det finns dock en annan händelse än en ”riksdagshusbrand” som skulle cementera Trumps redan vacklande makt och elevera honom till status av nationell räddare. Och det är en internationell konflikt. Risken är stor att vi kommer att få se ett storkrig inom de närmaste fyra åren. Flera vägar leder dit. 5Om Trump menar allvar med sin isolationism är faran stor att vi får uppleva en parallell till vad som skedde när USA senast drog sig undan den världspolitiska scenen, på 20- och 30-talet: vägen öppnades då för storkrig i både Europa och Asien. Inte heller hjälper det att vi samtidigt anar de fasansfulla konturerna av en ny Ribbentroppakt, där Trump, hjälpt till makten av mördaren och kryptofascisten Putin, ger sin välgörare fritt fram att fullfölja sitt program att dra avsöndrade delar av det forna Sovjetunionen ”heim ins Reich”. Då är mörkret över oss här i Skandinavien. 6Det som skrämmer än mer är att passivitet i Europa, till exempel inför ett ryskt blixtkrig, samtidigt är fullt möjligt att förena med motsatsen på asiatisk botten. Det är ingen hemlighet att på samma gång som den nya administrationen uttryckt beundran för Ryssland – samt förakt för allt internationellt samarbete som bygger på annat än nävrätt – så har man drastiskt höjt tonläget mot Kina. Trumps vänstra hjärnhalva och onda genius, Steve Bannon, är som vi alla vet en högerextrem apokalyptiker som vid sidan av sina islamofobiska irrbilder även fantiserar om ett krig med Kina. (Bannon verkar vara anfrätt av samma griller som smittat så många i Europa före 1914, nämligen tron på kriget som en renande kraft.) Mindre känt är kanske att Trump på en viktig post satt en sinofob vid namn Peter Navarro. Den nye presidenten läser inga böcker, läser för övrigt knappt något alls – order har utgått om att sammanfattningar ska hållas nere till en sida, med inte fler än nio ”bullet points”. Men ett verk han verkligen satt i sig, och offentligen åberopat som sin huvudkälla vad gäller Kina, är Navarros alarmistiska ”The coming China war” från 2006, där bilden av handel närmast är feodal – det är ett krig, där man antingen vinner eller förlorar – och där en global konfrontation, inte minst över råvaror, framställs som mer eller mindre oundviklig. Vilket för oss tillbaka till 1914, eller varför inte 1941, där liknande tankefigurer om sinsemellan oförenliga intressen hjälpte till att utlösa storkrig. Till bilden hör att diktaturen Kina inte är vare sig ett Serbien eller ett Polen, ett litet land klämt mellan stormaktsblock, utan en stormakt i sin egen rätt, världens andra största ekonomi; och att de styrande i Peking sedan ett par år tillbaka har börjat uppföra sig alltmer aggressivt. Som deras utmanande uppträdande i Sydkinesiska havet har visat, där de inte bara ensidigt kapat åt sig större delen av ytan, utan som bekant även börjat bygga artificiella, vapenbestyckade öar. Blir det verkligen ett ”shooting war” mellan USA och Kina startar det troligtvis där. (Och här bortser vi från ett helt annat hot, nämligen det från Nordkorea, där den megalomane diktatorn Kim Jong-Un fortsatt med sin livsfarliga kärnvapenlek.) Något som hur som helst kan vara en försvårande omständighet är det tidigare nämnda faktum att Trump inte kommer att lyckas infria sina lika vaga som rundhänta löften från valrörelsen. Vi vill gärna tro att den besvikelsen kommer att leda till att anhängare vänder honom ryggen. (Hans popularitetssiffror är redan nere mot 40 procent, vilket är rekordlågt; det tog en annan misslyckad president, Richard Nixon, fyra år av fumlande att nå den nivån.) Samtidigt vet vi från historien att den typen av frustration även kan förvandlas till jakt på syndabockar, inhemska – eller utländska. De där mörka energierna finner ofelbart sitt utlopp. 7Kanske väntar inte en konfrontation med hangarfartyg och robotar live on CNN, utan ”bara” ett handelskrig? Trumps hugskott om att belägga kinesiska varor med strafftullar på 45 procent skulle helt visst starta ett sådant. Och risken är då synnerligen hög att detta utlöser samma nedåtgående spiral för hela världshandeln som var fallet då 30-talets protektionistiska reptilhjärneimpulser tilläts styra, med en världsdepression som följd. Men kanske kan man hoppas litet på de kinesiska ledarna? Jämfört med Trump och hans medhjälpare är de närmast under av kompetens och begåvning; och i all sin skurkaktighet har de i alla fall visat att de förstår vilken katastrof någon av ovanstående händelser skulle vara. Den främsta bromsen för dessa olika urikespolitiska äventyr återfinns dock självfallet i USA, i form av en allt starkare opposition både inom och utom det politisk-byråkratiska systemet. Dessutom måste man minnas att Trumps parti egentligen inte är hans. (Igen i skarp motsats till ni-vet-vem 1933.) Republikanerna i kongress och senat, nu fångade i sin egen cynism och feghet, kommer att stå honom bi så länge som han är användbar och håller börsvärdet någorlunda intakt, men många föraktar honom, djupt. Och när han hotar att dra ned dem med sig i sitt eget ragnarök kommer han att offras. För att hålla fast vid den tyska analogin: som eliterna i Tyskland gjorde med sin kejsare 1918. 8 Alla berättelser byggs upp bakifrån. Hur berättelsen om Donald Trumps tid i Ovala rummet kommer att forma sig vet vi givetvis inte. Annat än att det kommer att sluta illa på något vis. Antingen för honom själv: kanske kommer vi att räddas av den nye presidentens många lyten, som kan göra honom kortlivad på posten. (En sådan utveckling skulle för övrigt även vara ett klart avbräck för högerpopulister i alla länder.) Eller för världen: ditåt pekar den nya administrationens unika förening av inkompetens, impulsivitet, aggressivitet och ideologisk förblindelse. Kan han bli som Hitler månne? Tveksamt, för USA 2017 är inte Tyskland 1933, och The Donald saknar Der Führers destruktiva intelligens. Peter Englund. Peter Englund är filosofie doktor och docent i historia. Han sitter i Svenska Akademien sedan 2002 och var ständig sekreterare 2009–2014. Bland hans verk kan nämnas: ”Poltava” (1988) ”Förflutenhetens landskap” (1991) och ”Ofredsår” (1993). Memoarboken ”Jag kommer ihåg” gavs ut i höstas. ”Stridens skönhet och sorg” (2008) ges nu ut i fem utökade band på Natur & Kultur. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12329, "headline": "Thorsten Flinck hoppar av ”Let’s dance”", "summary": "Skådespelaren Thorsten Flinck ställer in sin medverkan i tv-programmet ”Let’s dance” av hälsoskäl, skriver TV4 på Twitter.", "article": "Den tionde mars är det säsongspremiär för TV4:s ”Let’s dance”. Johannes Brost, Anja Pärson och Stina Wollter är några av de tävlande. Även skådespelaren och artisten Thorsten Flinck skulle ha deltagit, men nu meddelar TV4 att han är tvungen att ställa in sin medverkan av hälsoskäl. Läs mer: Matilda Gustavsson möter Thorsten Flinck De tävlande har redan börjat repetera med sina danspartners. TV4 skriver på sin hemsida att de nu börjar leta efter en ersättare till Flinck. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12334, "headline": "David Lagercrantz om den femte Milleniumboken: Jag har Lisbeth Salander i mitt blodomlopp", "summary": "David Lagercrantz är klar med ”Mannen som sökte sin skugga”, sin andra bok i Millenniumserien. Huvudpersonen Lisbeth Salander sitter i ett hårt kvinnofängelse när hon får reda på nya uppgifter om sitt förflutna.", "article": "I höst, närmare bestämt den 7 september, kommer ”Mannen som sökte sin skugga” ut över hela världen. Författare är, precis som i den föregående delen, David Lagercrantz. Lisbeth Salander, som kommit att bli Millenniumseriens verkliga huvudperson, sitter i boken i fängelse för det barmhärtighetsbrott hon begick i ”Det som inte dödar oss”, och kämpar för att inte bli inblandad i fångarnas interna strider. Hennes före detta gode man Holger Palmgren och parhästen Mikael Blomkvist besöker henne med anledning av hennes dolda förflutna – ut nystas en historia om ”statliga övergrepp, hedersproblematik och de skuggor från barndomen som fortfarande jagar Lisbeth Salander”, enligt förlaget. – Jag måste vara trogen Stieg Larssons universum, säger David Lagercrantz. – Han svävar över mig hela tiden. Jag vet att anledningen till att det har gått så bra är att jag rider på hans framgång, hans skapelse. Det är ett oerhört ansvar att ha fått det här uppdraget, särskilt när trycket från utlandet är så stort, så det gäller att hitta en historia som håller. Till slut gjorde jag det. Han kallar fängelset för ”en lämplig miljö för Lisbeth”, och har själv besökt den svenska klass 1-anstalten Hall inför skrivandet av boken. – Man träffar ganska intressanta människor där, människor som både vill illa och vill utmana en sådan som Lisbeth. Jag har skapat ett väldigt hårt kvinnofängelse. Det var förlösande för mig att hitta den miljön. David Lagercrantz säger att han var ”livrädd” inför publiceringen av ”Det som inte dödar oss”. – Fallhöjden var otrolig. Men han landade mjukt. Lagercrantz uppföljare till de Stieg Larsson-författade böckerna i Millenniumtrilogin fick mestadels fina, om än lite klädsamt svala, recensioner i hela världen och sålde i sex miljoner exemplar över ett fyrtiotal länder. När han nu gör sig redo för att dela sin andra Millennium-bok, den femte i serien, med världen är det med ett nyfunnet lugn. – Jag har alltid svårt att komma i gång, tror att allt kommer gå åt helvete, men jag var oerhört mycket mindre ängslig den här gången och det gjorde skrivandet mer lustfyllt. När det gick så bra för ”Det som inte dödar oss” fick jag ett självförtroende som gjorde att jag vågade göra den här boken till min – senast hade jag kvantitetskomplex, Stieg Larsson skrev sådana tegelstenar, men den här gången har jag strukit och stramat upp på ett annat sätt. Vad var du ängslig för? – Det var ju så kontroversiellt. För mitt författarskap och för mitt förlag. Jag var skräckslagen för att inte kunna göra den världen rättvisa. Jag var väldigt noga med att sätta mig in ordentligt i världen, förstå koderna, få grepp om framför allt den egendomliga men ytterst intressanta personen Lisbeth Salander. Nu har jag henne i mitt blodomlopp. Jag frågar varför han vill skriva Millennium-böcker. – Det enkla skälet är att jag blev besatt av karaktärerna – dels en medelålders journalist som jag kunde identifiera mig med, dels en gestalt som var mig helt fjärran, men som fascinerade mig i sin gåtfullhet. Jag förstod att det var viktigt, som att som journalist få ett jobb som allt står och faller med. Känslan av tyngd gjorde att jag lättade som författare. Det var det som gjorde att det gick så pass bra. Jag skrev med själ och hjärta. Men efter ”Mannen som sökte sin skugga” blir det bara en bok till i serien, säger David Lagercrantz bestämt. – Definitivt inte fler. Jag vill gå vidare, stå på egna ben. Många författare skriver samma bok gång på gång. All respekt åt dem, men jag vill göra nya saker nu. Millennium. 3 böcker i Millenniumserien är skrivna av författaren Stieg Larsson, som gick bort 2004 – ”Män som hatar kvinnor”, ”Flickan som lekte med elden”, ”Luftslottet som sprängdes”. 35 länder har hittills köpt rättigheterna till ”Mannen som sökte sin skugga”. 6 miljoner exemplar sålde David Lagercrantz första uppföljare till Millenniumtrilogin. 7 september 2017 kommer ”Mannen som sökte sin skugga” på Norstedts förlag. 80 miljoner exemplar har Millenniumtrilogin sålt världen över. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12340, "headline": "Mathias Ståhle om Granskning Sverige-reportaget: ”Jag vill inte leva i deras samhälle”", "summary": "Eskilstuna-Kurirens Mathias Ståhle har i ett uppmärksammat reportage granskat den främlingsfientliga organisationen Granskning Sverige. DN:s Greta Thurfjell har pratat med journalisten bakom texten.", "article": "I ett ingående reportage i Eskilstuna-Kuriren (16/2) har tidningens reporter Mathias Ståhle tagit sig in bakom kulisserna i organisationen Granskning Sverige. Den främlingsfientliga grupperingen som främst verkar via Youtube ringer upp politiker, journalister och opinionsbildare under falsk identitet för att sedan lägga upp de inspelade, ofta hårt redigerade, samtalen för allmän beskådan. Frågorna handlar mestadels om invandring, integration och genusfrågor och klippen kompletteras ofta i efterhand med ringarens egna pålagda kommentarer. I reportaget antar Mathias Ståhle själv en falsk identitet för att sätta sig in i Granskning Sveriges arbetsmetoder, och får så småningom tillträde till en lösenordsskyddad internetportal där ringarna delar inspelat material, frågor och intervjupersoner med varandra. Björn Wiman: Skrämmande nedslag i den svenska trollfabriken Efter ett antal samtal fram och tillbaka till Eskilstuna-Kurirens växel för att säkerställa att ”Greta Thurfjell på Dagens Nyheter” i själva verket inte är ännu ett nättroll ringer Mathias Ståhle upp DN. – Vi hade mottagit ett oproportionerligt stort antal telefonsamtal till redaktionen, omkring ett hundratal – inte alla från Granskning Sverige, nota bene – som såg ut på det här sättet. Jag ville veta, kanske inte vilka personerna bakom var, men vilken sorts organisation det rör sig om. Det är inte ett slumpvis utvalt gäng nätbaserade aktivister, tänkte jag, utan det måste finnas någon grad av organisering bakom, säger han. Hur många inblandade i organisationen rör det sig om? – Man måste skilja på de pådrivande och de som bara skickar in samtal de ringt. På administratörssidan är de kanske ett halvdussin, en mindre grupp människor som verkar känna varandra väldigt väl. Men de som bidrar med klipp kan säkert vara många fler. När bestämde du dig för att ge dig längre in i organisationen, nå den hemliga researchportalen bakom inloggningsväggen? – Jag visste inte ens att det fanns en vägg att komma bakom. Jag har tidigare reagerat på att nätaktivister ofta hörde av sig med likartade frågor, som nästan kändes copy-pasteade. När man lyssnar på Granskning Sveriges inspelningar kan man ibland höra att det prasslas med papper, eller att någon låter som att den läser innantill, men jag trodde i min naiva enfald att de kanske hade ett gemensamt frågeformulär. Inte hela den här researchportalen, säger Mathias Ståhle. Vad tänkte du kring det du hittade där? – Först blev jag så förvånad över att det ens fanns. En vanlig ljudfil innehållande ett telefonsamtal kan man faktiskt bara mejla, men det här var mer än en upptankningsportal. Jag hittade en manual som vände sig till nya ringare, formgiven för att hjälpa osäkra nybörjare som inte hållit på med det här förut. För mitt otränade öga såg det ganska proffsigt ut. Jag har själv skrattat lite åt DN:s tidigare reportage om trollfabrikerna i S:t Petersburg – det har varit lite för lustigt, lätt att skratta bort – men det här var faktiskt en trollfabrik. På frågan om vad Granskning Sverige kan tänkas ha för ambitioner inför framtiden svarar Mathias Ståhle ”att växa”. – Min kvalificerade gissning är att de står i startgroparna för att kunna lansera något ganska stort, om de får fortsätta arbeta ostört, men att de ännu inte tagit det avgörande språnget. Det de håller på med är fejknyheter, för även om de är gjorda i intervjuform handlar det om att sprida en politiserad berättelse. Skurkarna i deras berättelse är dels en politiserad elit av politiker och journalister, dels invandrare som släpps in i landet av eliten. Hur stora har inte fejknyheter blivit i USA? Kanske tänker de att de skulle kunna bli lika framgångsrika som Breitbart. Men att kalla Granskning Sverige för journalistik, det är lika dumt som att kalla en tvååring med bultbräda för snickare. Vad tycker du är det farliga med Granskning Sverige? – Får de fortsätta ostört tror jag att vi alla, även vi som inte tycker om dem, med tiden kommer att trubbas av och vänja oss vid att de finns där. Det brukar kallas normalisering. Vi slutar höja på ögonbrynen. Då öppnas möjligheter för dem att få in riktig finansiering, från utomstående organisationer och företag som kan ha ett intresse av att påverka opinionsläget i Sverige. Därför är det viktigt att sätta ner foten. Mathias Ståhle säger att deras arbete i grund och botten är ”en attack på vårt land”. – Attacken kommer inte utifrån utan inifrån, vilket inte gör den mindre otäck. Det finns en bok av Maria-Pia Boëthius som heter ”Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land” – lite så känner jag personligen. Jag vill inte leva i det samhälle de vill bygga, ett samhälle där man beundrar Nazityskland, Ryssland och Iran för att de är ”starka” och ”enhetliga”. Det är inte mitt Sverige. Innan vi avslutar samtalet säger Mathias Ståhle att han inte tänker prata med fler medier än DN. – Nu ska jag logga ut ett tag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12352, "headline": "Mia Poppe om Soldat Fabian Bom: Pappa var en fredens man", "summary": "Nils Poppes dotter Mia Poppe spelar en av huvudrollerna när Vallarnas friluftsteater sätter upp ”Soldat Fabian Bom” i sommar. Den godmodige Soldat Bom görs av farsveteranen Jojje Jönsson.", "article": "Nästa år fyller filmklassikern ”Soldat Fabian Bom” 70 år. 1940-talets stora svenska komiker Nils Poppe spelar där mönstersoldaten som driver alla nitiska befäl till vansinne genom sin otroliga pliktkänsla. Ingen straffexercis i världen kan sudda ut leendet från hans läppar. I sommar ger Vallarnas friluftsteater i Falkenberg scenversionen av Nils Poppes biosuccé från 1948, då bland andra Jojje Jönsson, Annika Andersson, Siw Carlsson och Mia Poppe kommer att synas i rollerna. Nils Poppes dotter Mia Poppe spelar sjuksyster Gabriella, själva anledningen till att Fabian Bom söker militärtjänst. Hon berättar att Nils Poppe tyckte lika illa om krig som Charlie Chaplin, men att han också delade vissa karaktärsdrag med sin rollfigur Bom: – Pappa var en fredens man, men han tyckte att man skulle sköta sig och ha disciplin. Han kom från den gamla skolan, det gamla socialdemokratiska gardet som var väldigt noga med att man skulle göra rätt för sig. Men sedan var han inte någon renlevnadsmänniska som soldat Bom, säger Mia Poppe. Märker du av att Nils Poppe lever kvar i folkminnet? – Det är många i min ålder eller äldre som kommer fram och vill prata om honom. Men i den yngre generationen är det inte så många som känner till honom, jag undervisar på Calle Flygare teaterskola och bland eleverna där är han ganska okänd. Därför är det extra kul att den här figuren Bom får liv igen, säger Mia Poppe. Farsveteranen Jojje Jönsson spelar huvudrollen som soldat Bom. Som upptakt till premiären kommer han att hylla Nils Poppe med utvalda filmklipp på Facebook under våren. – Jag är över 60 och har sett massor av Nils Poppes filmer. Det är lite Charlie Chaplin över Fabian Bom just genom att han retar gallfeber på det militära. Han är en för bra militär egentligen, striktare och mer disciplinerad än sina befäl, säger Jojje Jönsson. Hur ska ni gestalta scenen där Soldat Bom krälar i leran och marscherar genom en sjö? – Visserligen har vi Ätran precis bakom oss men jag fick lägga in mitt veto där. Just straffexercisen kommer nog hamna strax innan paus. Man kan säga att vi har haft filmen som inspiration och sedan gjort om den, lagt till lite fler historier och kanske någon ytterligare någon skurk, något brott och en kärlekshistoria. Så att vi får en mustig militärfars på scen. Tror du att 1940-talets humor skiljer sig från vad folk skrattar åt i dag? – När filmen spelades in ville man gärna skratta åt hela kriget. Det behovet finns kanske inte i dag, så vad vi gör är en uppdaterad militärfars. Manér, språk och värderingar finns kvar, men vi har lagt till ett högre tempo och lyft fram kvinnorollerna på ett nytt sätt. För Jojje Jönssons del innebär den nya föreställningen ett karriärbyte från brevbärare till soldat. Med rollbytet följer också en viss IQ-höjning: – Fabian är klyftigare, han är snabbare och korrektare. Dag-Otto skulle aldrig kunna få dra ut i krig, för på väg till mobiliseringsförrådet så har han sett något intressantare, säger Jojje Jönsson. Nils Poppe ”Soldat Fabian Bom” har premiär på Vallarnas friluftsteater den 2 juli. Biljetterna släpps den 3 april. Nils Poppe gjorde 173 scenproduktioner och 39 filmer. Till klassikerna hör Fabian Bom-filmerna. Störst blev ”Soldat Fabian Bom” (1948). Vallarna ger en fristående scenversion efter filmen. Det är första gången som ett av Nils Poppes egna manus framförs på scen, sedan Poppes bortgång år 2000. Manus är skrivet av Lars Classon och Jojje Jönsson. Regissör är Ulf Dohlsten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12355, "headline": "Grammyordföranden om kritiken: Jag tycker inte att det finns något rasproblem", "summary": "Grammyakademiens ordförande Neil Portnow tillbakavisar kritiken om att Grammyjuryn skulle förbise svarta artister: ”Vi lyssnar inte på musik utifrån kön eller etnicitet”.", "article": "Beyoncé var med sina nio nomineringar en av favoriterna inför årets Grammygala. Men det stora prisregnet uteblev. Läs mer: Sociala medier om Grammygalan 2017 Efter galan som ägde rum under söndagkvällen har flera artister, däribland Sufjan Stevens och Beyoncés egen syster Solange, kritiserat Grammyjuryn för att förbise svarta artister oavsett om de sålt mer eller fått bättre recensioner än sina vita artistkolleger. Senaste året en svart artist vann den mest prestigefyllda kategorin ”Årets album” var 2008, då Herbie Hancock fick priset. I en intervju med amerikanska Pitchfork avvisar Grammygalans ordförande Neil Portnow kritiken. ”Jag tycker inte att det finns något rasproblem alls”, säger han till sajten. Läs mer: Adele ville dela sin trasiga statyett med Beyoncé ”Vi som musiker lyssnar inte, enligt min ödmjuka uppfattning, på musik utifrån kön eller etnicitet”, säger han och syftar på medlemmarna i Grammyjuryn. Förra året beslutade den amerikanska filmakademien, som delar ut Oscarsstatyetterna, att mångfalden i Oscarsjuryn skulle blir större. På frågan om Grammyjuryn borde ta efter det exemplet svarar Portnow: ”De kanske hade ett problem. Vi har inte den typen av bekymmer.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 12371, "headline": "Lars von Trier utnämner Trump till råttkung – och inspiration för ny film", "summary": "Regissören Lars von Trier utnämner Donald Trump till inspirationskälla för sin kommande film.", "article": "Den rutinerade filmprovokatören Lars von Trier stiger tillbaka in i händelsernas centrum - sex år efter att han blev \"persona non grata\" i Cannes - och utnämner Donald Trump som inspirationskälla för sin kommande seriemördarfilm \"The house that Jack built\". Den danske effektexperten har redan skickat ut en grynig, svartvit pressbild på sig själv utklädd till liemannen, med en blinkning till sin mästare Carl Theodor Dreyer och dennes trettiotalsklassiker \"Vampyr\". Under måndagen kompletterade von Trier med ytterligare en programförklaring: hans nya film \"hyllar idén om att livet är ondskefullt och själlöst, ett sorgligt kvitto på det är uppkomsten av Homo Trumpus - råttkungen\". Ett annat oväntat drag är att den gamle åttiotalscharmören Matt Dillon gör huvudrollen i filmen, biträdd av Trier-veteraner som Charlotte Gainsbourg, Uma Thurman och Shia LaBeouf samt nya favoriter som Riley Keough och Sofie Gråbøl. Inspelningen startar i Trollhättan i mars. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12378, "headline": "”Rättegången var en politisk show”", "summary": "Tjugo års fängelse i Sibirien för terrorbrott blev domen för den ukrainske regissören Oleg Sentsov. En politisk rättegång, menar vännen Askold Kurov vars film om Sentsovs öde har världspremiär på Berlins filmfestival.", "article": "”The trial: The State of Russia vs Oleg Sentsov” inleds med scener från rättegångssalen i Moskva där regissören Oleg Sentsov blickar ut genom gallret i stålburen han placerats i, likt ett djur på zoo. Anklagelserna som läses upp mot honom är allvarliga: han påstås vara ledare för den antiryska rörelsen på Krimhalvön med planer på att spränga broar, kraftledningar och Leninmonumentet i Simferopol i luften. I själva verket är den i dag 40-årige Oleg Sentsov en fredlig demokratiaktivist som tagit ställning för ett fritt Ukraina, menar vännen och den ryske regissören Askold Kurov som är på besök i Berlin för världspremiären av sin film om kollegans öde. – Mitt viktigaste mål är att sätta fokus på Sentsovs situation. Det är så lätt att glömma bort en ensam man i Sibirien. Jag kan visserligen inte frige någon med en film, men vi måste alla kämpa vidare, säger Kurov när DN träffar honom i Berlin. Oleg Sentosov var tidigare en professionell dataspelare och sadlade sent om till filmskapare. Hans långfilmsdebut ”Gamer” (2011) gjorde honom till ett namn i filmkretsar. I samband med den ryska ockupationen av Ukraina blev han aktiv i proteströrelsen och smugglade mat till ukrainska soldater på den ockuperade Krimhalvön. Det var bakgrunden till att han 2014 greps av den ryska säkerhetstjänsten FSB, en efterföljare till KGB, och anklagades för att vara terrorist. Domen mot Sentsov – tjugo års fängelse i Sibirien för terrorbrott – väckte avsky bland namnkunniga regissörskollegor över hela världen. Ken Loach, Wim Wenders och Agnieszka Holland hör till några av dem som krävt hans frigivning. Även Amnesty International och Europeiska filmakademin har engagerat sig i Sentovs fall och dömt ut rättegången som rättsvidrig. Under Berlinale anordnades en manifestation där 650 personer höll upp skyltar med texten ”Free Oleg Sentsov”. Det syns att filmen är en lågbudgetproduktion. Varken fotot eller klippningen imponerar. Men så är det också historien om Sentsovs öde som står i fokus. Berättelsen om den Kafkaartade rättegången ger en skakande inblick i hur Kremls rättskipning fungerar och hur den ryska staten går till väga för att tysta sina kritiker. – Rättegången var en politisk show för Vladimir Putin, säger Askold Kurov övertygat. – De som vittnande mot Sentsov hade torterats och i några fall fått betalt för de påhittade vittnesmålen. Tittarna får följa Sentsovs kusin Natalia Kaplans ihärdiga kamp för att ge släktingen upprättelse. Hon deltar i manifestationer, låter sig intervjuas och besöker honom i fängelset. Scenen där Sentsovs dotter talar i telefon med sin fängslade pappa är stark. Sentsov sällar sig till ett stort antal journalister, konstnärer och dissidenter som sitter fängslade på politiska grunder i Vladimir Putins Ryssland. Även ”The trial” innehåller vass regimkritik. Men själv är Kurov inte längre rädd. – När jag höll på med filmen kände jag en stor paranoia. Jag märkte att de som medverkar i filmen var övervakade och jag visste att säkerhetstjänsten avlyssnade min telefon. Men sen nådde jag en punkt då jag bara var trött på att vara rädd. I dag säger jag att jag är förfärad, men inte rädd, säger han sammanbitet. – Det är vad propagandan gör med människor. Antingen spelar du med och låtsas som om allt är okej. Eller så tvingas du gå i opposition och protestera, säger han. Hur kan du vara säker på att Sentsov faktiskt är oskyldig till de brott han dömts för? – Från början var jag öppen för att sanningen skulle visa vara en annan. Situationen i Ukraina är svår. Landet är ockuperat av en främmande makt och jag vet inte vad människor är beredda att göra för att skydda sitt land. Men det finns verkligen ingenting som pekar mot att han är skyldig. Att spränga det lilla Leninmonumentet i luften är en helt värdelös aktion, det kan omöjligt ha varit Sentsovs idé. Askold Kurov föddes 1974 i Uzbekistan i dåvarande Sovjetunionen och flyttade till Moskva revolutionsåret 1991, samma år som Sovjetunionen upphörde att existera. – Då var människor fulla av hopp om en ny epok, med frihet och nytt liv. Vi fick yttrandefrihet och självständiga medier. Det är så märkligt – eller sorgligt – att vi inte mäktade med att hålla i det. Nu går vi tillbaka till sovjetiska principer, säger han. Samtidigt som situationen för regimkritiker i Ryssland försämras har Vladimir Putin fått ett nytt internationellt erkännande tack vare sin relation med USA:s president Donald Trump. Den amerikanska veckotidningen Varietys filmkritiker Oliver Gleiberman skrev efter att han sett Kurovs film att han hoppas att även Trump ser den. – Jag följde inte den amerikanska valkampanjen och jag vet inte så mycket om Trump. Men det verkar som om han använder alla tänkbara ryska politiska tekniker. Det är sorgligt. Och det är innebär en bakåtrörelse även för västvärlden, säger Kurov. År 2034 öppnas fängelseportarna för Oleg Sentsov. Det är en evighet i ett sibiriskt fängelse. – Jag tror inte att han blir kvar i tjugo år. Myndigheterna kommer nog att växla ut honom mot ryska fångar i Ukraina, eller mot lättade sanktioner, tror han. Optimisten Kirov tror inte heller att Putineran kommer att överleva så länge till. – Det är omöjligt att fortsätta med det här systemet, det är ruttet från insidan och ut. Även om 87 procent av befolkningen stödjer Putin så är det 13 procent som inte gör det. Rysk filmregissör. Född 1974 i Uzbekistan. Bor sedan början av 1990-talet i Moskva. Bland hans tidigare dokumentärfilmer utmärker sig: ”Children 404”, 2014, om hbtq-ungdomar i Ryssland, och ”Winter go away!”, 2012, om de regimkritiska vinterprotesterna i Moskva, 2011, och ”The trial: The State of Russia vs Oleg Sentsov”, 2017, om den ukrainske filmregissören och regimkritikern Sentsov är hans senaste film. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12384, "headline": "Askold Kurov: Rättegången var en politisk show", "summary": "Tjugo års fängelse i Sibirien för terrorbrott blev domen för den ukrainske regissören och Euromaidanaktivisten Oleg Sentsov. En helt igenom politisk rättegång iscensatt av ett ruttet politiskt system, menar vännen och filmskaparen Askold Kurov vars film om Sentsovs öde har världspremiär på Berlins filmfestival.", "article": "\"The trial: The State of Russia vs Oleg Sentsov\" inleds med scener från rättegångssalen i Moskva där regissören Oleg Sentsov blickar ut genom gallret i stålburen han placerats i, likt ett djur på zoo. Anklagelserna som läses upp mot honom är allvarliga: han påstås vara ledare för den antiryska rörelsen på Krimhalvön med planer på att spränga broar, kraftledningar och Leninmonumentet i Simferopol i luften. I själva verket är den i dag 40-årige Oleg Sentsov en fredlig demokratiaktivist som tagit ställning för ett fritt Ukraina, menar vännen och den ryske regissören Askold Kurov som är på besök i Berlin för världspremiären av sin film om kollegans öde. – Mitt viktigaste mål är att sätta fokus på Sentsovs situation. Det är så lätt att glömma bort en ensam man i Sibirien. Jag kan visserligen inte frige någon med en film, men vi måste alla kämpa vidare, säger Kurov när DN träffar honom i Berlin. Oleg Sentosov var tidigare en professionell dataspelare och sadlade sent om till filmskapare. Hans långfilmsdebut ”Gamer”\" (2011) gjorde honom till ett namn i filmkretsar. I samband med den ryska ockupationen av Ukraina blev han aktiv i proteströrelsen och smugglade mat till ukrainska soldater på den ockuperade Krimhalvön. Det var bakgrunden till att han 2014 greps av den ryska säkerhetstjänsten FSB, en efterföljare till KGB, och anklagades för att vara terrorist. Domen mot Sentsov – tjugo års fängelse i Sibirien för terrorbrott – väckte avsky bland namnkunniga regissörskollegor över hela världen. Ken Loach, Wim Wenders och Agnieszka Holland hör till några av dem som krävt hans frigivning. Även Amnesty International och Europeiska filmakademin har engagerat sig i Sentovs fall och dömt ut rättegången som rättsvidrig. Under Berlinare anordnades en manifestation där 650 personer höll upp skyltar med texten ”Free Oleg Sentsov”. Det syns att filmen är en lågbudgetproduktion. Varken fotot eller klippningen imponerar. Men så är det också historien om Sentsovs öde som står i fokus. Berättelsen om den Kafkaartade rättegången ger en skakande inblick i hur Kremls rättskipning fungerar och hur den ryska staten går till väga för att tysta sina kritiker. – Rättegången var en politisk show för Vladimir Putin, säger Askold Kurov övertygat. – De som vittnande mot Sentsov hade torterats och i några fall fått betalt för de påhittade vittnesmålen. Tittarna får följa Sentsovs kusin Natalia Kaplans ihärdiga kamp för att ge släktingen upprättelse. Hon deltar i manifestationer, låter sig intervjuas och besöker honom i fängelset. Scenen där Sentsovs dotter talar i telefon med sin fängslade pappa är stark. Sentsov sällar sig till ett stort antal journalister, konstnärer och dissidenter som sitter fängslade på politiska grunder i Vladimir Putins Ryssland. Även \"The trial\" innehåller vass regimkritik. Men själv är Kurov inte längre rädd. – När jag höll på med filmen kände jag en stor paranoia. Jag märkte att de som medverkar i filmen var övervakade och jag visste att säkerhetstjänsten avlyssnade min telefon. Men sen nådde jag en punkt då jag bara var trött på att vara rädd. I dag säger jag att jag är förfärad, men inte rädd, säger han sammanbitet. – Det är vad propagandan gör med människor. Antingen spelar du med och låtsas som om allt är okej. Eller så tvingas du gå i opposition och protestera, säger han. Hur kan du vara säker på att Sentsov faktiskt är oskyldig till de brott han dömts för? – Från början var jag öppen för att sanningen skulle visa vara en annan. Situationen i Ukraina är svår. Landet är ockuperat av en främmande makt och jag vet inte vad människor är beredda att göra för att skydda sitt land. Men det finns verkligen ingenting som pekar mot att han är skyldig. Att spränga det lilla Leninmonumentet i luften är en helt värdelös aktion, det kan omöjligt ha varit Sentsovs idé. Askold Kurov föddes 1974 i Uzbekistan i dåvarande Sovjetunionen och flyttade till Moskva revolutionsåret 1991, samma år som Sovjetunionen upphörde att existera. – Då var människor fulla av hopp om en ny epok, med frihet och nytt liv. Vi fick yttrandefrihet och självständiga medier. Det är så märkligt – eller sorgligt – att vi inte mäktade med att hålla i det. Nu går vi tillbaka till sovjetiska principer, säger han. Samtidigt som situationen för regimkritiker i Ryssland försämras har Vladimir Putin fått ett nytt internationellt erkännande tack vare sin relation med USA:s president Donald Trump. Den amerikanska veckotidningen Varietys filmkritiker Oliver Gleiberman skrev efter att han sett Kurovs film att han hoppas att även Trump ser den. – Jag följde inte den amerikanska valkampanjen och jag vet inte så mycket om Trump. Men det verkar som om han använder alla tänkbara ryska politiska tekniker. Det är sorgligt. Och det är innebär en bakåtrörelse även för västvärlden, säger Kurov. År 2034 öppnas fängelseportarna för Oleg Sentsov. Det är en evighet i ett sibiriskt fängelse. – Jag tror inte att han blir kvar i tjugo år. Myndigheterna kommer nog att växla ut honom mot ryska fångar i Ukraina, eller mot lättade sanktioner, tror han. Optimisten Kirov tror inte heller att Putineran kommer att överleva så länge till. – Det är omöjligt att fortsätta med det här systemet, det är ruttet från insidan och ut. Även om 87 procent av befolkningen stödjer Putin så är det 13 procent som inte gör det. Foto i text: EFA Askold Kurov Rysk filmregissör. Född 1974 i Uzbekistan. Bor sedan början av 1990-talet i Moskva. Bland hans tidigare dokumentärfilmer utmärker sig \"Children 404\", 2014, om hbtq-ungdomar i Ryssland och \"Winter go away!\", 2012, om de regimkritiska vinterprotesterna i Moskva 2011. \"The trial: The State of Russia vs Oleg Sentsov\" om den ukrainske filmregissören och regimkritikern Sentsov är hans senaste film. Foto: Marx Film ", "article_category": "culture"}
{"id": 12386, "headline": "JK Rowling och Piers Morgan i Twitterbråk om Donald Trump", "summary": "Harry Potter-författaren JK Rowling och den brittiska journalisten Piers Morgan har de senaste dagarna utkämpat ett ordkrig på Twitter. Detta efter att Piers Morgan försvarade president Donald Trump i en amerikansk pratshow.", "article": "”Det finns inget muslim ban”, sa den brittiska journalisten Piers Morgan i fredagens avsnitt av den amerikanska pratshowen ”Real time with Bill Maher” på tal om Donald Trumps order om inreseförbud för personer från sju muslimska länder. Den australiske komikern Jim Jefferies svarade med att be Morgan, som ägnade mycket tid åt att försvara Trumps uttalanden, ”dra åt helvete”. Strax därefter twittrade Harry Potter-författaren JK Rowling: ”Att se Piers Morgan bli ombedd att dra åt helvete i tv är exakt så tillfredställande som jag alltid hade föreställt mig.” Det blev startskottet för ett ordkrig på Twitter Morgan och Rowling emellan. Morgan twittrade att detta var skälet till att han aldrig läst ett ord ur Harry Potter och att allt han sa i Bill Mahers pratshow var sakligt och sant. Ett par tweet senare kallade Morgan Rowling för en ”fanatisk Remain/Clinton-anhängare” och syftar på hennes ställningstagande mot Brexit och för Hillary Clinton. Han beskrev även hennes sätt som överlägset och arrogant. ”Om du hade läst Harry Potter skulle du ha vetat att nackdelen med att lisma för den största mobbaren i skolan är man blir levande bränd”, twittrade Rowling tillbaka. ”Det finns inga större mobbare nu är den skrikande, hysteriska anti-Trump-kändisbrigaden”, svarade Piers Morgan. JK Rowlings sista inlägg i bråket är en tweet i form av en skärmdump från en gammal BBC-artikel. I artikeln står att Rowlings sjätte Harry Potter-roman ”Harry Potter och halvblodsprinsen” tog hem titeln årets bok och därmed vann över bland annat Piers Morgans självbiografi. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12388, "headline": "Svenskar prisade på Grammygalan", "summary": "Beyoncé gjorde ett bejublat framträdande på Grammygalan i Los Angeles, och Adele föll i tårar när hon hyllade George Michael. Adele blev galans tunga vinnare och vann alla de tre mest prestigefyllda priserna.", "article": "Adele och Beyoncé hade båda chans att ta hem pris i de tunga kategorierna årets album, årets låt och årets skiva. Och det blev Adeles ”Hello” som blev årets låt, som stjärnan också inledde galan med. – Tack för ert tålamod med mig och för att ni har hjälpt mig att skapa den bästa sång jag någonsin gjort, sade Adele när hon tog emot utmärkelsen för årets låt tillsammans med producenten Greg Kurstin. Hennes album ”25” fick också det tunga priset årets album, med Max Martin och Johan ”Shellback” Schuster som medproducenter, samtidigt som årets skiva är hennes ”Hello”. Det gör henne till den första personen i Grammygalans historia som vunnit de tre tunga priserna vid två olika Grammygalor. Adele gjorde även ett bejublat framträdande där hon hyllade George Michael, som avled i december. Hon sjöng först bara några sekunder, sedan tvingades hon börja om. Men när hon väl tagit sig igenom sin cover på ”Fastlove” fick hon stående ovationer, och hon hade själv tårar i ögonen. – Jag vet att det är direktsändning, förlåt, sade hon när hon avbröt sitt framträdande. För bara några dagar sedan släppte Beyoncé nyheten på Instagram: Hon är gravid med tvillingar. Och på galan i Los Angeles gjorde hon ingen besviken när hon visade hon upp babymagen i ett drottninglikt uppträdande med ”Love drought” och ”Sandcastles” i en hyllning till moderskapet – och sociala medier exploderade igen. Beyoncé var nominerad i nio kategorier, en siffra som innebär att hon har 62 Grammynomineringar totalt – flest nomineringar hittills för en kvinnlig artist. Men det stod tidigt klart att det inte skulle bli någon storslam för Beyoncé. Visserligen fick hon redan på ”förgalan” sin första Grammy, för bästa musikvideo för ”Formation” – men i flera andra kategorier som hon var nominerad i vann någon annan. Exempelvis tog David Bowie hem en Grammy för bästa rockframträdande” för ”Blackstar”, som släpptes bara dagar före hans död i januari förra året, framför Beyoncés ”Don't hurt yourself” tillsammans med Jack White. I de tidiga priserna slog Adele också Beyoncé vad gäller bästa soloframträdande i popkategorin för ”Hello” framför Beyoncés ”Hold up”, och hennes ”25” har även vunnit pris för bästa popalbum. Beyoncé kammade dock hem pris för bästa album i kategorin urban/samtida (”urban contemporary”) för ”Lemonade”. De svenska producenterna och låtskrivarna Max Martin och Johan ”Shellback” Schuster belönades med en Grammy för låten ”Can't stop the feeling”, i kategorin bästa låt skriven för visuella medier. Den svenska producentduon var nominerade tre gånger, förutom för vinnarlåten med Justin Timberlake från filmen ”Trolls” var även en med Pink nominerad i samma kategori (”Just like fire”). Dessutom var Max Martin nominerad ensam i prestigefyllda kategorin årets producent, en klass han vann för tre år sedan. Men den här gången fick han se sig slagen av Greg Kurstin, som bland annat producerat Adeles ”Hello”. Även Anne Sofie von Otter var nominerad, i kategorin bästa operaskiva för sin inspelning av Händels opera ”Giulio Cesare”. Den svenska mezzosopranen har redan vunnit fyra Grammypriser i sin karriär, men den här gången blev hon utan. Vinnare och nominerade i urval Bästa nykomling: Chance The Rapper. Bästa rockalbum: ”Tell me I'm pretty”, Cage the Elephant. Bästa popalbum: ”25”, Adele. Bästa rocklåt: ”Blackstar”, David Bowie. Årets producent: Greg Kurstin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12391, "headline": "Krishärd eller föredöme – strid om Malmöbilden", "summary": "I dag kommer inrikesminister Anders Ygeman (S) till Malmö för ett samtal om våldsvågen i staden. Men vad händer när en hel stad pekas ut som ett problem? DN:s Hugo Lindkvist undersöker den senaste tidens bevakning av Malmö.", "article": "”Får man vara stolt över Malmö? Är det okej att vara det?” Frågan kommer från en man i publiken. Det är fredagseftermiddag i början av februari. På högskolan i staden pågår ett panelsamtal under rubriken ”Vart är Malmö på väg?”. Mannen presenterar sig som tvåbarnspappa, boende på Möllevången. Han berättar att han inte känner igen sig när han lyssnar på radions rapportering om hemstaden: ”Då tänker jag, det är inte från Malmö det rapporteras”, säger han. Panelsamtalet följer på några veckor av intensiv rapportering om Malmö, i synnerhet efter de fasansfulla morden på 24-årige Rami Amin och 16-årige Ahmed Obaid. Staden protesterar mot våldsamheterna, samtidigt som nyhetsmedierna letar ord för sina beskrivningar. SVT:s Rapport och efterföljande programmet ”Agenda” tog ett grepp om staden (22/1). Malmö gavs namnet ”Den krisande staden”. Den beskrevs bland annat som en tudelad plats med usel ekonomi: Fem miljarder från det kommunala utjämningssystemet pumpas in för att balansera upp stadens kassa. I Aftonbladets långläsning (23/1) ställdes den ödesmättade frågan: ”Kommer Malmö resa sig igen?” I artikeln pekade man på stadens bekymmer med arbetslöshet, socialt utanförskap, grov brottslighet och konstaterade att det inte behövs någon ”professor för att fastslå att Malmö är nere för räkning”. Exemplen är mångfaldigt fler. Det är tider när det går att skymta en viss besatthet att hitta ord och förklaringar om Malmö, att se samband i stadens utmaningar och använda dess hat, kontraster och gatans rörelser som lins. Malmö framstår återigen som platsen där alla problem kan lokaliseras och allt kan höra ihop. Dokumentärfilmaren Fredrik Gertten är en av dem som reagerat på bevakningen: ”Sunkigt, ytligt, faktatrixande reportage om #Malmö i SVT Rapport i kväll. Sorgligt.”, skrev han på Twitter efter SVT:s inslag (22/1). Några dagar senare när jag talar med Gertten på telefon utvecklar han sitt resonemang: Dels är han kritisk mot att Malmö beskrivs som en enorm ekonomisk börda när de allra flesta kommuner är nettomottagare i utjämningssystemet, dels mot den tillspetsade och dystopiska verklighetsbild som målas upp. – I tider av faktaresistens måste vi sluta sprida tendentiösa och förenklade sanningar: Förklaringarna bakom Malmös problem är betydligt mer komplexa, säger han. Malmö är staden som ständigt stämplas med ett rådande epitet, påpekar Gertten. När våldet drabbar storstadskollegorna Stockholm och Göteborg görs det till förortens problem. I Malmö läggs varje våldsbrott till den samlad bevisbörda om att hela staden är en skräckzon, menar Gertten. – Det passar alltid någons syfte att förenkla debatten, men låt oss prata om saker på ett balanserat sätt. Alla vi som arbetar med medier har ett ansvar. Men tyvärr, när vi har fördomar om någonting är det väldigt lätt att få den bilden bekräftad, säger Fredrik Gertten. Måste man ha en berättelse om Malmö? Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan, säger att hon egentligen tröttnat på metadiskussioner om staden. Chukri beskriver samtalet ”som att vara inne i en postmodern roman”: – Det innebär i princip alltid att man diskuterar bilden av problem i stället för konkreta problem. Jag är samtidigt inte förvånad att bilden debatteras mycket: Jag har i flera år sagt att det finns starka rasistiska krafter som gör allt för att använda Malmö som exempel på att mångkultur inte fungerar, säger hon. Rakel Chukri menar att skildringar av staden tenderar att överdrivas, polariseras och inte minst politiseras. Det ger i sin tur skenet av att Malmö är en plats där människor i skräck inte kan leva ett normalt liv längre. – Om varje storstad kan man säga att det finns en urban, modern och dynamisk sektor, samtidigt som det finns områden med stora sociala problem. Det finns inte en enda stad som man kan skriva en enhetlig berättelse om, men av någon anledning är det svårare att acceptera när det gäller just Malmö, säger Rakel Chukri. Fixeringen vid att använda Malmö som statuerande skräckexempel sträcker sig dock långt bortom landets gränser, inte minst högerpopulister försöker demonisera både Sverige och staden. Bland annat har den brittiska nätutgåvan av Breitbart (den högerpopulistiska sajt som i USA fungerat som språkrör åt de mest kontroversiella Donald Trump-supportrarna) skrivit en lång rad artiklar om Malmö och pekat ut invandring som en direkt orsak till flera grova våldsbrott. – Den rasistiska apparaten har varit framgångsrik i att sprida den här bilden. Jag märker samtidigt att de som försöker utmåla staden som ett Babylon blir extremt provocerade när man skriver att det går att leva i Malmö, att staden på många sätt har blivit bättre. Då kokar det nästan över i deras hjärnor, säger Rakel Chukri. Författaren och journalisten Lars Åberg har nyligen släppt boken “Framtidsstaden” som ger en dyster bild över samhällsutvecklingen i Malmö. Boken har delat tyckarna: En träffande beskrivning av stadens bekymmer, menar vissa. En onyanserad infernobild, menar andra. Lars Åberg menar att det är rapsodisk kriminaljournalistik som i första hand är bakgrunden till de alarmistiska beskrivningarna av Malmö. I brist på kontinuerlig bevakning från nationella medier framstår staden nästintill som ett främmande land. – Det är ett stort bekymmer. Staden är ju en viktig del av landet och har alltid varit inkörsport för nya idéer och förhållanden, säger Lars Åberg. Han anser dock att journalistiken ryggat tillbaka för de mer trögrörliga förändringarna i staden, såsom segregation och utanförskap. Först när journalisterna lämnar skrivborden och i stället ”går ut och pratar med folk” kommer de att möta andra referenser, upplevelser och erfarenheter – förhållanden som berör människor i deras vardag, säger Lars Åberg – På kultursidorna har de uppenbara sociala problem som finns i Malmö inte varit intressanta. Det har funnits en fördomsfull inställning att vi inte ska skriva om det. Jag tror att det gynnar andra krafter, i klartext SD, eftersom man inte uppmärksammar de problem som många människor upplever i vardagen, säger Lars Åberg. Var ska man börja sin berättelse om Malmö? Lars Åberg säger att journalisternas viktigaste uppgift är att beskriva det bekymmersamma, det som kräver närvaro och som stadens växande informationsavdelning inte vill skylta med: – Det har länge funnits något slags behov att om man kritiserar Malmö också visa det andra, det positiva. Men jag tycker det inte behöver sägas. Det vet alla. Jag betonar också i min bok att utvecklingen är dubbel, säger Lars Åberg. Balqis Lamis Khattab, projektledare i Möllan Basement, en förening som stöttar unga, saknar något annat i bevakningen. Hon beskriver den mediala situationen som uppstått efter några månader med flera våldsamma händelser som ”jätteförvirrad”. – Unga jag träffar har ingen aning om att det kommer en ny bok, ny forskning eller politiska utspel. De ser vad som händer på gatorna om kvällarna, säger Balqis Lamis Khattab och fortsätter: – Det skrivs naturligtvis mycket om de dåliga grejerna, men då påverkas också unga att tro att det är enda som betyder något i deras stad – det är det som sätter i gång deras tankar. Jag undrar varför inte alla ni som skriver om staden kan komma hit och berätta? Det är ungas problem ni snackar om, men ni når bara fram till den vuxna världen med era verklighetsbeskrivningar, säger Balqis Lamis Khattab. Det talas ofta om de två bilderna, den unga framtidsstaden och den krisande tudelningen. I för- och motberättelserna finns dock de som anser att man mister nyanserna. I det konstnärliga forskningsprojektet “Stadsfabula” (som presenteras i vår) försöker Erling Björgvinsson, professor i design, och poeten Ida Börjel hitta en annan ingång. De funderar över vad som händer om man i stället låter ”framgångssagan Malmö” utgöra fond för stadens problematik. Många missar att se Malmö som en del av större globala och ekonomiska konflikter, menar Björgvinsson. Han påpekar bland annat att företag som etablerar sig i stadens västra delar mottar betydande skattesubventioner. – Vem är egentligen bidragsberoende? Länge har det producerats en retorik om att vi som är välbeställda måste rädda de som är utsatta i Malmö. Detta sker till och med på ett politiskt plan: företagens etablering beskrivs vara det som tar Malmö ur den post-industriella nedgången, samtidigt som migrationen blir det som bromsar den. Om den bilden upprepas tillräckligt ofta blir den också befäst, säger Erling Björgvinsson. ”Får man vara stolt över Malmö? Är det okej?” Frågan under panelsamtalet på Malmö högskola fick inget tydligt svar den fredagen. Mikael Stigendahl, professor i sociologi, säger kort att han alltid varit stolt över Malmö, “vad det nu innebär”. Dagarna efter panelsamtalet skjuts ytterligare en man i Malmö, en vaktmästare som bedrev halkbekämpning i ett bostadsområde. Med anledning av våldsvågen kommer nu inrikesminister Anders Ygeman till staden för ett möte med kommunledningen. När jag når Balqis Lamis Khattab, frågar jag henne om stolthet och vad hon känner när det skrivs att hennes hemstad befinner sig i kris. – Jag får mer energi då, den här staden ska fan inte nedåt. Jag möter människorna som ofta pekas ut som problem. Ibland känns det som att jag måste skydda dem, eftersom de bara ifrågasätts. Det är inte så jättesvårt att hjälpa: det är bara att ta till vara på den här stadens eldsjälar, säger Balqis Lamis Khattab. Det finns inte en enda stad som man kan skriva en enhetlig berättelse om, men av någon anledning är det svårare att acceptera när det gäller just Malmö. Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12399, "headline": "Den blonderade demagogen", "summary": "I valet i mars kan det högerpopulistiska Frihetspartiet bli Nederländernas största parti. Vad har hänt med frisinnet i Amsterdam? Författaren Ian Buruma förklarar varför Geert Wilders – som hotar att kasta ut muslimer ur landet – dominerar den politiska scenen.", "article": "Att Donald Trump kunde väljas till president var chockartat. Men USA är ett märkligt land där politisk galenskap bryter ut med jämna mellanrum – fast kanske inte galenskap av den här kalibern. Nederländare, däremot, brukar parodieras som pragmatiska, småborgerliga, flegmatiska, affärsmässiga, toleranta och kanske en smula tråkiga. Desto mer förvånande att de i parlamentsvalet i mars kan komma att göra ett parti som leds av en vulgär, blonderad demagog till landets största. Men de växande opinionssiffrorna för Geert Wilders, Frihetspartiets ledare (och enda officiella medlem), visar att populismen har medvind även i Nederländerna. Wilders var en av huvudattraktionerna på de europeiska högerpopulisternas valupptakt i Koblenz nyligen, där han hyllade Brexit, Donald Trump och det han kallade den patriotiska våren i Frankrike. Det gamla affärsmässiga Nederländerna där man alltid brukar sträva efter konsensus finns förstås kvar, förkroppsligat av landets konservativa premiärminister Mark Rutte – men även han försöker anpassa sig till det nya samhällsklimatet. Under valkampanjen lät han nyligen publicera en helsidesannons där han säger att människor som ”vägrar att anpassa sig” och ”kritiserar våra värderingar” måste ”börja uppföra sig normalt eller åka härifrån”. Se där paniken hos en politiker som inser, kanske för sent, att han inte har gjort nog för att stoppa en populistisk medtävlare om makten. Wilders parti vill i sitt manifest stänga moskéerna, förbjuda Koranen och avvisa alla asylsökande. Opinionsundersökningar tyder på att partiet i valet 15 mars mycket väl kan bli det största. Enligt vårt parlamentariska system blir han inte per automatik premiärminister, men oavsett utgången lär han dominera det offentliga samtalet. För att förstå hur och varför, och vad det är som pågår i Nederländerna, behöver man förstå Geert Wilders bakgrund. Wilders är raka motsatsen till nidbilden av den tröge nederländaren. Han är skränig, grov i munnen, intolerant och inte det minsta tråkig. Hans bisarra blonderade kalufs är inte bara en betydelselös detalj. Precis som Trumps överkammade frisyr är den ett excentriskt särdrag som skiljer honom från mer konventionella teknokrater och yrkespolitiker – och det är själva poängen. Hans anhängare vill att han ska avvika från mittenfåran så mycket som möjligt. Som så många andra patentpatrio- tiska gaphalsar, från förr och i dag, kommer Wilders från samhällets utkant. Han växte upp i den sydliga provinsen Limburg där majoriteten är katoliker och brukar förakta de mer kosmopolitiska kustområdena. Ekonomiskt sett har provinsen halkat efter resten av landet sedan den sista kolgruvan stängdes på 1970-talet. Men det finns något annat i Wilders bakgrund som sällan omnämns. Hans mors släkt är av blandad europeisk och indonesisk härkomst eller indo som man säger på nederländska. Denna folkgrupp i den forna nederländska kolonin, dagens Indonesien, sågs ned på av de ”rena” nederländska kolonisatörerna. Själv var man angelägen om att särskilja sig från de infödda indonesierna och identifierade sig som mer nederländsk (det vill säga vitare) än nederländarna själva. Många anslöt sig till det nationalsocialistiska partiet NSB (Nationaal-Socialistische Beweging in Nederland) på 1930-talet. Sedan andra världskriget, då de flesta indo bosatte sig i Nederländerna efter att ha kastats ut av president Sukarno, har de ofta varit mycket konservativa och muslimfientliga. Wilders huvudsakliga budskap, att islam (som utövas av 4 procent av landets befolkning) utgör ett dödligt hot mot den europeiska civilisationen, har alltså historiska rötter. Gamla koloniala kränkningar projiceras nu på personer som huvudsakligen härstammar från Marocko. 2014 frågade Wilders sina anhängare om de ville ha ”fler eller färre marockaner” i Nederländerna. ”Färre!” löd svaret. ”Det ska vi fixa”, sa Wilders. Han åtalades och fälldes för diskriminering och förolämpning av grupp, men märkligt nog uteblev brottspåföljden. Hans försvarare hävdade att Wilders bara hade syftat på en nationell grupp, inte en etnisk eller religiös, och därför inte var skyldig till hets mot folkgrupp. Men det var inte poängen; ”marockanerna” han talade om var ju nederländska medborgare. Wilders har för övrigt jämfört Koranen med Hitlers ”Min kamp” och hotat med massutvisningar av muslimer. Hur kan Wilders vrångbilder ha fått ett sådant gehör i ett rikt, stabilt och i sanning småborgerligt land? Varför verkar så många nederländare dela hans osunda politiska syn att denna vindkantring blivit möjlig? Det är förvisso inte bara muslimer som är hans måltavla. Wilders brukar växla mellan islamfientlig polemik och häftiga utfall mot EU. Han har övertygat många, sannerligen inte bara folk från Limburgs landsbygd, om att ”Bryssel” och islam hotar den nederländska identiteten. Och denna nedbrytningsprocess, menar han, underblåses och stöds av den kosmopolitiska eliten i Amsterdam, Rotterdam och Haag. Stora delar av den här retoriken känns bekant från andra europeiska länder, inte minst Storbritannien. Teknikskiften, politisk förstelning och en globaliserad ekonomi påverkar såväl enskilda länder som Europa som helhet, så även Nederländerna. Precis som andra populister har Wilders spelat på människors oro och trollat fram de nödvändiga syndabockarna. Det finns ändå något säreget med det nederländska fallet. För den andra klichébilden av landet, bortsett från att folk där är pragmatiska, är att det varit det socialt mest frisinnade landet i Europa. Ni kanske minns BBC:s sketchserie om två homosexuella poliser i Amsterdam som röker på i radiobilen. Visst, det är på skoj. Men den radikala liberalism som nederländarna har varit lite malliga över har faktiskt bäring på den populistiska reaktionens särskilda natur här. Även om en majoritet av Wilders anhängare är både provinsiella och konservativa använder han den nederländska toleransen som ett slagträ mot muslimerna. Enligt honom är islam ett hot mot vår civilisation för att muslimer hatar homosexuella och inte behandlar sina kvinnor jämlikt. Att det här gällde de flesta nederländare för inte så länge sedan glömmer han gärna. Hans framgångsrike populistiske föregångare, Pim Fortuyn, som blev mördad av en djurrättsaktivist (med en brittisk pingstvän till mor), var själv homosexuell och brukade skryta om att han hade sex med marockanska invandrare på Rotterdams gaybarer. Men det finns en mer djupgående förklaring till kopplingen mellan progressiva ideal och dagens främlingsfientlighet. För inte så länge sedan identifierade sig de flesta nederländare främst med sina värderingar, inte sin nationalitet. Samhället byggde på så kallade pelare: vertikala sociala, politiska och ekonomiska nätverk som hade religiös eller politisk tillhörighet som grund. Protestanter gifte sig inte med katoliker – de handlade inte ens i deras butiker. Så formades livet från vaggan till graven. En katolik gick i katolsk skola, var med i katolska idrottsklubbar, röstade på det katolska partiet, flyttade till ett katolskt äldreboende och så vidare. Samma sak gällde medlemmar i olika protestantiska samfund och faktiskt även socialister. Jag har en sekulär, liberal bakgrund och träffade knappt några kalvinister eller katoliker när jag växte upp i Haag. Och de enda socialister jag kände var excentriska överklassmänniskor. Pelarna började falla på 1960-talet med så mycket annat som vi kände var antikverat och förtryckande. Kyrkorna tömdes. De kristna partiernas inflytande minskade kraftigt eller försvann helt. Äktenskap över religionsgränserna blev allt vanligare. Att vara progressiv var synonymt med att rasera pelarna. Det kändes befriande, men som alla sociala omvälvningar fick det oväntade konsekvenser. När de traditionella identiteterna började upplösas ökade vilsenheten, särskilt i konservativa landsbygdsområden som Limburg. Monarkin och fotbollslandslaget erbjöd en smula tröst, men när vi inte spelade VM-matcher mot Tyskland räckte det faktiskt inte. Storstädernas liberaler, som fortfarande omhuldade det europeiska idealet och kom ihåg den nazistiska ockupationen, var ytterst medvetna om faran med rasfördomar. De hade svårt att förstå att deras mindre privilegierade landsmän kunde behöva en ny samhällsgemenskap. Det hela drevs till sin spets på 1990-talet. Vid det laget var industrins ”gästarbetare”, som rekryterats från fattiga byar i Turkiet och Marocko under 1960-talet, inte längre gäster utan nederländska medborgare med familj och släkt här. Det gick inte längre att ignorera deras närvaro. Pim Fortuyn exploaterade de växande motsättningarna. En mer moderat konservativ politiker, Frits Bolkestein, sa sig också förstå det han kallade ”muttrandet i kyrkan och på krogen”. Bolkesteins skyddsling och talskrivare på den tiden var ett ungt framtidslöfte, Geert Wilders. 2004 bröt sig Wilders ur Bolkesteins liberalkonservativa VVD. Han inledde en kampanj för att befria Nederländerna från ”det muslimska problemet”. Men han gick mycket längre än Fortuyn eller Bolkestein. Han har inte bara förklarat krig mot islam och ”Bryssel”, utan mot hela det politiska etablissemanget. Wilders avfärdar den dömande makten som ”det så kallade rättssystemet” och kallar det parlament som han varit en del av i så många år ”låtsasparlamentet”. Det här gör honom till en farlig figur i likhet med USA:s nye president som han säger sig beundra. Han försöker ju undergräva både parlamentarismen och vårt rättssystem. Islamisk extremism måste förvisso tas på allvar. Men trots att Wilders parti har ”frihet” i namnet vill jag påstå att han utgör en långt större fara för sitt lands politiska institutioner. Om han blir framgångsrik är det en sorgens dag för en av Europas äldsta demokratier. Övers. från engelska: Niklas Hellgren. Texten har tidigare varit publicerad i den brittiska tidskriften The Spectator. Hans bisarra blonderade kalufs är inte bara en betydelselös detalj. Precis som Trumps överkammade frisyr är den ett excentriskt särdrag som skiljer honom från mer konventionella teknokrater och yrkespolitiker – och det är själva poängen. Ian Buruma är journalist och författare, bosatt i New York. Han är uppvuxen i Nederländerna och skildrade sitt födelseland i boken ”Mordet i Amsterdam – Theo van Goghs död och toleransens gränser”(på svenska 2009). Hans senaste bok är ”Their promised land” som ges ut i svensk översättning i maj. Senast kom ”År noll – historien om 1945” (Natur & Kultur). ", "article_category": "culture"}
{"id": 12400, "headline": "Favoriterna vidare till Mellofinalen", "summary": "Mariette fylldes av adrenalin och Benjamin Ingrosso kände magin. Tillsammans röstades de vidare till Melodifestivalens final med sina låtar ”A million years” och ”Good lovin’”. ”Jag vet inte hur jag ska toppa det här”, säger Mariette till TT.", "article": "Från lördagens deltävling i Malmö gick ”Hearts align” med Dismissed och ”I don’t give a” med Lisa Ajax vidare till Andra chansen. På första försöket, för två år sedan, gick Mariette till final i Melodifestivalen. Väl där slutade hon trea. I år får hon chansen att bättra på resultatet, för ännu en gång går hon raka vägen till final utan att passera Andra chansen. Läs mer: Hanna Fahl: Mariettes ”A million years” ett perfekt Melodifestivalnummer Men för att det skulle bli möjligt var den komplexa koreografin som ackompanjerar bidraget ”A million years” tvungen att sitta, och det gjorde den inte under alla repetitioner. – Ja, det har varit ett orosmoment. En av gångerna fastnade en av dansarna i taket så att vi fick plocka ner honom, säger Mariette. När det väl gällde flöt allt på som det skulle. – Det är så extremt. Man är extremt fylld med adrenalin och någon sorts eufori som bara tar över kroppen. Jag är väldigt lycklig, säger Mariette. Benjamin Ingrosso hade ordning på fötterna när han dansade loss till sitt bidrag ”Good lovin’”. Och tittarna lapade i sig alltihop. – Jag är bara glad och tacksam. Innan tänkte jag att det skulle vara asfett att gå till final eller Andra chansen men jag vågade inte önska mig något, säger han. – Det var helt magiskt. Framför allt andra gången när jag fick köra låten med vetskapen att jag gått vidare. Då kunde jag slappna av. Delar av pressen har gjort stor sak av att Benjamin Ingrossos mamma Pernilla Wahlgren inte varit på plats i Malmö. Själv spelar Ingrosso ned saken och skrattar framför allt åt att begreppet ”portad” använts. För när det vankas final, då räknar han med sin mor. – Ja, det är klart att hon får komma. Det är ju i Stockholm — bara tio minuter bort för henne, säger han. Roger Pontare stod för en liten skräll när hans ”Himmel och hav” klarade sig vidare från den första röstningsomgången. Men när det stod klart att den sista finalbiljetten skulle gå till antingen honom eller Benjamin Ingrosso var det nog få som trodde på den gamle veteranen, som ändå kan stoltsera med två segrar i Melodifestivalen — 1994 och 2000. Högst jubel under kvällen fick kanske programledaren David Lindgren, som tjurrusade genom Melodifestivalens historia i mellanakten. Kavalkaden med ett tjugotal mellohittar, med allt från Danny Saucedos ”In the club” till Sarah Dawn Finers ”Moving on”, rev han av på några minuter — och i slutänden kom ”nakenchocken” när Lindgren skakade loss iförd endast kalsonger framför rullande kamera och (förmodligen) miljontals tittare. Mellon i Malmö Melodifestivalens andra deltävling, i Malmö, blev en triumf för Mariette och Benjamin Ingrosso, som lade beslag på de båda direktbiljetterna till finalen i Friends arena den 11 mars. Resultat: Direkt till final: ”A million years”, Mariette ”Good lovin’”, Benjamin Ingrosso Till Andra chansen: ”Hearts align”, Dismissed ”I don’t give a”, Lisa Ajax Utslagna: ”Up”, Etzia ”Vart har du vart”, Allyawan ”Himmel och hav”, Roger Pontare Den turnerande tävlingen går nu vidare, närmast med deltävling 3 nästa lördag. Lördag 18 februari: deltävling 3, Vida arena i Växjö Lördag 25 februari: deltävling 4, Skellefteå Kraft arena i Skellefteå Lördag 4 mars: Andra chansen, Saab arena i Linköping Lördag 11 mars: Final, Friends arena, Solna Mello 1 Melodifestivalens första deltävling, i Göteborg lördagen den 4 februari, blev en fullträff för Nano och Ace Wilder. De kammade hem direktbiljetterna till finalen i Friends arena. Resultat: Direkt till final: ”Hold on”, Nano ”Wild child”, Ace Wilder Till Andra chansen: ”Her kiss”, Boris René ”Road trip”, De Vet Du Utslagna: ”One more night”, Dinah Nah ”Amare”, Adrijana ”Mitt liv”, Charlotte Perrelli ", "article_category": "culture"}
{"id": 12401, "headline": "Poeten som börjat tvivla på språkets makt", "summary": "Poeten Marie Silkeberg har börjat tvivla på att språket kan förändra världen. I nya diktboken ”Atlantis” låter hon krigets offer komma till tals.", "article": "Atlantis – den välmående kontinenten som slukades av havet för att invånarna hade tappat greppet om rätt och fel. Marie Silkebergs nionde diktsamling ”Atlantis” kan läsas så, som ett minnesdokument över en sjunkande civilisation. Hon får många frågor om titeln på sin nya diktsamling men är själv inte helt säker på vad ”Atlantis” betyder. Hon är jetlaggad när vi träffas, nyss hemkommen från fyra veckor i Vermont i USA. Hon var där för att avsluta en översättning av poeten Claudia Rankine. Det var fyra omvälvande veckor, såväl för Marie Silkeberg som för USA. – Jag var så rädd när jag var där, jag har inte riktigt hunnit bearbeta det än. Det var en upplevelse av att vi lever i en tid av fascistisk propaganda, ja, jag vill kalla det så. Det fanns en stämning av att vara i händerna på någonting oberäkneligt. Folk brukar säga att Marie Silkeberg är en rastlös själ. I perioder har hon rest mycket och i hennes diktsamlingar samsas språken, engelska, svenska och danska. Med åren har faktiska länder och världshändelser kommit att ta allt större plats i hennes diktning. I den nyutkomna ”Atlantis” spänns bågar mellan avlägsna rum och människor. Dikterna bär namn av geografiska platser – Stalingrad, Gaborone, Abuja, Aleppo – nästan alla har Marie Silkeberg besökt. – Jag tror att jag har skrivit utifrån plats nästan hela tiden. Men i ”Atlantis” skriver jag också mycket om tid och om när en plats korsar tiden. Jag tror att jag verkligen ville fånga ögonblick. Hela boken är full av ögonblick och möten när världen blir synlig eller uttrycker någonting. I boken finns också en oavbruten vilja att förflytta centrum, för tid och för vad som är stort. Blicken i boken söker det som inte är hysteriskt betydelsefullt, säger Marie Silkeberg. Krig, flyktingkriser och id-kontroller som nyss stod att läsa i tidningarna förekommer också i ”Atlantis”. Kommer barnet att få tillräckligt med luft. Kommer stenen. Rasmassorna. Att röra sig. Så att de krossar bröstkorgen. De gräver. Dessa fäder. Söner. Morbröder. Farbröder. Bröder. Ofta talar de som drabbas av det pågående kriget och förtrycket själva. Men i diktsamlingen finns också ett återkommande ”du” som rör sig mellan de olika platserna. – Denna gång var det väldigt viktigt att se och höra med egna ögon och öron eftersom det finns en känsla av att världen inte går att förstå längre. Det finns något i tillståndet i den del av världen där vi bor som inte har kontakt med resten av världen. Den här delen av världen är väldigt sluten, tyst, säger Marie Silkeberg. När kriget i Bosnien bröt ut 1992 var Marie Silkeberg småbarnsmamma. Som poet gick kriget henne förbi. I efterhand lovade hon sig själv att det inte skulle få hända igen. – Efteråt tänkte jag: hur kunde det pågå utan att jag reagerade på det? Jag förstod det inte, jag ville inte vara med om det en gång till. Hon höll sitt löfte. Hennes förra diktsamling ”Till Damaskus” kom ut när det syriska inbördeskriget var inne på sitt tredje år. Marie Silkeberg skrev den tillsammans med poeten Ghayath Almadhoun. De träffades på en poesiuppläsning strax efter hans ankomst till Sverige, och blev vänner. När kriget bröt ut i Syrien satt Ghayath Almadhoun ständigt klistrad framför tv:n och följde rapporteringen från landet men han ville inte alls skriva om det. Marie Silkeberg insisterade på att han skulle uttrycka sig för att inte bli galen, så föddes deras gemensamma diktsamling. – Att skriva ”Till Damaskus” var en väldigt hård upplevelse, vi skrev den under tiden som det syriska svarta hålet öppnade sig. Det var traumatiskt att skriva när det utvecklade sig som det gjorde och under världens tystnad. Det kändes som att det aldrig hade hänt förr under min livstid att så många människor dött och lidit utan att världen reagerat. Efter det var frågan hur jag skulle fortsätta skriva utan att förneka den upplevelsen. Kriget i Syrien och ”Till Damaskus” gjorde något med Marie Silkeberg. Hennes syn på poesins särställning och politiska potential förändrades. Ett försiktigt tvivel på poesins kraft kan skönjas i dikten ”Cartagena des Indias–Cereté” i ”Atlantis”. De här barnen kommer inte att välja våldet. Poesin kommer att ge dem något annat tror du inte frågar hon. – Tidigare var jag en sådan poet som hävdade att poesin är den enda egentliga litteraturen. Jag tänkte att i poesin står språket på spel, i poesin säger språket något väsentligt, kanske något annorlunda och nytt som inte bara skildrar. De där tankarna fyllde mig, jag tänkte att språket kan, om inte förändra världen, så skapa en värld som skapar förändring. Jag har omvärderat det, jag vet inte längre om jag tror att språket kan det. Det var väl det som var det traumatiska med att skriva ”Till Damaskus”. Språket förändrade inte någonting, det bara dokumenterade för att eftervärlden inte skulle glömma vad som pågick. I likhet med Platon, som var den förste att skriva om den sjunkande ön, för Silkeberg inte själv ordet i sin diktsamling. Dikterna i ”Atlantis” är till stor del utformade som dialoger. Människorna från Stalingrad, Gaborone, Abuja och Aleppo pratar med varandra och med ett du. Det är osäkert om eller hur de känner varandra men de berättar vad de varit med om och delar sina tankar –  Det talas mycket om ifall vår tid är profascistisk. Fascism handlar om att sluta sig mot de som inte är jag – de andra. Och de andra blir bara fler och fler. Alla är snart de andra. Det finns oändligt många citat i min bok, de är alltid från levande människor. Jag ville ta reda på vad människor säger till varandra. I det avseendet är Silkebergs diktsamling en antifascistisk akt. I den söker människor kontakt och verkar lyckas. Marie Silkeberg skriver inte om vad en människa säger till sig själv eller om andra utan om vad människor säger till varandra. Hur gör man för att möta en annan människa? – Jag tror att man aktivt måste söka det och erkänna sin hunger efter det. Som kvinna får man inte erkänna hunger någonsin. I ”Atlantis” går en kvinna genom världen. Hon har inget inre, hon har bara en hunger. Det har också varit en stor fråga för mig genom åren– hur man som kvinna får gå genom världen, slå sig ner och skriva någonstans och inte vara objekt utan i stället vara den som tittar. Marie Silkeberg är, vid sidan av poesin, också verksam som översättare och professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Som lärare gjorde hon en gång en workshop med konststudenter på Valand. Den gick ut på att de skulle gå ut och skriva en text av de ord som fanns omkring dem. Det kunde vara reklam- eller informationstext eller ord som människor sa men aldrig deras egna. ”Atlantis” är skriven med den metoden. – Jag skrev de ord jag fick och behövde jag fler ord frågade jag. Marie Silkeberg.Föddes 1961, växte Marie Silkeberg. Föddes 1961, växte upp i Danmark men flyttade till Sverige i tidiga tonåren. 1990 debuterade hon med diktsamlingen ”Komma och gå”. Nu är hon aktuell med sin nionde diktsamling, ”Atlantis”. Marie Silkeberg har även översatt författare som Marguerite Duras, Pia Tafdrup och Inger Christensen. Marie Silkeberg väljer tre författare med en vision att förändra världen genom språk. Claudia Rankine För att hon arbetar med synliggörande med en extrem skärpa. Hon visar vad rasism är i vardagen, när den uppstår och dess konsekvenser. Hon synliggör också på ett så chockerande sätt sin läsare. Johannes Anyuru För att han är så paradoxalt ljus och hela tiden söker ett ”vi”. Det finns ett slags solidaritetssökande syntax hos honom. Han lyfter blicken över mörkret, som att den visionen om vi:et finns som en förhoppning alldeles oavsett om vi:et finns i nuet eller inte. Birgitta Trotzig För att hon skriver om de stora frågorna, människan i sin grymhet och skönhet. Hon sätter en i kontakt med växandet och förvandlingen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12457, "headline": "Wayne Shorter: Musiken ska vara ljuset i en mörk politisk tid", "summary": "Årets mottagare av Polarpriset, Wayne Shorter, vill att musiken ska vara ljuset i en mörk politisk tid. – Dagens girighet kommer aldrig att ta oss någonstans, säger han till DN.", "article": "När DN når Wayne Shorter befinner han sig i hemmet i Los Angeles. Jazzlegendaren säger att priset kom som en ”total överraskning”. – Men det var en otroligt positiv överraskning bland alla de negativa överraskningar som sker i världen just nu: Konflikter, oroligheter, gränsbyggande och brutna konventioner, säger Wayne Shorter. Han menar att Polarpriset i sig självt är något som överskrider skiljaktigheter. – Priset handlar inte bara om musiken, utan är även ett ljus som skiner på den mänskliga aspekten, och att vi aldrig får sluta utvecklas som människor. Dagens girighet kommer aldrig att ta oss någonstans, säger Wayne Shorter och tillägger: – Jag vill att min musik ska vara ett ljus som lyser upp andra vägar för människor. Det ligger ett mörker över de stora vägarna som många färdas på nu. Då kan musiken säga: ”Kom den här vägen i stället”! Läs mer: Johannes Cornell om att tilldela Polarpriset till Wayne Shorter Wayne Shorter, som under många år spelade tillsammans med Miles Davis, säger att flera av jazzens stora legendarer haft ett speciellt förhållande till Sverige: Låten ”Dear Old Stockholm” – Stan Getz engelskspråkiga version av ”Ack Värmland, du sköna”– var en slinga som både Davis och Dizzie Gillespie tyckte om att spela. – Jag kom till Sverige första gången 1959 och det har länge varit ett favoritland. Människor ville åka till er! Ljudet från ”Dear Old Stockholm” innehöll välkomnande toner för oss artister, säger Wayne Shorter, som även utlovar att han kommer till prisutdelningen den 15 juni. Läs mer: Sting och Wayne Shorter får Polarpriset 2017 ", "article_category": "culture"}
{"id": 12459, "headline": "Amerikansk extremhöger kallar Lady Gaga ”Satans avkomma” inför Super Bowl-framträdande", "summary": "En framträdande konspiratoriker och företrädare för ”alt-right”-rörelsen kallar Lady Gaga för ”Satans avkomma”. Anledningen? Hennes framträdande på Super Bowl.", "article": "Lady Gagas halvtidsframträdande på helgens Super Bowl har uppmärksammats för avsaknaden av direkt kritik mot USA:s nya president Donald Trump. Popstjärnan, som tidigare deltagit i demonstrationerna mot presidenten, höll sin show relativt fri från dagspolitiska utspel – även om hon sjöng en låt som demonstranter tidigare använt sig av i protesterna. Läs mer: Relativt Trumpfritt i Lady Gagas Super Bowl-show Alex Jones, grundare av konspirationssajten Info Wars och företrädare för den högerextrema amerikanska rörelse som kallar sig för ”alt-right”, riktade inför framträdandet en annan typ av kritik mot artisten i en video på Facebook. ”Hon är Satans avkomma och en del av Den nya världsordningen”, sade Jones och syftade på den antisemitiska konspirationsteori som hävdar att ett hemligt internationellt sällskap arbetar för bildandet av en världsdiktatur. Alex Jones menade vidare att lady Gaga under sitt framträdande skulle ”utföra ritualer” i syfte att ta över tittarnas hjärnor. ”Arrangörerna har bestämt sig för att skända USA och bryta ner vår vilja genom att få oss att böja oss för det här”, sade han om Super Bowl-organisationens val av halvtidsartist. Enligt honom är Donald Trump själv den som främst motarbetar Lady Gagas ”sataniska plan på att ta över världen”. USA:s president har kallat Alex Jones ”amazing” och sajten Info Wars har beskrivits som en av hans huvudsakliga informationskällor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12465, "headline": "De får Polarpriset 2017", "summary": "Rockmusikern Sting och jazzsaxofonisten Wayne Shorter är årets mottagare av Polarpriset. Prisnämndens ordförande kallar pristagarna ”ett självklart val”.", "article": "På tisdagsmorgonen tillkännagavs årets Polarpristagare, det internationella musikpris instiftat av Stikkan Andersson som delats ut sedan 1992. Årets pristagare är rockmusikern Sting och jazzsaxofonisten Wayne Shorter. Sting, 65, heter egentligen Gordon Sumner. Han är en engelsk rockmusiker, låtskrivare, tidigare medlem i bandet The Police och människorättsaktivist. I samband med tillkännagivandet skickade han en videohälsning: ”Det är en stor ära för mig att ta emot Polarpriset. Vi ses i Stockholm i juni”. Enligt prisnämndens motivering är Sting en musiker som ”aldrig slagit sig till ro och levt på gamla meriter, utan ankrat i fler musikaliska hamnar än kanske någon annan artist i sin generation”. — Han har det där ”det” som uppenbarligen har lockat väldigt många. Han har, räknat med Police och sin solokarriär, sålt över 100 miljoner skivor. Han är en väldigt bra kompositör också, säger Alfons Karabuda, prisnämndens ordförande, och tillägger: — Det kan vara väldigt bra att också lyssna på andra som gör Stings låtar, för då ser man lite grann bortom Sting som person. Läs mer: Nils Hansson om att utse Sting som pristagare Tomas Johansson, Live Nations Europachef, har samarbetat med Sting under många år, bland annat i samband med flera spelningar i Stockholm. — Jag har alltid älskat Sting, från dag ett och första plattan. Han började som jazzmusiker och skrev sedan några av pophistoriens bästa låtar. Sedan slutade han plötsligt, men kom tillbaka och gjorde en fantastisk platta, ”Blue turtles\", säger Tomas Johansson och fortsätter: — Dessutom har han gjort engelsk senmedeltida musik med luta som man inte har lyssnat så mycket på i Sverige. En av de bästa plattorna han har gjort är ”On a winter’s day”. Författaren och musikjournalisten Anna Charlotta Gunnarsson säger att Sting är ett bra val men samtidigt ”himla väntat”. – Jag kan tänka mig att juryn har tänkt att hans engagemang är någonting som de vill premiera. Men det skräller ju inte, ingen kan bli överraskad över det här, säger Gunnarsson till TT. Amerikanske jazzsaxofonisten och kompositören Wayne Shorter, 83, tilldelas det andra av årets Polarpris. Shorter har under sin långa karriär verkat inom konstellationer som Art Blakey’s Jazz Messengers och Miles Davis Second Great Quintet. Han har släppt ett tjugotal egna skivor och även medverkat på flera av Joni Mitchells album. Shorter får priset eftersom han ”under en extraordinär karriär har han med sitt mod och sina visionära öron hela tiden sökt sig till outforskade stigarna”. Hans videohälsning, som visade under prisceremonin, innehöll orden: ”Det är en ära att få ta emot Polarpriset. Vi ses i juni”. — Det är ett oerhört välförtjänt val. Jag har följt honom sedan jag var liten och Shorter är en av de nu levande improvisationskonstnärerna. Han, tillsammans med Herbie Hancock, leder traditionen och förnyar den. Trots sin ålder är han högst verksam: Han fortsätter att söka och finna, säger Nils Landgren, jazzmusiker, som var på plats vid tillkännagivandet. Läs mer: Johannes Cornell om att tilldela Polarpriset till Wayne Shorter En bit bort i lokalen stod Lennart Åberg, jazzmusiker och mångårig ledamot i prisnämnden, och mös. Han hyser en djup beundran för Wayne Shorter. — Om jag råkar höra fem sekunder av honom blir jag på fruktansvärt gott humör. Det är inte många musiker som har den inverkan på mig... Jag bara tar ett djupt andetag och spänner av, säger Lennart Åberg. Han minns tillbaka till 1964 när Wayne Shorter uppträdde tillsammans med Miles Davis på Johanneshov i Stockholm. — Det var en otrolig konsert som fortfarande är oslagbar. Han spel var helt nytt och så uppfinningsrikt. Det skiljde ut sig från nästan allt som andra spelade på den tiden, säger Lennart Åberg. Läs mer: Så reagerar sociala medier på pristagarna Förhandsdiskussionen inför årets tillkännagivande har i mångt och mycket kommit att handla om den mans- och västerländska dominans som funnits bland tidigare pristagare. Sedan 1992 har 50 Polarpris delats ut, varav nära 90 procent av pristagarna kommer från Nordamerika eller Europa, enligt den sammanräkning som Sveriges Radios ”Kulturnytt” nyligen gjorde. Dessutom har åtta av tio pristagare varit män. Läs mer: Männen dominerar bland pristagarna Musikjournalisten Ametist Azordegan säger till TT att Sting är värd priset, men att juryn med sitt val missar ”en chans till relevans i samtiden och en möjlighet vad gäller ett behov av att se framför allt fler svarta kvinnor”: — Just nu i den här tidsåldern hade jag önskat mig en kvinna som har gjort så kallad svart musik. Och jag tänker särskilt på tre kandidater som börjar bli lite till åren, Tina Turner, Aretha Franklin och Diana Ross, säger Ametist Azordegan till TT. Alfons Karabuda, prisnämndens ordförande, påpekar att jämställdheten blivit betydligt bättre efter att den nya prisnämnden tillsattes för åtta år sedan. Sedan dess har 56 procent av pristagarna – före årets tillkännagivande – varit män. — Jag är övertygad om att vi är på väg mot ett mycket mer jämställt pris, och det har att göra med att vi har levt i en tid där vi påverkas väldigt mycket av att vi är präglade av en musikhistoria skriven av män. Där måste man ta ett aktivt tag och där är jag glad att se den förändringen. Det kommer att bli betydligt fler kvinnor framöver, säger Alfons Karabuda. Förs det ett aktivt arbete i juryn kring de här frågorna? — Det handlar inte om någon kvotering utan om att säkerställa att man har så starkt underlag bland nomineringar. Sedan väljer man som man vill och då brukar det bli jämställt om man bara gör den hemläxan. Polarpriset delas ut i Stockholms konserthus av Sveriges konung Carl XVI Gustaf den 15 juni. Prissumman är en miljon svenska kronor per pristagare. 2016 gick Polarpriset till Max Martin och Cecilia Bartoli. Polarpriset Polarpriset instiftades 1989 av Stig \"Stikkan\" Andersson. Namnet kommer från hans skivbolag, Polar Music, som hade Abba bland sina artister. Prisets syfte är att \"fira musik i alla dess former\" men också att \"föra samman människor från olika delar av musikvärlden\". Pristagarna utses av en prisnämnd med 12 ledamöter som representerar bland andra Sveriges kompositörer och textförfattare, Föreningen svenska tonsättare och Musikförläggarna. Pristagarna får en miljon kronor vardera. Polarpristagare 2016 Max Martin och Cecilia Bartoli 2015 Emmylou Harris och Evelyn Glennie 2014 Chuck Berry och Peter Sellars 2013 Youssou N'Dour och Kaija Saariaho 2012 Paul Simon och Yo-Yo Ma 2011 Patti Smith och Kronos Quartet 2010 Björk och Ennio Morricone 2009 Peter Gabriel och José Antonio Abreu 2008 Pink Floyd och Renée Fleming 2007 Sonny Rollins och Steve Reich 2006 Led Zeppelin och Valerij Gergijev 2005 Gilberto Gil och Dietrich Fischer-Dieskau 2004 B B King och György Ligeti 2003 Keith Jarrett 2002 Miriam Makeba och Sofija Gubajdulina 2001 Burt Bacharach, Robert Moog och Karlheinz Stockhausen 2000 Bob Dylan och Isaac Stern ", "article_category": "culture"}
{"id": 12476, "headline": "Kostym kontra mode – moderesa från scenen till montern", "summary": "”Kostym kontra mode” lyfter fram ikoniska film- och scenplagg i dialog med nutida modedesign. En fyndig och fyllig utställning, tycker Susanna Strömquist.", "article": "Whyred möter Aniara, Acne Studios ger Svenska baletten en match och Alicia Vikander frotterar sig med Greta Garbo. I ”Kostym kontra mode” ställs ikoniska plagg från 1900-talets svenska film- och teaterscen mot nutida modedesign i en intressant dialog. Avsändare till den lika fyndiga som fylliga utställningen är Stockholm costume and fashion institute, en ny, ideell aktör som arbetar för att ”bevara och synliggöra kostym från scenens och filmens värld, samt mode”. Utställningens tolv fristående boxar av stålbalkar och plywood med packlådekänsla är som gjorda för de råa lokaler där den nu testkörs. En kontorsbyggnad under renovering ritad av stjärnarkitekten Ralph Erskine på 1950-talet – i sig en sevärdhet. Associationskedjorna i de olika boxarna, som alla rymmer separata teman och scenografier, är mer eller mindre löst sammanflätade. Ibland finns uppenbara estetiska länkar mellan kostym och mode, ibland görs andra kopplingar som sätter publiken på större prov. I boxen ”Bergmaniana” finns plagg av Hope, Stutterheim och Erik Bjerkesjö, modevarumärken som alla inspirerats av mästerregissören. I temat ”En stjärnkrock”, möts två svenska Oscarsvinnare på röda mattan. Greta Garbo, symboliserad av en klänning från stumfilmen ”Gösta Berlings saga” från 1924, samt Alicia Vikander, med en röda mattan-klänning från dagens H&M. I ”För stor för Sverige?” ställs framgångsrika Acne Studios art deco-inspirerade kreation mot kostym av Fernand Léger för Svenska baletten i Paris på 1920-talet. Här finns med andra ord fullt av godbitar för såväl cineaster och teaterfantaster som för modeintresserade. Med en generös mängd filmklipp, arkivbilder och rekvisitadetaljer erbjuds dessutom en uppsjö finurliga kopplingar, referenser och detaljer att upptäcka för den som verkligen kan sin film- och scenhistoria. I en av boxarna finns till och med delar av filmkungen Harry Scheins privata kontorsinredning från 1960-talet, i dialog med hustrun och skådespelaren Ingrid Thulins tidstypiska cocktailklänning. I ”Svensk glamour” visas modeskaparen Gunilla Ponténs tylldrömmar från 1950-talssuccén ”Sängkammartjuven”. Till mina favoritteman hör även ”Vemod och vardag” med Nygårdsannas linneskrynkliga design jämte Liv Ullmanns hemvävda look från filmatiseringen av ”Utvandrarna” från 1971. Samt boxen ”Mode som konst” där konstnären Sven X:et Erixsons färgstarka kostym för 50-talets rymdopera ”Aniara” samsas med en kreation av hans barnbarn Roland Hjort, grundare av modemärket Whyred. De många gånger överraskande välbevarade kostymerna i utställningen hämtas dels från Scfi:s egen begynnande samling, som i första hand bygger på donationer. Dels från institutioner som Svenska Filminstitutet, Kungliga Operan, Dramaten och Dansmuseet. Att urvalet ter sig något slumpmässigt har troligen sin förklaring just i problematiken Scfi adresserar. Det finns i dag ingen institution i Sverige som kontinuerligt och metodiskt samlar vare sig scenkostym eller mode. Ett välkänt och omdebatterat faktum. Scfi är med andra ord ett välkommet initiativ, som bådar gott för modets och scenkostymens framtida museala status. Jag ser fram emot att följa utvecklingen av kommande utställningar och projekt, även om jag kan tycka att det låter väl ambitiöst för en enda organisation att ta sig an att bevara och lyfta fram två sinsemellan så olika områden som scenkostym och mode. Vandringsutställning premiärvisas i kontorsbyggnad Stockholm costume and fashion institute (Scfi) är en ideell intresseförening som verkar för att bevara och synliggöra kostymer från scenens och filmens värld. I förlängningen är ambitionen att etablera ett kostym- och modemuseum. Initiativtagare till Scfi är scenografen och författaren Anna Bergman samt Johan Wallin, ateljéteknisk chef på Kulturhuset Stadsteatern Stockholm. ”Kostym kontra mode” är kurerad av Anna Bergman och Lotta Lewenhaupt. Den är gjord som en vandringsutställning och premiärvisas i en kontorsbyggnad i Stockholm från 1950-talet. Lokalen ritades av Ralph Erskine för partihandelsföretaget Möller & Co och i samband med en pågående renovering har chefskontoret återskapats, med blankpolerad teak och heltäckningsmatta i bästa ”Mad men”-anda. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12483, "headline": "Texter med glasklar tonträff", "summary": "I stället för att bara låta andra sångare sjunga hennes låtar blev Annika Norlins nya Säkert!-album en blandning där hon sjunger det mesta – och saknas så fort hon inte gör det.", "article": "Pop Säkert! ”Däggdjur”. (Razzia/Sony) Som vanligt älskar jag alltsammans innan jag har hört en ton, bara att läsa Annika Norlins förklaringar i pressreleasen till vad det är hon har försökt göra och varför och hur det i stället blev är ett litet konstverk i egen rätt. Lakoniskt och självironiskt och väldigt mänskligt. Som vanligt har hon också försökt att lägga krokben för sig själv. Kanske är det något hon måste hålla på med, eftersom hennes sätt att fånga tillvaron i små situationer och formuleringar tycks så enkelt när man ser det. Som att hon har lite för lätt att få ihop det, och därför måste sätta sig på tvären, skapa motstånd för sakens skull. Hon kan säkert se det annorlunda. Men förra gången hon kom tillbaks till skivutgivningen var det efter att ha försökt ge upp musikkarriären helt, och första gången hon lanserade sitt svenskspråkiga artistjag Säkert! var det som ett engångsprojekt, bara på skiva, konstruerat för att försätta henne i obekväma musikaliska lägen och sjunga texter som var henne lite för nära för att hon riktigt skulle tycka om det. Den här gången föresatte hon sig att inte sjunga själv, bara skriva låtarna och sen välja olika favoritröster till varje låt. Gärna jättekända. Men låtarna ville annorlunda, och i slutändan blev det en blandning där hon själv har huvudrollen för det mesta men gäströsterna ändå är påfallande många – och i vissa låtar helt tar över. Särskilt kändistätt är det dock inte, mest handlar det om kompisar ur Norrlands-indien, med den sällsynte Jakob Hellman som ensamt affischnamn känt för en bredare publik. Att få med honom är väl en sorts jackpot, men just hans medverkan i ”Stilla utan hat” är ungefär enda gången som tonträffen inte blir så där glasklar, han darrar lite väl melodramatiskt på rösten samtidigt som Annika Norlin har skrivit några metaforer om hur gammal kärlek dröjer sig kvar där formuleringarna för en gångs skull känns lite sökta. Men när hon sjunger titelorden lägger sig ett lugn så att hela låten får en tydlig tyngd, det händer inte när han sjunger samma sak. Och jag vet ju inte exakt hur hon skulle ha sjungit ”Funky Nassau”, den stillsamt drömlika visionen om hur livet efter döden ser ut som Ola Klüft från The Perishers nu har fått ta hand om, hans stillsamma vemod är rent och behagligt, men när hennes mindre och skörare röst smyger upp alldeles bakom ställer sig hela låten upp och börjar vibrera med en annan intensitet. Till viss del kan det nog vara för att det är hon som har skrivit texterna, att hon vet exakt vad som ligger bakom och kan låta det höras i vartenda litet tonfall. Men det finns också en kärv saklighet i hennes sätt att sjunga, som är genomgående oavsett hur nygråten hon kan låta i någon enskild stund. En sorts udd som ingen av de andra rösterna faktiskt har, åtminstone inte här i hennes låtar. Sen handlar ju det mesta om livets misslyckanden och sorgsamheter, om barndom som försvinner, eller kärlek. Om åldrande och död, eller bara omöjligheten att hålla fast ett visst ögonblick. Men där finns också några precist fångade penseldrag om hur vidunderligt vi däggdjur reagerar när våren kommer tillbaks, eller hur ett nyfött barn ställde om hennes tillvaro, så att balansen mellan viktigt och oviktigt hamnade rätt. Alltsammans förpackat i en serie popsånger så självklart melodiösa och lyhört arrangerade att man lätt bara tar dem för givna och går rätt på texterna. Men man kan dröja där också, det är de värda. Bästa spår: ”Det ska hända dig med”, ”Grottorna” Till viss del kan det nog vara för att det är hon som har skrivit texterna, att hon vet exakt vad som ligger bakom och kan låta det höras i vartenda litet tonfall. 1 ”Allting flyter” ”Du vet jag är ingen mästare på småprat/Går alltid för djupt för fort så folk blir bara rädda och drar/Dom vill ha nån som är lättsam och jag bara frågar, dom tror dom är i förhör/Jag antar jag faktiskt inte vet hur man gör” 2 ”Inte jag heller” ”Har du någonsin känt dig/som den tjocka bästa kompisen i en ungdomsfilm/den med hatt, som säger roliga saker/medans man väntar på att huvudpersonen ska få sin kyss/Nej?/Inte jag heller” 3 ”Dian Fossey” ”Gick på Grammisgalan/Satt med det nya gardet … Fulla tjejer fick pris/För tio år sen var det fulla killar/Ibland händer det nåt ändå” 4 ”Det ska hända dig med” ”Men nu blir kroppen sämre och man måste låtsas hårdare/och folk vill mindre av en nu/och väntar sig mer/och man får inga favörer av folk som vill ligga längre” 5 ”Grottorna” ”Dom andra hade börjat kolla på killar./Dom hade särskilda jackor och stilar./Vi höll oss en bit ifrån dom./Dom var så töntiga, sa vi./Har dom inget liv, sa vi./Påsar klirrade när dom gick förbi.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 12488, "headline": "Tove Lo om USA:s nya presidentduo: ”De är farliga”", "summary": "Svenska popundret Tove Lo fortsätter att vara rå i sin attack mot USA:s president Donald Trump och vicepresident Mike Pence. ”Vi kör allt i botten och bygger upp det igen med någon som Bernie Sanders”, säger Tove Lo till Time Out.", "article": "I november, bara dagarna efter att blev klart att Donald Trump valts till USA:s nästa president, intervjuades Tove Lo i DN. Redan då berättade artisten att hon ”blivit politisk utan att försöka” och att hon var oförstående inför det faktum att människor lagt sin röst på den republikanske presidentkandidaten. Kritiken mot den numera tillsatte presidenten har inte svalnat – snarare tvärtom. I en nypublicerad intervju med Time Out säger Tove Lo att den politik som Donald Trump och vicepresidenten Mike Pence står för är ”fucking dangerous”. – Jag häpnar över att en man som talar på det sättet om kvinnor blir någon som halva befolkningen i det här landet väljer som ledare. Det värsta är de som inte tar situationen på allvar. Ett smutsigt skämt är en sak, men sättet som han, framför allt Mike Pence, talar om kvinnor, att vi inte ska kunna välja om vi ska behålla vårt barn eller inte… Jag hoppas att det efter dessa fyra mycket intressanta år blir en stor förändring. Vi kör allt i botten och bygger upp det igen med någon som Bernie Sanders, säger Tove Lo. I intervjun talar Tove Lo också om den progressiva förändring som tidigare har skett i USA. Hon hoppas att valet av Donald Trump endast är ett avsteg från den utveckling där kvinnor och män, oavsett religion, har samma rättigheter. Hon kritiserar samtidigt den lagändring som hindrat flyktingar och människor från flera länder att resa in i USA. – Alla borde ha möjlighet att uttrycka sina åsikter. Som president kan du inte stänga ute en grupp människor och beskylla dem för att utgöra problemet. Det är verkligen jävligt farligt, säger Tove Lo. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12494, "headline": "Fredrik Strage: Märkligt nog känns det som om vi såg Little Jinder redan 2002", "summary": "Jag hör Little Jinder genrepa inför vårturnén. Först när låten klingat ut inser jag att vi inte alls var unga 2002. Viss musik kan lämna ett starkare intryck än det man gjorde på riktigt.", "article": "Sälj din själ till ett band”, sjöng Kent på sin sista skiva. ”Jag skulle sälja min själ till ljudet som kommer nu”, säger Little Jinder varpå en drömsk och krispig synthmatta rullar ur högtalarna. Det är genrep inför hennes vårturné. Publiken utgörs av skivbolagsfolk, ett tv-team, några av Little Jinders medarbetare plus min vän George och jag – som skulle sälja våra själar till crescendot i låten ”2002”, där de inledningsvis mjukt tassande breakbeatsen ökar i styrka och plötsligt mörbultas av technobas. I samma ögonblick dras stroboskopet på för fullt. ”YES!” vrålar vi. ”2002” handlar om ett uppslitande bråk som får Little Jinder att längta tillbaka till sina tidiga tonår när livet var mindre komplicerat: ”Åh, 2002. Vi var 14 då. /.../ Små barn i blå Converse på Karlaplan. Det spelade ingen roll vad det skulle bli av mig.” I tredje versen kastar hon sin mobil i marken eftersom den som hon försöker ringa vägrar svara. Hon stirrar på den spruckna displayen och det är oklart om hon saknar en person eller ett år, eller båda delarna: ”2002, vad hände med mig? 2002, jag älskade dig.” George nickar i takt med beatet och ropar: ”Så fett! Och så coolt att sjunga om 2002. Det var precis så det var på den tiden. Vad gjorde vi då? Vi hängde väl bara runt?” ”Typ!” vrålar jag tillbaka. ”Vi var kids. Just kids. Vi var småbarn.” Först när låten klingat ut inser jag att vi inte alls var unga 2002. Viss musik har en revisionistisk effekt på minnet. Om en låttext som skildrar en epok är väldigt gripande, mer än de verkliga saker man gjorde under samma tid, kan den lämna ett starkare intryck än det man gjorde på riktigt. Dr Dres ”The day the niggaz took over” får mig exempelvis att känna det avlägsna stickandet av tårgas under Los Angeles-kravallerna våren 1992 – händelser som den iskalla g-funklåten gjort tydligare i mitt minne än min sista termin i gymnasiet. Och rastlösheten i The Stooges ”1969” är så intensiv att jag, varje gång låten spelas, inbillar mig att jag var en uttråkad amerikansk tonåring det året. Vår reaktion på Little Jinders ”2002” påminner om den svenska rapparen Yung Leans besatthet av samma årtal. Han nämner ofta 2002 i sina dåsiga låtar, bland annat i genombrottshitten ”Ginseng strip 2002”, och har i flera intervjuer beskrivit det tidiga nollnolltalet som ”emotionellt”. Till saken hör dock att Yung Lean, som är född 1996, gick på dagis 2002. Då var han tungsint rappare lika lite som George och jag var småungar i blå Converse. Så vad gjorde vi egentligen 2002? Märkligt nog känns det som om vi såg Little Jinder då också. Inte hennes fjortisjag, alltså, utan andliga föregångare som Dot Allison och Miss Kittin – electroblondiner med snygga synthmelodier och en fäbless för dekadent glamour. När Miss Kittin spelade på Arvikafestivalen 2002 stod jag där och ropade ”YES” och ”så fett” varje gång basen kickade in. Och den franska klubbdrottningen sjöng sitt paradnummer ”1982” om att drömma sig tillbaka till det tidiga åttiotalets synthscen: ”DJ plays déjà vu, as we were in 82. /.../ I just can’t get enough. Don’t want a tainted love.” Av alla låtar som refereras i den hitten hade jag inte hört en enda 1982 (då jag var upptagen med att läsa Marvelserier). Ändå fylldes jag av en varm nostalgi. Vi kanske säljer våra själar till musiken men i utbyte får vi chansen att absorbera andras minnen. Med andra ord behöver jag inte ändra texten till: ”Åh, 2002, vi var 30 då.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 12504, "headline": "Bruce Springsteen om Donald Trumps inreseförbud: ”Det är fundamentalt oamerikanskt”", "summary": "Bruce Springsteen går än en gång till attack mot den amerikanska presidenten Donald Trump.", "article": "Vid en konsert i den australiska staden Adelaide kritiserade rockstjärnan Bruce Springsteen återigen den nytillträdde amerikanska presidenten Donald Trump. Den här gången handlade det om det hårt kritiserade inreseförbudet för medborgare i sju länder med mestadels muslimsk befolkning. – I kväll vill vi lägga till våra röster till de tusentals amerikaner som protesterar, på flygplatser över hela landet, mot ”the Muslim ban” och kvarhållandet av utländska medborgare och flyktingar, sade Springsteen mellan två låtar. – USA är en nation av invandrare, och vi finner detta antidemokratiskt och fundamentalt oamerikanskt. Efter anförandet spelade han låten ”American land” från 2012, som handlar om drömmen om Amerika och innehåller rader som ”they died to get here a hundred years ago, they're still dying now / their hands that built the country we're always trying to keep out”. Bruce Springsteen har tidigare kritiserat Donald Trump vid ett flertal tillfällen, senast i podden ”WTF” där han också kallade presidenten ”oamerikansk”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12505, "headline": "Jenny Lind-stipendiet 2017 till sopranen Ylva Stenberg", "summary": "Operasångerskan Ylva Stenberg får Folkets hus och parkers Jenny Lind-stipendium för sin stora inlevelse och sina modiga repertoarval. \"Det är en dröm som går i uppfyllelse\", säger hon.", "article": "26-åriga Ylva Stenberg är 2017 års Jenny Lind-stipendiat. En sommar med konsertturné i Sverige och i Nordamerika väntar henne innan hon till hösten fortsätter sina studier vid Hannoveroperans operastudio. \"Hon imponerar med sin vackra koloratursopran, stora inlevelse och modiga repertoarval. Ylva berör publiken med självklar scennärvaro och virtuositet.\" Så lyder juryns motivering. – Det är en dröm som går i uppfyllelse och en stor ära att få Jenny Lind-stipendiet 2017. För mig är utmärkelsen en bekräftelse att min konst är kvalitativ. Det betyder otroligt mycket, säger Ylva Stenberg i ett pressmeddelande Vid 13 års ålder bytte Ylva Stenberg sitt huvudinstrument fiol mot sång. Hon utvecklade sitt intresse för sång och teater i den ideella musikteaterföreningen Volt. Hon har studerat musik vid musikhögskolan Ingesund och Vadstena Folkhögskola samt har en kandidatexamen i opera från Högskolan för musikteater och media i Hannover, Tyskland. Jenny Lind-stipendiet delas sedan 1965 ut till en ung sångstuderande. Bakom priset står Folkets hus och parker. Prissumman är 40.000 kronor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12524, "headline": "Ellen DeGeneres kritiserar Donald Trumps inreseförbud med hjälp av ”Hitta Doris”", "summary": "Programledaren Ellen DeGeneres uttalar sig om Donald Trumps inreseförbud i ett avsnitt av sin pratshow. Med hjälp av filmen ”Hitta Doris”.", "article": "I ett avsnitt av sin pratshow som sänds i USA under tisdagen uttalar sig programledaren Ellen DeGeneres om Donald Trumps hårt kritiserade inreseförbud för sju länder med övervägande muslimsk befolkning, utan att nämna den nyligen tillträdde presidentens namn. I stället pratar hon om ”Hitta Doris”, den animerade barnfilm där hon gör rösten till just Doris, som Donald Trump valde att visa i Vita huset medan protester mot inreseförbudet anordnades över hela USA. Filmrecension: Pixars ”Hitta Doris” ”Hitta Doris” följer den glömska fisken Doris när hon simmar från Australien till USA för att återförenas med sina föräldrar. ”Jag vet inte vilken religion de tillhör, och det spelar ingen roll”, konstaterar Ellen DeGeneres i sitt tv-program. Hon pratar också om vikten av att Doris träffade andra fiskar på vägen som kunde hjälpa henne vidare. ”Djur som inte behöver henne till något, djur som inte har något gemensamt med henne. De hjälper henne fast de har helt olika färger eftersom det är det man gör när folk är i nöd – hjälper dem”, säger hon i pratshowen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12530, "headline": "”Priset är ännu viktigare i en tid när kulturen får ta stryk”", "summary": "Jonas Dahlberg är årets mottagare av DN:s Kulturpris. Han får priset för det vinnande förslaget ”Memory wound” till minnesplats efter terrorattacken på Utøya. Priset består av Eva Langes statyett ”Lilla regnet” och en prischeck på 50 000 kronor.", "article": "Jonas Dahlberg mottog priset vid en middag i Stockholm på måndagskvällen. Han betonade bland annat att det i en tid med populism och högerextremism känns viktigt att värna demokratiska processorer. – Det blir mer aktuellt för varje vecka som går. Det händer mer och mer saker som gör att en minnesplats för ett terrordåd riktat mot en specifik organisation som står för öppenhet får ta plats, och att händelserna inte glöms bort, sade Jonas Dahlberg. DN:s kulturchef Björn Wiman pekade under prisceremonin på att samtliga nominerade till årets kulturpris nått fram till människors inre – och att de gjort det med en gemensam nämnare: Försoning. – Jonas Dahlbergs minnesmärke är, även om det ännu inte förverkligats, ett helt hjärtskärande offentligt konstverk. Det handlar om tron på kulturens och konstens förmåga att vara med och hantera samhällets sår, sade Björn Wiman under prisceremonin. Vintersolen reflekteras och pressar sig in genom fönsterrutorna till Jonas Dahlbergs avskalade studio i Vasastan i Stockholm. På arbetsborden och väggarna finns ritningar och föremål som för tanken till minnesmärket ”Memory wound”, det planerade snittet genom fastlandsudden Sørbråten med utsikt över Utøya. Tre år har gått sedan Jonas Dahlberg i hård konkurrens vann tävlingen om att få utforma minnesmärket. Men uppförandet har stoppats i en långdragen nationell konflikt. I april väntar rättegång mellan staten och den mindre grupp grannar som högljutt protesterat. Oavsett vilket, minnesmärket har gett Jonas Dahlberg omfattande internationellt renommé. För verket tilldelas han också DN:s kulturpris eftersom han ”skapat en vacker och värdig minnesplats, som på djupet hedrar terrorns offer”. – Jag måste säga att priset är ännu viktigare i en tid där kulturen får ta mycket stryk, där de som står upp för ett öppet samhälle utmanas av växande populism och främlingsfientlighet. Det är en mycket obehaglig utveckling. Konsten och journalistiken kan mötas där, i kampen för kritiskt tänkande, säger Jonas Dahlberg. I vårt samtal återvänder Jonas Dahlberg ofta till relationen mellan det politiska och privata. Det är i skärningspunkten däremellan som konstnären vill röra sig. Arbetet med minnesplatsen var också ett sätt bearbeta den egna sorgen efter faderns bortgång. – Min tankemetod är visuell och rör sig mot det politiska, men jag hade aldrig kunnat göra det här om jag inte förlorat min far. Det öppnade dörren för min egen sorgeprocess, för att också väva in det privata såret, säger Jonas Dahlberg och fortsätter: – Konstens språk innehåller båda delarna – och det måste en nationell minnesplats också göra. När besökaren vänder blicken mot sig själv kan hon också zooma ut och se det politiska i terrordådet. Vi är alla en del av språket som skapat terroristen och samhället där det inträffade, säger Jonas Dahlberg. Har det funnits en vilja att förtränga? – Det finns infocenter om händelserna på Utøya och i regeringsområdet men de svarar inte på terroristens ideologiska framväxt. Det är märkligt att det inte sätts i en kontext. Då hamnar problemet bara på en person som om han vore en ensam galning. Någonstans måste vi alla börja ta ansvar, säger Jonas Dahlberg. Du står mitt i en debatt med skriande politiska frågor. Vill du vara offentlig? – Nej, det är konst jag ska göra. Det är språket jag är bäst på. I den här intervjusituationen blir jag osäker och försöker väga orden. Jag tänker att priset snarare är till minnesplatsen än till mig personligen. När vi möttes på morgonen berättade du om ditt behov av att vara ensam. – Jag tänker bäst på lantstället på Fjällbacka eller när jag reser bort. Arbetet med minnesplatsen har tagit oerhört mycket i anspråk. Det är inget jag beklagar, det är en oerhört intressant resa. Men behovet av att komma bort har nog blivit större. Varför? – Andra är betydligt bättre på det här än mig. Men jag berättar gärna om minnesmärket, det har skapat möjlighet att betona vissa frågor. Jag tänker att priset blir ett slags markering av DN. Det tilldelas ett förslag som inte är genomfört – men det handlar om viktiga frågor i en samtid som präglas av en oerhört orolig politisk utveckling i USA och Europa. Rättsprocessen om minnesmärket inleds i april. Vad tror du kommer att hända? – Frågan handlar om huruvida det ska finnas en minnesplats över huvud taget. En grupp närboende vill inte någon minnesplats alls där oavsett vilken, eftersom de anser att det skapar trauma. Det är nog en naturlig reaktion i en sorgeprocess. – Om det fastslås att minnesplatsen skapar trauma så betyder det, om man drar det till sin spets, att alla världens minnesplatser är felbyggda. Om regeringen i stället vinner betyder det att de får möjligheten att bestämma om minnesplatsen ska uppföras eller inte. Jag tror att de politiker som är vid makten då kommer att försöka läsa av opinionen. Uppmärksamheten kring ”Memory wound” har varit enorm. Vilka möjligheter har det öppnat för dig? – Jag arbetar just nu vidare med mitt förslag till minnesplats i regeringsområdet i Oslo och har även uppdrag i San Francisco och Bristol. Jag har länge varit nyfiken på offentlig konst. Det är demokratiskt intressant i en tid när det offentliga rummet är på väg att förhandlas bort. Resan med ”Memory wound” har varit en träning i det offentliga för mig. Det har varit otroligt lärorikt och intressant att navigera i det samtalet och den demokratiska processen. DN:s kulturpris har delats ut sedan 2007. Fem kandidater i fem genrer – scenkonst, musik, litteratur, film och konst – nomineras av DN:s kritiker. Pristagaren utses därefter av kultur-redaktionen. Han eller hon får 50 000 kr och Eva Langes skulptur ”Lilla regnet”. De var nominerade 2017 Film: Johannes Nyholm för filmen ”Jätten”. Konst: Jonas Dahlberg för minnesmärket ”Memory wound” vid Utøya i Norge. Pristagare! Scenkonst: Suzanne Osten för föreställningen ”Falla ur tiden”. Litteratur: Negra Efendic för reportageboken ”Jag var precis som du”. Musik: Iiris Viljanen för skivan ”Mercedes”. Född: 1970. Bor: Stockholm Familj: Flickvännen Lisa Tan. Gör: Konstnär, utbildad vid Lunds tekniska högskola och Malmö konsthögskola. Senaste soloutställning: Diorama, Galerie Nordenhake Stockholm 2015 samt i Rom 2016. Offentliga verk 2015 i Stockholm: ”The mirror” vid Tele2 Arena och ”An imagined city” i nya Arkitekturskolan. Operascenografi till Verdis ”Macbeth” i Barcelona 2016. Aktuell med: Tilldelas DN:s Kulturpris 2017. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12540, "headline": "Camilla Lundberg: Nya möjligheter att förverkliga klingande drömmar", "summary": "Den här helgen var det – äntligen – invigning av nya Kungliga Musikhögskolan på Valhallavägen i Stockholm. Och det känns att världens modernaste musikskola har byggts utav glädje.", "article": "Vi äger drömmarna. Så skaldar Björn Ulvaeus i Benny Anderssons specialskrivna kör till Kungliga Musikhögskolan. Högtidligen framförd inför kung och drottning vid den slutliga invigningen av det musikens drömda hus som tagit tolv år att förverkliga. Ja, det brukar ta sin rundliga tid när det gäller klingande byggen. Det har sagts att arkitektur är frusen musik. Men när det gäller konserthus, operateatrar och musikhögskolor tycks arkitektritningarna alltid fastna i frysen. Berwaldhallen, Musikens Hus i Uppsala, Göteborgsoperan – alla har de dragits i tröstlösa långbänkar. Men ingen process har varit så segdragen som Kungliga Musikhögskolan på Valhallavägen i Stockholm. 1947 beslutades det första bygget som realiserades tio år senare: den så kallade G-klaven i tegel, stympad redan vid invigningen till en rundel. I princip undermålig för ändamålet från dag ett, därtill på tok för trång. Bara några år senare fick musikhögskolan överta närbelägna Statens Normalskola, dessutom hyra privatlägenheter. En nödlösning som fick hålla i ett antal decennier, tills beslut om ett nybygge klubbades. I åratal skulle en gammal k-märkt trävilla sinka processen. Nu är den helt sonika flyttad och utgör en del av Campus KMH. Det anrika häststallet har blivit musikbibliotek, vackert integrerad i den stora glaskroppen som är musikhögskolans huvudbyggnad. Äntligen äger Kungliga Musikhögskolan sina drömmar. Och det känns att världens modernaste musikskola har byggts utav glädje. I varje fall när man kommer in i den vackra, luftiga entréhallen med dess höga glasade rymd med rytmiskt kurvade loftgångar. Deras knallröda golvbeläggning reflekterar de vita ytorna till mjukt rosa. Här är inte bara en naturlig mötesplats mellan studenter och lärare. Sedan öppningen i höstas har entrén till KMH blivit en veritabel magnet för förbipasserande och lyssnare. Nu kan nämligen studenterna utöva sin musik för publik. Det har de alltid kunnat, men tidigare har ingen hittat till deras gratiskonserter. Flera hundra varje år – folkmusik, jazz, pop, klassiskt, kör. Nu har man redan tvingats införa biljettsystem på grund av ett explosivt publiktryck. Säkert en följd av nyhetens behag: här finns tre ytterst attraktiva salar, den största – Kungasalen – med en kapacitet upp till 760 platser. Den vackraste är den mindre Nathan Milsteinsalen för kammarmusik, den häftigaste är Lilla salen med sin klangkupol för elektrisk och elektronisk musik. Nathan Milstein? Den gamle violinvirtuosen drog väl aldrig ett enda stråk på denna skola. Men det gjorde han på ålderns höst vid en konsert i Berwaldhallen, och hänförde då den blivande mecenaten Gabriel Urwitz till den grad att detta namn blev hans villkor för att bekosta salen ifråga. Är det då kungen som betalat Kungasalen? Ja, och nej. Akademiska Hus äger Campus KMH, men KMH äger sin specialdesignade inredning och teknik. Ett resultat av hårt fundraisingarbete, som högskoleminister Helene Hellmark Knutsson påpekade i sitt invigningstal: ”Utan många generösa gåvor och donationer hade vi inte varit här i kväll.” Näringslivet samlade sig via en 70-årsgåva till Carl XVI Gustaf med särskild adresslapp till KMH. Men kungen kunde inte låta bli att stycka upp gåvan till förmån för sina scouter och Ungt Ledarskap. Nej, ännu äger inte musikhögskolan sina drömmar till fullo. Det blev bara en handfull miljoner av den ståtliga 70-årspresenten som hamnade på Valhallavägen, och i dagens läge fattas 35 miljoner. Det blir som det brukar med pampiga byggen, det är verksamheten som tar stryk. Lärarbristen skriar även på denna skola, elevantagningar stryps, antalet studieprogram och institutioner måste stramas upp. Men studenterna kan i varje fall spela, sjunga och komponera i en optimal miljö. Bortåt 150 övningsrum! Visserligen med glasruta och insyn – för undvikande av otillbörligheter … men ändå. Och hela denna invigningshelg har huset vibrerat av musik och myllrat av nyfikna – inte minst barn. Björn och Benny har så rätt. Den som här inträder, det vill säga klarar inträdesproven, den äger sina drömmar. Från och med nu har du helt nya förutsättningar att förverkliga dem. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12559, "headline": "Greta Thurfjell: Om jag var hon, tänker jag, skulle jag vara glad att slippa", "summary": "Hon är så lätt att förminska. Den perfekta troféhustrun. Hon verkar betraktas som lite blåst. Och omdömena ekar i sociala medier. Men vad vet vi egentligen om Melania Trump?", "article": "Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till Melania Trump. Å ena sidan är det lätt att sympatisera med en kvinna som plötsligt befinner sig i en situation hon aldrig bett om. Å andra sidan är det svårt att sympatisera med en kvinna som gift sig med Donald Trump. Otaliga är de bilder, klipp och skämt om USA:s nyblivna första dam som spritts över internet före och efter, men kanske i synnerhet från, installationen av hennes make. Melanias ansträngda leende som faller så fort Donald vänder bort blicken. Melania och Donald som står surmulna med knutna nävar medan deras företrädare Michelle och Barack flamsar kärleksfullt. Melania som går tio steg efter sin make med en sorglig låda i händerna. Under de historiska protesterna som följde på den nya presidentens tillträde stod ett meddelande till Melania på plakaten: Blinka om du vill bli räddad. Människor tycker synd om den nyblivna amerikanska presidentfrun eftersom hon är så osedvanligt lätt att förminska. Hon verkar helt enkelt betraktas som lite blåst. En före detta modell vars Googleresultat är mer av- än påklädda. En gold digger. En storbystad blondin från det forna Jugoslavien. Den perfekta troféhustrun till en framgångsrik affärsman. Men first lady? Så ekar omdömena ut i internets alla hörn, en perfekt storm av välvillig omtanke blandat med generösa doser av diverse -ismer. Man skulle också kunna se det som att Melania Trump sitter på en nästan makalös maktposition. Om det verkligen är så som det viskas bland amerikanska rådgivare och strateger, att Donald Trump ofta väljer åsikt baserat på vad den senaste i hans ögon pålitliga människan sagt, blir frågan: varför väljer hon inte att agera? Ta ifrån honom telefonen? Och ett svar skulle kunna vara att hon kanske inte vill. Hon kanske inte ser några problem med den politik hennes make för. Eller: hon kanske inte bryr sig om politik. Eller: hon kanske blidkades med att namnet på hennes smyckeskollektion för skönhetskedjan QVC omnämndes på Vita husets hemsida, åtminstone innan detaljerna raderades. (Hennes pressperson kallade ändringen ”ett överflöd av försiktighet”.) Det är omöjligt att veta vad som händer bakom stängda dörrar i ett förhållande, och säkert vanskligt att spekulera om, men otänkbart är det väl ändå inte att sympatierna för Melania har nått också den ständigt uppkopplade Donald. Pratar de om det? Är han arg? Är hon? Blinkar hon frenetiskt mot kamerorna när hon visar sig i offentligheten för att hon sett plakaten och ångrar allt? Melania Trump är ett skolexempel på den amerikanska drömmen, ett livs levande exemplar som hennes make kan visa upp, säga: hon växte upp i en lägenhet i en slovensk by och nu är hon Förenta staternas första dam. Skulle jag vara rasist för att jag vill bygga en mur mot Mexiko? Min son pratar ju flytande slovenska. Jag försöker leva mig in i Melania Trumps situation men når inte fram. Jag försöker förstå hur det är att fortsätta leva med, fortsätta stå bakom, fortsätta ge sitt fulla stöd åt en man som skrutit om att han brukar ”grab” andra kvinnor än hon ”by the pussy”. Om jag var hon, tänker jag, skulle jag vara glad att slippa. Men om jag var hon, tänker jag, skulle jag ha blinkat för länge sedan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12564, "headline": "Shake shake love av Siri Karlsson", "summary": "Siri Karlsson är framme vid fjärde albumet och framstår snarast som ett avantgardistiskt rockband i en modern, svensk psykedeliatradition.", "article": "Namnet Siri Karlsson var vilseledande redan från början, när duon Maria Arnqvist och Cecilia Österholm ägnade sig åt någorlunda välkammad folkmusik på saxofon och nyckelharpa och sa sig vara döpta efter en gammal folkmusiktant (som de i själva verket hade hittat på själva). Snart öppnade de spjällen mot progg, folkrock, jazz och hela världen, nu är de framme vid fjärde albumet och framstår snarast som ett avantgardistiskt rockband i en modern, svensk psykedeliatradition med namn som Goat, Urga och Mariam Wallentin. Ibland strävt stillastående på en enda grundton, ibland maniskt hojtande i ett vagt hedniskt utspel. Men trots att det bara är de två den här gången, plus lite trummor från producenten Jari Haapalainen, så låter det som ett både stort och kraftfullt band, bitvis nästan skrämmande. Bästa spår: ”Working song” ", "article_category": "culture"}
{"id": 12583, "headline": "Roxane Gay protesterar mot Milo Yiannopoulos – drar tillbaka kommande bok från förlaget", "summary": "”Bad feminist”-författaren Roxane Gay drar tillbaka sin kommande bok ”How to be heard” från bokförlaget Simon & Schuster, i protest mot att förlaget ger ut näthataren Milo Yiannopoulus memoarer.", "article": "Förlaget Simon & Schusters underförlag Threshold ger i mars ut Breitbart-skribenten och alternativhögeraktivisten Milo Yiannopoulos memoarer ”Dangerous”. Förlaget har fått massiv kritik för beslutet att ge en plattform åt en person som i somras blev permanent avstängd från Twitter, efter att ha organiserat en hatstorm mot skådespelaren Leslie Jones. Läs mer: Bokkontrakt till Milo Yiannopoulos väcker stark kritik Samma månad skulle boken ”How to be heard” av författaren Roxane Gay, mest känd för sin essäsamling ”Bad feminist” från 2015, ha getts ut på ett annat av Simon & Schusters underförlag, TED Books. Nu drar hon tillbaka boken från förlaget, med anledning av Milo Yiannopoulos memoarer. Läs mer: Roxane Gay – feministen som slutade vara blyg Till nyhetssajten Buzzfeed News säger hon att det ”inte handlar om censur”. – Milo har all rätt att säga vad han vill, hur osmakligt jag och många andra än tycker att det är. Det är ingen rättighet att ge ut en bok på ett erkänt förlag, men han har, på ett bisarrt sätt, fått det privilegiet. Må så vara. Men jag är inte intresserad av att göra affärer med ett förlag som är villigt att ge honom det. Simon & Schuster har nyligen gått ut med en försäkran om att Milo Yiannopoulos bok inte kommer att innehålla ”hate speech”, hatspråk. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12595, "headline": "”The leftovers” tredje säsong utspelar sig i Australien – ”världens geografiska slut”", "summary": "Den tredje och sista säsongen av HBO-serien ”The leftovers”, skapad av Damon Lindelof, utspelar sig i Australien.", "article": "”The leftovers”, som i Sverige visas på HBO Nordic, utspelar sig i en värld där två procent av jordens befolkning försvunnit utan spår. Bland skådespelarna syns Justin Theroux, Carrie Coon och Liv Tyler. Nu följer en tredje och sista säsong på de två första, som utspelat sig i Mapleton, New York respektive Miracle, Texas. Den fiktiva staden Miracle fick sitt nya namn när det visade sig att ingen försvunnit därifrån. ”Lost”-skaparen Damon Lindelof konstaterar att valet av plats för den tredje säsongen, Australien, passade serien bra. – Australien är världens geografiska slut, och serien handlar om världens känslomässiga slut, säger han till The Independent. I en trailer för säsongen skriver ett flygplan den hotfulla meningen ”Slutet är nära” över himlen. Den sista säsongen av ”The leftovers” har premiär den 16 april på HBO. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12598, "headline": "Journalister greps för att ha rapporterat från Trump-protester", "summary": "Sex amerikanska journalister riskerar böter och upp till tio års fängelse. De anklagas för våldsamt upplopp i samband med rapporteringen från protesterna mot Donald Trumps presidentinstallation.", "article": "Drygt 200 personer greps på fredagen av amerikansk polis i samband med oroligheterna kring Donald Trumps installation i Washington. Läs mer: Hundratusentals protesterar mot Donald Trump Bland de gripna fanns sex stycken journalister som bevakade oroligheterna. Journalisterna släpptes på lördagen men misstankarna mot dem kvarstår och ytterligare förhör i rätten väntar de närmaste månaderna. Journalisterna riskerar upp till tio års fängelse och böter på 25 000 dollar – drygt 220 000 kronor – för att ha brutit mot Washington DC:s upploppslagar, rapporterar The Guardian. Inga av polisrapporterna specificerar exakt vad journalisterna gjorde under protesterna då byggnader och fordon vandaliserades. ”Sättet som vi behandlades på var som en parodi”, säger Jack Keller, producent för webbdokumentärserien ”Story of America”, som var en av dem som greps. Keller berättar att han uppgav för polisen att han var journalist som rapporterade från demonstrationerna men ändå greps och därefter fördes till polisstationen där han blev kvarhållen under 36 timmar. Även hans mobiltelefon beslagtogs av myndigheterna. ”De här anklagelserna är klart olämpliga och vi är rädda att de kan avskräcka journalister från att rapportera från framtida protester”, säger Carlos Lauría på organisationen The Committee to Protect Journalists, som begär att myndigheterna i Washington lägger ner förundersökningarna mot journalisterna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12604, "headline": "Fyra svenska Oscarschanser", "summary": "Årets Oscarsnomineringar blev en svensk triumf. Fyra statyetter kan hamna i svenska händer – bästa fotografi, bästa icke engelskspråkiga film, bästa originallåt och bästa mask/smink.", "article": "Det blev en närmast sanslös utdelning för den svenska filmbranschen när Oscarsnomineringarna presenterades på tisdagen: Linus Sandgren kan få priset för bästa filmfoto för musikalen ”La la land”, ”En man som heter Ove” är nominerad till bästa icke engelskspråkiga film och Love Larson och Eva von Bahr kan få en Oscar för mask/smink i samma film. Dessutom är de svenska popkompositörerna Max Martin och Shellback nominerade i kategorin bästa originallåt för ”Can’t stop the feeling” i filmen ”Trolls”. När Linus Sandgren fick sin nominering för ”La la land” bidrog han till att tangera ett klassiskt Oscarsrekord. Bara två gånger tidigare har en film fått fjorton nomineringar: ”Allt om Eva” 1951 och ”Titanic” 1998. Den färggranna och romantiska komedin har Oscarschans i alla de mest prestigefulla kategorierna. Linus Sandgren väcktes i Los Angeles av beskedet. – Det ringer hela tiden! Det är otroligt kul. Jag är jättestolt. Vad gör ”La la land” så speciell? – Den handlar om att ha stora drömmar och vilka komplikationer det kan ge i vardagen. Den är också en hyllning till musik och filmkonst. Den verkar tilltala många människor – kanske är de drömmare själva. Linus Sandgren var på förhand prisklassens mest tippade. Fotografiet i filmens öppningsscen har särskilt lyfts fram. I en enda tagning på en motorväg i Los Angeles dansar en mängd par på biltak. Den 44-årige fotografen är född i Spånga, son till filmproducenten Bertil Sandgren. Han har etablerat sig i den amerikanska filmvärlden med filmerna ”American hustle” och ”Jo” och ”Promised land”. Att maskörerna Eva von Bahr och Love Larson – bakom ”En man som heter Ove” – är nominerade är extra anmärkningsvärt eftersom de var det förra året också. Den gången var det ”Hundraåringen”. Då fick paret se sig besegrat av teamet bakom ”Mad Max: Fury road”. – Vi satt här i vår lokal och lyssnade när nomineringarna lästes upp. Vi blev jättenervösa, ännu mer nervösa denna gång än förra gången. Men att det här sker två år i rad är helt fantastiskt. Självklart kommer vi att åka på galan och denna gång hoppas vi få ta med oss en statyett hem, säger Eva Von Bahr. Efter suveräna favoriten ”La la land” kommer ”Moonlight” om en svart homosexuell mans uppväxt och sciencefictiondramat ”Arrival” med åtta nomineringar och tre filmer med sex var; det sorgliga dramat ”Manchester by the sea”, Mel Gibsons blodiga andravärldskrigsfilm ”Hacksaw Ridge” och ”Lion”, om en man som finner sin indiska familj via Google. Efter två år av hård kritik för bristen på mångfald i nomineringarna ser det bättre ut i år. Av de tjugo skådespelarnomineringarna går sju till ickevita. Flera av de nominerade filmerna – ”Hidden figures”, ”Fences”, ”O J – made in America” och ”13th” tar upp rasdiskriminering. Bästa film: ”Arrival”, ”Fences”, ”Hacksaw Ridge”, ”Hell or high water”, ”Hidden figures”, ”La la land”, ”Manchester by the sea”, ”Lion” och ”Moonlight”. Bästa manliga huvudroll: Casey Affleck (”Manchester by the sea”), Andrew Garfield (”Hacksaw Ridge”), Ryan Gosling (”La la land”), Viggo Mortensen (”Captain Fantastic”) och Denzel Washington (”Fences”) Bästa kvinnliga huvudroll: Isabelle Huppert (”Elle”), Ruth Negga (”Loving”), Natalie Portman (”Jackie”), Emma Stone (”La la land”), Meryl Streep (”Florence Foster Jenkins”) Bästa manliga biroll: Mahershala Ali (”Moonlight”), Jeff Bridges (”Hell or high water”), Lucas Hedges (”Manchester by the sea”), Dev Patel (”Lion”) och Michael Shannon (”Nocturnal animals”) Bästa kvinnliga biroll: Viola Davis (”Fences”), Naomie Harris (”Moonlight”), Nicole Kidman (”Lion”), Octavia Spencer (”Hidden figures”), Michelle Williams (”Manchester by the sea”) Bästa regi: Denis Villeneuve (”Arrival”), Mel Gibson (”Hacksaw Ridge”), Damien Chazelle (”La La Land”), Kenneth Lonergan (”Manchester by the sea”), Barry Jenkins (”Moonlight”) Bästa filmfotografi: ”Arrival”, ”La la land” (Linus Sandgren), ”Lion”, ”Moonlight” och ”Silence”. Bästa dokumentära långfilm: ”Fire at sea”, ”I am not your negro”, ”Life animated”, ”OJ: made in America” och ”13th”. Bästa icke engelskspråkiga film: ”En man som heter Ove”, Sverige, ”Land of mine”, Danmark, ”Tanna”, Australien, ”The salesman”, Iran, ”Toni Erdmann”, Tyskland. Bästa originallåt: ”Audition” (”La La Land”), ”Can’t stop the feeling!” (”Trolls”, Max Martin och Shellback), ”City of stars” (”La la land”), ”The empty chair” (”Jim: The James Foley story”), ”How far I’ll go” (”Moana”). Bästa mask/smink: ”En man som heter Ove”, ”Star Trek beyond”, ”Suicide squad” Bästa film efter förlaga: ”Arrival”, ”Fences”, ”Hidden figures”, “Lion”, “Moonlight”. Bästa originalmanus: ”Hell or high water”, ”La la land”, ”The lobster”, ”Manchester by the sea”, ”20th century women”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12611, "headline": "Här är de nominerade till Oscarsgalan 2017", "summary": "Årets Oscarsnomineringarna blev en triumf för svensk film. Med fyra nomineringar blev det rekordpott med chans till statyetter för bästa fotografi, bästa icke-engelskspråkiga film, bästa originallåt och bästa mask/smink.", "article": "Det blev en närmast sanslös utdelning för den svenska filmbranschen när Oscarsnomineringarna presenterades på tisdagen: Linus Sandgren kan få priset för bästa filmfoto för musikalen ”La la land”, ”En man som heter Ove” är nominerad till bästa icke engelskspråkiga film, Love Larson och Eva von Bahr kan få en Oscar för mask och smink till ”En man som heter Ove” och slutligen är den svenska popkompositörerna Max Martin och Shellback nominerade i kategorin bästa originallåt för ”Can't stop the feeling” som Justin Timberlake sjunger i filmen ”Trolls”. Läs mer: \"En man som heter Ove\" nominerad till två Oscar När Linus Sandgren fick sin nominering för ”La la land” bidrog han tangeringen av ett klassiskt Oscarsrekord. Bara två gånger tidigare har en film fått fjorton nomineringar: ”Allt om Eva” 1951 och ”Titanic” 1998. Den färggranna och romantiska komedin gick rakt in i hjärtat på den flera tusen personer starka juryn och har Oscarschans i alla de mest prestigefulla kategorierna. Linus Sandgren befinner sig i Los Angeles och låg och sov när Oscarsnomineringarna presenterades och telefonen började ringa. – Det ringer hela tiden! Det är otroligt kul. Jag är jättestolt över filmen, Damien Chazelle var en fantastisk regissör att jobba med och jag är så glad att han gjort en film som går till historien och har blivit rosad både av kritikerna och publiken. Att ha varit en del av det är fantastiskt. Vad är det som gör La la land så speciell? – Den handlar om att ha stora drömmar och vilka komplikationer det kan ge i vardagen. Den är också en hyllning till musik och filmkonst. Den verkar tilltala många människor – kanske är många drömmare själva. Linus Sandgren var på förhand prisklassens mest tippade. Fotografiet i filmens öppningsscen har särskilt lyfts fram. I en enda tagning på en motorväg i Los Angeles dansar en mängd par på biltak. Den 44-årige fotografen är född i Spånga, son till filmproducenten Bertil Sandgren. Han har etablerat sig i den amerikanska filmvärlden med filmerna ”American hustle” och ”Jo” och ”Promised land”. I Sverige har han bland annat fotograferat filmerna ”Storm” och ”Lycka till och ta hand om varandra”. Att maskörerna Eva von Bahr och Love Larson – bakom ”En man som heter Ove” – är nominerade är extra anmärkningsvärt eftersom de var det förra året också. Den gången var det ”Hundraåringen”. Då fick paret se sig besegrat av teamet bakom ”Mad Max: Fury road”. De har dessutom tagit hem Guldbaggen för mask/smink två år i rad. I år var det för ”Jätten”. – Vi satt här i vår lokal och lyssnade på nomineringarna läsas upp. Vi blev jättenervösa, ännu mer nervösa denna gång än förra gången. Men att det här sker två år i rad är helt fantastiskt. Självklart kommer vi att åka på galan och denna gång hoppas vi få ta med oss en statyett hem, säger Eva Von Bahr. Efter suveräna favoriten ”La la land” kommer ”Moonlight” om en svart homosexuell mans uppväxt och sciencefictiondramat ”Arrival” med åtta nomineringar och tre filmer med sex var; det sorgliga dramat ”Manchester by the sea”, Mel Gibsons blodiga andravärldskrigsfilm ”Hacksaw Ridge” och ”Lion”, om en man som finner sin indiska familj via Google. Efter två år av omfattande kritik för bristen på mångfald i nomineringarna ser det bättre ut i år. Av de tjugo skådespelarnomineringarna går sju till ickevita. Flera av de nominerade filmerna – ”Hidden figures”, ”Fences”, ”OJ – made in America” och ”13th” tar upp rasdiskriminering. Oscarsgalan går av stapeln den 26 februari och värd för galan är pratshowvärden Jimmy Kimmel. Alla Oscarsnominerade 2017 Bästa film: “Arrival” “Fences” “Hacksaw Ridge” “Hell or High Water” “Hidden Figures” “La La Land” “Manchester by the Sea” “Lion” “Moonlight” Bästa manliga huvudroll: Casey Affleck (“Manchester by the sea”) Andrew Garfield (“Hacksaw Ridge”) Ryan Gosling (“La La Land”) Viggo Mortensen (“Captain Fantastic”) Denzel Washington (”Fences”) Bästa kvinnliga huvudroll: Isabelle Huppert (”Elle”) Ruth Negga (”Loving”) Natalie Portman (”Jackie”) Emma Stone (”La la land”) Meryl Streep (”Florence Foster Jenkins”) Bästa manliga biroll: Mahershala Ali (”Moonlight”) Jeff Bridges (”Hell or high water”) Lucas Hedges (”Manchester by the sea”) Dev Patel (”Lion”) Michael Shannon (”Nocturnal animals”) Bästa kvinnliga biroll: Viola Davis (”Fences”) Naomie Harris (”Moonlight”) Nicole Kidman (”Lion”) Octavia Spencer (”Hidden Figures”) Michelle Williams (”Manchester By The Sea”) Bästa regi: Denis Villeneuve (”Arrival”) Mel Gibson (”Hacksaw Ridge”) Damien Chazelle (”La La Land”) Kenneth Lonergan (”Manchester by the sea”) Barry Jenkins (”Moonlight”) Bästa animerade långfilm: “Kubo and the Two Strings” “Moana” “My Life as a Zucchini” “The Red Turtle” “Zootopia” Bästa animerade kortfilm: “Blind Vaysha” “Borrowed Time” “Pear Cider and Cigarettes” “Pearl” “Piper” Bästa film efter förlaga: “Arrival” “Fences” “Hidden Figures” “Lion” “Moonlight” Bästa originalmanus: “Hell or High Water” “La La Land” “The Lobster” “Manchester by the Sea” “20th Century Women” Bästa filmfotografi: “Arrival” “La La Land” (Linus Sandgren) “Lion” “Moonlight” “Silence” Bästa dokumentära långfilm: “Fire at Sea” “I Am Not Your Negro” “Life Animated” “OJ: Made in America” “13th” Bästa dokumentära kortfilm: “Extremist” “4.1 Miles” “Joe’s Violin” “Watani My Homeland” “The White Helmets” Bästa kortfilm: “Ennemis interieurs” “La femme et le TGV” “Silent nights” “Sing” “Timecode” Bästa icke-engelskspråkiga film: “En man som heter Ove” “Land of Mine” “Tanna” “The Salesman” “Toni Erdmann” Bästa klippning: “Arrival” “Hacksaw Ridge” “Hell or High Water” “La La Land” “Moonlight” Bästa ljud: “Arrival” “Deep Water Horizon” “Hacksaw Ridge” “La La Land” “Sully” Bästa ljudmixning: “Arrival” “Hacksaw Ridge” “La La Land” “Rogue One” “13 Hours” Bästa produktionsdesign: “Arrival” “Fantastic Beasts and Where to Find Them” “Hail Caesar!” “La La Land” “Passengers” Bästa visuella effekter: “Deepwater Horizon” “Doctor Strange” “Jungle Book” “Kubo” “Rogue One” Bästa originalmusik: “Jackie” “La La Land” “Lion” “Moonlight” “Passengers” Bästa originallåt: “Audition” (”La La Land”) “Can’t Stop the Feeling!” (”Trolls”, Max Martin och Shellback) “City of Stars” (”La La Land”) “The Empty Chair” (”Jim: The James Foley Story”) “How Far I’ll Go” (”Moana”) Bästa mask/smink: “En man som heter Ove” “Star Trek Beyond” “Suicide Squad” Bästa kostym: “Allied” “Fantastic Beasts” “Florence Foster Jenkins” “Jackie” “La La Land” ", "article_category": "culture"}
{"id": 12615, "headline": "Biograferna protesterar – slutar lämna ut besökssiffror", "summary": "Upprördheten är stor inom den svenska biobranschen. I protest mot det nya filmavtalet slutar Sveriges Biografägareförbund att lämna ut statistik på antalet besökare till Filminstitutet. ”Vi har blivit taffligt behandlade”, säger Peter Fornstam, ordförande.", "article": "Knappt två år har passerat sedan kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) offentliggjorde att det 53 år gamla filmavtalet skulle skrotas. Dramatiska förändringar väntade filmbranschen. Flera mindre biografer varnade tidigt för att konsekvenserna kunde bli ödesdigra, i synnerhet till följd av momshöjningen på biobiljetter från sex till tjugofem procent. Vid årsskiftet trädde förändringarna i kraft. Det dröjde inte länge förrän biograferna samlades i en protest: Sveriges Biografägareförbund slutar nu med att lämna ut totalstatistiken över antalet biobesökare. Enskilda biografer står dock fortfarande fria att presentera sina siffror. – Vi anser oss ha blivit nonchalerade av kulturdepartementet och Filminstitutet. Överenskommelsen om statistik ingick i det 53 år gamla avtalet men man har aldrig tagit upp frågan med oss. Säger man upp ett avtal, då upphör samtliga delar, säger Peter Fornstam, ordförande i Sveriges Biografägareförbund. Vad vinner ni på detta? – Vår vinst är att vi inte längre lämnar ut affärshemlig information. Jag kan inte se varför vi ska göra det. Tala med vem som helst! Clas Ohlsson skulle aldrig lämna ut information om hur många skruvdragare de säljer... Det är en sak de håller för sig själva, säger Peter Fornstam. Ska det ses som en ren protest mot att biomomsen höjs? – Det fanns en överenskommelse i filmavtalet om att varje biljett skulle redovisas för att skapa transparens och för att underlaget skulle vara korrekt. Det utvecklades till en av hörnstenarna i avtalet, men staten bestämde sig för att säga upp transparensen utan att fundera över konsekvenserna. I princip ingen har lyssnat på oss i några frågor. Vi har behandlats ganska taffligt, säger Peter Fornstam. I samband med presentationen av den svenska filmvåren, den 16 januari, uttryckte Anna Serner, vd på Filminstitutet, sin oro över den uteblivna totalstatistiken. Besökssiffror måste nu hämtas in från biograferna var för sig, vilket på sikt riskerar att påverka stödprogrammen. – Våra stöd riskerar att bli fel när vi inte har all kunskap. Att förlora all kunskap om det viktigaste fönstret för affären, som biografen är, det är naturligtvis väldigt olyckligt, säger Anna Serner till Sveriges Radio Kulturnytt. Dessutom spår Filminstitutet att det blir svårare att kontrollera hur många som egentligen ser de filmer som mottar statligt stöd. Peter Fornstam påpekar dock att marknadsandelen för den svenska filmen endast är 15 procent: – Frågan är då vad statistiken egentligen används till? Det görs ändå inte bredare film som lockar besökare till biograferna. En biograf är en plats där många samlas för att se film, det är ingen vits annars. De måste förstå den grundprincipen, säger Peter Fornstam. Vad kan få er att ändra er? – Jag säger som Groucho Marx: \"Those are my principles, and if you don't like them... well, I have others.\" Allt i livet är en fråga om förhandlingar. Men om jag ska vara ärlig vet jag inte vad som skulle ändra vår inställning. DN söker Anna Serner, vd på Filminstitutet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12617, "headline": "Elin Peters: Musik att bruka", "summary": "På musikskolan jag gick på för urminnes tider sedan kunde man välja ”klassiskt piano” eller ”brukspiano”.", "article": "Brukspiano gick ut på att lära sig spela ackord och kompa, medan det klassiska pianot liksom var sig själv nog. Jag var usel på brukspiano och nästan lika usel på klassiskt piano även om jag med lite möda fortfarande kan klinka mig igenom en fuga av Bach. Ordet brukspiano ligger i linje med ord som ”brukskonst” och ”bruksföremål” och för tankarna till något som är tänkt att användas, brukas, snarare än som en konstart där upplevelsen står i fokus. Nu för tiden ska även det som klassas som bruksmusik vara en upplevelse, låttexter tolkas som om de vore en elegi av Rilke och man ska ge sig hän, uppfyllas av musiken, gå på konsert och dela upplevelsen med andra. Men jag måste erkänna att ju längre bort jag kommer från den där musikskolan, desto viktigare blir musiken som bruksföremål – även om det är klassisk musik. Jag skiter i upplevelsen, jag vill ha musiken som funktion. Jag läste en gång något slags undersökning (troligen av tveksamt vetenskapligt värde men allt som känns sant är ju sant numera, eller hur?) som förde fram att man inte ska ha för bra musik i lurarna när man är ute och springer. Då börjar man nämligen lyssna till musiken i stället för att bara ha den som ett peppigt träningsredskap. Så numera letar jag bara efter låtar med rätt sorts energi när jag ska ut och springa och struntar i alla andra musikaliska parametrar. Det fungerar superbra. Samma princip har jag överfört till andra tillfällen. När jag kör bil väljer jag låtar som det går att sjunga med i. Starkt, kraftfullt gärna svulstigt – för att kompensera den osäkerhet jag känner bakom ratten. Ni fattar ju själva vad det blir för typ av musik. (Frammana gärna bilden av hur jag kör bil och för full hals sjunger ”Och för första gången nånsin ...” så kommer ni att vara på gott humör resten av dagen, det bjuder jag på.) Och när jag jobbar och ska koncentrera mig är det enda som fungerar något lättviktigt klassiskt (tänk kör som sjunger vårsånger) eller något väldigt monotont (tänk Steve Reich). Musik som liksom bromsar upplevelser och intryck än skapar dem. Och simsalabim blev även den klassiska musiken bruksmusik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12623, "headline": "Philip Roth om Donald Trump: Det mest skrämmande är att han gör vad som helst möjligt", "summary": "I ”Konspirationen mot Amerika” gestaltar författaren Philip Roth ett USA där en antisemit blir vald till president. I ett mejl till The New Yorker skriver han nu: ”Det mest skrämmande [med Donald Trump] är att han gör vad som helst möjligt.”", "article": "2004 kom Philip Roths bok ”Konspirationen mot Amerika”, om en amerikanskjudisk familj som plötsligt får en antisemit som president. Den före detta flygarhjälten Charles Lindbergh – en verklig person, även om han aldrig blev president – driver en kraftigt isolationistisk politik, och judarna i USA får det allt svårare. Bokens fiktiva president har liknats vid USA:s nyblivna, Donald Trump. Läs mer: Sju böcker som förutspådde Donald Trump När The New Yorker i sitt senaste nummer mejlväxlar med Philip Roth kallar han Trump för en ”bluffmakare” och situationen i USA för ”den amerikanska bärsärkagången”. Förstör Donald Trump fantasin för amerikanska romanförfattare, frågar The New Yorker, och får svaret: ”Det är inte Trump som person, människotyp – fastighetsägartypen, den omogna och okänsliga kapitalisttypen – som förstör fantasin. Det är Trump som president i USA.” Hur ser han då på en amerikansk författares roll i dag? ”Till skillnad från östeuropeiska författare på sjuttiotalet har inte amerikanska författare fått sina körkort konfiskerade och sina barn förbjudna att gå i skolan. Författare här lever inte förslavade i en totalitär polisstat, och det vore oklokt att låtsas som om vi gjorde det om inte – eller innan – vi ser ett verkligt angrepp på våra rättigheter och landet drunknar i Trumps flod av lögner”, skriver Roth i mejlet. Läs mer: Peter Wolodarski om ”Konspirationen mot Amerika” Philip Roth skriver vidare att han inte skrev ”Konspirationen mot Amerika” som en varning. ”Jag ville föreställa mig hur vi skulle ha klarat oss, vilket innebar att jag först var tvungen att uppfinna en hotfull amerikansk regering. Gällande hur Trump hotar oss skulle jag säga att, som för de skräckslagna familjerna i min bok, det mest skrämmande är att han gör vad som helst möjligt – inklusive, förstås, en kärnvapenkatastrof.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 12624, "headline": "First Aid Kit på scen i sommar", "summary": "First Aid Kit ger konserter på Gröna lund och Liseberg i sommar.", "article": "Systrarna Johanna och Klara Söderberg, mer kända som First Aid Kit, ger flera konserter i sommar. Den 19 juni kliver de ut på Gröna lunds stora scen för första gången och den 21 juni är det Göteborgs tur då folkpopduon uppträder på Liseberg. First Aid Kit debuterade 2010 med albumet \"The big black & the blue\" och har sedan dess blivit ett av landets mest uppmärksammade band. De har bland annat sålt ut Royal Albert hall i London, spelat hos David Letterman och uppträtt för både Emmylou Harris och Paul Simon vid utdelningar av Polarpriset. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12648, "headline": "Donald Trumps nya bild på Twitter stulen från Barack Obamas installation", "summary": "I samma stund som Donald Trump hade svurits in som USA:s nya president bytte twitterkontot @POTUS ägare – men en bild använd av kontot visade sig komma från Barack Obamas installation från 2009.", "article": "Twitterkontot @POTUS tillhör den sittande presidenten, men har än så länge bara hunnit användas av Barack Obama. När Donald Trump tog över presidentskapet tillföll i stället kontot honom, och all information kontot innehöll byttes ut. Alla tweets som tidigare skrivits från kontot raderades. Läs mer: Kändisar reagerar på Donald Trumps installation Men en bild som prydde kontot, föreställande amerikanska flaggor som viftade i luften framför regeringsbyggnaden Kapitolium, visade sig snart vara stulen – närmare bestämt från Barack Obamas första presidentinstallation 2009, tagen av bildbanken Getty Images. Nättidningen Slate uppmärksammade bildmissen och jämförde den med när Donald Trumps fru Melania Trump anklagades för att ha plagierat delar av sitt tal från USA:s tidigare första dam Michelle Obama. Den amerikanska satirpratshowen ”Full frontal with Samantha Bee” postade snabbt ett nytt förslag på hur presidentens officiella Twitterkonto skulle kunna se ut, genom att klippa in en bild från hans egen installation. På bilden syns en påfallande gles folkmassa, långt i från bilden Donald Trump själv vill förmedla. Sedan dess har det stulna fotografiet bytts ut mot en ny – på Donald Trump själv. Han har dock själv sagt att han inte kommer att använda @POTUS-kontot i särskilt hög utsträckning utan fortsätta twittra från sitt eget, @realDonaldTrump, eftersom det har fler följare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12661, "headline": "Bonniers köper förlag och bokklubb från Norstedts", "summary": "Bonnierförlagen köper ut Norstedts från Månadens Bok och Månpocket. ”Det här förenklar jättemycket”, säger Håkan Rudels, vd för Bonnierförlagen, till Svensk Bokhandel.", "article": "Månadens bok, som startades 1973, är en av landets största bokklubbar med nära 50 000 medlemmar. Bolaget, där också Månpocket ingår, har samägts av Bonnierförlagen och Norstedts sedan 1980. På torsdagen kom beskedet att Bonnierförlagen övertar det fullständiga ägandet över bolaget. Norstedts säljer av den 30-procentiga ägarandelen. – Bokklubbsmarknaden går ner och är inte som den var för några år sedan. Som det ser ut nu är det bättre om klubbarna har en majoritetsägare som kan fatta snabba beslut, säger Linda Säresand, administrativ chef på Norstedts förlagsgrupp, till Svensk Bokhandel. Bonnierförlagens vd, Håkan Rudels, ser samtidigt en möjlighet att ytterligare effektivera verksamheten kring pocket och bokklubbar. – De senaste två åren har vi rensat rätt mycket. Vi har sålt största andelen i Elib och köpt hela Bonnier Audio och Max Ström. Det här förenklar jättemycket och skär bort onödiga kostnader, säger Håkan Rudels, vd för Bonnierförlagen, till tidningen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12675, "headline": "Brister på Moderna museet innebär risk för konstverken", "summary": "Moderna museet får skarp kritik av Riksrevisionen: Brister i upphandlingen kan leda till skadestånd – och inventeringen av verken värda totalt 670 miljoner kronor är undermålig.", "article": "Bristerna framkommer i revisionsrapporten för 2016: Moderna Museet har problem med hanteringen av konstverken samt att följa lagen om offentlig upphandling, bedömer Riksrevisionen, som uppmanar museet att åtgärda problemen snarast möjligt. För det första identifieras problem med museets stickprovskontroller över konstverken. Över 70 000 föremål till ett totalt värde av nära 670 miljoner kronor ingår i samlingen. Trots det har en dokumenterad inventering inte genomförts på sex år, enligt Riksrevisionen. Bristerna ökar risken för att \"oegentligheter kan förekomma\". Underlaget för att värdera konstverken anses dessutom vara alltför vagt formulerat. För det andra påvisas brister i museets rutiner för offentliga upphandlingar. Granskningen visar att museet inte gör systematiska uppföljningar av inköpen, att dokumentationen av utvärderingarna är bristfällig och att statliga ramavtal inte används i den utsträckning som är möjlig. På sikt riskerar problemen – om de inte åtgärdas – att medföra att museet blir skadeståndsskyldigt, menar Riksrevisionen. I revisionsrapporten framkommer att Moderna museet är medveten om bristerna och att man har som mål att vidta åtgärder under det kommande året. Redan för sju år sedan riktades kritik mot Moderna museets arbete med inventering, redovisning och rapportering till Kulturdepartementet. Det året försvann också en Andy Warhol-litografi spårlöst från museets samlingar och fel upptäcktes i registret över utlånade föremål. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12677, "headline": "Starka protester mot SD-närvaro på Förintelseceremoni", "summary": "Sverigedemokraterna är medarrangör till en årlig minnesceremoni i Göteborg för att hedra Förintelsens offer. Det har väckt stor kritik: Vänsterpartiet hoppar av manifestationen och medlemmar i judiska församlingen vägrar delta. \"Partiet har skrivit och uttryckt synpunkter gällande synen på judiskt liv och judar som det finns anledning att diskutera\", säger George Braun, ordförande i judiska församlingen, till DN.", "article": "Minnesceremonin hålls årligen i Göteborgs universitets lokaler och anordnas av Länsstyrelsen i samarbete med Göteborgs stad, samtliga riksdagspartier och den judiska församlingen i Göteborg. Veckorna före ceremonin, som sker den 27 januari, meddelade Vänsterpartiet att partiet vägrar ställa upp. Adriana Aires, distriktsordförande, förklarade beslutet i GP (12/1): ”Jag tycker att det är en skymf mot Förintelsens offer att göra den här manifestationen tillsammans med ett rasistiskt parti”, sade Aires. Riksdagspartierna har stått som medarrangörer sedan millennieskiftet. Sverigedemokraterna blev en del av arrangemanget 2010, året då partiet valdes in i riksdagen. Jörgen Fogelklou, distriktsordförande, säger till GP att partiet tar avstånd från all typ av rasism. Kritiken är \"ren och skär trams”, menar han. – Det får stå för dem. Det är självklart att vi står upp mot främlingsfientlighet. Vi är ett demokratiskt parti. Det finns ingen rasism i vårt parti. Det finns ingen antisemitism i vårt parti. Det finns inget sånt, säger Jörgen Fogelklou. George Braun, ordförande i judiska församlingen, berättar för DN att frågan om partiets medverkan som arrangör ifrågasatts under flera år. På tisdagskvällen höll församlingen ett extrainsatt ledningsmöte. – Jag har inför årets ceremoni samtalat med landshövdingen, men han kan i sin roll inte ha några synpunkter. Vi andra parter ska samlas för att samtala och föra ett resonemang huruvida det måste ske någon ändring. Det blir inte någon ändring i år, men möjligtvis inför kommande år, säger George Braun. Varför reagerar ni på att SD är med som arrangör? – Därför att Sverigedemokraterna har skrivit och uttryckt synpunkter gällande synen på judiskt liv och judar som det finns anledning att diskutera, säger George Braun. Flera medlemmar i den judiska församlingen har också meddelat att de bojkottar ceremonin: ”Att Sverigedemokraterna med kopplingar till både gammal och ny nazism och främlingsfientlighet bjuds in som medarrangörer till minnesceremonin är nämligen mer än en skymf. Det är ett oerhört reducerande av oss som judar och av vår historia”, skrev två medlemmar i en debattartikel i GP, en text som ytterligare 42 personer står bakom. – Situationen förändrades för sex år sedan när Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen. Frågan har lyfts någon gång men det har inte blivit någon förändring. Vi måste föra ett resonemang för att se hur vi ska göra framöver, säger George Braun till DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12685, "headline": "Ministern kritisk efter Fröken Friman-debatten", "summary": "Forskningsministern Helene Hellmark Knutsson (S) ger sig in i debatten efter kritiken mot SVT-programmet ”Kvinnorna på fröken Frimans tid”. – Det hade varit rimligt att uppge namnet på forskarna, säger Helene Hellmark Knutsson (S) till DN.", "article": "SVT-programmet utlöste en svallvåg i mediedebatten efter det att professor Kjell Östberg kritiserat produktionsbolagets och SVT:s agerande. Han skrev en debattartikel i Expressen och menade att programmet osynliggjorde forskarnas arbete när man valde att inte återge namnen på två forskare, Josefin Rönnbäck och Christina Florin, som grävt fram historiska sakuppgifter. Produktionsbolaget Mediabruket försvarade agerandet och kallade kritiken för både olycklig och tråkig. Lisa Wahlbom, producent, skrev i ett debattsvar i samma tidning att programmet följt ”SVT:s strikta regler för kredd…” och man i stället försökt föra fram forskarnas arbete i andra kanaler. – Om en produktion huvudsakligen bygger på ett fåtal verk är det självklart att vi uppger det, men så är det inte i det här fallet, säger Patrick Bratt, exekutiv producent för programmet, till Sveriges Radio Kulturnytt. Ordväxlingen har väckt frågor om mediernas ansvar för att offentliggöra namnen på och kreditera de forskare som bidrar med kunskap, research och publicerade studier. Det föranleder nu att även Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning, tar steget in i debatten. – Jag reagerade på debatten och att programmet ansåg att de använt så mycket material att det inte gick att namnge samtliga forskare. Vi pratar ofta om vikten av källkritik och att ha medvetna medborgare som kritiskt kan granska den information som sprids. Då är det viktigt att också uppge varifrån information kommer, säger Helene Hellmark Knutsson till DN. Borde SVT ha agerat annorlunda? – Det hade varit rimligt att uppge namnet på forskarna och det material som användes. Både för forskarnas skull, som lägger ner många timmars arbete, men också för att tittarna ska kunna granska det material som ligger till grund för programmet, säger Helene Hellmark Knutsson. Varför är det viktigt? – Det är viktigt att forskningens resultat sprids och blir tillgängligt runtom i samhället, ett mål som också ingår i vår forskningspolitik. Det är väldigt bra att vi via medier och populärkultur får ta del av forskningens resultat men det är viktigt att respektera forskarna och hänvisa till varifrån information är hämtad. Var går gränsen för när en journalist måste kreditera en forskare? – Det är en debatt som bör föras mellan journalister och forskare. Forskarnas arbetar utifrån vad som är god forskningsetik, precis som journalister arbetar utifrån god journalistisk sed. Genom en god samverkan skapas också möjlighet för mer kunskapsbaserade nyheter och program. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12690, "headline": "Bukowskis chefer i stor konsthärva", "summary": "Helsingfors. Finlands största konsthärva någonsin nystas nu upp i Helsingfors tingsrätt. Två ex-chefer på auktionshuset Bukowskis hör till de åtalade.", "article": "Även enligt europeiska mått handlar det om en sällsynt stor härva av konstförfalskningar. Bara förhörsmaterialet består av närmare 10.000 sidor. Bland de åtalade finns två tidigare chefer på auktionshuset Bukowskis, som åtalas för grovt bedrägeri och medhjälp till grovt bedrägeri. Bland de förfalskade konstnärerna finns finländska storheter som Hugo Simberg, Akseli Gallen-Kallela, Helene Schjerbeck och Ellen Thesleff. Flera av verken har förfalskats av en man från södra Finland som nyligen dömdes av Birkalands tingsrätt till ett år och elva månaders villkorligt fängelse. Helsingfors tingsrätt inledde förra måndagen behandlingen av fallet, som enligt åklagaren väntas pågå hela året ut. Flera konsthandlare misstänks för bedrägeri, grov penningtvätt och grov förskingring. De grövsta fallen är kopplade till ett galleri som förmedlat verk under namnet Galerie Vision. I vissa fall har man iscensatt situationer med skådespelare och fabricerat historier kring de förfalskade verkens bakgrund. Ett fall gäller ett verk av Helene Schjerfbeck, som såldes 2007. Konsthandlaren ska ha nämnt den svenska artisten Eva Dahlgren som en potentiell köpare för att pressa priset. Också det anrika auktionshuset Hagelstams & Co i Helsingfors är inblandat i härvan. Hagelstams överintendent Mikael Schnitt sålde vidare ett förfalskat verk av konstnären Reidar Särestöniemi. Till DN säger han att det brast i rutinerna. – Säljaren sade att konstverket inte tillhörde Särestöniemis bästa, och jag höll med. Men jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att verket var köpt och förfalskat av de där busarna. Jag gjorde fel, men jag borde inte få en fällande dom, säger Schnitt, som är åtalad för grovt bedrägeri. Mannen bakom förfalskningarna erkände redan 2013 för polisen att han förfalskat ett 80-tal högt värderade målningar. Ett uppmärksammat fall gäller en målning av den franske mästaren Fernand Léger, som köptes av Bukowskis ägare Eva Lundin år 2007. Bukowskis auktionshus köpte tillbaka verket häromåret, tillsammans med flera andra misstänkta verk, när det framkom misstankar om tavlornas äkthet. I förhör med polisen sade den finländska mannen att målningen av Léger hörde till hans förfalskningar. De åtalade ex-cheferna från auktionshuset Bukowskis Helsingforskontor jobbar inte längre på Bukowskis. Däremot är Bukowskis målsägande i fallet. Auktionshusets vd i Finland, Jori Keckman, säger att man hela tiden ser över sina rutiner. – Det går aldrig att garantera att inga förfalskningar går igenom, men vi gör konstant förbättringar, säger han. Kirsi Hiltunen är konservator på Ateneums nationalgalleri i Finland. Hon är själv vittne i brottmålet och säger att hennes arbetsplats får ta emot upp till ett tiotal verk per år för granskning. – De som når oss är bara toppen av isberget. Det handlar bara om de verk som undersöks av polisen, säger Hiltunen. Upp till sju års fängelse Rättegången inleddes i Helsingfors tingsrätt förra veckan och beräknas pågå åtminstone hela våren. 16 personer åtalas för omkring 100 brott. De flesta fall gäller grovt bedrägeri. I de grövsta fallen yrkar åklagaren på upp till sju års fängelsestraff. I förundersökningen har polisen gått igenom stora konstköp från tidigt 2000-tal och framåt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12701, "headline": "”Människor gillar oss mer tillsammans”", "summary": "När Alex Schulman och Sigge Eklund ställer sig på scenen igen med ”Live” är det tredje gången gillt för podcastduon. Och efter fem år är de fortfarande fascinerade av varandra.", "article": "Författarna Alex Schulman och Sigge Eklund har i snart fem år spelat in Sveriges största, icke-Sveriges Radio-skapade podd, ”Alex & Sigges podcast”. Med föreställningen ”Live”, som har premiär på Rival i Stockholm den 26 januari, blir det tredje gången gillt på scenen för duon – förvisso stod Alex Schulman 2013 ensam på Maximteaterns scen med ”Älska mig”, men manus och regi stod parhästen Sigge Eklund för. Uppföljaren ”Meningen med livet” gjorde de ihop. Men ur titeln ”Live” kan man inte utläsa några ledtrådar kring vad föreställningen kommer att handla om. I stället för att lova svaren på de stora frågorna beskrivs den i marknadsföringen som ”skruvade knasigheter och mycket skratt blandat med inåtvända betraktelser över sig själva och samtiden”. Det låter som ett pr-käckt sätt att säga ”som podden, fast på scen”. Vi träffas i ett mötesrum högst upp i huset som innehåller hotellet, scenen och krogen Rival. Alex Schulman utbrister ”Vad fint!” när han träder in. Senare ska Sigge Eklund muttra ”Tyckte du verkligen att det var fint?”, som för att ge exempel på hur de efter fem år fortfarande kämpar för att förstå varandra. Men samtalet börjar med varför de håller showens innehåll hemligt. – Vi var tagna av hur mycket det styrde att vi döpte vår förra föreställning till ”Meningen med livet”. En publik på 1 300 personer som måste få svar på den största frågan – det fanns en sådan uppförsbacke, en sådan ångest i att veta att alla förväntade sig det. Vi ville veta vad som händer om man kommer ut på scen utan att publiken har en aning om vad som ska ske. – Förut trodde vi att det inte skulle gå att sälja biljetter utan ett tydligt tema, fyller Sigge Eklund i. Det var också det man såg på andra affischer – det stod ”Ägd”, ”Ljust och fräscht”... Nu har vi självförtroende nog att låta den heta bara ”Live”. Men ni kommer inte att improvisera fram showen varje kväll? – Det kommer att vara mer improviserat än förut, i alla fall, säger Alex Schulman. Sigge Eklund frågar om jag såg föregångaren, ”Meningen med livet”, och konstaterar lite stött att den ”inte verkar ha gjort något starkt intryck” när jag säger att jag inte minns. – Då ville vi testa att göra en show som var rolig från början till slut. Men vi är inte bäst i Sverige på det. Nu vill vi göra det vi är bra på, alltså att blanda humor och allvar. Det gör ingen som vi. – Det var därför jag var så besviken på ”Meningen med livet”, säger Alex Schulman. Hur välgjord den än var så var den feg. När publiken väl hade fått smak på att skratta vågade vi inte vara allvarliga. – Det blev konstigt när vi plötsligt sa: ”Vänta, nu kommer jag att tänka på barndomen...”, fortsätter Sigge Eklund. Vi vill heller aldrig mer hålla oss, ord för ord, till ett manus. Jag ställer frågan om varför Alex Schulman återvänder till scenen när han tidigare talat vitt och brett om sin scenskräck. Han tar liksom sats innan han börjar: ”Jag har snarare haft ångest i livet...”, men blir avbruten av Sigge Eklunds torra: ”Har du?” Alex Schulman skrattar till, kort, innan han fortsätter. – ... som har dragits till sin spets på scen. Jag uppfattar det egentligen inte som scenskräck, utan att jag under en tid mådde otroligt dåligt, och att anspänningen som kommer med att stå på scenen gjorde det värre. Jag frågar inte vilken ”tid” som åsyftas. Alex Schulman har flera livskriser i bagaget, många av dem offentligt skildrade i böcker, bloggar, podcastavsnitt. I höstas kom hyllade ”Glöm mig”, boken om hans mamma Lisette Schulman, som levde med alkoholism och gick bort 2015. Vi går inte in på det. – Är det inte så att alla människor som jobbar med underhållning har scenskräck, frågar sig i stället Sigge Eklund. Alla skådespelare jag har pratat med har någon form av blygsel – det är nästan därför man söker sig till scenen. Man hatar den där skräcken, blygseln, så man måste konfrontera den. Vi byter ämne. Eller – rättare sagt byter Sigge Eklund ämne genom att försöka igen. – Har du hört vår podd, eller? Ja. Han verkar lättad. Men hellre än podcasten i sig vill jag tala om deras relation bortom den – vad som händer när mikrofonerna stängs av. De är tysta länge när jag frågar vad de hittat i varandra som de inte har hittat hos någon annan. – En vänskapsrelation får sin näring genom att man har trevligt tillsammans, säger Sigge Eklund till slut. Man får energi av att vara med varandra. Vi tvingas ju värna om våra olikheter, till och med söka upp dem, för att det händer intressanta saker då. För materialets skull? – Ja, och för att det är utvecklande, säger han. Det är som en tredje typ av relation, om de två första är kärlek och vänskap. Nu har vi vant oss eftersom vi har känt varandra i fem år, men i början var det svårt att betygsätta den – om den var destruktiv och läskig eller bra. Alex Schulman konstaterar att han tidigare upplevde deras relation som just destruktiv. – För tre-fyra år sedan tyckte jag att det var mycket jobbigare. Jag minns att jag gnällde mycket till min fru Amanda, men häromdagen sa hon: ”Du kommer inte hem längre och är arg på Sigge”. Jag vet inte vad det är ett tecken på. Det bygger mer än det förstör nu, tror jag. – Vi har skapat något ihop som vi inte hade kunnat skapa var för sig. Människor gillar oss mer tillsammans, fortsätter han. Skulle ni kunna vara vänner om ni inte arbetade ihop? – Ibland kan jag längta efter det, säger Alex Schulman. Vänskap där vänskapen är motorn. Jag har haft många bästa kompisar genom åren, men jag har aldrig haft någon som är i närheten av Sigge. – Det finns ett element som också finns i lyckade kärleksrelationer, säger Sigge Eklund. Att vi fortfarande är konstiga i varandras ögon. Du tycker väl att jag är konstig fortfarande, Alex? I någon mån är det ett tecken på att du inte förstår mig, på att vi är uppriktigt fascinerade av varandra. Till slut tycker man att man förstår sig på de flesta man känner – att inte förstå sig på men stimuleras av det, att bli kärleksfullt frustrerad utan att tröttna, det är väldigt ovanligt. Alex Schulman nickar. – Den första jag tänker att jag vill dela roliga saker med är Sigge. Vi skriver till varandra trettio-fyrtio gånger om dagen, och det har sällan med innehåll att göra. Det är väl ändå vänskap? Nu vill vi göra det vi är bra på, alltså att blanda humor och allvar. Det gör ingen som vi. Alex Schulman och Sigge Eklund är författare och poddare. Tillsammans har de podcasten ”Alex & Sigges podcast”, med kring 750 000 lyssnare i veckan. Alex Schulman har bland annat gett ut böckerna ”Skynda att älska”, ”Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött” och ”Glöm mig”. Sigge Eklund har bland annat gett ut böckerna ”Det är 1988 och har precis börjat snöa”, ”Varulvsvalsen” och ”In i labyrinten”. Ihop har de skrivit boken ”Tid. Livet är inte kronologiskt”. Deras tredje scenshow, ”Live”, har premiär på Rival i Stockholm den 26 januari. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12731, "headline": "ETC köper halva Leopard förlag", "summary": "Förlaget Leopard får en ny delägare. Det är Johan Ehrenberg och ETC som köper 50 procent av förlaget.", "article": "Leopard förlag får en ny delägare. Johan Ehrenberg och ETC Utveckling köper 50 procent av förlaget, rapporterar Svensk Bokhandel. Det nya samarbetet kommer bland annat att resultera i en bokklubb, som lanseras i ETC:s tidningar och andra kanaler i mars. Enligt Svensk Bokhandel är en anledning till affären att Leopard förlag haft svårt att få lönsamhet efter Henning Mankells död 2015. Mankell grundade förlaget tillsammans med Dan Israel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12735, "headline": "Skönhet och slit i skärgården", "summary": "Axel Sjöbergs skildringar av Stockholms skärgård är ovärderliga dokument över en svunnen livsstil. 150 år efter födelsen hyllas han nu på Sven-Harrys konstmuseum.", "article": "”Axel Sjöberg. Bland kobbar och skär” Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm. Visas t o m 12/2. Konstnären Axel Sjöberg är känd för sina storslagna landskap och inlevelsefulla skildringar av fiskeböndernas slit i Stockholms ytterskärgård. Från 1890-talets upptäckt av den karga skärgårdsnaturen och fram till sin död 1950, deltog Sjöberg i vardagslivet på Långviksskär och Sandhamn. Seglade, fiskade, jagade och målade det han såg – med både en deltagares och en observatörs ögon. Denna mellanposition gällde även det konstnärliga uttrycket. Axel Sjöberg slog igenom i en brytningstid, mitt emellan nationalromantiken och modernismen. Just detta poängterar curatorn Olle Granath, tidigare chef för Nationalmuseum, i katalogen till den nyöppnade utställningen på Sven-Harrys. Den heter rätt och slätt ”Bland kobbar och skär”, samma namn som Sjöberg gav sin egen klassiska skärgårdsskildring utgiven år 1900. Boken har kommit i flera upplagor, senast en utökad version i färg från 1993. Jag har den i bokhyllan och därifrån känner jag igen några av de mest stämningsmättade bilderna i det stora urvalet akvareller och teckningar som samlats i salen en trappa upp. Där finns också prov på skissböcker och illustrationsuppdrag, och i trapphallen en rad dokumentära fotografier från skärgårdslivet i havsbandet. På ett foto syns Sjöberg själv i vegamössa. Han står på en brygga tillsammans med den något äldre djurmålaren Bruno Liljefors, som 1908 köpte Bulleröarkipelagen nära Långviksskär, där Sjöberg bodde först. Fotot är taget i anslutning till en jakt med ”Bullerölaget”, som även Albert Engström och Anders Zorn tillhörde. De ingick även i det mäktiga Konstnärsförbundet där Sjöberg var sekreterare i 1904–11. Men till skillnad från sina alltmer konservativa kollegor så demonstrerar utställningen att Sjöberg öppnade åtminstone ena ögat för det nya. Enligt Olle Granath var Sjöberg ”alltför medveten om sin egenart för att låta sig svepas med av den modernistiska vågen”, samtidigt som han ”visar en nyfikenhet” för det tidiga 1900-talets expressionism, pointillism och syntetism. En gråmulen vinterdag är det härligt att bada i Sjöbergs färgsprakande landskap, särskilt de oljemålningar där han vågar ta ut svängarna. Som när Sjöberg skildrar sjöfågel i glödande aftonljus och notdragning mot en brinnande solnedgång. Eller fångar dramatiska molnformationer och monumentala vyer i fjällvärlden, med viss inspiration från Matisseeleven Leander Engström. På utställningen finns ett par sådana exempel, varav den bästa från Stora Sjöfallet hänger högt upp på väggen i första rummet – så att det skummande vattenfallet sköljer rakt ner över publiken! Men dessa fjällandskap är utan människor, till skillnad från folklivsskildringarna från skärgården. Till utställningens finaste verk hör ”Radiolyssnarna” från 1935, där Sjöberg med kraftfulla penseldrag målar upp en scen med ett äldre par som koncentrerat tar in omvärlden via en kristallmottagare. Den har sin rätta ägare i Sveriges Radio. I ”Jordbruk i havsbandet I” känns ytterskäringarnas hårda liv i hela kroppen. Sjöberg återkom flera gånger till motivet där fyra män och två kvinnor sliter med en plog i skumrasket – tillkommet efter mötet med Ilja Repins berömda ”Pråmdragarna på Volga”. Själv var Sjöberg inget söndagsbarn. Redan som 14-åring blev han tvungen att bidra till familjens försörjning och ekonomiska bekymmer tvingade honom senare att sälja sitt älskade boställe på Långviksskär och flytta till Sandhamn. Huset på Långviksskär är sedan flera decennier en populär stipendiebostad i Skärgårdsstiftelsens regi. Kongenialt med Sjöbergs anda får nya generationer här upptäcka skärgårdens kärva skönhet och i januari byggs utställningen på med 2016 års stipendiater. Jag kan inte påstå att Axel Sjöbergs verk är revolutionerande. Men han är en underbar kolorist, hans akvareller har behållit sin fräschör och såväl målningar som foton från skärgården är ovärderliga dokument över en svunnen livsstil. En gråmulen vinterdag är det härligt att bada i Sjöbergs färgsprakande landskap, särskilt de oljemålningar där han vågar ta ut svängarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12747, "headline": "”Tv-serier är som äktenskap”", "summary": "I SVT:s nya dramathriller hamnar polisen Hanna mitt i en gangsteruppgörelse där hennes egen son visar sig vara inblandad. Marie Richardson, Adam Pålsson och Alexej Manvelov spelar huvudrollerna i ”Innan vi dör”.", "article": "På söndag är det premiär för SVT:s nya serie ”Innan vi dör”, en thriller om uppgörelser mellan gäng i Stockholm. Marie Richardson spelar polisen Hanna, vars karriär gått i stå. Ett par år innan handlingen i ”Innan vi dör” utspelar sig har hon satt dit sin egen son Christian (spelad av Adam Pålsson) för droginnehav, och han har just kommit ut ur fängelset. Han jobbar nu som diskare på en restaurang där han kommit i kontakt med ägarfamiljens överhuvud Davor (Alexej Manvelov). När Hannas älskare och kollega Sven plötsligt försvinner mitt under en utredning av ett kriminellt gäng, tar Hanna över hans mobiltelefon och kontakten med en hemlig källa som kallar sig för ”Inez” – och så småningom visar det sig att hennes son är en del av härvan. Huvudrollstrion är eniga om att historien var fängslande redan på manusstadiet. – Det var verkligen en bladvändare, otroligt tätt och fint konstruerat. Jag hade väldigt mycket handsvett när jag läste, säger Adam Pålsson. – Ja, det var ett spännande manus med karaktärer och relationer man inte fått se tidigare. Det är en orädd serie med kompromisslösa karaktärer, man ber inte om ursäkt, säger Alexej Manvelov. Marie Richardson har nosat på actionthrillergenren tidigare, i bland annat ”Johan Falk”-filmerna och ”Wallander”. – Det är kul med saker som är på liv och död. Särskilt om man är en fegis privat! Då är det roligt att gå till jobbet och göra saker som är farliga och ger hjärtklappning, tillspetsade situationer, karaktärer som kämpar för sina liv, säger Marie Richardson. Hennes rollfigur är principfast – så principfast att hon anger sin egen son. – Men hon gör det av kärlek också. Första gången jag läste manuset kände jag ”Va! Gör hon det, vad kallt!” Men sedan tänkte jag på mina egna barn. Jag skulle nog dra iväg med dem till Maria Pol-kliniken om de hade knarkat. Sålde de knark skulle jag nog gå till polisen. I serien ser vi bara det kompromisslösa ögonblicket, men jag tror att det varit en lång väg dit, säger Marie Richardson. Var det någon scen som var extra speciell att filma? – Mamman som söker kontakt med sonen, sonen som inte vill, hur frustrerande och smärtsamt det är för båda, säger Marie Richardson. – Den stämningen kunde vara obehaglig under inspelningen, men det gav frukt. Jag tycker att det syns när man ser avsnitten. Serien bygger mycket på den relationen, den utspelar sig i två olika världar och den enda syretillförseln mellan dem är mellan mor och son, det är navelsträngen, säger Adam Pålsson. – Serien börjar så intensivt och det slutar inte – man hoppar rakt in i relationerna och det händer så mycket så snabbt. Man vill bara se mer hela tiden, säger Alexej Manvelov. – Sedan finns det vissa actionscener man minns också, säger Marie Richardson. Bland annat kör hennes rollfigur bil snabbt i biljakter – scener hon spelade in själv bakom ratten med fotografer hängandes ut genom bilfönstren och en ljudkille under fötterna. – Jag sov inte på hela natten efteråt. Jag låg och tänkte på hur lätt det hade kunnat gå åt helvete. Man tänker inte att något kan gå fel när man gör det – det är ju på film! – men efteråt tänker man på det, säger Marie Richardson. De har alla tre gjort många av sina egna stunts i serien, något Adam Pålsson säger är en viktig del av processen. – Det ger mycket när man ska spela scenerna som kommer efteråt. Har man fått adrenalinet på riktigt när man gjort något otäckt eller dramatiskt så finns den erfarenheten i kroppen. Den är väldigt användbar, och svår att suggerera fram. ”Innan vi dör” är tio avsnitt lång, och att som skådespelare berätta en historia över tio timmar är annorlunda än att spela in en film på en och fyrtio, säger trion. – I en långfilm har man en scen på sig att vara förtvivlad, en att vara ursinnig... Här kan man skifta i många nyanser av förtvivlan, ångest, lycka, säger Adam Pålsson. – I en lång- eller kortfilm är varenda bildruta så koncentrerad. I en tv-serie kan man ibland bara vara, inte överladda varje scen. En människa som inte gör någonting, kan också vara intressant. Det är en mycket längre båge och en bredare historia, säger Alexej Manvelov. Marie Richardson håller med, och jämför tv-serieformatet med ett maratonlopp snarare än en sprint. Man måste disponera sin energi, säger hon. – Lägger jag allt, hundra procent, i början, så har jag kanske inget kvar att ta av i slutet. Man får tänka på hur man portionerar ut den inre laddningen, man måste ha en viss återhållsamhet, säger Marie Richardson. – Det är inte en förälskelse, snarare ett långt äktenskap, fyller Adam Pålsson i. Med en lycklig skilsmässa på slutet? – Nja. Det här är nog det roligaste jag gjort. Det var lätt att kliva upp på morgonen, varje dag i nästan ett års tid. Så det är alltid deprimerande när det tar slut. Och lite skönt också, säger Adam Pålsson. Tv-serien ”Innan vi dör” har premiär på SVT den 15 januari och är tio avsnitt lång. I huvudrollerna syns Marie Richardson som polisen Hanna, Adam Pålsson som hennes son Christian och Alexej Manvelov som Davor. Serien är skapad av regissören Simon Kaijser (”Torka aldrig tårar utan handskar”, ”De halvt dolda”) samt manusförfattarna Niklas Rockström och Wilhelm Behrman. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12765, "headline": "Donald Trump i fokus på Golden globe-galan", "summary": "Musikalfilmen ”La la land” blev den stora vinnaren under Golden globe-galan natten till måndag. Men mest omtalad blev Meryl Streep, som gick till attack mot Donald Trump i sitt tacktal.", "article": "Musikalfilmen ”La la land” med Ryan Gosling och Emma Stone i huvudrollerna fick sju priser under den amerikanska Golden globe-galan och slog därmed rekord i antal priser. Men efter galan var det Meryl Streeps tacktal som blev den stora snackisen. När hon mottog hederspriset för sin livsgärning inom film gick hon till attack mot Donald Trumps hån mot den funktionshindrade Washington Post-reportern Serge Kovaleski. – Det krossade mitt hjärta när jag såg det, och jag kan fortfarande inte få det ur mina tankar för det hände inte i en film, det hände i verkligheten. Instinkten att förödmjuka, när det görs av någon med en publik plattform, sipprar ner till allas vardagsliv, eftersom det ger tillstånd för andra att göra samma sak, sade Meryl Streep. – Respektlöshet föder respektlöshet, och våld föder våld. Vi är alla förlorare när de mäktiga använder sin position för att mobba andra, fortsatte hon. I en intervju med New York Times försvarar sig den blivande presidenten Donald Trump, och menar att han inte är förvånad över att bli attackerad av Streep eller av andra ”liberala filmmänniskor”. – Och kom ihåg att Meryl Streep introducerade Hillary Clinton vid hennes konvent, och många av de här människorna stöttade Hillary, säger han. Han försvarar sig också mot anklagelserna om att han skulle ha hånat och härmat Serge Kovaleski. – Jag hånade ingen. Jag frågade ut en reporter som blivit nervös efter att han ändrat sin historia. Folk säger hela tiden att jag försökte håna reporterns funktionshinder, som om Meryl Streep och andra kunde läsa mina tankar. Jag gjorde ingenting sådant. Under måndagseftermiddagen twittrade Trump om Meryl Streep att hon är ”en av de mest överskattade skådespelarna i Hollywood” och en ”Hillarylakej som förlorade stort”. Flera andra talare adresserade den blivande presidenten under galan. Brittiske Hugh Laurie, som tog emot en Golden globe för sin biroll i ”The night manager”, menade att han var glad att få priset vid ”den sista Golden globe-galan”, då den har orden ”Hollywood, utländsk och press” i namnet. Även galavärden Jimmy Fallon tog sikte på Trump när han i sitt öppningstal sade att galan är en av få platser i USA där man ”fortfarande erkänner vem som fick flest röster”. Bästa film, drama: ”Moonlight”. Bästa film, komedi/musikal: ”La la land”. Bästa dramaserie: ”The crown”. Bästa manliga huvudroll, drama: Casey Affleck, ”Manchester by the sea”. Bästa kvinnliga huvudroll, drama: Isabelle Huppert, ”Elle”. Bästa manliga huvudroll: musikal/komedi: Ryan Gosling, ”La la land”. Bästa kvinnliga huvudroll, musikal/komedi Emma Stone, ”La la land”. Bästa ickeengelskspråkiga film: ”Elle” (Frankrike). Svenska låtskrivarduon Max Martin och Johan ”Shellback” Schuster var nominerade i kategorin bästa originallåt för ”Can’t stop the feeling” i filmen ”Trolls”. Det blev dock ingen svensk Golden globe – vann gjorde ”City of stars” från filmen ”La la land”. Musikalfilmssuccén fick totalt sju Golden globe-priser, och slog därmed rekordet för flest antal priser. Det innebär också att filmen ligger bra till inför Oscarsgalan den 26 februari. Golden globe-priserna delas ut årligen sedan 1944 av Hollywood foreign press association, det vill säga internationella journalister som arbetar i Hollywood. Det är en av de mest prestigefyllda amerikanska prisgalorna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12771, "headline": "Donald Trump slår tillbaka mot Meryl Streep efter Golden Globe-talet", "summary": "Vid nattens Golden Globe-gala gick Meryl Streep till angrepp mot Trumps hån av en funktionshindrad reporter. I en intervju i New York Times säger Trump att han inte är förvånad över hennes ord. På Twitter skriver han också att Meryl Streep är ”en av Hollywoods mest överskattade”.", "article": "När Meryl Streep under nattens Golden Globe-gala höll ett tacktal efter att hon mottagit ett hederspris, gick hon till attack mot Donald Trumps hån mot den funktionshindrade Washington Post-reportern Serge Kovalski. — Det krossade mitt hjärta när jag såg det, och jag kan fortfarande inte få det ur mina tankar för det hände inte i en film, det hände i verkligheten. Instinkten att förödmjuka sipprar ner till allas vardagsliv när det görs av någon med en publik plattform, eftersom det då ger klartecken för andra att göra samma sak, sade Meryl Streep i tacktalet som hyllats i sociala medier. I en intervju med New York Times försvarar den blivande presidenten Donald Trump sig och menar att han inte är förvånad över att bli attackerad av Streep eller av andra ”liberala filmmänniskor”, även om han själv inte sett Golden Globe-galan. — Och kom ihåg att Meryl Streep introducerade Hillary Clinton vid hennes konvent, och många av de här människorna stöttade Hillary, säger han i intervjun. Han försvarar sig också mot anklagelserna om att han skulle ha hånat och härmat Serge Kovalski. — Jag hånade ingen. Jag frågade ut en reporter som blivit nervös efter att han ändrat sin historia. Folk säger hela tiden att jag försökte håna reporterns funktionshinder, som om Meryl Streep och andra kunde läsa mina tankar. Jag gjorde ingenting sådant, säger Donald Trump. På måndagseftermiddagen kommenterade Donald Trump även talet på Twitter. Där kallar han Meryl Streep ”en av de mest överskattade skådespelarna i Hollywood”, och en ”Hillary-lakej som förlorade stort”. I intervjun med New York Times säger Donald Trump också att han inte är orolig över att inte få tillräckligt med kända personer att ställa upp vid sin presidentinstallation. Det har tidigare rapporterats att många artister tackat nej till att medverka vid installationen, bland andra Elton John och Celine Dion. — Vi kommer att ha ett overkligt, kanske rekordstort deltagande vid installationen, och där kommer att finnas ett antal film- och underhållningsstjärnor. Alla klänningsaffärer har tömt sina lager i Washington. Det är svårt att hitta en bra klänning inför installationen, säger han till New York Times. Klara att uppträda vid installationen är än så länge mormonkören Mormon Tabernacle Choir, den 16-åriga operasångaren Jackie Evancho och dansgruppen The Rockettes. Informationen om att The Rockettes skulle uppträda ledde till bråk i danstruppen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12783, "headline": "Stjärnor hyllar Obama i farvälvideo", "summary": "Jerry Seinfeld, Ellen DeGeneres och Tom Hanks är några av de kända amerikaner som berättar om sina favoritminnen av Obama i en hyllningsvideo till den avgående presidenten.", "article": "I en video på Vita husets hemsida berättar personer runt om i världen om sina bästa minnen av Barack Obamas åtta år som USA:s president. Ett antal kända amerikaner är med i videon som också finns på Youtube. – Jag har aldrig gråtit över ett valresultat tidigare, säger artisten John Legend i videon om när Obama blev vald till president. Komikern Jerry Seinfeld berättar att hans favoritstund med Obama var när han knackade på ovala rummets fönster för att få presidentens uppmärksamhet. – Det var nog kulmen av hela min existens, säger han. Oscarsvinnaren och miljöaktivisten Leonardo DiCaprio kommer att minnas Barack Obama för att han tog miljöfrågan på allvar. – När jag var i FN och hörde vår president säga att klimatförändringarna är den viktigaste utmaningen som inte bara vår generation, utan även framtida generationer, kommer att stå inför. Det var inspirerande, säger han. Skådespelaren Tom Hanks minns när Obama ändrade USA:s policy angående Kuba. – För att ”det vi gjort tidigare inte har fungerat”, vilket är helt sant, säger han leende i videon. Skådespelaren Samuel L Jackson hyllar vårdreformen som gjort att hans släktingar som inte haft råd med vård nu har det. – Det är verkligen en stor sak att veta att om något händer dem så kan de få vård, säger han. Pratshowvärden och komikern Ellen DeGeneres, som i höstas rördes till tårar när hon tog emot presidentens frihetsmedalj från Obamas hand, kommer särskilt att minnas en dansande president. – Att dansa med Barack vid hans födelsedagsfirande. Och han dansar bra. Det ska han inte få någon skit för. Du är en bra dansare, säger hon direkt till presidenten i videoklippet. Skådespelaren Kerry Washington säger att valet av Obama till president gjorde att hon för första gången kände sig som en del av ett amerikanskt ”vi”. – Man kände verkligen de tre första orden i konstitutionen: ”Vi är folket”. Det var en av de första gångerna i mitt liv som jag kunde känna att jag verkligen var del av detta ”vi”, berättar hon. Förutom ett antal kända amerikaner delar människor från olika delar av världen med sig av sina bästa ögonblick med Obama som president. En flicka säger att hennes bästa minne var när Obama valdes till president 2008. – För det var samma år som jag föddes, säger hon. Videon släpptes dagen innan Barack Obama enligt People Magazine höll en avskedsfest på Vita huset. George och Amal Clooney, John Legend, Usher och Robert De Niro var några av de kända gäster som var på plats under festen. Barack Obama har inte bara hyllats den senaste tiden. Han har också beskyllts för att inte ha levt upp till förväntningarna som fanns på honom när han tillträdde för åtta år sedan. Obama lovade bland annat att avsluta krigen i Irak och Afghanistan samt att stänga Guantánamo-fängelset – något som inte har skett. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12787, "headline": "Carrie Fisher begravdes i Prozac-formad urna", "summary": "På fredagen begravdes Carrie Fisher och hennes mamma Debbie Reynolds vid en gemensam ceremoni. Fisher, som länge varit öppen med sin bipolaritet, begravdes i en urna formad som ett Prozac-piller.", "article": "I slutet av december avled Carrie Fisher, mest känd för sin roll som prinsessan Leia i Star Wars, i sviterna av ett hjärtstillestånd som hon drabbades av under en flygresa. Hon blev 60 år gammal. Bara ett dygn senare avled också hennes mamma, skådespelaren Debbie Reynolds, 84 år. På fredagen begravdes de två bredvid varandra, vid en gemensam ceremoni i Los Angeles. – Det blir precis vad båda ville – att vara tillsammans, sade Carrie Fishers bror Todd Fisher inför begravningen. Enligt USA Today begravdes delar av Carrie Fishers aska i hennes mammas kista. Resten begravdes i en urna i form av ett Prozac-piller, som hölls av Todd Fisher under ceremonin. – Carries favoritägodel var ett gigantiskt Prozac-piller som hon köpte för många år sedan. Ett stort piller. Hon älskade det, och det fanns i hennes hus. Hennes dotter Billie och jag kände att det var där hon skulle ha velat vara. Vi kunde inte hitta något mer passande. Carrie skulle ha gillat det. Nu är de tillsammans, och de kommer att vara tillsammans här och i himlen, och det är vi okej med, sade Todd Fisher om urnan för Entertainment Tonight efter ceremonin. Fredagens ceremoni var en privat ceremoni, och i framtiden kommer det att hållas en minnesstund för allmänheten. – Vi kommer att ha en större ceremoni senare för offentligheten och familjens vänner, men det här var en privat familjebegravning, det var passande och vackert, sade Todd Fisher efter ceremonin. Carrie Fisher var öppen med att hon var bipolär, och hade sedan i juni förra året kolumnen ”Advice from the dark side” i The Guardian där hon besvarade läsares frågor om bland annat mental ohälsa. Efter hennes död delade många av hennes fans sina egna historier om mental ohälsa i sociala medier under hashtaggen #inhonourofcarrie. Den 8 januari har dokumentären ”Bright lights” om Carrie Fisher och Debbie Reynolds relation premiär på HBO Nordic. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12789, "headline": "Kim Kardashian bryter tystnaden om Parisrånet", "summary": "I oktober blev Kim Kardashian bunden och rånad i sitt hotellrum i Paris. I en trailer till den nya säsongen av ”Familjen Kardashian” bryter hon tystnaden om rånet.", "article": "Under modeveckan i Paris i oktober blev Kim Kardashian rånad av flera personer utklädda till poliser. Rånarna band Kardashian och fick med sig smycken till ett värde av tio miljoner euro. Rånet fick stor uppmärksamhet, och till och med Hillary Clinton uttalade sig om det i en intervju med Us Magazine. – Jag tycker väldigt synd om henne. Det är fruktansvärt, men skönt att ingen kom till skada, sade hon om rånet. Efter rånet tog realitystjärnan en paus från sociala medier, där hon annars är en flitig användare av Instagram. Även inspelningarna av programmet ”Familjen Kardashian” pausades medan Kim Kardashian återhämtade sig. Hon har själv inte velat uttala sig om rånet, men hennes mamma Kris Jenner berättade i oktober för E Online om tiden efter händelsen: – Det är en process. Hon tar en dag i taget, sade hon. Och nu har även Kim Kardashian själv brutit tystnaden. I en trailer inför den kommande säsongen av ”Familjen Kardashian” som har premiär i mars berättar hon om rånet för sin familj. – De kommer att skjuta mig i ryggen. Det finns ingen utväg, säger hon till sina systrar och fortsätter: – Att tänka på det gör mig så ledsen. I november avbröt Kim Kardashians man Kanye West en konsert efter att ha skällt ut ett antal kända personer, bland andra Beyoncé. Efter den avbrutna konserten meddelades att resten av Wests pågående turné ställs in, och han lades in på sjukhus för observation. I den nya trailern hörs Kim Kardashian på telefon i samband med incidenten: – Skräm mig inte snälla. Vad är det som händer? säger Kim i klippet. Hon förklarar sedan för sin familj. – Jag tror att han verkligen behöver mig, jag måste hem. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12802, "headline": "Lärare i Virginia kan behöva varna föräldrar för ”sexuellt explicit” läsning", "summary": "Enligt ett lagförslag i den amerikanska delstaten Virginia ska föräldrar informeras om, och kunna sätta stopp för, att deras barn får läsa ”sexuellt explicita” böcker i skolan.", "article": "I delstaten Virginia, USA, pågår just nu en livlig debatt om vad barn ska få läsa i skolan. Det hela bygger på ett lagförslag som delstatens lagstiftare lagt fram. Enligt detta ska föräldrar varnas innan deras barn får läsa böcker som innehåller ”sexuellt explicita” scener, och om föräldrarna skulle misstycka skulle skolan bli skyldig att byta ut läsmaterialet. Sex amerikanska intresseorganisationer, däribland PEN America och Authors Guild, protesterar mot lagförslaget i ett brev till delstatens utbildningsnämnd. De menar att lagen är för vagt formulerad, och att den om den infördes skulle kunna sätta stopp för skolbarns läsning av klassiker som ”Anne Franks dagbok”, ”Slakthus 5” och ”Du sköna nya värld”. Lagförslaget är ett återupplivande av ett tidigare – som Virginias demokratiska guvernör Terry McAuliffe då lade in veto mot, eftersom han ansåg att det var upp till skolorna att fatta besluten. Flera av delstatens skolor varnar dock redan föräldrar innan de börjar läsa böcker som kan uppfattas som ”kontroversiella”, och i vissa skolor får föräldrarna önska alternativa texter. I ett uppmärksammat fall drogs ”Dödssynden” (”To kill a mockingird”) tillbaka från läslistan i ett skoldistrikt efter att föräldrar uttryckt oro över användandet av n-ordet i boken. Sedan dess har boken återinförts i läroplanen. Utbildningsnämnden ska ta ställning till lagförslaget i slutet av januari. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12811, "headline": "Rebecca Ferguson vill uppträda vid Trumps presidentinstallation – med låt om rasism", "summary": "Kontroverserna kring artisters uppträdanden på Trumps presidentinstallation fortsätter. Nu lovar Rebecca Ferguson att uppträda om hon får sjunga den antirasistiska låten ”Strange fruit”. Samtidigt kritiseras att musikkåren vid ett av USA:s college ska delta i paraden vid installationen.", "article": "Det har varit svårt för Donald Trumps stab att hitta personer som vill uppträda vid hans presidentinstallation den 20 januari. I slutet av december hävdade Donald Trump själv på Twitter att han inte brydde sig om få ”a-listekändisar\" till installationen, utan att han istället bryr sig om folket. Men enligt flera managers som Rolling Stone då talat med hade hans stab närmast desperat sökt efter personer som kunde tänka sig att uppträda vid evenemanget. Elton John, Celine Dion och Kiss ska redan ha tackat nej till presidentstabens inbjudningar. Klara för att uppträda är mormonkören Mormon Tabernacle Choir, den 16-åriga operasångaren Jackie Evancho och dansgruppen The Rockettes. Informationen om att The Rockettes skulle uppträda skapade stora kontroverser inom truppen. Den brittiska sångaren Rebecca Ferguson skrev på Twitter på måndagen att hon är en av de artister som blivit inbjudna att uppträda för Trump. Hon skrev också att hon gärna sjunger vid presidentinstallationen, men bara om hon får sjunga låten ”Strange fruit” som handlar om rasism och lynchningar i den amerikanska södern. ”Om ni låter mig sjunga 'Strange fruit', en sång som har stor historisk vikt, en sång som svartlistades i USA för att den var för kontroversiell. En sång som talar till alla nedtryckta och förbisedda svarta människor i USA. En sång som är en påminnelse om hur kärlek är det enda som kan övervinna allt hat i denna värld, då kommer jag gärna att acceptera inbjudan och möta er i Washington”, skriver hon. Nu har ännu en kontrovers blossat upp inför installationen. En av 40 organisationer som Trumps stab offentliggjort som klara för att delta under paraden vid installationen är musikkåren Marching Tornadoes, bestående av 200 studenter vid Talladega College. Skolan grundades 1867 av en grupp personer som tidigare varit slavar, och var den första högre utbildningen som startade för svarta studenter i USA. Att skolans musikkår nu uppges vara klara för att vara med vid presidentinstallationen har lett till stark kritik på sociala medier och bland skolans tidigare studenter, skriver CNN. Shirley Ferril, som tog examen från Talladega college 1974, har startat en namninsamling för att få rektorn att besluta att musikkåren inte ska delta vid installationen. ”Med tanke på hans uppförande och kommentarer är jag starkt emot att Talladega College ger sken av att stötta honom”, skriver hon i namninsamlingen om Donald Trump. Men en nuvarande elev på skolan har startat en namninsamling där han i stället argumenterar för musikkårens medverkan. ”Vi menar att den här paraden inte handlar om politik, det handlar om att faktiskt få uppleva en övergångsprocess”, skriver Dollan Young i sin namninsamling. Rektorn för Talladega College har ännu inte kommenterat kritiken, eller bekräftat om skolans musikkår kommer att uppträda. Samtidigt fortsätter kontroverserna kring dansgruppen Rockettes medverkan vid evenemanget. Enligt Rolling Stone träffade Madison Square gardens ordförande James Dolan i förra veckan dansgruppen för ett informellt möte om gruppens medverkan. Enligt en ljudinspelning från mötet menade han där att dansarna skulle se det som en ära att få uppträda vid presidentinstallationen. – Jag skulle helt enkelt säga: vi firar en ny president, inte nödvändigtvis den här presidenten, sade han under mötet. På frågan från en dansare om det innebar att truppen skulle ”tolerera intolerans” svarade James Dolan enligt den läckta inspelningen: – Ja, på ett sätt gör vi väl det. Vad har vi för andra val? Vad föreslår du att vi ska göra? En talesperson för Madison Square Garden säger till tidningen The Wrap att James Dolan står för det han sa vid mötet, men kallar samtidigt inspelningen för ”svekfull”. – Ingen i det rummet trodde att de pratade offentligt. Alla på mötet hade möjlighet att säga vad de tyckte i en säker miljö, och många gjorde det. Den hemliga inspelningen var svekfull och feg och den som gjorde den har svikit sina kolleger i gruppen, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12814, "headline": "Antalet besök på svensk film på bio minskade under 2016", "summary": "Filminstitutets senaste statistik visar att nästan 2,3 miljoner tittare såg svensk film på bio fram till november 2016. Det är sämre siffror än på 15 år, enligt Sveriges Radio.", "article": "Fram till november 2016 hade nästan 2,3 miljoner besökare valt att se svensk film på bio. Det innebär en minskning med tio procent jämfört med 2015, som också var ett dåligt år för svensk film. Jämfört med 2014 minskade besöken 2016 med 35 procent. Enligt Sveriges Radio måste man gå tillbaka 15 år för att hitta ett år med så låga publiksiffror för svensk film. – Vi ser ju själva att publikmässigt så har det inte blivit så bra som vi hade hoppats på, säger Kristina Börjeson ansvarig för filmstödet på Svenska filminstitutet, till Sveriges Radios Kulturnytt. Förhoppningen är att siffrorna ska se något bättre ut när helårsstatistiken tas fram. Då kommer ”Hundraettåringen som smet från notan och försvann” som hade premiär på juldagen med i den statistiken. Hittills har den setts av 320 000 personer. Annars var den mest populära svenska filmen ”Morran och Tobias - som en skänk från ovan”. Den hade till och med slutet av november setts av 230 000 personer på bio. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12817, "headline": "”Hundraettåringen...” kan få Guldbagge för bästa film", "summary": "”Hundraettåringen…”, ”Min faster i Sarajevo” och ”Jätten” är tre av filmerna som kan få en Guldbagge för årets bästa film. De är också de filmer med flest nomineringar till årets Guldbaggegala.", "article": "På onsdagsmorgonen presenterades de nominerade i 19 olika kategorier inför årets Guldbaggegala vid en presskonferens på Vasateatern i Stockholm. – Det är alltid en utmaning men i och med att det funnits utrymme för fler nomineringar har det varit tillfredställande, sade Jannike Åhlund, Guldbaggejuryns ordförande inför presentationen. ”Hundraettåringen som smet från notan och försvann” i regi av Måns & Felix Herngren kan få årets Guldbagge i kategorin bästa film. Filmen är också den som nominerats i flest kategorier, då den har chans på åtta Guldbaggar. – Varken Roy eller Ruben är med i år, så allt kan hända. Det var en tekniskt komplicerd film att göra. Det är inte en relationskomedi i Stockholm direkt, sade regissören Måns Herngren om filmens chanser att ta hem Guldbaggen för bästa film. I kategorin bästa film är även ”Jätten” i regi av Johannes Nyholm, som nominerats i sex kategorier, ”Min faster i Sarajevo”, regi Goran Kapetanovic, också med sex nomineringar, ”Skörheten” i regi av Ahang Bashi och ”Sophelikoptern” i regi av Jonas Selberg Augustsén nominerade. – Jag är överväldigad. Det tog ganska lång tid att göra filmen och jag är väldigt stolt över att vi lyckats komma så långt, säger Goran Kapetanovic om ”Min faster i Sarajevo” som nominerats i flera kategorier. – Vi spelade in hela filmen på 40 dagar och Johannes älskar improvisation så den längsta tagningen varade i 58 minuter. Då blir man lite nervös eftersom man veth ur mycket långa tagningar kostar, berättade Maria Dahlin, producent för nominerade ”Jätten” om inspelningen. De nominerade till Guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll är Karin Franz Körlof i ”Den allvarsamma leken”, Maria Sundbom i ”Flickan, mamman och demonerna”, Tuva Jagell i ”Pojkarna” och Jessica Szoppe i ”Sophelikoptern”. Nominerade i kategorin Bästa manus är Jan Vierth och Anders Sparring för ”Bajsfilmen”, Johannes Nyholm för ”Jätten” och Sara Nameth för ”Yarden”. Guldbaggen för bästa manliga huvudroll slåss Jonathan Silén i ”Det moderna projektet”, Lennart Jähkel i ”Granny's dancing on the table”, Milan Dragisic i ”Min faster i Sarajevo” och Anders Mossling i ”Yarden” om. Till bästa manliga biroll nominerades Michael Nyqvist, Henrik Dorsin, Iwar Wiklander och Johan Kylén – Det är en lycka som är obeskrivbar. Jag minns min första nominering för Lukas Moodyssons ”Tillsammans” och jag har nog aldrig varit så spyfärdig som då. Det steg mig rakt upp i luvan, sade Michael Nyqvist om nomineringen för hans roll i ”Den allvarsamma leken”, och avslöjade också att hans tidigare Guldbagge står bakom tv-soffan hemma. – Det är andra året i rad jag är nominerad. Jag är jätteglad men hoppas redan på ett tredje år nästa år. Inför inspelningen tittade jag mycket på ”Karlsson på taket” och gamla nyhetsinlag för att lära mig hur man pratade på den tiden, sade Henrik Dorsin om sin nominering i ”Flykten från framtiden”. Liv Mjönes, Ia Langhammer , Svetlana Rodina Ljungkvist och Sadzida Setic nominerades till Guldbaggen för bästa kvinnliga biroll. – Folk är väldigt berörda av filmen, och kärlekshistorien. Jag tror många känner igen sig i den, sade Liv Mjönes om reaktionerna på hennes roll i ”Den allvarsamma leken” som hon nomineras för. Filmerna ”Granny´s dancing on the table” av Hanna Sköld, ”Hundraettåringen som smet från notan och försvann” av Felix Herngren och Måns Herngren, ”Min faster i Sarajevo” av Goran Kapetanovic och ”Pojkarna” av Alexandra-Therese Keining kan få årets Guldbagge för bästa regi. För bästa foto nominerades Ita Zbroniec-Zajt och Anders Bohman. Om Ita Zbroniec-Zajt tar hem priset blir hon den första kvinnan att få en Guldbagge för bästa foto. Love Larsson och Eva von Bahr, som förra året blev Oscarsnominerade för bästa mask i filmen ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, nomineras i år till två Guldbaggar för bästa mask. En nominering får de för uppföljaren ”Hundraettåringen som smet från notan och försvann” och en för ”Jätten”. Den 23 januari presenteras vinnarna vid Guldbaggegalan på Cirkus, som också direktsänds i SVT. Galan leds i år av Petra Mede för femte gången. – Det är nog bara jag och Harry Schein som gjort så många, vilket sällskap! Men skillnaden mellan oss är väl att jag röker lite mindre än han gjorde, säger Petra Mede om uppdraget. NOMINERINGARNA: Nomineringskommittén 2016 bestående av 34 ledamöter i fyra grupper har genom juryförfarande kommit fram till följande nomineringar till 2016 års Guldbaggar. Nomineringarna står i bokstavsordning. Bästa film Hundraettåringen som smet från notan och försvann Producent: Malte Forssell Jätten Producenter: Maria Dahlin & Morten Kjems Hytten Juhl Min faster i Sarajevo Producent: China Åhlander Skörheten Producent: David Herdies Sophelikoptern Producent: Andreas Emanuelsson Bästa regi Hanna Sköld för Granny´s Dancing on the Table Felix Herngren och Måns Herngren för Hundraettåringen som smet från notan och försvann Goran Kapetanovic för Min faster i Sarajevo Alexandra-Therese Keining för Pojkarna Bästa kvinnliga huvudroll Karin Franz Körlof för rollen som Lydia Stille i Den allvarsamma leken Maria Sundbom för rollen som Siri i Flickan, mamman och demonerna Tuva Jagell för rollen som Kim i Pojkarna Jessica Szoppe för rollen som Enesa i Sophelikoptern Bästa manliga huvudroll Jonathan Silén för rollen som Simon i Det moderna projektet Lennart Jähkel för rollen som Einis far i Granny´s Dancing on the Table Milan Dragišic för rollen som Zlatan i Min faster i Sarajevo Anders Mossling för rollen som 11811 i Yarden Bästa kvinnliga biroll Liv Mjönes för rollen som Dagmar Randel i Den allvarsamma leken Ia Langhammer för rollen som Morsan i Flykten till framtiden Svetlana Rodina Ljungkvist för rollen som Kristina i Hundraettåringen som smet från notan och försvann Sadžida Šetic för rollen som Radmila i Min faster i Sarajevo Bästa manliga biroll Michael Nyqvist för rollen som chefredaktör Markel i Den allvarsamma leken Henrik Dorsin för rollen som Bengan i Flykten till framtiden Iwar Wiklander för rollen som Julius i Hundraettåringen som smet från notan och försvann Johan Kylén för rollen som Roland i Jätten Bästa manuskript Jan Vierth och Anders Sparring för manuskriptet till Bajsfilmen – Dolores och Gunellens värld Johannes Nyholm för manuskriptet till Jätten China Åhlander, Dragan Mitic och Goran Kapetanovic för manuskriptet till Min faster i Sarajevo Sara Nameth för manuskriptet till Yarden Bästa foto Ita Zbroniec-Zajt för fotot i Min faster i Sarajevo Anders Bohman för fotot i Sophelikoptern Ita Zbroniec-Zajt för fotot i Yarden Bästa klipp Henrik Källberg för klippningen av Hundraettåringen som smet från notan och försvann Johannes Nyholm och Morten Højbjerg för klippningen av Jätten Therese Elfström och Tora Mkandawire Mårtens för klippningen av Martha & Niki Bästa Kostym Kicki Ilander för kostymerna i Den allvarsamma leken Jaana Fomin för kostymerna i Flykten till framtiden Moa Li Lemhagen Schalin för kostymerna i Upp i det blå Bästa ljud/ljuddesign Jan Alvermark för ljudet i Ester Blenda Peter Adolfsson och Henric Andersson för ljudet i Golden Girl Patrik Strömdahl för ljudet i Yarden Bästa mask/smink Anna-Carin Lock för mask/smink i Flykten till framtiden Eva von Bahr och Love Larson för mask/smink i Hundraettåringen som smet från notan och försvann Eva von Bahr, Love Larson och Pia Aleborg för mask/smink i Jätten Bästa originalmusik Björn Olsson för musiken i Jätten Sophia Ersson för musiken i Pojkarna Jan Sandström för musiken i Sophelikoptern Bästa scenografi Anna Asp för scenografin i Den allvarsamma leken Liv Ask och Bengt Fröderberg för scenografin i Flykten till framtiden Mikael Varhelyi för scenografin i Hundraettåringen som smet från notan och försvann Bästa visuella effekter Fredrik Nord för effekterna i Hundraettåringen som smet från notan och försvann Henrik Klein och Petter Lindblad för effekterna i Siv sover vilse Tomas Näslund för effekterna i Upp i det blå Bästa dokumentärfilm Don Juan av Jerzy Sladkowski Martha & Niki av Tora Mkandawire Mårtens MonaLisa Story av Jessica Nettelbladt Bästa kortfilm 6A av Peter Modestij Baby av Lovisa Sirén Kroppen är en ensam plats av Ida Lindgren Bästa utländska film Min pappa Toni Erdmann Regi: Maren Ade Mustang Regi: Deniz Gamze Ergüven Sauls son Regi: László Nemes Övriga priser på Guldbaggegalan Utöver dessa kategorier delas det också ut priser såsom Hedersguldbagge, Gullspira, Årets Nykomling samt Biopublikens pris (de tre nominerade till Biopublikens pris presenteras den 10 januari). Guldbaggegalan är den 23 januari 2017 på Cirkus i Stockholm och sänds live i SVT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 12838, "headline": "Fri entré gör museer allt fattigare", "summary": "Nästa år får 16 statliga museer fri entré. Alla ser fram emot att möta nya grupper av besökare. Men samtidigt höjs röster som menar att museernas ansträngda ekonomi riskerar att urholka reformen.", "article": "Alla museer som DN talat med är positiva till reformen och ser fram emot att möta en ny publik. De anslag man fått anses rimliga. Dock pekar flera på att museernas redan ansträngda ekonomi riskerar att undergräva reformen. - Det här täcker ju för året som kommer. Men eftersom vi inte får höjda anslag så kommer det inte att gå i längden. Vi har en fruktansvärd ekonomisk situation. Framtiden ser inte bra ut för oss, säger Birgitta Plånborg, marknadschef på Nationalmuseum. Peter Skogh, informations- och marknadföringschef på myndigheten Statens museer för världskultur menar att reformen hjälper museerna att nå nya grupper. Men han påpekar också att myndigheten inte fått de pengar man äskat för att förstärka den pedagogiska verksamheten. - Vi har ett oerhört ansträngt budgetläge inför nästa år. Våra anslag har inte ökat i takt med hyrorna och vi har inte fått kompensation för pensions- eller löneavtal. Utöver detta kom generella spardirektiv på 0,6 procent som drabbade all statlig verksamhet. Det skulle kunna uttryckas som att vi endast fick 3,7 miljoner för fri entré om man drar ifrån allt annat som vi inte fick kompensation för. Moderna museet och Östasiatiska museet i Stockholm, som redan infört fri entré, har under året haft stor anstormning av besökare. Andelen förstagångsbesökare har dubblerats. På Östasiatiska är man särskilt nöjd med att man lyckats nå ut till fler och nya besökare. Utställningen Manga, som visar japanska serier, har dragit en stor och ung publik. - Vi har nått vår målgrupp mer än väl och vi har fler besökare utan akademisk examen. Fördelningen mellan könen har också jämnat ut sig, säger Birgitta Hansson-Sidvall, press- och informationsansvarig på museet. Syftet med reformen är också att locka den publik som vanligtvis inte besöker museer. - En del av pengarna ska gå till insatser för att kunna ta hand om folk som är museiovana. Just det pedagogiska har regeringen tryckt på extra, säger departementssekreteraren Joachim Waern. Moderna museet har projektanställt 17 värdar för att möta de 680.000 besökare som kommit under året. För Historiska museet, som redan 2002 under en prövotid införde fri entré, har pengarna främst gått till att anpassa lokalerna. Men man har också kunnat satsa på ny verksamhet. - Vi har tagit fasta på att locka nya och ovana besökare. Vi vill sänka de kulturella trösklarna till utställningarna. Man ska komma ihåg att fri entré i sig inte är ett undermedel för att nå de personer som inte brukar gå på museum. Visst är det en viktig förutsättning, men det krävs också att museerna förändrar sig och hittar nya sätt att nå ut, säger biträdande museichef Lars Amreus. På Musikmuseet i Stockholm är man i grunden positiv till idén om fri entré. Stefan Bohman som är chef på museet menar att verksamheten får anpassas efter anslagen. - Vi har ju den täckning vi har och den är vi relativt nöjda med. Fri entré lever delvis sitt eget liv. Men urholkar man museernas ekonomi med höjda hyror och nya utgifter så blir möjligheterna att ta hand om dem som kommer till museerna sämre. Då blir det svårare att genomföra de pedagogiska reformerna och göra allt det här som är så bra. Det blir som att med ena handen ge pengar för att sedan ta bort dem med andra. Joachim Waern på kulturdepartementet tycker däremot inte att det finns någon risk för att pengarna som kommer genom reformen skall ätas upp av museernas redan ansträngda ekonomi. - Det påslag som museerna får är bra. De strukturella problem som finns med höga hyror och liknande är en fråga som vi måste titta på. De ska inte hindra att det blir en bra reform. Reformen kostar sammanlagt 96,5 Reformen kostar sammanlagt 96,5 miljoner kronor. Redan i februari 2004 genomfördes det första steget. Då införde tre av museerna fri entré: Moderna museet, Arkitekturmuseet och Östasiatiska museet. Från och 2005 omfattas ytterligare 16 museer av reformen. Genom statliga anslag får museerna kompensation för förlorade entréintäkter. Ökade kostnader för bevakning och städning ska också täckas av anslagen. Utöver detta ska museerna kompenseras för pedagogiska insatser kopplade till reformen. De flesta av museerna har fått något mindre i anslag än de äskat om. Syftet är att öka museernas tillgänglighet. Enligt Kulturdepartementet är målet att \"skapa förutsättningar för fler öppna icke-kommersiella rum där kulturarv och konst kan möta en bredare allmänhet\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 12850, "headline": "\"Sverige ´är mitt Hollywood\"", "summary": "Regissören Colin Nutley har gjort sin första engelska film, \"The Queen of Sheba´s Pearls\". - Till och med intellektuella gråter, säger han om den känslomättade filmen som har premiär på juldagen på 70 orter i Sverige.", "article": "SVT visar hans stora succé \"Änglagård\" på julafton. Men Colin Nutley, som gjort sig känd för att skildra företeelser som är så svenska att vi själva inte lägger märke till dem, har vänt blicken hemåt i sin nya film. Den utspelar sig i 50-talets England. Alla talar engelska, men arbetslaget bakom filmen är svenskt. - Jag har haft den här historien i bakhuvudet i fyra fem år, säger Colin Nutley. Filmen handlar om en pojke som förlorar sin mamma. Hans pappa kommer hem från kriget. De bor tillsammans med faderns familj, inhysta hos en kyrkoherde. Farfadern är begravningsentreprenör. En dag dyker en främmande kvinna upp och det dröjer inte länge förrän hon har vänt upp och ned på tillvaron för allihop. \"Gråt, njut och skratta\", säger reklamen. En annan aktuell film, Kay Pollaks \"Så som i himmelen\", lockar också fram våldsamma sinnesrörelser. Går det en ny känslosam våg genom den svenska filmen? - Jag har inte sett Kays film, så det vet jag inte. Men det vore inte så konstigt i så fall, med tanke på hur det ser ut i världen. Mänskligheten verkar gå bakåt. Det är typiskt för Colin Nutley att \"vilja låsa upp för känslorna\", säger han. - Jag vill att min film ska gå till hjärtat, inte till intellektet. The Queen of Sheba´s Pearls är en lek, en sorts mer avancerad Ryska posten, som ungdomarna leker i filmen. Varför översätts inte titeln? - Det skulle bli en annan film då. Jag har tänkt på den så länge med det namnet. Och vad skulle jag kalla den, det finns ingen sådan lek i Sverige. - Att byta namn på filmen vore som att byta namn på Tim, min son, säger Colin Nutley, som förstår allt som sägs på svenska men föredrar att tala engelska själv. Filmen handlar inte om honom, men om hans 50-tal. Precis som pojken Jack fick han stryk i skolan. Begravningsentreprenören, som spelas av skådespelaren Peter Vaughan, finns i verkligheten, och det är han som snart ska begrava Colin Nutleys mor som dog nyligen. Film och verklighet flätas samman, även om man inte alltid har planerat det så. Colin Nutley har inte gått omkring och närt en dröm om att få komma \"hem\" och göra film. Däremot har han ofta skojat med sina svenska medarbetare om att det vore roligt om de kunde åka till England och göra en film. Och förra året blev det plötsligt läge för det. Skådespelarna i \"The Queen of Sheba´s Pearls\" är britter och irländare, utom svenskarna Helena Bergström och Rolf Lassgård som spelar svenskar. - Jag hoppas förstås att filmen ska fungera för en engelsk publik, men det är en film om England sedd med svenska ögon. Engelsmän märker direkt att det inte är någon typiskt engelsk film. Det beror på ljuset, min kameraman (Jens Fischer) är uppvuxen med det svenska ljuset. Det är ett ljus du aldrig ser i England och det påverkar kynnet. Är du känd som regissör i Storbritannien? - I filmbranschen vet de vem jag är. Annars känner ingen någonsin igen en regissör i England, det är bara skådespelarna som är kända. Inte som i Stockholm, där folk kommer fram till mig i Östermalmshallen och säger: \"Hej, Colin, kan du inte göra en film om en brevbärare nästa gång?\" Betyder det här att du har gjort din sista film i Sverige? - Absolut inte. Sverige är mitt hem, här har jag min fru, min familj och mitt arbete. Jag har gjort en ovanlig resa, de flesta engelska regissörer åker till USA eller Australien, inte till Europa. Men jag kom till Sverige som regiassistent och blev kär i landet. Hollywood är jag inte ett dugg intresserad av. Varför skulle jag vara det? Sverige är mitt Hollywood, och den svenska filmbranschen är i god form just nu, medan den engelska ser ganska glåmig ut. Colin Nutley har utvecklats till en trofast typ. Han håller fast vid medarbetare och vänner, \"bygger en familj\" och ogillar sina gamla landsmäns lättvindiga sätt att lämna folk bakom sig. Han tycker om kontinuitet och vill inte överge någon, inte ens en ljussättare. Utan att jag säger något om saken börjar han försvara sitt val av huvudrollsinnehavare: Helena Bergström, hans fru och ständiga stjärna. - Folk säger: \"Helena igen?\" och jag säger \"Ja, Helena igen\". Det är mitt val, och regissörens privilegium. Ett annat privilegium är att han får förlägga handlingen dit han vill. \"The Queen of Sheba´s Pearls\" börjar och slutar helt överraskande i Nikkaluokta i Sverige. Varför? - Det kunde ha varit Ulricehamn eller Stockholm, men Nikkaluokta är ett av de ställen jag först kom till när jag kom till Sverige så jag valde det. Det behövdes fri rymd som kontrast mot det klaustrofobiska huset i England. Dessutom är det bedövande vackert i Nikkaluokta. Man är nära himlen. Colin Nutley om ... ... tro: \"Jag är inte religiös, men kyrkan stod i centrum för det sociala livet när jag växte upp. Det är nog därför jag nästan alltid har med en kyrkoherde i mina filmer.\" ... 50-talet: \"Vi behövde mycket hjälp för att våga närma oss flickor. Leken Postman´s knock (Ryska posten) var bra, men The queen of Sheba´s pearls var bättre.\" ... dansbandskulturen: \"Jag blev rörd av enkelheten i musiken. Det kanske krävdes en outsider för att kunna skildra det där livet utan att bli generad.\" ... att se om \"Black Jack\" på teve: \"Reine Brynolfsson är enastående, jag fick genast lust att arbeta med honom igen.\" ... nästa film: \"En film om repetitionen av August Strindbergs pjäs ´Fordringsägare´. En vuxen kärlekshistoria, där regissören och den kvinnliga skådespelaren (gissa vem?) är gifta med varandra. Om att tvingas välja mellan konsten och kärleken, och att välja fel.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 12997, "headline": "\"Bli något! Kämpa!\"", "summary": "Med \"Kniven i hjärtat\" avslutar Agneta Fagerström-Olsson sin stora trilogi om förorten. Och nu riktar hon blicken åt ett helt annat håll: en film om tre kvinnor på järnverket i Luleå. Men egentligen hör allt ihop med hennes första teveserie \"Seppan\" för 18 år sedan.", "article": "- Förorten har en sprängkraft och överlevnadsförmåga. I en smältdegel skapas bra musik och bra historier. Vad hade filmindustrin varit utan alla italienska och irländska invandrare, säger Agneta Fagerström-Olsson uppfordrande. Det stora projektet är avslutat. Åtta år har det tagit och ingen annan regissör har genomfört något liknande. Det blev tre dramatiserade teveserier om den svenska förorten i skenet av det nya Europa: ett myller av gamla och nya svenskar, svartskallar, vitskallar, zigenare, muslimer, kristna, hedningar, socialassistenter, småkriminella, hederliga och ambitiösa. - Jag har lärt mig genom min egen uppväxt i Seppan i Tullinge, dit arbetskraftsinvandringen kom tidigt, att kaoset alltid är till städes. I kaoset kan man se stjärnhimlen, där öppnas nya vägar. \"Hon är den enda regissör i Norden som klarar ett sådant kamikazeprojekt\", har trilogins författare Peter Birro sagt. Med varje serie har Agneta Fagerström-Olsson försökt att kliva in på territorier där tevefiktionen inte tidigare satt sin fot. \"Hammarkullen\" tog hem åtskilliga priser åt SVT för att den berättade det oberättade på ett oväntat sätt. Svenska teveserier hade mest handlat om folk på landet eller om den svenska medelklassens våndor. Det kan vara värt att citera några rader ur filmprofessor Leif Furhammars recension i DN då: \"Det är lika bra att säga det på en gång: jag har aldrig sett något liknande i tv, och jag är fascinerad och uppfylld, omskakad, imponerad och förskräckt. ´Hammarkullen´ är lika rolig som den är oroande, lika rörande som upprörande, lika underhållande som desperat.\" Nu har hon just lämnat Bergsjön och Hammarkullen efter åtta års filmande. När dåvarande dramachefen i Göteborg, Gunnar Carlsson, sammanförde henne, en erfaren filmregissör med en oborstad ung författare som hette Peter Birro visste ingen av dem att det skulle leda till ett åttaårigt berättarprojekt och att hon skulle bo i Göteborg i flera år. Ett Göteborg vars politiker hon med tiden blivit ganska äcklad av, inte minst sedan löftet efter brandkatastrofen att bygga ett ungdomshus omvandlades till ett kasino. Vi träffas i hennes hem i Stockholm, med konstböcker, resehandböcker och kartor i bokhyllorna och väggarna fyllda med konst av Channa Bankier och ikonkopior från Balkan. Hon är på väg till arbetsrummet och filmbolaget i Luleå där manuset om kvinnorna på järnverket i Luleå väntar. \"Kniven i hjärtat\", vars andra avsnitt vi ser på måndag är inte formmässigt lika nyskapande som \"Hammarkullen\", den använder andra element för att berätta en historia om vänskap och kärlek på förortens villkor genom att väva in den alltid närvarande musiken. Författaren Peter Birro och Agneta Fagerström-Olsson har lyssnat av förortens egna historier, och de fiktiva rollerna spelas av ungdomar som mödosamt plockats ut. - De känner igen sig jättemycket, det är deras brutala verklighet. - Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig som en rockstjärna, men det gjorde jag när vi visade andra avsnittet för 200 högstadiekids i Bergsjön där vi filmat. De var med på alla koder. När tjejerna sjunger mot killarna på Kvibergs marknad sjöng alla tjejerna med. När det var killarnas tur sjöng alla killar i publiken. - De lite yngre pojkarna kom fram och sa: Nästa film vill jag va med i. Det blir ingen nästa film, sa jag: Nu är det upp till er. Gå ut med era berättelser, bli något, kämpa. - Även om förorten känner sig utanför så har killarna och även tjejerna ett fruktansvärt bra självförtroende. Jag hoppas att \"Kniven i hjärtat\" har varit en möjlighet för de småkriminella att se något annat. De har i alla fall låtit mig komma in och använda sina berättelser och litat på att jag inte skämmer ut dem. \"Kniven i hjärtat\" handlar om gängets lagar, det starka broderskapet mellan killarna som gör kriminaliteten lättare och kärleken svårare. Vänskapen mellan Juan från Chile och Amir från Marocko och Juans kärlek till Sabina från Kurdistan. Sabinas och Juans kärlekssaga har smak av \"Romeo och Julia\", men här är det gänget mer än föräldrarna som gör deras kärlek så komplicerad. Idén med sång och dans i ett realistiskt drama är inte ny, men riskfylld. - När vi skulle göra den tredje serien ville jag pröva nya uttryck, jag ville inte återvända till förorten på det vanliga sättet. Jag var tvungen att hitta en ny attack. Och när man varit där ute vet man att rapen tillhör varje unge. Den handlar om överlevnad, att känna sig värdefull och kunna någonting. - Vi ville väva in låtarna i handlingen. Så vi var tvungna att ändra på texterna för att det skulle fungera och det var inte lätt med en rad egensinniga låtmakare. Men de som inte accepterade det fick inte vara med. \"Rumpish tuttish\" i första avsnittet är skriven av Feven som varit tyst länge. Refrängen \"Rumpish tuttish, intelligent\" har alla möjligheter att fastna. - Den skulle handla om att tjejerna ska vara självständiga, gå sin egen väg och göra det på något roligt sätt. Feven satte den på en gång. Det började alltså i Hammarkullen, i förorten såg man tydligast \"det nya Europa\". När regissören och författaren kom dit såg de nya svenskar som grillade på gräsmattorna medan de gamla ursvenska kvarteren låg tysta och grå. \"Hammarkullen\" kom att berätta om främlingskapet, om ensamhet och alla de nya kulturerna i ett rikt och svällande myller av karaktärer. Publiken fångades in med hjälp av kända skådespelare. Man ville veta hur det skulle gå för den svettiga socialarbetaren (Maria Lundqvist), mannen med pudeln (Göran Forsmark), bittre Ernst i rullstolen (Peter Andersson) och Viveka Seldahls kärlekslängtande Christina. Alltmedan a-lagarna, spelade av Jonas Karlsson, Reine Brynolfsson och Dan Sjögren, kommenterade från sin fyllebänk. Utanförskapet i krigets Europa blev ämnet i serie nummer två, \"Den förste zigenaren i rymden\". Agneta Fagerström-Olsson hade mött den romska musiken i Hammarkullen genom orkestern Svarta safirer som nu varit med i alla tre serierna. Det visade sig att en hel by från krigets Bosnien fanns i Hammarkullen. - Jag lärde känna zigenare och deras sätt att vara, en kultur som utmanar alla våra värderingar om ägande. Jag ville berätta om utanförskapet och reflektera över om man klarar att bära en dröm om att bli något annat när hela världen föraktar en. Det blev en resa på ovissa premisser med filmteamet och de unga amatörskådespelarna genom Tyskland, Polen, Bosnien och Rumänien. Och den tredje, \"Kniven i hjärtat\" ledde alltså tillbaka till Bergsjön, en förort intill Hammarkullen. Sju år hade gått och Bergsjöns lilla värld var förändrad. Slöjorna hade blivit fler. De organiserade gängen och kriminaliteten hade blivit tyngre. Och nu är hon slutligen tillbaka i Luleå där hon för tio år sedan beslutade sig för att arbeta. Hon säger att Luleå är en spännande plats med det finska, ryska, samiska och norska. Ingen småstad, där finns ett gott filmklimat, teater, tung industri och tvättade pengar. Filmen \"Black island sisters\" handlar om tre kvinnor, 45, 35 och 25 år gamla, som jobbar på järnverket, SSAB. - Jag har kvinnor i huvudrollerna och män i de små rollerna. Kvinnor har önskningar och helveten och storhet, precis som männen, men det får vi aldrig se på film, där är de bara på ett sätt. - Perspektivet är egentligen detsamma: människor som inte är sedda. Jag har aldrig varit järnverksarbetare men jag är nyfiken. Jag har bott så mycket i Luleå och då kan man inte missa de här kvinnorna på krogar och dansställen. De har en helt annan attack än på andra ställen, rakt på sak. Norrbotten är ju roligt, för att det är en väldigt manlig värld med snöskotrar och jakt - den värld som Kjell Sundvall skildrar i \"Jägarna\". Kvinnorna har på ett sätt färgats av den manliga världen, de vet att de måste ta för sig om de ska få någon plats i livet. Förortstrilogin är avslutad men Agneta Fagerström-Olsson fortsätter vara trogen sitt ämne. - Jag hade inte kunnat berätta det jag gjort om jag inte haft min spel-arena från Seppan. Seppan påminde mycket om förorten, det var en värld för sig. Alla jobbade på Alfa Lavals Separator i Tullinge. Invandringen var önskad och i min klass fanns bara två svenska barn. Hennes pappa var gjuterichef, hon var den svenska flickan som bodde i Stora huset bakom staketet. I teveserien \"Seppan\" (1986) berättade hon om tioåriga flickors riskfyllda värld. - Jag lärde mig tidigt att älska att höra olika språk och veta att där borta bodde en katolik och där bodde en protestant och där käkade man polsk soppa och hos finnarna fick man isterflott på brödet. Där utanför staketet var den turbulenta världen och de stora skratten och de stora känslorna. Fakta/Agneta Fagerström-Olsson Bor i Stockholm och Luleå. Har filmbolaget Giraff Film AB i Luleå med bland andra maken, filmregissören John O Olsson som också fotograferade \"Hammarkullen\". Har bland annat gjort: Teveserien \"Seppan\" 1986, \"Jag går upp på morgonen med girafferna\" (porträtt av konstnären Channa Bankier) 1982, \"Hjälten\" 1990, \"Kärlekens himmelska helvete\" 1993, \"Knockout\" 2000 (visades på teve nyligen). Förortstrilogin om dagens Europa, manus Peter Birro i samarbete med Agneta Fagerström-Olsson: \"Hammarkullen\" 1997, \"Den förste zigenaren i rymden\" 2002 och \"Kniven i Hjärtat\" 2004 (med bland andra Juan Roberto Arroyo Valdes, Juwan Mardoukhi, Tarik Charafi. Musik och text av bland andra: Ola Salo, Feven, Timbuktu, Nablila, Daniel Lemma, Daniel Boyacioglu. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13003, "headline": "\"Folk missar min humor\"", "summary": "Sex, våld och död. Konstnären Bjarne Melgaard utmanar publiken. I morgon öppnar hans nya utställning i Stockholm på temat \"Snuff movies\". Men han är inte orolig för reaktionerna: - En konstnär måste ta ansvar för sitt arbete.", "article": "Få konstnärer har väckt så starka reaktioner i Sverige som Bjarne Melgaard. Först organiserade han utställningen \"Soft core\" på Historiska museet, där Donald Maders fotografier av nakna unga pojkar beskylldes för pedofili och förstördes av nynazister. Något år senare var det hans egen video \"All gym queens deserve to die\" - där en vuxen man suger på ett barns arm - som anklagades för pedofila tendenser när den visades på Moderna museet. Därefter har Bjarne Melgaard arbetat med asatroende norska black metal-band - vars viktigaste utövare numera antingen sitter inne eller är döda - och gjort konst med sadomasochistiska förtecken. På galleri Lars Bohman i Stockholm har han i morgon, fredag, vernissage med en utställning på temat \"snuff movies\", filmer med sexuella förtecken som sägs innehålla riktiga mord. Men Melgaard tar det hela med ro: - Jag ställer ut i ett offentligt rum, och då får man ta ansvar för vad man gör. Jag reflekterar över vad min konst har för verkan och hur den kommunicerar med publiken. Deras upplevelse är viktig för mig - annars hade jag inte ställt ut. De nya målningarna handlar om hur den ständiga produktionen av bilder och fotografier gör gränsen mellan verklighet och fantasi otydlig - precis som det är osäkert om det någonsin gjorts en äkta \"snuff movie\". Men färgerna är minst lika viktiga som idéinnehållet, säger Melgaard: - Jag har använt mina favoritfärger, cyan och magenta, som en kontrast till innehållet. Man förväntar sig kanske att det ska vara brunt, dystert och grått, men jag tycker att färgerna accelererar mot motiven. Hur förhåller han sig då till uppståndelsen kring hans tidigare utställningar i Sverige? - Jag vill inte tala så mycket om det där, men en sak som slog mig efteråt var att alla förutsatte att jag talade från förbrytarens perspektiv. Det sågs som helt självklart att jag försvarade pedofiler, fast jag aldrig sagt något sådant. Det fick mig att tänka på övergrepp av många slag, och visade att även goda intentioner kan vara skadliga. Yttrandefriheten kan tas ifrån dig när som helst. Nu som tidigare inspireras Bjarne Melgaard mer av musik än av annan bildkonst, och nämner band som Swans, Lustmord och The Melvins. Tillsammans med sin partner, som går under artistnamnet The Muscle Snuff Monster, driver han bandet Rummelsnuff - man kan föreställa sig att det är hårt, våldsamt och barnförbjudet. Men precis som i den allra hårdaste musiken och skräckfilmen finns det ofta ett humoristiskt drag i Melgaards konst. Allt behöver inte vara på blodigt allvar, även om blodet rinner ur öppna skärsår och blodtörstiga citat täcker dukarna. - Jag är intresserad av den satanistiska kitschen. De tror att de är så hårda, samtidigt som de ser ut som transvestiter från yttre rymden. - Generellt sett har folk missat den humoristiska aspekten i mina arbeten, samtidigt som de inte tänkt närmare på paradoxen att jag som är homosexuell arbetat med homofoba band. En annan aspekt i Melgaards konst som ofta hamnat i skymundan är det romantiska anslaget. Precis som i 1800-talets skräcklitteratur finns en ödslig melankoli dold i hans virvlande målningar. - Jag är intresserad av skönhet, vad folk uppfattar som vackert och snyggt. Jag vill föra fram en alternativ manlig estetik, min konst handlar mycket om hur en person som uppfattar sig som en outsider kan skapa en egen verklighet. I Melgaards konst tycks vägen till anden gå via kroppen. Kombinationen sex och våld framstår som det mest effektiva sättet att nå in till själva kärnan av identiteten. - Jag tror verkligen att man upplever livet som allra starkast nära döden. Allt ska vara så glatt och positivt jämt, jag är mer intresserad av livets mörka sidor. Bjarne Melgaard Föddes i Sydney, Australien, 1963, uppvuxen i Norge. Vernissage på Galleri Lars Bohman 13 november, med måleri inspirerat av \"snuff movies\". Samarbetar just nu med sångerskan och poeten Lydia Lunch i filmprojektet \"Sentimental snuff\". Driver egna projekt under rubriken A\"dresse Anonym\" i en lägenhet i Berlin, där han numera är bosatt. Har ritat ett tyg med chihuahuamönster till klädtillverkaren Maharishi. Tyget ska användas till en actiondocka. Utställningen \"Black low\" på Marta Herford i Tyskland 2002 stängdes av polisen - efter ett tips från museichefen. Frikändes från misstankar om pedofili i videon \"All gym queens deserve to die\" av chefsåklagare Tora Holst. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13025, "headline": "Basisten som tog 28 års semester", "summary": "Henry Grimes var en av jazzens mest eftersökta basister innan han försvann i slutet av 1960-talet. Han uppgavs vara död men återfanns för två år sedan på ett härbärge i Los Angeles. Nu är han 69 år gammal och spelar igen, nästa vecka i Sverige.", "article": "Han gör ett blygt intryck och ler försiktigt bakom sin olivgröna bas på Tonics scen, en klubb för avantgarde- och experimentell musik på Lower east side i New York. Henry Grimes har smyckat sin bas med klistermärken - stjärnor och planeter - som han fått, tiggt kanske, av sin manager och livskamrat Margaret Davis, en av dem som återbördat honom till verkligheten och jazzen efter hans trettioåriga tillvaro på livets skuggsida, \"skid row\", i Los Angeles. Denna kväll är han gästartist hos Marc Ribot´s Spiritual Unity Quartet, och det blir mycket musik av Albert Ayler, en av avantgardjazzens förgrundsgestalter och Henry Grimes store idol. När jag träffar Grimes några dagar senare bär han ett stort märke med Aylers bild på sin jacka. På Tonic står han stadigt med fötterna fast i golvet även när musiken som hetast skjuts ut i den fria formens rymd. Det finns en stor intensitet i hans spel, han tycks försvinna, hans ögon ser och ser inte och han blir mycket varm. När vi träffas säger han att det var en bra kväll. - Medryckande bortom det fattningsbara. Över förväntan. Henry Grimes är född i Philadelphia där han gick i en musikskola, till en början med violin som sitt huvudinstrument. Han anger kommersiella skäl till att han övergick till kontrabas. - Alla behöver en basist någon gång. Men så småningom blev basen mitt favoritinstrument, förstås. Henry Grimes studerade klassisk musik på Juilliard i New York innan han 1957 blev musiker på heltid. Han blev snabbt uppskattad för sin stora, starka ton - \"man måste ha en sådan för att höras\" - och för sitt virtuosa sätt att hantera stråken. Under drygt ett decennium spelade han med en lång rad av tidens stora stjärnor. Redan på Newport Jazz Festival 1958 framträdde han med fem av det årets toppartister: Lee Konitz, Sonny Rollins, Thelonius Monk (man kan se honom i Monk-avsnittet i filmen \"Jazz on a Summer´s Day\"), Benny Goodman och Tony Scott. Sedan fortsatte det: klubbspelningar, konserter, skivinspelningar med dem alla (se faktaruta). Han berättar om Lester Young: - Jag kommer ihåg att jag satt in i hans band en lördag, jag gick fortfarande på Juilliard då. Det var så härligt att spela med honom, so beautiful. Fantastiskt. Rytmen. Harmonierna. Han kallade mig \"Nice eyes\", han brukade säga så om dem han gillade. I början av 1960-talet började Henry Grimes att mer och mer syssla med avantgardejazz, free form, new wave - han ger sitt käraste barn många namn. I mitten av samma decennium flyttade han till Kalifornien. 1969 gjorde han en sista spelning på Both/And i San Francisco - och försvann. Han hade haft besvär med sina nerver. Kanske vistades han sedan några år på sjukhus, enligt ett rykte ska han ha försökt sig på skådespeleri i Hollywood, och i mitten av 1980-talet uppgav en jazztidskrift att han var död. Hans egna minnen av dessa decennier - \"den långa semestern\", som han säger - är fragmentariska i detaljerna. Han berättar att han sålde sin bas ganska tidigt för att få pengar att leva på, och att han ägnade sig åt mer kroppsligt arbete för att få ordning på sina nerver, enkla sysslor, vaktmästare på en bowlinglokal till exempel. Han spelade inte själv under alla dessa år eftersom han inte hade något instrument. Men han fyllde många anteckningsböcker med poesi, bevarade fingrarnas styrka med yogaövningar, och han lyssnade. - Inte så mycket på jazz, men på kyrkomusik, fusion, sju eller åtta olika sorters mexikansk musik, kinesisk musik. Och jag spelade i mitt huvud. Nej, han är inte bitter över att ha varit borta från det aktiva musiklivet så länge. - Jag tycker att jag bara försökte få svar på en fråga. Jag hade inget särskilt motiv till detta, jag kände bara att något skulle hända, och det gjorde det. Margaret är en del av svaret. Henry Grimes påträffades på ett härbärge i Los Angeles för två år sedan av en socialarbetare vid namn Marshall Marrotte, som en gång hört och fascinerats av en gammal skivinspelning med Grimes. Margaret Davis, som också kände till Grimes från alla skivorna, organiserade en insamling som resulterade i att Henry Grimes fick sin olivgröna bas. Var det inte svårt att börja spela igen? - Det är bara svårt om man tänker på det som svårt. Men jag tänkte inte så. Jag väntade bara på vad som skulle hända. Andra har berättat att Henry Grimes drog sig tillbaka till sitt rum i några dagar, med basen. Sedan var han redo att möta världen med sin musik. Basen är nu hans vapen i försöket att återerövra livet och jazzen. Han undervisar unga basister i sin konst. Framför allt spelar han, mest i New York, men han har också gjort flera kortare turnéer i Europa. När han inte riktigt minns detaljerna frågar han Margaret Davis, och ett slags ljus vilar över hans ansikte. Tillbaka i Stockholm Henry Grimes fyllde 69 år i onsdags. Under sin första storhetstid spelade han bara in en skiva, \"The Call\", under eget namn men hundratals tillsammans med andra av den tidens stora jazzmusiker. Ett urval: Mose Allison, Chet Baker, Gil Evans, Coleman Hawkins, Charlie MingusGerry Mulligan, Sonny Rollins, Annie Ross, Archie Schepp. I slutet av 1950-talet besökte han Stockholm tillsammans med Sonny Rollins. Nu är han tillbaka. På måndag spelar han med sin egen grupp på Nefertiti i Göteborg och på tisdag på Fasching i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13028, "headline": "Reklamavbrott upp i domstol", "summary": "Claes Eriksson och Vilgot Sjöman stämmer TV4 för brott mot upphovsrätten.. När TV 4 gör avbrott för reklam mitt i en långfilm är det som när en främmande ubåt kränker svenskt vatten, tycker regissör Claes Eriksson. Han och Vilgot Sjöman har stämt TV 4. Rättegången börjar på måndag i Stockholms tingsrätt.", "article": "- Jag har alltid varit noga med allt jag har gjort, säger Claes Eriksson. Därför såg han till att fästa på papper att hans filmer inte får säljas utan att han blir tillfrågad. När SF år 2000 frågade om fem långfilmer som han hade regisserat fick säljas till TV 4 tillsammans med andra filmer i ett komedipaket hade han inget att invända. Han tyckte att det var roligt att TV 4, som på den tiden inte fick bryta för reklam mitt i filmerna, ville visa dem. Två år senare sände TV 4 \"Hajen som visste för mycket\" - med två avbrott för reklam. Lagen hade ändrats. - De hade stoppat in främmande material i min film. Det är klart att jag kände mig kränkt. Som regissör lägger man ner en massa jobb, och värderar varenda filmruta. Som upphovsman vill jag kunna kontrollera mitt verk. Det tillstånd han hade givit gällde inte efter lagändringen, menar han. Förutsättningarna hade förändrats. - För mig är det självklart att om man gör en film så vill man att den ska visas så som den är gjord, säger Claes Eriksson. Han fick höra att Vilgot Sjöman hade reagerat på samma sätt över de tre reklamavbrotten i hans film \"Alfred\". De två slog sig ihop och anmälde saken till Granskningsnämnden för radio och teve. Där vann TV 4 med röstsiffrorna 4-3. Ett utlåtande av Granskningsnämnden kan inte överklagas, men Claes Eriksson och Vilgot Sjöman gick vidare och stämde TV 4 inför Stockholms tingsrätt för brott mot upphovsrättslagen. De kräver ett skadestånd på en kvarts miljon kronor vardera. Rättegången, som inleds på måndag, pågår hela veckan. Rätten ska se \"Hajen som visste för mycket\" och \"Alfred\", inklusive avbrotten, och de båda regissörerna ska vittna. Tre pärmar fulla har det blivit för Claes Eriksson, som tycker att det är tröttsamt och olustigt att driva process. Men Klys, en paraplyorganisation för kulturarbetare, står bakom regissörerna som kommer att hållas ekonomiskt skadeslösa. - Jag utgår från att vi vinner, säger Claes Eriksson. Han berättar om en dokumentär han såg om Stan Laurel, Halvan i komikerduon Helan och Halvan, som satt i en enkel tvårummare i Los Angeles och kunde se sina gamla filmer i varenda tevekanal utan att han någonsin fick ett öre för det. - Det är extra störande när andra tjänar pengar på ens alster. Vårt kollektiv, Galenskaparna/After Shave, har haft en hyfsad framgång, och TV 4 parasiterar på vår popularitet. När man ser en parasit så brukar man sympatisera med värddjuret, och det är vi i det här fallet. Finns det någon som tycker att det är bra med reklamavbrott i filmer? - Ja, vi, eftersom det är vår enda intäktskälla, säger Göran Ellung, informationschef på TV 4. Han betonar att TV 4 följer gällande avtal. I en film på 90 minuter får man göra två avbrott, i en längre film tillåts tre. - Det är väldigt få avbrott, och kan inte betraktas som så störande. Vilka konsekvenser det får för filmutbudet i TV 4 om regissörerna vinner i tingsrätten vill han inte gå in på förrän fallet är avgjort. Claes Eriksson Ålder: 54 år, född i Trollhättan. Yrke: Författare och regissör. Motorn i Galenskaparna och After Shave, har skrivit det mesta av gruppens alla revyer och teveprogram. Har gjort fem långfilmer: \"Leif\", \"Hajen som visste för mycket\", \"Macken del 7\", \"Stinsen brinner ... (filmen alltså)\" och \"Monopol\". Om reklam: \"Alla propåer om att använda Galenskaparnas figurer i reklam besvaras med ett ståndaktigt nej.\" Aktuell: Tillsammans med Vilgot Sjöman har han stämt TV 4 för brott mot upphovsrättslagen. Målet behandlas i Stockholms tingsrätt i nästa vecka. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13055, "headline": "Döda män går igen på nya Vasateatern", "summary": "I vår står skådespelarna Mikael Persbrandt och Reine Brynolfsson på samma teaterscen för första gången. I pjäsen \"Lik som män\" spelar de två avlidna män som träffas på bårhuset för att lära varandra något om livet.", "article": "- Det är en märklig pjäs. Den är annorlunda, rolig och hemsk, tycker regissören Ulf Dohlsten. \"Lik som män\" är skriven av den danske dramatikern Ole Bornedal, mest känd i Sverige för att ha regisserat spelfilmerna \"Jag är Dina\" och \"Nattvakten\". Pjäsen handlar om två döda män som vaknar upp i ett iskallt bårhus. Männen blir vänner och berättar om sina tidigare liv genom att spela upp dem för varandra. - De är antagligen döda och börjar söka efter livet igen. På vägen hittar de bland annat vikten av att leva, berättar Ulf Dohlsten. Han blev helt överumplad när han såg pjäsen i Danmark, med de erkänt duktiga skådespelarna Mads Mikkelsen och Dejan Cukic i rollerna. Dohlsten insåg att det krävdes två av Sveriges bästa namn för att kunna sätta upp den i Sverige. Mikael Persbrandt och Reine Brynolfsson behövde inte övertalas. - Vi gillar varandra, materialet känns spännande och vi hade tid att göra det, säger Mikael Persbrandt. Han och Reine Brynolfsson är pjäsens enda skådespelare och detta är första gången de spelar teater ihop. - Vi har talat om att jobba ihop i många år, berättar Reine Brynolfsson. Ulf Dohlsten understryker att pjäsen kräver mycket av skådespelarna. När det hela går ut på att två levande lik ska iscensätta varandras liv blir både formen och innehållet annorlunda, menar han. Mikael Persbrandt beskriver pjäsen som ett stycke emotionell berg och dal-bana: - Det blir en utmaning att få publiken att orka med. Men även om den långt ifrån är en renodlad fars kan publiken förbereda sig för skratt, lovar han: - Fast ett skratt som är eftertänksamt. \"Lik som män\" är den första pjäsen som spelas på Vasateatern sedan produktionsbolaget Egerbladh & Villman tog över driften från Operan i januari. Agneta Villman, bolagets vd och pjäsens producent, ser satsningen som ett försök att skapa ett stycke West End-känsla i Stockholm. - Vi vill göra dramatisk teater mer tillgänglig, säger hon. Men att sätta upp en ny pjäs, med två av landets två främsta skådespelare som aldrig tidigare mötts på teaterscenen, ser Ulf Dohlsten som djärvt. Trots att pjäsen gjort succé i Danmark. - Det naturliga hade varit att sätta upp en fars, säger han. Bakom Vasateaterns röda ridå och valvformade foajé har många stjärnor rört sig ända sedan 1886. Både Mikael Persbrandt och Reine Brynolfsson tycker att det bara för gott med sig inför samarbetet. - Det är en fantastisk teaterscen, tycker Reine Brynolfsson. I vår står de inför publik som två döda män. Repetitionerna drar i gång på heltid i januari, premiär den 3 mars. \"Lik som män\" och Vasateatern \"Lik som män\" är skriven av dansken Ole Bornedal och hade urpremiär i mars 2003 på Aveny-T i Köpenhamn. Den svenska uppsättningen har premiär 3 mars på Vasateatern med Mikael Persbrandt och Reine Brynolfsson. Regissören Ulf Dohlsten är tidigare känd som skådespelare i tv-serien \"Hem till byn\" men har även arbetat som konstnärlig ledare för Backa Teater i Göteborg. Under hösten regisserar han \"Äktenskapsleken\" i samproduktion med Riksteatern. Reine Brynolfsson spelar under hösten \"Paralysie Génerale\" på Elverket och Mikael Persbrandt går att se i \"Arbetarklassens sista hjältar\" på Dramatens lilla scen en vecka till. Vasateatern invigdes 1886 som operett- och revyscen. 1998 övertogs Vasan av Kungliga Operan som en extrascen för opera- och balettföreställningar. Sedan 1 januari 2004 sköts driften av produktionsbolaget Egerbladh & Villman. Under hösten spelas \"Ett julspel\" på Vasan men \"Lik som män\" är den första rena teaterpjäsen efter ägarbytet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13062, "headline": "Folkhemmets dramatiker har blivit professor", "summary": "Staffan Göthe: dramatiker, skådespelare, regissör. Nu kan han också lägga professor till titlarna. Samtidigt som Malmö teaterhögskola firar 40 är han tillbaka som gästprofessor på skolan där han för 25 år sedan var rektor.", "article": "Vi träffas i Staffan Göthes knappt möblerade rum i den pampiga skolan mitt i Malmö. Han kommer just från en övning med avgångseleverna kring \"Arma Irma\", hans egen pjäs för en skådespelerska och en röst. Det har varit ett sökande efter gränsen mellan det privata och att vara artist, men också för att hitta drastiska, expressiva uttryck. - Jag styr arbetet hårt, men idéerna kommer från eleverna. När de nått fjärde årsstadiet ska de ha hittat en självständighet så att de kan lyssna på en galning till regissör och tolka vad han säger. Med Staffan Göthe får Malmöskolan en professor som själv är skådespelare och samtidigt en av våra främsta dramatiker med en lång rad pjäser bakom sig om ett Sverige i förvandling. Pjäser som \"En uppstoppad hund\", \"Ett lysande elände\", \"La Strada del Amore\", men också barnteaterklassiker som \"En natt i februari\". Vårt brustna folkhems egen nationalskald, har han kallats. Och när skolan hade öppet hus för att fira sina 40 år kunde publiken också få titta på pedagogernas arbete med eleverna. I år fyller landets tre äldsta teaterhögskolor 40. År 1964 kopplades nämligen elevskolorna loss från Dramaten, Malmö och Göteborgs stadsteater och blev fristående scenskolor. Nästa stora förändring kom med högskolereformen. Den mötte starka protester, framför allt från Stockholm där George Fant var rektor. Man varnade för att scenskolornas nyvunna självständighet skulle försvinna när scenskolorna fick högskolestatus och föll under universiteten. En passionerad debatt kring reformen präglade åren då Staffan Göthe var rektor på Malmö scenskola 1976 till 1979. Reformen genomfördes 1977, Malmö och Göteborg blev institutioner inom Lunds respektive Göteborgs universitet, medan George Fant lyckades behålla Stockholmsskolan självständig. Högskolereformen gjorde plötsligt Staffan Göthes jobb till en fast statlig tjänst. - Jag hade aldrig tänkt vara här mer än tre år. Tanken var att man inte skulle cementera sig i skolan utan gå tillbaka till teatern och så komma hit igen och fröa av sig. Så konstruerades en personlig statlig tjänst till Staffan Göthe som han faktiskt kom att vara tjänstledig från under 25 år. Under senare delen av den tiden har han varit fast anställd på Dramaten som skådespelare. Han kom dit lockad av möjligheten att få spela klassiker - då hade han nästan enbart sysslat med nyskriven dramatik. Och det blev klassiker: Gombrowicz, Molière, Ibsens \"En folkfiende\", Brechts \"Puntila\" med Thorsten Flink och dessutom \"Black rider\" med Rickard Günther på Elverket. Nu är han på väg i en ny riktning som frilans och professor på halvtid. - Jag har hela tiden tänkt att någon gång ska jag ta upp den där tjänsten och göra något kul av den. Staffan Göthes tjänst kallas adjungerad professur. Den ger honom frihet att ha sin egen \"studio\" vid skolan. - Jag gör insprängningar i studieplanen och kan bryta mot regler och får tänka i en helt annan riktning. Jag tror att det finns ett värde i att eleverna kan gästa min värld och se om där finns något intressant för dem. - Rollen som allvetande har jag skippat för länge sedan. Helst skulle jag vilja att eleverna sökte upp mig med en särskild frågeställning. Staffan Göthe ska också arbeta med integrering av regissörer och dramatiker, en annan del i Malmö teaterhögskolas utveckling. Sedan sex år har man prövat att också utbilda dramatiker och 2002 fick skolan på försök en regiutbildning. Nu pågår en diskussion hur denna utbildning ska fortsätta. När Staffan Göthe återkommer till skolan - som firar sitt 40-årsjubileum bland annat med en bok med alla årskullar - så ser han att mycket har hänt. - De senaste åren har dörrarna och fönstren öppnats ut emot samhället. Eleverna är redan första året ute och tar reda på saker som de ska hitta ett sätt att skildra här. Tredjeårseleverna gör i vår ett stort projekt tillsammans med en scenskola i Rumänien om trafficking. En ny övningsteater, Bryggeriteatern i Möllevångsområdet, har just invigts. I det tegelslott som en gång var Mazettis chokladfabrik har en specialritad liten teater inrymts i ett gårdshus. Där borde skolan kunna visa även övningsproduktioner regelbundet, eleverna ska vänja sig vid att möta publiken tidigt, anser han. Men egentligen är det Malmö självt som förändrats mest, säger Staffan Göthe. - Jag vantrivdes i Malmö på 70-talet. Som rektor var det svårt att hitta något att visa eleverna. Det beryktade kommunalrådet Ulla Sandell hade ju kört ut alla som var intressanta, som teatergruppen Oktober; enda ljuset var Skånska teatern i Landskrona. Malmö var naturligtvis en gammal arbetarstad som började må illa inför Kockums nedläggning. - Nu har en ny stor medelklass vuxit fram, med massor av krogar, nöjesliv, flotta bilar. Och på andra sidan Triangeln och runt Möllevången finns en annan värld. Staden har blivit segregerad, drastisk som New York. - Malmö är numera en stad med inneboende dramatik. När man ska börja uttrycka sig som ung att är det bra att vara på ett ställe med kontraster. Staffan Göthes samlade eländen Lysande eländen - 22 teaterpjäser heter Staffan Göthes pjäser i samlad bokform. I kväll på Kulturhuset, Stockholm, presenteras Göthe i text, musik och samtal. Medverkar gör Jonas Karlsson, Ann Petrén, Kristina Lugn och Bengt Göransson, tidigare kulturminister, med flera. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13066, "headline": "Operan som varken syns eller hörs", "summary": "Luigi Nono sökte sig gärna mot det extrema. I hans sista opera är tempot outhärdligt långsamt och musiken stundtals bortom det hörbara. Martin Nyström reste till Hamburg för att höra \"Prometheus, lyssnandets tragedi\".", "article": "Sent på kvällen, på väg till Musikhalle i Hamburg och framförandet av Luigi Nonos opera \"Prometheus, lyssnandets tragedi\", får jag en stark känsla av att vårt sällskap kört vilse. Vi har hamnat i ett helt nedsläckt och folktomt Travemünde, under lågsäsong. Kan detta verkligen vara rätt väg? Är det havet som hörs? Efter ett tag upptäckter jag i backspegeln att vi är skuggade av en röd Ferrari, som på diskret avstånd tycks sakta in när vi saktar in och som accelererar när vi accelererar. Till slut kör den långsamt förbi och stannar en bit framför oss, mitt på vägen. Ur bilen stiger en äldre man med silverfärgat hår och frågar vart vi är på väg. Jag svarar och han säger: \"Följ mig.\" Vi stannar till i Travemünde och dansar, helt ensamma i hotellbaren, till två musiker som spelar \"Fly me to the moon\" i bossatakt. I Musikhalle sjunger kören, nästan ohörbart lågt, om det som överskrider och förvandlar. Om det som tar bort all tröst: \"È ciò che strappa ogni consolazione.\" Och musikens grundpuls är nere i 30 bpm. Trettio slag i minuten. Det är bortom metronomens lägsta gräns. Det är mindre än hälften av en normal kroppspuls. Det är ofattbart långsamt. Luigi Nono (1924-1990) komponerade \"Prometheus, lyssnandets tragedi\" (\"Prometeo, tragedia dell´ascolto\") i början av 1980-talet. Och det blev hans sista opera. Eller \"sceniska aktion\", som han valde att kalla det. Redan på 1960-talet hade han gjort upp med begreppet \"opera\". På pulten i Musikhalle står Hamburgoperans dirigent Ingo Metzmacher, ute i salongen regerar livemixarna från experimentstudion i Freiburg och överallt i salen, grupperade i \"öar\", står musiker, sångare och recitatörer. Men själv vet jag inte vart jag skall ta vägen. Den låga pulsen gör att jag kämpar med min kropp. Långa stunder befinner jag mig i en gränszon mellan vakenhet och sömn. Och min uppmärksamhet skärps och tunnas ut om vartannat när musiken vandrar mellan \"öarna\". Det känns som att rummet flyter. Att jag skulle kunna sprida mig, som vore jag flera. Luigi Nono föddes i Venedig och det har sagts om honom att han öppnade alla fönster på vid gavel i de hus han gästade. Han sökte sig gärna till extrema situationer, var på Grönland och reste i Sibirien och älskade vinden och vattnet. Hela hans verk handlar om rörlighet och förändring. Det okända, det ännu möjliga. Själv såg han sig som en vandrare för vilken vägen uppstår medan man går. Under femtiotalet tillhörde han kretsen kring den så kallade Darmstadtskolan, tillsammans med tonsättare som Stockhausen och Boulez, men han var också medlem i det italienska kommunistpartiet. Mot Darmstadtskolans förnekelse av historien, att nolla den och starta på nytt, ställde han tanken på ett återväckande. Att upprätta nya förbindelser med det förflutna genom att söka sig till det oavslutade i historien. Nya länkar mellan erfarenhet och hopp och mellan det kända och det okända. Den två och en halv timme långa operan \"Prometheus\" var hans yttersta ansträngning i denna strävan. Ett språng efter den föregående operan \"Al gran sole carico d´amore\" (Under den stora solen, mättad med kärlek) som hade handlat om revolutionära misslyckanden - från Pariskommunen och Ryssland till bilarbetarstrejker i Europa. Ett verk av skriande kontraster och briserande smärta. Texten till \"Prometheus\" är skriven av den dåvarande venetianske borgmästaren och filosofen Massimo Cacciari och består av fragment från bland andra Hesiodos, Hölderlin och Walter Benjamin. Någon egentlig handling finns inte och operan trotsar all visualisering och teatralitet. Orden sprids också ut och upplöses i musikens speglingar och ekon, i ett sound som ofta skruvas ned till det knappt hörbara. De lägsta nyanserna är betecknade med fem \"p\". Det betyder bortom det hörbara. Nonos Prometheus har stulit elden, men triumferar inte med sitt dåd. Han är en vandrare, vilse i sitt eget verk. I sista scenen är han en mångfald i en öken, en osynligt flammande låga. Inget operaverk har som denna \"Prometheus\" så radikalt sökt sig så bortom sin egen gräns. Ja, kanske är den bara jämförbar med hur den franske koreografen Jerome Bèl utmanade danskonsten i sina två föreställningar \"Den sista föreställningen\" (1999) och \"The show must go on\" (2001). Först med en aggressiv nedmontering som klär av och byter om tills ingenting är vad det säger sig vara. Sedan med en början i ett ingenting, eller i något som bara är. Men som knappt är urskiljningsbart, och som endast vill bli överlämnat åt åskådaren. Den första upplevelsen är i hög grad densamma inför Bèls verk som inför Nonos: att ha övergivits (Herregud, jag har ju skaffat en biljett! Ge mig något att uppleva!). Men också den påföljande: att ha övertygats om att man faktiskt är inviterad till att delta. Att man får lov att slå följe med hela sig själv. Och den tillhör livets mest omvälvande. I \"Prometheus\" finns alltså en öppning i det nedskruvade, om än olidlig, likt ett aldrig läkande sår. En nerv som blottar det som befinner sig i oavbruten förändring. Här finns ingen pessimism eller optimism, inga löften som sviks, inga mål som måste nås, inga slutsatser. Men en direktförbindelse med själva rörligheten. Den sjunger otröstlighetens lov. Däri ligger kanske dess mest utmanande radikalitet. Och dess hoppfullhet. I Hamburg hyr vi sedan en julle och seglar på Aussenalster, den stora sjön som ligger mitt i staden. Och där kantrar vi närapå i de lurigt byiga vindarna. Att ge sig ut på sjön en vardagseftermiddag är här ett urbant nöje och ger samtidigt staden en lagunisk atmosfär. I Hamburg finns också fler broar än i Venedig. Vi är i sällskap av hundratals roddare, kanotister och seglare. Bland dem tre äldre damer, i kappa och hatt, som vi ser lägga ut från en av de många bryggorna. De skotar hem och vinden fyller seglen. När vi lägger till för att resa hem är de som uppslukade av det krusade glittret på sjön och av de oförutsägbara vindkasten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13090, "headline": "Uppstickaren", "summary": "David Letterman och Jay Leno har fått konkurrens. Unga tittare zappar hellre till Jon Stewart och hans \"The Daily Show\", en pratshow som slår åt både höger och vänster.", "article": "Det händer att Jon Stewart ibland tycker sig ha anledning att påpeka även för sina tv-tittare att han inte leder ett riktigt nyhetsprogram. - Vi gör komedi, en påhittad nyhetsshow, påminner han i inspelningsstudion i New York, en enkel tegelbyggnad ner mot Hudsonfloden på Manhattans västsida. Men trots att \"The Daily Show\" - som nu sänds i Sverige på Canal+ - i USA bara går på kabel-tv-kanalen Comedy Central har programmet i dag ett betydande genomslag med en politisk satir som i sina bästa stunder når höga nivåer. Det är inte bara det att tv-programmet belönats med ett antal utmärkelser - senast två nya Emmys (tv-världens motsvarighet till Oscar) - och att Jon Stewart allt oftare nämns i samma andetag som pratshowikoner som David Letterman och Jay Leno. Det finns också en alldeles seriös opinionsmätning som säger att drygt 20 procent av alla amerikaner mellan 18 och 29 år ser \"The Daily Show som sin främsta nyhetskälla. Det är förstås något som 42-årige Jon Stewart och hans medarbetare själva tar med en stor nypa salt. Sympatiskt tillbakalutade och anspråkslösa tonar de ned sin egen betydelse. Jon Stewart säger att inget tyder på att hans program har någon politisk påverkan och att han snarare ser \"The Daily Show\" som \"pratshowernas Ross Perot\". Liksom den excentriske Texasmiljardären och förre presidentkandidaten är showen nämligen \"liten och relativt galen\". - Om så många får sina nyheter från oss är de tragiskt oinformerade, säger programmets producent Ben Karlin . Men det är ändå ingen tvekan om att programmets mest skärpta och vassa nyhetssatir ibland kan säga sanningar som inte kommer fram i det vanliga nyhetsbruset. \"The Daily Show\" gisslar heller inte bara kända politiker utan gillar även att sticka hål på den självupptagenhet som omger många mediestjärnor och åsiktsmaskiner i tv-journalistiken. Jon Stewart ser det också som ett problem att den traditionella journalistiken, och då främst den i tv, inte förmår att upprätthålla sin kritiska funktion. - När allt går i ett snabbare tempo och det är så mycket tid som ska fyllas i nyhetskanaler som sänder dygnet runt har politikerna lärt sig att exploatera bristerna. De vet att de kan gå ut och upprepa något som inte är sant i tv. När det väl rättas till har budskapet redan gått fram, förklarar han. Den här kvällen har han den ärkekonservative republikanen Pat Buchanan som gäst. Buchanan får ett vänligt mottagande och en möjlighet att sälja in sin nya bok \"Where the right went wrong\" som är starkt kritisk mot president George W Bushs Irakpolitik. Jon Stewart kan visserligen vara bitande rolig, men han är ingen illasinnad figur. De flesta behandlas med ett visst mått av respekt. Även om \"The Daily Show\" sannolikt har fler demokrater än republikaner som tittare vill Jon Stewart och hans medarbetare inte räknas in i ett läger. Ingen ska gå säker. De gör sig lustiga över den demokratiske presidentkandidaten John Kerry med samma precision som de använder när president Bush är måltavla. Det faktum att de flesta nålsticken ändå träffar åt höger förklarar de med att republikanerna nu är det parti som har makten. De är helt enkelt mer givna satiroffer. \"The Daily Show\" startade som nyhetsparodi 1996. Jon Stewart kom in i bilden som programledare 1999 och styrde över innehållet mer mot det dagliga nyhetsflödet. Genombrottet kom i valrörelsen 2000 då den jämna kampen mellan George W Bush och Al Gore med det efterföljande rösträkningskaoset erbjöd ett naturligt satirunderlag. Sedan har 11 september, Irakkriget och andra händelser stärkt det politiska intresset och ökat behovet av ett politiskt underhållningsprogram. Det innebär att Jon Stewart, som själv inte var särskilt politiskt intresserad som ung, nu börjar arbetsdagen med att tillsammans med ett dussintal manusskrivare plöja New York Times, Wall Street Journal, Washington Post och andra seriösa dagstidningar på jakt efter uppslag till kvällens show. - Det börjar dystert. Vi skriker och svär över läget i världen innan vi gör komedi av det, säger han. När tv-tittarna skrattat i allt större skaror har politikerna fått allt svårare att motstå showen. Jon Stewarts gästlista inkluderar toppolitiker som Bob Dole, Al Gore, och Hillary Clinton. Nyligen kom John Kerry för att med blandad framgång försöka locka yngre väljare. Vita huset har dock hittills svarat vänligt men avvisande på frågan om George W Bushs medverkan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13123, "headline": "En brittiska med känsla för Japan", "summary": "Lian Hearns trilogi \"Sagan om klanen Otori\" har blivit en succé. Den har klassats som en fantasy. \"Mja, jag vet faktiskt inte vad den är\", säger författaren och verkar förbryllad över att världen blivit så intresserad av Japan. Lotta Olsson träffade henne i Göteborg.", "article": "- När jag kom till Japan, säger Lian Hearn, kände jag mig underligt hemma för första gången i mitt liv. Trots att jag alltid sticker upp mer än en decimeter över japanerna, trots att jag så uppenbart inte hör till. Men det finns ett möjligt utanförskap i Japan, en färdig roll att gå in i. Lian Hearn heter egentligen Gillian Rubinstein, en lång, smal brittisk kvinna som bott i Australien sedan 1973 och är en känd barnboksförfattare under sitt gamla namn. Under namnet Lian Hearn har hon skrivit \"Sagan om klanen Otori\", en trilogi som börjar med \"Över näktergalens golv\" (2003), fortsätter med \"På kudde av gräs\" (2003) och till sist \"Under lysande måne\", som i dagarna kommit ut i Sverige. Trilogin utspelar sig i ett Nästan-Japan under medeltidens klanstrider. Där växer Takeo upp, en pojke som gradvis upptäcker sina förmågor och blir man under de två år böckerna berättar om. Takeo har udda talanger: hans hörsel är knivskarp, han hör en bågsträng spännas på långt håll, hör den tyste mördaren som tar sig uppför husväggen. Han kan göra sig osynlig, röra sig dödstyst, dela sig i två. Takeos magiska talanger har gjort att \"Sagan om klanen Otori\" klassats som en fantasybok. - Mja, säger Lian Hearn, Takeos egenskaper är ju mer klassiska ninjaegenskaper - han har dem i boken för att han tillhör Släktet, de som blir så bra mördare och tjuvar på grund av sina speciella talanger. Men jag ville inte kalla dem ninjor, det är ett så färdigt begrepp. Takeo tillhör också de Gömda, en förbjuden religion med kristna drag. De Gömda lever farligt, ty upptäcks deras tillhörighet kan de bli avrättade. Även detta visar sig ha historisk bakgrund; kristendomen var förbjuden i Japan under två hundra år. - Fast riktigt historisk är trilogin inte, jag vet faktiskt inte vad den är! Inte fantasy, inte tonårsbok, inte vuxenbok ... Nå, när jag är klar med Otoris ska jag i alla fall skriva en äkta historisk roman, säger Lian Hearn och berättar att hon håller på med research för den nu. Den ska handla om de stora förändringarna på 1850-talet, när Japan var tvunget att snabbt modernisera för att inte ätas upp av västerländsk kolonialism. I \"Sagan om klanen Otori\" stämmer många fakta, men hon har också tagit sig friheter av litterära skäl. Som att jämka ihop händelser som egentligen inte är samtida, och ge alla i böckerna enklare namn som inte hör ihop med perioden. Annars är det Japan rakt av, den japanska kultur som Lian Hearn lockats av ända sedan hon var liten. - Jag föddes under andra världskriget, säger hon, och växte upp med mardrömmar om atombomben. Japan var fienden men också offren i Hiroshima och Nagasaki. Det tog lång tid innan jag äntligen kom dit, jag var över femtio, men när jag väl var där betydde det så mycket för mig att jag tänkte att jag aldrig mer kommer att behöva någon annan inspiration. \"Över näktergalens golv\" är lätt att läsa som en spännande fantasybok, som utspelar sig i en sparsmakad japansk miljö med mycket våld och en komplicerad väv av intriger. Och stor kärlek: parallellt med Takeos historia berättar Lian Hearn om Kaede, flickan som hålls som gisslan och används som handelsvara i klanintriger, som skyddar sig så gott hon kan mot övergrepp men straffas hårt för sitt motstånd. Så småningom möts Takeo och Kaede, och kärleken dem emellan är omedelbar. - Kaede är den andra sidan av myten, säger Lian Hearn. Takeo är den kämpande hjälten med många förmågor, och Kaede är verklighetens japanska kvinna, ständigt tillbakahållen av seder och förbud. Det var underbart att skriva om en hjälte, men jag ville också berätta historiska sanningar. Folk har sådana romantiska föreställningar, unga pojkar vill bli samurajer och ninjor - nå, så här var det för kvinnorna. Våldet är ständigt närvarande i böckerna. Men Lian Hearns språk är tillbakahållet, rent och avklarnat som en japansk målning, utan att gräva ner sig i slabbigt bloddrypande beskrivningar. Klanstridernas Japan var en våldsam tid, men den har paralleller med vår tid, tycker Lian Hearn. Vi talar mycket om att vi ogillar våld, samtidigt som våldet är mer vanligt förekommande som underhållning än någonsin förr. - Och det tycks som om människan ofta återvänder till ett slags feodalt tänkande, som det evigt återkommande begreppet om en stark man, en härskare. Flickan Kaedes historia växer sig starkare i trilogins andra del, \"På kudde av gräs\", där hon och Takeo ofrivilligt skils åt och Kaede återvänder till sitt barndomshem. Obändigt viljestark kämpar hon för att hitta vägar ut ur sin kringskurna kvinnoroll, ständigt revolterande mot att vara kvinna när det innebär så mycket förödmjukelser och begränsningar. Kaede är en stark kvinnogestalt, och hon är långtifrån den enda i trilogin. - Fast jag identifierar mig med Takeo, inte med Kaede, säger Lian Hearn. Jag tillbringade större delen av min barndom med att vilja vara man. När jag nu har valt en pseudonym, så är det ett namn som kan vara både manligt och kvinnligt. Something rather nice! Pseudonymen är vald med förnamnet från hennes gamla smeknamn från tonåren, som är de fyra sista bokstäverna av Gillian, och efternamnet från en irländsk-grekisk författare, Lafcadio Hearn, som flyttade till Japan i slutet av 1800-talet och som skrev böcker för en engelsk publik därifrån. - Det var som om Gillian Rubinstein tog slut, säger Lian Hearn lätt och aningen förbryllat. - Det är också en japansk sed att byta namn när man ändrar sitt liv, en högst förvirrande vana när man försöker läsa japansk historia. Personer kan uppträda under tre fyra namn under en livstid! Nu har hon blivit både annorlunda och mer sig själv. Skriver för hand i stället för som tidigare på dator. Högst ovillig att framträda, ingen social författare som ställer upp på intervjuer i onödan. När hon är i Sverige för att ta emot svenska IBBY:s (International Board on Books for Young People) Peter Pan-pris ger hon en enda presskonferens och deltar i ett seminarium på bokmässan. Inte mer. Hon är avväpnande vänlig, brittiskt artig och ytterst bestämd. När hon började skriva \"Sagan om klanen Otori\" insåg hon snabbt att det skulle bli en trilogi, och skrev klart andra och tredje delen innan hon lämnade hela trilogin till förlaget. - Jag ville att trilogin skulle vara skriven av samma person, förklarar hon, jag ville inte förändras av mottagandet av den första boken. De tre böckerna skulle hållas samman av samma författarröst. Inte för att hon begrep att böckerna skulle bli den stora succé de blev, tvärtom är hon förbryllad över att världen \"uppenbarligen hade blivit så intresserad av Japan under de år jag hade suttit och skrivit\". Hon viftar förstrött bort sin egen del i den japanska kulturens genomslag, asch, det är nog mangaserierna det beror på. Att \"Sagan om klanen Otori\" inte ska bli mer än en trilogi visar sig vara en sanning med modifikation; det finns mycket kvar att berätta efter \"Under lysande måne\". Och jo, Lian Hearn håller på med den boken, med arbetsnamnet \"The Harsh Cry of the Heron\", som just nu verkar bli en riktigt tjock bok. - Böcker brukar bli kortare när författaren skriver för hand, men mina blir bara längre och längre! Jag försöker göra den kortare, men den tycks inte vilja det, klagar hon och börjar skratta. Ytterligare en bok är redan klar, trilogins förhistoria som har fått arbetsnamnet \"Heaven´s net is wide\". Det är Otori Shigerus historia, mannen som adopterar Takeo i \"Under näktergalens golv\", och händelserna som leder fram till det fruktansvärda slaget vid Yaegahara, som omnämns med fasa i trilogin. Men den boken får vi vänta på ett tag. Lian Hearn ler vänligt och bestämt. - De här båda böckerna ska också skrivas av samma författare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13139, "headline": "Han kan konsten att värja sig", "summary": "Christer Cederlöf, lärare i teaterfäktning, brukar börja sina lektioner med att skrämma skådespelarna. Även med ett trubbigt vapen går det nämligen att skada sig rejält.", "article": "Vapnen är ointressanta, det är striden som är viktig. Fäktmästaren Christer Cederlöf är fäktaren som tröttnade på att tävlingsfäkta, eftersom han sällan vann. I stället blev han lärare i teaterfäktning. På teatern finns hela sammanhanget. Konflikten, den lösning som sker i striden men också vad den leder till och vad som händer efteråt, säger han och tillägger: - Helheten intresserar mig mycket mer än själva slagväxlingen. Christer Cederlöf började med karate, men kände att kampsporten tog fram våldsamma sidor i honom som han inte tyckte om. En vän tog honom till en fäktningslokal och han bytte sport. - Fäktning har samma rörelsemönster som kampsporter, det var lätt att ersätta den nakna handens kraft med sabelns, säger han. Teaterfäktning upplever många som på riktigt. Får man flyt i koreografin rycks man med och det känns nästan som en verklig uppgörelse. Utbildningen i teaterfäktning fick Christer Cederlöf av den legendariske fäktmästaren Bela Rerrich, som han sedan biträdde. Rerrich tränade både sportsmän och teaterfolk, jobbade både med Ingemar Bergman och med landslaget. - Förr var fäktning obligatorisk på scenskolorna, och äldre skådespelare är ofta duktiga med värjan. Jarl Kulle lär ha varit väldigt bra, liksom Jan Malmsjö. När Cederlöf undervisar scenskoleelever, som till exempel i Luleå, jobbar han mycket med känslor. - Jag vill att de ska fäkta fram vad de känner i en situation. I ett möte. Det kan vara i besvikelse, glädje eller melankoli. Han vill få fäktningen in i handlingen, så att känslorna byggs upp innan konflikten ska lösas med svärd. Då kan publiken förstå varför det blir våldsamt i pjäsen och begriper också vad som händer efteråt. På teaterscenen handlar det om att arbeta med känslor och han börjar med att skrämma skådespelarna rejält. Det är farligt att fäktas, så man får se till att skådespelarna är rädda för vapenkraften redan från början. Fäktrörelserna numreras och rörelsemönstret övas in, först mycket långsamt och sedan allt snabbare. - Bela Rerrich sa att målsättningen är att det ska verka så obehagligt på scen att de som sitter på Dramatens första bänk nästan är beredda att resa sig och gå. Det är en känsla Christer Cederlöf uppenbarligen har lyckats förmedla. När Turteatern satte upp \"Romeo och Julia\" skrev DN:s kritiker Ingegärd Waaranperä att fäktscenerna var bland de bästa men också de farligaste hon sett på scen. För farligt kan det bli. - Man kan bli rejält skadad fast vapnen inte är vassa. Det är risker teatern får ta för att det ska bli bra, men jag har inte hört om några värre tillbud. Hans instruktioner handlar inte bara om själva fäktningen. Han tar ogärna jobb om inte hela scenen ingår i uppdraget. - Jag tar väldigt stor plats när jag möter teatern. Oftast vet de inte vad de vill mer än att de ska fäktas. När jag tagit reda på om regissören har några speciella krav lägger jag upp alltihop själv, säger han. - Sedan får man se om det känns bra för skådespelarna, annars ändrar jag. När grundträningen är klar och scenen börjar ta plats drar jag mig bakåt. De ska ju göra jobbet - jag är bara deras resurs. \"Resursen\" har mer än själva striden att tänka på. Går det att röra sig i scenografin eller står det några saker i vägen? Vad gör man om vapnet går av, vem lämnar fram en ny sabel om den första tappas och var ska reservvapnen gömmas? I Blå hallen i Stockholms stadshus lutar trappstegen bakåt för att man ska kunna gå ner med lång klänning, Men då kan man också fäkta baklänges nedför trappan. - Vi gjorde det för kungen och drottningen 1996 under Water Price-utdelningen. Då gömde vi vapen överallt i blomsteruppsättningar och under mattor. Jag frågade den ansvarige säkerhetspolisen om det var okej och han hade inga som helst synpunkter på det. Kanske förstod han inte att också teaterfäktning kan vara på liv och död. Richard Cohen Svärdet(By the sword)Övers. Richard Cohen Svärdet (By the sword) Övers. Gunnar Redmalm Svenska förlaget Buddisten som slåss för demokratin Christer Cederlöf är 52 år och bor i Enskede. Kallar sig själv för musketör, ser sig som en idealistisk arvtagare till Dumas romanfigurer, men i stället för att försvara franske kungen slåss han för demokratin. Är buddist sedan länge och tycker att OS i Kina är ett utmärkt tillfälle att diskutera landets förhållande till demokrati och till Tibet. Tillverkar själv vapnen till föreställningarna. En minuts fäktning tar cirka 40 timmar att träna in. Tycker själv att Kurosawas \"De sju samurajerna\" är den bästa fäktfilmen. Livrustkammaren ", "article_category": "culture"}
{"id": 13215, "headline": "Berättande och sång i \"Huset\"", "summary": "Norrlandsoperan och Västerbottensteatern samarbetar för första gången i en gemensam produktion. I musikteaterföreställningen \"Huset\", skriven av Torgny Lindgren, möts berättarformen, operasångare och musiker ur Symfoniorkestern i en unik mix.", "article": "- Jag är intresserad av att hitta nya vägar, säger Magnus Aspegren, chef för Norrlandsoperan, som anser att operakonsten behöver arbeta mer i den berättande traditionen och att de klassiska operorna bör sättas i ett modernt sammanhang. När Mats-Arne Larsson, chef för Västerbottensteatern, tog initiativ till de första samtalen om ett produktionssamarbete mellan institutionerna nappade den nytillsatte operachefen Magnus Aspegren direkt. - Jag fick Torgny Lindgrens novell \"Huset\" i min hand och läste den med förtjusning. \"Huset\", som fokuserar ett husbygge, handlar egentligen om hur vår strävan mot vissa mål kan förändras när livet och passionen plötsligt griper in. Frilansande regissören Lena E Forslund, som inom kort blir konstnärlig ledare för barn och ungdomsteatern vid Teater Västernorrland, sammanfattar handlingen i \"Huset\" med att citera John Lennons text: \"Life is what happens to you, busy making other plans.\" \"Huset\" har tidigare framförts som berättarföreställning av och med skådespelaren Gunnar Eklund. Då producerad av Västerbottensteaterns berättarensemble. - När Torgny Lindgren läste \"Huset\" för första gången i radion på 1980-talet blev jag så gripen att jag skrev ned texten. Detta måste jag göra något på, tänkte jag. Fram växte Gunnar Eklunds version av \"Huset\" med avstamp i hans eget liv. Norrlandsoperans version är dock mer renodlad. För här lyfts kvinnan i historien, Kajsa, fram. - Det finns inte så många kvinnor i Torgny Lindgrens litteratur. Kajsa, som drabbas av passionens kraft, ville vi förstärka. I samarbetet med Norrlandsoperan samspelar Gunnar Eklund med Norrlandsoperans sångare Susanna Levonen och Lars Martinsson samt Symfoniorkesterns musiker Karin Bjurman, cello, Malin Gustavsson, flöjt, Steve Söderberg oboe, Bengt Sandström, klarinett, Mats Lindström, slagverk, och Tommy Gafvelin, keyboard. Den nykomponerade musiken är skriven av Västerbottensteaterns kapellmästare Cay Nyqvist och sångtexterna av Lena E Forslund och Kristina Kalén. Då Torgny Lindgrens text ofta associerar till Bibeln hämtades sångtexterna ur Predikaren. - Torgny Lindgrens text mår bäst av att stå för sig själv. Därför fungerar de filosofiska sångtexterna som metaforer för hur livets problem kan lösas, berättar Lena E Forslund. Enligt Mats-Arne Larsson finns det inget namn på institutionernas samarbete. - Det är inte teater, inte opera utan en unik mix som ingen annan har gjort tidigare. Vad beror det på? - Det finns en viss misstänksamhet mellan kulturyttringar, sångare och skådespelare. Men via denna entimmesföreställning kan vi arbeta förtroendeskapande för att sedan, förhoppningsvis, satsa i större skala. Bidragande orsaker till samarbetet är Västerbottensteaterns strävan efter att utveckla teaterspråket och Berättarensemblen. Dessutom är relationen mellan Magnus Aspegren och Mats-Arne Larsson god. - Vi ser samma möjligheter i \"Huset\", som är ett ovanligt sceniskt stycke, säger Mats-Arne Larsson. Även skådespelare och operasångare ser positivt på samarbetet. - Mötet ger energi, säger Susanna Levonen, mezzosopran. Ytterligare ett samarbete mellan musiker i Symfoniorkestern och Västerbottensteatern kallat Improviserade mästerverk (version 1.0) äger rum i november. Och om allt går enligt planerna ska Norrlandsoperan samarbeta med operan i Kapstaden. - De jobbar i en berättande tradition, det är därför de har överlevt, säger Magnus Aspegren. \"Huset\" har premiär på Norrlandsoperan den 3 september. Den spelas också i höst på Västerbottensteatern i Skellefteå och i Burträsk och Umeå. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13220, "headline": "På flykt från rocken", "summary": "När det började lossna på allvar för skotska indiegruppen Belle & Sebastian valde cellisten och sångerskan Isobel Campbell att hoppa av. Hon vill hellre göra egna skivor, på sitt eget sätt och inte efter \"den smutsiga industrins\" spelregler. Musik som låter som kärlek, kallar hon det.", "article": "På en vit jättefäll framför den öppna spisen ligger en samlingsvolym med skotske 1700-talsskalden Robert Burns verk. Bokhyllorna är fulla av filmklassiker och det knakande ekgolvet är det enda som stör eftermiddagsfriden i västra Glasgows lummigaste bostadsområde. Här bor Isobel Campbell - låtskrivare, klassiskt utbildad cellist, sångerska, multiinstrumentalist, och fram till för två år sedan medlem av världens mest omsusade indieband, Belle & Sebastian. Hon var den svåråtkomliga cellisten och sångerskan i det svåråtkomliga bandet, hon skrev flera av gruppens bästa låtar och turnéerna började avlösa varandra. Belle & Sebastian hade långsamt vandrat från att vara en angelägenhet för ett fåtal konnässörer till att bli ett namn för topplistor och prisnomineringar. Då hoppade Isobel Campbell av. - Jag var med i Belle & Sebastian enbart på grund av kärlek till popmusiken. Inget annat. Men med tiden kände jag mig mer och mer som en sådan där rund plastbit som någon försökte hamra ner i ett fyrkantigt hål, säger hon. Isobel Campbell sitter i en väldigt stor vinröd soffa med en kopp te i handen och berättar om sitt kanske viktigaste livsval. För att ha varit en av grundarna till en världskänd popgrupp finns extremt få citat av henne, om någon i bandet någon gång sade ja till en intervju så var det aldrig hon. Ett behagligt liv för någon som aldrig haft stjärnstatusen som drivkraft, kan tyckas. Men med det drygt halvåret gamla albumet \"Amorino\" och nya minialbumet \"Time is just the same\" - hennes två första i eget namn - i hörlurarna förstår man lättare varför hon efter sex år och fem album valde bort den \"comfort zone\", som hon kallar tillvaron i Belle & Sebastian. Hennes egen musik är nämligen en provkarta på nya färger, stilskiften och temposvängningar, något en renlärig indiegrupp - och förändringsobenägna fans - aldrig kunde ha accepterat. Isobel Campbell och en lång lista gästmusiker framför allt från pop till country, bossa, jazz, dixieland(!) och något som skulle kunna vara soundtrack till en fransk sextiotalsfilm. Det är inte precis några konceptskivor, utan svalt och hett, skyggt och välkomnande, klockspel och elgitarr, tvärflöjt och trummor, samsas huller om buller. Konvoluten visar målningar med fjärilar, bin, grodor, blommor och blad. Det samlade uttrycket blir lätt, nästan sött, men skrapar man lite på ytan lurar mörkret där bakom; Isobel Campbells ljusa, nästan spöklika röst berättar omväxlande om olycklig eller trånande kärlek, aldrig fulländad. Referenser till Rimbaud och Bibeln blandas med minst en bitter blinkning till forne pojkvännen, Belle & Sebastians drivande kraft Stuart Murdoch. Och Campbells andra röst, den sorgsna cellon som öppnar blödiga människors tårkanaler, har en betydande plats i de vackraste partierna. Men det var inte möjligheten att prova egna musikaliska vingar som var den främsta orsaken till avhoppet från den rockmaskin Belle & Sebastian höll på att bli. - När vi startade gruppen var vi, framför allt jag, så naiva så du anar inte. Vi älskade att ses och spela tillsammans, vi tog till och med med oss hembakta tårtor till repetitionerna och satt och drack te efteråt. Jag vet att det är nidbilden av en indiegrupp, men så var det och jag trivdes med det då. Trots att Belle & Sebastian knappast kan beskyllas för att ha sålt sin oberoende själ till musikens marknadskrafter, absolut inte i början och knappt ens nu, kröp en allt obehagligare känsla allt djupare in i Isobel Campbell. Fler och fler människor presenterade sig för det en gång så anonyma bandet, fler och fler av dem kom från London, och fler och fler av dem log bara med munnen, berättar hon. - Allt jag avskydde med rocksvängen började prägla min tillvaro, säger hon. Med tiden fick jag uppleva musikbranschen från dess fulaste sida. Hela den där kokain-grejen, till exempel, tycker jag är fullständigt patetisk. - Så en dag, när vi befann oss i Montreal under en turné, förstod jag: Jag måste härifrån. Hem. Isobel Campbells musikaliska bana började långt innan Belle & Sebastians första trevare på vinyl; albumet och universitets-projektet \"Tiger milk\" 1996. Som elvaåring, när hon redan tog regelbundna pianolektioner, presenterade sig en dag en kvinnlig cellolärare för skolklassen. - Den här kvinnan satte sig ned framför oss och spelade och jag tyckte hon såg underbart vacker ut. Ljudet ur cellon tog tag i mig direkt och från den stunden övertalade jag mina föräldrar att få ta både piano- och cellolektioner. - Jag kände direkt att cellon var som en skyddande sköld. Det är något med hur man håller den mot bröstet. Det passade mig perfekt, liksom det faktum att det nästan är omöjligt att få den att låta glad. Några år senare, när vägen mot symfoniorkestrar kunde ha varit utstakad, förstod hon med Beatles hjälp att det gick utmärkt att göra popmusik även med klassiska instrument. Och inte ens med en universitetsexamen i klassisk cello var den klassiska musikvärlden ett alternativ för henne. - Jag ville alltid spela pop och inte klassisk musik, vilket gjorde mina föräldrar förfärade. Jag kan uppskatta klassisk musik, men den är inbyggd i aristokratin. Hela idén med popen tilltalar mig, den är icke-elitistisk, den är för folket helt enkelt. Isobel Campbell pratar passionerat om sin musik och ganska snart bleknar bilden på den svala, drömska och svåråtkomliga kvinna som skyggt och lite avmätt blickat på oss från de fåtalet bilder som finns på henne. Hon är säker på vad som inte är hennes sak snarare än tvärt-om. Och när hon för tredje gången undrar om hon har rätt kläder på sig för fotograferingen säger hon: - Jag vet faktiskt inte hur man ska vara i den här branschen. Arbets-beskrivningen för mitt jobb är en enormt lång lista och jag har väldigt svårt för ganska många av momenten. Vi sätter oss i en taxi för att bege oss till en sliten del av Glasgow som det skulle ta endast ett möte i en svensk kommunfullmäktige att jämna med marken. I vad som ser ut att en gång ha varit en lagerbyggnad inryms studio, skivbolag och artistagenturer. Isobel Campbell har uppmanats att lämna över ett exemplar av \"Amorino\" till \"ytterligare en person som säger sig kunna göra något av den\". Ärendet tar endast fem minuter men tillbaka i taxins baksäte suckar hon tungt och intalar sig att alla svårigheter och opålitliga människor i branschen i längden är karaktärsdanade för henne. - Men frågan är hur mycket jag orkar slåss. Hon menar att hon inte är säker på att det är värt priset, att hon kanske helt lägger ner ambitionerna att ta sin musik till livepublik utomlands. - Det optimala vore att respekteras och bli framgångsrik men samtidigt kunna vara \"the good guy\". Men det är svårt med alla dessa skummisar som man ska förhandla med. Jag ombeds spela på alla möjliga ställen runt världen, men det blir alltid tjafs kring pengar och det spricker alltid i slutändan. Kanske beror en del av mångfalden på Isobel Campbells soloskivor på kärleken till studioarbetet, hon jämför inspelningsstudion med en godisaffär och sig själv med ett lyckligt barn med massor av pengar i handen. På \"Amorino\" spelas uppåt 30 olika instrument av lika många personer - stråkorkesterns personal oräknad. Bland samarbetspartner märks Eugene Kelly, en gång i Kurt Cobains favoritband The Vaselines, Portisheads gitarrist Adrian Utley och Mark Lanegan från Screeming Trees och Queens of The Stone Age. Men den som betytt mest för Isobel Campbells steg från den någorlunda skyddade tillvaron i Belle & Sebastian är Glasgows kanske hårdast arbetande, men minst kände, jazzmusiker: Bill Wells. Han omnämns i konvolutet som \"min medkämpe i en smutsig industri\" och flera instrument och arrangemang på skivan bär hans signatur. Bill Wells stöttade Isobel Campbell redan under tiden i Belle & Sebastian och är nu en \"kär, äkta vän\". - Han fick mig att sjunga på en livespelning och jag förstod att jag hade kraften att gå vidare ensam, säger hon om Wells. Han blev en stor inspirationskälla för mig och fick i gång min kreativitet. Andra viktiga inspirationskällor för Isobel Campbell är två avgörande decennier: 1920- och 1960-talen. Perioder då mycket förändrades, inte minst tack vare den samtida musiken och filmen. - Jag är oerhört fascinerad av hur unga människor då såg allt som möjligt. Jazzen på 20-talet och popen på 60-talet. Allt exploderade samtidigt, över hela världen. Men det finns saker att lära sig från alla tidsperioder, se vad som hände på 30-talet och se på det fula 70-talet. Taxin rullar vidare genom ett mulnande Glasgow. Det obligatoriska regnet är bara en timme bort. Vi kommer fram till Kings Court och den kombinerade restaurangen, baren och skivbutiken Mono. Här kan den intresserade hitta alla skivorna från Glasgows popscen och ganska ofta även dess upphovsmän. Isobel Campbell beställer shandy, en klart skolflicksstämplad, hemsk blandning av fruktsoda och öl. På något sätt följer valet av dryck en romantisk linje i allt hon gör. Hon är inte rädd för att missförstås som flickaktig, att folk missar de mörka bottnarna i hennes musik, och berättar saker som att hon vanligtvis börjar jobba vid midnatt och följer månens väg runt huset. Att låtarna kommer till henne i takt med att himlen ändrar färg. - Jag vill bara göra så vacker musik som möjligt, säger hon. Det bästa jag hört någon säga om min musik var en italiensk journalist som tyckte att den är ljudet av kärlek. Han använde ordet Amorino, som betyder något i stil med liten oskyldig kärlek - men som är stor under ytan. Och med tanke på min lilla, tunna röst, det rosa skivomslaget och de lätta ljuden, tycks det passa mig bra. Men kanske är det lättare att ingå i ett band i alla fall och slippa stå ensam? - Jag saknar partnerskapet i ett band och, ja, den trygghetszonen. Jag var en rund plastbit förut, men nu känner jag mig som en åtthörning, säger hon. Och där kom regnet. Isobel Campbell Föddes i Glasgow, Skottland, 1976. Träffade särlingen och låtskrivaren Stuart Murdoch på en nyårsfest 1995 och inledde ett såväl musikaliskt som privat partnerskap, som utmynnade i bandet Belle & Sebastian. Har med Belle & Sebastian gjort albumen \"Tiger Milk\" (1996), \"If you´re feeling sinister\" (1997), \"The boy with the arab strap\" (1998), \"Fold your hands child, you walk like a peasant\" (2000) samt filmmusiken till Todd Solondz \"Storytelling\" (2002). Har under konstellationen The Gentle Waves (med Bill Wells) gjort två skivor: \"Swansong for you\" (2000) och Billie Holiday-covers på \"Ghost of yesterday\" (2002). Släppte 2003 albumet \"Amorino\" och i våras minialbumet \"Time is just the same\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 13234, "headline": "´Det andra könet måste först befrias´", "summary": "Simone de Beauvoir var aldrig ute efter att skapa en alternativ kanon som framhävde kvinnliga bedrifter. Hennes poäng var att de kvinnliga genierna skulle komma - men först måste kvinnans sociala frihet förändras. Toril Moi replikeras i diskussionen om Simone de Beauvoirs relation till det egna könet.", "article": "Christina Sjöblad och Åsa Moberg har i var sin artikel uppmärksammat Simone de Beauvoirs nedlåtande syn på andra kvinnors konstnärliga skapande. Jag är rädd att de gör samma misstag som många andra i läsningen av de Beauvoir. De förvandlar hennes teoretiska och estetiska ställningstaganden till personliga spörsmål. Det gäller särskilt Moberg, som söker en förklaring till Simone de Beauvoirs tendens att \"förytliga\" andra kvinnliga intellektuella i hennes rivalitet till sin syster, den två år yngre Hélène de Beauvoir som var verksam som konstnär. Hur intressant denna parallell än må vara så döljer den det väsentliga - nämligen att de Beauvoirs kritik av kvinnors skapande är djupt grundad i hennes historiska analys av kvinnors villkor, men också i den intellektuella miljö där hon verkade. Sjöblad och Moberg diskuterar inte detta. Förytligar de då inte Simone de Beauvoir på exakt samma sätt som de menar att hon förytligade andra? Som skolad filosof och etablerad författare baxnade de Beauvoir inför den urgamla patriarkala klagovisan om kvinnorns medfödda oförmåga att skapa. Hennes motdrag mot denna mytologi var, först av allt, att underkänna jämförelsen. Under patriarkatet skapar män och kvinnor utifrån så olika förutsättningar att varje jämförelse är fåfäng. Själva utgångspunkten för de Beauvoirs analys är med andra ord kvinnans olikhet under patriarkatet. Fram till den dag då kvinnans villkor är jämlika männens kommer frukterna av det kvinnliga skapandet i regel att vara underlägsna männens skapande, menar de Beauvoir. Denna skillnad beror helt på att det rådande systemet spelar mannen i händerna: \"han har mycket större konkreta möjligheter att förverkliga sin frihet i världen, och det oundvikliga resultatet är att männens bedrifter vida överträffar kvinnornas. För kvinnor är det i stort sett inte tillåtet att göra något alls.\" de Beauvoirs argument är här rent statistiskt. Givet att antalet män med möjlighet att uttrycka sig kulturellt är långt större än antalet kvinnor, så är det långt mer sannolikt att de verkliga bedrifterna görs av män. de Beauvoir accepterar med andra ord att det har funnits få stora kvinnliga filosofer, konstnärer, skulptörer och tonsättare. Men det som verkligen upprör oss är att hon också framhärdar i att det saknas stora kvinnliga författare. Vad ska man då säga om George Eliot? Lady Murasaki? Madame de Staël? Madame de Lafayette? Och varför erkänner hon inte fullt ut, som Åsa Moberg påpekar, Virginia Woolf, som delvis föregrep de Beauvoirs \"Det andra könet\" med sin banbrytande essä \"Ett eget rum\"? Här får man söka svaret i den intellektuella tradition som präglade de Beauvoir. Att döma av \"Det andra könet\" utmanar hon aldrig de värdekriterier som dominerar på hennes eget fält. Enligt henne är kvinnors skapande under patriarkatet mindre universellt, mindre allmängiltigt, än männens. På denna punkt svär hennes okritiska användning av Kants begrepp om \"det universella\" mot hennes egen politiska kritik av upplysningens universella värden. Resultatet är att hon fullkomligt förbiser de estetiska värdeomdömenas historicitet. \"Det andra könet\" ger således en lång katalog över patriarkatets förbrytelser mot kvinnor, men inte en enda notering om att mottagandet av kvinnors kulturella skapande i regel varit grymt sexistiskt och orättvist. Ironiskt nog har inte \"Det andra könet\" varit mer förskonad från detta slags mottagande än andra böcker av kvinnor. de Beauvoirs estetik förblir alltså abstrakt och universalistisk, vilket radikalt motsäger hennes allmänna politiska analys. Det är som om hon efter att ha politiserat det mänskliga subjektet och sexualiteten inte mäktar med att också behöva politisera estetiken. Men det är anakronistiskt att göra som Sjöblad och Moberg och ställa de Beauvoir till svars för hennes estetiska konservatism som om det handlade om något slags personligt misstag. de Beauvoirs blindhet är karaktäristisk för hela det franska intellektuella fältet. Bortsett från företrädarna för den stalinistiska socialrealismen tvivlar jag på att det år 1949 - då \"Det andra könet\" kom ut - fanns någon som kritiserade den franska kulturens traditionella kanon. Sartres summering av Frankrikes litteraturhistoria i \"Vad är litteratur?\" (1948), till exempel, är helt traditionell i sitt val av verk och författare. Och trots att det på senare tid gjorts starka försök att utmana Frankrikes dominerande estetiska och filosofiska kanon, genom att framhäva verk skrivna av kvinnor och av författare från den övriga franskspråkiga världen, så bekänner sig den överväldigande delen av Frankrikes intellektuella alltjämt till en jakobinsk idé om en centraliserad och allmängiltig norm. Det är ingen tillfällighet att tre av de mest inflytelserika feministiska teoretikerna i Frankrike under 1970- och 1980-talen - Hélène Cixous, Luce Irigaray och Julia Kristeva - aldrig strövar bortom klassikerna när de diskuterar litteratur och filosofi, lika lite att varje stark teoretisk riktning i Frankrike sedan 1960-talet - Tel Quel, dekonstruktionen, postmodernismen - med stor belåtenhet hållit sig inom ramen för den etablerade litteraturhistorien. de Beauvoir var kort sagt aldrig ute efter att skapa en alternativ kanon som framhävde kvinnliga bedrifter. Hennes poäng är inte att det faktiskt har funnits en kvinnlig Mozart eller en kvinnlig Michelangelo, utan snarare att det ska komma sådana: \"Hur skulle kvinnor någonsin ha kunnat vara genialiska när de förvägrats varje möjlighet att utföra något genialiskt verk, eller något verk över huvud taget?\" frågar hon. Under de rådande samhällsförhållandena är kvinnors konkreta frihet så inskränkt att deras enda möjlighet till autentiskt handlande är revolten. Vilket vill säga att kvinnor enligt de Beauvoir inte kan hänge sig helt åt konstnärligt skapande förrän de har förverkligat sin frihet socialt. Om det inte funnits några stora kvinnliga författare så bevisar inte detta att kvinnor saknar förmåga att skriva. Det bevisar däremot att kvinnans sociala situation liknar det läge som det franska proletariatet eller Förenta staterna som nation befann sig i år 1790, eller som de svarta befann sig i år 1940: Den fria kvinnan håller just på att födas. När hon har erövrat sig själv kommer hon kanske att uppfylla Rimbauds profetia: \"Poeterna ska komma! När kvinnans ändlösa slaveri har krossats, när hon kan leva för sig själv och genom sig själv, och mannen - hittills så vedervärdig - har gett henne fri, kommer även hon att bli poet. Kvinnan ska finna det okända!\" Friskheten och optimismen i de Beauvoirs framtidsvision kan ta andan ur en. Av hennes argument följer också att hon själv skriver på tröskeln till den nya världen: att den fria kvinnan håller på att födas betyder att Simone de Beauvoir själv inte är en fri kvinna, utan i bästa fall en \"oberoende\" kvinna, snärjd i den smärtsamma konflikten mellan det gamla och det nya, mellan patriarkatets idé om det feminina och kvinnans frihet. Toril Moi gav 1994 ut boken \"Simone Toril Moi gav 1994 ut boken \"Simone de Beauvoir. The Making of an Intellectual Woman\", som 1996 kom i svensk översättning på Brutus Östlings bokförlag Symposion. Artikeln är delvis en bearbetning av ett avsnitt i denna bok. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13238, "headline": "Kris i orkesterdiket", "summary": "Radiosymfonikerna missköter sitt uppdrag som public service-radions orkester. Under Östersjöfestivalen spelade de enbart välkända utländska verk. Ska licenspengarna verkligen användas till en dyr ensemble som inte prioriterar svensk musik och svenska tonsättare? undrar Christina Mattsson, före detta chef på P 2.", "article": "I söndags avslutades Östersjöfestivalen, en storslagen satsning av Sveriges Radio och Sveriges Radios symfoniorkester, Radiokören och Berwaldhallen. Återigen fick publiken chansen att höra Radiosymfonikerna i en rad stora välkända utländska verk, som orkestern spelat i konsert åtskilliga gånger under de senaste åren och som redan finns väl dokumenterade på band och skiva. Visserligen är varje ny tolkning av Mahler, Verdi, Stravinsky och Sibelius enastående och varje framförande en unik händelse. Att också prislappen är unik är däremot en insikt som ingen gärna talar öppet om. Orkesterlönerna stiger efter varje avtalsförhandling, gager till eftertraktade solister och dirigenter brantare än så. Även nothyror och andra kringkostnader ökar på ett sätt som inte kan relateras till eller kompenseras av anslag och intäkter. Lönerna för en symfoniorkester ligger på minst 140.000 kronor om dagen innan dirigenten ens äntrat podiet med sin ersättning per vecka i sexsiffrigt belopp. Det handlar om konkurrens på en internationell marknad, inte gärdsgårdsserien. Det var länge sedan jag i min egenskap av rikskanalchef för P 2 hade ansvar för Radiosymfonikernas ekonomi, men min bedömning är att årsbudgeten för att driva verksamheten i dag torde ligga en bra bit över 60 miljoner kronor per år. Den offentliga årsredovisningen för 2003 anger Berwaldhallens andel av anslagsmedlen till 92,9 miljoner kronor. Biljettintäkter, intäkter för sålda konserter och uthyrningar reducerar förstås kostnaden, men det troliga är att minst 60 miljoner kronor är en ren utgiftspost för att Sveriges Radio ska kunna hålla sig med egna ensembler. Alternativa förslag finns det säkert gott om. Fråga Sveriges Radios hårt ansträngda lokala kanaler, som med tacksamhet gärna tar sin del av kakan för att kunna ge de egna medarbetarna en drägligare arbetsmiljö och en chans till fördjupning, fråga den hårt ansträngda kulturredaktionen eller den lika hårt pressade musikradion. Sveriges Radios symfoniorkester firar snart sin 40-årsdag som fullt utbyggd symfoniorkester, samtidigt närmar sig orkesterns 40-årskris. Det var 1965 som radion fick en orkester bestående av 95 ordinarie musiker, namnet kom två år senare. Radiochefen hette Olof Rydbeck och han såg nödvändigheten av att Sveriges Radio hade en egen fullt utbyggd orkester för att man skulle kunna bedriva skapande verksamhet med konstnärliga uttrycksformer. Detta skulle i första hand ske genom omfattande beställningar av kompositioner av svenska tonsättare och hög andel svenska dirigenter och artister, dessutom skulle orkestern spela sådan svensk musik som inte fanns tillgänglig på skiva eller på annat sätt. Ambitionen var att leva upp till de krav som staten ställde på Sveriges Radio i sändningstillståndet. Orkestern var helt enkelt ett verktyg för public service-radion. Genom rader av beställningsverk och uruppföranden har Radiosymfonikerna också utan tvivel betytt oerhört mycket för ny svensk musik. Sedan dess har mycket hänt. Från att en gång har varit en av få svenska symfoniorkestrar, finns det i dag vid sidan av Radiosymfonikerna flera stora svenska orkestrar. Men fortfarande är det bara Sveriges Radios symfoniorkester som kan sägas ha ett särskilt uppdrag som skiljer den från andra orkestrar, nämligen att låta svensk musik och svenska artister komma i fokus. Även i dag, snart 40 år senare, borde alltså Radiosymfonikerna fungera som public service-radions verktyg. I stället har ensemblen fjärmat sig från sitt radiouppdrag. Vårdslöst uttryckt har vi i stället fått två filharmoniska orkestrar i Stockholm, nämligen Kungliga Filharmoniska orkestern och Sveriges Radios symfoniorkester. Dominansen av den etablerade klassiska repertoaren har blivit mer märkbar, och som publik i Stockholm kan man under en och samma säsong om slumpen vill få höra samma verk vid flera tillfällen i olika tolkningar. Mycket annat har också hänt sedan 60-talet. Svensk orkestermusik finns i dag tillgänglig på fonogram på ett helt annat sätt än tidigare, men framför allt har musiklivet förändrats. Sven Nilsson har sammanställt siffrorna i \"Kulturens nya vägar\" (2003). Förutom nio professionella symfoniorkestrar finns i dag ett flertal större kammarorkestrar. De ger tillsammans cirka 1.100 konserter per år. De 20 länsmusikinstitutionerna ger i skiftande ensembler och inklusive frilansartister cirka 13.000 konserter per år. Svenska Rikskonserter ger cirka 300 konserter per år inom jazz, kammarmusik, folkmusik och orkestermusik. Det finns omkring 7.500 yrkesverksamma musiker i Sverige. 1.200 av dem är anställda på en musikinstitution, 2.300 är kyrkomusiker och de återstående är frilansande musiker samt medlemmar i olika fria grupper och ensembler. Det finns ett stort antal arrangerande musikföreningar, jazz- och rockklubbar. Men hörs detta i Sveriges Radio? I princip nej. Naturligtvis händer det att en eller annan fri yrkesutövande musiker eller kompositör får engagemang i Sveriges Radio, men det sker allt mer sällan. Sveriges Radio har nämligen i det tysta gjort en rad tunga musikpolitiska prioriteringar som ett resultat av den nedskärning som företaget gjorde i mitten av 1990-talet. Musikradion i P 2 prioriterar i dag det utländska framför det svenska och låter inspelningar från utlandet ersätta public service-radions viktiga uppgift att ge utrymme för svensk musik och svenskt musicerande, egenproducerad eller på skiva. I stället har dominansen av den etablerade klassiska repertoaren blivit ännu starkare. Men det mest märkbara är att Sveriges Radios symfoniorkester och Radiokören är prioriterade framför landets övriga orkestrar och körer och framför det svenska musikliv som verkar utan större kommersiella intressen. Detta är ett välkänt faktum i musiklivet, men den som enbart läser Sveriges Radios statistik ser inget av detta. Tvärtom så säger siffrorna något helt annat. I dag kan Sveriges Radio genom sin statistik visa på en hög och jämn nivå av utomstående medverkan. Till detta använder man bland annat Sveriges Radios symfoniorkester. Bakgrunden är att Radiosymfonikernas ordinarie musiker har rätt till tjänstledighet. Skälet till denna avtalsenliga, generösa bedömning av tjänstledighetsansökningarna är att enskilda musiker ska få chansen att utvecklas, samtidigt som frilansande orkestermusiker får möjlighet till arbete som vikarier eller extramusiker. Statistiken ger goda siffror, men kvar med lång näsa står vi radiolyssnare som visserligen får höra orkestermusik med massor av frilansar, men inte får lyssna på den mångfald inom andra genrer som det svenska musiklivet har att bjuda. Därför är det hög tid att Sveriges Radio än en gång tar musikpolitisk ställning. Inom ramen för SR 2010, det interna utredningsarbete som pågår, skulle andra prioriteringar kunna göras. För vad händer om Sveriges Radios symfoniorkester fortsätter på den inslagna vägen och väljer bort den svenska musiken, de svenska artisterna och de svenska upphovsmännen? Vad händer om Radiosymfonikerna också i fortsättningen väljer att bortse från de krav som Sveriges Radio rimligen har på sin orkester? Ger inte detta radion en anledning att med gott samvete välja bort orkestern? Därigenom skulle Sveriges Radio klara en del av den nedskärning som enligt alla uppgifter måste göras, men framför allt skulle de frigjorda medlen kunna användas på ett sätt som bättre svarar mot public service-uppdraget såsom det formulerats i sändningstillståndet. Låt sedan de frigjorda medlen gå till en professionell svensk symfoniorkester som får i uppdrag att upprätthålla kravet på konstnärlig och kulturell förnyelse. Ett avtal ska givetvis innehålla krav på hög andel svensk musik, medverkan av svenska artister och kompositionsbeställningar av svenska upphovsmän. De radiotimmar som ingår i uppdraget ska givetvis inkludera europeiska radiorättigheter för fortsatta programutbyten. Låt Göteborgs symfoniker få detta uppdrag, så är även andelen lokal produktion liksom en hög andel utomstående medverkan garanterad. Låt lika mycket gå till att spegla och engagera det musikliv som verkar på en marknad med få kommersiella intressen och som sällan hörs i public service-radion. Ge den gränsöverskridande musiken, den experimentella musiken, olika blandformer, folkmusik och etnisk musik ökat utrymme och ge den stora gruppen frilansar, varav de flesta är unga och står i början av sina karriärer, en möjlighet att höras i radio. Låt jazzen och kammarmusiken återfå den nationella scen som Sveriges Radio en gång var! Ju kärvare det ekonomiska klimatet är, desto mer övertygande måste argumenten vara för att Sveriges Radio ska behålla sin symfoniorkester. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13276, "headline": "Debutanter ger veteraner en match", "summary": "Tio av sjutton svenska långfilmer i höst är förstlingsverk.. Snart är biohösten här med många nya svenska premiärer. Och mer än hälften av filmskaparna är debutanter som ska slåss om publiken i kamp med etablerade och välkända namn.", "article": "Sjutton svenska långfilmer kommer att gå upp på biograferna mellan september och december, enligt Svenska filminstitutets hemsida. Först ut bland dessa filmpremiärer är regidebuterande Tova Magnusson-Norlings \"Fröken Sverige\". I december och bland de sista av höstens nya filmer kommer \"Masjävlar\". Maria Blom regisserar filmatiseringen av sin teaterpjäs med samma namn. Det dessa filmer har gemensamt med de allra flesta av höstens nya svenska filmer är att det är filmskaparens första långfilm. Tio debutanter ska konkurrera med väletablerade regissörsnamn som Colin Nutley och Lukas Moodysson. - Det klart att det räcker med att man säger att det är en film av Colin så är det ett visst antal personer som går och ser den bara därför. Men inte ska vi vara rädda för det. Det vore ju fånigt, då skulle det ju bara vara Moodysson, Håfström och Nutley som gjorde film i Sverige, säger regissören Lena Koppel. Hennes första långfilm, ''Bombay dreams'', är en Bollywood-influerad dramakomedi delvis inspelad i Indien. - Det är klart att vi alla konkurrerar med varandra men samtidigt är det ju den film som tilltalar publiken mest som vinner, säger Lena Koppel. Svenska filminstitutets vd Åse Kleveland tror liksom Lena Koppel att det är själva filmen och inte huruvida regissören är debutant eller inte som avgör om den ska lyckas. - Årets mest sedda film och kritikersuccé är Teresa Fabriks ''Hip hip hora'' och ingen hade hört talas om henne för ett år sedan och ingen hade drömt om att det skulle bli en sådan stor film, säger Åse Kleveland. De svenska filmerna konkurrerar först och främst inte med varandra utan med filmer från andra sidan Atlanten, enligt henne. - De amerikanska filmerna har marknadsföringsbudgetar som är tjugo, trettio gånger så stora jämfört med det svenska filmer kan drömma om att ha. Det är där konkurrensen ligger. När det är många svenska filmer som kämpar för att bli uppmärksammade så har kändisarna ändå viss fördel, menar Åse Kleveland: - Det är fler som ska slåss om den mediala uppmärksamheten och då kan de filmer som har kända namn få en del av uppmärksamheten automatiskt. I en kändisfokuserad medievärld är det roligare att skriva om dem. En film som säkerligen kommer att få sin beskärda del av den mediala uppmärksamheten är filmatiseringen av Mikael Niemis \"Populärmusik från Vittula\", i regi av Reza Bagher. Även Lukas Moodyssons \"Ett hål i mitt hjärta\" och Mikael Håfströms ''Strandvaskaren'' lär komma att tillhöra de mer omskrivna filmerna. Colin Nutley är en branschveteran som debuterar - på sätt och vis. Hans första engelskspråkiga film \"Queen of Sheba's Pearls\" har premiär på juldagen. Annars tillhör Colin Nutley den skara som kan betecknas som gamla filmrävar. En annan i samma division är Kay Pollack som nu återvänder till filmvärlden efter nästan två decennier. Hans \"Såsom i himmelen\" har premiär i september och då har det hunnit gå arton år sedan hans senaste film \"Älska mej\". Allt som allt har cirka trettio svenska filmer gått upp på vita duken när året är till ända. Av dessa har en tredjedel varit debutfilmer och en tredjedel har gjorts av kvinnor. Majoriteten av filmer kommer på hösten och även i fjol släpptes omkring 20 filmer på hösten. - Det har varit en allt tydligare tendens att allt fler filmer släpps på hösten. Vårsäsongen är väldigt kort, få filmer efter april. Man väljer ofta hösten. I år är det närmare tjugo filmer på fyra månader, säger Åse Kleveland. Fröken Sverige av Tova Magnusson-Norling, Fröken Sverige av Tova Magnusson-Norling, 3 september Så som i himmelen av Kay Pollack, 3 september Ett hål i mitt hjärta av Lukas Moodysson, 17 september Kyrkogårdsön av Martin Forsström och Daniel Möllberg, 17 september´ Populärmusik från Vittula av Reza Bagher, 24 september Babylonsjukan av Daniel Espinosa, 24 september Armbryterskan från Ensamheten av Lisa Munthe och Helen Ahlsson, 1 oktober Gitarrmongot av Ruben Östlund, 1 oktober Håkan bråkan och Josef av Erik Leijonborg, 8 oktober Strandvaskaren av Mikael Håfström, 15 oktober Bombay Dreams av Lena Koppel, 22 oktober Rancid av Joakim Ersgård, 5 november Beneath the Stars av Helgi Felixson och Titti Johnson, 11 november Macbeth av Bo Landin och Alex Scherpf, 15 december Masjävlar av Maria Blom, 17 december Queen of Sheba´s Pearls av Colin Nutley, 25 december Pelikanmannen av Liisa Helminen, 25 december ", "article_category": "culture"}
{"id": 13277, "headline": "Jätteägg spelar åtta instrument", "summary": "Konstnären Jan Cardell bygger ett stort ägg på Götaplatsen i Göteborg. Ägget, som bland annat är byggt av 47 meter järnrör, kommer att bli en del av Göteborgs konstmuseums samlingar.", "article": "Under \"Göteborgskalaset\", som inleddes på fredagen, kommer konstnären Jan Cardell att sätta upp sin skulptur \"Bonga\" framför konstmuseets och restaurang Fonds ingång. \"Bonga\" är en återgång till den linje i Cardells konstnärskap med \"rytmobiler\" som både såg ut och lät. - Jag har ju jobbat ett tag med metalliskt gräs som haft sprödare toner, så det här kan väl ses som en återgång till rytmobilerna även om det är större och inte har samma ljud som mina tidigare, säger Jan Cardell. \"Bonga\" är ett sex kubikmeters ägg i stålrör och plywood, byggt av 47 meter järnrör, 50 träplattor och tre kilometer koppartråd. \"Bonga\" innehåller spröt och slagarmar som hanterar åtta instrument. - Slagarmarna drivs av vindrutetorkarmotorer som i sin tur styrs av en mikroprocessor. Folk är välkomna att se när vi limmar och svetsar ihop verket under veckans lopp. Vi jobbar mest på kvällarna och \"Bonga\" ska spela själv den 13 till 15 augusti, för att sedan bli en del i Göteborgs konstmuseums samlingar, berättar Jan Cardell som är född och uppvuxen i Göteborg, men numera bor i Malmö. Verket spelar inte oavbrutet. När andra spelar på Götaplatsen, bland dem Göteborgssymfonikerna, får \"Bonga\" hålla tyst. Om den inte tilldelas en solistroll i något litet nyskrivet symfoniskt verk förstås... ", "article_category": "culture"}
{"id": 13288, "headline": "Alla älskar fenomenet Stig Claesson", "summary": "81 böcker på 48 år. Så många böcker har Stig Claesson skrivit. - Det kan inte bli för många. Han har en väldigt trogen läsekrets, säger hans förläggare.", "article": "Stig Claesson, Slas, är 76 år och har precis gett ut sin 81:a bok, \"Sov du så diskar jag\". Han är den svenske författare som har skrivit flest böcker och som fortfarande producerar ungefär en bok om året. - Slas är ett fenomen. Han är älskad av många och det tror jag beror på att vanliga människor känner igen sig i hans berättelser. Han har en udd, en ironi och humor som går rakt in i folks hjärta, tycker hans förläggare Eva Bonnier. Enligt Bonnier har han läsare i alla åldrar. Hon berättar om sin 80-åriga mamma som följt hela Slas karriär och jämför med 30-åringar som kanske upptäckte honom genom hans tecknade barnprogram för teve på 70- och 80-talen. Stig Claessons storhetstid var under 70-talet med böcker som \"På palmblad och rosor\" och \"Vem älskar Yngve Frej\". De senaste åren har han skrivit flera retrospektiva böcker, vars innehåll trogna Slas-läsare känner igen från hans 50- och 60-talsproduktion. - Han skriver om det på ett nytt sätt, även om delar av historierna återkommer. Med fyrtio års perspektiv ser han saker annorlunda. Den senaste boken hör inte till återblickarna utan är en nutidshistoria om ett äldre vänskapsförhållande och döden. Hur många Slas-böcker kan publiken egentligen tåla? - Så många som han kommer att skriva. Han utvecklas fortfarande och för mig känns det helt orimligt att tacka nej till en Slas-bok. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13289, "headline": "Morden har präglat hennes liv", "summary": "Helena Henschen bestämde sig för över 40 år sedan att ta reda på vad som hänt i hennes familj, det som aldrig fick nämnas. Nu kommer romanen om händelsen som påverkat hela hennes liv, om sorgen, skammen och de gåtfulla morden.", "article": "\"I skuggan av ett brott\" är Helena Henschens skönlitterära debut vid 64 års ålder, efter ett långt yrkesliv som kläddesigner, grafisk formgivare och skribent. Fria Pro, 1968, Mah-Jong, Stockholms stadsmuseum och tidskriften Moderna Tider är några stationer på hennes väg. Händelsen är väl känd i den svenska kriminalhistorien som \"de sydowska morden\". En ung man vid namn Fredrik von Sydow dödade en marsdag 1932 sin far, häradshövdingen och förre chefen för Svenska Arbetsgivareföreningen Hjalmar von Sydow och hans två tjänstekvinnor med ett grovt järnrör i en stor våning på Norr Mälarstrand i Stockholm. Efter dådet flydde Fredrik von Sydow tillsammans med sin unga hustru i taxi till Uppsala, där han sköt först henne och sedan sig själv till döds på restaurang Gillet. Något motiv till morden framkom inte i den omfattande brottsutredningen. Dådet är lika gåtfullt i dag som då, skriver Helena Henschen i sin bok. Hjalmar von Sydow var Helena Henschens morfar. En av dem som upptäckte morden var en femtonårig flicka som åtta år senare skulle bli Helena Henschens mor. Hon var Hjalmar von Sydows dotter och alltså gärningsmannens syster. Händelsen kom att prägla hela hennes liv, och hennes barns. Händelsen var givetvis traumatisk för den unga flickan. Hon togs om hand av en grannfamilj och bodde i samma hus under resten av sin skoltid, tre år. Varje dag passerade hon våningen där hon hade växt upp och där hennes far hade mördats av hennes bror. - Jag tror att det som hände var traumatiskt och tabubelagt i familjen på grund av skam, och smärta. Vi kunde aldrig vidröra det. Ingen tog upp det, någonsin. Och det var en självklarhet i min familj att min mamma inte hade någon barndom. Ingen frågade någonsin om den, alla kände att det var något man inte frågade om, säger Helena Henschen. Vi talar om hennes bok i hennes kök med utsikt över en innergård med Neapelkänsla på Söder. Helena Henschen säger att Händelsen, och tystnaden kring Händelsen, \"har legat och gnagt\" i henne själv under hela hennes vuxna liv. - Jag bar själv den där skammen och värnade om tystnaden så oerhört starkt. Jag hade övertagit det från min mamma. Det verkar ju helt knäppt för utomstående. Men för mig var det en självklarhet. Hon ger ett exempel. En gång på 1980-talet gjordes ett tv-drama på grundval av de sydowska morden. Helena Henschen kände den skådespelare som skulle spela Fredrik. - Jag minns - och jag skäms över det nu - att jag sa till honom på mitt enfaldiga sätt \"hur kan du över huvud taget röra i det där\". Från början hade hon inte för avsikt att skriva en bok, bara ta reda på vad som hade hänt. När boktanken väl slagit rot stod hon inför ett problem: det dokumentära materialet - polisrapporter, vittnesförhör, tidningsartiklar - var visserligen omfattande men ganska torftigt och dessutom redan väl känt. - Att bara använda det hade varit som att skriva en ny polisutredning. Så hon valde att gestalta, fiktionalisera, fantisera. - Men fiktionen bygger väldigt mycket på samtal som jag haft till exempel med Sofies släktingar. Romanens Sofie, Fredriks hustru, hette i verkligheten något annat. En glöd uppstår i Helena Henschens röst när hon talar om vad hon ville med sin skildring av de inblandade personerna, och vad hon ville undvika. - Jag ville inte att någon skulle framstå som den onde i berättelsen. Jag ville skildra dem, ge dem en kropp, så att man skulle kunna förstå varför de handlade si eller så. Jag försökte ställa mig på deras sida. Men när det gäller Fredrik var det väldigt svårt. Nej, Helena Henschen gör inte anspråk på att entydigt förklara varför Hjalmar von Sydow var den far han var - \"hans liv var hans arbete\" - eller vilka motiv som kan ha fått Fredrik att begå ett av de yttersta av brott, fadermord - eller varför Sofie inte kunde lämna sin uppenbart otrogne, missbrukande och ekonomiskt oansvarige man. - Det finns aldrig några entydiga förklaringar i livet. Allt är ett nystan av olika delar som är sammansatta på ett sätt som aldrig går att reda ut. \"I skuggan av ett brott\" handlar inte bara om de sydowska morden. Helena Henschen ger i sin roman också tidsbilder av storstrejken 1909, där Hjalmar von Sydow spelade en stor roll, av Stockholm under 1920- och det begynnande 1930-talet, av klasskillnaderna i mellankrigstidens Sverige - och det finns också i romanen en dimension som handlar om mödrar som plötsligt upphör att finnas till. Det framgår i romanen att Helena Henschen känner speciellt för, ja nästan identifierar sig med, Sofie och hennes dotter, som var tre år gammal när båda föräldrarna dog så våldsamt på Gillet i Uppsala. - Ja, skildringen av Sofie har nog fått färg av min egen historia. Vi förlorar ju alla våra mammor på ett eller annat sätt. Det vanliga är att barnen frigör sig från sina föräldrar. Men det kan också handla om att mammor i desperation lämnar sina barn, på ett eller annat sätt. Ja, det finns ett slags gemensamt drag i min familjs historia med mödrar som plötsligt upphör att finnas till, och det är inte bra. Mördaren Fredrik von Sydows mamma valde morfinet framför sin man och sina barn. Hon dog 1926, då Fredrik var 18 år gammal och hans syster, Helena Henschens mor, var tio. Sofies mamma lämnade sitt burgna och förmögna hem på Strandvägen i Stockholm - och sina barn, Sofie var tretton år gammal - sedan hon blivit kär i en rumänsk violinist. Och Sofie, hon lämnade också sitt barn plötsligt och i ond bråd död. - Min mamma gjorde samma sak som Sofies mamma. Hon lämnade ganska huvudlöst, ur barnets synpunkt, vårt hem i Stockholm och träffade en man i Danmark och flyttade dit. Hon sa till mig senare att det var underbart att komma till ett land där ingen visste vem hon var, där ingen kände till Händelsen. Helena Henschen var 15 år då modern lämnade hemmet. Det var ungefär samtidigt som hon av en händelse för första gången informerades om de sydowska morden. - Mamma tog med sig två av mina systrar. Vi sörjde henne fruktansvärt, jag och min andra syster som blev kvar i Stockholm, och vi längtade efter henne i hela vårt liv. Jag längtar fortfarande. Helena Henschens mamma dog för tolv år sedan i cancer. Efter en tyst överenskommelse hade hon flyttat hem till Helena Henschen för att just dö, hennes fem döttrar hjälptes åt att sköta henne och hon dog i sin dotters säng. Nej, detta Helena Henschens eget drama var inte en drivkraft när hon bestämde sig för att skriva sin roman, säger hon. - Men jag såg mönstret med de försvinnande mödrarna mycket tydligt när jag började göra research, och sedan blev det väldigt levande när jag började skriva. Boken handlar inte om mig och min mamma, men det är lätt att se att detta ger den ytterligare en dimension. Helena Henschen vill dra en lärdom av Händelsen och dess eftermäle inom familjen. - Det finns problem i väldigt många familjer, även om alla inte leder till katastrofer som i vår familj. Sättet att klara problemen måste vara att prata om dem och se fakta i ögonen även om man värjer sig mot dessa fakta. En annan lärdom är att ingen människa är gjuten i ett block; alla består vi av motstridiga känslor och tankar. Den skönlitterära formen har gett Helena Henschen blodad tand. Hon har en vag idé. - Jag vill fortsätta i den skönlitterära fåran. Det har alltid lockat mig att pröva något där marken är osäker. Det finns en lockelse i gungflyt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13292, "headline": "Pernilla August i regidebut", "summary": "Pernilla August regidebuterar nu med en novellfilm om manlig rädsla, efter manus av Cilla Naumann. \"Blindgångare\", som börjar spelas in nästa vecka i Ystad, är en av årets sex novellfilmer från SVT och Svenska Filminstitutet.", "article": "Efter nära trettio år framför kameran byter Pernilla August sida - åtminstone tillfälligt. Nästa vecka börjar hon leda inspelningen av 30-minutaren \"Blindgångare\", där Jakob Erickson spelar en hårt pressad svensk minister som försöker hantera sin skräck för att förlora makten. - För mig känns det som ett forskningsarbete i manlig rädsla - hur tänker män med makt? Manuset har en jättehäftig dialog, säger Pernilla August som sitter och skissar på bildmanuset tillsammans med sin fotograf. Som skådespelare har hon spelat i allt från \"Star Wars\"-filmer till Bergman. Som regissör är hon helt grön. - Även om jag ville över på den andra sidan, så är det extremt nervöst. Men jag vet i alla fall hur en skådespelare tänker och vet hur det brukar gå till under en filminspelning. Med risk för att låta lite fånig så är nyckeln till filmskapande information. Det var jättehäftigt att jobba med \"Star Wars\"-filmerna. Trots att teamet bestod av 300 personer så fick alla rätt information i alla led - oavsett vilken funktion man hade, säger Pernilla August. - De bästa regissörerna får alla att känna sig betydelsefulla. Det viktiga är att få all energi att gå från skådespelarna och teamet in till centrum, det som är själva historien. Just nu känner jag en enorm längtan efter skådespelarna! Det var först efter tio års tjat som Pernilla August till slut fick vännen och författaren Cilla Naumann, som även är medarbetare på DN, att skriva ett filmmanus åt henne. \"Blindgångare\" ingår i årets satsning på novellfilm i regi av SVT och Svenska Filminstitutet. Cilla Naumann har länge burit på idén med den rädda mansfiguren, men har inte riktigt kunnat stoppa in honom i någon av sina romaner. - Jag har tänkt mycket på rädda män med makt under de senaste åren. Eftersom jag ofta har stött på dem har jag en automatisk konfliktpunkt, det är uppenbarligen något som jag har behov av att gå till botten med, säger Cilla Naumann. - Jag tror att män är tystare om sin rädsla än kvinnor. Rädsla är en väldigt stark kraft hos människan, men det vi är rädda för förändras genom åren. Förr var man rädd för vättar och troll, men nu har mörkret andra ansikten som till exempel terrorister. Det finns gott om böcker om Andra världskriget och Förintelsen, men jag saknar samtida skildringar av det som händer precis just nu. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13322, "headline": "\"Kroppen behöver sjunga\"", "summary": "Från amatörtävlingar och dansband till visor och jazz - Ann Kristin Hedmarks hela liv har varit musik. I tjugofem år sjöng hon tillsammans med pianisten och kompositören Berndt Egerbladh som avled i våras. Honom tillägnar hon sin nya skiva som släpps i slutet av augusti.", "article": "- Han var en otrolig ackompanjatör som lät sångaren komma fram. Allt han gjorde blev till ett möte, säger hon. Skivan hon tillägnar honom heter \"Kom tillbaka innan du går\" efter en av de texter Patrick El-Hag skrivit till Egerbladhs musik. Under tjugofem år arbetade Ann Kristin Hedmark och Berndt Egerbladh tillsammans i olika konstellationer: med honom på piano, med hans trio, med storband eller i ännu större evenemang med körer. När hon talar om honom blir ett av nyckelorden \"lyhördhet\" och då menar hon inte bara hans förhållande till de musiker han spelade med, utan också till publiken och till tevetittarna. Och inte minst till sina gäster i mångas favoritprogram \"Två och en flygel\". Med Berndt Egerbladhs trio gjorde Ann Kristin Hedmark skivan \"It happened to me\", som kom hösten 2002 och fick DN:s Ingmar Glanzelius att gå i taket av förtjusning: \"Bestämt kan man kalla Ann Kristin Hedmark en jazzsångerska, vilket är en oerhörd komplimang och betyder bland annat att hon är friare och djärvare och mer äventyrlig än de flesta tusen andra sångerskor som regnar över Sverige.\" Den recensionen har hon satt upp på kylskåpet. Ett halvår senare fick hon Jan Johansson-stipendiet med motiveringen att hon är \"en norrländsk huldra med ena benet i den afro-amerikanska jazztraditionen och det andra lika självklart i den nordiska folkmusikens genuina vemod, helt i Jan Johanssons anda\". Hela Ann Kristin Hedmarks liv har varit och är musik. Redan när hon var vokalist i Yngve Forsells orkester på 60-talet hade hon en ansenlig erfarenhet bakom sig. Hon sjöng i hans dansband i åtta år från det hon var sexton. En bra skola. - Ett grovjobb, som dagens popstjärnor inte har en aning om. Packa. Bära. Åka. Packa upp. Sjunga fyra timmar. Packa ... - Det gav en bra grund att stå på. Men det började som sagt ännu tidigare. När Ann Kristin Hedmark var tio deltog hon i \"Kul i parken\" i Nordanåparken i hemstaden Skellefteå med \"En liten kyss är en kyss är en kyss\". Som elvaåring kom hon tvåa i finalen i en amatörtävling i årets luciasoaré och fick flyga till Stockholm. - Sedan var jag med i alla tävlingar som fanns. Detta var innan teve blev en självklarhet i folks liv, intrycken fick hon från \"Tio i topp\" i P 1 och från Radio Luxemburg. - I dag får man så mycket via teve, och artister kan bli fullfjädrade på nolltid bara genom att härma, säger hon. När hon var tretton började hon sjunga regelbundet i parkerna i Skellefteå med omnejd. När hon var fjorton sjöng hon i Drängsmark. Där upptäckte en myndighetsperson från länsstyrelsen att vokalisten låg under den femtonårsgräns som gällde publiken och satte stopp. När hon fyllde femton satte hon i gång direkt igen - efter ett halvår som förmodligen är hennes längsta uppehåll i sången någonsin. - Jag vill inte ha långa semestrar, säger hon. Det är fysiskt, kroppen behöver sjunga. Om människor sjöng mer skulle de må bättre. Jag tänker aldrig lägga av frivilligt. Jag fortsätter så länge jag får och kan och så länge någon vill lyssna på mig. I längden blev det svårt att sjunga dansbandslåtarnas texter med övertygelse. Samtidigt som hon födde sitt första barn för trettio år sedan övergick Ann Kristin Hedmark alltmer till visor. När hon flyttade till Stockholm 1979 inledde hon en turné tillsammans med Berndt Egerbladh och Rune Andersson. Orden har blivit allt viktigare för henne och det hon söker är en speciell enkelhet. Den har hon bland annat funnit hos Cornelis Vreeswijk: - Han skrev enkelt, men fångade samtidigt alla uttryck och stämningar i världen. Förutom två turnéer gjorde hon en platta med hans låtar, \"Visa till dig\". Allra helst sjunger Ann Kristin Hedmark på svenska - \"ett bra jazzspråk\" - och hon har oftast sökt sig till textförfattare som varit allt annat än förutsägbara. Så gav hon ut en skiva med texter av Kristina Lugn för tjugo år sedan, ett udda val då. - Kristina är den enda i sitt slag med sina associationsrika texter, säger hon. Två texter av Kristina Lugn finns med på nya skivan. - Ibland får jag frågan varför jag inte skriver själv. Mitt svar är att jag ber om hjälp av dem som kan det bättre. Under en period runt 1990 var det bara afrikansk musik som gällde och under den perioden bad hon Kerstin Thorvall, som också är en hängiven Afrikavän, att skriva för henne. När hon senare lekte med idén att göra en skiva som fångade olika perioder i en kvinnas liv läste hon Yrsa Stenius bok \"Makten och kvinnligheten\", som tog upp temat att vara \"den andra kvinnan\" i ett förhållande. Det blev upprinnelsen till ett nytt samarbete. På nya skivan finns Jonas Gardells version av Billie Holidays \"Don´t explain\". Skivan heter \"Kom tillbaka innan du går\", och det är också titeln på en av de sex texter som poeten och artisten Patrick El-Hag skrivit till Berndt Egerbladhs musik. De och några andra texter fick kompositörens fulla gillande, och han gav dem till Ann Kristin Hedmark: - De är lätta att sjunga och de fångar stämningarna i Berndts musik. De passar mig helt enkelt. Hon tar med sig jazzen in i visan och visan in i jazzen, och var gränsen går dem emellan är väl en fråga som främst intresserat recensenter och andra som älskar att stoppa in fenomen i olika fack. Själv bryr hon sig mycket lite. Hon säger att hon aldrig gjort något hon inte gillar. Där litar hon helt på sin magkänsla. - Men så har jag heller inte blivit rik. Åtminstone inte ekonomiskt, men det har säkerligen sparat min hälsa. Det har inte saknats tillfällen. Lee Hazlewood blev jätteförtjust i henne och försökte övertala henne att komma till USA. Han ville lansera henne som countrysångerska. Fast då var Ann Kristin Hedmark redan inne på jazzspåret. Så hon avstod. Men vänskapen till Lee Hazlewood har bestått. Hon ska medverka på den skiva han gör tillsammans med de sångare från hela världen som han fastnat för under sitt artistliv, en skiva han säger skall bli hans sista. Ann Kristin Hedmark har aldrig haft en tanke på att göra karriär utomlands. En gång gav en av hennes söner henne en reprimand för att hon inte hade några stora drömmar. Hon svarade att hon alltid gjort det hon velat göra och för det krävs inga stora drömmar. - Att sjunga är livet, det är ett sätt att leva. Svårare än så är det inte. Fakta/Ann Kristin Hedmark just nu Aktuell med albumet \"Kom tillbaka innan du går\" som släpps i slutet av augusti. En singel med \"Visa vid sommarens slut\" spelas redan flitigt i radio. På Cornelisdagen den 8 augusti sjunger Ann Kristin Hedmark på Mosebacke med bland andra Staffan Hellman, Ewert Ljusberg och Stefan Sundström. Den 12 september medverkar hon i en konsert till Berndt Egerbladhs minne i Täby, där ett stipendium i hans namn kommer att instiftas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13334, "headline": "Fler kvinnliga regissörer tar plats i männens värld", "summary": "Andelen kvinnor som regisserar svensk film ökar stort. Av årets premiärer är 32 procent regisserade av kvinnor, jämfört med knappa 18 förra året visar DN:s genomgång. Efter kvällens premiär av Anette Winblads \"6 points\" står många filmer regisserade av kvinnor på tur i år. Men kvinnotillskottet behöver inte betyda mindre stereotypa kvinnoporträtt.", "article": "För ett par år sedan skälldes det friskt på att det nästan bara vara män som fick regissera svenska långfilmer. Statistik visade hur mansdominerad branschen var: Under åren 1982-2002 regisserades bara 18 procent av kvinnor. Och på den nivån har det legat relativt konstant. Men nu visar det uppåt. Av de 34 långfilmer med statligt stöd som planeras ha premiär i år enligt Svenska Filminstitutet (SFI), regisseras elva, alltså 32 procent, av kvinnor. Av dem är fyra långa spelfilmer och resten barn- eller dokumentärfilmer. En av dem som krävde att filmbranschen måste agera för att släppa in fler kvinnor var filmaren Susanna Edwards som i år haft premiär på sin dokumentär \"Fackklubb 459\". - Det händer verkligen jättemycket just nu. Men det var oundvikligt. Det går inte att smita när det har varit kanske tre kvinnor som har debuterat som långfilmsregissörer de senaste decennierna och 40 gånger mer killar, säger hon. När diskussionen var som hetast ropade många förskräckt att de vägrade kvotering. Svenska Filminstitutets chef Åse Kleveland sa till DN att hon i stället ville se förändringar \"på bredare front\". - Det är en mycket större andel kvinnor bland unga filmare i dag och det börjar märkas, förklarar Åse Kleveland nu ökningen. - Dessutom är det klart att det faktum att vi har lyft fram den här frågan också är en anledning till att det kommer fler kvinnor. Hon betonar att det inte ligger någon kvotering i botten utan att förändringen har skett just på bred front. - Konsulenterna har drivit frågan på olika sätt de senaste åren, bland annat genom att ge stöd till och delta i olika seminarier. Och att producenterna vet att konsulenterna lägger vikt på bra film med kvinnliga regissörer gör att de försöker få fram fler kvinnor. Enligt Åse Kleveland är Teresa Fabiks regidebut \"Hip hip hora\", årets hittills mest sedda svenska film, ett viktigt föredöme. - Den bevisar att det ekonomiskt är viktigt att satsa på kvinnliga regissörer. Många har annars hävdat att kvinnor gör film för en för snäv målgrupp. Även Per Nielsen, långfilmskonsulent på SFI sedan 2002, anser att anledningen till kvinnotillskottet är att det \"för tillfället kommer väldigt många talangfulla idéer från kvinnor\", men också att fler kvinnor söker stöd. Han säger att han från hemlandet Danmark vet att kvinnor kan film och tycker att de mest intressanta danska filmerna de senaste åren har gjorts av kvinnor. Men han förnekar att han medvetet skulle fördela filmstöd efter om regissören är kvinna eller man. - Man kan inte välja en film efter regissörens kön, man måste se till vad som är mest intressant att berätta just nu. Men en omedelbar skillnad är att manliga regissörer oftast väljer en manlig huvudroll och då kan man ju fundera: Ska vi se allt ur en manlig eller även ur en kvinnlig synvinkel? Där kan jag göra ett urval. Det är det enda området där vi kan prata om jämställdhet och försöka finna en balans. Utan att svärta ner en positiv utveckling måste man ställa frågan om fler kvinnor i regissörsstolen också innebär mindre klyschiga kvinnoporträtt. Är tjejerna i \"6 points\" mindre stereotypt skildrade för att filmen regisserats av en kvinna? Litteraturvetaren Ingrid Lindell som i våras disputerade på kvinnans plats på duken och bakom kameran menar att det inte finns någon garanti. - Hela filmbranschen är ett manligt rum. Även kvinnornas filmer påverkas av vilka sorters stereotyper man brukar använda sig av. Men man kan absolut säga att chansen ökar att det blir mer annorlunda kvinnoporträtt. Enligt Susanna Edwards innebär det faktum att branschen är väldigt marknadsanpassad att det kan vara svårt att både vara tjej och förändra systemet. - Långfilmsbranschen är så schabloniserad att de som kommer igenom ofta fastnar i stereotyper. Det är distributören som har makten och man blir så illa tvungen att anpassa sig efter dem för att få ut sin film. \"6 points\" distribueras av Sonet Film. Av de åtta filmer från bolaget som har premiär fram till årsskiftet regisseras tre av kvinnor. - Vi har ofta jobbat med kvinnliga regissörer och söker aktivt efter fler, säger Sonets vd Peter Possne. På vilket sätt? - Vi får in en hel flod av manuskript och jag kastar mig först över kvinnornas. Vi vill vara med i kampen för att ge en bättre balans. Men till syvende och sist handlar det om att välja bra projekt. Så ni tillämpar ett slags positiv särbehandling? - Man kan kalla det ett aktivt sökande. Men diskussionen kring mansdominansen har gjort att det är en ännu viktigare punkt. Peter Possne vänder sig mot kritiken att distributörerna skulle vara medskyldiga till att kvinnoskildringarna blir stereotypa även med kvinnliga regissörer. - Vi tänker bara att om något är spännande så är vi intresserade av att vara med. Så fort man kalkylerar sig fram till vad publiken vill ha så går det åt helvete. Enligt Peter Possne är det viktigt att få fler kvinnor för att det kan ge \"ett annat temperament\" till filmens berättande. Han är övertygad om att en man inte skulle ha kunnat göra \"6 points\". - Skildringarna av de tre tjejerna ser ut som de gör för att de är gjorda av tjejer som vill berätta sina erfarenheter av att vara tjej i den åldern. Det skulle vara svårt för killar att beskriva det. Oavsett hur kvinnor kommer att skildras måste man fundera på vad som händer nu. Fortfarande är andelen kvinnor klart mindre än män. SFI håller i frågan och anordnar ett uppföljningsseminarium i höst. Och Sonets Peter Possne är optimistisk. - I kölvattnet av alla duktiga kvinnliga regissörer kommer det per automatik ännu fler. När Josef Fares slog igenom med \"Jalla jalla\" kom det många med invandrarbakgrund som ville göra film. Susanna Edwards är mer pessimistisk. - Det är bara att hoppas att det inte är en bubbla, något som filmbranschen tyckte att man behövde tänka på just nu. Den risken finns. Men de kommer att ha ögonen på sig. Andelen långfilmer (spel- och barnfilm Andelen långfilmer (spel- och barnfilm och dokumentärer) som har haft eller ska ha premiär och som regisserats av kvinnor (ensamma eller tillsammans med andra): 2004: 34 filmer, 11 av kvinnor - 32 procent. 2003: 28 filmer, 5 av kvinnor - 17,8 procent. 2002: 21 filmer, 6 av kvinnor - 28,5 procent. 2001: 26 filmer, 5 av kvinnor - 19,2 procent. Andel av förhandsstöd från SFI som beviljats till kvinnor: Hittills under 2004: 36,8 procent. Andel under 2003: 40 procent . Andel under 2002: 20 procent. Pengarna: 2004 har hittills 32 procent av den totala summan gått till kvinnor. 2003 gick 33,5 procent av den totala summan för förhandsstöd till kvinnor. 2002 gick 15,9 procent av den totala summan för förhandsstöd till kvinnor. Statistik baserad på uppgifter på www.sfi.se Mansdominansen i filmbranschen Mansdominansen i filmbranschen håller på att brytas ned. I år regisseras nästan en tredjedel av de svenska premiärfilmerna av kvinnor, merparten är debutanter: Teresa Fabik regidebuterade i januari med \"Hip hip hora\" Susanna Edwards (\"Fackklubb 459\", tillsammans med Mikael Olsson) Maj Wechselmann (\"From the beginning to the end\") Kicki Kjellin (\"Allt bara försvinner\") Anette Winblad (\"6 points\") Maria Blom (\"Masjävlar\") Tova Magnusson-Norling (\"Fröken Sverige\") Lena Koppel (\"Bombay Dreams\"). Andra filmer i regi av kvinnor med premär i år är: Lisa Munthe och Helen Ahlssons \"Armbryterskan från Ensamheten\" Helgi Felixson och Titti Johnsons \"Beneath the stars\" Liisa Helminens \"Pelikanmannen\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 13369, "headline": "Wollter filmar med egna pengar", "summary": "Lars-Lennart Forsberg är en etablerad regissör. Sven Wollter är en etablerad skådespelare. Ändå får de inte en krona från Svenska Filminstitutet i förhandsstöd för inspelningen av sin nya film \"Störst av allt\".", "article": "- Skriv i rubriken att vi skiter i filmpolitiken, säger regissören Lars-Lennart Forsberg när DN besöker inspelningen. Vi är i Sven Wollters sovrum, på Kungsholmen i Stockholm. Plötsligt tar Sven av sig morgonrocken och står i bara kalsongerna. Kanske har han även strumpor på sig. Alla möbler, förutom sängen, är staplade på hög i vardagsrummet. Sedan hoppar hans roll Aron P Johansson i säng med sin sekreterare och älskarinna Ylva, som spelas av Anneli Martini. En film som i första hand kommer att visa relationen mellan en dotter (Frida Hallgren) och hennes far (Sven Wollter) och mellan en far och hans dotter, som regissör Forsberg säger. Att filminspelningen delvis äger rum i Sven Wollters privata bostad, är ett sätt att spara pengar. För det är dyrt att göra film. Budgeten för \"Störst av allt\" ligger på sju miljoner kronor - och det är otroligt billigt för att vara en nyproducerad film med stora namn i huvudrollerna. Sven Wollter, Anneli Martini. Sven-Bertil Taube och inte minst Frida Hallgren och Eric Ericsson i de yngre rollerna. - Filmkonsulenterna tände väl inte på idén. Dessutom vill de att man ber om pengar mer än ett år i förväg, och det fungerar inte alltid så, säger Lars-Lennart Forsberg. Han berättar om hur allt började för kanske ett och ett halvt år sedan. Hur han och Sven Wollter satt vid Svens köksbord och började spåna på ett manus. Senare kopplades författaren Stewe Claesson in och i maj i år var manuset spelbart. Lars-Lennart Forsberg fick 50.000 kronor från Filminstitutet för att kunna skriva manus, men när manuset var klart ville de inte ge mer pengar. Eftersom hela landets filmproduktion i stort sett sköts av små bolag - som Forsbergs Amandafilm - och två tevekanaler, fanns det inte så många att vända sig till. På Sveriges Television blev det också nobben. För att klara av filminspelningen har Lars-Lennart Forsberg och Sven Wollter bidragit med femhundratusen kronor vardera, vilket betyder att Lars-Lennart har belånat sitt hus. - Vi har en miljon som ska täcka de kontanta utgifterna, berättar han. Löner är det inte tal om. Bara tolv personer i filmteamet plus skådespelare gör att flera personer gör många arbeten. Lars-Lennart är manusförfattare, regissör, fotograf och redigerare. Konstnären Gunilla Luiga ansvarar för scenografi, kostym och smink. Förutom fyra killar som har filmen som sommarjobb, har de andra avtal om att få andel i filmens intäkter. Först när filmen är såld blir det några pengar, alltså. Peter Possnes Sonetfilm betalar för att föra över filmen från DV Cam till vanlig 35 millimeters film, och Sonetfilm står också för distributionen. - Tystnad, tagning. - Slate 86, scen 24:1, första. KLAPP. - Varsågod, börja. I Sven Wollters vardagsrum är det dags för en annan scen. Svens Aron P Johansson sitter vis skrivbordet och tittar på något på sin bärbara dator. Anneli Martinis Ylva kommer in med ett glas vin. Tittar honom över axeln och känner igen en person på skärmen. Filmens handling i korthet är en ung journalist, Anna Wass (Frida Hallgren), får reda på att den man som hon alltid trott vara hennes pappa inte är det, utan det är den kände fackföreningsmannen Aron P Johansson (Sven Wollter) som är hennes biologiske far. Hon bestämmer sig för att ta kontakt, men innan hon berättar sanningen vill hon ta reda på så mycket som möjligt om den här mannen. Förevändningen blir en artikelserie om politik, där hon får följa honom under en tid. Ytterdörren till lägenheten är förstärkt med gallergrindar. I hemmet finns en PH5-lampa och en Bang & Olufsen-stereo. Lite mer väntat är väl Första Maj-planschen och snygga LP-skivor med gamla \"Sagan om Ringen\"-konvolut. Det är häftigt att se två skådespelare med så pass starka personligheter som Anneli Martini och Sven Wollter spela mot varandra, helt ensamma. Även när de är i varsitt rum vet de precis var den andra är. - Det är alltid härligt med bra motspelare! Arbetet gör sig själv när man möter någon med samma densitet, säger Anneli Martini. - Då är det roligt, fyller Sven Wollter i. - Det blir en samlad känsla och ett samlat uttryck som fungerar. Å andra sidan: vad är en svag personlighet? Alla människor är olika och hävdar sin personlighet på olika vis, fortsätter han. - Det är som att dansa; man dansar olika med olika människor, svarar Anneli Martini. Sedan kommer vi in på ett långt resonemang om nutidens olyckliga vana att poängsätta saker, handlingar och människor, som syns inte minst i massmedievärlden, där skådespelare och filmer betygsätts efter en femgradig skala. - Poängsättandet infekterar verksamheten. Konsten går väl ändå ut på att vara vidsynt och inte dömande eller bedömande. Aron, som jag spelar, framstår som en rätt otrevlig person - men mitt jobb är inte att döma honom utan att få fram så många sidor som möjligt, att göra honom komplex, säger Sven Wollter. Han och Anneli Martini är överens om att deras roller varken är platta eller ensidiga. Grunden är klassisk: man med makt inleder ett förhållande med kvinna på arbetsplatsen. Alla vet om förhållandet och allt rullar på som om det var naturligt, trots att hon är gift med en annan. Trots att förhållandet sker på Arons villkor och att det är han som har mest materiell makt i omvärlden, tycker Anneli Martini att Ylva har makt hon med. - Vi har levt i århundraden med patriarkal makt i samhället, men ändå har kvinnor en bakomliggande makt som är viktig. Ylva känner sig inte som ett offer, trots att det är Aron som satt agendan för förhållandet. Hon är stark och hon älskar den här drullen, ler hon brett och tittar mot Sven Wollter som lufsar omkring i morgonrock och med ett glas vin i handen. Vinet är egentligen outspädd svartvinbärssaft. Försök dricka det. Inspelningen av filmen äger även rum i Vaxholm i Stockholms skärgård och i Uddevalla. Den 13 augusti ska allt vara klart för klippning. Sedan återstår det att se hur det går för denna självfinansierade film. - Jag gillar inte att filmbranschen har blivit så bidragsberoende. Tanken med Filminstitutets konsulenter var väl att alla skulle få lite pengar, inte att några skulle få sina filmer helfinansierade. Det finns inget egenvärde i att göra film för bidragspengar och det är en fara när en konstart blir så hospitaliserad som filmskapandet är idag, säger Lars-Lennart Forsberg och avslutar ändå med ett visst hopp. - Jag tror på den här filmen. En av Sveriges bästa skådespelare och en av landets bästa filmdistributörer tror på den här filmen. Än så länge har vi klarat oss utan filmstöd, men jag vet ju inte om jag får tillbaka pengarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13387, "headline": "SVT beklagar Hoberts avhopp", "summary": "SVT:s programchef hoppas fortfarande på att tvisten ska kunna lösas. Richard Hobert hoppar av som regissör till Peter Birros drama om \"August\".", "article": "- Det är väldigt olyckligt, säger Magdalena Jangard, programchef för drama på SVT i Göteborg. Efter de senaste dagarnas kritik mot SVT för att de utan Peter Birros medverkan har valt regissör till hans drama om August Strindberg väljer regissören Richard Hobert att hoppa av. DN har sökt Richard Hobert för en kommentar utan att lyckas. Men han säger till Aftonbladet om Peter Birro: - Han svartmålar mig som yrkesman och framställer sig själv som ett oskyldigt offerlamm. Richard Hobert är också besviken på SVT:s agerande. Han skrev på kontraktet i juni, men hoppas nu att SVT kan lösa honom från det. - Jag utgick från att SVT aldrig skulle erbjuda mig något som inte var förankrat hos författaren. Självklart inte. Enligt Magdalena Jangard, programchef för drama på SVT i Göteborg pratade hon med Richard Hobert på måndagskvällen och han sa då att han ville hoppa av. - Jag tycker att det är väldigt olyckligt om han vidhåller det, säger hon. - Det är bedrövligt om det inträffar på grund av det drev som har varit i tidningarna de senaste dagarna och att det sker utan att Peter Birro har träffat Hobert och lyssnat på hans vision med manuset. Magdalena Jangard betonar att det här inte påverkar produktionens slutdatum. Dramat ska vara klart till julen 2005 som planerat. - Det löftet ska vi hålla. Men om Richard Hobert kvarstår vid sitt beslut får vi börja se oss om efter en annan regissör. Hennes förhoppning nu är att få till en träff mellan Peter Birro och Richard Hobert. - Förutsättningen för att Richard Hobert ska fortsätta med det här är att Peter ställer upp för ett möte. Men då måste också kommunikationen mellan oss tas upp igen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13398, "headline": "\"Det är inte punk det jag gör\"", "summary": "Avril Lavigne kallas för punkprinsessa. Men hennes musik är inte punk. Hon tycker att tjejer ska säga vad de tycker och vara självständiga. Men hon är inte feminist.", "article": "Avril Lavigne är lite nere. Själv landade hon på Arlanda i onsdags kväll. Men hennes bagage är fortfarande på villovägar. Att hon inte har sina vanliga kläder i kombination med att hon inte har sovit gör att hon oroar sig för fotograferingen. \"Bara små kameror och inga direkta närbilder\", beordras fotograferna av de pressansvariga. Men väl inne i Honesty bar längst upp på hotell Rival vid Mariatorget i Stockholm ställer hon upp framför kameran. Poserar, men är snål med leenden. Hennes nya album \"Under my skin\" har beskrivits som rockigare än debutalbumet \"Let go\" som kom 2002 och som fick stor uppmärksamhet bland annat för hitlåten \"Sk8er Boi\". Hon var bara 17 år när \"Let go\" kom och säger sig ha mognat på många sätt sedan dess. - Jag har erfarit mer. Jag har gått från att vara 17 till 19 år. Jag har vuxit upp. - Jag har lärt mig att uttrycka mig bättre i mitt skrivande nu när jag är äldre, säger hon och hänger med benen över fåtöljkanten. Hennes musik har inte sällan beskrivits som punkrock och hon själv som en punkens prinsessa. Men på frågan vilka punkmusiker som har inspirerat henne tittar hon fram bakom håret och svarar snabbt. - Det är inte punk det jag gör, om det är det du menar. - Jag gör pop och rock och inspireras av all musik som är bra, det som finns i min skivhylla: Oasis, Green day, Janis Joplin, Linkin Park, Marilyn Manson, Radiohead. Att Avril Lavigne ofta framställs som ett föredöme för unga kvinnor är inget hon funderar på. - Jag är ju bara en person som är mig själv. Du vet, jag säger vad jag vill och gör vad jag vill. Jag antar att det är ett gott exempel. Jag tycker att man ska vara stark och självständig. Är du feminist? - Det skulle jag inte säga. Nej. De senaste åren har mycket publicitet handlat om hennes angrepp på popkollegan Britney Spears. - Det är inte så att jag inte gillar henne som person, jag har aldrig träffat henne. Det är bara det att jag inte gillar hennes stil. Jag tycker inte om den här sexgrejen hon gör. Hur viktig är imagen för att lyckas som artist? - Musiken är viktigare. Jag fokuserar på musiken, inte på korkade strategier om hur man ska visa upp sig. Även om en del i Avril Lavignes egen image är just att verka opåverkad av kommersiella krav är det många som beskriver henne som \"ännu en popartist i Britney Spears följe\". På frågan vad hon tycker om det är hon bestämd. - De fattar inte ett dugg. Avril Lavigne Ålder: 20 år i september. Bor: Toronto, Kanada. Bästa skiva du köpt: \"Jagged little pill\" av Alanis Morissette. Album: \"Let go\" (2002. Aktuell: Kom med nya albumet \"Under my skin\" i maj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13399, "headline": "Bojkott hotar Hobertpjäs", "summary": "Att SVT Drama i Göteborg bestämde regissör till dramasatsningen om August Strindberg utan manusförfattaren Peter Birros medverkan väcker ilska. Under fredagen gick regissören och författaren Lukas Moodysson ut med ett öppet brev där han uppmanar till bojkott om inte beslutet tas tillbaka.", "article": "I brevet som Lukas Moodysson förutom till pressen har skickat till Magdalena Jangard, chef för SVT Drama i Göteborg, och Gunnar Carlsson, genrechef för drama på SVT, skriver han att SVT genom sitt beslut att låta Richard Hobert regissera Peter Birros manus \"på ett fullständigt respektlöst sätt\" har kränkt Peter Birros konstnärliga integritet. Han uppmanar också alla filmarbetare och skådespelare i Sverige att bojkotta produktionen om inte beslutet tas tillbaka. Han ifrågasätter dessutom hur Richard Hobert kan vilja vara kvar i projektet när han har fått veta att manusförfattaren inte vill ha honom som regissör. Lukas Moodysson avslutar med att berätta att han själv hade funderat på att skriva något för SVT men har ändrat sig för att han inte vill riskera att bli behandlad på det sätt som Peter Birro har blivit. Som DN berättade i går anser manusförfattaren Peter Birro att SVT Drama i Göteborg har gått bakom ryggen på honom. När han lämnade sitt manus om August Strindberg fick han löfte om att få vara med och välja regissör till det han kallar för sitt livs projekt. På ett möte före midsommar fick han plötsligt veta att valet var klart: regissören Richard Hobert som i år varit aktuell med filmen \"Tre solar\". - Min ställning är väldigt klar. Jag fick ett erbjudande från SVT Göteborg som jag blev väldigt glad för. Det är ett manuskript som jag tycker mycket om och som är väldigt bra, säger Richard Hobert till DN. - Jag vill inte gå in på några detaljer. Det var så här det gick till. När jag hade läst manuset bad jag dem hälsa till Peter Birro att jag såg fram emot att mötas i augusti. Peter Birros uppfattning att Richard Hobert definitivt inte är rätt regissör för hans manus vill Richard Hobert inte kommentera. Och på frågan hur långt produktionen har kommit hänvisar han till producenten Ann-Ci Lifmark. Hon berättar att hon och Richard Hobert började planera produktionen tidigare i veckan. - Vi kommer att ha auditions för att hitta August senare i augusti, säger hon. Hur påverkas ni av Peter Birros kritik? - Vi är ledsna över Peters kritik, men jobbar på. Varför valde du och Magdalena Jangard regissör utan att meddela Peter Birro? - Jag tycker att vi svarade på det i pressmeddelandet som vi skickade ut i går. Det yttersta ansvaret att välja regissör kan vi aldrig frånhända oss. Jag har aldrig gett löfte om att Peter skulle få välja regissör och inte heller hört något sådant löfte. Varför bestämde ni utan att diskutera med Peter Birro? - Vi har jobbat igenom hela den svenska regissörskåren och kom fram till att Hobert skulle vara rätt. Men det är jättesvårt att säga något utan att kritisera Peter Birro och jag vill inte det. Han har skrivit det bästa manus jag någonsin har läst. Vi har försökt prata med honom om det här, men han vill inte träffa oss. Ann-Ci Lifmark betonar att det inte kommer att ske någon omarbetning av Peter Birros manus. - Det är ett strålande manus som det är och behöver inga manusbearbetningar. Vi har haft samtal med ett antal regissörer och Richard Hobert var den som lämpade sig bäst. Han läser manuset med respekt. Peter Birro menar att han och Richard Hobert är helt olika människor med helt olika utgångspunkter. \"Jag har sett de flesta av Richard Hoberts filmer. Och i dem saknar jag värme och framför allt humor\", sa Peter Birro till DN i går. - Jag tror att det här kan bli en intressant kombination och att mötet kan ge en spännande energi som kan bli väldigt bra, säger Ann-Ci Lifmark. Hur kan produktionen påverkas av att manusförfattaren och regissören inte kan samarbeta? - Det vore ju självklart bäst om Peter och Richard kunde prata med varandra. Det skulle bli lyckligare så, både för oss som människor och för produktionen om de talade med varandra och att den här diskussionen inte fördes via tidningarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13428, "headline": "Konsumtionssamhällets baksida", "summary": "I sina grälla bilder av Sveriges sommarland och stormarknader exponerade Lars Tunbjörk folkhemmets nya, kalla ansikte.", "article": "Nu visar han både gamla och nya bilder på en stor utställning på Borås konstmuseum. När gravstenen över det svenska folkhemmet väl ska huggas måste nog dödsåret anges till 1990-talets början. Den häftiga lågkonjunkturen slog hårt mot hela befolkningen, Ian och Bert ännu hårdare mot invandrarna, samtidigt som välfärdsstaten privatiserades och brutaliserades. Vi var nog inte riktigt medvetna om hur fort det hände. Lars Tunbjörk var också lite sen på det, säger han ödmjukt, men han var ändå den som lyckades fångade det nya Sverige på bild. Hans fotobok \"Landet utom sig\" från 1993 är en svensk klassiker och en internationell succé. I dramatiskt beskurna färgbilder visar han hur svensken försöker konsumera sig till en ny identitet i takt med att alla gamla värden raseras. Det är inte alltid vackert, desto oftare lite rörande, alla gånger humoristiskt. Aldrig ironiskt, även om det ofta var så bilderna uppfattades vid 90-talets mitt. - Nej, det tycker jag inte att de var. Jag försöker få fram flera lager av känslor, från ångest till vemod och skönhet. När DN ringer upp Lars Tunbjörk håller han precis på att hänga upp den sista bilden i sommarens stora utställning, \"Hemvist\", på Borås konstmuseum. - Jag har värjt mig mot ordet retrospektiv, men det är vad de kallar det, säger han tyst. Stommen i utställningen består av 170 bilder från \"Landet utom sig\" som aldrig visats tidigare. Tunbjörk fotograferade \"oerhört mycket\" under de åren, och har gjort ett urval som speglar både hans personliga utveckling och samhällets förändring under de tio år som gått sedan dess. - Det är i mångt och mycket en mörkare bild av Sverige. Fotografierna är råare, det är mer ångestladdat. En del är oerhört fåniga, andra var för vackra eller enkla för boken - vilket var helt rätt, de hade inte passat in i den serien. Om jag hade påbörjat arbetet i dag hade det blivit mycket dystrare. Segregationen och de ekonomiska klyftorna har ökat väldigt, i takt med att folkhemmet monteras ned mer och mer. På utställningen visas även äldre bilder från kontorsinteriörer och hemmiljöer, och en \"helt hysterisk\" dvd med ett bildspel från Skara sommarland där besökarna slåss om badbollarna. Dessutom har Tunbjörk gått ut och fotograferat affärsinredningar i Borås, staden han föddes i och där han inledde sin karriär som tidningsfotograf. - Borås är väldigt typiskt för hur det svenska samhället förändrats. Men det har blivit mycket bättre sedan jag flyttade härifrån under tekokrisen, det finns en helt annan framtidstro och det känns som att det är en roligare stad. Vi svenskar känner igen oss i Lars Tunbjörks bilder, det är uppenbart. Men hur svenska är de egentligen? Är inte de förändringar han beskriver lika genomgripande i resten av Europa? - När jag höll på med projektet tyckte jag att det var väldigt svenskt. Jag trodde verkligen inte att det skulle gå hem utomlands, men det har det gjort - åtminstone i västvärlden. När jag visade bilderna i S:t Petersburg för några år sedan blev folk oerhört provocerade, de kunde inte förstå att jag var så kritisk till det samhälle som de drömde om. Men nyligen var jag i Moskva under en fotofestival, och då kunde de också känna igen sig. Även i USA har boken fungerat bra, berättar Tunbjörk. Det är kanske inte så konstigt, hela vår shoppingkultur är ju uppbyggd efter amerikansk förebild. Men där finns något annat också: - Jag trodde bara att det berodde på att stormarknaderna är likadana, men de sa att de kände igen sig i småstadsatmosfären och vemodet. Och det som jag trodde var typiskt svenskt! Utställningen visas till och med Utställningen visas till och med den 5 september. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13440, "headline": "Hon geggar i det undermedvetna", "summary": "Ner i smutsen igen. PJ Harvey spelar inte trummor på sitt nya album. Hon sjunger inte alla körstämmor. För övrigt gör hon allting själv. Nils Hansson har talat musik med \"en blyg tjej från landet\" med många fler identiteter.", "article": "Hon vill dementera att hon skulle vara en särskilt besvärlig person. Eller svartsynt, argsint eller någon annan av de egenskaper som folk tenderar att extrahera ur hennes musik och applicera på henne själv. - Inget kunde vara längre från sanningen, säger PJ Harvey. Jag är en kul, blyg tjej från landet. Jag vet inte riktigt varför den bilden har fastnat så starkt, men det har den, från första början. Och jag märker att folk som kommer för att intervjua mig ofta är väldigt nervösa. Den PJ Harvey som sitter i hotellsoffan framför mig är dock knappast skräckinjagande. Hon är pytteliten, sobert klädd och påfallande välformulerad mellan teklunkarna, trots att hon säger sig få tunghäfta så fort hennes musik ska analyseras. Att hennes musik gräver i det undermedvetnas alla geggor är inget som syns utanpå henne, eller för den delen vilken förkrossande kraftfull gestalt hon kan vara på scen. - Man försätter sig ju i en väldigt sårbar position när man ställer sig på scen, säger hon. Och samtidigt finns det en väldigt tunn linje mellan sårbarhet och en stor känsla av styrka. Att man är stark nog, modig nog att göra sig själv så öppen för ... attack, om man så vill. Man måste nog vara ganska stark för att klara av det, så det finns en märklig dubbelhet där. Nu har hon ytterligare befäst sin styrka, skulle man kunna säga. Förra skivan var PJ Harveys största framgång hittills, efter tio år av successivt artistiskt växande. \"Stories from the city, stories from the sea\" var det mest lättillgängliga hon hade gett ut, sålde mer än något hon tidigare hade gjort och vann det prestigefyllda Mercurypriset i England. Förväntningarna på uppföljaren borde således vara höga. Men sin vana trogen har PJ Harvey levererat en helt annan sorts skiva än sist. Enklare, naknare, fulare. Mindre kommersiell, om man vill tala det språket. - Man vet ju aldrig, men det skulle definitivt överraska mig om den omfamnas av hela världen, säger PJ Harvey själv och låter underdriften ackompanjeras av ett litet skratt. Hon verkar mer road än oroad över möjligheten att hon denna gång kommer att sälja lite mindre. En delförklaring kan nog vara den förfäran hon antyder inför tanken att bli bredare känd - och igenkänd - än vad hon redan är. Det vore fatalt för det privatliv som hon så intensivt försöker hålla utanför allmänhetens insyn. Samtidigt har hon tryggheten i en stor och trogen kärnpublik, som knappast lär överge henne bara för att en skiva är lite strävare än en annan. Humörförändringen syns redan på omslaget. Där \"Stories from the city, stories from the sea\" visar en elegant storstadskvinna i solglasögon och guldfärgad handväska - lite åt Posh Spice-hållet - pryds nya \"Uh huh her\" av ett felexponerat lågbudgetfoto på en medfaren kvinna i en bil, långt från all glamour. Att det är samma person på båda bilderna är inte uppenbart, men det är tydligt att PJ Harvey fortsätter att experimentera också med hur hon väljer att se ut. Musiken är lika vresig. Bitvis högljudd och ilsken, oftare tyst och halvt inåtvänd, men oavsett vilket låter det mesta tunt och obekvämt. Motsatsen till maffigt. Mer som en demo än en färdig studioprodukt. För den som har följt PJ Harveys karriär är detta inte så förvånande. Dels är nya skivan inte särskilt taggig i jämförelse med en del saker hon gjorde i början av sin karriär - i synnerhet på andra albumet \"Rid of me\", som producerades av Steve Albini, en av världens främsta specialister på svårtuggad rockmusik. Dels har hon även tidigare följt upp en stor publikframgång (\"To bring you my love\") med en avigare och mer tillknäppt skiva (\"Is this desire?\"). - Jo, \"Is this desire?\" var nog väldigt svår att ta till sig, säger hon. Det är ett av de mest radikala album jag har gjort, men också en av mina absoluta favoritskivor. - Saken är den att jag tenderar att reagera emot det som jag just har gjort. Väldigt starkt. Och nu ville jag absolut inte göra ännu en poppig, stort producerad skiva. Jag ville ner i smutsen igen. Fast det där sista kan nog vara en efterhandskonstruktion. Strax innan har hon nämligen sagt att hon inte hade en aning om vad för sorts skiva det här skulle bli. Ja, det var rent av en stor del av poängen. För mer än något annat är \"Uh huh her\" den första skivan där PJ Harvey har gjort i stort sett allting själv. Skrivit låtarna, producerat inspelningen, sjungit och spelat alla instrument utom trummor. Enda undantaget är några enstaka körstämmor. - Jag önskar att jag kunde ha trummat också, säger hon, men jag är inte en tillräckligt bra trummis. Och en del av låtarna behövde trummor. Men Rob Ellis var ödmjuk nog att låta mig säga åt honom hur han skulle spela, vilket är en ganska stor sak ... Han är en av mina bästa vänner och har varit med mig längs hela vägen. Han förstod att det här var en viktig skiva för mig. Man kan tycka att steget inte är så stort. När PJ Harvey kom fram i nittiotalets början var det som gitarrist och sångerska i en liten högljudd, stökig trio (som också den hette PJ Harvey) någonstans mellan Patti Smith och The Birthday Party. Och även om hon senare har jobbat med fler musiker och mer polerad musik så är det den lilla, råbarkade gitarrtrion som hon hela tiden har kommit tillbaka till. Men hon har också hela tiden drömt om att en gång kunna göra rubbet själv. Efter drygt tio år som skivartist kände hon sig mogen, och full av nyfikenhet på vad som skulle komma ut av det, när hon nu bara hade sitt eget omdöme att lita till. - Det förvånade mig, säger hon, att jag gjorde en så grovhuggen, enkel, gles skiva. Jag visste inte att jag inte hellre skulle vilja göra en stor, glittrande, melodiös skiva. Men det ville jag tydligen inte. Jag tror att jag naturligt dras till det enkla och det råa. Det som låter hemmagjort, som låter nära. Någonstans här kan man börja undra vem det egentligen är som är chef. Om hon nu plockar bort alla andra medverkande ur produktionen och sen ändå inte kan styra själv. Men detta är det absoluta centrum i hennes skapande, visar det sig. Att inte lägga sig i. Att publiken gärna läser in PJ Harveys egen biografi i hennes olika skivor är en sak, själv hävdar hon att hon inte ens vet vad sångerna handlar om förrän flera år efter att de har skapats. Det handlar om intuition, om magkänsla, om att få en impuls och sen våga lita på den. - Det är inte en intellektuell process, säger hon. Man försöker att fånga och uttrycka en känsla, och den vill inte bli tänkt på för mycket. Man kan inte planera det i förväg, man måste vara där i ögonblicket, göra sig tillgänglig och försöka släppa den där känslan lös. - Och antingen finns det där eller inte. Ibland försöker man att fånga något vid fel tidpunkt, jag försöker sjunga och det går bara inte. Det är inget man kan fixa hantverksmässigt genom att fortsätta att jobba på och kanske få till så småningom. Det är bara: Nej, det händer inte, gå vidare. Något annat. Hon vill att det ska gå fort, säger hon. Ödslar ingen längre tid på att ställa in ljud, gör sällan särskilt många tagningar. Bryr sig mer om att hålla en rörelse i gång än exakt hur det låter. Att då spela nästan allting själv verkar motsägelsefullt, med alla instrument som ska läggas på det ena efter det andra, men fördelen är att man då inte behöver förklara för så många andra. Känslan hinner bli mindre analyserad. - Men man jobbar ju också precis hela tiden, säger hon. Det blir inga pauser, man kan inte luta sig tillbaka medan någon annan går in och gör sin del. Den här typen av ensamarbete är inget ovanligt i rocken, Eddie Cochran höll på med det redan på femtiotalet. Däremot är det ytterligt ovanligt att en kvinnlig artist håller på så, tar kontroll över varenda detalj i produktionsprocessen. - Jag är förvånad över att inte fler gör det, säger PJ Harvey. Eller, kanske finns det fler kvinnor som gör det, som bara inte har nått ut? Dagens musikaliska klimat har ju gjort det väldigt svårt för allt som är det minsta udda eller alternativt - eller ens intressant - att bli hört. - För mig är det bara något som jag har dragits emot. Jag är en musiker, jag tänker i musik, jag talar i musikaliska termer. Jag känner toner i mig, musik tycks rinna i mina ådror. Så det är väldigt naturligt för mig att uttrycka mig på det sättet. Att hon är kvinna har aldrig inneburit något hinder för henne, säger hon. Snarare tvärtom, eftersom kvinnorna är färre på hennes område är nyfikenheten också större. - Men jag är också en väldigt direkt person, säger hon. Jag vet vad jag vill göra. Om det finns hinder i vägen kommer jag att - på något sätt - få dem att inte finnas där. Jag kliver runt dem, jag kliver över dem, det spelar ingen roll. Jag tror att problemen snarare kommer när man inte är riktigt säker på vart man är på väg. Detta betyder dock inte att hon alltid har haft sin kompass klar och fungerande. Hon hade ett tidigt sammanbrott före skivdebuten och en annan kris efter genombrottet med \"To bring you my love\" - den skiva som mer än andra öppnade hennes musik mot nya ämnen, nya tonfall, nya arbetssätt, nya musiker. - Det var en väldigt svår tid, säger hon. Jag visste inte om jag gjorde rätt saker med mitt liv, visste inte om jag ville fortsätta att göra musik. Skrivandet såg ut att sina, jag visste inte varifrån nästa låt skulle komma. Allt sådant där. Lösningen var lika enkel som kärv: att bita ihop och fortsätta. PJ Harvey är inte en artist som tror på gudomlig inspiration, för henne är låtskrivande ett hantverk som behöver hållas i gång, oavsett om det för tillfället ger utdelning eller inte. Så hon jobbade på, skrev undermåliga låtar som världen har sluppit att höra och med tiden började det att dyka upp användbara saker igen. Vilket är ganska exakt samma princip som gäller även i vanliga fall. - Låtskrivande är ett hårt arbete, säger hon. Det är inte något som bara tilldelas en som en gåva i knät. Jag måste arbeta varje dag, utmana mig själv, skriva massor av skräp innan jag når fram till något som är det minsta bra. Till den nya skivan var det åtminstone sex fullvuxna låtar som var sådana, men ändå hängde med långt in i produktionen. Några blev demor, två hann bli nästan färdiginspelade innan de åkte i soptunnan. - De var totalt meningslösa, säger hon. Fullkomligt förfärliga. Jag skulle inte visa dem för någon. Men ibland vet man inte det förrän man får en sång ända till inspelningsstadiet och den står där och vill vara med på skivan ... Sångerska, gitarrist, gästinhoppare och producent Polly Jean Harvey föddes i oktober 1969 i sydvästra England. Pappa hugger ut sten för utsmyckningar, till exempel gravstenar, och mamma dekorerar dem. Ett skämt i familjen Harvey är att de är i \"the rock business\". Började spela saxofon som elvaåring. Huvudinstrumentet i dag är gitarr. Senaste albumet \"Uh huh her\" gavs ut den 2 juni. Fem tidigare album: \"Dry\" (-92), \"Rid of me\" (-93), \"To bring you my love\" (-95), \"Is this desire?\" (-98), \"Stories from the city, stories from the sea\" (-00). På de två första är PJ Harvey namnet på en trio där sångerskan och gitarristen också heter PJ Harvey. Från det tredje är hon soloartist. Dessutom ett album med demoinspelningar, kallat \"4-track demos\" (-93), ett album tillsammans med John Parish (som spelade gitarr i ett av hennes tidigare band) \"Dance hall at Louse Point\" (-96) samt gästinhopp hos bland andra Nick Cave, Tricky, Giant Sand, Sparklehorse och Queens of the Stone Age-ledaren Josh Hommes sidoprojekt Desert Sessions. Har producerat Marianne Faithfulls kommande album och en skiva med sångerskan Tiffany Anders (-01). Spelar på torsdag på Hultsfredsfestivalen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13456, "headline": "\"Vita kommer alltid att svika\"", "summary": "Nobelpristagaren Toni Morrison är besatt av frågan om de svartas plats i den amerikanska kulturen. Hennes nya roman handlar om underbara kvinnor vid ett badhotell i Södern - ett paradis för färgade i det segregerade USA. Kurt Mälarstedt reste till Princeton och träffade en stolt författare.", "article": "Toni Morrison beskrivs tröttsamt ofta som majestätisk. Men just så glider hon in på sina taxklackar i den bar i Princeton där vi träffas. Hon är inte på bästa humör, hon har haft en hård dag i New York och hon är försenad för att en lastbil hade börjat brinna på New Jersey Turnpike, motorvägen. Det är fredagskväll. Ledigt klädda lärare från det prestigefyllda universitetet står vid bardisken och talar allt högre om det senaste skvallret, intrigerna och sina nya papers. Toni Morrison, som undervisar vid universitetet varje vårtermin, är klädd, eller snarare draperad, i något stort silvergrått med vackert fall. Hennes grå dreadlocks är trotsigt tillbakadragna från det nästan rynkfria ansiktet. Ögonen är nog bruna - det är svårt att avgöra i bardunklet - och definitivt en aning nyfikna men mest av allt avvaktande. Hon har just fyllt 73, hennes röst är djup som sammet och hon ritar ofta arabesker i luften när hon talar. - Nej, jag poserar inte, säger hon när jag senare frågar om vi får skicka en av våra bästa fotografer för att ta några bilder på henne. Vi ska tala om hennes senaste roman, \"Love\", som kom ut i höstas i USA, tio år efter det att hon fått Nobelpriset och fem år efter hennes förra roman, \"Paradis\". Nu kommer den nya romanen på svenska i översättning av Kerstin Hallén med titeln \"Kärlek\" (Forum). - Jag är alltid dålig på titlar, säger Toni Morrison och berättar att arbetsnamnet på denna hennes åttonde roman länge var \"The Sporting Woman\" efter en av dess mest undflyende gestalter, Celestial, som kanske är prostituerad. Sedan började hon kalla romanen \"L\", efter en annan av dess kvinnor, en före detta kokerska som talar till oss som ett slags grekisk kör och inte sällan från andra sidan graven. I den svenska översättningen heter hon K. Först motvilligt, men sedan entusiastiskt gav hon med sig när hennes förläggare, Bob Gottlieb, i stället föreslog \"Love\". I en radiointervju för någon tid sedan sa hon att precis det som hon egentligen ville med romanen faktiskt blev verklighet. - Att stöpa om det där ordet, skapa om det, återge det dess ursprungliga innebörd. Eller komplicera dess innebörd. Visst finns det kärlek i boken, i många former. Men också hat. - Som är kärlekens mäktigaste yttring, säger Toni Morrison när vi slagit oss ned vid ett hörnbord i baren. Hon vill ha en kopp te. Det framgår snart att hon valt baren som mötesplats för att få möjlighet att röka. Romanens scen är en liten stad vid havet i den amerikanska Södern där en fiktiv man vid namn Bill Cosey på 1940- och 50-talen drev Cosey Hotel and Resort, \"det bästa och mest kända semesterstället för färgade på Östkusten\". Cosey var vad man brukade kalla en \"race man\", en entreprenör som anställde, stödde och spenderade pengar på medlemmar av den egna rasen. \"Alla var där: Lil Green, Fatha Hines, T-Bone Walker, Jimmy Lunceford, Drops of Joy och gäster ända från Michigan och New York skyndade dit. Det vimlade av löjtnanter och nyblivna mammor, unga lärare, hyresvärdar, läkare och affärsmän. Överallt gungade barn på sina pappors fötter och grävde ned sina farbröder och morbröder till halsen i sand. Coseys badhotell hade fler snygga ogifta män per kvadratmeter än nåt annat ställe utanför Atlanta eller till och med Chicago. Dom kom delvis för musikens skull men mest för att dansa vid havet med vackra kvinnor.\" Det var då det, ett paradis för svarta i det ännu segregerade USA. Men \"Kärlek\" utspelar sig mest efter badhotellets storhetstid, efter de landvinningar som 1960-talets medborgarrättsrörelse ledde till. Efter Coseys död vittrade hotellets elegans, nu är det stängt och hela bygden är inte vad den en gång var. I sina romaner har Toni Morrison alltid \"valt ut vissa delar av den afroamerikanska kulturen för granskning\", som hon säger, och nu har turen alltså kommit till tiden efter medborgarrättskampen. - Ja, jag blir nostalgisk när jag tänker på det svarta samhället dessförinnan, där folk inte levde efter klass och inkomst utan tillsammans. Doktorn var granne med rörmokaren som var granne med brevbäraren, det var klasslöst och det var trevligt. Det där finns inte längre. Alla (svarta) som kan flyttar dit där alla andra bor och de som blir kvar är de som inga pengar har. Vi har fått en klassklyfta inom det afroamerikanska samhället. Nej, hon menar förstås inte att medborgarrättslagarna aldrig skulle ha genomförts. Men hon beklagar att de lagar som syftade till integrering och assimilering har medfört att stora delar av en svart livsstil och en rad lysande svarta institutioner förstörts, gått under. - Jag tycker inte att det borde vara antingen eller; man borde ha svarta skolor och integrering, samtidigt. Men det hade kanske varit omöjligt, politiskt och strukturellt. I detta kan man tycka sig höra ett svagt eko från \"Tjärdocka\" (1981), där Toni Morrison låter en av sina gestalter säga: \"Vita och svarta borde inte sitta ned och äta tillsammans eller göra något som är personligt i livet.\" Och jag minns en intervju med Toni Morrison av den svarte reportern Ed Bradley i \"60 minutes\" i slutet av 1990-talet. Där berättade hon att hennes far, fartygssvetsaren George Wofford i Lorain, Ohio, aldrig släppte in vita i sitt hem och att han helt enkelt kände sig bättre än och överlägsen alla vita. På Ed Bradleys fråga om hon kände likadant svarade Toni Morrison: - Nej, jag känner inte riktigt likadant som han gjorde. Med få undantag känner jag att vita människor kommer att svika mig, att de kommer att lämna ut mig när det kommer till kritan. Om lastbilen kommer förbi och de måste välja så kommer de att kasta upp mig på flaket. Men hon tillade att det fanns undantag, att en del vita - \"mycket få\" - inte skulle handla så eftersom de visste att hon inte skulle göra så mot dem. Och hon sa att det säkert också fanns många svarta som skulle kasta upp henne på det där flaket. - Jag försöker inte demonisera den vita rasen. Det handlar bara om ett slags ständig vaksamhet och medvetenhet om att relationerna verkligen kan utvecklas så långt. Några veckor efter vårt samtal frågar jag Toni Morrison per e-post om hon fortfarande är lika misstänksam och på sin vakt mot vita som hon var då, i intervjun med Ed Bradley. Jag får inget svar. Men där i baren i Princeton ställer jag en fråga om vad hon anser om rassituationen i USA i dag, och hon skärper rösten. - En del saker är bättre, andra sämre. \"Rassituationen\" är en metafor för \"fattiga svarta\". När folk inte vill säga \"fattiga\" säger de \"svarta\". Hela socialpolitiken - sjukvård, skola, omsorg - handlar alltid om vad man ska göra med svarta människor. Vem talar om fattiga vita i Amerika? Bryr vi oss om sjukvården i Appalacherna? Nej, det har de inte gjort sedan det tidiga 1960-talet. De vill inte att fattiga vita ska identifiera sig med svarta. Så rasismen tjänar ett syfte. Om den inte gjorde det skulle man ha gjort sig av med den. I \"Kärlek\" är hotellägaren Bill Cosey död sedan flera decennier men ännu navet kring vilket en handfull kvinnors känslor och öden kretsar. Där finns hans änka Heed the Night, som han gifte sig med när hon var bara elva år gammal sedan hans första hustru May hade dött på väg in i sinnessjukdomen, och hans och Mays sondotter Christine, jämnårig med Heed. Det var Bill Coseys äktenskap med Heed, eller barnarov, som förstörde den oskuldsfulla kärleken mellan de två flickorna och skapade ett hat som kastar långa skuggor i romanen och över kvinnornas liv när de nu är över sextio år gamla. Vidare finns där alltså L, romanens sierska och klargörare, och Vida, som också arbetade på Coseys badhotell en gång. Samt Junior, en bitsk ung kvinna med mycket höga klackar och \"en kjol kort som trosor och inga trosor alls\", och den mystiska Celestial. Bland romanens få män växer den mycket unge Romen, Juniors älskare, till en moralisk rese i berättelsens början genom att vägra delta i en gruppvåldtäkt. Toni Morrison använder kvinnornas olika relationer till Bill Cosey - deras anspråk på honom och drömmar om honom och tolkningar av hans liv - som ett slags palett för att måla en historia med många bottnar. Sammanhangen avslöjas bitvis och långsamt. Först på romanens allra sista sidor ser läsaren hela duken, och inte ens då är allt glasklart. Ännu återstår dunkla partier, men deras hemligheter kan mycket väl ligga förklarade någonstans tidigare i romanen. Det lönar sig att bläddra tillbaka. Ja, det är Toni Morrisons stil. Det händer att hennes läsare säger att de finner det svårt att läsa hennes romaner. Det sägs att hon brukar svara: \"Bra, jag finner dem svåra att skriva.\" - Nej, jag anstränger mig inte för att ge mina romaner en komplicerad struktur, det är bara mitt sätt att tänka, säger hon över sin tekopp. - Det handlar om att undersöka en idé. Om idén är som en målad duk med en massa olika inslag så försöker jag bara göra den tydlig. Men jag vill inte skriva beskrivande, det är inte min stil. Jag vill utforska. Det är därför det tar så lång tid. Själva skrivandet kan ta ett år, två år. Det räcker inte med att ha en idé klar för sig, jag måste veta vilka slags relationer det ska handla om, och ännu viktigare: mönstret, färgerna, hur det låter. Tidigare försökte jag använda anteckningsböcker men numera vet jag att jag vet vad jag behöver veta när språket kommer. Romanens struktur är liksom inbäddad i språket. Det är svårt att skriva, men stilen finns där och det är något man kan simma i. Ja, hon vill likna sin stil vid musik. - Ingenting är mer komplicerat än jazz, eller till och med nyanserna i blues, sade hon till tidskriften Essence i oktober förra året. Hon återkommer till sin stil och sitt språk när jag frågar henne vad hon är mest stolt över i sitt författarskap. Nej, det är inte det där om att hon genom sina romaner skrivit in och gett afroamerikaners liv och erfarenheter en rättmätig plats i den amerikanska historien, som många påpekat. Inte att hon i sina romaner konsekvent undvikit det vita perspektivet på det svarta Amerika. (Hon reagerade tidigt mot att många verk av svarta amerikanska författare egentligen inte talade till henne och andra svarta amerikaner utan till en vit publik. Hon ilsknade till inför blotta titeln på Ralph Ellisons \"Invisible man\" och ställer fortfarande frågan \"Osynlig för vem?\") Hon är inte heller mest stolt över att hon som första kvinnliga svarta amerikan fått Nobelpriset i litteratur. Inte över att hennes romaner ofta säljs i miljonupplagor, och inte bara på grund av den uppmärksamhet hon fått i sin vän Oprah Winfreys tv-program. - Mest stolt är jag för att jag har en stil, en röst. Jag har alltid velat ha en stil som ett fingeravtryck, en stil som man känner igen omedelbart om man hittar ett papper på golvet skrivet i denna stil. Vem som helst kan berätta en historia. Men att ha en röst som är unik i berättandet, ett unikt sätt att berätta. Det är något jag är mycket stolt över. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13479, "headline": "Att betrakta andras lidande", "summary": "Digitalkameran och kriget.. Bilderna från Abu Ghraib-fängelset i Irak har väckt avsky över hela världen. Amerikanska soldater som flinande poserar vid sina offer. Susan Sontag menar att bilderna, dessa fruktansvärda troféer, visar att fotograferandet blivit vardagligt. Förnedringen är delvis iscensatt just för att fotograferas, och spridas till släkt och vänner.", "article": "1. Sedan länge - åtminstone sex årtionden - har fotografier stakat ut linjerna för hur viktiga konflikter blir dömda och ihågkomna. Minnets museum består numera främst av bilder. Fotografier har en oslagbar förmåga att bestämma vad vi minns av olika händelser, och det tycks nu stå klart att människor överallt kommer att förknippa det ruttna krig, som USA i förebyggande syfte inledde i Irak förra året, med fotografierna av tortyren av irakiska fångar i Saddam Husseins mest fruktade fängelse, Abu Ghraib. Bushadministrationen och dess försvarare har mestadels försökt begränsa pr-katastrofen - spridningen av fotografierna - i stället för att reda ut de svårförståeliga förbrytelser hos ledningen som avslöjas på fotografierna. Det första som skedde var att man försökte avleda intresset från verkligheten och rikta blicken mot själva fotografierna. Administrationens första reaktion var yttrandet att presidenten var chockerad och äcklad av fotografierna - som om felet eller förskräckelsen härrörde från bilderna, inte från vad de skildrade. Man undvek också att använda ordet tortyr. Fångarna hade möjligen utsatts för \"misshandel\", till sist också \"förödmjukelse\" - längre sträckte sig inte medgivandena. \"Mitt intryck är att anklagelsen än så länge gäller misshandel, som tekniskt sett är annorlunda än tortyr\", sa försvarsminister Donald Rumsfeld på en presskonferens. \"Och därför tänker jag inte gå in på ordet tortyr.\" Ord förändrar, ord lägger till, ord drar ifrån. Det var ansträngningarna att kringgå ordet \"folkmord\", samtidigt som fler än 800 000 tutsier i Rwanda under några veckor slaktades av sina hutugrannar, som för tio år sedan indikerade att den amerikanska regeringen inte avsåg att göra någonting. Vägran att kalla det som skedde i Abu Ghraib - liksom i andra fängelser i Irak och Afghanistan och i \"Camp X-ray\" i Guantánamo - för tortyr är lika stötande som vägran att kalla händelserna i Rwanda för folkmord. Här kommer en standarddefinition av tortyr som förekommer i internationella lagar och konventioner undertecknade av USA: \"varje gärning genom vilken allvarlig smärta eller allvarligt lidande av kroppsligt eller mentalt slag avsiktligt tillfogas en person i syfte att ifrån honom eller tredje person erhålla upplysningar eller en bekännelse\". (Definitionen härrör från Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning från 1984, och den förekommer i mer eller mindre samma frasering i gängse lagstiftningar och fördrag, från och med artikel 3 i 1949 års Genèvekonvention, liksom i flera senare internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter.) 1984 års konvention klargör uttryckligen: \"Inga som helst särskilda omständigheter, varken krig eller krigshot, inre politisk instabilitet eller andra allmänna katastroftillstånd, kan anföras för att berättiga tortyr.\" Och samtliga överenskommelser om tortyr klargör att tortyr omfattar behandling avsedd att förödmjuka offret, att till exempel lämna fångar nakna i celler eller korridorer. Vilka åtgärder administrationen än vidtar för att begränsa skadorna som uppstått av att tortyren i Abu Ghraib och på andra platser kommit i dagen - rättegångar, krigsrätt, relegeringar, avskedanden av högre officerare och ansvariga regeringstjänstemän, och vidlyftiga kompensationer till offren - så kommer ordet tortyr sannolikt att förbli bannlyst. Tillkännagivandet att amerikaner torterar sina fångar skulle motsäga allt som denna regering velat få allmänheten att tro om godheten i Amerikas uppsåt och allmängiltigheten hos Amerikas värden, det som utgör det yttersta, triumfatoriska argumentet för Amerikas rätt att var som helst i världen vidta unilaterala aktioner för att försvara sina intressen och sin säkerhet. Till och med när presidenten, på grund av att skadorna på Amerikas rykte i världen förvärrades och fördjupades, slutligen var tvingad att använda orden \"jag är ledsen\", så tycktes ångern alltjämt rikta sig mot skadorna på Amerikas moraliska överlägsenhetsanspråk, på dess hegemoniska syfte att skänka \"frihet och demokrati\" till ett benådat Mellanöstern. Ja, när Bush den 6 maj i Washington stod bredvid Jordaniens kung Abdullah II sa han förvisso att han var \"ledsen för förödmjukelsen som de irakiska fångarna lidit och förödmjukelsen deras familjer lidit\". Men, fortsatte han, han var \"lika ledsen för att människor som såg dessa bilder inte begrep Amerikas sanna natur och hjärta\". För dem som såg något berättigande i ett krig som avsatte en av den moderna tidens monstertyranner måste det framstå som \"orättvist\" att dessa bilder nu får summera den amerikanska insatsen i Irak. Ett krig, en ockupation, är ofrånkomligen ett väldigt panorama av gärningar. Varför framstår vissa gärningar som representativa och andra inte? Frågan är inte om tortyren begicks av en handfull individer (snarare än av \"alla\") - alla gärningar begås av individer - utan om den var systematisk. Saken gäller inte huruvida en majoritet eller en minoritet av alla amerikaner utför sådana gärningar utan huruvida de åtgärdsprogram som administrationen lanserat och de hierarkier som aktiverats för att verkställa dem gör sådana gärningar sannolika. 2. I det ljuset är saken klar - dessa fotografier är vi själva. Det vill säga, de är representativa för den rådande administrationens specifika policy och för kolonialstyrets i grunden fördärvande inverkan. Belgarna i Kongo, fransmännen i Algeriet begick identiska vedervärdigheter och utövade tortyr och sexuell förödmjukelse mot de föraktade, motsträviga infödingarna. Till detta allmänna fördärv ska man lägga de amerikanska makthavarnas förbryllande, näst intill totala brist på beredskap för den sammansatta verklighet som mötte dem efter Iraks \"befrielse\" - det vill säga erövring. Och lägg till detta Bushadministrationens övergripande doktrin, nämligen att USA har påbörjat ett ändlöst krig (mot en töjbar fiende kallad \"terrorism\") och att de som grips i detta krig utgör, om presidenten så önskar, \"olagliga stridande\" - enligt en policy proklamerad av Donald Rumsfeld redan i januari 2002 - och att de därför \"tekniskt sett\", som Rumsfeld sa, \"inte har några rättigheter under Genèvekonventionen\"; lägger vi allt detta till vartannat så får vi det perfekta receptet på grymheterna och brotten som begåtts mot tusentals inspärrade utan åtal och utan rättshjälp i amerikanska fängelser som etablerats sedan attacken den 11 september 2001. Saken gäller alltså inte fotografierna som sådana utan vad de avslöjar om det som skett med \"misstänkta\" i amerikanskt förvar? Nej: det fruktansvärda som visas på fotografierna kan inte skiljas från det fruktansvärda som ligger i att de togs - med gärningsmännen poserande, skadeglada, vid sina hjälplösa fångar. Under andra världskriget fanns tyska soldater som fotograferade gräsligheterna de begick i Polen och Ryssland, men snapshots där bödlarna ställde sig bland sina offer är ytterst ovanliga, något som intygas av Janina Struks nyutgivna \"Photographing the Holocaust\". Finns det någon jämförelse med vad dessa fotografier visar är det några av de foton av svarta lynchningsoffer i sydstaterna som togs mellan 1880- och 1930-talet, där småstadsamerikaner står och flinar under den nakna, skändade kroppen av en svart man eller kvinna som dinglar i ett träd. Fotona från lynchningarna var souvenirer från en kollektiv insats där deltagarna kände sig fullkomligt rättfärdigade i vad de gjort. Det samma gäller bilderna från Abu Ghraib. Finns det en skillnad så beror den på att fotograferande blivit en vardagssyssla. Lynchningsbilderna har ett drag av fotografiska troféer - tagna av fotografer, avsedda att samlas, sättas i album, användas som vykort, ställas ut. De amerikanska soldaternas bilder från Abu Ghraib speglar en förändring i hur bilder används - de är inte längre främst objekt som ska förvaras utan meddelanden som ska spridas, skickas runt. De flesta soldater äger en digitalkamera. En gång var det fotojournalister som skötte fotograferingen av krigen, numera är soldaterna själva allihop fotografer - de spelar in sitt krig, sina nöjen, sina iakttagelser av vad de finner pittoreskt, sina ohyggligheter - och de byter bilderna med varandra och mejlar dem runt världen. Folk spelar i allt högre grad in vad de håller på med i sina privatliv. Åtminstone i USA, eller i synnerhet där, har Andy Warhols ideal om att filma verkliga händelser i löpande tid - livet är inte klippt, så varför klippa inspelningen av det - bildat norm för miljontals webfilmer där folk spelar in sin vardag, var och en i sin egen verklighetsshow. Titta, här är jag - när jag vaknar och gäspar och sträcker på mig, borstar tänderna, lagar frukost, skjutsar barnen till skolan. Folk spelar in varje bit av sina liv, lagrar dem i datorfiler och skickar runt dem. Familjelivet rullar på genom att familjelivet spelas in - till och med i stunder, eller kanske särskilt i de stunder när familjen skakas av kriser och sammanbrott. Familjemedlemmarnas hängivna, oupphörliga videofilmande av varandra, i samtal eller i monologer, år in och år ut, var utan tvivel det mest häpnadsväckande inslaget i Andrew Jareckis dokumentärfilm \"Capturing the Friedmans\" (2003) om en familj från Long Island som var insnärjd i anklagelser om pedofili. Ett erotiskt liv är för allt fler människor något som kan fångas på digitalfoto och video. Och kanske ter sig tortyr mer lockande, som något att spela in, om den har sexuella inslag. När nu allt fler Abu Ghraib-foton når offentligheten är det betecknande att tortyrfotografier är interfolierade med pornografiska bilder: av amerikanska soldater när de har sex med varandra, eller med irakiska fångar, eller när de tvingar fångarna att ha eller simulera sex med varandra. De flesta av tortyrfotografierna har faktiskt ett sexuellt tema. (Ett undantag, redan kanoniserat, är fotografiet av mannen som fåtts att stå på en låda, i huva och med elledningar spirande, antagligen tillsagd att han skulle få en dödlig elstöt om han föll ned.) Men bilder av fångar som i timmar bundits fast i smärtsamma positioner eller tvingats att stå i timmar med utsträckta armar är tämligen sällsynta. Att det även här rör sig om tortyr står utom allt tvivel: det räcker att se skräcken i offrens ansikten. Men i de flesta bilderna flyter tortyr och pornografi ihop; en ung kvinna som håller en man i hundkoppel är en klassisk sado-masochistisk fantasi. Och man kan undra hur mycket av den sexuella tortyr som åsamkades internerna på Abu Ghraib som inspirerats av det stora pornografiska bildmaterial som finns tillgängligt på internet och som vanligt folk nu försöker efterlikna när de lägger ut inspelningar av sig själva på nätet. 3. Att leva är att bli fotograferad, att ha ett arkiv över sitt liv, och därför också att leva i verklig eller spelad omedvetenhet om kamerans ständiga närvaro - eller att stanna upp, för att posera. Att handla är att delta i en handlingsgemenskap som bevaras på bild. Den tillfredsställelse som bilderna uttrycker över tortyren av hjälplösa, hopbuntade, nakna offer är bara en del av historien. Där finns också den grundläggande tillfredsställelsen över att bli fotograferad, som man numera uttrycker inte med en stel blick in i kameran (som förr i tiden) utan med ett flin. Händelserna är delvis iscensatta för att bli fotograferade. Flinet är ett kameraflin. Något skulle fattas om man efter att ha staplat de nakna männen inte kunde ta en bild av dem. När man ser dessa bilder frågar man sig hur någon kan flina åt en annan människas lidande och förnedring. Hur någon kan låta vakthundar slita i de kuvade nakna fångarnas könsorgan och ben. Hur någon kan våldta fångarna analt. Hur någon kan tvinga fångar med huva och fotbojor att masturbera och ha sex med varandra. Och man känner att frågorna är naiva, eftersom svaret, det självklara, är att folk utsätter andra för allt detta. Våldtäkt och smärtsam misshandel mot könsorganen tillhör de vanligaste formerna av tortyr. Inte bara i nazisternas koncentrationsläger och i Abu Ghraib på den tiden det drevs av Saddam Hussein. Även amerikaner har begått och fortsätter att begå sådana gärningar när de blivit tillsagda eller förmåtts tro att dem de har i sitt absoluta våld förtjänar att misshandlas, förödmjukas, plågas. De begår dem när de invaggas i förvissningen att människorna de torterar tillhör en mindervärdig, föraktlig ras eller religion. Ty innebörden hos dessa bilder är inte bara att dessa handlingar utförts, utan att gärningsmännen inte hade någon känsla av att det var något fel med vad bilderna visar. Än mer motbjudande, ty bilderna skulle ju skickas runt och visas för många andra, är att det bara var på skoj. Och denna föreställning om vad som är skoj hör sannerligen, i allt högre grad - och tvärtemot vad Bush meddelar världen - till \"Amerikas sanna natur och hjärta\". Det är svårt att mäta hur mycket acceptansen av brutalitet ökat i amerikanskt liv, men bevisen finns överallt, från alla videospel om att döda som är många pojkars huvudsakliga underhållning - kan det dröja länge innan spelet \"Förhör med terroristerna\" lanseras? - till det våld som blivit ett fast inslag i gruppriterna hos ungdomar i jakt på nya njutningar. Våldsbrotten har gått ned, men den lätta njutningen av våldet har ökat. Från de råa prövningar som nya elever utsätts för i USA:s förortsgymnasier - skildrade i Richard Linklaters film \"Dazed and Confused\" (1993) - till de yrselframkallande ritualer med fysisk brutalitet och sexuell förnedring som institutionaliserats i college och idrottslag: USA har blivit ett land där våldsfantasier och våldsutövning ses som bra underhållning, skoj. Det som förr var utgränsat som pornografi, till exempel odlandet av extrema sadomasochistiska fantasier - som i Pasolinis sista, nästan osebara film \"Saló\" (1975) om tortyrorgierna i ett fascistiskt fäste i norra Italien i slutet av Mussolinis era - normaliseras i dag av lärjungarna till det nya, krigiska, imperiella Amerika som gladlynta busstreck eller känsloutlopp. Att \"stapla nakna män\" är ju som ett studentupptåg på nationen, sa en lyssnare som ringde in till Rush Limbaugh och de tjugo miljoner amerikaner som lyssnar på hans radioprogram. Man undrar om lyssnaren hade sett fotografierna? Det kvittar. Hans iakttagelse, eller ska vi säga hans fantasi, slog huvudet på spiken. Vad som däremot alltjämt kunde chockera en del amerikaner var Rush Limbaughs svar: \"Precis!\" utropade han. \"Precis vad jag menar. Detta är ju inte annorlunda än vad som händer på järnnollningarna, och för detta ska vi nu förstöra människors liv och låta våra militära ansträngningar gå i stå, och sedan ska vi verkligen nita dem därför att de hade lite kul.\" \"De\" är de amerikanska soldaterna, torterarna. Och Limbaugh fortsatte: \"Ni begriper väl att dessa personer blir beskjutna varenda dag. Jag pratar om personer som har lite kul, dom här människorna. Har någon hört talas om att behöva släppa ut sina känslor.\" Antagligen skulle rätt många amerikaner snarare tycka att det är okej att tortera och förnedra andra människor - vilka i sin egenskap av påstådda eller misstänkta fiender har förfelat alla sina rättigheter - än medge idiotin och odugligheten och bedrägeriet bakom USA:s Iraksatsning. Och i fråga om synen på tortyr och sexuell förnedring som skoj finns det inte mycket som kan stå emot tendensen så länge USA fortsätter att omvandla sig till en garnisionsstat där patrioterna definieras som personer med ovillkorlig respekt för vapenmakt och nödvändigheten av att maximera övervakningen inom landet. Chock och fruktan var vad vår militär lovade de irakier som gjorde motstånd mot sina amerikanska befriare. Och chock och fruktansvärda saker är, som synes på dessa fotografier, vad amerikanerna levererat: ett kriminellt beteendemönster som öppet trotsar och föraktar internationella humanitära konventioner. Soldater poserar och gör tummen upp framför ohyggligheterna de begår, och skickar i väg bilderna till sina kompisar och familjer. Ska vi bli överraskade? Vi lever i ett samhälle där privata hemligheter som man förr gjorde allt för att dölja nu prånglas ut av folk som köar för att bli avslöjade i tv. Vad dessa fotografier illustrerar är lika mycket en skamlöshetens kultur som en förhärskande beundran för en brutalitet som inte ber om ursäkt för sig. 4. Föreställningen att \"ursäkter\" eller uttryck för \"avsky\" och \"motvilja\" från presidenten och försvarsministern skulle vara godtagbara svar på den systematiska tortyren i Abu Ghraib innebär en förolämpning av det historiska och moraliska sinnet. Tortyren av fångar är inte något snedsteg. Den är en direkt följd av den globala kampideologi - antingen-är-ni-med-oss-eller-emot-oss - med vilken Bush administrationen har försökt förändra, radikalt förändra, USA:s internationella hållning och stöpa om många inhemska institutioner och rättigheter. Bushadministrationen har förbundit landet till en pseudoreligiös krigsdoktrin, en doktrin för det ändlösa kriget - ty \"kriget mot terrorn\" innebär inget mindre än just detta. Det som skett i det nya, internationella insprärrningsimperium som styrs av USA:s militär går till och med bortom hanteringen på Frankrikes Djävulsö och Sovjetunionens Gulag; på den franska straffön efterlevdes både rättegångar och domar, och i det ryska fängelseriket fanns något slags anklagelse och straffet utmättes på ett begränsat antal år. Ett krig utan ände anses rättfärdiga inspärrningar utan ände - utan anklagelser, utan utlämnande av fångarnas namn eller någon tillgång till familjemedlemmar och advokat, utan rättsprocesser, utan domar. De som hålls i USA:s utom-legala straffimperium kallas \"internerade\"; \"fångar\", ett ord som i går lät gammaldags, skulle kunna antyda att de besatt de rättigheter som tillgodoses i internationell lag och i alla civiliserade länders lagar. Detta \"Globala Krig mot Terrorn\" - som enligt Pentagons dekret omfattar både den berättigade invasionen av Afghanistan och den utsiktslösa dårskapen i Irak - leder oundvikligen till avhumaniseringen av envar som Bushregeringen pekar ut som möjlig terrorist: en definition som inte får diskuteras och som vanligen avgörs under sekretess. Eftersom det saknas anklagelser mot de flesta personer som är internerade i Iraks och Afghanistans fängelser - Internationella Röda korset rapporterar att sjuttio till nittio procent av de gripna inte verkar ha begått något annat brott än att ha befunnit sig på fel plats vid fel tid och kommit med när det gjorts något svep efter \"misstänkta\" - så anför man \"förhör\" som huvudskäl till interneringen. Förhör om vadå? Om vad som helst. Vad som helst som den gripne råkar känna till. Om skälet till att internera fångar på obestämd tid är förhör, då framstår fysiskt tvång, förödmjukelse och tortyr som oundvikliga. Kom ihåg: vi talar inte om den unika situationen, scenariot med den tidsinställda bomben, som ibland anförs som gränsfall för att rättfärdiga tortyren av fångar som har kunskap om ett förestående angrepp. Detta gäller allmänt eller ospecificerat informationssamlande av amerikanska militära och civila tjänstemän som söker kunskap om ett skugglikt imperium av illgärningsmän om vilket amerikaner egentligen inte vet ett dyft, och detta i länder om vilka de är enastående okunniga: i princip kan vilken \"underrättelse\" som helst vara användbar. Ett förhör som inte producerade underrättelser (oavsett vad underrättelserna bestod i) skulle räknas som ett misslyckande. Desto större anledning att preparera fångarna så att de pratar. Mjuka upp dem, stressa ut dem - det är de vanliga eufemismerna för den bestialiska verksamhet som brett ut sig i amerikanska fängelser där \"misstänkta terrorister\" hålls. Dessvärre, tycks det, blev rätt många alltför utstressade och dog. Bilderna försvinner inte. Så är vår digitala värld beskaffad. Det verkar till och med som om de var nödvändiga för att få USA:s ledare att medge att de hade ett problem om halsen. Internationella Röda korsets rapport, andra rapporter av journalister samt protester från humanitära organisationer om de ohyggliga straff som utövats mot \"internerade\" och \"misstänkta terrorister\" i den amerikanska militärens fängelser har när allt kommer omkring cirkulerat i mer än ett år. Det är knappast troligt att någon av dessa rapporter blev läst av Bush eller Cheney eller Rice eller Rumsfeld. Fotografierna var uppenbarligen nödvändiga för att fånga deras uppmärksamhet, när det stod klart att de inte kunde stoppas; det var fotografierna som gjorde allt detta \"verkligt\" för presidenten och hans medarbetare. Fram till dess hade det bara funnits ord, som är lättare att blanda bort i en digital tid där budskapens reproduktion och spridning är oändlig, och lättare att glömma. Nu kommer bilderna att fortsätta att \"attackera\" oss, känner säkert många amerikaner. Vänjer sig folk vid dem? Några amerikaner säger redan att de sett nog. Men inte den övriga världen. Ett ändlöst krig: ett ändlöst flöde av fotografier. Börjar redaktörerna på USA:s tidningar, tidskrifter och tv-stationer snart att debattera om det vore \"smaklöst\" eller alltför \"politiskt\" att visa fler bilder, eller visa dem obeskurna (vilket i fråga om många av de mest välkända bilderna ger ett annorlunda och i några fall mer motbjudande perspektiv på ohyggligheterna i Abu Ghraib)? \"Politiskt\" - det vill säga kritiskt mot Bushadministrationens ändlösa krig. För det kan inte råda något tvivel om att bilderna, som Rumsfeld vittnat om, skadar ryktet av de \"hedervärda män och kvinnor inom de väpnade styrkorna som djärvt och ansvarsfullt och professionellt skyddar våra friheter runt jorden\". Det är denna skada - på vårt rykte, vår image, vår framgång som världsmakt - som Bushadministrationen huvudsakligen beklagar. Varför skyddet av \"våra friheter\" - och han talar endast om USA-medborgarnas friheter, fem procent av planetens befolkning - kräver att USA har soldater i varje land det själv vill (\"runt jorden\") är en fråga som knappast diskuteras av våra folkvalda ledare. Amerika ser sig som ett offer för tänkbar eller framtida terror. Amerika försvarar bara sig själv, mot oförsonliga, ljusskygga fiender. Pendeln har redan börjat svänga tillbaka. Amerikaner varnas för att hänge sig åt orgier i självfördömande. Den fortsatta publiceringen av bilderna uppfattas av många som ett påstående om att vi saknar rätt att försvara oss själva. Var det inte de (terroristerna, fanatikerna) som började alltsammans? De - Usama bin Ladin? Saddam Hussein? Vad spelar det för roll? - angrep oss först. James Inhofe, republikansk ledamot från Oklahoma av senatens försvarsutskott, som Rumsfeld vittnade inför, betygade att han var säker på att han inte var den ende utskottsledamoten som var \"mer upprörd över upprördheten\" över vad fotografierna visar. \"Dessa fångar\", förklarade senator Inhofe, \"de sitter ju inte inne för trafikförseelser, eller hur? Om dessa fångar sitter i avdelning 1-A eller 1-B då är de mördare, då är de terrorister, då är de revoltörer. Många av dem har antagligen amerikanskt blod på sina händer och här bekymrar vi oss över behandlingen av dessa personer.\" Det är \"mediernas\" fel - vanligen kallade \"de liberala medierna\" - som provocerar och fortsätter att provocera fram ytterligare våld mot amerikaner i hela världen. \"De\" kommer att hämnas på \"oss\". Fler amerikaner kommer att dö. På grund av dessa foton. Det finns förstås ett svar på detta. Amerikaner dör inte på grund av fotografierna, utan på grund av vad fotografierna avslöjar om det som sker, det som sker på befallning i en ordergivningskedja som sträcker sig till de högsta nivåerna i Bushadministrationen. 5. Men distinktionen - mellan fotografi och verklighet, mellan politisk policy och politiskt spinn - kan lätt lösas upp. Det är vad administrationen hoppas på. \"Det finns mycket fler fotografier och videoinspelningar\", tillkännagav Rumsfeld i sitt vittnesmål. \"Om dessa offentliggörs kommer det självklart att göra saken värre.\" Värre för administrationen och dess program, får man förmoda, inte för dem som är de faktiska och möjliga tortyroffren. Medierna kommer att censurera sig själva, som de har för vana att göra. Men, som Rumsfeld tillkännagav, det är svårt att censurera soldater utomlands som inte längre beter sig som på den gamla goda tiden och skriver brev hem som kan öppnas av militärcensorer som stryker över otillåtna rader, utan i stället beter sig som turister eller, för att tala med Rumsfeld, \"springer omkring med digitalkameror och tar alla dessa osannolika fotografier och sedan skickar dem vidare, helt mot lagen, till medierna, till vår överraskning.\" Administrationens ansträngningar att dämma upp flödet av fotografier fortskrider nu längs flera fronter. För närvarande håller argumentet på att ta en legalistisk vändning: fotografierna klassas som \"bevismaterial\" i framtida brottmål, vilkas utgång kan påverkas om de offentliggörs. När den republikanske ordföranden för senatens försvarsutskott, John Warner från Virginia, den 12 maj hade sett diabildsvisningen av ytterligare fruktansvärda bilder av sexuell förnedring och våld mot irakiska fångar sa han att han kände \"mycket starkt\" att de nya bilderna \"inte bör offentliggöras. Jag känner att det möjligen kan innebära en fara för de män och kvinnor i de väpnade styrkorna som tar stora risker i fält.\" Men den verkliga insatsen för att begränsa tillgången till bilderna kommer att utgå från det pågående försöket att skydda Bushadministrationen och dölja det amerikanska maktmissbruket i Irak: \"upprördheten\" över bilderna kommer från detta håll att likställas med en kampanj som vill undergräva Amerikas militära styrka och de ändamål denna tjänar. På samma sätt som många ansåg att det innebar en indirekt kritik av kriget när tv visade fotografier av amerikanska soldater som hade dödats under invasionen och ockupationen av Irak, kommer det i allt högre grad att anses opatriotiskt att sprida de nya fotografierna och ytterligare besmutsa bilden av Amerika. Vi är när allt kommer omkring i krig. Ändlöst krig. Och krig är ett helvete. \"Jag bryr mig inte om vad de internationella advokaterna säger, vi ska banka skiten ur dem.\" (George W. Bush, den 11 september 2001.) Hallå, vi har bara lite skoj. I vår digitala spegelsal, där kommer bilderna aldrig att försvinna. Ja, det verkar som om en bild är värd mer än tusen ord. Och även om våra ledare väljer att inte titta på dem kommer det att finnas tusentals fler snapshots och videoinspelningar. Ohejdbara. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13489, "headline": "Den moderna konstens grovarbetare", "summary": "En elva ton tung och fem meter hög avgjutning av en pelarplint. Tretton kabinett med kohuvud inlagda i formalin. Och en exakt kopia av konstnären Michael Landys barndomshem. Grovjobbet görs av en konstfabrik i London, som DN besökt.", "article": "Omgivningarna är brutala. Från en gigantisk gasklocka sipprar en genomträngande lukt. Längs trottoarerna har asfalten spruckit av framträngande grönska och intill en söndervittrad tegelbyggnad står en övergiven biltvätt, med borsten slött hängande i den kylslagna morgonluften. Här, i en på ytan helt vanligt slamrande verkstadslokal, belägen i ett ruffigt industriområde sydost om Londons innerstad, ligger en av den internationella konstvärldens allra mest inflytelserika och samtidigt mest anonyma institutioner: \"konstfabriken\" The Mike Smith studio, som med hjälp av en heltidsanställd stab på tjugo personer och diverse svarvar, fräsar, cirkelsågar, hammare, datorer och andra verktyg förverkligar de postmoderna konststjärnornas allra vildaste drömmar. Sedan starten har fabriken i all tysthet utfört arbeten åt hundratals konstnärer världen över. Det var personalen på Mike Smith studio som gjorde grovjobbet när konstnären Damien Hirst - han med de itusågade hajen - häromåret ställde ut sin \"Jesus och lärljungarna\", komplett med tretton formalinfyllda kabinett, där Hirst kunde placera sina \"inlagda\" kohuvuden. Det var Mike Smith studio som såg till att skulptören Rachel Whitereads \"Monument\" efter nära tre års arbete blev verklighet: världens största avgjutning i det genomskinliga och svårhanterliga materialet polyuretan, i form av en elva meter ton tung och nästan fem meter hög upp och ned-vänd pelarplint, som lyftes på plats av en lyftkran på Trafalgar Square. Och det är denna konstverkstad som under stort hemlighetsmakeri spenderat större delen av året till att bit för bit och detalj för detalj bygga upp den brittiske konstnären Michael Landys nya, jättelika installation \"Semi-detached\", som avtäcktes den 14 maj på Tate Britain i London. När jag besöker Mike Smith studio är arbetet med Michael Landys verk fortfarande i full gång. Det bullrar och gnisslar, svetsaggregatens gnistregn faller över betonggolvet och grundaren Mike Smith bjuder på kaffe bland travar av skisser på sitt rätt dåligt ljudisolerade kontor. Mike Smith är själv konstnär, och gick på konstskola tillsammans med flera av dem som studion har arbetat åt sedan starten, vilket betyder stora delar av det \"Brit art\"-garde som återupprättade Englands rykte som världsledande konstnation i början av 1990-talet, och som brukar nämnas i samma andetag som popgrupperna Oasis och Blur. Det är konstnärer som gärna arbetar i monumentalformat, med verk som kräver långt fler och långt mer tekniskt avancerade verktyg än de gängse, och som därmed titt som tätt måste anlita en - fabrik. - Jag var konstnär, rättar Mike Smith när jag för hans bakgrund som skulptör i slutet av 1980-talet på tal. - Jag slutade göra egen konst för sju år sedan eftersom jag insåg att det gav mig mer att göra saker åt andra i grupp än att arbeta för mig själv. - Den kanske största skillnaden mot förut är att jag inte längre måste stå upp och svara för verket som en konstnär måste, fortsätter han, och att jag därför helt kan släppa frågeställningar som \"vilken är min identitet som konstnär\", eller \"är det här bra eller dålig konst?\". För Mike Smith var det alltså frigörande att avsäga sig det man kallar \"konstnärlig frihet\", och i stället koncentrera sig på att först fundera ut det bästa sättet att lösa en uppgift som någon annan givit honom, och sedan se till att lösningen blir gjord, allt enligt devisen att \"här är allt, åtminstone det mesta möjligt.\" Arbetsgången i konstfabriken är ungefär den här: en konstnär överlämnar en idé, i form av en mer eller mindre detaljerad skiss, ibland bara med flyktigare instruktioner över telefon. En del konstnärer vill vara med själva och arbeta i verkstaden, andra sätter aldrig sin fot innanför dess dörr. Meningen är att konstnären sedan mer eller mindre skall kunna koncentrera sig på nästa konstnärliga idé, vilket för många kända konstnärer blivit allt nödvändigare; de skulle annars aldrig, menar Smith, hinna möta den efterfrågan som marknaden har, och än mindre ha tid att sätta sig in i de avancerade tekniker som krävs av deras ofta multimediala verk. Detta innebär att Mike Smith dagligen har kontakt med allt från arkitekter till kemister, och att hans anställda måste vara beredda på att lösa såväl logistiska problem (det är en stor apparat att transportera stora konstverk till stora museer), som att kunna slå i en radda stålnubb utan att darra på handen. I boken \"Making art work\" (2003), som är ett slags monografi över studions arbete, skriver konsthistorikern Germano Celant om rötterna till en konstverksamhet som den här. Han börjar med Marcel Duchamp, som med sina utställda flasktorkare utgjorde ett slags första raketsteg i konstnärens frigörelse från sitt helt och hållet egenhändigt tillverkade objekt, när han visade att det går lika bra att visa upp vad någon annan har gjort. Med det var idé- eller konceptkonsten ett faktum. På 1960-talet började till exempel skulptören Donald Judd att helt och hållet ägna sig åt att konstruera verk ämnade att tillverkas av maskiner, för att kunna uppnå den finish och de exakta mått han eftersträvade i sitt arbete. Och när jordkonstnärer som Robert Smithson under samma årtionde lät bulldozers rumstera om i landskapet hade konstnären en gång för alla tvingats in i vad Celant kallar en konstens \"makroskopiska dimension\", där det är ett måste för konstnären att kunna samarbeta med människor som är proffs på att hantera allt från dynamit till att ratta en långtradare. På 1960-talet startade också Andy Warhol sin \"The Factory\" i New York, som blivit känd för sin \"team work\"-verksamhet. Namnvalet kunde ses som en protest mot den romantiska kulten av konstnären som ett geni på egen hand, men också som ett marxistiskt understrykande av att ett konstverk är vilken produkt som helst, tillkommen på samma gamla trista kollektiva löpande band-villkor som soppburken i din närbutik. Men Mike Smith studio har äldre förebilder än så. Konsthistoriskt sett skulle man faktiskt kunna se denna verkstad där truckförare, snickare, svetsare och konstudenter arbetar sida vid sida för att färdigställa ett konstverk som en återgång till ett slags medeltida normaltillstånd, där romantikens och modernismens ateljéhäckande solister bara blev en parentes. Plötsligt smäller det till ordentligt ute i verkstaden. Mike Smith far upp ur sin kontorsstol och vi hastar ut i den stora lysrörsupplysta hallen där han snart konstaterar att det \"bara är en panel\" på Michael Landys flera meter höga installation som rasat. Mike Smith halar fram en tjock bunt fotografier och berättar äntligen vad Landys verk egentligen går ut på: uppgiften som studion fått är enkelt formulerad men hisnande i sin omfattning. Utifrån studier på plats och dessa trehundra numrerade färgfotografier skall Mike Smith och hans medhjälpare göra en på utsidan exakt kopia på Michael Landys barndomshem. Komplett med sprickor och lämningar från väder och vind, in i minsta fönsterblecksdetalj. Först var det tänkt att huset skulle byggas upp med tegelstenar och allt, men det visade sig snart vara fysiskt omöjligt; golvet på Tate Britain skulle helt enkelt ha brustit av husets sammanlagda tyngd. Nu skärs i stället tegel till i tunna skivor, som sedan klistras fast på husets plywoodväggar. Mike Smith bläddrar vidare bland fotografierna och stannar till vid ett av dem. - Den här kan nog bli rätt knepig att få till säger han, och pekar på ett ställe i fasaden där ett färgskikt över en elkabel börjat flaga. När Michael Landys installation \"Semi-detached\" är färdig kommer det att projiceras nygjorda videor på dess insida, och alla kommer att häpna över detaljrikedomen på dess utsida. Men räkna inte med att Mike Smiths namn kommer att stå i fetstil på några affischer. Visst har det skett en dramatisk förskjutning på dagens konstscen. Men den är inte, allt grupparbete till trots, från konstnären som ensamt affischnamn, till konstskapandet som en korpfotbollsmatch. Förskjutningen har i stället skett från objektet till idén. - Visst har jag ett ego, säger Mike Smith, men jag har inget behov av att synas med mitt namn på några affischer. I så fall skulle jag ha sysslat med något annat. Som vad? - ...Tja, som att vara konstnär. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13512, "headline": "Turkisk musik vinner - men inte på lördag", "summary": "Turkisk pop kommer att öka sitt inflytande på hela popbranschen, tror förra årets segrare i schlager-EM, Sertab Erener. Men årets turkiska bidrag, \"For real\" med gruppen Athena, kommer sist - om man ska tro Istanbuls musikintresserade ungdomar.", "article": "I finalen i schlager-EM på lördag uppträder förra årets segrare Sertab Erener igen. Segern i Riga har betytt mycket för hennes karriär, och för några månader sedan kom den engelska skivan \"No boundaries\". - Jag sjöng på Pridefestivalen i Stockholm förra sommaren. Jag tror att det var 10 000 i publiken. Jag hade ingen aning om att gayvärlden var så intresserad av schlager. Men det är jättekul, säger Sertab som tar emot i en svit med egen trädgård på Ciragan Palace Hotel vid Bosporen, ett före detta osmanskt palats. Många blev förvånade när Turkiet vann förra året. Men enligt Sertab kommer inflytandet från Turkiet bara att öka inom popmusiken: - Globaliseringen av musikindustrin leder till att gränserna mellan popmusiken i Europa och Mellanöstern suddas ut, säger hon och jämför med hur populär nordafrikansk raï var för några år sedan. - De kommande fem åren kommer popmusiken att färgas av ett turkiskt sound. Men Sertab tror inte att det turkiska bidraget kommer att vinna i år. - Det har bara hänt några få gånger att samma land har vunnit två år i rad. Förra året ändrade det statliga turkiska tevebolaget TRT sin strategi inför schlager-EM. De övergav den traditionella nationella uttagningen och valde Sertab helt på egen hand. I år har uppdraget att representera Turkiet gått till gruppen Athena, som består av tvillingbröderna Gökhan och Hakan Özoguz. Bröderna har spelat ihop sedan de var små och avgudade hårdrockarna Metallica. Som tonåringar bildade de gruppen Athena tillsammans med två kompisar. Vännerna hoppade av, och i dag är det tvillingbröderna som är gruppens frontfigurer. Till sin hjälp har de musikerna Dogac Titiz och Ozan Musluoglu. Bröderna beskriver sin musik som en blandning av punk, rock och ska i Orient- och Manchestertappning. I mitten av 90-talet började de vilda partykillarna i Athena spela på Istanbuls klubbar och på semesterorten Marmaris. Fotbollsfansen upptäckte gruppen 1999. Låten \"Hooligan\" blev deras riktiga genombrott. Än i dag sjunger fotbollssupportrar låten på tävlingar runt om i Turkiet. När DN Kultur träffar bröderna i Istanbul är de slitna, sedan några veckor tillbaka spelar de in en ny skiva. Studion ligger på översta våningen på Istanbuls tekniska universitet. Här finns landets bästa utrustning och de bästa ljudteknikerna. - Vi arbetar inte utifrån några politiska ställningstaganden, men vår tanke och vårt budskap är att tala om för folk att inte vara så själviska, säger Hakan Özoguz. - Våra sånger handlar om respekt, kärlek och fred, fortsätter Gökhan Özoguz som sitter och tummar på en spretigt handskriven A4-sida med en sista sångtext som ska spelas in. Bröderna är extremt måna om att inte missuppfattas. Festkillestämpeln vill de tvätta bort, att namnet Athena efter en grekisk gudinna kan uppfattas om en flört med Grekland och Cypern vill de inte riktigt kommentera. När Europa kommer på tal är känslorna blandade. Duon ser schlager-EM som en nyckel till den europeiska marknaden, på samma gång säger de att européerna har många fördomar om turkar och Turkiet: - Vi rider faktiskt inte på kameler här, säger tvillingarna i kör. Meningen \"vi har inga fördomar\" återkommer gång på gång under samtalets gång. Bröderna har taggarna utåt. Kanske är det pressen inför tävlingen de känner av eller är det de kritiska rösterna som har påverkat dem? Knappt någon man talar med på gatorna i Istanbul säger att de gillar Athenas låt \"For real\". Till och med gruppens beundrare är besvikna. \"Låten är en kopia av engelsk ska från 80-talet\", \"det är en barnslig låt\", \"sångaren försöker sjunga med en Manchesteraccent\", lyder några vanliga omdömen. Även om alla i dag öser lovord över fjolårsvinnaren Sertab var det få personer i Turkiet som gillade sången \"Every way that I can\" innan hon vann i Riga. Lyckas Athena på lördag få en hygglig placering är chanserna stora att även \"For real\" blir en av sommarens mest spelade låtar på de turkiska nattklubbarna. Många östländer gick vidare till finalen på lördag Från och med i år är reglerna för melodifestivalen ändrade och samtliga 36 medlemsländer i European Broadcasting Union (EBU) har inbjudits att delta, därav nya bekantskaper som Andorra och Albanien. Man har dock satt taket till 24 bidrag i finalen. Till finalen är sedan tidigare 14 länder kvalificerade. Det är de länder som förra året hamnade bland de bästa, fast Englands, Spaniens, Tysklands och Frankrikes bidrag är alltid direktkvalificerade, då de var drivande bakom starten för Eurovisionsschlagern på 50-talet. Från gårdagens \"semifinal\" gick Malta, Grekland, Ukraina, Albanien, Cypern, Makedonien, Kroatien, Serbien, Bosnien-Hercegovina och Nederländerna vidare till finalen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13523, "headline": "Stockholm går mot en fransk vår", "summary": "I kväll börjar Stockholms franska filmfestival och nästa vecka är det dags för Cannes. Maj månad är en trång månad, skriver Helena Lindholm.", "article": "Maj är en trång månad: den ena filmfestivalen dubblerar den andra. I morgon börjar den judiska filmfestivalen som blivit ett återkommande försommarblomster (se här intill) i Stockholm. I Sundsvall blir det från och med i morgon kväll Lars Molin-festival arrangerad av Film i Västernorrland på anrika Sveateatern. I dagarna tre visas ett tiotal av Molins film- och tv-produktioner, några mer bortglömda från hans tidiga produktion och några av de välkända filmerna som \"Den tatuerade änkan\", \"Potatishandlaren\" med flera. På onsdag i nästa vecka startar den årliga internationella, filmfestivalen i Cannes. Fransmännen tar, som alltid, värdskapet som intäkt för att visa sina inhemska produktioner. De som inte har chans att åka till Rivieran kan se franska filmer på biografen Sture i Stockholm i stället - en hel månad i sträck. I kväll startar den franska filmfestivalen (www. franskfilm.nu) som sedan sex år också är ett välbekant vårtecken. Öppningsfilm i år är Pierre Salvadoris glättigt publiktillvända \"Après vous\" (Efter er) med Daniel Auteuil och Sandrine Kiberlain i huvudrollerna. En annan munter tillställning är Jean-Paul Rappenaus (\"Cyrano\") nya, stjärnspäckade film \"Bon voyage\" med Gérard Depardieu och Isabelle Adjani i huvudrollerna, trots att den utspelar sig under andra världskriget. Även den en stor, prisbelönt biosuccé. Likaså \"Le mystère de la chambre jaune\" (Gula rummets hemlighet) i regi av Bruno Podalydès som är en kriminalkomedi i kostym efter Gaston Leroux´ berömda sekelskiftesroman Men eftersom franska komedier ofta känns tämligen lokalt förankrade och sällan blir någon riktig skrattfest på våra breddgrader är det kanske smartare att satsa på titlar som \"Mon frère\" (Min bror), ett laddat familjedrama signerat Patrice Chéreau. Eller varför inte \"Violence des échanges en milieu temperé\" (Förtäckt våld i kontorslandskap), festivalens mest intressanta titel som döljer en debutfilm av Jean-Marc Moutot och som kretsar kring de brutala aspekterna av nedskärningar på arbetsplatserna. Den marockanska \"Milles mois\" (Tusen månader) av den filmdebuterande unge teaterregissören Faouzi Bensaidi, bryter det europeiska perspektivet med en intensiv skildring av hur de hårda politiska motsättningar i slutet av 80-talet drabbade en enskild familj. Den sjuårige huvudperson Mehdi flyttar med sin mamma till farfaderns by. Han tror att fadern gästarbetar i Frankrike, men i själva verket sitter han som politisk fånge i kung Hassans fängelse. Lucas Belvaux originella och omskrivna trilogi \"Un couple épatant\" (Ett fantastiskt par), \"Cavale\" (På rymmen) och \"Après la vie\" (Bortom livet) har inte heller visats i Sverige tidigare. De tre filmerna befinner sig i helt olika genrer men binds samman på ett elegant sätt av att de som varit huvudpersoner i föregående film blir bipersoner i nästa. Stockholms franska filmfestival ", "article_category": "culture"}
{"id": 13553, "headline": "Strid om bok på Handels", "summary": "Studenterna vid Handelshögskolan i Stockholm får i ett välkomsterbjudande från tidningen Axess en bok där en av deras lärare angrips. Boken är Susanna Popovas \"Elitfeministerna\" där forskaren Anna Wahl ifrågasätts.", "article": "- Jag ser det här utskicket som ett angrepp på min person och är oerhört angelägen om att få reda på hur det gått till och vem som är ansvarig, säger Anna Wahl. Hon fick kännedom om att erbjudandet hade gått ut till skolans studenter medan hon undervisade i torsdags. Upprörda elever undrade om hon kände till vad de nyligen fått hem i brevlådan. De elever som nappar och tecknar en \"Handelsprenumeration\" på tidningen Axess får Susanna Popovas bok \"Elitfeministerna\" gratis. Popova angriper, i både sin bok och en artikel på tidskriften Axess hemsida, Wahls forskning. Enligt Handelshögskolans rektor Lars Bergman lämnar skolan aldrig ut studenternas adresser. Han tror att Axess möjligen kan ha fått elevernas adresser genom kåren. - Det här är snuddande nära ett angrepp på en person på skolan. Det är inte lämplig marknadsföring när det framstår som om man mobiliserar eleverna mot en Handelslärare, säger Lars Bergman. Susanna Popovas debattinlägg om den feministiska forskningen på Handelshögskolan har blivit omskriven på flera håll. Marie Söderqvist, tidigare kollega med Popova på Svenska Dagbladet, skriver om Axess-artikeln i en krönika i Expressen. Hon beskriver texten som \"underhållande slakt på en av Sveriges mest uppburna forskare\" och anklagar Anna Wahl för att smita från debatten. - Jag har aldrig ställt upp i debattsammanhang. Jag tycker att det finns en poäng med att forskningen står utanför debatten, säger Anna Wahl som förklaring. Men rektor Lars Bergman tycker att det vore bra om Anna Wahl deltog i den offentliga debatten, därför att det hör till forskarens arbete att bemöta kritik. - Jag tycker definitivt att vi ska diskutera den här frågan. Om de olika parterna är pigga på det vore det lämpligt med en debatt på skolan, säger Lars Bergman. När det gäller prenumerationserbjudandet ska Lars Bergman ta reda på hur det hela gått till och \"vad som är god etik och god juridik\", för att se hur han ska gå vidare. DN fick på söndagen inget svar från ansvariga på Axess om hur de kommit över Handelselevernas adresser. Kay Glans, chefredaktör på Axess, vill inte kommentera och hänvisade till Kurt Almqvist, vd för den stiftelse som finansierar Axess, som inte svarade i telefon eller på just den frågan via mejlkontakt. När DN slutligen får tag på kårordförande Golnaz Hashemzadeh berättar hon att kåren lämnat ut sitt adressregister i tron att det rörde sig om att deras medlemmar skulle få en gratisprenumeration på Axess. Hon beklagar att utskicket ser ut som det gör: - Om vi hade vetat exakt vad det skulle stå hade vi inte lämnat ut adressregistret. Vi ställer oss inte bakom något som kan uppfattas som ett påhopp på en enskild forskare. Det har, enligt uppgift, också förekommit hätska diskussioner om Axess-erbjudandet och Wahls feministiska forskning på kårportalen, dit enbart Handelshögskolans elever har tillträde. Även när det gäller diskussionsforumet ska Lars Bergman ta reda på hur det ligger till: - Det är oacceptabelt om det förekommer renodlade personpåhopp i sådana forum. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13564, "headline": "Kompositör dirigerar egna verk", "summary": "Den som själv komponerat musik är rätt person på dirigentpulten för att få ut maximalt av ett verk. Det menar dirigenten B Tommy Andersson, som förutom sitt aktuella verk \"Satyricon\" skrivit 85 egna kompositioner.", "article": "För de flesta är B Tommy Andersson känd som en utomordentlig ung dirigent. På senare tid har han dock alltmer uppmärksammats som tonsättare. I dag uruppförs Anderssons orkesterverk \"Satyricon\" av Radiosymfonikerna i Berwaldhallen i Stockholm under ledning av orkesterns chefdirigent Manfred Honeck. Är detta att du som dirigent tycks komponera allt mer ett uttryck för en otålighet? Duger inte den musik som de egentliga tonsättarna gör? - Jag protesterar mot uttrycket egentliga tonsättare. Jag ser dem som kolleger, säger B Tommy Andersson. - Titta på Richard Strauss och Gustav Mahler. Under hela sitt liv dirigerade de andras verk. Det är märkligt att det blivit så stort avstånd mellan upphovsmän och interpreter, eftersom det inte var så under tidigare århundraden. Dirigent eller tonsättare, eller bäggedera? Under 1900-talet polariserades allt starkare dessa två jobb. En berömd tonsättare som avantgardisten Pierre Boulez kanske i framtiden mest kommer att bli ihågkommen för sina tolkningar av Wagners operor. B Tommy Anderssons ständiga framfart på dirigentpulten - han har lett alla de stora svenska orkestrarna - har gjort att många inte vet att han komponerar, men faktum är att han att han började som tonsättare. Studerade komposition för Sven-David Sandström på Musikhögskolan i Stockholm, när denne sa till honom \"Du måste välja: komponera eller dirigera\". Och så avslutade B Tommy Andersson i stället sina studier på Musikhögskolans dirigentklass under Kjell Ingebretsen och har uruppfört åtskilliga verk av andra tonsättare sedan dess, däribland elva operor. - Att jag komponerar själv är bara bra för dem. Det är en fruktansvärd upplevelse att få ett verk saboterat av en ointresserad dirigent. Har man upplevt det får man en otrolig passion för att göra musik rättvisa. B Tommy Andersson vet, han har hittills skrivit 85 verk. Han började sin musikerbana i textilstaden Borås, där den kommunala musikskolan var mycket aktiv. Stadsbiblioteket hade en stor partitursamling som fascinerade. Stolt klev elvaåringen fram med sitt första orkesterverk. Tre år senare var det dags för en stor symfonisk dikt i romantisk stil som spelades av stadens ungdomssymfoniker. Snabbt konfronterades B Tommy Andersson med den svåra valsituation som dagens klassiska tonsättare står inför. Hur enkelt var det inte för Mozart eller Bach som cirklade kring ett etablerat kompositionssystem. B Tommy Andersson skrev sin tredje symfoni helt i tolvtonsteknik. Han var 18 år och hade lagt tonaliteten på hyllan. - Jag upplevde aldrig någon stress genom stilarnas mångfald, såg det mer som en skola. Jag ansluter mig inte till någon falang. Stilistiskt är jag en kameleont men försöker ha höga krav på kompositorisk stramhet. Nu aktuella \"Satyricon\" är ett omfattande orkesterverk där B Tommy Andersson går emot sina principer att skriva för praktiska mindre orkesterbesättningar som är mycket lätta att få framförda. \"Satyricon\" skulle vara massivt, rytmiskt och använda hela den stora orkesterpaletten. - Jag har skrivit kompositionen till minne av koreografen Per Jonson. Vi planerade ett projekt, just då försvann han ur tiden. Verket har en undertitel \"koreografiskt poem\", det ska vara ett slags imaginär balettmusik, fånga in Pers ande. - Dessutom tar det som Fellinis film avstamp i Gaius Petronius antika roman \"Satyricon\" och använder en modifierad version av en autentisk melodi från den antika grekisk-romerska perioden, \"Seikolos sång\" skriven cirka 150 år före Kristus. B Tommy Andersson Född: 1964 i Borås. Vad står B:et för?: Bengt. Bor: I Vasastan, Stockholm. Utbildning: Musiklärar- violinpedagog och dirigentexamen på Musikhögskolan, Stockholm. Kompositionsstudier för Sven-Eric Johanson, Sven-David Sandström. Intressen: Resor, litteratur och film. Musikaliska hjältar: Många. Dirigenter: Många, men - Simon Rattle, Claudio Abbado. Favoritverk: Det finns så mycket underbar musik, vid tvångsval Mozarts \"Figaros bröllop\", Verdis \"Rekviem\" och Lutoslawski tredje symfoni. På nattduksbordet: Bok om musiklivet under senromantiken, Torgny Lindgrens \"Hummelhonung\", Elias Cornells bok \"Rummet i arkitekturen\", Clive Browns bok om uppförandepraxis. Drömmer om: Ett nytt chefsjobb som dirigent. Gör i sommar: Komponerar. Dur eller moll: Både och, gärna samtidigt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13565, "headline": "Kollegerna stöder Holm", "summary": "Nu ska styrelsen avgöra Dramatenchefens framtid.. I mitten av maj fattar Dramatens styrelse ett beslut om chefen Staffan Valdemar Holms framtid. - Vi diskuterar synnerligen öppet, säger styrelseordföranden Sigbrit Francke.", "article": "Beslut om Dramatenchefen Staffan Valdemar Holms fortsatta verksamhet på teatern fattas vid nästa möte med Dramatens styrelse, som hålls i mitten av maj. - Jag antar att det blir klart då, säger styrelsens ordförande, universitetskanslern Sigbrit Francke, till Dagens Nyheter. Hon tror inte att uppståndelsen kring Staffan Valdemar Holms hårda angrepp på DN:s teaterkritiker Leif Zern kommer att påverka beslutet. Holms treårsförordnande som Dramatenchef går ut nästa år. Därför har samtal pågått mellan honom och styrelsen \"en tid\", säger Sigbrit Francke. Handlar diskussionerna om hans dubbla roller som teaterchef och regissör? - Nja, de handlar över huvud taget om hans arbetssituation, det kan vara bra att se över den. Diskussionerna förs i största samförstånd. Ur planeringssynpunkt vore det bra att veta hur det ska bli. Skulle det bli aktuellt att rekrytera en ny chef går det ju inte på en kafferast, men vi har inga som helst föraningar om att det är frågan om att byta ut honom eller att han vill sluta. Vi diskuterar synnerligen öppet, säger Sigbrit Francke. Staffan Valdemar Holm medgav själv i ett samtal i TV 4:s morgonprogram på torsdagen att de dubbla rollerna kan vara svåra. - Här ska jag stå som Dramaten-chef och välkomna publiken samtidigt som jag går sönder inuti som konstnär när jag regisserat en pjäs... Till Dagens Nyheter sade Holm på torsdagen att uppmärksamheten kring hans mejl till Leif Zern, i vilket han kallar denne för \"idiot\", inte ändrat tidsplanen för hans beslut om sin framtid. - Men ingen vill ha någon långdragning, det är inte bra för teatern. Sigbrit Francke säger att Holm informerat henne om sitt mejl till Zern. - Jag har förståelse för att man kan reagera i egenskap av konstnär och regissör, men jag kan också hålla med det som Staffan Valdemar själv säger, att det kanske var en del överord som var onödiga. Konflikten mellan Staffan Valdemar Holm och Leif Zern har inte nämnvärt påverkat stämningen på Dramaten, säger Bibi Andersson, som har en av huvudrollerna i \"Tre knivar från Wei\", den Holmuppsättning av Harry Martinsons pjäs som Leif Zern kritiserade. - Det råder ingen krisstämning om någon trodde det. Klart vi blev ledsna över recensionen och jag kan förstå att man som regissör reagerar så där hårt. Vad DN tycker är viktigt, men vi hoppas att det inte ska sätta några djupare spår i hur pjäsen går. Och publikreaktionerna har varit fantastiska, det är ju det som räknas. Solveig Ternström skulle på torsdagen spela sista föreställningen av Hjalmar Bergmans pjäs \"Farmor och vår herre\". Hon anlände till Dramaten med en röd ros som hon skulle ge till Staffan Valdemar Holm för att visa sitt stöd. - Jag blir så arg, så arg. Det är djävulskt hur plågade vi är av recensioner. Men när kritikerna själva får påhopp, då är det plötsligt så känsligt så. Vi känner oss nertryckta av recensenter som ska bestämma vad vi ska göra. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13579, "headline": "Rasistiskt datorspel granskas", "summary": "Justitiekanslern har inlett en förundersökning mot datorspelet \"Postal 2\", eftersom spelet innehåller rasistiska och sadistiska inslag. I Sverige har datorspelet sålts via ett företag i Ängelholm.", "article": "Den som spridit datorspelet \"Postal 2\" misstänks för yttrandefrihetsbrottet olaga våldsskildring. Spelet innehåller rasistiska och sadistiska inslag, och justitiekanslern har därför beslutat att inleda en förundersökning. \"Postal 2\" är ett spel som går ut på att slakta så många människor som möjligt på ett postkontor. En postanställd skjuter ihjäl kolleger och kunder. Spelaren kan välja om han eller hon vill skjuta mot svarta, muslimer, homosexuella eller poliser. - Vi har kunnat konstatera att spelet helt klart innehåller så grovt våld att det innebär olaga våldsskildring, säger Håkan Rustand, byråchef hos justitiekanslern. Justitiekansler (JK) fick kännedom om spelet i mars efter att TV 4 visat ett nyhetsinslag och en dokumentär om spelet. Nu har JK tagit reda på att spelet är framställt utomlands. Han har därför gett överåklagaren i Stockholm i uppdrag att leda utredningen om vem som sålt spelet i Sverige. - I första hand är det importören som är misstänkt för brott. Om importören av någon anledning inte går att hitta är det försäljaren som hålls ansvarig, säger Rustand. En sökning på nätet visar att det danska företaget KE Media har licensen för att sälja \"Postal 2\" i Sverige. Företaget har sitt huvudkontor i Danmark, och ett dotterföretag i Ängelholm med namnet Leksam, \"Sveriges ledande leksaksdistributör\". När DN först ringer till Leksam svarar man att \"Postal 2\" fortfarande finns till försäljning och går att beställa. Men när ställföreträdande chef Johan Berndtson får frågan varför man valt att sprida spelet i Sverige säger han att man beslutat sig för att dra in det. - Vi har det inte ute i distribution längre. Vi har sålt spelet förut, men nu har vi bestämt oss för att rensa bort det ur vårt system. Berndtson menar att det måste vara ett \"mänskligt fel\" som ligger till grund för att KE Media på sin hemsida förklarar att man distribuerar \"Postal 2\" i Sverige. - Upplägget är svårt att motivera. Vi tycker inte att det är något bra spel, säger han. Men på hemsidan skriver KE Media att man är stolt över att kunna distribuera ett spel som \"förbjudits i många länder efter att ha funnits på hyllorna i bara några veckor\"? - Det är leverantörernas reklamtext, vi har bara översatt den, säger Berndtson. Datorspel omfattas av YGL, yttrandefrihetsgrundlagen, eftersom de definieras som \"tekniska upptagningar\". Straffet för spridande av olaga våldsskildring är böter eller fängelse i maximalt två år. DN har sökt KE Medias vd Henrik Mathiasen utan att lyckas nå honom. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13593, "headline": "Det bultande broskets återkomst", "summary": "Industrimusikbandet Throbbing Gristle återuppstår.. Brittiska Throbbing Gristle gör i maj sitt första liveframträdande på mer än 20 år. De var samtidiga med punken, men först nu visar det sig vilket stort inflytande de haft med sin genuint humoristiska och skrämmande elektroniska musik.", "article": "Om Kraftwerk var den elektroniska musikens Beach Boys så var Throbbing Gristle dess Velvet Underground, ett band med förkärlek för rundgång och sadomasochism som få brydde sig om när de var aktiva, men som fick ett gigantisk inflytande. Alla som använt elektronik för att skapa rå intensitet, exempelvis Skinny Puppy och Aphex Twin, står i skuld till Throbbing Gristle - men även mer finstämda band som Stereolab beskriver dem som förebilder. Gruppens ledare Genesis P-Orridge sa att han ville utforska \"var ljud blev oväsen och var oväsen blev musik, var underhållning blev smärta och var smärta blev underhållning\". Tillsammans med Cosey Fanny Tutti, Peter Christopherson och Chris Carter gjorde han musik som var både skojfrisk och skräckinjagande. Throbbing Gristle gav bara ut fem album medan de existerade (från 1975 till 1981) men deras postuma katalog är desto större. Cd-boxen \"TG24\", med tjugofyra entimmeskonserter på varsin skiva, gavs ut i fjol och kompletterades nyligen med boxen \"TG+\" som innehöll ytterligare tio cd. De är också aktuella med samlingen \"The world according to Throbbing Gristle\", remixalbumet \"Mutant TG (där bland andra Basement Jaxx, Andrew Weatherall och Carl Craig tolkar deras material) samt festivalen RE-TG i Camber Sands i maj, där de ska göra sitt första liveframträdande på mer än 20 år. Så varför ska man bry sig om ett gammalt band som heter något så idiotiskt som \"bultande brosk\"? Kanske för att de till skillnad från dåtidens punkband gjorde musik som var radikal på riktigt. Influenserna kom från konströrelser som dadaism, fluxus och de österrikiska aktionisterna snarare än från annan popmusik. Parallellt med Throbbing Gristle drev de konstgruppen COUM, från början ett hippieband som övergått till performance efter att ha tröttnat på att ta med sig instrument till spelningarna. COUM och Throbbing Gristle gav en bild av sjuttiotalets England som fick punkarnas estetik att framstå som Beatrix Potter. Deras performanceverk slutade ofta med att Genesis P-Orridge piskades och korsfästes, eller krälade runt bland rostiga spikar och blodiga tamponger. Partnern Cosey Fanni Tutti vek ut sig i porrtidningar och använde 1976 bilderna i utställningen \"Prostitution\" på ICA i London. Hon sa att bilderna var \"rena\" eftersom de tagits av fotografer som inte visste att de skulle inkluderas i en konstutställning. Man ville också visa hur konstnärer tvingades sälja sina själar och kroppar för att överleva. Den bidragsfinansierade utställningen fick tablodierna att gå i taket. \"Mr Orridge prostituerar Storbritannien och skickar oss räkningen\", skrev The Sun. \"Skattemedel slösas på att fördärva samhällsmoralen. De här människorna är civilisationens förstörare\", sa torypolitikern Nicholas Fairbairn, som senare greps av polisen för att ha blottat sig. På vernissagen uppträdde Throbbing Gristle med låtar som \"Very friendly\", om massmörderskan Myra Hindley, och \"We hate you (little girls)\", om flickor som stod långt fram på deras konserter. Den senare är en av de mest illasinnade låtar som gjorts. \"I hate you little girls\", skriker Genesis P-Orridge. \"With your little curls. And your pretty dress. And your little breasts. I hate you.\" Throbbing Gristle startade skivbolaget Industrial Records där de gav ut artister som Clock DVA, Cabaret Voltaire och svenska Lädernunnan. Genom att säga att de gjorde \"industrial music for industrial people\" gav de upphov till en hel musikgenre. Men det handlade inte om samma sorts maskinromantik som hos de gamla futuristerna eller Kraftwerk. Att kalla sig \"industriell\" samtidigt som den brittiska industrin gick in i en djup kris var ett sätt att spegla social misär.Bandets konserter varade i exakt en timme för att förstärka känslan av att de var fabriksslavar med stämpelklocka. Samtidigt lanserade Throbbing Gristle många av de attribut som blev comme-il-faut inom industrimusiken: fascinationen för seriemördare och konstig sex, den nazi-chica och fetischistiska klädstilen, de metalliska och syntetiska klangerna. I Simon Fords bok \"Wreckers of civilization\" berättar Genesis P-Orridge att hans mor en gång frågade varför han inte kunde göra \"en trevlig skiva med blommor på\". Svaret blev Throbbing Gristles bästa album \"20 jazz funk greats\". På omslaget står en leende grupp, omgiven av blommor på en sommaräng vid kusten. Men skivan innehåller ingen jazzfunk utan förvriden maskinpanik. Och omslagets idyll är lika bedräglig. Bilden är tagen vid Beachy Head, en utsiktsplats känd både för sin skönhet och sina många självmord. Just där underhållning blir smärta, med andra ord. Throbbing Gristle Festivalen RE-TG, med undertiteln \"a celebration of industrial music in the 21st century\", äger rum mellan den 14 och 16 maj på Pontin´s Holiday Resort i Camber Sands, nära Rye i England. Bland artisterna finns oljudsmästare som Merzbow, Matmos, Pansonic och Richard H Kirk. Throbbing Gristle återförenas för en konsert som de lovar blir deras sista. Throbbing Gristle spelade in albumen \"The second annual report\", \"DOA - the third and final report\", \"20 jazz funk greats\", \"Heathen earth\" och \"Journey through a body\". Alla har återutgivits av skivbolaget Mute. Den 3 maj släpps samlingen \"The taste of TG\", en bra introduktion till gruppen. Genesis P-Orridge föddes som Neil Megson i Manchester 1950. Som tonåring var han sekreterare i en kristen ungdomsförening och ledare i söndagsskolan. Senare sa han att det enda han gillade med kristendomen var nattvarden, då respektabla människor föll på knä för att dricka blod och äta människokött. I stället startade han sin egen kyrka Thee Temple of Psychick Youth. 1978 skrev Genesis P-Orridge i den italienska konsttidningen Flash Art om varför hans performanceverk så ofta inbegrep vassa föremål och plågsamma riter: \"Jag tror inte på voyeurism, så om något intresserar mig måste jag prova på det själv. Annars är det bara intellektuell onani.\" Efter splittringen 1981 fortsatte medlemmarna i band som Chris & Cosey och Psychic TV. De arbetade också vidare som konstnärer. Ett av Genesis P-Orridges senaste projekt är att förvandla sig och fru Orridge till samma person. Genom kirurgi och hormonbehandlingar strävar de efter total androgynitet. Paret gav varandra identiska silikonbröst i alla hjärtans dag-present. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13596, "headline": "Valand får ingen ny rektor", "summary": "Efter en lång konflikt har Göteborgs universitet bestämt sig för att inte utlysa rektorstjänsten på konsthögskolan Valand. I stället stannar tillförordnade rektorn Leslie Johnson till 2006.", "article": "En majoritet av Valands studenter har skrivit på en protestlista riktad till konsthögskolans dekanus, Hans Hedberg. Orsaken: att rektorstjänsten på Valand inte utlyses på nytt. Ledningen har valt att ge tjänsten till den tillförordnade rektorn Leslie Johnson för två år framåt. - Vi protesterar mot att Hans Hedberg inte följer det normala förfarandet. Skolans institutionsstyrelse har rekommenderat att rektorstjänsten ska utlysas, men dekanen gör uppenbarligen som han vill, säger Conny Blom, student på femårsprogrammet. Från universitetsledningens sida menar man att den sega konflikten om rektorstjänsten på Valand nu är löst. - Det är inte lämpligt att annonsera ut rektorstjänsten just nu. Alla kommer att vinna på att konflikten på Valand hinner ligga till sig ett par år innan vi tar ställning till en ny rektor, säger Nils-Olov Halling, kanslichef vid konstnärliga fakulteten på Göteborgs universitet. Konflikten på Valand tog sin början när Annika Öhrner lämnade sin rektorstjänst år 2000. Öhrner hade studenternas stöd men saknade uppbackning från personalen. Sommaren 2003 fick vikarierande rektor Susann Brännström lämna sin post sedan hon kallat institutionen för \"gubbvälde\" och pekat på att flera av lärarna inte tog sitt utbildningsansvar, eftersom de varit vårdslösa med budgeten. Även Brännström hade ett brett stöd från eleverna. I stället gick vikariatet till Leslie Johnson, som tillträdde hösten 2003. Nu har Johnson utsetts till rektor fram till 2006. - En orsak är att hon tillsammans med studierektor Mats Olsson inlett ett förändringsarbete på skolan som behöver slutföras. En annan orsak är att vi just nu håller på att utse en professor och att det är olyckligt att utlysa båda tjänsterna samtidigt, säger Halling. Han påpekar att förvånansvärt få kandidater sökte professuren, och säger att Valand behöver en period av lugn och ro. Men även Henrik Hamboldt, tidigare jämställdhetsombud vid konsthögskolan, är kritisk. - Dekanus Hans Hedberg har sagt till universitetets tidning att det inte går att styra Valand utan stöd från både personal och elever. Nu struntar han ändå i att han inte har med sig studenterna. Det saknas konsekvens i beslutsfattandet, säger Hamboldt. Conny Blom betonar att studenternas kritik inte riktar sig mot Leslie Johnson, som han menar gör ett bra jobb. - Problemet är förfarandet, att dekanen gör som han vill, säger Blom. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13625, "headline": "\"Jag måste räkna med fiaskon\"", "summary": "Benny Fredriksson om Stadsteaterns sparplan.. \"Att vara teaterchef är att ha makt och då kan man bestämma hur man vill ha det. Och så genomför man det.\" Så säger Benny Fredriksson om sitt jobb som teaterchef och vd på Stockholms stadsteater. Priset för frihet är nedskärningar.", "article": "- Vill jag ha en konstnärlig teater så måste jag budgetera så att jag kan göra fiaskon. Därför måste vi minska den fasta personalen. Om vi inte gör det minskar frilansarna så mycket att vi inte kan bedriva konstnärlig verksamhet. Och nu ska 38 tjänster bort från den fasta personalen, trots att Stadsteatern gjorde ett rekordår alla kategorier förra året. Stora scenen hade 90 procents beläggning och Stadsteatern spelade in tio miljoner mer än budgeterat. De anställda lyfte sig, på teaterchefens uppmaning, i håret. Sedan i maj förra året har Benny Fredriksson visat sina staplar för personalen. Lönekostnaderna för tillsvidareanställd personal, i dagligt tal fast anställda, ökade med 24 miljoner på fyra år. Under den tiden har Stockholms stadsteater inte fått en enda ny krona till den ordinarie verksamheten. Benny Fredriksson går gärna tillbaka till 50- och 60-talet och Hjalmar Mehr, en tung socialdemokratisk politiker som sade att Stadsteatern skulle utgöra \"en del av stadens andliga liv ... och vara det konstnärliga, intellektuella och moraliska stödet i en stad som sjuder av kraft och liv\". Så såg direktivet ut från början och fortfarande är det den andan som gäller, säger Benny Fredriksson, som själv har parollen: Stadsteatern ska vara en angelägenhet för alla stockholmare. De bästa siffrorna någonsin publikt och ekonomiskt och ett trettiotal avskedanden - en svår ekvation ... - Jag vill skapa en tredjedel rörligt och två tredjedelar med fast personal, där det rörliga består av frilansande skådespelare, scenografer, regissörer. För att kunna göra det vi vill försvara barn- och ungdomsteatern och Parkteatern, försvara teater i ytterområdena och att göra uppsättningar på Stora scenen. Vi gör färre produktioner nästa år, men att säga att jag skär av något annat skäl än av konstnärliga är fel. Det här kostar mig fortfarande sömnlösa morgnar när jag tycker att det är fasansfullt. - Vår nya kritiker- och publiksuccé, \"Tjechovträdgården\", hade vi inte kunnat göra utan frilansar. Jag måste hitta rörliga pengar för att kunna anställa sex dansare och skådespelare som Björn Kjellman, Agneta Ekmanner och Staffan Göthe. - Vi måste göra \"Kalevala\" med Lars Rudolfsson som regissör eller \"Den goda människan i Sezuan\" med Linus Tunström, där jag inte vet hur det ska gå. Och låta Unga Klara göra \"Det allra viktigaste\" med långa repetitionstider. Annars hamnar vi i en teater som är ett slags sämre Dramaten och då behövs bara en stor teater i Stockholm. Mina avsikter är verkligen att konstnärligt göra den intressantaste teater man kan göra i dag i Sverige, med publikperspektiv. Det kan också innebära en flört med publiken - genom att välja Helena Bergström som Hamlet eller frilansen Robert Gustafsson och \"Nysningen\". - \"Hamlet\" med Helena Bergström är helt utsåld. Folk älskar den, det är stående ovationer och många ungdomar i publiken. \"Katt på hett plåttak\" har gått jättebra, \"Idioten\" är en framgång. Men ska man sova någorlunda gott om nätterna, så inte fan vågar man budgetera för mer än 75 procents beläggning i genomsnitt. - Men ta \"Nysningen\" med Robert Gustafsson, där hade vi planerat 80 föreställningar. Nu fick jag ta bort 30. Den har gått bra trots vissa totalsågningar, men 80 föreställningar klarar den inte. - \"Blondiner\" på Klarascenen som skulle ha spelats två månader till, fick jag ta bort för att det kom för lite publik. - Jag måste räkna med misslyckanden. Annars tvingas teatern kommersialisera sig. Nu försöker jag i alla fall ta in på gungorna vad jag förlorar på karusellen, men det är nervöst. Jag går ned till biljettkassan och marknadsavdelningen en gång per dag för att se hur försäljningen går. Det är jättenervigt. Det sägs att du har koll på allt från toarullar till huvudroller. - Jag är här från åtta på morgonen till åtta på kvällen, jag är här på lördagar och söndagar. Jag vill vara delaktig. År 2000 hade teatern 253 fast anställda och 120 frilans. Nu visar Benny Fredriksson ett nytt diagram, över hur personalutvecklingen kommer att se ut om man inte gör någonting. Den rörliga biten skulle minska successivt och Unga Klara skulle få spela enbart i klassrum, inte på Lagret i Stadsteaterns bottenvåning. På Parkteatern skulle det i bästa fall bli en månad dans. Lilla scenen skulle stängas under hösten. Enligt Benny Fredrikssons beräkningar. - Om vi inte hade ändrat på proportionen fast och rörligt, hade det blivit elva produktioner mindre. Och inte bara det, i höst hade jag tvingats stänga verksamheter och betala ut löner till 70-80 personer som inte hade haft något att göra. Det hade varit alternativet. - Eller att budgetera exceptionellt höga intäkter. Vi spelade nämligen in tio miljoner mer än budgeterat år 2003. - Mitt beslut bygger på kunskap från Malmö och från Göteborg, där man budgeterat alldeles för höga intäkter. De fasta kostnaderna ökar och så får man inga pengar. Ingen av dessa teaterchefer hade orkat se verkligheten och säga som det är. Så jag kallade all min personal till mig och visade staplarna. - I Stockholm får man inte komma i efterhand och säga att pengarna räcker inte till. För att få respekt gäller i dag ett nollresultat. Håller jag ramen däremot, är jag fri att göra det jag vill göra utifrån de direktiv som finns. - Vi löste flera av våra problem förra året genom att börja jobba på ett effektivare och mera rationellt sätt. Det är därför övertiderna går ned. Vi planerar lång tid i förväg. Till skillnad från Dramaten som bara säljer biljetter sex veckor i förväg lägger vi ut våra föreställningar sju månader i förväg. Planerar jag verksamheten så kan jag också använda mig av resurserna på ett annat sätt. Men personalens upplevelse av att ha slitit det här året och sedan får ganska många gå ändå kan vara problematiskt för ditt förtroende hos personalen. - Det har jag inte hört något om. Jag har förklarat för personalen vad jag har gjort och jag har fått respekt av personalen. - Om jag sitter och kör på en motorväg och vet att jag är på väg mot en bergvägg, då är det min skyldighet att göra något. Bergväggen, vad är det? - Bergväggen det är underskottet. Vem bestämmer det? Då får man vidga synfältet lite och titta på kommunen och se hur det ser ut politiskt. Du är socialdemokrat, Stadsteaterns styrelse har en socialdemokratisk ordförande och majoritet. Och i Stadshuset är det socialdemokratisk majoritet ... - I mitt nuvarande ämbete, som vd är jag inte socialdemokrat. Men du har tillbringat ditt liv som engagerad socialdemokrat. - Jag är arbetarpojke. Nåväl, du är socialdemokrat och Stadshuset har vi socialdemokratiskt styre och de vill inte ge dig mer pengar. Du skulle kunna misstänkas för att driva kommunens politik snarare än att försvara teaterns egna intressen. - Stockholms kommun skär en miljard i år. På gymnasieskolan skär man 175 miljoner. Stockholms stadsteater fick i alla fall behålla sin ram. - Hur skulle jag kunna komma och påstå att pengarna räcker inte till. Men till vissa saker finns det pengar, som att ge gymnasieungdomar gratis SL-kort ... - Det är politikerna som gör sina prioriteringar. Om kulturlivet ska vara med och argumentera för att vi ska ha de resurser vi har, gör vi det bäst genom att hålla våra budgetar och vara bra publikt och konstnärligt. Du refererar ofta till Hjalmar Mehr och hans välformulerade stolta syn på Stadsteatern. Den som nu är teaterns styrelseordförande, Daniel Suhonen, är 23 år. Han är säkert enastående duktig, men det säger ändå något om hur socialdemokraterna ser på teatern. Ungdom i all ära, men erfarenhet ... Benny Fredriksson är tyst en stund och säger sedan: Jag måste respektera oavsett ålder. Han fortsätter: - Hur mycket ska man åbäka sig som chef? För mig är rollen så här: jag är utsedd av styrelsen, jag begär tolv och en halv miljon och får hela styrelsen med på det, alla partier är överens. Sedan fattar fullmäktige ett annat beslut. Då har jag två val: det ena att respektera beslutet och verkställa det och driva den verksamhetsplan som jag anser att jag är ålagd att göra. Eller så säger jag: Nu får någon annan ta över här. Men jag kan inte både vara kvar och samtidigt ifrågasätta det demokratiska systemet. Det finns de som tror att du inte stridit tillräckligt. Du har fogat dig för snabbt och utan invändningar. - För det första: Det kan ingen veta. För det andra: Det är inte sant. Jag försöker argumentera på alla sätt, men jag har ju en styrelse och fullmäktige som fattat beslut. Det är respekt för demokrati för mig. Jag lägger ned all tänkbar tid för att förklara och ge våra ägare argument. En hel del har hänt i förhandlingarna mellan facket och teaterledningen. Antalet uppsägningar har minskat och tanken att spela long run, det vill säga samma pjäs under lång tid blir inte av. På alla scener kommer man att spela flera pjäser som varvas. Innan vi skils säger Benny Fredriksson: För mig har det varit viktigt att inte hamna i en konflikt och gå till en central förhandling. Personalen och teaterchefen har gjort det här tillsammans. Facket har gjort ohyggligt svåra val i våra förhandlingar. Om jag har haft svårt, så har de haft det ännu tuffare. - Om jag skulle står här om ett och halvt år och titta mig själv i spegeln och säga: Benny, teatern har underskott, varför gjorde du ingenting? Om jag skulle svara: Jag gjorde ingenting för att det skulle bli så obehagligt, för att folk skulle bli så arga. - Nej, då kan jag inte vara chef. Jag har bestämt att som teaterchef inte hamna i en underskottssituation och låta andra gå in och stycka upp den här teatern. Aldrig! Benny Fredriksson:Om teatern\"Mina Benny Fredriksson: Om teatern \"Mina avsikter är verkligen att konstnärligt göra den intressantaste teater man kan göra i dag i Sverige, med publikperspektiv.\" Om nedskärningarna: \"Om jag skulle stå här om ett och ett halvt år och titta på mig själv och säga: Benny, teatern har underskott, varför gjorde du ingenting? Om jag skulle svara: Jag gjorde ingenting för att det skulle bli så obehagligt, för att folk skulle bli så arga. Nej då kan jag inte vara chef.\" Stockholms stadsteater Av 254,5 tjänster ska teatern minska med 38,75 tjänster i år och på sikt totalt 42,25. Stadsteatern har en budget på cirka 260 miljoner: 180 miljoner från Stockholm, 45 miljoner från staten och 2003 spelade man in drygt 36 miljoner. En sjättedel går till hyra, det vill säga tillbaka till kommunen. Hyran är drygt 40 miljoner. Genom förhandlingar kommer den att sänkas med två miljoner. Sergelscenerna har 27.000 besökare. Parkteatern en halv miljon besökare. Soppteatern får en ny chef inom ensemblen, skådespelaren Ole Forsberg. Tidigare chefen Med Reventberg fick inte sitt kontrakt förlängt. Backstage läggs i malpåse, kommer tillbaka senare i höst. \"Jag måste ha Backstage kvar i framtiden, annars kommer jag att göra teater som bara har en övre medelålders publik\", säger chefen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13638, "headline": "Modiga människor vid bassängkanten", "summary": "Frilansfotografen Maria Rosenlöf har fångat folk från vitt skilda platser och förutsättningar, men i ett och samma läge - nämligen på våg i och ur badet.", "article": "Våren 2002 befann sig frilansfotografen Maria Rosenlöf i simhallen i Bålsta, några mil nordväst om Stockholm. Jag var helt enkelt nyfiken på hur människor ser ut när de precis klivit upp ur vattnet. Det är ett tillfälle när de inte bär några av alla de symboler man sätter på sig i vanliga livet, smink, kläder och så vidare. De blir helt enkelt ganska mänskliga. Det blev de första bilderna i ett projekt som snart skulle växa sig större. Två år senare har Maria mött och fotograferat en lång rad människor som just klivit ur badhusbassänger. Tillsammans utgör bilderna en berättelse om folk från vitt skilda platser och förutsättningar, men fångade i ett och samma läge. Från Luleå till Södertälje via åländska Mariehamn, varifrån fotografen själv kommer. Sju badhus, ett femtiotal personer. Bara två avböjde att ställa upp. De är väldigt modiga människor, som vågar att visa sig så som de ser ut i verkligheten. Maria Rosenlöf slogs också av hur interiörerna såg ut i simhallarna. Badhusmiljöer är också väldigt speciella, på det sätt man förena det estetiska med den mycket funktionella miljön. För drygt ett år sedan gick Maria Rosenlöf ut Nordens Fotoskola på Biskops-Arnö. 1-23 maj hennes utställning \"Bad\" på Galleri Kontrast i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13647, "headline": "Sida ska lära indier Mozart", "summary": "Kritiseras för kulturimperialism.. Ett skepp kommer lastat till Indien - med 11 pianon, 3 flyglar och 12 fioler. Fler indier måste lära sig att spela västerländsk musik, anser Kungliga Musikhögskolan. Sida stödjer projektet med 11 miljoner kronor.", "article": "Sida satsar 10,9 miljoner kronor under tre år på att lära indier spela västerländsk musik. Det är bra för demokratin, anser myndigheten. En söndagsmorgon i det grå industriområdet Västberga i Stockholm tar Kjell Rönnblom, Dick Höckert och Sune Larsson en kafferast. De har lastat en container med 11 pianon, 3 flyglar och ett flertal fioler, basfioler och cellor. Instrumenten ska användas på tre musikskolor i Coimbatore och Bangalore i södra Indien. Tanken är att västerländsk musikundervisning ska sprida \"demokratiska attityder\". I dag befinner sig containern på ett fartyg utanför Spanien. Enligt kritikerna är det ett skepp lastat med ren kulturimperialism. - Snacka om att bjuda bagarbarn på bullar, säger musikern Bengt Berger. Ett av de argument som har framförts är att det råder brist på musikskolor i Indien. Det är väldigt intressant, eftersom Indien har en undervisningskultur som är hundratals år gammal och väldigt effektiv. Det finns en rik och bred musiktradition och massor av musikskolor. Initiativet kommer ursprungligen från Kungliga Musikhögskolan (KMH), som efter en rekognoseringsresa i januari 2002 bedömde att intresset och behovet av västerländsk musikutbildning är \"mycket stort i hela Indien\". KMH:s utsända bekymrade sig över att Indien - i jämförelse med exempelvis Japan, Hongkong och Taiwan - ligger \"långt efter\" i utövandet av västerländsk musik. KMH ansökte om stöd hos Sida. Sidas kulturpolicy lyder: \"Sidas kultur- och mediesamarbete ska skapa förutsättningar för kulturell mångfald, skapande verksamhet och en hållbar utveckling baserad på de mänskliga rättigheterna.\" Lena Johansson, chef för Sidas enhet för kultur och medier, svarar i telefon på ett hotell i Addis Abeba. Hon ansvarar för de 214 miljoner kronor som enheten har att dela ut varje år. Tycker du att projektet är förenligt med er policy? - Ja, det tycker jag. Vi har haft den här idén på en omfattande remissrunda i Indien. Kritiken har kommit från personer i Sverige som arbetar med indisk musik och jag beklagar att Musikhögskolan inte involverade dem i arbetet. Hur kan västerländsk musikpedagogik förbättra demokratin i Indien? - Den klassiska indiska musikundervisningen når enligt våra sagesmän mycket begränsade grupper i samhället, medan den här typen av musik når flera. Håller du med om att det finns ett kulturimperialistiskt inslag i projektet? - Nej, det var givetvis den första frågan vi ställde oss också. Men vad indierna har sagt till oss är: kom hit, kom och hjälp oss med utbildning i den här musikgenren, säger hon. Men enligt Stig-Magnus Thorsén, professor i musik och samhälle vid Göteborgs universitet, kan ett projekt innehålla kulturimperialism även om det efterfrågas av mottagarna. - Förhållandet till västerländsk kultur är krångligt i före detta kolonier. De har blivit lärda att västerländsk musik är den bästa. Men självklart finns det jättemånga indier som gärna skulle ha velat göra biståndsprojekt i andra musikgenrer. Även Johan Falk, chef för internationella kontoret på KMH, försvarar projektet med att det är indiska musikskolor som har efterfrågat det. Hur anser du att västerländsk musikundervisning främjar den indiska demokratin? - Vi kan ge andra modeller för hur man undervisar. Där följer vi inte traditionella strukturer utan alla som är intresserade är välkomna, oavsett kast eller religiös och etnisk bakgrund. Dessutom översköljs Indien i dag med en massa kommersiell musik från Västerlandet. Det försöker vi motverka. Vi vill visa att det finns annan musik i Västerlandet än den kommersiella musiken, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13651, "headline": "...en Promoe utan ost", "summary": "Svensk hiphop är inte död, den har bara vilat lite. Nu börjar det röra på sig igen. Promoe från Looptroop släpper sitt andra soloalbum: utan sprit, utan ost men med samma snälla ögon som alltid.", "article": "Det började så bra. Petter, Looptroop, Timbuktu, Blues, Ken, Fattaru och några till dominerade listor, fick lysande recensioner och var en rörelse att räkna med. Men sedan hände något. Den svenska hiphoppen krympte. Tynade nästan bort. Förra året släpptes Timbuktus \"The båtten is nådd\". Men det var egentligen den enda skiva som gjorde något väsen av sig. Kanske var det bara en naturlig pendeleffekt: Sverige är inte så stort, och den svenska hiphopscenen skulle vara högkvalitativ i all evighet är naturligtvis orealistiskt. Men nedgången var så pass markant att många började undra - är det slut nu? Var det bara en engångsgrej? Svaret är med all sannolikhet \"nej\". För nu verkar det röra på sig igen. Petter släpper nytt inom kort. Organism 12:s skiva kom nyss. Timbuktu släpper en liveskiva. Och nestorn till allt vad arg, oberoende slagkraftig hiphop heter i Sverige - Promoe från Looptroop - släpper sitt andra soloalbum, \"The long distance runner\". - Det snackades mycket om svensk hiphop och det kom mycket svensk hiphop. Men om den var så jävla bra vet jag inte. Jag känner mig lite utanför det där på ett sätt, fast det är klart, om svensk hiphop är stort i medierna och bland folk så säljer ju Looptroop fler plattor, det är klart. Men vad fan... jag vill sälja plattor ändå, när det inte är stort, säger Promoe, som egentligen heter Mårten Edh och har precis lika snälla ögon och lika stort skägg som alltid. - Egentligen vill jag inte vara med i hiphoppen. Jag vill inte vara en del av attityden som många har. Allting, hur den helt plötsligt, från att ha varit det mest kritiska, har blivit den största inbringaren av pengar till de stora kapitalistiska företagen. Samtidigt kan jag inte förneka mitt arv. För jag tycker att man kan tala om ett arv trots att jag växte upp i Västerås, och inte New York. Jag började ändå lyssna som tioåring. På ett sterilt Kafé i Uppsala, dit han flyttat efter att ha bott i Stockholm och sin barndoms Västerås, dröjer Promoe med svaren. Tänker efter. Avslutar ofta med ett \"eller nä va fan jag vet inte egentligen\". Eller så tittar han bara ner i bordet, fingrar nervöst och säger ingenting. Men han är vänlig. Mycket vänlig. Varför är du en långdistansare? - En massa olika orsaker. Kanske för att jag är en motsats till en kortdistanslöpare, vars lopp är över på ett ögonblick. Jag är mer ett långt malande som aldrig tar slut. Över huvud taget är det ett slags jämförelse med att vara idrottsman. Egentligen skulle det kunna vara vilken sorts idrottsman som helst. Jag tänker på det här med förberedelser, långsiktiga mål, strikta levnadsregler. Är det så du lever? - Nej. Jag har använt det mycket som en metafor. Det finns sådana bitar i mitt liv, men... äh jag vete fan. Titelspåret, \"The long distance runner\", är något av en programförklaring. En tydlig sådan: Promoe ger inte upp. Kosta vad det kosta vill, han ska slutföra det här. Textraden \"No alcohol, no weed, no cigarettes, no e:s, no milk, no cheese, no eggs, no meat, just meditation and peace, red lentels, chick peas, good workout, good sleep\" vittnar om att det inte är någon lek. Sedan ett och ett halvt år har han slutat dricka. Han har övergått från att vara vegetarian till att bli vegan. Inget kött, inga ägg, ingen ost. - Jag drack inte så mycket förut heller. Däremot blev jag helt blåst när jag gjorde det. Men vem blir inte blåst när man dricker? - De flesta brukar reagera så. Men om de blev så dumma som jag när de dricker, då fattar jag inte att folk fortfarande dricker. Jag blev farligt dum. Mest för mig själv, men i och med att vi tar Looptroop så seriöst så, ja, om något blir farligt för mig så blir ju gruppen lidande. Jag gjorde dumma saker, farliga saker, kriminella saker. Jag har lite av det där i mig sedan jag var ung. Looptroop och Promoe blev under den svenska hiphoppens glansdagar ofta beskyllda för att vara ett gäng präktiga moraltanter. Som satte ideologi före allt. De vägrade ge intervjuer. De beskrevs som \"verbal stenkastning\". Radikala, kompromisslösa, nästan föreläsande. - Jag är ju väldigt politiskt intresserad. Och det här är det enda sätt jag känner att jag egentligen kan jobba med det. Jag har inte riktigt känt mig hemma i andra politiska miljöer. Jag har provat det lite. Vi startade ett syndikalistiskt ungdomsförbund när jag var rätt ung och bodde i Västerås. Allt politiskt arbete måste ju ha som mål att förändra saker och ting. Har ni förändrat något? Det är så tidigt. I sådana fall måste man se på ens utveckling under ganska lång tid. Men jag tycker helt klart att man kan se att vi har påverkat saker. Folk som lyssnar på vår musik hör ofta av sig. Man märker att de är påverkade. Det känns som det är positivt när folk säger att de blir glada av vår musik och så vidare. Många ungdomar blir peppade när de känner att allt är hopplöst. Av någon konstig anledning; vi säger ju att allt är skit. Pomoe spelar den 28/3 kl 19.30 Pomoe spelar den 28/3 kl 19.30 på Kägelbanan i Stockholm. Promoe och Looptroop Looptroop bildades 1993 och består av Cosmic, Promoe och DJ Embee. Deras första album \"Modern day city symphony\" kom år 2000. 2001 släppte Promoe sin första soloskiva, \"Government music\". Samma år släppte de andra två medlemmarna, DJ Embee och Cosmic, en ep under namnet \"Casual brothers\". Uppföljaren till \"Modern day city symphony\" släpptes 2002 och heter \"The struggle continues\". Looptroop har släppt en mängd ep, singlar och kassettband under olika namn, med olika konstellationer. Bland annat som Sedlighetsroteln, som gjorde den uppmärksammade låten \"Ring snuten\". Promoe inleder sin turné i dag, i samband med att hans andra soloskiva, \"The long distance runner\", släpps. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13652, "headline": "Galna gosedjur i stöten igen", "summary": "Nu är det dags för Teddybears STHLM:s nya album, \"Fresh\", det första på fyra år. De letar efter nya ljud att förvirra rockpuritanerna med.", "article": "Det är söndagskväll och de tre fasta medlemmarna i Teddybears STHLM släntrar in i en biljardsalong i Stockholm. Runt bord nummer 12 kommer snart det mest okoncentrerade partiet i hallens historia att äga rum. Reglerna är Klas Åhlunds och spelet kallar han för Jakt Attack Spaning, där motspelarnas bollar ska sänkas. Det handlar dock mer om vem som har vilka bollar, vems tur det är, eller vart motspelarna har tagit vägen, än antalet rena stötar. Men i en soffa vid baren tjafsar de sig sedan fram till vad Teddybears STHLM är, omvärldens syn på bandet och dess musikaliska utveckling. Och det nya albumet \"Fresh\", bandets första på fyra år. - Ovanligt mycket på den här skivan har spelats in rätt upp och ner, säger Jocke Åhlund med ett stadigt grepp om en kanna öl. Men det finns inget modus operandi för oss, vi experimenterar och flummar oss fram otroligt mycket. Det är länge sedan nu som Teddybears helt lämnade den hardcorepunk som de startade sin bana med. Men deras hypereklektiska cocktail har spetsats ytterligare; en skvätt electrohouse, en skvätt powerpop, reggae, hiphop, rock - och allt i en och samma klunk. Ett band som är så genrelöst skapar förvirring, hos skivhandlare, radiostationer och musikskribenter. Lösningen brukar bli att definiera Teddybears STHLM som ett gäng dryga storstadsglidare som leker med ljud lite på skoj. Klas Åhlund tror att Teddybears får skylla den bilden på sig själva. - Vi har nog uppfört oss lite drygt i vissa möten med pressen, säger han. Vi är jättedåliga på att visa upp en tydlig pose, och när vi i den typ tionde intervjun för dagen tröttnar så kan vi börja ljuga och skämta. Kanske tror man att vi förhåller oss till musiken på samma sätt. - Men det stör mig att vi ibland uppfattas som en ironisk grimas, säger Jocke Åhlund. Vi är music lovers! Musik är kanske det enda som vi tar på riktigt allvar. Som för att ytterligare förvirra rockpuritanerna har Teddybears nästan helt upplöst bandidén. Ingen har längre en fast roll. Klas är inte bara gitarrist, ofta inte alls. Joakim spelar inte mer bas än någon annan i Teddybears, tror han. Och sångaren Patrik Arve sjunger - aldrig. - Nej, det låter för jävligt, förklarar han. Jag gillar att fjanta omkring på scenen, och jag tycker det är kul att snacka skit inför 12 000 personer på Hultsfred, men sjunga? Nej. Teddybears har inte så många motsvarigheter i Sverige. Andra blandar referenser, men inte lika många, och inte samtidigt. Och ännu färre byter vokalist mellan varje låt. På \"Fresh\" hörs bland flera andra dancehallegenden Mad Cobra, rocksångaren Malte Holmberg och reggaenestorn Daddy Boastin. - Ett av mina favoritprogram på teve var \"Superstars\", där kända idrottsmän fick tävla i grenar som inte var deras egna, säger Klas Åhlund. Så resonerar vi med vokalister. De är med i ett nytt sammanhang och vi kan hetsa dem till saker de inte brukar göra; rappare som börjar skrika eller toastare som sjunger mer än vanligt. - Vi är nyfikna människor som samlar på nya sound. Vi vill bli chockerade, säger Jocke Åhlund. - Nej, vi är ett ständigt förändrande grupparbete, säger Klas Åhlund. Det här är inte ett band med en känslig låtskrivare och några hangarounds. Alla i Teddybears har stor medievana, från bakom och framför film- eller tevekameror, de har jobbat med reklam i olika sammanhang, men de är knappast en marknadsstrategs drömkonto. Vem hittar en payoff bland nedanstående uttalanden? - Vi är tretton år äldre, vi har inte längre något behov av att sparka och skrika (Klas). - Det har jag visst, det är bara det att jag inte orkar (Patrik). - Vi har aldrig varit ute efter att hänga med syntare (Jocke). - Jag är visst syntare (Patrik). - Man kan säga att Teddybears har gått från mono till stereo (Klas). - Jag hör inte någon skillnad mellan mono och stereo (Jocke). Klas berättar att han gått igenom personliga svårigheter under skivans tillkomst, och har sett arbetet \"som en återkommande bön vi har kunnat samlas kring\". Mumma för en skivbolagscopywriter med sentimental talang. - Hade vi varit smartare hade vi anspelat på Klas skilsmässa, som Peter LeMarc, och kallat \"Fresh\" för vårt skilsmässoalbum, säger Jocke Åhlund. Men vi tycker i stället att det blev desto bättre att det låter så mycket party om skivan. Och vem som vann biljardpartiet? Patrik Arve. Antagligen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13659, "headline": "Modefoto under påverkan", "summary": "Museum of Modern Art, NY.. Den 16 april öppnar \"Fashioning Fiction in Photography\" på MoMA i New York med bilder från modemagasin och annonskampanjer från 1990 och framåt. En period då det gamla sättet att i bild vidarebefordra klassiska skönhetsideal fått ge vika.", "article": "1990-talet tycks så här i efterhand varit sammansmältningarnas decennium. Inte minst modefotografiets utveckling vittnar om en värld där gränserna suddas ut mellan kommers och konst, hög eller låg, fin- eller populärkultur. Den 16 april öppnar \"Fashioning Fiction in Photography\" på MoMA i New York, där man ställer ut bilder från modemagasin och annonskampanjer från 1990 och framåt. Utställningen kretsar kring hur modefotot mötte konsten under denna period, då det gamla sättet att i bild vidarebefordra klassiska skönhetsideal fått ge vika. Allt oftare har iscensättningar och referenser till populärkultur, filmer och skiftande bildtraditioner tagit plats i modefotografiet. På bred front kan man i dag sälja underkläder via modeller liggandes på en brits i ett häkte, eller kränga kappor med alvliknande varelser i snöiga parklandskap. En faktor i sammanhanget är också att publiceringsmöjligheterna ökat dramatiskt under hela efterkrigstiden. Modefotografer växlar i hög grad mellan att å ena sidan plåta reklamkampanjer för stora företag, å andra sidan skapa bildsviter för den ständigt växande floran av magasin. Utställningen på MoMA, Museum of Modern Art, pågår fram till den 28 juni, och visar totalt 95 bilder av bland andra internationellt kända namn som Nan Goldin och Cindy Sherman. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13673, "headline": "\"Bilden av Astrid är uppdiktad\"", "summary": "Arne Rebergs bok \"Du och jag, Astrid\" är uppdiktad. Det säger Karin Nyman, dotter till Astrid Lindgren.", "article": "Arne Reberg skäms för faktafelen, men tycker att Lena Törnqvist som kritiserade boken i DN på måndagen har läst den som fan läser Bibeln. Enligt Karin Nyman är det mycket som inte stämmer i boken om hennes mor Astrid Lindgren. - Jag känner mig illa berörd. Det är inte ens sant att Arne Reberg och hon var vänner sedan 40 år. Han hörde av sig första gången i början av 90-talet. I den nyutkomna boken \"Du och jag, Astrid. En andlig historia\" berättar författaren och journalisten Arne Reberg om den betydelse Astrid Lindgren hade under hans svåra uppväxt. Han skriver också att de under deras 40-åriga vänskap allt oftare kom in på andliga samtal och drar kristna paralleller till flera av Astrid Lindgrens figurer. I gårdagens DN kritiserade Astrid Lindgren-kännaren Lena Törnqvist boken för att vara felaktig på flera punkter. Bland annat skriver Arne Reberg att \"Bröderna Lejonhjärta\" hade stor betydelse för hans tidiga utveckling. \"Bröderna Lejonhjärta\" utkom 1973, när Arne Reberg var 34 år. - Jag ser med skammens rodnad på de fel som uppenbarligen förekommer, säger Arne Reberg. - Astrid Lindgrens böcker betyder mycket för utsatta barn. Om Lena Törnqvist hade varit lika utsatt som jag som barn hade hon kanske haft större förståelse för att jag i min passionerade tacksamhet till Astrid Lindgren har råkat göra efterkonstruktioner. Lena Törnqvist hävdar också att Arne Reberg själv gör agnostikern Astrid Lindgren till kristen och på så vis allvarligt kränker hennes integritet. - Vi pratade mycket om kristendomen. Utåt var hon agnostiker, men hon gav en annan bild privat. Om man inte skulle kunna skriva om det privata skulle ju var och varannan biografi vara kränkande, det ligger i biografins natur att tolka in saker. Dottern Karin Nyman betonar att Astrid Lindgren inte var kristendomsfientlig, men anser att de autentiska samtal som Arne Reberg återger inte stämmer. - Hon uttryckte sig inte på det viset. Han beskriver en uppdiktad Astrid Lindgren, en Astrid han hellre ville ha. Arne Reberg förnekar att han bara hade känt Astrid Lindgren sedan början av 1990-talet. - Jag träffade henne i Vimmerby när jag var 21 år. Inger Lundin, förläggare på förlaget Libris som gav ut boken, beklagar faktafelen men tycker inte att kritiken att Arne Reberg gör Astrid Lindgren till kristen är rättvis. - Det är inte sant att Astrid Lindgren målas in i ett hörn. Hennes tvivel får plats. Libris ska i dagarna diskutera boken med Arne Reberg. Inger Lundin vill inte kommentera om det kan bli aktuellt att dra in den. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13681, "headline": "\"Migrationsverket gjorde rätt\"", "summary": "Moraliskt sett är det lätt att tycka att den svenska rättvisan borde välkomna Amir med öppen famn. Men verket måste ju avgöra om lagen medger det. Enligt vår bedömning fanns det inget lagligt utrymme att bevilja Amir uppehållstillstånd. Det säger Migrationsverkets generaldirektör Janna Valik.", "article": "Jag förstår att man upprörs över skildringen av tortyroffret Amirs öde i Maciej Zarembas artikel (DN 8/3). Jag blev själv djupt berörd när jag läste reportaget. Moraliskt sett är det lätt att tycka att den svenska rättvisan borde välkomna Amir med öppen famn. Men verket måste ju avgöra om lagen medger det. Enligt vår bedömning fanns det inget lagligt utrymme att bevilja Amir uppehållstillstånd. Den som får avslag har emellertid rätt att överklaga till Utlänningsnämnden. Det är en garanti för individens rättsäkerhet. Nämnden delar Migrationsverkets bedömning att Amir saknar skyddsbehov men har vid en samlad bedömning av hans situation funnit att det finns skäl att bevilja honom uppehållstillstånd av humanitära skäl. Amir får alltså stanna. Det glada beskedet fick han i måndags. För att alla de läsare som undrar över Migrationsverkets beslut ska få svar på sina frågor, känns det viktigt att förklara hur myndigheten har resonerat. Maciej Zarembas artikel är nämligen missvisande på en rad punkter. Han antyder till att börja med att Amir inte fick tala till punkt vid sitt möte med Migrationsverket. Vid det nästan en och en halv timme långa samtalet frågade handläggaren tre gånger om Amir hade något att tillägga för att försäkra sig om att alla omständigheter kommit fram. Det finns dokumenterat i personakten. Zaremba har således fel när han påstår att Amir inte fick lämna hela sin berättelse. Han skriver vidare att Migrationsverkets beslut ofta är rättsvidriga, utan att närmare redovisa hur han har kommit fram till den slutsatsen. Zaremba är välkommen att anmäla verket till JO eller JK för prövning av eventuella lagstridigheter i verkets beslut. Den allvarligaste anklagelsen går ut på att verket inte har fäst något avseende vid att Amir är kallad som vittne till Haagtribunalen. Om det vore sant, skulle Migrationsverket ha agerat oprofessionellt och åsidosatt gällande praxis. Men det juridiska ombudet har trots flera uppmaningar inte kunnat visa för Migrationsverket att Amir är kallad till Haag för att vittna. Artikelförfattaren finner det också anmärkningsvärt att Migrationsverket inte har beaktat det faktum att torteraren var svensk i sin beslutsskrivning. På vilket sätt skulle plågoandens medborgarskap påverka asylprövningen? Zaremba tycks kräva att Migrationsverket ska sona en nationell och moralisk skuld som har uppkommit till följd av att en svensk har skändat och torterat människor på Balkan. När lagen inte medger det, kallar han tillämpningen av lagen skamlös. Problemet med Zarembas argumentation är att han inte skiljer på moral och juridik. Moraliskt finns det goda skäl att låta Amir bosätta sig i Sverige. Han är ju ett offer för tortyr. Plågoanden var svensk. Nog måste väl Sverige ta emot honom då? Men historisk tortyr är inte asylgrundande enligt svensk utlänningslag. Det är den nuvarande hotbilden som avgör vid asylprövningen. Enligt ett regeringsbeslut från den 11 april 2002 är situationen i Bosnien-Hercegovina numera sådan att det inte längre är motiverat att bevilja uppehållstillstånd av politisk-humanitära skäl. Det var bland annat i relation till denna rättspraxis som verket gav avslag. När nu Utlänningsnämnden ändrar Migrationsverkets beslut, så grundar sig bedömningen delvis på dokumentation som lämnats in efter verkets beslut. Det handlar bland annat om en inlaga från FN:s flyktingorgan som intygar att Amirs rehabilitering skulle motverkas av en avvisning. Beslutet visar att den svenska rättvisan trots allt fungerar och att asylsökande har en rättsäkerhet som innebär att de kan få sin sak överprövad. Zarembas åsikt att Amir är förvisad till rättvisans soptipp känns därför ogrundad. Men frågorna som han tar upp är angelägna och det är oerhört viktigt att diskussionen om asylsökandes rättsäkerhet hålls levande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13688, "headline": "SVT Drama förlorar 100 miljoner", "summary": "SVT ger 100 miljoner mindre till dramaproduktioner i år. Pengarna går till sporten och sändningsrättigheter för OS och fotbolls-EM. Därmed blir det ingen stor kostymproduktion till jul.", "article": "SVT Drama får 100 miljoner mindre att röra sig med. Detta till förmån för sporten, som i år har rättigheterna att sända både sommar-OS i Aten och fotbolls-EM i Portugal. Det skriver SVT:s interntidning Vi på tv. - Det är tråkigt när andra program och ämnen prioriteras. Jag önskar att det ska bli ett dramaår snart, säger Daniel Alfredson, programchef för drama, till DN. - Produktionerna blir billigare och det blir ingen stor dramasatsning med kostymproduktion till jul. Min förhoppning är att de billigare produktionerna ändå ska hålla kvalitet. Tittarna kommer inte att märka någon förändring förrän nästa år, eftersom det är lång tid mellan produktion och sändning. Programdirektören Leif Jakobsson hävdar att det inte är något nytt att sporten får mer pengar och drama mindre. - Det är OS vartannat år och då måste vi lägga pengar på det. Vad vi gör nu är att lägga undan pengar så att vi har i reserv så det inte blir några upp- och nedgångar i dramaproduktionen. Nästa gång det sänds OS är 2006 och då kan vi använda reservpengarna. Tittarna märker inte när vi tar pengar från drama eftersom produktionerna har så lång cykel. Arbetet från idé och manus till sändning går över många år. - Min bestämda åsikt är att det är mindre än 100 miljoner som drama minskar med, fortsätter Jakobsson. Hur kommer framtiden för drama att se ut? - Ja, den som det visste. Jag hoppas att svensk dramatik fortsätter att ha en stark ställning. Men med tiden får vi anpassa oss mer och samarbeta mer med public service-kanalerna i andra länder. Det är ett billigare sätt att producera bra produktioner och fortfarande ha kvar kvaliteten. - Jag hoppas att besparingarna som SVT får in går till produktionerna, inte till administrationen, säger Daniel Alfredson. - Tanken är att programutbudet ska bli bättre och hålla hög kvalitet. I och med reservpengarna ska programproduktionen jämnas ut, säger Jakobsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13692, "headline": "Vidunderlig kärlekshistoria sålde mest", "summary": "Boken \"Den vidunderliga kärlekens historia\" av Carl Johan Vallgren blev årets mest sålda svenska roman i pocketformat.", "article": "På måndagen gick Svenska förläggareföreningens Guldpocketparty av stapeln. Vinnare i klassen årets mest sålda svenska roman blev \"Den vidunderliga kärlekens historia\" av Carl Johan Vallgren. Romanen har sålts i mer än 100 000 exemplar. I klassen årets mest sålda svenska deckare toppade Leif G W Perssons \"Mellan sommarens längtan och vinterns köld: en roman om ett brott\". Årets mest sålda svenska fackbok blev \"Allt om glykemiskt index\" av Fredrik Paulún och slutligen fick Åsne Seierstads bok \"Bokhandlaren i Kabul\" pris som den mest sålda översatta pocketen i alla kategorier. Kategorierna årets mest sålda svenska ungdomsbok och årets Guldpocket special utgick i år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13719, "headline": "Regissör med smak för blod och våld", "summary": "Anthony Burgess framtidsvison \"A Clockwork Orange\" utspelar sig i ett samhälle där all moral satts ur spel. Nu är vi där, enligt regissören Kasper Bech Holten, som sätter upp en scenversion på Dramaten.", "article": "Vid varje publikgenrep på Dramatens \"A Clockwork Orange 2004\" lämnar några i publiken föreställningen på grund av våldet. Blodet i Folkoperans \"Lucia di Lammermoor\" för två år sedan fick några i publiken att svimma. Den unge danska regissören Kasper Bech Holtens två svenska gästregier har fått rykte om sig att vara blodiga och våldsamma, men det handlar minst av allt om effektsökerier. Det handlar om respekt. Redan Stanley Kubricks klassiska filmversion av Anthony Burgess roman \"En apelsin med urverk\" - som fått behålla sin amerikanska originaltitel som film och pjäs - blev hett debatterad för sina våldsinslag i sin skildring av ett framtida samhälle där all moral satts ur spel, där ungdomsgäng driver omkring och njuter av att tillfoga omgivningen så stor skada som möjligt. Burgess roman kom 1962 och var en framtidsvision. När han själv dramatiserade den för Royal Shakespeare Company 1990 kallade han den \"A Clockwork Orange 2004\" - alltså fortfarande en framtidsvision. Nu är det 2004, tiden har sprungit i kapp framtiden och Kasper Bech Holtens version utspelas i dag. Originalets etablissemang med manipulerande ministrar och storebrorsgestalter som utövar samhällelig hjärntvätt finner han inaktuellt. I dag tvättas hjärnorna av mediernas dokusåpor och realityprogram som manipulerar fram lynchstämningar. - Pöbeldemokrati, sammanfattar Kasper Bech Holten. Ingen frågar hur långt man kan gå, ingen sätter någon moralisk gräns så länge man kan säga att \"det här är vad dom vill se\". - I dag är det tv som har makt över alla, också över ministrarna. Helt följdriktigt har Dramatens stora scen blivit en gigantisk tv-studio där den kriminelle och mediekåte Alex får sin historia rekapitulerad - han och hans gäng har dokumenterat sina våldsövergrepp och en stor del av den njutning de känner när de misshandlar, våldtar och mördar är att de gör det framför en kamera. Här kommer våldet in. Påtagligt rått och provocerande. Den karismatiske programledaren Brodsky, andlig kusin till Jerry Springer, spelas av Claes Månsson, och hans psykiatriska bisittare doktor Branon, spelad av Marie Richardsson, är värdar för den gigantiska dokusåpa där tittarna och publiken förutsätts koka över av indignation inför Alex-gängets våldsdåd, vältra sig i självgod förträfflighet i sina roller som domare och slutligen röras till tårar av Brodskys insatser för att göra en god människa av Alex. Om våldet säger Kasper Bech Holten att om det inte framställs som hemskt så fungerar inte det moraliska dilemma Burgess målar upp. Själv såg han en uppsättning av \"A Clockwork Orange\" för några år sedan där våldet stiliserats och koreograferats, och den föreställningen blottlade inga moraliska dilemman och ställde inga frågor på sin spets. Frågor som vad man gör med sitt kanske högst legitima hämndbegär, om hur det yttersta våldet skall bestraffas, om försoning och om den är möjlig. Det finns en moralisk aspekt till på våldet, säger han. Bagatelliserar man det kränker man alla som utsatts och utsätts för det. Våld är vidrigt och att skildra det som något annat är omoraliskt. Komplikationerna är många i föreställningen. Ingen är odelat sympatisk, några är vidriga, men blottar försonande sårbarhet. Föreställningens tumult av manipulation, moralism och cynism genererar en mängd frågor men mycket få svar, och det är precis så Kasper Bech Holten vill ha det. Han ser föreställningen som en klart politisk föreställning. Men den pekar inte ut någon. - Jag vill rikta kritiken tillbaka mot var och en av oss själva, säger han. Vad är det vi spelar med i? Vem tar ansvaret för hur långt vi kan gå? Varför är jag själv så sugen på att se \"Big Brother\"? - Vi måste återfinna det moraliska ansvaret hos var och en av oss, säger han. Kasper Bech Holten är chef för Det Kongelige i Köpenhamn sedan några år, och en av världens yngsta institutionschefer - han är 30. Som nioåring blev han besatt av opera och därvid är det. Teatern kom in senare i hans liv och han kombinerar sitt chefskap med att regissera på sin egen institution samt att gästregissera. Skillnaden mellan att regissera teater och opera är stor, säger han. I operan finns tempo, andning och frasering i musiken, i en teatertext är det det man skall finna. Han jämför teater med att lösa en ekvation från början till slut. I operan vet man svaret, där gäller det att ställa upp den ekvation som leder fram till det. - Jag älskar opera. Den är packad av de allra starkaste känslorna: i bara ett enda verk hinner du igenom kärlek - sorg - död och förälskelse. Och dem vill han ta på allvar. Klassiska operor reduceras alltför ofta till fest- och familjeföreställningar fast den dramaturgiska motor som driver dem oftast handlar om förbjudna passioner, död, sjukdom, övergrepp och svek. Så när han lät den olyckliga Lucia i Donizettis opera skära sig till döds under sin långa vansinnesscen på Folkoperan häromåret så var det helt i konsekvens med handlingen. Efter en efterlängtad sejour i Köpenhamn resten av våren sätter Kasper Bech Holten i sommar upp Menottis \"Goya\" i Wien med Placido Domingo i huvudrollen. I oktober gästar han operan i San Francisco och sedan återvänder han till Köpenhamn och fullbordar Wagners Nibelungenring för det nya operahusets invigning. \"A Clockwork Orange 2004\" har premiär på Dramatens stora scen i morgon, lördag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13721, "headline": "\"Svenska medier är omåttligt osmakliga\"", "summary": "Svenska medier agerar som ett \"privat-Stasi\" och är \"omåttligt osmakliga\". Det säger Horace Engdahl i den danska tidningen Politiken. Till DN säger Engdahl att \"journalisterna mera energiskt borde reflektera över sitt ansvar\".", "article": "Svenska medier är \"omåttligt osmakliga\" och agerar som ett \"privat-Stasi\". Kritiserar man dem betraktas man \"som en fiende till demokrati och yttrandefrihet\". Vidare finns det \"inga gränser för vad så kallade undersökande journalister tillåter sig\". När Horace Engdahl kritiserar svenska medier gör han det med besked. Det var i den danska tidningen Politiken som Svenska Akademiens ständige sekreterare gick till angrepp mot den svenska mediekåren. Artikeln, som skrevs med anledning av att Engdahls bok \"Beröringens ABC\" nyss har utkommit på danska, avslutas med en längre utläggning från Horace Engdahl. Mest bränner det till när han kommer in på hur hans relation till medierna förändrades efter att han blivit ständig sekreterare: \"Jag har tillhört medievärlden; jag var ju programledare för det litterära programmet ´Röda rummet´. Jag trodde att det skulle vara lika lätt att vara på den andra sidan. Journalisterna kände ju mig, och jag kände dem. Men i helvete heller! - i samma ögonblick jag fick sekreterarposten förändrades allt, och de åren var som strukna ur registret! Nu var jag bara ett lovligt byte. De har stått vid min dörr med kameror och försökt att tränga sig in till mina barn, de har ringt och faxat om nätterna och intervjuat folk i kvarteret. Det är ett slags Stasi-verksamhet. Medierna är som ett privat-Stasi.\" Horace Engdahl var under gårdagen upptagen och ville uteslutande meddela sig via e-post. Så här kommenterar han sina uttalanden i Politiken: - Jag tycker att medierna i Sverige håller på att skapa en angivarkultur, och jag menar att journalisterna mera energiskt borde reflektera över sitt ansvar för de skador de åsamkar enskilda, som blir föremål för deras upphetsade drev. Det finns mer än ett sätt att ta kål på en människa. Man kan fängsla och plåga hennes kropp, men man kan också mörda hennes heder och hennes själsfrid. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13732, "headline": "Röstningen vid deltävlingarna", "summary": "Från varje deltävling går de två låtar som fått flest röster direkt vidare till finalen i Globen den 20 mars. Men även låt tre och fyra har chans att kvala in i finalen i den så kallade \"andra chansen\".", "article": "Så här går röstningen i de fyra deltävlingarna till: Första röstningen: De åtta bidragen presenteras och sänds ut både på radio och tv under tävlingsdagen. Röstningen är inte knuten till själva tv-sändningen utan radiolyssnarna och tv-tittarna kan gå in och rösta på låtarna från det att de hörts i radion till dess att de spelats upp vid den tv-utsända deltävlingen på kvällen. De fem låtar som får flest antal röster i denna omgång går vidare till en andra omröstning. Andra röstningen: Efter en snabbgenomgång av de fem låtar som gått vidare till den andra omröstningen får tv-tittarna åter igen ringa in och rösta på den låt de tycker ska vinna deltävlingen. Inför röstningen har räkneverken nollställts och de fem låtarna startar från noll igen. De två bidrag som får flest röster i den här omgången går direkt vidare till finalen i Globen den 20 mars. Trean och fyran går i sin tur vidare till det som kallas för den \"andra chansen\" medan den låt som kommer femma slås ut. SR P4 Riks sänder de åtta melodierna SR P4 Riks sänder de åtta melodierna mellan 14.00 och 15.00 på respektive tävlingsdag. Från 14.00 fram till dess att bidragen spelats upp i igen den tv-sända deltävlingen går det att rösta. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13733, "headline": "Röstningen vid finalen", "summary": "I finalen så röstar tv-tittarna och SVT:s elva jurygrupper. Tittarnas sammanlagda röster väger lika tungt som jurygruppernas.", "article": "Så här går röstningen i finalen till: Första röstningen: De åtta finalbidragen presenteras och sänds ut både på radio och tv under finaldagen. Röstningen är inte knuten till själva tv-sändningen utan radiolyssnarna och tv-tittarna kan gå in och rösta på låtarna från det att de hörts i radion till dess att de spelats upp vid den tv-utsända finalen på kvällen. De fem låtar som får flest antal röster i denna omgång går vidare till den slutgiltiga finalröstningen. Finalröstningen: Efter en genomgång av de fem låtar som gått vidare till finalröstningen får tv-tittarna åter igen ringa in och rösta på den låt de tycker ska vinna hela den svenska schlagerfestivalen. Nu tillkommer dock även SVT:s elva jurygrupper runt om i landet för att lägga sina röster på finalisterna. Men tittarnas sammanlagda röster väger lika tungt som jurygruppernas. Inför finalröstningen har räkneverken nollställts och de fem låtarna startar från noll igen. Den låt som får flest röster vinner tävlingen och blir Sveriges bidrag i Eurovisionschlagerfestivalen i Turkiet. SVT:s elva jurygrupper sitter i SVT:s elva jurygrupper sitter i Luleå, Umeå, Sundsvall, Falun, Karlstad, Örebro, Norrköping, Göteborg, Malmö, Växjö och Stockholm. Poängskalan för jurygrupperna är: 1, 2, 4, 6, 8, 10, 12 Poängskalan för tittarna är: 11, 22, 44, 66, 88, 111, 132 ", "article_category": "culture"}
{"id": 13744, "headline": "Utställning kan ge fem års fängelse", "summary": "För ett år sedan förstörde sex unga män konstverk på en kritisk utställning om religion i Moskva. De släpptes fria, och nu riskerar i stället utställningens arrangörer långa fängelsestraff. Det är ett exempel på hur den ortodoxa kyrkan närmar sig statsmakten i dagens Ryssland.", "article": "De betraktade sig som Kristi krigare, de sex unga männen från den rysk-ortodoxa kyrkan som trängde in på Andrej Sacharov-museet i Moskva och systematiskt började förstöra konstverken på den nyöppnade utställningen. De sprutade röd färg över tavlorna, skar sönder installationerna och målade slagord på väggarna. Utställningen fick stängas. Detta hände i januari 2003. Ett år senare har åklagarmyndighetens utredare tänkt färdigt, och kräver upp till fem års fängelse. Inte för konstmarodörerna - utan för utställningens arrangör och konstnärer! Händelsen har vissa likheter med vad som hände på Historiska museet i Stockholm, där den israeliske ambassadören försökte sabotera en förgriplig installation. Båda fallen rör konstens frihet. Men i Ryssland har konstvandalismen en helt annan politisk kontext. Här rör det sig om en konflikt mellan olika synsätt på förhållandet mellan stat och religion. Många ser en fara i den ryska ortodoxa kyrkans maktställning i staten och talar om tilltagande \"klerikal bolsjevism\" med nationalistiska förtecken. Från kyrkligt håll argumenterar man för att de kristet ortodoxas religiösa känslor inte får kränkas. Det som fick bildstormarna att gå till aktion var utställningens provocerande titel \"Varning, religion!\". Arrangemanget hade öppnats fyra dagar tidigare och visade ett 40-tal konstnärers verk. En skulptur föreställde en kyrka byggd av vodkaflaskor, en anspelning på den lönsamma alkohol- och tobaksimport som den ortodoxa kyrkan ägnade sig åt under 1990-talet tack vare en särskild skattebefrielse som Boris Jeltsin gett den. En tavla visade en Kristusfigur mot bakgrund av en Coca-Colaannons med inskriften \"Detta är mitt blod\". De sex ynglingarna som attackerat konstverken greps snabbt av polisen och en brottsutredning om misstänkt \"huliganism\" och \"vandalism\" inleddes. Men de släpptes snart. En distriktsdomstol fastslog att de inte hade begått något brottsligt. Männen hade förklarat sitt handlande med att utställningen sårat deras religiösa känslor. Sacharovmuseets direktör Jurij Samodurov uttalade då sin häpnad över domstolens utslag. Ett år senare är det i stället han som tillsammans med museets konstnärlige ledare och några av konstnärerna står åtalade enligt artikel 282 i den ryska brottsbalken, där det talas om \"uppeggande av nationellt, rasmässigt och religiöst hat\". Därmed hotas han av fem års fängelse, och de andra inblandade av höga bötesstraff. Nu är han inte längre så förvånad: - Jag har ett starkt intryck av att det redan är bestämt att det ska bli en fällande dom mot oss, antingen av riksåklagaren eller på en högre nivå, säger Samodurov till DN. Han är orolig för Sacharov-centrets framtid. Skyhöga böter kan knäcka möjligheterna att fortsätta med de regelbundna debatter och utställningar kring mänskliga rättigheter och kriget i Tjetjenien som centret ägnar sig åt. Samodurov har belagts med förbud att lämna Moskva och måste regelbundet inställa sig hos åklagarna. Skälet är att han annars kan hindra utredningen eller \"fortsätta med sin brottsliga verksamhet\". Åklagarna har presenterat en expertgranskning av de beslagtagna verken. I rapporten understöds anklagelsen att Sacharovmuseet \"genom sin offentliga utställning ... har uppeggat hat och fiendskap och kränkt värdigheten hos människors kristna tro i allmänhet och den ortodoxa kristenheten och den rysk-ortodoxa kyrkan i synnerhet\". I motiveringarna talas bland annat om en \"kulturell nihilism\" som är riktad mot \"det enkla troende folket\". Samodurov har samlat ihop en egen expertgrupp som ska motbevisa dessa anklagelser. Men i dagens allt bistrare andliga klimat i Ryssland har han stött på oväntade problem. - Många av de ledande experterna på religionshistoria och modern konst som vi kontaktat bekräftar att åklagarnas expertrapport inte håller måttet vetenskapligt. Men de vågar inte uttala sig offentligt av rädsla för repressalier. Eftersom utgången redan är förutbestämd ser de det som inte bara farligt, utan också meningslöst att säga ifrån. Samodurov förnekar att utställningen skulle vara religionsfientlig. Möjligen kan man se den som kritisk mot kyrkan. - Ingen av oss har någonsin varit aggressiva ateister, och jag själv hade djupt troende far- och morföräldrar. Vad var det som fick hela frågan att kantra? Omedelbart när konstvandalerna greps startade fader Alexander Sjargunov, högerradikal präst i den kyrka i Moskva som ynglingarna var knutna till, en högljudd kampanj mot Sacharov-museet. Därefter stämplade en hög företrädare för Moskvapatriarkatet, metropoliten Kirill, utställningen som \"en ren provokation\". Patriotiska kulturpersonligheter, som filmaren Nikita Michalkov, fördömde utställningen i ett öppet brev. Till slut antog den Kremltrogna duman en resolution som uppmanade åklagarmyndigheten att ta en titt på Sacharovmuseet. Rättsväsendet tolkade signalerna på rätt sätt. Museet åtalades. De som fruktar att ortodoxin är på väg att bli statsreligion i Ryssland fick vatten på sin kvarn. En rättegång väntas inom några månader. - I vårt land har kyrkan alltid strävat efter att stå nära statsmakten. Jag ser inte det som hänt som en fråga om tro, utan som en ren maktfråga. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13750, "headline": "Journalist, konstnär och världssamvete", "summary": "Pål Hollender, \"Robinson\"-Pål, är konstnären som spelar högt med sig själv som insats. DN:s Ulrika Kärnborg har träffat mannen som arbetar hårt på att svika publiken och som blivit folkkär på kuppen.", "article": "Innan jag ska träffa filmaren, konstnären, brottsoffret, \"Expedition: Robinson\"-deltagaren, torsken och torskjägaren Pål Hollender hör jag några kolleger diskutera honom i lätt uppskattande termer. - Folk förstår nog att han använder sig av personliga erfarenheter av sexuella övergrepp för att göra konst, men de har svårare att acceptera att han blivit lite . . . underlig på kuppen. Underlig är emellertid det sista Pål Hollender framstår som när jag träffar honom på ett fik i Vasastan i Stockholm. Han dråsar in, obetydligt försenad, efter en hel arbetsdag på tevehuset. Kulturteveprogrammet \"Kobras\" redaktion har bett honom ansvara för konstbevakningen under våren - och det tänker han göra. På sitt eget vis. - Fast inslagen i \"Kobra\" kommer inte att bli så kontroversiella som en del av min egen konst, säger han och flinar tvetydigt. Han ger ett samlat intryck, vaksamt. Vilken identitet tänker han välja? Den som journalist, \"Robinson\"-Pål eller bara den gamle vanlige gossen Ruda? Det visar sig att den Hollender jag får träffa just den här dagen är reporter. En reporter skicklig i att beskriva och analysera konstnären Pål Hollenders komplicerade verk - som inte bara inkluderar hans filmer och installationer utan också, i allt högre grad, hans egen person. Näst efter Ernst Billgren finns ingen konstnär som är så folkkär som Hollender. Men, varnar han med rynkade ögonbryn, för en konstnär finns det inget givet samband mellan att vara känd och att vara framgångsrik. - Jag känner många konstnärer ur min egen generation som är mycket mer framgångsrika än vad jag är, både internationellt och i Sverige, men som inte alls är några kändisar. Det beror ofta på att deras sätt att arbeta på inte passar våra stora medier. Det är alltså inte bara äregirighet som drivit Hollender att medverka i \"Robinson\" och exponera sin penis i den samhällskritiska filmen \"Buy bye beauty\". Själv säger han att han vägrar se sig som vanlig dokusåpakändis. När han gick från halvt etablerad konstnär till den sorts allmänna kändis som kan lägga av en fjärt på stan och bli omskriven bara för det, sysslade han redan med offentliga avbildningar och representationer. De konstkritiker som skrev om honom tyckte också att medverkan i \"Robinson\" var helt i linje med hans övriga konstnärskap. Att han själv blivit en del av sina verk är inget han strävat efter, men däremot hamnat i, kanske därför att han alltid använt sig själv och lekt med sin egen avbild. - Mycket banalt uttryckt: man kan inte svika folk om man inte först fått ett förtroende. En ännu banalare förklaring skulle vara att jag alltid har sökt mig till den största och mest spektakulära spelplanen. Jag har alltid varit en person som folk vet vem det är. På dagis var jag ett av de mest dominerande barnen, hemma var det alltid mig allt handlade om. Jag har aldrig rört mig i någon miljö utan att kräva stor plats. Han undviker ordet exhibitionism. Extrovert krishantering låter snyggare. - Skillnaden för mig att vara känd av flera miljoner människor eller tio kompisar på dagis är väldigt liten. Ett spel med identiteter, en lek med publikens förväntningar. Finns det inte en risk att den som leker på det sättet tappar kontrollen över processen? Går kändisskap att kontrollera? Använder inte folk en lite som de vill om man signalerar att man går med på det? Pål Hollender kanske går till eftervärlden som \"Robinson\"-Pål, och inget mer, ifall tittarna inte uppfattar att alltihop utgör en del av ett komplicerat konstverk. Pål Hollender ser nästan förvånad ut när jag säger det. Tanken tycks aldrig ha slagit honom. Identiteten som konstnär är så etablerad att han inte verkar begripa hur någon skulle kunna se honom som något annat. Men är det verkligen, nu för tiden, en identitet i sig att vara konstnär? - Jo, men det är det väl. Jag kommer alltid att tänka på första gången jag gifte mig. Det var helt fel sorts människor som sa grattis till giftermålet. Förstår du hur jag menar? Jag har väldigt svårt att relatera till dem som tycker det är kul att jag är konstnär. Folk i allmänhet har nog en ganska romantisk bild av det där. I verkligheten är vi mångsysslare. Jag får mina pengar från olika håll. Filmvärlden, journalistiken och undervisningsvärlden, till exempel. Vad många inte vet är att Pål Hollender har en utbildning från journalisthögskolan. Den banan övergav han - precis som karriären som expressionistisk målare. Penslarna höll på att ta över hans liv, säger han lakoniskt. Sin nuvarande tillvaro som filmare och världssamvete betraktar han, hör och häpna, mer som ett \"vanligt\" jobb. Och journalistiken har han aldrig riktigt lämnat, han gör det bara mer på sitt eget sätt, ett mer moraliskt försvarbart sätt. - Jag har svårt att titta på andra människor som individer och samtidigt påstå att jag ser helheten. Så i stället utnyttjar jag mig själv. Jag insåg att jag aldrig kunde bli en riktig journalist för jag stod inte ut med slappheten i yrket, att man aldrig satte något på spel. När jag skrev övningsreportage om riktiga människor tyckte jag aldrig att jag kunde göra dem rättvisa. Att sätta något på spel, oftast sig själv, har blivit Hollenders arbetsmetod. Han kommer att använda sig av den, säger han hotfullt, även i ett så pass journalistiskt sammanhang som SVT:s \"Kobra\". Ändå väljer han inte vad han vill jobba med. Ämnena kommer till honom, ibland mot hans intentioner. - Jag måste ofta avbryta något annat jag håller på med för att börja något vansinnigt projekt. Det låter som en modern omtolkning av romantikens överdrivna konstnärsmyt, geniet som får sina ingivelser genom högre diktat och följer impulser som han inte själv kan kontrollera. Men Hollender låter mycket övertygande - det handlar inte alls alltid om vad man vill göra. Ibland gör man saker för att man måste. I fickan har jag en text från Pål Hollenders genombrottsfilm \"Journal\". Filmen handlar om hans egen barndom, han ger sin version av uppväxten genom att läsa upp behandlingsjournaler, intervjua psykologer och recitera polisprotokoll. I en utdragen monolog berättar han också om den våldtäkt han var utsatt för när han var tretton år. Där finns dessutom en scen där den vuxne konstnären Pål Hollender reflekterar över sina egna drivkrafter. \"När jag ser andra som gör liknande konst som jag gör, tycker jag ofta att det ser tragiskt ut. De försöker belysa saker för att de ska kunna må bättre, hantera någonting som varit jobbigt. Men man kan se att de i stället cementerar det som är jobbigt, håller ner sig i den världen på något sätt.\" Han skrattar lite nervöst när han hör sig själv citeras. Lite för snabbt säger han att det kommer från en period innan han förstod vilken som skulle bli hans lott i livet. Innan han hade lärt sig vad \"hans individ hade blivit känslig för i världen\" eller varför hans behov av att berätta vissa historier var så starkt. - Jag var bara intresserad av att ha det bra. Jag ville inte göra den här filmen om Pelle Polis, att ägna två år av sitt liv åt en pedofil, vem fan vill göra det? Men tydligen fanns det inte tillräckligt med förnuft i mig för att jag skulle avstå. Det ena följer liksom av det andra. Filmen \"Pelle Polis\" kom till genom att en polis - som dömts för pedofili - tog kontakt med Pål Hollender efter att ha sett \"Journal\". Polisen bad om att få bli intervjuad och samtalen mellan honom och Hollender blev sedan den färdiga filmen \"Pelle Polis\". \"Robinson\"-projektet startade som en stark impuls att sälla sig till den \"normala\" världen när kontakten med Pelle och andra pedofiler blev för stark. - Under det projektet kände jag mig alienerad. Jag blev hotad av pedofila nätverk och hamnade utanför mina vänners vanliga liv. \"Robinson\" blev en länk tillbaka. Det var inte alls så att jag åkte till en öde ö och var bisarr - tvärtom åkte jag dit för att få kontakt med den normala världen. När han varit med i \"Robinson\" ett tag - det här är i alla fall så som han själv beskriver det - blev han mer och mer fångad av och insatt i hur medierna producerar idealbilder av människor; ett slags offentliga lögner. Folk gråter ut ibland men dyker alltid upp leende och med nya frisyrer i nästa avsnitt. Av en slump blev han inbjuden till en filmfestival i Riga. Där slog det honom att skillnaden mellan verklighetens Lettland och svenskarnas bild av landet var kriminellt stor. Också det en offentlig lögn. - Vi tror att vi gör så ofantligt mycket för de stackars balterna, hjälper deras industrier på traven, skänker rullbrädor åt barnhemmen och bananer åt fångarna, men i själva verket exploaterar vi dem bara, deras billiga arbetskraft, deras billiga horor. Sexscenerna i slutet av \"Buy bye, beauty\", Hollenders filmade samlag med prostituerade, var ett sätt att berätta om detta på ett handgripligt sätt. En tanke han hade var att han till varje pris ville svika publiken. I den första \"Robinson\"-omgången framstod han som en rätt hygglig kille. Efter äventyret i Riga skulle alla se honom som en genuin skurk. Och förhoppningsvis upptäcka skurken inom dem själva. - Jag ville väcka den rätta sortens irritation. Tvärtemot Pål Hollenders övertygelse att han som konstnär har en viss identitet, menar många kritiker att konstnärens roll i dag är att göra fel saker på fel platser. Samhället i övrigt är upptaget av att indela människor efter deras funktioner; en dataprogrammerare är ingen tavelmålare, en biokemist ingen hobbybotaniker. Det gäller att bli specialist på något, universalisterna är ett utdöende släkte. I den sortens samhälle tilldelas konstnären uppgiften att vara ingen särskild alls, en mänsklig betraktare bara. En sorts ihopknytare av lösa trådar. En nedrivare av sociala tabun. Det där sista tror Pål Hollender inte alls på. Om det är något han försöker så är det att upprätta tabun som han tycker har gått förlorade. Och när jag inflikar att hans verk ofta inger mig en stark - men obestämbar - känsla av skam och skuld så nickar han instämmande. - Kanske handlar det om att jag inte erbjuder någon trygg berättarfunktion, du vet så där som i Hollywoodfilmen där man avlämnas vid utgången när filmen är slut. I mina filmer lotsas man in men får klara sig därifrån bäst man kan. Ibland kan jag tycka att det är osympatiskt att jag gör så, men andra gånger, på vissa typer av fester, så tycker jag att folk förtjänar det. - Då återfår jag tron på att det är rätt att förolämpa svenskar, eller i alla fall kräva saker av dem. Pål Hollender Pål Hollender är bildkonstnär. Det stora genombrottet kom efter medverkan i 1998 års upplaga av tv-programmet \"Expedition: Robinson\". Efter det väckte Pål Hollender stort rabalder med konstfilmen \"Pelle Polis\" som handlar om en dömd pedofil. I filmen förför Hollender polisen för att få honom att prata. SVT, som köpt in filmen, vägrade sedan att visa den. Än större uppståndelse blev det när Hollender 2001 bestämde sig för att skildra prostitutionen i Baltikum i en \"dokumentärfilm\" som avslutades med att han själv hade sex med sina intervjuobjekt. \"Buy bye beauty\" kritiserades hårt av lettiska staten. Hollender polisanmäldes för brott mot sexköpslagen. Nyligen visades verket \"Pål Hollenders stiftelse till förmån för etiskt och estetiskt kränkta kulturkonsumenter\" på Malmö konsthall. Stiftelsens kapital utgjordes av pengar som investerats i oetiska fonder. I den nyss avslutade omgången av \"Super-Robinson\" har Hollender satsat hårt på att spela the bad guy. Bland annat stal han mat från tv- teamet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13762, "headline": "Ilsken betraktare av dagens Sverige", "summary": "Mattias Alkberg nöjer sig inte med att vara frontfigur i Bear Quartet. I den nya konstellationen Mattias Alkberg BD kan han kräka ur sig sin syn på dagens Sverige. På svenska.", "article": "Viker man ut innerkonvolutet till Mattias Alkberg BD:s skiva \"Tunaskolan\" tornar Göran Persson och Leif Pagrotsky upp sig. Flinande står de och håller i skylten Välfärd. Bakom ministrarnas ryggar en trevägskorsning med valmöjligheterna: Missbrukare, Analfabet eller Omärkvärdig. Välkommen till Mattias Alkbergs syn på dagens Sverige. Normalt sjunger och spelar han gitarr i en av landets mest respekterade popgrupper, The Bear Quartet, en stor apparat med hälften av medlemmarna i Stockholm. Men Mattias Alkberg, som bor kvar i Luleå, snodde ihop den här konstellationen tillsammans med kompisar från långt tillbaka. I omgångar har den gått under namnet Mattias Alkbergs Begravning, men efter protester från bland andra Mattias farmor ändrades suffixet till BD, som var beteckningen för bilar registrerade i Norrbottens län. En oviktig detalj kan tyckas, men hela projektet är väldigt Norrbottenlokalt: att med snabba ryck kunna ställa sig på en scen i till exempel Boden \"utan en massa förhandlingar om gager, logistik och skit\". The Bear Quartet anses vara en politisk orkester, men den ter sig som en söndagsskola jämfört med Mattias Alkberg BD. Här är det syntbefriad gitarrpunk med hjärtat långt till vänster som gäller. Här sjungs det på svenska om att \"barnens föräldrar har fått nog/mördar skoldirektören\" och \"har brutit upp en massa gatstenar/för att snöra på dig för att du dealar porrtidningar /pissmoderat med förutfattade meningar/det finns alternativ till ditt småborgerliga liv\". Och här heter låtarna saker som \"Haschkollektiv\" och \"Släng mina rester i en grop\". - Jag har kommit underfund med att det är svårare att skriva om vad man verkligen tycker än om olycklig kärlek där man kan gömma sig bakom en massa schabloner, säger Mattias Alkberg. Och jag tycker att det ska vara svårt: Man måste offra något, anser jag, vad som helst. Jag valde anseendet. Skivan är en ilsken betraktelse över besparingar och betalningar. Det låter märkligt mycket 70-tal men ämnena är väldigt 2003: idiotiska besparingar som indragen pizza i skolmatsalen och märkliga betalningar, de så kallade anslutningsavgifterna som el och telebolagen pungslår sina kunder med, till exempel. En sorts inträdesavgift. För att sedan börja ta betalt för nyttjad tjänst. - Allt är en enda lång kedja av smärta, säger Mattias Alkberg. Alla ska lida, men aldrig de ansvariga. Är Mattias Alkberg fångad i kedjan? Som trettiofemåring med skolbarn är möjligheterna till protestaktioner och att stå utanför små, tycker han, och han uttrycker det på innerkonvolutet så här: \"Jag tänker inte betala. Jag vägrar betala. Jag betalar inte. Aldrig att jag betalar. Vad ska ni ha?\" - För tio år sedan hade jag aldrig lagt till det sista \"vad ska ni ha\". Jag hade inte blivit deras kund. Men barnen måste kunna ringa sina kompisar och jag betalar Telia mer pengar för att de ska ha mig som kund än vad det sedan kostar att ringa. Mattias Alkberg är noga med att poängtera att den här gruppen och skivan inte betyder att han hoppar av The Bear Quartet eller något sånt. Hans önskan är till och med att \"Tunaskolan\" säljer i liten upplaga, hävdar han. - Det låter säkert snobbigt eller elitistiskt, men det skiter jag i. Hellre att sju hundra personer köper skivan, personer som verkligen lyssnar in sig på den. Det är vad popmusik handlar om för mig. De andra, \"fiender som Patrik Isaksson\", kan stå för försäljningssiffrorna. Men Mattias Alkberg tycker att det är bra att fienderna, som sekundsnabbt utökas till att även innefatta Fame Factory, finns. Som en sorts uppfångande filter \"för de värsta idioterna\". Intervjuer i tidningar nu, och framåt våren en turné. Mattias Alkberg BD kommer att låta höra talas om sig. Vad händer om det blir för stort? - Då får vi lägga ner. Det är redan för stort, förresten, Patrik Jäder (basisten) har hoppat av. Han hade inte tid med det här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13770, "headline": "Birro gör Strindberg expressiv och våldsam", "summary": "August Strindberg har räddat livet på författaren Peter Birro många gånger. I hans alldeles färska tv-manus \"August\" är nationalgiganten varken mesig eller inåtvänd utan expressiv och till och med våldsam.", "article": "Om drygt tre veckor debuterar Peter Birro som pjäsförfattare med \"Arbetarklassens sista hjältar\" på Elverket. Han har nyligen lämnat ifrån sig manus till \"August\", en av SVT:s prestigeproduktioner julen 2005 och han har skrivit \"Kniven i hjärtat\", sista delen i SVT:s förortstrilogi. När Peter Birro författar ett stort tv-manus om Strindberg så handlar det om hans egen August. Den som följt honom sedan han var liten. Strindberg var den som sade sanningen om sig själv och erkände att saker gjorde ont. Så ville Peter skriva. Och han har närmat sig den store med en annan attack och mindre underdånighet än brukligt. Han har något att säga om den unge explosive Strindberg som ännu inte är sagt, anser han. - Klassperspektivet är viktigt för mig, han kände sig och nämnde sig som underklass. Just den utgångspunkten blir väldigt tydlig i förhållande till Siri von Essen, hans första hustru. Hon är aristokraten som han så att säga erövrar. \"Svinaherden har lägrat prinsessan\", skriver han. Peter Birro har ett särskilt förhållande till Strindberg. - Jag talar med honom och vi bråkar och ibland är jag trött på honom. Ibland när man varit ledsen och knäckt har han mer eller mindre räddat livet på en. Vi har en väldigt levande relation, så jag kan tycka att alla andra som skildrar August inte har förstått. Han gör som Strindberg och hymlar inte med det: hans eget liv lämnar utan omsvep material till det han gör, det blir särskilt tydligt i \"August\" och i nya teaterpjäsen på Elverket. Skriver man om Strindberg för teve är det omöjligt att gå förbi SVT:s två stora Strindbergproduktioner. Peter Birro har sett dem båda på video \"hundra gånger\". Han låg bakom soffan och kikade på Kjell Gredes och Gösta Ekmans Strindbergsporträtt i \"En dåres försvarstal\" när han var tretton. När Thommy Berggren spelade huvudrollen i P O Enquists långa serie över Strindbergs liv 1985 satt Birro framför teven och bandade. - Thommy Berggren var fullständigt genial som August. Men det finns ett problem när man gör teve om historiska personer - så mycket ska redovisas, mästaren ska hyllas. Det görs långsamt och lite för elegant. Strindberg var ju inte elegant i sitt sätt att vara. Och nu när jag ser om den igen ser jag att där finns inget av Augusts temperament. Han blev lite av mr Bean i Strindbergsserien, han får bli lite mesig och inåtvänd. Det är möjligt att han var sådan, men det är väldigt svårt att göra levande dramatik av det. - Jag har en annan attack, för jag har bestämt att August ska vara så som han är i sina skrifter, det vill säga fruktansvärt levande, utåtriktad, expressiv och våldsam. - Det här är min bild av August fram till publiceringen av \"Röda rummet\" 1879. Innan hade han bland annat skrivit pjäsen \"Mäster Olof\", som också handlar om en ung man som kämpar mot överhet och kompromissande för sina ideal. Peter Birro menar att Strindberg är den moderna människan som ställer sig moderna frågor. Birro vill vända sig till den unga generation som bara fått höra om honom som kvinnohatande galning och nationalmonument. För många var han då en mycket radikal författare, när han dog tågade 50.000 från fredsrörelsen och arbetarrörelsen förbi hans balkong. - Jag tycker också att det är intressant att hans kvinnosyn före \"Giftas\" - då han blev åtalad - var oerhört radikal för sin tid. Sedan händer det saker som gör att han blir bitter och arg. Och Balzac sade något klokt: \"Den som hatar kvinnor hatar en kvinna.\" - Jag brukar alltid göra så att jag byter ut ordet \"kvinnor\" mot Siri, när han har sina utbrott. Då förstår man bättre vad det handlar om. Där ligger smärtpunkten. Han hade lovat henne att skriva pjäser till henne, så att hon skulle kunna bli skådespelerska. Men när han skrivit \"Det nya riket\" blev de tvungna gå i exil. De blev kvar utomlands i tio tolv år. Då hade han lovat något som han inte kunde hålla. Och om man inte kan betala sin skuld börjar man hata fordringsägaren. - Deras klasskillnad hade också en lockelse. Hon attraherades av den fattige, radikale, farlige författaren och han av den vackra överklasskvinnan. Det är en fantastisk kärlekshistoria. - Klasskonflikten är oerhört viktig, det är bland annat därför som deras äktenskap gick åt helvete. Siri föraktade faktiskt nästan allt han skrev. Angreppen på överklassen tyckte hon var fruktansvärda. Klart att det blev slitningar när ens livskamrat inte delar samma åsikter och historia. Serien handlar om denna kärlekshistoria, men innan dess om Augusts kamp och tvivel, han kastade sig mellan många olika yrken, han skulle bli läkare, folkskollärare och skådespelare. Han är den unge mannen som söker sitt öde och undersöker vad det innebär att vara konstnär, att vara författare. För att tala med Birro: Vad ska man använda sin talang till, vad ska man skriva om utan att svika sin klass. Den frågan ställs också i pjäsen \"Arbetarklassens sista hjältar\". Han säger med ett skratt att det känns skönt att få göra en pjäs som sätts upp på en Dramatenscen som har arbetarklassen i titeln. \"Arbetarklassens sista hjältar\" är en pjäs om hans eget ursprung och handlar om en konstnär från arbetarklassen och hans son, en konstnär i samma tradition som Bo Widerberg, Lars Molin, Keve Hjelm, Ingvar Hirdwall och Thommy Berggren. - De blev filmare och skådespelare av en anledning, de hade något att berätta och det är i samma tradition jag skriver. Rollerna spelas av Börje Ahlstedt och Mikael Persbrandt. Pjäsen är ett möte mellan fadern, målaren Harald, och hans son, avloppsarbetaren Benny, och ingen av dem mår särskilt bra, båda bär på ett missbruk som gått i arv. Deras möte blir konfliktfyllt men också ett samtal som berör frågorna: Vad ska man ha konst till? Finns det några hjältar kvar? Peter Birro just nu \"Arbetarklassens sista hjältar\" har urpremiär på Lilla Elverket den 27 februari i regi av Stig Larsson. \"Kiven i hjärtat\", seie i fyra avsnitt regisserad av Agneta Fagerström-Olsson, visas i SVT i oktober. \"August\" produceras av SVT Drama i Göteborg för att visas i SVT julen 2005. Strindberg, Johan August, född den 22 januari 1849, död den 14 maj 1912. Gifte sig 1877 med Siri Wrangel, föd von Essen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13796, "headline": "Sju regissörer knyter ihop bluesens historia", "summary": "Martin Scorsese tog initiativet till en serie bluesfilmer, som i höstas gick på den amerikanska tv-kanalen PBS. Nu visas de på filmfestivalen i Göteborg.", "article": "\"The blues are the roots, everything else is the fruits\", bluesen är rötterna, allt annat är frukterna. Chicagokompositören Willie Dixons ord står som motto för ett av tidernas mest ambitiösa musikaliska multimediaprojekt. Det grundläggande steget har man kunnat fånga i Göteborg. Sju mycket olika filmer av sju regissörer- några visningar återstår ännu - knyter ihop blueshistorien med samtiden. Det är filmer späckade med läckerbitar för både bluesens mest inbitna renhetsivrare och arkivarier, liksom för dem som till äventyrs ännu inte insett sanningen i mottot ovan. Initiativet togs av Martin Scorsese, vars kulturbevarande gärning gått från strid för färgfilmen och mot tv-förvrängning av film till detta omfattande musikprojekt. Helt logiskt är hans egen film startpunkten. I sin \"Feel like going home\" följer han i en omvänd ordning de allra tidigaste bluespionjärerna - Robert Johnson, Leadbelly med flera - till dagens Afrika. Producenten Alex Gibney på PBS, det amerikanska tv-bolag dit Martin Scorsese tog sin idé, berättar om förutsättningarna: - Vi ville att alla skulle vara spelfilmsregissörer med dokumentär erfarenhet och en stark lidelse för musiken. Bluesens historia är mycket omfångsrik, vi sökte upp ett 20-tal regissörer, var och en med ett specifikt område. Inom vars och ens territorium fick de sju som kunde och ville fullständig frihet. För att åstadkomma denna lyckade mixtur av blueshistoria och dess samtidsspegling, för att följa vägen från Afrika till Mississippideltat, uppåt till Memphis och Chicago och bluesens inte oväsentliga tur och returresa till England, blev det ett rotande i privata samlares skokartonger, kappsäckar och byrålådor. Detektivarbetet ledde bland annat till Sam Lay, trummis i Paul Butterfield Blues Band och hans amatörfilmer med aldrig tidigare visade bilder från Chicago, som nu syns i Marc Levins \"Godfathers and sons\". Det svenskamerikanska poetparet Seaburg råkade ha samma favorit som Wim Wenders. Deras privata film av Skip James ingår i Wenders \"The soul of a man\". Rolling Stones har släppt till några strålande scener ur sin skandalomsusade och ovisade \"Cocksucker blues\". I stället för eländiga piratupptragningar, får man till sist höra det kvalificerade ljudet från Bob Dylans första elektrifierade konsert med Paul Butterfield i Newport 1965. - Det allra bästa finns inte i de offentliga arkiven, säger Alex Gibney. En del kommer från Östeuropa, en del från europeiska tv-bolag som var betydligt flitigare i att spela in blues. I Richard Pearces \"The road to Memphis\" finns en tidig B B King-film som mycket få tidigare sett. - Svårigheten var att få arkivmaterialet att fungera med det nutida, säger Pearce. Hans väg till den levande bluesen krävde en fortkörningsbot. - Jag växte upp i Södern. Men först när jag hamnade i tingshuset i en småstad strax norr om Memphis, Tennessee och hörde ljudet tränga ut från fängelset strax intill, olikt allt jag tidigare hört på skiva, började min upptäcktsresa. Marc Levin, som tagit sig an Chicagobluesen i allmänhet och Chess Records i synnerhet i \"Godfathers and sons\", beskriver en liknande erfarenhet. - Som vit förortsunge i New Jersey var den första blues jag hörde som 13-åring Paul Butterfield på sextiotalet. Första låten: \"I was born in Chicago\" - den öppnade en hel värld, Muddy Waters, Howlin´ Wolf, och sen kom insikten att all rockmusik jag lyssnade på i grunden var kopior av Chicagobluesen. Visst är bluesen den afroamerikanska erfarenhetens musik, men jag har sökt sammankopplingen med det vita Amerika. Kallade i vardagslag min film för \"The blues and the jews\". De östeuropeiska judiska entreprenörerna Phil och Leonard Chess sammanstrålade med de uppflyttade svarta från Södern i South Side Chicago. Två grupper outsider skapade Chess. Mycket har redan åstadkommits av serien bluesfilmer, utöver deras egen existens. Bolagsjättarna Sony och Warner, annars dödliga konkurrenter, har insett sin gemensamma guldgruva och samarbetar om 25 bluesboxar. Dylanmaterialet från Newport kommer i sin helhet, efter denna första smakbit. Själv önskar jag att hela serien måtte visas på bio, i synnerhet för ljudets skull. Inte minst favoritfilmen för en fyrtiotalistisk seminostalgiker, Mike Figgis \"Red, white & blues\", förtjänar det. Det är inte varje dag man ser Sister Rosetta Tharpe plugga in sin Stratocaster och Tom Jones sjunga blues i samma film. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13800, "headline": "Tunga dramer gör upp om pris", "summary": "Det har blivit dags för årets Filmgala. Som presentatör på Göteborgsoperans scen står skådespelerskan Maria Lundqvist.", "article": "När Björn Kjellman presenterade Filmgalan för två år sedan var Maria Lundqvist en av de nominerade. Prestationen i \"Familjehemligheter\" placerade henne i klassen för Bästa kvinnliga huvudroll, medan hennes medverkan i \"Sprängaren\" resulterade i nomineringen Bästa kvinnliga biroll. I årets Filmgala som sänds från Göteborgsoperans scen har Maria Lundqvist den nya rollen som programledare. - Det känns lite extra pirrigt eftersom det är så mycket branschfolk i publiken. Fast nu är det ju filmåret och inte jag som har huvudrollen. Min uppgift är att binda samman kvällen samtidigt som jag håller en egen profil, säger Maria Lundqvist som lovar egna nummer med bland annat sång och dans. Någon Sally Santesson blir det inte tal om. Rollskapelsen som arbetar som bibliotekarie får stanna hemma. - Annars skulle hon ta över alldeles för mycket. Jag kommer nog att hitta varianter på mig själv och inte använda mig av några karaktärer. Först efter att den 8 januari ha fått reda på vilka som var nominerade kunde Maria Lundqvist bolla sina manusideér tillsammans med Edward af Sillén och Daniel Rehn. Fokus har inte oväntat lagts på det gångna filmåret samt på film som företeelse över lag. Tiden har varit knapp. Första repetitionen på Göteborgsoperans scen ägde rum så sent som i går. - Det finns en mardröm som många skådespelare har inför premiärer. Den handlar om att man kommer in på scenen utan att veta vad man ska göra. Man kanske inte ens vet vilken pjäs man är med i. Nu skulle det vara lögn om jag sa att vi har haft lång tid på oss att repetera presentationen av galan. På det viset skulle det här kunna vara lite av en sann mardröm. Fast det är klart. Det ligger en särskild spänning i att allt verkligen sker med så kort varsel. Det är bara här och nu som existerar. Man har en enda gång på sig. I klassen Bästa film konstaterar Maria Lundqvist att det rör sig om tunga dramer. - Det är knepigt för komedier att tävla mot dramaproduktioner. Kanske att man skulle ha en egen kategori för komedier. För de hamnar alltid i bakvattnet. Faktum är att det på många plan är lika eller om inte ännu svårare att göra en bra komedi. Redan när man säger att \"det här är en komedi\" har man gjort det knepigt för sig. Då förväntas alla skratta åt en och samma sak. Men det är klart att folk inte gör. Ett drama kan däremot alla bli mer eller mindre berörda av, även om en dramaproduktion dras med sina svårigheter. Likadant är det med barnfilm. Man skulle kunna ha en egen barnfilmskategori. För det handlar ju om helt olika utgångslägen. Därför är det svårt att göra ett urval bland filmer som skiljer sig så mycket som \"Smala Sussie\" och \"Om jag vänder mig om\". Det är som att jämföra raggmunk med fläskfilé. Två helt olika rätter som båda är fantastiskt goda.¨ Första Guldbaggen delades ut 1964. Första Guldbaggen delades ut 1964. Konstnären bakom verket heter Karl Axel Pehrson, född 1921. Kjell Grede, Lukas Moodysson och Jan Troell toppar ligan för flest Guldbaggar. De har hittills vunnit fyra var. Nomineringssystemet infördes 1991. Även där leder Lukas Moodysson ligan med totalt sju nomineringar. Under kvällens gala belönas inte bara de bästa filmerna från filmåret 2003. Delas ut gör även årets Hedersguldbagge samt Ingmar Bergman-priset. Jury. Varje filmår ombeds elva olika organisationer/institutioner att vardera utse två eller fyra representanter. Dessa ombud tillhör olika yrkesgrupper. Dessutom tillkommer fyra personer, vilka väljs ut av styrelsen för Svenska filminstitutet. SFI:s styrelse tillsätter även en ordförande som saknar rösträtt. Nominerade filmer för år 2003: Bästa film: \"Elina - som om jag inte fanns\", producent: Charlotta Denward, Anders Landström. \"Om jag vänder mig om\", producent: Clas Gunnarsson. \"Ondskan\", producent: Hans Lönnerheden, Ingemar Leijonborg. Bästa regi: Mikael Håfström för \"Ondskan\". Kristian Petri för \"Detaljer\". Björn Runge för \"Om jag vänder mig om\". Bästa kvinnliga huvudroll: Pernilla August för rollen som Ann i \"Detaljer\". Livia Millhagen för rollen som Carola i \"Miffo\". Ann Petrén för rollen som Anita i \"Om jag vänder mig om\". Bästa manliga huvudroll: Jakob Eklund för rollen som Rickard i \"Om jag vänder mig om\". Jonas Karlsson för rollen som Stefan i \"Detaljer\". Andreas Wilson för rollen som Erik Ponti i \"Ondskan\". Bästa kvinnliga biroll: Bibi Andersson för rollen som Tora Holm i \"Elina - som om jag inte fanns\". Pernilla August för rollen som Agnes i \"Om jag vänder mig om\". Marie Richardson för rollen som Sofie i \"Om jag vänder mig om\". Bästa manliga biroll: Gösta Ekman för rollen som Pompe i \"Skenbart\". Ingvar Hirdwall för rollen som Knut i \"Om jag vänder mig om\". Gustaf Skarsgård för rollen som Otto Silverhielm i \"Ondskan\". Bästa manuskript: Jonas Frykberg för manuskriptet till \"Detaljer\". Hans Gunnarsson och Mikael Håfström för manuskriptet till \"Ondskan\". Björn Runge för manuskriptet till \"Om jag vänder mig om\". Bästa foto: Göran Hallberg för fotot i \"Detaljer\". Göran Hallberg för fotot i \"Skenbart\". Peter Mokrosinski för fotot i \"Ondskan\". Bästa utländska film: \"Dogville\", regi: Lars von Trier. \"Good bye, Lenin!\", regi: Wolfgang Becker. \"Timmarna\"/\"The hours\", regi: Stephen Daldry. En särskild nomineringsgrupp för kort- och dokumentärfilm har enats om följande nomineringar till 2003 års Guldbaggar: Bästa kortfilm: \"Min skäggiga mamma\", regi: Maria Hedman. \"Rewind\", regi: Mårten Nilsson, Gunilla Heilborn. \"Utvecklingssamtal\", regi: Jens Jonsson. Bästa dokumentärfilm: \"Du ska nog se att det går över\", regi: Cecilia Neant-Falk. \"Surplus\", regi: Erik Gandini. \"Zonen\", regi: Esaias Baitel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13815, "headline": "Fotograf ställer vita till svars i Sydafrika", "summary": "Den vita sydafrikanska fotografen Michelle Booth orsakar en kontrovers för att hon lyfter fram rasism bland vita. Budskapet med utställningen \"Seeing white\" är att vita inte kan smita från sitt ansvar.", "article": "Vita i Sydafrika har sakta men säkert invaggat sig själva i ny säkerhet de senaste tio åren. Efter att ha förlorat den politiska makten och det skydd apartheid erbjöd, så har vita omgrupperat sig och byggt nya sociala och psykologiska försvarsmurar. Rasism i Sydafrika börjar därför alltmer se ut som rasism i andra västerländska samhällen. Individen kan själv välja om den vill ha andra rasgrupper i sin omnejd genom val av boende, umgänge och val av barns skolor. Privatliv i Sydafrika fortsätter, generellt sett, att vara rassegregerat. Fast Sydafrikas vita är av förståeliga skäl inte speciellt intresserade av ämnet. De vill inte höra talas om vare sig apartheid eller rasism. De anser sig över lag ha gjort sitt genom att stiga åt sidan. De prisar Nelson Mandela, likt ett mantra, för hans vishet att inte kollektivt straffa dem för att de lät apartheidsystemet fortgå i 50 år. Den sydafrikanska - vita - fotografen Michelle Booth har därför fått utstå skopor av ovett och irritation över att hon i en fotoutställning, \"Seeing white\", lyfter fram ämnet rasism bland vita. Budskapet i korthet är att vita inte kan smita undan sitt ansvar. De fortsätter att vara rasister: individuellt, sublimt eller institutionellt. Därför borde de gå i kollektiv terapi och ta tag i frågor om skuld, privilegier, makt och inte försöka krypa ur sitt vita skinn. - Det är ett kontroversiellt ämne, helt klart, som lätt kan slå fel. Det finns vita som helt enkelt ser Michelle Booth som en förrädare, samtidigt som responsen från svarta är att de uppskattar att någon förstått vad de känner, säger Taryn Millar, intendent på galleriet Photo z.a i Johannesburg, som ställer ut \"Seeing white\". Michelle Booths bilder är inte i sig störande. De är snarast ordinära och kunde ha tagits var som helst i Europa eller nya världen. Affärsmän som promenerar i parken. Kroggäster inbegripna i samtal. En kvinna som kommer ut ur en affär. En ung man i solglasögon som skyndar fram längs en husvägg. Vad som stör är i stället kombinationen av enbart bilder på vita och bildtexterna. Michelle Booth utnyttjar reklamens formspråk och har lagt in slagdängor till bildtexter ovanpå sina anonyma motiv. Och vad hon säger, i kombination med bilderna själva, väcker obehag. - De flesta vita talar inte om rasism, accepterar inte att institutionaliserad rasism existerar och känner sig personligen hotade när rasism omnämns, skriver Michelle Booth i ett citat. - Vad som är slående för vita när de talar med andra vita är hur oerhört många sätt det finns för oss att rentvå oss själva från rasism, lyder ett annat citat. Även om Michelle Booths kritik av vita lätt slår över åt det floskulösa hållet, så väcker hon likväl till liv en debatt som är oerhört viktig i Sydafrika. Något som kanske tyder på att Sydafrika håller på att mogna som nation. En genomgående tes för Michelle Booth är att den makt vita hade under apartheid fortsätter att manifestera sig. - Vit makt återskapar sig själv oavsett vilka syften, maktförhållanden och välvilja som finns, och det sker till överväldigande del för att det inte ses som vitt utan som normalt, menar hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13821, "headline": "En alldeles vanlig förskoledag", "summary": "Ett filmteam har följt helt vanliga sexåringar i deras vardag. I SVT visas i morgon, tisdag, barndokumentären \"På Kulan\". - Vi har hittat ett vardagsliv och det är viktigt att skildra, säger producenten Lotta Blomberg.", "article": "På måndagsmorgonen när sex-åringarna kommer till förskoleklassen Kulan får de berätta vad de har gjort under helgen. När Natalie ska berätta tolkar fröken uppmärksamt med hjälp av en symbolkarta, där Natalie pekar på olika symboler. Det räcker ofta med bara två tre ord, sedan fyller fröken i och Natalie nickar förtjust. Så var det! Hon lekte på gården med mamma och mammas pojkvän. - Jag har jobbat och TÄNKT, säger Kristoffer allvarligt. Dokumentärserien \"På Kulan\" börjar sändas i \"Bolibompa\" i morgon kväll, tisdag, klockan 18.10 i SVT 1. I den visas sexåringarnas vardagsliv - barnen ritar, gör collage, ordnar vårsalong och visar upp sina verk för föräldrarna. Dokumentärfilm för barn om andra barn. Producenten Lotta Blomberg har arbetat med barnteve sedan 1971 när hon började som scripta. Barndokumentärerna ligger henne varmt om hjärtat. - Ibland kan vi komma tillbaka efter en arbetsdag och tänka: men vi har ju inte hittat något spännande! Men det har vi ju, vi har hittat ett vardagsliv, och det är viktigt att skildra. Alla behöver vi lära oss att uppskatta det lågmälda i vardagen. Dokumentären är ett sätt att värdera vardagen, och SVT:s vinjett \"Barndokumentären\" är en medveten pendang till den vuxna dokumentärfilmsvinjetten. I \"Barndokumentären\", som fick en egen vinjett och en egen sändningstid hösten 2002, ska barn filmas i sin vardag, i sina vardagliga miljöer, skolor och hem. En mängd filmare har gjort olika dokumentärfilmer, som \"Alice från Kina\" om adopterade Alice, eller \"Axel sätter upp en pjäs\" om en pojke i förskolan som sätter upp \"Trollkarlen från Oz\" med sig själv som Dorothy. - Vanliga barn som gör vanliga saker, sammanfattar Johanna Frelin, genrechef på SVT. - Det behövs verkligen barndokumentärer. På senare år har det blivit en sådan övervikt för fiktionen i barnteve, det finns mängder av animation, drama och tecknat. Visst behövs fiktionen - men det måste finnas verklighet också. Dokumentärfilmerna ger i vissa avseenden en större möjlighet till identifikation, där barn inte behöver vara extremt karismatiska utan mer som de flesta av oss är - rätt vanliga. Dessutom ska hela samhället speglas, inte bara blonda medelklassbarn i kärnfamiljer. - Repriserna kan jag inte påverka, säger Johanna Frelin, men i det som nyproduceras ska 20 procent av barnen ha invandrarbakgrund. Vi försöker också hitta barn som lever i annorlunda familjekonstellationer. Alla i samhället ska få sin verklighet speglad, det ska genomsyra hela produktionen. Inte så att man gör program om hur det är att vara invandrare eller hur det är att bo i en familj som inte ser ut som en traditionell kärnfamilj. Ofta märks det bara i förbifarten, i ett program som egentligen handlar om något annat. Ibland märks det inte alls, men det finns där. Det gör arbetet i viss mån svårare: filmarna måste ge sig ut och leta en extra gång för att hitta det som inte är självklart för en svensk medelklassfilmare som växt upp i en kärnfamilj. Det är alltid lättast att hitta dem som är ungefär som man själv - och SVT liksom nästan hela den svenska medievärlden består av svensk medelklass. - Fast det är en arbetsledningsfråga, säger Johanna Frelin, det är fråga om att ge filmarna en vecka extra för att kunna gå längre. Då går det ju. Filmarna Lotta Blomberg, Benjamin Jónsson, Martin Ljungquist och Göran Cronvall har följt Natalie, Hanna, Herman, Aurora och Kristoffer under sammanlagt tolv alldeles vanliga förskoledagar, vilket resulterat i sex teveavsnitt på mellan sju och nio minuter vardera. Sammanlagt hade man uppemot 38 timmars film. - Sättet att filma är ett förhållningssätt som vi lärt oss, berättar Lotta Blomberg, att inte komma med våra frågor och förväntningar och styra vad som händer. Det är andra gången filmteamet följer förskolebarn i vardagen. Våren 2002 filmade de \"Vi på Krabban\", fem program om förskolan Krabban i Fisksätra. I början arbetade filmteamet mera aktivt: klev in och frågade saker. - Men det fungerade inte alls! säger Lotta Blomberg och skrattar. - Om man radar upp barn i en soffa och intervjuar så svarar de vad de tror att de vuxna vill höra i stället för vad de verkligen tycker. När vi hade lärt oss att bara följa dem med kameran kunde vi se skillnaden när det kom in en vuxen, även om det var personal som de kände och trivdes med. Barns lek och samtal blir annorlunda när vuxna är med. I förskoleklassen Kulan är personalen mer integrerad, delvis kanske för att gruppen är så liten, delvis för att barnen har olika funktionshinder och är vana att vuxna deltar och underlättar för dem. Barnen har vant sig vid att inte bry sig om de vuxnas närvaro. Aurora, som har svårt att använda sina händer, dirigerar de andra barnen för att klara det hon själv inte klarar. Lägg den där där! Den där ska jag ha över huvudet! Själv tar hon tag med tänderna och flyttar ett docktäcke. Funktionshindren spelar en stor roll i barnens vardag, men mer som självklara omständigheter än som problem. Som när Natalie ska gipsas för att få nya benskenor gjorda. - Precis som Kristoffer gjorde häromveckan, säger en fröken på morgonsamlingen, för att förklara för de andra vad det är Natalie ska göra. I ett avsnitt åker barnen på utflykt till Tantolunden och träffar brandmän, poliser och ambulansförare. Kameran följer dem genom lekar och konflikter, i det fantastiska när alla barnen i tur och ordning får följa med brandmännen upp i den automatiska brandstegen, som lyfter dem högt ovan kamraterna. Till och med Natalie törs, trots att hon är rädd för höjder och inte vill åka igenom det rökfyllda plasttältet som de andra provar. Men brandstegen törs hon följa med på, och hennes triumf över rädslan går nästan att ta på. Efteråt får hon en kram av Kristoffer: - Vad du var modig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13822, "headline": "Moskva byggs om i nyrik Stalinstil", "summary": "Om tio år kan Moskvas skyline vara oigenkännlig. Nya skyskrapor byggs i huvudstaden. De nya husen liknar Stalins skrapor som byggdes för partiets utvalda - nu byggs det för dagens utvalda; de penningstarka.", "article": "Himlen mörknar när man går fram till \"Triumf-Palas\" på Leningradprospektet vid Moskvas västra infart. Med allt fler prov på en renässans för Stalintidens åtbörder - den återinförda sovjetiska nationalsången, den svassande personkulten kring Ledaren, elimineringen av all opposition - har det bara varit en tidsfråga när den exploderande byggnadsindustrin skulle dras med i den storryskt nostalgiska vågen. Nu har den gjort det. Som svampar ur jorden skjuter de upp. Gigantiska betong- och tegelkomplex, som i flera fall påminner om Stalintidens sju neoklassicistiska skrapor som står som symboler för Sovjetmakten på dess höjdpunkt. Moskvas skyline kan om tio år vara oigenkännlig. Enligt en plan som nyss har läckt ut ska över 100 skyskrapor byggas i huvudstaden, både i centrum och vid de inre och yttre motorvägsringarna. Några av de planerade byggena vid mässområdet Moscow City ser avantgardistiska ut. Men de flesta bär en omisskännlig prägel av tidig sovjetestetik. En av jättarna heter till och med \"Nostalgia\". Mest uppmärksammad är \"Triumf-Palas\", den 260 meter höga fastigheten som sägs bli Europas högsta bostadshus när den är inflyttningsklar inom ett år. En återgång till stalinistiska stil-ideal? En del menar att det snarare är en fråga om pastischer, en lek med en längtan efter den inte så avlägsna tid då Ryssland (i \"arbetarstatens\" skepnad) var en fruktad världsmakt. Husen liknar Stalins skrapor på mer än ett sätt: om dessa byggdes för partiets utvalda nomenklatura, så är de nya avsedda för dagens utvalda; de penningstarka. En lägenhet i en av de nya skraporna kostar upp till 25 000 kronor per kvadratmeter, och då säljs de \"nakna\"; varken golv eller innerväggar ingår, för att inte tala om badrum och kök. Ändå är samtliga 960 lägenheterna redan sålda. Kapitalistisk realism i stället för socialistisk realism, som Bart Goldhoorn på arkitekttidskriften Project Russia nyligen döpte fenomenet. Marknadens idé, i motsats till administrativ fördelning, har vunnit insteg i Rysslands byggbransch. Ironiskt nog med stalinistiska stilreferenser. Men Goldhoorn noterar en annan paradox: dessa nya rikemansreservat återknyter också till idéer från konstruktivismen och funktionalismen genom att husen har integrerad service: egen restaurang, tvättinrättning, daghem och teater (i dagens tappning självklart också beväpnade väktare och internet). - Tyvärr är hus som \"Triumf-Palas\" dåliga efterapningar som inte håller den klass och kvalitet som de gamla Stalinhusen, anser Alexander Brodskij, arkitekt i Moskva. Liksom många andra anser han att de hus som byggdes i det som kom att kallas \"Stalin-empire\" på 30- och 40-talen tillhör de mest välbyggda husen i Ryssland. - Det sista intressanta i den sovjetiska arkitekturen var Stalinstilen. Chrusjtjovs och Brezjnevs tid var urtråkig. Det fanns ingen egen identitet, bara imitationer av vad som gjordes i väst, fast med dålig smak och kvalitet. Med perestrojkan blev kriteriet på framgång att likna USA, Tyskland och Japan. Han kan konstatera att skillnaden mellan den sovjetiska arkitekturen och dagens är enorm. Då var den var till hundra procent en statlig myndighet. Det fanns bara en enda stil (i taget) som producerades i stora kollektiv där det inte gavs utrymme för någon kreativitet. Efter tre år i det systemet hoppade Alexander Brodskij av för att som flera av hans arkitektkolleger ägna sig åt annat - i hans fall skulptur. För några år sedan, efter ett årtiondes uppehåll, såg han att det gick att arbeta igen, och han startade ett mindre arkitektkontor. Samtidigt har möjligheter öppnats för utlänningar. En av dem är Thomas Sandell, arkitekt och ordförande i Sveriges arkitekters riksförbund. - Det är spännande att verka här nu eftersom det byggs så mycket. Det är svårt att hitta en riktig spetsarkitektur. Men ser man bortom stora projekt och kommersiella byggnader finns en slumrande arkitekttalang, även om det i första hand märks på mindre hus och inredningar. Det finns en ny generation av arkitekter som är nyfikna på vad som finns i omvärlden. När jag möter Thomas Sandell under ett av hans besök i Moskva talar han om en \"stilmässig isolering från utländska impulser\". - Här bygger man ungefär som man gjorde på 1980-talet hos oss, i postmodernistisk stil, och mycket nytt ser ut ungefär som på Södra stations-området i Stockholm. Thomas Sandell har flera ryska projekt på gång. Närmast är en tak-restaurang med utsikt över Kreml. Han ritar också en villa åt en affärsman i byn Zjukovka, i det prestigefyllda Rubljovskoje-området. I trakten bor Moskvas politiska högdjur och oligarker, en är Rysslands förre president Boris Jeltsin. Alexander Brodskij ser flera samtidiga tendenser, det finns annat än neostalinism; exempel på god ny arkitektur är de i regel något mind-re hus som är insprängda i gamla stadsdelar som Arbat. Men han efterlyser att regler för stadsbyggnad i Moskva följs. Här är det bara pengarna - och i och med det borgmästare Luzjkov - som bestämmer, och ingenting är heligt. Ett exempel är huset \"Patriarch\" vid Biskopsdammen (där upptaktsscenen i Michail Bulgakovs roman \"Mästaren och Margarita\" utspelar sig). Eller köpcent-ret på Manegeplatsen, som garnerats med kitschiga bronsdjur, signerade borgmästarens hovskulptör Zurab Tsereteli. Skönhetsvärden och kulturskydd ignoreras gång på gång. De senaste tio åren har hundratals hus från 1600- och 1700-talen fallit för Luzjkovs rivningsraseri. - Den som kan betala får bygga vad som helst, var som helst, konstaterar Brodskij. Han sörjer att landmärken som militärvaruhuset \"Vojentorg\" liksom hotellen \"Intourist\" och \"Moskva\" har blivit grävskopornas rov. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13859, "headline": "Från erotisk ikon till klanhövding", "summary": "Följetong i sextio år. Det mediala intresset för Ingmar Bergman har pendlat mellan veckotidningarnas bilder av en viril, erotisk ikon och stadgad patriark. Det politiska Sverige har länge haft sina Myrdalar, medan det familjeorienterade och privatpsykologiska fått klanen Bergman.", "article": "Utanför Sverige är Ingmar Bergman så gott som uteslutande förknippad med en finkulturell, för att inte säga elitistisk sfär. Därför väcker det alltid en viss förvåning om man antyder att han här hemma också spelat en rakt motsatt roll, förknippad med populärkultur, personfixering och kultladdad kändisstatus. Går man till populärpressen - filmmagasin, kvällspress, damtidningar - växer en lika underhållande som förfärande tydlig bild fram: Ingmar Bergman och (föreställningarna om) hans privatliv har på den offentliga arenan fungerat som en veritabel såpa, så enveten och ihållande att den egentligen bara kan jämföras med den uppmärksamhet som numera enkom förlänas kungahus och filmstjärnor. Frågan är om inte Bergman-såpan slår konkurrenterna, eftersom den pågått i nästan sextio år: från slutet av 40-talet, med en klar uppåtgående kurva mellan 50-talet och slutet av 70-talet (en period som inte förvånande sammanfaller med den tid då Bergmans stjärna som filmregissör stod högst), men med en tydlig fortsättning in i 80-, 90- och 00-talen. Det säkraste måttet på kändisstatus är som vanligt det massmediala intresset för kärlekslivet. Låt oss ta bara ett axplock rubriker genom decennierna: \"Så går det att vara gift med Ingmar Bergman.\" \"Ingmar Bergmans nya kvinna.\" \"Ingmar Bergmans nya hustru.\" \"Hon är Ingmar Bergmans nya kvinna.\" \"Ingmar Bergman har gift sig.\" \"Ingmar Bergman valde den mogna kvinnan.\" \"Ingmar Bergman dominerande men lätt att leva med.\" \"Sex äktenskap och åtta barn - än så länge.\" \"Ingmar Bergman - han slutar aldrig förälska sig.\" \"Kärlek och passion har styrt hans liv.\" Den första rubriken har hämtats från Stockholmstidningen 1965, den sista från Året Runt i somras med anledning 85-årsdagen! Begynnelsen på denna följetong kan spåras till slutet av 50-talet. Då lät Expressen i en närmast förnärmad rubrik meddela att \"Ingmar Bergman gifte sig innanför låsta kyrkportar\", varför man tvingades fylla artikeln med några måttligt roade ortsbors fåordiga pratminus. Men det skulle inte dröja länge förrän konturerna fylldes i, och det på ett sätt som kan sägas utgöra startpunkten för den veritabla publikationsindustri som skulle växa upp kring privatpersonen Ingmar Bergman. Sålunda följdes i detta fall giftermålet upp med flera porträtt av de nygifta (Bergman-Käbi Laretei), till en början ofta i form av mer eller mindre fejkade intervjuer, det vill säga hopkok på gammal spik. Men redan samma år gjorde Veckojournalen ett veritabelt scoop, eftersom paret (måhända i förhoppning om att intresset skulle dö ut om man slängde ut ett saftigt köttben) faktiskt gick med på ett hemmahosreportage, med utsökta bilder av Lennart Nilssson, no less. Under den triumferande rubriken \"De har funnit smultronstället! Ingmar Bergman berättar för första gången om sitt privatliv\" rapporteras så detaljerat om denna \"stjärnkonstellation som bildar äktenskap\", inramade av den smakfullt möblerade villan i Djursholm. Köttbenet tycks emellertid ha haft motsatt verkan. För strax hakade Damernas Värld på med en lång porträttartikel om Laretei själv, dock med \"Ingmar Bergman\" placerat ovanför hennes namn i rubriken, som för att ange hennes relativa vikt i sammanhanget. När det något år senare åter var dags för ett hemma-hos, nu i regi av Nya Damernas Värld, hade Laretei placerats centre-stage. \"Käbi Lareteis liv - ett tema med variationer\" löd visserligen rubriken, med hänvisning till hennes internationellt uppmärksammade karriär som klassisk pianist. Men snart nog är intervjuaren inne på privatlivet och därmed på maken, som man uppenbarligen är mycket intresserad av - men som vid det laget sett till att hålla sig undan. När denne själv någon gång gjorde sig tillgänglig blev resultatet likafullt detsamma. I till exempel en intervjuartikel i Hemmets Journal från 1965, tillkommen under förevändningen att diskutera professionella angelägenheter - exempelvis censurhotet mot \"Tystnaden\" - dröjer det inte länge förrän artikelförfattaren slår in på privatliv och äktenskap. Och omedelbart blir utkastad, av de fåtaliga pratminusen att döma. Ett annat lika talande tecken på nyfikenheten kring Bergmans person utgörs av intervjuerna med medarbetarna och skådespelarna, i synnerhet de kvinnliga. Sålunda gjorde Expressen 1968 enligt egen utsago, \"en rundringning till Bergmans s k flickor\". \"Flickorna\" var i detta fall alla framstående skådespelare, flera med decennier av yrkesutövning bakom sig, däribland Inga Landgré, Sif Ruud och Naima Wifstrand. Inte desto mindre rubricerades det hela med ett medvetet tvetydigt: \"Han känner vårt kön.\" Likaså när Husmodern några år senare gjorde ett reportage om inspelningen av \"Viskningar och rop\". Att det var något helt annat än filmen man intresserade sig för syns redan i ett fotomontage bestående av Harriet Andersson, Liv Ullmann, Käbi Laretei och Ingrid Bergman (i filmens produktionsledning, tillika Bergmans hustru). Och mycket riktigt blir inte mycket sagt om deras professionella insatser för filmen, men desto mer om deras forna och nuvarande relationer till regissören. Allt toppat av en rubrik som anger såväl ambitionsnivån som fäblessen för pueril levnadsvisdom: \"De tycker om varann för Ingmars skull!\" Vid det laget var begreppet \"Bergmans kvinnor\" redan förankrat i det allmänna medvetandet, likaså den säljande tvetydigheten mellan professionellt och privat. Priset i genren tas sannolikt av Svensk Damtidning, i en artikel där framstående aktriser i Bergmans filmer intervjuas om sitt yrke. Rubrik? \"Man vill aldrig säga nej till Ingmar!\" Att rubriken enbart skulle föra tankarna till att tacka nej till en roll fanns redan då goda skäl att tvivla på. Men det skulle inte dröja länge förrän man talade klarspråk. Ta Femina som i en artikel från 1968 under rubriken \"Ingmar Bergman - hur kan du förföra så?\" fortsätter med följande ingress: \"Han är - och här behövs ingen omröstning - Sveriges mest förföriska karl och han hemför också våra vackraste och mest attraktiva kvinnor. Var ligger hans hemlighet?\" Ursäkter och svepskäl har nu uppenbarligen tjänat ut sin roll och man gick pang på rödbetan. Det handlar, för att låna en rubrik från veckotidningen Eva från 1968, kort och gott om \"Mannen: Ingmar Bergman\". Som i artikeln sedan beskrivs på följande vis: \"Ögonen - med partiell kameleontskiftning i brungröngult (...) ett par ytterst känsliga, nästan djuriskt vädrande näsborrar. Munnen är smal och tänderna små och nyvässade. (...) en av de mest fascinerande karlar som går i ett par skor.\" Och som om inte det vore nog: \"Ingmar Bergman är vacker. Ibland. Rätt vad det är sitter han där (...) och ser ut som en korsning av hednisk gud och medeltida riddare med litet inslag av Dorian Gray (...). De ärtigaste karlar i omgivningen, skådespelare och andra, charmar och står i - det hjälper inte ett dugg, alla kvinnor sitter ändå störtfixerade på Ingmar Bergman.\" Jämför med Femina några år senare, där den kvinnliga reportern fullständigt faller i korinter - och med henne själva språket: \"Han utstrålar en varm sensualitet. Talar något slags ömsint kroppsspråk. (...) Besitter en enorm auktoritet. (...) om han sa att fiskmåsar var blå, skulle man tro honom.\" Vi talar kort sagt Ingmar Bergman - en erotisk ikon. Men uppmärksamheten har på intet sätt varit begränsad till dampressen. Tvärtom, de flesta och mest spekulativa artiklarna i genren har skrivits i kvällspressen - och av män. Det finns med andra ord skäl att fråga sig om inte mediefenomenet Bergman fungerat som ett slags projektionsduk för de erotiska fantasierna hos en hel generation, sannolikt flera generationer av manliga journalister. De är ju alla så påtagligt stjärnögda av beundran - och, mellan raderna, inte så lite avundsjuka: Hur GÖR han för att fånga all dessa vackra kvinnor? Och hur förblir han VÄN med dem - efteråt? Ja, så erotiskt intressant har Bergman befunnits att man hittar honom så sent som 1986 (i Arbetet) som rollmodell i en frågespalt för ungdomar. På en fråga från brevskrivaren \"Bekymrad\" - \"Hur kommer det sig att vissa killar blir mer populära än andra?\" - blir svaret att killar \"som dels är säkra på sig själva, dels öppet visar att de tycker om flickor (...) för deras egen skull, blir attraktiva\", med tillägget: \"En som har genomskådat (!) det här är till exempel filmregissören Ingmar Bergman. Han är omvittnat populär hos kvinnor, och det beror på att han (...) visar att han är intresserad av dem, nyfiken på dem och vill lära känna dem närmare.\" Det kan för övrigt jämföras med Bergmans eget lite sorglustiga vittnesmål i en intervju från 70-talet där han berättar om den beundrarpost han brukar få. Oftast, säger han, låter det: \"jag är en hemmafru på trettiosex som just kommit på att jag alltid missat min chans i livet. Kan herr Bergman göra något för mig? Jag kommer att göra allt! Min make tycker inte om det. P.S: Jag har fyra barn och kan komma ifrån på lördag.\" Men när föremålet för denna frenetiska uppmärksamhet var på god väg in i en stadgad medelålder måste väl detta ha upphört? Icke. Tvärtom, nu spred sig bara ringarna på vattnet i andra riktningar. På femtioårsdagen ståtade exempelvis Aftonbladet med artikeln \"Kretsen som hyllar honom\", däribland noggranna listor inte bara på \"Vänkretsen\" och \"Arbetskretsen\" utan på \"Familjen\" - \"Hustru 1\", \"Hustru 2\", \"Hustru 3\" och så vidare - med bild, namn, yrke samt eventuella barn och deras ålder lika petimätrigt redovisade. Uppenbarligen ett säljande koncept, för bara några månader följer samma tidning upp med en artikel betitlad: \"Har ni tänkt på vilka duktiga (!) fruar Ingmar Bergman har?\", alla återigen uppräknade i text och bild. Och från fruarna var steget över till barnen inte långt. Redan 1974 fläkte Expressen ut en artikel som utgör upptakten till något som skulle bli en egen följetong under de närmaste par decennierna: \"Bergmans barn - här är alla åtta för första gången\", med en närbild av Bergman i mitten och avkomman på bilder placerade runt omkring, födda liksom ur hans huvud. Och i en liten ruta för sig längst ned pyttebilder på ett antal kvinnor med rubriken: \"...och här är alla mammorna!\" Greppet skulle bli legio, där den berömda bilden från Bergmans 60-årsdag 1978 då Aftonbladet fyrade av rena krigsrubrikerna - \"Här är de allihopa, för första gången på bild. Ingmar Bergman och alla barnen\" - skulle följas upp med flera artiklar under 80-talet med fokus på barnen: \"I pappa Ingmars fotspår\", \"I skugga av pappa Ingmar\" - och så vidare. Kort sagt, klanen Bergman var född. Desto större blev säkert glädjen på redaktionerna när Bergman under 90-talet publicerade sina självbiografiskt förankrade familjeromaner, till exempel \"Den goda viljan\" och \"Söndagsbarn\". Nu kunde man följa upp med ett antal rikligt illustrerade artiklar: \"Känn igen familjen i alla filmerna\", \"Familjen Bergman - Sveriges Ewings\", \"Klanen Bergmans många ansikten\". Därmed inte sagt att man ska underskatta huvudpersonens egen väl utvecklade näsa för det som gör sig massmedialt. Som varje professionell medlem av det som Bergman själv kallat den \"röda mattans folk\" har han - kanske bättre än de flesta - vetat när och hur bäst utnyttja medierna för sina egna syften. Inte desto mindre kan det vara på sin plats att påminna om i hur hög grad Bergman i mer ofrivillig mening utgjort en sorts allmänt tillgänglig projektionsduk. Betraktat som mediefenomen må han, beroende på tid och sammanhang, ha pendlat mellan det skandalösa och det idealiserade men tycks i vilket fall ha kommit mättad med ett slags representativ potens, inte bara för den enskilde läsaren utan också för den kollektiva samhällskroppen. Kort sagt, där det samhällsorienterade och politiska Sverige länge haft sina Myrdalar har det familjeorienterade och privatpsykologiska fått klanen Bergman. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13881, "headline": "Johan Croneman: Inför 2014 önskar jag mig massor av tv-program – helt utan kändisar", "summary": "Saker jag minns från det gångna tv-året: svensk humor, eftersom jag inte skrattade alls. Och kända människor man beundrat i årtionden som larvade bort sig på nolltid.", "article": "Någon brukar alltid ställa frågan i slutet av året, hur var det, tyckte du, tv-året – och vad tror du om nästa? Är det någon som egentligen minns något över huvud taget? Ärligt talat, det är ju rätt lite som stannar. Något enstaka inslag, ofta en del dramatisk sport, en debatt som spårar ur. Något starkt och sorgligt och jävligt från Syrien, givetvis, som gav hjärtklappning och höll en vaken en hel natt till. Svensk humor minns man också, för att man inte skrattade en enda gång. Zlatan var nog den som var med mest i tv, men sade å andra sidan nästan inget alls. App lapp sade att han slapp – och vem vågar knysta något till Zlatan själv? Nej, det var ungefär samma sak som förra året, och i förfjol, tv-året. Det hände ungefär lika mycket, eller lite – och vi minns nästan bara om vi blir påminda. Årskrönikorna hjälper oss snart – de är givetvis helt enligt traditionen långa och urtråkiga som riktiga ösregn, men som sagt: De fräschar upp minnet. Det blir också lite svårt att önska sig något, när man knappt minns något man sett. Önskar ni er något på tv under nästa år? Jag vet, det är urtrist, men det är mycket lättare att precisera vad man absolut inte vill ha mer av. ”Det är inte särskilt konstruktivt”, säger någon, nej, men det är tyvärr nödvändigt. Minusgrepp brukar jag kalla det. Programansvariga på SVT och TV 4 borde pröva själva. Gör en lista på allt mög ni gjort, och lova er att det aldrig skall hända igen. Det krävs som bekant inte särskilt mycket sats för att kasta sig in genom en öppen dörr, men jag brukar ändå ge järnet in i det där rummet och jag har bara en enda önskan: Kan man slippa en kändis i år – i ett enda program ...? Man trodde liksom inte att det var möjligt att konstruera fler format där a-, b- och c-kändisar leker med varandra, sjunger, äter, pratar nonsens utan att reflektera en enda gång. Det är som om vilken skitidé som helst kan bli tv – men inte utan en kändis. Jag förstår att man behöver ha bröd och smör på bordet, men finns det någon som inte är beredd att sälja ut sig helt? Det här året har varit alla desperata hel- och halvkändisars år. Från början till slut. Kanske borde man söka upp de kändiseremiter som glädjande och överraskande nog tackar nej, och göra en hel serie program om integritet – och varför just det är viktigt. Viktigare än någonsin. Det går kanske förresten inte att hitta fler än en handfull. ”Vad hette det, sade du? Inte gretek ...?” Såg ni Per Andersson, komikern, i premiären av ”Så ska det låta”? Jag tror nästan aldrig jag sett en sån desperation tidigare – och den killen har under året som gick inte tackat nej till något över huvud taget. Han fick applåder för det där framträdandet, så tokroligt! I mig gjorde det ont att se, till och med en komiker, en clown, så till den milda grad kräla omkring på golvet och vädja om att bli älskad, sedd, uppskattad. Till salu? Alltid. Minns ni Hendrik Hoefgen, skådisen i Szabos filmklassiker ”Mephisto” från 1980-talets början, som säljer sig till djävulen för att inte hamna utanför rampljuset. Det tycks för tillfället vimla av Hoefgens i den svenska offentligheten. De står på led och köar för att få bli en del av tv-kändiskulturen. Människor man beundrat i årtionden larvar bort sig på nolltid. Någon enda som vågar bryta sig ur den där kön? Jo, det är vad jag önskar mig inför nästa år: Ett utbrytningsförsök. Tror det när jag ser det. Jag förstår att man behöver ha bröd och smör på bordet, men finns det någon som inte är beredd att sälja ut sig helt? Det här året har varit alla desperata hel- och halvkändisars år. Från början till slut. ”Den fördömde” ”Den fördömde” (SVT1, 25/2, klockan 21.00) är en uppföljare till Hans Rosenfeldts och Mikael Hjorts thriller från 2010 – Rolf Lassgård gör återigen kriminalwpsykologen Sebastian Bergman. Han gjorde det bra förra gången! Juniorkronorna Juniorkronorna tar sig an Schweiz (SVT 2, 26/12, klockan 18.30) i Malmö, har en känsla av att just junior-VM blir jul- och nyårshelgens stora händelse. Jesu födelse in på en andraplats. Drömvinsten Lotto, Joker och Drömvinsten (TV 4, 25/12, klockan 18.50) är väl det man får se fram emot efter att julen renrakat de flesta av oss. TV 4 kör annars ett skräpfilmsmedley som inte går av för hackor: En julkalkon varje dag! ", "article_category": "culture"}
{"id": 13883, "headline": "Med queer blick på modehistorien", "summary": "Andra sätt att klä sig från 1700-talet fram till i dag. På en aktuell utställning i New York skildras modeskapare och stilikoner som brutit mot den heterosexuella normen. Som Marlene Dietrichs androgyna filmkostymer och pianodivan Liberaces glitterdräkt.", "article": "Få kulturella näringar omges av så många förutfattade meningar om kön och sexualitet som modevärlden. Ofta handlar det om sådant som tas för givet, utan närmare reflektion: att shopping är typiskt kvinnligt, att män är ointresserade av skönhet, att alla designers är bögar och att lesbiska saknar smak. Vid närmare eftertanke inser vi nog alla att det handlar om stereotyper och generaliseringar av stora mått. Ändå har de format uppfattningarna om mode som typiskt kvinnligt och de män som arbetar i modets yrken som särskilt feminina. Jag frestas att göra en parafras på den feministiska konstvetaren Linda Nochlins fråga från 1970-talet om de kvinnliga konstnärernas osynlighet i konsthistorien: Varför har det inte funnits några lesbiska modeskapare? Utställningen \"A queer history of fashion: From the closet to the catwalk\" på Museum at FIT i New York granskar dessa frågeställningar med kultur- och idéhistoriska perspektiv, från 1700-talet fram till i dag. Perspektiven fördjupas i boken med samma namn. Fokuset ligger på modeskapare och klädbärare som brutit mot en heterosexuell norm, vilket illustreras med ett hundratal dräkter. Det finns inga referenser till HBTQ-samhällets subversiva eller marginaliserade historik i själva gestaltningen, utan här handlar det snarare om att lyfta upp, sätta ljuset på och hylla dess kreativa bidrag till modevärlden. Bland mycket annat visas Marlene Dietrichs androgyna filmkostymer från 1930-talet, en glittrande scenkostym från pianodivan Liberace, den österrikisk-amerikanske modeskaparen och gayaktivisten Rudi Gernreichs unisexkaftan från 1970-talet och från vår egen samtid ett par coolt sensuella dräkter av Alexander McQueen och Liz Collins. Ett enkelt men effektfullt grepp för att gestalta modehistoriens överskridningar är att man låtit manliga dockor bära kvinnokläder, och tvärtom. I den skepnaden möter vi också de män som klädde sig i kvinnokläder i 1700-talets London och kallades Mollies, liksom kvinnor som klätt sig i herrkostym och kläder för dragartister som Joey Arias och RuPaul. Det hör till ovanligheterna att en modeutställning blandar berättelser om välkända designernamn med exempel på hur enskilda individer och subkulturella grupper sedan använt sig av kläderna. Men greppet gör det möjligt att diskutera hur haute couture och massmode inte bara har influerat konsumenter, utan även hur okonventionella stilikoner, könsöverskridare och nattklubbesökare format modebranschen genom sitt sätt att klä sig. Särskilt kraftfullt blir det i den del som tar upp hur Aidsepidemin drabbade New Yorks modevärld. Många manliga modeskapare försvann i förtid och efterlämnade ett stort tomrum. Parallellt växte kritiken och aktivismen mot den amerikanska statens hantering av situationen. En hel vägg täcks av t-shirtar med buskap från de aktivistiska leden och det finns extravaganta partykläder från fester där pengar till forskning samlades in. Utställningen avslutas med tre samkönade bröllopspar, något som kanske känns tamt från en svensk horisont, men som är politiskt och aktivistiskt sprängstoff i USA. Boken innehåller texter av modevetenskapens mest profilerade namn (bland andra Elizabeth Wilson, Peter McNeil, Valerie Steele och Christopher Breward). Där blir det tydligt att modebranschen inte alltid varit den tillåtande miljö som den framstått som de senaste decennierna. Här berättas också om decennierna kring andra världskriget då modeskapare som Christian Dior och Cristóbal Balenciaga aktivt tystade ner sin homosexualitet av rädsla för att förlora uppdrag och kunder. HBTQ-samhället är en stor och heterogen grupp, som förhåller sig till mode på en mängd olika sätt och här fångas något av spretigheten in. Men det är de underliggande frågorna om sexualitetens betydelse för kreativitet som griper tag i mig. Yves Saint Laurent lär ha sagt \"Oh yes, my sexuality has been very important for my creativity\", medan Marc Jacobs intagit motsatt position: \"I don't believe my sexuality has any bearing on how I design clothes\". Deras uttalanden fångar in en gäckande dubbelhet: Mode är inte bara ett sätt att klä sin identitet i lämplig dräkt, det är också en möjlighet att överskrida sina förutsättningar och omgivningens förväntningar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13895, "headline": "\"Nymphomaniac\"-biljetter dyraste någonsin", "summary": "Den danske regissören Lars von Trier slår rekord när hans nya film \"Nymphomaniac\" går upp på danska biografer.", "article": "Den danske regissören Lars von Trier slår rekord när hans nya film \"Nymphomaniac\" går upp på danska biografer. \"Nymphomaniac\", berättelsen om en sexmissbrukares liv, är en långfilm i ordets rätta bemärkelse: med hisnande fyra timmars speltid kommer danska biografer ta 150 danska kronor (motsvarande 180 svenska kronor) för en biljett. Biljettpriset gör \"Nymphomaniac\" till den dyraste filmen någonsin på dansk bio. Trots sin längd är det ändå den bioanpassade versionen som det handlar om. Von Triers originalversion klockar in på lite drygt 5 timmar och 30 minuter, skriver danska Berlingske. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13896, "headline": "Göran Lambertz svarar Hans-Gunnar Axberger", "summary": "Fallet Sture Bergwall. Alla jurister har en förpliktelse att säga ifrån när orätt begås.", "article": "Hans-Gunnar Axberger menar att det är omdömeslöst av mig att säga att domarna mot Sture Bergwall är riktiga (DN 17/12). Särskilt omdömeslöst är det att säga \"vi vet inte om Quick begick morden eller inte\" och att framhålla att det fanns massor av bevisning. Det kan inte uppfattas på något annat sätt, menar Axberger, än att jag anser Sture Bergwalls skuld vara bevisad. Vad jag tror om Bergwalls skuld behåller jag, i det offentliga samtalet, för mig själv. Det har i dag inte med saken att göra eftersom Bergwall är frikänd och ska betraktas som oskyldig. Vad diskussionen nu rör är påståendena att utredningarna och de fällande domarna var en stor rättsskandal och att några av de inblandade gjorde ett ohederligt och mycket dåligt jobb. Men jag inser naturligtvis att det är ett problem att jag genom att hävda att domarna är riktiga närmar mig ett offentligt påstående att Sture Bergwall är skyldig. Låt mig därför förklara på nytt varför jag säger som jag gör. De allra flesta menar att vi jurister har ett ansvar att ibland ta ställning och säga ifrån. Ett tänkt exempel som brukar användas är att Sverige ockuperas och att ockupationsmakten genomför nya hårda lagar som vi jurister ska följa. Om en kollega vägrar att till exempel utdöma dödsstraff, och ställs till svars för sin revolt, är det ett ansvar för oss andra att solidarisera oss med kollegan genom att inte delta i åtal eller dom mot henne. Även inför hot att själva drabbas av stränga straff har vi en sådan plikt. Det är inte etiskt försvarbart att blunda och arbeta vidare i förhoppning om att man själv ska slippa undan. Hur långt sträcker sig detta juristernas ansvar? När uppkommer en förpliktelse att säga ifrån? I min värld har man ett sådant ansvar exempelvis om en arbetskamrat utsätts för allvarliga och felaktiga beskyllningar. Ansvaret förstärks om beskyllningarna har samband med en grovt vilseledande historieskrivning på ett viktigt område. Genom Quickärendets behandling i medierna fick jag ett ansvar att säga ifrån. Några personer utsattes för mycket allvarliga beskyllningar och ärendet behandlades med självklarhet som en stor rättsskandal. Mitt ansvar beror på att jag var bekant med ärendet sedan tidigare, men också på att ingen sa emot fastän den bild som gavs var allvarligt felaktig på flera sätt. Det är genant att framställa sig själv som ett slags riddare. Men det hade inte varit försvarbart för mig att stämma in i kören eller tiga. Innan jag tog till orda övervägde jag om jag kunde försvara rättsväsendet och de hårt kritiserade personerna utan att säga saker som närmade sig Sture Bergwalls skuld. Men med de påståenden som hade gjorts om pulvriserad bevisning med mer, var det inte möjligt. Nästa fråga var om det ansvar jag hade vägde tyngre än regeln att domare inte bör tala offentligt om en frikänd persons skuld. Jag förstår vilket Axbergers svar på den frågan hade varit. Mitt var det motsatta. För mig var det givet att ansvaret, dels för historiens dom, dels gentemot de felaktigt anklagade personerna, vägde tyngst. Jag anser att alltför många i Sverige, jurister ibland dem, i viktiga lägen inte ens ställer sig den avgörande frågan: Vilken är min uppgift nu? ", "article_category": "culture"}
{"id": 13913, "headline": "Margaret Cho ser på mamma med queer blick", "summary": "Komikern Margaret Chos favoritämnen är sexualitet, etnicitet och queerkultur. När hon uppträder i Stockholm på onsdag är mammor den röda tråden.", "article": "Senast Margaret Cho besökte Stockholm var under förra årets Pridefestival. Nu är hon tillbaka, ståuppkomikern som höjer sin röst för hbtq-personers rättigheter. På onsdag uppträder Cho med föreställningen \"Mother\" på Södra teatern i Stockholm i vilken hon analyserar queerkulturens syn på moderskap. – \"Mother\" tar upp både hur vi ser på modersfigurer inom queerkulturen och hur queerkulturen ser på moderskapet. Det har alltid funnits modersfigurer som Judy Garland och Joan Crawford och även Madonna och Lady Gaga. På scen blandar Margaret Cho sin grova humor med tunga ämnen, ofta utifrån egna erfarenheter. Beskrivningar av hennes före detta drogmissbruk och ätstörningar varvas med exempel på de fördomar som riktats mot hennes bisexualitet och koreanska ursprung – hårt förvärvade erfarenheter förvandlade till finessrik humor. Ett annat återkommande tema är Chos imitation av sin mamma. Där blandas kärlek med parodi. Alltid med grov koreansk brytning och ofta med fokus på hur mamman ser på sin dotters sexualitet. Även i \"Mother\" tar mamman plats. – Mamma finns med i \"Mother\" också. Men namnet på turnén har att göra med att jag är i den ålder då folk ser mig som en mamma, trots att jag inte har barn. Jag är den i generationen med auktoritet. Folk brukar också kalla mig det, så det är även ett smeknamn. Innan \"Mother\" nådde Europa turnerade Margaret Cho under några månader i USA. Hon skräddarsyr sin föreställning efter den stad hon uppträder i. Showen uppstår i olika \"inkarnationer\", som hon själv beskriver det. Hur förändrar du föreställningen för att passa Europa? – Jag gör ändringar utifrån varje ny plats jag är på. Jag tar upp det som händer omkring mig, det jag ser och upplever och sedan kommenterar jag det. Margaret Cho är på många sätt politiskt engagerad. Hon gör sin röst hörd för hbtq-personers rättigheter, engagerar sig för rätten till gayäktenskap och kämpar mot dödsstraff. Hennes politiska åsikter och normkritik är en viktig del av hennes föreställningar. – Jag försöker att normalisera saker. Till exempel så förväntar sig alltid människor att kvinnor är heterosexuella och vill ha barn. Bisexua-litet förvirrar också, folk förstår sig inte riktigt på det, ofta inte ens inom gaykulturen. Är du intresserad av genusfrågor i ditt privatliv? – Ja, jag tycker att det är väldigt intressant. Jag älskar begreppet ”queer” eftersom att det omfamnar allt under solen när det kommer till gaykultur. Genusfrågan är väldigt viktig eftersom så mycket håller på att hända just nu. Många unga människor börjar förstå genus på sitt eget sätt och det är väldigt spännande. Komiker, skådespelare, musiker, designer Margaret Cho föddes 1968 och växte upp med koreanska föräldrar i San Francisco. Hon gick på konstskola och började som 16-åring att göra ståupp på en klubb ovanför sina föräldrars bokaffär. Karriären tog fart i och med ett flertal tv-framträdanden och år 1994 vann hon American comedy award för bästa kvinnliga komiker. Samma år började tv-serien \"All American girl\" att sändas, baserad på Chos föreställningar och med henne i huvudrollen. Sedan dess har hon medverkat i tv-serier som \"The Cho show\" och \"Drop dead diva\". Förutom komiker och skådespelare är Margaret Cho musiker, författare och kläddesigner. År 2010 gav hon ut humorskivan \"Cho dependent\" och jobbar just nu på ett nytt album. Dessutom spelar hon in podcasten \"Monsters of talk\" tillsammans med komikern Jim Short som även medverkar i föreställningen \"Mother\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 13928, "headline": "Göran Lambertz: Josefssons bok bör granskas", "summary": "På DN:s kultursidor pågår en pseudodebatt. Den fråga som diskuteras är vem som hade största skulden till att Thomas Quick, nu Sture Bergwall, erkände ett antal mord som han inte hade begått. Var det psykoterapeuterna, som tillämpade teorin om bortträngda minnen, eller var det Quick själv?", "article": "Jag vill påminna om två saker. För det första vet vi inte om Quick begick morden eller inte. Han är frikänd och ska betraktas som oskyldig. Men av detta kan vi inte dra någon slutsats om verkligheten. Att han dömdes för morden i sex rättegångar av enhälliga domstolar är ett argument i den ena riktningen. Att tio olika åklagare senare fann att bevisningen mot honom inte räckte är ett argument i den andra. För min del är jag, utan att säga något om hans skuld i verkligheten, helt säker på att de sex domarna var riktiga. För det andra hade teorin om bortträngda minnen inte någon betydelse för de bedömningar som domstolarna gjorde när de kom fram till att Thomas Quick var skyldig till morden. När jag sa detta i ett tv-program härom veckan kallade Dan Josefsson mig för lögnare. Men han kunde inte visa något relevant ställe i någon av de sex domarna, och han har inte gjort det sedan dess heller. Jag tillåter mig påstå att Dan Josefsson, om han försöker presentera något textställe, kommer att avslöja antingen att han inte kan läsa domar eller också att han inte har förstått vad teorin om bortträngda minnen går ut på. Om vi inte vet om Quick är oskyldig eller inte, och om bortträngda minnen saknade betydelse för de fällande domarna, vad finns det då för intresse i att diskutera frågan om psykoterapeuternas skuld till att Quick erkände ett antal mord som han inte hade begått? Varför inte i stället diskutera vem som har största skulden till att så många recensenter har hyllat Dan Josefssons bok som ett vittnesmål om att psykoterapin har den främsta skulden till att Thomas Quick erkände ett antal mord som han inte hade begått? ", "article_category": "culture"}
{"id": 13932, "headline": "Plågade elefanter i svensk storfilm", "summary": "Den kommande svenska storfilmen ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” har hamnat i en djurplågeristorm. I filmen används en elefant vars tränare är ökänd för att utsätta sina djur för djurplågeri.", "article": "2009 smygfilmade den internationella djurrättsorganisationen Animal Defenders International (ADI) en kontroversiell tysk elefanttränare med hjälp av dolda kameror. De upptäckte då hur hans elefanter plågades under en turné med The Great British Circus. Enligt ADI visade bilderna hur tränaren använder en vass så kallad tjurkrok mot känsliga områden för att få djuren att lyda. Mannens assistent slog även elefanterna med borstar och stavar. ADI inledde därefter en rättslig process mot tränaren. – Han flydde dock landet med sina elefanter och vi kunde inte gå vidare efter det. Därför har han fortfarande kvar sina djur och han har bytt namn på djuren. Men vi har hållit koll på dem, berättar Fleur Dawes på ADI. En tid senare anlände tränaren till Sverige med sina elefanter och började arbeta på Cirkus Scott vilket dock uppmärksammades i svenska medier i oktober i år. Cirkus Scott gjorde sig sedermera av med samtliga vilda djur i sin föreställning. ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” bygger på författaren Jonas Jonassons bästsäljare och har Robert Gustafsson och Mia Skäringer i huvudrollerna. Felix Herngren regisserar filmen som har biopremiär på juldagen. Genom pressmaterialet till ”Hundraåringen...” kunde ADI identifiera att det är just de plågade elefanterna i den tyska tränarens ägo som använts i filmen. – Att använda vilda djur i film är djurplågeri. Och i det här fallet är det än mer allvarligt eftersom det inte finns något som tyder på att den här ökände tränaren slutat plåga sina djur, säger Fleur Dawes. Malte Forsell, filmens producent, bekräftar att det var genom Cirkus Scott de fick tag i elefanten i filmen. – Vi kontaktade dem och frågade om de hade en elefant vi kunde få hyra. Och det hade de, berättar han. Enligt Malte Forsell dresserades dock inte elefanten i deras film. – Allt den gjorde var att stå i en trädgård. Till exempel så byggde vi en artificiell elefantrumpa för närbilderna som nu är till salu i Musikhjälpen. Och alla tricks är gjorda digitalt. Men ni funderade aldrig på att i stället helt använda er av en datoranimerad elefant i filmen? – Jo visst gjorde vi det. Men elefantdelen i filmen är väldigt liten och i förhållande till allt annat fanns det väldigt begränsade möjligheter till det. – Vi visste inte heller vid den här tidpunkten att elefanttränaren var så pass kontroversiell. Och jag vet inte om han ens var med på inspelningsplatsen. Vi tar avstånd från all form av djurplågeri, säger Malte Forsell. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13959, "headline": "Fredrik Strage: Sedan Häxhouse-Lisa förklarat att det skeva var poängen fick jag en ny idol", "summary": "Yung Leans skruvade och flummiga hiphopstycken träffar med en naivistisk kraft som får mig att fortsätta lyssna trots att jag, till en början, inte gillar dem.", "article": "Första gången jag lyssnade på Yung Lean fattade jag ingenting. Andra gången fattade jag ännu mindre. Tredje gången fick jag migrän av hans slappa rap och mediokra engelska. Fjärde gången blev jag generad av de wannabetuffa texterna. Femte gången jag lyssnade på Yung Lean – efter att min vän Häxhouse-Lisa (som fått sitt namn av att hon vet mycket om häxhouse och andra pyttesmå genrer) förklarat att det skeva i musiken var poängen – fick jag en ny idol. Yung Lean är en 17-årig Södermalmskis. I fjol började hans gäng, som kallar sig Sad Boys, att sprida låtar på nätet: skruvade, släpiga och flummiga hiphopstycken med rötterna i amerikansk undergroundrap, i synnerhet absurdisten Lil B. De flesta av Yung Leans låtar handlar om att spela tv-spel, förlusta sig med damer och dricka kodeinhaltig hostmedicin (populärt bland amerikanska hiphoppare). Till saken hör att Yung Lean och hans polare tycks hitta på cirka 90 procent av texternas hedonistiska excesser. De bryr sig inte om hiphoppens ambition att visa verkligheten. Märkligt nog har Yung Lean, som inte anstränger sig för att låta amerikansk, lockat en stor publik utomlands – till och med i USA – vilket svenska rappare nästan aldrig lyckas med. I veckan fick han ett erkännande även på hemmaplan när han nominerades till P 3 Guld-priset i kategorin hiphop. Framgångarna sticker i ögonen på äldre artister som anser att rap ska vara realistisk, samhällsengagerad och tekniskt fulländad. Det finns ingenting uppbyggligt i Yung Leans labila slashas-rap. Likväl är han den enda svenska artist som 2013 gett mig den ”Vad i hela friden är det här?”-känsla som får mig att fortsätta lyssna trots att jag, till en början, inte gillar något. Bland det konstigaste med Yung Lean är att han ofta använder orden ”sad” och ”emotional”, trots att musiken är mer dekadent än melankolisk. I kommentarsfälten på Youtube dyker samma uttryck upp i fansens hyllningar. ”5th element”, där Yung Lean jämför sig med Bruce Willis och hyllar sin sexuella potens samt den antika spelkonsolen Gamecube, får lyssnare att fälla omdömen som ”Så emotionellt”, ”Jag har inte gråtit så här mycket sedan 9/11” och ”Var är näsdukarna?”. ”Solarflare”, en psykedelisk låt om att knarka med Darth Vader, får en beundrare att utbrista: ”Så rörande. Så vackert. Jag grät mig uttorkad.” Och hitten ”Ginseng strip 2002”, i vilken Yung Lean shottar tequila, får oralsex och lyssnar på R Kelly, utlöser lika sentimentala reaktioner: ”Så sorgligt”, ”Jag drunknar i tårar”, ”Yung Lean har räddat mitt liv”. Den unga stjärnan har sagt att känslosnacket till viss del är satir. Men musiken blir aldrig ett skämt. Den träffar med en naivistisk kraft som jag inte känt sedan ett annat gäng degenererade gaphalsar slog igenom för 18 år sedan: Broder Daniel. Innan de blev kritikerfavoriter med smäktande arenahymner som ”Shoreline” var de ett tramsigt idiotband. Deras första singlar handlade om att vilja ha en Cadillac och vilja vara Luke Skywalker. Broder Daniel saknade budskap. Deras enda mål tycktes vara att irritera sin omgivning. Och de avfärdades på flera håll som mentalt handikappade innan de plötsligt hyllades som sin generations stora genier. Yung Lean har redan nått en mycket större publik än det gamla indiebandet. Förhoppningsvis kommer han snart att få lika mycket respekt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13965, "headline": "Hårdrock tar över på proggfält", "summary": "I maj nästa år kommer Metallica och Slayer till Stockholm. Den nya stadsfestivalen STHLM Fields utlovar flera tunga band till platsen där Gärdetfesten en gång var tradition .", "article": "För 43 år sedan hölls här de klassiska Gärdetfesterna med dåtidens proggelit som Gunder Hägg, Träd Gräs och Stenar och Gudibrallan. 2014 blir det dags för betydligt tyngre tongångar på Gärdet, då thrashveteranerna Metallica och Slayer spelar på den nya endagsfestivalen STHLM Fields. Resterande band av totalt sju åtta stycken kommer att offentliggöras senare, men man utlovar redan nu en festival med fokus på den hårdare rocken. – Det är fantastiskt roligt att kunna ordna den här festivalen. Vi har planerat detta under en längre tid i samarbete med Stockholms stad och finansborgarråd Sten Nordin, det har inte varit helt enkelt att få till något mitt i staden. Samtidigt har vi verkligen velat arrangera en stadsfestival här i Stockholm på samma sätt som vi arrangerar Way out west i Göteborg, säger Thomas Johansson från Live Nation. STHLM Fields ser ingen konkurrens från liknande festivaler som Sweden Rock eller Bråvalla. – Sweden Rock har sin egen nisch, Bråvalla sin och så vidare. Vi funderar inte i termer av konkurrenter utan i stället på hur vi kan göra något som är bra, säger Thomas Johansson. Metallicakonserten bjuder på ännu en nyhet – för första gången någonsin kommer gruppen att bjuda på en önskekonsert, där de som köper biljett online får rösta på vilka låtar bandet ska spela på STHLM Fields. Fansen kommer att kunna följa omröstningen om de totalt 17 låtar som kan önskas på Metallicas egen hemsida. Med en vidsträckt gräsplätt och 50 000 besökare kommer trycket på det festivalovana Gärdet att bli minst sagt stort. För att undvika den lervälling som blev resultatet av regn under Sonispherefestivalen 2010 kommer man därför att sträva efter att skydda marken genom att täcka över den, berättar Live Nations pressansvarige Kristofer Åkesson. Enligt föreningen Jämställd festivals mätning för 2013 års festivalsommar var 76 procent av bokade akter män, 19 procent kvinnor och 5 procent mixade. På Live Nation är man medveten om problematiken, även om man inte utlovar något definitivt inför STHLM Fields. – Generellt sätt är det en problematik vi är medvetna om och arbetar med, och där vi också ser en positiv utveckling. Så det är något vi kommer att ha med oss i arbetet, säger Kristofer Åkesson. År 2000 fick 30-årsjubileet för Gärdetfesten inte tillstånd att hålla till på Gärdet på grund av ljudnivåerna, utan fick i stället vara på Skeppsholmen. 2014 anses stockholmarna dock vara nog härdade för en festival på området. – Det är betydelsefullt både för bilden av Stockholm som en spännande evenemangsstad och även rent ekonomiskt, säger Olle Zetterberg från Stockholms stad. Senast Metallica spelade i Sverige var 2011, då gruppen gjorde en konsert på Ullevi. Slayer spelade senast på Gröna Lund i somras. STHLM Fields kommer att inledas som en endagsfestival, men man håller öppet för att kunna utsträcka den till flera dagar i framtiden och eventuellt med bredare musikinriktning. 2014 går STHLM Fields dock i den hårda rockens tecken. Äger rum den 30 maj på Gärdet, Stockholm. Klara band är Metallica och Slayer, fler tillkommer. 50 000 biljetter kommer att släppas. Biljettpriset kommer att ligga på 950 kronor (exklusive förköpsavgift). Festivalen kommer att innefatta två scener och sju åtta band. Man kommer inte att ha någon camping. Åldersgränsen blir 13 år. Biljetter släpps tisdagen den 10 december klockan 10. ", "article_category": "culture"}
{"id": 13981, "headline": "Björn Wiman: Anna Odells film sätter fart på kulturens kretslopp", "summary": "Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt kan och bör kritiseras – men bara för sin politik. Just därför bör hon se Anna Odells film ”Återträffen”.", "article": "Omedelbart efter att ha sett Anna Odells enastående film ”Återträffen” lördagshandlar jag på Ica i det område där Odells gamla skola ligger. Jag betraktar mina jämnåriga grannar och undrar: Hon där vid grönsaksdisken, vilken roll hade hon i sin klass för 30 år sedan? Vem var han, som nu så ömsint plockar lösgodis åt sina barn? Vem är jag själv? Det är en film som – i likhet med all betydande konst – förvänder synen på människan. Men man kan också fundera över krafterna bakom filmens tillkomst – och glädjas över att Anna Odell fått utveckla den i full frihet efter sitt kontroversiella examensarbete på Konstfack för några år sedan, som drog på henne både en fällande dom och ett massivt ogillande. Man kan undra hur länge det får bli så. I sin fina lilla bok ”Tankar om politik” pekar tidigare kulturministern Bengt Göransson på det paradigmskifte som har ägt rum inom svensk kulturpolitik under de senaste åren. Det system som funnits i princip sedan Gustaf III instiftade akademierna för att i frihet sköta konstarternas angelägenheter har övergivits till förmån för ett där politikerna ser som sin uppgift att handgripligen tillvarata sin väljares skattepengar. Ingen har kommit att personifiera detta skifte tydligare än Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt. I en intervju i Expressen i veckan talar hon klarspråk: ”Jag företräder inte kulturlivet. Jag företräder medborgarnas rätt till kultur. För mig är det jävligt avgörande.” Det hedrar Madeleine Sjöstedt att hon använder det snart bortglömda begreppet ”medborgare” i stället för ”konsumenter” eller ”skattebetalare”, men hennes uttalande tydliggör likväl både det pågående systemskiftet och ett tankefel: ”kulturlivet” kan inte separeras från medborgarna. Kultur – att ta del av berättelser, lyssna på musik eller titta på bilder – är inte en fernissa på samhällets yta, det är en grundläggande mänsklig verksamhet. På Kvalitetsmässan i Göteborg häromveckan träffade jag Gugge Sandström, en rutinerad teaterman som nyligen under tragikomiska former fick sparken som tillförordnad chef för Borås Stadsteater redan innan han börjat – också hans fall åskådliggör hur de politiska organen tar över allt mer makt från kulturens egna kunskapsområden. Det är om denna maktförskjutning, snarare än om Madeleine Sjöstedt personligen, som diskussionen borde handla. Sjöstedts kulturpolitik är i sak så förkastlig att det offentliga samtalet gärna kan klara sig utan det slags mobbningstendenser som utvecklats mot henne personligen – det kostar i dag lika lite att göra sig lustig över Sjöstedt som det gör att låna en bok på biblioteket: ingenting. Jag tror att även Madeleine Sjöstedt och hennes ”kulturstrategiska stab” skulle vinna på att studera mekanismerna i och bakom Anna Odells film. Dock inte främst på grund av mobbningstematiken, utan som exempel på hur det kulturella ekosystemet kan fungera. Skulle Odell efter sitt förra, utskällda projekt över huvud taget ha fått något stöd för att göra ”Återträffen” om beslutet hade fattats av kommunpolitiker eller tjänstemän som gjort sig till ombud för skattebetalarnas ”smak”? Knappast. Men inom ramen för dagens system har det fungerat: den konsthögskoleelev som för bara några år sedan hängdes ut som exempel på hur konstnärer ”sprider olust” och slösar med skattebetalarnas pengar fick möjlighet att göra årets mest kritikerhyllade svenska film, redan rikligt prisbelönad utomlands och en av de mest sedda på biograferna. Kanske blir den rentav samhällsekonomiskt lönsam? Bengt Göransson citerar i sin bok Ragnar Thoursies vackra ord om vad kulturlivet handlar om, både för poeter och för politiker: att förverkliga det omöjliga i det möjligas värld. När Anna Odell i filmens svindlande vackra slutscen sitter på sin gamla skolas tak har det inträffat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14003, "headline": "Pink Floyds låtar får nytt liv", "summary": "För fyrtio år sedan släppte Pink Floyd albumet ”The dark side of the moon”. Jubileet firas nu med radiopjäsen ”Darkside” av Tom Stoppard, som använder musiken som soundtrack och kommentar till en moraldiskussion.", "article": "I mars 1973 släppte Pink Floyd ”The dark side of the moon”. Läge alltså för fyrtioårsfirande av denna rockhistoriska milstolpe och progressiva klassiker. Ett konceptalbum från tiden innan ordet blev fult, som Clinton Heylin konstaterar i förra årets ”All the madmen”, en bok om den brittiska 60- och 70-talsscenens dragning till borderlinetillstånd. Det är också ett album som redan mytologiserats och nästan tolkats till döds. Men ett jubileum är en bra ursäkt för brittisk musikpress att än en gång damma av detaljer om arbetet i Abbey Road-studion, de meterlånga bandlooparna, livespelningarna där konceptet föddes, kopplingen till den sparkade sångaren Syd Barrett och hans mentala tillstånd, liksom till filmen ”Trollkarlen från Oz” (aldrig bekräftad). Jag kan sympatisera med sångerskan Clare Torry, citerad i Heylins bok om sitt möte med bandet: ”De förklarade att albumet handlade om födseln, all skit du går igenom under livet och sedan döden. Jag tyckte att det var rätt pretentiöst, men det sa jag naturligtvis inte till dem.” Det hindrade inte heller Torry från att ge albumets ”The great gig in the sky” en närmast orgiastiskt wailande känsla. Så, hur kan man fira ytterligare? Jo, man kan som BBC beställa en radiopjäs från en av Storbritanniens mest rutinerade dramatiker (Tom Stoppard) där musiken ingår, välja skådespelare som Rufus Sewell och Bill Nighy och låta Aardman animations (Wallace & Gromit) göra trailern. Låter det som för många pretentioner ovanpå de redan existerande? Självklart. Men det är också smått genialt. Redan i sin pjäs ”Rock’n’roll” låter Tom Stoppard rockreferenserna dugga, i en text som rör sig från Pink Floyds Cambridge 1968 till en Rolling Stones-spelning i Prag 1990. Och inför urpremiären av ”Darkside” i augusti berättade Stoppard att han redan när albumet kom, lekte med tanken på att göra pjäs av det hela. Men ”Darkside” är inte ett drama om bandet Pink Floyd, inte heller något försök att bokstavstroget tolka Roger Waters texter. Albumets ikoniska hjärtslag, dånande klockor och klirrande jackpotmaskin fungerar som dramatiska ankare, men Stoppard använder låtarna som soundtrack och kommentar till en moralfilosofisk diskussion om gott och ont, om våra val, om världens framtid. Allt silat genom en kvinna, studenten Emily (sympatiska Amaka Okafor) som predikar medkänsla och solidaritet med eget sammanbrott som följd. Utilitarism, Nietzsches övermänniska och Kant svischar förbi, liksom filmcitat ur allt från ”Casablanca” till ”Ghostbusters” och ”Trollkarlen från Oz” förstås. Det är en värld befolkad av tankeexperiment, men också Emilys följeslagare Pojken (Iwan Rheon), Dr Antrobus (Bill Nighy) samt Rufus Sewell i dubbelrollen som filosofiprofessor och superhjälten Ethics Man. Att denna moraldiskussion levereras rappt och roligt förvånar knappast, Stoppard är en mästare på dialog. Mer överraskande är att låtarna får nytt liv när de hålls tillbaka. Som om albumets flummigare stämningar mår bra av dramats fasta ramar. Pink Floyd-fans håller kanske inte med, men som radioteater är det ovanligt snyggt. Bästa spår: Det finns bara ett och det är drygt 54 minuter ", "article_category": "culture"}
{"id": 14011, "headline": "Jan Lööf: \"Bildbok\"", "summary": "Lotta Olsson om 9 biografier. Oemotståndlig bildbiografi. Jan Lööfs självbiografi består mest av hans egensinniga bilder, men han får mycket sagt i sina korta kommentarer. \"Bildbok\" är en bok att återkomma till många gånger.", "article": "Jan Lööf \"Bildbok\" Bonnier Carlsen Den originelle tecknaren Jan Lööf har förstås gjort en likaledes originell självbiografi, med en oemotståndlig kavalkad av hans bilder genom åren. De presenteras inte i kronologisk ordning, utan mer utifrån ett slags popularitetsgrad. Alltså börjar \"Bildbok\" med \"Sagan om det röda äpplet\" från 1974, som han förbryllat kommenterar: \"... den har förföljt mig ända sedan den började tryckas. För evigheter sen känns det som.\" \"Bildbok\" består mest av bilder, men Jan Lööf lyckas få mycket sagt i sina korta kommentarer. Han tar förstås upp den ständigt återkommande frågan om varför han ritar så få kvinnor \"Med all rätt har jag fått kritik\", konstaterar Jan Lööf snabbt, med tillbörlig ödmjukhet. Fast senare i boken får en kvinnlig kattfigur säga \"Och så glöm inte att det måste vara lika många tjejer som killar i boken! Annars väntar spöstraff!\" Säger en egensinnig tecknare som ritar det som faller honom in och inte tänker anpassa sig, och det är man ju glad för när resultatet blir så bra. Själv är jag omåttligt road av hans sätt att rita synnerligen personliga djur, och det blev han varnad för av både Lennart Hellsing och Harry Kullberg. \"Djur gillar inte att gå upprätta iförda kläder och skor\", sa de. \"Men jag gjorde inte som de sa\", konstaterar Jan Lööf sorglöst och tillägger: \"De kanske kan tala med varann på sitt sätt. Vem vet?\" Och så illustrerar han med ett allvarligt samtal mellan en apa och en gam. Han skulle förstås ha kunnat nöja sig med att bli en enormt skicklig karikatyrtecknare, man känner omedelbart igen alla kändisar som dyker upp på bilderna. Men som tur är har han hållit sig till att vara en allkonstnär och ritat skivomslag, serier, en vägg på flygvapenmuseet i Linköping och ett otal utställningar. Med barnboken som gedigen ryggrad. Det här är en bok att återkomma till många gånger, en bildbiografi som mest är för vuxna, med intressanta funderingar över vad konst är och återblickar på tiden på Konstfack. Men man ska å andra sidan aldrig underskatta barns förmåga att få ut mycket av en rolig vuxenbok. Åtta nya biografiska böcker: Beata Arnborg ”Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart” Atlantis En av årets allra bästa biografier, lågmält berättad. Kerstin Thorvall var en lysande begåvning, både författare och illustratör. Som person är hon inte lätt att ta till sig, gång på gång undrar man hur i hela friden hennes känslor kunde vara så svåra att kontrollera när hon hade så total kontroll över sitt yrkesliv? Hon går på tvärs med allt, ibland helt omöjlig, ibland mer rätt än någon varit sedan dess. Hilary Mantel ”Wolf Hall” (”Wolf Hall”) Övers. Jesper Högström. Weylers Det låter ju inte så himla spännande med en roman om 1500-talets England, där Henrik VIII ville skiljas från Anne Boleyn och till slut bröt med katolska kyrkan. Men Hilary Mantel gestaltar ett myllrande, levande, färgrikt samhälle med Thomas Cromwell i centrum, en maktspelare som först är kardinalens närmaste, sen blir kungens man i kyrkliga frågor. Man håller andan, även om man vet vad som hände. Bea Uusma ”Expeditionen” Norstedts År 1897 lyfte Andrées luftballong för en arktisk expedition. De var tre ombord och det gick åt skogen nästan omedelbart. Ballongen flög bara några dygn, de damp ner på isen och skulle försöka trassla sig hem. Bea Uusma skriver ingen roman, mest fakta om deras resa. Ändå blir det hjärtskärande närgånget, särskilt när hon beskriver kärlekshistorien mellan den unge Nils Strindberg och hans fästmö Anna Charlier. Lena Einhorn ”Blekingegatan 32” Norstedts Lena Einhorn har utgått från Greta Garbos efterlämnade brev till Mimi Pollak i sin roman. En mjuk berättelse om deras relation och tiden på Dramatens elevskola i tjugotalets Stockholm, och om hur Garbo blir filmstjärna och inleder ett svårtolkat förhållande med Mauritz Stiller. Stundtals muttrar jag över att personporträtten blir för otydliga, men inser efterhand att det är just det som är fascinerande. Felicitas Hoppe ”Hoppe” (”Hoppe”) Övers. Sara Eriksson. Rámus förlag Författaren Felicitas Hoppe skriver en fiktiv biografi, en drömbiografi om sig själv där hon bland annat har växt upp i Kanada och spelat hockey med Wayne Gretzky som barn. Hennes lika fiktiva biografiförfattare påpekar gång på gång att man inte kan lita på att Hoppe säger sanningen. Lite för överlastad för att vara rolig att läsa, men handen på hjärtat: är man någonsin mer sig själv än i sina dagdrömmar? Jan Allan ”Jan Allan minns sitt femtiotal” Brombergs En synnerligen stor och tung bok, bokstavligt talat. Och så otroligt vacker! Jazztrumpetaren Jan Allan har plåtat sina miljöer och sina vänner genom åren, här står till exempel Lasse Gullin i lågskor i snön och betraktar dystert turnébilen som har kört i diket. De korta texterna är fulla av sanslösa anekdoter, men givetvis är det bilderna av svensk jazzhistoria med internationella inslag som man inte kan se sig mätt på. Elisabeth Lysander ”Per Åhlin – bildmakare & animatör” Karneval förlag Givetvis är det Karl-Bertil Jonssons välkända nylle på omslaget. Men vad enormt mycket mer Per Åhlin har gjort! Bilderböcker, scenografier, långfilmer och teveserier. Jag tycker att jag känner igen Per Åhlins stil direkt, men så hejdar jag mig förbluffat då och då: han har långt fler uttryckssätt. Biografin är en imponerande sammanfogning av yrkesmannens tekniska lösningar och konstnärens sprudlande fantasi. Nisse Larsson ”Boken om Bertila – Barna Hedenhös och mycket mer” Urax Det är klart att det var Bertil Almqvist som gjorde bilden ”En svensk tiger” 1941. Vem annars skulle ha kunnat kombinera den slagkraftiga enkelheten med en genial ordvits? Samma förmåga syns i böckerna om Barna Hedenhös, men Bertil Almqvist hade så mycket större bredd. Snabb, kommenterande och rolig följde han sin samtid, med en ständigt vänlig underton som mer än något annat visar hur längesen det var. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14017, "headline": "Björn Wiman: Norge har inte replikrätt – och inte Sverige heller", "summary": "Den nationella indignationen slog i taket i Norge i veckan – på grund av en artikel som inte publicerades i DN.", "article": "I veckan fick Norge inte bara en världsmästare i schack. Tidningen Dagbladet kunde också presentera nya dokument från den avhoppade säkerhetskonsulten Edward Snowden, enligt vilka den amerikanska underrättelsetjänsten NSA i vintras skulle ha övervakat 33 miljoner norska mobiltelefonsamtal; senare uppgavs det dock handla om avlyssning som norrmännen utfört själva, utomlands. Om dessa signalspanare i stället hade valt att rikta sin uppmärksamhet mot de senaste dagarnas aktivitet på norska Twitter är sannolikheten stor att de hade fått tydliga indikationer på en förestående konflikt med grannlandet Sverige. Skälet till denna samfällda digitala indignation var en artikel av tre norska medborgare som inte tillräckligt skyndsamt hade publicerats i Dagens Nyheter. I svallet av detta uppdaterade furore normannorum – det nordmännens raseri som redan vikingatidens munkar bad om att bli förskonade från – har DN sedan fått bakläxa av utrikesminister Carl Bildt, kulturredaktionens medarbetare blivit nedringda av norska etermedier och jag personligen liknats vid den rigida rollfiguren Saga Norén i tv-serien ”Bron”. Bland kommentarerna under en artikel i tidningen Aftenposten länkas det ogenerat till en antisemitisk sajt om det judiska ägarinflytandet i svenska medier. Rimliga reaktioner? Tja, omfattningen av den sårade nationella stoltheten står ofta i omvänd proportion till ett lands storlek. Det hela startade som sagt med ett svar på en artikel av författaren Henrik Arnstad (DN 14/10), undertecknat av chefen för en inflytelserik norsk tankesmedja och företrädare för två politiska partier, ingen av dem personligen apostroferad i den ursprungliga artikeln. Deras text fick, i sällskap med många andra, vänta i några veckor på publicering tills en av dem i stället valde att lägga ut den på sin blogg – komplett med läsanvisning för ett digitalt drev mot Sverige. Att enskilda personer som tilltalas i tidningen ges möjlighet att svara är en publicistisk självklarhet, lika självklar som att de inte kan göra sig till kollektiva företrädare för ett helt land. ”Norge” har inte replikrätt. Vad kan man dra för vidare slutsatser av allt detta? Att en inställd artikel också är en artikel, givetvis, men kanske framför allt att vilken formsak som helst kan bli den tändande gnistan i den krutdurk som Sverige och Norge lagt mellan sig sedan ett uttalande av komikern Özz Nûjen klipptes bort ur ”Skavlan” för par veckor sedan. De som tjänar mest på denna spricka är – som den norske författaren Øyvind Strømmen påpekade i torsdagens DN – de främlingsfientliga krafter som förnuftiga människor i båda länderna borde kunna enas om att bekämpa. Till dem hör Sverigedemokraterna, som i helgen hållit sin partikongress i Västerås. Samma dag som Strømmens artikel publicerade DN Kultur också en helsida av redovisningskonsulten Borzoo Tavakoli – en på samma gång gripande och glasklar argumentation om det orimliga i den människosyn som detta skurkparti representerar. Men Tavakolis artikel blev också ett annat, upplyftande exempel på den kraft som finns i de sociala medierna när de är som bäst. På bara några dagar har hans text delats runt 80 000 gånger, nått ut till hundratusentals människor och blivit årets näst mest lästa artikel på DN:s sajt – efter Jonas Hassen Khemiris ”Bästa Beatrice Ask” från i våras. Kan man – som vissa mediedebattörer inbillar sig – iscensätta en sådan ”klickfest”? Givetvis inte. Borzoo Tavakolis text övertygade, tror jag, tack vare kraften i hans ord och på grund av att han bara företräder sig själv som medborgare – han är inte lobbyist, politiker eller företrädare för en eller annan intresseorganisation. Den klassiska kulturjournalistiken har alltid varit trygg i förvissningen om att en röst är starkare än flera. ”Vad har hänt med mitt land, Sverige?” avslutar Tavakoli sin artikel. ”Sverige” har inte replikrätt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14018, "headline": "Samspel tungt som en pansardivision", "summary": "Ett återförenat Black Sabbath har gästat Stockholm och Fredrik Strage imponeras av deras fuzzade domedagsgroove. Den enda svaga länken är Ozzy Osbourne, som oavbrutet saboterar imagen som mörkrets furste.", "article": "”Kokoo!” Tänk att han alltid ska tramsa till det. ”Kokoo!” Tidigare gånger jag sett Ozzy Osbourne har han sabbat sin image som mörkrets furste genom att spruta med vattenpistol och skumbazooka på publiken. Nu härmar han en gök. Gång på gång. ”Kokoo!” Det är oerhört irriterande. Kanske borde jag ändå vara tacksam över att Ozzy är mindre knasig i sitt gamla band än som soloartist. Black Sabbath vill nog inte heller uppfattas som gravallvarliga. Till skillnad från många av artisterna som inspirerats av dem vill de endast underhålla med sina ockulta flörter. ”För vår del var vi bara ett bluesband som bestämt oss för att skriva läskig musik”, säger Ozzy i sin självbiografi. Att soundet blev så ödesmättat när de började spela ihop i slutet av sextiotalet berodde också på att gitarristen Tommy Iommi fått fingertopparna kapade i en olycka på stålverket i Birmingham där han jobbade. För att det inte skulle göra ont att trycka på strängarna stämde han ner gitarren och uppfann, oavsiktligt, heavy metal och dess myller av subgenrer. Utan Black Sabbath skulle vi inte ha fått någon doom metal, death metal, black metal eller thrash metal. Vi skulle inte ens ha fått någon grunge. Att bandets inflytande fortfarande är gigantiskt märks inte minst på kvällens utmärkta förband Uncle Acid & The Deadbeats, tjugoåringar från Cambridge vars psykedeliska doom låter som om den klonats fram med DNA från Tommy Iommis skägg. Ozzy Osbourne sparkades från Black Sabbath 1979 på grund av sitt gargantuanska drogintag. Originalsättningen av bandet återförenades för turnéer i slutet av nittio- och mitten av nollnolltalet. Presskonferensen som de kallade till för två år sedan väckte ändå sensation eftersom Ozzy meddelade att han skulle spela in sitt första album med bandet sedan 1978. Genast uppstod problem. Trummisen Bill Ward hoppade av eftersom han inte var nöjd med kontraktet. Och Tommy Iommi drabbades av lymfkörtelcancer, vilket sinkade återföreningen ytterligare. Många trodde att nya skivan skulle gå åt skogen, precis som det album originalmedlemmarna försökte spela in 2001, men när ”13” släpptes i somras var den chockerande bra. Producenten Rick Rubin hade gjort det han är bäst på: att ledsaga veteraner tillbaka till sin ursprungliga glöd. De tre låtar från ”13” som spelas på Friends Arena inger respekt med sitt fuzzade domedagsgroove. Basisten Geezer Butler liknar en stenstod intill den energiske, och 30 år yngre, trummisen Tommy Clufetos. Deras samspel är så tungt att pansardivision känns som ett mer passande ord än rytmsektion. Visst är det trist att Bill Ward inte deltar men enligt Ozzy är han en skröplig hjärtpatient som måste ha post-it-lappar på trumskinnen. Black Sabbath hade nog inte låtit så här överväldigande om han följt med. Synd bara att Clufetos tillåts spela ett solo vars längd endast överträffas av dess meningslöshet. Hans ålderstigna arbetsgivare måste vila upp sig en stund. Det enda svaga kugghjulet i maskineriet är Ozzy själv. Han låter bedrövligt skruttig i inledande ”War pigs” och hasar runt som om han släpade på en droppställning. ”Go crazy”, ropar han pliktskyldigt men verkar själv mest sugen på att gå hem. Sakta fylls rockikonen, som fyller folkpensionär om en vecka, av energi. Efter 20 minuter verkar han ha sjungit upp sig. Efter en halvtimme ylar han med diabolisk emfas. Ozzys sång är mäktigast i de nya låtarna, särskilt den agnostiska hymnen ”God is dead?”. Med tanke på hur sorglig han var för tio år sedan – som darrande pillertrillare i realityserien ”The Osbournes” – borde jag bli djupt imponerad. Men just när Ozzy är på väg att återskapa de klassiska skivornas mörka magi härmar han en gök igen: ”Kokoo!” Kvällens stjärna är Tommy Iommi, den ende som varit med i alla upplagor av Black Sabbath. Hans monumentala riff får 27 000 huvuden att gunga fram och tillbaka. Att han fortfarande är sjuk ger ordet gitarrhjälte en helt ny innebörd. ”Han förtjänar en medalj”, sa Ozzy nyligen. ”Om jag fick lymfkörtelcancer skulle jag krypa i säng med en flaska morfin.” Förutom de nya numren, och bagatellen ”Dirty women” från 1976 års ”Technological ecstasy”, spelas endast spår från bandets fyra första album. Den självbetitlade låten från den självbetitlade debuten blir allra maffigast med ödslig kyrkklocka och ljudet av strilande regn. Ljusshowen är slarvig men videoskärmarna bakom bandet visar effektfulla rysligheter: exploderande missiler i Irak, zombieflickor på en kyrkogård, likhögar efter Peoples Temple-sektens kollektiva självmord i Guyana, kristna som demonstrerar utanför en Black Sabbath-konsert och viftar med skyltar om att bandet uppmuntrar tidelag. Märkligt nog har Black Sabbath aldrig känts så fromma som nu. Ozzy ropar ”God bless you” nästan lika ofta som ”kokoo”. Och vem som helst skulle nog bli frälst efter att ha genomlevt så många bråk, sjukdomar och överdoser. Det känns bara lite motsägelsefullt att Black Sabbath både ber om Guds välsignelse och säljer tröjor med siffrorna 666. 1 Hur blev ljudet plötsligt bra på Friends Arena? Beror det på att bandet har duktiga tekniker eller på att akustiken förbättras när lokalen skärmas av? 60 000 personer får plats men endast 25 000 har köpt biljett till Black Sabbath. Därför flyttas scenen framåt. Den förhållandevis svaga publiktillströmningen kan hänga ihop med att hårdrockare väljer bort Friends Arena efter sommarens audiellt undermåliga konsert med Iron Maiden. 2 Varför pryds turnétröjorna av en pilot med syrgasmask från ”Never say die”-omslaget, trots att inga låtar från den skivan spelas? Fick pilotbilden kanske en renässans när Robert Downey Jr bar den på sin Black Sabbath-tröja i filmen ”The Avengers”? 3 ”Fairies (= älvor/bögar) wear boots” var från början en hatlåt riktad mot skinnskallar som spöade upp bandet hemma i Birmingham. På videoskärmarna illustreras den i stället av en lättklädd älva med diamantprydd gasmask och platåkängor. Är bandet rädda för skinnskallar eller vill de bara undvika att uppfattas som homofober? 4 Har en cancersjuk 65-åring någonsin rockat hårdare än Tommy Iommi? ", "article_category": "culture"}
{"id": 14022, "headline": "Oemotståndlig bildbiografi", "summary": "Jan Lööfs självbiografi består mest av hans egensinniga bilder, men han får mycket sagt i sina korta kommentarer. ”Bildbok” är en bok att återkomma till många gånger.", "article": "Den originelle tecknaren Jan Lööf har förstås gjort en likaledes originell självbiografi, med en oemotståndlig kavalkad av hans bilder genom åren. De presenteras inte i kronologisk ordning, utan mer utifrån ett slags popularitetsgrad. Alltså börjar ”Bildbok” med ”Sagan om det röda äpplet” från 1974, som han förbryllat kommenterar: ”… den har förföljt mig ända sedan den började tryckas. För evigheter sen känns det som.” ”Bildbok” består mest av bilder, men Jan Lööf lyckas få mycket sagt i sina korta kommentarer. Han tar förstås upp den ständigt återkommande frågan om varför han ritar så få kvinnor ”Med all rätt har jag fått kritik”, konstaterar Jan Lööf snabbt, med tillbörlig ödmjukhet. Fast senare i boken får en kvinnlig kattfigur säga ”Och så glöm inte att det måste vara lika många tjejer som killar i boken! Annars väntar spöstraff!” Säger en egensinnig tecknare som ritar det som faller honom in och inte tänker anpassa sig, och det är man ju glad för när resultatet blir så bra. Själv är jag omåttligt road av hans sätt att rita synnerligen personliga djur, och det blev han varnad för av både Lennart Hellsing och Harry Kullberg. ”Djur gillar inte att gå upprätta iförda kläder och skor”, sa de. ”Men jag gjorde inte som de sa”, konstaterar Jan Lööf sorglöst och tillägger: ”De kanske kan tala med varann på sitt sätt. Vem vet?” Och så illustrerar han med ett allvarligt samtal mellan en apa och en gam. Han skulle förstås ha kunnat nöja sig med att bli en enormt skicklig karikatyrtecknare, man känner omedelbart igen alla kändisar som dyker upp på bilderna. Men som tur är har han hållit sig till att vara en allkonstnär och ritat skivomslag, serier, en vägg på flygvapenmuseet i Linköping och ett otal utställningar. Med barnboken som gedigen ryggrad. Det här är en bok att återkomma till många gånger, en bildbiografi som mest är för vuxna, med intressanta funderingar över vad konst är och återblickar på tiden på Konstfack. Men man ska å andra sidan aldrig underskatta barns förmåga att få ut mycket av en rolig vuxenbok. Beata Arnborg ”Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart” Atlantis En av årets allra bästa biografier, lågmält berättad. Kerstin Thorvall var en lysande begåvning, både författare och illustratör. Som person är hon inte lätt att ta till sig, gång på gång undrar man hur i hela friden hennes känslor kunde vara så svåra att kontrollera när hon hade så total kontroll över sitt yrkesliv? Hon går på tvärs med allt, ibland helt omöjlig, ibland mer rätt än någon varit sedan dess. Hilary Mantel ”Wolf Hall” (”Wolf Hall”) Övers. Jesper Högström. Weylers Det låter ju inte så himla spännande med en roman om 1500-talets England, där Henrik VIII ville skiljas från Anne Boleyn och till slut bröt med katolska kyrkan. Men Hilary Mantel gestaltar ett myllrande, levande, färgrikt samhälle med Thomas Cromwell i centrum, en maktspelare som först är kardinalens närmaste, sen blir kungens man i kyrkliga frågor. Man håller andan, även om man vet vad som hände. Bea Uusma ”Expeditionen” Norstedts År 1897 lyfte Andrées luftballong för en arktisk expedition. De var tre ombord och det gick åt skogen nästan omedelbart. Ballongen flög bara några dygn, de damp ner på isen och skulle försöka trassla sig hem. Bea Uusma skriver ingen roman, mest fakta om deras resa. Ändå blir det hjärtskärande närgånget, särskilt när hon beskriver kärlekshistorien mellan den unge Nils Strindberg och hans fästmö Anna Charlier. Lena Einhorn ”Blekingegatan 32” Norstedts Lena Einhorn har utgått från Greta Garbos efterlämnade brev till Mimi Pollak i sin roman. En mjuk berättelse om deras relation och tiden på Dramatens elevskola i tjugotalets Stockholm, och om hur Garbo blir filmstjärna och inleder ett svårtolkat förhållande med Mauritz Stiller. Stundtals muttrar jag över att personporträtten blir för otydliga, men inser efterhand att det är just det som är fascinerande. Felicitas Hoppe ”Hoppe” (”Hoppe”) Övers. Sara Eriksson. Rámus förlag Författaren Felicitas Hoppe skriver en fiktiv biografi, en drömbiografi om sig själv där hon bland annat har växt upp i Kanada och spelat hockey med Wayne Gretzky som barn. Hennes lika fiktiva biografiförfattare påpekar gång på gång att man inte kan lita på att Hoppe säger sanningen. Lite för överlastad för att vara rolig att läsa, men handen på hjärtat: är man någonsin mer sig själv än i sina dagdrömmar? Jan Allan ”Jan Allan minns sitt femtiotal” Brombergs En synnerligen stor och tung bok, bokstavligt talat. Och så otroligt vacker! Jazztrumpetaren Jan Allan har plåtat sina miljöer och sina vänner genom åren, här står till exempel Lasse Gullin i lågskor i snön och betraktar dystert turnébilen som har kört i diket. De korta texterna är fulla av sanslösa anekdoter, men givetvis är det bilderna av svensk jazzhistoria med internationella inslag som man inte kan se sig mätt på. Elisabeth Lysander ”Per Åhlin – bildmakare & animatör” Karneval förlag Givetvis är det Karl-Bertil Jonssons välkända nylle på omslaget. Men vad enormt mycket mer Per Åhlin har gjort! Bilderböcker, scenografier, långfilmer och teveserier. Jag tycker att jag känner igen Per Åhlins stil direkt, men så hejdar jag mig förbluffat då och då: han har långt fler uttryckssätt. Biografin är en imponerande sammanfogning av yrkesmannens tekniska lösningar och konstnärens sprudlande fantasi. Nisse Larsson ”Boken om Bertila – Barna Hedenhös och mycket mer” Urax Det är klart att det var Bertil Almqvist som gjorde bilden ”En svensk tiger” 1941. Vem annars skulle ha kunnat kombinera den slagkraftiga enkelheten med en genial ordvits? Samma förmåga syns i böckerna om Barna Hedenhös, men Bertil Almqvist hade så mycket större bredd. Snabb, kommenterande och rolig följde han sin samtid, med en ständigt vänlig underton som mer än något annat visar hur längesen det var. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14025, "headline": "Svenska kan få Emmy-pris", "summary": "New York nästa för den svenska skådisen Lotta Tejle. Tidigare i höstas kom nyheten att hon är nominerad till en internationell Emmy för sin roll som Majlis i serien \"30 grader i februari\". Natten till tisdag får vi veta hur det går.", "article": "– Jag kunde aldrig drömma om det där telefonsamtalet, det var överraskande, säger hon. Emmypriset brukar betraktas som tv-branschens motsvarighet till filmvärldens Oscar. När Lotta Tejle fick besked om att hon var nominerad i klassen för bästa skådespelerska blev hon först förvånad – sedan bara glad. – Det är en otrolig respons på det arbete som jag har lagt ner i den här serien. Juryn vet inte vem jag är, så det är verkligen mitt arbete som blir bedömt. Det känns fantastiskt. Äldre kvinna Dramaserien \"30 grader i februari\" sändes i SVT våren 2012. Historien om Majlis och hennes man Bengt (Kjell Bergqvist), en av tre berättelser om svenskar som söker lyckan i Thailand, berörde många tv-tittare, och uppenbarligen även Emmy-juryn. - Jag tror att det beror på att det handlar om en äldre kvinna som återerövrar sitt liv. Det är inte så vanligt att man får se sådant på tv. Det är också många olika perspektiv i Majlis berättelse. I början är hon en hunsad hemmafru med dåligt självförtroende och på slutet simmar hon i Indiska oceanen, säger Lotta Tejle. Hon förklarar att Majlis inte var någon enkel roll att spela. – Jag var väldigt inne i henne under inspelningen. Det var krävande att spela en kvinna med en sådan kamp inom sig, och även rädsla och ångest som hon förtränger. Man blir väldigt involverad och man måste öppna upp sig själv väldigt mycket som skådespelare. Den internationella Emmy-galan går av stapeln natten till tisdag, svensk tid, i New York och Lotta Tejle finns förstås på plats. Men det gör inte nervositeten. – Det är lite pirrigt att åka dit förstås, men annars känner jag mig bara glad. Man står på prispallen bara genom att vara nominerad. Det är en otrolig ära. Fakta/Internationella Emmygalan Internationella Emmygalan belönar tv skapad utanför USA, som har sin egen Emmygala i september varje år. Det är ovanligt att Sverige vinner priser på galan. Här är svenska pristagare genom åren: 1982 Bästa dokumentär: \"Sagan om livet\" av Lennart Nilsson 1996 Bästa dokumentär: \"Livets mirakel\" av Lennart Nilsson 1998 Bästa drama: \"Den tatuerade änkan\" av Lars Molin 1998 Hederspriset Directorate Award: Sam Nilsson, SVT 2008 Bästa interaktiva tv-satsning: \"Sanningen om Marika\", SVT 2011 Bästa tv-film/miniserie: \"Millennium\", baserad på Stieg Larssons böcker Fakta/Lotta Tejle • Bakgrund: Utbildad vid Teaterstudion i Stockholm. Har bland annat jobbat på Uppsala stadsteater och Riksteatern och är sedan förra året medlem i den fasta ensemblen på Dramaten. Spelade huvudrollen i dramaserien \"God morgon alla barn\" 2005 och har medverkat i kända filmer som \"Bröllopsfotografen\" och \"I rymden finns inga känslor\". Fick sitt stora genombrott i \"30 grader i februari\". • Aktuell: Nominerad till en internationell Emmy som bästa skådespelerska för rollen som Majlis i \"30 grader i februari\". Är på plats på galan i New York på måndag. Övriga nominerade i kategorin är Fernanda Montenegro (i \"Sweet mother\", Brasilien), Sheridan Smith (i \"Mrs Biggs\", Storbritannien) och Li Sun (i \"The back palace: Legend of Zhen Huan\", Kina). ", "article_category": "culture"}
{"id": 14028, "headline": "Kennedy-mordet fast i USA:s folksjäl", "summary": "I dag har femtio år gått sedan John F Kennedy mördades. Men han lever alltjämt, som symbol, som myt och martyr. DN har talat med tre amerikanska författare om arvet efter Kennedy.", "article": "Kanske har Jackie Kennedys rosa dräkt blivit den symbol som starkast beskriver den förtvivlan som mordet utlöste. Färgen och blodet. Mordet är ett djupt sår i den amerikanska folksjälen. De flesta som var vuxna nog minns precis vad de gjorde när de fick höra om mordet. Runt 40.000 fackböcker har skrivits om Kennedy, för att inte tala om alla romaner, filmer, tv-serier ... Före sin död symboliserade John F Kennedy en ljusnande framtid. Kanske gjorde det att frågan ”Varför mördades han?” blivit särskilt intensiv. – Många har haft svårt att acceptera att den obetydlige Lee Harvey Oswald, med ett gevär inköpt för 21 dollar, på ett ögonblick kunde förändra historien, säger Philip Shenon, journalist och författare. Hans nyutkomna ”A cruel and shocking act” kan läggas till den makalösa mängden Kennedyböcker som redan finns. Titeln är ett citat hämtat ur Warrenkommissionens rapport från 1964, den första som gjordes om mordet. Philip Shenon, som arbetat i tjugo år på New York Times, kontaktades av en tidigare ledamot i Warrenkommissionen som tyckte att det var dags att prata. Vad som skulle bli en bok om den hårt kritiserade kommissionens arbete växte till ett mer omfattande projekt som tog fem år att slutföra. Utan att ta tydlig ställning pekar reportern Shenon på delvis nya omständigheter som tyder på att Oswald var ett redskap för mäktigare mördare. Mest anmärkningsvärt är alla de dokument som omedelbart efter mordet försvann och förstördes av bland andra CIA. Terrorattackerna 2001 (som Philip Shenon också skrivit en bok om) och Kennedymordet utgör vändpunkter i amerikansk samtidshistoria. Men laddningen kring det som hände i november 1963 handlar om mer än ett angrepp. Kennedys påminde om en kungafamilj med sin glamour och sina tragedier och runt presidenten, en hjälte och martyr, finns krig, fred och ”världens detektivhistoria”, som Shenon kallar den. – Jag bävade för att ge mig i kast med ämnet. Inte så få som börjar skriva om Kennedy blir helt fast och många aktar sig noga för cirkusen kring JFK. Han tillägger att det naturligtvis finns pengar att tjäna på konspirationsteorierna. Och veckorna före femtioårsdagen av Kennedys död har historien sköljt över USA. Ett tiotal dokumentärer visas på bästa sändningstid, en våg av nya böcker släpps och tidningarna skriver många, långa artiklar. – Ja, vad är det som gör att Kennedy hör till USA:s mest populära presidenter? Trots hans svaga hälsa, trots hans kvinnoaffärer, trots hans korta tid i Vita huset? frågar sig Robert Dallek, en i dagarna efterfrågad författare och historiker med ett halvår kvar till 80. Han har skrivit biografier över en rad presidenter, varav den andra om Kennedy, ”Camelot’s court”, är färsk. På sistone har så många journalister ringt, säger Dallek, att han knappt längre vet vad han säger. På ett symposium på Boston University i Washington talar Robert Dallek om Kennedys storhet och om att vare sig en afroamerikansk eller en kvinnlig president (”det kommer en snart, tro mig”) hade varit möjlig utan John Fitzgerald. Han talar om Kennedys briljans och vilja till fred och menar att det är vad som gör honom älskad än i dag. När någon suckar ”var är dagens ledare?” ler Robert Dallek och säger nickande att frågan är talande. Den enda president i modern tid som kommer i närheten av Kennedys popularitet är Ronald Reagan, som också hade en förmåga att ingjuta mod i amerikanerna. Förtroendet för dagens politiker är lågt och 85 procent av amerikanerna misstror kongressen. I Robert Dalleks ögon var Lee Harvey Oswald ensam skyldig till mordet. En helt annan åsikt har James W Douglass, teolog, fredsaktivist och författare som bor i Alabama. I ”JFK and the unspeakable. Why he died and why it matters” från 2008 driver han tesen att CIA tog presidentens liv och att han offrade det för freden. – JFK var medveten om faran i att gå emot sina militära rådgivare under kalla kriget. Generalerna tyckte inte alls att han skulle förhandla med ryssarna, utan förordade krig efter Grisbukten. Men Kennedy ville inte. På den punkten är han överens med Robert Dallek. James W Douglass talar om Kennedy med vördnad. På frågan om vem som i dag står för det ljus han spårar hos JFK, nämner han Edward Snowden, Chelsea Manning och andra ”som är beredda att betala vad det kostar att verka för fred”. Samma vördnad återkommer hos flera andra jag talar med. Många jämför också Kennedys tid med vår, präglad bland annat av en farlig politisk polarisering. Journalisten Philip Shenon är inte lika säker på att Kennedys eftermäle varit lika skimrande om han hade fått leva och verka till slut. Själv vill han vidare nu, mot andra ämnen, men hoppas att andra tar vid. – Mycket runt Kennedy har blivit en enda röra, men handlar trots allt om rättvisa. Frågetecknen kring mordet och fascinationen kring personen John F Kennedy hänger delvis samman och hur man ser dem handlar i dag ibland mer om övertygelse än om juridik. Över fem miljoner dokument om Kennedymordet, över 55 kubikmeter, finns i National Archives, Maryland. De allra flesta är offentliga. Där förvaras också Jackie Kennedys Chaneldräkt, otvättad och blodfläckad i en klimatkontrollerad låda. Den får inte öppnas förrän 2103. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14034, "headline": "Unik inblick i brittiskt modeunder", "summary": "Den brittiska moderedaktören, mecenaten och stilikonen Isabella Blow hyllas nu i London. En rik utställning visar hennes spektakulära garderob, dominerad av protegén Alexander McQueen.", "article": "Mecenat, musa, stilikon och spektakel är bara några av alla kärleksfulla epitet som tillskrivits den smått osannolikt utstyrslade brittiska stylisten och moderedaktören Isabella Blow. När hon gjorde entré märktes det. Alla blickar drogs till den udda uppenbarelsen i skulpturala hattar, höga klackar och magnifika kreationer. Jag hörde definitivt till dem som hade svårt att sluta stirra när hon under teatrala former slog sig ner på första parkett vid catwalken i London. Men vem var hon egentligen? I den underbara utställningen ”Isabella Blow. Fashion Galore!” i London berättas hennes fascinerande historia – genom den oskattbara samling plagg som överlevde henne. Ett hundratal kreationer ger en unik inblick i Blows makalösa garderob men också en betydelsefull epok i modets historia. Isabella Blow, visar det sig, var en nyckelfigur bakom den våg av unga brittiska designer som under nittiotalet erövrade världen. Hon tog sitt eget liv 2007, 48 år gammal. Innan dess hade Isabella Blow inte bara gjort sig känd för sin eklektiska stil, utmanande redaktionella estetik och hämningslösa leverne utan kanske främst för detta engagemang i unga talanger. Till hennes protegéer hör en av vår tids mesta banbrytare – Alexander McQueen. Det är också han, tillsammans med Blows favoritmodist Philip Treacy, som dominerar den fylliga utställningen på Somerset House. Isabella Blow växte upp på ett changerat jättegods i norra England, i en anrik aristokratfamilj. Mamman övergav familjen, pappan gifte om sig och lämnade dottern arvslös, vilket sägs ha påverkat henne djupt. Karriären i modevärlden påbörjade hon storstilat som assistent till den numera legendariska redaktören Anna Wintour på amerikanska Vogue. Men det var som redaktör och stylist på Tatler och Sunday Times Style i nittiotalets London hon utvecklade en passion för spirande talanger. Alexander McQueens var ett av hennes första fynd. När han gick ut Central Saint Martins 1992 köpte hon hela hans uppmärksammade kollektion, inspirerad av massmördaren Jack the Ripper. Fem av kreationerna har överlevt och finns på plats här. Liksom ett stort antal av McQueens mest spektakulära kreationer från senare år. Den som missade succéutställningen ”Alexander McQueen. Savage beauty” i New York häromåret får här en andra chans att se ett antal av de ikoniska plaggen. Andra höjdpunkter är en järnfilspånsrostig klänning ur Hussein Chalayans examensvisning från 1993, Julien Macdonalds spindelvävsklänningar och Philip Treacys allra första hattar. I den välgjorda och visuellt inspirerande utställningen kan man följa hur Isabella Blows personliga stil och passioner i hög grad påverkade de modeskapare hon stöttade och samarbetade med, och hur de i sin tur självklart också påverkade hennes look. Medeltida rustningar, natur och fjäderfän är några gemensamma teman som bland annat framträder i McQueens kollektion ”Dante” från 1996, dedicerad till Blow. Samt ”La Dame Bleue” från våren 2008 där McQueen och Treacy gemensamt hyllade den nyligen bortgångna Isabella Blow. Ett bevis om något för hennes stora betydelse för dessa två modeskapare. Blow lär ha använt sina ofta specialbeställda designerklenoder tämligen respektlöst, på gränsen till vanvördigt. Mycket riktigt finns det också en och annan fläck, cigarettbrännmärken och sönderslitna fållar på de välkända ikonplaggen – som jag känner igen från catwalken, men aldrig kunnat tänka mig att någon levande människa använt på riktigt. I den flodvåg av modeutställningar som svept över världens museer de senaste åren är detta en riktig pärla. Precis allt ifrån urvalet av plagg, stylingen, de Blow-klonade dockorna och scenografin, till visningsfilmerna, soundtracket och de detaljerande objektstexterna, bidrar till att förmedla en levande och mångfacetterad bild av denna komplexa kvinnas livsöde, fruktsamma kreativa relationer och högst personliga estetik. Jag lämnar Somerset House med en känsla av respekt och förundran för det visuella spektakel som var Isabella Blow. Bakom de extrema hattarna, utmanande plaggen och knallröda läpparna dolde sig uppenbarligen en kreativ kraft utan like. En kraft som förlöste ett par av nittiotalets främsta modekreatörer och därmed påverkade en hel era i modet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14051, "headline": "Öppen strid om Stockholms kulturstöd", "summary": "Stockholms fria teatergrupper och Teaterförbundet kräver att kulturstödet i huvudstaden görs om och i kväll diskuteras frågan på Dramaten. Nu öppnar kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt för förändringar.", "article": "Frågan är het. En rad teaterkritiker och fria grupper underkänner den rådande kulturstödsmodellen i Stockholm. DN:s Leif Zern har kritiserat kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt för att hon kallar de fria grupperna för ett \"särintresse\", något i så fall också Dramaten och Stadsteatern är, påpekar Zern. Under det öppna mötet på Dramaten i kväll (måndag 18/11) ska flera fria teatergrupper beskriva hur deras verksamhet fungerar och påverkats av det nya stödsystemet. På plats från kulturnämnden finns Tomas Rudin (S) – som i dag själv förordar en förändring av stödet – Ann Mari Engel (V), Mats Berglund (MP) och Cecilia Önfelt (C). Vidare medverkar bland andra Anna Takanen, Göteborgs stadsteater, Linus Tunström, Uppsala stadsteater, och Carolina Frände, från Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen. Anna Carlson, Teaterförbundets ordförande som också deltar, hoppas att politikerna i Stadshuset tar intryck av kritiken och skrotar dagens stödmodell. – Åtminstone när det gäller teatergrupperna med egna lokaler och löpande verksamhet året om. Det är de som har drabbats hårdast av stödsystemet, för dem är det ohållbart. Att be dem söka bidrag för varenda enskild produktion är som att be Benny Fredriksson på Stadsteatern att göra det, säger hon och understryker att det säkert finns andra scenkonstnärer som stödmodellen passar. Sophia Artin, chef för Teater Galeasen – där skådespelare som Mikael Persbrandt, Noomi Rapace, Krister Henriksson, Ingela Olsson och Leif Andrée verkat – hoppas också att stödsystemet snarast omprövas. – Den stora bristen i systemet är att ansökningsförfarandet är detaljstyrt och inte anpassat för en kontinuerlig teaterverksamhet med fasta kostnader, som lokalhyror. Jag hoppas att det kan revideras och blir mer flexibelt och nyanserat så att det passar fler. Det måste vara mångfald, inte enfald – och det gäller hela kulturlivet, säger Artin. Stödsystemet är framtaget av kulturförvaltningen i Stockholm. Patrik Liljegren, chef för förvaltningens kulturstrategiska stab, klargör nu på mejl att han är öppen för justeringar om sådana behövs. – 2013 är första året med den nya modellen. I linje med planen gör vi 2014 en utvärdering och om det framkommer delar som behöver förändras så gör vi det. Vad tror du är skälet till att de fria grupperna med egna scener är så kritiska mot denna kulturstödsmodell? – Förändringar skapar ofta osäkerhet, det är naturligt. Sedan fick några teatrar en felaktig information för någon månad sedan, det var olyckligt och det har skapat en otydlighet. Detta har vi försökt att förtydliga både gentemot de berörda och på vår webbplats, skriver Liljegren. Han anser dock att det nya systemet både ger stöd till \"de etablerade teatergrupperna och samtidigt prioriterar nya aktörer\". Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) är upptagen och kommer inte att närvara under mötet på Dramaten, men antyder också att förändringar kan bli aktuella: – Det är ett kulturstöd som möter de flesta av kraven från det fria kulturlivet. Partierna i kulturnämnden antog stödet i nästan total enighet. Men det tar alltid lite tid innan nya regler sätter sig och man finner de rätta formerna. Det ska man ha respekt för, svarar Sjöstedt på mejl på DN:s fråga om det finns behov av förändringar. Den hårda kritiken från de fria grupperna, menar Sjöstedt, bottnar delvis i att stödsystemet innebär en förändring. – Till viss del handlar det om ett missförstånd. Nya stöd väcker oro och frågor oavsett hur de ser ut. Jag kan bara konstatera att kulturstödet till scenkonsten under min ledning har ökat och att förvaltningens förslag till kulturstöd 2014 innebär ytterligare höjningar för många. Detta om något visar på att oron för det nya stödet har varit obefogad, skriver hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14060, "headline": "Svindlande bra symbios", "summary": "Dramatisk, surrealistisk och jordnära. Mattias Anderssons ”The mental states of Sweden” visar Sverige på teatern och teatern för Sverige, skriver DN:s Ingegärd Waaranperä.", "article": "Om någon hade sagt för ett år sedan att det var på Dramaten jag skulle se teatern ömsa skinn, hade jag inte trott det. Men i ”The mental states of Sweden”, med dess enträgna anspråkslöshet, tar teatern ett kliv framåt – och Dramaten minst ett uppåt. Det är inte en teknisk sak utan en fråga om självinsikt, om hur konsten ser på sin roll och förmår gestalta för publiken vad den faktiskt är till för: Om människan, för människan, så att vi ska förstå oss själva och varandra bättre. Jag har inte sett Anna Odells ”Återträffen” än, men tillåter mig ana att vad den gjort för biofilmen gör ”The mental states of Sweden” för teatern. För här står nationalscenen själv på denna polistejpade spelplatta, snett leende i en tafatt, brydd piruett, osäker inför uppgiften. Jag drabbas av den svindel en ny konstupplevelse ger. Så här ungefär går det till: Regissören Mattias Andersson har återanvänt sitt grepp från ”The mental states of Gothenburg” på Backateatern och låtit sociologer djupintervjua människor i Sverige (ett slags tvärsnitt av befolkningen). Hur de ser på teatern. Något ur deras liv de skulle vilja se gestaltat på scenen. Intervjuerna har han klippt i och sorterat ihop till en pjäs. Den börjar som en förstaläsning i Dramatens egen artistfoajé, på pricken avbildad på scenen. Ulla Kassius scenografi ramar in utan åthävor och snittar upp där det behövs med klädställningar och synlig ommöblering så att glipan mellan ”teater” och ”verklighet” aldrig tätas. Skeptiska skådespelare släntrar fram och får sina manus, det blir palaver om vem som ska göra vilken roll. Den ton som slås an är den skeva, roliga, som ska bära spelet kvällen igenom. Där som det skär sig mellan teater och liv, exakt där utspelar sig föreställningen. (Ett litet inslag av publikmedverkan visar precis hur svårt detta är.) Än vinglar teatern och spelar falskt. Än tappar skådespelare geisten och ger upp, eller får inspirerade infall (typ när Alexandra Rapaport får tyghunden att kissa). Här finns också de stora tysta ögonblicken, när skådespelaren, personen i berättelsen som vi vet är verklig och publiken delar samma känsla. Hur når man dit? Berättelserna är korta och olika: Omid Khansari som ohörd asylsökande. Torkel Peterssons mäktiga tvåordstragedi om farsan som slog. Irene Lindhs stolthet över en teckningstävling hon, en av resandefolket, vann. En berättar, de andra går in och spelar. Det kan bli dramatiskt, som när Omid Khansari återger en elvaårings upplevelse av ett lägenhetsbråk. Anna Sóley Tryggvadóttirs lätt elektroniska musik förstärker laddningen. Eller surrealistiskt, som Nanna Blondells drömskt hungriga barndomsminne. Jordnära: Hulda Lind Jóhannsdóttir och Hamadi Khemiri som öländska mjölkbönder. Alexander Salzberger i tjackpsykos. Björn Granath som ex-Afghanistanofficer. Julia Dufvenius bortfegade kärlek. Sofia Pekkari som pressad svensktalande i Finland. Östermalmsdamen Lena B Eriksson minns hur ”Lång dags färd mot natt” på Dramaten 1956 fick henne att upptäcka sin egen familj, och ännu ett fönster öppnas in mot teaterns hjärta. Risken finns att människor förminskas när skådespelare gestaltar dem. Men regin bryter in och balanserar upp. Svagast är det körverk som gjorts av enkätsvaren från sjuka och utförsäkrade (det kom många). En kliché om det inte vore för den skruvade ton av rättshaveri som då och då stiger ur mumlet och blir vad man faktiskt identifierar sig med. Så håller Mattias Anderssons regi balansen. Ingen stämning är helgjuten, oemotsagd. Utsagan blir sannast genom att tvivla på sig själv. Det är teater om teater men inte metateater. På något obegripligt vis lyckas föreställningen göra exakt vad den säger att den vill: visa Sverige på teatern, och teatern för Sverige. Och in i det sista skevar den på gränsen mellan vad teatern vill och verkligheten gör, för den lyder inte … DN rättar Khansari gestaltade pojken Det är inte Omid Khansari utan Alexander Salzberger som gestaltar pojken som bevittnar ett lägenhetsbråk i ”The mental states of Sweden”, recenserad i går lördag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14072, "headline": "”Vi vill vara oldschool”", "summary": "SVT satsar på humor i nästa års Melodifestival. Komikerna Anders Jansson och Nour El-Refai leder tävlingen och planerar en avslappnad programledarstil.", "article": "Det blir en komikerduo som tar över stafettpinnen från förra årets Melodifestivalprogramledare Gina Dirawi och Danny Saucedo. Skådespelaren och komikern Nour El-Refai fick frågan först, och reagerade med omedelbar glädje. – Det är klart att man blir smickrad när någon vill att man ska leda Melodifestivalen, det är en fantastisk komplimang! Sedan tänkte jag direkt: okej, om jag ska göra det här, hur vill jag att det ska vara?, säger Nour El-Refai. Namnet Anders Jansson kom upp som förslag på programledarkollega, och det var Nour El-Refai själv som lyfte luren och ringde honom för att fråga. – Hade någon av producenterna ringt hade jag nog funderat lite längre, men tack vare Nour tackade jag ja förutsättningslöst, säger Anders Jansson. De känner inte varandra särskilt väl och har aldrig arbetat ihop tidigare. Men båda har sina rötter i Lund, och när Nour El-Refai var tonåring brukade hon se Anders Jansson på bussen ibland, berättar hon. – Jag har vuxit upp med ”Hipp hipp” och har alltid tyckt att Anders gör roliga grejer. Vi har saker gemensamt som det känns kul att spinna vidare på. Vi gör båda mycket karaktärskomik ... – ... vi tycker om att stå på scen, att producera radio, vi är båda mångsysslare och tycker om det. Vi är textmänniskor och kommer att vara väldigt inblandade i manus och innehåll, säger Anders Jansson. Melodifestivalens producent Christer Björkman säger att det var ett medvetet val att ge programledarjobbet till två komiker. Efter de senaste åren med artister som programledare (Sarah Dawn Finer, Danny Saucedo) och stort fokus på sångochdansnummer, vill SVT nu ändra inriktning. – Vi kommer inte så mycket längre där. Man kan inte dansa bättre än Danny, inte göra större showakter än förra årets Bollywoodnummer. Vi kände att vi måste gå humorvägen, säger Christer Björkman. Ett shownummer har bred träffyta medan humor är svårare att göra riktigt allmän, men det ser Christer Björkman som något positivt. – Jag gillar risktagandet i det. Vi måste bygga starka känslor och skapa motsatsförhållanden både i tävlingen och innehållet. Det är roligare att folk är arga än att ingen reagerar alls, säger Christer Björkman. Idéarbetet började direkt när Nour El-Refai ringt upp Anders Jansson och fått ett ja. Just nu jobbar de på innehållet tillsammans med manusförfattarna Lars Wickström och Ola Söderholm, och Anders Jansson säger att de siktar på att göra en avslappnad show. – Det behöver inte vara tokroligt alltid. Vi försöker ha en annan attityd och inte stå med manuslappar hela tiden utan vara lite mer oldschool. Allt är så uppstyrt nu för tiden, och ibland tappar man det där, det som ska ut i rutan. Vi ska försöka skapa någon typ av lugn och kunna slå till på volley, säger Anders Jansson. I slutet av november kommer nästa års 32 artister och låtskrivare att presenteras, och Christer Björkman är nöjd med urvalet. – Förra året fick vi in kanske 500 låtar med en variant av ”up-up-up” från ”Euphoria”. Man kände bara: ”sluta, det är gjort, var är det nya!”. I år är det borta. Vi har fått in bra grejer, säger Christer Björkman. 2013 Gina Dirawi och Danny Saucedo. 2012 Helena Bergström, Gina Dirawi och Sarah Dawn Finer. 2011 Marie Serneholt och Rickard Olsson. 2010 Måns Zelmerlöw, Christine Meltzer och Dolph Lundgren. 2009 Petra Mede. Nour El-Refai Född 1987 i Libanon, uppvuxen i Lund. Jobbar som skådespelare och komiker. Har synts i bland annat ”Raj raj” och ”Morgonsoffan”, hörts i ”Morgonpasset” och ”Musikhjälpen” i P 3, och var 2008 backstagereporter i Melodifestivalen. Anders Jansson Född 1967 i Staffanstorp. Började som studentspexare i Lund tillsammans med Johan Wester. Har gjort tv-serierna ”Hipp hipp” och ”Starke man” och skrivit manus till ”Snacka om nyheter”. 2008 gjorde han sketcher till Melodifestivalen. Melodifestivalen 2014 I slutet av november presenteras artister och låtskrivare. Första deltävlingen äger rum i Malmö den 1 februari. Därefter följer Linköping den 8 februari, Göteborg den 15 februari, Örnsköldsvik den 22 februari, Andra chansen i Lidköping den 1 mars och final den 8 mars på Friends arena i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14076, "headline": "”Tack vare Nour tackade jag ja”", "summary": "SVT satsar på humor i nästa års Melodifestival. Komikerna Anders Jansson och Nour El Refai leder nästa års tävling och planerar en avslappnad programledarstil.", "article": "Det blir en komikerduo som tar över stafettpinnen från förra årets Melodifestivalprogramledare Gina Dirawi och Danny Saucedo. Skådespelaren och komikern Nour El Refai fick frågan först, och reagerade med omedelbar glädje. – Det är klart att man blir smickrad när någon vill att man ska leda Melodifestivalen, det är en fantastisk komplimang! Sedan tänkte jag direkt: okej, om jag ska göra det här, hur vill jag att det ska vara?, säger Nour El Refai. Namnet Anders Jansson kom upp som förslag på programledarkollega, och det var Nour El Refai själv som lyfte luren och ringde honom för att fråga. – Hade någon av producenterna ringt hade jag nog funderat lite längre, men tack vare Nour tackade jag ja förutsättningslöst, säger Anders Jansson. De känner inte varandra särskilt väl och har aldrig arbetat ihop tidigare. Men båda har sina rötter i Lund, och när Nour El Refai var tonåring brukade hon se Anders Jansson på bussen ibland, berättar hon. – Jag har vuxit upp med \"Hipp hipp\" och har alltid tyckt att Anders gör roliga grejer. Vi har saker gemensamt som det känns kul att spinna vidare på. Vi gör båda mycket karaktärskomik... – ...vi tycker om att stå på scen, att producera radio, vi är båda mångsysslare och tycker om det. Vi är textmänniskor och kommer att vara väldigt inblandade i manus och innehåll, säger Anders Jansson. Melodifestivalens producent Christer Björkman säger att det var ett medvetet val att ge programledarjobbet till två komiker. Efter de senaste åren med artister som programledare (Sarah Dawn Finer, Danny Saucedo) och stort fokus på sång-och-dansnummer, vill SVT nu ändra inriktning. – Vi kommer inte så mycket längre där. Man kan inte dansa bättre än Danny, inte göra större showakter än förra årets Bollywoodnummer. Vi kände att vi måste gå humorvägen, säger Christer Björkman. Ett shownummer har bred träffyta medan humor är svårare att göra riktigt allmän, men det ser Christer Björkman som något positivt. – Jag gillar risktagandet i det. Vi måste bygga starka känslor och skapa motsatsförhållanden både i tävlingen och innehållet. Det är roligare att folk är arga än att ingen reagerar alls, säger Christer Björkman. Idéarbetet började direkt när Nour El Refai ringt upp Anders Jansson och fått ett ja. Just nu jobbar de på innehållet tillsammans med manusförfattarna Lars Wickström och Ola Söderholm, och Anders Jansson säger att de siktar på att göra en avslappnad show. – Det behöver inte vara tokroligt alltid. Vi försöker ha en annan attityd och inte stå med manuslappar hela tiden utan vara lite mer oldschool. Allt är så uppstyrt nu för tiden, och ibland tappar man det där, det som ska ut i rutan. Vi ska försöka skapa någon typ av lugn och kunna slå till på volley, säger Anders Jansson. I slutet av november kommer nästa års 32 artister och låtskrivare att presenteras, och Christer Björkman är nöjd med urvalet. – Förra året fick vi in kanske 500 låtar med en variant av \"up-up-up\" från \"Euphoria\". Man kände bara: \"sluta, det är gjort, var är det nya!\". I år är det borta. Vi har fått in bra grejer, säger Christer Björkman. Nour El Refai Född 1987 i Libanon, uppvuxen i Lund. Jobbar som skådespelare och komiker. Har synts i bland annat ”Raj raj” och ”Morgonsoffan”, hörts i ”Morgonpasset” och ”Musikhjälpen” i P3, och var 2008 backstagereporter i Melodifestivalen. Anders Jansson Född 1967 i Staffanstorp. Började som studentspexare i Lund tillsammans med Johan Wester. Har gjort tv-serierna ”Hipp hipp” och ”Starke man” och skrivit manus till ”Snacka om nyheter”. 2008 gjorde han sketcher till Melodifestivalen. Melodifestivalen 2014 I slutet av november presenteras artister och låtskrivare. Första deltävlingen äger rum i Malmö den 1 februari. Därefter följer Linköping den 8 februari, Göteborg den 15 februari, Örnsköldsvik den 22 februari, Andra chansen i Lidköping den 1 mars och final den 8 mars på Friends arena i Stockholm. Programledare De senaste tio årens programledare i Melodifestivalen 2014 Anders Jansson och Nour El-Refai 2013 Gina Dirawi och Danny Saucedo 2012 Helena Bergström, Gina Dirawi och Sarah Dawn Finer. 2011 Marie Serneholt och Rickard Olsson. 2010 Måns Zelmerlöw, Christine Meltzer och Dolph Lundgren. 2009 Petra Mede. 2008 Kristian Luuk. 2007 Kristian Luuk. 2006 Lena Philipsson. 2005 Alexandra Pascalidou, Shan Atci, Annika Jankell, Erik Haag, Henrik Schyffert, Jill Johnson, Johanna Westman, Kayo Shekoni, Mark Levengood, Markoolio och Micke Leijnegard. TT ", "article_category": "culture"}
{"id": 14084, "headline": "Johan Croneman: Politik är närmast minerad mark för svenska tv-komiker", "summary": "Det finns än så länge inte ett enda politiskt skämt i SVT:s ”Svensk humor”. Galenskaparnas och After Shaves stående inslag är den enda riktigt vassa kniven i lådan i den här serien.", "article": "Vi bad några av Sveriges mest kända komiker att göra egna sketcher baserade på tio utvalda teman.” Så inleds varje program i serien ”Svensk humor”, SVT 1, lördagar, 21.00. Sveriges mest kända komiker – hade det inte varit bättre med de roligaste, som en kompis lätt ironskt, men mycket riktigt, påpekade ..? Jo, visst, vi fattar, men jag undrar om ”de” verkligen gör det. De som gett komikerna uppdraget, alltså, eller ens komikerna själva? ”Fick jag jobbet för att jag är känd eller för att jag är rolig?” Man kan säkert både vara känd och rolig. Kanske. Ingen tar sig i dag in i ett tv-hus utan att vara känd. Ingen tar sig in i en tablå utan att vara kändis. Ingen programidé utan bärande kändisar tas ens upp för diskussion. Finns det ens någon längre som öppet, och skamlöst, erkänner sig till gruppen ”okända”? Och vad skall vi göra med dem?! I sådant fall. Galenskaparna & After Shave var faktiskt roliga innan de var kända. Nej, jag tyckte faktiskt inte att de var så där vansinnigt roliga när de slog genom, det tog många år innan jag fick syn på deras genialitet – och riktigt bra och roliga blev de ju faktiskt först när de nyktrat till från den första komiska berusningen, och plötsligt såg sig själva som en del av sammanhanget – en del i det kollektiva vansinnet, kan man också säga. I dag känns det som om Claes Eriksson är väldigt ensam om att vara svensk satiriker, samhällskritiker – och väldigt glad i en klassisk vits. Samtidigt. Galenskaparnas och After Shaves stående inslag i ”Svensk humor” är egentligen den enda riktigt vassa kniven i lådan i den här serien – det är inte bara förvånansvärt lite som är roligt, rent objektivt (!), det är snarast förvånansvärt om man ens skrattar, säg, en gång per program. (Jag undrar om det finns något slags index man kan räkna med – eller på?) Är det kanske det som är väldigt svenskt? Ett skratt i taget. Visst kan man fundera på det också: Vad menar de egentligen med ”svensk humor”? Bör det kanske definieras? Eller är det exakt det som man håller på med att ringa in: ”Detta är s-v-e-n-s-k humor.” Frågorna hopar sig: Vad är det svenska, och vad gör den samtidigt både svensk och rolig? Sitter man inte riktigt och hoppar av förväntan: När skall Sverigedemokraterna definiera vad som är svensk humor? Hur skämtar en svensk, vad kan och bör man skämta om i det här landet? Än så länge har jag inte hittat ett enda politiskt skämt i ”Svensk humor”, bortsett då från Galenskaparna & After Shave. Politik är närmast minerad mark för svenska komiker, kanske inte nere på klubben, men definitivt i tv. Det blir trevligast om vi skojar om relationer och sex (givetvis), om åldrande och ungdomar och hur fult livet kan vara. Fulhet är egentligen det svensk humor inriktat sig mest på de senaste 20 åren. Det bruna och det beiga. Och det ensamma i det fula. I det sammanhanget är Robert Gustafssons och Johan Rheborgs trash-relation mor och son helt genial. Om det är roligt, det vet jag sannerligen inte, men tragiskt och svart och komiskt, visst, och jag tänker falla till föga och jag tänker ge mig, och skall äntligen erkänna: Johan Rheborg är också en riktigt jäkla bra skådespelare, jag har egentligen aldrig trott det eller sett det, men jag gör det nu. Här är han fantastisk. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14089, "headline": "Så förändrade Heidegger det filosofiska landskapet", "summary": "Martin Heidegger tänkte sig boken \"Vara och tid\" som första delen i ett tvåbandsverk. Det blev bara en del. Men detta ungdomsverk från 1927 förändrade filosofin för alltid. Nu finns den i en ny svensk översättning.", "article": "I en sen hyllningstext till Heidegger från 1969 skildrar Hannah Arendt hans inverkan på de studenter som sökte sig till universitetet terminerna efter första världskrigets slut. I den \"ocean av tristess\" som rådde representerade han något nytt och annorlunda. Han hade inte skrivit så mycket, bara en avhandling om skolastisk språkfilosofi. Men berättelserna om hans föreläsningar hade spritt sig i landet som ryktet \"om en dold kung\". Inte bara Arendt sökte sig dit, det gjorde också Hans Georg Gadamer, Herbert Marcuse, Hans Jonas, och Karl Löwith, för att nu bara nämna de mest namnkunniga. Inför en sådan skara elever utvecklade Heidegger sitt nya tänkande, som präglades av en anda av uppbrott och återkomst. Den nedärvda traditionen skulle \"destrueras\", för att på nytt frigöra dess inre potential. I nydanande utläggningar av den antika filosofin, framför allt Aristoteles, men också Platon och Augustinus, visade han hur abstrakta metafysiska begrepp och problemställningar kunde få en ny giltighet genom att ställas mot den utsatta ändliga mänskliga existensen och omvänt. Det väsentliga under dessa år ägde rum i föreläsningar. Men plötsligt blev det bråttom att publicera sig. Edmund Husserls professur i Freiburg skulle bli ledig, det gällde att meritera sig för tjänsten. På kort tid sammanställde Heidegger sina anteckningar till 83 paragrafer av varierande längd, uppdelade i två huvudavsnitt på sammanlagt 450 sidor, under den kärnfulla titeln \"Sein und Zeit\" (\"Vara och tid\"), som utkom våren 1927. Själv var han då 37 år gammal. I ett förord förklarade han att detta bara var den första inkompletta delen av ett tvåbandsverk vars fortsättning skulle offentliggöras inom kort. Men någon fortsättning kom aldrig. Storverket förblev ett oinfriat löfte. Det är fascinerande att påminna sig om denna lite hafsiga och ofullbordade ansats bakom boken i ljuset av vad den efter hand skulle komma att bli. Snabbt fick den kultstatus. Trots sin svårforcerade och nydanande terminologi stod det genast klart att inte bara Husserls fenomenologi, utan hela den tyska filosofin med denna bok tagit ett nytt steg. I dag framstår den som det enskilt mest tongivande verket från det gångna seklets filosofiska litteratur, översatt till alla världsspråk med en oöverblickbar kommentarlitteratur och svindlande receptionshistoria. Heidegger själv skulle fortsätta att publicera sig fram till sin död femtio år senare. Men inget han gjorde därefter kunde riktigt tävla med ungdomsverket. På något sätt lyckades han med konststycket att samla sin tids splittrade filosofiska röster och energier i ett enhetligt stycke, vars systematik bitvis påminner mer om en skickligt dirigerad kör än om en solosång. I \"Vara och tid\" ljuder Aristoteles samman med Kierkegaard och Husserl, liksom Platon med Nietzsche och Dilthey, på ett sätt som ingen av dem hade kunnat föreställa sig innan Heidegger visade att det var möjligt. Den politiska utvecklingen i Tyskland och Heideggers inledande ställningstagande för Nationalsocialisterna 1933 påverkade tveklöst bokens fortsatta mottagande, inte minst i Tyskland där han alltjämt är omstridd. Hans bästa elever tog med sig vad de behövde och gick sedan egna vägar. Det mest kreativa mottagandet skedde i Frankrike, där boken omstöpte det filosofiska landskapet. Tänkare som Sartre, Merleau-Ponty, Paul Ricoeur, Foucualt och Derrida är helt enkelt inte riktigt begripliga om man inte ser hur de på olika sätt förvaltade stöten från \"Vara och tid\". Den första engelska översättningen av Macquarrie och Robinson kom 1962, följd av Joan Staumbaughs alternativa version 1996. Efter ett sent uppvaknande är USA i dag navet i den internationella Heideggerforskningen, med en strid ström av böcker, numera också från de mest prestigefyllda universitetsförlagen, som Stanford, Cambridge och Harvard. I Sverige satt mottagandet av Heidegger hårt inne. Filosoferna höll sig kallsinniga. När den norske filosofen Arne Naess skrev positivt om Heidegger på sextiotalet ifrågasattes hans positivistiska renlärlighet av svenska kolleger. Det var via teologer och litteraturvetare han började sippra in i det akademiska samtalet. Det kom att bli författaren Richard Matz, en egensinnig fritänkare och civilisationskritiker född 1922, som tog sig an uppgiften att översätta huvudverket. Mot blygsam ersättning och med minimalt redaktionellt stöd lyckades han 1981 med bedriften att överföra dess krävande neologismer till en mestadels läsbar svenska, åtminstone för den som var beredd att bejaka ankomsten av uttryck som \"kastadhet\", \"förhandenhet\", \"avfjärmning\" och \"varitande\" i den svenska språkgemenskapen. Matz var dock inte nöjd med sin översättning. Under flera år arbetade han på en revidering, som han inte hann avsluta före sin död 1992. Bland det som han ville ändra var titeln. \"Vara och tid\" skulle det ju ha varit, i obestämd form, inte \"Varat och tiden\", vilket var en missriktad eftergift till något som då uppfattades som mer svenskklingande. Men nu – trettio år senare – finns den där: \"Vara och tid\", i en helt ny översättning av Jim Jakobsson. Matz version förblev lite av ett work-in-progress, med inskjutna parenteser med alternativa lösningar och författarens tolkningar. Nu är texten renslipad och tätad. Man upplever i ännu högre grad hur exceptionellt väl svenskan är lämpad för att ta emot Heideggers språk. I många fall kan hans uttänjning av tyska språkstammar återskapas nästan utan meningsförlust. I långt högre grad än i de engelska och latinska språkens översättningar kan man i svenskan verkligen se hur texten är uppbyggd. Jakobssons nya version innebär samtidigt ett postumt erkännande av Matz ofta misskända bedrift. Trots att ambitionen var att göra en nyöversättning så kvarstår Matz val av centrala termer mestadels intakt. Och på några av de ställen där han frångått Matz är vinsten inte uppenbar. Ett exempel är Matz våghalsiga översättning av tyskans Jemeinigkeit som \"varminhet\", vilket nu i stället blivit \"alltid-minhet\". Att läsa Heidegger kräver onekligen att man släpper greppet om SAOL, och sätter en del av skolgrammatiken i friläge. Men det som gör boken till en så bestående klassiker är att den – till skillnad från andra samtida dadaistiska språkexperiment – faktiskt är så grundlig. Den tar ansvar för vart och ett av sina nydanande uttryck, den visar varför de behövs och hur de hänger samman med helheten. Som Jakobsson också lyfter fram i sitt kunniga efterord är boken inte alls så svår som sitt rykte. Den har en tydlig inre systematik och en pedagogisk struktur. Genidraget bakom dess uppbyggnad ligger i hur Heidegger genast från början återknyter till den antika metafysiska frågan om varat, Platons och Aristoteles to on. Därmed slår han en brygga över till filosofins begynnelse samtidigt som han pekar in mot samtidens mest aktuella frågor, om förhållandet mellan medvetande och materia, mellan mening, förståelse och historia. Den som är skolad i en modern världsbild är benägen att betrakta \"varat\" som bara ett abstrakt uttryck för \"verklighet\" eller rätt och slätt \"fysisk natur\". Men verkligheten har ju många ansikten, den visar sig som bergarter och matematiska tal, som tekniska artefakter, politiska institutioner och individuella känslor. Vad binder samman dem alla, i vilken mening är de olika sätt att vara? Det är vad Heidegger ger sig i kast med att undersöka. Idén som sedan styr upplägget är att varats olika sätt att visa sig måste tolkas utifrån det varande där något först blir meningsfullt och begripligt, nämligen i den mänskliga till-varon, tyskans Dasein. Till skillnad från föregångare som Kant och Husserl är det dock inte något abstrakt \"kunskapssubjekt\" som här bildar grundvalen för erfarenhet och verklighet. Hos Heidegger vilar vår teoretiska vetenskapliga förmåga på ett för-teoretiskt liv, ett spontant, kännande och historiskt präglat umgänge med ting och människor, i rörelse mot vår egen död. Boken växer på så vis till en uppgörelse med den moderna vetenskapliga världsbilden. Föreställningen om eviga sanningar, och lagbundenheter som objektivt existerande tid och rum, framträder efter hand som teologiska idealiseringar. Heidegger är likväl inte \"relativist\" i den meningen att alla sanningar skulle vara kultur- och tidsbundna. Det mänskliga subjektet är analysens medel, inte dess mål. För den som genomskådat de meningsskikt som bygger upp den moderna världsbilden öppnar sig till sist en möjlighet att ställa den filosofiska frågan om varat på nytt. Till sist handlar det om att leda filosofin tillbaka till den punkt där den själv först tog till orda och stöpte världen i begrepp. Vid denna oavslutade men öppna slutpunkt, pekar den också vidare mot andra erfarenhets- och uttrycksformer, framför allt mot diktningen. Man kan gratulera översättaren och Daidalos till en viktig bedrift. Man kan samtidigt hoppas att förlaget snabbt låter trycka upp ett flikomslag. Den puderlätta vita trycktexten slits lätt från det vackra klotbandet. Heidegger hade å andra sidan nog gillat det. I sina sena texter var han så mån om att visa på språkets gränser att han började skriva ordet \"vara\" överkorsat. I ljuset av den gesten är det kanske i själva verket följdriktigt att den som noggrant läst och burit med sig sitt nyköpta exemplar av \"Vara och tid\" skall upptäcka att bakom de uppfordrande benvita begreppen framträder gradvis en öppen grön rymd. \"Vara och tid\" (\"Sein und Zeit\") Martin Heidegger Övers. Jim Jakobsson, Daidalos ", "article_category": "culture"}
{"id": 14093, "headline": "Så förändrade Heidegger det filosofiska landskapet", "summary": "Martin Heidegger tänkte sig boken ”Vara och tid” som första delen i ett tvåbandsverk. Det blev bara en del. Men detta ungdomsverk från 1927 förändrade filosofin för alltid. Nu finns den i en ny svensk översättning.", "article": "I en sen hyllningstext till Heidegger från 1969 skildrar Hannah Arendt hans inverkan på de studenter som sökte sig till universitetet terminerna efter första världskrigets slut. I den ”ocean av tristess” som rådde representerade han något nytt och annorlunda. Han hade inte skrivit så mycket, bara en avhandling om skolastisk språkfilosofi. Men berättelserna om hans föreläsningar hade spritt sig i landet som ryktet ”om en dold kung”. Inte bara Arendt sökte sig dit, det gjorde också Hans Georg Gadamer, Herbert Marcuse, Hans Jonas, och Karl Löwith, för att nu bara nämna de mest namnkunniga. Inför en sådan skara elever utvecklade Heidegger sitt nya tänkande, som präglades av en anda av uppbrott och återkomst. Den nedärvda traditionen skulle ”destrueras”, för att på nytt frigöra dess inre potential. I nydanande utläggningar av den antika filosofin, framför allt Aristoteles, men också Platon och Augustinus, visade han hur abstrakta metafysiska begrepp och problemställningar kunde få en ny giltighet genom att ställas mot den utsatta ändliga mänskliga existensen och omvänt. Det väsentliga under dessa år ägde rum i föreläsningar. Men plötsligt blev det bråttom att publicera sig. Edmund Husserls professur i Freiburg skulle bli ledig, det gällde att meritera sig för tjänsten. På kort tid sammanställde Heidegger sina anteckningar till 83 paragrafer av varierande längd, uppdelade i två huvudavsnitt på sammanlagt 450 sidor, under den kärnfulla titeln ”Sein und Zeit” (”Vara och tid”), som utkom våren 1927. Själv var han då 37 år gammal. I ett förord förklarade han att detta bara var den första inkompletta delen av ett tvåbandsverk vars fortsättning skulle offentliggöras inom kort. Men någon fortsättning kom aldrig. Storverket förblev ett oinfriat löfte. Det är fascinerande att påminna sig om denna lite hafsiga och ofullbordade ansats bakom boken i ljuset av vad den efter hand skulle komma att bli. Snabbt fick den kultstatus. Trots sin svårforcerade och nydanande terminologi stod det genast klart att inte bara Husserls fenomenologi, utan hela den tyska filosofin med denna bok tagit ett nytt steg. I dag framstår den som det enskilt mest tongivande verket från det gångna seklets filosofiska litteratur, översatt till alla världsspråk med en oöverblickbar kommentarlitteratur och svindlande receptionshistoria. Heidegger själv skulle fortsätta att publicera sig fram till sin död femtio år senare. Men inget han gjorde därefter kunde riktigt tävla med ungdomsverket. På något sätt lyckades han med konststycket att samla sin tids splittrade filosofiska röster och energier i ett enhetligt stycke, vars systematik bitvis påminner mer om en skickligt dirigerad kör än om en solosång. I ”Vara och tid” ljuder Aristoteles samman med Kierkegaard och Husserl, liksom Platon med Nietzsche och Dilthey, på ett sätt som ingen av dem hade kunnat föreställa sig innan Heidegger visade att det var möjligt. Den politiska utvecklingen i Tyskland och Heideggers inledande ställningstagande för Nationalsocialisterna 1933 påverkade tveklöst bokens fortsatta mottagande, inte minst i Tyskland där han alltjämt är omstridd. Hans bästa elever tog med sig vad de behövde och gick sedan egna vägar. Det mest kreativa mottagandet skedde i Frankrike, där boken omstöpte det filosofiska landskapet. Tänkare som Sartre, Merleau-Ponty, Paul Ricoeur, Foucualt och Derrida är helt enkelt inte riktigt begripliga om man inte ser hur de på olika sätt förvaltade stöten från ”Vara och tid”. Den första engelska översättningen av Macquarrie och Robinson kom 1962, följd av Joan Staumbaughs alternativa version 1996. Efter ett sent uppvaknande är USA i dag navet i den internationella Heideggerforskningen, med en strid ström av böcker, numera också från de mest prestigefyllda universitetsförlagen, som Stanford, Cambridge och Harvard. I Sverige satt mottagandet av Heidegger hårt inne. Filosoferna höll sig kallsinniga. När den norske filosofen Arne Naess skrev positivt om Heidegger på sextiotalet ifrågasattes hans positivistiska renlärlighet av svenska kolleger. Det var via teologer och litteraturvetare han började sippra in i det akademiska samtalet. Det kom att bli författaren Richard Matz, en egensinnig fritänkare och civilisationskritiker född 1922, som tog sig an uppgiften att översätta huvudverket. Mot blygsam ersättning och med minimalt redaktionellt stöd lyckades han 1981 med bedriften att överföra dess krävande neologismer till en mestadels läsbar svenska, åtminstone för den som var beredd att bejaka ankomsten av uttryck som ”kastadhet”, ”förhandenhet”, ”avfjärmning” och ”varitande” i den svenska språkgemenskapen. Matz var dock inte nöjd med sin översättning. Under flera år arbetade han på en revidering, som han inte hann avsluta före sin död 1992. Bland det som han ville ändra var titeln. ”Vara och tid” skulle det ju ha varit, i obestämd form, inte ”Varat och tiden”, vilket var en missriktad eftergift till något som då uppfattades som mer svenskklingande. Men nu – trettio år senare – finns den där: ”Vara och tid”, i en helt ny översättning av Jim Jakobsson. Matz version förblev lite av ett work-in-progress, med inskjutna parenteser med alternativa lösningar och författarens tolkningar. Nu är texten renslipad och tätad. Man upplever i ännu högre grad hur exceptionellt väl svenskan är lämpad för att ta emot Heideggers språk. I många fall kan hans uttänjning av tyska språkstammar återskapas nästan utan meningsförlust. I långt högre grad än i de engelska och latinska språkens översättningar kan man i svenskan verkligen se hur texten är uppbyggd. Jakobssons nya version innebär samtidigt ett postumt erkännande av Matz ofta misskända bedrift. Trots att ambitionen var att göra en nyöversättning så kvarstår Matz val av centrala termer mestadels intakt. Och på några av de ställen där han frångått Matz är vinsten inte uppenbar. Ett exempel är Matz våghalsiga översättning av tyskans Jemeinigkeit som ”varminhet”, vilket nu i stället blivit ”alltid-minhet”. Att läsa Heidegger kräver onekligen att man släpper greppet om SAOL, och sätter en del av skolgrammatiken i friläge. Men det som gör boken till en så bestående klassiker är att den – till skillnad från andra samtida dadaistiska språkexperiment – faktiskt är så grundlig. Den tar ansvar för vart och ett av sina nydanande uttryck, den visar varför de behövs och hur de hänger samman med helheten. Som Jakobsson också lyfter fram i sitt kunniga efterord är boken inte alls så svår som sitt rykte. Den har en tydlig inre systematik och en pedagogisk struktur. Genidraget bakom dess uppbyggnad ligger i hur Heidegger genast från början återknyter till den antika metafysiska frågan om varat, Platons och Aristoteles to on. Därmed slår han en brygga över till filosofins begynnelse samtidigt som han pekar in mot samtidens mest aktuella frågor, om förhållandet mellan medvetande och materia, mellan mening, förståelse och historia. Den som är skolad i en modern världsbild är benägen att betrakta ”varat” som bara ett abstrakt uttryck för ”verklighet” eller rätt och slätt ”fysisk natur”. Men verkligheten har ju många ansikten, den visar sig som bergarter och matematiska tal, som tekniska artefakter, politiska institutioner och individuella känslor. Vad binder samman dem alla, i vilken mening är de olika sätt att vara? Det är vad Heidegger ger sig i kast med att undersöka. Idén som sedan styr upplägget är att varats olika sätt att visa sig måste tolkas utifrån det varande där något först blir meningsfullt och begripligt, nämligen i den mänskliga till-varon, tyskans Dasein. Till skillnad från föregångare som Kant och Husserl är det dock inte något abstrakt ”kunskapssubjekt” som här bildar grundvalen för erfarenhet och verklighet. Hos Heidegger vilar vår teoretiska vetenskapliga förmåga på ett för-teoretiskt liv, ett spontant, kännande och historiskt präglat umgänge med ting och människor, i rörelse mot vår egen död. Boken växer på så vis till en uppgörelse med den moderna vetenskapliga världsbilden. Föreställningen om eviga sanningar, och lagbundenheter som objektivt existerande tid och rum, framträder efter hand som teologiska idealiseringar. Heidegger är likväl inte ”relativist” i den meningen att alla sanningar skulle vara kultur- och tidsbundna. Det mänskliga subjektet är analysens medel, inte dess mål. För den som genomskådat de meningsskikt som bygger upp den moderna världsbilden öppnar sig till sist en möjlighet att ställa den filosofiska frågan om varat på nytt. Till sist handlar det om att leda filosofin tillbaka till den punkt där den själv först tog till orda och stöpte världen i begrepp. Vid denna oavslutade men öppna slutpunkt, pekar den också vidare mot andra erfarenhets- och uttrycksformer, framför allt mot diktningen. Man kan gratulera översättaren och Daidalos till en viktig bedrift. Man kan samtidigt hoppas att förlaget snabbt låter trycka upp ett flikomslag. Den puderlätta vita trycktexten slits lätt från det vackra klotbandet. Heidegger hade å andra sidan nog gillat det. I sina sena texter var han så mån om att visa på språkets gränser att han började skriva ordet ”vara” överkorsat. I ljuset av den gesten är det kanske i själva verket följdriktigt att den som noggrant läst och burit med sig sitt nyköpta exemplar av ”Vara och tid” skall upptäcka att bakom de uppfordrande benvita begreppen framträder gradvis en öppen grön rymd. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14094, "headline": "Agnetha Fältskog öppnar för Abba-reunion", "summary": "Det verkar finnas planer på någon form av återförening för Abba, säger Agnetha Fältskog till en tysk tidning. Men till DN svarar Benny Andersson att han inte hört talas om något sådant.", "article": "Till den tyska tidningen Welt am Sonntag säger Agnetha Fältskog, enligt TT, att en återförening självklart är något som vi tänker på. Detta skulle i så fall ske i samband med 40-årsjubileet för ”Waterloo” som vann schlager-EM 1974. – Det verkar finnas planer att göra något för att uppmärksamma jubileet på något sätt. Men jag kan inte vid denna tidpunkt säga hur planerna kommer att utveckla sig, säger Agnetha Fältskog till Welt am Sonntag. När DN frågar Benny Andersson om det stämmer att gruppen ska återförenas svarar han på sms: – Det är nog bäst om du frågar henne. Jag tänker att jag nog borde veta om det vore aktuellt. I våras sade Agnetha Fältskog till tyska tidskriften Die Zeit Magazine att hon inte skulle säga nej till en Abba-återförening, uppger TT. Redan då dementerade Benny Andersson alla rykten med att Abba inte har funnits sedan 1982. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14097, "headline": "Nya rykten om Abba-återförening", "summary": "Det ”verkar finnas planer” på någon form av återförening för Abba, säger Agnetha Fältskog till en tysk tidning. Men till DN svarar Benny Andersson att han inte hört talas om något sådant.", "article": "Till den tyska tidningen Welt am Sonntag säger Agnetha Fältskog, enligt TT, att en återförening ”självklart är något som vi tänker på.” Detta skulle i så fall ske i samband med 40-årsjubileet för ”Waterloo” som vann schlagerfestivalen 1974. — Det verkar finnas planer att göra något för att uppmärksamma jubileet på något sätt. Men jag kan inte vid denna tidpunkt säga hur planerna kommer att utveckla sig, säger Agnetha Fältskog till Welt am Sonntag. När DN frågar Benny Andersson om det stämmer att gruppen ska återförenas svarar han på sms: — Det är nog bäst om du frågar henne. Jag tänker att jag nog borde veta om det vore aktuellt. I våras sade Agnetha Fältskog till tyska tidskriften Die Zeit Magazine att hon ”inte skulle säga nej” till en Abba-återförening, uppger TT. Redan då dementerade Benny Andersson alla rykten med att Abba inte har funnits sedan 1982. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14098, "headline": "Lena Andersson: Barnalstring är frivillig", "summary": "För mig har det varit en frihetshandling att inte föröka mig. Det är inte människan som vill ha barn, det är generna som vill leva vidare. Så skriver författaren Lena Andersson om sitt beslut att inte skaffa barn.", "article": "Om alla gjorde som jag skulle människosläktet dö ut. Det vore ohållbart att upphöja min handling till allmän rekommendation. Men om vi i begreppet handling inbegriper akten att fatta övervägda beslut lämpar den sig som dygd eller rent av plikt. Jag vill formulera den så här: Sätt inte människor till världen utan att först ha funderat på om det är vad du vill och önskar med ditt och andras liv. Barnalstring är frivillig. Man är inte tvungen för att man kan. Människor kan vara fria endast i kraft av sitt förnuft och förnuftet ger oss ansvar. För mig har det varit en frihetshandling att inte föröka mig. Jag är dock glad över att finnas till, liksom jag är glad över att det finns fler mänskliga varelser, och beklagar således vare sig att mina föräldrar valde annorlunda eller att människor vill ha barn. Man kan därmed säga att jag värnar mitt eget liv så mycket i de former av det jag känner till att jag är beredd att beröva potentiella människor det liv de kunde ha fått och som de eventuellt skulle ha värdesatt lika högt som jag värdesätter mitt. Eller inte. Det är det man aldrig vet. Avkomman kan bli en miserabel varelse som önskar att den inte hade fötts och ägnar tillvaron åt att klandra sina föräldrar för brottet att sätta det till världen. Har jag rätt att ”beröva” ofödda människor det liv de kunde ha fått? Ja. Endast det som existerar kan bli berövat något. Därtill och framför allt har jag rätt att bestämma över min kropp så länge jag inte skadar eller tvingar andra. Jag är inte slav under några diktat, under normer om moderskap eller en stat som behöver fler barn i dag ”för att klara välfärden i morgon”. Ett samhälle ska inte planera eller dirigera fram hur medborgarna väljer att reproducera sig. Det ska inte ha synpunkter på antalet barn eller önskemål om fler. Man föder inte barn åt gemenskapen eller Gud, och man avstår inte åt dem. Barnalstring ska lika lite som något annat planeras centralt och ovanifrån för att motsvara någons syfte rörande helhetens eventuella bästa. Men det innebär också fullt ansvar för de människor man sätter till världen innan de är stora nog att ta ansvar själva. Om denna fria ordning fick till följd att ingen längre ville ha barn, det vill säga gjorde som jag och lät generna upphöra med mig, vore det slut med släktet. Och då fick det vara så. Det lär inte ske, ty att inte föröka sig är en biologisk och evolutionär anomali per definition. Tack vare preventivmedel och aborträtt är det i frihetliga länder inget skenval huruvida man blir förälder. Endast lagar är tvingande. Normer är normerande men inte tvingande. Det är ingen liten sak att göra en ny människa eller flera. Det är heller ingen liten sak att låta bli, tycker kanske många. Jag har full förståelse för att man när ett barn är fött tänker att det hade varit förfärligt att det barnet inte skulle ha funnits, oavsett om man tvekade innan, och översätter det till de ickeexisterande men möjliga barn som en barnfri person avstår från att sätta till världen. Psykologiskt och filosofiskt är emellertid inte icke-existens som kunnat bli existens detsamma som faktisk existens. Man saknar inte det man aldrig haft och aldrig drömt om att få. Man saknar bara det man mist. Det man drömt om kan man sakna som om man hade mist det, ty drömmen är som att ha det, hjärnan känner knappt någon skillnad. Ytterligare en omständighet fäller resonemanget att fenomenen skulle vara likvärdiga. Alla avstår hela tiden från att göra nya människor. De som har två barn skulle kunna få ett tredje och ett fjärde, ett femte, sjätte. Det finns alltid fler människor att göra om det är de ännu okoncipierades välbefinnande eller rättigheter som ska avgöra frågan. Och i samma stund upphör välbefinnande och rättigheter för de existerande. För mig har det aldrig känts som en självklar och ”naturlig” del av mitt tänkande om mig själv och livet att jag en dag skulle bli förälder. Att jag skulle vara mamma är så konstigt att det till och med känns besynnerligt att vara ”ingens” mamma. Själva ordet mamma förbundet med min person reser inre motstånd. Att jag har en mamma finner jag odramatiskt, men att jag skulle vara en har alltid känts outsägligt underligt. Jag betraktar således inte saken som att jag har valt bort att bli förälder. Jag har aldrig valt till det. Att bli förälder är i mina föreställningar att välja bort det man har och den man blivit under de år man levt, medan att inte bli förälder är att fortsätta som hittills. Jag blir därför alltid förvånad när jag får höra att personer jag känner eller känner till väntar barn. Samma sak när de gifter sig med pompa och ståt. Det är ett existentiellt skifte som min automatik finner märkligt att göra och varje gång tvingas jag därför korrigera tanken och påminna mig om att det är jag som väljer det ovanliga. Jag har givetvis inget emot att människor gör sina val men inifrån mitt medvetande är det skiftet i levnadssätt och bytet av bana som är anomalin, det ej förväntade. Vikten av autonomi och suveränitet har varit för starkt inristade i mig för att de skulle gå att kombinera med det inkräktande på dessa värden som gravididet och föräldraskap är. Jag har inte alls varit särskilt självständig rent psykologiskt genom livet, utan snarare beroende av än den ena än den andra för att må bra. Men min självbild har inte passat med de förhållningssätt till tillvaron som traditionen, kulturen, underhållningen, lagarna eller kommersen hävdar som uppenbara. När jag var barn föll det mig aldrig in att bröllop och giftermål skulle vara något att sträva efter. Jag tyckte inte illa om det utan var likgiltig. Jag kände mig bara inte talad till när jag tog del av sagornas bröllop och de giftaslystna flickornas bestyr med sina kläder. Det kunde ha handlat om ekorrars sätt att organisera sina liv och jag hade känt mig lika lite talad till. Det innebar att jag inte heller kände mig utanför, liksom jag inte känner mig utanför ekorrars förehavanden. Att jag skulle bo i ett hus med en annan vuxen och två barn var en orimlig tanke som inget hade med mig att göra och som förutsatte att jag blev någon annan. Kärlek verkade underbart och värt att sträva efter, men hur de ritualiserade institutionerna hörde samman med känslan jag förstod var kärleken, det var svårt att se. Det fanns en manual som tilltalade mig och gjorde det möjligt att se framåt på det sätt som är ett av livsberättelsens syften (ett annat är ordning och kontroll). Det var sagan om en enastående karriär inom idrott. Normerna knutna till dem följde jag observant och osjälvständigt. Sådana drömmar förstod jag meningen med och de var de enda jag skulle ha kallat drömmar. De förutsatte heller inte något framtida byte av personlighet, utan en fortsättning på den jag var. Då jag stod utanför de sagor som gällde livets organisering stod jag också utanför hela paketet med att behaga andra och agera inför deras blickar. Jag uppfattade moraliska blickar starkt, men inte normerande blickar rörande utseende och uppförande. Jag trodde att var och en gjorde som de ville inom ramarna för moralen. Att gifta sig och få barn såg jag som lika lite påbjudet och påliggande som att bli en rik direktör. Båda var mig väsensfrämmande. I min uppväxt var passivitet bannlyst och aktivitet belönat. Det var min inifrånblick på vad jag ägnade mig åt och hur jag utförde det som var viktig. Inställningen har dröjt kvar i mig. Den egna vägen har prioriterats, andras vägar måste först förklara sitt värde för att jag ska vilja anträda dem. Andra människor är inspiration och kunskapskälla, men om jag ska göra som de gör måste jag först djupt inne i mig förstå varför och ha prövat om jag verkligen vill det. Utan tvekan är familjebildning det förväntade. Den som vill ha barn behöver inte förklara sig, vilket är tecknet på hegemoni. Men jag tror att man får bli lite hårdhudad här och hålla ordning på tankarna. Det viktiga är inte att ändra på omgivningen, utan att mångfalden av sätt att leva tolereras, bejakas eller uppmuntras. I det ingår att vi försöker tygla vår tro att vi vet allt eller något särskilt om en människa utifrån hennes individuella val. Alla sätt att organisera sina preferenser kan inte bli lika vanliga eller normala. Att på olika områden avvika är varken fel eller rätt, sämre eller bättre. Den som är särling i dag är konventionell i morgon inom ett annat fält. Udda är en beskrivning, ofta en provisorisk sådan, inte en värdering. Ingen ska avstå från att skaffa barn för att de barnlösa eller barnfria ska må bättre. Det man kan önska och förvänta sig är medvetenhet och insikt om att vi alla har ett val som bör göras aktivt. Och att alla inte vill samma sak med sitt liv. Många hävdar slentrianmässigt att barn utgör livets biologiska mening och dess existentiella tillika. Mot det vill jag anföra att det biologiska saknar mening och den existentiella meningen är ett samlingsnamn för en känsla man kontinuerligt konstruerar utifrån allehanda upplevelser, behov och förnimmelser. Den är helt individuell. Men längtan efter barn måste väl ändå vara biologiskt betingad, eftersom släktet överlevt endast så? Sexdriften är inte en social konstruktion. Men eftersom den ofta leder till barn kan dess resultat, avkomman, lätt förväxlas med resultatets upphov, driften. Inget är så lätt att blanda samman som orsakssamband. Vi tror att vi längtar efter att föröka oss och därför har sex, medan vi väl i själva verket längtar efter sex och därför förökar oss. Nästa fråga som inställer sig är varför vi längtar efter sex. Evolutionen måste tolkas. Och den är allt annat än nogräknad då den saknar riktning, plan och intention. Det blir vad det blir och det som fungerar duger. Förökning räcker för överlevnad, då spelar det ingen roll hur den går till eller av vilka orsaker vi förökar oss, bara allt fortsätter. När man beaktar Richard Dawkins perspektiv i ”The Selfish Gene” (”Den själviska genen”, 1976) faller frågan om biologiskt betingad barnlängtan närmast bort, blir irrelevant och feltänkt. Dawkins presenterar en tolkning som gör det omöjligt att fortsätta se på levande varelser som något enhetligt. Och i samma ögonblick förändras synen på reproduktion. Med tanke på att människan avgränsas av kroppens konturer och varje kropp bär ett medvetande som är avskilt från alla andra är det praktiskt att tala om individer. Det är deras medvetande och ingen annans som lär sig saker, interagerar och känner smärta när kroppen utsätts för påfrestning. Men enligt Dawkins tolkning är det snarare organismens myriad av byggstenar som har ”lurat” oss att betrakta människan som en enhet. Så skickliga har beståndsdelarna som utgör kroppen och medvetandet varit på att skapa sig en skuta som de tagit hyra på för att segla in i framtiden med, att den lyckats få oss att betrakta oss själva som enskilda och helgjutna och inte som en slumpmässig ansamling av småorganismer som gått samman och skapat den stora organismen vi kallar människa. Dawkins föreslår att vi ska se arten människa som en av många slumpmässigt hopkomna varianter på maskiner som generna har utformat, byggt, samlat ihop sig till eller utgör, allt för att försäkra sig om sin egen reproduktion. Det är alltså varje gen för sig som vill föröka sig, inte vi. Det är inte vi som har gener, det är gener som har oss. Det är inte människan som vill ha barn, det är generna som vill leva vidare. Och det mest ändamålsenliga sättet råkade bli det vi känner som en människokropp att skydda sig i för att där inifrån kunna göra nya versioner av sig själva, versioner som i sin tur är inneboende i nya maskiner vilka de själva håller igång och som gör avkomma på det att generna aldrig må dö. Det blir inte mycket romantik och illusion kvar, men kanske vore det här ett sannare, mer fantasieggande och fruktbart sätt att formulera saken än de platta sagor som vi underhåller varandra med. Även sagorna lyder emellertid under naturens lagar fast i kulturell skepnad. Berättelserna överlever för att de skapar den känsla av mening som inte finns, för att de fyller en funktion och tilltalar tillräckligt många. Men inte alla. Somliga ger kontraorder och accepterar inte genernas exploatering av människans oro, deras manipulationer av vårt signalkänsliga medvetande, deras finter, trick och knep för att ta sig vidare mot evigheten genom att använda bebis- hull, stora ögon och värnlösheten i en oskyddad ny varelse. Generna skapar, för att sedan utnyttja, människans längtan efter att få slippa sig själva och gå upp i någon annan, att få till synes äga och ägna sig åt en beroende varelse. En del vägrar ge efter för detta genernas mixtrande med oss, det som får oss att lida av och frukta ensamheten så mycket att vi intalar oss att med ett barn blir vi aldrig mer ensamma. Men avkomman lämnar en, det är det sorgliga om man trodde något annat, den lämnar för att skapa ny avkomma, en ny av generna skapad och använd människomaskin för att de ska kunna ta sig vidare mot evigt liv för egen del. Oss struntar de i. Oss kastar de oblitt i en grav medan de själva seglar bort mot nya spännande äventyr. Liv, liv, mera liv. Det är inte vi som längtar efter barn, det är generna som längtar efter en ny farkost att driva framåt över oceanerna. Allt för att deras liv ska upprätthållas. Till vilken nytta? Ingen alls. Till vilket syfte? Inte något som helst. Liv handlar inte om nytta och syfte. Men om människan härmed verkar ha degraderats finns tröst att få. Som de enda djuren på Jorden, skriver Dawkins, kan vi vända oss mot våra skapare generna. ”We, alone on earth, can rebel against the tyranny of the selfish replicators.” Fria under tyranniet är människorna. Lena Anderssons text är hämtad ur antologin ”Ingens mamma” som utkommer på bokförlaget Atlas. I boken skriver tolv kvinnor om barnfrihet, bland annat författaren Birgitta Stenberg och kritikerna Annina Rabe och Jane Magnusson. Lena Andersson Yrke: Författare och kolumnist, bland annat på DN:s ledarsida. Född: 1970 i Stockholm. Uppvuxen i Tensta. Debut: Romanen ”Var det bra så?” utkom 1999. Sommarprat: Fyra gånger: 2000, 2002, 2005 och 2008. Aktuell: Med sin sjätte bok ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”, som kritikerhyllats under hösten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14100, "headline": "Amazon slår sig in på svenska bokmarknaden", "summary": "Den omstridda nätbutiken Amazon vill etablera sig i Sverige. Förhandlingar har pågått i ett år. Nu uppvaktar den amerikanska jätten flera svenska förlag.", "article": "Under ett års tid har Amazon förhandlat med Bokrondellen, som samlar den data som krävs för att kunna saluföra litteratur i butik och e-handeln i Sverige. Vd Christer Perslöv säger att nätföretagets jurister på europakontoret i Luxemburg, nu \"närmat sig\" Bokrondellens avtalskrav, efter att initialt ställt tuffa krav. Vad är Amazons plan för den svenska marknaden? – Det jag förstått är att de i första hand ska sälja svenska böcker – både pappersböcker och e-böcker – på sina befintliga sajter, svarar Perslöv. Dorotea Bromberg på Brombergs bokförlag är övertygad om att Amazon snart finns på den svenska marknaden. – Det finns ingen tvekan. Men hur snabbt och hur stora de kommer bli i Sverige återstår att se. Bromberg har via sin distributör redan tillfrågats om Amazon får köpa förlagets böcker, vilket hon sagt ja till. – Jag och mina kolleger på andra medelstora förlag är uppvaktade, men säkert också de stora, fast de kanske inte talar om det. Dorotea Bromberg är säker på att ett svenskt Amazon innebär en väldig maktförskjutning i bokbranschen. – Om det är bra eller dåligt vet vi inte riktigt, förmodligen blir det både och. Det är möjligt att Amazon till en början skulle minska de stora, svenska förlagens makt men snart skulle vi bli varse att en annan maktfaktor kommit hit – och som säkert pressar alla. Men jag tror att Amazon kan bidra till en stor ökning av exempelvis e-boksförsäljningen, påpekar hon. Förläggaren Jonas Axelsson, vd på Partners in Stories, tidigare litterär chef på Albert Bonniers Förlag, talar också om maktskifte och radikala förändringar på den svenska bokmarknaden. – Att Amazon inte redan finns i Sverige beror förstås på Adlibris och Bokus, det är inte lätt att ta bollen från dem och bli dominant lika snabbt som företaget blivit i Tyskland och på andra ställen i Europa, säger han. Axelsson tror att prisdumpning är enda vägen för Amazon att ta marknadsandelar. Det finns inget \"kundbehov\" av ännu en nätsajt som sprider svensk litteratur, menar han. Är ett svenskt Amazon en hotbild för bokbranschen? – Det är svårt att säga. Vi har två svenska jättar i dag med Bonnier och KF som äger Bokus, Norstedts och Akademibokhandeln. Skulle Amazon tränga sig in och dessutom börja sälja läsplattor – som de varit fruktansvärt skickliga på i USA och England – kommer det råda helt nya förutsättningar för hur du handlar böcker och mycket de får kosta. De som dominerat produktions- och försäljningsledet i Sverige kommer troligtvis bli väldigt skrämda. Konsumenterna skulle samtidigt få billigare böcker och läsandet skulle möjligen öka. – Ja, åtminstone i början. Men det kräver offer, det kostar att göra böcker. Med en liten marknad och med ett litet språk är vi väldigt sköra när det gäller vinstmarginaler. Amazon har inget problem med att sälja böcker för en dollar – och det gör att alla i hela ledet drabbas, också författarna. Sverige är redan ett land med låga bokpriser i en europeisk jämförelse, påminner han. Svante Weyler, branschveteran med ett lång förflutet på Norstedts innan han startade eget bokförlag, talar om nätjättens agerande som aggressivt. Han menar att det vill ha en monopolställning. Han är \"extremt nervös\" för effekterna. Extrem prispress på e-böcker innebär i sin tur en extrem prispress på pappersböcker och detta på en marknad som i stället skulle behöva ökade marginaler, understryker han. – Prispress är alltid bra för konsumenterna ända till någon frågar hur det kan komma sig att en tröja kan kosta nitton spänn – jo, för att någon inte får betalt. Han beskriver Amazons förlags-ambitioner som att de vill \"plocka mogen frukt\". De söker redan kommersiellt framgångsrika författare som kan tjäna ännu mer pengar på ett kontrakt med det väldiga nätföretaget, men de är inte intresserade av att odla nya och lovande författarskap. – Jag har fortfarande inte träffat någon som sysslar med den elektroniska delen av bokbranschen som är publicist, konstaterar Weyler. De är antingen tekniker, ekonomer eller distributörer och vill ha en del av intäkterna i vår verksamhet. De har inte min solidaritet. Lars Schmidt, reporter på branschorganet Svensk Bokhandel, tror att Amazons intresse för Sverige – som har en stark och lättpenetrerad bokmarknad – är en del av viljan till världsherravälde. En ambition som kan komma att slå sönder strukturen på den svenska bokmarknaden. Schmidt påpekar att den amerikanska nätjätten för närvarande bygger upp sin distributionsverksamhet i bland annat Tyskland, Tjeckien och Polen och att den nordtyska anläggningen kan vara avsedd att serva den skandinaviska marknaden. Amazon förhandlar också i Norge om ett avtal. – Ett bokförlag kan ju förstås säga nej till att sälja sina böcker via Amazon, men då är man ju inte klok. Däremot kan förlagen trilskas med sina rabattsystem och kräva ordinarie priser. Men sånt brukar Amazon strunta i. De tar sådana förluster tills de har tillräckligt många konsumenter, volym – de ser det som en ren marknadsföringsutgift. Kilian Trotier, reporter på tyska Die Zeits kulturredaktion, har följt Amazons etablering i Tyskland på nära håll. Han talar om företagets vilja att knyta upp så många människor som möjligt i dess \"slutna ekosystem\" via billiga Kindle-plattor och prispressade böcker som huvudstrategi. Och när de väl blivit kunder kommer de också köpa en massa andra Amazon-produkter. Effekten kan, som i England, resultera i att rader av mindre bokförlag slås ut, varnar han. – Bland europeiska bokhandlare talas det i dag om att det är närmast omöjligt att sälja e-böcker utanför Amazon. I ett motdrag har de stora bokkedjorna i Tyskland tillsammans med ett telekomföretag släppt en egen läsplatta, Tolino. Den har på ett halvår högst otippat tagit 30 procent av den marknad där Amazon har 40 procent. – Om man går samman på det sättet mot en större motståndare så kan det vara möjligt att konkurrera med Amazon. Det viktigaste är att samarbeta, i synnerhet på en liten marknad som Sverige, säger Kilian Trotier på Die Zeit. Amazon Amazon, som är världens största nätbutik, grundades 1994 och har sitt huvudkontor i Seattle, USA. Det startades med ambitionen att vara ”världens mest kundorienterade företag” och vill erbjuda all tänkbar näthandel, för böcker och filmer, leksaker, kläder, smycken, verktyg och bildelar. I dag säljer också hundratusentals fristående företag och privatpersoner sina varor på Amazons nätsajter. 2007 introducerade företaget sin Kindle, en budgetläsplatta som nu finns i flera utföranden. Amazon driver också bokutgivning via Kindle Direct Publishing och Amazon Publishing, konsthandel via Amazon Art liksom film via Amazon Studios. DN ", "article_category": "culture"}
{"id": 14104, "headline": "Jay Z stämd av skivbolag", "summary": "Skivbolaget TufAmerica stämmer rapparen Jay Z för en sampling på sin låt ”Run this town” från albumet ”Blueprint 3”.", "article": "Skivbolaget TufAmerica har stämt den mångmiljonsäljande Brooklyn-rapparen Jay Z för för en sampling på rapparens singellåt ”Run this town” som gjordes med hjälp av vokala insatser från Rihanna och Kanye West. Samplingen kommer från 60-talslåten ”Hook and sling part 1” som framfördes av artisten Eddie Bo, skriver New York Daily News. Det är inte första gången som TufAmerica stämmer en artist. Förra året fick Kanye West ta emot en stämning för att han använt sig av låten i albumet ”My beautiful dark twisted fantasy” som kom för tre år sedan. Dessutom hamnade rapgruppen Beastie Boys också i klammeri med bolaget förra året för två skivor som de gjorde för mer än tjugo år sedan. Jay Z, eller Shawn Carter, uppträdde i Stockholm för ett par veckor sedan. Han ligger bakom en rad med hits som ”99 problems” och ”Hard knock life” samt kritikerrosade fullängdare som ”Reasonable doubt” och ”Blueprint”-serien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14106, "headline": "Hendrixfilm visar nya sidor av rock-ikonen", "summary": "John Ridley är dubbelaktuell på Stockholms filmfestival. Förutom manuset till hyllade \"12 years a slave\" har han skrivit och regisserat \"Jimi: All is by my side\" om rockstjärnan Jimi Hendrix år i London.", "article": "När John Ridley växte upp fanns Jimi Hendrix bara där. Hans musik var en del av Ridleys uppväxt, en konstant, och det var historierna om Hendrix också. – Jag minns att jag tyckte om att höra berättelser om Jimi Hendrix. Berättelserna var alltid lite sagoaktiga, det var svårt att veta vad som var sant och vad som var mytologi. Senare i livet blev jag intresserad av att ta reda på vem han var. Vad som drev honom, var hans kreativitet kom från, säger John Ridley. Tanken att göra en film om Hendrix liv hade snurrat runt i Hollywood i många år. John Ridley var en av många manusförfattare som blivit ombedd att komma med idéer, men han hade svårt att hitta en angreppsvinkel som inte kändes sliten. – Det kändes för vagt, som om det hade kunnat vara vilken musiker som helst som föds, inte blir kramad av sin mamma, får allt de vill ha, får droger, dör. Men så, en dag, ramlade John Ridley över den obskyra Jimi Hendrix-låten \"Send my love to Linda\". Låten gjorde honom nyfiken: Vad handlade den om? Vem var Linda? Det visade sig att hon var en av nyckelpersonerna i händelseförloppet som gjorde Jimi Hendrix till rockstjärna. Linda var nitton år när hon träffade Jimi Hendrix i New York och bestämde sig för att hjälpa honom. Hon uppmuntrade honom, lånade ut sin pojkvän Keith Richards (Rolling Stones) gitarr till Hendrix, och såg till att han fick en manager och reste till Storbritannien. – Linda fascinerade mig. Hon hade en intelligens och ett djup som var bortom hennes ålder. Hon kunde rock'n'roll, hon förstod talang, säger John Ridley. John Ridley bestämde sig för att göra en film om just det: Jimi Hendrix år i London 1966–1967, strax innan det stora genombrottet. Filmen är inte ett dyrt Hollywoodprojekt utan som en mindre brittisk/irländsk produktion med ambitionen att förnya \"biopic\"-genren. Jimi Hendrix dödliga överdos av sömntabletter 1970 berörs inte alls. Även om filmen är full av musik så hörs ingen av Hendrix egna låtar i filmen, eftersom hans dödsbo inte tillät det. I stället ligger fokus på artisten, skapelseberättelse och relationerna som möjliggjorde den, främst med Linda Keith (spelad av Imogen Poots) och hans brittiska flickvän Kathy Etchingham (Hayley Atwell). Huvudrollen spelas av en slående porträttlik André Benjamin, mest känd som ena halvan av hiphopduon Outkast. Att John Ridley, som tidigare mest skrivit manus, var ganska oetablerad i regissörsrollen och André Benjamin i skådespelarrollen var en fördel, berättar Ridley. – Det fick oss båda att jobba väldigt hårt. Jag ville visa vad jag kunde inför André, och vi pushade varandra på ett bra sätt. Vi var båda fokuserade på att förstå Jimi inte som ikon utan som människa. Jag kan inte tänka mig en bättre person än André för rollen, säger han. John Ridley är just nu också aktuell som manusförfattare till \"12 years a slave\", en hyllad berättelse byggd på en verklig historia om en fri svart man som i mitten av 1800-talet kidnappades i New York och såldes som slav i amerikanska södern. Både Hendrixfilmen och \"12 years a slave\" är historiska skildringar, att blicka bakåt är något som intresserar John Ridley. – Nutida berättelser är inte helt färdiga, men i historien finns en början, en mitt och ett slut, och en möjlighet att ta ett steg tillbaka och vara objektiv. Båda filmerna utspelar sig under ett tydligt avgränsat tidsspann, och det finns en ärlighet och verklighet i historiska skildringar som jag tycker om. \"12 years a slave\" skildrar en bit av den afroamerikanska historien. Och även \"All is by your side\" tar till viss del upp frågor om ras och likabehandling, som i en scen där Jimi Hendrix trakasseras av rasistiska brittiska poliser. John Ridley säger att han ser ett ökat intresse för skildringar av den svarta amerikanska historien i Hollywood, med filmer som \"The butler\", \"Last stop Fruitvale station\" och \"12 years a slave\". – Jag tror att folk börjar inse att det inte är svarta människors historia, utan USA:s. Den största delen av den amerikanska historien berör slaveri och medborgarrätt. Även i nutid handlar det om immigration och lika rättigheter oberoende av sexuell läggning. Jag är inte förvånad att det finns en publik för de här filmerna. Publiken har alltid funnits där, men nu har de stora filmstudiorna förstått att dessa historier är värda att berättas. Dubbelt filmaktuell John Ridley föddes 1965 och växte upp i Milwaukeee, USA. Han började sin karriär som tv-manusförfattare i början av 1990-talet och har bland annat skrivit för \"Fresh prince i Bel Air\". 1997 gav han ut romanen \"Stray dogs\" som också filmatiserades av Oliver Stone under namnet \"U turn\". Sedan dess har John Ridley skrivit ytterligare sex romaner, en pjäs, manus till tre seriealbum och ett antal filmmanus, bland annat \"Three kings\" (1999) och \"Red tails\" (2012). Just nu är John Ridley aktuell med två filmer. Han har skrivit manus till hyllade \"12 years a slave\", ett historiskt drama om en svart man som kidnappades och såldes som slav i mitten av 1800-talet. Dessutom har han skrivit och regisserat \"All is by my side\", en biografisk film om Jimi Hendrix som utspelar sig under det år rockstjärnan bodde i London i slutet av 1960-talet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14108, "headline": "Lady Gaga: \"Artpop\"", "summary": "Stabil stridsvagn av effektiva hittar. Lady Gagas nya album radar upp popdängor och yxigt grälla gester, men bjuder inte på något som inte hörts på hennes tre tidigare skivor. Hanna Fahl efterlyser större idéer och mer substans under ytan.", "article": "Lady Gaga har aldrig varit de små gesternas artist. I stället för att ta fram finmejseln hugger hon med stora yxan, vad det än handlar om. Hennes mode är köttigt, hennes politik stark (som när hon talade mot amerikanska militärens \"don't ask, don't tell\"-policy för hbtq-personer) men trubbig, hennes musik maffig som på steroider. Hon är också ofantligt intressant i sitt ohämmade omfamnande av den moderna popkulturens besatthet av identitetsbygge. Lady Gaga har konstruerat sig själv från grunden, och ibland framstår hon som så medveten att hela hennes konstnärskap vränger sig ut och in och bara handlar om ... hennes konstnärskap. Yta som identitet, identitet som yta, allt målat med breda grälla penseldrag. Detta är inte nödvändigtvis något dåligt, tvärtom: Gaga har självmant tagit rollen som förstoringsglas och byggt sig själv som en groteskt uppumpad version av Popstjärnan, och i processen ofta lyckats både rikta luppen mot samtiden och hitta något eget och relevant. Inför nya fjärde, albumet \"Artpop\" har Gaga använt stora ord. Hon har talat om att hon vill göra en omvänd Andy Warhol och i stället för att ta in popen i konsten låta konsten sippra in i popen. I pressmaterialet står det att skivan \"utforskar Gaga's existens som kulturellt gränssnitt\". Det är uttalanden som tigger om kontextualisering och analys – men själva skivan avfärdar effektivt alla försök till just detta. Låten \"Aura\" har mötts av kritik för att Gaga approprierar burkan och sexualiserar kroppen under tyget, och texten är nästan provocerande trivialiserande: \"She wear burqa for fashion, it's not a statement as much as just a move of passion.\" Mode och yta återkommer som tema i låtar som \"Donatella\" och \"Fashion!\". I vissa texter gör Gaga sig medvetet dum, som i rövhumoristiska raden \"Uranus, don't you know my ass is famous\". I programförklaringen och titelspåret \"Artpop\" deklarerar hon sin inställning till sin konst: Kom ni till mig med era undertexter och fantasier, sjunger hon, men \"sometimes the simplest move is right (...) my artpop could mean anything\". \"Artpop\" är en bra skiva, precis som föregångaren \"Born this way\" en stabil stridsvagn av pophittar. Låtkonstruktionerna och produktionerna är fläckfritt effektiva. På \"Born this way\" kanaliserade hon 1980-talets Madonna, men förutom någon enstaka blinkning (som Madge-imitationen i \"G.U.Y\") bjuder Gaga nu snarare på en 2010-tals-avsmakningsmeny med små munfullar r'n'b här, en knorrig dubstepflirt där, och en stor kolhydratsstinn tallrik pop i mitten. \"Do what you want\" är en mycket lyckad duett med R Kelly, och \"Fashion!\" en ljuvligt korkad kärlekslåt till designerkläder. Vid ett par tillfällen gränsar det till fantastiskt, som i rysningsframkallande arenamäktiga powerballaden \"Gypsy\". Men vi får inte höra något vi inte redan hört på Lady Gagas tre tidigare album. Gaga fortsätter ratta sin stridsvagn förutsägbart rakt framåt. Hennes yxiga grälla gester är härliga, men behöver bygga på större idéer än så här för att bli intressanta. \"Born this way\" handlade om att våga vara den man är – ett trubbigt men slagkraftigt mantra helt i linje med Gagas stil. \"Artpop\" är betydligt tommare, och budskapet verkar vara att sluta övertänka, sluta analysera, omfamna ytan och låta den räcka som konstverk. Men i så fall måste ytan också vara lite mer än en rad habila popdängor. Bästa spår: \"Gypsy\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 14111, "headline": "Hendrixfilm visar nya sidor av ikonen", "summary": "John Ridley är dubbelaktuell på Stockholms filmfestival. Förutom manuset till hyllade ”12 years a slave” har han skrivit och regisserat ”Jimi: All is by my side” om rockstjärnan Jimi Hendrix år i London.", "article": "När John Ridley växte upp fanns Jimi Hendrix bara där. Hans musik var en del av Ridleys uppväxt, en konstant, och det var historierna om Hendrix också. – Jag minns att jag tyckte om att höra berättelser om Jimi Hendrix. Berättelserna var alltid lite sagoaktiga, det var svårt att veta vad som var sant och vad som var mytologi. Senare i livet blev jag intresserad av att ta reda på vem han var. Vad som drev honom, var hans kreativitet kom från, säger John Ridley. Tanken att göra en film om Hendrix liv hade snurrat runt i Hollywood i många år. John Ridley var en av många manusförfattare som blivit ombedd att komma med idéer, men han hade svårt att hitta en angreppsvinkel som inte kändes sliten. – Det kändes för vagt, som om det hade kunnat vara vilken musiker som helst som föds, inte blir kramad av sin mamma, får allt de vill ha, får droger, dör. Men så, en dag, ramlade John Ridley över den obskyra Jimi Hendrix-låten ”Send my love to Linda”. Låten gjorde honom nyfiken: Vad handlade den om? Vem var Linda? Det visade sig att hon var en av nyckelpersonerna i händelseförloppet som gjorde Jimi Hendrix till rockstjärna. Linda var nitton år när hon träffade Jimi Hendrix i New York och bestämde sig för att hjälpa honom. Hon uppmuntrade honom, lånade ut sin pojkvän Keith Richards (Rolling Stones) gitarr till Hendrix, och såg till att han fick en manager och reste till Storbritannien. – Linda fascinerade mig. Hon hade en intelligens och ett djup som var bortom hennes ålder. Hon kunde rock’n’roll, hon förstod talang, säger John Ridley. John Ridley bestämde sig för att göra en film om just det: Jimi Hendrix år i London 1966–1967, strax innan det stora genombrottet. Filmen är inte ett dyrt Hollywoodprojekt utan som en mindre brittisk/irländsk produktion med ambitionen att förnya ”biopic”-genren. Jimi Hendrix dödliga överdos av sömntabletter 1970 berörs inte alls. Även om filmen är full av musik så hörs ingen av Hendrix egna låtar i filmen, eftersom hans dödsbo inte tillät det. I stället ligger fokus på artisten, skapelseberättelse och relationerna som möjliggjorde den, främst med Linda Keith (spelad av Imogen Poots) och hans brittiska flickvän Kathy Etchingham (Hayley Atwell). Huvudrollen spelas av en slående porträttlik André Benjamin, mest känd som ena halvan av hiphopduon Outkast. Att John Ridley, som tidigare mest skrivit manus, var ganska oetablerad i regissörsrollen och André Benjamin i skådespelarrollen var en fördel, berättar Ridley. – Det fick oss båda att jobba väldigt hårt. Jag ville visa vad jag kunde inför André, och vi pushade varandra på ett bra sätt. Vi var båda fokuserade på att förstå Jimi inte som ikon utan som människa. Jag kan inte tänka mig en bättre person än André för rollen, säger han. John Ridley är just nu också aktuell som manusförfattare till ”12 years a slave”, en hyllad berättelse byggd på en verklig historia om en fri svart man som i mitten av 1800-talet kidnappades i New York och såldes som slav i amerikanska södern. Både Hendrixfilmen och ”12 years a slave” är historiska skildringar, att blicka bakåt är något som intresserar John Ridley. – Nutida berättelser är inte helt färdiga, men i historien finns en början, en mitt och ett slut, och en möjlighet att ta ett steg tillbaka och vara objektiv. Båda filmerna utspelar sig under ett tydligt avgränsat tidsspann, och det finns en ärlighet och verklighet i historiska skildringar som jag tycker om. ”12 years a slave” skildrar en bit av den afroamerikanska historien. Och även ”All is by your side” tar till viss del upp frågor om ras och likabehandling, som i en scen där Jimi Hendrix trakasseras av rasistiska brittiska poliser. John Ridley säger att han ser ett ökat intresse för skildringar av den svarta amerikanska historien i Hollywood, med filmer som ”The butler”, ”Last stop Fruitvale station” och ”12 years a slave”. – Jag tror att folk börjar inse att det inte är svarta människors historia, utan USA:s. Den största delen av den amerikanska historien berör slaveri och medborgarrätt. Även i nutid handlar det om immigration och lika rättigheter oberoende av sexuell läggning. Jag är inte förvånad att det finns en publik för de här filmerna. Publiken har alltid funnits där, men nu har de stora filmstudiorna förstått att dessa historier är värda att berättas. John Ridley föddes 1965 och växte upp i Milwaukee, USA. Han började sin karriär som tv-manusförfattare i början av 1990-talet och har bland annat skrivit för ”Fresh prince i Bel Air”. 1997 gav han ut romanen ”Stray dogs” som också filmatiserades av Oliver Stone under namnet ”U turn”. Sedan dess har John Ridley skrivit ytterligare sex romaner, en pjäs, manus till tre seriealbum och ett antal filmmanus, bland annat ”Three kings” (1999) och ”Red tails” (2012). Just nu är John Ridley aktuell med två filmer. Han har skrivit manus till hyllade ”12 years a slave”, ett historiskt drama om en svart man som kidnappades och såldes som slav i mitten av 1800-talet. Dessutom har han skrivit och regisserat ”Jimi: All is by my side”, en biografisk film om Jimi Hendrix som utspelar sig under det år rockstjärnan bodde i London i slutet av 1960-talet. Visas den 10 och den 17 november på Stockholms filmfestival. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14112, "headline": "Filmiskt möte med Henry Morgan", "summary": "Hornsgatan byggdes upp i Litauen för att få en riktig 70-talsmiljö vid filminspelningen av ”Gentlemen”. ”Vi har varit extremt noga med det tidstypiska”, säger regissören Mikael Marcimain, som nu filmar i Stockholm.", "article": "”Gentlemen” är Klas Östergrens stora genombrottsroman från 1980. Det är en berättelse om boxaren och pianisten Henry Morgan som bor tillsammans med sin bror Leo i en lägenhet på Hornsgatan 29 C på Södermalm i Stockholm. Det är en resa i 60-talets Stockholm och Europa och hamnar till slut i den rekordkalla vintern 1979. Det är en uppgörelse med 70-talets självgoda Folkshemssverige, med ett land som visste bäst om nästan allt, men där det också finns en mörk sida med vapenhandel och människosmuggling. Under de tio inspelningsveckorna i Litauen byggde filmteamet också upp den berömda lägenheten på Hornsgatan där en stor del av handlingen utspelar sig. – Vi valde att spela in dessa scener i Litauen för att vi inte hade haft råd att bygga dessa miljöer i Sverige. Dessutom vet jag inte om vi hade hittat samma yrkesskickliga hantverkare här i landet, säger Mattias Nohrborg som är en filmens producenter. På onsdagen spelades en av scenerna i filmen in i Filmhuset i Stockholm, det är när Henry Morgan (David Dencik) och Klas Östergren (David Fukamachi) möts i en filminspelning som de av en slump hamnar i som statister. Det är därmed film om film, metafilm. Även här är det full kontroll på alla tidstypiska detaljer alltifrån cigarettändare och etuier i nysilver till lampor och möblemang. David Dencik fick rollen som den excentriske och mytiske dandyn Henry Morgan trots att han varken är särskilt bra på att boxas, spela piano eller knyta perfekta slipsknutar. För att göra Henry rättvisa har han arbetat med en dialektcoach för att slipa på Söderslangen och tagit både piano- och boxningslektioner sedan nyår. Tidigare spelade han huvudrollen i filmen ”Lasermannen” som också regisserades av Mikael Marcimain. – Den här rollen är svårare, mer sammansatt än Lasermannen som mest sprang omkring och sköt folk. Henry Morgan är en supersocial person som vill imponera på och vara vän med alla. Henry är en komplex karaktär medan Lasermannen var ensam och dogmatisk på ett helt annat sätt. Trots detta finns det vissa likheter mellan dessa två rollgestalter. Den stora skillnaden mellan dessa två berättelser är språket och den litterära kvaliteten i Klas Östergrens roman. Det är både roligare och svårare att spela Henry, säger David Dencik. Berättelsen är delvis en nostalgisk tillbakablick på ett 70-tal där det fanns utrymme för udda och annorlunda typer som i dag närmast är bortsopade i samhället. – Men jag vill inte kalla filmen för nostalgisk, det finns många mörka sidor som jag kanske inte lade märke till när jag läste boken ”Gentlemen” första gången. På samma sätt som vi lade ned mycket arbete på Stockholmsskildringarna i min föregående film ”Call girl” är vi extremt noga med de tidstypiska detaljerna även i ”Gentlemen”, säger Mikael Marcimain. Ruth Vega Fernandez är en av kvinnorna (diplomatdottern Maud) som är med bland alla gentlemen. Hon har relationer med åtminstone fyra av dem, samtidigt. – Hon är en del i ett beroende där hon älskar flera män. Precis som männen i berättelsen tror jag att även hon är ganska viril. Den här rollfiguren är ju baserad på någon kvinna som Klas Östergren har träffat och det är lätt för mig att förstå och identifiera mig med hennes resa, säger hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14121, "headline": "Slim Shady är tillbaka", "summary": "Eminems rap har aldrig varit vildare än på nya skivan. Varje stavelse glöder, varje rim slungas ut i stratosfären av hans turbotunga.", "article": "Uppföljare till klassiska album är ett sätt för artister att återskapa sina största ögonblick. Men att Eminem följer upp sitt andra album ”The Marshall Mathers lp” beror knappast på att hans senare skivor floppat. Föregångaren ”Recovery” var 2010 års bäst säljande album. Eminem verkar däremot ha tröttnat på den mogna stil han presenterade på den skivan, som till stora delar var allvarliga betraktelser kring missbruk och relationer. På ”The Marshall Mathers lp 2” återuppstår hans psykopatiska alias Slim Shady och släpper loss en orkan av obsceniteter. Andra alter egon dyker också upp i vad som emellanåt blir ett schizofrent rallarslagsmål inuti superstjärnans huvud. I första låten kidnappas och mördas Eminem av lillebrorsan till den störde beundrare som skildrades i jättehitten ”Stan”. ”Eminem killed by M&M. Matthew Mitchells, bitch. I even have your initials”, presenterar sig ynglingen. Eminem har blonderat sig igen, efter fem år som mörkhårig, för att ge ett lika ettrigt intryck som på de tidiga skivorna. Låtarna var något bättre på ettan men Eminems rap har aldrig varit vildare än på ”The Marshall Mathers lp 2”. Varenda stavelse glöder. Vartenda rim slungas ut i stratosfären av hans turbotunga. Man får svindel av att följa med i texthäftet. Chockvärdet är förvisso inte lika högt som på föregångaren där han redan i första versen rappade om att våldta sin mor (här ber han henne om ursäkt). Och han låter bara korkad när han använder ”faggot” som förolämpning. Den som har hört Eminem uttala sitt stöd för homoäktenskap (”de borde också få lida”) vet att han knappast är homofob. Men för en ung publik, som lyssnat på briljanta queerrappare som Zebra Katz och Mykki Blanco, torde idén om att homosexualitet inte går att förena med hiphop vara obegriplig. Charmen med Eminems svador är, som vanligt, att man inte vet om han menar allvar. Flera av de mest minnesvärda raderna kunde stämplas som misogyni, som när han parafraserar Jay-Z: ”I got 99 problems and the bitch ain’t one, she’s all 99 of them, I need a machine gun.” Eller grubblar över hur svårt det är att få relationer att fungera: ”I’m just a fucking romantic. I fucking love you, you fucking bitch!” Albumet innehåller de sedvanliga halvballaderna med hitrefränger (Rihanna-samarbetet ”The monster” är dock inte hälften så mäktigt som ”Love the way you lie” på ”Recovery”), de ösiga umpa-umpa-beatsen välsignade av Dr Dre samt en och annan metalrökare. Exekutive producenten Rick Rubin uppmuntrar flera 80-talsnostalgiska utflykter där Schoolly D och Beastie Boys samplas. Eminem lånar också smäktande 60-talsrefränger av The Zombies och Wayne Fontana. Däremot hörs inga spår av trap eller andra moderna genrer. Eminem trivs med att låta gammaldags. Han bejakar till och med sin gubbighet när han i ”So far” klagar på hur krångligt det är att knappa fram den nya Ludacrislåten på datorn och suckar över ungdomar som förföljer honom med kameramobiler. Han skriver en autograf åt ett fan och får som tack en kommentar om att han blivit rynkig runt ögonen. Och kanske är Eminem alldeles för gammal för att rappa om hur mycket han hatar allt och alla. Men det finns ingen annan, inte ens Tyler, The Creator, som gör det bättre. Bästa spår: ”Rhyme or reason”, ”Rap god” ", "article_category": "culture"}
{"id": 14128, "headline": "Daniel Adams-Ray. \"Det är många känslor jag inte lyckas uttrycka i rap\"", "summary": "Daniel Adams-Ray har gjort en ny skiva. Det är otvivelaktigt en popskiva, men han har börjat rappa igen, och fått en ny syn på sitt eget utanförskap. Tillsammans med DN:s Hanna Fahl tog han tunnelbanan till Ropsten.", "article": "– Jag tänkte att vi skulle börja här på Sergels torg, här såg jag Infinite Mass en gång när jag var i tonåren och kände att det där vill jag göra. Vi står i trappan ned mot Plattan. Daniel Adams-Rays skiva \"Innan vi suddas ut\" släpps snart, ganska exakt tre år efter solodebuten \"Svart, vitt och allt däremellan\" som satte Daniel Adams-Ray på popkartan med jättehitten \"Gubben i lådan\", Sveriges mest sålda singel 2010. Innan dess utgjorde Daniel Adams-Ray tillsammans med Oskar Linnros rapduon Snook som de bildade som sjuttonåringar. Daniel Adams-Ray hade då bara bott i Sverige i några år, inflyttad från Kenya. \"Innan vi suddas ut\" handlar inte om den tiden, förutom någon enstaka tillbakablickande passus. Men den handlar definitivt om vem Daniel Adams-Ray var då och blev sedan, och om hur det påverkat hans syn på samhället. Ett ledord för skivan har varit \"mångfald\", berättar han medan vi går genom spärrarna ned till tunnelbanan. Vi ska åka röda linjen och hoppar på ett tåg norrut. – När jag jobbade med skivan brukade jag åka tunnelbana ibland. När jag var som allra sämst, när jag inte hade någon inspiration, säger Daniel Adams-Ray. I låten \"Tårarnas reservoar\" utspelar sig en scen på en tunnelbanestation. – Det är nog Ropsten i mitt huvud. Men det finns flera låtar jag tänker mig utspelar sig i tunnel- banemiljö. Jag fick begränsa det lite, det blev för tjatigt, det höll på att bli en temaskiva. T-banan är en av få platser där människor möts. Ta T-centralen till exempel, där får man se mångfald på ett sätt man inte gör när man köper cappuccino på Rörstrandsgatan, eller för den delen bara vistas i Tensta. Hur var det att göra den här skivan jämfört med den förra? – Det var svårare. Det blir svårare och svårare för varje gång, man vet för mycket, man har lärt sig att vissa saker fungerar och det är lätt att bara falla tillbaka på det. Man blir bekväm? – Snarare vill man inte vara obekväm, och det är livsfarligt. Jag antar att jag försöker uppfinna hjulet för mig själv varje gång, och det tar tre fyra år mellan varje album. Den här gången skrev jag ett helt album som påminde mycket om \"Svart, vitt och allt däremellan\" och så skrotade jag det. Ska vi kliva av här och köpa en kaffe? Vi pausar i Ropsten. Härifrån går bussarna till Lidingö, den välbärgade förorten till Stockholm dit Daniel Adams-Ray flyttade som fjortonåring. Innan dess bodde han i Kenya med sin läkarpappa och mamma från Indonesien som jobbade som skoladminstratör, och familjen hade också mellanlandat ett kort tag i Nederländerna. Lidingö blev Daniel Adams-Rays tonårshem och platsen där han hittade hiphopen, växte upp, blev vuxen. Vi köper var sin cappuccino och går tillbaka upp till perrongen, Daniel Adams-Ray säger att han hoppas att det kommer ett av de gamla tågen. Nuförtiden är inte så många av dem i trafik, de flesta är utbytta mot de nyare med Lasse Åberg-tyg på sätena. Vad har du för minnen från den här tunnelbanestationen? – Det var härjigt som fan. Jag var lite den lugna killen i gänget, som var ett väldigt grabbigt graffitimålarcrew. Hur träffade du dem? – Hiphop var en så himla liten rörelse. Såg man någon i Carhartt-hoodie visste man att man hade något gemensamt. Hur hittade du hiphopen då? – Det är så ocoolt... Jag skulle kunna ljuga och säga något annat, men det var Vanilla Ice och Kris Kross. Vanilla Ice när han rappade i \"Turtles\"-filmen: \"Go ninja!\". Sedan blev jag lite förståndigare och började lyssna på A Tribe Called Quest när jag var fjorton, femton. På den här stationen har vi målat tåg, graffitibombat vagnar, allt! Åkte ni fast? – Ja, men jag var... jag var tönten. Eller kanske den mer förståndiga. De andra brydde sig kanske inte lika mycket. Två av dem jag målade med blev bland de största i Sverige, när de åkte fast så småningom fick de fotboja. Ni gjorde något olagligt, vandaliserade vår gemensamma egendom. Hur ser du på det? – Jag försöker inte rättfärdiga det. Det är ett offentligt utrymme, allas utrymme, och jag tog plats där utan att be om lov. Jag förstår att det är provocerande i mångas ögon. Graffiti frågar aldrig om lov. Varför kan man diskutera hur länge som helst, men jag tror att det handlar om att man vill ta sig ett existensberättigande i en miljö som ägs av stora företag och kapital, med ett skönhetsråd som ska bestämma vad som är fint och fult och en kulturminister som yttrar sig om vad som är konst. Graffitin är en konsekvens av att det inte är demokratiskt – och den är samtidigt en ganska odemokratisk motreaktion. Målar du fortfarande? – Ja, jag var precis på en weekend i Berlin där vi hade reunion. Jag har ett crew med några fransmän och två gamla vänner från Lidingö. Alla är trettio-plus nu. Hur känns det? – Svinbra! Jag är fortfarande inte jättebra på att måla, men det är hur kul som helst att man kan kombinera det med en lite mer... ansvarsfull livsstil. Vad gör ni då, äter en god middag och går ut och målar? – Haha, det gjorde vi faktiskt... I Berlin har de en helt annan syn på graffiti, det finns många lagliga och semilagliga väggar, rivningsprojekt där folk uppskattar om man målar. De har ingen nolltolerans som Stockholms stad har. Jag var för feg för att måla och det ledde till att jag började rappa. Det var skönt, då slipper man bli hemskickad i piketbuss. När förstod du att du var bra på att rappa? – Det fattade jag för första gången för typ två månader sedan! Petter hade en jubileumskonsert för \"Mitt sjätte sinne\"-skivan och jag skulle gästa. Jag hade skrivit en vers särskilt för det tillfället, det kändes så ärofyllt och speciellt, det är en av de stora svenska skivorna för mig. Men när jag stod där glömde jag bort hela versen. Jag blev så jävla besviken, och mitt i besvikelsen freestylade jag en vers. Det var inte alls kul. Jag var så arg på mig själv. Jag var inte där, men folk snackade om det efteråt. Att du var grym. – Jag gick hem och drömde mardrömmar hela natten. Jag tänkte förtränga hela grejen. Men efteråt fick jag höra från några vänner att de tyckte att det var bra, och till slut tittade jag på klippet och hörde att det faktiskt funkade. Det nya albumet är otvivelaktigt en popskiva, och Daniel Adams-Ray tänjer mer på sin sångröst den här gången, låter den bli en slirig falsett ibland, hårt deklamerande andra gånger. Men han har också börjat rappa igen. I inledande \"Aldrig mer gå ensam\" över en mjuk stråkmatta, i \"Drömfångare\" med en gästvers av Organismen, i avslutande \"Där regnbågen tar slut\". Vi har hoppat på ett tåg igen – ett nytt, vi orkade inte vänta på ett gammalt – och på väg söderut mot Östermalm berättar Daniel Adams-Ray att det för honom inte är någon stor grej att han rappar på skivan. Han ser det inte som någon \"återkomst\", och att solodebuten \"Svart, vitt och allt däremellan\" var helt sjungen var inte planen från början. – Det var ett personligt misslyckande. Jag skrev en rapvers per låt på det albumet, men det funkade inte. Jag tror att jag var rätt osäker i rollen som sångare och behövde ägna mig helhjärtat åt det. Jag ser mig fortfarande inte som sångare, men jag tycker att jag förmedlar det jag vill säga. Är det skillnad på känslan i ens kropp när man rappar och när man sjunger? – Ja, det tycker jag. Det finns fortfarande en massa känslor jag inte lyckas uttrycka så bra i rap. Det finns ytterst få rappare som kan uttrycka annat än melankoli, aggressivitet eller party. I sång kan jag ta fram sju andra känslor och stämningar. Å andra sidan är sjungna texter mer begränsade i hur mycket man hinner säga. Det är färre ord. – Men det är en fördel med färre ord! Det uppstår inga raksträckor. Vad var det du saknade med att rappa? – När jag spelade live efter förra skivan och en synt gick sönder eller något gick fel och det blev två minuters tystnad att fylla – då rappade jag. Det ena utesluter inte det andra, om man lyckas få till kombinationen kan det bli jättebra. Men det är en hårfin gräns, man vill inte att rappen kommer in som ett \"exotiskt\" inslag. Som i Black Eyed Peas, här är en massa sång och ett upptempobeat, vad gör vi i sticket? Jo här kommer den lilla clownen in och rappar, det låter fräckt. Vid Karlaplan kliver biljettkontrollanter på tåget. \"REVA?\", säger Daniel Adams-Ray glatt leende till den uniformerade kvinnan. Hon suckar utmattat och svarar inte, ber bara om biljetten. Vi visar våra månadskort. – Jag har aldrig torskat. Jag har åkt gratis så många gånger, att hoppa över spärrar är det roligaste som finns, säger Daniel Adams-Ray när kontrollanterna gått av. Är det ens möjligt med de nya spärrarna? – Man måste hoppa upp på metallbasen och sedan köra någon form av... vad heter det man gjorde på skoljympan, hoppa bock? Det ser sjukt avancerat ut, hade jag inte varit en offentlig person hade jag lätt gjort det. För att återgå till rappandet: även när du sjunger är det väldigt rytmiskt. – Jag är rädd för att sjunga långa toner! Det är läskigt. Jag har problem med allt som har med wailande att göra, det behöver inte vara så duktigt och välpolerat alltid. Ibland drar sångare ut på ord på ett onaturligt sätt, böjer dem som man inte hade gjort i talspråk. Jag får panik när folk börjar bråka med stavelserna. I ett par låtar på skivan använder du en väldigt mjuk falsett. – Jag kan uppskatta killar som har på sig kjol eller klär sig i feminina former. Falsetten har ungefär samma roll och funktion. Man hör att det är en kille, men det är något som är icke-maskulint i ljudbilden. I \"Babbelover\" fungerar falsetten så bra. Den är nästan smörigt romantisk, och det blir en kontrast till den väldigt hårda och brutala bakgrundshistorien om hur Soran Ismail och andra blev hotade med järnrör av Sverigedemokrater. – \"Babbelover\" är ett vidrigt begrepp. Jag är fortfarande inte bekväm med det. Jag vet själv vad jag menar med låten, men tycker inte att det är ett uttryck man kan använda hur som helst. Då blir det ännu viktigare hur man säger det. Hade jag brölat fram ordet hade låten nog framstått som något helt annat. Berätta vad du vill göra med låten. – Det ordet är utmejslat ur decennier av social segregering, rasism, fördomar, okunskap. Det sammanfattar också hela diskussionen som uppstod efter händelsen med Soran Ismail, där det hela tiden handlade om att peka finger från alla olika läger. Det blir \"vi\" och \"dom\". Jag ser inte hur man ska komma fram till en hållbar lösning i slutänden på det sättet. Vad är lösningen då? – Jag kan bara kolla på mig själv. Jag kände ett utanförskap när jag flyttade till Sverige från Kenya. Många gånger var det väldigt berättigat. Jag har blivit jagad av skinheads, blivit slagen, och det är inget hjärnspöke utan fysiskt, jag kan ta på det. Men andra gånger har jag också levt i mitt eget huvud med mitt utanförskap. Jag har inte kunnat se andra människors livssituationer. Där har jag begränsat mig, satt en gräns för vem jag är, skapat ett \"vi\" och \"dom\". Jag hamnade lätt i konflikter när jag var yngre, inte för att jag ville starta bråk utan för att jag bara såg saker från mitt eget perspektiv. På senare år har jag försökt släppa det. Det låter kanske superbanalt, men jag tror att det handlar om medmänsklighet och positivism. Det är ju naturligtvis jättesvårt när du blir stoppad på t-banan och måste visa ditt pass, eller jagas av skinheads, eller blir spöad av invandrare... Ja, det är svårt att säga åt någon att vara positiv i sådana situationer. – Jag kan bara utgå från mig själv och hur antalet konflikter och jobbiga situationer har minskat. Det är komplicerade frågor vi pratar om, självklart. Men oavsett vem du frågar är nog alla överens om att vi vill uppnå något bättre. Vi är bara inte beredda att göra uppoffringar för det. Jag har själv känt: \"Det här är jag, du kan inte komma och säga åt mig hur jag ska leva mitt liv, du har inte rätten!\" Jag har målat in mig i ett hörn. Har du blivit mindre arg med åren? – Nej, men jag är bättre på att bemästra den energin. När min tjej blir upprörd gråter hon lätt, jag kan bli svinarg och skrika och få mörk blick. Det handlar inte om att man har olika känslor, utan om hur man uttrycker dem. Jag har fått det från min mamma. Du sjunger om din mamma på skivan, om att ni båda lätt blir förbannade. Att hon smockar till dig så att hon bryter handen. – Ja, det var jag nog värd! Vi var ganska härjiga både jag och mamma. En eldig relation. Någon gång var hon trött på mig och smackade till mig, lite halvt på skoj, men hon bröt knogen och fick gå omkring med ett stort gipsat långfinger. Strax därefter åkte vi till Kenya och var på kusten i en väldigt muslimsk del av landet där det är känsligt med icke-muslimska kvinnor. Min mamma gick runt där med utsträckt långfinger. Jag kommer ihåg hur obekväma folk var, och hur stark mamma var. Du lyckas sjunga frasen om hur hon slår dig på ett så kärleksfullt sätt. Det är en våldsam handling, men du sjunger det som om det vore något fint. – Jag har ett positivt minne av det – hon missade ju och slog en hård del av mitt huvud, haha! Jag har en positiv bild av min mamma. Hon är en förebild på alla sätt och vis. Hon var mycket äldre än jag när hon kom hit, hon pratar inte rikssvenska, när hon kom hit var det mycket svårare att bli en del av Sverige. Jag ser hur mycket hon kämpat och kämpar än i dag, och då är det inte mer än rätt att jag anstränger mig för att inte gå in i en negativ spiral. Det är väl banalt och naivt, men det är det jag eftersträvar. Kan vi inte prata mer om \"Tårarnas reservoar\"? Du sjunger om en perrong där ni bygger luftslott, någon tar en överdos, du röker ditt första munbloss. – Det är den enda bakåtblickande låten på skivan. Den kom till för att jag hade skrivit ned ett ord i min telefon: \"fuckups\". Jag tyckte att det var ganska träffande för mig själv och dem jag umgicks med. Vi satte oss själva i dåliga situationer. Det var personer med extremt mycket energi. Vissa av dem har verkligen tagit den överskottsenergin och gjort något sjukt bra av det. Andra tvärtom. En tog en överdos och gick bort. En har en pågående psykos. Låten utspelar sig i dåtid, men sista raden är: \"Även om jag vuxit upp kommer jag aldrig växa ifrån.\" Vissa händelser i livet är ett arv. Det var ett sökande. Vi vänder och åker tillbaka in mot stan. Äntligen kommer ett gammalt tåg knirrande längs spåret, ett av de slitna. De som är fyrkantiga, som långsmala lådor, jämfört med de nya mjukt rundade. – Tom vagn! Kom! Det här är så episkt, jag ska visa dig ett knep. Inne i den tomma vagnen rycker Daniel Adams-Ray i ett av ryggstöden, visar gångjärnen i sitsen. När man öppnar luckan finns ett stort utrymme bakom. – Man kunde gömma saker här. Färg. På vissa av tygsätena syns spår av taggar, rester som inte gått att skrubba bort. – Där har jag ett gammalt namn också, jag tänker inte visa var, men fan vad fett! Jag ser att jag har varit här, för länge, länge sedan. Det är jättenostalgiskt. Allt är så föränderligt, men det är skönt att kliva in i en vagn som har sett ut så här hela tiden. Man kan fortfarande öppna luckan. Den här vagnen har inte stannat upp, den är fortfarande här. Jag tycker att det är jättefint.  Hanna Fahl E-post: hanna.fahl@dn.se Daniel Adams-Ray. Född: 18 augusti 1983 i Kenya, Nairobi. Uppvuxen: I Nairobi. Bodde ett år i Nederländerna, flyttade sedan som fjortonåring till Sverige och Lidingö. Snookkarriär: Bildade rapduon Snook tillsammans med Oskar Linnros år 2000 efter att de två hade träffats i gymnasiet. Första singeln \"1990 nånting\" kom 2003 och de släppte sedan albumen \"Vi vet inte vart vi ska men vi ska komma dit\" (2004) och \"Är\" (2006). Duon lade ned i slutet av 2000-talet. Solokarriär: Första singeln \"Dum av dig\" kom i juni 2010 och i november samma år släpptes albumet \"Svart, vitt och allt däremellan\". I november kommer uppföljaren \"Innan vi suddas ut\". Modekarriär: Startade 2007 klädmärket Lagom tillsammans med Nette Sandström. Driver också en butik med samma namn som även säljer andra märken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14130, "headline": "Catia Hultquist: Alltför många vill synas i medierna men alltför få har något att säga", "summary": "Alla kan det vid det här laget: Intervjuerna med en manlig stjärna där journalist och intervjuobjekt gör allt för att vårda myten om det manliga geniet.", "article": "Plötsligt händer det. Ibland känns det på riktigt och från hjärtat. I går publicerade DN Söndag en intervju med Mikael Persbrandt. Skådespelaren berättade om verkligheten bakom rubrikerna, bland annat om hur det är att leva med diagnosen bipolär. När den där på riktigt-känslan kom medan jag läste blev jag lättad. Jag hade inte orkat läsa ännu en intervju med en manlig stjärna där både journalist och intervjuobjekt agerar som om de vore skådespelare som tar sig an roller i en redan färdigskriven pjäs. Uppdrag: vårda myten om det manliga geniet. Alla kan det vid det här laget. Standardmanus nummer ett, särskilt lämplig i tv: Manlig skådis möter storögd beundrare (företrädesvis kvinnlig journalist). De två inleder fejkromans komplett med nojsande och tittutlekar i parken. Standardmanus nummer två: Charmig slarver möter \"alkoholisthustru\" (manlig eller kvinnlig journalist) efter urspårad skandalkväll och får syndernas förlåtelse. Med andra ord, journalistiken som en medberoende partner. Ovanstående två inarbetade intervjuformer är i själva verket journalistikens svar på \"Spelet – raggningsbibeln för desperata unga män som vill ligga men inte lyckas\". I boken får hugade ynglingar lära sig att manipulera sin omgivning och spela spelet för att lyckas med kvart i tre-ragget. På samma sätt har både journalister och intervjupersoner lärt sig att tillsammans spela spelet tillräckligt väl för att leverera en välregisserad anrättning lagom till premiären. Men någonstans vet vi ju alla – den som vill möta en människa på riktigt har ungefär lika lite att hämta i dessa intervjuer som den hormonstinne ynglingen har genom att lära sig reglerna i \"Spelet\". Och varje gång den där välbekanta dramaturgin dyker upp, förklädd till journalistik, blir jag illa till mods. Jag får en akut lust att uppsöka närmsta Flashbacktråd för att få en strimma verklighet till livs. Visst, som redaktör är det lätt att ha förståelse för de mardrömslika förutsättningar som kan tänkas ligga bakom de allra mest plågsamma intervjuförsöken. Några av dem som ställer upp på intervjuer är helt ointresserade av ett nyanserat porträtt, de kräver att reportern ska lägga på ett tjusigt filter över texten och ställer till ett jäkla liv om de inte får som de vill. Som den där komikern som plötsligt krävde att reportern skulle göra om intervjun till ett hyllningsporträtt värdigt en diktator. Hon skickade en redan publicerad intervju som ett exempel på hur hon ville att det skulle se ut; en text som var så insmickrande att vi först trodde att den var ett utslag av komikerns absurda skämtlynne. När jag senare hade henne ryandes i telefonen blev jag varse att så inte var fallet. Eller den där skådespelaren som visade sig vara så kontrollmanisk att hon av någon outgrundlig anledning förbjöd reportern att citera hennes pjäs och redan sända Sommarprogram. På ett sätt är det begripligt, medierna har blivit en marknadsplats där alltför många vill synas och alltför få har något att säga. Och i det läget är det förstås mer lockande att kliva in i pjäsen i stället för att visa upp ett stycke verklighet. Men journalister är inte pr-agenter eller säljare. Vi måste rimligtvis våga gå utanför manus, sträva efter att skildra möten som känns som en lotterivinst vad gäller uppriktighet. Plötsligt händer det. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14134, "headline": "Daniel Adams-Ray. ”Det är många känslor jag inte lyckas uttrycka i rap”", "summary": "Daniel Adams-Ray har gjort en ny skiva. Det är otvivelaktigt en popskiva, men han har börjat rappa igen, och fått en ny syn på sitt eget utanförskap. Tillsammans med DN:s Hanna Fahl tog han tunnelbanan till Ropsten. Jag hamnade lätt i konflikter när jag var yngre, inte för att jag ville starta bråk utan för att jag bara såg saker från mitt eget perspektiv.", "article": "– Jag tänkte att vi skulle börja här på Sergels torg, här såg jag Infinite Mass en gång när jag var i tonåren och kände att det där vill jag göra. Vi står i trappan ned mot Plattan. Daniel Adams-Rays skiva ”Innan vi suddas ut” släpps snart, ganska exakt tre år efter solodebuten ”Svart, vitt och allt däremellan” som satte Daniel Adams-Ray på popkartan med jättehitten ”Gubben i lådan”, Sveriges mest sålda singel 2010. Innan dess utgjorde Daniel Adams-Ray tillsammans med Oskar Linnros rapduon Snook som de bildade som sjuttonåringar. Daniel Adams-Ray hade då bara bott i Sverige i några år, inflyttad från Kenya. ”Innan vi suddas ut” handlar inte om den tiden, förutom någon enstaka tillbakablickande passus. Men den handlar definitivt om vem Daniel Adams-Ray var då och blev sedan, och om hur det påverkat hans syn på samhället. Ett ledord för skivan har varit ”mångfald”, berättar han medan vi går genom spärrarna ned till tunnelbanan. Vi ska åka röda linjen och hoppar på ett tåg norrut. – När jag jobbade med skivan brukade jag åka tunnelbana ibland. När jag var som allra sämst, när jag inte hade någon inspiration, säger Daniel Adams-Ray. I låten ”Tårarnas reservoar” utspelar sig en scen på en tunnelbanestation. – Det är nog Ropsten i mitt huvud. Men det finns flera låtar jag tänker mig utspelar sig i tunnel- banemiljö. Jag fick begränsa det lite, det blev för tjatigt, det höll på att bli en temaskiva. T-banan är en av få platser där människor möts. Ta T-centralen till exempel, där får man se mångfald på ett sätt man inte gör när man köper cappuccino på Rörstrandsgatan, eller för den delen bara vistas i Tensta. Hur var det att göra den här skivan jämfört med den förra? – Det var svårare. Det blir svårare och svårare för varje gång, man vet för mycket, man har lärt sig att vissa saker fungerar och det är lätt att bara falla tillbaka på det. Man blir bekväm? – Snarare vill man inte vara obekväm, och det är livsfarligt. Jag antar att jag försöker uppfinna hjulet för mig själv varje gång, och det tar tre fyra år mellan varje album. Den här gången skrev jag ett helt album som påminde mycket om ”Svart, vitt och allt däremellan” och så skrotade jag det. Ska vi kliva av här och köpa en kaffe? Vi pausar i Ropsten. Härifrån går bussarna till Lidingö, den välbärgade förorten till Stockholm dit Daniel Adams-Ray flyttade som fjortonåring. Innan dess bodde han i Kenya med sin läkarpappa och mamma från Indonesien som jobbade som skoladminstratör, och familjen hade också mellanlandat ett kort tag i Nederländerna. Lidingö blev Daniel Adams-Rays tonårshem och platsen där han hittade hiphopen, växte upp, blev vuxen. Vi köper var sin cappuccino och går tillbaka upp till perrongen, Daniel Adams-Ray säger att han hoppas att det kommer ett av de gamla tågen. Nuförtiden är inte så många av dem i trafik, de flesta är utbytta mot de nyare med Lasse Åberg-tyg på sätena. Vad har du för minnen från den här tunnelbanestationen? – Det var härjigt som fan. Jag var lite den lugna killen i gänget, som var ett väldigt grabbigt graffitimålarcrew. Hur träffade du dem? – Hiphop var en så himla liten rörelse. Såg man någon i Carhartt-hoodie visste man att man hade något gemensamt. Hur hittade du hiphopen då? – Det är så ocoolt... Jag skulle kunna ljuga och säga något annat, men det var Vanilla Ice och Kris Kross. Vanilla Ice när han rappade i ”Turtles”-filmen: ”Go ninja!”. Sedan blev jag lite förståndigare och började lyssna på A Tribe Called Quest när jag var fjorton, femton. På den här stationen har vi målat tåg, graffitibombat vagnar, allt! Åkte ni fast? – Ja, men jag var... jag var tönten. Eller kanske den mer förståndiga. De andra brydde sig kanske inte lika mycket. Två av dem jag målade med blev bland de största i Sverige, när de åkte fast så småningom fick de fotboja. Ni gjorde något olagligt, vandaliserade vår gemensamma egendom. Hur ser du på det? – Jag försöker inte rättfärdiga det. Det är ett offentligt utrymme, allas utrymme, och jag tog plats där utan att be om lov. Jag förstår att det är provocerande i mångas ögon. Graffiti frågar aldrig om lov. Varför kan man diskutera hur länge som helst, men jag tror att det handlar om att man vill ta sig ett existensberättigande i en miljö som ägs av stora företag och kapital, med ett skönhetsråd som ska bestämma vad som är fint och fult och en kulturminister som yttrar sig om vad som är konst. Graffitin är en konsekvens av att det inte är demokratiskt – och den är samtidigt en ganska odemokratisk motreaktion. Målar du fortfarande? – Ja, jag var precis på en weekend i Berlin där vi hade reunion. Jag har ett crew med några fransmän och två gamla vänner från Lidingö. Alla är trettio-plus nu. Hur känns det? – Svinbra! Jag är fortfarande inte jättebra på att måla, men det är hur kul som helst att man kan kombinera det med en lite mer... ansvarsfull livsstil. Vad gör ni då, äter en god middag och går ut och målar? – Haha, det gjorde vi faktiskt... I Berlin har de en helt annan syn på graffiti, det finns många lagliga och semilagliga väggar, rivningsprojekt där folk uppskattar om man målar. De har ingen nolltolerans som Stockholms stad har. Jag var för feg för att måla och det ledde till att jag började rappa. Det var skönt, då slipper man bli hemskickad i piketbuss. När förstod du att du var bra på att rappa? – Det fattade jag för första gången för typ två månader sedan! Petter hade en jubileumskonsert för ”Mitt sjätte sinne”-skivan och jag skulle gästa. Jag hade skrivit en vers särskilt för det tillfället, det kändes så ärofyllt och speciellt, det är en av de stora svenska skivorna för mig. Men när jag stod där glömde jag bort hela versen. Jag blev så jävla besviken, och mitt i besvikelsen freestylade jag en vers. Det var inte alls kul. Jag var så arg på mig själv. Jag var inte där, men folk snackade om det efteråt. Att du var grym. – Jag gick hem och drömde mardrömmar hela natten. Jag tänkte förtränga hela grejen. Men efteråt fick jag höra från några vänner att de tyckte att det var bra, och till slut tittade jag på klippet och hörde att det faktiskt funkade. Det nya albumet är otvivelaktigt en popskiva, och Daniel Adams-Ray tänjer mer på sin sångröst den här gången, låter den bli en slirig falsett ibland, hårt deklamerande andra gånger. Men han har också börjat rappa igen. I inledande ”Aldrig mer gå ensam” över en mjuk stråkmatta, i ”Drömfångare” med en gästvers av Organismen, i avslutande ”Där regnbågen tar slut”. Vi har hoppat på ett tåg igen – ett nytt, vi orkade inte vänta på ett gammalt – och på väg söderut mot Östermalm berättar Daniel Adams-Ray att det för honom inte är någon stor grej att han rappar på skivan. Han ser det inte som någon ”återkomst”, och att solodebuten ”Svart, vitt och allt däremellan” var helt sjungen var inte planen från början. – Det var ett personligt misslyckande. Jag skrev en rapvers per låt på det albumet, men det funkade inte. Jag tror att jag var rätt osäker i rollen som sångare och behövde ägna mig helhjärtat åt det. Jag ser mig fortfarande inte som sångare, men jag tycker att jag förmedlar det jag vill säga. Är det skillnad på känslan i ens kropp när man rappar och när man sjunger? – Ja, det tycker jag. Det finns fortfarande en massa känslor jag inte lyckas uttrycka så bra i rap. Det finns ytterst få rappare som kan uttrycka annat än melankoli, aggressivitet eller party. I sång kan jag ta fram sju andra känslor och stämningar. Å andra sidan är sjungna texter mer begränsade i hur mycket man hinner säga. Det är färre ord. – Men det är en fördel med färre ord! Det uppstår inga raksträckor. Vad var det du saknade med att rappa? – När jag spelade live efter förra skivan och en synt gick sönder eller något gick fel och det blev två minuters tystnad att fylla – då rappade jag. Det ena utesluter inte det andra, om man lyckas få till kombinationen kan det bli jättebra. Men det är en hårfin gräns, man vill inte att rappen kommer in som ett ”exotiskt” inslag. Som i Black Eyed Peas, här är en massa sång och ett upptempobeat, vad gör vi i sticket? Jo här kommer den lilla clownen in och rappar, det låter fräckt. Vid Karlaplan kliver biljettkontrollanter på tåget. ”REVA?”, säger Daniel Adams-Ray glatt leende till den uniformerade kvinnan. Hon suckar utmattat och svarar inte, ber bara om biljetten. Vi visar våra månadskort. – Jag har aldrig torskat. Jag har åkt gratis så många gånger, att hoppa över spärrar är det roligaste som finns, säger Daniel Adams-Ray när kontrollanterna gått av. Är det ens möjligt med de nya spärrarna? – Man måste hoppa upp på metallbasen och sedan köra någon form av... vad heter det man gjorde på skoljympan, hoppa bock? Det ser sjukt avancerat ut, hade jag inte varit en offentlig person hade jag lätt gjort det. För att återgå till rappandet: även när du sjunger är det väldigt rytmiskt. – Jag är rädd för att sjunga långa toner! Det är läskigt. Jag har problem med allt som har med wailande att göra, det behöver inte vara så duktigt och välpolerat alltid. Ibland drar sångare ut på ord på ett onaturligt sätt, böjer dem som man inte hade gjort i talspråk. Jag får panik när folk börjar bråka med stavelserna. I ett par låtar på skivan använder du en väldigt mjuk falsett. – Jag kan uppskatta killar som har på sig kjol eller klär sig i feminina former. Falsetten har ungefär samma roll och funktion. Man hör att det är en kille, men det är något som är icke-maskulint i ljudbilden. I ”Babbelover” fungerar falsetten så bra. Den är nästan smörigt romantisk, och det blir en kontrast till den väldigt hårda och brutala bakgrundshistorien om hur Soran Ismail och andra blev hotade med järnrör av Sverigedemokrater. – ”Babbelover” är ett vidrigt begrepp. Jag är fortfarande inte bekväm med det. Jag vet själv vad jag menar med låten, men tycker inte att det är ett uttryck man kan använda hur som helst. Då blir det ännu viktigare hur man säger det. Hade jag brölat fram ordet hade låten nog framstått som något helt annat. Berätta vad du vill göra med låten. – Det ordet är utmejslat ur decennier av social segregering, rasism, fördomar, okunskap. Det sammanfattar också hela diskussionen som uppstod efter händelsen med Soran Ismail, där det hela tiden handlade om att peka finger från alla olika läger. Det blir ”vi” och ”dom”. Jag ser inte hur man ska komma fram till en hållbar lösning i slutänden på det sättet. Vad är lösningen då? – Jag kan bara kolla på mig själv. Jag kände ett utanförskap när jag flyttade till Sverige från Kenya. Många gånger var det väldigt berättigat. Jag har blivit jagad av skinheads, blivit slagen, och det är inget hjärnspöke utan fysiskt, jag kan ta på det. Men andra gånger har jag också levt i mitt eget huvud med mitt utanförskap. Jag har inte kunnat se andra människors livssituationer. Där har jag begränsat mig, satt en gräns för vem jag är, skapat ett ”vi” och ”dom”. Jag hamnade lätt i konflikter när jag var yngre, inte för att jag ville starta bråk utan för att jag bara såg saker från mitt eget perspektiv. På senare år har jag försökt släppa det. Det låter kanske superbanalt, men jag tror att det handlar om medmänsklighet och positivism. Det är ju naturligtvis jättesvårt när du blir stoppad på t-banan och måste visa ditt pass, eller jagas av skinheads, eller blir spöad av invandrare... Ja, det är svårt att säga åt någon att vara positiv i sådana situationer. – Jag kan bara utgå från mig själv och hur antalet konflikter och jobbiga situationer har minskat. Det är komplicerade frågor vi pratar om, självklart. Men oavsett vem du frågar är nog alla överens om att vi vill uppnå något bättre. Vi är bara inte beredda att göra uppoffringar för det. Jag har själv känt: ”Det här är jag, du kan inte komma och säga åt mig hur jag ska leva mitt liv, du har inte rätten!” Jag har målat in mig i ett hörn. Har du blivit mindre arg med åren? – Nej, men jag är bättre på att bemästra den energin. När min tjej blir upprörd gråter hon lätt, jag kan bli svinarg och skrika och få mörk blick. Det handlar inte om att man har olika känslor, utan om hur man uttrycker dem. Jag har fått det från min mamma. Du sjunger om din mamma på skivan, om att ni båda lätt blir förbannade. Att hon smockar till dig så att hon bryter handen. – Ja, det var jag nog värd! Vi var ganska härjiga både jag och mamma. En eldig relation. Någon gång var hon trött på mig och smackade till mig, lite halvt på skoj, men hon bröt knogen och fick gå omkring med ett stort gipsat långfinger. Strax därefter åkte vi till Kenya och var på kusten i en väldigt muslimsk del av landet där det är känsligt med icke-muslimska kvinnor. Min mamma gick runt där med utsträckt långfinger. Jag kommer ihåg hur obekväma folk var, och hur stark mamma var. Du lyckas sjunga frasen om hur hon slår dig på ett så kärleksfullt sätt. Det är en våldsam handling, men du sjunger det som om det vore något fint. – Jag har ett positivt minne av det – hon missade ju och slog en hård del av mitt huvud, haha! Jag har en positiv bild av min mamma. Hon är en förebild på alla sätt och vis. Hon var mycket äldre än jag när hon kom hit, hon pratar inte rikssvenska, när hon kom hit var det mycket svårare att bli en del av Sverige. Jag ser hur mycket hon kämpat och kämpar än i dag, och då är det inte mer än rätt att jag anstränger mig för att inte gå in i en negativ spiral. Det är väl banalt och naivt, men det är det jag eftersträvar. Kan vi inte prata mer om ”Tårarnas reservoar”? Du sjunger om en perrong där ni bygger luftslott, någon tar en överdos, du röker ditt första munbloss. – Det är den enda bakåtblickande låten på skivan. Den kom till för att jag hade skrivit ned ett ord i min telefon: ”fuckups”. Jag tyckte att det var ganska träffande för mig själv och dem jag umgicks med. Vi satte oss själva i dåliga situationer. Det var personer med extremt mycket energi. Vissa av dem har verkligen tagit den överskottsenergin och gjort något sjukt bra av det. Andra tvärtom. En tog en överdos och gick bort. En har en pågående psykos. Låten utspelar sig i dåtid, men sista raden är: ”Även om jag vuxit upp kommer jag aldrig växa ifrån.” Vissa händelser i livet är ett arv. Det var ett sökande. Vi vänder och åker tillbaka in mot stan. Äntligen kommer ett gammalt tåg knirrande längs spåret, ett av de slitna. De som är fyrkantiga, som långsmala lådor, jämfört med de nya mjukt rundade. – Tom vagn! Kom! Det här är så episkt, jag ska visa dig ett knep. Inne i den tomma vagnen rycker Daniel Adams-Ray i ett av ryggstöden, visar gångjärnen i sitsen. När man öppnar luckan finns ett stort utrymme bakom. – Man kunde gömma saker här. Färg. På vissa av tygsätena syns spår av taggar, rester som inte gått att skrubba bort. – Där har jag ett gammalt namn också, jag tänker inte visa var, men fan vad fett! Jag ser att jag har varit här, för länge, länge sedan. Det är jättenostalgiskt. Allt är så föränderligt, men det är skönt att kliva in i en vagn som har sett ut så här hela tiden. Man kan fortfarande öppna luckan. Den här vagnen har inte stannat upp, den är fortfarande här. Jag tycker att det är jättefint. Född: 18 augusti 1983 i Kenya, Nairobi. Uppvuxen: I Nairobi. Bodde ett år i Nederländerna, flyttade sedan som fjortonåring till Sverige och Lidingö. Snookkarriär: Bildade rapduon Snook tillsammans med Oskar Linnros år 2000 efter att de två hade träffats i gymnasiet. Första singeln ”1990 nånting” kom 2003 och de släppte sedan albumen ”Vi vet inte vart vi ska men vi ska komma dit” (2004) och ”Är” (2006). Duon lade ned i slutet av 2000-talet. Solokarriär: Första singeln ”Dum av dig” kom i juni 2010 och i november samma år släpptes albumet ”Svart, vitt och allt däremellan”. I november kommer uppföljaren ”Innan vi suddas ut”. Modekarriär: Startade 2007 klädmärket Lagom tillsammans med Nette Sandström. Driver också en butik med samma namn som även säljer andra märken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14158, "headline": "Orientalisk helg i Stockholm", "summary": "Stockholm fylls av orientalisk och nordafrikansk musik under veckoslutet. Festivalen Beirut and beyond besöker Södra teatern, den syriske artisten Omar Souleyman spelar på Kulturhuset och på flera scener blir det Ökenfestival.", "article": "Kultur över gränser och musik som vapen är tanken bakom festivalerna Beirut and beyond och Festival au Désert från Mali som båda besöker Stockholm. Den stora ökenfestivalen har sedan 2001 arrangerats i Mali men i år har den tvingats på exil på grund av oroligheterna i landet. Nu är det Stockholms tur att ta emot arrangemanget som började redan i måndags. Musiken står i centrum för festivalen. Men även aktiviteter för barn och samtal om politik, kultur och religion står på schemat. – Festivalen tvingades i exil från Mali då de militanta islamisterna skapade oroligheter och förbjöd alla musikaliska uttryck, säger Zandra Thuresson, producent bakom festivalen. I morgon torsdag är det dags för den andra internationella musikfestivalen i Stockholm för veckan. Beirut and beyond huserar på Södra teatern och presenterar fem artister inom modern orientalisk musik på Kägelbanans scen. Huvudfestivalen äger rum i Beirut i Libanon och uppmärksammar det politiska läget i östra Medelhavsområdet. En av de största konflikterna pågår i grannlandet Syrien där inbördeskriget ännu rasar. Därifrån kommer även den uppmärksammade artisten Omar Souleyman som också han besöker Stockholm i helgen. På söndag spelar han på Kulturhuset under klubbfestivalen Red Bull Music Academy Weekender. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14173, "headline": "Maria Schottenius: Svenska studenter ska räkna poäng, inte pengar", "summary": "De svenska universiteten och högskolorna har stelnat till och behöver reformeras. Men en liten förbättring kan leda till en stor försämring.", "article": "I lördags var det högskoleprov i Sverige. Att komma in på drömutbildningen på drömuniversitetet är tufft. Man räknar sina poäng och håller tummarna. Men det är betyg och resultat studenterna räknar på, inte pengarna. Själva utbildningen är kostnadsfri. En person som växer upp under ekonomiskt enkla omständigheter ska kunna tävla på lika villkor med de mest ekonomiskt gynnade, om en plats på universitetet. Detta har räknats till de demokratiska grundprinciperna i Sverige. En princip som höll på att skruvas loss av Jan Björklund och utbildningsdepartementet. Promemorian \"Högskolestiftelser\" föreslår att universitet och högskolor ska kunna ombildas till stiftelser. Detta gäller en fundamental förändring av det svenska utbildningssystemet. Förslaget har dock stött på så stark kritik att det skjuts fram i tiden, för vidare utredning. Alla system behöver reformeras, och det gäller i hög grad de svenska universiteten och högskolorna. De har stelnat till och missförhållanden har cementerats. Systemen för ansökning av tjänster har blivit obegripligt tungrodda, vilket har gynnat inlasningar, det vill säga, man förlänger vikariat tills personer blir fast anställda utan att de sökt och konkurrerat om tjänsterna. Målet med förslaget är två saker, dels att svenska universitet ska kunna dra till sig kapital utifrån, dels att man ska kunna bygga upp starka forskningscentra i konkurrens med de största och bästa i världen. Upp med Sverige i den internationella ligan, alltså. Risken är att effekten blir den motsatta, vilket Göran Blomqvist, vd på Riksbankens jubileumsfond utvecklar i sitt avrådande remissvar. Man behöver inte riva upp den nuvarande ägarformen för att göra det möjligt att knoppa av bolag eller öppna för att ta emot donationer. Även om regelverket måste justeras är det inte skäl nog att slänga hela det svenska universitetsväsendet i sjön. Stiftelseformen har införts på Chalmers i Göteborg och på högskolan i Jönköping. Men i båda fallen pytsade man in pengar från de slaktade löntagarfonderna, 1 580 miljoner i det ena, 120 miljoner i det andra. Förslagen om finansiering är utomordentligt svajiga. Staten ska garantera inkomsterna till universitet och högskolor, men bara under sex år, och till 90 procent. Vad händer sedan? Konkurs, som ett gäng av de svenska friskolorna? Vem tror på allvar att det ska uppstå ett svenskt Harvard med eget kapital på 210 miljarder kronor och studenter som betalar 300.000 kronor om året i studieavgifter? Upprop och debattartiklar har spridits på nät och på papper. Den 22 oktober publicerar 36 forskare på DN Debatt artikeln \"Centrala universitetsvärden hotas av bolagiseringsidén\" där de talar om en \"politisk pamflett utan eftertanke\". Universitetsstyrelserna landet över har formulerat sina remissvar. Styrelsen för Göteborgs universitet är mycket kritisk och sågar i ett utkast förslaget som i dess nuvarande utformning \"inte är möjligt att ta ställning till\". Justitiekanslern dömer i sitt remissyttrande ut det helt och avstyrker eftersom konsekvenserna \"inte är tillräckligt utredda\". Riksrevisionen är också kritisk. Uppsala universitet säger nej, och forskare slår larm i artikeln \"Döden för universitet som universitet\" i UNT (22/10). En liten förbättring kan leda till en stor försämring. Och nu har utbildningsdepartementet valt att lyssna och växla ner. Marknadens starkaste sida är kommersiell, inte intellektuell. Ett klart problem när det gäller kunskapsbaserad utbildning och forskning. Förbättra universiteten men låt svenska studenter inför sin utbildning även i fortsättningen räkna sina poäng i stället för sina pengar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14190, "headline": "Niklas Wahllöf: Den knivskarpa bilden av en mycket ensam människa framträder", "summary": "Nixons medarbetare var flitiga amatörfilmare och dokumenterade tusentals timmar med presidenten. Filmerna har blivit dokumentären ”Våran Nixon”, ett mästerverk av Penny Lane.", "article": "Vem var Richard Milhous Nixon? Skojaren ”Tricky Dick”, den slipade politikern, vettlöse Vietnam- och Kambodjabombaren, diplomaten som öppnade upp mot öst, hippiehataren, den första miljöinriktade i Vita huset, den benhårda förespråkaren för striktare vapenlagar, eller den paranoida, megalomaniska galningen? Miljoner omdömen kring USA:s trettiosjunde president har fällts, likt ett jätttepussel vars bitar ligger utspillda över världens medier och konstformer. Olika storlekar har bitarna också, beroende på politisk tillhörighet hos den som har snidat dem, svarat på frågan. Och fler blir de. Att försöka sammanfoga dem och skönja en samlad bild är svårt. Men Penny Lanes dokumentär ”Our Nixon” – eller som den heter på SVT Dox, ”Våran Nixon” – gör ett nytt, annorlunda försök. Alla presidentens män, de närmaste Nixonmedarbetare vars namn blev världskända om inte förr så i samband med Watergateskandalen, var inte bara plikttrogna kostymsoldater, konspiratörer och kejsarens skräddare, utan också flitiga amatörfilmare. Med super 8-kameror dokumenterade de tusentals timmar med Nixon, från den unga streberstabens skapande 1969 fram till 1973 då en efter en av dem skulle falla som bowlingkäglor. Smalfilmerna beslagtogs och låstes in av FBI i samband med utredningen av det infamösa inbrottet i demokraternas högkvarter under valkampanjen 1972, och där låg de till nyligen. Nu har de sammanställts, kompletterats med ljudupptagningar av telefonen i Ovala rummet, samtida tv-bilder och senare tiders intervjuer. Filmen är en halvannan timmes oavbruten fascination. Penny Lane, som såvitt känt inte har ett dugg med The Beatles att göra, har klippt ihop något av ett mästerverk. Som tidsdokument, över en dramatisk period i världspolitiken, är det underbart. Antikrigsdemonstrationer filmas från bilar, det berömda statsbesöket i Kina filmas – såväl gatuliv som den amerikanska delegationens ”fångvaktare” framträder – det filmas från möten och middagar, ett framträdande i Vita huset av irländska sånggruppen Ray Conniff Singers där en kvinnlig gruppmedlem utför en skarp protest mot Asienbombningarna filmas. Allt filmas. Men det är ljudupptagningarna som ger rysningar på riktigt. Framförallt från Ovala rummet, och i synnerhet samtalen i dess telefon: Det ständigt pågående spelet mellan presidenten och hans män. Hans pendlande mellan total självupptagenhet och djupaste osäkerhet: Han talar till folket i tv och ringer, veranda gång, efteråt upp sin stabschef, den alltid redo marinkårsklippte H R Haldeman: ”Hur var jag?” Åh, ni var utmärkt, Sir!” ”Ja, det var jag”. Han pratar med inrikesrådgivaren John Ehrlichman när Watergatebomben är på väg att brisera: ”Men ni måste berätta sådant här för mig” ”Eh, Sir, det är nog precis vad vi gjorde” ”Ja, jo, okej, hej då.” Han fäller helt horribelt naiva omdömen om bögarnas (!) roll i Romarrikets fall (”de fem sista kejsarna var homos”), och beklagar sig över att en böglångfilm i tv har tagit en baseballmatchs plats (”Nej Sir, det är en mycket känd tv-serie”), och ojar sig över antikrigsdemonstranter … Stort och smått. Och långa tystnader, med ansträngd andhämtning, där den knivskarpa bilden av en mycket ensam människa framträder. Ständigt sökande bekräftelse för såväl framgång som oskuld, ständigt misstänksam, skitsnackande. Och medarbetare som smeker och fläktar, sopar under mattan, håller med. Det är om inte komplett bild av Richard Milhous Nixon så en av de tydligaste lektionerna i: hur fungerar vi ihop med makten. Ta del av den. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14202, "headline": "Nyfödd festival vill öppna Stockholm mot världen", "summary": "På lördag öppnar Stockholms första internationella litteraturfestival på Moderna museet. För arrangörerna Margareta Petersson och Stefan Ingvarsson är det en långvarig dröm som förverkligas.", "article": "Under två dagar kan besökarna lyssna på några av världens mest uppmärksammade författare, till exempel ryskan Svetlana Aleksijevitj, som var årets hetaste Nobeltips till dess att Peter Englund steg ut genom en dörr och yttrade namnet på en viss novellist. I helgens program finns flera spännande afrikanska författare, möten mellan litteratur och konst, filmvisningar, performance och kanske kan besökaren få en signatur i en nyköpt bok. Idén till en litteraturfestival i Stockholm föddes när projektledaren och producenten Margareta Petersson var husvakt i Köpenhamn sommaren 2010. Ett besök på konsthallen Louisiana och dess litteraturfestival, sådde en tanke som envist bet sig fast i projektledarhjärnan. – Vad spännande, minns jag att jag tänkte. Och att det här skulle ju jag vilja göra själv, berättar Margareta Petersson. Några år senare stötte hon i jobbsammanhang på bekantingen Staffan Ingvarsson, som just var på väg att säga upp sig från tjänsten på ett större förlag. Över en fika med framtidsprat tog projektet Stockholms litteraturfestival form. Tanken var att göra något som tidigare inte gjorts i Stockholm. – Det finns forskning som visar på att svenskarna läser översatt litteratur i allt mindre grad. Vi har helt enkelt blivit ett navelskådande folk vad gäller vår läsning. Här tänker vi att Stockholms litteraturfestival kan fungera lite som en öppning mot omvärlden, menar Stefan Ingvarsson. Några dagar tidigare besöker jag Moderna museet en kväll. Tjugotalet volontärer har samlats på Moderna museet för en första genomgång. Stämningen är tät av förväntan. Frågor kring boksigneringsköer, biljettkontrolltips och lunchsallader betas av i flygande fläng. Här finns studenter i litteraturvetenskap, lektörer och nyblivna pensionärer. Alla har de en sak gemensamt – kärleken till litteraturen och viljan att vara med och förverkliga Stockholms litteraturfestival. – Vi har definitivt fantastiska personer inblandade på alla nivåer, säger Stefan Ingvarsson. Margareta Petersson beskriver festivalprogrammet som en blandning av praliner och gott och blandat. Moderna museet var från början en given samarbetspartner för den ideella föreningen Stockholms litteraturfestival, och lokalerna har i sig öppnat för spännande samarbeten. Tanken är att både programmet och festivallokalerna ska bredda det litterära intresset, och det interdisciplinära mötet står i fokus med författarsamtal där man parat samman författare med konstnärer och dramatiker. – När en internationell författare kommer till Sverige resulterar det vanligtvis oftast i en rad intervjuer i olika tidningar och tv-program. Vi ville göra något helt annat och se vad som händer om vi i stället sammanför två kunniga och intressanta kulturskapare i ett samtal, berättar Stefan Ingvarsson. I samarbete med Moderna museets intendent Catrin Lundqvist har de satt ihop en rad spännande samtalskonstellationer. Ett exempel är den med tyska författaren Felicitas Hoppe och regissören och dramatikern Marcus Lindeen, där de båda i sina respektive arbeten har berört teman som dagdrömmar och drömvärldar. Ett antal av de medverkande författarna på Stockholms litteraturfestival rör vid temat migration, som migranter själva och i sitt författarskap. Men detta är inget man arbetat efter utan mer något som blivit, berättar festivalarrangörerna. – Vi har själva sett det i efterhand, och visst kan man definiera det som ett tema trots att vi inte planerat något sådant. Detta rör sig helt enkelt om författare som föreslagits från förlag, kulturinstitut och andra aktörer, och så har det slumpat sig att många av dem berör ett migrationstema, säger Stefan Ingvarsson. – Det handlar även om den tid vi lever i och hur vi rör oss. I dag har vi en helt annan rörlighet än tidigare och detta påverkar givetvis även litteraturen, betonar Margareta Petersson. Stockholms litteraturfestival Festivalen hålls på Moderna museet i helgen, den 26-27 oktober. Medverkande internationella författare är Chimamanda Ngozi Adichie (USA/Nigeria), Svetlana Aleksijevitj (Vitryssland), Teju Cole (USA/Nigeria), Monika Fagerholm (Finland), Olga Grjasnowa (Azerbajdzjan/Tyskland), Felicitas Hoppe (Tyskland), Jan Kjærstad (Norge), Merethe Lindström (Norge), Gu Lei (Kina), Arne Lygre (Norge), Philipp Meyer (USA), Dy Plambeck (Danmark), Judith Schalansky (Tyskland), Taiye Selasi (USA/England), Kim Thúy (Vietnam/Kanada) och Chen Xiaoling (Kina). Arrangörernas bästa festivaltips: Margareta Petersson: \"Dy Plambeck och hennes samtal med Suzanne Osten. Hennes nyutkomna bok \"Gudfar\" är en enorm livshistoria som jag verkligen vill puffa för.\" Stefan Ingvarsson: \"Den tyska författaren Judith Schalanskys samtal med konstnären Carsten Höller. Hennes senaste bok \"Giraffens hals\" berör temat biologi, och Carsten Höller är förutom konstnär även disputerad biolog. Det tror jag kan bli väldigt spännande.\" Program i urval Lördag Samtal med Teju Cole. Wilds Minds - performance av Marcus Lindeen med musik av Hans Appelqvist (även söndag). Den norska prosaisten Merethe Lindström i samtal med konstnären Karin Mamma Andersson. Olga Grjasnowa i samtal med Sigrid Combüchen: Är det en tillgång för en författare att byta språk och hemland? Läsning i Samlingen: Chimamanda Ngozi Adichie (engelska). Jan Kjærstad (norska) Söndag Den danska prosaisten Dy Plambeck i samtal med Suzanne Osten. Läsning i Samlingen: Felicitas Hoppe och Nadja Weiss (på tyska och svenska). Monika Fagerholm. Dy Plambeck (danska). Filmprogram med Pipilotti Rist, Jesper Just och Ann-Sofi Sidén. Hela programmet finns på modernamuseet.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 14220, "headline": "Snoop Lion byter namn igen", "summary": "Snoop Doggy Dogg ska gå under nytt namn igen. Den här gången lämnar han Snoop Lion för Snoopzilla.", "article": "Rapparen, som bytte namn till Snoop Lion i samband med förra skivan ”Reincarnated”, gör det igen. När han nu släpper nya singeln ”7 days of funk” tillsammans med Dam-Funk gör han det under namnet Snoopzilla, skriver Rolling Stone. Calvin Cordozar Broadus Jr slog igenom som 22-åring 1993 under namnet Snoop Doggy Dogg och kortade senare till Snoop Dogg. Hans senste namn är troligen tillfälligt och ska ses som en blinkning till funken – legendariske funkbasisten Bootsy Collins kallade sig understundom Bootzilla. ”We’re the babies of the Mothership. I’ve had funk influences in my music my whole career. Dam-Funk is cold. He’s keeping the funk alive and I knew I had to get down with him” lyder Snoops kommentar till det senaste projektet och uttalandet rymmer flera referenser till funken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14222, "headline": "Otyglade grannar", "summary": "Försommarens vilda granngräl kring jämställdheten visade på den alltmer hatiska stämningen mellan Danmark och Sverige. Nu är det hög tid att bli konstruktiva, skriver Drude Dahlerup i en artikel som publiceras samtidigt i DN och Politiken.", "article": "Visste du att allt som inte är förbjudet i Sverige är obligatoriskt?” Detta skämt har i många år cirkulerat bland danska politiker. Naturligtvis visste alla att det inte var sant, men vi har skrattat mycket åt det. Mina svenska vänner drog lite stelt på smilbanden och påpekade att Sverige avskaffade butiksstängningslagen långt innan Danmark började mjuka upp sin ”lukkelov” och att Sverige till skillnad från Danmark tillåter byggande av stora köpcentra överallt – om man nu tycker att det är en bra idé. Allt detta har ingått i det sedvanliga gnabbet mellan de två grannländerna. I ett globalt perspektiv är Sverige och Danmark först och främst mycket lika, både när det gäller lagstiftning, organisationsliv och kultur. Gnabbande om småsaker, drift med upplevda egenheter hos grannfolket, är här som överallt i världen en del i konstruktionen av den nationella identiteten, på gott och ont. Men under de senaste tio åren tycks det vänskapliga gnabbet mellan Sverige och Danmark ha avlösts av motsättningar och ibland en rent hatisk stämning i den offentliga debatten. ”I Danmark kränker man andra människor i yttrandefrihetens namn”, heter det i Sverige, medan man i Danmark tvärtom talar om de stela och politiskt korrekta svenskarna som ”inte vågar säga som det är” i invandringsdebatten. Lägg märke till generaliseringarna, alla fördomars grundlag nr 1. Det är alla svenskar mot alla danskar. Den interna debatten i det andra landet utelämnas när stereotyperna florerar. Som dansk medborgare bosatt i Stockholm sedan slutet av 90-talet har jag med växande oro följt utvecklingen. Medan samarbetet mellan företagen i Norden utvecklas i hög fart och det folkliga stödet för nordiskt samarbete fortfarande är mycket starkt, har politiker och journalister på båda sidor om Sundet kastat sig ut i en olycklig kampanj där det andra landet får fungera som strykpojke. Min tes är att varningarna för ”svenska förhållanden” eller ”danska förhållanden” i verkligheten i första hand är led i inrikespolitiska slagsmål. I dag kan man påstå nästan vad som helst om grannlandet för att det är en debatt om de andra, inte med de andra. I båda länderna pågår nämligen den politiska debatten i första hand inom en nationalstatlig ram och kunskapen om grannlandets politiska liv och debatter är förbluffande låg i Norden. Låt oss betrakta några exempel från de två områden där debatterna i Sverige och Danmark nog är mest olika och där osanningar, myter och fördomar också florerar mest: invandring och jämställdhet/feminism. Debatten om invandring och den (bristfälliga) integrationen har tills nyligen tagit betydligt större plats i dansk än i svensk politik och tonen har varit hårdare i Danmark. Det är en paradox om man beaktar att det finns flest invandrare i Sverige. 10 procent av alla som bor i Danmark är födda i utlandet, eller har två utlandsfödda föräldrar. I Sverige är motsvarande siffra 15 procent. ”Sverigehatet i Danmarks politik börjar ta sig sådana proportioner att det framstår som ren och skär galenskap”, skriver Jan Guillou. Han menar att det som provocerar danskarna mest är svenskarnas jämförelsevis mer avslappnade hållning till invandring. Danskarna har fått islam på hjärnan och mäter yttrandefriheten i antal publicerade Muhammedkarikatyrer (Aftonbladet 12/9 2010). Det är en skarp iakttagelse, men gäller den verkligen alla danskar, Jan Guillou? Sverigebashing har länge varit Dansk Folkepartis (DF) favoritämne. Men vid det senaste svenska valet 2010 kunde man också höra Michael Aastrup Jensen, utrikespolitisk talesperson för det dåvarande regeringspartiet Venstre, uttala sig i medierna om svensk ”censur” – och föreslå att internationella valobservatörer skulle sändas till Sverige. Så har en företrädare för ett regeringsparti inte tidigare uttalat sig om grannlandet. Bakgrunden var att TV4 beslöt att inte visa Sverigedemokraternas kontroversiella valfilm, där två burkaklädda kvinnor springer förbi en folkpensionär med rullator för att komma först till välfärden. I stället visades filmen i dansk statlig tv (DR 2) och partiledaren Jimmie Åkesson fick fem minuters oavbruten (och avslöjande långtråkig) talartid. Den danska kritiken riktade sig också mot det svenska valsystemet. En del var berättigat, men det mesta byggde på bristande sakkunskap. ”I Sverige är ’multikulturalismen’ statsdoktrin på samma sätt som ’antifascism’ var det i det gamla DDR”, skrev Dansk Folkepartis Pia Kjærsgaard i sitt veckobrev den 12 maj 2012. DF har otvivelaktigt lyckats påverka hela den danska debatten och samtidigt håller den häftiga interna debatten på att avlösas av ”danskar mot svenskar”. Men låt oss inte glömma att båda länderna brottas med allvarliga integrationsproblem. Det råder knappast något tvivel om att det är betydligt svårare att vara invandrare i de hittills så homogena nordiska samhällena än i till exempel Storbritannien eller USA. Tillsammans med min svenske sambo deltog jag i år i både det svenska politikermötet i Almedalen på Gotland och i det danska folkmötet i Allinge på Bornholm. Man kan använda dessa evenemang som en termometer som visar vad som debatteras i de båda länderna just nu. När man kollar Almedalsveckans 2 307 registrerade seminarier och andra arrangemang får man 107 träffar på ”integration” (5 procent), 13 på ”invandring” och 30 på ”rasism” (Almedalsprogrammet 2013). På det motsvarande, men mindre och nyare, danska folkmötet på Bornholm handlade fem arrangemang av 1 324 om integration (0,4 procent). Invandring fick 1 träff, flyktingar och asyl fick 3. Inget seminarium i Allinge handlade om rasism, enligt Folkemødets program 2013. Den avgörande skillnaden bakom olikheterna i invandringsdebatten är utan tvivel politisk. I ett europeiskt sammanhang har invandringsfientliga och invandringskritiska partier i första hand fått makt när konservativa och liberala partier i syfte att tillförsäkra sig parlamentarisk majoritet, tagit in dessa partier som regeringspartner: till exempel i Österrike, i Nederländerna och nu också i Norge, eller som fasta stödpartier som i Danmark. I Sverige valde statsminister Fredrik Reinfeldts borgerliga regering efter valet 2010 att avstå från detta och i stället regera vidare som minoritetsregering med alla problem detta medför. Valet i september 2014 blir ett test på om den strategin håller. När det gäller jämställdhet och feminism florerar de svensk-danska stereotyperna. Men finns det då inte en skillnad mellan svensk och dansk jämställdhetsdebatt? Jovisst. Jag har i min forskning funnit många tecken på betydande skillnader i jämställdhetsdiskurserna. Jämställdhet tar till exempel mycket större utrymme i de svenska statsministrarnas öppningstal i parlamentet än de danskas, oberoende av partifärg. Flertalet av de svenska partierna förklarade sig i sina partiprogram i slutet av 1990-talet som ”feministiska”, medan det mindre farliga ”ligestilling” (jämställdhet) togs bort eller nedprioriterades i danska partiprogram, till och med i partier som Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti, trots att de i sin tidigare historia hade varit föregångare på det området. På senare tid har dock könsmaktsperspektivet och feminismen försvagats i svensk debatt och ersatts av jämställdhet. Men tidningarna i Sverige skriver betydligt mer än de danska om jämställdhet mellan könen och bristen på den. Ämnet är i hög grad politiserat i Sverige och används i konkurrensen mellan partierna. Men också på detta område borde svenska och danska politiker kunna lära av varandra. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är till exempel i stort sett oförändrade i båda länderna trots årtiondens lagstiftning. Att likalönsprincipen genom EU-direktiv har gjorts till en juridisk fråga har uppenbarligen inte haft någon större effekt. Nya åtgärder behövs. Den nya svenska utredningen om jämställdhet i arbetslivet drar slutsatsen att män i genomsnitt under hela arbetslivet kommer att tjäna 3,6 miljoner kronor mer än kvinnor och att skillnaderna i pensioner är markanta. Det var dock varken Sverige eller Danmark som gick i spetsen med könskvotering till bolagsstyrelserna, utan Norge. Precis som när det gäller invandringspolitiken kan man fastslå att det finns viktiga skillnader mellan dansk och svensk politik, men det berättigar inte att det florerar de vildaste stereotypiseringar. ”Svenskerne gør små børn kønsløse”, hette det i en bombastisk rubrik i kvällstidningen BT (21/7 2011). Orsaken var daghemmet Egalias försök att göra upp med stelbenta könsroller, bland annat genom att använda det könsneutrala personliga pronomenet ”hen”. ”Det kan ikke undre, at udspillet kommer i Sverige. Svenskerne har alltid været mere politisk korrekte end os”, skrev dagstidningen Information (16/3 2012). Men då det avslöjades att Dagens Nyheters redaktionsledning uppmanade tidningens journalister att i nyhetstexter inte använda ordet ”hen”, blev reaktionen på sociala medier i Danmark: ”Typiskt svenskt!” I den svensk-danska landskampen tycks man bortse ifrån att de nordiska länderna internationellt har varit föregångsländer ända sedan den stora nordiska könsrollsdebatten på 1960-talet och att det länge i både Sverige och Danmark har pågått pedagogiska experiment för att ändra på de stela och inskränkande könsrollerna. I dag tycks de fastlåsta könsrollerna dessvärre ha fått en renässans i både Sverige och Danmark, inte minst pådrivet av kläd- och leksaksbranscherna. Då jag för en tid sedan skulle köpa en boll till ett av mina barnbarn fick jag av expediten frågan: En boll till en pojke eller en flicka? I Danmark har den här sortens problematik plötsligt blivit en debatt om svenskarna. En höjdpunkt var antropologen Dennis Nørmarks stort uppslagna artikel som publicerades samma dag i Politiken och Dagens Nyheter (4/6): ”Kære svenskere. För tillfället betraktar vi er med förvåning.” Svensk feminism är enligt Nørmark ”aggressiv och mansfientlig”. I Danmark däremot, värdesätter vi könsskillnaderna, skriver Nørmark. Artikelns stereotyper om Sverige och Danmark är kompakta. Och som Nina Björk påpekade i sin replik (5/6) är Nørmarks könsuppfattning traditionell som på 1950-talet (män är rationella och ambitiösa, kvinnor är mera känslostyrda). Men än en gång måste man understryka att det inte handlar om svenskarna och danskarna, utan om feminism mot antifeminism, det vill säga om politisk oenighet, som finns i båda samhällena. En närläsning av Nørmarks artikel visar att hans avsky inte bara gäller Sverige utan hela det ”ärolösa” skandinaviska samhället. Detta är en ny strömning som har utvecklats kring den danska nyliberala tankesmedjan CEPOS. I detta tankemönster förenas antifeminismen och kritiken mot välfärdsstaten i ett påstående om att kvinnorna har erövrat välfärdsstaten och att samhället är feminiserat och männen undertryckta. I Danmark talar man om de blå feministerna, även om deras ideologi ligger långt från gängse definitioner av feminism. Ett exempel är den unga filosofen Eva Agnete Selsing (Berlingske Tidende 8/2 2012) som anklagande skriver att ”krig är en omöjlighet för ett land där medborgarna saknar ansvarskänsla för nationen – en utan tvivel avsedd konsekvens av de könsneutrala ideologier som har nedbrytandet av den västliga civilisationen på sin dagordning”. Det är nya tongångar. Låt oss än en gång försöka ta temperaturen på debatterna genom programmen vid sommarens politiska möten på Gotland och Bornholm. Medan ”kvinnor” under Almedalsveckan fick 132 (5,7 procent) träffar av 2 307 seminarier, ”jämställdhet” 149 (6,5 procent) och ”feminism” 20 träffar, fanns det i Bornholmsprogrammet inte ett enda seminarium om feminism eller jämställdhet. ”Kvinnor” fick en träff, men det var ett seminarium med titeln ”I mands minde” av Venstrepolitikern Bertel Haarder, så kodningen ska nog tas med en nypa salt. Överlag avspeglar siffrorna den bristande jämställdhetspolitiska aktiviteten i Danmark. Vi är många som lovat varandra att det ska bli bättre 2014. ”Det danska frisinnet är ju mest en myt, en förljugen självbild”, skriver Natalia Kazmierska. ”Liberalismen på andra sidan sundet handlar om att dricka starköl och prata om pattar” (Aftonbladet 13/4). Anledningen var det omdiskuterade danska tv-programmet ”Blachman”, där påklädda män sitter och kommenterar kvinnokroppen framför tysta nakna kvinnor. Dennis Nørmark: ”Ni i Sverige har rört er från ett land med sexuellt frisinne och öppenhet till det som Julian Assange – polemiskt, men också med all rätta – har kallat ett ’feminismens svar på Saudiarabien’…” Stopp! Stopp! ”… i dansk offentlighet har det blivit närmast ett folknöje att provocera svenskar – och ett motsvarande i den svenska att villigt låta sig provoceras av danskarna”, skriver DN:s kulturchef Björn Wiman (DN 9/6). Jag instämmer. Enligt min uppfattning är det hög tid att sadla om i den svensk-danska debatten och använda våra likheter och olikheter konstruktivt. Här kommer fem konkreta råd i syfte att minska de dansk-svenska fördomarna, så som jag ser det från mitt perspektiv. Råden riktar sig till både svenskar och danskar. 1. Vi ska inte gotta oss när invandringsfientliga partier går framåt i grannlandet! Bidra i stället till att motverka den europeiska trenden med framväxt av främlingsfientliga partier. 2. Det är dumt att inta försvarsposition, att försvara tendenser som man annars ogillar för att ens land har angripits utifrån. 3. Vi ska orientera oss bättre om debatterna i de andra nordiska länderna, så att vi vet minst lika mycket om dem som vi vet om engelska och amerikanska debatter. Ett viktigt medel vore att markant förbättra tillgängligheten till andra skandinaviska länders tv-kanaler. 4. De nordiska politikerna bör stoppa de ständiga nedskärningarna i anslagen till det nordiska samarbetet (Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet). Och sluta att använda andra nordiska länder som strykpojkar för era egna inrikespolitiska syften. 5. Låt oss i stället återuppta vår historiska tradition för ömsesidig policy-learning. Se bara på den katastrofala svenska friskolereformen, där riskkapitalister lagligt kan ta ut miljoner skattekronor ur skolorna eller avsaknaden av pappamånader inom föräldraledigheten i Danmark. Kort sagt, vår lagstiftning kunde vinna om vi drog lärdomar av erfarenheter i andra nordiska länder. Det nordiska står förmodligen inför en renässans. Det kommer hela tiden nya rapporter om möjligheter för tätare skandinaviskt, nordiskt och nordiskt-baltiskt samarbete. Det är dumt att låta stereotyper och myter stå i vägen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14236, "headline": "När våldet var lag i Texas", "summary": "Philipp Meyers ”Sonen” är en berättelse i tv-serien ”Deadwoods” anda. Den har inget behov av att förgylla historien. Jesper Högström läser en laddad och skoningslös roman om det gamla Texas.", "article": "”Han vill att jag ska berätta en vacker saga”, suckade Al Swearengen, den cyniske saloonägaren i sista avsnittet av HBO:s alternativa westernserie ”Deadwood”. Swearengen hade precis mördat en av etablissemangets oskyldiga glädjeflickor som ett led i en uppgörelse med den onde magnaten George Hearst, men hans sentimentale bartender Dan Dority ville nu höra att det åtminstone inte gjort ont på flickan. Därav Swearengens suck. Som naturligtvis också handlade om USA:s outtömliga behov av att förgylla sin brutala historia, det som en serie som ”Deadwood” var ett korrektiv till. Philipp Meyers ”Sonen” är en roman i ”Deadwoods” anda. Den som vuxit upp med ”Macahans” och ”Coloradosagan” kanske suckar åt tanken på ännu en släktsaga i nybyggarmiljö, men kommer snart att upptäcka att detta är någonting betydligt smutsigare och mer illusionslöst. Och om man ryggar tillbaka för släktträdet på försättsbladet upptäcker man snart att detta är hanterligt beskuret av en dödlighetsprocent som tävlar med de första amerikanska landstigningstrupperna på Omaha Beach. Faktum är att de tre släktmedlemmar som berättar historien – överste Eli McCullough från 1800-talets nybyggartid, hans son Peter och dennes nutida sondotter Jeanne Anne – tycks ha valts ut för att de är de enda som överlevt alla indianöverfall, olyckor och allmänna våldsdåd som verkar utgöra det främsta hotet mot folkhälsan i denna del av världen. (Jag börjar förstå vad den andre Texasbon, Cormac McCarthy, fått sin bistra livssyn ifrån). Som släkt betraktad kan McCulloughs gott och väl tävla med Atridernas hus eller någon medeltida engelsk kungasläkt vad gäller hämndaktioner som återkommande dödsorsak. Texas är i Meyers version med andra ord ett slagfält i stil med Balkan eller Mellanöstern: en plats där folk och nationer har utrotat varandra sedan urminnes tider och amerikanerna bara är sist på plan. (Temat slås an redan i romanens motto, hämtat från Gibbons ”Det romerska rikets uppgång och fall”.) De vidriga massakrer som blir resultatet skildras i en lidelsefri ton som även den kunde vara hämtad från någon stenhård mersk historiker. Indianerna som står på tur att utrotas i romanens början ligger sålunda långt från de enstaviga karikatyrer som befolkade forntidens filmer och seriealbum (”Vit man tala med kluven tunga”), men ingen kan påstå att de är idealiserade. De unga comanchekrigarna som kidnappar 13-årige Eli McCullough i romanens inledning är ironiker vars repliker kunde vara författade av Aaron Sorkin och får dessutom sitt språk respektfullt återgivet med den sortens pedantiska diakritiska tecken, bakvända frågetecken och besynnerliga streck, som ärligt talat nog mest gläder lingvister. Men de torterar också gärna sina fiender till döds över en tredagarsperiod, deras inställning till krigsfångar får Abu Ghraib-fängelset att påminna om en svensk öppen anstalt och de har själva utplånat indianstammen som bodde där före dem. Det kunde, som ni hör, blivit en ganska svåruthärdlig historia. Jag, som är en mjäkig typ, erkänner gärna att jag skummar en del partier för att komma undan de värsta detaljerna. Men det finns andra perspektiv också: Elis son Peter McCullough, som har reservationer när den mexikanska grannfamiljen massakreras, och får betala med att stötas ut ur familjen. Meyer skildrar på ett övertygande sätt hur de skoningslösa livsvillkoren skapar en skoningslös mentalitet där troheten mot den egna gruppen går före allt annat. Men han gör det med ett knapphändigt, effektivt och laddat språk (snyggt renderat av Niclas Nilsson). Alla dessa känslomässigt laddade dödsfall återges ungefär som hos Väinö Linna eller i de isländska sagorna: på ett summariskt sätt som inte förtar effekten. I slutet av romanen ligger gamla Jeanne Anne ensam och döende på de ägor släkten roffat åt sig. Civilisationen har segrat, och hon har svårt att se poängen: alla dessa tioåringar som inte kan sadla en häst, alla dessa liberaler som klagar på oljeindustrin och sedan åker hem och väntar sig att ljuset ska tändas när de trycker på en knapp i väggen. Det är romanens egen ambivalens: den håller nog med sina huvudpersoner om att även vår civilisation ska falla en dag, och den odlar en hel del nostalgiska känslor för den skoningslösa historia den beskriver. Men den låtsas åtminstone inte att den var annat än skoningslös. Den berättar ingen vacker saga. Den som vuxit upp med ”Macahans” och ”Coloradosagan” kanske suckar åt tanken på ännu en släktsaga i nybyggarmiljö, men kommer snart att upptäcka att detta är någonting betydligt smutsigare och mer illusionslöst. DN rättar Fel titel på 1700-talsverk I lördagens tidning angavs fel titel på Edward Gibbons historiska 1700-talsverk, korrekt namn är ”Det romerska rikets nedgång och fall”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14262, "headline": "”Detta är mitt sätt att hjälpa Grekland”", "summary": "Nu kommer Alexandra Pascalidous ”Kaos”, en bok med korta berättelser om dagens Grekland. ”Jag vill ge röst till dem som sällan hörs”, säger hon till DN:s Carin Ståhlberg.", "article": "”I ett främmande land är jag grek och i Grekland är jag en främling.” Alexandra Pascalidou citerar sin mormor i den nya boken ”Kaos – ett grekiskt krislexikon”. I boken beskriver hon sitt älskade Grekland som ett land i fritt fall: moraliskt, politiskt, ekonomiskt. Ett land hon knappt känner igen och som hon nu håller upp som ett varnande exempel. – Det som händer i Grekland är hjärtskärande. Det här är mitt sätt att hjälpa Grekland: att larma. Till Europas maktelit vill jag säga: Sluta sova! Vi ses över en snabb lunch i ett oktobersoligt Stockholm. Alexandra Pascalidou utstrålar energi. Hennes ivrigt bouzoukiringande mobil avfärdar hon kort och effektivt, och efter en stund åker de högklackade svarta skorna av under bordet. \"Kaos – ett grekiskt krislexikon\" är en serie korta berättelser om människor i dagens Grekland. Alexandra har träffat arbetslösa, prostituerade, ståuppkomiker, politiker, flyktingar, volontärer och extremister. Med 36 grekiska ord, från anekdot till xenofobi, tar hon avstamp i ett grekiskt nutidsdrama som kantas av korruption, förtroendekris och politikerförakt och med – för många greker – förhatliga strängt villkorsbunda nödlån som enda utväg. – Jag ville ge röst åt dem som sällan hörs. Historier som inte brukar berättas, förklarar hon. Ge siffrorna och statistiken kött och blod och klä den politiska retoriken i liv. Jag ville beskriva en mer nyanserad och känslomässig del av verkligheten. Jag är själv ett kriskvitto från ett land som genomgått ständiga kriser. Annars hade jag inte suttit här. Vi kom ju till Sverige på grund av militärjuntan. Alexandra Pascalidou har grekiska föräldrar och bodde hos sin mormor i en bergsby i norra Grekland tills hon var sex år. Då flyttade familjen till Sverige; till Rinkeby, \"paradiset\". – Där i lägenheten fanns ju en ugn! Ett kylskåp! Hon skrattar. – Det var först långt senare som jag förstod att man såg ner på oss. Men där och då var vi alla svartskallar och lyckliga. Engagemanget för hennes andra hemland, Grekland, är starkt. Där har hon bott och arbetat, dit återkommer hon alltid och där har hon många vänner men också fiender. I ett kapitel i boken beger hon sig till det ultranationalistiska Gyllene grynings partihögkvarter. Partiet fick 7 procent av rösterna i senaste valet och kom därmed in i det grekiska parlamentet. I dagarna figurerar ett antal partimedlemmar i världspressen misstänkta för kriminell verksamhet och inblandning i mordet på den grekiske rapparen Pavlos Fyssas. – De visste vem jag var, kände väl till mina åsikter om dem och mitt antirasistiska engagemang. Det var viktigt för mig att möta Gyllene grynings representanter men efteråt ångrade jag mig. Jag satt där i sex timmar och de pratade gammal klassisk nazistpropaganda. Alexandra Pascalidou skakar på huvudet. – Det som skrämmer mig mest är om de har tentakler ute i det grekiska samhället, om de har ett stort nätverk. En av dem jag intervjuar i boken skriver i en dagstidning under pseudonym. Hon berättar att hon under arbetet med boken funderade mycket över om den fortfarande skulle vara aktuell när den kom ut. Kanske skulle den grekiska krisen vara över? – I stället har allt blivit värre med mordet på Fyssas och Gyllene grynings agerande. Det är ett barbari. Som en röd tråd genom hennes berättelser löper ordet rädsla. Rädsla för förändrade levnadsvillkor, för utanförskap och fattigdom och inte minst rädsla för det upptrappade våldet och den laglöshet som uppstår vid skarpa ekonomiska u-svängar. Det är en mörk bild som Alexandra ger av Grekland, men det finns, menar hon, hopp och det stavas k a m p. – Det lönar sig att kämpa. Om det är någonting man kan lära sig av grekerna så är det deras obändiga tro på att saker och ting kan bli bättre. Att på ett personligt plan kämpa sig upp ur ett underläge, ett utanförskap, har Alexandra Pascalidou egen erfarenhet av. Hon har, skriver hon på sin hemsida, gjort en lång resa, från den grekiska bergsbyn till universitetsstudier och en egen plattform. – Vissa dagar kan den där dubbla blicken vara en gåva, att se ett land både inifrån och utifrån. Det gäller för både Grekland och Sverige. Det är det eviga dilemmat. Här är jag grekisk och i Grekland är jag svenskan. Jag kommer aldrig att höra hemma någonstans eller överallt. Vilket är ditt känslomässiga förhållande till Grekland i dag? Hon lägger ner sin gaffel i salladstallriken, slutar äta. – Det känns som om jag har blivit väldigt sviken av en älskare; att jag har blivit bedragen. Det som händer i landet är en sorg, en förlust. – För mig, förtydligar hon, är Grekland som ett bultande hjärta som jag har närmast kroppen men det slår oregelbundet, i otakt, det har arytmier. Lunchen är över, en taxi väntar utanför för att skjutsa Alexandra Pascalidou till ett flyg. Tomheten som en färdigskriven bok kan ge när den lämnats till förlaget måste fyllas. – Kanske blir det en roman nästa gång, en kärlekshistoria. Som den nyss utgivna, hinner jag tänka innan hon konstaterar: – Men det blir säkert något annat. Något som gör ont. Alexandra Pascalidou. Född: 1970 i Rumänien av grekiska föräldrar. Yrke: Programledare, författare, debattör, journalist. Uppväxt: I en bergsby i norra Grekland och i Rinkeby, Sverige. Familj: Dottern Melina och \"min stora grekiska familj\". Bor: I Stockholm. Det bästa med Grekland: Havet, solen, kulturen. Det sämsta med Grekland: Nazisterna och fattigdomen som förödmjukat grekerna. Aktuell med: Boken \"Kaos - ett grekiskt krislexikon\" (från A till X) Kaos från grekiskans chaos betyder tomhet, gap, avgrund. Kris från grekiskans krisis betyder söndring, åtskiljande, avgörande, dom Ett ord som borde ha varit med i boken: Retorik.\"Jag har strukit massor av ord som jag hade velat ha med. Boken var först på 600 sidor men det sa förlaget nej till.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 14292, "headline": "”Musikerna måste få något att bita i”", "summary": "Anders Hillborg håller på att bli en verklig stjärna på konstmusikhimlen – i våras fick en nyskriven komposition stående ovationer i New York. I veckan spelas hans ”Peacock tales” på Konserthuset i Stockholm.", "article": "Vet ni att det är en världsstjärna ni ser här på bilden? Inte? Men det är det. Anders Hillborg tillhör det absoluta, internationella toppskiktet bland tonsättare. I våras togs en ny komposition av honom emot med stående ovationer i fem minuter i Carnegie Hall i New York. Det är händer knappt med nyskriven musik. En av världens mest framgångsrika sopraner Renée Fleming och chefsdirigenten för New York philharmonic orchestra Alan Gilbert beställde \"The Strand settings\" av Anders Hillborg. Och det gick så bra det kan gå. New York Times gav full pott i recensionen, där tidningens mest ansedda musikkritiker skriver att det är \"ett imponerande verk\" och ägnar sin recension åt att respektfullt och positivt analysera musiken och framförandet. De internationella framgångarna innebär knappast att Anders Hillborg måste skriva autografer när han lämnar hemmet i Tantolunden på Söder i Stockholm men han kan leva på sin konstmusik. Det är han i stort sett ensam om i Sverige. Dirigenten Gustavo Dudamel och Göteborgs symfoniorkester har nu Hillborgs komposition \"Cold heat\" på sitt turnéprogram. Den skrev Hillborg för Berlinfilharmonikerna som uruppförde verket under ledning av David Zinman. Det var första gången en svensk kompositör fick en beställning av denna orkester. Stycket uruppfördes 2011, och är redan populärt med sitt speciella sound av klirrande glas och stråkarnas omväxlande iskyla och hetta. Stråkar som kokar. Ett vokal/orkesterverk som uppskattas alltmer är \"Sirens\" (2010–11), beställt av Los Angeles philharmonic och Chicago symphony orchestra och som uruppfördes i november 2011 i Los Angeles under ledning av Esa-Pekka Salonen. Hur gick det till när du fick beställningen från New York? – Idén uppstod 2008 då Renée Fleming och Alan Gilbert, en av mina favoritdirigenter, frågade för Carnegie Halls och New York philharmonic orchestras räkning om jag kunde göra ett 20–25 minuter långt stycke. Renée skickade mig ett antal skivor och jag lyssnade och lyssnade. Särskilt på Strauss-inspelningarna. Det gällde att få i sig hennes röst så att jag skulle kunna arbeta med den som utgångspunkt, intuitivt. – Hon har ett fantastiskt legato, är expert på de långa linjerna, och det hade jag tagit fasta på i mitt stycke. Hon tyckte mycket om musiken, samtidigt kände hon att det var lite för lite ornamentik. Hon ville ha mer, så vi hade en kreativ mejlväxling, tio mejl om dagen en period. Det var både spännande och skrämmande, eftersom det var så nära inpå uppförandet, och jag var piskad att snabbt hitta tillfredsställande alternativ till det jag hade skrivit. – Ända fram till slutet, två timmar före konserten hände det saker. Då ville hon oktavera ner en hög ton. – Jag sa att du gör precis som du vill, oktavera om du vill, men det behövs inte, det låter jättebra som det är. Vad gjorde hon? – Hon tog den höga tonen. Och på genrepet tackade hon och sa att \"nu är musiken skräddarsydd för mig\". Men för mig är ett uruppförande bara en del av repetitionsarbetet. Och även i Carnegie Hall sitter och jag tänker, vad fan, det där måste jag ändra på. Jag kan inte njuta av en premiär. Det har aldrig hänt. Sjunde gången jag hör, kanske. Då kan jag slappna av lite. Jag gör ofta två eller tre revideringar av sådana här stora stycken. Och det blir verkligen bättre. Vad sa Renée Fleming efteråt? – Ja, hon var glad och lycklig och skrev väldigt vackra saker i ett mejl. Att det är ett \"gorgeous piece\" som hon är omåttligt stolt över att vara förbunden med, och så säger hon: \"Du måste fortsätta göra alternativ i sångstämman så att jag ännu kan sjunga det när jag är 80 år!!!\" Och det ska du göra? – Absolut. Anders Hillborg var medveten om att orkestern i New York kunde känna att de inte hade tillräckligt mycket arbete. – Det här är ju också en social verksamhet – man måste ge musikerna något att bita i, annars blir det svårt för dem att uttrycka sig – å andra sidan, om man anpassar sig för mycket till att det ska vara givande och intressant att spela, så kan man hamna i banaliteter. Orkestern är nedtonad i stycket, eftersom jag ville ge utrymme åt texten/sången. Texten och musiken måste ges möjlighet att samexistera – jag har hört alltför många stycken där musiken blir en börda för texten, och texten en börda för musiken. Det fungerade tycker jag, både kritiker och publik poängterade att texten verkligen gick fram. Man påpekade till och med att det inte hade behövts textremsa. I kompositionen \"Cold heat\" uruppförd av Berlinfilharmonikerna var det tvärtom. Där får orkestern jobba hela tiden. Alla har ständigt någonting att göra. Det finns en person som varit avgörande för Anders Hillborgs utveckling som kompositör, Esa-Pekka Salonen. – Utan honom hade jag inte hållit på med orkestermusik. Ingen dirigent på 80-talet skulle göra de vansinniga grejer som jag ville. Stämma om en hel orkester till exempel. Utom Esa-Pekka. Du är en av de få kompositörer av konstmusik som kan försörja sig på att vara tonsättare. Hur går det till? – Ja, ta i trä. Det är strukturellt nästan omöjligt för en tonsättare att försörja sig på sitt yrke – vi är längst ner i näringskedjan, och de dirigenter/artister/sångare som jag arbetar med kan på några veckor tjäna det jag tjänar på ett år. När jag slutade på Musikhögskolan gav jag mig själv ett klosterlöfte att jag inte på tio år skulle ta något fast jobb, för att jag inte skulle vänja mig vid att ha en månadslön. – Därför har jag alltid tackat nej till lärarjobb och på senare år professurer. Hellre har jag då gjort filmmusik eller en poplåt, för att jag verkligen ska försörja mig på att komponera, inget annat. Jag tycker om att ha den här bredden och att göra väldigt många olika saker, olika sorters ljud. – Men vad musik egentligen är, det vet jag inte. Har du någon idé? – Nej, jag har ingen aning. Anders Hillborgs klarinettkonsert \"Peacock tales\" är en del av Martin Frösts föreställning \"Dollhouse\". Stockholms konserthus 3–5/10. Med musiker i släkten. Anders Hillborg är född 1954 i Sollentuna. Han bor på Söder i Stockholm med Maria Arendt Hillborg, psykolog, och sonen Theo, 17 år, elev på musikskolan Lilla Akademien. Han spelar saxofon. Anders Hillborgs mormor var cellist, hennes syster Stina Sundell var pianist, mormorsfar spelman (Lars-Johan Sundell). Utbildning: rockmusiker, pianist, körsångare, Musikhögskolan i Stockholm 1976–82. Anders Hillborg väljer fem av sina kompositioner: 1 \"Lontana in sonno\" för mezzo-sopran och orkester (2003) för Anne Sofie von Otter. 2 \"Eleven gates\" för orkester (2005–06). 3 \"Cold heat\" för orkester (2010). 4 \"Sirens\" (2010–11) för orkester, kör och solister. 5 \"The Strand settings\" för sopran och orkester (2013) för Renée Fleming. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14319, "headline": "Nya bönder söker kärleken i tv", "summary": "Lantbruk, kärlek och countrymusik. Nu drar ”Bonde söker fru” igång igen. ”För en bonde är det här programmet som en religion”, säger Magnus Bolander, en av årets deltagare.", "article": "\"Bonde söker fru\" har sedan premiären i TV 4 2006 varit ett av Sveriges absolut mest populära tv-program. På onsdagskvällen startar den åttonde säsongen av dejtingsåpan på allvar - då ska årets åtta bönder få ta del av de friarbrev som strömmat in sedan de visade upp sig för tittarna tidigare i år. Förhoppningen är förstås att hitta kärleken. – \"Bonde söker fru\" är jättestor kontaktannons. Det är inte lätt att hitta någon där jag bor, man umgås ju jämt med samma personer. Jag tackade ja till programmet för att nå ut till andra, säger Marléne Ljungdahl, getbonde från Jämtland. Många av årets deltagare berättar att de har följt \"Bonde söker fru\" genom alla säsonger - delvis på grund av kärlekshistorierna men också av ett yrkesmässigt intresse. Lantbrukaren Magnus Bolander från Gotland beskriver programmet som \"en religion\". – Man tittar hur andra bönder har det och ser hur ljuvligt det är när de hittar någon. Det är också roligt att sitta där och så ser man den och den maskinen och tänker \"hur fan får han den där maskinkedjan att gå ihop?\", säger han och fortsätter: – Det är overkligt att man själv är med nu eftersom det här är ett program som man har följt och levt sig in i. Bland årets bönder märks också Nils-Olof Olsson från Värmland. Förutom att bedriva skogsbruk och föda upp köttdjur har han också ett stort intresse för countrymusik. – Det är något av det bästa som finns, countrysångarna berättar ju historier om livet, säger han och berättar att han hoppas att \"Bonde söker fru\" ska hjälpa honom att hitta den rätta. – Man får ju hoppas att det är en glad, kreativ och snäll tjej som vill flytta till mig och bo på gården. I onsdagens avsnitt kommer det också att avslöjas vilka fyra av bönderna som vi kommer att få följa närmare under hösten. Programledaren Linda Lindorff är förstås hemlighetsfull men utlovar en säsong utöver det vanliga. – Jag vet ju hur det har gått och det är helt fantastiskt. Jag kan avslöja att en av bönderna redan är gift, han fick ett brev, läste det, de träffades och nu är han gift. Det är sanslöst, säger hon. Årets bönder Magnus Bolander, 60. Föder upp grisar, odlar potatis och har får på gården utanför Romakloster på Gotland. Gillar att åka motorcykel. Jenny Mauritzsson, 39. Föder upp och tränar travhästar på gården i Dösjebro i Skåne. Tycker om musik och dans. Nils-Olof Olsson, 35. Bedriver skogsbruk och föder upp köttdjur på gården utanför Koppom i Värmland. Älskar countrymusik. Anders Andersson, 41. Föder upp ekologiska köttdjur på sin gård utanför Högsäter i Dalsland. På fritiden åker han gärna skidor. Marléne Ljungdahl, 27. Getbonde med 70 djur på gården utanför Hallen i Jämtland. Gillar westernridning, resor och matlagning. Niklas Lorenz, 46. Storbonde med flera gårdar i Hallstahammar i Västmanland. Tycker om att jaga och följa med sin son på motorcrosstävlingar. Pär Eriksson, 27. Mjölkbonde på familjegården i Ågårdarna i Jämtland. På fritiden kör han gärna snöskoter. Mikael Carlsson, 52. Köttbonde på familjegården utanför Boxholm i Östergötland. Besöker gärna dansbandsfestivalen i Malung. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14340, "headline": "Spanska Sónar till Stockholm", "summary": "Stockholm får en ny festival. I februari kommer elektronikafestivalen Sónar till Sverige för första gången.", "article": "Den spanska elektroniska musikfestivalen Sónar kommer till Stockholm. Den 14 och 15 februari nästa år hålls festivalen på Münchenbryggeriet på Södermalm. – Festivalen kommer att följa Sónars tänk med nyskapande elektronisk musik. Förhoppningsvis får vi till ganska många bokningar eftersom de inte varit i Stockholm tidigare, så att publiken får vara med om något unikt, säger Patrik Andersson som är projektledare för Sónar Stockholm. Sónar är en av Europas största festivaler och har hållits i Barcelona sedan 1994. Sedan 2002 har festivalen också arrangerat evenemang i andra länder, och Sverige blir den 50:e staden som får besök av Sónar. Samtidigt kommer det att hållas en Sónarfestival i Reykjavik på Island, och de två evenemangen kommer att dela på en del av bokningarna. Än så länge är inga artistbokningar offentliga, men det blir både svenska och utländska artister och dj:s. Vad skiljer Sónar Stockholm från alla andra svenska festivaler? – För det första är den på vintern, inomhus. Det är en ganska liten festival. Och den skiljer sig så tillvida att den tillhör ett globalt nätverk. Tanken med Sónar runt om i världen är att anpassa konceptet för de lokala förutsättningarna, men det kommer att bli visuellt och nytänkande med det främsta inom den elektroniska musikscenen. Mellan 1 500 och 1 700 biljetter släpps, och enligt Patrik Andersson är tanken att Sónar Stockholm ska bli ett återkommande evenemang varje år från och med nu. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14343, "headline": "Stockholm får inomhusfestival", "summary": "Stockholm får en ny festival. I februari kommer elektronikafestivalen Sonar till Sverige för första gången.", "article": "Den spanska elektroniska musikfestivalen Sonar kommer till Stockholm. Den 14 och 15 februari nästa år kommer festivalen att hållas på Münchenbryggeriet på Södermalm. – Festivalen kommer att följa Sonars tänk med nyskapande elektronisk musik. Förhoppningsvis får vi till ganska många bokningar som inte varit i Stockholm tidigare, så att publiken får vara med om något unikt, säger Patrik Andersson som är projektledare för Sonar Stockholm. Sonar är en av Europas största festivaler och har hållits i Barcelona sedan 1994. Sedan 2002 har festivalen också arrangerat evenemang i andra länder, och Sverige blir den 50:e staden som får besök av Sonar. Samtidigt kommer det att hållas en Sonarfestival i Reykjavik på Island, och de två evenemangen kommer att dela på en del av bokningarna. Än så länge är inga artistbokningar offentliga, men det kommer att vara både svenska och utländska artister och dj:s. Vad skiljer Sonar Stockholm från alla andra svenska festivaler? – För det första är den på vintern, inomhus. Det är en ganska liten festival. Och den skiljer sig i att den tillhör ett globalt nätverk. Tanken med Sonar runt om i världen är att anpassa konceptet för de lokala förutsättningarna, men det kommer att bli visuellt och nytänkande med det främsta inom den elektroniska musikscenen. Mellan 1500 och 1700 biljetter kommer att släppas, och enligt Patrik Andersson är tanken att Sonar Stockholm ska bli ett återkommande evenemang varje år från och med nu. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14346, "headline": "Svenskt toppmöte på teatern i Düsseldorf", "summary": "Düsseldorf. Lucas Svensson har skrivit, Staffan Valdemar Holm regisserar och Stina Ekblad spelar Stalin. Med komedin ”Jalta” ger sig tre svenskar ut på hal is i Düsseldorfs anrika Schauspielhaus.", "article": "– Det finns ingen medveten provokation i pjäsen, men det handlar om saker som bara utlänningar kan säga i Tyskland, säger Staffan Valdemar Holm. ”Jalta” är ett beställningsverk från ledningen på Düsseldorfteatern Schauspielhaus, en av Tysklands mest betydande scener. Pjäsen handlar om segrarmakternas spel under slutskedet av andra världskriget, när Tyskland skulle desarmeras och den europeiska kartan ritas om. Staffan Valdemar Holm säger att man från början var klar över att pjäsen skulle skrivas av en utlänning. Teaterledningen ville ha ett utifrånperspektiv, för en tysk är frågan fortfarande infekterad – med risk för förtiganden eller överdrivna provokationer. Valet föll till sist på Lucas Svensson. Staffan Valdemar Holm säger att han låg lågt i diskussionerna eftersom han känner Lucas Svensson sedan gammalt, inte minst från den gemensamma tiden på Dramaten i Stockholm. Men Svensson hade meriterat sig med en pjäs om syskonen Klaus och Erika Mann som Staffan Valdemar Holm regisserade på Schauspielhaus i fjol. – Lucas har också tidigare visat att han kan skriva om politiska skeenden. Lucas Svensson gjorde ”Jalta” till en komedi. Staffan Valdemar Holm tog ett steg till mot det absurda genom att låta tre kvinnliga skådespelare gestalta Roosevelt, Churchill och Stalin – aktörerna på Jaltakonferensen. – Det är för att fokusera på det som hände i stället för på det biografiska. Manliga skådespelare hade försökt porträttera de tre utifrån deras biografier, tror Staffan Valdemar Holm. Han såg dessutom till att värva Stina Ekblad till rollen som Stalin. För henne är rollen som en befrielse – dels för att hon slipper falla in i kvinnliga klichéer, här talar hon om trupprörelser och gränsdragningar, dels för att pjäsen är en komedi. – Det ger mig ett svängrum på ett annat sätt än om det varit en tragedi om Europas historia. Och jag vet ärligt talat inte hur jag skulle kunna gestalta Stalin i något annat än en komedi, säger Stina Ekblad och berättar hur hon har ”Stalins blodiga skugga” hängande över sig under arbetet. Stina Ekblad säger att det är en stor och samtidigt inspirerande utmaning att spela på tyska, hennes enda erfarenhet sedan tidigare är filmen ”Die Verführbaren” från 1977. Det verkar dock som om mötet med en annan teatertradition är än mer överväldigande för henne. Hon berättar om de enorma diskussioner som blossade upp kring pjäsen, vad den hade att säga och hur det skulle sägas, redan vid den första repetitionen. – Jag är van vid att man lite försynt börjar arbeta på golvet och prövar sig fram i stället för att diskutera, säger hon. Inte bara det – Stina Ekblad slogs av det i hennes ögon enorma överspelet när repetitionerna väl började. Hon konstaterar att för henne som kommer från den psykologiserande teatern blev den tyska expressionismen en mindre chock. Staffan Valdemar Holm småler, han är van. ”Streitkultur” skrockar han. – Redan på andra sidan Öresund är samtalstonen en annan. I Tyskland får man ofta hålla i tyglarna och säga ”låt bli” i stället för att be om mer, säger han. För Stina Ekblad är det dessutom första gången hon spelar ett stycke av Lucas Svensson. – Jag gillar hans lite torra sätt att skriva på, det knastrar till lite om språket, säger hon. Denna dag har hösten precis kommit till den välmående staden vid Rhen. Vi dricker kaffe på det tomma teaterkaféet mellan två repetitioner, schemat är pressat inför premiären på lördag. ”Jalta” ska gå på den stora, för att inte säga gigantiska, scenen. Holms hustru Bente Lykke Möller har gjort scenografin. De två svenskarna har ingen aning om hur ”Jalta” kommer att tas emot. I Tyskland är man definitivt ute på hal is om man yttrar något som förringar Nazitysklands skuld och en pjäs som handlar om hur segrarmakternas ledare tämligen cyniskt styckar upp Europa befinner sig i farozonen. – Men det finns ingen medveten provokation i detta och vissa delar har jag tagit bort. Goebbels tal i slutet blev för plakataktigt, det beslutet har jag kollat upp med Lucas. Vi känner till de tyska krigsförbrytelserna, men det betyder inte att också terrorbombningen av Dresden var en krigsförbrytelse och det kan man också säga som utlänning, förklarar Staffan Valdemar Holm. ”Jalta” blir det sista han gör på Schauspielhaus under överskådlig tid. För knappt ett år sedan avgick han som chef för Düsseldorfteatern, en post han tillträdde hösten 2011. Han lämnade teatern med en läkardiagnos om utbrändhet i handen. I dag mår han mycket bättre än förra hösten. – Nu arbetar jag inte längre 60 timmar vecka ut och vecka in. Och själva regiarbetet är läkande för mig. Men att förhandla med tyska politiker och fackföreningarna om sparkrav motsvarande åtta miljoner kronor var inte direkt läkande. Det betyder inte att jag skyller min utbrändhet på dem, säger Staffan Valdemar Holm. Konferensen i staden Jalta på Svartahavsön Krim hölls i februari 1945 när Nazityskland i praktiken var besegrat och Röda armén närmade sig Berlin. Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, USA:s president Franklin D Roosevelt och Sovjetdiktatorn Josef Stalin deltog. På konferensen beslutades bland annat att Tyskland skulle delas upp i fyra ockupationszoner och att Polens gränser skulle förskjutas västerut. En ny konferens hölls i Potsdam sommaren 1945. Skådespelaren Stina Ekblad, född 1954, är anställd vid Dramaten. Bland hennes filmuppdrag märks ”Fanny & Alexander”, ”Amorosa”, ”Ormens väg på hälleberget” och ”Pensionat Oskar”. På Dramaten har hon bland annat setts i ”En midsommarnattsdröm”, ”Fedra”, ”Hamlet”, ”Stormen” och ”Som löven i Vallombrosa”. Lucas Svensson, född 1973, är dramatiker. Han har bland annat skrivit ”Min middag med Johan och Solveig”, ”Fallna från månen”, ”Broder hund”, ”Strömming på Cattelin”, ”Svenskt landskap med kinesiska detaljer”, samt ”Titta livet! – en lek”. Staffan Valdemar Holm, född 1958, är teaterregissör och dramatiker. Han har arbetat vid Det kongelige Teater, Teatro Nacional Chileno i Santiago de Chile, Folkoperan och Kungliga Operan i Stockholm och varit chef för Malmö dramatiska teater och Dramaten. I dag är han verksam vid Düsseldorfer Schauspielhaus i Düsseldorf. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14350, "headline": "”Vi har inte gjort något övertramp”", "summary": "Filmen ”Monica Z” är fritt baserad på sångerskan Monica Zetterlunds liv. I går riktade Tom Alandh kritik mot filmens sanningshalt, men producenten Lena Rehnberg försvarar nu projektet.", "article": "I fredags hade filmen ”Monica Z” premiär. I gårdagens DN Kultur riktade dokumentärfilmaren Tom Alandh skarp kritik mot filmens upphovspersoner eftersom han menar att skildringen av Monica Zetterlunds far inte överensstämmer med verkligheten, och att fadern framstår som en ”grinig, sur, trist, tvär ogin, självsvåldig och förgrämd skitstövel” när han enligt Alandh i verkligheten ”alltid stod på Monicas sida och stöttade henne”. Filmens producent Lena Rehnberg tycker dock inte att hon och regissören Peter Birro gjort något fel. – Monica Z är en nationalikon, och det är klart att många har åsikter om filmen. Det vore konstigt annars. För mig var det viktigt att inte göra några övertramp, och det har vi inte gjort heller. Filmen är inte en dokumentär, utan fritt baserad på sångerskans liv, säger Lena Rehnberg. – När jag och Peter Birro började med filmen ville vi komma så nära Monica Zetterlund att man nästan kunde känna hennes doft – det var ambitionen. Sedan är det tråkigt om vissa tycker att vi har överdrivit karaktärer i filmen. Hur ska man balansera fakta och fiktion i den här typen av film? – Vi har pratat jättemycket om det. Vi har dragit ihop händelser i hennes liv på några få år – filmen hade blivit tråkig om den utspelade sig under tjugo år. Det är ingen dokumentär, men däremot ligger vi inte långt ifrån Monicas väsen. Vad gäller Monica Zetterlunds far, i filmen spelad av Kjell Bergqvist, säger Lena Rehnberg att det bara är en av många relationer som skildras i filmen och att den bygger på vad Monica Zetterlund själv sagt om sin far. – Vi fokuserar på Monica Z som artist. Hon tog jazzen till Sverige och gick sin egen väg, hon försörjde männen i sitt liv. Man fick inte göra som Monica Z gjorde på 1960-talet, man skulle vara hemma med barn! Film är en förhöjning av verkligheten. Om Tom Alandh var nära vän med hennes pappa kanske han tycker att pappan är för arg i filmen. Men Kjell Bergqvists rolltolkning representerar inte bara pappan utan hela patriarkatet och jantelagen. Är det rätt att låta en verklig person symbolisera allt det? – I många intervjuer pratar Monica Zetterlund om att hon hade en ansträngd relation med pappan, att inget dög för honom. Filmen är en tolkning vi har gjort, som också gör att Monica kommer nära. Hade ni inte bara kunnat kalla pappan något annat? – Jo, men då hade man inte kunnat kalla Monica för Monica heller. Det blir svårt om alla ska heta något annat. Det är inte första gången en film baserad på verkliga händelser orsakar debatt. När filmen ”Call girl” hade premiär förra året anmälde Mårten Palme filmen för förtal, eftersom en rollfigur som har sex med en minderårig prostituerad är mycket lik Olof Palme. I Storbritannien diskuteras just nu filmen ”Diana” och huruvida den överensstämmer med hennes verkliga liv. – Vi har ingen stor tradition att göra film om kända svenskar. I USA görs det hela tiden, och det tas hur stora friheter som helst. Det tycker jag absolut inte att man ska göra, men vi är lite ovana vid ”biopics” här. Både jag och Peter Birro har gjort det här med stort hjärta och med värme. Vi älskar Monica Z. Och det blir en stor försoning mellan henne och pappan i slutet av filmen, de älskar också varandra, säger Lena Rehnberg. Vad vill du säga till Tom Alandh? – Jag tror att alla har olika åsikter om det här. Han har sin, och det har han full rätt till, säger Lena Rehnberg. En annan scen i filmen som inte stämmer överens med verkligheten är den där Monica Zetterlund spelar in ”Sakta vi gå genom stan”. I verkligheten var det Georg Riedel som gjorde arrangemanget till låten, men i filmen ligger Monica Zetterlund, spelad av Edda Magnason, och hennes orkester bakom det. Georg Riedel är inte särskilt upprörd över detta även om han tycker att det är lite trist. – Filmen är ju en halvdokumentär. När filmproducenten bjöd mig till förhandsvisningen talade hon om att scenen ser ut som den gör, och sade att ”å andra sidan vet ju alla att du skrivit arrangemanget och gjort inspelningen”. Men det tror jag inte alls att alla vet, och på det viset är det tråkigt. Men jag förmodar att de försökte göra en bra story, säger Georg Riedel. Georg Riedel har själv inte sett filmen än, men planerar att göra det. – Jag kommer ihåg Monica precis som hon var, och kanske kommer jag att ha svårt att vara tillräckligt generös för att ta till mig filmen. Men jag ska se den, Edda Magnason är väldigt bra. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14351, "headline": "”Filmen är inte en dokumentär”", "summary": "Filmen ”Monica Z” är fritt baserad på sångerskan Monica Zetterlunds liv. På måndagen riktade Tom Alandh kritik mot filmens sanningshalt, men producenten Lena Rehnberg försvarar nu projektet.", "article": "I fredags hade filmen ”Monica Z” premiär. På måndagen riktade dokumentärfilmaren Tom Alandh skarp kritik mot filmens upphovspersoner eftersom han menar att skildringen av Monica Zetterlunds far inte överensstämmer med verkligheten, och att fadern framstår som en ”grinig, sur, trist, tvär ogin, självsvåldig och förgrämd skitstövel” när han enligt Alandh i verkligheten ”alltid stod på Monicas sida och stöttade henne”. Filmens producent Lena Rehnberg tycker dock inte att hon och manusförfattaren Peter Birro gjort något fel. – Monica Z är en nationalikon, och det är klart att många har åsikter om filmen. Det vore konstigt annars. För mig var det viktigt att inte göra några övertramp, och det har vi inte gjort heller. Filmen är inte en dokumentär, utan fritt baserad på sångerskans liv, säger Lena Rehnberg. – När jag och Peter Birro började med filmen ville vi komma så nära Monica Zetterlund att man nästan kunde känna hennes doft – det var ambitionen. Sedan är det tråkigt om vissa tycker att vi har överdrivit karaktärer i filmen. Hur ska man balansera fakta och fiktion i den här typen av film? – Vi har pratat jättemycket om det. Vi har dragit ihop händelser i hennes liv på några få år – filmen hade blivit tråkig om den utspelade sig under tjugo år. Det är ingen dokumentär, men däremot ligger vi inte långt ifrån Monicas väsen. Vad gäller Monica Zetterlunds far, i filmen spelad av Kjell Bergqvist, säger Lena Rehnberg att det bara är en av många relationer som skildras i filmen och att den bygger på vad Monica Zetterlund själv sagt om sin far. –Vi fokuserar på Monica Z som artist. Hon tog jazzen till Sverige och gick sin egen väg, hon försörjde männen i sitt liv. Man fick inte göra som Monica Z gjorde på 1960-talet, man skulle vara hemma med barn! Film är en förhöjning av verkligheten. Om Tom Alandh var nära vän med hennes pappa kanske han tycker att pappan är för arg i filmen. Men Kjell Bergqvists rolltolkning representerar inte bara pappan utan hela patriarkatet och jantelagen. Är det rätt att låta en verklig person symbolisera allt det? – I många intervjuer pratar Monica Zetterlund om att hon hade en ansträngd relation med pappan, att inget dög för honom. Filmen är en tolkning vi har gjort, som också gör att Monica kommer nära. Hade ni inte bara kunnat kalla pappan något annat? –Jo, men då hade man inte kunnat kalla Monica för Monica heller. Det blir svårt om alla ska heta något annat. Det är inte första gången en film baserad på verkliga händelser orsakar debatt. När filmen ”Call girl” hade premiär förra året anmälde Mårten Palme filmen för förtal, eftersom en rollfigur som har sex med en minderårig prostituerad är mycket lik Olof Palme. I Storbritannien diskuteras just nu filmen ”Diana” och huruvida den överensstämmer med hennes verkliga liv. –Vi har ingen stor tradition att göra film om kända svenskar. I USA görs det hela tiden, och det tas hur stora friheter som helst. Det tycker jag absolut inte att man ska göra, men vi är lite ovana vid ”biopics” här. Både jag och Peter Birro har gjort det här med stort hjärta och med värme. Vi älskar Monica Z. Och det blir en stor försoning mellan henne och pappan i slutet av filmen, de älskar också varandra, säger Lena Rehnberg. Vad vill du säga till Tom Alandh? – Jag tror att alla har olika åsikter om det här. Han har sin, och det har han full rätt till, säger Lena Rehnberg. En annan scen i filmen som inte stämmer överens med verkligheten är den där Monica Zetterlund spelar in ”Sakta vi gå genom stan”. I verkligheten var det Georg Riedel som gjorde arrangemanget till låten, men i filmen ligger Monica Zetterlund, spelad av Edda Magnason, och hennes orkester bakom det. Georg Riedel är inte särskilt upprörd över detta även om han tycker att det är lite trist. – Filmen är ju en halvdokumentär. När filmproducenten bjöd mig till förhandsvisningen talade hon om att scenen ser ut som den gör, och sade att ”å andra sidan vet ju alla att du skrivit arrangemanget och gjort inspelningen”. Men det tror jag inte alls att alla vet, och på det viset är det tråkigt. Men jag förmodar att de försökte göra en bra story, säger Georg Riedel. Georg Riedel har själv inte sett filmen än, men planerar att göra det. –Jag kommer ihåg Monica precis som hon var, och kanske kommer jag att ha svårt att vara tillräckligt generös för att ta till mig filmen. Men jag ska se den, Edda Magnason är väldigt bra. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14356, "headline": "Ny Britney-singel läckte", "summary": "Britney Spears nya singel ”Work Bitch” har läckt mer än ett dygn innan den skulle släppas.", "article": "”Jag vaknade upp idag och såg att en version av Work Bitch med dålig ljudkvalitet har läckt” skrev Britney Spears i söndags på Twitter. Planen var att låten skulle släppas under måndagskvällen. Nu har Britney Spears nya singel läckt på internet mer än ett dygn tidigare än planerat. Låten heter ”Work Bitch” och är skriven och producerad Will .I. Am tillsammans med bland annat svenske houseartisten Otto Knows. LA Times skriver att Sebastian Ingrosso, en av medlemmarna i Swedish House Mafia, har varit med och skrivit låten. Det stämmer inte, säger han i en intervju med Billboard. – Jag vet egentligen inte vem som skrev att jag var en av upphovsmännen. Det är en väldigt bra låt och jag ser fram emot att se hur det kommer att gå för den, men jag kan inte ta någon ära för den, säger han till Billboard. I intervjun berättar Ingrosso att han är mentor till Otto Knows, och att det antagligen är därför som hans namn hamnat tillsammans med upphovsmännen. Fansens reaktioner på den nya singeln har berört Britney Spears. På Twitter skrev hon att hon var överväldigad och tacksam för allt stöd. ”Britney-armén är fantastisk. Jag älskar er”, skrev hon på Twitter. Här kan du lyssna på den nya singeln. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14373, "headline": "Filmen kan ge nya perspektiv på kung fu", "summary": "Mystik, melankoli och mindfulness. I ”The grandmaster” berättar Wong Kar-wai historien om den kinesiska kung fu- legenden Ip Man, som bland annat lärde upp Bruce Lee.", "article": "Tung Choi Street, Hongkong, november 1972. En cancersjuk 79-åring i pyjamas gör avancerade kung fu-rörelser hemma i sitt vardagsrum framför en super 8-kamera. Mitt under demonstrationspasset gör han plötsligt en paus och vänder bort ansiktet från kameran – innan han fortsätter. När regissören Wong Kar-wai såg denna filmscen med Ip Man i slutet av 1980-talet blev han djupt tagen. – Det var en väldigt ångestladdad scen som berörde mig otroligt mycket. Det var som om Ip Man var för sjuk eller för svag för att orka, men sedan fullföljde han ändå demonstrationen. Några dagar senare var han död. Detta är det enda arkivmaterialet som finns från dessa åtta kombinationer, som är helt centrala inom kung fu, säger Wong Kar-wai bakom sina svarta solglasögon på ett hotell i Berlin. Efter nära sex års arbete är Wong Kar-wai äntligen klar med sin film om den legendariska kung fu-legenden Ip Man, som spelas av Tony Leung. ”The grandmaster” är ett episkt, elegant och besjälat drama. Ett slags ”One upon a time in China” som rör sig från mitten av 30-talet fram till 60-talet. Ip Man föddes i en förmögen familj i Foshan när Kinas sista kejsardynasti drog sin sista suck, fick sin egendom konfiskerad under den japanska ockupationen på 30-talet och fick fly till Hongkong strax efter att Mao tagit makten. I Hongkong bidrog han till att popularisera kung Fu genom att starta Wing Chun-skolan, där Bruce Lee var en av eleverna. – Detta är mer än en vanlig kung-fu-film, den berättar också om martial arts-konstnärernas värld, deras hederskoder, deras värderingar, deras filosofi, vilket är något som fascinerar mig. Särskilt nu i tider när kung fu ofta förvandlas till sport eller yogapass. Jag har insett att kung fu-mästarnas ödmjukhet kommer av att de vet att deras händer kan förvandlas till mordvapen, säger Wong Kar-wai. I en av filmens slutscener står en ung Bruce Lee och stirrar storögt in i Ip Mans träningslokal på de perfekt koreograferade kombinationerna av vertikala och horisontella rörelsemönster. Pojken skulle också kunna ha varit Wong Kar-wai. Regissören har aldrig tränat kung fu men alltid fascinerats på avstånd. Som liten sträckläste han martial arts-böcker och fascinerades av dess mystiska rollfigurer. När han blev lite äldre slukade han filmer med Bruce Lee, Jet Li och bröderna Shaw. – Mina föräldrar ville inte att jag skulle träna, på den tiden var martial arts-skolorna mystiska och associerades med triaderna. Så med den här filmen kan man säga att jag har gått genom den där dörren, säger Wong Kar-wai. – Jag hoppas att jag har förmedlat djupet i denna tradition i tider när kung fu filmer ofta förvandlats till överskruvade actionuppvisningar. Särskilt bland de stora mästarna, som generöst för arvet vidare till nya generationer. Jag hoppas att filmen kan ge nya perspektiv på kung fu och på den kinesiska kulturen. – ”The grandmaster” säger oss något om var vi kommer ifrån och vilka vi är. De flesta av mina filmer handlar om 60-talets Hongkong och dess invandrare, den andra generationen, och den här spårar upp deras rötter, jag ville veta vart de kom ifrån, säger Wong Kar-wai. Ip Man, som bland annat tränade upp Bruce Lee, har också gestaltats i filmer som Wilson Yips ”Ip Man” och ”The legend is born: Ip Man” med Donnie Yen. Inför titelrollen i ”The grandmaster” tränade Tony Leung kung fu dagliga maxdoser i fyra års tid med en sex månader lång paus för armbrott. Som vanligt tog Wong Kar-wai all tid i världen på sig. Efter tre års research och intervjuer med kung fu-mästare över hela Kina, tog filmen 22 månader att spela in. Och i klipprummet drabbades regissören av den vanliga seperationsångesten, vilket gjorde att filmen knappt blev klar i tid till världspremiären på Berlins filmfestival i början av året. Förutom att vara en hyllning till kung fu-genren laddas ”The grandmaster” med psykologiskt djup och känslomässig mystik. Det är lätt att spåra Wong Kar-wais gamla favoritteman; undertryckta känslor, omöjlig kärlek, ånger och nostalgi över förlorade världar. I berättelsens centrum finns förstås en bitterljuv kärlekshistoria mellan Tony Leung och Gong Er (Zhang Ziyi) som ibland slåss i silkestofflor och traditionella kinesiska klänningen cheongsam. – Andra filmer om Ip Man vill framställa honom som en superhjälte, men det jag försöker få fram i min film är att han tycker att det är mer hjältemodigt att slåss mot tiden och livets upp- och nedgångar än en fysisk motståndare. Han föddes med silversked, men förlorade allt utom sin totala hängivenhet för martial arts. Han genomlevde så många olika tidsepoker. Och i slutet är han ensam herre på täppan. Född 1956 i Shanghai, kom till Hongkong vid 5 års ålder. Har jobbat med Tony Leung i sex filmer. Filmer i urval: ”As tears go by” (1988), ”Days of being wild”(1991), ”Ashes of time” (1994), ”Chungking express” (1994), ”Happy together” (1997), ”In the mood for love” ( 2000), ”2046” (2004). ”My blueberry nights” (2007). ”The g randmaster” finns i tre olika versioner. I Sverige visas den 123 minuter långa versionen, som öppnade Berlins filmfestival. Den kinesiska versionen är 7 minuter längre, medan den amerikanska är en mer linjär version på 108 minuter med 15 minuter material som inte finns med i de andra versionerna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14374, "headline": "Niklas Wahllöf: Vännen och konkurrenten Mona Sahlin gör porträttet av Anna Lindh rikare", "summary": "SVT och TV 4 sänder var sin dokumentär om Anna Lindh. Men tillvägagångssättet är olika: Tom Alandh försöker förstå vem Anna Lindh var och Christina Olofson fokuserar på politikermordet.", "article": "Att SVT och TV 4 sänder var sin dokumentärfilm om Anna Lindh i höjd med tioårsdagen för mordet på henne torde vara årets mest självklara programplacering. Tom Alandhs SVT-film \"Anna Lindh 1957–2003\" och Christina Olofsons \"Anna Lindh – människan, ministern, mordet\" i TV 4 behandlar båda, givetvis, en enda människa och en enda fasansfull gärning. Men tillvägagångssätten kunde inte vara mer olika. Christina Olofsons film sändes dagen före, i tisdags, och är blott hälften så lång som gårdagskvällens Alandh-dokumentär. Hennes fokuserar mer på mordet på politikern – och de kritiska timmarna då riket höll andan för att sedan brista ut i offentlig sorgemanifestation – medan hans i högre utsträckning försöker förstå vem den levande Anna Lindh var. Båda är mycket bra. Dokumentärgenren är i sig inte ovanlig. Kanske tvärtom, den vanligaste. Titt som tätt sänds biografifilmer om framlidna berömdheter, betydande människor inom främst konsterna, modeindustrin eller medierna, och där vittnesbörden genomgående är av mytologiska dimensioner – hon/han var fantastisk på alla sätt, såg alla, gjorde alla lyckliga, förändrade världen. Devota postuma hyllningar. Att så gott som inget av detta finns i varken Alandhs eller Olofsons filmer om en politiker av Anna Lindhs snitt är både sorgligt och glädjande. Sorgligt för att detta kanske hade blivit 2000-talets viktigaste skandinaviska politiker – inte osannolikt Sveriges statsminister efter valet 2006 och med uppenbar betydelse inom världspolitiken – och liksom värd alla hyllande efterord. Desto mer glädjande att här saknas folk som sitter och bölar bredvid en stearinljuskandelaber och tecknar en smetig, sockrad, i förekommande fall till och med osann, bild. Här finns ingen sådan sentimentalitet, ingen gråt. Men tusenfalt mer kraft. Det är en lång rad människor som passerar förbi Olofsons och Alandhs kameror, kanske lite för lång. Även här finns dock olikheter. I Olofsons TV 4-film pratar exempelvis både Colin Powell och Madeleine Albright, medan pappan i Dalastugan, han som överlevt såväl sitt barn som sin hustru, tar stor del i Alandhs. Han ställer ideligen närgångna, intelligenta frågor (är Tom Alandh själv lika förtjust i sin baryton som vi andra är det?) medan hon aldrig hörs. Han riktar in sig mer på maktspelet: \"Palme fick ju fiender, varför fick inte Anna det?\" och \"Du ler nu, men vad kände du då?\" (till Pierre Schori efter att Anna Lindh och inte han överraskande utnämndes till utrikesminister), medan hon jobbar mer med dramatiken, och tar hjälp av musiken: Mario Adamsons vemodiga jazz som ständigt återkommande tema är fint, snyggt, effektivt. Men det finns en likhet: Mona Sahlin. Kollegan, konkurrenten, vännen. Hon säger bäst saker, konsekvent. Hon tecknar det komplexa, fullfjädrade porträtt av Anna Lindh som vi saknade, berättar om både Lindhs ångest inför det försakande av familjen som en politisk karriär innebär, och om sin egen kritik: \"Anna såg så många andra förtryck, men vägrade se kvinnoförtryck. Det dröjde väldigt länge innan Anna såg det där och det irriterade mig.\" Både om politikern Lindh och människan Anna. Det finns en stringens i Sahlins uttalanden – i såväl Alandhs som Olofsons filmer – som kanske lockats fram på journalistisk väg, kanske bara finns där, men när hon säger att Lindh \"inte bara var, utan något som skulle bli\" är det som om kraften i, och betydelsen av, det som hände på NK för tio år sedan når en först nu. Det blir ett stort litet ögonblick i dokumentärfilmshistorien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14409, "headline": "Fredrik Strage: Gud, om det är tomt i kyrkbänkarna på söndag behöver det inte bero på Watain", "summary": "Jag kan inte släppa tanken på att årets bästa svenska album kommer att driva oss i fördärvet. Men det finns ett par saker du bör tänka på, Gud, innan du bestraffar svenska folket.", "article": "Är du där Gud? Det är jag, Fredrik. De senaste veckorna har jag oroat mig över att du är arg på svenskar. Det sägs ibland att du har svårt för oss. Församlingen Westboro Baptist Church drog för några år sedan i gång kampanjen ”God hates Sweden” som påstod att tsunamin 2004 var ditt straff för att vi haft så mycket gaysex. Den sortens teorier har jag alltid tagit lätt på. Däremot kan jag tänka mig att du ibland stör dig på vår präktighet. Den brittiske matskribenten A A Gill sa en gång apropå svenskar: ”Ni skänker så många miljarder till svältande nationer att till och med Gud har tröttnat och släcker solen för er åtta månader om året.” Annars har jag sällan trott att du bryr dig särskilt mycket om vad vi människor pysslar med. Teodicéproblemet – ditt paradoxala sätt att kombinera godhet och allsmäktighet med en något blasé attityd till världens ondska – brukar jag förklara med att du är buddist. Häromveckan blev jag dock rädd för hur du skulle reagera när Watain plötsligt låg etta på den svenska albumlistan. De kommer från Uppsala och spelar black metal, en brutal musikstil som hyllar Satan och dissar dig. På nya skivan ”The wild hunt” går de hårt åt din son och sjunger om att strö ”the salt of Satan in the wounds of Christ”. Att köpa den skivan, eller ens lyssna på den på Spotify, borde vara tillräckligt för att drabbas av din heliga vrede. Särskilt om du är på gammaltestamentligt dåligt humör och kräver dödsstraff även för mindre förseelser som att arbeta på söndagar eller bära kläder gjorda av mer än ett slags tyg. Det finns dock ett par saker du bör tänka på innan du bestraffar svenska folket. Till att börja med krävs inte längre särskilt många sålda skivor för att toppa albumlistan. Watain behövde bara kränga ett par tusen exemplar för att knuffa ner Lasse Stefanz från förstaplatsen. Om du tycker att det är tomt i kyrkbänkarna på söndag behöver det alltså inte bero på Watain. Jag såg bandets turnépremiär i Uppsala för ett par veckor sedan. Herregud, så bra det var. En vägg av eld flammade upp i första låten ”De profundis”, gitarrerna lät som rostiga sågklingor, alla gjorde djävulstecken och frontfiguren Erik Danielsson gastade om helvetets portar. Samma låt varnade för ”the return of angry, angry, angry gods”. Han syftade kanske på forntida demoner men jag tänkte på dig. Före spelningen drack jag öl med en ung Watainsupporter, som sa att han älskade musiken men hade svårt för det andliga budskapet: ”Jag gillar inte religion över huvud taget.” När jag påminde honom om att han hade en stor bild av Satan tatuerad på bröstet log han och sa: ”Äsch, det är bara en tatuering.” Med andra ord kan inte ens de som valt att märka sin hud med din fiende ses som förtappade själar. Jag skriver det här för deras skull. Allt är ju lugnt mellan oss två, eller hur? Som du säkert minns dj:ade jag på Technomässan (gudstjänst med klubbmusik) i Allhelgonakyrkan förra hösten. Prästen sa att de inte kunde erbjuda något gage och jag frågade om han i så fall kunde garantera att mina skriverier om black metal inte skulle ligga mig till last i livet efter detta. Han gav mig sin välsignelse. Därför har jag lyssnat besinningslöst mycket på Watain. Men jag kan inte släppa tanken på att årets bästa svenska album kommer att driva svenskarna i fördärvet. Ta det lugnt, Gud. Du kan i alla fall trösta dig med att listan som Watain erövrade snart kommer att toppas av något frommare: Lars Winnerbäcks nya album ”Hosianna”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14410, "headline": "Historisk aperitif om Japans skuld", "summary": "General MacArthur kom som ockupationsmaktens oinskränkte härskare för att leda det besegrade Japan efter andra världskriget. ”The emperor” väcker på nytt frågan om skulden för de japanska krigsförbrytelserna.", "article": "Kejsar Hirohitos ansvar, och skuld, för Japans samlade krigsförbrytelser under andra världskriget är fortfarande omdebatterad. Britten Peter Webbers film löser inte upp några historiska knutar, har inga svar, förenklar ibland på gränsen till det acceptabla – men tar sig åtminstone en funderare, väcker lite nytt intresse, och manar på att fortsätta diskussionen. I Japan har man i stort sett aldrig medgett någon som helst skuld, de amerikanska atombomberna i Hiroshima och Nagaski i augusti 1945 gjorde dem närmast själva till krigets allra största offer. Fram till 1990-talet omnämndes inte, eller än mindre erkändes, några som helst japanska krigsbrott i de japans- ka skolböckerna. Under senare år har man till och med kunnat se en viss nationell glorifiering av högt uppsatta japanska militärer från kriget; askan från flera avrättade efter Tokyorättegångarna (deras Nürnberg) har numera placerats i ett monument för nationella hjältar. Rejält pinsamt för Efterkrigs-Japan, och en skymf mot miljoner krigsoffer; 300 000 slaktade kineser i Nanking 1937, de fem tusen kineser man grymt experimenterade med på Enhet 731, också i Kina. Listan kan göras mycket lång. Och grym. Peter Webbers film tar avstamp i general MacArthurs första steg på japansk mark, han kommer som ockupationsmaktens oinskränkte härskare över det besegrade och förnedrade Japan. Han skall leda, administrera, styra och bygga upp landet igen. Tommy Lee Jones gör honom med kongenial kraft och karaktär. MacArthur skall också ta itu med Japans ledare, politiker, militärer, och den kanske mest delikata frågan av dem alla: Vilken skuld för förödelsen kunde man lämpligen lägga på kejsar Hirohito? Hur viktigt var det att han rannsakades och dömdes – hur viktigt var det att han hölls utanför rättegångarna och skyddades från bödlarna? Mac- Arthur delegerar ansvaret för utredningen om Hirohito till en annan av sina generaler, general Bonner Fellers (Matthew Fox). Han ger sig ut på politiskt minerad mark skall det visa sig, snart vet han knappt själv vems ärenden han går, hur självständig han får vara, hur mycket integritet som utredningen tål. Den biten av filmen är spännande, hyggligt saklig och rätt uppriktig. Peter Webber får dock för sig att vi behöver en flört också. I sin ungdom, på college i USA, skall general Bonner Fellers ha förälskat sig i en japansk flicka – parallellt med Hirohitoutredningen letar han i ruinerna efter sin försvunna ungdom. Varning för rikligt med smetiga tillbakablickar, och privata händelser, som ibland riskerar att ta musten ur historien. Se det som en historisk aperitif – här finns mycket intressant att lära sig och läsa vidare om. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14412, "headline": "”Äta sova dö” på jakt efter en Oscar", "summary": "Den hyllade filmen ”Äta sova dö” har utsetts till Sveriges Oscarsbidrag 2013. ”Det var väldigt oväntat”, säger regissören Gabriela Pichler som redan har en ny film i sikte.", "article": "Gabriela Pichlers film ”Äta sova dö” ska försöka rida på framgångsvågen hela vägen över Atlanten. Bara några dagar efter att filmen nominerats till Nordiska rådets filmpris utsågs den till Sveriges Oscarsbidrag av den svenska Oscarskommittén. \"Ett ovanligt enigt beslut\", sade Filminstitutets vd Anna Serner på en pressträff på torsdagen – men för regissören Gabriela Pichler kom det som en överraskning. – Det var väldigt oväntat, jag vänjer mig inte utan tycker att det är skitkonstigt varje gång filmen uppmärksammas, säger hon. Filmen har har varit kritikernas favorit i Sverige, där den bland annat vann fyra av de tyngsta priserna under vårens Guldbaggegala, och Pichler hoppas att den även ska falla den amerikanska publiken i smaken. – Jag har alltid sett den som en svensk version av \"Rocky\", och den gick ju asbra på Oscarsgalan så den amerikanska publiken kanske kan identifiera sig. \"Äta sova dö\" är Gabriela Pichlers debutfilm. Sedan den vann publikpriset på Kritikerveckan under Venedigs filmfestival för ett år sedan har filmen ständigt varit i blickfånget. För Gabriela Pichler har det inneburit mer jobb än hon någonsin kunnat drömma om. – Det är ett helvete, haha! Jag vill bara sitta hemma och skriva och käka en pizza till lunch. Men det är så klart även jättekul. Det är en tid i ens liv som går över och sen måste man kämpa stenhårt igen, så man får passa på att njuta när det är göttigt, säger Pichler, som redan har en ny film på gång. – Men jag vill inte låsa mig genom att säga något som sedan inte blir av, säger hon. Den 16 januari kommer beslutet om \"Äta sova dö\" är en av de fem filmer som Oscarsjuryn nominerar i kategorin bästa icke engelskspråkiga film. Förra året representerades Sverige av Lasse Hallströms \"Hypnotisören\", som dock inte blev nominerad. Det blev däremot danska \"A royal affair\" med Alicia Vikander i en av rollerna samt norska \"Kon-Tiki\" med Gustaf Skarsgård. Vann gjorde Michael Hanekes \"Amour\". Nästa Oscarsgala blir den 86 i ordningen och äger rum den 2 mars 2014. Sveriges Oscarsfilmer. De senaste tio årens svenska Oscarsbidrag 2013: \"Äta sova dö\" (Regi: Gabriella Pichler) 2012: \"Hypnotisören\" (Lasse Hallström) 2011: \"Svinalängorna\" (Pernilla August) 2010: \"I rymden finns inga känslor\" (Andreas Öhman) 2009: \"De ofrivilliga\" (Ruben Östlund) 2008: \"Maria Larssons eviga ögonblick\" (Jan Troell) 2007: \"Du levande\" (Roy Andersson) 2006: \"Farväl Falkenberg\" (Jesper Ganslandt) 2005: \"Zozo\" (Josef Fares) 2004: \"Så som i himmelen\" (Kay Pollak; blev Oscarsnominerad) Svenska Oscarsnominerade. 15 svenska filmer har blivit nominerade till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. Fyra har vunnit. Här är hela listan: \"Jungfrukällan\" (regi: Ingmar Bergman, 1960; vinnare) \"Såsom i en spegel\" (Ingmar Bergman, 1961, vinnare) \"Kvarteret Korpen\" (Bo Widerberg, 1964) \"Käre John\" (Lars-Magnus Lindgren, 1965) \"Ådalen '31\" (Bo Widerberg, 1969) \"Utvandrarna\" (Jan Troell, 1971) \"Nybyggarna\" (Jan Troell, 1972) \"Ingenjör Andrées luftfärd\" (Jan Troell, 1982) \"Fanny & Alexander\" (Ingmar Bergman, 1983, vinnare) \"Pelle erövraren\" (svensk/dansk, Bille August, 1988, vinnare) \"Oxen\" (Sven Nykvist, 1991) \"Lust och fägring stor\" (Bo Widerberg, 1995) \"Under solen\" (Colin Nutley, 1999) \"Ondskan\" (Mikael Håfström, 2003) \"Så som i himmelen\" (Kay Pollak, 2004) ", "article_category": "culture"}
{"id": 14417, "headline": "Ny dansmusikfestival i Stockholm", "summary": "Summerburst får en systerfestival i vinter. Den 30 november arrangeras Lights i nybyggda Tele 2 Arena i Stockholm. ”Vi har väldigt höga ambitioner”, säger festivalgeneralen Anders Boström.", "article": "Dansmusikfestivalen Summerburst har sedan starten på Stockholms stadion 2011 varit en stor succé. Världsartister som David Guetta, Deadmau5, Avicii, Axwell och Sebastian Ingresso har genom åren spelat på festivalen som numera arrangeras i både Stockholm och Göteborg. Nu vill SPG Live, som står bakom Summerburst, också värma upp vinterhalvåret. Gigantiskt dansgolv TT kan berätta att arrangörerna drar igång Lights - en tio timmars inomhusfestival för dansmusik som ska arrangeras i Tele 2 Arena i Stockholm den 30 november. – Vi har väldigt stora förhoppningar. Vi vill göra samma resa med Lights som vi gjort med Summerburst, säger festivalgeneralen Anders Boström. Arenan kommer under Lights att förvandlas till ett 5 000 kvadratmeter stort dansgolv med plats för drygt 15 000 personer. – Vi ska bygga ett område som är väldigt bekvämt att vara i med olika aktiviteter runtomkring. Vi vill ta festivalnostalgin från sommaren in till vintern, säger Anders Boström. Någon avmattning i det enorma intresset för dansmusik ser han inte. – Snarare så fortsätter det att eskalera. Summerburst har blivit större för varje år och Axwells spelning i Stockholm förra helgen var hans största soloshow någonsin i världen, säger Anders Boström. Artisterna som spelar på Lights kommer att släppas under september. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14419, "headline": "Malin Ullgren: Med den omsorgsfulla selfien är vi på jakt efter vårt vackraste jag", "summary": "Dessa smickrande självporträtt, tagna med mobilkamera, är något vi gärna sprider i sociala medier. I helgen gjorde till och med påven en selfie.", "article": "I förra veckan meddelade Oxford Dictionnary att ordet \"selfie\" skulle tas in i ordlistan. Selfie är ju ett sådant där självporträtt som tas med mobilkamera; eventuellt vill man lägga till att selfie också betyder att man delar bilden digitalt. Mer selfieaktuellt: påven Franciskus tog en selfie i helgen, i sällskap av några ungdomar. Men om påven såg avslappnad och inte uppenbart poserande ut, är det inte typiskt för den estetiska tendensen hos samtidens digitala självporträtt. Snarare inkapslar de drömmen om en viss sorts skönhet. I The Observer sammanfattade Elizabeth Day selfiens feminina grundpose (14/7) : \"Rådjursblick och slarvigt uppsatt hår ska betyda naturlig skönhet, som om du just vaknat och inte kan hjälpa att du ser ut så här. Sexighet antyds genom insugna kinder, plutande mun, en nonchalant knyck på huvudet och en skymt av bar hud under nyckelbenet. Klick!\" Dessutom: det mest smickrande perspektivet kan vara att hålla telefonen lutad i 45 grader precis ovanför ögonen, och gärna med en mjuk ljuskälla som lyser upp bakom dig; kanske ett förlåtande filter läggs på efteråt. Självklart kan man säga att alla dessa smickrande självporträtt är ett symtom på den narcissism som uppmuntras i samtiden; det omsorgsfullt gestaltade och redigerade jaget som människor sprider i små och stora upplagor i sociala medier. Men också före den senaste samtiden, till exempel under 1990- och 2000-talen, hade ju människor föreställningar om sina vackraste jag. Nyligen talade jag med två fotografer om vad det innebär att ta porträttbilder när bilderna skär sig mot objektens självbilder. Vi kallade den där falska självbilden för \"spegelminen\". Sällskapet blev större, och fler delade med sig av sina spegelminer. Det var en fascinerande och djupt komisk syn. En kvinna drog försiktigt men precist upp överläppen precis vid mungiporna, övertygad om att det lade något särskilt attraktivt till hennes utseende. En annan skrynklade ihop hela ansiktet för ett \"gulligt\" leende; en tredje ville till varje pris se så liten och oskyldig ut som möjligt, för att kompensera ett skarpt intellekt. Själv tror jag att min spegelmin kommer från Kieslowskifilmerna jag såg som tonåring på 1990-talet: det jag framför allt minns från dem är närbilder på kvinnor med halvöppna munnar och darrande underläppar. Gemensamt för oss alla var att vi såg löjliga ut i varandras ögon. Det var roligt, men också lite, lite smärtsamt att förstå att den fina spegelminen aldrig kan återskapas utanför den egna blicken. \"Sluta hålla på med munnen\", brukade min fotografvän säga när hon fotade mig för sina projekt på 1990-talet och jag tänkte att det var någon fuldokumentärsjuka hon fått på sin konstskola som gjorde att hon inte kunde uppskatta min vackra Kieslowski-min. \"Ansiktet är i princip jaget ikoniserat\", skrev Karl Ove Knausgård i samband med Louisianautställningen \"Självporträtt\" (DN, 21/10-12). Och det är nog där konflikten mellan fotografen och objektet oftast uppstår; i en djup besvikelse över att spegelminen inte fastnade på bild. Hur är det möjligt? Jag har ju själv sett den/mig. I spegeln. Det är en kontrollförlust av existentiella mått att bli fotograferad: ansiktet som fångas är inte mitt. En skickligare fotograf skulle ha fått fatt i mitt spegeljag. Väl? När Iphone 4 kom 2010 hade den en vändbar kamera, perfekt för självporträtt, och selfie-trenden exploderade. Ändå är det inte troligt att ens den vändbara kameran kan samla in det underbara, gäckande spegeljaget. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14420, "headline": "Amerikansk film – om svenskarna själva får välja", "summary": "Amerikansk film fortsätter att dominera i Sverige. Under förra året såg 60 procent av de svenska biobesökarna på amerikanska filmer. Och det trots ett varierat utbud.", "article": "Amerikansk film har sedan länge haft en maktställning på svenska biografer och herraväldet fortsätter. DN har tittat på de siffror från Svenska filminstitutet, SFI, som redovisar från vilka länder filmer kommer men också vilka geografiska regioner publiken föredrar. År efter år har USA varit det land som haft flest antal filmer på repertoaren. Amerikansk film har också lockat lejonparten av biobesökarna. 2012 inträffade ett skifte. Av de 218 filmer som hade premiär var 41 procent amerikanska. Det är den lägsta siffran under hela 2000-talet. Det anmärkningsvärda är att trots att antalet titlar var färre så lockade dessa filmer alltjämt 60 procent av biobesökarna. – Publiken vill se mer amerikansk film. Och det tycker jag är tråkigt för det betyder att man inte har förstått att det finns en massa annan film som är bra, säger Anna Serner, som är vd på SFI. Att amerikansk film befäster sin position på marknaden tror Serner beror på att efterfrågan på förströelse ökar, något amerikanerna är branschledande på. – När kraven i samhället ökar på individerna så orkar man inte ta till sig filmer som ställer krav. Men det är inte bara bioutbudet som speglar den här utvecklingen. Det allmänna medieutbudet präglas av en underhållningsfixering. Finns det en växelverkan här? Påverkar även bioutbudet individen? – Absolut. Vi vet att många använder film för sitt eget identitetsskapande. Summan av alla filmers bilder av samtiden befästs med tiden som sanningar. Det påverkar både samhället och medborgarna. I en tid av ökad globalisering, segregering och urbanisering behöver vi få motbilder till stereotyperna. Underhållningsfilmer bygger alltid på stereotyper eftersom det är det vi snabbast känner igen. Därför är det oerhört viktigt att värna en mångfald av berättelser. Vad kan SFI göra åt det här? – Det enda vi kan göra är att äska mer kulturpengar till marknadsföring av de icke amerikanska och icke stereotypa filmer som distributörerna trots allt tar in. Det är filmer som behöver hjälp för att hitta sin publik. Vad är det för fel på att ge folk vad de vill ha? – Då tar man inte ansvar för samhället och samtiden. Det är det som är meningen med kulturpolitik. På nya marknader, som exempelvis den ryska, är det publika intresset för amerikansk film ännu mer påtagligt än i Sverige. Det är inget som förvånar Anna Serner. – Underhållningsfilmer är eskapism och stora delar av Ryssland och andra delar av världen behöver ibland fly verkligheten en stund. Här finns också ett nyvaknat intresse för att efterlikna västvärlden, vilken är stereotypen för ett bra samhälle. I många europeiska länder är den amerikanska dominansen kraftfull. Men det finns ett undantag – Frankrike, vars filmindustri är en av de största i världen. Det beror bland annat på mycket kraftfullt statligt filmstöd samt vissa regleringar, framför allt på tv-området när det gäller investeringar och visningar. Sydkorea är ett annat exempel. Där infördes under en period på 90-talet kvotering av inhemsk film på biograferna, vilket bidrog till produktion av inhemska blockbusters och ett ökat publikintresse för landets egen film. Sture Johansson är programdirektör på SF Bio, landets överlägset största biografägare med en marknadsandel på över 66 procent. Han framhåller att det är viktigt att nyansera begreppet amerikansk film. – Det är så mycket mer än bara Hollywood. Independentmarknaden i USA är enorm i dag och den levererar helt fantastiska filmer. Under 2012 visade vi närmare 30 independentfilmer från USA. Dessutom kompliceras den geografiska frågan av att några av de mest framgångsrika filmerna på senare år, som James Bond- och Harry Potter-filmerna, räknas som brittiska, samtidigt som de distribueras av bolag i Hollywood. – Med detta sagt är det omöjligt för oss att förbise Hollywoods storfilmer eftersom folk vill se dem. Vi vill ha ett brett utbud, men det är inte helt lätt. Ser man till Europa så har den danska vågen ebbat ut. Norska filmer har av tradition svårt att hitta en publik. Det finns massor av bra tysk film, men det är ingen intresserad av. Och franska filmer är oerhört ojämna, säger Sture Johansson. Är det amerikansk films marknadsföringsmuskler som ligger till grund för dominansen? – Marknadsföring är viktigt. Men ett gott rykte kan få en liten film att växa, det är \"Searching for Sugar Man\" ett fint exempel på. Samtidigt finns det också enorma marknadsföringskampanjer som misslyckas, som när det gäller \"Lone ranger\" – folk begrep inte vad det var för en film. Hur ser SF på dominansen för amerikansk film? – Vi kan inte göra så mycket åt det. I slutändan måste vi få verksamheten att gå ihop. Och faktiskt, många av de amerikanska filmerna är väldigt bra. De fem mest sedda amerikanska filmerna i Sverige 2012. 1  \"Hobbit. En oväntad resa\" (\"The hobbit. An unexpected journey\"). 834 455 besökare 2012 (totalt 1 098 583 besökare). 2  \"The dark knight rises\" (\"The dark knight rises\"). 717 958 besökare 2012 (totalt 717 958). 3  \"Ice age 4. Jorden skakar loss\" (\"Ice age. Continental drift\"). 596 442 besökare 2012 (totalt 597 048). 4 \"Breaking dawn – del 2\" (\"The twilight saga. Breaking dawn. Part 2\"). 522 139 besökare 2012 (totalt 529 729). 5 \"Hunger games\" (\"The hunger games\"). 492 185 besökare 2012 (totalt 492 185). De fem mest sedda svenska filmerna i Sverige 2012 1  \"Hamilton – i nationens intresse\". 512 661 besök 2012 (totalt 512 661). 2  \"En gång i Phuket\". 395 264 besök 2012 (totalt 401 088). 3  \"Snabba cash II\". 323 475 besök 2012 (323 478 totalt). 4 \"Cockpit\". 272 632 besök 2012 (272 865 totalt). 5 \"Hypnotisören\". 266 087 besök 2012 (266 986 totalt). Källa: SFI ", "article_category": "culture"}
{"id": 14440, "headline": "R S Thomas kämpade ständigt med sin Gud", "summary": "Han var en omtänksam och ödmjuk själasörjare som levde ett asketiskt liv. I år är det hundra år sedan poeten och prästen R S Thomas föddes. Hans diktargärning är en livslång jakobskamp med en tigande och osynlig Gud.", "article": "Det finns ett kort tv-inslag, producerat för det brittiska litteraturprogrammet Bookmark, där den annars medieskygga walesiska poeten R S Thomas (1913–2000), i all ödmjukhet, berättar hur han skulle vilja bli ihågkommen av eftervärlden. Året är 1995, Thomas är 82 år gammal och har just blivit nominerad till det kommande årets Nobelpris i litteratur (det som sedermera skulle komma att tilldelas den nyss avlidne Seamus Heaney). Med en blåsbälg framför några nästan utbrunna små kolbitar och med anletsdrag lika bistert vindpinade som hans dikter säger Thomas i tv-inslaget att han önskar bli ihågkommen som en man som gillade att vara ute i friska luften, som älskade jorden och som hade en ovanlig gåva att verkligen se och höra den. Nog för att naturen och i synnerhet det karga walesiska landskapet spelar en avgörande roll i Thomas diktning, men som romantisk naturskildrare, med en särskild förmåga att förmedla kärleken till jorden, är det svårt att läsa honom. Snarare framstår naturen i hans dikter inte sällan, om än långt ifrån alltid, som skoningslös och likgiltig. Det finns alltså vid en första anblick en stor diskrepans mellan uttalandet i det där tv-inslaget och dikternas kärva naturskildringar. Men läser man Thomas noggrant upptäcker man snart naturälskarens kärleksfulla och uppmärksamma blick (Thomas var för övrigt en hängiven fågelskådare). Ibland när jag läser Thomas går mina tankar till en så till synes väsensskild författare som Nikanor Teratologen, där den bottenlösa brutaliteten plötsligt kan ersättas av klarsynta och isande vackra naturbetraktelser. Ungefär likadant är det hos Thomas; en brutal värld genomsyrad av bitter skönhet. I år är det hundra år sedan den anglikanske prästen och poeten R S Thomas föddes i Cardiff. Hans hem skulle dock större delen av hans liv komma att bli den walesiska landsbygden, där såväl landskapet som den lokala bondebefolkningen inspirerade hans diktning. Församlingsmedlemmar har vittnat om en omtänksam och ödmjuk själasörjare som själv levde ett närmast asketiskt enkelt liv. I hemmet, som efter att han pensionerats från prästyrket bestod av en ouppvärmd liten stuga, var alla moderniteter, även de enklaste hushållsmaskiner, strikt förbjudna. Thomas son, Gwydion, har berättat hur fadern i sina predikningar utdraget kunde förkunna tvättmaskinens, tv-apparatens och kylskåpets förkastlighet. Även i diktningen är modernitetshataren Thomas tydlig. Maskinen och den snabba tekniska utvecklingen, vars oundvikliga slutstation enligt Thomas var atombomben, finns som ett ständigt hot och antites mot naturens egen fulländning. Thomas diktargärning beskrivs annars bäst som en enda lång jakobskamp med en osynlig och tigande Gud. En ständigt återkommande bild är den av en människa på knä i en kyrka, framför ett stumt kors och ett tyst altare. Guds tystnad, som hos Thomas kan upplevas som såväl provocerande frånvaro som intensiv närvaro, är ett av författarskapets mest centrala teman. När jag läser Thomas bär diktjaget inte i första hand poetens stränga anletsdrag, utan liknar mest av allt Gunnar Björnstrands tvivlande präst i Ingmar Bergmans ”Nattvardsgästerna”. Han som också förtärs av tystnaden och precis som poeten bär tvivlarens namn. Bergmans Tomas och poeten Thomas har mer än namnet gemensamt. Thomas poesi befinner sig ofta någonstans i spänningsfältet mellan upprorsmannens förtvivlan och mystikerns förtröstan. Hos den förra, den förtvivlande Thomas, kan närmast en gnostisk syn på skapelsen och den fysiska världen skönjas. En syn som egentligen borde vara prästen Thomas främmande. Gnosticismen har ju ända sedan kyrkans barndom varit en av dess värsta fiender. Här får Gud, som i exempelvis dikten ”The island”, stundtals drag av demiurg – den lägre skapargud som gnostikerna menade designat denna onda värld full av lidande och elände. En Gud som Thomas i dikten ”At it”, likt Job, går till storms emot. I dikten ”Burgos” skildras Gud som en skugglös och bloddrickande varelse, en skapare fullständigt befriad från medlidande med sin skapelse. Nästan lika hård och skoningslös kan Thomas själv vara mot de egna församlingsmedlemmarna. Det talas ofta om hur ömsint och respektfullt Thomas betraktade den walesiska landsortsbefolkningen, vilket i många fall stämmer. Men nästan lika ofta finns det en hårdhet i skildringarna som gränsar till förakt. Walesarna är, som det heter i Lars Nyströms översättning, ”ett vanmäktigt folk, sjukt av inavel, gnagande på kadavret efter en gammal sång”. Om det var denna Gud som stundtals förföljde Thomas och om det var på detta sätt han ibland inte kunde låta bli att se på sin församling, är det kanske inte så underligt att han i vissa av dikterna också skarpt ifrågasatte det egna yrkesvalet. I dikten ”The calling”, som publicerades i samlingen ”Laboratories of the spirit” (1975) tre år före pensioneringen, ger Thomas uttryck för vad som närmast måste beskrivas som ett hat inför prästkallet. Dikten inleds med att poeten frågar sig om det är en gud eller djävul som kallat honom till denna ”fattiga församling”, vad som egentligen är meningen med att vada omkring i ”den röda dyngan från detta folk” samt att ”dela deras förtvivlade glädje då deras tröga barn föds” (Bo Gustavssons översättning). Livsledan, hopplösheten och människoföraktet var med andra ord teman som Thomas aldrig väjde för. När man läser Thomas kan man ibland få känslan av att hans poesi djupast gestaltar ett slags religiös neuros, präglad av ett alltför psykologiserat gudsförhållande samt en kamp för att med sitt intellekt kunna greppa en Gud som i själva verket, som det heter i en av dikterna, ”är större än jag kan fatta”. Här har vi alltså en människa vars Gud är ”väsensskild från det mänskliga” men där poeten ändå gång på gång, i dikt efter dikt, försöker fånga denna Guds väsen i språk och tanke. När Thomas i sina dikter ändå landar i någon sorts försoning så är det inte sällan en gudsbild helt bortom alla mänskliga tankemönster som lyfts fram. När Thomas med ett eko från Nietzsche i slutet av redan nämnda ”At it” talar om Guds ”dunkla geometri som i all evighet springer fram ur tystnaden bortom gott och ont” anar man frustrationen över tankens begränsning och språkets otillräcklighet. Mycket av laddningen i Thomas poesi springer ur den tröstlösa strävan att försöka formulera det oformulerbara, utsäga det outsägbara. Thomas skulle nog hålla med Tranströmer om att det finns ”för mycket som varken kan skrivas eller förtigas”. Samtidigt är det den mystiska gudsupplevelsens språklöshet som Thomas i sina bästa dikter gestaltar. Här är Guds tystnad inte, som för Bergmans Tomas, en ekande tomhet av obesvarade frågor, utan tystnaden är Guds ”utvalda medium för kommunikation”. Det handlar i bokstavlig mening om en talande tystnad. ”Vems tystnad är så vältalig som hans?”, som diktjaget frågar sig i ”Nuclear”. Denna tystnad tar hos Thomas ofta gestalten av en sorts närvarande frånvaro. I ”The absence” talar poeten om ”saknaden som uppfyller hela min varelse”. Den kanske allra centralaste av Thomas dikter, ”Via negativa”, är formad som en frånvarons trosbekännelse. Här blir den negativa mystik som präglar många av Thomas dikter tydlig, tanken att det inte går att säga något om vad Gud är, endast om vad han inte är. Här förkunnar Thomas, i Ingemar och Mikaela Leckius översättning, ett negationens credo: ”Nej, jag har förvisso aldrig trott annat än att Gud är den stora frånvaron i vårt liv, den öde tystnaden i det inre, platsen dit vi beger oss för att söka, utan hopp om att nå fram eller finna.” Men jämsides med denna negativa hållning finns det också ögonblick då Gud på ett alldeles tydligt sätt uppenbarar sig. Dessa epifanier är hos Thomas ofta kopplade till starka naturupplevelser. Och då är det självfallet inte den ondsinte demiurgen som uppenbarar sig, utan en Gud som i allra högsta grad är närvarande i och kärleksfullt talar genom sin skapelse. I ”The moor” förvandlas det walesiska hedlandskapet till en kyrka, en helig plats som diktjaget med stor vördnad och ”med mössa i handen” träder in i, en plats där ”Guds väsen lät sig förnimmas”. Den brinnande busken, Bibelns tydligaste bild för Guds närvaro i världen, är också återkommande hos Thomas. Men även djuren, och i synnerhet de av Thomas så djupt vördade fåglarna, kan bli Guds språkrör. Dikten ”The message” inleds i Ingemar och Mikaela Leckius översättning med följande rader: ”Ett budskap från Gud, framfört av en fågel på fönsterbläcket, erbjuder vänskap. Lyssna. Vilket språk! Vem påstod att Gud inte kan tala?” Och nu i dessa sensommartider, när vi än en gång sett naturen blomma, är det inte svårt att förstå Thomas syn på skapelsen som Guds fulländning.: ”Det var fulländat […] Vattnet var klart som hans eget öga. Gräset var hans andedräkt. Den mörka jordens mysterium var samma skeende som i hans eget inre.” Så kanske ska vi trots allt minnas Thomas så som han själv önskade i det där tv-inslaget, som en människa som på ett ovanligt djupt sätt älskade jorden. Ty, för att citera en annan klassisk Bergmankaraktär, ”kärlekens språk kan vara ganska kärvt”. På engelska finns ett antal utgåvor av R S Thomas samlade dikter. ”Collected poems, 1945–1990” (Phoenix Giants) täcker större delen av författarskapet, men kan kompletteras med ”Collected later poems, 1988–2000” (Bloodaxe Books). ? På svenska finns ”Mässa för hårda tider” (Ellerström), dikter i urval och översättning av Bo Gustavsson och Lars Nyström, samt ”Minnen av eld” (Artos), dikter i urval och översättning av Ingemar och Mikaela Leckius. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14441, "headline": "Kristallen svarar på kritik för nomineringar", "summary": "Kritik har riktats mot Kristallen-galan för orättvis nominering. Erik Haag, som tillsammans med Lotta Lundgren leder ”Historieätarna”, är nämligen nominerad i kategorin ”Årets manliga programledare”. Lotta Lundgren är däremot inte aktuell för något pris. Nu svarar Kristallen på kritiken.", "article": "I tv-programmet ”Historieätarna” testar sig Erik Haag och Lotta Lundgren genom svensk historias kulinariska utbud. När nomineringarna till tv-priset Kristallen presenterades stod det klart att Historieätarna gått hem hos tittarna. Programmet är nominerat till både ”Årets livsstilsprogram”, ”Årets program”, och så Erik Haag i kategorin ”Årets manliga programledare”. I kategorin ”Årets manliga programledare” är andra nominerade i programledarpar: ”Filip & Fredrik” och ”Erik & Mackan”. Lotta Lundgren är däremot inte nominerad till något kristallen-pris. Det upprör bland andra Margaret Atladottir, redaktör för Aftonbladets opinionssajt Politism. I ett öppet brev till Kristallen skriver hon: Ni har valt att nominera Erik Haag till årets bästa manliga programledare. Problemet är bara att Erik Haag ingår i en programledarduo tillsammans Lotta Lundgren. Andra nominerade i samma kategori är nämligen nominerade i sin duo. Filip och Fredrik. Erik och Mackan. Min fråga är: Varför har ni enbart nominerat Erik Haag, och inte Lotta Lundgren? Nu har Svante Stockselius, Kristallens styrelseordförande, svarat på kritiken. Till Dagens media säger han att Lotta Lundgren absolut hade möjlighet att nomineras i kategorin \"Årets kvinnliga programledare\", men att hon inte fick tillräckligt med tittarröster. Stockselius understryker även att det inte är Kristallen själva som nominerar, utan respektive kanal. Han menar dock att han samtidigt förstår kritiken, eftersom det känns naturligt att nominera programledarpar tillsammans, men att det inte går med en tvåkönad duo. – Det är riktigt att den här komplikationen inte riktigt har funnits förut. Vi får titta på det, säger han till Dagens Media. I år sänds Kristallen-galan i Svt 1 fredagen den 30 augusti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14444, "headline": "Liberaces kärlekssaga tar stryptag", "summary": "Den ene har pengar och makt, den andre har ungdom, skönhet och ingen som helst självkänsla. Michael Douglas är enastående i rollen som showpianisten Liberace som tar sig an barnhemsbarnet Scott.", "article": "Liberaces blick på Scott när han inser att den stilige unge fattiglappen har lärt sig namnet på hans älskade blinda pudel, Baby Boy, kunde inte vara mer laddad av motsägelser. En räknemaskin rasslar i gång bakom de stora, klotrunda hypnosögonen. Stora transaktioner av känslomässig valuta måste hanteras. Favörer man kan få, favörer man kan ge. En oändlig ömhetstörst hos den store artisten som sällan känner sig älskad för sin egen skull, och ett minst lika stort behov av kärlek och lyx hos barnhemsbarnet Scott. Den ene har pengar, makt och ett granit-ego, den andre har ungdom, skönhet och ingen som helst självkänsla. Michael Douglas är precis så enastående fin i rollen som den flamboyante showpianisten som ryktet säger. Det är som om hela Douglas liv, hans filmstjärnebarndom i Hollywood och Palm Springs, hans åttiotalsgenombrott med fluffig permanent, de sliskiga men strålande sexroller han har blivit berömd för, hans nuvarande löpsedelspersona med ung manodepressiv fru och övervunnen cancer får plats i Liberaces paljettbeströdda kostymer och åldrande kropp. Och det utan att Douglas spelar över en sekund. Tvärtom har han aldrig varit lugnare. Den perfekt imiterade, roade och nasala rösten som hela tiden vill bringa glädje, kärlek och underhållning till alla runt omkring sig går sällan upp i volym. Hans avspända chosefrihet i en värld där allt är yta är intagande. Den värme med vilken han begår de mest vidriga, integritetskränkande handlingar är fascinerande. \"Jag vill vara din far, din bror, din älskare, din bästa vän\", låter väldigt kärleksfullt när Liberace säger det för att få Scott att stanna. Men när en advokat långt senare ställer frågor om deras relation, om adoptionspappren som aldrig skrevs på och om de hade tänkt sluta ha en sexuell relation när Liberace blev hans far, så låter allting plötsligt mindre vackert. Först känns det som en mindre begåvad upprepning av \"Boogie nights\", som var ett briljant koncept för sexton år sedan. Man ser sig mätt på kläderna och avnjuter skådespeleriet en stund, men sedan börjar man reta sig på att manuset är rätt trist och att många scener inte leder någon vidare vart utom mot ett extremt förutsägbart drama om fördömd kärlek. När jag lämnade biografen var jag fortfarande besviken. Bilderna som har varit i omlopp ett tag lovade så mycket mer. Men ett dygn senare svävar fortfarande Michael Douglas Liberace-ansikte omkring i rummet som ett jobbigt spöke. Den spetsiga hakan. De mörka ögonen. Den kastanjebruna hyn där det vita leendet spricker fram som apelsinskalständer. Överträdelserna som man får bevittna sitter kvar som ett stryptag om halsen. Kanske var jag så inställd på en biopic och ett kärleksdrama att jag missade att det är en skräckfilm som handlar om låg självkänsla och dess konsekvenser. Det finns en gräns som Scott går över, för att göra Liberace glad, som är så obehaglig att det är tur att han inte spelas av en sextonårig skådespelare utan av den fullmogne Matt Damon. (Det är över huvud taget ett briljant drag som bara kan göras av en mycket skicklig regissör; att ge en fyrtioåring rollen som pojke och få det att fungera, till och med bli mer intressant.) Jag vet fortfarande inte om den här skräckfilmen är avsiktlig eller om Soderbergh hade tänkt sig att vi skulle få några varma känslor för Liberace eller åttiotalets kaliforniska gayscen efter filmen. För mig påminner den om gamla otäcka men undersköna engelska sånger (med tvivelaktig politisk agenda) där barn lockas in i slott, får sitta på guldstolar och äta med guldskedar och sedan blir slaktade och uppätna. Möjligen med en liten Frödingförståelse för monstrets kärlek till det oskyldiga offret. \"Jag ville klappa å kyss'na, vagga å vyssna och säga 'tulu lilla sötsnut'.\" Liberace. Han föddes 1919 som Wladziu Valentino Liberace i Wisconsin, USA och hade en lång karriär som storslagen estradör och pianist. Han är känd för sina överdådiga scenkläder, kärlek till ädla stenar och sina kandelabrar på pianot, men hade också ett eget populärt tv-program på 50-talet. Han filmdebuterade mot Shelley Winters i \"South sea sinners\" 1950 och var även med i \"Sincerely yours\" 1955. Liberace var aldrig öppen med sin sexuella läggning. Han avled i sviterna av aids 1987 i Palm Springs. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14452, "headline": "Ken Ring ber om ursäkt", "summary": "Efter sin hårda attack mot rapkollegan Petter backar nu Ken Ring från sina antisemitiska uttalanden och ber om ursäkt - men inte till Petter.", "article": "I ett Instagram-inlägg gick rapparen Ken Ring under tisdagen till hårt angrepp mot kollegan Petter. Bland annat använde han ett antisemitiskt uttryck för att beskriva Petter, eftersom han tycker att rapparen är snål. Bråkets upprinnelse var Petters jubileumsfest på Tyrol i Stockholm i måndags där han ville uppmärksamma att det var 15 år sedan debutplattan \"Mitt sjätte sinne\" släpptes. På plats fanns bland andra artisten Stor, som sades ersätta hiphop-veteranen Ken Ring, en beskrivning som Ring inte skriver under på. \"Det är lögn. Petter kontaktade mig. Och jag sa då att det finns mycket jag tycker vi har att reda ut innan vi ställer oss på scen tillsammans\", skrev Ken Ring och avslutade sitt inlägg med att beskriva Petter med ett antisemitiskt uttryck. I ett mejl till TT Spektra ångrar nu Ken Ring sitt ordval. \"Ibland när jag lackar säger och skriver jag grejer som jag inte menar. Detta var bara riktat till Petter, om nån annan tar illa upp över nåt jag skrivit så sorry för det. Jag är såklart inte rasist\". Ken Ring skriver vidare att han själv fått smaka på rasismen hela sitt liv, men där han kommer ifrån uttrycker man sig ibland på ett sätt som kan vara hårt. \"Jag tänker inte alltid på det, för mig är det bara ord. Men jag vet att det inte är så för alla, jag försöker bättra mig och om någon blivit kränkt vill jag be om ursäkt för det med\", skriver han i mejlet. Rapkollegan Petter får dock ingen ursäkt. \"Petter och jag har inte varit vänner på många år. Det var länge sen jag fattade att han utnyttjar andra rappare för att göra sin egen grej spännande. Utan att ge nåt tillbaka. Men det jag hörde om hans gig var bara för mycket. Det står jag för\". Petter ville under måndagen inte göra ett längre uttalande om påhoppet. I ett sms till TT Spektra skriver han: \"Jag tänker inte gå in på att kommentera vad Ken skriver gällande mig. Däremot kan jag vara extremt tydlig med att jag fördömer alla typer av rasistiska och antisemitiska uttalanden\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 14456, "headline": "Karén tar över på SvD", "summary": "Svenska Dagbladets omställning mot digital utgivning står i fokus för tidningens nya chefredaktör Fredric Karén. Han efterträder Lena K Samuelsson.", "article": "Svenska Dagbladet får en ny chefredaktör. Fredric Karén heter han, och han hämtas närmast från tidningens webbupplaga, där han varit chef. På chefredaktörsstolen efterträder han Lena K Samuelsson, som efter 12 år på tidningen får ett nytt toppjobb i den norska ägarkoncernen Schibsted. Hon ska ta över ansvaret för strategisk kommunikation och visionsarbete inom Schibsted. Fredric Karén är 45 år och ser sin nya uppgift som ”gigantisk” mot en omställning till digitalutgivning. Han gillar nyheter och vill att tidningen ska fortsätta utveckla nya digitala produkter och tjänster. – Jag tvekade aldrig att ta jobbet. Jag träffade hela redaktionen i dag och det finns en positiv energi bland medarbetarna att ta SvD genom den strukturomvandling som alla tidningar är mitt uppe i, säger Fredric Karén. Utmaningen för tidningar är att kombinera fallande annonsintäkter i pappersupplagan med hittills ganska små intäkter på den digitala sidan. SvD:s pappersupplaga har tappat runt 15 procent det senaste året. Hur ska omvandlingen till digital utgivning gå till? – Till att börja med ska vi skapa en onlinekultur på redaktionen. Det är fortfarande så på många stora tidningar att den stora majoriteten är styrda mot papperstidning. Det kommer att krävas många tuffa beslut för papperstidningen framöver, men varken jag eller någon annan kan förutspå hur organisationen ser ut om fem år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14463, "headline": "En familj som har Raoul Wallenberg att tacka för allt", "summary": "När Judith Kopstein från Budapest var 14 år fick hon ett skyddspass av Raoul Wallenberg. Men klarade hon sig undan nazisternas deportationer? Ingrid Carlberg spårar upp den okända flickan på det nya frimärket.", "article": "Skyddspasset hängde på väggen i hallen. Jag brukade snegla på det när jag besökte Nina Lagergren under arbetet med boken om hennes halvbror, Raoul Wallenberg. Det var en bra färgkopia i enkel ram. Passet hade tillhört en fjortonårig judisk flicka från Budapest vid namn Judith Kopstein. Född: 30 januari 1930. Längd: 171 cm. Hårfärg: Blond. Ögonfärg: Blå. Jag hade själv en blåögd fjortonåring hemma, född den 30 januari. Judith Kopsteins passfoto drabbade mig som ett slag. Leendet så spänt, i blicken den samlade tyngden hos någon betydligt äldre. Passet var stämplat och undertecknat den 20 augusti 1944. Den söndagen hade Raoul Wallenberg varit på plats i Budapest i drygt en månad. Han hade anlänt i början av juli, bara dagarna efter att den ungerske regenten Miklós Horthy lyckats tvinga fram ett tillfälligt stopp i deportationerna av ungerska judar. Men ingen hade råd att slappna av, allra minst Budapests judar. Försommaren hade varit en fasa. På mindre än två månader hade Adolf Eichmanns nazistiska specialkommando deporterat 437 000 ungerska judar, de allra flesta till gaskamrarna i Auschwitz. När Raoul Wallenberg satte sin signatur på Judith Kopsteins skyddspass vilade ett nytt deportationshot över Budapests judar. Ett datum var satt: Fredagen den 25 augusti. Den där blicken. Bara fjorton år. Jag tänkte, men Judith, vad hände sen? Jag minns att jag gjorde några försök. Nina Lagergren grävde i sitt nittioåriga minne. Jag letade i listor med överlevande på nätet, kontaktade researchers vid Holocaust Survivors and Victims Resource Center. Men ingenting om Judith Kopsteins öde. Motvilligt fick jag lägga fjortonåringen åt sidan. Judith Kopstein var trots allt bara en bifigur i det sisyfosartade bokprojektet Raoul Wallenberg. Men varje gång jag såg hennes skyddspass skavde det inombords. Hade hon klarat sig eller var hon försvunnen för alltid? Så kom 2012, året då Raoul Wallenbergs 100-årsdag skulle högtidlighållas. Posten ville ta fram ett jubileumsfrimärke och formgivaren Gustav Mårtensson kontaktade Raoul Wallenbergs familj. Tillsammans bestämde de att frimärket skulle innehålla flera motiv, däribland ett skyddspass. Nina Lagergren hade ju en fin kopia hemma på väggen. Så kom det sig att fjortonåriga Judith Kopstein hamnade på tiotusentals svenska jubileumsfrimärken, sedermera framröstade som årets populäraste 2012. Men i Sverige var det ingen som kände igen vare sig namnet eller blicken. Nu är Raoul Wallenberg hedersmedborgare i många länder, däribland Kanada. Canada Post följde det svenska exemplet. I januari 2013 lanserades det nya kanadensiska Raoul Wallenberg-frimärket, med samma skyddspass som på det svenska. Geologen Ann Weiszmann i Toronto har en livslång fascination för Raoul Wallenberg. Som dotter till en överlevande har hon honom att tacka för allt. När hon fick nys om det kanadensiska frimärket köpte hon omedelbart några häften. Först senare tittade hon närmare på dem. Det ansiktet, den blicken. Hon var nära att svimma. – Det ser ut som mamma ... nej, det ÄR mammas skyddspass! Åttiotreåriga Judith Weiszmann, född Kopstein, bor kvar i familjens vita villa i den kanadensiska staden Winnipeg. Hon blev inte mindre chockad. \"Jag kunde bara inte tro att det var sant\", som hon sa när kanadensiska journalister plockade upp historien. Snart landade en länk till en kanadensisk tidning i min e-post. En kollega som läst min bok hade gjort en färsk sökning på namnet Judith Kopstein – och fått en fullträff. Hjärtat slog ett extraslag. Jag hittade dottern på Facebook, men svarsmailet kom från Judith. \"Dear mrs Carlberg ... I would be pleased to be interviewed by you.\" Judith Kopstein. Livs levande. Hon föreslog Skype och samma kväll dök Judith upp på min skärm, i en bildruta stor som passfotot. Samma blick, nu under gråvitt hår: \"J Weiszmann ringing ...\" Så vad hände? Judith Weiszmann var och är enda barnet till den judiske trävaruhandlaren Andor Kopstein. Före dramat 1944 bodde familjen i en paradvåning i centrala Budapest, med familjeföretaget i samma hus. Pappan importerade och exporterade byggmaterial, bland annat till Sverige. Men tyska ockupationen i mars 1944 förändrade allt. – Varje dag var det något nytt. Först kom den gula stjärnan och de stängde min skola. Sen konfiskerade de vår radioapparat, därefter våra matkuponger, våra smycken, våra bankkonton, vårt företag och till sist också vår lägenhet, berättar Judith Weiszmann över Skype. Judith minns att fadern hade nära affärskontakt med en svensk direktör \"Björkman\", som lämnade Ungern när tyskarna kom. Denne Björkman skrev till svenska legationen i Budapest och intygade att familjen Kopstein hade täta affärsförbindelser med Sverige och därmed rätt till skyddspass. – Jag kommer ihåg att vi skickades för att ta foton och jag kommer ihåg den långa kön utanför svenska legationen, när vi skulle lämna in våra handlingar. Men Raoul Wallenberg hörde jag inte talas om förrän senare, berättar Judith Weiszmann. Skyddspasset med de gula fälten var Raoul Wallenbergs kreativa design. I slutet av juli hade nazisterna tröttnat på de neutrala ländernas låtsashandlingar och krävt riktiga pass för ungerska judar som skulle skyddas. Raouls svar var ett nytt fejkat pass som passerade för ett riktigt. – Det dokumentet räddade våra liv. I oktober arresterades mamma och jag, men vi fick gå när vi visade våra svenska skyddspass. Familjen flyttade in i svenskhusen i internationella gettot och Wallenberg värvade den språkkunnige pappan till sin säkerhetsavdelning. Judith minns att hon blev presenterad för Raoul Wallenberg i december och att han log mot henne. Men hon kan inte erinra sig vad han sa. I januari 1945, när ryssarna hade kommit, förlorade Raoul Wallenberg sin frihet. Familjen Kopstein återvann sin, åtminstone hjälpligt. Under kommunismen väntade en förföljelse i annan skepnad. Men Judith kunde avsluta skolan och läsa till byggnadsingenjör. Hon gifte sig med civilingenjören Erwin Weiszmann och fick två barn. Till Kanada och Winnipeg kom de 1956, när Sovjetunionen hade krossat de ungerska frihetsdrömmarna. Snart hade de startat ett eget familjeföretag. Judith Weiszmann är fortfarande omtumlad av frimärkshistorien. Men hon tror att hon har hittat en förklaring. Som hon minns det gav hon en kopia av sitt skyddspass till Raoul Wallenbergs familj någon gång på åttiotalet, vid invigningen av ett kanadensiskt monument. Så var det fjortonåringens blick. Jag glömmer att ställa frågan, men Judith har ändå gett mig ett svar. – Vi tvingades växa upp väldigt snabbt, vi som var tonåringar under andra världskriget. Judith Kopstein. Ännu en berättelse att lägga till alla andra. Varför var det så viktigt? I somras återvände jag till Yad Vashem med min familj, det vackra monumentet och museet om Förintelsen i Jerusalem. Yad Vashem är platsen där berättelserna aldrig tar slut. Enskilda öden och händelser i svindlande konkretion. Föremålen. Bilderna. Sveken. I den avslutande Hall of Names finns fakta om hittills två och en halv miljoner mördade i svarta arkivboxar. Målet är att samla dem alla. Yad Vashem är museet vars kraft vilar på summan av det specifika, inte på det allmänna, högstämda. Någon har sagt att det tar en vecka bara att gå genom museidelen om man vill följa Förintelseskildringen på alla plan. Det är på precisionen i detaljer, inte med jubileumsfrimärken och högtidstal, som man bygger ett bärkraftigt kollektivt minne. Och det är med kollektiva minnen som med demokratin, de måste återvinnas för varje generation. Yad Vashem. Min fjortonåring har hunnit fylla sjutton år. Hon ville aldrig gå därifrån. Det kollektiva minnet av Raoul Wallenbergs gärning är summan av detaljerna i Judith Kopsteins och tusentals andra överlevandes berättelser. De behövs varenda en. Med den grunden lagd kan jubileer och minnesdagar bli viktiga som ett slags fyrar i mörkret; regelbundna och livsavgörande påminnelser om alla de miljontals enskildheter som gör att vi inte glömmer. Ingrid Carlberg är journalist och författare. Hennes senaste bok är \"Det står ett rum här och väntar på dig\" om Raoul Wallenberg, för vilken hon fick Augustpriset 2012. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14481, "headline": "Publiken chockas med en ballad", "summary": "Watain har tagit steget från extrem metal mot mer lyssnarvänlig rock. Med smäktande solon i stället för det bestialiska gurgel vi hört tidigare. Men gitarrerna är fortfarande skabbiga, konstaterar Fredrik Strage.", "article": "Den första konsert Erik Danielsson såg var Metallica på Stadion 1993. De nyblivna hårdrocksgiganterna hade turnerat i två år efter att ha fått sitt definitiva genombrott med sin femte, självbetitlade skiva. Tjugo år senare släpper Erik Danielssons black metal-band Watain sitt femte album. ”The wild hunt” är, likt Metallica, ett steg från extrem metal mot mer lyssnarvänlig rock. Den chockar också lyssnarna med en ballad à la ”Nothing else matters”: ”They rode on”, en gotisk tryckare med smäktande solon och skönsång i stället för det bestialiska gurgel vi hört på de tidigare skivorna. Erik Danielsson har gått hos en sångpedagog. Han har också anlitat en kvinnlig körsångerska, vilket är kontroversiellt i den ytterst maskulina black metal-genren. I senaste numret av Sweden Rock Magazine säger han att den harmoniska ”They rode on” kommer att leda till att tyska black metal-talibaner ”knackar på mammas dörr och frågar om de får låna en sprätt så att de kan ta bort Wataintygmärkena från jeansvästen”. Det är inte första gången ett black metal-band flörtar med en bredare publik. Till skillnad från exempelvis Dimmu Borgir undviker Watain dock de syntar och symfoniorkestrar som lätt förstör genrens smutsiga egenart. Här finns en dyster elegans men gitarrerna är fortfarande skabbiga. ”The wild hunt” har potential att både tillfredsställa de redan hängivna och locka fler till den mörka sidan. Andra spåret ”De profundis” utplånar alla farhågor om att den Grammisvinnande Uppsalatrion skulle ha blivit mesig. Att lyssna på den är som att ramla ner i en massgrav där jord och maskar skyfflas i skrikande munnar. Den nihilistiska orgien inleds och avslutas med en atombombsexplosion. De flesta låtarna rymmer ett betydligt mer nyanserat mangel. ”Sleepless evil” är vansinnigt hård och punkig men glider över i ett ödesmättat pianoparti. ”Outlaw” inleds och avslutas med dova voodookörer och det sakrala titelspåret smyckas med arabiskt klingande gitarrer. Watain färdas fortfarande mot mörkrets hjärta men genom vener där inga black metal-band varit förut. Texterna kombinerar satanismen från de tidigare skivorna med en frihetslängtan som för tankarna till laglösa motorcykelgäng. Att Erik Danielsson aldrig verkar sjunga något för att det ska låta otäckt, utan bara beskriver det inferno som hans ockulta tro betraktar som heligt, skapar som vanligt en autentisk atmosfär. Watain ägnar sig åt religion, inte skräck, och därför känns de mer genuina (och obehagligare) än andra hårdrockare som använder samma symboler. Den gastkramande singeln ”All that may bleed” är exempelvis inte menad som någon sorts splatterunderhållning utan, som Erik Danielsson uttrycker det i Sweden Rock Magazine, en låt om att ”alla människor är lika mycket värda”. Det är i så fall en av de mest groteska lovsånger till tolerans som skrivits. Inför döden är vi alla lik, slår Watain fast. Även om man inte bekänner sig till bandets mörka lära är det omöjligt att värja sig mot kraften som den skänker musiken. Upplevelsen påminner om att golvas av Staple Singers, Mahalia Jackson eller någon annan djupt kristen artist trots att man själv tvivlar mer än tror. Kanske är det inte så konstigt att Frälsingsarméns motto ”blod och eld” lika gärna skulle kunna användas av Watain. Eller att titeln på den tjusiga instrumentalen ”Ignem veni mittere” (jag har kommit för att tända en eld) är ett citat av den i black metal-kretsar inte särskilt populäre Jesus. Bästa spår: ”Sleepless evil”, ”Outlaw”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14486, "headline": "Linnéa Källström är Disneys trygga röst i Sverige", "summary": "Tv är Disneys nya guldgruva. När den globala succén ”Violetta” kommer till Sverige är det 17-åriga Linnéa Källström som blir seriens svenska stjärna. DN är med när hon sjunger in ledmotivet.", "article": "I de länder där tv-serien ”Violetta” lanserats har ledmotivet intagit topplistorna. När den svenska versionen ska spelas in är stämningen hög. 17-åriga Linnéa Källström från Norrköping sitter i ett surr av uppassande press- och skivbolagspersoner. Mineralvatten serveras. Det har gått fort sedan hennes musiklärare i juni berättade att Disney Channel sökte en ny stjärna och hon mejlade dem några låtar. Svaret kom direkt. – Jag hade sovmorgon och låg i sängen. Jag minns exakt vad de skrev: ”Jag ska gå rakt på sak. Jag tycker att det är jättebra.” Och så skulle jag skicka fler grejer, en video och något poppigare. När de ringde igen och sa att jag var utvald började jag hoppa. Ringde runt till alla jag kände, säger Linnéa Källström. Hennes röstcoach heter Birgitta Larsson. Hon sjöng ledmotivet till ”Törnrosa” på den tiden då Disneys trumfkort var en tecknad filmpremiär på juldagen. Hon sjunger en snutt, ”Du och jag, vi träffades en gång i en dröm”, och i rummet förs flera händer mot hjärtat. – Det är alltid lika märkligt att människor har en barndomsrelation till min röst. Men det går inte att jämföra med det genomslag Linnéa kommer att få, säger Birgitta Larsson. Att Disneys senaste långsfilmssatsning, ”The lone ranger”, floppade är knappast något hot mot företaget. I deras nuvarande ekonomi, som omfattar alltifrån nöjesparker till onlinespel, är tv det viktigaste området. Sedan Disney Channel startade i Sverige för tio år sedan har en ny kommersiell marknad drivits fram. Barnkanaler har avancerat från att uppta 13 till 58 procent av sin målgrupps tv-tid. – Det var vi som lade grunden för alla stora tweenserier, säger Casper Bjørner, som varit Disney Channels nordiska vd sedan starten, när han pratar om målgruppen som är mellan åtta och tolv år. – Det är inte hjärnkirurgi att rikta sig till dem, men ingen hade på allvar satt sig in i vad den gruppen ville ha. Vi arbetar hårt för att hålla koll, med allt från undersökningar till djupintervjuer. Linnéa Källström växte upp med Disneys första stora tweenserie ”Hanna Montana” med Miley Cyrus i huvudrollen. Den följdes av ”High school musical” och ”Camp rock”. Serier och filmer om att vara en i mängden och plötsligt slå igenom som popstjärna. I USA är de, tillsammans med ”Idol”, åldersgruppens mest populära program. Linnéa Källström följde serierna dagligen, uppträdde med deras låtar och drömde om att slå igenom. Hur känns det att du själv är på väg att bli en Disneystjärna? – Knäppt. I den åldern blev man helt besatt. Jag har tänkt på att mina småsyskons kompisar kommer att tycka att det är coolt och kanske titta in hemma hos oss lite extra. Det hade jag ju själv gjort, säger hon med ett leende. Gruppen tweens beskrivs ofta som homogen i sin smak och lyckade tv-produktioner sprids snabbt; särskilt i en global medelklass. ”Violetta” är ett tydligt tecken på Disneys inflytande. Serien utspelar sig i Buenos Aires och lanserades först i Latinamerika, för att sedan exporteras till länder i Mellanöstern och Afrika där lokala sångerskor sjungit in ledmotivet och blivit stjärnor. I Storbritannien dubbas den just nu från spanska till engelska. Linnéa Källström kliver in i studion för att sätta den svenska versionen. Hon instrueras av röstcoachen. – Kom ihåg att du är glad, stark och full i sjutton. En stolt mamma, som varit frilansande artist hela livet, tar bilder. – Linnéa är väldigt förberedd. Hon har varit med mig på och bakom olika scener under hela sin uppväxt . Burit runt på förstärkare. Hon vet att det också är mycket slit, säger Lotta Källström. Musiken är elektronisk och sången kristallklar. Texten handlar om att vara på gång, på gång, på gång. Även ”Violetta” handlar om att hitta sig själv i en dans- och musikgrupp. Casper Bjørner säger att historierna ska vara familjevänliga. – Vi vill stå för sunda värderingar. Vi söker genuint livsglada och grundade människor. Fräscha. Några som publiken kan se upp till, säger han om urvalsprocesserna. Är det inte ganska få unga som kan spegla sig i den bilden? – Vi skildrar deras problem också, men har ett budskap som i grunden är positivt. Det goda vinner över det onda, säger Casper Bjørner. I USA har Disneybarnens präktiga image skapat en laddad övergång till vuxenvärlden. Tabloiderna vakar. När ska de flippa? Men det är ett steg som stjärnorna och deras pr-sfär allt skickligare regisserar själva. I en talande scen i Harmony Korines film ”Spring breakers” super de 20-åriga Disneystjärnorna Vanessa Hudgens och Selena Gomez i Florida. Med spritflaskan som mikrofon sjunger de ”Baby one more time” av Disneykollegan Britney Spears, som var 00-talets symbol för alla jagade före detta barnstjärnor. Men till skillnad från sina äldre föregångare har Hudgens och Gomez möjlighet att vara sina egna paparazzi-fotografer: de flippar i en hyllad film. Den jämnåriga Miley Cyrus klipper håret, juckdansar och omskapar sig i alla sociala medier-kanaler som finns. I den svenska Disneyfamiljen har uppbrotten däremot inte varit i närheten av den amerikanska dramatiken. – Vi väljer personer som är trygga, sunda och har stöd hemifrån. Och så får våra talanger inte pausa skolan, säger den pr-ansvariga Elisabeth Elhazza. Linnéa Källström siktar på Melodifestivalen och på att bli en av Sveriges stora framtida artister. Bland Disneynamnen som banat väg för henne finns Eric Saade, Ola Svensson, Robin Stjernberg – och Molly Sandén, som Linnéa Källström nyss sprang på i studion. – Det var riktigt stort, jag har ju själv uppträtt med många av hennes låtar. Men det var bara att hålla masken. Och ta ett foto med oss tillsammans. Ordet tween är en sammansmältning av engelskans teenager (tonåring) och between (mellan) och åsyftar en person som varken är ett barn eller en tonåring och som är mellan åtta och 12 år. Inom underhållningsindustrin avser begreppet flickor som är ”too old for toys, too young for boys” (för gamla för leksaker, för unga för pojkar). Tweenkulturen har en nära relation till internet. En säsong av ”Violetta” består av 80 avsnitt som visas dagligen på tv och nätet. Visionen är att vara ett pågående live-samtal i sociala medier, en följis. Det säger Elisabeth Elhazza, marknadsansvarig för serien. Hennes viktigaste pr-partners är alla de fanbloggar som kretsar kring tweenserierna. Även inuti tweenserierna tar ny teknik mycket plats. – I just den här åldersgruppen är det extremt viktigt att huvudpersonerna lever i samma värld som publiken. De håller kontakt via Facebook, fotograferar sig själva och sina vänner, lyssnar på ny musik, säger Casper Björner, vd för nordiska Disney Channel. Februari 2003 Disney Channel Sverige lanseras. Första satsningen är ”Djungelboken”. Oktober 2006 Premiär för succéserien ”Hannah Montana”, om en tjej som lever ett dubbelliv. Hon är skolflicka om dagarna och popstjärna på natten. Serien följs snabbt av den första ”High school musical”-filmen. September 2009 Utmärkande för tweenkulturen är att flickorna dominerar, åtminstone som konsumenter. Nu lanseras äventyrs- och humorkanalen Disney XD som vänder sig till pojkar i åldersgruppen 6–14 år. September 2011 Expansionen fortsätter. Kanalen Disney Junior startar. Här ligger fokus på de allra yngsta tittarna. 2012 I ett samarbete mellan Disney Channel i Latinamerika, Europa, Mellanöstern och Afrika produceras den romantiska komediserien ”Violetta”. Februari 2013 Disney Channel firar 10-årsjubileum och sänder dagligen i Sverige mellan klockan sex på morgonen och tio på kvällen. Augusti 2013 Skivbolaget Universal och Disney Channel i Sverige låter Linnea Källström axla uppdraget att sjunga ledmotivet till ”Violetta”. September 2013 ”Violetta” har Sverigepremiär. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14491, "headline": "”Rolv var skittrevlig”", "summary": "”Rolv Wesenlund var skittrevlig. Han var ju musiker i botten, så han hade förmågan till improvisation”, säger skådespelaren Thomas von Brömssen.", "article": "– Det var jätteroligt att få jobba med Rolv. Han var skittrevlig. Det säger skådespelaren Thomas von Brömssen, som för tio år sedan arbetade ihop med Rolv Wesenlund i en tv-produktion. Det var ett jubileumsavsnitt av ”Fleksnes” 30 år efter det att succéserien startade. von Brömssen spelade den okände sonen Gustav, som Fleksnes mor fått med en slaktare från Strömstad och som plötsligt dyker upp, till Marve Fleksnes förtret . – Jag hade beundrat honom på håll. Han var ju musiker i botten, så han hade tajmning och förmågan till improvisation. Sådant tycker jag själv är roligt. Thomas von Brömssen arbetade mycket i Norge på 1980- och 1990-talen, bland annat med en egen revy. – Rolv skrev en väldigt fin text till mig när jag gjorde revy där, säger von Brömssen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14507, "headline": "Ny dansfestival i Stockholm", "summary": "Festivalen Dans <3 Stockholm arrangeras i december. på programmet står scenföreställningar, film och samtal på tio olika scener. ambitionen är att festivalen ska bli årlig.", "article": "December inleds i dansens tecken i Stockholm. Mellan den 4:e och den 8:e december arrangeras för första gången festivalen \"Dans <3 Stockholm\". – Det är en samtida dansfestival som ska rymma föreställningar, film, samtal och fester. Det kommer att vara annorlunda, överraskande och utmanande, säger Eva Broberg som är festivalens konstnärliga ledare. Initiativtagare till evenemanget är Dansens hus, som också finansierar festivalen tillsammans med EU-projektet \"Modul dance\", Stockholms stad och Kulturrådet. Just nu håller programmet på att sättas samman, men redan nu är det klart att föreställningar kommer att framföras på tio olika scener runt om i Stockholm. Förutom verksamheter som normalt visar dans kommer även scener som Bonniers konsthall och Dramaten att stå värd för några av programpunkterna. – Förhoppningen med att vara i rum där man sällan möter samtida dans är att den på det sättet kan bli mer lättillgänglig för den kulturintresserade stockholmaren, som kanske missar den annars. Kanske för att den uppfattas som svår och krånglig, säger Eva Broberg. Arrangörerna befinner sig fortfarande i planeringsstadiet. I dagsläget har varken biljettpriser eller program spikats. – Det kommer både att vara ett internationellt och ett nationellt program. Dansgruppen La Veronal från Barcelona kommer till festivalen för att framföra sin föreställning \"Siena\", säger Eva Broberg. En festival i december hör inte till vanligheterna, men det finns en tanke bakom att evenemanget är förlagt så sent på året. – I den kommersiella stressen med julhandel och julfixande så kan det nog vara skönt med en kulturell paus och lite andrum, säger Eva Broberg. I ett tidigt planeringsskede uppskattades att festivalen skulle locka omkring 3 000 besökare. Men sedan dess har fler scener tillkommit och nu tror arrangörerna på en ännu större publik. Målet är att \"Dans <3 Stockholm\" ska bli ett årligt inslag i danskalendern. – Det är en ambitiös festival och förhoppningen är att den ska växa med åren och bli lite längre än den är nu, säger Eva Broberg. Planerna för årets festival sträcker sig tillbaka till 2010 då Dansens hus arrangerade den ambulerande nordiska dansfestivalen \"Ice hot\". – Då märkte vi hur mycket vi kunde vinna på att samarbeta med olika institutioner för att lyfta upp dansen i staden. Stockholm och Sverige behöver en samtida dansfestival, säger Virve Sutinen, chef för Dansens hus. Hon tror att festivalen kan skapa möten mellan konstnärer och deras publik på ett annat sätt än den vanliga verksamheten. – På Dansens hus har vi vår säsong och den har sina egna regler. På en festival kan vi vara mycket mer direkta och involvera publiken väldigt intensivt i fyra–fem dagar, säger Virve Sutinen. Teckenkombinationen <3 i namnet på festivalen betecknar ett hjärta. namnet på festivalen uttalas följaktligen dans hjärta Stockholm. Dans i december Dans <3 Stockholm är en ny dansfestival i Stockholm. Den första hålls 4–8 december i år. Bakom satsningen står Dansens hus, med stöd av Kulturrådet, Stockholms stad och EU-projektet \"Modul dance\". Festivalen kommer att hållas på tio olika scener runt om i Stockholm: Arkitektur- och designcentrum, Bonniers Konsthall, Danscentrum, Dansens hus, Dansmuseet, Dramaten, Kulturhuset Stadsteatern, MDT, SITE och Weld. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14519, "headline": "Norsk regissör tar över Stadsteatern", "summary": "DN kan i dag avslöja att Eirik Stubø blir ny chef för Stockholms stadsteater. Norrmannen är den tyngsta rekryteringen när Kulturhuset utser nya chefer. Stubø ersätter Benny Fredriksson.", "article": "En över tre månader utdragen sök- och rekryteringsprocess är klar. På torsdag ska de sex konstnärliga cheferna i det sammanslagna Kulturhuset och Stadsteatern i Stockholm presenteras. Huset får en helt ny organisationsmodell. En chef för varje konstart – musik, dans, teater, konst och litteratur – samt en chef för ett kommande debattforum. Personer som kommer att få en maktposition i Stockholms och Sveriges kulturliv. Den i särklass tyngsta rekryteringen är regissören och teaterchefen Eirik Stubø, som blir chef för Stadsteatern och därmed tar över efter Benny Fredriksson. Varför tackade du jag till chefsjobbet? – Stadsteatern är en teater jag känner bra till efter fem egna produktioner där, och jag har i flera år haft en god relation till Benny Fredriksson. Han har gjort ett imponerande jobb och lyft teatern till Nordens mest intressanta med enorm produktivitet. Som chef kommer jag att fortsätta regissera, nästa vår sätter jag upp pjäsen ”Ingenting av mig” av den norska dramatikern Arne Lygre, säger Eirik Stubø till DN. Eirik Stubø är en av de ledande regissörerna i Norden och har en diger meritlista bakom sig. Den inkluderar ett åtta år långt chefskap för Nationaltheatret i Oslo, Norges motsvarighet till Dramaten. På grannlandets nationalscen satsade han på ny norsk dramatik. Eirik Stubø har gjort sig känd för sina avskalade uppsättningar av Jon Fosses och Henrik Ibsens dramatik. I Sverige har Eirik Stubø arbetat på bland annat Stockholms stadsteater, Dramaten och Riksteatern. 2009 satte han upp August Strindbergs ”Påsk” på Stadsteatern och har sedan blivit en regelbundet återkommande regissör där. Anton Tjechovs ”Körsbärsträdgården” regisserade han i våras. Han har också ett större internationellt perspektiv än många nordiska regissörer. Han har exempelvis arbetat i Aten och i New York. – Det är inte otroligt att det i framtiden blir flera gästspel och flera utländska regissörer på Stadsteatern och därmed en större andel internationell teater, säger Eirik Stubø. Blir det färre musikaler under din ledning? – Jag har inget emot musikaler, men det är för tidigt att säga hur det blir med den saken. När Eirik Stubø övertar Benny Fredrikssons roll som teaterchef är det med ett något mindre revir. Parkteatern kopplas loss från Stadsteatern och blir en självständig enhet liksom filialen i Skärholmen. Inräknat de allra minsta scenerna i huset på Sergels torg ärver Stubø ett tiotal scener i ett hus där 50 pjäser produceras varje år. Eirik Stubø blir alltså en av sex nya chefer i Kulturhusets kanske största organisationsförändring hittills. Redan arkitekten Peter Celsing tänkte sig ett allkonsthus när har ritade Kulturhuset, som öppnade 1974, och nu ska den tanken bli verklighet. Hur de nya genrecheferna under vd Benny Fredriksson ska arbeta är inte helt klart, men Benny Fredriksson har tidigare sagt att det måste vara personer som kan samarbeta med andra. Ett annat krav har varit att alla i den nya ledningsgruppen ska kunna titulera sig utövande konstnärer. Inte helt lättförenliga krav har det visat sig, och därför har rekryteringsprocessen tidvis haltat betänkligt. På Fredrikssons önskelista står konstproduktion som överskrider gränser, och han är fast besluten att säkerställa både kontinuitet och förändring. Hur stockholmarna kommer att märka skiftet återstår att se. Tanken är att litteratur, scenkonst, bildkonst och de andra konstarterna ska ges möjligheter att förhålla sig friare i formerna. 48-årige Eirik Stubø är redan ett känt ansikte på Stockholms stadsteater och har under de senaste åren varit inblandad i en handfull pjäser. Bland annat stod han som regissör för uppsättningar av Tjechovs ”Körsbärsträdgården” i våras och ”Onkel Vanja” 2012. Stubø har en lång karriär bakom sig som både regissör och teaterchef. Han regidebuterade 1995 och anställdes 1997 som teaterchef på Rogaland teater i Stavanger. Mellan 2000 och 2008 var han chef för högt ansedda Nationaltheatret i Oslo. Nu senast kommer han från ett regiuppdrag med en uppsättning av ”Faust” som har premiär i oktober på Det norske teatret i den norska huvudstaden. Mest känd är Stubø för sina tolkningar av Henrik Ibsens verk. 2009 vann han Heddaprisen, Norges mest prestigefyllda teaterpris, för sin regi av ”Rosmersholm” på Nationaltheatret. Han har även spridit landsmannen Ibsen över världen och gjort uppsättningar av ”Vildanden” i New York och ”Frun från havet” i Atén. Lars-Levi Læstadius 1960–1965 Teaterns förs-ta chef hämtades från Malmö stadsteater. Startade under premiärhösten med parallella uppsättningar av ”Fårakällan” och ”Fröken Julie”. Stod bland annat för regi av ”Mary Lou” 1962 och skrev själv ”Sedan vi gått” som hade premiär 1966. Frank Sundström 1965–1969 Tog över chefsposten efter en lång skådespelarkarriär både i Sverige och utomlands. Regisserade åtta pjäsuppsättningar, bland andra ”Dagen lovar att bli vacker”, ”Hamlet” och ”Lulu”. Vivica Bandler 1969–1979 En kreativ och framgångsrik period inleds. ”Den goda människan i Sezuan” har premiär på Stora scenen och spelas 179 gånger med Lena Granhagen, Gösta Ekman och Per Myrberg i rollistan. Lars Edström 1979–1992 Under perioden får bland annat Lars Norén (”En fruktansvärd lycka”) och Philip Zandén (”Amadeus”) sina genombrott. Har en lång historia på Stadsteatern och gjorde sin första roll redan 1961. Peter Wahlqvist 1992–2002 Wahlqvist, med rötter i Nationalteatern, regisserade bland annat uppsättningar av ”Vita nätter” 1993 och ”Impressarion från Smyrna” 1996. Under hans ledning startas även utbytesprojekt som leder till gästspel i Sydafrika. Benny Fredriksson 2002–2013 Tidigare har han agerat både skådespelare och regissör i ett flertal uppsättningar. Under hans ledning har det sålts fler biljetter än någonsin, samtidigt som han fått kritik för att använda sig av hårda arbetsmetoder. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14520, "headline": "Norsk regissör tar över Stadsteatern", "summary": "DN kan avslöja att Eirik Stubø blir ny chef för Stockholms stadsteater. Norrmannen är den tyngsta rekryteringen när Kulturhuset utser nya chefer. Stubø ersätter Benny Fredriksson.", "article": "En över tre månader utdragen sök- och rekryteringsprocess är klar. På torsdag ska de sex konstnärliga cheferna i det sammanslagna Kulturhuset och Stadsteatern i Stockholm presenteras. Huset får en helt ny organisationsmodell. En chef för varje konstart – musik, dans, teater, konst och litteratur – samt en chef för ett kommande debattforum. Personer som kommer att få en maktposition i Stockholms och Sveriges kulturliv. Den i särklass tyngsta rekryteringen är regissören och teaterchefen Eirik Stubø, som blir chef för Stadsteatern och därmed tar över efter Benny Fredriksson. Varför tackade du jag till chefsjobbet? – Stadsteatern är en teater jag känner bra till efter fem egna produktioner där, och jag har i flera år haft en god relation till Benny Fredriksson. Han har gjort ett imponerande jobb och lyft teatern till Nordens mest intressanta med enorm produktivitet. Som chef kommer jag att fortsätta regissera, nästa vår sätter jag upp pjäsen ”Ingenting av mig” av den norska dramatikern Arne Lygre, säger Eirik Stubø till DN. Eirik Stubø är en av de ledande regissörerna i Norden och har en diger meritlista bakom sig. Den inkluderar ett åtta år långt chefskap för Nationaltheatret i Oslo, Norges motsvarighet till Dramaten. På grannlandets nationalscen satsade han på ny norsk dramatik. Eirik Stubø har gjort sig känd för sina avskalade uppsättningar av Jon Fosses och Henrik Ibsens dramatik. I Sverige har Eirik Stubø arbetat på bland annat Stockholms stadsteater, Dramaten och Riksteatern. 2009 satte han upp August Strindbergs ”Påsk” på Stadsteatern och har sedan blivit en regelbundet återkommande regissör där. Anton Tjechovs ”Körsbärsträdgården” regisserade han i våras. Han har också ett större internationellt perspektiv än många nordiska regissörer. Han har exempelvis arbetat i Aten och i New York. – Det är inte otroligt att det i framtiden blir flera gästspel och flera utländska regissörer på Stadsteatern och därmed en större andel internationell teater, säger Eirik Stubø. Blir det färre musikaler under din ledning? – Jag har inget emot musikaler, men det är för tidigt att säga hur det blir med den saken. När Eirik Stubø övertar Benny Fredrikssons roll som teaterchef är det med ett något mindre revir. Parkteatern kopplas loss från Stadsteatern och blir en självständig enhet liksom filialen i Skärholmen. Inräknat de allra minsta scenerna i huset på Sergels torg ärver Stubø ett tiotal scener i ett hus där 50 pjäser produceras varje år. Eirik Stubø blir alltså en av sex nya chefer i Kulturhusets kanske största organisationsförändring hittills. Redan arkitekten Peter Celsing tänkte sig ett allkonsthus när har ritade Kulturhuset, som öppnade 1974, och nu ska den tanken bli verklighet. Hur de nya genrecheferna under vd Benny Fredriksson ska arbeta är inte helt klart, men Benny Fredriksson har tidigare sagt att det måste vara personer som kan samarbeta med andra. Ett annat krav har varit att alla i den nya ledningsgruppen ska kunna titulera sig utövande konstnärer. Inte helt lättförenliga krav har det visat sig, och därför har rekryteringsprocessen tidvis haltat betänkligt. På Fredrikssons önskelista står konstproduktion som överskrider gränser, och han är fast besluten att säkerställa både kontinuitet och förändring. Hur stockholmarna kommer att märka skiftet återstår att se. Tanken är att litteratur, scenkonst, bildkonst och de andra konstarterna ska ges möjligheter att förhålla sig friare i formerna. Eirik Stubø • 48-årige Eirik Stubø är redan ett känt ansikte på Stockholms stadsteater och har under de senaste åren varit inblandad i en handfull pjäser. Bland annat stod han som regissör för uppsättningar av Tjechovs ”Körsbärsträdgården” i våras och ”Onkel Vanja” 2012. • Stubø har en lång karriär bakom sig som både regissör och teaterchef. Han regidebuterade 1995 och anställdes 1997 som teaterchef på Rogaland teater i Stavanger. Mellan 2000 och 2008 var han chef för högt ansedda Nationaltheatret i Oslo. Nu senast kommer han från ett regiuppdrag till en uppsättning av ”Faust” som har premiär i oktober på Det norske teatret i den norska huvudstaden. • Mest känd är Stubø för sina tolkningar av Henrik Ibsens verk. 2009 vann han Heddaprisen, Norges mest prestigefyllda teaterpris, för sin regi i av ”Rosmersholm” på Nationaltheatret. Han har även spridit landsmannen Ibsen över världen och gjort uppsättningar av ”Vildanden” i New York och ”Frun från havet” i Atén. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14524, "headline": "Kultband tvingade Gröna Lund att stänga porten", "summary": "Kultbandet Tenacious D har fått Gröna Lund att stänga entrén. Polisen är på plats för att hjälpa till att hålla ordning på de tusentals fans som samlas utanför grindarna.", "article": "Publiktrycket inför kultbandet Tenacious D:s spelning på Gröna Lund tvingade tivolit att stänga entrén flera timmar före konserten. Polisen tillkallades till platsen för att hålla ordningen när tusentals människor nekades att se sina idoler uppträda. – Folk har försökt klättra och simma in, säger polisen Eva Nilsson till DN. – De har stängt av Djurgårdsbron. Det står helt still i trafiken. Polisen här säger att det är helt proppat, att det är kaos och ingen kommer in, säger Thomas Karlsson, DN:s fotograf på plats. Redan tre timmar innan Tenacious D intog scenen på Gröna Lund tvingades tivolit att stänga entrén. Då hade bandet, bestående av skådespelaren Jack Black och hans vapendragare Kyle Gass, redan fyllt nöjesparken till brädden. – Vi har en maxgräns på 17 000 personer. När vi närmar oss den måste vi pausa insläppet. Är det många som går kan vi börja släppa in igen, säger Gröna Lunds informationschef Annika Troselius. Utanför grindarna samlades det en stor mängd människor som hoppades på att komma in till spelningen. Tenacious D är en kultduo med humoristiska rocktexter som har en mycket trogen skara fans. – Det är många som hört av sig redan innan och velat köpa biljetter trots att det inte går. Vi förstod att det här skulle bli stort och har maxat all typ av säkerhetspersonal, säger Annika Troselius. På båtar, spårvagnar och bussar på väg till Djurgården informerades resenärer om att det var fullt på spelningen. Det förhindrade inte att många ändå tog sig dit. Polisen var därför på plats för att hjälpa till att hålla ordningen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14541, "headline": "Malin Ullgren: Det är bättre att läsa bra svenska översättningar än engelska original", "summary": "Vi läser allt fler engelska romaner på originalspråk. Men frågan är om man verkligen alltid lyckas uppfatta orden och stämningarna korrekt.", "article": "Man är bra på engelska, så man läser romaner på originalspråk. Så brukar jag tänka, och så skulle jag tro att många tänker. Säkert en föredömlig inställning, och enkel att leva upp till nu när böcker snabbt kan beställas hem. Ändå är jag osäker på om originalspråksläsningen alltid är den överlägsna läsningen. För även om man förstår vad orden och meningarna betyder – innebär det att man också lyckas översätta stämningen, känslan, korrekt? Är inte risken ganska stor att ett avstånd uppstår; att det blir ett hörande av intressanta språkljud, snarare än ett lyssnande som följer orden hela vägen? Förlåt en rad ledande frågor, men utifrån min egen erfarenhet tenderar jag att läsa engelska romaner med en njutning som inte alltid följer texten: engelskan är ju så fin. Ett av mina töntigare ögonblick som litteraturstudent var när jag lyckades hävda att det inte fanns något våldsamt i D H Lawrences roman \"Söner och älskare\", eftersom boken var på engelska. Under ett seminarium med en Lawrencekännare på ett brittiskt universitet pladdrade jag på om att det fanns en sån tyngdlöshet i romanen. \"Men han dödar ju sin mamma. Är inte det ganska tungt och våldsamt?\" försökte professorn, för att leda in mig på rätt analysspår. \"Mm, jo, men det är ju på engelska. Allt blir så fint på engelska\", blev mitt Pollyanna-svar. Vi släppte diskussionen om huruvida det fanns underströmmar av våld i \"Söner och älskare\" efter det. D H Lawrences roman fyller för övrigt hundra år i år och kanske borde jag fira jubileet med en omläsning, för att kontrollera om jag fortfarande uppfattar modermord (om än i dödshjälpssyfte) som \"fint\" bara för att det är skildrat på engelska. Även om min invändning den gången var i vimsigaste laget, finns det naturligtvis en tröskel mellan det språk man bara behärskar och det språk man är en del av, språket man tänker och drömmer på. Ibland tycker jag om det extra lilla avståndet. Glappet mellan mig och det främmande språket blir en dimension i läsningen. Inte författarens avsikt; men ett skimmer av overklighet som lägger något till läsningen. När avståndet redan är stort, när till exempel romanen utspelar sig i grundligt flydda tider, får man akta sig för att lägga ytterligare lager av främlingskap mellan sig själv och berättelsen. I lördagens DN Kultur berättade min kritikerkollega Jesper Högström om sitt arbete med att översätta Hilary Mantels roman \"Wolf Hall\" (Weyler förlag), som handlar om Henrik VIII:s regenttid och särskilt om hans minister Thomas Cromwell. Såvitt jag kan se har Högström gjort ett ypperligt arbete med texten, komplicerad av de termer och uttryck som lever likt gestalterna i 1500-talets London. Som Högström konstaterar är Mantels språk ingen 1500-talsparafras. Mantel skriver för att synliggöra människor på en viss plats, i en viss tid; inte i syfte att åstadkomma en bok som kan lanseras som \"100 % gammeldags!!!\" Hilary Mantel skrev själv om \"Wolf Hall\" i The Guardian förra året att \"det jag ville skapa är en berättelse som reflekterar utan att repetera, en känsla av hur historien lyssnar till och talar med sig själv\". Det har hon lyckats med. \"Wolf Hall\" är en oerhört bra roman, dov, skumt belyst, men icke desto mindre full av människoliv. Så också i översättning. Hade jag till exempel på engelska läst om Tudortidens straff för högförräderi, med dess obeskrivligt vidriga urtagning av inälvor på levande människor, hade jag kanske hört orden i huvudet som om de deklamerades skönt i en Shakespeare-föreställning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14553, "headline": "Lill-Babs tillbaka på allsångsscenen", "summary": "Lill-Babs gästar \"Allsång på Skansen\" – för åttonde gången. I programmet återförenas artistveteranen med \"Så mycket bättre\"-kompisarna Petra Marklund och Petter. – Det ska bli underbart, säger hon.", "article": "Barbro Lill-Babs Svensson har varit verksam som artist i 60 år. Det är med andra ord inte särskilt konstigt att hon har hunnit med en hel del under sin karriär - som att gästa \"Allsång på Skansen\" sju gånger. – Jag har ingen aning om när jag var med första gången, allvarligt alltså. Men antagligen var det när Bosse Larsson var programledare, vi har ju hållit på så länge både han och jag, säger Lill-Babs. Programmet ligger henne varmt om hjärtat efter alla år. – Vi i Sverige älskar att sjunga och det märks i \"Allsång på Skansen\". Det är ett bra sätt att umgås och även om man sitter i en liten stuga långt in i skogen kan man sjunga med och få vara med i gemenskapen, säger Lill-Babs. På tisdag medverkar hon i programmet för åttonde gången. Det blir också första gången hon sjunger allsång under Måns Zelmerlöws ledning – något hon ser fram emot. – Han är fantastisk, bra på att intervjua, bra på att sjunga och han har bra kontakt med publiken. Han är som klippt och skuren för jobbet, säger Lill-Babs. Hon kommer också att få återse två av sina kamrater från \"Så mycket bättre\"-säsongen 2010. Rapparen Petter och sångerskan Petra Marklund gästar nämligen också veckans program. Lill-Babs säger sig dock inte ha någon aning om huruvida de ska göra något tillsammans på Sollidenscenen. – Inte en aning, de som gör programmet är så hemliga. Men det ska bli underbart att träffa Petra och Petter, vi hinner ju aldrig ses annars, säger hon. Efter \"Allsång på Skansen\" fortsätter hon att jobba på - turnéplanen är redan fulltecknad en bra bit in på nästa år. – Jag har hela tiden sagt att jag ska dra ner på takten men det är det enda jag har varit dålig på. Det är så roligt att möta publiken, jag har ju världens bästa jobb, säger Lill-Babs. \"Allsång på Skansen\" sänds tisdagar 20.00 i SVT 1. Fakta/Artisterna på Skansen 6/8: Petter, Petra Marklund, Lill-Babs, Ravaillacz, Sofia Jannok. 13/8: Mando Diao, Edda Magnason, Kim Cesarion, Flying Bach, Ola Salo. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14558, "headline": "Omar Souleyman bjuds in till Way Out West", "summary": "Syriske artisten Omar Souleyman, som nekades visum till Sverige för att spela på Stockholm Music & Arts, bjuds nu in till musikfestivalen Way Out West istället.", "article": "Som DN tidigare skrivit så nekades Omar Souleyman och hans band visum till Sverige för att uppträda på helgens Music & Arts-festival i Stockholm – eftersom myndigheterna inte släpper in syriska medborgare för tillfället, då man anser att det finns en risk att dessa kan stanna kvar i landet. Nu är han istället inbjuden till Way Out West-festivalen i Göteborg, som sätter igång den 8 augusti och pågår i tre dagar. På festivalens hemsida hoppas arrangörerna att artisten kommer få visum, och där skriver man: ”Omar Souleyman har en plats på Way Out West i Slottsskogen nästa vecka. Omar har redan sagt att han givetvis kommer om han blir insläppt. Vi säger – välkommen Omar! Och till svenska myndigheter säger vi, varsågoda, en andra chans”. Det är första gången Omar Souleyman och hans band nekas visum någonstans i världen och svenska UD har inte kunnat svara på frågor i ärendet. Svaret från konsulatet i Damaskus, som arrangörerna till Stockholm Music & Arts tidigare har tagit del av, lät: ”Vikten av besöket överstiger inte risken för att du skulle kunna begära uppehållstillstånd efter att ha kommit till Sverige. Din ansökan avslås”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14570, "headline": "Ny ordförande för Oscarsakademien", "summary": "Cheryl Boone Isaacs blir Oscarsakademiens första afroamerikanska ordförande, rapporterar BBC.", "article": "Isaacs har länge arbetat med pr inom den amerikanska filmindustrin och har även varit akademiens vicepresident. Oscarsakademien, som årligen delar ut de åtråvärda Oscarsstatyetterna, har länge kritiserats för att bestå av vita män. SVT:s \"Kulturnyheterna\" rapporterar att 94 procent av Oscarsväljarna förra året var vita och att 77 procent av dem var män. I bägge fallen innebär valet av Cheryl Boone Isaacs ett trendbrott, då hon även är den första kvinnan på 30 år att bli akademiens ordförande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14571, "headline": "Norlie & KKV lämnar smärtan bakom sig", "summary": "Tiden som skulle ha varit deras bästa förstördes av en smärtsam sjukdom. Med debutplattan \"Snart\" sätter Sonny Fahlberg och Kim Vadenhag i duon Norlie & KKV punkt för ett tufft år.", "article": "För fem år sedan satt Sonny \"Norlie\" Fahlberg och Kim \"KKV\" Vadenhag i varsitt pojkrum i olika delar av Stockholm. Båda två gjorde låtar som de delade med sig av på ett internetforum för hiphopare. – Norlie stack ut på forumet. Han var en duktig rappare som många hade respekt för. Han hade sett mig där så vi visste vem den andre var, berättar Kim Vadenhag i pop- och rapduon Norlie & KKV. När de 2009 sprang in i varandra på en pub bestämde de sig för att göra en låt tillsammans. Debutsingel \"När jag går ner\" som kom för två år sedan förändrade allt. – När den kom sade det bara pang. Med \"Tröjan du hatar\" så kunde jag sluta på jobbet, säger Kim Vadenhag som tidigare arbetade med att städa tåg på Centralstationen i Stockholm. Med ett gäng hitsinglar i bagaget gav sig Sonny Fahlberg och Kim Vadenhag förra sommaren ut på en lång turné. Men tiden som skulle ha varit deras allra bästa blev på många sätt den värsta. Sonny Falhberg hade i april förra året opererats för sina gallstensbesvär. Operationen skulle ta en månad att återhämta sig från men han fick allt ondare. Trots det fortsatte duon att turnera. – Det är svårt att hålla humöret uppe när någon lider. Jag såg min bästa vän ligga i baksätet på turnébilen och gråta efter varje gig för att han har så ont, säger Kim Vadenhag och Sonny Fahlberg fortsätter: – Vi hade tusen olika anledningar att vara lyckliga, alla mål som vi hade satt upp slog vi gång på gång på gång, men samtidigt blev allt jobbigare och jobbigare. Efter att ha gått i nästan ett år med svåra smärtor fick Sonny Fahlberg äntligen en förklaring – han hade fått magsår av operationen. Gallsyra hade sipprat upp i magsäcken och frätt sönder den. Diagnosen blev en enorm lättnad och sparkade igång arbetet med debutplattan. – Så fort vi fick reda på vad det var och han fick rätt medicin hoppade vi in i studion, säger Kim Vadenhag. På två månader gjorde de klart skivan, och med \"Snart\" sätter de äntligen punkt för arbetet som har pågått i mer än ett år. – Vi gjorde det till slut, säger Sonny Fahlberg. Fakta/Norlie & KKV • Medlemmar: Sonny \"Norlie\" Fahlberg och Kim \"KKV\" Vadenhag, båda 23 år från Stockholm. Namnet Norlie är inspirerat av Sonnys mammas efternamn, Norelius. KKV står för Kims fullständiga namn, Kent Kim Vadenhag. • Bakgrund: Träffades på ett internetforum för fem år sedan. 2011 kom debutsingeln \"När jag går ner\". Därefter har släppt hitlåtar som \"Tröjan du hatar\" och \"Där jag hänger min hatt\". På P3 Guld-galan i januari tilldelades de priset som Årets nykomling. • Aktuella: Släpper den 14 augusti debutplattan \"Snart\". Turnéplan 1/8 Arvika 3/8 Tidan 9/8 Halmstad 10/8 Stockholm (Sommarkrysset) 30/8 Eksjö 31/8 Gislaved 7/9 Falun 25/9 Örebro ", "article_category": "culture"}
{"id": 14576, "headline": "Utvandrarna som drog österut", "summary": "Svenskar som på 1930-talet emigrerade från fattigdom i Sverige till en ännu värre misär i Sovjet ligger till grund för Tove Alsterdals \"I tystnaden begravd\", en spännande deckare om dåtidens Sovjet och dagens Ryssland.", "article": "Det är en spännande, välskriven deckare, men i botten ligger ett svårbearbetat stycke svensk historia. \"I tystnaden begravd\" utspelar sig till stor del i byn Kivikangas i Tornedalen. Dit kommer journalisten Katrine, vars mamma har blivit dement och inte längre kan förklara varför hon har behållit barndomshemmet i alla år. Än mindre kan mamman förklara varför någon nu vill köpa huset till uppenbart överpris. Katrine börjar naturligtvis snoka, och hittar snart kopplingar till 1930-talet och Sovjetunionen. Svenskar som emigrerade till Sovjet? Vad hände med dem? Det fanns goda skäl att lämna Sverige då, efter en lång period av fattigdom, arbetslöshet och tilltagande motsättningar. Fem arbetare blev skjutna av militär i Lunde i Ådalen 1931, under en fredlig demonstration. \"Brottet var hunger. Glöm honom aldrig\" är slutorden i Erik Blombergs berömda dikt som står på graven i Lunde, där fyra av de fem ligger. En annan historia? Nej, de hänger ihop. Svenska arbetare hade få eller inga rättigheter. Den svenska arbetarrörelsen växte fram i raseri över orättvisorna, över svälten och över dem som ägde makten och gjorde så lite för att förbättra folkets förhållanden. Ytterst på den politiska skalan stod kommunisterna, de som drömde om att ta makten med våld, på samma sätt som bolsjevikerna gjorde i Ryssland 1917. För en del var Sovjetunionen drömmen om arbetarstaten, hoppet om en bättre värld. Och några emigrerade dit, inte bara kommunister utan även andra som bara försökte fly från armodet i Sverige. Eller ännu längre bortifrån; det kom svenska och finska emigranter som först prövat sin lycka i Amerika eller annorstädes. De trodde att livet skulle bli bättre i Sovjet, men hade ingen aning om vad de gav sig in på. Emigranterna reste till den Karelska autonoma socialistiska Sovjetrepubliken, till Petrozavodsk, och vidare till Uhtua där väg 89 skulle byggas. Den första chocken var kackerlackorna i bostadsbarackerna, där ett rum på nio kvadratmeter skulle räcka för en familj. Smutsen. Stanken. Så småningom blev de små pappkistorna allt vanligare, många spädbarn överlevde inte. Svenskarna hade det ändå bättre än de infödda ryssarna, då i början, när deras yrkeskunskap värderades så högt att de fick lite privilegier. Men privilegierna skärpte också de etniska motsättningarna och när Stalins utrensningar började fanns det många, framför allt ryssar, som vittnade mot svenskarna. Journalisten Kaa Eneberg skrev om detta i Dagens Nyheter hösten 1999, vilket senare blev böckerna \"Tvingade till tystnad\" (Hjalmarson & Högberg, 2000) och \"Förnekelsens barn\" (Hjalmarson & Högberg, 2003), med vittnesmål och berättelser från de Kirunasvenskar som lyckades ta sig tillbaka till Sverige. Det är oklart hur många svenskar som arkebuserades eller dog av andra skäl i Stalins arbetsläger, och oklart hur många som överlevde och levde vidare i Sovjetunionen. Med detta som grund har Tove Alsterdal skrivit en deckare som lyckas berätta om Tornedalens historia, om Sovjetunionen och om dagens Ryssland. Missa den inte. Alsterdals andra deckare: \"I tystnaden begravd\" är Tove Alsterdals andra kriminalroman. Den gavs ut av Lind & Co 2012 och vann silvermedalj när Svenska Deckarakademin utsåg förra årets bästa kriminalromaner. Tove Alsterdal är född 1960 och arbetar bland annat som journalist och dramatiker. Hon debuterade som romanförfattare 2009. Tidigare e-böcker: \"Det eviga folket är aldrig rädda\" av Shani Boianjiu, \"Mörk jord\" av Belinda Bauer och \"Frihet\" av Jonathan Franzen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14596, "headline": "Utvandrarna som drog österut", "summary": "Svenskar som på 1930-talet emigrerade från fattigdom i Sverige till en ännu värre misär i Sovjet ligger till grund för Tove Alsterdals ”I tystnaden begravd”, en spännande deckare om dåtidens Sovjet och dagens Ryssland.", "article": "Det är en spännande, välskriven deckare, men i botten ligger ett svårbearbetat stycke svensk historia. ”I tystnaden begravd” utspelar sig till stor del i byn Kivikangas i Tornedalen. Dit kommer journalisten Katrine, vars mamma har blivit dement och inte längre kan förklara varför hon har behållit barndomshemmet i alla år. Än mindre kan mamman förklara varför någon nu vill köpa huset till uppenbart överpris. Katrine börjar naturligtvis snoka, och hittar snart kopplingar till 1930-talet och Sovjetunionen. Svenskar som emigrerade till Sovjet? Vad hände med dem? Det fanns goda skäl att lämna Sverige då, efter en lång period av fattigdom, arbetslöshet och tilltagande motsättningar. Fem arbetare blev skjutna av militär i Lunde i Ådalen 1931, under en fredlig demonstration. ”Brottet var hunger. Glöm honom aldrig” är slutorden i Erik Blombergs berömda dikt som står på graven i Lunde, där fyra av de fem ligger. En annan historia? Nej, de hänger ihop. Svenska arbetare hade få eller inga rättigheter. Den svenska arbetarrörelsen växte fram i raseri över orättvisorna, över svälten och över dem som ägde makten och gjorde så lite för att förbättra folkets förhållanden. Ytterst på den politiska skalan stod kommunisterna, de som drömde om att ta makten med våld, på samma sätt som bolsjevikerna gjorde i Ryssland 1917. För en del var Sovjetunionen drömmen om arbetarstaten, hoppet om en bättre värld. Och några emigrerade dit, inte bara kommunister utan även andra som bara försökte fly från armodet i Sverige. Eller ännu längre bortifrån; det kom svenska och finska emigranter som först prövat sin lycka i Amerika eller annorstädes. De trodde att livet skulle bli bättre i Sovjet, men hade ingen aning om vad de gav sig in på. Emigranterna reste till den Karelska autonoma socialistiska Sovjetrepubliken, till Petrozavodsk, och vidare till Uhtua där väg 89 skulle byggas. Den första chocken var kackerlackorna i bostadsbarackerna, där ett rum på nio kvadratmeter skulle räcka för en familj. Smutsen. Stanken. Så småningom blev de små pappkistorna allt vanligare, många spädbarn överlevde inte. Svenskarna hade det ändå bättre än de infödda ryssarna, då i början, när deras yrkeskunskap värderades så högt att de fick lite privilegier. Men privilegierna skärpte också de etniska motsättningarna och när Stalins utrensningar började fanns det många, framför allt ryssar, som vittnade mot svenskarna. Journalisten Kaa Eneberg skrev om detta i Dagens Nyheter hösten 1999, vilket senare blev böckerna ”Tvingade till tystnad” (Hjalmarson & Högberg, 2000) och ”Förnekelsens barn” (Hjalmarson & Högberg, 2003), med vittnesmål och berättelser från de Kirunasvenskar som lyckades ta sig tillbaka till Sverige. Det är oklart hur många svenskar som arkebuserades eller dog av andra skäl i Stalins arbetsläger, och oklart hur många som överlevde och levde vidare i Sovjetunionen. Med detta som grund har Tove Alsterdal skrivit en deckare som lyckas berätta om Tornedalens historia, om Sovjetunionen och om dagens Ryssland. Missa den inte. Den första chocken var kackerlackorna i bostadsbarackerna, där ett rum på nio kvadratmeter skulle räcka för en familj. Smutsen. Stanken. Många spädbarn överlevde inte. ”I tystnaden begravd” är Tove Alsterdals andra kriminalroman. Den gavs ut av Lind & Co 2012 och vann silvermedalj när Svenska Deckarakademin utsåg förra årets bästa kriminalromaner. Tove Alsterdal är född 1960 och arbetar bland annat som journalist och dramatiker. Hon debuterade som romanförfattare 2009. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14598, "headline": "Arabiska klassiker nyöversätts", "summary": "För första gången någonsin görs en stor satsning på spridningen av arabisk litteratur. Library of Arabic Literature består av 35 klassiska titlar som har nyöversatts till engelska.", "article": "– Vi har helt enkelt inte tillräcklig kunskap om det klassiska arabiska språket. Det är ett mycket rikare språk, på samma sätt som det kan vara svårt för unga människor att läsa litteratur på latin, säger författaren och översättaren Jasim Mohamed, som ofta översätter böcker från svenska till arabiska. De nya översättningarna som ingår i Library of Arabic Literature är förenklade, eftersom de befintliga översättningarna har ansetts vara onödigt krångliga. Liknande satsningar har gjorts för andra språk tidigare. Loeb Classical Library är en samling av litteratur på grekiska och latin som översatts till engelska, och i Indien finns det motsvarande Clay Sanskrit Library. Meningen är även där att göra klassiska titlar tillgängliga för så många som möjligt. Bland titlarna som nu ska ges ut finns både äldre och mer moderna verk, inom allt från poesi och filosofi till juridik, historia och religion. Utgivningen ska spridas ut över fem år och är ett samarbete mellan New York University Press och New York University Abu Dhabi. Den första boken i samlingen är ”Classical arabic literature ”, en antologi bestående av klassiska dikter och prosa. Den gavs ut i december förra året och kommer i augusti att följas upp av Ahmad Faris al-Shidyaqs ”Leg over leg” från 1855. Varje bok kommer vara tvåspråkig, där en sida på arabiska följs av en på engelska. Vilken bok skulle du rekommendera för den som vill läsa klassisk arabisk litteratur? – ”Risalat al-ghufran” av Abu al-Ala al-Maarri, det sägs att Dante hämtade mycket därifrån när han skrev ”Den gudomliga komedin”. Det är en fantastisk bok som har samma form med underjorden och jorden ovanför, säger Jasim Mohamed. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14607, "headline": "Jennifer Brown: \"Jag ville bara vara vanlig\"", "summary": "I början av 1990-talet var planen att artisten Jennifer Brown skulle bli Sveriges nästa stora internationella stjärna. Pressen att lyckas var stor och hon kämpade för att bara få känna sig vanlig. 20 år senare ger hon sig på nästa utmaning när hon i höst gör teaterdebut.", "article": "Jennifer Brown satt ensam på ett hotellrum i Los Angeles. Året var 1996, hon var 24 år och i USA för att arbeta på uppföljaren till debuten \"Giving you the best\". Ett album som hade sålt i över 500.000 exemplar världen över och gjort henne känd långt bortom Sveriges gränser. Jennifer kände hur påtaglig ensamheten var i det där hotellrummet. Hon hade inget körkort i en stad där man inte kan ta sig någonstans utan bil. Telefonräkningarna var skyhöga då hon ringde hem till sin familj stup i kvarten. Hon kände pressen att med den nya plattan leva upp till titlar som \"Sveriges nya souldrottning\" och \"Sveriges nästa internationella stjärna\". – Jag kände mig så liten i den där stora staden. Det fanns så stora förväntningar på mig. Jag hade lagt ribban högt och fick nu ta konsekvenserna. Det var lika mycket jag själv som skapade press-en som att folk utanför gjorde det. I början av 1990-talet var Jennifer en av få svenska artister som skivbolag satsade internationellt på redan innan debuten hade släppts. Hon fick arbeta med Whitney Houstons och -Mariah Careys producenter, skivbolaget delade ut specialdesignade produkter med hennes ansikte på och planen var att lansera henne världen runt. Mitt i allt detta försökte Jennifer hålla kvar det som var hon. Men hon var inte mogen att göra det ensam på ett hotellrum i Los Angeles. Det skulle dröja många år, och till slut en paus från musiken, innan hon skulle hitta sig själv och känna sig vanlig igen. En paus där hon hann bli mamma till dottern Lilly, studera psykologi och även göra filmdebut i Guldbaggebelönade \"Förortsungar\". Nu, nästan 20 år efter genombrottet, är hon på väg tillbaka till rampljuset igen. Men på en helt ny scen. I höst gör Jennifer Brown teaterdebut i musikalen \"Blodsbröder\" på Stockholms stadsteater. – Min ambition har tagit mig väldigt långt i livet. Men den tar också all kraft från mig emellanåt. Numera är jag bättre på att hitta den rätta balansen. Jennifer växte upp på Skolspåret 29 i göteborgska betongförorten Hjällbo med syskonen Velda och George och mamma Inga-Lena. Pappa Steven, med rötterna på Trinidad, hade träffat Jennifers mamma när båten han arbetade på hade stannat till i Norge. Inga-Lena var där på semester, blixtrande kärlek uppstod och de flyttade till Sverige. Under sin uppväxt hade Jennifer ett komplicerat förhållande till sin pappa. I låten \"Daddy's gone\" beskriver hon hur han lämnade familjen mitt i natten och aldrig kom tillbaka. – När jag var yngre kunde jag känna igen mig i Pippi Långstrumps relation till sin pappa. Att han kom och gick. Plötsligt dök upp med stora famnen och presenter. Enda skillnaden var att det var en amerikanare, ingen hoppetossa, och att det var Trinidad och inte Kurredöttön. Hur är er relation i dag? – I dag har jag en stark och uppriktig relation med min pappa med mycket skratt och kärlek i botten. Under uppväxten hängde Jennifer mycket på den lokala fritidsgården. Där kunde hon odla sitt musikintresse, dansa jazzdans och spela teater. Det var också där på fritids som hon skrev sin allra första låt med titeln \"Corny island\". Hon visste redan då att rösten en dag skulle bli hennes biljett ut i världen. – Jag har aldrig ifrågasatt att jag har en talang. Jag kommer inte från ett musikaliskt hem, men det var tidigt självklart för mig att jag skulle bli sångerska. Så jag började arbeta hårt för den drömmen. Som 15-åring lämnade hon sina gamla kamrater och Hjällbo för att gå på musikskola på Hisingen. Som medlem i soulpopgruppen Miracle kom hon i kontakt med en talangscout. När bandet floppade började Jennifer skriva låtar på egen hand och satsa på en solokarriär. Hon fick en manager i Peter Swartling, senare känd som \"Idol\"-domare, och inför skivdebuten 1994 gick flyttlasset till Stockholm. Hon hade nu ett stort internationellt skivbolag i ryggen. Anders Bagge skrev låtar till henne, Dilba och Titiyo körade och Lenny Kravitz spelade gitarr på debutalbumet. Innan hon ens hade tagit en ton i offentligheten talades det i medier om hur hon skulle bli Sveriges nästa internationella stjärna. – När man tror på sig själv och vet att man har talang blir det nästan något självklart att det satsas på en. Jag var så otroligt driven och ambitiös själv. Jag hade inget att jämföra med då, så för mig var det självklart att det satsades. Allt stod ju i linje med mina egna mål. Debutalbumet \"Giving you the best\" blev på många sätt den framgång som skivbolaget och Jennifer hade hoppats på. Det sålde i 90.000 exemplar i Sverige och 450.000 internationellt, varav 250 .000 bara i Japan. De kommande åren reste Jennifer världen runt. Tokyo, Sydney, Los Angeles. Nästan varje morgon vaknade hon upp på en ny plats. Allt snurrade i en sådan fart att hon ibland glömde var hon var någonstans. Hon tänkte hela tiden på nästa steg, nästa resa, nästa konsert. – Det var ändå en väldigt bra tid, men jag hade så otroligt svårt att ta in det. Jag kände mig inte till freds, utan hade alltid en strävan efter någonting mer. Det känns lite sorgligt att jag inte kunde njuta. Men jag var snävare i mitt synsätt då. Självkritisk och hård mot mig själv. Jennifer kände att den stora pressen att lyckas, både från sig själv och från omgivningen, gjorde att hon i sociala sammanhang ofta drog sig undan. – Jag kände mig otillräcklig. Det är nog typiskt för människor som får för mycket fokus. Man klarar inte den pressen till slut. Vad menar du med att du kände dig otillräcklig? – Symtomen kunde se olika ut, men min medicin var alltid att fortsätta skriva och ta min tillflykt till studion, spelningar och arbete. Även om det alltid har tagit lite tid mellan varven så är det på så vis jag alltid lyckas ta mig ur mina svackor. Det har varit en drivkraft. Mellan varje album kände Jennifer ett stort behov av att komma bort, både geografiskt och känslomässigt. Avidentifiera sig från personen Jennifer Brown. – Mitt liv har på något sätt gått ut på att hantera alla de olika roller jag spelar, inse att de alla är okej, men plocka fram dem vid rätt tillfälle. Länge försökte jag att vara alla roller samtidigt och det blev bara ett känslomässigt kaos. För vad bottnade jag i? Vem var jag bakom den Jennifer Brown som stod på scenen? Till slut, efter albumbet \"Home\" 2003, kände Jennifer att hon behövde ta ett ännu större steg bort från musikkarriären och hela den apparat som omgärdar den. – Jag tror att jag brände ut mig lite. Jag var trött på att prestera. Jag behövde landa i mig själv, bara få vara vanlig. Just att vara \"vanlig\" var något hon inte hade tillåtit sig själv under alla åren i offentligheten. Hon minns till exempel hur stort det kändes när hon för första gången gick med i en yogaklass. – Det kan låta knäppt, men för mig kändes det som en seger att testa något som alla andra gör. Det blev som det första steget till att känna mig vanlig. De senaste tio åren har Jennifer sökt sig bortom strålkastarljuset. Hon har visserligen hunnit med en filmroll, medverkan i Melodifestivalen och ett minialbum, men hennes fokus skiftade i början av 00-talet från det offentliga livet till det privata. En fast punkt i tillvaron har varit lägenheten fyra trappor upp i ett hus i Gamla stan i Stockholm. Den har varit hennes hem ända sedan mitten av 1990-talet. Numera delar hon de 150 kvadratmetrarna med sexåriga dottern Lilly. Jennifer har varit ensamstående förälder ända sedan Lillys pappa lämnade henne tre månader in i graviditeten. – Jag håller hårt på det privata när det gäller Lilly. Men absolut har det varit tufft och jobbigt emellanåt, men nu har jag kommit ut på andra sidan där det blänker igen. Jag kan fascineras av hur mycket man klarar som människa. För nu har saker och ting funnit sin plats i livet. Lillys pappa har hela tiden varit en stor del i dotterns liv, liksom Jennifers närmaste familj som är utspridd från Göteborg till USA. I vardagen finner hon mycket stöd i nära vänner och i fyra grannfamiljer som bor i samma hus. De hjälper varandra med alltifrån dagishämtning till middagar. Barnen springer mellan lägenheterna och leker. – Jag har haft tur på det sättet. Det behövs verkligen ett bra och nära kontaktnät när man är själv. Som alla föräldrar vet dyker det upp oväntade saker ibland som man måste ta tag i och då behövs det människor i ens närhet. Efter åren utanför strålkastarljuset känner sig Jennifer nu redo att kliva in i det igen. Hennes \"bibel\" de senaste månaderna har varit en mörkblå pärm med färgglada små post it-lappar. Det är manuset till musikalen \"Blodsbröder\", Jennifers teaterdebut. – Jag hade inte lyst med den facklan tidigare och letat efter sådana möjligheter. Men när regissören Alexander Öberg frågade mig kände jag att det var tid för det nu. Precis som jag kände med musiken när jag var yngre kändes det bara självklart att nu ge teatern en chans. De gröna post it-lapparna i pärmen markerar ställen i texten där hon ska sjunga. De gula markerar talscener hon delar med de två andra huvudrollsinnehavarna, Albin Flinkas och Anton Lundqvist. Jennifer minns hur obekväm hon kände sig den första repetitionsdagen när hon skulle läsa sina repliker för de andra. – Det är en sak att sjunga, det kan jag. Men där stod jag med mina repliker, kände mig liten igen. Hur är det med pressen på dig själv nu? – Ingen press, utan mer att jag för min egen skull vill nå något, utvecklas, hitta finliret i mitt uttryck. Man kan inte komma undan som skådespelare. Det är som att vara gravid och kånka runt på något. Man måste ha tillit och tålamod när det gäller processen. Att det till slut kommer att komma ut något vackert. Problemet är väl att jag vill att mitt barn ska vara klart nu. Förutom \"Blodsbröder\" har Jennifer även en liten roll i Johan Rencks kommande tv-serie -\"Ettor och nollor\", där hon bland annat spelar mot Gustaf Skarsgård och Vera Vitali. Tänker du satsa mer på skådespelandet framöver? – Det är fantastiskt kul att uttrycka sig på det här sättet. Jag kommer absolut att lysa med den här facklan mer nu. Om den inte var tänd förut så är den jäkligt tänd nu. Och hur är det är med musikplanerna? – Jag har suttit lite med gitarren under repetitionsperioden och det har varit skitskönt. Musiken är hela tiden en del av mitt liv, men jag kan inte riktigt se vilken form den kommer att ta härnäst. Och det är lugnt. Med åren har jag utvecklat en stark tro till att livet alltid löser sig på något sätt. I alla fall om man jobbar för det. Vera Jennifer Brown Född: 18 februari 1972 i Hjällbo. Familj: Dottern Lilly, 6 år. Bor: I Gamla stan, Stockholm. Bakgrund: Gjorde albumdebut med \"Giving you the best\" (1994) som hade hitar som \"My everything\" och \"Heaven come down\" och sålde i över 500 000 exemplar världen över. Därefter följde \"In my garden\" (1997), \"Vera\" (1998), \"Home\" (2003) samt ep:n \"Bloom in November\" (2009). Fick motta en Grammis för bästa kvinnliga pop/rockartist 1998. Har också spelat socialsekreterare i Guldbaggebelönande långfilmen \"Förortsungar\" (2006). Aktuell med: Gör sin teaterdebut i musikalen \"Blodsbröder\" på Stockholms stadsteater den 20 september. Här trivs jag: Höllviken i Skåne. \"Jag har varit som på upptäcktsfärd genom Sverige de senaste somrarna. Jag brukar oftast vara på västkusten, men i år blev det skånska Höllviken. Jag får en sorts barndomskänsla av vidderna och stränderna här. Jag och Lilly har hängt på stranden varje dag, grillat och ätit gott och bara tagit det lugnt. Det känns verkligen som att vi är nära resten av Europa här, att allt liksom bara fortsätter ut i resten av världen. Det ger en stor frihetskänsla.\" Mina sommarval: Sandstrand Klippbad Glassbägare Glasstrut Stockholm New York Gitarr Piano Yoga Gym ", "article_category": "culture"}
{"id": 14608, "headline": "Heli von Rosen \"Dödsorsak Ogaden. Om flyg och politik med Carl Gustaf von Rosen i Afrika\"", "summary": "I en ny biografi tecknas flygaren och adelsmannen Carl Gustaf von Rosens livsöde med Afrikas horn som huvudscen. Henrik Arnstad läser en hjältehistoria som lämnar centrala frågor obesvarade.", "article": "Efter att länge att ha haft en undanskymd plats längst bak i boklådorna har historiska biografier på senare år blivit en trend. Som bäst kan genren låta läsaren se ett större historiskt förlopp genom linsen hos en enskild människa. Men den är också svårbemästrad. Ibland skrivs biografier av släktingar och då kan oönskade fakta riskera en livstid av framtida julfiranden med familjen. Ändå är släktingen som kompetent biograf ingen omöjlighet. Mitt favoritexempel är Katrin Himmlers lysande biografi över sin farfar Ernst, lillebror till Heinrich Himmler – \"The Himmler brothers. A German family history\". Delar av släkten slutade tala med Katrin efter publiceringen. Nu har Heli von Rosen gett ut en biografi över sin svärfar, flygaren och adelsmannen Carl Gustaf von Rosen (1909–1977); \"Dödsorsak Ogaden\". Det är en hundraprocentig hjältehistoria (på omslagsbilden står von Rosen framför ett flygplan med beteckningen \"GOD\" – är det en slump?). Till största delen är det en välskriven berättelse om ett livsöde med Afrikas horn som huvudscen. Läsaren får en omfattande guidning i regionens moderna politiska historia, vars faktamässiga bärighet jag inte kan bedöma (Ogaden är ett höglandsområde i sydöstra Etiopien, nyligen uppmärksammat i Sverige för att journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson greps där 2011). Men trots den fylliga berättelsen om Afrika saknas något avgörande i Heli von Rosens bok. Det handlar om Carl Gustaf von Rosens uppväxt inom den svenska överklassnazismen. Carl Gustafs pappa, nazisten och greven Eric von Rosen, var en av grundarna av partiet Nationalsocialistiska blocket (NSB), som leddes av den politiskt obegåvade översten Martin Ekström. Eric skröt om: \"att jag har en god vän och frände, som heter Hermann Göring\". Mitt i denna soppa av nazism växte Carl Gustaf upp. Men trots ett helt kapitel om hans uppväxtmiljö förbigår boken att von Rosens Rockelstad var den svenska överklassnazismens högborg. Görings närvaro från 1920 och framåt nämns, men mest som kuriosa – Göring gifte sig med Carl Gustafs moster Carin. Kanske undgick Carl Gustaf von Rosen nazismen. Efter kriget var han \"precis motsatsen\" till nazist, enligt historikern Helene Lööw, vars farbror flög med honom i Afrika. Men i en biografi måste läsaren möta centrala frågor: Hur var det att växa upp i en sådan miljö? Tydligen utbröt en konflikt med pappan 1930, angående en oönskad graviditet. Hade konflikten politiska effekter? Men om det får läsaren ingenting veta. En annan förbryllande omständighet i \"Dödsorsak Ogaden\" är ett undantag i den för övrigt så minutiöst detaljerade skildringen – andra världskriget. År 1939 startade finska vinterkriget och boken beskriver först noga hur Carl Gustaf von Rosen engagerade sig i Finlands sak; han fixade ett större bombflygplan åt marskalk Mannerheim. Men efter marsfreden 1940 sker plötsligt ett jättehopp i boken – snabbspolning direkt till 1945! Läsaren får inte veta vad Carl Gustaf von Rosen gjorde under huvuddelen av andra världskriget. Det är häpnadsväckande. Framför allt undrar jag över hans reaktion i juni 1941, då Finland blev en nazitysk allierad. Det var en viktig händelse för ätten von Rosens bruna engagemang och överste Martin Ekström reste, som så många svenska nazister, till finska fronten för att slåss. Engagerade sig även Carl Gustaf von Rosen för \"Finlands sak\", som han gjort 1939–1940? Hur såg han på Nazi-Tyskland vid denna tid, då kampen mot (för att citera Eric von Rosen) \"den röda hydran\" startade? När \"korståget\" inleddes mot \"judebolsjevismen\" i Sovjetunionen – hur reagerade Carl Gustaf von Rosen? Enligt journalisten Björn Kumm fanns en koppling mellan von Rosen och Nazi-Tyskland: han flög \"reguljärflyg på linjen mellan Stockholm och Berlin\". Är det sant? Heli von Rosen är tyst. Författaren har tydligt arbetat hårt med sin bok, som kanske var tänkt att tvätta bort naziststämpeln från namnet von Rosen. Det hade fungerat bättre om hon erkänt att nazismen fanns ständigt närvarande i släkten, före och under andra världskriget. von Rosens släktarkiv är notoriskt svåråtkomligt, men Heli von Rosen har sannolikt unik tillgång och kunde ha berättat öppet om familjens historiska problematik. Det hade inte förmörkat de många goda gärningar som Carl Gustaf von Rosen ägnade sig åt i Afrika – tvärtom. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14613, "headline": "Det svajar under den färgglada ytan", "summary": "Robbie Williams bjuder på spektakulärt ögongodis men har varken en låtskatt eller en fantastisk röst att falla tillbaka på. När konserten lyfter är det tack vare publikens kärlek.", "article": "I Brian Hills dokumentär ”Nobody someday”, om Robbie Williams Europaturné år 2001, trivs inte den före detta Take That-medlemmen med tillvaron. Williams har efter år av missbruk slutat tvärt med både alkohol och droger och har svårt att hitta glädjen i artistlivet. Han har aldrig gillat konserterna eller turnéerna, säger han. Publiken – inte minst den under turnépremiären i Stockholm – är värdelös, men inte lika usel som han själv. För att inte tala om låtarna: i ett långt klipp räknar Williams upp alla stora hittar han tycker är, på sin höjd, medelmåttiga. ”Nobody someday” är ett enda långt lyxångestvältrande av en bedövande självkritisk artist. Williams framstår som en av alla de där gråtande clownerna som Motowns soulartister, med Smokey Robinson i spetsen, sjöng om under 1960-talet. Spelandes en roll som utåtriktad nästan maniskt leende entertainer på scen, tärd och tvivlande vid sidan av den. Tolv år senare har Williams vant sig av med ännu ett missbruk (receptbelagda mediciner), återförenats med kollegorna i Take That för både album och turné och spelat in ett par egna album där han väldigt desperat försöker bli en kraft att räkna med igen. Årets turné är Robbie Williams första som soloartist på sju långa år. Ingen ska missa att han verkligen är tillbaka på tronen som arenapopkung. Mitt på scenen finns till och med en hiss som klätts som en kungakrona. Redan i tredje låten ”Monsoon” fylls luften ovanför Ullevi av konfetti och det är ändå det minst iögonfallande tricket Williams har i bakfickan. Det springs på balkonger och ramper, fyrverkeripjäser bränns av, allsång arrangeras och Williams skriver en autograf på ett norskt fans bara rumpa. En bra bit över 60 000 personer – ett närmast obegripligt kraftfullt bevis för Williams position, trots den långa frånvaron och allt hitfattigare album – är med på varenda liten rörelse från den förvuxne pojken i glittrig frackjacka. Om Williams fortfarande inte gillar att turnera är han bra på att dölja det. Om han fortfarande tvivlar på sig själv överkompenserar han å det grövsta. Ovanför den guldklädda scenen hänger en enorm förgylld byst av huvudpersonen och den får, möjligen i ett självironiskt försök att driva med Williams självbild, sällskap av en mängd mobila varianter under konsertens gång. När skallen på en av bysterna, den discobollsliknande som skjuter fram på en av ramperna under ”Not for the others”, öppnas upp och släpper ut ballonger blir det tyvärr en, antar jag, ofrivillig kommentar till de låtidéer som kommit ur Williams huvud på senare år. Det nyare materialet består mest av färgglad yta och inte så mycket innehåll. Ser man bortom inramningen – den imponerande folkmassan framför scenen och det spektakulära ögongodiset på den – svajar det betänkligt. Struttiga Cab Calloway-covern ”Minnie the moocher” visar än en gång hur gärna Williams vill vara en Dean Martin för 2000-talet, men också att han saknar röstresurser för att klara det. Enda Take That-inslaget ”Everything changes” görs i en tam, tandlös akustisk version. ”Me and my monkey” är anonym midtemporock som bara fortsätter i all oändlighet. Jag är också lite för förtjust i hiphop för att uppskatta Williams valhänta rapförsök i ”Kids”, där uppvärmaren Olly Murs hoppar in i stället för den ursprungliga duettpartnern Kylie Minogue. Men tydligast och djupast blir dalarna, som sagt, när låtarna från de två senaste, tveklöst sångarens svagaste, skivorna får dominera. Inledande ”Hey wow yeah yeah” är lika innehållslös som sin titel, även om den för all del är över väldigt snabbt. ”Candy”, ”Gospel” och ”Be a boy” har alla spår av bra idéer, snyggt souligt blås till exempel, men Williams lyckas inte förädla dem och sjunger ojämnt. Av de nyare låtarna är det egentligen bara ”Sin sin sin”, Williams radiopopvariant av David Bowies ”Heroes”, som verkligen känns som något att bygga vidare på. Tyvärr är Robbie Williams heller ingen Elton John eller Rod Stewart, för att ta två arenagiganter han har likheter med – det finns ingen fantastisk låtskatt eller vokal urkraft att falla tillbaka på. När gamla örhängen som en episkt storslagen ”Come undone”, en fint avslappnad ”She’s the one” eller den rörande allsångsmäktiga avslutningen ”Angels” plockas fram så lyfter de mer tack vare publikens kärlek än av Williams insats. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14618, "headline": "Med mutor på menyn", "summary": "Det är 100 år sedan en av den svenska litteraturens mest bekanta fester anordnades. Johan Svedjedal reser tillbaka till den 6 juni 1913 då värdshusvärden i Hjalmar Bergmans ”Markurells i Wadköping” bjuder på mutlunch för att säkra sin sons studentexamen.", "article": "Mat och dryck är pengar, översatta till ätbar form. Den som bjuder kan visst vara givmild – men syftet kan också var ett annat: att imponera, attrahera, skryta eller muta. Sina överdådiga fester ordnade Jay Gatsby för att han skulle locka dit Daisy Buchanan och imponera på henne med sin rikedom. Varför slutar han med dem? Därför att hon har kommit. Nio år innan Gatsby lät korka upp champagnen och såg till att hans Rolls-Royce gick i skytteltrafik med gäster till hans gods, ordnades en av den svenska litteraturens mest bekanta fester. I fiktionens värld skedde det den 6 juni 1913, den dag då värdshusvärden Harald Hilding Markurells son Johan ska ta sin studentexamen. Om nu ordet ”ta” är det rätta – för Johan är så svag i somliga ämnen att det snarare är frågan om att han ska ”få” sin examen. Allt beror på hur rymliga samveten som finns hos hans examinatorer. Där finns en av grundkonflikterna i Hjalmar Bergmans ”Markurells i Wadköping” (1919), en ödestragedi i den realistiska romankomedins form. Hela historien om studentexamen utvecklar sig mot bakgrund av katastrofer och intriger i den lilla staden Wadköping. Johan visar sig ha en annan far än herr Markurell – en person som Markurell just är på väg att driva i konkurs, och samtidigt avslöja en förskingringsskandal som skulle sprida vanheder över stadens överklassfamilj de Lorche. I romanens termer är en hel samhällsordning hotad. Det dröjer innan Markurell upptäcker sanningen om sin sons börd. Han är fullt upptagen av att hantera insikten om att Johan kanske inte klarar sig igenom studentexamen – den som då bara togs av en marginell andel av landets befolkning och som gav inträde till de akademiska utbildningarna, de prestigefyllda arbetena, den fina världen. Genom den examen ska hans älskade Johan fullborda den klassresa som herr Markurell har inlett. Herr Markurell är en uppkomling, en hård affärsman utan nämnvärda lager av social polityr. Han stoppar kniven i mun, torkar sig om munnen med handens baksida, kallar häradshövdingen en skojare och läroverkskollegiet en skara fyllhundar (han bör veta, för de dricker sin punsch på hans värdshus). I Wadköping liknar han en ofrånkomlig naturkraft som ingen undslipper. För staden är beroende av honom. Värdshuset är nämligen mest en bisak i hans vidlyftiga affärsverksamhet, en som bland annat innefattar en lånerörelse med många kunder. Åratal i affärslivet har givit herr Markurell en synnerligen praktisk syn på mänskliga relationer. Därav den fest han beslutar att ordna i samband med Johans studentprövning. Varför inte bjuda kollegiet på en fin lunch (enligt tidens sed kallad frukost)? ”Jag ska bjuda dem på frukost! Fin frukost med vin! Rektorn, professorerna, hela byket! På frukostrasten!”. Och allt blir som Markurell planerar. In i kollegierummet bärs stekta kycklingar, rädisor, fet lax och gräddbakelser, vita dukar och bukiga flaskor med Bourgognevin. ”Endast i herr Markurells hänsynslösa själ kunde idén födas att förvandla ett kollegierum till en krog”, kommenterar berättaren. ”Man måste kanske hålla honom räkning för att han icke släpade med sig en sex mans orkester.” Rektor och censorerna baxnar över herr Markurells fräckhet. Bjudningen måste ju av alla ses som en oblyg muta. Men de är hungriga och anser att skadan redan är skedd. Medan de äter försöker herr Markurell fylla professorn i naturvetenskap med vin (Johan är särskilt skral i kemi). Vad Markurell inte vet är att denna akt av övermod ska bli början till hans eget fall: Det är just i tecknet av vinets sanning som den verkliga historien om Johans härstamning börjar sippra fram. Mutlunchen är inte Markurells enda metod för att säkra examen. Han har också beslutat att ge en donation till skolan. ”Donation, det är fint. Det förstår folk. Det är ingen baktanke med det, det är rejält.” Namnet på den stiftelse han ska grunda väljer han omsorgsfullt: Den Markurellska fonden till åminnelse av Carl Johan Harald Markurells med heder avlagda mogenhetsexamen den 6 juni 1913. Ingen baktanke? Naturligtvis finns den där. När Markurell har presenterat idén om donationen för rektor, föreslår denne försynt att överlämnandet av pengarna skjuts upp till efter examensdagen och att frågan om stiftelsens namn lämnas öppen. Markurells svar är kärvt: ”Då vore jag väl en idiot, svarade herr Markurell. Vad skulle den då göra för nytta?” Herr Markurell är, kort sagt, den moderna tidens man. Bildning och kunskaper har föga värde i sig – en examen är något viktigt, men något som kan köpas för pengar snarare än vinnas med ihärdigt arbete. I grunden är utbildning en gren av affärsekonomin. Herr Markurell förebådar en tid när utbildningssektorn saknar autonomi gentemot affärslivet – en epok av affärsdrivande friskolor och en akademisk utbildning ställd i ”innovationernas” tjänst. Hans brakfest är det förtätade uttrycket för ekonomismens intåg i den pedagogiska sfären. Bakom romanen finns samtidigt ett annat och mer omedelbart tidssammanhang. Den är nämligen skriven under en epok när flera av den svenska skönlitteraturens klassiska måltidsskildringar kom till. Där finns supéerna i Birger Sjöbergs ”Kvartetten, som sprängdes” (1924) och den levnadsglade Karl Ludvigs drömmar om det perfekta smörgåsbordet (”Hummer naturell. Inkokter lax i ringar. Räker på is. Brynta champignoner. Stekter njure … Sardiner i ölja, i ölja hör du! Inte tomater … Trevliga lökar mä köttfärs ini … Kröstader mä svamp i. Sparrisömlett. Rökter lax virad i krumelurer mä skarpsås nereve … Små köcklingar å sallat. Små lammkötletter mä blomkål å ärter. Lite stekter fesk”), där finns det inledande smörgåsbordet och den avslutande bröllopsfesten i Fritiof Nilssons ”Piratens Bock i örtagård” (1933). Den nutritionist som räknar över kaloriintaget i sådana skildringar måste nog efteråt vila ut i ett tyst, mörkt rum, svalkad av en våt handduk draperad över pannan. Detta är romaner skrivna i skuggan av det klassiska svenska smörgåsbordet. Inte så att de skildrar en värld där människor hade möjligheten att dagligen trycka i sig festmåltider – utan tvärtom en där överflödet var ett festligt undantag i en kosthållning som för de flesta svenskar annars kunde vara skäligen frugal och rutinartad (och faktiskt innefattade svält eller halvsvält för många). Lystern i Markurells mutlunch kom sig av att festen var en asyl från vardagen. Så bildar maten vägen från verklighetens till drömmens värld. Men för herr Markurell går den vidare till sanningens mardröm. Brakfester Just nu går ”Den store Gatsby” på bio. I F Scott Fitzgeralds roman utspelar sig några av litteraturens största och mest glamourösa fester. Boksommar fortsätter festandet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14622, "headline": "Jay Z fixar till artistnamnet", "summary": "På omslaget till nya skivan \"Magna carta... Holy grail\" täcks hiphopartisten Jay-Z:s namn av vad som ser ut som ett enda stort bindestreck. Kanske var det ett omen, för nu meddelar artisten via sitt bolag att han officiellt gör sig av med strecket i sitt namn.", "article": "På omslaget till nya skivan \"Magna carta... Holy grail\" täcks hiphopartisten Jay-Z:s namn av vad som ser ut som ett enda stort bindestreck. Kanske var det ett omen, för nu meddelar artisten via sitt bolag att han officiellt gör sig av med strecket i sitt namn. Samtidigt meddelar artisten också att hans namn bör skrivas i versaler. Det är inte ovanligt att hiphopartister byter alias några gånger under karriären, men Jay Z har vårdat sitt namn med enstaka smeknamn som \"Hova\" och \"Jigga\" vid sidan om. Tidningen The Atlantic kopplar Jay Z:s namnändring till trenden i det engelska språket att göra sig av med bindestreck. I gamla ord som \"ice-cream\" och \"to-day\" har strecket försvunnit sedan länge, och med internet har de blivit alltmer opraktiska även för varumärken. 2007 försvann 16.000 ord med bindestreck från The Shorter Oxford English dictionary. Ordboksmakarna gick igenom två miljarder ord från nya tidningar och böcker och kom fram till att bindestrecket hade spelat ut sin gamla roll. Det finns dock andra möjliga förklaringar till att superentreprenören Jay Z vill bli av med det. – Tryckt text är väldigt designorienterad nuförtiden, och folk känner att bindestrecken kan röra till utseendet för en snygg typografi, säger ordbokens redaktör Angus Stevenson till the Atlantic. Namnbyten vi minns Oväntade namnbyten är vanliga inom hiphopvärlden. Genom åren har många artister bytt namn med varierande resultat. • Tidigare i år bytte Atlanta-rapparen Gucci Mane namn till Guwop. I 32 minuter. Efter en anstormning av upprörda fans på Twitter ångrade han sig. • Rapparen Snoop Dogg, tidigare Snoop Doggy Dogg, meddelade förra året att en rastafari-präst på Jamaica döpt om honom till Snoop Lion som en del i hans genrebyte till reggae. • Kool Keith, egentligen Keith Thornton, byter namn som andra byter skjortor. Hittills har New York-artisten använt omkring 50 alias, däribland Spankmaster, Dr Octagon, The X, Black Elvis, och Exotron Geiger Counter One Plus Megatron. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14624, "headline": "Friends arena får ljudlig kritik", "summary": "Ljudet håller inte måttet på Friends arena. Det menar flera besökare. Nu beklagar arrangören Live Nation att besökarna på helgens konsert med Iron Maiden upplevde ljudet som dåligt.", "article": "På Friends arenas hemsida konstateras det att evenemangsanläggningen har akustik i världsklass. Men klagomålen beträffande ljudet på arenan har duggat tätt ända sedan Colin Nutleys invigningsgala i slutet av oktober 2012. AIK-fansen, som har Friends som sin hemmaarena, har uppgett att ljudet absorberas och att stämningen därför blir sämre än den på Råsunda. Klacken på den ena kortsidan har svårt att höra vad klacken på andra sidan sjunger. I anslutning till konserter med såväl Kiss som Bruce Springsteen har det också förekommit kritik mot just ljudet på Stockholmsarenan i sociala medier. Efter helgens spelning med Iron Maiden hörde många besökare av sig till arrangören Live Nation via Facebook med klagomål. Anne Almqvist som tidigare varit på många spelningar med Iron Maiden är mycket missnöjd. Hon har startat en protestgrupp på Facebook där hon konstaterar att Iron Maiden levererade, men inte Friends arena. – Man kunde inte höra vad de sjöng. Det var eko och rundgång. Vi är flera i gruppen nu som var på olika platser i arenan och det har inte spelat någon roll för upplevelsen var i lokalen man befann sig, säger Anne Almqvist. Flera musikkritiker dömde också ut ljudet under Iron Maidens konsert i sina recensioner. Aftonbladets kritiker Mattias Kling var särskilt hård i omdömet och skrev att ljudet stundtals var \"närmast olidligt bedrövligt\". I onsdags gick arrangören Live Nation ut med en ursäkt på Facebook riktad till de missnöjda Iron Maiden-fansen. – Vi har sett att det har varit en del besökare inne på Facebook som har varit missnöjda. Då kände vi att det var viktigt att bemöta det och såklart visa att vi tar till oss det. Vi har också tagit det vidare till artisten i fråga i och med att det är deras ljudpersonal som råder över ljudet, säger Kristofer Åkesson som är ansvarig för utländska artister på Live Nation. I sin ursäkt skriver Live Nation att ljudet är en del av det konstnärliga utförandet som artisten och dess ljudpersonal råder över. Vad menar ni med det? – Vi lämnar alltid den biten till artisten som en del av deras konstnärliga utförande. Sen är det såklart ytterst vårt ansvar att det ska bli en bra konsertupplevelse, säger Kristofer Åkesson. Är det oklart vem som är ansvarig? – Nej. Men ljudupplevelsen är något subjektivt. Thomas Perslund är vd för Friends arena. Han konstaterar att det är den aktuella arrangören som ansvarar för ljudet på sina respektive evenemang. – Det är olyckligt om det är så att gäster som kommer till Friends arena inte uppfattar ljudet som bra. Självklart gör vi alltid en utvärdering med aktuell arrangör. Sedan drar vi förhoppningsvis nytta av erfarenheterna, säger Thomas Perslund som poängterar att man från Friends arenas sida noga studerar besökarnas åsikter på arenans Facebooksida. – Finns det fel i arenan vad det gäller konstruktionen, något som gör att ljudet inte blir bra, då är det något som vi från arenans sida måste se över. Men än så länge är inte det något som har framkommit. I dagsläget ser vi inga tecken på en felkonstruktion. Hur påverkar de här klagomålen Friends arenas status som anläggning? – Det är svårt att värdera. Någon påverkan på varumärket har det väl. Vilken påverkan det har kan jag inte svara på. Men självfallet är det viktigt för oss att gästernas upplevelse är tiptop, säger Thomas Perslund. Anne Almqvist är emellertid bekymrad inför nästa besök på nationalarenan. – Vi har redan biljetter till Black Sabbath som ska spela på Friends i november. Det är klart att vi är oroliga för hur det ska låta, säger hon. Den 27 juli arrangeras den första konserten på den alldeles nybyggda Tele2 Arena i Globenområdet i Stockholm. Då spelar Gyllene Tider. Johan Seidefors, marknadsansvarig på arenan, säger att just ljudfrågan är något man diskuterat flitigt. Men han är inte orolig för att besökarna ska bli missnöjda med ljudet. – Så som arenan är byggd här väntar vi inte oss inte några problem, säger Johan Seidefors. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14626, "headline": "Fredrik Strage: \"I ett band följer man inte reglerna\", sa Alice Cooper. \"Man är laglös.\"", "summary": "När det gäller hur rockgitarristen bör hålla sitt instrument har Alice Cooper lika bra koll som Magdalena Ribbing har på hur man håller i besticken på en bankett.", "article": "Folkrockarna Mumford & Sons fick en rejäl avhyvling när Alice Cooper i veckan intervjuades av sajten Fuse. Han sa att de var en förolämpning mot rock'n'roll. Alice rådde alla unga musiker att sluta vara så muntra, sluta spela dragspel och sluta äta vegetariskt. Om bara ungarna fick i sig en stek då och då skulle blodet pumpa snabbare i deras taniga kroppar. \"Om man är med i ett band så följer man inte reglerna\", sa Alice. \"Då är man laglös. Det betyder inte att man måste vara drogpåverkad men när man går upp på scen spelar man inte gitarr högt upp på bröstet. Man spelar gitarr här nere. Det kommer inte från hjärnan, det kommer från magen. Det kommer från skrevet. Det är sexuellt. Det är primitivt.\" Man kan invända att det inte är speciellt laglöst att vara en 65-årig golfspelande, republikanröstande mångmiljonär. Och även om tofu inte känns vidare rock'n'roll så går det knappast att betrakta köttätande som rebelliskt. Men när det gäller gitarrens position har Alice Cooper lika bra koll som Magdalena Ribbing har på hur man håller i besticken på en bankett. Rock'n'roll-nivån är omvänt proportionell mot den höjd på vilken gitarren dinglar från artistens hals. Den som, likt Mumford & Sons, låter instrumentet snudda hakan ser ut som ett miffo. Den som har guran nere på höften liknar en nonchalant rockgud som ramlat ner till oss dödliga efter en backanal på Olympen. De flesta av mina egna gitarrhjältar hör till den senare kategorin: Johnny Ramone, Joan Jett, Johnny Thunders, Bo Diddley, Poison Ivy i The Cramps och – framför allt – Billy Duffy i The Cult som på det undersköna \"Sonic temple\"-omslaget står i en bredbent pose, på gränsen till spagat, och höjer näven för att slå ett dödsbringande ackord på sin lågt hängande Gibson Les Paul. Mina estetiska preferenser gjorde mig något kallsinnig mot de indieband som slog igenom i början av nollnolltalet och bar sina gitarrer högt upp. The Strokes, Franz Ferdinand och The Rapture lät bra men under konserterna ville jag springa upp på scen och justera längden på deras axelband. Jag har ett omvänt förhållande till Gyllene Tider: musiken ger mig ingenting men jag gillar Gessles gitarrposer. På nätforum för gitarrister debatteras huruvida det är coolt eller korkat att ha gitarren nere på låret. Många påpekar att Jimi Hendrix, vars coolhet aldrig skulle ifrågasättas, hissade upp sin Fender Stratocaster en bra bit på bröstet. Det är lättare att vara ekvilibrist om man ser strängarna på nära håll. Att slipade musiker imponeras av lågt hängande gitarr tycks bero på att Jimmy Page i Led Zeppelin på ett magiskt vis dribblade fram intrikata symfonier trots att hans Les Paul snuddade vid knäna. Många härmar också Keith Richards. I sin självbiografi berättar \"the human riff\", som han brukar kallas, att han kritiserade Beatles gitarrteknik: \"De brukade ha dem uppe på bröstet, vilket verkligen begränsar ens rörelser. Det är som att ha handklovar på sig. /.../ 'Testa ett längre axelband, John. Ju längre band desto bättre spelar du.' Jag minns att han nickade och lyssnade. Nästa gång var axelbandet lite längre.\" Om vi vill förvissa oss om att artister rockar så mycket som möjligt bör vi ropa: \"Lägre gitarr på högre volym!\" Det lär dock inte behövas när Alice Cooper uppträder på Storsjöyran nästa lördag med sin strängbändare Orianthi Panagaris. Hennes gitarr dinglar föredömligt långt ner på höften. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14632, "headline": "Lawen Mohtadi: På nätet vittnar hundratals amerikaner om vad det innebär att inte vara svart", "summary": "Tre dagar efter den friande domen mot George Zimmerman är dödsskjutningen av Trayvon Martin fortfarande en toppnyhet i USA.", "article": "Fallet med den ihjälskjutna pojken Trayvon Martin i Florida har skapat en ström av sympatier över hela USA. Den mest förekommande yttringen har formulerats med orden \"Vi är alla Trayvon Martin\". Det kan ses som ett sätt att ta tillbaka hans mänsklighet i en rättsprocess som har gjort allt för att demonisera honom. I måndags lades ett litet ord till i den frasen, ordet inte. Tumblrsidan \"We are not Trayvon Martin\" har i skrivande stund fyllts med hundratals inlägg från amerikaner som vittnar om vad det innebär att inte vara svart i USA. En kvinna skriver: \"Jag är en 33-årig vit kvinna. Jag är en mamma till åtta underbara barn. Min dotter är inte Trayvon Martin, men hon hade kunnat vara hans klasskamrat. Jag är inte Trayvon Martin, jag är inte hans mor, hans syster eller hans moster. Men en sak som vi alla har gemensamt är att vi lever här i samma tid.\" En man skriver: \"Jag är vit. Man. Straight. Jag är runt 40. Jag är sinnebilden för privilegier. Mina barn är också vita och killar. Jag har ingen aning om hur det är att lära dem om vissa typer av faror.\" Tre dagar efter den friande domen mot George Zimmerman är dödsskjutningen fortfarande toppnyhet i USA. Diskussioner om den djupa avgrund som präglar förhållandet mellan vita och svarta amerikaner har intensifierats. Ojämlikheten är alltjämt slående. I termer av ekonomi, fysisk och psykisk hälsa, tillgång till studier, diskriminering på arbetsmarknaden samt den rasism vi kallar vardaglig. Afrikansk-amerikanska intellektuella analyserar och sätter ord på vad den friande domen kan få för konsekvenser för rasismen i landet, men också på den smärta som hela processen orsakar. I går skrev författaren Alice Walker i The Guardian att hon medvetet har undvikit rapporteringen från rättegången: \"Så många dödanden av svarta män under min livstid. Den fysiska chocken är alltför förbluffande.\" Domen berör också i hög grad vita amerikaner och har öppnat för ett samtal om vad det innebär att vara vit i USA idag. Med valet av Barack Obama som president uppstod begreppet post racial, en tanke om att Amerika trätt in i en era där hudfärg inte längre spelar någon roll eftersom landets högsta ämbete nu innehas av en svart man. Det ska noteras att idén om ett post-ras-USA gick hem hos fler vita än svarta; kanske som en förhoppning om att vi äntligen kunde sluta prata om det där jobbiga som bara tycks leva vidare och vidare med varje generation. Men att prata om det är precis vad den ovan citerade mannen tror behövs: \"Det är någonting som är förfärande fel, och innan vi kan fixa det måste vi prata om det.\" En äldre kvinna skriver: \"En av mina närmaste vänner är en afrikansk-amerikansk kvinna. Förra året berättade hon om samtal hon haft med sin son under hans uppväxt. Min väninna lever i rädsla för att förlora sin son. Det gör mig förlamad av sorg.\" En ung man: \"När jag var yngre stal jag regelbundet sprit i mataffären. Jag körde bil full, innan jag hade körkort. Jag råkade i slagsmål. Jag åkte aldrig i fängelse. Jag började på universitetet.\" Vithetens betydelse i ett samhälle där hudfärg spelar roll är en diskussion som är tillbaka på den politiska agendan. Den friande domen i Florida tycks för lång tid framöver ha begravt idén om det post-rasiala USA som uppstod med valet av Obama som president. Läs mer: Axel Björklund kommenterar rapmusiken om Trayvon Martin här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14671, "headline": "Nu vill svensk tv bli internationell succé", "summary": "Svenskt tv-drama har i alla år främst varit en svensk angelägenhet. Men nu satsar svensk tv utomlands som aldrig förr. Serier som ”Bron” och ”Äkta människor” har skapat ett internationellt sug efter skandinaviskt drama.", "article": "Tv-serien ”Äkta människor” var inte ens färdiginspelad när Daniel Isaacs på det brittiska produktionsbolaget Kudos fastnade för den. Han var på besök i Sverige för att diskutera ett annat samarbete och fick se några snuttar ur serien, som handlar om människolika robotar som vill få rättigheter i samhället. – Det vi fick se var så unikt och annorlunda och vi blev genast intresserade. Inget liknande produceras i Storbritannien, serien kändes väldigt filmisk. Så vi högg den, säger Daniel Isaacs på Kudos. Kudos köpte re-make-rättigheterna, alltså rätten att spela in en nyversion, och håller just nu på att utveckla en brittisk variant som ska heta ”Real humans”. Intresset för skandinaviska serier är rekordstort i Storbritannien, säger Daniel Isaacs. En av de små BBC-kanalerna började sända utländsk tv på lördagskvällarna för ett par år sedan, och serier som danska ”Brottet” och svenska ”Bron” fick oväntat miljonpublik. Nu är alla ute efter den nästa stora succén. – Det är en guldrusch just nu. Skandinavien har gått i bräschen för kriminalgenren, men just nu funkar nästan vilka serier som helst, säger Daniel Isaacs. Det är inte bara i Storbritannien som svenska serier är heta. Originalversionen av ”Äkta människor” har exporterats till runt 50 länder och har bland annat blivit en succé i Frankrike. ”Bron” ska göras i flera utländska versioner och ”Wallander” har sålts till många länder. Förutsättningarna för svenskt drama har förändrats, och när Sonet nyligen startade Sonet Television var det med det uttalade målet att satsa både i Sverige och internationellt. Peter Possne är vd för Sonet och ser en tydlig utveckling där tv-mediet fått högre status och där marknaden generellt har öppnats för små länders produktioner. – Alla aktörer, både lokala och internationella, söker efter nya projekt för att kunna tillgodose intresset som finns över hela världen. Skandinavien har råkat bli ett ställe där det finns material av hög kvalitet, säger Peter Possne. Just nu har Sonet Television sex olika tv-dramer i förproduktion, bland annat Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”, en tv-version av ”Jägarna” och nya serier av Håkan Nesser och Hans Kepler (”Hypnotisören”). Många deckare alltså, och Peter Possne tror att det svenska deckarundret och Stieg Larssons ”Millennium” delvis har banat vägen för den svenska tv:n. Men efter ”Brottet” och ”Bron” finns det också en tillit till att skandinavisk tv håller hög kvalitet. – En konkret och extremt stor skillnad mot förr är att det finns tillgång till kapital internationellt för svenska serier. Man behöver inte längre be om ursäkt utomlands när man berättar att man gör en svensk tv-serie, säger Peter Possne. Stefan Baron är programchef på SVT Drama och beskriver också en drastisk skillnad i hur man blir mottagen när man presenterar svensk tv. – För tio år sedan åkte man till Los Angeles och knackade dörr hos HBO. Nu hämtas man med bil. Skandinaviskt drama har trovärdighet nu, man tas emot med glädje och får tillgång till viktiga människor, säger Stefan Baron. Den eftertraktade amerikanska tv-marknaden har plötsligt öppnats. Enligt Daniel Isaacs har antalet icke-amerikanska tv-format som blir pilotavsnitt dubblats eller tredubblats de senaste åren. Alla piloter blir inte tv-serier, och alla serier lyckas inte bra. Men efter succéerna ”Homeland” och ”In treatment”, som bygger på israeliska förlagor, och danska ”Brottet” som blev storserien ”The killing”, sneglar Hollywood alltmer mot resten av världen. En re-make av en utländsk serie är helt enkelt en bra investering. – Det är mindre riskabelt eftersom man kan se vad man köper, ibland behöver serieskaparna inte ens göra ett pilotavsnitt utan kan få igenom serien ändå. Det går också mycket snabbare att producera en re-make, säger Daniel Isaacs. Så vad betyder den här utvecklingen för svensk tv? Kommer tv-skaparna att tänka annorlunda och göra serier som från början anpassas för utlandet? Sonet Television har visserligen ett engelskspråkigt projekt på gång, en Håkan Nesserserie som utspelar sig utomlands, men några eftergifter för den utländska marknaden tänker man inte göra säger Peter Possne. – Plötsligt är tv-serier efterfrågade för att de är bra, och då gäller det att hålla en egen ton och våga tala sitt eget språk, säger Peter Possne. Stefan Baron tror att man är farligt ute om man börjar snegla för mycket på marknaden. – Det som uppskattas är det som är lite annorlunda. Tricket är att vara medveten om marknaden och visa upp det vi gör – men i grunden berätta historier som är relevanta för oss. I takt med att man når ut kan man även öka produktionsbudgeten om det finns intresse utomlands, säger Stefan Baron. Så kommer pengarna att flöda, serierna att bli dyrare och lyxigare, allting bli bättre? Peter Possne säger att det har blivit lättare att finansiera svenska serier. Dels kan det handla om samproducenter, utländska produktionsbolag som är med och finansierar själva inspelningen, och dels om distributörer som köper rättigheterna till tv-serierna. Tidigare såldes rättigheterna oftast efter att serien var färdig, i dag kan det ske redan innan, berättar Peter Possne. Men Stefan Baron på SVT är försiktigare i sina spekulationer och tror inte att det blir någon gigantisk ekonomisk skillnad. Däremot kan utländska framgångar leda till att serier förlängs och att fler säsonger produceras. Just nu är Leif G W Perssons serie ”En pilgrims död” med Rolf Lassgård i huvudrollen populär utomlands, säger Stefan Baron. – Den har köpts av flera länder. Där diskuterar vi just nu en fortsättning på serien och skissar på hur det skulle kunna se ut, säger Stefan Baron. Kanske är det också farligt att svepas med för mycket i guldruschen. Den internationella tv-marknaden är ny och oprövad, rättigheterna snåriga, och det kan bli rörigt när ”re-makes” och originalserier säljs och börjar produceras parallellt i många länder. Rättigheterna till original-”Bron” ägs av ett tyskt bolag, och samtidigt är både en brittisk version (”The tunnel”, som utspelar sig i tunneln under Engelska kanalen) och en amerikansk (”The bridge”, på gränsen mellan USA och Mexiko) under produktion. Tre versioner av samma serie kommer alltså att vara i omlopp ungefär samtidigt. Och dessutom sänds säsong två av originalserien i SVT höst. – Det är olika miljöer och vissa detaljer i historien skiljer sig åt, men i slutänden är det samma rollfigurer och samma handling. Kommer världen att tolerera tre versioner av samma sak? Det är frågan. ”Bron\" är bland de första exemplen på detta, och det är för tidigt att säga hur det går, säger Daniel Isaacs. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14692, "headline": "I spåren av popmusikens Big Bang", "summary": "Utställningen ”I want to hold your hand” börjar i Beatles mytiska spelning i Borås 1963. DN:s Dan Jönsson finner mängder av oväntade kopplingar mellan pop och svensk konst.", "article": "”Jag hade en gång en dröm, jag trodde att den var sann”… Ann-Louise Hanssons ensamma röst ekar genom salarna i Borås konstmuseum, avlägsen och vemodig. Snart femtio år efter att hon låg på svensktoppen med den där låten har Astrid Göransson sökt upp henne och bett henne sjunga den igen. Nu sitter hon som en genomskinlig huldra i museets stora poputställning, uppkrupen i en djup fönsternisch, och minns förspillda drömmar och försvunna illusioner. Om och om igen. Göranssons spröda filminstallation blir en vacker klangbotten till den spretiga och infallsrika utställningen ”I want to hold your hand”, om pop- och rockmusikens påverkan på svensk konst. Utgångspunkten är den mytiska måndagskvällen i oktober 1963, när Beatles spelade i idrottshallen i Borås: en lokal världshändelse av det där slaget som redan när den inträffar blir legendarisk. ”Även vi som hade lite svårt för den yttersta extasen, tyckte nog att vi hade varit med om en upplevelse”, konstaterade Borås Tidnings storögde nöjesreporter med en profetisk underdrift. Vad var det han anade? Ja, knappast vidden av den kulturrevolution som de närmaste decennierna skulle svepa genom folkhemmet. Utställningen i Borås är ett försök att fånga den explosion av konstnärliga uttryck som följde i spåren på popens Big Bang. Psykedelian, proggen, punken, hårdrocken och technon odlade alla sina visuella klichéer och stildrag, som fick sin speciella utformning i Sverige tack vare stilbildare som Hans Esselius (med skivomslag till Fläsket Brinner) eller Håkan Sandsjö (Discharge med flera punkband). Från senare tid finns den originella Nathalie Barusta Gäbel, som här rekonstruerat den trashiga scenografin till Håkan Hellströms första skivomslag. Och så förstås den oförliknelige Martin Kann, vars genialiska Bob Hund-rekvisita fått en alldeles egen avdelning. Kanske, vad vet man, kommer framtida konsthistoriker att beskriva det sena nittonhundratalet som ”skivomslagens epok”. Här i Borås känns det i alla fall inte så långsökt när man följer hur den subkulturella estetiken via affischer, serier, fanzines och andra undergroundtidskrifter undan för undan letat sig in i mainstreamkonsten, såväl den kommersiella som den akademiska. Är det något jag saknar i detta överdådiga bildfrosseri, så är det ett djupare och skarpare resonemang kring denna utveckling. Curator Ola Åstrand har gjort en utställning med mycket hjärta, utan större intellektuella pretentioner, vilket säkert är en medveten linje. Men jag tycker att det förminskar den här konstens historiska betydelse. Frågan är om samtidskonstens antihierarkiska stil- och genreblandningar och dess ofta vildvuxna berättande alls varit möjligt utan det väldiga genomslaget för sextio- och sjuttiotalens fantasifulla skivomslag. Här ligger en förborgad konsthistoria och väntar på sin tolkning. Men bara det att gräva fram den är ju en bedrift i sig. Utställningen rymmer mängder av oväntade kopplingar, och en överraskning – minst – runt varje hörn. Som i mötet mellan Nina Bondesons nymedeltida bildberättande och Ella Tillemas dystopiska triptyk över en tröttkörd civilisation. Eller i steget från Christian Cavallins fantastiska kassettbandsmonument till den nattliga magin i Lisa Jeannins och Rolf Schuurmans psykedeliska sagoskog. Men det som dröjer sig kvar är ändå de personliga berättelserna. Ola Åstrand bidrar här själv med ett fint verk, där han i text och foto minns sin korta sturm-und-drangtid i Malmös kulturella underjord. Här finns också Lena Mattsson, som i ett naket intervjuporträtt av bokförläggaren och renässansmänniskan Bo Cavefors påminner om vilket mod som ofta krävs för att försvara en alternativ kultur. Och hur livsviktigt det faktiskt är att göra det. Som Nina Bondeson beskriver sin reaktion när hon för första gången hörde Philemon Arthur & The Dung: ”De fick mig att förstå att utan den fria konsten, inom alla konstarter överallt på alla tänkbara sätt, är vi dödens lammungar.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 14695, "headline": "\"Jag gillar helt enkelt att läsa vänners brev\"", "summary": "Miranda July har aldrig valt – hon gör allt. Hon är författare, långfilmsregissör, musiker, performancekonstnär och skådespelare, och just nu aktuell med konstverket \"We think alone\" på Magasin 3 i Stockholm där hon samlat kända människors e-post.", "article": "Den första omgången e-post i Miranda Julys konstprojekt \"We think alone\" handlar om pengar. I tio brev, skickade från tio kända människor någon gång de senaste åren, får vi små inblickar i deras liv. Författaren Sheila Heti var fattig 2009: \"Jag har mindre än 1 000 dollar på banken och ingen kreditkortsskuld och inga besparingar. Jag hoppas att min nya bok ska sälja i USA och på andra platser och rädda mig.\" Skådespelaren och regissören Lena Dunham funderade på att köpa en Liljevalchssoffa i april, men: \"kom fram till att den är för dyr:)\". Ända fram till i november kommer konstverkets prenumeranter att få en ny laddning brev varje måndag på olika teman, vissa mer känslosamma som \"kärlek\", andra helt vardagliga. Konstverket är först ut i Magasin 3:s serie \"On the tip of my tongue\", som vill flytta konsten bort från utställningsplatser och \"skapa upplevelser precis utom räckhåll\". Amerikanska Miranda July är mest känd för debutfilmen \"Me and you and everyone we know\" (2005) som hon skrev, regisserade och spelade huvudrollen i. Men hon har också skrivit böcker, gjort performancekonst, regisserat musikvideor och faktiskt även haft en karriär som musiker och släppt två album i slutet av 1990-talet. – Jag har arbetat i flera medier länge, långt innan någon brydde sig om mina verk. När man är ung kommer det naturligt, de flesta konstnärligt lagda människor gör en massa olika saker i början och tvingas välja senare, säger Miranda July på telefon från hemmet i Kalifornien. Själv valde hon aldrig. Hennes genombrott kom relativt sent, när \"Me and you ...\" hade premiär var hon trettio och hade redan vant sig vid sitt sätt att arbeta. – Och ibland tänker jag att jag egentligen inte tycker så mycket om någon av konstformerna. Varje gång jag gör en film tänker jag: \"Tack Gud att jag inte behöver göra det här hela tiden!\" Vad vill du säga med \"We think alone\"? – Jag ser inte på mitt arbete på det sättet. Jag väljer inte vad jag vill säga till världen. Precis som en bok eller en film kommer det här från det undermedvetna. Jag vet vad jag tycker är intressant med projektet just nu, men det förändras hela tiden. Så vad är intressant med det just nu? – Mediet är så formaliserat och begränsat i vad det finns att arbeta med. Jag tycker om de små sakerna, som \"---\"-markeringarna innan ett vidarebefordrat brev. Och så gillar jag helt enkelt att läsa mina vänners brev. De är inte skickade till mig, utan till föräldrar, affärskontakter ... Jag tycker om att se människor vara något annat än mina vänner. Det känns intimt. Är en del av verket att du helt enkelt vill snoka i folks liv? – Egentligen inte. När man snokar på riktigt mår man fruktansvärt dåligt. Det är en viktig distinktion att göra. Vi är alla intresserade av att läsa folks e-post, till och med min regering är intresserad av våra brev och det finns mycket information i dem. Men här väljer personerna vad de vill dela med sig av, och det är också intressant att se vilken relation de har till sitt privatliv. Det varierar mycket mellan deltagarna. Avslöjar de mer eller mindre än du väntat dig? – Catherine Opie, som jag inte kände alls men respekterar mycket som fotograf, var den första som skickade in sina brev. Hon verkar vara så öppen och ger så mycket av sig själv i sina relationer. Det fick mig att må bättre över all tid jag lägger på att skriva e-post till vänner och släktingar medan jag tänker \"jag borde arbeta i stället\". Jag fick en ny sorts uppskattning för e-postandet. Det är en aktion som inte bara är jobbrelaterad utan är full av liv. Du kan hjälpa människor, bråka med människor. För tillfället arbetar Miranda July med en bok, en roman hon inte vill avslöja något om ännu (\"det är en vanlig roman, inga stora formexperiment\") och hon har en plan på en ny film. Vilket medium varje nytt projekt ska utspela sig i ger sig för det mesta själv, säger hon. – Oftast sorterar jag idéerna i min anteckningsbok och markerar med en bokstav. A för \"art\", N för \"novel\", P för \"performance\", till och med B för \"business\". Det låter ovanligt strukturerat. – Det skulle det vara, om jag faktiskt gick tillbaka och tittade i anteckningsböckerna! Ibland glömmer jag att jag äger ett anteckningsblock och börjar skriva på lösa papper. \"Papper är så röriga\", tänker jag, \"om någon ändå kunde uppfinna ett sätt att samla dem ...\". Så kommer jag på det: anteckningsblock! Har du alltid haft självförtroende i alla dessa olika medier? Vetat att du är bra? – Det går upp och ned. Det är alltid en kamp, jag tänker alltid att min riktiga talang ligger i det medium jag inte jobbar i för tillfället. Men skrivandet är kärnan i det mesta. I det här projektet skriver jag inte ett ord, men det känns fortfarande som ett litterärt projekt. Vad var det första konstverket som verkligen berörde dig? – Jag minns när jag förstod vad konst är. Min mamma tog med mig till en grej i Berkely där alla satt i ett rum och en gigantisk säck hängde från taket. Långsamt brast den och det rann ut honung. Jag förstod inte vad som hände, vad vi gjorde, varför vi var där! Men sedan slog det mig: det här är konst. Jag minns att jag insåg att det inte behöver finnas ett syfte med konst. Att detta var en ny kategori av saker i livet. Du har en ettåring. Hur ska du förklara konst för ditt eget barn? – Han är helt nedsänkt i konst! Man förstår inte hur mycket man skriver högt och hur mycket performance man gör i vardagen förrän man lever tillsammans med en liten tvättsvamp. Jag och min man ägnar oss åt så mycket icke-linjära saker varje dag att det oroar mig, vårt barn kommer att tro att världen är galen! Vi benämner inte ens saker vid dess riktiga namn! Detta kommer att vara vårt barns börda. Vi behöver nog aldrig förklara konst för honom. Miranda July Föddes 1974 i Vermont, USA, och började sin konstnärliga karriär med att skriva pjäser under uppväxten i Berkely. I konstverket \"We think alone\" på Magasin 3 i Stockholm har Miranda July samlat ihop e-post från Kareem Abdul-Jabbar, Lena Dunham, Kirsten Dunst, Sheila Heti, Etgar Keret, Kate och Laura Mulleavy, Catherine Opie, Lee Smolin och Dahn Vo. De har fått välja brev som de någon gång skickat, och varje vecka har ett nytt tema. Premiären var i måndags med temat \"pengar\". Den som prenumererar på konstverket får en ny omgång brev varje måndag fram till 11 november. Konstverket är en del i Magasin 3:s serie \"On the tip of my tongue\". Tre andra verk av multikonstnären July Film. \"Me and you and everyone we know\" (2005). Miranda July fick sitt genombrott med den här filmen som hon skrev, regisserade och spelade i. I flera sammanvävda historier berättas om en frånskild skoförsäljare, hans två barn, och en amatörkonstnär (July) som han inleder en romans med. Filmen vann pris i Cannes och utsågs till 00-talets femte bästa film av kritikern Roger Ebert. Bok. \"Ingen hör hemma här mer än du\" (2007). Här samlar Miranda July sexton korta noveller om människors vardagsliv. En kvinna klipper håret och hela hennes liv förändras, en ger simlektioner i sitt vardagsrum, och en tredje är besatt av prins William. Boken belönades med Frank O'Connor international short story award. Multimedia. \"It chooses you\" (2011). Under arbetet med filmen \"The future\" började Miranda July söka upp människor som satt in \"säljes\"-annonser i tidningen, köpa deras saker och intervjua dem. Vissa av personerna fick så småningom vara med i hennes film, och projektet blev även en bok och en utförsäljning av allt July köpt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14701, "headline": "Håkan Hellström till Popaganda", "summary": "Håkan Hellström är klar för festivalen Popaganda – det blir hans enda spelning i Stockholm i sommar. ”Det är den största bokningen i vår historia”, säger Helen Allvin på Popaganda.", "article": "Håkan Hellström släppte i våras det hyllade albumet ”Det kommer aldrig va över för mig” och i sommar turnerar han genom landet. Många har dock önskat mer Håkan då två av festivalerna han skulle ha spelat på, Siesta och Peace & Love, ställdes in. Nu är det också klart att Håkan Hellström gör ännu en festivalspelning i sommar – på Popaganda i Stockholm. – Det är en bokning vi alltid har velat ha men aldrig har fått till så vi är jätteglada och stolta över att han kommer i år för att avsluta Popaganda och hela festivalsommaren, säger Helen Allvin på festivalen. Konserten på Popaganda är den enda offentliggjorda Håkan Hellström-spelningen i Stockholm. – Det är många som har väntat på att han ska släppa en spelning i Stockholm, säger Helen Allvin. Popaganda arrangeras i år den 30 och 31 augusti. Sedan tidigare är artister som The xx, Hot Chip, Jens Lekman, Taken By Trees och Syket klara för festivalen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14712, "headline": "Finstilt familjehistoria", "summary": "Sarah Polleys dokumentär om sin egen familj är, trots att den rör sig över bråddjup av sorg, saknad och stundtals bittra minnen, nyfiket lyhörd med en ljus ton.", "article": "Familjehistoria är en relativ begivenhet. Sanningar förändras och utvecklas med tidens gång, förhållanden inom en familj skiftar med medlemmarnas egna, ofta ofullständiga minnesbilder av vad som en gång hänt och vad som händer i nuet. Alla dessa aldrig uträtade frågetecken: det man kallar familjehistoria är aldrig en, utan många och förblir ofullständig och tillrättalagd intill livets ände. Visste man det inte förut känner man av det i Sarah Polleys intelligenta, spännande och finstilta dokumentär om sin egen familj, ett stycke autofiktion om man så vill, enligt dagens vilja att fästa etiketter på allt som rör sig. Även om Sarah Polley rör sig över bråddjup av sorg, saknad och stundtals bittra minnen bibehåller hon en nyfiket lyhörd och ljus ton också när hon blottlägger hemligheter om sin familj som aldrig tidigare avslöjats. Det vore oförlåtligt att här gå in i detaljer. I annat fall skulle man gå miste om filmens dynamiska och mångfasetterade rörelse från de fyra syskonens och de andra medverkandes förberedelser innan kameran går i gång – \"Är det bra så här?\", \"Jag blir så svettig under armarna\" – till den nödvändiga punkten. Sarah Polley är kanadensisk skådespelare, regissör och manusförfattare och har länge varit en stor favorit bortom stjärnbruset. Med \"Stories we tell\" gör hon sin första dokumentärfilm. Utgångspunkten är hennes mamma, Diane Polley. Hon var skådespelare och rollsättare och dog i cancer när Sarah bara var elva år. Sarah växte upp med sin pappa, också en gång skådespelare, med de äldre syskonen utflugna. De många familjebilderna av Diane återkommer genom filmen, som den levnadsglada, vackra men så småningom också den komplicerade kvinna hon uppenbarligen var. Bit för bit läggs nya delar till bilden av den skrattande, semestrande, skådespelande men också undflyende mammans liv och drivkrafter. Sarah Polley är detektiv, regissör och medverkande i ett. Att inga äktenskap är alltigenom lyckliga, att tanken på att livet hade blivit annorlunda och bättre om inte \"om\" varit är ingen nyhet. Det som gör Sarah Polleys film så tilltalande och allmängiltig är inte vad hon berättar utan hur. Hennes film är inte ett en gång för alla slutet familjealbum, utan ett levande och pågående vittnesbörd om ett generationsskifte. Framför allt om att vi alla lever i denna osäkra balansgång mellan barndomsminnen, ungdomstid och det nyss skedda, mellan dåtid och nutid. Jag tycker mycket om den. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14719, "headline": "Niklas Wahllöf: Det vore konstigt om man inte på SVT åt gräddtårta efter Allsångspremiären", "summary": "\"Allsång på Skansen\" har blivit en nationell institution. Sveriges Television har lärt sig exakt vad detta långkok ska innehålla. TV 4:s \"Grillmästarna\" har inte en chans.", "article": "Skansen, Sverige. Han uttalar orden intimt, nästan viskande, mycket nära kameran och med en blick som skrämmer halvt slag på en. Direkt därpå efter ett \"Nu åker vi!\" är det dock som om en ridå dras undan, orkestern flöjtar på, alla sjunger, barn sitter på föräldrars axlar och vinkar, Djurgårdsfärjan stånkar på där nere, Måns Zelmerlöw ler och skrattar och drattar på ända – sannolikt inte berusad, det är en minisketch kring det nya scenbygget. Himlen är blå. \"Allsång på Skansen\" är i gång i SVT igen. Programmet har så många år på nacken, har haft så många tittare, så många kändisar på scenen, och – i avtagande men dock – så mycket publiksamverkan att man får säga att det är en nationell institution. Ingen sommar utan detta, hur många Gröna Lunds-kryzz eller Lisebergs-Lottor en svensk tv-kanal än kan skaka fram ur matrikeln \"Godkända tv-artister 1983–2013\". I dag följer alla medier programmet, en mycket stor majoritet av medborgarna torde veta vad det handlar om. Att ett tv-program som detta, vilket för inte så länge sedan ansågs så töntigt att den under 40 som ens kände till det riskerade livslång utfrysning, är så stort kan tyda på att vi befinner oss i den flåsigaste av tider. Eller på att Sveriges Television år för år lär sig exakt vad detta långkok ska innehålla. Vad som ska i och vad som ska lyftas ur. Därför står på scenen 2013 en barnartist – vuxen artist som riktar sig till barn går också bra – ett par superetablerade som ser nästan unga ut på håll, en krydda från utlandet, en med halvt alternativ profil, och så något klassiskt/stämningsfullt, den här gången Eric Ericsons kammarkör. Smart där. Välkomponerat. Och välklätt, enligt rådande dansbandselegansnorm. En musiksmak som, bitvis, kan passa alla. Utom de små folkspillror där ute som önskar motkultur, men dessa gör bäst i att undvika en tv klockan 20.00. Oavsett säsong. Det vore förvånande om man på SVT inte äter gräddtårta efter premiärprogrammet. Och det kanske är hösnuva, men när Tomas Andersson Wij tillsammans med jättekören sjunger den numera berömda versionen av Carola Häggkvists \"Evighet\" är faktiskt inte tårarna långt bort. Hos Carola själv, som sitter på första bänk och pustar ut efter sitt eget framträdande där hon också tackade ni vet vem för det goda vädret, flödar de för fullt. Gott väder kan man inte säga att TV 4 hade när \"Grillmästarna\" började spelas in, innan träden slagit ut och deltagarna bar dunjackor. Annars är det ju en löjligt bra idé, som startade i går 20.00. Är det något som den här nationen samlas kring under sommarmånaderna så är det väl grillning. En stadspark utan kolonner av engångsgrillars rök är otänkbar. En villatomt utan klotgrill och samfälligheten samlas till krismöte: \"Knarkare? Kommunist? Vegan?\" \"Grillmästarna\" följer också till punkt och pricka – och gör det bra – en väl beprövad modell för tv-tävling, vårt behov att godkännas (eller se andra underkännas) av en auktoritet. I tv tenderar ju denna att, i stället för läraren, chefen eller Bilprovningen, vara en kock. \"Grillmästarna\" kan tänkas få avsevärda tittarsiffror, om vädret stod det bi, och tårar lär det bli. Men en allvarlig konkurrent till Allsången blir det inte. Det skulle sannolikt heller inte andra fint tajmade sommarsvenska program bli, säg \"Kubbkungen\", \"Roséslaget\" eller \"Snyggast solglajer på hjässan\". För Bengt Haslum visste vad han gjorde när han skrev den ursprungliga signaturmelodin: \"Sjung med, sjung med, per television, så blir vi enad nation!\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 14721, "headline": "Niklas Wahllöf: Det vore konstigt om man inte på SVT åt gräddtårta efter Allsångspremiären", "summary": "”Allsång på Skansen” har blivit en nationell institution. Sveriges Television har lärt sig exakt vad detta långkok ska innehålla. TV 4:s ”Grillmästarna” har inte en chans.", "article": "Skansen, Sverige. Han uttalar orden intimt, nästan viskande, mycket nära kameran och med en blick som skrämmer halvt slag på en. Direkt därpå efter ett ”Nu åker vi!” är det dock som om en ridå dras undan, orkestern flöjtar på, alla sjunger, barn sitter på föräldrars axlar och vinkar, Djurgårdsfärjan stånkar på där nere, Måns Zelmerlöw ler och skrattar och drattar på ända – sannolikt inte berusad, det är en minisketch kring det nya scenbygget. Himlen är blå. ”Allsång på Skansen” är i gång i SVT igen. Programmet har så många år på nacken, har haft så många tittare, så många kändisar på scenen, och – i avtagande men dock – så mycket publiksamverkan att man får säga att det är en nationell institution. Ingen sommar utan detta, hur många Gröna Lunds-kryzz eller Lisebergs-Lottor en svensk tv-kanal än kan skaka fram ur matrikeln ”Godkända tv-artister 1983–2013”. I dag följer alla medier programmet, en mycket stor majoritet av medborgarna torde veta vad det handlar om. Att ett tv-program som detta, vilket för inte så länge sedan ansågs så töntigt att den under 40 som ens kände till det riskerade livslång utfrysning, är så stort kan tyda på att vi befinner oss i den flåsigaste av tider. Eller på att Sveriges Television år för år lär sig exakt vad detta långkok ska innehålla. Vad som ska i och vad som ska lyftas ur. Därför står på scenen 2013 en barnartist – vuxen artist som riktar sig till barn går också bra – ett par superetablerade som ser nästan unga ut på håll, en krydda från utlandet, en med halvt alternativ profil, och så något klassiskt/stämningsfullt, den här gången Eric Ericsons kammarkör. Smart där. Välkomponerat. Och välklätt, enligt rådande dansbandselegansnorm. En musiksmak som, bitvis, kan passa alla. Utom de små folkspillror där ute som önskar motkultur, men dessa gör bäst i att undvika en tv klockan 20.00. Oavsett säsong. Det vore förvånande om man på SVT inte äter gräddtårta efter premiärprogrammet. Och det kanske är hösnuva, men när Tomas Andersson Wij tillsammans med jättekören sjunger den numera berömda versionen av Carola Häggkvists ”Evighet” är faktiskt inte tårarna långt bort. Hos Carola själv, som sitter på första bänk och pustar ut efter sitt eget framträdande där hon också tackade ni vet vem för det goda vädret, flödar de för fullt. Gott väder kan man inte säga att TV 4 hade när ”Grillmästarna” började spelas in, innan träden slagit ut och deltagarna bar dunjackor. Annars är det ju en löjligt bra idé, som startade i går 20.00. Är det något som den här nationen samlas kring under sommarmånaderna så är det väl grillning. En stadspark utan kolonner av engångsgrillars rök är otänkbar. En villatomt utan klotgrill och samfälligheten samlas till krismöte: ”Knarkare? Kommunist? Vegan?” ”Grillmästarna” följer också till punkt och pricka – och gör det bra – en väl beprövad modell för tv-tävling, vårt behov att godkännas (eller se andra underkännas) av en auktoritet. I tv tenderar ju denna att, i stället för läraren, chefen eller Bilprovningen, vara en kock. ”Grillmästarna” kan tänkas få avsevärda tittarsiffror, om vädret stod det bi, och tårar lär det bli. Men en allvarlig konkurrent till Allsången blir det inte. Det skulle sannolikt heller inte andra fint tajmade sommarsvenska program bli, säg ”Kubbkungen”, ”Roséslaget” eller ”Snyggast solglajer på hjässan”. För Bengt Haslum visste vad han gjorde när han skrev den ursprungliga signaturmelodin: ”Sjung med, sjung med, per tele-vision, så blir vi enad nation!” ", "article_category": "culture"}
{"id": 14749, "headline": "Sommaren är skrattens tid", "summary": "Nu drar årets sommarteatersäsong i gång, och många farser står på programmet. Skådespelarna Cecilia Forss och Thomas Petersson spelar förvecklingskomedin ”Älskling, jag är visst gift” på Krusenstiernska gården i Kalmar.", "article": "Fars med Pernilla Wahlgren i Pite havsbad. Shakespeare med Ewa Fröling på Västernorrlands sommarteater och ”Allo allo emliga armén” i Helsingborg. Nu drar årets sommarteatrar i gång runt om i landet, och som vanligt är det många komedier och farser som syns på scenerna. På Krusenstiernska gården i Kalmar ska Thomas Petersson och Cecilia Forss spela två av huvudrollerna i ”Älskling, jag är visst gift” som har premiär den 27 juni. Handlingen kretsar kring en man som upptäcker att hans döda fru fortfarande är vid liv, hans nya hustru (Forss) och hans bäste vän (Petersson). – Jag spelar kompisen som ingen vill ha. Han som alla killar slutar umgås med när de skaffat fast sällskap, festpolaren man inte vill ha i möblerade rum. Han har lite otur när han tänker och är inte alldeles snabb, säger Thomas Petersson. – Min rollfigur Matilda är en mysig, glad, trevlig, romantisk och kärleksfull person. Hon har alla goda egenskaper, säger Cecilia Forss. Hur är det att spela teater utomhus? – I en salong är det tajt, skratten ekar. Utomhus försvinner skratten upp i atmosfären. Under de första utomhusföreställningarna jag gjorde kände jag att det var lite annorlunda. Solen kan steka, det kan vara fågelbajs på scenen som man måste parera, det kan blåsa så att man får ta i lite extra, säger Thomas Petersson. – Jag är uppvuxen i Dalarna och har varit med i många lustspel om somrarna ända sedan jag var liten. Det är mer tacksamt att spela på en inomhusteater där man känner publiken och det är koncentration, här kan folk smita i väg och man känner dem inte på samma sätt. Men samtidigt älskar jag att vara utomhus på sommaren. Är det bra väder kan det vara fantastiskt, säger Cecilia Forss. Och svenskarna är vana vid att det regnar ibland, berättar Thomas Petersson. Han har under flera år åkt runt med ”Diggiloo”-turnén och framträtt i ur och skur, men inte ens när det ösregnat och folk går därifrån med regnställ och stövlar är de missnöjda, säger han. – ”Stackare som fick sådant väder”, kan jag säga, men de svarar bara: ”Vaddå?” De har klätt sig för det och tänkt ”Vi ska ha en jävla rolig kväll!”. Då har de det. Varför älskar Sverige att se komediföreställningar på sommaren? – På vintern ska man gå på bio i mörkret, koka soppa hemma och kura. På sommaren ska man oavsett vädret ut och göra något i naturen. Då blir det Vallarna i Falkenberg, Fredriksdalsteatern i Helsingborg eller Krusenstiernska i Kalmar. Man vill gå ut och göra den här grejen tillsammans, så att man när det blir höst kan säga: ”Vi var i alla fall där i sommar!”, säger Thomas Petersson. – Det blir lite folkfest också, en happening. Man får dricka vin och ha med sig filtar. Det är mysigt, säger Cecilia Forss. ”Charmören från Långedrag”. Gunnebo slott i Mölndal, premiär den 10 juli. I rollerna: Claes Malmberg, Hanna Lindblad, Peter Harryson, Stefan Ljungqvist, My Holmsten med flera. ”Älskling, jag är visst gift!”. Krusenstiernska gården i Kalmar, premiär den 27 juni. I rollerna: Thomas Petersson, Cecilia ”Ica-Cindy” Forss, Ing-Marie Carlsson, Robin Stegmar med flera. ”På bettet”, Pite havsbad, Piteå, premiär den 18 juli. I rollerna: Pernilla Wahlgren, Carina Lidbom, Loffe Carlsson, Pernilla ”Judith” Parszyk med flera. ”Som ni vill ha det”, Västernorrlands sommarteater, Ragunda/Döda Fallet, premiär den 21 juni. I rollerna: Ewa Fröling med flera. ”Allo allo emliga armén”, Fredriksdalsteatern, Helsingborg, har haft premiär. I rollerna: Eva Rydberg, Sven Melander, Kim Sulocki, Robert Rydberg, Kalle Rydberg, Birgitta Rydberg med flera. ”Livat i Parken”, Vallarna, Falkenberg, premiär den 30 juni. I rollerna: Annika Andersson, Stefan Gerhardsson, Jojje Jönsson, Siw ”Augustina” Carlsson med flera. ”Tre kärlekar”, Nordanåparken, Skellefteå, premiär den 15 juni. Niklas Hjulström regisserar en version av Lars Molins tv-succé. ”Rakt ner i fickan”, Dala-Husby friluftsteater, Hedemora, premiär den 29 juni. Brasse Brännström och Lars Amble har gjort en svensk version av brittisk fars. ”Ingen är perfekt”, Sommarteatern, Mellanfjärden, premiär den 2 augusti. I rollerna: Figge Norling med flera. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14750, "headline": "Miljonböter hotar nätjätte i Frankrike", "summary": "Googles datasäkerhet följer inte europeiska lagar. Den franska datainspektionen ger sökjätten tre månader på sig att sluta samla information om användarna.", "article": "Efter att nätjättar som Microsoft, Apple, Facebook och Google i förra veckan avslöjades vara anslutna till den amerikanska regeringens övervakningsprogram Prism uppmärksammar nu flera europeiska länder ett liknande problem. Det är Googles datasäkerhet för privatpersoner som ifrågasätts. – Det finns en mängd personlig information om personer som flyter omkring i Googlegalaxen och som ingen känner till. Allt vi säger till Google är att vi vill att de ska lyfta slöjan lite grand och blotta lite mer av vad de håller på med, säger Isabelle Falque-Pierroti, chef för den franska datainspektionen CNIL, till Reuters. I Frankrike följer Google inte lagen, säkerhetströskeln har satts för lågt. Den franska datainspektionen har gett denna världens största sökmotor tre månader på sig att ändra policyn, annars väntar böter på upp till 4,5 miljoner kronor. Vad Google gör är att olovligt korsa data på individuella användare, som utnyttjar Youtube, Gmail, Google+ och andra tjänster. Användarna har ingen möjlighet att säga nej till insamlingen, eftersom Google slagit samman 60 olika policys till en enda. Då blir det lättare för användarna att förstå, argumenterar Google som även vid flera tidigare tillfällen vägrat ändra sig med hänvisning till att man visst följer lagen. På EU-nivå finns inga möjligheter att använda sanktioner mot sökmotorn, det måste ske land för land. I Storbritannien, Italien, Nederländerna och Spanien har liknande undersökningar som i Frankrike gjorts. I slutänden kan böterna öka till tiotals miljoner kronor, skriver Reuters. Granskningen kommer vid en känslig tidpunkt efter att avslöjandena att USA:s nationella säkerhetsmyndighet i hemlighet samlat användardata från nio stora företag, däribland Google. Skandalen har fått människor att kräva mer transparens och staket runt personliga uppgifter på nätet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14769, "headline": "Makalös musik på en miserabel tillställning", "summary": "En något grinig stämning råder bland besökarna på Hultsfredsfestivalen på Stoxa. Men perfekta popstjärnor avlöser varandra, som Flaming Lips och My Bloody Valentine vilka förenas av ett drömskt larm.", "article": "Hultsfredsfestivalen dag 2 The Flaming Lips, My Bloody Valentine, Portishead, Postiljonen. Scen: Stoxa. Mycket tyder på att golfbanan i Märsta där den 27:e Hultsfredsfestivalen arrangeras är anlagd på en gammal indiankyrkogård. De dödas vrede över att först skändas med moderatbandy och därefter med indiepop tränger upp genom jorden och skapar negativa vibrationer. Besökarna var aldrig så här griniga på den gamla, småländska Hultsfredsfestivalen även om det regnade och blåste lika mycket. Detta är på många sätt en miserabel tillställning. Men pratet om att arrangören FKP Scorpio misslyckats eftersom ungdomarna inte hittat hit är egendomligt. Musiken är ju makalös. Blir en festival bättre för att den går med vinst? Vad vill vi helst se? Ännu ett kotlettfriserat Summerburstmiffo som spelar charterhouse eller psykedeliagudarna The Flaming Lips som uppträder i en gigantisk laservagina? Oklahomabandet gav i våras ut sitt 13:e album, vars tema de beskrev som att ”omfamna hopplösheten”. För att uppskatta Hultsfredsfestivalen 2013 krävs att man gör just det. De bästa banden skapar magi ur lidandet. Flaming Lips har tidigare mest gjort skimrande pop som flyter runt i himlen med diamanter. De nya låtarna är tyngre, snudd på metal. Gruppen slår fram fuzzade riff som hämtade ur Roky Ericksons vildaste feberdrömmar. Sångaren Wayne Coyne står mitt i den flimrande snippan och vevar med en rökgranat. Det larmiga och drömska förenar många av fredagens artister. Flaming Lips strängexcesser är nära besläktade med de kaskader av kaos som My Bloody Valentine släpper loss. Irländarna har flera gånger utsetts till världens mest högljudda band och fick böta efter att ha överskridit decibelgränsen på Way Out West. Den här kvällen når de inte lika smärtsamma nivåer men ger ändå hörselgångarna en omgång. Att sången dränks gör det hela ännu mer suggestivt. \"The holocaust section\", som det dissonanta partiet i finalen \"You made me realize\" brukar kallas, är tyvärr alldeles för kort men jag, som ser My Bloody Valentine för första gången, golvas ändå av distorsionen. De nya låtarna från \"mbv\", comebacken som gruppen slet med i 22 år, är lika magnetiska som spåren från klassikern \"Loveless\". My Bloody Valentine hade gärna fått spela på natten med en kalejdoskopisk ljusshow. Men flygplanen som går in för landning på det närliggande Arlanda är också en perfekt illustration av låtarna. När gitarristerna Kevin Shields och Bilinda Butcher trampar på effektpedalerna dånar det hårt och sött som jetmotorer tankade med honung. Looptroop Rockers får också visuell draghjälp av något som uppenbarar sig på himlen: en perfekt regnbåge, som om Jah belönar de reggaeinspirerade rapparna för många års slit. Hur gärna jag än vill hitta nya hiphopfavoriter så måste jag, ännu en gång, konstatera att Looptroop är tio gånger bättre live än den senaste amerikanska rapsensationen (gårdagens A$AP Rocky-gig var slarvigt). \"Mitt hjärta är en bomb\", Västeråsskäggens första skiva på svenska, innehåller massor av nya livefavoriter. Ösigast är \"Den obekväma tystnaden\" med sin smittande \"jorå-så-att\"-refräng. Bland de mindre banden utmärker sig den norsksvenska trion Postiljonen. Deras dubbigt baleariska disko, och låttitlar som \"Atlantis\", för tankarna till vita stränder och vida vatten. Stilen är inte särskilt unik men syntslingorna kittlar och vokalisten Mia Bøe måste vara en bortadopterad dotter till Dot Allison som sjöng i det skotska dubpopbandet One Dove. När mörkret faller över golfbanan gör Portishead entré. Det har gått 19 år sedan de släppte sin undersköna debut \"Dummy\" och lockade en större mainstreampublik än några av nittiotalets triphopband. Albumet blev snabbt soundtracket till lattesörplande på kaféer snarare än hjärtesorg på jazzklubbar, vilket gav låtarna en orättvis easy listening-stämpel. Bristolgruppens två senare skivor, som utforskar ett frostigare sound, har åldrats bättre. Live låter Portishead utsökt deppiga. Adrian Utleys molokna gitarr och Beth Gibbons oroliga röst fräts sönder av industriella oljud. Musiken är lika kall och rå som luften framför scenen. Publiken ser ut att må dåligt. I balladen \"Wandering star\" sätter sig Gibbons ner på scenen, vaggar nervöst och kvider över en pulserande orgelloop. Hon liknar någon som vårdas för chockskador efter en trafikolycka. Hon omfamnar hopplösheten. Hon är den perfekta popstjärnan på denna inte särskilt festliga festival. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14780, "headline": "Mer än en pastisch på en klassiker", "summary": "Nytt Black Sabbath-album med Ozzy Osbourne hör inte till vanligheterna. Det är 35 år sedan sist. ”13” kommer inte överskugga något av de sex första albumen, men det mesta skulle ändå kunna platsa på dem .", "article": "Producenten Rick Rubins taktik inför den här inspelningen var att spela upp Black Sabbaths debutalbum – inspelat på tolv timmar 1969 – för medlemmarna och sedan få dem att föreställa sig att det nu var dags att göra uppföljaren. Vilket gruppen hade svårt med, både att tänka bort det stora genombrottet med ”Paranoid” året efter och de mer än fyrtio år av extremt tilltrasslad rockhistoria som kom att följa på det. Nu visar det sig att det ändå blev just så, på ett otippat specifikt sätt. Black Sabbaths debutalbum öppnar med en av bandets allra mest särpräglade låtar (även den kallad ”Black Sabbath”). Nu öppnar nya albumet med en så direkt uppföljare att man knappt tror sina öron. Det bärande riffet bygger förvisso på fyra glesa toner i stället för tre, men det börjar lika långsamt och monumentaltungt, för att sedan skruvas ner så att en Ozzy Osbourne i sin mest spökröstade skepnad kan göra entré med nästan samma ord: ”Is this the ...” i stället för ”What is this...” Längre fram i låten kommer ett snabbare riff, med snarlik frasering som i förebilden, och skulle man sakna det inledande ovädret med kyrkklockor så har det den här gången flyttats så att det i stället avslutar hela albumet. Hela tilltaget visar på ett närmast dumdristigt självförtroende, men denna ”End of the beginning” utvecklar sig mot alla odds till något mer än bara en pastisch på en klassiker. Något liknande går att säga om den lågmält psykedeliska balladen ”Zeitgeist”, med förströdda congas och de mjukaste gitarrfingrar, som till och med har lånat röstförvrängningen från 1970 års ”Planet caravan”. Någon riktigt lika tydlig förebild finns kanske inte till övriga låtar, men den som vill leta efter blinkningar till klassiska Black Sabbath-ögonblick kan hålla sig sysselsatt länge. Samtidigt som soundet låter just så där klassiskt och mäktigt att man kan få för sig att det var just så här de lät en gång i tiden, trots att det mesta i själva verket har blivit både väldigare och mer trögrörligt. Kanske inte så konstigt, med tanke på att medlemmarna har hunnit bli tre gånger så gamla, men det är också just förmågan att förvalta klassiska rocksound som har blivit Rick Rubins signum Det är ett album som har låtit vänta på sig, första Black Sabbath-albumet med Ozzy Osbourne på trettiofem år – trots alla återföreningar. Och inte heller nu handlar det om hela originalbandet, eftersom trummisen Bill Ward saknas, vilket han har uttryckt bitterhet inför. Hade inte gitarristen Tony Iommi drabbats av cancer och skapat en känsla av ”nu eller aldrig” kunde de säkert ha stått där och käbblat än. I stället tycks de tre veteranerna (plus Rage Against the Machine-trummisen Brad Wilk) ha satsat hårt på att faktiskt leva upp till de omöjliga förväntningarna. Hyperkonservativt men stabilt. Tony Iommi har levererat ett imponerande antal mäktiga riff av det slag som känns bekanta redan första gången man hör dem. Basisten Geezer Butler har skrivit en serie tunga texter där domedagen tycks närmare än någonsin medan Ozzy Osbourne låter märkvärdigt välbevarad som sångare. Naturligtvis kommer ”13” inte att överskugga något av Black Sabbaths sex första album, men det mesta här skulle ändå kunna platsa någonstans på något av dem. Inte ens de tre extralåtarna på lyxutgåvan skäms för sig, och även dessa överträffar de två ynka dussinspår de lyckades få ur sig för femton år sen. Jag undrar hur många som verkligen hade vågat hoppas på det. Bästa spår: ”God is dead?”, ”Age of reason” Ronnie James Dio Hårdrockslegend i egen rätt, och redan etablerad från Rainbow när han ersatte Ozzy Osbourne 1979 i vad som blev Black Sabbaths andra klassiska fas. Återkom sedan för en kortare period i början av 90-talet och därefter en gång till i slutet av 00-talet, fast då döptes bandet om till Heaven & Hell. Ian Gillan Hårdrockslegend i egen rätt, och redan så etablerad som sångare från Deep Purple att somliga envisades med att kalla bandet Black Purple när han ersatte Ronnie James Dio 1982 för en kortlivad upplaga som bara genererade ett album. Glenn Hughes I mitten av 80-talet var Tony Iommi ensam kvar i bandet och ville därför satsa på en solokarriär, men det album han spelade in med forne Deep Purple-sångaren Glenn Hughes kom ändå att ges ut under namnet Black Sabbath featuring Tony Iommi. Ray Gillen Kallades in i stor hast för att ersätta Glenn Hughes på en turné 1985. Hoppade av året efter till det nybildade bandet Blue Murder, mitt under arbetet med nästa album. Sjunger därför inte på något av originalalbumen. Tony Martin Var närmast okänd när han värvades för att lösa Black Sabbaths sångarproblem. Blev medlem 1986 och sjöng på tre album innan Ronnie James Dio återvände. Blev sen medlem igen och sjöng på två album till, innan bandet upplöstes inför Black Sabbaths stora återförening med Ozzy Osbourne 1997. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14800, "headline": "Hanna Fahl: En kvinnlig Doktor Who tycks fortfarande vara en fullständigt omöjlig tanke", "summary": "Tv-serien ”Doctor Who” är en nationalinstitution i Storbritannien. Nu debatteras det hett om huvudrollen kan spelas av en kvinna.", "article": "Hör ni avgrundsvrålet? Lugn, det är varken en ny vändning i Slussendebatten, landets samlade republikaner som slår på SVT och ser Madeleine gifta sig med en amerikansk finansbrat eller ett tredje världskrig. Det är bara internet som på internets högljudda sätt debatterar huruvida en kvinna kan ha huvudrollen i internets favorit-tv-serie. I veckan gick BBC ut med nyheten att Matt Smith, som under tre år spelat Doktorn i långkörar-tv-serien ”Doctor Who”, ska sluta. Det är i sig inte chockerande; att Doktorn får en ny identitet då och då är inbyggt i seriens själva koncept och sedan seriens start 1963 har den multikompetente och excentriske tidsresenären från planeten Gallifrey ”regenererats” tio gånger. Varje gång får huvudpersonen en ny kropp, och Doktorn har spelats av bland andra William Hartnell, Tom Baker och David Tennant. Olika åldrar, klädstilar, dialekter och personligheter – men alltid en vit man. Men inget i seriens fiktiva regelverk säger att Doktorn måste vara en man, och i ett par avsnitt har det antytts att ett könsbyte är fullt möjligt och kanske till och med påtänkt inom en snar framtid. ”Who”-fans har diskuterat frågan intensivt de senaste dagarna. De som är för en kvinnlig Doktor sammanställer önskelistor på skådespelare: Tilda Swinton! Naomie Harris! De som är mot kallar det för ett helgerån. Och det är inte bara Who-geeks som engagerar sig. En skribent på brittiska tidningen The Guardian proklamerar att det ”uppenbart är dags” för en kvinna, medan Daily Mails skribent upprört, med versaler, förklarar att han tolererar ”VEM SOM HELST utom en kvinna!” i rollen. I Storbritannien är ”Doctor Who” en nationalinstitution, och alla stora nyheter kring serien blir omskrivna. Men könsfrågan har upprört mer än vanligt, och är intressant också i ett större perspektiv. När amerikanska tv-kanalen CBS i höstas drog i gång sin version av Sherlock Holmes, serien ”Elementary”, var det med en kvinnlig Watson spelad av Lucy Liu. Även det väckte starka reaktioner, främst från Sherlock Holmes-fans som tyckte att man/kvinna-duon automatiskt skulle sexualisera relationen. Att det intellektuella partnerskapet skulle urvattnas, och serien i stället automatiskt handla om huruvida Holmes och Watson hamnar i säng eller inte. Resonemanget känns igen i debatten kring ”Doctor Who”. Doktorn har alltid varit en mer eller mindre asexuell figur, som roat betraktat romanser utifrån snarare än själv delta i dem trots att han större delen av tiden omgett sig med kvinnliga följeslagare. Man kan tycka att en sådan rollfigur vore lätt att byta kön på; till skillnad från förföraren James Bond har sexualitet och könsroll ingen egentlig betydelse för Doktorns karaktär. Men i stället är det just här problemet ligger. Det verkar omöjligt för många att föreställa sig en icke-sexualiserad kvinnlig Doktor, precis som det förutsätts att en kvinnlig Watson dras in i romans och förstör seriens själ. CBS har motbevisat kritikerna och skrivit en Watson som helt enkelt är kompis med Holmes (och serieskaparna försäkrar att det kommer att förbli så). En kvinnlig Doktor skulle behövas av exakt samma anledning; vi har helt enkelt alldeles för få romantiskt ointresserade hjältinnor som i stället tillåts bry sig om saker som att, tja, rädda världen. Redan för två år sedan sade Helen Mirren till tidningen Daily Star att hon var intresserad av att spela Doktorn. Hon vore det perfekta valet. Hon är så mäktig att inte ens de mest hårdnackade mans-Doktor-förespråkarna skulle ha mage att avgrundsvråla mer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14806, "headline": "”I Indien bryr sig publiken mer om Shahrukh Khan än Brad Pitt”", "summary": "I Indien bryr sig publiken mer om Shahrukh Khan än om Brad Pitt. I år firar Indiens filmindustri hundraårsjubileum – en industri som är mer än bara Bollywood. Filmfredag har träffat affischnamnet Sharmila Tagore som varit indisk storstjärna under det senaste halvseklet.", "article": "En vardagskväll i folkhemshögborgen ABF-huset på Sveavägen får plötsligt ett stänk av glamour när Sharmila Tagore sveper in. Sidensarin och sminket sitter perfekt på den kvinna som varit en av indisk films populäraste leading ladies sedan 1959 då hon som 14-åring debuterade i \"Apus värld\", den tredje delen i Satyajit Rays internationellt kritikerkramade Apu-trilogi. – Det är stor skillnad på att vara 14 i dag jämfört med när jag själv var det, säger Sharmila Tagore som varit en publikmagnet under mer än hälften av den indiska filmens historia. I den nu 68-åriga aktrisens ögon är skillnaden inte till dagens ungdoms fördel. – Vi var avsevärt mycket mognare. Vi läste mängder av böcker, det fanns ju ingen tv. Så jag förstod vad rollen krävde av mig. Den första indiska spelfilmen var \"Raja Harishchandra\", ett mytologiskt stumfilmsdrama som hade premiär i Bombay den 3 maj 1913. Hundra år senare har staden sedan länge utvecklats till världens största filmfabrik och gett upphov till etiketten Bollywood. – I Sverige och Europa har det ansetts finare att gå på teater eller opera medan filmen främst har vänt sig till ungdomar – som dessutom föredrar Hollywood. Indien är annorlunda. Vår film spelar på känslor som tilltalar en indisk publik, säger Sharmila Tagore. Hon befinner sig i Stockholm med anledning av ett helt annat hundraårsjubileum. 1913 erhöll en indier för första gången ett Nobelpris – Rabindranath Tagore i litteratur. Ja, Sharmila är släkt med nationalskalden: Rabindranath var bror till hennes farfarsfar. Vi träffas för att prata film någon timme innan ABF-husets Z-sal fylls av hundratals fans med rötter i Indien och dess grannländer, ditlockade lika mycket av kvällens föreställning till poetens ära som av den legendariska filmstjärnans närvaro. – I Indien bryr publiken sig mindre om Brad Pitt och mer om Shahrukh Khan och Hrithik Roshan, fortsätter Sharmila Tagore sitt resonemang om filmens särställning i Indien. Hon nämner två av Bollywoods största manliga stjärnor men kunde ha sagt sitt eget namn. Sharmila Tagore har hållit sig kvar i rampljuset sedan sin debut och har konsekvent skapat rubriker. För sina filmroller förstås, men också som den första indiska filmstjärnan som poserade i bikini för ett magasinsomslag (Filmfare, augusti 1966). Och inte minst för sitt giftermål med Mansoor Ali Khan – nawaben av Pataudi. 1971 avskaffade den indiska staten alla furstliga privilegier för landets maharajor, sultaner och nawaber, men Sharmila Tagores stjärnstatus växte ytterligare när det aristokratiska elementet lades till hennes mix av skådespeleri och sex appeal. Men allt började alltså med en roll som oskuldsfull barnbrud i \"Apus värld\". – Den erfarenheten fick mig verkligen att inse: det är det här jag vill göra, det här är det yrke jag vill ägna mig åt, förklarar hon. Som få andra indiska skådespelare har Sharmila Tagore stått med en fot i två olika läger. Hennes egna ordval är \"kommersiell\" film å ena sidan och \"meningsfull\" film å andra sidan. – Det var aldrig något medvetet beslut. Jag har läst manus och valt de roller som tilltalat mig. Traditionellt benämns filmstjärnor i Indien inte som skådespelare. Man talar om \"hjältar och \"hjältinnor\" kontra \"skurkar\" och \"vampar\". En av dagens populäraste filmhjältar är Sharmila Tagores son Saif Ali Khan, och även dottern Soha Ali Khan är mitt uppe i en framgångsrik filmkarriär. Hundra år efter den indiska filmens födelse gläds Sharmila Tagore åt att se ett växande utbud vad gäller olika roller, speciellt för kvinnor. – När jag var ung fick man inte visa några negativa drag som hjältinna, det var reserverat för vampar. På senare år har det börjat förändras. Efter 54 år i branschen ångrar Sharmila Tagore inte det yrkesval hon gjorde som 14-åring . – Vad finns det för andra jobb som det här? frågar hon retoriskt. – Film är tredimensionellt – ett totalt uttryck för vad du tänker och känner. Du har ljud, du har bild, du kan gå bakåt i tiden, du kan gå framåt. Det är ett underbart medium. Indisk film större än Hollywood. Sharmila Tagore är född 1944 i Hyderabad, uppvuxen i Calcutta. Filmdebuterade 1959 i \"Apus värld\", belönad med bland annat brittiska Bafta-priset för bästa film. Den indiska filmen firar 100-årsjubileum. När ljudfilmen anlände på 30-talet blev stora sång- och dansnummer självklara inslag i kommersiell indisk film. På 1970-talet föddes masala-genren där musikinslag kombinerades med action, komedi och romantik, en blandning som förde tankarna till en kryddblandning (masala). Den hindispråkiga filmindustrin i Bombay kallas Bollywood. Men indisk film är inte bara sång och dans, och allt är inte på hindi. Några av de största regionala filmindustrierna är på språk som bengali, tamil och telugu. Bollywood producerar fler filmer än Hollywood, och Indien som helhet producerar fler filmer än något annat land, cirka 1 000 om året. Varje dag lär cirka 14 miljoner indier göra ett biobesök. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14811, "headline": "”Det är ett stamtänkande som återvänder”", "summary": "Det svenska språket är under hård press i det tvåspråkiga Finland. På kort tid har två finlandssvenska medieprofiler mordhotats. Båda för att de argumenterat för svenskans ställning. DN har talat med några ledande kulturpersonligheter i landet.", "article": "Det svenska språket är under hård press i det tvåspråkiga Finland. På kort tid har två finlandssvenska medieprofiler mordhotats. Båda för att de argumenterat för svenskans ställning. DN har talat med några ledande kulturpersonligheter i landet. Bettina Sågbom - programledare i tv för det svenskspråkiga tv-programmet ”Min morgon” som sänds på Yle - och Paula Salovaara, redaktionschef på Helsingin Sanomat, fick i förra veckan motta mordhot. Avsändaren bakom hotet mot Sågbom krävde att Finskhetens förbund - som vill att den officiella tvåspråkigheten i landet ska avvecklas - ska få gästa hennes program. Paula Salovaara, redaktionschef på Helsingin Sanomat med särskilt ansvar för digitala medier, fick samtidigt flera mejl från en anonym avsändare som klargjorde att hon ”kommer dö direkt” om hon fortsätter att ta svenskan i försvar. Hotet är nu polisanmält. – Det är förstås helt oacceptabelt med hot - i det sista mejlet skickade de bara min hemadress vilket förstås är obehagligt. Men när det gäller den stora språkdiskussionen så måste den föras och man måste höra på alla, betonar hon. – Jag är journalist och har ingen politisk agenda, men jag är själv tvåspråkig och har tvåspråkiga barn och tycker att det är en otrolig rikedom i Finland att vi har två språk. Att skrota det arvet vore hemskt kortsiktigt och dumt. Salovaara menar att den så kallade ”tvångssvenskan” i skolan är grunden för den hätska stämningen. Det är en ordning som väcker mycket agg i delar av det finska samhället och ilskan har nu blivit mer tillåten att uttrycka. – Det är den brännande frågan och politikerna måste bestämma vad som ska göras. Det förs till exempel diskussioner om att införa ”tvångsryska” i skolorna i det östra Finland. Allt det här måste vi diskutera i en riktig och öppen debatt, vi har ju en fungerande demokrati i Finland och en riksdag som ska stifta lagarna, säger Salovaara som inte ser de politiska organisationer som nu argumenterar mot svenskan som den enda förklaringen till att ämnet åter är så laddat. Flera journalister bakom vinterns enormt uppmärksammade tv-serien ”Finland är svenskt” i Yle fick också motta hotfulla meddelanden. Syftet med programmet var att göra finländarna ”medvetna om hur mycket man ärvt från det svenska språket och kulturen”. – Jag skrev om den serien på ledarsidan i min tidning då och det ledde till att jag fick ett mejl där någon ville se till att Auschwitz skulle byggas upp för människor som jag, säger Paula Salovaara. Philip Teir, kulturchef på svenskspråkiga Hufvudstadsbladet, ser paralleller till andra infekterade samhällsdiskussioner. –  Näthatet och de hotfulla mejlen känner vi ju igen från andra inflammerade debatter. Och precis som i de debatterna är det alltid svårt att avgöra hur mycket tyngd man ska ge åt enstaka hatiska inlägg. Men det är viktigt att politiker och journalister säger ifrån, för risken är annars att den här typen av åsikter blir mera rumsrena i offentligheten, poängterar han. Teir ser händelserna som delar i ett större mönster. – Jag tror att speciellt de som vuxit upp i Helsingfors och sett förändringen från femtiotalet framåt upplever att svenska språket marginaliserats. Men samtidigt finns det fortfarande ett livskraftigt finlandssvenskt kulturliv och de negativa attityderna upplever jag inte som särskilt mainstream. Det bevisas också av alla de finskspråkiga som under den senaste veckan kommit till det tvåspråkiga Finlands försvar, understryker han. Också författaren Kjell Westö påminner om frågans historiska laddning och anor. – Det här är en del av en allmän europeisk trend där starka nationalistiska känslor väckts av oro. I Finland var svenskan under många hundra år dominerande - för hundrafemtio år sedan var Helsingfors en stad där den politiska, kulturella och ekonomiska eliten var svenskspråkig. Det ligger i botten för det här, det är ett groll som är mycket gammalt, men det ursäktar förstås ingenting. Varför har det blivit så aggressiva stämningar kring språkfrågan just nu? – Just för det vi bevittnar på många ställen i Europa, till min fasa, är ett slags stamtänkande som återvänder. Människor är rädda för framtiden och det finns också ett misslyckande i EU-projektet bakom det här. Westö gläds dock över att det officiella Finland - däribland statsminister Jyrki Katainen - mycket tydligt stått upp för finlandssvenskarna och tagit avstånd från olika former av rasism och hoten mot Bettina Sågbom och Paula Salovaara. Vad tror du kommer att ske? – Det jag måste sätta min förhoppning till är att de toleranta och fördomsfria finskspråkiga krafterna ska vinna och visa sig vara mycket starkare än de som nu försöker så hat. Jag tror att de som skickar ut de här vidriga mordhoten antagligen är ganska få, men redan när jag växte upp i Helsingfors på 1970-talet fanns det många stadsdelsgäng. Man fick ofta springa om man blev identifierad som svenskspråkig kille. Och på 1930-talet när de sista stora officiella språkstriderna fördes så var det gatuupplopp i Helsingfors centrum. Det här är inget nytt. Jörn Donner, finlandssvensk författare, journalist och politiker, uttrycker dock långt mindre oro. – Då och då förekommer det angrepp på svenskan i Finland eller finlandssvenskan och ibland med rasistiska inslag där man inbillar sig att finlandssvenskar är invandrare på något sätt. Men jag - som betraktar mig som en finne som talar svenska - har inte brytt mig om det där. Nu har det ändå förekommit flera mordhot riktade mot människor som försvarat svenskans plats i Finland. – Jo, men nätet kan man ju utnyttja till vad som helst och avsändarna är alltid svåra att spåra. Jag tror inte att det ligger något allvar bakom sådana hot. Sådant här kommer och går, och ofta går det. Man kan ta det med ro, skulle jag säga. Vad tror du kommer att hända i den här språkfrågan? – Jag är anhängare av tvåspråkiga skolor och jag tror att de finns kvar om tio år, men självfallet också de helt svenska. Det råder ingen risk för något annat, för det finlandssvenska samhället är utomordentligt väl finansierat. Det här är lite att göra en höna av en fjäder - även om hot är mycket obehagliga. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14824, "headline": "H&M-pengar bakom Nobelcenter", "summary": "Finansieringen av Nobelcentret i Stockholm är nu säkrad efter stora donationer från bland annat Erling Perssons stiftelse.", "article": "Nästa vecka inleds en arkitekttävling där vinnaren får stå för utformningen av byggnaden där Nobelprisutdelningen är tänkt att hållas i framtiden. I slutet av maj blev det helt klart med två generösa donationer till Nobelcentret som ska byggas bakom Nationalmuseum på Blasieholmen i centrala Stockholm. Skriv ut Öka textstorlek Rätta artikeln Läsarreaktioner  Tipsa via e-post Finansieringen av Nobelcentret i Stockholm är nu säkrad efter stora donationer från bland annat Erling Perssons stiftelse. Nästa vecka inleds en arkitekttävling där vinnaren får stå för utformningen av byggnaden där Nobelprisutdelningen är tänkt att hållas i framtiden. I slutet av maj blev det helt klart med två generösa donationer till Nobelcentret som ska byggas bakom Nationalmuseum på Blasieholmen i centrala Stockholm. Annons: H&M-grundaren Erling Perssons stiftelse samt Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse bidrar tillsammans med 800 miljoner kronor. – Vi är naturligtvis väldigt tacksamma för att vi har fått de här donationerna som gör det möjligt för oss att realisera det här. Det är så mycket att vi bedömer att det nu går att driva projektet vidare, säger Lars Heikensten, vd för Nobelstiftelsen Den 14 juni inleds därför arbetet med att utse vem som får utforma Nobelcentret. Sex skandinaviska och sex internationella arkitektkontor har valts ut till tävlingen - bland annat svenska Wingårdhs arkitekter och norska Snøhetta. Våren 2014 ska ett vinnande förslag presenteras. – Vi räknar med att det kommer att bli en av Stockholms allra viktigaste turistattraktioner, säger Lars Heikensten om Nobelcentret. Planen är att centret, förutom ett kraftigt utvidgat Nobelmuseum, bland annat ska rymma konferenssalar och en sal med plats för 1 400 personer där Nobelprisutdelningen kan komma att hållas framöver. – Vi kommer att bygga en sal som är tillräckligt stor för att man ska kunna ha prisceremonin där och min personliga uppfattning är att man bör ha den där. Det är inte ett beslut som vi nödvändigtvis måste ta i dag men vi skapar förutsättningar för detta, säger Lars Heikensten I december 2018 är det sedan tänkt att det 20 000 kvadratmeter stora Nobel Center, som blir det officiella namnet, ska öppna. Den totala kostnaden beräknas till 1,2 miljarder kronor och hela bygget finansieras privat. Stockholms stad bidrar dock med tomten och verksamheten ska få 30 miljoner kronor per år i statsbidrag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14838, "headline": "Norska regissörer gör nästa Pirates-film", "summary": "Norska Kon-Tiki-regissörerna Joachim Rønning och Espen Sandberg gör nästa Pirates of the Carabbean-film.", "article": "Efter förhandlingar mellan Disney och den norska duon är det nu klart att de tillsammans med producenten Jerry Bruckheimer gör ”Pirates of the Carabbean 5”. Filmen har som vanligt Johnny Depp i huvudrollen som kapten Jack Sparrow och premiärdatum är satt till den 10 juli 2015. Inspelningarna är planerade att börja i slutet av året eller i början på nästa, skriver Variety. Joachim Rønning och Espen Sandberg har tidigare regisserat filmen Kon-Tiki, som handlar om en flottfärd över Stillahavet 1947 under ledning av norrmannen Thor Heyerdahl, fick en Oscarsnominering i kategorin ”bästa utländska film”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14841, "headline": "Allt du skulle vilja veta om sex på film, men varit för skraj att fråga om …", "summary": "Sexscener har blivit vardagsvara i film och tv. Men hur hittar man den rätta känslan under inspelningen? Skådespelarna Helena af Sandeberg och Adam Pålsson, samt några svenska regissörer berättar om hur man får till de allra mest intima scenerna framför kameran.", "article": "Vid nyss avhållna filmfestivalen i Cannes var det sällan långt mellan scenerna där skådespelare djärvt kastade sig över varandra. Visste man ingenting annat om ”La vie d’Adèle” (”Blue is the warmest colour”), som vann Guldpalmen, så visste man att den innehöll en lång scen med två älskande kvinnor. I François Ozons ”Jeune & jolie” spelade en fotomodell en sjuttonårig flicka som för spänningens skull provar prostitution. Och i ”L’inconnu du lac”, där män raggade män vid en strand, bjöd på inlevelsefullt oralsex. Film, även svensk, kräver sexscener; sexscener kräver att skådespelare lämnar ut sig – men hur spelar man in sexscener utan att någon känner sig utlämnad? Man ser den komiska sidan av hela företaget. Man är extra tydlig med vem som grabbar vad på vem när och hur. Eller så kanske man förbereder sig inför sado-sexscener genom att se Stig Järrel svinga pekpinnen i 69 år gamla ”Hets”. Det är några taktiktips man får om man harklar sig, ringer upp skådespelare samt regissörer och frågar. Sexscener på film kan få den som tar del av dem att känna en massa saker. En biverkan, vanligen oavsedd, är att scenerna kan få en betraktare att känna sig som en kälkborgare. Inte därför att man sittande i biosalongen eller soffan blygs för att titta, utan därför att man tänker på hur blyg man själv skulle vara i en sådan situation. Tänk vilka bohemer och konstnärssjälar skådespelare och filmare är, skrider till verket som om en scen i sängen inte är annorlunda än en vid busshållplatsen. Allt är ju ändå bara skådespeleri, för dem är säkert en dag då man tar sexscener som vilken jobbdag som helst? Nej. Hur man än bär sig åt kommer man inte ifrån att det är mer delikat att ta sexscener. Själva ansträngningen för att göra det så lite anspänt som möjligt kan framkalla viss spänning. Det berättar Adam Pålsson, Rasmus i tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” (2012). – Ofta är det en laddning i rummet. Det blir lite extra tid och producenten eller regissören eller inspelningsledaren är mån om att det ska vara färre personer i rummet, och det är lite avklätt. Så man vet inte om det skapas en stämning. Det är som om man nästan preparerar för att det ska få en laddning. Helena af Sandeberg, som på sistone synts i exempelvis filmen ”Blondie” (2012) och tv-serien ”En pilgrims död” (2013), säger att kontrasten mot en vanlig inspelningsdag kan vara stor: – Annars kan inspelningsplatser vara ganska vilda och oregerliga och gränslösa i hur vi beter oss med varann. Men dom dagarna man gör sexscener är det en helt annan stillhet och respekt, och det är bra. För regissörens del är det något speciellt med att instruera människor att simulera sex. Det ställer särskilda krav på handlaget. – Det finns en potentiell övergreppssituation där, en gräns som man inte vill kliva över, säger Simon Kaijser, regissör till ”Torka aldrig tårar …”. Ordet ”övergrepp” dyker upp i nästan alla samtal om sexscener. Alla är på sin vakt mot det, alla försöker hålla ögonen på gränsen Kaijser nämner. Regissören Jesper Ganslandt tycker att sexscenerna i hans ”Blondie” är ”ganska mesiga”. Men de krävde likafullt från hans sida en särskild ”rakhet”: – När jag stod där kände jag att det var viktigt att vara hyfsat tydlig. Annars skulle någon kunna känna sig sårad eller att … ja, det hade helt enkelt kunna bli stopp på inspelningen om man var lite tveksam. Det kändes som om stämningen krävde det. Regissören måste kämpa ned eventuell blyghet. Hymlande skapar osäkerhet och olust. Kristian Petri ser till att bli mycket tydlig i sina instruktioner, senast till utmanande scener i ”En pilgrims död”. I filmen ”Detaljer” (2003) regisserade han en våldtäktsliknande scen mellan Jonas Karlsson och yngre Ebba Hultkvist, och offrade ljudupptagningen för att kunna vara med och regissera varje rörelse: – Jag pratade hela tiden, som vid en italiensk filminspelning stod jag bredvid kameran och talade om precis hur dom skulle göra. Det gäller att hålla i minnet vad man vill att scenen ska säga. Den kan så att säga överröstas av annat. – Jag tror att det var Susan Sarandon som sa ”Det är väldigt svårt att tävla med sina bröstvårtor om uppmärksamheten”, säger af Sandeberg. Det är olika för olika skådespelare hur känsligt det är med sexscener eller att visa upp sin kropp. Men generellt tycks vara att detta är scener där skådespelare gärna avstår från att improvisera, tack så mycket. Genom att dirigera händelseförloppet detaljerat kan regissören ta på sig uppgiften att ta initiativ. Skådespelarna kommer så mycket det är möjligt undan just den utlämnande delen av skådespeleriet. Små misstag kan göra de medverkande olyckliga. Adam Pålsson minns en scen där han kom åt ett täcke eller något så att motspelaren blottades mer än uppgjort. – Hennes rumpa hade synts. Det var inte med flit utan det råkade bli så. Det var bara det att när det väl hade hänt spelade det ingen roll att jag bad om ursäkt eller att det fanns förklaringar. Det var någonting i förtroendet och i känslan och stämningen i rummet som bröts. Hon blev försiktig och orolig och rädd. En god stämning i rummet kan för den delen också vara ett problem. Maria Nordenberg var producent på både ”En pilgrims död” och ”Torka aldrig tårar utan handskar”. En av hennes viktigaste uppgifter när det kommer till känsliga scener är att komma ihåg att det finns ett ”efter”. – Även professionella skådespelare kan slappna av i kontrollen därför att situationen är bra på plats, man känner dem som är med och så vidare. Men samtidigt vet faktiskt inte skådespelaren exakt ”hur är kameran, vad är det vi ser i bild?” Sedan när man klipper det så kan det förstärkas också. Då gäller det i mitt jobb att verkligen hålla i – ”Vad var det vi ville kommunicera med den här scenen?” Dilemmat är att alla vid inspelningen måste tänka på vad man kan stå för efteråt och ändå inte bli ängsliga och försiktiga. De ska ju föreställa ge sig hän. Ibland kan stämningen vid inspelningstillfället vara långt ifrån den som syns i scenen. I ”En pilgrims död” utvecklar Säpomannen Waltin (Jonas Karlsson) och polisen Eriksson (Helena af Sandeberg) ett sadomasochistiskt förhållande, som slutar i verkligt övervåld. Vid ett tillfälle ägnar de sig åt ett rollspel där han som sträng lärare ska straffa skolflickan Eriksson. Petri, af Sandeberg och Karlsson förberedde sig genom att ingående studera Stig Järrels insats som sataniska läraren ”Caligula” i ”Hets”. Det var kanske inte så klokt, eftersom det sedan var nästan omöjligt att sluta skratta när Karlsson Järrelsvingade linjalen mot af Sandeberg. – Det var ett helvete att ta sig igenom den där scenen, minns Petri. Galghumor kan kännas nödvändig. I scenen där det slutligen spårat ur och Waltin hänsynslöst misshandlat Eriksson, skulle Helena af Sandeberg ligga naken, blodig och bunden i bakgrunden, medan Jonas Karlsson känslokallt satt och tittade på tv. I position och klar för tagning fick af Sandeberg teamet att tappa greppet igen, när hon började tala som för sig själv där nerifrån golvet: ”Kära dagbok, i dag spelade jag in en film med Kristian Petri och Jonas. Det var inte riktigt som jag tänkt mig. Är det här ett bra karriärsteg verkligen?” – Jag blir så att jag bara skämtar, konstant, nästan lite tourettig, för att stå ut, säger af Sandeberg. Det är en taktik, en metod att värna sig, som kan missuppfattas som att hon uppfattar situationen som fullkomligt avspänd. Just vid inspelningen av ”Pilgrim” hakade någon i teamet på och skojade om hennes nakenhet. Det gick inte: – Då blev jag otroligt generad och tvungen att säga ifrån att det går inte. Med koreograferandet som ingår kommer för skådespelare och regissörer arbetet med att göra sexscener i praktiken ganska nära det med att göra actionscener. Ganslandt lägger till att han kan känna inför dessa scener som inför dem där det står i manus att någon ska gråta, det är samma anspänning inför dem. Även om sexscener blivit mer frekventa tycks de ännu långt ifrån att bli något som det är alldeles avspänt att filma. Kanske ska de inte vara det. Adam Pålsson säger att nervositeten kan ge en ”laddning” till scenen. ”Det genanta kan ge väldigt mycket” instämmer Ganslandt. Varför blir då filmare så närgångna i sina gestaltningar av sex, när det är så jobbigt? Det går att göra flyktigare. Den som agerar i en Maria Nordenberg-produktion ska aldrig behöva känna sig pressad att klä av sig, även om rollfiguren har sex: – Det klarar vi ändå. Men det är en utmaning att försöka erbjuda något erotiskt laddat, utan att det halkar över i pornografi, tycks de flesta mena. – Man vill göra det så äkta man kan utan att man dör av skam privat, säger af Sandeberg. Nordenberg beskriver det som att porr är det som är avsett att bara konsumeras, medan hon vill söka scener som producerar, som sätter i gång fantasier och tankar hos publiken. Vilket väl är all konsts strävan. Det stämmer in på Simon Kaijsers beskrivning av de motstridiga känslor han får inför en scen han beundrar, den där Ennis (Heath Ledger) och Jack (Jake Gyllenhaal) första gången har sex i Ang Lees ”Brokeback Mountain” (2005). Den är inte insmickrande: – Jag blir lite provocerad av den. Men samtidigt så finns det något bra med den. Den ska ju säga någonting, inte bara vara lite mjukporr. Det känns nästan våldsamt. Och där är Ang Lee jävligt bra. Han lyckas alltid hitta något i sexscener, i kärleksscener som är liksom lite twisted, något som inte är helt bekvämt. Vilket gör att man får mer än att bara tycka att det är lite kittlande. Såklart: regissörer och skådespelare vill göra sexscener därför att de själva suttit som åskådare inför scener som fastnat i minnet. Många gånger är kanske det mest intressanta, som med ”Brokeback Mountain”, att upptäcka att något som man inte väntat ska vara erotiskt fångar en. Nordenberg nämner en påklädd scen mellan Ralph Fiennes och Kristin Scott Thomas i ”Den engelske patienten” (1996), Ganslandt en annorlunda klippt scen mellan George Clooney och Jennifer Lopez i ”Out of sight” (1998). Helena af Sandeberg minns scenen där Nicole Kidman i ”Eyes wide shut” (1999) bara talar om minnet av en man som en gång på avstånd väckte hennes åtrå. Från lyckade sexscener är det väl den där twisten man minns, inte bröstvårtorna. Som regissören och manusförfattaren Paul Schrader formulerat det: ”Människor vill inte se sex. De vill nästan se sex”. Det är inte alltid så naket som ni tror i sexscener. Det viskas om förekomsten av diskreta sockliknande munderingar för män eller minimala hudfärgade tygstycken för kvinnor. Dessa lösningar förefaller dock vanligare i den amerikanska filmbranschen än i den svenska. Om man frågar efter knep i Sverige får man i stället höra om det dubbla trostricket. Ni känner igen scenen: i stundens hetta slits trosan av, varpå man och kvinna faller över varandra. Räkna med att skådespelerskan då sett till att ha ett andra par trosor under som blir kvar när de avryckta far i väg. Dubbla underkläder kan även komma till pass när någon ska synas dra ner byxorna och gå på toaletten. Grundregel enligt ett proffs: ”Man har underkläder på sig så länge det bara går.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 14849, "headline": "”Jag har börjat tro på folk”", "summary": "När förra skivan släpptes svävade han bland molnen. I dag står Oskar Linnros fast förankrad med kängorna i 700 kilo blomjord. Nio år efter succén med duon Snook är han beredd att offra mycket för att gå i täten för svensk popmusik. Snart kommer andra soloskivan.", "article": "Björngårdsgatan, Stockholm. Det är alla hjärtans dag, Oskar Linnros flickvän är bortrest men hon har skickat blomsterbud och ett gulligt sms. Själv har han inte hunnit ordna med någon romantik. – Jag spelade in en ny låt i går, jag tänkte att jag skulle skicka den som present. Men jag tror hon skulle bli sur. Låten heter ”Framtiden e här” och är en sällsynt dyster sång om tvåsamhet när den går på tomgång: Det är ”kyssar utan saliv”, ”hon som handlar / jag som bär”, ”Dina ögon var större förr”, ”tar ett bad till tv:ns brus / utan bubblor utan ljus”. – Den handlar absolut inte om henne, det är bara något jag kom på, försäkrar han. Oskar Linnros spelar upp ytterligare några låtar från sitt kommande, ännu odöpta album från högtalarna i Björn Yttlings studio på Södermalm i Stockholm. Ytlling har jobbat med artister som Lykke Li, Robyn och Marit Bergman och utgör en tredjedel av gruppen Peter Bjorn and John. Här finns allt man föreställer sig av en superproducents lokaler, en dröm för en multibegåvad musiker som Oskar Linnros, men skenet bedrar. Oskar Linnros har hyrt studion enbart för intervjuns skull – skivan är skapad hemma i sovrummet med en bärbar dator som inspelningsutrustning. – Jag sitter och gör musik hemma långt in på natten, öppnar en öl, ska jag städa sedan när ni ska komma och intervjua? Ska jag tänka på vilka böcker som ligger framme? Nä, det kändes bättre såhär. Men det är roligt, min kompis Christian Olsson från Fibes, oh Fibes! sitter här i städskrubben bredvid. Han har inte heller hört de nya låtarna än, jag ska ge honom en mp3:a sedan. Det är ett tag sedan Oskar Linnros pratade sist. För nio år sedan albumdebuterade han och Daniel Adams-Ray som hiphopduon Snook med ”Vi vet inte vart vi ska men vi ska komma dit”, som bland annat innehöll sommarplågan ”Mister cool”. För tre år sedan blev han soloartist och släppte den hjärtknipande skilsmässoskivan ”Vilja bli”, som fick strålande recensioner. ”Låter lika bra strömmande ur ett förfestfönster på en cool adress som ur en bilradio under färden till lantstället, lika bra som sista fem-i-tre-allsångsskrålandet på valfri utomhusklubb som på studentskivan”, skrev DN:s recensent Mattias Dahlström och gav betyget 4. Nu är Marlborocigaretterna – omsjungna i hitsingeln ”Från och med du” – utbytta mot snus från Göteborgs Rapé och det ensamma ”jaget” från ”Vilja bli” har blivit ett ”vi” i de nya låtarna, ”för att ställa folk bakom det jag sjunger”. Vilka är ditt ”vi”? – Det är jag och lyssnarna. Man kan distansera sig från publiken på en skiva där man bara sjunger ”jag” oavbrutet. Jag gjorde det väldigt mycket på förra skivan som jag gillar mycket, men det hudlösa jaget känns gjort nu. – Dels lever jag i en mindre ensam tillvaro nu, men jag tror också att det kommer från att jag faktiskt har börjat tro på folk. Det kan låta superpretentiöst, men det är lätt att tappa tron på sina medmänniskor om man befinner sig mycket på internet, läser löpsedlar eller slår på tv:n. Folk är inte dumma i huvudet, folk är schysta, tycker om bra kultur och är intresserade av bra, djupare grejer. Vad hoppfullt det låter. – Ja! På en låt som heter ”Stormen” sjunger jag: ”Vi kan överrösta stormen i en tid av nonchalans, allt du ser ifrån balkongen är din möjlighet och chans.” Du var ju väldigt öppen på din förra skiva, som handlade mycket om din spruckna relation med Veronica Maggio. Tror du att din nuvarande tjej funderade kring det när ni blev ihop? – Nej, det är inget vi har pratat jättemycket om, men jag tror att hon litar på mig och respekterar min konstnärliga frihet, min sanning. Och det är viktigt att säga att jag eftersträvar att det ska kännas sant, huruvida det verkligen är det eller inte spelar ingen roll. – Jag är beredd att bli missförstådd, att gå in på en hemmafest där några uppfattar mig som en dumpad, deprimerad kille. Det är ett pris jag gärna betalar, det är värt det när man lyckas. Hur kändes det när Veronica släppte sin skiva med ”sin sanning” om er relation? – Det kändes faktiskt lugnt, det var inte mer än rätt. Men jag har aldrig lyssnat igenom den där skivan för jag är inte intresserad av vad mina ex tycker. Men hon hade rätt att berätta sin del av historien? – Absolut, även om jag inte håller med om ett ord när jag går in på Åhléns och hör hennes låt. Vad känner du där på Åhléns? – Äh, jag ser det bara som kommersiell konst där ordet är fritt. Jag behöver inte hålla med, det behöver inte vara sant, det behöver bara bli en bra låt. Och det blev ju skitbra låtar. Hennes också? – Verkligen. Sedan kanske inte jag och min tjej sitter och spelar hennes skiva på repeat. Hon sjunger om hur hon känner när hon hör din låt på vägen in till stan … – Det är svårt att lida fram en text, man måste använda sig av någonting och förstärka det. Jag vet inte vilken låt du pratar om, men för min del så var min låt ”Annie Hall” inte en låt som refererade till den relationen utan bara en låt om att ligga runt av fel anledningar och leta efter en tjej. Veronica sjunger om ”en Woody Allen-tragedi” där i ”Alla mina låtar”. – Då har väl hon missförstått det. Era skivor blev ju en ovanligt kvalitativ musikalisk dokusåpa. Och allting lät sant. – Precis. Och jag har förlikat mig med att jag kommer att få svara på frågor om det. Jag får ta missuppfattningen om att allt alltid är absolut sanning. Independent Studios, Saltsjö-Boo. Oskar Linnros står nyklippt och svartklädd i 700 kilo blomjord, rycker till med armarna och mimar refrängen till sin nya singel: ”Hur dom än vill ta oss ner på jorden, hur dom än vill se oss gå med tunga steg, ska jag göra det fast ingen verkar tro mig, för den enda vägen uppåt nu är ner.” Soundet påminner om amerikansk västkust på 80-talet, med galopperande trummor. Den kommande remixen, en stråkversion, låter nästan exakt lika mycket Fläskkvartetten som Kanye West. Musikvideoregissören Magnus Härdner avbryter inspelningen: ”Gud vad tråkigt, jag somnar! Du ska ju dansa också. Du kan ju inte bara komma in i en badrock.” Oskar Linnros kastar av sig den långa, tunna, svarta skjortan och säger ”vi skiter i den. Det blir jävligt Urban Deli” i en referens till den hippa Söderkrogen samtidigt som han ber om en kratta för att få bort fotavtrycken från blomjorden till nästa tagning. Två soptunnor i den enorma studion pöser över av tomma tiolitersjordsäckar från Plantagen. Bredvid står två enorma trummor som ska användas senare under inspelningsdagen. Oskar Linnros börjar om igen, utför lite rytmisk spasmisk dans i två minuter medan en kamera körs fram och tillbaka på en räls. ”Se aggro ut! Knulla med kameran!”, skriker regissören. Förhoppningen – eller ”illusionen”, som Oskar Linnros kallar det – är att albumet, som ännu inte fått ett namn ska släppas den 19 maj. Men det kan lika gärna bli 1 juni, ”allt hänger på min laptop. Och jag har inte ens valt andrasingel än, trots att deadline passerat.” Visst handlar ”För sent” om Snook? Om att du och Daniel Adams-Ray skulle skaffa likadana tatueringar och ”jag kunde ha satsat en miljon på oss, som tur är var jag pank”? – Jag försöker att göra låtar som går att applicera på lite vad som helst. Men den handlar definitivt om Snook. Hur ser du tillbaka på den tiden i dag? – Att jag har gått vidare som person och låter det förflutna vara vad det var. Det var mäktigt att inte vara så eftertänksam, jag är stolt över att jag har släppt musik som jag inte tycker är bra i dag. Du är stolt över din forna hybris? – Ja, exakt så. Det var härligt att känna så och jag är glad att jag bejakade den känslan. Har du fortfarande samma icke-relation till Daniel som när jag intervjuade dig för tre år sedan? – Ja. Sörjer du det? – Faktiskt inte. Han är som en gammal gymnasiekompis som man inte hörs med längre. Vi hamnade faktiskt på samma nyårsfest förra året. Vi skakar hand, inga konstigheter. Men ni sätter er inte i två timmar och pratar gamla minnen? – Nej, det gör vi verkligen inte och det vill jag inte heller. Har du lyssnat på Daniels skiva? – Det här kommer ingen att tro på, men jag har faktiskt inte det. Jag vill verkligen känna att mina ägg kommer från en frigående höna. Jag vet ju att ni i publiken har hört allting, den skivan och Maggioskivan. Men mitt jobb är ju bara att försöka göra så fritänkande grejer som möjligt, som inte refererar till andra. Jag vill inte konsumera samtida svensk pop eftersom jag tror att det skulle börja påverka mig. Och jag vill gå i bräschen för genren. Men du har väl ändå hört någon låt och märkt att ni hamnade ganska nära varandra rent musikaliskt? – Ja. Och ingen var mer förvånad än jag över det. Men för mig kommer det ner till kronologi, att jag var först. Och vad det innebar för mig var att jag var tvungen att vara ännu mer på tårna, att jag måste jobba ännu hårdare på att låta som mig själv. Men det var jobbigt när han kom, jag kände bara ”fan”. Hur då, ”kunde du inte låta mig ha den här stunden”? – Nej, för att han gjorde något som var bättre än det mesta som görs i Sverige. Det var ju musik som behövdes, eftersom folk ville ha det. Det hade varit en annan grej om han hade släppt något helt värdelöst. I det korta perspektivet har alla duster med sitt eget ego, man vacklar och känner besvikelser från dag till dag. Jag var absolut upprörd över situationen, men jag tänker göra det här tills jag är 65 år, vem är jag att säga vilken musik som får samexistera med min ur det perspektivet? – Men jag gör skillnad på dom som gör sin musik själva och dom som får musik och gör en tolkning, då är man mer en artist. Jag ser mig inte som artist på det sättet, jag ser mig som någon som sitter och tillverkar musik. Jag känner ingen konkurrens från någon som inte gör så. Det är nog mitt sanna svar, som du lyckades få ur mig till slut. Grammisgalan, Cirkus, Djurgården. Oskar Linnros köar till röda mattan-fotografering just bakom Ebbot Lundberg från Soundtrack of our lives. ”Han trampade mig på tån, det gjorde så jävla ont”, säger han en stund senare i logen två trappor upp där han sitter i dunkelt ljus tillsammans med fem svartklädda killar som alldeles strax ska göra Linnros sällskap på scen för att premiärspela hans nya låt ”Hur dom än”. Mando Diao sjunger upp i korridoren utanför och Oskar fingrar på sin ringbrynja – inlånad från SVT:s kostymförråd – som ska hänga runt halsen under framförandet. Han har nyss insett att Loreen, som uppträder senare under galakvällen, kör på samma tema – hon har låtit tillverka en helkroppsringbrynja. Oskar har just besökt hennes loge för att informera om läget men verkar inte ha fått den respons han hoppats på: ”Jag ville bara säga till, men det hade man inget för. Jaja, det är jag som går på först.” Tre minuter före spelningen ångrar han sig och byter ut brynjan mot en scarf med ett silversmycke runt. ”Den gjorde för ont”, förklarar han senare. Oskars trummande är den första musik som hörs under 2013 års Grammisgala och trots att de båda enorma baskaggarna fyllts med 22 Ikeakuddar för att dämpa ljudet studsar det effektivt bland branschkollegorna på Cirkus. Framträdande kontrasterar mot den i övrigt i Spotifygrönt badande galan med sin svart-röda och nästan sakrala estetik. Under den första versen kan man ana viss nervositet men vid andra refrängen släpper allt och Oskar river i ordentligt. Han möts av långa, varma applåder. Tillbaka i logen, Oskar Linnros svär över att silversmycket runt sjalen försvunnit under uppträdandet (”det kostar fem lax och var inte ens mitt, jag har bara lånat det”), men är mest av allt påtagligt lättad. Oskars mamma Meta är på plats, ser stolt ut och skålar med bandet i champagne. Oskar går ut för en cigarett, mamma protesterar: ”Röker du? Men du röker väl ytterst sällan?” Vi står utanför artistingången till Cirkus, som även extraknäcker som rökruta, när en bekant siluett närmar sig. ”Hej hej”, säger Oskar. ”Hej, läget?”, säger Veronica Maggio och glider snabbt förbi och in genom järnporten. Oskar ger mig ett snett leende: ”Du har inte anteckningsblocket med dig nu va?” Googlar du dig själv ibland? – Verkligen inte. När slutade du med det? – Aktivt? Hösten 2010. När skivan kom fick jag en väldigt fin bädd, ett väldigt fint mottagande. Jag hade det nog alldeles för lätt, men jag visste också att om jag går på det så kommer jag att vara helt utan gard när folk slutar vilja att jag ska lyckas. Jag behövde hålla garden uppe till dess att det skulle vända, vilket det så klart gjorde. Vad hände? – Jag var ute och spelade under sommaren 2010. Jag sjöng förjävligt, jag var bakfull och fick alldeles för bra recensioner. På hösten tog jag det mer på allvar, men då kom sågningarna och jag förstod att något hade svängt. Då slutade jag läsa vad folk skrev om mig. En vecka tidigare står vi står på gatan utanför studion. Christian Olsson från Fibes, oh! Fibes – som också var med och skrev ”Från och med du” – parkerar sin bil i snömodden. ”Haha, skojar du? Är Oskar här? Har han hyrt stora studion bara för en intervju? Det går bra nu!” – Om jag inte gjorde musik skulle jag vara lärare, tror jag, säger Oskar. Jag tycker det är fint att jobba i stat, kommun eller landsting. Sverige behöver bra folk i offentliga sektorn. Men det är ju lätt att säga när man själv slipper. Läste du Nike Markelius text i DN Kultur häromveckan, om livet som arbetslös musiker? Tänker du som artist och egenföretagare på framtiden? – Ja, absolut. Min farsa är nybliven pensionär och älskar att hjälpa mig med sånt. Det är oromantiskt, jag slår inte sönder några gitarrer utan placerar pengarna. Ser du dig själv som politisk? – Jag har aldrig fått den frågan och inte reflekterat över det. Men jag är definitivt vardagspolitisk. Mina låtar handlar kanske inte bara om relationer. Men det är ju ett osexigt epitet. Vadå, ”politisk”? – Ja, att vara politisk låter ju inget kul. Det är väl åtminstone bättre än att vara apolitisk. – Jo, det är ju sant. Följer du den svenska partipolitiken? Är du insatt i Centerns kris? – Ja, men jag tänker ju inte blanda in det i min musik. Men när jag turnerade förra gången, kring valet, försökte jag göra min lilla poäng kring SD. Det var ett snack i tre minuter och så ”Fuck SD!”, typ. Men jag fick inte den respons jag trodde. Jag är van vid mellansnack och vet ungefär vilka knappar man kan trycka på, men den knappen gav ibland inget resultat. Det skrämde mig. Tror du att det var många Sverigedemokrater i publiken? – Kanske inte, men det var i alla fall ingen självklarhet att vi kollektivt skulle frysa ute SD. Jag utgick ifrån att om du lyssnar på min musik och går på konserten så är det underförstått att jag tar influenser från en förortsuppväxt och från musik från hela världen. Jag trodde att ”fuck SD” var vår minsta gemensamma nämnare. Men det var inte alltid så. Jag kommer nog att fortsätta att bejaka mitt samhällsengagemang, men jag känner inte något ansvar som offentlig person för demokratin, det är något helt annat än rollen som underhållare. Jag röker gärna på bild och så. Tillbaka på Grammisgalan. Vi står i ett så kallat green room tillsammans med flera av dem som deltar i galan – Tommy Körberg, Feven, Amir Chamdin, Mange Schmidt, Unni Drougge, Olle Ljungström och Timbuktu – och följer galan på en tv-skärm. Linnros går i väg för att hälsa på Maia Hirasawa, som hinner ut på andra sidan en dörr med fönster. Plötsligt står Oskar där och samtalar med Veronica Maggio. De gestikulerar ivrigt och skrattar. Han ser glad ut när han kommer tillbaka. – Det kändes faktiskt skitbra, vi pratade om lite allt möjligt, hon jobbar med några av mina polare nu och så. Det var fint, det känns som att cirkeln har slutits. Fotnot: Artikeln är publicerad i DN söndagen den 24 fabruari. Oskar Linnros Ålder: Fyller 30 år i sommar. Bor: Södermalm i Stockholm. Civilstånd: Flickvän. Syskon: En storasyster. Karriär: Har varit medlem i grupperna Snook och Maskinen. Har producerat åt bland andra Timbuktu, Veronica Maggio, Fibes, oh Fibes! och Petter. Släppte sommaren 2010 solodebuten ”Vilja bli”. Tillbaka under senvåren 2013 med ett ännu odöpt album. Mitt liv i årtal: 1983: Föds den 15 augusti i Sundbyberg utanför Stockholm. 1999: Börjar på Viktor Rydbergs gymnasium där han träffar Daniel ”Big Danne” Adams-Ray. De bildar ett år senare Snook. Namnet kommer sig av att de båda anser sig ha stor näsa. Själv kallar sig Oskar Linnros för Kihlen. 2003: Snook når viss radioframgång med låten ”1990 Nånting” tillsammans med Afasi & Filthy. 2004: Snook släpper skivan ”Vi vet inte vart vi ska men vi ska komma hit”. Singeln ”Mister cool” blir en hit och får P3 Gulds pris för ”Årets låt” 2006: Snook släpper skivan ”Är” som får strålande recensioner. Träffar Veronica Maggio som också gästar på en version av singeln ”Inga problem”. 2007: Är med och grundar bandet Maskinen, som uppmärksammas med låten ”Alla som inte dansar (är våldtäktsmän)”. Hoppar av bandet innan debutskivan hinner släppas. Snook splittras. 2008: Maggios skiva ”Och vinnaren är” – producerad av Oskar Linnros – släpps och slår stort. Paret ställer upp för en intervju med Hanna Fahl i tidningen Novell men gör slut innan tidningen når butikerna. 2010: Solodebuterar i juni med albumet ”Vilja bli”, som säljer platina. Nomineras till sju Grammis men får nöja sig med ”Årets nykomling” sedan Robyn och Håkan Hellström dominerat galan. 2011: Producerar bland annat ”Resten av ditt liv” åt Timbuktu. Omsjungs av exflickvännen Veronica Maggio på hennes skiva ”Satan i gatan”, som når stor framgång. 2013: Gör comeback med singeln ”Hur dom än” som han spelade på Grammisgalan i onsdags. Släpper ny skiva senare i vår. Två röster om Oskar ”För mig som är stöpt och uppvuxen i hiphop känns det häftigt att den kan föda fram så olika människor som Jonas Hassen Khemiri, Oskar Linnros, Ken Ring och Kakan Hermansson. Jag brukar skämtsamt säga att om Oskar och Daniel skulle återförenas så skulle de vara en av Skandinaviens allra största grupper. Det var dit de var på väg innan de splittrades. De är fortfarande unga och jag utesluter inte möjligheten att det kommer att bli så en vacker dag.” Timbuktu, kollega. ”Han var väldigt bestämd som liten pojke, när man hade skalat en banan skulle man sätta ihop den igen så han fick skala den själv. Men som äldre är Oskar en fantastiskt omtänksam person som är väldigt duktig på språk. Jag är själv språklärare och jag tror att han skulle bli en bra lärare. Men jag har nog avskräckt honom eftersom man tjänar så dåligt. Och det verkar ju som att han har en ganska stor talang för musik.” Meta Lindberg-Attlerud, mamma. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14869, "headline": "Unga författare höjer rösten", "summary": "Många unga författare upplever att de inte blir insläppta i den litterära världen. Flera pratar om åldersdiskriminering. Och nu vill de starta en ny, ung sektion inom Sveriges författarförbund.", "article": "– Situationen för ungdomar är otroligt svår, med bostadsbrist och arbetslöshet. Unga kulturarbetare är en utsatt grupp och vi behöver verkligen organisera oss. Både för att förändra litteraturvärlden men också i stort för att förändra samhällsklimatet, säger författaren Lyra Ekström Lindbäck, som tillsammans med författaren Elin Bengtsson tagit initiativet till att bilda en ny sektion inom Sveriges författarförbund. Idén uppstod när ett gäng unga författare och översättare träffades på ett fik för att prata om åldersdiskriminering och sexism inom litteraturvärlden. Efter mötet tog de kontakt med Sveriges författarförbund och berättade om sina tankar. – Jag blev jätteglad över att några unga och litterärt intressanta författare hörde av sig till oss. En stor anledning till att jag tog på mig ordförandeskapet är att jag ville få in en ny generation i förbundet, säger Gunnar Ardelius som är den yngsta ordförande Sveriges Författarförbund haft sedan 1800-talet. Alla tre är överens om att det ska vara en jämnare fördelning av resurserna, sett till åldern på de yrkesverksamma författarna, poeterna och översättarna. Juridiskt stöd finns redan för författare som inte är medlemmar i Författarförbundet, men möjligheten till ett ekonomiskt stöd finns inte i nuläget. Det är något som Elin Bengtsson och Lyra Ekström Lindbäck hoppas på att kunna förändra. – Det skapar en situation där unga, skrivande personer inte blir tagna på allvar av samhället och därför har svårt att ta sig själva på allvar, säger Elin Bengtsson. – Jag upplever att det finns en tröghet inom litteraturvärlden. Man vill skapa en liten inhägnad där de unga författarna kan hållas och så kan de äldre författarna komma och titta men utan att vara riktigt intresserade av faktisk demokrati, säger Lyra Ekström Lindbäck. Initiativet till en ny sektion handlar också om att belysa sexism och rasism inom litteraturvärlden, till exempel genom att räkna på hur fördelningen av kön och etnicitet ser ut. Lyra Ekström Lindbäck och Elin Bengtsson menar att det inte bara går att se författare som individer, man måste kunna se strukturella problem också. – Bara en sådan sak som att få reda på att 0,7 procent av förbundets medlemmar är under trettio år ger en rätt bra utgångspunkt för att förändra, säger Lyra Ekström Lindbäck. Gunnar Ardelius poängterar också utbytet som de äldre författarna kan ha av de yngre. För de yngre är känslan av att ingå i ett kollektiv ofta central och en självklarhet, men för de äldre är det inte alltid lika naturligt, då skrivandet i större utsträckning sker i ensamhet. Han menar att det är viktigt att man som författare får känna av den kollektiva kraften som ett förbund kan ge så tidigt som möjligt. – Tanken med att få in en yngre grupp är att kunskapsförmedlingen ska ske åt båda håll. De äldre har massor av erfarenheter att dela med sig av till de yngre också. Målet är att det ska ske på ett icke-hierarkiskt sätt, säger Gunnar Ardelius. – Som ung författare blir man inte sedd för det man redan är, utan för det man är på väg att bli. Man är en ofullständig författare. Det speglas dels i organisationsformerna men också i hur unga personer recenseras, säger Elin Bengtsson. Det är viktigt för förbundet att täcka hela fältet, att ha författare i alla åldrar och med alla möjliga inriktningar. Gunnar Ardelius menar att de unga författarnas initiativ öppnar för saker som de inom förbundet tidigare kanske inte tänkt på. – Erfarenheterna som de yngre författarna har är inte en aktiv del av vår organisation. Det är ju en överlevnadsfråga för författarna i stort. Vi är i en process som är ny för oss. Jag närmar mig det här med ödmjukhet, vi vet inte bäst, säger Gunnar Ardelius. Sveriges författarförbund, SFF, är en facklig organisation för yrkesverksamma författare och översättare. För att bli medlem som författare krävs två utgivna böcker. För översättare krävs det två utgivna översättningar till eller från svenska. SFF har nästan 3000 medlemmar. Sveriges unga författare och översättare är ett nätverk skapat på initiativ av Elin Bengtsson och Lyra Ekström Lindbäck. Mer information finns på deras Facebooksida, ”Sveriges unga författare och översättare”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14876, "headline": "C D Wright gör politik av poesi", "summary": "Poeten Carolyn D Wright har varit på besök i Sverige och är aktuell med en ny bok, ”Fånge hos mjuka ord”. ”I dikter kan man sätta press på språket”, säger hon till Maria Schottenius.", "article": "Vi letar ljus. Fotografen Lars Lindqvist har varit runt i kvarteren och undersökt hur ljuset faller på olika väggar och portar. Så nu går vi, den amerikanska poeten Carolyn D Wright och jag denna varma majmorgon, i hälarna på fotografen som plötsligt pekar på en vägg och säger: här. Det är ungefär som med poesi. Vissa personer ser att det finns ett särskilt ljus där andra inte ser det. C D Wright är i Sverige för andra gången, och i förra veckan ägnade hon en kväll på Forum i Stockholm, där en rad svenska poeter läste hennes dikter. Det är författaren Magnus William-Olsson, som träffade henne i USA, som knutit kontakt och engagerat henne. Och så har poeten Niclas Nilsson tillsammans med C D Wright redigerat en urvalsvolym enbart för den svenska läsekretsen, ”Fånge hos mjuka ord”. Hon har på liknande sätt medverkat till en brittisk urvalsvolym, och en amerikansk. Det blev helt olika böcker. – Jag har varje gång försökt göra en intressant bok på dess egna villkor. Det är oupphörligt intressant att tala med denna vänliga, välformulerade person. Under uppväxten i Arkansas fick man slåss om ordet, berättar hon. ”Alla i familjen var verbala och pratade i munnen på varandra”. Nu är föräldrarna döda och hon reser inte så ofta dit längre. ”Det har blivit så förändrat, så reaktionärt” säger hon. ”Mycket Teaparty.” Nej, hon känner inte igen sig. Nu bor hon tillsammans med sin man, författaren Forrest Gander, norr om New York, i Rhode Island. Deras 26-årige son bor i Brooklyn där han jobbar med skulptur och möbler, och två dagar i veckan skriver och läser han. – Väldigt disciplinerad, säger hon. Vilket hon själv också verkar vara. Jag får snabba, precisa svar på mina frågor. Hon ger intryck av att vara mycket mjuk och sträng på samma gång. Hur tänkte du när du komponerade den svenska volymen? – Boken utgör en stig genom mina verk, 10 titlar plus den jord- och landsbygdsorienterade ”40 watts”. – Här finns tidiga verk som är koncentrerade på relationer och senare som sedan lämnar det personliga. Och så dikter ur senaste samlingen ”Rising, falling, hovering” som kombinerar hemmafronten med krigsfronten i Irak. I USA upplever vi då finanskrisen och följderna av Irakkriget där vi barbariskt skulle bomba våra fiender ”tillbaka till stenåldern”. Det finns mycket politik i din diktning. – Ja, jag måste ha ett ställe där jag kan artikulera det politiska. En del tycker inte man ska ha poesi till det, men jag tycker att man kan använda lyrik till vilka frågor som helst. – Det speciella med dikter är att man där kan sätta press på språket. Tillsammans med fotografen Deborah Luster har hon gjort boken ”One big self” som kombinerar fotografier med texter baserade på samtal med interner på ett fängelse. Även om texterna bygger på intervjuer förvandlar författaren materialet när hon gör det till lyrik. Det inslag av distans som kan finnas i en intervju upphävs. Allt går i ett, integrerat. Liv, dikt, tankar, läsning existerar avståndslöst. Några av dikterna ur ”One big self” innehåller uppräkningar där varje rad börjar med ordet ”räkna”. Exempelvis ”Räkna dina fingrar/ Räkna dina tår/Räkna dina näsborrar/Räkna dina lyckoämnen”. – Allt räknas på ett fängelse, fyra gånger om dagen räknas inventarierna. Räknandet och siffror är viktiga markörer av dagen. Och som fånge är du reducerad till ett nummer. Jag väljer en dikt jag tycker om ur samlingen ”Deepstep come shining”, och ber henne berätta om den. Det finns tillräckligt med tecken.       På bristen på ömhet i världen. Men ändå. Men ändå. Allt man       behöver göra är att fråga. Vem som helst här kan lovprisa en lök.       Var man kan få grillkött malet, draget och hackat. Vilken       tid på dygnet de erfarit kärlekens styng. – Vi gjorde en bilresa till den djupa Södern, Deborah Luster och jag, för att träffa outsider-konstnärer, som genom att gräva och snickra och måla graffiti tillverkade sina egna samhällen. Ett primitivt artisteri, som jag gillar. – Det finns mycket grymhet i Södern, men man kan alltid prata med människor om mat. Luften är ett enda grill-os, alla grillar hela tiden. – Dessutom ligger det ständigt nära till hands att de berättar om sin hjärtesorg. Och, tillägger C D Wright när vi skiljs åt, ”Deepstep come shining” är den enda bok som varit riktigt rolig att skriva. Aktuell med: ”Fånge hos mjuka ord” urvalsvolym av lyrik gjord tillsammans med poeten Niclas Nilsson. C D Wright brukar räknas till Language-poeterna. Familj: Författaren Forrest Gander, som är Sverigeättling, och 26-årig son. Uppvuxen: Arkansas i södra USA. Bor: Rhode Island, i nordöstra USA. Författare hon inspireras av: David Anton, Anne Carson, Forrest Gander, Arthur Sze, Brenda Hillman. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14880, "headline": "Polisen utreder Bergmanbrev", "summary": "Polisen har nu inlett en förundersökning kring breven från Ingmar Bergman som Bukowskis har dragit in från en kommande auktion. Brev som sonen Daniel Bergman uppger är stulna.", "article": "Enligt Daniel Bergman har en släkting olovligen kommit över hans mor Käbi Lareteis brevsamling. Den uppges har förvarats i hennes bostad. Breven skulle ha bjudits ut hos Bukowski på tisdag ihop med manusutkast och ett antal fotografier. Nu finns hela samlingen hos Citypolisen i Stockholm. En polisledd förundersökning har inletts vid utredningsroteln. Brottsmisstanken är i dagsläget stöld. – Jag har talat med Daniel Bergman och kommer nu närmast höra ytterligare tre personer i ärendet. När vi är färdiga så överlämnas vår utredning till åklagare som tar beslutet om eventuellt åtal, säger kriminalinspektör Tommy Lövholm som handlägger fallet till DN. Är ni säkra på att breven har stulits? – Det vet vi inte, jag har hittills bara talat med Daniel Bergman som anser att breven är stulna, men innan alla är hörda är det för tidigt att säga något om hur de kan ha lämnat moderns bostad. Det går till exempel inte utesluta att de har varit en gåva till någon. Hela kedjan måste utredas – från hemmet till Bukowskis, betonar Lövholm. På Bukowskis välkomnar man att omständigheterna utreds. Enligt auktionshuset har brevsamlingen lämnats in för försäljning av en välkänd antikhandlare. – Det är en handlare som vi har haft lång en lång relation med och som köpte en förfallen pant. Vi hade inga som helst skäl till att misstro honom, understryker Paulina Sokolow, presschef på Bukowskis. Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman, menar att pengacirkusen kring Ingmar Bergmans kvarlåtenskap är begriplig med tanke på hans konstnärliga betydelse. – Men det här är också vad som lätt händer när det uppstår en sådan kommersiell marknad i stället för att föremål av det här slaget förvaltas av institutioner. Saker kan till och med stjälas då och etablerade aktörer som Bukowskis kan förlora kontrollen. DN har utan framgång sökt Daniel Bergman. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14881, "headline": "Harding trivs i rökrutan", "summary": "I ”Mitt poetiska liv” berättar Gunnar Harding sin egen historia. Det är en generös och charmerande självbiografi – men också en sorts biografi över den svenska poesin under ett halvt sekel, skriver Åsa Beckman.", "article": "”Det finns decennier att bara överleva i”, skrev en gång Karl Vennberg i några berömda diktrader från början av 70-talet. Han plågades av tidens trånga och dogmatiska poesiklimat. ”Upprepa drömmen, din del av drömmen./Upprepa orden i det illegala språket”, fortsatte han och det lät verkligen som en underjordisk uppmaning till andra poeter därute. Håll ut. Ofta tänker jag mig den svenska dikten som ett landskap där olika fronter genom åren svept fram. Ibland har klimatet varit tillåtande, ibland strängare, ibland mer politiskt, ibland mer akademiskt. Men det råder alltid ett klimat i taget och därför finns det alltid några dystra och tilltufsade poeter som spänner upp paraplyet och bara väntar på att den senaste fronten ska dra förbi. Gunnar Harding är en av de poeter som jag tror oftast känt sig brydd över samtidspoesin. I min bokhylla står hans bildrika diktsamlingar intill hans inspirerande tolkningsvolymer: ”Den vrålande parnassen” (om rysk futurism), ”O Paris ” (om Apollinaire och hans tid) och ”Vortex” (om Ezra Pound och hans epok). De har alla varit oumbärliga introduktioner, alltid snyggt formgivna med lekfulla bildelement från de epoker han skrivit om. I dag kommer ”Mitt poetiska liv”, en 500-sidig biografi där Gunnar Harding berättar om sitt liv som poet, redaktör och översättare under nästan sextio år. Boken följer Hardings liv från den tidiga barndomen i en läkarbostad på Beckomberga mentalsjukhus. Hans pappa Gösta Harding var en känd psykiatriker som tidigt tog avstånd från barnaga och förespråkade fri uppfostran. Så småningom lämnar familjen sjukhusområdet, där man hör de intagna skrika om nätterna, och flyttar till en villa i Bromma, där Gunnar Harding växer upp under 40- och 50-talet. I familjen är böcker och litteratur en självklar del av vardagen. Vid middagsbordet kan pappan springa upp och hämta Shakespeare eller Goethe för att läsa upp något citat som han tycker tillför samtalet värdefulla insikter. Gunnar själv är liten och tunn. På fotbollsplanen placeras han i positioner där han gör som minst skada. I stället börjar han rita, måla och skriva berättelser. Och spela musik. Han och kompisen ”Lankan” inreder ett rum i källaren med filmstjärnor på väggarna och en enda jazzplatta. På den tiden anses dixielandjazzen subversiv. När musiker och ett hundratal ungdomar ordnade en Storyville-parad till Höglandstorget 1950 betecknade polisen det som ”upplopp”. I dessa dagar, när Stockholmsförorter som Husby och Fittja brinner, är det en extra rörande bild av ett sömnigt och skyddat Sverige. I boken finns en nyckelscen. Den utspelar sig vid Rökstenen, en sten på skolgården där kvarsittarna och de som ”tjongat” samlas för att röka Glenn. Till den stenen dras den unge Harding. Han känner sig genast bekväm med de lite missanpassade. Det ska bli ett tema genom hans liv: att alltid söka sig till dem som ställer sig lite vid sidan av, vid kanten. Inte helt lättsmält för psykatrikerpappan som har svårare för den fria uppfostran i praktiken: ”Det var ju roligt att du hade skolrekord i nånting”, säger han bistert när sonen får så usla betyg att han inte blir uppflyttad till nästa klass. ”Mitt poetiska liv” är en generös och charmerande biografi, full av minnen, dråpliga anekdoter och tidsbilder. Boken visar en ung man som har lätt att känna sig pressad av hierarkier och auktoritära system, om det så är skolan, militären eller, för den delen, litteraturen. Jag tror att man ska se Gunnar Hardings poetiska valfrändskaper i ljuset av detta. Han dras till poeter och konstnärer som skulle ha trivts runt den där Rökstenen. Blaise Cendrars, Guillaume Apollinaire, Jack Kerouac, Lawrence Ferlinghetti, Allen Ginsberg, Vladimir Majakovskij. De behöver alla drömmar, fantasi och frihet. Om den franske poeten Apollinaire heter det: ”Apollinaire hjälpte mig att frigöra de egenskaper inom mig själv, egenskaper som inte direkt uppmuntrades i tidens svenska kulturklimat.” Det här är verkligen en levande och roande bok. Den blir också en sorts biografi över den svenska poesin under ett halvt sekel. Med personliga motsättningar, debatter, grupperingar, tidskriftsliv, förlagskriser. Här får man i ögonhöjd vara med när Bruno K Öijer kastar ut ett stipendium i småmynt i Stockholms tunnelbana. Eller följa svallvågorna av den poesiartikel som Anders Olsson skrev i DN 1984 som kom att bli en av de mest centrala kritiktexterna i det postmoderna 80-talet. Själv funderar jag under läsningen på vad det är som gör att den svenska litteraturen över lag haft så svårt för den här – skenbart – lättsammare och mer fantasifulla hållningen till konst. Harding menar att det är den visuella poesin som alltid suttit trångt i Sverige. Och det stämmer delvis, men samtidigt finns det ändå en hel del poeter som alltid arbetat visuellt med metaforer och bilder. Jag tror snarare att svaret finns i en artikel som Per Svensson en gång skrev i Expressen efter att DN:s Stefan Jonsson hyllat en roman av Elfriede Jelinek med orden: ”Att läsa ’Glupsk’ är en sann prövning.” Varför kopplar den svenska kritiken alltid ihop plåga och kvalitet? undrade Svensson. Varför väljer vi bort det som är underhållande för att iförda tagelskjortor ägna oss åt ”språkarbete”? Han menade, med en av sina kungstankar, att det är protestantismens längtan efter prövningar som fortsatt rakt in i den svenska modernismen – vår ”sekulariserade statsreligion”. När man läser Hardings memoarer känner man verkligen hur viktigt det är att det också finns en dikt som betonar leken och drömmen och fantasin. På det sättet kan man säga att Gunnar Harding med den här boken gör det igen: breddar och syresätter den svenska poesin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14886, "headline": "Bartolis vildhet skakar ”Norma”", "summary": "Den unikt kreativa mezzosopranen Cecilia Bartoli har restaurerat Vincenzo Bellinis ”Norma”. Fram träder en lättare, luftigare och mer mänsklig opera.", "article": "När man 1951 firade Vincenzo Bellinis 150-årsdag i hans födelsestad Catania på Sicilien tågade orkestern och ensemblen ut ur stadens operahus, Teatro Mássimo, för att på en av stadens stora piazzor ge folket sin Bellini – med Maria Callas i täten, som inför tusentals catanesare sjöng tonsättarens mest älskade aria, ”Casta diva” ur operan ”Norma”. En i dag legendarisk, ja nästan mytisk händelse, eftersom Callas var den som starkast hade bidragit till Bellinis återkomst på operascenerna i modern tid. Och för att hon var grekiska. En identitet som delas av många på ostsidan av Sicilien, där man gärna hänvisar till sitt grekiska arv. Bellini, som växte upp i ett hus som vilar på ruinen av en antik grekisk teater, kom också i ”Norma” att närma sig den grekiska tragedin som kanske ingen annan tonsättare. Ett släktskap som Callas förstärkte ytterligare när hon en bit längre in på 1950-talet gjorde ”Norma” på den världsberömda amfiteatern i Epidauros. Efter Callas följde bland andra Joan Sutherland och Montserrat Caballé, sopraner som alla gav huvudrollen, den galliska prästinnan Norma, en heroisk resning och tyngd i sitt passionerat självuppoffrande öde. När nu den unikt kreativa mezzosopranen Cecilia Bartoli, med musikforskningens hjälp och tidstrogna instrument, har restaurerat ”Norma” och närmat den till hur den ursprungligen klingade (hon har tidigare med lysande resultat gjort samma sak med ”Sömngångerskan”), är det på flera sätt en helt annan ”Norma” som framträder. Lättare, luftigare och mer mänsklig. Men också med en dramatisk impulsivitet som jag aldrig tidigare förknippat den med. Något som gör Giuseppe Verdis och Richard Wagners djupa beundran för detta verk än mer begriplig. På omslagsbilden ser Bartoli ut som tagen direkt ur en neorealistisk film av Luchino Visconti, vars ”La terra trema”, som inte bara utspelar sig strax utanför Catania utan också är oerhört bellinisk med sina långa, svepande tagningar och sin grymma nyckelreplik: ”Det här är ett gott ställe, förutom för den som är galen nog att gå sin egen väg.” Bartolis ”Norma” fångar detta med att skaka sönder det statuariskt upphöjda med en otuktad vildhet, en förgörande sensualism och på sina ställen en direkt råhet. Det är en ”Norma” som återvänt in i själva musiken, in i det rent sinnliga, bortom de moraliska idealen. Att Norma nu sjungs av en mezzo, hennes rival Adalgisa av en sopran (fantastiskt av Sumi Jo) och Pollione av en lyrisk tenor (mycket fint av John Osborn) skapar också en ny intimitet mellan de tre röstregistren. Kontaktytor som än mer försätter dem i positioner där de är i varandras våld. Och där de mest förunderliga utbyten och förvandlingar sker. I synnerhet i de två stora duetterna mellan mezzo och sopran där Bartoli, liksom steg för steg, dras ur sitt mörker och färgas av Jos vitala briljans. Och hennes ”Casta diva” är något för Catania att verkligen drömma om. Bästa spår: ”Scena e cavatina” samt första och andra aktens ”Scena e duetto”. Cecilia Bartoli föddes i Rom år 1966. Bägge föräldrarna var operasångare, modern hennes sångpedagog. Debuterade som nioåring i Rom i Tosca som herdegosse. Utbildad vid Accademia Nazionale di Santa Cecilia i Rom. Solodebut som Rosina i ”Barberaren i Sevilla” vid Romoperan som 19-åring. Röstfack: Koloratur-mezzo-sopran. 1700-talsmusik fram till 1850 är kärnan i hennes repertoar. Den internationella karriären tog fart 1988. Debut på Metropolitan 1996 som Despina i Mozarts ”Così fan tutte”. Hon bor i Schweiz och har Zürichoperan som basscen. Har fått en hel rad priser som Grammy 2001 för ”The Vivaldi Album” och Léonie Sonnings musikpris 2010. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14889, "headline": "Johan Croneman: Experterna bjöd på en poetisk högtidsstund när Sverige bärgade guldet", "summary": "Det blev en svensk hockeyseger med många vackra ord. Tänk bara på Lasse Granqvists geniala drag att mitt i yran läsa upp alla guldmedaljörernas moderklubbar.", "article": "Det blev en poesiafton. Svårt att egentligen säga vad det var i just den här meningen som fick mig på så gott humör, men Leif Boork var lite misslynt mot en av de svenska spelarna, jag tror det var Niklas Persson som skickade i väg en vansinnespassning tvärs över egen zon. Och Leif Boork sade, helt lugnt, men så där lite strängt uppfordrande som bara han kan: ”Niklas Persson har en tendens att bli lite överkreativ ibland.” Överkreativ, Leif? Det var väl just ordet. Men rätt snyggt, också. Varför skall man inte krångla till saker i onödan ibland? Jag tycker det är helt nödvändigt. Man måste komprimera och förtäta språket. Leif Boork tyckte på samma förvaltningspoetiska vis att Sverige hade varit väldigt lyckat i sin ”samhandling”. Smaka på den: Sam-hand-ling. Det är också helt naturligt bra. Och hur vackert blev det inte när Lasse Granqvist mitt i yran ville hylla det riktiga hockey-Sverige, hela landet, genom att läsa upp namnen på alla guldmedaljörernas moderklubbar. Och hur poetiskt skönt är inte det ordet, Moderklubb?! Och det kom så oväntat och fint och alla klubbnamn fick bära med sig allt slit och allt jobb och alltings idrottsliga ursprung. Jag hade själv stått ute i Haninge klockan 08.00 på söndagsmorgonen för match med Reymers i Sankt Erikscupen, och det kom en morgontrött, ung kille som dömde och våra motståndare hade frivilliga ledare och tränare och föräldrar, precis som vi, som slet häcken av sig minst fyra dagar i veckan, året om – och nånstans ur den här myriaden av vackra moderföreningar tar sig så småningom några stycken svenska pojkar eller flickor till Globen för att hämta hem lite guld, till allas oförställda glädje. Och när Fredrik Pettersson i en annan tv-intervju i Globen nämnde ordet ”lagidrott”, mindes jag en underskön Pentti Saarikoski-dikt: Hur bär hon sig åt när hon säger älskade låter det som trestegshopp. Och sedan Pär Mårts i studion, med Peter Jihde, och han ville givetvis inte förstöra glädjen genom att prata om de svåra dagarna och de mörka veckorna som han och laget gått igenom – men han verkade faktiskt helt ärlig när han sade att det aldrig känts hopplöst, att han aldrig misströstat, och att han som ledare inte hade behövt göra så mycket, tvärtom. Han sade, om gruppen och sammanhållningen, och indirekt också om spelet, och nu var det det det vackraste som sagts på hela kvällen, nämligen: ”Det gällde för mig att inte förstöra så mycket.” På gränsen till självförintelse kan tyckas, men nej, inte. Jag tror bara att han ville tolka hur det ser ut där inifrån, dit vi aldrig når, kan komma in, hur mycket vi än pratar och analyserar, eller hur många och kloka som än gör det. Vilket osjälviskt sätt att backa ut från bragden och skänka all glans till sina spelare: ”Det gällde för mig att inte förstöra för mycket.” Sedan gick tv-reklamen på, och det första man hörde var Vangelis klassiska soundtrack till den vackra idrottsfilmen ”Triumfens ögonblick”, nu annekterad av ett mobiltelefonföretag – tycker man inte särskilt illa om reklam som är så där utstuderat smart att den slår knorr på sig själv och bara blir till gris och mycket fläsk och ingen känsla alls!? Men inte ens det kunde solka ner den poetiskt vackra kvällen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14893, "headline": "Stockholm jazz släpper största namnen", "summary": "De största namnen på årets Stockholm jazz festival är kvinnor. Amerikanska sångerskan Cassandra Wilson och trummisen Cindy Blackman Santana.", "article": "Nu släpper Stockholm jazz festival de största namnen. Sångerskan Cassandra Wilson, bandledaren Carla Bley och trummisen Cindy Blackman Santana kommer till årets festival. Var och en med sin tydliga profil och så pass betydelsefulla att de, som festivalens vd Lena Åberg konstaterar i ett pressmeddelande, kan betraktas som \"stilbildande banbrytare\". – De här artisterna är definitivt bland årets största namn. De representerar den bredd vi vill ha på festivalen, säger Lena Åberg. Är det en tillfällighet att alla är kvinnor? – Ja, det har råkat bli kvinnor. Så klart pratar vi om jämställdhetsfrågor, men det har inte styrt. Vi är glatt överraskade att man man i dag kan sätta ihop ett festivalprogram på den här nivån, och att det finns tillräckligt många kvinnor. Grammybelönade Cassandra Wilson ska ge konsert tillsammans med trion Harriet Tubman, döpt efter människorättskämpen med samma namn. Carla Bleys meritlista går tillbaka sex decennier, och hon är är still going strong. I Stockholm sätter hon sig framför pianot i trioform med arbetskamrater hon haft länge, basveteranen Steve Swallow och saxofonisten Andy Sheppard. Cindy Blackman-Santana, gift med gitarristen Carlos Santana, är för det stora flertalet mest känd för sitt hårdslående beat bakom Lennie Kravitz i hans låt \"Are you gonna go my way\". Youtube-videon fick enorm uppmärksamhet. I Stockholm kommer hennes kvartett att framföra en hyllning till hennes mentor, trumslagaren Tony Williams. Spelplanen för alla tre blir Stockholms konserthus. Det första svenska namnet som är klart för festivalen är sångerskan och kompositören Lina Nyberg. Hon kommer tillsammans med Norrbotten big band och sin egen kvintett att framföra en svit hon komponerat.. Den israeliske basisten Avishai Cohen är sedan tidigare klar för festivalen, som startar den 14 oktober. Det är andra året i rad som Stockholm jazz festival flyttar inomhus efter flera decennier utomhus på Skeppsholmen. Förra året spelade runt 60 band och soloartister med klaviaturspelaren George Duke och basisten Stanley Clarke som två av de huvudakterna. Resten av årets programmet tillkännages i augusti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14894, "headline": "Håkan Hellström känner ingen sorg för Cannes", "summary": "Cannes. “Ett gott betyg för låtarna”, säger Håkan Hellström om kommande långfilmen “Känn ingen sorg”. Den folkkäre Göteborgsartisten gästar filmfestivalen tillsammans med sitt filmiska alter ego, Adam Lundgren.", "article": "– En långfilm är inte direkt något man räknar med när man hittar på en liten trudelutt, skojar Håkan Hellström som tagit med sig solen till den tidigare så regndränkta filmfestivalen i Cannes. I kväll gör han en beachpartyspelning på Filminstitutets femtioårskalas för det svenska filmavtalet. Håkan Hellström, skivaktuell med sitt sjunde album ”Det kommer aldrig va över för mig”, verkar glatt överraskad över att hans sångskatt inspirerat till en film. – Det är verkligen ett gott betyg för låtarna. Det gör mig stolt. Jag har ju alltid varit en storyteller, ända sedan jag fick sitta bredvid Åsa i klassrummet och ljuga ihop historier för henne. Sedan lärde jag mig några ackord på gitarren och så fortsatte jag att ljuga ihop saker och sjunga om mig själv, blanda in drömmar och allt möjligt, säger Håkan Hellström som sitter svartklädd tillsammans med sitt filmiska alter ego, skådespelaren Adam Lundgren på Carltons hotellterrass i hjärtat av Cannes. – Jag bryr mig inte om att skilja mellan verklighet och fiktion, så länge det gör livet roligare och bättre. Kommande filmen ”Känn ingen sorg” är långt ifrån någon biopic över Håkan Hellströms liv, snarare en energidriven och drömsk gestaltning av hans låtar och de ofta färgstarka figurer som passerar revy i sångerna. Men huvudrollen Pål har helt klart vissa drag av den mörklockige Göteborgsartisten som slog igenom för 13 år sedan med ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. – Pål är absolut inte Håkan, men jag har norpat vissa bitar av honom och kryddat rollfiguren med. Framför allt kanske sättet att prata och den där spjuverheten. Men han är ju framför allt resultatet av Håkans låtar i manusform, säger Adam Lundgren som också fått känna på hur det är att bli folkkär efter sin tolkning av Benjamin i serien ”Känn inga tårar” som grep tv-publiken i vintras. Den 27-årige Adam Lundgren är också göteborgare men hade aldrig träffat Håkan Hellström privat innan filminspelningen. Han var inget jättefan men började lyssna på musiken i samband med skivan ”För sent för Edelweiss” som kom för fem år sedan. – Sedan har jag ångrat att jag inte var med från början och sprang på konserterna och såg den där unga, barnsliga energin, säger han. – Ung, ja, ja. inflikar Håkan Hellström lite ironiskt bakom solglasögonen. Jag frågar Adam Lundgren hur han gjorde research för rollen. – Jag sjöng och spelade, ha ha. Jag träffade Håkan och gick igenom låtarna och försökte hitta tonarter som passade mig. Det riktigt nervösa var att sitta i hans kök och spela hans låtar, säger Adam Lundgren som sjunger själv i filmen trots att han inte är någon van sångare. – Nån sade att jag lät lite lik dig, men det har aldrig varit någon ambition, säger Adam Lundgren till Håkan Hellström. Han tillägger att det var skönt inte behöva låta som Hellström. – Han har så jäkla höga tonarter. – Jag tycker du hittade din egen sångröst, den är mycket djupare och har ett vackert vibrato. Det tycker jag var väldigt bra, att du ville göra låtarna helt på ditt eget sätt utan att härma, säger Hellström. För Adam Lundgren är Pål i ”Känn ingen sorg” framför allt, bortom musiken, en udda person som kämpar för att hitta sitt sammanhang trots att han ofta är ”fel”. – That’s my story, det är ju det jag sjunger om och om igen. Det är det mest positiva med filmen tycker jag. Man kan gå sin egen väg och ändå nå dit man vill, säger Håkan Hellström. – Ja, ända till Cannes, ler Adam Lundgren. Långfilmen ”Känn ingen sorg” får svensk biopremiär den 15 juli. Radarparet Måns Mårlind och Björn Stein står för regin och Cilla Jackert har skrivit manus till filmen. Trion har tidigare samarbetat med den kultförklarade tv-serien ”Spung”. Mårlind/Stein ligger också bakom filmer och serier som ”Storm”, ”Snapphanar” och Hollywoodproduktionen ”Underworld: Awakening”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14897, "headline": "Håkan Hellström känner ingen sorg för Cannes", "summary": "”Ett gott betyg för låtarna”, säger Håkan Hellström om kommande långfilmen ”Känn ingen sorg”. Den folkkäre göteborgsartisten gästar filmfestivalen tillsammans med sitt filmiska alter ego, Adam Lundgren.", "article": "– En långfilm är inte direkt något man räknar med när man hittar på en litet trudelutt, skojar Håkan Hellström som tagit med sig solen till den tidigare så regndränkta filmfestivalen I Cannes. På måndag kväll har gör han en beachpartyspelning på Filminstitutets femtioårskalas för det svenska filmavtalet. Håkan Hellström, skivaktuell med sitt sjunde album ”Det kommer aldrig va över för mig”, verkar glatt överraskad över att hans sångskatt inspirerat till en film. – Det är verkligen ett gott betyg för låtarna. Det gör mig stolt. Jag har ju alltid varit en storyteller, ända sedan jag fick sitta bredvid Åsa i klassrummet och ljuga ihop historier för henne. Sedan lärde jag mig några ackord på gitarren och så fortsattte jag att ljuga ihop saker och sjunga om mig själv, blanda in drömmar och allt möjligt, säger Håkan Hellström som sitter svartklädd tillsammans med sitt filmiska alter ego, skådespelaren Adam Lundgren, på Carltons hotellterass i hjärtat av Cannes. – Jag bryr mig inte om att skilja mellan verklighet och fiktion, så länge det gör livet roligare och bättre, säger Hellström. Kommande filmen “Känn ingen sorg” är långt ifrån någon biopic över Håkan Hellströms liv, snarare en energidriven och drömsk gestaltning av hans låtar och de ofta färgstarka figurer som passerar revy i sångerna. Men huvudrollen Pål har helt klart vissa drag av den mörklockige Göteborgsartisten som slog igen för 13 år sedan med ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. – Pål är absolut inte Håkan, men jag har norpat vissa bitar av honom och kryddat rollfiguren med. Framför allt kanske sättet att prata och den där spjuverheten. Men han är ju framför allt resultatet av Håkans låtar i manusform, säger Adam Lundgren som också fått känna på hur det är att bli folkkär efter sin tolkning av Benjamin i serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” som grep tv-publiken i vintras. Den 27-årige Adam Lundgren är också göteborgare men hade aldrig träffat Håkan Hellström privat innan filminspelningen. Han var inget jättefan men började lyssna på musiken i samband med skivan ”För sent för Edelweiss” som kom för fem år sedan. – Sedan har jag ångrat att jag inte var med från början och sprang på konserterna och såg den där unga, barnsliga energin, säger han. – Ung, ja, ja. inflikar Håkan Hellström lite ironiskt bakom solglasögonen. Jag frågar Adam Lundgren hur han gjorde research för rollen. – Jag sjöng och spelade, ha ha. Jag träffade Håkan och gick igenom låtarna och försökte hitta tonarter som passade mig. Det riktigt nervösa var att sitta i hans kök och spela hans låtar, säger Adam Lundgren som sjunger själv i filmen trots att han inte är någon van sångare. – Nån sade att jag lät lite lik dig, men det har aldrig varit någon ambition, säger Adam Lundgren till Håkan Hellström. Han tillägger att det var skönt inte behöva låta som Hellström. – Han har så jäkla höga tonarter. – Jag tycker du hittade din egen sångröst, den är mycket djupare och har ett vacker vibrato. Det tycker jag var väldigt bra, att du ville göra låtarna helt på ditt eget sätt utan att härma, säger Hellström. För Adam Lundgren är Pål i ”Känn ingen sorg” framför allt, bortom musiken, en udda person som kämpar för att hitta sitt sammanhang trots att han ofta är ”fel”. – That’s my story, det är ju det jag sjunger om och om igen. Det är det mest positiva med filmen tycker jag. Man kan gå sin egen väg och ändå nå dit man vill, säger Håkan Hellström. – Ja, ända till Cannes, ler Adam Lundgren. Långfilmen ”Känn ingen sorg” Får svensk biopremiär den 15 juli Radarparet Måns Mårlind. står för regin och Cilla Jackert har skrivit manus till filmen. Trion har tidigare samarbetat med den kulturförklarade tv-serien ”Spung”. Mårlind/Stein ligger också bakom filmer och serier som ”Storm”, ”Snapphanar” och Hollywoodproduktionen ”Underworld: Awakening” ", "article_category": "culture"}
{"id": 14909, "headline": "Blommor och arkitektur ska lyfta fattiga kvarter", "summary": "Den internationella trädgårdsutställningen Igs öppnade nyligen på ny plats i Hamburg. En nyanlagd park på 100 hektar ska locka miljonpublik och förhoppningsvis ge den stukade stadsdelen Wilhelmsburg bättre rykte.", "article": "I slutet av april öppnades den internationella trädgårdsutställningen Igs, Internationale gartenschau, i Hamburg. Till skillnad från de tidigare gånger staden varit värd hålls utställningen inte i den centralt belägna parken Planten un Blomen. Årets upplaga har i stället förlagts till Wilhelmsburg, ett fattigt kvarter på en ö i floden Elbe. Med pendeltåg från centralstationen tar resan dit endast tio minuter. Men under färden står det klart att du lämnar stadens välputsade centrum bakom dig. Lagerhallar, bilverkstäder och fabriksområden passeras innan tåget kommer fram till höghusen av modell miljonprogram vid Wilhelmsburgs tågstation. Att många ska göra den korta resan är tanken bakom Igs. Tillsammans med den angränsade arkitekturutställningen IBA 2013 är det en del av en enorm satsning på kvarteret. Staden har gått in med omkring 150 miljoner euro, drygt 1,2 miljarder kronor, för att med experimentell arkitektur och en ovanlig trädgårdsutställning ändra stadsdelens rykte. Fram till oktober visar landskapsarkitekter från hela världen upp sina visioner enligt temat ”Jorden runt på 80 trädgårdar”. Med det vill man visa på jordens olika vegetationer och klimat, men också koppla samman med de boende i Wilhelmsburg som kommer från över 100 länder. Tillsammans bygger de 80 trädgårdarna upp sju olika världar med teman som religion, vatten och kultur. I parken Världens kontinenter är exempelvis steget från för Nordeuropa ovanliga landskap som olivlundar och miniöknar till regionens typiska äppelodlingar inte långt. Den som vill se hela utställningen får dock räkna med att röra på sig en del. Parken breder ut sig på över 100 hektar och innefattar flera stora sjöar. För att hinna upptäcka allt har besökarna hjälp av en monorail som sex meter över marken sakta glider fram över de olika landskapen. Internationella trädgårdsutställningar anordnas vart tionde år i Tyskland och har en lång tradition. Förväntningarna är med andra ord stora och arrangörerna räknar med 2,5 miljoner besökare fram till i höst. – Det har talats och planerats för det här i så många år så nu vill vi komma hit och äntligen se blommorna, säger Hakan Kesgin som betalat inträdet på 21 euro, runt 175 kronor, tillsammans med flickvännen Melanie Deißner och barn. Det höga biljettpriset har lett till mycket kritik, men Hakan och Melanie tror inte att det ska avskräcka besökare. De bor i kvarteret och har stora förhoppningar på politikernas tal om början på förändring. – Vi hoppas verkligen att det ger något för Wilhelmsburg och att det kommer hit mycket folk. Det behövs verkligen en nystart här, säger Melanie Deißner. Nystarten ska bokstavligen växa ur jorden i ett färgsprakande skådespel tack vare de 500 000 blomlökar som planterades förra året. 200 000 av dem har redan slagit ut och resten kommer under sommaren och hösten när Igs visar det bästa ur varje årstid. På en gångbro står besökarna Yoshiko och Tatsuki från Japan och blickar ut över en samling kolonilotter i parken. – Det är så fint här och det är bra att de har lagt stort fokus på hållbarhet. Men mest fascineras jag över koloniträdgårdarna som är en del av utställningen. Sådana finns inte i Japan, säger Yoshiko. Kolonilotterna fanns dock här långt innan Igs och var ett stridsämne i planeringen. – De rev 80 koloniträdgårdar för att anlägga en park. Det är ju bisarrt och nu sitter vi här avskilda från våra vänner, säger Nicole Hentig när hon njuter av solen tillsammans med vänner i det som är kvar av deras koloniförening. – Utställningen är nog bra för Wilhelmsburg men vi känner oss som apor i en bur när alla besökare är här, säger vännen Sandra Rinkas. Vare sig de vill eller inte är deras kolonilotter nu en del av utställningen. ”Mångfald” var ett ledord under planeringen och på det enorma området finns alla former av trädgårdskonst representerade. Från huvudingången sträcker sig en rosenboulevard med 8 000 rosor längs en kanal. Som exempel på urban odling bildar mängder av gröna plastbackar en blommande labyrint. I parken ”Religionens värld” hittas exempel på gravdekoration och fontäner inspirerade av det muslimska palatset Alhambra. Men Igs vill vara mer än en vanlig trädgårdsutställning. Förutom rabatter i sprudlande färger finns också experimentell odling och rena konstprojekt. I lådor upphängda över marken visas hur jordgubbar kan odlas utan att bidra till jorderosion. En konstinstallation med överdimensionerade sugrör i marken ska föra tankarna till risken för översvämningar – ett ständigt närvarande hot för Wilhelmsburg och en anledning till att de som haft råd har valt att lämna ön. I en undersökning nyligen hamnade Wilhelmsburg på sista plats över stadsdelar dit de tillfrågade kunde tänka sig flytta. Samma undersökning satte dock stadsdelen på första plats vad gäller potential. Just det vill Igs ta till vara med satsningar enligt mottot ”Förbättra utan att fördriva”. Med ett sommarprogram bestående av över 5 000 aktiviteter, från musik och dans till poetry slam, hoppas arrangörerna locka fler än de med redan gröna fingrar. Men även efter att vändkorsen vid ingången monterats ned ska parken vara en mötesplats i staden. Stephan Lenzen som ansvarat för generalplanen över området talar om att skapa en ”folkpark”. Bland utställningens anemoner och konstverk hittas därför också flera ovanliga lekplatser, en skatepark i betong och en enorm klättervägg. Om planen lyckas är 2013 året då Hamburg återupptäcker sina södra kvarter. Öppet tills solen går ned Resa hit: Lufthansa och SAS flyger direkt från Arlanda till Hamburg tre gånger om dagen. Tur och retur från 1 400 kronor. Deutsche Bahn har erbjudanden med tågresor mellan Stockholm och Hamburg från 39 euro, drygt 325 kronor, enkel resa. Kan bokas på www.bahn.de. Wilhelmsburg nås lätt med pendeltåg (S-Bahn) från Hamburgs centralstation med linjerna S3 och S31. Enkelbiljett kostar 2,95 euro (25 kronor), dagsbiljett för upp till fem personer 10,40 euro (90 kronor). hvv.de/en/ Bo: Det nyöppnade hotellet Wälderhaus ligger precis bredvid trädgårdsutställningen. Byggnaden med 82 rum är en hyllning till skogen och är till största delen byggd i trä. Dubbelrum från runt 750 kronor natten inklusive frukost. www.waelderhaus.de Trädgårdsutställningen: Öppen dagligen från klockan 9 till solnedgång. Dagsbiljett kostar 21 euro (180 kronor), barn upp till sex år gratis. Studentbiljett kostar 17 euro (145 kronor). Efter kl 18 kan du köpa kvällsbiljett för 9 euro (75 kronor). igs-hamburg.de/en/ ", "article_category": "culture"}
{"id": 14974, "headline": "Lauryn Hill fick fängelse", "summary": "Grammy-vinnaren Lauryn Hill dömdes på måndagen till tre månaders fängelse sedan hon inte betalat en skatteskuld på en miljon dollar.", "article": "37-åriga Hill dömdes dessutom till tre månaders husarrest, skriver nyhetsbyrån AP. Lauryn Hill förklarade för juryn att hon hela tiden tänkt att betala skatteskulden men att hon inte klarat av att göra det eftersom hon under en period lämnat musikbranschen. Sångerskans advokat pläderade för att Hill skulle slippa straff och anförde bland annat att hon betalat mer än 970.000 dollar i skatt. Men rätten ville annorlunda och nu måste Hill inställa sig till fängelse den 8 juli. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14979, "headline": "Läkaren ger Härenstam ”grönt ljus”", "summary": "Behandlingen mot cancern har gått bra. Nu har Magnus Härenstam fått grönt ljus för att göra comeback. ”Solen skiner och jag är gladare och piggare än på länge”, säger Magnus Härenstam.", "article": "Det var förra sommaren som dråpslaget kom. Magnus Härenstam hade drabbats av cancer i ryggen och höstens planerade fortsättning av showen \"Morsning & goodbye\" fick ställas in medan den folkkäre underhållaren genomgick en tuff behandling mot sin sjukdom. Men nu har Magnus Härenstam kommit ut på andra sidan. Läkaren som har behandlat Magnus Härenstam har gett grönt ljus. – För varenda dag som går känner jag mig piggare. Min fantastiska läkare har lyckats bromsa cancerns tillväxt. Jag får visserligen fortsätta äta bromsmediciner men det är inget att säga om. Solen skiner och jag är gladare och piggare än på länge, säger Magnus Härenstam, 71, i ett uttalande till TT Spektra. Nu blir det comeback i höst. Den 6 september blir det nypremiär för föreställningen \"Morsning & goodbye\" på Intiman i Stockholm. Det är en slags stand up-show där Härenstam håller en monolog om konsten att åldras. Föreställningen hade premiär i Göteborg i januari 2012 och tanken var hela tiden att ta den till Stockholm, men sjukdomen kom emellan. Magnus Härenstam har dock hela tiden planerat att sätta upp den igen, när han klarat av cancerbehandlingen. – Jag har legat på nätterna och memorerat texten, för att hålla hjärnan i trim, säger han. Han har dessutom redan klarat av ett improviserat genrep. – För en tid sedan var jag på ett rehabiliteringscentrum i Falköping. Efter en tid kände jag mig så bra att frågade sjukhusledningen om jag fick göra en testshow för patienter och personal. Jag körde en timme och dom gapskrattade, som bara den. Då kände jag att jag måste tillbaka till Intiman, snabbast möjligt, säger Härenstam med ett skratt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14980, "headline": "”Jag vill komma åt en instinktiv känsla”", "summary": "London. Radioheads Thom Yorke har nyss släppt ett album med den kändistäta gruppen Atoms for Peace. Arbetet med plattan har varit befriande, säger Thom Yorke när DN träffar honom i London.", "article": "– Säg inte supergrupp, vädjar Thom Yorke. Radioheads frontman och låtskrivare gillar inte det ordet. Vi sitter i ett par skinnsoffor på ett skivbolagskontor i Notting Hill i London och pratar om Thom Yorkes nya album ”Amok” som han spelat in tillsammans med basisten Flea (Red Hot Chili Peppers), trummisen Joey Waronker (REM och Beck), slagverkaren Mauro Refosco (som turnerat med David Byrne) och Nigel Godrich (Radioheads producent och ”sjätte medlem”). Atoms for Peace heter bandet som inte är en supergrupp. – Nämn en enda bra supergrupp. Det finns inte. Det är bara för att Flea är med som en del säger supergrupp. Det är irriterande. Thom Yorke brukar kallas skygg och allvarstyngd. Men det enda som får honom att bli lite avig under intervjun är det där förbjudna ordet. Annars lägger han gärna ut texten och ler ofta, ibland halvliggande i soffan, ibland sittande rakt upp. Och han talar om hur viktigt det är att ha kul. – En av poängerna med ”Amok” är att arbetet skulle vara roligt, förklarar han. ”Amok” är en sorts fortsättning på Thom Yorkes soloplatta ”The eraser” som kom för ett par år sedan. Bandnamnet Atoms for Peace är också titeln på en av låtarna från ”The eraser”. Yorke ville pröva att spela soloplattans elektroniskt laptoppiga musik med vanliga instrument, och samlade ihop det gäng musiker han länge velat samarbeta med. – När vi spelade ”The eraser”-musiken hände så mycket spännande att vi ville fortsätta. Efter en turné stängde musikerna in sig tre dagar i en studio i Los Angeles. Resultatet var ”överraskande rikt” även om det inte blev några färdiga låtar, säger Thom Yorke. Därefter har framför allt Thom Yorke och Nigel Godrich arbetat vidare, men även de andra har kommit med sina bidrag. Recensenterna har applåderat. I DN skrev Johanna Paulsson om en sofistikerad produkt ”som sömlöst suddar ut gränsen mellan människa och musik”. Atoms for Peace är ett sidoprojekt för Thom Yorke, ett andningshål vid sidan av Radiohead. Arbetet med det nya albumet kallar han till och med ”befriande”. – Jag har spelat ihop med samma musiker i Radiohead i 28 år, sedan jag var 16. Vi är som en familj, även om vi bara skapar musik tillsammans. Jag har knappt spelat ihop med andra musiker under hela den här tiden. Det är närmast ohälsosamt, menar Thom Yorke. Nu, med nya musiker och nya idéer, har han också hittat en annan arbetsmetod. Flera recensenter har spårat en enkelhet i musiken, något Thom Yorke håller med om. – Kanske beror det på att vi arbetat i Los Angeles och stämningen där. Men det handlar också om sättet att arbeta. I vanliga fall kan han ha problem med att lita på sina egna idéer, att tro att de håller, förklarar han. Vilket förstås låter överraskande för att komma från en musiker som tillhört världens rockelit i över 20 år och som sålt över 30 miljoner skivor. – Ja, men så är det. Delvis är det bra, det har gjort oss mer självkritiska i Radiohead, men ibland blir det destruktivt. Med ”Amok” har arbetet varit mer instinktivt. – Jag har alltid beundrat Talking Heads album ”Remain in light”, den direkta poesin i David Byrnes texter och sättet som han sjunger på. Jag sjunger inte alls likadant, men jag skulle vilja komma åt samma instinktiva känsla. Därför har han analyserat mindre den här gången. – Jag är 44 år och har varit professionell musiker i över 20 år. Om jag inte kan lita på mina instinktiva reaktioner nu, när kan jag då göra det? undrar Thom Yorke. Somliga har spårat ett miljö- och klimattema på nya albumet, inte minst gäller det omslaget där Los Angeles tycks svämmas över av en flodvåg. Thom Yorke ler en aning åt resonemanget. – Det är nog lite mer lättsinnigt. Jag gillar helt enkelt serieteckningskänslan i bilden. Fast Thom Yorke pratar gärna länge och ingående om klimatfrågor, ett ämne han är livligt engagerad i. Han smög sig in, med hjälp av en presslegitimation, på klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 och blev förfärad över vad han såg. – Alla försökte bara komma undan förpliktelser. Han tänker fortsätta att vara involverad – och har en aktivistkompis i 12-årige sonen Noah som ”kan mer om marinbiologi än vad jag någonsin kommer kunna lära mig”. – Men jag vill inte hamna i en situation där jag blir politiskt utnyttjad, förklarar Thom Yorke och berättar en historia. För några år sedan arbetade han tillsammans med Jordens vänner för att sätta press på den brittiska regeringen att anta ett mål för att minska utsläppen. I ett läge krävde Tony Blair, som då var premiärminister, att få träffa och skaka hand med stjärnan Thom Yorke för att få bilder i pressen – annars hotade regeringen med att bryta kontakten med miljögruppen. Samtidigt var Storbritannien indraget i Irakkriget, ett krig som Yorke var motståndare till. Thom Yorke hade ont i magen flera dagar, säger han. – Till slut sade jag nej, jag kunde inte skaka hand med Blair, inte just då. En sådan situation vill jag aldrig mer försätta mig i. Närmast väntar en turné med Atom for Peace och det nya materialet, till en rad länder i Europa (men inte Sverige), Nordamerika och Japan. Sedan ska det bli ett nytt Radioheadalbum. Thom Yorke har pratat med gitarristen Jonny Greenwood om några idéer, men mer än så vill han inte säga. Greenwood har sagt att arbetet kan börja i höst. Men Thom Yorke vill ha ett längre uppehåll. – Jag har arbetat oavbrutet med Atom for Peace-albumet ända sedan förra årets Radioheadturné. Jag vill ha en längre paus, säger Thom Yorke. Sedan tillägger han: – Fast jag är rätt dålig på att pausa. Thom Yorke är sångare, gitarrist, pianist och låtskrivare i brittiska alternativrockbandet Radiohead. Bandet har spelat ihop sedan skolåren och hette först On a friday. Radiohead hade en tidig framgång med låten ”Creep” 1992. Första albumet var ”Pablo honey” (1993). Bandets popularitet växte med ”The bends” (1995), ”OK computer” (1997). Bandet rörde sig mot mer elektronisk musik på plattor som ”Kid A” (2000) och ”Amnesiac” (2001). Albumet ”In rainbows” (2007) kunde laddas ner från gruppens egen hemsida innan det gavs ut som vanlig cd. Radioheads senaste album är ”The king of limbs” (2011). Yorke är född 1968. Han bor i Oxford. Soloplattan ”The eraser” kom ut 2006. Det aktuella albumet ”Amok”, med Atoms for Peace, släpptes i februari i år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14986, "headline": "Fredrik Strage: Slashförfattarna vaskar fram de sexuellt ambivalenta guldkornen", "summary": "Nästa vecka har den nya ”Star trek”-filmen premiär och i dess spår kommer många nya noveller om heta möten mellan Kirk och Spock – det var ju de som en gång startade allting.", "article": "Aragon och Legolas har gjort det. Harry Potter och Draco har också gjort det, liksom Bill Compton och Eric Northman i ”True blood”, Daryl Dixon och Glenn Rhee i ”The walking dead” samt Don Draper och Pete Campbell i ”Mad men”. Och Justin Bieber har givetvis gjort det med alla medlemmarna i pojkbandet One Direction. Enligt de noveller som publiceras på nätet under beteckningen ”slash” har oerhört många kända män varit intima med varandra. Slash är en homoerotisk subgenre inom fan fiction, de berättelser som fans skriver om sina idoler eller favoritfigurer från filmer och tv-serier. Den uppstod på sjuttiotalet när fans till science fiction-serien ”Star trek” började fantisera om romantiska möten mellan kapten Kirk och mr Spock. Publiken letade efter förstulna blickar och hastiga ömhetsbetygelser mellan de två männen i tv-serien som de spann vidare på i egna berättelser. Historierna fick ofta rubriken ”Kirk/Spock” och /-tecknet gav fenomenet dess namn: slash. När JJ Abrams ”Star trek”-remake hade premiär för fyra år sedan fick slashnovellerna om Kirk och Spock ett uppsving. Att paret spelades av de unga puddingarna Chris Pine och Zachary Quinto (i stället för William Shatner och Leonard Nimoy som var tämligen skröpliga i sin sista gemensamma ”Star trek”-film 1991) fick fansen att knacka frenetiskt på tangentborden. Nästa vecka har JJ Abrams uppföljare ”Star trek: Into darkness” premiär. Det märks på slashsajterna där de homoerotiska historierna väller fram: Spock blir sexuellt utnyttjad av klingonkrigare, Kirk suger på Spocks spetsiga öron, Kirk super ner Spock för att våga berätta om sina känslor, den stilige skurken i nya filmen smyger ombord på rymdskeppet ”Enterprise” för att få sig lite fett på sylen, Kirk beundrar Spocks fasta skinkor och tänker: ”God, that’s a fine ass.” Slash skrivs och läses nästan uteslutande av kvinnor och många akademiska studier har gjorts om berättelserna. Feminister hävdar att de inte går att jämföra med lesbiska inslag i strejt porr. Genom att skriva slash protesterar kvinnor mot de heteronormativa konventioner som styr Hollywood. Samtidigt uttrycker de en önskan om en mjukare manlighet. Bland författarna själva tycks dock den vanligaste anledningen till att de producerar slash vara att det är upphetsande. Vissa filmskapare tar avstånd från slash. George Lucas lär ha blivit upprörd när han råkade läsa en berättelse om hur Darth Vader förgrep sig på Han Solo. ”Star trek” har alltid varit mer tillåtande. Dess skapare Gene Roddenberry använde tidigt serien för att driva en progressiv, vänsterliberal agenda. Att Spock i förra filmen blev ihop med löjtnant Uhura minskade inte fansens fantasier om honom och Kirk. Särskilt inte efter att Zachary Quinto, som spelar den spetsörade halvvulcanen, kom ut ur garderoben. Ett klipp ur nya ”Star trek: Into darkness” visar hur en kvinnlig vetenskapsofficer sätter sig mellan Kirk och Spock, varpå den senare ser ytterst besvärad ut. Slashförfattarna hoppas på fler liknande scener. De är vana vid att vaska fram de sexuellt ambivalenta guldkornen. Efter förra filmen genomförde några av dem ett av historiens mest ambitiösa slashprojekt. De remixade den officiella ljudboken, som lästs in av Zachary Quinto. Åtta timmars högläsning klipptes ner och pusslades ihop till tre minuters ångande gayerotik som avslutas med att Spock viskar ”jag älskar dig”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 14999, "headline": "Mattias Alkbergs begravning är en vital fullträff", "summary": "Det kallas dramatiserad konsert när Mattias Alkberg står på Dramatens scen och smälter samman rollerna som poet och rocksångare. Det är bland det märkligaste och mäktigaste jag har sett, skriver DN:s Niklas Wahllöf.", "article": "Allt har ett slut. Så står det överst på den gravsten som placerats centralt på Dramatens scen. Bakom gravstenen står en dödssminkad Mattias Alkberg i sjuttiotalskostym och mässar en egen dikt. Runt om honom bandet, likaledes morbidmålade, blick stilla och som i ett månsken stirrande rakt fram. Det är mellan två låtar och Alkberg kunde vara en delirisk kommunpolitiker som krampaktigt håller tag i sin talarstol i skolans tomma aula innan han ska bäras bort av ordningsvakterna, han kunde vara döden själv, eller Gud, eller något annat, jag vet inte. Jag vet bara att vi gapar i bänkraderna. Mattias Alkbergs Begravnings nyprogg var något speciellt redan på det nyligen släppta albumet. Men här, det första projekt där den mångsidiga Alkberg fullt ut blandar rollerna som poet och rocksångare, i det som kallas dramatiserad konsert, med ett fullkomligt formidabelt band som briljerar i precis varenda låt, en utsökt konsertregi och scenografi, och en lysande Mattias Alkberg själv; som åmande, kråmande djävul med fladdrande ormtunga och ena handen på könet, som liten och livrädd på marken inför livets, eller dödens, portar, som störig scendomptör eller svår estradpoet – då blir det bland det märkligaste, mäktigaste jag har sett på en scen. Kanske till och med det allra bästa. Alkbergs samtliga uttryck – den smarta popen och indierocken, den sura punken, rockabillyn, diktsamlingarna, den dramatiska ådran – smälter samman i ett. Det är en så stark maximalföreställning att allt annat blåser bort. Men vid det laget var vi redan halvt knockade. Skriets konsert före paus var även den närmast makalös. Mörkerduon var rejält utökade på scenen med, förutom fullt rockband, stråkar/blås, piano, synt, en märklig medelålders kör i bakgrunden. Senaste albumet ”Shanana” stod förstås i fokus, Isak Sundström sluddrade på sitt patenterade vis likt en övermedicinerad mentalpatient (men hade tyvärr också ett bitvis taskigt mixat sångljud) och var knivskarp i såväl gitarr- som pianospel. Jacob Frösséns trummor var ständigt dovt hotfulla och Twin Peaks-stämningen vilade över en knäpptyst salong där varje försynt liten harkling uppe på scenen hördes mellan låtarna. Tyst är det sannerligen inte en timme senare när Mattias Alkbergs Begravning-konserten avrundas genom att hela bandet ställt sig längst fram på scenen för att a-capella och oförstärkt sjunga Ivor Cutlers ”Women of the world, take over”. Då står vi redan upp, skriker rakt ut som vettvillingar och applåderar så att det ska klia i händerna en halvtimme efteråt. Vi går därifrån med meningen längst ned på Mattias Alkbergs gravstensrekvisita: Det tar aldrig slut. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15005, "headline": "Lysande bilderbokskonst", "summary": "Maximilian är för stor för att bli buren. Minimilian är liten och får alltid den minsta glassen. Sanne Näsling läser en fantasifull berättelse om vikten av att rucka på invanda perspektiv.", "article": "Klara Persson debuterade förra året med ”Molly & Sus”, berättelsen om ett tvillingpar som bildligt och bokstavligt lever sammanflätade – systrarnas hår är hopvuxet sedan födseln. Det är en drabbande och säregen historia om att leva i symbios, vacker och charmerande med både mörka stråk och starkt ljus. Välförtjänt kammade den hem såväl debutantpriset Slangbellan som utmärkelsen för årets bilderbok, ”Snöbollen”. Med den nya boken, ”Maximilian och Minimilian”, fortsätter Persson att bjuda på lysande bilderbokskonst. Precis som tidigare är utgångspunkten två parhästar, men som titeln röjer handlar det nu om ett motsatsförhållande: stor och liten. Trots att vännerna är lika gamla är den ena dubbelt så stor som den andra. Det är inte alls rättvist, tycker de. Inte är det kul att vara så liten att man får den minsta glassen, och inte är det roligt att vara så stor att man aldrig blir buren. Medan Minimilian har gott om plats att hoppa hopprep, måste en dyster Maximilian kura ihop för att ens rymmas på boksidan: ”Hallå, om Maximilian ska vara med i nån mer berättelse nån annan gång så måste ni se till att han får en tillräckligt stor bok att vara i! Ifall det fortsätter såhär kan han åka på ryggskott och nackspärr och allt möjligt.” Maximilian vill bli liten. Men hur? Om han tar på sig Minimilians små kläder kommer han kanske känna sig liten? Nej, han får bara skoskav. På håll kan han visserligen se ut att vara liten: ”Hur liten ser jag ut? Som ett lillfinger? Som en lillebror?” Men det går ju inte att prata om man är så långt ifrån den andra. Tänk att det ska vara så svårt. Kongenialt med bokens tema leker bilderna uppfinningsrikt med storleksförhållanden och perspektiv. Stegar och måttstockar återkommer flitigt. Genom pratbubblor och temperamentsfull handtextning integreras texten med illustrationerna. Humorn har skruvats upp sedan debuten, men Perssons modigt oputsade estetik med sparsmakade matta färger går igen. Det är något lekande lätt över både bild och text, som i ett fint samspel skapar starka stämningar och komiska poänger. Samtidigt träder en tyngre ton fram. De färglösa husen tycks ödsligt övergivna med gapande tomma fönsterrutor. Inga andra människor syns till. Maximilian och Minimilian, fångade som de är i varsin ytterlighet, för tanken till det utanförskap som den som skiljer sig från normen ofta får smaka på. Men vännerna har varandra och berättelsen är trogen deras värld, en fantasifull bubbla där till exempel lejon och elefanter alldeles självklart kan dyka upp i bakgrunden. Det är genom att dra in läsaren i leken som de till slut hittar lösningen på problemet: Vi måste, bokstavligt och bildligt, vända på saker och ting. För om vi lyckas rucka på våra invanda perspektiv, då får också Maximilian bli buren. Klara Perssons sätt att överraska, utmana och aktivera läsaren känns både uppfriskande och angeläget. Det ska bli mycket spännande att se vad hon tar sig till härnäst. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15017, "headline": "Glimtar av en stram yrkeskvinna", "summary": "Annika Perssons biografi om Lena Nyman bygger på dagboksanteckningar. Det ger en stark närvarokänsla, men Jesper Högström saknar mer distans till huvudpersonen.", "article": "”P&B”, Hans Alfredsons filmatisering från 1983 av Waldemar Hammenhögs skojarroman ”Pettersson&Bendel”, är ingen av Lena Nymans mer minnesvärda filmer. Ändå minns jag att jag hajade till när jag såg hennes namn i eftertexterna. Det framgick nämligen att hon hade spelat två roller. Att hon hade varit Stellan Skarsgårds våpiga flickvän som går i rosa sparkdräkt och pratar bebisspråk, det hade jag utan svårighet begripit; det var så Lena Nyman såg ut för mig. Men att hon dessutom spelat Allan Edwalls stramt eleganta hustru, det var svårare att ta in. Skyll det på obildning. Vid arton ålder hade jag sett en enda teaterpjäs, när klassen bussades in till ”Oklahoma” på Malmö stadsteater. Men föreställningen fanns där bland alla oss som vuxit upp med film- och revyversionen av Lena Nyman, något brudigt och barnsligt tuggummituggande som på ett lite osmakligt sätt kunde avvinnas ekivoka effekter (”Vad har du i fickan, Jan?”), en Stockholmsdialekt som redan fått något komiskt föråldrat över sig. Den bilden saknar inte förbindelse med hennes seriösa roller. Jag har svårt att se ”Nyfiken gul” utan att sympatisera med männi-skorna som vägrar svara på Nymans enerverande frågor om klassamhället; i mina ögon en naturlig reaktion på det affekterade i den demonstrativa naiviteten. Annika Persson talar om ”Gräddbakelsen”. I förordet till sin nyutkomna biografi noterar hon att en Dramatenkollega talar om Nyman med det ordet i SVT:s minnesprogram efter hennes död 2011. Nyman var ju ingen gräddbakelse, menar Persson, däremot låtsades hon ofta att hon var en, förvandlades kanske av det av sina ”livsbetingelser”. Och i de livsbetingelserna spelar ”männen” en stor roll. Männen, älskarna. Regissörerna: Vilgot Sjöman som redan första gången han ser henne noterar sin ”dubbla nyfikenhet” i sin dagbok – ”Hur agerar hon? Hur är hon erotiskt?”– som har synpunkter på hennes vikt, som i komplicerade voyeuristiska syften visar upp hennes nakna kropp på film. Kritikerna: Artur Lundkvist som fnyser åt denna kropp som ”ointelligent”. Och bakom alla dessa män finns urmannen, pappa Lennart, den charmerande slarvern som överger den tråkiga och ansvarstagande modern, lever det glada konstnärslivet och gärna viggar pengar av sin berömda dotter. Denna dotter som fasar för att bli som sin sorgliga, dumpade mamma, men reagerar med ursinne om ett ont ord sägs om den festliga farsan, han som står för allt det roliga och kreativa i livet. Och som också lär ut kärlekslivets regler: ligg med alla du har lust med, så länge inte ”integriteten” (förmågan att göra vad fan man känner för) blir lidande. En småborgerlig schablon av bohemmoral som leder till att det liv som skildras i denna biografi blir en småborgerlig schablon av skådis-livet: sprit, tabletter, lösaktighet med kändisar, oförmåga att hantera livets praktiska detaljer, allt bestraffat på ett tillfredsställande sätt med misär och ensamhet. Men så är det ju här med att Lena Nyman var skådis. Eftersom skådisars jobb går ut på att locka oss vanliga människor att tro att vi känner dem, är det ibland lätt att glömma att yrket har mycket särskilda villkor. Och Lena Nyman var dessutom den speciella sorts skådis som stått på scen sedan hon var sex år gammal och hennes föräldrar satte henne i teaterskola. Den föregivet naiva tjejen i ”Nymans institut”, den folkkära Stockholmsbönan som var så lätt att identifiera sig med, hon var en persona, resultatet av lång, professionell erfarenhet. Ingen slump att en av de många upprörda dagboksanteckningar som citeras i boken handlar om en Michael Jackson-video och den förtvivlan Nyman tycker sig skönja – ”han har ju inte haft föräldrar, ingen barndom. Bara några som tvingat honom att uppträda”. Identifikationen är tydlig. Som motvikt till frestelsen att se Lena Nyman som ett tragiskt offer kan man läsa Kjerstin Dellerts enkelt osentimentala sammanfattning av hennes öde: ”Man offrar allt för yrket… Hon ville inte ha något annat liv.” Men identifikationen är en konsekvens av att Annika Perssons biografi nästan helt vilar på dagboksanteckningar som den citerade. Detta ger en stark närvarokänsla och stark intensitet åt den ångestladdade ensamhet i vilken dagböcker ofta skrivs (”Jag har NOJA”, ”Fy fan. Fy fan. Fy fan. Fan. Fan. Fy fan” ”2 fl. vin under en hel dag. Perfekt mängd”), men problemet är att det ofta drar in hela berättelsen i det förtvivlade töcknet. Händelser antyds utan att utredas ordentligt, sammanhang utforskas inte (är verkligen det metafilmiska förhållandet regissör–skådespelerska i ”Nyfiken gul” helt frampratat av Sjöman och Nyman utan påverkan från till exempel Fellinis ”8 ½”?). Flera människor som varit nära ”Lena” (som hon genomgående kallas på ett lite jobbigt intimiserande sätt) har uppenbart vägrat att medverka, eller medverkar med ganska mosiga utsagor. Gamle pojkvännen Rolf Skoglund dricker saft i sin trädgård, citerar Nietzsche och skrattar åt deras struliga förhållande – ”fast man anar en sorg. Det känns att han tycker om Lena”. Där längtar jag efter klassisk anglosaxisk biografi, med gedigen research och ironisk distans till föremålet. Sverige ska ju föreställa ett land utan intresse för sin historia. Kanske ett paradoxalt faktum att vi just nu ser ett starkt historiskt intresse för just den period där vi på allvar vände ryggen åt historien, för världens modernaste land, för Palmes, Tingstens och Hasse och Tages Sverige. I den historien är den stora skådespelerskan och olyckliga kvinna Lena Nyman en viktig del. För oss som bara såg gräddbakelsen och missade den strama yrkeskvinnan ger Annika Perssons bok ett par första glimtar. Men boken skulle ha mått bra av att själv lägga sig till med något av den stramheten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15020, "headline": "Man behöver inte vara bildad för att se mina filmer", "summary": "New York. ”Jag skulle kunna göra femton filmer till, men jag vill inte upprepa mig”, säger Béla Tarr, aktuell med ”Turinhästen”. Nu startar han filmskola i Kroatien. ”Jag säger till de unga filmarna att vara mer revolutionerande än jag.”", "article": "Han dyrkas som rockstjärna av cineaster och fick Gus Van Sant att fortsätta filma. Ungraren Béla Tarr är en av Europas stora filmskapare men hans filmer har aldrig släppts på bio i Sverige. Nu kommer 57-åringens nionde långfilm ”Turinhästen” upp på duken. Enligt Tarr själv är det hans sista. – Att göra film är ett fint, borgerligt yrke. Jag skulle kunna göra femton filmer till men vill inte upprepa mig, eller göra kopior av mina egna känslor, säger den skygge Béla Tarr. Efter att han harklat fram sina första meningar tar han av sig solglasögonen. – Jag har ingen anledning att fortsätta. Så enkelt är det. Det har sagts att Béla Tarr gör det intressant att gå på bio. Hans långa tagningar kan få dagens filmutbud att uppfattas som rastlösa flipperspel, hans svartvita bildspråk kan vara mer färgstarkt än färger. Tarr är tidlös och ålderslös, som en alternativ näringsdos i vår tids bildorgier. Han har kallats för den sista modernisten, en östeuropeisk emigrant från en annan tid. Det är inte bara Gus Van Sant som ofta lägger ut texten om Tarrs betydelse. Även Jim Jarmusch och Aki Kaurismäki stämmer in i lovsången. Kritiker hyllar honom som en gigant men mystiskt nog är han okänd för den stora publiken. – Jag tänker egentligen inte att åskådaren deltar i en film, utan mer observerar. Studiofilmer behandlar en som barn, jag tänker på er som vuxna och intelligenta. Jag måste alltid göra mitt bästa för jag behöver er uppmärksamhet, säger Tarr. I inledningsscenen av ”Turinhästen” stjäl Tarr uppmärksamheten direkt. En gammal man med ett skulpturalt ansikte åker med sin häst och droska mot en storm. Mannen och hästen påminner om varandra – trötta och envisa. Vinden och dammet blåser hårt, samtidigt som musiken spelar ursinnigt. – När jag gör en film tänker jag mycket på bilden, landskapet och kostymerna. För de är alla rollkaraktärer, de har alla ansikten. Även soundtracket. Det är därför jag har hela filmen klar innan vi börjar filma, inklusive musiken, säger Tarr. Handlingen i ”Turinhästen” utspelar sig 1889, inspirerad av en anekdot där Friedrich Nietzsche är inblandad. I fokus står den gamle mannen (János Derzsi), hans unga dotter (Erika Bók) och en häst – alla sockriga hästklichéer är bortblåsta. De bor i ett isolerat hus med jordgolv och braskamin och livet kretsar kring dagliga rutiner. Utanför ylar vinden och världen verkar gå under. Till skillnad från många andra apokalyptiska filmer, som Lars von Triers ”Melancholia” (2011), är avgrunden redan här. Béla Tarrs långa, obrutna tagningar likaså. – Jag gillar dem. De skapar en koncentration och fångar skådespelarnas närvaro, deras personligheter. Jag vill veta hur de reagerar, vad jag kan se i deras ögon. De agerar inte, de är. Från det kan man få många känslor, säger Tarr, som menar att i en enda lång tagning kan det finnas flera korta. – Visst klipper vi, men vi gör det i kameran. Inte i klipprummet. Det är det som är skillnaden. Gus Van Sant har sagt att Tarrs filmer kommer nära livets verkliga rytm. Andra menar att de borrar in i själens kärna. Själv säger Tarr att ingen åskådare behöver vara bildad för att se hans filmer. Man behöver bara lyssna på hjärtat och lita på ögonen. – Jag vill göra det som kommer till mig, visa vad livet handlar om och ta tid på mig. Jag vill ge er skönhet. Egentligen är jag väldigt personlig. Mina filmer är gjorda för en stor duk, säger Tarr som blir sårad när hans filmer ses på tv eller i datorn. De som följt honom sedan slutet av 70-talet – via ”Damnation” (1988), då samarbetet med författaren László Krasznahorkai började, till den legendariska 7 1/2 timme långa ”Satan’s tango” (1994) fram till ”Werckmeister harmonies” (2000) och ”The man from London” (med Tilda Swinton, 2007) – kan instämma i att ”Turinhästen” är ett mastigt filmvirke att avsluta sin karriär med. – Jag ska starta en filmskola i Kroatien. På så sätt kan jag träffa unga filmare. De kan skapa någonting tillsammans, något fräscht, nytt och fullt av energi. Det är mitt nya jobb, säger Tarr och ler. Han vill inte undervisa utan få dem att hitta sin egen filmröst. – Det jag säger till de unga är att vara mer revolutionerande än jag har varit, att vara modigare. När Tarr själv var ung var han gripen av landsmannen Miklós Jancsós filmer, John Cassavetes realism och Rainer Werner Fassbinders säregna stil men utvecklade sin egen på 80-talet, som ofta har jämförts med ryssen Andrej Tarkovskijs. I Béla Tarrs filmlandskap lever människorna sitt liv på kanten, men själva historien runt dem är ointressant, menar han. Alla historier har egentligen redan berättats. De bara upprepas. Det är bilden, ljudet, känslorna och rytmen som är nya. – Konst är en del av det mänskliga. Men alla har sitt eget synsätt, sitt eget språk. Därför kan vi aldrig influeras av andra. Vissa måste reagera mot världen. Hur de reagerar kan bli en sorts konst, säger Tarr, som aldrig egentligen sett sig själv som filmskapare. Han ville bara ruska om världen och förändra filmspråket. – Alla filmare vill göra något som berör. Vi vill skydda våra liv, den mänskiga värdigheten. Jag är säker på att filmmediet aldrig kommer att dö ut. För människornas skull. För vi är människorna. Född 1955 i Ungern. Började göra amatörfilmer vid 16 års ålder. Långfilmsdebuterade med socialrealistiska ”Family nest” 1978 som var tydligt influerad av John Cassavetes. I senare filmer har han mer hämtat inspiration från existentiella och metafysiska filmare som till exempel Andrej Tarkovskij. Filmografi: ”Family nest” (1977). ”The outsider” (1981). ”The prefab people” (1982). ”Autumn almanac” (1985). ”Damnation” (1988). ”Satan’s tango” (1994). ”Werckmeister harmonies” (2000). ”The Man from London” (2007). ”Turinhästen” (2011). ", "article_category": "culture"}
{"id": 15030, "headline": "Showmaskin värd att vänta på", "summary": "Mitt i den tjugo personer stora underhållningsapparaten står en Justin Bieber som trots att han verkligen inte är någon fulländad scenräv ännu är lätt att imponeras av. Jublet vet inga gränser, skriver Nils Hansson.", "article": "Det är en dryg timme efter planerad konsertstart. Många av de minsta konsertbesökarna ser påtagligt hängiga ut. Den elektriska laddningen i luften har lagt sig, det finns ändå en gräns för hur länge man orkar göra vågen. Köerna för läsk, pizza och godis ringlar oförminskade ute i foajén, här behövs påfyllning av snabba kalorier. Baren mittemot är stängd, det är inte den publiken i kväll, så det är lite ödsligt ändå. Alla vet att Justin Bieber var två timmar försenad i London förra månaden, kan det vara något fel nu? Då händer det. Nej, alltså inte det, inte än, men ett räkneverk dyker upp på storbildsskärmen och börjar räkna ner tio minuter från nu. Och man måste imponeras av listen i tilltaget. Plötsligt vet alla exakt vad som väntar, energin stiger obönhörligt igen och förväntningarna synkroniseras mot exakt samma punkt. Framme vid klockan noll är ljudnivån öronbedövande, sen blir det ändå en liten introfilm och så en trickfilmad entré med groteskt stora och tunga änglavingar, men när Justin Bieber väl har lösgjort sig från dem och kan sätta i gång med själva showen känns det faktiskt som att den stora underhållningsmaskinen är på plats med alla sina styrkor. Med tjugo personer runt honom på scen – musiker, sångare och dansare – och en lång rad scenograftekniska finesser. Även om det tog lite tid att komma dit. Och på sitt sätt finns det väl något kongenialt i den där öppningen, som är både så maffig och lite för omständlig på samma gång. Justin Bieber har ju blivit så ofattbart stor på så kort tid, ändå är han fortfarande tonåring – och verkligen ingen fulländad scenräv ännu, hur mycket naturbegåvning han än är. Det behöver han heller inte vara, publiken sköter mycket åt honom. Strängt taget behöver han bara röra sig en smula åt något håll för att locka fram ännu en ny våg av publiktjut, för att inte tala om alla de gånger han skalar av sig ännu en nyss påtagen jacka. Att han faktiskt låter lite tunn och osäker när det blir unpluggedparti med bara röst och akustisk gitarr visar ju bara att han är äkta och mänsklig. För det mesta är det annars lätt att imponeras av honom som sångare. I synnerhet när han sparar på auto- tune och slentrianwailande och bara fokuserar på låten. Han har ett underbarns fallenhet för att sjunga soulpop, det märks redan på de tidigaste amatörvideorna, och jämförelserna med Michael Jackson skulle vara givna också utan de märkliga guldhandskarna och alla Michael Jackson-låtar i högtalarna före konserten. Eller de självförhärligande filmcollage ur den egna karriären som rullar när det blir dags för klädbyte. Å andra sidan var det ju verkligen en samling filmklipp som startade hans karriär, utlagda på Youtube och otippat upptäckta. För Justin Bieber är inte bara en flickidol med pikant frisyr (den ser verkligen skojig ut i profil), han är också ett typexempel på den sorts framgångssaga där någon kommer från ingenstans och erövrar hela världen. Alla kan sträva mot det, vill han nu säga med sin temalåt ”Believe”, och det är naturligtvis den sortens tänkande som har lett till det stockholmska förbandet The Fooo: ett Youtubefynd som tack vare en enkel dansfilmssnutt från Sergels torg nu fick göra sin första riktiga konsert på självaste Globen. Tre låtar lång. Det är som en vink om var Justin Bieber var för bara några år sen. Och nu är han på världsturné i de största arenorna, med en påhittig och högteknologisk show full av myllrande dansare och ett band som sätter oväntat mycket tyngd bakom Justin Biebers stunsigaste hitlåtar, samt några små tillfällen att visa upp sig på trummor och piano – eftersom det ändå är hans show. Jublet vet inga gränser och det är inte oförtjänt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15031, "headline": "”Bibliotekslag når bara halvvägs”", "summary": "Niclas Lindberg, generalsekreterare i Svensk biblioteksförening, menar att regeringens nya bibliotekslag bara når halvvägs. Inga svar ges på hur den nedåtgående trenden för biblioteken ska vändas, eller på hur läsandet ska öka.", "article": "På tisdagen lämnade regeringen sitt förslag till ny bibliotekslag till riksdagen. Lagen slår fast att bibliotek ska finnas i alla Sveriges kommuner, likaså att alla boklån ska vara gratis även fortsättningsvis, också de för biblioteken så kostsamma e-bokslånen. Finansieringen ges dock ingen lösning här. I stället är det upp till biblioteken, och deras huvudmän, att avgöra hur mycket pengar man kan lägga på e-böckerna utan att det går ut över de övriga uppdragen. Däremot lagfäster regeringen nya mål som att folkbibliotekens utbud av litteratur, medier och tjänster ska präglas av \"allsidighet och kvalitet\". Niclas Lindberg på Svensk biblioteksförening menar att den nya lagtexten lämnar mycket att önska. – Man har bara gjort den ena delen av jobbet. Man har bättre ändamålsparagrafer, där man bland annat lyfter in en paragraf om demokrati och fri åsiktsbildning som inte fanns tidigare, men det i sig kommer inte att leda till att bibliotek inte läggs ner eller till att läsandet slutar sjunka. I stället för att enbart lagfästa Kungliga bibliotekets övervakningsansvar skulle Niclas Lindberg, liksom Kulturrådet även vilja ge KB uppgiften att ta fram en nationell biblioteksstrategi, allt för att vända den nedåtgående utvecklingen för biblioteken. – Nu har vi en myndighet som sitter och tittar på eländet, men den gör inget, och regeringen gör inte heller någonting. Vi vill att regeringen samlar ihop alla intressenter för att lyfta upp diskussionen. Vilken roll ska biblioteken spela och hur ska vi ta oss dit? Den diskussionen måste initieras på nationell nivå. Vi behöver ha ett stort generalsnack. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15032, "headline": "Sinding Larsen i Hall of Fame-juryn", "summary": "Den 7 maj öppnar Swedish Music Hall of Fame i Stockholm. De första artister som väljs in i den svenska populärmusikens finrum presenteras under hösten. Juryn skall ännu utses, men ett namn är klart - SVT:s Per Sinding Larsen.", "article": "Från Ernst Rolf till Swedish House Mafia. Så presenteras innehållet i Swedish Music Hall of Fame som med Abba-museet som permanent utställning öppnar på Djurgården i Stockholm den 7 maj. I det nybyggda huset skall 100 år av svensk populärmusik visas upp i interaktiva utställningar. I husets verksamhet ryms också en svensk Hall of Fame, modellerad efter den amerikanska förlagan där Abba, som första svenska grupp, tog plats våren 2010. Tanken är att en handfull svenska musiker, upphovsmän och producenter som satt varaktiga avtryck på landets musikliv varje år skall invigas i Hall of Fame. – Vi kommer att ha ett långsiktigt tänk, det ska vara personer som satt sin prägel på branschen. Det blir inga \"one hit wonders\" eller flugor som väljs in i Hall of Fame, däremot kan dagens populära artister naturligtvis synas i utställningar, säger Charlotte Wiking, vd för Swedish Music Hall of Fame. Exakt vilka kriterier som ska gälla för att kunna bli invald i den svenska poppens panteon är inte klart. I USA gäller regeln att en artist kan väljas in först 25 år efter skivdebuten. Det är heller inte klart vilka som kommer att sitta i urvalsjuryn. Charlotte Wiking säger att det finns en god idé om hur juryn ska se ut, men än så länge vill hon bara offentliggöra ett namn - SVT:s musikprofil Per Sinding Larsen. Namnen på de första artister som väljs in i Hall of Fame kommer att presenteras under hösten och den officiella invigningen skall ske i november. TT Spektra har sökt Per Sinding Larsen som via Hall of Fame undanber sig att kommentera uppdraget i juryn. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15033, "headline": "Hårdare krav på kommuner i ny lag", "summary": "I dag presenterar regeringen den nya bibliotekslagen som börjar gälla den 1 januari nästa år. Bland annat ställs hårdare krav på skolbibliotek till alla elever.", "article": "IT ska få en framträdande plats hos folkbiblioteken, läsförståelse hos svaga grupper ska prioriteras och alla skolor ska ha tillgång till skolbibliotek. Den nya bibliotekslagen, som presenteras i dag, innehåller många av de delar som utredningen föreslagit. Mycket av det som föreslås finns redan inskrivet i andra lagar, bland annat kommunallag och skollag. Men kravet på politiker att upprätta planer för sina bibliotek borde ha kompletterats av en nationell biblioteksstrategi, menar Svensk biblioteksförening. – Vi är nöjda med flera delar i förslaget. Men när alla kurvor i decennier pekat neråt vad gäller ungas läsning, bibliotekslån och biblioteksbesök hade vi önskat oss att regeringen i den nya lagen erkände att man är oroad över den negativa utveckling biblioteken befinner sig i. Men lagstiftaren förhåller sig inte till det och smiter därmed undan sitt ansvar, säger Niclas Lindberg, generalsekreterare på Svensk biblioteksförening. Hälften av landets skolelever saknade i fjol tillgång till ett bemannat skolbibliotek. Och en av sex elever saknar helt skolbibliotek, enligt en granskning som Kungliga biblioteket, KB, gjort. I Nacka kommun utanför Stockholm är man både bäst och ganska dålig på att erbjuda skolbibliotek. På Nacka gymnasium står numera en jättelik dataskärm sedan 2010 där den gamla utlåningsdisken tidigare stod. Bibliotekarierna finns nu utplacerade på olika arbetsstationer i lokalerna för att kunna hjälpa eleverna med olika informationsproblem. Satsningarna resulterade i att det år 2012 utsågs till landets bästa skolbibliotek av Nationella skolbiblioteksgruppen med motiveringen att det ”visar prov på nytänkande där utvecklingsområden anpassas till ny teknik och pedagogik”. Samtidigt saknas det bemannade skolbibliotek i var tredje skola i Nacka kommun, enligt KB:s undersökning år 2012. Hur Nacka och andra kommuner ska förhålla sig till kravet på bibliotekstillgång för alla elever beror till viss del på hur lagtexten kommer att utformas. Sannolikt kommer det att röra sig om tillgång till bibliotek. ”Med skolbibliotek avses en gemensam och ordnad resurs av medier och information, som ställs till elevernas och lärarnas förfogande”, enligt förhandsinformationen från regeringen. – Alla elever i Nacka ska givetvis ha tillgång till ett skolbibliotek, men varje skola måste få tid att hitta sin lösning, säger Lotta Valentin, enhetschef för kultur och skola i Nacka kommun. Den nya bibliotekslagen träder i kraft den 1 januari nästa år. Fem nyheter i bibliotekslagen. 1 Kungliga bibliotekets roll som tillsynsmyndighet fastställs. Myndigheten ska se till att lagens övergripande syften efterlevs – biblioteken som kunskapsförmedlare betonas. Den nya lagen ska omfatta alla offentligt finansierade bibliotek och inte bara folkbiblioteken. 2 Folkbiblioteken ska främja kunskap om hur IT kan användas för lärande och delaktighet i kulturlivet, vilket lägger ett ansvar för respektive bibliotek att hålla hög kvalitet och allsidighet på medier och tjänster. 3 Biblioteken ska prioritera personer med funktionsnedsättning, annat modersmål än svenska, nationella minoriteter och barn och unga. Bakom den här lagtexten ligger bland annat behovet av en ökad läskunnighet och läsförståelse, inte minst bland unga. 4 E-böcker ska såväl som vanliga böcker vara avgiftsfria för låntagarna. Privat drivna bibliotek ska ha samma skyldigheter som offentligt drivna. Lagen säger dock inget om övriga medier som biblioteken också kan tillhandahålla. 5 Alla skolor ska ha bibliotek. Skollagen föreskriver redan bibliotek i skolan, men kravet får lite mer tyngd inskrivet även i bibliotekslagen. En undersökning som gjordes 2012 visade att hälften av landets skolor saknar bibliotek. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15048, "headline": "Läslusten som slår rekord", "summary": "I svallvågorna efter den storsäljande ”Femtio nyanser”-serien är de svenska förlagen nu på hugget när det gäller erotisk litteratur. Under Kulturnatten i Stockholm i kväll diskuteras det nya fenomenet.", "article": "När Norstedts förlag räknade senast hade ”Femtio nyanser”-serien av E L James sålt i 650 000 exemplar i Sverige och slagit rekord i sålda e-böcker. Och i vår kommer Wahlström & Widstrand med ”Tio lektioner i lust”, en dansk erotisk roman skriven av en pseudonym, som sägs vara en 38-årig bloggande kvinnlig advokat. Kanske inte någon ny ”Femtio nyanser”, men boken tillhör samma genre. De svenska förlagen är nu på hugget när det gäller erotisk litteratur för kvinnor, skrivna av kvinnor. Några har startat en särskild inprint med erotik. Vertigo förlag har länge låtit erotik vara en stor del av utgivningen. Sextio procent av dem som köper böcker är kvinnor, men hittills har porr och erotik varit en manligt kodad genre. Det är den inte längre. Men hur ska man se på den erotiska litteraturen i dag? En övergående trend? En genre som kommit för att stanna? Eva Gedin, förlagschef på Norstedts, som kammat hem vinsterna på E L James, tror inte kvinnoerotiken är en trend som går att jämföra med deckargenren. Det bekräftas också i senaste numret av Svensk bokhandel. – Jag tror att ”Femtio nyanser” är ett fenomen. Erotikgenren kommer säkert att utvecklas och uppdateras, och kanske öka något, men jag tror inte att det blir en långvarig genre. Inte som deckargenren, som ju i sig är mycket bredare. Kristoffer Lind, förlagschef på Lind & co, har själv en inprint av erotisk litteratur på sitt förlag (inspirerad av det brittiska ”Black lace”) och är även han försiktig när han talar om effekterna av den erotiska bokbomb som E L James åstadkom. – Det är svårt att förklara en bestseller, det blir alltid konstruerade teorier kring megaföreteelser. Det rör sig för det mesta om tillfälligheter. Efter ett tag blir det självuppfyllande. Det blir stort för att det är stort. – Den erotiska litteraturen har alltid varit ganska spretig som genre och den kommer och går i vågor. – Ett annat problem är att den så ofta skrivs av pseudonymer, som ju inte går att marknadsföra eftersom de inte kan låta sig intervjuas. Kristoffer Lind menar att en av nycklarna till hajpen kring ”Femtio nyanser” är nätet. Begreppet fanfiction, där man skapar nya berättelser om fiktiva gestalter, är en kultur som blir allt större. Ur och vid sidan av den växer den erotiska litteraturen som ”Femtio nyanser” representerar. Hela genren är, inte överraskande, stor på just e-böcker där det inte syns vad man läser, konstaterar Kristoffer Lind. Den erotiska litteraturen är alltså del av en amatörkultur som kommer från nätet innan den, ibland, går in i kretsloppet med pappersutgivning. Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap i Göteborg tycker att ”Femtio nyanser” är en uppdaterad romantisk berättelse med en hjältinna med Kulla-Gullamoral, som blir förälskad i en man med sadistiska sexuella böjelser. – Det är klart att de romantiska berättelserna innehåller mer sex i ett sexualiserat samhälle, men romanhjältinnan är alltid hedervärd och hennes kärlek har en omformande kraft, som befriar mannen. Det gäller generellt i den här genren, säger hon. I kväll avslutas Kulturnatten i Stockholm med ”Det snuskiga samtalet”, där författare diskuterar den erotiska litteraturen. I panelen på Medborgarhuset på Söder sitter Kristofer Folkhammar, som skrivit om bögsex, Sara Lövestam, som skriver om lesbiskt sex och Sandra Dahlén, som skrivit handböcker om sex, tips och trix. Lotta Vilde Wahl, från Hallonsgrottans vänner som är arrangör, hoppas på ett ”härligt, lustfyllt samtal”. – Böcker är otroligt viktiga för hbtq-personer eftersom man, särskilt som ung, har svårt att få information där man kan känna igen sin egen typ av sexualitet. Så de här böckerna fyller ett stort tomrum och det känns extra kul att arrangera detta tillsammans med Punkt Medis, säger hon. – Det är inte så ofta man diskuterar hur man kan skriva om sex och erotik utan att det blir platt eller bara pinsamt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15103, "headline": "Marie Serneholt tar över ”Bingolotto”", "summary": "Marie Serneholt blir ny programledare för \"Bingolotto\". Hon kommer dessutom att leda det helt nya TV4-programmet \"Bingolottos upp till miljonen\". ”Jag är så otroligt hedrad och glad”, säger Serneholt till TT Spektra.", "article": "I höst får \"Bingolotto\" en ny programledare, som ersätter Jan Bylund. TT Spektra kan nu berätta att Marie Serneholt får jobbet. – Alla detaljer har fallit på plats väldigt nyligen, det här är färskt. Jag blev enormt förvånad när jag fick frågan och tror inte att jag har hunnit smälta det än. Jag har spelat \"Bingolotto\" sedan det startade, min syster var elitsimmare så vi köpte alltid lotter och än i dag är det ingen jul utan uppesittarkvällen, säger hon. Artisten Marie Serneholt, tidigare medlem i A-Teens, har de senaste åren satsat på tv. Hon har bland annat varit programledare för Melodifestivalen, \"Helt magiskt\" i SVT och jurymedlem i \"X factor\" i TV 4. Hon hade dock inte räknat med att få leda \"Bingolotto\". – Några av våra största programledare har lett det här programmet och att jag ska få axla den manteln känns otroligt hedersamt. Jag har en enorm respekt för de som har lett \"Bingolotto\", säger Marie Serneholt. Du är yngre än de tidigare programledarna, ska du modernisera \"Bingolotto\"? – Det kommer ju att ske förändringar men exakt vad det blir får vi återkomma till, det är en process som pågår just nu. Alla som spelat tidigare kommer så klart att känna igen sig men sedan vill man ju så klart utveckla programmet. Förutom \"Bingolotto\", som sänds i Sjuan på söndagar, kommer Marie Serneholt också att leda det nya frågesportprogrammet \"Bingolottos upp till miljonen\" i TV 4 - även det ska visas på söndagar. – Det är baserat på det brittiska formatet \"Secret fortune\" och är ett frågesportsprogram där två personer helt enkelt tävlar om att kamma hem en miljon kronor. Det känns som ett nytt och fräscht frågesportprogram, säger Marie Serneholt. De båda Marie Serneholt-programmen börjar sändas i augusti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15111, "headline": "Nya sidor av Anders Zorn på turné i USA", "summary": "I USA är Anders Zorn främst känd som porträttör av presidenter och dignitärer. Men nu ska amerikanerna lära känna den Zorn vi är vana vid i Sverige genom tre stora utställningar under 2013.", "article": "I februari öppnade den första Zornutställningen på Isabella Stewart Gardner Museum i Boston, under namnet ”Anders Zorn: A european artist seduces America” (En europeisk konstnär förför Amerika). Efter sommaren öppnar en ny och större Zornutställning på Legion of honor, som tillhör Fine arts museums i San Francisco. ”Anders Zorn – Sweden’s master painter” blir den största Zornutställning som någonsin visats i USA, med ett 90-tal verk inlånade från Zornmuseet i Mora, Nationalmuseum i Stockholm och andra samlingar. Efter San Francisco går utställningen vidare till National Academy Museum i New York. – Anders Zorn är fortfarande ganska okänd här, men efter de tre utställningarna tror jag att han kommer att vara välkänd även i USA. De amerikaner som vet något om honom känner till hans porträtt på framstående amerikaner. Zorns bilder påminner mycket om de verk som vår amerikanske målare John Singer Sargent gjorde under samma tid, som är mycket uppskattade och högt värderade. Zorns konst är lika bra som Sargents men ännu bredare. Hembygdsbilderna från Dalarna och nakenbilderna på kullorna blir säkert både omtalade och omtyckta. Det säger Peter Trippi, redaktör för den ansedda konsttidskriften Fine Art Connoisseur på telefon från New York. Redan 1992 väcktes den första idén om att göra en stor utställning med Zorns konst i USA. Motorn i detta arbete har hela tiden varit Sveriges generalkonsul i San Francisco, Barbro Osher. Ursprungstanken var att göra en samlingsutställning med de tre porträttmålarna Anders Zorn, John Singer Sargent och spanjoren Joaquín Sorolla. Planerna sprack sedan det visade sig för svårt att samtidigt få loss konstverk av alla tre. Det som till slut öppnade dörren till USA var ett celebert besök på Zornmuseet i Mora år 2010, då jubileumsutställningen ”Zorns mästerverk” visades. Då kom Barbro Osher till Mora tillsammans med John Buchanan, chef för Fine Arts Museums i San Francisco. – Han blev så förtjust att han på stående fot beslutade om en Zorn-utställning på sitt museum i San Francisco. Och bara Zorn. Han pekade sedan på mig och sade att han ville ha mig som curator för utställningen. Kort därpå åkte jag över till USA för att planera utställningen, säger Johan Cederlund, chef för Zornmuseet i Mora. Arbetet med Zornutställningen tappade fart i fjol då John Buchanan oväntat dog i cancer, men hans efterträdare Colin B Bailey har valt att fortsätta projektet med målet att öppna utställningen i höst – för att senare fortsätta till New York. Nästan hälften av det 90-tal verk som ska visas i San Francisco kommer från Zornmuseet i Mora. Johan Cederlund hoppas att detta inte ska innebära en dränering av det egna museet i Mora. – Utlåningen till USA sker under höst- och vinterhalvåret då vi normalt inte har så många besökare, och vi kommer att ha annat spännande att visa då. Sommarturister kommer inte att märka av någon skillnad, säger han. Utställningen i Boston med omkring 25 verk av Anders Zorn har kommit till helt oberoende av satsningen i San Francisco och New York. Bakgrunden är i stället att grundaren av Bostonmuseet, Isabella Stewart Gardner, var personlig vän med Zorn. Han var därför en lämplig konstnär när museets nya tillbyggnad skulle invigas. Anders Zorn gjorde sju längre resor i USA. Den första resan gick till världsutställningen i Chicago 1893 där han var utställningskommissarie för den svenska avdelningen. På utställningen fick Zorn många kontakter, och det var också där som han första gången träffade Isabella Stewart Gardner. Zorn stannade ett helt år och målade beställningsporträtt. I ett brev hem till hustrun Emma från en av sina USA-resor skrev han att det var fyra gånger dyrare att leva i USA än i Sverige och att han därför tog fyra gånger mer betalt än hemma. Sista resan till USA gjorde Zorn år 1911. Zorn målade över 100 porträtt i USA på framför allt bankirer, politiker och framgångsrika industriledare. Han hann också med att porträttera de tre amerikanska presidenterna Grover Cleveland, William Taft och Theodore Roosevelt. Oljemålningen på William Taft hänger fortfarande i den amerikanske presidentens kontor Ovala rummet i Vita huset. Några av alla dessas porträtt finns med i de nya Zorn-utställningarna runt om i USA. Men inriktningen är främst att visa Zorns fulla bredd för den amerikanska publiken. – John Buchanan var mycket tydlig med att det inte bara skulle vara amerikanska ”gubbar och gummor” på bilderna. Han ville ha med alltifrån Zorns akvareller till hembygdsmålningarna och nakenstudierna. Jag tror att den amerikanska utställningen ger en annan bild än vad vi vanligtvis ser här i Sverige där han mest är känd som ett slags ”Dalarnas Rubens”, säger Johan Cederlund på Zornmuseet i Mora. Anders Zorn Född 18 februari 1860, död 22 augusti 1920. Efter studier vid Konstakademien 1875–80 tillbringade Zorn många år utomlands i bland annat Frankrike, England och Spanien. Tidvis bodde han också i USA, dit han reste vid sju tillfällen för att porträttera industrimagnater och höga politiker. Zorn arbetade först med akvarell fram till 1887. Under en vistelse i Saint Ives i Cornwall vintern 1887–88 övergick han till olja. Hans etsningar – det första bladet utfört 1883 – innebar en förnyelse av tekniken, inte minst under inflytande av Rembrandts konst. Svenska genombrott År 1997 visades en uppmärksammad och välbesökt utställning av Carl och Karin Larssons konst vid Victoria and Albert Museum i London. Den blev ett internationellt genombrott framför allt för Karin Larssons textilkonst och inredningsstil. Hilma af Klint (1862–1944) väcker också intresse i USA just nu. I en stort uppslagen artikel i Wall Street Journal berättade tidningen nyligen om den nu aktuella utställningen av hennes verk på Moderna museet i Stockholm. ”Konsthistorien måste skrivas om”, menar Julia Voss som menar att det inte är självklart längre peka ut Kandinsky, Picabia och Malevich som pionjärerna när det gäller abstrakt konst. Källa: NE och Zornmuseet ", "article_category": "culture"}
{"id": 15112, "headline": "”Min film handlar om förlorad oskuld”", "summary": "Femton år efter braksuccén ”Festen” är Thomas Vinterberg tillbaka med en film som berör incest från en annan utgångspunkt. I ”Jakten” spelar Mads Mikkelsen en förskollärare som blir oskyldigt anklagad för övergrepp.", "article": "För femton år sedan slog Thomas Vinterbergs pedofildrama ”Festen” ner som en bomb på Croisetten i Cannes. Över en natt blev Lars von Triers unge Dogma-lärjunge känd i hela filmvärlden. Den danska regissören lät sig snabbt förföras av sirensången från Hollywood och satsade på en internationell karriär. Det slutade med engelskspråkiga hel- eller halvfloppar som ”It’s all about love”, ”Dear Wendy” och ”Submarino”. Efter en skilsmässa och en klassisk mittlivskris har Vinterberg sökt sig tillbaka till sina danska rötter i den välmående lantliga idyllen. – Det verkar som om publiken helst vill att jag gör små historier. Så jag gör nog bäst i att fortsätta gräva i den danska myllan, konstaterade Thomas Vinterberg efter det positiva mottagandet på fjolårets Cannes-festival. Vinterberg har burit på idén till ”Jakten” sedan Ulrich Thomsens förlorade son förstörde partystämningen på ett flott 60-årskalas genom att berätta om pappans sexuella övergrepp. ”Jakten” är ett slags antites till ”Festen”. Om ”Festen” byggde på en chockerande sanning, så handlar ”Jakten” om en chockerande lögn. I filmen anklagas Mads Mikkelsens förskollärare för att ha blottat sig för sin bästa väns dotter. En spontan lögn från en liten flicka med livlig fantasi leder till häxjakt på rollfiguren Lukas. – Jag ser det som en H C Andersen-saga om ondskan som kommer utifrån och förgiftar ett litet tajt samhälle med paranoia och rädsla. I Danmark har vi ett gammalt talesätt som säger att barn och fyllon alltid talar sanning. Med den här filmen säger vi att detta inte alltid är sant. Självklart vet vi att alldeles för många barn har blivit sexuellt utnyttjade. Men det finns också några sådana här fall när barn ljuger, oftast för att tillfredsställa vuxna, säger Thomas Vinterberg. Inför ”Jakten” studerade Vinterberg och medförfattaren Thomas Lindholm flera verkliga rättsfall från Europa och USA där oskyldiga stämplats som sexförbrytare. För att ladda sitt drama med autenticitet så byggdes också vissa scener på förhör med misstänkta pedofiler. – Det är alltid barnen som tar skada. Även i ett sådant här fall som i ”Jakten”, där flickan inte har utsatts för något, leder det till reaktioner som kommer att bli en del av hennes minne och ge henne skador för livet. Barn som hittat på sina anklagelser får ofta samma syndrom som dem som blir utsatta på riktigt, säger Vinterberg. Förutom att ha skrivit en alkoholromantisk teaterpjäs om fyra äldre kvinnliga fyllon, funderar han på att filma Thomas Hardys ”Fjärran från vimlets yra” och drömmer om att göra en film om den typ av hippiekollektiv han själv växte upp i på 70-talet. I ”Jakten” finns också en längtan tillbaka till ett slags ”Lille Danmark”, där allt var enklare och mer avspänt. – ”Jakten” handlar om förlorad oskuld. Under min uppväxt var jag omgiven av nakna kroppar och könsdelar på ett helt oskyldigt sätt, säger Vinterberg och berättar om en uppskattad, men ständigt salongsberusad, lärare som drog ner byxorna av pedagogiska skäl när eleverna krävde sexualupplysning. – Han skulle åka direkt i fängelse i dag och aldrig få jobba mer. Saker har förändrats sedan jag var liten, samhället har blivit hårdare och kallare, vi har förlorat oskulden av förklarliga skäl … förstås. Priset vi får betala är att det blir suspekt att ha fysisk kontakt med våra barn, det är obekvämt att pussa sin femåriga dotter på munnen. Hela situationen är förskräckligt sorglig, säger Thomas Vinterberg. Ursprungligen skrev han rollen som Lukas med en ung Robert De Niro från ”The deer hunter” i tankarna. När Mikkelsen kom in i bilden ändrades rollkaraktären från en tuff smed till en mjuk förskollärare med ett slags godmodig skandinavisk framtoning. – Allt med Mads är attraktivt – både som skådespelare och människa. Och eftersom han är så snygg så valde jag att klä ner honom ordentligt, kanske för att jag är avundsjuk, ler Thomas Vinterberg. Vinterberg är tacksam över att vara född i ett av världens mest välmående länder, men vill samtidigt slåss mot allt det rationella, välkammade och politiskt korrekta. – Det är för lite stake i Danmark. Vi är ett Fylke med lyckliga små hobbitar, betryckande medelmåttiga. Ibland kan jag tycka att det är för bekvämt och tryggt. Kanske är det därför jag dras till mörka historier, vilket också är en del av vårt berättararv. Vi är inte vana vid lyckliga slut, säger Thomas Vinterberg. Finalen på ”Jakten” är också högst ambivalent. För att få till exakt rätt slutackord lät regissören spela in tre helt olika slut. – De två andra är hemligstämplade – och kommer aldrig att avslöjas, ler han. Född 1969 i Köpenhamn. Regissör och manusförfattare. Tog examen som filmregissör från Den danske Filmskole 1993. Var tillsammans med Lars von Trier en av grundarna bakom det asketiska Dogma-manifestet som bland annat resulterade i succégenombrottet med ”Festen” som vann juryns stora pris på Cannesfestivalen 1998. Har även regisserat musikvideor för Blur och Metallica. Filmografi (regi och manus): ”Hjältar” (1996) ”Festen” (1998) ”It’s all about love” (2003) ”Dear Wendy” (2004) ”Submarino” (2010) ”Jakten” (2012) ", "article_category": "culture"}
{"id": 15118, "headline": "Rasismens själ sitter kvar", "summary": "Debatten efter Jonas Hassen Khemiris brev till justitieministern visar att samtalet om rasism tar nya vägar. Men den som vill bortförklara rasismen i Sverige har anledning att syna sin egen blick, skriver Maja Bredberg.", "article": "Förra årets tunga midvinter har blivit till tidig, frusen vår och något har hänt: samtalet om rasism har börjat ta andra vägar. Under hösten slogs rasismkritiken bort av många i den vita majoriteten. Man ropade censur och konstaterade att nidbilder av svarta i barnlitteraturen i alla fall inte har gjort ”någon av oss” till rasister. Sedan dess har det gått en lång reva i vårt kollektiva medvetande, en råare samhällssyn skymtar: ett rasprofilerat polisiärt arbete i jakt på papperslösa, en migrationsminister som gång på gång fäller rasistiska uttalanden och ambulanspersonal som vägrar köra skadade flyktingbarn till akuten. Det är många som upprörs. Kanske är Sverige inte så oskyldigt som vissa av oss velat tro. Kanske har vi alltid vetat om det. Författaren Alejandro Leiva Wenger publicerade, bland sina anteckningar på Facebook, en klarsynt sammanfattning av vårt förändrade samtalsklimat. Texten återgavs i en kortare version i Expressen (20/3) där man kunde läsa hans textanalys av Jonas Hassen Khemiris brev till justitieminister Beatrice Ask och författaren Johannes Anyurus text om svensk rasism (SVT Debatt 10/12-2012). Om hur olika de båda texterna mottogs. Leiva Wenger konstaterade bland annat att Khemiris retoriska grepp är vänligare i tonen än Anyurus och kommunicerar vårt samhälles orättvisor utan att skuldbelägga läsaren själv. Anyuru konfronterar i stället den delen av oss alla som bär ansvaret för att orättvisa strukturer upprätthålls. I en kommentar till Leiva Wengers text drog skribenten Oivvio Polite paralleller till den amerikanska medborgarrättsrörelsen och menade att Khemiris tillvägagångssätt påminner om Martin Luther Kings, medan Anyurus liknar det mer hårdföra som Malcolm X hade: ”Anytime you beg another man to set you free, you will never be free. Freedom is some- thing that you have to do for yourself.” Sannolikt behövs båda dessa uttryckssätt, och många fler, för att en förändring ska kunna ske. Men att Anyurus mer kravfyllda tilltal mött så lite resonans hittills, måste ses som ett tecken på att vi har långt kvar att gå. Vår historia visar ofta hur orättvisor är fastnålade i det innerfoder som håller privilegier prydligt stärkta, och enligt logikens princip står då en majoritet av oss som uppbärare av detta. En insikt som långt ifrån alla vill kännas vid. För om världen vi lever i är rasistisk, vad säger det då om oss? Viljan, eller förmågan om man så vill, att tala om rasistiska strukturer i stället för enskilda individers rasistiska handlingar verkar stå i direkt korrelation till i vilken grad man själv blivit utsatt. För någon som sällan eller aldrig utsatts för diskriminering kan ett resonemang om enstaka händelser eller enskilda individer verka rimligt. Där Moa Matthis i sin artikel ”Det vita vansinnet” (Magasinet Arena 1/2013) ser konsekvenser av kolonialism, vill DN:s Erik Helmerson hellre tala om vissa individers felaktiga agerande. Liksom fristående från den historiska kontext som sammanbinder våra nutida maktstrukturer. Om ens yttre attribut stämmer överens med rådande norm kan ett samtal om dagens rasism inte bara väcka förvåning och bestörtning – för en person som aldrig har fått självklarheter som sin hudfärg eller sitt ursprung ifrågasatt, kan samtalet om rasism vara så främmande att bara dess blotta existens förefaller dem vara rasistisk. Sydsvenskans Mats Skogskär beskriver debatten som att ”rasprofilering breder ut sig” (21/3) och DN:s Lena Andersson är skeptisk mot ”den nya färgläran” (23/3). Ingen av dem verkar inse vilket privilegium det är att få leva i tron att fokus på hudfärg är något nyligen ”återuppväckt”. Är man i stället en person med ett namn eller utseende som gång på gång triggar andras fördomar – i skolan, på gatan, på arbetsplatsen, när man söker jobb, när man handlar, när man lär eller inte lär känna nya människor – är sannolikheten större att man kan se det återkommande trasiga samhällsmönstret. Samtalet fortgår. Plötsligt citeras artister från den vanligtvis marginaliserade svenska hiphopscenen i ledarkrönikor. Röster höjs. Men även i de bästa av intentioner skiner samhällets struktur igenom: vi existerar i mångt och mycket i ett helvitt normativ som har helvita referensramar, och oavsett vår egen hudfärg bär vi det alla med oss. När Ann Heberlein skriver om jakten på papperslösa (DN 22/2) sker det i en vi-form som är exkluderande för ganska många: ”Det handlar inte om brottslingar utan om människor som är mer lika dig och mig än vad vi orkar tänka på. Hur skulle vi orka leva om vi på allvar förstod det?” Utan att reflektera över att vissa av oss som läser det är mycket väl insatta i svenskt asylförfarande. Och har vi inte upplevt det själva, har många av våra föräldrar gjort det. Eller så har vi vänner som flytt hit. Vilka vänder vi oss till när vi talar? Vår segregation byggs av många stenar. Även i de små detaljerna finns signaler av vikt. Vi vet att vi består av en myriad av erfarenheter och fler livsöden än vad det ofta slentrianmässigt utgås ifrån. Att medvetandegöra oss själva – hur ser vi på världen och med vems blick? – måste vara en ständigt pågående process. Det kräver vakenhet. Och det spelar stor roll för vår tillvaro om vi inte klarar av att hålla detta i vårt gemensamma minne. Ofta blir det direkt felaktigt. Ett exempel är den svenska, Oscarsbelönade dokumentären ”Searching for Sugar Man”: berättelsen om hur den okända artisten Rodriguez blev stor i Sydafrika i slutet av 70-talet – och hur hans musik blev synonym med kampen mot apartheid. I filmen åker regissören Malik Bendjelloul till Sydafrika, men de enda han träffar är vita. Faktum är att hela publiken på Rodriguez arenaspelningar är vita. Lite märkligt i ett land där bara en tiondel är vita och då Rodriguez påstås ha varit Sydafrikas stora artist. De vita som Bendjelloul pratar med säger att alla tyckte att apartheid var fel, men ”som vit kunde man inte göra så mycket”. Inte förrän på 80-talet då Rodriguez musik väckte en regimkritisk subkultur, Voëvry-rörelsen: ”Det var det första motståndet mot apartheid. Och det hade sitt ursprung bland afrikaanbefolkningen.” De förklarar: ”Varje revolution behöver en egen sång. I Sydafrika blev Cold Fact plattan som gav folk tillåtelse att börja tänka fritt.” Det låter ju fantastiskt. Problemet är bara att den svarta antiapartheidrörelsen redan hade en kampsång sedan 50 år tillbaka: Nkosi Sikelel’ iAfrika, en kristen hymn skriven av läraren Enoch Sontonga i slutet på 1800-talet. Samma sång som sjöngs på ANC:s möten, under demonstrationer och i rättegångssalen efter att Nelson Mandela fått sin fängelsedom, över ett decennium innan Rodriguez ens spelade in sin skiva. Samma sång som nu är en del av den nya sydafrikanska nationalsången. Att oemotsagt få påstå att barn till den vita styrande minoriteten utgjorde ”det första motståndet mot apartheid” med sin musik under samma tidsperiod som svarta barn demonstrerade och blev ihjälskjutna – som Sowetoupprorets mest kända offer 13-årige Hector Pieterson och 15-årige Hastings Ndlovu – möjliggörs enbart av att vi ser på världen med en förblindad vit blick. Resultatet blir en skev historieskrivning. En stor grupp människor osynliggörs fullständigt. Det är inte alltid lätt att veta vad som försiggår om man tillhör de privilegierade. Att de vita ungdomarna i Sydafrika fick en felaktig bild är förståeligt då makten bibehölls genom segregation, censur och våld. De kände kanske inte till hur svarta systematiskt isolerades i sina ”homelands”, stängdes ute från arbetsmarknad, handel och inte kunde röra sig i vita delar av samhället utan att behöva uppvisa pass. De visste kanske inte att bussresenärer delades upp efter hudfärg och att ett för dem vanligt sjukhus inte alls välkomnade alla. Men så fungerar segregerade samhällen på just det viset: de som föds in i den normgivande hierarkins topp – där makt och ekonomisk överlägsenhet samlas – märker sällan av förtrycket alls. Inte nödvändigtvis för att de inte bryr sig, utan för att felkonstruktionen skapar getton för både svarta och vita. Det gäller förstås aldrig alla. Men på samma sätt som att det krävs många enskilda handlingar för att skapa en existerande struktur, krävs det minst lika många undantag för att rasera densamma. Jasenko Selimovics argumentation (DN 27/3) för att se sin och Jonas Hassen Khemiris karriärer som bevis för att Sverige inte alls är rasistiskt, väger inte tungt förrän dessa enstaka bedrifter blivit till allmänna livsöden delade av många. Till dess finns det historier om oss, i dag, som berättas för den som är villig att lyssna. Kanske börjar inte alla med ett trevligt ”Bästa…”, kanske har de en mer kritisk ton. Men vi borde alla se oss skyldiga att lyssna till varandra och förstå vårt eget ansvar: hur agerar jag? Steve Biko, en sydafrikansk apartheidmotståndare, icke-våldsaktivist och fyrabarnspappa, som 1977 avled av de skallskador han ådrog sig under ett polisförhör, formulerade vad som fortfarande måste anses vara den enda lösningen: ”De vita måste göras medvetna om att de bara är människor, inte värda mer. Samma sak med svarta. De måste göras medvetna om att de också är människor, inte värda mindre.” Och de som menar att vi redan är där, har anledning att syna sin egen blick. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15119, "headline": "The Knife fyller lyssnaren med iskallt mörker", "summary": "På The Knifes nya ”Shaking the habitual” gör syskonen Dreijer en helomvändning och bejakar socialismen. De nya låtarna kritiserar monarkin, patriarkatet och kapitalismen.", "article": "Att vara liberal och lyssna på The Knifes nya skiva är lite som att vara gay och spisa homofobisk reggae, eller pingstvän och pumpa black metal. Man blir fienden. För mig, som älskat allt duon gjort och sympatiserar med de könsöverskridande ambitionerna, är det en udda upplevelse. ”Liberals giving me a nerve itch”, sjunger Karin Dreijer och passar på att gnälla lite över manliga rockjournalister, ”all the guys and the signori who will write my story”. 2006, när The Knife släppte ”Silent shout”, sa Karin Dreijer i DN att hon tröttnat på de queerteorier som genomsyrade genombrottsskivan ”Deep cuts”: ”Om man vill få ut politiska åsikter är det bättre att skriva en artikel. Annars blir musiken bara ett redskap. Låtarna har ett värde i sig. De ska inte användas för att paketera annat.” Sedan dess har syskonen Dreijer gjort en helomvändning och bejakat socialismen. De nya låtarna kritiserar monarkin, patriarkatet, kapitalismen och Västerlandet. Att utsätta sig för ”Shaking the habitual” känns som att örfilas med Aftonbladets kultursidor tills man har Karl Marx-citat på kinderna och en Liv Strömquist-serie i pannan. ”Latteliberal!” inbillar jag mig att skivomslaget skriker (det pryds naturligtvis av en ond kapitalist). ”Du borde lyssna på heteronormativ mansrock i stället. Du är Bengt Ohlsson.” ”Shaking the habitual” är dock alldeles för bra för att lämnas i fred. Och om man undviker att bläddra i konvolutet, eller att läsa intervjuer med syskonen Dreijer, framstår dubbelabumet inte längre som en kulturmarxistisk tegelsten utan ett dissonant underverk. Liberala lyssnare kan glädjas åt att Karin Dreijer har något gemensamt med homofobiska jamaicaner och satanistiska hårdrockare: det är svårt att höra vad hon sjunger. Hennes redan kantiga engelska förvrängs brutalt. Både ”Silent shout” och Karins Fever Ray-album beskrevs som mörka och svårtillgängliga. De skivorna låter som Ulrik Munther jämfört med det industriella kaoset på ”Shaking the habitual”. The Knife raserar The Knife, som om de föraktade popmelodier lika mycket som avdrag för hushållsnära tjänster. Mest radikal är ”Old dreams waiting to be realized”, nitton minuters resa genom ett ödelandskap av ljudskärvor: en surrande glödlampa, en plastsäck som släpas över ett golv, en syntbas som irrar omkring på jakt efter en låt. ”Fracking fluid injection” är lika hotfull med sina skrapande trumpetljud och psykade hahahahehehe-körer. Det är tålamodsprövande men trollbindande. The Knife närmar sig klassiska oljudsmakare som Throbbing Gristle och SPK. Bland de mer konventionella låtarna utmärker sig ”Full of fire” med sitt hetsiga antibeat, ”A cherry on top” där det låter som att Aphex Twin jammar i ett balinesiskt tempel och den stökiga ”Without you my life would be boring” där Karin ylar om att duscha i alvkiss och kompas av klass 2 C på blockflöjt. Mest överväldigande är ”Wrap your arms around me” – inte en cover av Agnetha Fältskogs solohit utan en hamrande, gotisk ritual som fyller själen med isigt mörker. Endast den jolmiga technolåten ”Stay out here” faller platt. ”I don’t like it easy. I don’t like it the straight way”, sjöng Karin Dreijer på ”Deep cuts”. Här gör syskonen det oerhört svårt för sig (och lyssnarna) men den krokiga vägen leder till fler intressanta platser än någonsin. Bästa spår: ”Wrap your arms around me” ", "article_category": "culture"}
{"id": 15154, "headline": "Catia Hultquist: Lagom till sjuårsdagen hör jag att flera vänner börjat tröttna på Twitter", "summary": "Twitter är ett hetsigt sätt att kommunicera men ibland går det lite väl fort i Twitter-hockeyn. Hårda puckar svischar fram och tillbaka utan att något blir sagt.", "article": "I mitten av mars kommer idén till honom. Det verkar rimligt att göra ett inlägg på mikrobloggen Twitter om att han önskar skjuta migrationsministern. ”Jag kommer verkligen att glädjas den dagen han dör. Från djupet av mitt hjärta, jag menar det verkligen.” Senare förklarar twittraren, som dessutom råkade vara ordförande för Ung vänster i Luleå, att det hela var ”ett mycket svart skämt”. Men skadan var redan skedd, och i helgen fick han sparken av förbundsledningen. Nej, Twitter är definitivt inte ett medium för den omdömeslösa. Och inte heller för den som tycker att det är en bra idé att twittra sent på natten efter ett krogbesök. Sådana exempel finns det drösvis av på mikrobloggen – och det är inte bara inlägg som går att vifta bort. När man bara har några meningar på sig att skriva, 140 tecken är ju maxgränsen för varje inlägg på Twitter, är det inte bara så att man riskerar att uttrycka sig lika obehagligt som i parad- exemplet ovan. Det är också lätt att alla former av nyanser rinner bort med det berömda badvattnet. Twitter är ett hetsigt sätt att kommunicera och särskilt gynnsamt för den som gillar att skriva spetsiga oneliners. Därför är det inget mysterium att forumet blivit så poppis bland journalister, politiker och andra formuleringsglada opinionsbildare. Men ibland går det lite väl fort i Twitterhockeyn. Hårda puckar svischar fram och tillbaka utan att något egentligen blir sagt. Alltför många har tvingats lära sig den hårda vägen att Twitterkontot inte bara var ett smidigt sätt att skaffa sig nya bekantskaper. Det var också ett lysande sätt att skaffa sig ovänner. Och trots, eller kanske på grund av, mikrobloggens nyvunna folklighet börjar nu en trötthet märkas bland pionjärerna. För på Twitter finns inte bara de som är där för att de tycker att det är så fantastiskt kul. Här hänger också de som måste. Twitter har blivit en del av jobbet. Det ska påverkas, kommenteras och markeras revir i all oändlighet. Inte konstigt att många av inläggen har en sur eftersmak. Twitter har hamnat i mobbaråldern. I torsdags fyllde Twitter lika mycket som en förstaklassare, sju år. Det sociala mediet som i dag har 500 miljoner användare drog i gång 2006. Två år senare blev Twitter känt som Barack Obamas kommunikationskanal under valet, och några år senare blev mikrobloggen en medial älskling på grund av kopplingen med den arabiska våren och Charlie Sheens revanschlystna kändiskonto. Förra året slog Twitter igenom på allvar i Sverige och antalet användare fördubblades. Vi har hunnit lära oss vad en hashtag är, och att man i värsta fall alltid kan skylla på att det egna kontot har kapats av ondskans makter. Men lagom till sjuårsdagen hör jag flera vänner prata om att de börjat tröttna, att det har blivit kallt och hårt och att revirmarkerandet tagit över. ”Twitter = lågintesiv mobbing” som en kollega uttryckte det. I stället har han gått över till det snart treåriga Instagram (bildverktyg och socialt nätverk): ”Det är mycket trevligare. Det är varmt och gulligt och lajkas till höger och vänster.” Och jo, jag har också registrerat ett ”instakonto” men har än så länge bara gläntat på dörren. Jag vet inte riktigt om jag är redo för Cozy corner än. Men jag förstår precis vad han menar – ibland vill man bara höra något snällt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15161, "headline": "Hanna Fahl: På fyra timmar fixade fansen två miljoner dollar – och nu blir filmen av", "summary": "Warner som äger rättigheterna till ”Veronica Mars”-serien har inte velat satsa på en långfilm. Men förra veckan drog serieskaparen och huvudrollsinnehavaren i gång en insamling.", "article": "Jag donerade sexhundra kronor till insamlingen för att möjliggöra en svensk animerad serie med titeln ”Paco the Judo Popcorn”. Jag menar, vem vill inte få följa en liten popcornkärna som när han blir arg poppar till en fluffig vit judosparkande kampsportspopcornhjälte som försvarar köket mot den onda överblivna moroten? I övrigt har jag inte varit någon stor användare av Kickstarter; den största av de ”crowdfunding”-sajter som administrerar insamlingar för att stödja kreativa projekt. Men jag kommer att skänka pengar till ”Veronica Mars”-filmen. ”Veronica Mars” sändes som tv-serie i tre säsonger och är bland det bästa jag någonsin sett. Fortfarande, sex år senare, kan jag drabbas av avgrundsångest vid tanken på att Veronica (tonårig detektiv spelad av Kristen Bell), Logan (kärv tonårskille spelad av Jason Dohring) och deras komplicerade kärleksrelation inte existerar på riktigt. Det har pratats om en uppföljarfilm ända sedan dess. Serieskaparen Rob Thomas har velat göra den, skådespelarna har velat vara med, men Warner som äger rättigheterna har inte velat betala. Det vill de fortfarande inte. Så förra veckan drog Rob Thomas och Kristen Bell i gång en Kickstarterinsamling. Målet var två miljoner dollar (knappt tretton miljoner kronor); med så mycket pengar i ryggen hade Warner lovat att göra filmen. Fyra timmar tog det. Fyra timmar, femtiotusen fans som donerade, två miljoner dollar, och plötsligt har den sex år gamla drömmen gått i uppfyllelse (med råge, insamlingen närmar sig nu det dubbla). Det är första gången en film i den här storleken har finansierats via Kickstarter. Många, både fans och kreatörer, har vädrat morgonluft. Betyder det här nytt liv även för andra fanfavoriter som ”Firefly” och ”Deadwood”? Är crowdfunding, som länge fungerat utmärkt i liten indieskala, även en hållbar ny affärsmodell för Hollywood, och kan det i så fall leda till ett roligare filmutbud? Men det finns tveksamheter kring modellen också. När ”Veronica Mars”-filmen väl är färdig och går upp på biograferna är det megaföretaget Warner, inte de femtiotusen privata mikrofinansiärerna, som får vinsten. ”Så ska nästa Kickstarterkampanj betala Warnerchefernas löner?” twittrade Hollywood Reporter-skribenten Tim Goodman syrligt. Det finns flera sätt att se på saken. Visst sticker det i ögonen när allt ekonomiskt risktagande, hur få dollar det än må handla om per person, hamnar hos de enskilda konsumenterna medan filmbolaget kan luta sig tillbaka och håva in tack vare en hängiven fanskaras välvilja. Å andra sidan skulle en film som ”Veronica Mars” aldrig någonsin bli gjord utan fanfinansieringen, och man kan argumentera för att Kickstarterdonationerna inte är annorlunda än biobiljetter, bara köpta i förhand. Den som donerat får också något för pengarna, allt från en plansch till en skådespelarroll i filmen beroende på summa. Och det är svårt att se hur Hollywood skulle kunna sätta crowdfunding i system. Antalet tänkbara projekt med tillräckligt stort fan-stöd är få; en ny ”Transformers” skulle knappast engagera tittarna tillräckligt mycket. ”Paco the Judo Popcorn” har inte blivit verklighet än, trots att det gått två år. Jag är inte särskilt besviken, popcorntröjan jag fick får helt enkelt vara värd de 600 kronorna. Och ”Veronica”-filmen kommer att göras. Inspelningarna börjar i sommar. Logan och Veronica kommer att mötas igen, och för mig personligen är det, tveksamheter till trots, värt några hundralappar i Warnerchefernas ficka. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15167, "headline": "Joe Labero showar med eld på Börsen", "summary": "I september är det premiär för Joe Laberos föreställning ”Inferno” på Hamburger Börs i Stockholm. Tillsammans med eldkonstnärerna Burnt Out Punks ska han ge en helkväll i eldens tecken.", "article": "– Det blir mycket eld. Det är otroligt effektfullt och svårslaget. Man ska känna värmen, säger Joe Labero. Namnet ”Inferno” och inspirationen har bland annat kommit från just ”Dantes Inferno” men också från serien ”Twin Peaks”. Föreställningen görs tillsammans med de svenska eldkonstnärerna Burnt Out Punks som Joe Labero sett på festival i Europa. Hans Marklund regisserar föreställningen som till stor del utgår från klassiska fabler. – Det ska serveras flamberade crêpes och hända saker utanför lokalen innan föreställningen. Kvällen ska gå i eldens tecken, säger Joe Labero. Föreställningen kommer att spelas på Hamburger Börs i Stockholm med start den 26 september. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15181, "headline": "Tommy Nilsson byter namn till Black", "summary": "Sångaren Tommy Nilsson släpper snart sin nya singel ”Shoot the devil” och under våren ett nytt album. I samband med detta byter han namn till Black.", "article": "– Ja, det är sant. Jag ska fortsätta prata om det här i eftermiddag, säger Tommy Nilsson till TT Spektra. Tommy Nilssons karriär började som sångare i hårdrocksbanden Horizont och Easy Action. Efter det valde han att satsa på en solokarriär och gjorde sig känd med låtar som ”Dina färger var blå” och ”Öppna din dörr”. Nu fortsätter karriären åt en mörkare riktning under namnet Black och med singeln ”Shoot the devil”. ”Det har blivit otaliga ballader genom åren. Jag är ballad-Tommy med hela svenska folket. Ända sedan Easy Action har jag längtat tillbaka till att göra lite tuffare grejer. När jag nu släpper mitt nya mörka album vill jag även markera det med ett nytt namn. Därför döper jag nu om mig till Black. Black är mer än ett namn. Det är ett state of mind. Lite tuffare. Lite mörkare. Lite hårdare”, säger Tommy Nilsson i ett pressmeddelande som upplyser om att man snart kan lyssna på hans nya låt på blacktheartist.se. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15182, "headline": "Andreas Nordström: Ingen polis har någonsin gett mig misstänksamma blickar", "summary": "Det var under en intervju med Mohammed i hiphop-duon Mohammed Ali som jag plötsligt frös till. Du vet hur det är, sa han, men jag har ju ingen aning.", "article": "En fin dag sommaren 2011 gjorde jag en intervju med hiphop-gruppen Mohammed Ali från Flemingsberg. Gruppens namn är en kongenial sammansmältning av de två medlemmarnas verkliga namn. Det blev ett samtal som jag kommer att bära med mig länge. Det berodde inte på att jag ställde särskilt bra frågor, för det gjorde jag inte. Det handlade om att duon gav så kloka svar. Vi pratade om Ebba Grön, som de älskar, och vi pratade om politik. Det är framför allt en passage mot slutet av pratstunden som bränt sig fast i mitt medvetande. Vi höll på att runda av. Jag skulle just stänga av inspelningen på mitt fickminne när Mohammed berättade att han och hans vänner då och då blev hejdade av polisen, mitt i vardagen. En av hans vänner hade stoppats när han var på väg till den förskola där han vikarierade. Vännen var sen och förklarade att han behövde skynda sig till jobbet. Men nej, han fick snällt vänta. Polisen skulle kolla läget. Sedan fick han gå. Utan vare sig ursäkt eller förklaring. – Ja, du vet hur det är, sa Mohammed, liksom i förbifarten. Jag blev tyst. För plötsligt slog det mig med en sådan överväldigande kraft att jag verkligen inte vet hur det är. Och jag sa just detta till Mohammed. Jag tittade honom i ögonen och förklarade att nej, jag vet inte hur det är. Inte alls. Jag minns fortfarande hur ledsen Mohammed såg ut när jag berättade att jag aldrig, i hela mitt liv, har blivit stoppad av polisen. Nu gissar jag, men det verkade vara ett ögonblick av insikt, även för Mohammed. Själv har jag aldrig känt mig så vit som just i det ögonblicket. När jag som så många andra svenskar läste Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask som DN publicerade i onsdags blev jag återigen sådär chockartat klarvaken. Precis som under samtalet med Mohammed Ali. Och jag tror att det är därför som brevet till Beatrice blivit så extremt läst. Att somliga cyniker menar att det hade en socialt positionerande effekt att dela texten i sociala medier struntar jag i. Texten är ett fenomenalt exempel på gestaltning. Den tydliggör och konkretiserar rasism så att den blir livs levande i all sin kallsvettiga kuslighet. Plötsligt får vi uppleva den inifrån. Vi får andas den. Det är också därför som texten är så rasande viktig. Den visualiserar något som är oerhört svårt att begripa för den som är vit och inte har mörkt hår. Jag åker tunnelbana varje dag. Ofta stöter jag på väktare med korslagda armar. Ibland ser jag poliser. Men ingen väktare och ingen polis har gett mig misstänksamma blickar. Det har aldrig hänt. Hur godhjärtad och fin jag än inbillar mig att jag är så behöver jag få utanförskap levandegjort för mig. Om och om igen. Jag är ju nämligen vit. Men inte ens då kommer jag att förstå, fullt ut. Just för att jag, återigen, är vit. På samma sätt som jag aldrig fullt ut kommer att förstå hur det är att vara kvinna eftersom jag är man. Jag säger nu inte att det är något fel på att vara vit. Eller man, för den delen. Eller till och med bäggedera. Jag säger bara att det är min plikt som människa att vara ytterst ödmjuk inför detta faktum och att jag behöver påminna mig, ofta och regelbundet, om hur tillvaron kan se ut för människor som inte är vita. Det var bara det. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15184, "headline": "Ett kärleksverk tillägnat Beckett", "summary": "Samuel Beckett har varit död i 25 år och absurditeten har hunnit ifatt oss. Men mitt i vår vardag av politiskt kaos och naturkatastrofer utgör Becketts dramatik en egen dimension av mänsklighetens innersta.", "article": "Samuel Becketts pjäser skrevs som partitur för föreställningarna. Ingenting fick ändras. Allt inklusive pausernas längd inne i replikerna skulle vara så som han bestämt. Av detta har sedan 1950-talet blivit en del rätt gravallvarliga uppsättningar med målet att gestalta en absurd existens i en gudlös värld. Men Beckett har varit död i snart 25 år och absurditeten har hunnit ifatt oss. Atombomben som yttersta hot har kompletterats med den ultimata miljökatastrofen, arternas utplånande, världens ekonomiska och politiska sammanbrott och så vidare. Konstigt nog skärper det bara upplevelsen. I stället för att se ut över en öde värld, får Becketts dramatik oss att blicka inåt. Det är som om den utgör en egen dimension, det mänskligas innersta, gemensamma. Thommy Berggren bevarar strängheten men vidgar perspektivet genom att varsamt, med musik och fondprojektioner, skarva ihop de två pjäserna ”Akt utan ord” och ”Krapps sista band” och låta dem spegla varandra. Den första skildrar en ung mans livskamp, den andra en åldrads tillbakablickande. Sida vid sida står de som silhuetter framför den projektion som inleder och avslutar spelet: snön faller ymnigt och sakta över ett dödsstilla parklandskap där en ensam hund fundersamt tittar på oss. I slutet går männen ut åt var sitt håll förbi varandra. För ett ögonblick smälter deras skuggor samman, en knapp sekund, men en höjdpunkt i föreställningen. Parkprojektionen övergår i ett ökenlandskap mot vilket ”Akt utan ord” utspelar sig helt utan repliker. Allt är beskriven handling av typen ”En låda hissas ner från himlen. Han prövar att ställa sig på den. Når inte vattenkaraffen. Faller.” Skådespelaren Michael Jonsson utför detta med stramt melankolisk koncentration. Vi följer hans försök att bemästra en omöjlig, gäckande värld, känner igen hans gester som ibland stannar halvvägs, hans hopp och uppgivenhet. ”Krapps sista band” är tillbakablickandets drama: livet som upprepning, våra försök att hålla i stunder som var något värda. Krapp är en man som alltid tycks ha levt baklänges, med ögonen på minnena, upptagen av bevarandet. Hans lilla rullskåp mitt på scenen är fullt med dagbokskassetter. Kurande över den gamla bandspelaren återupplever han ett omhuldat ögonblick av kärlek, försöker hitta nya hågkomster bland det gamla, irriteras, saknar och plågas. Hirdwalls skådespeleri gör detta enahanda till en livsresa, upplevd genom ålderdomens svävande minnesbilder där skärpan kommer och går. I hans skådespeleri rör sig allt samtidigt, tätt under ytan: djupaste ångest, irritationen över en trasig stol, smaken av en banan (och minnen av andra bananer) kärleken som var, den annalkande, skrämmande glömskan, livet som krymper… Följsam mot det stränga partituret förmedlar Ingvar Hirdwall alltifrån livsviljans hetta till dödens kalla pust, liksom den allra bästa musiken. Storartat. De två pjäserna ”Akt utan ord (1)” och ”Krapps sista band” är tillsammans knappt tolv sidor i en pocketbok. Men eftersom allt är ett inre drama, skriver vi pjäsen själva, var och en sin egen. I Becketts precisa varp flätar vi in vårt igenkännande, våra försök att bemästra livet. Därför är de noga utmätta pauserna innehållsligt viktiga, och skådespeleriets uppgift att bjuda in oss i dem. Författaren kräver vårt medskapande. För det behövs en föreställning som når ända fram, som denna. En mycket Berggrensk Beckett, ska sägas: känslig, också milt humoristisk och vacker, med en knivsudd sentimentalitet och några strofer väl vald jazz som bara gör det hela smärtsammare. En mogen, fri regissörs kärleksverk tillägnat Beckett, teatern och inte minst skådespelaren Ingvar Hirdwall. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15189, "headline": "Så blev Louis CK hela USA:s samvete", "summary": "Nashville. Louis CK är komikern som gick från misslyckad till geniförklarad succémaskin. Martin Gelin åkte till Tennessee för att ta reda på hur förvandlingen gick till. På lördag uppträder den prisbelönte ståuppkungen i Globen i Stockholm. Om man inte får existentiell ångest av att se Louis CK:s tv-serier så får man det garanterat av att se hur han såg ut för 20 år sedan: ung, frisk och spänstig, med en hoppfull blick, till synes full av entusiasm inför morgondagen.", "article": "Det är lördagskväll i Nashville. Utanför Tennessee Perfoming Arts Center bromsar taxibilarna in för att släppa av horder av unga, förväntansfulla människor som snart ska få se USA:s bästa komiker just nu, Louis Szekely – mer känd som Louis CK, eller bara ”Louie” från tv-serien med samma namn. Han kommer in på scenen klädd i sin vanliga ”Louie”-uniform: en halvgammal, svart t-tröja, slitna kängor, hängiga blåjeans. Han är lite mer bastant i verkligheten än på tv-rutan, ser vältränad ut, snarare än som en medelålders man som tycker lite för mycket om hamburgare. Han berättar om sitt senaste uppträdande i Nashville, då han gästade den lokala komedibaren Zany’s. – Det är en ölstinkande, äcklig gammal skitklubb. Och jag älskar den! Nu är Louis CK långt från dessa små ölstinkande barer. Den här kvällen uppträder han på en scen som i vanliga fall tillägnas klassisk musik, opera och enstaka konserter med Nashvilles största countrystjärnor. Ett stort signerat porträtt på Al Gore, Nashvilles mest berömda politiker, som donerat pengar till lokalen, hänger i entrén. Det går bra för Louis CK nu. ”Louie” är en av de mest hyllade komediserierna i USA på 2010-talet och han turnerar årligen runt i landet – och nu även i resten av världen – och uppträder för utsålda hus i lokaler där komiker sällan står på scen. När han i fjol släppte en timslång filminspelning av en av sina komedishower i New York, som bara var tillgänglig genom att betala 5 dollar på hans hemsida, var det över 200 000 personer som köpte rättigheterna att ladda ned filmen på två veckor. Av den miljon dollar som dragits in delade Louis CK med sig av det mesta till sin personal och till välgörenhet, men han behöll 220 000 dollar själv, vilket han förklarade i ett mejl till sina fans: ”Delvis ska det gå till att betala hyra och försörja mina barn. Resten kommer jag att göra hemska saker med och det ska ni strunta i.” Louis CK är känd för att skämta mycket om de mest osmickrande sidorna med sig själv – hans ovanor, lättja och generella brist på kompetens för vardagens bestyr. Författare brukar säga att man ska skriva som om man redan vore död; Louis CK skämtar som om han redan vore död. Men den här kvällen inleder han med att prata om Andrew Jackson, den första presidenten från delstaten Tennessee, där vi befinner oss. – Jag besökte precis Andrew Jacksons hus. Vilket ställe! Det är verkligen ett bevis för vad det innebär att vara vit i USA. Snubben har varit död i 200 år och han har fortfarande det finaste huset i Nashville. Lätt. Jag läste en biografi över Jackson och det stod om en indianhövding som hade möte med honom i Vita huset. Efteråt sade han typ: ”Den här killen är helt galen, han kommer att döda oss allihopa.” Och det var exakt det som hände! Han dödade dem allihopa. Louis CK ber om ursäkt för att han sabbar stämningen den här lördagskvällen, men fortsätter snart: – Alltså, det är kul hur vi ser på gamla vita män nu för tiden. Thomas Jefferson, till exempel. Han ägde slavar. Och alla säger: ”Ja, men, du vet, det var så det var på den tiden. Du kan inte skylla Jefferson för att han hade slavar. Hur skulle han ha kunnat veta att det var något fel med det? Alla hade slavar då!” Ja, varför skulle han, som var den mest framåtblickande, smartaste personen i världshistorien, som visste mer om mänskligheten än någon annan på hela planeten, hur skulle han ha kunnat lista ut att det vore något fel med att ... äga människor? Publiken skrattar. – Men visst, det är så amerikansk historia ser ut. Det är rätt illa. Men det blir alltid bättre! För då och då så är det som att vi, liksom, ”okej, okej ... so-orry, vi hade fel här. Nu ska vi inte vara dumma mot någon längre.” Men det korkade är att vi alltid tror att just nu så är allt okej. Just nu är vi inte dumma mot någon. Vi var typ det sista landet i världen där kvinnor fick rösträtt, men om man säger det till någon i dag så säger de: ”Ja, men nu kan de ju rösta. Så nu är allt toppen.” Folk har kommit hit för att ha en kul kväll. De får en lektion i amerikansk historia, om slaveriet och massmordet på indianer. Och de älskar det. Jag tvivlar på att någon annan komiker i USA skulle kunna få ett par tusen salongsberusade 25-åringar att vika sig av skratt genom att skämta om Thomas Jefferson. När jag pratar med gästerna på Louis CK:s show i Nashville är det många som säger att de älskar honom för att han ”tells it like it is” – han säger som det är. ”Han skär rakt igenom all bullshit”, säger Nathan Shouse, en ung man med stort svart skägg och en t-tröja för ett hardcorepunkband. Det finns en utbredd bild av Louis CK som just en sådan rå, kontroversiell sanningssägare. Han anses vara en av de många moderna komiker – som, säg, Sarah Silverman eller Seth McFarlane – som blir framgångsrik genom att tänja på gränserna för det anständiga. Men den stämmer inte riktigt. Bakom Louis CK:s frekventa skämt om kroppsvätskor och mänsklig futtighet gömmer sig ofta betydligt krångligare och mer anspråksfulla moraliska, politiska och existentiella teman. Han skämtar om föräldraskap, åldrande, döden, relationer och skilsmässor, om manlighet och kvinnlighet, om rasrelationerna i 2000-talets USA. Det är ofta tunga, jobbiga, besvärliga ämnen, som han lyckas kamouflera som underhållning. James Parker skriver i The Atlantic att Louie är ”en snuskig moralist” som på något mirakulöst sätt ”lyckats bli hela USA:s samvete”. På scenen i Nashville rör han sig snart mot ett mer klassiskt Louis CK-territorium: faderskap. Kvällen har en vag, röd tråd om djur och människors relation till djur, vilket mest visar sig vara en ursäkt för att han ska få prata om sina två döttrar (barn säger roliga saker om djur). Han säger, med något som liknar uppriktighet, att han är en jäkligt bra pappa, men förklarar sedan att det inte borde vara något märkvärdigt med det, i synnerhet inte eftersom han bara tar hand om dem halva veckan. – Hur svårt är det att vara en bra pappa om man bara behöver ha barnen i tre dagar och sedan varje torsdag kan jag stoppa dem i en taxi, ropa ”hej då!” och springa upp i lägenheten och hälla whisky över min nakna kropp resten av kvällen? Efter hans uppträdande fylls lobbyn av lätt berusade unga människor som turas om att byta favoritskämt från kvällen. Sara Marker, en ung copywriter i parkas, stora glasögon och färgglada tatueringar, säger att det hon gillar bäst med Louis CK är hans förmåga att prata om de tunga sakerna i livet, så att de blir roliga. – Han går bortom att prata om triviala vardagssaker och snackar i stället om saker som faktiskt säger något om mänskligheten och han uttrycker sig ofta på ett sätt som ingen gjort förut. Han lyckas prata om allt det där mörka som finns inuti oss, men som vi aldrig vill dela med oss av. Hon är, som de flesta jag pratar med den här kvällen i Nashville, en självutnämnd komedinörd. När jag frågar henne efter favoritkomiker rabblar hon upp namn lika självklart som de flesta kan nämna favoriträtter (”Patton Oswalt, Maria Bramford, Paul F Tomkins”). Bredvid henne i lobbyn står två orakade män i 30-årsåldern, David Lepard och Josh Flint. De är hardcorefans som äger i princip allt som Louis CK varit inblandad i – från hans egna ståuppshower på dvd och avsnitt av talk shows med David Letterman och Chris Rock där Louis CK medverkar till hans egna serier, ”Lucky Louie”, och den nuvarande succén ”Louie”. De som fortfarande har svårt för Louis CK:s komedi klagar ofta på att den är för deprimerande för att få kallas komedi. Men ofta är det just det som fansen tycker så mycket om. – Det är en av de briljanta sakerna med Louie, han kan ta något väldigt deprimerande och förvandla det till något roligt, säger Josh Flint. En av Louis CK:s gimmickar som komiker är hans opretentiösa, lite slafsiga framtoning. Hans första jobb var som bilmekaniker i Boston och han framställer sig gärna som en enkel arbetargrabb från fel förort i Massachusetts. Det är i viss mån en pose. Han kommer från en hyfsat privilegierad bakgrund. Pappa är ekonom, mamma civilingenjör, de träffades på Harvard. Drivkraften att bli komiker kom, enligt honom själv, från att sitta hemma i tv-soffan och se de dåliga serierna som hans mamma tittade på: ”Jag minns att jag tänkte när jag fick i femman: Jag måste ta mig in i tv-lådan och göra något åt den där skiten. Hon förtjänar bättre!” Hans släktbakgrund är irländsk, ungersk, judisk, katolsk och mexikansk. Louis CK är, med andra ord, amerikan. Att han vuxit upp i så många olika miljöer verkar ha försett honom med en sällsynt förmåga att överbygga olika amerikanska världar, inte minst de i vanliga fall djupt segregerade branscher som är vit och svart amerikansk komedi. En av hans närmaste vänner och kolleger har länge varit Chris Rock och de samarbetade på såväl ”Chris Rock show” på 1990-talet som i flera långfilmer. Han är en av väldigt få vita komiker som ständigt skämtar om, och kritiserar, rasrelationerna i USA. En av de skarpaste monologerna han gör på scen handlar om vita mäns privilegier. ”Du kan sätta dig i en tidsmaskin och åka till vilket år som helst. Du kan åka till år ett. Och det kommer att vara okej.” När vita män i USA ska prata om rasism brukar det antingen bli klumpigt eller präktigt, men Louis CK gör något mer sofistikerat: han säger saker som först kan låta trotsigt provokativa (”Nu ska vi prata om fördelarna med att vara vit!”) men som man, så fort man lutar sig tillbaka och tänker på vad han egentligen säger, inser är djupt samhällskritiska. Varje år kastar han bort och skriver om i princip allt material han skapat som komiker, för att starta om på nytt och skriva nya skämt. Det bygger dels på en arbetsmoral han lärt sig av den legendariske komikern George Carlin, men framför allt bygger det på en insikt om att humor är en färskvara. På Youtube kan man hitta klipp från Louis CK:s första år som ung, stapplande ståuppkomiker. Man kan bland annat se den första gången han gästade Conan O’Briens talkshow, 1993. Om man inte får existentiell ångest av att se Louis CK:s tv-serier eller uppträdanden så får man det garanterat av att se hur han såg ut för 20 år sedan: ung, frisk och spänstig, med en hoppfull blick och allt hår kvar på huvudet, till synes full av entusiasm inför morgondagen. Sedan ser man den plufsige man som står här på scenen i Nashville, denna lördagskväll, med ringar under ögonen, och pratar om skilsmässor och massmord av indianer. Vad i hela världen var det som hände? Livet hände. Under 1990-talet etablerade sig Louis CK som en ”komikers komiker”, han var bakom kulisserna-geniet som skrev de bästa skämten åt Conan och Letterman. Men han åstadkom också en rad floppar. Jag tillhör själv den promille av världens befolkning som inte bara börjat titta på, utan faktiskt sett färdigt hans första långfilm ”Pootie Tang”, en katastrofal flopp, trots sporadiska briljanta ögonblick (well, väldigt sporadiska). Hans första tv-serie för HBO, ”Lucky Louie”, lades ned efter en säsong. För ett par år sedan skilde han sig från sin första fru, vilket han pratat om som en oerhört plågsam process, som samtidigt försåg honom med det kanske mest meningsfulla materialet som komiker. Med den nya serien ”Louie”, som hade premiär 2011, har han undvikit misstagen från ”Lucky Louie”. Det är något så sällsynt på amerikansk tv som en serie som helt kontrollerats av en enda person: Louis CK själv. Han regisserar, skriver manus, producerar, gör musiken och spelar förstås huvudrollen. Han fick en förhållandevis låg summa för serien – 200 000 dollar – trots att hans agent förklarade att han hade kunnat få avsevärt mer, om han gick med på två saker: att ringa till mediemogulen Rupert Murdoch och förklara varför han behövde pengarna samt att låta tv-bolaget lägga sig i den kreativa processen. Louis CK valde att nöja sig med mindre pengar för att få mer kreativ frihet. Resultatet är en av de mest originella serier som gjorts på 2000-talet. ”’Louie’ har förändrat idén om vad en sitcom kan vara”, skriver The New Yorkers tv-kritiker Emily Nussbaum, som jämför den med ”Seinfeld”, Dylan, ”Snobben” och många av den amerikanska komedins mest originella röster – Lenny Bruce, George Carlin, Roseanne Barr, Richard Pryor. Om ”Lucky Louie” var ett försök att skruva på konventionerna för den amerikanska sitcom-genren, är ”Louie” ett mer självsäkert sätt att skriva om hela regelboken för vad som ens kan kallas komedi. I en intervju med New York Magazine förklarar Louis CK vad som är problemet med mycket annan tv som skapas av en kommitté: ”När alla vill förbättra materialet slutar det med att det blir slätstruket, att allt det som är udda försvinner. Det blir som viss typ av mat. Man vill att den ska vara klumpig och ojämn, men de bara gör den till flytande puré och vem fan vill egentligen ha det?” Vilken skapande person har inte oroat sig över att för många kockar ska lägga sig i det de skapar? Louis CK tillhör de få som får privilegiet att slippa det, och en av de väldigt få som förtjänar det. Hans första soloserie ”Lucky Louie” hade många briljanta ögonblick, men den var lite för plågsamt grådaskig för att nå en bredare publik. I ”Louie” har man ersatt de billiga studiokulisserna i ”Lucky Louie” med nedre Manhattans ettriga gatuliv och vemodiga neonskyltar. Det är en vackrare inramning till de ofta sorgliga ämnen som avverkas. Framför allt har hans två döttrar tagit en solid plats som ett slags ständig påminnelse om varför hans ofta sorgliga liv ändå är värt att leva. Ett av de finaste ögonblicken i ”Louie” är det sista avsnittet av den första säsongen, där Louie har en ovanligt hård kväll, kommer hem mitt i natten för att sova, väcks av sina döttrar som vill gå och äta pannkakor med sirap, klockan fyra på morgonen. Louie säger ”okej”, och de går ut till en dygnetruntöppen ukrainsk diner i East Village och beställer in pannkakor med sirap. Seriens första säsong avslutas där, med Louie på dinern med döttrarna, nästan lycklig. Om det finns ett centralt tema i såväl serien som hans ståuppkomedi så är det just föräldraskapet. På showen i Nashville domineras materialet av berättelser om livet med de två barnen. Det är tydligt att Louis CK vill säga något väsentligt genom att ge exempel på sitt engagerade föräldraskap. Han växte själv mestadels upp utan sin pappa, och har uttryckt en djup bitterhet över det i intervjuer. Själv vill han vara ett bättre exempel, även om faderskapet är kämpigt emellanåt. ”Alla de där mörka grejerna finns precis bredvid de allra bästa grejerna. Jag snackar mycket om alla problem med att ha barn, men att ha barn är det bästa som någonsin hänt mig. Jag hade ingen aning om att det ens var möjligt att vara så glad som jag är när jag hänger med mina döttrar”, säger han i en intervju med New York Magazine. ”Louie” har av en i princip enig amerikansk kritikerkår hyllats som en av de bästa och mest originella komedieserierna i USA på 2000-talet. Ofta sägs den vara det bästa som hänt amerikansk tv-komedi sedan ”Seinfeld”. Men om Seinfeld, som den relativt sanna klichén påstår, var en serie om ingenting, så är ”Louie” i allra högsta grad en serie om någonting. Där ”Seinfeld” var en tidstypisk serie för ett 1990-tal präglat av relativ apati är ”Louie” en komediserie för en tid som verkar mer allvarlig. ”Karaktärerna i ’Seinfeld’ är besatta av vardagens trivialiteter, utan att bry sig om vad som egentligen räknas i livet. Louie kan däremot inte ta sig igenom en frukost utan att tvingas konfrontera enorma, skrämmande existentiella frågeställningar”, skriver Carina Chocano i New York Magazine. Om ”Seinfeld” handlade om att upphöja vardagens trivialiteter – livet var varken mer eller mindre än, säg, en diskussion om frukostflingor – så är ”Louie” en mycket mer grubblande serie, där Louis CK ständigt brottas med grundläggande moraliska dilemman. I en klassisk ståuppshow – som även användes i han förra serie, ”Lucky Louie” – berättar Louis CK om hur han sitter och åter frukost med sin dotter, som börjar ställa enkla frågor: – Pappa, kan vi leka utomhus? – Nej. – Varför det? – För att klockan är halv sex på morgonen och det är mörkt ute. – Varför det? – För att solen inte har gått upp än. Två minuter senare har de hamnat i en större diskussion om solen, kosmos och Louis CK:s livsval, som landar i att han börjar analysera sin misslyckande high school-tid, den amerikanska tillverkningsindustrin och Guds död. Det är en klassisk Louie-scen som kan ses som ett slags programförklaring för allt han gjort som komiker. Mot slutet av showen i Nashville försöker Louis CK korrigera en vanlig missuppfattning om sig själv: – Jag verkar säkert vara en lite ... negativ typ. Ni tycker nog att jag är negativ. Publiken skrattar lågmält. – Men jag tycker faktiskt om livet. Jag tycker om människor, så länge de är... alright. ”Seinfeld” skapades enligt mottot ”no hugging, no learning”. Det skulle vara en osentimental serie utan kramar, utan ”budskap” eller sensmoral. ”Louie” handlar desto mer om kramar och budskap, men inte på ett smetigt sätt. Louis CK:s egen barska framtoning och hans sätt att linda in sina moralismer och protester i en lättsam jargong gör att han aldrig känns predikande. Om det finns en grundläggande kamp i serien, och kanske i all komedi som Louis CK gör, så handlar det om att Louie själv, mot alla odds, försöker bli en bättre människa – en av de personer som man kan kalla ”alright”. Den slutgiltiga frågan han egentligen ställer är, precis som hans dotter vid frukostbordet: ”Varför då?” Vad finns det egentligen för skäl, i den här korrupta världen, att anstränga sig för att vara alright? Kanske, föreslår Louie, för att människorna trots alla tecken på motsatsen faktiskt förtjänar det. Grundkurs Amerikanska pratshower älskar Louis CK. Som gäst blir han mer och mer vågad. När han besökte Jay Leno i januari skrattade han tv-legenden i ansiktet som svar på frågan om hur hans två döttrar mår. Louis CK konstaterade att de självfallet mår utmärkt eftersom de är två vita flickor i USA. Därefter kapade han samtalet och höll ett osande anförande om det vita Amerikas förljugna förhållande till slaveriet. Youtubeklippet är en utmärkt introduktion till Louis CK:s upplyftande pessimism. Fortsättningskurs Komikern Marc Marons ”WTF” är en fenomenal podcast. Sedan 2009 har Maron producerat närmare 400 episoder där han suttit ned med världens främsta komiker. Men du behöver inte vara intresserad av humor för att lyssna. Det här handlar snarare om samtalsterapi. Maron är en förunderligt skicklig intervjuare som kommer så nära att det gör lite ont. Louis CK är i vanliga fall knölig och motvillig i mötet med medierna. När Maron intervjuar honom börjar han gråta. Avsnittet finns på wtfpod.com och Itunes. Överkurs Våren 2011 samlade Ricky Gervais sina favoritkomiker, Jerry Seinfeld, Chris Rock och Louis CK, för ett soffsamtal i prestigekanalen HBO:s regi. Bitvis låter det ungefär som det brukar när mätta, nöjda och framgångsrika män får sitta med benen brett isär och prata om sig själva. Bitvis blir det också rätt insnöat, som när hifi-män pratar högtalarkablar. Men Louis CK:s funderingar kring humorns anatomi är knivskarpa. Sök på ”Talking funny” och HBO på Youtube. Andreas Nordström ", "article_category": "culture"}
{"id": 15197, "headline": "Allt fler vägrar betala för mobil", "summary": "Nu växer antalet klagomål mot Radiotjänst i Kiruna från personer som vägrar betala tv-avgift för sin surfplatta eller smarta telefon. På Radiotjänst räknar man med att det första fallet inom kort ska prövas av Förvaltningsrätten.", "article": "Under 2012 hamnade 141 tvister om tv-avgiften hos Förvaltningsrätten i Luleå från folk som är missnöjda med att Radiotjänst tvingar dem att betala tv-avgift. Nu ser Radiotjänst ett ökat antal krav på omprövningar. – Vi vet ännu inte hur många det är som överklagat beslut hos Radiotjänst att deras läsplatta eller telefon betraktas som en tv-mottagare. Radiotjänst har dock kontaktat oss och förvarnat om att det är många sådana mål på väg, säger Eva Beselin, rådman på Förvaltningsrätten i Luleå. Alla klagomål på Radiotjänst hamnar hos Förvaltningsrätten i Luleå eftersom den ligger närmast Kiruna där Radiotjänst finns. Det har hittills funnits en väl utarbetad praxis om vem som ska betala tv-avgift, varför ytterst få fall har fått prövningstillstånd till en andra omgång i Kammarrätten i Sundsvall. Situationen har nu ändrats helt sedan Radiotjänst börjar med sina nya rutiner och avgiftsbelägger surfplattor och smarta mobiler. – Vi har aldrig tidigare prövat just den frågan. Det är helt nytt. Vi måste i så fall gå tillbaka till förarbetena till lagen. Jag antar att även våra domar kommer att överklagas och jag hoppas att frågan tas upp i högre instans för att skapa klarhet. Radiotjänst vill nu ta ut tv-avgift för all utrustning som är avsedd för att ta emot tv-sändningar, oavsett mottagningssätt och även om utrustningen också kan användas för annat ändamål. Därför kan till exempel en dator eller surfplatta vara avgiftspliktig. Läs mer: Mobilägare tvingas betala tv-avgift. ? Villkoret är att man har en utrustning som är avsedd att ta emot en utsändning eller vidaresändning av tv-program, ävetill lagen. Jag antar att även våra domar kommer att överklagas och jag hoppas att frågan tas upp i högre instans för att skapa klarhet.  ? Med utsändning avses en sändning som samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst. ? Med tv-program avses ett samlat schemalagt programutbud i form av hela programtjänster, till exempel hela SVT1 eller TV4. ? Man får ha hur många tv-apparater, datorer, surfplattor som helst i hushållet under samma radio- och tv-avgift.n om utrustningen också kan användas för annat ändamål. De här fick rätt mot Radiotjänst Några av de fall där enskilda personer tidigare har fått rätt i Förvaltningsrätten gentemot Radiotjänst: A delade studentbostad med en annan person som hade en tv som han betalade tv-avgift för. Radiotjänst krävde att A också skulle betala, men tvingades att dra tillbaka kraven efter en dom i Förvaltningsrätten. B köpte en tv åt det företag han arbetade på och påfördes då tv-avgift av Radiotjänst. Eftersom han använde företagets kreditkort vid köpte hävde Förvaltningsrätten beslutet att han skulle betala tv-avgift. C beställde en digitalbox och blir strax efter köpet uppringd av ”en synnerligen osympatisk medarbetare” på Radiotjänst som påför honom en avgift för apparatinnehav. C avanmäler efter en tid innehavet eftersom digitalboxen var avsedd som en julklapp till en vän. Förvaltningsrätten ansåg dock att C inte skulle betala någon avgift. D bekräftade tv-innehav med sin namnteckning. Hon hade dock ingen tv och protesterade mot tv-avgiften med motiveringen att hon ”inte kan svenska så bra” och ej förstod vad hon skrev på. Förvaltningsrätten gav henne rätt och hon slapp att betala. DN ", "article_category": "culture"}
{"id": 15201, "headline": "Robin slog rekord på Spotify", "summary": "Robin Stjernberg slår rekord på Spotify. Dagen efter schlagervinsten spelade musiktjänstens användare hans ”You” 649.000 gånger - ingen låt har någonsin spelats så många gånger under en dag i Sverige. ”Det är ett kvitto på att folk gillar låten och att många tycker att det var rätt låt som vann”, säger Robin själv.", "article": "När Robin Stjernberg i lördags vann Melodifestivalen skrev han in sig i historieböckerna som den första Andra chansen-deltagare någonsin att vinna tävlingen. Nu fortsätter han att skriva historia. Enligt unik statistik som TT Spektra tagit del av spelades Robin Stjernbergs ”You” 649.000 gånger på Spotify dagen efter segern. Det är nytt svenskt rekord - ingen låt i musiktjänstens bibliotek har någonsin spelats så många gånger under en dag. – Det är helt sjukt, jag fattar inte själv hur sjukt det är, säger Robin Stjernberg. Tvåan Yohio fick flest röster av svenska folket medan Robin vann tack vare den internationella juryn – något som diskuterats flitigt under veckan. Robin Stjernberg tycker dock att Spotifyrekordet visar att rätt låt vann. – Det är extremt roligt och det är verkligen ett kvitto på att folk gillar låten. Spotify ser alltid en ”Melodifestivaleffekt” dagen efter finalen då vinnarlåten drar iväg i antal spelningar. Det har dock inte varit lika markant som i år. – Robins låt sätter nu ribban för flest spelningar under en dag på Spotify i Sverige, säger musiktjänstens presschef Sofie Grant. Spotify vill inte avslöja hur många spelningar exempelvis Yohios ”Heartbreak hotel” hade under söndagen men uppger att Robin låg ”mycket högre” än övriga finalister. För Robin Stjernberg är det nu annars hårt arbete som gäller. Under veckan har han spelat in de sista låtarna till den ep som släpps i slutet av april och han har börjat finslipa sitt nummer inför Eurovision Song Contest. – Koreografen och dansarna har redan börjat repa. Jag vill förstärka numret så att det blir mer intimt och handlar ännu mer om känsla. Jag tror att det kommer att göra att vi sticker ut i Eurovision eftersom det är mycket plojgrejer där, mycket show, säger Robin Stjernberg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15202, "headline": "Palmes familj ser klipp som ursäkt", "summary": "Efter en överenskommelse med familjen Palme klipps filmen ”Call girl” ned. Mårten Palme väljer att se klippen som en ursäkt. Det är den så kallade hotellscenen som till stor del klippts bort.", "article": "– Vi är överens med filmbolaget om att hotellscenen är den som vi hela tiden varit kritisk till. Det är ju här som min pappa pekas ut som en pedofil och grov brottsling, säger Mårten Palme. Familjen Palme har även haft synpunkter på ytterligare scener. – Men de är inte av den arten att vi skulle vilja kalla det för förtal. Det får vi leva med. Mårten Palme säger att initiativet till att klippa ned ”Call girl” kom från filmens företrädare. Enligt ett förslag skulle klippen genomföras i utbyte mot att familjen Palme avstod från att stämma producenten för förtal. – Filmproducenten försäkrar samtidigt att det inte var deras intension att peka ut min far som brottsling. Vi tycker att det är en bra uppgörelse som sätter punkt för den här debatten, säger Mårten Palme. Tolkar du detta som en ursäkt? – Ja, det kan man säga. De har med detta uttryckt en förståelse för våra synpunkter. Lars Viklund säger att filmgruppen varit tillmötesgående. – Vi har haft en konstruktiv diskussion. De har förklarat att det inte finns någon grund för att påstå eller antyda att Olof Palme hade en sådan sexuell förbindelse, och för att förtydliga detta har man klippt i filmen. – Men det är alldeles självklart att detta har varit traumatiskt för familjen Palme, konstaterar familjen Palmes juridiska ombud Lars Viklund. Advokaten Poa Strömberg har företrätt filmgruppen, det vill säga regissören Mikael Marcimain, producenten Mimmi Spång och ansvarige utgivaren Malte Forsell. Poa Strömberg säger att hans klienter är nöjda med överenskommelsen. – Självklart. Annars hade vi aldrig ingått den. Hur har dina parter upplevt processen? – Det jobbiga var den tidiga delen när folk hade synpunkter på deras film som var av annan karaktär än filmkritik om jag uttrycker mig så. Nu är de lättade över att frågan är löst. Klippen i ”Call girl” omfattar framtida dvd-utgåvor, bioversioner och visningar i SVT. Risken för att de bortklippta scenerna kommer att spridas på nätet bedömer Poa Strömberg som liten. – Det är inte så många kopior i omlopp på biograferna just nu och det dröjer ett tag innan filmen ska släppas på dvd. Så överenskommelsen är vältajmad på så vis. DN sökte utan framgång Mikael Marcimain ett flertal gånger under onsdagen. Till SvD säger han dock att debatten kring vem karaktären ”Statsministern” föreställer har fått för stora proportioner. Han beskriver diskussionen som ”löjlig”. – Från första början har jag sagt att det är en symbolisk statsminister och inte en riktig person, sedan har vi lånat delar från verkligheten. Det tråkiga är att familjen Palme tagit sig illa vid, säger Marcimain till SvD. Att han nu ändå klipper om filmen säger han sker som en följd av ”mediedrevet och av respekt för familjen Palme”. Filminstitutets vd Anna Serner tror inte att filmklimatet kommer att påverkas av klippen. – Enskilda händelser påverkar inte det konstnärliga klimatet. Vi på Filminstitutet kan inte påminna oss att detta inträffat någon gång tidigare så jag tror inte att man ska dra några slutsatser alls av detta, säger Anna Serner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15214, "headline": "Tillbaka med ny säkerhet", "summary": "Justin Timberlake är tillbaka med ett nytt album och musikaliskt är Prince fortfarande den tydligaste referenspunkten.", "article": "Som så mycket annat i livet handlar popmusik ofta om tajmning: att släppa rätt skiva eller låt vid exakt rätt tidpunkt. Ett sådant tillfälle var när Justin Timberlake gav ut ”FutureSex/LoveSounds” 2006. Efter att han vuxit sig för stor för pojkbandet N’Sync hade Timberlake fått ur sig en framgångsrik och lovande solodebut, men hade fortfarande mycket att bevisa och en hunger att göra det. Samtidigt skrek världen efter en stor popstjärna, en arvtagare till 80- och tidiga 90-talens giganter i gränslandet mellan pop, soul och r’n’b. Ingen passade bättre in i rollen. Justin Timberlake blev pojken med guldbyxorna, killen som gick hem i alla läger: toppade listorna, men hade en lika självklar plats på de hippaste musikbloggarna. Jag såg honom starta en Europaturné i Belfast 2007 och just där och då kändes det som att 00-talets optimala popstjärna trippade, studsade och dansade fram över scenen. Den enda som skulle kunna hindra Justin Timberlakes framfart var han själv. Vilket var precis vad Timberlake gjorde. Under de följande åren lade han musiken åt sidan och koncentrerade sig på en alltmer lovande skådespelarkarriär. Att ta en så lång paus i ett sådant läge kan självklart vara riskabelt. Problemet med de perfekt tajmade ögonblicken i popvärlden är att de väldigt sällan händer samma artist två gånger. Särskilt inte med sju års mellanrum. När Timberlake återvänder med sitt tredje album förvaltar han mer än förnyar, finslipar mer än bygger nytt. Han leder inte utvecklingen på samma sätt som då och något annat var väl inte att vänta heller. Därmed inte sagt att han abdikerar från popens kungatron frivilligt. För där experimentlustan och den direkta popkänslan mattats något har en rutinerad säkerhet förstärkts, som om trettiotvååringen med viss rätt inte tycker sig behöva konkurrera med fjuniga ungdomar längre. Faktum är att ”The 20/20 experience” svajar som mest då Timberlake frångår sin grundplan – i ”Let the groove in”, med ett salsasväng som mest blir forcerat. Annars vågar Timberlake oftare låta låtarna växa fram långsamt än på den mer komprimerade ”FutureSex/LoveSounds”. Den enskilt största utvecklingen är att hitmakaren helt slutat bry sig om popmusikens strikta tidsramar: Med undantag för comebacksingeln ”Suit & tie” och söta soulpopbagatellen ”That girl” är alla låtar över sex minuter långa. Musikaliskt är Prince fortfarande den tydligaste referenspunkten, man hör det i den nämnda, stråkdrivna, något anonyma ”Suit & tie”, det gnissliga gitarrsolot i ”Spaceship coup” och inledande ”Pusher love girl”: utdragen, åtta minuter lång, soulig funk. Även om den sistnämnda, med trötta liknelser mellan kärlek och droger, sänks av en del onödigt banala textrader, precis som annars vassa ”Strawberry bubblegum”. Men allra mest hörs den fördjupade Prince-kärleken i albumets två sista, tveklöst starkaste låtar. Först poppiga singeln ”Mirrors” med en slö beatbox-rytm, handklapp och utsökt svulstig refräng som gjord för allsång. Sedan den drömska, närmast ambient techno-aktiga avslutningsballaden ”Blue ocean roar”, där förvridna ljud läggs i lager på lager. Där visar Timberlake varför han har varit så saknad. Få andra moderna popartister växlar lika bekymmerslöst och självklart mellan två diametralt olika uttryck. Bästa spår: ”Mirrors”, ”Blue ocean roar” ", "article_category": "culture"}
{"id": 15218, "headline": "Robin var nära att missa finalen", "summary": "Robin Stjernberg vann Melodifestivalen. Men han var bara 2 175 röster från att missa finalen.", "article": "Sett till röstningssiffrorna är i stället Yohio årets stora vinnare - han fick överlägset mest röster av alla tävlande i såväl deltävlingarna som finalen. När SVT nu offentliggör alla röstningssiffror från Melodifestivalen visar det sig att årets vinnare Robin Stjernberg höll på att röstas ut redan i Andra chansen. Robin ställdes där i duell mot Martin Roliniski och tog en mycket knapp seger - totalt fick Robin 98 105 röster medan Martin stannade på 95 930. Robin gick alltså vidare med bara 2 175 rösters marginal. I finalen gick det sedan bättre för Robin Stjernberg som fick näst mest tittarröster, 259 101 stycken. Finaltvåan Yohio kammade dock hem röstningen med 356 080 röster men Robin vann som bekant ändå Melodifestivalen då han blev en favorit hos den internationella juryn. Även under deltävlingarna var Yohio den stora vinnaren - när han gick direkt till final i Karlskrona fick han totalt 155 116 röster, klart flest av alla i årets upplaga av tävlingen. Robin Stjernberg fick i sin tur totalt 77 766 röster när han gick vidare till Andra chansen från deltävlingen i Malmö. Allra minst röster fick Jay-Jay Johansson. Han kom på sista plats i deltävlingen i Karlskrona med sina 5 526 röster. Totalt inkom drygt 4,2 miljoner röster under årets sex Melodifestivalveckor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15233, "headline": "Andreas Nordström: Kvinnoförakt är alltid kvinnoförakt och det sprider sig som en infektion", "summary": "Anne Hathaway är kylig och opersonlig, har för litet huvud och för många tänder. Allt enligt medierna som har höjt tonen i sin kändis- bevakning för att ge oss nya kickar.", "article": "Tiden efter Oscarsgalan har flera amerikanska tidningar ägnat märkligt mycket utrymme åt skådespelerskan Anne Hathaway. Men det är inte det faktum att hon fick en Oscar för sina insatser i filmen “Les misérables” som engagerar medierna. Inte alls. I stället har man konstruerat en fråga som man besvarar med stor omsorg, nämligen denna: Varför hatar alla Anne Hathaway? Det är svårt att föreställa sig att alla faktiskt gör det. Alltså att den breda allmänheten med blodet hett och rött hatar denna 30-åring. Bevisföringen är rätt risig. Det refereras till en handfull bloggar. En skribent på New York Magazine hänvisar till några kompisar. Snart blir det tydligt att det här egentligen handlar om att medierna hatar Hathaway. Det finns naturligtvis något sunt i att framburna människor och fenomen ifrågasätts. Särskilt det självupptagna Hollywood. Men när det gäller texterna om Hathaway är det svårt att läsa dem utan att få dålig smak i munnen. Skribenterna vänder och vrider på Hathaways personlighet. Hon är kylig och opersonlig, heter det. Omänsklig, rent av. En vacker robot. Att hon enligt uppgift ska ha tränat flitigt på sitt tacktal på Oscarsgalan tas som ett tecken på att hon är en självrättfärdig karriärist. Det innebär ju, hemska tanke, att hon i någon mån är medveten om sin begåvning. Men framför allt fokuserar man på hennes kropp. Som en samling hästhandlare i en cowboyfilm konstaterar skribenterna att hon har så många tänder. Och så är huvudet så litet. Just det, varför är hennes huvud så litet? Så där låter det. Flera tidningar bedömer det också som en publicistisk nödvändighet att, komplett med bildlänkar och allt, påminna oss om när hon fotograferades i en utsatt position på väg ut ur en bil vid en galapremiär tidigare i vintras. Om paparazzibilderna på Anne Hathaways underliv må vi berätta. Nättidningen Salon har lyckats skaka fram en professor i psykologi som forskat i estetiska preferenser beträffande kvinnliga filmstjärnor. Visste ni att vi i goda tider föredrar skådespelerskor med rundare ansikten? Det konstaterar i alla fall denna professor, som om klockan var kvart i 1943. Detta fungerar i sin tur som en förklaringsmodell till varför Hathaway, som har en markerad benstruktur i ansiktet, har det motigt just nu. Något som komplicerar hela den här historien för Anne Hathaway är att hon är Anne Hathaway. En renlevnadssjäl som är engagerad i ett antal välgörenhetsprojekt. Med andra ord, det är fullkomligt ofarligt att angripa henne. För vem vill ta strid för en duktig mes? Men kvinnoförakt är alltid kvinnoförakt. Även hippt kvinnoförakt. Och det sprider sig som en infektion. Det riktigt kusliga med all denna rapportering kring Anne Hathaway är att den trivialiserar ett dissekerande förhållningssätt till kända kvinnor i största allmänhet. Det märks tydligt i kommentarsfälten under artiklarna som är en svavelosande soppa av illvilja mot halva Hollywood. Ja, ni kan säkert gissa vilken halva. Manliga filmstjärnor avhandlas inte alls. För all del, Tom Cruise nämns. Men han får inte sin kropp recenserad. Någonstans finns det en djävulsk logik här. Kändisjournalistikens närgångna bevakning av kvinnliga stjärnor som gått upp i vikt, råkat visa tutten eller bara inte orkat sminka sig när de går och köper ekologisk avokado har pågått så länge att den inte kittlar oss längre. Vi har tröttnat på att hånskratta. Nu behöver vi nya kickar. Det är här hatet kommer in. Hatet har blivit vår nya förströelse. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15234, "headline": "Dödshotad mexikansk journalist: Kan inte vara tyst", "summary": "Journalisten och författaren Anabel Hernández lever under dödshot. Hon sprider sin kunskap om våldets, korruptionens och knarkkartellernas Mexiko för att hon inte vill se sitt land gå under.", "article": "– ”Mexikofieringen” av ett samhälle bör ses som ett varnande exempel för alla andra länder i världen – även Sverige, säger Hernández. Det hände i lördags. Journalisten Jaime Gonzáles Domínguez var på väg till lokaltidningen i sin hemstad Ojinaga i norra Mexiko när han stoppades av ett gäng revolvermän. De sköt honom till döds med 18 kulor. Sedan tog de hans kamera. Anledningen tros ha varit att den 37-årige reportern hade tagit bilder av en person som tillhörde samma kriminella gäng som mördade honom. Anabel Hernández kände inte Gonzáles Domínguez personligen, men hör alltför ofta berättelserna om mördade kolleger. Det har blivit plågsam vardag. Hon tar fram sin mobiltelefon och går in på en sajt som uppdaterar de senaste dödstalen. – Gonzáles Domínguez är den förste som dödas under nye presidenten Enrique Peña Nieto. 56 journalister dödades och 13 försvann under Felipe Calderóns sex år vid makten. Under de senaste tolv åren är det över 100 och inga gärningsmän har hamnat i fängelse, konstaterar hon sakligt. Vi träffas i lobbyn på hennes hotell i Göteborg, där hon i dag, fredag, framträder vid Mediedagarna för att tala om sin bok ”Señores de narco” (Knarkbaronerna). Hernández betonar att siffran över hur många människor som dödats totalt de senaste sex åren som en följd av det upptrappade våldet i knarkkrigets och korruptionens Mexiko är än mer grotesk. Någon säger 50.000, någon säger 60.000, Anabel Hernández säger 80.000. Till det kan läggas alla kvinnor, män, barn, bröder och systrar som försvunnit utan spår. 40-åriga tvåbarnsamamman Hernández lever under dödshot och vet att hon kunde redan ha varit och riskerar att bli en i den hemska statistiken. – Att leva så här är inte att leva, men jag måste göra det här. Att vara tyst är inget alternativ, säger hon. Hernández kamp startade då hon personligen drabbades av våldet. 2000 blev hennes pappa, som var ingenjör, kidnappad och mördad. Fadern hade inget med knarkkriget att göra. Däremot var han en i raden av förhållandevis förmögna män som blev bortförda av kriminella, som försökte pressa familjen på pengar. – När vi frågade polisen hur det gick med utredningen frågade den lokale polischefen hur mycket vi var beredda att betala för att de skulle utreda fallet, berättar Hernández. Hur knarkbossarnas pengar korrumperar det mexikanska samhället på alla nivåer fick hon än mer klart för sig när hon ägnade fem år åt research för sin bok, som utkom 2010. Där berättar hon hur Mexiko förändrades i början av 80-talet när colombianska kokainligor började använda Mexiko som transitland för sin knarksmuggling till USA. De mexikanska drogbaronerna blev rika och deras inflytande korrumperade makten på alla nivåer, ända upp till regeringen. Boken beskriver hur våldet blossade upp när dåvarande presidenten Vicente Fox, enligt Hernández, ställde sig på samma sida som ”Chapo” Guzman, den ökände ledaren för Sinalogruppen, och gick i krig med andra drogkarteller. Anabel Hernández är övertygad om att om Fox valt att slåss mot samtliga knarkbaroner hade våldsspiralen i Mexiko kunnat undvikas. Sedan presidenten Felipe Calderón kom till makten 2006 och satte in miltär för att bekämpa kartellerna har våldet bara eskalerat. – Det beror på att regeringen är en del av knarkkartellerna, säger Hernández, som bygger sin bok på faktiska dokument och högt uppsatta källor inom miltären. Från en av dessa källor vet hon att det sattes ett pris på hennes huvud, men det är inte drogbaronerna som vill röja den grävande journalisten ur vägen. Enligt Anabel Hernández är det polisen. – Drogbaronerna bryr sig inte. Alla vet vad de håller på med. Men i boken berättar jag också om att landets mäktigaste polischef jobbade för knarkkartellen, och efter det sade han att han skulle döda mig, säger Hernández. Hon talar snabbt och engagerat och berättar att en av hennes poliskällor råkade höra vad som sades under ett möte mellan högt uppsatta poliser, där det utgick en order om att Anabel Hernández skulle vara med om en olycka. Sedan dess har hon alltid livvakter vid sin sida – i alla fall när hon vistas i hemlandet. En månad efter att boken kom ut hade hennes släkt en sammankomst. Hernández lämnade festen med sin dotter, son och livvakter i förtid. Strax efteråt trängde sig två män in i huset. – De sköt inte, de bara visade sina pistoler. Det var sådana pistoler som bara polisen och armén använder, säger Hernández. Vad säger dina barn om allt det här? – Min pojke är bara tre år, så han förstår det inte. Det är värre för min dotter som är 16. Hon kan inte leva som kompisarna gör, hon kan inte gå ut på bio en kväll. Hon är väldigt trött på det här. Det är jag också och alla i min familj. När du började undersöka knarkkartellerna, förstod du då vad du gav dig in på, hur farligt det var? – Ja, det gjorde jag och jag har alltid förväntat mig att det skulle bli så här. Mina källor inom militären sade: gör det inte, detta är inget jobb för en kvinna, det är inte ett jobb för någon, det är mycket farligt. Så varför gör du det? – För att jag vill förklara för folk vad som händer. Jag måste göra det som mexikan, som kvinna och som journalist. Som kvinna? – Som kvinna och mamma. Jag vill ge mina barn en bättre framtid. Knarkkartellerna har förstört Mexiko och jag vill inte att mina barn ska behöva leva i det Mexiko som jag lever i. Du lever med samma dödshot som din italienske kollega Roberto Saviano. Jag intervjuade honom i London strax när hans bok ”Gomorra” om italienska maffian kommit ut. Han sade att han inte ångrade att han skrivit boken, men det som gav honom dåligt samvete var att han dragit in sin familj i något utan deras tillåtelse. – Jag har träffat Roberto och jag kan bara hålla med. Jag känner mig skyldig. Du har satt ditt liv på spel för att avslöja maktmissbruket. Det finns många modiga journalister, men knappast alla skulle vara beredda att göra det du gör. – Jag känner mig absolut inte som en hjältinna. Om du bodde i Mexiko är jag säker på att du skulle göra detsamma som jag. För du kan inte bara stå där och se på hur allt faller samman. Jag tror också att ni i Sverige måste vara på er vakt för det här problemet. Ni tror att ni lever i himlen, men på något sätt kommer narkotikan in över de svenska gränserna. Den organiserade brottsligheten spinner sina nätverk. Menar du att det som hänt i Mexiko även kan hända i ett land som vårt? – Jag tror att den organiserade brottsligheten är den största faran för alla länder. Jag tror inte att andra länder förstår vad som hänt i Mexiko, hur det som vi nu kan kalla för mexikanifiering riskerar att bli en modell för hur den organiserade brottsligheten kan förstöra ett land. Hur har det kunnat gå så illa för Mexiko? – Det handlar bara om pengar. Om du intervjuar en knarkkung säger han att han kan sälja mjölk eller kakor, men knark ger större pengar och då säljer han det. Han säger att han egentligen inte vill döda någon, men om han måste mörda för att bli miljonär gör han det. I dag styr knarkkartellerna världens narkotikahandel. Så här är mitt budskap: När någon köper marijuana eller kokain köper de samtidigt en kula som kommer att döda någon i Mexiko. Tyvärr förstår folk inte det. Det är en mycket mörk bild som Anabel Hernández tecknar av sitt land. Hon säger att det inte bara är regeringen och myndigheterna som är korrumperade. Det handlar om ett helt samhälle, där knarkhandlarna till och med har egna popband och egna fotbollslag. Hon är inte utan hopp inför framtiden, men betonar att mexikanerna måste titta sig själva i spegeln och inse hur illa det är ställt. – Tyvärr är folket i Mexiko så tyst. Visst, de är rädda och har all anledning att vara det, men det handlar också om att man inte vågar sätta sig upp mot dem som styr. Folk måste ställa sig upp och säga: Stopp, vi vill ha en förändring. En revolution? – Jag är absolut emot våldsamheter, men det mexikanska folket måste agera. Vi har ansvar för vad som händer, men det har även resten av världen. Alla människor har lite ansvar och genom att bekämpa narkotikahandeln kan man hjälpa till, säger Anabel Hernández.  ”Señores de narco” har ännu inte översatts till svenska, men boken kommer på engelska i september. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15246, "headline": "Idérik och snygg återkomst", "summary": "Utmanande lättsam, tilltrasslad och släpigt högstämd. David Bowies första album på tio år har en ny inriktning för varannan låt.", "article": "I efterhand kan hela upplägget se genialiskt ut, men hade han planerat saken i förväg skulle David Bowie nog ha dragit sig tillbaka på ett elegantare sätt. Som det nu blev fick han en hjärtattack på scen 2004, ställde in resten av turnén och gjorde sen bara små inhopp här och där under de närmast följande åren. Proklamerade ett sabbatsår 2006, som han bröt vid ett par tillfällen. När han sen visade sig ha tystnat helt var det märkligt svårt att sätta fingret på exakt när det skedde, men det är ett mått på hur liten nyfikenheten var på honom då att det kunde ske så pass obemärkt. Till skillnad från när han tvärt tog adjö som Ziggy Stardust 1973. Återkomsten är desto mer raffinerad. Tio år efter senaste albumet kommer en låt, utan förvarning. På hans födelsedag, med den kongeniala titeln ”Where are we now?” och ett anslag av dov nostalgi som – paradoxalt nog – låter som inget han gjort förut. En åldrad Bowie på minnesvandring i det Berlin där han bodde under en mytomspunnen period på 70-talet, med en video lika underligt teatral som någonsin ”Ashes to ashes”, fast långt mer nedtonad. Man undrar när en lika diskret låt senast gjorde så stor sensation. När albumet nu kommer, två månader senare, har förväntningarna hunnit slå i taket. Redan det faktum att han har kunnat ägna två år åt att i lugn och ro färdigställa detta album utan att några utomstående fått korn på saken är imponerande i dessa tider av ständig kommunikation om allt. För att göra det hela än ovanligare har David Bowie gjort klart att det inte blir något mer än musiken – inga konserter, inga intervjuer. Och så visar det sig att albumet inte alls liknar denna första singel. Eller för den delen albumet ”Heroes”, vars omslagsdesign han återanvänder på ett obetalbart ogenerat vis. Det är ganska hårt i anslaget och snabbt i steget, fast också så varierat att man kan hitta en ny sorts inriktning i varannan låt. Från den närmast utmanande lättsamheten i ”Dancing out in space” till den tilltrasslade konstrocken i ”If you can see me”. Från den studsiga energin och ivriga ordrikedomen i den inledande titellåten till den släpigt högstämda Scott Walker-rösten i avslutande ”Heat”. Eller ta bara tilltaget att styra ut den annars rätt stilrena ”How does the grass grow?” med ett barnsligt lallande på den gamla instrumentalhitten ”Apache” – som faktiskt lyfter låten. En ängslig artist gör inte så. Dessutom hörs oväntat många ekon av Ziggyerans Bowie, som i ”Valentine’s day”, ”I’d rather be high” eller den underbart svulstiga balladen ”You feel so lonely you could die”. Finns här en röd tråd handlar den snarast om koncentration och närvaro. Samt idérikedom. Albumets fjorton låtar må vara några för många, men här finns inget som går på tomgång. De tre extraspåren håller sig ännu kortare. Om en vanlig invändning mot David Bowies senare skivor kunde vara att han lät lite distanserad och att musiken saknade ett verkligt driv – trots att han fortsatte producera sig så enträget, så länge – låter det här som en artist som rastlöst vill framåt, vidare. Eftersom han har så mycket att säga just nu. Tjugonio låtar ska ha spelats in, enligt producenten Tony Visconti. Det finns skäl att hoppas på en fortsättning. Bästa spår: ”Valentine’s day”, ”How does the grass grow?” ", "article_category": "culture"}
{"id": 15275, "headline": "Malin Olsson leder Sverigetävling", "summary": "Efter succéprogrammet ”På spåret” satsar SVT på en ny bred familjeunderhållning. Malin Olsson leder ”Hela Sveriges fredag” där kändisar med hjälp av publiken tävlar i Sverigekunskap.", "article": "Blåa och gula lag, knäckebrödshjul, dalahästar, älgar, björkar och vikingahjälmar. Inramningen av den nya fredagsunderhållningen \"Hela Sveriges fredag\" är lite som en promenad genom turiststråket i Gamla stan. Humor är ett viktigt inslag och lagledare är komikerna Annika Andersson och Per Andersson. – Jag började gråta på riktigt av glädje minst en gång under varje inspelning vilket inte händer så ofta som programledare. Och det känns som att de som varit där verkligen har skrattat och tyckt att det har varit kul också, säger Malin Olsson. Förra året ledde hon tävlingsprogrammet \"Minuten\" som hon tog över efter Peter Settman och året innan det \"Helt magiskt\" tillsammans med Marie Serneholt, men mest känd är hon nog som barnprogramledare. Även om \"Hela Sveriges fredag\" också är familjeunderhållning var det en ny utmaning. – Jag har en ganska svår roll på ett sätt. Jag ska vara programledare samtidigt som jag är domare och ger poäng, men jag är också Malin Olsson och ger mig in i diskussioner och skämtar. Till sin hjälp i varje avsnitt har lagledarna tre kändisar och halva publiken var. Bland andra Hollywoodfrun Isabel Adrian, sångaren Nanne Grönvall och politikern Lars Ohly medverkar. Frågorna handlar om allt från musik och tv-program till sport och geografi. Till skillnad från \"På spåret\", vars sändningstid programmet ska fylla, är \"Hela Sveriges fredag\" tänkt för en bredare publik ur olika åldersgrupper. – För mig känns det inte som att vi ska fylla \"På spåret\"-kostymen. Det här är ett helt annat program där barn och ungdomar i större grad kommer att kunna hänga med. Finns det inte en risk att det blir en \"överdos av Sverige\" med alla traditionella symboler och Sverigefrågor? – Jo det är klart, men alla länder har ju sina riktmärken och saker att vara stolta över. För mig är det mer en rolig grej. Jag är ju själv från Dalarna och dalahästen har man ju sett sig trött på, men jag tycker att det är kul att vi gör lite parodi på oss själva också. \"Hela Sveriges fredag\" • Familjeunderhållning i åtta avsnitt med premiär 1 mars • Programledare är Malin Olsson. Lagledare är Per Andersson och Annika Andersson. • I varje avsnitt medverkar tre kändisar. Även publiken är uppdelad mellan de två lagen och delaktiga i tävlingen. • Medverkar gör bland andra Isabel Adrian, Nanne Grönvall, Lars Ohly, Magnus Hedman, Sofia Wistam, Fredrick Federley, Måns Möller, Elisabeth Höglund, Isabella Löwengrip, Emma Igelström och Kalle Moraeus. • Lagen är åldersindelade eftersom programmet är tänkt att nå en bred publik. Malin Olsson Ålder: 30 år. Bor: I Malmö, men född i Skattungbyn utanför Orsa. Familj: Sambon och programledaren Ola Selmén. Gör: Programledare i SVT. Bakgrund: Har varit programledare i Barnkanalen och lett \"Sommarlov\". Har även varit programledare för bland annat \"Minuten\", \"Helt magiskt\" och \"Världens barn\"-galan. Popstjärna i gruppen NG3 och fröken Sverige 2001. Aktuell med: \"Hela Sveriges fredag\" som sänds i SVT under våren, samt \"Fredagkväll med Malin\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 15285, "headline": "Svensk succé på Oscarsgalan", "summary": "Svenske filmaren Malik Bendjelloul fick en Oscar för ”Searching for Sugar Man” i dokumentärfilmsklassen vid galan i Los Angeles. \"Oh boy! Tack så mycket\", jublade han. Ytterligare två svenskar vann en Oscar i ljudklassen. ”Argo” blev bästa film och Ang Lee bästa regissör för ”Berättelsen om Pi”.", "article": "Malik Bendjelloul tog emot Oscars-statyetten ur superstjärnan Ben Afflecks hand, 03.44 i morse svensk tid, tillsammans med sin brittiske medproducent Simon Chinn. – Oh boy! Tack så mycket. Tack till Akademin och tack till en av de bästa sångarna någonsin, Rodriguez, sade Malik Bendjelloul, som även passade på att tacka bland annat Sveriges Television och Svenska filminstitutet förutom sina vänner och familj, i sitt tacktal i Dolby Theater i Los Angeles. I sin första kommentar till medier efter sin historiska Oscarsvinst säger Malik Bendjelloul att han blev jätteglad när han hörde sitt namn ropas upp. – Jag tänkte också på att sätta fötterna rätt så att jag inte skulle snubbla eller ramla ner från scenen, säger han. Efter vinsten ska Malik Bendjelloul fira resten av kvällen på den hetaste festen i stan, kändistidningen Vanity Fairs party, men han skänker också en tanke till de andra nominerade, som han tycker har gjort viktiga och bra filmer, samt till sin egen huvudperson, Sixto Rodriguez. – Han kunde inte vara här i kväll för han har turnerat i Sydafrika och är trött. – Dessutom är han en ödmjuk man som inte vill stjäla fokus från Malik och filmen. Han sitter hellre hemma i soffan och tittar på tv:n, säger Simon Chinn, medproducent till ”Searching for Sugar Man”. Det var 29 år sedan en svensk film vann en Oscar. Då, 1984, var det Ingmar Bergmans ”Fanny & Alexander” som kammade hem hela fyra priser. En gång tidigare har en svensk långfilmsdokumentär vunnit en Oscar. Det var för den norsksvenska ”Kon-Tiki” som regissören Olle Nordemar 1950 tog hem priset. ”Searching for Sugar Man” berättar den osannolika historien om den amerikanske musikern Sixto Rodriguez som utan att veta om det var en superstjärna i Sydafrika. Filmen är regissören Bendjellous långfilmsdebut. 35-åringen från Ängelholm har bland annat tidigare arbetat för Sveriges Televisions kulturprogram ”Kobra”. Men det blev fler blågula priser i morse. Två andra svenskar fick varsin Oscar i ljudkategorin: Paul NJ Ottosson för ljudet i ”Zero dark thirty” och Per Hallberg för ”Skyfall”. Det är mycket ovanligt att det blir oavgjort i en omröstning i en Oscarskategori, men i de mindre kategorierna där inte så många röstar kan det hända. – Det var så lustigt, jag satt faktiskt och pratade med en kollega innan om vad som skulle hända om det blev lika i omröstningen, och så händer det. Det är ju exceptionellt, säger Paul NJ Ottosson. Även Per Hallberg är överlycklig över sin Oscar och hyllar Sam Mendes, regissören för ”Skyfall”. – Vi lyckades verkligen göra något nytt med Bond, samtidigt som vi lyckades tillfredsställa de gamla Bond-fansen. Båda herrarna har nu tre Oscar var, vilket tangerar det svenska rekordet. Ingrid Bergman har också vunnit tre Oscar. Övriga priser: Daniel Day-Lewis räddade äran åt ”Lincoln”, den tolvfaldigt nominerade filmen som dittills gått miste om alla priser utom ett. Britten infriade alla favorittipsen och fick sin Oscar för rollen som USA:s 16:e president. Jennifer Lawrence bjöd på dramatik när hon skulle ta emot priset för bästa kvinnliga huvudroll och ramlade på vägen upp på scen. Lawrence belönades för sin insats i den romantiska dramakomedin ”Du gör mig galen!”. Ang Lee korades till bästa regissör för sin film ”Berättelsen om Pi”. Det är Ang Lees andra regi-Oscar. Han vann en gyllene statyett för \"Brokeback mountain\" för sju år sedan. Christoph Waltz, som belönades för bästa manliga biroll i filmen ”Django unchained”. Det är andra gången österrikaren tar hem en gyllene statyett. 2009 belönades han med samma pris för ”Inglourious basterds”, även den regisserad av Quentin Tarantino. Michael Hanekes ”Amour” från Österrike vann som väntat en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. I den kategorin var även ”Kon-Tiki” från Norge och ”A royal affair” från Danmark nominerade. I de filmerna spelar Gustaf Skarsgård respektive Alicia Vikander biroller. Anne Hathaway fick ta emot priset för bästa kvinnliga biroll för sin insats i den nya versionen av ”Les misérables”. Quentin Tarantino fick priset för bästa manus för sin kontroversiella och våldsamma ”Django unchained”, som han regisserade. Det är regissörens andra manus-Oscar. Den första fick han för genombrottsfilmen ”Pulp fiction”, 1994. Chris Terrio belönades med priset för bästa manus efter förlaga för ”Argo”. Ledmotivet ur ”Skyfall” tog hem priset för bästa låt ur en film. Det är första gången hittills en låt ur en Bondfilm prisas på Oscarsgalan. Låten är skriven av Paul Epworth och Adele och sångerskan framförde låten under nattens gala. Priset för bästa filmmusik gick till ”Berättelsen om Pi” och kompositören Mychael Danna. Priset för bästa animerade kortfilm tilldelades ”Paperman”, medan motsvarande pris i långfilmsklassen gick till datoranimerade ”Modig”, filmbolaget Pixars första film med en flicka som hjälte. ”Anna Karenina” belönades med priset för bästa kostym. I den filmen spelar svenskan Alicia Vikander en biroll som Kitty. Ett annat kostymdrama, ”Les misérables”, vann statyetten för bästa make up och hår. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15292, "headline": "”Jag vill be drottningen om ursäkt”", "summary": "Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin ber drottning Silvia om ursäkt men ångrar inte sin satirbild ”Kungamiddagen”.", "article": "Drottning Silvias PO-anmälan tidigare i veckan blev för mycket för konstnären Elisabeth Ohlson Wallin. – Jag ångrar inte bilden – gör ingen pudel, men som privatperson vill jag be drottningen om ursäkt för att hon blev så ledsen, sa Elisabeth Ohlson Wallin på en hastigt sammankallad presskonferens på fredagen. Hon passade också på att säga förlåt till artisten Camilla Henemark för att hon inte frågat om hon fick använda Henemark i satirbilden. ”Kungamiddagen” med drottningen på knä upptagen med att skrubba bort ett hakkors på golvet och kungen, och flera offentliga personer ätandes pizza från Camilla Henemarks nakna kropp, har vållat konstnären mer huvudbry än flera andra av hennes kontroversiella verk. Elisabeth Ohlson Wallin har bland annat avbildat Jesus som homosexuell, och det är mer regel än undantag att hon attackeras för sin ofta provocerande konst. – Det kan tyckas konstigt att jag den här gången tagit extra illa vid mig. Jag räknade med att kungen och drottningen har en professionell stab omkring sig som kan berätta vad konstens roll i samhället är. Med förvåning ser jag att de inte har informerat drottningen. Nu ber jag staben att göra ett bättre jobb, sa Elisabeth Ohlson Wallin. Idén till ”Kungamiddagen” fick Ohlson Wallin i samband med att boken ”Den motvillige monarken” utgavs 2010 och tv-dokumentären samma år där Silvias far utpekades som nazistisk medlöpare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15294, "headline": "Ohlson Wallin ber om ursäkt", "summary": "Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin ber drottning Silvia om ursäkt men ångrar inte sin satirbild \"Kungamiddagen\".", "article": "Drottning Silvias PO-anmälan tidigare i veckan blev för mycket för konstnären Elisabeth Ohlson Wallin. – Jag ångrar inte bilden – gör ingen pudel, men som privatperson vill jag be drottningen om ursäkt för att hon blev så ledsen, sa Elisabeth Ohlson Wallin på en hastigt sammankallad presskonferens på fredagen. Hon passade också på att säga förlåt till artisten Camilla Henemark för att hon inte frågat om hon fick använda Henemark i satirbilden. \"Kungamiddagen\" med drottningen på knä upptagen med att skrubba bort ett hakkors på golvet och kungen, och flera offentliga personer ätandes pizza från hennes nakna kropp, har vållat konstnären mer huvudbry än flera andra av hennes kontroversiella verk. Elisabeth Ohlson Wallin har bland annat avbildat Jesus som homosexuell, och det är mer regel än undantag att hon attackeras för sin ofta provocerande konst. – Det kan tyckas konstig att jag den här gången tagit extra illa vid mig. Men det känns outhärdligt och arbetsamt att bilden blivit PO-anmäld. Jag räknade med att kungen och drottningen har en professionell stab omkring sig som kan berätta vad konstens roll i samhället är. Men förvåning ser jag att de inte har informerat drottningen. Nu ber jag staben att göra ett bättre jobb, sa Elisabeth Ohlson Wallin. Även om konstnären utesluter en fällning av Pressens opinionsnämnd är hon orolig för ropen på censur. Hennes fotografier har censurerats förr. Exempelvis togs en bild på Kung Gustaf V med påmålad Hitlermustasch bort från en utställning på Forum för levande historia. Idén till \"Kungamiddagen\", som i början kallades \"Pizzabilden\" och nu \"Drottningbilden\", fick Ohlson Wallin i samband med att boken \"Den motvillige monarken\" utgavs 2010, och tv-dokumentären samma år där drottning Silvias far utpekades som nazistisk medlöpare. Bilden ingår i en större utställning där bland andra Statsminister Fredrik Reinfeldt utrustats med kissblöja och många andra officiella personer porträtteras i mer eller mindre komprometterande situationer. Redan då \"Kungamiddagen\" först publicerades i tidskriften Tiden för fyra månader sedan reagerade kungahuset och menade att bilden var \"kränkande, sårande och illvillig\". – Jag är inte ute efter att såra någon. Jag ville väcka satiren i Sverige, jag tyckte att den sov, sa Elisabeth Ohlson Wallin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15295, "headline": "Samuelsson gör\"La cage aux folles\"", "summary": "Mikael Samuelsson är klar för huvudrollen i Göteborgsoperans uppsättning av \"La cage aux folles\".", "article": "Samuelsson ska spela dragshowartisten Albin/Za Za, den roll som tidigare på svensk mark gjorts av bland andra Jan Malmsjö och Loa Falkman. I rollen som hans make Georges syns Hans Josefsson och regisserar gör Bo Hermansson. Mikael Samuelsson är för de allra flesta känd för insatsen i \"Fantomen på operan\", en roll han spelade i över tusen föreställningar på Oscarsteatern 1989-1995. Han spelade även redarsonen Rolf Dahlén i tv-serien \"Rederiet\" på 90-talet. \"La cage aux folles\" har premiär på Göteborgsoperan den 7 september och spelas fram till mars nästa år. Mikael Samuelsson är klar för huvudrollen i Göteborgsoperans uppsättning av \"La cage aux folles\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 15305, "headline": "Nya chefer på DN", "summary": "Dagens Nyheter får två nya chefer. Caspar Opitz tar över rollen som redaktionschef och Johannes Åman blir chef för ledarredaktionen när Peter Wolodarski tillträder som chefredaktör inom kort.", "article": "Nu är det klart att det blir Caspar Opitz som efterträder Åsa Tillberg på posten som DN:s redaktionschef. - Han är en av tidningens främsta journalister som med sina breda kvaliteter ska leda arbetet med att stärka Dagens Nyheter i alla våra kanaler, säger Peter Wolodarski. Caspar Opitz har jobbat på DN i olika roller sedan år 2000, dit han kom efter att ha tilldelats priset Guldspaden för sin granskande journalistik tillsammans med två kollegor på Östgöta Correspondenten. På Dagens Nyheter började han som inrikesreporter och har sedan varit chef för Stockholmsredaktionen, utrikeskorrespondent i London samt nyhetschef på såväl DN.se som på papperstidningen. De senaste månaderna har Caspar Opitz varit ansvarig för samordningen mellan tidningen och dess digitala satsningar. - Jag har jobbat nära Åsa Tillberg, som gjort en mycket starkt arbete som redaktionschef. Med Peter Wolodarski fortsätter arbetet att befästa och utveckla DN som det mest innovativa, ledande kvalitetsmediet i Sverige, säger Caspar Opitz. Hur kommer Dagens Nyheter att förändras? -Det är för tidigt att säga men vad vi än gör, oavsett publiceringsform, så är det den kvalitativa samhällsjournalistiken som är vår styrka och det vi kommer att vara bäst på. Peter Wolodarskis efterträdare som politisk redaktör och chef för DN:s ledarredaktion blir Johannes Åman. - Jag är väldigt glad att Johannes blir ansvarig för ledaravdelningen. Han är en respekterad röst i alla läger, uppskattad internt och en av Sveriges mest profilerade debattörer i skolfrågor, säger Peter Wolodarski. Sedan han anställdes som ledarskribent på Dagens Nyheter 1989 har Åman haft flera olika uppdrag på tidningen, bland annat ordförande för DN:s journalistklubb och senare biträdande chef på ledarredaktionen. År 2010 medverkade han i Bonniers statsministerbox med en biografi om Louis De Geer. På uppdrag av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) skrev han 2011 rapporten \"Att lära av de bästa\" som analyserar den svenska skolans problem utifrån internationell forskning. - DN:s ledarsidor ska vara en oumbärlig röst i det offentliga samtalet och fortsätta att driva de viktigaste frågorna i samhällsdebatten, säger Johannes Åman. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15339, "headline": "Catia Hultquist: Att ”skvallret är en kvinna” är så vedertaget att det ätit sig in i språket", "summary": "I dag kan jag konstatera att mina manliga kolleger helt enkelt var före sin tid. För nu, 2013, har den tidigare så föraktade skvallertanten fått en helt annan image.", "article": "I början av 90-talet fick jag mitt första kvällstidningsvikariat. Jag kom från ett stillsamt redaktörsjobb på en studenttidning och hamnade mitt i en testosterondoftande värld med traditionellt manliga förtecken. Både strukturer och tilltal tycktes kopierade från lumpen – det skreks efternamn och det lyddes order. Men ett par saker var radikalt annorlunda. För det första fanns det män som bantade med Nutrilett. Och för det andra fanns det män som skvallrade. Några av de manliga reportrarna pratade ogenerat om vilka som gjort bort sig på firmafesten och vem som absolut inte skulle få förlängt vikariat. Troligen använde de skvallret både som socialt smörjmedel och karriärstrategiskt maktmedel. Och just i kvällstidningsvärlden fungerade den här sortens privatinformation som ett imponerande kapital. Men det hade förstås inte landat i lika god jord på andra arbetsplatser, säg Försvarets forskningsinstitut. Att ”skvallret är en kvinna” är så vedertaget i vår kultur att det till och med ätit sig in i språket. Vi talar om ”skvallerkärringar” och ”kärringprat”. Att syssla med detta i offentligheten har tidigare stämplats som lågstatus och omoraliskt. Om vi tolkar skvallret som ett sätt för den maktlösa att skaffa sig mer makt är det på sätt och vis naturligt om det skulle vara en typiskt kvinnlig folksport. Men med kvällstidningsåren i färskt minne blir jag alltid lika full i skratt när någon vill göra skitsnackandet till en exklusivt kvinnlig angelägenhet. I dag kan jag konstatera att mina manliga kolleger helt enkelt var före sin tid. För nu, 2013, har den tidigare så föraktade skvallertanten fått en helt annan image. Hon är numera omgärdad av en doft av finkultur och högstatus. Fast vi kallar henne förstås inte för kärring, trots att själva skitsnacket är detsamma. Möjligen hänger det ihop med att skvallret allt oftare kommer från en man. För två veckor sedan skrev jag om ett antal manliga kompisduor som gjort succé med poddradio. Bland annat Alex Schulman och Sigge Eklund som ägnade ett helt program åt att tala om vilka människor de har sett ut till sina livsfiender. Men även om Schulman och Eklund ägnar sig åt det som i folkmun kallas skvaller riskerar de aldrig att tappa i status. Tvärtom. Samma vecka som programmet sänds pryder Schulman omslaget till det högprofilerade magasinet Vi. Jag får arga mejl (eftersom jag beskrivit ”Livsfiender”-avsnittet som obehagligt) från män som hyllar de två vännerna som yttrandefrihetens riddare. Programmets sponsor, försäkringsbolaget If, deklarerar att de minsann står bakom Schulman och Eklund. Men om man följer brödsmulorna bakåt så kan man se att programledarduon inte enbart har föregångare i det undergroundforum som kan sägas vara mansskvallrets eldorado: kändisskvallertråden på flashback. Det finns absolut mer statustyngda förebilder i genren. Exempelvis Lars Norén som för fem år sedan lämnade ut namngivna, kända personer i teatervärlden när han publicerade sin dagbok. Förra året var det dags för författaren Stig Larsson att krydda sin självbiografiska ”När det känns att det håller på ta slut” med privatinformation från hela kultursfären. Om man återigen tolkar skvallret som ett sätt att återta makten för dem som lider brist på den så är det egentligen logiskt. Nu har det blivit dags för männen att överta det osäkrade vapen som kallas skvaller. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15348, "headline": "Utan sanning ingen försoning", "summary": "I dokumentären ”The act of killing” river han upp ett nationellt sår. Filmfredag har träffat Joshua Oppenheimer som låter förövarna gestalta folkmordet i filmade scener.", "article": "”Jag har inte sett en film som varit så stark, så surrealistisk och så skrämmande under det senaste decenniet. Det finns inget liknande inom filmhistorien.” Så sa Werner Herzog efter att ha sett ”The act of killing” i samband med världspremiären på Toronto filmfestival i höstas. Det är lätt att hålla med den excentriske tyske regissören. I dag har ”The act of killing” premiär på Berlins filmfestival som huserar vid Potsdamer Platz, en gång centrum för den nazistiska regimen. Filmen skulle kunna liknas vid en dokumentär om Himmler och där han själv medverkar i scener och visar hur han tar livet av sina offer. ”The act of killing” är ett gruppporträtt av gärningsmännen bakom folkmordet i Indonesien 1965–1966. Inom loppet av ett år mördades cirka en miljon kommunister, intellektuella och oliktänkande. I filmen lyckas regissören få gamla medlemmar ur dödspatrullerna att själva återskapa sina brutala och sadistiska avrättningar som om de vore scener i en Hollywoodfilm. Den bisarra huvudrollen spelas av Anwar Congo, en före detta svarta börs-haj, numera äldre playboygangster som älskar att klä sig som sina filmhjältar, Al Pacino, John Wayne och Marlon Brando. – Anwar var den 41:a massmördaren som jag träffade. I första scenen vi filmade med honom dansar han cha-cha med en strypsnara runt halsen på samma plats där han mördat hundratals människor. När han fick se filmscenen blev han mycket störd – inte för vad han gjort utan för att han kände sig felklädd. Det var som den ultimata allegorin för straffrihet. Och, förstås, mer än så. I det ögonblicket kände jag att det fanns en film som skulle handla om den här mannen, berättade Joshua Oppenheimer när DN träffade honom på ett fik i danska filmhuset i centrala Köpenhamn i höstas. Den amerikanska regissören bor just nu i den danska huvudstaden, tack vare den danska producent som hjälpt honom att färdigställa filmen. Han är trött efter att ha ägnat sju år åt att försöka förstå ondskans natur och hur normalitet kan byggas på massgravar. Idén till ”The act of killing” föddes när han intervjuade överlevare som vittnade om skräcken för gärningsmännen som fortfarande ser sig själva som hjältar. – Man kan förstås fråga sig varför Anwar ville vara med i filmen. Jag tror att det är en kombination av olika saker. Han ville känna sig som en storslagen hjälte och samtidigt rättfärdiga det han gjort genom att göra det han trodde skulle bli en vacker familjefilm. Men efterhand insåg Anwar att han måste offra ”skönheten” för att i stället teckna ett sant porträtt av sig själv. I slutet bryter Anwar ihop och kräks på en öde bakgård. Att komma dit tog lång tid. Oppenheimer pendlade fram och tillbaka under många år för att bygga upp förtroendet och kunna gräva djupare. – Jag dök alltid upp oannonserad för att förövarna inte skulle hinna förbereda sig. Tack vare en blandning av fåfänga och förvirring tackade de oftast ja. Jag bad dem berätta om vad de gjorde under sin ungdom och det slutade alltid med att de tog mig till mordplatser och introducerade mig för andra gärningsmän. Han bad dem att rekonstruera sina brott framför kameran på det sätt som de själva ville. Ett filmiskt grepp obehagligt att bevittna, men effektivt som psykologisk katalysator. – Dokumentärer låtsas porträtt- era en verklighet, men är ofta snarare ett slags nyckfulla och godtyckliga lögner. Genom att i stället låta gärningsmän teckna sina egna porträtt så försökte jag komma åt en sanning som annars hade varit svår att gestalta. Hur de själva vill bli sedda av omvärlden säger mycket. Ett fenomen som också berörs i Errol Morris-dokumentären ”Standard operating procedure” som skildrar hur amerikanska soldater poserar och gör ett slags performancekonst i Abu Ghraib-fängelset. – ”The act of killing” var också en reaktion på det som hände i mitt hemland, hur amerikanska soldater kan fira att de har torterat fångar. De som ser ”The act of killing” kanske inser att de ligger närmare förövarna än de egentligen vill erkänna. Tack och lov slipper de flesta av oss att hamna i dessa situationer. I Indonesien har filmen endast visats i begränsade kretsar och rört upp starka känslor, inte minst bland journalister, historiker, människorättsaktivister och konstnärer. En ledande tidning skickade till exempel reportrar över hela Indonesien för att kolla om uppgifterna från filmen stämde med verklig- heten. Resultatet blev en 75 sidor lång rapport med nästan lika många gärningsmän som skröt om sina mord. Till en början vägrade Anwar Congo att se den färdiga filmen, men ändrade sig när den blev en nyhetsstory. Joshua Oppenheimer arrangerade en privat visning för Anwar Congo i Jakarta. Efter filmen pratade de på Skype. – Anwar började gråta, sedan satt vi tysta, efter en stund började också jag gråta. Samtalet gjorde mig väldigt sorgsen. Det var en mycket märklig känsla. Jag skulle hellre vilja vara död än att vara Anwar. Han undslapp rättvisan, men inte straffet. Något dör inom alla som dödar. Han är en levande död som inte längre har något att leva för. Regissören vågar inte återvända till Indonesien under överskådlig tid. – Min film är som barnet i H C Andersen-sagan som säger att kejsaren är naken. Nu finns ingen återvändo – den nuvarande regimen och deras paramilitära stödgrupper är moraliskt bankrutta. När en tidning skrev ut deras namn i samband med filmen, lät de skicka en mobb på 500 personer som omringade tidningen och lynchade chefredaktören. Men snöbollen är i rullning, även om det kommer att ta lång tid. Utan sanning finns det ingen försoning. Den amerikanske regissören, författaren och producenten Joshua Oppenheimer föddes i Texas 1974. Han har gjort ett flertal dokumentärfilmer, bland annat ”The entire history of the Louisiana purchase” (1997) som han vann pris för vid internationella filmfestivalen i Chicago 1998, ”Muzak: A tool of management” (2004) och ”Show of force” (2007). ", "article_category": "culture"}
{"id": 15354, "headline": "Artistbokaren överklagar dom", "summary": "Artisterna Lotta Engberg, Martin Stenmarck och Magnus Carlsson friades, men artistbokaren Bruno Tillander döms till fängelse i rättegången om svarta arvoden. Tillander kommer att överklaga domen.", "article": "De tre artisterna Lotta Engberg, Martin Stenmarck och Magnus Carlsson friades i går i Stockholms tingsrätt. Däremot dömdes bokaren Bruno Tillander till fängelse i ett år och nio månader och dessutom näringsförbud. Tingsrätten friar artisterna för att det inte gått att bevisa ”bortom rimligt tvivel” att de åtalade tagit emot pengar utöver rena kostnadsersättningar. Storleken på utläggen har heller inte kunnat fastställas eftersom ord står mot ord. Bruno Til lander har påstått att Lotta Engberg tagit emot svart lön för 60 framträdanden. Lotta Engberg, som mottog beskedet om den friande domen på en strand i Thailand, har hela tiden förnekat att hon, utom i ett fall, mottagit svarta pengar. – En glädjande och väntad dom. Det enda stöd åklagaren hade för beloppen var arrangören Bruno Tillanders beskyllningar. Han å sin sida hade, som rätten också framhåller i sin dom, skäl att överdriva beloppen, säger advokat Per E Samuelsson, som representerade Magnus Carlsson, en av de nu friade. Engberg såväl som Martin Stenmarck och Magnus Carlsson upptaxerades 2011 för inkomster från icke redovisade framträdanden. Lotta Engberg med 1,4 miljoner kronor, Martin Stenmarck med 800 000 kronor och Magnus Carlsson med 750 000 kronor. – Min klient har alltså redan gjort rätt för sig, säger Per E Samuelsson, och håller det inte för helt otroligt att de redan inbetalda skatterna har varit en förmildrande omständighet när rätten har gjort sin bedömning. I artistbokaren Bruno Tillanders fall anses rätten det bevisat att hans verksamhet varit helt svart och utövades systematiskt och i skatteundandragande syfte. Därför döms han för grovt bokföringsbrott. Debiterad moms som skulle ha deklarerats har utövats i stor omfattning och till betydande belopp. Därför döms Tillander också för grovt skattebrott. Den 62-årige Bruno Tillander tycker att straffet på ett år och nio månaders fängelse samt femårigt näringsförbud är för hårt. Han är besviken över att rätten inte tagit hänsyn till hans samarbetsvilja. Han kommer att överklaga domen. Men Per E Samuelsson tror inte att förutsättningarna för ett annat domslut ökar i hovrätten. – Kan inte åklagaren komma med bättre bevis på beloppens storlek räcker det inte i nästa instans heller, säger Per E Samuelsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15355, "headline": "Även Picasso trivdes i Antibes", "summary": "Under tre månader på ett slott i Antibes målade Picasso kvällar och nätter. Ofta struntade han i staffli och lade dukarna på golvet. Dessa verk blev grunden för det första Picasso- museet. Numera är hela slottet museum.", "article": "När Romuald Dor de la Souchère mötte Pablo Picasso på stranden i Antibes 1946 föreslog han att den redan då mycket kände konstnären skulle låna övervåningen på Chateu Grimaldi som ateljé. Några år tidigare hade Dor de la Souchère övertygat kommunen att köpa slottet mitt i stans fina gamla stadskärna. Picasso nappade på erbjudandet. Under tre mycket produktiva och troligen väldigt lyckliga månader skapade han massor. På fotografier ser man honom i arbete under kvällar och nätter. Han struntade i staffli och la dukarna och ibland betong- eller träskivor, direkt på golvet, där han skapade med en kraftig strålkastare lysande direkt mot duken som enda ljus. ”Vill man veta vad Picasso gjorde i Antibes får man resa till Antibes”, sa han och skänkte i stort sett allt han skapat under de tre månaderna till det museum som kom att bli det första i hans namn. Därefter kom han bara tillbaka till Antibes för att jobba vid ett enda tillfälle, trots att han bodde på Rivieran fram till sin död 1973. 1947 öppnade ett Picassorum på slottet, där de flesta av de 23 fantastiska målningar och 44 teckningar Picasso skänkt visades upp. Som en röd tråd – om nu en sån finns då Picasso jobbade i en rad olika stilar under den här tiden – kan man i många tavlor hitta den rara lilla uggla han tog hand om just då och en massa stiliserade sjöborrar (en riktig delikatess som såldes av kvinnor på marknaden i stan). Här finns också väldigt många lyckliga ansikten – konstnären väntade då barn med den mycket yngre Françoise Gilot, för övrigt den enda av alla hans kvinnor som lämnade honom i stället för tvärtom. I dag tar museet upp hela slottet och har förutom Picasso en fin samling av den ryske konstnären Nicolas de Staël och en hel del Picassoverk gjorda senare, bland annat i keramikstaden Vallauris, där Picasso fann intresset för att jobba med måleri på tallrikar, vaser med mera. Picasso är inte den enda stora konstnär som valt att måla i Antibes. Sedan några år finns en broschyr som man kan ta med på en promenad längs vattnet där en rad reproduktioner av konst av bland annat Claude Monet och Raymond Peynet finns uppsatta, mer eller mindre precis där de målades. Dessutom finns här även en fascinerande lekfull Picassomålning – ”Nattfiske i Antibes”. Målad 1939, men säkerligen inte just där den sitter utan i en ateljé. Tio moderna museer på Franska rivieran Musée Picasso, Antibes Inträde: 55 kronor antibes-juanlespins.com/les-musees/picasso Musée National Marc Chagall Nices mest besökta sevärdhet – ett museum specialbyggt för den ryskfödda konstnären Marc Chagalls religiösa motiv. En superb konstupplevelse, som förstärks om man ser filmen om hans liv. Inträde: ca 70 kronor musee-chagall.fr Le Musée Jean Cocteau Jean Cocteau skapade på eget initiativ en rad stora mosaiker i det lilla fortet i hamnen i Menton. Några år tidigare hade han dekorerat stadshusets bröllopssal. Musée du bastion invigdes tre år efter hans död. I november 2011 öppnade dessutom ett långt större museum som hyser Severin Wunderman – samlingen av Cocteaus konst och filmer – ett utsökt museum i en läcker byggnad. Inträde: 75 kronor menton.fr La Fondation de Maeght I den glesa tallskogen utanför den vackra bergsbyn St-Paul-de-Vence ligger Fondation Maeght. Det öppnade 1964 och visar konsthandlarparet Meaghts imponerande samling, plus specialutställningar. De var personliga vänner med många berömda konstnärer, bland andra Miró som gjort flera verk i trädgården. Inträde: 125 kronor fondation-maeght.com Musée Matisse I en vacker 1600-talsvilla i Nice-stadsdelen Cimiez finns ett fint urval av Matisses konst: stilleben, porträtt, karaktäristiska pappfigurer och skulpturer. Inträde: Gratis musee-matisse-nice.org Musée National Fernand Léger Légermusee i Biot – en liten stad känd för sitt konstglas – ligger på platsen för den ateljé som den berömde kubisten skaffade strax före sin död 1955. Inträde: 50 kronor musee-fernandleger.fr Musée d’art contemporain Mamac, Nices moderna museum, har en intressant samling fokuserad på 60- och 70-talet. Mycket Yves Klein och Niki de Saint Phalle, men de tillfälliga utställningarna håller också hög klass. Inträde: Gratis mamac-nice.org Musée National Picasso Pablo Picasso lärde sig keramikhantverket i Vallauris. Han var mycket produktiv och hann skapa tusentals målade keramikföremål, från enkla tallrikar till stora avancerade verk. Här finns också de kända målningarna ”Kriget” och ”Freden”. Inträde: 30 kronor musee-picasso-vallauris.fr Musée Renoir Impressionisten Auguste Renoir var först av de stora att upptäcka Rivierans unika ljus. Han kom i slutet av 1800-talet och slog sig ner i Cagnes-sur-Mer 1906. Hans hem är nu museum med elva av hans verk plus några av kända konstnärsvänners. Obs, renoveringsstängt till sommaren 2013. Inträde: 35 kronor. cagnes-tourisme.com Musée Bonnard Pierre Bonnard tillhör de stora franska konstnärerna men har förblivit ganska okänd i Sverige. I Le Cannet strax norr om Cannes finns ett museum med hans konst – bland annat flera av de så typiska färgstarka målningarna. Inträde. 45 kronor museebonnard.fr ", "article_category": "culture"}
{"id": 15361, "headline": "Ord står mot ord i skattehärva", "summary": "I dag faller domen i den så kallade artisträttegången. De folkkära artisterna Lotta Engberg, Magnus Carlsson och Martin Stenmarck riskerar att dömas för skattebrott i en uppmärksammad rättegång i Stockholms tingsrätt. De anklagas för att ha tagit emot sammanlagt 16,5 miljoner kronor utan att skatta för dem.", "article": "Fängelse för artistbokaren Bruno Tillander. Samhällstjänst för artisterna Lotta Engberg, Martin Stenmarck och Magnus Carlsson. Det yrkar åklagaren på i rättegången där Bruno Tillander står mot Lotta Engberg, Martin Stenmarck och Magnus Carlsson. Dom faller i dag i Stockholms tingsrätt. Bokaren Bruno Tillander kan straffas med tre års fängelse för grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott. Åklagaren kräver också att Tillander beslås med näringsförbud i fem år. Han misstänks för att under flera år ha drivit en svart verksamhet där han fakturerat köpcenter och andra arrangörer för konserter och skivsigneringar med stora svenska artister. Efter uppträdandena ska Tillander ha gett de åtalade artisterna kontanter i kuvert. Pengar som aldrig redovisades och aldrig kom till Skatteverkets kännedom. Lotta Engberg, Magnus Carlsson och Martin Stenmarck ska ha fått flera hundra tusen kronor under bordet. Bokaren sade i rätten att han för varje konsert gett Lotta Engberg 23 000 kronor i ett kuvert. Av dem skall 20 000 kronor ha varit gage till Lotta Engberg medan 3 000 kronor var ersättning till den keyboardist hon hade med sig, skriver TT Spektra. Bruno Tillander har erkänt alla brott medan de tre åtalade artisterna helt eller delvis nekar till brott. Martin Stenmarck menar att de pengar de tagit emot har varit ersättningar för resor och andra utlägg i samband med engagemang de deltagit i. Magnus Carlsson har erkänt att han tagit emot svart betalning, men bara småsummor. Lotta Engberg nekar helt till anklagelserna. Rättegången avslutades för ett par veckor sedan, bitvis under en ganska hätsk stämning. Bruno Tillander kallade artisterna för lögnare. – Bruno Tillander är en person som kan ljuga för myndigheterna, för sin familj och för artisterna. Först när Skatteverket kommer kryper han till korset, sa Magnus Carlssons advokat Per E Samuelsson i sin slutplädering. 2010 börjar Ekobrottsmyndigheten utreda artisterna Lotta Engberg och Martin Stenmarck. Tillsammans med en rad andra artister misstänks de ha smitit från skatt. Alla har samma bokare, Bruno Tillander. En revision av Bruno Tillanders företag ger upphov till misstankar om brister i redovisningen. Bruno Tillander uppger i förhör att han betalat ut kontanter till totalt 19 artister som sedan upptaxerades. Även Tillander själv upptaxerades och riskerar nu att beläggas med näringsförbud. 2011 närmar sig åtalet som gäller skattebrott och kan ge två års fängelse. I november samma år döms sångerskan Anna Book för svartjobb. Lotta Engberg döms att betala 1,1 miljoner kronor i skatt för att hon inte betalat någon skatt på 58 framträdanden. Martin Stenmarck upptaxeras med 800 000 kronor och Magnus Carlsson med 750 000 kronor. Bruno Tillander har under rättegången erkänt allt, men de tre åtalade artisterna nekar helt eller delvis till brott. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15366, "headline": "Storslam för Gardell på Gaygalan", "summary": "Jonas Gardell blev Gaygalans stora vinnare. Författarens utsågs till årets homo och hans serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” var inblandad i ytterligare fyra priser.", "article": "Jonas Gardell dominerade måndagskvällens Gaygala. Hans roman- och tv-serie om 1980-talets aidsepidemi, \"Torka aldrig tårar utan handskar\", var nominerad i totalt fem kategorier och kammade hem samtliga priser. Författaren utsågs till årets homo och fick ta emot priset ur kronprinsessan Victorias hand. Kronprinsessans närvaro var inte förannonserad och hennes överraskande entré fick kvällens längsta och högsta applåd av publiken på Cirkus i Stockholm. – Victoria, du är vår kronprinsessa, men jag tror att jag i kväll är vår drottning, utbrast Jonas Gardell. \"Torka aldrig tårar utan handskar\" blev i höstas en enormt framgångsrik tv-serie på SVT med drygt 1,2 miljoner tittare per avsnitt. På Gaygalan vann den pris som årets tv-program och huvudrollsinnehavarna Adam Pålsson och Adam Lundgren utsågs till årets duo. Simon J Berger tog emot pris som årets tv-stjärna för sin flamboyanta biroll i samma serie. – Jag är väldigt glad, stolt och tacksam att få vara en del av det här, sade han i sitt tacktal och tillägnade priset alla de som delat med sig av sina berättelser om 80-tals hivepidemi och gjort serien möjlig. Kläddesignern och artisten Christer Lindarw fick se sig besegrad av Gardell i kategorin årets homo. Men hans dragshowgrupp After Dark kammade hem priser för både årets scen och årets drag. Även Lindarw hyllade Gardell: – Jonas Gardell, du har gjort det absolut viktigaste det här året, sa han när han tog emot ett av sina pris. 15-åriga stjärnskottet Zara Larsson, Darin och Loreen var bara några av dem som uppträdde på den glittriga festen. Liksom fotbollens förbundskapten Pia Sundhage och Mikael Wiehe som uppträdde tillsammans med \"Mitt land är ditt land\". Bakom galan står tidningen QX vars läsare har röstat fram vinnarna. Galan arrangerades för 15:e året. Komikern och radioprofilen Soran Ismail vann över både USA:s president Barack Obama och sångerskan Sarah Dawn Finer när han fick pris som årets hetero. Soran Ismail kallade utnämningen för \"det absolut finaste han fått\" och hyllade Sverige med orden: – Det är ett land för vem som helst. På lördag visar TV 4 godbitarna från Gaygalan Vinnarna på Gaygalan Årets homo/bi/trans: Jonas Gardell Årets hetero: Soran Ismail Årets duo: Adam Pålsson och Adam Lundgren, \"Torka aldrig tårar utan handskar\" Årets bok: Jonas Gardell \"Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken\" Årets artist: Darin Årets låt: Loreen: \"Euphoria\" Årets tv-program: \"Torka aldrig tårar utan handskar\" Årets tv-stjärna: Simon J Berger, \"Torka aldrig tårar utan handskar\". Årets film: \"Cockpit\" Årets scen: After Dark Årets drag: After Dark Årets gayställe: Bee Bar Årets hederspris: Ugandiska hbtq-aktivisterna Jimmy Sserwadda och Lawrence Kaala. Årets keep up the good work: Alf Kjeller, festivalchef Stockholm Pride. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15374, "headline": "Danny grät ut hos mamma före sändningen", "summary": "Danny Saucedo var ordentligt nervös inför Melodifestivalens första deltävling. En timme före sändningen brast det. För att lugna nerverna ringde han sin mamma och lät tårarna flöda.", "article": "Danny Saucedos nerver ställde till det för honom under Melodifestivalens första deltävling. Vid ett tillfälle låste det sig sig för Danny som hakade upp sig och fick göra flera försök innan han lyckades stamma fram ordet \"digital\". – Det var framförallt en gång som jag hakade upp mig, men nu har jag lärt mig att det heter digital och inte digi-digi-digital, säger Danny direkt efter sändningen. Stjärnan har uppträtt i tävlingen tre gånger, men gjorde debut som programledare under lördagens direktsändning. På fredagens genrep stakade sig Danny Saucedo flera gånger när han läste från sina manuskort. Inför lördagens tävling var han så skärrad att han behövde stöd för att lugna nerverna. En timme före sändningens start slog Danny numret till sin mamma. – Jag var riktigt nervös i dag. Det här händer aldrig mig men jag var tvungen att ringa min mamma och gråta ut. Jag har varit gråtmild hela dagen för att jag skulle göra något som är lite obehagligt för mig. Jag ringde mamma och bara \"hjälp\", säger han när TT Spektra träffar honom på efterfesten i Karlskrona. Trots att Saucedo stakade sig var Melodifestivalens huvudproducent Christer Björkman nöjd med sina programledare. – Jag tycker att de är fantastiska. Han stakade sig lite en gång på en och en halv timme. Det gör alla första gången. Vem som helst skulle ha varit väldigt nöjd med det, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15380, "headline": "När Ernest Hemingway stod i zenit", "summary": "Hemingways starka debutroman ”Och solen har sin gång” kom ut 1926. Kanske bidrog det till hans olycka senare i livet – att han var som bäst i sin första bok, skriver Anders Cullhed.", "article": "Första gången jag läste Ernest Hemingways roman ”Och solen har sin gång” var för över fyrtio år sedan. Då älskade jag boken, framför allt den där vemodiga slutsidan när huvudpersonerna Brett och Jake sitter i en taxi i Madrid, och de kommer ut på Gran Via, och Brett utbrister ”O, Jake, vi kunde ha haft det så förbannat fint tillsammans”. Nu är boken här i nyöversättning av Christian Ekvall, och den stora frågan blir förstås: Håller texten? Hur läsbar är denne machoförfattare, ”Papa Hemingway” som han kom att kallas, 2013? Det är inte lätt att berövas gamla idoler, och jag har läst om annat av Hemingway som känts svårt att ta till sig (framför allt när machon blir för sentimental eller för beskäftig, som då han ska undervisa om allt han kan: spritsorter och vapen och fiskedon och allt möjligt). Men ”Och solen har sin gång” är verkligen fortfarande bra. Vad Hemingway kom att kalla ”isbergseffekten” i sin prosa är på plats: Allt det viktiga i romanen är outsagt eller bara antytt, som kalla vågrörelser under den glättiga ytan. Kanske bidrog det till Hemingways olycka senare i livet: att han var som bäst i sitt förstlingsverk. ”Och solen har sin gång” utkom 1926, då Hemingway var bosatt i Paris, och den är i mångt och mycket att beskriva som en nyckelroman. Berättaren, nordamerikanen Jake Barnes, arbetar som reporter i den franska huvudstaden och berättar om turerna på kaféer, barer och nattklubbar i Montparnasse med omnejd. Han umgås mest med andra amerikaner eller engelsmän i frivillig landsflykt. Alla dricker flitigt, sover minimalt och lever sorglöst i denna bohemidyll, själva inbegreppet av det glada tjugotalet. Ser det ut som. Men skenet bedrar. Jake älskar den vidlyftiga Lady Brett Ashley, som gift sig adligt, skilt sig och tar sig den ene älskaren efter den andre. Den hon verkligen håller av är emellertid Jake, men en krigsskada har gjort honom impotent. Ambitiösa uttolkare av romanen har hänvisat till den samtida litteraturens fixering vid efterkrigscivilisationens sterilitet (som i T S Eliots dikt ”Det öde landet”). Det är nog att ta i. Men sällskapet bryter så småningom upp från Paris för att i omgångar bege sig ned till Pamplona i Spanien för den årliga fiestan San Fermín. Där utspelar sig huvudhandlingen i romanen. Jake fiskar uppe i bergen, bevistar och analyserar tjurfäktningarna, hjälper Brett att inleda en förbindelse med den finlemmade matadoren Pedro Romero (inte fyllda tjugo) och festar värre än någonsin med hela gänget. Mycket riktigt hade Hemingway först tänkt kalla romanen ”Fiesta”, och under den titeln kom den också att tryckas i England. I själva verket ekar dryckeslagen under fiestan rätt tomt, och Hemingway visste förstås vad han gjorde när han ändrade romanens titel till ”The sun also rises”, som det står i den bibliska Predikaren: ”och solen går upp, och solen går ned”, och allt är fåfänglighet. Så kunde det säkert kännas för många sedan det tidiga 1900-talets framstegsoptimism fått dödsstöten i kanonröken över Marne, Somme och de andra slagfälten från Det stora kriget. Ändå är inte Gud död i denna bok. Jake är i själva verket praktiserande katolik, men av hans religion återstår mest ritualen och bönen. Makten och härligheten lyser med sin frånvaro. Kort efter romanens utgivning skulle Hemingway själv konvertera till katolicismen, möjligen också han i ett behov av riten som ett motdrag till modernitetens slit- och slängvärld, i flera böcker förlagd till tjurfäktningsarenan där Döden och Människan går i ringen. ”Och solen har sin gång” är följaktligen rik på komplikationer. Till dem hör Jakes och de övrigas trakasserier av Robert Cohn, som inte passar in i sällskapet. Han tar kärleken på allvar, kan bli sentimental och förstår sig inte på tjurfäktning. Till allt annat är detta en roman om grupptryck. Samtidigt som Brett godkänner en av sina uppvaktare för att han är ”en av oss”, kan man vara säker på att Cohn inte är det. Så säkerställs gruppens sammanhållning: genom en syndabock. Den bortstötningen upplever jag som obehagligare vid den här omläsningen, eftersom den så tydligt förknippas med Cohns etnicitet: han är jude. Eftersom också han har en förlaga i levande livet, som Hemingway enligt egen utsago avsåg att ”slita i stycken” i romanen, är det väl föga troligt att författaren ville framställa sitt homogena gäng i ett kritiskt ljus (trots att Jake kan känna sig ”rutten” över trakasserierna). Men just därför är ”Och solen har sin gång” lärorik även i detta avseende: Antisemitismen äter sig ledigt, närmast friktionslöst, in hos dessa skrivande, drickande och älskande dropouts från England och USA. Tyvärr drabbas också den arme Cohn av missöden i den nya svenska översättningen: på sidan 14 får han heta John, och på sidan 54 förväxlas han med Jake. I övrigt har Ekvall – med några undantag – lyckats väl i sin nyöversättning mellan hårda pärmar, där en ung och leende Hemingway tronar på den främre. Så nu är det enda jag saknar från min Delfinutgåva 1965, sönderfallen i sex delar, omslaget: en skiss av en kvinna och en man i mörk tusch mot en brandgul botten. De hade ju kunnat få det så förbannat fint tillsammans. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15402, "headline": "George Lucas hyllar sin efterträdare", "summary": "Star Wars-filmernas skapare George Lucas hyllar nu sin efterträdare som regissör, J. J. Abrams. Abrams kommer att ta sig an ”Star Wars 7”.", "article": "Abrams, med filmer som \"Super 8\" och \"Mission impossible III\" på sin långa meritlista, går nu från det ena sci fi-projektet till det andra; från Star Trek till Star Wars. Just nu lägger han sista handen vid \"Star Trek: Into darkness\". Men snart väntar alltså den sjunde flmen i Star Wars-sagan, något som Abrams ser fram emot och har tackat ja till: – Jag är nog ännu mera tacksam mot George Lucas nu än vad jag var som barn, säger han i en kommentar. Abrams, som är född 1966, var elva år när den första Star Wars-filmen hade premiär. Också George Lucas är nöjd med valet av Abrams som den som tar över en av filmhistoriens mest framgångsrika serier: – Jag har fortsatt att vara imponerad av J. J. både som filmmakare och som berättare. Han är det perfekta valet för att regissera den nya Star Wars-filmen och dess historia kunde inte vara i bättre händer, uppger Lucas i ett uttalande som återges i E!Online. Inte helt oväntat är också Lucasfilms vice vd Kathleen Kennedy positiv: – J. J. är den perfekta regissören att ta sig an detta, sa Kathleen Kennedy. Han förstår vad Star Wars handlar om och kommer att använda sin talang till att skapa en oförglömlig filmupplevelse. \"Star Wars 7\" kommer att ha biopremiär 2015. Enligt rykten i Hollywood ska en rad av de gamla Star Wars-stjärnorna finnas med i den nya filmen. Såväl Harrison Ford (som Han Solo), Mark Hamill (som Luke Skywalker) och Carrie Fisher (som prinsessan Leia) ska vara aktuella. Liksom Anthony Daniels som den gyllenglänsande och artiga roboten C-3PO. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15416, "headline": "Samhällstjänst yrkas för artisterna", "summary": "I rättegången mot artisterna Martin Stenmarck, Lotta Engberg och Magnus Carlsson och bokaren Bruno Tillander yrkar åklagaren på villkorlig dom och samhällstjänst för artisterna. För Tillander yrkas på fängelse.", "article": "På onsdagen fortsatte rättegången mot bokaren Bruno Tillander och artisterna Lotta Engberg, Martin Stenmarck och Magnus Carlsson. I samband med slutpläderingen yrkade åklagaren på villkorlig dom och samhällstjänst för de tre åtalade artisterna, som misstänks för skattebrott. För bokaren Bruno Tillander yrkade åklagaren på mellan 2,5 och 3 års fängelse för grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott. Dessutom yrkade han på fem års näringsförbud för Tillander. Onsdagsmorgonen tog dock först en oväntad vändning när åklagaren lade fram ny bevisning för rätten. Med sig hade åklagare Arne Fors cd-skivor med ljudinspelningar av ett samtal mellan artistbokaren Bruno Tillander och Martin Stenmarck. På inspelningen framgår att Bruno Tillander och Martin Stenmarck i samband med ett framträdande på Gröna Lund har diskuterat ett kontantuttag på 29 000 kronor. - Det är väldigt intressant bevisning, sade Bruno Tillander till TT Spektra precis innan rättegången inleddes. På inspelningen hörs Bruno Tillander säga att Martin Stenmarck ska ha 20 000 kronor i ersättning för en spelning. Stenmarck säger inte mycket, men har inga invändningar när Tillander diskuterar kontant betalning. Han har under rättegången hävdat att han under åren 2006 och 2007 betalat ut flera hundra tusen kronor till de tre artisterna som ersättning för framträdanden i samband med skivsigneringar. Magnus Carlsson har erkänt att han fått svarta pengar av Bruno Tillander, men inte i den omfattning som Bruno Tillander påstår. Martin Stenmarck har nekat till att han skulle ha fått svarta gager, men sagt att han fått ersättning av Tillander för resor och omkostnader. Lotta Engberg har helt nekat till att ha tagit emot pengar av artistbokaren. - Jag har hela tiden försökt säga sanningen och hjälpa till för att göra rätt för mig. De har ljugit hela tiden för att klara sig undan det här, sade Bruno Tillander innan förhandlingarna började på onsdagen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15423, "headline": "SVT ska sända allt på nätet", "summary": "På tisdagen meddelar SVT:s vd Eva Hamilton att bolagets samtliga kanaler kommer att sändas fritt på nätet. Beskedet är att det kommer att börja redan i februari. TV 4 frågar sig varför SVT inte låtit förhandspröva frågan.", "article": "”Vi vill fortsätta driva utvecklingen och kan i dag berätta att vi från och med nästa månad kommer att erbjuda SVT:s kanaler fritt över öppna internet” skriver SVT:s vd Eva Hamilton på tisdagens DN Debatt. Samtliga kanaler kommer då att sändas i sin helhet på SVT Play och kan ses på mobiler, surfplattor och datorer. Internt finns ett spikat datum för när SVT:s sändningar börjar sändas fritt via SVT Play, men utåt vill Eva Hamilton inte specificera närmare än ”i början av februari”. Det beror bland annat på att man måste säkerställa att tekniken fungerar. Några övriga förändringar av SVT Play är inte att vänta. Inte heller licensavgiften. – Lagstiftingen som den är i dag omfattar alla apparater som kan ta emot en kanals sändningar. Och har man en sådan är man skyldig att betala licens. Över 90 procent av hushållen har redan tv, så det här kommer inte innebära att det helt plötsligt blir en massa nya människor som kommer att betala, säger Eva Hamilton. Sedan drygt två år år gäller EU:s regler för förhandsprövning. Det innebär i korthet att SVT, SR och UR är skyldiga att anmäla nya permanenta tjänster som kan vara konkurrenshämmande på andra aktörer på mediemarknaden. Anmälan görs till Myndigheten för radio och tv som skickar sin mening till regeringen för beslut. Hittills har inget skickats för förhandsprövning i Sverige. Inte heller detta med att strömma ut alla kanalers sändningar via SVT Play. TV4 4 har sedan en tid gjort samma sak mot en månadsavgift på 99 kronor då kunderna också får tillgång till annat. Därför förstår bolagets kommunikationsdirektör Åsa Jamal att även SVT affärsmässigt vill göra det. – Nätet är ett naturligt sätt att nå tittare framöver. Det intressanta är förhandsprövningen. Nu är detta ett nytt utspel och vi vet inte hur SVT har tänkt gå vidare med det. Att de lanserar redan i början av februari är väl en signal om att man inte tänker låta förhandspröva det, säger Åsa Jamal. – Förhandsprövningen är uppenbarligen en stor fråga för public service-bolagen, men man kan fråga sig varför eftersom de aldrig har förhandsprövat någonting. Därmed finns heller ingen praxis vilket gör att man kan konstatera ett problem med själva systemet och det är synd att det inte fungerar. Eva Hamilton skriver också på att SVT och UR borde slås samman för att på så vis spara mellan 45 och 60 miljoner kronor. UR:s vd Erik Fichtelius vänder sig mot förslaget som han bland annat menar skulle rasera UR och dess betydelse för elever, studenter och folkbildningen. – Jag har inte sett hans kommentar, men förstår att han inte är nöjd. UR:s pedagogiska kompetens är otroligt värdefull och hela vitsen med detta är att använda den, alla bra program de gör och utvidga det med ett antal titlar som SVT gör, exempelvis Korrespondenterna, Mitt i naturen, Vetenskapens värld och dramaserier, säger Eva Hamilton som tar Danmarks Radios populära serie ”Borgen” som exempel. – Tillsammans tror jag att vi skulle kunna vidga utbudet, använda UR:s pedagogiska kompetens och därtill använda SVT:s genomslag. Som det sker i dag är det med dubbla kostnader för bland annat studior, produktionsteknik och ledning. VI föreslår att detta ska utredas. Tv-licensen är allmänna medel och ser jag en möjlighet att stärka utbudet är det min plikt att peka på det. Om regeringen säger nej, så säger jag okej, säger Eva Hamilton. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15424, "headline": "Förlusten liknar ingen annan", "summary": "I maj 2002 omkom Lars Weiss son i en bilolycka på en dålig väg mot Amman. Nu har han skrivit en bok om sonen och om den sorg som hädanefter tar sin plats över allt.", "article": "Slukhål. Man förstår precis vad det betyder: ett djupsvart hål inombords, ett ansiktslöst något som tar tar tar, obönhörligt och utan kompromisser, sin andel av allt. Ett stycke av all energi, all kraft, all glädje ska hädanefter tilldelas slukhålet. Så märks sorgen livet ut, skriver Lars Weiss i slutet av boken om Jonas, hans förstfödde. Bara tanken på att förlora ett barn inger en känsla av svindel. Skräcken för att ett barn ska dö förenar alla föräldrar. Ett barn som dör är det mest onaturliga. En gång har jag varit på begravningen av ett barn. Klivet in i kyrkan, den lilla, vita kistan längst fram, det kändes som ett slag i magen. Det gick inte längre att gå upprätt. Och vid den tiden hade jag ännu inte några egna barn; i dag kan jag knappt föreställa mig hur det skulle gå att uthärda. Lars Weiss, mångårig och välkänd journalist, mediechef, numera egen konsult och författare, miste sin son i en bilolycka mellan Bagdad och Amman i maj 2002. Jonas Weiss låg i baksätet, magsjuk efter att trots avrådan av artighet ha druckit te bryggt på smutsigt vatten med guvernören i Basra. Bilen var på dåliga vägar mot flygplatsen i Amman, det var mitt i natten, det gick fort. Det kom en åsna i vägen. Weiss får ett telefonsamtal om att infinna sig på UD. När tjänstemannen träder in i rummet förstår fadern omedelbart, han frågar bara: ”Var hände det?” Marken gungar inte, den rycks bort. Allt förpackas med ens i bomull, armar och ben domnar, han kan knappt röra sig. Han tar sig till Jonas mors lägenhet, hon möter honom med ett skri. Tio år senare har Lars Weiss skrivit en bok om sorgen och sonen. Det är inte en bok av avgrunder. Till stor del handlar den om livet, sonens 33-åriga, och Lars Weiss eget, om än med ”Händelsen” som fasansfullt nav. Här finns sorgestadierna, och kronologin: hur man tar sig igenom de första veckorna, den första tiden (ja, hur gör man det?); hur sorgen förändras (men aldrig avtar) när månaderna blir år. I berättelsen om pojken och mannen Jonas ryms också ett självporträtt, även om Weiss envisas med att skriva i tredje person och kallar sig själv för han eller fadern. Ibland blir det förvirrande: jag läser så självklart med författarens jag i tanken att jag flera gånger undrar ”han?”, vem avses nu, är det Jonas eller kanske någon av alla hans diplomatkompisar eller ambassadörer? Förmodligen är det ett sätt att distansera sig; eller möjligen en gammal nyhetsreporters in-i-märgen-motvilja mot att skriva ”jag”. Man kan välja olika strategier för att ta sig igenom sorg. Behovet av att berätta om det barn som försvunnit är förmodligen lika naturligt som viljan att basunera om den nyfödde, världens underverk. Weiss är nästan tafatt konkret, fysisk. Det bär emot att anta det, men det känns som en övervägande manlig strategi. Man måste göra något. Ibland övermannas han, sorgen böljar. Han får ett behov av att gå tillbaka i tiden, hur var den egentligen, Jonas tid? Han går igenom och sorterar i högar sonens brev, liv, arkiv, och beskriver ett vetgirigt, vaket barn som får och tar de möjligheter han har till ett liv som passar hans person. Familjen flyttar mycket, Weiss är korrespondent och jobbar mest, men barnen lär sig flera språk och ges högkvalitativ utbildning. Som liten intresserar sig Jonas för smurfar, Asterix och Donkey Kong, som lite äldre för internationell politik. Han nosar på journalistiken men kommer in på UD och blir diplomat, vistas utomlands och fattar tycke för Balkan. Far och son har passionen för arbetet gemensam. I detalj redogörs för de politiska förloppen på de platser som Jonas verkar i: Kosovo, Ryssland, Vitryssland, Irak, ibland genom långa utdrag ur Jonas UD-rapporter, men också genom de privata konsekvenser storpolitiken fick för familjen. Lars Weiss har själv drivits av samma nyfikenhet och längtan till platser där det händer (jag minns hur han på Journalisthögskolan uppmanade studenterna att ”dunka i väg” och ”dimpa ned” någonstans. Vi mumlade att så enkelt att bli korre var det inte längre). Död är inte detsamma som död. Lemlästade främlingar i krig man bevakar går inte att jämföra med detta. Han var varit där, han vet hur man bygger distans – men inte här. Och han ältar sin egen skuld över att ha misslyckats i en förälders mest grundläggande uppgift: att skydda sitt barn. Borde han kanske inte ha varit så entusiastisk? Sagt sådant som: ”Javisst, Irak är perfekt” och ”Tjetjenien? Mycket att lära!” Han citerar ur kärleksbrev, konstaterar att om sonens kärlek visste han egentligen inte så mycket, men kan ändå beskriva en passionerad kärlekshistoria. Man kan irritera sig på det privilegierade liv som utgör en självklar fond: de fina skolorna, sommarhuset i Provence, pengar och dyksemestrar, ett exklusivt umgänge, skymtarna av Weiss egen karriär – men ändå: vad spelar det för roll om ett barn dör? Då återstår bara slukhålet. Weiss sköter om graven, han skottar och borstar, rensar och småpratar till sonen när han är där, men med tiden allt mindre. Han får grumlig blick, är frånvarande, men också en ny son med en ny hustru. Närmare än graven kommer han inte längre Jonas. Under begravningen håller han tal på två språk och säger, även om han knappt får fram det: Farewell my big, brilliant, beautiful boy. En vuxen människa är alltid ett barn för sin förälder, oavsett kistans storlek. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15456, "headline": "Bit läggs till bit i känd historia", "summary": "Att nästan 99 procent av de danska judarna överlevde Förintelsen är känt, men berättelsen rymmer också såväl plundrade hem som ett begynnande välfärdssamhälle. Staffan Söderberg läser ett tillägg till historien.", "article": "Det är en dansk succéhistoria. Och den har med all rätt blivit världsberömd. Under några veckor flydde nästan 8 000 personer hals över huvud från det ockuperade Danmark till det neutrala Sverige. Danmark hade dittills, som ett enastående undantag i Europa, varit fredat från den nazistiska judepolitiken. Natten till den första oktober 1943 innebar en abrupt kursändring. De tyska myndigheterna utfärdade en order om att alla judar i landet skulle arresteras. Men när polisbataljonerna inledde sin operation hade de flesta judar hunnit gå under jorden och sätta sig i säkerhet eftersom planen blivit känd och spridd från mun till mun. Historien om räddningen av de danska judarna, deras hastiga flykt över Öresund, den nästan tvååriga exilen i Sverige och deras lyckliga hemkomst efter kriget är som en vacker saga, en besvärjelse mot krigets mardrömmar. Och den är byggd på verkligheten: nästan 99 procent av de danska judarna överlevde Förintelsen, även det ett enastående undantag i Europa. Den berättelsen får nu ett bedrövligt tillägg i ”Da krigen var forbi. De danske jøders hjemkomst efter besættelsen”. Där redovisar Sofie Lene Bak en tidigare outforskad del av historien om judarnas återkomst efter tiden som flyktingar i Sverige. Deras uppbrott hade varit brådstörtat. De flesta fick bara med sig sådant som kunde bekosta den illegala transporten över Sundet. Alla andra tillgångar, bostäder och affärsrörelser blev kvar. En del hann träffa improviserade avtal med vänner eller kolleger om att förvalta det kvarlämnade, många tvingades överge allt och kunde bara hoppas på det bästa. Det var förhoppningar som ofta kom på skam. Sofie Lene Bak uppskattar att minst hälften av de återvändande vid hemkomsten mötte traumatiska problem. Det var till exempel bostäder som var plundrade av grannar eller svekfulla bekanta, främlingar som hade tagit över deras lägenheter eller nya ägare som drev deras företag. Den efterlängtade hemkomsten innebar en plågsam oreda och svåra umbäranden. Är det tidigare helt okända skelett som nu har upptäckts i historiens garderob? Nja, fullt så enkelt är det kanske inte. Dessa beklämmande omständigheter var naturligtvis allmänt bekanta i sin samtid. Men det var en tid då man befriad från krigets ok av tragedier, obehag och samvetskval hellre blickade framåt än att gräva i det nyss passerade. Det bedrövliga mottagandet av judarna glömdes bort och gömdes undan i en tystnadsspiral så kraftfull att den gamla historien nu kan se ut som en fullständig nyhet. Baks undersökning hör hemma bland de många skildringar av andra världskrigets förlopp och följder som nu korrigerar våra bilder av epoken och av oss själva, i Sverige till exempel Göran Rosenbergs bok om sin uppväxt och sin pappa i ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” och Elisabeth Åsbrinks ”Och i Wienerwald står träden kvar”. Men som den forskare Lene Sofie Bak är gräver hon några spadstick djupare i arkiven än Rosenbergs personliga vittnesbörd och Åsbrinks mera journalistiska dokumentär. Och samtidigt som hon reviderar den gamla berättelsen om hur danskarna samfällt räddade sina judiska landsmän hittar hon då en helt annan och ny dansk succéhistoria. Den handlar om det framväxande välfärdssamhället. Redan i oktober 1943 gjorde danska myndigheter, främst socialdepartementet och Köpenhamns kommun, betydande och systematiska ansträngningar att både registrera judarnas kvarlämnade tillgångar och att skydda dem, inte bara mot tyskar utan också mot danskar. De skaffade sig även mandat att gripa in mot en del kränkningar av de landsflyktigas egendom. Det räckte inte för att hejda all brottslighet, men utan sådana insatser hade förbrytelserna fått en helt annan omfattning – i andra delar av Europa var normen i de sammanhangen konfiskation eller vandalisering. Även i samband med den kaotiska hemkomsten gjordes ett stort arbete för att medla och lösa de personliga konflikter och ekonomiska tvister som blossade upp mellan återvändarna och de bofasta. Det var en verksamhet som bottnade i en ny syn på samhället som en gemenskap med ansvar för alla medborgares liv och rättigheter, menar Bak. Hon ser myndigheternas agerande som en tidig och betydelsefull markering av de värden som skulle bli grunden för efterkrigstidens välfärdsstat och starka samhälle. Bilden av danskarnas enastående medmänsklighet under kriget rämnar. Men statens och myndigheternas betydelse för att skapa ramar och spelregler för medborgerlig solidaritet blir desto tydligare. Också det är en historia som kan vara förtjänt av ryktbarhet. Staffan Söderberg är f d kulturchef på Sydsvenskan ", "article_category": "culture"}
{"id": 15467, "headline": "Tom Hedqvist blir ny chef på Röhsska museet", "summary": "Nestorn inom svensk design, Tom Hedqvist, blir ny chef på Röhsska museet i Göteborg, en ledande institution på formområdet.", "article": "Efter elva år lämnar Tom Hedqvist rektorsstolen på Beckmans designhögskola i Stockholm och blir chef för Röhsska museet i Göteborg. – Röhsska är ett unikt museum med många möjligheter. Förra gången de sökte en ny chef hörde de också av sig, men då passade det mig inte så bra. Nu känner jag att det är ett annat läge när jag har varit på Beckmans ett drygt decennium, säger Tom Hedqvist. Den tillträdande museichefen har länge stått i centrum inom svensk design. Redan på 1970-talet var han verksam i 10-gruppen, sedan professor på Konstfack och sedan 2000 rektor för Beckmans. När han nu byter stol en gång till blir det till Sveriges främsta design-, mode- och konstslöjdmuseum Hur stort är steget mellan skola och museum? – Röhsska berör ju formområdet och ligger därför i linje med sådant jag alltid gjort. Särskilt lockande är det att ligger väg i vägg med Högskolan för design och konsthantverk. Jag ser fram emot ett samarbete. Jag har begärt och fått klart att ett antal doktorandtjänster ska knytas till Röhsska. Tom Hedqvists framhåller vikten av att hålla kontakten med de yngre generationerna, och han har bland sina studenter märk ett nyvaknat intresse för föremålsmuseer. – Jag ser behovet av det handgripliga som en reaktion mot den digitala världen. Till sommaren tillträder Hedqvist sin nya chefstjänst, samma år som Röhsska museet fyller 100 år. Flytten till Göteborg bekymrar honom inte, tvärtom. – Jag gillar Göteborg. Staden har kvar en atmosfär som Stockholm inte har längre, och där finns mycket kultur, inte minst museer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15482, "headline": "David Bowie släpper nytt album", "summary": "Efter hjärtattacken 2004 trodde många att karriären var över. Men David Bowie gör det David Bowie gör - överraskar. Nu släpper han singeln ”Where are we now?” och ett nytt album väntas i vår.", "article": "\"Allt flyter\", konstaterade Herakleitos redan 500 år före Kristus. I dag gäller snarare \"allt läcker\". För alla utom David Bowie. På sin 66:e födelsedag släpper popveteranen bomben: en helt ny singel som i vår följs upp av ett nytt studioalbum. Skivan blir hans 30:e och den första han gjort på 10 år. Om någon artist bevisat sanningen i den försokratiske filosofens mest kända fragment är det David Bowie. Få har på samma sätt lyckats återuppfinna sig själva med varje ny skiva. Musikjournalisten Jan Gradvall var en av dem som tappade hakan när nyheten om Bowies nya skiva briserade. – Från väldigt initierade källor i skivbranschen fick jag höra att ryktet var att han aldrig mer skulle göra en skiva. Han har bara uppträtt en gång sedan hjärtattacken. Det är otroligt att han lyckats hålla det här hemligt, säger han. Bowie nya singel heter \"Where are we now?\". En video finns på artistens hemsida och låten går att köpa via Itunes. Skivan får titeln \"The next day\" och skall enligt Bowies skivbolag Sony släppas i mars. Jan Gradvall imponeras av David Bowies nya singel. – Jag tycker att den är fantastiskt bra. Inte bara för att den är så melankolisk och vacker, den säger något nytt. Det är en kommentar till de här sista tio åren och till att komma tillbaka till livet. Den innehåller också en parafras till \"Space oddity\", Bowies genombrott, så det är inte vilken låt som helst. David Bowie Är: 66-årig (fyller den 8 januari) musiker, låtskrivare, producent och skådespelare från England. Tidigare: David Bowie har släppt 29 studioalbum. Hans första \"David Bowie\" kom 1967, men genombrottet kom med nästa skiva, albumet \"Space oddity\" från 1969. Bowie har genom tiderna verkat inom ett stort antal genrer och har på scenen antagit olika gestalter. Hans senaste album, \"Reality\" kom 2003. 2004 drabbades Bowie av en hjärtattack som många trodde skulle innebära slutet för hans karriär. Aktuell: Den 8 januari släppte han singeln \"Were are we now?\" och albumet \"The next day\" kommer i mars. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15483, "headline": "Saltkråkan slipper miljonskadestånd", "summary": "Astrid Lindgren-företaget Saltkråkan AB slipper betala skadestånd för kontraktsbrott för att man stoppade isshowen ”Pippi – ett äventyr på is”. En skiljedom ger Saltkråkan rätt mot Stories On Ice, som dock tänker gå vidare rättsligt.", "article": "Familjeföreställningen ”Pippi – ett äventyr på is” får inget miljonskadestånd för uteblivna intäkter. I stället ger en skiljedom Saltkråkan AB, företaget som förvaltar Astrid Lindgrens upphovsrättigheter, rätt för att ha sagt upp licensavtalet med bolaget som producerade föreställningen, eventbolaget Stories On Ice. Bakom den bittra striden mellan de två bolagen finns ett tioårigt kontrakt från 2010. ”Pippi – ett äventyr på is” var tänkt att turnera över hela världen under flera år. Den beräknades inbringa uppåt 100 miljoner kronor. Efter bara fyra föreställningar i Malmö och lika många i Stockholm vintern 2011 bröt Saltkråkan kontraktet. – Beskedet om att vi hade rätt att säga upp licensavtalet med Stories On Ice var väntat. Vi har in i det längsta ställt upp och investerat både tid och pengar för att stötta och hjälpa eventbolaget Stories On Ice. Jag kan bara önska att de hade lyssnat mer på våra råd och tagit del av våra och andras erfarenheter under produktionen, säger vd Nils Nyman på Saltkråkans hemsida. Formellt drog sig Saltkråkan ur samarbetet för att upphovsrättspengar inte betalats in till Saltkråkan. I själva verket levde inte föreställningen upp till Saltkråkans krav på hur Pippi och andra Astrid Lindgren-karaktärer får användas i offentliga sammanhang. Efter att Saltkråkan sa stopp har parterna försökt göra upp i godo i mer än ett år. Därefter har tvisten under hösten skötts av Skiljedomsinstitutet. Inte oväntat har Stories On Ice en syn på den färska domen som går stick i stäv med Saltkråkans. Just nu överlägger eventbolaget med sina jurister om hur man ska kunna gå vidare rättsligt. Bland annat kräver 30 personer kompensation för uteblivna arvoden. Därför vill Stig Edling, vd för Stories On Ice, vänta med att kommentera domen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15506, "headline": "”Call Girl” stor Guldbaggefavorit", "summary": "Filmen ”Call Girl” tog hem flest nomineringar, elva stycken, när Guldbaggenomineringarna tillkännagavs på torsdagsförmiddagen. ”Dom över död man” och ”Searching for sugar man” skuggar med sex nomineringar var.", "article": "Det var en stolt Anna Serner, vd för Svenska Filminstitutet, som inledde pressträffen om Guldbaggenomineringarna med att prisa filmåret 2012. – Det har varit dokumentäråret framför alla, då vi har slagit alla publikrekord, sa hon innan hon började läsa upp de nominerade tillsammans med Guldbaggegalans värd Babben Larsson. DN Plus: Läs recensionen av filmen ”Call Girl”. En dokumentär återfanns även bland de med flest nomineringar; ”Searching for sugar man”, som tillsammans med Jan Troells ”Dom över död man” nominerades i sex kategorier. Men klart flest nomineringar tog den omdebatterade filmen ”Call Girl” hem. ”Call Girl” fick elva nomineringar, bland annat i de tunga kategorierna Bästa film, Bästa regi och Bästa kvinnliga huvudroll. – Det här är på något sätt bekräftelsen på att vi lyckats göra den här filmen, sa manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten om succén. Den 21 januari klockan 20:00, när priserna delas ut på Cirkus i Stockholm, får vi veta vilka nomineringar som höll hela vägen fram. Guldbaggen har delats ut sedan 1964. På den tiden fanns det bara tre priskategorier; bästa regi, bästa kvinnliga skådespelare och bästa manliga skådespelare. I dag finns nitton stycken. Totalt har 430 Guldbaggar delats ut av Svenska Filminstitutet. De nominerade Bästa film: \"Äta sova dö\", \"Searching for Sugar Man\", \"Call girl\". Bästa regi: Michael Marcimain (\"Call girl\"),Garbiela Pichler (\"Äta sova dö\"), Jan Troell (\"Dom över död man\"). Bästa kvinnliga huvudroll: Pernilla August (\"Call girl\"), Nermina Lukac (\"Äta sova dö\"), Linda Molin (\"Bitchkram\"). Bästa manliga huvudroll: Johannes Brost (\"Avalon\"), Bengt CW Karlsson (\"Lycka till och ta hand om varandra\"), Matias Varela (\"Snabba cash 2\"). Bästa kvinnliga biroll: Leonore Ekstrand (\"Avalon\")\" Yohanna Idha (\"Katinkas kalas\"), Ulla Skoog (\"Dom över död man\"). Bästa manliga biroll: Peter Carlberg (\"Avalon\"), Milan Dragisic (\"Äta sova dö\"), Fares Fares (\"Snabba cash 2\"). Bästa manuskript: \"Searching for Sugar Man\", \"Call girl\", \"Äta sova dö\". Bästa foto: \"Call girl\", \"Avalon\", \"Dom över död man\" Bästa klippning: \"Palme\", \"Call girl\", \"Searching for Sugar Man\". Bästa kostym: \"Call girl\", \"Dom över död man\", \"Mammas pojkar\". Bästa ljud: \"Snabba cash 2\", \"Call girl\", \"Searching for Sugar Man\". Bästa mask/smink: \"Call girl\", \"Snabba cash 2\", \"Dom över död man\". Bästa musik: \"Palme\", \"Searching for Sugar Man\", \"El Medico - The Cubaton story\". Bästa scenografi: \"Call girl\", \"Bitchkram\", \"Dom över död man\". Bästa visuella effekter: \"Call girl\", \"Hamilton - I nationens intresse\", \"Isdraken\". Bästa kortfilm: \"Dance music now\", \"Fotografen\", \"Gläntan\". Bästa dokumentärfilm: \"Palme\", \"Pojktanten\", \"Searching for Sugar Man\". Bästa utländska film: \"Amour\" (Österrike), \"Laurence anyways\" (Kanada), \"Moonrise kingdom\" (USA). Dessutom kommer en hedersguldbagge och Gullspiran (till en person som gjort enastående insatser inom barnfilmen) delas ut på galan som äger rum på Cirkus i Stockholm den 21 januari. Biopublikens pris återkommer också efter ett års uppehåll och de nomineringarna presenteras den 11 januari. TT-Spektra ", "article_category": "culture"}
{"id": 15522, "headline": "Fredrik Strage: Cthulhu är en gigantisk blandning av bläckfisk, drake och gud", "summary": "Profetian säger att jorden går under den 21 december 2012 – en dag innan jag fyller 40. För att dra mitt strå till stacken bjuder jag in Cthulhu på min fest för att han inte ska bli på dåligt humör.", "article": "Firar min födelsedag med några vänner. De påpekar att jag fyller 40 nästa år och undrar om jag kommer att krisa. ”Nä, det är ju inte som om världen går under”, säger jag. ”Jo, det gör den faktiskt”, säger Hipster-Kristofer, som fått sitt smeknamn av att han är oerhört trendkänslig. Undergångsprofetior är visserligen inte hans specialitet (såvida de inte handlar om hur många centimeter uppvik apokalypsens fyra ryttare har på sina jeans) men han är långt från den enda som fruktar att jorden går under den 21 december 2012 – en dag innan jag fyller 40. Datumet ristades på en sten av mayaindianer för 1 300 år sedan eftersom de – enligt vissa astrologer och numerologer – trodde att planeten skulle förintas nästa år. ”[Krigsguden] Bolon Yokte kommer att stiga ned och visa sig”, står på stenen men det är oklart vad han egentligen ska göra. En teori är att utomjordingarna som hjälpte mayaindianerna att bygga sina tempel återvänder nästa år. Samtidigt hävdar kristna bloggare att Bolon Yokte i själva verket är Jesus som planerar en comeback. ”Rena fantasier”, säger en mexikansk astronom i DN om alla apokalyptiska scenarier. Att mayaättlingarna själva inte bryr sig om datumet tyder också på att profetian inte stämmer (eller så låtsas de som ingenting eftersom utomjordingarna redan har gett dem ett rymdskepp så att de kan fly från katastrofen). Själv skulle jag avfärda undergångssnacket om inte namnet på universums ondaste väsen yttrats så många gånger under 2011: Cthulhu. Han är en gigantisk blandning av bläckfisk, drake och gud som för hundratusentals år sedan spred terror på jorden, men stoppades av en förbannelse som fick honom att falla i dvala på botten av Stilla havet, i den sjunkna staden R’lyeh. Där väntar han på att väckas till liv igen av anhängarna som mässar ”ph’nglui mglw’nafh Cthulhu R’lyeh wgah’nagl fhtagn”. Cthulhu skapades på tjugotalet av den amerikanske skräckförfattaren HP Lovecraft. Kulten kring bläckfiskbesten har en skämtsam underton, men anhängarna som förutspår hans återkomst är minst lika övertygande som de mayafrälsta new age-hippierna. Facebookgruppen The Awakening of Cthulhu påstår att stjärnor och planeter kommer att befinna sig i en gynnsam position den 21 december 2012. Att Cthulhu börjat röra på sig bevisas också av de senaste årens jordbävningar i Stilla havet, liksom av det oförklarliga, lågfrekventa ljud som 1997 registrerades nära området där Lovecraft sagt att den sjunkna staden ligger. Under 2011 har Cthulhu synts i ett South Park-avsnitt (där han väcks till liv av BP:s oljeborrningar) och hyllats både av Metallica (som spelade den nio minuter långa ”The call of Ktulu” på sin världsturné) och den brittiska prinsessan Beatrice (vars tentakelprydda hatt på sommarens kungabröllop liknade det mytomspunna vidundret). En nätkampanj har också lyft fram Cthulhu som en potentiell republikansk presidentkandidat under parollen ”At least he admits he’s evil.” Risken för att Cthulhu finns på riktigt är tämligen liten. Men för att vara på den säkra sidan kan det vara en bra idé att hylla honom så att han inte är på dåligt humör om han skulle vakna. Jag drar mitt strå till stacken genom att bjuda honom till min fyrtioårsfest med besvärjelsen ”ph’nglui mglw’nafh Cthulhu gästlista + 1”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15524, "headline": "Filmvåren: Klassiker i ny 3D-kostym", "summary": "Nytt år betyder nya filmer. Eller? I vår går klassiker som \"Lejonkungen\", \"Titanic\" och \"Star wars\" upp på bio - igen. Fast nu i 3D.", "article": "100 år efter att Titanic stötte på det där isberget och 15 år efter att James Cameron gjorde Kate Winslet och Leonardo DiCaprio till megastjärnor är det dags igen. Filmen \"Titanic\" har nypremiär och går upp på bio i 3D-version i slutet av april. Men redan den första premiärhelgen i januari är det dags att återse en omtyckt klassiker, då \"Lejonkungen\" går upp i 3D. Frågan är hur stark den här trenden är, och om biopubliken ska vänja sig vid att se gamla favoriter i 3D-repris? – Nja, det är rätt få filmer som kan gå igenom en sådan process. Både \"Lejonkungen\" och \"Titanic\" hade över två miljoner biobesökare och var enormt stora succéer. Men visst, det är ingen omöjlighet att det skulle kunna bli fler, vi tittar lite på \"Hitta Nemo\" men det är inte klart ännu, säger Eric Broberg, vd på Disney Sverige. Alla sex delarna av \"Star wars\" ska i alla fall släppas i 3D-version, en om året, och den första filmen \"Star wars: Episod 1- det mörka hotet\" får premiär den 10 februari. \"Battleship\" är ett annat experiment, grundidén bygger nämligen på leksakstillverkaren Hasbros gamla brädspel. I den actionladdade filmversionen ska Alexander Skarsgårds och Rihannas marinkårssoldater sänka skepp i kampen mot onda utomjordingar. Om det går vägen kan en filmvariant av spelklassikern Monopol, som Ridley Scott har kopplats samman med, bli verklighet 2014. Oscar-säsongen är redan i full gång inför galan den 26 februari. Den 24 januari meddelas vilka filmer som blir nominerade men den som vill förbereda sig bör pricka in \"The decendants\" med George Clooney, \"Järnladyn\" med Meryl Streep som Margaret Thatcher, \"My week with Marilyn\" med en strålande Michelle Williams, samt den svart vita stumfilmshyllningen \"The artist\". Alla verkar ligga mycket bra till för statyetter och går upp innan galan äger rum. I vår har också Malin Crépin alla chanser att göra en Noomi Rapace, och gå från erkänt duktig teaterskådespelare till en angelägenhet för en bredare publik. Hon efterträder Helena Bergström i rollen som Annika Bengtzon i Liza Marklund-filmatiseringen \"Nobels testamente\". Och på tal om efterträdare. Inte en biosäsong utan ständigt aktuelle Mikael Persbrandt. Nu i januari axlar han rollen som Carl Hamilton i \"Hamilton - I nationens intresse\". Senare under 2012 dyker han också upp i Lasse Hallströms \"Hypnotisören\" och inte minst i Peter Jacksons nya äventyr, \"The hobbit\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 15528, "headline": "Ny tv-serie hjälper unga låtskrivare", "summary": "Vill du skriva en låt ihop med en av Sveriges mest kända artister? Sök då till nya programserien ”Fräng”, som satsar på band som skriver egen musik.", "article": "Sveriges Television letar band till en musikserie som ska gå på SVT Play nästa höst. ”Fräng” är namnet på programmet som vänder sig till artister och band under 20 år. De som lyckas komma med får skriva en låt tillsammans med en känd artist. – Det har varit så många olika ”Idol” på sistone. Program som lyfter fram covers och sångare. Men ingen sångare är bra utan en duktig trummis eller basist. Vi tycker det är roligt att lyfta fram bandformen och det kollektiva mål man har när man gör egen musik tillsammans, säger Cecilia Nordlund, programledare i ”Fräng”. Programmet är det första SVT Play riktar direkt till tonåringar – en grupp som anses titta på tv på webben mer än i gammel-tv:n. Under våren ska åtta program spelas in, sedan sänds de nästa höst. Själva kärnan i serien är att belysa att det finns flera sätt att göra musik på. Alla genrer är välkomna. – Det verkar som grungen kommer tillbaka efter den elektroniska vågen. Men det är fortfarande alldeles för få band med kvinnliga musiker. Till ”Fräng” vill vi dock ha band av alla kön. Cecilia Nordlund, själv artist och ledare för popkollo för tjejer sedan 2003, kommer att tillsammans med en känd svensk artist lotsa varje band genom låtskrivarprocessen. Uppdraget kan gå ut på att skriva en låt utifrån ett visst tema eller med ett visst instrument. Ännu är det inte bestämt vilka artister som kommer att vara med i ”Fräng”. Band och artist skriver en låt ihop och spelar den sedan live inför publik. På sina låtskrivar-workshops märker Cecilia Nordlund att många gör samma fel: – De tänker för mycket i stället för att leka loss. När man är mellan 15 och 25 år då gör man bara. Sedan blir man mer och mer smart, man blir självkritisk och får prestationsångest. Mitt tips är: ta det inte så allvarligt. En trumrytm och en basgång man kan improvisera över är en bra början. Så här gör du Om ditt band vill vara med i ”Fräng”: Skicka in en låt ni i bandet har skrivit. Inspelningen behöver inte vara proffsig. Skicka med en film högst 3 minuter lång som berättar om bandet. Svara också på frågan: Vilken svensk artist skulle ni vilja skriva en låt ihop med? Berätta varför? Man måste vara under 20 år och skriva egna låtar som kan vara i vilken musikstil som helst. Deadline för att skicka in låt och presentationsfilm är 16 januari 2012. Adresser finns på svt.se/frang ", "article_category": "culture"}
{"id": 15536, "headline": "250 000 kronor till pjäs om Åkesson", "summary": "Teatergruppen Teaterrepubliken i Malmö får 250 000 kronor från Region Skånes kulturnämnd för att bland annat göra en pjäs om Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.", "article": "Sverigedemokraternas ledamot i kulturnämnden reserverade sig mot beslutet att ge bidrag eftersom de menar att pjäsen har ”tendensiösa politiska syften” och inte har ”något konstnärligt värde”. I föreställningen får man möta en åldrande Jimmie Åkesson som blickar tillbaka på valrörelsen år 2014 där han får en ministerpost. Därefter inträffar en skandal – som inte är Åkessons fel, men han blir syndabocken – som gör att Sverigedemokraterna förlorar stort i det nästkommande valet 2018. Enligt gruppen Teaterrepubliken vill man inte skapa en nidbild över Jimmie Åkesson utan det är partiets politik man vill kritisera. – Detta är inte politisk plakatteater. Vi vill i stället undersöka fenomenet Sverigedemokraterna. Och det är därför en fiktiv Jimmie Åkesson som vi berättar om. Men givetvis finns det likheter, säger Jens Peter Karlsson, Teaterrepublikens grundare och verkställande producent. I tidningarna i Skåne har gruppen kallats för allt ifrån Malmös mest ”publicitetsjagande teatergrupp” till en ”förnyare av den politiska teatern”. Målsättningen för teatern har länge varit att ”avkoda det som händer” eller ”vem är det som vill något och varför?” För någon vecka sedan sade Malmö kommun nej till ansökan från Teaterrepubliken på 250 000 kronor och erbjöd 175 000 kronor, eller 70 procent av det ansökta beloppet. Gruppen har ännu inte svarat Malmö kommun om de vill ta emot pengarna utan har i stället vänt sig till alla andra kommuner i Skåne och lovat att gruppen ska flytta sin verksamhet dit under det kommande året om de får det begärda bidraget på 250 000 kronor. Pjäsen ”Jimmie Åkesson” ingår i en trilogi som ska spelas nästa år. De övriga pjäserna är ”Hata NN”, där en skådespelare hämnas på sin tidigare pojkvän som i dag är en ”framstående teaterchef i Sverige”, och ”Massmedial vågsurf”, som handlar om nyhetsindustrin och hur medierna fungerar. De tre teaterpjäserna ingår i ett projekt som man kallat för ”Realistisk, realistiskare, realistiskast”. Teaterrepubliken grundades i februari 2008, då under namnet ”Unga Skillinge”, med stöd av Sveriges författarfond, Kulturrådet och Stiftelsen Annika och Lars Leander, samt med hjälp av Teaterhögskolan i Malmö. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15539, "headline": "Chefredaktör åtalad för vapenbrott", "summary": "Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har åtalats i Malmö misstänkt för anstiftan till vapenbrott. Anledningen är en händelse i fjol när en reporter skulle bevisa hur lätt det var att köpa vapen.", "article": "Reportern som köpte vapnet åtalas också, misstänkt för vapenbrott. Och även nyhetschefen som gav slutligt klartecken till journalisten att köpa vapnet åtalas för anstiftan till vapenbrott. – Om inte journalister skulle jobba med wallraff, undercover, så skulle den undersökande journalistiken berövas en av sina viktigaste möjligheter för att avslöja missförhållanden, säger Expressens chefredaktör Thomas Matsson till DN.se. I samband med jakten på den så kallade \"nye lasermannen\" i fjol gick flera politiker och poliser ut och krävde lagändringar; det var för lätt att få tag på vapen i Malmö, sade man. Den nu åtalade journalisten skulle därför se hur lätt det är att komma över ett illegalt vapen i Malmö. – Det här var ett jättebra reportage i tidningen publicerat under en tid då både justitieministern och integrationsministern åkte till Malmö för att prata om den här lasermannen, säger Mattsson. – Att Expressen i det läget inte skulle bedriva en aktiv journalistik, det känns för mig väldigt främmande. Om det står politiker och polischefer och hävdar saker och kräver lagändringar, då är det journalistikens uppgift att granska om det de säger stämmer. Efter fem timmar hade man fått tag på och köpt en pistol, som omedelbart lämnades in till polisen. – Våra advokater säger att detta överhuvudtaget inte är brottsligt. Det finns särskilda paragrafer i vapenlagen som stadgar att man inte kan eller behöver åtalas om det är uppenbart att det inte har funnits något uppsåt. – Dessutom är det presenterat i en tidning med en miljon läsare. Det finns ju inget tvivelsmål, inte ens hos åklagaren, att det här är gjort ur ett journalistiskt perspektiv för att granska vapenhandeln under en period där en människa faktiskt gick runt och sköt ihjäl människor. Kammaråklagare Jörgen Larsson skriver enligt TT i en särskild anmärkning i stämningsansökan att han efter en särskild åtalsprövning enligt 9 kapitlet, 7 paragrafen vapenlagen funnit att åtal är motiverat från allmän synpunkt. Thomas Mattsson, journalisten och nyhetschefen förnekar alla brott. – Jag menar att det här är samhällsviktig journalistik. Expressen och Kvällsposten har ju en gång tidigare i Malmö köpt en kpist eller pistol och sedan lämnat in, utan att det ledde till åtal. Och de flesta kommer väl ihåg Jan Guillous klassiska reportage från Mariatorget där han köpte en kpist och lämnade in, säger Mattsson. – Det här är en typ av journalistik som förekommer regelbundet. Man testar att smuggla saker, man utmanar säkerhetskontroller på flygplatser för att se att de funkar och så vidare. Det är klassisk journalistik. Tiotusentals illegala vapen • I Sverige finns sannolikt tiotusentals illegala vapen. Enbart i Skåne beslagtar polisen ett par hundra olagliga vapen varje år. Åtskilliga av dem har smugglats hit från forna Jugoslavien. • 1993 anordnades i Sverige en vapenamnesti där vem som helst anonymt kunde lämna in vapen till polisen. Det blev cirka 17 000 vapen, mest hagelgevär, pistoler och revolvrar. • Vid en andra vapenamnesti lämnades 14 000 vapen och vapendelar samt 14 ton ammunition in. • En tredje vapenamnesti planeras men tiden för denna har ännu inte bestämts. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15555, "headline": "Tomas Alfredson. Svensk mullvad i brittisk tjänst", "summary": "London. ”Tinker, tailor, soldier, spy” hyllas i USA och Storbritannien. DN har träffat Sveriges just nu mest omtalade filmregissör för att prata om Oscarsjakten, Gary Oldmans nojor och varför Tomas Alfredson känner igen sig i John le Carrés brittiska MI6-spioner.", "article": "I mars nästa år öppnar ett Harry Potter Land utanför London. På Cambridge Circus, där Soho möter Covent Garden, finns det däremot inget som påminner alla turister om att de passerar ett kulturellt landmärke. ”Fuck da police” står klottrat bredvid trädörren, men det finns ingen plakett ovanför 90 Charing Cross Road som påminner om att detta är ingången till MI6:s högkvarter ”The circus” i John le Carrés populära spionromaner. Fem minuter därifrån väntar Tomas Alfredson, 46, i sitt hotellrum på exklusiva Soho Hotel. Han har gett intervjuer till europeisk press hela dagen om sin hyllade filmversion av John le Carrés ”Tinker, tailor, soldier, spy” med Gary Oldman i rollen som George Smiley, MI6-spionen som jagar en mullvad. Det är dessutom Oscarssäsong. Det är nu filmregissörer reser runt till medlemmarna i Academy of motion pictures arts and sciences (Ampas) och försöker vinna deras röster med privata biovisningar. Filmbolagen sätter samtidigt in helsidesannonser i branschtidningar med den obligatoriska formuleringen ”For your consideration” för att få Oscarsnomineringar. Javier Bardem, som gjort samma resa med framgång, har jämfört Oscarsjakten med en presidentvalskampanj. Nu är det Tomas Alfredsons tur att vara på kampanjtåg. – Man åker runt till Ampasmedlemmar och har frågestunder efter filmvisningar och sedan pratar man med folk. Det är ett slags diplomatiskt spel, säger Alfredson. Han deltar motvilligt. – Många etablerade filmregissörer och skådespelare gör allt för detta. Det betyder så mycket finansiellt för nästa projekt, men jag känner att det är en sorts spel som tar fram tråkiga sidor i min fåfänga och som jag inte gärna bekantar mig med. Han sitter tyst i hotellsvitens soffa en stund. – Men jag skulle bli väldigt glad om Gary Oldman fick en Oscarsnominering för jag tycker att han har gjort ett fantastisk jävla jobb som Smiley i filmen och det har han gjort under hela sin karriär. Det är helt sjukt att Gary aldrig vunnit en Oscar. – För egen räkning tänker jag ”Om jag skulle få en sådan en gång kanske det inte måste vara nu. Den kan jag få när jag är gammal och grå och behöver lite uppmuntran. När jag är gammal som Gary.” Enligt branschtidningen Variety är Tomas Alfredsons uppföljare till världsgenombrottet ”Låt den rätte komma in” en av årets stora Oscarsfavoriter. Svårflörtade brittiska filmrecensenter har gett ”Tinker, tailor, soldier, spy” toppbetyg. Samma dag som vi ses i London är brittiska tidningar rejält upprörda över att ”Englands bidrag” inte har fått en enda Golden globe-nominering, ofta ett dåligt tecken inför Oscar. Det säger mycket om Tomas Alfredsons bedrift. Han har valt det mest brittiska av ämnen, spioner i drottningens tjänst, men ingen i England betraktar det som en svensk film. Filmens producent, brittiska Working titles Tim Bevan, valde också Alfredson just för att han ville ha en regissör som var lika mån om detaljer som en brottsplatsundersökare. Alfredson tror att barndomens tv-tittande hjälpte honom att fånga det kalla krigets gråbruna London. – Det engelska har jag väl med mig ganska mycket från min barndom. Jag var här mycket som barn och i tonåren, men sedan tror jag också att all förbannad brittisk tv som jag såg på 70-talet har hjälpt mig. Det fick man med bröstmjölken på något sätt, den där dystra ”Familjen Ashton” och allt vad de hette. ”Upstairs, downstairs” (”Herrskap och tjänstefolk”) och sådant. Allt det gråbruna som genomsyrar filmen. Det kommer väldigt mycket från just de visuella intrycken. ”Tinker, tailor, soldier, spy” är Alfredsons första utländska storproduktion. Han tog med sig svenska klipparen Dino Jonsäter och fotografen Hoyte van Hoytema från ”Låt den rätte komma in” till England för att inte tappa fotfästet när han fick större budget och fler medarbetare. Det filmtekniska var aldrig ett orosmoment för Alfredson. Inte heller arbetet med brittiska stjärnskådespelare som Colin Firth och John Hurt. Däremot var alla kulturella koder i Storbritannien en större utmaning. – Framför allt var det skitsvårt att knäcka koderna med språket. Att språket signalerar klass och att man placerar folk klassmässigt. I Sverige är det oftast en fråga om geografi hur man talar. Den grejen är jävligt klurig. Det fick jag bara acceptera och be om hjälp. Jag sa till alla: ”Ni får tänka på att jag inte kan det här.” Samtidigt är filmen inte i första hand en skildring av det typiskt brittiska. Det är en skildring av lojalitet och priset soldaterna i det kalla kriget fick betala. Vad intresserade dig med det? – Soldater i ett varmt krig tågar sida vid sida mot en väldigt definierad fiende, men de här soldaterna i kalla kriget levde i en värld där alla var potentiella fiender och där lögnen var en del av vardagen. Lögnen var något du behövde kunna använda på ett övertygande sätt. Du uppmanades att inte lita på någon och blev tillsagd att till och med misstänka dina familjemedlemmar. I en av filmens många nyckelscener säger en tidigare MI6-spion till Smiley ”I don’t know about you George, but I’m feeling…” – Seriously underfucked! fyller Alfredson i och skrattar. Ja. Är det vad filmen handlar om, svek och ensamma människor som är ”seriously underfucked”? – Ja, Jag tyckte det var intressant att allt som liknar äkta närhet var livsfarligt för de här människorna. Spelad närhet och påstådd närhet betraktades däremot som något som kunde vara användbart. Just spiondelen och kalla kriget är egentligen bara en tacksam kuliss för att berätta om mellanmänskliga relationer. Jag ville hellre göra något väldigt känslomässigt än att fördjupa mig i politik och de öst-västliga relationerna. Det är som Shakespeare. Han skrev inte Hamlet för att han ville berätta om dansk monarki utan för att han var intresserad av mellanmänskliga relationer. The Guardians recensent jämförde dina spioner med levande döda i ett försök att göra en koppling till vampyrer och ”Låt den rätte komma in”. Tomas Alfredson skrattar. Han tycker inte att liknelsen håller. Han känner dock ett släktskap med både MI6-spionerna och vampyrerna i hans två senaste succéfilmer. – Jag tror att jag har någon form av känsla av att min utsida är annorlunda än min insida. Det är säkert världens vanligaste sak att känna, men det är ett av grundincitamenten till mitt uttrycksbehov. Jag tycker inte att jag ser ut som jag känner mig. Eller att jag uppfattas av omvärlden som jag känner mig. Det är min motor till att i stället vilja uttrycka mig i filmer och i tv-program. – Människorna som skildras i både ”Låt den rätte komma in” och ”Tinker, tailor, soldier, spy” går och bär på samma inre tryck som jag. John le Carré har tidigare jämfört filmatiseringar av hans böcker med att göra en köttbuljong av en ko. Nu är författaren i stället Alfredsons största fan. le Carré, med förflutet som spion, fanns hela tiden tillgänglig på telefon för råd. För Alfredson var det en välsignelse. Det märks att Alfredson älskar hur le Carré brydde sig om små detaljer. – Han var jävligt kinkig med detaljer. En typisk sak han kunde säga var: ”En sådan där penna skulle man aldrig använda. Var har ni fått det där ifrån?” Eller: ”Du har inte en skylt ovanför dörren där det står Johansson. Det står XYZ234.” Jag testade nästan alla tillägg och förändringar på honom. Han är väldigt uppriktig och sa direkt om det var något knasigt. Samtidigt var det viktigare att känslan var rätt än att allt var identiskt med hur det såg ut. Var det svårt att få Gary Oldman att ta rollen som George Smiley, en roll som sir Alec Guinness gjort till sin egen genom den klassiska tv-serien på 70-talet? – Allvarligt talat, det var nästan omöjligt att komma fram till vem fan vi skulle fråga. Den här rollen är belastad av Alec Guinness spöke. Jag var tvungen att hitta någon som var annorlunda, men som ändå speglade samma rollfigur. Det var nära att vi gav upp. Vi kom inte på vem som skulle göra det. Jag är glad nu att det inte blev någon som var associerad med liknande roller. Det är väldigt lätt att tänka sig Anthony Hopkins som Smiley. Men då tänkte jag att han är för nära originalet Alec Guinness. Jag ville ha en skådespelare som har en helt annan katalog av roller bakom sig. Varför blev det Gary Oldman? – Gary är som en schweizisk armékniv för skådespeleri, men just den här lilla delen i armékniven som han visar upp i ”Tinker tailor, soldier spy” har han inte vecklat ut tidigare. Det här är en väldigt naken roll jämfört med alla svulstiga karaktärer han gjort tidigare. Han måste arbeta med oerhört små medel och uttryck i filmen. I böckerna beskrivs Smiley som någon man omedelbart glömmer, vilket egentligen är en kontradiktion för en huvudgestalt i en film. Tackade han ja direkt? – Nej, han tvekade en stund. Han var inte säker på om han skulle räcka till. Han vågade inte ta sig an en så belastad roll där en tidigare rollgestaltning varit så hyllad innan. – Jag tror att Gary var livrädd de sista två veckorna innan vi satte i gång. Om Tomas Alfredson och John le Carré båda är kända för att lägga mycket tid på detaljer så fann de sin like i Gary Oldman. Veckorna innan filminspelningen försvann Gary Oldman plötsligt på jakt på de perfekta glasögonen för Smiley. Han hittade dem till sist i Miami i USA. – Han började noja in på de här glasögonen. Jag vet inte hur många han prövade. Han bytte fram och tillbaka. Jag tror inte han hade bestämt sig förrän tre dagar innan inspelningen startade. Efter ett tag fick jag släppa det. Det spelade ingen roll vad jag sa, han skickade ändå nya bilder hela tiden ”Vad tycker du om de här?” och ”Vad tycker du om de här?” Tänkte du någon gång ”Gary Oldman kommer aldrig tillbaka”? – Till slut sa jag bara ”Han får ta vilka jävla glasögon som helst bara karljäveln kommer så vi får komma i gång.” Hur länge pågick det? – Flera veckor. Men jag förstår honom samtidigt. Ett par glasögon kan vara lika viktiga som ett stort jävla filmbygge. Du sätter i princip en möbel i ansiktet på en huvudrollsinnehavare. ”Tinker, tailor, soldier, spy” är en spionthriller utan stora uppseendeväckande actionscener. Lite överraskande visar de första publikundersökningarna i USA att många unga, som växt upp med ett bioutbud som består av ”Transformers”- och ”Mission Impossible”-uppföljare, upptäckt filmen. Jag är så fördomsfull att jag tänkte att biobesökarna framför allt skulle vara … – Gamla människor. Ja, och att det skulle vara svårt att locka biobesökare i USA till en så smart film där spänningen kommer från att mycket inte är uttalat. – Ja, men det är svårt i USA. Jag tror inte man kan visa den var som helst. Vi har valt rätt orter som New York, Los Angeles, Boston, San Francisco och Seattle. Men filmen går för fulla hus och ska upp på 800 biografer. Den har fått otroligt fina recensioner, men visst, det är många i USA som säger att den är knepig. Men det är väl okej. Det behöver inte vara en negativ sak att något är komplicerat, speciellt i en kultur som hyllar det begripliga. Alfredson ler. – En kompis har en helt fantastisk amerikansk chipspåse där det står: ”Öppna påsen. Ät chipsen. Ät inte påsen.” Alfredson gapskrattar åt att chipspåsen är raka motsatsen till hans film. – Det finns aldrig något mellan raderna i USA, säger han. Alfredson ska vidare till ett möte på skräddargatan Savile Row. I ett annat rum sitter en hel stab av pr-människor med en tidig version av den kommande dvd-boxen av filmen. Naturligtvis har den ett lönnfack. Boxen ser ut som en perfekt julklapp till medlemmarna i Oscarsjuryn. Född 1965 i Stockholm, son till författaren och regissören Hans Alfredson, bror till filmregissören Daniel Alfredson. Slog igenom med tv-serien om Bert i början av 90-talet, följde upp med Killinggängets tv-filmer som till exempel ”Torsk på Tallinn”, därefter gjorde han ”Soldater i månsken” och ”Offer och gärningsmän”. Har regisserat kritikerhyllade filmer som ”Fyra nyanser av brunt” (2004) och ”Låt den rätte komma in” (2008). Spionthrillern ”Tinker, tailor, soldier, spy” (2011) är hans första utländska film. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15557, "headline": "En röst rakt in i samtiden", "summary": "Ingen svensk författare skrev lika mycket och lika spretigt som August Strindberg. Ännu hundra år efter hans död talar han rakt in i samtiden samtidigt som hans verk och person oupphörligen inspirerar till ny konst.", "article": "Ännu hundra år efter hans död talar han rakt in i samtiden samtidigt som hans verk och person oupphörligen inspirerar till ny konst. ”Res dig du unga lejoninna”, skriver Strindberg till Siri von Essen. Han vill få henne att återupptäcka sin eld, den som \"så många förbannade dårar försökt kväva\". Den vilar där under glöden. Strindberg vet. Hennes rädsla för att inte vara tillräckligt begåvad för teaterscenen viftar han bort. Inte heller har han det skarpaste intellektet. \"Men elden; min eld är den största i Sverige och jag skall om ni vill sätta eld på hela detta usla nästet\". I detta sitt kanske mest citerade brev lovar Strindberg att skriva Siri von Essens roller och starta hennes teater. Dessutom ska han sätta hela samhället i brand, vilket han också gör - flera gånger om - men knappast för hennes skull. Skrivandet var Strindbergs livsluft, han skrev snabbt, ofta spretigt, inte sällan i affekt, vilket resulterade i ett närmast oöverblickbart livsverk. När Strindbergsprojektets nationalupplaga går i mål i oktober, hundra år efter författarens död, är det efter 32 års intensivt arbete. Strindbergs verk samlas i 72 textkritiska volymer, en vetenskaplig utgåva som är den största satsningen någonsin på ett enskilt svenskt författarskap. Då har ändå de drygt 10 000 breven utelämnats eftersom de redan finns utgivna i 22 band. \"Hans talang att få oss att tro det han vill att vi skall tro är utomordentligt stor\", skrev Olof Lagercrantz. Till och med i sina brev tenderade Strindberg att göra sig själv till en litterär person. Lagercrantz såg dem som ett slags litterärt gymnastiserande, som explosiva förövningar inför de verk han sedan skriver. Vilka är då de givna paradisöarna i detta Strindbergshav, där longörer hela tiden bryts mot fantastiska partier vare sig det rör sig om brev, naturvetenskap, dramatik, romaner eller trädgårdsskötsel? De tre mest spelade pjäserna räknas som hans mest fulländade textskapelser: \"Fröken Julie\", \"Fadren\" och \"Ett drömspel\". Om man i stället frågar sig vilket av hans verk som är mest aktuellt i dag blir svaren annorlunda. \"En dåres försvarstal\" menar David Gedin, litteraturvetare och styrelsemedlem i Strindbergssällskapet. Långt före Carina Rydberg, Maja Lundgren och Karl Ove Knausgård lyfte Strindberg debatten om autofiktion. Hans skildring av Axels utveckling från passionerad kärlek till glödande kvinnohat i äktenskapet med Maria följer Strindbergs eget med Siri von Essen, även om romanen vid närmare granskning visar sig vara just en roman, underställd en litterär logik som inte alltid överensstämmer med verkligheten. – Om man läser deras brevväxling är det samma skeenden men inte samma känslomässiga tillstånd, säger Lena Einhorn om \"En dåres försvarstal\", hennes absoluta favorit bland Strindbergs texter. – Hans självbiografiska verk känns som skrivna direkt ur magen, det är som om han inte ens läst igenom texten själv. För mig är det en mycket större läsupplevelse än hans dramer. Lena Einhorn blev så tagen att hon skrev en egen roman, \"Siri\", som ger den andra sidan av äktenskapet. – Strindberg är en kvinnohatare i grunden, men samtidigt har han levandegjort sina hustrur på ett makalöst sätt, man dras till dem för att man blir så nyfiken. Han skriver otroligt modernt. Serietecknaren Anneli Furmark håller med. I sitt album \"Strindberg och jag\" låter hon en samtida litteraturstudent gå i polemik med Strindberg som hon träffar under en promenad. – \"En dåres försvarstal\" innehåller så mycket hemskt, men de kärleksfulla partierna är väldigt stora. Även om man är förbannad på hans åsikter och beteenden är det han skriver så starkt. Författaren Eva F Dahlgren bar under en period en helt annan roman närmast hjärtat: \"Inferno\". Som utbränd hittade hon styrka i Strindbergs bitvis magiska skildring av sin stora livskris och åren som esoterisk \"poetkemist\" under 1890-talet i Paris. – Han beskrev så många symptom som gjorde att jag kände igen mig. Jag var inte ensam. Och eftersom han skrev så mycket efter sin kris fick det mig att tänka att det går att komma tillbaka. Regissören Mattias Andersson ser samtiden i \"Ett drömspel\". \"Min största smärtas barn\" kallade Strindberg pjäsen om en gudadotters helvetesvandring på jorden, där olika typer av mänskligt lidande ställs sida vid sida. – Vi som lever här och har det så bra materiellt, vi klagar ju ändå hela tiden, är det människans natur eller går det att tänka bort? Det är en evig diskussion som man måste förhålla sig till hela tiden, säger Mattias Andersson. Ingen svensk författare kommer ifrån Strindberg, enligt Jan Arnald, som efter att ha pendlat mellan \"heroisering och vomering\", återvänt till \"Röda rummet\". Det har även Henning Mankell gjort. I en 142 år gammal debutroman inspireras Mankell gång på gång av vitaliteten i ett nyfött, modernt språk, formulerat av en författare som skrev direkt från gatan. – Jag tycker Strindberg ropar till mig från andra sidan graven, \"läs 'Röda rummet' och se - det är möjligt\". Strindbergsåret 2012 August Strindberg dog den 14 maj 1912, 63 år gammal. Under 2012 uppmärksammas han stort framför allt av teatrar och förlag i Sverige, men även utomlands. Kulturrådet samlar allt som händer på sin sajt www.strindberg2012.se. Sajten görs på uppdrag av regeringen som satsat 1,2 miljoner kronor på Strindbergsåret. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15588, "headline": "Tufft äventyr för Fincher i Sverige", "summary": "Perfektionisten David Fincher ville åt det svenska i \"The girl with the dragon tattoo\". Men att jobba i Sverige var inte det lättaste. – Jag såg problemen närma sig på långt håll, säger Stellan Skarsgård.", "article": "Att den amerikanska versionen av Stieg Larssons \"Män som hatar kvinnor\" skulle spelas in i Sverige var inte självklart från början. Inte heller att David Fincher skulle bli projektets regissör. – Jag fick boken i min hand redan 2006 med snabbsummeringen att det var ett lesbiskt-noir-hacker-drama. Jag hade kämpat med \"Zodiac\" i sju år då, så jag kände att, nja, det här låter för tufft att få igenom, säger David Fincher när han och Rooney Mara är på återbesök i Sverige för att tillsammans med Stellan Skarsgård göra pr för filmen, inför premiären den 21 december. Men så dök chansen upp på nytt, flera år senare, och då såg han projektet ur ett annat ljus. – Det var de, Mikael och Lisbeth. Jag har aldrig tidigare sett en sådan relation, en 48-årig man och en 23-årig tjej där hon är en Pippi Långstrump, mot den här våldsamma bakgrunden i det på ytan så jämlika samhället, säger David Fincher. Och det var då Sverige kom in i bilden. – Visst hade jag kunnat spela in i Seattle, där finns också snö. Men Norden var en sådan viktig del av historien, Stockholm är en egen rollfigur. Direkt när vi kom hit och började rekognosera insåg vi hur viktigt det var att inte byta ut miljön. Det var här fiktionen föddes och det var här vi skulle spela in. \"The girl with the dragon tattoo\" är också fullproppad av svenska löpsedlar, tidningar och skyltar. Mikael Blomkvist köper visserligen osvenskt nog cigaretter över disk på ett fik, men det uppvägs av att hans mobiloperatör låter meddela på välartikulerad svenska att han \"just nu inte kan nå det önskade numret\". Rooney Mara, numera världsberömd som Lisbeth Salander, tränade hårt på en svensk brytning. – Vi ville verkligen att det skulle kännas så svenskt som möjligt, brytningen jobbade jag mycket på och det var svårt eftersom alla svenskar låter så olika när de pratar engelska, säger Rooney Mara. Hon förberedde sig också med kickboxning, att åka skateboard och besöka en skola för barn med Aspergers syndrom. Utseendemässigt klippte hon håret, färgade ögonbrynen och satte in piercings. Men varken hon eller David Fincher vill ta fasta på Lisbeths roll som feministisk hjältinna, eller romanens politiska undertexter. De ser på filmen som en thriller rätt och slätt. – Och Lisbeth tillhör inte den feministiska rörelsen, lika lite som hon stilistiskt är goth eller punk. Lisbeth tillhör ingen subkultur eller grupp. Hon bär sina kläder som en rustning för att hålla folk på avstånd, säger Rooney Mara. När inspelningarna väl startade fick hon och teamet snabbt smaka på hur tuffa de svenska vinterförhållandena kan vara. – Det var hårt. Vi hade folk ute mitt i natten som spelade in i iskyla. Jag har aldrig tidigare behövt ta in en saltbil för att garantera säkerheten, säger David Fincher. Men det var inte bara de yttre förhållandena som var tuffa. Det gnisslade även inom det svensk-amerikanska teamet. Som en av våra mesta internationella svenskar kunde Stellan Skarsgård, som spelar Martin Vanger, se konflikterna närma sig. – Amerikanerna är vana vid ett mer hierarkiskt system, liksom större delen av världen. Om någon säger åt en amerikan att göra något så gör han det. En svensk måste veta varför, säger Stellan Skarsgård. David Fincher är känd för att vara perfektionist och göra många tagningar och driva sina medarbetare och skådespelare till det yttersta. Men Stellan Skarsgård tyckte om det sättet att jobba. – Jag blir uttråkad annars. Det gör ont om man vill göra en riktigt bra film. Vi är ändå överbetalda. Fakta/David Fincher om... Daniel Craig som Mikael Blomkvist: \"Jag har känt honom i flera år och han kändes som det uppenbara valet. Han är maskulin men väldigt mänsklig. Han klarar allt det fysiska men är också en jättebra skådespelare, det är därför han också är den bäste James Bond\". Rooney Mara som Lisbeth Salander: \"Personlighetsmässigt i verkligheten så är hon perfekt, hon är reserverad och har garden uppe och hon förstår precis hur Lisbeth är; inte ett öppet sår utan ett ärr.\" Deras kemi: \"De var fantastiska ihop. De är båda min favorittyp av skådespelare, de är som katter. De sitter först och studerar, förstår vad som krävs av dem och hoppar sedan in och bara gör det. De tänker inte, de reagerar\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 15632, "headline": "Wiehe rörd av sången om döde vännen", "summary": "Mikael Wiehe skrev en sång till sin bästa vän – den döende Björn Afzelius. I lördagens \"Så mycket bättre\" tolkas låten av Tomas Ledin.", "article": "– Jag vet att den betyder så mycket för Mikael, säger han. I lördagens \"Så mycket bättre\" är det Mikael Wiehe som håller i taktpinnen. Proggveteranen blir kärleksbombad av de övriga deltagarna. Artisterna förhåller sig till hans låtar med stor respekt och gör inga stora ändringar. Undantaget är Lena Philipsson som river av en oväntad punkversion av en av Wiehes mest kända sånger. Programmet bjuder också på allvar. Tomas Ledin hymlar inte med att han är nervös inför att tolka \"Den jag kunde va\", en låt som Mikael Wiehe skrev till sin vän Björn Afzelius när denne berättat att han var dödligt sjuk i cancer. – Det är lite speciellt med den här låten för jag vet att den betyder så mycket för Mikael, säger Tomas Ledin i programmet. Mikael Wiehe hann sjunga sin sång för Björn Afzelius som sade att han ville att vännen skulle framföra den på hans begravning. Så skedde också. – Jag spelar den nästan varje gång jag är ute och spelar därför att jag vill hålla Björn levande på det sätt jag kan, säger Mikael Wiehe i programmet. Under artisternas middag berättar han om hur många av hans närmaste vänner gått bort och medger att han kan känna sig ensam. När TT Spektra träffade Mikael Wiehe inför premiären av \"Så mycket bättre\" vittnade han om hur tuffa inspelningarna var. – Min dag var den sista dagen. Då hade vi jobbat i åtta dagar och sovit tre-fyra timmar per natt så det var mer en fråga om överlevnad, och det gjorde jag, överlevde, sade han då. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15633, "headline": "Den motvillige actionhjälten", "summary": "Jeremy Renner slog igenom med Oscarsvinnaren ”The hurt locker”. Nu har Hollywood bestämt att han är nästa års stora actionhjälte.", "article": "Jeremy Renner brukade leva på 40 kronor i veckan när han var arbetslös skådespelare i Los Angeles. Han stillade hungern med Yum Yum-munkringar, nudlar och två för en-erbjudanden på Mc Donald’s. Nu reser han i stället i första klass runt världen på en pr-turné för kommande ”Mission impossible: ghost protocol”. Hans arbetskamrat heter Tom Cruise. Pr-cirkusen har nått London när vi ses på ett lyxhotell i Soho. Resan går redan samma kväll vidare till Paris och senare även till Dubai och Moskva. När den är klar är det dags att börja sälja in nästa års andra storfilmer. Förutom rollen som Tom Cruises nya sidekick i ”Mission impossible”-filmerna efterträder han Matt Damon i ”The Bourne legacy”, har huvudrollen i en skjutglad actionversion av barnsagan ”Hans och Greta” och spelar Hawkeye i Joss Whedons ”Avengers”-film. Journalister från hela världen sitter i ett väntrum och förbereder frågor till 40-åringen som Hollywood bestämt ska bli nästa års actionhjälte. Renner själv kan inte låta bli att tänka på hur annorlunda allt var för tio år sedan då ingen ville prata film med honom och ännu färre ville anställa honom som skådespelare. – Det var deprimerande. Ibland var det svårt att vara positiv. Det var inte alltid lätt att säga till sig själv: ”Äh, det spelar ingen roll att jag inte har el. Stearinljus är mycket mer romantiskt.” Men det är en tid som jag tror kommer att vara viktig för min karriär och som jag håller nära mitt hjärta. Det var nämligen då jag insåg hur mycket makt jag har över min framtid. Jag insåg att om jag klarar av att leva på 160 kronor i månaden kommer jag aldrig att behöva ta ett filmjobb enbart för pengarnas skull. Jeremy Renners stora genombrott kom 2008 med Kathryn Bigelows Oscarsvinnare ”The hurt locker”. Han är fortfarande tacksam för att han fick rollen. – Jag hade varit redo för att få en sådan roll så oerhört länge. Den typen av roller går egentligen till namn som Russell Crowe. Den typen av roller går inte till killar som mig. Jag kommer alltid att vara tacksam för att Kathryn vågade ge mig chansen. Vet du varför hon valde dig? – Hon ville ha en okänd kille i rollen för när man använder kända namn som Tom Cruise tror ingen i publiken att han ska dö. Hur ofta dör Tom Cruise i en film? En stor del av spänningen med ”Hurt locker” är att Guy Pearce dör tidigt, som man tror är huvudrollen, och att man sedan tänker att jag som är en sådan okänd nolla självklart kommer att stryka med när som helst också. Men nu är du själv på väg att bli actionhjälten som aldrig dör i filmer? – Nej! Jag gillar att dö. Men visst, jag ställer mig frågan: ”Vad är det jag gör? Sätter jag spiken i kistan på min konstnärliga sida? Vill jag vara en actionhjälte?” Han sitter tyst en stund och fortsätter sedan: – Jag tror att jag vill vara den motvillige actionhjälten. Jag gillar rollfigurer med brister och svagheter och då är actionhjältar som motvilligt tvingas göra hjältedåd mer intressanta. Det är den typen av actionfilmroller som lockar mig. ”Mission impossible: ghost protocol” regisseras av Brad Bird, mest känd för animerade succéer som superhjälteparodin ”The incredibles”. Jeremy Renner var först inte säker på att Bird var rätt man för jobbet. – Min oro var att Brad kom från den animerade världen. Jag var inte säker på om han hade någon social kompetens. Jag tänkte: ”Har han suttit i ett rum en massa år där de enda personer han har kunnat prata med är sin dator och figurerna han skapar.” Nu tror Renner att Bird gett ”Mission impossible”-filmerna nytt blod. – Han driver mycket med hela genren i filmen, precis som han gjorde i ”The incredibles”. Berätta om Michael Nyqvists roll. – Han har en otrolig slagsmålsscen med Tom Cruise i slutet av filmen. Mer säger jag inte. Renner tar en klunk ur sitt iskaffe. – Tuffa actionkillar kanske inte dricker cappuccinodrinkar med sugrör, säger han och pekar på sin kaffedrink. – Jag vet inte hur jag ska kunna dricka det här tufft. Han skrattar lite för högt, vilket ger intrycket av att han har dragit skämtet ett par gånger redan under turnén. Renner ser fram emot att bli världskändis, inte bara hyllad skådespelare. – Det är en underbar sak att slå igenom i min ålder, 40 år. Jag tror inte att jag hade överlevt det här när jag var 25 år. Det är för surrealistiskt. Nu är jag färdigutvecklad på ett sätt som gör att jag har alla verktygen för att inte bara hantera kändisskapet utan även njuta av det. Men från och med nästa år kommer du inte kunna gå ut utan att bli igenkänd? – Men det är ett lyxproblem att tvingas ge upp sitt privatliv för att kunna spela in stora roliga filmer som gör att jag har råd med fler saker än tidigare i mitt liv. Inga fler Yum yum-munkringar? – Nej. Jeremy Renner Född: Den 7 januari 1971 i Modesto, Kalifornien. Aktuell: Med bland annat ”Mission impossible 4”, och ”Hans och Greta” där han spelar mot Peter Stormare. ”Jag älskar att Stormare är så galen. Det gjorde inspelningen lättare.” Favoritfilm: ”’A clockwork orange’. Den var så nyskapande.” Förebild: ”Sean Penn. Han har valt väldigt många intressanta roller.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 15639, "headline": "Den motvillige actionhjälten", "summary": "London. Jeremy Renner slog igenom med Oscarsvinnaren ”The hurt locker”. Nu har Hollywood bestämt att han är nästa års stora actionhjälte.", "article": "Jeremy Renner brukade leva på 40 kronor i veckan när han var arbetslös skådespelare i Los Angeles. Han stillade hungern med Yum Yum-munkringar, nudlar och två för en-erbjudanden på Mc Donald’s. Nu reser han i stället i första klass runt världen på en pr-turné för kommande ”Mission impossible: ghost protocol”. Hans arbetskamrat heter Tom Cruise. Pr-cirkusen har nått London när vi ses på ett lyxhotell i Soho. Resan går redan samma kväll vidare till Paris och senare även till Dubai och Moskva. När den är klar är det dags att börja sälja in nästa års andra storfilmer. Förutom rollen som Tom Cruises nya sidekick i ”Mission impossible”-filmerna efterträder han Matt Damon i ”The Bourne legacy”, har huvudrollen i en skjutglad actionversion av barnsagan ”Hans och Greta” och spelar Hawkeye i Joss Whedons ”Avengers”-film. Journalister från hela världen sitter i ett väntrum och förbereder frågor till 40-åringen som Hollywood bestämt ska bli nästa års actionhjälte. Renner själv kan inte låta bli att tänka på hur annorlunda allt var för tio år sedan då ingen ville prata film med honom och ännu färre ville anställa honom som skådespelare. – Det var deprimerande. Ibland var det svårt att vara positiv. Det var inte alltid lätt att säga till sig själv: ”Äh, det spelar ingen roll att jag inte har el. Stearinljus är mycket mer romantiskt.” Men det är en tid som jag tror kommer att vara viktig för min karriär och som jag håller nära mitt hjärta. Det var nämligen då jag insåg hur mycket makt jag har över min framtid. Jag insåg att om jag klarar av att leva på 160 kronor i månaden kommer jag aldrig att behöva ta ett filmjobb enbart för pengarnas skull. Jeremy Renners stora genombrott kom 2008 med Kathryn Bigelows Oscarsvinnare ”The hurt locker”. Han är fortfarande tacksam för att han fick rollen. – Jag hade varit redo för att få en sådan roll så oerhört länge. Den typen av roller går egentligen till namn som Russell Crowe. Den typen av roller går inte till killar som mig. Jag kommer alltid att vara tacksam för att Kathryn vågade ge mig chansen. Vet du varför hon valde dig? – Hon ville ha en okänd kille i rollen för när man använder kända namn som Tom Cruise tror ingen i publiken att han ska dö. Hur ofta dör Tom Cruise i en film? En stor del av spänningen med ”Hurt locker” är att Guy Pearce dör tidigt, som man tror är huvudrollen, och att man sedan tänker att jag som är en sådan okänd nolla självklart kommer att stryka med när som helst också. Men nu är du själv på väg att bli actionhjälten som aldrig dör i filmer? – Nej! Jag gillar att dö. Men visst, jag ställer mig frågan: ”Vad är det jag gör? Sätter jag spiken i kistan på min konstnärliga sida? Vill jag vara en actionhjälte?” Han sitter tyst en stund och fortsätter sedan: – Jag tror att jag vill vara den motvillige actionhjälten. Jag gillar rollfigurer med brister och svagheter och då är actionhjältar som motvilligt tvingas göra hjältedåd mer intressanta. Det är den typen av actionfilmroller som lockar mig. ”Mission impossible: ghost protocol” regisseras av Brad Bird, mest känd för animerade succéer som superhjälteparodin ”The incredibles”. Jeremy Renner var först inte säker på att Bird var rätt man för jobbet. – Min oro var att Brad kom från den animerade världen. Jag var inte säker på om han hade någon social kompetens. Jag tänkte: ”Har han suttit i ett rum en massa år där de enda personer han har kunnat prata med är sin dator och figurerna han skapar.” Nu tror Renner att Bird gett ”Mission impossible”-filmerna nytt blod. – Han driver mycket med hela genren i filmen, precis som han gjorde i ”The incredibles”. Berätta om Michael Nyqvists roll. – Han har en otrolig slagsmålsscen med Tom Cruise i slutet av filmen. Mer säger jag inte. Renner tar en klunk ur sitt iskaffe. – Tuffa actionkillar kanske inte dricker cappuccinodrinkar med sugrör, säger han och pekar på sin kaffedrink. – Jag vet inte hur jag ska kunna dricka det här tufft. Han skrattar lite för högt, vilket ger intrycket av att han har dragit skämtet ett par gånger redan under turnén. Renner ser fram emot att bli världskändis, inte bara hyllad skådespelare. – Det är en underbar sak att slå igenom i min ålder, 40 år. Jag tror inte att jag hade överlevt det här när jag var 25 år. Det är för surrealistiskt. Nu är jag färdigutvecklad på ett sätt som gör att jag har alla verktygen för att inte bara hantera kändisskapet utan även njuta av det. Men från och med nästa år kommer du inte kunna gå ut utan att bli igenkänd? – Men det är ett lyxproblem att tvingas ge upp sitt privatliv för att kunna spela in stora roliga filmer som gör att jag har råd med fler saker än tidigare i mitt liv. Inga fler Yum yum-munkringar? – Nej. Född: Den 7 januari 1971 i Modesto, Kalifornien. Aktuell: Med bland annat ”Mission impossible 4”, och ”Hans och Greta” där han spelar mot Peter Stormare. ”Jag älskar att Stormare är så galen. Det gjorde inspelningen lättare.” Favoritfilm: ”’A clockwork orange’. Den var så nyskapande.” Förebild: ”Sean Penn. Han har valt väldigt många intressanta roller.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 15644, "headline": "Tawni O’Dell: ”Sköra bestar”", "summary": "Tawni O’Dell måste redan nu börja räknas till de riktigt stora amerikanska berättarna. Som underklasskildrare är hon nästan oslagbar. Gabriella Håkansson brottas med O’Dells nya roman ”Sköra bestar”.", "article": "Med den hyllade debutboken ”Avvägar” slog Tawni O’Dell igenom stort. Hon jämfördes med D H Salinger och John Steinbeck, rekommenderades av Oprah Winfrey och seglade högt upp på de amerikanska bästsäljarlistorna. Kritikerna lovordade också de två uppföljarna ”Ivans återkomst” och ”Kära syster”, men några fler bästsäljare i amerikansk mening har det inte blivit. O’Dell talar själv om skillnaden mellan kommersiell och litterär litteratur, och understryker att hon skriver i den senare genren. Hon upprörs över att kvinnliga författare får ett annat mottagande än manliga och antyder att det påverkar listplaceringar och försäljningsframgångar. Varför jämförs till exempel hennes egna böcker alltid med manliga föregångares? Därför att kritikerna inte anser att närbesläktade kvinnliga författare som Alice Walker och Jayne Anne Phillips har samma tyngd? Eller för att de helt enkelt inte har läst dem. O’Dell illustrerar i en essä från förra året hur könstillhörigheten påverkat hennes författarskap: när ”Avvägar”, som är berättad ur en nittonårig pojkes perspektiv, skulle komma ut föreslog förlaget att man skulle maskulinisera hennes författarnamn. Medan Tawni lät som något en mc-brud kunde heta, associerades konstruktionen ”T L O’Dell” i stället till hårdkokta, självlärda arbetarklassmän som boxarförfattaren F X O’Toole. Men när debuten väl kom ut stod det ändå Tawni O’Dell med stora bokstäver på pärmen, och i den nya boken ”Sköra bestar” har hon ännu en gång återvänt till det manliga berättarperspektivet. Miljön är samma som i de tidigare romanerna, uppväxtens nedlagda gruvsamhälle, och liksom i debuten handlar det om en storskalig familjetragedi – men genom att här bredda tematiken och föra in nya gestalter försöker O’Dell fördjupa sitt författarskap. En bilolycka med dödlig utgång ställer tonårspojkarna Kyle och Klint inför en omöjlig valsituation: att flytta till sin psykisk instabila mor i en annan delstat eller att hamna i fosterhem. Då kliver misantropen och överklasstanten Candace Jack fram och tar sig an de hemlösa pojkarna. De får bo på hennes ranch och lära sig vett och fason. Inledningsvis gillar jag inte riktigt upplägget. O’Dells styrka ligger utan tvivel i skildringarna av det amerikanska samhällets baksida. När hon skriver om trippelarbetande trailer trash, arbetslösa daglönare och den massiva underklass som växt fram på USA:s landsbygd sedan tillverkningsindustrierna lagts ned – ja, då är hon magisk, i stort sett oslagbar i amerikansk samtidslitteratur. I centrum står alltid de vuxnas svek mot barnen. Föräldrar som inte orkar med eller som gått över gränsen och börjat slå eller förgripa sig sexuellt. Så är det också i ”Sköra bestar”, där porträttet av den empatilösa arbetarklassmamman blir en studie i mörk ondska. Genom att varva lillebror Kyles röst med Candace Jacks bygger O’Dell den här gången en större berättelse – om tjurfäktning, exil, baseboll och olika sorters ensamhet. O’Dell är tyvärr inte lika bra på att gestalta Candace Jacks tragoexcentriska liv som hon är på att gestalta Kyles jordnära americanatillvaro. Pojkarna är här och nu, ömma och såriga; Candace mytiska öde ligger redan bakom henne och berättas i tillbakablickar som inte engagerar på samma sätt. (Candace blev i sin ungdom kär i en spansk tjurfäktare som dog på arenan samma dag som han skulle fria till henne. Hon tog därefter med sig både tjuren och tjurfäktarens unga assistent till USA och kapslade in sig i sorg, ungmöskap och en konstruerad ”spansk exil” för resten av livet.) Vill man se det positivt så växer sig historien till en mytisk skröna om kärleken, livet och konsten. Är man mer negativt lagd irriterar man sig snarare på att fiktionen bryts av de ständiga perspektivbytena. ”Sköra bestar” är framför allt en berättelse om att överleva. Liksom Susanna Alakoski skildrar O’Dell utsatta barns överlevnadsstrategier. Hon tydliggör hur speciella uppväxter på gott och ont skapar speciella människor. När personligheten böjs ut i extremerna kan det uppstå såväl kreativitet som destruktivitet, oftast en kombination av båda. Jag ser i efterhand vad O’Dell velat säga. Den gamla känslokalla Candace gör vad hon förmår och brer ut sina vingar likt en skyddsängel över de stukade pojkarna, och även om det blir ganska tafatt och kontaktlöst så lyckas hon efter hand skapa en relation som böjer ödet mot det konstruktiva. Möjligen beror mina svårigheter att verkligen kliva ned i texten på att Ulla Danielssons översättning inte helt lever upp till originalets skönlitterära nivå. Att läsa Tawni O’Dell på engelska är en stor upplevelse – meningarna böljar fram i ett organiskt flöde, medan det på svenska känns klossigt och saknar rytmiskt driv. Det är tydligt att Tawni O’Dell upplevs som svårplacerad. När hon skriver om arbetarklassmän vill förlaget maskulinisera hennes namn. Nu – när hon ger sig ut i Hemingwayland och inför ett storslaget kvinnligt offer – förser det brittiska förlaget plötsligt pocketutgåvan med ett Sidney Sheldon-omslag. Löjligt. O’Dells författarskap förtjänar att läsas utan den sortens stereotypa könsmarkörer. Även om den här romanen kompliceras av sina stora ambitioner så är den bra. Mycket bra. Tawni O’Dell måste redan nu börja räknas in bland de riktigt stora amerikanska berättarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15655, "headline": "De vill göra litteratur av dina tweets", "summary": "Är du duktig på att uttrycka dig med 140 tecken? Då kan du bli publicerad – och betald – av den nya sajten Nanoismer.se. ”Vi vill utmana människor att skriva djupare än vad Twitter är till för” säger Ebba Åkerman, en av sajtens grundare, till DN.se.", "article": "Först i begränsningen visar sig mästaren, skrev Johann Wolfgang von Goethe. Nu kan uttrycket visa sig vara mer aktuellt än någonsin. Med den nystartade sajten Nanoismer.se vill grundarna Ebba Åkerman och Elena Tillman Sperandio få människor att skriva berättelser på 140 tecken, lika många som krävs för att skriva ett inlägg (tweet) på Twitter. Men även om historierna skrivs på lika många tecken som en tweet vill Ebba Åkerman göra skillnad mellan Twitter och berättelserna på Nanoismer.se. – Det finns människor som skriver briljant på Twitter, men de flesta skriver bara snabbt och spontant. Vi vill utmana människor att skriva djupare än vad Twitter är till för, att föra in lite eftertanke i processen, säger Ebba Åkerman, som själv inte twittrar. Idén till sajten kom när Elena Tillman Sperandio hittade den amerikanska sajten Nanoism under sin vistelse i New York. Hon skrev en kort berättelse som blev publicerad och kontaktade tillsammans med Ebba Åkerman sajtens grundare Ben White. – Det är ett himla smart koncept och vi tyckte att just i Sverige, där så många tycker om att skriva, vore det kul att lansera det. Så vi mejlade honom och frågade om vi fick använda konceptet i Sverige, säger Ebba Åkerman. För att få sin berättelse publicerad skickar användarna in sina historier till Nanoismer.se. Sedan väljs tre berättelser ut varje vecka som publiceras på sajten och skribenterna får mellan fyra och åtta kronor per publicering. För att kunna betala har Ebba och Elena sparat pengar i en fond, men de verkar inte behöva oroa sig för att förlora dem. Dels handlar det om så små belopp, dels har de flesta hittills valt att inte ta emot några pengar. Däremot kan de som publiceras se fram emot en annan belöning. – Vi vill bjuda ut de tre bästa varje vecka på en middag. Kanske blir det Jonas Hassen Khemiri som sitter där med min mamma och samtalar, det kan bli spännande samtal, säger Ebba Åkerman. Sajten kommer inte att bli mer än ett sidoprojekt, eftersom Ebba läser till en magister i sustainable enterprising och Elena jobbar som översättare och redigerare. Förhoppningen är därför att användarna ska göra det mesta av jobbet och blir konceptet populärt kommer kanske de bästa nanoismerna att släppas i bokformat så småningom. En passande slutstation för de korta berättelserna, för det råder ingen tvekan om att Nanoismer.se är ett litterärt projekt. Vad tycker du kännetecknar en bra nanoism? – Jag tycker att man ska få en hel bild i sitt huvud och känna att man förflyttas till en annan värld på de få raderna. Kan du ge ett exempel på en nanoism som du gillar? – Jag läste en igår. Den handlade om en man som ror ut i en båt och sitter där och tycker att miljön är otroligt vacker. Sedan tänker han att kroppen ändå inte kommer att flyta upp. Då blir bilden så mycket större, från en vacker scen till något som man bara kan ana. Pengar på Twitter Sedan tidigare är det möjligt att få betalt för sina tweets genom att marknadsföra produkter på Twitter, exempelvis via Sponsored Tweets och Mylikes. Nanoismer.se betalar inte för tweets på Twitter, men för berättelser som är lika långa som tweets, 140 tecken. Berättelser som publiceras kan generera mellan 4 och 8 kronor, beroende på om de har publicerats tidigare eller inte. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15679, "headline": "Revansch på Sundance för Gertten", "summary": "Med \"Bananas! \" blev Fredrik Gertten stämd av Dole. Nu är han tillbaka med en ny film – om vad som egentligen hände. \"Big boys gone bananas! \" har redan hyllats och ska visas på prestigefyllda Sundancefestivalen.", "article": "Historien om dokumentärfilmen \"Bananas!\" och det lilla filmbolaget från Sverige som blev stämt av multinationella bolaget Dole, och vann, är numera välkänd. Men vad hände egentligen - och till vilket pris? Om det handlar Fredrik Gerttens nya film, \"Big boys gone bananas!\", som precis blivit uttagen till den prestigefyllda amerikanska filmfestivalen Sundance. – I branschen är det väldigt tungt. Filmer som visas där får lättare ett liv i USA men också i resten av världen. Redan nu har vår mejlbox drunknat av festivalinbjudningar och alla vill plötsligt jobba med oss, säger Fredrik Gertten. Det nya flytet är välkommet efter två år av hård press, både personligt, arbetsmässigt och ekonomiskt för Fredrik Gertten och hans kollegor. Och lite av en ödets ironi eftersom \"Bananas!\" skulle ha visats inom tävlan på Los Angeles filmfestival men ströks från det officiella programmet när stämningen från Dole blev ett faktum. Att de amerikanska medierna då blev fientligt inställda var Fredrik Gertten rätt oförberedd på. – Det kanske var väldigt korkat. Och min nya film handlar ju väldigt mycket om det, hur de här stora bolagen är så duktiga på att få medierna dit de vill. Det jag hoppas på är att filmen kan bli del i ett samtal som är mycket större än mig och Dole, det här är en samhällssjuka. Även om jag är journalist och över 50 år gammal och sett mycket, så var det en skrämmande upplevelse att se hur hotad den oberoende journalistiken är och de här stora företagens totala dominans. Det finns dom som hävdar att allt detta är det bästa som har hänt dig med tanke på uppmärksamheten. Är det så? – Så kanske man kan betrakta det utifrån. Och det finns säkert någon slags känsla att \"nu tror han att han är någonting för att han har blivit stämd\". Men jag hävdar fortfarande att jag inte önskar någon att bli stämd, inte oss heller. \"Big boys gone bananas!\" har precis haft världspremiär på dokumentärfilmsfestivalen Idfa i Amstedam. Där fick den bra recensioner och mycket respons från publiken. – En del yngre dokumentärfilmare blev skräckslagna men många berömmer också Sverige, att folk faktiskt engagerade sig. Det är ljuset i vår berättelse. Svensk biopremiär blir det i februari/mars men hur stort filmen går upp är oklart. – SF och Svenska bio öppnade inte sina dörrar för \"Bananas!\". Och det är ju 95 procent av den svenska biomarknaden så jag hoppas vid Gud att de öppnar sina dörrar nu. Fakta/Turerna kring \"Bananas!\" Filmen handlar om ett skadeståndsärende mellan nicaraguanska bananarbetare och Dole Food Comapany. Bananarbetarna hävdade att de blivit sterila på grund av ett förbjudet bekämpningsmedel. Dole hävdade att filmen bygger på osanna uppgifter och stämde Fredrik Gertten och hans producent Margarete Jangård i juli 2009 för förtal. Filmen visades i Riksdagen och blev upphov till en debatt om yttrandefrihet. Efter hårt tryck från konsumenter och livsmedelskedjor drog Dole tillbaka stämningen i oktober 2009. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15683, "headline": "Regeringen redo för ursäkt till romer", "summary": "Kulturrådet har fått i uppdrag av regeringen att ordna ett romskt kulturår 2012. I planerna ingår också att ta fram en vitbok och en eventuell ursäkt för de övergrepp och kränkningar som romerna utsatts för under 1900-talet.", "article": "År 2012 är det 500 år sedan romernas ankomst till Sverige först noterades i Stockholms stads tankebok. Uppdraget till Kulturrådet är att synliggöra den betydelse som romsk kultur har och har haft för det svenska kulturarvet. 2012 blir därför startskottet för pjäser, utställningar, konserter, skolaktiviteter och andra kulturarrangemang som uppmärksammar romers kultur och språk samt vår sammanflätade historia, både det ljusa och det mörka. – Samtidigt som vi firar att romerna varit en del av Sverige i minst 500 år ska vi inte blunda för den historia vad gäller romer som vi har all anledning att skämmas över. Romer i Sverige har drabbats av oacceptabla övergrepp, förklarar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, som tagit initiativ till det romska kulturåret tillsammans med integrationsminister Erik Ullenhag. Tillsammans påminner de om den period på 1600-talet då det utgick ett statligt påbud att romska män skulle avrättas och kvinnor och barn landsförvisas. Under 1900-talet tvångssteriliserades hundratals romer. Under denna tid hade romerna ingenstans att bo utan tvingades ofta flytta var tredje vecka. Barnen fick inte gå i skola och livet i tält ledde till sjukdom och för tidig död. – För en del romer är det mycket viktigt att staten en gång för alla tar på sig ansvaret för de mörka inslagen i historien. Därför pågår nu arbetet med att ta fram en vitbok om övergrepp, kränkningar och andra särbehandlande åtgärder mot romer under 1900-talet. Genom att regeringen uppmärksammar och tar avstånd från de historiska övergreppen hoppas vi att det blir lättare för dem som utsattes och deras anhöriga att gå vidare, säger Erik Ullenhag. Innebär det att regeringen kommer att ge romerna en officiell ursäkt? – Först ska vi ta fram vitboken och få allt dokumenterat. Jag utesluter inte att vi därefter går vidare med en mer officiell ursäkt. Men något beslut om detta har vi ännu inte tagit, säger han. Maria Leissner, tidigare ordförande i delegationen för romska frågor, överlämnade för något år sedan sin utredning om hur den svenska staten ska ta sitt ansvar. – Staten ska självklart utarbeta en vitbok som dokumenterar vilka övergrepp som skett och även ta på sig en del av skulden till detta. Det är lika självklart att representanter för dagens statsmakt borde be om ursäkt för övergrepp i det förgångna och eventuellt också erbjuda en ekonomisk kompensation. Det handlar kanske om 1 000 personer som drabbats. Debatten och senare också ursäkten från den svenska staten till alla de barnhemsbarn som utsatts för övergrepp hoppas jag har öppnat dörren för detta, säger Maria Leissner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15690, "headline": "Svenska filmer tävlar i USA", "summary": "Två svenska dokumentärer har inbjudits till Sundancefestivalen i USA nästa år. En av dem är debuten ”Searching for sugar man”, den andra ”Big boys gone bananas”.", "article": "Svenska dokumentärer har på senare år varit framgångsrika utomland. Nu skördas en ny framgång. Två svenska filmer tävlar nästa år i den prestigefyllda dokumentärfilmsklassen på Sundancefestivalen i Utah, USA. Dokumentärfilmsklassen i Sundance har växt i såväl omfång som prestige för varje år. De svenska bidragen är Fredrik Gerttens ”Big boys gone bananas” och Malik Bendjellouls ”Searching for sugar man”. Den senare, filmen om den bortglömde sångaren Sixto Rodriguez från Detroit, blir dessutom öppningsfilm. – Det är extremt roligt att bli en av de utvalda 16 filmerna i dokumentärkategorin. Sundance är ju för dokumentärfilmen vad Cannes är för spelfilmen, säger Malik Bendjelloul. I sådana här sammanhang kallar sig Malik Bendjelloul okänd debutant, även om han arbetat flera år med tv. Filmen om 70-talslöftet som skrev låten ”Sugar man” har han gjort på en laptop på köksbordet. Han är ett musikfan och har för tv intervjuat musikartister som Sting, Rod Stewart och Björk. Under några år på SVT:s kulturprogram ”Kobra” lärde han sig hur man berättar. – Med den här filmen har jag kombinerat mina två favoritämnen, musik och en bra historia. Filmen berättar historien om den amerikanske sångaren Sixto Rodriguez som spåddes en lysande karriär på 70-talet, men han glömdes bort. Flera år senare blev hans musik upptäckt i Sydafrika, och karriären startade igen under kampen mot apartheid. Fredrik Gertten är också oerhört glad. Efter ”Bananas” om några nicaraguanska arbetare och deras rättsliga kamp mot fruktjätten Dole skildrar Gerttens nya film det som hände i filmens spår. Doles försök att tysta ned och stoppa den, deras anklagelser om att den ljög och rättsprocessen som Fredrik Gertten till sist vann. Hela detta förlopp handlar ”Big boys gone bananas” om. – Att få komma tillbaka och berätta om allt det här på Sundance är spännande och oerhört coolt men också en sorts upprättelse och revansch. Det vet ju alla att det är svårt att komma igenom med ett budskap i bruset och när det gäller att få ut en film i USA är Sundance den bästa plattformen. Festivalens betydelse bekräftas av att andra i filmbranschen tycker det är mycket viktigt att hålla ögonen på den. Och när nu ”Big boys gone bananas” blivit antagen där ger det en indikation om att den här filmens resa blir ännu större än den förra. Då har ”Bananas” ändå visats i 50 länder och på mer än 100 festivaler. För några dagar sedan visades den nya filmen på världens största dokumentärfilmsfestival, IDFA i Amsterdam. – Precis som ”Bananas” är det här också en David och Goliat-historia. Fast på ett plan tar nog den här filmen ännu hårdare. Nu lyfter vi fram vår egen vardag, hur storbolag använder skrämseltaktik. Vi fokuserar på oss själva som mediekonsumenter, säger Fredrik Gertten. Sundancefestivalen äger rum den 19–29 januari 2012. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15691, "headline": "Riksdagsledamot talar för nazister i Stockholm", "summary": "En riksdagsledamot blir en av talarna på den demonstrationen som arrangeras av nazister i Stockholm den 10 december, hävdar arrangörerna i ett pressmeddelande.", "article": "– Det har varit klart sedan en vecka tillbaka, säger Stefan Jacobsson, presskontakt för arrangörsgruppen. Demonstrationen som arrangeras på Mynttorget i centrala Stockholm den 10 december stöds av flera av de viktigaste aktörerna inom den svenska nazistiska och högerextrema rörelsen, bland andra Svenskarnas parti, Nationaldemokraterna och veckotidningen Nationell Idag. Tillsammans protesterar de under parollen ”Värn för Norden – Stoppa svenskfientligheten”. I ett pressmeddelande på onsdagsmorgonen meddelade arrangörsgruppen att en riksdagsledamot kommer att bli en av talarna. Stefan Jacobsson, som vid sidan av sin roll som presskontakt för demonstrationen sitter i partiledningen för Svenskarnas parti, är fåordig om den inbjudne talaren. Han vill inte säga vilket parti riksdagsledamoten representerar. Enligt pressmeddelandet kommer arrangörerna av säkerhetsskäl att hålla personen hemlig fram till demonstrationen. Riksdagsledamoten ska enligt arrangörerna ha ”egna erfarenheter av svenskfientligheten”. Demonstrationen den 10 december är en fortsättning på den tidigare årliga sammankomsten till minne för den mördade skinnskallen Daniel Wretström i Salem, söder om Stockholm. Efter att arrangörerna till Salemmanifestationen meddelat att de inte längre kommer att genomföra sin manifestation har nya grupper tagit över. I dag står så gott som alla ledande organisationer inom den svenska högerextrema och nazistiska rörelsen bakom demonstrationen, förutom Svenska motståndsrörelsen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15726, "headline": "Akademiens SAOL-app är klar", "summary": "Svenska Akademiens SAOL-app är klar. På torsdagen skrev ständige sekreteraren Peter Englund på sin blogg att appen är fullbordad och redo för nedladdning.", "article": "Svenska Akademiens SAOL-app är klar. På torsdagen skrev ständige sekreteraren Peter Englund på sin blogg att appen är fullbordad och redo för nedladdning. Det innebär att alla språkälskare kan ha Akademiens ordlista i sina mobiler, oavsett om man har en Iphone eller Androidtelefon. Appen är gratis och innehåller bland annat 125 000 ord med anvisningar hur de stavas, uttalas och böjs, en felstavningsfunktion samt en så kallad korsordshjälp som gör det möjligt att hitta ord som innehåller vissa kombinationer av bokstäver. Appen är gratis. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15737, "headline": "Färgen rosa på allvar", "summary": "Harmlöst fluff- eller medveten proteströrelse? För Fanny Ambjörnsson blev den rosa färgen både farlig och ett effektivt sätt att synliggöra viktiga jämställdhetsfrågor. \"Rosa. Den farliga färgen\" heter hennes nya bok, skriven vid sidan om forskningsprojekten som genuspassionerad socialantropolog. Ju mer hon skrev, ju fler hon intervjuade, desto fler rosa kläder hamnade i Fanny Ambjörnssons egen garderob.", "article": "\"Rosa. Den farliga färgen\" heter hennes nya bok, skriven vid sidan om forskningsprojekten som genuspassionerad socialantropolog. Ju mer hon skrev, ju fler hon intervjuade, desto fler rosa kläder hamnade i Fanny Ambjörnssons egen garderob. Gradvis ändrade hon inställning till en färg som, i hennes ögon, tidigare mest symboliserat en påtvingad kvinnlighet. – Det blev viktigt på en hel massa sätt. Inte minst när man sysslar med sådana frågor som jag gör känns det viktigt att inte avstå från rosa bara för att man tenderar att framstå som mer oseriös. Snarare kändes det viktigt att fråga sig vad som gör att rosa uppfattas som just oseriöst. Med vad ändrar man då genom att byta färg på sina kläder? Och riskerar man verkligen att förlora pondus i sin rosa klänning även på genusvetenskapen på Stockholms universitet? En arbetsplats som haft medarbetare som Tiina Rosenberg, queerfeministisk professor och medgrundare till FI, det enda svenska politiska parti någonsin som kommit på idén att ha rosa som partifärg? – I just mitt sammanhang är inte rosa laddat på det sättet, samtidigt finns det något i universitetsvärlden som gör att vi alla, även om vi håller på med genus, automatiskt sammankopplar seriositet med mörkare färger och strikta linjer. Man smittas nog av det där mer än vad man tror. Man vill ju gärna bli tagen på allvar. Rosa är den gulliga flickighetens färg, men också den nedvärderade kvinnlighetens. Sedan 2000-talet även feminismens. Genom Fanny Ambjörnssons bok återkommer berättelserna om hur män och kvinnor från helt olika håll reclaimar det rosa. De rosafärgade Hello Kitty-flickorna i Japan kan betraktas som fastlåsta i en kommersialiserad flickkultur. Men de kan också ses som aktiva utövare av ett uppror mot en högpresterande svartvit vuxenvärld utan plats för vare sig rosa tyll eller drömmar. Riktigt farliga blir de rosafärgade volangerna för pojkar och män. I våras skrev Jönköpings-Posten om en sexårig pojke som fick en bordskniv mot nacken i skolmatsalen. Han gillade balett och han gillade rosa. Könsöverskridande män berättar om hur rosa utsmyckningar provocerar fram både hot och våld. Som läsare får man lust att klä ungarna i HM-glittret om så bara för att gå emot den urbana medelklassen för vilken rosa är vulgärt, billigt och förminskande. Men återigen, kan vi överhuvudtaget ändra något genom att byta kläd- eller hårfärg? Nej, förändringarna sker inte automatiskt, menar Ambjörnsson, som framför allt hoppas väcka reflektioner kring vad vårt problematiska förhållande till den rosa färgen egentligen står för. – Jag tycker att vi alla till mans och kvinns går omkring med underliggande förakt för det som kopplas till kvinnlighet. Det framstår som gulligt och mjukt men med ett slags övergång till dumhet, naivitet och oseriositet. Det genomsyrar samhället i stort. Det är sällan vi lyfter upp det och försöker förändra det. Fanny Ambjörnsson Född: 1973. Bor: I Stockholm. Sysselsättning: Socialantropolog och genusvetare vid Stockholms universitet. Böcker: Fick strålande kritik för \"I en klass för sig\" (2004) där hon följer ett gäng unga tjejer och skildrar deras syn på kön, sexualitet och relationer. Har också skrivit \"Vad är queer?\" (2006) samt medverkat i flera antologier. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15739, "headline": "Punktorsk och mamma inspirerar", "summary": "Performance. Så sammanfattar konstnären, galleristen, filmaren och musikern och Emily Sundblad sin konst. Hon har för tillfället lämnat sitt eget galleri i New York för att ställa ut på Lars Bohmans Gallery i Stockholm.", "article": "Sedan några år tillbaka driver Emily Sundblad ett galleri i New York tillsammans med partnern John Kelsey. Reena Spaulings Fine Art på 165 East Broadway, Lower East Side på Manhattan är döpt efter den fiktiva personen Reena Spaulings. För några år sedan utsåg tidskriften New York Magazine galleriet till ”det bästa nyöppnade galleriet i staden”. Förutom att visa sin egen konst har hon ordnat utställningar och uppträdanden med bland andra en militant feministisk cheerleadershow av K8 Hardy, utställningar av svenska Klara Lidén, fotografier av Bjarne Melgaard från Norge och en piratversion av Andy Warhols film ”Vinyl”. Hon har även visat konst av Kim Gordon, Jutta Koether, Seth Price, Claire Fontaine, Bozidar Brazda och Stephen Willat. Att ställa ut tavlor under sitt eget namn är egentligen någonting ganska nytt för Emily Sundblad. Det är i musiken som hon känner sig mest hemma. – Galleriet och utställningarna är den intellektuella och ifrågasättande sidan av mig. Musiken är den direkta och känslomässiga kanalen. I Stockholm sjunger hon tillsammans med ett band som heter Tvillingarna (Andreas Nelson och Paul Sigerhall). Musiken de spelar kallar hon för ”industriell syntig folkmusik”. Men på vernissagen på Lars Bohmans på fredag den 25 november har hon tagit med sig sitt amerikanska band Energy som spelar ”noise-metal-punk”. När hon var 21 år flyttade Emily Sundblad till New York för att gå på den ansedda Parsons School of Design. När utbildningen var slut började hon producera konst direkt ”för att inte komma in i någon svacka”. På många av hennes bilder finns en textrad som ofta återkommer: ”En slemmig torsk i en brödrost”, som är titeln på en svensk punklåt som KSMB (Kurt-Sunes med Berit ) spelade in på 80-talet. – Den här låten var en av dem som jag lyssnade på jämt. Den är som en dadaistisk dikt. Ett mysterium. Textraden är mitt sätt att berätta om min familj, påminna om att jag är svensk och att jag var punkare i tonåren, säger hon. Emily Sundblad växte upp i Dalsjöfors utanför Borås. När hon var 14 år flyttade familjen till Stockholm. Och fyra år senare fortsatte hon till USA. – Jag reste till USA för att Sverige inte räckte till för att stilla min nyfikenhet. Hon säger att hennes mamma Britt-Marie är en av dem som betyder allra mest i hennes skapande. På vernissagekortet till utställningen på Lars Bohmans Gallery finns mamma och dotter tillsammans på en bild. Mamma Britt-Marie läser en tidning med texten ”En slemmig torsk” på förstasidan och själv visar Emily magen där hon textat ”i en brödrost” med en spritpenna. – Min mamma är en aktiv del av mitt konstnärskap och jag har målat av henne på en del av bilderna till den här utställningen. Hon är helt okritisk till min konst och gillar allt vad jag gör, säger Emily Sundblad. Hon säger att målningarna i denna utställning är en blandning av stilleben, olika former av självporträtt, avbildningar av hennes mamma i en slags historisk atelje miljö och målningar som riktar sig till barn. –I många av målningarna finns det dolda meddelanden. Livet som tonåring i Sverige, innan hon flyttade till USA, beskriver Emily Sundblad som ”brokigt”. Hon var då ”egensinnig anarkist med noll respekt för auktoriteter, okonventionell, skolkare, punkare som levde ett vilt liv”. Det slutade med att hon hoppade av gymnasiet på Adolf Fredrik och började planera för att lämna Sverige eftersom hon, på den tiden, inte tyckte att hon ”passade in” här. – När jag kom till USA var det som om jag hade gjort mig av med all den galna energi jag hade i Sverige. Emily Sundblad har studerat teater och sång Aktuell: Utställning på Lars Bohman Gallery i Stockholm som öppnar den 25 november. Född: 1977 i Dalsjöfors utanför Borås. Utbildning: Teaterlinjen på Södra latins gymnasium och sång på Adolf Fredriks gymnasium i Stockholm. Collegeutbildning på Parsons School of Design i New York och The Whitney Independent Study Program. Tidigare utställningar: Tate Modern, London, PS1 MoMA, New York, The Whitney Biennial, New York, Bonniers konsthall, Stockholm, Malmö konsthall, Kunsthalle Düsseldorf, Gagosian Gallery, New York och på Algus Greenspon Gallery, New York. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15740, "headline": "Julkalender i Dickens anda i SVT", "summary": "En övergiven flicka, en klantig ficktjuv och ett gäng klappsnappare. SVT:s julkalender \"Tjuvarnas jul\" är en saga i Charles Dickens anda, inspelad i gammal miljö på Skansen. Det är uppenbart att tioåriga Tea Stjärna och Gustaf Hammarsten, som spelar huvudrollerna i \"Tjuvarnas jul\", har haft kul under inspelningen. Nu känner de varandra så väl att de skrattlystet faller varandra i talet när de ska beskriva julkalendern.", "article": "Det är uppenbart att tioåriga Tea Stjärna och Gustaf Hammarsten, som spelar huvudrollerna i \"Tjuvarnas jul\", har haft kul under inspelningen. Nu känner de varandra så väl att de skrattlystet faller varandra i talet när de ska beskriva julkalendern. – Den är lite rolspännandesorglig, säger Gustaf Hammarsten och får medhåll av Tea Stjärne: – Ja, exakt, den är lite av allt. Den är rolig vid vissa tillfällen och så blir den lite spännande, det händer grejor hela tiden! De är tillbaka på Skansen, platsen där huvuddelen av julkalendern är filmad. Det är här som den ökända tjuvligan Klappsnapparna har sitt näste under förrförra seklet. Det är hit som den övergivna Charlie (Tea Stjärne) kommer för att leta rätt på sin pappa Kurre (Gustaf Hammarsten), en förvirrad och klantig ficktjuv. Sedan börjar det \"rolspännandesorgliga\" när Charlie blir tjuvligans maskot och ska läras upp att stjäla julklappar från de rika. Manus- och regiduon Stefan Roos och Per Simonsson ser \"Tjuvarnas jul\" som ett familjeprogram, utan åldersgränser. – Utan att ta i för mycket tror jag att julkalendern passar alla från 3-99 år, säger Gustaf Hammarsten. De ruffigt historiska miljöerna, de på ytan ljuvligt skurkaktiga bovarna och historien som pendlar mellan komedi och tragedi vittnar om att Charles Dickens har varit en inspirationskälla för seriens skapare. – Men vi funderade också på vad som utmärker en riktigt bra julsaga. Och man kommer inte ifrån att det ofta landar i moraliska resonemang, för julen handlar om att ge och inte att ta, säger Per Simonsson. De är mycket nöjda med rollbesättningen. Gustaf Hammarsten är ett välkänt ansikte, med filmer som \"Tillsammans\" och \"Brüno\" bakom sig. Snart dyker han upp i \"The girl with the dragon tattoo\" och Hamiltonfilmen \"I nationens intresse\". Den mycket unga publiken har förmodligen mer koll på Tea Stjärne som varit programledare i TV 4:s \"Godare än glass\". – Jag hoppas att jag ska kunna bli skådespelare när jag blir stor. Allt är så kul - till och med pauserna, säger hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15749, "headline": "Afro-Dite gör schlagercomeback", "summary": "Afro-Dite gör comeback i Melodifestivalen - tio år efter segern 2002. Trion ställer upp med låten \"The boy can dance\". Andra nya namn i nästa års tävling är Thomas Di Leva, Marie Serneholt och Andreas Lundstedt.", "article": "Melodifestivalen årgång 2012 sparkar igång i Växjö den 5 februari. I sin comeback ställs Afro-Dite bland annat mot årets trea The Moniker, skådespelaren Thorsten Flinck, metalbandet Dead By April, komikern Sean Banan och årets programledare i Melodifestivalen, Marie Serneholt. Serneholt gör i likhet med Afro-Dite comeback som artist i Melodifestivalen. Hon var med i 2009 års tävling och sjöng då bidraget \"Disconnect me\". Efter Växjö väntar deltävlingen Göteborg den 11 februari och där tävlar tonårsidolen Ulrik Munther som ska framföra egna bidraget \"Soldiers\". Han ställs mot bland andra Thomas Di Leva, Andreas Lundstedt och Sonja Aldén. För Di Leva blir det första gången han är med i Melodifestivalen medan de båda sistnämnda är veteraner. För Andreas Lundstedt blir det åttonde gången han tävlar i det här sammanhanget, dels fyra gånger med Alcazar, dels fyra gånger som soloartist. Sonja Aldén har medverkat i Melodifestivalen både som artist och låtskrivare. 2007 gick hon till final med balladen \"För att du finns\" som slutade på en sjätteplats. Det spekulerades om att kritikerhyllade indiestjärnan Anna Järvinen skulle vara i Melodifestivalen nästa år. Så blir det inte. Låtskrivarna Martin Elisson och Björn Olsson, kända profiler från band som Bad Cash Quartet och Hästpojken respektive Soundtrack of Our Lives, har tillsammans med SVT inte kunnats ena om en artist som ska framföra deras bidrag \"Porslin\". David Lindgren, som slog igenom i \"High school musical\" och just nu spelar en ung Tomas Ledin på Rondo i Göteborg, ersätter med \"Shout it out\". Fakta/Melodifestivalen 2012 4/2 Melodifestivalen, deltävling 1 i Växjö. 11/2 Melodifestivalen, deltävling 2 i Göteborg. 18/2 Melodifestivalen, deltävling 3 i Leksand. 25/2 Melodifestivalen, deltävling 4 i Malmö. 3/3 Melodifestivalen, andra chansen i Nyköping. 10/3 Melodifestivalen, final i Stockholm. Helena Bergström, Gina Dirawi och Sarah Dawn Finer är programledare. Artisterna i Melodifestivalens första två omgångar SVT presenterade på måndagen artisterna i de första två deltävlingarna i Melodifestivalen 2012. Första deltävlingen i Växjö 4 februari Loreen: \"Euphoria\" (Thomas G:son, Peter Boström) The Moniker: \"I want to be Chris Isaak (This is just the beginning)\" (låtskrivare:The Moniker). Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern: \"Jag reser mig igen\" (Thomas G:son, Ted Ström) Dead by April: \"Mystery\" (Pontus Hjelm) Abalone Dots: \"På väg\" (Abalone Dots - Rebecka Hjukström, Sophia Hogman, Louise Holmer) (Viktor Källgren) Marie Serneholt: \"Salt & pepper\" (Lina Eriksson, Mårten Eriksson, Figge Boström) Sean Banan: \"Sean den förste Banan\" (Sean Banan, Joakim Larsson, Hans Blomberg, Mårten Andersson) Afro-Dite: \"The boy can dance\" (Figge Boström, Catrine Loqvist, Johan Lindman) Andra deltävlingen i Göteborg 11 februari. Andreas Lundstedt: \"Aldrig aldrig\" (Niclas Lundin, Maria Marcus, Randy Goodrum) Top Cats: \"Baby doll\" (Mårten Eriksson, Lina Eriksson, Susie Päivärinta) Mimi Oh: \"Det går för långsamt\" (Anton Malmberg Hård af Segerstad, Niclas Lundin) Thomas Di Leva: \"Ge aldrig upp\" (Thomas Di Leva) Sonja Aldén: \"I din himmel\" (Sonja Aldén, Bobby Ljunggren, Peter Boström) David Lindgren: \"Shout it out\" (Tony Nilsson, Fernando Fuentes Vargas) Ulrik Munther: \"Soldiers\" (Ulrik Munther, Johan Åberg, Linnea Deb, Joy Deb, David Jackson) Timoteij: \"Stormande hav\" (Kristian Lagerström, Johan Fjellström, Stina Engelbrecht, Jens Engelbrecht) ", "article_category": "culture"}
{"id": 15750, "headline": "Fler läser på engelska: allt färre books blir böcker", "summary": "I dag översätts inte lika många engelskspråkiga böcker till svenska. Otåliga läsare vill numera ha dem direkt och föredrar dessutom att läsa sina favoriter på originalspråket.", "article": "– Antalet översättningar från engelskan sjunker stadigt. Samtidigt ges det ut fler svenska böcker. För 20 år sedan var det tvärt om. Då dominerade de utländska böckerna som översatts till svenska, säger Kristina Ahlinder, vd på Förläggareföreningen. Det är flera faktorer som samverkar till att översättningarna minskat. Kristina Ahlinder pekar bland annat på att kostnaderna för översättning ökat så mycket att en del förlag inte längre har råd att arbeta med utländsk litteratur. Ett annat skäl är att tålamodet hos läsarna minskat och att många nu för tiden vill ha nyutkomna böcker direkt. Ytterligare ett skäl är att läsarna numera är så vana vid att läsa engelska att de aktivt söker sig till böcker på originalspråket engelska. En del bokförlag försöker att aktivt möta de otåliga läsarnas krav på att snabbt få de senaste böckerna i svensk översättning. Populära författare som Dan Brown måste översättas omgående om den svenska versionen ska ha en chans att sälja, menar förlagen. Browns senaste bok ”The lost symbol” översattes till exempel av sex olika översättare i en ”paniköversättning” för att få ut den svenska utgåvan kort efter att boken släppts i USA. De stora brittiska och amerikanska förlagen har givetvis noterat det stora intresset hos den svenska publiken för engelskspråkig litteratur. De betraktar Sverige som en viktig exportmarknad i en tid då deras egna hemmamarknader visar vikande siffror. De utländska förlagen vill därför vänta med att sälja de svenska rättigheterna tills dess att man sålt tillräckligt av böckerna på originalspråket. Ett tydligt tecken på att Sverige är en viktig exportmarknad är att marknadsföring och säljmöten ökat dramatiskt på senare år. Inom kort väntas till exempel Amazon öppna en egen filial för Sverige och norra Europa där man säljer engelskspråkig litteratur på nätet. Intresset för att läsa böcker på engelska sprider sig inte bara i Sverige och Europa utan är en del av en global utveckling där de engelskspråkiga böckerna dominerar. Det är också förklaringen till att en så stor del av den svenska produktionen av deckare nu översätts till engelska och säljs internationellt. Exporten av svenska böcker steg under 2010 till rekordnivån 154,4 miljoner kronor, vilket är en ökning med över 25 procent sedan 2009 och en fördubbling jämfört med år 2000. Bakom framgången står författare som Stieg Larsson, Camilla Läckberg, Mons Kallentoft, Henning Mankell och pseudonymen Lars Kepler. – Det har gått så långt att jag nu för tiden nästan bara gör översättningar från svenska till engelska. Även de små bokförlagen ger sig ut på den internationella marknaden genom att översätta sina svenska böcker, säger Katarina Sjöwall Trodden, ordförande i Översättarcentrum som är en ideell förening för skönlitterära och facklitterära översättare. Hon tillbakavisar kritiken från Förläggareföreningen om att nedgången i antalet översatta böcker från engelskan skulle bero på att översättarna är för dyra. – Det är snarare tvärtom. Förlagen pressar oss hårt. I dag ska översättningarna gå fort och kosta så lite som möjligt. Tidigare hade vi ett avtal med Förläggareföreningen om våra ersättningar, men det har upphört att gälla för länge sedan. De mest generösa är faktiskt de mindre bokförlagen, säger hon. Efterfrågan på böcker på engelska har lett till att en rad bokhandlare specialiserat sig på att snabbt få hit nyheterna från Storbritannien och USA. En av dessa bokhandlare är English Bookshop med butiker i Stockholm och Uppsala. Hit kommer de som vet vad de söker men även folk som vill titta och bläddra i någon av de 10.000 fysiska böcker som finns på lager. – Det är fler och fler yngre personer som nu köper böcker på engelska. Vi har till exempel många som söker serier som Harry Potter, Twilightserien och fantasyböcker på engelska och inte vill vänta tills de eventuellt kommer ut på svenska. Det är en ganska naturlig utveckling att översättningen från engelskan minskar. Det öppnar samtidigt möjligheten för bokförlagen att översätta från andra språk än engelskan och visa på andra litteraturskatter, säger Christer Valdeson, som arbetar i butiken på Lilla Nygatan i Stockholm och som också är delägare i English Bookshop. Litteraturvetaren Yvonne Lindqvist, som doktorerat med avhandlingen ”Högt och lågt i skönlitterär översättning till svenska”, konstaterar i senaste numret av den litterära tidskriften Karavan (3/2011) att engelskan fortfarande är världens mest översatta språk. Hon pekar på att för 30 år sedan var 40 procent av alla böcker som publicerades i världen översättningar från engelska. Och sedan dess har det bara ökat. Nu har omkring 70 procent av alla översättningar som publiceras i Europa engelska som originalspråk (källspråk). I Sverige var siffran 71 procent år 2007. Detta kan jämföras med den helt omvända situationen i Storbritannien och USA där mindre än 5 procent av den totala bokproduktionen är översättningar från andra språk än deras eget. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15757, "headline": "”Drive”", "summary": "”Drive” är en hyllning till 70-talets gummibrännande klassiker. Ett magnifikt motorburet äventyr, en urban saga med indiefavoriten Ryan Gosling i bilhandskar och satinjacka. Den lämnar andra actionfilmer bakom sig i ett moln av kolmonoxid, skriver Fredrik Strage.", "article": "Ibland sägs att actionfilmerna var bättre förr. Det är bara sant när det gäller en viss sorts action: biljakter. Jag blev smärtsamt medveten om det när jag råkade se ”The French connection” (där Gene Hackman gasar efter ett pendeltåg i en sinnessjukt spännande sekvens) direkt efter ”The matrix reloaded” (med en CGI-fixad motorvägsjakt som blir en lång gäspning). Datortekniken tillåter regissörer att ignorera fysiska lagar. Det blir ett stort problem i biljakter eftersom vi alla vet hur det känns att köra på en motorväg – till skillnad från att resa i rymden – och därför ställer högre krav på realismen. ”Drive” är, likt Tarantinos ”Death proof”, en hyllning till 70-talets gummibrännande klassiker. Precis som förebilderna undviker den musik under de snabbaste scenerna – medveten om att inget ljud är mer dramatiskt än motorernas muller. Inledningsscenen i ”Drive”, där hjälten jagas av polisen, blir extra nervkittlande eftersom han inte bara trampar gasen i botten utan gömmer sig under en bro, parkerar bakom andra bilar och smyger genom natten. Allt filmas med kameror som monterats inuti bilen. Det känns som om man själv sitter i baksätet och kallsvettas. ”Drive” skulle egentligen ha blivit en muskulös blockbuster med Hugh Jackman. Men när indiefavoriten Ryan Gosling fick rollen föreslog han danske Nicolas Winding Refn som regissör. Och filmen blev i stället en urban saga där hjälp-nu-går-det-åt-helvete-känslan är lika intensiv och våldet lika plötsligt som i Refns succédebut ”Pusher”. I våras vann ”Drive” priset för bästa regi i Cannes. Gosling spelar en namnlös stuntförare som extraknäcker som chaufför åt rånare. En dag blir han vän med den söta grannen Irene och hennes lille son. När hennes man, som suttit i fängelse, pressas på pengar av maffian bestämmer sig stuntföraren för att hjälpa familjen. Han dras in i en härva av slemmiga skurkar och ond bråd död. Refn har jämfört stuntföraren i ”Drive” med de tystlåtna hämnare som Clint Eastwood brukade spela. Goslings mjuka framtoning, vaga leende och isblå ögon får honom snarare att påminna om Paul Newman. Men det timida skenet bedrar. När han drar på sig sina bilhandskar blir han lika farlig som skorpionen på den guldfärgade – och allt blodigare – satinjacka han bär genom hela filmen. Kontrasten mellan hjältens försynta karisma och brutala metoder (en skurk slås sönder med hammare, en annan genomborras med stången från ett duschdraperi) blir snudd på komiska. I filmens mest förhäxande scen kysser föraren Irene i en hiss. I samma ögonblick som deras läppar skiljs åt virvlar han runt och stampar sönder huvudet på en maffialakej. Kasten mellan ömhet och ultravåld är inte särskilt trovärdiga – men visuellt fulländade. Estetiken i ”Drive” påminner om Michael Manns melankoliska, metropoliska och maskulina filmer. Neon reflekteras i blöt asfalt. Män möts i natten och säger hotfulla saker till vandra. ”Miami vice”-känslan förstärks av suggestiv, åttiotalsfärgad electropop – komponerad av Cliff Martinez och Johnny Jewel. Här finns även drömsk ambient av Brian Eno som sveper in vissa scener i ett förrädiskt lugn. Persongalleriet imponerar också. Albert Brooks, mest känd som komiker, gör ett skräckinjagande porträtt av en maffiaboss som bakom den jovialiska fasaden är kapabel till vilka grymheter som helst. Att han avlägsnade sina ögonbryn för rollen var ett genidrag. Christina Hendricks, Joan i ”Mad men”, utstrålar darrande nervositet som gangsterflickvän. Och Bryan Cranston är plågsamt sorglig som avdankad bilmekaniker. Synd bara att den kvinnliga huvudrollen är så endimensionell. Irene är söt, blid och oskuldsfull – den absoluta godheten som dras till den komplexa hjälten. Carey Mulligan tindrar med ögonen tills hon liknar en liten älva. Kanske behövs en stereotyp prinsessa för att uppnå den sagokänsla som Refn eftersträvar (han har sagt att bröderna Grimm varit en viktigare inspirationskälla än film noir). Egentligen skulle Irene ha varit latino, men manuset skrevs om så att både hon och hjälten blev vita och blonda – medan bovarna är av judisk och italiensk börd. Trots de tveksamheterna är ”Drive” ett magnifikt motorburet äventyr. Den lyckas vara både skimrande vacker och chockerande rå. Den lämnar andra actionfilmer bakom sig i ett moln av kolmonoxid. Och Gosling ser så cool ut att bilhandskar och satinjacka känns som vinterns outfit även om man inte har körkort. Bilar är bäst på bio ”Bullit”, 1968 Alla biljakters moder, ofta framröstad som alla tiders bilfilm. Steve McQueen själv – inte en stuntman – rattar en grön Ford Mustang 390 GT i San Franciscos branta backar. Jakten uppges ha tagit tre veckor att filma. ”Flåklypa Grand Prix”, 1975 Cykelreparatören och bygdeoriginalet Reodor Fälgen bränner mer gummi än i de flesta andra bilfilmer tillsammans, med sitt vrålåk Il tempo Gigante, byggd med stöd av det internationella storkapitalet i form av oljeshejken Ben Redic Fy Fazan. ”Bara en trumpetare”, 1938 Ingen bilfilm i formell mening, trots att den innehåller svensk films mest formfulländade biltango, när nyligen avlidna Sickan Carlsson tar ton i raderna ”När i diket vi hamnar det märker jag nog ej/för jag har bara ögon för dej.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 15764, "headline": "Magnifikt motorburet äventyr", "summary": "Danske Nicolas Winding Refns ”Drive” är en urban saga med indiefavoriten Ryan Gosling i bilhandskar och satinjacka. Den lämnar andra actionfilmer bakom sig i ett moln av kolmonoxid, skriver Fredrik Strage.", "article": "Ibland sägs att actionfilmerna var bättre förr. Det är bara sant när det gäller en viss sorts action: biljakter. Jag blev smärtsamt medveten om det när jag råkade se ”The French connection” (där Gene Hackman gasar efter ett pendeltåg i en sinnessjukt spännande sekvens) direkt efter ”The matrix reloaded” (med en CGI-fixad motorvägsjakt som blir en lång gäspning). Datortekniken tillåter regissörer att ignorera fysiska lagar. Det blir ett stort problem i biljakter eftersom vi alla vet hur det känns att köra på en motorväg – till skillnad från att resa i rymden – och därför ställer högre krav på realismen. ”Drive” är, likt Tarantinos ”Death proof”, en hyllning till 70-talets gummibrännande klassiker. Precis som förebilderna undviker den musik under de snabbaste scenerna – medveten om att inget ljud är mer dramatiskt än motorernas muller. Inledningsscenen i ”Drive”, där hjälten jagas av polisen, blir extra nervkittlande eftersom han inte bara trampar gasen i botten utan gömmer sig under en bro, parkerar bakom andra bilar och smyger genom natten. Allt filmas med kameror som monterats inuti bilen. Det känns som om man själv sitter i baksätet och kallsvettas. ”Drive” skulle egentligen ha blivit en muskulös blockbuster med Hugh Jackman. Men när indiefavoriten Ryan Gosling fick rollen föreslog han danske Nicolas Winding Refn som regissör. Och filmen blev i stället en urban saga där hjälp-nu-går-det-åt-helvete-känslan är lika intensiv och våldet lika plötsligt som i Refns succédebut ”Pusher”. I våras vann ”Drive” priset för bästa regi i Cannes. Gosling spelar en namnlös stuntförare som extraknäcker som chaufför åt rånare. En dag blir han vän med den söta grannen Irene och hennes lille son. När hennes man, som suttit i fängelse, pressas på pengar av maffian bestämmer sig stuntföraren för att hjälpa familjen. Han dras in i en härva av slemmiga skurkar och ond bråd död. Refn har jämfört stuntföraren i ”Drive” med de tystlåtna hämnare som Clint Eastwood brukade spela. Goslings mjuka framtoning, vaga leende och isblå ögon får honom snarare att påminna om Paul Newman. Men det timida skenet bedrar. När han drar på sig sina bilhandskar blir han lika farlig som skorpionen på den guldfärgade – och allt blodigare – satinjacka han bär genom hela filmen. Kontrasten mellan hjältens försynta karisma och brutala metoder (en skurk slås sönder med hammare, en annan genomborras med stången från ett duschdraperi) blir snudd på komiska. I filmens mest förhäxande scen kysser föraren Irene i en hiss. I samma ögonblick som deras läppar skiljs åt virvlar han runt och stampar sönder huvudet på en maffialakej. Kasten mellan ömhet och ultravåld är inte särskilt trovärdiga – men visuellt fulländade. Estetiken i ”Drive” påminner om Michael Manns melankoliska, metropoliska och maskulina filmer. Neon reflekteras i blöt asfalt. Män möts i natten och säger hotfulla saker till vandra. ”Miami vice”-känslan förstärks av suggestiv, åttiotalsfärgad electropop – komponerad av Cliff Martinez och Johnny Jewel. Här finns även drömsk ambient av Brian Eno som sveper in vissa scener i ett förrädiskt lugn. Persongalleriet imponerar också. Albert Brooks, mest känd som komiker, gör ett skräckinjagande porträtt av en maffiaboss som bakom den jovialiska fasaden är kapabel till vilka grymheter som helst. Att han avlägsnade sina ögonbryn för rollen var ett genidrag. Christina Hendricks, Joan i ”Mad men”, utstrålar darrande nervositet som gangsterflickvän. Och Bryan Cranston är plågsamt sorglig som avdankad bilmekaniker. Synd bara att den kvinnliga huvudrollen är så endimensionell. Irene är söt, blid och oskuldsfull – den absoluta godheten som dras till den komplexa hjälten. Carey Mulligan tindrar med ögonen tills hon liknar en liten älva. Kanske behövs en stereotyp prinsessa för att uppnå den sagokänsla som Refn eftersträvar (han har sagt att bröderna Grimm varit en viktigare inspirationskälla än film noir). Egentligen skulle Irene ha varit latino, men manuset skrevs om så att både hon och hjälten blev vita och blonda – medan bovarna är av judisk och italiensk börd. Trots de tveksamheterna är ”Drive” ett magnifikt motorburet äventyr. Den lyckas vara både skimrande vacker och chockerande rå. Den lämnar andra actionfilmer bakom sig i ett moln av kolmonoxid. Och Gosling ser så cool ut att bilhandskar och satinjacka känns som vinterns outfit även om man inte har körkort. ”Bullit”, 1968 Alla biljakters moder, ofta framröstad som alla tiders bilfilm. Steve McQueen själv – inte en stuntman – rattar en grön Ford Mustang 390 GT i San Franciscos branta backar. Jakten uppges ha tagit tre veckor att filma. ”Flåklypa Grand Prix”, 1975 Cykelreparatören och bygdeoriginalet Reodor Fälgen bränner mer gummi än i de flesta andra bilfilmer tillsammans, med sitt vrålåk Il tempo Gigante, byggd med stöd av det internationella storkapitalet i form av oljeshejken Ben Redic Fy Fazan. ”Bara en trumpetare”, 1938 Ingen bilfilm i formell mening, trots att den innehåller svensk films mest formfulländade biltango, när nyligen avlidna Sickan Carlsson tar ton i raderna ”När i diket vi hamnar det märker jag nog ej/för jag har bara ögon för dej.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 15778, "headline": "Psalmboken är diskriminerande", "summary": "Psalmbokens texter är diskriminerande för kvinnor. Det konstaterar Agneta Lejdhamre i den färska avhandlingen \"Psalm - kön - kyrka.\"", "article": "Lejdhamres forskning visar bland annat att betydligt fler män än kvinnor förekommer i texterna och att benämningar på män ofta sammanfaller med benämningar på Gud. I psalmtexterna framställs kvinnors sexualitet som föredömlig när den inte levs ut, kvinnor som uttrycker sin sexualitet är däremot synderskor. – Eftersom samhällets, inklusive Svenska kyrkans, precisering av jämställdhet kan sammanfattas med att samma villkor ska råda för kvinna och man kan jag konstatera att psalmtexternas könsförståelse rimmar illa med vad man menar med jämställdhet i såväl sekulärt som i kyrkligt sammanhang, säger Agneta Lejdhamre i ett pressmeddelande. Avhandlingens hela titel är \"Psalm - kön - kyrka. Könsförståelse och kyrkosyn i Den svenska psalmboken och i Svenska kyrkans kyrkomöte.\". Disputationen ägde rum den 11 november vid Uppsala universitet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15814, "headline": "Vad är egentligen en roman i dag?", "summary": "Plötsligt kallas alla möjliga böcker romaner. Men romanens främsta kännetecken är fiktionen. Förstår man inte det får man – som Ingrid Lomfors – problem att läsa skildringar av Förintelsen, skriver Ola Larsmo.", "article": "Jag blev minst sagt förundrad över Ingrid Lomfors kritik av Elisabeth Åsbrinks ”I Wienerwald står träden kvar”, en bok jag recenserade här i DN. Själva frågan om hur man skriver om och skildrar Förintelsen är och förblir av stor och levande betydelse. Men just med anledning av Åsbrinks bok skriver Lomfors: ”Förintelsen är ett tacksamt ämne att göra litteratur av. Det är därför ingen slump att vi hellre läser fiktion än doktorsavhandlingar, eller att kultursidorna hellre recenserar och debatterar romaner än vetenskap. Det är helt enkelt olika litterära genrer som fyller olika funktioner.” Men varför tar Lomfors upp frågan om ”fiktion” i samband med just Åsbrinks bok? Det står ingenting om ”roman” på pärmen. Den är nominerad till Augustpriset i genren för fackböcker. På biblioteket hittar jag den under signum Lz för biografier. (Romaner står som bekant under Hc.) Åsbrinks bok är ett reportage och en biografi. Den bygger på en verklig dagbok och intervjuer med människor som lever eller levat. Ändå diskuterar Lomfors boken i samband med problematiken kring att skriva fiktion kring verkliga händelser. Varför gör hon det? Det finns egentligen två viktiga frågor här: Vad är en roman? Och vad får den skildra? Lomfors är inte ensam om att ha svårt att definiera vad romanen är. I själva verket rör det sig om en urgröpning av begreppet som pågått en längre tid. När DN djärvt röstade fram det senaste decenniets viktigaste romaner var det tolv utmärkta och allmänt uppskattade böcker som hamnade på listan. Men det var, som flera också påpekade efteråt, lite bubbligt kring genregränserna. På vilket sätt är till exempel Lars Noréns dagböcker en roman? (På biblioteket står den under Gcz.) Att kalla den boken något annat än roman är inte en kvalitetsanmärkning, utan handlar helt enkelt om vilken sorts bok det är. Åsa Beckman skrev i sin kommentar till listan: ”En bok som Henrik Berggrens Palmebiografi ’Underbara dagar framför oss’ kan mycket väl läsas en välberättad samtidsroman.” Men kan den det? Det tycks mig som om ordet roman allt oftare används som en sorts honnörsord snarare än som en genrebestämning. Med ”roman” vill allt fler kritiker signalera att det är en prosabok som är skriven med flyt och driv. Men romanens främsta kännetecken har alltid varit att den är fiktion. Förstår man inte vilken roll fiktionen spelar, i litteraturen såväl som i den mänskliga kulturen i allmänhet, så riskerar man att stänga dörren till en fantastisk rikedom. Romanen är ett sätt att närma sig verkligheten vi inte klarar oss utan. Personligen tror jag inte att det är en slump att den moderna romanen växer fram under samma tid som de moderna idéerna om demokrati tar form. Romanen är på sätt och vis en demokratisk konstform. Den gör någonting unikt: den släpper fram de andras röster. Och än djärvare: med fiktionens hjälp gör den något vi bokstavligen inte kan göra – vi ser världen med någon annans blick, vi lever inuti någon annans huvud. Tror man att sådant är möjligt på riktigt är man förmodligen galen. Men inte inom ramen för det fantasikontrakt som romanen upprättar med läsaren. Låter det abstrakt? Tänk då på anekdoten om uppsättningen av ”Hamlet” där någon kommer in på scenen och säger: ”Jag är Hamlet, prins av Danmark.” ”Det är du inte alls!” skriker den berusade mannen på första bänk och ett pinsamt flabb sprider sig i lokalen. Fiktionens kontrakt blev plötsligt uppsagt. Men alla utom fyllot visste att man gått med på att för en stund se världen på ett annat sätt än man gör i sin vardag. Ett av kännetecknen för romanen är att den hela tiden tänjer gränser för vad som är möjligt, för vad som är fiktion. Men romaner är alltid fiktion, medveten fiktion. Någon annan definition är inte möjlig. Själv skriver jag, till min egen förvåning, historiska romaner. Vilket lett till att jag ofta hamnar i diskussioner med historiker och historieintresserade om gränsen mellan historieskrivning och romankonst. Peter Englund uttryckte det en gång mycket bra: historikern måste med nödvändighet stanna där romanförfattaren börjar. Och om man inte håller den gränsen i minnet hamnar man i den sortens problem som Lomfors kommer in på i sin andra artikel – möjligheten att skönlitterärt skildra ett historiskt trauma av sådana proportioner som Förintelsen. Det är sant att det skrivits romaner på det temat som är så dåliga att de i sig utgör en kränkning av både de mördade och de överlevande. Jag menar att John Boynes ”Pojken i randig pyjamas” är en sådan roman, som är så usel att den blir omoralisk. Det hindrar inte att den sålt fem miljoner exemplar. (Boyne brukar närmast stolt berätta att han skrev den på två och en halv dag.) Men kan vi inte närma oss de svåraste och moraliskt mest vidriga skeendena i mänsklighetens historia med fiktionens hjälp riskerar sidor av dem att förbli omöjliga att komma åt. Då försvinner också ett antal klassiker ur hyllan, från ”Krig och fred” till ”På västfronten intet nytt”. Det stämmer inte, som Lomfors säger, att den här problematiken inte diskuteras i Sverige. Hon hänvisar till Steve Sem-Sandbergs roman ”De fattiga i Lodz” som ett exempel på problematiken – finns det en gräns där fiktionen måste stanna av respekt? Lomfors citerar de två enda kritiska recensioner romanen fått internationellt. Men i övrigt finns också där en konsensus om att Sem-Sandbergs roman hanterar sitt ämne med värdighet.För det är just där gränsen går – inte mellan vilka ämnen som får skildras fiktivt, utan mellan tillräcklig och otillräcklig litterär kvalitet. På 90-talet rasade en debatt mellan Elie Wiesel och Imre Kertész om möjligheten av att närma sig Förintelsen med romanen som verktyg. För Wiesel är det omoraliskt i sig att över huvud använda fiktionen som metod att skapa inlevelse. Kertész är rakare och brutalare. I en essä i Die Zeit (”Vem tillhör Auschwitz?”) från 1998 dömer han ut en film som ”Schindelr’s list” för dess ”imbecilla humanism” men tillägger: ”Koncentrationslägret är möjligt att föreställa sig bara som litterär text – inte som verklighet.” Där sätter också Kertész fingret på vad vi har romaner till, vad vi måste ha dem till: att närma oss det som annars knappast går att förstå. Men då måste vi också veta vad det är för sorts text vi läser. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15828, "headline": "7 kulturhändelser i världen", "summary": "Sugen på att se en imponerande stor Leonardo da Vinci-utställning? Då gäller det att boka biljetter till National Gallery i London så fort det bara går.", "article": "Leonardo da Vinci National Gallery, London, England, 9 november–5 februari 2012 1 I går öppnade den stora Leonardo da Vinci-utställningen på National Gallery i London. Intresset för Leonardo da Vinci tycks närmast outsinligt och den här utställningen fokuserar på hans år som hovmålare hos hertigen av Milano, Ludovico Sforza. Hertigen var den som på slutet av 1400-talet beställde ett av Leonardos allra mest berömda verk, ”Nattvarden”. Det finns att se i klostret Santa Maria delle Grazie i Milano än i dag. På utställningen i London representeras den väggfresken av en kopia i full skala, ägd av Royal Academy. Att National Gallery lyckats låna in så många målningar som 14 betraktas närmast som ett under och trycket på att få biljetter är redan högt. Inte blir det bättre av att museet bara släpper in 180 besökare i halvtimmen, mot normala 230. Utöver målningarna visas också ett femtiotal av hans teckningar, 33 av dessa ägs av drottning Elizabeth II. nationalgallery.org.uk Samtida modern konst i Istanbul Contemporary Istanbul Istanbul, Turkiet, 24–27 november 2 Dags för den sjätte upplagan av vad som snabbt blivit Turkiets viktigaste evenemang för samtida modern konst. Istanbul convention centre fylls under fyra intensiva dagar av utställare från hela konstvärlden och uttrycksmedlen är många: målningar, skulptur, foto, grafiska blad, installationer, video med mera. contemporaryistanbul.com Dokumentärfilmer från hela världen IDFA Amsterdam, Nederländerna, 16–27 november 3100 000 besökare väntas som vanligt strömma till under Amsterdams internationella dokumentärfestival för att se på cirka 250 utvalda dokumentärfilmer från hela världen. Festivalen, som startade 1988, är i dag en av världens allra främsta i sitt slag. I år finns inga svenska filmer i huvudtävlingsklasserna, men däremot flera danska och finska. idfa.nl Muslimernas värld i ny utställning Den muslimska världen Museen Dahlem, Berlin, Tyskland, 12 november 2011–tills vidare. 4På Museen Dahlem öppnas nu en ny permanentutställning i fyra salar på totalt 850 kvadratmeter, som handlar om hur den muslimska världen ser på sig själv och andra. Här skildras allt från hur muslimer delar upp miljöer efter kön till hur konstföremål kan visa oss islams mytologiska aspekter. smb.museum Jazz i portugusiska Guimarães Guimarães jazz Guimarães, Portugal, 10–19 november 5 Den här staden i norra Portugal är rätt okänd för de flesta svenskar, men kanske mindre efter nästa år, då den och Maribor i Slovenien är Europas kulturhuvudstäder. Jazzfestivalen har hållit på sedan 1992 och i år spelar bland andra The Roy Haynes Fountain of Youth Band, Cedar Walton, McCoy Tyner Trio och The Swallow Quintet. ccvf.pt Belgisk chokladfest för hela kroppen Choco-Laté Brügge, Belgien 11–13 november 6I Belgien görs förmodligen världens bästa choklad. Och älskar man de kakaostinna pralinerna är denna chokladfestival ett måste. Håller man sig framme, är kvinna och snygg kan man få vara med om kroppsmålning i choklad. Vi andra kan njuta av grandiosa chokladkreationer och se proffsen göra chokladspagetti med mera. choco-late.be Jazzfestival i Bologna i trions tecken Bologna jazz festival Bologna, Italien till den 19 november 7 I går inleddes den tio dagar långa jazzfestivalen i universitetsstaden Bologna i Italien. Det tycks vara något speciellt med talet tre i år, för bland årets artister hittar man bland andra dessa toppnamn: Pat Metheney Trio, Ron Carter Golden Striker Trio, Stefano Bollani Trio och Christian McBride Trio. festivaljazzbologna.it ", "article_category": "culture"}
{"id": 15843, "headline": "”Restless legs” på Dansens hus, Stockholm", "summary": "Koreografen Lotta Melin är en stark berättare. I det nya verket ”Restless legs” med fyra dansare får hon utlopp för sin sensuella intelligens. Men koreografin är svag.", "article": "Tre skumma gestalter med pannlampor söker i mörkret på Dansens hus stora scen. De snubblar omkring, tjattrar, finner ro bakom en stor filmduk mitt på scenen. Publiken ser endast deras tre par nakna ben. Benparen sparkar i gång, dansar showlikt i takt, men rytmens störs när benpar efter benpar rycker och fladdrar till, nyckfullt och oroligt. Inte mycket att göra. Filmduken sänks som en ridå över benen, vaderna, fötterna, tårna – och föreställningen ”Restless legs” kan börja. Koreografen Lotte Melin är en visuellt mycket stark berättare, lika surrealistiskt fyndig som vardagligt underfundig. I nya verket ”Restless legs” med de fyra dansarna Sandra Medina, Robert Logrell, Anna Pehrsson och Pontus Pettersson får hon utlopp för sin sinnrika sensuella intelligens. Restless legs är en neurologisk sjukdom (RLS) som får benen att brinna och spritta, men Lotta Melins ingång är snarast psykologisk. Varför kan vi sitta så fruktansvärt obekvämt i en stol att vi hela tiden måste, bara måste, byta ställning? Dansaren Sandra Medinas solo på en parkbänk ger kanske inte svaret men gestaltar frågan desto mer övertygande. Nervöst och febrilt studsar hon upp och ned från bänken, rister åt höger åt vänster. Till och med fingrarna flimrar. Man ser riktigt hur hon tänker: Nu måste jag sitta still! Kroppen vägrar givetvis att lyssna. Tills den lyssnar för mycket: Plötsligt stelnar hon, förstenas som i ett annat syndrom, katatoni. Det är ett briljant solo som sammanfattar mycket av föreställningens essens. Likväl imponerar ”Restless legs” mest genom att vällustigt knyta samman de andra sceniska uttrycken till en ofta rent betagande helhet. Regissören Staffan Juléns drömska filmsekvenser har, också bokstavligen, en central plats i föreställningen. När filmduken mitt på scenen vrids bakåt, uppåt blir den både ett slags surrealistisk spegel för dansarna och ett själsligt fönster mot himlen. Raffinerat, poetiskt. Också musiken är intimt integrerad i ”Restless legs”. I fas med koreografin, filmen och trion SUTODA:s läckra ljus, har Joachim Nordwall och Henrik Rylander (från bandet Skull Defekts) skapat en sensuell, fysiskt mättad electronica. Som får det att, jo, spritta i benen. Det finns mycket och underbart att se och fängslas av i ”Restless legs” där enda uppenbara svagheten faktiskt är koreografin. Dels är den inte tillräckligt tajt, känns inte tillräckligt repeterad. Dels händer det för lite mellan de fyra dansarna. Jag saknar en organisk rörelseutveckling: Dansarna blir gärna isolerade öar, även om både Sandra Medina och Pontus Pettersson har skärpa och karisma. Vad som ändå gör ”Restless legs” så fängslande och omedelbart njutbar är Lotta Melins visuella fantasirikedom och suveräna förmåga att knyta ihop delarna så att helheten blir större, vidgas. Med sina stressade ben gestaltar ”Restless legs” något lika urmänskligt som samhälleligt modernt. Sandra Medinas rastlösa parkbänkssolo borde för övrigt klassikerstämplas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15845, "headline": "Haruki Murakami: ”1Q84. Tredje boken” (ichi-kew-hachi-yon)", "summary": "Haruki Murakami är helt enkelt en förbannat bra författare som strävar efter att hitta berättelser som aldrig berättats förut. Det konstaterar Jonas Thente efter att ha läst tredje delen av ”1Q84”.", "article": "Med buller och bång publicerades de första två delarna av den japanske författaren Haruki Murakamis monumentalprojekt ”1Q84” för två år sedan. Den ställvis surrealistiska men i huvudsak thrillerartade intrigen i de första två böckerna gör det svårt att diskutera handlingen i den nu utkomna tredje delen utan att avslöja utgången i de två tidigare. Jag hade inte tagit upp detta om det inte vore för att Murakami har lockat till sig åtskilliga läsare som inte är vana vid att betrakta berättande som något utöver intrig. Kort sagt: det finns folk som tycker att William Shakespeares ”Hamlet” är meningslös om de på förhand underrättats om att Hamlet dör i slutscenen. Jag respekterar den sortens läsare så pass att jag ber dem sluta läsa den här recensionen nu, eftersom jag kommer att rikta mig till dem som läst, och kommer ihåg, de första två delarna av Murakamis ”1Q84”. Det är i den här delen som Murakami skall knyta ihop säcken och få de realistiska och mysticistiska sidospåren från de tidigare delarna att löpa samman. Vi minns hur matematikläraren och hobbyförfattaren Tengo fick i uppdrag av sitt förlag att redigera en gåtfull tonårstjejs romanmanus, ”Luftpuppan”, och gjorde det så bra att romanen blev en bästsäljare. Vi minns också att den unga kampsportexperten Aomame fick i uppdrag att på ett hotellrum mörda den heliga ledaren för en sekt – vilket hon också gjorde, med ledarens välsignelse. Dessutom stod det klart att de två huvudfigurerna, Tengo och Aomame, delade historia och drogs till varandra som plus- och minuspoler på en magnet. I del tre av ”1Q84” tillkommer en neutraliserande tredje agent med målet att upphäva den dualism som Murakami ideligen antyder. Vi har mött honom tidigare: Ushikawa. Det var han som erbjöd Tengo ett frikostigt skrivarstipendium utan några andra motprestationer än en lätt hotfull anmodan att hålla sig undan vidare befattning med något sektanknutet. I den tredje delen av ”1Q84” varvas alltså kapitlen mellan dessa tre huvudpersoner, Tengo, Aomame och Ushikawa. De två förra har ju träffat varandra tidigare, då de gick i samma småskola. Bägge har de begåvats med en sorts inre tvång att söka upp varandra. Ushikawa är den udda figuren, som på uppdrag av sekten har att söka rätt på den som mördat sektledaren, nämligen Aomame. Om ni har läst de två tidigare delarna av ”1Q84” – vilket jag ju utgår ifrån att ni har – så är jag helt säker på att ni inte vill att jag berättar mer än så här av intrigen. Det kan räcka att konstatera att Haruki Murakami inte gör någon annan besviken än den som försöker bygga en rimlig teologi eller metafysik utifrån honom. ”1Q84” är inget stort och viktigt litterärt verk i så måtto att det skärper ens perception, rubbar ens cirklar eller skakar ens fundament. Murakami är ingen filosof. Vad han är, är en förbannat bra författare som strävar efter att hitta berättelser som aldrig har berättats förut. Med ”1Q84” framstår Murakami dessutom alltmer som en särpräglad och entusiastisk pionjär när det gäller att globalisera litteraturen utan att flirta med orientalism, exotism eller postkolonialism. Under den thrilleraktiga intrigens yta pågår ett enastående fredsfördrag mellan öst och väst, med den senare som föredragande part. Haruki Murakami har ju gjort sig känd bland annat som stor förkämpe för den europeiska kulturen, och när första delen av ”1Q84” släpptes i Japan innebar det också ett enormt uppsving i försäljningen av den tjeckiske kompositören Leoš Janáceks ”Sinfonietta”, som utgör ett genomgående soundtrack i romansviten. Den som letar kulturella referenser i Murakamis senaste romaner kommer överhuvudtaget bara att finna västerländska sådana. Det finns fog att fråga sig om Haruki Murakami ens är en särskilt japansk författare. Men den frågan är irrelevant. I alla fall om man anser att en romanförfattares främsta uppgift är att skriva bra romaner snarare än företräda en eller annan nation, ideologi eller religion. Det anser i alla fall jag, och på denna enda grund kan jag från hjärtat rekommendera ”1Q84”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15856, "headline": "Smutsiga hantverkare i politiken", "summary": "George Clooney gör politiskt drama av en primärvalskampanj som går snett. Det är hyggligt underhållande men tyvärr sätter regissören formen för innehållet.", "article": "Regi: George Clooney I rollerna: Ryan Gosling, George Clooney, Philip Seymour Hoffman, Evan Rachel Wood m fl. Längd: 1 tim 41 min. Barntillåten. Betyg: 3 ”Maktens män” är en titt på spelet bakom kulisserna under en amerikansk valkampanj. Här får vi följa det dagliga hårda arbetet med att göra det bästa för medborgarna, utfört av rakryggade och idealistiska män och kvinnor. Nej, det får vi förstås inte. Det skulle vara nytt, och något nytt syns inte i detta politiska drama, hyggligt underhållande men väl strömlinjeformat. Åtminstone sedan ”Alla kungens män” 1949 har inifrånskildringarna av politiskt arbete, i synnerhet i USA, varit indignationsdramer. Politiker har avslöjats som skrymtare. Trots det har amerikanska manusförfattare, producenter och regissörer genom alla decennier lyckas behålla sin barnatro. Varenda gång de tittar in bakom de där kulisserna blir de lika upprörda när de upptäcker att senatorer och presidentkandidater kan vara hänsynslösa och ljuga och mörklägga. Genast måste det göras en film om detta. Denna gång är det George Clooney som regisserat och själv spelar med i en filmatisering av en pjäs. Ryan Gosling gör kampanjproffset Stephen, som för en gångs skull även i själ och hjärta är engagerad i en primärvalkamp. Stephen tror verkligen att kandidaten han arbetar för, guvernör Morris (Clooney), inte är som andra politiker. Morris talar oförväget om att förbjuda bensindrivna bilar och vägrar att dra in religion i politiken. Han kohandlar inte: en motbjudande senator kan tänka sig att ställa sig bakom Morris, vilket skulle garantera viktiga röster, men det är för Morris otänkbart att lova den mannen en eventuell regeringspost. Denna smala väg inom politiken vill Stephen fortsätta vandra. Fast när han själv gör ett misstag och står inför risken att bli av med jobbet och möjligheten att påverka, övergår han snabbt till att använda fula grepp. Han fastnar i just det mönster han ville undfly: för att få en chans att göra världen bättre förråder han sina ideal. Clooneys skildring av duellen mellan journalisten Ed Murrow och senator Joseph McCarthy, ”Good night, and good luck.” (2005), var originell men här framstår George Clooney som en ganska osjälvständig regissör. Det är mycket av de i tv uttjatade tagningarna med människor som raskt promenerar och pratar – och när Gosling stressad skyndar längs en gata och samtidigt snabbt försöker få slut på mobilsamtalet med en journalist, vet man att journalisten strax ska säga något som får Gosling att tvärnita så där dramatiskt tacksamt. Från Stora Konspirationsfilmmuséet har Clooney kånkat ut den kära gamla parksoffan där två män i överrockar får sitta sida vid sida och stelt tala ur mungipan till varandra, på ett sätt så iögonenfallande skumt att det borde vara åtalbart i sig. Clooney är så förälskad i formen att han sätter den före innehållet. Han gillar att ha alla dessa goda skådespelare att säga cyniska saker i dunkla miljöer. Det leder till att ”Maktens män” framställer politik som något ovillkorligen och till sin natur nedbrytande, som man förmodligen bör undvika. Det är förvånande för att komma från någon med Clooneys aktivistprofil. Ytterligare ett av genrens problem blir tydligt i ”Maktens män”. Som så ofta inbjuds vi att identifiera oss med en ung idealist. Vi ska leva oss in i drömmen om politik som det möjligas konst. Samtidigt framgår att regissören inte delar den tron, vilket gör det svårt att bli skakad när drömmen krossas. Försöket att avslöja hyckleri får självt något hycklande över sig. Det blir som när den flitigt spelande polischefen i ”Casablanca” (1942) snabbt behöver en förevändning för att stänga Ricks restaurang och förklarar sig ”chockad, chockad” över att där förekommer illegalt spel. I den bioaktuella romantiska komedin ”Crazy stupid love” spelar han en rutinerad kvinnotjusare som guidar en skilsmässokrisande Steve Carell. Högoktaniga ”Drive” i regi av Nicholas Winding Refn (regipriset i Cannes) har länge varit en snackis. Gosling spelar en stuntman som extraknäcker som flyktbilsförare i en stilmässig actionfilm. På rollistan finns även Carey Mulligan. Visas på Stockholms filmfestival och får vanlig premiär den 18 november. Gosling spelar dessutom en stuntförare som kör motorcykel i sin kommande film ”The place beyond the pines” i regi av Derek Cianfrance som även stod bakom Goslings genombrottsfilm ”Blue Valentine” från 2009. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15866, "headline": "Bländande galen Las Vegas-show", "summary": "Dagen efter sin inställda Malmökonsert genomförde Rihanna en bländande spelning med perfekta poprefränger, en röst som blivit fylligare och energi som en flipperkula.", "article": "Rihannas konsert i Malmö ställdes in på grund av influensa. Superstjärnan från Barbados bad om ursäkt på Twitter och lade upp en bild av droppnålen i hennes arm. Vilken medicin Rihanna fick är oklart men av spelningen i Globen att döma gav de skånska läkarna henne dunderhonung intravenöst. Hon genomför en bländande konsert. Likt en flipperkula studsar hon omkring på den enorma, neonblinkande scenen – omgiven av eldslågor, konfetti, dansare och en rosa stridsvagn. Det liknar en vansinnig Las Vegas-show. Inte undra på att Joe Labero stuffar i vip-sektionen närmast scen. I början av Rihannas karriär vara det lätt att störa sig på hennes nasala röst, särskilt när hon jämfördes med den vokalt överlägsna Beyoncé. Men hennes relativt klena stämma tvingade henne att hitta riktigt bra låtar. Hon satsade på perfekta poprefränger i stället för virtuost wailande. Fyra år senare har hon en diger repertoar. Att rösten också har blivit fylligare hörs i synnerhet när hon hyllar sina karibiska rötter med reggaepumpande spår som skottdramat ”Man down” och erektionshyllningen ”Rude boy”. Över en baktakt blir hennes inte särskilt souliga stämma förföriskt sträv. Det har skrivits mycket om att denna turné skulle vara avklädd och porrig. Rihanna och dansarna flänger visserligen omkring med kedjor och piskor – och hon drar upp en generad tjej ur publiken för att torrjucka lite på en säng – men hon hade mer vågade utstyrslar förr, och jämfört med de sadomasochistiska övningar som Madonna ägnade sig åt för tjugo år sedan är det hela ganska tamt. ”S&M”, Rihannas wanna-be-chockerande singel, hör till hennes andefattigaste låtar. Och Prince-covern ”Darling Nikki”, som föregår den, totalförstörs av gitarristen Nuno Bettencourt från det inte särskilt extrema 90-talsbandet Extreme. Bettencourt sabbar åtskilliga låtar med sin strängonani. Resten av livebandet låter dock förträffligt. I de elektroniska numren smyckar de beatsen med lagom mycket slagverk. I reggaelåtarna hittar de en mörk puls som får den ystra dryckesvisan ”Cheers (drink to that)” att bli nästan opassande dramatisk. Rihanna har vuxit till en fullfjädrad arenadomptör sedan hon besökte Sverige tre år sedan. Hon ränner ständigt ut på plattformarna för att komma nära fansen. I ”Don’t stop the music” rusar hon längs kravallstaketet och ger en tanig discopojke med rödsprayad Rihannakalufs en kyss på kinden. Han kollapsar av glädje. Men det är i extranumret ”Love the way you live (part II)” som hon verkligen griper tag. Det var från början en duett med Eminem (två av hennes andra fullträffar, ”Run this town” och ”Live your life”, är också samarbeten med rappare) och byggs på senaste skivan ut till en förkrossande sorglig ballad om ett destruktivt förhållande. Kanske uppfattas låten som extra emotionell eftersom Rihanna genomlidit dramat på riktigt (med ex-pojkvännen Chris Brown som misshandlade henne). Men framför allt är det en makalös ballad. Hon sjunger den sittande på en flygel som hissas upp i luften. Fyrverkerier sprakar på videoskärmar och tårar glänser på tonårskinder. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15868, "headline": "Rihanna ställer in igen", "summary": "Rihanna ställer in igen. Besvikna fans möttes av beskedet när de börjat samlas inne på Globen.", "article": "Barbadossångerskan Rihanna tvingades ställa in redan i Malmö för ett par dagar sedan hon blivit sjuk men frisknade sedan till så pass att hon kunde genomföra en bejublad konsert i ett utsålt Globen på tisdagen. Men onsdagens konsert gick inte att genomföra. Det var mer än halvfullt i Globen när publiken fick beskedet. Klockan var 20.15 och då hade det förband som skulle framträtt 45 minuter tidigare aldrig hunnit börja spela. – Det kom ut en snubbe och sa att konserten var inställd, säger Gunnar, en av många besvikna konsertbesökare. Flera personer trodde att det rörde sig om ett skämt. Beskedet möttes av höga burop och många var upprörda. Besvikna fans fick vända hem utan att ha fått se och höra stjärnan. – Flera fans grät av besvikelse när beskedet kom, säger Tina Zenou till DN.se. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15871, "headline": "Radiosymfonikerna på Berwaldhallen, Stockholm", "summary": "Radiosymfonikerna bjuder på närmast sensationellt orkesterspel och sugande tutti under en kväll med Berwald, Mahler och ett uruppförande av Anders Eliassons violinkonsert ”Ensam färd”.", "article": "Redan i uvertyren till Berwalds opera ”Estrella de Soria” kan man kanske ana att Radiosymfonikerna är extra taggade denna kväll. Orkesterns förre chefdirigent Manfred Honeck driver på den otåligt tickande stråkmotorn och de dova hornklangerna i denna protoromantiska dramaöppnare så att det blir mer av rus än struktur. Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Eller, jo. Låt mig. För efter paus levererar orkestern en av de mest utagerande versionerna av Mahlers första symfoni som jag hört, innersatserna bjuder bitvis på närmast sensationellt orkesterspel. Efter en aningen trevande inledning är det fritt fall mellan ytterligheterna poesi och patetik, pastoral och panik. Knappast subtilt med andra ord, men inte heller utan nyanser, och när det rusar som mest är det inte alltid lätt att se vilken färdriktning Honeck har tänkt sig genom musiken. Fast på helspänn sitter man genom en timme buren av ett självklart musicerande i allt från tredje satsens mjuka kontrabassolo till finalens bullrande bleckblåsartuttin. Aningen stillsammare har resan innan dess varit genom uruppförandet av Anders Eliassons violinkonsert ”Ensam färd” (Einsame Fahrt). Så värst ensam behöver nu inte violinisten Ulf Wallin känna sig, även om den nästan ständigt närvarande solostämman är motorn i denna knappt halvtimmeslånga virtuosa och lyriska konsert. Det senare är kanske det allra mest framträdande, men så är konserten också skräddarsydd för den suveräne Wallins sångbara och flexibelt silvriga ton. Det här är en konsert som är betydligt mindre kärv än violinkonserten från 1992 och det är också en konsert som paradoxalt nog omedelbart känns klassisk. Inte i stilistisk bemärkelse – Eliasson tycks här snarare ha flyttat in mellan Berg och Prokofjev – utan som en del av traditionen. Men det vilar ingen retrokänsla över musiken trots en i grunden traditionell uppdelning i snabb-långsam-snabb sats eller dialogen mellan solist och den sparsmakat besatta orkestern. Möjligen är det samarbetet med en solist av Wallins kaliber som gjort att konserten tycks bejaka det arvet extra tydligt. Ibland sker det på bekostnad av orkestern, men partier som ett sångbart adagio understött av celesta och marimba eller ett långsamt sugande orkestertutti avslöjar trots allt att det är Eliasson som ligger bakom. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15880, "headline": "Kjellman i Eva Rydbergs sommarteater", "summary": "En klassisk komedi i 1930-talsmiljö blir sommarens traditionella lustspel på Fredriksdalsteatern. Debutant på den klassiska sommarscenen i Helsingborg är Björn Kjellman.", "article": "En klassisk komedi i 1930-talsmiljö blir sommarens traditionella lustspel på Fredriksdalsteatern. Debutant på den klassiska sommarscenen i Helsingborg är Björn Kjellman. Till sommarens uppsättning har Eva Rydberg tagit hjälp av Calle Norlén, som har bearbetat manuset till den klassiska komedin \"Arsenik och gamla spetsar\". Komedin spelades på Broadway i tre år i början av 40-talet och filmversionen med Cary Grant kom 1944. Handlingen utspelar sig i New York 1936 hos två egensinniga systrar, spelade av Rydberg och Marianne Mörck. Björn Kjellman spelar systrarnas brorson Mortimer. \"Arsenik och gamla spetsar\" spelas under perioden 15 juni-26 augusti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15881, "headline": "”Det rör sig om en rejäl utmattning”", "summary": "Konserten i Malmö med amerikanska superstjärnan Rihanna ställdes in i måndags. Sångerskan har drabbats av rejäl utmattning, enligt bokningsbolaget.", "article": "Konserten med Rihanna i Malmö ställdes in bara fyrtio minuter innan hon skulle ha gått på scenen i måndags kväll. Sångerskan hade blivit sjuk, och postade en bild på Twitter där hon låg i en sjukhussäng med dropp. Rihanna har också gjort ett skriftligt uttalande där hon, något olyckligt, ber om ursäkt till fansen i \"Malmo, Switzerland\". De besvikna konsertbesökarna fick vända i dörren, och nu hoppas bokningsbolaget Live Nation kunna boka in Rihanna på ett annat datum. – Det är en diskussion som förs, och vår ambition är att ha ett besked innan onsdag kväll, säger Kristoffer Åkesson på Live Nation. Det har rått viss förvirring kring vad som egentligen drabbat Rihanna, och både influensa och utmattning har angetts som orsak till den inställda konserten. – Vi vet bara vad läkaren sade till oss, och han var ganska fåordig. Men det rör sig om en rejäl utmattning. Ska man spekulera kan det ju ha att göra med att hon är på turné och har späckat schema. Hennes management har gått ut med att hon har \"the flu\", som har tolkats som influensa av svenska tidningar, men det är på amerikanska ett uttryck för att man känner sig allmänt dålig, säger Kristofer Åkesson. Är det någon som förklarat för henne att hon befinner sig i Sverige, och inte i Schweiz? – Jag vet faktiskt inte, men man får väl anta att hon har det klart för sig vid det här laget. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15888, "headline": "Åke Holmqvist: ”Beethoven – biografin”", "summary": "Åke Holmqvists tusensidiga biografi om Beethoven är ett epokgörande verk om en mytomspunnen kompositör. Både nytillkomna och mer erfarna Beethovenälskare bör läsa den, skriver Martin Nyström.", "article": "När Ludwig van Beethoven 1992, 21 år gammal, lämnar sin födelsestad Bonn för att åka till Wien och med tiden bli erkänd som världens störste tonsättare – är det för att aldrig mer återvända. När han trettiofem år senare, 1827, ligger för döden står i hans rum en låda rhenvin hemifrån som förlaget har skickat honom. Men som han knappt har rört. Beethoven var ingen hemvändare, vare sig i livet eller i musiken. Hans sista komposition blev en liten tvåstämmig kanon, mer orkade han inte, men med den talande texten: ”Alla går vi vilse, men var och en går vilse på sitt eget sätt.” Om denna den klassiska musikens och en av den västerländska konstens mest mytomspunna, ikonifierade och heroiserade gestalter har Åke Holmqvist nu skrivit en nästan tusensidig och epokgörande biografi ”Beethoven – biografin”. En bok som är ett resultat av ett livslångt och passionerat umgänge med Beethovens musik och forskningen omkring honom. Från ungdomen då Holmqvist vann ”Tiotusenkronorsfrågan” i ämnet ”Beethoven” i svensk television via åren som konsertpianist, konserthuschef i Stockholm och som ständig sekreterare i Kungliga musikaliska akademin. Syftet är att ge läsaren en bred och detaljerad bakgrundsteckning till Beethovens liv och verk och av den tid han verkade i. Men också personligt reflekterande ingångar till allt det häpnadsväckande och djupt berörande som sker i hans musik. Från hur den sätts i våldsam rörelse av tidens politiska utopier och visionära diktkonst till hur den påverkas av hans inre ensamhet och ”under några ögonblick tycks som frusen i extas” (hör a-mollkvartettens långsamma sats). Av Holmqvist får vi lära att Beethoven hade korpsvart hår, en mörkt röd ansiktsfärg, små själfullt stirrande ögon och en mjukt beslöjad röst. Och att hans personlighet präglades av tungsinthet, sorgsenhet och en aggressiv misstro gentemot andra. ”Han grälar med nästan varenda levande varelse”, som en samtida musikerkollega uttryckte det. Men också att han hade en enorm förmåga att träda ut ur sig själv. En egenskap som han tog fram vid sitt livs mest kritiska skede – då han med säkerhet visste att han skulle bli döv och skrev det så kallade ”Heiligenstadt-testamentet” – ett ångestridet avskedsbrev till sina närmaste, men som Holmqvist vill kalla för en ”iscensättning” där den skapande Beethoven ”räddar” människan Beethoven till livet. Och som genast alstrar en närmast euforisk kreativitet under komponerandet av ”Eroicasymfonin” och den första versionen av operan ”Fidelio”. Här passar också Holmqvist på att tona ned den romantiserande myten om den ”heroiske” Beethoven, den ensamme och fördömde konstnären som stred mot allt och hade alla emot sig. Beethoven var tveklöst en förlorare inom kärlekens och tidvis också inom vänskapens områden. Holmqvist menar att Beethoven inte alls skall förstås utifrån ett heroiserande perspektiv. Omställningen i kritikerkåren och erkännandet av Beethoven som sin tids störste tonsättare var ett faktum redan 1801, ett år före Heiligenstadt-krisen. Det kanske mest talande med testamentet ur detta perspektiv är att Beethoven där beskriver sin musikalitet som ”fullkomlig”. Som om den inte har att göra med det fysiskt klingande utan med förhållandet till musiken på ett högre plan, som skrift. Ett förhållande till musiken som inte bara räddade livet på honom utan som också möjliggjorde ett nytt musikaliskt tänkande som inte begränsades av det redan hörda. Därför är det spännande att Holmqvist tidigare i boken ägnar stort utrymme åt Beethovens ”efterblivna” förhållande till det egna modersmålet och andra främmande språk. Och låter oss i helt fantastiska citat ur brev möta en tonsättare som i förtvivlan inte förmår ”att skriva som jag känner”. Men vad säger Holmqvist om själva musiken? Ja, det är i sina balanserade men mycket personligt präglade beskrivningar av Beethovens verk som vi kommer både tonsättaren och hans biograf allra närmast. Passionen är märkbar i såväl de större perspektiven som i uppmärksamheten av detaljer. Det gör boken till en lysande lyssningsguide för såväl den nytillkomne som den mera erfarne Beethovenälskaren. Mest fäster jag mig vid hur Holmqvist lyfter fram variationstekniken som Beethovens kanske viktigaste formidé – i stället för den mer konfliktdrivna sonatformen. Ett, återigen, antiheroiserande, och kanske även pianistiskt, synsätt som Holmqvist kopplar samman med Beethovens förmåga att subjektivt erövra det föreskrivna (att variera ett färdigt tema) och att släppa lös ett hämningslöst musikaliskt flöde utan att förlora känslan för form. För Holmqvist en nästan ofattbar storhet i musik där ”den fria fantasin som i stunden skapar sin egen formstruktur”. Från de tidiga Rhigini-variationerna till de sena variationerna i pianosonaten opus 111, symfoni nr 9 och stråkkvartetten opus 131 hittar man också det kanske mest utmanande budskapet i Beethovens musik. Att ständigt fantisera om hur man kan förflytta sig vidare eller förvandlas – om det så innebär att man helt upplöser sin utgångspunkt. För om det var något som Beethoven visste om sitt liv och i sin musik så var det att det finns ingen väg tillbaka. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15903, "headline": "Fredrik Strage: Loutallica är bra – om man omfamnar teorin om avancerad rock", "summary": "Metallicas möte med Lou Reed genererade omedelbart skojfriska parodier – som möttes av större entusiasm än själva albumet.", "article": "Am I evil? Yes I am!” sjöng James Hetfield i somras när Metallica spelade på Ullevi. Alla jublade och headbangade. Tre månader senare sjunger James Hetfield i stället att han är ett bord: ”I am the table. I AM THE TABLE!” Publiken reagerar, milt sagt, inte med samma entusiasm. Trots att James Hetfield är en medelålders mångmiljonär vill vi gärna inbilla oss att han är demonisk. Vi vill däremot inte att han ska vara ett bord. Lika lite som vi vill att han ska vara ett skåp, en fåtölj eller en soffgrupp från Mio möbler. På nya albumet ”Lulu” gör Lou Reed och Metallica en förvirrad tolkning av Frank Wedekinds pjäs ”Pandoras ask” (som låg till grund för stumfilmsklassikern med Louise Brooks som bobfriserad femme fatale). Rockikonerna har prövat publikens tålamod förr, men ingen av dem har tidigare genomfört ett så monumentalt magplask. Redan innan någon hört en ton av Loutallica (som projektet fått heta i folkmun) lade skojfriska musiker upp fejkade demoversioner på nätet, döpta efter låtarna på den kommande skivan. Metallicafans som klickade på ”Dragon” fick höra en röst som i elva minuter babblade om drakar medan en leksaksgitarr spelade ”99 Luftballons” och Indiana Jones-signaturen. ”Jag är inte säker på om jag gillar det men Metallica ska ha respekt för att de vågar göra något oväntat”, skrev en tålmodig lyssnare. Intressant nog möttes parodierna av mer entusiasm än det färdiga albumet där Metallica jammar planlöst medan Lou Reed, vars knarriga röst påminner alltmer om familjen Simpsons farfar, reciterar sin genanta beatnikpoesi. ”I would cut my legs and tits off”, säger han och låtarna är verkligen så värdelösa att man får lust att amputera kroppsdelar. Belästa lyssnare har påpekat att Hetfield och Reed antagligen syftar på Moses stentavlor när de sjunger ordet ”table”. Metallicafansen bryr sig inte om det utan fortsätter garva åt Youtubeklippet där ”I am the table”-refrängen illustreras med bilder av biljard-, soff- och köksbord. Supergruppen Loutallica går bara att uppskatta om man omfamnar teorin om avancerad rock. Den skapades 1990 av de amerikanska studenterna Jason Hartley och Britt Bergman som letade efter ett mer optimistiskt sätt att lyssna på musik. I fjol gav Hartley ut boken ”The advanced genius theory” där han hävdar att vissa artister är så briljanta att vi ska ha tålamod med deras dåliga skivor. De är nämligen inte dåliga. De är avancerade. Som exempel på avancerad rock nämner han Brian Wilsons bisarra raplåt ”Smart girls”, Mick Jaggers och David Bowies hurtiga cover av soulklassikern ”Dancing in the streets” och Kiss rockopera ”The elder”. Den allra mest avancerade artisten är Lou Reed – i synnerhet låten ”The original wrapper” där han rappar om aids, afroamerikanska separatister och våfflor. Avancerade artister anstränger sig inte för att vara konstiga, och är aldrig någonsin ironiska. De kännetecknas av en instinktiv obegriplighet. Ofta tar det 30 år för publiken att inse det avancerade verkets briljans. Lou Reed inbillar sig nog att ”Lulu” i framtiden kommer att omvärderas lika mycket som ”Berlin”, hans album från 1974. Den skivan fick ett lika svalt mottagande. Och handlade även den om tysk dekadens. Kanske behöver vi bara tid för att begripa det avancerade Loutallica. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15916, "headline": "Litteraturpriset bara tredje största Nobelpriset", "summary": "För några veckor sedan avslöjades vem som får årets Nobelpriser. DN.se har gjort en undersökning om hur priserna har uppmärksammats i världen via internet – både i traditionella medier och i sociala medier. Nobelpriset i litteratur kommer i år först på tredje plats bland Nobelpriserna.", "article": "När Monica Tranströmer öppnade dörren för omvärlden till makarnas hem på Södermalm i Stockholm vällde journalisterna in. I svensk press hyllades valet av litteraturpristagare och många skrev om hur priset bevakats i utlandet. Men litteraturpriset kommer i år först på tredje plats av Nobelprisen, enligt en undersökning som analysföretaget Meltwater har låtit göra för DN.se. Fredspriset är störst följt av Nobelpriset i fysik/medicin. Tranströmers pris uppmärksammades i 8 338 nätartiklar och nämndes 20 653 gånger i sociala medier. – Vi har ett arv från Nobel att förvalta och det löser vi, det här är inte ”Idol” där vi mäter popularitet. Men vi vet att det uppmärksammas, säger Peter Englund. Enligt honom har någon liknande undersökning aldrig tidigare gjorts, men via Nobelstiftelsens hemsida har det gått att se ungefär hur priserna har uppmärksammats. Även där, liksom i Meltwaters undersökning, har Fredspriset lockat flest klick. Kan ni tänka er att göra en egen undersökning om hur litteraturpriset uppmärksammas? – Jag kan tänka mig det. De här siffrorna är rätt grova och det vore intressant att se det mer detaljerat. Vad säger du om resultatet? – Det intressantaste ur vårt perspektiv är hur priset uppmärksammas i sociala medier, eftersom det då går att mäta ett engagemang direkt. Fredspriset har arbetat med att bli mer populärt och verkar ha lyckats. Tror du att Svenska Akademien kan anta en liknande strategi framöver? – Nej, jag ser inget sådant framför oss. Vår uppgift är att välja pristagare, hur populärt priset är ligger vi inte sömnlösa över. Meltwater har fått fram resultaten genom att undersöka över 180 000 nättidningar världen över, liksom över 250 miljoner källor från sociala medier. De har sökt på prisens namn i kombination med pristagaren och fick fram följande resultat: Fredspriset fick störst uppmärksamhet i både sociala och traditionella medier. Priset förekom i 18 841 artiklar världen över och nämndes 26 549 gånger i sociala medier. Utanför Sverige uppmärksammades litteraturpriset mest i Tyskland, Spanien och Frankrike. En intressant iakttagelse är att Mexiko uppmärksammade priset mer än både Norge och USA. Mer än tre fjärdedelar av all uppmärksamhet för litteraturpriset i traditionella medier kom från Europa. Förutom Nobelprisen har Meltwater även sökt på Polarpriset och Birgit Nilsson-priset, som delades ut tidigare i år. Bägge uppmärksammades betydligt mindre än Nobelprisen, även om Polarpriset omnämndes oftare än kemipriset i traditionella medier. Meltwater har enbart sökt på det latinska alfabetet, vilket kan medföra att texter på andra alfabet inte har upptäckts. De kan bara bevaka sådant som ligger öppet på nätet och alltså inte material som är lösenordsskyddade. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15935, "headline": "Stone Roses-biljetter slut direkt", "summary": "68 minuter. Så lång tid tog det för de 220 000 biljetterna till Stone Roses tre konserter i Manchester i juni och juli nästa år att sälja slut på fredagsförmiddagen, meddelar bandet på sin hemsida.", "article": "68 minuter. Så lång tid tog det för de 220 000 biljetterna till Stone Roses tre konserter i Manchester i juni och juli nästa år att sälja slut på fredagsförmiddagen, meddelar bandet på sin hemsida. Från början var två konserter inplanerade, 29 och 30 juni. Men biljetterna till dessa tog slut på 14 minuter och omgående lade man därför till en konsert den 1 juli på samma ställe, skriver BBC News. Tidigare i veckan meddelade Stone Roses att bandet ska återförenas för en världsturné. Förutom de tre inplanerade konserterna i Manchester är den övriga världsturnén inte presenterad ännu. Stone Roses slog igenom i slutet av 80-talet med sitt självbetitlade debutalbum och de efterföljande singlarna \"Fool's gold\" och \"One love\". Bandets splittrades 1996, två år efter att uppföljaren \"Second coming\" släppts. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15940, "headline": "Jobrani står upp för iranier", "summary": "Den amerikanske komikern Maz Jobrani gör ett blixtbesök i Stockholm. Han är här för att ge röst åt en iransk homosexuell man. I dag sänds den första delen i den internationella radiosatsningen ”Iranian voices”.", "article": "”Iranian voices” är ett unikt samarbete mellan Sveriges Radio, engelska BBC och radiostationer i Tyskland och Turkiet. Första delen av två sänds i dag i Sveriges Radio. Programmet bygger på anonyma dokumentära berättelser inifrån Iran. De har spelats in på fem olika språk. Texterna handlar främst om att leva som kvinna eller homosexuell i Iran och sakna grundläggande mänskliga rättigheter. Projektet är ett internationellt kultursamarbete för att stödja demokratirörelsen. En av skådespelarna som ger röst åt intervjuerna är den iransk-amerikanske komikern och skådespelaren Maz Jobrani. När han landar i Stockholm en halv dag för att göra sin roll får DN en pratstund i taxin på väg från flygplatsen. Maz Jobrani har just gjort en show i Qatar och är på väg tillbaka till USA för en större turné. Han bor med sin familj i Los Angeles, som har den största iranska befolkningen utanför Iran. Jobrani är en hyfsat känd komiker i USA, har varit gäst hos Jay Leno och haft gästroller i ”Vita huset” och ”Simma lugnt, Larry”. Men störst är han bland perser i diasporan. Och inne i det slutna Iran cirkulerar Jobrani-dvd:er på undergroundnivå. Som komiker har han tagit på sig uppgiften att lätta på spänningen och okunskapen om Mellanöstern i sitt nuvarande hemland. Han påpekar att amerikaner har en väldigt dimmig bild av den delen av världen: ”Lika bra att bomba dem alla, även om de råkar vara allierade.” Att vara iransk amerikan är att slitas av en inre konflikt, kan Maz Jobrani säga på scenen. Att tillhöra två länder, Iran och USA, som inte litar på varandra. – Mitt ena jag gillar mig och det andra hatar mig. En del av mig anser att jag ska ha ett kärnvapenprogram, den andra delen anser att jag absolut inte går att lita på i den frågan. Den historia som han framför handlar om en homosexuell iransk man som tvingas fly, det går inte att leva som homosexuell i Iran. Texten slutar med att han flyr till Turkiet. Han kommer att slippa förföljelse, men han har lämnat sin familj och sitt land och kan aldrig återvända. Kvinnor och homosexuella är de mest utsatta i det iranska samhället, hårt reglerat av sharialagarna, säger Manzour Hosseinim, producent på Riksteatern som ansvarar för projektet. Han har själv rötter i Iran och är den som lyckats övertala den upptagne Maz Jobrani att delta i projektet. Sin första soloturné döpte Maz Jobrani till ”Brown and friendly”. Andra soloturnén hette följaktligen ”Browner and friendlier”, ännu brunare, ännu vänligare. Han skämtar om skillnaden mellan iranier och araber, araber som talar väldigt snabbt som om de tagit kokain, medan iranier talar långsamt som om de gick på heroin. Han går den fina balansgången mellan grovt och subtilt, där det gäller att få publiken att se stereotypen, och att det är den han driver med. Till exempel det faktum att iranier ser sig som vita, de är inte araber. För drygt tio år sedan bildade Jobrani tillsammans med två amerikaner med ursprung i Palestina respektive Egypten en humorgrupp, den döptes så småningom till Axis of Evil, efter George W Bushs märkliga etikett Ondskans axelmakter, lanserad efter terrorattackerna den 11 september då Bush skulle pricka in de länder som ”utvecklar massförstörelsevapen och ger stöd åt terrorister ”. Att gestalta en dokumentär text som han gör på Radioteatern i Stockholm skiljer sig inte från en fiktiv roll, säger Maz Jobrani. – Jag föredrar att göra det så naturligt som möjligt, inte krångla till det. När det finns kvalitet i texten så hittar jag betoningarna i det skrivna. Det finns ett avsnitt där den unge mannen talar om hur skakad han blev när han upptäckte att han var gay, han ville inte vara det. Han kommer på sig själv med att sitta och titta på en gay satellitkanal. Hans pappa kommer in i rummet, ser det och börjar slå honom. När man läser det som skådepelare finns det självklart ögonblick där man håller andan. Maz föddes 1972 i Iran, där hans pappa var framgångsrik affärsman. Rik? Frågar jag ogenerat eftersom ett av Maz Jobranis nummer handlar om rika iranier i Los Angeles som ger sina barn ett hus, ett hotell. – Ja, rik. Min pappa kom med mycket pengar men förlorade mycket pengar, som man kan göra i USA. Jag hade en bra uppväxt, behövde aldrig kämpa, men jag fick inget hus. Av en slump befanns sig hans pappa på affärsresa i New York vintern 1978; studenternas protester mot schahen hade börjat på gatorna. Fadern skickade efter sin familj för att fira jul i New York. Kvar i Iran lämnades yngste sonen för att visa att man tänkte åka tillbaka. Medan protesterna och oron blev allt kraftigare bestämde sig familjen för att stanna i USA. Några veckor senare, den 1 februari 1979, utropade ayatolla Khomeini landet till ”islamisk republik” efter 2 500 år av monarki. Vad hände med din lillebror? – Han blev kvar, växte upp i Iran och är nu president Ahmadinejad. – Nej, jag skojar. Min pappa hade kontakter så vi fick ut honom. Maz Jobrani är född 1972 i Teheran, kom till USA 1978. Planerade att bli jurist men började ägna sig åt teater på universitet i stället. Hans idol sedan tioårsåldern är Eddie Murphy. Gjorde Axis of evil comedy tour tillsammans med Aron Kader och Ahmed Ahmed, amerikaner med ursprung i Palestina respektive Egypten. Gjorde den också i tv-kanalen Comedy Central. Förra hösten gjorde han sin show i Sverige, bland annat på en fullsatt Chinateatern i Stockholm. Hela världen samarbetar I dag den 22 oktober sänds ”Iranian voices” del 1 kl 13.30. Den 29 oktober sänds del 2. Ett internationellt samarbete med radiostationer i England (BBC), Tyskland och Turkiet, länder med en stor iransk diaspora, samt nätsajter över hela världen. Sverige ansvarar för inspelning av de svenska och persiska versionerna, Susan Taslimi regisserar. Maz Jobrani är en av skådespelarna i den persiska versionen. Hans roll, en homosexuell man, görs av Björn Kjellman i den svenska. Skådespelare i den svenska versionen är också Sten Ljunggren, Ingela Olsson, Bengt Järnblad, Shebly Niavarani och Bahador Foladi, födda i Iran. Riksteatern gör denna satsning på iranska dokumentärer i samarbete med Radioteatern. Susan Taslimi regisserar föreställningarna som spelas in i Sverige. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15955, "headline": "”Svinalängorna” fick Nordiska rådets filmpris 2011", "summary": "Pernilla Augusts film ”Svinalängorna” fick Nordiska rådets filmpris. Juryns ordförande Helen Mirren delade ut priset.", "article": "\"Svinalängorna\" från 2010 bygger på Susanna Alakoskis hyllade roman och blev Pernilla Augusts debut som långfilmsregissör. Noomi och Ola Rapace, Tehilla Blad, Outi Mäenpää och Ville Virtanen medverkar i filmen, som ur en liten flickas perspektiv skildrar en socialt utsatt familj i 1960-talets Ystad. \"Svinalängorna\" får priset för att den är en \"komplex film som träffar hårt, men som ändå är fylld av ljus. Filmen visar på verklig talang. Den får det som är svårt att se enkelt ut\", som delar av motiveringen lyder. Filmpriset delas lika mellan filmens regissör, manusförfattare och producent, vilket betyder att även manusförfattaren Lolita Ray samt producenterna Helena Danielsson och Ralf Karlsson prisas för filmen. Under presskonferensen berättade August om problemen med pengar och hur hon delvis förändrade succéromanens berättelse, något som Alakoski gav dem fria händer för. – Hon var så generös, sa Pernilla Agust som också kallade filamtiseringen för ett kamikazeprojekt. Den Oscarsbelönade skådespelerskan Helen Mirren, hedersordförande för årets jury delade ut priset och uppmande August att fortsätta som regissör. ”Svinalängorna är ett hårt slående, komplext drama, rått och finstämt på samma gång; mörkt, men samtidigt fyllt av livets ljus. Mirren motiverade valet med: Pernilla August, och hennes team, har en fantastisk blick för detaljer och nyanser, och en talang för att få det svåra att se lätt ut. Skådespeleriet är enastående och - icke att förglömma: Svinalängorna är något så ovanligt som en mycket personlig och original tolkning av en litterär bästsäljare.” \"Svinalängorna\" belönades med två baggar på Guldbaggegalan i januari: Pernilla August prisades för bästa regi och Outi Mäenpää för bästa kvinnliga biroll. Filmen har även bland annat belönats med Kritikerveckans publikpris vid filmfestivalen i Venedig. Pernilla Augusts konkurrenter var Nikolaj Arcels \"Sanningen om maen\" (Danmark), Zaida Bergroths \"Hyvä poika\" (Finland), Árni Ólafur Ásgeirssons \"Br’m\" (Island) samt Joachim Triers \"Oslo 31 augusti\" (Norge). Nordiska rådets filmpris delades ut första gången på försök 2002 i samband med Nordiska rådets 50-årsjubileum. Det blev permanent 2005 och har sedan dess delats ut varje år. Prissumman uppgår till 350.000 danska kronor, vilket motsvarar runt 415.000 svenska kronor. Förra året gick priset till danska filmen \"Submarino\" av Thomas Vinterberg. Pristagarna Pernilla August, född 1958 i Stockholm, är en av Sveriges internationellt mest kända skådespelare. Har samarbetat med Ingmar Bergman, först i Oscarbelönde Fanny och Alexander (1982). Hon vann priset för bästa kvinnliga huvudroll i Cannes 1992 för sin roll i Bille Augusts \"Den goda viljan\" med manus av Bergman. Sitt genombrott i Hollywood fick Pernilla August i rollen som mor till Anakin Skywalker i George Lucas Star Wars \"Det mörka hotet\" (1999) och i \"Klonerna anfaller\" (2002). Hon har också arbetat med regissörerna Per Fly (Dråpet), Kristian Petri (Detaljer) och Björn Runge (Om jag vänder mig om, Mun mot mun). 2009 hade hon roller i Jörgen Bergmarks (Det enda rationella) och Håkon Lius (Miss Kicki) prisbelönta regidebuter. Framtida svenska långfilmer där vi kommer att se henne inkluderar Sanning eller konsekvens av Jan Troell och Call girl av Mikael Marcimain. Manusförfattaren Lolita Ray är född 1957 i Stockholm. Hon debuterade som manusförfattare med Pernilla Augusts regidebut \"Svinalängorn\" Hon är också sångare och låtskrivare i bandet Brittakåren och uppträder även som soloartist med sina egna sånger. Producenten Helena Danielsson, född 1966, studerade tyska språket och litteraturen i Österrike och har examen i psykologi och media/kommunikation från Lunds universitet. Hon grundade sitt eget produktionsbolag Hepp Film 2003, efter en 15-årig karriär inom den nordiska och europeiska filmindustrin. Exempel på bolagets nyaste produktioner är \"Det enda rationella\" av Jörgen Bergmark som vann Arte France Cinema Award/CineMart (2007) och dokumentären \"Om konsten att flyga till Kabul\" nominerad till ett Emmy-pris 2007. Helena Danielssons mest ambitiösa kommande projekt är en film om den svenske boxaren Bo Högberg och kabarésångerskan Anita Lindblom med Ola Rapace och Noomi Rapace i huvudrollerna. Hollywoodregissören Catherine Hardwicke (\"Twilight\", \"Thirteen\") har engagerats för projektet som genomförs på engelska. Producenten Ralf Karlsson är född 1953 i Stockholm. Han tog sin examen vid Dramatiska institutet 1980. Följande år blev han filmproducent vid Drakfilm, ett bolag grundat 1974 som han nu leder. Drakfilm har producerat totalt 16 spelfilmer och sju stora TV-serier. Bland produktionerna kan nämnas kriminalserien Ärliga blå ögon (1977) och Sinkadus (1980) och långfilmen Mannen från Mallorca av Bo Widerberg (1984). Årets jury Juryn för Nordiska rådets filmpris bestod i år av hedersmedlemmen och juryordföranden Helen Mirren, filmkritikern Per Juul Carlsen (Danmark), kommunikationschefen Outi Heiskanen (Finland), direktör Sif Gunnarsdottir (Island), programansvarige Silje Riise Næss (Norge), filmkritikern Fredrik Sahlin (Sverige) och vd Hanne Palmquist (Nordisk Film- & TV-fond). ", "article_category": "culture"}
{"id": 15960, "headline": "Kling och Klang på filmduken", "summary": "Vilka poliser kör med sirener i skogen? Vem söker igenom en lägenhet ensam? Svensk polisfiktion har sällan med verkligheten att göra, menar polischefen Peter Ågren och polisstatistutbildaren Johan Tildemyr.", "article": "Det är grått som i en Wallander-film när IG-chefen Peter Ågren öppnar dörren till Södermalms polisstation. Han hälsar med ett fast handslag och styr raka vägen mot kaffeautomaten. – Usch, jag vet inte om det är särskilt hälsosamt att dricka kaffe ur sådana här apparater, säger den twittrande polisen, grimaserar lite, tar sig för magen, medan det becksvarta koffeinet strilar ner i koppen. Peter Ågren är chef för Ingripandesektionen på Södermalmspolisen i Stockholm. Sedan i somras har han också blivit twitterstjärna med sina små mikrobloggar på kärv, humoristiskt polisprosa. Inte helt olikt jargongen i en genomsnittlig Beckfilm. Men IG-chefen känner ingen kollegialitet med filmsnutar på duken. – Jag har aldrig uppfattat att Beckboxarna vandrar runt i omklädningsrummet bland grabbarna. Svenska polisfilmer är något av det sämsta som finns, det är fel på fel, på fel. De går inte att ta på allvar. Vilka poliser kör med polissirener i skogen eller går in i lägenheter och gör sök ensamma? undrar Peter Ågren. – Och vad hette den där … Berenett? Ja, just det kommissarie Hassel – fullständigt värdelös! Han sätt att sköta radiokommunikationen som ett telefonsamtal var skrattretande! Själv har Peter Ågren straffat ut sig från familjens tv-soffa eftersom han bara sitter och påpekar alla fel. Egentligen kan han bara komma på en enda svensk polisserie som går fri. – Den enda som kändes hyfsat relevant var ”Lasermannen”, den var faktiskt riktigt bra; miljöerna, hur man bedriver spaning, tidsaspek-ten. Och de gamla krimmarna var trovärdiga; de såg inte särskilt hippa ut, mer som gamla gubbar i fula skjortor och tråkiga frisyrer, i den mån de hade hår, säger han. – I övrigt tycks svensk polisfiktion vara hämtad från amerikanska polisfilmer med öppna gräl mellan olika chefsnivåer. Jag har väl i och för sig varit med om att det kommer in herrar och damer från Länskriminalen men aldrig som det framställs på film, säger han och skakar på huvudet. Ågren ler också åt kriminalfiktionens romantiserade framställning av polisyrket. En bild som påverkat allmänhetens syn på polisen. – Visst kan jobbet vara spännande, men folk tror att vi kan lösa ett case på samma tid som ett tv-avsnitt. Ingen tänker på hur mycket som måste skrivas efter ett ingripande, det är som att skriva ett helt filmmanus. I Beckfilmerna är det väldigt mycket våldsanvändning och väldigt lite skriva. Ironiskt nog tycks polisfiktionen fungera som en inkörsport till Polishögskolan. – En av våra rekryterare berättade om en kille som på fullaste allvar sökte till Polisskolan med Beckfilmerna som enda referens till yrket, säger Peter Ågren. Trots att han ler åt den anglosaxiska ”snutifieringen” av svenska polisserier så är amerikanska och brittiska serier det enda han står ut med. – Det kanske blir bättre när man inte vet hur deras poliser jobbar i verkligheten. Jag ska i alla fall köpa ”The Wire”-boxen, den ska vara riktigt bra har jag hört, säger Peter Ågren innan han lotsar mig ut igen. Oavsett vad Peter Ågren tycker så fortsätter den svenska polisfiktionen att blomstra. Numera är det så många inspelningar att det behövs en armé av statister. I sitt högkvarter i Hova, Östergötland, sitter Johan Tildemyr och basar över 200 poliser i sitt bemanningsföretag. Hittills har cirka .7 000 sökt sig till hans polisstatistkurser i Horn och Åmål. – Det är en blomstrande marknad, särskilt i Norge där jag är ensam, säger Johan Tildemyr som berättar att han kan erbjuda helhetslösningar som bland annat innefattar nio polisbilar – varav flera norska ”Politi”-bilar – samt ambulanser och sjukvårdspersonal. Själv har han medverkat i ett 50-tal filmer – från ”Wallander” och ”Graven” till ”Millennium”-trilogin och ”Snabba cash”. Just nu jobbar han med inspelningen av Liza Marklunds ”Livstid”. – För många som söker sig till mina kurser är det en gammal barndomsdröm att bli polis. Många har sökt polisskola och inte kommit in, så nu tänker de: ”Detta är mitt kall, att bli filmpolis”, berättar Johan Tildemyr. Precis som för IG-chefen på Södermalm har jobbet gjort Johan Tildemyr till en yrkesskadad felfinnare. Han kan tycka att det är lite frustrerande att det blir fel i polisfilmerna trots att han vet hur det ska vara i verkligheten. – Jag brukar reta mig mest på avspärrningarna i svensk polisfilm. Oftast är det ett alldeles för litet område som spärras av för att det ska vara trovärdigt. Dessutom är det alltid för mycket folk på plats som trampar omkring och förstör bevismaterial. De står nästan på liket. Men jag tycker att ”Johan Falk” är ganska bra, ganska verklighetstroget. I Tildemyrs polisskola får aspiranterna lära sig moment som ”insättning i och uttagning av misstänkt ur bilar”, ”dra ett vapen och söka igenom en byggnad”, ”spärra av brottsplats när någon blivit skjuten eller dödad”. Att vara polis är högstatus i statistvärlden, menar han. – En polis står i högre rang än en allmän statist som bara går mellan punkt A och punkt B. När du är polisstatist får du agera lite mer, berättar han. Så, hur ska den perfekta polis-statisten vara? – Först och främst går jag på utseendet, kroppsformen och hållningen. Man ska helst vara som en reserverad teaterapa. Agera, men aldrig spela över så att man stjäl uppmärksamheten. Det handlar om att göra enkla saker på ett naturligt sätt i bakgrunden; plocka med ett block, peka lite, ta en kaffe och mima med läpparna, berättar han. Brukar du kolla upp dina aspiranters bakgrund? – Haha, nej jag har inte slagit i polisregistret, men de som jobbar för mig har aldrig ställt till med några scener. Det är klart, det finns de som har pratat för mycket under inspelningen och tagit över skådespelarnas jobb. Men de jobbar ju inte någon mer gång. Fem sevärda svenska polisfilmer på dvd ”Mannen på taket” Regi: Bo Widerberg Mästerlig svensk spänningsfilm som bildat skola. Actionscenerna i denna tidiga Sjöwall–Wahlöö-filmatisering är fortfarande svensk films maffigaste. Vi säger bara helikopterkraschen på Odenplan. Samtidigt är det ett vardagsgrått 70-tals-Sverige som tonar fram med Carl Gustaf Lindstedts trötta kommissarie som perfekt fixpunkt. Sven Wollter, Håkan Serner och Thomas Hellberg spelar poliskollegerna. Finns numera i nyrestaurerad utgåva. ”Graven” Regi: Mikael Marcimain Flippad handling, flummigt persongalleri, lågtempo och alldeles … lysande! Kombinationen av paret Rolf och Cecilia Börjlinds manus, Mikael Marcimains regi och personkemin mellan Göran Ragnerstam, Annika Hallin och Kjell Bergqvist blev en av SVT:s mest lyckade kriminalserier någonsin. Ett gruppdynamiskt drama om en udda specialstyrka som ska försöka lösa ett ytterst obehagligt mordfall på en ”Robinson”-ö från helvetet. ”Mannen från Mallorca” Regi: Bo Widerberg Även Widerbergs filmatisering av Leif G W Perssons ”Grisfesten” blev en triumf för det täta kriminaldramat med samhällspatos. Snutparet Sven Wollter och Tomas von Brömssen äter skräpmat, slänger käft medan de utreder ett postrån vars lösning kompliceras av att spåren leder rakt in i maktens absoluta centrum. Numera även en skön nostalgitripp till skarven mellan 1970- och 1980-talets Stockholm. Även denna finns i nyskick. ”Lasermannen” Regi: Mikael Marcimain Hyperrealistiskt, hypnotiskt och fullständigt briljant dokudrama efter Gellert Tamas reportagebok om en av den svenska kriminalhistoriens märkligaste figurer. I stället för att göra sensationslysten action har Marcimain skapat ett långsamt, nedtonat och snudd på anti-dramatiskt drama där den dokumentära stilen genomsyrar allt. Kanske inte någon slump att detta är den twittrande IG-chefens favorit bland polisserier (se nästa sida). ”Beck – I stormens öga” Regi: Harald Hamrell Klichébefriad Beckfilm, trots att det är den tjugofemte i ordningen i sviten med Peter Haber och Mikael Persbrandt i centrum. Det manusförfattande radarparet Cilla och Rolf Börjlind har kokat ihop en trovärdig och laddad intrig som kretsar kring militanta miljöaktivister som siktat in sig på ett kärnkraftverk. Här bedrivs det knappt något konventionellt polisarbete över huvud taget och Gunvald Larsson liknar mest en egensinnig privatspanare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15971, "headline": "Zombierna går igen", "summary": "Robert Kirkman har levt i åtta år med sin tecknade zombieapokalyptiska värld ”The walking dead”. Nu kommer den andra samlingsvolymen ut på svenska, och andra säsongen av tv-versionen drar i gång i USA.", "article": "– Zombien symboliserar den fysiska manifestationen av döden för mig. Det är ett väldigt coolt berättartekniskt grepp. Ingen ser fram emot döden, men vi kommer alla att dö en dag. Zombien är den skurk, det hot, som är mest lätt att relatera till av alla. Robert Kirkman befinner sig på ett kontor i Los Angeles och ger korta telefonintervjuer på löpande band. Andra säsongen av tv-serien ”Walking dead” ska snart ha premiär i USA, och här i Sverige släpps den andra samlingsvolymen av den tecknade serien som ligger till grund för tv-versionen. Robert Kirkman skapade sitt fiktiva universum 2003, ett postapokalyptiskt USA där en grupp överlevare kämpar för att klara sig undan zombiesmittan som utplånat större delen av befolkningen. Huvudpersonen Rick är en småstadspolis som slits mellan att hålla sin familj trygg och att ta sitt ansvar för gruppens bästa och utsätta sig för stora risker. Men zombier är inte kärnan i Kirkmans berättelser, säger han. De är ett symboliskt hot, som fungerar som bakgrundsscenografi till historier om relationer, gruppdynamik och människoöden. Och det är inte en slump att Kirkman valde just zombien som sitt monster. – Zombier tvingar dig att berätta mänskliga historier. Vampyrer är fräcka monster, men de har sina egna personligheter och sina egna historier och är svåra att identifiera sig med. Vi vet ju alla att vi aldrig kommer att bli vampyrer, eller varulvar för den delen. Men zombieberättelser handlar alltid om människans sätt att hantera en oböjlig kraft. Seriealbumen har blivit kritikerrosade, och tv-versionen har också tagits emot väl och bland annat nominerats till Bästa dramaserie på Golden Globe-galan. Kirkman är i högsta grad inblandad i tv-seriens manusförfattande och är också exekutiv producent. Men han följer inte slaviskt sina egna serieböcker och tycker redan efter en säsong att tv-serien utvecklats åt ett helt eget håll. – Tv är lättare att skriva på vissa sätt, man har ett skyddsnät och ett helt team att jobba med. Det är som att hänga med sina kompisar och snacka fram historierna. Det har varit intressant att diskutera karaktärerna med skådespelarna. Och överraskande, Andrew Lincoln som spelar Rick hittade på en egen alternativ bakgrundshistoria till karaktären. Jag har varit väldigt noga med att hålla isär seriealbumet och tv-versionen. I seriealbumen har så mycket tid passerat, den ligger många år före. Tycker du om Rick? Du utsätter honom för ganska mycket skit. – Det är så man berättar en historia. Min personliga åsikt om en karaktär spelar ingen roll. Men om jag inte tyckte om honom skulle jag inte skriva hans berättelse år efter år. Så jag gillar honom, men utsätter honom för fruktansvärda saker. Vi har definitivt en märklig relation till varandra. Blir du någonsin trött på karaktärerna? – Det händer att jag tröttnar på någon karaktär här och där, men då dödar jag dem bara. Kirkman har inga planer på att avsluta sin svit tecknade ”The walking dead”-album. Han säger ofta att hans berättelse har ett öppet slut, att den inte är menad att kulminera i ett stort dramatiskt avgörande. Tv-serien skulle han också gärna fortsätta med länge, berättar han. – Den har blivit en vild succé, och jag har höga förhoppningar på and- ra säsongen. Men man vet aldrig riktigt, även om jag personligen skulle vilja göra tjugo säsonger är det väl inte riktigt realistiskt... Är du rädd för ett liv utan ”The walking dead”? – Ja, jag vet faktiskt inte hur livet skulle vara. Jag vill definitivt fortsätta länge till. Jag är inte särskilt förtjust i att skriva slut på berättelser. 7 zombier vi minns ”The magic island” W B Seabrook (roman, 1929) En berättelse om voodookulturen på Haiti, där huvudpersonen stöter på återupplivade döda. Enligt vissa är detta romanen som introducerade ordet ”zombi” för den amerikans-ka publiken. ”I am legend” Richard Matheson (roman, 1954) Skräckromanen om en man som lever ensam i Los Angeles och försöker hitta ett botemedel till sjukdomen som infekterat nästan hela jordens befolkning och förvandlat dem till zombieliknande varelser. Den finns flera filmversioner, senast ”I am legend” från 2007 med Will Smith i huvudrollen. ”Night of the living dead” (film, 1968) Filmen som definierade den moderna zombiearketypen. Regissören George A Romero lät sju personer kämpa för sin överlevnad i ett hus på landsbygden som attackeras av levande döda, och han drog upp riktlinjerna för den långsamma, människoköttätande zombien. Romero gjorde ytterligare fyra filmer i ”Living dead”-serien. ”28 dagar senare” (film, 2002) Brittisk postapokalypsfilm regisserad av Danny Boyle. En man vaknar upp efter 28 dagar i koma och upptäcker att London är helt tomt. Så småningom upptäcker han att människorna har infekterats med ett virus, ”the rage”, som förvandlar dem till en sorts snabba zombier. ”Shaun of the dead” (film, 2004) En romantisk zombiekomedi där en vilsen försäljare hamnar mitt i en zombieinvasion. ”World war z” Max Brooks (roman, 2006) En fiktiv samling ögonvittnesberättelser från tiden runt en zombieapokalyps. Boken filmatiseras nu, med beräknad premiär hösten 2012. Max Brooks har också skrivit överlevnadsguiden ”The zombie survival guide”. ”Pride and prejudice and zombies” Seth Grahame-Smith (roman, 2009) En parodisk mash-up mellan Jane Austens klassiska ”Stolthet och fördom” och zombies. Boken följer originalets berättelse i stora drag, men placerar historien i ett alternativt England där zombies är ett naturligt inslag i vardagen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15972, "headline": "”Bobby Fischer against the world”", "summary": "Efter en uppmärksammad match på Island 1972 blev han världsmästare i schack. Liz Garbus dokumentär gör fenomenet Bobby Fischer rättvisa, skriver Mårten Blomkvist.", "article": "Bobby Fischer – aah. Ett tag på 1970-talet hade världen en riktig James Bond-skurk. Bobby Fischer var lång och kantig, från de framträdande kindknotorna, över axlarna och ned över pressvecken. Stora ögon stirrade med Rasputindemoni ut från tidningarnas förstasidor. Där hade han hamnat för att han var bäst i världen på schack. Fischer svarade snabbt och kortfattat i intervjuer. Han hade knappt tålamod med journalister som famlande försökte greppa en hjärna som alltid låg tjugo drag före motståndarens. Bobby Fischer ville ha världsherravälde. Han såg det som en oförrätt att Sovjets Boris Spasskij hade mästartiteln och när Fischer, efter en lång period av frustration och rasande utfall mot de fega ryssarna som höll undan sin världsmästare, fick möta sin ärkefiende på Island 1972 följdes matchen över hela världen. Fischer såg nog inte titeln som något han skulle vinna, han skulle bara plocka upp den, ungefär som vanliga dödliga hämtar en beställd pizza, för att visa oss andra fårskallar att Fischer verkligen var oövervinnelig. ”En mer arrogant person finns inte”, säger en samtida röst i Liz Garbus dokumentär. Bobby Fischer var imponerande och skrämmande. Liz Garbus gör fenomenet Bobby Fischer rättvisa, och det räcker för att få till nittio av de mest spännande minuter som just nu går att hitta på repertoaren. Med hjälp av klipp ur den samtida mediebevakningen och intervjuer med dem som kände, assisterade och förhandlade med Fischer berättas hela historien om mannen som blev Amerikas hjälte då han som femtonåring tog stormästartiteln, men försvann in i paranoid antisemitism och USA-hat och blev en av landets mest avskydda. Efter triumfen på Island förlorade Fischer greppet om verkligheten, därmed följande ett mönster som då och då framträtt i schackets historia. Hans bakgrund var inte ägnad att skapa tillit till omgivningen. Han växte upp i Brooklyn, hölls länge ovetande om vem som var hans verklige far, och hade en flitigt demonstrerande mor som övervakades av FBI. Fischer var jude, vilket gjorde hans senare judehat ännu mer bisarrt. Redan före Spasskijmatchen hade Fischer betett sig motsägelsefullt. In i det sista var det oklart om han verkligen skulle värdigas resa till Island. Ordföranden i det isländska schackförbundet och en barndomsvän, vars far samtidigt var döende i cancer, lockade och pockade för att få Fischer på planet. Till sist inkom en vädjan från Henry Kissinger, då chef för Nationella säkerhetsrådet. Även visuellt är filmen fängslande. Garbus placerar berättarna nära kameran i dunkla lokaler där det någonstans långt bak glimmar ett fönster. Det ger ett intryck av att vi bjudits in i någon schackets grotta, där vi får höra historier om hur man kan bli bergtagen av spelet. Som i alla bra dokumentärer med intervjuer är det fascinerande även att se och höra vittnena. Det isländska schackförbundets ordförande är nu en äldre man som ser ut som en hårding med sin rakade skalle, men talar med stort lugn om en period som måste ha varit ohyggligt pressande. Barndomsvännen – de möttes genom schacket – talar analytiskt om hur han försökte handskas med Bobbys fixa idéer och järnvilja, men säger inget om det man undrar över, hur det var att hamna som någon sorts obetald amatöragent i en av 1970-talets gruvligaste mediekvarnar. Fotografen Harry Benson följde Fischer i spåren; Benson får berätta, och Garbus låter hans fantastiska svartvita bilder flöda och bli en attraktion i sig. Vid svenska textningen tycks dock tyvärr ingen ha lagt märke till Garbus bildsinne. För att inte lägga text över namnskyltar hissas textraderna gång på gång upp och hamnar tvärs över den talandes ansikte. Det är rena vandalismen; Gud vet vilka konspirationer Bobby Fischer anat om han sett detta. SCHACKSCENER I FILMHISTORIEN I Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” från 1957 spelar Max von Sydows plågade riddare schack med självaste döden i Bengt Ekeroths gestalt. En av världens mest citerade filmscener. Två forskare hjälper Jodie Fosters hårt kämpande polis Clarice Sterling i ”När lammen tystnar” (1991) med att lösa ett seriemord där ett offer påträffas med en märklig insekt i halsen. När hon träffar dem spelar de schack med insekter som pjäser. Trollkarlschack är vanligt på Hogwarts. Brädet är som vanligt med pjäser små och levande. ”Harry Potter och de vises sten” från 2001, den första filmen, kulminerar med ett fasansfullt schackspel där Harry, Ron och Hermione hamnar mitt i ett gigantiskt spel där pjäser i vuxenformat dödar varandra i stället för att bara slå ut sina motspelare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15977, "headline": "En nation med personlighetsstörning", "summary": "De senaste skandalerna kring Berlusconi gör det närmast obegripligt för en svensk hur han fortfarande kan sitta kvar. Erik Gandini, filmaren bakom ”Videocracy”, konstaterar att det inte bara är kejsaren som är naken.", "article": "Från svensk horisont framstår italiensk politik minst sagt som något bisarr, särskilt i fråga om turerna kring Silvio Berlusconi. Faktum är att detsamma gäller omvänt. En återkommande höjdpunkt när jag träffar mina italienska vänner är när jag berättar om svenska politiska skandaler. Favoriten är Tobleroneskandalen från 1993, då Mona Sahlin blev offentligt bestraffad och fråntagen utsikten att bli den första svenska kvinnliga statsministern för att hon bland annat köpt en Toblerone med partiets kontokort. ”Avsattes hon på grund av en chokladbit?” häpnar de. Och så Freivaldsskandalen, den första. (Jag försöker beskriva hur Laila Freivalds avgick som justitieminister i vredesmod dagen efter ett massivt mediedrev kring hennes köp av en allmännyttig hyreslägenhet; att hon som socialdemokrat offentligt hade propagerat mot ombildning av hyresrätter och samtidigt röstat för ombildning i det egna hyreshuset och köpt sin egen lägenhet när chansen dök upp.) ”Avgick hon efter kritik från pressen? Madonna mia! Un’altro pianeta, en annan planet!” Svenska politiska skandaler fungerar så pass bra i Italien att de skulle kunna ges ut i bokform som underhållningslitteratur. Maria Borelius svarta arbetskraft och hus som ägdes av Jerseybolag, Cecilia Stegö Chilòs sexton år av obetalda tv-licenser, Sven Otto Littorins påstådda samröre med en prostituerad och så vidare. Sverige blir komiskt sett från Italien, till och med obehagligt. ”Har det inte gått lite för långt i Sverige med kraven på att individen ska vara perfekt?” frågar de. I den frågan ryms gapet mellan det svenska och det italienska samhället. Men också en större fråga – den om relationen mellan staten och individen. Ska folkvalda statuera exempel för medborgaren? Vara moralisk upphöjda och felfria? Det har knappast undgått någon att Silvio Berlusconi i flera år brottats med skandaler som inbegriper unga kvinnor. Den senaste veckans turer i rättssalen har återigen aktualiserat skandalerna, och världens medier försitter inte chansen att förundras över den italienska anomalin. I Sverige är det lätt att göra sig lustig över denna italienska annorlundahet, över Berlusconis obscenitet, hans burleska fasoner. Mellan raderna undrar många hur det kan komma sig att det italienska samhället står som handlingsförlamat inför den nakna kejsaren. Jag tror att det är dags att skärpa blicken och göra en djupare analys av skeendet. Det som händer i Italien representerar ett nytt fenomen i vår tid – vid närmare granskning finner man en ny form av totalitarism, så ny att den inte går att abstrahera i gamla begrepp som ”diktatur” eller ”fascism”. Den färgstarka historien om Berlusconis mest berömda kvinnoskandal förtjänar också en närmare analys – om inte annat för att den är ett fantastiskt exempel på hur han skamlöst ljuger inför öppen ridå. Berättelsen tog sin början för två år sedan, då det uppdagades att ett stort antal unga kvinnor hade besökt premiärministerns residens. Hundratals tjejer har vallfärdat till Berlusconi för att delta i fester och i många fall mot betalning ha sex med honom. Gianpaolo Tarantini, en 32-åring från Bari, är den som värvat och skickat många av dem; han är nu en av huvudpersonerna i utredningen. Tarantini har insett att Berlusconi antagligen (en jurist har gett mig rådet att använda detta ord) är sexmissbrukare och besatt av riktigt unga flickor. Förser man honom med tjejer så kan man effektivast komma i åtnjutande av hans favörer, pengar och beskydd. Prostitution är inte olagligt i Italien, men rättsproblemen började när det visade sig att det fanns minderåriga inblandade. Till exempel sjuttonåriga ”Ruby” från Marocko, som Berlusconi själv befriat från arrest i Milano genom att ringa till den lokala polischefen och hävda att hon var släkt med Egyptens dåvarande president Mubarak. Prostitutionshärvan har i perioder slagits upp stort i pressen. Anklagelserna har varit så graverande att de flera gånger gett förhoppningar om ett snart slut för Berlusconis styre. Skandalerna har dock dessvärre – som alltid när det gäller Berlusconi – förlorat sin sprängkraft när de slukats upp i den mediala dimman: ett polariserat töcken där högermedier är emot vänstermedier, ord står mot ord, tonen hårdnar och sanningen går förlorad. Efter sommaren var skandalen med ”Ruby” återigen på väg att rinna ut i sanden, om det inte hade varit för det som länge varit Berlusconis främsta skräck: telefonavlyssningar. För en man som byggt så mycket av sin image på en illusion är det smärtsamt att konfronteras med sanningen. Ett stort antal avlyssnade samtal ger en skrämmande bild av den verklige Berlusconi, bakom det ständiga leendet. Det är obeskrivligt spännande att läsa hur Italiens premiärminister talar när han tror att ingen lyssnar på honom. Åklagaren Eugenia Pontassuglia har inför rättegången känt sig tvingad att sekretessbelägga hälften av alla samtalen mellan Berlusconi och Tarantini. Ordvalen anses så grova i beskrivningen av kvinnornas kroppar, deras prestationer, samlagsställningar, samlagslängder med mera, att man av hänsyn till ”kvinnornas rykte” har beslutat att inte offentliggöra dem. I de telefonsamtal som läckt ut i pressen tonar dock bilden fram av en patetisk 75-åring som tror sig vara en grabb på charterresa. I ett samtal med Tarantini skryter Berlusconi om att han ”satt på åtta tjejer av de elva som väntade på rad utanför mitt rum”. I ett annat, där han talar med samma Tarantini, meddelar han att det är dags att dela med sig av tjejerna, eftersom ”la patonza deve girare”, ”fittan måste gå laget runt”. I en annan passage kan man läsa hur Berlusconi hör sig för med Tarantini om en känd tv-kvinna, Manuela Arcuri, som han önskar ska delta i en trekant. ”La Arcuri é disponibile?” ”Javisst, henne kan jag fixa”, svarar Tarantini. Höjden av moralisk motsägelse nås när Berlusconi några dagar senare tappar lusten efter att ha sett Maunela Arcuri intervjuas i en av sina tv-kanaler och hört henne berätta intima detaljer om sina många kända ex-pojkvänner. ”Troppo volgare”, ”För vulgär”, tycker en äcklad Berlusconi. ”Jag skulle känna mig illa till mods av att vara ihop med en sådan hora. Vi skippar henne.” Det finns ett berömt tv-tal till nationen där Berlusconi i den egna kanalen Rete4 bemöter anklagelserna och säger: ”Inte en enda gång i mitt liv har jag betalat för att ha sex med en kvinna.” Därför är det särskilt slående att läsa Tarantinis telefonsamtal med Patrizia D’Addario, kvinnan som blivit offentligt känd efter att själv ha spelat in ljudet från sitt möte med Berlusconi med sin mobiltelefon. I en replikväxling med Tarantini är hon besviken på att hon inte fått betalt. På sidan 26 i förundersökningen står det: Tarantini: ”Jag är ledsen att du inte fick något. Det är första gången det händer. Jag har skickat hundra kvinnor och ...” D’Addario: ”Varför har alla andra fått ett kuvert? 5 000 euro?” Tarantini: ”Vissa fem, vissa tre, vissa femton, vissa tjugo och andra har fått en bil.” Alla hundra kvinnor ska alltså Berlusconi ha betalat, mellan tre till tjugo tusen euro. Man skulle kunna tro att detta är besvärande för Berlusconi, att mötet med sanningen framkallar skamkänslor. Så är inte fallet. Efter den sedvanliga provkartan av aggressiva förnekelser, tjatet om en konspiration från den kommunistiska domarkåren, raden av motattacker i hans tv-kanaler, så kommer det mest förbryllande tricket av dem alla: Inte nog med att Berlusconi aldrig skulle göra en pudel eller avgå – han lyckas i stället vända sina moraliska brister till sin fördel! Berlusconismen representerar en modern form av ledarskap som hämtar kraft i att framhäva sin obscenitet: ”Ja, jag tycker om snygga kvinnor. Som alla italienare. Hellre det än att gilla män.” Det är en öppen pik till den öppet homosexuelle oppositionspolitikern Nichi Vendola. Vill man förstå varför berlusconismens retorik är så tilltalande ska man lyssna noga på de män och kvinnor som stöder honom, som uppskattar hans naturlighet. Som den kända sångerskan och EU-parlamentarikern Iva Zanicchi, som i en intervju säger: ”Berlusconi är en välgörare, och han gillar lammkött. Och? Vad är det för fel med det?”, säger 71-åriga Iva Zanicchi till en manlig radiojournalist. ”Vad skulle du välja, en tant som jag eller en snygg ung tjej?” Det är som om Laila Freivalds med ett leende på läpparna skulle ha sagt ”Hallå!? Skulle någon av er vara så dum att ni missade chansen att köpa en bostadsrätt för halva priset?” Eller om Cecilia Stegö Chilò skulle ha valt att besvara kritiken om de obetalda tv-avgifterna med att basunera ut: ”När staten tvingar på mig usel allmän-tv så känner jag mig moralisk berättigad att inte betala tv-licensen.” Vad har detta med oss att göra? Vad säger det om vår tid? Förr var högern stel i sin framtoning. I äldre totalitära regimer – vare sig de var fascistiska eller stalinistiska – fanns en besatthet över maktens dignitet. Det var otänkbart att någon kunde driva med ledaren, eller att ledaren kunde skoja om sig själv. Vänstern provocerade med sina kroppsliga, vulgära uttryck. I berlusconismen finns kärnan till den moderna maktens nya ansikte, driften med sig själv är för ”Il Presidente” den största garantin för att kunna fortsätta regera ostört. Det är hans uppfinning av staten som är emot staten. Antistaten. ”Vi befinner oss i en polisstat”, sa Berlusconi häromdagen, upprörd över avlyssningarna. I detta ord finns just essensen av hans drömvärld, ett samhälle där individen är fri att göra vad den vill. Där kraven på medborgaren sänks till lägsta nivå eftersom statens företrädare inte heller ställer krav på sig själva. Denna ideologiska ”produkt” är mer säljande än den klassiska idén om medborgarens uppoffring för kollektivets bästa. Den har slagit igenom stort i Italien, men har också blivit inledningen till en moralisk apokalyps. Vad vi ser är fullbordandet av en ny totalitarism: totalitarism genom frihet, friheten att bara tänka på sig själv. Det är ingen slump att det är just i den kommersiella tv-kultur som Berlusconi spridit över Italien i trettio år som han hämtar näringen till sin ideologi – i det system av valörer som är typiska för kommersiella tv-kanaler världen över och som kan sammanfattas med: Tänk på dig själv, ha kul, låtsas vara lite dummare än du egentligen är, skit i resten. Berlusconi vill ha samma relation med oss italienare som hans tv-kanaler har med sin publik. Eller värre, samma relation som hans tv-bolag har till deltagarna i de realityprogram som gjort honom så rik. De unga tjejerna som besökt ”Il Presidentes” olika residens har beskrivit kvällarna som synnerligen tråkiga. Bilden de gett är den av en Berlusconi full av självbeundran, som alltid måste ta fram tidskrifter och tv-klipp om sig själv. Som vill att alla ska sjunga partihymnen ”Tack och lov att Silvio finns”. Sjuttonåriga Ruby har i en intervju kommit med en sällsynt träffande beskrivning av Berlusconi: Hennes intryck var att Il Presidente bakom alla sina pengar och sin makt mest kändes som en ”väldigt ensam man”. Narcissismen, detta moderna västerländska syndrom som vilar i besattheten av jaget, är grunden för hela populär-tv-kulturen. Effekterna har blivit mätbara. Narcissism som personlighetsstörning är en sjukdom på frammarsch; i USA har färska studier visat att diagnosticerad narcissism bland collegestudenter sedan början på 80-talet har ökat mer än överviktighet. Den narcissistiska epidemin skulle alltså vara mer utbredd än fetmaepidemin. En annan studie visar att så kallad narcissistisk personlighetstörning har mer än fördubblats i USA under de senaste tio åren; bland ungdomar i tjugoårsåldern har nästan tio procent någon gång i sitt liv lidit av det. Forskningen kopplar detta till ett massivt skifte i den moderna kulturen som alltmer propagerar för självbeundran: ”Generation Me”. Bland kändisar i USA är överrepresentationen av personer med narcissistisk personlighetsstörning påtaglig. Kändiskulturen sprider tillräckligt med narcissism omkring sig för att drabba oss allihop. Också i Sverige, där medieklimatet allt mindre skiljer sig från det i resten av världen, har vi blivit besatta av människor som är besatta av sig själva. Det faktum att italienare har vant sig vid detta moraliska förfall gör det möjligt för Berlusconi att sitta kvar. Att svenskar kan skratta åt det i Sverige är begripligt men naivt. Berlusconismen finns närmare oss alla än vad vi tror – den finns i varje tv-apparat och varje skärm i våra hem. Vi har vant oss att tro att vi är som barnet som pekar på kejsaren och ropar att han är naken. Vad vi missar är att det är vi själva som står där utan kläder på kroppen. Artikeln har tillfogats rättelser. ERIK GANDINI Erik Gandini är född 1967 och uppvuxen i Bergamo, Italien. Flyttade till Sverige som 19-åring och är bosatt i Stockholm. Han är dokumentärfilmare och regissör med en rad uppmärksammade filmer bakom sig, bland annat ”Raja Sarajevo” (1994), ”Sacrificio” (2001), ”Surplus” (2003) och ”Gitmo” (2005). ”Videocracy” (2009) behandlar det politiska förfallet i Italien och fick stort genomslag. Gandini är en av grundarna till filmbolaget Atmo och arbetar nu med dokumentärfilmsprojektet ”Dreams of the blind” samt med en spelfilm med arbetsnamnet ”Sarajevo”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15982, "headline": "Nicolai Dunger gör sin sångfågel igen", "summary": "Nicolai Dunger är dubbelt aktuell. I helgen står han på scenen i barnmusikteatern ”Systrarna Stormhatt och det stora fågeläventyret”, och i veckan släpptes skivan ”Cornelis vs Riedel” där han tolkar Vreeswijk tillsammans med Georg och Sarah Riedel.", "article": "För två år sedan sattes musikteatern ”Systrarna Stormhatt och det stora fågeläventyret” upp för första gången. Det var också första gången musikern och sångaren Nicolai Dunger försökte sig på att skådespela. Pjäsen är skriven av hans dåvarande flickvän Kristina Sigunsdotter, med musik av Dunger, Georg Riedel och Ulf Stark, och Dunger har också en roll i pjäsen som karaktären Sångfågeln. – Det var jättenervöst. Jag har några repliker också, och jag är verkligen ingen skådis. Det är fruktansvärt, tiden stannar och man tänker bara på vad man ska säga och känner att man inte har något att uttrycka. När man står på scenen och framför musik följer man med i ett flöde, men skådespeleri är svårt. I helgen spelas föreställningen igen för tredje året i rad på Barnpoesifestivalen i Stockholm. Berättelsen handlar om två systrar som försöker lära sig flyga för att kunna besöka sin döda mamma i himlen, och texterna som Dunger har tonsatt är befriande raka och enkla, berättar han. Men han anpassade inte sitt låtskrivande till barnpubliken. – Det är inte alls musik som ser ned på publiken, eller är förenklad på något sätt. Men den passar ändå. Det visste jag inte förrän jag stod där och spelade och sjöng, och märkte att den landade rätt. Är det annorlunda att uppträda för barn, jämfört med din vanliga publik? – Ja, verkligen. Det blir en direktkontakt, de skrattar rakt ut och kan ställa sig upp och skrika, något vuxna aldrig gör. Som vuxen sneglar man på grannen och gör likadant. Det var också ”Systrarna Stormhatt” som ledde till Dungers senaste projekt, skivan ”Cornelis vs Riedel” där han tillsammans med Georg och dottern Sarah Riedel tolkar Cornelis Vreeswijk. Trots att Georg Riedel och Nicolai Dunger aldrig träffades under den första uppsättningen av pjäsen fick de upp ögonen för varandra. – Sarah hade nog hört mer av min musik än Georg, han är inte så uppdaterad på nya grejer. Men han gillade det han hörde, och kontaktade mig och frågade om jag ville vara med på Cornelisskivan. Det var självklart för mig att tacka ja. Jag vet ingen som är mäktigare än Georg Riedel, han har skapat ett tonspråk för min generation med sina visor. Påverkar de här sidoprojekten ditt eget musikskapande? – Nej, det är snarare här mitt musikutövande hör hemma. Jag kan vara lite visa, lite jazz, lite teatral. Eller ganska mycket teatral, nästan så att man baxnar. Jag gillar när musik är lite för mycket. Artist och skulptör Nicolai Dunger, född 1968 och uppvuxen i Piteå. Han skivdebuterade 1991 och har gjort sammanlagt arton album under eget namn och som aliaset A Taste Of Ra. Senaste skivan, ”Ballad of this land”, kom i augusti. Nicolai Dunger är också skulptör, och i december kommer en bok med bilder på hans skulpturserie ”En svit med par”. Samtidigt släpps en skiva med musik som ackompanjerar skulpturerna. Barnpoesifestival med lyrik, musik och dans Barnpoesifestivalen ordnas av tidskriften 10-tal och innehåller lyrik, sång, dans, musik och sagor. För tredje året i rad sätts också föreställningen ”Systrarna Stormhatt och det stora fågeläventyret” upp, skriven av Kristina Sigunsdotter och i regi av Madeleine Grive. Musiken är komponerad av Georg Riedel, Ulf Stark och Nicolai Dunger, och i rollerna syns bland andra Sara Edwardsson, Dogge Doggelito och Nicolai Dunger. Pjäsen spelas klockan 13 och 15 den 15 och 16 oktober på Stockholms stadsteater. Under Barnpoesifestivalen kan man också besöka Poesifabriken, där barn får skapa och läsa poesi på lördag 11.30–12.30 i Lilla scenens foajé på Stadsteatern. ", "article_category": "culture"}
{"id": 15993, "headline": "Så blev svensk metal hårdare och svartare", "summary": "Reportageboken ”Blod eld död” är en djupdykning i svensk metal. En genre som blivit alltmer extrem i sitt uttryck. Författarna Jon Jefferson Klingberg och Ika Johannesson har velat förstå och ta den på allvar.", "article": "”Döden är en början, en ny öppning. Det är porten som man måste gå igenom. För mig har det varit självklart att man inte kan uppnå att bli ett med kaos fullt ut, man kan inte bli ett med mörkret innan man har klivit över dödens tröskel.” Det är Jon Nödtveidt från black metal-bandet Dissection som pratar. Journalisten Ika Johannesson mötte honom för två långa intervjuer på ett kafé i Stockholm sommaren 2006, under arbetet med boken ”Blod eld död”. Han är en av metalscenens mest kända och ökända gestalter, inte bara som musiker utan också för att han suttit i fängelse dömd för mord. Sammanlagt pratar Ika Johannesson med honom i nio timmar. Det blir hans sista intervju, drygt en månad senare tar Jon Nödtveidt livet av sig. – Det tog flera år för mig att skriva den texten. Jag blev otroligt ledsen och berörd. Det allra mest obehagliga var när jag lyssnade igenom intervjun och hörde att vi pratar om just det här. Jag ställer till och med frågan: ”Planerar du att begå självmord?” Det hade jag glömt. Det här är en genre som går ut på att chockera, och då säger folk väldigt mycket som man inte tar på allvar. Här kommer en person som menat allt han sagt sedan han var tonåring. Han var ett unikum inom genren. Det var väldigt svårt att veta hur jag skulle göra det här materialet rättvisa, säger Ika Johannesson. Hon och Jon Jefferson Klingberg har arbetat med boken ”Blod eld död” i mer än sex års tid, och vad som från början skulle bli en historik över den svenska metalscenen kom att utvecklas till en reportagebok med människoöden och personligheter i fokus. Brytpunkten kom när de två författarna av en slump hamnade på en spelning med bandet Shining och upptäckte att genren de båda vuxit upp med utvecklats på ett sätt de inte var helt beredda på. – Jon hade sett en flyer där det stod ”suicide black metal night”, så vi gick dit. Där stod sångaren och skar sig på scenen, och folk i publiken skar sig själva, och vi undrade hur det blev så här, säger Ika Johannesson. – Vad ligger bakom? Vad får de här människorna att göra så? Vi har helt låtit den nyfikenheten styra boken. Men den visar ju också de delarna av metalkulturen som är den folkliga och som förenar människor över klassgränser, åldersgränser och nationsgränser, säger Jon Jefferson Klingberg. Att hitta en bra balans i skildringarna har varit en av de stora utmaningarna med boken, berättar författarna. Att inte spä på fördomar om kulturen, men samtidigt inte skygga för de mer extrema delarna av black metal och death metal. Förutom intervjun med Jon Nödtveidt innehåller boken också kapitel om självdestruktiviteten inom metal och ett långt reportage om Pelle ”Dead” Ohlin från Mayhem, som tog sitt liv 1991 och sedan dess varit en av de allra mest mytomspunna figurerna inom kulturen. Men vi får också följa med in i en mer vardaglig metalsfär, där Entombeds basist tar föräldraledigt, och det ordnas muskelrockfestival i folkparken i småländska Blädinge. Strax innan vi ses för att göra intervjun har Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg suttit i TV 4:s morgonsoffa och pratat om boken, och de är uppgivna och lite trötta. – Det var en flåsig programledare som bara upprepade: ”Men är de sjuka i huvudet? Är de sjuka i huvudet?” Svaret är ju både ja och nej. Det finns exempel på alla typer av människor i metalkulturen, precis som i alla genrer. Vi har velat visa så många facetter av diamanten som möjligt, säger Jon Jefferson Klingberg. – Det är klart att folk kan se på de här banden som kastar ut blod på publiken och har kött på scenen och tänka att det inte är normalt. Men då glömmer man att det inom black metal finns en stor konstaspekt, som handlar om att vilja få fram något kraftfullt och påverka människor. Det behöver man väl för sjutton inte vara sjuk i huvudet för att vilja, det är bara att titta på vilken konstnär som helst! Och det är viktigt att påpeka att det är väldigt få som drar saker till sin extrem. Jag lyssnar själv på black metal, och inte fan sitter jag hemma och skär mig och hittar på sataniska illdåd, säger Ika Johannesson. Vad har ni fått för reaktioner från folk inom scenen? – Många har varit glada, några ledsna, och några rädda. De som är ledsna tycker att de jobbat i tjugofem år för att skapa sin death metal, och här kommer vi och vill prata om deras karriärers största skamfläckar. Och så är det ju, vi har velat prata om de jobbiga sakerna. Genrens paradoxala förhållande till politik till exempel, som är ett av de svåraste ämnena man kan ge sig in i. Några har varit rädda för att inte framstå som tillräckligt hårda i boken också, säger Jon Jefferson Klingberg. Har ni fått svar på de där frågorna ni ställde er? Hur blev metalkulturen så extrem? – Vi har själva levt med hårdrocken och följt kapprustningen i realtid och sett hur det blivit allt hårdare och våldsammare. Det ligger i genrens natur att alla vill låta värst. Man kan så klart fråga sig varför, men det är samma anledningar som att man tittar på skräckfilm. Man vill känna något, skakas om, säger Ika Johannesson. Ni är själva metalfans. Kan ni relatera till den självdestruktiva delen av genren? – Jag har aldrig varit självdestruktiv över huvud taget, jag har inte den genen. Det är klart att depressive metal kan nära den ådran hos vissa, precis som Kent gör. Men jag blir stärkt. Jag sitter på bussen och lyssnar på Watain och känner att jag är bäst i världen, säger Ika Johannesson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16004, "headline": "Inga snyftare för Riccardo Muti", "summary": "På torsdag tar Riccardo Muti emot Birgit Nilsson-priset på Kungliga Operan. ”Jag är oerhört glad över att ha fått detta pris, eftersom det kommer från ett viktigt musikland som Sverige” säger den italienske dirigenten. DN har träffat honom på hemmaplan.", "article": "Nej. Birgit Nilsson och Riccardo Muti har aldrig jobbat tillsammans. Inte ens träffats. Deras karriärer hade kanske kunnat mötas i en ”Turandot”, ”Don Giovanni” eller ”Valkyrian”. Men under 70-talet och det tidiga 80-talet, då Muti var chefdirigent för Maggio musicale – Florens prestigefyllda festival – och även firade sina första stora internationella triumfer med Londonfilharmonikerna, höll Birgit Nilsson på att avsluta sin karriär med mognadsprov som ”Elektra” och ”Die Frau ohne Schatten”. Operor som Muti aldrig dirigerat. – Men jag hörde henne förstås. Flera gånger. På La Scala, i München och i Rom i en fantastisk ”Fidelio” dirigerad av Leonard Bernstein. Jag är oerhört glad över att ha fått detta Birgit Nilsson Prize, eftersom det kommer från ett viktigt musikland som Sverige och från en sångerska som var en av 1900-talets absolut största, säger pristagaren Riccardo Muti som tar emot priset av kungen i Stockholm nu på torsdag. DN fick denna exklusiva intervju med Riccardo Muti i våras, kort efter att det blivit offentligt att han tilldelats priset. Och kort efter att han gått i bräschen för protesterna mot nedskärningarna inom Italiens kulturliv. Något som resulterade i att regeringen backade med sitt sparprogram. Det var innan finanskrisen vände ut och in på den italienska ekonomins illa stoppade socka. I våras ledde Muti även det musikaliska firandet av Italiens 150-årsjubileum med ett flertal föreställningar av operan ”Nabucco”; omskrivna för att han lät publiken bissera hela ”Fångarnas kör”. En enorm succé, där alla i publiken reste sig. – Det var inte planerat, men jag kände att orden ”Oh mia patria, si bella e perduta” (Å mitt vackra och förlorade fosterland) exakt stämmer in på vårt lands kulturskymning. Italien är inte känt för supermodern teknologi. Många av våra forskare tvingas fortsätta sina studier utomlands. Utomlands är vi respekterade för vår kulturhistoria. Den är vår identitet. Dödar man den så dödar man ett land. Riccardo Muti är på strålande humör. Under hela intervjun ser DN inte en skugga av hans berömda, hetlevrade latinska temperament. Fotografen får dock inte vara med. Muti, till dagen iförd skarp orange skjorta och en tunn svart slipover som hänger över axlarna, är en perfektionist som vill ha full kontroll. Det har gått mindre än två månader sedan han ramlade ner från dirigentpodiet i Chicago. Hans minneslucka är total från den långsamma satsen i Sjostakovitjs femma till dess han vaknade upp på sjukhuset med en grupp läkare kring sängen. – Jag föll som en fura med ansiktet rakt i golvet, säger Muti och tecknar fallet med armen. Hjärtat slog för långsamt och nu har han en pacemaker inopererad. En duktig kirurg håller på att återställa en rad käkbens- och kindbensfrakturer internt, därav fotoförbudet. Men ansiktet är redan slätt och det syns inte ett spår av fallet. Som dirigent har Riccardo Muti alltid haft långvariga förhållanden till sina orkestrar. Wienerfilharmonikerna har han dirigerat i över 40 år. I hela 19 år var han chefdirigent på La Scala i Milano. I fjol tillträdde han som ansvarig dirigent för Chicago Symphony Orchestra efter uttrycklig önskan från orkesterns musiker. – Så har jag fått alla mina engagemang. Det har gjort att jag alltid kunnat känna mig fri och aldrig behövt tacka någon för en möjlighet. I medierna har detta ibland felaktigt tolkats som att jag skulle vara extremt arrogant och en diktator. Muti tillägger att han fått en sträng uppfostran, såväl i hemmet som i skolan i Molfetta i syditalienska Apulien. – En dirigent kan givetvis inte fråga vad var och en i orkestern tycker, men att dirigera är och måste vara en kärlekshandling. Det kan aldrig vara fråga om lydnad. Verdi och Mozart förblir de två musikaliska pilastrarna i Mutis karriär. Under sin tid på La Scala återintroducerade han de stora Verdioperorna som ”La Traviata”, ”Trubaduren” och ”Rigoletto”. Flera av dem hade inte getts på över 20 år till följd av ”teaterns gamla spöken”, säger han och syftar på legenden Maria Callas. Under senare år har han intresserat sig mycket för italiensk nyklassicism och kompositörer som Luigi Cherubini och Gaspare Spontini. – Vårt liv är kort. Det handlar om att välja. Cherubinis mässor är musikaliska monument som ingen längre uppför. Samtidigt finns det operor som Muti aldrig kommer att ta sig an som ”La bohème”. ”Alltför tårdrypande för mitt temperament, med all respekt för Puccini”, förklarar han. Ännu har han inte heller betat av Birgit Nilssons praktopera ”Tristan och Isolde”. – Många har bönat och bett mig om en Tristan, säger han leende och tillägger: mitt svar har hittills alltid varit ”inte ännu”. Man ska ta sig an verk och uppgifter när man känner att det är rätt ögonblick. Dirigera är en sak, att tolka är en helt annan. Riccardo Muti är omtalad för att ha en järnvilja som man inte bör utmana. Det vittnar en episod på La Scala om från 1995 då orkestern valde att strejka i sista stund. Publiken hade släppts in av misstag. En utsåld teater väntade allt otåligare på ouvertyren till ”La Traviata”. Muti såg ingen annan utväg än att spela hela operan själv på piano. Resultatet var en personlig triumf. – Initiativet var inte avsett som en hämnd mot orkestern. Jag gjorde det eftersom det är min uppfattning att musiken aldrig ska behöva tystna. I sin självbiografi ”Musiken först, sedan orden” som kom ut i fjol skriver Muti: ”Den kvällen gick någonting sönder i min förtroenderelation till orkestern eller åtminstone en del av den.” Ganska exakt tio år senare efter ett långt bråk mellan La Scalas ledning och Muti så röstade 80 procent av orkestern och operahusets övriga anställda för att Muti skulle lämna teatern. Er sorti från La Scala är fortfarande ett öppet sår? Muti förblir vänlig där han sitter i den stora hotellsoffan, men ändrar omedelbart tonläge: – Det har aldrig varit ett sår. Jag hade tjugo underbara år på La Scala. Jag vet att jag har en plats i denna teaters historia. Alla kan göra fel. Allt jag gjort har jag gjort av kärlek till La Scala. Historien får utvisa om jag arbetat bra eller dåligt. Det faktum att Muti i så hög grad förblivit trogen sina orkestrar har gjort att han debuterat extremt sent på många av de stora operahusen. På Metropolitan först 2010 med Verdis ”Attila”. På Romoperan, där han nu är permanent gästdirigent, först 2008 med ”Otello”. I Stockholm har han varit tre gånger. Så sent som i fjol på Östersjöfestivalen med Radiosymfonikerna. Muti är lyrisk över samarbetet med Radiokören och Eric Ericssons kammarkör, som redan tidigare resulterat i ett par belönade skivinspelningar med Berlinfilharmonikerna, bland annat Mozarts rekviem. 2002 gästspelade Muti med La Scala-orkestern på Berwaldhallen, där han bland annat uppförde ett stycke ur Stravinskys ”Le baiser de la fée”. Efter konserten dök Ingmar Bergman upp i Mutis rum för ett musikaliskt samtal. – Jag var ovetande om att han hade så djupa musikkunskaper och egen erfarenhet av Stravinsky. Han gjorde en omfattande analys av stycket vi spelat. Innan vi skildes frågade jag honom om han ville göra en opera med mig. Bergman kom med sitt sedvanliga ålderdomssvar att han skulle avsluta sin sista film och sedan dra sig tillbaka till Fårö. Muti anförtror att det finns tre regissörer som han alltid drömt om att få samarbeta med: Bergman, Fellini och Bernardo Bertolucci. Ingen av dessa tre har blivit verklighet, däremot otaliga prisbelönade uppsättningar med regissören Giorgio Strehler: ”Ett geni” kallar Muti honom. I självbiografin återger Muti några rader han skrivit till sin dotter Chiara, i dag 38 år, när hon valde att bli skådespelerska. Tonen är försiktigt avrådande. Han påpekar att ”om du inte lyckas så innebär det ett liv präglat av ensamhet och besvikelser, om du lyckas så är det ett liv bestående av ensamhet och mycket arbete”. Det låter som en tuff visdom, i hur hög grad gäller detta även er? – Det är sant. Dirigentpodiet är en ensam plats. Under uppförandet är du utlämnad till dina egna tankar och oro. Publikens uppskattning och applåderna kommer eventuellt först när allt är klart. – Det svåraste är att stå till svars inför publiken när du själv inte är nöjd med framförandet. Om du då är utrustad med ett kritiskt sinne så tänker du på det som inte har gått bra. Toscaninis dotter Wally berättade för mig att på kvällen efter en föreställning medan hustrun Carla lagade risotto så satt den åldrade Arturo Toscanini alltid med partituret i hand för att studera de detaljer som inte gått bra. Detta är ett arbete där du är ensam. – Jag har svårt att förstå den unga generation av musiker och dirigenter som strålar av lycka när de leder orkestern. Det syns lång väg. För mig är det ett lidande och åtagande som förpliktar, framför allt konstnärligt. Min gamle maestro Antonio Votto, som också var på La Scala, sade alltid: ”vi står under himlens beskydd”. Det viktiga är att ha förberett sig korrekt. Hur kommer framförandet att gå? Det är det ingen som vet på förhand. Musik är inte som nummer där två plus två alltid blir fyra. hörseln värd 95 miljoner Riccardo Muti är född i Neapel 1941 men kommer från Molfetta i Apulien där han växte upp. Han har en stor repertoar med Mozart och Verdi i centrum. Muti anser att en opera bör ges i sin originalversion, utan senare tiders eventuella ändringar och strykningar. Ungdomsorkestern uppkallad efter tonsättaren Luigi Cherubini är hans egen skapelse som Muti ägnar mycket tid och med vilken han ger många konserter. Har tidigare i år fått två Grammy för bästa inspelning och bästa kör för Verdis rekviem med Chicagos symfoniorkester. I februari i år svimmade Muti och föll från podiet under en konsert i Chicago till följd av oregelbunden hjärtrytm. Han fick en pacemaker inopererad. Mutis hörsel är dyrbar och försäkrad för 10 miljoner euro. ”Ja, det är sant. Det är en skräddarsydd försäkring som gjorts för mig”, bekräftar han. Priset Att Riccardo Muti skulle få priset blev en överraskning när det tillkännagavs den 16 mars i år. De två arbetade inte ihop och Mutis namn förekom inte heller i spekulationerna. Årets Birgit Nilsson-pris delas ut på samma dag som förra gången, den 13 oktober. Då fick Placido Domingo det år 2009. Det har aldrig varit någon hemlighet att Birgit Nilsson gillade svenske kungen och det är också han som delar ut det. För Birgit Nilsson var det synnerligen viktigt att utdelningen sker i Sverige med dess stolta sångartraditioner alltsedan Jenny Linds dagar. Förvaltaren Birgit Nilsson började projektera för sitt stora musikpris redan två decennier innan hon dog men hemlighöll planerna. Först tre år efter hennes död fick världen reda på det. Namnet på den första pristagaren önskade hon utse själv och förmedlade namnet i ett brev till Rutbert Reisch, ordförande för The Birgit Nilsson Foundation. Priset denna gång har bestämts av en jury som består av Clemens Hellsberg, ordförande för Wiens filharmoniska orkester, Eva Wagner-Pasquier, en av direktörerna för Wagnerfestspelen i Bayreuth, Bengt Hall, operachef för Malmöoperan, Rupert Christiansen, författare och operarecensent på Daily Telegraph i London, Speight Jenkins, direktör för Seattle Opera i USA. Rutbert Reisch, operaälskare, var förut Volkswagens finansielle direktör och nära vän till Birgit Nilsson. Hon utnämnde honom till förvaltare av den efterlämnade förmögenheten. Festen Festligheterna den 13 oktober inleds på Operan där priset delas ut. Gianandrea Noseda leder Hovkapellet och solist är Metropolitanstjärnan, sopranen Sondra Radvanovsky. Operachefen Birgitta Svendén håller festtalet för Riccardo Muti. Och givetvis framför Operakören ”Fångarnas kör” ur Verdis ”Nabucco”. Efter ceremonin är det galamiddag i Blå hallen på Stockholms stadshus för speciellt inbjudna. Här framträder de svenska sångarna sopranen Paulina Pfeiffer, tenoren Joachim Bäckström och barytonen Karl-Magnus Fredriksson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16006, "headline": "Stockholms kultur får 15 nya miljoner", "summary": "Det fria kulturlivet i Stockholm får nästa år 15 miljoner kronor mer än i år. Det är en höjning som få kommuner i Sverige kan konkurrera med.", "article": "Medan staten nästa år ökar kulturbudgeten med blygsamma 0,1 procent späder Stockholms stad på med nästan hela 15,5 procent mer till det fria kulturlivet. Det kommer att framgå när den borgerliga alliansen i morgon, onsdag, lägger fram nästa års budget. Dessutom kan DN redan i dag berätta att Tensta konsthall i fortsättningen blir stadens ansvar helt och hållet. I reda pengar betyder höjningen till kultursektorn 15 miljoner kronor och totalt bidrar staden med 116 miljoner 2012. – Det är väldigt roligt att kunna räkna upp summan till kulturen i Stockholm, som vi vill ska bli en världsstad och där sådant som avantgardekultur ska ha en självklar plats, säger kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP). Hon passar på att framhålla att när hon startade som kulturborgarråd 2006 erhöll fria teatrar, dansscener, konstscener och så vidare bara 76 miljoner kronor per år. En så stor engångshöjning som den aviserade är sällsynt. Äter finansborgarrådet Sten Nordin ur Madeleine Sjöstedts hand nu? – Nej (haha), så går det inte till. Man förhandlar i Stadshuset och gör en prioritering för vilka politikområden som känns angelägna att utveckla och som kan ge ökad tillväxt, säger Madeleine Sjöstedt. Blir det alltså 15 procent mer kultur till stockholmarna? – Det får vi se. Men visst blir det mer, kulturen kommer att förstärkas när vi börjar inför det nya kulturstödssystemet nästa år. Allt det här är viktigt i en stad med Stockholms ambitioner. Samrådsförfarandet för det nya kulturstödet, som ska införas i två etapper, gick ut den 3 oktober. Nu ska de 20 inkomna svaren gås igenom av kulturförvaltningen och sedan ska ett förslag beredas till kulturnämnden, som ska klubba ärendet den 8 november. Vilka politikområden som fått stryka på foten och ge plats åt kulturen blir synligt först när Stockholmsbudgeten i sin helhet läggs fram på onsdagen. Stockholms stad tar över Tensta konsthall nästa år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16009, "headline": "Inga snyftare för Riccardo Muti", "summary": "Rom. På torsdag tar Riccardo Muti emot Birgit Nilsson-priset på Kungliga Operan. ”Jag är oerhört glad över att ha fått detta pris, eftersom det kommer från ett viktigt musikland som Sverige” säger den italienske dirigenten. DN har träffat honom på hemmaplan.", "article": "Nej. Birgit Nilsson och Riccardo Muti har aldrig jobbat tillsammans. Inte ens träffats. Deras karriärer hade kanske kunnat mötas i en ”Turandot”, ”Don Giovanni” eller ”Valkyrian”. Men under 70-talet och det tidiga 80-talet, då Muti var chefdirigent för Maggio musicale – Florens prestigefyllda festival – och även firade sina första stora internationella triumfer med Londonfilharmonikerna, höll Birgit Nilsson på att avsluta sin karriär med mognadsprov som ”Elektra” och ”Die Frau ohne Schatten”. Operor som Muti aldrig dirigerat. – Men jag hörde henne förstås. Flera gånger. På La Scala, i München och i Rom i en fantastisk ”Fidelio” dirigerad av Leonard Bernstein. Jag är oerhört glad över att ha fått detta Birgit Nilsson Prize, eftersom det kommer från ett viktigt musikland som Sverige och från en sångerska som var en av 1900-talets absolut största, säger pristagaren Riccardo Muti som tar emot priset av kungen i Stockholm nu på torsdag. DN fick denna exklusiva intervju med Riccardo Muti i våras, kort efter att det blivit offentligt att han tilldelats priset. Och kort efter att han gått i bräschen för protesterna mot nedskärningarna inom Italiens kulturliv. Något som resulterade i att regeringen backade med sitt sparprogram. Det var innan finanskrisen vände ut och in på den italienska ekonomins illa stoppade socka. I våras ledde Muti även det musikaliska firandet av Italiens 150-årsjubileum med ett flertal föreställningar av operan ”Nabucco”; omskrivna för att han lät publiken bissera hela ”Fångarnas kör”. En enorm succé, där alla i publiken reste sig. – Det var inte planerat, men jag kände att orden ”Oh mia patria, si bella e perduta” (Å mitt vackra och förlorade fosterland) exakt stämmer in på vårt lands kulturskymning. Italien är inte känt för supermodern teknologi. Många av våra forskare tvingas fortsätta sina studier utomlands. Utomlands är vi respekterade för vår kulturhistoria. Den är vår identitet. Dödar man den så dödar man ett land. Riccardo Muti är på strålande humör. Under hela intervjun ser DN inte en skugga av hans berömda, hetlevrade latinska temperament. Fotografen får dock inte vara med. Muti, till dagen iförd skarp orange skjorta och en tunn svart slipover som hänger över axlarna, är en perfektionist som vill ha full kontroll. Det har gått mindre än två månader sedan han ramlade ner från dirigentpodiet i Chicago. Hans minneslucka är total från den långsamma satsen i Sjostakovitjs femma till dess han vaknade upp på sjukhuset med en grupp läkare kring sängen. – Jag föll som en fura med ansiktet rakt i golvet, säger Muti och tecknar fallet med armen. Hjärtat slog för långsamt och nu har han en pacemaker inopererad. En duktig kirurg håller på att återställa en rad käkbens- och kindbensfrakturer internt, därav fotoförbudet. Men ansiktet är redan slätt och det syns inte ett spår av fallet. Som dirigent har Riccardo Muti alltid haft långvariga förhållanden till sina orkestrar. Wienerfilharmonikerna har han dirigerat i över 40 år. I hela 19 år var han chefdirigent på La Scala i Milano. I fjol tillträdde han som ansvarig dirigent för Chicago Symphony Orchestra efter uttrycklig önskan från orkesterns musiker. – Så har jag fått alla mina engagemang. Det har gjort att jag alltid kunnat känna mig fri och aldrig behövt tacka någon för en möjlighet. I medierna har detta ibland felaktigt tolkats som att jag skulle vara extremt arrogant och en diktator. Muti tillägger att han fått en sträng uppfostran, såväl i hemmet som i skolan i Molfetta i syditalienska Apulien. – En dirigent kan givetvis inte fråga vad var och en i orkestern tycker, men att dirigera är och måste vara en kärlekshandling. Det kan aldrig vara fråga om lydnad. Verdi och Mozart förblir de två musikaliska pilastrarna i Mutis karriär. Under sin tid på La Scala återintroducerade han de stora Verdioperorna som ”La Traviata”, ”Trubaduren” och ”Rigoletto”. Flera av dem hade inte getts på över 20 år till följd av ”teaterns gamla spöken”, säger han och syftar på legenden Maria Callas. Under senare år har han intresserat sig mycket för italiensk nyklassicism och kompositörer som Luigi Cherubini och Gaspare Spontini. – Vårt liv är kort. Det handlar om att välja. Cherubinis mässor är musikaliska monument som ingen längre uppför. Samtidigt finns det operor som Muti aldrig kommer att ta sig an som ”La bohème”. ”Alltför tårdrypande för mitt temperament, med all respekt för Puccini”, förklarar han. Ännu har han inte heller betat av Birgit Nilssons praktopera ”Tristan och Isolde”. – Många har bönat och bett mig om en Tristan, säger han leende och tillägger: mitt svar har hittills alltid varit ”inte ännu”. Man ska ta sig an verk och uppgifter när man känner att det är rätt ögonblick. Dirigera är en sak, att tolka är en helt annan. Riccardo Muti är omtalad för att ha en järnvilja som man inte bör utmana. Det vittnar en episod på La Scala om från 1995 då orkestern valde att strejka i sista stund. Publiken hade släppts in av misstag. En utsåld teater väntade allt otåligare på ouvertyren till ”La Traviata”. Muti såg ingen annan utväg än att spela hela operan själv på piano. Resultatet var en personlig triumf. – Initiativet var inte avsett som en hämnd mot orkestern. Jag gjorde det eftersom det är min uppfattning att musiken aldrig ska behöva tystna. I sin självbiografi ”Musiken först, sedan orden” som kom ut i fjol skriver Muti: ”Den kvällen gick någonting sönder i min förtroenderelation till orkestern eller åtminstone en del av den.” Ganska exakt tio år senare efter ett långt bråk mellan La Scalas ledning och Muti så röstade 80 procent av orkestern och operahusets övriga anställda för att Muti skulle lämna teatern. Er sorti från La Scala är fortfarande ett öppet sår? Muti förblir vänlig där han sitter i den stora hotellsoffan, men ändrar omedelbart tonläge: – Det har aldrig varit ett sår. Jag hade tjugo underbara år på La Scala. Jag vet att jag har en plats i denna teaters historia. Alla kan göra fel. Allt jag gjort har jag gjort av kärlek till La Scala. Historien får utvisa om jag arbetat bra eller dåligt. Det faktum att Muti i så hög grad förblivit trogen sina orkestrar har gjort att han debuterat extremt sent på många av de stora operahusen. På Metropolitan först 2010 med Verdis ”Attila”. På Romoperan, där han nu är permanent gästdirigent, först 2008 med ”Otello”. I Stockholm har han varit tre gånger. Så sent som i fjol på Östersjöfestivalen med Radiosymfonikerna. Muti är lyrisk över samarbetet med Radiokören och Eric Ericssons kammarkör, som redan tidigare resulterat i ett par belönade skivinspelningar med Berlinfilharmonikerna, bland annat Mozarts rekviem. 2002 gästspelade Muti med La Scala-orkestern på Berwaldhallen, där han bland annat uppförde ett stycke ur Stravinskys ”Le baiser de la fée”. Efter konserten dök Ingmar Bergman upp i Mutis rum för ett musikaliskt samtal. – Jag var ovetande om att han hade så djupa musikkunskaper och egen erfarenhet av Stravinsky. Han gjorde en omfattande analys av stycket vi spelat. Innan vi skildes frågade jag honom om han ville göra en opera med mig. Bergman kom med sitt sedvanliga ålderdomssvar att han skulle avsluta sin sista film och sedan dra sig tillbaka till Fårö. Muti anförtror att det finns tre regissörer som han alltid drömt om att få samarbeta med: Bergman, Fellini och Bernardo Bertolucci. Ingen av dessa tre har blivit verklighet, däremot otaliga prisbelönade uppsättningar med regissören Giorgio Strehler: ”Ett geni” kallar Muti honom. I självbiografin återger Muti några rader han skrivit till sin dotter Chiara, i dag 38 år, när hon valde att bli skådespelerska. Tonen är försiktigt avrådande. Han påpekar att ”om du inte lyckas så innebär det ett liv präglat av ensamhet och besvikelser, om du lyckas så är det ett liv bestående av ensamhet och mycket arbete”. Det låter som en tuff visdom, i hur hög grad gäller detta även er? – Det är sant. Dirigentpodiet är en ensam plats. Under uppförandet är du utlämnad till dina egna tankar och oro. Publikens uppskattning och applåderna kommer eventuellt först när allt är klart. – Det svåraste är att stå till svars inför publiken när du själv inte är nöjd med framförandet. Om du då är utrustad med ett kritiskt sinne så tänker du på det som inte har gått bra. Toscaninis dotter Wally berättade för mig att på kvällen efter en föreställning medan hustrun Carla lagade risotto så satt den åldrade Arturo Toscanini alltid med partituret i hand för att studera de detaljer som inte gått bra. Detta är ett arbete där du är ensam. – Jag har svårt att förstå den unga generation av musiker och dirigenter som strålar av lycka när de leder orkestern. Det syns lång väg. För mig är det ett lidande och åtagande som förpliktar, framför allt konstnärligt. Min gamle maestro Antonio Votto, som också var på La Scala, sade alltid: ”vi står under himlens beskydd”. Det viktiga är att ha förberett sig korrekt. Hur kommer framförandet att gå? Det är det ingen som vet på förhand. Musik är inte som nummer där två plus två alltid blir fyra. Riccardo Muti är född i Neapel 1941 men kommer från Molfetta i Apulien där han växte upp. Han har en stor repertoar med Mozart och Verdi i centrum. Muti anser att en opera bör ges i sin originalversion, utan senare tiders eventuella ändringar och strykningar. Ungdomsorkestern uppkallad efter tonsättaren Luigi Cherubini är hans egen skapelse som Muti ägnar mycket tid och med vilken han ger många konserter. Har tidigare i år fått två Grammy för bästa inspelning och bästa kör för Verdis rekviem med Chicagos symfoniorkester. I februari i år svimmade Muti och föll från podiet under en konsert i Chicago till följd av oregelbunden hjärtrytm. Han fick en pacemaker inopererad. Mutis hörsel är dyrbar och försäkrad för 10 miljoner euro. ”Ja, det är sant. Det är en skräddarsydd försäkring som gjorts för mig”, bekräftar han. Att Riccardo Muti skulle få priset blev en överraskning när det tillkännagavs den 16 mars i år. De två arbetade inte ihop och Mutis namn förekom inte heller i spekulationerna. Årets Birgit Nilsson-pris delas ut på samma dag som förra gången, den 13 oktober. Då fick Placido Domingo det år 2009. Det har aldrig varit någon hemlighet att Birgit Nilsson gillade svenske kungen och det är också han som delar ut det. För Birgit Nilsson var det synnerligen viktigt att utdelningen sker i Sverige med dess stolta sångartraditioner alltsedan Jenny Linds dagar. Förvaltaren Birgit Nilsson började projektera för sitt stora musikpris redan två decennier innan hon dog men hemlighöll planerna. Först tre år efter hennes död fick världen reda på det. Namnet på den första pristagaren önskade hon utse själv och förmedlade namnet i ett brev till Rutbert Reisch, ordförande för The Birgit Nilsson Foundation. Priset denna gång har bestämts av en jury som består av Clemens Hellsberg, ordförande för Wiens filharmoniska orkester, Eva Wagner-Pasquier, en av direktörerna för Wagnerfestspelen i Bayreuth, Bengt Hall, operachef för Malmöoperan, Rupert Christiansen, författare och operarecensent på Daily Telegraph i London, Speight Jenkins, direktör för Seattle Opera i USA. Rutbert Reisch, operaälskare, var förut Volkswagens finansielle direktör och nära vän till Birgit Nilsson. Hon utnämnde honom till förvaltare av den efterlämnade förmögenheten. 7 000 000 kronor eller 1 miljon dollar … får pristagaren. Därmed är Birgit Nilsson Prize ett av världens största musikpriser. Festen Festligheterna den 13 oktober inleds på Operan där priset delas ut. Gianandrea Noseda leder Hovkapellet och solist är Metropolitanstjärnan, sopranen Sondra Radvanovsky. Operachefen Birgitta Svendén håller festtalet för Riccardo Muti. Och givetvis framför Operakören ”Fångarnas kör” ur Verdis ”Nabucco”. Efter ceremonin är det galamiddag i Blå hallen på Stockholms stadshus för speciellt inbjudna. Här framträder de svenska sångarna sopranen Paulina Pfeiffer, tenoren Joachim Bäckström och barytonen Karl-Magnus Fredriksson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16017, "headline": "På resa med Anna Ternheim", "summary": "Anna Ternheims fjärde platta, som släpps om ett par veckor, spelades in i Nashville tillsammans med några av countrystadens allra säkraste musiker. DN:s korrespondent Michael Winiarski och fotografen Chris Maluszynski följde med den svenska stjärnan till den amerikanska Södern. Det här är deras rapport. I countryns mecka. Anna Ternheim ville komma närmare det akustiska och hamnade bland musikaliska legender i Nashville. Om förväntningarna: ”Den här skivan känns så jävla bra i magen, inga radiohittar kanske, men den växer långsamt och stannar kvar.”", "article": "En långbent tjej i mörkblå jeans och svarta boots kliver in i en av musikbarerna på Broadway, nöjesgatan i Nashville. Hon parkerar sig vid den långa baren och beställer en Virgin Mary; det är trots allt förmiddag. Om några timmar är Robert’s Western World, liksom alla honky-tonks som ligger dörr i dörr i dessa kvarter, proppfull med ölhävande och dansande countryfantaster och turister. Men nu avslöjar det bleka dagsljuset en nästan övergiven lokal. På scenen står likväl en ärrad countrysångare och kör på med sina standards. The show must go on. Anna Ternheim, med tre framgångsrika skivalbum och fem Grammisutmärkelser bakom sig, smuttar på sin cocktail och lyssnar. Detta är väl inte riktigt hennes musik, hon anser sig i varje fall inte ha haft något speciellt förhållande till den. Ändå är det här, i countrymusikens huvudstad, som hon detta år har spelat in sitt fjärde album. – Att det blev Nashville var en ren tillfällighet, säger Anna Ternheim. Jag lyssnar på det jag behöver för tillfället. Musik man berörs av finns i alla genrer. Det nya albumet ”The night visitor”, som släpps i Sverige den 28 oktober, är inte country. Även om de flesta av medmusikanterna är countryveteraner, är skivan klockren Anna Ternheim. Den blonda 33-åringen från Sollentuna kan inte heller räknas till den strida ström av hoppfulla musiker som anländer till countryns mecka och hoppas på ett genombrott. Ett fenomen som skildrades så elakt i Robert Altmans film ”Nashville” från 1975. I en scen ryter den fiktiva Grand Ole Opry-sångaren Haven Hamilton åt en musiker med långt hippiehår: ”Gå och klipp dig, du hör inte hemma i Nashville!”. En eller två generationer senare är det naturligtvis ett icke-problem med långt hår i Nashville, såväl för musiker som för alla andra. Tiden är en annan, mångfalden överväldigande. För även om Nashville fortfarande är USA:s främsta countrystad är den rubrik stadens turistmånglare har satt på den – ”The Music City” – mer sann. Begreppet ”country” har blivit ett rymligt tält, och gränserna mellan olika populärmusikstilar är mer utsuddad än förr. Vi lämnar musikbaren och den lite absurda stämningen som Anna Ternheim beskriver som ett ”tivoli på dagtid”. Nashville är en magnet för all slags musik, och alla slags musiker. Inte minst för att det finns så många högklassiga musiker som är verksamma här. Under en kväll på Nashvilles countrytempel Grand Ole Opry, med Anna Ternheim och några av hennes musiker, får vi under en och samma föreställning höra frälsismusik, bluegrass och hårdrock. Om jag hade blundat, och kunnat tänka bort cowboyhattarna, skulle det ha varit svårt att gissa att jag befann mig i Opryland. En av stadens gudabenådade ”session musicians” är slagverkaren Kenny Malone som under sina 40 år i Nashville har spelat in plattor med så många legendariska namn att alla inte skulle få plats här. Det räcker med att räkna upp några: John Prine, Townes VanZandt, Lyle Lovett, Steve Earle, Alison Krauss, Ricky Skaggs, Dolly Parton, Waylon Jennings, George Jones, Don Williams, Emmylou Harris, Merle Haggard, Garth Brooks, Willie Nelson, Shel Silverstein, Ray Charles och Johnny Cash ... Inget dåligt sällskap för Anna Ternheim, som första gången träffade Kenny Malone i våras när han deltog vid inspelningen av hennes nya album. Jag och fotograf Chris Maluszynski hänger med henne och Kenny Malone till ett enkelt frukostställe, Hermitage Café, mitt i en socialrealistisk industrimiljö, några kilometer söder om glittret i nöjeskvarteren kring Broadway. Det är precis så trivsamt som det ska vara. Den moderliga servitrisen säger ”honey” och ”sweetie” och häller upp det tunna kaffet innan vi granskar menyns breakfast specials. Kenny äter frukost här varje dag som en del i morgonritualen. Han beställer som vanligt sin specialkomponerade ”Kenwich”-macka. Anna beställer en likadan. Kenny är en av de verkliga doldisarna, men förmodligen en av de mest anlitade studiomusikerna i Nashville. Att han är så efterfrågad beror – utöver virtuositeten – på att han är noga med att sätta sig in i den musik han medverkar i, eller snarare är medskapande i. Ursprungligen var han jazztrummis i Denver, Colorado. Sedan reste han under 16 år världen runt som medlem i US Navy Big Band. Han var bland annat med och spelade vid John F Kennedys presidentinvigning 1961. Först 1970 flyttade han till Nashville, innan dess hade han egentligen aldrig lyssnat på country. På Annas skiva spelar Kenny en afrikansk handtrumma, en djembe. – Du är den första trummis som någonsin har börjat med att fråga efter texten till mina låtar, säger hon. – Om jag inte vet vad det handlar om kan jag inte veta hur jag ska slå på trumman och få liv i musiken, att andas in liv i den, svarar han. – Det ska kännas bra för kroppen rent fysiskt, säger Anna, och Kenny fyller i: – All tajmning finns i andningen, det ska vara som att få en ren träff med baseballslagträ. Och det ska kännas i magen. Båda är ense om att jobba utan ”click track”, metronom. Den kan göra att man tappar koncentrationen. – Jag får tempot från orden i mina sånger, säger Anna. – Ja, hon sjunger, hon skriker inte, och det är så vackert, säger Kenny. Det är helt enkelt en röst jag gillar att lyssna på. Innan Anna Ternheim kom till Nashville visste hon inte mycket om staden och hade ingen koll på vad Grand Ole Opry var för något. – Det blev så på grund av Matt Sweeney, en gitarrist som jag kände från New York och som medverkade på några spår på mitt förra album ”Leaving on a Mayday”.  Jag kände mig urlakad och ville komma närmare det akustiska. Hon hade skrivit på sina nya sånger, men fastnat i sitt gitarrspel och bett Matt om hjälp med att arrangera. – Han är en mycket speciell gitarrist med en fin stilkänsla. Han får det svåra att låta enkelt. Matt såg något i hennes låtar och sade att han ville producera den nya skivan. Han kände David ”Fergie” Ferguson, Nashvilles kanske mest framstående ljudtekniker och mixare. Ferguson hade arbetat med stjärnproducenten Rick Rubin på Johnny Cash-albumen ”American”, och Matt Sweeney spelade gitarr på de två sista, postumt utgivna ”American” V och VI. Förra året spelade dessutom Matt in en skiva med Will Oldham, alias Bonnie ”Prince” Billy, hos Dave Ferguson. Så det bara blev så. På samma sätt som när Anna Ternheim hade flyttat till New York ”efter en ingivelse”, och nu är inne på sitt fjärde år på hippa Lower East Side. För övrigt är Will Oldham också med som bakgrundssångare på hennes skiva. – Det är slående att de här musikerna verkar kunna göra vad de vill, och det blir intressant att de spelar musik som är min. Här är det inte så vattentäta skott som i Stockholm, säger Anna när vi besöker den bunkerliknande och lätt stökiga inspelningsstudion där hennes skiva kom till. – Jag har haft väldig tur med musikerna. De är inga ”studiomusiker” som bara gör vad de är tillsagda att göra – deras egen kreativitet har verkligen format skivan. Studion heter The Butcher Shoppe, efter det slakteri som tidigare låg här, i ett stort, numera utrymt industriområde. Den ligger på en höjd med strålande utsikt över Nashvilles skyline. David Ferguson äger studion ihop med country- och folksångaren John Prine. Anna Ternheim och Matt Sweeney kom hit i februari och började spela in några låtar. – Det kändes direkt som om”okej, när ska vi göra färdigt det här?” Sedan rullade det på, och efter 18 dagar var materialet i princip klart. Inspelat live med sång och gitarr. Trummor, fiol, mandolin och annat lades på senare. – Det är spännande när det händer något oväntat. Förr var jag mycket mer ett kontrollfreak. Att David Ferguson inte bara är ljudtekniker utan också musiker bidrog till att det blev en väldigt kreativ och tillåtande process. Ett exempel var när David Ferguson på Matt Sweeneys förslag började sjunga på ”The longer the waiting the sweeter the kiss” av Pat McLaughlin. Anna började sjunga med, och det lät så bra att låten hamnade som andra spår på ”The night visitor”. På den tredje inspelningsdagen fick de fint besök i studion: ”Cowboy” Jack Clement, den 80-åriga legenden som en gång hade upptäckt Jerry Lee Lewis, dök upp för att spela dobro på några låtar. Rockhistoriens vingslag vispade upp dammet i The Butcher Shoppe. ”Cowboy” Jack Clement producerade den berömda jamsessionen 1956 med The Million Dollar Quartet, den enda gång då Elvis Presley, Johnny Cash, Carl Perkins och Jerry Lee Lewis samtidigt befann sig i Sun Records studio i Memphis. – När han kom steg genast stämningen. Man blir ödmjuk när man träffar en person som i princip var med och skapade rock ’n’ roll. Vi beger oss ut till David Fergusons hus i lantliga och gröna Goodlettsville, några mil norr om Nashville. Här bodde Anna Ternheim under skivinspelningen. Det var när hon stekte svenska köttbullar åt den matlagningsintresserade ”Fergie” som han sade: ”You stay here!” I dealen ingick också att hon kunde vakna upp och till frukost njuta av färska ägg från Fergs egna höns. Senare tog sig tvättbjörnar in i hönshuset, så nu fanns det varken hönor eller ägg. Men Ferg bjuder på het chili och svalt vitt vin, innan han vill ta ut oss i trädgården för att demonstrera sin hagelbössa. Han laddar det 12-kalibriga muskedundret och lyckas övertala Anna att provskjuta. Hon siktar mot en jordvall. Knallen är öronbedövande. – Jag måste ha ett vapen när jag lever här ute ensam, förklarar Ferg. Vi går in i huset igen och Ferg säger att han är trött på countryscenen i stort, och fnyser åt all ytlighet. – Tiderna är sådana. I dag skulle en Patsy Kline inte ha haft en chans. Det handlar inte så mycket om begåvning som om utseende. Men för Anna Ternheim har Ferg bara lovord för. – Europeisk musik är något helt annat, det handlar mer om hur det låter. Och Anna sjunger helt enkelt bra, hon behöver inte ägna sig åt en massa trick. Att det blev en akustisk skiva gillar jag också. Både Matt Sweeney och Ferg har erfarenheter av Sverige. Matt bland annat från inspelningen av Annas förra skivan. Dessutom är han en stor beundrare av de svenska proggarna Träd, Gräs och Stenar. Och Ferg var producent för The Highwaymen (Johnny Cash, Kris Kristofferson, Willie Nelson och Waylon Jennings) under deras Skandinavienturné i början på 1990-talet. – Jag försökte bli full i Sverige, men jag hade inte råd, minns Ferg med ett snett leende. Ferg medverkar på skivan med sin varma röst i duetten ”The longer the wait ...” med Anna Ternheim. Det var Matt som föreslog låten för Ferg. – Jag blev helt förälskad i den. Och när jag sjöng den så föll Anna in och det lät så fint, säger Ferg. – Jag vet kvinnor som har börjat gråta över den sången, säger Anna. Anna Ternheim drar i väg oss på lunch på en klassisk diner, Elliston Place Soda Shop, som stoltserar med att vara Nashvilles äldsta krog på sin ursprungliga plats. Att gå in där är som att hamna i en 40-talsfilm. Inredningsdetaljerna är original: skinnsofforna, minijukeboxarna på väggen vid varje bås. Stället är berömt för sina milkshakes. Hon beställer en chokladshake vid sidan av en ”meat ’n three” – varmrätten. Det visar sig dock vara mer än vad hon orkar med. Vi pratar i stället. Anna Ternheims nya album kommer ut nära tre år efter den förra skivan. Hennes sätt att skapa innebär att hon inte försökt stressa fram den nya. Hon ser sig inte som särskilt strukturerad, även om hon börjar bli alltmer medveten om hur hon går till väga. – Inför en ny skiva försöker jag ge mig mycket tid. Jag har skrivit låtar sedan jag var tio år, och det är ett flummigt tillstånd där jag sitter med gitarren och jammar själv. Låtarna kommer till mig medan jag spelar. Hon skriver inte noter, men genom att skriva ner orden kan hon senare minnas melodierna. Vad som kommer först – orden eller musiken – är olika från gång till gång. – Det kan vara en textrad som har fastnat, men jag vill hålla alla möjligheter öppna för hur låtar kommer till. Jag tycker om att skriva fort så att jag fångar känslan och idén. Det började tidigt för henne med att hon lyssnade på sin pappas musik. Hon provade in på kommunala musikskolan i Sollentuna och fick börja med gitarr. Hon är tacksam över att hennes gitarrlärare Gun Ström lärde henne de tre ackorden D, E och A redan på första lektionen, och att hon ordnade spelningar på skolor och bibliotek. – Jag mådde bra av att spela med andra. Idén att låta alla barn få chansen att spela att är bra, även om man inte väljer att ha det som sitt liv. Att få lära sig tidigt öppnar många möjligheter. Hon berättar att hennes första album, ”Somebody outside” (2004), växte fram helt intuitivt. Vid den tidpunkten hade hon ägnat sig åt olika saker, studerat statsvetenskap, gått på konstskola och sedan börjat på arkitekturhögskolan. Det dröjde innan hon bestämde sig för musiken. Men när skivan togs emot väl hoppade hon av pluggandet. – Då var jag 26 år och insåg att jag redan kommit så mycket längre med musiken än något jag lärt mig i skolan. Jag har haft tur som hittat något jag brinner för. När det var dags för den andra skivan, ”Separation road” (2006), sökte hon en form för skapandet. Det var som ett jobb: Hon skrev en låt per vecka. – Att avsätta tid är grunden. Man vet inte varifrån inspirationen kommer, så jag försöker släppa taget mer och mer för att komma tillbaka till den första stunden när man var barn. Jag skriver för att jag måste, utifrån det som har berört mig, även om allt inte behöver vara självupplevt. Hennes sånger handlar mycket om uppbrott, separation och sviken kärlek. Tonen är fortfarande lite sorgsen. Men Anna Ternheim håller på sin integritet och vill inte gärna tala om sitt privatliv i en tidningsintervju. – Jag är tillräckligt utlämnande och naken i musiken. Att det dröjde lite längre än vanligt innan ”The night visitor” kom till förklarar Anna Ternheim med att hon behövde den tiden för att utforska vad hon håller på med, att utmana sig själv och se nya möjligheter att ta till sig musik. Hon känner sig inte nervös inför skivsläppet. – Efter min första skiva lyste solen på mig, dörren öppnades och folk började helt plötsligt bry sig om vad jag gjorde. Det är inte något alla får uppleva, samtidigt blir det svårare, helt plötsligt finns det förväntningar. Framgång är förgänglig, jag vill hitta roten i det jag gör, utanför tid och trend, så att jag känner kraft och inspiration att fortsätta göra musik för att det gör mig lycklig. Den här skivan känns så jävla bra i magen, inga radiohittar kanske, men den växer långsamt och stannar kvar. Anna Ternheim har full kontroll över sin produkt genom sitt eget skivbolag. Hon sköter också mycket av det praktiska kring skivan med hjälp av sin manager Filip Wilén: planering av själva inspelningen, bilder och omslag till utgåvan, som egentligen är flera olika produkter: en cd med de tolv låtarna, en vinylskiva, och en box med cd, liveskiva och en dvd-film från en livesession på Fergs veranda i Goodlettsville. – Universal Music står för lanseringen, men den konstnärliga biten sköter jag. Musiken får ingen höra förrän det är helt klart, bara de som arbetar med den. Lanseringen kommer att ske i flera steg. I Sverige och norra Europa i höst, i Frankrike till jul och i USA till våren. Hon bygger sakta men säkert sin ställning på den amerikanska marknaden. En dag kommer hon kanske, vilket Dave Ferguson föreslår under en fried catfish-middag i Nashville, att framträda på Grand Ole Opry. – Det gäller att styra sitt eget liv. Jag vet att den första frågan jag kommer att få efter att den här skivan har kommit ut är: När kommer nästa? Kultursöndag Framgång är förgänglig, jag vill hitta roten i det jag gör, utanför tid och trend, så att jag känner kraft och inspiration att fortsätta göra musik för att det gör mig lycklig. Jag har haft väldig tur med musikerna. De är inga ’studiomusiker’ som bara gör vad de är tillsagda att göra – deras egen kreativitet har verkligen format skivan. Jag har haft väldigt tur med musikerna. De är inga \"studiomusiker\" som bara gör vad de är tillsagda att göra-deras kreativitet har verkligen format skivan. Framgång är förgänglig, jag vill hitta roten i det jag gör, utanför tid och trend, så att jag känner kraft och insperation att fortsätta göra musik för att det gör mig lycklig. ”Somebody outside” (2004) Producerad av Daniel Jansson, Mattias Areskog, Åsa Jacobsson, Pelle Jacobsson, Anders Ljung, Linus Larson, Andreas Dahlbäck och Anna Ternheim. ”Låtar från ett halvt liv. Spelades in i ett sågverk på Gotland, en replokal vid Norrtull, ett kök i Aspudden och en mörk studio i södra Hammarbyhamnen.” ”Separation road” (2006) Producerad av Andreas Dahlbäck. ”Spelades in under första skivans baksmälla. Det blev stora refränger och dramatiska stråkar.” ”Leaving on a Mayday” (2008) Producerad av Björn Yttling. ”Spelades in i Stockholm och New York. Lämnade gitarren för stråkar, trummor och sång. En låt kan man till och med dansa till.” Ålder: 33 år. Uppväxt: i Sollentuna. Bor: New York Utmärkelser: Belönades dubbelt 2005 med P 3 Guld-pris i kategorin ”Bästa nykomling” och med en Grammis som ”Bästa nykomling”. Fick 2007 P 3 Guld-priset för ”Bästa kvinnliga artist”. Samma år två Grammisar, ”Bästa kvinnliga artist” och ”Bästa textförfattare”. 2009 två Grammisar till, i kategorierna ”Årets album” (för ”Leaving on a Mayday”) och ”Årets kvinnliga artist”. Aktuell: Fjärde albumet ”The night visitor” utkommer den 28 oktober. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16028, "headline": "Shakira ska ge Obama råd", "summary": "Artisten Shakira blir rådgivare åt Barack Obama. Hon ska hjälpa presidenten att hitta sätt att förbättra utbildningsnivån hos spansktalande unga i USA.", "article": "Den världsberömda sångerskan Shakira Isabel Mebarak Ripoll, född i Colombia, är en hängiven Obamaanhängare. Hon uppträdde på hans presidentinstallation. Shakira lägger inte bara sin energi på musiken utan arbetar även för att främja utbildning för fattiga barn. Bland annat har hon grundat en stiftelse som bidrar till att finansiera skolor i hennes hemland Colombia. 2003 blev hon goodwillambassadör för FN:s barnfond Unicef Och i veckan beslöts att artisten tillsammans med tre andra ska ingå i en rådgivande kommission i Barack Obamas administration med uppgift att hitta sätt att förbättra utbildningsnivån hos unga i USA med latinamerikansk bakgrund. – Det här är en oerhörd ära för mig, säger Shakira till Huffington Post. – Jag känner en ödmjukhet inför att min filantropiska erfarenhet kan vara till hjälp, att min röst kan användas för att förstärka budskapet från presidenten och hans kommission. Latinoungdomar är den snabbast växande gruppen i USA, och allt fler av dem lever i fattigdom. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16030, "headline": "De förklarade ögonblickens bildmästare", "summary": "Förra gången Nobelpriset i litteratur gick till Sverige blev reaktionen hätsk, men det behöver man knappast befara den här gången, skriver Anders Cullhed. Tomas Tranströmer är läst över klotet.", "article": "Att 2011 års Nobelpris i litteratur går till Tomas Tranströmer var förstås väntat. Eller? Ja, fast ändå inte. För det som talat emot Tranströmer var att han är svensk. Det litterära Nobelprisets prestige vilar i hög grad på dess globala räckvidd. Ett otal länder – tänk Kenya – har aldrig fått priset. Enorma kulturländer – tänk Indien – har fått blygsam utdelning (poeten Tagore belönades 1913). Sverige, ett litet land i norra Europa, hade före gårdagens datum inte mindre än sex pristagare att stoltsera med. Förra gången det begav sig, 1974 (då priset tilldelades Eyvind Johnson och Harry Martinson), blev också reaktionen tämligen våldsam, för att inte säga hätsk, i de inhemska medierna. Men något liknande ramaskri tror jag inte man behöver befara den här gången. Till skillnad från, säg, Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt, är nämligen Tomas Tranströmer en poet som är läst över klotet. Och så har det varit i decennier. Numera lär han vara översatt till femtio språk, minst. Jag minns när jag ordnade en föredrags- och uppläsningsafton till hans ära på Stockholms universitet 1996. Det var på tillskyndan av en beskickning från Bangladesh, där hans dikter just utkommit. Över hälften av auditoriet kom från andra sidan jorden. Tranströmer var själv på plats, som så ofta när hans diktning stöts och blöts, oavlåtligt intresserad, redan berövad det muntliga ordet efter det slaganfall som drabbat honom hösten 1990. Som alltid satt hans hustru Monica intill och tydde hans signaler för oss. Genom hennes försorg förbyttes små nickar och lätta handrörelser i försynta kommentarer till ett författarskap som höll oss alla – från New York till Dhaka – förtrollade. Det tog en gång sin början med en formlig knall. Få poeter torde ha gjort ett så omedelbart övertygande intryck som den tjugotreårige Tranströmer med debuten ”17 dikter”. Dess inledande rader har blivit närmast sönderciterade: Uppvaknandet är ett fallskärms- hopp från drömmen. Fri från den kvävande virveln sjunker resenären mot morgonens gröna zon. Tingen flammar upp. Han för- nimmer – i dallrande lärkans position – de mäktiga trädrotsystemens underjordiskt svängande lampor. Dikten är fullbesatt med bilder. Tranströmer hade från första början en gudabenådad hand med metaforer. Men de flyter aldrig ut i vaga dagdrömmerier eller till intet förpliktande uppvisningar. De är precisa, de känns på pricken, som vore de destillerade i hans inre laboratorium genom långa processer. Och framför allt: de slår mäktiga bryggor mellan nu och då, jag och du, vi och Någon eller Någonting annat. Som den unga svenska poesins söndagsbarn flöt så Tranströmer genom femtiotalet. Men likaväl som det ligger hårt jobb bakom hans gnistrande smycken till dikter, så finns det ett liv som inte alltid kan ha varit lätt bakom den lyckosamma karriären på parnassen. Om detta har han skrivit själv i den fina lilla skissboken ”Minnena ser mig” från 1993. Han växte upp på Södermalm som ende son till en ensamstående mor. Hon arbetade som lärarinna. Fadern lämnade hemmet tidigt och gjorde sig bara påmind på julaftnar. En av de viktigaste figurerna i unge Tomas liv blev i stället morfadern. Han hade arbetat som lots och skulle långt senare bestås en vacker hyllning i samlingen ”Öster-sjöar” (1974). Tranströmer bodde hemma hos sin mor under hela studietiden. Tjugoåtta år gammal gifte han sig med Monica. Tranströmers sextiotal framstår som en stor paradox. Nu skriver han några av sina finaste diktböcker, såsom ”Klanger och spår” mitt i decenniet. Det är också nu han börjar väcka intresse internationellt, inte minst i USA där hans dikter kom att översättas av Robert Bly. Samtidigt framstod han redan, nyss trettio år fyllda, som en klassiker på hemma-plan. Flera av hans dikter ingick i de antologier jag minns från svenskundervisningen mot årtiondets slut. Men samtidigt började kritiska röster höjas mot hans brist på klara politiska ställningstaganden eller samhällsengagemang över huvud. Beskyllningarna var djupt orättvisa, ur flera synpunkter. I själva verket riktades de i hög grad mot vad den unge Göran Palm hade kallat den föregående generationens ”aristokratmodernism”, men Tranströmer var ju ingen aristokrat, långt därifrån. Stora delar av hans diktning kan i själva verket läsas som en närmast seismografiskt känslig registrering av, och kommentar till, världshändelserna. Bortsett från att argumenten mot honom ibland kunde komma från unga kritiker i karriären som knappt satt sin fot på en arbetsplats, medan Tranströmer själv under just det här årtiondet hade ett rätt tufft jobb som fängelsepsykolog och kurator vid en anstalt för unga kriminella på Roxtuna i Linköpings kommun. Som poet var han av det känsliga för att inte säga bevingade slaget, visst, men bara på halvtid. Debatten bedarrade förstås med åren. Tranströmer blev föremål för forskning. Kjell Espmark har beskrivit metodiken i hans bildspråk, Niklas Schiöler har fint frilagt de mystiska grundtonerna i hans diktning, och Staffan Bergsten kom så sent som i våras med en biografi. Framför allt har författarskapet bara växt på ett närmast mirakulöst sätt, också efter hjärnblödningen. Dels har Tranströmer hållit fast vid det koncentrerade formatet från de tidiga böckerna, gärna med anknytning till haikudiktningen, som i samlingarna ”Sorgegondolen” (1996) och ”Den stora gåtan” (2004). Dels har han utvecklat större kompositioner, långdikter, ofta på grundval av intryck från resor i när och fjärran, där en serie förklarade ögonblick etsas in med en suggestion som han säkert övertagit från musiken, den konstart han antagligen älskar över alla andra. De här ögonblicken har ibland kallats ”epifanier”, ett slags uppenbarelser. Oanade förbindelser, främmande alfabet, friläggs på guidade turer i Italien, på hotell i Egypten eller centraleuropeiska torg – men också, eller lika gärna, i de mest alldagliga, mellansvenska landskap. Överallt försöker Tomas Tranströmer tyda ”den stora nattliga stilen” genom historiens alla ”missförstånd”, och jag undrar om det inte är den stilen läsare från de mest olika hörn av världen kan känna igen. Den är förvisso värd ett Nobelpris i litteratur. Överallt försöker Tomas Tranströmer tyda \"den stora natliga stilen\" och jag undrar om det inte är den stilen läsare från de flesta olika hörn av världen kan känna igen. 1931 Tomas Tranströmer föds den 15 april i Stockholm och växer upp i en tvåa på Södermalm. Fadern var redaktör och mamman lärare. De går tidigt skilda vägar. Familje-somrarna i skärgården återspeglas tidigt som ett naturlyriskt stråk i hans diktning. Som barn älskar han insekter. Hans väl bevarade samling från Runmarö ställdes nyligen ut på Naturhistoriska riksmuseet. Han debuterar 1954 med ”17 dikter”, som får stor uppmärksamhet. 1956 Vid sidan av studier i litteratur läser han till psykolog och tar examen vid 25 års ålder. Han har sedan bland annat jobbat på Psykotekniska institutionen vid Stockholms universitet och varit verksam som psykolog vid Arbetsmarknads-institutet i Västerås. 1958 Gifter sig med Monica Bladh (bilden t h). Deras dotter Emma Tranströmer föds tre år senare. Hon är sångerska och gav ut en skiva, ”Dagsmeja”, med faderns tonsatta dikter till hans åttioårsdag i våras. 1966 Belönas med Bellmanpriset, en litterär utmärkelse som följts av otaliga andra:: Kellgrenpriset, Petrarcapriset, De Nios pris, Litteraturfrämjandets stora pris, Pilotpriset, Nordiska rådets litteraturpris, Augustpriset med flera. 1983 Akademiledamoten Kjell Espmark ger ut den första stora studien av Tranströmers författarskap, ”Resans formler. En studie i Tomas Tranströmers poesi”. 1990 Tomas Tranströmer drabbas av en stor stroke och förlorar talförmågan men fortsätter skriva. Han bearbetar sin sjukdom i verk som ”Sorgegondolen” och ”Den stora gåtan”. Han övergår till att skriva korta, koncentrerade dikter, vissa i haikuform. 1993 Ger ut den täta självbiografin ”Minnena ser mig”. Där skriver han: ”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ’jag’. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.” 2001 ”Air Mail”, som innehåller en trettioårig brevväxling mellan Tranströmer och den amerikanske poeten Robert Bly, kommer ut. Vid sidan av brevskrivandet har vännerna även översatt varand-ras dikter. 2011 Han fyller åttio, blir professor och – efter att ha toppat den heta listan i decennier – tilldelas Nobelpriset i litteratur som första svensk sedan 1974. ”17 dikter” 1954 Tranströmers debutbok är central för den svenska lyriken – något mycket ovanligt för en debutdiktsamling – och gjorde honom omgående till sin generations mest betydande poet. ”Hemligheter på vägen” 1958 Uppföljaren till debuten etablerade Tranströmers position. Olof Lagercrantz skrev: ”Han fogar sig in i ledet bland de främsta vi äger.” ”Klanger och spår” 1966 Den fjärde diktsamlingen gav upphov till en tidvis hätsk litteraturkritisk debatt, där Tranströmer anklagades av yngre poeter för att inte vara tillräckligt politiskt medveten enligt tidens krav. ”Östersjöar” 1974 En lång dikt i sex avsnitt som har blivit Tranströmers förmodligen mest kända och lästa verk. Med dokumentära och självbiografiska inslag blir dikten en berättelse om det skiftande havet. ”Det vilda torget” 1983 Den nionde diktsamlingen, som bland annat innehåller de ofta citerade dikterna ”Kort paus i orgelkonserten” och ”Drömseminarium”. Här ingår också en handfull prosastycken. ”För levande och döda” 1989 ”Den vita fjärilen i parken blir läst av många./Jag älskar den där kålfjärilen som om den vore ett fladdrande/hörn av sanningen själv!” (Inledning till dikten ”Gator i Shanghai”) ”Air mail. Brev 1964–1990” En diger brevväxling mellan de två poeterna och vännerna Tomas Tranströmer och Robert Bly. Ämnena sträcker från högt till lågt, från frågor om tolkningar – ”Är ’buljongtärningen’ en kub (som i USA) eller bara en rektangel?” – till politik. ”Minnena ser mig” 1993 En självbiografi i åtta korta kapitel som sträcker sig från de tidigaste hågkomsterna från Södermalm i Stockholm till hösten 1946 då Tranströmer började på gymnasiet, Södra latin. ”Sorgegondolen” 1996 Tranströmers första diktsamling efter stroken 1990 innehåller dikter som han arbetat med före sjukdomstiden. Innehåller titeldiktens svit som utgår från ett pianostycke av Franz Liszt. ”Den stora gåtan” 2004 En samling korta dikter och framför allt haikuer med dova motiv av död, stillhet och skugga som ibland sprängs i utbrott av livsglädje: ”De bruna löven/är lika dyrbara som/Dödahavsrullar.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 16032, "headline": "Tidigare val av svenska Nobelpristagare hårt kritiserade", "summary": "Sex svenskar hade fram till i går fått Nobelpriset i litteratur. Och nästan varje gång blev det en debatt om jäv som skadade såväl Svenska Akademiens som författarnas anseenden.", "article": "Tittar man i Akademiens statistik så framstår svenskan som ett världsspråk när det gäller Nobelpriset. Endast författare som skrivit på engelska, franska, tyska, spanska och italienska har varit mer framgångsrika. De svenska författarna framstår i denna statistik som mer framstående än dem som skrivit på ryska eller arabiska. Men den här gången verkar det som om debatten uteblir. Alla tycks vara överens om att Tomas Tranströmer är förtjänt av priset. – Det är bra att Svenska Akademien vågar ge priset till en svensk – det har ju funnits diskussioner om att för många svenska författare som har fått litteraturpriset. Man kan inte utesluta svenska författare bara för att Nobelpriset är svenskt, säger Claire Armitstead, litteraturkritiker och bokredaktör på The Guardian. De tidigare bråken har handlat om de svenska pristagarnas nära förhållande till Svenska Akademien. Selma Lagerlöf var den första kvinnan och första svensken som fick Nobelpriset i litteratur, år 1909. Hon var också den första kvinnan som fick en plats i Svenska Akademien som hon tillträdde fem år senare 1914. Debatten hårdnade när Verner von Heidenstam fick sitt Nobelpris år 1916, eftersom han samtidigt var medlem i Svenska Akademien. Kritiken blev inte mindre 1931 då Erik Axel Karlfeldt postumt fick Nobelpriset, eftersom han satt i Akademien mellan 1904 och fram till sin död 1931. År 1913 blev han dessutom Akademiens ständige sekreterare. Pär Lagerkvist råkade ut för samma sak när han fick Nobelpriset 1951, eftersom han satt i Akademien mellan åren 1940 och 1974. Senaste gången var 1974 då Harry Martinson och Eyvind Johnson delade priset. Båda två satt då i Svenska Akademien; Martinson mellan 1949 och 1978. Och Johnson mellan åren 1957 och 1976. Den gången stormade det ordentligt och DN:s chefredaktör Olof Lagercrantz anklagade Nobelkommittén för ”återfall i nationalism och provinsialism” och DN-kritikern Karl-Erik Lagerlöf påpekade att: ”Eyvind Johnson är ju internationellt sett inte på något vis en nydanare.” I nästan alla kommentarer kring att Tranströmer fått priset kommer de sex tidigare svenska Nobelpristagarna i litteratur upp: – Det finns ett par avgörande skillnader mellan Tomas Tranströmer och till exempel Harry Martinson. Det är dels att Tranströmer aldrig suttit i Akademien – Gud vet varför. Den andra, mycket viktiga skillnaden, är att Tranströmer är så oerhört väl översatt, och läst över hela världen. Där drabbades ju Martinson, som var en fin poet, men som knappast var spridd i världen, säger författaren Lars Gustafsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16039, "headline": "Premiär för Tranströmer-pjäs imorgon", "summary": "Dagen innan premiären för den första teaterföreställningen någonsin baserad på verk av Tomas Tranströmer tilldelas han Nobelpriset. \"Det är helt sinnessjukt\", säger Samuel Fröler på Stockholms Stadsteater, strax efter att pristagaren tillkännagivits.", "article": "Tajmingen verkar nästan lite för bra för att vara sann. Den svenske poeten Tomas Tranströmer tilldelades Nobelpriset. Dagen efter ska världspremiären av den första teaterföreställningen någonsin baserad på hans verk ha världspremiär. – Det är sinnessjukt, säger Samuel Fröler och skrattar när DN.se når honom. – Vi hade inte alls planerat det här med tanke på Nobelpriset. Istället är det här en föreställning som ges med tanke på firandet av att han fyller 80 år, fortsätter han. Föreställningen som har premiär imorgon baseras på olika fragment av Tranströmers dikter, hela dikter samt även citat ur brev. Ensembeln bakom Den halvfärdiga himlen samlades när årets Nobelpristagare skulle tillkännages. När Tomas Tranströmer tilldelades priset skrek många rakt ut. – Jag blev helt darrig i knäna och bara skrek. Det känns som om det var nu eller aldrig. Jag hade en känsla av att han inte skulle få priset, säger Samuel Fröler. Imorgon var tanken att Tomas Tranströmer skulle medverka under premiären. – Men det kommer att bli en sådan uppståndelse nu, så vi har full förståelse om han inte har möjlighet till det, säger Samuel Fröler.  Denna text har tillfogats en rättelse vad gäller namnet och innehåll på föreställningen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16051, "headline": "Maria Schottenius: Klockan ett i morgon börjar kulturredaktionernas kapplöpning", "summary": "Sveriges Radio har i morgon ungefär en minut på sig att få ta tag på årets Nobelpristagare i litteratur. Sedan är det helt säkert upptaget.", "article": "Klockan ett i morgon pinglar den lilla klockan hos Svenska Akademien i Börssalen. Sedan Namnet. Och Pang. En global kapplöpning drar i gång och Nobelpristagaren i litteratur blir på en minut världens mest eftersökta person. Om Sveriges Radio, som fyra av sju år varit snabbast i världen med att få tag på Nobelpristagaren i litteratur, har riktig tur (skicklighet?) hör man Gunnar Bolins röst: ”Jo, jag tror att vi har med oss Nobelpristagaren här på telefon …” Om detta sker direkt, i ett-sändningen är det triumf att finnas till på Sveriges Radios kulturredaktion. Det har funnits andra konjunkturer, till exempel i mitten av 80-talet, då Aftonbladets kulturredaktion dagen efter tillkännagivande ville göra en annan prioritering än att skriva om Nobelpriset i litteratur. Även om denna lite trotsiga ignorans var extrem var AB:s kulturredaktion inte ensam om att vara njugg inför Nobelpriset. Numera har de större kulturredaktionerna givit upp alla försök att vara rebeller och tävlar i stället om att vara uppdaterade med listor på Nobelpriskandidater, namn på tilltänkta skribenter och telefonnummer i mängd. Den största hetsen för en tidning handlar om att få en intervju, på plats och med bilder. Nästa kritiska punkt är att få fram rätt skribent, som är inläst och kan skriva den stora texten om författarskapet. Resten brukar rulla på: rapport från Börshuset, livslinjer, teckningar och foton, bilder från champagneyra på det svenska förlaget, intervju med den utländske förläggaren, enkäter med svenska författare, utländska författare, kommentarer från utländska tidningar och raggning för att få fram en nyskriven text av Nobelpristagaren. Fyra timmar, sedan ska allt vara klart. Och fantastiskt. Tv-kanalerna SVT och TV 4 har städslat dödsföraktande kommentatorer, som måste finna sig omedelbart, och kommentera vilken författare det än blir. Ingen annan dag på året är det sådan status att vara beläst. På Sveriges Radio fylkas strax före klockan ett 20–25 personer utanför dörren till studion i Radiohuset. De är ditkallade eftersom de är särskilt kunniga i något eller några författarskap. Dessutom står där två skådespelare, en manlig (ofta Björn Granath) och en kvinnlig (ofta Kristina Adolphson) som ska vara beredd att läsa med inlevelse när texten som blixtsnabbt väljs ut från radions stora bibliotek sticks under deras näsa. Och på det stora växelbordet i studion, verksamhetens centrum, ligger färdigskrivna frågor på några av de största språken. När Namnet tillkännages har redaktionen ungefär en minut på sig att ringa. Sedan är det helt säkert upptaget. Så det hänger på sekunder om Gunnar Bolin ska säga: ”Jo, jag tror att vi har med oss …” År 2000 ”tappade” redaktionen en Nobelpristagare ”i bordet”, som det kallas när ett samtal kopplar ur. Gao Xingjian var på tråden, men sedan borta: ”Hallå, hallå, hallå …” Jag vet att radions kulturchef Mattias Berg brukar stå som inkastare i dörren till studion, när det står klart vem som är mest lämpad att tala om Nobelpristagaren, men självkritiken har slagit till och benen darrar. Jag förundras varje år över spektaklet med Nobelpriset, de upptrissade vadslagningarna, den harmsna jakten på läckor. Energin, konkurrensen, kampen mot klockan, på gränsen till fysisk utmattning. Allt detta för att ett antal skönlitterära texter har slagit rot i några människors hjärtan. Det är ganska roligt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16057, "headline": "Nu firar den nya polska feminismen triumfer", "summary": "På söndag är det val i Polen. För första gången röstar polackerna på vallistor där minst 35% av namnen måste vara kvinnor. Det kan vi tacka den nya och vitala polska kvinnorörelsen för, skriver Teresa Kulawik", "article": "Vanligtvis förknippas Polen med påven och katolicismen. Generationer som är uppvuxna med järnridån minns nog också oppositionsrörelsen Solidaritet, som banade vägen för murens fall. Det är säkert inte många som skulle se landet som speciellt mottaglig för feminism. Faktum är att Polen är det ända postsocialistiska landet som har frambringat en kvinnorörelse som förtjänar namnet. Den 17:e och 18:e september gick den tredje nationella kvinnokongressen av stapeln i Warszawa, med nära 7  000 deltagare. Den stora salen i Warszawas gigantiska kulturpalats var för liten för att rymma alla. Jag fick sitta i raderna reserverade för utländska gäster nära scenen. Det kändes skönt att få plats, men också lite egendomligt. Jag är född i landet, fast numera tysk och svensk medborgare. Kongres Kobiet (Kvinnokongressen) har blivit den största medborgerliga rörelsen i dagens Polen. Första kongressen 2009 samlade 3 000 kvinnor och blev en början på en landsomfattande mobilisering . Femton regionala konferenser följde och i dag är ett nationellt nätverk under uppbyggnad. Det finns inget som entusiasmerar som framgång. Genom att använda sig av den möjlighet till direkt demokrati som finns i Polen, har kvinnorörelsen lyckats införa könskvoterade vallistor. I parlamentsvalet den 9 oktober kommer nu polacker för första gången rösta på vallistor där minst 35 procent av de valbara måste vara kvinnor. Hur kommer det sig då att Polen är det enda postsocialistiska landet där kvinnor mobiliserat en aktiv social rörelse? Forskningen lär oss, att sociala rörelser växer ur missnöjet, men sällan uppstår när det är som värst. Snarare uppstår de när det finns visst handlingsutrymme, när förhoppningar och förväntningar väckts, men inte infriats. Det fanns många skäl för kvinnor att vara missnöjda med utvecklingen i det ”fria Polen” efter murens fall. I den nya demokratin förlorade kvinnorna friheten att bestämma över sin egen kropp. Rätten till fri abort som existerat sedan 1956 avskaffades. Abortfrågan blev en vattendelare bland de som kämpade i oppositionsrörelsen under 80-talet. Bland de första initiativ som Solidaritets män i parlamentet tog var att revidera abortlagen. När kvinnosektionen inom Solidaritet opponerade sig mot detta blev först ordföranden hotad, och sedan hela sektionen nedlagd. Kvinnorna gav sig inte, inte med detsamma. I början av 1990-talet samlades en miljon underskrifter för att folkomrösta om abortlagen. Den stora majoriteten av polackerna var emot en restriktiv abortlagstiftning. Men de nya makthavarna vägrade. Besvikelsen och upplevelsen av maktlöshet var stor bland kvinnorna. Massmobiliseringen slocknade denna gång. De flesta kvinnorna ägnade sig åt annat än att driva sina rättigheter, de fokuserade på att överleva ”transitionen”. Den ”chockterapi” som förordades landet efter 1989, med privatiseringar, storskaliga nedläggningar och avveckling av den offentliga sektorn, drabbade nämligen kvinnorna hårdare än männen. Kvinnorörelsen under 90-talet saknade dessutom ett språk som kunde sätta ord på orättvisorna utifrån ett könsperspektiv. Den kommunistiska diktaturen diskrediterade kön som politisk kategori. Jämställdhet uppfattades som ”påtvingad emancipation” och ”likhetens förtryck”. Det var lätt att avfärda krav på lika behandling med ”Vi har haft kvinnor på traktorer förut.” Den västerländska feminismen och dess strategier att dekonstruera kvinnlighet framstod som föga tilltalande. ”Feminister eldade upp sina behåar medan vi inte kunde köpa dem” var ett talesätt som visade vilka olika världar kvinnor i Öst och Väst befunnit sig i. Men sakta växte en kvinnorörelse fram under 90-talet. Genusstudier blev ett ämne på universiteten och därmed skapades också en grogrund för aktivism och feministisk expertis. Ett snabbt växande nätverk av icke-statliga organisationer (NGO:S) etablerades med hjälp av utländska sponsorer och EU. Tidskrifter och informationscentra grundades. En ny polsk feminism hade sett dagens ljus. En vändpunkt för kvinnorörelsen blev tio-års jubileet av det ”fria Polen”. I juni 1999 publicerade Gazeta Wyborcza, dagstidningen med rötter i Solidaritet, en artikel som blev Polens feministiska manifest. Agnieszka Graff satte, med hjälp av den amerikanska forskaren Shana Penn, ord på det som hittills varit onämnbart. Hon dechiffrerade den symboliska genusordningen som den nya demokratin vilade på. Den gängse tolkningen att realsocialismen utgjorde ett avbrott i Polens ”normala” historia är i själva verket en könskodad berättelse, hävdar Graff. Där uppfattas diktaturen som ett kvinnligt styre, en förödmjukelse och domesticering av manligheten, en symbolisk kastration. Solidaritet utgjorde en manlig rite de passage för att återställa den patriarkala ordningen. Män skulle återigen bli det de enligt den nationella berättelsen alltid varit i Polens förflutna, nämligen tappra hjältar, ridderliga, familjefäder, med andra ord: Riktiga Män. Kvinnorna då? I Solidaritets historia spelade kvinnorna en bärande roll, men de raderades ur rörelsens mytologi. Graff visade att kvinnornas aktivitet var avgörande för rörelsens tillblivelse och framgång. Strejken vid Leninvarvet utbröt eftersom kranföraren Anna Walentynowicz blev avskedad. Överenskommelsen mellan de strejkande arbetarna och kommunistregimen i september 1980, som legaliserade oberoende fackföreningar i Polen, skulle inte blivit av utan kvinnornas insats. Männen på Leninvarvet ville avsluta strejken med en lönehöjning, men kvinnorna blockerade varvets utgångar. Tillsammans med Henryka Krzywonos som ledde strejken inom kollektivtrafiken i Gdansk uppmanade de männen till solidaritet med arbetarna i resten av landet och fortsatt strejk. När Solidaritet under krigstillståndet blev olaglig igen var det tack vare kvinnornas underjordiska verksamhet som organisationen fortsatte att fungera, medan männen satt i fängelse. Men kvinnorna fick varken vara delaktiga i den politiska makten efter kommunismens fall eller bli en del av rörelsens symboler. Walentynowicz blev en anekdot. Foton på Lech Walesa, när han klättrar över varvets staket , gjorde honom däremot till ikon, senare till Polens president och nobelpris tagare. Agnieszka Graff lyfte för första gången fram kvinnornas bidrag i kampen för demokrati. Snillrikt pekade hon på sambandet mellan kvinnornas osynliggörande och bilden av den Svarta Madonnan på de manliga hjältars kavajer. I landets historia har kvinnor nämligen tidigare deltagit i underjordisk motståndskamp. Men i nationens mytologi ingår inte krigerskan utan Matka Polka, den polska modern, hon som på samma gång ska vara stark och uppoffrande. Hon ska klara alla vedermödor, ”stödja” sin man och beundra honom för hans heroiska kamp. Hon blir dyrkad och upplyft till nationell symbol. Hon får en handkyss, en ros, ett knäfall, men hon blir inte erkänd. Graff visade alltså på kvinnornas bärande roll i Solidaritetrörelsen och underströk hur osynliggörandet av deras insatser stämmer med den nationella mytologin. En sexistisk kod, sprungen ur såväl romantiken som aristokratin. Deras forskning väckte starka reaktioner och startade en stor debatt. Det blev feminismens inträde i polsk massmedia och nu är dess närvaro självklar. 1999 blev alltså en vändpunkt för polsk kvinnorörelse. För den yngre generationen kvinnor har det varit ovärderligt.Kvinnokongressen samlar i dag kvinnor ur olika generationer, med väldigt olika sociala bakgrunder och skilda politiska åskådningar. Dessa skillnader är en tillgång – och ett problem. Eller som Agnieszka Graff formulerar det: ”Vi talar inte om kvinnornas enhet, vi talar om kvinnornas solidaritet.” Arrangörerna är medvetna om symbolikens kraft. Rörelsen kallas numera allt oftare det ”Andra Solidaritet.” Valutgången nästa söndag kommer att bli betydelsefull. Valet är ett prov på rörelsens mobiliseringskraft. Kommer kvinnor att rösta på kvinnliga kandidater? Finns det en solidaritet kvinnor emellan kvinnorna när det gäller? Det som ger mig tillförsikt är att den nya kongressrörelsen samlat framgångsrika kvinnor inom politiken och företagsvärlden och forna aktivister inom gräsrotsrörelsen. Nu samverkar dessa två grupper. Forskning visar att samarbete mellan de som är inne i systemet och de som kan utöva påtryckningar utifrån, fungerar bäst för att genomföra en kvinnovänlig politik. Jag tror att det behövs något ytterligare, så att kvinnornas solidaritet inte blir som den första Solidaritet, nämligen en tom men vacker förpackning. Det finns nämligen ytterligare ett svek som behöver lyftas fram ur glömskan . Den första Solidaritet skapade en koalition mellan arbetare och intellektuella och välte den kommunistiska diktaturen. Medan arbetarna gick till val för att rösta på ”sitt parti” och ”sin regering” hade de intellektuella i hemlighet redan övergett koalitionen, något som Adam Michnik medgav under jubileumsåret 2009 i Stockholm. De intellektuella kände således inget ansvar inför sina väljare. De ville fortsätta vara hjältar. De kände sig smickrade av att bli approcherade av internationella rådgivare, och leka med Chicago Boys. I stället för att driva Solidaritets löften om rättvisa valde de att bli neoliberalismens avantgarde. För att detta inte ska upprepas i detta ”Andra Solidaritet” måste de intellektuella överge sitt högmod. De måste lämna tron på att de vet allt, och inte behöver lyssna på ”folket. Det är liksom genuskontraktet i Polen en kvarleva av aristokratin. Vem kan bättre än kvinnorörelsen ta demos, folket, och demokratin på allvar? ", "article_category": "culture"}
{"id": 16079, "headline": "Englund och Saleh gör Sovjetfilm ihop", "summary": "Peter Englund ska göra film tillsammans med regissören Tarik Saleh. Det än så länge namnlösa projektet är en historisk film med originalmanus av Englund, och utspelar sig i Sovjet i slutet av 1940-talet.", "article": "Historikern och Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund har arbetat på manuset i många år, men först när han lärde känna regissören Tarik Saleh under jobbet med en tv-produktion fick filmprojektet en mer konkret form. – Tarik fick höra talas om manuset och blev intresserad. Han är väldigt lätt att jobba med, säger Peter Englund. Englund har tidigare skrivit en lång rad historiska böcker och gett ut essä- och reportagesamlingar. Han har också skrivit manus till tv-serien ”Ramona” som sändes i SVT 2003, och tillsammans med Kristian Petri kortromanen ”Jag skall dundra” som först var tänkt som film. – Film är den enda fiktionsform jag kan tänka mig att arbeta i. Vanligtvis har jag det stränga och självklara kravet på mig som historiker att allt ska vara sant och korrekt. Att då få hitta på människor och att kunna ta livet av någon om jag känner för det är befriande. Jag kan förstå hur en gud känner sig! Regissören Tarik Saleh har tidigare bland annat gjort den animerade långfilmen ”Metropia” som kom 2009, och han är förtjust i Englunds manus. – Det är en jävligt bra historia. Jag är stor fan av Peter Englund, och det är kul att jobba med honom. Vi är just nu i det där härliga stadiet av filmskapandet där vi inte vet mer än att vi har en plan. Både Peter Englund och Tarik Saleh är förtegna om vad filmen handlar om, men Englund berättar att den är löst baserad på en verklig händelse och utspelar sig i Sovjetunionen under det sena 1940-talet. – Den största utmaningen har varit att skriva dialog. Det är svårt att hitta formen för att karaktärerna ska få ett eget språk och en egen röst. Det finns mästare som Lars Norén och Stig Larsson som är fantastiska på dialog, det är inte jag! Är det nervöst att ge sig in i ett nytt medium? – Nej, det är väldigt ångestfritt att skriva filmmanus. Man producerar bara råmaterial till en massa andra människor att arbeta med – producenter och skådisar. Om det blir bra eller dåligt är det andra som avgör. Skriver man en bok finns det inget annat namn på omslaget än ens eget, men här är jag en del av ett kollektiv. Jag har aldrig jobbat på det sättet tidigare, och det är väldigt ångestdämpande, säger Peter Englund. Någon tidsplan för filmen finns inte ännu, och Peter Englund poängterar att han har en blygsam inställning till filmprojektet. – Jag har en realistisk syn på det. Det är bara en bråkdel av alla manus som i slutänden blir filmade. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16081, "headline": "Pink Floyd: ”The dark side of the moon – immersion box”", "summary": "Pink Floyds hysteriskt utvidgade jätteboxversion av gruppens främsta album är full av kuriosa. Men bland mycket annat också en högintressant liveversion.", "article": "För nitton år sedan gav Pink Floyd ut sin typiskt grandiosa samlingsbox ”Shine on”, med sju av bandets album i sin helhet och en liten samling med singelspår från 60-talet. Inget outgivet, men en påkostad bok. Det var en tid när skivbranschen kunde ta försäljning för given. Nu är branschen skakad i grunden, men en sak tycks gå att sälja: jättelika prestigeutgåvor riktade till en lite äldre publik av fortfarande inbitna skivköpare. Att Pink Floyd nu ger ut sina fjorton studioalbum igen, samt en låda med allihop, är knappt ens en nyhet. Sådant görs jämt. Boxutgåvan av ”The dark side of the moon” däremot – gruppens främsta album och största genombrott, som bland annat har rekordnoteringen femton år på den amerikanska Billboardlistan, från 1973 till 1988. Själva albumet står sig ännu ypperligt, en gjuten femma med en räcka av gruppens allra mest klassiska låtar och en ljudbild som känns lyxig än i dag. Men det är inte det som är grejen, albumet kan man köpa till normalpris i stället för att betala åtta gånger så mycket för denna box. För sällan har väl en skiva getts ut i lika hysteriskt utvidgad form. Dels är lådan full av lullull: fyra samlarkort, en konsertbiljett och ett backstagepass, en handskriven förklaring till bakgrundsrösterna, ett konsttryck med omslagets prisma i popkonststil, två böcker och ett litet häfte, en halsduk, nio flaskunderlägg samt tre spelkulor och en liten tygpåse att ha dem i. Men framför allt finns här nu tidigare outgivet musikaliskt extramaterial. I första hand olika versioner av själva albumet, där man kan konstatera att den tidiga mixen från 1972 inte bara saknar de inklippta röstfragment som gör så mycket för originalets surrealistiska känsla. Den saknar därtill Clare Torrys vulkaniska sång i ”The great gig in the sky”, som därmed reduceras till en bagatell. Liveversionen från 1974 är däremot högintressant. Än en gång albumet i sin helhet och inget annat, så väldigt Pink Floyd. Men det låter mer avslappnat, lite ruffare. Flera låtar spelas i betydligt längre versioner, som visar mer av David Gilmour – en sann gitarrhjälte, alltid mer smakfull än snabb. Man hör också tydligt att Pink Floyd faktiskt var ett genuint svängigt band, fast på ett ovanligt långsamt vis. Till det finns en handfull tidigare outgivna låtar. Enkla demoversioner, inklusive en fascinerande ”Money” till akustisk gitarr. Några låtar varifrån småbitar sedan hamnade på det färdiga albumet. Och så ett besynnerligt spår från det projekt Pink Floyd försökte med direkt efter sin jättesuccé, när de inte visste hur de skulle gå vidare. Med ”Household objects”-projektet var idén att skapa musik på enbart enkla vardagsföremål. Exemplet ”The hard way” låter som postpunkfunk från 1981, basdjup (är det gummiband?) och minimalistisk. Otippat nära släkt med ESG! Sen behöver man kanske inte en dvd med två äldre livelåtar från 1972, en dokumentär från 2003 samt alla de bakgrundsprojektioner som skapades till olika turnéer. Man behöver inte ännu en dvd (utan bild) med fem ytterligare mixar av originalalbumet. Och man behöver inte samma saker en gång till på bluray. Men det var väl så mycket de kunde komma på att packa in. I februari kommer en liknande box för albumet ”The wall”. Bästa ”nya” spår: ”Time” (live 1974), ”Money” (demo) ", "article_category": "culture"}
{"id": 16086, "headline": "Leif G W Persson: ”Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa”", "summary": "Leif G W Persson blev genom sin klassresa expert på att erövra nya koder och kulturer. Ann Heberlein läser en berättelse om själslig hemlöshet och om ett svart hål som trots alla framgångar aldrig fylls.", "article": "Leif G W Persson, kriminologen, författaren, kändisen, har skrivit en berättelse jag känner igen. Den där resan han beskriver är också, delvis, min: från arbetarklass till besutten, från proletariatet och fädernas kroppsarbete till akademins abstrakta tänkande, ur akademins instängda värld ut i den mediala offentligheten, från forskare till författare, från expert till folklig. Grabben från kvarteret New York på Gärdet har gjort flera resor. Klassresan är bara början, förutsättningen för det som följer: ett liv präglat av rastlöshet, nyfikenhet, framgångar men också bakslag. Leif G W Persson tecknar fint det som, kanske mest av allt, präglar klassresenären: känslan av att aldrig höra till, känslan av hemlöshet som existerar sida vid sida med en annan, motsatt känsla, nämligen den att vara en världsmedborgare i existensen, erfarenheten av att smälta in överallt, i alla sammanhang, kulturella och sociala. Det blir klassresenären expert på, att erövra nya koder och kulturer. Likt en kameleont lär man sig iaktta och härma, tonfall, uttryck, maner. Den där paradoxen – hemlösheten parad med den berusande känslan av att smälta in i alla sammanhang – präglar Leif G W Perssons berättelse om sitt liv. Det som en gång var hemtamt och bekant blir så småningom främmande och det som varit okänt blir självklart. Det finns en sorg i det, kanske skam: att man övergett det liv som varit föräldrarnas, att man vänt sitt ursprung ryggen, att man valt något annat. Som om det liv förfäderna levt inte duger. Det man lämnat kan man aldrig återfå. Ett tillstånd man övergivit går inte att återskapa. Ändå försöker man klänga fast i det förflutna, upprätta det liv man valt bort, hjälteförklara dem som stannat kvar, som levt och lever ett liv man själv avfärdat. Leif G W Persson hymlar inte med att pengar var och är en stark drivkraft. Han ville bort från den trånga lägenheten på Tegeluddsgatan, han ville gå på dyra restauranger och bjuda vackra kvinnor på drinkar, han ville ha det som klasskamraterna på Norra real hade: pengar, status, bildning och makt. Driven av en enorm hunger rusar den unge Leif genom skolan och universitetet, erövrar världen bortom Gärdet bit för bit, fjärmar sig alltmer från far och mor och arbetarklassen. Nu, flera år efter faderns död, ångrar han det. Att han varit så upptagen med att leva sitt eget liv att ursprunget, läs pappa, inte fått plats. Den ångern är sannolikt förklaringen till att Leif G W Perssons självbiografi i stora delar är en tämligen okritisk hyllning till pappa Gustav. Gustav beskrivs som en rejäl karl, en omtänksam far, en riktig arbetare, stor och stark fram till olyckan som förändrade hans liv. En sprängsten på trettio kilo rakt i skallen under arbetet med att bygga tunnelbanan genom Stockholm. ”I det ögonblicket slits tryggheten ur bröstet på mig, gör det för gott och lämnar kvar ett svart hål som jag fortfarande lever med”, skriver Leif G W Persson. Han återkommer till det svarta hålet, ångesten som han försökt döva med arbete, alkohol, mat, kvinnor, framgång, en ångest som kan vara förlamande men också drivande, något som tydliggörs i beskrivningen av den så kallade Geijeraffären. Driven till det yttersta av anklagelser och förtal, svek och misslyckanden åker Leif G W Persson till sommarstugan för att avsluta sitt liv. Han förmår emellertid inte fullfölja sin plan utan återvänder till Stockholm, rycker upp sig och beslutar sig för att skriva en roman för att hämnas i stället för att ge upp. ”Grisfesten” blir en enorm framgång och början på ett långt författarskap, kantat med både priser och rejäla inkomster. ”Varför pratar du alltid om pengar, pappa?” frågar hans yngsta dotter och han tänker ”för att jag inte levt som du, för att jag aldrig hade några när jag var lika gammal som du”. Ja, tänker jag, för den som växt upp utan allt det där medelklassen tycker är självklart hotar ständigt möjligheten att allt kan tas ifrån en. Därför är man ständigt upptagen med att bevisa – att man duger, att man hör till, att man har allt det som man ska ha, att man är bra nog, helst bäst. Leif G W Persson skriver i prologen att han vill skriva så ärligt som möjligt om sitt liv, inte undanhålla misslyckanden eller förstora framgångar. Samtidigt reserverar han sig – ”allt som jag bara har trängt undan, glömt eller fått om bakfoten”. Ja, vad gör man med det? Man kan ju bara berätta det man tror är livet, eller hur? Bara återge det man minns, så som man minns det. Något annat kan man inte kräva. Varje människa äger sin egen berättelse, och som läsare får man ta emot det som ges, även om det finns revor i berättelsen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16090, "headline": "\"P 3 Populär\" läggs ned", "summary": "I fem år har \"P 3 Populär\" bevakat populärkulturen. Till årsskiftet läggs programmet ned och ersätts av en ny satsning.", "article": "– Vi blev väldigt förvånade över beskedet, säger programledaren Tara Moshizi. I förra veckan fick gänget bakom \"P 3 Populär\" veta att de står utan jobb till årsskiftet. När programmet läggs ned avslutas även deras kontrakt. – Det känns lite orättvist. Som jag har förstått det finns det en hunger inom Sveriges Radio att bli bättre på att bevaka populärkultur. Därför blev jag väldigt förvånad över att man lägger ned \"P 3 Populär\" som har hittat ett fungerande sätt att göra just det, säger programledaren Tara Moshizi. I fem år har det populära radioprogrammet träffat världsartister, spanat efter nya trender och bjudit in gäster som har fått tycka till om högt och lågt. De fyra första åren leddes programmet av Hanna Fahl, i januari i år tog Tara Moshizi över. - Jag tycker inte att vi har fått någon ordentlig motivering, förutom att man vill göra om i tablån, säger hon. P 3:s kanalchef Tomas Granryd berättar att beslutet togs nyligen. – Vi måste hela tiden se över vår tablå. Det här bottnar inte i ett missnöje med programmet, men vi måste hela tiden förnya oss. Hur programmet som ersätter \"P 3 Populär\" kommer att se ut är ännu inte klart. Vilka som ska leda den nya satsningen är heller inte bestämt. Det är inte omöjligt att det blir samma personer som jobbar med \"P 3 Populär\", de får söka tjänsterna precis som alla andra. – Det är klart att de som har jobbat med programmet känner sig besvikna, det är alltid så när man gör om, säger Tomas Granryd. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16091, "headline": "Jill Johnson flirtar med katastrofen", "summary": "Jill Johnson har inte spelat in en ny skiva i Nashville. Hon har däremot skrivit låtar i Dallas med Taylor Swifts låtskrivare Liz Rose. Nu kommer hennes fjortonde album \"Flirting with disaster\".", "article": "Det första mötet för tio år sedan slutade i katastrof. Liz Rose var en etablerad upphovsman i Nashville och Jill Johnson en okänd debutant från Sverige. När de satt mitt emot varandra i studion övervägde Liz Rose att gå därifrån. Men det gjorde hon inte. I stället föddes ett nära samarbete - och en nära vänskap. Liz Rose står i dag bakom flera av countrystjärnan Taylor Swifts hitlåtar och har vunnit en Grammy. I fyra års tid har de pratat om att göra ett helt album tillsammans. Plattan skulle egentligen heta \"Me and Ms. Rose\". Men en ordentlig fyllekväll med två andra kvinnliga låtskrivare kom emellan. – Jag drack typ två Margaritas och blev så fruktansvärt berusad. När jag är i USA brukar jag bara jobba, nu tog de här kvinnorna tillfället i akt och kvällen slutade i total katastrof. Jag har aldrig varit så sjuk i hela mitt liv. Men när jag tillfrisknade på morgonkvisten så började vi att skriva. Den natten gjorde vi fyra låtar och när jag lyssnade på dem nästa dag gick det inte att förneka att just de låtarna var det som fattades på skivan. Ett telefonsamtal hem till skivbolaget senare så hade albumet ändrat karaktär - och namn till \"Flirting with disaster\". – Katastrofen var att jag vara nära att dö. Jag fattar inte att polisen inte kom, det var som en dålig film, säger Jill Johnson och skrattar. Men efter att ha gjort sju album i Nashville ville den 38-åriga skånskan (numera bosatt i Vänge utanför Borås) spela in i Sverige. – Jag fick nog av att vara i Nashville och spela in för Sverige och behöva anpassa mig. Det kändes tråkigt att inte kunna utnyttja soundet fullt ut. Demon skickades därför till Malmöbaserade procucenten Amir Aly och Jill fick tillbaka låtarna med ett råare och krispigare sound. Precis som hon ville ha det. Texterna på \"Flirting with disaster\" berör bland annat ensamheten man kan känna trots att man är lyckligt gift, kärleken till barnen och rädslan att något ska hända dem. Countryns tradition av historieberättande passar Jill Johnson. Men hon har fått gräva djupt för att hitta \"hjärta och smärta\". – I mitt låtskrivande har det svåra i livet alltid saknats. Men Liz har tagit fram det i mig och sagt \"det är så klart du har smärta, du är bara så tillrättalagd hela tiden\". Där har jag haft en väldig nytta av att skriva med just äldre kvinnor. När man väl skurit upp det svarta så blöder det hela tiden. Det gäller bara att hitta dit. Jill Johnson frågar retoriskt var alternativet till berättande texter skulle vara. – \"Shake that booty\" och \"love me, love me\"? När man lyssnar på pop eller hip hop är det samma story om och om igen. Nej, det går inte. Fakta/Jill Johnson Namn: Jill Johnson. Ålder: 38. Bakgrund: Jill Johnson växte upp i Ängelholm men är numera bosatt i Vänga utanför Borås. Hon är gift och har två barn. Jill började som 13-åring att sjunga i ett countryband. Hon har släppt skivor sedan 1996 men slog igenom för den breda publiken i Melodifestivalen 1998 när hon vann med \"Kärleken är\". Jill Johnson har spelat in sju album i Nashville. Aktuell: Släpper på onsdag sitt fjortonde album \"Flirting with disaster\". Låtarna är skrivna av Jill Johnson, Liz Rose, Lisa Carver, Pam Rose och Lori McKenna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16092, "headline": "Mediernas dom hårdast i knarkdelat Sverige", "summary": "Knarkfrågan delar Sverige. Allt fler unga debattörer argumenterar för liberalare narkotikalagar. Medierna fortsätter dock att hårdhänt granska de kändisar som åtalas för knarkbrott. Och en ny DN/Synovate-mätning visar att 70 procent av svenska folket tycker att det är viktigt att offentliga personer undviker narkotika.", "article": "Ola Lindholmfallet illustrerar väl hur motstridig synen på narkotikan har blivit i Sverige. Barnprogramledaren slog före domen för ringa narkotikabrott fast att hans bötesbrott snart är förlåtet och att han då åter kan arbeta för och med de yngsta tv-tittarna. – Det är klart att jag kan göra, men jag kanske inte kan göra det på Sveriges Television eller fronta med mitt ansikte de kommande tre månaderna, sedan kommer samtalen tillbaka, sade Lindholm i SVT-programmet ”Hübinette” den 6 september. Det gick snabbare än så. Lindholm arbetar i dag redan som nyanställd kreativ producent på produktionsbolaget ITV Studios Nordic som bland annat producerar ”Robinson”, ”Draknästet” och ”Halv åtta hos mig”. Hans Engholm, företagets vd, utesluter inte heller framtida uppdrag som programledare för barn. Men Lindholms påstående i samma intervju att hans narkotikabrott bedöms annorlunda på landsbygden – ”där de riktiga människorna bor” – än i Stockholms massmedier får alls inget stöd i DN/Synovates undersökning kring synen på offentliga personers roll som föredömen. Den är gjord bland 1 005 personer i åldern 16 år och äldre utifrån frågan: ”Hur viktigt eller oviktigt tycker du att det är att offentliga personer inom kultur och media lever ett liv där de inte riskerar att hamna i rättsprocesser för sitt missbruk?” 70 procent svarar ”viktigt”. En dryg fjärdedel, 27 procent, svarar ”oviktigt”, resterande är osäkra. – Det är inget överraskande utfall. En stor majoritet över hela landet delar uppfattning i denna fråga, sammanfattar Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Synovate. – Man får ett nej om man frågar folk om sådant som är olagligt, som narkotika. Och hade vi ställt en konkret fråga hur människor som är föredömen för barn och ungdomar verkligen lever ett liv i linje med det föredöme som de är så hade vi nog fått betydligt högre siffror, det vet vi från andra undersökningar. Utfallet står i stark kontrast till den växande misstron i massmedier, debatter och böcker under de senaste åren mot den svenska narkotikapolitiken och ”kriget mot knarket”. DN:s politiska redaktör, sjuttiotalisten Peter Wolodarski, betraktar de nya liberala strömningarna som del av en pendelrörelse, ”pendeln svänger i denna fråga precis som den också gjorde under sjuttiotalet”, påpekar han. – Det är uppenbart att det i dag finns ett antal personer mellan 20 och 40 år som anser att lagstiftningen bör förändras och att ta till exempel cannabis inte är en stor sak. Och det är klart att det har betydelse vad offentliga personer i den här gruppen gör och hur de förhåller sig till de lagar som finns. Det har en signaleffekt, de kan fungera som dörröppnare för andra. Det är väl därför 70 procent av de tillfrågade i DN/Synovate-mätningen tycker att det är viktigt att kända personer föregår med gott exempel. Som programledare är man en förebild och vad man gör påverkar många, säger Wolodarski – som anser att Lindholms arbetsgivare ändå har agerat ”väl drakoniskt”. Är mediernas omfattande rapportering om narkotikautredningar kring kändisar rimlig? I vissa nätdebatter talas det i dag om ”lynchstämning”, om ”moralpanik” i knarkfrågan och lindriga narkotikabrott jämställs med att köra bil utan säkerhetsbälte. – Det tycker jag inte att man kan göra. Lindholm är en person som har arbetat med barn och det är klart att det finns det här argumentet att lätta droger ibland kan fungera som inkörsport för tyngre droger. Men mediebevakningen har samtidigt varit hårdhänt. Han ska betala ett pris för det som han gjort, men priset har blivit väldigt högt i hans fall. Medietidningen Resumés chefredaktör Viggo Cavling, sextiotalist, poängterar att framgångsrika och offentliga personer ofta är omgivna av ”alltid snälla och berömmande människor”. I denna upphöjda kändisposition, ”i helikoptern”, riskerar kontakten med verkligheten att blir ytterst begränsad. Resultatet blir inte sällan en förvrängd självbild. – Det är lätt att tro att alla svenskar tänker som ens omgivning gör, men så är det ju inte, påpekar han. Är det hyckleri att de medier som starkt bidrar till att skapa dessa eleverade positioner för kända människor ägnar minst lika mycket utrymme åt att vända ut och in på deras snedsteg? – Visst, medierna vältrar sig lika mycket i snedstegen som när det går bra för någon, det hör ihop. Men systemet innehåller ”helikoptrar” – det finns en del människor som både vi i medierna och publiken vill ha i den positionen, nästan övermänskliga och över oss andra. Men har man fått den positionen så måste man uppföra sig, annars kan det gå åt helvete. Å andra sidan är minnet kort, det går ju ofta snabbt att komma tillbaka. Cavling understryker att det är relativt få personer i Sverige som platsar i den mediala helikoptern. Och med professionaliseringen av kultur- och underhållningsbranschen har konkurrensen tilltagit. – Allt sköts på ett professionellt sätt i dag, det går inte att ha svåra drog- eller alkoholvanor. Samtidigt finns det definitivt en liberalare narkotikasyn bland många unga i dag, så är det. Hade Ola Lindholm bara erkänt och bett om ursäkt så hade han kunnat fortsätta som programledare för barn i SVT. Det är jag övertygad om, säger han. Åttiotalisten Lisa Magnusson, skribent och bloggare på Rodeo.net, har på sin blogg kommenterat mediebevakningen av Lindholm som en demonstration av samhällets förakt för knarkare: ”Vi har i vår kultur en väldigt kluven inställning till knark och knarkare. Å ena sidan anser vi missbruk och beroende vara en form av sjukdom, å andra sidan är symtomet på denna sjukdom kriminellt: Det är olagligt att vara hög. Här finns en tydlig konflikt mellan medicin och juridik”, skriver hon i sin blogg. Den sociala stigmatiseringen kittlar och är löpsedelsmässig. Kändisstatusen i medial krock med det skitiga beroendet av knark. Beroenden är ”något av det fulaste vår tid känner. Man skall vara självständig, stark, lyckad, välanpassad, skötsam, definiera sig själv genom alla de fria val man gör. Det finns föga tålamod med dem som slavar under en drog, som är beroende.” Magnusson har varit bosatt både i Storbritannien och i Frankrike och där sett en mer förlåtande attityd till lättare droger än i Sverige, men hon upplever att också narkotikadebatten i Sverige har en mer pragmatisk ton i dag. Att 70 procent av svenskarna anser det viktigt att offentliga personer är narkotikafria ser hon därför som en ”nästan chockerande” siffra. – Jag trodde att den allmänna synen blivit något mer förlåtande de senaste åren. Personligen tycker jag att det är högst olyckligt att man från myndighetshåll har fokuserat på att jaga knarkarna snarare än knarket, säger hon. – Jag tror att det i stor utsträckning beror på att det enligt svensk lagstiftning är kriminellt att vara drogpåverkad. Det leder till en syn på missbrukaren inte som en person i behov av vård och hjälp, utan som en brottsling i första hand. Vad tycker du om det massiva medieintresset för offentliga personer som begår narkotikabrott? – Kändisrapporteringen är ju vår tids sagoberättande, och mediedramaturgin följer ofta en viss mall: Först sätter man människor på piedestal och sedan ska de tas ner för att de varit otrogna, fått celluliter eller begått något slags brott. De skall skämmas och göra avbön, helst be om ursäkt offentligt. Ibland är det nästan som att den som till exempel har tagit droger har svikit hela svenska folket. Den amerikanska realityserien ”Celebrity rehab” om kända personer med grava missbruksproblem har också visats på svensk tv. Finns det en vilja att se framgångsrika människor krascha i medierna? – Jo, de är som halvgudar, man ser ju bara dem i retuscherat och skickligt ljussatt skick och då framstår de som perfekta, oåtkomliga. Det finns nog en fascination kring dem som gör att folk vill komma dem närmare, lära känna dem, men jag tror också att det nästan blir som en lättnad eller skadeglädje att se att också de här människorna har problem som alla andra, säger Lisa Magnusson. Fyrtiotalisten Kent Asp, professor i journalistik på JMG vid Göteborgs universitet, talar om en alltmer frekvent rapportering kring kända svenskar. Och berömda människor i klammeri med rättvisan utgör en ”extra krydda” för publiken. Somliga celebriteter får till och med längre mediala karriärer av att ständigt pendla mellan yrkesmässiga succéer och dånande drogskandaler. – Ur den här aspekten kan en nyhet om en barnprogramledare som kopplats till narkotika inte bli bättre som kändisjournalistik, poängterar han. Asp beskriver utvecklingen som ett resultat av en tilltagande kommersialisering och ett närmande till det amerikanska medieklimatet där spektakulära celebriteter är ett fundament i nyhetsrapporteringen. – Just Lindholmfallet har dock ett allmänintresse utöver skvallret genom den ställning han hade just som programledare för barn. Det är en publik som identifierar sig väldigt starkt med de personer som de ser på tv. Barn får vänner och ”umgås” med personerna i de tv-program som dem tittar på, det är det forskningen kallar för parasocial interaktion. narkotikabeslag ökar Samsynen i landet är det närmaste total i DN/Synovates mätning när det gäller offentliga personers roll som föredömen. Skillnaden mellan män och kvinnor är inte signifikant, inte heller mellan människor med olika inkomster, de som bor i storstad eller i landsorten, i hyresrätt eller bostadsrätt eller de som har eller saknar högre utbildning. Bland dem över 60 år anser dock flest, 78 procent, att en livsstil utan illegalt missbruk är viktigt för offentliga personer. Tillfrågade i åldern 30–44 år fäster minst vikt vid detta, 61 procent. Utifrån politiska sympatier anser 92 procent av kristdemokraterna att det är viktigt att undvika narkotika som offentlig person mot 65 procent av vänsterpartisterna. DN/Synovates undersökning genomfördes 12–15 september 2011 genom telefonintervjuer med 1 005 personer, 16 år eller äldre. CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, skriver i sin rapport ”Narkotikatillgängligheten i Sverige 1988–2010. En analys av priser och beslag” (2011) om kokain att ”antalet lagföringar har ökat kraftigt, liksom beslagen. Såväl beslagsantalen som de beslagtagna mängderna har i grova drag tiofaldigats under en tjugoårsperiod.” För marijuana har det sedan 1991 ”skett mer än en tjugodubbling av antalen och en fyrtiodubbling av mängderna”. Utfallet är delvis beroende på inhemsk odling. Också hasch är ”mer tillgängligt i Sverige i dag än i 90-talets början, och inte enbart i termer av en prisminskning utan även sett till det fysiska utbudet”. Rapporten är baserad på siffror från Brå, Rikspolisstyrelsen, Tullverket samt rapportörer vid tjugoen polismyndigheter runt om i Sverige. Mer info: www.can.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 16112, "headline": "Bluffande fotograf talar ut", "summary": "Årets naturfotograf 2010 visade sig vara en bluff. Nu talar en ångerfull Terje Hellesø ut. ”Jag ville att folk skulle tro att jag var bättre än jag egentligen var”, säger han till Svenska Dagbladet.", "article": "I början av september gick Terje Hellesøs fru ut och berättade att hennes man fabricerat flera av sina fotografier. Då hade fotomontagen redan avslöjats på nätforumet Flashback. Bland annat bevisades att Hellesø klippt in olika djur i sina bilder, särskilt uppmärksammade blev hans fotografier av lodjur. Nu, efter att ha tillbringat flera dagar på en psykiatrisk avdelning, försöker han att förklara. – Jag hade ett antal riktigt fina, nära möten med lodjur som jag inte lyckades förmedla i bild. Det utvecklades till en ökande frustration. Jag kände en press utifrån att det skulle var konstigt om inte Terje lyckades ta de här bilderna. Någonstans där tappade jag begreppet kring det etiska fullkomligt, säger Terje Hellesø till Svenska Dagbladet. När han av Naturvårdsverket utnämndes till ”Årets naturfotograf 2010” skickade han in en fejkad bild på ett lodjur, som skulle användas som pressbild. Tanken var då att han skulle hinna ta äkta bilder innan han skulle ställa ut på Naturhistoriska museet i Stockholm, som en del i priset. – Jag visste att det måste vara äkta bilder. Samtidigt kände jag en förhoppning i och med att kontakten med lodjuren kom oftare och oftare och jag kom allt närmare. Jag kände att jag var nära någon typ av genombrott där jag i lugn och ro skulle kunna ta bilderna som skulle ställas ut, säger Hellesø, som blev av med utmärkelsen efter avslöjandet om fusk. I takt med att hans bilder började ifrågasättas, tvingades Terje Hellesø att ljuga vidare. – Jag gjorde det med livet som insats. Jag visste att mitt liv skulle vara slut om jag blev avslöjad. Det jobbigaste i det här var att under alla omständigheter hålla masken och spela överväldigat glad över bilder som jag visste inte var riktiga. Till en början klippte han i sina bilder för att göra en mall inför en tänkt drömbild. Men när hans bloggläsare tyckte bättre om de fejkade bilderna än de äkta, tog bekräftelsebehovet överhanden. – Jag ville att folk skulle tro att jag var bättre än jag egentligen var. Jag skulle bli den första fotografen någonsin som gjorde en fotoutställning med lodjur. När jag märkte att mina bloggläsare tyckte bättre om de fejkade bilderna kände jag att mina riktiga bilder inte dög. Jag tror att min dåliga självkänsla har spelat en stor roll i det här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16128, "headline": "Stämsången ger banden en ny dimension", "summary": "Stämsången är tillbaka i popmusiken. Band som Fleet Foxes och svenska First Aid Kit och Serenades jobbar med flera röster i sina arrangemang, och den klassiska ensamma frontfiguren får stå tillbaka.", "article": "Det är en njutning, det känns skönt och spännande. Det är ett samspel, något kollektivt. Man mår bra av det. Systrarna Klara och Johanna Söderberg har sjungit ihop sedan de var små. Sedan 2007 utgör de tillsammans folkpopduon First Aid Kit, och där flätar sig deras röster runt varandra i nästan varje vers och refräng. Rösterna är syskonlika, men distinkta och klara i melodierna. Just nu är de på turné i USA, och svarar på mina frågor i mejl. Våra röster klistrar liksom fast sig i varandra. Vi blir som en, skriver de. Popmusiken har präglats av Rösten med stort R länge nu. Inte minst här i Sverige. Broder Daniel, och sedan Håkan Hellström, öppnade fördämningarna och släppte fram en hord av skevt skrålande frontmän. Karin Dreijer tänjde och bände sin röst i The Knife, och efter henne kom en uppsjö moderna Kate Bush-kloner. Tv-program som \"Idol\" och \"True talent\" fokuserar på den enskilda rösten; den som kan nå igenom bruset och ut över publikhavet. Men samtidigt finns en annan rörelse: stämsången. Banden utan en självklar frontfigur, med röster som samarbetar och vindlar kring och i varandra. Markus Krunegård och Adam Olenius har frontat var sitt band i många år nu. Olenius som sångare i Shout Out Louds, och Krunegård först i Laakso och sedan som soloartist. Men för några år sedan träffades de och började sjunga tillsammans. I somras kom debutalbumet med deras gemensamma band Serenades där de båda sjunger hela tiden. Live tar de även hjälp av körsångare för att göra ljudbilden ännu maffigare. ?Det blir en helt ny, tredje röst. Vi testade att sjunga ihop och spela in det, och när vi lyssnade kunde vi nästan inte urskilja vem som var vem. Det blir en lagkänsla på något sätt. Lite starkare, säger Adam Olenius. Det är kul att folk poängterar det hela tiden: \"jaha, ni sjunger samtidigt!\" Det är ingen raketforskningsidé direkt. Det var ju det man gjorde när man var liten och sjöng, eller när man gick på fotboll, säger Markus Krunegård. Idén om bandet med en tydlig frontfigur är inetsad i våra medvetanden. Sångaren står längst fram, svarar på flest frågor i intervjuerna, har flest fans och är den lyssnarna relaterar till starkast. Och när flera personer tar över sångarrollen händer något med vårt lyssnande. Alf Björnberg är professor i musikvetenskap på Göteborgs universitet, och han berättar att det finns en tydlig skillnad i hur vi uppfattar grupper jämfört med solister. En ensam sångare skapar ett starkare band till lyssnaren. Om en gatumusikant står som ensam sångare med gitarr, så innebär det att publiken som stannar och lyssnar ingår i en sorts tillfällig relation med musikern. Går lyssnaren därifrån är det ett kontraktsbrott, det känns inte alltid bekvämt. Men är man fyra fem stycken som musicerar ihop får den individuelle lyssnaren en annan relation till musikerna. De blir inte ensamma om man går. Markus Krunegård håller med om att uttrycket blir ett annat när man är flera sångare. Det blir ju mindre personligt, och mindre starkt på det sättet. En enskild röst kan vara det starkaste som finns. Men Serenades blir något annat, pampigare. Och det måste inte vara så konkreta texter, det finns inga krav på självupplevelse som det gör när man sjunger ensam. Stämsången i popmusiken kommer och går i vågor, som alla andra trender. Just nu jobbar många amerikanska indieband som Fleet Foxes, The New Pornographers och Animal Collective med stora sångarrangemang, och det hänger ihop med en större retrotrend, tror Johanna och Klara Söderberg i First Aid Kit. Det är ju inte direkt någon ny uppfinning, utan snarare uråldrigt. Många gillar nog Fleet Foxes för att det låter så gammalt, så sakralt och vackert. Musiken känns lugnande. Både First Aid Kit och Serenades berättar att de oftast inte komponerar sina stämmor, utan låter dem komma naturligt. De sjunger fram dem. Markus Krunegård och Adam Olenius beskriver det som att de \"fyller hål\" i låtarna. Och det som kännetecknar stämsången i populärmusiken är ofta en särskild sorts stämmor, nämligen terser, berättar professor Alf Björnberg. Man kan jämföra med tidigare former av stämsång som barbershop. Där är det ofta tre fyra stämmor, och stämmorna ligger så tätt som möjligt. I popmusik är det i allmänhet enklare. En ters är den typen av överstämma som uppstår när man till exempel sjunger \"Broder Jakob\" i kanon. Det är en folklig harmonik, som först dök upp i den västerländska musikhistorien någon gång under 1100- och 1200-talen parallellt med kyrkomusikens mer komplexa stämmor. Parallella terser på en melodi är något som människor under lång tid har funnit stort nöje i att sjunga och lyssna på. Johanna och Klara Söderberg tycker att stämsången ger musik ett fylligare ljud. Det skapar mer klanger, mer stämningar. Man har ju lånat ordet \"stämning\" från musiken när man ska beskriva känslor. Med flera sångare kan man skapa dynamik och dramatik. Och Markus Krunegård från Serenades tycker att det är skönt att vara två för att slippa den blottande aspekten av sång. Sång kan ju vara väldigt privat. Det är så naket. I början med Laakso stod jag alltid med ryggen mot de andra när jag skulle presentera en ny låt. Jag kommer fortfarande av mig när jag får för mycket ögonkontakt med någon när jag spelar live. Att vara flera sångare kan både vara något bra och något dåligt, tror musikprofessor Alf Björnberg. Mycket beror på vilken genre man verkar inom. Vill man ge ett autentiskt intryck är det viktigt att vara ensam. Men ur något slags snävt musikerperspektiv är det alltid en fördel att vara flera. Det låter alltid bättre! ", "article_category": "culture"}
{"id": 16183, "headline": "Hanna Fahl: Trolltider!", "summary": "Norska ”Trolljegeren” borde vara startskottet för en färsk våg skandinavisk fiktion om våra kära granitmonster.", "article": "Vampyrer, häxor och varulvar i all ära, men det är hög tid för skandinavisk fiktion att utforska vår alldeles egen urnordiska fantasyfigur. Trollet. Outsägligt korkat, gigantiskt och slående likt en mossbelupen klump urberg är trollet ett i modern tid sorgligt underskattat monster, och det är därför den norska filmen ”Trolljegeren” är bland det mest uppfriskande jag sett på länge i genren fantasyskräckis. Filmen, som kom förra året men aldrig gick upp på svenska biografer, skulle kunna ha undertiteln ”Blair troll project”. Den är filmad med skakig handkamera som en klassisk mockumentär, där ramhistorien är en mystiskt upphittad hårddisk som innehåller filmmaterial från tre försvunna mediestudenter. Deras plan är att intervjua en tjuvjägare i de norska bergen, men den kärve mannen visar sig bo i en stinkande husvagn, ha gigantiska strålkastare på sin bil, och i själva verket jaga förlupna troll på uppdrag av regeringen. Trött på sitt jobb och irriterad över de usla försäkrings- och arbetsmiljövillkoren låter han studenterna hänga med och filma, varpå trolltrubbel, naturligtvis, uppstår. Det är oerhört välspelat med briljant snustorr dialog och subtil humor, och om det finns någon logik i världen borde ”Trolljegeren” vara startskottet för en färsk våg skandinavisk trollfiktion. Visst existerar trollen som karaktärer. I spel, i ”Sagan om ringen” och ”Discworld”, i ”Drakar och demoner”. Men trollet spelar nästan alltid en biroll, undanskuffat och med få och klyschiga attribut. ”Trolljegerens” skapare och regissör André Øvredahl har gett trollen lite mer kött (sten) på benen; delar upp dem i fyra trollraser och låter en veterinär förklara logiken bakom att de exploderar i solljus och anledningen till att de kan förstenas. Men det finns fortfarande mycket kvar att utforska, och en hel ny modern trollmytologi att konstruera. De norska bergen och fjordlandskapen är oemotståndliga som skräckmiljö, med snövidder och mörka John Bauer-skogar. Och om vampyren kunnat explodera som mytisk figur de senaste åren, med ”True blood” och ”Twilight” som flaggskepp, borde trollen också kunna göra det. Ordet ”troll” har det senaste decenniet kommit att betyda kommentarsfältsrättshaverist. Det är dags att ta tillbaka begreppet och återbörda det till de vårttäckta granitmonstren en gång för alla. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16185, "headline": "”Mästarnas mästare” årets tv-program", "summary": "Anne Lundberg och duon Filip och Fredrik blev årets programledare på fredagens Kristallen-gala. Det tyngsta priset, årets program, gick till \"Mästarnas mästare\".", "article": "Vinnaren Ingemar Stenmark segrade igen. Skidkungen var överlägsen i \"Mästarnas mästare\" och under tv-branschens stora prisgala, Kristallen, utsågs dokusåpan till årets program. \"Solsidan\" från TV 4 belönades med två pris 2010 och var favorit inför årets gala. Upphovsmannen Felix Herngren fick dock nöja sig med priset för bästa humorprogram. \"Solsidan\" har haft runt två miljoner tittare per avsnitt och Felix Herngren vet varför: – Vi har fått resurser av TV 4 för att jobba med manus. I och med \"Solsidan\" har branschen insett att det är värt att satsa på humor. Framgångarna för \"Solsidan\" beror på att den har så hög igenkänningsfaktor och att vi har hittat en så bra mix av personer i serien, sade han. Årets kvinnliga programledare blev \"Antikrundans\" Anne Lundberg, som även fick priset 2008 och 2010. På den manliga sidan gick utmärkelsen till duon Filip Hammar och Fredrik Wikingsson från Kanal 5, som varit nominerade flera gånger förr. – Det är givetvis kul att vinna, men när jag vaknar i morgon kommer jag inte tänka på att jag vunnit Kristallen. Det roliga är att jag och min bästa kompis belönas för vårt arbete tillsammans, sade Filip Hammar. Tillsammans med utmärkelsen för årets program är programledarpriserna de mest prestigefyllda eftersom vinnarna utses av Sveriges tv-tittare. På sportsidan gick priset till SVT:s André Pops, som vann för andra året i rad. Under de sju år som Kristallen har delats ut har SVT dominerat galan. Förra året gick 9 av 14 priser till public service-kanalernas program. I år fick SVT åtta priser, medan TV 4 fick nöja sig med fyra. Ett särskilt hederspris tilldelades dokumentärfilmaren Tom Alandh. Vinnarna Röstas fram av tittarna: • Årets program: \"Mästarnas mästare\" (SVT). • Kvinnlig programledare: Anne Lundberg (SVT). • Manlig programledare: Filip och Fredrik (Kanal 5). • Sport-tv-profil: André Pops (SVT). Utses av jury: • Underhållningsprogram: \"Så mycket bättre\" (TV 4). • Dokusåpa: \"Sveriges mästerkock\" (TV 4). • Tv-drama: \"Våra vänners liv\" (SVT). • Humorprogram: \"Solsidan\" (TV 4). • Barn- och ungdomsprogram: \"Buskul\" (SVT Barnkanalen). • Livsstilsprogram: \"Pluras kök\" (TV 3) • Fakta- och aktualitetsprogram: \"Veckans brott\" (SVT). • Granskning: \"Sanningen om Sommerlath\" (\"Kalla fakta\", TV 4). • Dokumentärprogram: \"Ångrarna\" (SVT). • Realityprogram: \"Rebecca och Fiona\" (SVT). • Hederspris: Tom Alandh. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16192, "headline": "”Svinalängorna” får chans till Oscar", "summary": "Pernilla Augusts regidebut ”Svinalängorna” blir Sveriges bidrag till Oscarsgalan. Nu väntar en intensiv kampanj för att få Oscarskommittén att nominera filmen.", "article": "”Svinalängorna” hade premiär för ett år sedan, har prisats på filmfestivalen i Venedig och belönats med tre Guldbaggar på hemmaplan. Nu blir den också Sveriges Oscarsbidrag. Filmen bygger på Susanna Alakoskis roman om en ung flicka som växer upp i ett alkoholisthem på 1960-talet och är Pernilla Augusts debut som långfilmsregissör. Filmen har fått långt mycket mer uppmärksamhet än hon räknade med. – Jag trodde ingenting förrän vi hade premiär i Venedig förra året. Då började jag förstå att ”wow, folk tycker om den!”. Filmen har sitt eget lilla liv, efter Venedig var filmen som en liten bebis som börjar lära sig gå och försvinner i väg. Vad är det med filmen som gripit så många? – Det finns något i den här lilla flickan och hennes kamp som man blir gripen av. De i publiken som blivit berörda upplever att filmen har speglat deras egna liv. Ser du dig som regissör eller skådespelare nu? – Jag velar fram och tillbaka. Nu har jag spelat i två filmer i rad, så nu är jag väl skådespelare igen. Det är en sådan identitetsgrej, har man varit skådespelare hela livet är det svårt att få in i huvudet att man plötsligt är regissör. Och jag hade inte alls fattat att det är så mycket planering och jobb. Men det var fruktansvärt roligt att regissera, och nu vill jag hitta något nytt jag brinner för och som vill bli berättat. I januari presenteras de tio utländska filmer som nomineras av Oscarsjuryn, och fram till dess gäller det för filmbolaget att driva kampanj för att få filmen uppmärksammad bland Oscarsjuryns ledamöter. En fördel med ”Svinalängorna” är huvudrollsinnehavaren Noomi Rapaces nyblivna status som Hollywoodkändis, säger Pia Lundberg, som är utlandschef på Svenska Filminstitutet och ordförande i juryn som utser Sveriges Oscarsbidrag. – Det är viktigt. Noomi Rapace är ett starkt namn i en sådan här kampanj, och det är även Pernilla August. Det väcker självklart intresse att en välkänd svensk skådespelare gör sin regidebut, och att hon jobbat med Ingmar Bergman. Det går alltid att dra växlar på för svensk film. Vad tror du om filmens chanser? – Jag tror att många av Oscarsledamöterna kommer att visa stort intresse för ”Svinalängorna”. Det handlar ju mycket om att få dem att verkligen se filmen, och då är det viktigt att den har vunnit priser och visats på festivaler. ”Pelle erövraren” tog hem en Oscar 1988 Oscarsgalan hålls för 84:e gången den 26 februari nästa år i Hollywood, Los Angeles. Årets galavärd blir Eddie Murphy, och Oscarsgalan sänds live i tv i över två hundra länder. Priset för bästa utländska film har delats ut sedan 1947. Varje land får skicka in ett bidrag, och därefter utser en nomineringsjury nio filmer som går vidare i processen. Till sist utses de fem slutgiltiga nominerade filmerna. Den svenska juryn består av tolv medlemmar från Guldbaggejuryn. Förra året valdes Andreas Öhmans film ”I rymden finns inga känslor” som Oscarsbidrag, men priset togs hem av danska Susanne Bier med filmen ”Hämnden”. Senaste gången en svensk film fick en Oscar för Bästa utländska film var ”Pelle erövraren” 1988. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16214, "headline": "Patti Smith förhäxar publiken", "summary": "Hon ler och vinkar, talar allvar, loskar på scengolvet och när rockdjävulen tar henne dunkar hon gitarren i förstärkaren. Patti Smiths Polarpriskonsert är magnifik och ger DN:s Niklas Wahllöf hopp.", "article": "Musik Patti Smith Scen: Konserthuset, Stockholm. Med jämna mellanrum dyker det upp små utfall gentemot Patti Smith. Hon har inte skrivit en bra låt sedan 1979, hennes sångtexter har förlorat sig i en poesi som inget betyder, den gamla revoltören lever inte som hon lär utan glider runt i salongerna som en nedklädd primadonna. Och se, pekar man finger, hon deltar glatt i prisspektakel med flinande entreprenörer och finansmän på första bänk. Hon signerar böcker och skivor på NK. Det kan ligga något i något av detta, man kan bli trött på etablissemangets dyrkan av en konstnär vars budskap det i praktiken motverkar. Man kan vilja protestera mot dem som hävdar sig protestera. Men faktum är att Patti Smith vid sextiofyra alltjämt håller samma konsekventa linje, mer allmänmänsklig än partipolitisk. Och att hon fortfarande är en fruktansvärt bra live-artist. Hennes och bandets – fortfarande innehållande trotjänaren och gitarristen Lenny Kaye, dottern Jesse på keyboards och sonen Jackson på andragitarr – Polarpriskonsert på Konserthuset är bitvis magnifik. Det smyger visserligen i gång med tveksamma och rätt trista gamla reggaeförsöket ”Redondo beach”, men publiken tjuter åt varje textrad och Patti ler brett och dansar försiktigt. Redan i andra låten, fina ”Frederick”, är Smith uppvärmd och det slår en: vilken otrolig röst hon har. Kanske är det de många muggarna med hett vatten hon dricker under intervjuer och konserter som håller stämbanden i form, kanske är det välmixade och lagom höga ljudet på Konserthuset till extra fördel för henne, men hennes sång vandrar från att vara djupt mörk och stämningsfull till taggigt och fräsande aggressiv utan att någonsin förlora sin kraftfullhet. Vilket gäller konserten i stort. Så gott som varje nummer tillägnas någon; avlidne maken Fred ”Sonic” Smith förstås, i Neil Youngs ”Helpless”, Tom Verlaine (”We three”), Amy Winehouse, (”Pissing in a river”), till och med krånglet med stormen ”Irene” när Smith skulle lämna USA för Stockholm får en berättelse, som övergår i beundrande ord om August Strindberg och Henning Mankell (!) vilka i sin tur övergår i ”My Blakean year”. Patti Smith ger ständigt tillbaka, hon ler och vinkar som en skolflicka ibland, hon stiger ned och skakar hand med publiken på de främre bänkraderna, hon talar allvar, knyter näven, loskar på scengolvet och till slut, när rockdjävulen på riktigt tagit henne i besittning, hänger hon på sig en Fendergitarr som hon dunkar i förstärkaren och slutligen sliter strängarna av. Det blir en rockkväll med knutna nävar och få svackor, där paradoxalt nog ”Because the night” är en. Mot slutet blir det på Smiths uppmaning en stående, hoppande euforisk publik, låt vara städad och långt förbi gängse revoltålder. Det är väldigt bra. Och hoppfullt. Visserligen säger Patti Smith att det är vi på Konserthuset som är nästa generation (alla femtiofem-plussare tackar och rätar på ryggen), men hennes envetna och välrepeterade uppmaning att vi har makten i vår hand och ansvaret att förändra framtiden, att ”People have the power”, får hon gärna fortsätta upprepa till hon blir nittiofyra. Jag kan inte se vad som skulle stoppa henne. Niklas Wahllöf niklas.wahllof@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 16222, "headline": "Herngren klar för \"Partaj\"", "summary": "Tre namn är nu klara för att vara med i Kanal 5:s nya humorserie \"Partaj\". Dessa är Felix Herngren, Eva Röse och Alexandra Rapaport, skriver Aftonbladet.", "article": "Tre namn är nu klara för att vara med i Kanal 5:s nya humorserie \"Partaj\". Dessa är Felix Herngren, Eva Röse och Alexandra Rapaport, skriver Aftonbladet. \"Partaj\" går ut på att improviserade sketcher och förinspelade humorinslag tar avstamp i aktuella nyheter. Producenten Peter Settman har tidigare beskrivit att upplägget liknar det som finns i \"Saturday night live\". Varje program kommer ha en huvudgäst och förutom Herngren, Rapaport och Röse ska ytterligare några namn knytas till serien. Sedan tidigare är det klart att Christine Meltzer ska leda \"Partaj\" som har premiär den 11 september. Serien sänds under sex söndagar i höst. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16227, "headline": "Guitarpeople’s day på Skeppsholmen, Stockholm", "summary": "Showmannen och virtuosen Tommy Emmanuel trollband på Guitarpeople’s day, där även självlärde Joe Robinson lyste. Göran Söllscher utmärkte sig bland de svenska gitarristerna.", "article": "– Ni kommer att få vara med om en fantastisk show, sa tjugoårige gitarristen Joe Robinson och gjorde under sitt eget framträdande reklam för sin australiske landsman Tommy Emmanuel som var huvudattraktion på Guitarpeople’s day. Robinson gjorde därmed, medvetet eller omedvetet, en distinktion mellan sig själv och Emmanuel. Den senare är en femtiosexårig virtuos som knappast har sin like någonstans på denna planet. Han tycks kunna spela och göra vad som helst med sin slitna akustiska stålsträngade gitarr. Han spelar ofattbart snabbt och byter ackord varannan sekund samtidigt som han hinner klappa in några rytmiska slag på gitarrlådan och ibland till och med vrida lite på en stämskruv när den lätt fuktiga kvällen har påverkat någon sträng. (Under Göran Söllschers lilla soundcheck på scen gick Emmanuel förbi och kommenterade: ”Nylonsträngar utomhus. Det är modigt!”) Men är Emmanuels trollkonster musik? Det kan man verkligen diskutera. Musik eller inte, jag var helt fascinerad av hans magi. Och som en sann cirkusartist var han ständigt leende och sökte ögonkontakt med publiken. För Robinson satte helt rätt etikett på Emmanuel. Han är en showman. Alla som försöker spela gitarr, och de var garanterat många på Skeppsholmen i torsdags, vet hur mycket som krävs för att få en gitarr att låta någorlunda njutbart. En och annan lär rimligen ha gått hem och slängt sitt instrument i soptunnan efter Emmanuels uppvisning. Joe Robinson, den självlärde ynglingen som gjort sensation i gitarrvärlden, genomförde en helt igenom lysande och charmfull konsert, även han ensam med sin gitarr. Han besitter nästan samma virtuositet som Emmanuel men känns mer som en musikant. Han är mån om melodier och harmonier och har en behaglig, mjuk sångröst som han använde till några pop- och r’n’b-inspirerade låtar från sin kommande skiva, den första där han också sjunger. Om några år är Robinson tveklöst ett större namn än Emmanuel. Bland de många svenska gitarristerna utmärkte sig framför allt Göran Söllscher, som också fick ta emot årets Guitarpeople’s Prize på scen. Han fick den ölstinna publiken att sitta knäpptyst då han bland annat bjöd på ett Beatlessjok, lite Bach och det kända huvudtemat från filmen ”Deer Hunter”, ”Cavatina”. Den senare tyckte Söllscher var ”en ganska bra låt”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16247, "headline": "”Norrlands akvavit” blir film", "summary": "Torgny Lindgrens roman ”Norrlands akvavit” om väckelsepredikanten Olof Helmersson ska bli film. Bakom filmatiseringen står långfilmsdebuterande regissören Per Hanefjord.", "article": "Allt började när Per Hanefjord gav boken \"Norrlands akvavit\" till manusförfattaren Lars Andersson med orden: \"den här boken är skitbra, men den går inte att filma\". – Lasse läste den och kom fram till samma sak. Och med den insikten gjorde vi ett försök. Nu har jag inga tvivel alls om att det går att göra film av \"Norrlands akvavit\", säger regissören Per Hanefjord. Än så länge är projektet på manusstadiet. Hösten ägnas åt att färdigställa manus och så fort finansieringen är färdig räknar man med att börja filma. Torgny Lindgrens roman utspelar sig i nutid med tillbakablickar till det 50-tal då väckelsepredikanten Olof Helmersson frälste en hel bygd. Skådeplatsen är Västerbottens inland och det är där och i Norrbotten som inspelningarna av filmen kommer att äga rum. För Per Hanefjord, som är uppvuxen i den lilla byn Byssträsk, mellan Umeå och Lycksele, är bokens människotyper och miljöer välbekanta. – Lasse kommer också från Norrland och när jag läste hans dialog i ett annat sammanhang insåg jag att \"den här killen har också träffat alla de här människorna.\" Det är inte helt lätt att överföra Torgny Lindgrens skrönor och språkliga precision till film. Författaren har givit projektet sin välsignelse och de två filmskaparna fria händer. – Mycket av kvaliteten med Torgnys böcker sitter i hans språk och underfundighet. Vi har försökt behålla tonen och den fantastiska humor som Torgny har, men göra det mer filmiskt och visuellt. 2009 gjorde Per Hanefjord den prisbelönta filmen \"Elkland\" som sitt examensarbete på Dramatiska institutet. \"Norrlands akvavit\" blir hans debut som långfilmsregissör. – Det är inte en dag för tidigt, jag känner mig väldigt redo. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16263, "headline": "Gitarren lämnar aldrig hans sida", "summary": "När Joe Robinson var elva år hade hans gitarrlärare inget mer att lära honom. På torsdag visar den unge australiern upp sitt förbluffande gitarrspel i Stockholm.", "article": "Joe Robinson är ett i stort sett okänt namn på våra breddgrader. En förklaring är att han kommer från Australien och sedan ett år tillbaka bor i Nashville, staden med ”1 352 guitar pickers” som Lovin’ Spoonful så träffande sjöng i ”Nashville cats”. Men på torsdag 25 augusti kan vi se och höra Robinson i Stockholm under Guitar people’s day i Stockholm där han är huvudnumret tillsammans med mer kända landsmannen Tommy Emmanuel. Från Sverige medverkar bland andra Georg Wadenius, Göran Söllscher, Ulf Wakenius, Max Schultz och Clas Yngström i en nio timmar lång gitarrfestival på Skeppsholmen. Joe Robinson började spela gitarr när han var tio, men ett år senare hade gitarrläraren inget mer att lära honom och han fortsatte att förkovra sig själv via internet och Youtube. Några år senare turnerade han runt om i Australien med sin akustiska gitarr, bland annat ihop med nyss nämnde Tommy Emmanuel, och förbluffade publiken med sitt fantastiska gitarrspel. Inte minst hans snabba ”guitar picking” fick etablerade gitarrister att gapa av förvåning. – Jag hade nog 150 till 200 spelningar när jag var femton. Skolan blev lidande men jag lärde mig en massa annat när jag spelade, berättar Robinson på telefon från Nashville. Joe Robinson är en virtuos som inte har några problem att hoppa mellan olika genrer. – Jag växte upp på landet i Australien. Vi bodde ganska isolerat, det var flera kilometer till närmsta granne så musik blev på sätt och vis räddningen. Jag spelade piano först, men när jag började med gitarr kändes det direkt att det var mitt instrument. – Hela min familj är mycket musikintresserad och huset fylldes av alla sorters musik när jag växte upp. Mamma är trummis, min elvaåriga syster spelar bas och min 18-årige bror spelar också gitarr. Pappa är väl den som är minst musikalisk. Han försöker spela gitarr, säger Joe och skrattar. Övade du mycket när du började? – Nej, egentligen inte, Det var mer att jag levde tillsammans med gitarren, jag hade den jämt med mig och spelade på den. Och så är det fortfarande. 13 år gammal vann han the Australian national songwriting competition, två år senare spelade han in sin första skiva. 2008 vann han den stora talangtävlingen Australia’s got talent. Nyss fyllda 20 år bor han nu i Nashville sedan ett år tillbaka och håller just på att göra klar sin tredje skiva med helt och hållet egna kompositioner. Och nu vill han ändra bilden av sig själv som den snabbspelande killen med en akustisk gitarr. Han har nu ett eget band och spelar mer elgitarr. Men framför allt så sjunger han, något han inte gjort tidigare. – Jag kunde inte se mig själv spela ensam på en akustisk gitarr hela min karriär, jag ville utvecklas och det senaste året har jag jobbat med min röst och på den nya skivan, som snart är klar, sjunger jag allting. Betyder det här att du ändrar inriktning på din musik? – Nej, det tycker jag inte. Även om min nya musik har influenser av bland annat jazzfusion som Weather Report så är det ändå en fortsättning på det jag gjort tidigare. När han kommer till Sverige så blir det dock som soloartist, men han lovar att vi ska få några smakprov från den kommande skivan. – Och jag kommer att sjunga. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16272, "headline": "På jakt efter den ikoniska bilden", "summary": "Mary Ellen Mark är en av världens främsta dokumentärfotografer. I januari nästa år ställer hon ut på Fotografiska i Stockholm. Sanna Torén Björling har träffat bildskaparen som lärde sig älska cirkusar av Fellini. Artikeln är rättad 2011-08-29", "article": "Bli aldrig vän med en schimpansskötare. Då riskerar man att hamna i skottlinjen för en svartsjuk apa, och det ska man akta sig för. Bilder på den misstänksamma schimpansen och dess punktmarkerade husse projiceras på en stor duk, medan Mary Ellen Marks röst hörs i det nedsläckta rummet. – Jag träffade den igen flera år senare, men han förlät mig aldrig, säger hon och publiken skrattar. Under föredraget visar hon fotografier ur ett långt yrkesliv; apbilderna hör till de många cirkusbilderna. Hon har alltid fascinerats av cirkuslivets aparta miljö, och har fotograferat cirkusar i bland annat Vietnam, Mexiko och Indien (och skulle gärna följa en i Sverige också). Mary Ellen Mark berättar till sina bilder om projekt och idéer, och avslutar med att visa sin makes, filmaren Martin Bells, version av deras senaste projekt, ”Prom”. Boken med hennes porträttbilder kommer nästa år. Filmen varar någon halvtimme och utgörs av klipp ur intervjuer med amerikanska ungdomar inför sina avslutningsbaler: artonåringar uppklädda till tänderna talar öppet om tankar och känslor kring den stora festen, livet och framtiden. Många av sekvenserna är obetalbart roliga och rörande. Hon avrundar med en frågestund. Någon frågar om den digitala revolutionen och hon säger: ”jag är ingen teknisk person”, att hon kommer att vara analog hela sitt liv och att det har blivit svårt att hitta assistenter som behärskar det analoga väl. Flera erbjudanden kommer på studs. Hon skrattar, säger att hon är petig men byter ett par visitkort efteråt. Mary Ellen Mark hade denna workshop i Stockholm tidigt i somras. Undervisningen är en inkomstkälla, men hon tycker också om mötet med unga fotografer. Varmast om hjärtat ligger den workshop hon håller i juli i Oaxaca, Mexiko; den är inne på nittonde året. – Men jag är väldigt imponerad av eleverna här i Stockholm, säger hon när vi möts i det stora fiket på Fotografiska. Innan vi börjar signerar hon en stor trave böcker åt en beundrare. – Kom tillbaka i morgon om du har fler! På utsidan av tegelbyggnaden hänger Albert Watsons porträtt av henne, där är hon ung och har det vågiga håret utsläppt och en målmedveten blick riktad långt bort. Nu har hon långa, mörka flätor med blåa band i, tonade glasögon, många ringar och träskor. Kläder i svart, hon är alltid klädd i svart. Hon har fått god kontakt med Fotografiska, och innan hon lämnar stan är det klart att hon ställer ut där nästa år. Preliminärt vernissagedatum är den 12 januari. Mary Ellen Mark började fotografera av en slump, men när hon ser tillbaka är det logiskt: redan som litet barn tyckte hon om att titta på bilder och fascinerades av fotografier. – Jag var en ensamvarg. Eller nej – jag hade många vänner, men jag funderade mycket. Du tror mig inte, men jag var skolans tongivande cheerleader och gjorde allt för att vara en riktig amerikansk high school-tjej. Men jag hade ingen lycklig barndom, jag ville hemifrån så fort som möjligt och letade hela tiden efter självständighet. Med hjälp av ett stipendium kom hon in på Pennsylvania-universitetet, ”en vid den tiden liberal och kreativ högskola”, och började mer eller mindre av en slump studera fotografi. – I samma stund som jag plockade upp en kamera var jag fast. Hon var i tjugoårsåldern då. Tidigt började hon följa filminspelningar – den första var Fellinis ”Satyricon”, som hon gjorde för magasinet Look. Genom åren har Mary Ellen Mark följt inspelningar av filmer som ”Apocalypse now”, ”Gökboet”, ”Maratonmannen”, ”Apornas planet” och ”Babel”. Fotoboken ”Seen behind the scene” innehåller hundratals bilder av stora filmcelebriteter. Det är för övrigt från Fellini hon har fått sitt cirkusintresse. – Jag älskar allt han älskar. Fellini älskar cirkus, alltså gör jag det också, säger hon och skrattar. Att se framstående regissörer och skådespelare arbeta har varit en fantastisk skola, fortsätter hon, inte minst att se hur de arbetar med ljus och komposition, men filmbranschen är annorlunda nu – allt är mer tidspressat och striktare hållet. – Och regissörerna står inte längre bakom kameran, de sitter gömda bakom en monitor. Än viktigare för henne har varit tidskriftsmarknadens förändring, där de breda, resursstarka tidskrifter som hon gjort så många uppdrag för inte längre finns. – Jag brukade använda magasinsuppdragen som ett slags stipendier – men det är omöjligt i dag. Jag hade en lång lista med jobb jag skulle vilja göra, men det är ingen idé längre. Vad jag vill göra tar för lång tid och är helt enkelt inte kommersiellt försvarbart. Hon låter mer konstaterande än bitter, och säger att hon fick leta länge för att hitta ett förlag som till slut hade råd och vilja att ge ut ”Prom”-projektet. – I dag måste man vara krigsfotograf, jobba med kändisar eller mode för att gå runt. Men jag har aldrig velat vara krigsfotograf; jag hade heller aldrig klarat av det. Jag skulle inte hantera ett så adrenalindrivet arbete. Jag beundrar de som grejar det, men det är inget för mig. Med DN-fotografen Paul Hansen byter hon några ord om krigsfotografers kynne och villkor, och de enas om att suget efter erkännande är fel skäl att söka sig ut. – Jag träffar ibland unga fotografer som vill till krigsområden, men jag råder dem alltid att låta bli. Vägen till berömmelse blir oftare en väg till döden. Flera av Mary Ellen Marks dokumentära projekt – utan kända ansikten – har varit banbrytande. Hon har följt hemlösa, utstötta, transvestiter, barn, prostituerade – letat upp ovanliga, vanliga människor. Hon har rest kors och tvärs över det fattiga USA, men också i andra delar av världen: Afrika, Asien. Många av dem hon har mött och fotat har hon hållit kontakt med i åratal. Tiny, den hemlösa tonårsflicka hon träffade första gången 1983, lever nu under hyfsat stabila förhållanden och är tiobarnsmor. – Hon ville alltid ha tio barn och nu har hon det. Jag ska försöka hälsa på henne i jul. De starka bilderna från ett boende för utvecklingsstörda barn på Island visades också på Nordiska museet år 2008. Och barnen återkommer, och är ofta centrala motiv i hennes bilder: – Jag är nyfiken på barn och jag tycker om tonåringar – den där övergångstiden. De är så öppna. Men jag avbildar aldrig barn som små änglar, jag försöker visa andra sidor av dem. Men egna barn har hon aldrig velat ha, och hon skakar på huvudet: – Jag vill inte vara bunden. Med barn hade jag aldrig kunnat göra karriär. Och många som vill ha en egen stor familj har lyckliga minnen från en – det har inte jag. Till hennes större projekt hör serien ”Twins”, där hon med en enorm, blytung polaroidkamera under flera år har besökt en tvillingfestival i Twinsburg, Ohio och tagit porträtt av enäggstvillingar (serien visades på galleri Magnus Åklundh i Malmö nu i våras). Precis som i ”Proms”, som är gjord med samma teknik, ger bilderna med tillhörande intervjuer ofta ett lätt absurt men ömsint intryck. Den klumpiga kameran framhäver detaljer med utsökt kvalitet. – Digital teknik är fantastiskt för reklamfoto och för pressfotografer som snabbt och enkelt kan få i väg sina bilder. Photoshop är toppen när det används som ett mörkrumsverktyg – men när det används för att helt förändra ... Det var inte det fotografi handlade om för mig: det handlade om att se bilden där och då och fånga det ögonblicket. Inte om att ändra verkligheten efteråt. Hon tar några klunkar av sin cola light och ser ut genom de stora fönstren där vädret just slår om och himlen öppnar sig. Hon tänker en stund och börjar tala om kontinuitet och kontakt. – Tar man bilder på gatan behöver man naturligtvis inte lära känna dem man fotograferar, men ska man leva med någon eller skildra ett liv måste man få deras förtroende. Då är man deltagare, inte observatör. Men när en av mina workshopdeltagare, en ung, duktig porträttfotograf, sa att hon blir rädd för dem hon ska plåta sa jag till henne att det är ohållbart: man måste ta kontroll över situationen. Man måste vara säker på vad man gör. De man möter känner om man är osäker och utnyttjar det; och är de kända kan de vara riktigt elaka. När jag undrar vad hon är stolt över säger hon bara att hon har jobbat hårt – men stolt..? – Nej. När jag gick igenom alla bilder inför boken ”Exposures” häromåret slog det mig hur svårt det är att ta ikoniska bilder, odödliga bilder som fastnar. Och det är strävan efter den riktigt bra bilden som fortfarande driver henne. – De gånger jag sänkt kameran har jag oftast ångrat det. Man blir väldigt känslig, men ofta märker man att det hade gått utmärkt att fortsätta fotografera. – När jag var på Ward 81 (ett mentalsjukhus i Oregon hon dokumenterade 1971) hände det några gånger, men jag ångrade mig efteråt – ingen hade störts om jag hade fortsatt. Som fotograf avskyr man att bli bortstött, men det värsta som kan hända är att någon säger nej. Ibland är det bättre att ta den risken. Sanna Torén Björling sanna.bjorling@dn.se I en intervju med fotografen Mary Ellen Mark förra helgen stod att Fotografiska gör en utställning med hennes bilder i januari, men någon sådan är inte bekräftad, påpekar hennes svenska gallerist Magnus Åklund. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16283, "headline": "Kändisarna är med på noterna", "summary": "På måndag är det premiär för ”Maestro”, SVT:s höstsatsning där sex kända svenskar ska lära sig att dirigera en symfoniorkester. DN följde Petra Mede under inspelningen.", "article": "Petra Mede ställer sig framför Sveriges Radios symfoniorkester. Ett 60-tal musiker tittar intensivt på henne. Det är dödstyst. Så lyfter hon sina händer, med taktpinnen i den ena ... och så ... Ja, hur låter det när en komiker – eller en thaiboxare, eller ett nyhetsankare – försöker vara dirigent? I en soffa i Berwaldhallen sitter skådespelaren Ola Rapace och popmusikern Marit Bergman. Petra Mede går fram och tillbaka. Tillsammans med kampsportaren Jörgen Kruth och författaren Viveca Lärn väntar de på Claes Elfsberg, Rapports ankare, som står framför orkestern inne i konserthallen. Stämningen är lite spänd – en viss nervositet över den egna prestationen kan skönjas. En och en går de in, dirigerar och blir bedömda. När alla är klara kommer sanningens minut. En av dem ska röstas bort av orkesterns medlemmar. Första pris: att få dirigera Sveriges Radios symfoniorkester i en tv-sänd konsert inför publik. I första programmet kastas de rakt in i den svåra uppgiften att leda en symfoniorkester som ska framföra en rad av den klassiska musikens största hittar. Programledaren Kristian Luuk lotsar dem varsamt genom den chockartat svåra uppgiften. En jury på tre personer poängsätter insatserna. Därefter får orkesterns medlemmar rösta på de två som har lägst poäng – utom i första programmet, som alla överlever. Lite olika förutsättningar har de. Marit Bergman är den enda som kan läsa noter. Claes Elfsberg är operaälskare. Jörgen Kruth gillar inte ens klassisk musik. Men vad säger det? Tre dagar tidigare står Petra Mede bredvid ett piano i en liten lokal på Kungliga musikhögskolan i Stockholm. Framför henne instruerar dirigenten David Björkman, utsedd till hennes lärare. – Nu är vi inne i ett fortissimo redan, säger han. – Oj, var det en fyra? utbrister Petra som efter hårddrillning har börjat ta till sig partiturets hemligheter. Under sin lärares överinseende dirigerar hon den imaginära symfoniorkestern, symboliserad av pianisten Oskar Ekberg vid flygeln. – Glöm inte knycken för harpan, säger David. Under inspelningen av programmet har deltagarna haft fullt upp: teoretisk utbildning på måndag, träning med dirigentproffs och pianist tisdag, onsdag och torsdag. Och så fredagen, då det gäller att ställa sig framför symfoniorkestern och dirigera på riktigt. – Det här är ett heltidsjobb – minst, säger Petra Mede. Skulle man köpa den här utbildningen privat så fick man nog hosta upp nån miljon. Vad krävs för att bli dirigent? – Tydlighet, tror jag, och att hålla pulsen. Känner du inte grundpulsen så spelar det ingen roll vad du står och gör med högerhanden. – I mitt andra yrke ... säger hon och skrattar till. ”Andra yrke” – det var freudianskt! Det kanske kommer som en överraskning, men jag sysslar inte bara med detta, haha ... Okej, i mitt yrke som komiker så får jag inte vara alltför fokuserad. Jag är som roligast när jag är öppen och tar in vad som händer. Men här gäller koncentration. Jag måste köra mitt race oavsett vad som händer. I juryn som bedömer deltagarna sitter varje vecka Cecilia Rydinger Alin, professor i dirigering vid Kungliga musikhögskolan, och Gustaf Sjökvist, också han dirigent och professor, dessutom hovorganist. Den tredje jurymedlemmen är ny i varje program. I premiäravsnittet är det programmets exekutiva projektledare Camilla Lundberg, musikchef på SVT. Det gick, tycker hon, eftersom ingen röstas ut första veckan. Hon hoppas att programmet ska öka intresset för klassisk musik. – Det är ju ganska bra låtar, säger hon. Dessutom kommer man orkestermedlemmarna in på livet. Flera av dem lär man känna. Till exempel konsertmästaren Ulrika Jansson, som dirigenten hälsar på när han eller hon kommer in. Eller oboisten Bengt Rosengren, som blåser det där A-et som de andra musikerna stämmer sina instrument efter. I första programmet får deltagarna börja med att kliva upp på podiet och dirigera, helt utan förberedelser. – Det var helt absurt vilken vanmakt man kände, säger Petra. Man trodde man gjorde nåt, men orkestern svarade inte. Nog förstod man att dirigering handlar om mer än att vifta med en pinne, men inte att det skulle vara så otroligt svårt. Programidén till ”Maestro” kommer från brittiska BBC. Tidigare har det också gjorts av norska NRK och finska YLE. Till skillnad från den brittiska förlagan har avsnitten spelats in utan publik. – Vi bestämde oss från början att i första hand följa deltagarnas vedermödor under processen när de lär sig i stället för själva uppspelet, säger Camilla Lundberg. Men en åskådare har ständigt varit närvarande: Petra Medes pappa Klas har intresserat följt varje spelning. Nu sitter han här på balkongen i Berwaldhallen och ser sin dotter höja taktpinnen. Är han nervös? – Jag är aldrig nervös för Petra, säger han lugnt. Här är alla deltagarna i SVT:s nya satsning Marit Bergman Ålder: 36. Gör: Popmusiker och låtskrivare. Var med och startade Popkollo, ett musikläger för unga tjejer. Jörgen Kruth Ålder: 37. Gör: Kampsportare. Världsmästare i thaiboxning 2004. Tävlar i dag i MMA, världens farligaste kampsport. Ola Rapace Ålder: 39. Gör: Skådespelare som fick sitt genombrott i Moodyssons ”Tillsammans”. Ses även i ”Wallander”-serien. Viveca Lärn Ålder: 67. Gör: Författare till en lång rad barnböcker, liksom till tv-serien ”Saltön”. Fick Astrid Lindgren-priset 1985. Petra Mede Ålder: 41. Gör: Komiker, före detta programledare för Melodifestivalen. Medverkar i TV 4:s ”Parlamentet”. Claes Elfsberg Ålder: 62. Gör: Nyhetsankare på SVT:s Rapport. Var tidigare programledare för ”Dokument utifrån” i samma kanal. Vinnaren får dirigera tv-konsert Så går det till: Varje vecka ger en jury sina omdömen och orkestern röstar om vem av de två med lägst betyg som ska få fortsatt förtroende. I juryn sitter förutom Cecilia Rydinger Alin även professor Gustav Sjöqvist och en tredje person som är ny för varje program. En efter en lämnar deltagarna programmet tills segraren står ensam kvar i finalavsnittet. Den vinnande maestron får dirigera Sveriges Radios symfoniorkester i ett framträdande i Berwaldhallen, som också sänds i SVT. Musiken i första programmet: Johannes Brahms – ”Ungersk dans nr 5”, Ludwig van Beethoven – ”Symfoni nr 5” (Ödessymfonin), Edvard Grieg – ”I bergakungens sal”, Hugo Alfvén – ”Festspel”, Bobbie Ericson – ”Utskärgård”, Felix Mendelssohn – ”Bröllopsmarsch”. När: Måndagar kl 20 i SVT 1 med start den 22 augusti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16290, "headline": "Fängelseliv blir biofilm", "summary": "Annika Östbergs öde fortsätter att intressera. Nu kommer hennes egen bok, många vill höra henne föreläsa – och nu förbereds långfilmen om hennes liv.", "article": "Filmen om Annika Östberg befinner sig i ett tidigt stadium, och manusförfattaren Lisa Linnertorp samlar material för fullt. Hon är född 1978, tidigare belönad för novellfilmen ”Getingdans”, och kommer också att göra huvudrollen som Annika Östberg. Producent för projektet blir Bonnie Skoog Feeney vid Filmlance, som har förvärvat en optionsrätt till filmen – men så mycket mer är inte spikat än, och såväl regissör som finansiering står skrivet i stjärnorna. Annika Östberg själv hoppas kunna delta i filmarbetet, men medger att det känns jättekonstigt att se sitt liv dramatiseras. Fast hon har önskemål om skådespelare, säger hon skämtsamt: – För min del får de gärna ta in George Clooney. Manusarbetet kommer att ta över ett år, men med lite tur blir det inspelning under våren 2013. Klar och på boklådediskarna ligger däremot Annika Östbergs självbiografi ”Ögonblick som förändrar livet”. Flera förläggare var intresserade av projektet, men Bertil Ekerlid träffade henne genom dokumentärfilmaren Tom Alandh (som i sin tur gjort flera filmer om Östberg) och säger att Ekerlids lilla, familjära förlag nog passade bok och författare väl. Annika Östberg skrev dagbok i långa perioder av sina 28 fängelseår. Många av de linjerade arken skickades ut med post, andra behöll hon men alla finns kvar och utgör ett värdefullt arkiv för både bok och film. Delvis skrev hon för sitt ett eget eftermäles skull: – Men att skriva var också väldigt terapeutiskt: att sortera och sätta ord på allt som bubblar inuti gjorde det lättare att förstå och se vad som hände, säger hon på presskonferensen kring boken. Hon har en lätt amerikansk accent och ibland svårt att hitta ord, men hennes raka svar på stora frågor gör luften tät i det kala konferensrummet. Hon talar lugnt och säger saker som: – När ett liv plötsligt och oväntat rivs bort uppstår ett vacuum. Där är det alldeles tyst. Jag vet inte hur länge det varade, men sedan rusar allt tillbaka för att fylla detta tomrum. Det tog mig många år att bearbeta det, och jag tycker att jag förtjänade mitt straff. och: – Man kan inte slänga bort 28 år av sitt liv. Vad gör man, stänger man av dem? Jag kan inte det. Jag har levt ett annorlunda liv, men det har varit rikt, och framför allt lärorikt. Jag vill använda mina erfarenheter till något positivt. och: – När piloten sa att vi var utanför amerikanskt luftrum var det som om ett stort tryck över bröstet lyftes bort. Som om jag hade stått och pressat mot en dörr som plötsligt flög upp. Boken, som liksom hennes dagböcker har skrivits på engelska och översatts av förlaget, har tagit ett knappt år att skriva. I dag lever Annika Östberg ett lugnt liv och väntar på en efterlängtad hundvalp (”det låter kanske som en konstig prioritering”, ler hon). Hon är helt frigiven sedan i maj. – Jag har känt mig fri sedan jag kom till Sverige, men nu behöver jag inte meddela mig med någon. Om jag vill åka in till byn med en kompis kan jag bara göra det. Jag är lycklig. Hon hoppas kunna fortsätta arbeta med information och stöd till missbrukare och utsatta grupper, som misshandlade kvinnor. Många bjuder in henne att föreläsa och hon sprider gärna sin historia. – Man måste se människan bakom etiketter och rubriker. Det finns alltid en människa bakom allt annat. I fängelset finns inget externt som mäter folk, som det gör på utsidan, och man ser direkt till människan. Det gör att relationerna blir annorlunda och väldigt djupa. Utdrag ur Annika Östbergs bok ”Ögonblick som förändrar livet ” ”Jag sträckte mig in genom rutan på förarsidan för att nå min handväska som låg på passagerarsätet i bilens framsäte. Det var i det ögonblicket som Bob sköt. Han sköt då poliskonstapeln vände ryggen mot oss båda för att gå mot sin egen bil. För Bob var detta en indikation på att han skulle anropa stationen och efterlysa bilen, och Bob själv bli arresterad för mord. Bob antog, felaktigt som det skulle visa sig, att det fanns en efterlysning på både bilen och oss. Jag hade köpt bilen med en check utan täckning och han hade varit tillsammans med mig. I ärlighetens namn vet jag inte vad han tänkte. Han var en mycket våldsam och rubbad man, något jag nu blivit smärtsamt medveten om och som jag skulle bli än mer varse under de dagar och veckor som följde. Men i den stunden, den natten, var han den enda fasta punkten i min värld som hastigt och oåterkalleligt förändrats till ren galenskap. Bob sade åt mig att hoppa in i bilen. Lydigt satte jag mig i passagerarsätet. ”Inte den, polisbilen”, skrek han åt mig. Jag klev ur och började gå mot polisbilen. Det var då jag såg konstapel Helbush ligga på marken.” Boken ges ut på Ekerlids Förlag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16297, "headline": "Henry James: ”När skruven dras åt”", "summary": "Henry James klassiska roman ”När skruven dras åt” har kallats världens bästa spökhistoria. DN:s Ola Larsmo instämmer till fullo.", "article": "Den har kallats världens bästa spökhistoria. Och när jag läser om Henry James klassiska kortroman ”När skruven dras åt”, nu i utmärkt nyöversättning av Ola Klingberg, så instämmer jag. Igen. Den krypande spänningen i berättelsen skapar ett obehag av det slag som är svårt att bli av med. Själva skräckrekvisitan är nedhållen till ett minimum – inga chockeffekter, ingenting läskigt som plötsligt hoppar fram ur garderoben. Bara den tilltagande känslan av att världen inte är som den ser ut att vara, att man plötsligt är osäker på vem som är levande och vem som är död. Ska jag jämföra stämningen i ”När skruven dras åt” med någon modern skräckskildring blir det M Night Shyamalans spökfilm ”Sjätte sinnet” från 1999. Henry James (1843–1916) är en märkligt svårfångad författare. I sin samtid var han en gigant som i roman efter roman försökte pejla skillnaderna mellan sitt första hemland USA och det Europa där han valde att leva. Större delen av hans produktion består av tjocka sedeskildringar som ”The ambassadors”(1903), ”The golden bowl” (1904) eller den kanske bästa av hans större romaner, ”Portrait of a lady” (1881). James hör till de artonhundratalsförfattare vars verk också gör sig bra på film, som i Jane Campions utmärkta version av ”Portrait of a lady” från 1996. Inne i hans tidvis tunga stil finns också en alldeles kompromisslös blick för skräcken inför att bli synlig i andras ögon, ett tidvis grymt sönderplockande av de trick och åthävor människor använder när de bygger skyddsvallar mot varandra. Kommer man väl in i en James-roman är man fast. Men då får man först kämpa litet med en sorts tankspriddhet i James språk. Det var för sina tjocka, psykologiskt intrikata romaner som James ville bli ihågkommen. Men det är nog de kortare texterna som håller hans författarskap vid liv. I ”Asperns brev” från 1888 lyckas han skapa stark klaustrofobi och krypande obehag, riktig skräckstämning, kring jakten på några försvunna kärleksbrev. Sedan kommer då mästerverket, den hundrafemtio sidor korta ”När skruven dras åt” (1898). Den börjar som en ordinär spökhistoria. Några vänner har suttit en kväll och berättat skräckisar för varandra, när en av dem, Douglas, menar att han har en mycket obehaglig och dessutom sann historia att berätta om två barn som hemsöks av vålnader. Han skickar efter en dagbok han har i sin ägo, skriven av ”Guvernanten”. Och resten av romanen är hennes redogörelse för en anställning på ett ensligt beläget gods på engelska landsbygden, där hon ska ta hand om ett föräldralöst syskonpar, Miles och Flora. Man känner igen genrens stående inslag – berättelsen i berättelsen, det ensliga godset, den ensamma, modiga kvinnan. Men sedan börjar det skeva. Två underliga gestalter envisas med att dyka upp oanmälda, bägge tidigare tjänare på godset, mr Quint och miss Jessel. De har ett mycket dåligt inflytande på barnen – Guvernanten uppfattar det åtminstone så. Men det tar några kapitel in i romanen innan vi förstår att både Quint och Jessel är döda. Ändå uppenbarar de sig skamlöst mitt på blanka dagen, i fullt solsken, och tittar in genom fönstret när barnen har lektion. Det är dem de på något sätt är ute efter. Och Guvernanten tar upp kampen om barnens själar. Mer än så bör man kanske inte berätta om en spökhistoria, även om slutet spelar en stor roll för hur berättelsen ska förstås. Jessel och Quint är en ny sorts gastar i litteraturen. I ett intressant förord berättar litteraturvetaren Mattias Fyhr om Henry James intresse för sin tids religionspsykologiska forskning och stilla flört med spiritismen – inte ovanligt i hans generation av intellektuella. Men det finns ytterligare en sida av saken, som har att göra med James rädsla för sin egen latenta homosexualitet, ett tema som Colm Tóibín utforskar mycket fint i sin egen roman om James, ”Mästaren”. En process i tiden som skrämde James och som han följde noga var åtalet mot Oscar Wilde som 1895 dömdes för ”osedlighet”, en dom som blev hans död. James skrev till oroliga vänner att han inget ”hade att skämmas för”. Men samma år som Wilde släpps och går i exil skriver han ”När skruven dras åt”. Det manliga spöket ”Quint” har ett namn som påminner om ”Quaint” – ett tidigare ord för ”queer”. Och miss Jessels namn ekar av Bibelns Jezebel, som länge varit ett skällsord för en ”lösaktig” kvinna. Dessa spöken visar sig plötsligt mitt på ljusa dagen, och när Guvernanten försöker få barnen att konfrontera sina hemsökelser slutar det illa. Det är en läsning av James kortroman som stigit fram i samtiden. Jag menar nu inte för ett ögonblick att James skulle ha skrivit en allegori om homosexualitet och bögskräck. Men vad han visste, och visar i sina mästarprov till kortromaner, är att det sublimt skrämmande också oftast är det socialt förbjudna – något som vår tids goda skräckförfattare, från Stephen King till Ajvide Lindqvist, är fullt på det klara med. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16312, "headline": "Det förbjudna är det som skrämmer", "summary": "Henry James klassiska roman ”När skruven dras åt” har kallats världens bästa spökhistoria. DN:s Ola Larsmo instämmer till fullo. BöckerHenry James”När skruven dras åt”(Turn of the screw)Övers. Ola Klingberg, förord: Mattias Fyhr. Modernista", "article": "Den har kallats världens bästa spökhistoria. Och när jag läser om Henry James klassiska kortroman ”När skruven dras åt”, nu i utmärkt nyöversättning av Ola Klingberg, så instämmer jag. Igen. Den krypande spänningen i berättelsen skapar ett obehag av det slag som är svårt att bli av med. Själva skräckrekvisitan är nedhållen till ett minimum – inga chockeffekter, ingenting läskigt som plötsligt hoppar fram ur garderoben. Bara den tilltagande känslan av att världen inte är som den ser ut att vara, att man plötsligt är osäker på vem som är levande och vem som är död. Ska jag jämföra stämningen i ”När skruven dras åt” med någon modern skräckskildring blir det M Night Shyamalans spökfilm ”Sjätte sinnet” från 1999. Henry James (1843–1916) är en märkligt svårfångad författare. I sin samtid var han en gigant som i roman efter roman försökte pejla skillnaderna mellan sitt första hemland USA och det Europa där han valde att leva. Större delen av hans produktion består av tjocka sedeskildringar som ”The ambassadors”(1903), ”The golden bowl” (1904) eller den kanske bästa av hans större romaner, ”Portrait of a lady” (1881). James hör till de artonhundratalsförfattare vars verk också gör sig bra på film, som i Jane Campions utmärkta version av ”Portrait of a lady” från 1996. Inne i hans tidvis tunga stil finns också en alldeles kompromisslös blick för skräcken inför att bli synlig i andras ögon, ett tidvis grymt sönderplockande av de trick och åthävor människor använder när de bygger skyddsvallar mot varandra. Kommer man väl in i en James-roman är man fast. Men då får man först kämpa litet med en sorts tankspriddhet i James språk. Det var för sina tjocka, psykologiskt intrikata romaner som James ville bli ihågkommen. Men det är nog de kortare texterna som håller hans författarskap vid liv. I ”Asperns brev” från 1888 lyckas han skapa stark klaustrofobi och krypande obehag, riktig skräckstämning, kring jakten på några försvunna kärleksbrev. Sedan kommer då mästerverket, den hundrafemtio sidor korta ”När skruven dras åt” (1898). Den börjar som en ordinär spökhistoria. Några vänner har suttit en kväll och berättat skräckisar för varandra, när en av dem, Douglas, menar att han har en mycket obehaglig och dessutom sann historia att berätta om två barn som hemsöks av vålnader. Han skickar efter en dagbok han har i sin ägo, skriven av ”Guvernanten”. Och resten av romanen är hennes redogörelse för en anställning på ett ensligt beläget gods på engelska landsbygden, där hon ska ta hand om ett föräldralöst syskonpar, Miles och Flora. Man känner igen genrens stående inslag – berättelsen i berättelsen, det ensliga godset, den ensamma, modiga kvinnan. Men sedan börjar det skeva. Två underliga gestalter envisas med att dyka upp oanmälda, bägge tidigare tjänare på godset, mr Quint och miss Jessel. De har ett mycket dåligt inflytande på barnen – Guvernanten uppfattar det åtminstone så. Men det tar några kapitel in i romanen innan vi förstår att både Quint och Jessel är döda. Ändå uppenbarar de sig skamlöst mitt på blanka dagen, i fullt solsken, och tittar in genom fönstret när barnen har lektion. Det är dem de på något sätt är ute efter. Och Guvernanten tar upp kampen om barnens själar. Mer än så bör man kanske inte berätta om en spökhistoria, även om slutet spelar en stor roll för hur berättelsen ska förstås. Jessel och Quint är en ny sorts gastar i litteraturen. I ett intressant förord berättar litteraturvetaren Mattias Fyhr om Henry James intresse för sin tids religionspsykologiska forskning och stilla flört med spiritismen – inte ovanligt i hans generation av intellektuella. Men det finns ytterligare en sida av saken, som har att göra med James rädsla för sin egen latenta homosexualitet, ett tema som Colm Tóibín utforskar mycket fint i sin egen roman om James, ”Mästaren”. En process i tiden som skrämde James och som han följde noga var åtalet mot Oscar Wilde som 1895 dömdes för ”osedlighet”, en dom som blev hans död. James skrev till oroliga vänner att han inget ”hade att skämmas för”. Men samma år som Wilde släpps och går i exil skriver han ”När skruven dras åt”. Det manliga spöket ”Quint” har ett namn som påminner om ”Quaint” – ett tidigare ord för ”queer”. Och miss Jessels namn ekar av Bibelns Jezebel, som länge varit ett skällsord för en ”lösaktig” kvinna. Dessa spöken visar sig plötsligt mitt på ljusa dagen, och när Guvernanten försöker få barnen att konfrontera sina hemsökelser slutar det illa. Det är en läsning av James kortroman som stigit fram i samtiden. Jag menar nu inte för ett ögonblick att James skulle ha skrivit en allegori om homosexualitet och bögskräck. Men vad han visste, och visar i sina mästarprov till kortromaner, är att det sublimt skrämmande också oftast är det socialt förbjudna – något som vår tids goda skräckförfattare, från Stephen King till Ajvide Lindqvist, är fullt på det klara med. Ola Larsmo litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 16315, "headline": "Petter sjunger för Afrika", "summary": "Den 17 augusti sänder P 3 i fem timmar om svältkatastrofen på Afrikas horn. Petter och Salazarbröderna bidrar med en välgörenhetslåt ihop med Sveriges artistelit.", "article": "När det började rapporteras om svältkatastrofen i östra Afrika skickade Petter ett sms till Pia Kalischer, musikansvarig på Sveriges Radio, och skrev ”vi måste göra något”. Petter och Pia hade jobbat ihop med ”Step your vd-game up” i Musikhjälpen i vintras, där Petter uppmanade vd:ar i Sverige att skänka pengar. Det började som ”en kul grej på Twitter”, säger Petter. I slutändan fick de in en miljon kronor. – När man gör en sådan här insamling vill man ha en seriös partner så att det blir bra. Insamlingar kan vara så cyniska ibland också. Där känns P 3 och Radiohjälpen bra. – Petter utmanade oss, säger Pia Kalischer. Vi svarade med att göra det som vi är bäst på i P 3: en koncentrerad nyhetssändning med humanitära inslag. Vi ska ge bakgrund, öka kunskapen och skapa engagemang. Den 17 augusti sänder P 3 direkt i fem timmar om svältkatastrofen på Afrikas horn. Programledare är Jason ”Timbuktu” Diakité och Rebecka Vinterbarn Elg. Som svar på sitt sms fick Petter en egen utmaning. – Det är inte så många artister som är engagerade i dag, säger Pia Kalischer. Jag tror att det är så förknippat med proggrörelsen. Vi lyssnade på ”Berg är till för att flyttas” när vi kom på det här. Den är inte särskilt bra faktiskt. Utmaningen för Petter blev i stället att få folk att engagera sig. Han snackade med Salla Salazar och idén att göra en låt under de fem timmarna med några av Sveriges bästa musiker växte fram. – Det är lätt att ge femtio spänn i dag, säger Pia Kalischer. Det kan alla göra. Men att ge av sin tid, åka till den där studion tidigt på morgonen och stanna tills låten är klar, det är en utmaning. – Vi har inte förberett någonting, säger Petter. Vi skriver, spelar in och mixar på plats och sänder den i slutet av programmet. Finns det inte en risk att den blir dålig om man har så kort tid på sig? – Jag tror att det blir bra. Eller, jag kan inte svara på hur låten kommer att bli men det vi vill göra är att ge inspiration till andra att engagera sig. Det kan handla om en klassinsamling in skolan, eller sälja bullar eller att alla på jobbet lägger femtio spänn i en kaffekopp som man drar i väg till Radiohjälpen. Vi vill peppa andra att göra något. Vad som ska hända med låten är inte bestämt än. – Vi har inte ens kopplat på något skivbolag. Vi vet inte om den ska säljas på Itunes. Jag har några dagar på mig att styra upp det i så fall. Just nu handlar det om att få in artisterna och musikerna för att få till låten, sända den i programmet och få folk att engagera sig. Hittills är Petter, Salazarbröderna och Daniel Adams-Ray engagerade. – Jag ringde honom i morse klockan åtta, säger Petter. Han har ju en Afrikakoppling också, eftersom han bott där. Han sa ja med en gång. Vilka är drömgästerna? – Lykke Li och Jojje Wadenius, förstås, drömmer vi om. I Sverige har vi inte en lika lång och gedigen tradition av den här sortens engagemang. USA:s artistelit är lättare att locka ut för att samla in pengar till svältande eller katastrofdrabbade. – Jag tror att vi är lite bekväma kanske, säger Petter. Över lag tror jag att det finns många offentliga personer inom nöjes- och idrottsvärlden som inte förstår hur mycket de kan påverka om de gör någonting. Jag tror inte att det handlar om att folk inte vill, det gör de säkert. Men det blev ganska tydligt när vi gjorde ”step your vd-game up”, att folk inte fattar hur mycket de kan göra. Pia Kalischer tror att det engagemang som Petter har kan ge ringar på vattnet. – Om andra människor har hjärtan och energi tycker jag att man ska försöka samla det till något slags kraft. Det är min förhoppning att P 3 kan göra den här stora temasändningen och att folk vill lyssna och förstå mer. Petter tror inte att man kan rädda världen med en låt, men att man som artist ändå kan göra skillnad. – Jag är en offentlig person och har mycket folk som lyssnar på mig. Då är det bra att göra något vettigt av det i alla fall. Det är så lätt att sitta på Twitter och gnälla och tycka att saker och ting är fel, här gör vi något positivt. Så fuck off, nu kör vi! Kända insamlingslåtar genom tiderna ”We are the world” inspelad 1985, skriven av Michael Jackson och Lionel Richie, producerad av Quincy Jones och inspelad av artisterna på välgörenhetssprojektet ”USA for Africa”. ”Do they know it’s Christmas?” skriven av sir Bob Geldof och Midge Ure sjöngs av Band aid för de svältdrabbade i Etiopien. ”Where is the fire” sjöngs in av bland andra Europe, Yngwie Malmsteen och Candlemass i Sverige efter 11 september 2001, men gavs inte ut förrän 2004, till förmån för tsunamioffren. ”All I need is you” skrevs av Andreas Carlsson och sjöngs in av Idoldeltagarna 2010. Pengarna gick till Unicef. ”Move your body” av Beyoncé var en del av Michelle Obamas kampanj mot barnfetma i USA. ”Give a helpin’ hand” skrevs av Joey Tempest för projektet Swedish metal aid 1985. Pengarna gick till de svältande i Etiopien. ”Sun city” var en protestlåt mot apartheid av Steven Van Zandt med Artists united against apartheid: bland andra Kool DJ Herc, Grandmaster Melle Mel, Bob Dylan, Herbie Hancock, Ringo Starr Lou Reed, Run DMC, Peter Gabriel, Afrika Bambaataa, Daryl Hannah och U2. ”That’s what friends are for” spelades in igen av Dionne Warwick, Gladys Knight, Elton John och Stevie Wonder 1985 som välgörenhetssingel i kampen mot aids. ”The saints are coming” med U2 och Green Day till förmån för offren till orkanen ”Katrina”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16317, "headline": "”Medmänniskor och ingenting annat just då”", "summary": "På onsdagen invigs mässan ”Tusen sätt att göra skillnad!” Den handlar om frivilligarbete i Sverige och EU. På plats är norska Röda Korset som berättar om sitt insatsarbete efter terrorattackerna på Utøya.", "article": "På mässan deltar ett sextiotal ideella organisationer som alla vill visa vad frivilligarbete bidrar med till samhället. I ett extrainsatt seminarium deltar Vestfold Röda Korsets krishanteringsgrupp i Norge för att berätta om hur de organiserade sitt insatsarbete på evakueringscentret Sundvolden morgonen efter terrorattackerna på Utøya. – Vi vill berätta att vi fungerade som medmänniskor och ingenting annat just då. Att vi hjälpte till med registrering, eget rum och att ge de drabbade mat och dryck, säger insatsledaren Anne Meklenborg till DN.se. Anne Meklenborg minns morgonen efter händelsen som ett lugnt och behärskat kaos. På plats bland chockade och förtvivlade människor fanns 40 personer från krishanteringsgruppen, betydligt fler än vad gruppen i själva verket består av. – Innan händelserna på Utøya bestod vår krishanteringsgrupp av 15 personer. I dag är vi 25. Drygt tre veckor efter attentaten har ytterligare 1000 personer i Norge ansökt om att bli frivilliga i Röda Korset, säger Anne Meklenborg. Under onsdagens mässa vill krishanteringsgruppen passa på att förmedla sitt viktigaste budskap. – Vi är inte några yrkesmänniskor i den här rollen. Vi är medmänniskor som bör ses som ett komplement till psykologer och läkare. Alla är inte duktiga på allt men alla kan göra något, säger Anne Meklenborg. Vestfold Röda Korsets krishanteringsgrupp bildades i samband med branden på M/S Scandinavian Star där 159 människor omkom utanför Lysekil år 1990. Norska Röda Korset var på plats men upptäckte snabbt att många frivilliga var oförberedda på att samtala med chockade. Mässan ”Tusen sätt att göra skillnad!” varar i 3 dagar i Stockholm och det i samband med att Europakommissionen utnämnt 2011 till Europaåret för frivilligarbete. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16321, "headline": "Clas Barkman: Se Norden", "summary": "Sextio procent av den norska befolkningen följer svensk tv, men hur många svenskar ser norsk tv.", "article": "Vi var många radiolyssnare och tv-tittare som följde terrordramat i Norge genom direktsändningarna i Norsk Rikskringkasting, NRK. Detta tack vare att SR och SVT tillfälligt lade ut dessa sändningar även i Sverige. NRK:s rapportering var utomordentligt professionell och något av det bästa man kan finna i public service. Sedan dess vill man förstås höra och se mera från Norge. Och från NRK. Det är förstås lite pinsamt att det skulle behövas ett terrordåd för att vi på allvar skulle börja intressera oss för vad som händer i vårt närmaste grannland. I Norge har motsvarande intresse för Sverige funnits länge. Nästan alla norska tv-distributörer har med SVT i sina basutbud. Och det är lätt att få in SVT:s sändningar om man bor i gränstrakterna. Inom NRK uppskattar man att minst 60 procent av den norska befolkningen följer svensk tv. I Sverige är det trögare. Radioprogrammen i samhällskanalen NRK P2 går oftast att lyssna på utanför Norge via nätet (http://www.nrk.no/p2/) eller via en app på mobiltelefonen. Men om man söker NRK:s tv-program på nätet möts man ofta av detta trista meddelande: ”På grunn av rettighetsbegrensninger er dessverre ikke NRKs direktesendinger tilgjengelige for brukere i utlandet. Denne begrensingen gjelder også for en del programmer i opptak.” Inte ens om man bor nära den norska gränsen är det lätt att se på NRK eftersom det krävs en speciell tv-box (mpeg4) för att kunna se de norska tv-programmen. För den som är kund hos ett kabel-tv-bolag går det förstås att köpa NRK1, NRK2 och TV2 Norge som tillval för mellan 30 och 40 kronor i månaden. Den bästa lösningen kan vi hämta direkt från mediesamarbetet med Finland. Program från finska YLE sänds i dag gratis i marknätet över Mälardalen i Sverige. Och i Finland har befolkningen tillgång till svensk tv via ”SVT World” som sänds kodat i marknätet i Finland. Den 1 september försvinner dock ”SVT World” som rikskanal i Finland och sänds då gratis enbart i södra Finland längs kusten. Redan nu talas det om tittarstorm från övriga landet. Nu försöker kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ta upp tråden med ökat nordiskt samarbete i och med den nya public serviceutredningen som ska vara klar den 1 september 2012. Så här står det i direktivet: ”Viktiga delar av kulturuppdraget är det nordiska programutbytet och samarbetet inom Nordvision som syftar till att värna och utveckla den nordiska kulturgemenskapen.” Men det är dags att göra någonting större och bredare och inte bara samsända enskilda program. Det är dags att lägga ut hela kanaler. Radiokanalen NRK P2 och tv-kanalen NRK1 skulle vara en bra -början. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16328, "headline": "Lenny Kravitz går på känsla", "summary": "Multiartisten Lenny Kravitz är aktuell med nya albumet \"Black and white America\". Senare i höst åker han ut på en omfattande världsturné.", "article": "– Jag kommer definitivt till Sverige nästa sommar, säger han. Lenny Kravitz är tillbaka med sitt nionde studioalbum, ”Black and white America”, som han menar är väldigt annorlunda i jämförelse med hans tidigare skivor. – Skivan är ett konstverk. Det finns inte någon låt på albumet som låter som den andra, säger Lenny Kravitz i en telefonintervju till TT Spektra. Titelspåret handlar om de egna erfarenheter av rasism som drabbat hans familj, men också om rasismen i dag. – Jag är inte arg, mest överraskad över att det fortfarande finns så mycket ilska och hat mot vissa grupper, säger han. Lenny Kravitz är också chockerad över händelserna i Norge. – Det är en sådan tragedi vad en galen person kan göra mot så många liv. Två världar Lenny Kravitz växte upp med den ena foten hos sina morföräldrar i en fattig, svart del av Brooklyn, och den andra i den rika och huvudsakligen vita världen på Manhattans Upper East Side, där han kom nära rasismen. – Jag var ett blandbarn. Men jag kände mig hemma i båda världar, och har alltid trivts med den kontrasten. Kontraster präglar också hans musik. På \"Black and white America\" pendlar han ohämmat mellan olika musikstilar. – Jag är inte bara en stil och gillar inte att vara begränsad. Lenny Kravitz jämför musikskapandet med att måla tavlor. – Jag går bara efter känsla och planerar ingenting jag gör, säger han. Duett med Winehouse En artist han ser som mycket unik är den nyligen bortgångna Amy Winehouse, just för att det fanns ett budskap i allt hon var och i allt hon gjorde. – Vissa människor kommer till världen för att göra vad de måste göra, för att sedan snabbt lämna den, säger Lenny Kravitz, som för två år sedan gick ut med att han ville sjunga in en duett med sångerskan. Fick du någon respons? – Nej, men jag hade älskat att sjunga med henne. Hon är legendarisk. Lenny Kravitz åker i höst ut på en världsturné, och han säger att han absolut kommer till Sverige nästa sommar. – Jag har alltid älskat Sverige, speciellt på sommaren. Svenskar är väldigt coola och jag har flera vänner därifrån i New York. Jag har också varit mycket i Motala eftersom jag förut hade en flickvän där. Artikeln har tillfogats rättelser sedan den publicerades första gången. Fakta/Lenny Kravitz Amerikansk sångare, låtskrivare, producent och multiinstrumentalist. Han föddes 1964 i New York och flyttade som elvaåring till Los Angeles. Hans mamma var skådespelare och hans pappa tv-producent. Hade en roll i socialdramat \"Precious\" och är nästa år återigen filmaktuell i \"Hunger games\". Lenny Kravitz har sålt över 35 miljoner album. Diskografi: \"Let love rule\" (1989), \"Mama said\" (1991), \"Are you gonna go my way\" (1993), \"Circus\" (1995), \"5\" (1998), \"Lenny\" (2001), \"Baptism\" (2004), \"It is time for a love revolution\" (2008). Aktuell med nya albumet \"Black and white America\" (släpps 24/8) där han spelar de flesta instrument själv. Jay-Z och Drake gör inhopp. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16329, "headline": "Dancehall stal showen", "summary": "På Uppsala reggaefestival trängs förortskids, barnfamiljer och hippies. Den blandade publiken gav en gemytlig inramning till Bob Marley-covers och dancehalldans.", "article": "”Jag älskar reggae så mycket att jag fortfarande lyssnar på Bob Marley”, berättade dancehallstjärnan Mr Vegas mitt under sin spelning på Uppsala reggaefestival i fredags. Sen spelade han Bob Marleys superhittar ”Buffalo soldier” och ”Three little birds”. På skiva. Och ledde själv allsången medan bandet fick stå tyst och vänta. Detta lyckade, men lite märkliga, inslag skulle förmodligen aldrig kunna hända inom någon annan genre. Vilket också är reggaens stora charm. Konserterna är sällan förutsägbara. För vem hade kunnat gissa att den extremt efterlängtade Gyptian, beväpnad med fjolårets största dancehalldänga ”Hold you”, skulle välja att ge tio minuter i mitten av sin show till den bortglömde och inte särskilt duktige deejayn Nitty Kutchie? (Som i sin tur använde sin lånade tid i rampljuset till att skråla Bob Marley-covers.) Men publiken i Uppsala finner sig i det mesta, på gott och ont. Toleransen bidrar till en utmärkt trevlig stämning där alla verkar känna sig välkomna, oavsett hudfärg, ålder eller stil. Här trängs uppklädda förortskids och avslappnade barnfamiljer bredvid rökelsedoftande hippies och unga män med bar överkropp. Men publikens tolerans borde i vissa fall kanske vara lägre, nämligen när det gäller dåliga framträdanden. Att folk stod ut med en hel konsert med Toots & The Maytals, där Toots dotter och körsångerska tvingades ersätta storstjärnan som fastnat i flygtrafiken, är obegripligt. Här hade den ökända jamaicanska publiken, känd som den elakaste i världen, snabbt buat bandet av scenen. Toots miss skapade rykten om fler inställningar – vilket inte stämde. Skönt, eftersom reggaescenen plågats mycket av inställda spelningar. Något som Yared Tekeste och de andra slitvargarna bakom festivalen arbetat hårt med att förändra. Ett av ryktena gällde festivalens sista akt – Elephant Man. Som dock dök upp och sitt smeknamn ”Energy God” troget rev av säkert 60 låtar på lika många minuter. De flesta med en tillhörande dans, till mångas stora glädje. För om det är något som exploderat på senare år så är det dancehalldans, något som kul nog fick ordentlig plats under årets festival genom workshopar och uppvisningar. Även om man knappast behöver ge dansarna utrymme. De tar det själva. Inte minst svenska dancehalldrottningen Queen Julie, som med sina hisnande akrobatiskt erotiska dansmoves stal showen från både Mr Vegas och Elephant Man. Bland höjdpunkterna märktes Queen Ifrica, vars några år gamla incestlåt ”Daddy don’t touch me there” fortfarande ger rysningar. Även hon sjöng Bob Marley, bättre än någon annan, och lyckades göra ”So much trouble” till sin egen. Att hon var festivalens enda stora kvinnliga artist är trist – men knappast bokarnas fel. Det saknas helt enkelt riktigt bra kvinnliga reggaeartister att boka; ett evigt problem på den grabbiga reggaescenen. Bra reggaegubbar finns det däremot gott om. Vilket såväl rootslegenden Johnny Clarke som den otroligt soulige rocksteadysångaren Ken Boothe visade. Och även om tillväxten är sämre än på länge saknades inte nya namn – blott 21-årige Romain Virgo som spelade tidigt på torsdagen är ett av reggaemusikens största löften. Svensk reggae då? Jo, den svenska rootsreggaens yngsta veteran, 16-årige Uppsalabon Junior Natural som uppträdde på festivalen redan vid 10 års ålder, övertygade med sin nya mörkare röst. Här finns mycket att hämta. Kapten Röd, den långa röda göteborgaren vars nya album hördes överallt på festivalområdet, fick i år chansen på den stora scenen. Och han tog den. Någon vidare sångare eller melodisnickrare är han inte, men skicklig på scen. Att sjunga på svenska ger också ett visst övertag på en festival där många artister faktiskt är rätt svåra att förstå. En annan svensk artist med färskt album i bakfickan är Joey Fever, som också övertygade. Även om hans fina kärlekslåtar på engelska snarare riktar sig till en internationell reggaepublik än en svensk festivalpublik som mest suktar efter låtar om elaka poliser och marijuana. Eller kanske bara ännu en Bob Marley-cover. För det var det väldigt gott om i år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16340, "headline": "Fler kvinnor på albumlistorna", "summary": "Fler kvinnliga artister tar sig in på topplistorna i Sverige och Norge. Det visar en undersökning som norska NRK har gjort. Samtidigt är det fortfarande band med män som dominerar musikförsäljningen.", "article": "Samtidigt som debattvågorna går höga kring behovet av kvinnliga dj:er i Stockholms klubbvärld visar en ny undersökning på ökad kvinnlig närvaro på topplistorna. Artister som Lykke Li, Adele, Rihanna och Veronica Maggio har figurerat flitigt på de svenska och norska topplistorna under 2011. Enligt en undersökning som norska NRK har gjort var 22,7 procent manliga soloartister och 34 procent kvinnliga soloartister på den svenska topplistan. Det är en tydlig ökning, säger Mats Borch Bugge, som är musikchef på P 3 i Norge. Han ser flera olika anledningar. – Det är flera kvinnor som gör musik i dag, vilket är något som vi jobbat aktivt med både i Norge och Sverige. Dessutom verkar kvinnor i fler olika genrer i dag än tidigare. Samma trend går att se i England. Förra veckan var nio av tio artister på albumtoppen kvinnor och Adele är den mest framgångsrika artisten där under 2011. Paul Williams, som är medieanalytiker på Musicweek, säger till NRK att han sett den här trenden i flera år. – Men i år har den varit enastående. Pendeln har svängt från de manliga artisterna, som brukade dominera listan, till kvinnliga artister, menar Williams. Men Mats Borch Bugge poängterar också att kvinnor oftare är soloartister än män, som gör musik i grupp. – En ensam kvinna verkar vara ett säljbart fenomen. Undersökningen visar också att band står för omkring 40 procent av albumen på topplistan. Ann Werner är lektor i genus på Södertörns högskola. Hon tycker att vinklingen av undersökningen i medierna är lite märklig. Både i Norge och Danmark har man haft rubriker som ”Kvinnor dominerar albumlistan”. – Med risk för att vara tråkig måste jag säga att det är missvisande att hävda att det är kvinnlig dominans. De flesta band består av män. 34 procent är bara en tredjedel. Att det tolkas som att kvinnor dominerar handlar om att man vill tolka det så. Hur kommer det sig att kvinnor oftare är soloartister? – Att män ofta har knutits till band och rock och gitarrer är ett historiskt fenomen, som handlar om vad man tycker att män bör göra. Medan kvinnor oftare har sjungit och klätt upp sig och varit vackra att titta på inom musikkulturen. Även om det så klart inte gäller alla. En snabb koll på listan visar också att de framgångsrika soloartisterna ofta framför låtar skrivna och producerade av män. Ann Werner tycker inte att det är så konstigt att män fortfarande dominerar topplistorna. – Musikbranschen är trögrörlig, precis som alla miljonindustrier. Men egentligen speglar den ju bara samhället i stort. Anledningen till att män fortfarande dominerar, låt vara som band, är klassisk, enligt Ann Werner. – Precis som med litteratur kan man se att kvinnor köper både manliga och kvinnliga artister, medan män tenderar att lyssna på framför allt män. Jämfört med 80- och 90-talet finns det i dag få stora solostjärnor som är män. Då fanns Michael Jackson, Prince och Robbie Williams. – Den intressanta frågan är kanske varför det finns färre riktigt stora manliga artister som är solo i dag, säger Ann Werner. NRK:s statistik för Norge och Sverige • Manliga artister: 25 % • Kvinnliga artister: 34,3 % • Band: 38,7 % • Album med blandade artister: 1,3 % Albumförsäljningen för de 30 första veckorna i Sverige: • Manliga artister: 22,7 % • Kvinnliga artister: 34 % • Band: 31 % • Dansband: 12,3 % ", "article_category": "culture"}
{"id": 16344, "headline": "Tidningar med Breivik på förstasidan bojkottas", "summary": "Efter en enorm mejlkampanj bojkottar nu flera butiker i Norge tidningar som har bilder på den misstänkte massmördaren Anders Behring Breivik på sin förstasida.", "article": "Det har pågått en enorm mejlkampanj sedan terrorattackerna i Oslo och på Utøya den 22 juli. Kampanjen har i stora drag gått ut på att man bör bojkotta bildpubliceringar av den misstänkte massmördaren Anders Behring Breivik. Både på Facebook och Twitter har samma budskap sänts ut. Även nyhetsredaktioner har mottagit enorma mängder mejl. Kampanjens budskap lyder så här: ”I dag har flera hundra norrmän samlats på våra gator för att hedra de drabbade och för att visa kärlek och stöd. Var god och skriv om det här men ta bort alla bilder av förövaren och av massakrerna i Oslo och på Utøya. Det var hans (Anders Behring Breiviks) önskan att bli exponerad – låt inte hans hatbudskap få gro. Välj kärlek. Det gör vi.” Den norska butikskedjan Kiwi har beslutat att inte låta några av sina butiker sälja några tidningar som på sin förstasida har bilder på Anders Behring Breivik. Det skriver tidningen Journalisten på sin hemsida. ”Vi vill inte ha bilder på honom i våra butiker och på våra arbetsplatser. Han ska glömmas, inte exponeras”, står det på en skylt utanför en butik som norska TV2 har fotograferat. Tidningen Dagbladet är en av de som utesluts. En kiosk i den norska kommunen Alta meddelade på tisdagen att de inte längre tänker sälja tidningen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16348, "headline": "”Regi, foto, klippning Jan Troell”", "summary": "Jan Troell har en självklar plats i den svenska filmhistorien. Just därför förtjänar han att granskas med kritisk blick, skriver Michael Tapper, som läst Kurt Mälarstedts ”Regi, foto, klippning Jan Troell”.", "article": "I förordet reserverar sig Kurt Mälarstedt för att han kanske skrivit ”en vänbok” om ”Jan”, som han konsekvent kallar Jan Troell i detta luftigt layoutade och vackert illustrerade festtal lagom till regissörens 80-årsdag. Men ”Regi, foto, klippning Jan Troell” nöjer sig inte med att vara en vänbok. Med vänner kan man på ett fruktbart sätt ha både skilda åsikter och en kritisk distans när det gäller filosofiska, politiska och konstnärliga ståndpunkter. Nej, här kantrar det över i oförblommerad hagiografi, helgonbiografi, inte helt olikt Mikael Timms Bergmanporträtt i ”Lusten och dämonerna”. Jag kan på sätt och vis förstå Mälarstedt. Jan Troell är älskvärd och så långt från primadonnafasoner man kan tänka sig. Filmerna är rika på associativa montage som ackompanjerade av intressanta musikval lockar åskådaren att dra paralleller till lyrik och tonsättning. Till det ska läggas att såväl regissören som hans verk har överösts med alla tänkbara priser och hedersbetygelser. Det är lätt att stämma in i hyllningskörerna. Jan Troell är otvetydigt en betydande regissör med självklar plats i den svenska filmhistorien. Men just därför förtjänar denna nationalklenod att granskas med kritisk blick, att ses och synliggöras. Bara genom att gå i närkamp med den kanoniserade legenden och de piedestalsatta ”mästerverken” kan konstnären och hans arbeten fortsätta leva i dialog med åskådaren. Ett varnande exempel är Ingmar Bergman som först bjöd motstånd mot sin museala upphöjelse då han i ett nummer av Chaplin 1960 kontrade den då rådande Bergmanyran med att storma mot sig själv. Mot slutet av sitt liv medverkade han emellertid aktivt i en allt sorgligare institutionaliseringscirkus kring sig själv. Till slut mumifierade kungaslickandet honom till storsvenskt kulturhelgon – monumental, oåtkomlig och stendöd. Nu hotar Troell att gå samma väg. Det syns både i de dokumentärer som sändes i månadsskiftet och i Mälarstedts bok – alla gjorda i samma anda av välvilja och hovsamhet. Det som saknas är inte bara ett porträtt av en hel människa med både ljus och mörker utan också en fördjupning av hans konstnärskap. Mot den historielösa, konstnärsromantiska berättelsen om Den Store Mannen som i splendid isolation täljer storverk ur geniknölarna borde man ställa den om konstnären som en del av en tradition och samtidshistoria. Någon som både står på tidigare generationers axlar och mitt i samtiden. Född 1931 växer Troell upp i en snabbt växande svensk medelklass där foto- och filmkonsten kunde erövras för vardagsbruk av gemene man. Stillbilden är det första medium som ger honom en konstnärlig självmedvetenhet. En betydande inspirationskälla till ljussättning och komposition får han inte bara från svenska fototidningar utan med all säkerhet också från den världsberömda Magnumgruppen (Robert Capa, Henri Cartier-Bresson med flera). Deras ikoniska nyhetsfoton och vardagsbilder blev stilbildande också inom dokumentärfilmen, där Troell tog sina första steg som professionell filmare. Senare fick han sitt genombrott som en i en svensk ung och ny filmvåg, först som filmfotograf för Bo Widerberg, därefter som regissör och klippare med kortfilmen ”Uppehåll i myrlandet” och långfilmsdebuten ”Här har du ditt liv”. Ändå letar man sig förgäves efter intressanta diskussioner om den livliga debatt och de många politiska och estetiska manifest och teorier som var aktuella i samtiden. Om fotoreportaget. Om cinéma verité och direct cinema i dokumentärfilmen. Om brittiska free cinema-rörelsen och franska nya vågen, som bara nämns i förbigående. Den här blinda fläcken för Troells plats i en större samtidskontext följer på en lång tradition inom svensk filmhistoria, där Sverige och dess filmkonstnärer tycks leva på en öde ö långt från resten av den larmande planetens politiska och konstnärliga sammanhang. I enlighet med denna hemvävda auteurtradition finns omvärlden bara när svenskar verkar i utlandet, till exempel när Troell gästspelar som regissör i Hollywood. Underförstått är det Sverige som gör avtryck i omvärlden, inte vice versa. Nationalromantik paras med vurmen för det manliga geniet som formar världen efter sin vilja – ett mytiskt radarpar med märklig livskraft sedan många sekler. ”Regi, foto, klippning Jan Troell” saknar inte litterära kvaliteter, särskilt som författaren i sitt språk ibland tangerar Troells filmimpressionism när han försöker fånga dennes bilder. Problemet bottnar i att Mälarstedt varken axlar kulturjournalistens eller forskarens självständigt granskande roller. I stället gör han sig till en spökskrivare av Troells anekdotiska självbiografi. Det är Troell om Troell, inte Mälarstedt om Troell. Till och med när Troell anfäktas av självkritik rycker Mälarstedt ut till regissörens försvar mot sig själv och talar om underskattning. Det borgar knappast för integritet och trovärdighet. Invändningarna mot filmerna i den samtida filmkritiken får i sammanhanget karaktären av oöverlagda omdömen märkta av tiden, reviderade av en underförstått mer insiktsfull eftervärld. Än mer betänkligt är hur boken sveper förbi de många debatterna som kantat Troells karriär. Särskilt betänkligt är det alltför korta referatet av den fleråriga, mångbottnade och högintressanta debatten kring den politiska nyckelfilmen ”Sagolandet”. I det kapitlet, liksom genomgående i boken, är det Troell själv som fungerar som tolkningsfacit. Hans hållning som politisk oskuld får stå oemotsagd, likaså filmens tvivelaktiga historiesyn. I en annan biografi, över säg Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt, hade det varit otänkbart, närmast absurt. Och här gör det varken filmen eller Jan Troell någon tjänst, annat än som björntjänst – ett dödligt famntag av servilitet. Kurt Mälarstedt är tidigare DN-anställd. Därför recenseras boken av Sydsvenskans filmkritiker Michael Tapper. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16352, "headline": "Filmregissör förvandlad till kulturhelgon", "summary": "Jan Troell har en självklar plats i den svenska filmhistorien. Just därför förtjänar han att granskas med kritisk blick, skriver Michael Tapper, som läst Kurt Mälarstedts ”Regi, foto, klippning Jan Troell”.BöckerKurt Mälarstedt”Regi, foto, klippning Jan Troell”Norstedts", "article": "I förordet reserverar sig Kurt Mälarstedt för att han kanske skrivit ”en vänbok” om ”Jan”, som han konsekvent kallar Jan Troell i detta luftigt layoutade och vackert illustrerade festtal lagom till regissörens 80-årsdag. Men ”Regi, foto, klippning Jan Troell” nöjer sig inte med att vara en vänbok. Med vänner kan man på ett fruktbart sätt ha både skilda åsikter och en kritisk distans när det gäller filosofiska, politiska och konstnärliga ståndpunkter. Nej, här kantrar det över i oförblommerad hagiografi, helgonbiografi, inte helt olikt Mikael Timms Bergmanporträtt i ”Lusten och dämonerna”. Jag kan på sätt och vis förstå Mälarstedt. Jan Troell är älskvärd och så långt från primadonnafasoner man kan tänka sig. Filmerna är rika på associativa montage som ackompanjerade av intressanta musikval lockar åskådaren att dra paralleller till lyrik och tonsättning. Till det ska läggas att såväl regissören som hans verk har överösts med alla tänkbara priser och hedersbetygelser. Det är lätt att stämma in i hyllningskörerna. Jan Troell är otvetydigt en betydande regissör med självklar plats i den svenska filmhistorien. Men just därför förtjänar denna nationalklenod att granskas med kritisk blick, att ses och synliggöras. Bara genom att gå i närkamp med den kanoniserade legenden och de piedestalsatta ”mästerverken” kan konstnären och hans arbeten fortsätta leva i dialog med åskådaren. Ett varnande exempel är Ingmar Bergman som först bjöd motstånd mot sin museala upphöjelse då han i ett nummer av Chaplin 1960 kontrade den då rådande Bergmanyran med att storma mot sig själv. Mot slutet av sitt liv medverkade han emellertid aktivt i en allt sorgligare institutionaliseringscirkus kring sig själv. Till slut mumifierade kungaslickandet honom till storsvenskt kulturhelgon – monumental, oåtkomlig och stendöd. Nu hotar Troell att gå samma väg. Det syns både i de dokumentärer som sändes i månadsskiftet och i Mälarstedts bok – alla gjorda i samma anda av välvilja och hovsamhet. Det som saknas är inte bara ett porträtt av en hel människa med både ljus och mörker utan också en fördjupning av hans konstnärskap. Mot den historielösa, konstnärsromantiska berättelsen om Den Store Mannen som i splendid isolation täljer storverk ur geniknölarna borde man ställa den om konstnären som en del av en tradition och samtidshistoria. Någon som både står på tidigare generationers axlar och mitt i samtiden. Född 1931 växer Troell upp i en snabbt växande svensk medelklass där foto- och filmkonsten kunde erövras för vardagsbruk av gemene man. Stillbilden är det första medium som ger honom en konstnärlig självmedvetenhet. En betydande inspirationskälla till ljussättning och komposition får han inte bara från svenska fototidningar utan med all säkerhet också från den världsberömda Magnumgruppen (Robert Capa, Henri Cartier-Bresson med flera). Deras ikoniska nyhetsfoton och vardagsbilder blev stilbildande också inom dokumentärfilmen, där Troell tog sina första steg som professionell filmare. Senare fick han sitt genombrott som en i en svensk ung och ny filmvåg, först som filmfotograf för Bo Widerberg, därefter som regissör och klippare med kortfilmen ”Uppehåll i myrlandet” och långfilmsdebuten ”Här har du ditt liv”. Ändå letar man sig förgäves efter intressanta diskussioner om den livliga debatt och de många politiska och estetiska manifest och teorier som var aktuella i samtiden. Om fotoreportaget. Om cinéma verité och direct cinema i dokumentärfilmen. Om brittiska free cinema-rörelsen och franska nya vågen, som bara nämns i förbigående. Den här blinda fläcken för Troells plats i en större samtidskontext följer på en lång tradition inom svensk filmhistoria, där Sverige och dess filmkonstnärer tycks leva på en öde ö långt från resten av den larmande planetens politiska och konstnärliga sammanhang. I enlighet med denna hemvävda auteurtradition finns omvärlden bara när svenskar verkar i utlandet, till exempel när Troell gästspelar som regissör i Hollywood. Underförstått är det Sverige som gör avtryck i omvärlden, inte vice versa. Nationalromantik paras med vurmen för det manliga geniet som formar världen efter sin vilja – ett mytiskt radarpar med märklig livskraft sedan många sekler. ”Regi, foto, klippning Jan Troell” saknar inte litterära kvaliteter, särskilt som författaren i sitt språk ibland tangerar Troells filmimpressionism när han försöker fånga dennes bilder. Problemet bottnar i att Mälarstedt varken axlar kulturjournalistens eller forskarens självständigt granskande roller. I stället gör han sig till en spökskrivare av Troells anekdotiska självbiografi. Det är Troell om Troell, inte Mälarstedt om Troell. Till och med när Troell anfäktas av självkritik rycker Mälarstedt ut till regissörens försvar mot sig själv och talar om underskattning. Det borgar knappast för integritet och trovärdighet. Invändningarna mot filmerna i den samtida filmkritiken får i sammanhanget karaktären av oöverlagda omdömen märkta av tiden, reviderade av en underförstått mer insiktsfull eftervärld. Än mer betänkligt är hur boken sveper förbi de många debatterna som kantat Troells karriär. Särskilt betänkligt är det alltför korta referatet av den fleråriga, mångbottnade och högintressanta debatten kring den politiska nyckelfilmen ”Sagolandet”. I det kapitlet, liksom genomgående i boken, är det Troell själv som fungerar som tolkningsfacit. Hans hållning som politisk oskuld får stå oemotsagd, likaså filmens tvivelaktiga historiesyn. I en annan biografi, över säg Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt, hade det varit otänkbart, närmast absurt. Och här gör det varken filmen eller Jan Troell någon tjänst, annat än som björntjänst – ett dödligt famntag av servilitet. michael Tapper litteratur@dn.se Kurt Mälarstedt är tidigare DN-anställd. Därför recenseras boken av Sydsvenskans filmkritiker Michael Tapper. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16388, "headline": "”Vi kan inte tiga ihjäl hans berättelse”", "summary": "I norska medier växer nu debatten om hur mycket man ska berätta om Anders Behring Breiviks världsbild. Ingen vill att han ska få använda domstolen som talarstol, samtidigt finns kraven på att han ska garanteras en rättssäker domstolsprövning.", "article": "Eva Sannum, i Pressens Faglige Utvalg (PFU) i Norge, menar att medierna ska vara återhållsamma med att föra Behring Breiviks tankar och manifest vidare. – Man bör vara försiktig med att med fascination analysera hans tankar, diskutera ideologin och budskapet i manifestet. Faran är att pressen på så vis blir nyttiga idioter som sprider budskapet vidare och att man får en smittoeffekt. Hittills har dock tidningarna i Norge klarat denna svåra balansgång på ett bra sätt, säger hon till Aftenposten. Ordförande i Norsk Presseforbund, Per Edgar Kokkvold, anser inte heller att det är självklart att Breivik ska ges möjligheter att föra ut sitt budskap i domstolen. – Jag har alltid kämpat för öppenhet men det finns situationer där öppenheten kan vara problematisk. Och detta är en sådan speciell situation som måste hanteras på ett speciellt sätt. Det har inte med yttrandefrihet att göra, menar han. Den norske tidningen Dagbladet berättar att journalisten Lars Erik Ringen har startat ett upprop på Facebook om att medierna i Norge helt ska bojkotta Anders Behring Breiviks vittnesmål i Oslo tingsrätt. Kraven på bojkott och censur tillbakavisas dock av flera redaktörer, forskare och jurister i Norge. – Vi försvarar redaktörernas självständiga rätt att fatta egna beslut i den här frågan. Vi vill inte ha uniforma norska redaktioner, säger Redaktørforening ordföranden Nils E Øy. Aftenpostens chefredaktör Hilde Haugsgjerd säger att man kontinuerligt diskuterar vad och hur man ska vidarebefordra innehållet i manifestet. – Det är en svår avvägning eftersom medierna inte bör bidra till att han får det han är ute efter: mycket pr och en stor spridning av sina tankar. Mot detta står att allmänheten har rätt till en riktig och bra information om bakgrunden till hans handlingar. Vi kan inte tiga ihjäl bakgrunden, säger hon. Även våldsforskaren Ragnhild Bjørnebekk anser att det inte går att tiga ihjäl problemen och att manifestet hur som helst kommer att leva vidare på nätet. – Det är viktigt att innehållet även når en bredare publik. Medierna måste dock sköta detta på ett objektivt och informativt sätt och inte göra sensationsjournalistik av det, säger hon. Jan Fridthjof Bernt, som är professor i offentlig rätt vid universitetet i Bergen, menar att öppenheten måste vara total i domstolen. – Det är principiellt fel att ha häktningsförhandlingar i domstolen bakom stängda dörrar för att man på så vis ska hindra den åtalade att lägga fram sin sak. Denna rättighet är en viktig del av rättssäkerheten och borde gälla även vid så avskyvärda brott som dessa. Enda godtagbara skäl till att inte ha offentliga förhandlingar i domstolen är om polisen vill han stängda dörrar av utredningstekniska skäl, säger han. Även advokaten Jon Wessel-Aas, som är ordförande i den norska avdelningen av den internationella juristkommissionen (ICJ), anser att Breivik har en solklar rätt att förklara sig offentligt. – Att stänga dörrarna och censurera den misstänkte för att man inte gillar hans åsikter strider mot det norska rättssystemet. Men det innebär ju inte att han ohämmat ska kunna använda domstolen för att föra ut sin propaganda, säger Wessel-Aas till Aftenposten. En rad debattörer funderar nu på olika sätt att få med ensamma unga män i samhällsgemenskapen för att undvika att de utvecklas till extremister. – Just nu tänker jag väldigt mycket på hur vi alla kan få plats i ett och samma samhälle. Vad vi ska göra för att dessa ensamma unga män, som finns i undervegetationen av vår demokrati, också ska bli en del av samhället. Hur får vi med alla på båten? Jag har inget bra svar på det, säger den norska författaren Beate Grimsrud, som lever i Sverige sedan 1984. Hon pekar på att Anders Behring Breivik inte bara var fientlig mot invandrare och mot islam, utan även mot kvinnor. – Det finns ensamma män som upplever att de har förlorat sin position som det självklara familjeöverhuvudet och den som fattar alla beslut, det är en känsla av att ha blivit förbisprungen. Som författare tror jag att vi måste framhålla varje individs värde, för det är värdet av individen som helt har satts ur spel här. – I Anders världsbild fanns en grupp som han tillhör och på andra sidan andra grupper: kvinnor, invandrare, socialdemokrater. Hade han varit här under Pride så hade han säkert velat skjuta på Pride-tåget också. Han har visserligen handlat individuellt, men samtidigt haft känslan av att han pratar för en grupp. Jag arbetar ju för det samhälle som han är emot, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att han ska känna sig hemma. Ett samhälle som har förändrats återkommer Beate Grimsrud till. Ett Norge (och ett Sverige) som inte ser ut som för femtio år sedan. Nya befolkningsgrupper, ökad jämställdhet. Där en 32-årig man drömmer sig tillbaka till ett samhälle som han tror att det var förr. Och ett samhälle där det inte finns så många mötesplatser, där olika grupper sällan möts och lär känna varandra. – Jag upplever att både det svenska och det norska samhället som svåra att komma in i. Jag har även kurdiska vänner som vittnar om det. Jag tror att vi redan från dagis måste få alla individer att känna sig välkomna och viktiga, och också lära sig känna respekt för andra individer. I går fattades beslutet att häktningsförhandlingarna hålls bakom stängda dörrar, något Beate Grimsrud tycker är bra, att det inte blir ytterligare en plats för Anders Behring Breivik att agitera på. Redan nu sprids hans manifest. – Jag känner mig dubbel till att det publiceras. Å ena sidan tror jag att det inte är bra, det kan egga även andra likasinnade. Å andra sidan behöver vi få veta hur det har gått till och vilka orsaker som ligger bakom. I samband med att Jan Kjærstad (norsk författare, med en rad böcker utgivna på svenska) arbetade med sin roman ”Jag är bröderna Walker” (på svenska 2009) pratade han med en hel del experter inom säkerhetstjänsten, tittade på möjliga scenarier för ett terrorbrott. Men detta, som nu har skett, fanns inte med bland dessa. – Det är det otänkbara som har skett. Det här var något som inte ens gick att föreställa sig. Det var inte kommunikationscentralen, det var inte kungahuset eller flygplatsen. Det var ett ungdomsläger, säger han. I kölvattnet av händelsen tycker sig Jan Kjærstad se både det bästa och värsta av Norge. Han märker solidariteten och empatin, människor stöttar och pratar med varandra på ett sätt han aldrig har upplevt tidigare. Och de folkvalda visar tydligt att man inte tänker tumma på sina principer. Men angreppet har också avslöjat en annan sida av Norge. – Det hade varit enklare om det hade funnits en yttre fiende. Nu angreps Norge av Norge. I mördarens manifest ser vi ett svagt eko av det en del norrmän känner igen sig i. Även om man aldrig skulle vara i närheten av själva handlingen, känns tankemönstret bitvis igen, det innehåller en skepsis mot invandrare, en önskan om att vilja bygga en mur runt landet och framför allt ett hat mot den solidaritet som socialdemokratin grundar sig på. Det tror jag är det allra mest skrämmande. I honom ser vi en förvriden bild av det tankemönstret. Och det är detta vi måste göra upp med. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16397, "headline": "Amy Winehouse hittad död", "summary": "Den brittiska sångerskan Amy Winehouse hittades död på lördagen, enligt brittiska medier. Hon blev 27 år gammal.", "article": "Winehouse, 27, hittades död i sin lägenhet i norra London enligt bland andra brittiska tv-kanalen Sky News. Kanalen säger att polisen har bekräftat att det handlar om den brittiska sångerskan. Londonpolisen bekräftar att man har hittat en 27-årig kvinna i Camden, London, efter att ha blivit kallad till adressen av ambulanspersonal strax efter klockan 16, lokal tid. Dödsorsaken är fortfarande oklar. Sångerskan har ställt in flera konserter i Europa den senaste månaden efter en rad uppmärksammade och underliga uppträdanden. Alkohol- och drogproblem har kantat den framgångsrika karriären i vilken hon bland annat belönades med fem Grammy-utmärkelser 2008. \"27 club\", eller 27 Forever, är en benämning på en rad musiker som alla dog vid 27 års ålder inom loppet av exakt två år. De berörda musikerna är Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison och Brian Jones. Men en del inkluderar samtliga musiker som har avlidit vid 27 års ålder, bland andra Nirvanas sångare Kurt Cobain. Och nu också Amy Winehouse. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16405, "headline": "Filmen blev vägen ur ensamheten", "summary": "Filmen förde honom ut ur det ensamma pojkrummet och förändrade hans liv. Men Anders Grönros väg i filmbranschen har varit full av både rosor och törnen. Hans nya film \"Jag saknar dig\" tog sju år att förverkliga.", "article": "På sätt och vis är hans liv en framgångssaga. Upptäckt av filmlegenden Olle Hellbom, långfilmsdebutant vid 23 års ålder, Guldbaggebelönad och hyllad för sina känsliga filmatiseringar av Maria Gripes böcker. Sedd med andra glasögon är Anders Grönros filmkarriär en studie i motgångar. På mer än tre decennier har han bara gjort fyra spelfilmer, den senaste, \"Glasblåsarns barn\", gick upp på bio 1998. Filminspelningen kantades av bekymmer, budgeten överskreds och den planerade premiären fick skjutas upp i två år. Kanske spelade det in när nya filmen \"Jag saknar dig\" skulle göras. Att få ihop finansieringen till filmatiseringen av Peter Pohls ungdomsbok, baserad på en tonårig flickas dagbok, tog sju år. – Det är mycket möjligt att det hade med det att göra. Det är det som är det obehagliga. Branschen är så liten i Sverige och folk som inte var med och vet vad som hände pratar gärna, säger Anders Grönros. Motgångarna har trots allt mest fungerat som en sporre för honom. Efter att ha fått blankt nej av barn- och ungdomsfilmskonsulenten på Svenska filminstitutet gav han sig inte förrän han fått ja av nästa filmkonsulent. Lite symptomatiskt känns det att hans båt, som vi möts på, har döpts till Wiljo. Wiljo är holländska, berättar han, för \"viljan\" eller \"att vilja\". I en kruka på däck huserar en annan viljestark individ: en gräsandshona som byggt sitt rede i Anders Grönros tomatplanta. – Vi ringde Naturskyddsföreningen för att få råd och de sade att antingen kastar ni äggen i vattnet – det är inte olagligt – eller så ser ni henne som ett pittoreskt inslag i vardagen. Det är lätt att fastna i Anders Grönros historia, men själv är han mest intresserad av nuet. Den 12 augusti har \"Jag saknar dig\" premiär i inspelningsstaden Piteå. Som vanligt inför en premiär är han sårbar och naken, säger han, men nerverna hålls delvis i schack av det fantastiska publikmottagande som filmen fått när den förhandsvisats på Göteborgs filmfestival och barn- och ungdomsfilmsfestivalen Buff i Malmö. – Jag var på visningen i Malmö och då stod en hel skolklass kvar i salongen efter filmen och grät och tröstade varandra och vägrade att gå ut. Jag har aldrig mött så starka reaktioner på någon film jag gjort förut. Vad är det i \"Jag saknar dig\" som väcker sådana känslor? När Anders Grönros dotter var i tonåren läste hon boken 17 gånger och han rördes själv till tårar av berättelsen om Tina vars enäggstvilling Cilla dör i en bilolycka. – Det är en otroligt gripande och fantastisk historia som egentligen handlar om meningen med livet. Vad är meningen med det hela? Genom en 15-årig flickas upplevelser möter man det svåraste. Döden är ett ämne som följt honom genom karriären. I \"Agnes Cecilia\", \"Jag saknar dig\" och den omdebatterade dokumentären \"Ambres – en död talar\" snuddar Anders Grönros vid frågan om huruvida allt tar slut den dag vi dör. Själv är han öppen inför alternativa sätt att se på utslocknandet. – Jag tror det finns en stor möjlighet att döden inte är ett slut. Även om jag inte riktigt förstår hur det skulle kunna gå till tror jag att medvetandet kan överleva kroppen. Regissören Olle Hellbom kallade honom en gång för \"den envisaste jävel\" han mött. Anders Grönros ler när han tänker tillbaka på deras möte och den fantastiska filmskola som filmveteranen gav den inbundne och helt oprövade 23-åringen. Utan Hellboms hjälp och utan mötet med kameran hade hans liv förmodligen sett helt annorlunda ut i dag. – Jag var väldigt ensam under tonåren och framåt. Jag hängde inte alls med i det som andra höll på med. Medan andra började åka moped började jag pyssla med kameran. Han gjorde några amatörfilmer, vann en ungdomsfilmstävling, blev kär och skrev ett manus inspirerad av den kärleken. SVT lät honom låna en kamera för att spela in filmen och den visades i tv, där Olle Hellbom fick syn på den. – Jag var jätterädd och det blev naturligtvis inget med kärleken. Men det pågick saker i mig hela tiden som var en längtan efter att komma ut ur den lilla ensamma världen jag var i. Filmen var nog en kanal, en väg där jag började träffa människor och var tvungen att börja prata. Blyg är han fortfarande, men filmen har vidgat hans liv. Och de som valt att följa honom hela vägen vittnar om hur han lockat fram det bästa ur dem. Ett konkret exempel på det är Thommy Berggrens Guldbagge. Skådespelaren fick den för paradrollen som härskare i \"Glasblåsarns barn\", men valde att ge bort priset till Anders Grönros som kompensation för att denne inte nominerats i regiklassen. – Det är kanske det mest värdefulla jag har, säger han. Fakta/Anders Grönros • Ålder: \"Det lustiga är att jag inte längre kan svara, jag kommer knappt ihåg hur gammal jag är längre, för jag vill inte veta det. Men jag är 57.\" • Bor: I Vettershaga utanför Norrtälje. • Familj: Sambon Kristina, egna barnen Olivia, Adam och Natasha, bonusbarnen Julia och David. • Bakgrund: Långfilmsdebuterade med \"Den åttonde dagen\" 1979. Guldbaggebelönades för \"Agnes Cecilia - en sällsam historia\" 1991. 1998 kom \"Glasblåsarns barn\" och 2007 dokumentären \"Ambres - en död talar\". • Favoritfilmer: \"Timmarna\" och \"Magnolia\". \"När jag såg 'Magnolia' tänkte jag att det här är så nära ett mästerverk man kan komma.\" • Aktuell med: Filmen \"Jag saknar dig\" som får premiär i Piteå den 12 augusti och i resten av landet 19 augusti. Den har redan fått publikpriser på Göteborgs filmfestival och på Buff i Malmö. Anders Grönros om boken \"Jag saknar dig\" Författaren Peter Pohl ringde själv upp och frågade Anders Grönros om han ville filmatisera den Augustprisade boken. Flickan vars dagbok boken bygger på ville att just han skulle göra filmen – Men jag höll på med andra saker då och tog inte tag i det. Efter tio år ringde jag upp Peter Pohl igen och frågade om boken fanns kvar. \"Ja, vi har hållit den till dig'\", sade han. Det var helt fantastiskt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16412, "headline": "Nätkramare gör helt om", "summary": "Jonas Andersson och Eric Schüldt började skriva en bok om internets förträfflighet. Men någonting hände. Resultatet blev \"Framtiden\", en dystopi över digitaliseringens herravälde.", "article": "Några dagar före intervjun cyklar medievetaren Jonas Andersson förbi redaktionen med ett exemplar av \"Framtiden\". – Allting kring den här boken är lite indie, säger han när han räcker över den bok som han har skrivit tillsammans med kulturjournalisten Eric Schüldt. Jonas Andersson och Eric Schüldt känner varandra sedan tiden på Journalisthögskolan där de pluggade för över tio år sedan. Men det var då. År före Facebook och den sociala explosionen på internet, där de skulle hitta sin gemensamma frälsning. Jonas Andersson kallar sig för nätpundare och i förordet till \"Framtiden\" skriver Eric Schüldt att han var en av de frälsta som såg internet öppna dörrarna till en helt ny värld. Varför sitter vi då här och pratar om en bok som utmålar digitaliseringen som ett hot mot mänskligheten? – Det hände något 2009, jag kan inte säga exakt vad, men det förändrade den bok jag och Eric höll på att skriva. Vi såg den tilltagande digitaliseringen av vår vardag och av kommunikationen människor emellan. Om några år kanske vi kommer att se att det var då den fullständiga kommersialiseringen av nätet började, säger Jonas Andersson. Ur det formades en dystopi. I Anderssons och Schüldts bok blir framtiden en röst som ser tillbaka på följderna av de senaste årens digitalisering och skakar på huvudet åt vad hon ser. Mänskligheten har flyttat in i en gigantisk pyramid där all mellanmänsklig kontakt reducerats till digital kommunikation. Naturen har mjölkats på resurser för att finansiera den energiförbrukning som det digitala levnadssättet tar i anspråk. Kvar finns gulnat gräs och stora turbiner som stillar pyramidens omättliga behov av energi. – Tänk om internet inte är den frälsning vi hoppats på, om vi bygger en stor fälla. Boken är ett försök att utveckla den tanken och dra den till en slutpunkt. Trots den dystra profetian är \"Framtiden\" ingen uppmaning till att för evigt dra ut sladden. Författarna förespråkar ingen tillbakagång till livet före internet men ropar efter en medvetenhet om att det digitala landskap som breder ut sig i allra högsta grad är beroende av analoga värden som mänsklig och elektrisk energi. Till formen är \"Framtiden\" en hybrid mellan essä, pamflett och skönlitterär betraktelse, och Jonas Andersson betonar att den inte ska läsas för bokstavligt. Läsningen av \"Framtiden\" väcker många frågor men levererar färre svar. Kanske beror det på att boken till stor del är sprungen ur frågor hos författarna själva. Hur vi ska undvika att hamna på den plats de målar upp lämnas osagt, personligen tror Jonas Andersson att de senaste årens rasande utveckling är dömd att mattas av. – Jag tror att det finns en naturlig mättnadspunkt hos människan. \"Framtiden\" är en produkt av den mättnaden hos mig och Eric.  Fakta Jonas Andersson Ålder: 32 Familj: Sambo Bor: Årsta Gör: Lektor i medievetenskap vid Södertörns högskola. Lärare vid Mälardalens högskola. Bakgrund: Ligger bakom boken \"Efter the pirate bay\" tillsammans med Pelle Snickars. Disputerade 2009 med en avhandling om svenska fildelares bevekelsegrunder. Aktuell: Har skrivit boken \"Framtiden\" tillsammans med Eric Schüldt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16414, "headline": "Per Björklund:”Arvet efter Mubarak. Egyptens kamp för frihet”", "summary": "Egypten har fortfarande en bit kvar till frihet efter Mubaraks fall. I stället vädrar nu bakåtsträvande politiska krafter morgonluft. Per Jönsson har läst Per Björklunds pessimistiska framtidsscenario för den egyptiska nationen.", "article": "Det Egypten vi i år lärt känna genom frihets- och demokratidemonstrationer som störtade Hosni Mubaraks fyrtioåriga vanstyre är i själva verket en ung statsbildning. Sedan de faraonska dynastiernas tid har det egyptiska territoriet mestadels bestått av lydriken. Det formellt suveräna kungadöme som upprättades 1922 kontrollerades i praktiken, både militärt och ekonomiskt, av britterna fram till ”De fria officerarnas” kupp 1952 som förde Gamal Abdel Nasser till makten. Om denna knappt sextioåriga arabiska republik har frilansjournalisten Per Björklund skrivit en synnerligen gedigen bok, som man önskar hade kommit ut innan de omtumlande händelserna på Meidan Tahrir (Befrielsens torg i Kairo) i januari och februari i år: ”Arvet efter Mubarak. Egyptens kamp för frihet”. På många sätt är Egypten långt ifrån ett fritt land ännu, än mindre demokratiskt. Vad värre är: de två starka politiska krafter som formerar sig allt tydligare på den egyptiska politiska scenen är de mest bakåtsträvande man kan tänka sig: krigsmakten under ledning av Högsta militärrådet samt det fram till nu mestadels förbjudna Muslimska brödraskapet (MB). Jovisst, en maktberusad härskare har störtats, den mest korrumperade klicken kring honom likaså, en ökänd hydra till säkerhetspolis har vingklippts. Likaså har yttrandefriheten ökat markant (men inte utan gränser), nya politiska partier får bildas (alldeles för många för ett fungerande partiväsen), val till parlament och ny president ska enligt planerna hållas i höst. Men det är ytterst tveksamt om den massmediala yran kring de 18 dagarnas demonstrationer på Befrielsetorget i vintras återspeglade vad som egentligen skedde. Per Björklund tror uppenbarligen inte det. Så här skriver han i en dyster summering: ”Det råder ingen tvekan om att det var kraften i det folkliga upproret som tvingade bort Mubarak, men det avgörande slaget kom i form av ett slags militärkupp. /… / Det stod också tidigt klart att militären utnyttjat de folkliga protesterna till att flytta fram sin egen position. /… / I dag styrs Egypten återigen av den högsta militärledningen, i praktiken en junta av generaler.” Och den annars ganska vänsterorienterade Björklund är i gott sällskap. Flera ledande tankesmedjor i väst har kommit till samma slutsats om utfallet av Egyptenrevolten. Vilket förstås bäddar för ett nedslående framtidsscenario för den egyptiska nationen. Här framträder bilden av ett i princip orubbligt militärstyre med betydligt större överlevnadsförmåga än de numera på de flesta håll störtade militärdiktaturerna i Asien, Afrika och Latinamerika. Inte nog med att generalerna i praktiken styrt ända sedan 1952 och att såväl ikonen Nasser som hans efterträdare Anwar Sadat och Hosni Mubarak alla var höga officerare. Armén har också utvecklats till en ekonomiskt oberoende stat i staten, påpekar Per Björklund och ger hisnande exempel. Den egyptiska försvarsindustrin (som ska utrusta över en halv miljon soldater) kontrolleras helt av armén och sysselsätter över 100 000 personer. Förutom krigsmateriel producerar den civila varor som tvättmaskiner, kylskåp, spisar, kläder och mediciner. Armén är också självförsörjande vad gäller livsmedel genom att äga stora jordbruksarealer, vilket är en bristresurs i ett land som numera tvingas importera över hälften av sin totala matkomsumtion. Den starkaste garantin för militärens självständighet är dock Sadat-lagstiftningen från 1979 som ger armén rätt att öppna egna konton i privatbanker – på så sätt går intäkterna från försvarsindustrin, etcetera, direkt till militärens egen kassa, bortom all beskattning och utanför parlamentets kontroll. Ändå är krigsmakten förvånansvärt populär. Enligt en opinionsmätning i månadsskiftet mars-april av det ansedda Pew Research Center ansåg nio av tio egyptier att militären har ”ett gott inflytande” över hur landet styrs och sköts – vilket är långt bättre än siffrorna för exempelvis domstolsväsendet, massmedierna och framför allt polisen, till och med bättre än kategorin religiösa ledare. Det beror inte minst på att soldater skyddade anti-Mubarak-demonstranter på Befrielsetorget mot aggressiv säkerhetspolis och civila huliganer. Som tack fick soldater blommor i gevärspiporna, spontana kramar – och nu goda opinionssiffror. Hur länge smekmånaden mellan folket och militärerna kommer att hålla i sig blir förstås spännande att se. Per Björklund är inte alltför optimistisk, och det är lätt att förstå honom. Visserligen upplöste det styrande Högsta militärrådet i våras den hatade statssäkerhetspolisen – en gigantisk hydra med 1,7 miljoner anställda. Men i samma veva tillkännagav inrikesministern att ett nytt organ skulle skapas: ”Nationella säkerhetssektorn” med uppgift att ”bekämpa terrorism och upprätthålla ordning och säkerhet”. Åtskilliga av de nya politiska protestaktioner och demokrati- demonstrationer som har ägt rum sedan Mubaraks fall har också bemötts med våld varvid många har skadats, torterats och dödats. Särskilt demonstrerande kvinnor har behandlats brutalt. Och såväl traditionella massmedier som sociala medieaktivister har på sistone klagat över att militära censorer lägger sig i vad som publiceras och kallar in enskilda journalister till förhör. Militärrådet genomdrev också en folkomröstning om en begränsad grundlagsrevidering i mars där överraskande många, 77 procent, röstade ja. Dock tycks de som stödde en snabb folkomröstning om begränsade grundlagstillägg ha haft en bakomliggande agenda. I ja-anhängarnas, däribland Muslimska brödraskapets, propaganda hette det att ett nej i folkomröstningen riskerade att leda till ett ”osäkert öde” för Egypten. Därmed avsågs att en större omarbetning av grundlagen skulle kunna betyda att dess artikel 2 försvinner – en paragraf som slår fast att islam är Egyptens statsreligion och att sharia, den islamiska lagen, är den ”huvudsakliga källan till all lagstiftning”. Vilket osökt leder över på frågan om Muslimska brödraskapets roll, något som Björklund ägnar många intressanta sidor av sin bok åt. Det dittills förbjudna MB deltog knappast i demonstrationerna på Befrielsetorget och annorstädes som ledde till Mubaraks fall. Men det har trots sin dolda status alltid spelat en huvudroll i det moderna Egyptens politik, och allt tyder på att MB nu är på väg att få sitt verkliga genombrott även på en öppen arena. MB har med rätta karaktäriserats som både den första och den största islamistiska rörelsen, med många radikalare förgreningar och avläggare i andra muslimska länder, bland annat Syrien, Jordanien och de palestinska områdena (Hamas). Rörelsen grundades 1928 av urmakarsonen och skolläraren Hassan Banna som ville förvandla islam till en modern politisk kraft med moderna medel som kunde både befria Egypten från det brittiska/västerländska inflytandet och bygga en renodlat muslimsk stat (kalifat) i enlighet med profeten Muhammeds ursprungliga lära. För den skull lånade Banna friskt från andra dåtida framgångsrika strömningar, både till vänster och till höger, inom såväl politikens och kulturens som sportens värld. Och fastän MB från första början officiellt tog avstånd från våldets väg har rörelsen gång på gång anklagats för, och då och då beslagits med, politiska mord och väpnade aktioner. Mest känt är mordförsöket mot Nasser 1954, och rörelsen har i princip varit förbjuden sedan dess. Brödraskapet har också haft ytterst dubiösa kumpaner och kollaboratörer. Värst var den av brittiska kolonialmakten bemyndigade (!) stormuftin av Jerusalem Hadj Amin Husseini, tillika ordförande i Högsta muslimska rådet i Palestina och i Arabiska höga rådet, som inte bara inledde nära samarbete utan också lät sig styras av Hitlertysklands högsta hökar: Führern själv, Ribbentrop, Himmler, Göbbels ... MB-männen i Kairo har inte på många decennier velat kännas vid Bannas rörelses famösa flört med nazikollaboratören Husseini. Per Björklund påminner dock om att MB även efter andra världskriget kunde ignorera arresteringar av strejkledare med hänvisning till att de var medlemmar av grupper som leddes av judar. Likaså har MB inte motsatt sig, utan snarare understött, utgivningen och spridningen av den antisemitiska hatskriften ”Sions vises protokoll” än i denna dag i Egypten och övriga arabvärlden. Inte heller vill MB längre räkna in den våldsradikale ideologen Sayed Qutb som en av sina hedersmedlemmar och förebilder. Qutb propagerade bland annat i sin fortfarande vitt spridda bok ”Milstenar” för att även nu härskande regeringar i muslimska länder måste störtas med våld – president Anwar Sadat blev det mest framträdande offret för denna lära när han mördades 1981. Qutb är också andlig upphovsman till en rad ultraradikala islamistgrupper, exempelvis Islamiska jihad, Jamaat Islamiya och Takfir wal-Hidjra i Egypten, Hamas i Palestina, ja rentav al-Qaida som numera leds av tidigare Jihad-ledaren Ayman Zawahiri. Numera försöker MB framstå som en alldeles okontroversiell politisk och social rörelse som inte längre strävar efter ett islamistiskt statsskick. Per Björklund har intervjuat ett antal MB-medlemmar, även inom kvinnosektionen med det klumpiga namnet Muslimska brödraskapets systrar, och han förundras lite över hur vagt och allmänpositivt de uttrycker sig: Vi vill bygga ett bra politiskt system. Vi vill arbeta i parlamentet – med folket, för folket. Kvinnor och män ska delta på lika villkor. Vi tar avstånd från allt våld. Etcetera. Men Björklund har letat fram färska interna MB-dokument som avslöjar en väsentligt brutalare politisk linje. Bland annat kräver man att massmedierna ska ”filtreras” för att avlägsna allt som motsäger islam och korrekt beteende. Vidare vill MB inrätta ett ”högsta råd” av religiösa lärda med uppgift att granska all lagstiftning – parallellen med det ökända Väktarrådet i Iran är solklar. Och ny lagstiftning som skulle höja minimiåldern för äktenskap till 18, förbjuda kvinnlig könsstympning och straffbelägga misshandel av barn har förkastats av MB-politiker som ”eftergifter mot västerländsk kulturimperialism”. Det går att hitta ännu kusligare budskap från MB. Webbsidan examiner.com citerar ett brev av nyvalde ordföranden Muhammed Badie i rörelsens tidskrift Risalat al-Ikhwan den 21 oktober 2010: ”Världssionismen erkänner bara våldets språk och därför måste muslimerna besvara stål med stål. Det slags reform och förändring som den muslimska nationen eftersträvar kan bara uppnås genom att en ny generation tar över det heliga kriget, jihad, och koncentrerar sig på döden på samma sätt som islams fiender koncentrerar sig på livet...” Som Egyptens enda verkliga massrörelse kommer Muslimska brödraskapet att spela en betydande roll under lång tid framöver, nästan suckar Per Björkman. Och visst handlar det om en massrörelse. I den tidigare nämnda Pew-opinionsmätningen ligger MB på topp, och självaste ordförande Badie vågar numera medge att rörelsen har cirka 700 000 medlemmar, långt mer än samtliga andra partier tillsammans. För att ställa upp i höstens allmänna val har man bildat ett nytt parti med namnet Frihet och rättvisa, och den framträdande MB-politikern Abdel Moneim Abu Fotoh har nyligen tillkännagivit att han ska ställa upp som presidentkandidat. Dock finns ett ännu mer skrämmande framtidsperspektiv för de hundratusentals egyptier som i dagar och veckor demonstrerade för frihet och demokrati efter Mubarak. Det gäller framryckningen på sistone för de så kallade salafisterna som är långt radikalare islamister än dagens Bröder och hämtar näring ur den ultrakonservativa statsreligionen wahhabismen i Saudiarabien – ur vilken också salig Usama bin Ladins ideologi var sprungen. Islamexperten Stéphane Lacroix vid franska Science Politique, som besökte Sverige nyligen, menar att detta kan ge islamister av olika schatteringar en nästan obegränsad roll i Egyptens politik. Ju längre MB uppfattas röra sig mot den politiska mitten, hävdar han, desto mer utrymme lämnar de samtidigt för salafisterna – just de islamister som aldrig respekterar utan tvärtom avskyr demokratin som fenomen. Om Per Jönsson Tidigare DN-korrespondent, nu redaktör vid Utrikespolitiska Institutet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16422, "headline": "Public Enemy turnerar outtröttligt", "summary": "Det har gått 24 år sedan debutalbumet, men Public Enemy fortsätter att turnera. Nästa vecka gör hiphop-pionjärerna sina enda Nordenspelningar i Uppsala och Malmö.", "article": "– Vi är hiphopens svar på Rolling Stones, säger rapparen Chuck D till TT Spektra. Den 19 och 20 juli gör Public Enemy sina enda spelningar i Norden i Uppsala och i Malmö. Och det är just att turnera som håller den legendariska hiphopgruppen alerta. – Vi lever på turnéenergin. Vi är hiphopens svar på Rolling Stones. Hiphop är \"performance art\" och låtarna ska framföras för en publik. Och den svenska publiken har stöttat oss ända sedan vår första Sverigespelning 1987, säger rapparen Chuck D. 24 år har passerat sedan debutalbumet \"Yo! Bum rush the show\" släpptes. Flertalet jämnåriga hiphopveteraner har sedan länge försvunnit från strålkastarljuset, men Public Enemy har inga planer på att tystna så länge deras låttexter behövs, menar Chuck D. – Vi tänker fortsätta att representera människor snarare än företag. Vi kommer alltid uppmana människor att inte tro på hypen, att ifrågasätta information och så kallade sanningar som sprids via politiker och i medier. De senaste åren har bandmedlemmarna delvis varit upptagna med soloprojekt. Flavor Flav har exempelvis medverkat i dokusåpor där han seriedejtar singelkvinnor och Chuck D har fokuserat på sitt skivbolag och sina nätbaserade hiphopnätverk. Men nu är planen att gå samman för att färdigställa nya albumet. I slutet av 2012 väntas allt vara klart. – De nya låtarna har förhoppningsvis kapacitet att frigöra människor och få dem att inse sin egen makt. Det har alltid varit vårt budskap och vårt syfte, säger Chuck D. Fakta/Public Enemy Vad: En amerikansk hiphopgrupp som bildades 1982. Består i dag av: Chuck D, Flavor Flav, Professor Griff, Dj Lord och Khari Wynn. Public Enemy betraktas som en en av hiphopens pionjärer och är kända för sina politiskt laddade texter och sin kritik mot amerikanska medier. 2004 placerade Rolling Stone Magazine bandet på plats 44 över de 100 mest odödliga artisterna genom tiderna. Senaste albumet \"How you sell soul to a soulless people who sold their soul\" kom 2007. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16431, "headline": "Resevarning stoppade judisk film", "summary": "Simon Wiesenthal-centrets varning till judar om att ett besök i Malmö är riskfyllt har satt käppar i hjulet för en filminspelning. Långt gångna planer på inspelning i Skåne skrotades då filmmakarna blev varse resevarningen.", "article": "Simon Wiesenthal-centrets varning till judar om att ett besök i Malmö är riskfyllt har satt käppar i hjulet för en filminspelning. Långt gångna planer på inspelning i Skåne skrotades då filmmakarna blev varse resevarningen. – I fortsättningen får jag ta upp det här direkt när jag pratar med amerikanska bolag, så att det inte kommer som en överraskning för dem i nästa skede, säger Mikael Svensson på Öresund Film Commission till Sydsvenskan. Av kontraktsskäl kan han inte gå in närmare på vad filmen heter eller vilka aktörer som varit inblandade. Men i februari kom ett mejl från Hollywood — \"Simon Wiesenthal-centret i USA har sagt att södra Sverige är en MYCKET osäker plats för judar på grund av den stora och allt fientligare muslimska folkgruppen\". Fred Kahn, ordförande i judiska församlingen i Malmö, suckar uppgivet då han tar del av uppgifterna om den inställda filminspelningen. En överreaktion, menar han. – Den här resevarningen gäller ju ortodoxa judar som klär sig på det viset, som syns och står ut. Det här känns något överdrivet, säger Kahn till TT. – Givetvis ska inte heller ortodoxa judar behöva känna sig hotade i Malmö, men arbetet med att ändra stämningar och attityder går trots allt framåt. Det är en process. Det går inte snabbt, men det går framåt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16459, "headline": "Skådespelarna tvingas röra på sig", "summary": "Dramatenskådespelarna Björn Granath och Marie Richardson medverkar när filmen ”Dirty dancing” blir musikal i vår. Rörligheten bland skådespelarna blir större när villkoren blir sämre.", "article": "Björn Granath och Marie Richardson befinner sig i London med resten av ”Dirty dancing”-ensemblen för att titta på uppsättningen på West End som spelats i fem år. – Det var roligt att se den, säger Marie Richardson. Jag fick massor av idéer, både på hur man kan göra och vad vi kan göra bättre. Dessutom är det roligt för ensemblen att göra något ihop, menar Richardson, då ingen av dem egentligen känner varandra sedan tidigare. Förutom de två Dramatenveteranerna Richardson och Granath består ensemblen av dansarna Emilia Runsteen och Pascal Jansson och skådespelaren Per Graffman. Han spelar, ihop med Richardson, den oskuldsfulla Babys föräldrar. Runsteen spelar Baby och Jansson spelar, som DN tidigare skrivit om, Patrik Swayzes roll Johnny i den svenska uppsättningen. – Det är roligt. Jag har aldrig gjort musikal förut, svarar Granath på frågan varför han tackade ja. Varken han eller Richardson hade någon relation till den kultförklarade filmen. – Ärligt talat har jag fortfarande inte sett filmen, erkänner Granath, som spelar hotelldirektören Max Kellerman. I stället var det längtan efter musik, orkester och lite ”light entertainment” som lockade. – Jag har jobbat i så många år, så nu vill jag pröva allt jag inte prövat förut. Jag har gjort så mycket talpjäser och det har varit så mycket tystnader och pauser. Jag älskar i och för sig det, men nu kände jag, gud, här finns inte en enda paus! Jag ville ha mer musik på jobbet. Jag har alltid drömt om att vara nära musik. – Det är bra att röra lite på sig och roligt om man fortfarande kan överraska, konstaterar Björn Granath. Att ”röra på sig” har blivit allt vanligare bland skådespelare. När Marie Richardson började på Dramaten var det i princip tabu att hoppa mellan privatteater och Stadsteatern eller Dramaten. – Det var nästan vattentäta skott, men nu har det, tack och lov, skett en uppluckring – eller mer befruktning. En av orsakerna till det är de stora nedskärningarna bland de fasta ensemblerna på både Stadsteatern och Dramaten. Björn Granath berättar att ensemblen på Dramaten bestod av 75 personer när han började 1977. I dag är de 45. En ung skådespelare kanske bara har kontrakt på ett år på Dramaten. – I och med att alla våra kolleger är frilansar känner även vi som tillhör en ensemble att det tillför mycket att röra på sig, säger Marie Richardson. Det är riskabelt att vara för länge på samma ställe. Vi blir lite smittade av rörligheten bland våra kolleger. En annan aspekt är lönen. I april 2009 fick Dramatenskådespelaren Alexandra Rapaport mycket uppmärksamhet när hon lade upp sin lönespecifikation på Dramatenbloggen. Där framkom en nettolön på 19 270 kronor. För ett arbete som innebär jobb nästan varje kväll. På privatteatrarna är timlönen oftast högre. – Det är klart att det är lockande eftersom våra löner är fruktansvärt låga i relation till hur mycket man jobbar, säger Richardson. Man hoppas att man ska kunna kombinera att ha roligt på jobbet med en lön som man ska kunna leva på. På Dramaten och Stadsteatern jobbar man ofta med två eller tre pjäser samtidigt, så det kan ju vara skönt att göra bara en pjäs i taget. – Man har ju en säkerhet i en ensemble, fortsätter Richardson. På privatteatrar har man ingenting på sommaren, ingenting under ledigheterna och ingenting på repetitionstiderna. Det är bara om man är med i en succé man tjänar mer. De flesta fast anställda skådespelare tar i dag andra jobb för att dryga ut kassan. Vi har sett Lena Endre göra reklam för SPP och Morgan Alling har spelat i musikalen ”Hairspray”. På Teaterförbundet ser man problemet med kortare och färre anställningar, säger Anna Carlson, ordförande och skådespelare på Uppsala stadsteater. – Det är jättetuffa tider. Alla vill ha ett jobb som är stimulerande och roligt och en kontinuitet. Det är förfärligt att lönerna är låga, men i dag finns det så få jobb att man accepterar det. Vi är så vana vid att vi tycker att vårt jobb är roligt så då ska vi ha lägre betalt. Det är förnedrande att ständigt känna att man inte har en kulturpolitik som värderar mitt arbete. I grund och botten handlar det om synen på scenkonsten, säger Anna Carlson. – Vad har vi för scenkonstsamhälle? Hur ser våra politiker på konstnärligt yrkesverksamma? Om man tycker från regeringens sida att det måste finnas en bredd vad det gäller kultur måste man se till att det finns en rimlig finansiering, så att yrkesverksamma får en skälig lön. Filmerna som blir musikaler ”Dirty dancing” har premiär på Chinateatern den 14 februari 2012. I huvudrollerna ser vi: Emilia Runsteen, Pascal Jansson, Per Graffman, Björn Granath, Marie Richardson, Maria Hjelte och Linus Wahlgren. Den är baserade på kultfilmen med samma namn från 1987 med Patrick Swayze och Jennifer Grey i huvudrollerna. Filmen handlar om en ung flicka från övre medelklassen som blir förälskad i en sexig dansare från slummen på ett pensionat. Det var skådespelaren Swayzes stora genombrott. Nu ska även en annan Swayze-film, ”Ghost”, bli musikal, precis som en räcka andra filmer: ”Legally blonde”, ”Sömnlös i Seattle”, ”Billy Elliot”, ”Spindelmannen”, ”Sagan om ringen”, ”Sound of music”, ”Bridget Jones dagbok” (med musik av Amy Winehouse), ”En fisk som heter Wanda”, ”The wedding singer” och ”Susan, var är du?”. Detta är bara ett fåtal av de filmer som har eller ska spelas på Broadway eller West End. I höst går \"Spamalot\", byggd på Monthy Pythons \"Holy Grail\" upp som musikal i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16478, "headline": "Slag mot humaniora får hård kritik", "summary": "Unga luras in på högre utbildningar som inte leder till jobb. För att stävja det vill Svenskt Näringsliv försvåra möjligheterna att få studiemedel för ”hobbykurser” inom konst och humaniora.", "article": "Studerande inom konst och humaniora ska få studiemedel med sämre villkor än naturvetare och teknologer. Det föreslår Svenskt Näringsliv i en rapport med motiveringen att filosofer har svårare att få jobb än ingenjörer. Svenskt Näringsliv vill att studiemedlens bidragsdel ska sänkas och lånedelen höjas för studenter inom humaniora. Kritiken mot förslaget är skarp både från politiker, utbildare och kulturfolk. – Det är osedvanligt feltänkt. Att tänka fel är inte ovanligt, men att tänka så fel, det är ovanligt, säger Socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt. – Jag har träffat ledande företrädare i svenska IT-företag. Väldigt många av dem har gått estetiska program på gymnasiet. Den kreativitet de lärt ledde dem fram till att bli företagsledare. Det är tillväxthämmande att inte satsa på estetiska ämnen och humaniora. Detsamma gäller högskolan.Vi måste ha en utbildningspolitik som stimulerar kreativitet. Om det utbildas många akademiker som inte lyckas få jobb anser Håkan Juholt att universiteten och högskolorna i stället ska minska antalet utbildningsplatser på de programmen och kurserna. – Att med bestraffning styra bort från dessa ämnen är tillväxthämmande, säger Juholt. Pam Fredman, rektor för Göteborgs universitet, menar att det är fråga om ren diskriminering att försämra studiemedlen för vissa studenter. Även Kultursverige rasar över Svenskt Näringslivs förslag. ”Skrämmande och märkligt att Svenskt Näringsliv inbillar sig att den här typen av yrken inte behövs i ett modernt demokratiskt samhälle ”, anser Teaterförbundets ordförande Anna Carlsson. Svenskt Näringsliv motiverar tilltaget med att dessa utbildningar är ”lågproduktiva” – de leder inte till arbeten och anställningar i lika hög grad som andra utbildningar. Konstnärernas Riksorganisation och Föreningen Sveriges Konsthantverkare tar starkt avstånd från det synsättet på utbildning, och menar att Svenskt Näringsliv i stället borde underlätta för dem som vill bli konstnärer, menar KRO:s ordförande Karin Willén. Efter den hårda kritiken backar nu Svenskt Näringslivs chefekonom Stefan Fölster en bit. Det är enligt honom ”hobbykurser” eller ”nöjeskurser” som ska bli dyrare att studera för den enskilde. Han hoppas att kurser som ”Happiness”, ”Ortnamn” och ”Harry Potter och hans vänner” försvinner från högskolorna. – Det råkar vara så att sådana kurser ingår i störst omfattning inom humaniora och konstsektorerna, och där har man accepterat inflödet av nöjeskurserna. Jag tycker att de borde ha intresse av att hålla den akademiska standarden hög och städa bland kurserna. Filosofi, är det verkligen en ”hobbykurs”? – Det finns sådana kurser inom filosofiämnet, men seriösa studier i filosofi ska naturligtvis inte få försämrade villkor för studiemedel. Är det fel att den som inte bestämt sig för yrke studerar enstaka kurser för att bli klarare över framtida yrkesval? – Prova kan man väl, men man ska inte av skolorna själva styras in på nöjeskurserna. Svenskt Näringsliv lämnar avgörandet av vad som är en hobbykurs till Högskoleverket. Huvudproblemet är enligt rapporten att högskoleutbildningarna ökat i takt med att arbetsmarknadsåtgärderna dragit ned, vilket bidrar till att även de studerar som inte tänker skaffa sig ett akademiskt yrke. Det är fel, menar Fölster. Kulturekonomen Tobias Nielsén blir ”mörkrädd”. – Förslaget speglar en gammaldags syn på musik och design som något man bara sysslar med för skojs skull. Vill vi bara ha kvar rationella värden och ett folk som går i raka led till sina jobb utan att tänka? Med en sådan syn tappar näringslivet snart all konkurrenskraft utomlands, där har man ett mera dynamiskt förhållningssätt, säger Tobias Nielsén. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16497, "headline": "Arvikafestivalen ställer in", "summary": "Två år i rad har Arvikafestivalen gjort förluster i miljonklassen. Nu tvingas arrangörerna konstatera att de sålt för få biljetter och ställer in festivalen helt. ”Det skär i själen”, säger festivalens chef Viktoria Lindén.", "article": "Kraftwerk, Björk, Einstürzende Neubauten, Sisters of Mercy och Depeche Mode. Listan över stilbildande band som spelat på Arvikafestivalen kan göras lång. Årets elektroniska musikfest skulle bli den 20:e i ordningen, men i stället tvingas arrangörerna fatta ett ödesdigert beslut. Arvikafestivalen lägger ner. – Vi har inte sålt tillräckligt många biljetter och därför måste vi nu fatta det här beslutet. Vi ställer in festivalen för att försöka minska skadorna så mycket som möjligt, säger Viktoria Lindén, huvudansvarig för Arvikafestivalen. Förra sommarens festival blev en ekonomisk katastrof. Bara 15 000 personer kom till Arvika, vilket kan jämföras med rekordåret 2009, då band som Depeche Mode och In Flames lockade en publik på drygt 22 000. Arrangörsföreningen Galaxen gjorde en förlust på drygt två miljoner kronor 2010. Året dessförinnan drog föreningen på sig runt fem miljoner i skulder. Trots ett akut konkurshot repade sig Galaxen och kom tillbaka. Årets Arvikafestival skulle leta sig tillbaka till rötterna och bli en liten festival med fokus på synt och elektronisk musik. Den satsningen slog fel. För att klara ekonomin behövde Arvikafestivalen runt 6 000 betalande besökare, men med drygt två veckor kvar till start är bara 2 900 biljetter sålda. – Jag är fortfarande nästan i chock så jag har inte riktigt hunnit analysera varför det blir så här. Det handlar naturligtvis om bokningarna, vi har inte haft ett tillräckligt attraktivt program, säger Viktoria Lindén. Hur stora förlusterna blir i år och om festivalen har någon chans att komma tillbaka vågar hon inte uttala sig om i dag. – Det är för tidigt för att sia i framtiden. Vi fattade beslutet för någon timme sedan. Det här är en festival som arrangeras av unga människor för unga människor, helt ideellt. Det känns extremt tungt. Det skär i själen och jag tror att alla som arbetat med festivalen känner med mig nu, säger Viktoria Lindén. Årets festival skulle ha ägt rum den 14-16 juli med artister som The Sounds, Röyksopp, Aphex Twin och Front 242. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16508, "headline": "Rock ’n’ roll från hjärtat", "summary": "Foo Fighters sångare Dave Grohl vet vad fansen vill ha – och ser till att de får det. Efter två nya låtar tar de gamla dängorna vid och Stadion skakas grundligt i fogarna.", "article": "Musik Foo Fighters Scen: Stadion, Stockholm. Foo Fighters är taggade till tänderna när ”Bridge burning” brakar loss med ett fullmatat arenasound och följs av ett 60-talistiskt rockmonster som ”Rope”. Om den generösa hitparaden som avslutade bandets exklusiva klubbspelning på Nalen i våras handlade om att belöna fansen efter en genomkörning av senaste skivan ”Wasting light” från början till slut, satsar Foo Fighters nu på stora famnen från start. Visserligen två nya låtar först men sedan en överdrivet muskulös ”My hero” redan som nummer fyra. Till en början blir det också tydligt hur mycket Foo Fighters trots allt handlar om Dave Grohl som motionerar av och an längs catwalken. Sångaren står i centrum på storbildsskärmarna men gitarristen Pat Smear plockar gratispoäng med sin svenska flaggan-målade gitarr. Att Grohl fortfarande envist förknippas med sitt genombrottsband Nirvana medialt blir samtidigt alltmer ohållbart. Det är inte den sortens meriter man fyller Stadion med, utan lagom nedslipade kanter, robusta refränger och en svårslagen karisma. Bildskärmsklossar hissas upp och ner över scenen men annars är det här knappast de stora gesternas turnépaket. Foo Fighters vill hellre vara polarna som lirar i ditt garage och lyckas förvånansvärt bra med samma sak även i arenaformat. Att ljudet ofta är en enda sörja (åtminstone på långsidan där pressläktaren är belägen) spelar mindre roll. Låtar som ”Learn to fly” påminner om att det inte riktigt finns utrymme för nyanser. Men Grohl har ändå en känsla för att skapa dynamik, hyschar ner volymen i ”Arlandria” för att sedan spänna musikerna på nytt. När bandet tystnar helt i ”Breakout” sköter publiken jobbet på egen hand. Ett hyfsat stort antal räcker upp handen på frågan om hur många som aldrig sett Foo Fighters live förut. ”Var har ni varit de senaste sexton åren?” undrar en tuggummituggande Grohl för att strax skämta om att de haft tur eftersom bandet inte var vidare bra för tio år sedan. ”Köp aldrig en Ipad första dagen”, råder han och lämnar över sjungandet åt trummisen Taylor Hawkins i ”Cold day in the sun”. Publiksiffran ligger på drygt 30 000 och alla klappar med i en solid gammal dänga som ”Monkey wrench”. Det har en tendens att bli lite onödigt mycket jammande mellan varven – som för att visa att rötterna finns hos Jimi Hendrix snarare än punk och grunge – men Grohl skalar av alltsammans igen och inleder stämningsfullt ”Times like these” solo. ”All my life” får Stadion att skaka i fogarna innan bandet gör en konstpaus. ”Vill ni dansa?”, vrålar Grohl och ser till att de främre leden studsar innan tempot plockas ner med snyggt dragspelsklädda ”Skin and bones”. När publiken sedan inte vill släppa taget om ”Best of you” är fotbollsstämningen ett faktum. Foo Fighters har sin trygghetszon, men just därför behövs inte så stora åthävor för att överraska. Som när Queencovern ”Tie your mother down” manglar i gång. ”Vi är ett rock ’n’ roll-band som spelar med hjärtat. Ibland låter det bra, ibland låter det fantastiskt”, deklarerar Grohl. Och med suveräna ”Everlong” som final kan det naturligtvis aldrig bli fel Johanna Paulsson musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 16509, "headline": "Filadelfiakyrkan blir ny konserthall", "summary": "Filadelfiakyrkan blir Stockholms nya konsertscen. Harry Byrne och Kulturbolaget East har skrivit ett avtal med kyrkan om att ordna teaterföreställningar och konserter i lokalen för över två tusen åskådare.", "article": "Harry Byrne har ordnat konserter och klubbar i Stockholm i över trettio år, och arbetar just nu bland annat med Münchenbryggeriet och Göta källare. Med start i höst kommer han och Kulturbolaget East regelbundet att boka och arrangera konserter i Filadelfiakyrkan. – Det här är den viktigaste lokalen som jag har jobbat med. Det har talats om att bygga en nationell konserthall i tjugofem år utan att något har hänt, men faktum är att kyrkan redan är en sådan konserthall som ingen har lagt märke till. Det faktum att kyrkan rymmer en sittande publik på 2.200 personer gör den till en unik lokal, enligt Harry Byrne. – Två tusen är ett magiskt nummer. Det finns fantastiska akter som turnerar runt Europa som aldrig kommer hit, därför att de behöver en stor sittande publik för att täcka sina kostnader. I Stockholm finns bara Cirkus, som ständigt är uppbokat med musikaler. Den 8 september drar satsningen i gång med stjärnorna från den ryska Bolsjojbaletten som framför den romantiska baletten ”Giselle” en kväll och därefter två föreställningar av ”Svansjön”. Skådespelaren Kevin Costner är också bokad med sin show ”An evening with Kevin Costner”. Evenemangen i Filadelfiakyrkan ska ha stor bredd, berättar Harry Byrne. – Vi kommer att ha alltifrån klassiskt till rockkonserter och familjeunderhållning. Har ni några restriktioner från kyrkan? – På trettio år har jag aldrig arrangerat en konsert som har varit stötande för någon, och det kommer jag inte att göra här heller. Jag skulle inte boka Wu Tang Clan till kyrkan, med tanke på språket de använder, men de skulle å andra sidan göra sig bra på Münchenbryggeriet. Folk är snabba med att säga ”åh, de kommer att censurera konserterna”, men det handlar inte alls om censur. Man måste vara känslig i samarbetet med alla lokaler, och extra känslig i en kyrka där det finns en församling med 7.500 personer som har en stark tro. Harry Byrne har tidigare hyrt Filadelfiakyrkan för enstaka evenemang, men nu permanentas samarbetet, och kulturbolaget East där Byrne är delägare kommer att sköta bokningarna i samråd med kyrkan. Niklas Piensoho är pastor och föreståndare i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, och han är glad för överenskommelsen. – Vi tycker att det är väldigt positivt att få ge utrymme för goda kulturella evenemang, och vi har haft ett gott samarbete med Harry Byrne tidigare. Vilka evenemang är okej att ha i kyrkan, och vilka är det inte? – Det är inget man kan ge ett enkelt svar på, utan det får tas från fall till fall. Det mesta är nog relativt okontroversiellt, musik och kultur är i en mening andliga värden. Sedan finns det områden där vi inte vill vara med, exempelvis när artister är uppenbart kristendomsfientliga eller har sådana texter. Men då tvivlar jag på att de själva vill uppträda i en kyrka, säger Niklas Piensoho. Kyrkan håller just nu på att renoveras, och det byggs bland annat en större scen som ska vara mer funktionell och rymma större konserter och uppsättningar. Harry Byrne är förtjust i rummet som konsertlokal. – Det har en fantastisk atmosfär och är intimt samtidigt som det rymmer väldigt mycket folk. Vilka konkurrerar ni med? – I det långa loppet kan vi konkurrera med den statligt sponsrade kulturen. Vi kommer bland annat att ta hit internationella teaterföreställningar för gästspel. Men det ligger lite i framtiden, vi måste lära oss gå innan vi kan springa. Veteran i Stockholms konsertliv Harry Byrne flyttade till Stockholm från Irland 1978 och har sedan dess varit drivande i Stockholms konsertliv. Han grundade klubbarna Melody och Gino, och har bland annat jobbat med Berns. Byrne är delägare i Kulturbolaget East, som är en filial till Kulturbolaget i Malmö. KB driver också Kulturbolaget West i Göteborg. Byrne arrangerar konserter i lokalerna Göta källare och Münchenbryggeriet, och nu har han och KB East också skrivit avtal med Filadelfiakyrkan där han beräknar ordna omkring 50 evenemangskvällar om året. Premiären blir den 8 september då delar av Bolsjojbaletten framför ”Giselle”. Den 9 och 10 september spelar de ”Svansjön”. Även Kevin Costners underhållningsshow är bokad. Biljetterna till evenemangen släpps på onsdag om en vecka. Europas största frikyrkobyggnad Kyrkan tillhör pingstförsamlingen. Filadelfia och ligger på Rörstrandsgatan i Stockholm. Kyrkan ritades av Birger Jonson och byggdes 1930 på Rörstrands porslinsfabriks gamla område. Kyrkan är ihopbyggd med Rörstrands slott som ligger intill. Kyrkan rymmer 2.200 personer och är Europas största frikyrkobyggnad. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16510, "headline": "Stockholm backar om kulturstöd", "summary": "Snabbeslutet om det nya kulturstödet i Stockholm skjuts upp. Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) har lyssnat på den hårda kritiken från kulturlivet.", "article": "Beslutet om de nya regler som ska gälla får att få kulturstöd i Stockholm skjuts upp. I dag, torsdag, träffar kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) gruppledarna i kulturnämnden för att överlägga om ett nytt datum. – Vi kommer att framföra en önskan till kulturnämnden om en ny tidsplan som gör det möjligt att bereda ärendet ytterligare, ha samråd och senarelägga beslutet, så att alla känner sig delaktiga och familjära, säger kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Det nya stödsystemet, framtaget av kulturförvaltningen på uppdrag av stadshusalliansen, har fått massiv kritik från kulturlivet och den politiska oppositionen. De övergripande synpunkterna har handlat om den korta tiden från förslag till beslut. Den 18 augusti ska förslaget i sin helhet presenteras och den sista augusti ska det politiska beslutet tas. Det är det korta tidsspannet som har fått Madeleine Sjöstedt att nu agera, och hon är inte främmande för konsensus över partigränserna. – Det är klart att det vore väldigt bra om vi kunde få en samsyn om riktlinjerna. Vi har haft en öppen process, och det ska man inte ha om man inte är beredd att ta intryck. Inte bara det snålt tilltagna tidsschemat har fått kritik, även det faktum att inget skriftligt funnits att ta ställning till har skapat oro i kulturleden. Främst anser man att det nya kulturstödsförslaget gynnar nya verksamheter på bekostnad av gamla. – Jag är förvånad över deras oro med tanke på att ingen har sett det nya förslaget än. Varför skulle väldigt kvalificerade aktörer förlora sitt stöd? Kvalitetskriteriet slopas inte. Den som får stöd från staden ska hålla högst kvalitet. Vi vill ju inte göra ett sämre stödsystem, vi vill förbättra det. Små teatrar har alltid fungerat som plantskolor för de större. Hur går det med återväxten i det nya systemet? – Stödet ska omprövas regelbundet, varje år för dem som inte har treårigt stöd. Vänta med att måla upp undergången innan vi har sett hur det nya systemet fungerar, säger Madeleine Sjöstedt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16514, "headline": "Bon Iver", "summary": "Po Tidholm ryser förfärat men kan inte låta bli att gilla Bon Iver som på nya skivan struntar vad som passar en singer/songwriter och tycker allt är tillåtet.", "article": "Jag gillar genrer. Det finns ett egenvärde i att hålla isär traditioner och stilar, att renodla och sätta upp begränsningar för skapandet. Om inte annat för att sedan kunna bryta mot reglerna och skapa spänning genom att sammanföra två främmande element. Det fina med genrer är också att ingen egentligen hittat på dem – de har uppstått och överlevt i en dynamisk process där branschens kommersiella tydlighetskrav, publikens behov av något som går att identifiera sig med och mediernas vilja att begripliggöra musiken ofta skapar ett nyttigt ramverk för banden och artisterna. De flesta musiker och kompositörer tycks dock vantrivas med det förhållandet, och nu – när bolag och medier delvis förlorat kontrollen över distributionen – känns det som om genregränserna på allvar börjat luckras upp. På ont och gott. Mest på gott börjar jag tycka. Det var befriande när Vampire Weekend blandade indie och afrikanskt, och hysteriskt med Ariel Pinks totala eklekticism. Att även stillsamma singer/songwriters bryter sig loss känns rätt otippat, men intressant. En hel drös artister med utgångspunkt i folkgenren har plötsligt släppt all sans och börjat göra musik som på allvar lösgör sig från både nutid, dåtid och given estetik. Bon Iver debuterade för fyra år sedan med ”For Emma, forever ago”, en skiva som – trots en magisk stämning och stark personlighet – ändå passade in i hur man definierade en singer/songwriter. Justin Vernon spelade in den ensam i en jaktsuga i skogen med enkel utrustning för att terapeutiskt bearbeta ett uppbrott. Den blev en enorm succé. På nya skivan är själva grundtonen, det lätt ömkliga, folkliga anslaget, intakt medan musiken har tagit helt nya vägar. Mitt konservativa överjag ryser först förfärat, men brottas snabbt ned av övertygelsen i den här nya musikaliska visionen: Allt är tillåtet! My Morning Jackets nya album, som kom för två veckor sedan, är ett resultat av samma anda. Att vara konsekvent har alltid hållits högt, nu skits det högaktningsfullt i sådant. Det klimat som gjorde det möjligt för skivbolaget Geffen att stämma Neil Young för att han inte lät som Neil Young känns ytterst främmande. Likaså nittiotalets ängsliga strävan efter tydlighet och smarta referenser. Ta bara detta albums andra spår, ”Minnesota, WI”. Det börjar finstämt med en eterisk gitarr och en enkel figur tar form. Trummorna kommer in och vänder frasen så att låten helt plötsligt blir en baktaktsreggae. Men bara några takter senare faller rytmen sönder och låten tar en ny väg. Halvvägs in glider en steelgitarr lidelsefullt över banjoplock medan Vernon sjunger i falsett. Men saxofoner trycker på underifrån och snart börjar trummorna smattra som i en drum ’n’ bass-låt. Jag borde inte gilla det här, men samtidigt är det väl så att kvalitet legitimerar det mesta. Sista låten heter ”Beth/Rest”. Det är en lång, episk sång – som gjord för slutscenerna av en film. Man ser eftertexterna rulla, sitter kvar och undrar vad det var som hände. Estetiskt är den egentligen helt fasansfull. Det bärande instrumentet är ett 80-talselpiano, möjligen från en Yamaha DX7. Syntmattor bäddar in melodierna. En elgitarr med transistordist fyller i på det mest insmickrande sätt. Jag kommer att tänka på Steve Winwood och Don Henley. För bara något år sedan hade sådana referenser varit omöjliga. Även om det går att referera till så skilda influenser som Steve Reich och Prince i samma mening är skivan som helhet inte så extrem som de två spår jag just nämnde. Däremot är det uppenbart att alla inblandade släppt sina eventuella hämningar, både känslomässigt och musikaliskt. Med det kommer en väldig uppriktighet och dynamik som gör att skivan verkligen lever. Namnet ”Bon Iver” är en lek med franskans ”Bon Hiver” som betyder fin vinter. Bon Iver räknas som en grupp trots Justin Vernons dominerande ställning. Trummisen Sean Carey gav ut en soloskiva förra året. När ni lyssnat er trötta på Bon Iver kan ni skaffa ”All we grow” (Jagjaguwar/Border). Den är också väldigt fin. Bästa spår: ”Beth/Rest”, ”Holocene” ", "article_category": "culture"}
{"id": 16529, "headline": "”Livet är en besvärlig tid”", "summary": "Han har just skrivit och regisserat sin första thriller med internationella skådespelare på Svalbard. Nu förbereder Peter Dalle en revypremiär hemma i Stockholm. DN Söndag möter en man som drivs av förälskelser men har tappat tron på mänskligheten.", "article": "Han myntade uttrycket ”tänkte inte på det”, men har trots allt hunnit tänka en hel del. Sedan genombrottet med ”Lorry” för 22 år sedan, har Peter Dalle regisserat och agerat humor på tv, film och teater. Men framför allt har han suttit hemma och funderat, ilsknat till över världsordningen och tvångsmässigt författat humor och allvar om vartannat. Från fars och revy till dramer på Dramaten och långfilmer om parrelationer. Genomgående pyr en bitsk syn på livet fram mellan raderna. Det stundande samtalet kommer inte att bli något undantag. Vi träffas i Peter Dalles femrummare med bastu på Kungsholmen i Stockholm. Han har just kommit hem från Svalbard, där han regisserat sin första thriller: ”En fiende att dö för”. Det ligger en stor machete på hatthyllan, när Peter öppnar dörren till sin lägenhet. ”I fall att någon skulle försöka bryta sig in”, förklarar han när vi går in i vardagsrummet. Där står en gammal tjock-tv, och fyra gitarrer hänger på väggen. Tonårsdottern (som han har med skådespelaren Gunnel Fred) sover i rummet intill. Peter Dalle kliver barfota ut i förmiddagssolen på balkongen med utsikt över Kronobergsparken. Kvällen innan har jag lyssnat på hans ”Sommarprogram” från 2002. I det framstår Peter som en stor samhällskritiker när han raljerar över bankväsende, girighet och människans tillkortakommanden. Jag frågar om han fortfarande känner sig lika frustrerad över sin samtid. – Jo, tyvärr är det medelmåttorna som styr. Okunskapen ökar i samhället och de visionära människorna blir färre. Det är ett faktum som bara blir allt mer frustrerande ju äldre jag blir. I min bransch märks det tydligast på Filminstitutet där helt obegåvade människor sitter och bedömer mitt arbete. Därför har min nya film producerats utomlands. ”En fiende att dö för”, som har planerad biopremiär i början av 2012, utspelar sig under en internationell forskningsexpedition till Svalbard strax innan andra världskriget bryter ut. Peter Dalle har fått filmstöd från Tyskland och rollsatt med internationella skådespelare. Ett stort steg från de svenska komedier han har blivit känd för. Redan förra året kunde man se Peter Dalle själv spela en betydligt mer allvarsam roll än vanligt, som knarksmugglaren Gösta i hyllade biofilmen ”Himlen är oskyldigt blå”. I vintras spelade han också en roll i SVT:s filmatisering av den mörka thrillern ”Odjuret” som dyker upp i rutan senare i år. Är det en medveten svängning mot det mer allvarsamma? – Visst drar jag mig mer ditåt, men för mig är det ingen skillnad. I höst sätter vi upp revyn ”Zpanska flugan” i Stockholm och för mig finns där samma panik som i ett drama, även om det blir komiskt. Det är svårt att dra gränser mellan vad som är roligt och vad som är hemskt. I ”En fiende att dö för” är en av karaktärerna en riktig psykopat och jag har aldrig skrattat så mycket som när hans vansinne kom fram. Humor är att ha sinne för proportioner, det är alltid roligt när någon blir arg på fel saker. Men thriller är ändå en ny genre för dig, varför väntade du så länge? – Jag hamnade i humorfacket som ung, framför allt som en rolig regissör och sen var det bara så. Och jag har ju en fallenhet för humor. Men visst är det tråkigt om någon bara tror att jag är rolig. Jag gillar fortfarande att göra komedi, men också annat. Att Peters manusförfattande skulle kunna fungera som en egen maktfaktor i samhället håller han inte med om. Som ung var han en visionär, aktiv i vänsterrörelsen. Men den ideologin var för svartvit för hans smak och i stället började han forma sina egna tankar och åsikter. I dag säger han sig ha tappat hoppet om mänskligheten. – Förr trodde och hoppades jag att min satir kunde påverka och förändra, men nu tror jag bara att jag berättar för att jag inte kan låta bli. Jag har inga goda avsikter att yvas över, säger han. Bakom sina solglasögon blickar Peter Dalle ut över parken och häller upp ett glas äppeljuice innan han utvecklar sin uppgivenhet. – Det är klart att det ingår i mitt yrke, att titta på från sidan om. Men framför allt kan jag inte se något hopp. De som säljer olja kommer pumpa tills sista litern är slut, och fiskare fiska till sista fisken är död. Det finns ett sopberg stort som Texas som driver runt i Stilla havet … – Jag är uppfostrad med idén om att vi kan förändra världen, att vi i rika Sverige borde hjälpa fattiga och behövande. Men var går gränsen, ska vi ta hälften av Peters lön eller 75 procent? Två miljarder människor lever på två dollar om dagen, klart att det är ohållbart. Det är en pistol riktad mot de rika. Till slut kommer dessa människor ta vad de vill ha. Men jag tror inte USA kommer att lämna ifrån sig något, eller att vi i Sverige gör det. Så om det är upp till individer, vad är vi då beredda att lämna ifrån oss? Jag är i alla fall inte den rättvisa människa jag önskar att jag vore. Är du lycklig? – Nej, det är jag inte och det är mitt stora tillkortakommande. Jag ser det som en del av det här kverulantiska missnöjet som jag har i mig, som är en sorts kreativ kraft. Jag har så svårt att vara till freds med saker, jag jagar nytt i stället. Känner du inte ens stunder av lycka? – Jo, jag kan känna en frid med människor jag tycker om, eller ute till havs. Jag trivs allra bäst i vattnet, jag har dykt mycket i mitt liv. När jag mådde dåligt under åren på scenskolan kunde jag åka ut i skärgården och dyka ned 30 meter och bara ligga där på botten. Peter Dalle hymlar inte med sin bitterhet men minns ett optimistiskt citat av Hasse & Tage, när han ska svara på frågan om hur han hanterar bitterheten. – ”Man ska inte öka världens sorger.” Så får man tänka och göra något man tror är bra. Vilket är det enda man kan göra. En film eller pjäs kan inte förändra någonting, men den kanske kan få folk att må bra. Jag fick frågan en gång om vad en bra teaterföreställning är och svarade att det är då publiken reser sig i slutet och tänker ”det är inte mig det är fel på, jag är inte ensam, jag är inte knäpp”. Sedan sitt stora genombrott med SVT:s humorserie ”Lorry” 1989, tillsammans med bland andra Johan Ulveson, Suzanne Reuter och Claes Månsson, har Peter Dalle hållit en låg profil i media, undvikit kändisfester och till och med isolerat sig hemma i perioder. Peter kallar sig själv för en blyg person som också tror att det är direkt farligt att befinna sig ute på Stockholms gator om kvällarna. När började han gömma sig från offentlighetens ljus? – Redan innan ”Lorry” var jag med i tv-serien ”Goda grannar” där jag spelade ett svin. Då hände det vid tre tillfällen att kvinnor lappade till mig mitt på dagen ute på gatan. Det blev så läskigt att jag började gå med solglasögon, hatt och kapuschong så fort jag behövde ta mig ut. Hur kan blygheten arta sig i vardagen? – Jag går inte ut på kvällarna. Men blyghet är en underskattad egenskap som jag trivs med. Dotterns gråsvarta dvärgpudel Nosi kommer ut på balkongen. ”Ett gott skrivsällskap”, säger Peter och lyfter upp henne. Han blottar ett blått gummiband på höger handled. Med sina magneter sägs det stärka balansen, förklarar Peter. Han vet inte om det är på riktigt eller placebo, men upplever att handledsbandet hjälper mot blodtrycket också. Förra året fick han högt blodtryck och tog medicin för det. Senaste veckorna har Peter i stället svimmat av för lågt blodtryck. Han säger att det var skrämmande. – Jag har nog alltid tänkt på döden. Så länge den är abstrakt är jag inte rädd. Men när jag kände att hjärtat rusade iväg, då blev jag orolig. Men jag är mer orolig över att vara gammal, att det blir för sent att skaffa ett barn till. Mamma dog för två år sedan och min 83-åriga pappa känner av kroppens åldrande. Att se gamla som är dåliga är jobbigt. Peter fyller på juiceglaset och funderar en stund. – Jag såg en dokumentär om forskning i omvänt åldrande. En amerikansk oljemagnat i 75-årsåldern hade satsat en massa pengar i det där för att han ville bli 30 år igen. Så reportern frågade vad mannen skulle göra om han fick leva om sitt liv. Mannen svarade: ”precis samma sak”. Han skulle borra olja och knulla tjejer, som han gjort innan. Hur fantasilös kan man bli? Jag hade haft mer förståelse om han hade sagt att han skulle bli fiskare eller lära sig spela piano. Du då, vad skulle du göra om du fick leva om ditt liv? – Ta mig själv på större allvar, försvarat mig mer som ung och inte ha varit så rädd för att inte bli omtyckt. Men samtidigt, jag är ju lämpad för teatern, det hade varit dumt om jag då skulle försöka bli hockeyspelare i stället. Peter lever sedan länge ensam varannan vecka och med dottern varannan. Att försöka gifta sig har varit hans ”livs största projekt”. Han kallar sig själv för en obotlig romantiker och skulle aldrig våga riva drömmen om tvåsamhet, även om det stundvis har varit en ”brottsligt naiv dröm”. – Jag har haft en tro på att ett förhållande ska förändra mig. Är det något jag ångrar är det förälskelser. Så mycket tid jag lagt ned på kvinnor och så mycket ont det har skapat. Det har präglat mitt jobb. Jag hade nog inte skrivit en rad om det inte vore för kvinnor. Det är ju trevligt om det finns män som tycker att jag är bra men det är kvinnor jag vill imponera på, det är dem jag vill höra skratta. Hur stor del av ditt liv utgör jakten på en partner i dag? – Haha, jag är så förskräckligt gammal nu, men det har varit den största drivkraften i mitt liv. Det andra är inte så mycket att stå efter. En film hit eller dit, hur annorlunda kan livet bli? Man kan väl kalla det ett nederlag, att jag inte lyckats med tvåsamheten, men jag har vant mig och tar livet i korta bitar. Fram till lunch. Och sen nya tag. Du saknar hopp för mänskligheten, är du mer hoppfull inför döden? – Nej, det kan jag inte påstå, jag är inte religiös. Det går inte att göra sig en föreställning om hur ett liv efter detta skulle se ut, så det är ingen idé att försöka. Så länge man tror att man ska hamna i ett paradis med en massa nakna, vackra kvinnor och god mat kommer man bara bli besviken. Är det din bild av paradiset? – Jo, kanske, men då tänker jag ju på en drömtillvaro i livet. Finns det ett liv efter detta så existerar nog inte samma referensramar då. Så det är inte värt att grubbla över, man kan ändå inte göra något åt det. När är livet mest kul? – Livet är en besvärlig tid, men vi måste alla igenom det. Det enda som gör livet värt att leva är andra människor, och att göra deras liv värda att leva. Jag tror människan vill göra gott, vilket är vackert med tanke på all ondska och elände som finns. Ville vi inte gott skulle livet vara komplett meningslöst. Nu är det bara lite meningslöst. Peter Dalle Född: 1956 i Stockholm. Yrke: Skådespelare, regissör och manusförfattare. Bor: Lägenhet på Kungsholmen, Stockholm. Familj: 16-åriga dottern Eira. Karriär: Första stora rollen i SVT:s ”Goda grannar” (1987). Slog igenom med ”Lorry” (1989). Skrivit manus till, och regisserat, bland annat filmerna ”Yrrol”, ”Drömkåken” och ”Ogifta par” samt flertalet revyer och pjäser. Fick en Guldbagge 2010 för sin roll i ”Himlen är oskyldigt blå”.Aktuell: Med nypremiären av revyn ”Zpanska flugan” på Chinateatern i höst, en roll i SVT:s ”Odjuret” (visas i vinter) samt nyfilmade thrillern ”En fiende att dö för” (manus och regi), med premiär i början av 2012. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16563, "headline": "Snyggt, proffsigt - men utan djup", "summary": "Gröna Lund-publiken är entusiastisk, rösten raspigt snygg, men i Bryan Adams musik finns bara ljud – inga känslor.", "article": "musik Bryan Adams Scen: Gröna Lund, Stockholm Bryan Adams är en sådan där artist som alltid har bemötts relativt respektlöst av sådana som jag. En bredbent mainstreamtyp med förebilder och förlagor långt mer intressanta än kopian får sällan kritikernas gillande. Det är inte så konstigt. I min vilja att inte vara totalt förutsägbar ansträngde jag mig följaktligen till mitt yttersta för att bygga upp en Bryan Adams-pepp när jag några timmar före konserten spelade valda delar av hans repertoar på väldigt hög volym i bilen på E 4. Jag kände mig faktiskt riktigt entusiastisk där och då. Hans musik är fascinerande endimensionell, men effektiv. Hans förmåga att få till effektiva krokar, och en lagom sentimental stämning och trycka in energi i refrängerna är beundransvärd. Publiken på Gröna Lund är också entusiastisk. Nöjesfältet är fullt och grindarna stängda. Det är examensdag, en solig kväll och på scenen står en artist som är känd för att alltid vara trevlig och leverera det som publiken vill ha. Han är en förvånansvärt sammansatt person. Förutom rockkarriären ägnar han sig åt välgörenhet (fint) genom en egen fond och plåtar något slags modebilder på heroinchica modeller (dåligt) och white trash-karaktärer. Till hösten väntar han första barnet med sin tjugo år yngre assistent (typiskt). På scen är han rasande professionell men chockerande uttryckslös. Det händer ingenting när han spelar sina låtar, det finns inga känslor där – bara ljud. Bandet är tajt, gitarristen spelar många, långa gitarrsolon och Bryan Adams sjunger med sin snygga, lätt raspiga röst, ler bländande leenden och håller hela tiden kontakt med publiken. Han spelar precis alla hitlåtar och en massa utfyllnad. Men bristen på skikt och nivåer i hans musik får dessvärre låtarna att kännas evighetslånga, det händer ju bara saker på ytan. Vers, refräng, vers, refräng, brygga, solo et cetera. Resten är det tydligen tänkt att man ska fylla i själv. Så långt räckte dock inte min entusiasm. PO TIDHOLM musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 16581, "headline": "Murakamis svenska röst", "summary": "Japanen Haruki Murakamis böcker erövrar världen. Hans senaste roman ”IQ84” finns på svenska men kommer på engelska först under hösten. Boklördag frågade Vibeke Emond hur det är att översätta honom.", "article": "Med en prosa full av surrealism, vardag, musik, ensamhet och sex har han förtrollat miljontals läsare. Japanen Haruki Murakami, aktuell med den omtalade romansviten ”1Q84” på svenska, besitter en unik berättarförmåga. Ett berättande som översättaren Vibeke Emond vårdar ömt. Haruki Murakami fick sitt stora genombrott med ”Norwegian wood” 1987, som också blev film förra året och har översatts till svenska av Eiko och Yukiko Duke. Han har ett lojalt, ständigt växande följe. – Det finns ingen som skriver som Murakami gör. Säregna fantasifulla berättelser flätas in i detaljerade vardagsbeskrivningar, säger Vibeke Emond när vi träffas i hennes hemstad Lund. Vi sitter och dricker kaffe i en stor hotellmatsal. Det är mitt på eftermiddagen och det är nästan spöklikt tomt runt omkring oss. – Titeln ”1Q84” anspelar på George Orwells roman ”1984”. ”Q” står för både ”question mark” och ”kyu” som är japanska för nio, berättar Vibeke Emond. Historien börjar just 1984 men ganska omgående tar Murakami med läsaren till år 1Q84, en helt annan värld – en dröm, eller kanske snarare en mardröm. När de två första böckerna av tre gavs ut i Japan 2009 slog den japanske författaren alla tiders försäljningsrekord. Nyligen kom de båda delarna på svenska. Detta tack vare Murakamis svenska förlag, Norstedts, och en snabb översättning. Britterna får vänta till i höst. Där ges de två första delarna ut i en enda volym i oktober. Det sägs ofta att Haruki Murakami har en västerländsk berättarstil, håller du med om det? – Nej, det gör jag inte, svarar Vibeke Emond. Jag skulle vilja säga att Murakamis stil är ytterst personlig med västerländska influenser. Han blandar fantasifulla världar med japanska miljöer och historia, men det finns många referenser till västerländsk kultur, främst musik men även idéhistoria. Vibeke Emond översätter också från italienska och franska. Hon är väl förtrogen med både modern och klassisk japanska. Häromåret kom hennes översättning av Murasaki Shikibus ”Dagbok”. Den japanska hovdamen är författaren till ”Berättelsen om Genji”, en av världens första romaner, som kom kring år 1 000. Ett extra stort arbete fick läggas ned på introduktion och en mängd fotnoter för att sätta in dagboksanteckningarna i ett kulturhistoriskt sammanhang. – Jag var tvungen att läsa olika japanska versioner av boken och flera kommenterade utgåvor för att kunna översätta ”Dagbok”, säger Vibeke Emond. Något sådant kringarbete krävs inte i översättandet av Murakami. I hans fall handlar det mer koncentrerat om att fånga hans ”röst”. Han är känd för sin enkla prosa och speciella berättarteknik. Hur skulle du beskriva hans sätt att skriva? – Han är skicklig på rappa snabba dialoger varvade med mer resonerande filosofiska partier. I dialogerna använder han vårdat talspråk, aldrig slang. De filosofiska delarna präglas av en högre stil och ganska invecklade resonemang, säger Vibeke Emond som är mån om att vara så trogen originaltexten hon kan både i innehåll och form. I Storbritannien och USA ser översättartraditionen lite annorlunda ut. – Anglosaxiska översättare är som regel friare i uttrycket och anpassar texten mer till målspråket. Vad är mest besvärligt med att översätta Haruki Murakamis texter? – Det är nog hans detaljrikedom och precision. Jag är noga med att inte släta över eller förenkla och stryker ingenting, inte upprepningar heller. Upprepar Murakami är det för att han har en tanke med det. Hon har av svenska läsare fått frågor om varför det finns engelska ord i hennes översättning av ”1Q84”. – Jag har behållit vissa ord, som ”perceiver”, ”receiver” och andra uttryck som Murakami själv har valt att ha på engelska i sin originaltext. Humorn i Haruki Murakamis böcker är ett speciellt kapitel. Den kommer ofta överraskande och är absurd. – Han är en mästare på drastiska beskrivningar, det är ibland mycket komiska karikatyrer av personer och situationer. I somliga litterära och akademiska kretsar i Japan är Murakami inte accepterad. Han kallas ibland lite föraktfullt för ”popförfattare”. – Han kritiseras för att vara ytlig, säger Vibeke Emond, men då har man inte förstått vad hans böcker handlar om. Det finns alltid ett djup under ytan i hans berättelser. En som på ett tidigt stadium hyllade Haruki Murakami var Kenzaburo Oe, japansk Nobelpristagare i litteratur 1994. Vibeke Emond träffade honom på Bokmässan i Göteborg, ett par år innan han tilldelades Nobelpriset. – Jag frågade Kenzaburo Oe om det fanns några unga författare i Japan som han tyckte var spännande. Då svarade han: ”Det finns speciellt en som är mycket intressant, Haruki Murakami.” Flera av Murakamis böcker finns ännu inte översatta till svenska. – En tidig roman som av många anses vara en av hans främsta, ”The wild sheep chase”, saknas på svenska, säger Vibeke Emond som nu översätter sista delen av ”1Q84”. Den kommer ut i höst. Haruki Murakami på svenska Vibeke Emond har studerat bland annat japanska och italienska vid Lunds universitet, där hon även undervisat i båda språken samt i litteratur och översättning. Hon har också examen i japanska från Italien och har studerat japansk litteratur vid universitetet i Tokyo. Haruki Murakami gavs ut på svenska första gången 1996. Det var novellsamlingen ”Elefanten som gick upp i rök och andra berättelser” (Gedins) i översättning av Eiko och Yukiko Duke. Därefter tog Norstedts över författarskapet. Vibeke Emond har översatt ”Underground” (2005), ”Sputnikälskling” (2008) och ”IQ84” (2011). Dessutom har hon gjort en ännu outgiven översättning av ”After dark”. Den är planerad att ges ut 2012. Övriga titlar på svenska är översatta av Eiko och Yukiko Duke: ”Norwegian wood” (2003), ”Kafka på stranden” (2006), ”Fågeln som vrider upp världen” (2007) och ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” (2010). ", "article_category": "culture"}
{"id": 16590, "headline": "Nya turer i mysteriet kring Bergman", "summary": "Spekulationerna om att Ingmar Bergmans mamma inte var Karin Bergman utan hette Hedvig Sjöberg minskar i trovärdighet. Den nyfödde pojke som skulle ”bytts ut” hette Lars Lennart Larsson och levde i USA fram till sin död 1982.", "article": "Under förra veckan gick diskussionerna höga efter att två böcker hävdat att Karin Bergman inte skulle vara biologisk mamma till Ingmar Bergman. I ”Kärleksbarnet och Bortbytingen” berättade regissörens systerdotter Veronica Ralston om den dna-analys hon låtit göra och som jämförde ett blodprov från henne med frimärken som Ingmar Bergman antas ha slickat på. Resultatet visade att de inte var släkt på mödernet. Veronica Ralston spekulerar i boken om att Karin Bergman skulle ha fött ett dödssjukt barn den 14 juli 1918 och som, efter barnets död, bytts ut mot ett annat barn som skulle ha fötts redan den 26 juni 1918 av kontorsbiträdet Hedvig Sjöberg på Wallingatan i Stockholm. Inte nog med det. Barnets far skulle ha varit Ingmar Bergmans pappa Erik Bergman – allt enligt Veronica Ralston. Även Louise Tillberg, Hedvig Sjöbergs barnbarn, skriver i sin bok ”Den jag ser på älskar jag” att man i hennes släkt länge misstänkt att Ingmar Bergman var hennes farbror eftersom de var så utseendemässigt lika. I Dagens Nyheters fortsatta granskning finns det inget stöd för dessa spekulationer. Enligt journalen från Akademiska sjukhuset i Uppsala där Karin Bergman förlöstes den 14 juli 1918 står att både mamma och barn mår bra, att det nyfödda barnet går upp i vikt och att de lämnar sjukhuset efter drygt två veckor på BB. Uppgifterna om att barnet skulle vara sjukt och svagt – som även finns i flera av Bergmansläktens skrifter, har inget stöd i sjukhusjournalen. Inte heller uppgiften om att Hedvig Sjöberg skulle vara mamma till Ingmar Bergman verkar stämma. Hedvig Sjöberg födde tre söner. De två första, Gösta (född 1914 i Vännäs) och Holger (Louise Tillbergs pappa, född 1915 i Umeå), har bevisligen levt och verkat i Sverige fram till för ett tiotal år sedan. Det är kring den tredje brodern som mystiken funnits. Han som Veronica Ralston tror byttes ut mot det ”dödssjuka barn” som Karin Bergman födde år 1918. De komplicerade turerna i detta släktdrama har engagerat ett stort antal DN-läsare och bland dem några av landets främsta släktforskare. Oberoende av varandra har de spårat upp Hedvig Sjöbergs tredje ”okände” son, som i verkligheten hette Lars Lennart Larsson. De hävdar med bestämdhet att han levt sitt liv i USA där han dog 1982. Pappan till Lars Lennart är, enligt födelseboken i Adolf Fredriks församling i Stockholm, rådmannen Karl Axel Kellgren som erkänner faderskapet år 1918. I januari 1919 flyttar Hedvig Sjöberg till Katarina församling på Södermalm i Stockholm – men utan sin tredje son. Lars Lennart finns i stället skriven på adressen Surbrunnsgatan 14 i Stockholm (fosterhem?) och adopteras kort därefter av vaktmästaren Emanuel Larsson och hans hustru Frideborg. Fyra år senare, 1923, emigrerar familjen Larsson till Chicago i USA. Enligt passagerarlistan kliver de på fartyget S/S ”Stavangerfjord” i Kristiania (Oslo)den 13 mars för resan över Atlanten. År 1948 gifter han sig med Elizabeth Carla Hansen och dör i juli 1982 i Sturgis, Saint Joseph, Michigan i USA. En av de släktforskare som tagit kontakt med DN och presenterat detaljerna kring den ”försvunne” brodern är Hans Lindström i Sollentuna i Stockholm. – Jag tror att man kan avfärda spekulationerna om att Hedvig Sjöbergs tredje ”okände” son skulle vara den person som vi känner som Ingmar Bergman. Alla dokument som jag hittat visar att han levde och arbetade i USA fram till sin död 1982. Kvar finns mysteriet med dna-analysen och de icke existerande blodsbanden. I den släktutredning som Rättsmedicinalverket gjort på uppdrag av Veronica Ralston skriver verkets experter Gunilla Holmlund och Bertil Lindblom att ”undersökningen är utförd på dna extraherat från vardera två postförsändelser”. Och senare under rubriken frågeställning står det: ”går det att påvisa ett släktskap på mödernet mellan avsändaren av postförsändelserna och Veronica Ralston utgående från att det är avsändaren som slickat på frimärkena?” På tre ställen talar de om två frimärken. Men i resultatdelen står att ”resultat erhölls på dna från ett av frimärkena”. Dessa formuleringar har felaktigt tolkats som om det fanns samma dna på båda frimärkena och att Rättsmedicinalverket gjort den jämförande analysen på bara ett av dem. – Det var en olycklig formulering från vår sida att tala om frimärken i flertal i rapporten. Vi har bara kunnat använda ett av frimärkena, det som var från 1951, för vår analys. Det andra hade för dålig kvalitet och det finns inget som styrker att det är samma person som slickat på dessa två. För att få klarhet i den här frågan krävs flera dna-analyser, säger Gunilla Holmlund som är vetenskaplig assistent på Rättsmedicinalverket och som undertecknat rapporten. Veronica Ralston, som beställt undersökningen menar att Rättsmedicinalverket är ansvarigt för den vetenskapliga delen. – Jag åkte ned till Rättsmedicinalverket i Linköping med fjorton kuvert och vykort. De valde själva ut två märken som de ansåg räckte för analysen. Men eftersom det nu visar sig inte räcka till så kommer jag att efter sommaren åka dit igen med resten av kuverten. Då ska de få testa så många frimärken som det behövs för att få klarhet i detta. Det finns ju folk som till och med ifrågasatt om min mamma (Ingmar Bergmans syster) verkligen är min mamma, säger Veronica Ralston. Något stöd för ytterligare dna-tester kommer hon dock inte att få från Bergmansläkten. I en debattartikel i DN den 30 maj förklarade representanter för bland annat Stiftelsen Ingmar Bergman att man inte tänker hjälpa till med att försöka lösa gåtan. Så här skrev de: ”Stiftelsen Ingmar Bergman har redan hunnit få propåer om att ställa Ingmar Bergmans arkiv (som bland annat innehåller en omfattande korrespondens mellan mor och son) till förfogande för vidare dna-analyser av exempelvis brev från modern. Frimärken! Igenslickade kuvert! På sådana förfrågningar svarar vi entydigt nej: arkivet är till för forskning om Bergmans konstnärskap och upplåtes inte åt postuma moderskapsutredningar.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 16594, "headline": "TV 4 sänder nyheter hela dygnet runt", "summary": "TV 4:s vd Jan Scherman lämnar vd-jobbet. TV 4-gruppen tas i stället över av Casten Almqvist. Scherman ska som vice vd för Bonnier Broadcasting arbeta med nyheter för både TV 4 och externa kunder.", "article": "Jan Scherman har under en längre tid drömt om att starta en nyhetskanal som sänder nyheter 24 timmar om dygnet. Därtill har han velat öka antalet lokala tv-stationer från 25 till 30 och på sikt kunna slå konkurrenterna på SVT om att bli bäst på lokala nyheter. I det nya produktionsbolaget som TV 4-Gruppen och Bonnier Broadcasting nu bildar blir Jan Scherman arbetande styrelseordförande. Vd i bolaget blir Göran Ellung. Det nya bolaget ska arbeta med nyhets- och samhällsprogram både på riks- och lokalplanet. En av arbetsuppgifterna blir den nya Nyhetskanalen som startar i höst och blir då Sveriges enda dygnetruntsända nyhetskanal med såväl globalt, nationellt som lokalt fokus inom både nyheter, sport, väder, ekonomi och nöje. – Efter 21 år på TV 4, varav 10 år som vd, är det nu dags för någon annan att ta över. Samtidigt är jag stolt över att tillsammans med alla medarbetare ha fått vara med om att utveckla TV 4 från en hårt utsatt position som en enda tv-kanal till Nordens ledande tv-bolag med en imponerande bredd och mångfald, säger Jan Scherman. Efterträdare som vd på TV 4 blir Casten Almqvist, som i dag är vd på Dagens Industri. Hans uppdrag blir att vidareutveckla affärsidén inom TV 4 och hitta nya kanaler för tv-reklam och få bort de flaskhalsar som gjort att det varit slutsålt på reklamtid i TV 4 under vissa perioder. – TV 4 har en unik position hos den svenska publiken, som medarbetare och ledning har skapat genom att först och främst göra riktigt bra program. Jag kan inte tänka mig något roligare än att försöka bidra till att fortsättningen blir minst lika imponerande, säger Casten Almqvist. Totalt omfattas minst 430 journalister inom TV 4 av den aviserade förändringen. Hälften av dessa arbetar i Stockholm och övriga på de 25 lokala tv-stationerna i landet. – Vi fick reda på planerna vid en MBL-förhandling förra veckan och har därför ingen färdig åsikt om detta är bra eller dåligt ännu. Det enda vi kan konstatera är att detta innebär stora förändringar för oss, säger Sara Stenman, ledamot i TV 4 :s Journalistklubb i Stockholm. På SVT arbetar man med en helt annan strategi än TV 4 när det gäller nyhetsarbetet. I stället för ett ständigt flöde av uppdaterade nyheter som TV 4 planerar så ska SVT satsa på ”angelägna, breda och tillgängliga program” som det heter i ledorden i den satsning på nyhetsarbetet som SVT arbetar med just nu och som ska bli verklighet vid årsskiftet. På SVT är man lite bränd av erfarenheterna med nyhetskanalen SVT 24 som startade i mars 1999. Tanken var att SVT 24 skulle bli en kanal som var jämförbar med SVT 1 och SVT 2. Verkligheten blev en helt annan. Nu sänder man bara Rapport en gång i halvtimmen mellan midnatt och 05.30 och den 18 januari 2010 flyttades SVT 24 från sin ursprungliga kanalplats till Barnkanalen. På SVT 24:s gamla kanalplats sänds nu i stället Kunskapskanalen. SVT 24 har hela tiden haft svårt att locka tittare i någon större skala, varför utbudet breddats till att omfatta repriser av olika underhållningsprogram i stället för nyheter. I de nordiska grannländerna har det gått bättre för idén med nyhetssändningar hela dygnet. Nyhetskanalen TV 2 i Norge startade att sända nyheter hela dagen redan i januari 2007. Huvudkontoret ligger i Bergen. De första nyhetssändningarna sker från redaktionen i Oslo med start klockan 06.30 och pågår hela dagen fram till klockan 17.00. På eftermiddagen och fram till midnatt sköts nyhetsarbetet från redaktionen i Bergen. Nyhetskanalen TV 2 i Norge finansieras med reklamintäkter och deras webb som har en betaltjänst. I Danmark är TV 2 News den enda tv-kanalen som sänder nyheter dygnet runt. Nyhetsarbetet sker främst mellan 06.00 till midnatt. På övrig tid är det mest repriser. I början var det få tittare som hittade TV 2 News. Genombrottet på den danska marknaden kom i början av 2008 då 1,2 miljoner tittare hittade kanalen. I dag ligger siffran runt 1,5 miljoner tittare som varje veckan tittar på TV 2 News. Jan Scherman Han är född 1950 i Linköping. Tillträdde som vd för TV 4-gruppen år 2001. Tidigare programledare för bland annat ”Kalla Fakta” i TV 4 och innan dess på Aktuellt i SVT. Bokprojekt: Jan Scherman samlar på sig material för att, när han en gång slutar som vd på TV 4, ge ut en bok om den ”Informella makten i Sverige”. Den ska handla om demokratin i samhället och ”kotterierna kring kungahuset”. Udda läsning: Prenumererar på Fantomen. Casten Almqvist Han är född 1962 och är vd för Bonnier Business Press och Bonnier Digital, samt vd för Dagens Industri. Han arbetade tidigare med egen konsultverksamhet med inriktning på affärsstrategier för tv och internet. Har bland annat arbetat som producent och partner på Strix Television. Han har också varit vice vd för Spray, vd för TV 3 och vd för reklambyråkedjan McCann-Erickson i Sverige. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16595, "headline": "Göran Greider: ”Får man ta hunden med sig på himmelsfärden?”", "summary": "Finns det något sorgligare än en hund som råkat illa ut? Min hund Stina sitter och tittar på mig, med en plasthuva på huvudet, en tratt, en sådan man får på djurkliniken. Hon förstår inte vad det är, varför hon inte får springa fritt.", "article": "F inns det något sorgligare än en hund som råkat illa ut? Min hund Stina sitter och tittar på mig, med en plasthuva på huvudet, en tratt, en sådan man får på djurkliniken. Hon förstår inte vad det är, varför hon inte får springa fritt. Det hände för några dagar sedan. Jag var inne i en djuraffär för att köpa några ben och litet hundgodis. Stina nosade glatt på alla läckerheterna där inne. Så öppnade jag butiksdörren, skulle kliva ut. Men fastigheten där butiken ligger renoveras och precis när jag stiger ut ropar en byggjobbare i all välmening: Se upp för cementen! Det börjar falla cementdamm från byggställningarna och jag tar ett stort, snabbt och tanklöst jättekliv ut – men Stina hinner inte med, inte hela hon. Svanstoppen blir kvar på fel sida om den lyckliga världen och den tunga dörren slår igen om henne. Ett avgrundsskrik. Jag fattar ingenting. Sedan ser jag att hon blöder. När jag försöker titta backar hon. Men hon kan gå. Snabbt lyckas jag komma i väg till djursjukhuset. Där visar det sig att de måste söva ner henne och operera bort en decimeter av hennes vackra svans.  * Hundar och människor. I 15 000 år har vi följt varandra. Innan vi skaffade Stina var jag litet hundrädd; sedan jag var liten är det katter som jag varit nära – dem har jag alltid litat på. Men den där hundrädslan gick över på 24 timmar när valpen anlände. Nu blir jag knappt ens nervös av lösa kamphundar. Hundars ögon. Det är ögonen, tror jag. De speglar och återkastar allt inom oss som är värt någonting. De har genom årtusendena hjälpt oss – inte bara att jaga eller vakta men att definiera vår egen mänsklighet. För några dagar sedan, före olyckan, satt jag i en skogsbacke nära Gullmarsplan i Stockholm. Jag och Niklas Ekdal, den förträfflige socialliberalen, skulle fotograferas för en klimatdebatt. Han var litet röd i ansiktet, efter att ha fått blåsa upp en stor badboll med jordklotet på. Men i den där backen brukar också traktens alkisar samlas. Jag pratar jämt med dem. De flesta är nog socialister. En äldre man kom fram till oss på ostadiga ben, sa: ”Ja, jag är socialdemokrat i själen. Jag hatar den där jävla Reinfeldt.” Ekdal såg litet skakad ut. Men Stina ville bara nosa på den ostadiges alla underbara dofter. Hon viftade på svansen. Hon definierade oss alla tre där vi stod bredvid hela planeten.  * Jodå, Stina verkar återhämta sig snabbt. Hon sörjer inte sin förlorade svans. Men det är den där förbannade plasttratten. Dagarna går. Jag har svårt att koncentrera mig på de politiska nyheterna: Stinas olycka är för mig nu den stora, hemska nyheten. Hennes vädjande ögon kommer emellan. Samtidigt: undvika att bli sentimental! Alla säger att det är förbjudet! Varför fattar jag inte riktigt. För egentligen är det ju inte jag som förmänskligar min hund. Det är min hund som förmänskligar mig. Nu viftar hon på svansen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16606, "headline": "Från Operabalett till ”Dirty dancing”", "summary": "1980-talssuccén ”Dirty dancing” sätts upp som musikal på China i Stockholm. Rollen som playern Johnny, som i filmen gjordes av Patrick Swayze, har gått till en klassisk balettdansör, den ende som klarar stegen.", "article": "När musikalen ”Dirty dancing” kommer till Sverige gestaltas den manliga huvudrollen av en klassiskt skolad balettdansör. Han heter Pascal Jansson och har varit elva år på Kungliga Baletten på Operan i Stockholm. Han är mycket bekant med Patrick Swayze som Johnny i den Oscarsbelönade filmen från 1987. – Jag har sett filmen minst 20 gånger. Första gången var jag tio år. Den inspirerade mig till att börja dansa, säger Pascal Jansson. Som första solist på Operan har han på senare år bland annat dansat rollen som Romeo i klassikern ”Romeo och Julia”. Han är just hemkommen från Spanien där ensemblen gästspelat med Mats Eks föreställning ”Rättika”. I höst blir det mycket latinmusik i stället. – Jag har rytmen så det ska bli kul att lära sig mambo och andra latindanser. Den enda jag hittills kan är salsa, säger Pascal Jansson som gillar allt med originalfilmen och hajar till varje gång han hör en låt från filmen på radion. I dansvärlden är det ovanligt att man byter mellan genrer. Men eftersom en balettkarriär är kort kan rollen som Johnny bli fortsättningen på danslivet för Pascal Jansson, som är 33 år. – Kroppen är inte 23 längre, man är gammal som gatan. Klassisk balett går emot fysikens lagar, medan mambo är mera kropp. Pascal Jansson fick visa vad han kunde vid en audition. Varför engagerar man inte en kändis som man kan vara säker på drar folk? – Därför att dansen är så krävande. Det är så mycket hopp och lyft, den styrkan som en utbildad dansare har behövs. Och så är Pascal en cool kille, säger Anders Albin som ska regissera den nya musikalen på Chinateatern i Stockholm. Allt som allt handlar det om en uppsättning för 25 roller, det största som gjorts på China. Men någon uppdatering till nutid blir inte av. – Historien utspelar ju sig 1963, ett decennium jag för övrigt är rätt så svag för. Beatles är på väg till USA för första gången och Martin Luther King håller sitt berömda tal ”I have a dream”. Sådana saker finns med i musikalen, säger Anders Albin som blir konfunderad när hans barn går och nynnar på låtar som filmens finalsång ”Time of my life”. Johnny och ”Baby” är på gång på flera sätt. I London har musikalen nyligen gjort succé och 2013 kommer också en ny filmatisering. ”Dirty dancing” får premiär på China den 14 februari nästa år. De övriga rollerna är ännu inte tillsatta. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 16609, "headline": "Karl Ove Knausgård: ”Min kamp 2”", "summary": "I del två av Karl Ove Knausgårds sexdelade romanprojekt ”Min kamp” flyttar den norske författaren till Sverige, möter sin stora kärlek och får tre barn. Jonas Thente ser ett klassiskt äckel över falskheten i samhället men gläds åt en helt egen ton.", "article": "Karl Ove Knausgårds pågående romansvit har diskuterats mycket och gärna, såväl i Norge som i Sverige. Ett bärande skäl till detta tror jag är det kvantitativa, nämligen att utgivningen redan på förhand proklamerades som ett romanprojekt i sex delar, författat i rasande takt och med ett generöst mått av öppenhjärtigt självbiografiska inslag. Tillkommer alltså den lilla kittling som utlämnandet av det egna livet och – kanske framför allt – andras innebär i en kultur som berusas av biografiskt blod. Den första romanen i sviten behandlade till största delen Karl Ove Knausgårds förhållande till sin pappa. Den andra del som i dag utkommer beskriver hur Knausgård flyr ett kraschat äktenskap i Norge och hamnar i Stockholm, där han inrättar sig och så småningom träffar sitt livs stora kärlek. De får tre barn tillsammans och när boken slutar har familjen flyttat till Malmö. Den som börjar läsa första delen i denna svit inser snabbt att inflytandet från svenske Stig Larsson är stort. Man kan alltid konstatera ett sådant inflytande på sättet att kursivera somliga korta fraser som för att ge dem tyngd, eller kanske snarare för att skapa en textens motsvarighet till ett muntligt samtals spänna-ögonen-i-åhöraren. Men Knausgård hittade redan efter ett femtiotal sidor en mer självständig ton. I svitens andra del är tonen helt och hållet Knausgårds egen. Vad han har behållit är det litet småpratiga sättet att resonera med sig själv medan texten pågår: att till exempel först skriva att han känner obehag inför Dostojevskij, för att genast därefter skriva ”Eller nej, inte obehag. Snarare vantrivsel”. Vilket leder oss in på det stora temat för Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. Autenticitet, äkthet, ärlighet, uppriktighet om det som gör ont i honom själv och i andra. Han sällar sig obevekligen till de författare och konstnärer som i det närmaste tjurskalligt strävar efter renhet i ett samhälle som ter sig alltmer sjaskigt och falskt. Då vet vi också vilka föredömen som brukar lyftas fram: Knut Hamsun, Yukio Mishima och Ernst Jünger till exempel. Vi vet också att renhetstanken ofta blir en charterbiljett till fascismens olika schatteringar. Knausgård vet det mycket väl, men slår ifrån sig då han kommer in på ämnet. Ändå är det tydligt att hans äckel inför många aspekter av det moderna, demokratiska samhället är samma äckel som upplevdes av 1920-talets konservativa revolutionärer, innan några av dem organiserade sig. Så Knausgård går omkring och äcklas av hur den leende liberaldemokratin tar över världen och gör alla jämlika. Och jämlikhet är det samma som likhet, vilket innebär en utjämning av alla personliga särdrag. Han finner knappt ord för att beskriva hur själlöst Stockholm är – ”fittstad” skäller han när han ser lattepapporna gå med sina fula och dyra barnvagnar, och han mörknar inombords när barnkalasets godispåsar innehåller russin och annat nyttigt godis. Att varje författare gör sig själv till universums centrum är en självklarhet, i synnerhet när det gäller självbiografiska författare. Knausgård är bara tydligare än de flesta andra. Så här kan han beskriva ett kafébesök: ”Det dracks kaffe, det tuggades wienerbröd. Jag skulle ha gett vad som helst för att få veta vad de tänkte på där de satt. Hur världen tedde sig för dem. Tänk om det var något helt väsensskilt från hur den tedde sig för mig? Full av glädje över skinnsoffans mörka läder, kaffets svarta yta och beska smak, för att inte tala om den gula ön av vaniljkräm mitt i smördegens böljande och uppspruckna landskap. Tänk om hela den här världen sjöng i dem. Tänk om de var fyllda till bristningsgränsen av dagens alla gåvor. Shoppingpåsarna, till exempel.” Ja, han går omkring och tänker så där, Zarathustra på Mariaberget, källarmänniskan i Norrtull. Han gör det lätt för oss att avfärda honom som en senfärdig, självcentrerad student som hötter med Heidegger åt pöbeln. Men Knausgårds uppsåt är ärligt. Han gestaltar sig själv som en människa fångad i strömmen av vardagens små trivialiteter men längtande efter en egen flotte att klättra upp på. Ju längre han tänker och ju mer han grubblar, desto mer övertygad blir läsaren om att det faktiskt inte finns någon väg ut – om man inte skall flytta ut i skogen eller söka upp någon klassisk fyr i havsbandet och isolera sig där. Knausgård försöker med alla de klassiska tillflyktsorterna såsom det enkla livet, manlighetsidealet, den rena kärleken. Men han räcker helt enkelt inte till. Och alternativen till den stora demokratiska utjämningen har som sagt städats bort när de börjat lukta lite illa. Så står han där med sin medelmåttighet och sin förtvivlan; står där med den enda stora lärdomen: ”Du ska inte tro att du är något. Du ska fan inte tro att du är något. För det är du inte. Du är bara en självgod, medelmåttig liten skit.” Man känner hans smärta och uppskattar hans uppriktighet. Någonstans inom oss är vi alldeles ensamma med våra världar. Ja, till och med tanten med wienerbrödet och shoppingkassarna har en inre värld som är större än alla andras och hon kan sitta och mumsa och titta på den där buttre mannen med boken inne i hörnet och tänka: Jag skulle ge vad som helst för att få veta vad han tänker på där han sitter. Karl Ove Knausgård har gett henne den möjligheten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16628, "headline": "”Ingmar Bergman var inte biologisk son till sin mor”", "summary": "Ingmar Bergman var sannolikt inte släkt med sin egen mor, Karin Bergman. Det är det sensationella resultatet av en ny dna-undersökning från Rättsmedicinalverket Frilansjournalisten Eva Hernbäck berättar en historia som sätter demonregissörens liv och verk i ett helt nytt ljus.", "article": "Vem var mor till Ingmar Bergman? Vad betyder ansiktsdrag som är till förväxling lika? Vad betyder rykten och hemligheter som man hört sedan man var barn? Kanske ingenting, rent faktiskt. Men en dna-analys är ju bevis som vi i vår tid tar på största allvar. Dna-material som under våren analyserats av experter på Rättsmedicinalverket ger plötsligt bevis för att Ingmar Bergman inte var biologisk son till sin mor Karin Bergman. Detta faktum kan betraktas som mindre viktigt, i synnerhet som Ingmar Bergman själv och alla som forskat och skrivit om hans liv och uppväxt intygar att relationen mellan honom och modern Karin var mycket kärleksfull. Men det finns få familjer i den svenska kultursfären som i så hög grad som den Bergmanska vänts ut och in, granskats inpå bara huden och använts som utgångspunkt för film, drama och litteratur. Därför torde det vara av intresse om de rykten om Ingmar Bergmans härkomst som florerat i några familjer i drygt ett halvsekel kan besannas. Mysteriet är desto större då Karin, som i sina många dagböcker skrev ner både händelser och tankar, av allt att döma hela livet var ovetande om att Ingmar inte var det barn hon födde den 14 juli 1918, utan ett utbytt barn. Hon hade spanska sjukan eller någon annan svår influensa när hon skulle förlösas och den nyfödde var i ett eländigt skick. Barnet nöddöptes redan på sjukhuset för man fruktade att det inte s kulle klara krisen. Enligt Ingmar Bergmans egen beskrivning i ”Laterna magica” fördes det klena spädbarnet kort därefter till Dalarna av en kvinnlig släkting som hittade en amma åt honom. Därpå döptes barnet återigen, enligt de båda föräldrarnas egna anteckningar från tiden, en dryg månad senare i familjens sommarhus i Duvnäs i Dalarna. Två dop, ett enda barn? Och vem kan ha förfalskat uppgifterna i kyrkböckerna? Kanske Karins make Erik Bergman, då pastorsadjunkt och senare kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling på Östermalm i Stockholm. Han hade tillgång till dessa släktdokument och goda möjligheter att skriva in en egen version av familjehistorien. Kanske drevs han till allt detta av sin oro att förlora Karin, han ville rädda äktenskapet. I ett bevarat brev från Karins mor finns resonemang om att Karin skulle lämna Erik om något hände med barnet. Inga brev från Karin själv kring denna tid finns bevarade, så man vet inte hur hon resone-rade, men hennes mor var ständigt skeptisk till äktenskapet med Erik. Sen kommer frågan: hur kan Erik ha fått tillgång till det andra barnet? Två kvinnor, båda konstnärer, med band till Ingmar Bergman, har nu kartlagt händelser som tidigare inte belysts: Louise Tillberg och Veronica Ralston. Deras efterforskningar och sanningssökande ger oss nya fakta om en av världens mest berömda svenskar. Historien om Ingmar Bergmans ursprung började nå offentligheten i samband med att Louise Tillberg, konstnär och barnboksförfattare och känd för en större allmänhet som fostermor till den berömde teaterschimpansen Ola, tog sig för att skriva en bok om sin barndom och uppväxt. Huvudpersoner i boken är de närmaste släktingarna, i synnerhet fadern, modern och farmodern. Hon sökte upp släktingar och andra som varit familjen nära, plöjde brev och dokument som fanns kvar efter de bortgångna. Hon kunde då givetvis inte nonchalera familjens stora hemlighet, det som ingen fick tala om. Så gott som alla släktingar som i början på 2000-talet fanns kvar i livet och som hon kontaktade i sina efterforskningar, avrådde henne från att gräva i det förflutna. Men Louise Tillberg var trött på hemlighetsmakeriet, hon ville verkligen veta vem som var hennes farfar och om hon hade hemliga farbröder. Arbetet med boken pågick i tre år. I januari 2010 kom den ut med titeln: ”Den jag ser på älskar jag.” Citatet kommer från hennes far, en färgstark och charmig men också mycket komplicerad person. Han yttrade orden när hon besökte honom för sista gången, när han delvis hade tappat minnet, och när han yttrade dessa ord såg han rakt på henne. Inte konstigt att orden stannade i hennes hjärta. Han avled år 2001. Han hette Holger Tillberg, var källarmästare, drev under tre decennier två havsnära krogar och ett hotell i Nynäshamn och målade på fritiden, vilket var liktydigt med sena nätter efter långa arbetspass. Han var dessutom extremt lik Ingmar Bergman och född tre år före denne, den 14 augusti 1915. Boken initierades av en fråga från Louise Tillbergs 4-åriga barnbarn Elsa: ”Hur var din farmor, farmor?” Ja, hur var Louises farmor? En stark och svårbegriplig kvinna som behöll sina hemligheter in i döden. Louise beslöt, efter många våndor och vändor, att ta reda på och skriva ner berättelsen om familjen, särskilt om mor och far, om farmor och den okände farfadern. Farmodern Hedvig återkommer hela tiden i berättelsen, med hårt sluten mun, sluten om hemligheterna. På en tavla, en av flera som tillkom parallellt med skrivandet, har Louise avbildat henne med munkavle. Boken utmynnar i ett överraskande besked: troligen var Ingmar Bergman son till Louises farmor Hedvig och bror till Holger Tillberg. Ytterligare en bror fanns, Gösta, född ett drygt år före Holger. Alla dessa tre föddes innan Hedvig var gift och var, enligt vad alla runt omkring henne förstått, avlade av samme far, en gift man som hon hade en mångårig kärleksrelation med. Kanske fanns även en fjärde son, men honom har ingen fått riktigt grepp om. Ingmar Bergman fanns dock hela tiden där, världsberömd och lik Holger som en enäggstvilling, så lik att folk som kände Holger väl faktiskt förväxlade dem. Louise avslutade sina efterforskningar i släkten med att sända Ingmar Bergman ett brev daterat den 9 juli 2007 där hon berättade att han skulle förekomma i en bok hon höll på att skriva. Brevet finns i sin helhet i hennes bok. Hon bifogade ett foto av sin egen far taget mycket sent i livet. Avsikten var att förvarna den store regissören och hon hoppades förstås på ett svar. Tre veckor senare avled dock Ingmar Bergman, den 30 juli 2007, och hon fick aldrig veta om brevet hade nått honom. Massmedierna teg i stort sett om boken, men den fick nytt liv den dag en systerdotter till Ingmar Bergman, konstnären Veronica Ralston, fick den i sin hand. Det skedde nästan ett år efter att den utkommit, i december 2010. De två konstnärerna Louise Tillberg och Veronica Ralston medverkade båda på en samlingsutställning i Stockholm och fick då kontakt med varandra. Veronica skrev då sedan sju år på en bok om sin familj och om flera vistelser på Fårö då hon hade umgåtts med sin morbror Ingmar Bergman. Han spelar också en viktig roll i boken. När hon läste Louises bok tyckte hon många pusselbitar föll på plats; mycket hon inte förstått klarnade. De två kvinnorna visade sig dessutom vara nästan grannar i Stockholmsförorten Skarpnäck. Snett över gatan, bara, som Louise uttryckte det. De möttes sedan och ringde varandra ofta, förde oändliga samtal om barndomen och alla familjehemligheter. Det som mest skakade om Veronica var att beskrivningen av det sjuka spädbarnet Ingmars långa resa till Dalarna verkade så osannolik, men också fotot på den gamle Holger, så otroligt lik Ingmar Bergman i samma skede av livet. Louises bok fick Veronica Ralston att ta några avgörande steg i sitt eget och Louises sanningssökande. Dels la hon till ett långt avsnitt i slutet av sin bok ”Kärleksbarnet och Bortbytingen” som kommer ut i dagarna – ett kapitel om mötet med Louise och hennes bok. Dels vidtog hon åtgärder för att vinna klarhet i familjens och Ingmar Bergmans historia. Hon har, genom sin släktskap med Ingmar Bergman, tillgång till Bergman-Calwagen-arkivet som förvaltas av Riksarkivet. Hon plockade därur fjorton brev och vykort skrivna av Ingmar Bergman, där frimärkena kunde innehålla hans dna. Sedan lämnade hon dem, tillsammans med ett eget blodprov, för dna-analys till Avdelningen för rättsgenetik vid Rättsmedicinalverket i Linköping. Boken avslutas med dokumentet som ger svar på DNA-undersökningen. Det brevet nådde henne den 12 april i år och bekräftar med vetenskaplig säkerhet det Louise Tillberg vaskade fram i sin släktforskning och publicerade i sin bok: Ingmar Bergman är inte biologisk son till Karin Bergman. Däremot vet man ännu inte med säkerhet vem som var hans biologiska mor, men väldigt mycket tyder på att det var just Louises farmor Hedvig, som i juli 1918 födde en son i Stockholm som omedelbart lämnades bort. Angående likheter anser både Louise Tillberg och Veronica Ralstonatt Hedvig Tillberg har tydliga likheter med Ingmar Bergman. Äldste brodern, Gösta Bäckström, bortadopterad till en moster till Hedvig, och Holger Tillberg var så lika att personalen på Holgers hotell- och restaurangrörelse i Nynäshamn, Hotell Nynäshamn, misstog sig och trodde att den besökande Gösta var deras chef, en man som de ju träffade dagligen i arbetet. Den gången fick Holger och Gösta inte låtsas om att de var bröder, hårt styrda av Hedvigs entydiga förbud, utan sade till omgivningen att de var gamla vänner. Louise Tillberg, som i sin ungdom ville bli skådespelerska, arbetade ett par år som påkläderska och statist på Dramaten medan Ingmar Bergman var chef där. Hon säger att Bergman lät precis som hennes far Holger när han talade. Hypotesen är att de tre även måste ha haft samme far, men vem han var teg Hedvig med till sin död. Hon kunde dock rodna och fara ut till folk som vågade ställa frågan om Ingmar Bergman, en fråga så tabubelagd av henne själv att få vågade yppa den högt. En gång försa hon sig till en kusin till Holger som dristade sig att fråga henne rakt på sak, och svarade: ”Hur har du fått reda på det? Det vet jag ingenting om.” Slutdiskuterat. Men kvinnan tolkade hennes svar som ett ja. Louises pappa Holger lämnades vid sin födelse över till Hedvigs mor och pojken växte upp i tron att mormodern var hans mor och Hedvig hans storasyster. När han var fjorton år gifte sig dock Hedvig, 39 år gammal, och han delgavs sanningen om sin härkomst. Styvfadern kapten Birger Tillberg adopterade 14-åringen som gavs efternamnet Tillberg. Holger blev därmed det enda av Hedvigs föräktenskapliga barn som stannade hos henne. De övriga förnekade hon och hon förbjöd alla andra att ens nämna deras existens. Enligt den äldste av dem, Gösta, lovade hon en präst evig tystnad när hon överlämnade den tredje sonen, som tros vara Ingmar Bergman. Var den prästen Erik Bergman? Regelbundna utbetalningar till Hedvig kom under många år från Hedvig Eleonora församling i Stockholm. Veronica Ralston är övertygad om att det är Erik Bergman som är fadern till de tre, vilket skulle kunna förklara både utbetalningarna och det faktum att han fick tillgång till det nyfödda barnet i juli 1918. Hon umgicks en hel del med sin morfar och tyckte Ingmar Bergman med åren blev mycket lik honom både till utseende och till sättet. Louise Tillbergs föräldrar skilde sig när hon själv var åtta år och fadern fick vårdnaden om de tre barnen. Modern var periodvis psykiskt sjuk och hade alkoholproblem. Ett antal hushållerskor och barnflickor kom och gick i Holgers och barnens hem, men viktigast var en ung kvinna från Fårö, Gunhild Broman, av barnen kallad Gunna, som stannade hos dem under åren 1956-59. Hon var gladlynt och kärleksfull och tog år efter år med sig alla tre barnen till föräldragården på Fårö över sommaren, även under ett vinterlov. Gunhild Broman, gift Björklund, höll också kontakt med Hedvig, som hon kallade ”farmor”, fram till dennes död 1981, vilket bland annat innebar att Hedvig flera gånger besökte Fårögården. Från föräldragårdens närmaste strand, en tre minuters promenad bort, har man utblick över Hammars, halvön där Ingmar Bergman höll till och filmade mycket. Märkligt nog var de alltså ofta där, både Holgers barn och hans mor Hedvig, ett stenkast från Ingmar Bergmans Fåröhem. Hedvig satt ofta på en bänk på den där stranden, inom synhåll från Hammars; det har Gunhild berättat för Louise. Några år in på 2000-talet stod Gunhild Björklund i kassakön i Bungehallen på norra Gotland och framför henne stod en äldre man hon kände igen. ”Där är ju källarmästaren”, tänkte hon och skulle just hälsa på honom, då hon insåg att Holger Tillberg var död sedan några år. ”Visst ja”, sa hon sig, ”det är ju Ingmar Bergman. Så lika de är!” Hon kunde också berätta för Louise att källarmästaren på 50-talet, när hon arbetade för honom i Nynäshamn, sa till henne när han satt vid staffliet nattetid och tagit sig en eller annan whisky, att han var bror till Ingmar Bergman och att de hade samma far och mor. Men Holger kom sig aldrig för att söka upp den berömde regissören. Samma sak med brodern Gösta, som var precis lika övertygad om släktbanden. Det var många som var rädda för Ingmar Bergman. Men allt detta är ändå bara rykten, gissningar och uppfattningar. Det som väger tungt är dna-jämförelsen där Gunilla Holmlund, docent i rättsgenetik, och professor Bertil Lindblom vid Rättsmedicinalverket, skriver under på att ”olikheter i den undersökta sekvensen kunde påvisas i 13 positioner.” Detta är fackspråk, men i det slutliga utlåtandet konstaterar de två att personerna bakom de inlämnade proven, det vill säga Veronica Ralston och Ingmar Bergman, inte är släkt på mödernet. Med andra ord: Karin Bergman är inte biologisk mor till Ingmar Bergman. Gunilla Holmlund, som är beslutsfattare i ärendet, förklarar att Rättsmedicinalverket aldrig uttalar sig om enskilda fall, men att olikheter i 13 positioner innebär att resultatet är ”väldigt, väldigt starkt”. De två berörda individerna kan helt enkelt inte vara släkt. Vid en undersökning av denna typ kräver man att minst tre positioner visar olikheter; i detta fall är det hela tretton. ”Det är kristallklart rent statistiskt”, säger hon. Det som undersökts är cellorganeller eller som det heter mitokondrirer och detta dna ärvs bara från mor till barn. Louise Tillberg och Veronica Ralston säger att de gjort vad de kunnat för att skingra dimmorna i myterna kring Ingmar Bergmans härkomst, drivna av att de alltid har vantrivts med hemlighetsmakerier. Nu säger de med en mun till Bergmankretsen, som i ett drygt år haft kännedom om Louise Tillbergs bok utan att låtsas om den: vi har gjort vad vi kan, nu får andra ta vid – om de vill veta sanningen. Eva Hernbäck kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 16629, "headline": "”Ingmar Bergman var inte biologisk son till Karin Bergman”", "summary": "Ingmar Bergman var sannolikt inte släkt med sin egen mor, Karin Bergman. Det är det sensationella resultatet av en ny dna-undersökning från Rättsmedicinalverket. Frilansjournalisten Eva Hernbäck berättar en historia som sätter demonregissörens liv och verk i ett helt nytt ljus.", "article": "Vem var mor till Ingmar Bergman? Vad betyder ansiktsdrag som är till förväxling lika? Vad betyder rykten och hemligheter som man hört sedan man var barn? Kanske ingenting, rent faktiskt. Men en dna-analys är ju bevis som vi i vår tid tar på största allvar. Dna-material som under våren analyserats av experter på Rättsmedicinalverket ger plötsligt bevis för att Ingmar Bergman inte var biologisk son till sin mor Karin Bergman. Detta faktum kan betraktas som mindre viktigt, i synnerhet som Ingmar Bergman själv och alla som forskat och skrivit om hans liv och uppväxt intygar att relationen mellan honom och modern Karin var mycket kärleksfull. Men det finns få familjer i den svenska kultursfären som i så hög grad som den Bergmanska vänts ut och in, granskats inpå bara huden och använts som utgångspunkt för film, drama och litteratur. Därför torde det vara av intresse om de rykten om Ingmar Bergmans härkomst som florerat i några familjer i drygt ett halvsekel kan besannas. Mysteriet är desto större då Karin, som i sina många dagböcker skrev ner både händelser och tankar, av allt att döma hela livet var ovetande om att Ingmar inte var det barn hon födde den 14 juli 1918, utan ett utbytt barn. Hon hade spanska sjukan eller någon annan svår influensa när hon skulle förlösas och den nyfödde var i ett eländigt skick. Barnet nöddöptes redan på sjukhuset för man fruktade att det inte skulle klara krisen. Enligt Ingmar Bergmans egen beskrivning i ”Laterna magica” fördes det klena spädbarnet kort därefter till Dalarna av en kvinnlig släkting som hittade en amma åt honom. Därpå döptes barnet återigen, enligt de båda föräldrarnas egna anteckningar från tiden, en dryg månad senare i familjens sommarhus i Duvnäs i Dalarna. Två dop, ett enda barn? Och vem kan ha förfalskat uppgifterna i kyrkböckerna? Kanske Karins make Erik Bergman, då pastorsadjunkt och senare kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling på Östermalm i Stockholm. Han hade tillgång till dessa släktdokument och goda möjligheter att skriva in en egen version av familjehistorien. Kanske drevs han till allt detta av sin oro att förlora Karin, han ville rädda äktenskapet. I ett bevarat brev från Karins mor finns resonemang om att Karin skulle lämna Erik om något hände med barnet. Inga brev från Karin själv kring denna tid finns bevarade, så man vet inte hur hon resonerade, men hennes mor var ständigt skeptisk till äktenskapet med Erik. Sen kommer frågan: hur kan Erik ha fått tillgång till det andra barnet? Två kvinnor, båda konstnärer, med band till Ingmar Bergman, har nu kartlagt händelser som tidigare inte belysts: Louise Tillberg och Veronica Ralston. Deras efterforskningar och sanningssökande ger oss nya fakta om en av världens mest berömda svenskar. Historien om Ingmar Bergmans ursprung började nå offentligheten i samband med att Louise Tillberg, konstnär och barnboksförfattare och känd för en större allmänhet som fostermor till den berömde teaterschimpansen Ola, tog sig för att skriva en bok om sin barndom och uppväxt. Huvudpersoner i boken är de närmaste släktingarna, i synnerhet fadern, modern och farmodern. Hon sökte upp släktingar och andra som varit familjen nära, plöjde brev och dokument som fanns kvar efter de bortgångna. Hon kunde då givetvis inte nonchalera familjens stora hemlighet, det som ingen fick tala om. Så gott som alla släktingar som i början på 2000-talet fanns kvar i livet och som hon kontaktade i sina efterforskningar, avrådde henne från att gräva i det förflutna. Men Louise Tillberg var trött på hemlighetsmakeriet, hon ville verkligen veta vem som var hennes farfar och om hon hade hemliga farbröder. Arbetet med boken pågick i tre år. I januari 2010 kom den ut med titeln: ”Den jag ser på älskar jag.” Citatet kommer från hennes far, en färgstark och charmig men också mycket komplicerad person. Han yttrade orden när hon besökte honom för sista gången, när han delvis hade tappat minnet, och när han yttrade dessa ord såg han rakt på henne. Inte konstigt att orden stannade i hennes hjärta. Han avled år 2001. Han hette Holger Tillberg, var källarmästare, drev under tre decennier två havsnära krogar och ett hotell i Nynäshamn och målade på fritiden, vilket var liktydigt med sena nätter efter långa arbetspass. Han var dessutom extremt lik Ingmar Bergman och född tre år före denne, den 14 augusti 1915. Boken initierades av en fråga från Louise Tillbergs 4-åriga barnbarn Elsa: ”Hur var din farmor, farmor?” Ja, hur var Louises farmor? En stark och svårbegriplig kvinna som behöll sina hemligheter in i döden. Louise beslöt, efter många våndor och vändor, att ta reda på och skriva ner berättelsen om familjen, särskilt om mor och far, om farmor och den okände farfadern. Farmodern Hedvig återkommer hela tiden i berättelsen, med hårt sluten mun, sluten om hemligheterna. På en tavla, en av flera som tillkom parallellt med skrivandet, har Louise avbildat henne med munkavle. Boken utmynnar i ett överraskande besked: troligen var Ingmar Bergman son till Louises farmor Hedvig och bror till Holger Tillberg. Ytterligare en bror fanns, Gösta, född ett drygt år före Holger. Alla dessa tre föddes innan Hedvig var gift och var, enligt vad alla runt omkring henne förstått, avlade av samme far, en gift man som hon hade en mångårig kärleksrelation med. Kanske fanns även en fjärde son, men honom har ingen fått riktigt grepp om. Ingmar Bergman fanns dock hela tiden där, världsberömd och lik Holger som en enäggstvilling, så lik att folk som kände Holger väl faktiskt förväxlade dem. Louise avslutade sina efterforskningar i släkten med att sända Ingmar Bergman ett brev daterat den 9 juli 2007 där hon berättade att han skulle förekomma i en bok hon höll på att skriva. Brevet finns i sin helhet i hennes bok. Hon bifogade ett foto av sin egen far taget mycket sent i livet. Avsikten var att förvarna den store regissören och hon hoppades förstås på ett svar. Tre veckor senare avled dock Ingmar Bergman, den 30 juli 2007, och hon fick aldrig veta om brevet hade nått honom. Massmedierna teg i stort sett om boken, men den fick nytt liv den dag en systerdotter till Ingmar Bergman, konstnären Veronica Ralston, fick den i sin hand. Det skedde nästan ett år efter att den utkommit, i december 2010. De två konstnärerna Louise Tillberg och Veronica Ralston medverkade båda på en samlingsutställning i Stockholm och fick då kontakt med varandra. Veronica skrev då sedan sju år på en bok om sin familj och om flera vistelser på Fårö då hon hade umgåtts med sin morbror Ingmar Bergman. Han spelar också en viktig roll i boken. När hon läste Louises bok tyckte hon många pusselbitar föll på plats; mycket hon inte förstått klarnade. De två kvinnorna visade sig dessutom vara nästan grannar i Stockholmsförorten Skarpnäck. Snett över gatan, bara, som Louise uttryckte det. De möttes sedan och ringde varandra ofta, förde oändliga samtal om barndomen och alla familjehemligheter. Det som mest skakade om Veronica var att beskrivningen av det sjuka spädbarnet Ingmars långa resa till Dalarna verkade så osannolik, men också fotot på den gamle Holger, så otroligt lik Ingmar Bergman i samma skede av livet. Louises bok fick Veronica Ralston att ta några avgörande steg i sitt eget och Louises sanningssökande. Dels la hon till ett långt avsnitt i slutet av sin bok ”Kärleksbarnet och Bortbytingen” som kommer ut i dagarna – ett kapitel om mötet med Louise och hennes bok. Dels vidtog hon åtgärder för att vinna klarhet i familjens och Ingmar Bergmans historia. Hon har, genom sin släktskap med Ingmar Bergman, tillgång till Bergman-Calwagen-arkivet som förvaltas av Riksarkivet. Hon plockade därur fjorton brev och vykort skrivna av Ingmar Bergman, där frimärkena kunde innehålla hans dna. Sedan lämnade hon dem, tillsammans med ett eget blodprov, för dna-analys till Avdelningen för rättsgenetik vid Rättsmedicinalverket i Linköping. Boken avslutas med dokumentet som ger svar på DNA-undersökningen. Det brevet nådde henne den 12 april i år och bekräftar med vetenskaplig säkerhet det Louise Tillberg vaskade fram i sin släktforskning och publicerade i sin bok: Ingmar Bergman är inte biologisk son till Karin Bergman. Däremot vet man ännu inte med säkerhet vem som var hans biologiska mor, men väldigt mycket tyder på att det var just Louises farmor Hedvig, som i juli 1918 födde en son i Stockholm som omedelbart lämnades bort. Angående likheter anser både Louise Tillberg och Veronica Ralston att Hedvig Tillberg har tydliga likheter med Ingmar Bergman. Äldste brodern, Gösta Bäckström, bortadopterad till en moster till Hedvig, och Holger Tillberg var så lika att personalen på Holgers hotell- och restaurangrörelse i Nynäshamn, Hotell Nynäshamn, misstog sig och trodde att den besökande Gösta var deras chef, en man som de ju träffade dagligen i arbetet. Den gången fick Holger och Gösta inte låtsas om att de var bröder, hårt styrda av Hedvigs entydiga förbud, utan sade till omgivningen att de var gamla vänner. Louise Tillberg, som i sin ungdom ville bli skådespelerska, arbetade ett par år som påkläderska och statist på Dramaten medan Ingmar Bergman var chef där. Hon säger att Bergman lät precis som hennes far Holger när han talade. Hypotesen är att de tre även måste ha haft samme far, men vem han var teg Hedvig med till sin död. Hon kunde dock rodna och fara ut till folk som vågade ställa frågan om Ingmar Bergman, en fråga så tabubelagd av henne själv att få vågade yppa den högt. En gång försa hon sig till en kusin till Holger som dristade sig att fråga henne rakt på sak, och svarade: ”Hur har du fått reda på det? Det vet jag ingenting om.” Slutdiskuterat. Men kvinnan tolkade hennes svar som ett ja. Louises pappa Holger lämnades vid sin födelse över till Hedvigs mor och pojken växte upp i tron att mormodern var hans mor och Hedvig hans storasyster. När han var fjorton år gifte sig dock Hedvig, 39 år gammal, och han delgavs sanningen om sin härkomst. Styvfadern kapten Birger Tillberg adopterade 14-åringen som gavs efternamnet Tillberg. Holger blev därmed det enda av Hedvigs föräktenskapliga barn som stannade hos henne. De övriga förnekade hon och hon förbjöd alla andra att ens nämna deras existens. Enligt den äldste av dem, Gösta, lovade hon en präst evig tystnad när hon överlämnade den tredje sonen, som tros vara Ingmar Bergman. Var den prästen Erik Bergman? Regelbundna utbetalningar till Hedvig kom under många år från Hedvig Eleonora församling i Stockholm. Veronica Ralston är övertygad om att det är Erik Bergman som är fadern till de tre, vilket skulle kunna förklara både utbetalningarna och det faktum att han fick tillgång till det nyfödda barnet i juli 1918. Hon umgicks en hel del med sin morfar och tyckte Ingmar Bergman med åren blev mycket lik honom både till utseende och till sättet. Louise Tillbergs föräldrar skilde sig när hon själv var åtta år och fadern fick vårdnaden om de tre barnen. Modern var periodvis psykiskt sjuk och hade alkoholproblem. Ett antal hushållerskor och barnflickor kom och gick i Holgers och barnens hem, men viktigast var en ung kvinna från Fårö, Gunhild Broman, av barnen kallad Gunna, som stannade hos dem under åren 1956-59. Hon var gladlynt och kärleksfull och tog år efter år med sig alla tre barnen till föräldragården på Fårö över sommaren, även under ett vinterlov. Gunhild Broman, gift Björklund, höll också kontakt med Hedvig, som hon kallade ”farmor”, fram till dennes död 1981, vilket bland annat innebar att Hedvig flera gånger besökte Fårögården. Från föräldragårdens närmaste strand, en tre minuters promenad bort, har man utblick över Hammars, halvön där Ingmar Bergman höll till och filmade mycket. Märkligt nog var de alltså ofta där, både Holgers barn och hans mor Hedvig, ett stenkast från Ingmar Bergmans Fåröhem. Hedvig satt ofta på en bänk på den där stranden, inom synhåll från Hammars; det har Gunhild berättat för Louise. Några år in på 2000-talet stod Gunhild Björklund i kassakön i Bungehallen på norra Gotland och framför henne stod en äldre man hon kände igen. ”Där är ju källarmästaren”, tänkte hon och skulle just hälsa på honom, då hon insåg att Holger Tillberg var död sedan några år. ”Visst ja”, sa hon sig, ”det är ju Ingmar Bergman. Så lika de är!” Hon kunde också berätta för Louise att källarmästaren på 50-talet, när hon arbetade för honom i Nynäshamn, sa till henne när han satt vid staffliet nattetid och tagit sig en eller annan whisky, att han var bror till Ingmar Bergman och att de hade samma far och mor. Men Holger kom sig aldrig för att söka upp den berömde regissören. Samma sak med brodern Gösta, som var precis lika övertygad om släktbanden. Det var många som var rädda för Ingmar Bergman. Men allt detta är ändå bara rykten, gissningar och uppfattningar. Det som väger tungt är dna-jämförelsen där Gunilla Holmlund, docent i rättsgenetik, och professor Bertil Lindblom vid Rättsmedicinalverket, skriver under på att ”olikheter i den undersökta sekvensen kunde påvisas i 13 positioner.” Detta är fackspråk, men i det slutliga utlåtandet konstaterar de två att personerna bakom de inlämnade proven, det vill säga Veronica Ralston och Ingmar Bergman, inte är släkt på mödernet. Med andra ord: Karin Bergman är inte biologisk mor till Ingmar Bergman. Gunilla Holmlund, som är beslutsfattare i ärendet, förklarar att Rättsmedicinalverket aldrig uttalar sig om enskilda fall, men att olikheter i 13 positioner innebär att resultatet är ”väldigt, väldigt starkt”. De två berörda individerna kan helt enkelt inte vara släkt. Vid en undersökning av denna typ kräver man att minst tre positioner visar olikheter; i detta fall är det hela tretton. ”Det är kristallklart rent statistiskt”, säger hon. Det som undersökts är cellorganeller eller som det heter mitokondrirer och detta dna ärvs bara från mor till barn. Louise Tillberg och Veronica Ralston säger att de gjort vad de kunnat för att skingra dimmorna i myterna kring Ingmar Bergmans härkomst, drivna av att de alltid har vantrivts med hemlighetsmakerier. Nu säger de med en mun till Bergmankretsen, som i ett drygt år haft kännedom om Louise Tillbergs bok utan att låtsas om den: vi har gjort vad vi kan, nu får andra ta vid – om de vill veta sanningen. FOTNOT: Skribenten Eva Hernbäck har tidigare arbetat på Dagens Nyheter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16637, "headline": "Johan Svedjedal: ”Spektrum. Den svenska drömmen. Tidskrift och förlag i 1930-talets kultur”", "summary": "Under några få år i början av 30-talet förnyade Spektrum det litterära Sverige. Johan Svedjedal har skrivit en rik bok om den legendariska gruppen. Per Svensson läser en fängslande berättelse om den svenska drömmen.", "article": "Titanen Atlas revolterade mot Olympens gudar. Straffet blev hårt. Han sattes att bära upp himlavalvet. Det gör Atlas till en pedagogisk personifikation av den svenska modernismen, som gjorde uppror mot den härskande ordningen och de trötta traditionerna bara för att själv befordras till statsbärande konsensusideologi. Det var i Atlasområdet i Stockholm de bodde, de unga 30-talsmodernisterna: Alva och Gunnar Myrdal, Karin Boye, Josef och Ester Riwkin ... Och det är också dit litteraturvetaren Johan Svedjedal förlägger upptakten till sin berättelse om Spektrumgruppen, ett talangfullt gäng radikala intellektuella som var med om att lägga grunden till såväl folkhemmet som efterkrigstidens svenska litterära pantheon. Och vilken berättelse sen! Det är inte vanligt att en litterär monografi framstår som glödhett material för en tv-regissör med smak för såväl tidsfärger som psykologisk svärta. Men här finns allt en Mikael Marcimain kan önska sig; ”sex, sprit och socialism i Stockholm”, som Svedjedal själv formulerar det i bokens upptaktskapitel. Man kan fylla på med fler ord på s: svartsjuka, självmord, svindlerier. Men det är bara en av många möjliga infallsvinklar. Utgångspunkten för Johan Svedjedals bok är ändå det faktum att en handfull tjugoåringar (okej, Boye hade hunnit fylla 30) under loppet av några få år lyckades göra häpnadsväckande viktiga och bestående insatser för svenskt kulturliv, i synnerhet då litteraturen. Mot slutet av sin 400-sidiga, oupphörligt fängslande och fascinerande berättelse, pekar Svedjedal på tre av dessa insatser: ”översättningen av Eliots ’The Waste land’, utgivningen av Ekelöfs debutbok, och omhändertagandet av Agnes von Krusenstjernas ’Fröknarna von Pahlen’.” Det är en värdering baserad på försiktighetsprincipen. Spektrum-gruppen åstadkom mer än så. Den skapade en experimentverkstad för blivande stilbildare och samhällsbyggare, socialingenjörer och sexreformatörer. Spektrum var en tidskrift som blev ett förlag som blev ett molnsystem av idéer och attityder. Det första tidskriftsnumret gavs ut hösten 1931. Den sista boken kom hösten 1935. Grundarna var sprungna ur kretsen kring den radikala studentföreningen Clarté (som för övrigt också hade en bas i Atlasområdet. I funkishuset på Atlasgatan 19 bodde nästan enbart clartéister. De gick under samlingsnamnet Atlasligan). Det fanns en ursprungstriangel i Spektrumgruppen: poeten Karin Boye, språkmannen Erik Mesterton och den förhoppningsfulle litteratören Josef Riwkin. Tillsammans ville de nu göra en tidskrift som skulle vara ett ”radikalt och hänsynslöst organ för de unga”. De hade inga pengar. Men de hade upptäckt såväl psykoanalysen som den moderna typografi som kännetecknas av att bokstäverna är klacklösa och ramarna sakligt vinkelräta. Den tjugotvåårige Riwkin visade sig dessutom vara en driftig litterär entreprenör och arbetsnarkoman. Tidskriften blev en oväntat stor framgång. Redaktionen hade en fint utvecklad känsla för ämnen och personer som låg rätt i tiden. Redan i nummer två trycktes Boyes och Mestertons översättning av T S Eliots epokgörande dikt ”Det öde landet”. Och snabbt drogs en ännu inte publicerad svensk ”surrealistisk” poet in i kretsen: Bengt Gunnar Ekelöf. När Mesterton och Boye av olika skäl lämnade det handfasta redaktionsarbetet tog Ekelöf deras plats. I maj 1932 gav förlaget Spektrum ut sin första bok, Ekelöfs debutsamling ”Sent på jorden”. Den sålde några hundra exemplar, men måste ändå betraktas som en lyckad investering. Gruppen var verkligen en grupp. Under ett par år bodde flera av dem, däribland Gunnar Ekelöf och Josef Riwkin, tillsammans i ett kollektiv. Dock inte i Atlasområdet utan först i en våning nära Stureplan, därefter i en lägenhet på Upplandsgatan. Nya trianglar, inte minst sexuella, uppstod. Josef Riwkin hade gift sig med en ung kvinna, Ester Pettersson, men inledde också en erotisk relation med Karin Boye som i sin tur så småningom kom att ha ett, möjligen sexuellt baserat, samboförhållande med Ekelöfs första hustru. Brotten med borgerlig konvenansmoral var en del av det modernistiska frigörelseprojektet, men måste ändå ha slitit hårt på själarna och de sociala banden. Ekelöf kom att avsky Boye och förneka Josef Riwkin. Den sistnämnde är något av hjälten i Johan Svedjedals historik. Riwkin kom från en judisk familj som flyttat till Sverige från det sönderfallande Ryssland under första världskriget. Här försökte han och hans begåvade syskon etablera sig i olika kulturella verksamheter, systern Anna Riwkin-Brick kom exempelvis att bli en av Sveriges mest kända fotografer, specialiserad på författarporträtt. Josef Riwkin hade själv velat bli författare. Men Spektrum gjorde honom i stället till en förlagsvärldens fribrytare, en förläggare av den sort som lämnar efter sig en strålande backlist och ett berg av skulder. Riwkin gick så småningom i konkurs och hann dessförinnan ta med sig såväl förlaget som dess medarbetare ut på diverse ekonomiska äventyrligheter, härvor som Svedjedal, specialist på litteratursociologi som han är, reder ut med en kriminalkommissaries noggrannhet. Inte minst Riwkins relationer med Agnes von Krusenstjerna och hennes man David Sprengel är en rysare. Bonniers ville inte ge ut de sista delarna av Krusenstjernas romanserie om fröknarna von Pahlen eftersom de ansågs alltför brutalt sexuella. Spektrum åtog sig att agera målvakt. Tur för litteraturhistorien. Otur för Riwkin. Tur för litteraturen var det också att Boye och Ekelöf inte åkte fast när de, enligt uppgift, var delaktiga i systematisk valutasmuggling i Hitlers Berlin. Länge har det bland litteraturvetare funnits en föreställning om att allt det intressanta finns i ”texten”, i det tryckta verket. Svedjedal demonstrerar hur dum och kontraproduktiv denna dogm är. Berättelsen om Spektrum illustrerar på ett synnerligen underhållande vis att litteraturhistoria också byggs av slump och småaktighet, världsliga detaljer och pengakriser. Hade Gunnar Ekelöf blivit den store poeten om han inte ruinerats av Kreugerkraschen och inspirerats av Spektrummiljön? Kanske. Kanske inte. Kanske hade han i stället förblivit en alkoholiserad rentier och börsspekulant med excentriska estetiska intressen. Få poeter vill veta att deras storhet också är en funktion av tillfälligheter. Kanske var det därför Gunnar Ekelöf retuscherade bort Josef Riwkin ur sin historia? ”Ingen har som Gunnar Ekelöf bidragit till att förvanska bilden av Spektrum”, sammanfattar Svedjedal som också upprepade gånger tvingas lyfta fram Ekelöfformuleringar som ångar av gammalsvensk punschmarinerad antisemitism: ”Jag är ingen judehatare men om det finns någon jag just nu skulle vilja kalla judjävel så är det Josef.” Ekelöf var inte ensam i ”jag-är-ingen-hatare-men-hörnet”. I ett i boken återgivet brev till Boye berättar Josef Riwkin om en bisarr kväll hemma hos det grälsjuka paret Krusenstjerna–Sprengel: ”Som slutkläm kom naturligtvis att vi var förbannade judar och att man måste öppna fönstret sen man vistats i samma rum som vi. Nåja den sortens kritik är man ju van vid och måste vara beredd att träffa på den alltid och överallt.” Riwkin lämnade efter Spektrumtiden Sverige för Frankrike och USA. Spektrummedarbetare som Sven Markelius och Gunnar Myrdal blev dock män i stat och stad och byggde Vällingby-Sverige. Gunnar Ekelöf i sin tur blev överstepräst i den svenska modernistiska statskyrkan. Så gick det med den krets som i bokens baksidestext på goda grunder marknadsförs som Sveriges svar på Bloomsburygruppen. Det var nog roligast i början, då på 30-talet. Det bevisas inte minst av formgivaren Annika Lyths härligt inspirerade och inspirerande arbete med och runt Svedjedals texter. Läckra typografiska pastischer, spännande faksimil, charmiga annonser, pedagogiska bakgrundsrutor och underbara svartvita porträtt, flera av dem tagna av Anna Riwkin-Brick. Så är det: modernismen gör sig bäst på avstånd, 80 år är ganska lagom. Johan Svedjedal skriver kritik i DN. Hans bok recenseras därför av Sydsvenska Dagbladets medarbetare Per Svensson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16642, "headline": "Galet maxat, Lady Gaga", "summary": "”Born this way” är Lady Gagas hyllning till åttiotalets Madonna. Det är monumentalt, fragmentariskt, febrigt och – utmattande.", "article": "Pop Lady Gaga ”Born this way” (Interscope/Universal) 4¤ Hon är en dockspelare med tusentals trådar länkade till oräkneliga huvuden, armar, fötter och kroppar. Lady Gaga har byggt upp sin persona noggrant och effektivt, i minsta detalj, och kastat sig raklång ut i politiken, popen och performancekonsten. Hon har handplockat ett suveränt team designers, låtskrivare och producenter. Som betraktare och lyssnare sitter man häpen och hisnande och ser henne manövrera sin popstjärnekaraktär som en graciöst balettdansande bulldozer. Hon är en utmattande artist. Hon är extra-allt hela tiden, i allt hon gör, och det gäller också nya tredje albumet ”Born this way”. Skivan är en uppenbar och öppen hyllning till åttiotalets Madonna, och kanske i synnerhet hennes ”Express yourself” som ekar i flera av skivans spår. Men Gagas version av åttiotalet är vriden flera varv, tagen till sin extrem, förvrängd och hård och översminkad. Här finns överdrivna saxofoner, hårdrocksriff, och Gagas patenterade gutturala stönstamning där hon rycker sönder ord i sina beståndsdelar. Låtarna är hårt producerade och maximalistiska. Långtida samarbetspartnern RedOne är med på en handfull, och producenten Fernando Garibay har också co-skrivit ett gäng. Varje låtfragment är maxat, varje vers monumental, varje refräng en hook. Textmässigt är ”Born this way” fragmentarisk och febrig. Gaga har lastat skivan full av religiös symbolik, halvformulerade tankar kring språk och peppande uppmuntran att vara sig själv i alla lägen. Vissa stunder kan det kännas slarvigt och hafsigt. Andra stunder som ett verk av ett geni med koncentrationssvårigheter. Och ibland som ett älskat, men olyckligt sockerstint barn som vrålar i ens öra. Så, ja, utmattande. Men i slutändan är det där som Lady Gagas storhet ligger. I hennes kompromisslösa storhetsvansinne, i hennes hetsiga framtoning. Man sitter hela tiden andlös och väntar på att de ryckande tusentals trådarna till de oräkneliga små Gagaspratteldockorna ska trassla ihop sig, men på något sätt har hon allt under kontroll. Det är svårt att lyssna på skivan utan att samtidigt föreställa sig den sannolikt megamäktiga scenshow som kommer att följa med låtarna ut på turné; utan att spekulera kring vad nästa köttklänning eller politiska gayrättighetsutspel ska bli. Gagaversumet är stort och spänner över många arenor. Men ”Born this way” fungerar som separat enhet också, även om man kanske blir väl övermätt av att lyssna på skivan från början till slut och hellre sväljer den bitvis, på hög volym på sommarens dansgolv. Hanna Fahl hanna.fahl@dn.se Bästa spår: ”Born this way”, ”Fashion of his love”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16652, "headline": "Lars von Trier chanslös i Cannes", "summary": "Det hjälper inte att den danska filmregissören Lars von Trier ångrar sina nazistuttalanden. Han har förverkat sina möjligheter att vinna festivalens stora pris, Guldpalmen.", "article": "Lars von Triers skämt om judar, nazister och kollegan Susanne Bier på onsdagens blev för mycket för festivalledningen i Cannes. Ett dygn senare förklarade ledningen den danska filmaren persona non grata. Hans film ”Melancholia” stannar dock kvar i tävlingen. Men den kan inte längre vinna det stora priset, Guldpalmen. – Lars von Trier kan inte få Guldpalmen, för han har förklarats icke önskvärd. För att kunna få Guldpalmen måste man vara på plats och ta emot den. Det här är festivalens sätt att straffa von Trier, säger Peter Aalbaek-Jensen, producent på von Triers filmbolag Zentropa. Trots dessa bägge bakslag stannar den danske filmaren i Cannes. – Jag är lite stolt över att vara den ende någonsin som blivit persona non grata i Cannes. Men det jag sa var dumt. Jag tycker om att provocera, men den här gången gick jag för långt, sa von Trier på en ny presskonferens på torsdagen. Upprinnelsen till ståhejet var presskonferensen inför filmvisningen på onsdagen. Lars von Trier satt flankerad av sin films skådespelarstjärnor Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg. Stellan Skarsgård satt också på podiet. Efter varannan mening sa von Trier att han bara skämtade. När han kom in på att han var nazist – eftersom hans familj hette Hartmann – och till viss del kunde förstå Hitler, tystnade sorlet bland mediefolket. Kirsten Dunst böjde sig fram mot filmaren och försökte få honom att sluta trassla in sig ännu mer. – Men det kommer en poäng på slutet, insisterade von Trier och fortsatte sin utdragna ironi som landande i att nazisternas arkitekt Albert Speer hade talang ”även om han inte var Guds bästa barn”. Kirsten Dunst är inte särskilt mån om att hålla regissören om ryggen när hon på torsdagen genom DN:s reporter får reda på att han är bannlyst. – Jag visste inte om det, men det är upp till festivalen att besluta om, säger ”Melancholias” huvudrollsinnehavare. ”Melancholia” ansågs ha stora chanser att bli festivalens vinnare. Visningen före den famösa presskonferensen på onsdagen, där filmregissören själv var med, slutade med en entusiastisk publiks hyllningar. – Inga burop när han visade sig, inga ägg kastades och efteråt fick filmen stående ovationer, säger Madeleine Ekman, vd för von Triers filmbolag Zentropas svenska dotterbolag. Hon tycker samtidigt att uttalandena var ”så dumma så det inte var sant”. Stellan Skarsgård försvarar dock Lars von Trier. – Hela skiten är jättefånig. Alla vet att Lars von Trier inte är nazist. Alla vet också att det är en man ur vars mun vad som helst kan komma. Jag tycker det är otroligt svagt av festivalen att ha så lite ryggrad, att så fort det börjar blåsa lite, går de ut och gör honom persona non grata, säger Stellan Skarsgård till DN. Reaktionerna på von Triers grodor resulterade också i att galamiddagen på onsdagskvällen på en restaurang fick ställas in liksom strandfesten på kvällen för 400 personer. Restaurangen, vars ägare var judar, portförbjöd Lars von Trier och hans sällskap. Filmvärldens störste provokatör Lars von Trier tycks ha ett närmast tvångsmässigt behov av att provocera sin omgivning. Här är några exempel. 1991 vann han ett pris i Cannes för ”bästa teknik” för filmen ”Europa”, men vägrade ta emot priset eftersom han inte ansåg sig vara någon tekniker. I stället skickade han upp en av sina filmtekniker för att ta emot priset. Senare förklarade han att ”Vi vill tacka dvärgen (den kortvuxne juryordföranden Roman Polanski) och de andra i juryn för priset.” 1998 presenterades filmen ”Idioterna”. von Trier behövde inte säga så mycket. Med utvecklingsstörda och gruppsex väckte filmen i sig tillräcklig uppmärksamhet. 2000 vann han pris i Cannes för filmen ”Dancer in the dark” efter en jobbig inspelning där bland andra den isländska sångerskan Björk var med och även komponerat musiken. Efteråt erkände han att det varit vissa problem med samarbetet. 2003 visades ”Dogville” som är hans personliga tolkning av egoismen i USA- som han då inte besökt. ”Jag har inte haft något skäl att åka dit”, förklarade han. 2005 visades ”Manderlay”, del två i trilogin om USA. Om George W Bush sade han att han var säker på att presidenten drömde om att bli piskad av sin utrikesminister Condoleezza Rice. 2009 var det filmen ”Antichrist” som visades i Cannes. Då förklarade han; Jag är världens bästa regissör. Dagen efter fick han ägna mycket tid att försöka förklara vad han menade. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16653, "headline": "Vemodiga farväl till biofilmen", "summary": "De stora filmfestivalerna är kanske snart det enda sättet att få se film på stor duk i en salong. Flera av höjdpunkterna i Cannes är laddade med nostalgi över en filmkonst som är på väg att försvinna.", "article": "Filmfestivalen i Cannes går in i slutspurten. Det är fortfarande för många tunga titlar kvar, som Pedro Almodóvars plastikkirurgiskräckis ”The skin I live in” och turken Nuri Bilge Ceylans småstadsdrama ”Once upon a time i Anatolia”, för att man ska kunna spåra eventuella vinnare än – eller riktigt avgöra om den 64:e festivalen i ordningen kommer att gå till historien som ett av de mer märkvärdiga åren eller inte. Många fantastiska filmer har passerat revy, det är redan klart, men talar man om en festival som bär fram det nyskapande och gränsöverskridande, blir det mindre säkert hur årets evenemang kommer att stå sig. Med filmforskaren Jan Holmbergs fina och lite melankoliska essäbok ”Slutet på filmen o.s.v” i huvudet är det lätt att spåra tecken på att filmkonsten i dag befinner sig i ett slags långt och ibland lite sorgset farväl till den analoga tekniken och de traditionella distributionsmönstren som i princip varit desamma sedan slutet på 1800-talet. Vem vet, snart kanske de stora filmfestivalerna är det enda säkra sättet att se filmer på riktigt stor duk i en salong med många likasinnade. Man skulle kunna se Lars von Triers skönt apokalyptiska ”Melancholia” som en storslagen metafor för biograffilmens undergång. Han mesar inte utan låter hela jorden brinna upp lika snabbt och effektivt som en antänd filmremsa. Om nu inte Guldpalmsjuryn, ledd av Robert de Niro, blivit helt avtända av Lars von Triers famösa nazi-provokationer, vore det inte kons-tigt om ”Melancholia” gav dansken hans andra guldpalm. Sättet att kombinera ett intimt, nedtonat kammarspel mellan framför allt två systrar (suveräna Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg) med våldsamt vackra klassiskt måleri-inspirerade tablåer är enastående. Bara Lars von Trier kan göra en enkel depression/livskris så dramatisk att den tar sig formen av jordens undergång. Sällan har hans kvinnoroller heller varit både så stramt minimalistiska i skådespeleriet och samtidigt så laddade med känslor. Två andra favoritfilmer i tävlan är också laddade med en viss filmkonstmelankolisk karaktär. Älskansvärda ”The artist” i regi av Michael Hazanavicius – en storfavorit bland filmkritikerna i Cannes – är ett sött kärleksbrev till stumfilmen. Ren skär nostalgi, ja visst, men gjort med extremt mycket humor och värme. Douglas Fairbanks-inspirerade Jean Dujardin spelar matinéstjärnan Georg Valentin som är kung i Hollywood tills plötsligt den dag då talfilmen gör entré. Han vägrar helt enkelt att hoppa på det tåget, och man förstår först i slutet varför. Den är svartvit, visas i det klassiska fyrkantiga ”aspect ratio”-formatet och dessutom nästan helt stum. Nästan lika nostalgiskt tillbakablickande är Aki Kaurismäkis hjärtevärmande, mirakeldrama ”Le Havre”. Det är den finske regissörens första återkomst till Frankrike efter ”Bohemernas liv” i början på nittio-talet. Kaurismäkifansen kan vara trygga. Det här är välkända (mentala) landskap trots flytten till kuststaden i norra Frankrike och mixen mellan finska och franska skådespelare. Historien kretsar kring en gammal utflyttad Parisbohem vid namn Marcel som numera försörjer sig som skoputsare. En container i hamnen visar sig innehålla en massa afrikanska flyktingar. Pojken Idrissa rymmer undan polisen och får skydd hemma hos Marcel, vars hustru (en fransktalande Kati Outinen) ligger på sjukhuset döende i cancer. Jean-Pierre Darroussin (känd från Robert Guèdiguians filmer) gör en klassisk kommissarie i trenchcoat och hatt. Mycket ekar av fransk film noir i allmänhet och Marcel Carnés filmer i synnerhet. Samtidigt har Kaurismäki en högst samtida, politisk agenda som ger nostalgin en aktuell udd. Den gillas också högt och rent av flera kritikerpaneler i Cannes. Tidigare i våras skojade Woody Allen om att han skulle kunna tänka sig att casta Frankrikes president Nicolas Sarkozy som en Humphrey Bogart-typ. Förmodligen satsar Sarkozy inte på en filmkarriär när hans politiska uppdrag tar slut, men däremot är han föremål för en långfilm som visas i Cannes. Xavier Durringers satiriska ”La conquète”, som dock visas utanför tävlan, följer Sarkozys väg till Elyséepalatset och utspelar sig mellan 2002–2007 (avslutas i samma stund som hans seger är säkrad). Även om dialogen inte har anglosaxisk skärpa är det djupt underhållande att följa rävspelet bakom kulisserna mellan Sarkozy å ena sidan och Jacques Chirac/Dominique Villepin å andra sidan. Skådespelaren Denis Podalydes gör en närmast perfekt imitation av Sarkozy samtidigt som Bernard Le Coq gör en strålande vass Chirac. Roligaste Chiracrepliken när han inser att den avskydde Sarkozy ska efterträda honom: ”Dvärgen kommer att förminska Frankrike till sin egen storlek.” Även om ”La conquète” är traditionell i sitt uttryck så är den på andra sätt en spjutspets. Det är första gången i världshistorien som det kommer en film om en sittande president, men så är ju ”le président bling-bling” en person som sannerligen bestämt sig för att ge ett starkt, medialt underhållningsvärde till sin presidentroll. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16657, "headline": "Föräldrar vurmar för gröna böcker", "summary": "Skogen är inte längre en självklar lekplats. Men bilderböckerna om naturen blir bara fler. Unga miljömedvetna föräldrar vill att barnen åtminstone ska läsa om blommor och bin.", "article": "Klassiker som Plupp och Linnea hittar fortfarande hem till förskolebarnen, men de senaste åren har bilderböckerna på temat natur blivit fler än så. I nyutkomna antologin \"Smarta små upptäcker naturen\" visar Sarah Sheppard vad djuren pratar om på våren, Charlotte Ramel guidar i svampskogen och Emma Adbåge tipsar om pyssel som passar på våren och sommaren. – Naturen är på väg tillbaka in i bilderböckerna sedan några år, från att ha varit ganska frånvarande under en längre period, konstaterar Janina Orlov, litteraturvetare som i flera projekt ägnat sig åt naturen i den svenska barnboken. En författare som står bakom en stor del av de naturböcker som ges ut för barn är Stefan Casta. Han har hunnit skriva om maskar, möss, mörten Maud och myran Sofi, abborren, våra fyra sädesslag och nu senast den matvägrande flugsnapparungen Jordan i \"Sjung för mig pappa\". Hans böcker är en viktig anledning till att så stor del av förlaget Opals barnböcker handlar om naturen. Men det började redan med Plupp, Inga Borgs blåhåriga lilla fjälltroll vars popularitet aldrig har avtagit, och i dag ger förlaget ut fler naturböcker för barn än någonsin. – Unga föräldrar är medvetna i dag, om miljö och vår jord, att vi måste vara rädda om vår natur. Man tänker mer så i dag, ämnet har bara blivit viktigare, säger Catrine Christell, förläggare på Opal. Svenska barnboksförfattare vurmar för naturen, och även Janina Orlov ser en vilja hos föräldrarna att föra vidare en känsla för naturen, oavsett hur mycket tid man själv tillbringar i skogen tillsammans med sina barn. – Det handlar säkert om upplysning. Men vad föräldrarna vill är en sak, för att det ska fungera måste berättelserna vara bra. Kristina Digman, författare och illustratör, lyfter fram leken. Vill barnen ut och leta skalbaggar, då har hon lyckats. För henne blev Flora, en liten Tummelisafigur, en väg till det nära perspektivet. Pysslingvärlden knyter direkt an till Elsa Beskow-traditionen, en pionjär vars tradition varje barnboksförfattare tvingas förhålla sig till. – Bilderna är fantastiska. Men många av hennes böcker har en moralisk och väl uppfostrande ton, barnen får smisk i Hattstugan. I dag är barnböckerna mycket mer anarkistiska, på ett roligt sätt, säger Kristina Digman. Hon nämner Eva Lindström och hennes rosade \"I skogen\" som ett exempel. Janina Orlov lyfter fram samma bok, något helt annat än den realistiska strömningen som exempelvis Kristina Digman och Sven Nordqvist står för. – Det är både naivistiskt och fragmentariskt, nästan Shakespeareska toner när skogen rör sig hit och dit, säger Janina Orlov. Även på Rabén och Sjögren har barnböckerna på temat natur blivit fler. Linnéa- och Maja-böckerna hör till förlagets klassiska storsäljare, men förläggaren Birgitta Westin nämner också Lars Klintings \"Första fågelboken\" med efterföljande insekts-, träd- och djurböcker som mönsterbildande. Hon är redaktör för den nya antologin \"Smarta små upptäcker naturen\". Under arbetet med den kom hon i kontakt med den uppmärksammade amerikanska boken \"Last child in the woods\", om generationer barn som aldrig får gå ut i skogen. – Boken intresserade mig, men jag kunde samtidigt konstatera att vi i Sverige inte är där. Däremot tror jag att kunskaperna blivit lite sämre för varje generation. Man förtjusas av naturen, men vet inte riktigt vad man ser. Trots att lekland och köpcentrum bara blir fler ser hon en vilja och längtan efter något annat. – Kanske är böckerna om naturen ett sätt att kompensera. Men de fungerar också som ett stöd för föräldrarnas minne, ett sätt att närma sig naturen tillsammans. Fakta/Naturen i barnens böcker Några av den senaste tidens bilderböcker med naturen i centrum: • \"Känn igen 25 fiskar\" och \"Känn igen 25 blommor\" av Björn Bergenholtz, i höst kommer ytterligare två, om svampar och fåglar. • \"Floras egen bok\" av Kristina Digman, den senaste i bokserien om pysslingen Flora. • \"Sjung för mig pappa\" av Stefan Casta och Staffan Gnosspelius, en av flera uppmärksammade bilderböcker som de gjort tillsammans. • \"Simma lugnt mörten Maud\" av Stefan Casta • \"I skogen\" av Eva Lindström. • \"Det kittlar när löven kommer\" av Anna Bengtsson. • \"Så doftar blomman\" av Karin Bergqvist och Gitte Spee. • \"Vad säger fågeln?\" av poeten Joar Tiberg och illustratören Anna Bengtsson. • \"Trutsommar\", av Maude Mangold. • Gunilla Ingves böcker om Nalle Bruno, med enkla fakta om djur, natur och årstiderna. Svenska naturböcker i utlandet Att nästan alla bilderböcker om naturen är svenska beror inte bara på att svenska författare och illustratörer ligger i framkant. De geografiska avstånden kan vara svåra att överbrygga, Medelhavsländernas flora har ganska få beröringspunkter med den svenska. Trots det går svenska bilderböckerna bra även utomlands. På Opal är Pettson-böckerna förlagets stora exportsuccé, men nu har även de böcker som mer direkt handlar om naturen börjat gå bra. Stefan Castas böcker om myran Sofi, tillsammans med blomsterillustratören framför andra, Bo Mossberg, är en oväntad ny framgång. – Våra barnböcker om natur fungerar väldigt bra utomlands, böckerna om Sofi har jag till och med sålt till Kina, säger Catrine Christell. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16659, "headline": "Schwarzeneggers barn 13 år i dag", "summary": "Efter åtta år av rykten bekräftade den tidigare filmstjärnan och före detta guvernören i Kalifornien, Arnold Schwarzenegger att han är far till ett utomäktenskapligt barn. Nu har en amerikansk sajt publicerat födelseattesten.", "article": "På onsdagen publicerade skvallersajten TMZ i Hollywood en kopia av födelseattesten som visar att Schwarzeneggers son föddes klockan 07.53 den 2 oktober 1997 men att Schwarzenegger själv inte står som far till barnen. Istället har mamman, som då arbetade som hushållerska och assistent till Schwarzenegger, skrivit sin dåvarande mans namn som far. Schwarzeneggers fru sedan 25 år, Maria Shriver, har lämnat sin man och bor sedan tidigare i år på ett hotell i Beverly Hills, skriver New York Times. I tisdags framträdde hon i en show med Oprah Winfrey i Chicago där Shriver hyllade Oprah och hennes sätt att säga sanningen. Något som kan ses som en passning till hennes man. New York Times skriver att rykten om det utomäktenskapliga barnet har varit i svang i åtta år, alltså innan Schwarzenegger valdes till guvernör för Kalifornien. Uppgiften om barnet bekräftades i måndags Los Angeles-tid sedan Schwarzenegger svarat på en fråga från Los Angeles Times. Dagen efter uttalade sig Maria Shriver: \"Jag ber om medkänsla och respekt för mitt privatliv då mina barn och jag försöker att återuppbygga våra liv och hela såren.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 16661, "headline": "Bästa böckerna – enligt barnen", "summary": "\"Jag finns\" får Bokjuryns pris för bästa ungdomsbok. Maja-Maria Henrikssons berättelse om mobbning och vuxna som sviker fick flest röster bland barn och ungdomar.", "article": "Drygt 30 000 barn över hela landet har röstat fram sina favoriter ur fjolårets utgivning och på onsdagen var det dags för prisutdelning i Älmhult. Priset för bästa ungdomsbok gick till Maja-Maria Henriksson för \"Jag finns\", som också Augustnominerades. – Det här priset är något av det finaste man kan få eftersom det är läsarna själva som tycker till. Den här boken kom så nära som jag önskar att den skulle göra, säger hon. \"Jag finns\" är en skrämmande berättelse om mobbning, förnedring och vuxna som sviker. Den är delvis självbiografisk men också den bok Maja-Maria Henriksson själv hade behövt när hon var 14 år. Stark respons Hon fick inte Augustpriset, men viktigast har varit att nå ut till de tonåringar som mest behöver det. –Jag har fått mejl och telefonsamtal, från ungdomar, lärare och även föräldrar. Ibland har det varit ett tack, och ibland mer. En lärare tyckte att jag hade hjälpt henne till en andra chans och hon spred boken vidare i föräldrarummet. – Föräldrar har berättat hur maktlösa de kan känna sig. Det hjälper inte hur mycket de stöttar när det inte händer något i skolan, berättar Maja-Maria Henriksson som just nu skriver på en fortsättning. Läskigt och mörkt Genom att engagera skol- och folkbibliotekarier och lärare runtom i landet hoppas Bokjuryn väcka barnens läslust. – Bland de vinnande böckerna finns äventyr, deckare, spöken och fakirer. Det känns som att barnen gillar det som är läskigt och lite mörkt, säger Sofia Gydemo, bibliotekarie och projektledare för Bokjuryn. Att priserna bara ges till nyutgivna böcker har inte varit ett problem. – Jag är själv ungdomsbibliotekarie och tycker att barnen har bra koll. De frågar ofta efter nya böcker de läst om, säger Sofia Gydemo. \"Lou, dagboksdagar\", fransmannen Julien Neels serie om en bestämd storstadstjej med en ensamstående mamma, är den enda utländska boken bland vinnarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16662, "headline": "Tautou nöjer sig med fransk film", "summary": "\"Amelie från Montmartre\" gjorde henne till internationell filmstjärna. Men för Audrey Tautou räcker det egentligen med fransk film.", "article": "– Jag får bra roller här, säger hon. För tio år sedan fick \"Amelie från Montmartre\" nobben av tävlingskommittén i Cannes. Den fick inte vara med i det officiella programmet. Tio år senare sitter Audrey Tautou, som spelade Amelie, och ger intervjuer för sin nya film \"Vackra lögner\". Blev storstjärna För trots nobben i Cannes blev \"Amelie från Montmartre\" en världssuccé och Tautou en internationell stjärna. – Fast jag har inga ambitioner på en internationell karriär. Jag tar gärna en bra roll i USA eller England om den kommer, men det är inget jag letar efter, säger hon. Den nu Sverigeaktuella komedin \"Vackra lögner\" är mycket fransk, i det att en mor (Nathalie Baye) och hennes dotter (Tautou) har samma älskare. Tautou berättar varmt om hur det kändes att filma med veteranen Baye. – Hon får andra att skratta, hon vågar saker och hon har fortfarande samma sorts entusiasm som man har när ens karriär precis startar. Nöjd med franska filmer Framgången med \"Amelie\" gav henne engelskspråkiga roller i \"Dirty pretty things\" och \"Da Vinci-koden\" - erfarenheter hon inte skulle vilja vara utan. – Speciellt \"Da Vinci-koden\", det var helt otroligt, så stort som det var och så mycket folk som jobbade. Men för mig räcker det med att göra franska filmer, jag får bra roller här. Fast om Alexander Payne som gjorde \"Sideways\" hör av sig, då kommer jag direkt. Han är fantastisk. Det hon söker i de roller hon blir erbjuden är någonting nytt, någonting att upptäcka. Men en viss typ av film är utesluten. – Jag kommer aldrig att göra en skräckfilm. Det kommer aldrig på fråga, inte ens om en av mina favoritregissörer skulle göra den. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16667, "headline": "Jo Nesbøs deckare ”Huvudjägare” blir film", "summary": "Norrmannen Jo Nesbøs deckare ”Huvudjägare” ska filmatiseras. Han är mest känd för sina Harry Hole-deckare.", "article": "Det var fullt under presskonferensen när Nesbø, regissören Morten Tyldum och huvudrollsinnehavaren Aksel Hennie berättade om filmen. Det skandinaviska deckarfenomenet har nu blivit så stort att det intressanta kanske inte längre är försäljningssiffrorna utan i stället att något så folkkärt fortfarande betraktas som exotiskt och avvikande. Att den imagen är en del av den skandinaviska deckarens appeal framkom under presskonferensen för norska filmen ”Headhunters”, första filmatiseringen av en deckare av Jo Nesbø. Norrmannen Nesbø är känd för sina Harry Hole-deckare. Åtta miljoner sålda böcker, översatt till fyrtio språk – ja, ni kan refrängen i artiklar om skandinaviska deckarförfattare. Producenterna drömmer om ”Millenium”-siffror, anar man. I rummet på Skandinaviska terrassen i Cannes i lördags fanns knappt ståplats när all världens medier kommit för att höra bland andra Nesbø, regissören Morten Tyldum och huvudrollsinnehavaren Aksel Hennie berätta om filmen. ”Headhunters”, där en självsäker headhunter som även är konsttjuv får kämpa för sitt liv när en kupp går snett, är inte en Harry Hole-deckare. Ingen skådespelare ska ta över Harry medan Nesbø ännu skriver om honom. – Jag vill att det ska finnas tusen Harry Hole i huvudena på läsarna. Med ”Headhunters” är det annorlunda. Tidigare låtskrivaren Nesbø mindes hur det var att vakna med en låt färdig i huvudet när han en morgon klev ur sängen med hela ”Headhunters”-intrigen färdig i huvudet. Intäkterna från den lättskrivna boken går till en stiftelse mot analfabetism. Det gick inte att tacka nej till ett storslaget anbud på filmrättigheterna. Morten Tyldum, som 2003 debuterade med ”Buddy” och även gjort mycket reklamfilm, fick det att framstå som om det för nordiska thrillerregissör är en fördel att slå ur underläge. – Vi måste göra thrillers med action på ett annat sätt för vi har inga stora budgetar. Vi måste hitta på intressanta figurer och berättelser. Vi kan inte gömma oss bakom långa biljakter och stora explosioner. Några utländska distributörer fanns på plats och föreföll hålla med om att det var det som var bra med skandinavisk action: – Det är bred underhållning men också underhållning med klass, det har en europeisk anstrykning. En lång trailer för filmen visades. Det började i lyxtillvaro men snart var Hennie ute i norska skogar och på farligt smala bergsvägar, upptagen med att ducka för k-pist, kniv och långtradare, bland annat. Det såg snyggt ut och den småväxta, intensiva Hennie kan nog bli intressant att titta på. Återstår att se om publiken tycker att Tyldum hittat den balans skandinavisk thriller tydligen ska ha: det ska se amerikanskt proffsigt ut, men inte för proffsigt. I augusti blir det norsk premiär, sa producenten Asle Vatn: – Vi ska ha en big blockbuster-lansering. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16675, "headline": "Pengaregn över kvinnor och vikingar", "summary": "Svensk film går på högvarv. Storsatsning på kvinnliga regissörer och en svensk storfilm baserad på ”Röde Orm” är på gång.", "article": "Minst fem miljoner, i klass med Astrid Lindgren-priset, kommer att delas ut från och med i höst till en kvinnlig långfilmsregissör i starten av karriären. Bakom storsatsningen står Stockholms filmfestival med Telia i ryggen samt Svenska Filminstitutet. Under en presskonferens i Cannes pratade långfilmskonsulenten Lars G Lindström om det ständiga behovet av att utjämna den dåliga könsbalansen i svensk film och vikten av att göra det attraktivare att vilja blir regissör. Den nöjda festivalchefen Git Scheynius talade sig varm för att nomineringsprocessen också kommer att innebär pengar. Mellan fem och tio regissörer kommer att nomineras varje år och de som inte får den stora summan får i alla fall utvecklingsstöd. Det var smart att presentera den nya kvinnosatsningen i samma veva som Filminstitutet släppte nyheten om att ”Röde Orm” seglar hem till Sverige igen efter en nästan fyrtioårig exil (läs: låsta rättigheter i USA) för det gamla vikingaeposet. Fladenfilm, som bland annat nyligen gjort ”Himlen är oskyldigt blå”, står bakom det testosteronstinna vikingaprojektet. Det är deras gamla drömprojekt som de slitit med i många år. – Nu med den digitala tekniken känns det dessutom fullt möjligt att genomföra, sade producenten Joakim Hansson. Han utlovade också mycket humor. – Det ska vara glädje i vår ”Röde Orm” men också äventyr och väldigt mycket drama, sade han. Hansson och kompanjonen Patrick Ryborn sprutade ur sig inspirationskällor från ”Braveheart”, ”Gladiator” och ”Pirates”-filmerna till ”Pulp Fiction”. Frans G Bengtssons episka saga som kom ut under andra världskriget har filmatiserats en gång förut i USA under titeln ”Röde Orm och de långa skeppen”. Den kom 1964 och hade Richard Widmark och Sidney Poitier på rollistan. Den aktuella versionen har varken regissör eller skådespelare färdiga än. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16692, "headline": "Självporträtt av Warhol såldes rekorddyrt", "summary": "Andy Warhols första kända självporträtt har sålts för 235 miljoner kronor vid en auktion på Christie’s i New York.", "article": "På onsdagskvällen pågick ett ovanligt dramatiskt budkrig vid en auktion för modern konst som hölls i New York. Det skriver New York Times. Två ihärdiga konstsamlare hade bestämt sig för att köpa ett tidigt verk av popkonstnären Andry Warhol, ett självporträtt från 1963–1964, och buden haglade tätt. Stämningen var upptrissad och publiken skrattade, buade och applåderade åt de allt högre beloppen som kastades fram. Men till slut gav sig den ena budgivaren och den andra, en okänd köpare, kunde vinnande går ur striden. Då hade summan uppgått till drygt 235 miljoner kronor, långt över det förväntade priset på cirka 180 miljoner kronor. Självporträttet är ett blått silkscreentryck med fotoautomatsbilder på den unge Andy Warhol klädd i regnrock och solglasögon. Vid auktionen såldes totalt åtta verk av Andy Warhol för sammanlagt cirka 560 miljoner kronor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16694, "headline": "Tre franska bokförlag stämmer Google", "summary": "Tre franska bokförlag stämmer Google efter att företaget scannat av tusentals av deras böcker utan tillstånd och lagt ut dem i sitt digitala bokbibliotek.", "article": "Tre franska bokförlag stämmer Google efter att företaget scannat av tusentals av deras böcker utan tillstånd och lagt ut dem i sitt digitala bokbibliotek. Förlagen Gallimard, Flammarion och Albin Michel stämmer Google för förfalskning och kräver att företaget ska betala cirka 88 miljarder kronor i skadestånd, skriver AFP. Enligt förlagen rör det sig om cirka 1.000 böcker som Google ska ha kopierat utan lov. Google säger att deras digitala bokbibliotek är lagligt men att de ska se över stämningen. – Vi blev överraskade när vi fick stämningsansökan. Vi fortsätter att vara övertygade om att Google Books är lagligt och i linje med fransk lag och internationell upphovsrätt, säger representanter för Google i ett pressmeddelande. 2009 vann det franska förlaget La Martiniere över Google i ett liknande fall, medan Hachette Livre, landets största förlag, har gett Google tillstånd att lägga ut vissa av deras böcker på nätet.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 16705, "headline": "Finland och Island till ESC-final", "summary": "I kväll sprakade Eurovision Song Contest igång med den första av två semifinaler. Norge missade överraskande finalen, men både Finland och Island tog var sin av de tio finalplatserna. DN.se följde tävlingen.", "article": "Norge målades upp som en av favoriterna till slutsegern i årets Eurovision Song Contest. Men det blev inte ens final för Stella Mwangi och hennes låt \"Haba Haba\". – Självklart är jag jättebesviken, men jag är otroligt nöjd med uppträdandet och det var en fantastisk publik i arenan. Det här har varit en fantastisk resa som jag är otroligt glad att jag fick vara med på, säger Stella Mwangi till norska Aftenposten. Morten Thomassen, Norges melodifestivalgeneral, var mer än besviken. – Jag känner ingenting. Jag är mycket besviken för att uttrycka det milt. Det här är omöjligt att förstå, de fick absolut bäst respons i arenan av alla, och när de sista fem länderna återstod så stod publiken och skrek \"Norge, Norge\". – \"Haba, Haba\" var kanske en typ av musik som blev lite för oeuropeisk. De som har sagt något negativt om den, har sagt att den var lite barnslig och passade i juniorupplagan av Eurovision, men jag vet inte, säger Thomassen. Trots att Norge inte var ett av de tio länder som fick flest röster i den första av två semifinaler (Sveriges Eric Saade tävlar i den andra på torsdagen), blir det ändå minst två nordiska länder som slåss om schlagertiteln. Finlandssvenske 20-åringen Axel Ehnström mottog stort jubel både under och efter sitt framträdande med \"Da Da Dam\", ett av de trallvänligare bidragen, med ett budskap om att rädda världen. Och Finland ses som en stark outsider, en som kan ta hem hela tävlingen. – Härligt att folk lyssnade på min musik. Härifrån fortsätter vi på lördag (då finalen går). Det är en fantastisk känsla. Härligt att vara på toppen igen, säger Ehnström till finländska tidningen Helsingin Sanomat. Island gick också vidare. Med ett bidrag som gömmer en tragedi. Sigurjon ‘Sjonni’ Brink, som skulle ha framfört låten i de isländska uttagningarna, dog tragiskt i början av året. Då bestämde sig hans vänner för att sjunga i hans ställe. Och Sjonnis Friends, som gruppen kallar sig, vann. Och på onsdagen tog sig alltså bidraget \"Coming Home\" till final också i Eurovision Song Contest. De här tio gick vidare till final: Serbien Litauen. Grekland. Azerbajdzjan. Georgien. Schweiz. Ungern. Finland. Ryssland. Island.  Så här tyckte en lekman som jag att de 19 bidragen lät: 1. Magdalena Tul – ”Jestem” Polen Magdalena var totalt överlägsen i den inhemska tävlingen, med över 40 procent av rösterna. Här försöker hon locka röster med ljus- och rökshow och fräsig dansdänga som hon skrivit själv. Och drar till sig ett ganska hyggligt jubel. Tävlingen är igång. 2. Stella Mwangi – ”Haba Haba” Norge Swahili gör debut i Eurovision Song Contest, och Stella Mwangi har fantastisk utstrålning. Hennes sångförmåga har debatterats, och kan efter detta fortsätta diskuteras, men det svänger om det här sprakande numret med afrikanska rytmer. Norge lär gå till final, även om inte Sverige får vara med i kvällens omröstning, i ett försök av arrangören att få bort röstandet på grannländer. 3. Aurela Gace – ”Feel The Passion” Albanien Här har vi en som tar i från tårna. Maffig rockballad. Det är väldigt mycket Roger Pontare över det här framträdandet, och det behöver ju inte nödvändigtvis vara dåligt. Mycket eld var det också. 4. Emmy – ”Boom Boom” Armenien Den här refrängen sätter sig. \"Boom, Boom, Chaka, Chaka\" kan nog bli farlig. Emmys inledde sittande i en boxningshandske modell jättestor, men jag misstog hennes boxarrock för en tomtedräkt. Nåväl, klämmig låt är det. 5. Yüksek Sadakat – ”Live It Up” Turkiet Inte nog med att hans örnprydda tajta tröja är vedervärdigt ful, Turkiets hopp sjunger inte bra. Inte alls bra, faktiskt. Och låten är väldans slätstruken. Det här var inte mycket att ha. 6. Nina – ”Caroban” Serbien Nina ser ut som Twiggy och hela sceneriet andas psykedeliskt 60-tal. Stort plus i kanten för att hon sjunger på serbiska. Men det låter inte speciellt rent, det här heller. Är det fel på medhörningen, månne? Låten i övrigt ... småtrevlig. Men halvtråkig. 7. Alexej Vorobjov – “Get You” Ryssland Svenske demonproducenten RedOne ligger bakom det här. Och de första tonerna slår mot en som en falskklingande slägga. Rysslands svar på James Dean hade känts helt rätt – för 15 år sedan. Men det här funkar nog ändå. För sången blev bättre ju längre låten led, och refrängen är snygg. 8. Anna Rossinelli – “In Love For A While” Schweiz Mangainspirerad soluppgång utgör bakgrunden när Anna Rossinelli levererar kvällens mysigaste bidrag hittills. Svårt att inte sitta och smågunga med. Men det lyfter inte riktigt. Kanske bäst hittills, trots allt. 9. Eldrine – “One More Day” Georgien Ösigt. På helt fel sätt. Skränig sång av Sopio Torosjelidze och bedrövlig rapinsats på det. Kläderna var dessutom urfula. 10. Paradise Oskar – “Da Da Dam” Finland Finlandssvenske Axel ser ut som en svärmorsdröm. Och \"da da dam\"-ar sig förmodligen in i många europeiska hjärtan. Högsta jublet hittills. Det här kan gå långt. Väldans ofinskt. Men väldigt trevligt. Ändå. 11. Glen Vella – ”One Life” Malta Jag vet inte vad det är, men Glen ger mig lite obehagskänslor. Tråkigt, smörigt framträdande. Och låten känns gjord, så gjord. 12. Senit – “Stand By” San Marino Det tog ett tag för mig att uppfatta att det var engelska hon sjöng på. Men jag har fortfarande inte förstått varför sanmarinierna skickade det här bidraget. Typiskt \"kisspausbidrag\". 13. Daria – “Celebrate” Kroatien Alltså, jag tror att den här låten är bra. Egentligen. Men hon sjunger ju som hon gör. Vilket alltså är jättedåligt. Imponerande klädbyte på scenen dock. 14. Sjonni’s Friends – “Coming Home” Island Inte speciellt nydanande, men den här isländska sextetten skapar ju trevlig stämning. Något slätstruket men habilt. 15. Kati Wolf – “What About My Dreams?” Ungern En av förhandsfavoriterna. Men ... nja. Låten är ju bra, det är den. En av de bästa. Men hennes röst sviker henne lite. Inget toppframträdande. 16. Homens Da Luta – ”Luta É Alegria” Portugal Portugiserna tramsar sig fram med sin \"demonstrationstågs\"-låt. Next, please. 17. Evelina Sasenko – ”C’est Ma Vie” Litauen Tar gärna en powerballad vilken dag som helst. Och den här är inte helt dum. Disneykänsla, och väl prålig. Men ganska bra. Faktiskt. 18. Ell/Nikki – ”Running Scared” Azerbajdzjan Svårstavat land. Svårbedömd bit. Men det är väldigt vad falskt det låter, i det ena bidraget efter det andra. Men den låter i alla fall lite unik. Tror på den här. 19. Loucas Yiorkas feat. Stereo Mike – “Watch My Dance” Grekland Loucas är bra. Riktigt bra. Stereo Mike är säkerligen bra på att rappa. Men här passar det tyvärr inte alls in. Synd på en grymt mäktig refräng. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16708, "headline": "”Tonsättarweekend med Paula af Malmborg Ward”", "summary": "Musikaliska bildberättelser. Utåtriktad och igenkännande. Tonsättaren Paula af Malmborg Wards får publiken med sig med överraskningar, humor och snabba associationssprång.", "article": "Förutom att vara en mångsidig musiker och produktiv tonsättare är Paula af Malmborg Ward en ledig presentatör som också talar om annan musik än sin egen. Det är egenskaper hon bär med sig in i sitt skapande, som är utåtriktat och inkännande. Hon vet hur hon ska ta en publik: med överraskning, humor och snabba associationssprång. Det är ett förhållningssätt som inte verkar inövat utan ingår i hennes personlighet. Hon bottnar i det kommunikativa. Den sceniska närvaro som hon ger prov på i sådana sammanhang finns också i flera av hennes kortoperor, exempelvis i ”Vad man måste” som i lördags framfördes i entréhallen till Grünewaldsalen. Den tragikomiska berättelsen om en kvinna på Invandrarverket, som kompenserar sitt torftiga liv genom att övertrumfa sitt dåliga samvete mot dem som har det ännu sämre genom att frossa i allt från kålpudding till banana split, gestaltas på ett kroppsligt vis av Duo Ego (Monica Danielson och Per Sjögren). Som alltid i Paula af Malmborg Wards musikdramatik är det musikaliska inordnat i berättandet på ett organiskt vis, inlindat och inkilat i skeendena snarare än lagt under eller ovanpå. Också i orkesterverken kan texten tränga sig på. Musikerna får bilda kör och skandera fraser. Det förtydligar det berättande drag som också understryks av titlarna och bakgrundsbeskrivningarna. I de två verk som uruppfördes under festivalen kunde bilderna ibland konkurrera med varandra. Det beror delvis på att Paula af Malmborg Ward gärna lägger bilderna tätt, ibland överlappande, men också på att de ibland kolliderar snarare än kompletterar. Det kan bli lekfullt, men också rapsodiskt, som i ”Riding along E7 in the Buick of my dreams”, där bleckblåskvintetten färdas i racerfart mellan skilda miljöer, så snabbt att det bitvis kan vara svårt att hänga med i kurvorna (i synnerhet när man avslutningsvis nalkas Balkan). I filharmonikernas beställningsverk ”Threads” är övergångarna mjukare. Lyssningen underlättas om man bortser från verkbeskrivningen, som inte är helt lätt att knyta till de klingande förloppen. De impressionistiska silvertrådar som inledningsvis läggs ut knyts efter hand ihop med mörkare nyanser och vävs vid några tillfällen ihop till kurbitsmotiv med psykedeliska skiftningar. Det rytmiska får fäste framför allt mot slutet, i ett crescendo som tycks färgat av ”Våroffer”. ”Threads” var det näst längsta orkesterverket som framfördes under festivalen, endast överträffat – också kvalitetsmässigt – av symfonin ”Il gallo cortonese”, ett av de verk Paula af Malmborg Ward skrev under perioden som hustonsättare i Helsingborg. Här, liksom i andra sammanhang, är det det vardagliga som utgör inspirationskälla. Det är ur banala händelser som förloppen tar form, inte ur principer och metafysiska resonemang. Men här växer skeendena utöver det episodiska, framför allt för att förloppen ges chansen att utvecklas utan att behöva trängas, vilket ökar också spänningen – och faktiskt också kommunikationen. Mats Rondin höll kursen med säker hand, och på vägen gavs en rad fina soloinsatser – som är så pass omfattande att de motiverar underrubriken ”Sinfonia concertante”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16717, "headline": "Fotolegenden som ger gåshud", "summary": "Dansken Keld Helmer-Petersen var först i världen med färgfotografi som konst. I dag öppnar den 91-årige fotografen en utställning med helt nya, svartvita bilder på Stockholms fotoantikvariat.", "article": "Det var den brittiske Magnum-fotografen Martin Parr som 2004 återupptäckte Keld Helmer-Petersens bok ”122 farvefotografier”, publicerad redan 1948. Ryktet om danskens pionjärgärning spreds över världen och i dag är hans banbrytande färgfotobok en samlartrofé som kan kosta över 10 000 kronor. Själv är han en levande legend som ”ger fotokännare gåshud” (Fotosidan.se) och det lilla fotogalleriet i Stockholm kan dessutom stoltsera med världspremiär för hans pinfärska serie ”Back to black”. – Nu gläder jag mig åt att inta Sverige, säger 91-åringen med ett skratt, lite generad men nöjd över att hans livsgärning nu uppmärksammas utanför en inre krets av kolleger och kännare. Vi träffas i Keld Helmer-Petersens hem i centrala Köpenhamn, en paradvåning från 1915 där han bott i över 50 år och lever ensam sedan barnen flyttat hemifrån och hustrun Birthe gått bort. Nu är lägenheten fylld av hans egna bilder, konstaffischer, designmöbler och högar av konst- och fotoböcker. Amerikanen William Eggleston, som tidigare pekats ut som färgpionjär, tycker Keld Helmer-Petersen är för ”oprecis”. Han har fortfarande full koll på konstscenen, har självklart sett fotopionjären Lazlo Moholy-Nagy på Malmö konsthall och visar mig en bok av den unge svenske konstnären Jonas Liveröd, som arbetar gränsöverskridande med design, böcker och teckning. – Jag lever för konst och framför allt trivs jag med böcker, där fotot är en enhet med den grafiska framställningen, berättar han. Liveröds katalog ”The violence” var en inspirationskälla till boken ”Black noise”, som Keld Helmer-Petersen gav ut 90 år gammal. Under några år har han ”lekt” med kameralösa bilder, ”fotografik” som han kallar det, vilket sviten ”Back to black” är en fortsättning på. – Efter att ha arbetat som fotograf i över 60 år kändes det trist och besvärligt att släpa på min Hasselbladare. Så jag fick idén att använda en dator och skanner i stället. Han har fått hjälp att bearbeta bilderna i Photoshop av en tjugo år yngre vän, en tidigare elev från arkitektskolan i Köpenhamn där han undervisade i flera decennier. – Datortekniken har så många kreativa möjligheter och det går kolossalt mycket snabbare än i mörkrummet. För mig är det en befrielse, en revolution! ”Fotografiken” har han skapat genom att klippa sönder gamla negativ. Han har också skannat in och bearbetat kalligrafiska teckningar och skräp han hittat på gatan, som döda spindlar. – Spindeln blev en flott skulptur och när tuschet hade krackelerat på mina gamla teckningar blev det mycket mer intressant. Keld Helmer Petersen berättar i förbifarten att han brukar gräla med en sonson som fotograferar med en gammal analog teknik. – Den tiden är förbi, säger han osentimentalt. I linje med detta nobbar Helmer-Petersen nu alla som vill ställa ut hans gamla bilder, det intresserar honom inte längre. Men trots att han på senare år haft både utställningar och gett ut flera nya böcker finns nästan inget skrivet om honom i dansk press, inte ens när han invigde en stor utsmyckning på stationen i Kastrup. – Ja i Danmark får jag ingen press, konstaterar Keld Helmer-Petersen flera gånger. Men han beskriver sig samtidigt som lite skygg. När jag läser samlingsvolymen ”Keld Helmer-Petersen. Photographs 1941–1995” så är det uppenbart att han alltid gått sin egen väg. Hans morfar var en känd litteraturprofessor och hans mor en ytterst självständig och stilmedveten kvinna. Det var modern som gav honom en dyrbar studentpresent, en Leica. – När jag fått kopiorna från min första rulle så slängde jag negativen, oj oj oj så lite jag visste ... Keld Helmer-Petersen skrattar lite generat igen, men hade uppenbart både blicken och självförtroendet att lita på sin egen förmåga – Ja, jag visste vad jag ville. I 20-årsåldern deltog han i fotosalonger för amatörer, använde all ledig tid till att fotografera och slukade utländska fotoböcker. Han upptäckte bland annat den tyske fotografen Albert Renger-Patzsch, som i linje med ”den nya sakligheten” fotograferade industrimiljöer och vardagliga föremål. I början av 40-talet började Helmer-Petersen experimentera med färgfilm, som då ansågs vulgärt bland yrkesfotografer. – Den tiden gick jag i bokhandlarlära, där föreståndaren tyckte mina diapositiv var spännande och tyckte att jag skulle göra en bok av dem. Uppmuntrad av detta tog han kontakt med ett tryckeri och lyckades med hjälp av ett ”skattetrick” ge ut boken på eget förlag. I förordet skriver Helmer-Petersen att han ville skapa färgfoton med ”lite större artistisk förtjänst” än dittills, att han medvetet lagt mindre tyngd på det berättande innehållet och mer på komposition, färg och linjer. Han visar moderns exemplar, det enda han har kvar av boken, som än i dag har en djärv, avancerad design. – Ja men det var med primitiva medel, jag satt i sommarstugan och tecknade av bilderna på stora ark. Boken hamnade på Life magazine, som tryckte hela sju sidor med hans bilder 1949. Efter detta erkännande fick Helmer-Petersen ett stipendium till USA, den ledande fotonationen, och vallfärdade till Chicago där Bauhausskolans lärare i exil startat en ny utbildning. Här följde han Harry Callahans kurser, och lärde sig behärska både storformats- och småbildkamera. – Jag var helt autodidakt, hade aldrig varit i ett mörkrum, aldrig använt ett stativ och så hamnade jag i denna miljö! Det var kolossalt inspirerande. I Chicago fastande han för stadens ”skyline” och fotograferade som besatt elkablar, brandtrappor, gatlampor, vattenposter. – Jag gick över till svart-vitt, för Chicago saknade färg. Det gråa ljuset berodde förstås på föroreningar, men det gav en perfekt bakgrund till praktfulla mönster, som jag kopierade med kraftiga kontraster. Keld Helmer-Petersen återvände till Danmark 1951 och började fotografera arkitektur och design för att försörja sig. Han inledde ett nära samarbete med Poul Kjærholm, som designade en utställning med svarta och vita väggar för hans Chicagosiluetter. Även denna utställning och boken ”Fragments of a city” är legendarisk i fotokretsar och Keld Helmer-Petersen har fortsatt livet igenom med att experimentera. Över en avslutande kopp kaffe säger han att nu när fotografin är så spridd och populär är det viktigare än någonsin att vara kritisk och hitta sin ”egen stil och känsla”. – Jag har alltid sagt till mina elever att bestämma sig för ett tema och hålla sig till det. Begränsning ger en konstnär de bästa resultaten. Pionjär med kamera Keld Helmer-Petersen är född 1920, bor i Köpenhamn och verksam som fotograf sedan drygt 60 år. Han undervisade i visuell kommunikation på Arkitekturskolan i Köpenhamn 1964–90 och har givit ut en rad fotoböcker, varav ”122 farvefotografier” från 1948 är den mest kända. Fotolegenden Christer Strömholm använde den i sin undervisning på Fotoskolan i Stockholm på 60- och 70-talet. Denna banbrytande konstfotobok återupptäcktes av Martin Parr, i arbetet med ”The Photobook: A history, vol 1” 2004. Helmer-Petersen utnämndes till pionjär för den konstnärliga färgfotografin, tre decennier före William Eggleston. Parr har även medarbetat i ”Keld Helmer-Petersen. Photographs 1941–1995”, som distribueras via Rocket Gallery i London, som har ställt ut både hans äldre bilder och nya. Se www.rocketgallery.com. I dag har Keld Helmer-Petersen vernissage för utställningen ”Back to black” på Stockholms fotoantikvariat, med 18 nya bilder som visas t o m 7/6. Se www.fotoantikvariat.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 16735, "headline": "3D för krångligt för svensk film", "summary": "Filmen ”Kronjuvelerna” var tänkt att bli den första svenska filmen i 3D. Så blir det inte. Än är tekniken för osäker och Sverige för litet.", "article": "För ganska exakt ett år sedan kom nyheten att Ella Lemhagens kommande film ”Kronjuvelerna” skulle visas i 3D. – Det är en så fantastisk film, lite i stil med Tim Burtons filmer, för en bred och ungdomlig publik och då tänkte vi: Varför inte göra den i 3D? Då blir det mer än en biofilm. Det blir ett stort event, sa producenten Lars Blomgren på Filmlance till sajten Filmnyheterna då. I dag låter det annorlunda. Det visade sig inte vara så lätt som man trott. – Ju närmare vi kom inspelningsstart, desto tydligare blev det att vi bara tänkte hur vi skulle göra det och inte vad vi skulle göra. Det tog för mycket kraft från kreativiteten och skapade massa oro. Det blev mer en begränsning och då kände vi, vi drar i nödbromsen och går tillbaka och gör det som en vanlig film helt enkelt. – I dag är vi oerhört tacksamma. Den är tillräckligt komplicerat ändå med mycket undervatten och konståkning i hockeykläder. Sedan den första 3D-filmen (i den här generationen), ”Avatar”, hade premiär förra året och drog in 242 miljoner dollar första helgen, har 3D hyllat som ”framtiden” för en desperat filmindustri, sargad av illegal nedladdning. Under 2010 var omkring 10 procent av filmerna som visades i Sverige i 3D. Andelen under 2011 är ungefär densamma, men kvaliteten är högre, säger Sture Johansson programchef för SF Bio. Kanske ett resultat av en mer restriktiv inköpsstrategi. – De nya jag har sett ser väldigt bra ut, säger Johannsson, men det tar lång tid. Man kan inte göra sådana hafsverk som kom under förra året, när man gjorde om en 35-millimetersfilm till 3D och sa att det skulle vara så. Vi är enormt skeptiska i dag. Svensk filmbudget är bara en bråkdel av vad till exempel ”Avatar” hade. Ändå tror Lars Blomgren på Filmlance att de hade kunnat bekosta en 3D-inspelning. – Det var lättare att finansiera filmen som 3D än som 2D. Det hade ju blivit den ”första svenska 3D-filmen”. Dessutom är alla ”ettor” (de största salongerna på biografererna) omgjorda för att kunna visa 3D. Kommer du med en 3D-film kommer också biograferna vara mer villiga att ge oss de stora salongerna. Så visst hade vi kunnat finansiera det. Hade det blivit bra då? –  När vi testade den utrustning som skulle ha använts, visade det sig att det var väldigt mycket tekniska problem. Det var för tidigt. Nyligen träffade Blomgren James Cameron i London, som berättade att inspelningen av ”Avatar” inte heller varit helt smärtfri. – De stod still under flera dagar av inspelning, eftersom de inte visste hur de skulle göra. De hade så mycket pengar att de hade råd med det, men det hade aldrig vi haft. Sture Johansson på SF Bio tror inte att Sverige hamnar på efterkälken bara för att man inte hoppar på 3D-tåget från början. – Jag tycker att man är klok som avvaktar vad som händer. Sverige är ju ett litet land. Ska man göra en film i 3D är det viktigt att det kommer tillräckligt med folk och att det är en historia som passar, med lite läckra miljöer. Jag tycker man borde göra några kortfilmer först, vara lite försiktig. Det krävs ändå viss erfarenhet och ganska feta budgetar. Man ska ha stor respekt för det här. När får vi se sen första svenska 3D-filmen? – Jag har ingen aning. Men jag har en liten dröm att göra om ”Sjunde inseglet” till 3D. Schackspelet i 3D vore jätteballt. Det får nog förbli en dröm, men jag ska hålla den vid liv så länge jag orkar. Ett filmiskt polisförhör ”Kronjuvelerna” har premiär den 29 juni. Regissör är Ella Lemhagen (bilden) och medverkande skådespelare bland andra Alica Vikander, Björn Gustafsson och Bill Skarsgård. Filmen utspelar sig i en obestämd tid och på en obestämd plats. Den är inspelad i Litauen och handlar om Fragancia som anhålls för mordförsök på direktörssonen Richard Persson. Under polisförhöret rullas hela hennes fantastiska och märkliga livshistoria upp. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16751, "headline": "Romanens omslagspojke", "summary": "När Jonathan Franzen väl ger ut en bok blir det rabalder. Franzen säger att han inte vill slösa med läsarnas tid, och det måste bli rätt. DN:s Michael Winarski möter författaren till romanen ”Freedom”, som har hälsats som den amerikanska romanens räddare.", "article": "En vänlig kille i rutig skjorta, jeans och en lätt rufsig hårman öppnar dörren i bara strumplästen. Han säger sig inte ha något emot att även vi tar av oss skorna. Precis som man gör på en visit i Mellanöstern – eller Sverige. Vilket inte är helt ologiskt med tanke på att mannen som tar emot oss heter Jonathan Franzen, ett namn som antyder svenska rötter. Den ljusa våningen i finkulturella Upper East Side på Manhattan är elegant inredd, men inget skvallrar om att vi befinner oss i en verkstad för en framgångsrik skriftställare, rent av den kanske hetaste författaren i USA just nu. I en amerikansk tidskrift har Franzen kallats för ”den viktigaste nu levande skönlitteräre författaren i Amerika” och förra sensommaren – när hans senaste bok ”Freedom” skulle ges ut – var han omslagspojke i Time Magazine under rubriken Great American Novelist. New York Times slog fast att boken var ”ett mästerverk” och av DN-kritikern Jonas Thente kallades den för ”en fantastiskt roman”. I augusti kommer ”Freedom” ut i svensk översättning. Nej, det är inte här han arbetar, utan i sitt hyrda, ljudisolerade, skrivarrum några kvarter bort. Där sitter han varje dag från halv åtta på morgonen. Inredningen är en enkel persondator, utan uppkoppling till nätet, ingen telefon och ingen tv. En viktig hemlighet. – Det är inte för att jag är så disciplinerad, tvärtom måste jag organisera mitt liv så strikt därför att jag saknar disciplin. Gå upp tidigt, innan något kan distrahera. Och under den ettåriga skrivperioden stänga ner mitt sociala liv. Men han lever inte som en eremit. Han tittar på dvd-filmer och sportprogram, men inte tv-nyheter, det står han inte ut med. Den stora avkopplingen är fågelskådning. Hans flickvän, författaren Kathryn Chetkovich, smyger ljudlöst förbi rummet, på väg ut. – Hon är oerhört noga med att inte störa, säger Franzen med ett skratt. Franzens genombrottsroman ”The corrections” utkom 2001 (på svenska ”Tillrättalägganden”) och var en 1990-talsberättelse om Clintontiden. ”Freedom” är en lika skoningslöst träffsäker skildring av en amerikansk medelklassfamilj från Mellanvästern. Den utspelar sig under USA:s ”post-9/11”-era, alltså i stort sett de år som George W Bush satt i Vita huset. Historien kretsar kring det äkta paret Walter och Patty Berglund, som möttes på ett universitet i Minnesota under 1980-talets början. De är den super-skuldmedvetna sortens välmenande liberaler som inte riktigt kan svälja sin privilegierade tillvaro. Även om de sopsorterar, använder ekologiska tygblöjor och cyklar till jobbet. Walter är en aggressionshämmad miljövän som tar sig an att rädda en utrotningshotad fågel – Cerulean Warbler, eller på svenska blåvit skogssångare – genom en tvetydig allians med kolbrytningsindustrin i West Virginia. Patty är en före detta basketstjärna som fått både sitt ben och självförtroende brutet, lever som olycklig hemmafru och har en livslång, oförlöst förälskelse i rockmusikern Richard, som råkar vara Walters bästa vän från college. Deras två barn utvecklas åt olika håll. Till Walters sorg och förskräckelse revolterar sonen Joey genom att bli övertygad republikan, medan den mer konturlösa dottern Jessica är fogligare. Franzen betonar att inget av det som sker i den senaste boken är direkt hämtat från hans eget liv. – Så var det inte i ”The corrections”, där jag faktiskt för en gångs skull inte ryggade för att använda mig av en del personliga erfarenheter. Av de två böckerna är förmodligen ”Freedom” den mörkare, konstaterar han efter ett ögonblicks tvekan. – Kanske för att den speglar just det årtiondet. Jag trodde att vi hade det besvärligt på 1990-talet, men det var inget mot vad som skulle komma nästa årtionde! Mellan de här böckerna återvände jag till mitt engagemang i miljöfrågorna, men det gjorde mig så bedrövad att jag måste släppa det. Men när jag sedan började med fågelskådning var jag tvungen att återkomma till miljön. Och här fanns en sak jag faktiskt kunde göra någonting åt. Annars är det som händer med vår planet en av de mest deprimerande sakerna med att leva i dag. De sakerna var marginella i ”The corrections”, men centrala i ”Freedom”. När jag framkastar tanken att fågelräddningsaktionen som Walter Berglund drar i gång skildras med en stor dos ironi nickar Franzen. – Bra! Jag är glad över att du ser det så. Att han valde just en blåvit skogssångare berodde på att den är den sångfågel i Amerika som försvinner snabbast. Den råkar häcka i Appalacherna, där landets kolindustri är koncentrerad. Det blev författarens genväg till att knyta ihop många saker, energipolitiken och kraftindustrin och klimatförändringarna, i denna lilla vackra fågel. Samtidigt finns i fågelhistorien en tydlig politisk tendens, där förre vicepresidenten Dick Cheney är en ondskefull ledare för storkapitalet. Franzen menar att han på den punkten bara är realistisk. – Cheney överlade med energiindustrins direktörer bakom stängda dörrar, men han vägrade att avslöja vilka som var med på mötet. Därefter lättade han och Bush på reglerna för energiutvinning. Men jag ansträngde mig för att vara opartisk i boken. Jag bjuder till exempel på en sympatisk republikan och några osympatiska demokrater. Och Patty är ett exempel på en person som anser att hennes liv har farit illa av professionella demokrater, av deras hyckleri och dumdryghet. Han medger att han för egen del är ”en relativt vänsterinrikad demokrat”, men att det är viktigt att inte låta det påverka hans skrivande. Därför anser han att det var olyckligt när kolumnisten David Brooks i New York Times varnade politiskt konservativa läsare för ”Freedom”, samtidigt som han hyllade boken som ”briljant”. Inte ens Walter Berglund är särskilt sympatiskt beskriven, försöker jag, när han sluter en pakt med djävulen – Cheney/kolindustrin – för att rädda sin fågel. – Gör han? Protesterar Franzen med en suck, det är en synpunkt på boken som jag är mest överraskad av, att många verkar tycka att Walter antingen har blivit lurad eller att han är en knäppskalle. Walter argumenterar för kol i förhållande till andra energiformer. Jag tycker faktiskt att det är intressant, till och med övertygande, särskilt efter Fukushima. Vindenergi fungerar väl bra på blåsiga platser som Färöarna, men inte i USA. Gas är en mardröm, där utvinningen skadar miljön svårt med väldiga utsläpp av metangas ut i atmosfären. Men det är ändå inte miljön som är Franzens största passion. Det är litteraturen, och särskilt romanens framtid, han bryr sig om mest. Så han är klart entusiastisk över att ”en verkligt begåvad författare” är USA-president. – Jag har aldrig känt mig mer stolt över att vara amerikan än när Obama valdes. Det var det lyckligaste ögonblicket i hela mitt politiska liv. Jag kan fortfarande knappt tro på det. Han var den första presidentkandidat som jag verkligen har tyckt om. Att få vänta i nära femtio år på en sådan seger är lång tid ... lite som att ens idrottslag ska vinna. Och för första gången har vi en president som är yngre än jag. Så det är fantastiskt. Men visst är jag besviken i en del avseenden, som hans ovilja att tala klarspråk. Jag tror att han skadas av att han vill vara en sofistikerad intellektuell. Så nu är allt inte lika eländigt som det var fram till för några år sedan, då han inte kunde öppna en dagstidning utan att bli deprimerad. Men han är sorgsen ändå, över de oupphörliga ”dumma och falska” angreppen på Obama. Och över Tea Party-rörelsens galenskap som får Bush att se riktigt vettig ut. – Detta trots att vi såg hur Bushs tid innebar att landet var nära konkurs, och pengar omfördelades ”uppåt” eller slösades på ett katastrofalt krig, och de pengarna får vi aldrig tillbaka. Han låter upprörd när han tittar ut genom fönstret och ner på det febrila byggandet bland de eleganta townhousen. Med bortåt en miljon inbundna exemplar sålda av senaste romanen ”Freedom” är han knappast fattig själv. Men de överdådiga renoveringar som pågår där ute gör honom arg. – Man kan se på husen här nere hur en del människor plötsligt har fem miljoner dollar att slänga in. Vilka de är? Helt ordinära Wall Street-schlubs som har jobbat på ett aktiefondbolag som har cashat in checkar på fem miljoner. De klarar sig bra, även nu. Så landet är inte i särskilt bra skick. Efter två romaner som har utspelat sig under Clinton- och Bush-epokerna är vi inne i Obamas tid. Men det blir troligen inte vad Franzen kommer att skriva om i nästa bok. Han avslöjar att han länge haft i sinnet att skriva en roman som utspelar sig i Tyskland. Franzen är germanist, tillbringade totalt tre studieår i München och Berlin och besöker landet regelbundet. Och han har en idé om en story. Kommer det att dröja nio år även till nästa bok? Franzen avfärdar talet om hans påstådda långsamhet som en felaktig bild; han påminner om all den non-fiction och de noveller som han skrivit mellan de två stora romanerna. – Det som tar lång tid är inte att finslipa och putsa på varje ord och formulering. När jag väl skriver går det fort, den senaste boken kom till på knappt ett år. Det som tar tid är att bli den person som kan skriva boken. Jag lägger in allt jag har inom mig i en bok, och det lämnar reservoaren tom. Dessutom är jag i stort sett samma person som skrev ”Freedom” 2009, så jag har inte så många stora nyheter att rapportera. Varför slösa med läsarnas tid om man inte har något att säga? Någon skrivkramp behöver vi alltså inte befara för Franzen. Det är processen före skrivandet som tar sin tid, och den består främst av att mejsla fram karaktärerna. De kan inte uppfinnas under själva skrivandet. – Karaktärerna i de färdiga böckerna är ibland motsägelsefulla, men det är bara bra. Jag måste få karaktärerna att leva. De finns i huvudet, på lösa lappar, utskrivna skisser, listor, kurvor och diagram. Målet är att karaktärerna är klara när jag börjar skriva. Den metoden är besvärlig och tidsödande, men jag tror att jag kommer att hålla fast vid den. Allt överväldigande beröm och jämförelserna med storheter som Saul Bellow, Norman Mailer och John Updike säger han sig inte bli stressad av. – Allt mindre. Jag gick igenom en del saker med ”The corrections”, som krävde att jag skaffade mig tjock hud. Då angreps jag av populister, som inte ansåg att jag var vederbörligen tacksam för att Oprah Winfrey tagit med romanen i sin bokklubb. Och jag angreps av avantgardet för att ha sålt ut mig till mainstream-publiken. – Efter ”Corrections” kände jag ett visst tryck på att jag skulle bevisa att den inte var en lyckträff. Nu har jag skrivit en bok i klass med ”Corrections”. Det finns förstås en fara att inbilla sig att man är en litteraturens Jesus. Men mest känner jag ett slags ansvar för romanen som form. – Under de senaste årtiondena har det sett ut som om romanens saga är all, annat än skriven av experter, för experter. Att en litterär roman aldrig mer skulle hamna på omslaget till Time. Så det omslaget betyder mycket för mig. Det innebär att böcker åter är viktiga nog att diskuteras. Jonathan Franzen har svenska rötter Jonathan Franzen, född 1959 i Illinois och uppvuxen i Mellanvästern. Romanen ”Frihet” utkommer på svenska den 14 september, nära ett år efter att den kom ut i USA. Det är en uppföljare till genombrottsromanen från 2001 ”The corrections” (”Tillrättalägganden”, på Brombergs förlag 2002), som blev en av det årtiondents största bästsäljare och trycktes i tre miljoner exemplar. Boken belönades med National Book Award för skönlitteratur år 2001. Mellan romanerna skriver Franzen reportage och essäer för The New Yorker och i bokform. 2006 gav han ut memoarboken ”The discomfort zone”. Har varit gift, men separerade 1994. Lever numera tillsammans med Kathryn Chetkovich, novell- och pjäsförfattare, i New York och Kalifornien. Franzen berättar att farfadern kom till Amerika från ”Ostergotland” i Sverige någon gång kring förra sekelskiftet, gifte sig med en svensk kvinna ”som möjligen hade norskt påbrå”. Pappan föddes i USA, medan mamman hade en ”blandad östeueropeisk” bakgrund, just som den krävande modersfiguren Enid i romanen ”The corrections”. – Det finns några drag av min farfar som jag direkt tog med i ”Freedom”, säger Franzen till Boklördag. – Han var en besvärlig man, med mycket ambition och ilska i sig. Politiskt var han förvirrad, och det var svårt att veta om han var högerman eller kommunist, jag tror att han var lite av båda. – Han hade också blandade känslor inför Sverige, han sade att han var så arg på landet att han glömt hur man talade svenska. Han återvände aldrig till Sverige. Vi hade inte mycket av svensk kultur hemma, även om jag har hört att det åts lutfisk hemma innan jag föddes. Men det satte min mor stopp för. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16763, "headline": "The Hives stäms av Cardigans", "summary": "Cardigans stämmer The Hives på 18,5 miljoner kronor. Det är den andra stämningsansökan riktad mot Fagerstabandet. Pengarna är bokförda som lån men Hives hävdar att de aldrig bett om att få låna några pengar.", "article": "Redan för ett år sedan stämde Jason ”Timbuktu” Diakité artistkollegorna i The Hives på nästan fem miljoner kronor. Sedan dess har härvan kring de Malmöbaserade artisterna snarare trasslat till sig än rett upp sig. Anklagelserna har formligen haglat mellan olika artister och vem som egentligen varit skyldig vem pengar tycks har varit svårt att få klarhet i. Klart var ett en revisor på Tambourine Studios fört över pengar mellan olika band, ungefär som om banden hade delad ekonomi. De som vunnit på transaktionskarusellen verkar ha varit bandet The Hives. Nu stämmer nämligen även Cardigans Hives på 18,5 miljoner kronor. Anledningen är, skriver Cardigans advokater i ett pressmeddelande, att Tambourine Studios använt musikband med god likviditet som ”bank” för att ge ett ”jämnare kassaflöde” till band med sämre likviditet. Sammanlagt har Cardigans lånat ut 41,5 miljoner till The Hives, som återbetalat 23 miljoner. The Hives har tidigare sagt sig vara villigt att betala tillbaka den resterande summan, men förklarar nu, genom sin advokat, att de inte tänker göra det. David Berggren på Maqs Law Firm i Malmö företräder Cardigans. – Så fort det har funnits ett överskott på Cardigans konto och en underskott på Hives tyckte bokföraren att pengarna var bättre investerade genom utlåning till Hives som, enligt uppgift, bland annat köpte gitarrer för pengarna. Hur mycket är det här Hives fel och hur mycket är det Tambourine Studios? – Jag vill inte kommentera det, det är en annan fråga, men stämningen avser Hives. Med tanke på beloppens storlek och ekonomin i deras bolag kan Hives inte ha varit omedvetna om lånen, säger Berggren. Cardigans har dock inte förstått att deras pengar har lånats ut. – De har litat på Tambourine Studios, säger Berggren, som sagt att de gått till investeringar. Transaktionerna mellan banden är bokförda som lån och med en återbetalningsränta på 5 procent. Monica Crusner är Hives juridiska ombud. När DN når henne har hon ännu inte sett stämningsansökan, men enligt henne har The Hives aldrig någonsin bett om något lån från någon annan artist, inte heller Cardigans. – Och om det skulle finnas någon skuld kommer de att göra rätt för sig och betala tillbaka. Det har ju gått stora summor pengar åt alla håll i den här härvan. – Jag kan inte uttala mig om den exakta summan 18,5 miljoner, men det låter ju dramatiskt, säger Monica Crusner. Att Cardigans advokat anser att Hives borde ha förstått att det var ett lån, tycker Crusner är en ”oförskämd kommentar”. – The Hives har tjänat väldigt mycket pengar, säger hon. Cardigans har i dag avlutat samarbetet med Tambourine Studios och har en ny revisor, säger advokaten David Berggren. – Det är klart att de inte är så glada. De hade ju velat ägna sig åt annat och haft pengarna på kontot. Hur är relationen mellan Hives och Cardigans i dag? – Om jag har lånat ut 18,5 miljoner till någon som inte vill betala tillbaka är jag ju inte överförtjust. Det har inte varit några hårda ord, utan en dialog, men när de inte vill betala tillbaka måste Cardigans vidta rättsliga åtgärder. Enligt David Berggren är Cardigans inte det enda band som Hives ”lånat” pengar av. Rättsprocessen mellan Timbuktu och Hives pågår fortfarande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16773, "headline": "Mildred Pierce återuppstår", "summary": "Finanskraschen gav regissören Todd Haynes idén att spela in en ny version av film noir-klassikern ”Mildred Pierce” som miniserie för tv. DN:s Martin Gelin har träffat honom hemma på Manhattan.", "article": "NEW YORK. Regissören Todd Haynes säger att han ägnar sig åt två typer av berättelser. Dels gör han filmerna han kallar ”experimentella, utsvävande, musikaliska och gay”. Dit räknar han exempelvis ”I’m not there”, där han lät Bob Dylan spelas av ett dussintal olika skådisar, såväl som den originella, kritikerhyllade genombrottsfilmen ”Superstar”, där han illustrerar sångerskan Karen Carpenters kamp mot anorexia med barbiedockor. Dels gör han filmer som han kallar ”hemmafrufilmer”. Hans nya miniserie ”Mildred Pierce” hör till den kategorin. Men eftersom den utspelas under depressionen på 1930-talet får även hemmafrun, titelns Mildred, börja arbeta, efter att hennes man slängt igen tegelvillans ytterdörr för sista gången. ”Mildred Pierce” kan ses som fortsättningen på Haynes hemmafrutrilogi, som började med kritikerhyllade ”Safe”, 1995, och ”Far from heaven”, 2002, två filmer där Julianne Moore spelade hemmafruar i klaustrofobiskt idylliska miljöer. Enligt Todd Haynes är det dessa berättelser, om våra vardagliga konversationer och gräl, i vardagsrum och sovrum, som utgör livets verkliga actionscener. – Det är där våra liv utspelar sig. Det pratas ofta nedlåtande om den här typen av berättelser, som utspelar sig i hemmen. De har inte samma status som westernfilmer eller film noir. Men det är ju de här filmerna som handlar om det verkliga livet, säger Haynes när vi träffas en söndagseftermiddag vid Central Park. New York Times har utnämnt ”Safe” till den ”mest oroväckande film om USA som gjorts de senaste 20 åren”. ”Mildred Pierce” är inte fullt så psykologiskt brutal, men den präglas av samma kontrast mellan ett outhärdligt familjeliv och en färgsprakande, solig, amerikansk idyll. Haynes fick idén att spela in en ny version av ”Mildred Pierce” i samband med finanskraschen i USA 2008. Han säger att han ”tilltalades av berättelsens sätt att koppla ihop överbeskyddande föräldrar med statusstressen i en villaförort”. Haynes ambition var att lyfta fram andra sidor av berättelsen än i den klassiska fyrtiotalsfilmen. Målet var framför allt att göra de två ledande kvinnoporträtten – Mildred, som spelas av Kate Winslet, och hennes dotter Veda, som spelas av Evan Rachel Wood – mer nyanserade. – I film noir finns det bara två roller för kvinnor: de kan vara onda eller goda. I boken är både Mildred och Veda mer nyanserade än så, och jag hoppas att min serie lyckats förmedla det. Jag minns att vi brukade diskutera ”Mildred Pierce” när jag läste feministiska filmstudier på college, men nu när jag läste boken insåg jag hur mycket den ursprungliga filmen har missat. Den är exempelvis mycket mer utförlig när det gäller Mildreds utforskande av sin sexualitet och hur sovrummet blir en plats där hon kan leva ut sidor av sig själv som hon inte får visa annars. ”Mildred Pierce” är producerad av amerikanska HBO, vilket enligt Haynes var det bästa som kunde hända berättelsen. – Jag har länge haft diskussioner med HBO. Jag älskar förstås deras serier, ”Sopranos”, ”The Wire”, och de sade till mig för flera år sedan: ”Todd, om du någonsin får problem med någon producent eller filmstudio så får du gärna göra något för oss.” Jag kände att den här berättelsen skulle må bra av att man inte oroade sig för censur och kreativa begränsningar. De långa sexscenerna är till exempel väldigt viktiga för berättelsen och de hade varit svårare att göra i en långfilm. Framför allt innebär samarbetet med HBO att Haynes kan låta berättelsen ta så mycket tid den behöver. Under fem timmar får man sakta men säkert se karaktärerna utvecklas och förändras. Enligt Haynes får HBO därmed samma roll som ett slags kreativ oas för filmregissörer i dag, som tongivande filmstudior som United Artists hade på 1970-talet. Talande nog säger Haynes att det lugna tempot och den realistiska grynigheten i ”Mildred Pierce” är influerad av just 1970-talets Hollywoodfilmer. – Innan vi började spela in såg jag om de bättre filmerna från 1970-talet, som ”Chinatown”, ”Gudfadern” och fascinerades av hur moderna de fortfarande känns. Amerikanska film- och TV-kritiker har också uppmärksammat att ”Mildred Pierce” känns så relevant i dag. Det är inte bara berättelsen om den ekonomiska utsattheten och statusstressen, utan även Haynes återkommande teman om de begränsade möjligheterna för kvinnor och den amerikanska villaförortens påträngande lugn. – På sätt och vis är det en berättelse om hur det ekonomiska perspektivet genomsyrar allt, även det som händer i våra hem och även relationerna mellan en mor och en dotter. Martin Gelin kultur@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 16782, "headline": "Skulpturpark ger inte upp kampen mot Lundell", "summary": "Ulf Lundell får rätt, som DN skrev i går. Tornet på Kivik art centre betraktas som en byggnad, och eftersom bygglov därför saknas är det att betrakta som ett svartbygge. Men skulpturparken ger sig inte.", "article": "– Med 95 procent säkerhet överklagar vi, säger styrelseledamoten Gert Aspelin. Den världsberömde konstnären Antony Gormleys 18 meter höga betongtorn i skulpturparken Kivik art centre ska betraktas som en byggnad. Det fastslår Kammarrätten som därmed ändrar förvaltningsrättens beslut som gick på Kivik art centres linje. – Om det här skulle vara det slutgiltiga beslutet får det väldigt tråkiga konsekvenser för konsten i Sverige. Det här är allvarligt, säger konstnären Gert Aspelin, styrelseledamot i Kivik art centre, till TT Spektra. Tornet som restes 2008 har väckt starka känslor. Skulpturparkens närmaste granne, den riksbekante artisten Ulf Lundell, har flera gånger överklagat de beslut som gett Kivik art centre rätt att behålla konstverket. Enligt Kammarrättens beslut måste nu Simrishamns kommun betrakta verket som ett svartbygge eftersom Kivik saknar bygglov för tornet. Gert Aspelin har inte hunnit ta del av Kammarrättens beslut, men säger att Kivik art centre med största sannolikhet kommer att försöka få domen prövad i en högre rättsinstans. – Jag tror inte att det är omöjligt att vi får resning. Det borde vara av generellt intresse, säger han. Även om Ulf Lundell har fått rätt är det långt ifrån säkert att tornet måste rivas. Nu åligger det Kivik art centre att ansöka om bygglov. Om kommunen godkänner det kan Ulf Lundell åter överklaga. Henrik Olsson är chef vid bygglovsenheten på Kiviks kommun. Han är inte säker på att ärendet måste ta den vändningen. – Vi står kvar vid vårt beslut att betrakta detta som ett konstverk tills en högre instans säger något annorlunda och det finns fortfarande en instans kvar, säger han. Carl Cato/TT Spektra ", "article_category": "culture"}
{"id": 16787, "headline": "Ulf Lundell vinner över Kivik art centre", "summary": "Det höga betongtornet i skulpturparken på Kivik art centre skall betraktas som en byggnad. Det fastslår nu Kammarrätten. Beslutet innebär att Ulf Lundell får rätt.", "article": "Att tornet skall betraktas som en byggnad innebär att artisten Ulf Lundell till slut får rätt. Det skriver Sveriges Radio på sin hemsida i dag. Ulf Lundell bor granne med skulpturparken och har vid flera tillfällen överklagat de beslut som gett Kivik art centre rätt att behålla konstverket. Styrelseledamoten Gerd Aspelin säger att Kivik art centre med stor sannolikhet kommer att överklaga Kammarrättens beslut. – Om det här skulle vara det slutgiltiga beslutet får det väldigt tråkiga konsekvenser för konsten i Sverige. Det här är allvarligt, säger konstnären Gert Aspelin, styrelseledamot i Kivik art centre, till TT Spektra. Betongtornet som restes 2008 är 18 meter högt och har skapats av den världsberömde konstnären Antony Gormley. Tornet kommer dock nödvändigtvis inte att rivas. Om Kivik art centre ansöker om bygglov kan det innebära att Ulf Lundell åter måste överklaga. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16817, "headline": "Nordens prestigepris till Eliasson", "summary": "Årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris är islänningen Gyrdir Eliasson. Han får priset för \"Bland träden\".", "article": "Årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris är islänningen Gyrdir Eliasson. Han får priset för novellsamlingen \"Bland träden\". – Det är förstås fantastiskt roligt att få priset, det finns så många författare som jag beundrar bland de tidigare pristagarna, säger Gyrdir Eliasson när TT Spektra når honom per telefon i Reykjavik. Juryns motivering lyder: \"För en stilistisk ordkonst på hög nivå som skildrar inre och yttre hot i dialog med världslitteraturen\". \"Bland träden\" innehåller uppemot 50 korta historier som i Svenska Dagbladet bland annat beskrivs som \"milt absurdistiska\" och \"byggda kring möten mellan det triviala och det övernaturliga\". – Jag skrev boken för två år sedan. Den kom till som en enhetlig novellsamling, texterna är tänkta att höra ihop, som en helhet. Jag är inte säker på att det är noveller faktiskt, man kan kanske beskriva dem mer som skisser, vissa är mer dikter än noveller, berättar han. Mångsysslare Gyrdir Eliasson är född 1961 och debuterade 1983 med diktsamlingen \"Svarthvit axlabönd\". Han är en av få författare som har fått Nordiska rådets litteraturpris för en novellsamling, men har också gett ut en stor mängd kortprosa, lyrik och fem romaner. Årets startfält var ovanligt brett - både till innehåll och antalet nominerade författare. Samtliga språkområden och länder som har rätt att nominera böcker hade gjort så, vilket resulterade i 14 kandidater från de stora nordiska länderna och från Färöarna, Grönland samt det samiska språkområdet. Vinnaren av Nordiska rådets litteraturpris meddelades vid en presskonferens i Oslo på tisdagen, med flera av de nominerade författarna på plats. Det 50-årsjubilerande Nordiska rådets litteraturpris brukar räknas som det tyngsta litteraturpriset i Norden.  Priset består av 350 000 danska kronor, cirka 440 000 svenska kronor, och delas ut i Köpenhamn i början av november. Fakta/Gyrdir El’asson Född: 1961 i Reykjavik. Bor: Med sin familj, fru och tre barn, i Reykjavik. Bakgrund: Författare på heltid i nästan hela sitt vuxna liv. Motiveringen för Nordiska rådets litteraturpris: \"(...) för en stilistiskt högtstående ordkonst som skildrar inre och yttre hot i dialog med världslitteraturen.\" På svenska: Hittills bara romanen \"Sömnhojen\" (på svenska 1995). Fakta/Nordiska rådets litteraturpris Instiftades 1961 och året därefter utsågs den första vinnaren. Består av 350 000 danska kronor, cirka 440 000 svenska kronorGår till ett skönlitterärt verk som skrivits på ett av de nordiska ländernas språk. I år är första gången som Åland finns representerat. Priset delas ut i samband med Nordiska rådets sammankomst i Köpenhamn i början av november. Fakta/Tidigare vinnare De senaste tio årens vinnare: 2010 \"Utrensning\", Sofi Oksanen, Finland. 2009 \"Jag förbannar tidens flod\", Per Petterson, Norge. 2008 \"Babian\", Naja Marie Aidt, Danmark. 2007 \"Drömfakulteten\", Sara Stridsberg, Sverige. 2006 \"Oceanen\", Göran Sonnevi, Sverige. 2005 \"Skugga-Baldur\", Sjón, Island. 2004 \"Löpgravsvägen\", Kari Hotakainen, Finland. 2003 \"Revbensstäderna\", Eva Ström, Sverige. 2002 \"Halvbrodern\", Lars Saabye Christensen, Norge. 2001 \"Upptäckaren\", Jan Kjærstad, Norge. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16821, "headline": "90-talet gör comeback - igen", "summary": "Dåtiden rör sig allt snabbare. Nu gör Fredrik och Filip retro av 90-talet. Kanske den sista epoken med en egen identitet.", "article": "Det var bara en tidsfråga. 60-talet har varit här och spökat några gånger, liksom 70-talet, och 80-talet tackade just för sig med ett \"ses snart\". För en stund sedan återföddes 50-talets rockabilly hos frisörer och tatuerare. Det var inte länge sedan, men ändå känns den nya trenden gammal. Sedan då? Entré 90-talet. Lagom till julhandeln kom boken \"90-talet.se\", en exposé över årtiondet som formade den generation som i dag går ut på arbetsmarknaden, köper borätter och bildar familj. Hoppar på tåget Nu hoppar Sveriges trendkänsligaste tv-duo på tåget. I måndags sändes första delen av Filip Hammar och Fredik Wikingssons underhållningsprogram \"Nittileaks\". - Vi ville göra ett modernt och underhållande historieprogram. Det har gått precis lagom lång tid sedan 90-talet för att det ska vara kul att rota i det nu, säger Fredrik Wikingsson. Redan 2007 gjorde komikern Henrik Schyffert succé med showen \"The 90's - ett försvarstal\". Att årtiondet redan är tillbaka är knappast en slump. På en accelererande marknad förbrukas varumärken och identiteter med allt större hastighet. Den tid som förflyter innan det går att återanvända en stil eller tidsepok är betydlig kortare i dag än för tio år sedan. Retrocykeln har minskat i omkrets. - Ja, det kan man absolut säga. Allt går snabbare. Trender kommer tillbaka fortare än tidigare eftersom det hinner passera fler saker trots att det inte går så lång tid, säger trendanalytikern Göran Adlén. Gamla nog för nostalgi Att 90-talet nu återvänder ser han som en naturlig funktion av att den generation som växte upp då har blivit tillräckligt gammal för nostalgi. - Filip och Fredriks egen målgrupp har haft sina höjdpunkter under 90-talet, säger Göran Adlén. Samtidigt tror han att 90-talet kan vara det sista årtionde som får plats i retrokarusellen. Hur 00-talets återfödelse skulle se ut har han svårt att föreställa sig. - 90-talet var den sista epoken med en egen identitet. I dag är det svårt att säga hur 00-talet såg ut, det var mer som ett stort smörgåsbord. Men det håller inte Fredrik Wikingsson med om. Han tror att 00-talet gör comeback innan året heter 2020. - Det går fortare och fortare. 00-talet kan bli retro om kanske sex år. Ju högre tempo livet håller desto snabbare går det för folk att bli nostalgiska, säger han. Fakta/\"Nittileaks\" \"Nittileaks\" sänds på måndagar i Kanal 5. I tio program ska Filip Hammar och Fredrik Wikingsson avhandla årtiondet ett år i taget. Programmet gästas av personer som var välbekanta på 90-talet. Bland gästerna finns Camilla Henemark, Henrik Schyffert, Kajsa Mellgren, Thomas Ravelli, Ulf Ekberg, Kristian Luuk, Gry Forsell och dokusåpakändisarna \"Hjalle\" och \"Heavy\". Dj är E-Type och i varje program uppträder en nutida artist med klassiska hitlåtar från 90-talet. Fakta/90-talet är tillbaka 90-talsikoner som 2 Unlimited, E-Type, Dr Alban och Vengaboys drar genom Norge på en turné med namnet \"We love the 90's\". Nya versioner av 90-talets stora tv-tävlingar \"Fångarna på fortet\" och \"Gladiatorer\" visas åter på tv. James Camerons kioskmanglare \"Titanic\" kom 1997 och slog alla tidigare rekord. Nu gör den prisade regissören Julian Fellowes en tv-serie om skeppsbrottet. När Robyn uppträdde på Way Out West-festivalen förra sommaren gästades hon av 90-talsstjärnan Dr Alban. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16826, "headline": "Agent med rätt att sälja dyrt", "summary": "Svensk litteratur är glödhet utomlands. Man kan tala om en Stieg Larsson-effekt som genererar mångmiljonförskott – framförhandlade av en växande skara litterära agenter. På måndag samlas de på London book fair.", "article": "När bokmässan i London startar på måndag kommer utländska förläggare att förväntansfullt stå på kö för att se vad ”svenskvågen” drar med sig den här gången. För de svenska förlagen och de litterära agenterna har London book fair blivit vårens viktigaste internationella branschträff. Glödheta författare som Lars Kepler och Jan Wallentin har fått länder som Frankrike, Spanien och Italien – tidigare betydligt mer kallsinniga till svensk litteratur – att lyssna extra noga när säljsnacket drar i gång i mässans svenska del. Paret Ahndorils ”Hypnotisören” släpps i år på engelska i Storbritannien och USA. Främst är det Stieg Larssons Millenniumtrilogi som skapat hajpen kring den svenska litteraturen och gjort att de svenska bokagenterna inte behöver sälja lika hårt som förr. Deckare från Sverige och övriga Norden har numera självklar kvalitetsstämpel, och när New York Times placerar bokrecensioner på Henning Mankell och norska deckarförfattaren Jo Nesbø i topp förstår man att något hänt. – Svensk kriminallitteratur håller en mycket hög kvalitet. Det kommer just nu mycket mer härifrån än vad det gör från exempelvis USA. Lite som tennisundret. Många begåvade svenska författare bestämmer sig för att skriva just kriminallitteratur, säger Gustaf Bonde på Bonnier Group Agency, som i år lanserar ett tiotal svenska titlar i London. Stieg Larsson var dock inte först. Andra har banat väg. Redan på 1970-talet sålde Sjöwall–Wahlöö sina Martin Beck-deckare till utlandet. På 1990-talet var det Håkan Nessers, Liza Marklunds och Henning Mankells tur. År 1990 startade den första fristående litterära agenten, Bengt Nor-din, och gjorde författaren Marianne Fredriksson till ett världsnamn. För ungefär sju år sedan etablerade sig flera fristående agenter. Bonniers och Norstedts förlag svarade med att bygga upp sina befintliga agenturer. I dag existerar drygt tio förlagsagenturer och fria agenturer, de har var och en runt fyra fem agenter anställda och 40–50 författare som de företräder. De flesta i branschen tror att det finns plats för några till innan marknaden är mättad. Bara i år har två nya agenturer startats. En av dem basar Magdalena Hedlund för, som efter nio år på Norstedts Agency blir sin egen. På Norstedts arbetade hon framför allt med Stieg Larssons internationella bok- och filmrättigheter. Nu fortsätter hon som en sorts konsult till Larssons dödsbo och tar hand om rättighetsfrågor som rör utställningar, merchandise och medier. Dessutom representerar hon redan några andra författare. – Både litterära och kommersiella författare, så vill jag ha det. Branschen är i stark förändring. Författare är inte lika förlagstrogna, och de kommer att ha ännu större behov i framtiden av någon som hjälper dem med alla rättigheter. E-böcker och ljudböcker, cd och ljudfiler. Filmrättigheter och översättningar. Det är mer än kontraktsförhandlingar på pappersböcker som ska förhandlas. Men att branschen för bokagenter växer beror också på att de och även författarna ikläder sig nya roller. –Som fri agent fungerar man mera som en manager. Författare har blivit kändisar, en del till och med stjärnor. Så var det inte förut, läsaren visste inte hur exempelvis Torgny Lindgren såg ut. Numera frågar vi dem vi representerar saker som ”Vem vill du vara?”, ”Hur vill du bli lanserad?” säger Lena Stjernström på Grand Agency som tar med fantasyserien ”Cirkeln” till London. I takt med kommersialiseringen av bokmarknaden får den enskilde författaren det allt svårare att tala för sin sak. – Författaren själv lägger sitt hjärta på bordet och är därför ingen bra förhandlare. Agenten som är ekonomiskt driven gör det bättre, problemet kan dock vara att denne bara vill ta sig an sådant som är säljbart. Jag är kritisk till den enfald som bara handlar om pengar, vi behöver flera svenska agenter som förstår värdet av bra litteratur, säger Lasse Winkler, chefredaktör på Svensk Bokhandel. De höga förskotten har blivit hög-re, också de del av Larssoneffekten. Debutanten Jan Wallentin fick erfara den med råge när han i fjol drog in smått fantastiska tio miljoner kronor i förskott för sin då ännu outgivna ”Strindbergs stjärna”. – Den här typen av händelser när en debutant slår väldigt stort och blir såld till väldigt höga förskott utomlands är vi här hemma ovana vid. Många litterära scouter och förläggare utomlands hörde av sig flera månader innan boken var klar. De hade lektörer som satt och väntade beredda att få läsa. Jag ser det som en effekt av att många fått upp ögonen för det svenska ur ett rent kommersiellt perspektiv, säger Gustaf Bonde. Förskott i den här storleksordningen har alltid funnits i den anglosaxiska världen, men inte i Sverige. I dag är förskotten dock mycket högre än tidigare även här. – Det beror på att alla springer på samma boll. När något blir riktigt hett är det inte bara ett eller två förlag som lägger bud, utan flera. Då är det bland annat genom pengarna ett förlag kan visa sina muskler. Och i utlandet hoppar land efter land på när man ser att det fungerar i andra länder. Stieg Larsson är det tydligaste exemplet på det, säger Linda Altrov Berg på Norstedts Agency. Den litterära agenten är här för att stanna. Grand Agency uppger att deras arbete utförs till 60 procent på den inhemska bokmarknaden. Flera än deckarförfattare får plats i agenternas stall, vilket agenterna själva gärna framhäver. En skönlitterär roman genererar givetvis inte lika mycket pengar, men som en professionell aktiesparare lägger agenten inte alla ägg i samma korg. Magdalena Hedlund representerar en barnboksförfattare, en som skriver filmmanus och romaner och en deckardebutant. Andra agenter lanserar titlar skrivna av namn som Lukas Moodysson, Jonas Hassen Khemiri och fjolårets Augustvinnare i barn- och ungklassen Jenny Jägerfeld. – Självklart är det lättare att sälja böcker med redan stora säljsiffror, men det är också viktigt att ha litterära författare på sin lista. Steve Sem-Sandberg är ett bra exempel, hans ”De fattiga i Lódz” är såld till 25 länder, säger Anna Frankl på Nordin Agency. Den dagen svenskvågen ebbar ut gäller det att vara garderad. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se Artikeln är rättad den 12 april Litteraturagenturen Grand Agency låter meddela att man lägger 25 procent av sitt arbete på hemmamarknaden och 75 på den utländska bokmarknaden, inte 60 procent som det stod i lördagens tidning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16843, "headline": "Korancitat stoppade dans", "summary": "Några rader ur Koranen och en Facebooktråd stoppade en streetdanceföreställning på Kulturhuset i Stockholm strax före start. För hög säkerhetsrisk angavs som skäl.", "article": "Upploppen i Afghanistan efter den amerikanske pastorn Terry Jones Koranbränning ger efterverkningar även i Sverige. På lördagens generalrepetition av föreställningen ”Celebration of womanhood” på Kulturhuset reagerade en åskådare på att några rader ur Koranen användes. Den kränkta åskådaren gick hem och lade upp sina negativa funderingar på Facebook, och under natten till söndagen startade en tråd med trettio kommentarer som höll med det ursprungliga inlägget och ännu fler menade att det var upprörande att de sjungna Koranraderna ingick i föreställningen. På söndagen fick Kulturhuset nys om Facebooktråden, men i stället för att ta bort Koraninslaget stoppades hela föreställningen. – Det var en massa turer under söndagen och omkring en timme innan fick alla inblandade veta att man beslutat att ställa in föreställningarna, berättar Malin Träff från arrangören Freshest för nättidningen Feministiskt Perspektiv som var på plats i Kulturhuset. Chockade och gråtande dansare fick se sig snuvade på söndagens två föreställningar med fokus på att stärka kvinnor inom streetdancekulturen. Elva olika akter medverkar i ”Celebration of womanhood”, några är Sveriges bästa kvinnliga dansakter. Dansarna hade svårt att fatta att en hel helg full av workshopar och paneldiskussioner plötsligt inte skulle få avslutas. – Det var utifrån Facebookkommentaren och dess efterföljder som beslutet togs, deras besked till oss var att man inte kan överblicka nätkommentarernas spridning och att de därför sågs som en säkerhetsrisk, säger Malin Träff till DN. Malin Träff tror inte att Freshest har några direkta fiender men ser det inte som osannolikt att gruppens feministiska framtoning kan provocera. Bönen ur Koranen hade dock inte för avsikt att kränka någon. – De borde haft bättre omdöme än att göra en hyllning till Koranen. Det räcker inte att vi först på genrepet får reda på innehållet, säger Kulturhusets produktionschef Nina Röhlcke som tillsammans med två andra chefer tog beslutet att stoppa föreställningarna. Kunde ni inte bara ha plockat bort Koraninslaget? – Hela föreställningens fokus förflyttades i och med att Facebookkommentaren spritt sig till så många. Men tanke på att läget är så infekterat just nu och att vi är en av Sveriges största kulturinstitutioner kunde vi inte oreflekterat visa föreställningen, säger Nina Röhlcke. Hon betonar att Kulturhuset inte är berett att ta minsta lilla risk för sina besökare. Någon hade retat sig på en tonsatt bön och ingen visste ”om det skulle gå överstyr”. Det feministiska temat har Kulturhuset och Freshest jobbat ihop kring tidigare. Det är andra året som Freshest gör den här tvådagarsfestivalen i Kulturhuset. – Men ska vi jobba med Koranen och konst måste vi göra det kontrollerat och alla parter måste få komma till tals, säger Nina Röhlcke. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 16859, "headline": "Dalles nya filmprojekt får 3 miljoner", "summary": "Efter flera år i kylan får Peter Dalle pengar från Svenska Filminstitutet. Hans kommande film får tre miljoner i produktionsstöd.", "article": "För bara en månad sedan berättade den prisbelönte komikern och regissören om svårigheterna att förankra sina filmidéer hos Svenska Filminstitutet (SFI). Bland annat kallade han deras vägar för outgrundliga och förklarade sin åtta år långa frånvaro från filmregistolen med att han helt enkelt inte getts möjlighet att finansiera sina projekt. – Jag har hållit på med en massa filmprojekt men SFI har sagt nej. De tycker inte att det jag gör är något bra. Det är oerhört frustrerande att skriva manus och bara få nej, sade Peter Dalle i början av mars till tidningen Expressen. Men nu verkar det alltså som att makthavarna på SFI ändrat sig. Peter Dalles nya film, en än så länge obetitlad thriller, får tre miljoner kronor i produktionsstöd. Men pengarna får inte filmens producent Patrick Ryborn att jubla. Summan är att jämföra med långfilmsdebuterande Martin Högdahl, vars film \"Isdraken\" får nio miljoner kronor av SFI. – Vi fick i alla fall någonting. Men en film med den här budgeten ligger normalt stödet på åtta miljoner, men nu är det så här, säger producenten Patrick Ryborn. Detaljerna kring Peter Dalles kommande projekt är dock ännu höljda i dunkel. Inspelningen har påbörjats i bland annat Hamburg och premiären är planerad till 2012. Men vilka skådespelare som ska spela huvudrollerna och vad filmen ska heta vill produktionsbolaget inte avslöja. Fakta/De får produktionsstöd Långfilm: \"Isdraken\", regi Martin Högdahl, 9.000.000 kronor \"Love Addiction\" (dokumentär) regi Pernille Rose Grønkjær, 250.000 kronor \"Peter Dalle 2011\", regi Peter Dalle, 3.000.000 kronor Kortfilm: \"Köttbullarna 3 och 4\", regi Johan Hagelbäck, 410.000 kronor \"Medan du var borta\", regi Frida Kempff, 170.000 kronor \"Vem-filmerna 14-16\", regi Jessica Laurén 600.000 kronor ", "article_category": "culture"}
{"id": 16860, "headline": "Upphovsrätten kan göra mobilen dyrare", "summary": "Ett hundra kronor mer för en mobiltelefon. Det kan bli verklighet om avgiften för privatkopiering kommer att omfatta mobiler, vilket upphovsrättsorganisationen Copyswede vill.", "article": "Organisationen Copyswede vill att mobiltelefoner ska omfattas av avgiften för privatkopiering, den avgift du betalar för att få kopiera din mp3-låt till flera apparater för eget bruk. Skulle mobiler omfattas av avgiften kan det betyda ett påslag på 100 kronor för köparen. Totalt skulle det kunna innebära 200 miljoner kronor per år i upphovsrättspengar till Copyswede, enligt en artikel i Computer Sweden. För varje såld mp3-spelare eller hårddiskvideospelare du köper går ett par hundra kronor till artister, skådespelare och andra upphovsmän som skapar mjukvaran, det vill säga innehållet du stoppar i apparaterna. Ersättningen kallas privatkopieringsersättning. – Produkter som kan användas för privatkopiering ska in i avgiftssystemet. Mobiler har ett minne som det går att lagra exempelvis musik på, säger Mattias Åkerlind, vd för Copyswede. Men motparten mobiltillverkarna anser att mobiler i dag används i så liten omfattning till just privatkopiering att de inte ska omfattas av den nuvarande lagstiftningen. Dessutom menar mobiltillverkarna att de redan bidrar till att reglera marknaden genom att de gör det allt svårare att ladda ned illegalt i mobilerna. – Det är klart att upphovsmännen ska ha rimlig ersättning. Men för musiktjänster som Itunes och Spotify, där finns redan avtal om ersättning, säger Mats Holme, vd på mobiltillverkarnas branschorganisation MTB. Upphovsmännen har redan fått betalt en gång. Det, menar även Copyswedes Mattias Åkerlind, kan vara ett skäl till att sätta privatkopieringsavgiften lägre. Ett annat skäl kan vara att människor i de äldre åldersgrupperna är benägna att ladda ned i mindre omfattning än yngre. – Man skulle kunna rikta in avgiften på mobiler som används just som musikmobiler. Medan nedladdningen de tre senaste åren minskat och den strömmade musiken och filmen ökat har diskussionen pågått mellan mobiltillverkarna och upphovsrättsorganisationen. Utan resultat. Diskussionen gäller även externa hårddiskar och usb-minnen, och de ska från 1 juni i år omfattas av privatkopieringsersättningen. Copyswede har föreslagit 160 kronor påslag för hårddiskar och en krona per gigabyte för usb-minnen. Samma takt som nedladdningen minskat har Copyswedes intäkter minskat radikalt. 2007 fick man in avgifter på 210 miljoner kronor för inspelningsbara dvd-spelare och hårddiskvideospelare. I fjol hade intäkterna sjunkit till hälften. Copyswede ska skydda upphovsrätten Bakom Copyswede står fjorton organisationer som företräder svenska kulturutövare. Copyswedes uppgift är att skydda kulturutövarnas upphovsrätt och samtidigt underlätta för aktörer som vill vidareanvända tv och radio i olika sammanhang. Det kan röra sig om företag som vill återutge ett tv-program på dvd eller en bredbandsleverantör som vill erbjuda ”on demand”-tjänster i sina digitalboxar för att kunden själv ska kunna välja när han eller hon ska se ett program. I de fallen kan Copyswede samordna licensieringen av rättigheterna, så att företagen slipper förhandla med alla enskilda upphovsmän. SVT har tidigare betalat Copyswede för att bredbandsoperatörerna ska kunna erbjuda SVT play i sina digitalboxar. Men från och med årsskiftet vill SVT att operatörerna själva ska stå för avgiften till Copyswede. Eftersom operatörerna sa nej, saknas SVT play för närvarande i bredbandsleverantörernas on demand-utbud. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16862, "headline": "Lärn dirigerar orkester i \"Maestro\"", "summary": "Författaren Viveca Lärn är en av sex kändisar som ska gå i dirigentskola och lära sig att leda en orkester i SVT:s nya satsning \"Maestro\". Även artisten Marit Bergman, nyhetsankaret Claes Elfsberg och komikern Petra Mede ska lära sig orkesterdirigering, skriver Göteborgs-Posten.", "article": "– Jag tackade ja tämligen direkt eftersom jag förstod att det inte var ett tramsprogram. Jag tycker att det är så roligt att lära mig nya saker. Och kanske lär sig tittarna något också, säger författaren Viveca Lärn till tidningen. Programledare för \"Maestro\" blir Kristian Luuk, till sin hjälp har han coachen Cecilia Rydinger Alin, professor i orkesterdirigering. Deltagaren som vinner programmet får dirigera radiosymfonikerna i ett tv-sänt framträdande i Berwaldhallen. \"Maestro\" börjar sändas till hösten i SVT. (TT Spektra)Lärn dirigerar orkester i \"Maestro\" Författaren Viveca Lärn är en av sex kändisar som ska gå i dirigentskola och lära sig att leda en orkester i SVT:s nya satsning \"Maestro\". Även artisten Marit Bergman, nyhetsankaret Claes Elfsberg och komikern Petra Mede ska lära sig orkesterdirigering, skriver Göteborgs-Posten. – Jag tackade ja tämligen direkt eftersom jag förstod att det inte var ett tramsprogram. Jag tycker att det är så roligt att lära mig nya saker. Och kanske lär sig tittarna något också, säger författaren Viveca Lärn till tidningen. Programledare för \"Maestro\" blir Kristian Luuk, till sin hjälp har han coachen Cecilia Rydinger Alin, professor i orkesterdirigering. Deltagaren som vinner programmet får dirigera radiosymfonikerna i ett tv-sänt framträdande i Berwaldhallen. \"Maestro\" börjar sändas till hösten i SVT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16866, "headline": "Knut Ståhlberg: ”Två kära ovänner. Churchill och de Gaulle”", "summary": "När general Charles de Gaulle flydde Frankrike 1940 tog Winston Churchill emot honom i London med öppna armar. Men det skulle inte bli en okomplicerad relation, visar Knut Ståhlbergs nya bok.", "article": "Det är aldrig för sent att skriva böcker. Jag säger bara: Knut Ståhlberg. Den mannen är värd respekt, kids. Han är född 1919, cyklade in i Paris som 26-åring fredsåret 1945, blev blixtförälskad och hittade ett nytt hemland. Och därifrån rapporterade han som korrespondent för svenska tidningar, radio och tv i hela sitt yrkesverksamma liv. Med oefterhärmlig stil och integritet. Därefter kom några oväntat fina minnesböcker, som ”Storklockan i Paris” (1995) och ”Det förflutnas ständiga närvaro” (2002). Och inte minst biografin över Charles de Gaulle (2004), som lyste upp ”mannen som var Frankrike”. Man förstod plötsligt den sturske generalen – och de konstiga fransmännen – lite bättre. I den nya boken ”Två kära ovänner” känner man igen en del från den stora biografin; utan Churchills stöd hade de Gaulle inte blivit de Gaulle. Nu står deras vänskapliga men stormiga relation under andra världskriget i centrum. Den brittiska bulldoggen och den galliska tuppen, förenade i kampen mot den tyska örnen. Även om den gamla bulldoggen ofta fick lust att bita halsen av den kaxiga tuppen i landsflykt. Den sidan av kriget är inte så ofta beskriven, och det är lätt att förstå varför. Det var i första hand Tyskland och Japan som skulle besegras. Storbritanniens relation till USA och i viss mån Sovjetunionen hade företräde. Den franska nationen – och imperiets framtid – var mindre viktig. Vad som hände i Alger, Beirut eller Indokina stod inte högt på dagordningen. Och så har väl även historikerna utanför Frankrike betraktat saken. De Gaulle satte förstås Franrikes intressen först, det fria Frankrike, nationen som aldrig gett upp, ehuru ockuperad. Pétains tyskvänliga regim i Vichy betraktade de Gaulle som förrädare. Vilket även vi lärt oss i efterhand, men det var ingen given sanning när det begav sig. Det är så man måste förstå de Gaulles stormiga opposition mot de allierades iskalla taktik. Känslor sätts sällan på pränt, som Ståhlberg noterar med visst eftertryck. Amerikanerna, och i synnerhet president Roosevelt, betraktade de Gaulle som en halvfascistisk primadonna. Stridslysten, neurotisk, självupptagen. Det var ingen som brydde sig om att informera den galliska tuppen om livsviktiga beslut. Frankrikes tid som stormakt var förbi. Någon roll i D-dagen och befrielsen skulle han inte tillåtas spela. Här såddes inte utan bittra skäl fröet till efterkrigstidens franska nationalism och antiamerikanism. När de Gaulle blev för jobbig förbjöd Churchill honom att lämna London. Ståhlberg återger en rolig replikväxling från våren 1943: ”Jag är alltså er fånge, tänker ni sätta mig i fängelse på Isle of Man?” ”Nej inte alls. För en så distingerad person blir det Towern.” Ändå var det Churchill som tog emot de Gaulle med öppna armar när han flydde Frankrike som en då rätt okänd general i juni 1940. Och gav honom statligt sanktionerat stöd att tala i BBC till det franska folket för att fortsätta kampen. Det brittiska krigskabinettet hade först sagt nej. ”Vem är de Gaulle?” Churchill insisterade, kallade honom en ödets man. Efter hand blev fighterna många; Churchill var redo att överge de Gaulle flera gånger. Knut Ståhlberg redogör för de diplomatiska härdsmältorna med detaljrik finess. Värst var det natten till D-dagen den 6 juni 1944. De Gaulle vägrade att tala i BBC efter överbefälhavaren Eisenhower, som han misstrodde. Churchill exploderade, talade om förräderi, gav order om att de Gaulle skulle transporteras till Alger, belagd med handbojor om så krävdes. Generalen skulle inte få sätta sin fot i Frankrike. Som så många gånger tidigare var det den brittiske utrikesministern Anthony Eden som mäklade fred. ”Avskedsbrevet till de Gaulle som var skrivet och färdigt att överlämnas brändes.” Är det något som blir tydligt i Knut Ståhlbergs historieskrivning är det att jänkarnas intressen alltid gick först, även för Winston Churchill. Utan USA inget fritt Europa. Det gick upp för honom för sent att konsekvensen även skulle bli en järnridå som i stället delade kontinenten fram till 1989. Alltmedan de brittiska och franska imperierna monterades ned och de nya supermakterna Sovjetunionen och USA rustade upp och inledde det kalla kriget. Vad jag inte blir klok på i Knut Ståhlbergs bok är hur Charles de Gaulle trots det monumentala motståndet lyckades med det han föresatt sig. Här går det väl fort i analysen. Och hur fransmännen såg på honom under kriget blir inte heller riktigt tydligt. Blott en hjälte? För många hurrarop står i vägen för att vi verkligen ska få syn på mannen bakom uniformen. Knut Ståhlberg kallar Roosevelts aversion mot de Gaulle ”patetisk” och påstår att Frankrike aldrig skulle ha återhämtat sig från ett amerikanskt ”förmyndarskap”. Om det vet vi faktiskt ingenting. Ändå tågade den nästan uträknade generalen in i Paris den 23 augusti 1944, Vichyregeringen bröt samman, tyskarna gav upp och i oktober erkändes den provisoriska franska regeringen av krigets segrarmakter. Den sturska tuppen var hemma igen. Året därpå valdes han till Frankrikes president i fria val. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16871, "headline": "Jazzfestivalen i Ystad växer", "summary": "33 konserter och fyra soffprogram. Ystad Sweden jazz festival utökar sitt program i sommar och satsar på både legender och oetablerade musiker.", "article": "I fjol bjöds publiken på 15 konserter på tre dagar. I år utökas Ystad Sweden jazz festival till 33 konserter på fyra dagar (den 4–7 augusti). Lägg därtill fyra soffprogram med kända jazzlegender som berättar om sitt liv. En legend varje dag och först ut är Georg Riedel, som följs av Bengt Hallberg, Herb Geller och Scott Hamilton. På tisdagen presenterades programmet i Konstnärshuset i Stockholm, och Georg Riedel hade inget emot att bli kallad legend bara det blev med tillägget ”levande”. En bit fram i programpresentationen spelade Riedel och Dan Berglund ståbas i ett unikt framträdande som inte går i repris i Ystad. De framförde ”I remember April” samtidigt som snön föll över Stockholm. – Vi vill bjuda på både legender och unga oetablerade jazzmusiker som vi tycker är värda att lyfta fram, säger Jan Lundgren konstnärlig ledare, som ensam ansvarat för programmets sammansättning. Bland de utländska storstjärnorna märks bland andra Toots Thielemans European Quartet. Thielemans, som fyller 89 (!) år i slutet av april, var med på festivalen i Ystad i fjol och tyckte att det var så roligt att han bad arrangörerna att få komma tillbaka i år. – Det är svårt att säga nej till Toots Thielemans, säger Jan Lundgren, som inte bara är arrangör. Han ska också ge två konserter på Ystad teater under festivaldagarna. Eva-Karin Gyllenberg eva-karin.gyllenberg@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 16893, "headline": "Bitterljuv kärlek i Cherbourg", "summary": "”Paraplyerna i Cherbourg”, den franska musikalfilmen som gjorde megasuccé på 60-talet, får nytt liv på Stadsteatern i händerna på Alexander Mørk-Eidem.", "article": "Röda bensinpumpar. En ljusblå chiffongscarf. Blänkande asfalt. Den stora bitterljuva kärleken i en regnig hamnstad. Mycket talar för en ny vår för Jacques Demys ”Paraplyerna i Cherbourg”. Alexander Mørk-Eidem, Stadsteaterns succéregissör, har länge velat göra den, men det har varit svårt att få rättigheterna. Till slut lossnade det när det blev klart att den skulle sättas upp som stor musikal i London. Det återuppväckta intresset för Catherine Deneuve spelar säkert in och de suveräna franska kläder som blev hennes signum. Än har inte Yves Saint Laurent kommit in i bilden, men ”Paraplyerna i Cherbourg” bjuder ändå mycket att titta på. Till detta Michel Legrands känslostormande stråkar, filmmusik som biter sig fast. ”Paraplyerna i Cherbourg” var musikalfilmen om den oerhörda kärleken mellan Geneviève i paraplyaffären och Guy på bensinstationen. Men den var inte filmad i en studio som alla sina amerikanska föregångare, utan ute på gatorna i Cherbourg. Ett Cherbourg som bitvis målades om för att passa in i det fantastiska färgschemat från popkulturens 60-tal som regissören skapade med sina medarbetare. När kärleken under en kväll får slå ut i full blom är väggarna på diskoteket röda, Guys skjorta är rosa och Catherine Deneuves/Genevièves mycket tajta lilla klänning aprikosfärgad. Det nya med ”Paraplyerna i Cherbourg” var också att vartenda ord var sjunget, från bilmekanikern Guys ”er motor knackar lite” till Genevièves ”jag kan inte leva utan dig, jag dör hellre”. Ett realistiskt element, den tråkiga hamnstaden Cherbourg i Normandie, kombinerades med ny färgsättning och sjungen dialog till jazz och storslagen melankolisk musik. Alexander Mørk-Eidem tycker egentligen inte om rena musikaler, även om han gärna gör teater med musiknummer, som succén ”De tre musketörerna”. – Musikaler var det töntigaste jag visste när jag var yngre, säger han, född -71, men ”Paraplyerna …” är speciell. Och de yngre har ju inga problem alls, det kommer nya musikalfilmer hela tiden. Som alltid har han letat efter en alldeles egen ingång till just denna historia. Han har gått tillbaka till det som var början på hans yrke, amatörteatern, teatern de gjorde i skolan. Och platsen har blivit det mest verkliga i det sammanhanget, en gymnastiksal. – Med jämna mellanrum har jag tyckt att det jag jobbar med är väldigt fånigt: att hålla på och låtsas, fiktion och illusion, säger regissören Mørk-Eidem. Den Trötthet han kände inför illusionsteatern när han arbetade med ”Tre systrar” lyckades han komma över i ”Sex roller söker en författare”. Där fick han fiktionen att fungera igen: de gamla traditionella skådespelarna, som insisterar på att få spela sina liv, lyckas vinna publikens hjärtan framför den yngre och spexigare ensemblen från ”Tre systrar”. – ”Paraplyerna …” är back to basics nu när jag fått fastslaget att illusion fungerar. Som för de flesta som håller på med teater började det med amatörteater. Jag växte upp i Oslo och vi gjorde teater i skolan. – Här är ett gäng som tror helhjärtat på illusionsteatern. De har inte kommit så långt att de ifrågasätter. De vill bara göra filmen så bra som möjligt med vad de har av resurser i sin lilla teaterförening i en småstad i Sverige på 70–80-talet. Alltså en naiv metanivå till skillnad från den problematiserande metateatern i ”Sex roller söker en författare”. – De tror att allt är möjligt i en gympasal. Det passar bra ihop med den naiva tron på den stora, rena kärleken som inleder filmen. Geneviève är 17 år, hon älskar bilmekanikern Guy men hennes mamma, som äger en paraplyaffär, godkänner inte relationen. Hon vill ha något bättre åt sin dotter. När Guy blir inkallad och skickad till kriget i Algeriet på två år måste de skiljas åt. Alldeles innan Guy far ger sig Geneviève till honom, som det hette på den tiden, och lovar att vänta. Men när det visar sig att hon är gravid finns bara en lösning och det är att bli gift, gärna rikt. Guy återvänder och den mer jordnära grannflickan Madeleine ser sin chans. Än är det långt till premiären den 25 mars och just den här eftermiddagen arbetar regissören och ensemblen fortfarande med improvisationer i repetitionsarbetet. Louise Peterhoff och Sverrir Gudnason spelar de två amatörskådespelarna som spelar Geneviève och Guy, två ungdomar som själva blir förälskade. – Ja de blir förälskade i förälskelsen. Men hur vi ska gestalta det, det har jag inget svar på än. För själva förälskelsen tycker jag inte fungerar så bra i filmen. De har tre fyra scener där de bara sjunger att de älskar varandra. Det är mitt problem, hur vi ska få det intressant och gripande på scenen. Geneviève och Guy är ändå de som i kraft av sin förälskelse försöker bryta sig ut ur det rigida franska samhällets ramar. Men de gör inte uppror. Upproret skulle komma fyra år efter filmens premiär 1964, men det fanns ändå som en underström i franska nya vågen-filmerna under den intensiva perioden från 1958 till 1964. Regissören Jacques Demy sade: ” ’Paraplyerna i Cherbourg’ är en film mot kriget, mot att skiljas åt, mot allt som vi avskyr och som krossar lyckan.” Bara att låta kriget vara skälet till att Guy och Geneviève slits isär var en stor sak. Filmen hade premiär i ett delvis chockat Frankrike med Algerietkriget alldeles bakom sig, ett krig som man inte fick tala om. Den franska avkoloniseringens mest blodiga krig som lämnade efter sig närmare en miljon döda, tusentals algeriska byar jämnade med marken, boskap och skog kraftigt decimerade. Det hade kommit rapporter om terror och tortyr från militärens sida och kriget blev Frankrikes kanske största trauma. Samtidigt är det sammankopplat med det som händer i norra Afrika i dag, svårigheten att skapa demokratiska stater och angripa den djupa arbetslösheten. Men för amatörteatergruppen i den svenska gymnastiksalen blir Algeriet inte mer än en avlägsen plats dit man kan bli inkallad. – De försöker bara göra filmen. De har inget tolkande grepp och ingen jobbig regissör, de vill göra det så bra som möjligt, säger Alexander Mørk-Eidem. Amatörgruppen repeterar hela hösten, regnet faller utanför gymnastiksalen och alla kommer in, skakar sina paraplyer och börjar repetera. Runt jul har de premiär och då har det börjat snöa. Precis som i filmens sista akt, när Geneviève stannar sin bil för att tanka vid den upplysta Essomacken där Guy bor med Madeleine och deras lille son. Som ett sagoslott i snön. – Om vi tar sista scenen, så undrar jag om någon av dem verkligen skulle vilja ha den andra tillbaka. De kanske till och med passar bättre ihop med dem de faktiskt gifte sig med. – Samtidigt är det ofattbart sorgligt. Allt var möjligt och nu stängs dörrarna sakta men säkert bakom en. ”Paraplyerna i Cherbourg” spelas på Stadsteatern. Premiär 25/3. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16903, "headline": "Sverige som ljuv musik för dj-stjärnan Tiësto", "summary": "Tiësto är en av världens största artister och dj:er, och har bidragit till att klubbkulturen blivit mainstream. Eftersom han älskar svensk musik tillbringar han alltid ett par månader i Stockholm.", "article": "Det är sent åttiotal, och Tijs Michiel Verwest är arton år. Han bor i Breda i Nederländerna och har älskat musik sedan barnsben. Hans pappa är jazzpianist, och hans mamma har gjort det till en vana att alltid sätta på en skiva när familjen äter middag. Själv lyssnar Tijs Michiel Verwest mest på rock och heavy metal. Men just nu är han på semester och befinner på en klubb på Mallorca. Musiken som pumpar ur högtalarna är något han aldrig någonsin hört förut. Låten heter ”French kiss”, av Chicago-house-dj:n Li’l Louis, och mitt i kommer ett break där musiken saktas ned, en kvinnoröst stönar. Klubben är trång och svettig. Runt omkring honom står dansare med solfjädrar och kostymer. Det är ett av de mest avgörande ögonblicken i Tijs Michiel Verwests liv. Drygt tjugo år senare sitter Verwest, eller Tiësto som han kallar sig numera, på ett hotell i Stockholm. Han bor här ett par månader om året, alltid i samma hotellrum, eftersom han älskar svensk musik. Han har turnerat med Adrian Lux och gillar svensk indie som José Gonzalez. Mycket har hänt sedan den där Mallorcakvällen som fick honom att börja leta acid house-singlar att spela på sitt lilla dansgolv på baren i Breda. Som så småningom fick honom att börja göra egna remixer och spår. Och som gjorde honom till en av världens absolut största artister, med tiotusentals människor i publiken på sina gig. Det är inte bara Tïëstos liv som förändrats, utan hela klubbmusiken. – När jag började spela skivor var dj:ande inte en seriös sysselsättning. Folk frågade mig ständigt vad jag jobbade med på riktigt. Dj:n var ingen man brydde sig om, det var bara en person i ett hörn på klubben. Det var bartendrarna som var de populära, som folk flockades kring. Men så förändrades allt! Inte för att skryta, men jag tror att jag hade en stor del i den utvecklingen. 2003 gjorde Tiësto sin första arenakonsert, ett åtta timmar långt fullsatt gig. Videoklipp och bilder från konserten spreds som en löpeld, och Tiësto blev nedringd av arrangörer som ville ha samma show. Dj:n var plötsligt en rockstjärna och i dag reser inte bara Tiësto utan också folk som svenska Swedish house mafia runt världen och spelar inför storpublik. För Tiësto innebär det ett ständigt kringflackande liv. Hur upprätthåller man relationer när man lever som du? – Att ha ett förhållande är nästan omöjligt. Kompisar kan acceptera en som man är, men att ha en flickvän går inte. Fast just nu är det inte ett problem för mig, jag är så fokuserad på utmaningarna i mitt liv. Men är det en hälsosam livsstil, att vara gift med musiken? – Vissa andra bor i en stad och har ett jobb de inte trivs med. Jag får jobba med min hobby, och jag behöver inte ens pengarna längre. Det ger mig en enorm frihet. Tiësto har blivit rik på sin hobby, rikare än de allra flesta rockmusiker. Att boka Tiësto för en enda spelning kan kosta runt 300 000 kronor. Och det är en massiv skillnad mot hans uppväxt i Breda. – Min familj var fattig. Eller ja, vi hade ju alltid mat och så, men vi hade verkligen inte mycket pengar. Att vara jazzpianist, som min pappa, blir man inte rik av. Men jag har aldrig flippat ur av att ha mycket pengar, jag är en väldigt sparsam person. Redan tidigt i min karriär använde jag alla pengar till att köpa saker jag verkligen behövde, som musikutrustning. Det enda galna jag någonsin köpt var en Aston Martin. Men jag har sålt den nu. Jag var ju aldrig hemma och kunde köra den. Tiëstos livsstil har också ett pris. 2006 spreds nyheten att han låg på sjukhus med hjärtproblem, och delar av hans turné fick ställas in. I dag tonar han ned episoden och understryker att han aldrig var dödssjuk, och att det inte rörde sig om en hjärtinfarkt utan om en inflammation i hjärtsäcken. – Jag hade festat för hårt. Inte så att jag flippade ur på droger, men jag hade tillbringat en ganska hård vecka i Las Vegas. Jag sov inte, och gick ut och drack varje natt, och det blev helt enkelt för mycket. Ungefär samtidigt fick Tiësto också en musikalisk kris, och tappade inspirationen. – Jag hade sett allt, gjort allt, tjänat mina pengar. Det kändes som att gå till samma restaurant varje dag år ut och år in; maten var fortfarande god, men jag kunde menyn utan och innan. Tiësto tog ett par månaders paus i Los Angeles, där han stötte på dj:er på barer och klubbar som blandade genrer helt fritt. Tiësto bestämde sig för att strunta i vad trancepubliken tyckte, och börja samarbeta med folk han själv gillade, oavsett genre. Han släppte en singel med kanadensiska indiesångerskorna Tegan & Sara. Han jobbade med isländska experimentella Sígur Rós. – Jag hade inget att förlora. Det var som att snurra kalejdoskopet och få en helt ny bild. Var du rädd? – Ja, vissa ögonblick var jag rädd. På internet öste mina gamla fans hat över mig, de tyckte att jag tappat det fullkomligt. Men när jag väl kom ut på klubbarna älskade folk det. De blev som galna. Det gav mig modet att fortsätta. Numera spelar Tiësto inte bara för trancepubliken, utan har varit på Roskilde i Danmark, och har också varit huvudakt på amerikanska megaturnén Coachella med 75 000 besökare i publiken. – Efter en hel dag med rock behöver folk lite beats. Och nuförtiden använder ju också många rockband elektroniska ljud, vilket är fantastiskt för mig. Det gör dem mer öppna för att samarbeta med folk som jag. Får du någonsin hybris när du står på scenen? – Man känner sig inte som en gud, eller så, men man känner sig euforisk. Mina vänner säger att jag förändras som person, att jag ser totalt annorlunda ut när jag spelar. Det är något i mina ögon. Jag känner mig annorlunda också. Jag är i fokus, jag är den alla lyssnar på just då. Det får mig att må bra. Behöver du den där kicken i ditt liv? – Det är lätt att bli beroende av den. Folk som skanderar ens namn, som sjunger med i ens låtar. Om man blir blasé och vänjer sig vid den känslan är det nog dags att syssla med något annat. Han är den första dj:n som invigt ett OS Namn: Tijs Michiel Verwest. Född: 17 januari 1969 i Breda, Nederländerna. Musik: Har släppt fem album, senast ”Kaleidoscope” (2009). Har blivit utsedd till världens bästa dj tre gånger av tidningen DJ Mag, vunnit otaliga musikpriser, och har också röstats fram som Nederländernas fyrtionde viktigaste person genom tiderna. I Aten 2004 blev han den första dj:n någonsin att spela på en OS-invigning. Svenska artister han älskar: Miike Snow. Albumet är fantastiskt, som en perfekt mix av känslor och dansbeats. Inte för elektroniskt, inte för indierock, utan en perfekt blandning. Anna von Hausswolff. Hon är en suverän låtskrivare och har en jättebra röst. Jag såg henne live nyligen och älskade det. José González. Gitarrvirtuosen! Jag har sett honom live flera gånger, och älskar hur han spelar gitarr så snabbt med fingrarna. Adrian Lux. Han har samma vibb som jag, han gillar också indiemusik. Han är någon att hålla utkik efter i framtiden. Han borde producera sina låtar lite mäktigare, men känslan är där. Henrik B. En producent och dj som gjort låten ”Now and forever” med sångaren Christian Älvestam (från death metal-bandet Scar Symmetry). Hans röst låter i vanliga fall: raaahr rah raaahr. Men i den här låten sjunger han vackert. Och Henrik B har stor talang. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16905, "headline": "Sverige som ljuv musik för dj-stjärnan Tiësto", "summary": "Tiësto är en av världens största artister och dj:er, och har bidragit till att klubb-kulturen blivit mainstream. Eftersom han älskar svensk musik tillbringar han alltid ett par månader i Stockholm.", "article": "Det är sent åttiotal, och Tijs Michiel Verwest är arton år. Han bor i Breda i Nederländerna och har älskat musik sedan barnsben. Hans pappa är jazzpianist, och hans mamma har gjort det till en vana att alltid sätta på en skiva när familjen äter middag. Själv lyssnar Tijs Michiel Verwest mest på rock och heavy metal. Men just nu är han på semester och befinner på en klubb på Mallorca. Musiken som pumpar ur högtalarna är något han aldrig någonsin hört förut. Låten heter ”French kiss”, av Chicago-house-dj:n Li’l Louis, och mitt i kommer ett break där musiken saktas ned, en kvinnoröst stönar. Klubben är trång och svettig. Runt omkring honom står dansare med solfjädrar och kostymer. Det är ett av de mest avgörande ögonblicken i Tijs Michiel Verwests liv. Drygt tjugo år senare sitter Verwest, eller Tiësto som han kallar sig numera, på ett hotell i Stockholm. Han bor här ett par månader om året, alltid i samma hotellrum, eftersom han älskar svensk musik. Han har turnerat med Adrian Lux och gillar svensk indie som José Gonzalez. Mycket har hänt sedan den där Mallorcakvällen som fick honom att börja leta acid house-singlar att spela på sitt lilla dansgolv på baren i Breda. Som så småningom fick honom att börja göra egna remixer och spår. Och som gjorde honom till en av världens absolut största artister, med tiotusentals människor i publiken på sina gig. Det är inte bara Tïëstos liv som förändrats, utan hela klubbmusiken. – När jag började spela skivor var dj:ande inte en seriös sysselsättning. Folk frågade mig ständigt vad jag jobbade med på riktigt. Dj:n var ingen man brydde sig om, det var bara en person i ett hörn på klubben. Det var bartendrarna som var de populära, som folk flockades kring. Men så förändrades allt! Inte för att skryta, men jag tror att jag hade en stor del i den utvecklingen. 2003 gjorde Tiësto sin första arenakonsert, ett åtta timmar långt fullsatt gig. Videoklipp och bilder från konserten spreds som en löpeld, och Tiësto blev nedringd av arrangörer som ville ha samma show. Dj:n var plötsligt en rockstjärna och i dag reser inte bara Tiësto utan också folk som svenska Swedish house mafia runt världen och spelar inför storpublik. För Tiësto innebär det ett ständigt kringflackande liv. Hur upprätthåller man relationer när man lever som du? – Att ha ett förhållande är nästan omöjligt. Kompisar kan acceptera en som man är, men att ha en flickvän går inte. Fast just nu är det inte ett problem för mig, jag är så fokuserad på utmaningarna i mitt liv. Men är det en hälsosam livsstil, att vara gift med musiken? – Vissa andra bor i en stad och har ett jobb de inte trivs med. Jag får jobba med min hobby, och jag behöver inte ens pengarna längre. Det ger mig en enorm frihet. Tiësto har blivit rik på sin hobby, rikare än de allra flesta rockmusiker. Att boka Tiësto för en enda spelning kan kosta runt 300 000 kronor. Och det är en massiv skillnad mot hans uppväxt i Breda. – Min familj var fattig. Eller ja, vi hade ju alltid mat och så, men vi hade verkligen inte mycket pengar. Att vara jazzpianist, som min pappa, blir man inte rik av. Men jag har aldrig flippat ur av att ha mycket pengar, jag är en väldigt sparsam person. Redan tidigt i min karriär använde jag alla pengar till att köpa saker jag verkligen behövde, som musikutrustning. Det enda galna jag någonsin köpt var en Aston Martin. Men jag har sålt den nu. Jag var ju aldrig hemma och kunde köra den. Tiëstos livsstil har också ett pris. 2006 spreds nyheten att han låg på sjukhus med hjärtproblem, och delar av hans turné fick ställas in. I dag tonar han ned episoden och understryker att han aldrig var dödssjuk, och att det inte rörde sig om en hjärtinfarkt utan om en inflammation i hjärtsäcken. – Jag hade festat för hårt. Inte så att jag flippade ur på droger, men jag hade tillbringat en ganska hård vecka i Las Vegas. Jag sov inte, och gick ut och drack varje natt, och det blev helt enkelt för mycket. Ungefär samtidigt fick Tiësto också en musikalisk kris, och tappade inspirationen. – Jag hade sett allt, gjort allt, tjänat mina pengar. Det kändes som att gå till samma restaurant varje dag år ut och år in; maten var fortfarande god, men jag kunde menyn utan och innan. Tiësto tog ett par månaders paus i Los Angeles, där han stötte på dj:er på barer och klubbar som blandade genrer helt fritt. Tiësto bestämde sig för att strunta i vad trancepubliken tyckte, och börja samarbeta med folk han själv gillade, oavsett genre. Han släppte en singel med kanadensiska indiesångerskorna Tegan & Sara. Han jobbade med isländska experimentella Sígur Rós. – Jag hade inget att förlora. Det var som att snurra kalejdoskopet och få en helt ny bild. Var du rädd? – Ja, vissa ögonblick var jag rädd. På internet öste mina gamla fans hat över mig, de tyckte att jag tappat det fullkomligt. Men när jag väl kom ut på klubbarna älskade folk det. De blev som galna. Det gav mig modet att fortsätta. Numera spelar Tiësto inte bara för trancepubliken, utan har varit på Roskilde i Danmark, och har också varit huvudakt på amerikanska megaturnén Coachella med 75 000 besökare i publiken. – Efter en hel dag med rock behöver folk lite beats. Och nuförtiden använder ju också många rockband elektroniska ljud, vilket är fantastiskt för mig. Det gör dem mer öppna för att samarbeta med folk som jag. Får du någonsin hybris när du står på scenen? – Man känner sig inte som en gud, eller så, men man känner sig euforisk. Mina vänner säger att jag förändras som person, att jag ser totalt annorlunda ut när jag spelar. Det är något i mina ögon. Jag känner mig annorlunda också. Jag är i fokus, jag är den alla lyssnar på just då. Det får mig att må bra. Behöver du den där kicken i ditt liv? – Det är lätt att bli beroende av den. Folk som skanderar ens namn, som sjunger med i ens låtar. Om man blir blasé och vänjer sig vid den känslan är det nog dags att syssla med något annat. Hanna Fahl hanna.fahl@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 16909, "headline": "Ian Buruma: Japan lever av livets flyktighet", "summary": "Har tsunamin och kärnkraftshaveriet i Japan chockat världen mer än japanerna själva? Ständiga katastrofer har fått den japanska kulturen att inte bara frukta naturens krafter, utan att också hämta kreativitet ur dem Ingen annanstans tillämpas återuppbyggnad ur förstörelse så energiskt som i Japan, skriver journalisten, författaren och Japan-kännaren Ian Buruma.", "article": "Idéer om nationalkaraktärer bör hanteras med största varsamhet. Det mänskliga beteendet är alldeles för mångskiftande för att man ska kunna nåla fast det vid sådant som klimat eller miljö. Ändå säger sunda förnuftet att människor som bor vid en vulkan måste ha en något annorlunda syn på livet än folk som lever i Somersets böljande landskap eller på Bayerns gröna fält. Det är till exempel mindre troligt att man ägnar decennier åt att bygga katedraler längs vulkanens sluttningar. Det vore bara dumt att uppföra storslagna byggnadsverk för evigheten, monument över Gud eller människor, om man vet att naturen när som helst kan sopa bort dem. Vi vet alla att vi ska dö men väntar oss knappast att våra städer ska vara lika flyktiga som våra liv. Européer kan leva åtminstone i illusionen att vissa saker de gör kan vara för evigt. Det är därför vi uppfört katedraler medan amerikaner, med en liknande inställning, byggt Chicago och Manhattan. Japaner har aldrig haft några sådana villfarelser. De har inte råd. Stora delar av Japan förstörs ständigt av jordbävningar, tsunamier eller eldsvådor. Traditionella japanska hus, gjorda av trä och pappersväggar, var smidiga nog att motstå lättare skalv och lätta nog för att människor skulle ha en chans att överleva om de rasade. Men de brann lätt. Förr i världen, när Tokyo ännu kallades Edo, var stora bränder så vanliga att människor gärna stoltserade lite med faran och kallade dem för ”Edos blommor”. Under 1900-talet förstördes Tokyo nästan totalt två gånger – en gång till följd av ett förödande jordskalv 1923 som slog till vid lunchtid och fick till följd att stora delar av staden brann ner, och ännu en gång 1945 när amerikanska bombplan under några nätter dödade mer än 100 000 människor med brandbomber, kallade ”Molotov-blomkorgar”. Men två gånger lyckades japanerna också på rekordtid få Tokyo att återuppstå ur askan och bli en modernare, ännu mer spännande stad. Naturens nyckfulla terror kan ha bidragit till att göra den buddhistiska fatalismen tilltalande för japanerna. Buddhismen är förvisso bara en av Japans huvudreligioner. Den andra är shintoismen, en uråldrig uppsättning ritualer, gudar och ceremonier. Men där finns också konfucianismen, en kinesisk moralfilosofi. Alla tre har påverkat japanskt tänkande och beteende, men den tro som är mest förknippad med olycka och förlust är buddhismen med dess föreställningar om ändlösa kretslopp av död och återfödelse. Man kan inte göra någonting för att hejda en jordbävning eller en tsunami, så man kan lika gärna acceptera idén om överhängande ödeläggelse som en oundviklig del av livet. Ett av de vanligaste uttrycken på japanska är shikata ga nai, ”det kan inte hjälpas”. Det betyder inte att man inte värdesätter livet. Japaner bryr sig lika mycket om sitt eget, sin familjs och sina vänners liv som bra folk gör i Somerset eller Bayern. Medvetandet om att livet när som helst kan klippas av kan snarast få människor att än mer vårda sin stund på jorden. I själva verket finns lika stora variationer i det här avseendet i Japan som överallt annars. Men uppfattningen att allt ska försvinna, ofta mycket hastigt, har präglat kulturen starkt. Det kan man bland annat se i konsten. Alla människor sörjer när något vackert går förlorat. Japanerna gör närmast en kult av det. Körsbärsblommor skattas högt just för att de blommar en så kort tid. Man hinner knappt höja sin kopp med sake för deras rosa skönhet förrän de är borta. Det finns en myt om att japanerna begår självmord med större beredvillighet och mindre skrupler än andra. Det är inte sant. Statistiken är högre i andra länder – Litauen eller Sydkorea, till exempel. Men ungdomens melankoliska skönhet hyllas både i den traditionella dramatiken och i en del samtida poplåtar. Det var inte för intet som kamikazepiloterna – för övrigt precis lika rädda att dö som andra unga män – i sånger under kriget kallades ”körsbärsblommor”. Livets flyktighet är ett återkommande tema i poesi, måleri och film, till och med arkitektur. Naturens förstörelsekraft är med andra ord inte enbart en källa till fruktan och fatalism, utan också till kreativitet. Man skulle kunna säga att den är införlivad med den japanska kulturen. I det verkliga livet har det fått både positiva och negativa följder. Känslan att en människa inte kan göra särskilt mycket för att förändra sitt öde inför naturkatastrofer eller auktoritära ledare kan leda till att man avsäger sig sitt individuella ansvar. När man tar ansvar gör man det ofta i en formell mening, i familjens eller företagets namn, ibland genom att ta på sig skulden för andras misstag. Japanerna har med andra ord en stark känsla av kollektivt ansvar. Man tar hand om sina egna inom både familjen och nationen. Idén om universellt broderskap i kristen mening har däremot inte ingått i japanskt tänkande. Den japanska regeringen har visserligen alltid varit en oerhört generös givare till FN, delvis som ett sätt att vinna världens respekt efter andra världskriget. Japan har också ofta hjälpt till när andra länder drabbats av jordskalv eller andra naturkatastrofer. Däremot ansåg man det länge problematiskt att ta emot hjälp utifrån. Det uppfattades på något sätt som en fläck på den japanska äran. Myndigheterna har velat att landet ska klara sig självt. När en jordbävning ödelade Kobe 1995 avböjde regeringen hjälp från omvärlden – till skada för offren som kunde ha behövt både handfast bistånd och expertis utifrån. Den kollektiva ansvarskänslan har alltså vissa drag av klantänkande. Men den amerikanska föreställningen om en järnhård individualism à la John Wayne, delvis mytisk även den förstås, skulle av traditionellt präglade japaner uppfattas som enbart barnslig. Det kan ju te sig som en viss filosofisk mognad. Men den har ett politiskt pris. Det japanska kriget som var lika förödande för omvärlden som självdestruktivt, sågs efter nederlaget 1945 mest som ännu en naturkatastrof, ett slags jordbävning. En inställning som bara förstärktes av den exempellösa kraften i de atombomber som fälldes över Hiroshima och Nagasaki. Det nya vapnet sågs som ett slags force majeure, något helt utanför alla tidigare erfarenheter av krig, närmast en sorts magi, och därför var det mindre vanärande att kapitulera efter att bomberna fällts. När allt kommer omkring, hur skulle en vanlig, hederlig krigare kunna slåss mot ett sådant vapen? Inom befolkningen i allmänhet väckte kriget i sig liknande tankegångar. Den vanligaste inställningen var att ingen hade kunnat göra någonting åt saken, och därmed var ingen heller ansvarig. Inget konstruktivt sätt att hantera det förflutna. Å andra sidan var de flesta japaners sätt att hantera nederlaget rätt anmärkningsvärt. Nästan över en natt började ett land av ultranationalistiska kejsardyrkare återuppbygga sitt samhälle i en mer liberal och demokratisk anda. Ingenstans har principen om återuppbyggnad ur förstörelse tillämpats lika uthålligt, energiskt och beredvilligt som i efterkrigs-Japan. Precis som invånarna i gamla Edo började om med tomma händer efter ännu en jordbävning eller förödande eldsvåda reste sig japanerna än starkare ur spillrorna. Utan tvivel kommer detsamma att ske efter den pågående jordbävningskatastrofen. I vissa avseenden har den redan lockat fram det bästa i japanerna, samtidigt som den visat på några anmärkningsvärda förändringar. Många iakttagare har slagits av den kollektiva disciplinen: ingen plundring, inga upplopp, ingen öppen panik. Så har de inte alltid varit. Efter jordbävningen 1923 mördades ett stort antal koreaner av rasande folkmassor, misstänkta för allt från själva skalvet till att ha förgiftat vattensystemen. Men inte den här gången. Jämförelser har gjorts med efterverkningarna av orkanen Katrina i New Orleans, avgjort till japanernas fördel. Även regeringens iver denna gång att ta emot hjälp från andra länder är ett gott tecken. Det visar att myndigheterna blivit mindre självtillräckliga och mindre känsliga inför allt som kan hota nationens ära. För såväl det egna folkets som för omvärldens skull får man hoppas att Japan snabbt lyckas återhämta sig. Vi har inte råd att se världens tredje största ekonomi lamslagen särskilt länge. Det sorgliga är att en ny katastrof kommer att slå till igen, någonstans, någon gång. Tokyo väntar på nästa stora skalv, de brukar slå till en gång vart sextionde år och det har nu redan dragit över tiden. Japanerna vet det, men också att livet då som nu helt enkelt kommer att gå vidare. På en plats som heter Ise, mitt i Japan, finns ett komplex av Shinto-tempel som är en perfekt symbol för det eviga kretsloppet mellan förstörelse och återuppbyggnad. Shintoismen – som betyder ungefär ”gudarnas väg” – är närmast ett slags naturkult, tillägnad fruktbarheten men också naturens nycker; farliga vulkaner kan enligt shintoismen vara heliga. Den sorts magiska tänkande som utmärkte reaktionerna på atombomberna var i vissa avseenden typiska för shintoismen. Gudar kan vara både välvilliga och fördärvande. Och vad som helst, dött eller levande, kan genomsyras av helighet: berget Fuji, olika floder, den japanske kejsaren, den väldiga havskatten som i forna tider ansågs orsaka stora jordbävningar. Starka krafter, särskilt om de är destruktiva, måste blidkas med offergåvor och andra former av tillbedjan. Den kraft som måste hållas på gott humör i Ise-templet är nära förbunden med kejsarfamiljen, vars anor man förr trodde gick tillbaka till solguden, Ameratsu. Templet anses så heligt att enbart medlemmar av den kejserliga familjen kan bli överstepräster eller prästinnor där. Shinto-templen grundades för 1 500 år sedan. De är mycket gamla. Men de är också mycket nya. Vart tjugonde år förstörs de och blir identiskt återuppförda i färskt cederträ. Det är tempel som förnyar sig själva i evighet, precis som Japan och allt i naturen vars obeständighet är det enda som varar. Ian Buruma Född 1951, är brittisk-holländsk journalist och författare och professor i mänskliga rättigheter och demokrati vid Bard College i USA. Han har skrivit en mängd böcker om asiatisk kultur i allmänhet och Japans moderna framväxt i synnerhet. Han bor i New York. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16911, "headline": "Sjungande superhjälte", "summary": "När Charlotte Engelkes dekonstruerar Siegfried, den störste av operahjältar från Wagners jätteepos, blir han en modern tecknad superhjälte: självgod men rolig.", "article": "PERFORMA ”Siegfried – The very Wagner hero hour” Idé: Charlotte Engelkes Artister: Lindy Larsson och Charlotte Engelkes. Musik: Willi Bopp, Richard Wagner. Kostym: Anna Ardelius. Ljus: Karl Svensson. Scen: Dansens hus, Lilla scen, Stockholm. Till grandiosa Wagnertoner gör Charlotte Engelkes entré tillsammans med kvällens huvudperson, Lindy Larsson, i performancedramat ”Siegfried – The very Wagner hero hour” på Dansens Lilla scen. Båda sobert uppklädda i kostym, hand i hand som ädlaste vänner. När Lindy Larsson avslutat sin aria vänder han sig omedelbart mot sin partner – hans mor? styvmor? – efter godkännande. Engelkes ler nöjt mot adepten som också ler, men spjuveraktigt, lycksaligt narcissistiskt bakom en glasögonmask med Fantomentouch. Så är Lindy Larsson inte vem som helst utan den störste av hjältar, Siegfried i Wagners opera med samma namn, tredje delen i ”Nibelungens ring”. På scenen klär så Siegfried av sig och blottar stålmannenblå långkalsonger och en röd mantel: han är också en modern, tecknad superhjälte. Ända sedan succén med performancedramat ”Miss very Wagner” (2006) där Charlotte Engelkes på sitt egensinniga vis gestaltade Wagners olika hjältinnor, har hon velat spinna vidare på Wagner; liksom ”Nibelungens ring” vill Engelkes göra performancetetralogi. Nu del två. Efter hjältinnan dags att dekonstruera Wagners hjälte. Kan någon matcha Engelkes självlysande divakarisma? Nej. Lindy Larsson är också en multibegåvning – skådespelare, dansare, sångare – men ingen Engelkes. Arbetar sig i stället sakteliga in i performancedramat. Och han är bra, överraskande bra, snart fantastisk. Liksom i Wagners opera handlar ”Siegfried – The very Wagner hero hour” om pojken utan rädslor som växer upp i skogen, som ska dräpa draken, dricka blod, trotsa gudar. Engelkes version har ingen ironisk twist utan gör en ironisk volt av hjälteeposet. Lindy Larssons Siegfried är en outhärdligt självgod, väldigt rolig pojkspoling som struttar omkring som Stålmannen när han inte poserar på sin isbjörnsfäll: Jag vet, jag bara är så här snygg! Född sån. Många Wagnerreferenser, men långt ifrån enbart. Siegfried sorterar minsann sina sopor, och köper Situation Stockholm. Lindy Larsson ger prov på lysande artisteri och flankeras alltmer av Charlotte Engelkes i denna timslånga performance. Vår Siegfried är en oidipal liten gosse och föreställningen kommer mer och mer att handla om modersfixeringen. Texten är som ofta hos Engelkes (här skriven tillsammans med Sophie Holgersson) huvudsakligen på engelska, men tyska och svenska blandas snillrikt in huller om buller. Så är föreställningen ”number two out of four, in a very pågående Allkunstwerk”. ”Siegfried – The very Wagner hero hour” är lika överraskande som originell. Bitvis genial, ofta väldigt rolig. Digert hantverk, stor scenkonst. Lika avväpnande banal som blixtrande intelligent. Visst kan föreställningen slipas till, och i andra hälften ned, men på det hela taget är det – lysande. Två alternativa slut dessutom. Dels Siegfried vandrande mot ljuset med sin älskade Brünnhilde. Dels Siegfried nedstoppad i en soppåse med målad dödsmask. Mer realistiskt för den som vet att livet bjuder på lika många gratisluncher som lyckliga slut. Örjan Abrahamsson scen@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 16925, "headline": "Svensk hitmakare tar över topplistorna", "summary": "130 singelhittar än så länge. Svenska Peer Åström skriver låtarna till ”Glee”, tv-serien som gör succé i USA", "article": "Den svenska låtskrivaren och producenten Peer Åström innehar just nu fem av de tio topplaceringarna på amerikanska Ituneslistan med låtar från tv-serien ”Glee”. Och för första gången är det inte bara covers, utan också två nyskrivna låtar. Tillsammans med sitt producentteam har han sammanlagt haft ungefär 130 singelhittar i USA. – Hade alla varit originallåtar hade vi kunnat köpa hela Halland vid det här laget! I USA är ”Glee” den största musikhändelsen i historien. Vi har haft fler listplaceringar än någon annan, den sista vi passerade var Elvis. Han hade 102. Tillsammans med sin kompanjon Adam Anders, också svensk men bosatt i Los Angeles, fick han uppdraget att skapa musiken till serien för ett par år sedan. Men då visste ingen hur stort fenomenet skulle bli. – Vi provade. Och serien exploderade. Vi förstod redan efter första avsnittet att det skulle bli stort när Journeycovern ”Don’t stop believing” plötsligt låg etta på Itunes och fyra på Billboard utan att ens ha spelats i radio. Det var sinnessjukt. Hur går det till när ni får låtuppdragen? – Ryan Murphy, som är seriens skapare och regissör, väljer låtarna. Ofta har han någon idé om hur han vill att det ska låta, ”make it sound just like the original” kan han säga. Och så får vi läsa manus, så att man får känsla för scenen. Hur hinner ni göra alla låtar? – Vi har ett rasande tempo. Förra året gjorde vi 150 stycken, och det är ju helt galet. Men vi har tidsskillnaden till vår fördel. När jag går och lägger mig är det morgon för Adam, så vi kan jobba dygnet runt. Har du någon dröm-Glee-låt? – Queens ”The show must go on” borde man få in någon gång tycker jag. Och vi håller på att lobba för ett Abba-avsnitt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16939, "headline": "Nina Stemme svensk favorit till musikens storpris", "summary": "På onsdag presenteras den andra mottagaren av Birgit Nilssons pris – den första som hon inte utsett själv. I stället har en hemlig internationell jury avgjort vem som får världens största musikpris.", "article": "Wagnersångerskan Nina Stemme är storfavorit i TT Spektras enkät inför onsdagens offentliggörande på Kungliga Operan i Stockholm. Den svenska sopranen sjunger inte bara samma roller som en gång La Nilsson, utan väcker också operapublikens jubel världen över. Den förste pristagaren, Plácido Domingo, hade Birgit Nilsson utsett själv. Drygt tio år före sin död på juldagen 2005 lade hon hans namn i ett förseglat kuvert. Men redan på 1980-talet startade hon den ekonomiska stiftelse som ligger till grund för The Birgit Nilsson Prize. Med den nätta prissumman en miljon dollar, i dag 6,59 miljoner kronor, uppges priset vara världens största musikpris. Som en jämförelse kan nämnas att Polarpristagarna får 1 miljon kronor. – Priset var viktigt för henne. Hon ville bidra till att höja standarden på sången och göra ett avtryck. Med priset ville hon dessutom sätta den svenska operan och kulturen på världskartan, sade styrelsens talesman Rutbert Reisch i samband med att priset presenterades 2008. Att det skedde först tre år efter hennes död var även det bestämt av La Nilsson, som enligt Rutbert Reisch inte ville framstå som egocentrisk. Wienaren Reische var både Birgit Nilssons devota beundrare och vän. Det blir också han som offentliggör årets pristagare på onsdag. De fem medlemmarna i prisjuryn, samtliga \"prominenta personer från den internationella operavärlden\", hålls hemliga. Birgit Nilssons pris ska delas ut vartannat eller var tredje år och kan ges till såväl sångare som dirigenter.   Vem tycker du ska få priset? Kjell Englund, konstnärlig ledare och vd, Norrlandsoperan: – Den svenska sopranen Nina Stemme. Hon sjunger i Birgits anda, de roller som hon gjorde. Nina Stemme sjunger världens bästa \"kärleksdöd\", världens bästa Isolde. Jag önskar att jag har råd att ta hit henne. Claes Fellbom, operaregissör: – Jag sätter nog operadirigenten Daniel Barenboim främst. Jag har varit på repetitioner med honom och hans arbete går inte att jämföra med något annat. Han sjunger och gestaltar alla roller själv, hela kroppen är med och han kan i princip allt utantill. – Jag sysslar inte med operastjärnor över huvudtaget, tycker det är ganska ointressant. Att ge Plácido Domingo ett sådant här pris är ganska meningslöst, hans operasyn är så konservativ. Barenboim har verkligen något att komma med, något som många kollegor borde titta på. Kerstin Nerbe, dirigent: – Nina Stemme. Förra året fick Plácido Domingo priset, jag tycker absolut att det måste vara en kvinna i år. Hon är en fenomenalt bra sångerska som sjunger över hela världen, en stor ambassadör för svensk opera och svensk sång. Hon har en intelligent och musikalisk integritet, det finns en styrka i allt hon företar sig. Precis som Birgit Nilsson gör hon stora och svåra roller, hon bär över de största scenerna. Mira Bartov, regissör och avgående operachef, Folkoperan: – Gustavo Dudamel som har gjort något inte bara för konsten utan också för mänskligheten. Han är en frisk fläkt, han är inspirerande och det är något som sprider sig. Hos en dirigent är det lika viktigt som musikaliteten i sig. Det är kul att han är så mycket i Sverige också. Lise-Lotte Axelsson, operachef, Göteborgsoperan: – Nina Stemme. Hon är en sådan urkraft. Internationellt sett är Renée Fleming ständigt aktuell. Hon har förmågan att synliggöra och formulera sitt konstnärskap på ett väldigt intagande sätt. – Dirigenten Daniel Barenboim har en oerhört gedigen verksamhet på högsta nivå. Michael Tydén, konserthuschef, Berwaldhallen: – Valery Gergijev, fantastisk rysk dirigent, Anna Netrebko, rysk-österrikisk sopran som gör succé över hela världen. Hon är väldigt vacker och har en fantastisk utstrålning på scenen. Renée Fleming, megastjärna som gjort allt. Nina Stemme som har fantastisk kraft i rösten och en enorm seriositet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16944, "headline": "Massiv kritik mot mangadom", "summary": "Lagen om barnpornografibrott måste ändras – det kräver en lång rad debattörer efter den så kallade mangaporrdomen. Kritikerna anser att yttrandefriheten är i fara.", "article": "Kritiken mot mangaporrdomen, där 39 teckningar bedömts olagliga, växer. Stora delar av Kultur- och Medie-Sverige har reagerat, och under rubriken ”Moralpanik och juridik” debatterar Publicistklubben på måndag domen. De bägge domstolarna dömde rätt, men det är fel på lagen. I det aktuella fallet finns varken offer eller förövare, och därför är det befängt att straffbelägga tecknade fantasibilder. Ungefär så kan man sammanfatta den massiva kritik som följt i kölvattnet av domen mot en översättare, dömd för barnpornografibrott för att han i sin dator lagrat 39 mangateckningar som rätten bedömt vara barn – nakna eller i sexuella situationer. Först dömdes översättaren i tingsrätten och sedan i hovrätten för drygt en månad sedan. Just nu överväger Högsta domstolen om målet ska tas upp till prövning även där. Lagen motverkar sitt eget syfte, nämligen att skydda barn för övergrepp, menar kritikerna. – Hur illa vi än tycker om att vi sexualiserar barn, måste det bekämpas på annat sätt. Det ska koncentreras till och enbart handla om övergrepp på verkliga barn. Allt annat handlar om att vi censurerar för att vi själva ska slippa må dåligt, och det är inte tillräckligt skäl att kriminalisera innehavet, säger Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, som slagits hårt för att stärka barns rättssäkerhet. Vad du säger är att vi måste dras med uttryck som de här mangabilderna av poserande minderåriga nakna? – Ja, det finns ju mycket som vi betämt oss för att dras med. De här bilderna ligger på samma plan som annan porr, som vi ju också bestämt oss för att dras med. Däremot ska vi skydda verkliga barn. Majoriteten av de fällda bilderna föreställer barnliknande gestalter poserande nakna eller halvnakna. Skrevande flickor med nakna sköten och samlagsbilder där mansgestalterna är kraftigt byggda i förhållande till de små flickorna. Många röster i debatten har krävt lagändring, så att fantasier inte kan kriminaliseras. Som domen fallit kan åsiktsfriheten vara i fara, menar man. – Det måste föreligga ett verkligt brott. Seriefigurer kan knappast vara brottsoffer. Tecknare har ringt till oss och frågat om de håller på med olagligheter, och det är väldigt obehagligt om en konstnär tror att han inte får ha fria fantasier, säger Lennart Eng, styrelseordförande i Svenska tecknare. Om den fällda översättaren själv hade skapat teckningarna hade han kunnat skyddas av det konstnärliga sammanhanget. Och hade han i stället skildrat teckningarnas innehåll i skrift hade det inte varit åtalbart. – Det borde inte vara någon skillnad på en ”Lolita” i ord respektive bild. Men det är inte straffbart att i ord skildra barnporr, säger Madeleine Leijohufvud, som tycker att konstnärliga bildsammanhang inte ska ges undantag från lagen. Lennart Eng anger bilderboken om ”Trulsa” från 1950-talet som ett exempel som han inte tror skulle ha givits ut om den skrivits i dag. Moralpanik är ett ord som många den här gången tycker är adekvat. – Jag ser domen som ett överslag i moralism, något jag tycker präglar den politiska diskussionen i dag. När politiker inte har så mycket att bestämma över tar de med oerhörd iver sin tillflykt till symbolfrågor som den här, säger filosofen Torbjörn Tännsjö. Dubbelmoralen är ett faktum, menar DN:s konstkritiker Ingela Lind, när politikerna låter det grova våldet i exempelvis datorspel passera. – Barnkroppen har blivit tabu i konsten. Modernismen var full av nakna barn, de ansågs pedagogiska. I dag, när kroppen blivit sexualiserad, är barnet ett objekt, säger Ingela Lind. På justitiedepartementet är mangadomen och den nuvarande lagstiftningens konsekvenser inte en prioriterad fråga. Justitieministern Beatrice Ask (M) försvarar den nuvarande lagstiftningen som likställer barnpornografi i serieteckningsform med verkliga fotografier. Dömd för innehav av bilder I juni 2010 dömdes en översättare av japanska serier för innehav av tecknade så kallade mangabilder föreställande nakna barn i sexuella poser. Den 1 juli trädde en ny lag i kraft som förbjuder själva tittandet på barnporr. Domen gäller 51 sekretesstämplade mangateckningar. 12 av dem friades när målet gick vidare till hovrätten. Den som innehar en pornografisk bild av barn kan dömas för barnpornografibrott till fängelse i högst två år. Ytterligare en ändring i lagen genomfördes den 1 januari 2011. Genom en förändrad definition av begreppet barn utvidgades det straffbara området. Lagen omfattar alla slags bilder, även tecknade. Orsak: Sådana bilder anses kränkande för alla barn, inte bara det avbildade. Verklighetstrogenheten saknar betydelse. Bilder som omfattas är bilder utan några vetenskapliga eller konstnärliga värden, som på ett ohöljt och utmanande sätt återger ett sexuellt motiv. En tanke med att barnpornografibestämmelsen placerats i brottsbalkens kapitel om brott mot allmän ordning och inte bland sexualbrotten är att markera att det inte krävs någon koppling till ett visst övergrepp för straffansvar. Konsten ingen frizon Konstnären Sally Mann tog bilder på sina egna barn avklädda och poserande i ”Immediate family” 1992. Bilderna stämplades av många som barnpornografi. Konstnären Bjarne Melgaard visade videon ”All gym queens deserve to die” år 2000 där en vuxen sög på ett spädbarns arm. Stönanden och rörelser gjorde sexanspelningarna tydliga. Verket polisanmäldes och Moderna museet fick plocka bort det. Fallet vandrade ända upp till riksåklagaren, som stannade för att inte åtala, vilket berodde på det konstnärliga sammanhanget. ”Rosie” av fotografen Robert Mapplethorpe från 1976 föreställer en naken flicka sittande på sin klänning. Så sent som i november i fjol plockade auktionshuset Bukowskis bort bilden från en auktion efter kritik från Ecpat, som arbetar mot barnpornografi, barnsexturism och trafficking. ”Pippi examples” är en video av Palle Torsson från 2001. Ihopklippta sekvenser där händer hamnar på lår, Pippi och hennes lekkamrater åker ledstång och underbyxor blir synliga. Filmen gjordes för att visa hur tolkningen av bilderna hade förändrats sedan bilderna skapades över trettio år tidigare. Reaktionen blev stark och alla kopior av filmen förstördes. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16945, "headline": "”Vargtimmen” på Dramaten, Målarsalen, Stockholm", "summary": "”Vargtimmen” borde vara den Bergmanfilm som är svårast att överföra till teaterscenen. Iscensättningen på Dramaten övertygar Leif Zern i den uppfattningen.", "article": "Med filmen ”Vargtimmen” gav Ingmar Bergman sömnlösheten ett ansikte. Som så många gånger tidigare låg han steget före i kritiken av folkhemmets myter. Vi var inte så fria från demoner som den officiella statistiken gav vid handen. I dag har sömnlösheten blivit en folksjukdom och vargtimmen var mans plåga. Från existentiell ångest till livsstilsnoja. ”Vargtimmen” är Bergmans mest hudlösa film. Den handlar om en konstnär och hans hustru – Johan och Alma Borg – som flyttar till en isolerad ö för att komma bort från människorna. Johans kris tar sig uttryck i drömmar och hallucinationer som han målar av och som Bergman återger i surrealistiska bilder av monster och urskogar. Alltså borde ”Vargtimmen” vara den Bergmanfilm som är svårast att överföra till teaterscenen. Jag uppfattar den som ett nödrop snarare än som ett konstverk med allt vi kräver av en klassiker: allmängiltighet. Malin Stenbergs iscensättning i Målarsalen på Dramaten övertygar mig inte om att jag har helt fel. Det är ett djärvt och till största delen misslyckat försök att lyfta det daterade i Bergmans estetik och placera det i vår tids trendiga miljö. Filmens karaktär av tidig skräckfilm har ogenerat lämnat plats för en betydligt senare genre, det som för en del år sedan kallades multimedia (och som förutspåddes en lysande framtid i den traditionella teaterns ställe, roligt att minnas i dag). Föreställningen på Dramaten inleds med att vi ser ett barn i munkhuva cykla på en väg genom en snötyngd skog med en skrivmaskin på ryggen. Det är ett filmat avsnitt, ett av flera som i Andreas Nilssons scenografi blandar video med fysiska föremål och levande aktörer. De filmade scenerna hör till kvällens mest drömlika och suggestiva inslag. Johan – Jon Karlsson – har heller inte Max von Sydows dödsångest och tuggande käkar att släpa på, hans pojkaktiga fysionomi skvallrar inte om att han i flera år levt ihop med den erotiska vampyren Veronica Vogler eller att han skulle vara den etablerade målare som drar till sig Baron von Merkens och det övriga slottsfolkets perverterade blickar. De äktenskapliga scenerna mellan Johan och Alma är så ordinärt utförda att de kunde vara hämtade ur närmaste seriesåpa. Lina Englund överlever visserligen som skådespelare, men det är som solitär på ett leksaksmuseum. Episoderna på slottet är lika befriade från filmens metafysiska skräckupplevelser. Det finns inga äkta skråpukar i det här ungdomliga gänget av cyniska borgare och förbrukade mätresser. Peter Engmans långhårige baron är inte den ende som verkar utklädd till trött roué. Av Bergmans inte sällan kitschiga rekvisita har det blivit ett studentspex, hur regin än anstränger sig att piffa upp den med teoretiskt korrekta könsbyten och lättköpta sexaccessoarer. Ingenting som lär hålla mig sömnlös. Bergman däremot borde vrida sig några extra varv på pinobädden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16956, "headline": "Han sätter press på Berlusconi", "summary": "Premiärminister Silvio Berlusconi kommer att lämna ett raserat Italien efter sig om han försvinner från politiken. Det säger Ezio Mauro, chefredaktör på Italiens största dagstidning La Repubblica, som driver en hård kampanj mot Berlusconi. På måndag talar han på DN:s kulturdag.", "article": "Med en premiärminister med fyra åtal på halsen är det högkonjunktur för Italiens största dagstidning La Repubblica. Ezio Mauro, tidningens chefredaktör sedan 15 år tillbaka, vet lika lite som någon annan hur striden mellan Silvio Berlusconi och landets domstolsväsende kommer att sluta. – Det blir en lång politisk dödskamp. Berlusconi kommer inte att kasta in handduken frivilligt. Alltför mycket står på spel, förklarar han. Ezio Mauro tar oväntat fram en biblisk liknelse från Domarboken, som berättar om nasiren Simson, en Guds invigde, som kom i bråk med filistéerna. En strid som slutade med att den enormt starke Simson raserade huset där han satt fängslad med resultatet att både filistéerna och han själv omkom. – Berlusconi kommer att göra likadant. Innan han lämnar scenen så kommer han att rasera templet. Allt tyder på det: hans reform av rättsväsendet, attackerna mot författningsdomstolen och vårt lands president. La Repubblica är tveklöst Italiens ledande opinionsbildande tidning, så till den grad att den ibland liknas vid ett politiskt parti. Tidningen ligger stadigt till vänster om mitten, vilket inte hindrat att den ibland öppet stöttat en och annan traditionell kristdemokratisk regering. Tidningen grundades 1976 av den legendariske tidningsmakaren och ekonomijournalisten Eugenio Scalfari, som fortfarande 86 år gammal skriver tidningens klara och briljanta söndagsledare. Som tidning i opposition till den sittande regeringen drivs ibland en ren kampanjjournalistik med namninsamlingar på webben för att protestera mot någon av Berlusconis skräddarsydda lagar. I sex månader under 2009 publicerade tidningen varje dag tio frågor om hur premiärministern hade träffat den minderåriga flickan Noemi Letizia. Hon blev världskändis över en natt när Berlusconi dök upp på hennes 18-årsfest och för att hon kallade honom för ”pappsen”. – Berlusconi stämde oss. Och vi hade inte gjort något annat än att ställa frågor till honom, som han vägrade besvara. I dag har tidningen en kampanj kallad ”Berlusconis tio lögner” som publiceras som en lista nästan varje dag. Tio punkter som berör åtalet för att ha köpt sex av den minderåriga flickan Ruby och där tidningen menar att premiärministern har ljugit. Berlusconi ska också ha missbrukat sin ställning som premiärminister genom att utöva påtryckning på telefon så att Ruby släpptes ur häktet i Milano, där hon hamnat för stöld. Rättegången börjar i Milano den 6 april. – Berlusconi har rätt att försvara sig och att betona att han är oskyldig, men han ska försvara sig i rätten och inte som hittills emot rättegången. Han har svårt att komma ihåg att lagen är lika för alla medborgare. Ezio Mauro lutar sig fram över sitt mycket stora och välstädade glasskrivbord. Bokhyllan bakom honom är proppfull med La Repubblicas stora bokutgivning som ökat lösnummerförsäljningen: hundratals romaner, uppslagsverk, lexikon, kokböcker och reseguider. Han letar efter orden. Nej. Italien kan inte bli en diktatur, betonar han, trots att Berlusconi kontrollerar och ändrar de demokratiska spelreglerna inte minst i samband med val. Plus att han förstås kontrollerar fem nationella tv-kanaler. Detta i ett land där undersökningar (institutet Censis i samband med EU-valet 2009) visar att nära 64 procent av italienarna bestämmer hur de ska rösta genom att titta på tv. – Demokratin är som en vacker snäcka. Skalet är perfekt, men djuret som lever inne i snäckan håller på att dö. La Repubblica bjuder på en mycket mer vinklad journalistik än vad svenska läsare är vana vid. Det råder inga vattentäta skott mellan åsikter och nyhetsjournalistik. Ett val som är än mer motiverat i ett snabbt pulserande medielandskap, menar Mauro. – I dag tror sig läsaren redan känna till en nyhet. Du har sett den på tv innan du gick och la dig. Du har läst den på sonens dator innan du gick hemifrån och hört den på radio medan du rakade dig. Vi pressar nyheten som en citron så att allt kommer med; vi plockar fram paralleller och tidigare fall, intervjuar sidopersoner och pekar på konsekvenserna. Till sist visar vi även på nyhetsplats var tidningen står i denna fråga. Det är inte meningen att läsaren ska dela min uppfattning. Jag är ingen präst som ska försöka få dig att konvertera eller ett politiskt parti som jag vill att du ska skriva in dig i. Men genom att ge läsaren alla dessa pusselbitar har han eller hon möjlighet att bli medveten om ett skeende. Att vara medveten är inte detsamma som att vara informerad. Medan skymningen faller över Roms förortsområden och de antika stadsmurarna som syns genom chefredaktörens panoramafönster talar vi länge om vad som händer i dagens Italien med de tidningar och journalister som försöker skriva sanningen om Berlusconi. Premiärministern har till exempel vid ett flertal tillfällen då han talat inför näringslivet uppmanat företagare att bojkotta och inte annonsera i La Repubblica. Journalister som Roberto Saviano utsätts för smutskastningskampanjer, liksom talmannen i parlamentet Gianfranco Fini i samband med en oklar husförsäljning. Ezio Mauro drar fram exemplet med Dino Boffo, chefredaktör fram till 2009 på den katolskt ägda dagstidningen Avvenire. Boffo svarade på läsarbrev och uppmanade där i försiktiga termer Berlusconi ”att leva ett mer sobert liv”. Någon månad senare så gick Berlusconis egen tidning Il Giornale ut med nyheten att Avvenire censurerade Boffos privatliv. Tidningen hänvisade till en polisutredning där det hette att ”Boffo var en välkänd homosexuell”. Påståendet hörde inte till polisutredningen – som rörde en gammal juridisk bagatell – utan hade lagts till av någon. Trots detta så tvingade katolska kyrkan Boffo att avgå. – Boffo blev till en bricka i ett spel. Berlusconis tidning ville hota kyrkan så att den inte skulle fortsätta att kritisera premiärministern. I annat fall skulle tidningen ha avslöjat de pedofiler och homosexuella som finns inom kyrkan. – Det här är en fundamental fråga som berör pressfriheten och kvalitetsnivån på vår demokrati. Vad händer om en journalist som ska skriva en artikel om Berlusconi sätter ett försiktighetsfilter och börjar tänka i banor som ”dessa människor kan förstöra mitt liv”? Ezio Mauro har också blivit uthängd av Il Giornale med anklagelsen att han delvis köpt sin lägenhet i Rom svart och därmed skulle ha sparat pengar. Han gav svar på tal och redovisade affären utförligt, men skriverierna blommar då och då upp igen. – De fortsätter att göra allusioner på ditt privatliv och människor du känner. De surrar omkring dig för att du ska komma ihåg deras närvaro, som bin kring honung. – Det är värt att komma ihåg att den politiker som gått till historien som pressens värsta fiende, Richard Nixon, hade inga egna tidningar eller tv-kanaler med vilka han kunde ha hotat eller bestraffa de två journalisterna på Washington Post som avslöjade Watergate. Och det är ingen liten skillnad. Vad är det bästa med la Repubblica? – Det är tidningens enorma vitalitet, att den inte kan reduceras till något obetydligt. Vi är inte en tidning som anpassar sig eller följer modenycker. Framför allt är det en tidning som har en själ. Det finns tidningar som har en stor kropp, mycket papper, men ingen själ. Men det gäller inte Repubblica som i mycket har varit nyskapande. Inte minst genom att satsa på ett mindre format redan vid starten för 35 år sedan. Kidnappning gav La Repubblica en rivstart Tidningens första nummer kom ut den 14 januari 1976. Den fick en rivstart och stort genomslag, inte minst under Röda Brigadernas kidnappning av kristdemokraten Aldo Moro 1978. Tidningen ägs av förlaget Espresso, där en av Berlusconis rivaler, finansmannen Carlo De Benedetti är störste aktieägare. Berlinerformatet (något större än tabloid) var en succé från starten. Konkurrenterna var större och mer svårlästa, eftersom italienska tidningar varken är häftade eller limmade. Med 450 000 exemplar i upplaga är tidningen jämnstor med konkurrenten Corriere della Sera i Milano. Repubblica har dock cirka 10 procent fler läsare. Det är Italiens enda rikstidning med ett tiotal lokalredaktioner. Huvudredaktionen ligger i Rom. Ezio Mauro, 62 år, är tidningens andre chefredaktör, efter grundaren Eugenio Scalfari som fortfarande är aktiv och skriver mycket i tidningen. Mauro är född i Piemonte. Började sin journalistkarriär i Turin 1972 på Gazetta del Popolo, där han skrev mycket om epokens många dominerande terroristdåd. Han har också jobbat på Turintidningen La Stampa. 1988–1990 var han Repubblicas korrespondent i Moskva och valde då ibland Stockholm för en weekend då han behövde andas ”västluft”. BERLUSCONILÖGNER Här är allt som Berlusconi ljugit om enligt La Repubblica ", "article_category": "culture"}
{"id": 16957, "headline": "Han sätter press på Berlusconi", "summary": "Silvio Berlusconi kommer att lämna ett raserat Italien efter sig. Det säger Ezio Mauro, chefredaktör på la Repubblica, som är en hård motståndare till premiärministern. På måndag gästar han DN:s kulturdag.", "article": "Rom. Med en premiärminister med fyra åtal på halsen är det högkonjunktur för Italiens största dagstidning la Repubblica. Ezio Mauro, tidningens chefredaktör sedan 15 år tillbaka, vet lika lite som någon annan hur striden mellan Silvio Berlusconi och landets domstolsväsende kommer att sluta. – Det blir en lång politisk dödskamp. Berlusconi kommer inte att kasta in handduken frivilligt. Alltför mycket står på spel, förklarar han. Ezio Mauro tar oväntat fram en biblisk liknelse från Domarboken, som berättar om nasiren Simson, en Guds invigde, som kom i bråk med filistéerna. En strid som slutade med att den enormt starke Simson raserade huset där han satt fängslad med resultatet att både filistéerna och han själv omkom. – Berlusconi kommer att göra likadant. Innan han lämnar scenen kommer han att rasera templet. Allt tyder på det: hans reform av rättsväsendet, attackerna mot författningsdomstolen och vårt lands president. La Repubblica är tveklöst Italiens ledande opinionsbildande tidning, så till den grad att den ibland liknas vid ett politiskt parti. Tidningen ligger stadigt till vänster om mitten, vilket inte hindrat att den ibland öppet stöttat en och annan traditionell kristdemokratisk regering. Tidningen grundades 1976 av den legendariske tidningsmakaren och ekonomijournalisten Eugenio Scalfari, som fortfarande, 86 år gammal, skriver tidningens klara och briljanta söndagsledare. Som tidning i oppo-sition till den sittande regeringen drivs ibland en ren kampanjjournalistik med namninsamlingar på webben för att protestera mot någon av Berlusconis skräddarsydda lagar. I sex månader under 2009 publicerade tidningen varje dag tio frågor om hur premiärministern hade träffat den minderåriga flickan Noemi Letizia. Hon blev världskändis över en natt när Berlusconi dök upp på hennes 18-årsfest och för att hon kallade honom för ”pappsen”. – Berlusconi stämde oss. Och vi hade inte gjort något annat än att ställa frågor till honom, som han vägrade besvara. I dag har tidningen en kampanj kallad ”Berlusconis tio lögner” som publiceras som en lista nästan varje dag. Tio punkter som berör åtalet för att ha köpt sex av den minderåriga flickan Ruby och där tidningen menar att premiärministern har ljugit. Rättegången börjar i Milano den 6 april. – Berlusconi har rätt att försvara sig och att betona att han är oskyldig, men han ska försvara sig i rätten och inte som hittills emot rättegången. Han har svårt att komma ihåg att lagen är lika för alla medborgare. Ezio Mauro lutar sig fram över sitt mycket stora och välstädade glasskrivbord. Bokhyllan bakom honom är proppfull med la Repubblicas stora bokutgivning som ökat lösnummerförsäljningen: hundratals romaner, uppslagsverk, lexikon, kokböcker och reseguider. Han letar efter orden. Nej. Italien kan inte bli en diktatur, betonar han, trots att Berlusconi kontrollerar och ändrar de demokratiska spelreglerna, inte minst i samband med val. Plus att han förstås kontrollerar fem nationella tv-kanaler. Detta i ett land där undersökningar (institutet Censis i samband med EU-valet 2009) visar att nära 64 procent av italienarna bestämmer hur de ska rösta genom att titta på tv. – Demokratin är som en vacker snäcka. Skalet är perfekt, men djuret som lever inne i snäckan håller på att dö. La Repubblica bjuder på en mycket mer vinklad journalistik än vad svenska läsare är vana vid. Det råder inga vattentäta skott mellan åsikter och nyhetsjournalistik. Ett val som är än mer motiverat i ett snabbt pulserande medielandskap, menar Mauro. – I dag tror sig läsaren redan känna till en nyhet. Du har sett den på tv innan du gick och lade dig. Du har läst den på sonens dator innan du gick hemifrån och hört den på radio medan du rakade dig. Vi pressar nyheten som en citron så att allt kommer med; vi plockar fram paralleller och tidigare fall, intervjuar sidopersoner och pekar på konsekvenserna. Till sist visar vi även på nyhetsplats var tidningen står i denna fråga. Det är inte meningen att läsaren ska dela min uppfattning. Jag är ingen präst som ska försöka få dig att konvertera eller ett politiskt parti som jag vill att du ska skriva in dig i. Men genom att ge läsaren alla dessa pusselbitar har han eller hon möjlighet att bli medveten om ett skeende. Att vara medveten är inte detsamma som att vara informerad. Medan skymningen faller över Roms förortsområden och de antika stadsmurarna som syns genom chefredaktörens panoramafönster talar vi länge om vad som händer i dagens Italien med de tidningar och journalister som försöker skriva sanningen om Berlusconi. Premiärministern har till exempel vid ett flertal tillfällen då han talat inför näringslivet uppmanat företagare att bojkotta och inte annonsera i la Repubblica. Journalister som Roberto Saviano utsätts för smutskastningskampanjer, liksom talmannen i parlamentet Gianfranco Fini i samband med en oklar husförsäljning. – Det här är en fundamental fråga som berör pressfriheten och kvalitetsnivån på vår demokrati. Vad händer om en journalist som ska skriva en artikel om Berlusconi sätter ett försiktighetsfilter och börjar tänka i banor som ”dessa människor kan förstöra mitt liv”? Ezio Mauro har också blivit uthängd av Il Giornale med anklagelsen att han delvis köpt sin lägenhet i Rom svart och därmed skulle ha sparat pengar. Han gav svar på tal och redovisade affären utförligt, men skriverierna blommar då och då upp igen. – De fortsätter att göra allusioner på ditt privatliv och människor du känner. De surrar omkring dig för att du ska komma ihåg deras närvaro, som bin kring honung. – Det är värt att komma ihåg att den politiker som gått till historien som pressens värsta fiende, Richard Nixon, hade inga egna tidningar eller tv-kanaler med vilka han kunde ha hotat eller bestraffa de två journalisterna på Washington Post som avslöjade Watergate. Och det är ingen liten skillnad. PETER LOEWE kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 16964, "headline": "Sång för livet och Dolly", "summary": "Fem svenska sångerskor med Dolly Parton som idol. Men det är inte den amerikanska countrystjärnan som står i fokus i ”Jag är min egen Dolly Parton”, utan moderskap.", "article": "DOKUMENTÄR ”Jag är min egen Dolly Parton” Regi: Jessica Nettebladt I rollerna: Nina Persson, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén, Helena Josefsson, Gudrun Hauksdottir. Längd: 1 tim 37 min (barntillåten). 4¤ Det är förmodligen inte helt lätt för en feministisk kvinna som gillar jämtställdhet att älska Dolly Parton, den diminutiva countrystjärnan med platinahåret, jättebrösten, toksminket och Barbiemidjan. Jag vet att det inte är helt lätt efter att ha sett ”Jag är min egen Dolly Parton” som kretsar kring fem svenska sångerskor som åtminstone delvis brottas med den kärleken. Men jag förstår också efter att ha sett filmen hur mycket Dolly Parton har att ge. Herregud, hur mycket genuin kvinnoerfarenhet har inte den sångerskan gestaltat – trots sitt karikatyrlika utseende? Gör man bara ett litet Spotify-stickprov hittar man i hennes långa karriär sånger om allt från sviken kärlek, att leva med såren av föräldrars skilsmässor, den eviga kampen för att räknas och mycket mer. ”Jag är min egen Dolly Parton” började egentligen som ett slags konsertfilm där en kvintett, med Nina Persson från The Cardigans och A Camp som mest kända namn, gjorde en hyllningskonsert till sin idol. Det blev i sin tur en långfilmsdokumentär med de fem kvinnorna och deras liv i fokus. Det börjar ganska trevande. Alla är färgstarka karaktärer som sticker ut men som är ganska svåra att få grepp om. Man undrar lite hur de egentligen hamnat i samma rum, även om Dolly Parton synbarligen är den gemensamma länken. Men regissören Jessica Nettebladt gör genidraget att ganska snart förpassa stjärnan till kulisserna och låta de fem glänsa i stället. Och då blir det genast betydligt mer intressant. Den röda tråden är moderskapet. Det handlar om längtan efter men också rädslan för att få barn. Nina Persson pratar öppenhjärtigt om sin ofrivilliga barnlöshet och cancer. Flera av de andra brottas med minnen av komplicerade uppväxtår med brutala skilsmässor och svekfulla föräldrar. ”Att bli förälder är ett automatiskt misslyckande”, konstaterar en av dem sorgset. En annan gråter fortfarande i vuxen ålder efter pappan som lämnade familjen och startade en ny utan att se sig om. Fint nog finns även den problematiken inbyggd i själva gruppen. Den äldsta medlemmen, Gudrun som har rötterna på Island, har en uppgörelse i bild med sin egen dotter som anklagar henne för att ha varit frånvarande alldeles för mycket. ”Men jag är ju precis likadan mormor som jag var mamma”, vädjar hon. ”Nej, det är du inte”, säger dottern bestämt. Men när Gudrun besöker sin egen gamla mor på Island, som hon inte träffat på trettio år, står det sociala arvet i eldskrift. Alltsammans låter mycket spretigare än det är, eller rättare sagt blir. Temperaturen ökar hela tiden, musiken är närvarande som vilopauser och till slut känner man sig nästan som en vän till alla fem. Fotot är inte det vackraste, men Nettelbladt har hittat tillräckligt varierade och visuellt spännande miljöer för att kompensera det, samt klippare som hittat den perfekta jämvikten mellan humoristiska ögonblick och en enastående känsla för att kombinera rytm med känsloinnehåll. HELENA LINDBLAD helena.lindblad@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 16967, "headline": "El Général rappar för revolutionen", "summary": "Den 21-årige tunisiern El Général har gjort det arabiska upprorets raphymn. Låten ”Rais lebled” har inspirerat unga att demonstrera mot auktoritära regimer. Men El Général själv greps och hamnade i en fängelsecell.", "article": "– Jag har spelat med alla kort, inklusive mitt eget liv, säger El Général. Den 21-årige tunisiern är en av alla unga som drivit på under vårens arabiska protestvåg. Många av arabvärldens nya hjältar är internetaktivister – bloggare eller grundare av Facebooksidor. El Général är rappare. I november lade han ut låten ”Rais lebled” (Republikens president) på sin Facebooksida – ett rasande angrepp på den tunisiske presidenten och diktatorn Zine el-Abidine Ben Alis regim. Låten har redan kallats för den arabiska vårens raphymn. Vi träffar El Général i hans hemstad Sfax, Tunisiens näst största stad trettio mil söder om huvudstaden Tunis. El Général, eller Hamada Ben Amor som han egentligen heter, möter oss vid ett kafé några kvarter utanför kvartsmiljonstadens absoluta centrum. Han tar oss med ett par hus bort där vi går upp en trappa till en ungdomligt ruffig lägenhet där en av hans kompisar bor. Här i lägenheten finns också den lilla studio där han spelar in sina låtar. Hit hade han inte kunnat ta med oss bara för ett par månader sedan, så hemlig var studion ända tills Ben Ali föll. Då, för ett par månader sedan, var El Général ännu en ung, arg och politiskt frustrerad 21-årig rappare. Nu, efter den tunisiska Jasminrevolutionen och protesterna över hela arabvärlden, är han en kändis, klädd i svart skinnjacka, hoodtröja och jeans. Vi får vänta ett tag innan vi börjar prata, så att den arabiska tv-kanalen al-Jazira ska hinna avsluta sin intervju och packa ner kamerorna. El Général skrev sin första låt 2008, som 18-åring. Och redan från början var det korruption och maktmissbruk som hans texter handlade om. – Jag skriver om verkligheten, om saker som finns runt omkring mig. – Och riktig rap ska vara revolutionär, annars har den ingen mening. När jag frågar om musikaliska förebilder nämner han ett enda namn, den avlidne amerikanske rapparen Tupac Shakur. – Han gjorde revolutionär musik. Men det som påverkar mig mest är det tunisiska folkets lidande. Den tunisiska regimen försökte tidigt tysta ”Generalen” – han fick inte ge konserter, inte ge ut skivor. I stället tog han internet och sociala medier till hjälp för att hitta en publik. Först nu i dagarna, och efter Jasminrevolutionen, har El Générals första cd kommit ut med låtar som hittills bara funnits på nätet. Cd:n inleds med ”Rais lebled”, låten som han lade ut på Facebook den 7 november förra året. Datumet var noga valt – det var den 7 november 1987 som den nu störtade presidenten Ben Ali grep makten. – Det var min trotsiga present till presidenten, förklarar El Général. Låten var ett frontalangrepp på regimen:  ”Herr president, ditt folk dör Människor äter skräp Se vad som händer Elände överallt Människor som inte har någonstans att sova Jag talar för folket som lider och som blir nertrampat.” Låttexten slog ner som en bomb i Tunisien. Den brittiska tidningen Observer skriver att ”chockvågen kändes i hela landet, och sedan över hela arabvärlden. Det här var protestens makt – på arabiska.” Regimen svarade med att stänga El Générals Facebooksida. Men låten var redan kopierad till andra sajter där den kunde höras. – Den var som ett virus, ett godartat frihetsvirus, menar El Général. Själv sattes rapparen under press – hans mobiltelefon avlyssnades, och gick han på kafé med sina vänner satt säkerhetspolisen vid bordet bredvid. Sådant skulle kunna knäcka vilken 21-åring som helst. Men det skulle bli ännu tuffare. I mitten av december tände den frustrerade gatuhandlaren Muhammad Bouazizi eld på sig själv, vilket blev starten på den tunisiska demokratirevolten. Tre dagar efter Bouazizis desperata handling laddade El Général upp låten ”Tounes bledna” (Tunisien vårt land), där han fortsatte attacken mot regimen. – En del trodde att det skulle bli min sista sång, att något skulle hända mig, säger han. Klockan 5 en morgon, några dagar efter att låten lagts ut, stormade polisen in i hans bostad och förde honom till en cell i huvudstaden Tunis. – Jag trodde inte att jag skulle komma hem igen. Men jag tänkte att jag hade gjort något bra, och att det var därför de grep mig. – Det enda som oroade mig var hur mamma skulle klara situationen. El Général hölls kvar och förhördes i tre dagar. Men hans fall uppmärksammades internationellt av mäniskorättsorganisationer. En sen lördagskväll släpptes han och kördes hem till Sfax. Säkerhetspolisen tog till och med adjö av honom med en high five-hälsning. – Men det var inte äkta, utan bara ett sätt att försöka vinna poäng. Vi pratar ett tag om vad ”Rais lebled” betytt för protesterande i arabiska länder utanför Tunisien. Fast det där vet han inte så mycket om egentligen, säger han. Däremot är El Général stolt över låtens betydelse i Tunisien där den hjälpte till att få ut Jasminrevolutionens demonstranter på gatorna. Dagen efter intervjun gör El Général en eftermiddagsspelning på ett universitet i Tunis. Publiken där talar gärna om El Général och låten ”Rais lebled”. – Vid revolutionen uttryckte han vad alla tunisier kände, och han gjorde det på ett artistiskt sätt, säger Wissal Essalah. – Egentligen gillar jag inte rap. Men El Général skriver politiska texter som ingen annan. Han har förändrat både musikliv och politik i Tunisien, menar Emna Ouni. Nu väntar fler konserter i hemlandet, senare i vår ska El Général spela i Frankrike och Tyskland, och vara med i libanesisk tv. Och även om den tunisiska revolutionen är avklarad fortsätter El Général att skriva politiska texter. På universitetsspelningen kör han en alldeles ny låt om Libyen och Khaddafi. – Sedan får jag väl ägna mig åt världspolitiken, skämtar han. – Och se upp, en dag kanske jag skriver en låt om Sverige. ”Herr President, ditt folk dör...” Upproret i Tunisien, som fick namnet Jasminrevolutionen, var det första under den arabiska våren och inspirerade till protesterna i Egypten, Bahrain, Libyen, Jemen och andra länder. Den tändande gnistan kom den 17 december när den 26-årige gatuförsäljaren Muhammad Bouazizi satte eld på sig själv sedan han fått vagnen konfiskerad som han sålde sina varor från. Bouazizi dog arton dagar senare. Direkt därpå började demonstrationerna mot presidenten och diktatorn Zine el-Abedine Ben Ali, som styrt sedan 1987. Den 14 januari avgick Ben Ali och gick i exil. Rapparen El Général lade ut sin låt ”Rais lebed” på nätet den 7 november. Tre dagar efter att Bouazizi tänt eld på sig själv släppte El Général ”Tounes bledna”. Strax därpå greps han av säkerhetspolisen och fördes till en fängelsecell. Men det var framför allt ”Rais lebed” som blev rapparens bidrag till revolten. Så här låter några av textraderna ( fritt efter en engelsk översättning): Herr President, i dag talar jag i mitt eget och i hela folkets namn människor som lider och som dör av hunger, som vill överleva, men vars röst ingen hör. Gå ut på gatorna och titta människor har blivit djur se polisen med sin batong, han bryr sig inte eftersom ingen talar om för honom att sluta. ---- Jag vet att det finns ord i männi-skors hjärtan som inte kommer ut Om orättvisorna inte fanns skulle jag inte behöva säga det här. Herr President, ditt folk dör Människor äter skräp Se vad som händer Elände överallt Människor som inte har någonstans att sova Jag talar för folket som lider och som blir nertrampat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 16979, "headline": "Prisregn över Beate Grimsrud", "summary": "En berättelse om både skörhet och styrka slog an hos Sveriges Radios lyssnarjury. Beate Grimsrud får Romanpriset för \"En dåre fri\".", "article": "Det är bara några dagar sedan hon fick det norska litteraturkritikerpriset för sin senaste roman, som dessutom är dubbelnominerad till Nordiska rådets litteraturpris – av både Sverige och Norge. Beate Grimsrud är nöjd med att få pris av både läsare och kritiker. – Jag tänker att det är huvudpersonerna i mina böcker som får priserna, och det behöver de, säger Beate Grimsrud inför prisutdelningen. \"En dåre fri\" är en utvecklingsroman om den blivande författaren Eli, en kreativ och begåvad tjej, som ända sedan barnsben har följts av röster i huvudet. Romanen kom i höstas och Beate Grimsrud fick redan då ett stort gensvar från sina läsare, bland annat från personal inom psykvården. – Många säger att de kommit in i en annan värld, att de ser på människor på ett lite annorlunda sätt efter att ha läst boken. Jag ville skriva om hur skörhet och styrka kan gå hand i hand, de måste inte vara motpoler. Det är också vad Romanprisets lyssnarjury har fastnat för, när romanen diskuterats i radio. \"Hon gör något beundransvärt, att beskriva en sjukdom som måste vara svår. Man får kliva rätt in i det\", säger en av jurymedlemmarna. Ord som återkommer är trovärdighet och hopp. – Jag tror att det är en både bred och smal bok. Samtidigt som den handlar om tuffa saker är den ganska lättläst. Och jag tror att den visslar mot slutet, säger Beate Grimsrud. Nästa bok är inte påbörjad ännu, den uppmärksamhet hon fått för \"En dåre fri\" har tagit all tid i anspråk. Hittills har det känts bra att prata om Eli och romanen, men nu börjar det bli dags att komma igång med något nytt, säger hon. Kanske kommer arbetet med att göra en pjäs av \"En dåre fri\" allra först.  Fakta/Romanpriset Sveriges Radios Romanpris instiftades 1993 och har en lyssnarjury som utser en vinnare bland de böcker som nominerats av av en kritikergrupp. Priset består av 30.000 kronor. Tidigare vinnare: 2010: Aris Fioretos för \"Den siste greken\" 2009: Elsie Johansson för \"Sin ensamma kropp\" 2008: Björn Runeborg för \"Dag\" 2007: Jonas Hassen Khemiri för \"Montecore\" 2006: Eva Adolfsson för \"Förvandling\" 2005: Lotta Lotass för \"Tredje flykthastigheten\" 2004: Christine Falkenland för \"Öde\" 2003: Torgny Lindgren för \"Pölsan\" 2002: Kerstin Norborg för \"Min faders hus\" 2001: Agneta Pleijel för \"Lord Nevermore\" 2000: Beate Grimsrud för \"Jag smyger förbi en yxa\" 1999: Magnus Florin för \"Syskonen\" 1998: Elisabeth Rynell för \"Hohaj\" 1997: Magnus Dahlström för \"Hem\" 1996: Henning Mankell för \"Comedia infantil\" 1995: Carola Hansson för \"Andrej\" 1994: Lars Andersson för \"Vattenorgeln\" Fakta/Beate Grimsrud Född: 1964, i Norge. Bor: I Sverige sedan 1984. Böcker i urval: Fick sitt genombrott med barndomsskildringen \"Jag smyger förbi en yxa\" 1999, \"Vad är det som finns i skogen barn?\" kom 2002. \"Har någon sett mig någon annanstans?\" 2007. Oftast skriver hon på svenska, för att sedan själv översätta till norska. Priser: Har varit nominerad både till svenska Augustpriset och Norges motsvarighet, Bragepriset. Hon är dubbelnominerad till Nordiska rådets litteraturpris (som delas ut 12 april) - både Norge och Sverige har nominerat hennes \"En dåre fri\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 16981, "headline": "Scherman vill stoppa sponsring i SVT", "summary": "TV 4 är Sveriges största tv-kanal med en vinst på 807 miljoner – men det är SVT som gör succéprogrammen. TV 4:s vd Jan Scherman anser nu att SVT har blivit för kommersiellt och att det är dags att förtydliga public service-uppdraget.", "article": "För många år sedan tackade TV 4 nej till att köpa in tv-formatet till ”Så ska det låta” – som blev en megasuccé i SVT. Sedan dess pågår kampen mellan kanalerna om vem som kan göra de mest populära programmen. TV 4:s vd Jan Scherman kräver nu ett förtydligande av SVT:s uppdrag. Är det ett problem för TV 4 att SVT blivit för bra? – Jag menar bara att vi måste kunna diskutera proportioner mellan vad SVT själva kallar sin public service-kärna; samhällsjournalistiken, drama, kultur och övriga satsningar som bred underhållning. De ska inte ta bort det breda och stora men bli tydligare i sin inriktning och satsa på ett utbud som inte går att hitta någon annanstans, säger Jan Scherman. Räcker det inte med att publiken med sin tv-avgift säger att de är beredda att betala för god underhållning som ”Allsången” och ”På spåret”? – Så fort jag säger detta blir jag utrangerad längst ut på högerkanten och beskylld för att jag vill att SVT bara ska ägna sig åt ”opera-tv” och ”kultur-tv”. Jag tycker att dagens riktlinjer för SVT måste bli lite tydligare. Villkoren är väldigt olika i dag jämfört med när public service startade på 50-talet och SVT kan inte som då arbeta med allt. Risken är att vällingen kan bli för tunn. Så det är av omsorg om SVT:s framtid som du vill att de ska koncentrera sig på vissa saker och minska ambitionerna på andra områden? – Ja, jag betalar också tv-licens och vill ha ett bra utbud på SVT. Anser du att utbudet i SVT blivit mer ”kommersiellt” på senare år? – Ja, jag menar att SVT 1 i dag är mer kommersiellt inriktade än vad vi är på TV 4. Här finns underhållning som till exempel ”På minuten” som man kan undra om det hör hemma i ett public service-utbud. Samtidigt utmålar public service-företagen sig själva som de enda som säkert och tryggt kan leverera god journalistik i sina medier. Det är förmätet. SVT och SR påstår väl inte att de är bättre, utan bara att de är oberoende av både annonsörer och politiker? – Inte ens det är rätt. De råkar ju ha staten som sin överförmyndare. Dessutom är det ju också så att de genom sponsoravtalen delvis gjort sig beroende av kommersiella intäkter. – Jag är mot att SVT ska finansieras med sponsorpengar. Inte för att jag önskar att TV 4 ska ha dessa reklamintäkter utan för att jag vill att public service ska stå helt fri från sådana inkomster och inte ha den blandekonomi som man har i dag. Jag har inget mot att SVT:s intäkter ökas för att kompensera detta. Så du vill bara hjälpa SVT, SR och UR att få en säker finansiering, utan några hänsyn till vad det betyder för TV 4? – År 2007 visade SVT 2 561 sponsskyltar i sina program och de har inte blivit färre sedan dess. Problemet är att de, enligt våra analyser, sålt dessa med upp till 50 procents rabatt jämfört med gängse taxa. Det är klart att det är en marknadsstörning som påverkar både oss på TV 4 och alla dagstidningar med flera som har reklamintäkter. Vadå 50 procents rabatt? Vilken prislista är det du då går efter? – Vi har räknat på hur många sponsorer de haft och vad de fått in för pengar för det och jämfört med vad vi får betalt för motsvarande. Vi har ingen möjlighet att ge sådana rabatter. Du underkänner public service som ett kvalitetsbegrepp. Har ni lika höga ambitioner som SVT? – Jag menar att TV 4 är en kommersiellt finansierad public service, som jag vill kalla kommersiell kvalitets-tv. Det publicistiska oberoendet av ägarna måste alltid försvaras. Det gäller både för SVT och även för Dagens Nyheter. Det är lika svårt eller lätt att göra för oss liksom det borde vara för SVT och SR. Men de försöker skapa sig en frizon. – Alla är överens om att det ska finnas etersänd radio och tv som vi alla betalar för. Frågan är hur detta ska se ut i det medialandskap vi har i dag. Ni har fått kritik för att TV 4:s dotterkanal Canal plus sänder porr. Håller ni på att ompröva det beslutet? – Tills vidare blir porren kvar. Men det kanske inte är för evigt. Vi har valt att sända porren mitt i natten och i betal-tv. Men det här är inte oproblematiskt och det finns berättigade frågeställningar kring kvinnosynen som vi måste fortsätta att jobba med. Om man inte orkar se reklamen i TV 4 och zappar över till en annan svensk kommersiell tv-kanal så händer det inte sällan att de kör sin reklam samtidigt. Samordnar ni detta? – Det kan nog vara så att reklamen sänds samtidigt. Det beror på att vi nästan har samma regler för när reklamen kan sändas och så är ju många av de utlandsproducerade filmerna gjorda så att man planerat in reklamavbrott i dem. Det finns ingen hemlig planeringsenhet som synkroniserar det här. Lobbyarbetet inför det nya sändningstillståndet för SVT, SR och UR är i full gång. Varför har era krav på regeringen inte varit lika öppna som de övrigas? – Jag noterar med förvåning att public service-debatten har fått sin hemvist på DN Debatt som nu har utvecklats till att bli en hemsida för Sveriges Television. Och för min egen del kommer det att ta evigheter innan jag skickar in något till DN Debatt igen. Vad ska TV 4 satsa på framöver? – Vi arbetar just nu med ett projekt, ”TV 4 2015”, som handlar om vilken typ av företag vi ska vara på sikt och vilken organisation som ska möta de framtida kraven. – Jag önskar mig en nyhetskanal som sänder nyheter 24 timmar om dygnet. Vi hoppas också kunna utöka antalet lokala stationer från 25 till 30. Till detta kommer våra tidigare ambitioner att satsa på svensk film och dramaproduktioner och granskande journalistik. Vi har inlett ett samarbete med brittiska BBC och en första BBC-kanal kommer till sommaren i Canal plus. Och hur ser ekonomin ut? – Jag har aldrig tidigare varit med om en sådan efterfrågan på tv-reklam. Vi fortsätter vara utsålda, månad för månad. Denna efterfrågan höjer även priserna på tv-reklamen. Vi är ständigt i kontakt med företag som är förtvivlade över att vi inte kan ge dem plats. Scherman ska avslöja makten Bokprojekt: Jan Scherman samlar på sig material för, att när han en gång slutar som vd på TV 4, ge ut en bok om den ”informella makten i Sverige”. Den ska handla om demokratin i samhället och ”kotterierna kring kungahuset”. ”Det är mycket som sitter ihop i det här samhället – som man inte anar.” Udda läsning: Prenumererar på Fantomen. Fyra finska kanaler ingår i TV4-gruppen I TV 4-Gruppen ingår förutom moderkanalen TV 4 även kanalerna TV 4 Plus, TV 4 Film, TV 11, TV 4 Fakta, TV4 Guld, TV 4 Komedi, TV 4 Sport, TV 4 Science Fiction, TV 4 HD, Nyhetskanalen och 25 lokala tv-stationer. Dessutom ingår fyra finska tv-kanaler, butiks-tv-företaget TV4 Retail Television AB (RTV) och majoriteten av Canal plus. TV 4-Gruppens nuvarande tillstånd gäller från den 1 april 2008 till den 31 mars 2014. 30 sekunder reklam kan kosta 30 000 En reklamfilm på 30 sekunder som visas i Nyhetsmorgon i TV 4 kostar 5.000–30.000 kronor. Priset varierar beroende på när på morgonen filmen visas och hur många som tittar. Radio- och tv-lagens 7:e kapitlets 5:e paragraf: ”Annonser i en tv-sändning får sändas högst tolv minuter under en timme mellan hela klockslag. Den sammanlagda sändningstiden för annonser under ett dygn får dock inte överstiga femton procent av sändningstiden.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 16997, "headline": "TV4 vill inte sända Nobel", "summary": "TV4 avstår från att i framtiden konkurrera med SVT om att få sända direkt från de årliga Nobelfestligheterna i Stockholm. Vd Jan Scherman är hård i sin kritik mot hur Nobelstiftelsen bröt kontraktet 2007.", "article": "Den 10 december år 2007 sände TV 4 direkt från Nobelfestligheterna i Stockholm. Det var första gången som Sveriges Television, SVT, inte hade ensamrätten till evenemanget. TV 4 vann upphandlingen i konkurrens med SVT tack vare att man lovade en bred redaktionell satsning och samtidigt ett löfte om att inte ha med några reklamavbrott i sändningar från Nobelfesten. Kort därefter sades kontraktet upp från Nobelstiftelsens sida sedan det framkommit att en intervju med stiftelsens ordförande Marcus Storch hade censurerats i kinesisk television och att TV 4 inte gjort tillräckligt för att stoppa detta. Ett nytt kontrakt skrevs därefter mellan Nobelstiftelsen och Sveriges Television för åren 2008, 2009 och 2010. Nu finslipas detaljerna i kontraktet för 2011 och perioden därefter. Och denna gång är det bara SVT som finns med i upphandlingen. TV 4 vägrar att vara med – i alla fall under överskådlig tid. – Så länge styrelsen och ledningen på Nobelstiftelsen – som bröt kontraktet med oss – sitter kvar så vill jag inte tävla om att få sända Nobelfestligheterna i fortsättningen. Det får SVT gärna fortsätta med för min del. Jag blev oerhört besviken på deras agerande. De är ett obestridligt faktum att den statliga kinesiska televisionen censurerade Marcus Storchs tal så att det bara blev några minuter kvar. Och jag kan bara beklaga att det skedde. De sände inte direkt, som de skulle göra, men detta hade inte med censurbehovet att göra. Det handlade om konkurrens från andra kinesiska kanaler som vi också erbjöd materialet. Vad jag vet så sändes inte hans tal i sin helhet någonstans i hela världen eftersom det uppenbarligen inte var intressant nog. Vi valde att inte ta någon juridisk strid om detta eftersom vi insåg att vi opinionsmässigt var slagna på förhand, säger Jan Scherman, vd för TV 4. Jan Scherman menar att det fanns internpolitiska motiv i Nobelstiftelsens styrelse om varför man var missnöjd med TV 4:s bevakning av Nobelfesten år 2007. – Jag blev mäkta förvånad över intresset från flera personer i ledningen att själva synas och höras mycket i Nobelsändningarna – och att det var detta som avgjorde det här. Själv menar jag att vi gjorde mycket ambitiösta satsningar på Nobel som SVT aldrig varit i närheten av. Och jag kan bara än en gång beklaga att det inte blev några direktsändningar i Kina, säger han. På Nobelstiftelsen bekräftar vd Michael Sohlman att man nu utvärderar det tidigare avtalet med SVT och förhandlar om en eventuell förlängning. Hur kommenterar du att TV 4 inte längre är intresserad av Nobelsändningarna? – Jag kan bara konstatera att TV4 bröt mot avtalet 2007 som gick ut på att Nobelbevakningen även i Kina skulle sändas direkt. Schermans påståenden om att det skulle finnas andra skäl till att vi då valde att bryta kontraktet saknar grund, säger Michael Sohlman. Clas Barkman clas.barkman@dn.se 08-738 10 70 ", "article_category": "culture"}
{"id": 17013, "headline": "Göran Greider: ”Ingen kommer undan Olof Palme”", "summary": "Göran Greiders bok om Olof Palme är egensinnig, välskriven och djupt personlig. Hans tes är att Palme och socialdemokratin alltid varit mer socialistisk än de själva förstått, skriver Karin Pettersson.", "article": "Mitt 90-tal var tonårstrubbel, r’n’b, indie och ironi. Ny demokrati i riksdagen, Bildt som statsminister och sedan nedskärningar med Göran Persson. Jag blev vuxen då. Det känns länge sen. Det är det också. I Göran Greiders nya bok, liksom i den socialdemokratiska eftervalsdebatten, är 90-talet däremot ständigt närvarande, som ett barndomstrauma. Greider, och socialdemokraterna, kommer inte förbi det. Egentligen är Göran Greiders ”Ingen kommer undan Olof Palme” inte en bok. Däremot finns det mellan de två pärmarna en intressant samling betraktelser från valrörelsen, nostalgiska funderingar om välfärdslandet Sverige och ett par intressanta spaningar om Olof Palme. Greider har läst de senaste årens biografier om Palme: Kjell Östbergs två band, Henrik Berggrens ”Underbara dagar framför oss” samt Klas Eklunds slimmade häfte i Bonniers statsministerserie. Hans egen bok blir komplement, kritik och fördjupning av dessa. Den är på Greiderskt vis egensinnig, välskriven och djupt personlig. Det finns två intressanta teser i boken. Den ena är att de nya Palmebiografierna har en fundamental brist. De betraktar Olof Palme alltför mycket som fristående, solitär, och för lite som en produkt av en då ännu levande, myllrande och bråkande arbetarrörelse. Utan partiet, menar Greider, hade Palme varit en mycket mindre – och sämre – politiker. Slutsatsen blir att Socialdemokraternas första uppgift inte är att utveckla politiken, utan organisationen. Gör man det, blir både politiken och politikerna bättre. Gör man det inte, blir det aldrig åter det centrala partiet i svensk politik. Jag tror att Göran Greider har en poäng i det. Socialdemokratin är i dag en ganska liten, och väldigt sluten värld, med få kontaktytor mot omvärlden. Partimedlemmarna, de drygt 100 000 som finns kvar, möter i huvudsak varandra. Greider saknar i första hand Socialdemokraterna som alternativ maktstruktur. Jag tror att en alltmer marginaliserad partiorganisation även får andra konsekvenser. Socialdemokraterna missade under förra mandatperioden finanskrisen – som i andra länder ledde till en viktig diskussion om synen på stat och marknad. Inte heller har man tagit in hur informationsrevolutionen förändrar politik, medier och mänskliga relationer. Man har missat kraften i den FRA-debatt som under tiden format hur ett par generationers unga människor ser på politik. Slutenheten leder till att verkligheten för människorna utanför – vi kan kalla dem väljarna – är mindre intressant. Resultatet blir analytisk osjälvständighet, oförmåga att tolka sin samtid, och sämre politik. Frågan är bara vad som bör göras. Här tar Greiders funderingar slut. Han efterlyser nya sätt att mötas, men ser inte de embryon som finns. Hur organisering, debatt och opinionsbildning i dag börjar finna nya former på nätet. I stället avfärdas hela det nya medielandskapet som kommersialiserat och klassbundet. Det är synd. Greiders andra tankespår går ut på att Socialdemokraterna alltid har varit mycket mer socialistiska än vad de själva förstått. Han konstaterar att idén om socialisering av produktionsmedlen aldrig föll väljarna i smaken, inte ens i förra seklets början. Den så kallade funktionssocialismen blev dominerande ideologi, vilket innebar att Socialdemokraterna nöjde sig med att begränsa kapitalägarnas makt genom skatter och regleringar – inte förstatligande. Exit socialismen. Folkhemstanken och idén om välfärdsstaten, Erlanders ”starka samhälle”, blev i stället den socialdemokratiska visionen. Det är här Greider sätter in sin stöt. ”Varför har hela denna utbyggnad av den offentliga sektorn aldrig kallats för socialism?” frågar han uppbragt. Hans svar är att det hos Socialdemokraterna – och Palme – fanns en ”dold” socialiseringsidé, mer radikal än de själva insåg, som tog sig uttryck i en växande välfärdsstat. Greider gör helt enkelt anspråk på Palme och Socialdemokraterna för socialismens räkning i efterhand. Lite som en mormon, som tvångsdöper släktingar efter döden för att garantera dem en plats i paradiset. På samma sätt känns Greiders ivriga argumenterande rätt poänglöst. Visst, välfärdsstaten är ett radikalt projekt. Men vad gör vi nu? Det är viktigt att förstå sin historia. Men Göran Greiders bok, precis som delar av den socialdemokratiska eftervalsdebatten, blir till slut så nostalgisk att den känns klaustrofobisk. Den nya politiska kartan är enbart ett skenverk. Moderaternas framgångar är ”resultatet av en PR-kupp”. Väljarna är lurade. Vägen framåt är svår att se. För Göran Greider tar historien slut på 90-talet. Olof Palme var den sista socialdemokratiska ledaren med visioner. Sen kom budgetsanering, krispolitik och kampen mellan förnyare och traditionalister. Sen kom ingenting, för de konfliktlinjer som etablerades då har frysts ned. Som analys är det träffsäkert och relevant. Det som är tråkigt är att Göran Greider själv bidrar till nedfrysningen. Göran Greider är skribent i DN och hans bok recenseras därför av Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17031, "headline": "Förnyelsen fortsätter", "summary": "På den nya skivan förvrängs Thom Yorkes röst bortom igenkännlighet. Men att inte riktigt känna igen Radiohead är just vad som gör bandet spännande. Från ”On a Friday” till ”Radiohead”", "article": "Rock Radiohead ”The king of limbs” (www.thekingoflimbs.com) 4¤Ju mer mantänker på det, desto mer känns Radioheads position som musikvärldens kanske mest avundsvärda, närmast privilegierade. Även om de själva har tagit sig till den. Efter att ha blivit världens kanske största rockband med ”OK computer” 1997 har gruppen egentligen kunnat göra, och gjort, exakt vad de vill. På skivorna som följt efter ”OK computer” har ThomYorkes falsettröst, som var en så karaktäristisk del av gruppens tidiga karriär, alltmer försvunnit in i de allt knepigare arrangemangen. Indiegitarrerna med influenser från åttiotalets skevaste alternativrockband har ersatts med friformsjazz, knepig electronica och flörtar med dansmusik. Kanske har en del av de fans som efter ”OK computer” hoppades ha hittat ett nytt U2 blivit alienerade på kuppen, men väldigt många har följt med på varenda ny krängning i sidled eller vansinnigt dyk ned i mörka, okända vatten. Radiohead kan både äta kakan, ha den kvar och fylla den med vilka konstiga ingredienser de vill. ”The king of limbs” (som finns för nedladdning nu, kommer som utökad skiva senare i vår) låter ungefär som de har gjort på sistone. Arenarockmelodierna finns kvar, men runt omkring dem har Radiohead bara låtit allt annat växa hur mycket och i vilken riktning som helst. Så tätt och högt att de till slut håller nere och tillbaka eller bara döljer nästan alla tendenser att bli svulstiga. Vilket är det bästa som kan hända Radiohead. Ju mer svårlästa och oförväntade de är, desto bättre, det är de experimentella snedstegen som ger gruppen framåtrörelse. ”The king of limbs” är, tack och lov, en vildvuxen snårskog av ljud. Åtta låtar på 38 minuter som rymmer väldigt mycket, utan att slå på de allra största pukorna och blåsa i de allra mest skinande trumpeterna. Inte minst är ”The king of limbs” nästan oväntat rytmisk. Ofta tumlar Yorkes falsettröst runt i en cementblandare fylld med trummor som inte riktigt är i takt och dova beats, som i inledande ”Bloom” och ”MorningMrMagpie”. I drum’n’bass-jazziga ”Feral” har rösten förvrängts bortom igenkännlighet. Ibland uppfattar man en textrad, men nästa kan man bara gissa sig till. Det är en flyktighet som är tilltalande, som gör Radiohead lite mer spännande än de kanske egentligen är. Mattias Dahlström musik@dn.se Bästa spår: ”Separator” Thom Yorke, Ed O’Brien, Johnny Greenwood, Colin Greenwood och Phil Selway bildade Radiohead som studenter i Oxford i nittiotalets början. Gruppen kallades från då ”On A Friday”. Genombrottet kom med singeln ”Creep” 1993, men det var först med albumen ”The bends” och ”OK computer” som gruppen nådde den position de har i dag som ett av de största rockbanden. ”The king of limbs” är Radioheads åttonde album efter ”Pablo Honey” (1993), ”The bends” (1995), ”OK Computer” (1997), ”Kid A” (2000), ”Amnesiac” (2001), ”Hail to the thief” (2003) och ”In rainbows” (2007). ", "article_category": "culture"}
{"id": 17037, "headline": "Storslam för iranskt drama", "summary": "“Nader och Simin, en skilsmässa” vann tre priser på filmfestivalen i Berlin. Det iranska dramat fick både Guldbjörnen för bästa film och Silverbjörnarna för bästa kvinnliga och manliga skådespelarinsatser.", "article": "Berlin. Den iranska filmen ”Nader och Simin, en skilsmässa” var kritikernas favorit under festivalen och uppenbarligen också publikens – regissören Asghar Farhadi möttes av ett stort jubel på lördagskvällen när han reste sig för att gå upp på scenen. Där väntade juryns ordförande Isabella Rossellini och festivalgeneralen Dieter Kosslick med Guldbjörnen. Dessförinnan hade filmens kvinnliga och manliga aktörer kollektivt fått Silverbjörnar för bästa skådespelarinsatser. ”Nader och Simin” handlar om ett gift par som vill lämna Iran. Mannen ändrar sig dock och bestämmer sig för att stanna och ta hand om sin sjuke far, vilket får hans hustru Simin att begära skilsmässa. – Jag trodde aldrig, aldrig att filmen skulle få det här priset, sa Asghar Farhadi när han fått sin Guldbjörn och stod framför mikrofonerna på scenen. För två år sedan fick den 39-årige Farhadi en Silverbjörn i Berlin för filmen ”Allt om Elly” – den gången för bästa regi. Iran har även i övrigt stått i centrum för Berlinfestivalen eftersom regissören Jafar Panahi skulle ha ingått i juryn, men tvingades utebli sedan han i december dömdes till sex års fängelse och ett tjugoårigt yrkesförbud. Med en tom jurystol demonstrerade festivalledningen och jurykollegerna mot behandlingen av Panahi. Hans film ”Offside” visades också (utom tävlan) när festivalen inleddes. På den efterföljande presskonferensen sa Asghar Farhadi att han precis talat med Panahi och att denne uppskattade stödet. Farhadi trodde dock inte att hans film belönats som något slags solidaritetshandling för Panahi, utan att den vunnit på egna meriter. När det gäller filmens budskap sa Farhadi att var och en själv fick reflektera kring vad den kunde ha att säga. Däremot kommenterade han att det skulle bli än svårare att göra nästa film, kraven stiger ytterligare efter ett fint pris. – Men jag brukar tänka att jag ska göra min allra första film och inte fundera över vad jag gjort tidigare, berättade Asghar Farhadi. Silverbjörnen för bästa regi gick till Ulrich Köhler och hans film ”Sömnsjuka”, som handlar om en biståndsarbetare i Kamerun. Den ungerske regissören Béla Tarr fick juryns särskilda pris för filmen ”En häst från Turin”. – Det är min sista film. Den sammanfattar allt jag vill säga, förklarade Béla Tarr. Silverbjörnen för bästa manus gick till Joshua Marston och Andamion Murataj. Filmen ”Blodets förlåtelse”, som också regisserats av Joshua Marston, handlar om de släktfejder som blossat upp i Albanien efter kommunismens fall. Jan Lewenhagen DN:s korrespondent jan.lewenhagen@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 17042, "headline": "Vilsenhet som rymmer frihet", "summary": "Lars Noréns pjäs ”Stillheten” är del tre i hans självbiografiska svit. Stockholms stadsteater gör den med fem röstskickliga skådespelare i ett tätt ensemblespel.", "article": "Teater ”Stillheten” av Lars Norén Regi: Eirik Stubø. Scenografi/kostym: Kari Gravklev. Medverkande: Sten Ljunggren, Katarina Ewerlöf, Magnus Krepper, Michael Jonsson, Maria Salomaa. Scen: Stockholms stadsteater. Vita pappersark täcker det mörka golvet. Solkigt uppgivet och samtidigt löftesrikt: här ligger berättelsen och väntar. I sin uttalade fascination för att författaren skrev ”ytterligare nästan femhundra sidor om familjen som han redan skrivit så mycket om” låter Eirik Stubø sin scenograf Kari Gravklev fylla hela det avskalade scenrummet med det utspridda pjäsmanuset. Så heter också författaren Lars Norén. En dagboksutlämnande dignitetsdramatiker vars gestalt knappt går att se förbi, trots att det är verket vi ska titta på. Dessutom tillhör ”Stillheten” hans självbiografiska svit, skriven strax efter de två genombrottspjäserna i 1980-talets begynnelse, ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med Gud”, men handlingsmässigt inkilad mellan dem. Lika bra att släppa ut hela metareferensen över scengolvet så är det gjort. Lika bra också att markera medvetenheten om att det inte är det enda som skrivits i ämnet familjen ... och att det inte bara är rolluppsättningen (mamma, pappa, två söner, hushållerska) som speglar ”Lång dags färd mot natt”. Men det räcker med yngste sonens hyllning till Eugene O’Neills pjäs. Sedan kan ”Stillheten” berätta med sin egen röst. Rösten är viktig för norske regissören Eirik Stubø. Precis som i hans uppsättning av August Strindbergs ”Påsk” på samma scen för två år sedan har den stiliserat naturalistiska framställningen drag av vackert visualiserad radioteater. Han placerar fem röstskickliga skådespelare på statisk distans från varandra, låter dem accentuera rollfigurernas låsta positioner med fötterna fast i relationsgyttjan. Så, orkar vi mer? Mer Norén, mer dysfunktionell familj, mer synad livslögn? Stubøs svar är tveklöst. Och jag håller med. Bara se och lyssna på Sten Ljunggren. Hans källarmästarpappa spinner sitt skyddsnät – vi ser rakt igenom hålen till de gömda spritflaskorna – av puttrigt prat och kraftlösa rörelser. Eller på lugnt arbetande Katarina Ewerlöf. Stoiskt lungcancerlidande, ouppnåeligt dyrkad av sönerna men kall när hon ifrågasätts som medberoende som inte tagit ansvar för sitt gömda förakt för mannen. ”Stillheten” är en över tre timmar lång stafett, ett tätt ensemblespel men där alla roller får strålkastaren i tur och ordning, även en glimt på Maria Salomaas biroll. Men mest påtaglig blir tätheten mellan bröderna. Författaralteregot, den labila lillebrodern, som på svarta fårs vis lämnat familjehotellet för att bli dekadent poet, tas på fullt humoristiskt allvar av Michael Jonsson, som sprattlar och spänner lysande ögon i allt och alla. Kan inte tänka utan kulturella referenser, endast se världen genom berättelser och konstuttryck. Magnus Kreppers storebror lagrar med hårda spelmuskler aggressiviteten hos den som stannat kvar. När bröderna i en scen möts i oväntad improviserad jazzkärlek är det som om vilsenheten i lobbyn på Standard Hotell även rymmer friheten. Maina Arvas kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 17058, "headline": "Nu lagas Kairos skadade skatter", "summary": "18 föremål stals och ett 70-tal skadades när tjuvar tog sig in på Egyptiska museet i Kairo under upproret. Nu håller de skadade föremålen på att repareras. DN har besökt det stängda museet.", "article": "På en bänk står en guldglänsande staty av farao Tutankhamun, andra ovärderliga skatter ligger i rader på ett bord, och en bit bort finns en över tretusenårig meterlång båt, fortfarande överströdd med glassplitter. Här på konserveringsavdelningen på Egyptiska museet i Kairo är experter i full gång med att reparera föremål som skadades när tjuvar och plundrare tog sig in en natt under den första fasen av protesterna mot president Hosni Mubarak, när polisen försvann från gatorna och lagen tycktes sluta gälla. Nyheterna om inbrottet på Egyptiska museet, fullt av ovärderliga kulturskatter, har väckt oro bland egyptologer och historiskt intresserade över hela världen. Egyptens minister för arkeologi och kulturarv, Zahi Hawass, närmast grät i ett pressmeddelande: ”Mitt hjärta är krossat och mitt blod kokar.” Hawass hävdade dock först att inget stulits under inbrottet. Men en inventering visar nu att tjuvarna fick med sig arton föremål, däribland en förgylld trästaty av farao Tutankhamun, uppburen av en gudinna. Enligt de första rapporterna efter inbrottet skulle också ett par mumier ha skadats. Men ministern säger att inga mumier kom till skada. De bilder som spridits av avslitna huvuden föreställer inte några berömda mumier, utan ska komma från skadade mumiedelar som använts för att testa museets röntgenutrustning. Tjuvarna tog sig in i byggnaden via ett glastak. De saknade föremålen fanns i första hand på bottenplanet. På museets andra våning skadades ett 70-tal objekt som låg i montrar som tjuvar slog sönder. Mellan 20 och 30 av de skadade museiskatterna behöver repareras mer omfattande, enligt Hawass. Det är det arbetet som pågår när ett litet antal nyhetsmedier, däribland DN, får besöka det stängda museet. Konservatorerna säger att arbetet är detsamma som när de tar sig an föremål som just levererats från en utgrävning. – Det är samma teknik, säger Hamdy Abdel Baky. Zahi Hawass lovordar de unga demonstranter som, när de upptäckte inbrottet, började vakta museet för att skydda det mot plundrare. Egyptiska museet ligger vid Befrielsetorget i Kairo, platsen som var epicentrum för protesterna mot president Mubarak. Protesterna är över, men museet är fortfarande stängt och bevakas av militär. Så länge protesterna pågick vaktade även demonstranter. – De unga vet vilket värde vårt kulturarv har. De har gjort en underbar insats, säger Hawass. Visserligen har föremål stulits, men det hade kunnat sluta mycket värre, menar Hawass. Han tar oss med till museets andra våning och visar några av de sönderslagna glasmontrarna. Alldeles bredvid, bakom en järngallerdörr, finns de mest värdefulla skatterna från Tutankhamuns grav. – Om de tagit sig in här hade ovärderliga föremål kunnat försvinna eller skadas. Men det var mörkt i museet, så såg tjuvarna ingenting, förmodar Hawass. När museet öppnar igen är det ingen som vet. Som en följd av våldet i spåren av protestvågen mot Mubarak är turismen just nu nere på nollpunkten. Men Zahi Hawass är övertygad om att turisterna kommer tillbaka. – Vi är beroende av inkomster från turismen för att bevara museer och vårt kulturarv, säger han. Tutankhamuns skatter visas ¦ Egyptiska museet grundades 1857. Museets rosaröda byggnad vid Befrielsetorget i Kairo är från 1902. ¦ I museet visas 120 000 föremål från egyptisk förhistorisk och faraonisk tid. ¦ Många av de främsta skatterna kommer från Tutankhamuns grav. Den upptäcktes i Konungarnas dal av arkeologen Howard Carter år 1922. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17062, "headline": "Moderna museet får foto för miljoner", "summary": "Fotografiska verk värda flera miljoner kronor har donerats till Moderna museet. Här finns verk av Cindy Sherman, Robert Mapplethorpe och Annika von Hausswolff.", "article": "En rad prestigefyllda fotografiska verk från 1970-talet och framåt har donerats till Moderna museet i Stockholm. Till gåvorna hör fotokonst av amerikanska Cindy Sherman, Robert Mapplethorpe och Sara Charlesworth. – Givmildheten exploderade lite överraskande för oss. Vi är glada att vi har så generösa vänner. Och de som donerat kan känna sig trygga med att de här verken kommer att visas och inte hamna i ett magasin, säger en glad Daniel Birnbaum, överintendent på Moderna museet. Gåvoregnet startade då museet för en månad gick ut med att man ska satsa på foto 2011. Ursprungligen var det dock tänkt att enbart hänga om den fotosamling som museet redan har. Här finns klassiker som ryssen Alexander Rodtjenko och amerikanske Irwing Penn. Men med de nya, generösa gåvorna tänker museet om och inbegriper de nya verken. ”En annan historia” är det samlande utställningsnamnet på en fotosatsning i tre delar som sträcker sig över hela året. Ett verk av särskilt intresse är Annika von Hausswolffs ”I am the runway of your thoughts” från 2008. – Verket är en serie i nio delar. Det har aldrig visats mer än på galleri och är ett verk som museet aldrig skulle ha råd att köpa, säger Daniel Birnbaum. Moderna museets summa för inköp av konst rör sig sällan långt över en miljon kronor om året. Det gör museet beroende av bidragsgivare och privata donationer. Bland donatorerna den här gången finns Helena och Per Skarstedt liksom Theodor och Isabella Dalenson, och det är inte första gången de bidrar till museets samlingar. Sammantaget är de aktuella verken värda flera miljoner kronor. Har den oväntade gåvofrekvensen något att göra med Daniel Birnbaums stora nätverk efter hans år ute i Europa, hans position som övercurator för Venedigbiennalen 2009 och som rektor för en av världens mest välrenommerade konstskolor i Frankfurt am Main? – Jag tror inte det har så mycket med mig att göra. Mera då om museets nätverk. Och bra konstnärer vill hänga där annan bra konst hänger. Cindy Sherman har inget emot att hänga bredvid Andy Warhol, säger Daniel Birnbaum. Årets fotosatsning kommer att fylla sju salar på Moderna museet, första delen öppnar den 24 februari. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17075, "headline": "Nu talar han ut om Julian Assange", "summary": "Daniel Domscheit-Berg var Julian Assanges partner och förde Wikileaks mot världsberömmelsen. I höstas hoppade han av uppdraget. I dag släpper han sin berättelse om Wikileaks inifrån.", "article": "Daniel Domscheit-Berg hade tidigt hört talas om Wikileaks, men i likhet med andra så kallade nätaktivister var han skeptisk. Kanske var det bara en komplott från den amerikanska underrättelsetjänsten? Avslöjandet om Guantánamo-basen hösten 2007 övertygade honom om motsatsen. Wikileaks syften överensstämde med hans egen önskan att skapa en bättre värld, en värld där de onda makterna skulle avväpnas genom att deras mörka hemligheter tvingades ut i ljuset. Han tog kontakt via en chatt och var inte sen att tacka ja när Julian Assange erbjöd honom jobb. Efter tre omtumlande år kastade Assange i höstas ut Domscheit-Berg i kylan – återigen via chatten. Sedan i september har de två inte haft någon kontakt. I stället har Daniel Domscheit-Berg skrivit en bok om Wikileaks och Julian Assange, den kommer ut i dag i sexton länder samtidigt. ”Ibland hatar jag honom så mycket att jag blir rädd att jag skulle kunna utöva fysiskt våld om jag stötte på honom”, skriver han. Det är svårt att föreställa sig när man sitter mitt emot författaren i ett rum på bokförlaget, inte långt från hans bostad i Östberlin. – Hat ligger egentligen inte för mig. Men jag har aldrig i hela mitt liv varit så arg som när det hela slutade, säger han. Hur kommer Julian Assange att reagera på boken? – Han reagerar mycket aggressivt på kritik. Det räknar jag med. Å andra sidan borde han inse att jag skrivit en mycket balanserad bok, den hade kunnat vara mycket mer explicit. Det är ingen smädelsekampanj mot honom. När kontakten med Wikileaks var etablerad hösten 2007 kom Julian Assange till Berlin för att delta i nätaktivisternas kongress. Domscheit-Berg mötte en själsfrände. De pratade i timmar, uppfyllda av sin världsförbättrariver. Intresset från omvärlden var inte lika stort, få kom när Assange höll föredrag. Två år senare skulle folk stå på varandra för att höra hjältarna från Wikileaks berätta. Deras första gemensamma projekt gällde den schweiziska privatbanken Julius Bär. Någon hade läckt dokument som visade hur banken lotsade insättningar förbi myndigheternas ögon till skatteparadiset Caymanöarna. Publiceringen blev en framgång, trots att en amerikansk advokatfirma snart hörde av sig med en skarp uppmaning att omedelbart avlägsna dokumenten från hemsidan. För Daniel Domscheit-Berg blev det bråda dagar eftersom han fortfarande var anställd hos den amerikanska datajätten Electronic Data Systems. Som talesman för Wikileaks framträdde han under namnet Daniel Schmitt. Julian Assange träffade han för det mesta enbart på chatten. Assange reste runt i världen med sin ryggsäck och sov på soffan hemma hos folk han kände. Under ett par månader bodde han hos sin tyske partner. Daniel Domscheit-Berg fick tillfälle att lära känna Assange närmare. Skildringen har bisarra drag. – Julian betedde sig som om han hade uppfostrats av vargar. När jag lagade mat åt oss så delade vi inte på den. Det handlade bara om vem som var snabbast, skriver Domscheit-Berg och berättar hur Assange sedan torkade av sina kladdiga händer på soffan, klenoden som var ett arvegods. Publiceringarna följde på varandra med varierande uppmärksamhet. Genombrottet kom i fjol med offentliggörandet av videon som visar hur amerikanska soldater skjuter ihjäl civila i Bagdad från en helikopter, följd av USA:s så kallade krigsdagböcker från Afghanistan. Samtidigt hade en klyfta uppstått mellan männen som stod i spetsen för sajten på allas läppar. Det handlade om pengar – hur skulle man investera de donationer som flöt in på kontona – och om makt. Vem bestämde egentligen? Julian Assange underströk att det var han som var grundaren. Samtidigt såg Domscheit-Berg paradoxen. Wikileaks strävade efter transparens, men hade själv blivit en maktfaktor som utgjorde ett praktexempel på motsatsen. De retade sig också på varandra. Daniel Domscheit-Berg stod inte längre ut med Assanges egotrippade hänsynslöshet. Assange hade för sin del gjort upp en lista över saker han ogillade hos Domscheit-Berg, inklusive pressvecken på kostymbyxorna han använde vid viktiga möten. I augusti 2010 kom våldtäkts-åtalet i Sverige. Daniel Domscheit-Berg beskriver Assanges ”kvinnomani” i sin bok. Nu säger han: – Han är ingen ond människa, men han har en gammalmodig världsbild vad gäller kvinnor, åter detta hierarkitänkande. Samtidigt är Sverige progressivast i världen när det gäller kvinnans rättigheter. Det är två världsåskådningar som krockat med varandra. Julian Assange bad om råd. Domscheit-Berg svarade att strategin att skylla på en fälla från Pentagon var dömd att misslyckas. – Är det budskapet du försöker sprida? Om det är så ska jag förinta dig, svarade Julian Assange i chatten. I slutet av augusti kom brytningen. I boken citerar Daniel Domscheit-Berg beskedet från Assange: ”Härmed avstängs du på grund av illojalitet, olydnad och destabilisering i kristid.” Daniel Domscheit-Berg har lämnat Wikileaks bakom sig och tillsammans med några andra avhoppare startat Openleaks. Konceptet är ett annat. Openleaks ska bara ta emot läckta filer, sopa igen spåren så att källan inte kan röjas och sedan låta en professionell partner använda materialet. Openleaks ska börja med sex stycken än så länge hemliga partner: tidningar och ideella, oberoende organisationer. Domscheit-Berg agerar numera under eget namn. – Hela ansatsen att gömma sig var fel från början. Man måste agera med öppet visir, där går jag på en helt annan linje än Julian. Han ville vara ”untouchable”? – Det var vad han sade. Men ingen på denna jord får vara onåbar. Daniel Domscheit-Berg kallar sig anarkist Daniel Domscheit-Berg är 32 år, bor i Berlin och betecknar sig själv som anarkist. Han arbetade tidigare med nätverkssäkerhet och design på Electronic Data Systems, ett jätteföretag med mer än 150 000 anställda världen över. I januari startade han Openleaks tillsammans med andra avhoppare. Openleaks ska till skillnad från Wikileaks inte göra egna publiceringar, utan bara se till att uppgiftslämnare ska kunna lämna sina filer på ett säkert sätt och att spåren inte röjs. Publiceringarna ska göras av de som samarbetar med Openleaks. Assanges självbiografi kommer i vår Guardian-journalisterna David Leigh och Luke Harding har skrivit ”Wikileaks – inside Julian Assange’s war on secrecy” Marcel Rosenbach och Holger Stark på Der Spiegel har publicerat boken ”Staatsfeind Wikileaks”. New York Times har gett ut en artikelsamling som e-bok. Julian Assange skriver på sin självbiografi, den kommer ut i april. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17076, "headline": "Åsa-Nisse, vårt hjärtas länk till Knohult", "summary": "Sveriges mest utskällda filmgestalt genom tiderna var högt älskad av sin publik. Kanske för att filmerna gav uttryck åt vår djupt kluvna hållning till Sveriges modernisering, skriver Henrik Berggren.", "article": "Det rör sig oroligt i Harry Scheins grav i dag. Kanske var det oundvikligt att någon (det blev den i övrigt begåvade komikern Henrik Dorsin) skulle falla för frestelsen att återuppliva Sveriges mest utskällda filmgestalt genom tiderna. För underhållare med folkliga ambitioner måste Nils Nilsson på Åsen, mer känd som Åsa-Nisse, vara vad Messnerleden på K 2 är för bergsbestigare: oändligt lockande men livsfarlig att ta sig an. Problemet för Dorsin och övriga inblandade i ”Åsa-Nisse: Welkåm to Knohult” är att de har förletts av de ursprungliga filmernas uselhet att tro att Åsa-Nisse är en okomplicerad figur som kan flyttas runt i tid och rum lite hur som helst. Men laddningen i de ursprungliga filmerna bärs inte av huvudpersonen utan hämtar sin kraft från det omliggande samhället. I efterhand kan vi se att den svit om tjugo Åsa-Nisse-filmer som producerades mellan 1949 och 1969 bildar en motsägelsefull och inte alldeles uppbygglig krönika om den svenska landsbygdens modernisering under femtio- och sextiotalet. Även om publikframgången har överdrivits i efterhand rör det sig om ett unikt populärkulturfenomen som förbryllat generationer av filmrecensenter. Såväl i landsortspress som storstadstidningar tävlade kritikerna om att sabla ner Åsa-Nisse med vassa formuleringar. ”Tänk er en orgie i plumpheter och en ocean av dumhet … och ni har ändå inte Åsa-Nisse”, skrev till exempel Per Ahlmark 1958. Ändå fortsatte publiken att strömma till. Leif Furhammar, den odiskutable nestorn bland svenska filmvetare, sammanfattade det hela i slutet av sjuttiotalet genom att förklara att Åsa-Nisse var ”ett mysterium”. En del av förklaringen sägs vara att pilsnerfilmsbolaget Svensk talfilm lyckades locka en frireligiös publik som annars inte gick på bio. Åsa-Nisse, spelad av John Elfström med bomullstussar i kinderna, varken svor, drack eller gick i kyrkan – det sista var alltså ett plus för troende som inte frekventerade den svenska statskyrkan. Själva figuren Åsa-Nisse var ursprungligen skapad av en inbiten fiskare och jägare vid namn Stig Cederholm som skrev jakthistorietter i tidskriften Tidsfördriv. Mycket är oklart om hans förvirrade liv och de motsägelsefulla uppgifter han lämnat i olika tidningsintervjuer bidrar inte alltid till att skingra dimmorna. Han föddes 1905 i en välbärgad familj i Jönköping och var skolkamrat med Dag Hammarskjöld. Vid 19 års ålder hamnade han på sinnessjukhus. Efter fem år – år 1928 – skrivs han ut och blir journalist. När andra världskriget bryter ut går han ut som frivillig i finska vinterkriget. Väl hemkommen till Sverige hotas han dock av en ny tvångsintagning och flyr till det av tyskarna ockuperade Norge där han anmäler sig som frivillig i Waffen-SS. Men tyskarna tror att han är spion och internerar honom i koncentrationslägret Grini. Återförd till Sverige gör han en ny sväng på mentalsjukhus, där han också börjar skriva historierna om Åsa-Nisses jaktbravader i de småländska skogarna. Kopplingen mellan manusen till Åsa-Nisse-filmerna och Cederholms tämligen oläsliga jakthistorier är inte stark. Han skulle också under sextiotalet rasa över att Svensk talfilm hade förvanskat hans skapelse. Även om det är ett pikant faktum att den svenska folklighetens främsta symbol skapats på ett dårhus av en före detta SS-soldat vore det fel att betrakta Knohult som en feberdröm om //volksgemeinschaft//. Men filmerna – särskilt de första – är präglade av Cederholms oroliga antimodernism, en trettiotalsdoftande dröm om manlig gemenskap mellan fria själar i skog och mark och ett påfallande kvinnoförakt. Stapelvaran i filmerna är fristående sketcher där Åsa-Nisse med Klabbarparn som lite tveksam assistent ställer till ofog, ibland avsiktligt för att driva med handlare Sjökvist, ibland oavsiktligt genom att lansera någon ny och livsfarlig uppfinning. I en del filmer finns en mer genomarbetad ramberättelse, ofta innefattande en lättklädd ung kvinna med kärleksbekymmer. En vild jakt på några kriminella från Stockholm som talar söderslang kan också liva upp handlingen. Fruarna Eulalia och Kristina svävar som plågsamma huskors i bakgrunden som ska sättas på plats. Men om handlingen i filmerna är plågsamt förutsägbar sker efter hand stora förändringar i miljön. De första filmerna – som också är inspelade i trakterna kring Vetlanda – kan kanske inte betecknas som socialrealistiska, men regissören Ragnar Frisk har ett starkt fokus på småbrukarlivets villkor, det agrara landskapet och den omkringliggande landsbygdskulturen. I den första filmens inledande scen får åskådaren se hur Åsa-Nisse förgäves försöker välta bort en stor sten från sin åker. Men till skillnad från sin småländske småbrukarkollega Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”, som sliter sönder kroppen i sina oförtröttliga kamp med den steniga småländska marken, ger Åsa-Nisse snart upp och går och fiskar med Klabbarparn. Sannolikt är det första och sista gången i de tjugo filmerna som vi får se Nils Nilsson på Åsen ägna sig något som liknar lantbruk. Men därmed är också tonen satt. Filmerna blickar tillbaka på mellankrigstidens landsbygdsvärld, som på flera sätt utgjorde det agrara Sveriges gyllene skymning. Aldrig förr hade landskapet varit så tätt befolkat och brukat, aldrig hade det funnits så mycket föreningshus, skolor och handelsbodar på avsides vägar. Allt detta är synligt i de första Åsa-Nisse-filmerna: kameran sveper kärleksfullt över gärdsgårdar och små åkerlappar, bönderna tar på sig finkläderna när de deltar i sockenstämman och knappheten gör sig påmind när Eulalia gömmer det dyrbara vetebrödet när Klabbarparn kommer på besök (denna scen upprepas i den nya filmen, men blir helt obegriplig i vårt överflödssamhälle). Det är kitschigt, musealt och romantiserat med smäktande sång av ”den sjungande bonden” Bertil Boo i skymningsljus, men fortfarande ett landskap som var bekant för åskådarna. Denna socialt levande landsbygd trängs dock långsamt tillbaka i de efterföljande filmerna. Själva filminspelningarna flyttar till Stockholmstrakten. Det småländska landskapet spelas nu av utvalda miljöer i Täby och Saltsjöbaden, på bekvämt avstånd från Svensk talfilms studio. Men också alltmer av handlingen börjar utspela sig utanför Knohult. Åsa-Nisse och Klabbarparn ger sig ut på långa resor, till Stockholm, Mallorca, Åre. Bertil Boo får ge plats åt mer tidsenliga gästartister: först Snoddas och Carli Tornehave, mot slutet Shanes och Hep Stars. Tidstypiska fenomen som rymdraketer och James Bond-filmer präglar alltmer handlingen. Till en början vinner filmerna på att flyttas ut från Knohults begränsade värld. Fiske- och jakthistorier blir fort tjatiga och de nya miljöerna ger John Elfström möjlighet att spela ut ett betydligt större register än att bara plira och sätta tummarna i vädret. Det är tveksamt om publiken hade förblivit Åsa-Nisse trogen om han stannat i småländskt fyrtiotal, själva energin kommer från mötet mellan det gamla och nya Sverige. Kanske är detta själva förklaringen till ”mysteriet Åsa-Nisse”: filmerna gav uttryck för en ambivalent hållning till moderniseringen av Sverige och avfolkningen av landsbygden under femtio- och sextiotalet. Åsa-Nisse liknar i mycket den figur i folkkulturen som socialantropologer brukar kalla ”the trickster”: oförutsägbar, förslagen och töntig på en och samma gång. Ibland är Åsa-Nisse offer för moderniteten: hans uppfinnarverkstad springer i luften och hans konstiga bilar skenar utan kontroll. Andra gånger är han helt suverän och kör i kapp flyende bovar, löser storstadsbornas problem och får det sista skrattet. Kanske detta tilltalade människor på landsbygden som ville ha modernitet, teknik och bättre levnadsstandard, men på sina villkor, utan att ge upp hela sin identitet. Priset var att den traditionella gemenskapen på landsbygden försvagades. I tidskriften Kapten Stofil (världens främste bakåtsträvare) har Martin Kristenson hävdat att de sista filmerna är kusligt ödsliga. Man ser knappt Åsa-Nisses stuga, Eulalia och Kristina har försvunnit och hela Knohult tycks ha upplösts. En stor del av handlingen utspelar sig på vägar och i skogen; ”en skrämmande bild av människans utsatthet i en värld där allting, kulturen, moralen är på glid” som Kristenson uttrycker det. Om det stämmer, är det kanske inte så konstigt att publiken började svika. I slutet av sextiotalet hade Åsa-Nisse gjort sitt för att ledsaga svenskarna in i det moderna samhället. När den sista filmen, ”Åsa-Nisse i rekordform” hade den sedvanliga världspremiären på biografen Saga i Vetlanda kom endast 69 åskådare. Men det skulle bli en ironisk pendang. Hösten 1971 visades den första Åsa-Nisse-filmen i TV 2 och tittarsiffrorna var enorma, 3,84 miljoner. Harry Schein anmälde filmen till radionämnden som ”undermålig underhållning”, vilket var modigt men ganska missriktat. Men kanske anade han att Åsa-Nisses popularitet förebådade det kommande decenniets reaktion mot moderniteten med gröna vågen, kärnkraftsmotstånd och ”Åsa-Nisse- marxister”. Stig Cederholm skulle också göra sig påmind i offentligheten igen som miljökämpe rasande mot växtbekämpningsmedlet hormoslyr. Och nu, 2011, har Nils Nilsson på Åsen återuppstått igen i Kjell Bergqvists charmlösa gestalt i ett doftlöst Knohult som mest påminner om en amerikansk småstadsdröm. Om målet var att göra något lika uselt som de gamla Åsa-Nisse-filmerna har man utan tvivel lyckats. Men det finns inte längre någon intressant berättelse som har med vårt samhälle och våra liv att göra. Försegla graven och låt Nils Nilsson på Åsen vila i frid. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17077, "headline": "Åsa-Nisse, vårt hjärtas länk till Knohult", "summary": "Sveriges mest utskällda filmgestalt genom tiderna var högt älskad av sin publik.Kanske för att filmerna gav uttryck åt vår djupt kluvna hållning till Sveriges modernisering, skriver Henrik Berggren.", "article": "Det rör sig oroligt i Harry Scheins grav i dag. Kanske var det oundvikligt att någon (det blev den i övrigt begåvade komikern Henrik Dorsin) skulle falla för frestelsen att återuppliva Sveriges mest utskällda filmgestalt genom tiderna. För underhållare med folkliga ambitioner måste Nils Nilsson på Åsen, mer känd som Åsa-Nisse, vara vad Messnerleden på K 2 är för bergsbestigare: oändligt lockande men livsfarlig att ta sig an. Problemet för Dorsin och övriga inblandade i ”Åsa-Nisse. Wälkom to Knohult” är att de har förletts av de ursprungliga filmernas uselhet att tro att Åsa-Nisse är en okomplicerad figur som kan flyttas runt i tid och rum lite hur som helst. Men laddningen i de ursprungliga filmerna bärs inte av huvudpersonen utan hämtar sin kraft från det omliggande samhället. I efterhand kan vi se att den svit om tjugo Åsa-Nisse-filmer som producerades mellan 1949 och 1969 bildar en motsägelsefull och inte alldeles uppbygglig krönika om den svenska landsbygdens modernisering under femtio- och sextiotalet. Även om publikframgången har överdrivits i efterhand rör det sig om ett unikt populärkulturfenomen som förbryllat generationer av filmrecensenter. Såväl i landsortspress som storstadstidningar tävlade kritikerna om att sabla ner Åsa-Nisse med vassa formuleringar. ”Tänk er en orgie i plumpheter och en ocean av dumhet … och ni har ändå inte Åsa-Nisse”, skrev till exempel Per Ahlmark 1958. Ändå fortsatte publiken att strömma till. Leif Furhammar, den odiskutable nestorn bland svenska filmvetare, sammanfattade det hela i slutet av sjuttiotalet genom att förklara att Åsa-Nisse var ”ett mysterium”. En del av förklaringen sägs vara att pilsnerfilmsbolaget Svensk talfilm lyckades locka en frireligiös publik som annars inte gick på bio. Åsa-Nisse, spelad av John Elfström med bomullstussar i kinderna, varken svor, drack eller gick i kyrkan – det sista var alltså ett plus för troende som inte frekventerade den svenska statskyrkan. Själva figuren Åsa-Nisse var ursprungligen skapad av en inbiten fiskare och jägare vid namn Stig Cederholm som skrev jakthistorietter i tidskriften Tidsfördriv. Mycket är oklart om hans förvirrade liv och de motsägelsefulla uppgifter han lämnat i olika tidningsintervjuer bidrar inte alltid till att skingra dimmorna. Han föddes 1905 i en välbärgad familj i Jönköping och var skolkamrat med Dag Hammarskjöld. Vid 19 års ålder hamnade han på sinnessjukhus. Efter fem år – år 1928 – skrivs han ut och blir journalist. När andra världskriget bryter ut går han ut som frivillig i finska vinterkriget. Väl hemkommen till Sverige hotas han dock av en ny tvångsintagning och flyr till det av tyskarna ockuperade Norge där han anmäler sig som frivillig i Waffen-SS. Men tyskarna tror att han är spion och internerar honom i koncentrationslägret Grini. Återförd till Sverige gör han en ny sväng på mentalsjukhus, där han också börjar skriva historierna om Åsa-Nisses jaktbravader i de småländska skogarna. Kopplingen mellan manusen till Åsa-Nisse-filmerna och Cederholms tämligen oläsliga jakthistorier är inte stark. Han skulle också under sextiotalet rasa över att Svensk talfilm hade förvanskat hans skapelse. Även om det är ett pikant faktum att den svenska folklighetens främsta symbol skapats på ett dårhus av en före detta SS-soldat vore det fel att betrakta Knohult som en feberdröm om volksgemeinschaft. Men filmerna – särskilt de första – är präglade av Cederholms oroliga antimodernism, en trettiotalsdoftande dröm om manlig gemenskap mellan fria själar i skog och mark och ett påfallande kvinnoförakt. Stapelvaran i filmerna är fristående sketcher där Åsa-Nisse med Klabbarparn som lite tveksam assistent ställer till ofog, ibland avsiktligt för att driva med handlare Sjökvist, ibland oavsiktligt genom att lansera någon ny och livsfarlig uppfinning. I en del filmer finns en mer genomarbetad ramberättelse, ofta innefattande en lättklädd ung kvinna med kärleksbekymmer. En vild jakt på några kriminella från Stockholm som talar söderslang kan också liva upp handlingen. Fruarna Eulalia och Kristina svävar som plågsamma huskors i bakgrunden som ska sättas på plats. Men om handlingen i filmerna är plågsamt förutsägbar sker efter hand stora förändringar i miljön. De första filmerna – som också är inspelade i trakterna kring Vetlanda – kan kanske inte betecknas som socialrealistiska, men regissören Ragnar Frisk har ett starkt fokus på småbrukarlivets villkor, det agrara landskapet och den omkringliggande landsbygdskulturen. I den första filmens inledande scen får åskådaren se hur Åsa-Nisse förgäves försöker välta bort en stor sten från sin åker. Men till skillnad från sin småländske småbrukarkollega Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”, som sliter sönder kroppen i sin oförtröttliga kamp med den steniga småländska marken, ger Åsa-Nisse snart upp och går och fiskar med Klabbarparn. Sannolikt är det första och sista gången i de tjugo filmerna som vi får se Nils Nilsson på Åsen ägna sig något som liknar lantbruk. Men därmed är också tonen satt. Filmerna blickar tillbaka på mellankrigstidens landsbygdsvärld, som på flera sätt utgjorde det agrara Sveriges gyllene skymning. Aldrig förr hade landskapet varit så tätt befolkat och brukat, aldrig hade det funnits så mycket föreningshus, skolor och handelsbodar på avsides vägar. Allt detta är synligt i de första Åsa-Nisse-filmerna: kameran sveper kärleksfullt över gärdsgårdar och små åkerlappar, bönderna tar på sig finkläderna när de deltar i sockenstämman och knappheten gör sig påmind när Eulalia gömmer det dyrbara vetebrödet när Klabbarparn kommer på besök (denna scen upprepas i den nya filmen, men blir helt obegriplig i vårt överflödssamhälle). Det är kitschigt, musealt och romantiserat med smäktande sång av ”den sjungande bonden” Bertil Boo i skymningsljus, men fortfarande ett landskap som var bekant för åskådarna. Denna socialt levande landsbygd trängs dock långsamt tillbaka i de efterföljande filmerna. Själva filminspelningarna flyttar till Stockholmstrakten. Det småländska landskapet spelas nu av utvalda miljöer i Täby och Saltsjöbaden, på bekvämt avstånd från Svensk talfilms studio. Men också alltmer av handlingen börjar utspela sig utanför Knohult. Åsa-Nisse och Klabbarparn ger sig ut på långa resor, till Stockholm, Mallorca, Åre. Bertil Boo får ge plats åt mer tidsenliga gästartister: först Snoddas och Carli Tornehave, mot slutet Shanes och Hep Stars. Tidstypiska fenomen som rymdraketer och James Bond-filmer präglar alltmer handlingen. Till en början vinner filmerna på att flyttas ut från Knohults begränsade värld. Fiske- och jakthistorier blir fort tjatiga och de nya miljöerna ger John Elfström möjlighet att spela ut ett betydligt större register än att bara plira och sätta tummarna i vädret. Det är tveksamt om publiken hade förblivit Åsa-Nisse trogen om han stannat i småländskt fyrtiotal, själva energin kommer från mötet mellan det gamla och nya Sverige. Kanske är detta själva förklaringen till ”mysteriet Åsa-Nisse”: filmerna gav uttryck för en ambivalent hållning till moderniseringen av Sverige och avfolkningen av landsbygden under femtio- och sextiotalet. Åsa-Nisse liknar i mycket den figur i folkkulturen som socialantropologer brukar kalla ”the trickster”: oförutsägbar, förslagen och töntig på en och samma gång. Ibland är Åsa-Nisse offer för moderniteten: hans uppfinnarverkstad springer i luften och hans konstiga bilar skenar utan kontroll. Andra gånger är han helt suverän och kör i kapp flyende bovar, löser storstadsbornas problem och får det sista skrattet. Kanske detta tilltalade människor på landsbygden som ville ha modernitet, teknik och bättre levnadsstandard, men på sina villkor, utan att ge upp hela sin identitet. Priset var att den traditionella gemenskapen på landsbygden försvagades. I tidskriften Kapten Stofil (världens främste bakåtsträvare) har Martin Kristenson hävdat att de sista filmerna är kusligt ödsliga. Man ser knappt Åsa-Nisses stuga, Eulalia och Kristina har försvunnit och hela Knohult tycks ha upplösts. En stor del av handlingen utspelar sig på vägar och i skogen; ”en skrämmande bild av människans utsatthet i en värld där allting, kulturen, moralen är på glid” som Kristenson uttrycker det. Om det stämmer, är det kanske inte så konstigt att publiken började svika. I slutet av sextiotalet hade Åsa-Nisse gjort sitt för att ledsaga svenskarna in i det moderna samhället. När den sista filmen, ”Åsa-Nisse i rekordform” hade den sedvanliga världspremiären på biografen Saga i Vetlanda kom endast 69 åskådare. Men det skulle bli en ironisk pendang. Hösten 1971 visades den första Åsa-Nisse-filmen i TV 2 och tittarsiffrorna var enorma, 3,84 miljoner. Harry Schein anmälde filmen till radionämnden som ”undermålig underhållning”, vilket var modigt men ganska missriktat. Men kanske anade han att Åsa-Nisses popularitet förebådade det kommande decenniets reaktion mot moderniteten med gröna vågen, kärnkraftsmotstånd och ”Åsa-Nisse-marxister”. Stig Cederholm skulle också göra sig påmind i offentligheten igen som miljökämpe rasande mot växtbekämpningsmedlet hormoslyr. Och nu, 2011, har Nils Nilsson på Åsen återuppstått igen i Kjell Bergqvists charmlösa gestalt i ett doftlöst Knohult som mest påminner om en amerikansk småstadsdröm. Om målet var att göra något lika uselt som de gamla Åsa-Nisse-filmerna har man utan tvivel lyckats. Men det finns inte längre någon intressant berättelse som har med vårt samhälle och våra liv att göra. Försegla graven och låt Nils Nilsson på Åsen vila i frid. Henrik Berggren kulturdebatt@dn.se Källor ”Åsa-Nisse” Dvd, samlingsbox 2 (TV4)Leif Furhammar: ”Folklighetsfabriken: porträtt av ett svenskt filmbolag” (PAN 1979)Anders Nordqvist och Lotta Jarlsdotter: ”Åsa-Nisse: var ligger Knohult?” (Norlén och Slottner 2008) ", "article_category": "culture"}
{"id": 17099, "headline": "Det sköra var hennes styrka", "summary": "Lena Nyman var ett levande väsen som talade genom varje roll hon gjorde – det fanns inte en falsk ton i hennes artisteri. Hon var en självklar del av mitt liv, skriver DN:s Leif Zern.", "article": "Lena Nyman var en del av mitt liv. Inte mitt privata liv, men med konstnärer är det ibland svårt att skilja det ena från det andra. Hur kunde det vara annorlunda med en person som spelat i filmer och stått på scenen i teaterföreställningar som hör till de bästa och mest omtumlande jag sett. Det sägs att minnet är opålitligt. Det är inte sant. Minnet är pålitligt. Jag har sett otaliga rolltolkningar som är utplånade ur mitt medvetande. De behöver inte ha varit dåliga, men de finns inte kvar, de ligger begravda under lager av den barmhärtiga glömska som våra liv kräver för att bli uthärdliga. För att det andra ska stå kvar i minnets ljus. Så var det med Lena Nyman, och jag vet inte var jag ska börja. Kanske den där eftermiddagen i mitten av 60-talet då jag såg Dramatens elevskola i en uppvisning med några scener ur ”En midsommarnattsdröm”. Lena Nyman var Hermia, hon som vaknar upp i Shakespeares skog och tror att en orm krälar på hennes bröst. Vi som var unga på 60-talet visste vad den där ormen betydde. Det gjorde Lena Nyman också och visade det så fysiskt och verklighetstroget att Shakespeares gamla saga fick en ny och djärvare betydelse. Jag kunde lika gärna börja med ett av hennes sista framträdanden. Det var på Teater Brunnsgatan Fyra, i Kristina Lugns ”Två solstrålar på nya äventyr”, där hon gjorde entré som en liten Chaplinfigur med käpp och svarta kängor. Jag tror inte någon tänkte på att det var en monolog, för hon riktade sig både inåt och utåt och svängde runt i en dans – en dialog – med sig själv och publiken. Äntligen, viskade jag till mig själv i mörkret, har hon hittat en pjäsförfattare som delar hennes ensamhet, sorg och vassa humor och kan skriva repliker som sätter livets drama på sin spets: ”Jag är inte mitt hjärtas utvalda precis”. För en tid sedan fastnade jag framför en svensk 50-talsfilm av den där sorten som SVT brukar visa för arbetslösa och pensionärer på matinétid. Jag hade inte tänkt sitta kvar men blev snart förhäxad av den lilla flickan i huvudrollen. Allt fanns på plats i hennes agerande – spontaniteten, det fullkomligt naturliga tonfallet, den blixtsnabba kontakten med filmens vuxna skådespelare – och i samma ögonblick såg jag vem lilla flickan var: Lena Nyman! Filmen hette ”Farligt löfte” och var hennes debut, elva år gammal i rollen som sjuårigt vittne till ett mord, obegripligt närvarande i en historia som utan hennes medverkan hade passerat oupptäckt. Hon beskrevs inte oväntat som ett naturbarn. Men det var en förenkling, för även om hon ofta fick spela ung och oförställd, inhyrd från verkligheten som kontrast till Dramatenaktörernas höga stil, var hon lika yrkeskunnig som vilken annan nationalklenod som helst: Margaretha Krook, Anita Björk, Ernst-Hugo Järegård, Gunnel Lindblom, Max von Sydow, Georg Rydeberg och flera av de betydligt äldre skådespelare som efter några få säsonger blev hennes Dramatenkolleger. Alf Sjöberg, den store modernisten, fick tidigt upp ögonen för Lena Nymans kapacitet och använde henne 1967 i Brechts ”Tolvskillingsoperan”, där hon var Polly mot Jan-Olof Strandbergs Mackie Kniven. Lika tidigt fick hon de moralkonservativas ögon på sig när hon och Börje Ahlstedt sprängde sexvallen i Vilgot Sjömans film ”Jag är nyfiken – gul”. I dag ger väl den emblematiska bilden av Lena och Börje där de står på knä i motljus och – okej, nakna – kramar om varandra närmast ett gulligt intryck. Den gången fick Lena Nyman inte desto mindre utstå både fördomar och hyckleri. Man skrev hånfullt om hennes kropp och förfasade sig över hennes Stockholmsidiom. Hon fick de anständiga att känna sig avklädda, och det skulle hon straffas för. Därifrån till Ingmar Bergmans uppsättning av ”Vildanden” på Dramaten 1972 verkar steget absurt långt. Inte alls. Hon spelade den dödsdömda Hedvig med en lyster som fick den lilla flickan att verka så genomskådande att hon kunde ta bättre hand om de vuxna än de själva. Inte ålderslös – det hade varit opersonligt – snarare barn och kvinna på samma gång. Ett levande väsen som talade genom varje roll hon gjorde, snart så många att vem som helst hade försvunnit bakom dem. Lena Nyman blev bara ännu mer sig själv genom att fördubbla och förvandla sig. Revyer och filmer med Hans Alfredson och Tage Danielsson, där hon bidrog till den unika genre vars försvinnande vi fortfarande sörjer, ett slags absurd, folklig och humanistisk humor som inte kunde stava till förnedrings-tv. Finns det en svensk underhållningskanon har hon en hedersplats på varje rad: ”Svea Hund” ”Ronja Rövardotter”, ”Släpp fångarne loss, det är vår!”, ”Morrhår & ärtor”… Hennes spontanitet visste inga gränser. I Alf Sjöbergs uppsättning av Goldonis ”Gruffet i Chiozza” var hon en ettrig liten svetsloppa som hade kunnat sätta eld på Dramatenhuset. I ”Hustruskolan” gjorde hon entré som småsöt, läspande tös med nerhasade strumpor och förvandlades inför våra häpna ögon till en fullvuxen kvinna som fick Allan Edwalls obscent viftande pekfinger att krokna. Lena Nyman blev ofta navet i föreställningen. Så var det i ”Tribadernas natt” när den uruppfördes i Per Verner-Carlssons regi på Dramaten 1975. Per Olov Enquist hade bjudit samman August Strindberg, Siri von Essen och den danska skådespelerskan Marie David till en liten uppgörelse i Strindbergs anda, dock inte på dennes missogyna villkor. Lena Nyman var Marie mot Anita Björks Siri och Ernst-Hugo Järegårds August. Nu kunde Järegård spela ut hela sitt register, fram till det ögonblick då Lena Nyman sänkte tonen, talade långsamt och fick hela föreställningen att svänga. Som alla stora skådespelare var hon musikalisk. Det handlade om scenisk intuition, en närmast ursinnig förmåga att lyssna både på sig själv och på de andra. Hon bevakade inte sitt ego eller putsade på sin image. Jag tror att de flesta uppfattade henne som en urstark liten personlighet. Men det var det sköra som var hennes styrka. Det var samma levande varelse som spelade sprallig revy med Gösta Ekman i ”Svea Hund” och grep oss i rollen som Ingrid Bergmans handikappade dotter i ”Höstsonaten”. Det kvittade om hon var Vilgot Sjömans mikrofonförsedda reporter i det svenska samhället eller ensam med döden och sig själv i Kristina Lugns monolog: ”Jag går över. Det är min rättighet. Snart ska jag känna det stora ridåfallet.” Aldrig en falsk ton. Leif Zern ", "article_category": "culture"}
{"id": 17100, "headline": "Nicki Minaj knockar alla", "summary": "Robert Börjesson möter Nicki Minaj i London. Den sista jämlikhetsstriden blir att få en kvinna accepterad som världens bästa rappare, säger megastjärnan.", "article": "På ett lyxhotell i London spelar Nicki Minajs agent luft-Blackberry för att visa hur de ska få maximalt intresse kring en hemlig konsert senare samma kväll. – Jag vill att vi ska komma oväntat tidigt. Folk ska bli tokiga och twittra: ”Hon kommer! Hon kommer!”, säger han till en assistent. Amerikanskan har redan tvingats ställa in ett uppträdande i London på grund av att det blev kaos när hon på Twitter informerade sina fans om det hemliga besöket. Samma armé av fans, de flesta unga tjejer utrustade med det rosa läppstift hon gjort åt sminkföretaget M.A.C, väntade på Minaj när hon landade på flygplatsen Heathrow eftersom hiphopstjärnan twittrat om sitt flightnummer och sin ankomsttid. Tidigare i veckan har jag fått en lista på förbjudna frågor inför vårt möte. Hon kommer bland annat att lämna intervjun om jag nämner ordbråket med föregångaren Lil Kim eller hennes påstådda rumpförstorning. Intervjun görs på lyxhotellet The Landmark eftersom hon samma dag har blivit utkastad från The Dorchester, ett annat klassiskt landmärke där gäster är oljemiljardärer, kungligheter och Hollywoodstjärnor. The Dorchesters chefer tröttnade till slut på hur artisten vägledde sina fans till hotellet med Twitter. Nu har hon en svit med tre jätterum. 26-åringen kan kosta på sig den här typen av excesser. Nicki Minaj, uppvuxen i New York med föräldrar från Trinidad, skrev på ett lukrativt kontrakt med idolen Lil Waynes skivbolag Cash Money efter en intensiv budgivning om hennes namnteckning. Under en radiointervju i USA nyligen sa en annan hiphopstjärna, Kanye West, att Nicki Minaj har potential att bli historiens näst bästa rappare. Jag undrar om hon inte blev både glad och lite förbannad över komplimangen. Varför skulle hon inte kunna bli den bästa? – Men jag skulle aldrig kunna betraktas som tidernas bästa rappare eftersom jag är kvinna, säger Minaj. Du vet vilken stor sak det var när en svart man, Barack Obama, blev USA:s president. Hur alla sa att vi övervunnit den sista barriären. Det stämmer inte. Det skulle vara en ännu större sak om en kvinna betraktades som historiens bästa rappare. Det kommer att vara den sista jämlikhetsstriden. Det kanske händer en dag. Men det kommer aldrig att hända mig. Varför? – Jag är för flickig och rosa för att tas på allvar. Jag gillar att ha kul. De som bestämmer vem som är bäst är oftast … tråkigare. Hon ler över sitt ordval. – Men jag är glad bara om jag kan sparka in dörren för nästa generation kvinnor. Nicki Minaj får nästan lika mycket rubriker för sina peruker och kläder som för sin musik. Just i dag har hon en blond afroperuk som är klippt rak som en trädgårdshäck på toppen. Eminem är mannen som Kanye West menar att Nicki Minaj aldrig kommer att kunna överglänsa. Både Eminem och Nicki Minaj använder alter egon. Hon heter egentligen Onika Tanya Maray, men utöver Nicki Minaj finns även rollfigurer som Harajuku Barbie, Nicki Teresa och framför allt Roman Zolanski, ett slags Hulk som väcks till liv när hon är arg. På hennes hemsida finns ett lexikon, Nicktionary, där hennes fans, döpta Barbz eller Ken Barbz, kan översätta hennes många påhittade uttryck, ”Nickinese”. Minajs värld skapades redan när hon som liten tvingades bo hos mormor i Trinidad samtidigt som föräldrarna letade efter arbete och ett hem i Queens, New York. Uppväxten var tuff. Nicki Minajs far var missbrukare och försökte vid ett tillfälle döda hennes mamma. Nicki Minaj använde sina alter egon för att fly undan traumat. – Min mamma uppmuntrade mig alltid att bygga upp en fantasivärld, säger Minaj. Jag uppmuntrades att vara så tokig och fantasifull som möjligt. Jag kunde aldrig vara för tramsig. Du byter raptekniker och alter egon oerhört obehindrat under dina låtar. Har fantasiVärlden alltid varit del av din speciella rapstil? – Nej, jag uppfann den av misstag när jag spelade in mina första låtar med en kompis. Jag gjorde ett fel, men fortsatte ändå och tramsade mig igenom några textrader som en av mina alter egon från barndomen. Min kompis sa med en gång: ”Det där borde du behålla. Det är superbra.” Eftersom du studerade drama i stället för musik i skolan måste det ha känts skönt att kunna införliva det i musiken? – Ja verkligen, plötsligt kunde jag kombinera de två saker jag älskar. Jag har roligare när jag för in teaterelementet och då blir det också bättre. Precis som förebilden Lil Wayne sparar hon nu också misslyckade tagningar. – Musik måste inte vara perfekt. Det handlar om att förmedla känslor. Men jag tar verkligen inte med varenda misslyckad inspelning. Hemligheten är att hitta de klassiska misstagen. Hon vågar dock inte vara lika kreativ som Lil Wayne. – Nyligen bestämde jag mig för att vara mer restriktiv och inte släppa för mycket musik. Jag vet inte om jag kan släppa hundratals låtar på bara några år som Lil Wayne. Han har trofasta fans, de köper allt han släpper, men jag vet inte om jag nått samma position än. Förra året blev hon historisk som artisten med flest låtar på Billboards Hot 100 samtidigt. Sex av de sju sångerna var inhopp på mäns singlar. På Kanye Wests ”Monster” rappar Nimaj att hon fick ”50k for a verse” redan innan hon hade släppt debuten ”Pink friday”. Minaj ler stort över raden. Avtalet med Cash Money ger henne fullständig kontroll över sin musik. Hon hade hellre valt en annan karriär än tvingats vara beroende av manliga skivbolagschefer. – Jag växte upp med en mamma som var väldigt undergiven sin man. Jag hatade det och bestämde mig för att aldrig vara undergiven en man. Nu genomsyrar det allt jag gör. – I musikbranschen är det många män som vill vara din pappa när du är ung tjej. Jag behöver inte det. Jag klarar mig bra ändå. Om Nicki Minaj Nicki Minaj heter egentligen Onika Tanya Maraj. Hon föddes 1984 i Trinidad, men växte upp i New York. Lil Wayne, Lauryn Hill och MC Lyte (bilden) är hennes stora förebilder. ”Jag blev överlycklig när jag hörde MC Lyte första gången och insåg att det fanns en kvinna som rappade om min vardag i New York”, säger Nicki Minaj. Hiphopstjärnan är aktuell med sin debutskiva ”Pink Friday”. Hon blev historisk förra året som den artist som haft flest låtar samtidigt, sju stycken, på Billboards Hot 100-lista. Hennes skivbolag Young Money Entertainment drivs av kollegan Lil Wayne och ger även ut artister som Drake och Tyga. Minajs egen debutskiva ”Pink Friday” släpptes i november och hamnade efter en vecka och nästan 400 000 sålda exemplar tvåa på den amerikanska albumlistan – bara slagen av Kanye Wests \"My beautiful dark twisted fantasy”, på vilken Nicki Minaj gästrappar på flera spår. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17102, "headline": "Inredningshets fyller på sopberg", "summary": "På onsdag börjar möbelmässan i Stockholm. Intresset för inredning har vuxit enormt de senaste åren. Det visar om inte annat succén för showen ”Ljust och fräscht”. Men vår vilja att kasta ut köket vartannat år resulterar också i gigantiska sopberg, som även de växer explosionsartat.", "article": "I krogshowen ”Ljust och fräscht” på Berns slår humorduon Henrik Schyffert och Fredrik Lindström fast att svenskarna är världens mest heminredningsintresserade folk. Vi har 200 ord för väggfärgen vit och det finns 65 inredningsmagasin i våra tidningshyllor. I en värld där vi alla är för nöjda och därför missnöjda blir vår bostad det bästa och tydligaste sättet för oss att manifestera vår identitet. Vi byter kök vartannat år. Inte för att vi måste, utan för att vi kan. På Ikea kan vi få ett splitternytt kök billigare än en semesterresa till Thailand för hela familjen. På Stockholm furniture fair, som öppnar på onsdag, har de i år en ny avdelning: Kök & bad. Vartannat år deltar kökstillverkarna på mässan, i år omfattar avdelningen även badrumsföretag. Går man på husvisning i Stockholm finns det ett ”mini-spa” i var och varannan villa. Men vårt omättliga behov av nya inredningsprylar, i kombination med svenskens faiblesse för minimalism, resulterar också i att saker måste kasseras och kastas ut. Det är inte bara antalet inredningstidningar som växer – även sopbergen är större än någonsin. Just nu pågår förberedelserna för fullt inför öppnandet av utställningen ”Sopor” på Nordiska museet i Stockholm, som startar den 18 februari. I fredags slog utställningen ”Waste collection” upp dörrarna på Upplandsmuseet. Det är dags, tycks museerna resonera, att vi börjar fokusera på vad konsumtionshetsen skapar i andra ändan. För hundra år sedan slängde varje svensk 30 kilo sopor per år. I dag är den siffran nästan ett halvt ton. Varje år exporterar Sverige omkring 360 000 ton sopor utomlands. Vi slänger fem kilo mat i veckan. I ”Waste collection” får vi dels följa egyptiska soparbetare i Kairo, zabbaleen, som lyckas återanvända 80 procent av de sopor som de samlar in. Men utställningen handlar också om vad våra sopor säger om vår kultur och hur vi lever, berättar museets arkivarie Ingrid Zakrisson. – Antalet typer av föremål man hittar har ökat enormt mycket bara på hundra år. Väldigt mycket av dagens sopor försvinner ju, men mängden kommer att märkas i framtiden. Det säger väl att vi lever i ett slit- och slängsamhälle. Maria Perers är intendent på Nordiska museet och ansvarig för deras utställning ”Sopor”. Hon berättar att återanvändningen för hundra år sedan inte handlade om att man var fattig. Man ville ta till vara på resurserna. Som exempel tar hon plastpåsetorkaren från 60-talet. – Även då, när konsumtionssamhället verkligen hade dragit i gång, ville man inte slänga något som gick att använda igen. I dag slänger vi en spis bara för att vi hellre vill ha en svart. Hur kommer det sig att vi fick ett annat sätt att se på våra ting i hemmet? – Det kom ekonomiska teorier om att vi kunde köpa oss ur krisen. Dessutom ville man inte känna sig tyngd av traditionen. De nya materialen är också svårare att återanvända. Ändå är det inte så att vi kasserar alla prylar vi inte vill ha i våra minimalistiska hyperrenoverade hem. Mycket har vi också svårt att slita oss ifrån, berättar Perers. – Vi sitter ju där med proppfulla vindsförråd, skrattar hon. Dessutom växer Shurgardförråden explosionsartat. Man tillverkar 1,3 miljoner plastboxar för förvaring per år, bara i den mest populära storleken, berättar Perers. Möbelmässan har i år inget särskilt fokus på hållbar design, säger projektledaren Cecilia Nyberg. – Vi gör olika utställningar olika år utifrån de besökargrupper vi har på mässan och har gjort undersökningar där vi frågar vad de tycker är viktigt och vad de vill se. Och i år var de inte intresserade av miljö? – Miljö har inte varit högst upp på deras lista i år, nej. Däremot kommer duon James Thompson och Mattias Sjöberg att visa sitt projekt Tablescraps på mässan. De har tillverkat ett bord av sopor. – Som designer är det där kluvet. Samtidigt som man är lockad av att skapa något nytt vet man ju att det egentligen inte behövs, säger Sjöberg. Han och Thompson kom i kontakt med företaget Aluwood AB som tillverkar exklusiva inredningar. De använder sig av materialet DuPont Corian, som är ett slags syntetisk sten, berättar Sjöberg. Precis som de flesta nya material är Corian inte speciellt grönt. Dessutom gick mycket till spillo i produktionen. Man slängde hundratals kilo i veckan. Genom att rationalisera produktionen såg Thompson och Sjöberg till att de bitar som blev över standardiserades. På det viset gick de att använda igen. – Man skulle kunna återanvända mycket mer om man tänkte på att få ”bra” spillbitar. Man tänker sällan på att soporna kan användas. Spillbitarna har blivit ett bord, som är randigt. – Man utgår alltid från tycke och smak i stället för vad som finns. Vi har försökt tänka mer som en kock, vad är det för säsong nu? Bara för att man inte ogillar blått kakel kan man ju inte slänga ut det om det fungerar. Det blir mycket spill om man bara utgår från vad som är trendigt. I showen ”Ljust och fräscht” berörs även vår trendkänslighet. Anna Perser på Nordiska museet menar att vi inte vågar skaffa något till hemmet utan att kolla i en tidning först. Ekologisk mat och närproducerade surdegsbröd fungerar i dag som identitetsskapare. Men inte den återanvända inredningen. Ofta känns det som om samma människor som byter ut köket vartannat år gärna köper all mat från Saltå kvarn och närproducerade ekologiska surdegsbröd. – Bilden av ekologisk inredning är att den är brun och hippieflummig, säger Sjöberg. Vi ville visa att den kan vara något annat. Möbelvärlden är konservativ, fortsätter han. Hur är det med konsumenterna? – Det finns en nyfikenhet inom vissa grupper. Man vill ju tro att de som köper ekologisk mat även skulle vilja visa sin medvetenhet när det kommer till inredning. Ingrid Zakrisson på Upplandsmuseet är något mer skeptisk. – Det kanske bara är yta. Man säger en sak som är politiskt riktigt, men sedan vill man ändå köpa nytt och nytt. Tove Leffler tove.leffler@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 17109, "headline": "Författarnas kärlekshistoria", "summary": "Historikern Antonia Fraser levde med dramatikern och Nobelpristagaren Harold Pinter. I boken ”Måste du gå?” skildrar hon deras kärlekshistoria. ”Vi diskuterade mycket”, säger hon, ”men bråkade aldrig.”", "article": "De träffades av en slump – Antonia Fraser och Harold Pinter. Mötet förändrade livet för dem båda. Det ägde rum den 8 januari 1975 och skulle visa sig vara början på en över tre decennier lång kärlekshistoria. Båda var över 40 år och gifta på var sitt håll. Hennes bakgrund aristokratisk, hans arbetarklass. De brittiska tabloiderna skanderade skandal och kalasade glupskt på paret. – De första åren var vi konstant jagade av journalister och fotografer. Det var fasansfullt. Vi överlevde tack vare att vi var så förälskade, säger Antonia Fraser i telefon från huset på Campden Hill Square i sydvästra London där hon levde tillsammans med Harold Pinter fram till hans död för drygt två år sedan. Med sina levande dagboksanteckningar i ”Måste du gå?” skapar hon en direkt ”här och nu”-känsla för läsaren. Boken ger inte enbart en inblick i en passionerad kärlekshistoria mellan två storheter; den är också lite som att läsa en ”Vem är vem?” för teater, politik och litteratur. Laurence Olivier, Juliet Walters, Václav Havel, Salman Rushdie och Edna O’Brien är bara några av alla kända vänner och bekanta som dyker upp på sidorna. Historien tar slut då Harold Pinter efter sju års sjukdom dör av cancer på julafton 2008. – Jag satte i gång arbetet med boken en månad efter Harolds död. Det var ett slags terapi, säger lady Antonia som har fått stor respons på boken från läsare runt om i världen. – Jag skrev den för mig och Harold, men nu visar det sig att den betyder mycket också för andra. Det gör mig rörd och skänker tröst. Det var i samband med en tillställning hemma hos gemensamma vänner som Antonia Fraser och Harold Pinter sågs för första gången. De hade inte talat med varandra på hela kvällen. När hon ska gå hem säger han: ”Måste du gå?” Hon tänker på allt som hon har att stå i dagen efter men hör sig själv säga: ”Nej, det är inte absolut nödvändigt.” Bilden av ett sällsynt lyckligt äktenskap – om än med yttre komplikationer – växer fram sida för sida. Var det verkligen så lyckligt som det framstår? – Ja, det var det. Vi bråkade aldrig. Visst hade vi olika åsikter ibland och diskuterade mycket, främst politik och religion. Men det var bara givande. Vi hade en ständig dialog. Att samtala med Antonia Fraser är underhållande och lärorikt. Hon är vältalig, lyssnande, humoristisk. Det humanistiska intresset fick hon med sig från barndomshemmet i Oxford. Båda hennes föräldrar var kända politiker och skrev även historiska böcker. Det var också den historiska biografin som blev hennes genre. På svenska finns ”Ludvig XIV och kärleken”, ”Henrik VIII:s sex hustrur” och ”Marie Antoinette”, som Sofia Coppola filmatiserade 2006. I ”Måste du gå?” framgår det att Harold Pinter var en romantiker av stora mått. – Det är det som har överraskat läsare allra mest. Jag har mängder med dikter och kort med kärleksförklaringar kvar. Harold kallade sig alltid för världens lyckligaste man när han undertecknade kort och brev till mig. Många har haft bilden av honom som enbart allvarlig, en man med mycket svärta, säger Antonia Fraser. Det sista Harold Pinter skrev i livet var en samling kärleksdikter, ”Six love poems to Antonia”. Under deras år tillsammans författade han även flera dikter om hennes passion för simning. Han var fascinerad av att hon simmade så fort hon kom åt – överallt var i Världen de än befann sig. Själv var han inte någon stor simmare. – Det stänkte mycket om Harold, ungefär som när en hund ska hämta en boll ute i vattnet, skrattar Antonia Fraser. I ”Måste du gå?” beskriver du hur Harold Pinter kunde vara nedstämd och frustrerad vissa dagar. – Han var djupt engagerad i mänskliga rättigheter och orättvisor i världen. Det kunde tynga honom extra vissa dagar. – Att Harold fick Nobelpriset 2005 var fantastiskt. Han trodde aldrig att han skulle kunna få det, utan förmodade att hans politiska åsikter ansågs för extrema. Antonia Fraser skriver om den iranska fatwan mot Salman Rushdie efter romanen ”Satansverserna” 1988. De var båda engagerade för Rushdies sak. – Vårt stöd för Salman handlade om att försvara yttrandefriheten, säger lady Antonia, som då var ordförande för brittiska Penklubben. När hotet mot Salman Rushdie var som störst fick han i hemlighet träffa sin familj hemma hos Pinter–Fraser. Harold Pinter såg Nobelpriset som ett möjligt forum att få föra fram sina politiska åsikter. Men Harold Pinter låg inlagd på sjukhus när det var dags för Nobelprisutdelningen. – Jag tog honom med ambulans från sjukhuset till studion där han spelade in sitt Nobeltal, säger Antonia Fraser. – Han var svårt plågad. När jag tittade på honom i studion såg han svag och liten ut, men så vände jag mig mot monitorn och plötsligt förvandlades han till Harold, som en skådespelare som fångar ögonblicket. Han levde upp på ett mirakulöst vis. Om några veckor kommer Antonia Fraser till Kulturhusets internationella författarscen för att prata om ”Måste du gå?”. – Det känns speciellt för mig att komma till Sverige eftersom jag och Harold aldrig kom i väg till Nobelprisutdelningen. Han hade bjudit in hela familjen och köpt en vacker klänning till mig att bära vid ceremonin. De hann dock uppleva Stockholm tillsammans innan Harold Pinter blev sjuk. – Vi hade det underbart de gånger vi var i Stockholm. I början av 1990-talet reste vi dit för att se Thommy Berggrens uppsättning av Harolds pjäs ”Hemkomsten”. Jag minns särskilt skådespelaren Marie Richardsons insats. Hon var fantastisk. I dag förvaltar Antonia Fraser sin makes verk, något som han bad henne om redan under deras första år tillsammans. – Jag lovade att bli den hårdaste förvaltaren av dem alla, icke ett komma skulle få ändras i hans texter – och så har det blivit. Religion har alltid funnits i lady Antonias liv, privat och i de flesta av hennes böcker. Hon säger att hennes katolska tro har hjälpt henne att klara av sorgen och tomheten efter Harold. – Harold kände däremot aldrig något behov av att hitta en tro. Han var ateist, eller kanske snarare agnostiker, med ett stort andligt intresse. Två av hans favoritpoeter var Eliot och Yeats, som var religiös respektive mystiker, säger Antonia Fraser. När en människa dör väcks funderingar och tankar om var personen är nu. Tänker du också så? – Jag behöver inte tänka på det viset, han är här med mig, säger Antonia Fraser. Skrev boken om Marie Antoinette Antonia Fraser Pinter, född 1932, aktuell med boken ”Måste du gå?”, som ges ut i nästa vecka på Brombergs förlag. Den handlar om hennes liv med dramatikern Harold Pinter, som fick Nobelpriset i litteratur 2005. Pinter avled 2008. Besöker snart Sverige och inleder säsongen på Kulturhusets internationella författarscen 23/2. Fraser slog igenom med boken ”Mary Queen of Scots” 1969. Har skrivit ett stort antal historiska biografier. På svenska: ”Ludvig XIV och kärleken”, ”Henrik VIII:s sex hustrur” och ”Marie Antoinette”. Sofia Coppolas filmatisering 2006 är löst baserad på Frasers bok. Fraser var ordförande för brittiska Penklubben 1988–1999. Leif Zern skrev så här i DN (6/3 2010) när boken gavs ut i England: ”I engelsk press har det sagts att Frasers iakttagelser, fångade i flykten, kastar ljus över dramatikern Pinter. Det måste nog betraktas som en artig överdrift, det är snarare personen Pinter som träder fram ur skuggorna och trotsar klichébilden av absurdisten som blev politisk aktivist och slutade skriva pjäser. Hårdingen visar sig vara en romantiker som fyller hemmet med väldoftande liljor …” ", "article_category": "culture"}
{"id": 17120, "headline": "Wallenberg vill bygga nytt Nobelmuseum", "summary": "Ett Nobelmuseum på Blasieholmen har Peder Sager Wallenberg ritat och räknat på. Alla de mäktiga instanserna har han uppvaktat. Hittills har han fått nej.", "article": "Finansmannen Peder Sager Wallenberg har ritat ett nytt Nobelmuseum. Det ska ligga på Blasieholmen och är gjort för att passa in på tomten bakom Nationalmuseum. Hans byggnad är influerad av Köpenhamns nya bibliotek. – Ny arkitektur blandad med gamla inslag, det inspirerar mig, säger Peder Sager Wallenberg som också är arkitekt. Totalt räknar han med att ett nytt museum kommer att kosta 500–600 miljoner kronor inklusive tomten, som är värd runt 250 miljoner kronor. Han är själv beredd att hjälpa till med att ragga pengar. Peder Sager Wallenberg har uppvaktat i stort sett varenda makthavare i staden och staten för att få liv i frågan. Från stadsarkitekten till kulturdepartementet, näst i tur står utbildningsdepartementet. De han besökt har alla lyssnat med intresse. Men alla har hittills sagt nej till förslaget. – Efter Fastighetsverkets utredning för tre år sedan har frågan gått i stå. Så länge det inte finns politisk vilja till att bygga ett nytt Nobelmuseum tar vi inte ställning till något förslag, säger Olov Amelin, chef på det nuvarande Nobelmuseet i Gamla stan. Inte heller stadsarkitekten har tagit ställning till Wallenberg-förslaget. – Vi har träffat Peder Wallenberg och lyssnat när han visat sin skiss. Nu väntar vi på en sammanhållen projektansökan, kanske från Nobelstiftelsen, där man kan se finansieringen. Den här tomten på Blasieholmen är ju en het plats för ett intressant byggprojekt, säger Karolina Keyzer, stadsarkitekt i Stockholm. Nobelstiftelsen är lika försiktig som politikerna, de uppskattar Wallenbergs engagemang men vill inte göra gemensam sak med honom. – Med 150.000 besökare per år har vi slagit i taket. Vi utreder själva möjligheten att inreda en lång, före detta likkällare för att utöka utrymmet och kunna ta emot alla skolklasser som vill komma hit, säger Nobelstiftelsens vd Michael Sohlman. Politisk vilja och därmed finansiering. Och kanske privata pengar. Det var exempelvis en Wallenberg som för mer än hundra år sedan bidrog stort till att Kungliga Operan byggdes. Kan man i dag inte bygga prestigefyllda kulturbyggnader utan privata initiativ? – Det vill jag inte utesluta, men så stora investeringar som ett Nobelmuseum innebär, kräver det sannolikt ett samarbete med privata intressen. Men det är staten som måste ta ledaransvaret, säger Stockholms finansborgarråd Sten Nordin (M). Känt kulturintresse Peder Sager Wallenberg är känd för sitt kulturintresse. Särskilt har han engagerat sig i barnkultur och utbildning genom den stiftelse han driver, Carpe Vitam. Wallenberg äger nöjesfältet Junibacken på Djurgården i Stockholm. Ett nytt Nobelmuseum var först tänkt för Skeppsholmskyrkan och de bergrum där den kinesiska terrakottaarmén visats hela vintern. Dit flyttar nu körcentret Eric Ericson international choral center, initierat av Peder Sager Wallenberg. Läs kommentar till projektet här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17125, "headline": "Danny nervös favorit i Luleå", "summary": "Eric Saade dansanta succé i förra årets Melodifestival präglar årets tävling. Förhandsfavoriten Danny tävlar med \"In the club\" och lägger ribban högt.", "article": "– Jag blir aldrig nöjd, säger han. Med hatt, käpp, ett E och ett M tog han sig till Melodifestivalens tredjeplats. Nu står D:et i EMD på egna ben och tippas ta sig vidare från Melodifestivalens första deltävling utan större problem. Danny Saucedo lägger ribban högt, men är inte bekväm med att kallas favorit. – Det är jobbigt att ligga i ett vinnarhål. Svenskar har en tendens att tycka om artister som kommer underifrån, som lärarinnan(Marie Lindberg) som var med. Det är fint, men det är den sortens artister jag är räddast för. I min deltävling är det fullt med folk som inte varit med förut. Det gör det spännande. När röken lagt sig efter förra årets Melodifestival framstod nykomlingen Eric Saade som den stora vinnaren. Saade slutade som trea, men hans klubbiga poplåt \"Manboy\" verkar ha satt tonen för årets tävling. Enligt schlagergeneralen Christer Björkman blir det betydligt fler dansanta upptempolåtar än senast. Danny ställer upp med \"In the club\", en mix av r'n'b, house och pop som han själv kategoriserar som \"urban dance\". – Jag vill ut ur min \"comfort zone\" som jag har med EMD. Nu vill jag att folk ska få se vad jag verkligen kan prestera. Jag har tränat varje dag den senaste månaden. Det är mycket dans och sång samtidigt och det är verkligen krävande. Genom att ställa upp själv i Melodifestivalen vill Danny dra igång sin solokarriär. Hans senaste soloplatta kom 2008 och de sedan åren har EMD kommit i första hand. Enligt Danny Saucedo själv har ingen annan situation i hans liv gjort honom lika nervös som förberedelserna inför årets Melodifestival. – För två år sedan i den här situationen var jag kolugn och nu är jag ett nervvrak. Jag vill jättegärna lyckas och det skulle vara väldigt jobbigt om jag svek mig själv. För etablerade artister är Melodifestivalen ett tveeggat svärd. Med miljoner tv-tittare är det Sveriges största pr-maskin. Samtidigt riskerar den som floppar att framstå som en föredetting. 'Danny Saucedo är medveten om risken. – Absolut, det skrämmer att det momentet finns. Det är läskigt, men samtidigt vill jag utmana mig själv. Det är det jag gör nu, jag hoppar in i en tävling för att visa vad jag går för. Se Weeb-tv med Danny Se klippet \"Dannys krävande schlagerdans\". Danny Saucedo • Ålder: 24 • Bor: Stockholm • Aktuell: I Melodifestivalen med låten \"In the club\". Släpper sitt tredje soloalbum under våren. Albumet har ännu inte fått något namn. • Bakgrund: Sexa i \"Idol\" 2006. Tillsammans med två andra \"Idol\"-deltagare, Erik Segerstedt Mattias Andréasson, bildade han 2007 gruppen EMD. Gruppen har nått stora framgångar och vann en Grammis för årets låt 2009 med \"Jennie let me love you\". Hans första soloalbum \"Heart beats\" kom 2007 och det andra, \"Set your body free\" året därpå. • Framtiden: Genomför en vårturné med EMD med start den 24 mars. Planerar en soloturné till sommaren. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17132, "headline": "Tiden sätter kniven i den goda modern", "summary": "Den svenska husmoderns epok är över. Men har vi förstått konsekvenserna? Sara Danius jämför Bonniers kokbok från 1960 och 2010 och ser hur svensk civilisation har förändrats under 50 år.", "article": "Vem som helst kan när som helst bli civilisationskritiker. Man behöver inte heta C W F Hegel. Eller T W Adorno. Eller Hanna Hellquist. Man behöver inte ens vara dystert lagd. Allt man behöver är Bonniers kokbok. Nu har man dessutom ett gyllene tillfälle. Det kommer inte åter på mycket länge. Kanske är det nu och aldrig mer. Bonniers kokbok firar 50-årsjubileum. Därför ger förlaget ut en moderniserad version. Det är den fjärde sedan 1960. Civilisationskritikerns metod är lika enkel som den är klassisk. Den kallas komparation. Det går till så att man tar 1960 års kokbok, lägger den bredvid 2010 års utgåva och jämför. Är man riktigt ambitiös studerar man även 1983 respektive 2002 års utgåvor, men det räcker med enstaka nedslag. Angriper man alla fyra volymerna av Bonniers kokbok med samma allvar blir man historiker. Det var inte det vi ville bli. Vi ville bli civilisationskritiker. Vi vill inte räkna riskorn. Vi vill se stjärnhimlen. Karlavagnen. Andromeda. Cassiopeja. En hyfsat uppmärksam läsare ser ganska snabbt att materialet är enastående. Lika snabbt upptäcker man att fem decennier av svensk civilisation ligger förborgade i kokbokens transformationer. Det säger sig självt. Om behovet av föda är Natur, men sättet att tillreda och äta födan Kultur, då har kokboken en del att berätta om samtida svensk civilisation. Man behöver inte läsa mellan raderna. Det räcker att titta på rätt ställen. Man kan till exempel börja med ål. Sedan är det en annan sak om man menar att utvecklingen är sorglig eller munter. Kanske är det fråga om personlig läggning eller till och med dagsform. Själv menar jag att svensk civilisation mellan 1960 och 2010 har utvecklats i en riktning som inte kan betecknas som annat än utomordentligt tragisk. Fast av skäl som få kanske tänkt på. Det är för övrigt detta som skiljer en simpel historiker från en civilisationskritiker. En historiker räknar riskorn och ordnar dem i högar. Han aktar sig för att fälla omdömen. Civilisationskritikern har visserligen inget emot rishögar. Men hennes uppgift är att fälla omdömen. Hon är för kokboken vad Kant var för filosofin. Om inte hon utövar sin förmåga att fälla omdömen, kommer ingen annan att göra det. HAR KÖKET ett kön? Javisst, svarar man genast, köket är kvinnans domän. Så har det varit i alla tider, även om några av oss har hört talas om till synes normala heterosexuella män som uppehåller sig i köket för att ägna sig åt matlagning, diskmaskinstömning och annat hushållsarbete. Samma manspersoner har setts dra barnvagn och åka rutschkana under kontorstid, trots att de löper den överhängande risken att identifieras som gay nannies av förbipasserande internationella turister. När vi läser Bonniers kokbok från 1960 respektive 2010 upptäcker vi vad vi vetat hela tiden: hemmafruns epok är över. Eller om man skall vara noga: husmoderns tidevarv är till ända. På Tore Wretmans tid var det en självklarhet att kokboken hade en bestämd adressat. Han talade till husmodern. Hon visste det. Deras gemenskap var orubblig. Om kokboken ibland lät mästrande, hade hon överseende. Hon visste ju att de hade ett gemensamt mål: att hon skulle skaffa sig herravälde över den värld hon gjort till sin. Spisen rengörs lämpligen med ljumt vatten tillsatt med tvål eller ett syntetiskt rengöringsmedel. Svåra fläckar tar man bort med riktigt fin stålull. Skurpulver av den gamla kraftskurpulvertypen får inte användas på emaljerade spisar, emedan det kan repa emaljen svårt, däremot går den nya mjuka och löddrande sorten bra. Vem var husmodern? Kvinna, inte man. Mor, inte far. Ibland var hon yrkesarbetande, ofta inte. Köket var hennes kontinent och där härskade hon oinskränkt. På spisen puttrade en kastrull med bruna bönor som legat i blöt under natten. I skafferiet stod krukor med saltgurka, paraffinerade flaskor med svartvinbärssaft, burkar med rårörda lingon och hermetiskt inkokt plommonkompott. I kylskåpet förvarades matfett, ost, ägg och andra födoämnen, som färsk fisk och kött, alltid i tätt slutna kärl eller plastpåsar. I en bunke övertäckt med kökshandduk och placerad på dragfri plats dolde sig en bröddeg på jäsning. I ett överskåp lagrades egenstöpta stearinljus, att plockas fram närhelst husmodern ville ställa till med gästabud. Barn kunde dyka upp i köket, och även äkta män, men de var tillfälliga gäster i främmande land. De enda individer som betraktades som fullvärdiga medborgare av husmoderns rike var andra husmödrar. Men denna gemenskap var villkorad, som gemenskaper ofta är. Det vet varje svärdotter som endast meriterat sig som god hustru alternativt god mor. HUSMODERNS epok är definitivt över. Det är ett etablerat faktum. Men har vi förstått konsekvenserna? Och än viktigare: har vi utvärderat dem? Man kunde tro att husmoderns försvinnande innebär att svenska hem städas mindre ofta, med allergier och ohyra till följd. Visst är det så. Avkomman uppfostras numera utanför hemmet, det vill säga på daghem och fritids, medan mamma och pappa förvärvsarbetar. Och ingen kokar sylt förutom Monika Ahlberg. Ibland kan man bli nostalgisk och tänka på den kvinnovarelse som inte längre finns: hon som lade in sill, smekte barnakinden, panerade skinka, rättade till en hårtest, lyfte ut en plåt med solbullar ur ugnen, tömde makens pipa, hällde upp hallonsaft, bredde ut mandeltäcke på toscakakan, slätade till en bordsduk, tröstade små och stora människor när världen varit ond. Likt Orfeus som förlorat sin Eurydike till dödsriket vill man ropa: Mor! Mor!Eller som den kloke sade: de enda sanna paradisen är de vi förlorat. Men ingenting kunde vara mer felaktigt. Allt bygger på ett gigantiskt missförstånd. Husmodern härskade inte över paradiset. Hon härskade över Hades. Borta är inte den ömma, bullbakande och saftkokande kvinnovarelsen. Borta är husmor som slaktare. Lieman. Tortyrmästare. Borta är hon som fulländade konsten att skilja mellan liv och död. Borta är hon som höll i förskäraren. Kort sagt: samtidens svenska kök lider inte brist på kvinnliga dygder. Det svenska köket har förlorat i maskulinitet. Och inte nog med det. Under tiden har vi blivit en nation av saktmodiga hycklare. FÖLJANDE fordras: 1 par räfflade gummihandskar, 1 hammare, 1–2 spikar, 1 klubba, 1 plattång, 1 vass kniv. Vad planeras? Mord? Korsfästelse? Nej, kokt ål med ris och curry. Det är en välsmakande anrättning. Det vet husmor: Ålen är långlivad, konstaterar 1960 års kokbok. Innan man flår ålen måste den därför bedövas eller ev. stickas. Använd en kraftig (biff)klubba och slå den hårt i huvudet mot ett stadigt och tämligen rymligt underlag. År 1960 är alla överens om att naturen måste tämjas i civilisationens namn. Alltså skall ålen avlivas. Vem gör det? Svaret ger sig självt. Kokboken är saklig, husmor är saklig. Hon dukar fram passande verktyg, inte olikt en kirurg: Stick ev. ålen med en vass kniv mellan ögonen, men var försiktigt med ålblodet som innehåller ett ämne som under vissa omständigheter kan förorsaka inflammationer. Obekymrad över ålens öde fortsätter kokboken sina anvisningar: Spika upp ålen eller håll i den med hushållspapper, en trasa eller räfflade gummihandskar så att huvudet inte glider undan. Använd helst en plattång och grip med den tag i det losskurna skinnet. Drag först försiktigt, sedan hårdare så att skinnet följer med.Låter det komplicerat? Kokboken hjälper husmodern på traven. Proceduren återges därför en gång till – med hjälp av svartvita fotografier. Man ser hur ett par kvinnoarmar instuckna i blodiga gummihandskar beslutsamt drar skinnet av ålen som hänger slapp i sin spik. Visste man inte vad dirty realism är, vet man det nu. 1983 års kokbok lockar återigen med kokt ål med ris och curry. Det lockas även med ålaladåb. Luad ål. Halmad ål. Äppelål. Timjansål. Men nu tar civilisationen ett kliv framåt. Sextiotalets ålhantering framstår som smutsig – ja, sett ur ålens perspektiv till och med som omoralisk. Djurskyddsnämnden stampar i farstun. I fyrfärg ser man ålen flås, men här är det inte tal om biffklubbor, stick mellan ögonen eller uppspikande på vägg. Ålen syns inte i sin helhet. Den är mer vit än svart. Den liknar mest en fisk som ligger snällt i ålflåarens nakna, rena hand, utan tillstymmelse till blod. Inte en gummihandske så långt ögat når. Döden är ren och effektiv. Den har så att säga alltid redan inträffat. I 2002 års kokbok är det slut med ålrecepten. Ingen går till fiskhandlaren för att köpa ål, möjligen till Ica för att köpa en bit flatrökt ål som skivas tunt och läggs på smörgås. Gott, säger kokboken. I 2010 års kokbok nämns inte ens rökt ål på macka. Ålen är i princip slut, ålfiske förbjudet, husmor död. Civilisationen har tagit ett kliv framåt. HUSMOR skall ställa till med en liten kvällsbjudning. Hon bläddrar i kokboken och får lust på ”Hummer Armoricaine”. Hon skaffar sig pigg och rörlig hummer. Anrättningen fordrar att hummern klyves levande. Det vet husmor. Hon tar en vass och kraftig kniv och sticker den snett uppifrån i mittskåran på hummerns huvud: Låt den sitta så en stund och håll hårt om hummern, manar 1960 års kokbok. Och tillägger sakligt: Den slår ofta med stjärten och kränger på kroppen. När krängandet har upphört klyver husmor hummerns stjärt. Därefter krossar hon klorna och avlägsnar mage och tarm. Nu antar husmor ny skepnad. Slaktaren byter plats med sirenen. Traktörpannan kommer fram. Snart står den exklusiva festrätten ”Hummer Armoricaine” på bordet, en förförisk skapelse där hummerköttet serveras i en tjock röd sås gjord på schalottenlök, tomat, fiskbuljong, olivolja, vitlök, konjak, vitt vin, citron, cayennepeppar och rikligt med smör. 1983 års kokbok bjuder också på ”Hummer Armoricaine”. Men ingen behöver vara rädd för att framstå som djurplågare. Kampen mellan husmor och råvara har förvandlats till hantering. Den levande hummern framstår i texten som livlöst objekt, berövad rörelseförmåga och potentiell dödsångest. I andra sammanhang antyds dock att råvaran kan besitta visst själsliv, som när man avlivar hummern genom att lägga den i kallt vatten som sakta kokas upp. Nu blir det besvärligt. Ser man inte för sin inre syn hur hummern klättrar upp för kastrullens kanter, vädjande om nåd och förbarmande? Var inte orolig, säger 1983 års kokbok. Djuren bedövas vid 26–35 grader och anses därför inte känna smärta.I 2002 års kokbok finns inga recept som fordrar att hummern klyvs levande och heller inga beskrivningar av hur man gör. Lust på ”Hummer armoricaine”? Beklagar. Receptet har rensats ut. Däremot förklaras hur man kokar hummer. Man lägger i djuret med huvudet före i en kastrull med kokande lag. Det är inte mer med det. Inget sägs om krängande kroppar, inget om bedövning. I med den bara, säger kokboken, blundar och lämnar ämnet. I 2010 års kokbok letar man också förgäves efter anvisningar om hur man klyver hummer levande. Den sortens recept är för alltid förpassade till historiens sophög. Ingen minns ens den där exklusiva festrätten med det konstiga namnet. Ingen minns husmor heller. Och vi? Lugna och fina. Vi kokar hummern först. TERRIN gjord på hare är en utsökt förrätt. Det vet husmor. Hon läser igenom receptet. 1 hare, 250 g kokt skinka, 125 g späck, 200 g magert fläskkött, 200 g kalvkött, 2–3 msk konjak, 1 vitlöksklyfta, 4 ägg, tunna späckskivor, lagerblad, timjan, salt, 4 kryddor. Innan husmor kan börja måste haren dock vara flådd och urtagen. Husmor tar på sig förklädet. 1960 års kokbok förklarar: När man flår en hare börjar man med att hänga upp djuret i ett stadigt snöre. Snitta skinnet runt knäleden med en vass kniv och lossa det försiktigt en bit nedåt, så att man kan få ett stadigt tag med händerna. Rispa upp skinnet längs med buken från lårens insidor till huvudet. Drag skinnet nedåt. Kokboken avslutar beskrivningen med sedvanlig saklighet: När kroppen är flådd, huggs huvud och tassar av. Anvisningen beledsagas av tre svartvita fotografier av en hare i helfigur hängande upp och ned i ett snöre. Först är haren ensam, men snart kommer husmor in i bilden. Hennes nakna händer har fattat tag i det lossade skinnet och drar det beslutsamt nedåt tills muskler, senor och hinnor är blottade. Därmed är haren flådd. 1983 års kokbok föreslår anrättningar som rödvinsbräserad hare, ugnsstekt hare eller varför inte pepparhare på tyskt vis. Kanske köper husmor flådd hare, kanske oflådd. Kokboken bedriver numera neutralitetspolitik och tar inte ställning. Skulle husmor föredra oflådd hare, står kokboken dock till förfogande med instruktioner i konsten att flå, inklusive fotografier. Haren återges i fyrfärg, men kameran går så nära att kroppen reduceras till delar. Djuret är inte längre djur. Våldet har inträffat innan husmor tar vid. Texten däremot är brutal: Skär loss fliken vid grenen och dra försiktigt skinnet en bit nedåt och kontrollera att skinnet har lossnat runt om. Drag sedan hela skinnet nedåt, som en strumpa. När skinnet dragits ned över frambenen knäcker man dessa vid armbågsleden, drar av skinnet och skär av bakbenen vid knäleden. Haren är sedan klar att putsas, eventuellt styckas och anrättas. 2002 års kokbok erbjuder ingen handledning alls i konsten att flå hare. Ingen text, ingen bild. Bara ett ynkligt harrecept återstår, en anrättning med det prosaiska namnet ”Hargryta”. Husmor har för länge sedan gått till andra jaktmarker. I 2010 års kokbok är tendensen permanentad. Ingen skulle komma på tanken att flå hare. Det flås ingenting över huvud taget. Och vi sentida kokboksläsare? Vi lockas kanske av en anrättning som ”Harytterfilé med glaze av honung och koriander”. När vi går och handlar råvaran behöver vi inte ens fråga om den är flådd. Skall jag putsa den? Ja, tack. Kanske också stycka den? Vore fint. ÅL. HUMMER. Hare. Med den svenska husmodern försvann de manliga dygder som animerade hemmets hjärta. Det svenska köket anno 2010 är ett avmaskuliniserat kök. Man kan tycka att det är en god utveckling, rent av ett tecken på civilisation. Men sanningen är komplicerad. År 1960 representerades en ko med hjälp av en färgteckning i storformat. Man ser tydligt styckningsdelarna, inklusive muskler, hinnor, senor, fettdepåer och skelett. År 2010 är kon inte längre ko. Hon är inte ens kött och blod. Utan en datoranimerad tredimensionell abstraktion. Gärna en grillad chorizo med bröd, gärna en tallrik ångande spagetti med köttfärssås, gärna en saftig entrecote med ört- och vitlökssky. Men låt oss för guds skull slippa se det blodröda styckningsschemat, för att inte tala om djuren före avlivning. Under loppet av bara fem årtionden har Bonniers kokbok förvandlats till en civilisationshistorisk termometer. I dag är kokboken en stilla erinran om människans fåfänga. Förr hade kokboken en tydlig adressat, husmor och ingen annan. Dagens läsare är mer svårfångad. Den kultiverade människan av år 2010 flämtar på historiens krön, på flykt undan naturen och döden, skyggande för det biffklubbans barbari som är villkoret för hennes överlevnad. DET brukar ibland sägas att en äldre tids könsroller byggde på en sträng arbetsfördelning mellan manligt och kvinnligt, åtminstone inom medelklassen. Kanske, kanske inte. Hjältinnan i Bonniers kokbok är en historisk varelse som spränger myten. Medelklassens husmoder var både kvinna och man, siren och slaktare, Eros och Thanatos. Husmor var suverän. Undra på att ett besynnerligt vakuum uppstår i avmaskuliniseringens tid. När det svenska köket är tömt på manliga dygder börjar vår tids husmödrar gå på jakt efter kökets förlorade manlighet. Är det en slump att Per Morberg ger ut en kokbok med titeln ”Morberg jagar och lagar”, med geväret på axeln, dött vilt i näven och stirrig blick? Är det en slump att Plura poserar med bar överkropp i tv-rutan, som för att kompensera för Leila Lindholms kvinnliga kanelsnurror? Är det en slump att Jens Linder ger ut en bok med titeln ”Det glömda köket”, som talar vältaligt om förmågan att torka, grava, rimma, röka, syra, marinera, stoppa korv och annan förgäten husmorskompetens? Han visar till och med upp en död gris, visserligen från 1946, men i alla fall. Hur var det med konsten att avliva, flå och stycka? Det glömda köket är ett förträngt kök. Husmor är död, leve Per, Plura, Jens och alla andra. Vi har fått de kökshövdingar vi förtjänar. Det är utan tvekan en fråga om civilisation. Är det också en god sak? Döm själva. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17175, "headline": "Utställning: \"Sarah Moon 12345\"", "summary": "Sarah Moon har påverkat fotohistorien med sina oskarpa och repiga bilder. Utställningen på Fotografiska låter betraktaren följa med in i en drömvärld som blivit hennes egen, skriver Maria Lantz.", "article": "Året är 1983 och Sarah Moon har vernissage på International Center of Photography i New York. Parfymdoften ligger tung i hela huset när den första limousinen glider upp mot huvudentrén och Jackie Kennedy Onassis skrider ut. Sponsor är modehuset Cacharel, som lanserat succédoften Anïs Anïs med Moons fotografier av liljor och bleka kvinnoansikten. Originalprintarna ställs ut som självständiga verk; korniga färgbilder i pastelltoner, diffusa och romantiska i en tid då bildspråket inom både mode och konst präglades av antingen färgstarka eller svartvita uttryck. Den gången var vi många som tyckte att utställningen var ett kommersiellt jippo som den politiskt och socialt engagerade fotoinstitutionen hade lånat sig till. Att kvinnorna såg ut som våra farmödrar som unga – vad betydde det 1983 då alla talade om aids? Var det förresten konst eller modebilder, feminism eller kvinnoförtryck? Men utställningen blev en succé. Sarah Moon hade fått sitt konstnärliga genombrott, åtminstone i New Yorks fotovärld. Att i dag röra sig i Sarah Moons nyöppnade retrospektiv ”12345” på Fotografiska väcker inte samma förvirrade känslor som 1983, men de flera hundra bilderna från modehusens uppdrag och hennes egna projekt är fortfarande svårdefinierade. Kanske är det därför hon inte är särskilt känd utanför modevärlden trots att fotohistorien i högsta grad har påverkats av Moons estetik. Motiven – landskap, djur, barn, kvinnor eller blommor – är förvisso enkla, men i kombination med ett lekfullt och bakvänt utnyttjande av den fotografiska tekniken låter hon betraktaren följa med in i en drömvärld som blivit hennes egen. På 1980-talet arbetade exempelvis Moon med den ålderdomliga och komplicerade tekniken ”autokromi” som bygger på potatisstärkelse. Metoden ger korniga färgbilder med ett säreget uttryck som påminner om akvarellens, som bilden som än i dag finns på Anïs Anïs-parfymflaskan. Just dessa bilder finns inte med på Fotografiska, men här finns gott om andra typiska Moonuttryck. Särskilt oskärporna – i plural, för de är flera. Ofta tillåts modellen röra sig, ibland får kameran skaka till eller också ställer Moon skärpan fel för att ge bilden ett diffust uttryck. I andra fotografier bildar motljus luddiga glorior eller fräter ut bakgrunden, skuggspel får blanda sig med material, dubbla ljuskällor ger svårtydda silhuetter. Repor, kanter och smuts på polaroidnegativens yta bidrar ytterligare till bilden. Moon gör alla fototekniska fel man kan tänka sig, med absolut precision. Vad leder då detta bildskapande till? Vad handlar hennes suddiga bilder om, bortom det rent kommersiella eller experimentella? Fotohistorien återvinns med jämna mellanrum. Det Moon blickar tillbaka mot är piktoralismen, den rörelse vid 1800-talets slut som ville höja fotografins konstnärliga status och undgå det skarpa och typiskt fotografiska. I stället överfördes bilderna från negativ till papper med gummitryck eller så använde fotograferna soft-fokusobjektiv. Parallellt med franska Sarah Moon var det fler som på 1980-talet återupptäckte och stod i dialog med förra sekelskiftets piktorialister, däribland amerikanska Sally Mann och svensk-finska Tuija Lindström. Kanske är det ingen slump. Det sena 1800-talet var en tid av seanser och alkemi, mystik och ockultism. På samma sätt tycks de neopiktorialistiska arbetena ha sökt det undermedvetna, det outtalade och det drömda, i en tid då jungiansk teori och drömtydning var på tapeten och då fotografiet under en lång tid sysslat med det strikt dokumentära. Sedan dess har oskärpan fortsatt att locka och utforskas av nya generationer. I dag finns rörelseoskärpan till exempel representerad hos finska Nanna Hänninen, som i hennes offentliga verk i det gamla posthuset på Vasagatan. Anna Klarén använder motljuset som för att skapa upplösta former och tyskfödda Uta Barth lägger, precis som Moon, fokus framför själva motivet. Gemensamt för utforskarna av oskärpans möjligheter är att de söker ett bildmässigt uttryck för det suggestiva och fantasieggande. Diffusa bilder tycks erbjuda en väg till drömmar, mardrömmar och farhågor. En enkel genväg kanske, men den går blixtsnabbt. Sedan måste man använda sin intuition, känna efter och lägga till. Sarah Moons drömska bilder är i dag, precis som 1983, bildberättelser som innehållsmässigt befinner sig vid sidan av den samtida konstscenen. Men just detta gör att Moons undersökningar känns uppriktiga, även om de stundtals landar i kitschen – som de återkommande gröna papegojorna som är alltför banala. Bilderna av vilda djur i zoologiska parker blir däremot ett slags arketypiska barndomsminnen och vissa kvinnoporträtt förflyttar oss till ett surrealistiskt, fritt och dekadent tillstånd. Fullt ut berättar Moon en mytisk saga i sin film och installation ”Den röda tråden”, en ruskig spökhistoria där musik och berättarröst adderar ytterligare lager till bilderna. ”Sarah Moon 12345” är en utställning som känns i stället för att påstå. Att se Moons bildvärld i dag är inget för den som söker motstånd i konsten, men hennes verk erbjuder fantasin en tillflykt, en fotohistorisk odyssé och en introduktion till en fotograf vars bilder vi alla nog har sett någon gång men inte tidigare haft chansen att ta del av på allvar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17187, "headline": "”Nytt operahus kommer att behövas”", "summary": "Stockholm ska få ett nytt operahus. Men än har den nuvarande Operan inte spelat ut sin roll, menar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Hon önskar sig ett större engagemang från näringslivet.", "article": "Det är självklart att Stockholm kommer att få ett nytt scenkonsthus för kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Förr eller senare. Hon vill dock inte spekulera i när det kan bli eftersom det handlar om en mycket stor och dyr satsning på mellan fyra och fem miljarder kronor. – I Oslo tog frågan om ett nytt hus två decennier innan det blev byggt. Jag skulle inte vara trovärdig om jag i dag gick ut och sa ”ja, nu drar vi i gång ett nytt operabygge”. Men ett nytt hus kommer att behövas, det nuvarande uppfördes 1898, självklart kommer det inte att stå i all evighet, säger Lena Adelsohn Liljeroth, nyss hemkommen från en resa till Botswana. Det är hennes andra arbetsdag efter jul- och nyårsledigheterna, och DN:s artiklar om behovet av en ny Stockholmsopera har präglat kulturdelen i veckan som gått. Kulturministern är själv operaälskare. Hon ser många föreställningar, senast var det ”Don Carlos” på Göteborgsoperan för en månad sedan. Liveopera på bio, som är inne på sitt tredje år och innebär en breddning av operakonsten till flera än de redan invigda, tycker ministern är ”alldeles utmärkt”. Under den förra mandatperioden pytsade regeringen in 80 miljoner kronor extra till det kulturminnesmärkta huset på Gustav Adolfs torg. Renoveringsbehovet är konstant och har permanentats i kulturbudgeten. Tekniken möter inte moderna krav och arbetsmiljön är tung. Parallella föreställningar är inte lätta att genomföra. Trots det vill Lena Adelsohn Liljeroth inte säga att operahuset spelat ut sin roll. – Absolut inte. Det är ett mycket vackert hus, framför allt interiören. Oavsett vad som kommer att hända framöver måste man ta hand om det man har. Ministern tycker att frågan om ett nytt operahus ska få ta lång tid. För två år sedan samlade hon företrädare för Oslo- och Köpenhamnsoperorna liksom alla de mindre operorna runt om i landet, små hus som bidragit till det ökade operaintresset i landet de senaste 10–20 åren. Från lilla Drottningholmsteatern, Vadstenaakademin till Karlstads- och Värmlandsoperorna. Kulturdepartementet gav också Stockholmsoperan i uppdrag att se över vad det innebär att vara en nationalscen, ett uppdrag som ska redovisas i mars. Först då kan Lena Adelsohn Liljeroth tänka sig att på allvar diskutera vad operakonsten behöver. Kanske kommer diskussionerna då inte att handla om ett nytt hus i Stockholm. – Det är arkitekterna och stadsplanerarna som vill prata nya operahus. Det talas om spektakulära byggnader och landmärken som Sydneyoperan. Som jag ser det är det inte detta som är utgångspunkten, utan innehållet, operans och balettens konstnärliga utveckling och hur vi ska stärka den. – Först när vi har det svaret kan vi börja prata om det möjliga huset. Ett hus är en spännande men övergående nyhet. Man går inte mer än första gången till operan för att det är en spektakulär byggnad, man går för att se en spännande föreställning. Inget av riksdagspartierna driver frågan om ett nytt operahus i Stockholm. Initiativet kommer från enskilda politiker. För Lena Adelsohn Liljeroth (M) ligger Kungliga Operan och Nationalmuseum högst upp på priolistan bland kulturinstitutionerna i Stockholm som behöver medicin av olika slag. Ska det bli ett nytt scenkonsthus måste staten, staden och näringslivet dela på finansieringen. Stora företag har dock inte visat samma intresse. Vilket Wallenbergfamiljen gjorde när det nuvarande huset byggdes. Näringslivet har visat sig föredra idrottsarenor i jätteformat. – Mer och mer har jag blivit varse en rädsla för kulturen från näringslivets sida. Dels därför att sponsring ofta blir kritiserat – varför får symfoniorkestern pengar och inte konsthallen? Om man bara får kritik, varför ska man då ge? Det är inte på samma sätt som inom idrotten där alla bara blir glada och tackar och tar emot, säger Lena Adelsohn Liljeroth i soffan på tjänsterummet. ”Om jag hade en miljard till, blir det en miljard mindre till folket”, sa kulturministern till Göteborgs-Posten nyligen. Det tolkades snabbt som att hon avstod från att ragga pengar till sitt eget område, pengar som kanske skulle ha kunnat läggas på en operabyggnad (den årliga kulturbudgeten uppgår till cirka 7 miljarder kronor). – Nej, det finns mycket som jag skulle vilja satsa på om jag hade en extra miljard. På barn och unga men framför allt på att vårda de verksamheter vi redan har. Men man ska komma ihåg att pengar inte bara kommer, skattepengar är människors arbetade tid, det måste man alltid ha respekt för och det är det många som inte har. Betyder det att du värderar skattesänkningar högre än mer pengar till kulturen? – Jag ser att vi behöver göra mer, men jag tycker också som den övriga regeringen att skattesänkningar är en viktig del. Lena Adelsohn Liljeroth är glad för att operahusfrågan lever. Det värsta som kunde hända operakonsten, menar hon, vore om frågan inte alls diskuterades. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17200, "headline": "Litterär comeback", "summary": "Magnus Dahlström hör inte till dem som viker ut sig. Och han har inte gett ut en bok sedan 1996. I nästa vecka återkommer 80-talsprofilen med romanen ”Spådom”. Boklördags Ingegärd Waaranperä möter en svårfångad författare.", "article": "Första gången jag träffade Magnus Dahlström var i början av 90-talet, en tid efter det stora rabaldret kring hans pjäs ”Järnbörd” på Göteborgs stadsteater (1989). ”Järnbörd”, av vissa kallad en ”skräckelpjäs”, byggde på några människors berättelser om olika väldigt grova brott – mörka, svårbegripliga handlingar. Författaren hyllades som en ny Stig Larsson och/eller ifrågasattes hårt för att han sökte sig till ondskan. Vi satt i en arbetslokal uppe på östra Söder; vitmålade, kala väggar och, som jag minns det, en utkyld kakelugn. Magnus Dahlström var då en skygg ung man, i tjugofemårsåldern, lätt chockad gissar jag. Plötsligt fångad i strålkastarljuset, ertappad som författare, oerhört omdebatterad. Han svarade fåordigt och, vad värre var, mycket tyst på mina frågor. Resultatet blev ett bandspelarband fullt med brus och otydbara ordfragment, inte mer. Den intervjun kom aldrig i tryck. Det har gått ett bra tag sedan dess. Magnus Dahlström har haft några tysta år och kommit tillbaka. I september 2010 var det biopremiär på Kristian Petris film ”Ond tro” baserad på ett 20 år gammalt Dahlströmmanus. Nu ligger hans nya roman i bokhandeln: ”Spådom”, 500 sidor, en anspråksfull mängd ord, ett kliv ut i ljuset igen. Jag träffar honom i samma stadsdel nära Slussen, men i en blank hotellfoajé, en av dagarna mellan jul och nyår när solen inte hinner upp förrän den är på väg ner igen. Allt går i gråskala, svarta trädgrenar sträcker sig ångestfyllt mot molntäcket. En riktig Magnus Dahlström-dag tänker jag. Men det är inte sant, visar det sig när han kommer, på gott humör och småfruset elegant i sin smala yllepaletå. Han är visserligen fortfarande återhållsam och lågmäld men samtidigt en mycket mer frimodig person, vänlig, närvarande, observant, inte alls att förväxla med någon av sina författade gestalter. Men i väntan på den nya romanen är det fortfarande till ”Järnbörd” journalisterna oftast refererar. – Det är jag rätt utled på. Väldigt få av dem som uttalar sig har läst eller sett pjäsen själva. Den hade en del väldigt kraftiga scener som lätt poppar upp i samtalen. Man blev liksom blind för helheten. Det skapades en allmän föreställning som sedan har levt sitt eget liv. Jag hoppas att den bilden ska nyanseras. ”Spådom” är en mycket annorlunda bok, dock i omisskännligt Dahlströmsk stämning av glöd under aska. Sin återhållna, laddade stil har han aldrig medvetet valt eller prövat sig fram till, den tycks ha funnits färdig från början. Debuten 1986, novellsamlingen ”Papperskorg” var inte bara det första han publicerade, utan i princip också det första han skrev. ”Perfekt anslag”, skrev kritikern som såg en sann författare föddas. En svårfångad. Magnus Dahlström hör inte till dem som viker ut sig precis. Om livet före debuten och om sin bakgrund är han lika förtegen som om sina förhållanden i nuet. ”Familj: Ja”, kan du skriva, säger han. Han medger också att han är född på ett Stockholmssjukhus 1963. I övrigt är biografiska uppgifter om Magnus Dahlström lika sällsynta som om hans romanfigurer. Huvudpersonerna i ”Spådom” saknar namn. De är tre män och samhällsrepresentanter, läkare, polis och socialarbetare, vars inre på olika sätt kommer i rörelse och som ägnas var sin del i romanen. – Påverkade av vissa saker i ett yttre skeende hamnar de alla tre i någon sorts glidning i hur de ska tolka verkligheten, en kollision mellan sina egna inre drivkrafter och de regler som gäller för deras yrkesliv, säger han. Är det en bild av maktmissbruk? – Ja, det där är komplicerat, tycker jag. För mig är de inga onda eller dåliga personer. Jag kan tänka mig att en läsare med viss kunskap om deras verksamhet tycker att de i stort bara gör sitt jobb. Det är bara det att om man skildrar det väldigt noga och detaljerat, utan särskilda kommentarer, så framstår det underligt nog som att de har, så att säga, fel sinnelag. Till frågan om vad som hör till individen och vad som härrör ur samhället har Magnus Dahlström ofta återkommit i sitt författarskap. I ”Spådom” ligger skärpan på små val, minimala beslut som föregår de synliga besluten. – Personerna glider kanske en aning, men ... frågan är vems är maktmissbruket? Den enskilde tjänstemannens eller systemets? Men är de vanliga människor eller är de avvikare? – Jag uppfattar dem som personer med starka ambitioner och i grunden en vilja att uträtta någonting. Men att det grumlas av någon sorts ... jag vill inte säga fixering, men ... någonting i yrket kolliderar med någon djupt liggande känsla de har, och det är frågan om vad som kommer utifrån och vad som kommer inifrån dem själva. De verkar också avskilda från dem de har nära sig i privatlivet? – Nej, de underliga strukturerna smittar av sig i privatlivet. Det är över huvud taget väldigt lite omvärld i berättelserna runt de här människorna. Är den inte viktig? – Man kan ju tvärtom tycka att det är väldigt mycket omvärld. Jag har försökt vara väldigt konkret och göra själva rumsligheten, föremålsligheten omkring de här personerna till en del i själva handlingen. En egen aktör, kan man säga. Det är klart att det sen kan finnas vissa saker som inte är där, som man kanske förväntar sig. Saker du tar bort? – Jag vill egentligen inte gå in på det. Men när man skriver handlar det ju inte bara om vad man stoppar dit, utan också om vad man inte stoppar dit för information. En stor del av historien ligger i dess struktur, sättet den har att veckla ut sig, menar han. – Texten är skriven, det hoppas jag att man inte märker, jag vet inte om jag ska säga det ens, den är skriven med en sorts igenkänningsteknik, en déjà vu-teknik, så att vissa saker återkommer och vissa meningar i nyckelfrekvenser är skrivna med samma syntax. Så att man ska tänka att – känner jag inte till det här? Du skjuter också in rader ur föreläsningar eller tv-program, som går in i personernas tankar utan skarvar. Varför? – Det är ju en starkt subjektiv skildring av de här personernas inre liv, det finns egentligen inte mycket yttre dramatik. Den inre handling man har gående inom sig tar ju ofta fasta på saker som kommer utifrån. De kan komma var som helst ifrån och betyder någonting i just det ögonblick de kommer till en. I ett annat ögonblick betyder samma sak ingenting alls. Jag har skjutit in sådana saker just där de betyder någonting för de här personerna. Din stil är väldigt sparsam och liksom obönhörlig. Jag föreställer mig att du när du skriver försätter dig i ett tillstånd som liknar det som dina huvudpersoner befinner sig i? – Det där är dubbelt. När jag skrev ”Spådom” hade jag väldigt underliga känslor av att jag kände igen mig själv hela tiden. Jag hade gjort precis allting förut, som om jag hade levt parallella liv, väldigt märkligt. Men samtidigt, när man känner att skrivandet flyter, då sitter man inte som du säger med pannan mot väggen och känner sig knuten om personen i boken är knuten. Tvärtom, man känner sig väldigt fri och ledig och välmående, hur texten än ser ut. – Så det är ett stort glapp där, mellan texten och mig. Sen kan man ju bli chockad ändå när man läser igenom det: Varför gör han så här? Har jag skrivit så här, det kan ju inte vara sant. Då är det farligt. Då kan man bli rädd. Börja korrigera sig själv. Men det har du inte gjort? – Nej. Hur många gånger skriver du om då? – Det är väldigt olika. I den här boken är det långa partier som jag inte har petat på. Och så vissa bitar, jag tänker inte tala om vilka, som jag har skrivit om tjugo gånger. En sida skrev jag om säkert trettio gånger. Vad är det som avgör det? – Alla som skriver vet, det är en känsla man har, av att här finns kontakt, och här finns inte kontakt. Visste du när du började skriva ”Spådom” var du skulle sluta den? – Nej, inte alls. Jag hade planerat en helt annan bok, faktiskt i flera år. Ett förarbete som jag helt fick riva, säger han och skrattar lätt. Kvar fanns två meningar. Så där började jag om, från sida ett. – Det som sen kom blev en resa också för mig personligen, säger han något kryptiskt. När den kom till slutet hade den hamnat på samma ställe som den började. Samma plats – och ändå en helt annan. Ingegärd Waaranperä ingegard.waaranpera@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 17203, "headline": "”Trädet”", "summary": "Det är livsfarligt att leva. När pappan dör förändras allt för den lyckliga familjen. Dottern Simone tar sin tillflykt till en magnifik magnoliafikus. ”Trädet” är ett ömsint vardagsporträtt av en familj efter den största tänkbara förlusten.", "article": "Trädet är en väldig magnoliafikus, som sträcker sina rötter efter vatten in under familjen O’Neils hus i Australiens torra outback. Trädet är också grenarna på lilla Simones teckning av sin släkt. På de senast tillkomna grenarna hennes pappa, hennes mamma och hennes tre bröder. Två storebröder och en liten en, som vägrar prata. Och trädet blir en tung metafor för den sorg som kommer att drabba dem. Livet är farligt att leva och döden kan slå till när man minst anar det. Med slående naturlig enkelhet och utan att suga all must ur möjliga sentimentala vändningar berättar Julie Bertuccelli om döden och livets obeständighet till och med för ett åldrigt och till synes evigt levande urträd. En dag dör Simones älskade pappa och redan i anslaget förstås livet som en livsfarlig utmaning av döden. Pojkarna cyklar utan att se sig för som om de branta vallarna vid landsbygdsvägen var en svindlande skateboardramp. Simone och bästisen ställer sig under järnvägsbron och skriker för full hals där den skakar och dånar av passerande tunga godståg. Pappa flyttar hus över obevakade järnvägsövergångar där den breda lasten sveper förbi hinder med en hårsmån tillgodo. När pappa dör gör sorgen sitt intåg i den lyckliga familjen. Mamma Dawn – spelad av en känslig och nyanserad Charlotte Gainsbourg – blir länge helt förlamad. Simone – spelad av en fenomenal Morgana Davies – tar sin tillflykt till trädet, i hennes föreställningsvärld själva urbilden för den beskyddande, saknade pappan, där hon kan tala med honom. Det är hos de två sorgens, saknadens och till slut den obönhörliga livskraften speglas. Vägen mot en fortsättning är inte lätt. En ny man träder in i familjen när trädets rötter spräcker vattenledningar och husgrund, med svartsjuka som följd. En tyfon sveper in med våldsam kraft. Naturen är ständigt nära; ödlor, myror, fladdermöss, fallande trädgrenar tränger sig in. Vid badutflykten rasar vågorna och en väldig manet skrämmer vettet ur Simone, som förebådande den hotfulla upplösning och ensamhet hon känner väntar i att växa upp. Hade man önskat något ytterligare i det sammanhanget hade musiken, konventionellt pianoklink och stråkar, fått ge plats för mer av naturens ljud. Kvar dröjer ett ömsint vardagsporträtt av en familj som överlever, var och en på sitt vis, och åtminstone för Dawn och Simone, deras allra största tänkbara förlust. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17218, "headline": "Nytt operahus kan lyfta Slussen", "summary": "När Slussen byggs om skulle ett nytt operahus kunna bli den arena för kulturen som platsen behöver. Förslaget har utretts på Stockholms stads uppdrag. DN har tagit del av skisserna.", "article": "Kungliga Operan är Sveriges i särklass dyraste konstnärliga institution. Statsanslaget närmar sig en halv miljard kronor årligen. Delas summan med Sveriges nio miljoner invånare skulle det i teorin betyda att varje svensk betalar närmare femtio kronor per år för Operan oavsett var han eller hon än bor i riket. – En ny opera mitt på Slussen skulle kännas som en opera mitt i Sveriges hjärta. Det finns ingen centralare plats i Stockholm. Slussen är dessutom väl synlig och lätt att nå. Därför antog vi med glädje uppdraget att utreda en möjlighet till operans eventuella placering vid Slussen, säger arkitekten Rickard Rotstein på Rotstein Arkitekter. Arbetet utfördes för några år sedan på uppdrag av Stockholms stad genom Stadsbyggnadskontoret och Markkontoret. Projektet gjordes på översiktlig nivå, en så kallad förstudie, och anslöt då till arkitektbyrån Nyréns ombyggnadsförslag ”Nya Slussen”. Efter kontakter med Stockholms stad har DN fått ta del av de skisser som presenteras i artikeln. Rickard Rotstein betonar att en opera vid Slussen skulle bidra till att förstärka kulturens roll vid Slussen som krävs för att balansera den kommersiella sidan när galleriorna byggs som en del av finansieringen av den stora och kostsamma ombyggnaden av Slussen. – Att bygga en ny opera är inte billigt, att bygga den vid Slussen blir ännu dyrare på grund av besvärliga markförhållanden och svåra tekniska förutsättningar. Men allt som byggs här blir dyrt. Och vill man minska operans volym ovan mark måste man delvis bygga försänkta delar även under vatten, säger Rickard Rotstein. Två av argumenten för att placera en opera vid Slussen är särskilt starka; en storslagen offentlig arena kan förstärka Slussens roll som mötesplats och ge Stockholm en ny arkitektonisk signumbyggnad. Och platsens centrala och attraktiva läge vid vattnet skulle också vara positivt för operan. – En byggnad av operans dignitet kan dessutom tona ner det starkt visuella intrycket av trafikens dominans inom nya Slussen, säger Rickard Rotstein. En opera skulle delvis betyda en omstart för hela Slussenprojektet och möjligtvis skulle en opera kunna lösa upp knutarna som kastat så mycket grus i maskineriet för Slussen. Två förslag är Södermalm och Blasieholmen Kungliga operans fd tekniske chef Ulf Hedberg och scenografen Gunnar Steneby vill lägga en ny opera invid Danvikstullskanalen i Masthamnen nedanför Fåfängan, i dag containerlastplats. En framtagen skiss avslöjar en stor scen och två mindre, utomhusscen, repetitionssalar, verkstäder och magasin. FP-politikerna Madeleine Sjöstedt och Christer Nylander driver lobby för ett nytt operahus bakom Nationalmuseum på Blasieholmen. En tomt där även ett ett designmuseum och ett Nobelmuseum varit på tal. Inget av förslagen är finansierade. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17238, "headline": "Scenen är hennes", "summary": "Magdalena Åberg är scenografen som började med att göra teaterkläder, men som tog över hela teaterrummet. Just nu hyllas hon för föreställningen ”Emilia Galotti” på Stockholms stadsteater. DN:s Betty Skawonius har träffat henne.", "article": "Magdalena Åberg är scenograf. Hennes arbete är en vindlande färd mellan de mest skilda platser, tidsepoker, åldrar och sinnestillstånd: Kantarellpappor och jordgubbstanter; en väntan på Godot i Stockholms tunnelbana; festklädda skådespelare som spelar för bebisar; finanshajar i Houston, Texas; Och just nu på Stockholms stadsteater: Vackra teaterkostymer med tidsmarkörer i ”Emilia Galotti”. – Jag ser teater som en visuell konstart. Teater är inte bara en text, det är ju en bild också, säger Magdalena Åberg. Hon menar att teater ofta bedöms som vore det en textkonstart, teaterkritiker är till exempel ofta litteraturvetare. Men något har hänt, den här gången har varje recension av ”Emilia Galotti” talat om just hennes arbete. Magdalena Åberg gör både scenografi och kostymer. Hennes jobb är att uppfinna, hitta nya lösningar varje gång: Hur man gör ett brinnande rum, hur man klär en frodig jordgubbe. – Ofta är det en process mellan regissör, scenograf och ljussättare, kanske också skådespelare och slutligen verkstäderna. Att hennes yrke inte är särskilt känt märker hon ofta. – Folk tar ju fel och tror att jag är stenograf och frågar om det verkligen finns fortfarande, säger hon med ett litet skratt. Hon är lågmäld men bestämd, inställd på att ha synpunkter även när det gäller regin. – Jag kan lägga mig i jättemycket, på ont och gott. Jag vill ha kontroll och veta att det jag gör får konsekvenser i regissörens arbete. Magdalena Åberg är en scenograf som uppfinner rum och hon har ett material som hon föredrar. Några har trä som sitt material, någon sätter teaterns smedja i arbete. Magdalena Åberg har tyg, ett material som hon bygger väggar och tak av, utan att publiken anar det. Ett föränderligt material som fångar ljuset, för ljuset är en annan av teaterns byggstenar. På tyg kan man projicera ljusbilder och Magdalena Åberg använder sig ofta av projektioner i stället för målade fonder. – Jag började med teaterkläder och sedan kom teaterrummet. Det var som att flytta ut gränserna för individen. Jag har till och med gjort ett rum som var stickat, säger Åberg som först gick Tillskärarakademin och sedan utbildningen för scenografer/kostymtecknare på Dramatiska institutet. I den hyllade ”Emilia Galotti” kan man verkligen tala om dräktprakt och skönhet, begrepp som varit på väg ut. Men på Stadsteatern har de senaste åren inneburit ett uppsving för kostymen som ögonfägnad, en bit av hitmusikalen ”De tre musketörernas” framgång hänger säkert på kostymer och peruker. Detta efter en period av tomma scenrum och skådespelare som skulle se ut som om de bar sina egna kläder. – Jag skulle säga att den ”fattiga” tendensen fortfarande är kvar, där finns en önskan att blottlägga texten och det privata hos skådespelarna. Samtidigt har den trenden passat som hand i handske med politikernas nedskärningar. – Det finns en fultrend, jag har också arbetat med den. Men ibland förväxlar man fulhet med äkthet, vi ser det i filmen också. Vi är misstänksamma mot skönhet som vi tolkar som ytlighet. Det du gjort i ”Emilia Galotti” kan kallas vackert … – Jo, kostymerna är vackra, medan scenografin har något slarvigt, tillfälligt över sig. – Och vi har moderna skor och moderna huvuden, där har vi lagt moderniteten. Vi ville inte att 1700-talet skulle lägga sig mellan publiken och oss, det får inte bli alltför främmande. – Snittet och färgskalan har ändrats och mycket är stulet från H & M. Hovets kläder ser ut som broderat, men vi har klistrat och sytt på sönderklippta paljettplagg och second hand. Där har patineraren IngBritt Sundin gjort ett fantastiskt arbete. Utan henne hade det nog inte gått att genomföra. – När en verkstad går i gång och det finns resurser, då får man de möjligheterna. Något liknande hände när hon ritade kostymerna till ”Petter och Lotta och stora landsvägen” på Dramaten, en kärleksfull tolkning av Elsa Beskow. Hon var nybliven mamma och gjorde bland annat en kantarellpappa med knubbiga kantarellbarn liggande och hängande på hatten. – Mycket ligger i hur dräkterna är genomförda. Det där var ju ett drömjobb för en ateljé, det färgades och uppfanns olika tekniker för att få det att se ut som Elsa Beskows akvarellteknik. – Många av de hantverkare jag arbetar med, sömmerskor och målare, är konstnärer eller uppfinnare. På Stadsteatern och Dramaten finns en enorm kunskapsbank och det är en ära att få arbeta tillsammans med dem. I ”Emilia Galotti” handlar det om makt, det var vad G E Lessing, kallad Tysklands Shakespeare, var ute efter. Den strängt uppfostrade Emilia och hennes borgarföräldrar möter den arroganta aristokratin … – Företrädd av en ung furste som vantrivs på jobbet, naiv men diktatorisk, säger Magdalena Åberg. När jag började rita scenografin ville jag komma åt en totalitär samhällsstruktur. I pjäsen finns två grupper, den ena har makt och den andra blir offer för den. Scenografin visar en struktur, där planerna hela tiden ritas om med vit krita på svarta väggar. Ett djupt rum, som refererar till 1700-talets centralperspektiv och påminner om Piranesis labyrintiska fängelsegravyrer. Magdalena Åberg har klätt både väggar, golv och tak med svart tyg, en miljö där de maktlösa känner sig fångna som i en labyrint. Det rör sig också om ett annat tema som talar till oss i dag … – Att den kvinnliga lusten helt enkelt inte är lika fri och lika självklar som männens. – Emilia blir faktiskt väldigt förälskad i fursten. Hon blir vettskrämd och kan inte ta sig vidare med sitt sexuella uppvaknande. Emilia är uppfostrad kyskt och religiöst, men hon faller för denne utlevande furste. Hon är klämd mellan plikten och lusten; i den konflikten kan hon inte överleva. Även om Magdalena Åberg just nu associeras med Stadsteatern har hon arbetat på Dramaten med sex särpräglade uppsättningar. I ”Jane Eyre” konstruerade hon ett häpnadsväckande rum. Där blev scenografens roll som problemlösare särskilt tydlig. Den stora frågan var: Hur gör man ett rum som förstärker känslan av instängdhet. Tydliga väggar och tak ena sekunden. Några sekunder senare: Ett rum som försvinner. – Av en slump hade jag just läst ”Jane Eyre” och hade haft en väldigt stark läsupplevelse, och så ringde regissören Ellen Lamm och frågade om jag ville jobba med den på Dramaten. – Rochester och Jane är ju båda instängda, de kan inte träffas i den värld som styrs av konventioner. De får inte plats i de rum de har givits, båda är ”asociala” och berättelsen är ju att det rummet måste försvinna så att de kan träffas igen. Det brinner upp. Magdalena Åberg löste det med tyg, ett stretchmaterial, den stora baddräkten kallar hon det, som lät sig spännas till släta väggar och tak, på vilka olika bilder kunde projiceras: Ett barnhem, en park, en salong … Dessutom tillät resårmaterialet att rummet kunde vridas ihop till en virvel, koordinerat med näsduken som Jane kramar sina tårar ur. Och på slutet rasade tyget från väggarna och drogs blixtsnabbt ned genom en lucka i scengolvet. Det tomma rummet hade uppstått. I ”Sommarnattens leende”, musikalen efter Bergmans film, där den frustrerade sexualiteten släpps lös, blev lösningen också tyg. – Jag ville ha ett sensuellt material som hade sommarnattens förtrollning. Samtidigt handlar pjäsen om när teatern kom till stan, skådespelerskan Desirées ankomst väcker ju den 40-årskrisande mannens gamla minnen till liv. Jag kom på att vi måste göra den med ridåer. Ridån, det är ju teater, den ultimata teaterbilden. – Jag valde ett mjukt siden, japonsiden, tunt, tunt, nästan genomskinligt. Det användes också som den stora tunga ridån, men det är inte tjockt och inte av sammet, det handlar bara om belysning. När natten bryter in faller draperiet bara ned i ett slags ultrarapid, som ett vattenfall. Siden tar inte ljus lika bra som sammet, men om det varit sammet, hade tyget som täcker hela scenens enorma fondvägg dunkat ned i golvet som en sten. När teamet sedan kom på att Desirée skulle göra primadonne-entré uppifrån, som från himlen, var första uppgiften att ta reda på om Pia Johansson var höjdrädd. Sedan skulle en rad problem lösas: Hur snabbt byta en hel kostym, få på en sele och sedan hissa upp henne högt bakom ridån utan att släppa på säkerheten. Magdalena Åbergs två mest unika uppdrag har båda byggt på den ovana tanken att barn under ett år har stor glädje av kultur. Det gav henne möjlighet att vända upp och ned på den förväntade babyestetiken. I Suzanne Ostens ”Babydrama” var idén att klä alla skådespelarna i högstatus, inte de vanliga mjukiskläderna. – Alla var finklädda, jag ville inte att det skulle vara så färgglatt, det skulle vara svart och rött och vitt, de tre första färger som människor gav namn till. – Min son var med som försöksperson, han var urbebisen, och min föreställning om vad små barn förstår ställdes på ända. Ett par år senare var det dags för en utställning med samma utgångspunkt, ”Noll till ett” på Kulturhuset i Stockholm. En helt vit utställning på 400 kvadratmeter med mjukt golv, en lång kuddkorv som sträckte sig genom hela rummet, låga soffor, spegelgolv, halvgenomskinliga tält av fiberduk att krypa in i. Allt var vitt. – Ja, det är ju en klyscha vi har kring barn att allting måste vara färgglatt och legofärgat. Ofta får de några kvadratmeter i ett köpcenter där allt är avtorkningsbart och fult. Bebisar är känsliga varelser som verkligen förtjänar skönhetsupplevelser. Nu har Magdalena Åberg kastat sig över till något helt annat, ”Enron”. En rykande aktuell pjäs skriven av unga brittiska Lucy Prebble, helt baserad på den första finansskandalen som briserade redan 2001. Grundaren Jeffrey Skilling, spelad av Björn Bengtsson, dömdes till 24 års fängelse och mer än 20 000 människor förlorade både jobb och besparingar. – Jag ser mitt jobb som en antropologisk undersökning av hur de ser ut i vår tid, mäklare, anställda på kontoret, styrelseledamöter, advokater. Det är väldigt roligt att få öppna ett nytt fack i samhället och kika in. Och så mitt i trovärdigheten har pjäsen inslag av kabaré och karikatyrer ... Så det kan till och med förekomma lösnäsor och hattar, långt ifrån kärlekstragedin ”Emilia Galotti”. Betty Skawonius kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 17276, "headline": "Kulturrådet tar över utlandssatsningar", "summary": "Flytta resurser från Svenska institutet och låt Statens kulturråd inrätta en internationell kulturfond. Detta är ett av kulturminister Marita Ulvskogs drag för att styra upp den svenska kulturens bristfälliga utbyte med omvärlden.", "article": "I går presenterades Ingrid Dahlbergs enmansutredning \"Internationella kulturutredningen 2003\" (se länk till DN Debatt 16/12 här intill) på uppdrag av kulturministern. Den förra Dramatenchefen och Dalarnas nuvarande landshövding konstaterar att staten knappast lägger ner stora summor på internationellt kulturutbyte. För år 2002 var det cirka 314 miljoner kronor, att jämföra med 308 miljoner till Operan. Samtidigt efterlyser hon en helhetssyn och talar om kulturosäkra UD, tungrodda Svenska institutet (som, enligt delar av den då verkande styrelsen, därtill förlorat kontakten med kulturlivet), ett Statens kulturråd med få internationella kontakter, ett näringsdepartement som vurmar för design och slutligen Sida som i skymundan blivit en ovanligt tung aktör inom internationellt kulturutbyte. - Vi måste ta itu med hur vi ska fördela de statliga resurserna för internationellt kulturutbye. Rörigheten och splittringen i det internationella kulturutbytet, med ansvar från flera olika departement och myndigheter, har delvis inte gett bra reslutat, säger kulturminister Marita Ulvskog. Först efter att utredningen har gått på remiss kan regeringen ta ställning. Enligt Ulvskog handlar direktivet bland annat om en omfördelning av resurser från Svenska institutet till andra verksamheter. - Förslaget säger att resurser ska koncentreras till bland annat Kulturrådet så att satsade pengar används bättre - en förutsättning för att så snart som möjligt fylla på med mer pengar. Statens kulturråd har hittills haft lite medel för den här typen av verksamhet. Kulturministern sticker inte heller under stol med att hon fått en kick av Iaspis (International Studio Program in Sweden) som är den internationella delen av Sveriges bildkonstnärsfonds verksamhet. - Där har arbetet fungerat mycket bra. Det är en viktig förklaring till att svenska konstnärer är framgångsrika i världen. Iaspis har haft en tydlig samlad punkt där vi har kunnat koppla ihop Sverige med andra länder. På Svenska Institutet, vars uppgift är att sprida kunskap och information om svenskt kulturliv i utlandet, var glädjen inte så stor av förklarliga orsaker. Däremot medger Hans Lepp, enhetschef på Svenska institutet, att problemen måste fram i ljuset. - Däremot tycker vi på institutet att det är synd med negativa omdömmen om oss, för vi gör ett bra jobb. Vår gamla styrelse känns inte vid att de sagt att vi har förlorat kontakten med kulturlivet, säger Hans Lepp, innan han skyndar vidare till utredningens releaseparty. Några huvudförslag i \"Internationella Några huvudförslag i \"Internationella kulturutredningen 2003\": Statens kulturråd får ett kultur-politiskt samordningsansvar för den internationella kulturverksamheten. Inrätta en internationell kulturfond, med egen styrelse men inordnad under Statens kulturråd, där alla slags organisationer och institutioner kan söka medel för större och långtgående satsningar. Upprätta Sveriges internationella kultur- och forskningsinstitut - ett gemensamt nätverk för de åtta kultur- och forskningsinstituten i utlandet samt de tre internationella kulturinstituten i Visby. Inrätta rörliga kulturrådstjänster vid sidan av de fasta kulturråd som i dag finns i London, Berlin, Washington DC, Riga, Warszawa och Moskva. Skapa ett internationellt litteraturcentrum för översättningsverksamhet och för främjande av svensk litteratur i utlandet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17278, "headline": "Ny teatergrupp tar sig an förtryck", "summary": "Mordet på Fadime är en utgångspunkt för Alexander Ahndorils nya pjäs \"Pappas hjärta\" som spelas av Stockholms färskaste teatergrupp.", "article": "I dag uruppförs Alexander Ahndorils nya pjäs \"Pappas hjärta\" av den nyfödda fria ensemblen Stockholms teatergrupp på Teater Tribunal på Hornsgatan i Stockholm. Förutom mordet på Fadime har pjäsen växt fram genom skådespelarna Lennart Jähkels och Maria Salahs ganska länge närda önskan att någon pgång få spela far och dotter. Alexander Ahndoril betonar det kollektiva i projektet. Visserligen är det han som skrivit, säger han, men skådespelarna (förutom de nämnda också Peter Perski) är i högsta grad medskapande. - De har skapat föreställningen tillsammans med mig, ty Stockholms teatergrupp är en skådespelarnas och dramatikerns teatergrupp. Gruppen växte fram ur en längtan från skådespelarnas sida att \"få prata sig fram till en text och verkligen förstå\", säger Alexander Ahndoril. - Det vanliga är ju att en regissör kommer in och har en färdig läsning av en text och säger: \"Så här ska vi göra, hörni\". Men vi har ingen regissör utan jobbar själva, med lite hjälp av Richard Turpin (konstnärlig ledare på Teater Tribunal). Vi behövde kanske lite hjälp med ett öga utifrån. Vi är ju ändå jättegröna, även om skådespelarna har stor erfarenhet som skådespelare ... Ett av pjäsens motton är hämtat från \"Medea\" av Euripides: \"Svag och feg må ingen kalla mig! De undergivna, som i tysthet lida, tillhör jag ej.\" I själva scenbilden finns också en tydlig blinkning till Tjechovs berömda dramaturgiska regel om att geväret på väggen i första akten måste avfyras i den sista. Men \"Pappas hjärta\" är en enaktare på ungefär en timma och 20 minuter. Pjäsen handlar om en ung kvinna som planerar sitt bröllop tillsammans med sin pappa och sin fästman. Konflikterna finns inbäddade i alla tres bakgrund, berättar Alexander Ahndoril: kvinnan sörjer sin mor som övergav familjen när hon var tolv år gammal, pappan genomgick för ett år sedan en bypassoperation som gick fel och pojkvännen har lämnat en treårig relation med en annan kvinna, en relation som nu påverkar hans relation till fästmön. - Den intressanta tanken i pjäsen är nog att en förtryckande struktur alltid ser till att den som blir förtryckt kan acceptera situationen. Om den förtryckta inte gör det blir det någon form av revolution. Alexander Ahndoril har sju romaner och ett stort antal dramatiska verk bakom sig. Närmast ska han skriva tre dramatiska treminutersstycken som utspelar sig i en hiss för ett nytt radioprogram. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17292, "headline": "Prisets pris", "summary": "I dag för hundra år sedan fick Marie Curie Nobelpriset i fysik. Som enda kvinna hittills skulle hon få det två gånger men hennes samtid envisades med att blanda ihop hennes forskning och privatliv.", "article": "Gubbar, gubbar, gubbar - en enda av årets Nobelpristagare är kvinna och hon tar emot priset i Oslo. Att som kvinna kvala in bland de naturvetenskapliga Nobelpristagarna tycks höra till det närmast oöverstigliga. Bland de mer än tre hundra pristagarna i fysik och kemi finner jag bara fem kvinnonamn. Tre av dem bär efternamnet Curie. Marie Curie fick priset två gånger. Hennes dotter Irène Juliot-Curie fick det en gång. I dag för precis 100 år sedan blev Marie Curie den första kvinna att tilldelas ett Nobelpris. Hon fick det tillsammans med sin man Pierre Curie för deras upptäckter om radioaktiviteten och delade priset med Henri Becquerel, som före dem upptäckt att strålning utgick från uran. Men vägen fram till priset var stenig och Marie Curies livshistoria berättar åtskilligt om villkoren för den kvinna som vill ägna sig åt kvalificerad vetenskaplig forskning. När hon föddes i Warszawa 1867 som Maria Sklodowska var hennes framtidsutsikter spärrade, inte bara för att hon var kvinna utan också för att tsarens Ryssland försökte tvinga det polska folket till underkastelse genom att utestänga dem från kultur och utbildning. Hennes far, som undervisade i matematik och fysik och blev änkling när Maria (kallad \"Manja\") var elva år, avskedades från sitt jobb för att han var polsk patriot, men kunde inte hindras från att ge undervisning till sina egna barn i hemmet. Som kvinnor var både Manja och hennes syster Bronja utestängda från universitetet. De anslöt sig i stället till en förbjuden \"flytande högskola\", där man undervisades i hemlighet på nätterna i ständigt nya, tillfälliga lokaler. När äldre systern Bronja fick möjlighet att resa till Paris lovade Manja som då var sjutton år att arbeta på dagarna för att få ihop pengar till systerns studier, medan hon själv pluggade på nätterna. När Bronja blev klar kunde hon så hjälpa Manja att komma till Paris för att studera. Så kom det sig att Maria Sklodowska kom till Paris och blev Marie Curie sedan hon gift sig med Pierre, som var tio år äldre. Men det var hon som fick honom att återvända till forskningen och det var hennes upptäckter som inspirerade honom att forska vidare tillsammans med henne. Resultatet av deras forskning kom att revolutionera både den fortsatta synen på naturen och utvecklingen inom medicinen. Det hindrade inte att när den franska vetenskapsakademin, efter mycket intrigmakeri särskilt av Henri Poincaré, föreslog kandidater till Nobelpriset var det till Pierre Curie, tillsammans med föregångaren Henri Becquerel. Den svenske matematikern Gösta Mittag-Leffler såg dock till att även Marie kom med som kandidat och makarna tilldelades också halva priset gemensamt. Naturligtvis förväntades att Pierre skulle hålla Nobelföreläsningen, hon fick sitta bredvid och lyssna - men han var alltid noga med att betona hennes roll i deras samarbete. Tre år senare omkommer Pierre plötsligt i en olycka, han blir påkörd av en droska när han tankspridd ska korsa en gata. Marie blir ensam med två barn, men fortsätter både forskning och undervisning. När hon fyra år efter Pierres död söker den enda lediga stolen för en fysiker i den franska vetenskapsakademien ändras plötsligt tonen i den stora uppmärksamheten omkring henne. Det här är uppenbarligen inte en plats där en kvinna ska försöka ta sig in, och hon utsätts nu för en ren hetsjakt i pressen. Hennes relation till vännen och forskarkollegan Paul Langevin har, flera år efter Pierres bortgång, djupnat till kärlek - men innan hans skilsmässa är klar. Nu blir hon därför den franska pressens legitima hatobjekt. Antisemitiska tidningar påstår (felaktigt) att hon är en polsk judinna som tagit sig in i landet, utnyttjat Pierre och nu smutsar ner hans minne. En mobb försöker tränga sig in i deras hem och trakasserar de båda döttrarna, då 7 och 14 år. Men inte heller Stockholm är oberört av \"skandalen\", rapporterar Karin Blanc från Paris, som fördjupat sig i protokollen och brevväxlingarna omkring Marie Curies båda Nobelpris. När Marie 1911 på ett unikt sätt tilldelas Nobelpriset en andra gång, denna gång ensam och i kemi, får hon nio dagar före prisutdelningen ett brev från akademiledamoten Svante Arrhenius, själv Nobelpristagare i kemi 1903, där hon ombeds att på grund av skandalen tills vidare avstå från att ta emot priset. Även Gustaf och Anna Hierta Retzius, som så hjärtligt tagit emot och introducerat henne i Stockholm första gången, försöker hindra henne att komma. Marie Curie svarar argt i brev den 5 december att hon har fått priset för sin forskning och att den inte har ett dugg med hennes \"förmenta privatliv\" att göra. I sällskap med sin syster Bronja och sin dotter Irène kommer hon i stället till Stockholm och deltar i samtliga ceremonier. På en bankett med tre hundra kvinnliga gäster, som ordnats för henne av Kvinnliga akademikers förening, blir hon också hälsad med jubel. Under hela hennes karriär hade etablissemanget försökt ställa henne i skuggan av maken för att låta berömmelsens prestige falla över honom. Berövad det skydd som låg i den underordnade rollen som maka och mor var hon utlämnad åt mobbens förödmjukelser, förföljelse och förakt. Behandlingen av Marie Curie låter ana något av det pris kvinnor måste betala om de valde att ägna sig åt sådant som räknades till det ena könets revir och privilegier. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17309, "headline": "Tufft för lexikon i en nischad värld", "summary": "Ett musiklexikon med anspråk att rikta sig till alla får det svårt i dagens nischade musikkultur. Det är Bonniers nya musiklexikon ett exempel på. Men om man är ute efter genrens mittfåra fungerar verket trots att det inte är helt uppdaterat.", "article": "\"Varför står inte Jennifer Larmore med?\" undrar en upprörd läsare i telefon och tillägger: \"Är hon inte världens främsta mezzosopran?\" Han hade precis införskaffat det nya Bonniers Musiklexikon (BML) och inte hittat någon bekräftelse på sin favoritartist, en sångerska som dessutom hade upphöjts i P 2 Musikradion. Ja, vad är det för ett lexikon som missar Larmore till förmån för Tito Beltran? undrade mannen. Finns ingen konsensus längre? Går BML att lita på? Ett musiklexikon med anspråk på ett slags allmän bredd får det tufft i dag. Ingen konstart är så gettofierad - så nischad i genrer och subkulturer som musiken. Ingen konstart har så många självpåtagna eller alternativa \"akademier\". Och ingen annan konstart justerar så ofta sin historia. Ta bara det senaste numret av månadsmagasinet Bon, som rymmer en alldeles lysande och devot historieskrivning över en tidigare negligerad genre: eurodiskon. En egen liten musikkultur och med ett hundratal namn att bedöma betydelsen av. Hur många av dem tror ni fått plats i BML? Det ligger nog i sakens natur att somliga av BML:s läsare kommer att bli förbannade. Dagens musikälskare är ofta specialister på sina områden och rätt så obenägna att kompromissa med sina sanningar. Och de är hyperkänsliga för den kunskap som inte också är hängiven in i minsta detalj. BML riktar sig till den allmänintresserade i alla åldrar. En målgrupp som vill veta mer om \"klassiskt, rock, pop, soul, hiphop, jazz, filmmusik, schlager, visor, opera och musikaler\". Och man har satsat stort på illustrationer, vilket ger ett generöst intryck och väcker lusten till att bläddra vidare. Men den läckert massmediala designen kostar också vad gäller fakta. För den som exempelvis vill veta mer om Bob Dylan får förutom en kort historik en flott sida med låtar och skivor \"i urval\" - men där en stor del av utrymmet upptas av en bild på det mindre viktiga hobbyprojektet The Travelling Wilburys. Men visst fungerar den om man är ute efter det som är mittfåran inom musikens olika genrer. Ändå kan jag tycka att verket inte är helt uppdaterat. Vad gäller den klassiska musiken lider BML likt sina föregångare av en rätt tvivelaktig och gammaldags tysk-österrikisk slagsida, medan flera av den nutida musikens storheter saknas. Var är Ardittikvartetten, Tan Dun, Bryan Ferneyhough, Olga Neuwirth och Helmut Lachenman? Eller Peter Eötvös, som komponerat de senaste decenniernas mest framgångsrika opera (\"Tre systrar\")? Och varför glömma betydande aktiva svenskar: Fredrik Ullén, Kent Olofsson, Ole Lutzow-Holm, Ivo Nilsson, Anders Hultqvist, Per Mårtensson? Detsamma gäller frånvaron av storheter inom den så kallade tidiga musiken (renässans, barock). Var är världsnamn som Andreas Scholl, René Jacobs och Jordi Savall? Och en revolutionerande dirigent som Ivan Fischer? Att pianistgeniet Alfred Brendel bara ges hälften av utrymmet jämfört med en sådan som Eugen Kissin ser också ut som en märklig värdering. Vad gäller övriga genrer blir det också märkligt tunt så fort man kommer ut i marginalen eller till det experimentella. Storheterna inom house, techno, electronica och noise lyser med sin frånvaro. Liksom ett flertal av ikonerna inom den oberoende popmusiken. Var är exempelvis Nick Drake och Dexys Midnight Runners? Går man utanför Europa eller till den musik som etiketteras som \"world music\" blir det riktigt illa. Här saknas till och med giganter som arabvärldens största (Umm Kulthum) och Afrikas främste (Fela Kuti). Och hur kan man undgå Cheb Kahled, Paco de Lucia eller Manu Chao? Den anglosaxiskt eurocent-rerade profilen känns inte alls samtida och verkar helt ha nonchalerat att läsekretsen är mångkulturell. Musikutbudet av i dag är i det närmaste oöverblickbart och mantrat heter \"guidning\". Lexikon har framtiden för sig. Men historien är inte en och horisonterna blir allt fler. Så för framtidens lexikon tror jag mer på två helt andra modeller: ett ymnigt och oavslutat som är nätbaserat för att kontinuerligt kunna korrigeras och kompletteras och ett snävare och uttalat subjektivt som också vågar gå utöver och provocera själva ämneshorisonten. Fast bestörta läsare av typen Jennifer Larmore-fans kommer alltid att finnas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17325, "headline": "Kom tillbaka, Bill! Allt är förlåtet", "summary": "George Bushs korrupta regering representerar ett brott i amerikansk politik. Bara för några år sedan såg allt annorlunda ut. Henrik Berggren har läst en fascinerande bok om Clintons tid vid makten, en odogmatisk man som strävade efter att hitta nya lösningar på gamla problem.", "article": "I senaste numret av New York Review of Books ger Princetonekonomen Paul Krugman ett antal exempel på den korruption som härskar i den amerikanska regeringen. Det mest uppseendeväckande - men ändå bara toppen av isberget - är tillsättningen av en viss Eugene Scalia som chefsjurist vid det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet. Eugene är son till Antonine Scalia, medlem av USA:s högsta domstol. Samma domstol som utnämnde George Bush till president trots att han fick färre röster i presidentvalet än motståndaren Al Gore. Men denna kvittens på leverans från Bush är ändå inte det värsta med tillsättningen. Scalia, vars nya arbete innebär att han ska bevaka de amerikanska arbetarnas rättsliga intressen, har en bakgrund som välbetald lobbyist med uppgift att förhindra arbetskyddslagstiftning. Ett annat aktuellt exempel på hur Bushregeringen går näringslivet till mötes är beslutet att låta gruvbolag dumpa giftigt avfall på statlig mark. Som Krugman påpekar skulle man - möjligtvis - kunna försvara gruvindustrins rätt att förgifta sin egen mark i den privata äganderättens namn. Men här handlar det om att amerikanska staten delar ut korporativa privilegier till intressenter som stött Bushs presidentkampanj. Sedan har vi de mer kända aspekterna: Bushs egna skumma affärer, stora skattesänkningar för företag och höginkomsttagare, avveckling av miljölagstiftning, Irakkontrakt till företag som gynnat republikanska partiet ... Resultatet blir, enligt Krugman, ett förfärande förfall av den offentliga makten i USA. Han menar att den politiska situationen i dag kan jämföras med \"The Gilded Age\" i slutet av 1800-talet. Begreppet, som kommer från en roman av Mark Twain, betecknar en epok präglad av skrupelfria kapitalister som köpte politiskt stöd för att kunna exploatera arbetare och lura konsumenter. Den typ av moralisk indignation som Krugman ger uttryck för klingar ofta stumt på den här sidan Atlanten. För stora delar av den svenska vänstern är hela USA ett systemfel. Det är inte Bush personligen man vill åt, det är kapitalismen. Och den svenska höger som alltid är beredd att generöst anklaga andra för antiamerikanism är oftast ointresserad av hur det egentligen står till i USA. Det är kapitalismen i allmänhet och de frihetsbärande missilerna i synnerhet man gillar. Båda sidor har fel. Högern därför att frågan om innehållet i den amerikanska demokratin är av global betydelse. USA:s inrikespolitik påverkar levnadsstandarden, livskvaliteten och framtidsoptimismen inte bara för de fattiga, utan även för den stora majoriteten av arbetande medelklassamerikaner. Den avgör hur människor över hela världen kommer att uppfatta värdet av demokrati och marknadsekonomi. Vänstern har fel därför att Bushregimens politik inte är en logisk följd av några givna amerikanska värderingar. Tvärtom, som Krugman antyder, representerar Bush ett brott med stora delar av amerikansk 1900-talshistoria. Vi behöver inte gå mer än några år tillbaka i tiden för att hitta ett amerikanskt politiskt ledarskap som såg helt annorlunda ut: Bill Clintons. Att detta har glömts har två orsaker. Den ena är 11 september, som skapade en begriplig men falsk mental klyfta mellan världen-före och världen-efter. Den andra är den bisarra finalen i Clintons presidentskap, med spermafläckiga klänningar, cigarrer och en riksrättegång som dolde mer än den avslöjade. Men nu, när solkigheten hos den nuvarande regimen börjar framträda i tydlig dager, blir det möjligt att göra en mer rättvis bedömning av Bill Clintons åtta år vid makten. Den politiske journalisten Sidney Blumenthal kom till Vita huset i början av Clintons andra mandatperiod. Han anställdes som \"assistent\" till presidenten, en verklighetens Toby Ziegler, för att anknyta till det liberala drömbygget i tv-serien \"Vita huset\". I boken \"The Clinton Wars\" ger han en fascinerande och initierad bild av det amerikanska 90-talet. Det är en partisk framställning. Blumenthal har en nästan devot inställning till Bill och i synnerhet till Hillary Clinton. Men det är också en välargumenterad skildring av såväl Clintons framgångar och motgångar som de smutsiga metoder hans motståndare använde sig av. Liksom många mittenpolitiker fick Clinton både högern och vänstern mot sig. De konservativt religiösa hatade honom med en fanatism som påminner om utfallen mot Palme. Och likt Palme var han ett slags klassförrädare, fast åt andra hållet. En fattig vit pojke från sydstaterna som utbildade sig vid östkustuniversitetet Yale och sedan Oxford, som inte ställde upp i Vietnamkriget och dessutom verkade trivas alltför bra med svarta människor. Men den liberala och socialdemokratiska vänstern var också skeptisk. Han var inte riktigt rätt sort, gjorde uttalanden om att \"den starka statens tid var förbi\". Han ville en \"tredje väg\" och sökte hela tiden kompromisser kring sjukförsäkringar och socialhjälp. Lägg därtill karaktärsfrågorna - \"jag drog aldrig halsbloss\"; \"jag hade inte sex med den kvinnan\" - och man får en ledare som inte tycks höja sig över tiden utan snarare sjunka ner i den. Men Blumenthal påminner om att Clinton var en resultatinriktad konsensuspolitiker. Han drevs av en äkta övertygelse om att statens uppgift var att ge alla amerikaner både en grundläggande trygghet mot marknadsekonomins avigsidor och en möjlighet att förbättra sina liv. Han var inte populist utan en populär socialliberal. Det var det hans fiender inte kunde stå ut med. De första åren av Clintons presidentperiod var motiga. Republikanerna hade effektivt stoppat Clintons planer på ett reforminriktat presidentskap. Från dag ett av valkampanjen 1991 hade inflytelserika högergrupper med vitriol giftighet spridit sexuellt skvaller om Arkansasguvernören och hans fru. Att paret Clinton inte bara kunde stå upprätta under denna förtalskampanj utan också genomföra många av sina politiska planer är imponerande, på gränsen till he-roiskt. Mot slutet av första mandatperioden vände det. Clinton hade höjt skatterna, fått ordning på budgetunderskottet och höll på att skapa ett överskott som han skulle använda till att säkra det darriga pensionssystemet. Inflation och arbetslöshet var rekordlåga. Han hade visserligen misslyckats med att skapa en allmän sjukförsäkring, men det berodde inte på bristande engagemang utan på alltför hårt motstånd, inte minst från den privata försäkringslobbyn. Det var också till stor del hans förtjänst att Nato till slut ingrep i det sönderfallande Jugoslavien och stoppade hotande etniska rensningar i Kosovo. Han lade stor vikt vid internationellt samarbete och skulle utan tvekan ha hanterat Irak med mer klokskap än sin efterföljare. Clinton var tuff, men han var först som sist politiker, inte tempelriddare. Alla reformer var inte lyckade. Clinton rullade upp delar av Roosevelts \"New deal\"-politik genom att införa tidsbegränsad socialhjälp. Under högkonjunkturen fungerade detta ganska väl, men i dag, när arbetslösheten har stigit, öppnar det farligt stora hål i de sociala skyddsnäten. Men Clinton var en odogmatisk socialreformator som strävade efter att hitta nya lösningar på gamla problem, inte sopa dem under mattan. Och så slutligen Lewinskyaffären, där republikanerna efter åratal av fiskande i Clintons privatliv drev fram en författningsvidrig riksrätt för att han ljugit om sitt sexliv. Det är en än underligare historia i backspegeln med tanke på de skandaler och den korruption som omger Bushs presidentskap. Varför har amerikanska väljare lättare att leva med politiker som säljer sina tjänster till lobbyister än med politiker som gör erotiska snedsteg? Kanske har den amerikanska vänstern varit alltför gentlemannamässig. Om högerrepublikaner använder sina motståndares sexualliv för att misstänkliggöra sociala reformer, borde progressiva demokrater kunna peka på att Bush har låtit en liten grupp rika och mäktiga affärsman kapa det amerikanska statsskeppet. Vad är fellatio i Vita huset mot en regering som bedriver konstant skörlevnad med de amerikanska storföretagen? Sidney Blumenthal The Clinton Wars Sidney Blumenthal The Clinton Wars Farrar, Straus and Giroux ", "article_category": "culture"}
{"id": 17329, "headline": "Unga polska poeter bygger nytt", "summary": "Nu kommer polackerna. Under året har den polska litteraturen stått i fokus. Antologin \"17 polska poeter\" lyfter fram en mångröstad dikt om ett land i förändring.", "article": "Det tar ett tag innan antologin \"17 polska poeter\" kommer i gång. Först läser man en rad allmänna och ganska konturlösa dikter. Men sedan, efter ett femtiotal sidor, möts man av ett \"Givakt!\" Det är Marcin Swietlicki som beskriver hur de unga polackerna fyra och fyra eller två och två går genom Europa till \"stormarknadskatedralen\". \"Nu är barndomen slut. Giv-akt! Säger fröken.\" Sedan marscherar de mot de varma utländska haven, mot bättre cigarretter, bättre sprit, bättre bindor, blöjor, bilar och piller. Det är något infernaliskt med att låta polacker med sin historia av olika herrar och folkförflyttningar marschera ytterligare en gång - den här gången in i den kapitalistiska världen. Första gången jag läste Swietlickis dikt såg jag plötsligt slutscenen med de marscherande leksakerna i Disneys \"Jultomtens verkstad\" framför mig. Sedan går det liksom inte att läsa den utan att höra den amerikanska tomtens stora och bullriga \"HA! HA!\" innan han knyter ihop säcken. Antologin ger vad det lider en god bild av den polska poesin. 17 röster, 17 skrivsätt. Boken övertygar mig kanske inte om en poetisk guldålder, men likväl ett vitalt litterärt klimat. Översättarna kommer från Litterära översättarseminariet på Södertörns folkhögskola och förordet berättar hur deras tolkningar vuxit fram genom diskussioner. Det måtte har varit ett lyckosamt sätt att arbeta för över lag känns översättningarna lyhörda och precisa. När det någon enstaka gång låter knyxigt är man beredd att tro att det beror på originalet. De 17 poeterna är födda efter 1960 och tillhör den första generation som inte behövt försvara eller ta avstånd från kommunismen. De växte upp när regimen successivt bröt samman och västinfluenserna rasade in. \"Vår nya situation hördes innan den syntes\", skriver kritikern Piotr Sliwinski i ett efterord. Det uppstod nya ord, nya livsstilar, ny slang, ny musik. I 90-talets Polen pågick \"en oupphörlig tävling mellan olika språk, diskurser, slutsatser och bevis\". De nya poeterna publicerade sig i nya tidskrifter och gav 1991 ut den omdiskuterade antologin \"Barbarerna har kommit\". Och vad berättar då rösterna? Enhetliga är de minst av allt. Ibland slängigt feministiska (Marta Podgornik), mörkt sexuella (Eugeniusz Tkaczyszyn-Dycki) eller religiöst omprövande (Wojciech Wencel). Ändå är det intressant att se hur de med sina olika skrivsätt beskriver ett förändrat land. Jag fäster mig speciellt vid Pawel Marcinkiewicz dikter. I korta samtidsberättelser beskriver han hyreshusgårdar, piskställningar, lekande barn, gungor, busshållplater. Hela tiden finns bilder som bryter vardagsseendet med: en kanariefågel, en smörblomma i snön, en gul tröja på en balkong, en brevbärare som cyk-lar förbi med jackan fladdrande som \"gaslågor\". I dessa realistiska dikter ljuder en stor och mäktig ton. Alla nya varor och all reklam till trots ser han ett stilla mysterium. Så här fint faller skymningen över ett bostadsområde: Det är ännu ljust, fast de första kvällsfacklorna närmar sig från väster, färgar så sakta av sig på betongen och alla ljuden klingar plötsligt så rent, cigarettändarklicket, klackklappret, billarmstjutet --- och ljusen tänds i fönstren och genom persiennerna som är ännu öppna syns hur man stökar i köken, packar upp matkassarna, barnens vilda lekar, men till slut svalnar det skyhöga fyrverkeriet, explosionen av rött En stjärna tänds och \"efter den de dödliga systrarna\". Vilka systrarna är vet vi inte, men i betongen blir de magiska. Marcinkiewicz undervisar i engelsk och amerikansk poesi och hans föreläsningar om John Ashbery, Frank O´Hara eller Lawrence Ferlinghetti skulle jag gärna höra. Hans egen dikt är en lyckad legering av en östeuropeisk och anglosaxisk tradition. En besläktad dikt skriver Jacek Podsiadlo. Han suggererar fram en stark främlingskänsla, en känsla som det unga diktjaget har gemensamt med den gamla kvinnan som förvirrad rör sig mellan bilarna: \"hon har gått vilse med sin panik\". Hon känner inte längre igen sig bland alla nya hus och butiksskyltar. \"Vi har nog samma tanke denna speciella morgon: det är inte rättvist att allting förändras.\" Men Podsiadlo vidgar vilsenheten så att den möjligen färgas av det moderna Polen men snarare är universell. Det är därför det blir bra. Att det inte längre finns någon Gud att vända sig till står utom allt tvivel: \"dikterna får bli min bön, fast jag inte vet till vem\". Ska man lyfta fram ett stämningsläge i antologin så är det ändå en känsla av baksmälla. Inte heller den här gång blev allt förändrat. Kajorna är desamma. De grå molnen. De slitna husen. Kvar finns samma gamla vanliga livsteman. Kärleken. Kroppen. Bristen. Se, allt återvänder, står det i Krzysztof Koehlers dikt \"Vinden är tillbaka\". Det enda som inte kan återvända är vi, skriver han, och det låter lovande tills tillägget kommer: eftersom vi är på väg mot döden. Men annars skriver han en frisk dikt som försöker skruva ner orden till deras ursprungliga betydelser. Alltså: inte retorik, inte propaganda. Men heller inte nutidsspråk från reklam och tv. Utan: Tåg. Hund. Sol. Fönster. Tröskel. Åker. Ko. Det är märkligt vilken lätthet han uppnår genom den språksaneringen. Här-ifrån kan vad som helst hända. Ensam. Månen som en diskus. Marken som glas. Stjärnor. Hund på språng. För varje aftonbön sjunker himlen. Jag andas inte. Tiger. Jag andas inte. Stoppar in foten i luftens stigbyglar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17343, "headline": "Ann Petrén är nöjd med att ta plats", "summary": "Ann Petrén är stolt över sin hyllade rollprestation i Björn Runges \"Om jag vänder mig om\". Men framför allt är hon glad över att en snart 50-årig kvinna får ta plats på duken.", "article": "Ann Petrén döljer inte och har ingen anledning att dölja att hon är stolt över sin rollprestation som den frånskilda, vasstungade och mycket aggressiva Anita Johansson i Björn Runges nya film \"Om jag vänder mig om\". Kritikerna har höjt henne till skyarna. \"Denna fantastiska Ann Petrén\", utropade Eva af Geijerstam i denna tidning. Orvar Säfström i SVT:s \"Filmkrönikan\" talade lyriskt om hennes karriärs höjdpunkt och att det luktade Guldbagge lång väg. Hon är stolt, säger hon, för att Björn Runge vågade gå förbi den vanliga fantasilösheten och rädslan i filmvärlden och satsa på henne, en snart femtioårig skådespelerska \"som inte har så högt marknadsvärde\". - Det har han fått utdelning för, tycker jag. I den här filmen, som rymmer våra mest bekanta filmskådespelare, blir jag ju en främmande fågel eftersom jag inte gjort så mycket film. Man kan inte vara trött på mig på film, och det är jag ganska nöjd med. Ann Petrén misstänker att Björn Runge hade sett hennes raseri i rollen som en rättshaverist i \"Besvärliga människor\", en film som bygger på en teaterpjäs som Suzanne Osten satte upp på Unga Klara. Det passade för rollen som Anita Johansson, en roll som inte var riktigt färdig när regissören först tog kontakt med Ann Petrén i början av förra året. Rollen växte fram efterhand. - Jag kände mig väldigt delaktig, och det tror jag är ett jätteberöm till en regissör. I filmen söker Ann Petréns rollgestalt upp sin frånskilde man, som nu lever med en betydligt yngre kvinna. Hon konfronterar honom i en våldsam verbal uppgörelse efter att handgripligt ha hotat med en elpistol och tvingat den nya hustrun att binda honom vid en stol. - Det är inte så vanligt att kvinnor blir så rasande, aggressivitet är ju väldigt oattraktivt. Det är hotfullt, hon accepterar inte offerrollen ... Varifrån får man förmågan att leva sig in i en sådan kvinna? - I människan ryms ju allt, säger Ann Petrén med ett citat från sin yngre kollega Jonas Karlsson. - Jag ryms ju också i den där ilskan. Ibland ligger ilskan längre fram än sorgen. Det är mitt jobb att vara skådespelare, och jag bestämde mig för att det skulle gå. I somras fick Ann Petrén de svenska teaterkritikernas pris för 2002 för sin roll i Suzanne Ostens uppsättning av \"Det allra viktigaste\" på Unga Klara. Där gestaltade hon en man, Dr Fregoli. Under en period förra hösten spelade hon i denna pjäs fem kvällar i veckan samtidigt som hon spelade in \"Om jag vänder mig om\". - Det var mycket jobbigt och mycket intressant. Det fanns något användbart i att jag alltid var trött. Jag kan också tänka mig att rollen som man - detta att få ta på sig kostym och makt och inta det manliga rummet - svämmade över på filmrollen. Modet att ta plats ... Just nu spelar Ann Petrén \"Kvinnorna vid Svansjön\" på Stockholms stadsteater. I vår tas \"Det allra viktigaste\" upp igen. Nästa höst tänker hon ta tjänstledigt för att studera teater vid Teaterhögskolan i Malmö, där hon utbildade sig för tjugofem år sedan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17348, "headline": "Juniorernas festival växer", "summary": "Julia Urbán och Rebecca Laakso tävlar för Sverige i ungas Eurovision song contest.. Barnen behandlas som stjärnor men samtidigt ska de veta att på måndag är det skola som vanligt, säger arrangören bakom den första eurovisionsfestivalen för barn som sänds i TV i kväll.", "article": "Kompisarna Julia Urbán och Rebecca Laakso, 10 och 11, från Uppsala har tillsammans med sex unga cirkusartister från Ung Cirkör sedan i onsdags varit på plats i Köpenhamn inför kvällens stora final i Junior Eurovision Song Contest. I kväll ska de som nummer 14 av totalt 16 tävlande stå på scenen framför en tv-publik som kan nå upp till 100 miljoner. Det verkar inte oroa svenska The Honeypies. - Nej, jag blir bara nervös fem minuter innan vi ska på scenen, säger Julia när de på fredagsmorgonen möter den svenska pressen vid ett frukostmöte. Lite för tidigt, förstår man på Rebecca som säger att hon helst bara vill sova. Det har varit en intensviv vecka i Köpenhamn med repetitioner, sightseeing, Tivolitur och pressmöten. Men efter ett tag glider både smörgås och brownies ned och hon svarar vant på journalisterna frågor. Det är lusten att sjunga och dansa som har gjort att de svenska tjejerna ställer upp och den verkar de dela med merparten av deltagarna. Runt om i Europa har tusentals barn skickat in sina bidrag, alla med hopp om att vara bland de lyckliga som får stå på scenen i Köpenhamn. Sveriges Television fick in 1.300 bidrag till den svenska finalen, allt från barn som bara sjöng en melodi på tv:s telefonsvarare till i det närmast färdigmixade demotejper. Det är Rebecca Laakso som har skrivit det svenska bidraget och enligt reglerna måste barnen själva stå för text och musik. I Danmark har debatten rasat den senaste veckan sedan det visat sig att flera av bidragen till den danska festivalen har skrivits av professionella musiker. - Därför ska reglerna stramas upp ändå mer till nästa år, säger \"uppfinnaren\" av arrangemanget, Preben Vridstoft, barn- och ungdomschef på Danmarks Radio. För två år sedan arrangerade danskarna den första nationella schlagerfestivalen och i fjol stod de bakom den skandinaviska tävlingen med sammanlagt nio bidrag från Norge, Sverige och Danmark. I år är det europeiska radiounionen som står för arrangemanget, som har en budget på sju miljoner danska kronor. - Tanken på en schlagerfestival för barn växte fram efter att jag i många år har sett hur barn som tycker om att uppträda också vill att vi vuxna ser på, säger Preben Vridstoft som däremot inte har mycket till övers för program som \"Småstjärnorna\". - Det är inte på barnens villkor, de kläs bara ut och ska vara några andra och inte sig själva. I kvällens sändning hälsar stjärnor som Britney Spears till deltagarna men några Britney-kopior finns dessbättre inte på scenen. Massor av ungar i streatwear och joggingkläder utan bara magar. Oskyldigast är Cyperns blyga flickor i rosa som vågar sig på en ballad och Danmarks flicka i guldklänning med arabiskinspirerade toner. Flera killar sjunger solo, som kroatiske Dino, spanske Sergio och brittiske Tom. De får alla de två små norska flickorna vid min sida att sucka betaget vid fredagens första genrep. Belgien och Nederländerna satsar på rockband som verkar närma sig den övre åldern på 15 år och nästan alla länder har dansare med på scenen. Nästa år arrangeras tävlingen i Storbritannien, oavsett vem som vinner kvällens final i Köpenhamn. - Det är för att det inte ska läggas onödig press på barnen, säger Preben Vridstoft. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17368, "headline": "LeMarc har fått tillbaka glöden", "summary": "Peter LeMarc ansågs vara en av Sveriges allra bästa låtskrivare, men sex år har gått sedan senaste skivan. Nu har krisen släppt och han har insett att han är bra på det han gör. I en kontorslokal har LeMarc arbetat med den nya plattan, som handlar om hans skaparkris.", "article": "Peter LeMarc säger utan omsvep att han är mycket mallig över sin nya skiva, \"Det som håller oss vid liv\", hans första på sex år. Han \"fryser\" på den när han lyssnar, säger han. Favoritspåret just nu heter \"Detta blir min död\". Tramporgel, mandolin, en svidande text om en begravning, ja faktiskt. Den handlar i själva verket, liksom de flesta texterna på den nya skivan, om den djupa skaparkris som Peter LeMarc gick in i efter det förra albumet (\"Nio broars väg\", 1997). Han sitter i arbetsrummet i villan i Bagarmossen och tycks försvinna in i sig själv när han lyssnar på detta spår, och han vaggar nästan omärkligt på sitt kalrakade huvud till en textrad som \"här ligger den jag en gång var\". - Ja, jag trodde inte att jag skulle ge ut en skiva igen. Jag hade kommit till en punkt där jag bara inte kunde köra på. Det var som att vara i kvicksand och bara sakta sjunka nedåt hela tiden. Han hade femton år bakom sig i branschen, han ansågs vara en av Sveriges allra bästa låtskrivare, nästan allt han hade gjort under tio år hade sålt guld eller platina och han dyrkades av hängivna fans. Vad hände? - Jag tror att det var svårt, eller omöjligt, att leva upp till det som jag trodde var förväntningarna, säger han. Nu förstår jag nog bättre att jag är ganska bra på det här. Jag har en talang. Numera vågar Peter LeMarc också inse att han har en röst som är unik. Tidigare uppfattade han sin egen röst som väldigt anonym, som vems som helst, \"lite mjuk så där\". Insikten har lett till \"en ganska skön känsla av frihet\", och han tycker att den nya skivan låter \"betydligt mer naken och bar\" än hans tidigare skivor. Han nämner ett annat spår, \"Från ett fönsterlöst rum\", som centralt för vad han vill säga med denna skiva, som framför allt är en trösteskiva och en läkeskiva för honom själv. Där finns beskrivningen av honom själv då: \"Du som var säker på det mesta/ Käfta emot natten/Du höll ditt huvud över ytan/Du kunde nästan gå på vatten.\" Och beskrivningen av honom själv i krisen: \"Du är rädd för att leva/Och lika rädd för att dö/Men mest rädd för att bli galen/Och sakta smälta ned som snö.\" Men också lösningen: \"Vägen ut leder inåt igen.\" Peter LeMarc tog vägen ut via en kontorslokal på Frejgatan i Stockholm. I flera år efter \"Nio broars väg\" hade hans familj och vänner tjatat på honom att åtminstone försöka skriva nya låtar, gå in i en studio igen. Till slut lyckades en mycket nära vän mala ned allt hans motstånd. Vännen sa att han inte skulle vara på sitt kontor i fjorton dagar och här är nycklarna, nu åker du dit på måndag, jag ringer och kollar att du är där. Så Peter LeMarc åkte dit med sin gitarr, \"en leksakssynt\" och den enkla grå låda (den står fortfarande i ett hörn av arbetsrummet) där han samlat, även under krisen, alla sina idéer och uppslag. Under de första dagarna i kontoret på Frejgatan blev det ingenting på det vita papperet. Men efter ett tag gav Peter LeMarc sig själv ett uppdrag, en uppgift: att skriva sånger om sin egen kris. Därmed fann han vägen ut. Om han över huvud taget skulle skapa nya sånger, insåg han, så måste de förmedla något slags känsla av hopp. - Det började väl komma efter hand. Jag gjorde enkla hemdemos, även om jag var fast övertygad om att det inte var någonting att ge ut. För ungefär ett år sedan blev det bestämt, han hade kontrakt med ett nytt skivbolag, det fanns ingen återvändo. Han och sonen Marc hittade på arrangemang och bestämde vilka låtar som skulle vara med. När det blev dags för inspelning tapetserade Peter LeMarc hela studion med stränga Regler, som hans musiker snabbt döpte till \"Trollhättedogma\" efter hans födelsestad. Allt skulle till exempel spelas in live, alltså utan sångpålägg i efterhand och utan hopklipp av olika tagningar. - Den tagning vi bestämde oss för att behålla skulle låta bra. Det skulle vara gåshud på det vi hörde. Några andra regler: utgå från rummet, tänk akustiskt, less is more, inga lagningar och lappningar i efterhand av misslyckade ackord och slikt. Allt för att undvika maskinmässighet och vinna i fräschör. - Visst, därför finns det saker som är lite svajiga och fel på skivan. I en sång sjunger jag till och med lite surt, jag som brukar berömma mig av att vara en väldigt tonal sångare. Men jag gillar skönhetsfläckar. Det perfekta är aldrig vackert. Nu känner Peter LeMarc sig skönt lättad och befriad, han tycker att han har gått stärkt ur sin kris. Nej, någon turné blir det inte - men han är väldigt sugen på att spela in mera. Han har mer material, flera låtar från de tysta åren, men han är långtifrån säker på att han vill spela in just dem. - Jag vet hur jag brukar reagera på gamla låtar. Det var då. Nu är nu. Peter LeMarcs hemsida ", "article_category": "culture"}
{"id": 17396, "headline": "Visst kan man sjunga för barn om knivar och slakt", "summary": "Varför gör man opera för barn och hur gör man? På Yo!, en festival i Utrecht, med ett rikt utbud av seminarier, workshopar, konserter och föreställningar besvarar man frågan med föreställningar.", "article": "\"Varför?\" är världens vackraste ord. Anthony Heidweiller är operasångare, konstnärlig ledare för Buffo Operamakers samt initiativtagare till och motor i barn- och ungdomsoperafestivalen Yo!, uttytt som \"Young Opera\" helt enkelt. Yo! är en biennal och dess andra session hölls nu i oktober i Utrecht några mil söder om Amsterdam med föreställningar, seminarier och workshopar. Varför \"Varför\"? För Anthony Heidweiller är det grunden för hans förhållningssätt till omvärlden och konsten, och mest lyrisk blir han när han hör ordet uttalas av barnamun. På det där självklara och oförvägna sättet, långt innan sådant som prestige, karriärstegar och rädsla för att förlora jobb, vänner och inflytande får frågan att fastna i halsen. - Barn är hjältar, de gör vackra val, de tar risker. Vi äldre väljer inte utan att alltid tänka på konsekvenserna, säger han. Det kan ju låta gravt idealiserande men å andra sidan uttrycker det tydligt vad han själv vill med sin konstart och också vilken öppen syn han har på den unga publik han vänder sig till. Anthony Heidweiller sjunger baryton och var tidigare knuten till De Nederlandse Opera i Amsterdam, där han fortfarande brukar göra två stora roller om året. När han bildade Buffo Operamakers 1998 var honom operavärlden för trång och otillräcklig. - Jag kände att det var nödvändigt med en attitydförändring. Operakonsten är så upptagen av esteticismen, men nu lever vi i en tid där det inte räcker. Andra konstarter är betydligt modigare, mer flexibla och experimentella. Det är väl därför Anthony Heidweiller så ofta får frågan \"men, varför opera för barn?\", som om det handlade om oförenliga begrepp. - Varför barnböcker? Varför teater, film, musik för barn? Varför konst för barn, varför någonting över huvud taget? är hans svar. \"Buffo Operamakers\" första produktion var en \"basketbollopera\" som väckte uppmärksamhet. Gruppen blev framgångsrik om än inte ekonomiskt. Men vad Anthony Heidweiller saknade mer än pengar var ett stort internationellt forum för utbyte av tankar, idéer och praktik runt barn, ungdom och opera. Att han själv fick så stor uppmärksamhet i början berodde på att han var först. Och ganska ensam. Han beskriver den situationen med: \"I de blindas rike är den enögde kung.\" Han understryker att all den kritik han utsätter dagens operaliv för bottnar i en stor kärlek till konstarten och dess tradition. - Operavärlden är så upptagen av sig själv. Men vi lever i en tid när det inte räcker. 1999 vände han sig till Henk Scholten som just blivit utsedd till konstnärlig chef för Stadsschouwburg - stadsteatern - i Utrecht, och möttes av: - Det här skall vi göra. Se till att bli klar till 2001! Av detta blev biennalen Yo! som Anthony Heidweiller ansvarar för tillsammans med producenten Saskia van de Ree. Från den har två föreställningar bitit sig fast i mitt minne: Holländska Xynix Operas \"Romeo en Farida\", en kärlekshistoria mellan en holländsk man och en turkisk kvinna, enkelt och vackert berättad och med en medryckande och dramaturgiskt verkningsfull folkloreinspirerad musik. Miljön är ett slakteri, spelet återhållet frenetiskt. De knivar med brynen som fungerar som rytminstrument i ouvertyren förebådar det tragiska och blodiga slutet som historien leds till med skrämmande konsekvens. Hans Werner Henzes \"Pollicino\" med Nationale Reisopera är en grym saga om övergivna barn och kannibalistiska vuxna, underfundigt berättad med en stor bok i fonden som scenografin bläddrades fram ur. Professionella sångare och barnsolister och en stor barn- och ungdomsorkester intog scenen med drastisk berättarglädje. De visade, precis som Xynix Opera, att det går alldeles utmärkt att vara skrämmande och till och med motbjudande när man har barn i salongen, bara det är bra och underbyggt. Redan vid starten oroade Anthony Heidweiller sig för att Yo! blir en intern angelägenhet dit samma personer skulle återkomma år efter år. Så redan från början drog han dit mycket unga kompositörer, librettister och artister, många fortfarande under utbildning. Ett av de starkaste och roligaste inslagen i årets festival var redovisningen av projektet \"Kloppend Hertz\", dit tio mycket unga kompositörer och lika många librettister bjudits in för att skapa var sin tio minuters presentation av en idé till en opera. Två långa förmiddagssessioner där fem verk presenterades konsertant och stöttes och blöttes avlutades med en kvällsmaraton med alla verken i svit. Till kompositörernas förfogande fanns solister och instrumentalister, lika unga de. Som förövning hade alla först gjort var sin femtiosekundersopera. Några utkast till helaftonsopera, andra stycken mer påminnande om trailrar eller stämningsbeskrivande. Själv fascinerades jag mest av 29-årige Christoph Knapmeyers \"Mobiltje\", faktiskt en komplett opera som omfattar tre arior, och 26-årige Floris van Bergeijk \"Prins Frentzen\", som är en saga med politisk udd runt ett kungahus som faller ihop av inre stridigheter som utmynnar i inbördeskrig. \"Mobiltje\" handlar om en flicka som hittar en extraknapp på sin mobil. Den förste hon kommer i kontakt med är en skrävlande George Bush, den andre en fundamentalistisk Mohammed. Musiken backar upp och får färg av deras propagandisktiska krigsförklaringar, så bryts tonläget totalt och pojken Ali berättar varför hans armar och ben är bortsprängda: den uppfordrande enkelheten i hans berättelse höll publiken i ett järngrepp. Jag träffar Floris van Bergeijk och Christoph Knapmeyer tillsammans med Neil Wallace, moderator och debattledare under festivalen. Han är frilansande producent, för närvarande stationerad på Concertgebouw i Haarlem. Samma berättigade fråga igen: Varför opera för barn? Det barn trakteras med i sammanhanget är långt ifrån alltid något man önskar dem. Det är lätt att se operakonsten som ett getto. - Det är i så fall många av institutionerna som är getton, inte operakonsten i sig, den har fantastiska möjligheter, säger Neil Wallace. Svaret på frågan \"varför opera för barn?\" lånar han från Louis Armstrong som fick frågan \"varför jazz?\" - Måste du fråga så kommer du ändå inte att förstå svaret. - Barn kan hantera så oändligt mycket mer än många tror och de kan ta abstraktioner, säger Floris van Bergeijk. Det är oftare föräldrarna som har svårigheter med sådant de inte omedelbart begriper. Han berättar att han och några vänner började leka med tanken på \"Prins Frentzen\" redan för tio år sedan. Konceptet är ett naivt \"vad händer sedan\", men han har aldrig haft barn i tankarna vid arbetet. Det känns kul och stimulerande att göra den för barn, men han tänker inte annorlunda för det. Å andra sidan var han ju inte mycket mer än ett barn själv när han började på sin historia för tio år sedan. Om sitt arbete säger han: - Misstaget folk gör är att de tror att musiken är viktigast i en opera. Det viktigaste är dramat! När Christoph Knapmeyer började arbeta med \"Mobiltje\" hade inte heller han några teorier om opera för barn i huvudet, trots att det var efter att han blivit tillfrågad av Yo!. - Det var när jag kom hit och hamnade i en diskussion om barnopera med åsikter och argument som jag aldrig tänkt på förut, säger han. Hur fångar man då barns intresse? Frågan kom upp på en av de stora diskussionerna under \"Kloppend Hertz\" och stort bifall fick den musiker som sade att \"tar jag med ett barn till operan vill jag att han eller hon skall uppleva det som är speciellt där: Rummet. De levande människorna. Instrumenten. Tystnaden\". Detta som svar på ett inte lika uppskattat inlägg om att man måste söka sig till barn- och ungdomsutbudet i grannskapet runt MTV för att finna näring åt barnkulturen. - Vill de ha MTV sätter de på MTV, alla vet var man hittar det, säger Neil Wallace när vi tar upp frågan igen. - Tv är bäst på det dom gör, och det är operan och teatern också. Skulle vi ta till oss deras estetik blev det bara imitationer. Och det är inte det de kommer till oss för att se. - Ingenting kan konkurrera med ett möte mellan levande människor i ett teaterrum, säger han och citerar den engelske dramatikern Howard Barker, som kallar teaterrummet \"the last illegal space in the world\". Anthony Heidweiller säger när vi talas vid sista dagen att han bestämt att ge de tio unga kompositörerna möjlighet att fortsätta utveckla sina operor till nästa festival om två år. Han gläds över deras djärvhet, deras sätt att ta barn på allvar och åt att den musik de komponerat vågat vara djärv, ofta så abstrakt och så rikt varierad. Hans egen musikaliska ledstjärna är den amerikanske kompositören John Cage, som dog 1991, 79 år gammal och som ständigt tog in nya idéer och kvaliteter i sina verk och bytte ut dem så fort de visade tecken på att etablera sig. - Han var så abstrakt, men samtidigt så klar. Han hade den sortens klarhet som barn förstår men som föräldrar kan ha svårare att ta till sig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17403, "headline": "\"Alla klarinettister drömmer om Mozart\"", "summary": "Den svenska klarinettisten Martin Fröst har blivit en av BBC:s påläggskalvar och spelar samtidigt tillsammans med de mest framstående symfoniorkestrarna i Europa. När han inte ägnar sig åt att släppa skivor, vinna priser eller att experimentera i Stockholm förstås.", "article": "Det är lätt att bli bländad av Martin Frösts meriter och utmärkelser. En ung, svensk klarinettist vars recensioner strålar från tidningssidor världen över och som framfört klassiska verk med de mest framstående symfoniorkestrarna på de tyngsta scenerna i Europa. Men själv verkar han inte ha fått sol i ögonen, han talar om hantverk och hårt arbete, publikkontakt och viljan att hela tiden lära nytt. Martin Fröst, född 1970, har blivit utvald att delta i BBC:s program för \"new generation artists\". Han har just påbörjat projektet som inkluderar täta produktioner som ofta direktsänds, dels från Storbritannien, dels från Europas övriga scener och USA. Det betyder ständig exponering och möjligheter att knyta värdefulla kontakter. Som en del av programmet gav han förra veckan en solokonsert i Wigmore Hall i London, när strömmen plötsligt försvann i hela det centralt belägna kvarteret. Martin Fröst skulle uruppföra ett svenskt verk med elektroniskt ackompanjemang, men tvingades improvisera i stället. - Gamla fotogenlyktor lyste upp salen och det uppstod en stark gemenskap. Publiken började spontant önska stycken. Det är sådant jag drömmer om inför varje uppträdande inte att strömmen ska gå, men att det ska uppstå en speciell stämning och att man får uppleva något tillsammans. Det får aldrig bli rutin, säger Martin Fröst. Han har omkring 100 spelningar inplanerade under året och ska leva upp till sin nivå i världsklass i snitt var tredje dag. - Det man måste göra är att hela tiden fokusera på musiken. Alla tycker något, förväntar sig något, har synpunkter på arrangemang och val av stycken. Men musiken är trogen och ger näring i yrket om man håller sig till den, förklarar Martin Fröst utan att tappa ögonkontakten. Man möter en mycket intensiv blick under de blonda lockarna. Det första han började spela var fiol, men det var för svårt och tråkigt så han övergick till fotboll. Senare upptäckte han blåsinstrumenten i jazzband och ensembler och klarinetten blev den utvalda. Nu är instrumentet en del av honom. Fingrarna rör sig smidigt i luften när Martin Fröst talar, som om klaffarna och hålen aldrig är långt borta. I Sverige har han fått rykte om sig som en experimentell, avantgardistisk musiker, som leker med ljus och rörelser på scenen och väljer nyskriven musik. Men själv känner han sig inte hemma i beskrivningen och vill tona ned \"showandet\". - Jag spelar nästan bara klassiskt. När jag väljer repertoar måste det vara stycken som jag kan framföra många gånger. - Samtidigt representerar naturligtvis jag, liksom alla artister, min samtid. Jag har något enstaka uruppförande av ett större verk varje år, vilket får stor uppmärksamhet i medierna. Kanske har jag också använt Stockholm som en experimentstuga för en del spännande projekt. Visst är det så att det banbrytande lockar. Som Anders Hillborgs klarinettkonsert, ett svenskt, nyskrivet verk med lite annorlunda anslag, som tillhör Martin Frösts repertoar och verkar gripa och beröra publik även utomlands. Eller multikonstproduktionen \"No strings attached\" som han kommer att framföra med Malena Ernman i Berwaldhallen i januari. Nyligen har han också spelat in en musikvideo tillsammans med koreografen David Dalmo som tillhör dansgruppen Bounce. Det är klart att man blir nyfiken. Året började med att Martin Fröst fick ta emot The First Boretti-Buitoni Trust Award, ett ekonomiskt generöst pris som finansierat videoinspelningen och gjort det möjligt för honom att beställa ett antal nyskrivna stycken. Men för Martin Fröst är det den nyutgivna skivan med Mozarts klassiska klarinettkonsert och klarinettkvintett som är det största just nu. - Det är vad alla klarinettister vill spela in. Det är den konsert jag gör oftast och som ligger mig varmast om hjärtat. I dag är han på plats i Amsterdam för att på scenen Concertgebouw framföra Mozarts konsert. Och det är en trygg gissning att han tilldelas nya stjärnor i de holländska tidningarna i morgon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17412, "headline": "PEN-klubben öppnar författarhus i Kabul", "summary": "Afghanska författare censurerar sig själva. PEN-klubben hoppas kunna öka deras självförtroende.. För några år sedan brände talibanerna böcker på bål. Nu ska Kabul sättas på den litterära kartan - om den internationella PEN-klubben och dess norske ordförande, Eugene Schoulgin, får som de vill. Nyligen invigdes författarhuset i Kabul.", "article": "\"Ett fönster att titta ut ur och ett fönster att titta in i.\" Så beskrivs den nybildade afghanska PEN-klubben av initiativtagaren Eugene Schoulgin som precis är hemkommen från Afghanistan. - Vi har blivit imponerade av de afghanska författarnas kreativitet och engagemang. Vår målsättning är att Afghanistan inte bara ska få kontakt med omvärlden utan vi vill även att få författare från andra länder till Kabul, säger Eugene Schoulgin, ordförande för Internationella PEN:s kommitté för fängslade författare. I Afghanistan är böcker en bristvara, talibanerna brände böcker på bål och i dag är det ekonomin som sätter käppar i hjulen för bokutgivningen: - Författarnas självkänsla försvann under talibanerna, deras böcker och bibliotek förstördes och själva förföljdes de. De fick inte sjunga eller recitera poesi. Situationen för journalister och författare är fortfarande otrygg. Journalister sätts i fängelse för artiklar de har skrivit eller får utstå en omild behandling med örfilar och förnedring. Två personer har till och med dömts till döden, men båda lyckades lämna landet innan domen avkunnades. Självcensuren är utbredd, själva säger författarna och journalisterna att de är ansvarskännande: - Jag förstår varför de utövar självcensur, de är rädda för bakslag som skulle radera de framsteg man ändå gjort. Det är en svår avvägning, säger Schoulgin som åkte till Afghanistan första gången 1972. - Det är svårt att i dag säga vilken ställning kulturen har i det afghanska samhället, men kulturen kan komma att spela en viktig roll. Författarna ser sig själva som ett klister som kan limma ihop ett söndrat land. I våras åkte Schoulgin till Afghanistan tillsammans med kollegan Elisabeth Eide, som sitter i norska PEN-klubbens styrelse, för att se om de afghanska författarna var intresserade att starta en egen PEN-klubb. Efter bara några dagar på plats hade de samlat ihop 49 intresserade journalister och författare. När de nyligen åkte tillbaka hade de ordnat tillräckligt med pengar för att för att starta författarhuset i Kabul som öppnade i början av oktober. Än så länge är det bara ett tomt hus, men det finns tillräckligt med pengar att köpa in nödvändig utrustning för husets åtta rum med plats för bokhandel, bibliotek, restaurang och gästrum. - Vi vill få i gång bokproduktionen, det är viktigt att författarna får sina royalties, därför samarbetar vi med den franska organisationen Centre de la Culture Française som ska starta upp förslagsverksamhet. Ett stort problem för de afghanska författarna är att de inte kan skriva ihop till brödfödan. Därför måste de flesta arbeta för internationella organisationer eller på tidningar, radio- och tevestationer för att överleva. Bokhandlaren i Åsne Seierstad omdiskuterade bok säljer till exempel böcker av afghanska författare i engelsk översättning till utlänningar på besök. - De afghanska författarna får ingenting från försäljningen av dessa böcker. Men detta försvarar förstås inte Åsne Seierstads bok som är en mycket diskutabel historia. Hemma i lägenheten på Östermalm i Stockholm sitter Schoulgin nedsjunken i en fåtölj och trummar på fotografierna från Afghanistan. Han berättar fantastiska historier om författarna han träffat. Han nämner Safia Siddiqi, 39 år, som inte fick gå i skolan, men som lärde sig att läsa och skriva genom att sitta på taket och tjuvlyssna på undervisningen som ägde rum på skolgården bredvid sitt eget hus. Safia Siddiqis och de andras berättelser skrev Schoulgin och Eide ner, nu ska dessa intervjuer bli en del av antologin \"Författarna i Kabul\" som kommer ut på norska nästa år. Boken kommer att ge en annan bild av Afghanistan än Åsne Seierstads \"Bokhandlaren i Kabul\". Schoulgin och Eide vill skildra livsviljan och det positiva, det finns mer än kvinnoförtryck, krig och elände. Men boken blir också ett bevis på att det kan gå att leva som författare. När Schoulgin och Eide pratade med en av de medverkande i antologin ursäktade sig författaren, hon kunde inte bidra med någon text eftersom hon inte hade några pengar. När det gick upp för författaren hur det går till när man ger ut böcker i Europa utbrast hon med ett saligt leende på läpparna: - Ska jag verkligen få betalt? ", "article_category": "culture"}
{"id": 17435, "headline": "Cullbergchef kliver fram", "summary": "Cullbergbalettens nye chef vill satsa på den unga koreografin. Men först presenterar han sig för publiken med en rivstart. Nu visas tre av Johan Ingers egna koreografier på Dansens hus, i vår blir det två till. - Jag har inte blivit tagen hit för att bevara en befintlig repertoar, säger han.", "article": "Johan Inger utsågs till konstnärlig ledare för Cullbergbaletten för snart två år sedan. Först i somras tillträdde han och sedan i lördags dansar Cullbergbaletten tre koreografier av sin nye chef på Dansens hus i Stockholm. Sammanlagt ges tolv föreställningar fram till den 18 oktober, vilket är ett ovanligt långt gästspel. Trots att så lång tid gått sedan han utsågs lever Johan Inger med andan i halsen. Under sina sista arton månader vid Nederlands Dans Theater (NDT), som han nu lämnat efter tretton år, gjorde han sex nya koreografier. Samtidigt blev han också far till dottern Alva, och mitt i allt detta gick han igenom allt det som ett uppbrott innebär. - Det är en jättegrej. Jag har aldrig levt så kompakt som nu, säger han men ser märkbart glad, lugn och avspänd ut. Mest omvälvande är de mer djupgående och långsiktiga förändringarna, framför allt när det gäller familj och vänner. - Mitt liv började under min tid på NDT, det var där jag fann min fru och det är under tiden där mitt barn föddes. Det var där jag fann mig själv som dansare och koreograf. Utan allt det hade jag inte varit här i dag. Det är inte alls lätt att bryta upp. \"Tripp\" heter programmet på Dansens hus och det innefattar tre koreografier. En är helt ny, två har NDT dansat tidigare. - Det blir mycket av mig det kommande året i Cullbergbalettens repertoar, säger han. I vår kommer ett nytt program med tre koreografier, varav Johan Inger skall stå för två och Stijn Celis för en. Och inom en inte alltför lång framtid vill han göra en helaftonsbalett, sin första. Som konstnärlig ledare skall Johan Inger sätta sin konstnärliga prägel på kompaniet, som Birgit Cullberg och Mats Ek gjort före honom. För dansarna blir det en omställning: ett nytt rörelsespråk och ett nytt arbetssätt. Nytt blir det också för publiken eftersom Johan Ingers chefskap medför att Cullbergbaletten till stor del ömsar skinn. Mats Ek slutade som konstnärlig ledare redan 1993. Under Lena Wennergren-Juras och Margareta Lidströms chefskap har Eks koreografier ändå varit en stomme i repertoaren, vid sidan av andra gästkoreografer - bland dem Johan Inger. Mats Eks koreografiska språk är teatralt och dramatiskt uttrycksfullt, sitt eget beskriver Johan Inger snarare som skulpturalt, med en annan grundrytm. Skillnaden mellan dem är stor, men Johan Inger vill inte överdramatisera den. Mats Ek är en av hans stora inspiratörer. Mats Eks helaftonsbaletter \"Giselle\", \"Svansjön\" och \"Törnrosa\", som är ständigt efterfrågade utomlands, tas ur repertoaren. De har varit med länge, och eftersom de är så resurskrävande får de ge plats för nya verk. Flera av Mats Eks kortare koreografier kommer att finnas kvar och ingå i nya kombinationer. - Jag har inte blivit tagen hit för att bevara en befintlig repertoar, skulle jag göra det skulle jag gå emot Cullbergbalettens idé. Vi får kanske räkna med en viss avvaktan från arrangörerna, men jag hoppas på att vi kan väcka nyfikenhet med det vi gör. Internationellt är det ganska dåliga tider för dansen nu, konstnärligt och ekonomiskt. Många av de stora kompanierna som NDT, Batsheva Dance Company och Frankfurtbaletten svajar när deras grundare och grundbultar Jiri Kylian, Ohad Naharin och William Forsythe bryter upp. Och de europeiska moderna kompanierna får alltmer likartad repertoar, eftersom det till stor del är samma koreografer som gästar dem alla. Johan Inger ser som en av sina viktigaste uppgifter att investera i unga koreografer, en nödvändighet för Cullbergbaletten och för danskonsten över huvud taget. Han längtar efter att få tid att resa och djupgranska vad som sker inom dansen världen över. Hittills har han inte haft mycket utrymme för sådana studier. Framför sig har kompaniet och dess nye konstnärlige ledare nu ett gemensamt utforskande av varandra, något som kräver både tålamod och ömsesidig öppenhet. I \"Tripp\" har han kunnat arbeta med alla tjugo dansarna i kompaniet. - Jag önskar att jag hade kunnat komma tidigare för att ta hand om den mer personliga biten av jobbet. Att jag haft mer tid för att komma in i det. Jag önskar att jag hade mer tid till allt! säger han med visst eftertryck. Johan Inger Född 1967 Dansare vid Stockholmsoperan 1985-1990 Dansare och koreograf vid Nederlands Dans Theater 1990-2003 Konstnärlig ledare för Cullbergbaletten 2003 Ett urval koreografier: \"Dreamplay\", \"Walking Mad\", \"Out of Breath\", \"Pneuma\", \"So now then\", \"Home and Home\" Grundades 1967 av Birgit Cullberg, Grundades 1967 av Birgit Cullberg, som var konstnärlig ledare till 1985. Konstnärliga ledare: 1985-1993 Mats Ek 1993-1995 Carolyn Carlson 1995-2003 Lena Wennergren-Jurasm och Margareta Lidström 2003 Johan Inger ", "article_category": "culture"}
{"id": 17450, "headline": "Kristian Petri jagar den maximala friheten", "summary": "Kristian Petri har gjort en kärleksfilm av Lars Noréns \"Detaljer\". Det är ett relationsdrama om människor som försöker nå varandra men har svårt att veta hur.", "article": "Scenen är innergården vid Uffizierna i Florens. Det är den enda gången i Kristian Petris film \"Detaljer\" som de fyra personer som dramat handlar är med i en scen samtidigt, och det är en vändpunkt i filmen. Det är den urscen som Kristian Petri hade klar för sig redan innan han på allvar började arbetet med filmen, ett relationsdrama som bygger på några texter av Lars Norén och som har premiär på fredag. Mötet vid Uffizierna skildras med sugande kamerarörelser runt de fyra personerna, och ett slags intensiv klippning. Petri döljer inte att han är nöjd med resultatet. - Det är inte ovanligt att kameran rör sig kring personerna, men vi går ett steg längre. Det blir ett bildspråk som man mera ser i actionfilmer än i filmer om relationer, som denna. Han tycker också att det var en utmaning att göra denna \"en av de vackraste platserna på hela jorden\" till fragment i bakgrunden. - Det normala hade väl varit att verkligen använda denna plats i någon fantastisk helbild, verkligen suga på karamellen. I stället skildrar vi karaktärerna, och det vackra Italien fladdrar bara förbi i bakgrunden. Det kan förstås också beskrivas som ett utslag av den maximala frihet Kristian Petri säger att han alltid eftersträvar i sitt arbete. Som yngre drevs han av en vilja till konsekvens i formen. - Jag tänkte att det var a och o i det konstnärliga verket. Konsekvens, helhet var väldigt viktigt för mig, och jag jobbade mycket med att hitta denna konsekvens. Den skulle gärna märkas från verk till verk. Men så småningom tyckte jag att konsekvensen blev mer som ett slags fängelse än en frihet. Så i \"Detaljer\" har han mycket medvetet arbetat med starka närbilder men också brutit mönstret med ett annat formspråk. Förutom \"urscenen\" nämner han en scen tagen i en enda lång kamerarörelse ungefär mitt i filmen, där två av personerna, spelade av Mikael Nyqvist och Pernilla August, knappt synliga i bild talar om vad de gjort under dagen. Med undantag av Carsten Brandts \"Demoner\" från 1986 är \"Detaljer\" den första längre spelfilm som bygger på verk av Lars Norén. Den är resultatet av ett samtal mellan Kristian Petri och Lars Norén om den förres pjäs \"Utsikten\" för Riksteatern, där Norén ingår i ledningsgruppen för Riks Drama. Kristian Petri passade på att nämna att han gärna skulle regissera något av Lars Norén, som emellertid lät förstå att han inte gillade filmbranschen. Men någon tid därefter skickade dramatikern ett tjockt manus till Petri, \"en massa dialoger, tjockt som en telefonbok\". Kristian Petri läste över en helg och bestämde sig, detta ville han göra en film av. Jonas Frykberg, som Kristian Petri arbetat med tidigare, skrev ett filmmanus på basis av dialogerna och en annan Norén-text, \"November\". - För mig var det väldigt mycket samma karaktärer i de två texterna, så vi korsbefruktade dem, med Lars goda minne naturligtvis, säger Kristian Petri. Han betecknar sitt verk som \"ett slags film om kärlek\" och om människor som försöker nå varandra men ändå inte når riktigt ända fram. Knappast någon feel good-film av gängse snitt. En relationsfilm, \"en ganska ovanlig sort i Sverige numera\", säger han, och protesterar inte inför tesen att man kanske får gå tillbaka till Ingmar Bergman för att hitta något liknande. De fyra personerna - spelade av Pernilla August, Rebecka Hemse, Mikael Nyqvist och Jonas Karlsson - är mångfacetterade, komplexa, motsägelsefyllda, ibland elaka, odrägliga, självupptagna, \"men samtidigt finns där ett hjärta, de försöker i alla fall, på olika sätt\". En inledningsmonolog handlar om ett leende, \"därför ler vi inte av glädje utan av sorg över att livet blivit som det blivit\". - Det är en väldigt vacker och väldigt sorglig bild över hur vi förhåller oss till varandra, säger Kristian Petri. Han är glad över att han har kunnat använda klart angivna Stockholmsmiljöer i sin film. En nyckelscen utspelar sig i Hedengrens bokhandel, en annan viktig scen i Lydmars bar. Inledningsscenen togs i den klassiska långa korridoren på första våningen i Bonniers förlag på Sveavägen. - Och hon som sitter i bakgrunden som Micke Nyqvists sekreterare var Gerard Bonniers sekreterare och Lars Noréns första förläggare. Han som går i bakgrunden och äter en banan är min förläggare. Kristian Petri har gjort en lång spelfilm tidigare, \"Sommaren\" (1995). Den fick ett ganska gott mottagande och visades i Cannes, och han antyder en lätt besvikelse över att han först med \"Detaljer\" fått klartecken från filmkonsulenterna att göra en ny långfilm. Men under tiden har han gjort flera uppmärksammade dokumentärfilmer, bland annat om Tokyo och om fyrar, och skrivit böcker och artiklar, inte minst i denna tidning. Nästa år ger han ut två böcker med urval av sina artiklar. Och han hoppas på ett så gott mottagande att han kan finna finansiärer för en ny spelfilm. Den ska utspela sig i Polen i början av 1700-talet i Karl XII:s armé. Manus har Kristian Petri skrivit tillsammans med sin gode vän Peter Englund, historiker, ledamot av Svenska Akademien och även han känd som skribent i denna tidning. Men dessförinnan ska han i vilket fall som helst göra färdigt sin dokumentärfilm om regissören Orson Welles i Spanien - ett ämne som han redan skrivit om i DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17452, "headline": "Coetzee kommer till Stockholm", "summary": "Nobelpristagaren i litteratur, J M Coetzee, kommer troligen till Stockholm i december för att ta emot priset. Det säger han till flera svenska medier.", "article": "Coetzee säger i intervjuer i flera svenska medier på fredagsmorgonen att han med stor sannolikhet kommer att ta emot priset på plats i Stockholms stadshus på Nobeldagen den 10 december. Coetzee ger ytterst sällan intervjuer och det var inte alldeles självklart att han skulle komma. - De ringde från Akademien och sa att jag hade fått Nobelpriset. Jag visste inte ens om att det var på gång, säger J M Coetzee till Expressen. På torsdagen blev University of Chicago, där han för tillfället är gästprofessor, fullständigt nedringt av medier från hela världen. Coetzee säger till Expressen att kände glädje och förtjusning när han fick veta att han fått priset. - Det är det största och viktigaste litteraturpriset i världen. Jag är oerhört glad över att ha fått det, och hedrad. Coetzee känner inte till så mycket om svensk litteratur, men nämner författaren Tomas Tranströmer i en intervju med TV4. Han säger att han inte njuter av publicitet och därför inte ger några intervjuer. På frågan om vad som driver honom som författare säger han till TV4: - Jag vill bara skriva bra. Vad Coetzee ska göra med prissumman har han ännu inte bestämt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17532, "headline": "Fiender eller konspiratörer?", "summary": "Det finns två berättelser om den sovjetiska terrorn: Lenin röjde vägen för Stalin eller Lenin blev förrådd av Stalin. Leif Zern läser en klok bok om Sovjetregimens krig mot den egna befolkningen.", "article": "En av de frågor åt vilken 70-talets bokstavsvänster ägnade stor kraft handlade om graden av Stalins välgärningar och illgärningar. 60-40, vill jag minnas att svaret löd i procentsatser. Stalin gjorde en del dumma saker, som Maud Olofsson säger om Hitler, men han gjorde mycket som var bra, och till det goda hörde moderniseringen av det efterblivna Ryssland och - givetvis - den avgörande roll som Sovjetunionen spelade i segern över Hitler. Man tycker att den sortens diskussioner borde vara förbjudna tolv år efter Sovjetunionens kollaps. Men frågeställningen har egentligen bara bytt plats, flyttat ett decennium tillbaka i tiden - till Lenin och den ryska revolutionens första årtionde. Det finns två berättelser om den sovjetiska terrorns historia. Den ena säger att Lenin började bra och att det var Stalin som förrådde hans avsikter. Den andra säger att Stalin i allt väsentligt var den som förverkligade Lenins planer. Vi känner visserligen till att Lenin före sin död varnade partikamraterna för Stalins brutalitet, men som redan Milovan Djilas, den jugoslaviske regimkritikern, försökte få världen att förstå: varningen gällde Stalins personlighet, inte hans politik. Dessa bägge berättelser spelar huvudrollen i den bok som historikern Klas-Göran Karlsson ger ut i dag och som är ett förnämligt bidrag till den ymnigt växande litteraturen om Sovjetregimens oräkneliga brott mot den egna befolkningen. Det som gömmer sig bakom titeln \"Terror och tystnad\" är inte så mycket siffror och fakta som en metodisk genomgång av de förklaringar och tolkningsmodeller som gör facklitteraturen på detta område till en ganska svårforcerad terräng för lekmannen. Författaren delar inte bara generöst med sig av sitt vetande, han ger dessutom intryck av att själv befinna sig mitt uppe i ett sökande efter en sanning som han vet att han aldrig kommer att nå, på en gång passionerad och vidsynt. Han gör jobbet åt läsaren. I valet mellan den första berättelsen (Lenin blev förrådd) och den andra (Stalin levererar vad Lenin beställer) avstår han egentligen från att välja. Historien kan studeras ur flera perspektiv: ett genetiskt som letar efter utvecklingslinjer, med början, kulmen och slut; ett strukturalistiskt som lyfter fram samhälleliga faktorer och förutsättningar för terror; ett genealogiskt som i Foucaults anda betonar diskurser, språk, tankestrukturer. Varje perspektiv har sina teoretiker, inte sällan dogmatiskt fastklamrade vid sina egna åsikter, och vad Karlsson med stort pedagogiskt nit lyckas åstadkomma är att foga samman aspekterna till en begriplig helhet. Bilden han tecknar blir till slut lika rörlig som historien själv. Han hittar en egen väg mellan totalitarismteoretiker och revisionister. De förra ser aktörerna och intentionerna som avgörande: Lenin krossar pluralismen i partiet och byråkratin, vilket ger Stalin möjligheter att med extrem brutalitet genomdriva kollektiviseringen av jordbruket och tvångsförflytta och mörda inbillade och verkliga fiender. Hungersnöden 1932-33, med kannibalism och en barnadödlighet på närmare hundra procent, förvärras av detta systematiska krig mot den egna befolkningen, skapas delvis av den. Revisionisterna, en produkt av 70-talets vänstervåg vid universiteten, tecknar en ljusare bild av Lenins avsikter, söker efter faktorer (historiens egen dynamik) som kan relativisera de ledande aktörernas inflytande. Karlsson ägnar stort utrymme åt det mentala landskap som uppstår i växelspelet mellan krig, nationalitetspolitik, ideologi, skönlitteratur och förrevolutionär historia. Isolerade skulle dessa aspekter framkalla en betydligt ensidigare tolkning, och det enda problemet jag kan se med Klas-Göran Karlssons bok är att de teoretiska markörerna är så många och står så tätt att läsaren vill be honom att mjuka upp stilen och ta kurvorna i ett lugnare tempo. 250 sidor är i minsta laget för en så kompakt historieskrivning. Till den känsliga debatten om nazism och kommunism bidrar han med kloka avvägningar, medveten om avgörande likheter och betydelsefulla skillnader. Jag hör inte till dem som anser att man kan sätta likhetstecken mellan dessa två våldsideologier. I praktiken, ja; i den ursprungliga drömmen, nej. Kommunismens rötter i den judisk-kristna traditionen, med messianism och uppenbarelsetankar som utopiskt bränsle, tvingar oss att se på de vanliga människorna med andra ögon än med den svartnande blick som nazisternas gräsrötter framkallar. Möjligen hade Karlsson kunnat vara lite utförligare i just den frågan. Men det är en detalj i en framställning som förtjänar en stor och tacksam läsekrets. Klas-Göran Karlsson Terror och Klas-Göran Karlsson Terror och tystnad Sovjetregimens krig mot den egna befolkningen Atlantis ", "article_category": "culture"}
{"id": 17537, "headline": "Barnbokens väg från klassiker till Harry Potter", "summary": "Om barn inte läser klassiker i skolan förlorar vi vårt kulturarv. Men blir barnen bra läsare om de tvingas till knarrig högläsning av klassiker? Vi träffade barnlitteraturvetarna Sonja Svensson och Stefan Mählqvist för ett samtal om hur barnlitteraturen utvecklats sedan 1970-talet.", "article": "Förr läste eleverna klassiker i skolan, men numera förmedlar skolan böcker i första hand utifrån att de ska angå barnen. De rent litterära värdena talar man sällan om, och det gemensamma kulturarvet känner allt färre till. Synen på barns och ungdomars läsande har förändrats i grunden. Vad är det egentligen som har hänt? Vi har träffat Sonja Svensson, chef för Svenska barnboksinstitutet, och Stefan Mählqvist, som är författare, barnbokskritiker och studierektor vid Uppsala universitets litteraturvetenskapliga institution. De har båda arbetat med barnlitteratur sedan 1970-talet, men har olika syn på utvecklingen. - Nedrustningen av det svenska kulturarvet började på 1970-talet, tycker Sonja Svensson, som själv har lärarutbildningen. Då började vi göra oss urarva genom att ta bort klassikerna ur skolundervisningen - trots att det är barnen som ska föra kulturarvet vidare. - Men kulturarvet får aldrig bli ett självändamål, invänder Stefan Mählqvist. - Självklart ska barnen ha med sig ett visst kulturarv, men målet måste vara att skapa läsare. Det gör man inte genom knarrig högläsning! Ta till exempel Selma Lagerlöf, som i Sverige förstörts genom all tvångsläsning i skolan - i Japan är hon en populär författare som man läser för att hon är spännande. Det är så hon ska läsas! Det gamla sättet att läsa klassiker i skolorna förstörde fler läsare än det gav, säger Stefan Mählqvist. Sonja Svensson och Stefan Mählqvist började båda läsa litteraturvetenskap i Uppsala under 1960-talet. De doktorerade i barnlitteratur och har ägnat hela sitt yrkesliv åt barnböcker. Nu har de i mer än trettio år följt barnlitteraturens utveckling i Sverige, från det entusiastiska 1970-talet när allt var politik till dagens individualiserade 2000-tal, när läsning är en privat förströelse, inte värd mer än andra. - Jag kan sakna sjuttiotalets allmänt kulturdemokratiska patos, säger Sonja Svensson. Dåtidens radikala stämning gjorde det till exempel självklart att kräva böcker åt alla barn på alla språk som behövdes - alla barn skulle få \"god\" litteratur. I dag ställer man inte frågorna på det sättet. Kommunala och privata skolor ska öka mångfalden, men utan en nationell skola ökar risken att vi öppnar klyftorna igen. På 1970-talet bannlystes populärlitteraturen från skolorna, men i dag är den godtagen. Man är snarast glad om barnen alls öppnar en bok, oavsett vilken. Pendeln har svängt, och barnboken har gått från att vara ett medel för moralisk fostran till att bli förströelse. Åtminstone skenbart - men Sonja Svensson håller inte med. Hon disputerade på Folkskolans Barntidning, Kamratpostens föregångare, som grundades på 1890-talet, och ser att den tidens moraliska underton i sagorna finns även i dag. - Vi måste sluta vara så självgoda och samtidsegoistiska! Vi tror att det vi har i dag är det bästa tänkbara, men sanningen är att folk om hundra år också kommer att säga \"men vad tutade de i barnen egentligen\", precis som vi säger om det som skrevs för hundra år sedan. Det finns lika mycket moral i dagens barnböcker fastän vi inte ser den! - Särskilt i populärlitteraturen som alltid speglar samtidsmoralen med ett par års fördröjning, säger Stefan Mählqvist. Det finns ingen litteraturform där man så ofta diskuterar moralfrågor som inom barnlitteraturen. Böckerna diskuteras i ett uppfostringssyfte som ofta skymmer de estetiska kraven. - I viss mån beror det på att det alltid är mycket enklare att diskutera moral, säger Stefan Mählqvist. Det är då man kan generalisera. Så fort man diskuterar konstnärlig kvalitet är det alltid det enskilda verket som räknas, och diskussionen blir svårare. Varför ska barn läsa? Mitthögskolan har nyligen publicerat en undersökning av blivande lärares syn på litteraturundervisning i Sverige, Ryssland och Finland. I Ryssland och Finland bibringas de blivande lärarna det litterära kulturarvet som en humanistisk grund, en allmänmänsklig kunskap och bildning som alla behöver. I Sverige utgår man i stället ofta från att eleverna ska läsa saker som redan angår dem, som de förstår och som påverkar dem på ett psykologiskt plan. - I dag läser man inte längre för att vidga sina vyer, säger Sonja Svensson. - Men böcker är mer än en bekräftelse - de ger ett språk för insidan av människan, säger Stefan Mählqvist, och ett sätt att lära sig se olika aspekter. Två människor som läser samma bok läser ändå inte samma bok, de ser olika saker. När de samtalar om boken får den fler dimensioner genom de olika synsätten, som en kvadrat som blir en tredimensionell kub. Det är ett sätt att vidga förståelsen för omvärlden, både genom vad som står i boken och genom att förstå vad den andre har läst i den. Stefan Mählqvist arbetade i många år med barnteveprogrammet \"Boktipset\", som många fortfarande kan nynna vinjettmusiken till: Ninnaninnaninna... - Tanken var att vi skulle ge barn en fråga att ta med till biblioteket, säger han. De skulle kunna gå dit och säga: Har ni den här boken som jag såg i teve i går kväll? Och så skulle de upptäcka att just den boken kanske inte fanns, men att bibliotekarien kunde rekommendera en massa andra böcker. Det finns så mycket kunskap på biblioteken, som så få barn känner till. På 1970-talet stod biblioteken för barnboksförsäljningens uppsving, när kvalitetsböcker köptes in i stora upplagor av de offentliga institutionerna. Sedan kom 1990-talets nedskärningar, och både stadsbibliotek och skolbibliotek skar ned på inköpsbudget och personal. Resultatet blev att barnboksutgivningen ändrades, när biblioteken inte längre kunde köpa stora upplagor kvalitetslitteratur. Flera förlag slogs ihop för att överleva, och kraven på omedelbar lönsamhet ökade. I dag finns det ett fåtal stora, kommersiella förlag, och många små enmansförlag som ger ut enstaka titlar. - Enmansförlagen kan inte ta något nationellt ansvar för barnboksutgivningen, säger Sonja Svensson. Dessutom, påpekar Stefan Mählqvist, finns det numera färre aktiva, kreativa förlagsredaktörer som arbetar med barnböcker. - På sikt går vi mot en insnävning i utgivningen, tycker Sonja Svensson. Dagens förlagsredaktörer kan bara svenska och engelska, och väljer därför från ett begränsat språkområde. Det är ett problem, vi borde få in impulser från fler håll än det anglosaxiska. De enskilda storsäljarna har fått större betydelse, framför allt genom Harry Potter-böckernas exempellösa framgångar. - Fast det dyker alltid upp enskilda upplageframgångar som är omöjliga att förutsäga, säger Stefan Mählqvist, som till exempel Michael Endes \"Momo eller kampen om tiden\". Sedan 1970-talet har barnlitteratur utvecklats till att bli ett legitimt ämne för forskning med egen professur, om än med lägre status än vuxenlitteraturen. Barnböckerna intar en självklar plats i tidningarnas kulturdelar, även om utrymmet har minskat de senaste åren. - När jag tänker efter på vad vi diskuterade för trettio år sedan så är det ju rätt mycket samma frågor, säger Sonja Svensson och börjar skratta. Fortfarande tjatar vi om hot mot läsningen, dålig ekonomi och låg status i forskarvärlden. Mycket har ändå hänt, sammanfattar de. Barnboksläsandet har överlevt nedskärningsår och nya medier, och barnlitteraturens akademiska ställning ifrågasätts inte längre. - Vi har långt kvar, säger Stefan Mählqvist, framför allt vad det gäller den kritiska hållningen. Barnboksrecensioner är oftast positiva och diskussionen om barnböckerna är välvillig. Litteratur blir fullvuxen först när det finns en kritisk hållning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17538, "headline": "\"Kathak är klarhet mitt i kaos\"", "summary": "Shiva som inspiration. Han rör sig i två kulturer, dels den indiska klassiska kathakdansen, dels som livgivare åt den moderna dansen. Var han än dansar blir det utsålt. På tisdag kommer Akram Khan till Stockholm och Dansens hus med sitt kompani.", "article": "Akram Khan har mycket platta fötter. I honom ryms en kathakkropp och en modern västerländsk kropp - men fötterna är helt och hållet kathak, platta och rörliga som ödlor. Akram Khan har lyckats med det som många misslyckats med - att smälta ihop en 500-årig extremt strukturerad dansform som indiska kathak med den moderna dansens icke-struktur. Man kan rent av säga att hans förnyelse av modern dans grundar sig på hans klassiska skolning, som ger honom den frihet som den moderna dansen eftersträvar. Han har kallats \"världens hetaste koreograf\" och dansvärlden har slutit honom till sin beniga bringa. I England är han den moderna dansens hopp, extremt begåvad och med en ovanlig förmåga att återknyta till en traditionell dansform som inte har europeiska rötter. Så när han skulle göra \"Kaash\", den första helaftonsföreställningen med eget kompani, siktade han högt. Och valde för scenografin en angloasiatisk komet inom konstvärlden, skulptören Anish Kapoor, berömd för den gigantiska röda jättetratten i Tates turbinhall. Musiken gjordes av en annan superstar med indiska rötter, kompositören Nithin Sawhney. Inför premiären i maj 2002 var förväntningarna var skyhöga. - Premiären var plågsam. De som förstod vad jag ville göra sa: Ge detta stycke tid att växa. Dansmaffian i Paris trodde över huvud taget inte på \"Kaash\". - För mig började det verkliga arbetet efter första föreställningen, men det är inte så hälsosamt för en ung person som jag. Mina uppdragsgivare och sponsorer gav mig en chans den här gången, men jag är inte säker på att de gör det en gång till. Precision, hastighet och stillhet är viktiga faktorer både när det gäller kathak och moderna \"Kaash\". Som någon sagt: Shiva möter Martha Graham i hög hastighet. När Akram Khan snurrar runt i en takthastighet som verkar omöjlig att räkna, kombinerat med flytande arm- och handrörelser och ett öppet ansikte är det naturligtvis imponerande. Men det är inte bara det virtuosa utan också det absolut rytmiska som gör kathak tillgängligt för en bred publik. I Stockholm får vi dock inte se grunden han står på utan det moderna han skapat själv, \"Kaash\". I Köpenhamn där han och hans kompani är en av huvudattraktionerna under den mäktiga kultursatsningen \"Images of Asia\" träffas vi på hans hotell vid Nørreport. Han kommer just från kiropraktorn för ett envist besvär med ena axeln. Inte så överraskande med tanke på den roll som skuldror, armar och händer spelar i Akram Khans dansvärld. Han tänder en cigarrett. Du röker? - Ja, men jag dricker inte, säger han snabbt, det är den muslimska influensen. Akram kommer från en muslimsk släkt i Bangladesh, hans mamma och pappa reste till London för att studera vid universitetet och beslöt att stanna kvar, för att ge barnet större möjligheter. Han ser fram lite extra emot att komma till Stockholm, han har släktingar här och de ska komma och se honom på Dansens hus. Han har inte varit i Sverige sedan han var liten och gillade Abba. Från det besöket finns en hemvideofilm. I ett brittiskt teveprogram om honom ingår denna film, där lille Akram dansar till en Michael Jackson-låt. En enastående rytmisk showdans, det är bara det att armarna rör sig som kvarnvingar och han snurrar runt runt, en klar påverkan av kathak redan då. - Jag blev väldigt generad när jag såg att de hade använt den, säger Akram Khan. Han var ett hyperenergiskt barn och hans mamma, som älskade att dansa när hon växte upp, men förbjöds av sin strängt muslimska pappa, satte Akram i dansskola i London. Hon uppfostrade honom medvetet i två kulturer, hon var själv språklärare och energisk arrangör av bangladeshisk kultur i London. - När jag var barn vägrade min mamma att tala engelska med mig, hon visste att jag skulle lära engelska i skolan och hon talade bara bengali hemma. Hon ville att jag skulle behålla min respekt för den kulturen och var rädd att jag skulle förlora den. Samtidigt som hon ville att jag skulle adoptera den brittiska kulturen. - När jag åker hem är det fortfarande som att öppna dörren till en annan värld. Jag har en helt annan inställning där inne. Det är inte skådespeleri, men något åt det hållet. En sida som jag inte visar när jag är utanför med mina brittiska vänner. Han stod på den euroasiatiska scenen tidigt och hans första stora produktion var som kolonialismens älsklingsbarn, Mowgli, i \"Djungelboken\", en scenversion med musik av Ravi Shankar som turnerade i England under 80-talet. Som trettonåring fick han en roll som skulle få en mer avgörande betydelse. I Peter Brooks elva timmar långa teateräventyr \"Mahabharata\", som gästspelade i Köpenhamn 1988, spelade han pojken för vilken detta enorma epos berättas. Det är han som frågar diktaren vad berättelsen handlar om. Diktaren svarar: Den handlar om dig och dina förfäder. Om du lyssnar noga kommer du att vara en annan när berättelsen är färdig. Som trettonåring var Akram Khan intresserad av helt andra saker, alla nya turnéstäder, flickor, diskodans. Men han lärde sig mycket under repetitionerna, vad rösten betyder och hur den fungerar tillsammans med rörelse. Den viktigaste lärdomen var egentligen estetisk, säger han, hur man skalar bort lager efter lager och lyckas visa komplexa sammanhang i sin enkla, mest ärliga form. Akram Khan gick med på att studera vid högskola för att hans föräldrar förväntade sig det av honom. Han valde modern dans och fick se sin första moderna dansföreställning. Det blev en chock, men en positiv chock, säger han, för den gav honom frihet. Hans kathak-kropp fick ny information som inte fanns i hans system. - Något hände som jag tyckte mycket om, kroppen blev totalt förvirrad och började ta egna beslut. Till sitt danskompani väljer Akram Khan starka moderna dansare från hela världen. Av dem kräver han att de ska studera kathak. Han vill inte ha indiska kathakdansare, de är klassiskt skolade och för dem är det alltför svårt att kliva över de gränser som den klassiska dansen ställt upp. - Moderna dansares attityd är en helt annan, de är inte rädda att försöka något nytt. Det är ju hela grundidén att pröva nytt och vara uppriktig. Och inse att det inte kommer att bli perfekt. -Vi arbetar sex månader med kathak innan vi ens går ut på golvet, men kompaniets spanska dansare, Eulalia Aygaude, lärde sig mycket fortare än de andra. - För kathaken och flamencon är besläktade, historiskt har de mötts och de måste ha fört en dialog - fotarbetet, armrörelserna, cirkelformen och klappandet har de båda. I \"Kaash\" har Akram Khan använt historier om Shiva, en av hinduismens främsta gudar men också en gestalt som passar vår halva av världen: Shiva är både den skapande och destruktiva kraften och han är guden som dansar i gång världen. - Jag har tagit tre sidor av Shiva, första delen rör krigsguden Shiva; andra delen den filosofiska, mediterande kraften; den tredje rör återuppbyggandet av livet igen: det skapade förstörs och ger därmed plats åt det nya som sedan förstörs... Där har vi åter idén om att allt rör sig i cykler, det är ju grundelementet i hinduisk religion och kultur: återfödelse, reinkarnation - du dör och föds till något annat. - Kathak är klarhet mitt i kaos, säger Akram Khan. Jag är fascinerad av stillhet och av att försöka åstadkomma det på scenen också i mina moderna koreografier. När vi ser en blomma växa så sker det så långsamt att vi inte uppfattar det med blotta ögat, den är orörlig. Men när vi ser en dokumentär om träd där hastigheten är uppdragen, ser vi växandet och det var så jag fick idén att använda den rörelsen. I nästa verk som han just börjat arbeta med fortsätter Akram Khan med det växande men nu är hans bild en dokumentär om hur det ser ut under jorden när rötterna växer. Arbetsnamnet är \"Ma\", det betyder mamma, men det betyder också jorden i Indien. Den här gången vill han göra en berättelse och använda text. Samtidigt säger Akram Khan att han inte tror på koreografer som arbetar med text, med ett undantag - Pina Bausch. - När hon arbetar har varje ord en mening, utan det ordet skulle inte stycket fungera, och det är något jag verkligen skulle vilja försöka själv i nästa stycke. Kathak Kathak är en 500 år gammal solodans som utvecklades vid hoven, men har genomgått en rad förändringar. Kathak betyder berättelse eller berättare och bestod av sånger och poesi som framfördes med gester. Ur detta uppstod solodansen khatak, dess form var färdig på 1500-talet och utövades vid hoven. Kathak är den enda dansform av de sju klassiska indiska som förenar hinduism och islam. Kathak är syssling med spanska flamencon: likheter finns i fotstamp, handklapp, cirkelrörelser och armrörelser. Armrörelserna bygger på cirkeln men rör sig också vertikalt och horisontellt. Kathak är en matematiskt precis danskonst som bygger på exakta mönster men också ger utrymme för improvisation. Musik och dans är starkt integrerade. Grundinstrumentet är tablan, två små trummor med distinkt ljud. Dansaren med fötterna som slagverk och musikerna arbetar mycket nära varandra. Rytm är särskilt framträdande särskilt genom fotarbetet i komplexa rytmmönster. Fotsulornas stampningar i golvet accentueras av bjällrorna runt anklarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17572, "headline": "\"Utomlands är svensk kultur blond och blåögd\"", "summary": "Som nytt kulturråd i Berlin vill Aris Fioretos visa nya, okända och glömda sidor av den svenska kulturen.. Med diplomatpass i handen ska han frälsa Tyskland med svensk kultur. Författaren Aris Fioretos är Sveriges nya kulturråd i Berlin.", "article": "Bara ett stenkast ifrån den plats i stadsdelen Mitte där det sägs att Berlin grundades ligger Aris Fioretos nya lägenhet. Sjurummarens vitmålade rum är än så länge vilsamt tomma, så när som på en småländsk soffa som står vid ena vardagsrumsväggen och ett par ännu bubbelplastinslagna skåp. I tre år framöver blir detta hans hem, och den plats från vilken han som svenskt kulturråd ska representera och promota den svenska kulturen för tyskarna. - Det blir stor skillnad. Som författare står jag bara för mig själv, medan jag som kulturråd ska representera en gemenskap - en spännande utmaning. Den rutiga kostymen sitter ledigt på hans långa, gängliga kropp. Han tar några kliv och ser sig om i lägenheten, funderar lite över all flyttningslogistik som ska ordnas innan första arbetsdagen den första september. För första gången, \"sedan ungefär högstadiet\", vet Aris Fioretos vad han ska göra flera år framåt i tiden. Under större delen av sitt vuxna liv har han flyttat runt, bott på olika håll i världen. De senaste åren tillsammans med sin fru konstnären Sophie Tottie i Berlin. I Stockholm har en svensk bas funnits, och nu ska alla tillhörigheter samlas på ett ställe. Aris Fioretos har det ganska väl förspänt eftersom tyskarna ofta är kunniga och intresserade av allt skandinaviskt, men som han säger \"de kan allt om svenska orter och regentlängder, men lite om vad som sker just nu\". Som sin viktigaste uppgift ser han att visa nya, okända och glömda sidor av den svenska kulturen. Att svensk kultur ser ut på olika sätt vet man ju i Sverige. Kändisar som Henning Mankell och Cardigans är lok som drar sig själva, och i stället vill han att unga och nysvenska förmågor ska upptäckas: - Utomlands är svensk kultur fortfarande ganska blond och blåögd. Jag främjar gärna en mer blandad, färgrik bild, och vill utvidga begreppet svensk kultur. Han tror inte att några få konstnärer kan visas upp i anspråk på att omfatta \"den svenska kulturen\". I stället är utgångspunkten ju människorna, och Aris Fioretos tror mycket på att skapa kontakter i stället för att göra enstaka, större insatser. Bra kontaktytor där institutioner, företag och konstnärer samarbetar på egen hand: - Som kulturråd ska jag egentligen arbeta på att göra mig själv onödig. Jag har fyllt min uppgift när jag inte längre behövs. 43-årige Aris Fioretos är ovanligt ung för att bli utsedd till kulturråd, men kanske också ovanligt lämpad. Han är världsvan, social och konverserar med lätthet om allt från kulturpolitik till krogliv. Han uttrycker sig välformulerat och precist, till sättet är han belevad och liksom gammaldags artig. Lillgammal är inte ett passande ord för en vuxen man, men han har ett på samma gång lärt och pojkaktigt uttryck. Det finns också en udd och en skärpa hos honom. Han är inte rädd för att säga vad han tycker, \"jag tycker man kan tillåta sig att ha tydliga åsikter om man har grund för dem\". Han är en litterär mångsysslare som har skrivit ett tiotal böcker. Han började sin karriär i början av 90-talet med smala och svåra \"bastardböcker\" (en blandning av dikt, essä, prosa och dokumentär). De två senaste har däremot varit renodlade romaner, som fokuserar på detaljrika historier. En recensent kallade honom \"skönskrivandets oöverträffade mästare\", en annan menade att han var del av en ny författargeneration, som skapat annorlunda historieromaner. I många år har han varit medarbetare på Expressens kultursida. Dessutom har han översatt flera böcker; amerikanen Paul Auster och tyske 1600-tals skalden Hölderlin. Han har gjort rosade nyöversättningar av Nabokov, bland andra \"Masjenka\" och \"Pnin\". Han har forskat och doktorerat i litteraturvetenskap och var i början av 90-talet omdiskuterad i den akademiska världen efter en anklagelse om att vara ovetenskaplig (beskyllningen togs sedan tillbaka, \"jag skrev på ett nytt sätt, hade min avhandling kommit i dag hade nog ingen reagerat\", konstaterar han). Det kostade honom en tjänst på Stockholms universitet. I stället blev det akademisk karriär runt om i världen, på Yale i USA, i Aten, Wien, Paris, Oxford. Och efter ett priviligerat, men kringflackande liv med många flyttar, hade han börjat längta efter mer ordnade omständigheter. Kulturrådsjobbet kom i precis rätt fas av hans liv. Sedan, när förordnandet går ut, vill han flytta tillbaka till Sverige. Aris Fioretos växte upp i Lund och Örebro, med en grekisk pappa som var professor i medicin och en österrikisk mamma som hade galleri. Hans första språk var tyska, men som liten var det han som bestämde att de skulle tala svenska hemma. - Det är i det svenska språket jag känner mig mest hemma. Mitt hjärta är svenskt, men mina nerver är nog österrikiska och min ryggrad grekisk. Han håller med om att det är stort att han som andra generationens invandrare får en plats i det officiella samhället, komplett med diplomatpass. Däremot gillar han inte den vidare kopplingen till att utnämningen skulle vara som något slags upprättelse för invandrarna i Sverige. Invandrarna är ju inte en homogen grupp påpekar han. Några planer på att ge upp det egna författarskapet har han inte. Om något år kommer en ny bok, men han är vidskeplig och vill inte tala om den i förväg. Han är fortfarande författare och ska så förbli. Det finns många berättelser kvar att berätta: - Det är förstås förhoppningen att fortsätta skriva under tiden som kulturråd, men jag får passa på under lediga stunder och helger. Att skriva under press sporrar mig, som tur är. Hans böcker kretsar ofta kring kroppen (hittills pungen, hjärnan och skallen) och tillvarons mellanlägen (läget mellan liv och död, verkligt och overkligt). Varför samma teman återkommer gång efter gång kan han inte förklara, och egentligen vill han inte heller veta. Ämnena väljer honom, och han vill inte luska för mycket i varför. De två senaste böckerna utspelar sig i en historisk miljö och hittills har han ännu inte skrivit någon av sina böcker i Sverige. Så en sak har han blivit klar över när det gäller hans eget författande: - Jag behöver distans för att se tydligare, oavsett vad jag skriver om. Ofta är det nödvändigt att befinna sig på armlängds avstånd från fördomar och klichéer för att golva dem. Aris Fioretos har ett gammalt kärleksförhållande till staden Berlin, hit har han återkommit gång på gång. I ungdomsåren åkte han hit i förhoppning om att stöta på David Bowie. Nu känner han staden väl, cyklar överallt och tipsar gärna om snabbaste busslinjen. Han gillar att det är en frank och hård stad, men att skrattet ändå ligger nära. Här finns attityd och en urban ovilja att låta sig imponeras. Hans nya hem, representationsvåningen, ligger i det som förut var Östberlin. Adressen ger visserligen hans vänner som växte upp under DDR-tiden kalla kårar, för på tiden det begav sig bodde många ur makteliten i de stora funktionalistiska höghusen i området. Numera är det i östkvarteren som stadens sociala och kulturella liv är mest intensivt. Förut har kulturråden vanligtvis bott i det mer strikta och välbärgade Charlottenburg på västsidan. Läget är ett medvetet val som markerar ett generationsbyte och att en ny person tagit över posten som Sveriges kulturråd i Berlin. Statens kulturråd Kulturråden finns i Berlin, London, Washington, Moskva, Riga och Warsawa. Även i Peking, men den tjänsten är inte tillsatt. Kulturdepartementet utser kulturråden, förut var det utrikesdepartementets uppgift. Förordnandena löper på tre år, med möjlighet till ett års förlängning. Kulturråden är svenska regeringens utsända i kulturfrågor, de är diplomater anställda av ambassaden. Kulturråden ska främja bilden av svenskt kulturliv, och vara en länk till svenska kulturarbetare. Att kulturråden ska finnas i den sju nuvarande städerna är inte självklart. Just nu pågår en utredning som bland annat ska se över kulturrådens uppgifter och var de är placerade. (Ett kulturråd finns även i Paris, dock anställd av Svenska Insitutet.) Ålder:43 år.Familj: Gift med konstnären Ålder:43 år. Familj: Gift med konstnären Sophie Tottie. Aktuell:Blir nytt kulturråd i Berlin. Bakgrund: Författare, översättare, litteraturdocent. Böcker:senast \"Sanningen om Sacha Knich\", \"Stockholm Noir\" och \"Skallarna\" med Katarina Frostenson, tidigare \"Vanitasrutinerna\", \"En bok om fantomer\", \"Den grå boken\", \"Det kritiska ögonblicket\", \"Delandets bok\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 17577, "headline": "Tyst, och lyssna på de andra!", "summary": "Ett par persiska dikter i världslitteraturantologierna - var det allt? Exotiska inslag har fått bli ett alibi för en kultursyn som fortfarande är eurocentrisk, menar Gayatri Spivak. Carl Rudbeck har läst hennes nya bok.", "article": "Gayatri Chakravorty Spivak. Redan namnet är gränsöverskridande. Och det är, om uttrycket tillåts, bara förnamnet. Hon kommer från Bengalen i Indien, är verksam i USA och har översatt den franske filosofen Jacques Derridas kanske viktigaste verk till engelska. Hon är i dag ett ledande namn inom den postkoloniala teorin och en akademisk superstar som, när hon inte turnerar jorden runt, är professor i comparative literature, jämförande litteraturhistoria, vid Columbia University i New York. Hon representerar alltså en stor mängd olika kulturer och lever i flera världar. Hennes nya bok, \"Death of a Discipline\", är vid första påseende ett ganska smalt akademiskt debattinlägg om hennes ämnes status och tynande existens. Hon har fått nog av en litteraturhistoria som länge uteslutit större delen av världslitteraturen även om den numera på nåder inkluderar några persiska dikter eller ett par kapitel ur en kinesisk roman. Dessa exotiska inslag får bli ett alibi för en eurocentrisk kultursyn som tror att den är upplyst och välkomnande gentemot de litteraturer som skrivits på andra kontinenter. Den tes som Spivak driver i sin bok har emellertid konsekvenser långt utanför universiteten. Den akademiska ytan är egentligen bara en förklädnad; under finns tankar som berör alla som funderar över litteraturens ställning och funktion i dag. Det handlar om hur vi skall läsa, om litteraturens roll i en global, dekonstruerad post-modern värld. Spivak skriver om det kritiska uppdraget och om hur den kritiska rösten skall och kan låta när också andra än mer eller mindre döda vita män vill göra sig hörda. Snabbt och nästan i förbigående visar hon sitt ogillande av en kommersialisering som trivialiserar humaniora och som har gjort humanistiska studier till en ofarlig konsumtionsprodukt för en välsituerad medelklass. Hon är inte ensam om den kritiken, men till skillnad från många andra ser hon inte lösningen i ett återtåg till gamla modeller. För att ta ett svenskt exempel: många beklagar vad de anser vara kultursidornas förfall och talar nostalgiskt om den tid då man tog humaniora på allvar, då stora kritiker som Bengt Holmqvist och Olof Lagercrantz talade om för menigheten hur man rätt läste en bok. Men den tiden är förbi då man kunde tilltala sina läsare på ett sådant sätt; att bedriva den typen av humanistisk kritik i dag skulle ge ett lika befängt intryck som om man infann sig på sin arbetsplats klädd i jackett och damasker. Bättre än de flesta av sina kolleger, till exempel Edward Said, har Spivak insett det paradoxala i en situation där högavlönade och privilegierade intellektuella i Västeuropa och USA oproblematiskt gör sig till tolkar för massorna i tredje världen. Liksom forna tiders kritiker tror de sig ha ett mandat att tala på andras vägnar. Inte utan skärpa problematiserar hon bilden. Ett mål för hennes kritik är alla dessa \"politiskt korrekta multikulturalister som vill att världens andra\" skall vara vad hon kallar \"identarians\", anhängare av någon form av identitetspolitik som kan baseras, som i Fredric Jamesons fall, på nationalitet eller, hos mera traditionella marxister, på klass. Det är inte längre möjligt, fortsätter hon, att beskriva migranterna, alltså de som förflyttar sig av tvång eller av eget önskemål, i en pseudopsykoanalytisk vokabulär. När vi talar om litteratur från tredje världen gör vi det vanligen på ett kanske välment men ändå nedlåtande vis som dessutom ofta är provinsiellt utan att vi är medvetna om det. Vi tror gärna att vi är öppna, medan vi i själva verket applicerar modeller och estetiska teorier som är abstraherade från västerlandets litteratur. Sedan inbillar vi oss att dessa oproblematiskt skall låta sig tillämpas på indisk litteratur som kanske är två tusen år gammal eller på modern afrikansk litteratur som ofta har förbindelser med en muntlig tradition som dog ut för ett millennium sedan i Europa. Dessa gamla och enligt Spivak uttjänta modeller skall alltså ersättas med något nytt och ännu oprövat. Så långt är det lätt att följa henne. Sedan blir det svårare. Spivak som har gått i skrivarskola hos dunkla franska tänkare har fullt ut anammat deras språk. Hennes meningar vindlar fram över sidorna, och om det finns ett nytt, svårt och mångstavigt ord så väljer hon det och inte det korta och vanliga ordet. Jag har träffat dem som deltagit i konferenser med henne och erkänt att de inte begripit ett ord. Att läsa henne är som att ta sig fram i en vildvuxen djungel där sikten är skymd, men så kommer man fram till gläntor med klar sikt och bländande ljus. Det vore alltför lätt att avfärda henne som ett offer på Derridas altare, men hennes retoriska strategi, hennes dunkelhet, är inte ett resultat av oförmåga att skriva klart och tydligt utan ett sätt att underminera invanda tänkesätt, att dekonstruera de kategorier som vi har vant oss vid att använda när vi talar om litteratur. I denna korta bok, som gör konkreta nedslag i gamla klassiker av Virginia Woolf och Joseph Conrad, och i nya av Maryse Condé och Tayeb Salih, kommer hon med ett lika radikalt som överraskande program: \"Vad jag förespråkar är inte en politisering av ämnet. Vi befinner oss inom politiken. Jag föreslår i stället en ansträngning att avpolitisera det för att ta oss bort från en politik som består av fientlighet, fruktan och halvdanna lösningar.\" Det kanske låter lätt, men hennes program är både rigoröst och krävande. Hon verkar ha fått nog av den amatörmässighet som alltför ofta kännetecknar våra läsningar av radikalt främmande litteratur; ibland får åtminstone jag intryck av att just denna välmenande valhänthet har ersatt den av Edward Said så häftigt kritiserade orientalism där ytterst sakkunniga experter konstruerade en bild av den andre som de sedan kunde ser ner på. Det mål som Spivak i både denna bok och sina föregående strävar mot är att låta den andra, subalternen, tala och att vi skall lyssna. Men för att också förstå krävs respekt och träning, en vilja och förmåga att ifrågasätta vår egen plats. Hon vill förvandla litteraturen från att vara ett uppbyggligt objekt till att bli ett subversivt subjekt. Det är ett projekt som naturligtvis berör både läsare och skönlitterära författare, inte minst när kritik och kreation förenas i sådana böcker som Gayatri Chakravorty Spivak skriver. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17591, "headline": "Läsning i lönndom", "summary": "Under två år samlades sju unga kvinnor varje torsdagsmorgon i Teheran för att läsa och samtala om förbjudna skönlitterära texter: \"Lolita\", \"Den store Gatsby\", \"Stolthet och fördom\". Berättelsen om dem är en unik beskrivning av kampen mot regimen i Iran.", "article": "I Irans mörka nutid finns ett speciellt fenomen som väntar på att få sin historia skriven: små intellektuella grupper som i brist på säkra offentliga mötesplatser samlas regelbundet hemma hos någon av medlemmarna, i någons källare eller på något annat ställe där deltagarna kan känna sig någorlunda trygga. Namn som \"torsdagsaftonsgrupp\" och \"söndagsaftons tidskrift\" är välbekanta för många iranier. Azar Nafisi, litteraturkritiker, före detta universitetslärare i Teheran och numera professor på Johns Hopkins-universitetet, ger i sin nyutkomna memoarbok en inblick i en mycket speciell miljö av detta slag. Hon tar oss tillbaka i tiden, till en period när den islamiska regeringen ännu knappt var född. Under två år samlas sju unga kvinnor varje torsdagsmorgon hemma hos Nafisi för att läsa och samtala om förbjudna skönlitterära texter. Alla har varit hennes studenter på universitetet i Teheran. Vissa av deltagarna kommer från konservativa familjer och andra från mer sekulariserade hem. Några av dem har suttit i fängelse. Denna torsdagsgrupp möts tidigt på dagen, inte på kvällstid som är det normala mönstret. Ändå är några av de unga kvinnorna tvungna att ljuga för sina familjer om vad de har för sig. Kvinnors villkor i Iran innebär att det finns starka sociala och kulturella spärrar mot att lämna hemmet, i synnerhet på kvällarna. Gruppen läser författare som Vladimir Nabokov, Henry James, Scott Fitzgerald och Jane Austen, och medlemmarna diskuterar sinsemellan sina tolkningar. Med Nafisis hjälp kopplas den litterära upplevelsen till kvinnornas vardagsliv. Diskussionen dem emellan klargör existentiella frågor i ett samhälle vars makthavare är i öppet krig mot alla självständiga konstnärliga och sociala uttrycksformer. Nafisi för läsaren nära kvinnornas liv, deras glädjeämnen och deras oro. För den som läser \"Reading Lolita i Tehran\" är det svårt att motstå längtan efter böcker som Nabokovs \"Lolita\", James \"Daisy Miller\", Scott Fitzgeralds \"Den store Gatsby\" och Jane Austens \"Stolthet och fördom\". För dessa kvinnor, som lever i ett tillstånd mellan det tragiska och det absurda, blir litteraturen en grundläggande livsfaktor, en nödvändighet snarare än förströelse. Yasi, en av studiecirkelns deltagare, jämför vemodigt sitt eget och de andra kvinnornas liv med Lolitas: \"precis som hon är vi skapade av någon annans drömmar\", säger hon förstämt. Och precis som Lolita \"utnyttjar vi också alla chanser att markera vår olydnad genom att visa lite grand av vårt hår under slöjan, måla våra naglar och läppar eller i bästa fall ljuga för våra familjer och samlas här\". Nafisis bok är en unik beskrivning av kvinnors mest intima och personliga frustration och deras kamp mot en regim som för ett krig mot individuella rättigheter i allmänhet, och kvinnors rättigheter i synnerhet. Hon skildrar sin egen och sju andra kvinnors vardag, där hoppet reducerats och drömmarna krympts. Hennes studenter har utvecklat en ny definition av lycka och tur. Dessa kvinnor är glada över att de inte har blivit avrättade som somliga i vänkretsen, och drömmarna handlar om att kunna färga sina naglar eller visa en flik av sitt hår. Likt Lolita är det inte bara våra liv som tas ifrån oss, även våra livsberättelser har berövats oss, säger Manna, en i gruppen, när hon beskriver hur kvinnor osynliggörs och marginaliseras i Irans historieskrivning och litteratur. En annan av kvinnorna, Nassrin, berättar om hur flickor som är oskulder våldtas och avrättas med argument som speglar graden av vansinne i det politiska trossystemet. Enligt islamisk doktrin är sexuellt oerfarna flickor förutbestämda för paradiset när de dör, eftersom kyskhet enligt denna doktrin är liktydig med godhet. Unga kvinnliga fångar kunde våldtas innan de avrättades för att förhindra att de vann inträde i paradiset. Själv kunde Nassrin lämna fängelset med \"mindre\" skador. Hon hade \"tur\", meddelar hon. De unga kvinnornas attityder speglar hur människor i Iran i skuggan av terror ständigt reducerar sina krav på vad som kännetecknar ett normalt liv. De talar om stulna kyssar, vindar som deras hud aldrig fick kännas vid, filmer de aldrig fick se, halvt artikulerade synder och otillåtna drömmar. Deras kringgärdade fantasier, kontrollerade rädsla och ändå orubbliga passioner utmärker en märklig blandning av sårbarhet och mod. Vi ser hur den totalitära statens projekt att forma människorna leder till dubbelmoral. Kluvenheten uppenbarar sig särskilt tydligt då det gäller könsroller och sexualitet. Den postrevolutionära generationen spelar med styrande symboler som slöjan (hejab) eller officiellt förbjudna relationer mellan könen. Deras sätt att vara artikulerar klyftan mellan hur det islamiska samhället framställs i officiella sammanhang och hur det ter sig i praktiken. Handlingsutrymmet må vara obefintligt. Men alla är medvetna om hur symboliken är grunden för den islamiska regeringens fortsatta styre. Även Nafisis femåriga dotter begriper detta. Efter Khomeinis död, den 3 juni 1989, sitter hennes familj - liksom många andra iranier - chockade och förväntansfulla och lyssnar på radio. Dottern ser ut mot gatan genom fönstret och säger plötsligt förvånat till sin mor: \"Mamma, mamma, han är inte död, kvinnorna bär fortfarande slöja!\" De unga kvinnorna berättar hur de, som en följd av regeringens strävan att styra människors tillvaro, känner sig trängda mellan det hårdnackade trossystemet och viljan till förändring. Liksom många iranier grubblar de ständigt på frågan \"to go or not to go\" - att lämna Iran eller ej. Denna möjlighet är för många en avlägsen dröm, som leder till en livslång besatthet och även bitterhet. Vi får i detalj följa författarens eget sökande efter svaret på denna fråga. Slutligen bestämmer hon sig för att lämna Iran. Hon inser att hon ändå aldrig varit riktigt \"hemma\", eftersom hon så länge levt i ett slags andlig exil. Hon beskriver sin hållning som att hon varit bunden till en idé om sitt land, inte till det faktiskt existerande tillståndet. \"Reading Lolita i Tehran\" är en självbiografi som förkroppsligar kvinnors liv i det postrevolutionära Iran. Den ger stark röst åt kvinnors undertryckta önskningar. Men den har också en svaghet. Troligen på grund av sin överklassbakgrund, med därtill hörande privilegier, glorifierar Nafisi i vissa avseenden tiden före revolutionen. Det gäller i synnerhet kvinnors situation. Hon hävdar att hennes rättigheter som kvinna i Iran inte skilde sig så mycket från kvinnors villkor i västerländska demokratier när hon växte upp på 1960-talet. Utan att skönmåla det västerländska tillståndet - det var och är inget paradis för kvinnor - så tror jag att Nafisi misstar sig genom att generalisera de privilegier som hon själv åtnjöt till att ha gällt alla kvinnor i Iran. Hon förbiser lätt att den islamiska regimen efter revolutionen inte behövde anstränga sig särskilt mycket för att ändra i familjelagstiftningen, av den enkla orsaken att denna, redan i sin dåvarande form, rätt väl motsvarade regimens önskemål. För det stora flertalet kvinnor i Iran innebar den postrevolutionära tiden inte så mycket en förlust av något som funnits tidigare, utan mer en insikt om vad som alltid har saknats. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17624, "headline": "\"Först när jag kom hit blev jag turk\"", "summary": "Bliv vid din läst. I Sverige finns ett stort tryck på invandrare att spela hemlandets musik.. Mångkultur inom musiken. Det låter som ett positivt slagord. Men det innebär också att musiker riskerar att delas in i etniska fack. - Jag lärde mig latinamerikansk musik i Sverige, säger Rafael Sida som är från Mexiko. - Det var som att jag blev turk först när jag kom till Sverige, säger Maffy Falay.", "article": "I Sverige slår vi oss gärna för bröstet och kallar oss \"mångkulturella\". Särskilt när det gäller musik. Här finns ju allt från mongolisk strupsång och \"äkta\" gettorap till Lasse Berghagens hymner till Stockholms skärgård. Men inom genrerna? Hur är det med mångfalden där? På vilken svensk scen brölar turkiska invandrare death metal? Och var spelar marockaner skör existentiell gitarrpop? Svar: i länderna de har lämnat. I Sverige tycks den musikaliska luskammen plockas fram redan i passkontrollen på Arlanda: \"Sydamerikan? Spela salsa!\"; \"Grek? Var är bouzoukin?\"; \"Jamaican? Baktakt, tack!\" - Jag lärde mig latinamerikansk musik i Sverige, säger Rafael Sida. Rafael kom hit från Mexiko där han var trummis i ett rockband. Nu spelar han congas i en världsmusikorkester och i ett flamencoband. - I Mexiko var det inget konstigt med latinamerikaner som spelade rock, men det var det här, säger han. Här förväntade sig alla att jag skulle företräda mexikansk musik. Det verkar som om rötterna och specialiseringen blir viktigare på en mer mångkulturell musikscen. Dan Lundberg är musiketnolog och chef för Svenskt visarkiv. Han har djupforskat inom musikens roll i det svenska samhället. Tillsammans med Krister Malm och Owe Ronström har han författat tegelstenen \"Musik, medier, mångkultur\", det hittills största forskningsprojekt som initierats av Kungliga musikaliska akademin. I boken kan man läsa om \"förskjutningen från social till kulturell tolkningsram\" i Sverige, det vill säga att det tidigare i den sociala tolkningsramen var mer negativt med olikheter och att rättvisa erhölls först när alla människor behandlades lika. I den kulturella tolkningsramen, däremot, fokuseras på människors ursprung. - Det mångkulturella Sverige brukar ofta liknas vid en mosaik, säger Dan Lundberg. Samhället är ramen i vilken etniska grupper likt mosaikstenar bildar ett mönster. Men mosaiken förutsätter olikhet - för att vara berättigad en plats måste man skilja sig från de andra. Varje grupp har egna bestämda kännemärken inom en klart definierad ram för kulturella uttryck. Och ve den invandrargrupp som inte har en egen färg i mosaiken - den syns inte. I Sverige finns två parallella, och paradoxala, rörelser inom musiken, berättar han vidare. Å ena sidan en tilltagande \"losskoppling\" av musiken; att vem som helst kan spela vad som helst. Många svenskar gör musik från andra delar av världen. Samtidigt sker en \"kulturalisering\", där kopplingen mellan musik och kultur blir allt starkare. Då bildas uppfattningar som att du \"måste\" spela turkisk musik om du är turk. En som kan vittna om det är Maffy Falay, jazzmusiker som kom till Sverige från Turkiet på sextiotalet. Hans talang hade tagit tog honom rakt in i jazzens grädda, han turnerade med Dizzy Gillespie och Quincy Jones. I Sverige spelade han med bland andra Lars Gullin och Bernt Rosengren. - Men plötsligt hände något, säger Maffy Falay. Fler och fler ansåg att jag borde spela turkisk folkmusik, vilket jag aldrig hade gjort i Turkiet. - Det var som att jag blev turk först när jag kom till Sverige, säger han. I dag kombinerar han båda stilarna, men har jazzen som sin huvudsyssla. Dan Lundberg har sett många exempel på hur lätt det är att hamna i ett etniskt fack, och hur lätt det är att fastna där. En artist som på senare år försökt sig på en musikalisk resa är jamaicanska dancehallstjärnan Tanya Stephens. Hennes tuffa bilder från Kingston absorberades av den reggaeintresserade svenska publiken. Men inom henne själv grodde drömmen om något annat, och chansen att spela in ett album med Tracy Chapman-inspirerad pop gavs i just Sverige. Men när skivan \"Intoxicated\" kom ut mottogs den svalt. - Tanya fick aldrig chansen, säger Lili Assefa som jobbade med Stephens skiva på det svenska skivbolaget. Det pratades om att hon blivit \"för vit\". Och det här var ändå en storstjärna som gjorde något ännu starkare än förut, men det accepterades inte. Hon tröttnade och åkte hem. Frågan är om kulturaliseringen av musik och den etniska fackindelningen i Sverige verkligen är ett problem. Rafael Sida och Maffy Falay har båda rönt stor uppskattning och lyckats vandra mellan olika musikalisk hemvist. De är båda noga med att inte beklaga sig. Det gör inte Dogge Doggelito i Latin Kings heller, men han konstaterar att fackindelningen inte precis avtar. - Jag är född här, min mamma heter Birgitta. Det är länge sedan vi slog igenom. Men fortfarande betraktas vi som \"det där invandrarbandet\". Vi ska på något sätt företräda en förort med 90 olika nationaliteter, säger han. - Jag tycker det är jättesynd att man inte struntar i bakgrunden. Det skulle bli fler möten inom musiken om man gjorde det, säger han. Och Dan Lundberg säger: - Maskineriet behålls så länge man inte tittar förbi mosaiken. Om man ser till individerna - människorna bakom - märker man att de inte är så lydiga och enkla att placera i fack. Då hittar man invandrade musiker i sammanhang som man tror är helsvenska. Och vice versa. Där uppstår verkligen mötet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17660, "headline": "Svag återväxt i svenskt musikliv", "summary": "Under de senaste tre åren har stödet till svensk musik urholkats allt mer. Branschen riskerar att bara kunna föda hälften så många svenskar om tio år, enligt en ny utredning.", "article": "Merparten av de pengar som snurrar runt i musikbranschen kommer från privatpersoner. De bidrag som staten, kommunerna och landstingen står för är dock en viktig grundplåt för att kunna dra i gång skivinspelningar, konserter och festivaler. Under de senaste tre åren har de offentliga bidragen till musik minskat. Enligt en färsk utredning beställd av regeringen hotas återväxten inom vissa genrer. Utredarna Kim Forss, Erik Centerwall och Åse Hedström skriver att svenskt musikliv kommer att vara rejält åderlåtet om bara tio år om inte utvecklingen stoppas. Särskilt hotad anses jazzen och den nutida konstmusiken vara. I dag sysselsätter musikindustrin omkring 15.000 svenskar. Musikexporten drar in ungefär fem miljarder kronor till landet varje år. Om de senaste tre årens trend håller i sig beräknas musikindustrin bara sysselsätta hälften så många år 2013, enligt utredningen. Och exporten riskerar att falla till bara en miljard kronor på tio år. Konsekvensen blir en nedåtgående spiral med större arbetslöshet bland musikerna, färre som söker till utbildningarna, fler som tvingas söka jobb utomlands och färre utländska artister som kommer hit. Musiken slåss varje år om ungefär 700 miljoner kronor i offentliga medel. Pengarna går i första hand till länsmusiken och Sveriges kammar- och symfoniorkestrar. Sedan mitten av 90-talet har deras verksamhet kostat allt mer. Men bidragen har inte ökat nämnvärt. I själva verket har de blivit allt mer beroende av publikens intäkter. Samtidigt sviker publiken. Under år 2001 gick en halv miljon svenskar på konsert hos kammar- och symfoniorkestrarna mot drygt 700.000 år 1999. \"Det finns gott om kunskap, talang, motivation och idéer\", konstaterar utredarna. \"Det finns också många som engagerar sig ideellt. Men det är stor brist på kontanta medel.\" Utredarna skulle i första hand se hur jazzen och den nutida konstmusiken kan räddas. - Det behövs inte mycket. Det kan räcka med 30-40 miljoner kronor mer per år för att genrerna ska fortsätta utvecklas, säger Åse Hedström. Men är det inte naturligt att genrer kommer och går? Kanske, men politikerna vill inte ha det så. Syftet med bidragen är just att hålla mångfalden levande. Det är extra viktigt när den kommersiella musiken enligt utredarna samverkar med den offentligt stödda musiken. Utredarna vill nu höja arvodet till musikerna, göra musikämnet obligatoriskt i grundskolan, göra jazzkonserter gratis för ungdomar samt skapa en ensemble för nutida kammarmusik och tre storband inom jazz. Kulturrådet ska ta ställning till rapporten i september. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17664, "headline": "Tidigare okänd konst visas på Säfstaholm", "summary": "148 verk av 85 kvinnliga konstnärer från 1800-talet presenteras denna sommar på Säfstaholms slott i Vingåker. Det är den bredaste och mest varierade utställningen med äldre svensk konst gjord av kvinnor som hittills gjorts.", "article": "\"Hon har talang - tyvärr.\" Titeln för årets sommarutställning på Säfstaholms slott bygger på en kommentar från en manlig konstnär, som Georg Pauli fick höra när han gjorde förfrågningar om den unga Hanna Hirsch. Men Georg Pauli lät sig inte avskräckas och levde i ett långt konstnärsäktenskap med den begåvade Hanna, som var en av drygt tusen svenska kvinnor som ägnade sig åt konstnärlig verksamhet under 1800-talet. Hanna Pauli tillhör de mest kända i denna grupp. Men utställningskommissarierna Eva-Lena Bengtsson och Barbro Werkmäster har denna gång ansträngt sig för att lyfta fram en lång rad namn som inte tidigare uppmärksammats. Här finns målare och skulptörer men också kvinnor som arbetade med medaljgravyr, xylografi, litografi, fotografi och textil. - Ambitionen är att ge en bild av mångfalden, både till antalet och områdesmässigt, även om detta bara är en bråkdel av vad som finns, berättar Barbro Werkmäster. Hon och Eva-Lena Bengtsson tillhör det fåtal konsthistoriker i Sverige som längst och mest ihärdigt har bedrivit kvinnoforskning. De skriver på en bok om kvinnor i 1800-talets expanderande fält för konst och mångfaldigade bilder. Möjligheter till utbildning och yrkesverksamhet ökade, men ju fler medier kvinnorna erövrade desto större blev motståndet från manssamhället. En liten del av detta material presenteras nu i katalogen. Initiativet till utställningen kommer dock från Lars Furborg, driftig kulturchef i Vingåker. Han stötte på namnet Wilhelmina Lagerholm i samband med Gustav Trolle-Bonde, kallad \"den blinde excellensen\". Denne gjorde Säfstaholms slott till ett kulturcentrum under första hälften av 1800-talet, byggde upp en betydande konstsamling och var dessutom mecenat för en rad konstnärer - däribland Wilhelmina Lagerholm. - Jag tyckte att det var rart att han hjälpte in henne som extraelev på Konstakademien 1852, mer än ett decennium innan den öppnades officiellt för kvinnor. Excellensen måste betraktas som framsynt för sin tid. Inte bara med tanke på det totalt mansdominerade samhället, utan också med hänsyn till dåtidens konventioner och kvinnosyn, säger Lars Furborg. I Säfstaholms konstsamling fanns flera kvinnor representerade: Jeanette Holmlund, Hildegard Norberg, Augusta Plagemann, Emma Ekwall och Amalia Lindegren. För 130 år sedan var Lindegren Sveriges mest reproducerade konstnär och fick som första kvinna i Europa ett statligt resestipendium. Wilhelmina Lagerholm fick senare också ett statligt stipendium för att studera måleri i Paris, där hon även lärde sig att fotografera. Anknytning till Säfstaholms slott har även Anna Munthe-Norstedt, som häromåret presenterades här tillsammans med sin man Reinhold. \"Den blinde excellensens\" konstsamling är till stora delar skingrad, men kommunen försöker återköpa det som går. I samband med utställningen har samlingen berikats med Sophie Adlersparres rosiga \"Vingåkersflicka\" från 1837, iklädd ortens kända folkdräkt och med en tygrulle under armen. Utställningen har vissa motiv som porträtt, akvarellmåleri och massproducerade bilder, men är framför allt hängd med hänsyn till rummens varierande karaktär och möblemang. De enskilda konstnärerna är inte alltid representerade med sina bästa verk, utan med dem som passar bäst i sammanhanget. Här finns ändå en del omtalade verk, som Eva Bonniers porträtt av \"Hushållerskan\" med outgrundlig blick. Jenny Nyström, som är mest känd för sitt brödjobb som jultidningsillustratör, är också representerad med en liggande nakenmodell. Kvinnan är fångad bakifrån, mjukt rundad i ett vackert ljus. Men Nyström romantiserar inte - fotsulorna är smutsiga! Säfstaholmutställningen \"Hon har talang - tyvärr\" visas på Säfstaholms slott i Vingåker t o m 10 augusti. Undertiteln är \"Kvinnliga konstnärer under 1800\", varav 85 är representerade med sammanlagt 148 verk i varierande tekniker. Utställningen är producerad av Säfstaholms slott i samarbete med Konstakademien. Kommissarier är Eva-Lena Bengtsson och Barbro Werkmäster, initiativtagare kommunens kulturchef Lars Furborg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17669, "headline": "Sven Lindqvist, vecka 28:", "summary": "Massmorden i kolonierna hade skapat en utrotningspraktik som övertogs och drevs ännu längre av nazisterna. Hitler talade ofta om sitt fälttåg i öst som ett kolonialkrig..", "article": "Det är inte utan ett igenkännande leende jag läser den franske statsvetaren Enzo Traversos bok \"The Origins of Nazi Violence\" (originalupplaga 2002, engelsk översättning 2003). Den påminner mig om det rabalder som för elva år sedan uppstod kring min bok \"Utrota varenda jävel\". För att förstå Förintelsen räcker det inte med att studera antisemitismens historia, skriver Traverso. Avgörande förutsättningar måste sökas i ett mycket vidare materiellt och kulturellt sammanhang. Traverso börjar med att tillbakavisa den tyske historikern Ernst Noltes uppfattning att nazisternas folkmord på judarna var \"en förvrängd kopia\" av det klassmord som ryska kommunister gjort sig skyldiga till. I stället ser han västerut och fäster uppmärksamheten på det nazistiska folkmordets rötter i kapitalismens och kolonialismens Europa. Efter avkoloniseringen blev den koloniala kulturen aldrig föremål för djupare analys och är i dag till stora delar okänd. Denna minnesförlust gör det svårare att förstå det tjugonde seklet och särskilt den förträngda länken mellan nazism och imperialism. Det finns, skriver Traverso, en stor litteratur om Hitlers ideologiska förebilder bland antisemiterna. \"Men mycket få verk synar de nazistiska brotten i ljuset av tysk och europeisk kolonial kultur och praktik.\" Via Joseph Conrads \"Mörkrets hjärta\" kommer Traverso till Friedrich Ratzels Lebensraum, där den utomeuropeiska världen ses enbart som utrymme för kolonisation av biologiskt överlägsna arter och nationer. Frankrike och Storbritannien, ja, även sådana småstater som Holland och Belgien hade redan sina imperier - tyska nationalister förväntade sig i slutet av 1800-talet en motsvarande tysk expansion österut för att kolonisera en värld befolkad av slaviska \"Untermenschen\". Den koloniala kulturens kärna var övertygelsen att Västerlandet hade rätt att behärska världen och underkuva eller rent av likvidera den inhemska befolkningen. Rasismens fader, Robert Knox, skrädde inte orden utan talade öppet om \"utrotning\". Andra beskrev \"de underlägsna rasernas utslocknande\" som en naturlig process men utan att nämna aktörerna. Föreställningen att \"de lägre raserna\" var dömda att gå under införlivades vid mitten av 1800-talet med europeisk kultur som ett etablerat faktum. Traverso pekar på en diskussion i antropologiska sällskapet i London 1864. Dr Richard Lee inledde med en rapport om \"de infödda stammarnas snabba försvinnande\" och drog slutsatsen att \"det måhända blir Europas öde att återbefolka jordklotet\". Senare samma kväll föreläste Alfred Wallace, utvecklingslärans meduppfinnare, om européns överlägsna fysiska, moraliska och intellektuella egenskaper som kom honom att föröka sig på vildarnas bekostnad, \"precis som Europas ogräs sprider sig över Amerika och Australien och tränger undan inhemska arter genom sin inneboende vitalitet och sin större förmåga att leva och föröka sig\". Darwin själv hade redan 1839 skrivit i sin anteckningsbok: \"Varhelst europén slår sig ned, tycks den infödde drabbas av döden.\" Trettio år senare framställde han i \"The Descent of Man\" denna tanke som en orubblig naturlag. Genom att dö ut bekräftade de infödda i de brittiska kolonierna hans teori om det naturliga urvalet. Wallace och Darwins tanke fröade av sig i otaliga hjärnor. Traverso pekar på William Reades \"Savage Africa\" (1863) där Afrikas framtid utmålas i ljusa färger. Under europeisk ledning kommer afrikanerna att dika ut träsken, bevattna öknarna och förvandla kontinenten till en trädgård. Tyvärr kommer afrikanerna själva knappast att få uppleva förvandlingen eftersom de troligen dukar under av det hårda arbetet. \"Ett sådant resultat måste vi lära oss betrakta med fattning. Det är exempel på den naturens välgörande lag som säger att de svaga måste förintas av de starka.\" Snart kommer unga vita damer att sitta tårögda under palmerna och läsa \"Den siste negern\". Och Niger kommer att vara en lika romantisk flod som Rhen. \"Närhelst en överlägsen ras kommer i kontakt och konkurrens med en underlägsen ras är utgången given\", skrev bästsäljaren Benjamin Kidd 1894. Några år senare delade den brittiske premiärministern lord Salisbury in världens nationer i \"de levande och de döende\". Det var, framhåller Traverso, en redan allmänt accepterad föreställning han gav uttryck åt. De praktiska konsekvenserna blev katastrofala. Traverso påminner om slaget vid Omdurman och den påföljande brittiska ockupationen av Sudan som minskade befolkningen med 75 procent. I Algeriet höll sig befolkningsminskningen under 20 procent, i Kongo halverades befolkningen, i Sri Lanka och på flera öar i Oceanien minskade invånarantalet med upp till 90 procent. Den tyske folkrättsjuristen Carl Schmitt försvarade den tyska folkmordspolitiken i Polen och Ryssland med att tyskarna bara gjorde vad fransmän och engelsmän brukade göra i Afrika och Asien. Hitler talade ofta om sitt fälttåg i öst som ett kolonialkrig. \"Infödingarna skall skjutas\", sa Hitler. \"Vår enda plikt är att förtyska landet med tyska immigranter och behandla de infödda som rödskinn\". Det var amerikaner och engelsmän Hitler såg som sina föredömen, inskärper Traverso. Den här tankegången är, fastän ofta upprepad, inte den enda i Traversos bok. Han kopplar också ihop massproduktionen i taylorismens fabriker och den opersonliga hanteringen av ärendena i en byråkratisk apparat med giljotinens \"obemannade\" dödande på löpande band och första världskrigets massdöd vid fronterna. De nazistiska utrotningslägren ses som en legering av modern teknologi, detaljerad arbetsfördelning och administrativ rationalitet inom ett industriellt system som gick ut på att producera största möjliga antal lik. Den som griper över så stora områden har inte alltid tid att gå till de källor han citerar. Man märker det på småfel. Traverso tror att den store tyske antropologen Theodore Waitz var en amerikansk socialdarwinist och att den skotske anatomen Robert Knox var en amerikansk antropolog. I sin sammanfattning betonar Traverso att Förintelsen inte var någon automatisk eller ofrånkomlig följd av de faktorer han pekat på. Men studien visar, anser han, att de nazistiska brotten också hade sin grund i vissa för europeisk kultur gemensamma drag. Massmorden i kolonierna hade skapat en utrotningspraktik som övertogs och drevs ännu längre av nazisterna. Mellan nazismens och kolonialismens brott finns - så lyder bokens slutord - \"en historisk kontinuitet som kommer det liberala Europa att framstå som ett laboratorium för 1900-talets våldsdåd och Auschwitz som en naturlig frukt av västerländsk civilisation\". Eller, som jag själv formulerade det i den bok jag så ofta blir påmind om när jag läser Traverso: \"Auschwitz var den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse på vilken det europeiska världsherraväldet sedan länge vilade.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 17695, "headline": "En fullfjädrad diva har landat", "summary": "En av Turkiets största sångerskor sjunger för första gången i Sverige. I över 30 år har Bülent Ersoy stått i rampljuset och är nu fullfjädrad diva. I kväll ger hon sin andra konsert på Stockholms Re:Orientfestival.", "article": "Under 70-talet var Bülent Ersoy en vacker ung man som sjöng på nattklubbar och kasinon runt om i Turkiet, det var innan teve tog över och familjernas kvällsnöjen fortfarande bestod i att gå på konserter tillsammans. För drygt 20 år sedan bytte Bülent Ersoy kön och i dag är hon en fullfjädrad diva; med filmstjärneutseende, egna nycker, stor begåvning och mycket pengar. Men sitt manliga förnamn, Bülent, har hon behållit. Under sin drygt 30 år långa karriär har hon givit ut flera dussin skivor, ofta en eller två skivor om året. Sur och trött anlände Bülent Ersoy till Stockholm i fredagskväll, hon hade glömt parfymen hemma i Istanbul, den svenska limousinen var inte tillräckligt lyxig och hotellet föll henne inte i smaken. Bülent Ersoy ställde in planerade intervjuer, men öppnade bildörren så att DN:s fotograf kunde ta en bild. Bülent Ersoy har en mörk vacker röst, hon är klassisk skolad och räknas som en av de främsta inom den klassiska turkiska musiken. Men hon sjunger också arabesk, en musikstil som började växa fram i Turkiet i slutet av 60-talet och i början av 70-talet. - Turkiska musiker lyssnade mycket på arabisk radio, de tog arabiska låtar som de hört och skrev turkiska texter till dem, säger Irfan Sumer, musiklärare i Stockholm, som på 70-talet spelade klarinett på samma nattklubbar och restauranger som Bülent Ersoy. Orhan Gencebay var den förste som började sjunga arabesk och stilen blev snabbt kommersiellt gångbar och populär. Arabesken är melankolisk och nostalgisk, artisterna sjunger om kärlek, missnöje och krossade drömmar, de tigger om förståelse och hoppas att osynliga krafter ska hjälpa dem att få en tryggare tillvaro. Arabesken är söt och kletig som sirap och musikstilen var mycket kontroversiell till en början. Den är dansvänlig och orientalisk till skillnad från den klassiska turkiska musiken som är mer intellektuell och finkulturell. - Jag var med när arabesken växte fram i Turkiet, även om jag själv spelade västerländsk musik, säger Irfan Sumer. - Många i Turkiet lever i en hopplös situation, de söker tröst och arabesken ger en känsla av bekräftelse. När den här nya stilen blev populär kände många av sångarna sig hotade, flera stora stjärnor började sjunga arabesk, en av dem var Bülent Ersoy. Även om Bülent Ersoy är omtyckt, älskad och beundrad i Turkiet är hon inte störst. Turkiets musikaliska gigant heter Zeki Müren, när han dog i mitten av 90-taltet blev det total landssorg i Turkiet. - Jag har en gammal kassett där både Bülent Ersoy och Zeki Müren sjunger, det är nästan omöjligt att skilja dem åt om man inte är mycket kunnig, säger Irfan Sumer. Trots att Bülent Ersoy och Zeki Müren har förvillande lika röster har Ersoy inte upplevt Zeki Mürens popularitet: - Tjejerna var förälskade i Zeki Müren, de ville inte förstå att han var homosexuell. De kasinon där han sjöng var alltid fullbokade, han hade till och med matinékonserter på eftermiddagarna bara för kvinnor. Bülent har en helt annan utstrålning. Bülent Ersoy har kämpat hårt för att nå ända till toppen. Hon har opererat de flesta kroppsdelar, näsan är liten, läpparna är fylliga, håret är korpsvart och inga rynkor syns till trots att hon är drygt 50 år. Under 80-talet, när militären satt vid makten, förbjöds Bülent Ersoy att uppträda offentligt, som transsexuell var hon en dålig förebild, menade militärerna. Men Bülent Ersoy slutade aldrig att sjunga utan fortsatte att uppträda på stora privata tillställningar. I dag är Bülent Ersoy en megastjärna och uppför sig som en sådan. Det är ett välregisserat spel mellan konstnär och publik. Som stjärna ska hon vara oåtkomlig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17715, "headline": "Engelska tabloider köper vittnen", "summary": "Ska tidningar få betala vittnen? En ny debatt kring detta har blossat upp sedan det uppdagats att tabloiden News of the World betalat huvudvittnet mot fem män som anklagats för kidnappningsplaner mot Victoria Beckham. De frikändes.", "article": "\"Checkhäftesjournalistik\" har åter blivit ett hett debattämne i Storbritannien. Här är det inte ovanligt att tabloider betalar vittnen mot att få publicera deras berättelser. I fjol frikändes en kvinnlig lärare som anklagats för att ha haft sex med minderåriga pojkar som var hennes elever. Den rättegången kollapsade sedan det kom fram att några av pojkarna sålt sina berättelser. Det blev dock inte förbjudet för tidningar att betala, en ny frivillig etisk kod ansågs vara tillräcklig. Denna gång står tidningen The Suns \"söndagssyster\" News of the World och dess berömde undersökande reporter Mazher Mahmood i centrum för debatten. Hans kontakt misstänks ha provocerat fram, och kanske till och med hittat på, planer på att kidnappa Victoria Beckham. Mazher mahmood fick av en kontakt, en parkeringsvakt, kännedom om kidnappningsplanerna. Fem män skulle ligga bakom konspirationen och hade tänkt kräva 5 miljoner pund - cirka 65 miljoner kronor - i lösesumma från Victoria Beckhams make, fotbollsstjärnan, David. De fem greps av polisen i början av november i fjol efter tips av News of the World som nästa dag toppade sin förstasida med \"Vi stoppar århundradets brott\". Parkeringsvakten, en 27-årig man som hade ekonomiska problem, blev huvudvittne i rättegången. Sedan det kom fram häromdagen att han fått 10.000 pund - cirka 130.000 kronor - av tidningen kollapsade rättegången och männen frikändes. Av inspelade band att döma var 27-åringen den ende som nämnde något om kidnappningen. 27-åringen har tidigare tipsat tidningen om en kvinnlig kollega som han påstod langade heroin - hon frikändes och sade att det var han som gett henne heroinet. News of the World nekar till anklagelserna och anser att man samarbetat helt och fullt med polisen. Mahmood har säkrat över 100 fällande domar, påpekar man. Han är känd som den \"falske schejken\" och lurade som sådan bland annat prins Edwards fru Sophie Wessex att säga okloka saker. Även diskjockeyn Johnnie Walker föll för den falske schejken och fick nio månaders fängelse för att ha erbjudit Mahmood kokain. Det finns flera exempel på frikännanden på grund av att vittnen fått betalt. Nya krav på en lagändring som helt förbjuder tidningar att betala kan nu väntas. Den frivilliga etiska kod som i dag gäller innebär att det är förbjudet att betala vittnen sedan gripanden gjorts av polisen. Vittnen får betalas tidigare, men enbart om informationen anses vara i allmänhetens intresse. Vittnen får inte lovas mer betalt i händelse av en fällande dom. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17724, "headline": "Hon gör stora roller av små flickor", "summary": "Sofia Ledarp ger små flickor integritet på scenen. Just nu är hon aktuell i \"Fallna från månen\" på Teaterbiennalen i Uppsala. I höst blir hon \"Alice i Underlandet\".", "article": "Sofia Ledarps flickor är små kraftpaket med rosett i en tid då unga kvinnor ofta får offerrollen och männen står för handling och norm på teaterscenen. Rosa i \"Fallna från månen\" kan vara förtrollande i sin rosa klänning, men också salt och kärv. Och gripande när hon kurar ihop sig på en trappa i enorm grå täckjacka medan snöflingorna faller. - Jag trodde aldrig att jag skulle hitta en fulländad kvinnoroll i en åttaåring. Hon är en liten människa som kämpar för en egen plats. Rosa bär på allt det som en vuxen kvinna har, jag ser ingen skillnad, säger Sofia Ledarp om sin mest älskade roll hittills. \"Fallna från månen\" var en av höstens bästa föreställningar och förra årets mest glädjande dramatikerdebut av Lucas Svensson. Alltså en av de bäst motiverade inslagen på Teaterbiennalen i Uppsala. Titeln \"Fallna från månen\" antyder att barnen är sina egna, medan föräldrarna vill något med sina barn som inte barnen vill: Edvins pappa vill att han ska spela fotboll, men Edvin vill spela piano. Rosas mamma vill att hon ska bli en pianokändis, men Rosa vill spela flipper och leka. - Det finns ett djup och en komprimerad livskunskap i pjäsen. Lucas Svensson har något som jag älskar, han gör tjejrollerna till människor. Och lyckas göra flickorna till hjältarna i berättelsen. Sofia Ledarp har en fysisk närvaro på scenen som gör att man inte kan ta sina ögon ifrån henne, ett kroppsligt spel som kan alstra stor humor. - Jag har varit en så fysisk person hela mitt liv, varit gymnast, idrottat och dansat. Den fysiska teaterskolan är min grund, och det ansågs väl inte det bästa, man skulle spela med huvudet. Men nu har jag glädje av det, jag tycker om att uttrycka i kroppen det som inte går att säga. Sofia Ledarps uppväxt i förorten innehöll ingen teater men var troligen en bra plattform för det som komma skulle: Hon bodde i Norsborg men gick i Franska skolan. Hennes föräldrar, grekisk pappa och svensk mamma, hade bestämt sig för att hon inte skulle gå i den stökiga förortsskolan. När mamma och pappa separerade pendlade hon mellan Fruängen och Norsborg. När mamma träffade en ny man flyttade Sofia till Lidingö. - Jag var väldigt förvirrad i skolan, men när jag hamnade på teaterlinjen kände jag att här är min plats. Hon tillhörde första kullen på scenskolan i Luleå och var med och byggde upp den skolan. Sedan har hon jobbat \"som en liten galning\". I Joyce Carol Oates \"I stand before you naked\" 2001 på Orionteatern, en av det årets publiksuccéer, hade hon den svåra monologen \"Blodblåsan\", från en trasig tjej som just varit utsatt för hårdhänt sex, men inte kan sätta gränserna för vad hon vill och inte vill. - Jag har jobbat mycket på kollo och redan där mött tjejer som har svårt att sätta gränser och ta plats och säga nej. I \"Den inbillade sjuke\" på Dramaten är hon en liten kompakt figur i en annars spretig föreställning. Sofia Ledarps roll som yngsta dottern till Molières inbillat sjuke familjefader är liten. Men Sofia Ledarp i ny uppnäsa är närvarande på scenen hela tiden, exakt och distinkt i en egen rolltolkning. - Jag fick lov att tänka efter: Vad är viktigast i den här scenen? Att inte få stryk av pappa. Han säger: Kom hit, kom lite närmare, vänd dig om och se på mig. Dottern vill egentligen inte, han är arg och hon vill inte få stryk av honom. Här fick jag verkligen jobba med stora penseldrag, det krävdes tydliga och rena riktningar, att påstå något väldigt starkt och inte slaska energi. Det är inte naturalistiskt spel, det är en karaktär, det påminner om commedia. - Jag lägger mycket energi på att vara närvarande på scenen. Även om jag inte står på scenen lyssnar jag i kulisserna. Om något händer på scenen, vill jag veta det. Man kan komma in med helt fel energi och slå sönder något som finns där innan. I höst kommer nästa flicka, alla småflickors arketyp, Alice, på Dramaten. Lucas Svensson dramatiserar de båda böckerna om Underlandet och Spegellandet och Ole Anders Tandberg regisserar. - Jag kämpar för att hon ska vara lite äldre. Tanken är att det ska handla om en tjej som inte vill vara barn längre utan vill bli vuxen - fort. Och efter Alice skulle Sofia Ledarp vilja pröva att spela en roll närmare hennes egen ålder, 29. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17743, "headline": "Hur är läget, Castro?", "summary": "Oliver Stones dokumentärfilm \"Comandante\" kan vara det mest närgångna porträtt av Castro vi någonsin kommer att få se. Men frågorna om mänskliga rättigheter slingrar han sig undan.", "article": "Oliver Stones dokumentärfilm \"Comandante\", som blev klar i vintras, är högaktuell sedan regeringen Bush börjat trappa upp hoten mot Kuba. Stone flög nyligen till Cannes för att delta i den årliga klassikern \"La leçon de cinéma\", ett publiksamtal där kända regissörer grillas i flera timmar av den franske kritikerveteranen Michel Ciment. Första frågan han fick var förstås varför han gjort en \"pro-Castro\"-film just nu. \"Jag tycker inte att den är vare sig för eller emot honom. Men han får tala fritt. Vi bestämde redan innan att om Castro ville säga ´Cut!´, då skulle vi omedelbart stänga av kameran. Men det gjorde han faktiskt inte en enda gång under de tre dagar vi träffade honom\", berättade Stone för den månghövdade publiken på välmodulerad franska. Oliver Stones intervju med Castro, som visades under Cannes filmfestival i torsdags, är kanske det mest närgångna porträtt vi någonsin kommer att få se av Kubas skäggige ledare. Det är ett märkligt möte, men ändå inte ologiskt. Stone är den mest politiska, mest konspirationsteoretiska och mest Bushkritiska filmskaparen i USA vid sidan av Michael Moore. Under hela sin karriär har han varit upptagen av den amerikanska samtidshistorien (\"Plutonen\", \"JFK\", \"Nixon\", \"Salvador\") som är intensivt kopplad till den politiska utvecklingen på Kuba, inte minst sedan Kennedys ödesstund under Kubakrisen 1962. Stone möter en skör och synbarligen åldrad Fidel Castro som stegar omkring i Havanna i Nikeskor, skojar om Viagra och bland annat säger: \"Nej, hörru Oliver, jag har faktiskt aldrig funderat på att gå i terapi!\" Han älskar synbarligen uppmärksamheten, kamerorna - och Oliver Stone. Han svarar snällt på de mest privata frågor om kärleken, papparollen och känslorna inför den lilla kubanska pojken Eliáns öde som upprörde världen för ett par år sedan. Men han talar också öppet om rädslan för en amerikansk invasion. När de pratar om Kennedy frågar Stone plötsligt vad Castro skulle säga om Bush kom åkande i Havanna. \"Jag skulle inte säga något, jag skulle vara död\", svarar denne torrt. Känslan, eller möjligen illusionen, av att man verkligen får möta människan Castro bakom skägget, cigarrerna och den gröna uniformen är stark. Men när det gäller samtidspolitiken finns det få öppningar, åtminstone när det gäller bristen på mänskliga rättigheter. Stone ställer de rätta frågorna. Är det inte dags för fria val snart? Hur är det med förtrycket av homosexuella? Men Castro slingrar sig elegant ur alltsammans eftersom Stone sorgfälligt undviker att pressa på. Möjligen blir det fler svar i en ny version av filmen. Stone berättade i Cannes att han nyligen åkte tillbaka till Havanna för att träffa Castro ännu en gång och be honom kommentera den senaste tidens massarresteringar, de summariska avrättningarna av tre båtkapare och den pågående flyktingströmmen mot Miami. Får Stone rätt i sin analys att Kuba blir nästa mål för USA:s vapenmakt, är det kanske sista gången Castro tar emot besök. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17774, "headline": "Den krånglande radiostyrningen", "summary": "Marika Ehrenkrona satt tyst under hela styrelsemötet när ledamöterna diskuterade ersättningen till Joachim Berner. Men redan ett dygn efter att Berner fått nej fanns ett avtal som förhandlats fram mellan Berners jurist och SR:s arbetsgivarorganisation. Allt som återstod var Ehrenkronas namnteckning.", "article": "När styrelsen för Sveriges Radio efter en turbulent vecka hade möte i Radiohuset den 10 april stod ersättningen till Joachim Berner på dagordningen. Egentligen skulle mötet främst handla om framtiden - hur skulle styrelsen gå vidare nu när deras första vd-kandiat hade ratats? Vad kunde den göra för att undvika att samma sak hände igen? Hela styrelsen deltog, några fanns med på telefon. Samtalet var trots de senaste dagarnas händelser gott och i positiv anda - de skulle gå igenom förloppet, hitta en bra lösning och en ny vd. Men ledamöterna fastnade på frågan om ersättningen. Hur mycket skulle Joachim Berner ha? Styrelsen gick laget runt och det verkade först ganska enkelt. Åsikerna verkade samstämmiga och varierade från inga pengar alls till en mer symbolisk summa. Någon framförde att det kunde slå tillbaka på honom själv om han fick för mycket. Men en person, moderaternas Lars Christiansson, tyckte inte att det fanns någon anledning att vara snål. Två årslöner var ett belopp som hade nämnts och Christiansson ansåg att det vore rimligt. Någon halvtimmas diskussion slutade med att styrelsen gav sin ordförande i uppdrag att ta fram ett underlag att utgå ifrån när ett avtal med Berner skulle skrivas och att ta med en jurist till nästa möte. Då hade mötet dragit ut flera timmar inpå natten. Själv hade ordföranden Marika Ehrenkrona suttit tyst under diskussionen om ersättningen. Hon sa ingenting om att det redan - bara ett dygn efter att Berner fått nej - fanns ett avtal mellan Berners advokat Peter Danowsky och SR:s arbetsgivarorganisations Jörgen Bjerndell som gav Berner rätt just till två årslöner. Det hade förhandlats fram samma dag, och bara minuter före styrelsemötet hade Ehrenkrona bekräftat avtalet på sin mobiltelefon till Bjerndell. Allt som återstod var hennes namnteckning. Hela mötet var alltså en pseudodiskussion, säger en person som var med på mötet. - Och hon bara satt där. Där någonstans var måttet rågat. Strax var styrelsen ett minne blott och ordföranden raskt avpolletterad av kulturminister Marita Ulvskog. Om det kan visas att styrelsen med uppsåt eller av oaktsamhet skadat bolaget kan det bli aktuellt med en skadeståndsprocess. En ny styrelse ska väljas på en extra bolagsstämma den 2 juni. \"Bolagsstämma\" kan vara ett något vilseledande ord - det är lätt att associera till ett börsbolag där flera hundra aktieägare lyssnar till vd:s anförande och får chansen att ställa frågor. En bolagsstämma i Sveriges Radio är en lugn historia med sju åtta personer närvarande: ett par personer från den stiftelse som äger SR, ett par revisorer, bolagets vd och styrelseordförande och kanske en ekonomichef eller två. SR ägs ju till hundra procent av stiftelsen och stämman kan välja de namn till styrelseposterna som stiftelserepresentanterna har föreslagit. När ägarstiftelsen bildades för tio år sedan ersatte den ett system som infördes 1966. Då ägdes radio och tv av ett enda bolag, som ägdes till 60 procent av folkrörelserna (de största posterna av KF, LO, TCO och Svenska kyrkan). Var sina 20 procent ägdes av dagspressen och näringslivet. Men medielandskapet hade förändrats, och flera av folkrörelserna var engagerade i delvis konkurrerande verksamhet i närradio och lokal-tv. Näringslivet ville inte heller längre vara aktiv ägare. Systemet byttes ut av den borgerliga regeringen 1993. Sedan dess ägs SR, SVT och UR av en ägarstiftelse vars ledamöter utses av regeringen efter samråd med riksdagspartierna. Ordföranden sitter visserligen på ett politiskt mandat men plockas vanligen ur näringslivet. Sedan knappt två månader är telekombolaget Ericssons förre vd Sven-Christer Nilsson ordförande, nominerad av kristdemokraterna men aldrig politiskt aktiv. Stiftelsens huvuduppgift är att utse lejonparten av styrelserna i de tre programbolagen. Den möts några gånger om året. Något kansli finns inte, sekreteraren jobbar hemifrån. Sven-Christer Nilsson säger att stiftelsen i praktiken är en nomineringskommitté. Utöver de av stiftelsen valda ledamöterna har facken sina representanter i styrelsen; ordföranden och en suppleant utses av regeringen. Av trygg svensk tradition delar de politiska partierna upp ordförandeposterna i programbolagen mellan sig. Störst väljer först. Således sitter en socialdemokrat på SVT:s ordförandestol. Moderaterna har fått SR - och en efterträdare till Ehrenkrona söks nu i moderata led - och Utbildningsradions ordförande är vikt åt folkpartiet. På Sven-Christer Nilssons stol satt tidigare moderaten Carl-Erik Hedlund, men moderaterna ville hellre ha ett progambolag. För att få SR-posten petades den tidigare ordföranden kristdemokraten Karin Johansson. Enligt DN:s källor hade hon gärna fortsatt men fick ge vika för partidiplomatin. Som kompensation fick kd ordförandeposten i ägarstiftelsen - vilket ledde till att Hedlund blev över. Krångligt? Den starka kopplingen mellan public service-bolagen och partipolitiken har hamnat i skottlinjen under diskussionen om SR. Lite hårdraget skulle man kunna säga att staten äger public service men ska ha så lite som möjligt med public service att göra. Det gör styrningen till ett dilemma: ägaren måste på något sätt hitta en ledning som struntar i ägaren. Stiftelsemodellen är ett försök att skapa en skyddande buffert mellan politik och verksamhet. Ingen som DN talar med kan komma på ett bättre alternativ. En variant skulle möjligen vara en ledning helt frikopplad från politiken (en tankegång som även medieprofessorn Stig Hadenius var inne på i en debattartikel i veckan). Men också dessa personer, hur självständiga och professionella de än är, måste utses av någon. Den springande punkten är i stället att dessa individer förmår lägga partipolitiken åt sidan. SVT:s ordförande Allan Larsson tillträdde år 2000 efter en rad chefsskandaler och ställde upp höga och väl preciserade krav på sina ledamöter. Han menar att hans egen styrelse är mycket professionell. - Men på SR verkar det fungera annorlunda. Men även på SR fungerade det dock väl, uppger flera ledamöter, fram till Marika Ehrenkronas ordförandeskap. Fast det började tidigare. Något hände när Bengt Göransson slutade som vice ordförande vid SR:s bolagsstämma den 18 mars i fjol. Göransson satt på stor erfarenhet, jämkade och såg till att styrelsen värnade bolagets bästa och ingenting annat. Han var professionell. - Det här hade aldrig hänt om han hade funnits kvar i styrelsen. Han är mycket saknad, säger en ledamot. Det bekräftas från flera håll. Bengt Göransson ersattes av socialdemokraten Tomas Rudin och ny i styrelsen blev Björn Fries (också på ett s-mandat). Det blev diskussion kring Tomas Rudins namn. Moderaterna protesterade. Rudin ansågs stå alltför nära fackföreningsrörelsen och därmed partiet. Detta var något nytt. Tidigare hade ledamöternas partibeteckningar inte diskuterats på det viset. Fyra månader tidigare hade Marika Ehrenkrona, ännu inte ordförande, krävt en granskning av radions rapportering om terrorattacken den 11 september 2001, som hon tyckte var alltför antiamerikansk. Partikollegan Gunnar Hökmark (som för övrigt sitter i ägarstiftelsen) gick också ut offentligt och hävdade att radion politiserats. På SR sågs kravet på en utvärdering som en förolämpning och provokation av medarbetarna. - Men när utvärderingen var gjord underkändes den av moderaterna. Och Hökmark ska tala om politisering - det var ju moderaterna som gick till angrepp på Tomas Rudin, säger en person. Debatten kring styrningen av SR har mynnat ut i frågan om var felet ligger: individ eller system? Kritiken mot Marika Ehrenkronas agerande och bristande kompetens är kraftig. Innan hon tillträtt som ordförande och endast var nominerad ska hon ha trängt ut Karin Johansson, något som ogillades av flera ledamöter. Hårda anklagelser om rena lögner rör främst mörkande av anställningsförfarandet och avtalsprocessen med Joachim Berner. Hon ska ha forcerat anställningen och haft mycket täta kontakter med den förordade. Redan under den första veckan i april, då Berner under några dagar trodde att han fått nytt jobb, inledde han och den avgående vd:n Lisa Söderberg arbetet med höstplaneringen, enligt DN:s källor. Berner skulle anställas den 1 maj för att gå parallellt och sedan tillträda den 15 augusti. Ingen DN talar med säger att de tagit partipolitiska hänsyn eller någonsin fått påtryckningar från politiskt håll. Då är kopplingen till facket tydligare. I fallet Berner kunde varken SR-styrelsens socialdemokrater eller fackliga representanter tänka sig att gå emot fackens protester. \"Det strider mot mitt innersta väsen att jag skulle gå emot en facklig opinion\" ska Tomas Rudin ha sagt - medan moderaterna i styrelsen höll emot och menade att det tvärtom vore förödande att ge facken vetorätt. Sven-Christer Nilsson säger att han inte tycker att man ska ta det som hänt till intäkt för att det är systemet det är fel på. En styrelse består alltid av individer och ibland blir det fel. - Det är inget fel att ha en politisk förankring. I en styrelse representerar man bara sig själv och ska verka för bolagets bästa - och det är ju stora bolag det handlar om - och att man inte anser sig representera olika intressegrupper. Jag måste förutsätta att det är så. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17790, "headline": "Sverigedemokrater säljer skivor mot artisters vilja", "summary": "På Sverigedemokraternas hemsida kan man köpa cd-skivor som ska \"föra vidare det svenska kulturarvet\". Men artisterna protesterar.", "article": "Mitt emellan politiska krönikor av mörkblått snitt och en annonsspalt innehållande reklam för franska Nationella fronten finns cd-skivor till försäljning. Det är Sverigedemokraternas tidning SD-kurirens nätupplaga som, under rubriken \"Stöd oss\", vill \"föra vidare det svenska kulturarvet\". Men det vill inte flera av artisterna vars musik säljs där. - Vi är inte alls glada åt det här, säger Hans Bodin, orkesterchef i Helsingborgs symfoniorkester, vars skiva \"Svenska klassiska favoriter\" säljs på hemsidan. - En symfoniorkester är tummelplats för olika nationaliteter. Vi har tio olika i vår, och vi spelar musik från hela världen. Svenskt musikliv hade inte varit så mycket utan all invandring. Därför känns det tråkigt att vi förekommer i ett sådant sammanhang. Richard Jomshof, chefredaktör för SD-kuriren, säger dock att han blev förvånad över reaktionerna på fredagen. - Vi ansåg att det finns ett antal artister som förmedlar en sorts svenskhet, ett svenskt kulturarv, som vi ville lyfta fram. Vi har aldrig påstått att vi stöder de här artisterna politiskt, eller dom oss. För oss spelar det ingen roll om artisten privat skulle vara aktiv kommunist, säger han. Skivbolaget Naxos ger ut flera av artisterna som säljs på SD-kurirens hemsida, bland andra Helsingborgs symfoniorkester. De kan inte bortse från den politiska kopplingen. - Det är väldigt olyckligt om vår musik får stämpeln på sig att stå för Sverigedemokraternas åsikter, som förs fram i sammanhanget, säger marknadschef Mats Byrén. - Bara att vi ligger under rubriken \"Stöd oss\" är ju ruskigt. Mats Byrén tror dock inte att det finns så stora möjligheter att agera. Och branschorganisationen IFPI (International federation of the phonographic industry) ger honom halvt rätt: Generellt sett har vem som helst rätt att sälja skivor, om man har betalat för dem. - Men vi kommer att titta väldigt noga på det här och se om det finns anledning och möjligheter att vidta rättsliga åtgärder, säger Magnus Mårtensson, jurist i IFPI. Kanske behöver inte IFPI göra det. Richard Jomshof säger visserligen att man har tänkt utöka verksamheten, men: - Jag bryr mig inte nämnvärt om vad skivbolagen säger, men visst kan man ha respekt för den enskilda artistens vilja. Sverigedemokraternas favoriter Edvard Person Alf Robertson - Mitt land Roger Pontare - I vargens spår Svenska klassiska favoriter - Marscher Svenska klassiska favoriter - Helsingborgs symfoniorkester Beredskapstoner - Någonstans i Sverige Garmarna - Garmarna Så går det till på Saltkråkan ", "article_category": "culture"}
{"id": 17800, "headline": "Ung veteran gör Wagner", "summary": "Den svenske dirigenten Patrik Ringborg har gjort en storartad succé med Wagners \"Tristan och Isolde\" på Göteborgsoperan. Operan har aldrig tidigare satts upp i Göteborg eftersom den är så krävande.", "article": "Patrik Ringborg utstrålar en avslappnad energi. Och han är beslutsam. Som tioåring såg han \"Carmen\" på Operan. Tre takter in i ouvertyren bestämde han sig för att bli dirigent. - I somras när jag städade hittade jag en uppsats jag skrev vid elva års ålder: \"Jag år 2000\". Där beskriver jag hur jag går ut från diket efter en operaföreställning och är svettig, tar applåd och går till min loge. Sedan år 2050 när jag dirigerar \"Tristan och Isolde\" dör jag på pulten. Om det verkligen skulle inträffa skulle Patrik då vara 85 år. Wagners kompromisslösa verk med dess förtärande kärlekslängtan är ett av de mest krävande operaverken. Vid Stockholmsoperan har ingen svenskfödd dirigent någonsin lett \"Tristan och Isolde\" Under senare år har det kommit fram en hel rad durkdrivna svenska dirigenter som Niklas Willén och Michael Bartosch. Ändå drog man efter andan när den modige chefen för Göteborgsoperan, Kjell Ingebretsen, år 2000 vågade göra en ung svensk orkesterledare till förste gästdirigent för sin institution (som för övrigt inte har någon chefdirigent). Då hade Patrik Ringborg för länge sedan insett hur svårt det är för en svensk dirigent att få ett stadigt ansvarsfullt jobb i Sverige. Han sökte sig till utlandet, provdirigerade en kväll \"Carmen\" vid operan i tyska Freiburg och blev antagen som andre dirigent. Trots sin ungdom har Patrik Ringborg i dag dirigerat 54 olika musikdramatiska verk, något en vanlig ung svensk dirigent bara kan drömma om. Det 55:e dirigerar han den 11 juni i tyska Chemnitz (före detta Karl-Marx Stadt). Ringborg gör då Puccinis \"Turandot\" utan en enda repetition. Sådana är villkoren vid många scener när operorna ligger i repertoaren flera år i följd. - Jag har gjort ett 40-tal operor för första gången utan att ha repeterat dem. Studerat partituret och sedan ställt mig på pulten. Vid sådana kvällar kan det infinna sig en otrolig nerv. Alla vet att man aldrig gjort verket och möter en med högsta välvilja. Patrik Ringborg har en gedigen utbildning att falla tillbaka på. Som 21-åring tog han dirigentexamen på Musikhögskolan i Stockholm och började som repetitör på Operan. - Jag ville gå den gammaldags vägen och lära mig hantverket inifrån, repetera med sångarna och vara assistent åt chefdirigenten och sedan gå vidare mot dirigentpulten som så många andra tidigare gjort på Operan, till exempel Sixten Ehrling eller Nils Grevilius. Men efter fyra år insåg Patrik Ringborg att en sådan väg inte längre var självklar. Han fick inte dirigera. Det hjälpte inte ens att han kommit på andra plats vid Operans dirigenttävling 1991. Först två år senare ledde han Hovkapellet vid en balettföreställning och det skedde först sedan han fått det eftertraktade kapellmästarjobbet i Tyskland. - Dagens dirigenttalanger kan och vill inte längre gå repetitörsvägen i ett operahus. Numera är det vanligast att orkestermusiker vidareutbildar sig till dirigenter. Ringborg kan inte nog betona hur bra det är att som dirigent börja arbeta på ett operahus och gå den ovanliga vägen. - I början i Freiburg gjorde jag som andre kapellmästare många operetter. För en ung dirigent är det jättebra, just när det gäller att lära sig det manuella hantverket. Det händer så mycket, man måste parera, följa sångarna i deras ständiga upptåg. I januari ska Patrik Ringborg leda Wagners \"Valkyrian\" på Göteborgsoperan med Folke Abenius som regissör och i dagarna släpps en skivinspelning där han dirigerar \"Höga visan\" av Natanael Berg med Radiosymfonikerna. I dag är Patrik Ringborg jämte engagemanget i Göteborg också förste dirigent vid operahuset i Essen i det kulturstinna Ruhrområdet. Och då blir det också eftertraktade orkesterkonserter, eftersom dirigenter vid många tyska operahus också leder stadens symfonikonserter. Att han dirigerat så många olika operor beror på att det vid de tyska operahusen oftast har sex till tio operapremiärer per säsong mot Stockholmsoperans tre. På eftermiddagen förbereder sig Patrik Ringborg inför föreställning genom att sova några timmar. Alltid. - Det gäller dock att inte försova sig. I Tyskland måste man betala föreställningen om man inte finns på plats. Det kostar en halv årslön och sångare som inte hunnit fram till sin hemmascen i tid har hyrt privatplan, eftersom det varit det billigaste alternativet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17827, "headline": "Ulvskog lovar fritt inträde 2005", "summary": "Överraskningar på kulturområdet uteblev när regeringen presenterade vårbudgeten på tisdagen. Regeringens brutna vallöfte om fritt inträde på alla statliga museer från 2004 är redan känt, men kulturminister Marita Ulvskog lovar i dag att reformen definitivt kommer att vara genomförd 2005.", "article": "- Vi har klarat oss genom den svåra ekonomiska krisen på 90-talet. Nu är det dags att satsa på nya verksamheter, sade kulturministern när budgeten för 2003 presenterades i oktober i fjol. Men förutom att det krisdrabbade Sveriges teatermuseum (tidigare Drottningholms teatermuseum) och Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna tillsammans får ett ökat anslag på 5,7 miljoner kronor för innevarande år, har regeringen inget nytt att rapportera i vårbudgeten på kulturens områden. Fritt inträde på alla statliga museer är ett vallöfte som regeringen redan tagit tillbaka, reformen kommer 2004 bara att innefatta Moderna museet, Östasiatiska museet och Arkitekturmuseet. Varför satsade regeringen på just tre museer? - Så var det tänkt från början. Moderna museet och Östasiatiska öppnar i januari 2004 efter ombyggnad, och har då byggt om för att kunna vara fri entré-museer, säger Marita Ulvskog. De övriga 12 museerna får vänta till januari 2005, en förskjutning på tre månader. Kan vi lita på att reformen genomförs i sin helhet från januari 2005? - Ja, jag tror att det definitivt är att lita på. Det handlar ändå om så pass begränsade pengar, så att skjuta på reformen av ekonomiska skäl verkar inte troligt. Museireformen kostar 91 miljoner kronor, och 20 miljoner kommer att gå åt det första året. Reformen finns fastslagen i vårbudgeten och partierna är överens. Om det osäkra ekonomiska läget i landet kvarstår blir det ändå inga nedskärningar framöver, enligt kulturministern. - Vi har inga besparingar på kulturområdet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17828, "headline": "Klarinettkungen jazzar vidare", "summary": "Musikern och orkesterledaren Putte Wickman spelade piano som ung. Sin första klarinett fick han i julklapp som gymnasist. Han umgicks med skolans \"busar\" som lyssnade på jazz. Sedan dess har han spelat för oss.", "article": "Putte Wickman är oklanderlig. Kavajen sitter ledigt utan onödiga veck. Den vita näsduken i bröstfickan är alldeles lagom fluffigt arrangerad. Vässad byxa, välputsade skor. En lätt antydan till pojkaktigt bus i den numera lätt grånade luggen. Han spelar bland annat George Gershwins \"Rhapsody in blue\" i Breviks kyrka på Lidingö tillsammans med pianisten Ivan Renliden, som arrangerat stycket för klarinett och piano. Ibland, samtidigt som han lutar huvudet bakåt liksom för att lyfta klarinetten, lyfter Putte Wickman på den ena hälen och låter foten vila elegant på tåspetsen; det hela ser mycket gracilt ut, och musiken får en extra dimension. - Nej, jag har faktiskt aldrig tröttnat på klarinetten. Den har på något sätt blivit en del och en förlängning av mig själv, säger han när vi träffas några dagar senare. Putte Wickman och hans klarinett har alltid funnits, men han är bara 78 år. Han har spelningar några hundra dagar om året. Den som till äventyrs undrar varför han jobbar så mycket får svaret att \"man måste passa på så länge man är ung\". Nya skivor med hans musik kommer ständigt. Han har just avslutat ännu en kyrkoturné. I juni reser han till New York för en klarinettisternas återförening tillsammans med Buddy de Franco och Tony Scott - om han kan slita sig från midsommarfirandet i Dalarna. I sommar blir det en och annan jazzfestival, bland annat i Danmark och Tyskland. Confidencen vid Ulriksdal utanför Stockholm tillsammans med Kjerstin Dellert och Elisabeth Söderström. I höst turné med Ernie Wilkins Almost Big Band. Några framträdanden med Claes Cronas trio kan aldrig uteslutas. Putte Wickman har redan bokat in vissa engagemang för februari nästa år, men redan i år kan han fira 60-årsjubileum som yrkesmusiker. 1943 alltså. Han hade tagit realexamen i hemstaden Borlänge men gick på gymnasium i Stockholm. En grupp vid namn Andys från Borlänge behövde en blåsare för en tävling arrangerad av Konserhuset, Nalen och Orkester-Journalen. Han ställde upp. Andys \"råkade vinna och jag fick något slags solistpris\". - Och så fick jag flera jobb, och på den vägen är det. Jag frågar oskyldigt hur det gick med studierna på gymnasiet där i Stockholm. Putte Wickman svarar välformulerat och elegant som om han tar ett solo: - Studenten? Nu kommer du in på ett mycket känsligt kapitel. Jag ville söka in på Musikaliska akademin, men mina föräldrar var helt emot det där med musik. Det kallades griller. Men när jag hade tagit min realexamen sade jag till mina föräldrar att likaväl som att åka till Falun och gå på gymnasium kunde jag väl åka till Stockholm i stället, så kunde jag också gå för en bättre pianolärare. Det var helt allright att jag spelade piano, och det gjorde jag mycket flitigt. Jag hade ingen aning om vad jazzmusik var, jag var den enda femtonåring som inte visste vad jazz var, jag var en mycket flitig förbrukare av klassisk musik. Ja, jag var nog ett mycket tråkigt barn, hängde aldrig i träd, knöck aldrig äpplen. Mycket inbunden, vill jag minnas. Men när jag kastade fram detta förslag att jag skulle få gå för en bättre pianolärare sa min mamma: \"Vi ska inte ha någon som sitter på Stadshotellet och spelar piano...\" Till slut gav dock föräldrarna - pappa Wickman var grosshandlare i Borlänge - med sig och unge Putte Wickman skickades till Stockholm för att gå på gymnasium. Kanske var det för att det inte fanns något piano där han bodde som han fick en klarinett i julklapp av sin mor, och det råkade sig så att \"mina bästa kamrater i skolan i Stockholm var de sämre elementen i klassen, de med jazzplattor\". Själv köpte han många plattor med klarinettgiganterna Artie Shaw och Benny Goodman, inte överraskande. Från 1944 var Putte Wickman från Borlänge yrkesmusiker på allvar. Han fick engagemang hos orkesterledare som Arthur Österwall och Hasse Kahn, och Nalen på Regeringsgatan - \"där allting händer och mycket fötter\" - blev ett hem för honom. 1945 utsågs han till den bäste på sitt instrument i en kritikeromröstning anordnad av den splitter nya tidningen Expressen - \"du förstår jazzmusik var den tidens popmusik, det var ungdomens musik\". 1948 bildade han sin första egna sextett. Ett år senare ingick han i den berömda Parisorkestern, som gjorde en så stormande succé på jazzfestivalen på Salle Playel i Paris att dess medlemmar - förutom Putte Wickman till exempel Arne Domnérus, Carl-Henrik Norin, Gösta Törner, Reinhold Svensson och Alice Babs - fördes till stadshuset i den franska huvudstaden för att skriva sina namn i en särskild bok, tillsammans med bland andra Miles Davis. Nu, 54 år senare, kommenterar Putte Wickman detta med ännu ett verbalt solo: - Nej, Parisorkestern var faktiskt inte särskilt bra. Men den gjorde en makalös och oförtjänt succé. Jag tror att det berodde på att vi inte kom in som isbjörnar på scenen. Världen hade ju varit stängd och inte kunde väl vi som kom uppifrån det här snöriket spela ... Orkestern före oss var ett engelsk storband och de blev utbuade. Vi tyckte inte att det lät så dåligt och så skulle vi komma in och spela vårt fjant och det kunde väl inte gå bra. - Men det gjorde det. Jag vet inte varför vi gjorde en sån sanslös succé. Det var ju fullständigt fel. Det här var ju lite i brytningen mellan swing och bop. Arne (Domnérus) och jag fjantade väl lite fram och tillbaka mellan de olika stilarna. Så här efteråt tycker både Arne och jag att den ende som spelade riktigt bra var Gösta Törner (trumpet). Han spelade rak och riktig gammal swingstil, medan vi stod där och gjorde oss till ... Putte Wickman ledde sin egen orkester på Nalen i elva år. Under större delen av 60-talet drev han storband på Gröna Lund och på etablissemanget Puttes vid Hornstull i Stockholm, som han var delägare i. Han tänker med betydligt större glädje tillbaka på alla konserter i kyrkor över hela landet han nu gett i mer än trettio år tillsammans med musiker som Leif Asp, Lars Roos, Ivan Renliden, Bengt Hallberg, Svend Asmussen, Göran Fristorp, Sofia Källgren, Freskkvartetten. Nej, han är inte troende säger han. Men han tycker att kyrkor ofta, om än inte alltid, kan tillföra musiken ytterligare en dimension. Jazzen är fortfarande den trygga och självklara grunden i Putte Wickmans musicerande. Han har spelat med de flesta av Sveriges stora jazzmusiker och många av de största i världen och han räknas nu sedan länge till en av världens främsta på sitt instrument, om inte den allra främsta. Men när jag frågar efter hans favoritmusiker nämner han utan unset av tvekan Jascha Heifetz, den rysk-amerikanske violinisten som dog 1987 men den bäste pianist han jobbat med är den inte så allmänt kände Roger Kellaway - \"fabulös, osannolik, fantastisk, enastående\". När jag frågar vad han lyssnar på svarar han \"allt från Mahler till Stravinsky\", och han är mycket stolt över att Sven-David Sandström skrivit en klarinettkonsert för honom. Jaja, under sin karriär har han ibland klivit över det höga staketet från jazz och klassisk musik till mer kommersiella projekt. Han fick till exempel en massa skit, som han säger, för att han ledde husbandet i \"Hylands hörna\". Men vilken betydelse har det haft för hans karriär i stort, kan han undra retoriskt. Han är uppskattad och eftersökt. Putte Wickman har kunnat leva och lever gott på sin karriär som musiker. Detta måste väl även hans från början så skeptiska föräldrar ha uppskattat? Han blir både vemodig och lite kort i tonen: - De lyssnade aldrig på mig. De frågade aldrig hur det gick eller om jag hade det bra. De besökte oss aldrig på Lidingö. Visserligen var min hustru skådespelerska på Kungliga Dramatiska teatern, men det räckte inte. (Putte Wickmans första hustru var skådespelerskan Catrin Westerlund, död 1982.) Han brukar berömmas för vacker ton, teknisk briljans, virtuositet - men några klarinettlektioner har han aldrig tagit. Han lärde sig spela med hjälp av en grepptabell inhandlad på Selanders musikhandel i Stockholm och genom att härma sina idoler på skiva. Han citerar ofta Svend Asmussen i ärendet: \"Putte är inte bara autodidakt, han är självlärd autodidakt.\" - Jag har aldrig saknat bristen på formell utbildning, det har aldrig hämmat mig i mitt spel. Men jag vill inte ge dagens unga fel uppfattning. Det är inte så det ska gå till, det är bättre att få de riktiga grunderna från begynnelsen. En lärare kan lära ut saker på några minuter som det tar lång tid att lära sig på egen hand. För några år sedan flyttade Putte Wickman från 200 kvadratmeter vacker takvåning i Gamla stan till 800 kvadratmeter herrgård från 1802. Han bor på herrgården vid Grycksbo bruk tillsammans med sin hustru Sylvia, som är läkare på ett sjukhus i trakten samt forskare på Karolinska, och katterna Knutsson och Maja. Han skojar bara när han säger att han klipper gräset, för händig är han inte. Men han odlar städse sitt och hustruns intresse för konst, och när han vill kan han öva sitt klarinettspel i det stora musikrummet på övervåningen, där brukets gamla patroner mer eller mindre strängt betraktar honom från väggarna. Putte Wickman hävdar att hans dalmål kommit tillbaka, i varje fall när han talar med folk i bygden, och vid högtidliga tillfällen klär han upp sig i riktig daladräkt, modell Stora Tuna. En jazzens maestro med tofsar. Stolt visar han en inramad bild som bevis. Åter talar vi en stund om Benny Goodman och Artie Shaw, de stora på klarinett när Putte Wickman började. Det leder till ett svar på frågan om vad som driver honom själv. - Jag kan inte sätta den ene före den andra. Artie var den modernare av de två, han kunde mycket om harmonier. De kunde inte Benny, man han var å andra sidan en bättre klarinettgubbe. Artie hade inte studerat mycket klarinett. Visst, Benny blev sämre med åren, han tillät sig att spela dåligt. Han verkade inte tycka att det var roligt. Ja, jag fortsätter, men jag är ju intresserad. Bennys intresse var klarinetten, inte musiken, och musiken går ju alltid vidare. Man måste vara nyfiken. Hur håller man nyfikenheten vid liv? Åter tar han fram en favoritfras ur sin rika repertoar: - Det blir värre när man blir äldre, har jag förstått. Man får passa på när man är ung. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17831, "headline": "Breven till Astrid ger nya kunskaper", "summary": "De flesta brev som Astrid Lindgren fick under sitt liv var beundrande, men några var rätt otrevliga. Fast det verkar Astrid ha tagit med knusende ro och besvarade dem ofta med en stor portion humor, berättar Lena Törnqvist, som katalogiserar alla breven.", "article": "- Ju mer jag läser, desto mer beundrar jag två egenskaper hos Astrid Lindgren - hennes arbetskapacitet och hennes tålamod, säger vetenskapsbibliotekarien Lena Törnqvist. Hon sitter på Kungliga biblioteket i Stockholm sedan flera år och sorterar Astrid Lindgrens papper: brev, anteckningar, brev, manuskript, brev, affärshandlingar, brev. Brev, brev och ännu mera brev. Det tog fyra månader bara att ta sig igenom breven som kom inför Astrid Lindgrens åttioårsdag. Nittioårsdagen har Lena Törnqvist inte hunnit till än, den tornar upp sig vid arbetshorisonten med fjorton bräddfyllda postsäckar. Brev, brev, brev. Från hela världen, från alla sorters människor, barn och vuxna, svenska kungligheter och minst en afrikansk prins. Hyllningsbrev, tiggarbrev, frågor, uppmaningar, idéer till böcker som folk tyckte att hon skulle skriva, manus för läsning och gud vet vad annat. Blomsterkort där Astrid klottrat \"tre gula rosor\" bakpå för att komma ihåg vad hon skulle tacka för. Brev från barn som växte upp och blev författare själva, som Jarl Hammarberg som skrev till Astrid som barn och beställde en saga till sin och kompisens tidning (han fick den förstås). Brev från autografsamlare som krävde flera autografer. Arga brev när Astrid lagt sig i djurrättsdebatten eller den norska säljaktsfrågan eller citerat Bibeln vid ett tacktal i Tyskland så att tyska präster blev arga. - Ibland blixtrar det till, men oftast klarar hon dumheter med en stor portion humor, säger Lena Törnqvist och berättar om svaret Astrid skickade på ett skällbrev: \"Visa lite barmhärtighet, Lundbom, det kanske du själv behöver en dag!\" - Typiskt Astrid, säger Lena Törnqvist och skrattar. Ett och annat riktigt obehagligt brev kom också, men det verkar Astrid ha tagit med knusende ro, tror Lena Törnqvist och visar upp kuvertet där Astrid lakoniskt klottrat \"ny galning\" och ingenting mer. Ofta har Astrid kommenterat på kuverten, ibland i vanlig skrift och ibland stenografiskt. Hon stenograferade innan hon renskrev och skickade till förlaget. Lena Törnqvist visar upp ett stenogramblock fullt med överstrykningar och ändringar. - Det är det mest intresssanta ur forskningssynpunkt, konstaterar hon, just för att ändringarna finns med. Men det är oläsligt för den som inte är kvalificerad stenograf. Stenografi är svårt i sig, och med tiden utvecklar dessutom alla som stenograferar en egen, personlig stil. Själv kan Lena Törnqvist inte alls läsa stenografi, utom en krumelur som hon stötte på så ofta på kuverten att hon insåg vad det stod för: NEJ. - Det finns ju de som tycker att Astrid Lindgren lät sina figurer användas för mycket i kommersiellt syfte, men de har ingen aning om hur otroligt mycket hon sa nej till. Hon fick ju förfrågningar precis hela tiden - folk ville använda hennes figurer till allt från falukorv till rörmokeri! Så småningom ska stenogramblocken översättas, men det är nog ett 4.000 timmars arbete bara det, misstänker Lena Törnqvist. Själv sitter hon som en förnöjd Sisyfos i de oändliga brevtravarna och tar upp låda efter låda från Kungliga bibliotekets källare och går igenom. Sorterar mest och läser inte så mycket längre: detta är grundarbetet, det som måste göras för att forskningen ska ha något att utgå från. Barnbrev och enklare beundrarbrev lägger hon åt sidan, det är vuxenbreven hon katalogiserar än så länge. De är flest, uppåt två tredjedelar av den totala brevskörden. Hon har hunnit till slutet av åttiotalet, säger att det blir mer och mer offentlig person av Astrid, och en märklig oförståelse från en del beundrare som inte begriper hur Astrid med ålderns rätt började bli lite trött och inte orkade svara på allt. Lena Törnqvist har få av Astrids egna brev i samlingen eftersom Astrid bara tog kopior när det var viktigt att veta vad hon hade sagt. I stället är det breven till Astrid som är Lena Törnqvists arbete. Som att se Astrid Lindgren i andra hand, genom andras ögon. - Det är som att lägga pussel med fragment - och med tiden framträder en mer mångfasetterad bild, säger Lena Törnqvist. - Hon hade en inre kärna som ett ytterst litet fåtal hade tillträde till, samtidigt som hon lyckades vara en vanlig människa i sin officiella roll. Hennes vänsällhet är påtaglig även när det gäller dem hon träffade å yrkets vägnar, och det kom till exempel ofta personliga tackbrev från journalister och fotografer efter intervjuerna. Trots att hon ofta sa ungefär samma saker till de flesta lyckades hon ändå få det att låta personligt. Lena Törnqvist sitter med i programrådet i Astrid Lindgrens värld i Vimmerby och är ansvarig för utställningsdelen, hon arbetar med det Astrid Lindgren-sällskap som bildades förra året och sitter i styrelsen för Astrid Lindgren-stiftelsen. - Jag trillade in i allt det här av en slump, till och med i barnlitteraturen! säger hon och skrattar, hon som en gång skulle skriva uppsats om barnlitteratur för att \"det kunde man väl svänga ihop\". Det kunde man ju inte: uppsatsen fick efter flera år slutföras med dispens för att det tagit så lång tid. Men under tiden hann hon bli engagerad bibliotekarie på Svenska barnboksinstitutet, där hon började arbeta med Astrid Lindgrens författarskap i mitten av 1970-talet. Efter det har det blivit mer och mer, och de senaste tio åren har Astrid Lindgren varit Lena Törnqvists huvudsakliga arbetsuppgift. Med utvikningar åt många håll, som till exempel den utställning om illustratören Ingrid Vang Nyman som pågår på Kungliga biblioteket en vecka till. För några veckor sedan fick Lena Törnqvist ett av den svenska barnboksvärldens finaste pris, Gulliverpriset, för sitt mer än trettioåriga arbete med barnböcker. - Jag är ju evigt tacksam för att jag har fått ett så roligt yrkesliv - och de senaste tio åren har blivit så roliga tack vare Astrid Lindgren, säger Lena Törnqvist. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17835, "headline": "En Molière för alla tider", "summary": "Allting finns här samtidigt. Det är som om Molières pjäs fanns inskriven i en annan, av Brecht. Ibland är det inte ens bra, men det är ändå bra, skriver Ingegärd Waaranperä om \"Den inbillade sjuke\".", "article": "Svärta rinner in över färgprakten på Dramatens stora scen som blodet ur munnen på Per Mattsons döende Molière eller som stridslarmet i rösten på första världskrigssoldaten Johan Lindell. Allting finns här samtidigt. Ut ur scenografins menlöst ljusgråa kopparsticksbyggnad, liksom ur en historiebok, strömmar en brokig trupp skådespelare och musikanter. I norrmannen Terje Maerlis regi har \"Den inbillade sjuke\" blivit en pjäs i pjäsen spelad av komedianterna vid den italienska teatern i Paris, som med sina improvisationer och masker inspirerade Molière. Men figurerna på scenen, i fascinerande commedia-kostymer av Kari Gravklev, kunde lika gärna vara hämtade från en Picassomålning eller filmen \"Cabaret\", från \"Tolvskillingsoperan\" eller Robert Wilsons \"Woyzeck\". Med commedia dell´arte på scenen kommer postmodernismen av sig själv. Alla som lånat av denna den moderna teaterns urform måste förr eller senare betala sin tribut tillbaka. Terje Maerli inte bara lånar, han flyttar in hos komedianterna, vars gator och torg ligger på baksidan av vridscenens borgarhus. Därifrån ger de då och då kommentarer till pjäsen och sjunger sånger till Henning Sommerros musik - också den citerar allt från krigsschlager till pop. Det är som om Molières pjäs fanns inskriven i en annan, av Brecht. På husets framsida bor den rike Argan, Örjan Ramberg, så vällustigt matt och rörande självömkande som bara en riktig kraftkarl kan vara. Gunnel Fred som hans änka in spe är ett förtjusande inpiskat stycke rokoko. Julia Dufvenius som äldsta dottern är av sjuka pappa bortlovad till Jakob Stefanssons blivande läkare, men kär i Erik Ehns Cleante. De unga tus improviserade operasång är minnesvärd, och då inte för sina rena toners skull. Sofia Ledarp gör sig bemärkt som småsystrar brukar, genom att vara i vägen. Jungfrun Toinette spelas av skådespelartruppens Colombine, Alexandra Rapaport. Här är hon inte lika spejsad som i \"Boston Marriage\", men hon har en bussig, skarptungad observans och leder spelet genom intrigerna. Runt omkring är det skådespelarföljet Magnus Ehrner, Erland Josephson, Johan Lindell och några till med Mats Bergmans \"Pulcinella \"i spetsen som tillsammans med Per Mattsson i dubbelrollen som Argans bror och författaren Molière själv (bägge hostande i lungsot) bär föreställningen genom århundradena. För efter sin start i 1700-tal flyttar pjäsen, som inte spelas på Molières alexandriner utan på obesvärat modern svenska, med hjälp av kostymer och tonfall framåt i tiden, till 1920-tal och vidare. På Dramaten är det väl bara Staffan Valdemar Holm själv som har skapat \"split vision\" över olika epoker på samma vis. I hans \"Tre systrar\" som flyttades genom hundra år gjordes Tjechovs livsfrågor tidlösa. Med samma grepp ger Maerli åt en pjäs som egentligen saknar djupare innehåll en svirrande känsla av hur allt existerar samtidigt, då och nu, krig och fred, teater och verklighet, inflätade i varandra. Det har blivit en iscensättning som skimrande i mörka färger likt ett sjunkande skepp tar in vatten från alla håll. Den läcker in skuggor från krig och död och dekadenta storstadsmiljöer, från nutida medelklassäktenskap av Noréntyp och groteska barnskildringar, och den blinkar rart mot den moderna papparollen i Örjan Rambergs ojämna kamp mot sin egen snällhet. Av alltihop blir en kalejdoskopisk vision som rätt vad det är vrider sig och visar en annan sida. Ibland är det inte ens bra, men det är ändå bra. Själva bångstyrigheten och allt som ska pressas in i denna föreställning ger den dess kvalitet. Som i commedia dell´arte, både mer liv än teater och tvärtom. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17882, "headline": "Kort om tid för att hitta värdig pristagare", "summary": "I dag tillkännages vem som får Astrid Lindgren Memorial Award, världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Men priset har mötts med tveksamhet från delar av den svenska barnboksvärlden.", "article": "Knappast någon opponerar sig mot att Astrid Lindgren hyllas. Men flera i barnboksvärlden har ifrågasatt huruvida hyllningen ska vara ett litteraturpris vars storlek endast överträffas av Nobelpriset. Om regeringen vill främja barnlitteraturen, hade det i så fall inte varit bättre att satsa pengarna på läsfrämjande projekt? Flera har också framhållit att juryns uppdrag är omöjligt. Hur ska man kunna hitta den lämpligaste pristagaren bland alla som kan komma i fråga? Enligt statuterna ska inte bara världens alla barn- och ungdomsförfattare och illustratörer kunna belönas, utan även muntliga berättandeformer och läsfrämjande projekt. Den tolvhövdade juryn fick dessutom bara några månader på sig att bestämma årets pristagare. - Ja, i år har vi haft ont om tid, säger jurymedlemmen Ulla Lundqvist, barnbokskritiker i DN. I fortsättningen ska över 500 olika nomineringsinstanser i världen delta, men i år fick juryn göra hela arbetet själv. Från november till mars har den intensivläst världens barn- och ungdomsförfattare och illustratörer. Det första årets pris kan inte spegla prisets hela bredd, understryker flera jurymedlemmar. - Nobelpriset lanserades inte på ett år! På fem års sikt kommer vi nog att ha uppnått en rimlig balans mellan länder, världsdelar och kategorier, säger jurymedlemmen Mats Berggren, författare. - Det är imponerande att juryn har lyckats genomföra sitt arbete på den korta tiden, men uppdraget är så omfattande att juryn även inför nästa år kommer att få arbeta under stor tidspress, säger Sonja Svensson, chef för Svenska barnboksinstitutet. Arbetet har tagit stor tid för juryn, som bara får 15.000 kronor per person och år. Det mesta arbetet är oavlönat. - Typiskt nog. Handlar det om barnlitteratur så är det alltid dåligt betalt, konstaterar Mats Berggren. Astrid Lindgren Memorial Award har redan fått smeknamnet \"barnlitteraturens Nobelpris\". Innebär det att barnlitteraturförfattare aldrig någonsin kommer att kunna få Nobelpris i litteratur? - Det tåget har ju redan gått, säger Ulla Lundqvist sakligt, när nu inte Astrid Lindgren själv fick det. Ingen kommer på länge att ens nå upp till hennes fotknölar. Fakta/Astrid Lindgren Memorial Award Prissumman är fem miljoner kronor vilket tas från kulturdepartementets budget. Astrid Lindgren Memorial Award delas ut av kronprinsessan Victoria den 4 juni på Skansen. Astrid Lindgren Memorial Award ska inte förväxlas med Astrid Lindgren-priset, som delats ut av förlaget Rabén & Sjögren sedan 1967. I juryn sitter: Janne Lundström, ordförande, Larry Lempert, presstalesman, Mats Berggren, Ulf Boëthius, Agneta Edwards, Birgitta Fransson, Lars H Gustafsson, Fibben Hald, Annika Lindgren, Ulla Lundqvist, Maria Nikolajeva och Ulla Rhedin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17943, "headline": "\"Tantprat alltså\"", "summary": "Om drygt en vecka startar Carin Mannheimers nya teveserie, \"Solbacken: avd E\". Den handlar om hur det är att åldras.När man blir pensionär ses man inte längre som människa, säger hon.", "article": "De kan skatta sig lyckliga, Göteborgs expediter och gubbar på spårvagnen och taxichaufförer och främlingar över huvud taget. Carin Mannheimer kan inte låta bli att prata med dem. - Ju äldre min mamma blev, desto mer pratade hon. Hon pratade med främlingar överallt, men på ett väldigt vänligt och trevligt sätt. Jag var oerhört generad, vi kom aldrig ut ur affärerna för att mamma skulle prata och prata. Nu är jag likadan. Tantpratare alltså. Visst är det härligt. Det händer att hon ser sin egen mamma om hon råkar kasta en blick på sig själv när hon passerar en spegel utan att vara riktigt medveten om det, säger hon. Men ögonen glittrar på flickan med det finrynkade ansiktet under det blonda håret som vägrar att gråna. - Jag brukar säga till mig själv att det är väl själva fan att jag aldrig blir gråhårig. Jag skulle vilja framstå som äldre och mera seriös på något sätt, så att folk vet vad jag talar om. Det brukar folk veta ändå. Det finns anledning förmoda att Carin Mannheimers nya teveserie i fem timslånga avsnitt, \"Solbacken: avd E\", kommer att bli lika uppskattad, omtalad och diskuterad som \"Lära för livet\" och \"Svenska hjärtan\". Det första avsnittet sänds den 3 mars. Vi talar om att bli äldre eftersom \"Solbacken\" handlar om just detta, och om äldrevården. Hon försöker anspråkslöst tona ned möjligheten att denna teveserie kommer att leda till en ny debatt om äldrevården. - Den har man debatterat så att det räcker, och det har inte blivit ett dugg bättre för det. Men i nästa andetag kan hon inte hejda sig utan säger att det räcker med att läsa socialministern Lars Engqvists debattartikel i DN häromdagen. Hon tycker att det är \"något av det mest skandalöst dåliga\" hon läst i hela sitt liv, \"ett snömos utan like\". Nytt andetag, ett steg tillbaka i samtalet: - Vad jag hoppas är väl att de som ser \"Solbacken\" ska börja samtala hemma, med sina barn, med sina anhöriga, med sina föräldrar. Hur vill du ha det? Hur vill jag själv ha det? Vad innebär det att bli gammal? Sedan talar hon om att äldre människor nedvärderas och osynliggörs. Hon får en farligare glimt i ögonen och hennes händers gester blir än mer intensiva och det är uppenbart att hon nu inte bara talar om de äldre som inte längre kan ta hand om sig själva. - Den där förbannade ungdomskulten ... Åh gud, det är bara gamla tanter som går på teatern, säger teatercheferna och suckar, trots att det är utsålt med gamla tanter. Men det är fel publik ... Och det är likadant på teve med den där ungdomssatsningen. Men nu visar det sig ju att det bara är sextioplussarna som tittar ... Hon ler förnöjt och tycker att det är \"vansinnigt roligt\" att SVT:s försök att locka unga tittare mitt i kvällens nyhetsblock hittills uppenbarligen misslyckats. Men sedan vidgar hon sin kritik, mycket Carinmannheimerskt, och påpekar att det finns en risk med att flörta alltför mycket med unga människor \"så där ohöljt och fördomsfullt\". - För därmed säger man ju att ungdomar är på ett visst sätt. Lite dumma i huvudet. Det ska vara mycket musik och det ska gå fort, fort. Som om ungdomar inte kan tänka och lyssna och vara intresserade av både det ena och det and-ra. På det sättet fångar man inte in dom, och samtidigt skrämmer man bort de gamla. Det är livsfarligt att skikta efter ålder på det där sättet. I \"Solbacken\" berättar Carin Mannheimer om tio människor på ett vårdhem där de bor i egna rum med egna möbler, med undantag för sängarna som är institutionens. Hon fick idén redan på 70-talet. Efter \"Lära för livet\", som handlade om skolan, tänkte hon gå igenom andra allmänna institutioner, fångvården och åldringsvården och allt. Hon skojade och sa att hon nästa gång skulle ge sig på döden. Annat kom emellan, men för någ-ra år sedan väcktes projektet till liv igen. På SVT Drama hade man vissa invändningar mot arbetsnamnet \"Lära för döden\". I en bok som psykoterapeuten Emmy Gut, född i Österrike men verksam i Sverige, skrev när hon var 86 år gammal eller så fann Carin Mannheimer en annan och som hon tyckte lysande titel på sin teveserie. - Emmy Gut skrev bland annat att åldrandet är förlusternas tid. När man blir äldre förlorar man så mycket. Man tappar håret, man tappar tänderna, synen, hörseln, man förlorar sina vänner, nära och kära, sin bostad - hela tiden förlorar man något man haft. \"Förlusternas tid\". Så vackert, tänkte Carin Mannheimer. Vilken bra titel, \"så begåvad jag är\". Men de som läste denna titel förstod den inte, visade det sig. De fick omedelbart associationer till förluster på börsen, ekonomiska förluster. Menade hon inte \"Förlustelsernas tid\"? Förlustar man sig verkligen i äldrevården? Hon finner det märkligt och beklagligt att ett så vackert ord som \"förlust\" nu berövats en mening och att man uppenbarligen inte längre - med hopp om att bli förstådd - kan säga \"jag beklagar din stora förlust\" till den som förlorat en make eller en katt eller något. \"Förlusternas tid\", det är ju precis vad det handlar om på Solbacken, tycker hon. Där säger Harriet (spelad av Gerd Hegnell) att \"framtiden krymper\" när hon gjort sig illa och måste börja använda rullator, och där sjunger Saga (spelad av Else-Marie Brandt) \"Lär mig, du skog, att vissna glad\". Nu tycker Carin Mannheimer att det väl i detta läge var lika bra att serien fick en mer prosaisk titel, som \"Solbacken: avd E\". Hon har bemödat sig att skildra de tio äldre människorna på avdelning E som de individer de är. - De är så oerhört olika och fortfarande sådana som de var en gång i tiden. Detta är något man glömmer bort när man talar om gamla människor. I samma ögonblick som man går in i den så kallade pensionärstillvaron blir man pensionär. Man ses inte längre som människa, man eller kvinna, bara som pensionär. Det är som om all identitet är borta, all bildning, all kunskap, alla intressen man haft, hela den människa man varit. Det är förstås en orimlig tanke att Carin Mannheimer själv skulle ha blivit mindre intresserad av ny popmusik, ny musik över huvud taget och ny litteratur för att hon plötsligt fyllt 65, ja till och med 68, vilket ingen tror. Just nu läser hon Zadie Smiths \"The autograph man\" och är inte imponerad. Hon varvar med Claudia Lindéns bok om Ellen Key och lyssnar på Manu Chau, som man blir väldigt glad av. Och jazz och kammarmusik - Schubert och Brahms. Häromdagen köpte hon en pianokvartett av Mozart hon aldrig tidigare hört. Men uppkopplad på nätet är hon inte. Sin dator använder hon som skrivmaskin. Det dröjde länge innan hon skaffade telefonsvarare och ännu längre innan hon försåg sig med mobiltelefon. Den använder hon bara på inspelningar och resor. - Är det något väldigt viktigt kan jag ju få meddelanden på telefonsvararen. Själv har jag aldrig något behov av att sitta på tåget och ringa upp någon för att bara prata skit. Hon deltog inte i förra helgens demonstrationer mot ett krig i Irak. Visst är hon emot krig och visst är hon fortfarande engagerad, för att inte säga förbannad - \"jag känner mer och mer att jag lever i ett samhälle där jag inte är medborgare utan undersåte\". Men numera har hon svårt för kollektiva massdemonstrationer och påbjudna slagord, säger hon. - Kanske beror det på att vi hade så väldigt många fraktioner på vänsterkanten i Göteborg på 70-talet. Det ledde till svåra diskussioner och det påverkade vänskaper. Ja, jag är nog fortfarande ganska vänster, men kanske inte på det där klämkäcka sättet som då. Jag anser väl att saker och ting är lite mer komplicerade. Åter till \"Solbacken: avd E\". Det är inte bara en skildring av de tio äldre, deras problem, relationer, förvirring, ensamhet och skröpligheter. Serien handlar förstås också om det stora vårdproblemet, vårdbiträdenas tunga jobb, bristen på personal, svårigheten att få vikarier, politikernas krav att verksamheten ska skötas med mindre anslag. Carin Mannheimer talar en stund om kraven på personalen. - Vi ställer enorma krav på vårdpersonalen. Det är väldigt egendomligt: på vårdbiträden, som har ett av samhällets tyngre, svårare och lägst betalda yrken, ställer vi också kravet att de ska vara änglar. De ska vara snälla, aldrig förlora humöret, aldrig bli irriterade, ald-rig reagera, aldrig vara sura. De ska vara snälla ... Yrkets låga status och lön tror hon inte bara beror på att det är så kvinnodominerat. Att det är så dåligt betalt beror nog också, brukar hon säga, på att det i så hög grad liknar det yrke som kvinnor tidigare utförde oavlönade i hemmet. Tvätta, torka, natta, bada, byta blöja, trösta, bre smörgås, duka. Jag frågar om den här serien har något med hennes egen ålder att göra. Hon slår ifrån sig, \"så gammal är jag inte\". Sedan berättar hon att hon känt sig yngre än någonsin under arbetet med \"Solbacken\". - Om man är på ett äldreboende och praktiserar eller gör research, som jag gjorde, så känner man sig ju som om man var 17 när man springer ut på kvällen. Väldigt ung. I alla fall yngre än alla dom som bor där. Jag kan hoppa och skutta och så där. Det där med att bli gammal och behöva vårdas på ett hem är ju något som vi alla oavsett ålder skjuter ifrån oss. Det där kommer aldrig att hända mig, jag är yngst i klassen ... Men lite senare i samtalet berättar Carin Mannheimer att hennes barn, som ännu inte sett serien, sagt att de väldigt gärna vill ta hand om henne när hon blir gammal. Hon tog ju hand om dem när de var små. - Då säger jag låt mig i Jesu namn få slippa detta. Det handlar inte bara om att man inte vill bli en börda och en belastning. Det handlar också om kontroll och integritet. Jag vill vara ren, nyduschad, fräsch och pigg och glad när mina barn och barnbarn kommer och hälsar på mig - men inte att det är dom som ska ha bytt blöja på mig. Sedan säger hon att hennes son tycker att hon är urneurotisk som inte vill bli omhändertagen. Hon ler lyckligt, full av liv. Född i Osby, Skåne, 1934, bor i Född i Osby, Skåne, 1934, bor i Göteborg, skild två gånger, två barn. Verkade under 60-talet som litteratur- och teaterkritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning (GHT) och Arbetet. Gav ut \"Bok om kvinnor\" 1969. Tv-producent och regissör vid SVT, chef för teateravdelningen vid SVT i Göteborg 1979-82. Skrev och regisserade bland annat teveserien \"Lära för livet\", som ledde till en omfattande debatt om den svenska skolan, 1977, och \"Svenska hjärtan\" i fyra omgångar 1987-98. Gjorde teveserien \"Fru Marianne\" efter Victoria Benedictsson roman 2001. Regisserade P O Enquists \"Tribadernas natt\" på Göteborgs stadsteater 1979. Skrev och regisserade \"Rika barn leka bäst\", en satirisk pjäs om arbetslöshet, på Folkteatern i Göteborg 1995. Den filmades 1997. Den 3 mars sänds det första av fem entimmesavsnitt av Carin Mannheimers nya teveserie, \"Solbacken: avd E\", i SVT 1. Och sedan? - Om det blir en kolossal efterfrågan finns det väl en möjlighet att serien kan fortsätta, säger Carin Mannheimer. Och kanske ska hon skriva en ny pjäs för teatern, om gamla människor. - Jag kan både tänka mig ett kammarspel med något sorgligt par eller något absurt. Jag tycker inte om undertexter, jag tycker om när personerna i en pjäs säger precis som det är, och det gör gamla människor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17973, "headline": "Kvotering inget för filmbranschen", "summary": "Den svenska filmen har blivit alltmer skäggig under de senaste åren. Nu höjs röster för att börja kvotera in fler kvinnliga regissörer till det offentliga filmstödet. Men detta får inget gehör av branschens beslutsfattare.", "article": "Genusstatistiken i den svenska filmbranschen är ingen lustläsning för JämO Claes Borgström. Under de senaste tio åren har åtta av tio långfilmer som fått offentligt filmstöd regisserats av män. När det gäller filmer som produceras utan offentligt stöd är den kvinnliga andelen så gott som obefintlig. Standardförklaringarna brukar handla om att kvinnor lider brist på både självförtroende och förebilder samt hindras av en traditionellt manlig struktur. Nu ökar trycket på att filmbranschen måste agera - från kulturminister Marita Ulvskog till flera av landets kvinnliga regissörer. Susanna Edwards är en av flera som vill könskvotera filmstödet. - Alla pratar om tröghet i branschen, men åren går utan att någon lyckas åstadkomma någon förändring. Därför tycker jag att kvotering är bra. I praktiken kvoteras det redan nu - varför ska man kvotera regionalt filmstöd till norrlänningar och skåningar men inte till kvinnor? säger Susanna Edwards som sitter i styrelsen för Fackförbundet Sveriges regissörer. Svenska filminstitutets chef Åse Kleveland håller med om att situationen är \"helt ohållbar\" men tror inte att kvotering löser problemen. - Jag är ytterst skeptisk till att kvotera till konst. Förändringar måste ske på en bredare front och långt tidigare innan regissörer och producenter söker filmstöd hos Filminstitutet. Vår viktigaste uppgift är att se till att alla får samma möjligheter, säger Kleveland som sammankallat företrädare för hela branschen för att diskutera åtgärder. - Jag vill påstå att det inte ligger någon diskriminering i vår behandling. Kvinnor som söker produktionsstöd hos oss är överrepresenterade bland dem som får stöd - alltså en större andel kvinnor får stöd än vad som söker stöd. Som gammal ledare för Norska likhetsställningsrådet kan jag konstatera att jag känner igen sorgligt mycket från andra branscher, säger Kleveland. Niklas Rådström, som slutade som långfilmskonsulent 2002, beklagar att bara en dryg fjärdedel av de ansökningar som kommit in har haft kvinnliga regissörer. - Detta gör det svårt att skapa total jämnvikt mellan manliga och kvinnliga regissörer. Men min ambition har varit tydlig: När halva publiken är kvinnor så måste detta också synas i filmproduktionen. Vill man införa kvotering måste reglerna för filmstödet ändras. För att få stöd i dag krävs att filmen har distribution. Distributörerna sitter på en oerhörd makt i det tysta, säger Niklas Rådström. Börje Hansson, ordförande i Sveriges filmproducenters förening, ser inget egenvärde i att svenska filmer ska regisseras av kvinnor. - Branschen behöver begåvade människor oavsett kön. Jag tror inte på diskriminering vare sig den är positiv eller negativ. Det går inte att rätta till problemet med tvångsmetoder. Jag letar inte specifikt efter kvinnliga regissörer, utan efter bra idéer, säger Börje Hansson på bolaget Filmlance, som producerade fjolårets stora publiksuccé \"Grabben i graven bredvid\". I vår producerar han en långfilm med den 25-åriga debutanten Teresa Fabik. Filmlance driver dessutom Ella Lemhagens nya långfilm, som produceras av Charlotta Denward efter manus av Sara Heldt. Och kanske kan man skönja en försiktig ljusning, framför allt när det gäller manussidan. Av de tio projekt som bolaget Sandrew Metronome är inblandade i har sex av dem kvinnliga manusförfattare och tre av dem kvinnliga regissörer. - Vi letar inte aktivt kvinnliga projekt utan det som jag tycker är bäst, säger utvecklingschefen Lena Renberg, som ska producera Tova Magnusson Norlings långfilmsdebut efter ett manus av Augustbelönade ungdomsförfattaren Sara Kadefors. Ungefär samma bild uppstår när det gäller Svensk Filmindustri, enligt bolagets \"creative director\" Johan Mardell. Av de cirka 20 projekt som SF håller på att utveckla är fördelningen ungefär 70 procent manliga och 30 procent kvinnliga regissörer, medan könsfördelningen är 50-50 på manussidan. Fakta/Filminstitutets filmstöd Under de senaste två långfilmskonsulenterna (2000-2002) har totalt 77 filmer fått stödpengar - 18 av dessa har haft kvinnliga regissörer. Lena Varhegyi Hansson har gett stöd till totalt 43 långfilmer, varav 8 med kvinnliga regissörer. Niklas Rådström - 34 långfilmer, varav 10 med kvinnliga regissörer. Bara en fjärdedel av de ansökningar som kommit in till de båda långfilmskonsulenterna 2000-2002 har haft kvinnliga regissörer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 17974, "headline": "Grönt ljus för Greenes klassiker", "summary": "Graham Greenes roman \"Den stillsamme amerikanen\" gavs ut 1955 och filmades tre år senare. På fredag har en ny filmversion premiär med Michael Caine i huvudrollen; en roll som han kan bli Oscarsnominerad för i dag.", "article": "Den mest relevanta filmen i stan, utropade en amerikansk kritiker när \"Den stillsamme amerikanen\" hade premiär i ett antal större amerikanska städer i slutet av förra veckan. Denna nya filmversion av Graham Greenes klassiska roman från 1955 om USA:s tidiga inblandning i Vietnam \"talar högt till ett land som står på tröskeln till krig i Irak\", skrev kritikern, James Verniere i Boston Herald. På fredag har filmen svensk premiär. Filmens aktualitet är inte direkt överraskande. Greenes romaner talar ofta till samtiden, även om de utspelas för länge sedan och långt borta. Till skillnad från en tidigare filmversion av \"Den stillsamme amerikanen\" följer denna version, regisserad av den australiske regissören Phillip Noyce, troget Greenes milda, skeptiska och ohöljda kritik av vad han ansåg vara USA:s idealistiska men alltför naiva försök att ingripa för att ställa allt till rätta i Vietnam. Visst finns det paralleller med vad som händer nu, med möjligheten av krig mot Irak, säger Phillip Noyce i en telefonintervju med Dagens Nyheter. - Problemet i världen är att amerikanska ledare ibland, som Alden Pyle i filmen, kan vara ganska blinda. President Bush är antagligen ännu en Alden Pyle, med en absolut känsla att han bär ansvaret för resten av mänskligheten och att detta ansvar innebär att man måste handla och göra någonting, och att man därmed automatiskt vet bättre än alla andra i världen vad som är bra för dem. I romanen och filmen säger Graham Greenes hjälte, den brittiske korrespondenten Thomas Fowler (Michael Caine), så här om Alden Pyle (Brendan Fraser), den stillsamme amerikanen: - Jag har aldrig träffat en man som haft bättre motiv för allt elände han orsakade. Och direkt till Pyle säger Fowler: - Ibland önskar jag att du hade åtminstone ett par dåliga bevekelsegrunder, då kan det hända att du skulle förstå dig lite bättre på människor. Och det gäller ditt land också, Pyle. Sådant kan förstås få vilken amerikan som helst att gå i taket. Var det kanske inte USA som kom till Storbritanniens och Frankrikes och hela Europas undsättning under andra världskriget? Och det är sådant som kan få försvarsministern Donald Rumsfeld att rasa mot \"det gamla Europa\" och jämställa Tyskland och Frankrike med Libyen och Kuba i deras ovilja att hjälpa USA att ta sig an Irak. Men samtidigt uttrycker den cyniske Fowler en viss, om än motvillig sympati för den oskuldsfulle, idealistiske Pyle. - Oh, jag hade rätt om fakta, men hade han inte rätt att vara ung och att missta sig ... De som nu kritiserar USA för det eventuella kriget mot Irak gör det sannolikt inte i tron att Washington-regeringen agerar av principiella skäl, som Pyle i \"Den stillsamme amerikanen\". - Även om president Bush skulle kunna visa att målet är demokrati och frihet för Irak, inte att komma åt landets naturresurser, skulle få krigsmotståndare ändra åsikt, skrev en annan kritiker, Gary Thompson i Philadelphia Daily News, i sin recension av \"Den stillsamme amerikanen\". Romanen togs inte emot särskilt varmt när den kom ut i USA första gången 1956, mitt under kalla kriget. Greenes \"karikatyrer av amerikanska typer är ofta lika grova och slitna som Jean-Paul Sartres\", skrev Robert Gorham Davis i New York Times. Tidskriften New Yorkers kritiker A J Liebling betecknade \"Den stillsamme amerikanen\" som \"en otäck liten plastbomb\", med en elegant referens till de cykelbomber som spred död och elände i Saigon. En viss oro för att Noyces film skulle kunna tolkas som \"antiamerikansk\" ledde till att premiären sköts upp i över ett år. Filmen var färdigklippt redan på sensommaren 2001 och togs väl emot på en testvisning i New Jersey den 10 september detta år. Men följande dag inträffade terrordåden mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington. Filmbolaget, Miramax, bestämde sig raskt för att lägga filmen på hyllan tills vidare. Man gjorde den förmodligen korrekta bedömningen att filmens bitska kritik av amerikansk utrikespolitik, låt vara för 50 år sedan, i det nya läget - \"kriget mot terrorismen\" - inte skulle tas emot väl i USA, varken av kritiker eller publik. Sedan bidrog den eskalerande Irakkrisen till att Miramaxchefen Harvey Weinstein ville vänta med premiären till i januari i år, då filmen skulle smygas ut lite försiktigt. I detta fanns ett problem: varken filmen eller dess skådespelare skulle kunna komma i fråga för Oscarsutmärkelser i år; för detta måste filmen ha visats offentligt i USA under 2002. Till slut gick Miramax med på att visa \"Den stillsamma amerikanen\" vid filmfestivalen i Toronto i höstas och - efter intensiv kampanj av bland andra huvudrollsinnehavaren Michael Caine - att släppa den för USA-premiär i december, men bara på en handfull biografer. Nu i februari har filmen gått upp över hela landet. Recensionerna har med några få undantag varit mycket positiva. Mest beröm får Michael Caine, som fyller 70 i mars, för rollen som Thomas Fowler. I intervjuer har han berättat att han lyckades förvandla sig till den ungefär 15 år yngre Fowler genom att banta tolv kilo, färga sitt hår, lägga på ett par kilo makeup och vara noga med att hålla in magen ordentligt i alla helfigursbilder. Han är mycket nöjd med resultatet. Många bedömare i USA tror att Caine i dag, tisdag, kommer att nomineras till en Oscar för bästa huvudroll. Han har tidigare fått två Oscars för bästa biroll och nominerats tre gånger för bästa huvudroll, men utan att vinna. - Det här är det bästa jag gjort, sade han till tidningen Montreal Gazette häromdagen. - För första gången i mitt liv har jag lyckats få skådespelaren att försvinna. Jag har sett filmen två gånger och jag kan inte se mig själv i den. Det är Thomas Fowler hela tiden. Fowler bär tydliga drag av Graham Greene själv: korrespondent för en brittisk tidning, opiumrökare, förälskad i Vietnam till den grad att han överser med dess krigstillstånd, skeptiker i fråga om USA:s roll i tredje världen. I sin självbiografi \"Flyktvägar\" skriver Greene att det kanske finns mer av \"direkt reportage\" i \"Den stillsamme amerikanen\" än i någon annan av hans romaner. Flera scener och händelser i romanen, och därmed i filmen, bygger på Greenes egna upplevelser i Vietnam i början av 1950-talet. Han var till exempel med i en störtbombare som angrep Viet Minh-ställningar och han följde en patrull fallskärmsjägare ur Främlingslegionen utanför Phat Diem. Romanens presskonferens i Hanoi, där en amerikansk korrespondent figurerar, \"antecknades nästan ord för ord i min dagbok från den tiden\". - Och jag bevarar fortfarande en skarp bild av det döda barnet som låg utsträckt i diket bredvid sin döda mor. Själva finheten i deras kulsår gjorde deras död mer oroande än den urskillningslösa massakern i kanalerna omkring. Vid den tid då romanen utspelar sig, 1952, fanns ungefär 300 amerikanske rådgivare i Vietnam. Graham Greene skriver i självbiografin att det fanns bevis för täta kontakter mellan amerikanska organisationer och general Thé, ledaren för \"en tredje kraft\" mellan den franskstödda vietnamesiska regeringen och de kommunistiska rebellerna. I sin roman lägger han ansvaret för en förödande bomb på stora torget i Saigon, då många civila dödades, på Alden Pyle, det vill säga de amerikanska rådgivarna. Greene hade ingen direkt förebild för den naive Bostonidealisten Pyle. Men i sin självbiografi berättar författaren att han en gång delade rum för natten med en amerikan som, precis som Pyle i romanen, var knuten till den amerikanska delegationen för ekonomiskt bistånd. Greene skriver att fransmännen, \"sannolikt med rätta\", ansåg att delegationens medlemmar tillhörde CIA. - Mitt nattsällskap hade ingen som helst likhet med Pyle. Han var en man av större intelligens och mindre oskuld, men han föreläste hela den långa bilturen tillbaka till Saigon för mig om nödvändigheten av att finna en \"tredje kraft i Vietnam\". Jag hade aldrig förut kommit så nära inpå den stora amerikanska dröm som skulle trassla till saker och ting i Fjärran Östern. När antalet amerikanska rådgivare i Vietnam ökat markant och landets inbördeskrig på 1960-talet blivit Amerikas krig kom \"Den stillsamme amerikanen\" att bli som en bibel för många amerikanska krigskorrespondenter. - En del av oss kan citera många passager ur boken ännu i dag, sade New York Times-korrespondenten David Halberstam, som fick Pulitzerpriset 1964 för sina rapporter från Vietnam, nyligen i en artikel i sin gamla tidning. Numera kan man köpa billiga piratkopior av \"Den stillsamme amerikanen\" överallt på gatorna i Ho Chi Minh-staden, som Saigon heter i officiella sammanhang, och även i huvudstaden Hanoi. När regissören Phillip Noyce 1995 besökte Vietnam för att undersöka möjligheterna att göra en annan film bad han om den vietnamesiska landsfadern Ho Chi Minhs dikter från fängelsetiden som reselektyr för den långa tågresan från Hanoi till Saigon. I stället fick han i sin hand \"Den stillsamme amerikanen\". Väl framme i Saigon kom han att bo i samma rum, 214, på samma hotell, Continental, där Graham Greene bodde när han skrev sin roman. \"Den stillsamme amerikanen\" filmades första gången redan 1958, med Michael Redgrave i rollen som Fowler och Audie Murphy som Pyle. Regissören Joseph Mankiewicz gjorde filmen så tydligt proamerikansk (Pyle och inte Fowler framstod som filmens hjälte) att Graham Greene fann sig för-anlåten att beteckna den som \"en avsiktlig attack på romanen och dess författare\". Hälften av den nya versionens scener har spelats in på plats i Vietnam, till största delen i Hanoi, där 1950-talets gatumiljöer bevarats bättre än i Saigon. Filmen har mottagits väl i det kommunistiska Vietnam, där den hade premiär i slutet av förra året i närvaro av bland andra regissören Phillip Noyce, Michael Caine och den vietnamesiska skådespelerskan Do Thi Hai Yen, som spelar Phuong, flickan som både Fowler och Pyle älskar. Noyce, Caine och Fraser har i en rad intervjuer förklarat att de är helt säkra på att Graham Greene helt och fullt skulle ha accepterat denna filmatisering av sin roman om han varit i livet. Han dog 1991, 86 år gammal. Fakta/Fler filmer efter Graham Greenes böcker Få författare har fått sina romaner och noveller filmade så många gånger som Graham Greene, 43 enligt en filmdatabas på nätet, de flesta för vita duken, några för teve. Några verk har filmats flera gånger. Ett urval: \"Orientexpressen\", 1934 \"Inringad\" med Alan Ladd och Veronica Lake, 1942 \"Som hemlig agent\" med Charles Boyer och Lauren Bacall, 1945 \"Lagt kort ligger\", 1947 \"Tredje mannen\" med Orson Welles och Joseph Cotten, regi Carol Reed, 1949 \"Den stillsamme amerikanen\" med Audie Murphy och Michael Redgrave, regi Joseph Mankiewicz, 1958 \"Vår man i Havanna\" med Alec Guinness, regi Carol Reed, 1959 \"Min lättfotade moster\" med Maggie Smith, 1972 \"Ingen väg tillbaka\" med Michael Caine och Richard Gere, 1983 Filmen börjar med ett mord och Filmen börjar med ett mord och är ytligt sett ett triangeldrama om kärlek men handlar på ett annat plan om motsättningarna mellan det gamla kolonial-Europa, det yngre USA med nya ambitioner och mål i världen och ett ung, hittills koloniserat men frihetstörstande land. Den äldre, erfarne, cyniske brittiske korresponden Thomas Fowler (Michael Caine) lever med sin vietnamesiska älskarinna Phuong (Do Thi Hai Yen); hans hustru hemma i England vägrar honom skilsmässa eftersom hon är katolik. Den unge amerikanske idealisten Alden Pyle (Brendan Fraser) blir också förälskad i Phuong och kan erbjuda henne det giftermål hon och hennes syster hett eftersträvar. Pyle blir mer och mer inblandad i sin regerings aktivistiska agerande i Vietnam och Fowler tvingas ta ställning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18029, "headline": "\"Bushs akilleshäl är ekonomin\"", "summary": "Den världsberömde fredsforskaren Johan Galtung har specialstuderat imperiers uppgång och fall. 1980 förutspådde han Sovjetunionens kollaps. Nu menar han att USA går samma väg om 25 år. Eller snarare 20 år - om Bush sitter kvar ...", "article": "Till sist kan jag inte låta bli att fråga. Hur gör man för att hålla sig så aktiv när man ska fylla 73? Hur är det möjligt att under ett enda liv skriva mer än 100 böcker? Johan Galtung ler generat åt frågan, säger något om vikten av disciplin och arbetsglädje. Sedan lutar han sig fram och ger dig två tips. Det första fick han av den finske författaren Väinö Linna: kommer du i skrivandet fram till en svår punkt på kvällen, övervinn den innan du går och lägger dig. Det andra springer ur hans egen erfarenhet: - Skriv aldrig bara på ett manuskript. Håll i gång 3-4 stycken, åtminstone. När du vaknar på morgonen frågar du dig själv innan du stigit upp ur sängen: Vad känner jag för i dag? Ska jag skriva vidare på det eller det manuset? Och så gör du det. Ingivelsen att ligga kvar i sängen med täcket över huvudet verkar aldrig ha drabbat honom. Johan Galtungs vitalitet är smittande. På honom låter det som om han nyss avslöjat en hemlighet av typen \"solen går upp varje morgon\". Jag är i Oslo för att fråga den världsberömde fredsforskaren om hans analys av det amerikanska imperiet. Det ryktas att han i ett föredrag hävdat att om 20-25 år går USA samma väg som nyss Sovjet. Normalt sett hade jag inte fäst avseende vid uppgiften. Knäppskallar som leker siare finns det lite varstans, inte minst bland ekonomisk och säkerhetspolitisk expertis. Men i Johan Galtungs fall har förutsägelsen historia. 1980 höll han ett numera berömt föredrag om Sovjetunionens kommande kollaps. De flesta skrattade åt honom, amerikanska forskare högre än deras ryska kolleger. Galtung gav Sovjetimperiet tio år till, inte mer: - Jo, jag missade med några månader. Säger han, nöjt men inte stoltserande. Han menar att det vore konstigt om han inte lärt något av de många år han lagt ned på studien av imperiers nedgång och fall. 30 stycken, från Västrom och framåt, har han ägnat en jämförande analys. I denna omfattande empiri har han urskilt ett antal faktorer som bildar grundval för hans teori. - Man kan säga att imperier går under av tre skäl. För det första blir de offer för sin egen framgång. De tror sig vara osårbara. För det andra föder imperiets expansion alltid motkrafter. Dessa kan vara av två olika slag. Antingen är de problem vilkas övervinnande stärker imperiet. Eller så är de motsättningar som bara kan överbryggas genom grundläggande systemförändringar som imperiet inte mäktar med. Den tredje faktorn handlar om tidsaspekten, om samtidighet. Motsättningar inom olika delar av imperiet kan tillväxa med högst olika hastighet för att plötsligt samverka i en akut kris. Historien är inte kontinuerlig, påminner Galtung. Politik förs ofta som om världsordningen präglades av konstans och beständighet. Det gör den inte. Lika korkat är det att försöka avläsa ett imperiums vitalitet enbart i en dimension. Det är inte bara den militära styrkan som avgör dess öde. Eller ekonomin. Eller det politiska inflytandet. Det är alla dessa faktorer tillsammans. Plus kulturella och sociala motsättningar, inom imperiet och i relation till omvärlden. Även de politiska ledarnas personliga egenskaper spelar roll. - När Bush blev president sänkte jag prognosen från 25 till 20 år. Den nuvarande presidenten kännetecknas av en farlig kombination av energisk handlingskraft och - dumhet. När Galtung ser min reaktion, tillägger han: Jag vet att jag som lärare och professor har lätt för att sätta betyg på människor. Vilket inte hindrar honom från att i nästa stund konstatera: - Clinton var en A-student. Bush: C minus. Många samhällsforskare stirrar sig blinda på vad politiker säger sig göra. De borde ägna större uppmärksamhet åt vad människor gör. Exempelvis vilka vitsar de berättar för varandra. Just vitsarna hade Galtung stor glädje av när han på 1980-talet försökte förstå Sovjetimperiets inre motsättningar. Till sin förvåning upptäckte han att till de ivrigaste historieberättarna hörde medlemmar av politbyrån - trots att vitsarna ofta skojade med dem. - Det var som om makten och folket kommunicerade genom historieberättandet. Något liknande sker inte i dagens USA. Det hindrar inte Galtung från att göra iakttagelser på ett oväntat område. - Den amerikanska eliten spelar golf. Golf är ett spel som kräver kompetens men saknar konkurrens. Du spelar egentligen bara mot dig själv och topografin. Golf är motsatsen till interaktivitet. Du går omkring med din klubba i ett konstgjort landskap och puttar ner bollen i hål. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Men vad har idiosynkrasier med det amerikanska imperiets nedgång och fall att skaffa? Galtung skämtar inte. Han ser golfen som en symbol för den amerikanska elitens dubbla fundamentalism, den religiösa och den ekonomiska. Som global maktspelare betraktar golfaren världen som en mix av utslagsplatser och greener, fairways och ruffig terräng, flaggor och hål - designad enkom för att utmana och tillfredsställa hans lustar. Denna puritanska hållning, som i amerikanerna ser Guds utvalda folk på vilka det ankommer att styra världen, går att spåra genom hela den amerikanska historien. Föreställningen har inte saknat utmanare, men Galtung menar att för närvarande står sig de republikanska medborgaridealen slätt gentemot den religiöst och marknadsekonomiskt inspirerade imperialismen. Vad kan och bör göras? Galtung förespråkar konsumentbojkott. Tanken är så självklar och omvälvande att jag blir alldeles paff. Att bojkotta varor som Israel producerat på ockuperat område, visst, och nog drog jag ned på franska viner när protesterna mot Frankrikes kärnvapenprov i Stilla havet var aktuella - men bojkotta varor från USA ... Går det? - Visst, skrattar Galtung. Det går utmärkt. Det är i själva verket det bästa sättet att protestera mot den amerikanska politiken. Vilken är nyliberalismens svagaste punkt? Jo, dess främsta ideal: konsumentens frihet att välja. Den som tycker att det är oklokt att anfalla Irak eller anser att USA borde följa internationella överenskommelser som Kyoto-avtalet eller betala sin skuld till FN - eller över huvud taget uppföra sig som om landet vore en bland världens nationer i stället för dess kejserliga majestät - ja, han eller hon behöver inte kasta sten eller ens demonstrera. Det räcker gott och väl med att sluta köpa amerikanska varor: Coca-Cola, McDonald´s, bilar, datorer, kläder, vad vet jag ... Johan Galtung vore inte den han är om han inte hade räknat på saken. Vinstmarginalerna är inte gigantiska. Europa är en jättemarknad för amerikanska produkter. En konsumentbojkott på några procent skulle få betydande effekter. För Bushs akilleshäl: ekonomin. Och kanske för en och annan europeisk konsuments självbild: jag gör något, jag åser inte stillatigande hur världen skjuts sönder och samman. Fakta/Johan Galtung Johan Galtung föddes 1930 och grundade 1959 institutet för fredsforskning i Oslo. Han har innehaft professurer i bland annat Genève, Berlin, Paris, Princeton, Hawaii. Han har tagit starka intryck av Gandhis politiska etik och bland annat studerat sambanden mellan hälsa, utveckling och miljö. Parallellt med sin forskning om konfliktteori och konfliktlösning har han deltagit i den politiska debatten. Han förestår för närvarande det av honom själv grundade freds- och utvecklingsnätet Transcend, är bosatt i Frankrike och ständigt på resande fot. Några centrala böcker av Johan Galtung är \"Gandhis politiske etikk\" (1955) som han skrev tillsammans med Arne Næss, \"Theory and methods of social research\" (1969) och \"USA:s utenrikspolitikk. En fortsettelse av teologi med andre midler\" (2002). Hans självbiografi heter \"Johan uten land. På fredsvejen gjennom verden\" och kom ut år 2000. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18049, "headline": "Veteran med sinne för dans", "summary": "En lekplats för dans med förkärlek för att blanda konstformer: Moderna dansteatern i den gamla nedlagda torpedfabriken på Skeppsholmen i Stockholm söker det nya och vill samtidigt hålla de moderna klassikerna levande.", "article": "Något har hänt. Moderna dansteatern på Skeppsholmen har det senaste året stuckit upp huvudet och märkts mer och på ett annorlunda vis än tidigare. Nöjes-guiden har nominerat Moderna dansteatern till sitt Stockholmspris i kategorin teater/dans med följande schvungfulla motivering: \"Den experimentella lilla dansinstitutionen med den höga ambitionsnivån har charmat oss över till Skeppsholmen under hela året med en rad vassa föreställningar och en programmässig upptrappning under hösten. En entusiastisk lekplats för dans med förkärlek för att blanda konstformer...MDT skickar alltid tillbaka oss över bron hoppfulla och upprymda.\" Moderna dansteatern tillhör veteranerna bland dansscener. Den charmfullt luggslitna före detta torpedverkstaden där också Teater Galeasen har sin hemvist ligger bakom Moderna museet med utsikt mot Strandvägen och Djurgården. Teaterrummet är stort, ljust och vackert avskalat och den stora bärande järnbalk som står mitt framför publikgradängen har publik och dansare vid det här laget lärt sig leva med. Margaretha Åsberg invigde Moderna dansteatern 1986 efter att ha arbetat för dess tillkomst i flera år, och hon är konstnärlig ledare för teatern och för programrådet. Här har genom åren i stort sett samtliga i dag verksamma svenska koreografer börjat. På grund av sjukdomar och andra olyckliga omständigheter gick verksamheten på kryckor en period runt millenieskiftet. Hösten 2001 anställdes Anders Öhrn som intendent och förra våren Kerstin Lundmark som producent och Anna Eftraimsson som press- och publikkontakt och som projektutvecklare. Tekniskt ansvarig är Pelle Lindqvist. Tillsammans har de knutit ihop många trådar från tidigare år och kommit med nya impulser. Det allt överskuggande projektet nu är att förvandla husets undervåning till studio. Nytt golv måste läggas, ventilation och ljus fixas - till skillnad från scenrummet finns inga fönster. Förhandlingar med Fastighetsverket om den nya studion är så pass lovande att det finns anledning till försiktig optimism. Den blivande studion blir lika stor som scenen och kommer att ge en mängd nya möjligheter: - Vi har jätteplaner, säger Anders Öhrn och han skissar på en mängd olika idéer. - Det skulle fungera som laboratorium, vi skulle kunna hålla i gång en kreativ verksamhet med repetitioner, experiment, workshops, undersökningar och föreställningar för en mindre publik samtidigt som vi spelar på scenen. Vi skulle öka tätheten och kunna ha längre spelperioder så att folk hann hitta till en föreställning innan den läggs ner. \"Super Nova\" skall fungera som aktivt stöd med mentorer och en tävling för superunga koreografer. \"Dansa med farsor\" blir en workshop dit fäder kan komma med sina barn och dansa under ledning av en pedagog. Dessutom: samproduktioner, kontakt med \"syskonscener\" runt om i Europa och att etablera MDT även som barn- och ungdomsscen. Kerstin Lundmark säger att för Moderna dansteatern - för hela danskonsten - är det fråga om en överlevnadsstrategi att få unga till teatern och att upprätthålla en kontinuitet så att de som kommer känner att det går att komma tillbaka. \"Förkärlek för att blanda konstformer\": Moderna dansteatern har alltid knutit konstnärer från alla konstyttringer till sig i föreställningarna. Under hösten har ett återkommande inslag varit \"Zoo\" - mer improviserade blandkvällar i samarbete med Interakt, där dansen konfronterats med andra konstarter. Till våren planeras \"Barnens zoo\". \"Prata dans\" återkommer också. Det är ett samtal kring en aktuell uppsättning med koreografen, och Anna Efraimsson säger att idén att göra det regelbundet föddes ur hennes eget behov: - Jag ville ha svar på mina egna frågor, jag ville höra om tankarna bakom föreställningen och hur den kommit till. Kerstin Lundmark säger att det också handlar om att finna och utveckla ett språk för att tala om dans som konstform. Margaretha Åsberg lämnade sin tjänst som professor vid Danshögskolan i somras. Nu blir hon koreograf på heltid igen. I vår gör hon en ny koreografi, i höst inleder hon det stort upplagda projektet Retro/Memo som är en nationell satsning kring den moderna dansens klassiker. - Hur skapa ett minne för dansen? Det är den fråga hela projektet är uppbyggt runt, säger Margaretha Åsberg. En dansföreställning är en dagsslända, inget är så nedlagt som en nedlagd koreografi. De verk som framförs och framförts på Moderna dansteatern är oftast originalkoreografier som givits där några föreställningar och sedan är de borta. Framtidens kultur har givit 600.000 kronor till projektet som kommer att användas till nyuppsättningar och inventering: Vad finns bevarat på video? Vilka var med? Vilka minns? Vilka faktorer skapar en modern klassiker? Förutom föreställningar kommer man att visa utställningar, filmer och videoinspelningar. Anders Öhrn kallar Retro/Memo \"en bot mot förgängligheten\". - Margaretha Åsberg satte upp sin klassiska \"Pyramiderna\" förra året och då visade det sig att det finns ett stort behov av de moderna klassikerna. - Att hitta det nya och finna det gamla, säger Anders Öhrn. Fakta/Moderna dansteatern Grundades 1986 av Margaretha Åsberg, konstnärlig ledare. MDT är en stiftelse. Styrelsens ordförande är Anna Lyrevik. Ett programråd med tio medlemmar, \"erfaret folk med koll\", ansvarar för verksamheten. Smakprov på vårens program: Nya koreografier av Margaretha Åsberg, Virpi Pahkinen och Kitt Jonson, minifestivalen \"Petit panacea\" arrangerad av Mårten Spångberg, fortsatta blandkvällar, samtal och satsningar på ung publik och unga koreografer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18059, "headline": "Fest för Norges store konstnär", "summary": "2013 är det 150 år sedan Edvard Munch föddes. Det är inte bara Norge som firar sin store konstnär i rekordformat. Även Thielska i Stockholm tar i allt vad man förmår.", "article": "Norges konstliv går i febrig väntan. 2013 ska bli ett lika pampigt firande av Nordens store målare som Ibsenåret var år 2006. Upptakten till jubileet kunde knappast varit mer lyckad. I maj slog ”Skriet” internationellt auktionsrekord på Sotheby’s i New York och under hösten har Munchutställningen ”Det moderna ögat” vandrat Eriksgata till bland annat Centre Pompidou i Paris och Tate Modern i London. – Intresset för Munch ökar kraftigt både i Norge och utomlands. Många ser fram emot jubileumsåret. Vi noterar omkring 1 000 internationella artiklar i månaden, när ”Skriet” såldes var det omkring 6 000, säger Bård Hammervold, som är presschef på Munchmuseet i Oslo. I samarbete med Nasjonalgalleriet står Munchmuseet för jubileumsårets kronjuvel – utställningen ”Munch 150”. Aldrig tidigare har Edvard Munch visats i så storslaget format. De två museerna gör en kronologisk presentation där Nasjonalgalleriet tar hand om den tidiga perioden, fram till 1903, och Munchmuseet den sena. – Vi ska visa omkring 300 verk. De flesta från norska museer, men målningar har hämtats från många håll i världen. Målet är 500 000 besökare. Det är en knallhög ambition, men vi tror att intresset är så stort. På jubileumswebben munch150.no finns ett 50-tal evenemang. Inför firandet höjdes kritiska röster över att regeringen bara bidrog med 7,5 miljoner kronor medan Ibsenåret fick hela 44 miljoner. – Det är klart att det hade varit fint att få ännu mer, men vi är nöjda med det stöd vi har fått från staten. Inte bara Norge storsatsar. På krismärkta Thielska galleriet i Stockholm tar man i allt och mer än man har för att göra den största utställningssatsningen i galleriets historia. Den 9 februari öppnar utställningen ”Munch! – Nietzsche, Thiel och Nordens störste konstnär”. Med klena ekonomiska resurser, men med Nordens främsta Munchsamling utanför Norge, kan museet låna ihop till en imponerande utställning med förhoppningsvis närmare 30 målningar och 99 grafiska blad. Galleriet nye chef Andreas Brändström säger förhoppningsvis, för nu hänger allt på att kulturdepartementet ger klartecken för en statlig utlåningsgaranti. Utan den får man inte låna ut de egna verken till Norge, som i sin tur ger Thielska norska verk i utbyte. – Tack vare att vi har några av de mest centrala Munchmålningarna vill norrmännen väldigt gärna samarbeta. Men för att staten ska stå för försäkringen har det krävts kostsamma förbättringar av säkerheten och klimatet i utställningssalarna. Det har vi gjort nu, så vi förväntar oss att få ett klartecken i mitten av januari, säger Andreas Brändström. 1863. Edvard Munch föds på en gård i norska Løten den 12 december. Fadern var militärläkare. Munch var klen vid födseln och nöddöptes i hemmet. Året därpå flyttade familjen till Oslo, eller Kristiania, som staden då hette. 1868. Modern dör i tuberkulos. Hennes syster tar hand om Edvard och hans fyra syskon. 1877 dör även storasystern i tbc. Senare blir minnena av dessa upplevelser motiv i flera målningar, bland annat ”Den sjuka flickan”, 1886. 1880. Lämnar en ingenjörsutbildning och bestämmer sig för att bli konstnär. 1883. Debuterar på en konstutställning i Kristiania. 1892. Flyttar till Berlin, där han bland annat umgås med och målar av August Strindberg. Blir inlagd på sjukhus med reumatisk feber och genom åren som följer tillbringar han mycket tid på sanatorier i Europa. 1896. Lever i Paris som etablerad konstnär med utställningar på flera håll i Europa, även i samma konstnärskretsar som Strindberg. 1902. Skottskadar sig i handen i samband med att relationen till flickvännen Tulla Larsen tar slut. 1912. Erkänd som en av de stora konstnärerna. I München ställs han ut med van Gogh, Picasso och Gauguin. 1913. Håller sin första utställning i Stockholm. 1937. Ett 80-tal verk av Munch i tyska samlingar stämplas som ”urartad konst” av nazisterna och plockas bort. Många av verken tas till Norge och auktioneras ut. 1944. Edvard Munch avlider 80 år gammal den 23 januari. Testamenterar alla sina egna verk till Oslo kommun, sammanlagt över 1 000 målningar, 15 000 grafiska blad och 4 500 akvareller. Pågår: ”The modern eye” – utställningen som gjort succé på Centre Pompidou i Paris och Tate Modern i London. Visas till den 17 februari på Munchmuseet i Oslo. 6/1 Kjell Habbestads orkesterverk ”Munchsviten” uruppförs på National Gallery of Art i Washington. Konserten markerar Munchjubileets öppnande i USA. 9/2 Thielska galleriet öppnar vad som ska vara den största utställning som museet har gjort, ”Munch! – Nietzsche, Thiel och Nordens störste konstnär”. Utställningen bygger på såväl målningar i den egna samlingen som grafik och en del inlånade verk, totalt ett tjugotal oljemålningar samt en stor del av Munchs grafiska produktion. 27/4 Munchs och Andy Warhols grafik visas tillsammans på Scandinavia house i New York. 3/5 Moderna museet i Malmö öppnar ”Scandinavian pain: islänningen Ragnar Kjartansson and Edvard Munch”. ”Scandinavian pain” är en elva meter lång neonskylt på en lada inne i museet. 2/6 Nasjonalgalleriet och Munchmuseet går samman i den stora jubileumsutställningen ”Munch 150”. Det ska bli den mest omfattande presentationen av Edvard Munchs konstnärskap som har gjorts. Nasjonalgalleriet visar de tidiga verken, från 1882–1903, verk från 1904–1944 finns på Munchmuseet. Ytterligare ett stort antal programpunkter finns på sajten munch150.no. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18076, "headline": "Mästerfotograf i bildens och bildningens tjänst", "summary": "Lennart Nilsson blev ett världsnamn när han med magiskt skimrande bilder skildrade det mänskliga fostrets utveckling. Nu har hans karriär blivit dokumentär. Lars Epstein, fotograf på Dagens Nyheter sedan 1973, har träffat honom.", "article": "”Hej, kompis”, säger han och slår ut med armarna i en stor välkomnande gest ackompanjerat av ett bullrande skratt när jag stiger in i tamburen till våningen på Östermalm. Den nittioårige fotograflegenden och gentlemannen Lennart Nilsson hälsar välkommen och hjälper mig av med rocken. Jag har kommit för att intervjua honom med anledning av Mikael Timms två entimmesfilmer ”Lennart Nilsson – en fotograf blir till” som sänds i SVT 2, den 30 december respektive den 6 januari. Våra vägar har mötts tidigare vid flera tillfällen. Jag har tagit bilder på Lennart Nilsson i labbet på Karolinska institutet när han med sin kamera och sitt svepelektronmikroskop i vetenskapligt syfte fotograferat olika för ögat osynliga motiv. En gång minns jag att det var oändligt små metallfragment som frigjorts av tunnelbanehjulens friktion mot spåren och som letat sig in i människokroppen som han hade i sökaren. Lennart Nilsson blev tidigt ett världsnamn som fotograf. Han fick sitt internationella genombrott med unika bilder av det mänskliga fostrets utveckling (Drama of life before birth) i den amerikanska bildtidningen Life den 30 april 1965. Hela upplagan av det aktuella numret på 8 miljoner exemplar såldes slut på några dagar. På Life var han sedan anställd i sju år fram till 1972. En första idé till att fotografera livets uppkomst fick Lennart Nilsson vid ett besök på Sabbatsbergs sjukhus 1952 då han på en hylla upptäckte en glasburk med ett foster i formalin som han lånade hem och fotograferade. Sedan jobbade han vidare med idén i många år innan resultatet publicerades tretton år senare och väckte världssensation. Men redan då hade Lennart Nilsson en lång och framgångsrik karriär bakom sig. Den började redan 1938 när den 15-årige Lennart Nilsson fotograferade en kullvält bil i Ulriksdal. Bilden sålde han för åtta kronor till Dagens Nyheter. Sedan började han vandra omkring på stan med sin kamera för att fotografera kändisar som han mötte där han väntade sig att de skulle dyka upp. – Jag gick fram och sade att jag var från Veckorevyn och frågade om jag fick ta en bild och kanske komma med hem och fotografera lite. Det gick ofta bra. Det var inget problem, berättar han. Det låter så självklart och lätt. Kanske var det Lennart Nilssons avväpnande charm, som han fortfarande har i behåll, som gjorde det lätt att övertala dåtidens kändisar att låta sig fotograferas också i hemmiljö av en okänd fotograf de mött på stan. Det var inte heller svårt för Lennart Nilsson att sälja de för den tiden ovanliga bilderna till tidningarna. Även om den framåtblickande Lennart Nilsson ogärna ser tillbaka och pratar om det som varit för länge sedan kan han inte låta bli att engagerat berätta om vissa uppdrag som satt outplånliga spår i minnet. Ett är reportaget om isbjörnsjakten på Svalbard 1947. – De hivade upp den skjutna isbjörnsmamman ombord på däck och den lilla isbjörnsungen som levde. Ungen kramade den döda mamman och sökte värme. Det var starkt. Gripande. Tårarna föll när jag fotograferade, berättar han påtagligt rörd efter mer än sextio år. Även fredsslutet i Oslo minns Lennart Nilsson som det var i går. Särskilt en händelse den 9 maj 1945. – Trots att freden var proklamerad var det en berusad tysk soldat som sköt vilt omkring sig nere på Karl Johan. Jag var på Norsk Rikskringkasting. Följ med ut sade de där, du som är journalist, du ska få dokumentera något. Jag följde med. Vi hukade bakom skydd. Kulorna ven över huvudet. Så sköt de ihjäl honom och jag tog en bild av den döde nazisten. Freden var ett faktum. Mötet med den tystlåtne hjärnkirurgen Herbert Olivecrona, eller Oliven som Lennart kallar honom, gjorde också intryck. – Jag ville fotografera en hjärn-operation och gick upp till Oliven och sade vad jag ville. Det går bra. Tala med min sekreterare, sade han bara kort. Lite mumlande. Sedan var det klart. Det var bara att börja fotografera. Lennart Nilsson fick unika bilder genom att han tog egna initiativ till bildreportage. Han fick en impuls och genomförde idén. Så var det ofta. Otaliga var Lennart Nilssons reportage i Veckojournalen och Se på 1940- och 50-talen. Han tog spontana bilder men var också en mästare på att arrangera så att det såg naturligt ut. Själv är jag speciellt förtjust i de företagsmonografier som gavs ut i bokform på 1950- och 60-talen. Där blandas spontana och arrangerade bilder. Böckerna speglar efterkrigstidens framtidsoptimism och välfärdssamhällets framväxt, en pendang till fotografen Sune Jonssons skildring av småbrukarsamhällets borttynande och utdöende i dennes Västerbottensskildringar från samma tid. I boken ”Malm” (1953) för Grängesbergskoncernen skildras gruvarbetarnas hårda vardag långt nere under jord, men också den nyinflyttade familjen Vedholm i sitt moderna kök där pappa sitter vid det prydligt dukade köksbordet och läser tidningen och väntar på maten medan mamma plockar ut en karott ur porslinsskåpet och lillan leker med dockor på golvet. En arrangerad idyll som Lennart Nilsson var en sådan mästare i att regissera utan att det känns onaturligt. Han lyckades oftast få människor att verka avspända och opåverkade av kamerans närvaro, möjligen med undantag av högt uppsatta stela chefer med korrekt hållning. Hur han nu bar sig åt. I den ovannämnda bilden av familjen Vedholm har han fångat tidsandan, könsrollerna, drömmen om det lyckliga hemmet och alla tidstypiska detaljer i en enda perfekt komposition som väcker otaliga associationer hos mig som betraktare när jag läser av den. Det finns många sådana bilder i Lennart Nilssons böcker om SJ (1956), Vattenfall (1959) och pappersbrukssamhället Munksjö (1962). Dessa böcker kan fortfarande köpas till hyggliga priser på antikvariat. Varifrån har Lennart Nilsson då fått sin inspiration? Jag tycker det är mycket av den store franske fotografen Henri Cartier-Bressons humanistiska fotografi och inlevelseförmåga i Lennart Nilssons svenska folkhemsfotografi. Men han vill inte svara på frågan varifrån han fått sin inspiration. Han undviker gärna en del frågor. I stället berättar han entusiastiskt om hur han träffade och umgicks en tid i Paris med Henri Cartier-Bresson och hans dåvarande hustru. Så kanske kommer en liten del av inspirationen ändå från den franska humanistiska fotografin. Men den viktigaste förklaringen till Lennart Nilssons fotografiska mästerskap inom vitt skilda discipliner står nog att finna i hans tekniska briljans och ständiga nyfikenhet att ta reda på mer och mer om hur naturen fungerar, in i minsta osynliga detalj, och sedan omvandla den nyvunna kunskapen i bild. Mikael Timms tvådelade dokumentär ”Lennart Nilsson – en fotograf blir till” sänds i SVT 2, den 30 december och den 6 januari kl 20. Lennart Nilsson Född: 1922 i Strängnäs. Bakgrund: Fick sin första kamera som 12-åring. Han var tidigt intresserad av både fotografi och vetenskap och tog gärna bilder på insekter med hjälp av sitt mikroskop. Som 15-åring sålde han sin första bild till Dagens Nyheter. Karriär: 1965 fick han sitt internationella genombrott när bildtidningen Life publicerade hans bilder av det mänskliga fostrets utveckling. Han har bland annat publicerats i The Sunday Times, Paris Match, Stern och gjort flera filmer för tidskriften National Geographic. Vid två tillfällen har hans dokumentärer Emmybelönats. Hans bilder har bland annat ställts ut på Tokyo Fuji Art Museum och British Museum i London. 1970 började han arbeta för Karolinska institutet. Priser: 1980 var han den förste att tilldelas Hasselbladspriset. 2004 fick han Kunskapspriset. 1998 instiftades Lennart Nilsson-priset som belönar fotografer som verkar i hans anda. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18090, "headline": "Uppstickare vill bli störst på e-böcker", "summary": "I dag lanseras den nya e-boktjänsten Bokon. Med över 300 000 boktitlar är tanken att den ska förändra hur svenskarna köper och läser böcker och på så sätt bli den största e-boksaktören i Sverige. Bakom satsningen står Schibsted Sverige, Piratförlaget och De Oberoende.", "article": "Precis som musik- och filmindustrin står bokbranschen inför en strukturomvandling där innehållet alltmer digitaliseras och läsvanorna förändras i takt med svenskarnas allt större användning av smarta mobiler och surfplattor. Men e-boksläsandet går fortfarande trögt och digitala böcker utgör en mycket liten del av den totala bokförsäljningen. Det är mot den bakgrunden som den nya tjänsten Bokon lanseras med förhoppningen att bredda bokmarknaden och skapa en ny kanal för e-boksläsande. – Digitala böcker utgör fortfarande en mycket liten del av den totala bokförsäljningen. En procent är en siffra det ofta talas om. Men konsumenterna är redo och vi tror att vi just nu står i startgroparna för ett mer utvecklat användande av e-böcker. Vi kommer att vara drivande i den digitala utvecklingen genom att jobba aktivt för att göra e-boken tillgänglig på ett enkelt och prisvärt sätt, säger Steffen Gausemel Backe, tf vd för Bokon. Bokon kommer att erbjuda över 300 000 titlar inom svenska och utländska e-böcker med alltfrån bästsäljare som Lars Kepler, Mikael Niemi och Liza Marklund till mer nischad litteratur. Bakom satsningen står mediekoncernen Schibsted Sverige, bokförlaget Piratförlaget samt De Oberoende, vilket är en sammanslutning av tio medelstora oberoende bokförlag. – Alla tre delägarna såg tidigt potentialen i Bokon och hur de kompletterade varandra genom olika kompetenser. Kombinationen av bred och djup branschkunskap, en genuin förläggarkompetens och Schibsteds digitala erfarenhet är unik och ger Bokon de bästa förutsättningar för att vara drivande på marknaden, säger Steffen Gausemel Backe. Vilka är målen affärsmässigt? – Vi har en ägarkonstellation som har ett långsiktigt perspektiv och som kommer att jobba aktivt för att ge fler möjligheten att läsa böcker. Det är inte orimligt att vi inom två år är den största e-boksaktören i Sverige. Bokon så fungerar det Tjänsten går ut på att läsarna via Bokons sajt (Bokon.se) eller dess app (som finns gratis på Itunes och Google Play) kan skapa ett konto, köpa och ladda ned en bok för att sedan läsa den i en smart mobil eller surfplatta. De böcker du köper sparas i ditt bibliotek, som du alltid kommer åt, både på sajten och i appen. Du kan även växla mellan att läsa på din telefon eller surfplatta. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18112, "headline": "Peter Pan drunknar i mängden", "summary": "”Peter Pan och Wendy” är ett hisnande äventyr med en strålande scenpersonlighet i huvudrollen. Men föreställningen lider av övergödd iscensättning och hög ljudnivå, tycker Ingegärd Waaranperä.", "article": "Först som sist: ”Peter Pan och Wendy” är ett hisnande äventyr, en generös satsning på Stora scenen, inte minst tekniskt. Sjörövarskeppet som stävar rätt mot publiken är magnifikt. Peter Pan och barnen i familjen Darling flyger verkligen, över publikens huvuden och över hela Stockholm, svindlande högt på sin väg mot landet Någonstans. Tingeling, den lilla fen, är en irrande spotlight. När hon offrat sitt liv för att rädda Peter Pan får publiken svära tro på att hon finns. Då får hon liv igen i ett äkta mirakel, och ett glittrande regn av älvdamm faller över oss. Men mycket vill ha mer, och den som hoppats att detta skulle bli en ”De tre musketörerna” för yngre barn blir besviken. Mark Levengood som berättare är rar men trög. Den ordrika texten i början, liksom hemmiljön i familjen Darlings radhus på Kulturhustaket blinkar för mycket åt föräldrapublikens lust för innerstadsboende för att kännas riktigt relevant i sagans värld. I det kultiverat belamrade hemmet råder en trångboddhet som också präglar resten av föreställningen, vars största problem är dess överflöd. Pia Johansson regidebuterar och har velat ge allt, men borde ha sållat, skapat vilopunkter för publiken, lyft fram och gett plats för de roligaste replikerna och sångnumren som känns musikaliskt slätstrukna men kunde ha gjorts mer framträdande. Inte minst Peter Pan själv drabbas. Den gänglige och vige Anton Lundqvist är en strålande scenpersonlighet, men ändå den som förlorar mest på den övergödda iscensättningen. Peter Pan hör till sagornas ogripbara, poetiska gestalter, en undflyende pojkhjälte som vägrar bli vuxen. Men poesin sitter trångt i just denna version av historien. Här har han mer eller mindre reducerats till familjen Darlings transportör och någon som Tingeling svartsjukt vaktar på. Enda gångerna det finns luft och rymd runt hans roll är när han flyger. För hans komiska talang finns varken scenerier eller någon vidare text att bita i. Problemet är allmänt. Åtskilliga roller drunknar i mängden eller förgrovas i klichébemängda koreografiska utbrott. Ljudnivån är också sådan att man ofta inte hör vad som sägs. Några lyckas ändå skapa sig konturer i myllret: Ida Engvolls Wendy slåss roligt och kluvet mot mammarollen alla vill tvinga in henne i. Lisette Paglers Mikaela kan sött nog aldrig lära sig säga adopterad, vilket hon, familjens minsting är. Jan Mybrand sätter sitt märke både som barnvaktshunden Nanna och som töntig sjörövare. Lennart Jähkel må vara en slätkammad typ som pappa Darling, men som Kapten Krok i slokmustasch och lång peruk är han desto mer imponerande, föreställningens dramatiska behållning som dompterar publiken med sina hotfulla blickar. En sak värd att fundera över är det ohämmade förhållningssättet till etniska och kulturella klichéer. Som det självklara i att familjen Darlings finska hembiträde Outi, Siri Hamari, under berättarens ironiska blick smiter ut med lådvinet. Eller hur i landet Någonstans indiska indianer av stammen Chicken Ticka i hysterisk Bollywoodstil dansar något knasigt allmänorientaliskt och lätt sexigt. Främst för en lättroad vuxenpublik, men ändå. Blir det månne en Lilla Hjärtat-debatt om det här? ", "article_category": "culture"}
{"id": 18125, "headline": "Alicia Vikander-film kan få Golden Globe", "summary": "Den danska filmen ”A royal affair” med bland andra Alicia Vikander och norska ”Kon-Tiki” med Gustaf Skarsgård i rollistan kan vinna pris på Golden Globe-galan i januari. Bägge filmerna är nämligen nominerade i kategorin bästa icke-engelskspråkiga film.", "article": "Dessutom har Lasse Hallströms \"Laxfiske i Jemen\" kapat åt sig tre nomineringar inför galan nästa månad i Los Angeles. Filmen är nominerad till en Golden Globe för i kategorin bästa komedi eller musikal. Dessutom är filmens stjärnor Ewan McGregor och Emily Blunt nominerade i skådespelarklasserna. ”A royal affair” med bland andra Alicia Vikander och norska \"Kon-Tiki\" med Gustaf Skarsgård i rollistan är nominerade i kategorin bästa icke-engelskspråkiga film. Flest Golden Globe-nomineringar gick till Steven Spielbergs \"Lincoln\" som kapade åt sig hela sju vinstchanser, bland annat i klasserna bästa drama, bästa regi och bästa manlige skådespelare i drama (Daniel Day-Lewis). Efter \"Lincoln\" följde Ben Afflecks \"Argo\" och Quentin Tarantinos \"Django unchained\" med fem nomineringar vardera. Golden Globe-galan brukar kallas Hollywoods näst finaste pris, efter Oscarsstatyetterna, och arrangeras av de 90 medlemmarna i de utländska filmjournalisternas förening (HFPA) i filmstaden. Ibland, men inte alltid, ger Golden Globe-galan en fingervisning om hur statyetterna på Oscarsgalan ska fördelas. Vad som däremot redan är känt är att Jodie Foster tilldelas årets hederspris, Cecil B DeMille Award för sin livsgärning. Galan äger rum om exakt en månad, den 13 januari med tv-komikerna Tina Fey och Amy Poehler som värdar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18126, "headline": "Tunga Bonnier-stipendier utdelade", "summary": "Albert Bonniers stipendier à 100 000 kronor går i år till författarna Jonas Brun, Ola Larsmo, Nina Lekander, Aleksander Motturi och Kristina Sandberg.", "article": "Albert Bonniers Stipendiefond för svenska författare instiftades 1901 och ger stipendier till \"författare som under det gångna året utkommit med ett nytt verk av litterär betydelse\". Jonas Brun utkom i år med romanen \"Skuggland\", Ola Larsmo med \"Förrädare\", Nina Lekander med \"Hästar, män och andra djur\", Aleksander Motturi med \"Filosofi vid mörkrets hjärta\" och Kristina Sandberg med \"Sörja för de sina\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 18138, "headline": "Konstnär har självporträtt som körkortsfoto", "summary": "Är du trött på tråkiga körkortsfoton? Måla ett självporträtt i stället. Det gjorde konstnären Fredrik Säker, som nu har målningen som bild på sitt körkort.", "article": "Den lilla konstkuppen genomfördes i somras. När Fredrik Säker behövde förnya sitt körkort målade han ett porträtt av sig själv och skickade sedan ett foto av målningen till Transportstyrelsen. Fotot gick igenom och kort därefter kunde han hämta ut sitt nya körkort hos Posten. – För mig är en målning ännu mer talande som identifikation än vad ett foto är, säger han till DN.se. Enligt Fredrik Säker har han alltid varit intresserad av tekniskt måleri. Sin strävan efter att måla realistiska tavlor gjorde att han avstod från frestelsen att skönmåla sig själv. – Jag valde medvetet en dålig bild. Jag är rödflammig och trött, håret är rufsigt och jag ser allmänt sliten ut. Det kändes mer realistiskt, jag känner inte till någon som visar upp sitt körkort och säger ”se vilken fin bild”, säger han. Innan Fredrik Säker skickade in bilden kollade han upp vilka krav Transportstyrelsen ställde på körkortsfoton. Där stod det bland annat att bilden skulle vara välliknande och nytagen. Men ingenstans stod det att man inte fick skicka in foton av självporträtt. – Jag trodde att det skulle gå igenom, så pass nöjd var jag med originalmålningen. Men man vet aldrig och lite nervöst var det när jag väntade. Samtidigt så var det ju ett foto och jag tyckte att jag uppfyllde alla deras kriterier, säger han. Fredrik Säker får delvis rätt när DN.se ringer till Transportstyrelsen. Även om myndigheten kraftigt avråder andra från att skicka in foton av självporträtt menar de att hans körkort går att använda så länge det är tillräckligt skickligt målat. – Det här ser ut som ett fotografi så vi har inte haft anledning att ifrågasätta det, säger Transportstyrelsens pressansvarig Peter Ranki, som har granskat bilden i efterhand. Myndighetens avrådan kommer dock inte att avskräcka Fredrik Säker, som redan har påbörjat ett projekt där han planerar att måla av tio andra svenskar som ska förnya sina körkort. Det kan bli läge för Transportstyrelsen att plocka fram förstoringsglasen framöver. Polsk identitetskupp Fredrik Säker är inte ensam om att ha målat sitt porträtt för en identitetshandling. Den polske konstnären Rafal Bujnowski målade ett självporträtt för sitt USA-visum 2004 och fick det godkänt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18143, "headline": "PSY sprider koreansk pop över hela världen", "summary": "Snart blir ”Gangnam style” med den sydkoreanska artisten PSY den första videon någonsin att nå en miljard visningar på Youtube. DN visar vägen till den virala succén.", "article": "PSY har himmelsblå kavaj, solglasögon och blankslickat hår. Den koreograferade dans han framför genom hela den drygt fyra minuter långa videon efterhärmar en galopperande ryttare, ett mjukt bredbent skuttande med korslagda handleder. För fem månader sedan visste få utanför Sydkorea vem han är. Nu är 34-åringen, som egentligen heter Park Jae-sang, en av världens mest kända artister, videon är den mest sedda någonsin på Youtube och i veckan beräknas han bli den förste att spräcka miljardgränsen. Exakt vad ”Gangnam style”-framgångarna beror på är svårt att sätta fingret på. Låtens superklistrigt intensiva refräng kombineras med en text på koreanska, vilket gör låten exotisk och unik i västvärldens anglofixerade öron. Den sydkoreanska musikindustrin har vuxit lavinartat det senaste decenniet och koreansk pop, k-pop, har slagit igenom i hela Sydostasien, så kanske var det bara en tidsfråga innan en k-popartist fick sitt genombrott även i väst. Men främst handlar det om att videon till ”Gangnam style” lyckats bli viral; den har spridits som en smitta på internetforum och sociala medier. ”Gangnam style”-dansen är så simpel att alla kan härma den, så distinkt att det räcker att vifta med korsade handleder för att den ska kännas igen. Bara dagar efter att videon lagts upp kom de första parodierna, och sedan dess har alla från Ban Ki-moon och Ai Wei Wei till Britney Spears synts dansa ”Gangnam style”. PSY gick blixtsnabbt från att vara artist till att bli ett populärkulturellt fenomen och en självklar samtida referens. Så, är PSY här för att stanna? Nja. Det ligger i sakens natur att han aldrig kommer att kunna följa upp ”Gangnam style” med något som blir lika stort. En stor del av tjusningen ligger i överraskningsmomentet och nyhetens behag. Men PSY har definitivt tagit sydkoreansk popmusik till en ny global nivå och öppnat västvärldens ögon för den asiatiska popscenen, och han är garanterat inte den sista k-popvärldsstjärnan. 1 miljard visningar 15 juli. \"Gangnam style\" släpps och videon läggs upp på Youtube. Under det första dygnet visas den en halv miljon gånger. 23 juli. Parodierna av \"Gangnam style\"-videon börjar dyka upp. Inte bara bland koreanska fans – den kanadensiska bloggen Eat Your Kimchi gör en av de första och mest populära parodierna och får hundratusentals visningar. 28 juli. Videon länkas och diskuteras på ett av världens största internetforum, amerikanska Reddit. Brittiska superstjärnan Robbie Williams lägger upp \"Gangnam style\" i sin blogg. 29 juli. R'n'b-stjärnan T-Pain twittrar om videon. 3 augusti. Både CNN och Wall Street Journal uppmärksammar PSY:s virala genombrott. 12 augusti. \"Gangnam style\" tar sig in på svenska Digilistan där den debuterar på plats 36. 16 augusti. Popartisten Nelly Furtado framför \"Gangnam style\" under en konsert i Filippinerna. 20 augusti. Under en baseballmatch på Dodger Stadium i Los Angeles spelas \"Gangnam style\" och kameran zoomar in på PSY som sitter på läktaren. Till fansens förtjusning framför han sin koreografi. 21 augusti. \"Gangnam style\" ligger etta på Itunes topplista över musikvideor. Katy Perry twittrar en bild på sig själv iklädd en PSY-inspirerad kostym och solglasögon. 22 augusti. PSY gör sitt första amerikanska tv-framträdande i musikkanalen VH1. 27 augusti. Svenska P3 adderar \"Gangnam style\" till sin spellista. 28 augusti. PSY petar ned Carly Rae Jepsens \"Call me maybe\" från förstaplatsen på topplistan över veckans mest populära Youtubemusikvideor. 13 september. \"Gangnam style\" tar sig in på den amerikanska singellistan Billboard Hot 100 som nummer 64. 18 september. Den nordkoreanska regeringen ger sig in i \"Gangnam style\"-parodierandet och lägger upp den politiskt laddade videon \"I'm Yushin style!\" som hånar en av Sydkoreas presidentkandidater. 20 september. Guinness Rekordbok utser \"Gangnam style\" till den officiellt mest \"gillade\" videon på Youtube. 22 september. En flashmob ordnas på Sergels Torg i Stockholm där 300 personer dansar \"Gangnam style\" synkroniserat. 27 september. Låten når andraplatsen på Billboardlistan och ligger där i sju veckor innan den tappar till nummer fem. 28 september. Sveriges första klubb med bara koreansk popmusik, K Pop Non Stop, startar i Stockholm. 7 oktober. \"Gangnam style\" får sin högsta placering hittills på Digilistan, nummer 2. 24 oktober. Den kinesiske konstnären Ai Wei Wei gör en parodi på \"Gangnam style\"-videon som han lägger upp på Youtube. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon träffar PSY och får en lektion i hur man dansar \"Gangnam style\". 11 november. \"Gangnam style\" vinner priset för årets bästa video på MTV Europe Music Awards. 24 november. Videon går om Justin Biebers \"Baby\" och blir det mest sedda klippet någonsin på Youtube med drygt 800 miljoner visningar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18148, "headline": "Så ska Lars Nittve skapa Asiens hetaste museum", "summary": "Lars Nittve har ett av världens hetaste museiuppdrag: att skapa det konstmuseum som Asien inte har, i klass med Centre Pompidou eller MoMA. I dag kan DN avslöja vilka arkitekter som får tävla om att rita museet M+ i Hongkong.", "article": "Det är en klar dag i Hongkong, den så vanliga smogen från det kinesiska fastlandet är bortblåst. Från kontoret på 29:e våningen i The Gateway på Kowloonsidan kan Lars Nittve blicka ut över vattnet och det 40 hektar stora landområdet West Kowloon som de närmaste 15 åren ska förvandlas till Asiens kulturcentrum. Ett tiotal olika konstarter ska få sina byggnader i parken där konstmuseet M+ blir kronan på verket. I dag tillkännages vilka arkitektkontor som ska få tävla om prestigebygget: Herzog & de Meuron, SAANA, Renzo Piano, Toyo Ito, Snøhetta och Shigeru Ban. När DN häromdagen besökte kontoret i Hongkong sa Lars Nittve i allmänna ordalag att han gärna såg en blandning av både stjärnor och ”rookies”. Nog har han fått som han ville. Stjärnor är de alla och vad gäller ”rookies” kan man kanske säga att norska Snøhetta är oprövade i Asien, och att japanerna Toyo Ito och Shigeru Ban har ritat få museer. Om någon möjligen ska ses som favorit är det Herzog & de Meuron. Nittve hyllar duons arbete med Tate Modern, Londonmuseet som Nittve byggde upp från starten i ett tätt samarbete med arkitekterna. – Det är det viktigaste, att man kan jobba ihop och skapa det museum man vill ha utifrån samlingarna. Inte bygga ett hus som sedan ska fyllas som så ofta görs, inte minst här i Asien och Kina där det sprutar ut museer, säger Nittve. Det var för två år sedan som Lars Nittve fick frågan om att ta jobbet som chef för M+. Av West Kowloon-satsningens totala budget på 19,5 miljarder kronor får M+ en tredjedel. Av den summan ska cirka 1,5 miljarder användas för att köpa in konst. Nittves uppdrag var tydligt: skapa ett museum som ska bli Asiens motsvarighet till Centre Pompidou i Paris, Tate Modern i London eller MoMA i New York. Men M+ ska inte bli ett renodlat konstmuseum utan ett museum som rymmer all visuell kultur. – Det gör visserligen MoMA i New York också men vi ska försöka skapa fler dialogsituationer och integrera de olika genrerna, sätta dem i samtal med varandra. Nittve säger flera gånger att ”museet inte är byggnaden utan ett innehåll och dess relation till en publik”. Det mantrat följde han inte minst under tiden då Moderna museet var stängt för att mögelsaneras och i stället gjorde egna utställningar på stan. Så sker även nu i Hongkong. I mobila utställningar ute på stan visas lokala konstnärer. Nittve tar fram penna och papper och ritar cirklar för att visa hur museet ska byggas: en cirkel i mitten med konst, en cirkel utanpå med kinesisk tuschkonst ”som också är konst, men har sin egen historia”. Sedan ytterligare cirklar som både överlappar och samtidigt har sitt eget utrymme, sin egen historia: cirklar fyllda med design, film, arkitektur. – Vi gör, geografiskt, egentligen samma som ett traditionellt västerländskt museum gör. Moderna tittar på världen med ett stockholmskt, och svenskt, perspektiv. Där finns den bästa samlingen i världen av svensk konst men också en internationell samling. – Vi tittar på Kina och världen med ett Hongkong-perspektiv i stället, säger han och ritar nya cirklar med Hongkong i mitten, sedan i tur och ordning Kina, Asien och därefter ”the west and the rest”. – Säg att vi skulle köpa ett verk av Rauschenberg, då skulle vi primärt titta på de verk han gjorde när han var i Kina på åttiotalet – som den förste ledande konstnären från väst – och jobbade. Eftersom det hade ett rätt stort inflytande på kinesiska konstnärer så skulle det vara mycket intressantare för oss att ha mer än ett bra Rauschenberg i största allmänhet. Nittve har under sin chefstid haft olika roller, från starten på Moderna som curator med genombrottet ”Implosion”, till att från grunden skapa först det privata Rooseum och därefter Tate Modern, till en som såg till att både ekonomiskt och publikt vända Moderna museet. När det var dags att sluta på Moderna hade han egentligen tänkt sig att ”gå tillbaka till kärnan”, börja skriva igen och kanske kurera. Men utmaningen i Hongkong lockade. – Jag får motvilligt acceptera att jag är mer museichef än curator i dag. Jag har inte samma kunskap om alla yngre konstnärer runt om i världen som jag hade för 20 år sedan på Rooseum till exempel. För att klara av att navigera rätt i den exploderande kinesiska konstutvecklingen, med en censurerande statsapparat och samtidigt en ökande kommersialism, har han tagit hit kinesisk expertis med den kände curatorn Pi Li i spetsen. – Han, och hans kolleger, har behållit sitt oberoende gentemot det statliga kinesiska systemet. De har ett enormt anseende och har bidragit till att skriva den kinesiska konsthistorien. – Vi har ju ofta i väst gillat den konst från Kina som väldigt tydligt adresserar yttrandefrihetsfrågorna eller skämtar med Mao. Men det är ju bara en del av den här konsthistorien. Konstnärer i Kina gör ju egentligen bara samma sak som konstnärer på andra ställen: de försöker hitta sätt att formulera sig om saker som inte går att säga på andra sätt, som yttrandefrihetsfrågor, existentiella frågor eller rent personliga upplevelser också. Den första stora byggstenen fick Nittve själv på plats redan förra sommaren när han landade den samling som ska bli stommen i museet. Den schweiziske före detta Kina-ambassadören Uli Sigg, som samlat modern kinesisk konst sedan slutet av 70-talet, donerade 1 463 verk. Samtidigt köpte M+ 47 av samlingens äldsta verk från slutet av 70-talet och början på 80-talet för cirka 155 miljoner kronor. Donationen värderas av Sothebys till drygt 1,1 miljard kronor. – För många samlare är det nästan som att sälja sina barn när de ska göra sig av med sin konst. De har sysslat med detta under 20–30 år och då gäller det att hitta ett hem som kommer att vara bra för de här barnen. Uli Sigg förde samtal med kinesiska myndigheter om hur hans samling skulle få ett hem i Kina, men insåg till slut att det inte var någon bra idé att ge samlingen till Kina i dag. – I samlingen finns 26 verk av Siggs nära vän Ai Weiwei, vad skulle hända med dem? De skulle i alla fall inte visas, det kan man vara helt säker på. Vi tar oss ner i huset och kör bil bort till området där M+ ska ligga. Trafiken är kaotisk men Nittve hittar vant i sin lilla Mini-Cooper. Till stora delar ser det ut som en byggarbetsplats. Ungefär där museet ska ligga pågår en stor vin och matfestival. Det säger en del om Hongkong där kommers och shopping är huvudsaken. Till sina drygt 7 miljoner invånare och över 40 miljoner årliga turister erbjuder staden allt en megametropol ska ha. Men för kulturen och konsten finns en ambivalens. Å ena sidan så har Hongkongs konstmässa på några år växt till en av världens största. Å andra sidan har Hongkongs nuvarande museum för modern konst blygsamma besökssiffror. – Hongkong har av historiska skäl och en kolonial strategi hållit tillbaka kulturen. Får vi till det så kan vi göra något här som kommer att kunna ha effekt på en hel region, säger Nittve. Första fasen av projektet pågår fram till 2021. Först ska parken iordningställas. Sedan ska ett tiotal konstarter, bland annat Kinesiska operan (Xiqu-centret vars arkitekter Bing Thom från Kanada och Ronald Lu från Hongkong också avslöjas i dag), Hongkongs symfoniorkester och Hongkongbaletten, med svenska Madeleine Onne som chef, ha fått sina byggnader. M+ förväntas, enligt senaste konsultrapporten, stå färdigt i november 2017. – Arbetet med M+ väcker minnet till liv av hur roligt det var att bygga upp Tate Modern, en fantastisk resa. Och det här är en ännu extremare resa eftersom vi börjar helt från början. Det var det som lockade Nittve, inte att driva ett stort museum. Därför tänker han sluta bara några månader efter att museet har öppnats. – Jag hoppas att jag då har en fantastisk efterträdare som kan driva museet. Jag kommer också att vara ganska gammal år 2017. Jag fyller 60 nästa år och börjar bli pensionsfärdig. Är du stolt över att ha fått det här jobbet? – Nej, svarar han och tänker efter. Nej, stolthet har något att göra med att man känner sig sedd av andra. Det här projektet var för odefinierat för att vara något att vara stolt över. – Jag var upphetsad och fick en adrenalinrusch, en kick av det. Det kändes som om jag blev tio år yngre när jag började med det. Är du det fortfarande? – Nej, jag är nog bara fem år yngre, säger han med ett stort skratt. Det är ett jäkla slitigt jobb. Det är rätt få saker som sker lätt. Att få igenom beslut är fyra gånger lättare i Sverige än här. Dessa arkitekter tävlar om att få rita M+ Schweiziska Herzog & de Meuron har ritat Tate Modern i London, Allianz Arena i München och Nationalstadion ”Fågelboet” i Peking. Japanska SANAA, grundat av Kazuyo Sejima och Ryue Nishizawa, har ritat The New Museum of Contemporary Art in New York och the 21st Century Museum of Contemporary Art in Kanazawa. Italienaren Renzo Piano har ritat skyskrapan The Shard i London, Centre Pompidou (med Richard Rogers) i Paris, Beyeler Foundation i Basel och Whitney museum i New York. Japanske Toyo Ito, som kallats ”en av världens mest innovativa och inflytelserika arkitekter ”har ritat Sendais mediatek, Worlds Games stadion i Taiwan, Torre Realia och Hotel Porta Fira i Barcelona. Norska Snøhetta har ritat nya biblioteket i Alexandria, nya Operan i Oslo, och kulturcentret på Ground Zero i New York. Japanen Shigeru Ban har skapat innovativa nödbostäder i papp, och ritat ett nytt Centre Pompidou i franska Metz och Takatori kyrka i Japan. Lars Nittve. Född och uppväxt: 1953, Stockholm Familj: Gift med inredningsarkitekten Shideh Shaygan. Sonen Arvid från en tidigare relation. Bor: I Repulse bay i Hongkong. Bakgrund: Konstkritiker på SvD 1979–85. Därefter 1:e intendent på Moderna fram till 1990. Bidrog med utställningen ”Implosion” till att lansera postmodernismen. Byggde upp och ledde Rooseum i Malmö 1990-95. Chef för Louisiana i Danmark 1995–98. Byggde upp och ledde Tate Modern i London 1998–2001. Överintendent för Moderna museet i Stockholm 2001–2010. Aktuell: Chef för museiprojektet M+ i Hongkong som med sina 62 000 kvadratmeter blir fyra gånger så stort som Moderna. Vinnande arkitektförslag presenteras i juni nästa år, byggstart planerad till 2014 och öppning tre år senare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18158, "headline": "En storslagen show med spöktåget", "summary": "Marilyn Mansons och Rob Zombies gemensamma spelning på Hovet visade upp skräckrockarnas olikheter: Zombie har maffigt ljud och rivig arenarockröst, men Manson är som ett destillat av hundratals mardrömmar.", "article": "Betyg 3 och 3 Monsterdiggarna jublade när Marilyn Manson och Rob Zombie annonserade sin gemensamma Twins of evil-turné. Men redan efter ett par konserter började de ondsinta tvillingarna att bråka. I Chicago fick Manson, som inledde kvällen, inte spela något extranummer på grund av det tajta schemat. När Rob Zombie vägrade hjälpa honom att betala en straffavgift för att dra över tiden blev Manson sur på sin turnépartner. ”I’m gonna kick his motherfucking ass”, vrålade han på scen. Zombie svarade med att tillägna Alice Cooper en låt eftersom veteranen var ”the only real shock rocker there ever was, not some punk ass bitch”. Två månader senare har de två skräckrockarna grävt ner köttyxan. Men det känns fortfarande som om Zombie bestämmer över turnén. Han spelar sist och har störst scenbygge, mest rekvisita och maffigast ljud. Hans band (som inkluderar två musiker som Manson sparkat) får även de mest banala spåren att bli rafflande spöktågsturer. De senaste åren har Zombie varit så framgångsrik som regissör (han passar på att visa trailern för sin kommande film ”The lords of Salem”) att musiken börjat framstå som en hobby. Men han har fortfarande riv i rösten och en rejäl pondus som arenarockare. Mekaniska jättemonster klampar in på scenen. Rob själv rusar upp på läktaren för att highfivea fansen. Showen är storslagen och skojig. Rob Zombie har egentligen bara ett problem: han är inte Marilyn Manson. Den oborstade cowboy-tomte-som-sovit-på-soptipp-looken är visserligen cool men Zombie saknar konkurrentens blodisande karisma. Det spelar ingen roll att Manson sjunger illa, har släppt två dåliga skivor på raken och verkar trött efter att ha sjungit karaoke på Pub Anchor föregående kväll. När han skrider över scen i röd påveskrud, drar på sig en fetischistisk obducentmask för att dissekera ett lik, eller ställer sig i ett taggtrådsklätt podium likt en diktator, liknar han ett destillat av hundratals mardrömmar. Manson är kanske inte längre The Antichrist Superstar, som han kallade sig vid genombrottet för 15 år sedan, men han ser ut att vilja kalasa på publikens inälvor och sluka deras själar. Trots att scenografin är blygsam, i alla fall jämfört med Rob Zombies skrytbygge, väcker framträdandet en mer genuin fasa. Den kusliga atmosfären förstärks av att han väljer ”Suspiria”-soundtracket som intromusik. Ett par av spåren från senaste skivan, i synnerhet ”No reflection”, lyfter också när Twiggy Ramirez klöser riff genom effektboxarna. Synd bara att Manson spelar sin fantasilösa cover av Depeche Modes ”Personal Jesus” (Zombies tolkningar av Metallicas ”Enter sandman” och Alice Coopers ”School’s out” är i och för sig ännu tröttare) och hoppar över den Roxy Music-glammiga ”Heart-shaped glasses”, den bästa låt han gjort de senaste fem åren. Han kompenserar för det med en sublimt deppig ”Coma white” som illustreras av konfettisnö. Den här kvällen hinner han också med extranumret ”The beautiful people”, alla missanpassade gothbarns nationalsång. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18163, "headline": "Liao Yiwu: Att skriva utan att vittna är skamligt", "summary": "Herta Müller hade rätt när hon kallade Nobelpriset till Mo Yan för ”en katastrof”. Svenska Akademien gör nu samma misstag som när den sovjettrogne Michail Sjolochov belönades 1965. Det skriver den kinesiske författaren Liao Yiwu.", "article": "Damer och herrar i Nobelkommittén för litteratur, Som kinesisk författare i exil förstår jag att mina personliga känslor inte kan användas som bedömningsgrund för Nobelpriset i litteratur. Trots det ber jag att få anmäla mina djupa tvivel inför den man ni valt som mottagare av 2012 års Nobelpris i litteratur, Mo Yan – både som person och som författare. Hur välinformerade ni alla än är så verkar det på mig som om ni inte har verkliga insikter om hur mycket ont det kinesiska kommunistpartiet har gjort, och att det är den bristen som gjort att ni valt Mo Yan, en författare som lyckats bli vice ordförande i det partikontrollerade kinesiska författarförbundet. Medvetet eller inte delar ni nu uppfattning om Mo Yan med det kinesiska kommunistpartiet. Li Chanchun, partipropagandist och fram till förra månaden medlem i politbyråns ständiga utskott, gratulerade Mo Yan med orden: hans ”seger återspeglar både den kinesiska litteraturens blomstring och framsteg och Kinas ökade inflytande”. Hur många kineser har inte dött, och hur många har inte berövats sin frihet att uttrycka sig och sin tro, under partiets ledning genom åren 1949, 1952, 1955, 1957, 1958 (året då jag föddes), 1959 till 1962, 1966, 1989 och fram till denna dag! Som riktlinje för hur författare och konstnärer bör tjäna partiet förstörde Maos ”Tal vid Yenans forum om litteratur och konst” flera generationer av kinesiska författare, åtminstone dem som följde sitt samvete, vad han i praktiken proklamerade den gången var den kinesiska litteraturens död. Ändå hävdar en medlem i er kommitté att ”Tal” i sig var ett bra dokument som hjälpte fram litteratur om det agrara livet, som böcker av Zhao Shuli och Sun Li, men att det sedan tyvärr föll i glömska. För det första var den så kallade litteratur om agrart liv som den representeras av Zhao och Sun i själva verket en ren uppdragslitteratur som inte tjänade något annat än partiets dagordning för att ställa de intellektuella i proletariatets tjänst. Anser ni, exempelvis, att ”Xiao Erhers bröllop” är litteratur? Att Mo Yan tidigare i år deltog i att kopiera Maos tal är en fråga om integritet. Han gjorde det av fritt val, medan mer än 20 författare i det kinesiska författarförbundet vägrade att göra det, däribland Wang Anyi som även han varit vice ordförande i förbundet. Mo Yan gjorde det för att han är en cyniker, och de stycken han valde att kopiera återspeglar hans önskan att behaga partiet. Han lär även ha avfattat en dikt till Bo Xilais lov när denne stod på höjden av makt och ryktbarhet. Som författare av den yngre generationen påpekat har Mo Yan under loppet av de tjugo år som gått efter den 4 juni-rörelsen 1989 gjort meteorkarriär på den partikontrollerade litterära scenen och fått tillgång till en enorm publik, men har aldrig uttryckt vare sig åsikter eller oro kring övergrepp i Kina, vare sig öppet eller inom de litterära kretsarna. 1989 var Mo Yan en aktiv deltagare i gaturörelsen för frihet och demokrati, men efter att den brutalt slagits ned vände han sig snabbt åt annat håll. Precis som han gjort i fallet Zhang Yimou har Mo Yan valt att undvika frågan om 1989. För kinesiska intellektuella är det jämförbart med de sovjetiska författare som undvikit Stalins Gulag eller judiska författare som undvikit Förintelsen. I stället valde Mo Yan att följa Deng Xiaopings påbud om vägen mot ”en marknadsekonomi med kinesiska förtecken”, en litterär vulgaritet som påminner om hur Vaclav Havel beskrivit det tjeckiska samhället efter Pragvåren. I sin strävan efter maximal vinst har partiet, och de författare partiet godkänt, för sin affärsverksamhet funnit ett partnerskap med kapitalismen i väst. I det sällskapet har Mo Yan nu med det enorma lyft han får av Nobelpriset givit uttrycket ”cynikern tar allt” en helt ny dimension. I rättvisans namn har Mo Yans författarskap också visat på regimens ondska, men det är begränsat till myndighetsutövning på låg nivå och ifrågasätter inte den kommunistiska regimens rötter. Lokal ”oordning” kritiseras ofta även av regeringen, något som ibland fungerar som en spegel som hålls fram för att bekräfta storheten hos partiet centralt. Mo Yan visar också mycket selektivt fram de mörka sidorna av Maos epok, precis så mycket som är tillåtet, samtidigt som han utelämnar verkligheten under de nya ledarna. Det är tryggast så, samtidigt som man inte förlorar i sina anspråk på ”moraliskt omdöme”. När det gäller hans kritik av Kinas politik för födelsekontroll så fördömer numera även officiella medier brutaliteter som begåtts av lokala tjänstemän. För övrigt har politiken i sig på senare år tillämpats allt mindre strikt. Även det är ett ämne som det blivit säkert att skriva om. Jag vill också nämna något om språkbruket. Efter det tidiga 1900-talets nya kulturrörelse frambringade Kina många goda författare, som Shen Congwen, Qian Zhongshu, Zhang Ailing med flera. Deras språk, märker man genast när man läser dem, föddes ur en djup förtrogenhet med klassisk litteratur. Sedan fanns också Ai Wu, Li Jieren, Lao She och andra som utvecklade den folkliga tradition som inletts med Feng Menglong och Cao Xueqin med deras lokala dialekter. Läsarna visste omedelbart i vilken tid och trakt författaren hörde hemma. Efter 1979 då stora mängder översatt litteratur från väst blev tillgängliga gick kinesisk litteratur in i en lång epok av ”avant-garde”-imitationer. Nästan alla bar tydliga spår av översättning – och plötsligt var den kinesiska litterära scenen översvämmad av latinamerikanska inlån med sådant som sökande efter rötter, medvetandeströmmar, överdrifter och övernaturligheter. Även Mo Yans litterära språk har sina rötter i den sortens översättning, även om den lokala tillämpningen i hans fall varit mer framgångsrik. Det är också därför Mo Yans arbeten varit lätta att översätta, de har inte den ”oöversättlighet” som följer med en unik folklig eller lokal prägel. Enkelt uttryckt använder han ett övertaget språk för att berätta kinesiska historier som inte längre smakar kinesiskt. De uppehåller sig vid mer aparta sidor av den ondska som går att finna inom begränsade områden, och djupet i deras kritik överskrider inte den man kan läsa i reportage i småstadstidningar. Samtidigt lovordade de officiella medierna den osunda nationalismen i ”Det röda fältet”, och ”Stora bröst och breda höfter” passade perfekt in i den ökande efterfrågan på vulgaritet på den kinesiska bokmarknaden på 1990-talet. Grymheten och sensationalismen i ”Sandelträdtortyren” är, som bäst, ett rent nonsens och ett hån mot både humanitet och tradition. Det är därför den post-totalitära regimen i Kina fann Mo Yan harmlös, hyllade honom och gav honom alla de titlar, positioner och priser som en officiellt sanktionerad författare i Kina kan drömma om. Mina damer och herrar, ni är säkert bekanta med Adornos yttrande: ”att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt”. För Kina skulle motsvarigheten vara: att skriva utan att vittna är skamligt. Mo Yans handlingar har gått längre än enbart uraktlåtenhet. Vid 2009 års bokmässa i Frankfurt fick den tyska publiken och världens medier tillfälle att höra Mo Yans lömska tal som den kinesiska regeringens handplockade författare. Så jag instämmer i Herta Müllers omdöme: det var en katastrof att välja Mo Yan, en hög befattningshavare i kommunistpartiet och tidigare arméofficer, till årets Nobelpristagare i litteratur. Era företrädare gav en gång priset till Michail Sjolochov, en högt uppsatt sovjetisk tjänsteman och anhängare av det kulturella förtrycket. Det var en olycka som jag är övertygad om hade gjort herr Nobels goda själ i himlen upprörd. Nu har ni gjort det igen, den här gången till en högt uppsatt kinesisk kommunistisk tjänsteman och anhängare av censur. Det skulle få herr Nobels själ att ropa högt. Övers. från engelska av Lars Linder. Liao Yiwu Liao Yiwu är kinesisk författare, poet och musiker, född 1958 i Sichuan, Kina. Han har suttit fängslad för sina regimkritiska texter, bland annat om massakern på Himmelska fridens torg 1989. Texterna är förbjudna i Fastlands-Kina men har publicerats i Hongkong och Taiwan. Liao Yiwu lever sedan 2011 i Berlin. I oktober belönades han med det prestigefyllda tyska bokhandelns fredspris, bara två dagar efter att Nobelpriset till Mo Yan tilkännagavs. I vår utkommer de två romanerna ”För en sång och hundra sånger” och ”Gud är röd” på svenska på Lindskog respektive Narin förlag. I mars kommer han på besök till Sverige. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18165, "headline": "Morgonpasset i SR blir tv i SVT", "summary": "Radioprogrammet ”Morgonpasset i P3” blir tv. Hanna Hellquist, Kodjo Akolor och Martina Thun fortsätter leda programmet som har tv-premiär 12 januari.", "article": "Varje vardag mellan 06.30 och 10.00 sänds \"Morgonpasset i P3\" i Sveriges Radio. Nu kommer det populära radioprogrammet också sändas i tv med start den 12 januari nästa år. Programmet kommer som tidigare att ledas av trion Hanna Hellquist, Kodjo Akolor och Martina Thun. – Det känns jätteroligt att få ett sådant erkännande, men det viktigaste är att vi fortsätter vara samma gamla \"Morgonpasset i P3\", säger Hanna Hellquist. På lördagar kommer programmet visas i SVT2 mellan klockan 8 och 11. Och på vardagarna går det att följa i SVT Play under samma tid som det sänds i radio. – Detta är ett projekt vi har velat förverkliga länge. Vi vill ge ännu fler möjligheten att ta del av \"Morgonpasset i P3\", säger Tomas Granryd, kanalansvarig för P3. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18174, "headline": "Johan Croneman: Reportrarna i svensk tv har totalt misslyckats med Jimmie Åkesson", "summary": "Är det rimligt att försöka misskreditera Jimmie Åkesson för att han och hans parti tycker att vissa saker är typiskt svenska? Det tycker vi väl allihop?", "article": "Ledande Sverigedemokrater beväpnar sig med järnrör i en film som vevas fram och tillbaka i alla upptänkliga medier. Det pratas och skriks om horor och blattar. Partiet löper gatlopp, ledningen kölhalas, medlemmar sparkas. Strax därpå går Sverigedemokraterna framåt i opinionsmätningarna!! Sympatisörerna blir fler, förtroendet för Jimmie Åkesson blir allt större. Kan ni tänka er att några av personerna på Kungsgatan varit folkpartister eller socialdemokrater? Hur hade det påverkat deras partier och deras ställning om de på samma brutala sätt avslöjats inför hela svensk folket, i tv, på bästa sändningstid? Sannolikheten att de i nästa opinionsmätning skulle gå framåt får nog betraktas som utopisk. Deras sympatisörer hade sviktat, besvikelsen hade varit stor. Statsvetaren Marie Demker förklarade i veckan hur det låg till: Sverigedemokraternas sympatisörer står i stark opposition till eliten, den politiska, den ekonomiska, de misstror medierna. De ger uppriktigt fan i om deras representanter är inblandade i ett nattligt fyllebråk i centrala Stockholm. I sak tycker de dessutom att deras pojkar har rätt: ”Jävlas inte med svenskarna”! Visst, de kan hålla med om att det var onödigt och idiotiskt, men i slutänden kan ändå nästan vad som helst förklaras: Till och med Jimmie Åkesson kunde ”förstå” att de hade tagit till påkar, för att ”skydda sig”. ”Agenda” misslyckades för en dryg vecka sedan kapitalt med att ställa Jimmie Åkesson mot väggen – några dagar därefter kände sig SVT:s Karin Hübinette kallad att slutföra uppdraget. Det gick minst lika illa. Hon bjöd in Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson – och gick i exakt samma fälla. Hon fastnade i en detaljfråga, om man verkligen kan säga vad som är typiskt svenskt – och man tappade hakan inför naiviteten. Jimmie Åkesson fick favoritfrågor i repris. Både Hübinette och Hedenmo försökte misskreditera Åkesson för att han och hans parti tyckte att vissa saker var typiskt svenska – men det kan väl för helskotta varenda moderat, sosse eller till och med miljöpartist skriva under på. Och rabbla. Det kan vi väl allihop? Vi kan vara helt allvarliga om det, och vi kan skoja om det. Man äter knappt en middag utan att folk lite på halvskoj säger att ”det är ju så typiskt svenskt”. Varför låter man Jimmie Åkesson få patent på den åsikten? Några av dessa påståenden är helt korrekta, andra typiskt fördomar. Det är sådant vi vädrar dagligen. Det görs i alla kulturer, det är inte rasistiskt. Sverigedemokraterna utnyttjar den politiska förnekelsen inom etablissemanget, och de har lagt sig extremt nära den allmänna, utbredda politiska uppfattningen bland svenskar i gemen, att vi till exempel gärna tar emot och hjälper flyktingar (bara de inte blir för många), att det verkar var extremt många utlandsfödda på våra fängelser – och om det landar 30 somalier, på flykt undan våld och död, i en liten håla strax utanför Lycksele, minus tjugo och två meter snö, och inget språk och inga pengar och ingenting, ja då kan det uppstå problem. Jimmie Åkesson säger egentligen bara en sak: Han förstår att folk är oroliga. Och undrar. Det räcker. Retoriken är urbillig! Han tycker att alla andra politiska företrädare ger fan i att lyssna. Och han får rätt. Hittills har reportrar i svensk tv totalt misslyckats med Jimmie Åkesson. De står helt handfallna. Fiaskot fortsätter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18178, "headline": "First Aid Kit kan få nordiskt pris", "summary": "First Aid Kit, Neneh Cherry och Anna von Hausswolff. Där har ni de tre svenska artister som är nominerade till Nordic Music Prize.", "article": "First Aid Kit är nominerade för succéskivan \"The lion's roar\", Cherry för sitt jazzsamarbete \"The Cherry thing\" och Anna von Hausswolff kan vinna med sitt kritikerrosade album \"Ceremony\". Efter en omfattande nomineringsprocess är nu totalt tolv artister utvalda från de nordiska länderna. Nordic Music Prize instiftades 2010 och är tänkt att vara en nordiska motsvarighet till det kreddiga brittiska Mercurypriset. Vinnaren utses av en internationell jury. Förra året prisades den svenska jazzmusikern Goran Kajfes för sitt album \"X Y\". Priset på 20.000 euro motsvarande 180.000 svenska kronor delas ut i februari nästa år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18183, "headline": "Så bygger Daniel Ek musikens framtid", "summary": "Fyra år efter att Spotify lanserades står den svenske grundaren och vd:n Daniel Ek på toppen. Han är en av världens mest inflytelserika enligt Time, musikbranschens viktigaste enligt Forbes, och han är lika rik som David Beckham. DN:s Martin Gelin träffade honom i New York för ett samtal om Spotifys – och musikens – framtid. ”Sen är det roligt att se vad folk lyssnar på när klockan blir efter tio på fredagkvällar. Då är det Barry White och Marvin Gaye som sticker upp. Vi är med när det händer.”", "article": "I en rödbrun tegelbyggnad på 9:e avenyn, mittemot en enorm Applebutik, hittar man hjärtat i New Yorks nya, pulserande teknikindustri. Här trängs ett dussintal små och stora IT-företag och webbtjänster. Området kallas sedan några år tillbaka Silicon Alley, östkustens motsvarighet till Silicon Valley i norra Kalifornien. Här ligger Googles huvudkontor i New York och ett par våningar upp, Spotifys USA-kontor. Det är en tidig fredageftermiddag och ett hundratal personer arbetar frenetiskt, glada att kontoret återigen är i full gång sedan nedre Manhattan varit lamslaget av superstormen ”Sandy” i en hel vecka. I nästan tre år har Daniel Ek, Spotifys vd, rest hit för att arbeta med företagets USA-lansering. Ett drygt år efter att tjänsten började användas i USA finns det mycket att vara nöjd med. I januari prydde Daniel Ek omslaget till affärsmagasinet Forbes, klädd i businesskostym och power-tie. Rubriken på artikeln: “Musikbranschens viktigaste man”. Strax därpå listade Time Magazine Daniel Ek som en av världens 100 mest inflytelserika personer och lät skådespelaren Ashton Kutcher skriva en svulstig hyllningstext där han förklarade att Eks främsta drivkraft inte är pengar och framgång, utan kärleken till musik och människor. Han har i dag en förmögenhet på över 2 miljarder kronor, enligt brittiska Sunday Times – vilket är ungefär lika mycket som Mick Jagger och David Beckham. – Det där är ju papperssiffror. Folk gillar att skapa sådana listor för att få i gång en debatt, men vårt fokus ligger på att skapa den bästa möjliga musiktjänsten vi kan och att artisterna ska kunna leva på det de gör. Allt det andra är irrelevant, säger Daniel Ek. Han är för ödmjuk för att göra det fullvärdiga argumentet för att han förtjänar att vara stormrik. Daniel Ek förstår nog också att det skulle låta förmätet att påstå att han förtjänar att bli lika rik på musik som Mick Jagger. Men historiskt sett har de som står för tekniska uppfinningar eller förnyat distributionsmodeller ofta blivit mer förmögna än utövarna i underhållningsindustrin. Om Apple stod för 2000-talets första revolution i musiklyssnandet när de med Itunes skapade ett lagligt alternativ till piratnedladdning och med Ipod gjorde stora delar av våra musikbibliotek bärbara, så har Spotify åstadkommit något lika väsentligt, genom att göra det möjligt att lyssna på i princip vad som helst, var som helst och när som helst. Daniel Ek har på sig en rugbytröja, jeans, gympaskor och en keps med basketlaget Brooklyn Nets svartvita logotyp. Han pratar med sitt karaktäristiska Rågsved-tugg. Spotify, som Daniel grundade 2006 tillsammans med entreprenören Martin Lorentzon, säger sig i dag ha 15 miljoner användare i 15 länder och Daniel må tjäna lika mycket pengar som Mick Jagger. Men han låter fortfarande mer som en tonårskille som sitter med skorna på sätet på gröna linjen en fredagskväll. Sedan Daniel började tillbringa större delen av sin arbetstid i USA, för drygt två år sedan, har Söder-om-söder-slangen dock alltmer blandats upp med den amerikanska start up-kulturens branschlingo och IT-ord. Vi sitter i ett mötesrum med trasig luftkonditionering och det knackar hela tiden på glasdörren från stressade medarbetare som vill veta om rummet är ledigt – kontoret har vuxit snabbare än man räknat med. ”Det börjar bli super crowded här”, säger Daniel. Hur mycket tid tillbringar du här i New York? – Kanske två veckor i månaden, hälften av min tid. Annars är jag i Sverige, eller Los Angeles, Asien, Sydamerika och kollar lite, ser vad som händer. Just nu handlar mitt liv mycket om att bara resa runt i USA. Vilka har varit de största trösklarna för lanseringen i USA? Vad har funkat, inte funkat? – Det vi var oroliga för när vi gick in var att det är så många internetföretag som inte lyckas i USA. Vi var rädda för att uppfattas som lite konstiga, europeiska. Så vi ville kännas som ett amerikanskt företag. Jag åkte hit två tre år innan vi lanserade, för att bygga connections, och jag tror att det har funkat jättebra. Det som är svårast är det här att landet är så enormt stort och varierat. Det är väldigt många olika musikkulturer. – Exakt. I Nashville är det bara country, de vet knappt vem Rihanna är. Så jag försöker bara greppa landet, jag har varit i 35 delstater nu. Precis som att vi måste bli lokala i varje land, så måste vi även bli lokala i varje delstat i USA, och det är nog en läxa som vi inte riktigt var beredda på när vi kom hit. Hur får vi Södern och Mellanvästern att fatta Spotify? I New York och San Francisco är det inga problem, här går man in på Starbucks och de spelar Spotify. Men vi har en utmaning i Mellanvästern och Södern. Var det en medveten strategi att börja lanseringen i storstäderna på kusterna? – Inte alls, men det är ofta så teknikföretag och webb växer. Kusterna och mitten av USA är helt annorlunda. Det som funkar bra i mitten av USA är till exempel Yahoo och Pinterest, som framför allt kvinnor håller på med där. Här i New York är det få som använder Yahoo eller Pinterest. Så hur ska Spotify nå ut till Pinterestkvinnorna i Nebraska? – Det måste börja med musiken. Spotify är ju ett verktyg egentligen, om man vet vad man vill lyssna på så är det väldigt bra, men om man inte vet det så är det inte lika bra. Så vi försöker bli bättre på det, vi börjar mer anpassa musiken som visas efter var man är, i Nashville mer country, i Memphis lite mer Elvis. Jag intervjuade nyligen video on demand-tjänsten Netflix grundare Reed Hastings, och de säger att 80 procent av det folk ser där kommer från rekommendationer, bara en femtedel från att folk aktivt söker efter en titel. För Spotify måste det vara ungefär det omvända? – Ja, ganska exakt faktiskt. Ungefär 80 procent av det folk lyssnar på är sådant de aktivt sökt upp. Jag har också pratat med Reed Hastings om det här, för det är sjukt intressant. Vårt problem är att vi har 20 miljoner låtar. Hur ska vi make sense out of that? – Men vi tror att en del av lösningen är att… om man är insnöad på bluegrassmusik så ska man kunna hitta någon som har sjukt bra bluegrassmak och redan har gjort alla definitiva spellistor. Så det handlar mycket om att göra de grejerna synliga för användarna. Strax efter att Spotify lanserades präglades mycket av nyhetsrapporteringen om tjänsten om artister som knappt tjänar ett öre på dem, trots stor popularitet. Expressen gjorde en stor nyhet av att Lady Gaga spelats miljontals gånger, men bara fått 2300 kronor från Spotify. Det var en missvisande siffra, då den bara visade Stim-ersättningen, som utgör ungefär 10 procent av den totala summa som Spotify betalar ut till skivbolag och artister. Under det senaste året har rapporteringen om Spotify handlat mindre om att artister inte tjänar något på tjänsten, utan snarare att även relativt okända artister kunnat tjäna ganska bra. Det är dock främst de stora skivbolagen som gör mest pengar på Spotify, då de har bättre avtal och är delägare i tjänsten. En analys av New York Magazine visar att jätteartister som Rihanna numera får en betydande del av sin inkomst från Spotifyspelningar, vilket även gäller svenska artister som Veronica Maggio. I ett reportage om Spotify i magasinet Filter kommer skribenten Niklas Strömberg fram till att det är stora skivbolag och artister som tjänar bäst på Spotify, medan det är kärvare för mindre bolag och artister, där pengarna försvinner på de mellanhänder som hjälper små skivbolag att förse Spotify med deras musikfiler. Själv har Daniel Ek sagt att Spotify ”inte kommer att rädda musikbranschen”, men i dag är man ändå den viktigaste inkomstkällan – större än Itunes, konserter och skivförsäljning – för många artister. – När artister frågar mig hur man når ut i dag säger jag ”du ska göra den bästa musik du kan tänka dig”. Det låter kanske som en floskel, men det är faktiskt mer sant än någonsin nu. MTV dikterar inte längre vad man lyssnar på, utan nu ser man på Facebook vad kompisarna lyssnar på och så sprider det sig som en löpeld. Kolla på Adele, hon har sålt över 15 miljoner skivor. Folk tror att man inte längre kan sälja skivor, men det är en siffra som skulle ha varit stor även i the glory days. En producent på P3 sade till mig att 80 procent av musiken man vill spela inte finns på Spotify. En stor utmaning för er är väl fortfarande att få tag på all ny, bra musik. – Det låter som att den personen har ganska obskyr musiksmak. Det beror nog inte på att artisterna inte vill vara med, utan att de helt enkelt inte finns än. Medierna gillar att rapportera om att artister inte vill vara med. Coldplay, till exempel, var en stor grej. Men de finns med nu. Vi försöker aktivt att pusha skivbolagen till att framför allt digitalisera allt det gamla. Vi har gått från att vara ett jättelitet företag, men i dag är vi mer än 80 personer internationellt som enbart jobbar med att få nya rättigheter. Så de verkligen dammsuger och försöker hitta allt. Vad är största tröskeln för att få musik? – Mycket handlar bara om logistik. Att det tar tid att digitalisera. Vi lägger till 10 000-20 000 låtar om dagen just nu, så det är en enorm apparat. Men det finns fortfarande artister som inte tycker att de får tillräcklig ersättning. – Det är ganska mycket en missuppfattning. Kolla på Sverige, vi står för hälften av det som betalas ut till artister där. Om vi inte betalade ut någonting, hur skulle vi då kunna stå för hälften? Debatten är lite snedvriden. Jämför med iTunes. De hade inte Beatles, Metallica, Bob Dylan när de lanserade. Det tog flera år innan de fick alla de artisterna och mycket av det handlade om att de helt enkelt var tvungna att åka och träffa dem, var och en, och ha en riktig dialog. Det är samma dialog som vi har haft som gjort att vi nu lyckats övertala till exempel Dylan och Red Hot Chili Peppers att komma med på Spotify. Du har sagt att det inte är pengarna som är viktigast för dig. Vad är din främsta drivkraft? – Min passion är ganska enkel. Jag startade mitt första företag när jag var 14. När jag var 23 hade jag några miljoner på banken. Jag tänkte först att ”wow, vilken grej”. Men ganska snabbt blev jag ganska deprimerad. Det jag trodde hade så stor betydelse visade sig inte spela så stor roll. – Det som jag alltid brytt mig mest om i livet är två saker: musik och teknik, så jag började tänka att jag kanske kunde förena dem. Och det är egentligen därifrån Spotify kommer. Jag tänkte så här, folk lyssnar på mer musik än någonsin, av fler artister, och det borde vara positivt för artisterna. Men det är det inte eftersom det mesta som folk lyssnar på är illegalt, så vi försöker flytta in dem i ett system där folk betalar, antingen med sin tid, genom annonser eller med pengar. Det är det jag är passionerad inför, för då kan vi komma till en tid då artister inte behöver släppa album varje år, utan kan vänta fem år på att släppa det här superalbumet, och då tror jag vi får en lite bättre värld och har skapat något som är värdefullt. Hur många av dina idéer kommer från pirattjänster? – I princip allt. Napster var ju den grejen som förändrade allt för mig, det var så jag upptäckte Metallica och Led Zeppelin. Jag hade inte råd att köpa de skivorna. Jag började tänka på hur man kan konkurrera med något som är gratis. Då måste man göra det bättre än de. Vilken har varit det enskilt viktigaste för att få er att växa, sedan ni startade? – Att få det i mobilen. När vi startade fanns inte ens Iphone. Men när den kom så insåg vi bara att holy shit, alla kommer att ha med sig musiken överallt och även vilja ladda ner, och det skapade ju i sin tur en jättebra inkomstkälla för artisterna också. Hur ser lyssnandet ut nu, hur stor del är mobilt jämfört med desktop? – Det är fortfarande desktop som är större, men mobilt växer enormt. Om det är 80 procent mot 20 procent nu så kommer det vara precis tvärtom om fem år. När Napster slog igenom för 12, 13 år sedan var en av de häftigaste sakerna att man kunde kommunicera med folk på andra sidan jorden och byta musik med dem. Det känns fortfarande som en outnyttjad potential. Hur ser du på den sociala biten för Spotify? – Vi är bara i början av att försöka… Det är definitivt något vi fortsätter investera i. Vi har fruktansvärt många som skapar spellistor och är duktiga på musik. Hur får vi fram dem, hur visar vi dem för resten av världen? Vi vet ju mycket om våra användare, så vi kan använda det för att lansera artister. Visste du till exempel att Steve Martin är en bluegrassnörd? Han har gjort fantastiska Spotifylistor som kartlägger hela bluegrassmusikens historia. Sådant borde ju alla ha tillgång till. Hur viktigt är Facebook för Spotifys framtid? – Sjukt viktigt. Musik har alltid varit socialt. Vi har alltid kommunicerat genom låtar, gjort blandband som kärleksbrev. Jag fick ett brev häromdagen från en kille som tackade mig för att jag skapat Spotify. Inte för att han träffat sin tjej tack vare det, utan för att han lyckats mildra deras uppbrott. Sen är det roligt att se vad folk lyssnar på när klockan blir efter tio på fredagskvällar. Då är det Barry White och Marvin Gaye som sticker upp. Vi är med när det händer. Spelade du in blandband när du var liten? – Absolut, jag hade inte råd att köpa skivor så jag satt vid radion och bandade alla låtar jag gillade och pausade när de pratade och sen tryckte man på record igen. Gjorde du blandband till tjejer du gillade? – Jag började göra bland-cd:er ganska tidigt. Jag är ju inte speciellt framgångsrik med tjejer över huvud taget, men jag lärde mig spela den där Goo Goo Dolls ”Iris” på gitarr, och det funkade ganska bra. Vi diskuterar hur Spotify kommer att se ut om fem år. Om man går fem år tillbaka så fanns inte Spotify, inte heller Iphone eller Youtube hade slagit igenom. Daniel plockar fram sin Iphone ur fickan och håller upp skärmen för mig. – De flesta tror att det här är en telefon, men det är ju inte det, det är en dator. Jag tror att mer och mer saker i vårt hem kommer att bli datorer, connected devices. Det kommer att få alla möjliga konsekvenser. Kanske kommer vi att styra allt det här med ”telefonen”. – Jag är också jätteimponerad av saker som Google har gjort. Dels de här glasögonen, Google goggles, där man kan gå omkring på gatan och se vilka rabatter som finns i butikerna man går förbi. Tror du att din framtid ligger utanför musikindustrin? – Jag hoppas inte det. Teknik och musik är mina passioner och jag ser inget skäl att sluta med någon av dem. Om man tittar på hur mycket musik betyder för människor i världen så är det en rätt kul sak att jobba med. Det finns ju ingen som man träffar som säger ”äh, det där musik tycker jag inte om”. Jag vet ingen annan konstform som har sådan mass appeal. Vad lyssnar du själv på just nu? – Frank Ocean. Raveonettes. Och vår första lansering Cazette, faktiskt. Vi tar en rundtur på kontoret och hälsar på några av de olika avdelningarna. Daniel berättar att man har arbetsförhållanden som ligger närmare en typisk svensk arbetsplats än en amerikansk arbetsplats. – Man får fyra veckors semester, i stället för två som de flesta har i New York. Längre mammaledigheter. Inte som i Sverige, men längre än här. Men just det här med semester, det fattar de inte riktigt här. ”Va, en månad? Vad ska jag göra då?” Så många tar inte ens ut sin semester. Hur viktigt var det för dig att du växte upp i Rågsved? – Musik var en stor grej i Rågsved, med Ebba Grön och alla. Thomas Rusiak, skådisen Michelle Bergqvist. Det är mycket kultur från Rågsved. Många av våra lärare samlade pengar för att vi skulle få musikutbildning, så vi hade trumlärare och gitarrlärare som man fick gå till gratis. Sen i början av 90-talet fick vi EU-pengar, för vi var en relativt sjaskig förort och vi fick 20 miljoner till nya datorer och internet, vilket för mig var helt fantastiskt, att få splitternya datorer att leka runt med. Så många av de satsningarna har jag haft glädje och nytta av. Daniel har ingen egen kontorsplats på huvudkontoret, eftersom han rör sig hela tiden och mest sitter i möten på dagarna. När han behöver en dator så lånar han någon annans, ”Allt finns ju ändå i molnet.” Han tar upp sin Iphone och frågar med rösttjänsten Siri hur många möten han har i dag: ”Du har sjutton möten i dag”, svarar hon, och lägger till efter en konstpaus: ”That’s a lot.” Martin Gelin är DN-medarbetare och författare till den Augustnominerade boken ”Den amerikanska högern – republikanernas revolution och USA:s framtid”. Daniel Ek och Spotify Född: 21 februari 1983 Utbildning: IT-gymnasiet i Sundbyberg och två månader ingenjörsutbildning på KTH innan han hoppade av. Bakgrund: Växte upp i Rågsved i södra Stockholm och började redan i högstadiet ta betalt för att skapa hemsidor. Som 23-åring blev han mångmiljonär efter att ha utvecklat en rad systemlösningar för bolaget TradeDoubler. 2006 grundade Daniel Ek tillsammans med Martin Lorentzon musiktjänsten Spotify, som lanserades 2008. Det är en tjänst som låter användaren lyssna på musik på nätet, antingen gratis med reklamavbrott eller genom att betala en månadsavgift för att slippa reklamen. I dag finns Spotify för en mängd olika operativsystem och enheter, bland annat mobiltelefoner. Sommaren 2011 lanserades Spotify i USA efter att ha försenats flera gånger. Tjänsten är nu tillgänglig i drygt ett 20-tal länder. Spotify i siffror 15 miljoner användare hade Spotify i augusti 2012. Fyra miljoner av dem var månadsbetalande användare. 200 gånger måste en låt lyssnas på Spotify för att artisten ska få lika mycket betalt som om låten köps på till exempel Itunes. 18 miljoner låtar fanns att lyssna på i juli 2011 på Spotify. Katalogen utökas ständigt. 80 år, minst, skulle det ta för en person att lyssna igenom samtliga låtar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18193, "headline": "Müllers kritik mot Mo Yan ger internationellt eko", "summary": "DN:s intervju med Nobelpristagaren Herta Müller där hon riktar stark kritik mot årets kinesiske pristagare Mo Yan har fått mycket utrymme på den internationella arenan. Diskussionen har bara börjat, det tror den svenske förläggaren Svante Weyler.", "article": "Medier i hela världen har uppmärksammat DN:s intervju med den tidigare Nobelpristagaren Herta Müller och hennes skarpa kritik mot årets litteraturpristagare, kinesen Mo Yan. Müller säger bland annat att priset till Mo Yan är en örfil åt alla som arbetar med demokrati och människorätt. – Jag anser att det är en katastrof, sade en upprörd Herta Müller i söndagens DN och tillade att Mo Yan som hög funktionär (vice ordförande i det kinesiska författarförbundet) hyllar censuren. Nyheten har tagits upp av flera utländska medier, bland annat brittiska Guardian, amerikanska Washington Post, nyhetsbyrån Associated Press, och i nederländska, australiska och spanskspråkiga medier. I Sverige har det varit tyst. – Möjligen beror tystnaden på att vi i Sverige tror att Mo Yan och årets pris är färdigdiskuterat, delvis på grund av jävdiskussionen med en av Akademiens ledamöter Göran Malmqvist. Men enligt min mening är det nu diskussionen börjar, säger bokförläggaren Svante Weyler. – Man måste tro Herta Müller tills hon blir motbevisad. Sinologerna i Sverige måste berätta hur Mo Yan arbetar för yttrandefriheten i Kina. Om de inte kan det och det visar sig att han bara är en representant för makten – ja, då är årets pris en skamfläck. Weyler menar att allt detta kommer att stiga upp till ytan när Mo Yan besöker Stockholm för att motta priset den 10 december. Den realpolitiska hållning Sverige har emot Kina inom näringsliv och handel verkar nu även ha drabbat kulturen, det misstänker Svante Weyler. Ordföranden i Svensk PEN, Ola Larsmo, tycker att Herta Müllers kritik mot Mo Yan är berättigad, särskilt som hon själv verkat i en diktatur. Herta Müller tvingades på grund av sin kritik mot den rumänska regimen i landsflykt 1987. Hon tilldelades litteraturpriset 2009. Ola Larsmo förhåller sig avvaktande i frågan. Men han påminner om att en annan kinesisk Nobelpristagare, Liu Xiaobo, sitter fängslad. Liu Xiaobo fick Nobels fredspris 2010. – Men vi har dialog som metod in i det längsta. Vi vill gärna prata med Mo Yan om de här sakerna när han kommer hit, säger Ola Larsmo. Inte bara PEN slåss för det fria ordet och fria författare. Även Svenska Akademien borde reagera om Herta Müller har rätt i att Mo Yan ”hyllar censur”. – Jag har faktiskt aldrig sett något sådant. Mo Yan har för övrigt själv råkat ut för censuren. En av hans böcker, ”Vitlöksballaderna”, stoppades efter publiceringen och blev inte tillgänglig igen förrän senare, kommenterar Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund per mejl. Han nämner att den som fäste Akademiens uppmärksamhet på Mo Yan är en annan Nobelpristagare, japanen Kenzaburo Oe. – Och han är allt annat än extremt upprörd över vårt val, det kan jag försäkra. En man i Mo Yans samhällsställning i Kina kan väntas manövrera på kommunistpartiets villkor – det vill säga att hans händer är bakbundna. – Ja, Mo Yan är en författare som valt att verka inne i Kina, och självklart har hans manöverutrymme därför begränsningar, skriver Peter Englund. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18219, "headline": "Lilla Hjärtat kvar på biblioteken", "summary": "På Stina Wirséns begäran kommer böckerna om Lilla Hjärtat att sluta säljas. Men biblioteken i Stockholm fortsätter att låna ut böckerna, och filmen ”Liten Skär och alla små brokiga” fortsätter att visas.", "article": "På Stockholms stadsbibliotek satt urvalskommittén i ett flera timmar långt möte på torsdagen. Diskussionen ledde till beslutet att fortsätta låna ut Stina Wirséns böcker om figuren Lilla Hjärtat . – Vi kommer inte att ta bort Stina Wirséns böcker om Lilla Hjärtat, säger Inga Lundén, stadsbibliotekarie i Stockholm. Beslutet gäller huvudbiblioteket och alla filialer, och inget enskilt bibliotek kan ta beslut om att stoppa utlåningen. Kommittén har beaktat den lagliga och den moraliska aspekten och kommit fram till att böckerna inte står i strid med någon av dem. En bok vars innehåll exempelvis kan likställas med hets mot folkgrupp kan man stoppa lagvägen. Men innehåll av det slaget förekommer inte i Lilla Hjärtat-böckerna, anser kommittén. – När det gäller den moraliska aspekten har vi tittat på syftet med figuren. Det har inte varit att sprida arketypiska eller rasistiska idéer. Vi tycker att den offentliga debatten som uppstått är av godo. Däremot är det tråkigt att den drabbar en författare som har så stark utgivning. Inte ens om Stina Wirsén själv begär det kommer stadsbiblioteket att dra in böckerna om Lilla Hjärtat. Böckerna ligger högt på bibliotekens utlåningslistor. En av titlarna, ”Aj!”, finns i 178 utlåningsexemplar och ”Bang!” i 189 exemplar, bara i Stockholm. Filmen ”Liten Skär och alla små brokiga”, där samma figur förekommer, kommer inte heller att stoppas. Den fortsätter att gå på biograferna så långe publiken finns kvar. Filmen har under hösten visats på 60 biografer landet runt. Den har setts av 20 000 åskådare, vilket är en bra siffra för målgruppen små barn. ”Liten Skär” är Stina Wirséns hittills största filmsuccé. – Succén talar för att det finns behov av knattebiofilm som visar mångfald och tolerans, säger producenten Linda Hambäck. Distributören Folkets Bio har varit i kontakt med producenten och ställer sig också till 100 procent bakom filmen. – Om en producent för en viss film ber oss att inte visa den rättar vi oss naturligtvis efter en sådan förfrågan. I det här fallet har vi pratat med producenten men inte fått någon sådan begäran. Vår motivering till att fortsätta visa ”Liten Skär” är att det är en bra film för små barn, och vi står helt bakom den, säger Katrina Mathsson, presskontakt på Folkets Bio. Bokförlaget Bonnier Carlsen tog i går ett annat beslut. Stina Wirsén begärde att hennes pekböcker där Lilla Hjärtat förekommer ska dras in. I ett mejl till DN skrev tecknaren och författaren att hon tagit till sig av den konstruktiva kritik som förts fram. – Hela mitt författarskap går ut på att inkludera, inte exkludera. Därför har det här tagit mig extremt hårt. Det är på många sätt ett absurt slag för mig. Jag verkar för mångfald, mot rasism. Det är kärnan för mig, en av mina största drivkrafter, förklarar Stina Wirsén för DN. Beslutet om att stoppa böckerna, som hittills sålts i 40 000 exemplar, togs av Wirsén tillsammans med hennes förlag. – Det här blir så otroligt sorgligt med tanke på att Stinas bokskapande har haft ambitionen att skildra oliktänkande, hela hennes författarskap kretsar kring sådana frågor. Därför blir det extra olyckligt att Lilla Hjärtat har stått i vägen för hennes budskap, säger Eva Dahlin, Bonnier Carlsens litterära chef. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18220, "headline": "Biopubliken tas som gisslan av Ben Affleck", "summary": "Ben Affleck gör film av gisslandramat 1979 i Teheran då 52 anställda satt inlåsta på amerikanska ambassaden. Det är rappt berättat och pendlar mellan fars i Kalifornien och laddat allvar i Teheran.", "article": "1979 störtades shahen av Iran. Ayatolla Khomeini kom i hans ställe, shahen flydde till USA. I november vällde radikala studenter in på amerikanska ambassaden i Irans huvudstad Teheran. De tog 52 anställda amerikaner som gisslan och krävde att shahen skulle utlämnas. Amerikanerna satt fast i 440 dagar. Under den perioden var gisslanaffären hett nyhetsstoff i USA och världen. Ändå dröjde det till 1997, och dåvarande presidenten Bill Clintons beslut att lätta på en hemligstämpel, innan de häpnadsväckande detaljerna i en av de mest rafflande turerna blev kända. Sex amerikaner hade i sista ögonblicket smitit ut ur ambassaden, hållit sig gömda i månader, och just som det revolutionära gardet var på väg att hitta dem lyckats ta sig ombord på ett Swissairflyg ut ur landet. ”Argo” är Ben Afflecks återgivande av dramat. Den är i sin tur ett framgångsrikt gisslantagande av biopubliken. Man tillbringar filmens sista halvtimme med alltmer kramp i magen och beredd att börja elda avbilder av den stora satan Affleck för att få honom att äntligen låta den lilla gisslangruppen borda det där jävla, förbannade planet så att man kan andas igen. Masochisten i biobesökaren torteras till bristningsgränsen, som det ska vara i en flykt-i-sista-minuten-thriller. Ben Affleck spelar själv CIA-agenten Tony Mendez. Det var en man med fantasi nog att fundera ut en plan ingen manusförfattare skulle våga lansera som uppslag till en fiktiv thriller. Medan hela Teheran – så framställs det i alla fall i filmen – letade efter de sex försvunna amerikanerna skulle de transporteras genom staden, ut till flygplatsen och ombord på planet under sken av att vara ett kanadensiskt filmteam på hemväg efter att ha letat inspelningsplatser till en science fiction-film. Påsarna under hundögda birollsstjärnan Philip Baker Halls ögon tycks svälla av tilltagande skepsis medan han som hög politisk tjänsteman hör Affleck beskriva sin snilleblixt. Är detta verkligen, undrar han, CIA:s bästa idé? ”Det är den bästa dåliga idén vi har”, svarar Affleck gravallvarligt. Afflecks och manusförfattaren Chris Terrios lycka är att CIA, för att väva täckmanteln riktigt tät, verkligen vände sig till Hollywood. John Goodman och Alan Arkin gör den maskör respektive producent som utbildade Tony Mendez i filmvärldens seder och bruk. Som i sin råhet förstås får hårda CIA-agenten Mendez att framstå som en aningslös baby: ”Du kan träna en rhesusapa på en dag att bli en regissör” är Goodmans svar när Affleck undrar om han ska hinna sätta de gisslantagna in i sina roller. Affleck-Terrio utnyttjar väl möjligheten att låta filmen pendla mellan fars i Kalifornien och laddat allvar i gömstället i Teheran. Affleck berättar rappt men är inte så personlig. Jämfört med exempelvis Sydney Pollacks ”Tre dagar för Condor” (1975), där Robert Redford var statsanställd bokmal som plötsligt tvingades gå under jorden, eller David Finchers ”The social network” (2010), för att ta en annan spännande historia med verklighetsbakgrund, har ”Argo” inget vidare bett. Inledningsvis sägs att iranier har all anledning att vara rasande på USA för den statskupp som en gång gjorde shahen till diktator, men allt utmynnar ändå i en hyllning till amerikansk tåga. Fast som sträckbänkskonstruktör kan man lita på Ben Affleck. Gillar man sådant är det bara att hasa sig upp och bita ihop. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18221, "headline": "Lyhört drama om livets final", "summary": "Hela tillvaron vänds upp och ned när George blir skröplig vårdare av sin hopplöst sjuka hustru Anne. ”Amour”, en bister betraktelse över ålderdomen, är Michael Hanekes mest innerliga, intima film hittills.", "article": "I sin mäktiga sorgebok ”Ett år av magiskt tänkande” beskriver den amerikanska författaren Joan Didion känslorna kring makens massiva hjärtinfarkt: ”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.” Huvudpersonerna i ”Amour” har liknande erfarenheter som Didion. Det handlar om George och Anne, ett parisiskt äkta par i 80-årsåldern som delat både ett långt äktenskap och en intensiv arbetsgemenskap i den klassiska musikens tjänst. Anne dör inte av sin första stroke, inte av den andra heller. Men hon blir handikappad. Hon är inte längre hon. George och Anne förvandlas från intellektuella jämlikar till en skröplig vårdare av en hopplöst sjuk patient. Vardagen, samtalen, minnen ... allt är borta som genom ett trollslag. Deras vuxna dotter Eva, även hon professionell musiker, försöker leva sig in den nya situationen men fastnar i rollen som kravmaskin upptagen av sin egen privata kris. ”Amour” är Michael Hanekes mest innerliga, intima film hittills. Å ena sidan en bister fallstudie över ålderdomens fasor, å andra sidan en betraktelse över en kärlek som burit genom årtionden, en kärlek som inte ser ut som den gjort men samtidigt skapar en värdig och känslomättad inramning åt parets drabbande livsfinal. Efter elva långfilmer, varav de allra flesta på olika sätt grundligt skakat om samtidsfilmen, är Haneke en grymt skicklig berättare som komponerar bilder och skapar scenerier som etsar sig fast i minnet. Han har en musikalitet som ger bildberättandet en säregen rytm. Parets stora och borgerliga men sjaskigt nedgångna paradvåning bildar en effektladdad fond för kammarspelet på dödens rand. Samspelet mellan de åldrande aktörerna, som själva inkarnerar så mycket filmhistoria, är lika perfekt som gripande. Jean-Louis Trintignant, vardagsromantiken personifierad i Claude Lelouchs ”En man och en kvinna” (1966), och Emmanuelle Riva, känd från Alain Resnais ”Hiroshima min älskade” (1959), har absolut gehör för den precisa dialogen och gesterna fulla av ömhet och desperation. På rollistan finns även pianisten Alexandre Tharaud, som spelar Annes gamla elev samt barytonstjärnan William Shimmel (som även syntes i Abbas Kiarostamis ”Copie conforme” förra året. Hanekeälskare kan roa sig med hur elegant mästaren knyter ihop sin filmiska säck fylld av dissekerade borgerliga familjer: från debuten med ”Den sjunde kontinenten” från 1989 med den österrikiska familjen som fullständigt imploderar till den publika genombrottsfilmen ”Pianisten” (2001) där Isabelle Huppert gör sin kanske märkligaste roll som den självstympande, voyeuristiska pianoläraren Erika Kohut med en fruktansvärd intensitet. Intressant nog har hon samma smak för Schubert som det betydligt mer dresserade paret i ”Amour”. När Kohut ska skälla på sin stjärnelev säger hon ”Schubert går från viskning till skrik, inte från högt till lågt. Ni vet visst inte mycket om anarki.” Ett talande citat även för ”Amour” som går från ordning till kaos på drygt två timmar. Deprimerande? Nej, faktiskt inte. Men tankeväckande. Michael Hanekes bitvis lite ironiska blick – den känns så även om han förnekar det – och lite kyliga kirurgiska precision är ett effektivt botemedel mot sentimentalitet och förtvivlan. Den starkaste känslan han ingjuter handlar om värdighet. ”Amour” sträcker ut ett skrynkligt pekfinger mot alla som förväxlar ålderdom med något infantilitet och brister i respekt när sönderfallet står för dörren. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18223, "headline": "Filmen med Lilla Hjärtat fortsätter visas", "summary": "Filmen ”Liten Skär och alla små brokiga” fortsätter att visas. Stina Wirsén har inte begärt att den ska dras in och distributören såväl som producenten ställer sig till 100 procent bakom filmen, som setts av en stor publik", "article": "Folkets Bio är distributör för Stina Wirséns \"Liten Skär och alla små brokiga\". Efter Stina Wirséns besked om att böckerna som filmen bygger på ska dras in har Folkets Bio varit i kontakt med filmens producent. En kontakt som lett till att filmen går kvar på biograferna. – Om en producent för en viss film ber oss att inte visa den rättar vi oss naturligtvis efter en sådan förfrågan. I det här fallet har vi pratat med producenten och inte fått någon sådan begäran. Vår motivering att fortsätta visa \"Liten Skär\" är att det är en bra film för små barn, och vi står helt bakom den, säger Katrina Mathsson, presskontakt på Folkets Bio. Stina Wirséns film har under hösten visats på 60 biografer landet runt. Den har setts av 20.000 åskådare, vilket är en bra siffra för målgruppen de minsta barnen. På L Edition Entertainment, som producerat \"Liten Skär\", har man inte tagit ställning till om filmen ska tas bort eller gå kvar på biograferna. Stina Wirsén har själv inte begärt att filmen ska dras in. Efter den kommande helgen ska Wirsén och filmproducenten talas vid. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18224, "headline": "Michael Jacksons bröder till Sverige", "summary": "Michael Jacksons bröder i The Jacksons kommer till Sverige i vår för en konsert. I februari spelar legendarerna i Stockholm.", "article": "– Det är ganska kul att vara ute med brorsorna igen, säger Jackie Jackson. The Jacksons gav sig i somras ut på en återföreningsturné som fortsätter till Europa i vår. Den 22 februari kommer Jackie, Tito, Jermaine och Marlon Jackson till Waterfront i Stockholm. – Det blir en vanlig The Jacksons Show, sån som vi alltid har gjort. Mycket energi och vi sjunger alla våra hitlåtar samt några av Michaels största hits, berättar Jackie Jackson på telefon från Rotterdam där gruppen är på turné. Superstjärnan Michael Jackson, som ju avled 2009, ingick till och från i The Jacksons som under namnet Jackson 5 hade ett pärlband av hits i slutet av 60-talet och början av 70-talet. \"ABC\" och \"I want you back\" är de mest kända. Men gruppen har inte gjort någon större turné sedan mitten av 80-talet. – Vi trodde det skulle kunna bli svårt, men så fort vi började repetera var det som på den gamla goda tiden. Den enda vi saknar är Michael, men han är med oss i anden. – Men ingen kan ersätta Michael. Det finns bara en MJ. Konserten är också formad som en hyllning till Michael Jackson där bröderna minns sin lillebror. – Det blir ganska bitterljuvt, en smula sorgligt. Men fansen älskar att se oss framföra låtarna. Innan turnén kommer till Sverige tar The Jacksons en paus för att gå in i studion och spela in nytt material som ska komplettera en kommande greatest hits-skiva. – Vi hoppas kunna spela in 4-5 singlar till den nya plattan, säger Jackie Jackson. The Jacksons spelar även i Köpenhamn 20/2, Oslo 21/2 och Helsingfors 24/2. The Jacksons Grundades 1964 som Jackson 5. Lanserades av legendariske Berry Gordy på Motown, men fick byta namn när de bytte skivbolag 1976. Michael Jacksons solokarriär tog fart 1979 och han lämnade gruppen även om han återförenades med brorsorna på den stora Victory-turnén 1984. Största hits: \"ABC\", \"I want you back\", \"I'll be there\", \"Blame it on the boogie\", \"State of shock\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 18230, "headline": "Rihanna: ”Unapologetic”", "summary": "Sjunde albumet på lika många år är Rihannas mest personligt färgade hittills med en tematik som till stor del kretsar kring destruktiv kärlek. Och det är när hon släpper fram sina råare känslor som det lyfter på riktigt.", "article": "Man kan ägna ett liv åt att bara lyssna på de hundra nyanserna i hur Rihanna uttalar ordet ”diamond” i första singeln från ”Unapologetic”. På hur hon tänjer orden i breaket, kränger sig igenom hela sitt register, hur hon färgar vokalerna. Rihannas röst är fascinerande elastisk och så igenkännbar att det skulle räcka med en millisekund, en ansats till ett ord, för att identifiera den som hennes. Det är en av hennes största styrkor; hur hon kan göra sin röst ful och repig när så krävs men i nästa sekund låta naivistiskt ljus, nästan barnslig. Rihanna är en enorm popstjärna, en av de största. Hon har haft nio listettor i USA (och hjälpt både Eminem och T.I. till förstaplaceringen som gästsångerska). Hon är dessutom en av de mest produktiva. Sedan genombrottet med ”Pon de replay” har hon släppt sju album på sju år. Och även om hon aldrig gjort en riktigt helgjuten perfekt skiva så har hon heller aldrig släppt ifrån sig ett hafsverk. På något magiskt sätt lyckas hon kasta sig mellan genrer – dancehall, r’n’b, househits – utan att tappa tråden. Hon har rösten, den som håller ihop allt och knyter osynliga trådar mellan pianoballader och dubstepflörtar. Och så har hon en svårförklarlig air av avgrundsdjup svärta, som skitar ned allt hon gör och förvandlar den simplaste pophook till något mer. Tematiken på ”Unapologetic” kretsar till stor del kring destruktiv kärlek, omöjliga relationer, motstridiga känslor. Ibland i brutal kontrast till ljudbilden: ”How could you murder us?” sjunger hon om och om igen över ett fjäderlätt soligt reggaebeat i ”No love allowed”. Vemodigt åttiotalsekande dubbelballaden ”Love without tragedy”/”Mother Mary” är kanske det mest personligt färgade Rihanna gjort, perfekt minimalistiskt producerad, lätt och andlös. Rihannas röst sveper över syntmattorna när hon jämför sig med Marilyn Monroe och sjunger om hur att ”leva i ögonblicket” egentligen betyder att ständigt vara beredd att dö i ögonblicket. ”Unapologetic” är över lag ganska balladtät, och flera av de softa spåren är lyckade. ”Loveeeeeee” tillsammans med Future är en söt bagatell, duetten ”Stay” med Mikky Ekko rispigt skör som tunt glas, och avslutande Emeli Sande-skrivna ”Half of me” en snygg betraktelse över kändisskap och offentlighet. Men ”What now” är däremot skivans absoluta lågvattenmärke, den börjar som ett trist ”Idol”-vinnarpekoral och mynnar ut i ett fasansfullt gitarrsolo. David Guetta står för två dansgolvsdängor på skivan, varav den inledande ”Fresh off the runway” är stickigt enerverande. Men ”Right now” fungerar bättre, strösslad med klassiska Guettaismer (hur många gånger har han använt det där monotont plingande ”Love is gone”-ljudet vid det här laget?) och en effektivt simpel och ganska oemotståndlig refräng. ”Nobody’s business” i duett med Chris Brown är somrigt ljust Michael Jackson-samplande, men ofrånkomligt svårlyssnad med tanke på parets historia. ”Unapologetic” är en ojämn skiva, men den vinner stort i de stunder där Rihanna släpper fram sina råare känslor. Och man måste beundra henne i släpigt sängkammargalopperande ”Jump”, som samplar Ginuwines nittiotalshit ”Pony”. Rihanna mumlar raspiga samlagsmetaforer, och få andra skulle lyckas få rader som ”my saddle is waiting” att låta heta. Men Rihannas frasering är felfri, och hon väser ”pon-eh” som om själva ordet ponny existerar bara för hennes mun. Bästa spår: ”Diamonds”, ”Love without tragedy”/”Mother Mary” ", "article_category": "culture"}
{"id": 18233, "headline": "Kevin Clash hoppar av Sesame Street", "summary": "Kevin Clash, som är dockan ”Elmos” röst i teveserien Sesame Street hoppar av serien. Detta trots att anklagelserna om sex med en minderårig har tagits tillbaka.", "article": "Sesame Street är en amerikansk, pedagogisk, teveserie för barn där rollfigurerna är lurviga dockor med mänskliga röster. Mest känd av dem är \"Elmo\", en röd docka med utstående ögon, gul näsa och stor mun, vars röst görs av Kevin Clash.  För en vecka sedan anklagades Clash av en i dag 23-årig man för att ha haft ett sexuellt förhållande med honom för sju år sedan, när mannen var 16 och Clash 45. Clash har aldrig försökt dölja att han är homosexuell men förnekar att han skulle ha haft ett sådant förhållande med mannen innan denne fyllde 18, skriver Baltimore Sun. Den unge mannen tog senare tillbaka anklagelserna. Trots det beslutade Kevin Clash på tisdagseftermddagen svensk tid att hoppa av serien. Enligt nyhetsbyrån AP gör han detta sedan anklagelserna livit ett problem och tagit för mycket av hans tid och kraft. Enligt kändissajten TMZ har Kevin Clash återigen anklagats för att ha haft ett sexuellt förhållande med en minderårig pojke. Händelsen skulle ha inträffat 1993, då pojken var 15 år, och han kräver nu genom sin advokat fem miljoner dollar i skadestånd. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18248, "headline": "Konsert skapar moraldebatt", "summary": "Artisten Chris Brown spelar på Globen i Stockholm på måndag. Efter misshandeln av Rihanna uppmanas publiken att bojkotta konserten i en affischkampanj och i bloggar och sociala medier.", "article": "På måndag kväll spelar r’n’b-artisten Chris Brown i Globen. Efter att han misshandlat sin dåvarande flickvän, artisten Rihanna 2009 och sedan dömts till en femårig villkorlig dom har många – både i Sverige och utomlands – uppmanat till bojkott av Chris Browns pågående Europaturné. I Sverige har frågan debatterats i bloggar och sociala medier. På flera ställen i Stockholm har det satts upp falska reklamskyltar för konserten. I stället för Chris Brown syns Rihannas misshandlade ansikte på affischerna. I går tillkännagav också Svenska Dagbladet att man inte tänker recensera konserten. Kampanjer mot Chris Brown har även dykt upp utomlands. I Storbritannien har personer gått in i skivbutiker och satt klistermärken med texten ”Varning denne man är en kvinnomisshandlare” på Chris Browns skivor och på Irland tackade bandet The Original Rudeboys nej till att agera förband åt Brown med hänvisning till misshandeln. Konserten är bokad av Stureplansgruppen (SPG). Bokaren Mikael Tillman på SPG försvarar bokningen av Chris Brown, men vill bara uttala sig i ett kort mejlsvar. ”Chris Browns musik spelas över hela världen. Att boka Chris handlar om att få hit artisten för alla de fans som vill ha möjligheten att se Chris Brown framföra sin musik live på scen. Att boka honom i Stockholm är bara ett stopp på en världsturné . Självklart förstår vi ilskan mot de handlingar som Chris utfört.” Kristofer Åkesson på konkurrenten Live Nation är pressansvarig för konserten Rihanna gör på Berns i Stockholm i kväll och den i Globen i sommar. Han vill inte kommentera Chris Browns konsert, men säger att en artists varumärke och beteende vid sidan av scenen spelar en viss roll för om Live Nation väljer att boka den. – Det är klart att det är en faktor, men helst vill vi fokusera på musiken, säger Kristofer Åkesson. På Live Nations systerföretag Luger arbetar Ola Broquist som agent och bokare. Han säger att Luger har som policy att bara jobba med artister som ligger företaget varmt om hjärtat. Skulle Luger välja att samarbeta med Chris Brown? – Låt mig säga så här... jag tycker att det är skönt att någon annan gör det. Men man måste vara försiktig innan man fördömer, frågor av det här slaget är inte bara svart eller vitt. Tror du att publiken i högre grad i dag än förr bryr sig om vilken människa artisten är och beter sig privat? –  Det är både och. Jag tror att det finns en jättestor publik som bara bryr sig om musiken, men det finns också en stor publik som är medveten, och det är grymt! säger Ola Broquist som är agent på Luger. Harry Byrne, mångårig konsertarrangör på Stockholms scener tycker att det är en mycket svår fråga att svara på. – Jag har tidigare bokat reggaestjärnor med homofoba åsikter. Skulle jag göra det igen? Nej, jag var naiv då. Jag tror att Stureplansgruppen missbedömde frågan och inte förstod hur stort det här var. Rihanna var en ung kvinna när hon misshandlades, och många av hans fans är i samma ålder. Det sänder ut dåliga signaler, säger Harry Byrne. Musiken är full av exempel på artister som inte är några föredömen, Wagner var en antisemit, Phil Spector en mördare och inom reggaen förekommer hotfulla homofober. Men samma problem finns i andra kulturyttringar. DN:s musikkritiker och moralfilosofen Thomas Anderberg kommer att recensera konserten för DN:s räkning. – Det finns definitivt en moralisk aspekt på om man ska gå på konserten eller ej. Innehållet i Chris Browns musik går dock inte koppla till den hemska misshandeln. Hade han förhärligat kvinnomisshandel i sina låtar hade det varit större problem. Thomas Anderberg tänkte noggrant efter innan han bestämde sig för att recensera konserten. – Som jag ser det är det inte moraliskt klandervärt att recensera eller gå på konserten. Han har straffats och vad han gjort förtigs inte. Dessutom är det ett utmärkt tillfälle att föra upp frågan om kvinnomisshandel på agendan. Detta har hänt 8/2-09. Under ett gräl på väg i bil från en fest i Los Angeles misshandlar Chris Brown sin dåvarande flickvän, artisten Rihanna. Hon ringer polisen och Brown anmäler sig senare samma dygn till polisen, grips och släpps mot borgen. Rihanna skulle ha uppträtt på Grammygalan samma kväll men ställde in. 25/8-09. Efter att ha erkänt sig skyldig till misshandel döms Chris Brown till fem års villkorlig dom, han får inte komma i närheten av Rihanna. Han ska också göra 180 dagars samhällsarbete och genomgå behandling. 19/8-12. Rihanna och Chris Brown har med tiden återupptagit kontakten. I en tv-intervju med Oprah Winfrey säger Rihanna att hon har förlåtit Chris Brown. ”Trots att jag kände mig så arg, sårad och bedragen kände jag att han gjorde det misstaget för att han behövde hjälp, och vem skulle hjälpa honom? Ingen kommer att säga att han behöver hjälp.” 6/11-12. Det blir känt att Rihanna har gjort en duett tillsammans med Chris Brown på sitt nya album ”Unapologetic”. Låten har titeln ”Nobody’s business”. 16/11-12. Rihanna ger en ”hemlig” klubbspelning i Stockholm. 19/11-12. Chris Brown uppträder i Globen i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18260, "headline": "Johan Croneman: De svenska medierna sveper okritiskt in sig i stjärnbaneret", "summary": "Amerika har totaldominerat svenska medier den senaste månaden: först ”Sandy” och sedan presidentvalet. Men var tog den kritiska bevakningen vägen?", "article": "Först orkanen ”Sandy”, sedan ett nästan lika blåsigt och stormigt presidentval. Fokus Amerika totaldominerade svenska medier under mer än en månad – efterdyningarna består nu mest av självberöm, näst intill det drygt självgoda. Mediechefer vill så här i efterhand gärna förklara sin massiva bevakning, och försvara sina journalistiska bedömningar. Det är som om de redan gnags av oro: När forskare och medieanalytiker tittar närmare på den här (närmast helt okritiska) bevakningen blir medierna förmodligen utsatta för viss kritik. Anfall är därför bästa försvar: ”Gud, så bra vi var! Och så moderna. Webb-tv, sociala medier – osociala medier!” Jag satt länge och tittade på sångerskan och artisten Eva Dahlgren, en av de många gästerna i en av de otaliga expertsofforna under presidentvalsbevakningen. Hon hade en kort skinnjacka på sig, motivet: den amerikanska flaggan. Hon var insvept i fanan. Symbolvärdet i den gesten verkade hon helt omedveten om, eller så var hon det? Högst medveten. Kunde inte släppa vare sig jackan eller Eva Dahlgren med ögonen. Hon bor tydligen för tillfället i USA, allt jag kunde tänka på var några Blå Tåget-rader från 70-talet och sången ”I miljonärskvarteren”: ”Här hissar man och bränner inte stjärnbaneren”. Historiens vingslag svischar förbi: ”Vad var det där?” ”Nja, det var 70-talet, den kritiska perioden.” ”Kommer den tillbaka?” ”Är du galen – man fick ju inte ens dricka Cola på den tiden.” För mycket länge sedan, barn, förhöll sig svenska medier hälsosamt skeptiska gentemot, och kritiska till, supermakten USA. Man ifrågasatte, ställde frågor, världspolisen från Amerika mötte medialt motstånd. Åtminstone en liten gnuggning då och då. Först ”Sandy”, sedan presidentvalet, hela mediebevakningen hade klätt upp sig i stjärnbaneret och rest över till den svenska journalistkårens absoluta favoritresmål, USA. Det fanns som sagt en tid när journalister och intellektuella spred sig över klotet för att beskriva och förklara världen, i dag förklaras den bäst och mest med utgångspunkt i en amerikansk horisont. En kust, helst. Där sitter medierna och spejar ut mot resten av världen. Händer det något där borta? Några siffror fladdrade förbi, valkampanjer som kostat uppemot en miljard – dollar!!! Tusen miljoner dollar för att kunna ställa upp i valet och ha den minsta chans i världens största, viktigaste demokrati. Landet där vem som helst kan bli vad som helst. En miljard dollar bara – och så är du med i rejset, ge mig jackan är du snäll. Det är givetvis inget svenska medier vill hålla på och älta – att till exempel blott 55–60 procent av den röstberättigade amerikanska befolkningen bryr sig. Vi har ju Sören Holmberg i studion som kan förklara vad swingstater är för något. Barack Obamas storvulna, rätt obehagliga, hysteriskt retoriska och väldigt tomma segertal manglades ut, gång på gång, bit för bit. Någon som sade något, någon som lade märke till något? Nej, Obama fick ostört konstatera att Amerika var fött och skapt för att leda den här planeten. Gud själv hade välsignat deras världsledande uppgift, den största nationen av alla. Någonsin. Inte ett svenskt journalistöga var torrt. Inget prat var för tomt. Fyra år till nästa val – vad gör vi nu? ", "article_category": "culture"}
{"id": 18270, "headline": "Makalös modernist på Waldemarsudde", "summary": "Helene Schjerfbecks egensinniga modernism omfattar långt mer än de välkända självporträtten. 150 år efter sin födelse visas hon stort på Waldemarsudde i en utställning med över 100 målningar, varav en helt nyupptäckt.", "article": "Det är inte för inte som \"Självporträtt mot svart fond\" pryder den omfattande jubileumskatalogen. En ung kvinna med självmedveten, nästintill uppstudsig blick möter världen. En anarkistisk hårlock gör ett utfall från nacken. I bakgrunden anas namnet \"Helene Schjerfbeck\" i versaler, som hämtade från en sliten gravsten. – Hon hade en bisarr humor, hela hennes uttryck i den här målningen är: \"Försök inte glömma bort mig, jag finns kvar\", säger Göran Söderlund, intendent på Waldemarsudde. När målningen gjordes hade Helene Schjerfbeck märkligt nog suddats ut från det finska konstlivet. Hon var 53 år. Att hennes 1800-talsmåleri en gång blivit antaget till Parissalongen och att hon fått medalj vid Världsutställningen i Paris 1889 var bortglömt. Under 15 år hade den finlandssvenska konstnären bott i ett rum och kök tillsammans med sin gamla mor i den lilla orten Hyvinge. Under de här åren åkte hon aldrig till Helsingfors. Medan konstlivet i huvudstaden hyllade Akseli Gallen-Kallelas symboltyngda nationalromantik skötte den omvittnat skygga Helene Schjerfbeck sin mamma samtidigt som hon oförtrutet utvecklade sin egensinniga och känsliga modernism. Via konsttidskrifterna hämtade hon inspiration från det internationella konstlivet, från Picasso och Matisse. Hela livet närde hon drömmar om att kunna återvända till det Frankrike där hon, tack vare stipendier, under några år i slutet av 1800-talet kunnat leva som ung, fri konstnär. – Med genombrottet 1917 fick hon nya plikter genom alla beställningar, säger Göran Söderlund. Med 50 nyanser av grått och beige i bakgrunden, och med osviklig känsla för starka färgaccenter, hade Helene Schjerfbeck målat unga arbeterskor i Hyinge. Genom hennes händer blev de närmast aristokratiska kvinnor, eller japanska prinsessor, som Göran Söderlund kallar dem. – Idealiserade hon? Jag tror snarare det var hennes sätt att måla det vackra. Det är själva upplevelsen av modellen som hon koncentrerar sig på. Flera av Hyingemotiven, men även några av de tidigare, franska, återkallade hon ur minnet. Många år senare, när originalen ägdes av konstsamlarna, målade hon sina tidiga motiv på nytt, mer stiliserade och formmässigt djärvare. På Waldemarsudde hänger de äldre och de nyare versionerna sida vid sida, och visar utvecklingen i ett konstnärskap där båda varianterna är lika intressanta. Waldemarsudde nöjer sig med 110 av de drygt 350 målningar och skisser som visades vid konstmuseet Ateneums jubileumsutställning i Helsingfors. Bland dem finns en målning, \"Kvinna med barn\", som helt osannolikt visade sig vara fasttråcklad under en annan och vars privata ägare alltså upptäckte sig ha två Helene Schjerfbeck i en och samma ram. För omgivningen var det bara att gratulera.  Rättad artikel. Det är 150 år sedan Schjerfbecks födelse och inget annat. Fakta/Helene Schjerfbeck • Föddes 1862 i en finlandssvensk familj i Helsingfors. Ramlade som fyraåring i en trappa och bröt höften. Eftersom familjen inte hade råd med läkarvård fick skadan självläka, vilket gjorde henne låghalt livet igenom. • Sattes i teckningsskola redan som 11-åring. Fick stipendium som 18-åring för att studera i Paris. Efter studieresorna arbetade hon under några år som konstlärare i Helsingsfors innan hon drog sig tillbaka från huvudstadens konstliv för att i stället bosätta sig i den lilla staden Hyvinge, ägna sig åt sin konst och att sköta sin gamla mamma. Genom konsthandlaren Gösta Stenman gjorde hon sin stora comeback 1917. När Stenman 1937 öppnade ett galleri i Stockholm slog Schjerfbeck igenom stort även där. • Livet ut var hon en aktiv och målande konstnär. Under kriget evakuerades hon till Saltsjöbadens Badhotell. Stenman finansierade hennes vistelse. Det var också där hon gjorde sin sista serie avskalade och Munch-lika självporträtt. Schjerfbeck bodde där fram till sin död 1946. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18300, "headline": "Mästertjuv får en plåtpolare", "summary": "Ljuv musik uppstår mellan gubbstrutten Frank och en hushållsapparat. ”Robot & Frank” är en oansenlig liten film som säger något intressant om åldrande och gemenskap.", "article": "I förra veckans Filmfredag noterade Helena Lindblad det ökade antalet pensionärer på biodukarna och efterlyste fler filmer om ”hemtjänst, senildemens och terminalvård”. ”Robot & Frank” tar upp ett par av dessa ämnen på ett både angeläget och underhållande vis. Frank Langella spelar Frank Weld, en sjuttioplussare vars närminne börjat svikta rejält. Tidigare var han mästertjuv – en karriär som slutade i fängelse. Nu har han svårt att komma ihåg att favoritrestaurangen stängde för flera år sedan, eller att hans snart fyrtioårige son inte längre går på college. Den enda glädjen i hans liv är att flörta med Susan Sarandons bibliotekarie. En dag får Frank en robot av sonen. Modellen VGC-60L är en så kallad ”hälsovårdsassistent”. Den tvingar Frank att motionera, spola kröken och äta ångkokt broccoli. Han förbannar denna mekaniska Anna Skipper – tills han upptäcker att maskinen endast programmerats till att främja hans hälsa, inte till att skilja mellan rätt och fel. Snart gör han comeback som inbrottstjuv med plåtpolaren vid sin sida. ”Robot & Frank” är en oansenlig liten film som tack vare Frank Lan-gellas buttra spelstil, och det till perfektion trimmade manuset, på kort tid lyckas säga något intressant om mänsklighet, åldrande, ansvar och gemenskap. Trots det högteknologiska temat verkar den debuterande regissören Jake Schreier ha lagt all sin energi på berättelsen. Han nästan koketterar med sitt ointresse för specialeffekter genom att inte använda en datoranimerad robot, utan låta den spelas av en liten person i dräkt. VGC-60L blir en sympatisk manick i rakt nedstigande led från robotikoner som WALL-E, Nummer 5 och R2-D2. Tack vare en oerhört artig röst (Peter Sarsgaard) påminner den också om HAL i ”2001” – fast med ett större intresse för hushålls-nära tjänster än för ond bråd död. Filmen, som utspelar sig ”i en snar framtid”, visar att ljuv musik kan uppstå mellan en gubbstrutt och en hushållsapparat. Samtidigt utdelar den en pungspark mot modernisering, effektivisering och digitalisering. Franks nemesis är en arrogant IT-konsult som ska förvandla det lokala biblioteket till ett upplevelsecentrum. Det innebär att man skannar alla böcker och slänger dem. ”Du är så passé att du nästan är avantgarde”, fnyser IT-killen till Frank. Man behöver inte vara pensionär för att vilja stöta en gångstav genom hans yuppiehjärta. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18304, "headline": "Niklas Wahllöf: Kanske betyder ”Småstadsdrottningar” att realitygenren håller på att dö", "summary": "När deltagarna redan supit, fjässat, grälat och grinat i reality-tv i åratal förslår det inte längre. Alla har tröttnat.", "article": "Äntligen. Realityprogrammet som följer några vanliga människors vanliga liv i vanliga svenska tätorter är här. ”Småstadsdrottningar” heter det, har föregåtts av rätt rejält pr-buller och bång, och började sändas i TV 3 i tisdags. Det var utmärkt. Alltså, själva småstadsdrottningarna var trevliga, duktiga, glada, energiska, öppna och – inte vet jag – utmärkta människor. Programmet i sig var förstås fullständigt meningslöst. De gjorde nämligen, tja, ingenting. Utom att leva sitt liv. Det utmärkta här, det som får hoppets bleka låga att trots allt flämta i våra vardagsrum, ligger i att en serie som ”Småstadsdrottningar” kan vara Tecknet på att det massiva stryptag som realitygenren under snart två decennier har låst om tv-tablåernas halsar håller på att lätta. Att det är genren själv som dör. Det är givetvis ingen rik man med vit katt i knät som iscensatt en sinister plan för hur genren och dess slajmigaste entrepenörer ska förgöras, utan något så enkelt som leda. Att allt och alla småningom växer upp. Även realitygenren. När samlagsinstruktionsboken ”Mummel” bläddrats igenom med blossande örsnibbar på skolbiblioteket för många gånger, och vi som stod för bläddrandet blivit äldre, framstod förstås de svart-vita bilderna på mörka vårtgårdar och grå mansbukar som, om inte direkt frånstötande så åtminstone ointressanta. Kanske är reality-tv just där nu, när freakshowerna sedan länge varit standard, när ”sköningar” redan supit, fjässat, grälat, grinat och spytt framför kamerorna i åratal, förslår det inte längre. Alla har tröttnat. Till och med vi i pressen, som med lösnummerkättjan kokande i ådrorna lyckats göra nyheter av att en realitypersonlighet snubblat på en toalett, eller att en annan har hånglat med en tredje (På samma toalett! Samtidigt! I natt!), tycks ha gett upp. Vad mer kan göras när dokudeltagarna sönderexploaterats och deras skändade liv har kastats på sophögen? Vart kan reality-tv gå? Bakåt, gott folk. Hem till gården. Till verkligheten hos vanlighetens folk. ”Småstadsdrottningar”, som tydligen ska fylla den ofattbara summan åtta avsnitt, är ju inte ensamt. Eller ens först. Vart man hoppar ser det likadant ut i dag. Det är massor av yrkesrelaterade program, där inget händer utom att någon faktiskt utför sitt arbete, det är äta-, träna-, shoppa-, snickra-program. Gå hos terapeutprogram, söka en partner-program. Ordinära sysselsättningar som vi ordinära människor brukar kalla vardag, men som i tv kommit att kallas för ”show” och där de som förekommer i vardagen kallas hjältar, drottningar, kungar och är väldigt speciella. Det är ju fint, och visa mig den som inte vill bli kallad sådant på bästa sändningstid. Sorgligt nog finns inte så mycket speciellt att visa upp. Ingen aha-upplevelse eller livsvisdom att bjuda tittarna på (där var jag orättvis, i ”Småstadsdrottningar” uttryckte någon att det är bra att tänka utanför ramarna). Och det brukar det inte göra när vi går och handlar mat, snor ihop en sockerkaka, kör bil till ett möte, fikar, provar kläder eller klipper oss. Om det så sker i ”Svenska Hollywoodfruar”, på en brandstation i Stockholm i ”112 på liv och död”. Eller i Borås i ”Småstadsdrottningar”. Det är ju så fantastiskt tråkig tv att tavlorna ramlar ner, som just en realitypersonlighet uttryckte det en gång. När detta kryper in i medvetandet hos beslutsfattande beställare på tv-husen, och annonsörerna, kanske reality-tv inte längre kommer att efterfrågas. Och ersättas av intressanta program. Äntligen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18310, "headline": "Hegel fortfarande aktuell och kontroversiell", "summary": "Antologin ”Att läsa Hegel” samlar en rad av de senaste decenniernas mest uppmärksammade utläggningar om den tyske filosofen. För den som redan har ett hum om Hegel har boken mycket att erbjuda, skriver Sven-Eric Liedman.", "article": "Arthur Schopenhauer, den store pessimisten, angrep ofta Hegel som var hans samtida. Inför eftervärlden bad han då om ursäkt för att han nämnde ett namn som för den sentida läsaren måste vara helt obekant. Så fel han fick. Schopenhauer har sina hängivna läsare än i dag, men de utgör en liten spillra i jämförelse med alla dem som fortfarande doppar näsan djupt i Hegels skrifter. Även i Sverige är Hegel nu ett namn på mångas läppar. För några år sedan kom det ut en fin översättning av hans första storverk, ”Andens fenomenologi”, och sedan en kort tid föreligger det ett urval artiklar där hans filosofi står i centrum: ”Att läsa Hegel” (red. Anders Burman och Anders Bartonek, Tankekraft förlag). Det vore fel att säga att detta skulle vara en lättläst volym. Men den som är villig att ägna den någon möda – och det vill alla som närmar sig Hegel – får god utdelning. Här finns nämligen samlade en rad av de senaste decenniernas mest uppmärksammade utläggningar om Hegel (1770–1831). Det vore fel att säga ”tolkningar” – det mesta är snarare skrivet med inspiration i något textställe eller någon tankegång hos Hegel. Från denna utgångspunkt gör sedan författarna lika djärva som vida cirklar ut i sin egen tankevärld. I flera av bidragen står ”Andens fenomenologi” i centrum, ja i själva verket ligger fokus i många av dem på några få sidor i det stora verket, nämligen de som handlar om förhållandet mellan vad Hegel kallar ”Herr und Knecht”. Den närmaste svenska översättningen av avsnittet skulle vara ”Herre och dräng”, men här liksom i Manning Delaneys och Sven-Olov Wallensteins översättning av ”Andens fenomenologi” översätts ordet ”Knecht” med ”slav”. Det är intressant att det blivit så. En av anledningarna är säkert Alexandre Kojèves berömda föreläsningar i Paris på 1930-talet som samlade många av Frankrikes då unga och strax ledande intellektuella som Jean-Paul Sartre, Jacques Lacan och Raymond Aron. På sätt och vis inledde föreläsningarna en ny intellektuell era i landet. Kojève, född i Ryssland och naturaliserad fransman, talade om ”maître et esclave”, herre och slav, och i detta begreppspar såg han nyckeln till Hegels historie- och samhällsfilosofi med dess konfliktperspektiv. Ett sammanfattande kapitel i den bok som han gav ut 1947 på grundval av föreläsningarna återges i ”Att läsa Hegel”. Mer därom strax. Även i engelska översättningar av Hegel blir ”Knecht” ”slave”, och det har nog sin betydelse för översättningens internationella segertåg. Men en av artiklarna i den svenska antologin ger också ett mer handfast stöd för att tala om slavar i den hegelska fenomenologin. Det är den amerikanska filosofen Susan Buck-Morss som försöker leda i bevis att det skulle vara revolutionen på Haiti som inspirerade Hegel till det berömda begreppsparet. Där var det verkligen fråga om ett slavarnas uppror. Buck-Morss för ett spännande resonemang och lyckas visa att Hegel rimligen var väl underrättad om de dramatiska händelserna i Karibien genom sitt hus- och livorgan, tidningen Minerva. Hon har säkerligen rätt. I den historieskrivning som länge varit dominerande i Europa har afroamerikanernas för en kort tid framgångsrika resning ignorerats. Det var i Frankrike som de stora omvälvningarna skedde – vad var Haiti i jämförelse med det? Negligerbart i europeiska ögon. Men Hegel och hans samtida kunde följa det sensationella skeendet genom pressen. För dem var det något stort som skedde. Ändå ger dessa intressanta omständigheter inte förklaringen till varför Hegel valde ordet ”Knecht” i stället för det för haitiska förhållanden självklara ”Sklave”. Ordet ”Knecht” har en långt vidare innebörd än ”Sklave”, och paret ”Herr und Knecht” var på Hegels tid lika självklart som det motsvarande ”herre och dräng” på svenska. Men för de flesta unga svenskar av i dag skulle översättningen ”dräng” inte vara fullt begriplig. Den enda dräng som de kommit i kontakt med är sannolikt den trivsamme Alfred i ”Emil i Lönneberga”, och Alfred leder inte tankarna till smärtsam underordning, som Hegel avsåg. Den mest träffande försvenskningen i dag skulle sannolikt vara ”subaltern”, som genom Gayatri Chakravorty Spivak och andra kommit att få just denna vida innebörd. Men det är ett ovanligt ord, och Hegel själv eftersträvade att så långt möjligt använda vardagliga tyska ord. ”Subaltern” är inte ett vardagsord på svenska. När Kojève talar om ”slav” är han högst medveten om kraften i det ordet. Han vill väcka och chockera sina åhörare och sina läsare. Han talar om slaveri i vid och fri mening. Kapitalismens borgare är slavar under kapitalet. Det pågår alltså inte en klasskamp i egentlig mening i samtiden, hävdar han. Borgaren måste först och främst frigöra sig från sig själv. I Kojèves tolkning ser den unge Hegel i Napoleons välde vägen till en sådan befrielse. Det borgerliga samhällets ohjälpliga motsättningar har där fått sitt utlopp i Napoleons gestalt. Men Napoleon själv är inte fullt medveten om sin historiska roll. Det är först den tyska filosofin som klargör denna, närmare bestämt i den utformning som Hegel gett den. Så långt Kojève. Omedelbart efter hans utläggning får en av hans åhörare i Paris, Georges Bataille, ordet. Bataille, denna märkliga och motsägelsefulla figur som spelat så stor roll i franskt intellektuellt liv, tar i sin artikel utgångspunkt i Kojèves föreläsningar men inte i den sociala och politiska dimensionen utan i de teser om döden och offret som Kojève också renodlade. Det var teman i centrum för Batailles egna mångskiftande intressen där erotik och filosofi, offerkult och ateism ingick i en märklig förening. Kojève hade tagit fasta på att herrens och drängens (slavens) kamp är en kamp på liv och död och att döden därmed utgör dramats själva centrum. Hegel är dödens filosof men därmed också ateismens, inflikar den tidigare prästkandidaten Bataille. Människan har där tagit Guds plats. Den kraftlösa skönheten, som enligt Hegel är typisk för de samtida romantikerna, försöker undfly döden; men, säger Hegel bistert, det hör till den mänskliga anden att uthärda döden. Sådant är manna för Bataille, som förtjust talar om ”den glada ångesten, den ångestfyllda glädjen”. Jacques Derrida, som påverkades djupt av Bataille, fortsätter på samma tråd i sin artikel, som fogats in omedelbart efter Batailles. Vi får på det sättet en märklig stafett: Kojève tolkar Hegel, Bataille tolkar Kojève, Derrida tolkar Bataille. Derrida tar fasta på skrattets betydelse hos Bataille och dess frånvaro hos Hegel. Han citerar några rader hos Bataille: ”I ’systemet’ [alltså Hegels system] är poesi, skratt och extas intet. Hegel har bråttom att göra sig av med dem: han känner till slut inget annat än vetandet.” Både Bataille och Derrida ser däri en brist. Judit Butler, den amerikanska retorikprofessorn, ser ”Andens fenomenologi” med friska ögon. Den är en bildningsroman i dåtidens stil, en optimistisk berättelse om människoandens pilgrimsfärd. Den ständiga rörelsen framåt är viktig. I sitt liv kan självmedvetandet, alltså det som gör människan till människa, övervinna sin första natur, det rena levandet, för att nå fram till en andra natur, något som i sig utgör en skapelseprocess. Tre tyskar finns också med i Burmans och Bartoneks urval. Habermas bidrar med en för honom typisk text där han kritiserar Hegels syn på staten som den allt förenande kraften i samhället. I stället föreslår han sin egen kommunikativa interaktion som en bättre lösning. Gadamer utvecklar på sätt och vis samma tanke som Butler när han talar om självmedvetandet som ett ”andra liv”. Han vänder sig mot Marx sätt att läsa Hegel så att även motsättningen mellan kapitalist och lönearbetare omfattas av den hegelska samhällsdialektiken. Nej, säger Gadamer, Hegel slutar med de livegna bönderna och hantverkarna. I viss mening har Gadamer förstås rätt; men den fråga som Marx och många andra ställer är om inte den hegelska dialektiken med sitt konfliktperspektiv kan utsträckas till den framtid som Hegel inte kunde uttala sig om. Gadamers stora motpol i modern tysk idéhistoria, Theodor W Adorno, tvekar aldrig om dialektikens tillämplighet på nutiden. Här återges en av hans klassiska ”tre studier” om Hegel. Jag måste säga att det känns tryggt att läsa hans text. Här finns en gedigen kännedom om Hegels tänkande i alla dess aspekter. Adorno glömmer inte Hegels andra stora arbete, ”Logiken”, som på sätt och vis utgör kulmen i hans filosofi. Han betonar både det manuella och det intellektuella arbetets centrala roll och ser däri en naturlig övergång för Marx, som dock själv gjorde Hegel alltför idealistisk. Boken avslutas med en tämligen nyskriven artikel av Slavoj Žižek, den slovenske filosofen som i all sin vilda originalitet blivit en av nutidens intellektuella fixstjärnor. Han frågar sig om det fortfarande är möjligt att vara hegelian i dag och kommer fram till ett jakande svar; han talar till och med om ”oss hegelianer”. Texten är som allt av Žižek yvig och roande och förhåller sig mycket fritt till den gamle tyske filosofen. Gamla stridsfrågor som förhållandet mellan metod och system viftas bort med en otålig handrörelse. Uppenbarligen är detta en förstudie till det väldiga verket ”Less than nothing: Hegel and the shadow of dialectical materialism” som nyligen också gavs ut. Det blir spännande att se hur mycket Hegel det innehåller och hur mycket Žižek. Burmans och Bartoneks urval är inte någon introduktionsbok till studiet av Hegel, men för dem som redan har mer än ett hum om den ständigt lika kontroversielle filosofen har den mycket att erbjuda. Lite överraskande är det kanske Georges Bataille som här i ett nötskal fångar särprägeln i Hegels verk genom att framhäva ”sambandet mellan den avgrundsdjupa och den kärva, jordnära sidan av denna filosofi”. Bättre kan det inte sägas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18316, "headline": "”Svenska tv-kanaler är för fega”", "summary": "Varför finns det inget ”The daily show” i Sverige, och varför har ingen lyckats göra bred politisk satir sedan ”Helt apropå”? Kanske är svaret fega tv-kanaler och tråkiga politiker.", "article": "I USA finns ”The daily show”, ”The Colbert report” och ”Real time” med Bill Maher. ”Saturday night live” har politiska sketcher, och dessutom gör serier som ”South park” dagsaktuell samhällssatir för en bred publik. Amerikansk politisk satir är en del av det offentliga samtalet, och analytiker är överens om att den påverkar särskilt unga väljare inför valet – men i Sverige lyser den vassa politiska humorn med sin frånvaro i tv-tablåerna. – Min ständiga pitch till tv-kanalerna är att göra ett program som ”Real time”, men jag får bara höra att Sverige är för litet, säger Kristoffer Appelquist. Han är ståuppkomiker och har medverkat i tv-program som ”Extra extra”, ”Meningen med livet” och ”Morgonsoffan”, och han skyller bristen på skarp politisk satir på bolagens feghet. – Gör man tv för 150.000 tittare tycker tv-kanalerna att det inte räcker. Allt måste jämföras med Melodifestivalen hela tiden. Men vi har ju public service, där behöver man inte tänka på vad någon reklambyrå tycker! Man skulle kunna bara bestämma att ett par hundra tusen tittare räcker, och få en större bredd i utbudet, säger Kristoffer Appelquist. Magnus Betnér är också ståuppkomiker. Han håller med Kristoffer Appelquist om att tv-bolagen är för fega, men säger samtidigt att Sverige kanske faktiskt är för litet. Svenska humorprogram på tv jämförs utan undantag med sina amerikanska motsvarigheter, men skillnaden i resurser och pengar är enorm. Bakom ett avsnitt av ”Daily show” finns det dussintals manusförfattare, medan det i Sverige kanske finns en eller två. Men det handlar också om att fel personer släpps fram och får göra de svenska satirprogrammen. – De som försökt göra politisk satir är inte särskilt intresserade av politik. Det går inte om man inte är politiknörd eller intresserad på riktigt av nyhetsflödet, det räcker liksom inte att läsa Metros rubriker, säger Magnus Betnér. Det må vara ont om politisk satir på bästa sändningstid i tv, men i andra medier finns den. Inte minst hos serietecknare som Sara Granér, Nanna Johansson och Liv Strömquist. Strömquist är just nu aktuell med kalendern ”Månadens moderat”, där hon bland annat tecknat Fredrik Reinfeldt rörd till tårar av sin passion för jobbskatteavdraget. Hon jobbar också med radioprogrammet ”Tankesmedjan” i P 3 som gör daglig nyhetssatir. Och politisk satir behövs tycker Liv Strömquist; den kan säga saker som inte ryms i en debattartikel på ledarsidorna. – Narren i hovet kunde säga saker ingen annan kunde – så är det fortfarande. Med satir kan man göra grova generaliseringar och driva något väldigt hårt. Liv Strömquist tror också att bristen på politisk satir i svensk tv beror på feghet hos tv-kanalerna. Man vill att alla produktioner ska vara breda och passa alla. – Men satir kan inte vara trevlig, man kan inte sitta där och vara vän med makthavare och ha dem som gäster. Man måste tillåta råhet och hårdhet, säger Liv Strömquist. Faktum är att det faktiskt var bättre förr. Mellan 1985 och 1992 sändes ”Helt apropå” i SVT och fick enormt genomslag med exempelvis den återkommande inslaget med Ingvar Carlsson som sko och Kryddan Petersons imitation av Birgitta Dahl. Sedan dess har ingen politisk satir i svensk tv riktigt fungerat – om man inte räknar format som ”Parlamentet” och ”Snacka om nyheter”. Magnus Betnér tycker att ”Parlamentet” visserligen gjort mycket för svenska komiker, men liknande satsningar har handlat mer mer om ren underhållning än om satir. – Det blir program som låtsas vara politisk satir. ”Parlamentet” handlade inte ens om politik utan var mest ett sätt att linda in tjockis- och knullskämt. Inför det svenska valet 2010 försökte sig SVT på den ”Daily show”-inspirerade ”Elfte timmen” med Peter Settman som programledare och Kanal 5 gjorde 2006 kortlivade ”Veckans nyheter” med Henrik Schyffert. Magnus Betnér gjorde i våras ”Betnér direkt” för samma kanal, men det var mer ett seriöst debattprogram än satir säger han själv. Inför det förra amerikanska valet läste Tina Fey bland annat upp ett av Palins verkliga tal ordagrant – som om det vore humor. Kan man ens föreställa sig, säg, Christine Meltzer imitera Annie Lööf och få samma stora genomslag i den svenska samhällsdebatten? Liv Strömquist tycker det. – Just det exemplet tycker jag låter som en bra idé, helt ärligt. Imitationerna hon och ”Hey baberiba” gjorde av kungafamiljen hade jättestort inflytande, och kanske banade vägen för att man i dag kan kritisera dem. Om de gjorde samma sak med alliansen skulle det påverka. Men jag tror inte att det kommer att hända, det skulle anses för kampanjartat. Och kanske är svensk politik helt enkelt lite för... trist. – Sarah Palin och George W Bush var tacksamma, de gjorde så mycket dumma grejer. Men om Annie Lööf gör en riktig groda kanske det blir ett trettio sekunders soundbite. Väldigt många svenska politiker är väldigt tråkiga. Det kanske är bra när de ska göra sina jobb, men det blir svårare att göra satir av, säger Magnus Betnér. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18318, "headline": "Maria Schottenius: Religionen är på väg upp, demokratin på väg ner", "summary": "Den ideologiska världskartan har ritats om. Demokrati är en lyx för den rika världen. Religionen slår utan vidare ut de mänskliga rättigheterna.", "article": "Millennieskiftet passerade som en någorlunda vanlig nyårsafton, fast man hade befarat det värsta. Inga digitala system brakade ihop, ingen världsundergång syntes till. Bara lite mer bubbel och glam och så var det över. Men under åren kring 2000 har det skett ett idémässigt maktskifte i det tysta. En stor förändring i förhållande till 1900-talets genomgripande kamplinjer där de demokratiska rörelserna växte fram i takt med industrialiseringen och sekulariseringen och där kyrkans makt monterades ner. I dag är riktningen den motsatta. Religionen är på väg upp, demokratin på väg ner. Den ideologiska världskartan har ritats om. Demokrati är en lyx, som de rika länderna i väst har unnat sig under de goda tillväxtåren på 1900-talet. Rösträtt, fria val, medbestämmanderätt, tryck- och yttrandefrihet. En karta av val och rättigheter skapade grunden för demokratin, som nu verkar vara på väg att ebba ut. Vem har råd? Även i EU snålar man in på demokratin. Det demokratiska underskottet som var en stor fråga för EU för femton år sedan är det inte i dag. Ekonomin måste ju fungera, vad folk än tycker och tänker. I stället växer religionen som politisk kraft oändligt mycket starkare och mer aggressivt än den sårbara demokratin. Även längtan efter demokrati i Nordafrika växlas snabbt över i religiös dominans. Mänskliga rättigheter tillhör de mjuka värdena, svåra att tillvarata på en världsscen där Guds ord gäller. Religionen slår utan vidare ut de mänskliga rättigheterna. Det absolut enda positiva jag kan se med denna utveckling är att människor verkar benägna att vilja lära sig mer om religioner. Alain de Botton har skrivit boken ”Religion för ateister”. Han är själv sekulär jude, men tycker det är synd att man som sekulariserad inte har tillgång till det intressanta och inspirerande som religionerna kan erbjuda, utan att man för den skull ”äter upp precis allt som finns på tallriken”. Han skriver frejdigt att ”för den som inte äger någon religiös tro är det inget allvarligare brott att låna från ett antal olika religioner än det är för litteraturälskaren att handplocka ett antal älsklingsförfattare ur en normerande litteraturkanon”. Så tar Alain de Botton, en yngre bildad herre, oss i sin bok genom judendom, kristendom och delvis även buddism för att inspektera vad som kan vara användbart för icke troende. De två behov han uppfattar att religionerna försöker svara mot är människans behov av endräkt, att leva i fred med varandra trots egoism och våldsimpulser, och hjälp att hantera den smärta som livet innehåller. Jag tror säkert att Alain de Botton har en uppgift att fylla där han lätt konverserande går runt och värderar avtryck av människors tro, ungefär som i ”Antikrundan”. En person som gjort detta med mycket större allvar och på helt andra bildningsdjup är den schweiziske psykiatern och religionspsykologen C G Jung. När han utvecklade idén om individuationsprocessen i sina teorier om analytisk psykologi, studerade han religiösa modeller från olika håll i världen. Det enorma bygge av religiös rekvisita som han bearbetade i sina arbeten handlade för hans del inte om någon gudoms vilja, utan om läkandet av människans psyke. Jung kom fram till att det fanns en mängd symboler och föreställningar som var likartade från olika tider och olika kulturer (det kollektivt omedvetna) men också att människan har ett grundläggande behov av att känna mening. Häri ligger den stora prövningen för det sekulariserade samhället och det som gör människan till ett lätt byte för religiös maktutövning. Vårt behov av mening. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18324, "headline": "Mästare i politisk tv-satir", "summary": "New York. När George W Bush lämnade Vita huset spåddes den politiska satirens guldålder i USA vara över. Men fyra år senare är Jon Stewarts “The daily show” lika populärt som någonsin. DN:s Martin Gelin besöker studion i New York inför det som kallas det första “faktafria” presidentvalet.", "article": "Efter att Barack Obama vann presidentvalet 2008 hördes oroliga röster som frågade vad som skulle hända med den politiska humorn i USA. Det var en industri som blomstrat under Bushåren. Den utbredda uppfattningen att han var en misslyckad president och att hela Bushadministrationen var full av korrupta och inkompetenta amatörer hade blivit en guldgruva för USA:s politiska komiker. Jon Stewart och Stephen Colbert hade vuxit fram som nyckelfigurer i USA:s nya våg av smart, politisk satir. De tilldelades prestigefulla priser och hyllades av tunga kritiker och samtidsanalytiker. Men vad skulle hända nu, när Bush försvunnit? Skulle den politiska humorn, som Tina Fey, skämttidningen The Onion och tv-personligheter som Stewart och Colbert förlora sin relevans? Det blev ganska snabbt tydligt att det inte skulle bli något problem. Förutsättningen för den politiska humorn i såväl ”The daily show”, som i grannshowen ”The Colbert report”, har nämligen inte främst varit impopulära politiker, utan snarare inkompetenta politiska journalister. Den verkliga måltavlan var varken kongressen eller Vita huset, utan massmedierna och det offentliga samtalet i allmänhet. Där visade det sig, med andra ord, att det knappast skulle råda någon brist på material de kommande åren. 2012 har ”The daily show” inte bara bibehållit sin centrala roll i amerikansk kultur och den politiska vardagsdiskussionen, det har om möjligt blivit ett ännu mer inflytelserikt program i dag. De har dels tagit över den ledande roll som ”Saturday night live” länge haft i amerikansk underhållningsindustri och som plantskola för växande komedistjärnor. Men framför allt har man förstärkt sin identitet som den i särklass viktigaste plattformen för politisk humor och samtidskritik i USA. Tittarsiffrorna har, i förhållande till andra nyhetskanaler på kabel-tv, varit starka under de senaste åren. Under Republikanernas partikonvent i augusti hade Stewart och Colbert fler unga tittare (under 35) än Fox News, CNN och MSNBC. Så länge den politiska debatten i USA är så förvirrad som den varit under presidentvalet 2012 förblir behovet stort av satiriker som Stewart och Colbert, som kan skära igenom all felaktig information, spinn, överdrifter och vilseledande nyhetsrapportering – den kakofoni som utgör politiska medier i USA 2012. Inför årets presidentval förklarade Bill Clinton, i en bekymrad kommentar om det offentliga samtalets tillstånd, att USA är på väg mot en politisk period som är ”befriad från fakta”. Den erfarna politiska kommentatorn James Fallows har kallat årets presidentval ”det första faktafria valet”. När Mitt Romney i somras lanserade en rad reklamfilmer där han attackerade Obama för att ha upphävt delar av Bill Clintons välfärdsreform, förklarade de samlade massmedierna att det Romney sade var fullständigt fel. Romney-kampanjen vägrade dock ändra sin kampanj, utan fortsatte upprepa attackerna. En talesman för kampanjen sade i augusti: ”Vi tänker inte låta fakta-kollare bestämma över vår kampanj.” Det ekade av Bush-administrationens berömda uttalande: ”Vi skapar vår egen verklighet”. Under Republikanernas partikonvent höll Paul Ryan ett tal som var så späckat av lögner och överdrifter att den stora nyheten i amerikanska medier morgonen därpå var just Ryans ohederlighet. Det var inte bara hos Jon Stewart som man gjorde sig lustig över Paul Ryans avslappnade förhållande till sanningen. Även Washington Post, CNN och nyhetsbyråer som AP och Reuters gjorde det till konventets huvudnyhet. För ett ögonblick verkade det som om systemet hade korrigerat sig självt: Ryan fick betala ett högt pris för sina lögner. Men under de kommande veckorna visade det sig att inget förändrades. Romney och Ryan fortsatte, utan att blinka, att upprepa dessa lögner i tal efter tal, som om ingen hade ifrågasatt dem. Inför slutspurten av presidentvalet gjorde Washington Post en granskning av de fem huvudsakliga argumenten i Mitt Romneys kritik av Obama. De konstaterade att alla fem var grovt felaktiga. Ofta kan ohederlighet vara själva poängen. Genom att ljuga uppenbart i en reklamfilm garanterar man att den blir kontroversiell och får uppmärksamhet på nyhetskanalerna. Så var det exempelvis med en reklamfilm där Romney påstod att Obama hade sagt: ”Om vi fortsätter prata om ekonomin så förlorar vi.” I själva verket hade Obama citerat John McCain, som sade just detta 2008, men det låtsades Romney inte om. Effekten blev precis vad de hoppats på: demokrater blev arga på reklamfilmen, den fick massor av uppmärksamhet, och förflyttade det politiska samtalet till att handla om Obamas påstådda misslyckande med ekonomin. Även Obamakampanjen har förstås tummat på verkligheten. I början av sommaren bombarderade man amerikanska tv-tittare med reklamfilmer där man attackerade Mitt Romney för hans tid på finansföretaget Bain Capital – överdrifterna i filmerna var så grova att Washington Posts faktakollare gav dem det värsta tänkbara betyget, ”Fyra Pinocchio”. Inför höstens presidentvalskampanj arrangerade Obamakampanjen en rad fokusgrupper för att testa vilka budskap som var mest effektiva för att attackera Romney och Ryan. Det visade sig då att det inte gick att övertyga osäkra mittenväljare genom att säga vad Romney och Ryan faktiskt ville göra när det gäller exempelvis deras enorma nedskärningar i det sociala skyddsnätet. Väljarna trodde nämligen inte på det. ”Det där är som en karikatyr av Republikanerna”, sade en av de tillfrågade när han fick läsa det faktiska innehållet i Paul Ryans budgetförslag. Sanningen var alltså för extrem för att fungera som kampanjbudskap. Man fick i stället formulera ett annat budskap, som var påhittat men mer effektivt. All denna förvirring och ohederlighet har skapat ett strålande klimat för politisk satir. Det märks knappt att George W Bush försvunnit. En onsdagseftermiddag i mitten av oktober besöker jag ”Daily show”-studion, långt västerut i den blåsiga Manhattanstadsdelen Hell’s Kitchen. Man har varit på denna inspelningsplats sedan 2005, och det har blivit ett slags institution i New York, som jag besökt med jämna mellanrum. Redaktionen är en plats där en samling av mestadels unga, bleka män dagligen dissekerar det amerikanska nyhetsflödet i jakt på det absurda, det hycklande, det falska och det roliga. Publiken är också ung och välutbildad – många är New York-bor, men en betydande del är turister från resten av USA och världen. Jag träffar ett sydkoreanskt sällskap som fascinerat förklarar att det inte finns något liknande i deras hemland: – Vi har politiska satirprogram, men inget program där man driver med nyhetsjournalisterna, säger en av de unga killarna. Den här onsdagseftermiddagen är programmets gäst Nate Silver, opinionsanalytiker på New York Times, som dagligen rapporterar om opinionssvängningarna i presidentvalet med utgångspunkt i en sofistikerad analysmodell som han själv utvecklat. Han anses vara en av de skarpaste personerna i världen när det gäller att förutspå exempelvis hur det ska gå i politiska val eller idrottsmatcher (han började sin karriär som statistiker med att analysera baseboll). I det förra presidentvalet gissade Silver rätt segrare i 49 delstater av 50. I publiken är många lite besvikna att kvällens gäst är en relativt okänd statistiknörd, i stället för en filmstjärna, eller personen som ska besöka programmet nästa dag: Barack Obama. Men några av de yngre personerna i publiken verkar nästan mer entusiastiska över att få se Nate Silver än presidenten. Silver har nämligen blivit ett slags kultfigur bland politiska nördar i New York, en guru för dem som klamrar sig fast vid empiriskt grundad vetenskap snarare än det struntprat som dominerar amerikanska massmedier och i synnerhet politisk analys på kabel-tv. När Silver kommer in i studion jublar ett ungt par bredvid mig på läktaren extra högt. De är Silversupportrar, och har precis som jag tillbringat en stor del av timmen innan sändning med att maniskt läsa uppdateringarna på hans blogg, för att förstå vem som egentligen kommer att vinna presidentvalet. Silver charmar snart den unga publiken, där de flesta har ett ohälsosamt stort intresse för såväl presidentvalet som opinionsmätningar. För många av dem är han ett slags hjälte: Den Mest Korrekta Opinionsalaytikern i USA, vilket han manifesterar i sin hyllade nya bok ”The signal and the noise”. Tillsammans med Jon Stewart reder han ut missförstånden och myterna om presidentvalet och den amerikanska väljarkåren. Det blir en andningspaus från bruset av felaktigheter som präglar den normala politiska diskussionen i USA. Silver och Stewart framstår som ett slags radarpar för den faktabaserade minoriteten. Det är som om verkligheten själv har blivit en subkultur i USA, isolerad från den diskussion som förs i resten av medierna, där påhitt snabbt etableras som vedertagna sanningar. Det förklarar också varför Stewart är så mycket mer framgångsrik än de komiker som försöker konstruera en karikatyr av det rådande politiska klimatet – verkligheten är oftast värre än något de kan komma på. The Atlantics redaktör James Bennett skrev nyligen om den politiska humorn i USA. ”Påhittade politiska komedier, som den nya filmen ’The Campaign’, är sällan roliga. Deras verkliga måltavlor är ofta betydligt värre än deras alltför milda satir. Det geniala med Jon Stewart och Stephen Colbert är att de har uppdaterat den gamla maximen: den verkliga skandalen är det som är lagligt. Det verkliga skämtet är det som är på riktigt.” Stewarts kollega Stephen Colbert har under året kritiserat USA:s rådande kampanjfinanslagstiftning genom att starta en egen så kallad Super PAC-grupp, för att belysa det absurda med de nya regler som tillåter obegränsade donationer från företag och privatpersoner till   politiska kampanjer. I våras reste Colbert runt i USA och höll kampanjtal där han presenterade sig som ”en Martin Luther King för företagens rättigheter – ni kan kalla mig Martin Luther Burger King”. I ett val där välbärgade individer, företag och organisationer spenderat nästan tre miljarder dollar på att se sin kandidat vinna är Colberts parodi svår att skilja från verkligheten. Dagen efter Nate Silvers besök kommer mycket riktigt Barack Obama på besök hos Stewart. Intervjun kastar sig mellan det lättsamma och det allvarliga, i god Stewarttradition. Men så får Obama en fråga om varför han inte gjort mer för att korrigera de juridiskt tveksamma övervakningslagar och inskränkningar av medborgerliga rättigheter som George W Bush införde. Det här var en hjärtefråga för framför allt unga Obamasupportrar inför det förra valet och en fråga där de har skäl att vara besvikna på honom. I en halv sekund ser Obama genuint besvärad ut – något mörknar till i hans ögon. Han mumlar något osammanhängande om att man ”modifierat” lagarna och skapat ett ”juridiskt ramverk” kring dem, som tydligen saknades under Bush. Det verkar vara ett par rader ämnade mest för att förvirra tittarna i väntan på att programmet ska återgå till att vara en komedi. Snart får han också chansen att skämta bort frågan, och intervjun går vidare mot mer glädjande samtalsämnen. Stewart är lite för imponerad av sin gäst och lite för mån om att göra sitt jobb som komiker – och inte som journalist – för att ställa ettriga följdfrågor. Det blir en påminnelse om att oavsett hur begåvad Jon Stewart är så är det inte hans jobb att kompensera för den politiska journalistikens samtliga brister. ... har ”Daily show” fått sedan Jon Stewart blev programledare 1999. var ”Daily shows” korrespondent Wyatt Cenac på besök i Stockholm. Han gjorde studiebesök hos en sopsorterande Robyn och på Scaniafabriken i Södertälje. Slutsats? ”Ni lever i en socialistisk mardröm!” ... har varit gäst i ”Daily show”. Barack Obama intervjuades en gång 2010 samt den 18 oktober i år. fick tidigare ”Daily show”-stjärnan Stephen Colbert ett eget, mer skruvat program där han spelar en republikansk talkshow-värd. ”Colbert Report” sänds direkt efter Daily show och har blivit en stor succé. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18330, "headline": "Fler fria teatrar får minskat stöd", "summary": "Efter beskedet att flera fria teatergrupper i Stockholm får sänkt stöd från Stockholms stad kommer nu nästa bakslag. Kulturrådet minskar bidragen till ett antal fria grupper i hela landet. Teater Giljotin drabbas allra hårdast.", "article": "I veckan kom beskedet att Stockholms stad sänker kulturstödet för de fria teatergrupperna Galeasen, Giljotin, Aliasteatern och Teater Tre. När Kulturrådets verksamhetsbidrag nu har klubbats får Galeasen ett blygsamt tillskott, men hamnar fortfarande på minus, medan teater Giljotin får ytterligare en kalldusch. Totalt minskar teaterns bidrag med nära 700.000 kronor jämfört med föregående år. – Det motsvarar en produktion med fem till sex skådespelare. Vi hade planerat en föreställning med åtta skådespelare, nu gör vi den med en regissör och tre hönor i stället, säger Kia Berglund, konstnärlig ledare på Teater Giljotin. En av orsakerna till det sänkta stödet är föreställningen \"Bli en dåre\", menar Kia Berglund. I pjäsen, som spelades under 2011, byggdes teatern om till ett mentalsjukhus där åskådarna kunde övernatta. Föreställningen uppmärksammades stort, men intäkterna blev lägre än väntat. – Repetitionsperioden var väldigt lång och vi gjorde färre uppsättningar än vanligt det året. Det är jäkligt skrämmande att man måste hålla sig inom vissa ramar för att få stöd, det går inte att göra ett utmanande projekt som \"Bli en dåre\". Förra året delade Kulturrådet ut 53.6 miljoner kronor till landets fria teatrar. I år har 53 miljoner fördelats på 78 grupper. Ögonblicksteatern i Umeå och Teaterrepubliken i Malmö hör till dem som får ökade resurser för kommande år med 150.000 kronor vardera. Även Cinnober i Göteborg och Teater Sagohuset i Lund får ökat stöd. Kulturrådet skriver på sin hemsida att man vill att kvalitativ scenkonst ska finnas tillgänglig i hela landet. Trots det minskar man bidragen till Malmögrupperna Insite och Institutet och Masthuggsteatern i Göteborg. Kulturrådets bidrag i urval Ökat stöd 2013: Galeasen i Stockholm: Från 1.950.000 till 2.000.000 kronor Ögonblicksteatern i Umeå: Från 850.000 till 1.000.000 kronor Teaterrepubliken i Malmö: Från 250.000 (projektbidrag) till 400.000 kronor (verksamhetsbidrag) Cinnober i Göteborg: Från 400.000 till 500.000 kronor Teater Sagohuset i Lund: Från 900.000 till 1.000.000 kronor Sänkt stöd 2013: Brunnsgatan Fyra i Stockholm: Från 1.200.000 till 1.000.000 kronor Teater Giljotin i Stockholm: Från 1.420.000 till 1.100.000 kronor Insite i Malmö: Från 500.000 till 400.000 kronor Institutet i Malmö: Från 1.100.000 till 900.000 kronor Masthuggsteatern i Göteborg: Från 1.750.000 till 1.600.000 kronor ", "article_category": "culture"}
{"id": 18348, "headline": "Loreen: ”Heal”", "summary": "Efter succén i schlager-EM i våras kommer nu Loreens debutalbum. Hon lyckas inte riktigt få fram en ny ”Euphoria”, men övertygar Fredrik Strage om att hon kan bli en av tiotalets mest intressanta svenska artister.", "article": "”Jag tror inte att många personer tänker att ’hon ska representera Sverige och visa var Sverige finns på kartan’. Jag tror att man bara vill ha ett fett party i Eurovision”, sa Loreen till tidningen Novell i våras. Men att se henne vinna utlöste naturligtvis en nationalistisk extas – i alla fall hos mig. Det moderna och smakfulla Sverige segrade över det efterblivna och vulgära Europa. För första gången sedan … tja, någonsin, var en Eurovisionsvinnare hyfsat hipp. Möjligen har den patriotiska yran färgat de recensioner som Loreen fått senare. Hon jämförs med sin husgud Björk och andra experimentella artister som The Knife och Kate Bush. Intervjuer där hon pratar om ashtangayoga, chakran och berbisk shamanism har också gett hennes musik en aura av mystik som den inte riktigt förtjänar – som om hennes debutalbum skulle vara psykedeliskt och svårtillgängligt. På ”Heal” finns få experimentella spår. Det är en popskiva, bitvis en lysande sådan, men Björk skulle antagligen inte ha inkluderat en stekarhousig mix av fjolårets schlagerbidrag ”My heart is refusing me” som låter exakt som Avicii – vilket inte är ett dåligt betyg, bara en påminnelse om att Loreen inte direkt är en alternativartist. Samtidigt är det imponerande kaxigt att hon efter segern i Eurovision väntar fem månader med att släppa sitt album – i stället för att kränga skivor när intresset är på topp. Genom att jobba på i sin egen takt måste hon ha framkallat ett mindre psykbryt hos sitt skivbolag. Duon Moh Denebi och Björn Djupström, som skrivit de flesta låtarna tillsammans med Loreen, verkar ha ägnat en stor del av tiden åt att få fram en ny ”Euphoria”. De lyckas nästan. ”Crying out your name” är hejdundrande hittig med enorma stråkar och Prodigy-hetsiga breakbeats. Inledande ”In my head” träffar ännu hårdare med massiv bas, yster refräng och den sortens snudd på viskande verser som Loreen är på väg att göra till sitt signum. En av ytterst få saker som ”Idol”-juryn anmärkte på när hon deltog i tv-tävlingen var att hon ibland mumlade lite. Åtta år senare bidrar den stilen till att hon är en utomordentlig vokalist. Hon kontrasterar dämpade verser med explosiva refränger – och vilda, utsvävande dansrörelser med en introvert händerna-formade-till-bön-och-luggen-i-ansiktet-look. Loreen siktar mot dansgolven men ett par av skivans höjdpunkter är lugna. Främst ”Everytime” som inleds med att hon spelar på ett antikt elpiano (man har behållit det klapprande ljudet av tangenterna som trycks ner) och därefter glider i väg på lågmält bubblande electrobas. Lika elegant är ”Do we even matter” vars metalliska beat för tankarna till ”Terminator”-soundtracket som hon sagt inspirerade ”Euphoria”. Den dubsteppigt sprakande ”Sidewalk” är också förtjusande snygg. Mot slutet säckar skivan ihop i anonym danspop. Men då har Loreen hunnit övertyga mig om att hon kommer att bli en av tiotalets mest intressanta svenska artister. Kanske behöver hon bara meditera lite mer, snegla på sina djärva förebilder, och frigöra sig från kravet på att leverera radiovänliga hittar. Bästa spår: ”In my head” ", "article_category": "culture"}
{"id": 18353, "headline": "”Jag har använt flera källor”", "summary": "Dramatikern Malin Lagerlöf anklagas för textstöld av författaren Per Andersson. Det är inte första gången hon beskylls för att ha kopierat andras verk.", "article": "Per Andersson anklagar i DN (22/10) dramatikern Malin Lagerlöf för stöld. Mängder av ordagranna citat och dessutom hela scener har plockats ur hans biografi över mediemogulen och finansmannen Jan Stenbeck, ”Jan Stenbeck: en biografi över en framgångsrik affärsman”. Lagerlöf har använt dem i sin pjäs ”Fursten” om samma finansman. Per Andersson har varken fått betalt, blivit omnämnd som medförfattare eller angivits som en viktig källa. Detta trots att han har gjort åratal av research och nått en viss verkshöjd med boken som kom ut år 2000. Malin Lagerlöf skrev ”Fursten” tio år senare. Hon anser inte att hon stulits något ur Per Anderssons bok. – Jag har skrivit en pjäs. För det har jag använt en mängd källor och en stor portion fantasi, säger Malin Lagerlöf. Hennes juridiska ombud, Susin Lindblom på Dramatikerförbundet, hävdar är att pjäsen är ett nytt självständigt verk. Raderna i pjäsen är hämtade ur verkligheten, menar Lindblom, och verkligheten kan man inte ha upphovsrätt på. Enligt de jurister DN varit i kontakt med är det oerhört svårt att fastställa vad som juridiskt är citaträtt enligt god sed och vad som kan räknas som plagiat. Så svårt att Per Andersson av sitt juridiska ombud på Sveriges författarförbund blivit avrådd att stämma Malin Lagerlöf. Utgången av en sådan process är mer eller mindre ett lotteri och kan bli mycket dyr. Författarförbundet är inte berett att gå in och ta den ekonomiska risken. Det är inte första gången Malin Lagerlöf anklagas för att ha använt andras material. Det mest flagranta exemplet är skådespelaren och regissören Jan Jönsons mest kända uppsättning ”I väntan på Godot” på Kumlafängelset och på San Quentin i USA. I Malin Lagerlöfs version blev den långfilmen ”Vägen ut”, och den gjordes utan Jan Jönsons tillstånd. Ett annat exempel är författaren Jesper Huors radiodokumentär om KB-mannen som blev tv-serien ”Bibliotekstjuven”. – Jag är rasande. Om Malin Lagerlöf hade gjort sig skyldig till stöld en gång, det må vara hänt. Men det är anmärkningsvärt hur hon med oerhörd fräckhet har gjort det till arbetsmetod att parasitera. Gärna låta sig inspireras och använda så mycket som möjligt av deras arbete, men utan att vilja ge andra kredd, säger Jesper Huor. Hur kommer det sig att Malin Lagerlöf gång på gång hamnar i situationer som gör andra upphovsmän känner sig bestulna? – Sådant händer när man förhåller sig till verkliga händelser, svarar Malin Lagerlöf. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18355, "headline": "Från de rosa skogarnas land", "summary": "Ann Jäderlund har idkat litterär grundforskning i sin nyöversättning av Emily Dickinsons poesi. Det är en tolkning som frilägger moderniteten i ett av 1800-talets märkligaste författarskap, skriver Anders Cullhed.", "article": "”For Emily, whenever I may find her” – så hette en vacker sång av Paul Simon jag älskade för länge sedan. Faktum är att det var den som ledde mig till Emily Dickinson, ett av 1800-talets märkvärdigaste författarskap. Denna Emily framlevde hela sitt liv i föräldrahemmet på den nordamerikanska östkusten, i Amherst, Massachusetts. Hon var definitivt ingen kändis när hon gick ur tiden, femtiofem år gammal, år 1886. Men hon skulle bli! När Emilys lillasyster Lavinia gick igenom hennes kvarlåtenskap fann hon över 1 700 dikter, som skulle göra epok i nordamerikansk litteraturhistoria. Under sin livstid hade hon låtit ynka tolv (12) gå i tryck. Grannarna i Amherst hade känt henne som den ensamma kvinnan i trädgården, klädd i vitt. Nu, efter sin död, kom hon ut som en djupt originell poet, med en hantering av det engelska språket ingen tidigare sett. Medan hennes landsman, den tio år äldre Walt Whitman, lät raderna expandera över sidorna i en böljande sång om sig själv, städerna, prärien och den nya demokratin, komprimerade Emily Dickinson starkt. Om Whitman i grunden – trots inbördeskriget som lämnade blodspår i hans lyrik – såg ljust på den unga nationens framtid, såg Emily Dickinson desto mörkare på vad man kunde kalla människans lott. Men den här svartsynen balanserade hon mot ett både intimt och sakligt tonfall, ibland rent galghumoristiskt, sällan eller aldrig sentimentalt. Ofta kom det stötvis, i små ordgrupper som bara mödosamt hakar tag i varandra över tankstreck och radslut. Den närmaste eftervärlden skulle dels romantisera den sorgsna solitären i vitt (vars brevväxlingar i själva verket vittnar om ett rätt hyggligt nätverk), dels låta trycka hennes dikter i lätt friserade versioner. Först 1955 kom en stor samlingsvolym som gjorde rättvisa åt egenarten i Emily Dickinsons manuskript, följd tjugofem år senare av en faksimilutgåva. De ligger nu till grund för Ann Jäderlunds omsorgsfulla översättningar till svenska i ”Gång på gång är skogarna rosa”. Att de är omsorgsfulla betyder inte att de är självklara, eftersom Jäderlund ändrar en del i sina versioner av Emily Dickinson. Hon kan byta ut en del ord – till exempel ”Plaything” mot ”Docka” – och hon kan köra en alldeles egen radindelning som hon kommenterar så här: ”Jag har avdelat dikten på eget bevåg. Jag tänker att dikten kanske skulle ha avdelats på ett annat sätt om utrymmet tillåtit det.” Det innebär att hon presenterar en ställvis ny Dickinson, bland annat mot bakgrund av de tidigare tolkningar som finns av poeten på svenska. Då kan det se ut så här (i dikten, ”There is a pain – so utter”, vanligen tryckt i åtta jämnlånga rader): Det finns en smärta – så total – Att den slukar all substans – Höljer därefter avgrunden i Trans – Så att Minnet kan gå Runt – över den – ovanpå – Som man i ett Svimningsanfall – går säker – där ett öppet Öga – Skulle släppa en – Knota För Knota – Här kan trogna Dickinsonläsare möjligen känna sig skeptiska, och somliga kan nog sakna den välkända strukturen i denna poesi, vanligen satt i prydliga fyrradingar som får härbärgera all denna våldsamma inre sprängkraft. Jäderlund har emellertid sina goda skäl till att göra som hon gör. I ett efterord förklarar hon att hon i själva verket vill ”försöka vara mer trogen originalmanuskripten än vad som tidigare varit vanligt”. Så urskiljer hon till exempel en allt friare strofindelning genom manuskripten, som lockat henne att själv gå vidare ”eller längre” i den riktningen. Det blir ofta riktigt bra. Särskilt fäster man sig vid hur Jäderlund kan frilägga Dickinsons modernitet. Tänk bara på hur dikten här ovan slutar i ett streck – där suggereras en öppenhet, någonting oavslutat, som mycket väl svarar mot diktens tema, såväl smärtan utan slut som upplösningen knota för knota. Men som också får en svensk läsare att tänka: ”är det inte Gunnar Björling”? Nej, det är det förstås inte. Emily var Emily, men Jäderlund har hittat henne i såväl Björlings som – gissar jag – sin egen närhet. Hon idkar översättning som litterär grundforskning och tar oss med på flera överraskande turer genom kollegans rosa skogar (där det inte alls är säkert att rosa är någon särskilt gullig färg). ", "article_category": "culture"}
{"id": 18361, "headline": "Hanna Fahl: Jag gillar inte apor. De är oartiga, plockar loppor och ligger med varandra helt öppet", "summary": "De senaste åren har jag följt apan Crystals Hollywoodkarriär. Hon fick sitt genombrott i ”Baksmällan 2” där hon spelade en knarklangande kedjerökande maffiamedlem.", "article": "Jag har aldrig tyckt om apor. Den hobbypsykologiska förklaringen till detta är naturligtvis att apan representerar vårt eget evolutionsförflutna och därmed speglar våra allra mest djuriska och instinktiva sidor; dem vi genom årtusenden av civilisationsutveckling tränat bort för att kunna umgås på ett vettigt sätt. Mest tycker jag illa om apor för att de är så oartiga. Plockar loppor och ligger med varandra helt öppet i naturen, skriker rakt ut. Äter bananer, vilket vi alla vet är djävulens egen kvalmiga illaluktande frukt (nu kommer någon att påpeka att bananen egentligen är ett bär, en ört, en nöt, grön- eller rotsak, men denna klassificeringsförvirring förstärker bara min tes – om Satan manifesterade sig i ätbar form så skulle hen självklart välja att vara en förklädd ört). Så det är med kluvna känslor – till hälften missunnsamhet, till hälften fascination – jag de senaste åren följt skådespelarapan Crystals Hollywoodkarriär. Kapucinen Crystal debuterade tre år gammal i rollen som babyapa i äventyrskomedin ”Djungel-George” 1997, och sedan dess har hennes stjärnstatus bara vuxit. Hennes talanger som karaktärsskådis etablerades 1998 då hon spelade gravt alkoholiserad i ”Dr Dolittle”. Hon har varit med i ”American pie”, ”Natt på museet”, och gästspelat mot David Hasselhoff i ”Hopp”. Men det riktigt stora genombrottet kom med ”Baksmällan 2”. Där har Crystal en av huvudrollerna, en knarklangande kedjerökande maffiamedlem. Ken Jeong, som spelat mot Crystal i både ”Baksmällan 2” och tv-serien ”Community” (där Crystal porträtterar en liten apkleptoman vid namn Annie’s Boobs) har kallat henne ”den bästa skådespelerska jag arbetat med”. Crystal är den mest kända apan sedan Michael Jacksons livspartner Bubbles. På filmpremiären för ”Baksmällan 2” poserade Crystal på röda mattan i blekrosa hellång klänning och pärlhalsband. På prisgalan Teen Choice Awards i somras valde hon en mörkt cerise byxdress i siden och hånglade med Justin Bieber backstage. Mingelbilderna på Crystal fyller mig med ett vagt obehag (och då menar jag inte obehaget i att fundera över hur kul en kapucinapa egentligen tycker att det är med pärlhalsband och folkmassor). De påminner mig om Will Selfs ”Apornas planet”-inspirerade roman ”Stora apor”, där huvudpersonen efter en intensiv festnatt vaknar i en värld befolkad av chimpanser, intelligenta men med typiska apbeteenden intakta, och hans insisteranden på att han egentligen är människa avfärdas som en psykos. Boken är menad som satir, men jag har alltid läst den som skräck. Blotta tanken på att tvingas kommunicera med mina medprimater genom att visa röven fyller mig med fasa. Den uppmärksamma läsaren kanske minns att jag riktade liknande kritik mot delfiner tidigare i år, och drar nu slutsatsen att jag hatar djur. Det stämmer inte; det är bara intelligenta djur som är obehagliga. Jag har exempelvis inget alls emot världens just nu hetaste kattunge – Karl Lagerfeldts Choupette – vars korkade och tomma små ögon plirar bedårande från glossiga fotoreportage i Harper’s Bazaar. Men så är också Choupettes största intresse att sova i högar av antik spets, inte att ge sig in i människodominerade domäner såsom skådespeleri. Vart vill jag komma med det här? Egentligen vill jag bara meddela att tv-serien ”Animal practice”, där Crystal spelar veterinär i pytteliten läkarrock, lades ned i veckan efter bara fem avsnitt. Crystals stjärna har börjat dala. Det kanske bara är bra för henne. Vi minns ju alla vad berömmelsen gjorde med Bubbles – han fick psykiska problem, försökte begå självmord och gömdes undan på ett aphem i Florida. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18365, "headline": "Netflix använde pirat-undertexter", "summary": "Streamingtjänsten Netflix, nyss lanserad i Sverige, har utan tillåtelse använt sig av undertexter från communityn DivX Finland. Nu ber man om ursäkt.", "article": "I veckan lanserade amerikanska Netflix sin streamingtjänst i Sverige och Finland. Men i vårt östra grannland stötte företaget på problem. Utan tillåtelse från rättighetsinnehavarna använde de sig av så kallade fansubs, alltså undertexter skapade av fans, från den populära communityn DivX Finland. Ett tilltag som lett till stor munterhet i kommentarsfält och på bloggar. Felet upptäcktes när det i en Netflix-film kom upp en textremsa med formuleringen \"Även denna undertext har levererats av WWW.DIVXFINLAND.ORG\". ”Det är trevligt att texterna duger, men de hade åtminstone kunnat be om lov”, skriver DivX Finland på sin Twitter. Netflix har bett om ursäkt och lovar bättring. Till finländska tidningen Helsingin Sanomat säger man att de berörda filmerna har plockats bort medan man utreder hur det här har kunnat ske. DivX Finland-medlemmen Jarmo Hakala berättar för tidningen att han har skickat ett meddelande till Netflix och begärt återkoppling. – Men jag har ännu inte fått något svar, säger Jarmo Hakala. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18390, "headline": "En modern och burlesk Vilhelm Moberg", "summary": "Mo Yan är en pristagare som kommer att bli läst och uppskattad. Liksom Vilhelm Moberg väver han en magisk 1900-talsvärld av byar och bönder som skildrar Kinas förvandling.", "article": "Det är inte mer än tolv år sedan Nobelpriset i litteratur gick till den kinesfödde Gao Xingjiang, ett val som inte kändes särskilt naturligt ens efter ha läst honom. Mo Yan däremot, är en författare som kommer att bli läst och uppskattad. Han är en historieberättare, en modern kinesisk Vilhelm Moberg, fast magisk och mer burlesk. Liksom Moberg tar han ett grepp om ett 1900-tal där Kina genomgår en genomgripande förvandling. En period som rymmer tiden före den röda armén, den långa marschen, folkrepubliken Kina fram till dagen ekonomiska stormaktstid och expansion. Liksom Vilhelm Moberg utgår han från en urplats i världen. Hans Ljuder socken i Småland ligger också i en värld av byar och bönder. ”Gaomi” i Shandong är en trakt, som han själv i romanen ”Det röda fältet” betecknar som ”den vackraste och fulaste, ovanligaste och vanligaste, heligaste och mest depraverade, hjältemodigaste och uslaste, mest stordrickande och hetast älskade platsen i världen”. Han växte upp i denna by, gick fem år i skolan innan han var tvungen att börja arbeta på gården. Som ung tog han värvning i Folket befrielsearmé och från militärtiden tog han sig vidare till universitet och till arbete som lärare. År 1987 fick han sitt internationella genombrott med romanen ”Det röda fältet”, som också blev film. Mo Yan skapar i ”Det röda fältet” en gruvlig historia kring ett brännvinsbränneri, där en änka får ta över när hennes man blir mördad under den japanska ockupationen. En våldsam och skräckinjagande värld som man som läsare snabbt och brutalt dras in i. Bilderna av de japanska soldaterna som med våld förnedrar en gammal man, farbror Luohan, bränner sig fast. Det gör ont att läsa när han i vansinne hackar ner sina åsnor med en spade. Och det svider när huvudpersonens starka, fritänkade farmor står blodig och lamslagen och speglar sig i spritkaret i familjens bränneri. Ska livet någonsin bli som vanligt igen? Ska hon bli tokig för gott? Det finns över huvud taget stora dramatiska skeenden i Mo Yans böcker, som i sig skapar en gestaltning av Kinas hårda och brutala historia där vanliga, fattiga människor får huka sig under maktens olika herrar. Men mellan dem löper vardagens mänsklighet, så fantastiskt finkänsligt och egenartat iakttagen. Barnbarnet, som är berättarrösten i ”Det röda fältet”, är verkligen ett barn och iakttar alla de udda detaljer som barn ser. Detta skapar en tät och gungande berättelse, rik på liv och död. I Mo Yans böcker finns sällan en enda central gestalt, tvärtom finns ett myller av olika personer, i alla åldrar, djur och människor om vartannat och de betyder lika mycket. En liten blind 8-årig flicka i ”Vitlöksballaderna” (1988), skär igenom skildringen när hon springer ut efter sin pappa som just blivit gripen av japanska soldater. Hallucinatoriskt, säger Svenska Akademien i sin motivering och just hallucinatorisk och magisk är Mo Yans författarskap. Plötsligt lyfter en vardaglig scen till en annan dimension. Så är det till exempel i scenen ur ”Vitlöksballaderna”, en roman om en grupp bönder som gör uppror mot den kinesiska byråkratin. Staten har uppmuntrat dem att odla vitlök, men så visar det sig att den är osäljbar. I en scen går huvudpersonen Gao Yang intet ont anande ut på sin förstutrapp, utropad av byåldermannen. Och pang. Där får han ett slag mot sin högra fotled. Han slås till marken och man kopplar handklovar på honom. Men händelsen beskrivs inifrån, små fragment i medvetandet plockar ihop vad som sker, och hos läsaren registreras upplevelsen med alla sinnen. Författaren skaffar sig tillgång till läsarens hela register av receptorer. Han tar sig helt enkelt in i våra kroppar. Mo Yan är en pseudonym som betyder Tala inte, vilket i sin tur kan tala för att det finns ett hemligt budskap i det hans skriver. Från Svenska Akademien sida talar man om en kontrarevolutionär litteratur, möjligen för att förekomma kritiken för att man ger pris till en person som fortfarande är medlem i kommunistpartiet. Själv säger Mo Yan att ”det skulle väcka onödiga frågor och uppseende om han gick ur”. Frågan är i vilken utsträckning man kan läsa hans böcker som hemliga meddelanden, som en subversiv kraft. Förmodligen kommer just detta att bli en livlig diskussion de kommande dagarna. Upproriskheten är hyllad i Mo Yans böcker, det kommer man inte ifrån. I den roman som i år kom på svenska, ”Ximen Nao och hans sju liv”, finns just en sturig och envis bonde som vägrar inordna sig i något som helst kollektivt sammanhang. Det är en stor och ymnig krönika som utspelas på den vanliga platsen i provinsen Shandong och sträcker sig från 1949 och framåt. I denna stora socialrealistiska saga som han berättar – om bönder och partifunktionärer – har han rotat sin berättelse i folksjälen. Mo Yan är inte svår eller krävande att läsa, varken experimentell eller sofistikerad. Han är en bred och generöst berättande författare från 1900-talet. På ett enastående sätt får han oss att tro att det han skriver är sant, även de scener och episoder som övergår i magisk realism. De tysta åren under folkrepubliken har blivit litteratur. Och jag tror inte att den är oskyldig. Mo Yans liv 1955. Mo Yan, en pseudonym för Guan Moye, föds i en jordbrukarfamilj i Gaomi i Shandong-provinsen söder om Peking. Barndomen är hård och svältdrabbad. Han lämnar skolan efter bara fem år, i samband med kulturrevolutionen, och börjar arbeta på fälten. 1976. Ansluter sig till Folkets befrielsearmé och börjar skriva. Går på universitet i Peking och börjar arbeta som lärare i marxism-leninism på en fabrik. 1987. Regissören Zhang Yimou filmatiserar genombrottsromanen ”Det röda fältet” som utspelar sig under 30-talet vid tiden för kinesisk-japanska kriget med Gong Li i en av huvudrollen. Filmen får en Guldbjörn på filmfestivalen i Berlin. Boken översattes till svenska tio år senare. 1988. Ger ut ”Vitlöksballaderna” (på svenska 2001). 1995. Det mäktiga romanbygget ”Big breast, wide hips”, som kretsar kring hans mor, blir förbjuden i Kina. Lämnar militären och börjar bland annat arbeta med manus för undervisningsfilmer i juridik och moralfrågor. 2000. Zhang Yimou gör dramakomedin ”Hotell Lyckan” baserad på en novellsamling av Yo Man om en åldrad ungkarl som låtsas vara rikare än han är för att få gifta sig med sina drömmars kvinna. 2006. Publicerar ”Ximen Nao och hans sju liv” (på svenska i år). 2012. Får den 11 oktober Nobelpriset i litteratur av Svenska akademien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18394, "headline": "Starka rykten om läckor", "summary": "Ryktena om att Mo Yan skulle få litteraturpriset har läckt ut sedan en längre tid i Kina. Ett av hans förlag uppges till och med ha hunnit förbereda nytryck av hans verk innan nyheten offentliggjordes på torsdagen.", "article": "Allt började när den statliga televisionen, China Central Television (CCTV), gått ut med att man för första gången fått en inbjudan, tillsammans med två andra utländska tv-bolag, att komma till Sverige för att bevaka Nobelpriset och även få en exklusiv intervju med pristagaren Mo Yan själv. Detta slog ned som en bomb i Kina och man började tala om Nobelfeber men också om Nobelkomplex. Nyhetsbyrån Wantchinatimes berättar att ryktena i Kina om att Mo Yan skulle kunna vara årets pristagare lett till att förlaget Shanghai Literature and Art Publishing Group hade långt framskridna planer på att trycka 16 av hans mest framträdande verk innan det blev officiellt klart att Mo Yan skulle få priset. Under flera år har man i Kina talat om Nobelkomplexet. Enligt den kinesiske litteraturkritikern Bai Ye, som refereras i den kinesiska nyhetsbyrån China News Service, så är detta komplex mer ett socialt än ett litterärt problem. – Folk vill att den kinesiska litteraturen ska vara lika stark som vår ekonomi, det vill säga bäst i världen. Det är som om kineser saknar självförtroende och att det är först när vi blir erkända av omvärlden som vi vågar tro på oss själva, säger Bai Ye. Nättidningen Peoples Daily frågade Mo Yan om Nobelkomplexet, innan han tilldelades priset, och så här svarade han då: – Varje år gör de kinesiska medierna en stor sak av det här med Nobelpriset i litteratur och påstår ironiskt att vi författare skulle lida av en Nobelprisångest. Det har dock mycket lite med verkligheten att göra, sade Mo Yan. Wang Lixig, chefredaktör för Yilin Press och tidigare chef för den kinesiska tidskriften för utländsk litteratur ”Translation” menar att de kinesiska författarnas självsäkerhet har utvecklats enormt efter den tio år långa kulturrevolutionen mellan 1966 och 1976. – Den utländska litteraturen har haft en stor betydelse för de kinesiska författarna från 1976 och framåt. Det började med att våra författare försökte efterlikna de utländska som man tyckte bäst om. Steg för steg upptäckte man sedan den egna styrkan. Nu vågar de kinesiska författarna att skriva på sitt unika sätt utifrån den kinesiska litterära traditionen, säger han till tidningen China Daily. Eva Ekeroth är kulturråd på den svenska ambassaden i Peking. Hon hade också hört talas om att den kinesiska televisionen var specialinbjuden till Stockholm för att bevaka Nobelpriset och intervjua litteraturpristagaren. – Ja, ryktena har gått här ganska länge. Min man, som är kines, har följt den kinesiska motsvarigheten till Twitter. Och han menar att man i de sociala medierna verkar ha insett att något var på gång, men jag visste inte något förrän det offentliggjordes klockan ett på torsdagen, säger hon. Finns det något Nobelkomplex i Kina? – Ja, så är det. Därför uppfattas priset som ett välkommet stöd för Kina och den kinesiska kulturen. En del kinesiska journalister som har ringt till mig om litteraturpriset har också frågat om det också innebär att Sverige ställer nu sig bakom Kina i konflikten om de öar som man tvistar om med Japan. De tror att det är den svenska staten som delar ut Nobelpriset. Vad betyder priset för den kinesiska självkänslan? – Enormt mycket. Först fick man OS sedan Världsutställningen och nu Nobelpriset. Nu tror jag att de kan slappna av. Hur stor är Mo Yan i Kina? – Här är han en av de stora. Och de första reaktionerna på internet är att han är rätt person att få litteraturpriset. Jag hoppas nu att de svenska förlagen få upp ögonen för de kinesiska författarna. Hoppas att priset blir en nystart för kinesisk litteratur även i Sverige. Översättaren: ”Han skriver om den lilla människans plats i historien” 2000. Gao Xingjian, Kina (bosatt i Frankrike). ”För ett verk av universell giltighet, bitter insikt och språklig sinnrikhet, som öppnat nya vägar för kinesisk romankonst och dramatik.” 1994, Kenzaburo Oe, Japan. ”Som med poetisk kraft skapar en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden.” 1968, Yasunari Kawabata, Japan. ”För hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart.” 1913, Rabindranath Tagore, Indien. ”På grund av hans dikters djup och höga syftning samt den skönhet och friskhet, som på ett lysande sätt införlivat han skaldeskap i dess egen engelska dräkt även med den västerländska vitterheten.” Stockholm: Förlaget Tranan plockar fram champagnen Anna Gustafsson Chen har översatt en rad kinesiska författare, och ur Mo Yans produktion har det hittills blivit ”någon novell” samt tre romaner. – Han kom till Sverige på ett kort besök i samband med att ”Vitlöksballaderna” gavs ut, men vi har träffats i Kina flera gånger också. Han är en väldigt trevlig person, ganska tystlåten, men också humoristisk. Vad är karaktäristiskt för hans stil? – Han är ganska ordrik och använder också talspråk. Jag tror att han blir lätt att ta till sig för de svenska läsarna. Han är inte svår utan en sagoberättare, en historieberättare, som fabulerar ganska vilt. Det finns också vissa drag av magisk realism. Min mamma jämförde honom med Selma Lagerlöf. Det är inte en så dum liknelse, lite saga, lite folklig tradition. Finns det några teman som återkommer? – Ja, den lilla människans plats i historien, men där människan inte bara är ett offer utan ganska aktiv. Han är bra på att skildra människor som komplexa. De kan vara både grymma och elaka, men också roliga och varma. Det är ofta vanliga liv som skildras, men alltid med dramatiska inslag, som krig och uppror. Hur skulle du beskriva Mo Yans politiska position? – Han var mer kontroversiell som yngre. ”Vitlöksballaderna” handlar om bondeuppror och armén ville ju bli av med honom. Det var samma sak när han arbetade på åklagarämbetets tidning där han skrev saker som de inte gillade. I dag är han nog ganska brett accepterad. Som författare i Kina måste man försöka lära sig att navigera och undvika att ta ställning för eller emot. Men det betyder inte nödvändigtvis att man tar ställning för regimen, säger Anna Gustafsson Chen. Vad tror du att detta Nobelpris betyder för litteraturen från Kina? – Att folk kan få upp ögonen för den. Gao Xingjian (som tilldelades Nobelpriset 2000) är en ganska svår författare i jämförelse. Frankfurt: Kinesiska förläggare tagna på sängen av nyheten Det doftar ljuvligt på bokförlaget Tranan, en blandning av böcker och damm. Förlaget är litet och består av bara ett mindre rum nära Mariatorget på Söder. Böcker ligger överallt och kärleken till litteratur känns i det bohemiska stöket. En halvtimme efter att Nobelpriset tillkännagivits hade bara några medier hunnit till Tranan och något bubbel syntes inte till. Till sist skakas en flaska fram och fotograferana får ta sina jubelbilder. Eftersom personalen bara består av tre personer ryms alla på bilderna. De ger ut ett trettiotal översatta skönlitterära verk om året och fick 2009 Svenska Akademiens Karin Gierows pris för sin utgivning från Asien, Afrika, Latinamerika och försummade europeiska språkområden. – Vi visste att Mo Yan blivit hajpad i olika sammanhang, men vi hade lagt upp andra av våra författare i skyltfönstret. Det är outgrundligt vem akademin väljer till slut, säger förläggaren Styrbjörn Gustafsson. Förlaget har tre titlar av Mo Yan, den senaste, romanen ”Ximen Nao och hans sju liv”, hade en upplaga på bara tusen exemplar. – När jag får en chans ringer jag tryckeriet för att få fram fler böcker. Våra författare får inte det utrymme i medierna som de förtjänar. Senaste boken har bara recenserats av en enda svensk dagstidning. Styrbjörn Gustafsson träffade Mo Yang för tio år sedan på ett fik i närheten av förlaget. – En sympatisk, men tystlåten tillbakadragen människa. Förlagets hemsida kraschar. Tre telefonlinjer räcker inte till. Allt fler reportrar väller in i det lilla rummet. Av doften i lokalen återstår knappt något alls. Några av de svenska förläggarna har samlats i monter A905 på bokmässan i Frankfurt för att invänta beskedet från Stockholm. En bricka med bubbel står uppdukad för dem som till äventyrs vill utbringa en skål. När namnet Mo Yan ropas ut är det som om ingen kommer på något att säga. – Men det är kul för Styrbjörn, utbrister till sist en ung man och avser Mo Yans svenske förläggare Den stora kinesiska avdelningenligger inte långt ifrån den svenska. Runt ett av borden sitter några kinesiska förläggare och äter mellanmål. Det blir DN som kommer med nyheten. – Åh, det visste jag inte, säger Lei Ou, en ung kvinna, och berättar vad som hänt för de andra, de skiner upp och fortsätter sedan att prata. – När? frågar hon. – I dag för en kvart sedan. – Great news, det är sällan en kines får Nobelpriset. Hur känd är han? – Mycket. Han skrev manus till en väldigt berömd kinesisk film, ”Det röda fältet” av Zhang Yimou. Men jag har inte läst något av honom. Lei Ou plockar fram sin telefon för att googla fram de sidor som visar hur kinesiska tidningar redan för några dagar sedan spekulerade i att Mo Yan kunde få priset. – På Weibo, Kinas Facebook, har det också diskuterats, berättar hon. Den tidigare så svarta storbildsskärmen är nu upplyst med en bild på Mo Yan, men framme vid informationsdisken kammar vi noll. Mo Yan är inte här, hans böcker finns inte någonstans och inte heller hans förläggare är på plats. – Kom i morgon, säger den unge studenten i grön skjorta. När vi återvänder efter en halvtimme har saker och ting förändrats. En kvinna har hittat ett 37 sidor långt utdrag ur Mo Yan-novellen ”Isens och snöns skönhet” som finns publicerad i en lärobok – kinesiska för utlänningar. – Att en av hans noveller finns i just den här boken visar vilken betydande författare han är, säger hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18397, "headline": "”Mo Yan är ingen dissident”", "summary": "Handelsminister Ewa Björling tror att Mo Yan som årets nobelpristagare i litteratur kan ge de svensk-kinesiska affärsförbindelserna en skjuts. Förre Kina-ambassadören Börje Ljunggren är också positiv.", "article": "Ewa Björling tror att det faktum att årets Nobelpris i litteratur går till en kinesisk författare kan hjälpa de svenska affärerna med landet på traven. – Nobelpriset är ett oerhört starkt varumärke och oavsett till vem det delas ut stärker det kännedomen om Sverige, därmed ökar också affärsmöjligheterna, säger handelsministern. – En erkänd författare, folkkär kan man säga, och kanske det första litteraturpriset till Kina som kommer att väcka positiva kommentarer bland det officiella Kina, säger Sveriges förre Kina-ambassadör Börje Ljunggren. – Han har skrivit väldigt satiriskt om pampväldet i landet, bland annat i romanen ”Vitlöksballaderna”, men är inte alls någon dissident likt flera tidigare pristagare, han är en utpräglat episk författare och skriver i en fantasifull tradition, närmast latinamerikansk, säger Börje Ljunggren. Kinakännaren Tom Hart, verksam vid Handelshögskolan i Stockholm, tror inte att årets litteraturpris kommer att ha någon effekt på relationerna mellan Kina och Sverige. Åtminstone inte på det sätt som de norsk-kinesiska relationerna påverkades 2010 då priset delades ut till aktivisten Liu Xiaobo. – Eftersom det här inte har någon politisk innebörd så tror jag inte att det har någon som helst påverkan. Liu Xiaobo var en person som regeringen starkt ogillade, så det är klart att det hade negativa konsekvenser. Det finns ingen som helst risk för det nu, tror jag, säger Hart. Han tror inte heller på positiva effekter, som till exempel stärkta handelsförbindelser. – Det handlar om mer solida faktorer i det här sammanhanget. Men Hart utesluter inte att många kineser kan bli nöjda med att priset i år går till Mo Yan. – Det är naturligtvis alltid positivt att de egna får ett fint pris, då det inte är politiskt laddat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18408, "headline": "Marcimain försvarar Palme-filmen", "summary": "Det är en månad till premiär, men Mikael Marcimains \"Call girl\" skapar redan kontrovers. Olof Palmes familj överväger polisanmälan, men regissören försvarar sin film.", "article": "Den 9 november har \"Call girl\" premiär. Filmen baseras på 70-talets Geijer-affär och har redan väckt ont blod. I berättelsen förekommer en statsminister, som på många sätt påminner om verklighetens Olof Palme, och i explicita scener gestaltas hur denne har sex med en minderårig prostituerad. \"I filmen 'Call girl' anklagas min far Olof Palme för att mot betalning ha haft sex med en minderårig - så kallad pedofili. Det är ett mycket allvarligt brott och skulle rendera ett långt fängelsestraff. Han nämns inte vid namn, men i filmen lämnas andra uppgifter som gör karaktären entydigt identifierbar. Anklagelsen är totalt grundlös\", skriver Olof Palmes son Mårten Palme i ett mejl. \"Call girls\" regissör Mikael Marcimain har hyllats för tv-serier som \"Upp till kamp\" och \"Lasermannen\". Han vill inte svara på frågor om filmen, men i ett sms försvarar han sitt verk: \"Vi har gjort en spelfilm, en fiktion. En thriller. Det är ingen dokumentär. Vi berättar ingen sanning. Det är ett konstnärligt verk. Har inga fler kommentarer\", skriver han. Filmskaparna har inte kontaktat familjen Palme under arbetet med \"Call girl\" och familjen har ännu inte sett filmen. Mårten Palme tar illa vid sig vid tanken på att hans far beskrivs som sexköpare. Han nöjer sig inte med förklaringen att \"Call girl\" är ett konstnärligt verk och överväger att polisanmäla filmen för förtal. \"Även om filmen är en fiktiv berättelse utgör den ett djupt kränkande förtal av en avliden - en brottslig handling. Stämmer uppgifterna om filmen avser jag att polisanmäla den\", skriver Mårten Palme i sitt mejl. Juridisk expertis gör bedömningen att om det finns tillräckliga likheter mellan filmens statsminister och verklighetens Olof Palme så skulle brottsrubriceringen förtal av avliden kunna vara aktuell. \"Call girl\" får svensk biopremiär 9 november. Geijer-affären + I maj 1976 greps en kvinna i Stockholm, misstänkt för grovt koppleri. Det blev starten på den så kallade bordellhärvan. Polisen hade spanat på bordellen en längre tid och upptäckt att flera av kunderna var kända politiker. + I en stort uppslagen artikel i november 1977 hävdade Dagens Nyheter att den tidigare justitieministern Lennart Geijer var en av kunderna. Bakgrunden till uppgifterna var en promemoria där rikspolischefen Carl Persson ska ha berättat för statsminister Olof Palme om politikernas besök på bordellen. + Olof Palme dementerade kraftfullt uppgifterna och anklagade DN för grovt förtal. Tidningen tvingades ta tillbaka uppgifterna och be Geijer om ursäkt. Det visade sig senare att journalisten Peter Bratt i stort sett hade rätt i sin artikel, även om vissa detaljer inte stämde. + Genom åren har det spekulerats i vilka politiker och andra kända personer som besökte bordellen. Källa: TT ", "article_category": "culture"}
{"id": 18412, "headline": "Intima tidsbilder med humor", "summary": "Den tyske fotografen Wolfgang Tillmans ställer ut både sexuellt laddade och mer vardagspoetiska bilder på Moderna museet. Dessa starka tidsdokument från 1990-talet är fortsatt vitala, skriver Bo Madestrand.", "article": "Hur såg 90-talet ut? Ett svar får man på Moderna museets omfattande retrospektiv med den tyske fotografen Wolfgang Tillmans. Hans bilder på svettiga, rusiga klubbkids, halvdöda krukväxter, kyssande män och supermodellen Kate Moss är lika starka tidsdokument som någonsin Oasis eller Blurs 90-talsalbum. Det betyder inte att de åldrats dåligt. Tvärtom är hans skenbart dokumentära bilder fortsatt vitala och angelägna snapshots från ett nyss förflutet nu. Tillmans har förmågan att fånga de små ögonblicken och ge dem en tidlös, emblematisk kvalitet. Den ickehierarkiska hängningen, där bilder från olika tidpunkter nålats eller tejpats upp direkt på väggen, förstärker bilden av Tillmans fotografiska projekt som en pågående process där vitt skilda motiv kontrasterar och kommenterar varandra. Här finns såväl explicita sexbilder och stilleben av blommor i petflaskor som astronomiska bilder, naturmotiv och kändisporträtt. Men oavsett motiv präglas Tillmans fotografier av en informell estetik som ger bilderna en autentisk, vardaglig känsla. Det är förstås ett högst medvetet val, de till synes spontana bilderna är ofta – om inte alltid – noggrant komponerade och iscensatta. Tillmans slog igenom som fotograf för popkulturella tidningar som i-D och Index men har gradvis etablerat sig även i konstnärliga sammanhang. År 2000 fick han det prestigefulla Turnerpriset och räknas sedan dess som en av sin generations (han är född 1968) mest intressanta fotografer. På Moderna museet visas såväl välkända, ikoniska 90-talsbilder som mer abstrakta undersökningar av det fotografiska mediets möjligheter och material, från blanka fotopapper till enkla digitala utskrifter. Bland de förra sticker porträtten av det unga paret Alex och Lutz ut, som den ofta publicerade bilden där de iklädda enbart regnrockar klättrat upp i ett träd. De senare, som de hopskrynklade, monokroma fotopapperen, känns mer sökta och självrefererande. Här finns också flera intima, sexuellt laddade fotografier, som en närbild av en vagina, en erigerad penis halvt dold av en flygplansmåltid samt en naken man som urinerar på en grön kontorsstol. Särskilt den senare väcker påtaglig munterhet bland museets yngre besökare – vilket inte är så märkligt, även när de närmar sig porrens bildspråk präglas Tillmans nakenbilder av en försonande humor. I andra projekt finns en lågmäld, vardagspoetisk ådra, som i serien med underifrånbilder av flygplanet Concorde, tagna från parkeringsplatser, bakgårdar och fält i närheten av flygplatsen Heathrow. De suddiga, gryniga bilderna liknar mest av allt en amatörornitologs bildbevis av någon ovanlig fågelart. Men det är framför allt Tillmans skildringar av 90-talets hedonistiska klubbkultur som biter sig fast. Känslan att allt är möjligt, ruset, den svävande tidsuppfattningen. Men också ångesten och misären dagen efter, bäst gestaltad i en interiör från en ateljé full av tomma glas, flaskor, skräp och fimpar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18443, "headline": "Avicii till Norrköpingsfestivalen", "summary": "Rammstein, Green Day och Avicii. Där har ni de tre stora dragplåstren till den nya Bråvallafestivalen i Norrköping nästa sommar.", "article": "Under onsdagen presenterade Hultsfredsarrangörerna FKP Scorpio sina planer för festivalsatsningen vid Bråvalla flygfält i Norrköping nästa sommar. Och förhandsspekulationerna kring de största artisterna visade sig delvis stämma. Det blir tyska industrimetalbandet Rammstein, amerikanska punkbandet Green Day och svenska houseundret Avicii som ska agera de stora publikdragarna till satsningen som fått namnet Bråvallafestivalen. Det lär säkert behövas eftersom FKP Scorpio siktar på att festivalen ska locka upp till 40 000 besökare. Där har man satt gränsen för antalet besökare det första året. Området har dock en kapacitet på runt 100 000 besökare. För Avicii, eller Tim Bergling som han egentligen heter, blir det den enda spelningen i Sverige under 2013 och han spelar under festivalens sista dag, lördagen den 29 juni. Green Day är inbokade att spela på fredagen. Billie Joe Armstrong och hans mannar släppte nyligen plattan \"Uno\" som är det första av tre planerade albumsläpp det kommande året. Tyska Rammstein, som spelar på festivalens första dag, är sedan tidigare klara för två av FKP Scorpios tyska festivaler nästa sommar och är även inbokade till brittiska Download-festivalen. Senast den karismatiske frontmannen Till Lindemann och hans band besökte Sverige var i februari i år då man spelade i Globen i Stockholm. Festivalen hålls 27-29 juni, vilket är samma helg som den krisande festivalen Peace & Love i Borlänge. Biljetterna släpps under torsdagen och priset för en tredagarsbiljett landar på 1 595 kronor men då tillkommer 300 kronor för campingen. Endagsbiljetten kostar 595 kronor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18454, "headline": "CD-skivan fyller 30 år", "summary": "Från sent 80-tal ända fram till i fjol dominerade formatet musikindustrin. På måndagen fyllde cd-skivan 30 år.", "article": "Förra året tog den digitala musiken över den globala försäljningen av musik. Men fram till dess dominerade fortfarande cd-skivorna, skriver sajten NPR Music. Imponerande, med tanke på att cd-skivan på måndagen fyllde 30 år? Snarare helt naturligt. – Om man tittar på de senaste 110, 115 åren så har de största formaten alla dominerat under 20–30 år, säger Sam Brylawski, tidigare chef på USA:s kongressbiblioteks ljudavdelning, till NPR Music. Mycket handlar om att musikindustrin tjänar stora pengar på att sälja ny hårdvara, säger Sam Brylawski. – När 78-varvarna blev gamla och lp-skivorna tog över så kunde skivbolagen åter sälja saker som de redan hade sålt en gång. Och när cd-skivorna ersatte lp-skivorna på 90-talet så sålde man samma saker igen. Det är en kassako på det sättet, säger Sam Brylawski. Det var i Japan den 1 oktober 1982 som Sony presenterade den första cd-spelaren för hemmabruk, CDP-101, tillsammans med det första musikalbumet på cd-skiva – Billy Joels ”52nd Street”. Egentligen var den första cd-skivan med pop svensk, Abbas ”The Visistors”, men Billy Joel fick förtur ut på skivhyllorna. Den första tanken om det nya formatet formades av nederländska elektronikföretaget Philips, enligt sajten What Hifi?; så tidigt som 1974 hade Philips tagit fram idén om att använda en optisk disk för att lagra musik. De kommande åren slopade man dock tankar om fyrkanalsljud och en 20 centimeter bred skiva för att allt mer närma sig den cd-skiva vi känner i dag. Samtidigt började Sony ta fram en egen ”kompakt skiva” och oron för ett formatkrig växte allt större. Men i stället för att konkurrera om konsumenterna beslutade sig Sony och Philips för att samarbeta, och på en gemensam presskonferens 1980 presenterade man en gemensam CD-standard: CDDA (Compact Disc Digital Audio). Skivan skulle vara 12 centimeter i diameter, bestämde man. En teori om anledningen till detta ska ha varit att Sony ville att den skulle ha tillräckligt med utrymme för att Beethovens symfoni nr 9 skulle få plats. Den längsta kända versionen av ”Beethovens nia” var vid den tidpunkten Wilhelm Furtwänglers tolkning från Bayreuthfestspelen 1951 – 74 minuter lång – och fick precis plats på en 12 centimeter bred skiva. Anmärkningsvärt är att se hur mycket en cd-spelare kostade ett år efter lanseringen. Oavsett om man köpte Philips, Marantz, Sonys eller Hitachis variant så fick man räkna med att lägga ut runt 500 brittiska pund. Det motsvarar i dag ungefär 1.400 pund, nästan 15.000 svenska kronor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18466, "headline": "Lödig och ledig lyrik för alla", "summary": "Hur låter den store irländske poeten Paul Muldoon på svenska? Som en korsning mellan Malte Persson, Göran Sonnevi och Gunnar D Hansson. Anna Hallberg läser en formidabel översättning.", "article": "Översätta eller inte översätta? På förra årets bokmässa deltog jag i ett nordiskt seminarium som kretsade kring den frågan. Just när diskussionen började luta åt en konsensus kring hur sorgligt det är att vi inte längre läser våra grannländers litteratur på originalspråk, från svensk horisont: åtminstone danska och norska, höjde P O Enquist stämman. ”Översätt!” Jag kommer att tänka på det när jag läser Lars-Håkan Svenssons formidabla översättningar av den irländske poeten Paul Muldoon. Eller om man ska benämna honom amerikan. Muldoon bor sedan länge i USA och det är just spannet över det iriska, brittiska (jo, han har varit professor i Oxford också) och amerikanska som gör hans poesi säregen och intressant. I en behändig volym presenteras ett mindre urval av Muldoons hittills elva utgivna diktsamlingar, samt två nyskrivna dikter och avslutningsvis ett utförligt efterord. Naturligtvis bör man läsa Muldoons språkspänstiga poesi i original, på engelska, vilket inte borde vara så svårt för vår anglifierade samtid. Men i praktiken är det sällan som översättning och originalspråkläsning står i motsättning till varandra. Snarare tvärtom. ”En hare på Aldergrove” påminner mig om Muldoons författarskap, ger mig lust att återvända till ursprungsböckerna men gör mig också nyfiken: Hur låter Paul Muldoon på svenska? Ett svar skulle kunna vara: som en korsning mellan Malte Persson (känslan för rim och rytm, det goda humöret), Göran Sonnevi (det vardagligt narrativa, ett politiskt allvar som ibland ger sig till känna) och Gunnar D Hansson (kärleken till anekdoten, det specifika, kunskapen och beläsenheten). Muldoon skriver lödigt och ledigt, som i dikten ”Något annat”: När din hummer lyftes upp ur vattentanken för att bli vägd kom jag att tänka på vejde, på krapprot, på flyktigt indigo- bläck, på hur Nerval tyckte om att ta en hummer på promenad i en florstunn tråd, hur när ett passande antal dagar hade förlöpt (son front rouge encor du baiser de la reine) och hans förhoppningar om Adrienne gått i stöpet, han fann för gott att hänga sig med en kedja i en lyktstolpe, vilket fick mig att tänka på något annat och så på något annat igen. Dikten, liksom associationerna, rinner fram. I originalet också med hjälp av ljudlikheterna i ord som ”Nerval”/”interval” eller ”Adrienne”/”again”. Det fina med Muldoons dikter är att de håller både för petnoga närläsning och följsamt medglidande. Man kan fastna vid färgerna. Vejde: gul. Krapprot: röd. Indigo: djupblå. Eller fördjupa sig i den franske 1800-talspoeten Gérard de Nerval, som brukade promenera med sin hummer, döpt till Thibault, i koppel i Paris parker. Man kan fundera över relationen mellan diktens jag och du. Finns det några paralleller till Nerval och hans drömda kärlek ”Adrienne”? Vars ljudlikhet med Ariadne för övrigt får mig att tänka på den grekiska myten där det röda garnet – ariadnetråden – räddar Theseus ut ur Minotaurus labyrint. Hur dikt, galenskap, kärlek, dröm, vardag och död hänger samman. Om det är vi som tänker eller om det är myterna, trådarna, rimflätorna och orsakskedjorna som tänker åt oss. Om man vill trassla in sig i den härvan eller rulla vidare och tänka ”på något annat igen”. När det gäller Paul Muldoons poesi kan man välja den läsart som passar. Och, jag brukar inte säga det här, men hos Muldoon finns faktiskt något för alla. Vilket är en av förklaringarna till att han är så överöst med priser. Lars-Håkan Svenssons översättning är noggrann och sensibel. Kanske hade jag, när Muldoon beskriver en regnskur som ”hejdat sig just framför Golightlys gränd/så att det verkade som om en glasvägg/fallit omkull” valt att skriva ”så att det verkade som om en glasvägg/rasat ner” för att bevara bilden i liknelsen. Men det är petitesser. På det stora hela är ”En hare på Aldergrove” en fröjd att läsa. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18481, "headline": "Homer Simpson ger sin röst till Mitt Romney", "summary": "Republikanernas presidentkandidat Mitt Romney får oväntat stöd av Homer Simpson. Det framgår av ett Youtube-klipp som tv-bolaget FOX lagt ut.", "article": "I varje USA-val får presidentkandidaterna stöd av ett stort antal kändisar. Barack Obama har flest namnkunniga supportrar med bland andra Jay-Z och Beyonce i spetsen. Men nu får Mitt Romney hjälp från oväntat håll. Seriefiguren Homer Simpson röstar på republikanen i ett Youtube-klipp som publicerades i fredags av tv-bolaget FOX. I videon bestämmer sig Homer för att rösta på Romney eftersom han uppfann ”Obamacare”. När Homer Simpson har röstat färdigt får han se Mitt Romneys skatteunderlag, vilket leder till att han genast vill skvallra till pressen. Men när han försöker ta sig från vallokalen sugs han in i en maskin som dumpar honom i en kinesisk fabrik. Även i valet 2008 sögs Homer in i en maskin. Han försökte då rösta på Obama, men varje röst gick i stället till republikanen John McCain. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18489, "headline": "Koreanska poptåget har nått Sverige", "summary": "Den koreanska popmusiken har vuxit till en storindustri, och nu slår den stort även i västvärlden. Alla dansar ”Gangnam style”, och på fredag är det premiär för den första svenska k-popklubben.", "article": "Det är lördag den 22 september, klockan är två, och på Sergels torg i Stockholm framför 300 personer den bredbenta cowboyinspirerade koreografin till PSY:s låt ”Gangnam style”. En världshit med välproducerat dansgolvsbeat och oemotståndligt klistrig refräng – på koreanska. Sedan låten släpptes i juli har videon setts över 262 miljoner gånger på Youtube, PSY har gästat David Letterman och lärt Britney Spears koreografin i ”Ellen DeGeneres show”, toppat listor i Finland och Danmark och legat elva i USA. Evenemanget på Sergels torg är en av hundratals liknande flashmobbar världen över: Paraguay, Berlin, Polen, Bergen i Norge och Times Square i New York. Den sydkoreanska popmusiken, k-pop, är plötsligt överallt. Fyra av dem som dansar på torget är Felix Wo, Katarina Vlassova, Xinga Li, och Julyssa Diaz. På fredag startar de Sveriges första nattklubb för k-pop i Stockholm, och ett par dagar innan flashmobben träffas vi på en koreansk restaurang där de har planeringsmöte. – Jag har velat ha en k-popfest i ett par år, men då var tiden inte inne, säger Julyssa Diaz. Hon har lyssnat på k-pop i sex år. I början var hon ganska ensam om sitt intresse, men nu uppskattar hon att det finns runt tretusen svenska fans. Intresset för klubbkvällen har varit enormt. Folk kommer att flyga till Stockholm från andra länder, till och med från Sydkorea, bara för att gå dit. Klubben har varit planerad ända sedan i våras, men tajmningen har råkat bli osannolikt bra. – I början när vi kontaktade folk om klubben fattade de inte riktigt. Så kom ”Gangnam style”, och alla bara ”Jahaaa!” Vi har verkligen haft tur, säger Xinga Li. Historien om k-pop börjar för ungefär tjugo år sedan. Sydkoreas musikscen hade dittills mest handlat om folksångare, men plötsligt dök det upp band som influerats av amerikansk popkultur, rap och techno. 1995 bildades skivbolaget SM Entertainment, en lokal musikindustri började ta form, och en alldeles säregen popestetik växte fram. Den humoristiske rapparen PSY och hans monsterhit ”Gangnam style” är egentligen inte representativa för genren, som oftare är sockersöt, färgglad, befriad från sex och nakenhet – och oerhört genomtänkt. – När vänner frågar vad det är jag gillar med k-pop säger jag att det är pop som låter som om den är hög på kokain. Det är pop med mer av allt, inte bara musiken utan koncepten, kläderna, danserna – allt görs till ett paket som är väldigt flashigt och planerat in i minsta detalj, säger Julyssa Diaz. SME och de övriga skivbolagen som snabbt följde nöjde sig inte med att ge ut skivor – de blev talangagenturer och startade skolor för att skapa popstjärnor. Skivbolagen dammsuger landet på jakt efter barn med potential, och om de antas till skolorna får de en hård träning i sång, dans och mikrofonteknik vid sidan av den vanliga skolgången. De bästa får så småningom göra sin debut. Oftast sätts grupper ihop med upp mot ett dussin bandmedlemmar, alla med sina egna fans och sina egna stunder i rampljuset. Skivbolagen är popfabriker som matar ut unga, vackra, medietränade och otroligt professionella popstjärnor på löpande band. Och allt med dem är påkostat – videor, styling och konserter. Pelle Lidell är A & R-chef på Universal, och första gången han såg en k-popkonsert i Seuols arena tappade han andan. – Det är den största liveproduktion jag någonsin sett, det var som Coldplay plus U2. Jag har aldrig sett en publik gå så fullständigt i taket. Allt är hi-tech, glossigt, det är datoranimerat och otroligt koreograferat. Det är som att kliva in i ”Blade runner”, som att kliva in i framtiden! Det är overkligt. Jag har aldrig sett något liknande, och då har jag sett en jävla massa spelningar under min karriär, säger Pelle Lidell. Konserten han såg var med de största av skivbolaget SME:s artister. Pelle Lidell var nämligen tidig att hoppa på k-poptåget, och för sex år sedan inledde han och Universal ett samarbete med SME. Sedan dess har skandinaviska låtskrivare haft flera k-popmonsterhits, bland annat Girls Generations ”Hoot” och DBSK:s ”Mirotic” som båda sålt i ett par miljoner exemplar. Pelle Lidell fick tidigt in en fot på en mångmiljonmarknad – men när han inledde samarbetet med SME var det inte alla som förstod vad han sysslade med. – När jag berättade att en av mina låtskrivare haft en jättehit, sålt två miljoner och haft 45 miljoner visningar på Youtube sade folk bara: ”mm, eller hur”. Och jag var väl inte särskilt mån om att berätta mer. Varför bjuda in konkurrens, säger Pelle Lidell och skrattar. Men allt har förändrats snabbt. Det senaste året har Pelle Lidell blivit intervjuad om k-pop av tidningar som brittiska The Guardian och amerikanska Wall Street Journal. K-popen har vunnit mark i Europa och USA, inte minst med ”Gangnam style”, och skepsis har bytts mot försiktig respekt i branschen. – K-pop har fortfarande lite jönsstämpel bland musiksnobbar som inte har koll eller som är fördomsfulla mot asiater. Men jag brukar jämföra med hur vi såg på Hyundai på åttiotalet eller hur vi tänkte att ”made in Korea” betydde dålig kvalitet. I dag skulle jag köpa Samsung om jag letade efter en platt-tv. Lite samma grej kommer hända med popmusiken, även om det kommer att ta lång tid, säger Pelle Lidell. Nybyggarandan i Sydkorea smittar också av sig på musiken och k-popestetiken, och är en av sakerna som är så lockande med genren. – Det finns en positiv underton i allting som genomsyrar hela det Sydkoreanska samhället. En stor framtidstro som avspeglar sig i musikvideorna, säger Pelle Lidell. På den koreanska restaurangen där klubbplanerandet pågår finns det också framtidstro. Efter premiären hoppas gänget kunna fortsätta regelbundet, det ska kännas som att gå ut och festa i Seuol, säger Felix Wo, Julyssa Diaz, Katarina Vlassova och Xinga Li. Medan vi pratar kommer restaurangägaren fram och presenterar en sydkoreansk man som visar sig arbeta på handelskammaren; han får en klubbflyer. Han får sitta vid vip-bordet, skrattar klubbarrangörerna, där hela Sydkoreas ambassadpersonal redan är inbokade. De sydkoreanska myndigheterna har de senaste åren insett potentialen i k-pop som handelsvara och ekonomi, och satsar nu stort på den inhemska musikbranschen. Men det internationella genombrottet för k-pop är inte enbart positivt. Efter de senaste årens k-popexplosion börjar marknaden bli övermättad, säger Julyssa Diaz. Fler och fler skivbolag startas i Sydkorea, fler och fler band manglas ut. Hittills i år har över femtio k-popgrupper debuterat. – De flesta nya band kommer att försvinna snabbt. Jag tror att vågen kommer att mattas av lite nu, för att förhoppningsvis ta fart igen, säger Julyssa Diaz. Artikeln har tillfogats en rättelse. K-pop Non Stop tipsar om fem låtar för nybörjaren H.O.T – ”Candy” SNSD – ”Gee” Big Bang – ”Haru haru” DBSK – ”Mirotic” J J Project – ”Bounce” K-pop Det första och största k-popskivbolaget SM Entertainment startades 1995. Sedan dess har även bolag som YG Entertainment och DSP Entertainment startat k-popartistagenturer. 2011 startade Billboard en egen lista för koreansk pop, Korea K-Pop Hot 100. Den första ettan var Sistars ”So cool”. Bandet Wonder Girls var de första att ta sig in på den vanliga topp-100-listan i USA. De har också turnerat tillsammans med Jonas Brothers. K-pop är stort i Japan och Kina, och de sydkoreanska artisterna släpper ofta skivor på japanska. Bandet EXO finns i två versioner – EXO-M för Kina och EXO-K för Sydkorea – där två uppsättningar sångare gör samma låtar och samma videor samtidigt på olika språk. Klubben K-pop Non Stop är den första svenska nattklubben för sydkoreansk musik. Premiären är på fredag på Studion, Kulturhuset, Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18540, "headline": "Tomt malande testosteronrock", "summary": "I kanadensiska storsäljarna Nickelbacks småjobbiga och grabbiga bärsrock finns försonande drag i melodierna, och framför allt i allsångsrefrängerna. Men det är också allt.", "article": "Betyg 2. Rockmusik är ingen exakt vetenskap. Rockmusik är inte matematik. Summan av ett plus ett blir inte nödvändigtvis två. Det kan bli väldigt mycket mer, men också långt mindre. Kanadensiska Nickelback tar de två minst tilltalande sidorna hos två genrer som i grund och botten är varandras diametrala motsatser – och skapar något om möjligt ännu mindre tilltalande. Å ena sidan växte kvartetten runt nittiotalets mitt fram i något slags post-grunge, även om genombrottet dröjde till efter millennieskiftet. Chad Kroeger har den där gutturala vibratorösten som var och varannan amerikansk rocksångare e.EV (efter Eddie Vedder) siktat mot och riffen i de tyngre låtarna är precis så där trögflytande, tomt malande och sega som de bara är i riktigt tradig uddlös grungerock. Å andra sidan saknar Nickelback helt grungens introverta allvar (inte nödvändigtvis en dålig sak i och för sig), utan ligger textmässigt och i framtoning närmre den åttiotalistiska hårdrock som grungen var en reaktion på. Kroeger sjunger (och mellansnackar) hellre om brudar och bärs än ångest och mobbning. Även rent musikaliskt – särskilt misslyckat ironiska ”Rockstar”, genombrottshitten ”How you remind me” och de flesta balladerna – finns spår av hårsprejad melodiös hårdrock.Däremot saknas helt den androgyna sida som fanns i flertalet av de glammigaste åttiotalsbanden på den amerikanska västkusten och som dämpade eller balanserade upp det testosteronstinna. Kroeger och gitarristen Ryan Peake har i stället en småjobbigt rå, grabbig ton mellan varandra på scen. Ofta mynnar den på papperet omöjliga blandningen mellan grunge och åttiotalshårdrock ut i en kompetent och väldigt logisk radiorock. Med ett möjligen försonande drag i melodierna: säga vad man vill om allt det andra, men Nickelback kan faktiskt sno ihop allsångsrefränger. Särskilt spännande är det ju dock inte. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18543, "headline": "Malin Ullgren: Det är som om Joyce Carol Oates inte själv väljer när romanerna är färdiga", "summary": "Det finns skäl till att Svenska Akademien inte tilldelar Joyce Carol Oates Nobelpriset. Hennes superproduktion nämns ofta. Men man kan också se den som generositet.", "article": "Ni känner till uttrycket ”läshunger”. Det beskriver ett barns upptäckt av text, som leder vidare till böckerna. Hungern är så stark och så allomfattande, att även om böckerna är det bästa, kan vid bokbrist vilken text som helst duga. Vilhelm Moberg, till exempel, har skrivit om hur han desperat läste på barndomshemmets tidningstapetserade väggar. Det finns en annan hunger, i andra änden av den här textkedjan, som handlar om ett omättligt behov av att skriva. Skrivhungern, skämtsamt kallad ”grafomani”, uppfattas dock inte som lika gullig eller behjärtansvärd som barnets läshunger. En vuxen författare som inte kan sätta stopp för sin lust till ord och fiktion kan faktiskt förebrås sin stora produktivitet. En som ständigt avfärdas som grafoman är Joyce Carol Oates, vars senaste roman på svenska, ”Dykvinnan”, recenserades i förra veckan. Inte sällan anför de som i grunden uppskattar Oates att hennes superproduktion gjort det omöjligt för henne att få Nobelpriset. Jag har också tänkt ungefär så; det är ju naturligt att någon som så snabbt och så ofta släpper verk ifrån sig, inte kan hålla den höga klass som krävs för ett Nobelpris. Ur ett marknadstekniskt perspektiv kan man lugnt säga att Oates inte värnar sin exklusivitet, inte bygger någon laddad efterfrågan, eftersom läsarna mättas innan de ens hunnit känna lusten till en ny roman. Av det skälet hyser jag en växande respekt för Joyce Carol Oates. Hon kanske skriver därför att hon annars inte vet vad hon ska göra, vem hon är, inte vet hur hon ska tänka och känna om hon inte kan kanalisera sitt medvetande i romanen. Det är väldigt frestande att lägga hennes persona på analyssoffan. Har man läst Oates självbiografiska texter, framstår hennes kontrollbehov som en intressant kontrast till hennes romaner – som om de är det enda utflöde hon har för det fula och det svällande. Om jag släpper mina fantasier om hennes inre, tror jag i vilket fall att hennes romaner bättre bedöms som en helhetlig fantasi än som enskilda titlar. Något som inte enbart ska förstås inom två pärmar, utan som ett ännu oavslutat verk – vars punkt kanske inte sätts förrän Oates dör. Så kunde man resonera kring alla författarskap. Men jag tror att det i Joyce Carol Oates fall är viktigare och mer påkallat. Varför det är mer påkallat sammanfattades nyligen bra av brittiska författaren Rose Tremain: ”De som kritiserar henne för att skriva ’för mycket’ underskattar den energi som förs över från den ena boken till nästa.” (The Guardian, 7/9, min övers). Så är det. Hos Oates finns ett tryck, en rörelse, som inte upphör när en bok är slut, utan som tvärtom vidarebefordras mellan verken. Fram växer ett parallellt USA, en djupt komplicerad nation, och många decenniers amerikanska kvinnoliv. Det finns också något läsartillvänt i hennes generösa utgivning – som om Oates inte själv väljer när romanen är tillräckligt noggrant paketerad för att få läsas, utan som om vi läsare bjöds in att stå vid hennes sida, för att själva ta hand om arken som spiller från skrivaren och ut över golvet. Vår vana att se det tydligt bearbetade och behärskade som lite vackrare utmanas. Jag förstår om Svenska Akademien inte tycker att hon håller fullt ut för att belönas. Men om den någon gång ville dela ut priset till en oavslutad muralmålning, som beskriver något som fortfarande händer, finns ju Joyce Carol Oates. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18549, "headline": "På väg att spränga nya gränser", "summary": "I ”Den goda människan i Sezuan” gör Lo Kauppi två huvudroller i en: som kvinna och som hennes alter ego, en man. Jag kan misslyckas, men jag kan inte skylla ifrån mig. Rollen är fantastisk, texten är fantastisk, teater när den är som roligast.", "article": "Lo Kauppi, alltid upptagen med att spränga gränserna för kvinnorollen på scenen, har huvudrollen i ”Den goda människan i Sezuan” på Dramatens stora scen den 13 september. Egentligen är det två huvudroller. En ung kvinna som skaffar sig ett manligt alter ego för att försvara sina tillgångar och sitt barn: ”Gudarnas befallning att vara god och ändå leva, klöv mig som en blixt i två hälfter.” En pangroll, som regissören Eva Dahlman uttrycker det. Den passar dig som handen i handsken. Och att få spela två sidor av samma person? – Ja, i Evas uppsättning är det faktiskt en drömroll. Jag kan misslyckas, men jag kan inte skylla ifrån mig. Rollen är fantastisk, texten är fantastisk, teater när den är som roligast. Hon är en skådespelare med alldeles egen profil, ofta när hon står på scenen har hon själv skrivit och regisserat. Hon har spelat Ofelia i Lars Noréns ”Hamlet”, ”Jösses flickor – återkomsten”, men framför allt de egna produktionerna: ”Bergsprängardottern som exploderade”, ” Undercover” och ”Bergsprängardöttrar”. – Jag tycker bäst om när jag är medskapare. Men här behöver jag inte vara orolig för helheten. Jag gillar verkligen Evas Dahlmans politiska sätt att läsa pjäsen: Går det att vara god i dagens samhälle? Hur styr de ekonomiska villkoren vår moral? På Dramaten täcker enorma buntar av jeanstyg Stora scenen, i mitten står en liten boaserad tobaksbutik. Eva Dahlman har byggt vidare på Bertolt Brechts historia. Här sitter barn och syr jeans för billig export till väst. Vi går bokstavligen på deras fingrar, många av oss har mattor knutna av barn, som Eva Dahlman uttrycker det. – Och jag sitter här i H&M-linne och vet att när man köper något billigt då är det mycket dåliga arbetsvillkor i andra ändan, säger Lo Kauppi. Författaren gör den goda människan till kvinna och den hårda kusinen till en man? – När hon är tjejen Shen Te kör de bara över henne. Det är när Shen Te blir kille som hon sätter gränser, folk lyssnar. Jäkligt bra skrivet. Brecht har levererat ett antal stora kvinnoroller: Shen Te, mor Courage, Johanna från Slakthusen, bärare av pjäsens dilemma och inte i första hand någons fästmö eller på väg mot döden. Inte en Ofelia. – Problemet är att man så ofta ska komma in och vara vacker, piga, hora eller passopp. Bertolt Brecht var en stor teaterman och till hans talanger hörde att liera sig med smarta och karaktärsstarka kvinnor, både i kreativa och fysiska förbindelser. I arbetet med ”Den goda människan i Sezuan” hade han två medförfattare, först Margarete Stettin och sedan också Ruth Berlau. Hela tiden var han gift med skådespelerskan Helene Weigel, som bidrog starkt med sina rolltolkningar. Brecht beskriver det vilda kapitalistiska samhälle som präglade världen 1939. Västvärlden hade sett en rad enorma ekonomiska kriser som krossat många, Europa var på väg mot ett världskrig. Vad de ekonomiska villkoren gör med vår moral, den frågan känns aktuell nu också. – Det har gått långt, säger Lo Kauppi. Fram till 1980 minskade inkomstklyftorna i Sverige stadigt från 50-talet. Men från 1980 svängde kurvan och de senaste tio åren har de 10 procent som är rikast ökat sin inkomst med 88 procent. Vi borde tala mer om vad samhället tjänar på att det är så. Blir det verkligen fler jobb för att några tjänar väldigt mycket ? – Jag ser fler och fler utslagna, i ett sådant samhälle blir man rädd och girig. I pjäsen har klagomål om orättfärdigheter strömmat in till gudarna. De beger sig ned till jorden för att undersöka om någon följer deras bud. Om de hittar en enda god människa, slipper de ändra på det system som vår värld vilar på. De söker nattlogi, den enda som tar emot dem är Shen Te, prostituerad. Gudarna belönar henne med en summa pengar för att hon ska köpa en affär och leva ett godhjärtat liv. Men den nya tobaksaffären utnyttjas genast av hennes fattiga grannar. – Hon har sagt det mest för att skrämmas: Jag har en tuff manlig kusin, Shui Ta. När grannarna börjar supa och ha sönder affären blir hon desperat: Neej, nu går jag in och låtsas att jag är den där kusinen. Hon klipper av håret, gör en mustasch och sätter på en pälsmössa för att försvara sin affär. Shui Ta är en hänsynslös företagsledare som sätter folk på bar backe om det behövs. Ju mer sviken och utnyttjad Shen Te blir, desto hårdare blir kusinen. – Så växer situationen, jag har inte alls planerat att jag ska bli fabriksägare. Jag vill bara trygga mitt barns framtid. Shui Ta är en klättrare, en som själv har blivit ganska illa behandlad och tycker att han har rätt att roffa åt sig. Lo Kauppis Shui Ta bryter på finska och vet hur man dealar. Lite som männen hon hade runt sig när hon växte upp. – Shen Tes behov blir så starka, för att skydda sitt barn måste hon roffa åt sig. Till slut begår hon handlingar som är onda. Samtidigt har Shen Te sin egen kärna, därför blir hon kär i en arbetslös flygare. Han spelar medvetet på hennes behov av värme och hon finansierar hans drömmar. Kärleken som handelsvara: flygaren använder sin kärlek som en vara, precis som Shen Te när hon var prostituerad. – Hur ska man leva i den här världen? Jag tror att Brecht menade att den fria kapitalismen inte fungerar för individen. I dag är det faktiskt en modig pjäs. Jag hoppas att den når fram ... trots allt det här guldet, säger Lo Kauppi och sveper med handen genom luften. Bertolt Brechts världsrykte grundlades med ”Tolvskillingsoperan” , en enorm succé vid premiären 1928 i Berlin. När Hitler kom till makten 1933 lämnade Brecht, hans hustru Helene Weigel och deras medarbetare Tyskland. När pjäsen började skrivas 1939 bodde de i Sverige. 1954 fick Brecht och Weigel ett eget teaterhus för sin Berliner Ensemble i Östtyskland. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18552, "headline": "Evita är Perrellis drömroll", "summary": "Hon vill fortsätta jobba brett med musik. Men rollen som Evita är Charlotte Perrellis livs val. Det säger stjärnan inför premiären av Andrew Lloyd Webbers klassiska musikal på Malmö opera på fredag.", "article": "\"Evita\" på Malmö opera är något av en succé redan innan den börjat. Biljettförsäljningen har slagit rekord. Flera föreställningar i är redan slutsålda. Och nu hungrar uppsättningens stjärna, Charlotte Perrelli, efter applåderna. – Allt sitter inte i ryggmärgen. Vi har inte kört 50 föreställningar, och jag måste hela tiden påminna mig om vad jag ska göra. Men vi har ändå kommit så långt att jag börjar längta efter publik, säger hon. Berättelsen om den argentinska skådespelaren Eva Duarte, som gifter sig med politikern Juan Perón och blir den kontroversiella presidenthustrun Evita Perón har fascinerat. När hon dog i cancer 1952, 33 år gammal, var hon redan en ikon. När Malmö opera och regissören Linus Tunström sätter upp Andrew Lloyd Webbers klassiska musikal om Evitas öde fästs extra uppmärksamhet på hennes fattiga bakgrund, hennes resa från smutsen, och hennes rädsla att falla tillbaka. Skräp och sopor blåser omkring på scengolvet, och repstegar och hänger ner från taket för att symbolisera hennes resa. Charlotte Perrelli har övat inför rollen i två månader och på fredag, den 14 september, är det premiär. – Jag andas Evita, jag läser Evita, det känns som hela mitt liv kretsar kring denna människa. Uppvuxen på landet, i småländska Hovmantorp, med en karriär som började med en talangjakt i det lokala köpcentret Köplusten, och som fortsatte via dansband till bred tv-underhållnig och succé som schlagerartist, delar Charlotte Perrelli och Evita erfarenheten av att komma från en enkel bakgrund. – Jag känner igen kämparandan och glöden, allt det där med att komma från ett litet samhälle och ha en passion efter att lyckas och nå ut. Men jag är alldeles för snäll och skulle inte kunna klampa på människor som hon gjorde. Perrelli upplever heller inte sin bakgrund som ett hot på samma sätt som Evita gjorde. – Att bli bortpetad är jag inte orolig för. Jag har ett inre lugn. Det tror jag inte att hon hade. Och jag skulle lätt kunna bo i Hovmantorp igen. Det vore inte ett förfall för mig. Programledarjobb, turnera med \"Diggiloo\", flera album, och nu prestigefull musikalroll. Charlotte Perrelli jobbar brett. Men det finns en gemensam nämnare. – Nästan allt jag gör handlar om sången. Jag är sångerska och jag gillar musik, och det är därför jag är i den här branschen. Att spela Evita är ett drömjobb. Men det betyder inte att den nu 37-åriga Charlotte Perrelli kommer att koncentrera sin karriär till musikaler. – Det här var mitt livs val. Det tror jag att jag kommer att känna även när jag blickar tillbaka, hur den än mottas. Jag har en drömroll till som jag vill göra, men jag kan inte avslöja vilken. Jag kommer göra andra saker emellan. Jag vill spela in ett nytt album och det finns programledarförfrågningar och sådant som hänger i luften. Det är det som är fantastiskt med mitt arbete, att jag får möjligheten att göra olika saker. Charlotte Perrelli Ålder: 37. Bor: Stockholm. Familj: Sönerna Angelo och Alessio med tidigare maken Nicola Perrelli. Aktuell: Spelar Evita Peron i musikalen \"Evita\" på Malmö opera, 14 september 2012 till 20 januari 2013. Tidigare musikalroller: Belle i \"Skönheten och Odjuret\" på Göta Lejon i Stockholm 2006, och Maria Magdalena i West Ends turnerande uppsättning av \"Jesus Christ Superstar\" 2003. Karriär: Dansbandssångare mellan 1987 till 1999 i bland annat Wizex. Vinnare av schlager-EM 1999 med \"Take me to your heaven\". Segrare i Melodifestivalen 1999 med \"Tusen och en natt\" och 2008 med \"Hero\". Utslagen i \"Melodifestivalen\" 2012 med låten \"The girl\". Medverkat i flera tv-produktioner, som \"Super troupers\", \"Talang\" och \"Vem tror du att du är?\". Turnerat med \"Diggiloo\" och \"Rhapsody in Rock\". Har spelat in sju soloalbum, varav det senaste, \"The girl\", släpptes i mars 2012. Charlotte Perrelli om... ... att medverka i Melodifestivalen en fjärde gång: \"När jag gick in i tävlingen för tredje gången kände jag att det var för tidigt. Jag trodde aldrig jag skulle vinna, jag hade aldrig den ambitionen. Jag bara kände att jag ville göra det en gång till. Nu är det inte aktuellt inom de närmaste åren. Sedan vet man aldrig hur det blir om tio år.\" ... dansband: \"Det funkar inte så bra med dansband i dag. Det känns som om den tiden tyvärr har peakat. Och jag säger verkligen tyvärr, för jag tycker det var kul att det fanns en musikform som var en kulturell folkfest för vårt folk, där vi fick ta i varandra.\" ... nackskadan efter bilolyckan tidigare i sommar: \"Den är okej, till och med ganska bra. Men jag kan känna att det knakar ibland och det har det inte gjort förut. Men jag är inte orolig och går inte omkring och har värk.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 18579, "headline": "Bonniers firar Cage med ljudkonst", "summary": "John Cage fyller 100 år och det ger Bonniers konsthall anledning att fira. Det gör man med utställningen ”Mer än ljud” som tittar på hur musik används i samtidskonsten.", "article": "Titeln ”Mer än ljud” antyder att det i höst handlar om musik på Bonniers konsthall. Alltså inte bara konst som hörs utan som faktiskt spelar musik. Den klassiska ljudkonsten har tonats ner, och i stället handlar det om olika sätt att använda och skapa musik i samtidskonsten. Utställningen är ett led i att konsthallen tidigare lyft in filmen, teatern och litteraturen. Nu är det musikens tur. Folkmusik, Kraftwerkssyntar, Beethoven och en orkester av obskyra möbler ingår. Ytterligare en anledning till att musiken får ta plats just nu är att den världsberömde amerikanske tonsättaren John Cage, just i dag skulle ha fyllt 100 år. Hans inflytande på den samtida konstmusiken och ljudkonsten går inte att överskatta. Cage fick exempelvis omvärlden att lyssna på ljuden omkring musiken, de naturliga ljuden, de vardagliga. Flera av de konstnärer som medverkar i ”Mer än ljud ” erkänner influenserna, var och en med sin egen hållning till Cage. – Oavsett om man känner till John Cage eller inte har han betydelse för alla som håller på med ljudkonst och musik, även experimentell pop, säger Carl Michael von Hausswolff, som skrattar när jag kallar honom den största inom svensk ljudkonst i dag. Åtminstone har han hållit på längst och deltar på utställningen med inspelade röster från andevärlden i ett nyskrivet verk. För Ayse Erkmen, stjärna på den internationella konsthimlen, är John Cage en ljudskulptör. – Jag känner igen mig i det men även i hans sätt att bygga samman små delar i repeterande mönster, säger hon. Ayse Erkmen står i sin ljudinstallation ”Ghost”, ett verk byggt på en kanon av Beethoven reducerat till bara sopranstämmorna. På Venedigbiennalen i fjol byggde hon ihop ett vattenreningssystem, där vattnet hämtades från stadens kanaler och slutade som drickbart. En skulptur av ledningar. Britten Scanner anknyter medvetet till Cage i sitt verk ”Hiss concrête”, vars titel anspelar på 1950-talets musikstil music concrête och består av inspelade hissljud, klockor, grindar och röstmeddelanden. Verket spelas i konsthallens hiss. – Du hör Cageinfluenserna i hans musik, men för en hiphopmusiker som Timbaland betyder Cage ingenting om du frågar honom. Det är snarare den teknologiska utvecklingen som gett dagens musiker möjligheten att göra musik av vilka ljud som helst, säger Scanner som arbetat inom reklam, film och med popmusiker som Brian Ferry och Radiohead. En dj, ett par tonsättare, flera som verkar både inom bildkonsten och konsertvärlden – den unge curatorn Theodor Ringborg har fått ihop en varierad skara konstnärer att samsas om utrymmet på Bonniers konsthall. Det puttrar, pyser och knäpper, men det låter som musik. I kväll inleds utställningen ”Mer än ljud” med en stor jubileumskonsert till minnet av John Cage, som skulle ha fyllt 100 år i dag, på Drottningsholms slottsteater. Skådespelaren Stina Ekblad, ljudkonstnären Carl Michael von Hausswolff och popartisten Anna von Hausswolff är några av dem som framträder. Konstnärerna som ställer ut på Bonniers konsthall: Ayse Erkmen, Istanbul. Haroon Mirza, London. Susan Philipsz, Glasgow. Scanner, Storbritannien. Susan Hillers elektroniska klockor spelar i Vasaparken. Till utställningen skapas ett soundtrack av Hans Berg, house- och electromusiker som bland annat gjort musiken till konstnären Nathalie Djurbergs animationer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18589, "headline": "Alla spelar franska på Musikaliska", "summary": "Trots en tuff ekonomisk situation har -publiken lärt sig hitta till det nya konserthuset Musikaliska i Stockholm. Höstens ”Vive la musique” går i franska toner.", "article": "Än så länge är Musikaliskas konstnärlige ledare Fredrik Österling optimistisk. Han ser en konstnärlig energi, men frågetecknet är hur politikerna ser på verksamheten. – Vi hade kulturlandstingsrådet Anna Starbrink på invigningen i september 2011. Hon framhöll kulturgärningen, men också att Musikaliska inte byggde på ett politiskt beslut. För konserthuset har vi ingen offentlig finansiering, som exempelvis konkursdrabbade Barnpalatset hade, trots att vi i vår organisation möter 45 000 barn årligen. Muskaliska vid Nybroviken har alltsedan den pampiga öppningsveckan i september 2011 haft nästan dagliga konserter. Sammantaget har man nått en publik på över 100 000 personer. – Det är jättebra att vi har lyckats öppna huset, men alla som följer med i medier om turer runt nya konserthusprojekt vet att det behövs investeringar. Musikaliskas ekonomi är oerhört pressad. Orkestern har en finansiering som täcker lönerna och knappt mer. Fredrik Österling tycker att det är bisarrt att Blåsarsymfonikerna som enda professionella orkester i Sverige tvingas dra in pengar för att göra det möjligt att engagera dirigenter och solister. – Att vi anmodas lösa våra egna ekonomiska problem är helt i linje med dagens kulturpolitiska linje. Bra, men verksamheten måste ändå balanseras gentemot offentliga bidragsgivare. Även staden borde visa lite ansvar. Stockholm har ändå den största svarta marknaden för musiker. Men till hösten är det franskt som gäller på Musikaliska. ”Vive la musique” invigs i helgen i nära samarbete med franska ambassaden. – Med Frankrike som utgångspunkt vill vi ta reda på vad som gör livet värt att leva. Musiken står givetvis i fokus men vi öppnar med Marianne Ströms fotoutställning om Maraiskvarteren. Trumpetaren Håkan Hardenberger träder i höst fram som dirigent för Blåsarsymfonikerna. Stockholm early music festival fortsätter också med sina kuddkonserter. När de prestigeladdade Nordiska musikdagarna inleds den 10 oktober sker det på Musikaliska. Där blir det också barhäng varje dag. – Vår ambition är att ge Musikaliska ett helhetskoncept. Därför kommer bistron numera att ha öppet varje kväll med en kompletterande öppen scen, säger Fredrik Österling, som just har beslutat att den franska satsningen också ska fortsätta i vår. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18596, "headline": "Moderna gör festival för litteratur", "summary": "Moderna museet startar en litteraturfestival. Det är helt i linje med museichefen Daniel Birnbaums ambitioner att få saker att hända mellan konstarterna.", "article": "I förrgår kunde DN berätta att Stockholm ska få ett internationellt litteraturens hus inom några år. Ett projekt som hyllas mangrant i stadens litterära liv. Men Stockholms litteraturscen växer även på andra håll. En riktigt stor händelse är en tre dagar lång internationell litteraturfestival på Moderna museet nästa höst. Festivalen ska vara inriktad på samtiden, på aktualiteter och bjuda in representanter från alla kontinenter. Den ska ha utblick mot andra konstarter och vetenskap. Ambitionen är helt i linje med Moderna museets chef Daniel Birnbaums intentioner att föra samman konst av olika slag. Fusioner som han under sina år utomlands ofta stött på, bland annat i Frankfurt am Main, Tyskland, där Birnbaum var rektor på konsthögskolan. – Det mest spännande inom kultur händer mellan konstformerna. Därför ska museet vara en plats där konstarterna kan mötas. Redan i dag har vi ett antal sådana aktiviteter vi är mycket nöjda med, säger Daniel Birnbaum. Moderna museet samarbetar för närvarande med Södertörns högskola, som förlagt öppna föreläsningar till museet. Det ger något extra när en väl insatt forskare eller författare står framför det konstverk föreläsningen är förknippad med. Ett annat exempel är de offentliga samtal museet ordnade med flera rockstjärnor, bland andra Patti Smith och Marianne Faithful, vilka spelade på den nystartade festivalen Stockholm Music & Arts i början av augusti. Om Oslos litteraturhus varit en inspiration för det som ska bli Stockholms motsvarighet, så har den nyligen avslutade tredje litteraturfestivalen i Louisiana, den danska konsthallen, varit en förlaga för Modernafestivalen. Under fyra dagar i förra veckan tog den danska festivalen emot 12 500 besökare. Dess familjära prägel med närhet till de gästande författarna har lovordats. De som tagit sin idé till Moderna museet är konstproducenten Margareta Petersson och översättaren Stefan Ingvarsson. De menar att det finns klara poänger med att plocka in litteratur och böcker på ett konstmuseum. – Lyfter man ut litteraturen från de rum där den vanligtvis befinner sig når man en ny publik, särskilt när det gäller festivaler, säger Stefan Ingvarsson som i höst träffar förlag och kulturinstitutioner för att få ihop ett startkapital. Moderna museet upplåter sina lokaler men har i övrigt inga medel att finansiera festivalen. De två stora redan befintliga samlingspunkterna för litteratur i Stockholm är Kulturhuset och ABF. Ingemar Fasth, producent för Kulturhuset, välkomnar både en ny festival och ett litteraturhus. – Det behövs flera arenor för det intelligenta samtalet. Ju fler spelplatser det finns som uppmuntrar till läsning och samtal kring litteratur desto bättre. De lyfter fram litteraturens betydelse, säger Ingemar Fasth. Kulturhusets litterära scen står på egna ben och växer. Ingemar Fasths mångåriga koncept ”Internationell författarscen” har varit så framgångsrikt att Malmö och Köpenhamn kopierat det. Nästa vår introduceras en ”release-scen” för nya böcker. Hösten på Kulturhuset och ABF Kulturhusets ”internationell författarscen” tar i höst emot Jeanette Winterson, Lydia Davis, Colm Tóibín, Rosa Liksom, Linn Ullman, Alan Hollinghurst, Lizzie Doron, David Foenkinos och Karl Ove Knausgård. Barbro Lindgren, Åsa Larsson, Jonas Gardell, Nina Björk och Lena Andersson deltar i ”På djupet”, Kulturhusets fördjupande samtal kring pågående författarskap. ABF har flera dagliga arrangemang runt om i Stockholm. I höst anordnas samtal och föreläsningar med bland andra Göran Greider, Clarence Crafoord, Johan Fornäs, Tiina Rosenberg, Bengt Göransson, Henning Mankell, PC Jersild, Inger Alfvén, Mikael Niemi, Sverker Sörlin och Nina Lekander. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18602, "headline": "”Börk ehula hula” är norska, inte svenska", "summary": "Är den ”svenska” kocken i Mupparna verkligen svensk? Nej, han är norsk, tycker en enig svensk expertkår i tidskriften Slate, som bestämt sig för att reda ut frågan en gång för alla.", "article": "Om en amerikan möter en svensk är sannolikheten stor att vederbörande frågar vad svensken tycker om antingen Abba, Ikea, Stieg Larssons deckare, offentlig sjukvård eller den svenska kocken i Mupparna. Det konstaterar Jeremy Stahl i den amerikanska tidskriften Slate. Han är själv gift med en svenska, och han berättar att just kockfrågan var en av de första han ställde till sin blivande hustru. – Jag förstår inte vad det är som är roligt, svarade hon kyligt. Nu kallas ju den vimsiga figuren i barnprogramsuccén Mupparna för ”The Swedish Chef”. Men det faktum att kockens babbel beskrivs som svenskt är både förvirrande och irriterande för de flesta svenskar, menar Stahl, som bestämt sig för att gå till botten med frågan. ”Vad som alltid slagit mig är att kockens förlaga troligen är den sjungande norskan snarare än svenskan”, svarar filmprofessorn Maaret Koskinen vid Stockholms universitet i ett mejl till Stahl. Även om många svenska dialekter ligger nära de dominerande norska dialekterna i sin sjungande diktion är skillnaderna tillräckligt stora för att svenskar ska lyssna in mer norska än svenska i kockens gafflande, konstaterar Stahl. Det gör till exempel Cecilia Browning, föreståndare för House of Sweden i Washington, där den svenska ambassaden är inrymd. – Jag tycker det låter mycket mer norskt, säger hon i Slateartikeln. Browning berättar att hon får frågan om den svenska kockens minst två gånger om året, och hon har åtminstone tio gånger ombetts översätta vad det är han säger. Amerikanen Michael Moynihan har bott länge i Sverige och grundade en engelskspråkig tidning i Stockholm. Hans erfarenhet är densamma som artikelförfattaren Stahls: att många svenskar blir djupt irriterade när de får frågor om spånskivemöbler, ”Dancing Queen” och innebörden av ”börk, börk, börk”. Britt-Marie Forslund på svenska ambassaden i Washington bekräftar för Stahl att de tre ämnena Ikea, Abba och kocken toppar listan över de vanligaste ämnena amerikaner vill avhandla kring Sverige. Hon är oftast stolt över Abba, säger hon, men hon protesterar lite när kocken kommer på tal. – Han låter inte svensk i mina öron. Vad är det då kocken säger? Det kan låta ungefär så här: ”Börk Börk Börk. Ehula Hule de Chokolad Muus”. Det är också rubriken på en briljant nördig artikel i Språktidningen av lingvisten och ledamoten i Svenska Akademien Tomas Riad. Han gör där en uttömmande akademisk utredning om vad det är för betoningar och lexikala toner som gör att man uppfattar kockens börk börk som ett skandinaviskt lingo. Riad skriver att svenskar ofta uppfattar att det kocken pratar – om än obegripligt – är något slags norska på grund av hans stigande och fallande toner. Tillfrågad i Slate om vad han själv tycker svarar Riad: – Jag kan se var det kommer ifrån, men det låter inte som svenska i mina öron. Det är inte roligt för oss, det är roligt för andra. Det finns faktiskt en svensk person som tidigt hävdade att han själv var förlaga till Mupp-kocken, Lars ”Kuprik” Bäckman. En 16-årig Bäckman gjorde 1969 ett katastrofalt framträdande i en tidig version av tv-programmet ”Good Morning America”. Han skulle tillaga lax och fick sådan nervös tunghäfta att han bara fick fram gutturala läten, inte olika Mupp-kockens. Bäckman har i dag en cateringfirma som han kallar ”The Swedish Chef”. Men denna historieskrivning dementerades redan 2001 av Jerry Juhl, en av Mupparnas manusförfattare. Juhl berättade då att han och Mupparnas skapare Jim Henson suttit i timmar och fnittrat medan de mejslade ut kockfiguren, och inte en enda gång hade Henson nämnt någon verklig svensk kock. Nej, Henson hade lyssnat på ett band med en snabbkurs i svenska medan han pendlade till och från jobbet och härmat ljuden gång på gång tills han tyckte han fått fram ett tillräckligt kul babbel. Senare skrev Juhl faktiskt in babblet i manus. Varken Juhl eller Henson lever i dag. En annan sak som talar emot Bäckmans teori är att han kommer från Dalarna. Tomas Riad konstaterar i sin artikel att dalmål är en av de svenska dialekter som kockpratet definitivt inte kan vara mallat efter. Om nu hurly-burly-börk-börk-muppen trots allt skulle anses vara en svensk kan man ju också ställa sig frågan: Varför är han kock?  (För den som vill höra fler drifter med svenska: Redan 1968 gjordes en parodi på Ingmar Bergmans filmer med ”svenskklingande” tal, ”De Düva”.) ", "article_category": "culture"}
{"id": 18608, "headline": "Suzanne Brøgger: ”Brev till prinsen av Mogadonien. Jag har sett den gamla världen försvinna – var är mina örhängen?”", "summary": "Suzanne Brøgger gör upp med Danmark, tidsandan och hela världen i ”Brev till prinsen av Mogadonien”. Malin Ullgren läser en uppslagsrik författare med livserfaren gestik.", "article": "”Bekännaren frågar sig vem hon blev, memoarförfattaren berättar vem han mött”, skrev Ingrid Elam på dessa kultursidor i veckan när hon recenserade Per Wästbergs nyutkomna ”Ute i världen. En memoar”. Elam skiljer bekännelsen och memoaren åt delvis med hjälp av författarens kön – chansen/risken att det är en man som minns sitt liv ökar exponentiellt om genren är ”memoar”. Sant. Och genast pockar undantaget på uppmärksamhet: Suzanne Brøggers ”Brev till prinsen av Mogadonien”. Hennes nu översatta uppgörelse med Danmark, tidsandan och hela världen (på danska 2010) är visserligen konstruerad som en brevberättelse men är intressant i sin brist på just bekännelse och i sitt överflöd av ”betydelsefulla människor jag mött”. Denna brevskildring skrivs av en ”fru Z” och vänder sig alltså till en prins av landet Mogadonien, uppkallat efter sömnmedlet Mogadon. Prinsen är förmodat prins Henrik, som fru Z mött på en bal på slottet. Brøgger skriver en essäkonst på speed, en stil jag uppskattar, med all dess vindlande bildnings- och associationsrikedom. Dessutom underhåller hon nu med en salongston, en sirlig gestik i meningarna som understryker hela bokens grundton: kulturvärlden har gått under; här kommer ett vittnesmål om dess forna storhet, en brevskildring i upplysningens anda! Madame de Staël beskrivs som ett tidigt ideal, och något av hennes värld skymtar också i Brøggers danska tappning. För att vara en bok om förfallet och den mänskliga andens tillbakaveckling, tycks fru Z vara tryggt omgiven av förfinade typer; gräddan av skandinavisk och internationell kulturelit. Där finns ett provocerande drag i boken, ett främlingskap för vanligt fôlk, helt enkelt. Men massan i Brøggers tappning är snarare en liknöjd, kvartslitterat ekonomisk medelklass än den utfattiga analfabeten. Man kan anta att Suzanne Brøgger och fru Z delar världsbild – ändå duger inte ”Prinsen av Mogadonien” som enda bevis. Här pågår naturligtvis också en rollek. Fru Z är muntert amper, det tunga hon själv upplevt i livet hemlighålls uttryckligen. Hon uttalar sig med samma självklarhet om världslitteraturen som hon använder ordet ”neger” utan en vidhängande kommentar till ordets problematik. Det är inte många kvinnliga författare som tar på sig en författarroll med den här sortens grandeur, till synes trygg med att den egna stämman är intressant i allt den kommenterar – utan att bekänna. Det är en av anledningarna till att gilla ”Prinsen av Mogadonien”; den stora, livserfarna gest som den spelar med. Också för att den är så uppslagsrik i sin världsbild. Det är lätt att hålla med fru Z om den danska politikens tragikomik, om bristen på faktisk kunskap om flyktingars situation i ett asylsnålt land, om det kvävande arabhatet, om bildsamhällets attack på det skrivna. Ibland önskar jag att Brøgger använde sin skarpsyn till att fokusera i stället för att svepa över alltet. Vad skulle hon komma fram till om hon uppehöll sig längre vid till exempel den danska, statligt sanktionerade främlingsfientligheten? Ibland gnäller hon för osorterat och är för kokett kring alla framstående människor hon möter, för blind för sina privilegier. I nästa stund naglar hon fast en karaktärsbeskrivning på första försöket. Om Susan Sontag: ”Om medkänsla inte var hennes starka sida hade hon som alla stora narcissister en utvecklad förmåga till delaktighet.” Eller den här, ett annat vikt öra i mitt exemplar: ”Döden är ett tolkningssammanbrott, som vissa kallar G-d”. Strålande! ", "article_category": "culture"}
{"id": 18613, "headline": "Många britter vill spela Dickens i Stockholm", "summary": "Över 600 brittiska skådespelare vill spela Dickens i Stockholm i december. I veckoslutet har uttagningarna gjorts", "article": "– Jag älskar Dickens och hans figurer, säger Lewis Rae. Han är en av 638 brittiska skådespelare som konkurrerar om sex roller i uppsättningen av Charles Dickens ”A Christmas carol” på Maximteatern veckorna före jul. Nu sitter Lewis Rae och väntar på sin tur att få visa upp sig inför föreställningens regissör Pernilla Isedal. ”A Christmas carol” håller på att bli en jultradition på Maximteatern. Det här blir fjärde året som Dickens julberättelse spelas – på originalspråk och med många engelska julsånger. – Dickens skrev på sitt sätt, på sitt språk. Det skulle inte fungera lika bra på svenska, säger regissören Pernilla Isedal. Pjäsens barnroller görs av svenska 9–11-åringar. Men i vuxenrollerna är det brittiska skådespelare. Några fortsätter flera år, som Ted Merwood som gör huvudrollen som Ebenezer Scrooge, och Clive Marlowe. Men föreställningens övriga sex skådespelare plockas ut det här veckoslutet. I år är det tre gånger fler än någonsin tidigare som skickat in ansökningar. – Ryktet om Dickensuppsättningarna i Stockholm har spridit sig, konstaterar Pernilla Isedal. Men kanske finns det en förklaring till. I år är det 200 år sedan Dickens föddes. Jubileet har uppmärksammats stort, inte minst i England. – Många engelska skådespelare vill spela Dickens. De älskar hans berättelser och språk, säger Pernilla Isedal. Alla 638 som sökt rollerna kallades inte till veckoslutets uttagning. Nu i slutfasen återstår 38. Lewis Rae, som är frilansande skådespelare, har förberett sig varje dag i två veckor, berättar han. – London 1843. En bittert kall, dimmig, mörk december – på julafton! får Lewis Rae läsa ur manuskriptet när det är hans tur. Han får pröva på flera rollfigurer, med Ted Merwood och Clive Marlowe som sparringpartner innan Pernilla Isedal är nöjd och släpper honom. Om en vecka får han och de andra som var med på helgens audition besked. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18646, "headline": "Maria Schottenius: ”Han stjäl min bil, han stjäl min bil” tjöt jag det gällaste jag kunde", "summary": "Det var helt okej att vara tillbaka i stan och jag började packa ur bilen. Men efter ett par vändor med påsar stannar jag utanför porten. Det sitter en främmande man på förarplatsen i min bil.", "article": "Vi älskar Saab. Vi älskar bilar. Trots allt, vi måste ställa upp för Saab i dag!” De blå overallklädda Saabanställda sjunger och gungar och vägrar tappa sugen, mot alla odds. Jag njuter av de halländska hemlandstonerna i tv-sändningen av Falkenbergsrevyn på Vallarna. Det hade varit en lång körning från kust till kust, Saaben var fullpackad och på taket låg en matta från Kasthalls fabriksförsäljning. En enorm gulgrå rulle på 3x3 meter, som sköt ut framtill. Bilen såg ut som en hemvävd kanon. Eftersom familjen höll till på annat håll och jag var ensam med mattan hade jag funderat mycket på hur jag skulle få in den, men tänkte att det löser sig. Och var skulle jag ställa bilen på den överfyllda gatan? Det skulle väl också lösa sig. Det långsamma, tillitsfulla lantlivet hade ännu inte gått ur kroppen och det var ljummet och skönt i sommarkvällen. Helt okej att vara tillbaka i stan. Jag började med att packa ut blommorna. Fyra långa, gängliga pelargoner, som skulle få några månaders övertid på fönsterplats. Efter ett par vändor med påsar stannade jag utanför porten och trodde att jag såg i syne. Det satt en främmande man på förarplatsen i min bil. Det första jag tänkte var: Är han förbannad för att jag parkerat fel och ska rätta till bilen? Det andra. Han snor min bil! Jag flög fram som en projektil, slog ursinnigt på vindrutan och upplyste honom skrikande vems bilen var. Men han rivstartade och vägrade titta upp på den vilda kvinna som hängde sig på rutan och bankade. ”Han stjäl min bil, han stjäl min bil” tjöt jag det högsta och gällaste och hemskaste jag kunde. Han bara fortsatte. Då hängde jag mig på karmen på bilen och sprang bredvid och skällde och bankade; illvrålande, rasande. Bara en sådan sak. Han kunde mejat ner mig hur lätt som helst. Men plötsligt gjorde han en gir åt andra hållet och slängde av mig, som ramlade i gatan, medan han på tjutande däck for i väg. Jag slog mig bara lite men var fortfarande topp tunnor rasande. En hel hoper medlidsamma vittnen kom från alla håll. Några sa till mig på skarpen att jag var vansinnig som hade hängt mig på bilen, och det kan man verkligen hålla med om. Men man blir kanske värre av sin sort i krislägen, och jag vägrar uppenbarligen att gå med på att någon tar mina grejer. Offrar hellre livet. Till saken hör att biltjuven körde ner på en gata som var en återvändsgränd. Två obegripligt snälla människor, som utgick från att han skulle komma farande tillbaka, blockerade vägen med sin bil, så att han i så fall skulle damma rakt in i den. En annan ringde polisen, som snabbt var på plats med två patruller. Medan adrenalinet fortfarande pumpade i min kropp, försökte en kvinnlig polis att få ur mig ett signalement och rapportera vad som hänt, ringde den andra patrullen som nere i backen hade hittat en tom Saab med en stor matta på taket. Jag skulle gärna ha bjudit alla snälla vittnen på tårta, men vi hade ju annat för oss, poliserna och jag. Niklas hade befälet, och befallningen blev att bilen skulle bärgas för att säkra fingeravtryck. Mörket föll. Jag fick låna en filt att svepa in mig i. Medan bilen bärgas i natten vandrar Niklas och jag gatan upp med den långa mattan mellan oss, in i huset, upp i lägenheten. Ha. Det löste sig med både mattan och parkeringen. Och jag känner mig som en buskiskvinna ur Falkenbergsrevyn. ”Vi älskar Saab. Vi älskar bilar. Trots allt, vi måste ställa upp för Saab i dag!” ", "article_category": "culture"}
{"id": 18665, "headline": "USA:s videojätte satsar på Sverige", "summary": "Den stora amerikanska video on demand-tjänsten Netflix kommer till Norden. Men lanseringen oroar inte de svenska nätfilmsaktörerna Voddler och SF Anytime.", "article": "Allt fler svenskar hyr sina filmer på nätet. I går berättade den amerikanska video on demand-tjänsten Netflix att även den satsar på den nordiska marknaden. Innan året är slut hoppas företaget kunna erbjuda sina tjänster till svenska kunder. Netflix är en av världens största prenumerationstjänster för internetdistribuerad film och har 27 miljoner betalande prenumeranter i USA, Kanada, Latinamerika, Storbritannien och Irland. I exempelvis USA kan en kund se företagets filmer för motsvarande 54 kronor i månaden. Företaget skriver i ett pressmeddelande att de ska erbjuda ”ett stort utbud av inhemska och internationella tv-program och filmer” till sina nordiska kunder. Men den amerikanska filmjättens intåg på marknaden oroar inte de svenska nätfilmsaktörerna. – Vi sysslar med hyrfilm av de senaste dvd-släppen och de sysslar med månadsabonnemang av filmer som redan släppts på dvd. Så om de fortsätter arbeta som de gör i USA och England så kommer de bara ha de äldre Batman-filmerna när vi visar den senaste, ”Dark knight rises”, säger Voddlers Anders Sjöman. Voddler menar att den största konkurrensen förblir den från pirater och att fler lagliga aktörer kan hjälpa varandra att etablera betalvanor på nätet. – Vår inställning är att det här är bra för hela branschen, ju fler lagliga tjänster desto bättre, säger Anders Sjöman. Samma förhoppning har SF Anytimes vd Jonas Dahllöf. – Man kan vända och vrida på det här på olika sätt. Vod-marknaden är liten i dag, men i stark tillväxt. Jag tror att en viktig positiv effekt med Netflix intåg är att man får in ytterligare ett legalt alternativ som kan lära konsumenten att se på film legalt, säger han. SF Anytime ökade sin omsättning med 52 procent förra året och Jonas Dahllöf tycker att bilden av en marknad där olika aktörer äter upp varandras intäkter inte är relevant. – Det är viktigt att se att olika typer av affärsmodeller inte nödvändigtvis kannibaliserar på varandra, säger han. Förutom att de svenska tjänsterna erbjuder hyrfilm, medan Netflix är en prenumerationsbaserad tjänst som erbjuder äldre filmer, har de svenska företagen en annan fördel. Tiden. – Netflix måste börja fiska efter licenser i samma rättighetspool som alla andra. När de nu går in på en ny marknad har de ingen fördel av att ha många titlar i USA. De börjar från scratch, säger Anders Sjöman. Kommer Netflix intåg på marknaden att pressa priserna? – De har som sagt mest äldre filmer att erbjuda så det påverkar inte hyrpriset för nyare filmer. Vår analys är att 37 kronor för en ny film inte ses som mycket pengar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18669, "headline": "Bonniers stoppar Herman Lindqvist-bok", "summary": "Herman Lindqvists memoarbok ”Mitt i allt” har stoppats av Albert Bonniers förlag, meddelar förlaget i ett pressmeddelande.", "article": "”Vi har blivit uppmärksammade på fel i Herman Lindqvists kommande memoarbok Mitt i allt. Vi har beslutat stoppa leveransen av boken och göra nödvändiga korrigeringar i texten” står det i pressmeddelandet. Under måndagen kritiserades ”Mitt i allt” i DN Kultur av Henrik Arnstad med anledning av att Herman Lindqvists ska ha pekat ut före detta professorn i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, Karl-Gustaf Hildebrand, som medlem av extremhögern. ”Verket är ingen bok utan en makulatur. Åtminstone om Albert Bonniers förlag har heder i kroppen” skrev Henrik Arnstad i sin kommentar. Förläggaren Eva Bonnier säger till DN.se att förlaget beklagar att de brustit i sin faktagranskning och att de ska göra allt de kan för att tydliggöra att Karl-Gustaf Hildebrand inte hade nazistanknytningar. – Det är ett misstag hos oss, det händer tråkigt nog ibland. Jag kan bara säga att vi tar på oss att vi inte riktigt läst igenom boken lika noggrant som DN:s journalist, säger hon. Hur har Herman Lindqvist tagit beslutet? – Han vill inte heller att något ska vara otydligt. Hildebrand var inte på något vis nazistiskt anstruken och det måste framgå i boken, säger Eva Bonnier. Det är inte första gången som Herman Lindqvist har kopplat samman Hildebrand med extremhögern. År 2000 drog hans dåvarande förlag Norstedts in en del av hans svenska historia för att inte riskera att stämmas för ärekränkning. Vid den tidpunkten levde Karl-Gustaf Hildebrand. I dag kan han inte längre försvara sig eftersom han avled år 2005. Herman Lindqvist själv säger till Aftonbladet att anklagelserna mot honom är överdrivna och att det är olyckligt att de tar fokus från resten av boken. – Det är absolut inte ett påhopp på honom, däremot har jag blivit påhoppad. Allt handlar om en olycklig formulering i slutet av boken, som förlaget nu har bestämt sig för att ändra, säger han. Albert Bonniers förlag kommer att ge ut ”Mitt i allt” så snart som faktafelen har korrigerats. Enligt Eva Bonnier rör det sig om sju sidor i boken som förlaget kommer att skriva om tillsammans med Herman Lindqvist. Leveransstoppet innebär att det kommer att dröja en bit in i september innan boken går att köpa i affärerna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18683, "headline": "Vaccin hittat mot ”Contagionvirus”", "summary": "Forskare har hittat ett vaccin som gör apor immuna mot det virus som stod som förebild i filmen Contagion.", "article": "I filmen ”Contagion” från hösten 2011 sprids ett virus snabbt över världen och hotar att utrota mänskligheten. Fullt lika allvarligt har inte verklighetens Contagionvirus slagit. Men det finns inslag av verklighet i filmen. Ett existerande virus har legat till grund för filmen med bland andra Gwyneth Paltrow, Matt Damon och Kate Winslet i rollerna. 1998 upptäcktes för första gången Nipah virus (NiV) i en by i Malaysia. Precis som i filmen drabbas de smittade av hosta, feber och svaghet, följt av döden. Sedan dess har viruset årligen drabbat delar av Bangladesh och Indien. Samtidigt har en släkting till Nipahviruset, Hendraviruset, hittats i Australien 1994, och fall av sjukdomen har inträffat nästan varje år sedan dess. Dessa två virus kommer ursprunglingen från en speciell sorts fruktfladdermus. Förra året hittade forskare vid Health Sciences in Bethesda, Maryland, ett vaccin som gjorde apor immuna mot Hendraviruset. Nu har man kommit fram till att samma vaccin även skyddar mot Nipahviruset som legat till grund för filmen Contagion, skriver vetenskapsmagasinet New Scientist. Forskare hoppas nu framöver kunna utveckla vaccinet till att fungera på människor. Detta för att kunna vaccinera de människor som har stor risk att komma i kontakt med viruset framöver och på så sätt hindra virusets spridning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18714, "headline": "Fredrik Strage: ”It’s schlager”, sa jag. ”It might be horrible but you don’t find it anywhere else”", "summary": "Anledningen till att jag försvarar svenska bögars tveksamma musiksmak är att jag inte vill bli en av alla utomstående som kritiserar HBT-rörelsen.", "article": "En av mina gayvänner var chockad efter sitt första besök på en hårdför läderbar. ”Det är onaturligt”, sa han. ”Men du visste väl att de ägnar sig åt ganska extrem sex?” frågade jag. ”Sexet var bra. Jag pratar om musiken!” sa han. ”De fistade varandra till Kikki Danielsson.” Jag påpekade att det är subversivt att hbt-rörelsen kidnappar den foppatoffligaste svennemusiken. ”Det motverkar stereotypen att homosexuella skulle vara mer estetiskt sinnade än andra.” Min vän gav mig en klentrogen blick – exakt samma reaktion som jag fick av ett gäng amerikanska vänner när de undrade varför svenska bögar dansar till så gräslig musik. ”It’s schlager”, sa jag. ”It might be horrible but you don’t find it anywhere else. It’s like the surströmming.” Anledningen till att jag ibland försvarar svenska bögars tveksamma musiksmak är att jag inte vill bli en av alla utomstående som kritiserar hbt-rörelsen. Årets Pride har föregåtts av en massa debatter. SvD anklagade nyligen de queerradikala för att ha kidnappat Pride. Queerradikalerna tycker å sin sida att förtryckarinstitutioner som militären och Migrationsverket med sin blotta närvaro förstör festivalens upproriska kärna. KD:s ungdomsförbund skriver i Expressen att festivalen skadar hbt-personer genom att framställa dem som en ”översexuell, gapig och allmänt avvikande grupp”. Pride borde i stället visa verklighetens folk att homosexuella är som alla andra – en taktik som den amerikanska gayrörelsen försökte i decennier (ingen förändring uppnåddes förrän ett gäng transor lackade ur och började kasta flaskor på polisen). Att de tidigare så homofoba kristdemokraterna säger sig vilja hjälpa homosexuella är lika anmärkningsvärt som att högerextrema Swedish Defense League demonstrerar i Stockholm i morgon, för att inbilla hbt-publiken på att deras huvudfiende är islam (inte de högerextremister som för några år sedan stormade paraden och slog deltagarna blodiga). ”Undrar vad som sker med Prideparaden när den muslimska befolkningen blir tillräckligt stor”, twittrade en nationalist häromdagen till Tomas Hemstad, medlem i kollektivet Bögjävlar. Hemstad hade just påpekat att det som gör Stockholm Pride unikt är att ”varenda jävla tycknisse har en åsikt om vad Pride är och borde vara”. Därför hade jag som utomstående inte tänkt påtala hur vansinnigt det är att Pride bokar Sean Banan i stället för Zebra Katz (rapparen bakom transvestitelectrohitten ”Ima read”). Men kanske är jag inte utomstående längre? Förra veckan publicerade DN Söndag, vid en artikel om sexmissbruk, en lista över tio ”sexuella problembeteenden”. Jag hade prickat av inte mindre än tre, bland annat ”fantasisex” som lät ytterst allvarligt: ”Här är det sexuella upphetsningsmönstret inriktat på erotiska fantasier, objektifiering av människor och sexualisering av olika situationer.” Tidigare har jag bara kunnat hänga på Pride i egenskap av faghag. Nu har jag ett ”problembeteende”. Jag är utstött av samhället, eller i alla fall av DN Söndag, men jag tänker inte stanna hemma och skämmas. Jag är stolt över att ha haft sexuella fantasier. Jag tänker ta plats på Pride och gnälla så mycket jag vill på musiken. Jag tillhör en översexuell, gapig och allmänt avvikande grupp. Och jag vill höra Zebra Katz. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18729, "headline": "Johan Croneman: Det går att göra journalistik så enkel att ingen förstår", "summary": "Jag har sett hundratals inslag om konflikten i Syrien. Men jag vet knappast mer än efter de första tio.", "article": "Jag frågar en av mina lokala handlare hur det är med familj och släkt i Syrien. Jag vet att han är mycket bekymrad. Det grymmaste av krig, inbördeskriget, rullar på i både verkligheten och i våra tv-apparater. Han tittar ner i marken, skakar på huvudet. ”Idioter”, säger han. ”Idioter”. Han berättar om fasorna och kriget och rädslan – först långt in i samtalet förstår jag att idioterna är rebellerna. ”Jag har aldrig stött Assads, varken pappan eller sonen, men det som händer nu är vansinnigt. De är sunniter, allihopa, och de som vill ta makten är militanta islamister”. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Min vän handlaren är kristen, de utgör ungefär 10 procent av Syriens drygt 20 miljoner invånare. ”De svenska nyheterna, både tidningar och tv, står helt okritiskt på deras sida. De vet inte vilka de pratar om. Och är man kritisk till den bilden, då blir man genast anklagad för att sympatisera med en mördare. Vad vet medierna om vilka intressen som egentligen ligger bakom?” ”USA”, säger min vän, ”USA, England, Frankrike, de vill äntligen ta tillbaka den kontroll de förlorade för 60–70 år sedan”. Jag vet inte hur många nyhetsinslag jag sett på tv som avhandlat konflikten i Syrien, men det måste vara hundratals. Vet jag uppriktigt talat något mer om konflikten nu än det jag fick lära mig under de tio första inslagen? Jag tror faktiskt inte det. Bilderna rasslar förbi, Bashar al-Assad leder en gangsterregim som inte drar sig för några som helst brott mot mänskligheten, för att desperat, och till varje pris, klamra sig fast vid sina privilegier och sin diktatoriska makt. Det är sant. Men som sagt: Vilka är de andra? Och vilka är dom bakom dom andra? När jag för några veckor sedan, i brittiska The Guardian, läste Charlie Skeltons mycket initierade redovisning om, och analys av, den syriska oppositionen (publicerad den 12 juli), blev jag extremt orolig. Mest över mig själv. Hur mycket sväljer jag helt frivilligt och okritiskt? Och dumdristigt? Den superförenklade bild man gett, och ger, i svenska medier av konflikten och oppositionen, blir till ett rätt brutalt uppvaknande efter Skeltons text. De hemliga agendorna, de grå eminenserna, det sunkiga spelet under täcket är så subtilt, och smart, men inte nytt när det gäller konflikter i Mellanöstern. Och ändå tycks medierna, och då särskilt televisionens nyheter, göra allt för att in absurdum förenkla konflikten. The good guys, and the bad guys. Det är mainstreamjournalistikens förbannelse, det skall vara enkelt, så att alla förstår. Så enkelt, så att ingen förstår. Inte något. ”Kan de inte bara ha ihjäl varandra och lämna oss i fred?” Den åsikten är mer utbredd än du tror. Charlie Skelton följer talesmännen bakom Syriens nationella råd (SNC), det är ett spår som leder till inflytelserika lobbygrupper, starka västerländska intressen, högt uppsatta amerikanske företagare, ekonomer, politiker, agenter. Av detta i svensk tv-rapportering? Noll, inget, det är för svårt. För svårt för vem? frågar man sig. Journalister är inte sällan lata, eller säg lika lata som alla andra, och vill man nyanserat förklara konflikten/kriget i Syrien ställer det givetvis höga krav på att man både har tiden och kunskapen och ambitionen. Och få känner sig kallade. Om ens någon. Och inte sällan har man en redaktion emot sig: ”Det där blir för svårt för tittarna, de kommer inte fatta”. Men det är inte för sent, får inte vara för sent. Är det dags att skärskåda den egna rapporteringen i SVT och TV 4? I högsta grad. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18734, "headline": "Platt pianist byter karriär", "summary": "Barpianisten Aldo får sitt piano över sig och blir helt tillplattad. Ett handikapp som tvingar honom att prova på alla möjliga yrken i en rolig bilderbok av fransmannen Fred L.", "article": "En ytterst märklig men väldigt rolig bilderbok för större barn som ska börja läsa själva, om stackars Aldo som är en bra och synnerligen välekiperad barpianist till dess han råkar få pianot över sig. Då blir han mycket platt. Faktiskt alldeles hemskt platt: Han har plötsligt blivit en tvådimensionell människa. Tråkigt nog har hans långa vackra pianofingrar också blivit platta och är numera alldeles för breda. De är helt omöjliga att spela piano med, så han måste byta yrkeskarriär. Flyttgubbe? Nja, han är nog lite för … tunn. Jobba på zoo? Hm, fungerar inte heller. Mopedbud? Hoppsan. Kanske inte. Han provar tappert på alla yrken men drabbas av problem i samband med sitt nya handikapp. Aldo kämpar vidare i arbetssökandet, men en kväll när han tagit fram strykjärnet och stryker sig inför nästa jobbintervju (man vill ju inte se skrynklig ut) tittar han samtidigt på tv och råkar se ett program om privatdetektiver. Aha! Där har Aldo precis de kvalifikationer som behövs, visar det sig, för han kan smälta in i omgivningen på ett överraskande trovärdigt sätt (ibland till och med lite väl trovärdigt). Varpå det förstås händer ytterligare något synnerligen oväntat. Fransmannen Fred L, en art director som gör barnböcker vid sidan om sitt dagliga id, gör Aldo till en seriös personlighet som med Buster Keatonskt gravallvar tar itu med sin nya belägenhet utan att beklaga sig det minsta. Aldo är tecknad som en seriefigur, vilket ger extra komiska effekter när han åker på en högst realistisk skoter under sin korta karriär som mopedbud. Färgsättningen är långt från de vanliga ljusa barnbilderboksfärgerna, här driver färgerna i stället mest från mörkt rött över till mörkt grått. Boken om Aldo är den första boken i serien ”Specialarna”.  8 x nya bilderböcker Björn F Rörvik och Gry Moursund ”Bockarna Bruse på badhuset” (”Bukkene Bruse på badeland”) Övers. Pija Lindenbaum. Lilla Piratförlaget Det är så här man ska återberätta en klassisk saga: egensinnigt, vildsint och med lite nya inslag. Extremt rolig variant där de tre syskonen Bruse går till badhuset. Redan det är ett äventyr med problematik kring badkläder och biljetter. Vildsinta bilder, många skojiga detaljer och ett stort ondskefullt troll som bär sig illa åt mot yngre djur. Tills han träffar den största bocken Bruse.  Levi Pinfold ”Djangon” (”The Django”) Övers. Emeli André. Karneval förlag En pojke i ett romskt läger möter en Django, en busig figur. Pappas banjo går sönder, hästen Wilfred stegrar sig, pojken själv börjar dansa och säga tokiga saker, ja allt möjligt sker och pojken får skulden för alltsammans. Dumma Django. Men när Django försvinner blir det väldigt tomt. Underbara, färgmättade bilder med vagt svajiga perspektiv. Löst baserad på Django Reinhardts uppväxt.  Petter Lidbeck och Lisen Adbåge ”Stora bebisbytet” Natur & Kultur Om alla bebisar blev utbytta, vad skulle hända då? Petter Lidbeck och Lisen Adbåge leker med idén, och svaret är mycket betryggande: Man kan bli älskad även om man inte är biologiskt släkt med sina föräldrar. Men i Huvudstadsbladet blev recensenten Pia Ingström arg och tyckte att ”Stora bebisbytet” var oförlåtligt ytlig, som om släktskap inte betydde något. Läs och fundera.  Thomas och Anna-Clara Tidholm ”Nilla och jag” Alfabeta Berättelsen om en motsträvig vänskap, för Nilla är så dum, så dum att man inte vill leka med henne, än mindre sitta bredvid på bussen. Men vad gör man när det inte finns någon annan på två mils håll? Och Nilla är hjälplöst snäll, vad än berättarjaget hittar på. Tills det är dags för Nilla att flytta långt, långt bort. En skenbart enkel historia, men det finns mycket att fundera över.  Jonatan Brännström och Joanna Hellgren ”Blixtslukaren” Natur & Kultur Man blir lyckligt vimmelkantig av bilderna: Joanna Hellgren har gjort osannolikt vackra illustrationer till Jonatan Brännströms berättelse om Storebror som försöker lägga sitt småsyskon. Det åskar och blixtrar utanför, och småsyskonet hittar alla osynliga knappar som kan öppna överraskande luckor ner till tant Johansson i våningen under, suga upp orkaner och annat väsentligt.  Jonathan Lindström ”Stockholm från början” Stockholmia förlag Inget för de minsta, för det här är en textrik bok för hela familjen snarare än en vanlig bilderbok. Arkeologen Jonathan Lindström går grundligt till väga och börjar med Big Bang, för att sedan i expressfart avverka hela historien från Stockholms horisont. Sträckläs inte, men blada ofta! Roliga teckningar av författaren (man tycker mycket synd om draken som Sankt Göran nedlägger).  Svein Nyhus ”Sånt som är” (”Sånt som er”) Övers. Nils Sjödén. Daidalos Visserligen från förra året, men värd att påminna om, en skapelseberättelse utöver det vanliga. Den norske konstnären Svein Nyhus vrider och vänder på bilder och färger. Barnet Eli har en väska där allt får plats: allt som är vått, stort, tungt, hårt, som låter, växer eller är hemligt. En sida per område, på vänstersidan själva berättelsen, på högersidan olika föremål.  Ulf Nilsson och Eva Eriksson ”Ensam mullvad på en scen” Bonnier Carlsen Vardagshistoria om en pojke som grips av scenskräck när klassen ska uppträda. Själv ska han bara tala om för publiken när föreställningen är färdig, men det är illa nog. Det är en annan sak att sjunga och skoja med lillebror hemma. Eva Erikssons mjukt oemotståndliga bilder lyfter berättelsen, hon använder teaterns skuggor och ljus för att illustrera och förstärka känslolägen. Litteraturrecension Fred L ”Aldo – en kille med finess” (”Aldo, un garcon tout en finesse”) Övers. Kerstin M Lundberg. Alvina förlag ", "article_category": "culture"}
{"id": 18745, "headline": "Inget brott att sälja luft-biljetter", "summary": "Många fans på väg till Göteborg för att se Bruce Springsteen i helgen har fått en obehaglig överraskning. Deras biljetter existerar inte, trots att de köpt dem via företaget Biljett Nu.", "article": "Vissa var redan på väg till eller på plats i Göteborg för att ladda för Bruce Springsteens konsert på Ullevi när Biljett Nu ringde och förklarade läget. I både Expressen och Aftonbladet berättar besvikna fans hur de känner sig lurade av företaget. Vissa köpte sina biljetter redan i december och har betalat flera tusen kronor. Biljett Nu har inte kommenterat händelsen utöver att de sagt till köparna att biljettpengarna ska återbetalas. Flera köpare uppger att de har polisanmält händelsen. Men det är inte brottsligt att teckna optioner på något som det sedan visar sig att man inte kan få fram. – Är det ett seriöst företag som vill göra sina kunder nöjda och som varit övertygade om att de kunde få fram biljetter men inte lyckats så har de inte gjort något olagligt, säger Anders Olofsson på polisens bedrägerirotel. – De får missnöjda kunder, men det är inget brott i sig. I nuläget verkar det inte finnas något direkt uppsåt från företaget att lura sina kunder, vilket är nödvändigt för att det ska bli en utredning. – Om de däremot kränger biljetter trots att de vet att de inte finns, då kommer det i ett annat läge, säger Anders Olofsson. På hemsidan uppger företaget att köparen har en garanterad plats till evenemanget så fort biljetten är betald. TT Spektra har sökt verksamhetschefen Robert Jakobsson utan resultat. Biljett Nu har också stängt ner sin Facebooksida. Samtidigt cirkulerar fortfarande ett stort antal falska biljetter, något som polisen tidigare varnat för. Konsertarrangören Live Nation befarar att det kan röra sig om flera hundra ogiltiga biljetter i samband med helgens konserter på Ullevi. Fakta/Biljett Nu • Företaget säljer förköpsbiljetter till evenemang genom att köpa och byta biljetter på andrahandsmarknaden. • Köparna erbjuds \"sista minuten-service\" som innebär att de hämtar ut sina bokade och betalda biljetter på plats i anslutning till evenemanget. • Andrahandsbiljetterna säljs oftast till ett högre pris än hos de officiella ombuden. • På företagets hemsida står det att en plats till ett evenemang garanteras så fort biljetten är betald. Det finns ingen information om att biljetter inte alltid kan garanteras. • Så här skriver Biljett Nu på sin hemsida: \"Företaget säljer biljetter i andra hand och erbjuder ofta biljetter till utsålda evenemang. Det kan vi göra eftersom vi arbetar med biljettförsäljning ända fram till evenemangsdagen. (Genom att handla via Biljett Nu slipper den osäkre att utsätta sig för att själv köpa eller sälja återbudsbiljetter på radannonsmarknader, med allt vad det innebär.)\" • I november förra året började företaget sälja biljetter till en konsert med Stone Roses som inte var utlyst av arrangören. Ett tiotal biljetter hann säljas, innan det visade sig att konsertplanerna bara var rykten. Biljett Nu hävdade då att de aldrig sagt att de har biljetter till evenemang, men att de ordnar fram dem när de släpps och att det är den tjänsten de tar extra betalt för. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18749, "headline": "Nördarnas konung byter spår", "summary": "I Jason Reitmans mörka komedi ”Young adult” spelar Patton Oswalt ett plågat mobboffer som möter skönhetsdrottningen från highschool. Filmfredag har träffat Patton Oswalt.", "article": "Patton Oswalt vet inte riktigt hur han hamnade i Hollywood. Karriären började med nördiga stå-upp-skämt på humorklubbar i Washington D C i slutet av 1980-talet. Efter att bland annat ha lånat ut sin röst till gourmetråttan Remy i ”Råttatouille” och spelat sportfanatiker i lågbudgetkomedin ”Big fan” gör han i ”Young adult” sin första större karaktärsroll i en stor Hollywoodproduktion. – Om man hittar det man älskar att göra så brukar det på något sätt leda en rätt så småningom. Jag kan inte säga något exakt ögonblick då det hände, jag bara gled in i det, ler Patton Oswalt medan han tuggar på snabbmat. Till skillnad från Patton Oswalt rör sig hans rollfigur i ”Young adult” inte ur fläcken. Matt Freehauf är ett mobboffer från highschool som fortfarande lider av sviterna efter en brutal misshandel som gjort honom handikappad. I filmen inleder han en udda och otippad romans med den forna skönhetsdrottningen Mavis (Charlize Theron), en ansvarslös och vinpimplande slacker som drömmer sig tillbaka till highschooltidens förlorade värld. Hon återvänder hem från storstaden med en fix idé om att försöka snärja sin gamla ungdomskärlek – en numera lyckligt gift familjefar. – Jason har specialiserat sig på mörka komedier och jag känner mig mycket bekväm i hans gråzon. Det påminner mig om filmerna från min favoritperiod – tidigt amerikanskt 70-tal. Filmen går inte med håven, den är inte den där desperata ”Vad kan jag göra för att du ska gilla mig?”-filmen. Och det är heller ingen Marguerite Duras-rulle som säger ”fuck you” till publiken, förklarar Patton Oswalt. Matt och Mavis är två ”unga vuxna” som är oförmögna att axla ansvar och fortfarande lever i det förflutna. Precis som i fler av Reitmans tidigare filmer så handlar det om rollfigurer som får en chans att förändra sina liv men inte tar den. – En av de stora amerikanska myterna är att alla kan förändra sig i grunden och få ett helt nytt liv. Men för de allra flesta är inte livet som den tredje akten i en Hollywood-film. De flesta av oss hittar mycket kreativa sätt att förbli densamma, säger Patton Oswalt. Själv har han heller inte förändrats nämnvärt sedan highschool, menar han. I magasinet Wireds artikel ”Vakna nördkulturen – dags att dö” beskrev Oswalt häromåret hur han och hans noggrant utvalda tonårsvänner satt och drog lösryckta citat från Monty Python-sketcher medan de andra skolkompisarna diggade Madonna och Bruce Springsteen på den lokala syltan. ”Det var ett kodspråk vi använde för identifikation”, konstaterar Oswalt. – Även om jag flyttat kors och tvärs över USA så är jag fortfarande en version av mitt highschooljag. Jag vet till exempel att jag borde leva mer hälsosamt och gå ner i vikt. I stället har jag hittat ett sätt att vara tjock och fortfarande kunna jobba inom nöjesindustrin, säger Patton Oswalt och berättar om när han var på en filmpremiär i mitten av 00-talet: – Det var fullt med snygga människor som Christian Bale och Katie Holmes. Fast jag visste att jag borde banta glufsade jag i mig av buffén och hatade mig själv. Då plötsligt glider skådespelaren Brian Dennehy upp bakom min rygg, grabbar tag i en ostburgare och utbrister: ”Vem fan bryr sig om vi karaktärsskådespelare är feta?” – Jag tänkte genast: ”Tack Brian! Nu kan jag fortsätta äta med gott samvete”, ler Patton Oswalt och fortsätter att tugga i sig sin clubsandwich. Rollen som Matt Freehauf var något att bita i. Patton Oswalt hyrde in en fysioterapeut för att halta på rätt sätt och en stenhård skådespelarcoach som gick igenom manuset minutiöst för att han skulle kunna matcha Charlize Theron. – Manuset är mycket komplicerat och nyanserat, det var lite som att vara berusad och gå på en slak lina. Min skådespelarcoach tvingade mig att vrida och vända på varje detalj för att täcka alla aspekter av rollfiguren. Jag fick också träna på att leva med ett skadat ben och försöka lära mig att gå som en handikappad på ett naturligt sätt, berättar Patton Oswalt. Den kerubliknande komikern gillar inte roller som är perfekta. Han tycker att Hollywood redan har ett överskott på skönhetsopererade hälsofreaks och fitnessikoner med kritvita tänder. – Vi har skräckexempel på hur vissa kvinnliga aktriser vägrar att åldras naturligt. Ansikten som saknar rynkor och bevis på att ett liv har levts. Och vi kommer tyvärr att få se ännu mer av detta. Fast ni européer är lite mer avspända. Titta på Helen Mirren – hon både dricker och röker men ser fortfarande fantastisk ut. Eftersom hon inte är ängslig så är hon det sexigaste som finns. Jag är inne på samma spår: huvudpersonerna kommer alltid att behöva en fet kompis. Och för mig är dessa roller roligare att göra än de som Tom Cruise spelar, säger Oswalt. – Matt är ”skadat gods”, men ingen loser. Han är en traumatiserad person som byggt upp en mur av cynism omkring sig för att skydda sig själv mot omvärlden. Samtidigt är han filmens moraliska samvete, även om han är lika skadad som den person han försöker att ge livsråd till, säger Patton Oswalt. Vad händer med Mavis och Matt efter filmens slut? – Jag har min idé, men kommer aldrig att berätta vad jag tror. Alla har olika uppfattningar. Och ingen har fel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18762, "headline": "Norah Jones. Dalhalla, Rättvik.", "summary": "En konstig kväll med Norah Jones. Alltför långt från musik till publik.", "article": "Storsäljande sångerskan Norah Jones konsert i Dalhalla är märkligt vag och musiken intetsägande. Scenen är fullkomligt bisarr för populärmusik tycker Po Tidholm. Egentligen skulle det kunna vara en smart strategi; att lura till sig en miljonpublik med den allra vänaste värmeljusjazzen för att sedan gradvis introducera svårare rytmer, mer avancerad harmonik och ett djupare innehåll. Men Norah Jones verkar sorgligt nog inte ha någon plan. Genombrottet var monumentalt. Hon var ung, vacker och sjöng med en behagligt len röst. De första skivorna sålde i närmare fyrtio miljoner exemplar. Samtidigt var det uppenbart att hon ville något mer, något annat, och för varje skiva blev det tydligt att hon sökte vägar ut ur lättjazzen och det utslätat mysiga idiomet. Hon hittade nya samarbeten med unga alternativa artister och musiker, hon letade upp producenter som skulle fördjupa hennes uttryck. Jag applåderar den ambitionen – många kommersiella artister skulle må bra av omprövningar och nya grepp – men Norah Jones har tyvärr inte lyckats hitta det där egna tilltalet. Konserten på Dalhalla är märkligt vag och musiken underligt intetsägande. Jag måste bara säga det – igen. Dalhalla är, hur vacker och spektakulär anläggningen än må vara – en fullkomligt bisarr scen för populärmusik. Jones och hennes band står samlade längst bak på scenen, på andra sidan en vallgrav. Från första raden till artisten i fråga är det säkert fyrtio meter. All intimitet, all publikkontakt, omöjliggörs. Det känns bara dumt. För Norah Jones och hennes dova nattmusik är det dessutom fatalt. Hon har övergivit den tidiga karriärens tydliga melodier till förmån för ett mer rytm- och stämningsbaserat uttryck. Det går inte fram i den här miljön, om det går fram alls. Bandet, som ser ut som en parodi på ett indieband med sina utvuxna frisyrer, spelar återhållet och snyggt, men det är egentligen bara när de gör countrycovers och har en riktig melodi i en befintlig genre att jobba med som det lyfter på riktigt. Jones och bandet gör bara ett fåtal av de äldre låtarna (”jag ska spela nya låtar ikväll, vare sig ni vill det eller ej”, säger hon) och de funkar också bra, helt enkelt för att de är tydliga. Konstig kväll alltså. Bortslösad talang i olämplig grop.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 18763, "headline": "Lars Ardelius har avlidit", "summary": "Författaren Lars Ardelius är död. Ardelius var under första delen av sitt yrkesliv psykolog och debuterade 1958 med formexperimentet \"Dagligt allehanda\".", "article": "Författaren Lars Ardelius är död. Han föddes i Falun 1926 och var under den första delen av sitt yrkesliv psykolog. 1982-1984 var han ordförande i Sveriges Författarförbund. 1958 debuterade han med formexperimentet \"Dagligt allehanda\". Ardelius gick sedan från att skriva experimentell prosa i romaner som \"Rök\" och novellsamlingen \"Spritt språngande\" till en mer realistisk och samhällskritisk prosa. Han belönades 1973 med Stora romanpriset för \"Kronprinsarna\" och fick 1979 Aniarapriset för den historiska romanen \"Tid och otid\". Genom åren har han gett ut en rad memoarer. Den femte delen, \"Livs levande\", kom ut 2010. Filmen Badarna, av Yngve Gamlin, från 1968 bygger på en av hans romaner Lars Ardelius har även skrivit pjäser för radio och tv. Tillsammans med författaren PC Jersild publicerade han 1990 \"Slutet\", en tankebok om döden. – Han hade förberett sig väl för sitt författarskap. Jobbat på sjön och gjort många olika saker. Sedan utbildade han sig till psykolog. Han hade unika erfarenheter, säger PC Jersild om vännen och kollegan. Så sent som i lördags träffades Lars Ardelius och PC Jersild när Ardelius uppträdde på sin amatörteater på Gotland. – Han var i sitt esse när han stod på sin scen och fick uppträda för sina vänner. Han var 85 år gammal och fick på sätt och vis en avundsvärd död, säger Jersild. Lars Ardelius hade under en längre tid problem med hjärtat och tillståndet blev akut på måndagen. Samma kväll avled han på Visby lasarett. Han var verksam in i det sista och till hösten publiceras hans 70-talsskildring \"Hippie blues\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 18815, "headline": "Barcraft – Datorspel på krogen", "summary": "En stor stark och en Starcraftmatch. Datorspelet Starcraft är som att spela piano och schack på samma gång. Nu blir det åskådarsport på svenska sportbarer när fansen bänkar sig för att följa direktsända turneringar. DN var där.", "article": "– Nerchio får pisk! Den andra semifinalen är i gång och Nerchio har redan byggt Brood Lords, mäktiga varelser som flyger fram över marken. Ett vågat drag, speciellt så här tidigt i matchen. Det är söndagskväll och sommarens Barcraft äger rum på puben The Crib i Stockholm. Ett 60-tal personer har samlats för att se tävlingsmatcher i datorspelet ”Starcraft 2”, direktsända från en turnering i Tyskland. Uppspelta kommentatorer dramatiserar och förklarar vad som händer. Barcraft är för datorspel vad sportbarer är för fotboll. Ina Bäckström tar en klunk av sin öl medan Nerchio avancerar sina varelser i den science fiction-värld som ”Starcraft” utspelar sig i. Hon är en av grundarna till Barcraft i Sverige. – När jag ser proffsen så inser jag att jag aldrig skulle ha kommit upp i de här nivåerna. Upphetsade rop börjar höras från borden när Nerchio tar hem en av delmatcherna. Som underdog är han perfekt. Han har tränat hårt och länge utan att nå den verkliga toppen. Men framför allt är han från Polen eller, som alla icke-koreaner kallas i ”Starcraft”-sammanhang, utlänning. Att det är koreanerna som har rest till andra sidan jordklotet spelar ingen roll. I det här spelet är de alltid på hemmaplan. – När koreaner får spö blir många imponerade. De är ofta lågmälda. Men nästan alltid svinbra, säger Ina Bäckström. ”Starcraft” har beskrivits som att spela piano och schack samtidigt. Spelet är utpräglat strategiskt men kräver också makalöst snabb reaktionsförmåga. När proffsen spelar dansar fingrarna över tangentbordet snabbt som en konsertpianists. En spelares skicklighet kan delvis mätas i APM, actions per minute eller handlingar per minut. I de högre nivåerna är över 300 inte ovanligt. Alltså fem handlingar i sekunden. Varje knapptryckning kan innebära skillnaden mellan vinst och förlust. Sorlet i lokalen övergår till upphetsade rop och applåder när Nerchio tar ledningen. Bäst av fem gäller. Polacken fixar tajmningen perfekt och slår ut motståndaren, den favorittippade MC, med 3–1. Att en enda utlänning går till final är en skräll. – MC är karismatisk. Annars är de flesta koreanska spelare reserverade och artiga. En gång ställde han sig upp och dansade. Och efter en vinst han gjort så här, säger Ina Bäckström och drar fingret över halsen i en symbolisk halshuggning. Datorspel som åskådarsport är i sig ingenting nytt. På festivaler som Dreamhack tar många en paus i sitt eget spelande för att se matcher. De visas på dukar i biografstorlek och lokalerna rymmer ofta flera tusen personer. Spelarna själva sitter djupt koncentrerade framför sina skärmar uppe på scenen, bakom dem en nervös coach som peppar och ger råd. Men för de flesta är sådana matcher en tillfällig paus. Att spela tills sömnbristen tar ut sin rätt är trots allt huvudnumret för de flesta. Det som utmärker Barcraft är att det är helt frikopplat från besökarnas eget spelande. Här är ”Starcraft” en ren åskådarsport. Kanske är det inte konstigare än att följa fotbolls-EM trots att man knappt har stått på en grusplan. – Vi gjorde en undersökning på sajten för ett tag sedan. Det visade sig att de flesta spelar väldigt lite eller inte alls, säger Johan Ronström som också var med och drog i gång Barcraft i Sverige. På sätt och vis rimmar Barcraft väl med datorspelens tidiga historia. Allt började med spelmaskiner som var på tok för stora och dyra för att kunna stå i någons hem. I stället gick entusiasterna till arkadhallar, delvis för att spela men också för att träffa folk, utmana varandra och diskutera. I och med spelkonsolerna och persondatorernas intåg flyttade spelandet in i hemmen. Mer praktiskt och billigare, men också mindre socialt. Barcraft och festivaler som Dreamhack kan ses som en reaktion på det. Intresset tycks vara enormt. Den första Barcraften i Sverige hade 800 föranmälda. – Många kom ensamma, övertygade om att de var de enda som gillade det här. Men nästan tusen personer dök upp, säger Johan Ronström. Minst 80 procent av publiken är män. Då har ändå svenska Barcraft lyckats bättre än de flesta med att locka kvinnor. Delvis kan det bero på den sexistiska jargong som fortfarande präglar spelvärlden, inte minst den professionella. Minst en proffsspelare har fått sparken från sitt lag för att ha pratat rasistiskt om sin motståndare, men sexistiska påhopp framkallar sällan samma reaktioner. Barcraftfenomenet lär ha uppstått i Seattle i USA någon gång i fjol. Sedan dess har det spritt sig till bland annat Kanada, Tyskland och Storbritannien. Totalt finns Barcraft i 180 städer runt om i världen, i mer eller mindre organiserad form. I Paris öppnade Europas första permanenta ”Starcraft”-bar nyligen.Ändå är det pyttesteg jämfört med Sydkorea. Där fyller ”Starcraft”-fans arenor, tv-kanaler sänder matcher dygnet runt och de bästa spelarna tjänar fantasisummor, ofta flera miljoner kronor om året. Inbitna fans har gjort att det har uppstått en viss personkult kring spelarna. Vissa har uppnått berömmelse för sin dryga attityd, andra för sin spelstil. Svenske Marcus Thorzain Eklöf är fruktad för att han långsamt nöter ner sina motståndare. Det sägs att han dödar genom att långsamt slå motståndaren med en matsked. Det har gett honom öknamnet, eller kanske smeknamnet, Spoon Terran. (Terran är den ras av rymdvarelser han spelar som.) I dag arbetar han som professionell spelare i Sydkorea. Av arrangörerna i Stockholm är Vidar Egnér den som har spelat mest ambitiöst. Men nu har han lagt proffsdrömmarna på hyllan och säger att han inte spelar så mycket längre. – Inte så mycket kan ju betyda olika saker, skjuter Johan Ronström in. Du snittar väl ändå ett par timmar om dagen? Efter ett långt reklamavbrott – sponsorpengar betalar för allt i den här världen – är det så dags för final. Där fulländas sensationen när Nerchio krossar koreanen Yonghwa med 4–1. Kommentatorn utbrister att den avslutande manövern är det sexigaste han sett. Turneringen är över och Barcraft gör sommaruppehåll. Målet är att det tävlingsinriktade spelandet ska bli så etablerat att pubarna börjar visa turneringar på eget initiativ. Det lär dröja innan subkulturen är i närheten av lika stor som i Sydkorea, men mycket har hänt de senaste åren. – Nu kan de yngre säga: Jag vill bli som Thorzain när jag blir stor, säger Johan Ronström. Barcraft Svenska Barcraft har funnits sedan september 2011. En vanlig månad arrangeras en eller två träffar. Förutom i Stockholm arrangeras Barcraft i Göteborg och Malmö. Sporadiska Barcraft har också uppstått i till exempel Linköping och Umeå. På grund av alkoholregler gäller vanligtvis 18-årsgräns, men det finns planer på ungdomsanpassade Barcraft på kaféer. www.barcraftsverige.se ”Starcraft” ”Starcraft” är ett strategispel i realtid, där spelaren placerar ut och styr varelser, fordon och byggnader för att slå ut sin motståndare. Det utspelar sig i en science fiction-värld där oönskade människor som förskjutits från jorden och två typer av rymdvarelser slåss mot varandra. De utstötta människorna kallas Terran. Rymdvarelserna delas upp i de humanoida Protoss och de insektsliknande Zerg. Seriösa spelare specialiserar sig på att vara en av dessa raser och byter mycket sällan. Eftersom raserna har olika svagheter och styrkor kan valet liknas vid att välja spelarposition inom fotboll. Den första versionen av Starcraft kom 1998. Den dittills största uppdateringen kom 2010, när Starcraft 2 släpptes. Starcraft är ett av de populäraste datorspelen genom tiderna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18822, "headline": "Springsteen drog över tiden – tystades på scenen", "summary": "Bruce Springsteen och Paul McCartneys show höll på för länge. Arrangören tystade dem genom att koppla bort strömmen.", "article": "Under lördagen hölls en konsert med Bruce Springsteen i Hyde Park, London, för 65.000 personer. I slutet av föreställningen tillkännagav Bruce Springsteen att någonting som han hade väntat på i femtio år skulle inträffa. Han presenterade sin gästartist, legenden från bandet The Beatles, Paul McCartney. Men de båda stjärnorna hann inte uppträda länge tillsammans. Under låten Twist and Shout blev det plötsligt tyst. Arrangören hade kopplat bort strömmen, skriver BBC. Springsteen och McCartney fortsatte uppträda, innan de upptäckte att publiken inte hörde någonting. Då drog Bruce Springsteen igång en sista liten sångsnutt a capella tillsammans med sin gitarrist Steven Van Zandt innan konserten fick ett snöpligt slut. Efteråt medgav arrangören att de avsiktligt tystat de bägge artisterna. De hade bara tillstånd att ha konserten igång tills klockan 22.15 och klockan var vid det laget 22.40. En man hade förgäves försökt vifta åt Springsteen och McCartney för att meddela att de själva borde försöka avrunda konserten. Gitarristen Steven Van Zandt skev efteråt på Twitter och reagerade över den plötsliga tystnaden på scenen med orden: ”När blev England en polisstat?” ", "article_category": "culture"}
{"id": 18823, "headline": "Franskt parti stämmer Madonna", "summary": "Madonna stäms för att hon visat en film av den högerextrema partiledaren Marine Le Pen med ett hakkors i pannan under en konsert.", "article": "Under Frankrikes nationaldag på lördagen höll artisten Madonna en show i Paris. När hon spelade låten \"Nobody Knows Me\" visade hon en video där en rad personer figurerar. Bland annat avbildas den franska högerextrema ledaren Marine Le Pen med en hakkors i pannan, innan bilden byttes ut mot Adolf Hitler, skriver bland annat The Guardian. Redan i början av juni visade Madonna upp videon första gången, under en konsert i Israel. Tilltaget väckte då stor uppmärksamhet bland franska medier och Marine Le Pen lovade att stämma Madonna om hon skulle visa samma film på fransk mark. Men hotet skrämde inte sångerskan. Under lördagen spelades samma film upp under konserten i Paris, och en talesperson för Le Pens parti uppger att en stämningsansökan mot Madonna kommer att lämnas in i dagarna. Enligt franska medier kommer Madonna på sin höjd kunna få betala ett mindre bötesbelopp om hon döms för förseelsen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18831, "headline": "En stor stark och en Starcraftmatch", "summary": "Datorspelet Starcraft är som att spela piano och schack på samma gång. Nu blir det åskådarsport på svenska sportbarer när fansen bänkar sig för att följa direktsända turneringar. DN var där.", "article": "– Nerchio får pisk! Den andra semifinalen är i gång och Nerchio har redan byggt Brood Lords, mäktiga varelser som flyger fram över marken. Ett vågat drag, speciellt så här tidigt i matchen. Det är söndagskväll och sommarens Barcraft äger rum på puben The Crib i Stockholm. Ett 60-tal personer har samlats för att se tävlingsmatcher i datorspelet ”Starcraft 2”, direktsända från en turnering i Tyskland. Uppspelta kommentatorer dramatiserar och förklarar vad som händer. Barcraft är för datorspel vad sportbarer är för fotboll. Ina Bäckström tar en klunk av sin öl medan Nerchio avancerar sina varelser i den science fiction-värld som ”Starcraft” utspelar sig i. Hon är en av grundarna till Barcraft i Sverige. – När jag ser proffsen så inser jag att jag aldrig skulle ha kommit upp i de här nivåerna. Upphetsade rop börjar höras från borden när Nerchio tar hem en av delmatcherna. Som underdog är han perfekt. Han har tränat hårt och länge utan att nå den verkliga toppen. Men framför allt är han från Polen eller, som alla icke-koreaner kallas i ”Starcraft”-sammanhang, utlänning. Att det är koreanerna som har rest till andra sidan jordklotet spelar ingen roll. I det här spelet är de alltid på hemmaplan. – När koreaner får spö blir många imponerade. De är ofta lågmälda. Men nästan alltid svinbra, säger Ina Bäckström. ”Starcraft” har beskrivits som att spela piano och schack samtidigt. Spelet är utpräglat strategiskt men kräver också makalöst snabb reaktionsförmåga. När proffsen spelar dansar fingrarna över tangentbordet snabbt som en konsertpianists. En spelares skicklighet kan delvis mätas i APM, actions per minute eller handlingar per minut. I de högre nivåerna är över 300 inte ovanligt. Alltså fem handlingar i sekunden. Varje knapptryckning kan innebära skillnaden mellan vinst och förlust. Sorlet i lokalen övergår till upphetsade rop och applåder när Nerchio tar ledningen. Bäst av fem gäller. Polacken fixar tajmningen perfekt och slår ut motståndaren, den favorittippade MC, med 3–1. Att en enda utlänning går till final är en skräll. – MC är karismatisk. Annars är de flesta koreanska spelare reserverade och artiga. En gång ställde han sig upp och dansade. Och efter en vinst han gjort så här, säger Ina Bäckström och drar fingret över halsen i en symbolisk halshuggning. Datorspel som åskådarsport är i sig ingenting nytt. På festivaler som Dreamhack tar många en paus i sitt eget spelande för att se matcher. De visas på dukar i biografstorlek och lokalerna rymmer ofta flera tusen personer. Spelarna själva sitter djupt koncentrerade framför sina skärmar uppe på scenen, bakom dem en nervös coach som peppar och ger råd. Men för de flesta är sådana matcher en tillfällig paus. Att spela tills sömnbristen tar ut sin rätt är trots allt huvudnumret för de flesta. Det som utmärker Barcraft är att det är helt frikopplat från besökarnas eget spelande. Här är ”Starcraft” en ren åskådarsport. Kanske är det inte konstigare än att följa fotbolls-EM trots att man knappt har stått på en grusplan. – Vi gjorde en undersökning på sajten för ett tag sedan. Det visade sig att de flesta spelar väldigt lite eller inte alls, säger Johan Ronström som också var med och drog i gång Barcraft i Sverige. På sätt och vis rimmar Barcraft väl med datorspelens tidiga historia. Allt började med spelmaskiner som var på tok för stora och dyra för att kunna stå i någons hem. I stället gick entusiasterna till arkadhallar, delvis för att spela men också för att träffa folk, utmana varandra och diskutera. I och med spelkonsolerna och persondatorernas intåg flyttade spelandet in i hemmen. Mer praktiskt och billigare, men också mindre socialt. Barcraft och festivaler som Dreamhack kan ses som en reaktion på det. Intresset tycks vara enormt. Den första Barcraften i Sverige hade 800 föranmälda. – Många kom ensamma, övertygade om att de var de enda som gillade det här. Men nästan tusen personer dök upp, säger Johan Ronström. Minst 80 procent av publiken är män. Då har ändå svenska Barcraft lyckats bättre än de flesta med att locka kvinnor. Delvis kan det bero på den sexistiska jargong som fortfarande präglar spelvärlden, inte minst den professionella. Minst en proffsspelare har fått sparken från sitt lag för att ha pratat rasistiskt om sin motståndare, men sexistiska påhopp framkallar sällan samma reaktioner. Barcraftfenomenet lär ha uppstått i Seattle i USA någon gång i fjol. Sedan dess har det spritt sig till bland annat Kanada, Tyskland och Storbritannien. Totalt finns Barcraft i 180 städer runt om i världen, i mer eller mindre organiserad form. I Paris öppnade Europas första permanenta ”Starcraft”-bar nyligen.Ändå är det pyttesteg jämfört med Sydkorea. Där fyller ”Starcraft”-fans arenor, tv-kanaler sänder matcher dygnet runt och de bästa spelarna tjänar fantasisummor, ofta flera miljoner kronor om året. Inbitna fans har gjort att det har uppstått en viss personkult kring spelarna. Vissa har uppnått berömmelse för sin dryga attityd, andra för sin spelstil. Svenske Marcus Thorzain Eklöf är fruktad för att han långsamt nöter ner sina motståndare. Det sägs att han dödar genom att långsamt slå motståndaren med en matsked. Det har gett honom öknamnet, eller kanske smeknamnet, Spoon Terran. (Terran är den ras av rymdvarelser han spelar som.) I dag arbetar han som professionell spelare i Sydkorea. Av arrangörerna i Stockholm är Vidar Egnér den som har spelat mest ambitiöst. Men nu har han lagt proffsdrömmarna på hyllan och säger att han inte spelar så mycket längre. – Inte så mycket kan ju betyda olika saker, skjuter Johan Ronström in. Du snittar väl ändå ett par timmar om dagen? Efter ett långt reklamavbrott – sponsorpengar betalar för allt i den här världen – är det så dags för final. Där fulländas sensationen när Nerchio krossar koreanen Yonghwa med 4–1. Kommentatorn utbrister att den avslutande manövern är det sexigaste han sett. Turneringen är över och Barcraft gör sommaruppehåll. Målet är att det tävlingsinriktade spelandet ska bli så etablerat att pubarna börjar visa turneringar på eget initiativ. Det lär dröja innan subkulturen är i närheten av lika stor som i Sydkorea, men mycket har hänt de senaste åren. – Nu kan de yngre säga: Jag vill bli som Thorzain när jag blir stor, säger Johan Ronström. ”Starcraft” är ett strategispel i realtid, där spelaren placerar ut och styr varelser, fordon och byggnader för att slå ut sin motståndare. Det utspelar sig i en science fiction-värld där oönskade människor som förskjutits från jorden och två typer av rymdvarelser slåss mot varandra. De utstötta människorna kallas Terran. Rymdvarelserna delas upp i de humanoida Protoss och de insektsliknande Zerg. Seriösa spelare specialiserar sig på att vara en av dessa raser och byter mycket sällan. Eftersom raserna har olika svagheter och styrkor kan valet liknas vid att välja spelarposition inom fotboll. Den första versionen av Starcraft kom 1998. Den dittills största uppdateringen kom 2010, när Starcraft 2 släpptes. Starcraft är ett av de populäraste datorspelen genom tiderna. Svenska Barcraft har funnits sedan september 2011. En vanlig månad arrangeras en eller två träffar. Förutom i Stockholm arrangeras Barcraft i Göteborg och Malmö. Sporadiska Barcraft har också uppstått i till exempel Linköping och Umeå. På grund av alkoholregler gäller vanligtvis 18-årsgräns, men det finns planer på ungdomsanpassade Barcraft på kaféer. www.barcraftsverige.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 18839, "headline": "Camping – kul på teatern", "summary": "Svenska filmer som driver med campingsemester finns det gott om. Inom teatern är det desto mer sällsynt. Men i sommar hittar vi både pjäser som handlar om camping och teatrar som spelar på campingplatser. Gärna genom att inkludera miljön i spelet.", "article": "Det ska vara en campingplats i sommar. Antingen som spelplats eller pjäs. Redan i våras spelade Borås stadsteater den brittiske dramatikern John Godbers \"Camping\", om ett pensionerat par som tror sig ha hittat den perfekta platsen för sin splitternya husvagn, men ganska snart hamnar i en klasskonflikt med sina grannar på den rejält sunkiga campingplatsen \"Brysk komik och en bottensats av aningen allvar härskar i John Godbers frejdiga skådespel 'Camping'\", skrev Borås Tidnings teaterkritiker om premiären. Klasskonfrontationer bygger även \"Campa i klaveret – en husvagnsbuskis!\" på som just nu spelas på Vallarnas friluftsteater för att fortsätta på Lisebergs teater under hösten. Här sker klinchen mellan en nyrik glidare, som mest är ute efter att imponera på de andra hyresgästerna med sin lyxiga husvagn, och ett par campingplatsveteraner med arbetarklassbakgrund. Camping som pjästema är annars ganska sällsynt. Desto fler teatrar spelar på campingplatser i sommar. Bland dem finns Campingteatret som gästar Halmstads internationella gatufestival i augusti, en dansk teatergrupp som bildades 2008 och som just har specialiserat sig på att spela på campingplatser runt om i Europa. En annan är Teater Krokben som spelar \"Zobi och det magiska tältet\" på campingplatser i bland annat Mariestad och Grebbestad. För fjärde året i rad sommarturnerar Göteborgs improvisationsteater på campingplatser utmed Västkusten med en föreställning som ofta inkluderar miljön i spelet. Jens Nordberg har varit med från början. Varför väljer ni att spela på just campingplatser? – Vi funderade på olika koncept för att kunna spela teater på sommaren och för barn. Och slår man ihop de två så blir campingplatsen ett naturligt ställe. På vilket sätt slår campingmiljön igenom i era föreställningar? – Som improvisationsteater låter vi historien byggas av barnen. De bestämmer var föreställningen ska utspelas. Och det brukar ofta bli campingplatser, medan huvudpersonen brukar vara en bonde som bor precis vid campingplatsen. Hur är campingpubliken? Skiljer den sig från den ni möter i er lokal i Göteborg? – Ofta är den inte så teatervan, vilket är roligt. Sedan kommer föräldrarna gärna med vilket gör att vår föreställning både måste appellera till barn och vuxna. Traditionellt är vår publik annars 15 år och uppåt. Claes Månsson om campingsemester I sommar spelar Dramatenskådespelaren Claes Månsson en bitter campingvärd i buskisen \"Campa i klaveret\" på Vallarnas friluftsteater utanför Falkenberg. Själv minns han barndomens camping som sociala. Du spelar den bittre campingvärden Ernst Eklund i sommar. Har du n egen erfarenhet av camping? – Ja, det var så man semestrade när jag var liten. Vi bodde nära Marstrand, men likt förbaskat åkte vi ändå på campingsemester varje sommar. Och jag upplevde det som väldigt mysigt. Vad är det som lockar med camping? – Jag är uppvuxen i en tvåa där vi bodde fyra personer. När vi campade låg vi visserligen fyra i ett litet tält, men jag och min bror kunde gå ut och spela fotboll medan pappa och mamma satt och pratade med grannarna, vilket gav en frihet. Vad är det med camping som är roligt att driva med? – I vår föreställning så utgår intrigen från två husvagnar som representerar campingplatsens över- och underklass. Dels har vi den flotta husvagnen ägd av en riktig stekare som bara är ute efter att imponera, dels den med paret som har arbetarklassbakgrund är ute och campar varje år. Så visst är campingplatsen en tacksam miljö för en fars. Skiljer sig publiken på Vallarna från den du möter på Dramaten? – Ja, på Vallarna har de flesta har en relation till camping, vilket jag då också har. Sedan premiären 1 juli har det regnat en hel del på Västkusten. Har det gått att spela utomhus? – Ja, vi har en förvånansvärt disciplinerad publik. De sitter där inne i sina regnkapps-kokonger och skrattar och klappar händerna. Det måste finnas ett enormt sug efter att ha roligt. Ylva Lagercrantz Spindler/TT Spektra Fakta/teater med campingtema \"Upp till camping\", av Åke Cato/Mikael Neumann, Fredriksdalsteatern, 1996 \"En husvagnsteater på turné\", en monolog av skådespelerskan Lena Dahlén, 2001 \"Camping\", av John Godber, Borås stadsteater, 2012 \"Campa i klaveret - en husvagnsbuskis\", Vallarnas friluftsteater, 2012 ", "article_category": "culture"}
{"id": 18849, "headline": "Underbara kvinnor i vatten", "summary": "När Hjalmar Söderberg låter Lydia i romanen ”Den allvarsamma leken” bada är det inte bara en kropp i vatten vi ser. Det är en kvinnokropp sedd av en manlig blick – medan män bara kan gå och bada, skriver Nina Björk.", "article": "Först ett påstående: i verkligheten badar kvinnor ungefär lika ofta som män. Sedan en misstanke: när kvinnor gestaltas i litteratur, på film, i konst och i annonser badar de oftare. I Hjalmar Söderbergs klassiska kärleksroman ”Den allvarsamma leken” från 1912 badar den kvinnliga huvudpersonen redan på första sidan: ”Lydia brukade bada ensam. Hon tyckte bäst om det så och denna sommaren hade hon för resten ingen att bada med. Och hon behövde inte vara rädd. Hennes far satt där uppe på bergknallen ett stycke ifrån och målade på sitt ’motiv från havsbandet’ och höll öga med att ingen obehörig kom för nära. Hon steg ut i vattnet, tills det nådde henne till litet över midjan. Där blev hon stående med upplyfta armar och händerna knäppta bakom nacken, tills ringarna i vattnet slätats ut, och speglade sina aderton år i vågen. Så böjde hon sig framöver och simmade ut på det smaragdklara djupet.” När kvinnan i denna roman badar sätter hon händerna bakom nacken och ser sin nakna kropp i sjön. Hennes far ser samma nakna kropp. Så även om kvinnan sägs vara skyddad från obehöriga blickar och även om hon sägs vara ensam är hon synnerligen sedd. Av sig själv, av en far och av oss läsare. Att vilja se en naken kvinna bada är inte, och var än mindre 1912, oskyldigt. Men som läsare slipper vi stå för denna voyeurism eftersom det är kvinnan själv, fadern och sjön som ser åt oss. Det är som om Söderberg skyddar oss, gömmer vår blick bakom andras blickar och bakom bokstäver i en roman. Ändå har vi nu, när vi har läst, också sett. Och det vi har sett är den badande kvinnan som objekt. Det spelar ingen roll om läsaren är en man eller kvinna; vi har alla sett detsamma. När Gun-Britt Sundström 61 år senare i ”För Lydia” omarbetade Hjalmar Söderbergs roman ur kvinnans perspektiv – hur skulle hon göra med denna inledande badscen? Hur badar en naken kvinna i en roman utan att hon blir ett ”motiv från havsbandet”, ett objekt? Svaret blev: det gör hon inte. Lydia går visserligen även i Sundströms roman ned till stranden, tar av sig sina skor och känner på vattnet. Men efter att ha doppat fötterna i det konstaterar hon att ”det var inget lockande badväder i dag, himlen mulen och jämngrå”. Så hon varken badar eller lägger sig, som i Söderbergs roman, på en klipphäll för att låta solen torka sin bruna kropp. Allt Sundström låter oss se är en avklädd fot och en påklädd kvinna som sätter sig på en klippa. Det hade kanske varit skönare för Lydia om det verkligen hade varit vackert väder denna dag, men ibland fungerar inte sådana trevligheter för kvinnokroppar nära vatten. Lydias blick behåller dock Sundström i sin inledning. Vi får även här se det Lydia ser. Men det hon ser är inte längre sin egen kropp i vattnet – utan de skitiga resterna av en fest: ”Det var en bedrövlig syn som mötte Lydia på verandan på morgonen. Bordet täckt av brödsmulor, glas med små skvättar kvar i. Ett låg sönderslaget på golvet, skärvor spridda i konjaksklibb. Flaskor på bordet, på bänken, på räcket. Ölflaskor och brännvinsflaskor och konjaksflaskor.” Så både blicken och vätskan behåller Sundström. Även vätska i form av vatten. Lydia upptäcker att vattnet i köket inte räcker till både kaffe och disk ”så det var lika bra att gå ut och hämta med detsamma”. Och Lydia kommer inte att bada i vatten, utan pumpa upp detta vatten ur en brunn. Sånt kan vara nödvändigt när författare skriver romaner ur kvinnors perspektiv. Gun-Britt Sundström har ett citat av Hjalmar Söderberg som devis för sin bok. Det är hämtat från hans ”Förvandlingens ring” och lyder: ”Har ni aldrig tänkt på det djupt tragiska i det förhållandet att människosläktet är delat i två hälfter och att var människa från vaggan till graven måste tillhöra antingen den ena eller den andra – måste vara antingen man eller kvinna? … Från vaggan till graven är männi skan dömd att se på livet antingen med mannens eller kvinnans ögon.” Både män och kvinnor har ju ögon att se med. Men om vi tror på Söderberg är de dömda att se två olika världar. Vem utfärdar den domen? Har den sin grund i de två olika könsorgan som sitter knappa metern under de för män och kvinnor gemensamma ögonen? Det vore ju absurt att påstå; att könen så att säga stiger upp genom kroppen och sätter sig i blicken. I Söderbergs roman ser en man, en kvinna och en sjö den badande kvinnan. I Sundströms roman ser kvinnan porslin i behov av rengöring. Det är lätt att säga: de olika kropparna har ingen betydelse för dessa olika blickar. Det är lätt att sätta kroppen inom parentes. Men att det finns situationer då kroppen inte har någon betydelse innebär ju inte att kroppen aldrig har betydelse. Lydias projekt i inledningen till Söderbergs roman, att bada, kan sägas ha med den biologiska människokroppen att göra. Eftersom människan är konstruerad så att hon kan lära sig att simma kan hon också bada på djupt vatten. Kroppen är, som Simone de Beauvoir skriver i ”Det andra könet”, ett utkast till de projekt en människa över huvud taget kan ha. Men eftersom det nu är just bada Lydia ska – och inte ha sex, föda barn eller amma – har hennes projekt inte specifikt med den biologiska kvinnokroppen att göra. Ändå, vill jag påstå, är det på grund av Lydias ”kvinnlighet” som Sundström i sitt romansvar till Söderberg inte låter henne bada. För den där ”kvinnligheten” innefattar inte bara hennes kropp utan, och viktigare i det här sammanhanget, blickarna som ser den. Det är ju inte bara en kropp vilken som helst som ska bada eller inte bada, utan det är en kropp som är en individ, som är en kvinna som har levt i en viss kultur. Till exempel en kultur med litterära skildringar av hur män, kvinnor och sjöar tittar på och speglar artonåriga kvinnokroppar när de sträcker armarna bakom nacken innan de doppar sig. En kultur där en kvinna får svårt att låta bli att se sig själv utifrån, där hon till exempel vet hur hon ska bada för att det ska bli vackert att titta på. En kultur där en manlig blick oftare har beskrivit en kvinnlig kropp än tvärtom – helt enkelt en kultur där mannens blick på kvinnan ingår i själva ”kvinnligheten”. Om de personliga pronomina han och hon nu håller på att kompletteras med ett tredje, hen, är det kanske därför rimligt att anta att detta hen redan är mer befolkat av kvinnan? Att det hon som tvingats lära sig så mycket om det överordnade han redan delvis vuxit ur sin benämning? Så kanske bör vi revidera det Söderbergcitat som Sundström inledde sin roman med – revidera genom att stryka en blick. ”Från vaggan till graven är människan dömd att se på livet antingen med mannens eller kvinnans ögon” – vore det inte bättre att säga ”Från vaggan till graven är människan dömd att se på livet med mannens ögon”? Kvinnor tränas i dubbelt seende – och det finns ingen söderbergsk avgrund längre. Det sorgliga med detta är, bland annat, att vissa kroppar bara kan gå och bada medan andra kroppar måste hålla på och förhålla sig hela tiden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18850, "headline": "Jazzfestival sprider ut sig", "summary": "När Stockholm Jazz Festival för första gången flyttar inomhus i oktober blir det på hela elva scener runt om i Stockholm. Kulturhuset, Konserthuset och Berns ska hysa de största artisterna.", "article": "Den icke önskvärda men ack så frekventa svenska regnsommaren fick Stockholm Jazz Festival att kasta in handduken i fjol. Utomhusfestivalen dog, men samtidigt föddes en inomhusfestival. Den stora skillnaden är att den transformerade festivalen kommer att få många fler scener än Skeppsholmens tre. Konserthuset, Fasching och Strand är några. – Med många scener får man med de allra tyngsta institutionerna samtidigt med de fräscha och unga. Fördelen jämfört med en enda arrangör är att många jazzaktörer sätter sina egna avtryck, de möter publiken på olika sätt. Ett bra exempel är den lilla scenen Jazzhuset i Hammarby sjöstad, som drivs av unga oberoende jazzentusiaster, säger festivalens vd Lena Åberg Frisk. Filosofin bakom de många utspridda scenerna är att ge ett starkare fokus på konsertupplevelsen. Varje artist placeras på den optimala scenen i för just den artisten optimala miljön. Ljudet är bättre än utomhus eftersom det här är lokaler gjorda för musik. – Och stolarna är skönare, säger Lena Åberg Frisk. Inte mindre än elva scener runt om i stan kommer att erbjuda musik hela jazzveckan i oktober. Publiken får möjlighet att välja mellan fler artister än utomhusfestivalen kunnat presentera. Utbudet blir brett. Django Reinhardt-festivalen flyttar in under jazzfestivalens tak, det gör också delar av den årliga Swedish Jazz Celebration. Inga artister har ännu offentliggjorts, men Lena Frisk Åberg kallar festivalen en kraftsamling med etablerade stora svenska och internationella stjärnor. – Vi vill också introducera nya artister inför publiken, de kan vara unga och färska men också större artister som ännu inte varit i Sverige. Vi har också hittat artister från andra länder utanför Norden och USA. Den nya inomhusfestivalen har inspirerats av andra stadsjazzfestivaler. En av dem är Köpenhamns som har ett utbud på 900 konserter. Stockholm startar blygsammare med 50 konserter men räknar med att växa. På sikt är ambitionen att få större publik än utomhusfestivalen men, som festivalgeneralen påpekar, inga av inomhusarenorna kan på en och samma gång ta in lika mycket publik som på Skeppsholmen eller Skansen, det vill säga 8 000 personer. Några biljetter i form av dagpass kommer inte att finnas. Publiken betalar per konsert, och flera olika prisnivåer kommer att förekomma. Ambitionen är att hålla nere priserna. Med det nya festivalformatet har den ekonomiska risken minskat. Vädret spelar mindre roll för publiktillströmningen. Festivalen har fått nyetableringsstöd på en miljon kronor från Statens musikverk. För första gången har även privata donatorer bidragit. Kulturrådet, Stockholms stad och Skap hjälper också till. Jazz i Hammarby Sjöstad Förutom Berns, Konserthuset och Kulturhuset utnyttjar jazzfestivalen Fasching, Strand, Södra teatern, Hotell Malmen, Grand Central Hotell, Stallet, Glenn Miller Café och Kajhuset i Hammarby Sjöstad. Festivalen startar den 1 oktober och pågår i en vecka. Under oktoberveckan erbjuds mer än utomhusfestivalen kunde bjuda på. Förutom konserter och workshoppar även branschkonferenser, barn- och familjeevenemang. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18857, "headline": "Springsteen starkare än någonsin", "summary": "All musik tål inte ofantliga utomhusscener, men turnémaskinen Bruce Springsteen klarar av det, Bon Iver likaså. Och svenska First Aid Kit är lika oemotståndliga som alltid.", "article": "Det kanske mest överraskande när Bruce Springsteen 2006 tog ett sidospår och började spela folkmusik var hur stort hans Sessions Band var. När jag såg dem var de arton stycken bakom honom. Egentligen orimligt många, resultatet blev ett galet myller och en osannolik feststämning. Jag tror att något lossnade hos Bruce Springsteen då. Åtminstone har han nu byggt ut sitt gamla E Street Band till precis samma storlek. Med en fem mans blåssektion och fyra körsångare räknar jag till sjutton kompmusiker – och då är ändå hustrun Patti Scialfa ledig med barnen, han hälsar från henne. Nu blir det knappast något halvkaos med den exakta turnémaskin som The E Street Band är, men på stora scenen i Roskilde, på festivalens absoluta centraltid, visar Bruce Springsteen ändå vad dessa nya resurser kan innebära. Ett redan mäktigt band låter nu ännu större och influenserna från soul och gospel blir starkare än någonsin. I några partier blir han rena predikanten. Till och med en formalitet som sista extranumret ”Twist and shout” blir, med sitt vässade latinblås, mer än bara en gammal rockdänga. Jag tror dessutom att han satsar lite extra eftersom han för en gångs skull spelar på en festival. Alla är faktiskt inte här för just honom, även om endagsbiljetterna till denna dag var dem som först såldes slut. Och åtminstone en unik extravagans bjuds det på när hela The Roots – som spelade på samma scen tidigare på kvällen – kommer in och stökar i en överladdad och utbyggd ”The E Street shuffle”. I trängseln framstår jättescenen plötsligt som underdimensionerad. Efter två timmars golvande uppvisning smiter jag så i väg till näst största scenen och finner att alla verkligen inte var här för Bruce Springsteen. Arenascenen uppges ta 17 000 åskådare, betydligt fler var på plats och att bara fajta sig in tillräckligt långt för att se storbildsskärmarna var en prövning. Sällan blir dilemmat för en festival som Roskilde tydligare. Bon Iver är ett fantastiskt band, som – vad jag kunde uppfatta – gjorde en strålande spelning där en subtil och långsam vemodsmusik varsamt byggs upp till stora dimensoner, utan att tappa sin sprödhet. Juston Vernon sjunger med den raraste av ljusröster och scendekoren glimrar av trolska ljuslyktor. Som midnattsspelning är det egentligen perfekt. Om bara inte tjugo tusen människor trängdes lite för tätt och hårt och bitvis också högljutt. Men var skulle man egentligen placera ett sådant band, som så många vill se? All musik tål inte att ställas på en ofantlig utomhusscen. Faktiskt visade även The Roots det, hiphoppens mest hyllade liveband, när de gjorde sitt hyggliga set utan att riktigt lyckas nå ut över de stora avstånden. På Arenascenen kunde intrycket ha blivit ett helt annat, och Cuba Gooding Jr på sousafon fått en ännu större roll. Fast trumsolot hade nog känts lojt även då. I stället stod Refused för den mest sensationella uppvisningen i det gröna jättetältet. Återuppståndna efter fjorton år och numera adlade till internationella hardcorelegender. Under spelningen förvandlas Dennis Lyxzén successivt från ödmjuk rockgubbe till agitator, med en fysisk scenstil värdig vilken yngling som helst, samtidigt som bandet manglar ut komplicerad högtryckspunk som möjligen ligger ännu bättre i tiden nu än då. Eller ta bara detaljen att där andra band skriver sitt eget namn på bastrumman, där har David Sandström i stället en appell för att frige de fängslade ryska punkaktivisterna i Pussy Riot. Bland de svenska triumferna måste också First Aid Kit nämnas. Så unisont hyllade i så många tonarter att det kan kännas lätt kvävande, men det kan ju knappast systrarna Söderberg rå för. Just tillbaka från förbandsturné med Jack White låter de helt amerikanska mellan låtarna, men sättet att sjunga så sammanflätat att de båda rösterna växer till något tredje och större är lika oemotståndligt som någonsin. På samma Odeonscen några timmar senare stod sen det charmanta storfolkbandet Bellowhead och spelade engelsk dansmusik i de mest häpnadsväckande arrangemang för stråkar, blåssektion, dragspel och en hel del annat. Med ännu en sousafonspelare i sättningen, dagens andra efter The Roots! Det måste vara festivalrekord. Vädret? Repris på gårdagen. Börjar i regn och blir med tiden riktigt fint. Typsituation: En av alla konstinstallationer är orden ”My clothes don’t fit me no more”, skrivna med hopvikta tröjor, blusar och skjortor som fästs längs ett långt plank. Efter ett par dagar är många av kläderna borta, troligtvis återanvända. Kanske var just det meningen? Årets... festivaltema är hållbarhet och märks på alla möjliga sätt, från energisparande scenbelysning till kampanjer för att minska matsvinnet. Hur många som kommer att följa uppmaningarna från Urban gardening och odla brännässlor i pallkrage är dock oklart. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18874, "headline": "Chitra Ganesh på Göteborgs konsthall", "summary": "I Europa och Sverige visas just nu samtidskonst från Indien. DN:s Ingela Lind går på konstmässa i Bombay, men ser också videokonst i Wanås av fyra indiska konstnärer och verk av Chitra Ganesh i Göteborgs konsthall.", "article": "Det talas om en ny scen för samtidskonst i Indien. I Europa visas just nu indisk konst på flera museer. Och i Sverige har man under våren kunnat möta indiska konstnärer på Lunds konsthall. På Göteborgs konsthall är New York-baserade Chitra Ganesh (med indiskt ursprung) aktuell med visuella uttryck hämtade från bland annat Bollywood och indiska serier, samtidigt som fem indiska konstnärer visas på Wanås hela sommaren. Där överraskar videokonsten. Wanås har samlat fyra konstnärer vars filmer är meditativa med en ovanligt säker rytm. Ofta är de naturromantiska: Som betraktare sugs vi in i en solnedgång, utvecklad på flera skärmar samtidigt. Vi ser hur man blad för blad avlövar ett träd för att hitta in till trädets idé eller skulptera fram en nödvändig paus i tillväxten. Och vi upplever hur en dansare utforskar rum – inte genom siffror eller kvantifiering utan genom kroppsrörelser. I Bombay (Mumbai) finns sedan några år tillbaka ett antal konstgallerier av internationell klass. Drivna av energiska gallerister, som också ställer ut sina konstnärer på mässor i väst. Under en vecka går jag runt och försöker hitta dem. Hettan lindar in mig i ett våtvärmande omslag. Och trafiken! Den dånar och stinker. Dieseln är dålig i det jäsande Bollywood. De flesta gallerier ligger inom ett gångområde i stadsdelen Colaba, nära Gate of India. Men de är ändå svåra att hitta, eftersom de sprängts in på andra och tredje våningarna i de prångiga kvarteren. Flera utställningar anspelar på kulturkrockar i samband med globaliseringen och hårdexploateringen av miljön. Konstnärerna manar till motstånd genom naturförundran. Som på Wanås. Jag ser konst där kreaturen representerar en natur som ännu, men knappt, lyckas hålla stånd med sin gåta. Kor mot stinkande världsstäder. Hästar och fåglar mot superteknologi … Överallt bryts gator upp, och flera gallerier är stängda ”på grund av vägarbeten”. Säkert spelar värmeböljan in. Men också det faktum att man just denna helg för första gången gemensamt anordnat en helgutställning (som ska bli årlig) på Taj Lands End. Ett lyxhotell i stadsdelen Bandra vars konstintresserade ägare sponsrar hela evenemanget och även satsat på fasta installationer över våningsplanens entréer, vida som torg i en mindre stad. ”Mumbai gallery weekend” kunde ha varit en konstmässa med utvalda gallerier, till exempel i London eller Stockholm. Ingenting sticker ut som särskilt ”indiskt”. Jag använder citationstecken eftersom geografiska bestämningar känns tabu. Konst är numera global. Punkt. På väggarna brer stora målningar ut sig. Ofta dekorativa. Bäst är en färgstark, mattliknande mönsterkomposition med myror av Atif Khan. Så finns här en del senpopkonst. Expressiv. Graffiti-lik. Våldsamt anti-våld. Med min inskränkta västblick ser jag ekon av Michel Basquiat, Donald Baechler, William Kentridge, Anish Kapoor. Men det kan vara tvärtom. Ingenting är riktigt djärvt politiskt. Men denna första samlingsutställning är nog tänkt för samlare. Det märks på lyxåken med chaufförer som trängs utanför hotellets lobby. Abhay från galleri Maskara klagar över den eländiga konstsituationen i Indien. Tillfälliga köpare finns och blir allt yngre, säger han. Men långsiktiga samlare saknas: – Här får vi inget offentligt stöd till exempel för mässor som gallerierna får i Frankrike och Kina. Konstmuseet i Bombay (det enda i en 20-miljonersstad) har knappt nödpengar till inköp. Så dess samling är totalt inaktuell, menar Abhay, vilket jag också själv kunnat konstatera i museets tunga, dystra salar där det just nu bara finns en aktuell utställning. Visserligen viktig med en ekologisk räddningsplan för Mumbais hotade parker. Men så torftig rent visuellt! För fyra år sedan var här en konstboom som slutade i en krasch, berättar Nandita Kumar, som gjort en fascinerande, spröd och fjärilsliknande installation med vridna datordelar under en glaskupa. Hon tycks just så hårdför som man måste vara här, ställer ut för första gången med galleri Lakeeren men är gediget utbildad i Los Angeles och berest i Europa. Hon säljer en del privat men har hittills bara kunnat dra sig fram genom uppdrag från boutiquer, säger hon. Hennes och Abhays kritik stämmer med den jag hör från många andra. Indisk nutidskonst är spännande, välorienterad och självmedveten. Vissa konstnärer kan leva på sina platsspecifika internationella uppdrag – likt Srinivasa Prasad, som på Wanås planterat en labyrint av pilträd runt sin egen signatur. Men konstsamlaren Kiran Nadar, som samlar nutidskonst och har ett eget museum i New Dehli, går hårt åt det indiska konstlivet. För inte så länge sedan ansågs Kina och Indien ha samma potential på den växande konstmarknaden, säger Nadar till tidningen India Times. Men de senaste siffrorna visar att Indien nu halkat långt efter Kina och att den indiska konstboomen är över. – Ett skäl är att det knappt finns några samlare här. Men framför allt finns det ingen motsvarighet till den kinesiska regimens stöd till landets konstliv. Även samtidskonsten borde vara Indiens kulturella ansvar, anser hon, men understryker att även privatpersoner måste bära sin del. – Vi borde gå mycket mer på museer. Utomlands gör föräldrar det med sina barn, säger Kiran Nadar. – Men här i Indien hyllar vi bara shopping. Verk: ”Sommar på Wanås” Plats: Verk: ”Sommar på Wanås” Plats: Wanås konst, Knislinge ", "article_category": "culture"}
{"id": 18908, "headline": "Julia Beck på Zornmuseet, Mora", "summary": "Julia Beck var en av få kvinnliga konstnärer vid förra sekelskiftet som levde på sitt måleri. Hon etablerade sig framgångsrikt i Frankrike och nu uppmärksammas hon i en ny bok, utställning i Mora och färsk avhandling.", "article": "Första gången jag fick upp ögonen för Julia Becks silverskimrande valörmåleri var 1988 på Liljevalchs ”De drogo till Paris. Nordiska konstnärinnor på 1880-talet.” En epokgörande utställning som bevisade att det fanns åtskilliga kvinnliga konstnärstalanger bland de mer kända ”Pariserpojkarna” i samma generation. Här var Julia Beck (1853–1935) rejält representerad med tio målningar; både pittoreska motiv från den franska byn Grez, silverdisiga flodlandskap från Normandie och det stolta självporträttet från 1880. När Zornmuseet i Mora nu gör den första större separatutställning med Julia Becks måleri så hänger förstås denna osminkade karaktärsstudie i första rummet. Posen och uttrycket säger det mesta om hennes omvittnat starka, självständiga natur – i halvprofil likt en ung ädling från barocktiden, med plymförsedd hatt, bestämd blick och en röd näsduk i den svarta rocken som raffig accent. Det är något helt annat än den koketta geisha Carl Larsson skildrade henne som i tidskriften Palett-Skrap, i samband med en munter maskerad i den skandinaviska konstnärskolonin i Grez. Dit hade Julia Beck åkt från Paris sommaren 1882 tillsammans med Akademikamraten Karin Bergöö, vid denna tid ”oskiljaktiga” enligt Karin (innan relationen till Carl Larsson tog över). Porträttet av Julia Beck med solparasoll och kimono finns med i Kåa Wennbergs vältajmade biografi, där tiden i Grez (tre år till och från) får störst utrymme. En reproduktion av samma bild hänger även i trappan upp till utställningen i Mora, kanske som en påminnelse om att japonismen var stark i tiden och Beck liksom impressionisterna lånade sin kompositionsteknik från det japanska landskapsmåleriet. Utställningens huvudnummer är Julia Becks hittills dyrbaraste målning, ”Näckrosor”, som häromåret oväntat satte auktionsrekord på närmare en miljon kronor. Det är en underbar, atmosfärisk olja med impressionistisk touche, målad omkring 1887–88 då Julia Beck vistades i de lummiga omgivningarna kring floden Risle. I detta mästerverk dämpar den gråsilvriga dagern vegetationens grönska, som i milda färgtoner speglas i dammen där näckrosorna elegant frammanas med röda, rosa och vita streck. Målningen upptäcktes först av en svensk konsthandlare på en liten landsortsauktion i Frankrike, vid Vaucresson där Julia Beck bodde i decennier. Att nämna det kan tyckas malplacé för en konstkritiker, men för mindre kända konstnärer som är underrepresenterade i museisamlingar (oftast kvinnor) så kan auktionsmarknaden ha stor betydelse för nyupptäckter av hela konstnärskap. Faktum är att ett tiotal av utställningens 24 Beckmålningar och ytterligare några i boken, har seglat upp på auktioner de senaste åren. Kåa Wennberg motiverar dessutom sitt intresse för Julia Beck genom ett auktionsfynd (som givetvis är med på utställningen) – en långsmal målning med den fina gamla stenbron i Grez, där konstnären textat ”Mitt badställe i Loing Grèz”. Att en så skicklig målare som Julia Beck fortfarande är förhållandevis okänd i Sverige beror inte bara på könet utan också på att hon stannade i Frankrike till sin död, liksom även vännen Emma Löwstedt-Chadwick. Och det gjorde betydligt fler skandinaviska konstnärer än vad konsthistorikerna tidigare trott, visar Vibeke Röstorps färska avhandling ”Myten om hemvändarna” (se hennes egen sammanfattning här intill). Men trots att Julia Beck var en av de tongivande av parisersvenskarna och del av Opponentrörelsen, ansågs hon med tiden så pass förfranskad att hon uteslöts från nordiska utställningssammanhang. Samtidigt var hon en av få svenska kvinnor i sin generation som lyckades leva på sitt konstnärskap, vilket också avspeglas i hennes stora, självmedvetna signaturer. Initialt stöttades hon dock av fadern Franz, en framgångsrik bokbindarmästare i Stockholm. Det kalligrafiska kunnandet var en livlina för den driftiga Julia Beck och en vackert textad matrikel från Svensk-norska klubben i Paris har införlivats med utställningen. Men i Frankrike blev hon med åren så etablerad som porträtt- och landskapsmålare att hon till och med förärades den franska Hederslegionen som nu ståtar i en monter. Det är en sällsynt ära för utlänningar, som för övrigt även Anders Zorn fick uppleva. Han bodde i Paris 1888–96 och det är intressant jämföra hans vattenspeglar och impressionistiska ljusbehandling med Becks måleri, som sprängts in i tre rum mitt i den fasta samlingen. Zornmuseets chef och kommissarie Johan Cederlund gör sitt bästa för att skapa ett konsthistoriskt sammanhang genom fylliga väggtexter, särskilt som det saknas i den tunna biografin. Det märks att författaren Kåa Wennberg inte är konstvetare, men hans arbete har samtidigt försvårats av att den ogifta och barnlösa Becks brevsamling lär ha slängs av släktingar. Wennberg får i stället citera andra samtida källor, däribland August Strindberg, som beskrivit Beck som en hängiven friluftsmålare som inte lät sig stoppas av något: ”Julia Beck satt i flera veckor i regn och tjocka samt till och med gaf sig med häst och kärra ut i träsket eller klef omkring i stora träskor för att få sin gråväderstämning fullt riktigt.” Bäst på Zornmuseet fungerar rummet som ägnas hennes Grez-motiv. Här får en av utställningens största landskapsmålningar en ödesmättad ton av svarta, svävande kråkor. En av mina favoritmålningar är ett litet sommarmotiv från Grez 1883 med pråmar på en kanal, där himlen reflekteras i vattenspegeln och allt dallrar i ett trolskt ljustöcken. Men det dröjer ytterligare några år innan de impressionistiska tendenserna framträder. Julia Beck hade då sökt sig längre ut mot kusten i Normandie, till Carolles 1884 (där hon målade jämsides med Per Ekström) och Flamanville 1887 (där Richard Bergh höll till). Det tredje rummet på Zornmuseet innehåller Julia Becks mest nydanande måleri, men det är tyvärr så litet att tavlorna känns inklämda. Men här leds i bevis att hon faktiskt målade näckrosdammar något år innan Claude Monet ställde ut sina motiv från Giverny. Samtidigt är hon tydligt influerad av impressionisternas japanska kompositioner, med hög horisontlinje, vasstrån i förgrunden och diagonalt hängande trädgrenar. Mest spännande är att några näckrosmotiv med partier som är så upplösta att de närmar sig abstraktion. Men om Julia Beck är en mer radikal impressionist än exempelvis Carl Trädgårdh eller Zorn själv är svårt att avgöra utifrån detta sparsamma urval. Än återstår en fördjupad forskning och spårning av fler Beckmålningar i Frankrike. Hur som helst är boken om Julia Beck en god start och Zornmuseet står med sin sommarsatsning för en liten men naggande god kulturgärning. Skribent: Kåa Wennberg Titel: ”Julia Skribent: Kåa Wennberg Titel: ”Julia Beck” Utgiven av: Bokförlaget Arena Mer sekelskifteskonst i sommar I Nationalmuseums nyhängning av den franska 1800-talssamlingen ”Det moderna livet”, har man införlivat ett flertal verk av svenska konstnärer verksamma i Frankrike, för att påvisa deras influenser från franska impressionister och friluftsmålare. Här finns flera av Julia Becks generationskamrater representerade, däribland Eva Bonnier, Per Ekström och Richard Berg, jämte keramik av Nils Barck och glas av Gunnar G:son Wennerberg. Nationalmuseum äger flera fina verk av Julia Beck, däribland ”Månsken över hövolmar” och ”Sista solstrålen” som nu är utlånade till Zornmuseet. Även Prins Eugen köpte ett flertal målningar av Julia Beck, varav några visas i Mora. På Prins Eugens Waldemarsudde sätts ”Samlingen i fokus” 21/6–14/10, där en lång rad målningar av ”Pariserpojkarna” visas, men även verk av Hanna Pauli och Mina Carlson-Bredberg. På Säfstaholms slott i Vingåker innehåller sommarutställningen ”Se mig!” 23/6–12/8 ett flertal porträtt av svenska konstnärer som vallfärdade till Paris kring förra sekelskiftet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18945, "headline": "Norstedts anklagar UD för idéstöld", "summary": "De två nyutkomna Wallenbergbiografierna har hamnat mitt i ett bråk. Norstedts anklagar utrikesdepartementet för att leka bokagent och favorisera den ena biografin på bekostnad av den andra.", "article": "Norstedts förlag har hamnat i bråk med utrikesdepartementet. Bråket gäller de båda färska Raoul Wallenberg-biografierna. Den ena skriven av journalisten och författaren Ingrid Carlberg och utgiven på Norstedts och den andra av slavisten Bengt Jangfeldt på Wahlström & Widstrand. Norstedts ifrågasätter UD:s sätt att agera bokagent. – Jag blir irriterad. Vi gör en ordentlig satsning och presenterar Ingrid Carlbergs bok för UD. Uppenbarligen är vi det enda Wallenbergprojektet på gång. Då är det märkligt att det dyker upp en UD-initierad biografi på ett konkurrerande förlag, som dessutom favoriseras av UD, säger Per Faustino, t f chef för Norstedt Fakta, det förlag som givit ut Ingrid Carlbergs ”Det står ett rum här och väntar på dig”. Satsningen får en extra skjuts av att det i år, 2012, är hundra år sedan Raoul Wallenberg föddes, den svenska hjälten som räddade judar ur andra världskrigets nazivänliga Ungern. Några recensenter i dagspressen har i sina anmälningar påpekat det anmärkningsvärda i att de två böckerna dyker upp samtidigt – nästan samma majvecka ligger de på bokhandelsdiskarna. Är Bengt Jangfeldts bok ett beställningsverk som Per Svensson antyder i Sydsvenskan? Eller är samtidigheten bara en tillfällighet? Nej, någon tillfällighet är det sannolikt inte. När Ingrid Carlbergs stipendieansökan i september 2009 kommer till utrikesdepartementet, har ingen där ännu börjat tänka på hur 100-årsjubileet över Raoul Wallenberg ska firas (Så sent som ett halvår före jubileumsåret bildas en nationalkommitté för att ta hand om firandet). Norstedts är nöjda med att ha rott hem den första svenska Wallenbergbiografin. Med Carlbergs stipendieansökan på bordet föds idén om en andra biografi på UD. Olof Ehrenkrona, rådgivare till utrikesminister Carl Bildt i globaliseringsfrågor och hans närmaste medarbetare, är den som initierar den konkurrerande biografin. Bengt Jangfeldt får frågan om han kan skriva ännu en Wallenbergbok. – Valet av Jangfeldt grundade jag hans meriter som en av Sveriges ledande persontecknare. Jag tror inte att jag nämnde Carlbergboken under samtalet, säger Olof Ehrenkrona. Det är det här som fått Norstedts förlag att gå i taket. En statlig myndighet – inte ett konkurrerande bokförlag – har utnyttjat kännedom om en kommande satsning från ett bokförlag. Efter att ha försett en annan författare med information om idén har man från högsta ort beställt en direkt konkurrerande bok. Ett agerande som gör UD till domare över vem som duger som författare och vem som inte duger. På UD slår man ifrån sig. Olof Ehrenkrona, som rimligtvis måste ha känt till Carlbergboken när han ringde Bengt Jangfeldt, hävdar mycket bestämt att det inte föreligger någon koppling mellan Ingrid Carlbergs stipendieansökan och hans idé att kontakta Jangfeldt. Båda biografierna är lika mycket värda, på UD är man glad åt att det blivit två biografier. Är det vanligt att UD föreslår bokprojekt? – Nej, men i ett jubileumsfirande av den här arten, och det inte finns någon svensk författare som skrivit en biografi, kan jag inte se något fel i det. Det är bra att UD engagerar det civila samhället och de kulturpersonligheter som finns, roligt om man kan stimulera och ge idéer. I min värld är det en fördel att det skrivs böcker av duktiga författare, säger Olof Ehrenkrona. – Det är möjligt att Norstedts förlag ser detta som ett kommersiellt problem, men det är inte min sak att ta hänsyn till det. De kan inte begära att UD ska monopolisera biografimarknaden för en viss författare. Men kopplingen som Ehrenkrona envetet avfärdar tycks ändå existera. Ett brev DN tagit del av visar att idén att kontakta Jangfeldt var en direkt reaktion på Ingrid Carlbergs stipendieansökan. I brevet skriver Krister Wahlbäck, ordförande i UD:s referensgrupp för stöd till oberoende Raoul Wallenberg-forskning: ”Min fråga till honom (Bengt Jangfeldt, red anm) föranleddes av att Olle Ehrenkrona, när jag kollade att inga invändningar skulle resas mot att vi rekommenderade att ge Ingrid Carlberg ca 170 000 kr, trots att hon ju inte är ”forskare”, föreslog att vi också skulle försöka få ett namn med ”internationell lyskraft” att skriva om RW, och själv kom upp med namnet Jangfeldt, som jag tyckte var ett utmärkt förslag.” Med internationell lyskraft menar Krister Wahlbäck en person som kan få sin bok översatt till de stora kulturspråken. På den punkten ansåg UD inte Ingrid Carlberg lika självklar. – Ur den internationella förlagsbranschens synpunkt är Ingrid Carlberg ingen person alls, eftersom hon aldrig fått sina böcker publicerade utomlands. Det är ingen kritik mot henne, men det är klart att Bengt Jangfeldt är publicerad i många länder på många språk, säger Krister Wahlbäck. En man ”med lyskraft” vinner över en kvinna som ”inte blivit tillräckligt översatt”. UD tillbakavisar påståendena om favorisering av Bengt Jangfeldt och avfärdar misstankarna från Norstedts att ha hjälpt till med lanseringen av hans bok utomlands. Inga resor, däribland till New York, Washington, San Francisco och Budapest, ska ha skett på UD:s bekostnad. Förläggaren Per Faustino är inte lugnad av UD:s svar på kritiken. – De har uppenbarligen tyckt det var trevligt att presentera Jangfeldts bok ute i världen. Trots att det finns ett minst lika stort Wallenbergprojekt hos oss på Norstedts. De bägge författarna mitt i korselden känner obehag. – UD:s agerande känns både märkligt och oetiskt. De trodde kanske inte att kvinnor kan skriva biografier. Men det ska naturligtvis inte Bengt Jangfeldt lastas för. Jag har stor respekt för honom som författare, säger Ingrid Carlberg. Bengt Jangfeldt å sin sida är sårad för att han blivit misstänkliggjord av Norstedts för att ha skrivit ett beställningsverk. – Jag kan nog vid något tillfälle ha kallat det för uppdrag, men snarare var det ett tips jag fick. Jag skulle aldrig acceptera ett officiellt uppdrag, utan måste försäkra mig om att kunna vara självständig i min forskning. Jag har inte fått betalt av UD och inte ingått i någon regeringsdelegation, säger Bengt Jangfeldt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18963, "headline": "Hanna Fahl: Ibland känner man helt enkelt för en fulpizza med urkärnade burkoliver", "summary": "Det finns två pizzerior som fungerar som metafor för hela min kulturkonsumtion. De kompletterade varandra som yin och yang och skänkte balans.", "article": "Ligger som vanligt i soffan och spelar ”Tiny tower” på mobilen (ni skrattar hånfullt hör jag, men då har ni inte sett mitt extremt mäktiga nittioåtta våningar höga torn, booyah!) och kollar på ”Vampire diaries” (dator på magen) och tänker lite på det här med fulpizza. I ganska många år bodde jag i ett kvarter i Vasastan i Stockholm där det fanns två pizzerior. En av dem serverade vedugnsbakade skapelser med pinjenötter och havssalt och specialmarinerad rostad paprika. Dinkelmjöl i stället för vete för optimal blodsockernivåkontroll. Den andra pizzerian hette Pizzahörnet och serverade slabbig Rivostostinn quattro stagioni. Dessa två pizzerior var mina två fasta punkter i livet. Jag frekventerade dem, grovt uppskattat, varannan gång. De cirklade runt varandra som tvillingmånar i det vasastanska solsystemet, kompletterade varandra som yin och yang, gav min tillvaro balans. Finpizzan, den med organisk rucola, må vara objektivt mer högkvalitativ. Bättre råvaror, konceptuellt mer genomtänkt, serverad med krispigare pizzasallad. Men ibland känner man helt enkelt för en fulpizza med urkärnade burkoliver och salami av Lidl-kvalitet. Faktum är att de är att betrakta som olika maträtter, som fyller helt olika behov. Finpizzan är vad man äter när man fortfarande har kavajen på sig efter ett möte och vill varva ned med ett glas rött på lokal under opretentiösa omständigheter. Fulpizzans lättuggade, tröstande, oljedrypande egenskaper är mer som löst sittande mjukisbralla och en valium. Dessa två pizzerior fungerar som metafor för hela min kulturkonsumtion. Ibland står fyra säsonger av kritikerhyllade och kulturetablissemangskramade serier som ”The wire” osedda i bokhyllan, men man ligger ändå där i smutsig tisha och ser tonårsvampyrer gå på skolbal. Ibland står ens X-box dammig under tv:n med en halvspelad högkvalitativ first person shooter, och man väljer ändå att hjärndött skjutsa sina Tiny tower-invånare upp och ned i en liten virtuell hiss på mobilen. Det tog mig lång tid att förstå och acceptera den här sidan hos mig själv, och sluta undertrycka den. Jag var ungefär som min kompis son, uppvuxen nära en finpizzeria, som fem år gammal för första gången konfronterades med en helt vanlig småländsk capricciosa och började gråta när han såg burkskinka ligga på den plats som vanligtvis var vikt för lufttorkad serrano. Jag levde i tron att fulkulturen var något att jobba mot, att det var en förolämpning mot God Litteratur att klämma en Harlequin på tåget, att livet handlade om att välja. Ibland tänker jag att omfamnandet av den metaforiska fulpizzan är mitt livs största själsliga och psykologiska bedrift. Att bekräftandet och erkännandet av fulpizzans lockelser helt enkelt är nyckeln till harmoni och lycka. En dag för några år sedan hade Pizzahörnet stängt för renovering. Fönstren var täckta av kartong och skylten nedtagen. En tid senare öppnade den lilla hörnrestaurangen igen, uppfräschad och nymålad i grönt och vitt. Och en ny skylt satt där på fasaden: Pizzahörnet By George. Den lilla fulpizzerians försök att dra på sig en finpizzerias kostym lyckades aldrig riktigt; champinjonerna var fortfarande från burk. Men det rubbade ändå mina cirklar, på något subtilt och ogreppbart vis. Jag flyttade därifrån något år senare. Min kompis femåring har för övrigt lärt sig acceptera burkskinka nu; det enda som krävdes var att hans föräldrar förklarade att det finns både vanlig pizza (den med serrano) och Vetlandapizza, och förbereder honom mentalt på vilken av dem som kommer att ligga där när kartonglocket öppnas. En lektion för livet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18965, "headline": "”Hemliga källan ville bli FBI-chef”", "summary": "I en ny bok ifrågasätts Mark Felts ädla motiv som källan bakom Watergateaffären. Han blev Deep Throat för att klättra i karriären, påstår författaren Max Holland. Kurt Mälarstedt har läst ett par böcker om skandalen.", "article": "Mark Felt har länge betraktats som en av de verkliga hjältarna i Watergateaffären, som inleddes för exakt 40 år sedan med inbrottet i Demokraternas partihögkvarter i Washington och slutade med att president Richard Nixon avgick drygt två år senare. Felt var andreman på FBI, där han internt kallades Vita råttan; hans kraftiga hår var helt vitt och han spelade inte alltid rent. För en bredare allmänhet blev han mera känd som Deep Throat; han var de unga Washington Post-reportrarna Bob Woodwards och Carl Bernsteins superkälla i deras banbrytande rapportering om skandalen. Hans verkliga identitet avslöjades först 2005. Han avled tre år senare. Vad drev honom? Varför valde han att läcka? Reporterduon gav ett enkelt svar i sin bok ”Alla presidentens män” (1974): Deep Throat ville bevara FBI:s integritet och rädda presidentämbetet och landet undan de olagligheter som begicks i Vita huset. Denna bild av Deep Throat som en good guy med mycket ädla motiv förstärktes i filmen efter Woodward/Bernsteins bok (1976). Men i en ny bok, ”Leak. Why Mark Felt became Deep Throat”, visar författaren Max Holland att Felt i själva verket drevs av ett betydligt mindre ädelt och betydligt mera själviskt motiv. Han strävade helt enkelt efter att bli chef för FBI efter den legendariske J Edgar Hoover, som hade avlidit i början av maj 1972. Detta var hans verkliga drivkraft. Genom att läcka uppgifter om FBI:s Watergateutredning ville Felt få den tillförordnade FBI-chefen L Patrick Gray III att framstå som oduglig, en man utan ledarförmåga, en chef som inte kunde stoppa läckor. Felts yttersta mål var att få Nixon att i stället utse en pålitlig man med lång FBI-karriär bakom sig till Hoovers efterträdare: Mark Felt. Hans lojalitet gentemot Bob Woodward gick inte djupare än att han också läckte uppgifter till en reporter på nyhetsmagasinet Time. Max Hollands berättelse visar att det som ibland kallas Watergatesagan är än sjaskigare och ännu mer komplicerat än man tidigare kanske trott. Intressant nog misstänkte Nixon och hans närmaste rådgivare redan hösten 1972 att det var Mark Felt som läckte uppgifter till Washington Post. Men när de uppmanade Patrick Gray att konfrontera Felt med uppgifterna försvarade denne sin andreman ... Felt som hjälte – det är bara en av de många myter som florerat kring Watergateskandalen. Enligt en annan myt var det medier i allmänhet och Washington Post i synnerhet som rullade upp hela den skandal som ledde till Nixons avgång. I det allmänna medvetandet har medierna fått en överdrivet stor del av äran. ”Men de ständiga avslöjandena i Post – en symbios av Woodward/Bernsteins outtröttliga fotarbete och Felts hjälp – ledde egentligen inte till mer än vad FBI hittat utanför offentlighetens ljus ...”, skriver Max Holland. De två reportrarna och FBI:s utredare hade till stor del samma källor. Felts insats låg i att han kunde och var villig att bekräfta för reportrarna att de var på rätt spår. Men Holland betonar också att Woodward, Bernstein och andra ansvariga i Washington Post verkligen har försökt nyansera bilden av vem som äras bör för blottläggningen av Watergateskandalen. Ändå framstår de fortfarande i det allmänna medvetandet som viktigare för att skandalen rullades upp än de som verkligen riskerade något när de berättade för FBI:s utredare vad de visste. De flesta inblandade, även Woodward och Bernstein, understryker också brottsutredarnas, domstolarnas och kongressens betydelse i dramat. Systemet fungerade, som Carl Bernstein brukar säga. En helt annorlunda aspekt på Bob Woodwards relation till Deep Throat berörs i en annan bok som just kommit ut i USA, ”Yours in truth”, av Jeff Himmelman, som tidigare var Woodwards assistent. Boken handlar om Ben Bradlee, som var chefredaktör på Washington Post och den ytterst ansvarige för tidningens Watergaterapportering. Himmelman återger bland annat något som Bradlee sade 1990 till en person som hjälpte honom med hans memoarer, som kom ut några år senare. ”Jag har ett litet problem med Deep Throat. Hände verkligen det där med krukväxten? Och dessa möten i något garage … jag är fortfarande i själ och hjärta rädd för att det inte var helt rätt.” Uttalandet handlar alltså om den signal som Woodward och Deep Throat hade kommit överens om att använda; om Woodward flyttade en viss krukväxt på sin balkong på ett visst sätt skulle de träffas i ett parkeringsgarage på kvällen. Detta är ett centralt, dramatiskt inslag i ”Alla presidentens män”, både i boken och i filmen. Nu ifrågasätts substansen i detta, på samma sätt som beskrivningen av Deep Throat i ”Leak” som ett moraliskt föredöme diskuteras. Woodward har reagerat starkt och hävdat att det är oansvarigt av Himmelman att återge detta över tjugo år gamla uttalande av Bradlee; det kan ge understöd åt ”de djävlarna” därute som kritiserat Woodward och Bernstein för att de i ”Alla presidentens män” framställde sin Watergaterapportering som mera dramatisk och drivande än den var i verkligheten. Bradlee, som nu är över nittio år gammal, står fast vid vad han sade 1990. Men han har också via sin hustru Sally Quinn låtit meddela att han tycker att Bob Woodward är en mycket bra reporter. Watergate fortsätter att fascinera. Kurt Mälarstedt var Dagens Nyheters korrespondent i Washington 1972. Läs även hans intervju med president Nixons rådgivare John Dean i juninumret av DN Världen. Max Holland ”Why Mark Felt became Deep Throat” University press of Kansas (2012) I en ny bok påstår författaren att källan bakom Watergate inte alls drevs av idealistiska skäl. Han ville i själva verket efterträda den legendariske FBI-chefen J Edgar Hoover och göra jobbet surt för den tillförordnade chefen. Jeff Himmelman ”Yours in truth. A personal portrait of Ben Bradlee” Random house (2012) Bob Woodwards tidi-gare assistent skriver om Washington Posts legendariske chefredaktör Ben Bradlee. Påstår att han tvivlade på att några av de avgörande händelserna i ”Alla presidentens män” verkligen ägt rum. Som mötet med källan i ett garage. Bob Woodward och Carl Bernstein ”Och alla presidentens män” Rabén & Sjögren (1974) Stjärnreportrarnas skildring av arbetet med Watergateaffären. Högintressant innehåll men lite för snabbt skriven och i tredje person. ”Woodward famlade efter luren och blev plötsligt klarvaken.” Filmen av Allan J Pakula blev bättre. Bob Woodward ”Den hemlige mannen” Bonnier fakta (2006) Reporterns insiderstory om Mark Felt, mannen som var Deep Throat. Vanity Fair spräckte nyheten att Felt var källan sommaren 2005. Woodwards bok är en klok och nedtonad final på en uppumpad story. Olik hans andra alldeles för tjocka böcker. Thomas Mallon ”Watergate. A novel” Pantheon books (2012) Mallons roman är en fantasi kring några färgstarka personer i dramat. I ett efterord skriver Mallon att ”texten innehåller avvikelser från fakta som en del läsare kommer att finna oförlåtliga och andra anse inte värdiga någon uppmärksamhet”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 18970, "headline": "Indien ser rött när Myrdal agiterar", "summary": "Jan Myrdal är portad i Indien. Den svenske författaren konspirerar mot staten, påstår inrikesministeriet. Per J Andersson reder ut vad Myrdal sagt och skrivit om maoistgerillan.", "article": "I slutet av maj stängdes porten till Österlandet för Jan Myrdal. Med sin nya bok hade han fått Indiens regering att ilskna till. ”Under sitt senaste besök i Indien rådde Myrdal CPI-Maoist (Indiens maoistiska kommunistparti) att skaffa sig stöd från medelklassen genom att fokusera på propaganda mot säkerhetsstyrkorna och sätta ljuset på människorättsfrågor”, sa inrikesministern i indiska överhuset, Raya Sabha. Enligt inrikesministeriet hade Myrdal konspirerat mot staten och borde därför inte få återvända till landet. Inget nytt under solen, tänkte jag. Myrdal har alltid varit persona non grata någonstans. När det begav sig blev han portad från såväl Sovjet som USA. Till sist blev det Indien som bannlyste honom. Ministerns ilska hade alltså sin upprinnelse i reportageboken ”Röd stjärna över Indien” som kom ut på svenska förra året och lanserades stort på Kolkata Book Fair i år – med stort menar jag att den samtidigt gavs ut på sex olika språk: engelska, hindi, bengali, punjabi, tamil och telugu. Boken är ett reportage som blandar långa historiska resonemang om indiska självständighetsrörelsen och marxismen med intervjuer och ögonblicksbilder från en vandring Myrdal gjorde 2010 med maoistiska gerillan i djunglerna i delstaten Chhatisgarh. En gerilla som strider för stamfolkens (adivasiernas) och de oberörbaras (daliternas) rättigheter mot indisk polis och militär i skogarna i östra Indien. Att som författare/journalist vandra med gerillan behöver i sig inte vara otillåtet. Det som fick Indiens regering att reagera var strategiråden till maoisterna om att söka stöd hos landets snabbt växande medelklass. Men Myrdal slog ifrån sig. ”Swedish author Jan Myrdal denies advising Maoists”, löd rubriken i Times of India. Samtidigt hade han redan i sin bok förutsett den officiella indiska reaktionen. Man får debattera det mesta öppet i Indien, bara man inte överskrider ”den osynliga linjen”, skrev Myrdal. Då kan vad som helst hända (fängslande, tortyr), men som utlänning får ”jag antagligen bara mitt visum indraget”. High five, Myrdal! Det är väl just en sådan betydelse i det offentliga samtalet som Jan Myrdal önskat sig ända sedan han inledde sin författarkarriär i tjugoårsåldern. Det fanns en tid då Sverige med sin alliansfria hållning mellan supermakterna och sitt bistånd gavs stor roll i flera tredje världen-länder, däribland Indien. I dag när vi varken har någon Dag Hammarskjöld eller Olof Palme är vi en i mängden av små obetydliga nationer i världens utkant och vi får vara glada åt att Myrdal skapar rabalder i Asien. Myrdals bok om maoistgerillan är torr som fnöske, pamflett för maoismen och full av storslagna historiska resonemang i mästrande tonläge. Business as usual, alltså. Sådana reportageböcker har han skrivit ända sedan han kom ut med Afghanistanboken ”Kulturers korsväg” för 52 år sedan. Redan sommaren 1958 packade Jan Myrdal och Gun Kessle sin klena Citroën 2CV och körde mot Afghanistan. Resan som resulterade i ”Kulturers korsväg” blev också början på en strid ström av böcker från resande svenska författare med ambitionen att rapportera om förtryck och nöd och andra livsformer än de som levdes i det privilegierade Västerlandet. Alla paradigmskiften kräver rejäla tag med sopkvasten. Då, i slutet av femtiotalet, gällde det att göra upp med decennier av alltför blommiga och politiskt naiva reseskildrare. ”Reseromantikern”, skrev Myrdal i förordet till Afghanistanboken, ”döljer folkförakt under vackra ord som landskap, seder och bruk”. Därefter slog han fast att världens kulturer är förvånansvärt lika, att en bonde är en bonde oavsett om han kommer från Dalarna eller Afghanistan. Det är mycket som är svårt att smälta med Myrdal, hans patriarkal-auktoritära stil, hans beundran av Mao, men just den tanken gillar jag: att kulturskillnader bara är en tunn fernissa. Och det känns som om han var tidig med den åsikten. När Myrdal runt 1960 ledsnade på sin föräldragenerations koloniala och etnocentriska attityder skrev svenska medier knappt alls om tredje världen. Fram tonade en ny bild av hur västvärlden trots avkolonialiseringen fortsatte att trycka ner de fattiga såväl politiskt och ekonomiskt som med vapenmakt (Vietnam). ”Plötsligt var sommaren full av lik”, som litteraturkritikern Karl-Erik Lagerlöf formulerade det. När man läser böckerna i dag slås man av hur svårforcerade vissa av dem var. Myrdal skrev stundtals som om han formulerade en statlig utredning. I förordet till ”Rapport från kinesisk by” (1963) förklarar han varför: ”Jag har inte strävat efter att skriva en lättläst Kinaskildring. Jag har strävat att ge ett sådant material som jag själv under mina resor i Asien saknat.” Trots det blev boken om den kinesiska byn en försäljningssuccé och början på en ny trend som tack vare internationella förlagssamarbeten spreds till bland annat Tyskland och USA. Myrdals intervjuer med bybor översattes till över tjugo språk. Rapportboken som genre var född. Att det rådde hajp för realism var inte så konstigt, den var gift med tidsandan. Myrdal och company lyste ju upp i mörkret och gav röst åt människor som tidigare varit osynliga. Sextio- och sjuttiotalens tredje världen-böcker hade sin styrka i analyserna och skildringarna av samhällen, men var kassa på att gestalta enskilda människoöden. Trots att den lilla människan titt som tätt får komma till tals handlar berättelserna sällan om något riktigt personligt. Det som hör till den privata sfären – kärlek, lycka och sorg på ett personligt plan – får vi knappast veta någonting om. I Myrdals värld finns bara stora dyningar, knappast alls några krusningar på ytan. Det känns som om man bevittnade en trailer för en storslagen episk Hollywoodfilm. En film där Myrdal själv spelar en inte helt obetydlig roll. Som när han blir igenkänd av en okänd man i en sovkupé på tåget till indiska Patna: ”Ni är Myrdal, inte sant? Mitt namn är Chowdry.” Jag minns hur imponerad jag blev när jag läste den raden som ung ryggsäcksluffare i Asien i början av åttiotalet. Vilken gigant han är, vår Jan Myrdal, tänkte jag. Scenen där han blir igenkänd på ett indiskt tåg kommer från ”Indien väntar” (1980), boken som han började skriva på redan under sitt första besök i Indien hösten 1958. Skavankerna hade jag som ung läsare stort överseende med, eftersom boken ändå var rik på kunskap och reflektioner som man inte kunde hitta samlade någon annanstans. När jag i dag, 30 år senare, sitter på samma kafé i New Delhi och läser Times of Indias rubriker om vad Myrdal sagt och gjort slås jag av vilken relik han är. Myrdals ideologiska resonemang har gått på replay i 50 år. Samtidigt framstår hans påstående att västerländska medier inte rapporterar om maoistgerillan eftersom kapitalet mutat journalisterna att hålla käften som en ovärdigt åldrad konspirationsteori. Men likväl blir jag som svensk barnsligt stolt när jag slår upp konkurrenten Indian Express och möts av rubriken ”Communists have lost touch with grassroots: Jan Myrdal”. Att den svenska rapportboksvågens pionjär, som i den indiska tidningen beskrivs som ”die-hard Maoist”, vid 84 års ålder åker runt och håller politiska brandtal i Indien känns besynnerligt, nästan bisarrt. Där står han, den allsmäktige författaren, och förklarar för indierna hur det ligger till. Cornelis Vreeswijk var skeptisk redan 1973 när han skrev balladen ”Till Jan Myrdal”: ”Från en förtrollad talarstol/Skjuter en man med knallpulverpistol/Hör hur hans skrämskott ekar/Och intellektet tvekar/För denna harmlöst beväpnade narr/Och Sanningen fattar inte ett barr.” Per J Andersson är författare till flera böcker om Indien, bland annat \"Moderna Indien (2006) och \"Elefanten som började dansa\" (2007). ", "article_category": "culture"}
{"id": 18972, "headline": "Nicki Minaj på Annexet", "summary": "Nicki Minaj skuttar omkring framför ett myller av videoskärmar, omgiven av sex dansare och skakar stjärt i ett hysteriskt tempo. Den slipade rapparen får mest göra househits, skriver Fredrik Strage som önskar mer glassplitter på sockervadden.", "article": "”Tycker ni om att bli piskade?” Förmodligen inte, Nicki. Många av dina fans är fortfarande mer inne på Hello Kitty och My Little Pony. Men mixen av flickrumsfluff och mörkare böjelser är också charmen med Nicki Minaj. Föräldrarna som väntar utanför Annexet tror antagligen att barnens nya idol är en go’ och glad tjej som Hanna Montana, men under de rosa hotpantsen och de blonda perukerna ruvar ett hotfullt kaos. Onika Tanya Maraj, som hon egentligen heter, kommer från Queens och har jämförts med Eminem på grund av sitt vassa flow och sitt sätt att använda många olika personligheter när hon rappar. Roman Zolanski, en rosenrasande bög, är hennes motsvarighet till Eminems psykoalias Slim Shady. Hon använder sig också av alteregon som den pipiga Harajuku Barbie, latinobruden Rosa och helbrägdagöraren Nicki Teresa. Ibland dissar figurerna varandra vilket gör låtarna skojigt schizofrena. Efter otaliga slappa och oengagerade konserter med amerikanska mainstreamrappare är det härligt att se Nicki Minaj bjuda på en maxad show. Hon skuttar omkring framför ett myller av videoskärmar, omgiven av sex dansare, och skakar stjärt i ett hysteriskt tempo (Nicki förnekar bestämt att hon skulle ha plastikopererat sina skinkor större). Ibland avbryter hon de vågade poserna för att bedyra fansen sin kärlek. ”Åh, varför är ni så söta?” kuttrar hon. ”Jag vill bara pussa och krama och nypa er!” Hon låter som en unge som springer efter kaninerna på Lill-Skansen. Att sången är förinspelad tar udden av konserten. Nicki rappar visserligen live men hennes repertoar består numera till största delen av hurtiga poplåtar. Hon låter bäst i ett medley av låtar hon gjort med artister som Drake, Lil Wayne och Ludacris. Basen är smällfet och Nicki spottar konsonanter som en Uzi. Hennes unga publik föredrar dessvärre househitsen – skräddarsydda för att mimas till med hopprep – och efter en timme känns det lite deppigt att en så slipad rappare måste göra tuggummipop för att erövra världen. ”I don’t want to end up losing my soul”, sjunger hon. Det är ingen risk, än så länge, men hon borde strössla mer glassplitter på sockervadden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19003, "headline": "Utgivare fälld i HD", "summary": "Även Högsta domstolen (HD) fäller tidningen Norra Skånes ansvariga utgivare Mimmi Karlsson-Bernfalk för brott mot tystnadsplikten i tryckfrihetsförordningen.", "article": "En uppgiftslämnare till tidningen namngavs mot sin uttryckliga vilja. Karlsson-Bernfalk frikändes i Hässleholms tingsrätt, men fälldes i hovrätten. HD fastställer nu hovrättens dom, vilket innebär att påföljden blir 80 dagsböter. Målet gäller artiklar som fanns i Norra Skåne i april 2008, och som gällde ett medborgargarde i Hässleholm. Personen som tagit initiativ till gardet intervjuades i två artiklar anonymt och kallades för \"talesmannen\". Sedan fick tidningen reda på att han varit ledande företrädare för ett parti på yttersta högerkanten. Då presenterades han med namn i en tredje artikel i tidningen. Karlsson-Bernfalk har försvarat namnpubliceringen med att den skedde i ett ändrat nyhetsläge. Men HD konstaterar att tryckfrihetsförordningen inte ger utrymme för den typen av avvägningar. \"Det är således även i detta senare läge förbjudet att lämna upplysningar som direkt eller indirekt kan röja meddelarens identitet\", skriver domstolen. Förutom de 80 dagsböterna döms Karlsson-Bernfalk att betala rättegångskostnader på mer än 100 000 kronor. Mimmi Karlsson-Bernfalk säger att hon inte känner sig speciellt nedslagen av domen, utan snarare eftertänksam. – Jag har ju varit inställd på att det kunde bli vilket utslag som helst. Det har varit ett komplicerat mål och jag har hela tiden velat ha en rättslig prövning upp till högsta instans, så det är bra att det också blivit så, säger hon. Vilka konsekvenser ser du av domen? – Man ska alltid ta lärdom av vad som har hänt. Jag tyckte ju då, när vi tog beslutet att göra den här publiceringen, att jag gjorde rätt. Som utgivare hamnar man i komplicerade situationer och man brukar säga att varje publicering är unik, att man inte kan ta med sig någonting från ett tidigare beslut och applicera det på ett nytt utgivarärende. – Nu har juristerna i HD kommit fram till att mitt beslut juridiskt sett var felaktigt. Och jag har naturligtvis stor respekt för HD:s utslag. Karlsson-Bernfalk är redaktionschef för Skånska Dagbladet samt chefredaktör och ansvarig utgivare för Norra Skåne i samma koncern. Även efter torsdagens dom är hon inställd på att jobba vidare i alla befattningarna. – Jag har hela tiden känt ett starkt stöd från styrelse, företagsledning och kolleger, säger hon ", "article_category": "culture"}
{"id": 19008, "headline": "Hotell tar betalt med konst", "summary": "På Chelsea Hotel kunde fattiga konstnärer betala med sin konst. Nu kopierar Clarion Hotel i Stockholm konceptet. ”Vi ger hellre bort rum till konstnärer än att de står tomma” säger hotellets pr-ansvariga Tess Mattisson till DN.se.", "article": "I november 2011 blev de boende på klassiska Chelsea Hotel i New York tvungna att plocka ner konsten i korridorerna. En del av verken var skänkta till hotellets förre manager, Stanley Bard, som betalning när pengarna tröt. Nu går det inte längre att betala med konst i New York, men på Clarion Hotel i Stockholm går utvecklingen åt motsatt håll. Som ett förmodat pr-knep låter de från och med den 8 juni sina besökare att betala med konst enligt konceptet; ett verk, en natt. – Det var vår vd som tog initiativ till detta eftersom hans far en gång betalade med ett konstverk på Chelsea Hotel. Nu när de har stängt ville vi ta traditionen vidare, säger Tess Mattisson, hotellets pr-ansvariga, till DN.se. Hur bedömer ni vad som är konst? – Vi lägger ingen värdering i vad som är bra konst men verket måste få plats på an A4:a. Så länge vi får ett konstverk i det formatet så får konstnären en natt. Så jag skulle kunna betala med fickludd om jag kallar det konst? – Om du tejpar fast ditt fickludd på en A4 så är du välkommen. Hotellet kommer att börja ta emot konst från och med fredag. Då invigs satsningen med hjälp av pr-byrån Studio total, som är kända för att luras i media. Men enligt Tess Mattisson är upplägget inte ett enbart ett kortsiktigt försök att få uppmärksamhet. – Vi har inte satt någon tidsbegränsning utan det gäller tills vidare. Kanske finns inget intresse alls, eller så rasar det in konstnärer. Oavsett vad är vår förhoppning att fortsätta med det. Kommer en kund med pengar få rum före en kund med konst? – Nej, så länge vi har rum så är konsten värd lika mycket som pengar. Vi ser hellre att vi ger bort rum till konstnärer än att de står tomma. Vad gör ni med konsten efter att ni fått den? – Vi sparar allt vi får in, vad som sedan händer med det får vi se. Eventuellt gör vi ett galleri med verken på vår hemsida. Förhoppningen är att vi om hundra år har ett verk från någon som senare visade sig bli en betydelsefull konstnär. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19022, "headline": "Frida Uhl var en kvinnlig nomad i männens värld", "summary": "August Strindbergs andra hustru, österrikiska Frida Uhl, brukar beskrivas som en intellektuell lycksökerska som ville bli berömd genom sina män. En aktuell bok lyfter fram henne som modig kvinna och skarp skribent.kultur", "article": "Vem var hon egentligen, ”österrikiskan”, Strindbergs andra fru? Frida Uhl har i första hand blivit ett namn genom sina relationer med megakändisarna August Strindberg och Frank Wedekind; hon har framställts som en skandalomsusad ”wannabe” som sökte berömmelse genom sina män. Men hon är värd en egen mässa. I en ny bok om Frida Uhl, ”Madame Strindberg – oder die Faszination der Boheme” (Residenz Verlag 2011), har Friedrich Buchmayr skapat en delvis ny bild av denna mångfacetterade kvinna. Författaren har sina rötter i de byar där Strindberg uppehöll sig vid sina besök hos hustruns familj i Oberösterreich. Buchmayr lyfter fram Frida Uhls kvaliteter som essäist och journalist i en tid då endast någon promille av denna yrkeskår bestod av kvinnor. Ibland har Uhl med elaka ögonblinkningar kallats ”författarlexikon”. Nedvärderad blev hon av sina män, inte minst av Strindberg och Wedekind. År 1950 pekade författaren Walter Berendsohn i en artikel på hennes journalistiska verksamhet och 1982 berättade konsthistorikern Richard Cork om de banbrytande insatser hon gjorde som grundare av den första kabarén i London. Nu har Buchmayr med stöd av omfattande källstudier och muntlig tradering av människor med kopplingar till byarna Dornach, Mondsee, Klam och Saxen lyft fram detta tema på ett mer genomlysande sätt. Efter att ha vistats utomlands i klosterskolor återvände Frida Uhl 19 år gammal till sin familj i Villa Uhl, Mondsee, överutbildad, som en tickande hormonbomb med stor aptit och nyfikenhet på livet utanför klostermurarna. Hennes far den mäktige chefredaktören Friedrich Uhl betraktade sina två döttrar som änglar, bestående av själ men utan kropp. På andra kvinnor såg han med annorlunda ögon och hans kvinnoaffärer var talrika, vilket hustrun Marie oftast förteg. Dotterns respekt för fadern var stor och hon ville vara honom till lags, ett krav hon skulle komma att ställa på sig själv även i framtida förhållanden med sina män, ofta till förfång för sig själv och inte heller alltid till gagn för männen. För den åsidosatta mamman kände hon närmast förakt: så skulle hon inte själv bli. Den religiösa Marie Uhl kom att bli djupt missnöjd med dotterns sätt att leva. En bristfällig mor–dotter-relation skulle få sin tragiska uppföljare i Fridas dåliga kontakter med de två egna barnen. Det blev mormor som fick bära huvudansvar för dem under barndomen. Fadern såg till att dottern varje månad fick skriva essäer i Wiener Zeitung och hon njöt av privilegiet att få bli publicerad, i eget namn i motsats till en annan kvinnlig journalist som också bereddes plats i tidningen men under manlig pseudonym. Frida Uhl skickades av pappa Friedrich till München för att bevaka kulturlivet i Tyskland. Han hade förtroende för dotterns kompetens, dessutom såg han henne gärna bosatt på något avstånd: ibland kunde hon vara jobbig att ha i närområde. Utan faderns godkännande reste hon till det mer lockande Berlin. Det som drog mest var magneten Hermann Sudermann. Denne hade med sitt drama ”Die Ehre” år 1889 fått ett glänsande genombrott, hans socialkritiska och naturalistiska anslag tilltalade henne liksom hans person. Hon blev förälskad, oklart om det var författaren eller personen som var objektet, möjligen var det båda. Den företagsamma , läs framfusiga, Frida skickade blommor till den gifte Sudermann och skrev brev till honom som inleddes med ”Käraste”. Samma tillvägagångssätt skulle inom kort gå i repris, men då fokuserat på en ny stjärna från Sverige. Uhl anslöt sig till Tyska författarföreningen i Berlin och skrev ett drama, ”Mädchenehre”, inspirerad av Sudermann. I ett brev till modern berättade hon om en roman, ”Klosterfräulein”, i vilken hon skulle kritisera sin utbildning i klosterskolorna. Boken skulle inte göra reklam för äktenskapet, lovade hon. På plats vid premiären av Sudermanns ”Heimat” den 7 januari 1893 fanns Fräulein Uhl liksom Strindberg, som hon lärt känna genom att bland annat läsa ”Fröken Julie”, vars innehåll och författare hade väckt hennes starka intresse. Efteråt inledde de två ett samtal på initiativ av Uhl. Nya möten följde, oftast efter hennes önskemål. Det förhållande som följde kan kanske bäst med utgångspunkt i Frida Uhl på modern svenska sammanfattas så: Jag älskar dig – typ. Efter några turbulenta månader blev det vigsel på Helgoland den 2 maj. En svår missräkning blev parets resa till England sommaren 1893. Den nygifta fru Strindberg hade grovt missbedömt makens anseende som författare i Dickens hemland. Hon hade också glömt en viss Ibsen, som redan erövrat engelsmännens hjärtan. Vistelsen i London innebar för äktenskapet ”the beginning of the end likväl som the end of the beginning”. Till detta bidrog även Fridas läsning av den på tyska nyutkomna ”En dåres försvarstal”. Så som Siri skulle hon själv en dag kanske beskrivas. Vid Strindbergs besök i Mondsee sensommaren samma år fällde svärmodern denna dom över sin dotter: ”Din hustru är huggormars avföda.” Av en tillfällighet hittade Strindberg i Villa Uhl en essä som frun skrivit. Men hon kunde ju skriva! Något engagerat stöd för denna förmåga fick makan emellertid inte. I stället skickade Strindberg ett barskt brev till henne i London: Han underströk att hon hade honom att tacka för sina framgångar och att han helt på egen hand skapat sina egna. När Frida upptäckte att hon var gravid ville hon mot makens vilja göra abort men efter ingripande av den nio år äldre systern Marie Weyr ångrade hon sig och dottern Kerstin föddes den 26 maj 1894 i Dornach där paret Strindberg funnit en tillflykt hos de välbeställda morföräldrarna Cornelius och Maria Reischl. Några månader senare lämnade Strindberg fru och barn och reste till Paris. Han följdes efter en kort tid av hustrun men hon återvände till Dornach; dottern hade insjuknat. Genom ett uppslitande brev från den svartsjuke Strindberg till sin fru – han var övertygad om att han gjorts till hanrej – sköt han äktenskapet i sank. Någon otrohet med de aktuella och galanta herrarna Langen och Gretor bekräftades aldrig. Siri von Essens bön till Friedrich Uhl att denne skulle betala exmakens obetalda understöd påskyndade relationens kollaps; en annullering – inte skilsmässa – ägde rum i februari 1897. Då hade Strindberg några månader tidigare besökt Saxen och Klam, där han omtalades som en knivbeväpnad kuf, och umgåtts med Kerstin och svärmodern, som han förde samtal med om Swedenborg och religion. Han trodde att hustrun skulle dyka upp men det var en fåfäng förhoppning. Hon befann sig i Tyskland, där hennes ömma känslor och omsorger nu var riktade mot författaren Frank Wedekind, som hon lärt känna i Paris och som var far till deras son Friedrich Max. I enlighet med österrikisk lag fick denne bära efternamnet Strindberg; först som femtonåring fick han veta vem som var hans far. Friedrich Max är mest känd för sin roman ”Under jorden i Berlin”, den första som under andra världskriget skrevs i Tyskland om judeförföljelser. En nyutgåva kom på Bonniers år 2002 på initiativ av Jan Myrdal. Frida Uhl fick med åren svåra personliga problem. Alkohol- och drogmissbruk ledde till pinsamma incidenter. På nyårsdagen 1908 avlossade hon på Hotel Bristol i Wien ett pistolskott. Ingen blev skadad men skandalen tvingade henne att lämna Österrike. Samtidigt som alarmerande rapporter om Strindbergs hälsotillstånd kom tog Frida Uhl vid årsskiftet 1911/12 initiativ till att grunda en kabaré i London. Hon skickade telegram till Blå Tornet: ”Förfärligt orolig, vill hjälpa”. Inget svar kom. I en källarlokal under ett klädvaruhus på Heddon Street i Soho öppnade hon The Cave of the Golden Calf. Till hjälp med inredningen anlitades några unga ”vilda” målare och bildhuggare, för vilka den abstrakta konsten och kubismen var viktiga ledstjärnor. På kort tid blev kabarén berömd och kvinnan bakom verket omtalad som Madame Strindberg. Efter England väntade USA där Uhl höll föredrag om Strindberg och skrev filmmanus. Nu var hon den riktiga fru Strindberg, framhöll hon. Sedan stod Sverige i tur. Det blev osämja med Kerstin om värdefulla brev Strindberg skrivit till sin svärmor och Kerstin. Innehållet i breven som i en del fall genomsyrades av vänliga stämningar visavi Frida hade hållits gömda av Marie Uhl. Men tvisten gällde nu pengar. I förhandlingar med Bonniers om arvodet för memoarboken ”Strindberg och hans andrahustru” kom Uhl med skarpa krav. Uhl var missnöjd med att en ung kvinna, Karin Boye, skulle göra översättningen, det borde vara en man, tyckte hon: ”Hjärnorna hos oss kvinnor sitter inte i huvudet.” Boken blev först positivt mottagen, uppskattande omdömen kom från Knut Hamsun och Thomas Mann men i dag beskylls boken för att i stor utsträckning innehålla efterhandskonstruktioner. Frida Uhl sög musten ur sin omgivning, sin familj, sina kolleger, sina älskare. Ett av hennes egna omdömen om sig själv är talande: ”Jag är alltigenom nomad.” Hon var en modig kvinna som kämpade för att nå positioner i en värld som dominerades av män och hon har gjort avtryck i flera länders kulturliv. Detta är värt att minnas liksom hennes nu av Buchmayr omskrivna betydelse som skribent och kulturell entreprenör. Hon dog ensam och olycklig i Salzburg 1943. Genom äktenskapet mellan Strindberg och Uhl finns sedan 1997 i Saxen det hittills enda och även prisbelönta Strindbergsmuseet utanför Sverige och det inte utan anledning: Här i Oberösterreich fann Strindberg inspiration till både ”Inferno”, ”Till Damaskus” och andra verk. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19048, "headline": "Nya arenan trolig arrangör nästa år", "summary": "Mycket tyder på att det blir Friends arena i Solna som kommer att ta hand om finalen i Eurovision song contest när den äger rum på svensk mark nästa år, 2013. Pengar till arrangemanget är inte ett problem, enligt SVT-chefen Eva Hamilton.", "article": "Friends arena i Solna ligger nära till hands att få arrangera finalen i Eurovision song contest den 18 maj nästa år. Arenan, som invigs i oktober, har redan den svenska finalen i Melodifestivalen inbokad. Arenan kan ta tre fyra gånger större publik än Baku Crystal Hall där Loreen sjöng hem segern – upp till 65.000 personer. Dessutom verkar Globen i Stockholm, där arrangemanget hölls år 2000, borträknad eftersom tidpunkten krockar med ishockey-VM. Andra kandidater som kan komma i fråga är Malmö arena respektive Scandinavium i Göteborg där Eurovisionsfinalen hölls 1985. Men Tomas Perslund, vd för Friends arena och på plats i Baku, vill inte ta ut något i förskott när Sverige nu för femte gången får arrangera EM-schlagern. – Det är klart att vi gärna skulle ha arrangemanget hos oss, men vi tar inga initiativ förrän vi får en förfrågan från SVT. Om vi får finalen beror det på ifall vi uppfyller de villkor huvudarrangören, i det här fallet SVT, kommer att ställa. Jag har varit i Baku eftersom Friends ska ha Melodifestivalen nästa år, det är bra att bilda sig en uppfattning om hur stora arrangemang tar sig ut live, säger Thomas Perslund till DN. Den formella gången är att SVT får en förfrågan från EBU, European broadcasting union, om att stå som arrangör 2013. SVT skickar sedan frågan vidare till de tre stora regionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. SVT hade dock redan innan Loreens vinst i smyg börjat planera för nästa år, bland annat med ett studiebesök på norska tv-bolaget NRK, som ordnade finalen för två år sedan. Vilka arenor som uppfyller SVT:s krav på säkerhet, tekniska möjligheter och annat, vill vd Eva Hamilton inte gå in på i dag, men hon berättar att arenabeslutet kommer inom kort. Det är nödvändigt eftersom tävlingen tar mycket lång tid att förbereda. – Det handlar om att EBU vill försäkra sig om att vi har kapaciteten att ordna ett sådant här arrangemang, säger Eva Hamilton . Pengarna är inget problem, enligt Hamilton. Kostnaden för den svenska Melodifestivalen har tidigare beräknats till en bit över 100 miljoner kronor. – Någonstans i de trakterna kan det säkert ligga för de europeiska semifinalerna och finalen. Det har varit starkt fokus på hur fruktansvärt dyrt det blir efter Azerbajdzjans propagandaarrangemang. Men jag tror vi kan ordna en riktigt bra tävling på en vettig ekonomisk nivå. Det behöver inte bli så dyrt eftersom vi ligger i framkant och redan har den typ av expertis som krävs, vi behöver inte importera kunskapen, säger Eva Hamilton och menar att Eurovision song contest inte nödvändigtvis måste bli större och mer påkostat för varje år. Pengar till finalen skjuts till av EBU, och arrangemanget är undantaget från förbudet mot sponsring. Licensbetalarna behöver inte oroa sig, försäkrar Eva Hamilton. Inget av SVT:s gängse utbud ska stå tillbaka för att det behövs pengar till tävlingen. Hur mycket av licensmedlen som går till tävlingen vill Eva Hamilton inte avslöja, men enligt en beräkning av tidningen Resumé går 10 miljoner kronor från tv-avgiften till den svenska delen av tävlingen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19076, "headline": "Marknaden är en hispig man", "summary": "Katrine Kielos har skrivit en bok om ekonomi för alla som inte läser Wall Street Journal till morgonkaffet. Måltavlan i ”Det enda könet” är männen som drivit världen till finansiell kollaps.", "article": "Klockan är 09.39 och jag sitter på tunnelbanan och läser den sista meningen i Katrine Kielos nya bok. ”Och det är då du tar av dig skorna – beredd att stanna ett tag”, skriver hon. Som för att stryka under att hon hoppas att man ska se på världen på ett nytt sätt när pärmarna slås ihop. Liksom känna sig för med bara fotsulor. Boken ”Det enda könet” handlar om en lömsk figur som ätit sig in i oss allihop. Hon kallar honom för ”den ekonomiske mannen” och det är han, skulle man kunna säga, som drivit världen till finansiell kollaps och satt hela livet på entreprenad. Eftersom han tycks vara föredömet för dem som håller i trådarna. Klockan 10.10 dyker hon upp i mötesrummet på förlaget. En välklädd revolutionär. – Den ”ekonomiske mannen” är som en västernhjälte utan rädslor, utan känslor. Det är klart att en sådan idé är sexig. För den raderar allt det besvärliga i livet. Och överfört till ekonomin säger den att det är så alla människor fungerar, och att allt i samhället därför går att räkna på och räkna ut. – Problemet är ju bara att den är en fantasi som inte funkar när den möter verkligheten. Ändå framhärdar ekonomerna. Svårt att hänga med? Ingen fara. Katrine Kielos säger att hon skrivit boken för alla som inte sveper i sig Wall Street Journal till espresson. Och styrkan med hennes bok är att hon är en chosefri pedagog. Som dessutom skriver smattrande rappt. – Jag har pluggat på universitet i USA och mitt sätt att skriva kommer nog från den anglosaxiska andan, där det gäller att ”state your thesis, and then defend it”. Fram med det du vill ha sagt, och se till att försvara det! Att hon tills helt nyligen varit anställd som ledarskribent på Aftonbladet, och fortsätter att skriva för kvällstidningen från nya hemstaden London, påverkar nog också hennes stil. Hon börjar alltså med att beskriva ”den ekonomiske mannens” födelse. Visar hur den ekonomiska vetenskapen tidigt blev en spegling av naturvetenskapen. Där Newton talade om gravitationen som får saker att falla mot marken, stavas den ekonomiska ”naturlagen” egennytta. Inga andra mänskliga egenskaper räknas när det gäller hur samhället kan drivas framåt. Bagaren, skriver Kielos i sin bok, bakar aldrig sitt bröd för att mätta andras munnar, utan enbart för att casha in. Människan som en egoistisk maskin, kort sagt. Hon beskriver hur vi förväntas tänka ”vinstmaximerande”, till och med när det handlar om kärlek. Hur den ekonomiska terminologin sipprar in överallt. – Vi säger till exempel att vi måste ”investera i oss själva” för att komma vidare i våra karriärer. Och samtidigt ger vi marknaden alla möjliga mänskliga drag. Läs bara vad som står i tidningarna: marknaden ”reagerade starkt”, den grekiska marknaden ”måste lugnas”. Det är som om vi förnekar vår egen mänsklighet, och ger den till marknaden i stället. Och för att ”lugna” en hispig marknad, menar hon, måste vi som på de gamla gudarnas tid, göra våra offer när den tjurar. Skära ner. Öka inkomstklyftorna några snäpp till. – Om något är provokativt med min bok är det väl att det handlar om nationalekonomins människosyn och vad den får för följder. Men i grunden är detta berättelsen om patriarkatet, säger Katrine Kielos. – Man måste förstå det om man ska kunna göra något åt problemet. Den ”ekonomiske mannen” som styr är en man, därför att han saknar alla de egenskaper som är förment kvinnliga: omtanke, omsorg … Yrken som sägs bygga på den där kvinnliga uppsättningen egenskaper, som i vården, nedvärderas lönemässigt och räknas in bland ”de tärande” i samhället, menar hon. När vi i själva verket skulle ramla ner och dö utan dem. – Att den sortens arbete inte tas med i beräkningarna hindrar oss också från att hitta en hållbar framtida ekonomisk modell. För att skapa en hållbar tillväxt måste vi också räkna med allt som skapar tillväxt. Om vi skulle sätta den mänskliga kroppen i fokus skulle vi få en helt annan ekonomi. Men har inte den där kalla modellen redan fått sig en törn? Tänk till exempel på känslorna som Caremaskandalen framkallade. – Ja, den ekonomiske mannen är den som står där och väger blöjor … Och jag tror att vi faktiskt är på väg in i ett paradigmskifte. Okej. Vi måste uppvärdera omsorgen och inte lägga den i knäet på dollarsugna skojare. Men samtidigt: har inte de ”kalla” pengarna visat sig vara en av världshistoriens viktigaste drivkrafter? – Något blir inte fult bara för att man får bra betalt, säger Katrine Kielos, och börjar prata om Florence Nightingale. Den ikoniska sjuksköterskan drevs inte ”bara” av att rädda människoliv. Hon kämpade också ”hela sitt liv för bra löner inom vården”. Det den ekonomiske mannen inte fattar, menar Kielos, är att strävan efter att ha schysta siffror på lönekontot, och viljan att viga sitt arbetsliv åt att hjälpa andra, kan finnas inom en och samma människa. Klockan är 10.55 och vi tar en promenad på Sveavägen norrut och stannar till vid en väldig byggnad, med stora stenpelare vid den monumentala entrén: Handelshögskolan, där många av landets ekonomer utbildas. – Jag förstår varför du ville gå hit, säger Katrine Kielos, det här är ju en av kyrkorna i den ”ekonomiska religionen”. I sin bok beskriver hon hur läran om ”den ekonomiske mannen” grundläggs redan på utbildningsinstitutioner som den här. Men säger samtidigt att något är på gång. – Tänk på ekonomistudenterna på Harvard, som lämnade föreläsningssalen i protest när finanskrisen visade att modellen som lärs ut inte fungerar, och sa: ge oss något nytt! – Jag tror att studenterna här snart kommer att göra det också. Skribent i Aftonbladet Katrine Kielos, född 1983, bosatt i London, uppvuxen i Lund. Pol. kand. från Uppsala universitet. Skribent i Expressen, sedan 2009 i Aftonbladet. Aktuell med: ”Det enda könet – Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin” (Bonniers). Debut med boken ”Våldtäkt och romantik” 2008. ”Egentligen handlar den nya boken om samma sak: kroppen, och den som har makten över den.” Läser själv just nu: ”Världen av i går. En europés minnen”av Stefan Zweig. ”Den ger mig en tydlig bild av Europa före första världskriget. Och så håller jag som alla andra på att ta mig igenom Knausgård.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 19077, "headline": "”CIA lurade Sverige att agera för Wallenberg”", "summary": "CIA spelade i slutet av 70-talet marionetteater med den svenska regeringen. Den amerikanska underrättelsetjänsten fick med falska vittnen Sverige att agera i Raoul Wallenberg-affären. I sin nya bok avslöjar Ingrid Carlberg det storpolitiska spelet bakom kulisserna.", "article": "Den amerikanska underrättelseorganisationen CIA agerade i slutet av 1970-talet bakom kulisserna för att få den svenska regeringen att efter 14 års tystnad agera i fallet Raoul Wallenberg. Det var en kampanj styrd från Vita huset. Det förekom falska vittnen och lögner som påstod att Raoul Wallenberg var i livet. Dessa sensationella uppgifter framkommer i författaren och journalisten Ingrid Carlbergs färska bok om Raoul Wallenberg, den svenska diplomaten som framgångsrikt ledde räddningsaktioner av judar i Ungern under andra världskriget (på amerikanernas uppdrag). ”Det står ett rum här och väntar på dig... ” startar med den svenska diplomatens uppväxt och sträcker sig över försvinnandet 1945 ända in i våra dagar. – Sverige hade varit passivt sedan andra halvan av 1960-talet, och bara nya fakta skulle kunna få svenska regeringen att agera för att få klarhet i Wallenbergs försvinnande. Men under 1970-talets sista år väcktes ett plötsligt intresse i USA, och jag blev nyfiken på varför, säger Ingrid Carlberg. Med släktbrev, lagrade UD-telegram och CIA-information började hon blottlägga vad som hänt. Fram till 1977 hade Wallenberg varit uteslutande ett svenskt ärende. Men CIA hade redan på 1950-talet varit intresserat av Wallenbergaffären. Man hade till och med en informatör på svenska UD, avslöjar Ingrid Carlberg i sin bok. Men under Nixon–Brezjnev-åren rådde avspänning mellan Sovjetunionen och USA. Sovjetdissidenter var inte särskilt välkomna i USA. När Jimmy Carter så blev amerikansk president 1977 började ett annorlunda kallt krig ta form. Ett krig för mänskliga rättigheter. För Carter, skriver Carlberg, var ”Raoul Wallenberg det ultimata exemplet på ondskan i Sovjetsystemet. Han var inte bara orättfärdigt fängslad av kommunister. Han var dessutom hjälten från andra världskrigets Budapest, som många amerikanska judar hade att tacka för sina liv.” Nazistjägaren Simon Wiesenthal presenterade samma år ett vittne som påstods ha sett Raoul Wallenberg i ett sovjetiskt fångläger. Vittnet var falskt. Ett gift ungerskt par i Kalifornien drog i gång en kampanj i USA för att få Sverige agera. – Det skulle se ut som en gräsrotskampanj men president Carters närmaste rådgivare, Stuart Eizenstat, var parets vän och han har senare bekräftat för mig att det var den amerikanska regeringen som låg bakom de här försöken att opinionsvägen pressa Sverige att agera. Paret Lantos, som också erkänt sin roll i kampanjen, fick rollen som gräsrötter och Wallenberg hamnade på amerikanska utrikesdepartementets lista över topprioriterade politiska fångar. En politisk sensation eftersom USA på detta sätt beslutat sig för att ”lägga sig i ett av de känsligaste utrikesärendena på den svenska politiska dagordningen”. I flera medier, bland andra Washington Post och tyska ZDF, planterade CIA falska uppgifter av ytterligare ett vittne – även det falskt, vilket ledde till att Wallenberg-affären definitivt internationaliserades. Allt gjordes i syfte att öka de antisovjetiska stämningarna i framför allt Sverige. – När Sverige äntligen skrev sin första diplomatiska protest i ärendet på 14 år kunde USA börja agera på storpolitisk nivå, säger Ingrid Carlberg. Hjulen hade börjat rulla tack vare CIA. Med ens rullade världen politiska elit ut röda mattan för Raoul Wallenbergs familj. De nya uppgifterna kommer förmodligen att väcka uppståndelse, inte minst i den svenska maktens korridorer. – Många kommer nog att bli förvånade. Jag har skildrat det toppolitiska spelet bakom en historisk förändring – internationaliseringen av Wallenbergärendet, säger Ingrid Carlberg som är både förvånad och tacksam över att CIA satte fart på den svenska regeringen. Vem var Raoul Wallenberg? Raoul Wallenberg föddes i Kappsta på Lidingö den 4 augusti 1912. I år är det 100-årsjubileum av hans födelse. Han utbildade sig till arkitekt men han var aldrig verksam i yrket. 1944 sändes han till Budapest för att som svensk diplomat försöka rädda judar undan förintelselägren, bland annat med hjälp av så kallade skyddspass och skyddade hus. Tiotusentals judar uppges ha räddats tack vare Raoul Wallenbergs insatser. Den 17 januari 1945 utfärdades en sovjetisk arresteringsorder för honom. Efter vittnesmål från tyska krigsfångar medger Sovjetunionen att Wallenberg suttit fängslad i Lubjanka. Han uppges ha dött i hjärtinfarkt den 17 juli 1947. Raoul Wallenberg är hedersmedborgare i Budapest, USA, Kanada och Israel. En bronsskulptur i form av Wallenbergs portfölj ska sättas upp på Gustav Adolfs torg i Stockholm i år. Sammanlagt finns det minst 32 monument till Wallenbergs ära runt om i världen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19105, "headline": "Fredrik Strage: Rockmuseum borde visa en hårknut, en död kråka och två tandställningar", "summary": "Swedish Music Hall of Fame låter fjantigt och att ha det amerikanska museet i Cleveland som förebild är inte särskilt smart. Men med ett nytt namn och rätt föremål kan det bli bra.", "article": "Jag älskade Ramonesmuseet i Berlin, Smaklösamuseet i Västergarn (en pytteliten stuga som hyllar det gotländska rockbandet) och memorabiliahörnan på Hard Rock Café i Kuta Beach där man hängt en av Stevie Nicks svarta spetsklänningar (den enda sevärdhet jag minns från Balisemestern). Men jag tvivlar på att Swedish Music Hall of Fame kommer att göra ett lika starkt intryck. Rockmuseet som ska byggas på Djurgården presenterades i veckan. ”Sverige har en stor musiktradition som är viktig att föra vidare”, sa utställningsproducenten Bengt Palmers till DN. ”Många unga vet inte ens vem Tomas Ledin är.” Märkligt nog ledde detta uttalande inte till protester. Om målet med verksamheten är att utsätta barn för ”Släpp hästarna fria” bör man fundera på om inte marken intill Gröna Lund kan användas till något trevligare, exempelvis slutförvaring av kärnavfall. Man kan också fråga sig varför ett museum som ska hylla svensk kultur ges ett engelskt namn. Swedish Music Hall of Fame låter inte som en blivande institution. Det låter fjantigt och företagssponsrat. Som om det spånats fram av samma pr-puckon som kläckte ”Stockholm, Capital of Scandinavia”-kampanjen. Fotografiska museet och Nationalmuseum får inte färre besökare av sina svenska namn – tvärtom. Swedish Music Hall of Fame borde heta något snyggare som Svenska rockmuseet eller ännu hellre (eftersom alla intendenter tycker att obestämd form är the shit) Rockmuseum. Att använda The Rock’n’roll Hall of Fame i Cleveland som förebild är inte heller särskilt smart. Det museet har blivit en symbol för konservatism genom att försumma genrer som hiphop och techno. Swedish Music Hall of Fame bör lyfta fram moderna stilar och visa varför de senaste tolv åren har varit de mest kreativa någonsin i svenskt musikliv. Pyttegenren skweee förtjänar exempelvis en egen monter. Det kan tyckas smalt men Postkodlotteriets kulturstiftelse, som finansierar, har tidigare sponsrat oerhört smala projekt som Clowner utan gränser (vars idé är att skicka clowner till utvecklingsländer där folk fortfarande skrattar åt dem). Själv ser jag gärna en dansworkshop där besökarna lär sig Thåströms spasmer och Robyns ”Call your girlfriend”-kullerbyttor, en barnhörna där de minsta kan få corpsepaint, festliga attraktioner som Tambourine Studios-bankomaten (den slukar sedlar i stället för att dela ut dem), ett terrarium med en autentisk jordholk grävd av svenska reggaemusiker och en deppavdelning som presenterar svenskt svårmod från ”I en sal på lasarettet” via Brända Barn och Stina Nordenstam till Anna von Hausswolffs ”Singing from the grave”. För att värna om det svenska musikarvet bör museet köpa in följande föremål: Håkan Hellströms sjömanskostym, Leila K:s neonperuk, Darins tandställning, Tough Alliances basebollträn, den vita tigern från Kents ”Vapen & ammunition”-omslag (uppstoppad), Army of Lovers tiaror, Ebbots kaftan, Dogges Norra Botkyrka-keps, Neneh Cherrys $-medaljong,Watains grishuvuden, Lykke Lis hårknut, Fevens turban, Cia Bergs tandställning, kaklet från gula gången vid Slussen (för att bygga ett diorama föreställande Noiceomslaget ”Tonårsdrömmar”) och en död kråka i en plastpåse (för att hylla Mayhemtsångaren Dead som inhalerade stanken mellan låtarna). ", "article_category": "culture"}
{"id": 19106, "headline": "Kallsvettig paranoia smittar", "summary": "I norska thrillern ”Babycall” visar Noomi Rapace att hon gjort sig förtjänt av den globala hajpen. Man sympatiserar med hennes rollfigur Anna även när hennes hönsmammeri tycks leda henne rakt ned i fördärvet.", "article": "”Babycall” Regi: Pål Sletaune I rollerna: Noomi Rapace, Kristoffer Joner, Vetle Qvenlind Werring. Längd: 1 tim 36 min (från 15 år). I ”The woman in the fifth”, som hade premiär förra veckan, spelar Ethan Hawke en amerikan i Paris som kämpar för vårdnaden om sitt barn och får ett spektakulärt psykbryt i en thriller inspirerad av Roman Polanskis ”Hyresgästen”. I ”Babycall”, som har premiär den här veckan, spelar Noomi Rapace en svenska i Oslo som kämpar för vårdnaden om sitt barn och får ett spektakulärt psykbryt i en thriller inspirerad av Roman Polanskis ”Repulsion”. ”Babycall” är den bättre av de två filmerna. Den livrädda Anna och hennes åttaårige son, vars far gjort något fruktansvärt mot dem, flyttar in i en lägenhet i en betongförort. Anna drar för gardinerna, vägrar skaffa telefon, vill inte att sonen ska gå i skolan och låter honom inte sova i sitt eget rum förrän hon köpt en babymonitor (”babycall” på norska) så att hon kan höra honom andas. En natt sprakar otäcka skrik ur apparaten, trots att sonen sover sött. Den tycks fånga ljudet från en annan babycall i samma hus. Vad händer hos hennes grannar? Just när man tror att ”Babycall” ska bli en norsk ”Fönstret åt gården” glider den in i ett förrädiskt skymningsland där Anna inte längre litar på vad hon ser och hör. Hennes enda vän är Helge, expediten i elektronikaffären där hon köpte sin babycall. ”Jag är nog en väldigt orolig mor”, säger hon. ”Folk tycker att jag är hysterisk.” ”Det är ju bara för att du tycker så mycket om din son”, säger Helge. ”Babycall” knyter skickligt ihop den oro som alla föräldrar känner med en kallsvettig paranoia. Att filmen lyckas med det beror till stor del på Noomi Rapace som visar att hon förtjänat varje lovord i den globala hajpen. Hennes rädsla smittar av sig. Efter en stund sitter man där med lika uppspärrade ögon och tar lika snabba andetag. Samtidigt är Anna så ömsint mot sonen att man sympatiserar med henne även när hönsmammeriet tycks leda rakt ned i fördärvet. Den tysta och kalla atmosfären påminner om asiatiska rysare som ”A tale of two sisters” och ”Dark water”. Hyreshusets klaustrofobiska korridorer och det grådisiga förortslandskapet flyter ihop med hjältinnans paniska tankevindlingar. Slutet hade dock gärna fått vara mindre skruvat. Regissören Pål Sletaune verkar inte lita på sin egen historia utan ballar ur med en vändning à la regissören M Night Shyamalan (kungen av flippade finaler). Man får gärna justera det i den oundvikliga amerikanska remaken. Då kan man också passa på att designa en bättre filmaffisch. Närbilden av Noomis tårdränkta ansikte gör att ”Babycall” verkar vara en snyftare om fertilitetsbehandlingar – inte en utsökt skräckfilm om schizofreni. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19113, "headline": "Årets artister i ”Så mycket bättre”", "summary": "Sylvia Vrethammar. Det blev den sista pusselbiten i årets upplaga av \"Så mycket bättre\". Nu bekräftar TV 4 för första gången hela artistlistan.", "article": "Spekulationerna har varit omfattande i flera veckor, men först på onsdagen bekräftade TV 4 formellt vilka som ska vara i årets upplaga av \"Så mycket bättre\". Sylvia Vrethammar blir det sjunde och sista namnet i årets artistlista. Expressen var först med nyheten som nu bekräftas av TV 4. Vrethammar slog igenom som värdinna i tv-programmet \"Hylands hörna\" för drygt 40 år sedan och hade en stor Europahit med \"Eviva Espana\". Hon bor sedan många år i Tyskland. 66-åringen blir den äldsta deltagaren i årets omgång. Den yngsta blir Darin, som bara är 24 år trots att det är åtta år sedan han slog igenom i \"Idol\". Med i årets program blir även Maja Ivarsson, sångerska i The Sounds, och Miss Li, mest känd för duetten \"Om du lämnade mig nu\" med Lars Winnerbäck. Resterande män på artistlistan är Olle Ljungström, Magnus Uggla och Pugh Rogefeldt. \"Jag är mycket stolt och glad över att få presentera detta fantastiska gäng unika artister. Jag är övertygad om att vi både kommer att få se spännande musikaliska möten och personer med en intressant, underhållande och engagerande historia att berätta\", säger TV 4:s programchef Fredrik Arefalk i ett pressmeddelande. Programserien spelas in i sommar och visas i TV 4 i höst. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19120, "headline": "Kronjuvelens kamp mot kameran", "summary": "Monica Alis ”Den okända historien” är en alternativ historia om vad som hade hänt prinsessan Diana om hon hade överlevt kraschen i Almatunneln. Tidvis blir det en thriller där jägare och offer byter plats.", "article": "Monica Ali, född i Bangladesh och uppvuxen i England, rev med sig en värld av läsare redan med debuten ”Brick lane” (2003). Den nominerades till Bookerpriset och översattes till 30 språk. Förra året kom hennes roman ”I köket” på svenska. Köksmästaren på Hotel Imperial i London, Gabriel Lightfoot, är på väg i en uppåtspiral i karriären när han plötsligt vrids nedåt genom samhällsklasserna till psykisk, social och ekonomisk botten. Där, i ångest och förtvivlan, börjar han sin väg upp igen, mera ödmjuk. Monica Ali vet precis hur hon ska koppla på de litterära spänningsledningarna. ”I köket” är en modern sedelärande berättelse som kan liknas vid Stendhals ”Rött och svart” (1831), där prästen och samhällsklättraren Julien Sorel visar upp det franska samhället i hela dess ruttenhet. Monica Ali väljer 180 år senare en restaurang på ett modernt lyxhotell som spelplats, ett perfekt utsnitt av samhället, från toppen på tinnar och torn i samhället till en avgrund i restaurangkökets lägsta helveteskretsar där de papperslösa håller till. Hennes nya roman ”Den okända historien” är en spektakulär, alternativ historia om vad som hade hänt prinsessan Diana om hon hade överlevt. Kraschen i Alma-tunneln där verklighetens Diana omkom, är nämnd i boken, men där klarar romanhjältinnan sig. I stället försvinner hon på en yacht. Prinsessan i romanen iscensätter med sin handsekreterare Lawrences hjälp sin död för att få slippa det liv som hon inte ville leva, och i stället starta ett nytt i nybyggarlandet USA som ”Lydia”, med hjälp av plastikoperationer, botoxläppar, bruna linser och mörkt färgat hår. I första scenen i boken ska hon firas, hon fyller år, och hennes tjejkompisar, några småstadsvarianter på ”Sex and the city”-kvinnorna, har ordnat ett party. Men Lydia dyker inte upp. Resten av boken nystar upp vad som hände för tio år sedan, vid hennes första försvinnande fram till födelsedagsfesten, när hon plötsligt är försvunnen igen. Monica Ali låter Diana rasa genom samhällsklasserna, från ett liv som kunglig kronjuvel i världens mest påpassade kungahus till en kvinna som jobbar extra på en hundgård i ett litet samhälle. Även om den här romanen är betydligt ytligare än den förra har författaren en bra känsla för hur hon ska behandla detta material där alla göder alla: monarkin, paparazzi-industrin, medierna, politiken, och den både utstötta och dyrkade prinsessan som blir en katalysator som får alla att exponera sina sämsta sidor. Monica Ali håller hårt på principen ”show, don’t tell”, man ska som läsare erfara historien genom händelser, känslor, tankar och språk, inte genom att författaren förklarar. Det gör att vi långsamt får bilden att klarna, ungefär som fotografier i ett vattenbad, före digitaliseringens tid. Fotografier och fotografer är ett känsligt ämne i Dianas, numera Lydias liv. Och det är när en gammal paparazzo, John Grabowski (Grabber), som förr stod och hängde utanför prinsessans slott, Kensington Palace, nu kommer till Lydias nya hemstad Kensington i USA, som historien tar eld. Hur en engelsk prinsessa på rymmen från sitt gamla liv i Kensington kan komma på idén att slå sig ner på en plats vid namn Kensington är lite svårt att förstå. Kanske ville hon ta en risk. Monica Ali håller hela tiden tanken varm, att banden mellan paparazzi och prinsessan är symbiotisk. Att hon känner sig levande genom deras jakt. Prinsessans historia berättas genom hennes sekreterare, som hjälpte henne att planera flykten, som vet det mesta om henne, och som själv är döende i cancer. Han är lojal, men också genomskådande, och menar att hon var tvungen att bryta med sitt gamla liv eftersom hon höll på att förstöra sig själv och sina barn. Han skriver: ”Hennes maniska behov av att bli sedd var en sorts självskadebeteende. Än värre, det skadade hennes barn. Hon visste det. Det var hennes värsta missbruk, för vilket det inte finns någon känd behandling eller något botemedel.” Lawrence och Lydia håller i gång en brevväxling där hon framträder som en ganska tuff, lite omogen kvinna, fast med klara överlevnadsinstinkter. Kungahuset hade varit en svår motståndare. Som frånskild prinsessa var hon dömd att förlora. ”De meddelar mig när jag får ha pojkarna och när jag inte får det. Det är som om de inte vore mina barn, de är kronans ägodelar.” ”Först tog de min titel, nu försöker de ta pojkarna.” Efter tio år under pseudonym har hon nu slutat att vara så försiktig. Hon bryr sig inte längre om att sätta in de bruna linserna och håret orkar hon inte engagera sig i lika mycket när hon spolar hundgården där hon jobbar eller sticker in till väninnan boutique-ägaren Amber med en lunchmacka, som de äter medan det är tomt på kunder i butiken. Hennes stora problem är att hon håller på att bli förälskad i en bra, sympatisk man, Carson. Det är det mest förbjudna. Hon får inte komma någon så nära att hon inte kan ljuga om sitt förflutna och att hon lämnat sina söner. Som ni hör finns det flera berättarlinjer att hålla reda på: Den kärleksfulla, men skoningslösa avklädningsakt av prinsessan i hennes tidigare liv och leverne, som sker genom handsekreterarens dagböcker. Brevväxlingen mellan honom och henne. Och så den rapporterande beskrivningen av det som sker Lydia under veckorna av aktiv romantid. Den tid då fotografen John Grabowski tagit in på det lilla pensionatet bredvid och jägaren och bytet börjar röras i riktning mot varandra. Monica Ali är snitsig thrillerförfattare när hon låter denna jakt ta fart på sidorna. Ibland bryter hon tempot genom att stå blick stilla, som på pass, med siktet inställt. Kameraobjektivet kan förväxlas med ett gevärssikte och vice versa. Jägare och offer byter plats och händelserna dras till sin spets. När det gäller prinsessan Diana: Tror ni att hon dog den 31 augusti 1997 i Almatunneln? Är ni helt säkra? ", "article_category": "culture"}
{"id": 19124, "headline": "”Mig äger ingen” filmas - till slut", "summary": "Det har varit på gång i fyra år, men nu ska det bli av. Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” blir långfilm. För regi står Kjell-Åke Andersson och manus skrivs av Pia Gradvall.", "article": "Åsa Linderborgs hyllade roman \"Mig äger ingen\" blir långfilm. Till slut. Kjell-Åke Andersson nämndes som regissör för filmen redan för fyra år sedan, men först nu ser projektet ut att bli verklighet. Produktionsbolaget Filmlance har beviljats ett stöd på 9 miljoner kronor från Svenska filminstitutet (SFI) för att göra \"Mig äger ingen\". Kjell-Åke Andersson har tidigare gjort filmer som \"Juloratoriet\" och \"Vi hade i alla fall tur med vädret - igen\". När TT Spektra når regissören är han tystlåten om projektet. – Jag har fått stränga order att inte säga någonting. Men vi kommer förmodligen igång till hösten, säger han. Romanens handling kretsar kring förhållandet mellan en flicka ur 1970-talets arbetarklass och hennes alkoholiserade far. Det är ännu inte klart vilka skådespelare som kommer att synas i \"Mig äger ingen\". – Vi kommer att kalla till en presskonferens efter sommaren när alla kontrakt är underskrivna och klara, säger filmens producent Francy Suntinger. På SFI:s hemsida står filmen kommer att göras fritt efter Åsa Linderborgs roman. Bolaget har anlitat Pia Gradvall för att skriva manus. Hon skrev tillsammans med Sara Heldt manus till den uppmärksammande SVT-serien \"Kronprinsessan\". \"Mig äger ingen\" publicerades 2007 och nominerades till Augustpriset. Åsa Linderborg är historiker, författare och kulturchef på Aftonbladet. Hon har bland annat belönats med ABF:s Litteraturpris (2007) och Ivar Lo-Johanssons personliga pris (2008). ", "article_category": "culture"}
{"id": 19130, "headline": "Kungliga Filharmonikerna, Eric Ericsons kammarkör på Konserthuset, Stockholm", "summary": "Under våren framförs Mahlers andra symfoni av de tre stora svenska symfoniorkerstrarna.Sakari Oramo och filharmonikerna satsar på luft och ljus. Resultatet blir på flera sätt Oramos finaste insats i Konserthuset.", "article": "Man kan inte tävla i musik, sägs det ibland. Men det gäller inte ens inom konstmusiken, där kompositionstävlingar varit vanliga (minns Atterbergs ”Dollarsymfoni”) och där de flesta klaverlejon har tagit sig upp i hierarkierna med prismedaljer som valuta. Mahlers andra symfoni finns på många favoritlistor. Med sin vandring från dödsriket upp till paradiset utgör den halvannan timme långa kompositionen en symfonisk motsvarighet till de stora romaner som tillkom vid samma tid. Under våren framförs den av de tre stora svenska symfoniorkestrarna, vilket inbjuder till en minitävling för ett verk i kolossalformat. Vem ger den mest besjälade tolkningen? För några veckor sedan gav jag Daniel Hardings framförande med Radiosymfonikerna en femma, och frågade om Sakari Oramo och filharmonikerna skulle lyckas överträffa detta. Och det gjorde man, nästan hela vägen. På många sätt var detta Sakari Oramos finaste insats i Konserthuset. Varje frasering var klokt och ofta originellt uttänkt och samtidigt smidigt infogad i elegant struktur. Invändningar som först infann sig, exempelvis vid temponeddragningen i första satsen, kom efterhand av sig då mönstret stod klart. Oramo satsade på luft och ljus, och de lyriska passagerna framhävdes för att mörkret i utbrotten skulle bli desto mer drabbande. Andra satsen var rakt igenom en läckerhet, i synnerhet pizzicato-avsnittet, som blev mer charmerande än någonsin förr. Scherzot var en snabb dans för älvor och demoner, och efter ”Urlicht”-satsen, där Lilli Paasikivis mörka stämma bröt fram som en mörk källåder, blev attackerna i finalen chockerande starka, utan överdrifter. Omsorgen om detaljerna var närmast rörande. Fjärrorkestereffekterna brukar vara drabbande i sig; här fick varje fras sin särskilda mening och en rakt igenom övertygande akustisk framtoning. Och slutstegringen var väl förberedd och storartad. Så varför inte en femma? Förutom lite småskavanker lite slagg i samspelet celli och kontrabasar, ett feltajmat cymbalslag etcetera i ett i övrigt imponerande orkesterspel så uppstod problem i den avslutande kördelen. Tempot var här mer långsamt än gripande, nästan lika långsamt som i Leif Segerstams 90-talsinspelning, utan att bli lika verkningsfullt. Eric Ericsons kör lät utmärkt, men något i mystiken torkade bort då orkesterdetaljerna prickades in, och det kändes just så: som att blicka in i konstnärens penselföring, när det är målningen och inte utförandet som ska fokuseras. När så Anu Komsis sopran inte förgyllde körklangen utan skar sönder den seglade ett litet moln in och skymde sikten mot de elyseiska fälten. Men ändå: det här var en Mahlertvåa att bära med sig, och kanske har några av de avslutande problemen slipats bort till lördagens repris. Gustavo Dudamel får ta fram det bästa inom sig om han ska överträffa detta framförande då verket spelas i Göteborg den femtonde juni. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19150, "headline": "De vill bryta mot heteronormen i svensk film", "summary": "På fredag startar Sveriges största hbtq-filmfestival Cinema Queer. Initiativtagarna Melissa Lindgren och Oscar Eriksson vill med festivalen erbjuda ett alternativ till det heteronormativa bioutbudet i Sverige.", "article": "Mellan fem och tio procent av Sveriges befolkning är homosexuell, uppskattar RFSL. Det speglas i så fall inte i det svenska bioutbudet. Därför har Melissa Lindgren och Oscar Eriksson, som tidigare drivit filmklubben Cinema Queer, startat en filmfestival med samma namn som drar i gång nu på fredag. – Filmklubben kändes för liten och vi tror att vi kan sätta större fokus på normbrytande film med hjälp en riktig festival. Sedan tyckte vi även att det behövdes ett sammanhang där filmer inom genren kunde jämföras med varandra, säger Melissa Lindgren. Cinema Queer kommer att visa 16 filmer mellan 11 och 13 maj och blir därmed Sveriges största hbtq-filmfestival. Även om det har funnits festivaler med queerfilm tidigare tycker Melissa Lindgren att den heteronormativa filmen fortfarande tar en alldeles för stor plats i den svenska filmvärlden. – Jag tycker framför allt att det är viktigt att ta fram filmer som faktiskt visar det samhälle som vi lever i, inte det vita heteronormativa samhälle som de flesta filmer skildrar. Sedan är det även viktigt att erbjuda publiken fler identifikationskällor, säger hon. Hur har ni resonerat när ni har valt filmerna? – Det svåra har varit att hitta filmer utanför vårt västerländska samhälle. Det görs många spännande filmer i USA men vi tycker att det är viktigt att visa filmer från andra delar av världen. Bland annat visar vi den första öppet lesbiska filmen från Thailand (”Yes or no”). Har du någon personlig favorit? – ”Yes or no” är en favorit eftersom den behandlar ämnet med humor. Ofta när man ser filmer från länder där homosexualitet inte är accepterat handlar historien mest om problematiken med att komma ut, men det gör inte den här filmen. – En annan spännande film som har världspremiär på festivalen är ”I want your love” av den amerikanske regissören Travis Matthews. Förutom Melissa Lindgren och Oscar Eriksson kommer festivalen att drivas med hjälp av volontärer. Själva har de ingen större förhoppning om att tjäna pengar på arrangemanget, men oavsett hur det går är tanken att festivalen ska bli ett återkommande inslag i filmsverige. – Vi hoppas förstås att alla filmer kommer att visas inför utsålda salonger och att festivalen skapar debatt om hur vi ska kunna bredda bioutbudet permanent. Men oavsett hur det går i år hoppas vi att festivalen ska växa och bli permanent. I så fall blir det även viktigt med seminarier och kringarrangemang för att lyfta frågan vidare, säger Melissa Lindgren. Cinema Queer Filmfestivalen Cinema Queer pågår mellan 11-13 maj på biograferna Zita och Park i Stockholm. Invigningen äger rum fredagen den 11 maj klockan 18:00 på Park. Följande filmer visas: Codependent lesbian space alien seeks same Erotic Fragments Harvets I want youre love Invigningsfest Jeo+Belle La Santa Leave it on the floor Loxoro Mommy is coming Orchids - My intersex adventure The man that got away The wilding Weekend Yes or no? Zucht und ordnung Läs mer på festivalens hemsida. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19154, "headline": "Malin Ullgren: Det är skuldfyllt att som läsare förlora solidariteten med barnet", "summary": "Det är när jag läser Johanna Ekströms självbiografi som jag förstår att jag inte längre läser som ett barn – jag läser som en förälder som värjer sig för kommande anklagelser.", "article": "Under ens liv som läsare förändras perspektiven. En av de största perspektivförskjutningarna måste vara när man inte längre är fullständigt lojal med berättelsens barn. När man läser en barndomsskildring och upptäcker att man slås av tankar som: ”Jo, fast nu är det ju inte så enkelt att vara förälder heller.” Två nya böcker, sinsemellan väldigt olika men båda väldigt bra, bekräftar det där skiftet hos mig. Dels sydafrikanska författaren Marlene van Niekerks roman ”Agaat”, dels svenska Johanna Ekströms ”Om man håller sig i solen”. I går var det recensionsdag för Ekströms självbiografiska uppväxtskildring. Hon skriver om hur det var att vara barn i det svenska kulturlivets högadel, kanske 1970- och 80-talens själva kungafamilj: pappa är författaren och akademiledamoten Per Wästberg och mamma är författaren Margareta Ekström. Familjen bodde i ett 1700-talshus i Stockholm och i det patinerade, patologiskt estetiska hemmet inredde man med fyra nyanser av ljusgrått, höll en lättsamt bildad samtalston, samt odlade den gruppnarcissism som man gärna lät speglas i till exempel Månadsjournalen. Det funkade inte att vara barn i den där miljön, eftersom den var så hårt regisserad och eftersom barn ofta går sönder lite grann om de måste delta i föräldrarnas lyckolajv. Kritiken har varit övervägande positiv, även om några har efterlyst en mindre polerad smärta i texten. Jag blev själv väldigt berörd av Ekströms bok, av dess känslomässiga skarpsinne och av det precisa urval av ord hon använder för att försöka få fatt i den formlösa sorgen. Ändå är det när jag läser ”Om man håller sig i solen” som jag förstår att mitt eget perspektivskifte har skett. Jag läser inte längre bara som ett barn, lojal med andra sorgsna barn. Jag läser också som en förälder som värjer sig för kommande anklagelser. Ekström beskriver sin mammas andliga distans, hennes milda frånvaro som gör dottern så ensam. Jag tror att jag förstår ungefär vad en sådan frånvaro gör med barnet; samtidigt vill jag försvara mamman. Längtan efter att få vara i fred kan vara överväldigande. Kommer jag en dag att få höra att jag drog mig undan? Att pendlingen mellan närhet och frånvaro gentemot barnen var så helt på mina, vuxna villkor? Kanske. Och kanske kommer jag då att känna att de har missuppfattat mig. Jag, som älskade dem så – hur kan de vara missnöjda? I Marlene van Niekerks ”Agaat” är det ingen tvekan om på vilket sätt huvudpersonen, den vita lantbrukarhustrun Milla, sviker sin svarta fosterdotter Agaat: tar henne först till sig, stöter henne sedan ifrån sig när hon får ett biologiskt barn. När jag intervjuade van Niekerk häromveckan insisterade hon på att Milla är en bitch. Det är svårt att inte ta författarens omdöme för den oemotsägliga sanningen. Men återigen vill jag försvara mammafiguren: Är inte Milla ett offer för sin tid, eftersom apartheid förstörde de vita medborgarnas sinnen, och eftersom hon är en kuvad kvinna under 1950- och 60-talen? Marlene van Niekerk och jag blev inte eniga där. Det är en märklig, lite skuldfylld känsla att förlora den där benhårda barnsolidariteten som läsare. Det var ju så all stor läsning började; på Madickens sida, på Anne på Grönkullas sida, på Laura Ingalls sida. Men nu: en skärva av förståelse för förövarna, de otillräckliga föräldrarna. Det förändrade läsarperspektivet som en förberedelse för livet på den anklagades bänk. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19171, "headline": "Brott mot genrens lagar", "summary": "I ”Hela havet stormar” ställer Arne Dahl två seriemör- dare på banan i en och samma bok. Nils Schwartz läser en avancerad konspirationsteori under uppbyggnad.", "article": "Arne Dahl ”Hela havet stormar” Albert Bonniers förlag Att seriemördare är populära i kriminallitteraturen är inte förvånande. En gärningsman som när som helst kan slå till igen håller spänningen vid liv, om än med aldrig så konstgjord andning. Den typ av seriemördare som uppträder i verkligheten – psykopater som Jeffrey Dahmer eller Ted Bundy, vilka dödar för dödandets skull – är dock mindre vanlig i kriminalromanerna. Där föredrar man seriemördare med rationella motiv. Antingen är mordserien en uppföljning av det första brottet – tänkbara vittnen dödas ett efter ett – eller en noggrant iscensatt hämndplan av en perverterad rättshaverist. Den senare typen är den mest omhuldade av dagens kriminalförfattare. Det brukar dock räcka med en seriemördare per bok. Jag misstänker att Arne Dahl i sin nya roman – den andra om den så kallade Opcop-gruppen – är först i världen med att ställa två seriemördare på banan i en och samma bok. De agerar samtidigt men ovetande om varandra. Vid ett remarkabelt tillfälle möts de dock blick i blick, när deras mordserier korsar varandra och de dödar samma person i samma ögonblick, den ene med kniv, den andre med en giftinjektion. Det är inte det enda slumpmässiga sammanträffandet i ”Hela havet stormar” – romanen är en enda självalstrande slumpgenerator. Och det blir allt tydligare att Arne Dahl använder kriminalgenren mindre som ekorum för brottsrelaterad socialrealism än som bygglekplats för litterära artefakter. Leken med schablongjutna legobitar var synlig redan i böckerna om A-gruppen, men i Opcop-romanerna – där spaningsteamet har graderats upp till kontinentalnivå – är den helt dominerande. Böckerna har mycket riktigt fått titlar som ”Viskningsleken” och ”Hela havet stormar”. Det innebär inte att Dahl inte menar allvar med leken. Den nya romansviten är en avancerad konspirationsteori under pågående uppbyggnad. I den första boken var det framför allt de privata säkerhetsföretagen och bankerna som knöts in i det konspirativa nätverket, i den nya – där några av skurkarna från den första dyker upp igen – är det forskningen och militären. Man kan nog förvänta sig att internet – detta nätverkens nätverk som är det optimala systemet för maktens övervakning av naivt frihetsrusiga medborgare – kommer att lägga ut sina löpsnaror och snubbeltrådar i någon av de kommande böckerna. Världen är i Dahls ögon en plats där en slump aldrig är en slump. Allt står i förbindelse med allt annat i en överordnad maktapparat av ekonomiska, militära, vetenskapliga, tekniska, medicinska, politiska, mediala och sociala kontrollmekanismer. Opcop-gruppen kan avslöja dolda förbindelser och sätta fast enstaka aktörer men aldrig oskadliggöra hela maskineriet. Paul Hjelm och hans kolleger utkämpar samma romantiska strid som Don Quijote, fast i anlopp mot riktiga jättar, inte väderkvarnar. Som världen är konstruerad konstruerar Dahl också den nya romansviten. Utan att genera sig bryter han gång på gång mot deckargenrens oskrivna lag att inte fläta ihop intrigen med hjälp av slumpmässiga sammanträffanden. Här kan två olika seriemördare mörda samma offer i samma ögonblick. Här är inga bifigurer ovidkommande – en receptionist, en fotvandrare, en alkis kan mycket väl visa sig vara centrala byggstenar i det konstfärdiga leksaksslottet. Arne Dahl påminner om en fotbollsspelare som inför sina egna spelregler utan att vilja lämna planen och de publikfyllda läktarna. Hittills har han undgått utvisning, men nu är det dags att ta fram åtminstone det gula kortet. Eller att börja jämföra med namn som Borges, Pynchon, DeLillo. Arne Dahl är pseudonym för Jan Arnald som medarbetar i DN Kultur. Hans nya bok recenseras därför av Expressens litteraturkritiker Nils Schwartz. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19175, "headline": "Den svenska huliganen inpå livet", "summary": "Pella Kågerman och Hugo Liljas kortfilm ”Supportern” ska omvandlas till långfilm nästa år. Producenten Georgie Mathew vill skapa ett autentiskt drama som undersöker den svenska huligankulturens drivkrafter och konsekvenser.", "article": "En SL-buss kommer lastad med huliganer. Så börjar den 13 minuter långa kortfilmen ”Supportern”, som bland annat visades i SVT i tisdags. Den korta men laddade filmen börjar när bråket har slutat. Ett gäng adrenalinstinna och möra slagskämpar bussas ut till ett ingenmansland av polisen efter en fotbollsmatch. Den unga Axel (Anastasios Soulis) dumpas i ett ödsligt industriområde tillsammans med några äldre och mer erfarna huliganer. Trots att det inte förekommer något rått våld så fylls scenerna med nervositet, ångest och obehag. ”Supportern” kan ses som en pilotfilm till en kommande långfilm med samma tema. – Vi försökte undersöka hur långt man kan gå i olika scener, hur våldsamt och obehagligt det kan bli utan att visa slagsmål. Det finns mycket drama att hämta i dessa miljöer. Vi ville försätta Anastasios Soulis rollfigur i tre olika situationer där han visar olika versioner av sig själv, förklarar Georgie Mathew på StellaNova film i Stockholm, bolaget som bland annat producerat komedierna ”Sommaren med Göran” och ”En gång i Phuket”. Georgie Mathew fick idén att skildra den svenska huliganismen efter att ha tillbringat mycket tid inom fotbollskulturen. – Om fotboll är ett slags modern religion, så är huliganerna dess extremister. Jag har en del gamla vänner som levt nära huligankulturen. Det är ett socialt fenomen som är både skrämmande och fascinerande och ligger närmare oss än vad vi kanske vill erkänna. Jag är intresserad av vilka mekanismer som styr detta, som filmare har jag ett ansvar att skildra det även om vi kommer att göra en helt fiktiv film i grunden, säger Georgie Mathew som får hjälp av medproducenten Cecilia Forsberg Becker. Tillsammans med filmarna Pella Kågerman och Hugo Lilja har han gjort research i ett par års tid. De har både intervjuat före detta huliganer och personer som fortfarande är aktiva. En av dem som hjälpt till med research är Tommy Deogan som föreläser om anti-våld sedan hans bror Tony blev Sveriges första dödsoffer för huliganismen för tio år sedan. – Mycket i manuset kommer att vara inspirerat av verkliga personers berättelser, säger Mathew. Någon entydig fantombild av den typiska huliganen finns inte, menar han. – Nej, folk blir huliganer av väldigt olika skäl, men ett övergripande motiv är jakten på en identitet, att hitta ett sammanhang, en gemenskap och bekräftelse. Sådana saker är viktigare än lojalitet. Sedan finns det också manlighetsaspekter, våld fascinerar och är ett lättillgängligt uttryckssätt i de här grupperna. Många av de ex-huliganer vi har intervjuat menar att det handlade om gemenskap, en fas i livet som de egentligen inte ångrar, berättar Georgie Mathew. Samtidigt menar han att den svenska huligankulturen skiljer sig ganska mycket från resten av Europa där det på flera håll har blivit ett stort samhällsproblem. – Vi ser en ökad rekrytering i Sverige, men det handlar mest om kompisgäng. Här finns ingen välorganiserad maffiastruktur, som till exempel i Italien och på Balkan där huligankulturen tenderat att mer och mer övergå i ren kriminalitet. I Storbritannien är huliganismen också mer förankrade i ett socialt sammanhang och betyder allt för vissa individer. I Sverige är det än så länge inte på samma blodiga allvar, säger Georgie Mathew. Samtidigt har huliganproblemet blivit en prioriterad fråga även här. För en månad sedan presenterades ett nytt förslag som ska stoppa våldet kring idrottsevenemang. Björn Eriksson, regeringens samordnare mot huliganism, föreslog bland annat ett nationellt register och tillträdesförbud för huliganer. I sommar lär han återkomma med ett förslag om anmälningsplikt, och i mars nästa år kommer en slutrapport. I samma veva är det tänkt att filminspelningen ska dra i gång. Pella Kågerman och Hugo Lilja sitter just nu och skriver på ett långfilmsmanus tillsammans med en manusförfattare. Tanken är att filmen ska kretsa kring en yngre och en äldre huligan vilkas vägar korsas i ett drama som ska kännas autentiskt. – I grund och botten ska det bli en engagerande och gripande långfilm med en grundstory som bygger på igenkänning. Vår ambition är också att skildra den moderna mannen. Det blir en rå film utan att vi för den skull kommer att visa särskilt mycket våld, säger Georgie Mathew. Till skillnad från till exempel Storbritannien så har det knappast gjorts särskilt många svenska filmer med huligantema. Robert Lillhongas lovande debut ”Hata Göteborg!” utspelade sig i huligankretsar, men var snarare en skildring av aggressiv manlig gruppdynamik och fångenskapen i en destruktiv gemenskap. Georgie Mathew säger att han inspirerats av brittiska huliganskildringar som till exempel Alan Davis ”Firman” med Gary Oldman och Philip Davies ”i.d”. – Däremot vill vi absolut inte göra en film som liknar till exempel ”Greenstreet hooligan” eller ”Football factory” – som jag tycker bygger på romantisering av hjälten och ett klimax med ett stort slagsmål i slutet. Ett verkligt slagsmål är över på några sekunder, det finns inga ”Braveheart”-bataljer i verkligheten. Vi vill mer visa konsekvenserna av våldet och de val en man gör, säger Georgie Mathew. Så vilka är konsekvenserna? – Vi är inte färdiga med det än, och vet faktiskt inte. Mer det är mer än bara brutna armar och blåmärken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19181, "headline": "Fängslade svenskar sätter pressfrihet på agendan", "summary": "Pressfriheten är på agendan som aldrig förr, konstaterar Reportrar utan gränsers ordförande Jesper Bengtsson på Pressfrihetens dag. Skälet är dock tragiskt: tre svenska journalister sitter i fängelse utomlands.", "article": "Den 3 maj varje år firas Pressfrihetens dag världen över. En av de organisationer som bidrar till uppmärksamheten är Reportrar utan gränser (RUG) vars svenske ordförande heter Jesper Bengtsson (här kan du chatta med honom). Vad är det mest positiva som hänt under det år som gått sedan Pressfrihetens dag firades förra gången? – Pressfriheten är på dagordningen som aldrig tidigare. Under min tid som ordförande har jag inte varit med om att det varit så mycket diskussion om principerna bakom pressfriheten, varför den är viktig och var gränserna går, säger Jesper Bengtsson till DN.se. – Tyvärr har ju detta en tragisk baksida, skälet är att Martin Schibbye och Johan Persson greps i Etiopien. Därmed har vi tre svenska journalister som sitter fängslade utomlands, inklusive Dawit Isaak. Det torde vara ett dystert och svårslaget Europarekord. Varför ger ni årets Pressfrihetspris till den azeriska journalisten Malahat Nasibova? – Hon har gjort en stor insats för pressfriheten i sitt land med svåra konsekvenser för hennes personliga del. Nasibova är en mycket värdig pristagare. Vi ville också uppmärksamma Azerbajdzjan nu när landet står i Europas fokus eftersom schlagerfestivalen ska hållas där, säger Bengtsson. Azerbajdzjan är ju ett av de länder där Teliasonera fått kritik för sitt samröre med regimen. Hur ser du på den diskussionen? – Det visar ju att det uppstår en stor moralisk konflikt för företag som går in i länder där press- och yttrandefriheten förtrycks. Jag tycker att Teliasonera har hanterat det illa. Journalister i de här länderna är ju rasande. Nu hoppas jag att diskussionen fortsätter, den är långt ifrån färdig, säger Jesper Bengtsson. Vad finns det för hot mot pressfriheten här hemma i Sverige? – Det vi framför allt har tagit upp det senaste året är att fler myndigheter ska få möjlighet att ta del av FRA:s signalspaning. Det är ett hot mot källskyddet, vilket även gäller EU:s datalagringsdirektiv. – Det här är en oroväckande utveckling där principer som tidigare ansetts viktiga luckras upp. Det avgörande är inte varje steg i sig utan den långsiktiga trenden. På fler och fler områden går det att kontrollera och missbruka informationen på internet, säger Bengtsson. Vad hoppas du på när det gäller pressfriheten det kommande året? – Att vi får se de tre fängslade svenska journalisterna i frihet. Dessutom blir det intressant att se om Tunisien, Egypten och Libyen – som förändrats radikalt genom den arabiska våren – lyckas upprätthålla respekten för demokrati och yttrandefrihet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19209, "headline": "Kultur-OS blir en maratonfest", "summary": "12 000 evenemang, 25 000 artister, 10 miljoner gratisbiljetter. I går presenterades hela programmet för kulturolympiaden som ackompanjerar sommarens OS i London.", "article": "– Det här blir den bredaste kulturhändelsen i vår livstid, sade Ruth Mackenzie, chef för både London 2012-festivalen och kulturolympiaden. De olympiska spelen i slutet av juli och början av augusti är den stora händelsen i London i sommar. Men London har de senaste fyra åren också bjudit på en kulturolympiad – och årets London 2012-festival blir finalen. OS pågår i två och en halv vecka, de efterföljande paralympiska spelen i tio dagar. Men kulturen är mer uthållig. Maratonprogrammet spänner över tolv veckor, från midsommarhelgen den 21 juni till den 9 september, samma dag som de sista paralympiska tävlingarna avgörs. – Arrangemangen omfattar allt från Beethoven till Jay-Z och från Shakespeare till Mike Leigh, sade Storbritanniens kulturminister Jeremy Hunt i går. Och det är inte bara London som är scen för kulturfestens 12 000 evenemang. Upptakten äger rum vid Stirling Castle i Skottland där Gustavo Dudamel dirigerar en symfoniorkester från Venezuela. En höjdpunkt blir Hackney Weekend-festivalen i London med Jay-Z, Rihanna, Florence and the Machine, Jack White, David Guetta och svenska Swedish House Mafia. Uppståndelse lär det också bli kring en opera av Karlheinz Stockhausen där orkestern spelar från fyra helikoptrar som hovrar över publiken. Artister och konstnärer – sammanlagt är det 25 000 – kommer från samtliga 205 länder som deltar i OS . Till många konserter och föreställningar måste publiken köpa biljetter som vanligt. Men det finns också 10 miljoner gratisbiljetter till andra evenemang. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19222, "headline": "Gert Fylking anmäls för hets mot folkgrupp", "summary": "Gert Fylking stöttar MTG:s beslut att stänga av honom från radion sedan han jämfört serber med Anders Behring Breivik. ”De åsikter jag framförde är osanna”, säger han. Nu har radioprofilen JK-anmälts för hets mot folkgrupp.", "article": "I går kunde DN berätta att Gert Fylking stängs av från MTG Radio på obestämd tid sedan han i direktsändning jämfört serber med massmördaren Anders Behring Breivik och kallat dem ”dumma i huvudet”. Nu har radioprofilen också anmälts till Justitiekanslern för hets mot folkgrupp av Krister Kronlid, (S), som sitter i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige i Uddevalla. – Gert Fylking har gjort sig skyldig till två brott, förtal men också hets mot folkgrupp. Han sitter på en maktposition som han har missbrukat när han väljer att följa vissa extremgruppers strömningar och ge sig på en etnisk minoritet i Sverige. Det är totalt oacceptabelt och vi måste lagföra honom och hans radiokanal för detta. Även Spasoje Marjanovic, jurist och tidigare tolk inom Försvarsmakten, har å föreningen Justitia Pax Veritas vägnar JK-anmält Fylking, som han menar ”inte bara skadat den förtalade och angripna folkgruppen utan också interetniska och interreligiösa relationer i dagens Sverige”. Gert Fylking gick i går återigen ut med en ursäkt, denna gång på Radio 1:s hemsida: ”Uttalandet skedde i direktsändning och utan någon föregående eftertanke från min sida. Jag insåg genast att mitt uttalande blev fel, men när det är direktsändning så finns ingen återvändo.” Den förklaringen godtas inte av Serbiska riksförbundet. – Vi är väldigt tacksamma gentemot MTG och deras beslut att stänga av Gert Fylking, men vi är inte tacksamma mot herr Fylking, som fortsätter att förolämpa vår intelligens. Om han nu insåg att han gjorde fel så hade han ytterligare en halvtimme på sig i direktsändning att rätta sitt uttalande. Det gjorde han dock inte, säger ordförande Nikola Janic. I en intervju med DN instämmer Gert Fylking i kritiken. – Det jag sa blev fel. Jag är inte den personen. Jag kan absolut hålla med om att jag borde ha insett vad jag hade sagt och med det i åtanke skulle jag givetvis ha stannat upp och sagt: ”Det här blev tokigt, det här blev fel.” Sedan i måndags har han varit i radiohuset men inte i sändning. – Jag tycker att det var rätt av dem att stänga av mig. Det enda jag kan säga är att min arbetsgivare MTG har i alla stycken ställt upp på mig och övriga anställda, på ett mycket hedervärt sätt. Jag har mycket annat att göra på MTG, även om jag inte är i sändning. Jag har ett jobb att sköta, säger Gert Fylking. Hur har detta påverkat dig? – Det har tagit mig hårt, naturligtvis. Men det som är sagt är sagt. Jag har ingen möjlighet att ändra det. Krister Kronlid tycker inte att händelsen kan stanna vid en ursäkt. – Gert Fylking ber om ursäkt snarare för att skydda sitt eget anseende, sitt jobb. Jag tror inte för en sekund att han menar allvar med sin ursäkt. Jag har lyssnat på radiosändningen gång på gång och jag hör hur arg och hur föraktfull han är inför de människorna. – Tvärtom måste man nu markera att den svenska diskrimineringslagstiftningen är ingen papperstiger. Man ska inte kunna häva ur sig sådana oförskämdheter och osanningar och komma undan med det. Jag har vågat mig på det lilla experimentet att om du byter ut ordet serber mot judar eller muslimer så skulle det få en helt annan klang och Gert Fylking skulle ha fått sparken samma dag. Det hade varit medial uppmärksamhet av Guds nåde. Nu är det inte så, eftersom det handlar om serber, och man har vant sig i Sverige att serber är lite sämre än andra, lagda åt det hållet och vill kriga och mörda varandra på bestialiska sätt. Man har köpt den bilden och det skrämmer mig oerhört. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19225, "headline": "Slash vägrar blicka bakåt", "summary": "Vart Slash än går spökar Guns N' Roses, men vid rockens Hall of Fame vill gitarristen begrava bandet. Nu blickar han framåt och släpper sitt andra soloalbum, ”Apocalyptic love”.", "article": "Han sträcker sig ur fåtöljen för att ta mobiltelefonen. Fingertopparna är garvade och nästan vita mot den ljusbruna handen. Pilotglasögonen är på plats, så klart, liksom hårkrullet och den obligatoriska huvudbonaden. Slash är i Stockholm. Han skrattar två hesa \"he\" som avslutas med ett: - Oh... det är en gammal vän från högstadiet, någon som jag inte har sett sedan jag var typ 15-16 år. Hon bor i Schweiz och vi skulle ses för att äta middag, så jag skrev så där. \"Meeting an old friend for dinner tonight\" står det på displayen som visar en skärmdump från Slashs officiella Twitter-konto. Kommentarerna från hans nästan 1,5 miljoner fans var omedelbara och kan sammanfattas med tre bokstäver och ett skiljetecken: \"Axl?\" – Någon sade att alla trodde att jag skulle träffa Axl, men det är bara för att ingen hänger med. Sannolikheten att jag och Axl skulle ha träffats häromdagen - i Schweiz - är lägre än en på miljonen, säger Slash. Medan gitarristen är i Stockholm för att prata om sitt nya soloalbum \"Apocalyptic love\" är Axl Rose någon helt annan stans, på turné med Guns N' Roses. Men ändå inte. Där bandets ursprungliga medlemmar dyker upp, där finns också Axl Rose och Guns N' Roses, som en outtalad fråga, ett spöke från det förflutna. – Egentligen frågar folk inte så ofta, men när de gör det så känner jag mig faktiskt lite hemsökt. Jag menar, jag lämnade bandet 96 och ingenting mer kommer att hända, jag begravde det vid Hall of Fame, säger Slash. Galan där Guns N' Roses valdes in i rockens finrum matade musikpressen med rubriker i flera veckor innan själva ceremonin faktiskt hölls. Bara tre av bandets fem originalmedlemmar dök upp och Axl Rose var inte en av dem. Slash var på plats, men han har minst sagt blandade känslor kring händelsen. – Själva galan var en väldigt positiv upplevelse. Vägen dit kändes som en nagel i ögat, den sista tiden innan galan var enormt enerverande. Att bli invald och stå på scen med grabbarna var stort, men morgonen därpå klev jag på ett plan till Europa och så var den saken över, säger han. Under en löst improviserad konsert framförde resterna av det ursprungliga Guns N' Roses klassiska hits som \"Sweet child o' mine\" och \"Mr Brownstone\". Bakom mikrofonen stod Myles Kennedy, frontmannen från bandet Alter Bridge som agerat sångare under Slashs soloturnéer. Kennedy sjunger två låtar på Slashs förra soloskiva och det nya albumet har Slash och sångaren skrivit tillsammans. – Under min förra turné fungerade allt perfekt, det är ovanligt att en sån här synergi uppstår mellan musiker som man spelar med, men vi har verkligen en fantastisk kemi. Helt plötsligt trillade en magisk möjlighet ner i mitt knä så jag tänkte att om jag ska göra en skiva till blir det med de här killarna, säger han. Slash ställde helt sonika sitt band i en studio och spelade in samtliga låtar live. Allt, från komp till Slashs halsbrytande solon är inspelade som vore det en livekonsert. – Vi lever i en tid där folk litar så mycket på teknik att de har blivit lata. Det är värdelöst för det suger livet och känslan ur vad ett rockband egentligen är, och det är en handfull personer som lever av varandra och arbetar tillsammans i ögonblicket. Slash Är: Tidigare gitarrist i Guns N' Roses. I dag är han medlem i det vilande bandet Velvet Revolver och soloartist Ålder: 46 år Född: London Bor: Los Angeles Familj: Hustrun Perla och sönerna London och Cash Aktuell: Med sitt andra soloalbum \"Apocalyptic love\" som släpps i Sverige den 23 maj Live: Slash spelar på Hultsfredsfestivalen som i år hålls 14-16 juni ", "article_category": "culture"}
{"id": 19232, "headline": "Hoppfull serie om övergrepp", "summary": "Självbiografiskt av en före detta punkbrud. I veckan startar Stockholms internationella seriefestival. En av gästerna är Ulli Lust som skrivit en självbiografisk serieroman om en tågluff som förvandlades till en mardröm.", "article": "Ulli Lust är någonting så ovanligt som en serietecknare som började att teckna först i 30-årsåldern. Med rötterna i punkscenen gav hon sig i tonåren ut på en ödesdiger tågluff av Thelma och Louisiska-mått. Nu kommer hennes självbiografiska serieroman ”I dag är sista dagen på resten av ditt liv” på svenska. I den får vi följa 17-åriga Ulli och hennes kompis Edi på tågluff genom Europa. Året är 1984, jeansen är trasiga och håret står på ända. Utan vare sig pengar eller pass korsar duon gränsen mellan Österrike och norra Italien med en fluffig ”fånga dagen”-dröm och varsin sovsäck i bagaget. Resan, som förevigats i en tegelsten ett kvarts sekel senare, förvandlas till en mardröm och en sörja av tiggeri, drogmissbruk och sexuellt utnyttjande. Ändå är det en förvånansvärt osentimental historia som den, i dag, 45-åriga Ulli Lust berättar. – Visst finns det anledningar till att jag väntat så länge med att berätta den här historien. Om jag inte bearbetat den under så lång tid hade jag aldrig kunnat göra det, säger hon. Det gjorde ont i kroppen när jag tecknade – berättelsen rymmer mycket förtvivlan men också en längtan, en längtan efter att leva. Boken kom på tyska 2009 och har vunnit en rad priser på seriefestivaler runt om i Europa. Den har översatts till bland annat franska, spanska, engelska och norska – och spås uppnå samma kultstatus som Marjane Satrapis seriesvit ”Persepolis”. Lagom till Stockholms internationella seriefestival ges den ut på svenska. Till grund för arbetet ligger hennes egna minnesbilder, men också dagboksanteckningar och brevkorrespondens till de oroliga föräldrarna på den österrikiska landsbygden. För Ulli Lust var det viktigt att vara så ärlig som möjligt. – Den bästa litteraturen är autentisk. Jag ville inte försköna någonting eller göra mig själv sötare. Exempelvis skildrar jag en våldtäkt... först tänkte jag utelämna att förövaren var, eller snarare blev, min pojkvän, säger hon på telefon från sitt hem i Berlin. Samtidigt är ”I dag är sista dagen på resten av ditt liv” ingen nattsvart historia. Inte alls. – Jag vill visa att man kan gå sin egen väg, att man inte måste följa regler. Ge lite hopp till människor som vandrar på stigar som inte är upptrampade. Eller som bara försöker överleva. Boken har också en feministisk klangbotten. Under resans gång kämpar den 17-åriga Ulli för att bli sedd som en människa, snarare än som ett kön. Någonting som visar sig särskilt svårt på ön Sicilien där männen stirrar ut henne, var hon än går. – Det är inte kul att vara kvinna i Italien, särskilt inte på Sicilien – där suger det. Kvinnor ses som insekter eller, tja, sexleksaker. Alla stirrar på dina bröst. Visst har det blivit bättre, det italienska samhället har blivit mer progressivt men könsrollerna är fortfarande stereotypa. Maffian är ett stort problem, arvet efter Berlusconisystemet likaså. I dag får en kvinna i alla fall bära byxor, men att säga att hon gillar sex är långt ifrån socialt accepterat. Sedan 1995 bor Ulli Lust i Berlin. Det var också där som hon kom i kontakt med serievärlden och började producera dokumentära serier. Efter otaliga refuseringar från konstskolor i Wien fick hon till slut ett stipendium och började läsa grafisk design och illustration i Berlin. Med sig hade hon sin son. Han föddes när hon var 19 år. – Han har läst boken – och blev faktiskt lättad. Jag hade nog skrämt upp honom lite och sagt att det var en helt galen historia. Han tycker bara att det är coolt att hans mamma varit punkare och gjort knäppa grejer när hon var ung. Samtidigt är det tur att han är vuxen, hade albumet kommit när han var 16 år hade det blivit problem (skratt). – Uppföljaren kommer inte att vara lika rock’n’roll. Den blir lugn- are. Sedan 2005 driver Ulli Lust även Electrocomics, ett välbesökt nätbibliotek med serier från hela världen, som finansieras med hjälp av frivilliga donationer. Bland de svenska tecknarna som publicerats märks Kolbeinn Karlsson, Knut Larsson och Berlinbaserade Lars Sjunnesson. Över lag är hon positiv till den svenska seriescenen – inte minst på grund av det förhållandevis höga antalet kvinnliga utövare. – Jag åker ofta runt på seriefestivaler och vanligtvis är nio av tio tecknare som jag träffar män. På seriefestivalen i Stockholm är det tvärtom. Det hör inte till vanligheterna!, utbrister hon och tillägger: – I Tyskland är den politiska serien inte lika utbredd som i Sverige. Få unga serietecknare kallar sig feminister – det är inte coolt att vara det utan anses ... lite gnälligt. De är rädda för att bli avfärdade så de säger ”jag är absolut inte feminist” – trots att deras livsplan är uttalat feministisk. Är man en 45-årig punkare som jag har man en helt annan utgångspunkt. Ulli Lust Debuterade i 30-årsåldern. Ulli Lust, född 1967 i Wien, bor i Berlin sedan 1995. Aktuell med: ”I dag är sista dagen på resten av ditt liv” (Kolik förlag) som ges ut på svenska i samband med Stockholms internationella seriefestival (tidigare kallad spx), 26–29 april. Ulli Lust gästar också festivalen. Boken finns också översatt till bland annat franska, spanska och engelska. Den har belönats med flertalet internationella priser, i exempelvis Tyskland och Frankrike. Bakgrund: Lust gav ut sin första seriebok ”Airpussy” digitalt och sedermera i bokform i Belgien. Startade sajten Electrocomics.com 2005 – en serieportal, där bland andra svenska Kolbeinn Karlsson och Lars Sjunnesson publicerats. Ulli Lust har också gett ut en rad barnböcker och fanzines i Tyskland. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19249, "headline": "Moderna museet mister donation efter ”tårtaffären”", "summary": "Moderna museet visade dåligt omdöme när de tillät tårtkonstverket i sina lokaler, menar konstnären Elisabeth Ohlson som nu drar in en planerad donation till museet.", "article": "– Moderna Museet har bidragit till att sprida ett rasistiskt budskap. En institution måste ha kontroll över sina konstverk, säger Elisabeth Ohlson till SVT:s Kulturnyheterna. Donationen dras in trots att det inte var Moderna museet, utan KRO, som arrangerade söndagens tårtutställning. Men enligt Elisabeth Ohlson visade museet ändå prov på dåligt omdöme eftersom de tillät tårtkonstverket i sina lokaler. Den planerade donationen bestod av verk från Elisabeth Ohlsons ”Ecce Homo”-utställning. – Jag är arg och upprörd och jag har varit arg och upprörd i dagarna tre. Jag var bara ett papper ifrån att donera mina Ecce Homo-bilder, säger Elisabeth Ohlson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19252, "headline": "”Maria Stuart” Opera Vega på Teater Pero, Stockholm", "summary": "Opera Vega en av få fria grupper som bjuder på opera med skottkärra och gummistövlar. Men kanske har man tagit sig vatten över huvudet med ”Maria Stuart”.", "article": "En sak blir tydlig när Opera Vega gör en destillerad version av mötet mellan Elizabeth I och hennes skotska motsvarighet i Donizettis ”Maria Stuart”: Det är skillnad på att verkligen ha makten och att bara vara en symbol för den. Anna Louise Johanssons drottning är helt igenom mask, ett stelnat blyvitt ansikte med en krona av clownrött hår som åker på inför officiella funktioner. Lämnad ensam viftar hon med pistol mot skuggorna, ett offer för härskarens paranoia. Johanna Ringarps Maria Stuart å sin sida är bara en vacker pant i spelet om imperiet, i praktiken oskadliggjord i sitt fängelse. Nojsande kör hon omkring sin fångvaktare i skottkärra, sorterar prydligt ängens alla blommor i de franska färgerna blått, vitt och rött och sjunger för sina gosedjur när dödsdomen närmar sig. Opera Vega hör till de få fria grupper som bjuder på alternativ opera. ”Maria Stuart” är deras tredje projekt, och det finns något sympatiskt över gruppens ambitioner att vrida knappa omständigheter till sin fördel. Har man inte råd med trumpeter får man ta en näverlur, har man inte råd med läder får man ta gummistövlar, och har man inte råd med orkester får det bli piano. Regissören Håkan Starkenberg har också jobbat stramt, och med bara fem sångare på scenen ligger fokus än tydligare på det avgörande drottningmötet. Att de båda också är rivaler om samme man blir närmast en bisak. Siktet i sig är det alltså inget större fel på, men frågan är om ensemblen denna gång inte skjutit sig i foten redan med valet av verk. Det finns trots allt ett ”bel” i bel canto-opera som till stor del utgör genrens berättigande. Det gäller kanske särskilt en tidig 1800-talsopera som ”Maria Stuart” där teknik och trovärdighet går hand i hand. Nu är det tyvärr bara ett par av sångarna som förmår hänga på när Alexander Nordwall vid pianot omväxlande pumpar fram Donizettis långa linjer och umpa-umpa-motor. Det är synd på en uppsättning som i grunden drivs av en kollektiv, stark vilja. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19260, "headline": "KRO: I ett fritt samhälle måste vi kunna hantera konst som kritiserar", "summary": "Konstnären Makode Lindes tårtkonstverk var en del i KRO:s 75-årsfirande. ”I ett fritt samhälle måste vi även kunna hantera konst som kritiserar, ifrågasätter och skaver” säger organisationens riksordförande Karin Willén i ett pressmeddelande.", "article": "KRO är de svenska bildkonstnärernas intresseorganisation och den förening som bjöd in ett antal konstnärer, där ibland Makode Linde, till sitt 75-årsfirande. I ett pressmeddelande ifrågasätter organisationen de skarpa reaktionerna från Afrosvenskarnas riksförbund. – Den som har följt Makode Lindes konstnärskap vet att han utgår ifrån rasism, xenofobi och slaveri. I verket Afromantics som tårtkonstverket bygger vidare på sätter Makode nutida västerländska idéer om det afrikanska paradiset, dess trygghet och Det Ljuva Livet i kontrast till verklighetens historia. En verklighet som handlar om slavhandel, apartheid och förtryck säger Karin Willén, riksordförande i KRO och fortsätter: – I Sverige tar vi yttrandefriheten för given. Men yttrandefrihet är något vi alltid kommer vara tvungna att värna och slå vakt om. I ett fritt samhälle måste vi även kunna hantera konst som kritiserar, ifrågasätter och skaver. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19265, "headline": "De svarta åren blev ett album", "summary": "Rufus Wainwright sjunger om sin mammas död och sin dotters födelse på nya albumet ”Out of the game”, som släpps om drygt en vecka. ”De senaste tre åren är de mörkaste jag upplevt”, säger Wainwright till DN Kultur.", "article": "Rufus Wainwright ligger i en soffa på det spartanskt inredda lyxhotellet St Martins Lane i London och visar magen. Han gör ett försök att dra Vivienne Westwood-skjortan över naveln, men ger snabbt upp. Det är inte det viktigaste just nu. Den kanadensiska mångsysslaren är fullt upptagen med att analysera de senaste tre åren. Hans mamma, sångerskan Kate McGarrigle, gick bort 2010. Rufus Wainwright, son till McGarrigle och den amerikanska singer songwritern Loudon Wainwright III, fanns vid mammans sida under hennes kamp mot bindvävscancer. Upplevelsen gjorde honom deprimerad. Wainwright blev utsatt för ett sexövergrepp när han var 14 år gammal. Han har haft allvarliga problem med metamfetaminmissbruk. Men inget har påverkat honom lika mycket som mammans död. – De senaste tre åren är de mörkaste jag upplevt. Min dotter räddade mig. Det ljus som har trängt sig in på den nya skivan är enbart tack vare att min dotter föddes. – Drogberoendet var också oerhört tungt när allt rasade samman, men inget har varit lika jobbigt som mammas cancer. Nu tycker jag till och med att det är jobbigt om jag ser någon på tv eller ute på staden som ser sjuk ut. Då drabbas jag av kramp i varenda muskel på grund av muskelminnet av hur jag reagerade när min mamma tynade bort. Rufus Wainwrights dotter Viva föddes kort efter att McGarrigle gick bort. Sångaren tror att han bestämde sig för att bli pappa på grund av mammans sjukdom. – Viva föddes ur kaos. Jag hade aldrig ens tänkt tanken att skaffa barn, även om jag erbjudits att bli pappa många gånger, säger Wainwright. Sångaren, som slog igenom med det kritikerhyllade albumet ”Poses” 2001, lever tillsammans med fästmannen, Jörn Weisbrodt, konstnärlig chef på Torontos konst- och kulturfestival Luminato. Vivas mamma är Leonard Cohens dotter Lorca Cohen. –  I kaoset efter min mammas bortgång, i mitt behov av att hjälpa en vän och driften att få bort mörkret lite, hände Viva, säger Wainwright. Men hon är ett underbart mirakel. Jag inser nu att jag är väldigt lyckligt lottad. Rufus Wainwright sjunger rörande både om sin mammas död och sin dotters födelse på ”Out of the game”, en skiva där han inspirerats av både JD Souther och Queen. Wainwright som gifter sig med Jörn Weisbrodt i augusti, ber bland annat Viva att skydda sina pappor. – Det är många som fastnat för just den textraden. Det är vad många barn gör i slutändan på gott och ont, skyddar sina föräldrar. Jag skyddade min mamma hela tiden, även när hon förtjänade en utskällning. Han tystnar. – Jag pratar mycket om min mamma och dotter nu, men jag vill egentligen inte att min dotters liv ska sammankopplas med min mammas. Viva måste få en egen identitet. Men samtidigt, jag är fortfarande mitt uppe i att hantera min mammas död, med allt vad det innebär. Jag har använt min mammas obegränsade kärlek som stödben under hela mitt liv. Hennes död har varit omtumlande. Var det svårt att som låtskrivare gå mellan kontrasterna, från det nattsvarta mörkret i låtarna om din mammas död till det livsbejakande i texterna om dottern? – Nej, säger han och ler. Förutom att vara en oerhört känslig kille är jag även väldigt intellektuellt begränsad, tro det eller ej, och kan bara koncentrera mig på en sak i taget. Rufus Wainwright är känd som en sorts konstnärlig schweizisk armékniv. Han var besatt av opera när han växte upp i Montreal i Kanada. Han är i London för att framföra sin musiksättning av Shakespeares sonetter. Tidigare har han arbetat som skådespelare, skrivit operan ”Prima donna” och framfört Judy Garlands sånger i en hyllad föreställning på Carnegie Hall i New York. Han kallar sin kommande skiva, ett samarbete med Amy Winehouses hitmakare och ”Back in black”-producenten Mark Ronson, ”mitt första försök att bli en riktig popstjärna”. Du sade i en brittisk tidningsintervju nyligen att du gjort tillräckligt med homosexuella skivor. – Ja, men det var väl på tiden. Jag har trots allt gjort det förra decenniets mest homosexuella skiva, ”Rufus does Judy at Carnegie hall”. En homosexuell man som sjunger Judy Garland, Jag menar, hallå! Kom igen! Du sade också att det här är ”den mest radiovänliga, och manliga skivan” du gjort? – Det blev så eftersom jag spelade in skivan med Mark Ronson och The Dap Kings. Just The Dap Kings är väldigt heterosexuella. Du vet, riktiga jeans-, flanellskjorta och okammat hår-människor från Brooklyn. Det påverkade mig. Wainwright ler. – När bandmedlemmarna sade hur kul de haft under inspelningen skojade jag om att de borde byta namn till The Dap Queens, men det skämtet möttes av total tystnad. De ignorerade det bara. Det gör naturligtvis inget, men det visar hur inspelningsstudion var en herrklubb. Jag tvingades vara hårdare och mindre känslosam. Det var inte en miljö där jag kunde imponera med mitt vackra hår. Wainwright sätter sig upp. Det är dags att åka till en BBC-intervju. Innan vi skils pratar vi om debatten kring homofobisk reggae i Sverige. Wainwright tycker att Sverige är ett föredöme när det gäller hbt-frågor. – Jag växte upp i en tid då det inte var det minsta coolt att vara gay och det var väldigt stort fokus på aids överallt. Jag traumatiserades av den tiden. Eftersom jag upplevde den krigszonen är jag i dag nästan immun mot minsta insikt om att det fortfarande är jobbigt att vara homosexuell. En sak som dock slagit mig på sistone är att det känns som att gapet mellan länder som Spanien, USA och Sverige, där man stiftar lagar för att föra utvecklingen framåt, och mer bakåtsträvande kulturer blivit större. Planerar en skiva på franska Ålder: 38 år. Bor: I Toronto i Kanada och Montauk i USA Familj: Fästmannen Jörn Weisbrodt och dottern Viva, pappa Loudon Wainwright III och syster Martha Wainwright, båda artister. Bakgrund: Debuterade 1997 och har släppt sju album, bland annat kritikerhyllade ”Poses”, ”Want one”, ”Want two”. Har även skrivit operan ”Prima donna”. Aktuell: Med det kommande albumet ”Out of the game” som släpps den 25 april. Han planerar även en skiva på franska. Favoritartist just nu: ”Lhasa de Sela, en vän och sångerska som dog i cancer två veckor före min mamma. Hon sjöng om de rädslor min mamma inte kunde prata om.” Bästa barnskivan: ”Jag sjunger själv. Nio verser långa franska folksånger om fåglar som pratar.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 19266, "headline": "Norska medier våndas inför den stora rättegången", "summary": "Ska rättegången mot Anders Behring Breivik, som börjar i dag, förvandlas till en mediecirkus? De norska medierna är villrådiga. Läsarna och tittarna tycks redan vara trötta på rapporteringen.", "article": "Två av tre mediekonsumenter i Norge menar att det varit för stor mediebevakning av massmördaren Anders Behring Breivik. Hälften av landets journalister tycker likadant. Siffrorna kommer från den norska Medieundersökelsen 2012 och har skapat en omfattande mediedebatt inför rättegången mot Breivik som inleds i dag. – Det är samma effekt som ”krigströtthet” där folk är trötta på krig och inte orkar ta till sig mer information om konflikten. Jag tror att läsarna, lyssnarna, tv-tittarna och även journalisterna i Norge till en del känner sig som offer. Efter en tid så vill man lägga det som hänt bakom sig och gå vidare i livet. Men det betyder inte att medierna ska avstå från att rapportera om rättegången mot Anders Behring, men de måste inse att folk är trötta på ämnet. Det säger professor Frank Aarebrot vid universitetet i Bergen som ansvarar för den vetenskapliga delen av undersökningen. I undersökningen var 68 procent av de tillfrågade less på Breivikbevakning i Norge. Bland de norska journalisterna var det 46 procent som tyckte att det var för mycket. – Uppgiften om att nära hälften av de norska journalisterna också var trötta på Breivik och rapporteringen om terrordåden förvånade mig mycket. Jag hoppas att det inte betyder att medierna drar ned på rapporteringen från den förestående rättegången. Jag tror det finns ett stort intresse, trots allt, och att tittar- och läsarsiffrorna på rapporteringen blir höga, säger han. Dagstidningen Dagbladet är en av de norska tidningar som har tagit undersökningsresultatet på allvar och nu överväger att sätta in ett särskilt ABB-filter (Anders Behring Breivik) så att läsarna av dagbladet.no på nätet med ett knapptryck kan ta bort allt som handlar om terrordåden den 22 juli 2011. En annan debatt pågår också i Norge om de studiobilder som tagits av Anders Behring Breiviks försvarare Geir Lippestad och hans närmaste medarbetare. Fotografen kommer från den norska bildbyrån NTB/Scanpix och har i bildtexterna till sina bilder kallat personerna för ”djävulens advokater”. Hans Geelmuyden på den norska pr-byrån Geelmuyden-Kiese säger till DN att bilderna mest påminner om reklambilder. – Lippestad är försvarsadvokat och inte någon fotomodell. Bilderna är genreblandning eftersom de framstår mer som modebilder än pressbilder. Han har hittills varit mycket korrekt i sina relationer till medierna, så därför tycker jag det var förvånande att han ställde upp på dessa bilder. Han borde ha insett hur bildresultatet skulle bli. Risken finns att Lippestad uppfattas som en medieclown som gör reklam för sig själv, och det måste han vara mycket försiktig med. Bilderna skapar en rollförvirring som kan minska försvarsadvokaternas trovärdighet, säger han. Lippestad har i norska medier tillbakavisat kritiken och förklarat att bilderna inte är något beställningsverk från hans sida och att han inte lagt sig i hur bilderna tagits lika lite som han lägger sig i vilka frågor journalister ställer till honom. Det enda som han och medarbetarna har bestämt sig för är att vara ”välklädda” och ”aldrig le på bilderna”. Hans Geelmuyden pekar på att de norska medierna nu måste visa respekt, anständighet och återhållsamhet så att inte rättegången utvecklas till en mediecirkus. – När terrordådet inträffade den 22 juli i fjol så menar jag att de norska medierna de första veckorna var för underdåniga i sin rapportering. Den kritiska granskningen tog fart först efter 14 dagar då Aftenposten och NRK (norsk radio och tv) berättade om den ”lilla röda båten”, det vill säga den som efter förseningar tog ut den första polisstyrkan till Utøya. Efter den händelsen tycker jag att medierna har skött granskningen av terrordådet utmärkt, säger han. NRK sänder direkt från den första rättegångsdagen och i sammandrag de följande rättegångsdagarna. Domstolen har dock bestämt att man inte får sända Anders Behring Breiviks röst under hans pläderingar eller då han förhörs. – Det enda vi får sända där Breiviks röst förekommer är när åklagaren har presenterat åtalspunkterna och Brevik ska svara ”ja” eller ”nej” till om han erkänner sig skyldig till dessa. Och om han då undviker att ge ett kort ”ja” eller ”nej” och i stället försöker lägga ut texten så kommer rätten förmodligen att stoppa honom, säger Per Arne Kalbakk, programdirektör i NRK och den som är ytterst ansvarig för sändningarna. Ett redigerat urval av Breviks uttalanden och svar i förhören kommer att citeras som text på nätet och i tv i NRK:s sändningar. Hans ord kommer inte att stå oemotsagda eftersom de kommer att kommenteras och analyseras av experter och gäster i NRK:s studio. – Vi ska ha en reporter i rättssalen som skriver och refererar vad Breivik säger, sedan har vi redaktörer som därefter tar ställning till vad vi ska publicera med hänsyn till våra pressetiska regler och de begränsningar som vi själva lägger på oss. I Norge finns det en rädsla för att Breivik skulle kunna utnyttja rättegången som en ”offentlig talarstol” och försöka föra ut sitt politiska budskap. Inom NRK bedömer man den risken som liten eftersom hans åsikter är väl kända efter de granskningar som gjorts sedan terrordåden den 22 juli i fjol. – Pressetiskt har vi större problem med hur vi ska referera förhören med Breivik där han frågas ut om hur han gick till väga när han sköt ungdomarna ute på ön. Jag antar att han då kommer att berätta i detalj om hur ungdomarna bad för sina liv och vad han svarade dem innan han sköt. Det kan innebära en detaljrikedom som vi inte vill återge. Det är fortfarande oklart om NRK får sända direkt när expertvittnen som polis, räddningsmanskap och rättspsykiatriker ska höras. Över 500 journalister från ett 20-tal länder ansökt om ackreditering för att bevaka rättegången på plats. I början av april begärde till exempel den amerikanska tv-kanalen CNN att få göra en intervju med Anders Behring Breivik i fängelset. Detta sedan Breivik förklarat att han var beredd att, på vissa villkor, ge en större intervju till en utländsk tv-kanal. Häromdagen förklarade dock CNN att man ändrat sig och dragit tillbaka sin ansökan om att få intervjua honom. Något skäl till omsvängningen har inte angetts. Över 1 500 personer är med i rättegången i Oslo Klockan nio i dag, måndag, inleds rättegången mot Anders Behring Breivik i Oslo då tingsrättsdomare Wenche Elisabeth Arntzen förklarar rätten samlad. Han är åtalad för terrordåd samt mord på 77 människor och mordförsök på ytterligare 42 personer. Rättegången sänds direkt till 17 tingsrätter runt om i hela Norge. Till dessa lokala tingsrätter har främst anhöriga till brottsoffren tillträde. Sjukvårdspersonal och terapeuter kommer att finnas på dessa platser för att ta hand om dem som inte klarar att höra vad som sägs i tingsrätten i Oslo. Polisen har granskat 60 000 timmar övervakningsfilm från 90 platser i Oslo den 22 juli 2011. I Rättegången presenteras 64 filmbevis på Anders Behrings Breviks terrordåd i staden. Över 1 500 personer är på ett eller annat sätt med i rättegången i Oslo – målsägare, vittnen, advokater, målsägarbiträden, poliser, tjänstemän. Rättegången ska enligt planen pågå till den 22 juni och kostar 2,5 miljoner norska kronor, NOK, per dag. Totalt väntas kostnaden överstiga 100 miljoner NOK. Omdebatterad teaterpjäs. I slutet av mars hade det nederländska kulturcentret ”De Balie” i Amsterdam premiär på en teaterpjäs om Anders Behring Breivik. Pjäsen är skriven av Theodor Holman som redan före premiären blivit starkt omdebatterad. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19267, "headline": "Maria Schottenius: En artikel i en papperstidning kan fortfarande göra stor skillnad", "summary": "Johan Cullbergs debattartikel i DN om Anders Behring Breiviks mentala hälsa väckte en insikt hos den norska psykiatrin om att det kan finnas mer än en sanning.", "article": "I dag börjar rättegången mot Anders Behring Breivik. Sjuk eller frisk? ”Breivik är tillräckligt frisk för att straffas.” Den 7 december förr året skrev Johan Cullberg, professor i psykiatri, en artikel på DN Debatt där han dömde ut slutsatsen av den rättspsykiatriska undersökning i Norge som talade om att Anders Breivik led av paranoid schizofreni som ”stötande oprofessionellt och fantasilöst”. Det gick en stöt genom Norge. De norska tidningarna och andra medier reagerade snabbt och stort och gick vidare på Cullbergs text, som gick ut på att Breivik borde anses som tillräknelig och därför straffbar. Jag ringer Tomm Kristiansen, en av Norges mest kända journalister, som kommenterar Breivikfallet i NRK (Norsk rikskringkasting). Han säger att Johan Cullbergs ord träffade mitt i det ”nationella raseri” som rapporten hade väckt. ”De flesta norrmän ansåg att Breivik var galen, men inte i psykiatrisk mening”. Och landets psykiatriker hade med något undantag varit kollegialt tysta efter det att rapporten kom: ”Det var Johan Cullbergs artikel som gjorde intryck. Han uttalade sig som fackman och kunde underminera den argumentation som fördes.” Hur kunde Johan Cullberg vända debatten i Norge och indirekt tvinga fram ett nytt utlåtande och en ny prövning? Jo, han skrev en artikel i Dagens Nyheter. Papperstidningen är fortfarande oslagbar som opinionsbildande organ. I Sverige är det praxis att man gör två rättspsykiatriska utredningar vid svåra fall, men i Norge är det mycket ovanligt och efter stor press från de biträdande advokaterna gick rätten med på att peka ut två nya rättspsykiatriker. De argumenterade med bland annat Cullbergs slutsatser, enligt Kristiansen. Ett resultat av de båda motstridiga rapporterna om Breiviks mentala hälsa är att psykiatrins status i Norge dalat kraftigt. Eftersom domstolarna i stort sett alltid följt de rättspsykiatriska utredningarnas rekommendationer kom det faktum att det kunde finnas två skilda bedömningar som en chock. Men är det så konstigt att man kan komma till olika slutsatser? Jag pratar med Clara Gumpert som är docent i psykiatri på Karolinska. Hon tycker det är naivt av rättsväsendet att tro att man ska få absoluta sanningar levererade till sig. Det är domstolarnas uppgift att väga samman intryck och uppgifter: ”Det är förstås bekvämt om man kan göra ett labbtest och säga att den här patienten var till 99,9 procent psykotisk.” Men det är bra för rättssäkerheten att man får flera ögon på ett komplicerat fall så att diskussionen lyfter till en nivå där den hör hemma och alla får klart för sig att så här svårt är det. Diagnostiken är inte svartvit och personens medverkan eller brist på medverkan (Mijailovic) påverkar utredningen mycket. Beteendet kan också växla mellan undersökningstillfällena. Clara Gumpert vill påminna om ett par tidigare rättspsykiatriska fall, intressanta och komplicerade. Mattias Flink hade en alkoholutlöst psykos när han gjorde sina dödsskjutningar, men var helt klar när han blev nykter. Sara Svensson, barnflickan i Knutby, skaffade vapnet, tryckte på avtryckaren, gjorde sig av med vapnet, men sjukförklarades och är nu fri. Medan Knutbypastorn Helge Fossmo som inte var på plats när mordet skedde dömdes och sitter i fängelse. I det allmänna rättsmedvetandet var det rätt. Barnflickan var ett offer, fast hon hade dödat. Med Anders Breivik är det motsatsen. Det finns starka krafter som vill friskförklara Breivik, och kanske kommer vi att se en politisk dom. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19278, "headline": "Fredrik Strage: Fattiga som pucklar på varandra på McDonald’s – är det hiphop?", "summary": "Det vore konstigt om inte hiphoppen förlorade sin subkulturella kraft efter 35 år. Men man kan ändå bli lite orolig av Worldstar Hiphop.", "article": "Hiphop betyder ingenting längre”, sa en bekant som läst att Syriens diktator Bashar al-Assad köpt en låt med Chris Brown, Lil Wayne och Busta Rhymes från iTunes. Som ytterligare bevis på hiphoppens totala trivialisering nämnde han Elgigantens ”Cykel på köpet! Värsta feta dealen”–kampanj med Dogge i cykelhjälm. Och en rubrik i Svenska Dagbladets nätupplaga som, utan att förklara uttrycket, hävdade att den blivande världsbankschefen Jim Young Kim hade ”swag” (hiphopsynonym till karisma) eftersom han på en gala sjungit en jönsig version av ”Dirty dancing”-hitten ”The time of my life”. Själv bryr jag mig inte om att hiphoppen förlorar sin subkulturella glöd (något annat vore konstigt efter 35 år). Men jag kan inte låta bli att oroa mig för dess framtid när jag ser videoklipp där överviktiga afroamerikaner drabbar samman på snabbmatsrestauranger, påhejade av idioter som filmar med sina mobiltelefoner och ropar: ”Worldstar, baby!” Worldstarhiphop.com har under det senaste året blivit den mest omtalade sajten som vänder sig till en ung och svart (eller ”urban”, som det heter i USA) publik. Den blandar vanliga hiphopvideor med amatörfilmade klipp av bikinibrudar med supersizade skinkor och rallarslagsmål i mindre bemedlade områden. Worldstar Hiphop har beskrivits som ett forum för folk som gillar att se fattiga slåss på McDonald’s. Sajten anklagas ofta för att exploatera svarta amerikaner. I kommentarfälten härjar både hiphoppare som har roligt åt ”crazy ass niggaz” och vanliga webbrassar som hånar ”stupid niggers”. Ibland dyker det även upp folk som är upprörda över att så många filmar misshandeln, eller skriker ”Worldstar, baby”, i stället för att ingripa. Klippen på Worldstar Hiphop har slagkraftiga rubriker som ”Polis dödar döv cyklist med elpistol”, ”Lesbiskt gatuslagsmål i Atlanta”, ”Knubbigt barn fastnar i gunga” och ”Elev röker feting under lektion”. Man kan fråga sig vad dessa incidenter har med hiphop att göra. ”Hiphop är allt som intresserar den urbana publiken”, säger chefen för den nästan lika snaskiga sajten VladTV till New York Magazine. ”Det är tråkigt att folk börjar slåss. Men det är också hiphop.” Worldstar Hiphops grundare Lee ”Q” O’Denat säger i samma artikel att hans sajt bara visar verkligheten. Precis som rappare brukar säga om sin musik, alltså. Worldstars framgångar tyder dock på att hiphop inte längre är de svartas CNN (som rapparen Chuck D en gång uttryckte saken) utan de svartas voyeuristiska gettoupplaga av ”En ding ding värld”. Worldstar är också ett led i den tabloidisering av musikjournalistiken som skett sedan sekelskiftet. En typisk rubrik lyder: ”DMX tells his wife: I’m gonna stick my dick in chicks ’til it falls off.” Sajten bryr sig naturligtvis inte om skivrecensioner. I stället låter man två glamourmodeller recensera kända rappares könsorgan. ”Varför fortsatte du ligga med Lil Wayne när du visste att hans penis var smal som en penna?” frågar reportern. ”För att han är Lil Wayne!” svarar modellen. ”Varför fortsätter du att titta på den här sajten när du vet att den exploaterar fattiga, förstärker rasistiska stereotyper och leder till en utarmning av hiphop som kulturform?” frågar jag mig själv efter ett par timmar vid datorn. Och reptilhjärnan svarar: ”Worldstar, baby!” ", "article_category": "culture"}
{"id": 19292, "headline": "Vart femte barn utan skolbibbla", "summary": "En av fem skolenheter saknar tillgång till skolbibliotek, visar preliminära siffror från Sveriges officiella skolbiblioteksstatistik. Resultaten innebär att målen i den nya skollagen ligger långt borta.", "article": "I undersökningen, som Kungliga biblioteket ansvarar för, har både grund- och gymnasieskolor tillfrågats, liksom friskolor och kommunala skolor. Det preliminära resultatet visar att en av fem skolenheter (en skola kan bestå av flera enheter) saknar tillgång till skolbibliotek. Hittills har 63 procent av skolenheterna svarat på enkäten och resultaten är därför osäkra. Men siffrorna visar ändå att målen i den nya skollagen är långt ifrån uppfyllda. Bland annat visar resultaten att över hundra tusen elever saknar skolbibliotek, vilket de har rätt till enligt den nya skollagen som trädde i kraft under 2011. – Undersökningen är pågående, men vi har valt att redovisa delresultaten redan nu eftersom kommunerna planerar sin budget och eftersom det nu är lag på att alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek, säger Cecilia Ranemo, utredare på Kungliga biblioteket. Varför tror ni att så få skolor har tillgång till skolbibliotek? – Det är upp till varje rektor att prioritera budget och i många kommuner att ekonomin pressad. Då kanske man väljer att ta bort kuratorn eller skolbiblioteket, men vi tror att det är en felsatsning. Det slår hårt mot elever som behöver ett rikt språk för att klara av studierna längre fram. I undersökningen framkommer även att hälften av landets skolenheter använder sig av folkbibliotek i undervisningen. Men folkbiblioteken är inte jämförbara med skolbiblioteken menar Christina Jönsson-Adrial, avdelningschef för Samordning och utveckling på Kungliga biblioteket. Kungliga biblioteket har tidigare genomfört liknande undersökningar år 2002 och 2008. Den första undersökningen genomfördes med andra metoder än årets och är svår att jämföra med. Men enligt Christina Jönsson-Adrial har inte mycket hänt sedan undersökningen 2008. Så hur ska trenden vändas? – Det är upp till kommunerna att göra något eftersom de bryter mot skollagen. Men när rapporten är färdig kommer även vi att ta ställning till hur vi ska kunna hjälpa och utveckla skolbiblioteken, säger Christina Jönsson-Adrial. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19310, "headline": "Skön konst i rannsakningens tid", "summary": "Rom. Tusentals pilgrimer trängs på Petersplatsen när påven Benedictus XVI håller sitt traditionella påsktal. I Peterskyrkan brevid finns Michelangelos fantastiska verk.", "article": "Över Vatikanstaten vilar en gloria som endast Jerusalem kan konkurrera med. Den härskar över hela Rom, för här har Kristi vikarie rört vid varje sten. Det var påvedömet som byggde upp den eviga staden efter romarrikets fall och barbarernas plundringar på 400-talet. Kyrkan var den enda institutionen som ännu stod upprätt och påven den ende värd titeln kejsare. En påsksöndag ettusensexhundra år senare står jag på Petersplatsen mitt i Berninis ellips, pompöst kantad av kolonner. Från taken blickar 140 fläckfria vita statyer av martyrer och andra helgon uppfordrande ned, på det att jag må känna skuld för all världens olyckor. Jag trängs på den heliga piazzan med hundratusen moderna pilgrimer. Vi är här för att lyssna på påvens traditionella påsktal. En brasiliansk, en spansk, till och med en svensk flagga vajar ur folkhavet. Så skrider den 265:e biskopen av Rom, Benedictus XVI, ut på marmorbalustraden till kristenhetens största kyrka och håller ett förutsägbart tal om frid i själen och fred på jorden. Vi lyssnar och glömmer tillfälligt listan över historiska och moderna övergrepp från hans apostlar. I dag är påskdagen, då han tar hela världen i sin famn. Över och bakom Benedictus välver sig Peterskyrkan. Vi hisnar inför storleken på helgedomen och mest av allt Michelangelos kupol. Högst uppe och närmast himlen skyddar den likt en ornamenterad jättehjälm Guds utsände. Vi har kommit till Rom för att i katolicismens navel uppleva det religiösa firandet av påskhögtiden. Och samtidigt för att uppleva högrenässansens storslagna konst och arkitektur, den som i dag utgör scenen och rekvisitan för detta grandiosa påskaspel. De två skapar tillsammans en upplevelse klart värd en resa. Dåtidens påvar hade en direktlinje till de största konstnärerna och beställde konst och arkitektur som skulle utstråla makt, helst i carraramarmor. På så sätt förde påven över symbolerna för kejsarens makt till sitt eget kungadöme, sedermera Vatikanstaten. Vi är stora beundrare av Michelangelo. Den gudomliga kupolen, som kröner Peterskyrkan blev hans sista skapelse. Strax innanför Heliga porten sitter Maria sörjande med sin döde son Jesus i sina armar. ”Pietà” var den 24-årige Michelangelos första storverk, färdigsnidat i marmor 1499. Kupolen och Pietà, Mästarens första och sista odödliga verk kan alltså avnjutas i samma kyrka! Utan att veta det då, hade han 65 år av konstnärliga stordåd framför sig efter Pietà. Under hela denna period skulle det också byggas på Peterskyrkan. Och nästan lika lång tid skulle bygget fortgå efter Michelangelos död 1564, innan kyrkan äntligen kunde invigas 1626. Så kort är ett liv, även för en människa med gudomlig begåvning. Men konsten består och mästerverken är odödliga. Mer än ett halvt millennium efter Pietà låter vi oss hänföras av perfektionen i statygruppens detaljer. Den dödes bukmuskler, revben, fingrar, moderns sorgsna anlete, veckbildningen i hennes kläder. Jungfru Maria utstrålar maktlös uppgivenhet. Alla vet att den kommer att förvandlas till uppvaknande och glädje för att slutligen toppas av himmelsfärden. Det är väl det påskhögtiden handlar om. Att rannsaka sig själv, lite i alla fall, för att strax lysa upp igen och se framtiden an. Katolicismen iscensätter välregisserat möjligheterna till ett ljust liv både före och efter. Och det finns knappast någon plats där man får uppleva det tydligare än i Rom. Resa dit: Månader i förväg kan det finnas bra priser med SAS, Norwegian och Ryanair, men närmare inpå kommer man knappast under 3 000 kronor. Bo: Att bo på gångavstånd från Petersplatsen är praktiskt. Men glöm det, om du inte bokar långt i förväg. Hotellsajter som reseguiden.se och hotels.com är bra. Ett test en vecka före påsk gav fyrstjärniga Atlante Star Hotel för 1 400 kronor natten för två, med utsikt mot Peterskyrkan, men då har man tur. Äta: Italienarna lagar god mat och att hitta matställen i Rom är inte svårt. Men sök dem inte närmast Petersplatsen, och gärna på smågator. Se upp med bröd och aptitretare som ställs fram utan att fråga. Kunden tror att det ingår men avsikten är att föra upp det på notan som kan bli dyr. Att göra Rom är året runt ett kristet resmål. Under påsken strålar pilgrimer från hela världen samman. Normalt är det avskräckande med för mycket folk. Men här är det den världsvida kristna gemenskapen som kokas ned till ett starkt koncentrat med Petersplatsen i centrum, och då blir det intressant. Två huvudevenemang bör man inte missa: Långfredagen kl 21. Bland de kejserliga lämningarna vid Colosseum och Forum Romanum trängs tusentals för att se påven symboliskt vandra Korsets väg. Påskdagen kl 10. Påven talar till och välsignar folket från Peterskyrkan. Därtill kommer påskens mässor: Skärtorsdagen kl 9.30 i Peterskyrkan, kl 17.30 i San Giovanni in Laterano. Långfredagen kl 17 passionsmässa i Peterskyrkan. Påskafton kl 21 påskmässa i Peterskyrkan. Påskdagen kl 12 påvens välsignelse på torget fortsätter inne i Peterskyrkan. Dessutom gör pilgrimerna egna turer till stadens mest berömda kyrkor och i helgonens fotspår. Ett boktips är ”A catholic’s guide to Rome. Discovering the soul of the eternal city” av Frank Korn. Info Vatikanens hemsida: vatican.va Roms hemsida: rome.info Turistinfo på svenska: italiantouristoffice.se har tips om påsken i Vatikanen och förmedlar biljetter till kyrkliga evenemang. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19329, "headline": "Artister i Umeå hotar med bojkott", "summary": "Musikscenen som finns i Scharinska villan i Umeå kan göra att huset tar skada, enligt länsstyrelsen. Nu hotar hundratals artister i Umeå med bojkott av staden som Europas kulturhuvudstad 2014.", "article": "Scharinska villan i Umeå är ritad av arkitekten Ragnar Östberg och uppförd i början av förra sekelskiftet. Just nu utspelar sig en strid i kommunen gällande byggnaden. Huset ägs av Umeå kommun, disponeras av Umeå studentkår, som i sin tur hyr ut den som festvåning och musikscen. Men länsstyrelsen ifrågasätter villans nuvarande användning, och nu har en rad artister och kulturarbetare valt att bojkotta alla arrangemang Umeå 2014, när staden är Europas kulturhuvudstad. Länsantikvarien Bo Sundin uppger att han planerar att lämna in ett föreläggande till kommunen där renoveringsbehov både invändigt och utvändigt påtalas. Renoveringen beräknas kosta mellan 5-10 miljoner kronor. – Jag kan inte tala om för kommunen vad de borde ha för verksamhet i byggnaden, men den som finns där i dag är inte lämplig om huset tar skada. Min uppgift är att se till så att huset skyddas, säger Bo Sundin. Inom Umeå kommun finns det sedan tidigare ett inriktningsbeslut från kommunfullmäktige om att kommunens samtliga fastigheter som inte har med den direkta kärnverksamheten att göra ska avyttras. Det gör att Scharinska villan har hamnat på en lista över byggnader som skulle kunna säljas framöver. Men något försäljningsbeslut finns ännu inte. Kommunen uppger istället att de avvaktar föreläggandet från länsstyrelsen innan de kan ta något beslut. Scharinska villan beskrivs som ett nav i Umeås musikliv och lockar artister från hela landet. Dennis Lyxén, känd från bland annat bandet Refused, är en av dem som har skrivit under protestlistan. – Det är helt skevt att Umeå utnämns till kulturhuvudstad när man gör så här för musiklivet på orten. Vi är många som inte kommer att spela om scenen vid Scharinska läggs ner, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19370, "headline": "Martin Scorsese. ”Man måste vara galen för att vara filmregissör”", "summary": "Efter framgången med Oscarsvinnaren ”Hugo Cabret” vill Martin Scorsese göra om alla sina filmer till 3D. Det enda som stoppar stjärnregissören är tiden. ”Jag börjar se slutet på mitt liv”, säger han till Filmfredag.", "article": "På bordet framför Martin Scorsese, 69, ligger hans astmasprej. Utan astman hade Martin Scorsese sannolikt aldrig blivit en av världens mest hyllade regissörer med inflytelserika filmer som ”Mean streets” ”Taxi driver” och ”Tjuren från Bronx”. Den svåra astman har påverkat hela hans liv. När andra barn jagade äventyr ”bland präster och gangstrar” i barndomens Little Italy i New York, tittade Scorsese i stället på världen genom sitt fönster eller i biosalonger. Filmregissören tror att det gav honom en speciell blick för omvärlden. – Astma har spelat en stor del i mitt liv, speciellt när jag var barn och isolerad. Jag kunde inte idrotta, slåss, springa, åka till landet eller vara med djur. Det enda stället jag kunde få underhållning var på biografen, säger han och lägger högerhanden på astmasprejen. – De enda gångerna min pappa tog mig någonstans var till filmer eller läkare. I Martin Scorseses nya film ”Hugo Cabret”, som vann fem Oscarsstatyetter tidigare i år, finns en liknande pojke. Föräldralösa Hugo gömmer sig på en stor tågstation i Paris där han i hemlighet tagit över sin farbrors syssla som stationens urmakare. Han betraktar livet på avstånd från stationens stora klockor. – Jag såg inte det självbiografiska med filmen själv. Det var min fru Helen som påpekade framför allt det här med pojkens isolering, säger Scorsese när vi ses på lyxhotellet The Dorchester vid Hyde Park. Filmatiseringen av Brian Selznicks barnbok ”En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret” är den första egna filmen som Martin Scorsese har kunnat visa sin tolvåriga dotter Francesca. Scorsese, som även har två äldre döttrar, har tidigare varit tvungen att vänta på att barnen ska bli vuxna nog för våldet i hans filmer innan han kunnat visa dem vad pappa gör på jobbet. – Hela tanken med filmen var att kunna göra ett drama som även min dotter kunde se, medger Scorsese. En del kritiker har menat att Scorsese blivit sentimental på äldre dagar. – Sentimentalitet är något ytligt. Jag har alltid varit känslosam, men jag är inte sentimental, säger Scorsese. När kommer du att visa din dotter dina andra filmer? – Det är en väldigt bra fråga. Speciellt eftersom ett barn kan hitta ”Taxi driver” i sin telefon numera. Jag pratar mycket med min fru om detta. Jag skulle vilja visa Francesca ”Kundun” först eller ”Alice bor inte här längre”. ”The color of money” är kanske också okej när man är liten, men hon skulle behöva se Robert Rossens ”Fifflaren” före ”The color of money” eftersom det är en bättre film än min. Scorsese skrattar sitt världskända bullrande Hacke Hackspett-skratt. Det slår mig att skrattet är ett lika patenterat kännetecken för regissören som hans glasögon och ögonbryn. Scorseses beslut att göra en film i 3D väckte stor förvåning i filmvärlden. Många glömde dock att filmregissören var tolv år gammal under den första 3D-vågen på 1950-talet. Filmer som ”Skräcken i svarta lagunen” påverkade honom mycket. – Jag älskar 3D. Jag har varit fascinerad av det sedan jag var liten och nu är tekniken så billig och flexibel att det omprövar helt hur vi berättar historier. Titta på oss. Vi är tredimensionella. Varför skulle man inte vilja ha samma djup i filmer som i verkligheten? Är det någon av dina äldre filmer du vill göra i 3D nu? – Alla! Man måste vara lite galen för att göra filmer. Man måste vara öppen för allt. Jag gillar att vara en person som är öppen för allt. Vissa fantastiska regissörer har en unik stil de alltid håller sig till och de skulle aldrig allvarligt överväga att arbeta med djup, men jag gillar att utforska vad man kan göra med rörliga bilder och film. Men jag inser samtidigt att jag inte har obegränsat med tid. Jag börjar se slutet på mitt liv. Han ler och säger sedan mer till sig själv än till mig. – ”Tjuren från Bronx” i svartvitt i 3D skulle vara intressant. – Ja, 3D i svartvitt, det är bra! Man måste vara galen för att vara filmregissör. Flera gånger under intervjun kommer han tillbaka till att en filmregissör måste vara galen flera gånger under intervjun. Scorsese ler och medger att han under sin 40 år långa karriär inte gjort en enda film där han inte någon gång under inspelningen ifrågasatt varför han inledde projektet och om det var möjligt att slutföra. Det visar sig att inspirationen är en film han såg med sin pappa om en av filmens innovatörer William Friese-Greene. – Skönheten i min besatthet går tillbaka till en film min pappa tog med mig till 1952 kallad ”The magic box”, en brittisk film om en av filmens uppfinnare, William Friese-Greene. Den är enastående. William Friese-Greene är besatt av idén att kunna berätta historier genom rörliga bilder och med riktiga färger. Han är så besatt av möjligheterna med uppfinningen som han hjälper till att skapa att hans privatliv förstörs fullständigt. Han är inte en elak man, men bara underbart galen. Det var en otroligt viktig film för mig. Scorsese hoppas att nästa generation filmregissörer omfamnar all ny teknik med samma ”vackra besatthet”. – Om jag gav nästa generation filmregissörer ett råd skulle det vara: ”Inse att det är en otroligt spännande tid just nu eftersom allt som fanns i manualen tidigare inte står där längre.” Allt är nytt. Det är upp till den som är ung nu att ge världen något nytt. Filmerna som görs i dag är inte det vi kallat film under 1900-talet. Vi kommer att fortsätta kalla nästa generations verk för film, men det är något helt nytt. Han tar min Iphone som ligger på bordet bredvid astmasprejen. – Film kommer att göras för sådana här små skärmar, och det betyder inte att det är dåligt bara därför, men det betyder samtidigt inte att du nödvändigtvis ska se ”Lawrence of Arabia” på en liten skärm. Rätt sak på rätt plats. Scorsese oroar sig över att det görs allt fler filmer som bara ger tillfälliga kickar, inte livslånga erfarenheter. Han vill inte nämna några namn, men det är lätt att tänka sig att han menar actionfilmer som ”Transformers” och Hollywoods alla filmatiseringar av serietidningar. – Jag tror det är viktigt att vi som är äldre fortsätter att exponera barn för gamla tiders filmer under bästa möjliga förutsättningar. Annars kommer en massa kultur att försvinna. Allt kommer att glömmas bort. I framtiden kommer filmer antingen att vara animerade eller ytliga filmer som man tittar på en gång och sedan har de ingen mening längre. De försvinner från ditt medvetande direkt efter eftertexterna. Scorsese tystnar en stund innan brandtalet om film fortsätter. – Vi måste påminna kommande generationer om skönheten i att kunna se en film när man är tio år gammal och sedan se den igen när man är 25 år gammal och plötsligt inse att filmen betyder något helt annat. Bara för att titta på den igen när man är 40 år gammal och inse att ens uppfattning om filmen ändrats ännu mer och sedan när man är 60 år gammal plötsligt förstå allt med filmen. Varför radera den upplevelsen från våra barns liv? Kommer det att finnas i våra barns liv i framtiden? Varför radera film som en konstform som betyder något i vårt samhälle? Han tystnar igen innan han fortsätter: – Jag kommer från en tid då film betydde väldigt mycket i människors liv. Men det gör den inte längre. Martin Scorsese Född: 17 november 1942 i Queens, New York. Familj: Martin Scorsese har varit gift fem gånger. Han har tre döttrar, Catherine, Domenica och Francesca. I dag är han gift med Helen Morris, Francescas mor. Bakgrund: Martin Scorsese slog igenom i början av 1970-talet och har blivit en av världens mest hyllade och framgångsrika regissörer med filmer som ”Mean streets”, ”Taxi driver”, ”Tjuren från Bronx”, ”King of comedy” och ”Goodfellas”. Senare filmer som ”The departed”, ”The aviator” och ”Shutter Island” har inte ansetts som lika revolutionerande, men har varit kommersiella succéer. Scorsese har grundat The Film Foundation, en organisation som arbetar för att bevara film. Han är även känd för tv-serier som ”Boardwalk empire” och sitt flitiga arbete med dokumentärer, senast ”Living in the material world” om George Harrison. Aktuell: Med filmen ”Hugo Cabret” som vann fem Oscarsstatyetter tidigare i år och belönades med betyget tre av DN Kulturs Mårten Blomkvist som kallade dramat ”Martin Scorseses kärleksförklaring till den tidiga filmen”. Scorsese om sin regissörsstil: ”Det finns olika stilar att bete sig på när man regisserar en film. En del killar vill utstråla att allt är coolt och lugnt, att det inte är en stor sak att göra en film. Men jag är inte en cool och lugn person.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 19375, "headline": "Dansare hemlösa när bidrag dras in", "summary": "Indraget bidrag gör att Danscentrum tvingas säga upp sina lokaler i Stockholm. En katastrof, menar koreografer och dansare som hyrt in sig där för att sätta upp sina produktioner.", "article": "Organisationen Danscentrum har i dag lokaler i Stockholm där koreografer och dansgrupper får hyra in sig till subventionerat pris för att repetera och producera sina uppsättningar. Danscentrum har tidigare fått bidrag från Stockholms stad för lokalerna, men det drogs in vid årsskiftet, och styrelseordförande Rasmus Ölme säger att detta i kombination med höjd hyra leder till att man nu med stor säkerhet kommer att säga upp lokalerna. – Det är jättetråkigt att vi inte fått gehör när vi försökt förklara för Stockholms stad hur infrastrukturen ser ut för dansen. De gör en dålig omvärldsanalys när de säger att lokalen inte behövs. Förra året hade vi 84 olika hyrestagare, säger Rasmus Ölme. Dansgruppen Korda är en av dem som hyrt in sig på Danscentrum, och Linda Forsman är koreograf och en av de konstnärliga ledarna för gruppen. Enligt henne är den stundande lokalbristen en katastrof för koreografer och dansare. Försvinner Danscentrum återstår bara Dansens hus och den privata dansstudion CCAP, säger Linda Forsman. – Det vore skillnad om det fanns någon annanstans att ta vägen, men det gör det inte. Kommunen måste omvärdera sitt beslut. Det är horribelt att de tar bort Danscentrums lokaler, säger Linda Forsman. Monica Christensen Luotsinen arbetar på Kulturstrategiska staben i Stockholms stad som är ansvariga för stöden. – Vi ger stöd till många verksamheter som har egna lokaler där man repeterar och låter andra repetera både teater och dans. Kulturförvaltningens uppdrag är att framför allt ge stöd till publik verksamhet. Vi har inte riktlinjerna att ge stöd bara för hyra av lokal, säger Monica Christensen Luotsinen. Rasmus Ölme på Danscentrum menar dock att kommunen inte har förståelse för de speciella omständigheterna för dans. – Lokalfrågan måste lösas. Stockholms stad stöder de fria teatrarna, men dansen har inte fått den storleken på bidrag och det finns egentligen bara en enda fri koreograf som kan driva egen studio i Stockholm. Därför behövs det produktionslokaler. Dansen tar mycket plats! Om man inte vill hjälpa Danscentrum med lokalerna får man se till att höja andra bidrag till dansen, säger Rasmus Ölme. På kommunen menar man också att det dykt upp andra aktörer som studiorna Site och Weld som kan erbjuda danslokaler, men Rasmus Ölme tycker inte att det går att jämföra. – Danscentrum gör inget urval utom att det ska vara professionella dansare och koreografer som hyr. Många andra har konstnärliga ledare och väljer utifrån andra kriterier, och det är fine, men vi kan inte jämföras med dem. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19376, "headline": "Journalister kan tvingas kringgå ny datalag", "summary": "Journalister måste lära sig att kringgå datalagringsdirektivet. Det menar Svenska journalistförbundet, starkt kritiskt till den nya lagen som sätter käppar i hjulet för flera yrkeskategorier.", "article": "I går klubbades datalagringsdirektivet igenom i riksdagen. Den nya lagen väntas snabbinföras den 1 maj. Förutom att den nya lagen, enligt kritikerna, kan användas för att kränka de mänskliga rättigheterna och skapa ett övervakningssamhälle, är den samtidigt en käpp i hjulet för flera yrkeskategorier. Journalisterna är en grupp som drabbas. Fackorganisationen Svenska journalistförbundet (SJF) har från början varit starkt kritiskt till datalagringsdirektivet. Enligt svensk grundlag ska vem som helst kunna kontakta en journalist anonymt. – Direktivet kommer att innebära att tipsare inte vågar ringa till medierna med risk för att deras identitet röjs, säger Stephen Lindholm i SJF:s styrelse. Det är den så kallade meddelarfriheten och journalisternas källskydd som kan försvagas med det nya EU-direktivet. Källor och tipsare är livsviktiga för att journalister ska kunna arbeta. Även andra yrkesgrupper kan få problem med att utföra sina arbetsuppgifter, som till exempel jurister, psykologer, präster och andra yrken med lagstadgad tystnadsplikt. SJF uppmanar sina medlemmar att lära sig gå runt den nya lagen. Journalister måste lära sig en rad nya metoder för att skydda sina källor. Det kan vara att kryptera sin e-post, surfa anonymt och att ringa i mobiltelefonen utan att lämna några spår. Även Tidningsutgivarna (TU) tycker att varje åtgärd som kan säkerställa källskyddet är utmärkt. – Direktivet står i konflikt med källskyddet. Eftersom det går att ta reda på var och när och till vem någon har ringt kan man också dra slutsatser om vem som har varit meddelare, säger Per Hultengård, jurist på TU. I förlängningen, menar Hultengård, påverkas allmänhetens övergripande tilltro till medier om de inte kan garantera anonymitet. Ute på tidnings-, tv- och webbredaktioner är det viktigt att de anställda kan arbeta som i dag, utan oro för att deras källor röjs. Kan journalisten ringa eller sms:a från sin jobbtelefon? Kan hon ha mejlkontakt med sin källa? – Vi måste fundera över hur vi som tidning ska förhålla oss till datalagringsdirektivet, hur vi kan stärka skyddet för våra källor när sådana här kontaktuppgifter kommer att lagras, säger Åsa Tillberg, DN:s redaktionschef. Datalagringsdirektivets innebörd EU:s datalagringsdirektiv införs i Sverige den 1 maj. Lagen innebär att tele- och bredbandsoperatörer är skyldiga att spara trafikdata om sin kunders kommunikation per telefon eller mejl i sex månader. Följande trafikdata ska lagras: Vilka som ringt eller mejlat vem. När och hur detta skedde. Var de inblandade befann sig. Innehållet i samtal eller mejl sparas inte. Försvararna av direktivet menar att polis måste ha tillgång till trafikdata för att bekämpa allvarlig brottslighet. Efter bombdåden i Madrid 2004 tillkom direktivet. Kritikerna anser att lagen kränker den personliga integriteten, Europarådet har till och med talat om kränkning av de mänskliga rättigheterna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19387, "headline": "Shakespeare blir global på The Globe", "summary": "37 pjäser. På 37 olika språk. På en enda scen. Shakespeare’s Globe i London bjuder i vår på William Shakespeares samtliga pjäser, spelade av teatrar från hela världen.", "article": "– Alla Shakespeares pjäser har aldrig spelats på så många olika språk på en och samma festival. Det är en unik händelse, säger Tom Bird som leder Globe to Globe-festivalen på Shakespeare’s Globe, scenen i London som är en kopia av den teater där den store dramatikern själv var verksam på 1600-talet. Shakespearefestivalen ingår i en större kultursatsning inför sommarens olympiska spel i London. – OS är internationellt. Shakespeare spelas över hela världen. Det här är vårt sätt att vara globala, ler Tom Bird när han möter utländska journalister i London. Den första ridån går upp den 21 april. Sedan bjuds det på Shakespearetolkningar från bland annat Bangladesh, Polen, Litauen, Israel, Indien och Västbanken, liksom från Balkanländerna Serbien, Makedonien och Albanien som bidrar med var sin del i trilogin ”Henrik VI”. Festivalen avslutas i början av juni med Globeteaterns egen uppsättning, på engelska, av ”Henrik V”. – Hälften är föreställningar som ensemblerna redan har spelat på sina hemmascener, hälften är uppsättningar som gjorts för festivalen, säger Tom Bird. Shakespeare må vara global, men hans pjäser är inte så enkla att spela i alla länder. Teatergruppen Roy-e-Sabs från Afghanistan, som bidrar med ”Förväxlingar” (Comedy of errors), har hotats av militanta talibaner och tvingats flytta repetitionerna till Indien. Shakespeare’s Globe fick mängder av förfrågningar från teatrar över hela världen som ville delta när festivalplanerna presenterades. Det mest rörande gensvaret kom från Sydsudan, världens yngsta land som blev självständigt förra året, berättar Tom Bird. – Vi fick ett brev från chefen för en ny teater i huvudstaden Juba. Han berättade hur han under inbördeskriget låg under bar himmel på nätterna och fantiserade om att få spela Shakespeare. Vem kan stå emot en sådan berättelse? Nu bjuder festivalen på en sydsudansk version av ”Cymbeline”. Men något svenskt bidrag finns inte, inte ens ett skandinaviskt. – Vi har följt två spår när vi valt språk som talas flitigt i London, och länder med en stor Shakespearetradition. Sverige och Skandinavien har en fin tradition. Men Shakespeare skrev inte fler pjäser än så här, förklarar Tom Bird. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19390, "headline": "Ann Heberlein: Därför är det en lättnad att kallas idiot", "summary": "Maria Svelands artikel om antifeminismen var välkommen. Det latenta kvinnohat som både män och kvinnor bär måste problematiseras, menar Ann Heberlein.", "article": "Med stigande förvåning har jag följt den debatt som emanerade ur Maria Svelands känslomässigt uppskruvade och illa argumenterade men föreställer jag mig, uppriktigt bekymrade text, där hon hävdar ett samband mellan växande rasism och växande kvinnohat. Den diskussion som förts av företrädelsevis män har mest handlat om män, det vill säga vem av männen som har rätt. Den sortens tjatiga tuppfajter intresserar mig föga. Låt oss därför återvända till Svelands text och hennes hävdande av ett samband mellan främlingsfientlighet och antifeminism. Hennes främsta källor för detta, i sig intressanta, påstående är två: för det första Magnus Lintons bok ”De hatade” och för det andra hennes egna kroppsliga reaktioner. Sveland läser alltså en bok vars resonemang hon sväljer med hull och hår, får ont i magen när hon tänker på Anders Behring Breivik och hans rasistiska och feministhatande manifest. Detta – magkänslan – blir bryggan till det jag tror att hon egentligen vill diskutera, nämligen hatet mot feminister och mot kvinnor i allmänhet. Pär Ström, Pelle Billing, Marcus Birro och Karl Ove Knausgård får i vanlig ordning företräda kvinnohatarna. Att Ström och Billing ger uttryck för både rädsla och förakt för kvinnor framgår med all tydlighet, men Knausgård? Mer än en gång har jag undrat om alla de debattörer som pekar ut Karl Ove som en kvinnohatande, rasistisk mansgris egentligen har läst honom. Att iskalla högervindar blåser över Europa, inte minst i vår del av Europa, med öppet främlingsfientliga partier i riksdagen och ett allt råare diskussionsklimat är dessvärre inte en nyhet. Otaliga artiklar har belyst och problematiserat detta – den växande antisemitismen i Ungern, de nordiska främlingsfientliga partierna, islamofoba strömningar i Tyskland och Frankrike, relationen mellan Anders Behring Breivik, SD och sådana ljusskygga element som English Defense League. Maria Svelands artikel var därför välkommen. Varje text som protesterar mot ett destruktivt samhällsklimat, som vill varna för att gränserna för vad som är tillåtet att hävda förflyttas är viktig. Det är väl belagt att inbördeskrig och etnisk rensning försiggås av en förberedelse, det man brukar kalla ”exkluderingens psykologi”. Den process som leder fram till att grupper och individer betraktas som syndabockar, som människor med lägre värde och färre rättigheter, sker inte över en natt, men när bollen väl är satt i rullning kan det gå snabbt. Det skriver exempelvis socialpsykologen Harald Welzer om i ”Gärningsmän”: hur helt vanliga män blir massmördare, en studie av exkluderingens psykologi med exempel från 30-talets Tyskland, Vietnam, Rwanda, Balkan och Sydafrika. Welzer pekar på språkets betydelse, på berättelsernas, skrönornas och de rena lögnernas funktion i att skapa och upprätthålla distinktionen mellan ”vi” och ”dom”. Retoriken går ofta ut på att ”dom” har bestulet oss på något – pengar, makt, status. Om ”dom” förlorar vinner alltså ”vi”. ”Vi” får högre status genom att ”dom” föraktas, ”vi” får mer makt genom att ”dom” utesluts. Här blir det, tycker jag, riktigt intressant. Här finns nämligen den möjliga relationen mellan rasism och kvinnohat, maklösheten: ”För varje kvinna som tar plats i ett parlament, på en direktörsstol, eller ’hånar’ män på något annat sätt med sin makt, produceras det tusen porrfilmer där kvinnor ’sätts på plats’ igen, är maktlösa, underdåniga och för det mesta förnedrade”, säger den egocentriske konstnären Joseph Novak i Steinar Bragis hyllade ”Kvinnor”. ”Alla män måste erkänna att de föraktar kvinnor”, sade den isländske författaren Steinar Bragi i ett samtal på Mariehamns litteraturdagar i våras och menade att detta, erkännandet, är den enda vägen mot förändring, ett jämställt och mindre misogynt samhälle. Det tror jag också. Det latenta, passivt aggressiva kvinnohat som både män och kvinnor bär måste problematiseras. Män lyssnar på män. Män vill bli respekterade av män, beundrade av män, smickrade av män. Kvinnor vill också bli respekterade av män, beundrade och smickrade: inte för sin sex appeal utan för sin intellektuella förmåga. Det vet männen. Det är därför de hatmejl jag får från män alltid handlar om mitt utseende (”ditt blonda luder”, ”din spacklade hora”) och mitt kön (jävla fitta) och aldrig om mina argument. Det skulle vara en lättnad att någon gång bli kallad idiot i stället för fitta/hora/luder. Att slippa reduceras till en kropp, ett kön. Att faktiskt, någon gång, bli bemött som en tänkande varelse. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19391, "headline": "Wolf Erlbruch: ”Anden, Döden och Tulpanen”", "summary": "Ge årets pris till tysken Wolf Erlbruch. Hans ”Anden, Döden och Tulpanen” är den vackraste bilderbok jag vet. Den borde läsas av både barn och vuxna i alla åldrar.", "article": "Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser den, jag får tårar i ögonen varje gång. Den är så vacker, så sorglig – och så rolig, med andfågeln som Wolf Erlbruch lyckas ge så många komiska uttryck. Den är mycket mänsklig i sitt förskräckta uttryck när den inser vem som följer den i hälarna, och väldigt andsk när den sticker ner huvudet i dammen så att bara baken och fötterna sticker upp. Anden är lekfull, omtänksam och orolig om vartannat, en egensinnig personlighet, full av liv. Döden är dess motsats, ett stillsamt skelett i rutig klänning, återhållsamt i sitt uttryck och ändå märkligt begriplig. Här blir livet och Döden vänner. Den pigga anden släpar med sig en lätt förfärad Död ner i dammen, nej, inte trevligt alls tycker Döden som bara fryser. De klättrar upp i ett träd, de leker och pratar och blir vänner. Och sedan är tiden ute för anden. Det är den vackraste bilderbok jag vet, och den borde läsas av både barn och vuxna i alla åldrar. Wolf Erlbruch är en tysk bilderbokskonstnär, professor i arkitektur, design och konst vid Bergische Universität i Wuppertal. I sina böcker pendlar han mellan högt och lågt, mellan filosofiskt drömska böcker, ren konst och den bok om en arg mullvad som många svenska barn har läst. En av mina favoriter har han bara illustrerat, där är texten Valérie Dayres, ”Die Menschenfresserin” (”Människoäterskan”), en fruktansvärd historia om en kvinna som äter upp sitt eget barn. Han visar upp bilderboksgenrens hela räckvidd: från enkel, konkret vardag till de stora existentiella frågorna. Från snällmjukt konkreta barnboksdjur till kantig, provocerande konst. Någon bättre Alma-pristagare kan jag inte tänka mig. På tisdag kl 13 får vi veta vem juryn föredrog. Fyra svenska nominerade... Anna-Clara Tidholm: ”Okej”. Alfabeta. Alla svenska barn känner igen Anna-Clara Tidholms tecknarstil. Pekböckerna ”Knacka på”, ”Hitta på” och ”Ut och gå” är självklara klassiker, böckerna hon gjort med Thomas Tidholm, som ”Resan till Ugri-la-Brek” och ”Balladen om Marjan och Rolf” är mästerverk, likaså ”Pojken och Stjärnan” med Barbro Lindgren. Debuterade 1970. Nu aktuell med pekböckerna ”Okej” och ”Grattis”. Lennart Hellsing: ”Sjörövarboken”. Rabén & Sjögren. Den svenska ordekvilibristen, produktiv fortfarande i sitt nittiotredje år, måste vara hart när omöjlig att översätta till andra språk, men det går ju! Och ingen är som han: lekfullt genial, en språkakrobat som är självklart älskad av alla barn för sina oändligt många rim och ramsor. Det här är och förblir hans mästerverk, Krakel Spektakel och Herr Gurka får ursäkta. Ilon Wikland: ”Bröderna Lejonhjärta”. Rabén & Sjögren. Astrid Lindgren arbetade med geniala illustratörer, och Ilon Wikland, svensk illustratör med estniskt ursprung, gav en alldeles särskild prägel åt hennes böcker. Idylliskt när det är som bäst, med samma förmåga som Astrid att göra det värsta vackert. Den allra bästa är ”Bröderna Lejonhjärta”, där Ilon Wikland bevisar att Törnrosdalen är den vackraste dalen i Nangijala. Barbro Lindgren: ”Vems lilla mössa flyger”. Rabén & Sjögren. Barbro Lindgren är en av Sveriges största barnboksförfattare med klassiker som ”Loranga, Masarin och Dartanjang”, ”Jättehemligt”, böckerna om Sparvel, Vilda bebin och de omdiskuterade böckerna om Max. Själv är jag omåttligt svag för ”Vems lilla mössa flyger”, en crazyvariant av ”Nalle Puh” där barnet busar, bisamråttan skriver dikter och Farbrornallen spelar Nallbeethoven. ... och fyra utländska Dorte Karrebaek och Oscar K.: ”Idiot!”. (”Idiot!”). Övers. Marie Norin. Daidalos. Det danska barnboksparet fick mycket skäll för sin ”Lägret”, där de beskrev barndomen som ett koncentrationsläger. Betydligt mer beröm fick de för ”Idiot!”, en saga om Oskar som är ”idiot” och leker i mammans kölvatten. Allt äldre blir Oskar, allt äldre blir mamman, tills mamman är gammal och tar livet av sin son. För vem ska annars ta hand om honom? Irmelin Sandman Lilius: ”Fru Sola”. Schildts. Finlandssvenska Irmelin Sandman Lilius skriver oändligt vacker svenska i berättelser med ovanligt originell fantasi, och illustrerar dem själv med överjordiskt vackra bilder. Här är hennes klassiska trilogi om fattigflickan Silja som bor i artonhundratalets Tulavall där industrialismen är på intåg och de gamla naturväsendena finns kvar. Magisk nordisk realism. Svein Nyhus och Gro Dahle: ”Snäll”. (”Snill”). Övers. Lotta Eklund. Daidalos förlag. Det finns andra böcker av dem på svenska, bland annat ”Den arge”, en oändligt vacker bilderbok om barnmisshandel. Sen har Svein Nyhus illustrerat en barnbok av prinsessan Märtha Louise, det kan nog ligga honom i fatet. Men det är just det som är poängen med Svein Nyhus och Gro Dahle. De beter sig hur som helst, och kommer just därför längre än alla andra. Margaret Mahy: ”Trixarna”. (”The Tricksters”). Övers. Mats Thorell. AWE/Gebers. En av mina favoriter är nyzeeländskan Margaret Mahy, som skrivit länge och lika bra oavsett vilken ålder hon skriver för. Under en lång period var hon mest känd för sina böcker för unga vuxna innan genren ännu fanns. ”Trixarna” är en synnerligen udda roman om en ung flickas vuxenblivande (med genialt omslag av Inger Edelfeldt i den svenska utgåvan). ", "article_category": "culture"}
{"id": 19400, "headline": "Dubbel-Elvis för hundratals miljoner", "summary": "Ett konstverk av Andy Warhol föreställande Elvis Presley väntas säljas för 350 miljoner kronor på en auktion i New York i maj.", "article": "Det är auktionsbyrån Sotheby's i New York som kommer att sälja tavlan vid sin konstauktion 9 maj. Dessförinnan kommer den visas i Los Angeles, Hongkong och London. Tavlan heter \"Double Elvis\" och är ett silkscreentryck i naturlig storlek. Andy Warhol producerade totalt 22 verk dedicerade till Elvis Presley. Åtta av dem såldes 2008 för 700 miljoner kronor vid en privat auktion och nio av dem finns i museisamlingar. \"Double Elvis\" värderas till 50 miljoner dollar, ungefär 350 miljoner kronor. Bilden föreställer Elvis som en cowboy med dragen revolver, med en skuggbild av sångaren i samma pose strax bredvid. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19401, "headline": "”Hugo Cabret” (”Hugo”)", "summary": "Barnboksfilmatiseringen ”Hugo Cabret” är en hyllning till stumfilmen. ”Hugo Cabret” är Martin Scorseses kärleksförklaring till den tidiga filmen. 30-talets Paris återskapas i ett nostalgidelirium, men det känns aldrig riktigt äkta, skriver Mårten Blomkvist.", "article": "Nyligen meddelade umgängeskretsens mest stumfilmsbitna person att han köpt en box med filmer med Charley Chase, komiker samtida med Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harold Lloyd. Jag hade aldrig hört talas om Chase. Några veckor senare ser jag för andra gången Scorseses ”Hugo Cabret” och då hinner jag uppfatta, i ögonvrån, en stor affisch för en Charley Chase-film uppsmälld på en biograffasad. Bäst att jag skärper mig och försöker hänga med. Sammanträffandet förstärker, som förstås hela ”Hugo Cabret”- och ”The artist”-fenomenet, intrycket att det nu är stumfilmernas tur att bli återupptäckta. Inte så att stumfilm är på väg att bli mainstream, men på 2000-talet har ändå utgivningen accelererat. De stora titlarna, Fritz Langs ”Metropolis” (1927) eller ”Chaplins pojke” (1921), har länge varit tillgängliga. Nu börjar det bli tydligt att stumfilmen har mer att erbjuda än ett antal sedan decennier hallstämplade klassiker. ”Hugo Cabret” är en kärleksförklaring till den tidiga filmen – för att använda den beteckning många filmhistoriker föredrar framför ”stumfilm”. Titelpersonen Hugo (Asa Butterfield) är en föräldralös pojke som bor i innanmätet till en stor tågstation i Paris. Mycket utrymme finns bakom väggarna, där han tagit över sin farbrors syssla som vårdare av klockorna. Hugo jagar ständigt reservdelar till en sorts mekanisk docka som han och hans far försökt återuppliva. Det leder till bråk med den vresiga gamlingen (Ben Kingsley) som säljer leksaker i stationshallen, och som brukar bli utsatt för Hugos stöldräder. Med hjälp av leksakshandlarens guddotter Isabelle (Chloë Grace Moretz) kommer Hugo sin fiende närmare. Barnen upptäcker att den bittre gubben en gång var en lycklig och framgångsrik innovatör: han är Georges Méliès. Filmpionjären Méliès (1861–1938) fanns på riktigt. Han hade trollkarlsbakgrund och när han 1896 började göra film uppfann han en mängd trick som sedan dess varit oumbärliga. Mest känd är hans ”Resan till månen” (1902), där gubben i månen får en rymdraket i ögat. Efter konkursen hamnade Méliès, i verkligheten, i ett stånd för leksaker och godis på tågstationen Gare Montparnasse. Martin Scorseses ”Hugo Cabret” är rena nostalgideliriet. 1930-talets Paris återskapas med modeller och digitala effekter; ett tåg får spåra ur och fara ut genom stationens fasad och bli hängande som på ett berömt foto från en verklig olycka på Gare Montparnasse. Inte bara Méliès hyllas, Harold Lloyd finns med och Jean Renoirs Émile Zola-filmatisering ”Människans lägre jag” (1938) parafraseras. Det är baskrar och färgglada halsdukar och gitarrvirtuosen Django Reinhardt spelar på stationens kafé. Stationsurets jättekugghjul snurrar i glänsande 3D – en teknik Scorsese nu säger att han önskar han haft till hands då han gjorde ”Taxi driver” 1976 – och sagoboksfärger strålar i denna barnboksfilmatisering. Howard Shores musik flödar oupphörligt. Men det känns aldrig riktigt äkta. Scorsese är filmälskaren som är en show i sig när han står rakt upp och ned i sina maratondokumentärer och smattrar fram insikter om älsklingsfilmer som Roberto Rosselinis ”Viaggio in Italia” från 1954 eller Jacques Torneurs ”Rovdjurskvinnan” från 1942. Här trycker han in lullull i vartenda hörn av sitt porträtt av Méliès, för att få precis alla att falla för filmens tomtefar. Scorsese älskar film och filmhistoria, men det har alltid funnits opposition och ifrågasättande i kärleken. I genombrottsfilmen ”Taxi driver” fanns influenser från franska nya vågen, som var en reaktion på konventionellt filmskapande, och kritik mot den klassiska amerikanska filmhjälten – som Scorsese samtidigt fann förhäxande i en västern som ”Förföljaren” (1956). Här märks inga dubbla känslor. Mannen som en gång fick religiösa att försöka organisera blockader i vrede över den profana bilden av Jesus i ”Kristi sista frestelse” (1988) tar här på sig rollen av – närmast – tillbedjare. Passar Martin Scorsese till att göra film av en barnbok (förresten skriven av Brian Selznick, kusinbarnbarn till legendariska ”Borta med vinden”-producenten David O. Selznick)? En av Scorseses viktigaste insatser är hans envetna kampanjande för bevarande och restaurering av gammal film. I det arbetet är kanske ”Hugo Cabret” logisk, en familjefilm som lyfter fram och väcker intresse för filmhistorien. Möjligen är det därför ”Maffiabröder”-regissören prövar rollen som sagofarbror. Den hämmar honom. Han har regisserat barn förr, Alfred Lutter är minnesvärt rolig i ”Alice bor inte här längre” (1974), Jodie Foster Oscarsnominerades för sin prostituerade Iris i ”Taxi driver”. Jämför man dem med Butterfield och Moretz, vars huvudsakliga uppgift är att tappa hakan och spärra upp ögonen inför ”papa Georges” storhet, blir man beklämd. ”Hugo Cabret” är tekniskt skickligt genomförd – 3D-fotot är bättre än vanligt – men för stjärnögd. I värsta fall motverkar den sitt syfte. I ett svårartat ögonblick bjuder här Ben Kingsley in till filmvisning med repliken: ”Kom ... och dröm med mig!” Hade det varit mitt första möte med Scorsese, filmälskaren, så hade jag nog varit tveksam inför de dokumentärer och gästframträdanden i dvd:ernas bakommaterial där han verkligen får filmhistorien att glänsa. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19415, "headline": "Han gör monstret mänskligt", "summary": "Nästa vecka har Peter Jöback premiär för sitt livs största roll – som Fantomen i ”Phantom of the opera” i London. Åtta år av terapi har förberett musikalartisten för rollen. – Jag känner igen mig i Fantomen, säger han.", "article": "”Maaaah”! Peter Jöback sitter på ett kafé nära sin lägenhet vid The Royal Opera House i Covent Garden i London och visar med högtravande sång hur tidigare musikalstjärnor gjort ”Fantomen på operan”. – Jag vill göra honom mer sårbar. Jag vill inte att han ska vara det där monstret. Han är ju människa också, säger Jöback och häller rabarbersylt över sin müsli. Nästa måndag börjar Peter Jöback en sex månader lång sejour som Fantomen i Andrew Lloyd Webbers succémusikal. Bland förberedelserna i den 25-årsfirande föreställningen ingår repetitioner med filmstjärnan Nicole Kidmans röstcoach. Jöbacks tidigare musikalroller i West End, ”Miss Saigon” och ”Häxorna i Eastwick”, har varit amerikaner. Nu måste han sjunga på engelska. – Jag gör åtta föreställningar i veckan och det är viktigt att jag inte faller tillbaka till amerikanskan när jag är trött. Det är jäkligt svårt. Fantomen är illusionist och jag ska inte bara sjunga utan även trolla. Jag ska upp och ned i luckor. Detta är hans livs största roll. Han fick jobbet genom provspelningar till den amerikanska versionen av ”Fantomen på operan”-uppföljaren ”Love never dies”. Jöback kom till den sista provspelningen innan han fick beskedet att det inte skulle bli någon amerikansk föreställning. Det blev i stället ”Fantomen på operan” i West End. Rollen har väckt hans kärlek för musikalteater. – Det var bara fyra killar kvar från hela USA och jag var en av dem. Då tänkte jag ”Shit, jag är nog ganska bra.” – Rollen kommer i precis rätt tid i min karriär. Det är rätt typ av roll för mig i min ålder. Jag har ju gjort alla de där unga rollerna redan som förste älskare. Det gav ingenting till slut. Jag behövde nya utmaningar för att komma vidare. 2009 berättade Peter Jöback i SVT-dokumentären ”Happy, handsome and unknown” att han utnyttjades sexuellt av en man när han var bara tolv år gammal och barnskådespelare. Den traumatiska upplevelsen påverkade hans liv och karriär. Efter åtta år i terapi känner han sig som en ny människa och skådespelare. – Jag har fått en helt ny palett. Jag var mer låst tidigare. Nu har jag verktygen att färglägga Fantomen. Peter Jöback ler. – Åtta år i terapi, nu tjänar jag igen de pengarna på den här rollen. Han jämför Fantomens längtan efter att lämna mörkret och hemlighetsmakeriet i operans källarrum med sina egna försök att lämna de traumatiska barndomsupplevelserna bakom sig. – Fantomens stora insikt, som kommer i slutet av föreställningen, handlar om att man inte kan älska och bli älskad av någon innan man lär sig älska sig själv. Det är värsta klyschan, men jag hade inte kunnat göra och förstå den här rollen lika bra tidigare. Nu vet jag vad det innebär att lära sig att älska sig själv fullt ut. Jag hade kunnat spela rollen, men tack vare min personliga resa bottnar jag i det på ett annat sätt. Peter Jöback säger att han identifierar sig med Fantomen. – Han är så självcentrerad. Han har ingen tillit efter att ha blivit lämnad på en cirkus som barn. Han är beroende av bekräftelse och kärlek. Musiken är hans drog. När man har varit med om något dramatiskt som barn blir bekräftelse som en drog. Min drog var mitt jobb, att jag hade en karriär. Nu är jag stolt över att jag dragit mig ut ur mörkret. Det har gett mig en styrka och jag har fått tillbaka tilliten i livet. Under repetitionerna har det hänt att han börjat gråta. – Jag känner igen mig jättemycket i hans utanförskap. Hans förbannelse är att han har det där ansiktet. Att han har setts som ett missfoster. Att han aldrig kan känna sig bekväm med sitt ansikte. Jag har alltid sett ganska bra ut, men haft perioder när jag mått dåligt och varit trasig. Då kan det också vara en förbannelse att man ser så bra ut för folk tänker att man är glad och positiv hela tiden för att ens aura är sådan. Andrew Lloyd Webber tyckte först att Peter Jöback var för snygg för rollen. – När jag gjorde den sista New York-provspelningen för ”Love never dies” hade Andrew Lloyd Webber sagt: ”Han sjunger jättebra, men han är alldeles för snygg.” Mitt svar var: ”Men han ska ju ha en mask på sig under hela föreställningen, det spelar väl ingen roll.” Arbetsklimatet i London är helt i hans smak. Det är lättare att få bra roller om man är en okänd musikalartist. – Alla har en chans. Producenterna kanske vill ha en etablerad stjärna, men det är ändå provspelningar. Man har alltid chansen, om man är en ensembleperson, att ta sig uppåt. Det är på ett annat sätt hemma. I Sverige är vi kanske mer beroende av kända namn. Nu talar jag mot mig själv, men jag tror inte att det är det bästa. Det hjälper inte utvecklingen av genren. Vi har många bra unga artister som förtjänar att få chansen. Ingen självbiografi men gärna egna låtar Ålder: 40 år. Familj: Maken Oscar Nilsson, personlig tränare och gymägare. Bor: Stockholm och London. Aktuell: Börjar spela huvudrollen i ”Fantomen på operan” i London från och med måndag. Bakgrund: Peter Jöback är en av Sveriges mest erfarna musikalartister. Han fick sitt stora genombrott i ”Kristina från Duvemåla” 1995 och låg bland annat på Svensktoppen i 110 veckor med ”Guldet blev till sand”. Han har också haft roller i bland annat ”Cabaret” i Köpenhamn samt ”Miss Saigon” och ”Häxorna i Eastwick” i London. Peter Jöback har också spelat in skivor och tävlat i Melodifestivalen. Om att skriva en självbiografi: ”Jag har blivit erbjuden det faktiskt. Jag funderar på det, men jag har berättat så mycket om mitt liv redan. De kommande åren vill jag koncentrera mig på att vara entertainer.” Om att skriva egna låtar igen: ”Jag har skrivit en del i skymundan, men jag fick så dålig kritik när jag började att det satte sig. Det var 20 år sedan. Det är dags att gå vidare. Det skulle vara kul att göra en platta med egna låtar.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 19418, "headline": "Han gör monstret mänskligt", "summary": "London. Nästa vecka har Peter Jöback premiär för sitt livs största roll – som Fantomen i ”Phantom of the opera” i London. Åtta år av terapi har förberett musikalartisten för rollen. – Jag känner igen mig i Fantomen, säger han.", "article": "”Maaaah”! Peter Jöback sitter på ett kafé nära sin lägenhet vid The Royal Opera House i Covent Garden i London och visar med högtravande sång hur tidigare musikalstjärnor gjort ”Fantomen på operan”. – Jag vill göra honom mer sårbar. Jag vill inte att han ska vara det där monstret. Han är ju människa också, säger Jöback och häller rabarbersylt över sin müsli. Nästa måndag börjar Peter Jöback en sex månader lång sejour som Fantomen i Andrew Lloyd Webbers succémusikal. Bland förberedelserna i den 25-årsfirande föreställningen ingår repetitioner med filmstjärnan Nicole Kidmans röstcoach. Jöbacks tidigare musikalroller i West End, ”Miss Saigon” och ”Häxorna i Eastwick”, har varit amerikaner. Nu måste han sjunga på engelska. – Jag gör åtta föreställningar i veckan och det är viktigt att jag inte faller tillbaka till amerikanskan när jag är trött. Det är jäkligt svårt. Fantomen är illusionist och jag ska inte bara sjunga utan även trolla. Jag ska upp och ned i luckor. Detta är hans livs största roll. Han fick jobbet genom provspelningar till den amerikanska versionen av ”Fantomen på operan”-uppföljaren ”Love never dies”. Jöback kom till den sista provspelningen innan han fick beskedet att det inte skulle bli någon amerikansk föreställning. Det blev i stället ”Fantomen på operan” i West End. Rollen har väckt hans kärlek för musikalteater. – Det var bara fyra killar kvar från hela USA och jag var en av dem. Då tänkte jag ”Shit, jag är nog ganska bra.” – Rollen kommer i precis rätt tid i min karriär. Det är rätt typ av roll för mig i min ålder. Jag har ju gjort alla de där unga rollerna redan som förste älskare. Det gav ingenting till slut. Jag behövde nya utmaningar för att komma vidare. 2009 berättade Peter Jöback i SVT-dokumentären ”Happy, handsome and unknown” att han utnyttjades sexuellt av en man när han var bara tolv år gammal och barnskådespelare. Den traumatiska upplevelsen påverkade hans liv och karriär. Efter åtta år i terapi känner han sig som en ny människa och skådespelare. – Jag har fått en helt ny palett. Jag var mer låst tidigare. Nu har jag verktygen att färglägga Fantomen. Peter Jöback ler. – Åtta år i terapi, nu tjänar jag igen de pengarna på den här rollen. Han jämför Fantomens längtan efter att lämna mörkret och hemlighetsmakeriet i operans källarrum med sina egna försök att lämna de traumatiska barndomsupplevelserna bakom sig. – Fantomens stora insikt, som kommer i slutet av föreställningen, handlar om att man inte kan älska och bli älskad av någon innan man lär sig älska sig själv. Det är värsta klyschan, men jag hade inte kunnat göra och förstå den här rollen lika bra tidigare. Nu vet jag vad det innebär att lära sig att älska sig själv fullt ut. Jag hade kunnat spela rollen, men tack vare min personliga resa bottnar jag i det på ett annat sätt. Peter Jöback säger att han identifierar sig med Fantomen. – Han är så självcentrerad. Han har ingen tillit efter att ha blivit lämnad på en cirkus som barn. Han är beroende av bekräftelse och kärlek. Musiken är hans drog. När man har varit med om något dramatiskt som barn blir bekräftelse som en drog. Min drog var mitt jobb, att jag hade en karriär. Nu är jag stolt över att jag dragit mig ut ur mörkret. Det har gett mig en styrka och jag har fått tillbaka tilliten i livet. Under repetitionerna har det hänt att han börjat gråta. – Jag känner igen mig jättemycket i hans utanförskap. Hans förbannelse är att han har det där ansiktet. Att han har setts som ett missfoster. Att han aldrig kan känna sig bekväm med sitt ansikte. Jag har alltid sett ganska bra ut, men haft perioder när jag mått dåligt och varit trasig. Då kan det också vara en förbannelse att man ser så bra ut för folk tänker att man är glad och positiv hela tiden för att ens aura är sådan. Andrew Lloyd Webber tyckte först att Peter Jöback var för snygg för rollen. – När jag gjorde den sista New York-provspelningen för ”Love never dies” hade Andrew Lloyd Webber sagt: ”Han sjunger jättebra, men han är alldeles för snygg.” Mitt svar var: ”Men han ska ju ha en mask på sig under hela föreställningen, det spelar väl ingen roll.” Arbetsklimatet i London är helt i hans smak. Det är lättare att få bra roller om man är en okänd musikalartist. – Alla har en chans. Producenterna kanske vill ha en etablerad stjärna, men det är ändå provspelningar. Man har alltid chansen, om man är en ensembleperson, att ta sig uppåt. Det är på ett annat sätt hemma. I Sverige är vi kanske mer beroende av kända namn. Nu talar jag mot mig själv, men jag tror inte att det är det bästa. Det hjälper inte utvecklingen av genren. Vi har många bra unga artister som förtjänar att få chansen. Ålder: 40 år. Familj: Maken Oscar Nilsson, personlig tränare och gymägare. Bor: Stockholm och London. Aktuell: Börjar spela huvudrollen i ”Fantomen på operan” i London från och med måndag. Bakgrund: Peter Jöback är en av Sveriges mest erfarna musikalartister. Han fick sitt stora genombrott i ”Kristina från Duvemåla” 1995 och låg bland annat på Svensktoppen i 110 veckor med ”Guldet blev till sand”. Han har också haft roller i bland annat ”Cabaret” i Köpenhamn samt ”Miss Saigon” och ”Häxorna i Eastwick” i London. Peter Jöback har också spelat in skivor och tävlat i Melodifestivalen. Om att skriva en självbiografi: ”Jag har blivit erbjuden det faktiskt. Jag funderar på det, men jag har berättat så mycket om mitt liv redan. De kommande åren vill jag koncentrera mig på att vara entertainer.” Om att skriva egna låtar igen: ”Jag har skrivit en del i skymundan, men jag fick så dålig kritik när jag började att det satte sig. Det var 20 år sedan. Det är dags att gå vidare. Det skulle vara kul att göra en platta med egna låtar.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 19422, "headline": "Ny Kony-film bemöter kritiken", "summary": "Nätkampanjen ”Kony 2012” fick en hel värld att uppmärksamma krigsförbrytaren Joseph Kony. Men kampanjen har även mött massiv kritik. Nu bemöter organisationen Invisible Children kritiken i en ny film som släpptes under måndagen. ”Vi vill vara så transparanta som möjligt”, förklarar Invisible Childrens vd Ben Keesey i filmen.", "article": "Filmen ”Kony 2012” fick enorm uppmärksamhet världen över när den lanserades i förra veckan. Under tisdagen hade filmen, som handlar om krigsförbrytaren Joseph Konys brott i Uganda, visats nära 76 miljoner gånger på Youtube. Men det dröjde inte länge innan kritiker ifrågasatte organisationen bakom filmen. Kritiken handlade bland annat om följande: Att endast en mindre del av intäkterna användes till fältinsatser. Att Invisible Children uttalat stöd till Ugandas armé. Att filmens fakta var överdriven och missvisande. Att kampanjen kom nu, när problemen med Joseph Kony var som störst för tio år sedan. Och en del har varit kritiska mot filmens postkoloniala tänk; att det skulle krävas vita människor för att definiera och lösa afrikanska problem. Invisible Children var snabba på att bemöta kritiken på sin hemsida och under måndagen lanserades alltså en ny film, där vd:n Ben Keesey svarar på några av de vanligaste frågorna. Bland annat försvarar han att organisationen lägger så stor del av budgeten på att producera filmer och föreläsa. – Vi vill vara så transparanta som möjligt och svara på en del av frågorna”, förklarar Ben Keesey i filmen. Han avslutar med att uppmana de med frågor att skicka dem till organisationens twitterkonto, under hashtagen #askicanything. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19442, "headline": "Julia Svensson: Det finns ett Portlandia i Sverige – och det kallas Malmö", "summary": "Liksom i tv-serien ”Portlandia” finns det i Malmö en oförståelse för att vilja bo någon annanstans än i just Malmö.", "article": "Det bästa med Malmö just nu är min väns gamla ångbåt ”Tintin”, som ligger vid en kaj i den tidigare industrihamnen. Båten ska bli fotostudio och till sommaren ett kafé med hängmattor. Förra helgen var det fest på ”Tintin”. I taxin hem kom vi fram till att båten var ännu ett tecken på att Malmö allt mer blir som Sveriges Portland. Alltså hipsterstaden i nordvästra USA, föremål för tv-satiren ”Portlandia” (hela första säsongen finns på SVT Play). Taxichauffören lade sig i: ”Malmö är Sveriges bästa stad”, sa han och radade upp saker som Turning Torso och Öresundsbron. Då informerade min kompis chauffören om att jag lämnat hans älsklingsstad. Varpå han blev bestört: ”Va? Stockholm? Har dom lurat dig? Fick du straff?” Vanan att likna svenska städer vid andra ballare storstäder är rätt tröttsam (Malmö = Sveriges Berlin och så vidare). Men likväl: liksom i ”Portlandia” finns det i Malmö en massiv oförståelse för att någon kan vilja bo någon annanstans. Vilket inte är konstigt, eftersom Malmö är ungefär som det Portland som beskrivs i tv-serien: Under det soliga halvåret sitter folk i Malmö hela eftermiddagarna lutade mot ”väggen” på Möllevångstorget, eller på en gräsmatta och trummar på bongotrummor. I Malmö finns grönsaksodlingar på övergivna platser. Du kan bo i kollektiv, hitta en billig ateljé för att driva frilansverksamhet, trycka t-tröjor eller spela musik. Det finns vegoburgare i ekobutiken Astrid och aporna och det går att promenera överallt. För att inte tala om de gamla industriområdena som bara väntar på att gentrifieras med båtar, fester, hängmattor och glass. Precis som ”Portlandias” fiktive borgmästare har Malmö omfamnat den alternativa kulturscenen som ett utmärkt stadspolitiskt verktyg. De från början illegala så kallade Gerillaodlarna, som skrämde bort hemlösa från ödetomterna, har blivit kommunens gullegrisar – de är bra för stadens ekologiska image. Det har skrivits en del om att ”Portlandia” driver med den urbana hipsterkulturen, stadsodlingen, balla discjockeys och konstnärlig kreativitet (som de säger i serien: ”to put a bird on things and call it art”). Den mer politiska aspekten av humorserien är att mycket av det urbana medelklassbohemeriet i själva verket är krass egenföretagarkultur – bara i en poppigare outfit. Klimatet i Portland och Malmö är resultat av ekonomisk kris, ny teknologi, nyliberal politik och urbanisering, i en härlig blandning (i Stockholm får man åka till söderförort för att hitta samma anda, se till exempel bloggen Bohemian Bagarmossen). ”Portlandia” problematiserar på ett kärleksfullt sätt den postmoderna unga medelklassens dilemman. Som när musikern Aimee Mann tvingas extraknäcka som städerska hemma hos sina fans. För det är en realitet: om ekonomin fortsätter krisa kommer allt fler yrkesgrupper att tvingas gå i kulturarbetarnas fotspår och få vänja sig vid mindre pengar, mindre bostad, att jobba hemifrån och skilja mindre på arbete och fritid. Malmös smartaste drag har varit att se den här ganska sinistra utvecklingen som en positiv tillgång. Sedan några år tillbaka finns Selfmade, en verksamhet som hjälper unga att utveckla kreativa företagsidéer. Och på tal om kreativ idé hoppas jag att någon bitsk humorskåning snart ger sig i kast med inspelningen av en ”Portlandia”-inspirerad politisk tv-satir. ”Livet kring Möllan” kan den heta. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19447, "headline": "Uppväxtrevoltören som blev historieberättare", "summary": "Från Shakespeare till ”Sexy beast”. Filmfredags Kristofer Ahlström fick en personlig audiens med sir Ben Kingsley som spelar stumfilmspionjären George Méliès i Martin Scorseses ”Hugo Cabret” som har premiär nästa vecka.", "article": "Mittemot mig sitter den enda adlade personen som skulle kunna smälta in på en bilskrot eller mc-klubblokal. Sir Ben Kingsley sitter bredbent på en stol i venetiansk renässansstil, han är för dagen klädd i jeans, skinnpaj och munskägg: dagens outfit för människor som typecastats – i livet, på vita duken eller bådadera – som småstadsfifflare. Kanske hälare, tänker jag. Hans verkliga uppenbarelse ligger med andra ord närmare rollerna som Meyer Lansky i ”Bugsy” eller Don Logan i ”Sexy beast” än den Gandhi han Oscarsbelönades för för 30 år sedan. Under långa vaksamma tystnader stirrar han intensivt på mig för att försäkra sig om att jag förstått vad han sagt, och det ska sägas att sir Ben Kingsley har en blick som tränger upp dig mot stolsryggen. Han är i Stockholm för att prata om rollen som stumfilmspionjären Georges Méliès i Martin Scorseses femfaldigt Oscarsbelönade ”Hugo Cabret”, en drygt två timmars rituell tillbedjan av filmmediet och historieberättande. Tillsammans med Oscarsgalans andra stora vinnare, stumfilmen ”The artist”, är det lätt att skönja ett mönster: Hollywood som anammar anakronismen, kramar hårt sina gamla trygga värderingar, oavsett vilken hypersjälvmedvetenhet filmerna har, eller hur många metaskikt de döljer. – Vi har lurats länge att tro att biopubliken bara kan hålla uppmärksamheten i två minuter: ”Ge dem popcorn och skådespel!” Men de här filmerna och deras framgångar är bevis på att folk vill ha karaktärsdrivna berättelser. De är motreaktionen mot slit och släng-andan. Jag lever själv så: jag ersätter inget, jag lagar allt. Jag kan beskära ett träd, jag letar upp nya mässingsdetaljer till mina dörrar, säger han och stryker demonstrativt med fingrarna över ett närsittande skjutdörrshandtag. Det är varmt ute, en av vårens första dagar, och solen lägger ett äggulegult ljus över framtöade fimpar och fjolårets löv på gatan utanför. Carl Larsson-rummet på Grand Hôtel där vi sitter har legat i solläge hela dagen och luften är kvav, men sir Ben Kingsley vägrar att ta av sig skinnjackan, vägrar att låta någon öppna fönstret. Han borde därför inte, efter en hel dags tvångsintubation av samma frågor i intervju efter intervju, ha ork att prata intensivt, lyssna intensivt och stirra intensivt. Men han gör alla tre. Han tar plats. Han tillhör den skara skådespelare som är vandrande, levande ISO 9001-certifieringar. De som med sin blotta närvaro i en film ingjuter trygghetskänslor, skapar ett lugn hos tittaren. Kvalitetssäkring: nu kommer allt att ordna sig. Försöker jag förklara för honom. Jag försöker förklara hur han utstrålar den pålitliga fadersgestalten som kommer in och förankrar. I alla fall för mig. – Det har jag nog aldrig hört förut. Däremot: en gång när jag var i köpcentrumet The Grove i Los Angeles kom det fram en iransk familj till mig och omfamnade mig. De hade just sett filmen ”Ett hus av sand och dimma” och frågade: ”Hur kunde du känna till vår morbror?” Jag hade givetvis ingen aning om vem deras morbror var, men mitt gestaltande i filmen måste ha touchat vid något arketypiskt. Du återkommer ofta till detta, hur du i dina roller letar efter det Shakespeareskt mytiska eller arketypiska. – Ja, varför inte gå direkt till källan i stället för att försöka efterlikna en kopia av en kopia av en stereotyp? Jag var ju tolv år vid Royal Shakespeare Company, och Shakespeare låg väldigt nära mytologin och inspirerades av den. Även den nordiska. Så hans karaktärer är oftast urtyper. I ”Hugo Cabret” kan man till exempel se Georges Méliès som kungen som går i exil, kung Lear. De gånger jag själv besökt inspelningar, och särskilt de budgetstinna publikfilmernas, slås jag av hur tråkigt skådespelaryrket verkar. Större delen av tiden går ut på väntan: stillasittande, tystnad, hushållande av energi. I bästa fall hinns det med en rökpaus innan man ska göra den sjunde omtagningen av samma scen med samma repliker. – Har du någonsin sett en orkester repetera? frågar mig Kingsley – gissar jag – retoriskt. – De spelar samma noter, om och om igen, eller hur? Och så tar de en fika mellan varven. Assimilerar intrycken, låter allt sjunka in. Det är zen det handlar om. Du har blandat ihop uttråkning med zen. En bågskytt går väl inte runt med bågen spänd hela tiden heller? Du stannar ofta i rollen mellan tagningarna. Har du någonsin haft en karaktär som varit särskilt svår att göra sig av med? – Att jag stannade i min roll i ”Hugo Cabret” hade mest att göra med att jag inte hade något val: jag var instängd i rollfiguren: mitt smink tog två och en halv timme att lägga och jag var fastsurrad vid en brynja som gav mig gubbmage. Men för att svara på frågan: Jo, en gång har jag fastnat i en roll. Jag gick på en gata i London sent en natt och insåg att jag gick med hopkrupen hållning, små gester, gjorde mig så liten som möjligt. Det var någon månad efter att jag spelat den judiske bokhållaren Itzhak Stern i ”Schindler’s list” och jag hade fortfarande offrets sätt att röra mig: att försöka göra mig osynlig, inte dra någon uppmärksamhet till mig. Att sir Ben Kingsley inte drar uppmärksamheten till sig är lika sant som det inte är det. Han började med skådespeleriet för att, som han sagt, revoltera mot en uppväxt där han aldrig tyckte att han syntes eller hördes. Men samtidigt tillhör han det gammeldags garde som vägrar säga något om sitt förflutna eller privatliv. När jag frågar om en sak som sipprat ut i en tidigare intervju med honom, att han under sin uppväxttid känt sig ”förföljd av ett osynligt kamerateam och en osynlig åsna” (ett påstående som bisarrt nog aldrig fick någon följdfråga) suckar han: – Nej, så har jag aldrig sagt. Som liten såg jag en film som heter ”Peppino ger sig inte” om en pojke och hans åsna, och den filmen gjorde ett sådant starkt intryck på mig att jag levde i filmen långt efter att jag sett den. Men någon åsna drömde jag aldrig om. I en postdigital tid där de privata eller geografiska gränserna helt suddats ut, där Tillgänglighet blivit kändisreligion, är han rent analogt svåråtkomlig. Återigen: anakronistisk. Anakronistiske sir Ben. – Jag är historieberättare, alltså måste jag bestämma vilken som är historien. Är det vad jag åt till frukost, är folk intresserade av det? Nej, det kan de omöjligen vara. Jag är konstnär och allt som hamnar utanför tavelramen är ointressant. Jag vet inte det. Jag tror många skulle vara intresserade ... – Jag känner skådespelare som rusar direkt in i sin husvagn i slutet av varje arbetsdag och googlar vad som skrivits om dem. Men jag har aldrig läst en recension av mig själv, aldrig en intervju med mig själv. Jag vet inte vad folk tycker ... Du skrev så nu, va? Förlåt? – Att jag sa så: ”Jag vet inte vad folk tycker.” Inte att jag ”inte bryr mig om vad folk tycker”. Det är skillnad. Jo … – En sämre människa hade tagit det tillfället i akt. Jag brukar säga om intervjuer som polisen säger när de häktar någon: ”Allt jag säger kan och kommer att feltolkas och användas emot mig.” Men vi är ju konstnärskolleger du och jag. Jag tror vi är trygga i den här pojkens händer, säger han och vänder sig mot sin publicist som sitter på en stol i hörnet. Hon vinkar. Jag hoppas att den här intervjun inte påverkat din livsstil då. Att du plötsligt börjar våndas över, och rota i, gamla intervjuer. Sir Ben Kingsley stirrar. Tränger upp mig med blicken en sista gång. Klappar mig sedan förtroligt på knäet. – Ingen fara, Kristofer. Du har inte frestat mig det minsta. Se mer om George Méliès i utställningen ”Resan till månen” på Bonniers konsthall i Stockholm. Ben Kingsley Han föddes 1943 i Scarborough, i norra England. Växte upp i arbetarförorten Salford utanför Manchester. Ändrade sitt dopnamn Krishna Bhanji till Ben Kingsley när han blivit känd teaterskådespelare. Slog igenom i tv-serien ”Coronation Street”, vann en Oscar för titelrollen i David Leans ”Gandhi” 1983. Oscarsnominerad för rollerna i ”Ett hus av sand och dimma”, ”Sexy beast” och ”Bugsy”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19457, "headline": "Nationalmuseum flyttar in i Konstakademiens lokaler", "summary": "Konstakademien i Stockholm blir Nationalmuseums tillfälliga filial under de tre år museet renoveras. Mitt i sommaren ska här visas svenska giganter som Bruno Liljefors och Anders Zorn.", "article": "Om ett år stänger Nationalmuseum helt i tre år. Efter mycket efterforskningar står det nu klart att det blir Konstakademien mitt i Stockholm som ska visa konst ur Nationalmuseums samlingar med den tid museet byggs om. Förklaringen till denna lösning är enkel. – Vi konstaterade efter Marcel Duchamp-utställningen här i höstas att vi faktiskt sitter med fullt skyddsklassade rum, och att vi borde tipsa om det till Nationalmuseum, säger Susanna Slöör, Konstakademins ständiga sekreterare. Skyddsklassningen betyder att tre salar på sammanlagt 470 kvadratmeter på Fredsgatan har klimat- och säkerhetsanpassats, så att Nationalmuseums känsliga konst utan problem kan visas. – Det är bara att betrakta som en lycklig omständighet. Och vi förhandlar om ännu en lokal i city där vi ska visa formgivning och design från 1900-talet, säger Berndt Arell, överintendent på Nationalmuseum. Ur Nationalmuseums samlingar ska tematiska utställningar sättas samman för visning på Konstakademien från och med hösten 2013. Akademien börjar också att hålla öppet under sommaren, som är turisthögsäsong. Turisterna kan vänta sig att få se bland annat sekelskiftesmåleri från tidigt 1900-tal med svenska storheter som Anders Zorn och Bruno Liljefors. Förutom de två nya visningsmöjligheterna i Stockholm kommer en rad lån att ske under evakueringsperioden från byggnaden på Blasieholmen. Kulturhuset och Prins Eugens Waldermarsudde står på kö. Det gör också en rad museer ute i landet, bland andra Göteborgs konstmuseum, Jämtli i Östersund, Gävle konstmuseum, Kalmar slott, Umeås, Skellefteås och Ystads konstmuseer. Därtill kommer lån till prestigefyllda Metropolitan museum i New York, Louvren i Paris och museer i Amsterdam, Budapest och London. – Vi pratar om en internationell samverkan där vi lånar ut verk som man normalt inte gör, säger Berndt Arell. Konstakademien å sin sida behöver egentligen inte dra in någon av sina gängse verksamheter. Konsthögskolans elevutställning, konstmässan Market och Carnegie Art Award fortsätter som vanligt i lokalerna. Kulturarvet från Nationalmuseum blir ett tillskott. – Vi är ju ingen konsthall i vanlig bemärkelse. I vårt uppdrag ingår att främja konstlivet och det är just vad vi gör med det här samarbetet. Vi tycker det är en poäng att föra samman äldre och nutida konst. Vi är väldigt förväntansfulla, säger Susanna Slöör. 1 Evakueringsprocessen av Nationalmuseums 700 000 föremål pågår. Såväl utställningssalar och magasin i museibyggnaden som konserveringsateljéer och kontor töms. 2 Den 1 feb 2013 stänger hela museet för publik. Inga delar av byggnaden kommer att hållas öppna. Fastighetsverket har begärt att hela museet på Blasieholmen ska utrymmas. Administrativ personal flyttar till lokaler på Skeppsholmen, där bland andra ledningen befinner sig sedan ett år tillbaka. 3 Hösten 2013 påbörjar Nationalmuseum temautställningar på Konstakademin och ytterligare en i Stockholm centralt belägen lokal, vilken ska användas för design. Samtidigt lånar museet ut föremål till minst tio svenska museer och Louvren i Paris, Metropolitan i New York liksom museer i London, Amsterdam och Budapest. 4 Den 15 aug 2014 är Statens fastighetsverks projektering klar. Strax därefter startar renoveringen. 5 År 2016 firar museet 150-årsjubileum. Det kommer att firas med ett program för allmänheten som visar den renoverade byggnaden. Det kommer att dröja en bit in på 2017 innan alla föremål är på plats igen och museets officiella återinvigning kan ske. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19461, "headline": "Han skildrar en lycklig Kafka", "summary": "Franz Kafka hade det inte så jobbigt som man trott. Tysken Michael Kumpfmüller har skrivit en roman om Kafkas sista kärlekshistoria med Dora Diamant. DN:s Mats Almegård frågar varför bilden av Kafka varit så mörk.", "article": "Lovorden har formligen haglat över författaren Michael Kumpfmüller och hans roman ”Die Herrlichkeit des Lebens” hemma i Tyskland. Romanens huvudperson är Franz Kafka. Bilden av honom är långt i från den vi är vana vid. Vad tänker du på när du läser namnet Franz Kafka? Troligen har det något med byråkratins långa korridorer eller ett absurt maktsamhälle att göra. Eventuellt en insekt i en säng eller en pennalistisk far? Kanske en ung judisk man med allvarlig blick? Vår bild av Franz Kafka och hans verk uttrycks som mest kortfattat genom adjektivet ”kafkaartad”. Denna bild utgår inledningsvis från Kafkas texter. Men de har inte på egen hand cementerat vår bild av honom. Receptionen av hans verk har bidragit med nog så mycket av det mörka och komplicerade. Det var den allmänna föreställningen snarare än hans faktiska texter som satte Kafkas ansikte och raden ”Kafka hade inte heller så roligt” på t-tröjebrösten under 1980-talet. – Akademibokhandeln ville sprida läsglädje. Att vi valde Kafka berodde på schablonbilden av honom, säger Christer Wiklander, copywriter på byrån Hall & Cederquist som skapade tröjan. Kafka hade det inte så roligt hela tiden. Men heller inte bara trist. Det sista året i hans liv var lyckligt, trots sjukdom och ekonomiska umbäranden. Under denna tid träffar han sitt livs stora förälskelse: Dora Diamant. Om denna tid och denna relation handlar ”förra höstens vackraste kärleksroman”, som Frankfurter Allgemeine Zeitung kallade ”Die Herrlichkeit des Lebens” (ung. Livets härlighet) av Michael Kumpfmüller. Kumpfmüller har läst på ordentligt. Han har läst om alla Kafkas skrifter inklusive dagböcker och brev. Han har plöjt sekundärlitteratur och han har också bett två Kafkaforskare om hjälp med granskning, så att romanen skulle vara trovärdig. Efter det noggranna researcharbetet gick det dock snabbt att skriva. – Räknat i ren skrivtid tog den femton månader. Men själva idén är rätt gammal, säger Michael Kumpfmüller på telefon från Berlin. Det är nämligen inte första gången som Michael Kumpfmüller fascineras av Kafka. Redan i skolan blev han tipsad av en lärare. Kumpfmüller slukade, som så många andra gymnasister, Kafkas texter med hull och hår. Därefter bestämde han sig för att bli författare. – Jag skrev ett manus som dröp av Kafka. Som tur var insåg jag att det var en parafras, trots att jag bara var 20, säger han och skrattar. Då tänkte jag: aldrig mer Kafka. Men nu har du skrivit en roman om honom. – Ja. Det är många som undrat hur jag vågar. Tricket är att hitta sin egen röst och inte influeras för mycket. Vissa författare är farliga, för de skriver så övertygande med unik syntax. Kafka är en sådan författare, Thomas Bernhard en annan. I romanens inledning anländer huvudpersonen till den lilla badorten Müritz vid Östersjön. Det är juli och Franz njuter av solen, leker med sin syster Ottlas barn, badar och betraktar strandlivet. Han får snabbt upp ögonen för en ung judisk kvinna, som han snart inleder en relation med. Kumpfmüller skildrar mötet med en precis och glasklar stil, lika ljust som en sommardag vid Östersjön. Biografiska fakta vävs samman med de litterära figurernas tankar och känslor. – När jag började skriva bestämde jag mig för att inte använda efternamnet Kafka i texten. Det var mitt sätt att hålla allt det mörka, svåra och komplicerade med bilden av honom borta. Det gav mig större frihet som författare. Nu undvek givetvis inte Kumpfmüller det allvarliga i Kafkas liv under det knappa år som skildras fram till hans död i juni 1924. Den tuberkulossjuke Franz flyttar ihop med sin Dora i en lägenhet i Berlin. Runt omkring skakas den tyska huvudstaden av den hyperinflation som så småningom ska bana väg för Hitler. – Vissa tidsmarkörer är ofrånkomliga. Men jag överlåter också mycket till läsaren. Min åsikt är att läsaren alltid är medförfattare genom att fylla de luckor som författaren lämnar. Luckor var också anledningen till att Kumpfmüller bestämde sig för att gestalta Kafkas sista år i livet. De brev som han och Dora Diamant växlade, liksom många av de dagboksanteckningar som Kafka gjorde under denna tid har nämligen gått förlorade. – Jag hade inte kunnat skriva om Kafkas andra relationer. Där finns för mycket bevarat och det hade inte lämnat något åt min fantasi. Trots en mörk fond är den Kafka läsaren möter lyckligt förälskad och skriver – trots sin sjukdom – på berättelser och brev, samtidigt som hans Dora sitter bredvid. – Det här är ett rent under i Kafkas liv! Plötsligt kan han kombinera ett liv tillsammans med någon och skrivandet. Det hade inte tidigare varit möjligt. Romanens titel kommer från Kafka. Kumpfmüller citerar det stycke i Kafkas dagbok där denne skriver om det härliga och vackra i livet som väntar på oss alla, någon gång, bara vi kan hitta det. – För mig framstår denna text som att Kafka i hela sitt liv väntade på att bli lycklig. Han väntade på någon som Dora, som han kunde leva med, som han ville ha barn med och som han ju också friar till. Vill du korrigera bilden av Kafka som dyster och svår? – Absolut! Men jag är varken den första eller enda som velat det. Forskningen har ägnat de senaste tjugo åren åt att fastställa att Kafka skrattade ibland. Men i stort är myten om den olycklige författaren intakt. Jag har skrivit mot den myten och har gjort det med stöd i de bevarade brev som Kafka skrev under den tid då romanen utspelar sig. Under senare år har mycket riktigt de mer humoristiska aspekterna av Kafkas verk börjat lyftas fram. Forskningstexter som Peter Rehbergs ”Lachen lesen. Zur Komik der Moderne bei Kafka” (ung. Att läsa skrattet. Det modernas komik hos Kafka) och litterära vandringar på temat ”Da lachte Kafka” (Då skrattade Kafka) väcker i dag ingen uppmärksamhet. – Äldre forskning ägnade sig i hög grad åt den mörke, ångestfyllde Kafka. Men i nyare forskning är det en självklarhet att Kafkas texter innehåller humoristiska inslag. Rent biografiskt finns det också mycket källmaterial som visar att Kafka hade nära till skrattet, säger Wilko Steffens, föreståndare för tyska Kafkasällskapet. Romanens berättarperspektiv är det allvetande. Än skildras Doras tankar, än är det i Franz inre som läsaren får en inblick. Sensibelt skildras förälskelsen, rädslan för hälsan och drömmarna om att flytta till Palestina. Kumpfmüller ger trovärdigt liv åt båda två, men frågan är om han inte gestaltar Dora med mest glöd. De tyska tidningarna har lovprisat honom för att han skänker mer ljus till ”gåtan Dora Diamant”. – Jag tycker inte att hon är en gåta. Kvinnobilden är ett annat problem i Kafkaforskningen. Det talas om att han bara kunde älska med lägre stående kvinnor som tjänsteflickor och prostituerade. Men Dora är verkligen hans jämlike. För mig handlade den här romanen också om att återupprätta hennes status. Varför har hon fått dålig status i forskningen? – Det har att göra med Max Brod. Han ”räddade” ju Kafkas manuskript. Det är en del av mytologin. Men Dora brände manuskript på uppdrag av Kafka, vilket irriterade Brod. Men var det fel? Det var ju vad hennes älskade bad henne göra! Hon hade ju moralen på sin sida. Att hon sedan eldade upp en del manuskript är väl inget att orda om heller. Vi har ju redan Kafka! I romanen beskrivs Dora som tämligen oberörd av den framgång som författaren Franz Kafka ändå hade hunnit få. Vad han skriver hela dagarna berör henne föga. – Jag ville visa att de möttes som jämbördiga. Det handlar om ett kärleksmöte på stranden och den mest ursprungliga scen man kan tänka i en relation: när två människor står inför varandra som älskande och älskade. I en sådan situation frågar man inte vad någon jobbar med! Gör man det, hittar man inte kärleken. Där spelar alltså litteraturen ingen som helst roll. Det är den vackra beskrivningen av en kärleksrelation som är det mest fascinerande med Kumpfmüllers roman. Att det är Franz Kafka som sitter där på stranden och ler nöjt är bara en bonus. Franz Kafkas sista kärlekshistoria Michael Kumpfmüller (född 1961) är författare och bor i Berlin. Han debuterade år 2000 med romanen ”Hampels Fluchten” i vilken han tematiserade återföreningen av Tyskland. Boken blev mycket omdiskuterad då den publicerades. 2003 kom ”Durst”, en roman baserad på ett verkligt kriminalfall. För sin tredje roman, ”Nachricht an alle” emottog Kumpfmüller det ansedda Alfred Döblin-priset. Hans senaste roman, ”Die Herrlichkeit des Lebens”, har genomgående fått strålande recensioner. Tyska Kafkasällskapet prisade bland annat ”den levande gestaltningen” av huvudpersonen Franz Kafka. Franz Kafka lär känna den femton år yngre Dora Diamant på badorten Müritz sommaren 1923. De blir ett par och flyttar ihop i Berlin. Kafkas hälsotillstånd tvingar honom dock till sanatorievistelser utanför Prag och slutligen i utkanten av Wien. Dora Diamant tar hand om Kafka och finns vid hans sida då han avlider 1924. Dora Diamant föddes i en ortodox judisk familj i närheten av Lodz den 4 mars 1898. Hon var övertygad sionist. Efter Kafkas död arbetade hon som skådespelerska i Berlin. 1936 flyttade hon till Sovjetunionen. I början av andra världskriget emigrerade hon till England, där hon levde fram till sin död 1952. Att många av Kafkas texter först publicerades efter hans död är välkänt. Följande texter är bland de viktigare av dem han själv publicerade under sin livstid: ”Domen” (Das Urteil) 1913, ”Förvandlingen” (Die Verwandlung) 1915,”I straffkolonin” (In der Strafkolonie) 1919, ”En svältkonstnär” (Ein Hungerkünstler) 1924. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19466, "headline": "Bukowskis ställer ut ovanlig Strindbergskonst", "summary": "August Strindberg-verk som aldrig tidigare visats offentligt ställs ut på Bukowskis i Stockholm. Auktionsfirmans utställning visar uteslutande konst ur privata samlingar.", "article": "Auktionsfirman Bukowskis bidrar till Strindbergsåret 2012 genom att under några dagar i maj visa drygt 20 betydande konstverk signerade författaren August Strindberg. Flera av dem har aldrig eller ytterst sällan visats offentligt. Publiken får till exempel tillfälle att se ”Den ensamma giftsvampen”, som inköptes våren 1990 på Bukowskis och därefter inte visats offentligt. – Det här blir ett gyllene tillfälle att under en begränsad tid få se verk man inte tidigare haft möjlighet att komma i närheten av, säger Pedro Westerdahl, intendent på Bukowskis. Hela utställningen baseras på verk inlånade från privata samlare, både svenska och utländska. Ungefär hälften av verken kommer från en enskild, internationell storsamlare. Bukowskisutställningen samlar alltså verk i privat ägo, något som inte sker ofta. – Vår utställning kan betraktas som ganska stor om man betänker att det totala antalet Strindbergverk räknas till cirka 120 och att en mycket stor andel finns i museal ägo. När Nationalmuseum 2001 och Tate Modern 2005 hade sina stora Strindbergsutställningar var det just oftare sedda museiverk som huvudsakligen visades. Som curator har Anders Wahlgren anlitats. Han är dessutom konsthistoriker, filmregissör och författare. Hans utifrånperspektiv är en tillgång som Bukowskis vill ta vara på. Wahlgren ansvarade för utställningarna ”Den stora färgskrällen” (2008) och Otto G Carlsund på Liljevalchs konsthall (2007) i Stockholm. Han har också bland annat gjort den mycket uppskattade filmen ”Sigrid & Isaac” om konstnärerna Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén. Bukowskis har hanterat många Strindbergstavlor genom åren. Ända sedan 1900-talets början har auktionsfirman förmedlat Strindbergs bildkonst. Utställningar är en relativt ny verksamhet för Bukowskis vid sidan av huvudnäringen att auktionera ut konst och antikviteter. Senast ingick firman ett hårt kritiserat samarbete med offentligt finansierade Tensta konsthall. Men utställningarna har kommit för att stanna. – Vi tycker det är synd att sitta på så bra lokaler som vi har och bara nyttja dem för begränsade tillfällen som våra auktioner, säger Pedro Westerdahl. Strindberg som konstnär Författaren August Strindberg (1849–1912) ägnade sig åt måleri i perioder av sitt liv och antalet verk är synnerligen begränsat. Som konstnär har Strindberg ansetts högintressant och betydelsefull tack vare sin hyperkänslighet att uppfatta tidens radikala estetik. Motivet ”Alplandskap 1” såldes 2007 för rekordpriset 29,4 miljoner kronor på auktionshuset Sotheby’s i London. Några av de konstverk som ställs ut är ”Ruin”, 1894, ”Dalarö” (1892), ”Vågen V” (1901), ”Fackelblomster” (1892), ”Översvämning vid Donau” (1894), ”Den ensamma giftsvampen” (1893), ”Fyrtornet” (1900/1901), ”Blomman på heden” (1901/1902), ”Barnets första vagga” (1901), ”Blommande äppelträd” (1903), ”Inferno” (1901). Utställningen äger rum på Bukowskis i Stockholm den 3–6 maj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19469, "headline": "Chatt om sociala medier", "summary": "Facebook får användarna att må psykiskt dåligt, visar en ny rapport. Hur är din relation till sociala medier? Har livet på nätet tagit över? Hur gör man för att bryta ett beroende? Jonas Mosskin, psykolog vid St Lukas psykoterapimottagning i Stockholm och expert på sociala medier chattade med DN.se:s läsare.", "article": "moderator: Nu startar chatten med Jonas Mosskin, psykolog vid St Lukas psykoterapimottagning i Stockholm och expert på sociala medier. Välkommen med dina frågor kring sociala medier! En människa på nätet: Är det inte så att man ofta ser problem där de inte finns? Jag använder sociala medier för att kommunicera med människor som jag inte har möjlighet att träffa ofta, eftersom de bor på andra orter, t o m i andra länder: släktingar, gamla kursare och kollegor, och även personer i utlandet som jag aldrig hade lärt känna om inte sociala medier hade funnits. Det är verkliga, levande människor, och jag ser inget osunt i att umgås med dem via nätet. Jonas Mosskin: Jag tror generellt att det finns en tendens att antingen förkasta eller hylla sociala medier. För många användare är det ett positivt sätt att hålla kontakten med andra. För vissa kan det nog som studien visar vara förenat med krav, olust och att man känner sigf otillräcklig och misslyckad. Lars: Jag undrar lite över vad det för rapport som det handlar om? Jonas Mosskin: Hej Lars, Det är en forskningsrapport och ett projekt från några forskare i Göteborg. Syftet är att kartlägga svenskars vanor på Facebook. I sitt slag är det den första svenska studien i sitt slag. Det finns många undersökningar om sociala medier och Facebook men de har ofta beställts av privata företag. Så studien är viktig på så sätt. Sara: Finns det människor som är beroende av sociala medier? Är det något som människor lider av? Hur bryter man detta beroende? Jonas Mosskin: Hej Sara, Ja, det finns människor som är beroende av sociala medier, men de är ganska få. Man kan bli beroende av nästan allt, så även av sociala medier. En större grupp svenskar känner nog ett tvång och ett sug att logga in och kolla vad vänner och bekanta gör. Lite som att läsa tidningen eller titta på nyheterna. Då blir sociala medier ett slags \"personliga sociala nyheter\". Att bryta beroende av nätet och sociala medier är ganska outforskat men kort kan man säga att det liknar hur man bryter andra typer av beroende och missbruk. Karin: När kan man säga att något har gått över från intresse till ett beroende? Jonas Mosskin: Hej Karin! När man själv upplever att man inte har kontroll över varför, när och hur man gör något skulle jag säga att det är ett beroende. När intresset konkurrerar med andra delar av livet som familj, jobb och vänner kan intresset övergå till ett osunt beroende. Susanne: Livet, att Leva finns/kan bara p8 ett \"ställe/sätt\". -Här & Nu! T.o.m. en tanke är en tanke om livet och tar oss bort fr8n att uppleva ögonblicket som det är. Steg för steg har tekniken lett oss bort fr8n Här & Nu. Hur l8ngt till kan man g8 innan vi helt h8llet har förlorat greppet p8 livet och oss själva? Jonas Mosskin: Hej Susanne! Jag tror att livet kan levas på olika sätt. Nätet och sociala medier är bitvis lika verkligt som något annat. Tekniken kan både fjärma och närma oss människor. Vad vi gör med tekniken och hur vi förhåller oss till den är det väsentliga. Vissa förlorar sig själva på nätet, men många hittar en bra balans även för det. Åsa S.: Gör man inte detta till nåt större än vad det är? Inte kallar man väl folk som kollar på TV, lyssnar på radio, läser tidningar, talar i telefon i 75 min/dag för TV-, radio- telefon- eller DN-beroende? Jag skulle känna mig illa till mods om jag inte fick läsa några böcker under en vecka. Ska jag söka hjälp för mitt grava litteraturberoende då? Eller om jag inte tilläts duscha, är jag duschberoende då? Folk har vanor, och gillar inte att de bryts, det betyder inte att det är ett beroende. Jonas Mosskin: Hej Åsa S! Jag delar din känsla över att media ofta förstorar upp de problematiska och negativa sidorna med internet och sociala medier. Beroende i en psykologisk mening är det först när det inkräktar på människor liv på ett sätt som bryter ner oss och gör oss olyckliga. De flesta är inte beroende av sociala medier. Men som studien visar är det några som mår dåligt av det. Främst unga, arbetslösa lågutbildade kvinnor om vi ska tro studien. Frågan är vad de mår dåligt av egentligen? Det ger inte studien något svar på. Troligen en kombination av lite allt möjligt. Tigern: Tydligen så verkar mer och mer må dåligt utav Facebook och vissa börjar till och med att bojkotta ansiktsboken. Tror du att det kommer bli så med Twitter? Jonas Mosskin: Det som många upplever som stressande med Facebook är att man får möjlighet att jämföra sitt liv med andra. En slags statusstress att vara lyckad, perfekt, snygg och ha ett bra jobb. Den psykologiska drivkraften att jämföra oss med vår omgivning har vi människor redan, men sociala medier ger oss ytterligare en kanal att få utlopp för det. Twitter är som kommunikationsform lite annorlunda uppbyggt och därför tror jag inte att Facebook och Twitter är helt jämförbara. Twitter är mer offentligt och öppet än Facebook som tenderar att vara mer privat eller halvoffentligt som forum. Alexander: Sociala medier som Facebook är väldigt breda fenomen, tror du att det är några särskilda delar av konceptet som generellt får folk att må dåligt respektive kan ha en positiv inverkan? Jonas Mosskin: Positivt är möjligheten att snabbt kommunicera med vänner, bekanta och lösa kontakter som vi annars inte skulle ringa eller hålla kontakten med. Att följa en bekant på Facebook kan göra det lättare att ha något att prata om när man väl träffas. Det som är negativt i första hand tror jag är att vi får en möjlighet att jämföra oss med andra. Många studier visar att vi främst delar med sig av positiva, glada och glättiga nyheter om oss själva och andra. Det blir en slags tillrättalagd verklighet som vi gememsamt skapar med våra bekanta. Denna glättiga yta är inte alltid \"sann\" eller vår verklighet. Lite som att titta på reklam och livsstilsmagasinens version av människor liv. Daniel: Efter att bara ha skummat igenom artikeln lite snabbt dök ändå en fråga upp. Är det inte rimligt att anta att de som mår dåligt \"av\" de sociala medierna är människor som även skulle ha mått dåligt utan dem? Jag tycker mig se en tendens i samhället att ta enskilda saker ur sitt perspektiv alldeles för lätt, och att dessa lösryckta teorier lätt blir missvisande när de blir tagna ur det stora sammanhanget? En mördare som man i efterhand kan påvisa spelar våldsamma spel kanske hade mördat ändå osv.. Jonas Mosskin: Hej Daniel! Jag tror som du att det kan bli lösryckt från sitt sammanhang. De som svarar i enkäten att de mår psykisk däligt av sociala medier är oftare unga, kvinnor och saknar jobb t.ex. Svårt att veta vad som är hönan och ägget då. Det är svårt att veta vad som egentligen orsakar vad. Julle: Har du tips eller strategier på hur man kan förhålla sig till Facebook på ett mer balanserat sätt? Upplever att Facebook inkräktar på både skola och jobb då jag ständigt har ett sug efter att titta om det kommit några nya notiser och liknande. Facebook tar helt enkelt för mycket tid från mig! Jonas Mosskin: Hej Julle! Ett sätt kan vara att bara använda sociala medier på bestämda tider. Använder du sociala medier i mobilen så kan ett sätt vara att stänga av möjligheten att få notiser hela tiden. N: Är det ett problem att många skolor där eleverna har tillgång till egna datorer inte blockerar facebook? Kan det förvärra, eller hjälpa till att skapa ett beroende? Jonas Mosskin: Hej N! Jag tror generellt att det är en dålig lösning att förbjuda surfande och användade av sociala medier såväl för elever som anställda på arbetsplatser. Det är bra att kunna kommunicera. Men det kan vara en idé att lärare, personal och arbetsgivare hittar bra sätt att styra och uppfostra användandet av internet och sociala medier. Fraser: Finns det risk för att vi tar våra sociala relationer för lätt, just på grund av facebook? Känner själv att Facebook ger en slags overklig bild av just verkligheten, att vänskap i sig blir mindre viktigt i det verkliga livet, just för att man hela tiden vet vad alla dessa gör på facebook. Jonas Mosskin: Hej Fraser! Jag tror att det finns en risk att sammanblanda sociala relationer med sociala relationer på t.ex. Facebook. Det är viktigt att ha nära relationer även IRL. Sociala medier kan inte ersätta det. Så fortsätt träffa dina vänner. Psykologisk forskning visar att vänner och sociala relationer är en viktig faktor för att må bra och vara nöjd i livet. Anna: Hej, hur hjälper du folk att komma ur detta beroende? Ser du om familjer påverkas av detta beroende? Jonas Mosskin: Hej Anna! Jag träffar inte så många som beskriver sociala medier som ett beroende och ett problem. De flesta som jag träffar på St Lukas vill ha hjälp att komma vidare i livet, med nära relationer. Stora frågor som vad ska jag jobba med och vem ska jag leva och älska med är ett större problem än sociala medier. Student: Undrar när denna rapport kommer komma ut, eller vart den går att hitta? Sitter just och försöker knåpa ihop en uppsatsdé om ämnet.. Jonas Mosskin: Rapporten ingår i ett större psykologiskt forskningsprojekt på Handelshögskolan i Göteborg. Du hittar mer information på deras hemsida om rapporten, forskningen och framtida projekt. jimmy: jag tog bort facebook. tyckte det var enda lösningen på problemet att jag bara satt och grät av att kolla på mina kompisars festbilder från alla fester jag ej var bjuden på, och även om jag hade varit bjuden hade jag inte orkat gå pga oklar kronisk utmattning! men det blev lite tveeggat för nu blir jag ju verkligen aldrig bjuden på nån fest, plus känns lite löjligt att må bättre av ignorance is bliss. eller? Jonas Mosskin: Ja sociala medier är tveeggat. Är man med så kan man ta del av allt som händer i ens personliga nätverk. å andra sidan kan man uppleva tidsbrist eller otillräcklighet inför alla möjligheter. Ibland är det bättre att inte veta om alla möjliga alternativ. Men vi vill som individer gärna vara med och göra det som andra gör, varför det kan innebära en känsla av utanförskap om man inte deltar på sociala medier. Mikael: Facebook är en tidstjuv av rang. Tror du folk skulle ha mer fritid utan facebook? Jonas Mosskin: Hej Mikael! Jag tror generellt att surfande och användade av sociala medier tränger undan annan lättsam konsumtion. Bland unga människor har t.ex. tv-tittandet sjunkit på bekostnad av datoranvändade. Så jag tror att sociala medier konkurrerar mer med tv, tidningar, data-spel och andra tidsfördriv. Sofie: Hej! Jag har lämnat Facebook och det kändes som att fa tillbaka mitt liv. Mitt verkliga liv. Inte längre ha ett verkligt liv och ett parallellt drömliv. Ingen är tillräckligt ärlig pa Facebook för att det ska vara tillfredsställande i längden. Att jaga likes blir ocksa sa smaningom ganska förutsägbart, och man tappar tron pa det sociala livet när formuleringarna blir precis lika strategiska som en insändare till Expressen Fredag pa 90-talet da man kunde vinna en skiva. Jonas Mosskin: Hej Sofie! Skönt att du fick tillbaka ditt liv:) Facebook som socialt nätverk och system har varit skickliga på att stimulera oss till att använda systemet. Genom statusuppdateringar, bilder och kommentarer och \"gillande\" så bidrar vi alla till att aktiviteten på Facebook ökar. Det är en medveten strategi från Facebook och andra sociala forum att stimulera till användning för då ökar behovet och värdet av tjänsten. Så man ska som användare inte vara naiv tror jag. Men ibland är sociala medier också fantastiskt, ungefär som en bal på slottet! Mikael: Vi har aldrig tråkigt längre, det finns alltid stimulans. Surftelefonen med social media, en digital venkateter för skvaller? Hur ska vi lära oss att inte vara styrda av begär, kanske på något sätt börja uppvärdera tystnad och inte vara så rastlösa? Speciellt när hela teknologin jobbar för att göra oss till Pavlovhundar. Jonas Mosskin: Bra fråga. I grunden är det bra att lära sig att stå ut med att ha tråkigt och umgås med sig själv. Jag tror att dagens generationer har svårare att tolerera långtråkighet och kräver stimulans hela tiden. Det är bra i vissa fall, men dåligt i vissa fall. Vi behöver pauser och andrum där vi kan varva ner och ta det lugnt för att kunna återhämta oss. Annars mår vi inte psykiskt bra på sikt. Så jag håller med dig, tystnad borde uppgraderas! Ano: Finns det något som visar på att människor med sociala medier(facebook) finner det svårare att bryta upp med något som påverkar deras person negativt? (Beteende, Umgängeskrets). Jonas Mosskin: Hej Ano! Nej det finns ingen sådan psykologisk studie som jag känner till. SL: Jag har tagit bort facebook från min mobil nu och känner att det hjälper mig att kunna leva i nuet. Och jag rekommenderar andra att göra det också. Så kan man avsätta en tid på dygnet som man ägnar sig åt facebook i ca en halvtimma istället för att hålla sig konstant uppdaterad. Det har fungerat bra för mig och hoppas att det kanske hjälper andra :) Jonas Mosskin: Hej SL! Det låter som att du hittat ett bra sätt för dig. Mona: Upplevde just i helgen att jag inte ville att mina vänner skulle skriva om mitt besök på Facebook för jag hade inte sagt till alla vänner att jag var i stan.... Det börjar kännas lite obehagligt att alla hela tiden skall veta var man är.... Detta kan väl bli sociala mediers egen död tror jag... Vi kommer att längta efter att få bara vara igen. Jonas Mosskin: Hej Mona! Ja risken att bli kartlagd är nog inte främst från Storebror utanfrån alla våra medmänniskor. moderator: Då var det dags att avsluta chatten. Tack för det stora intresset. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19471, "headline": "Jonas Thente: Taxichauffören är en arvtagare till stenålderns tystlåtna stigfinnare", "summary": "Jag har saknat de kulturella aspekterna i de senaste dagarnas diskussion om taxiförarnas adresskunskap. Och inte bara de kulturella: droskföraren är en väsentlig del av samhällskittet.", "article": "Jag äger ingen bil. Vad jag förlorar i manlighet och vittra samtalsämnen vinner jag i tid och reda pengar. Fast jag åker taxi för uppåt tusenlappen i månaden. Så jag har med intresse följt de senaste dagarnas geografidebatt. Det handlar alltså om att somliga anser att det borde ingå i en taxiförares yrke att kunna vägen. Somliga andra tycker att adresskunskap inte behöver ingå i utbildningen, eftersom det ju finns gps numera. Personligen saknar jag de kulturella aspekterna av den här diskussionen. Och inte bara kulturella förresten: droskföraren är en väsentlig del av samhällskittet. När allting annat fallerar och ingenting längre känns särskilt tryggt – till exempel efter en blöt fest i obygden, säg Täby – skall man kunna lämna sin kropp och själ i tryggt förvar hos en färjkarl i skinnpaj som kör en hem utan diskussioner och förebråelser. I realiteten har jag två gånger blivit utskälld av förbeställda taxichaufförer för att min adress tydligen ligger i gps-skugga. Upprörda har de pekat på sin lilla skärm och skrikit att det är mitt fel att jag tvingats stå i tjugo minuters snöslask vid en knutpunkt förtvivlat hojtande och viftande åt bilsilhuetten som krypkört genom samtliga gator i stadsdelen utom min. Taxichauffören, i min kantstött idealiserade värld, är en arvtagare i rakt nedstigande led till stenålderns tystlåtna stigfinnare: han som på ett nästan magiskt vis leder stammen ur faran och i säkerhet. Han är den diskrete yrkesman som i alla tider kört helgon och syndare hem utan att döma. Det moderna London ger jag inte mycket för, men där finns i alla fall The knowledge. Kunskapen. Det är alltså den närapå esoteriska kunskap som krävs av Londons legitimerade taxichaufförer för att legalt få lov att gå under beteckningen taxichaufför. The knowledge handlar inte bara om att kunna alla adresser, utan också om att känna till trafikflödet under olika tider på dygnet, genvägar, vägarbeten, olycksplatser. Att åka med en hängiven utövare av The knowledge är att delta i ett motoriserat parkourrace som hittar vägar där de egentligen inte existerar. Och triumfen när allting bara smäckar och taxin stannar med ett ryck. Yrkesmannens trötta och triumfatoriska leende – som en hjärnkirurg efter en lyckad maratonoperation. – ’Ere we are then, sixpounds fifty. När alla andra yrken har satsat förtroendekapitalet på modernitetsbörsen och förlorat så hade man ändå hoppats på att taxichauffören skulle vara sist att falla. Yrkesbeskrivningen känns ju så gedigen: ta kunden från A till B utan tjafs. Min mormor kompromissade med moderniteten mot slutet av sitt liv och övergick från att beställa en ”droska” till en ”droskbil”. Hennes trosvissa ”vi ringer en droskbil” förmedlade alltid känslan att allting på resan skulle ordna sig, som om hon hade åkallat en av ärkeänglarna. Det stolta tornet stod tryggt så sent som 1979, när Ulf Lundell släppte en av sina bästa epistlar, låten ”Taxi”. Här sjunger han om all tänkbar jävlighet i livet och adresserar sin förtvivlan och ångest till den mest erfarna och tålmodiga biktfader man kan tänka sig, den tysta taxichauffören. Det var länge sedan jag hörde den, men om jag inte har helt fel så slutar låten med den samtidigt uppgivna, trotsiga och tillitsfulla beställningen: ”Kör, kör vart fan du vill”. Hade det varit i dag så hade chauffören irriterat börjat famla med gps:en. Efter en blöt fest i obygden, säg Täby, ska man kunna lämna sin kropp och själ i tryggt förvar hos en färjkarl i skinnpaj som kör en hem utan diskussioner och förebråelser. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19494, "headline": "Upphovsrättsdebattören: Telebolagen borde stoppa fildelningen", "summary": "Telebolag och andra mellanhänder borde använda sina tekniska möjligheter mer för att skydda upphovsrätten på nätet. Det anser Per Strömbäck på Netopia som välkomnar EU-kommissionens senaste intitiativ mot illegal fildelning.", "article": "EU-kommissionen vill skärpa Ipred-lagen och ge internetoperatörerna en tydligare roll i kampen mot illegal fildelning (läs mer här). Det välkomnas av Per Strömbäck, redaktör för debattforumet Netopia som stöds av bland andra skivbolag och dataspelsbranschen. – Operatörernas ansvar är den stora återstående frågan när det gäller olovligt innehåll på nätet. Den gamla lagstiftningens syn på ansvarsfrihet för mellanhänderna är inte tillräckligt balanserad, säger Per Strömbäck till DN.se. Enligt Strömbäck sitter mellanhänder som internetoperatörer och serverägare på det enda verkningsfulla medlet mot olovlig spridning, nämligen nätverkstekniken. – Mellanhänderna kan styra, spärra och prioritera datatrafik och det gör de redan i dag för att skydda sina egna affärsintressen. Det skulle vara mer rättssäkert om vi fick ett gemensamt regelverk för detta. Strömbäck vill dock inte gå så långt som att ge operatörerna uppgiften att övervaka trafiken. Det bör enligt honom fortfarande vara rättighetsinnehavarna som påpekar när det skett intrång i upphovsrätten. Men därefter skulle operatörerna kunna vara mycket mer samarbetsvilliga än i dag, anser Strömbäck. Han menar att de tekniska örutsättningarna finns att med finmaskiga filter stoppa olagligt innehåll. EU-kommissionens översyn av Ipred belyser enligt Per Strömbäck att Sverige är i otakt med övriga Europa. – För oss är Ipred-lagen fortfarande ny, andra länder har haft den i flera år och är redo att utvärdera. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19508, "headline": "Abdellah Taïa: ”Ett arabiskt vemod”", "summary": "Självbiografiskt om homosexualitet i Marocko. Vemod med transparens och passion. Abdellah Taïas enda ämne är han själv men han lyckas vända självbespeglingen till något allmängiltigt. Jan Arnald har läst den explosive, ”nye hippe marockanske gayförfattarens” första bok på svenska.", "article": "I en intervju från 2009 säger Abdellah Taïa att han i det nya hemlandet Frankrike som genom ett trollslag gick från att vara ”den nye hippe marockanske författaren” till att bli ”den nye hippe marockanske gayförfattaren”. Det skedde när han 2007 kom ut ur garderoben i den marockanska utgåvan av tidningen Tel Quel. Han blev då landets allra första öppet homosexuella författare. Det låter inte särskilt drastiskt i västerländska öron, men det räcker med att läsa några sidor i valfritt verk av Taïa för att åtminstone ana dimensionerna av hans avslöjande. Som väl för övrigt knappast var ett avslöjande, med tanke på vilken framträdande roll homosexualiteten ända sedan debuten 2004 har spelat i hans böcker. Böcker som är romaner och ändå inte. Taïas enda ämne är han själv. Allt han skriver är renodlat självbiografiskt, men genom sin rätt speciella litterära metod lyckas han vända denna monomana självbespegling till något allmängiltigt. Hans självbild är imponerande fri från fåfänga och koketteri. Genom att hämningslöst lämna ut sig själv försöker han skriva fram en ”primal människa” som föregår alla kategoriseringar. Och som regel lyckas han alldeles utmärkt. När vi nu för första gången möter Abdellah Taïa i svensk språkdräkt är det alltså inte det obestridliga bögtemat som gör störst intryck, utan två andra fenomen: transparens och passion. Översättarna Håkan Lindquist och Davy Prieur har lyckats förse den lilla boken ”Ett arabiskt vemod” med en utsökt svensk variant av nämnda arabiska vemod. Det är annars ett vemod som har väldigt lite med det beryktade svenska vemodet att göra, ödslighetens vemod. Det handlar om en mycket mer drastisk form av melankoli, färgstark, luktande, frätande, köttslig. En smärta som hela tiden befinner sig i dödshotets omedelbara närhet. I vår del av världen har diskussionen om transparens nått vägs ände sedan debatterna om Carina Rydberg, Maja Lundgren, Karl Ove Knausgård. Det är inte ens längre särskilt kontroversiellt att hänsynslöst lämna ut sig själv och sina nära. Lever man nära en författare får man räkna med att hamna i ett verk utan att kunna försvara sig. Abdellah Taïa gör egentligen precis samma sak, och ändå blir resultatet så annorlunda. Genom att aldrig för en sekund vika från sig själv och sina känslor lyckas han teckna både bilden av ett uråldrigt patriarkaliskt samhälle i radikal förvandling och bilden av den ”primala människan” som i grunden passionerad. Det jag som genom högdramatiska livserfarenheter ständigt låter sig muteras kommer från den absoluta botten i den fattiga staden Salé i Marocko. Han växer upp i en minimal lägenhet befolkad av ett tiotal familjemedlemmar som ständigt klättrar på varandra. Det är en ytterst kroppslig uppväxt – kroppar överallt, inbegripna i alla de övningar som kroppar är förmögna till – och om man i det sammanhanget dessutom finner sig åtrå det egna könet blir kroppen otroligt central i livet. Den unge Abdellah drabbas i början av boken – efter de imponerande glödheta inledningssidorna – av en horribel gruppvåldtäkt. I egenskap av ”den feminina pojken” fasas han ut ur gemenskapen och tvingas bli en ensling. Han måste till varje pris undvika de grupperingar som vet vad han är och kan avslöja hans sanna jag i ett samhälle där homosexualitet innebär daglig livsfara. Abdellah Taïa har tillägnat sig franskan i vuxen ålder, och det har blivit ett korthugget, explosivt, otroligt intensivt språk som in i minsta kapillär lyckas återge den passion som fick honom att resa sig ur de mest hopplösa av omständigheter och bli en hyllad franskspråkig författare i Paris. Och dessutom lyckas han övertyga till och med oss avskärmade västerlänningar att det är en grundkraft också i våra liv. ”Ett arabiskt vemod” är framför allt en gränslöst passionerad bok. Varje livsförvandling är ett resultat av en passion som växer över sina bräddar och inte längre ryms i det gamla livet. I andra böcker har Taïa beskrivit andra delar av sitt liv. I ”Ett arabiskt vemod” är det tre, möjligen fyra avgränsade livsfaser som synliggörs, alla lika talande för hans situation som ständigt kategoriserad, ständigt bedömd som någonting annat än han egentligen känner sig som. Det är livet underifrån, livet som en serie av befrielseprocesser. Boken är en frihetsskrift, tecknad med mörka skuggor, som om friheten i grund och botten är en utopi som vi aldrig förmår nå fram till. Men om vi återvänder till vår ständigt bortträngda passion kan vi komma rätt långt på vägen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19511, "headline": "Fransk stumfilm blev Oscarsgalans stora vinnare", "summary": "Favorittippade franska stumfilmen ”The Artist” blev Oscarsgalan stora vinnare med fem statyetter. Filmen tog hem pris för bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll genom skådespelaren Jean Dujardin. Även Martin Scorseses ”Hugo” vann fem priser.", "article": "”The Artist”, en svartvit franskproducerad stumfilm, tog som väntat hem de tyngsta priserna på Oscarsgalan under natten till måndagen. Filmen, som handlar om en stumfilmsstjärna som dalar i takt med talfilmens intåg, vann de tunga priserna för bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll och dessutom för bästa kostym och bästa filmmusik. – Jag är världens lyckligaste regissör just nu. Tack för det, sade Michel Hazanavicius, regissören till \"The Artist\", i sitt tacktal. Skådespelaren Jean Dujardin fick pris för bästa manliga huvudroll för ”The Artist” och Meryl Streep fick sin tredje Oscar för huvudrollen som Margaret Thatcher i ”Järnladyn”. – Ni är förmodligen trötta på att se mig här, sade Streep, som har nominerats hela 17 gånger. Martin Scorseses ”Hugo Cabret” tog också hem fem Oscars, men främst i tekniska kategorier. Svenske Max von Sydow var nominerad i klassen bästa manliga biroll i ”Extremt högt och otroligt nära”, men priset gick i stället till Christopher Plummer för filmen ”Beginners”. 82-årige Plummer, känd bland annat för sin roll i musikalfilmen \"Sound of Music\", blev därmed den äldste pristagaren i Oscarsgalans 84-åriga historia. – Du är bara två år äldre än jag, älskling. Var har du varit hela mitt liv?, sade Plummer och tittade på statyetten. Även svenske ljudteknikern Bo Persson gick miste om den Oscar han var nominerad för i kategorin bästa ljudmix för ”The girl with the dragon tattoo”. Priset gick till ”Hugo Cabret”. Priset för bästa kvinnliga biroll gick till favorittippade Octavia Spencer i ”Niceville” och priset för bästa utländska film gick till iranska ”Nader och Simin – en separation.” – Med stolthet tillägnar jag det här priset till mitt lands folk, till de människor som respekterar alla kulturer och civilisationer och som föraktar fientlighet och förbittring, sade iranska regisörren Ashgar Farhadi. Norge hade en chans till sin första ”helnorska” Oscar vid nattens gala. Regissören Hallvar Witzös film ”Tuba Atlantic” var nominerad i klassen bästa kortfilm, men gick miste om priset. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19516, "headline": "”Han blev som en reservpappa för mig”", "summary": "Erland Josephson somnade in på lördagen. Jan Malmsjö spelade mot Josephson i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. ”Han blev som en reservpappa för mig”, säger Malmsjö till DN.se.", "article": "Skådespelaren och sångaren Jan Malmsjö sörjer sin vän och kollega: – För oss som lever är det en stor sorg, men för honom... han har kommit till ett bättre ställe, säger Jan Malmsjö till DN.se. Jan Malmsjö och Erland Josephsons vägar korsades första gången på Göteborgs stadsteater 1954. – Trots att han bara var tio år äldre än mig blev han som en reservpappa för mig. Han hade en mognad som var alldeles enorm. Det präglade hans sätt att vara skådespelare, teaterchef och författare, säger Jan Malmsjö. De två spelade mot varandra i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander – Jan Malmsjö som biskop Edvard Vergérus och Erland Josephson som juden Isak Jacobi. – Jag slängde honom i golvet i en av filmens scener, minns Jan Malmsjö. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19526, "headline": "Svensk fotograf ställer ut hos Bill Clinton", "summary": "Bill Clinton gillar den svenske fotografen Jacob Felländer. Nu visas Felländers bilder från Sydafrika i en ny utställning på Bill Clinton Foundation i New York.", "article": "Det är ett unikt samarbete mellan Bill Clinton Foundation och Nelson Mandela Foundation som gjorde att Jacob Felländers bilder blivit aktuella. Bill Clinton hade sett bilderna på Unicef och blivit så imponerad av dem att han vill ha dem till sin nya satsning på hjälp till Sydafrika. Har du haft någon personlig kontakt med Bill Clinton. –  Det var först i går kväll som jag träffade honom personligen. Det var på invigningsmiddagen här i New York då bilderna presenterades. Tråkigt nog var inte Nelson Mandela med eftersom han inte orkade med den långa flygresan hit. Men hela Mandelas team var med. Bland de tjugotalet personer som kom från Sydafrika fanns några av hans tidigare medfångar från Robben Island. Du har ju nyligen ställt ut dina bilder på Fotografiska museet i Stockholm, när kommer nästa projekt att visas? – Jag håller på med en ny utställning som blir mer gränsöverskridande eller mixad än tidigare. Vid sidan om min fotokonst så arbetar jag också med kolteckningar. Man skulle kunna kalla det drömtydningsskisser i storformat. Bilderna är tagna på olika håll i världen. Kolteckningarna och målningarna har jag arbetat fram i min ateljé i Hammarby sjöstad i Stockholm. Och på samma sätt som min senaste utställning på Fotografiska musset i Stockholm blir det meterstora bilder. Hur ser din fototeknik ut? – Jag arbetar bara med så gamla, enkla och dåliga kameror som möjligt för att lyckas med mina bilder. Just nu har jag en riktigt dålig Yashica och en gammal Rolliflex-kopia som både läcker in ljus och ger oskarpa bilder. Jag brukar hjälpa till lite med att få kamerorna dåliga genom att borra hål i dem så att det läcker in ännu mera ljus. Många av mina bilder är dessutom dubbelexponerade i kameran där jag även matar fram filmen några millimeter mellan tagningarna. Jag arbetar bara med analog teknik och traditionell film. Ibland rispar och hoppar jag på negativen för att få fram repor och skador som jag kan använda mig av i den skapande processen. Allt efterarbete sker i ett traditionellt mörkrum. Inga av hans bilder är photoshoppade i dator. – Det mesta sker med slumpen som en kreativ partner. Det händer saker i denna process som jag förstås inte har full kontroll över. Det är magiskt. Jacob Felländer är född i Stockholm 1974. Han är mest känd för sina abstrakta fotografier av skyskrapor och naturmotiv. Hittills har han gjort cirka 15 egna utställningar över hela världen och medverkan i ett tjugotal grupputställningar. Just nu planerar han fotoutställningar i Los Angeles, Peking och Stockholm. Inspirerad av: Christo, Walter Cotton, Robert Frank, Andree Gursky, och William Turner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19533, "headline": "EST släpper nytt album", "summary": "För tre år sedan kom EST-albumet \"Leucocyte\", det första sedan pianisten Esbjörn Svenssons bortgång 2008. I mars släpps ytterligare ett postumt album med bandet, skriver Sydsvenskan.", "article": "För tre år sedan kom EST-albumet \"Leucocyte\", det första sedan pianisten Esbjörn Svenssons bortgång 2008. I mars släpps ytterligare ett postumt album med bandet, skriver Sydsvenskan. Skivan med titeln \"301\" är inspelad vid samma tillfälle som \"Leucocyte\", det vill säga under den studiosession som bandet gjorde i studio 301 i Sydney under några lediga dagar 2007. Den nya plattan är dock mer fokuserad på Esbjörn Svenssons insats. – Den här gången var idén att Esbjörn skulle synas tydligt, vi ville ha mer fokus på honom nu. Och han spelar verkligen fantastiskt här, säger Åke Linton, EST:s ljudtekniker till tidningen. Esbjörn Svensson avled i en dykolycka 2008, 44 år gammal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19565, "headline": "Whitney Houstons begravning – privat och offentlig", "summary": "På lördagen äger begravningen för Whitney Houston rum. Aretha Franklin, Stevie Wonder och Kevin Costner hör till dem som kommer att framträda vid ceremonin.", "article": "Det är till baptistkyrkan New Hope i Newark, New Jersey, som familj och vänner kommer för att ta ett sista farväl av Whitney Houston som dog förra lördagen. Hela delstatens offentliga byggnader kommer att hissa flaggor på halv stång inför ceremonin. Det var just i New Hope som Whitney Houston sjöng som barn. Vid begravningen kommer i stället bland andra Aretha Franklin att sjunga liksom Stevie Wonder, R Kelly och Alicia Keys. Houstons motspelare i filmen ”Bodyguard”, Kevin Costner ska hålla ett tal vilket också Dionne Warwick, Patricia Houston och Tyler Perry ska göra. Hennes allra närmaste fick också möjligheten att säga adjö vid en bisättning på fredagen. Ceremonin kommer att ledas av pastor Marvin Winans som också vigde Whitney Houston och Bobby Brown 1992. Äktenskapet blev känt i spalterna för dess dramatik och 15 år senare slutade det med skilsmässa och bägge i missbruk. Brown kommer trots familjedispyter också att närvara vid begravningen tillsammans med parets gemensamma dotter Bobbi Kristina. Bland de övriga 1.500 gästerna finns bland andra Elton John, Beyoncé, Jay Z, Jesse Jackson, Dionne Warwick, Oprah Winfrey, David Bowie, Bill Cosby, Berry Gordy, Clive Davis, Denzel Washington och P Diddy. Allmänheten ombeds respektera den privata tillställningen och polis spärrar av sex kvarter runt kyrkan. I stället hänvisas intresserade till internet där hela arrangemanget kommer att sändas live, bland annat på DN.se. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19566, "headline": "”Jag är förvånad över debatten”", "summary": "Författaren Alain de Botton har just gett ut en bok om religion som retat både ateister och troende i England. ”Det som förvånar mig mest är hur personligt människor tar det”, säger han till Boklördag.", "article": "Han var beredd på att boken skulle reta upp en del, men inte att det skulle bli ett sånt hima liv. Författaren och vardagsfilosofen Alain de Bottons ”Religion for atheists – A non-believer’s guide to the uses of religion” har skapat debatt i Storbritannien. Hans teorier om att separera en del vackra och kloka idéer och tankar från religionen väcker ont blod i vissa läger. – Det är främst två grupper som har blivit upprörda. Dels katoliker, som har sagt: ”Hur kan du som inte är troende skriva om religion?”, och dels ateister som upplever min bok som ett svek och tycker att jag förstör allt det som Christopher Hitchens och Richard Dawkins har framhållit i sina böcker om ateism, säger Alain de Botton till Bok- lördag. Han är lite tagen av de starka reaktioner som boken fått. Recensionerna har annars över lag varit positiva. – Det som förvånar mig mest är hur personligt människor tar det. Min mening var inte att såra någon. Jag försöker alltid att visa respekt för andra. En som är förbannad är ateistikonen Richard Dawkins. Främst var det Alain de Bottons vision om att låta uppföra ett ateisttempel mitt i Londons bankkvarter som Dawkins reagerade på. Nyheten att ett sådant eventuellt skulle byggas gick som en löpeld över världen: – Jag har inte tänkt låta bygga något tempel för ateister. Vad i hela friden skulle det behövas för? frågar Alain de Botton retoriskt. – I min bok presenterar jag bara tankar och funderingar kring hur ett sekulariserat samhälle skulle kunna se ut. Tanken är att visa att ateister också kan behöva kontemplativa platser som ett motgift till den moderna egoismen. – Ta kristendomen – mycket av det som är bra med den har inget att göra med Jesu födelse. Kristendom handlar om teman som gemenskap, festligheter och förnyelse. Det är något vi alla kan ha glädje av. Tror du att religion kommer att försvinna helt från vår värld någon gång? – Nej, inte helt och hållet. Religioner har funnits i tusentals år, men en majoritet av befolkningen i Storbritannien är inte troende. Om jag har förstått det rätt är det likadant i Sverige, säger Alain de Botton som är övertygad om att det kommer att bli allt svårare att hålla fast vid skapelseberättelsen för dem som tror på den. – Vetenskapen och teknologin blir bara mer och mer avancerade. ”Religion for atheists” handlar framför allt om glipan som uppstår när ett samhälle sekulariseras. – Ritualer, konst, litteratur och övergångsriter är viktigt för oss, även om vi inte är religiösa. Visst, vi har museer, vetenskap, födelsedagsfester och annat, men det saknas ett gemensamt sammanhang. Det kan vi skapa genom att ta till vara de goda och kloka tankarna från religionen. Ateismen har Alain de Botton i blodet. Hans judiska föräldrar var inte heller troende. Pappan, född i Egypten, var en berömd stormrik konstsamlare och affärsman. Sonen beskriver sin far som ”militant ateist” och ”en något strängare version av Richard Dawkins”. Modern, som kommer från Schweiz, var något mer tolerant. I ”Religion for atheists” berättar Alain de Botton om när fadern får hans då 8-åriga syster att gråta när han ska försöka ta ur henne föreställningen att det finns en gud – efter det att hon hade sagt att det kanske ändå finns ”något slags gud långt ute i rymden”. Vad tror du att din pappa hade tyckt om din bok? – Han hade blivit chockerad och tyckt att den var alldeles för sentimental och mjuk. Har du själv aldrig saknat en tro? – Nej, det kan jag ärligt säga. Däremot hade jag ett slags icke-troende-kris i 20-årsåldern. Jag insåg att jag kunde ta till mig det jag tilltalas av hos religion, som att främja moral, inspirera till resor och konsten och arkitekturen. Det var befriande. Alain de Botton lägger ut texten om varför han kan uppskatta exempelvis Giottos fantastiska freskomåleri utan att tro på läran om Jungfru Marie bebådelse eller beundra buddismens emfas på medkänsla och samtidigt inte tro på ett liv efter detta. Sedan boken kom ut har han blivit kontaktad av katoliker som menar att han inte kan ta till sig skönheten i katolicismens konst och arkitektur eftersom han inte tillhör den katolska kyrkan. – En märklig sak är att många religiösa verkar mena att det inte går att separera tankar och idéer från själva religionen. Det är så fel! För en tid sedan följde Alain de Botton med en kristen vän till en gudstjänst. Han tyckte att det var en vacker och fin upplevelse och sa det till sin vän. – Då svarade han: ”Du som inte tror kan väl inte uppskatta det?” ”Jag är ledsen, men det gjorde jag”, svarade jag. ”Inte på djupet.”, sa min kompis, säger Alain de Botton. Vad drar du för slutsats av det? – Att det inte kan vara mer kriminellt att som ateist låna tankar och teorier från ett antal olika trosläror än att välja ut sina favoritböcker ur ett lands kanon. Alain de Botton, född 1969 i Zürich, Schweiz. Kom till England då han var 8 år och slog igenom med ”Kärlek – en betraktelse” som 23-åring. Den sålde i ca 2 miljoner exemplar. Aktuell med boken: ”Religion for atheists”, som ges ut på svenska av Brombergs förlag i höst. 1997 kom ”Låt Proust förändra ditt liv”. Med den skapade de Botton något av en ny genre; en blandning av hjälp till självhjälp och en introduktion till etik och självbekännelse. Och om hur klassiker kan gripa in i vårt liv. Andra böcker:”Filosofins tröst” (2000), ”Status stress” (2004), ”Lyckans arkitektur” (2006), ”Arbetets lust och leda” (2009). de Botton är också en av grundarna av ”The school of life”, en ”terapeutisk” bokhandel med tillhörande workshoppar om livets små och stora ämnen. Sedan starten 2008 har konceptet spridit sig till flera andra länder. Det är på väg till Sverige. Kuriosa: Hans farmor var Yolande Harmer, ”Israels Mata Hari”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19569, "headline": "Danny till Mattias: \"Jag älskar dig\"", "summary": "De skapade EMD och är bästa vänner. Nu kan de ställas mot varandra i Melodifestivalen. Först ut är Mattias Andréasson, men med sig har han Dannys lyckönskningar.", "article": "– Bara kör, säger vännen. Tillsammans med Mattias Andréasson och Erik Segerstedt i EMD kom Danny Saucedo trea i Melodifestivalen 2009. Förra året slutade han på plats nummer två, hacket efter Eric Saade. I år är han tillbaka, men inte ensam. I Leksand debuterar Mattias Andréasson som soloartist i tävlingen med r'n'b-låten \"Förlåt mig\". Om han tar sig vidare, och Danny lyckas i Malmö, kan vännerna ställas mot varandra i tävlingen. – Det är märkligt och tråkigt att tävla mot någon som man verkligen tycker om, men jag och Mattias tävlar inte om samma grej. Jag tävlar för att representera Sverige i Eurovision och Mattias tävlar för att visa vilken grym låtskrivare och producent han är, säger Danny när TT Spektra når honom på telefon. Vad tror du om Mattias chanser? Han skapade låten i min närhet och jag har älskat den från första stund. Jag sade till honom att jag tror att den kommer att gå långt. Jag tror absolut att den hamnar topp fem i tävlingen, men jag önskar att den slutar bland de tre bästa. Vad har du för hälsning till Mattias? – Kör på! Visa var skåpet ska stå. Du är bäst – jag älskar dig! De skapade EMD och är bästa vänner. Nu kan de ställas mot varandra i Melodifestivalen. Först ut är Mattias Andréasson, men med sig har han Dannys lyckönskningar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19571, "headline": "”Vi måste prata om Kevin”", "summary": "”Vi måste prata om Kevin”, Lynne Ramsays filmatisering av Lionel Shrivers bästsäljande roman, ekar av ohörda rop. Ett oförglömligt drama med blodröda toner om familjerelationerna bakom en fiktiv skolmassaker.", "article": "Öppningen är furiöst färgad blodröd, med halvnakna extatiska kroppar som vältrar sig, dyker, smörjer sig med den röda massan. Kameran fångar Eva, som lyfts upp av villiga händer i hänryckt frihet eller som ett frivilligt offer i en likprocession. Just när de släpper ner henne, strax innan det röda havet sluter sig kring henne blir berättelsen en annan. Den brittiska regissören Lynne Ramsay är en mästare på sådana starka öppningsscener, som färgar, förebådar och ger en nyckel till fortsättningen. En gråskimrande gardin som en liksvepning kring huvudpersonen James i debutfilmen ”Råttfångaren”, om en ung pojkes uppväxt under miserabla förhållanden i Glasgow. En pojkväns blodiga självmord vid foten av en blinkande julgran i ”Morvern Callar” – om en ung flickas identitetslöshet och handfallna flyktförsök ur ett hopplöst liv. Och nu i ”Vi måste prata om Kevin” efter Lionel Shrivers roman om familjerelationerna bakom en fiktiv skolmassaker. Att Lynne Ramsay ogillar socialrealismen förstår man redan av denna inledning. Egentligen tänks den utspela sig under den glatt bisarra tomatfestivalen i spanska Buñol, men bilderna ger den ett tidlöst symboliskt lyft som både helvetesskildring och dröm om förlossning. Hon berättar episodiskt, elliptiskt om denna Eva och hennes förhållande till sin förstfödde son Kevin. Den förs aldrig från A till Ö utan rör sig mellan olika tidsplan, med den blodröda färgen som accent. ”Vi måste prata om Kevin” ansluter sig till de tidigare tabubelagda men numera allt vanligare skildringarna av mödrar som av olika skäl inte förmår knyta an känslomässigt till sina barn. Det betyder att den är betydligt mer ett kvinnopsykologiskt drama än en film som ansluter sig till tidigare verk om skolmassakrer, som exempelvis Gus Van Sants mästerliga ”Elephant” eller estländaren Ilmar Raags utmärkta ”Klassen”. Bit fogas till bit i Evas djupa skuldkänslor över vad det blev av hennes son. Angelägenheten i att göra allting rätt och kontrollerat som mamma, från potträning till räkneövningar, minnet av det outhärdliga i ett ständigt skrikande spädbarn, den uppgivna friheten i sitt äventyrliga arbete. Och så pappan som kommer hem och är snäll på manligt maner, förlorad också han i drömmen om den perfekta kärnfamiljen i det stora perfekta huset. Ingen pratar om den allt trotsigare Kevin, som med tydligt oidipala undertoner och utan framgång provocerar sin mamma till det yttersta – i synnerhet i svartsjuka mot den omhuldade lillasystern. Framför allt pratar ingen med honom, man pratar inte alls om känslor i den slottslika villan. Här ekar av ohörda rop. Tilda Swinton gestaltar Eva både rörande och stum, inte minst när hon efter fullbordad tragedi vill undkomma omvärldens hårda dom – allt är mammas fel! – och trevande försöker restaurera någon form av liv. Men det märkliga med ”Vi måste prata om Kevin” är att filmen låter frågan ”varför” klinga ut obesvarad. Visserligen finns det gott om bilder när han som liten, tigande och stirrande inte ger något gensvar på mammas kontaktförsök, men utan att för den skull skildrar Kevin som från början ”ond”. Snarare kan man se dem som ett slags protest mot att kontakten endast är funktionell. Barn har en sällsam förmåga att avslöja om hjärtat är med. Det finns egentligen bara en enda scen av ömsesidig fysisk värme mellan mor och son: när hon läser högt ur Robin Hood som godnattsaga. Om ”Vi måste prata om Kevin”, liksom om Lynne Ramsays två tidigare filmer, kan man säga att även om filmen inte är större än summan av dess delar, är den oförglömlig för några av dem. Bortsett från att vi naturligtvis måste prata både om Kevin och om hans familj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19582, "headline": "Pasi Sahlberg: ”Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland?”", "summary": "I Finland har skolan varit förskonad från drastiska reformer och står fri från marknadens logik. Sven-Eric Liedman läser en bok om det framgångsrika finska skolsystemet – och skådar ljuset.", "article": "Skolan i Finland har länge förefallit mig obegriplig. Hur kan den vara så framgångsrik? Men nu har jag skådat ljuset. Jag har läst Pasi Sahlbergs lilla bok ”Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland?”. Den är en ögonöppnare för den okunnige. Den gör det klart varför utvecklingen i Sverige (och i USA, Storbritannien …) är så eländig på skolans område. Pasi Sahlberg har en bakgrund som lärare i matematik och naturvetenskap. Men han har också arbetat med annat, inte minst inom OECD. Han har en stor internationell erfarenhet. Trots titeln (som säkert förlaget valt) är hans bok inte av det storordiga slaget. En del är ganska torrt, med mängder av diagram. Men det är sakligt, välargumenterat och därför ytterst läsvärt. Finland är i mycket ett typiskt kapitalistiskt samhälle som efter Sovjetimperiets fall strävat efter att bli ett europeiskt mönsterland. Men skolan har gått sin egen väg. Alltsedan grundskolans genomförande 1970 har Finland haft en förhållandevis lugn och harmonisk utveckling. I många andra länder, däribland Sverige, har den tvärtom varit föremål för en rad drastiska reformer där den ena lagts ovanpå den andra i ett allt oskönare lappverk. Skolan i Finland har förblivit statlig. Den har samma yttre form överallt. Innanför detta ramverk är variationerna många. För tjugo år sedan var prestationerna där ännu medelmåttiga. Det var vid en tid när Sveriges hade bättre resultat i internationella jämförelser. Vad hände sedan? Varför blev Finland så bra och Sverige så dåligt? Det finns inga överväldigande finska hemligheter. Inom givna ramar arbetade man systematiskt vidare för att bli bättre. De viktigaste aktörerna i denna process var skolledare, lärare, och lärarutbildare. I Sverige kom först kommunaliseringen. Göran Persson drev som skolminister igenom den med hugg och slag. Lärarprotester spelade ingen roll. Persson förklarade att han var väl medveten om att reformen skulle sänka lärarnas status. ”Men den utvecklingen var ofrånkomlig.” Både i Finland och Sverige väsnades näringslivet om att skolan måste förändras. Det var inte vettigt att alla skulle få samma utbildning genom hela grundskolan. Jämlikhet fick inte sättas före valfrihet. Näringslivets folk kan nog vara bra på att sköta företag eller göra affärer. Skolexperter är de däremot inte. Ofta talar de där i nattmössan. I Finland gick deras förslag inte igenom. I Sverige agerade däremot Carl Bildt och Beatrice Ask som deras handgångna. Ovanpå kommunalisering lades en friskolereform, som i Sverige blev mer drastisk än någon annanstans. Det blev till och med möjligt för skolföretagare att stoppa vinster i egen ficka. Vi fick en kaotisk mångfald av skolor som var och en måste arbeta för att locka till sig elever. Det blev lättare att göra det i välbärgade områden än i fattiga. Skolan i Sverige bidrar i dag till att befästa och förstärka klasskillnaderna. I Finland har marknadens logik aldrig blivit förhärskande i skolorna. I stället har man visat förtroende för lärarnas professionalitet. Läraryrkets status har höjts lika mycket som den har sjunkit i Sverige. Skillnaden syns tydligast i hur lockande lärarbanan ter sig för unga människor. Lärarutbildningen i Finland drar till sig mängder av ansökningar; ofta är det bara en av tio som kommer in. Hur det förhåller sig i Sverige behöver jag inte upplysa om. Om man alls kan tala om en flumskola i Sverige, är den ett barn av 90-talet. De krafter som under de senaste årtiondena velat rädda Sveriges utbildningsväsen från den drastiska försämringen har tvärtom bidragit till den. Jan Björklund fortsatte den vildsinta kritik av sakernas tillstånd som DN:s Hans Bergström bedrivit från 90-talets början. Bergström hade Lorraine Monroe som sin idol. De hårda bandagen från en slumskola i New York skulle rädda Sverige. Björklund gjorde också ordningsfrågor till sina. Kepsarna skulle av, mobiltelefonerna bort. Han vädjade till ett sunt förnuft men inte till faktiska kunskaper om skolverkligheten. Sunt förnuft säger att elitklasser är bra – de bästa eggar varandra! Erfarenheten visar att det är tvärtom. I blandade klasser presterar både svagare och starkare elever bättre. Sunt förnuft säger att det krävs prov och betyg så ofta som möjligt. Erfarenheten visar att ett övermåtta av prov och betyg tvärtom försämrar skolarbetet. Lärare och elever frestas att uteslutande lägga sig i träning för proven. Kunskap reduceras till förmågan att svara på en begränsad och förutsägbar uppsättning frågor. Sunt förnuft säger att utvecklingen kräver en koncentration på särskilt matnyttiga och krävande ämnen som matematik och språk. Erfarenheter säger tvärtom att bredd befordrar djup. Estetiska ämnen är vikiga för kreativiteten. Sunt förnuft säger att det blir bättre resultat ju fler lektioner som eleverna tvingas gå på och ju mer tid lärarna vistas på skolan. Den finska erfarenheten visar att resultaten blir bättre med kortare skoldag både för elever och lärare. Sunt förnuft säger att stat och kommun noga måste övervaka hur skolorna sköter sig och lärarnas gör sitt jobb. Alltså inrättas ett fint närverk av kontrollinstanser med skolinspektionen i spetsen. Lärarnas arbetstid slammar igen av alla rapporter som de måste skriva och alla möten som de måste gå på. En mängd skenbart exakta mätresultat säger hur bra en skola är. Medan svensk skola företer en yttre mångfald som olika kontrollinstanser försöker uniformera, bjuder den finska skolan på en stor variation av pedagogiska experiment inom den enhetliga yttre formen. Den svenska utvecklingen har alltsedan kommunaliseringsreformen inneburit att lärarna satts på undantag. De har blivit föremål för åtgärder, genomförda av politiker och administratörer och påhejade av en opinion som låtit sig förföras av raden av ogrundade sunda förnuftsargument. Än mer åsidosatta har lärarutbildarna blivit. Utbildningsministern har fnyst föraktfullt om pedagoger. Och visst finns det dåliga pedagoger, precis som det finns dåliga hjärnforskare, kärnfysiker och idéhistoriker. Men överlag? Och hur ska lärarutbildningen kunna fungera om lärarutbildarna a priori är misstrodda? På en enda punkt håller jag med utbildningsministern. Skolan bör åter förstatligas. Mina argument är dock inte hans. Friskolor som har en egen pedagogisk agenda må tolereras. Men bort med den otillständiga möjligheten att ta ut vinster på skattemedel. Skolorna bör liksom i Finland släppas fria innanför den fasta statliga ramen. Vägen dit är dock ganska lång. Tills vidare måste vi lita på att skolor och lärare vågar utveckla en mild social ohörsamhet. Ja, en sådan finns redan här och var. En rektor i en gymnasieskola skriver i ett e-brev till mig att hon hyllar ”ohörsamhet och professionalitet”. En rektor i Norrköping, Thomas Stenberg, går längre. Som ledare för Borgsmoskolan som har elever från klasserna sju till nio, har han tagit sig före att minimera antalet möten, ta lätt på blanketterna och inte tvinga lärarna att sitta av ett föreskrivet antal timmar i skolhuset. Det viktiga är att de lägger ner sin själ på lektionerna. Eleverna möts med förtroende och uppmuntran. Thomas Stenberg har fått med sig både lärare och elever i sina strävanden, och resultaten har på några få år blivit mycket bättre i vad som tidigare var en problemskola med många nya svenskar i en påver miljö. Det är bara att hoppas att han och hans likar en gång fritt och med självklarhet ska kunna utveckla sin yrkesskicklighet inom ett nätverk av svenska skolor där verksamheten bygger i lika mån på erfarenhet och experimentlusta. Finlands sak bör bliva vår. Sedan grundskolans genomförande 1970 har Finland haft en lugn utveckling. Skolledarna, lärarna och lärarutbildarna har varit de viktigaste aktörerna i arbetet för att hela tiden bli bättre.Illustration: ", "article_category": "culture"}
{"id": 19585, "headline": "Hur bespottad kvinnan än är, förvandlas hon till något vackert efteråt", "summary": "Reaktionerna på Whitney Houstons död visar att det som Edgar Allen Poe en gång sa, fortfarande är skrämmande sant: En död kvinnas kropp är det mest poetiska ämne som finns.", "article": "I söndags var det för en gång skull jag som helt styrde över Spotify-flödet i köket. Jag vägrade rivig Springsteen och forcerad Bowie som är den normala, nostalgiska ljudfonden. För en gångs skull hade jag helgjutet dj-självförtroende, eftersom spellistan var en hyllning till Whitney Houston. Det rådde populärkulturell sorg. Plötsligt framstod flickmusiken från 1980-talet som värdig igen. I en väldigt fin text i Expressen Kultur skriver Andreas Nordström om Whitney och den absoluta skönheten (13/2). Han menar att hon aldrig fick det erkännande hon förtjänade, därför att skönheten i hennes röst lätt avfärdas som banal. Det är sant. Ibland beror den sortens avfärdanden på att det som vill vara rent vackert just är banalt. Men Whitneys röst kom faktiskt från idévärlden. Fler än vi som älskat hennes stämma sedan 1985 borde ha vågat höra det de måste ha hört, egentligen: Det ovedersägligt vackra och värdefulla. Man känner det i bröstbenet vid den sista höjningen i ”Greatest love of all”, i versionen från debutalbumet ”Whitney Houston”. Andreas Nordström avslutar med att konstatera att när hon hittades död på hotellrummet, efter år av missbruk, misshandel och medial förnedring, var den absoluta skönheten bortskavd. Kanske precis just då. Men nu har Whitney Houston blivit det mest poetiska av allt: En död kvinnokropp. Döden för alltid en hel del respekt med sig. Och ingen kombination är så ikonisk som döden och kvinnan. Edgar Allan Poes berömda påstående att en död kvinnas kropp är det mest poetiska ämne som finns, besannas igen och igen. Kanske aldrig så metodiskt och med sådan förvriden tydlighet som i vår och masskulturens tid. Hur bespottad kvinnan än är i livet, förvandlas hon till något vackert efteråt. Kvinnan som dör i en ålder när hon fortfarande har något sexuellt värde, genomgår en magisk metamorfos: Hon blir ren igen. En av de mest kända och mest omedvetet sorgliga formuleringarna om den döda kvinnans frälsning från sig själv finns i Earl Spencers griftetal till systern, prinsessan Diana: ”Jag vill avsluta med att tacka Gud för den nåd han har visat oss i denna fruktansvärda stund. För att han tog Diana när hon var som vackrast och mest strålande och när hon kände glädje i sitt privatliv.” Prinsessan Diana hade bara börjat sin vandring ner från upphöjelsen när hon dog, medan Whitney Houston hade levt i fallet i tio år. Men om så alla bilder av henne det senaste decenniet visat undergång, tappade de sin kraft i samma stund som beskedet om hennes död spreds över världen. Döden gav henne den förlorade oskulden och skönheten tillbaka. I ” Hennes döda kropp ” (2008), om Victoria Benedictsson, skriver litteraturprofessorn Lisbeth Larsson om hur den döda kvinnokroppen är en berättelse som ger mening. Efter uppgång och fall blir den plötsliga och förtida döden ett behändigt slut på storyn om den besvärliga kvinnan. I fallet Whitney Houston kommer skiftet från levande och ful till död och vacker inte bara att omfatta hennes persona, utan också hennes röst. Fler kommer att lita till sin instinkt när de hör ”Greatest love of all”, och uppfatta geniet i hennes sång. Det är den lilla vinst som följer med det fundamentalt skadade i en kultur som älskar sina döda kvinnor mer än sina levande. Whitney Houston hade levt i fallet i tio år. Men om så alla bilder av henne det senaste decenniet visat under gång, tappade de sin kraft i samma stund som be - skedet om hennes död spreds över världen. Döden gav henne den förlorade oskulden och skön heten tillbaka. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19590, "headline": "Nu kan alla svenskar ställa Bildt till svars", "summary": "På onsdag ordnas för första gången en officiell frågestund med Carl Bildt på Twitter. Enligt sin pressekreterare Anna Charlotta Johansson kommer utrikesministern att svara på ”så många frågor som möjligt”.", "article": "Det är i samband med presentationen av utrikesdeklarationen som frågestunden genomförs. Tanken är att vanliga svenskar som är intresserade av utrikespolitik ska kunna ställa sina frågor direkt till utrikesministern. – Carl Bildt är ju aktiv på Twitter, så vi tyckte att det var en passande kanal att göra det i. Där kan vem som helst ställa sina frågor till utrikesministern, säger Anna Charlotta Johansson. Vilka frågor kommer utrikesministern att svara på? – Målet är att svara på så många frågor som möjligt under den korta stund vi hinner, och att frågorna ska bli så blandade som möjligt. Om Carl Bildt får frågor om Lundin Petroleum, kommer han att svara på dem? – Som sagt är ambitionen att svara på så många frågor som möjligt som rör svensk utrikespolitik. Kommer fler frågestunder att ordnas framöver? – Vi har skapat twitterkontot @fragaCarlBildt för att kunna använda det vid sådana här tillfällen, så om det går bra hoppas vi kunna genomföra det fler gånger. Frågestunden äger rum mellan 12.45 och 13.15 på onsdagen via kontot @fragaCarlBildt. Svaren kommer att skrivas på svenska. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19593, "headline": "Catia Hultquist: ”Top model Sverige” lär oss vilka flickor som håller måttet", "summary": "Den som ser den svenska versionen av ”Top model” blir snart en del av juryn. Vi dömer vant flickornas ansikten, kroppar, personlighet och allmänna duglighet.", "article": "Work it, girl, jobba med ditt ass! Ovanstående mening är hämtad från en helt vanlig dag på jobbet i superstylisten Jonas Hallbergs liv. Sedan han blev skådespelerskan och exmodellen Izabella Scorupcos sidekick i ”Top model Sverige” har han varit flitigt citerad i allehanda sociala medier. Satsningen på ett svenskt ”Top model” är ytterligare ett exempel på modebranschens växande folklighet i Sverige. TV 3 har redan banat väg med ett oändligt antal säsonger av den amerikanska förlagan med modellikonen Tyra Banks. ”Top model” tycks vara ett program av och för tonåringar i alla åldrar – vilket är en del av seriens framgångskoncept. Till detta hör också de kattfajtande och charmigt kaxiga modellaspiranterna samt Stylist-Jonas pubertala och underhållande svengelska. Och att döma av sociala medier-kommentarerna om programmet har ytterst få av de twittrande och flashbackande skribenterna lämnat skolgården – i alla fall mentalt. I ”Top model” får vi följa med de blivande modellerna på olika fotograferingar. Gärna motbjudande eller förnedrande sessioner, som att plåtas omgiven av insekter eller insvept i köttstycken. Vi får följa med när de går på catwalken – gärna med rullskridskor, instängda i plastbubblor eller ett snubbelsteg ifrån en pool. Självklart får vi även vara med när jurymedlemmarna, sittande vid sitt upphöjda podium, bedömer de aspirerande modellernas bilder. Som tittare blir vi snart en del av juryn och efter några avsnitt dömer vi vant flickornas ansikten, kroppar, personlighet och allmänna duglighet i modeindustrin. Framför allt lär vi oss vilka som inte håller måttet. I Dox-dokumentären ”Girl model”, som påpassligt nog sändes i SVT i förra veckan, visas samma modellvärld – bara rippad på all form av glamour. Fattiga ryska småflickor som förespeglas framgång och pengar i Japan, men som i stället får en deprimerande snabbintroduktion till vuxenlivet i en anonym miljonstad. Flickor som lockas in i slavliknande kontrakt och riskerar att hamna i skuldfällor där enda vägen ut är att resa vidare till nästa land i jakten på nya modelljobb. Och så talangscouten Ashley, som själv hatade sitt liv som modellande tonåring i Tokyo men som nu livnär sig på att skicka kalvbenta trettonåringar i samma färdriktning. I dokumentären talar hon om känslan av kontroll och makt som ett av yrkets få glädjeämnen. För tolv år sedan gjorde BBC-reportern Donal MacIntyre en omtalad dokumentärserie med hjälp av wallrafferi och dold kamera, ”MacIntyre undercover”. Ett avsnitt handlade om modellbranschen och avslöjade hur chefer på en agentur utnyttjade minderåriga flickor sexuellt. Det jag minns bäst från dokumentären är hur MacIntyre, som utger sig för att vara fotograf, bjuds in att sitta vid samma bord som de manliga jurymedlemmarna under en modelltävling. Efteråt reflekterar han över upplevelsen, att vara subjektet som granskar objektet, den förrädiskt lockande känslan av kontroll och makt. Den metalliska eftersmaken efter ett avsnitt av det mycket underhållande ”Top model Sverige” påminner mig om MacIntyres upplevelse. Och jag inser att det är exakt samma sorts invit vi nu får av TV 3. Att dela bord med makten och testa på livet med slavägarens blick. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19594, "headline": "”Fanny och Alexander” på Dramaten", "summary": "Det är något av en hemkomst när ”Fanny och Alexander” sätts upp på Dramaten. Stefan Larssons iscensättning av Bergmans mästerverk är hälsosamt fri och ohämmad och tillåter sig att driva med demonregissören.", "article": "Världspremiären gick den svenska nationalscenen miste om. Scenversioner av Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” har vid det här laget spelats på både Nationaltheatret i Oslo (2009) och på Det Kongelige i Köpenhamn (2011). När nu äntligen Stefan Larssons iscensättning har premiär på Dramaten är det till råga på allt Larssons andra scenversion, eftersom han satte upp Bergmans mästerverk redan för två år sedan på Århus teater. Ibland smäller emellertid en hemkomst lika högt som en världspremiär, och iscensättningen i Stockholm känns på många sätt som en hemkomst. Kjetil Bang-Hansens norska version var inte särskilt originell, men påkostad – och trimmad. Den visade att ”Fanny och Alexander” är dramatiskt effektiv även på teaterscenen. Emmet Feigenbergs danska iscensättning blev med Ghita Nørby och Sofie Gråbøl – drottningen och kronprinsessan i dansk teater – en familjeberättelse som kretsade kring två urstarka kvinnogestalter: Helena och Emelie Ekdahl. Att spela Bergman på Dramaten är emellertid något alldeles särskilt. Det är ju Bergmans hus. Ingen nationalscen i världen kan på samma sätt fördjupa valörerna i denna hyllning till teaterkonsten och det korta dyrbara livet eller, för den sakens skull, mönstra Jan Malmsjö i ett antal biroller, bland annat som skånsk poliskommissarie med förmåga att omvandla dödsbesked till bud om pånyttfödelse. Malmsjös filmroll axlas i Stefan Larssons scenversion av Reine Brynolfsson, som lägger svärta och svavel till Alexanders värld när mantlarna av trygghet rivs undan i och med faderns död. Brynolfssons Vergerus är på alla sätt mindre än Malmsjös kallsvettigt potenta biskop, men det är i gengäld lättare att förstå varför han är så mån om att krympa människorna i sin omgivning till sitt eget beskedliga format. En annan konsekvens av biskopens förminskade demoni är att gränsen mellan hans asketiska hushåll och den excentriska familjen Ekdahl inte blir fullt så skarp. Det finns exempelvis ett bistert stråk även i Marie Göranzons Helena Ekdahl som så brutalt och envetet avstår från att hjälpa sonen Carl. I jämförelse med tidigare iscensättningar kretsar Stefan Larssons ”Fanny och Alexander” annars i högre grad kring de tre bröderna, deras förstorade känslor, gester och behov: kring Oscar (Thomas Hanzon), Fanny och Alexanders pappa, som lever för den teater som först i dödsögonblicket besvarar hans kärlek; Carl (Christopher Wagelin) som hela tiden dubblar sitt elände; och Gustav Adolf (Jonas Karlsson) som i stället dubblar sina nöjen. Jonas Karlsson är så viktig för iscensättningen att man undrar om det inte i själva verket var hans ungdom som försenade Dramatenuppsättningen: Man väntade på att han skulle få midjemått och tinningar för att kunna göra gamle vivören Gusten. I sitt försvar av rollen – Gusten är ju på många sätt en frånstötande bock – drar Jonas Karlsson gärna mot farsen och det är genomgående så att iscensättningen hämtar mer energi ur ljus än ur mörker och förhåller sig fritt till Bergmans filmförlaga. Det är över huvud taget denna fria relation till Bergman som gör Stefan Larssons iscensättning så viktig. I den fyndiga kulissvärld som scenografen Rufus Didwiszus ställer på vridscenen läggs inte plysch till plysch utan bild till bild. Iscensättningen låter sig inte bara betraktas, den blänger även tillbaka. Stefan Larsson tillåter sig till och med att driva med Bergman, för Vergerus glädjelösa hem lånar bestämt paneler från Bergmans Fåröhem. Iscensättningen griper inte lika starkt som filmen. Men till slut märker man att Stefan Larsson värnar om dunklet i Bergmans drama, det som inte kan förklaras, om de krafter som sammantvinnas i Victor Lindblad Poturajs utmärkta Alexander. Det skulle ha varit så lätt att göra en spakt traditionsförvaltande iscensättning, att vända nationalscenen bort från det ”hemska skitiga livet” och de stora sammanhangen. Att döma av Stefan Larssons iscensättning låter sig nationalscenen emellertid inte hämmas nämnvärt av husgudar och -demoner, och det är ett hälsobesked. Stefan Larssons ”Fanny och Alexander” verkar kanske inte på djupet, men den verkar på längden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19602, "headline": "Ung och lite äldre tog hem spelet när Göteborg festivalfirade", "summary": "”Soldiers” med Ulrik Munther, 17 år, och ”Shout it out” med David Lindgren, 29 år, tog de båda finalplatserna när Melodifestivalens andra deltävling avgjordes på lördagen i Göteborg.", "article": "Pojkarnas triumf, med andra ord. Enda damerna, men fyra sådana, att gå vidare blev Timoteij, de skönsjungande västgötskorna, som tillsammans med rockabillypojkarna i Top Cats får en möjlighet att nå Globenfinalen den 10 mars via andra chansen med ”Stormande hav” respektive ”Baby doll”. Ulrik Munther darrade inte precis på manschetten när han vandrade in på jättescenen i isladan. Fortfarande blott 17 år är han ändå en erfaren sångman, har ju bland annat triumferat i Lilla melodifestivalen. 2009 tog han hem både Sverigefinalen och nordiska finalen med låten \"En vanlig dag\". Snart är han dock uppe i juridisk vuxenålder, den 18 februari firar Ulrik sin 18-årsdag. Kanske med att titta på Melodifestivalens tredje deltävling, som hålls den dagen, nästa lördag. Ulrik Munther är uppväxt i Kungsbacka, söder om Göteborg. Han är både låtskrivare och sångare, spelar även gitarr och munspel, vilket han visade upp i Göteborg. 2011 kom hans debutalbum \"Ulrik Munther\" ut. Lördagskvällens succélåt ”Soldiers” har givetvis Ulrik Munther del i. Den har han skrivit tillsammans med fyra andra: Johan Åberg, Linnea Deb, Joy Deb och David Jackson. David Lindgren, 29-åring från Skellefteå, var lördagskvällens ”tvåa”, även om inget avslöjas om inbördes ordningen mellan de två som direktkvalificerar sig till festivalfinalen den 10 mars. Med utbildning från en teaterinriktad linje på gymnasiet i botten har David Lindgren gått vidare i karriären och hunnit med en hel del i musikalväg, bland annat ”Mamma mia” i Tyskland. 2009–2010 hade han huvudrollen Link i svenska uppsättningen av musikalen ”Hairspray” på China i Stockholm. David Lindgren har också synts i ”Så ska det låta” i SVT vid två tillfällen. Hans vinnande låt ”Shout it out” är skriven av Tony Nilsson och Fernando Fuertes Vargas.  Så här förlöpte melodifesten i Scandinavium: 1. ”Soldiers”, Ulrik Munther Text och musik: Ulrik Munther, Johan Åberg, Linnea Deb, Joy Deb, David Jackson Respektlös kille, med Dylanskt munspelsgissel runt halsen, sliten gitarr på magen och scennärvaro som skvallrar om att den här killen varit med förut. Charmig låt och snubbens unga röst låter ju ändå riktigt mogen. Här går det åt rätt håll. Vi sticker ut direkt: den här låten vinner... 2. ”Baby doll”, Top Cats Text och musik: Mårten Eriksson, Lina Eriksson, Susie Päivärinta Varför har rockabilly tagit grepp på Sverige på nytt? Räckte det inte med Stray Cats stompande på 70-talet och Playtones dito häromåret? Tydligen inte, fyra unga män (om jag räknar rätt) sköter genrens givna ingredienser med den äran, inklusive eko på ledande sångare. Äh, det är ju riktigt bra: det är den här låten som vinner i kväll... 3. ”I din himmel”, Sonja Aldén Text och musik: Sonja Aldén, Bobby Ljunggren, Peter Boström Sonja är ju min favorit. Allvarligt, hon sjunger så fint. Synd bara att min färg-tv lagt av, eller är klänningen så där blekrosa? Inte mycket till stuns. Och se upp, det är halkigt på bron över Sceine! Det här var vinnarllåten, lita på mig. 4. ”Aldrig aldrig”, Andreas Lundstedt Text och musik: Niclas Lundin, Maria Marcus, Randy Goodrum Andreas med frisyren ger aldrig upp, han bara kalufsar på, den här gången med mer av pop än disko. Grabben mognar, vad fyller han, 58? Delade han tyginköp med Sonja? Kavajen är misstänkt blekrosa. DÄR satt tonartshöjningen. Allt växer, det här är låten som sopar banan med alla andra... 5. ”Stormande hav”, Timoteij Text och musik: Kristian Lagerström, Johan Fjellström, Stina Engelbrecht, Jens Engelbrecht Timoteij, vad vore festivalen utan dessa blondiner från Skaraslätten? Intet. Men har de frågat Nordman om lov? Här bryts stilarna i en och samma låt, men allt landar i något slags folkligt vi alla tar till oss, som just Nordman sett till att fästa i myllan. Väl? Kan inte säga annat än att det här är vinnarlåten vi lyssnar till... 6. ”Shout it out”, David Lindgren Text och musik: Tony Nilsson, Fernando Fuertes Vargas Ska man känna till den här killen? Inte så lite dans i detta gung, men i förälddratillåten stil. Kan redan refrängen: \"sky, high, loud\". Koreografin sitter och så brann det till i pyrotekniken. Just när jag skulle få sagt att den här låten tar hem kvällens tävling, utan tvivel... 7. ”Det går för långsamt”, Mimi Oh Text och musik: Anton Malmberg Hård af Segerstad, Niclas Lundin Genialt att glida in till tonerna av Fridas ”Something going on”. Pastell-Mimi har dock inte röst i närheten av Abbadrottningen. Har nog valt fel tonart också. Men lekfullt är det där uppe på scenen, och visst är det ett fint beat som driver på det ”långsamma” bidraget. Här är den vinnarlåten utan diskussion... 8. ”Ge aldrig upp”, Thomas Di Leva Text och musik: Thomas Di Leva Oj, grabben hela dagen är här, frälsaren från andra sidan Dalälven. Gävlens asså! Nej, varken vi eller Di Leva ger upp, en sådan evig inspiration han är till att bara köra på, med nästans bästa för ögonen. Nåja. ”Låt krig bli till fred”, visst, jag sjunger med. ”Att vinna och bli rik” är inget för Thomas tvivlaren. Men i kväll vinner han, det här är salig segersång...  Ja, roligare än så där blir det inte. Förutom röstandet förstås. Ni är väl igång (telefon- och sms-nummer finns ett artikelklick bort, under rubriken ”DN tippar – de går vidare i Melodifestivalen”). Kom bara ihåg att alla vinner, på känt svenskt jämlikhetsvis. Jo, så kan det vara, för du kan rösta på alla låtarna! Som jag sitter och gör i detta nu. Att det sedan ställer till problem för tävlingsledningen bjuder vi på. S där en 44 låtar i Globen och en helnatts tv-sändning är det säkert fler än jag som längtar efter. Väl? Och lägg in en joker dessutom: ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård”, Ann-Christine Bärnstens dunderbidrag från 1975. Där har vi katalysatorn allt handlar om. Nu är tre olyckliga utsedda. Följande går inte vidare: ”I din himmel”, Sonja Aldén; ”Aldrig aldrig”, Andreas Lundstedt; ”Det går för långsamt”, Mimi Oh. Lyckliga fem som gått vidare: ”Soldiers”, Ulrik Munther; ”Baby doll”, Top Cat; ”Stormande hav”, Timoteij; ”Shout it out”, David Lindgren; ”Ge aldrig upp”, Thomas Di Leva. Ja, vad säger man? Jo, att en av de fem kommer att få det hårdaste straffet i kväll, att vara så nära men så långt borta (var inte det en filmtitel...?). Den som varken går till final direkt eller får andrachans. Direkt till final går, trodde väl det, Ulrik Munther. \"Lill-Dylan\" stegar upp på scenen och drar sin ”Soldiers” på nytt. Vem får han med sig på direkttåget till Globen i Stockholm lördag den 10 mars? Jo, det får vi veta strax... Men andra chansen blir det hur som helst för \"Baby doll\" med Stray Cats och \"Stormande hav\" med Timoteij. Ska Thomas Di Leva...? Han ser spänd ut. Men det blir inte han, utan David Lindgren! Som med sin \"Shout it out\" får följa med Munther direkt till finalen. En liten skräll, må man säga. Melodifestivalen, deltävling 2 Vidare till final: ”Soldiers”, Ulrik Munther ”Shout it out”, David Lindgren Vidare till andra chansen: ”Stormande hav”, Timoteij ”Baby Doll”, Top Cats Utslagna: ”Ge aldrig upp”, Thomas Di Leva ”I din himmel”, Sonja Aldén ”Aldrig aldrig”, Andreas Lundstedt ”Det går för långsamt”, Mimi Oh Melodifestivalen, deltävling 1 (lördag den 4 februari) Vidare till final: ”Euphoria”, Loreen ”Mystery”, Dead by April Vidare till andra chansen: ”Jag reser mig igen”, Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern ”Sean den förste Banan”, Sean Banan Utslagna: ”The boy can dance”, Afro-Dite ”Salt & pepper”, Marie Serneholt ”På väg”, Abalone Dots ”I want to be Chris Isaak (this is just the beginning)”, The Moniker ", "article_category": "culture"}
{"id": 19618, "headline": "”Lohengrin”. Michael Weinius höjer rösten i romantisk opera", "summary": "Jag tyckte nog att hårdrocken var skränig och operamusiken var stor expansiv sång och på ett språk som jag inte fattade. Nu har jag ju ändrat mig helt – i vart fall när det gäller operamusiken.", "article": "I Richard Wagners instruktioner till ”Lohengrin” skriver han att den tyska operan helst ska sjungas med ett ”italienskt” sångsätt. För Michael Weinius är det en extra utmaning att försöka leka fram melodierna (bel canto) som betonar vacker klang och teknisk sångskicklighet som finns i till exempel operor av Gaetano Donizetti, och Gioacchino Rossini. – Det handlar om att ta bort det kantiga i sången och binda ihop tonerna (legato) med en mycket liten eller ingen paus mellan dem, förklarar han. Det var på gymnasiet i Adolf Fredriks musikklasser som Michael Weinus på allvar blev förtjust i opera. Det avgörande ögonblicket var när han tillsammans med några klasskamrater fick vara med på Kungliga Operan som statist i ”Othello”. Insatsen för gosskören var att på en given signal springa upp på scenen med facklor i händerna. Allt var över på tjugo sekunder. – Vi tyckte att det var det häftigaste som vi varit med om. Sedan blev jag en trogen operabesökare och satt ofta uppe på lyssnarplats och hörde en massa föreställningar. Men innan dess var han måttligt intresserad. Han berättar om när han i sexårsåldern lekte radioprogram med sin kassettbandspelare och vid ett tillfälle intervjuade sig själv. Frågan han ställde var vilken musik han inte gillade. ”Hårdrock och opera med Birgit Nilsson”, löd svaret. – Jag tyckte nog att hårdrocken var skränig och operamusiken var stor expansiv sång och på ett språk som jag inte fattade. Nu har jag ju ändrat mig helt – i vart fall när det gäller operamusiken. Jag vet att det finns människor som tycker eller tror att det är på det sättet. Men nu har vi textmaskiner som gör att alla kan hänga med i handlingen och förstå vad som händer på scenen. Michael Weinius tycker inte att ”Lohengrin” är en ”förstagångsopera” eftersom den är ganska lång. Men så ångrar han sig. – Jo kanske ändå. Det är ingen svår Wagneropera. Tvärtom är den lätt och tillgänglig med ett magnifikt drama och vacker musik. Här finns den spännande konflikten mellan två ytterst obehagliga människor som för egen vinnings skull försöker förgöra varandra. Det är storslaget och intressant. Jag började plugga in rollen redan för ett år sedan. Det tar så lång tid att få den att bottna och göra den till min egen. Berättelsen i ”Lohengrin” utspelar sig i hertigdömet Brabant där en ung man, Gottfried, försvunnit på ett mystiskt sätt. Han är son till den framlidne hertigen och man anklagar systern Elsa för att ha mördat sin bror. Elsa ber att en riddare (Lohengrin) hon sett i sina drömmar ska bevisa hennes oskuld, slåss för hennes sak. Så uppenbarar sig den okände riddaren i en båt dragen av en svan. Enda villkoret han ställer för att försvara Elsa är att hon aldrig ska fråga vad han heter eller var han kommer ifrån. Lohengrin vinner duellen men anklagas för att vara en magiker. Till slut tvingas han avslöjar sig, som riddaren av den heliga Graal son till kung Parsifal, och förs tillbaka till Graalborgen. Premiär 7/4 ", "article_category": "culture"}
{"id": 19630, "headline": "Patricia Highsmith skapade det hypnotiska suget kring mr Ripley", "summary": "Patricia Highsmiths första bok om den oberäknelige strebern Tom Ripley gavs ut 1955. Nu kommer tre romaner i nyutgåva på svenska. Henrik Berggren följer den våldsamme amerikanen på en ond odyssé i ett pittoreskt Europa.", "article": "Den karismatiske mördaren och förfalskaren Tom Ripley är mest känd som filmgestalt. Jag stötte på honom första gången i Wim Wenders briljanta sjuttiotalsfilm ”Den amerikanske vännen”, där Dennis Hopper framställde Ripley som en kaotisk, marijuanadoftande figur. Drygt tjugo år senare levererade Matt Damon en mer småborgerligt preciös gestaltning i ”The talented mr Ripley”. Båda tolkningarna är utmärkta på sitt sätt, men Damon ligger utan tvekan närmare originalgestalten, som återfinns i fem romaner av den amerikanska författaren Patricia Highsmith. Hon skrev mycket annat – däribland den bok som var förlaga till Hitchcockfilmen ”Främlingar på tåg” – men Ripleyböckerna var livsverket som följde henne från genombrottet på femtiotalet fram till hennes död 1995. Tom Ripley brukar beskrivas som en antihjälte. Det stämmer bara till hälften. Antihjältar är oftast sympatiska personer som har hamnat i konflikt med ondsinta eller fyrkantiga maktsystem: Don Quijote av La Mancha, den tappre soldaten Svejk eller Randle McMurphy i ”Gökboet”. Den som lever utanför lagen måste vara ärlig, som Bob Dylan har påpekat. Men Ripley är allt annat än ärlig. Det finns inget högre uppsåt bakom hans brottsliga handlingar, inte ens den demoniska ondska som blivit så populär i moderna äckelromaner som ”American psycho” och ”När lammen tystnar”. Ripley är inte speciellt förtjust i att döda. Mord, liksom stöld och identitetsbyte, är en funktionell nödvändighet som avlägsnar det som hindrar honom från att njuta av den borgerligt behagliga livsstil han anser sig ha förtjänat. Det enda som är originellt med honom är den hänsynslöshet med vilken han är beredd att förverkliga sina småskurna, materialistiska begär. Nu har de tre första Ripleyböckerna återutgivits på svenska i en trivsam volym. I debutverket ”En man med många talanger” från 1955 möter vi huvudpersonen som ung, vinddriven man i New York. Föräldrarna är döda, han har ingen universitetsutbildning men rör sig ändå bland intellektuella och konstnärer på Manhattan. Ett slumpartat möte ger honom uppdraget att fara till Italien och övertala en rik bekant, Dickie Greenleaf, att återvända hem till USA och träda i tjänst hos sin far. Till en början går det strålande – inte för att Dickie tänker åka hem, men Ripley lyckas vinna hans förtroende. Men efter hand tröttnar Greenleaf på sin nye väns streberaktiga, parasitära och lätt homoerotiska anspråk. Tom blir förtvivlad: ”Han hade erbjudit Dickie vänskap, kamratskap och respekt, allt han hade att erbjuda och Dickie hade svarat med otacksamhet …” Han slår inte bara ihjäl Dickie utan iscensätter en improviserad charad där han tar över vännens identitet och skriver ett testamente med Tom Ripley som arvtagare. Med den italienska polisen i hasorna återuppstår han under sitt riktiga namn och kasserar in arvet, som blir grunden till ett nytt liv som ekonomiskt oberoende amerikan i Europa. I den följande boken, ”En man utan samvete”, som kom ut 1970, fortsätter Ripley sin karriär som mördare. Arvet efter Dickie har börjat sina och för att finansiera sin bekväma livsstil med vackert franskt hus och vacker fransk fru bistår han en engelsk konstförfalskningsliga. Tyvärr tvingas han slå ihjäl en gnetig amerikansk konstköpare som hotar att avslöja lurendrejeriet, med en serie komplicerade förvecklingar som följd. Fyra år senare kom ”En man med onda avsikter”, som är den huvudsakliga förlagan till ”Den amerikanske vännen”. Till en början är Ripley är lika småskuren som någonsin. För att straffa en dödssjuk man som råkat titta snett på honom utsätter han honom för en ondskefull frestelse: om han mördar en italiensk mafioso kommer han att få en stor summa pengar att efterlämna till sin familj. Men något händer med Ripley under resans gång. För första gången får han dåligt samvete och försöker att hjälpa sitt offer, samtidigt som han tröstar sig med att det är en samhällstjänst att döda gangstrar. Originaliteten i Ripleyböckerna är att de så kompromisslöst visar hur berättarkraft betvingar moraliska skrupler: man gillar inte huvudpersonen men följer honom med andan i halsen. Det har inte så mycket med själva intrigerna att göra, som ofta är orimliga, ologiska och förvirrande (Raymond Chandler, som skrev filmmanuset till ”Främlingar på tåg” hävdade att handlingen höll på att göra honom vansinnig). Nej, det hypnotiska suget kommer från Ripley själv och den säregna värld han rör sig i. Och den laddningen kommer förstås i sin tur från själva upphovsmannen. Enligt ”The talented miss Highsmith”, en biografi av Joan Schenkar som kom 2009, betraktade hon Ripley som ett alter ego till den grad att hon signerade sina böcker ”Hälsningar från Pat/Tom”. Det innebär inte att Highsmith var en kriminell psykopat, men om man ska tro Schenkars lätt överspända livsskildring var existensen av andra människor ett problematiskt livsinslag. Hon var ”elak, hård, grym, oälskad och oförmögen att älska” enligt en bekant. Och även om vännerna gillade Pat Highsmiths humor och rakhet är det ingen som hävdar att hon var varm eller generös. Hennes vanor var excentriska, bland annat att betrakta sniglar som parar sig (”Jag brukar ta med mig fem eller sex när jag åker på semester”). Hon var fylld av fördomar och skrev antisemitiska insändare under påhittade namn mot slutet av sitt liv. De många älskarna betygsattes skoningslöst i omfattande privata dagböcker. Men hon hade också en del bagage, som det heter. Hon var lesbisk i en tid som betraktade homosexualitet som en sjukdom (kanske har sniglarna något med det att göra), drack stora mängder alkohol och brottades med ett starkt modersberoende. Dessutom ägnade hon sig åt ett psykiskt högriskyrke, författarens. Det ursäktar definitivt inte allt, men kanske förklarar en del. Hon föddes 1921 i Forth Worth, Texas. Föräldrarna, som båda arbetade med grafisk design, flyttade snart till New York där Pat växte upp, först på Manhattan och sedan i Queens. Hennes intresse för litteratur vaknade tidigt och under sin collegetid redigerade hon en litterär tidskrift. Efter examen, under större delen av fyrtiotalet, försörjde hon sig på att skriva manus till serietidningar, som blommat upp till en jätteindustri i USA, och gick nästan – det här är för alla serienördar därute – på en träff med Stan Lee, Spindelmannens skapare. Men på kvällar och nätter knöt hon kontakt med författare, konstnärer och intellektuella samtidigt som hon febrilt skrev noveller, dikter och romaner. 1940-talet var en kreativ höjdpunkt i New Yorks historia; staden var fylld av skådespelare, författare, konstnärer, musiker – många flyktingar under nazismen – som ännu hade råd att bo i Greenwich Village. Highsmith sög kraft ur denna miljö, men samtidigt var hon för udda för att hävda sig med sina skruvade mordhistorier och berättelser om lesbiska förhållanden, som dessutom skrevs under pseudonym. Likt den unge Tom Ripley tycks hon streberaktigt ha försökt knäcka koderna i den New York-miljö hon rörde sig i. Och i likhet med sin romanskapelse fann hon en fristad i Europa. Franska och tyska intellektuella skulle under sextio- och sjuttiotalet visa sig långt mer mottagliga för hennes svarta existentialism än deras amerikanska motsvarigheter (”Påminn mig, Joan. Vad var Highsmith? En finkulturell deckarförfattare?”, säger Norman Mailer i en intervju med Schenker). Här kan man ana en europeisk narcissism. Till skillnad från Ripley, den oberäknelige och våldsamme amerikanen, är miljöerna i hennes böcker stabila, trygga och lugna. Highsmiths Europa befinner sig utanför historien: pittoreska fiskebyar, vackra stenhus, charmiga hotell, italienska grevar, sidenpyjamaser, lummiga skogsvägar där man köra sin Alfa Romeo. Andra världskriget och Förintelsen finns inte – ondskan kommer utifrån. Wenders träffade inte så fel med sin ominösa filmtitel ”Den amerikanske vännen”. Debuterade 1950. Tre kända filmatiseringar Patricia Higsmith (1921–1995) debuterade som romanförfattare 1950 med ”Främlingar på tåg”. Hon blev känd för en större publik när boken filmades av Alfred Hitchcock. Hennes första bok om Ripley, ”En man med många talanger”, kom 1955 på engelska och hette ”The talented mr Ripley”. De två andra som ges ut på svenska är ”En man utan samvete” (1970) och ”En man med onda avsikter” (1974). Totalt skrev hon fem Ripley-böcker. Bland de kända filmatiseringarna finns Wim Wenders ”Den amerikanske vännen” (1977) med Dennis Hopper och ”Ripley’s game” (2002) av Liliana Cavani med John Malkovich i huvudrollen. Redan 1951 kom Alfred Hitchcocks \"Främlingar på tåg\" som också bygger på en av hennes böcker. I Anthony Minghellas ”The talented mr Ripley” (1999) spelade Matt Damon Ripley. Patricia Highsmith”Mr Ripley”Övers. Patricia Highsmith ”Mr Ripley” Övers. Mårten Edlund och Britte-Marie Bergström Norstedts Joan Schenker ”The talented miss Highsmith” Picador ", "article_category": "culture"}
{"id": 19639, "headline": "Meryl Streep: Jag har nog aldrig läst på så mycket för en roll", "summary": "För Meryl Streep är rollen som Margaret Thatcher ett försiktigt omfamnande av premiärministern. ”Slutade det med att jag tyckte om henne? Well, det slutade med att jag kände mig … överraskad.”", "article": "Meryl Streep sitter i ett stort, soligt loft på Robert De Niros hotell, Greenwich, på nedre Manhattan. Hon är klädd i en lila kappa och ett par eleganta glasögon som ramar in hennes världsberömda ansikte. Omkring oss ligger tidningar som pryds av Streep, sminkad och klädd som Margaret Thatcher från den nya filmen ”Järnladyn”. – Jag har nog aldrig gjort så mycket research för en roll tidigare. Slutade det med att jag tyckte om henne? Well, det slutade med att jag kände mig… överraskad. Så är det väl nästan alltid med människor? När man bara lär känna dem lite bättre blir man alltid överraskad. Jag blev ständigt förvånad över hur hårt Thatcher jobbade, hur mycket energi hon hade när hon var premiärminister. Hon sov bara fyra fem timmar per natt, hon behövde inte mer. Hon var aldrig sjuk, och verkade inte ha särskilt mycket sympati för dem som var sjuka. När Streep börjar prata om minnena från de tre månader hon ägnade åt att föreställa Thatcher reser hon sig plötsligt upp från sin fåtölj och börjar imitera Thatchers hållning som gammal. Hon böjer ryggen framåt, spänner nacken och får ett slags sammanbitet ansiktsuttryck. – Så här gick jag runt, under nästan hela filminspelningen, i tre månader i sträck. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter att få göra yoga. ”Järnladyn” är en film om en av Europas mest inflytelserika och kontroversiella politiker. Men själva filmen är inte särskilt kontroversiell. Den utspelar sig mestadels i nutid, i Thatchers hem och perspektivet är nästan uteslutande hennes eget. Konsekvenserna av Thatchers politik skymtar bitvis förbi i bakgrunden, men berättelsen fokuserar på hennes person, inte hennes politik. Den ägnar mer tid åt relationen med hennes man Denis än relationen med det brittiska folket. En skribent på The Guardian skrev att filmen var ”Thatcher, utan thatcherism”. – Hela berättelsen skildrar egentligen bara tre dygn i hennes liv, där hon lyckas packa upp alla de minnen som gjort henne förvirrad under en lång tid. Hon lär sig till sist att leva i ögonblicket hon befinner sig i, i stället för att bekymra sig över alla tankar på vad hon åstadkommit, eller vad som gått förlorat. Jag har alltid fascinerats av hur äldre människor lyckas leva i nuet. Filmen har ändå gett upphov till en internationell debatt om Thatchers betydelse. I och med att själva berättelsen inte är särskilt politisk blir ”Järnladyn” utmärkt som projektionsyta för de ideologer som länge har väntat på en ursäkt att få förklara vad Thatcher egentligen har åstadkommit. När det blev klart att det var Meryl Streep och manusförfattaren Abi Morgan som skulle göra filmen om Thatcher började hennes anhängare i Storbritannien protestera mot att två personer med tveksamma konservativa meriter skulle skildra deras hjälte. Streep har varit öppen med sitt stöd för demokraterna i USA och Abi Morgan sade i en intervju förra året: ”Självklart röstar jag på Labour.” Streep hamnade även i ett litet gräl med David Cameron, som uttryckte missnöje med att filmen visar Thatchers demens. Men under marknadsföringsprocessen för ”Järnladyn” verkar Streep ovillig att låta sina egna politiska idéer krocka med Thatchers. I stället landar hennes analys av Thatchers politik i ett försiktigt omfamnande av premiärministern, som enligt Streep ”var mindre konservativ än dem vi kallar konservativa i USA”. – I USA, när vi säger konservativ, så tänker vi på värdekonservativa. Men Thatcher var för aborträttigheter, hon var fördomsfri när det gällde folks bakgrund. Hela det konservativa partiet var folk från Eton och Oxbridge, men Thatcher plockade in folk som stod utanför den snäva, sociala cirkeln, folk som kom från andra klasser. Hon hade judar och homosexuella i sitt kabinett. När någon hade en personlig skandal lät hon dem fortsätta ändå, huvudsaken var att de gjorde sitt jobb. Hon ville förmodligen nedmontera den statliga sjukvården, men det slutade med att hon försvarade den. Minns du vad du gjorde när hon blev premiärminister? – Jag minns att jag tyckte det var väldigt coolt. Även fast jag inte hade någonting gemensamt med hennes åsikter. Men jag minns att jag tänkte att om England, som är så oerhört konservativt, kan välja en kvinnlig premiärminister, då kan det väl inte vara så långt kvar tills vi får en kvinnlig president i USA? Men här är vi, 30 år senare. Streep fick inte träffa Thatcher under inspelningen av filmen, men såg henne en gång, 2002, när den förra premiärministern gästade Streeps dotters universitet utanför Chicago. – Hon var där som gästtalare och pratade om slutet på kalla kriget och om sin politiska karriär. Hon var ganska gammal vid det här laget, men hon lovade att ta frågor från publiken och svarade ordentligt på varje fråga, detaljerat och intelligent och utförligt. Det slutade med att hon stod där i en och en halv timme för att hon ville svara på alla frågorna. Till slut fick hennes personal komma fram och säga till att hon måste åka vidare. Den hårt arbetande och principfasta Thatcher dyker också upp i ”Järnladyn”, när filmen lämnar hemmiljön. – Ett ämne som Abi Morgan har försökt skildra är hur politiker anpassar sig för att bli omtyckta. Det är ett problem i dag, med våra dygnet runt-nyheter där varje steg en politiker tar dokumenteras. Det har slutat med att offentliga personer måste vara så oerhört försiktiga. Varje steg de tar måste testas i förväg av en fokusgrupp. Det är så man gör politik i dag, och det är så man gör film i dag. Det var något väldigt uppfriskande med att Thatcher inte verkade tänka så. Hon var autentisk, säger Streep. Det är få filmstjärnor i dag som både är tillräckligt berömda och tillräckligt begåvade för att kunna spela en så tung och komplex roll som Margaret Thatcher. När man träffar Streep förstår man varför hon så ofta får porträttera kvinnor med makt. Hon utstrålar ett slags mild auktoritet, pratar lika lugnt och sansat som Don Corleone. Tänker efter i flera sekunder, låter ögonen vandra runt i rummet i jakt på rätt ord innan hon svarar på en fråga. Finns det någon Hollywoodskådespelare i dag som kan mäta sig med henne när det gäller respekt och trovärdighet? Bland hennes manliga kolleger med lika mycket erfarenhet och lika diger samling prestigefulla roller och priser tenderar många att antingen tramsa bort sin trovärdighet med mediokra filmval eller att drunkna under sina egna gigantiska egon. Även Meryl Streep har gjort enstaka snedsteg, men hon bibehåller en prestige som saknar motstycke i dagens Hollywood. Trots det säger hon att hon, precis som den Thatcher vi får se i filmen, försöker undvika att oroa sig för vad medierna skriver om henne. – Thatcher läste aldrig det som skrevs om henne i tidningarna. Jag förstår varför. Själv slutade jag läsa recensioner för länge sedan, för jag har alldeles för tunn hud. Jag klarar inte av det. När manusförfattaren Abi Morgan, som även gjort kritikerhyllade filmer som ”Shame”, ”Brick Lane” och tv-serien ”The hour”, och Meryl Streep diskuterade vad de ville att filmen skulle åstadkomma var de två överens om att det går att respektera Thatchers livsgärningar, utan att för den skull uttrycka sympati för hennes politiska värderingar. Morgan har sagt att hennes mål med filmen var att erkänna den ofattbara drivkraften och övertygelsen som krävdes för att Thatcher skulle komma dit hon kom. Även om ”Järnladyn” undviker många av de mest kontroversiella konflikterna under Thatchers tid på 10 Downing Street, lyckas den skildra just den ofattbart branta uppförsbacke hon tvingades klättra upp för på vägen dit. Den var inte bara kantad av politiska motståndare, utan även alla de män från det egna partiet som försökte underminera henne. ”Järnladyn” visar därmed den ensamhet som många personer upplever när de trotsar sina förväntningar och vägrar acceptera de spelkort de blev tilldelade vid födseln. Streep säger att det bestående intrycket hon fått av Thatcher är att hon, just genom denna ständiga kamp, verkade uppnå en integritet som är sällsynt bland dagens politiker. – Hon stod för det hon trodde på. Hon oroade sig inte för vad folk tyckte om henne, utan höll fast vid sina övertygelser. Hon var alltid tio gånger bättre förberedd än sina manliga kolleger och det var kanske det som gjorde dem så irriterade. Fler filmer med Meryl Streep i huvudrollen ”Deer hunter” 1978. Streep blev Oscarsnominerad för bästa kvinnliga biroll. ”Kramer mot Kramer” 1979. Belönades med en Oscar för bästa kvinnliga biroll. ”Sophies val” 1982. Oscarsbelönades för bästa kvinnliga huvudroll. ”Mitt Afrika” 1985 med Robert Redford. Oscarsnominerades för bästa kvinnliga huvudroll. ”Andarnas hus” 1993 bygger på boken med samma namn. Filmen regisserades av Bille August. ”Broarna i Madison County” 1995. Motspelaren Clint Eastwood regisserade filmen. ”Adaptation” 2002. Belönad med en Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll. ”Timmarna” 2002. Belönad med Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll, drama. ”Djävulen bär Prada” 2006. Meryl Streep som ilsken redaktör. ”Mamma mia!” 2008. Filmen baseras på Abbamusikalen med samma namn. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19642, "headline": "Marie Serneholts nervösa comeback", "summary": "Förra året gjorde hon succé som programledare. Nu är Marie Serneholt tillbaka bland de tävlande i Melodifestivalen. ”Jag är supernervös för uppträdandet”, säger hon.", "article": "Ingen av årets tävlande har samma vana av Melodifestivalens scen som Marie Serneholt. Förra året dominerade hon samtliga deltävlingar, Andra chansen och finalen - som programledare. När årets tävling öppnar i Växjö är hon tillbaka som artist. Låten \"Salt & pepper\" är skriven av en rutinerad schlagertrio med Figge Boström i spetsen. – Jag har letat efter en låt ganska länge, men till slut gick det väldigt fort. Allt var klart bara några dagar innan det skulle presenteras. Jag har inte släppt något eget sedan 2006 så det kändes extra viktigt att det var en låt som kan fungera bra även utanför tävlingen, säger Marie Serneholt. Vad är mest nervöst, att leda Melodifestivalen eller uppträda? – Jag var jättenervös förra året, men på ett annat sätt. De första tre minuterna av varje program var jag kanske lite nervös, men sedan blev jag varm i kläderna. Här har jag bara tre minuter på mig och allt måste sitta. Å andra sidan var jag garanterad en plats i globen förra året. Vad betyder det att du var programledare förra året? – Jag har inte funderat på om det är strategiskt att ställa upp året efter att jag var programledare. Många som tävlar i år har varit med förr och i slutändan kommer det bara att handla om vad man har för låt och vad man gör på scenen. Marie Serneholts artistkarriär rivstartade när hon som tonåring turnerade med gruppen A-Teens. 2006 släppte hon ett soloalbum och 2009 tävlade hon i Melodifestivalen med låten \"Disconnect med\". Bidraget slutade på sjätte plats och Marie Serneholt åkte ut ur tävlingen utan att passera Andra chansen. – Jag brydde mig inte om den placeringen alls, helt ärligt. Det var stort för mig att få vara med och jag var jättestolt över mitt framträdande, säger hon. Hur viktigt är det att vinna i år? – Det är självklart att jag vill gå vidare, men om jag gör allt jag kan och det inte räcker så tror jag att jag kommer att vara nöjd ändå. Det här startfältet är så svårtippat och vi är alla så olika. Det beror bara på vad Svenska folket vill ha. Handen på hjärtat, har du högre krav på dig själv nu än förra gången? – Kanske lite. Jag kommer vara stolt över mig själv om jag känner att jag har gjort mitt bästa, men jag är kanske ännu mer sugen på Globen den här gången. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19647, "headline": "Erfarna artister i första tävlingen", "summary": "Det är erfarna artister som sparkar igång Melodifestivalen. Fem av de åtta bidragen framförs av tävlande som har stått på schlagerscenen förut. ”En väldig fördel”, säger producenten Christer Björkman.", "article": "Andas, andas djupt. På lördag går startskottet och under sex veckor handlar Sveriges samlade nöjesbevakning om en enda sak: Melodifestivalen. Första deltävlingen hålls i Växjö och trots att han stått vid rodret i drygt tio 10 år är Melodifestivalens producent Christer Björkman mer nervös än vanligt. – Det är pirrigt, snart kommer den verkliga rushen, men det är som det ska vara, nu är det dags, säger han. Ambitionen är att varje deltävling ska innehålla sinsemellan olika bidrag så att tävlingen får så stor bredd som möjligt. – Både det smala och det riktigt folkliga ska få plats under samma paraply, säger Christer Björkman, som tycker att han har lyckats bra med det i årets första deltävling. – Här finns en hel del igenkänning, en kids-akt som kan bli riktigt farlig, ett riktigt bra hårdrocksband och två artister som stod för mäktiga genombrott förra året. Om man räknar med Dead By April, som förra året skötte pausunderhållningen i Linköping, så har fem av de åtta artister som uppträder i Växjö stått på Melodifestivalens scen förut. Något som knappast ligger dem till last i tävlingen. – Jag tror att det är en väldig fördel. Att vara med i Melodifestivalen är ett skräckblandat möte för många som kommer för första gången, säger Christer Björkman. Mest rutinerade i tävlingens första deltävling är Afro-Dite, som vann 2002 och tog sig till final året därpå. Christer Björkman vill inte sia om tävlingens utgång, men tror att trion har goda chanser. – Jag såg dem på Pride i somras och fick bara glädje i kroppen. Att en kille från Borås känner \"vad bra det här är\" brukar vara ett gott tecken. Startfältet i Växjö 1. Sean Banan: \"Sean den förste banan\" 2. Abalone Dots: \"På väg\" 3. The Moniker: \"I want to be Chris Isaak (This is just the beginning)\" 4. Afro-Dite: \"The boy can dance\" 5. Dead By April: \"Mystery\" 6. Marie Serneholt: \"Salt & pepper\" 7. Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern: \"Jag reser mig igen\" 8. Loreen: \"Euphoria\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 19648, "headline": "”Jag sätter rumpan på spel för fansen”", "summary": "Sean Banan är den gapiga, rumpbesatta karaktären känd från hitsinglar som ”Skaka rumpa” och sketcher i tv. I vår dyker han upp i Melodifestivalen, en långfilm, och med ett album. Egentligen heter han Sean Samadi, men Bananen är alltid en del av honom.", "article": "Sean Banan är på dåligt humör. Han kommer just från en radiointervju som han beskriver som hemsk. Han kom in i studion, berättar han, och programledaren och producenten blev genast vansinniga för att han var Sean Banan. De hade förväntat sig något annat, en allvarlig intervju. Sean Banan, eller Sean Samadi som han egentligen heter, fräser när han berättar. – Jag kommer alltid att vara Sean Banan! Ni kan ställa vilka frågor ni vill, jag kommer att svara, men på mitt sätt. Ni har beställt en cheeseburgare, då kan ni inte be att få den utan ost! Vi sitter på ett kebabhak vid Hötorget. Ett par dagar senare ska han åka till Växjö för att vara med i Melodifestivalens första deltävling, han ska släppa album, och lite senare i vår är det premiär för Sean Banans första långfilm. Sedan Sean Banan först blev bekant för svenska folket i TV3:s danstävling ”Floor filler” har han hunnit bygga upp en stabil fanbase, till stor del bestående av barn, genom sina låtar, shower och sketcher. I tv är han en rätt osannolik karaktär, slirig och gapig och besatt av rumpor. Som en lite mer burdus svensk Borat, ungefär. När vi pratar är han en rätt vanlig kille, ”allvarlig” precis som radioprogramledaren ville ha honom, men då och då dyker det upp en Sean Bananfras eller två, och ibland glider hans röst från den lätta göteborgskan mot Bananens karikerade förortstugg. – Det folk inte fattar är att Sean Banan är en del av mig. När jag blir glad, när jag smuttat på ett par glas vin – då blir jag automatiskt Sean Banan. När jag är Sean Banan i intervjuer förstärker jag bara den sidan hos mig själv, säger Sean Samadi. Dansen kom in i hans liv på högstadiet, berättar han. Han hade alltid varit spexig, klassens clown, men plötsligt upptäckte han att han faktiskt hade talang för att dansa. – När jag var liten gick det en kille i min klass som hette Samir, en väldigt tjock kille, underbar och snäll. Han började dansa robotdansen när vi gick i sjuan. Jag var tolv år och tänkte att jag skulle prova, så vi började battla. Han var jävligt duktig. Han var ju så tjock, det blev mycket mer effektivt visuellt! Men jag tränade och tränade, och en dag kom jag till skolan, och alla bara: ”wow!”. Du vann över Samir. – Jag vann, och upptäckte att jag är riktigt bra på någonting. Så jag började satsa på dansen. När jag var med i ”Floor filler” märkte jag att jag blev tittarfavorit, inte för min dans, utan för att jag bjuder på mig själv. Då kände jag att, fan, jag är ingen dansare, jag är en underhållare! Dans är bara en av konstformerna jag underhåller med. Kommer du från en konstnärlig familj? – Min familj har alltid varit artistisk. Min pappa har spelat iransk gitarr sedan han var tolv, både hemma och professionellt. Brorsan spelar instrument, syrran spelar fiol. Men jag blev familjens clown, jag och pappa. Pappa Banan! Har ni samma humor? Tycker Pappa Banan att Sean Banan är kul? – Han kan skratta åt några pruttskämt här och där. Jag älskar honom, han har ställt upp hundra procent för mig, han har verkligen gjort det omöjliga som ensam pappa. Jag minns en föreställning i Göteborg med ”Cirkus Möller”, han satt där med sina välutbildade professorsvänner i publiken. I slutet av föreställningen gjorde Sean Banan sin grej och visade rumpan och folk skrattade. Pappa satt där och tittade – han är väldigt gammalmodig och från Iran – och så ställde han sig upp och började applådera högt. Efter showen grät han när han kom fram till mig. Jag frågade varför, och då sade han: ”Du är den första invandraren i svensk historia som lyckats tjäna pengar på att visa rumpan för de här svenskarna.” Han är väldigt stolt över mig, och jag är väldigt stolt över min pappa. Barn gillar dig och är en stor del av din publik. Var det tanken från början? – Nej, aldrig. Många kallar mig för förebild för barn, barnartist. Men barnartist är man när man väljer att rikta in sig mot barn. Jag valde inte det – det var barnen som valde mig. Förvånade det dig? – Jag blir alltid förvånad. Jag är förvånad att ”Skaka rumpa”, låten som gjorde mig till barnfavorit, slog igenom. Men barn gillar det som de lite äldre gillar. Det som var lite tufft, spetsigt och förbjudet med ”Cirkus Möller”, som tonåringarna gillade, gjorde att barnen ville hänga med också. Långfilmen ”Sean Banan: inuti Seanfrika”, en komedi där Sean Banan reser runt i stringkalsonger i Afrika tillsammans med Kikki Danielsson, har premiär i mitten av februari, och spelades in i höstas i Moçambique och Sydafrika. Det var en intensiv resa, berättar Sean Samadi, någon månads inspelningstid med så mycket upplevelser att han inte hann bearbeta dem. – Det var så mycket Afrika. Allt från en nära-döden-upplevelse med en gepard till blåvalar som gjorde volter och delfiner som jagade båten. Och att se Afrikas näst största soptipp och den fattigdomen, hur folk lever där. Det var så mycket känslor. Jag klarade av det för att vi hade fjorton arbetstimmar om dagen och varken hann smälta det positiva eller negativa med Afrika. Det var svårt, men när kameran är på kör jag min grej. Vad hände med geparden? – Vi spelade in en scen där jag skulle ligga och sola med en halvtam gepard i mina legendariska leopardtangas. Men djurskötarna hade missat en andra gepard som kom från det vilda och satt två meter bakom mig i attackposition. Geparder väljer det svagaste offret i flocken, så självklart blev det den halvnakna spinkige iraniern under ett träd. Jag hann springa i väg, in i en skyddsbur. Men jag kände: jag gör allt det här för fansen. Nu ska de fanimej njuta av filmen, när jag satt min rumpa på spel. Tävlar i Melodifestivalen på lördag Sean Samadi är född 1985 i Iran och uppvuxen i Göteborg. Han har varit dansare, danslärare och koreograf, och 2006 deltog han i TV 3:s danstävlingsprogram ”Floor filler” där han slutade som trea. Det var under programmets gång han blev känd som Sean Banan, bland annat genom ett filmat intervjuklipp där han för första gången yttrar ordet ”rumpa” med sin karaktäristiska Sean Banan-röst, ett ord som blivit hans signum. Klippet har setts över fyra miljoner gånger på Youtube. Sean Banan har gjort sketcher i program som ”Cirkus Möller” och ”Äntligen fredag”, varit med i ”Djävulsrallyt” och ”Sommarkrysset” och släppt fyra singlar. ”Skaka rumpa” låg som bäst fyra på svenska topplistan. På lördag tävlar han i Melodifestivalen med låten ”Sean den förste Banan”. I vår kommer också långfilmen ”Sean Banan: Inuti Seanfrika” där bland andra Kikki Danielsson, Doktor Alban och Johannes Brost medverkar. Andra kända bananer. Josephine Bakers banankjol. Sångaren, dansaren och art deco-ikonen Josephine Baker hade inte bara en leopard med diamanthalsband som husdjur utan även en mycket berömd bananklänning. Bananarama. Det brittiska bandet slog igenom i mitten av 1980-talet med låtar som ”Cruel summer”. Bandnamnet ska ha inspirerats både av barnprogrammet ”The banana splits” och Roxy Music-låten ”Pyjamarama”. Bananer i pyjamas. Ett australiskt barnprogram som funnits sedan 1992 och bygger på en brittisk barnsång med samma namn. Konceptet är enkelt: två bananer är klädda i pyjamas och umgås med sina björnvänner. Velvet Undergrounds bananskiva. Andy Warhols bild av en banan pryder Velvet Underground & Nicos första klassiska album. Originalomslaget gick dessutom att ”skala”, så att en rosa naken banan framträder under. ”Yes, we have no bananas”. Låten härstammar från en Broadwayrevy från 1922 men har spelats in av otaliga artister. Låten ska ha inspirerats av en verklig bananbrist på Long Island, där en lokal grönsakshandlare satte upp en skylt med texten i sitt fönster. Banarne och Electric Banana Band. Klasse Möllberg spelade barnprogramskaraktären Banarne, kompis med Lasse Åbergs Trazan. Till andra säsongen av serien startades också Electric Banana Band, med hittar som ”Banankontakt”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19671, "headline": "Stig Vig kommer att bli ihågkommen för Dag Vag", "summary": "Artisten Per Odeltorp, med artistnamnet Stig Vig, har dött. Sångaren och basisten är mest känd som rockbandet Dag Vags självklara centrum.", "article": "Han blev ändå sextiotre år och levde i nästan tio år efter att ha fått en ny njure. Att Stig Vig hade haft en vacklande hälsa under längre tid var väl känt, men han och Dag Vag drog ändå upp arbetstempot på senare år. Det var ursprungligen tänkt som ett soloprojekt, Stig Vig spelade in ”Dimma” och gav ut den på singel 1978 under namnet Dag Vag & Svagsinta. Snart var de ett riktigt band och ett av Sveriges allra största, trots eller tack vare sin ganska udda blandning av popreggae, psykedelia, en smula punk, en aning arv från den politiska proggrörelsen och en inte alldeles liten gnutta humor. Samt en mycket lång rad av oväntade och i regel rejält omarbetade tolkningar av verk från namn som Elsa Beskow, Max Romeo, Jonathan Richman, Anita Lindblom, Generation X och Evert Taube. Bob Dylans ”Tombstone blues” blev en långsam vals under namnet ”Snorbloos”. 1979 satte de in en berömd annons i DN om sin förlovning med Ebba Grön, Sverige största punkband. Båda banden turnerade sedan tillsammans, under devisen ”Turister i tillvaron”. Med tiden kom Dag Vags stilpalett att innefatta så olika dimensioner som olika sorters världsmusik och samarbete med Thore Skogman. Sedan splittrades bandet i början av 80-talet, startade igen i slutet av 80-talet, splittrades igen i början av 90-talet och startade igen i slutet av 90-talet. Man kan gissa att den slutliga splittringen sker nu, för Stig Vig var som sångare och basist Dag Vags självklara centrum. Föga förvånande var Stig Vig ett artistnamn, han hette egentligen Per Odeltorp och kom från Överluleå mellan Luleå och Boden. Yngre brodern Lennart Odeltorp var också med i Dag Vag, som trummis under namnet Tage Dirty. Till Stockholm kom den unge Per som sextonåring och hade massor av band under både 60- och 70-talen, som inte blev mer än små fotnoter i den svenska rockhistorien. Under tidigt 70-tal var han ljudtekniker åt proggbandet Träd Gräs och Stenar, då under namnet Per Gud. Några år senare spelade han bas med Peps Persson. Efter Dag Vag – eller snarare i perioderna mellan de olika upplagorna – hade han också många olika projekt, men väsentligast är att han började med teatermusik och gjorde musik åt en mängd uppsättningar, bland annat på Dramaten och Radioteatern. Men det är Dag Vag han främst kommer att bli ihågkommen för. Där han med en lågmält småpratande röst sjöng texter som var enkla på ytan, men sällan saknade dubbla bottnar och/eller ett inslag av milt vanvett. Samtidigt som hans rytmiska basspel också hade en framträdande plats i helheten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19696, "headline": "Olof Palme kraschar in i nutiden", "summary": "Då – nu, vision – praktik, konst – politik. I dagarna får Lucas Svenssons pjäs om Olof Palme premiär i Stockholm. På scenen avlöser kollisionerna varandra och i kulissen smyger Jimmie Åkesson.", "article": "I snart 26 år har han varit död, Olof Palme. Men i dag är han mindre död än på länge. Mordet på Sveavägen den 28 februari 1986 är kanske det största traumat i Sveriges moderna historia. Ingen har glömt, men långsamt har blickarna åter vänts från tragedin mot Olof Palme, personen och politikern. För fyra år sedan kom Kjell Östbergs Palmebiografi \"I takt med tiden\" och förrförra året publicerade Henrik Berggren \"Underbara dagar framför oss\". Den 26 januari får Lucas Svenssons \"Olof Palme - en pjäs från Sverige\" urpremiär. Och där står han, där går han igen, Olof Palme, på Stadsteaterns scen i Stockholm. – Jag försöker härma hans röst, hans gångstil och hans rörelsemönster. På en nivå försöker jag göra honom så lik som möjligt, men på en annan så olik jag kan, så att Olof Palme kan vara en del av en teaterpjäs, säger Philip Zandén. Han spelar huvudrollen i den nyskrivna pjäsen och har ägnat mycket tid att åt att studera den person han ska gestalta. Nämnda biografier har lästs från pärm till pärm, timmar har fördrivits framför SVT:s öppna arkiv, men Philip Zandén har även vänt sig till förstahandskällor och träffat Ingvar Carlsson. Sedan mordet har Olof Palme närmast blivit en ikon, en symbol för ett förlorat Sverige. I sin samtid var han en omstridd politiker med fiender på såväl höger- som vänsterkanten. I Lucas Svenssons pjäs framträder också en annan, inte fullt så väntad bild av den svenske politikern: Olof Palme, konstnären. – Det finns någonting i hur han skriver och i hans tal där man kan känna igen en poet eller författare. Orden föder varandra, de syftar till någonting, de är skrivna av en människa som har ett skapande förhållande till språket, säger Lucas Svensson. Philip Zandén ser Olof Palmes som konstnär i bemärkelsen visionär, men menar att Olof Palmes dröm om det av tekniska framsteg drivna välfärdssamhället fick en knäck i och med valförlusten 1976. Då förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten och kärnkraftsmotståndaren Torbjörn Fälldin blev statsminister. – Vi ser fortfarande den nedåtrörelsen. När folkhemmet var byggt, när den sociala demokratin hade segrat över fattigdom och klassamhälle, vad skulle man göra då? säger Philip Zandén. Premiären är vältajmad. Intervjun görs i Philip Zandéns rum på Stadsteatern i Stockholms kulturhus. Byggnaden är uppförd 1974, mitt i Socialdemokraternas nya City, ett stenkast från partiets högkvarter på Sveavägen. I samma stund som Philip Zandén berättar om arbetet med uppsättningen diskuterar Socialdemokraternas verkställande utskott sin partiledares framtid. Och det är om just framtiden som pjäsen väcker frågor. – Den handlar om morgondagen, vilket Sverige vi vill ha i framtiden. Vi reflekterar och leker med det som har varit eftersom det i dag finns ett stort visionärt tomrum, säger Philip Zandén. Pjäsen tar avstamp i Socialdemokraternas valvaka 2010, men utspelar sig främst under Palmes år som oppositionsledare, från valförlusten 1976 till vinsten 1982. – Där saknas en bit av historien, Palme kom lite ur bilden, han var inte synlig på samma sätt som tidigare och där finns en möjlighet att dikta, säger Lucas Svensson. På scenen kolliderar Palmes visioner med dagens svenska verklighet. I kulisserna lurar Jimmie Åkesson och i slutscenen rullas socialdemokratin ut i rullstol. Trots det vill Lucas Svensson att publiken ska gå ur salongen med en känsla av hopp. – Jag hoppas att man lämnar föreställningen med en sorts hopp om att det går att bygga ett samhälle som är beboeligt för alla, där alla har ett lika värde. Vilka medlen eller verktygen är, det är upp till var och en. Av: Lucas SvenssonRegi: Tobias Av: Lucas Svensson Regi: Tobias Theorell På scen: Philip Zandén spelar Olof Palme, Meta Velander gör rollen som Rosa och Lena B Eriksson spelar Dottern. Niklas Falk, Henrik Johansson, Mats Blomgren, Jimmie Boy, Sofi Helleday och Ida Stéen gör flera roller var. Pjäsen uruppförs på Stockholms stadsteater och får premiär den 26 januari. Stockholms stadsteater är inte Stockholms stadsteater är inte först med att göra teater av Olof Palme. I oktober spelade Helsingborgs stadsteater \"Politik\", en nyskriven pjäs av Henning Mankell, som även skrivit radiopjäsen \"En enkel lunch i Vällingby\" som sändes i Sveriges Radio förra våren. Båda pjäserna handlar på olika sätt om Olof Palme. Henning Mankell fick ursprungligen uppdraget att skriva en pjäs om Palme till Stockholms stadsteater, men efter ett bråk med teaterchefen Benny Fredriksson köpte Henning Mankell tillbaka rättigheterna till pjäsen. Uppdraget gick då till Lucas Svensson som skrivit \"Olof Palme – en pjäs från Sverige\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 19712, "headline": "”Unga som går på konsert återvänder som vuxna”", "summary": "Nyheten om den nya festivalen Peace & lovestrings är välkommen i musiklivet. ”Det här är jättebra, det kan ge nya publikgrupper möjlighet att ta del av hela kulturspektrumet”, säger Peter Eriksson, ordförande för intresseorganisationen Svenska Musikfestivaler.", "article": "Stina Westerberg, generaldirektör för den nybildade myndigheten Statens musikverk är positiv inför nytillskottet: – Det är en väldigt rolig nyhet. De personer som jobbar inom Peace & love-festivalen håller en hög nivå på det som de gör. Hon ser själva festivalformen som ett lysande sätt att föra ut den klassiska musiken – och det finns fler exempel, menar hon. – Det finns en rad festivaler runt om i landet för smal och nyskapande musik, som GAS-festivalen, Kalvfestivalen och Norbergfestivalen. Festivalerna kan nå en väldigt stor publik genom att placera musiken i en miljö och kontext som inte är en vanlig konsertsal. De fungerar som väldigt bra dörröppnare. Festivalerna har också ofta en stark lokal förankring, det uppstår en intressant kraftsamling kring dem. Främjandet av den smala musiken i Sverige har annars drabbats av flera motgångar på senare år: Vid årskiftet lades Svensk Musiks promotionverksamhet ner som sedan 1965 sysslat med att sprida kunskap och intresse i utlandet för den svenska musiken. Vid förrförra årskiftet försvann, efter regeringsbeslut, dessutom Rikskonserter i dess dåvarande form som sedan 1968 arrangerat konserter och konsertturnéer runt om i Sverige med inriktning på kammarmusik, kör, konstmusik, jazz och folkmusik. Vad kan göras för att få fler och nya besökare till den klassiska musikens traditionella konsertlokaler? – Det finns inga genvägar. Operan i Stockholm gör precis det som man längtar efter. De har ett konstnärligt intressant program av kvalitet och tar dessutom många roliga grepp. Vill man nå en ny publik så kan man behöva bredda repertoaren lite och göra crossover, men framför allt ha en riktigt bra kvalitet, det är det som lockar en stor publik. Dessutom måste man jobba väldigt aktivt med barn och ungdomar, det måste stå i fokus att få in dem i konserthusen och skapa aktiviteter så att de får vara med om musikupplevelser, säger hon, och hänvisar till studier som visar att den som i unga år fått gå på konserter återvänder som vuxna. – Det måste man arbeta oförtrutet med. Och naturligtvis också flytta ut konserterna ibland och jobba i andra lokaler och sammanhang. Peter Eriksson – som spelar viola i Kungliga Filharmonikerna i Stockholm och tillika är ordförande för intresseorganisationen Svenska Musikfestivaler som företräder fyrtiofem festivaler inom främst klassisk musik, opera och jazz – gläder sig också åt den nya klassiskt inriktade Borlängefestivalen. – Det här är en fantastisk satsning av Peace & love, jättekul. Ytterst handlar detta om presentationsformerna: Att nya målgrupper får möjlighet att ta del av hela kulturspektrumet och det tror jag inte alltid att rockpubliken får. Hur öppnar man mest effektivt upp de stora konserthusen runt om i landet? – I Stockholms konserthus arrangerar vi barnkonserter för skolbarn och familjekonserter. Vi spelar för cirka 50.000 unga om året från sex år och uppåt. Dessutom gör vi målinriktade satsningar som till exempel ”Upp till 26”, där unga bjuds in för att vara med på våra repetitioner, konserter och sedan träffa musikerna, artister och dirigenter. Helt enkelt lära känna oss. Det har visat sig att många som bara lyssnat på en genre tycker det här är ”skithäftigt – jädrans vilka grejer!”. Där skulle vi behöva göra än mer för att nå nya lyssnare. Hur vi ska lyckas med det är något vi ständigt funderar på. Vi behöver göra än mer. Eriksson nämner särskilt ett projekt i vår ihop med Fryshuset och Konserthusets satsning kring orkesterverk skrivna för välkända datorspel som ett exempel på nytänkande. – De konserterna har lett till att vi har fått en helt ny målgrupp – även om alla inte blir klassiskt intresserade efter en enda sådan konsert. Det gäller att göra en massa olika aktiviteter samtidigt. Och allra viktigast: allt måste göras med kvalitet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19726, "headline": "Lady Gaga slår rekord på Twitter", "summary": "Sångerskan Lady Gaga har slagit rekord. Hon är den första personen att nå 18 miljoner följare på Twitter, skriver NME.com.", "article": "Men det är inte första gången som 25-åriga Lady Gaga, med singlar som ”Just dance” och ”Poker face”, slår rekord på det sociala nätverket. Det hade inte ens gått ett år sedan hon hade nått 10 miljoner följare till att hon nu bryter ny mark igen, skriver NME.com. För att fira det nya rekordet valde hon att twittra ut följande under söndagen: ”Jag kan inte förstå att jag har 18.000.000 Twittermonster, riktigt häftigt, det vara bara några år sedan jag inte hade så många.” Antalet personer som är intresserade av att följa popstjärnan på Twitter tycks dessutom öka stadigt. Därmed slår Gaga ständigt nya rekord. I alla fall till dess att Justin Bieber och Katy Perry, som ligger tvåa och trea på listan, kommer i kapp. I skrivande stund har Lady Gaga hela 18.120.742 följare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19730, "headline": "Visst gör det ont när ett robothjärta brister", "summary": "Filmerna och böckerna om smarta robotar slutar nästan alltid i katastrof, och verklighetens forskning om artificiell intelligens är inte heller etiskt okomplicerad. Ändå är vi besatta av tanken på att skapa den konstgjorda människan.", "article": "Om populärkulturen lärt oss något om artificiell intelligens, så är det att det alltid går åt helvete. Ta ”Terminator”, till exempel, där det militära försvarssystemet Skynet plötsligt blir självmedvetet och inom loppet av några minuter beslutar sig för att utrota hela mänskligheten. Eller HAL i ”2001: ett rymdäventyr”, som blir psykotisk och stänger av syretillförseln i sitt rymdskepp. Och i tv-serien ”Battlestar Galactica” ångrar mänskligheten bittert att den uppfann intelligenta stridsrobotar när de plötsligt spränger tolv planeter i luften. Det slutar inte alltid i apokalyps. Ibland sympatiserar vi tvärtom med androiden, som i Stephen Spielbergs ”A I” där den lilla roboten David döms till tusentals år av oåterkallelig sorg över att inte älskas av sin mänskliga mor såsom han själv älskar henne. Eller Data i ”Star Trek” som ständigt strävar efter äkta känslor. Nästan alla berättelser om artificiell intelligens slutar olyckligt, men vi fortsätter ändå att skriva dem, om och om igen. Tematiken går att spåra långt tillbaka, till grekiska myter om statyer som får liv och judiska berättelser om golems av lera. Och det är inte bara i fiktionens värld vi är besatta av att skapa intelligens. Vi kommer allt närmare i den verkliga världen. En av dem som arbetar med artificiell intelligens på riktigt är Fredrik Heintz. Han är ordförande i Svenska AI-sällskapet, forskar om robotik på Linköpings universitet och jobbar med att utveckla robotar som kan utföra arbeten som är för farliga eller monotona för människor. Sanera kärnkraftverk eller inspektera kraftledningar, till exempel. Fredrik Heintz tror att vår besatthet av att skapa intelligenta maskiner handlar mycket om att utforska oss själva, att dekonstruera mänskligheten. – Det är att reflektera över vad det innebär att vara människa. Vi upplever oss själva som väldigt mystiska, avancerade och svårförståeliga. Kan vi verkligen vara en så pass enkel konstruktion som en maskin där ettor och nollor skyfflas hit och dit? Claes Strannegård forskar också om artificiell intelligens, men ur ett lite annat perspektiv. Han är filosof i grunden, men jobbar även på Chalmers där han bland annat försöker göra datorprogram som lyckas bra på IQ-tester. Han tror också att en av orsakerna är att vi vill förstå mänskligheten. – Det finns olika drivkrafter att forska om AI, både kommersiella och intellektuella. Man vill göra något som är smart och fräckt, lite som en snabb motorcykel, man gillar high tech. Själv har jag ett annat perspektiv. Jag bygger matematiska modeller som är inspirerade av psykologi, och vill bygga maskiner som uppvisar mänskliga karaktärsdrag. Vad artificiell intelligens innebär är svårt att definiera. Att få en maskin att utföra uppgifter som normalt skulle kräva en människa? Det finns många redan, tänk på den automatiska gräsklipparen. Att maskinen ska vara smartare än människan? Det finns gott om datorprogram som klår människor i schack och Jeopardy. Inom populärkulturen beskrivs en ”riktig” AI-agent ofta som självmedveten, men det är också svårdefinierat. Det finns redan robotar som kan känna igen sig själva i en spegel, berättar Fredrik Heintz, och Claes Strannegård säger att man till och med skulle kunna kalla gps:en i bilen för självmedveten – den vet ju var den befinner sig. – Medvetande är något annat, som bland annat innefattar huruvida maskiner är förmögna att känna riktiga känslor. Filosofer och andra är delade i den frågan, det finns ingen konsensus, säger Claes Strannegård. För att robotarna Fredrik Heintz jobbar med ska fungera krävs inte känslor, men det krävs mycket annan intelligens. De måste kunna fatta egna beslut som är rimliga ur moraliska och juridiska aspekter. Som flitig konsument av science fiction är det lätt att få hjärtklappning: fatta egna beslut, ha moral, luktar det inte lite ”Skynet”? I fiktionens värld har man försökt lösa problemet med onda robotar genom att programmera in lagar. I Isaak Asimovs ”Robot”-berättelser styrs androiderna av orubbliga regler om att inte skada människor. Men inte ens i Asimovs universum fungerar lagarna perfekt, och en robot kan bryta mot dem om det är för mänsklighetens bästa. Så, är Fredrik Heintz och hans forskarkolleger verkligen säkra på att deras AI-robotar inte helt enkelt kommer att besluta att det bästa för mänskligheten är att utrota oss i stället för att sanera våra kärnkraftverk? – Det är kanske inte så relevant för just de här projekten. Men det finns en hel del forskning och argumentation kring ”friendly AI:s”, vänliga robotar, som handlar om hur vi ska utveckla artificiella intelligenser och vilka begränsningar som måste byggas in för att slutprodukten faktiskt vill hjälpa oss, säger Fredrik Heintz. Claes Strannegård tycker också att det är viktigt att fundera över de etiska aspekterna av AI-forskning. Domedagsvisionerna är inte bara ett dramaturgiskt grepp i science fiction, utan det finns också riktiga farhågor i vetenskapsvärlden. Vissa forskare talar om en punkt i utvecklingen som kallas singulariteten, där de tekniska framstegen accelererar så snabbt att datorerna vi bygger själva kan bygga ännu smartare datorer. Och vad som händer då vet ingen. – Det kan vara befogat att vara rädd för vad som kommer att hända om singularitetsvisionen kommer närmare verkligheten, säger Claes Strannegård. Men motsatsen då? Den kärleksfulla roboten? I romanerna och filmerna kan robotarna få känslor, ha riktiga relationer med människor. Jag frågar om Claes Strannegård själv känner något för sina AI-program. – Nej, jag har inte blivit kär i något av dem, om det är det du undrar. Men det är klart att man tycker om sina program. Det kan jag erkänna. Frankensteins monster Mary Shelleys Frankensteins monster Mary Shelleys bok från 1818 handlar om en vetenskapsman som skapar en människovarelse. Monstret blir självmedvetet och inser sin groteska fulhet jämfört med människorna och kräver att Frankenstein tillverkar ett kvinnligt monster också. Romanen kallas ibland för den första science fiction-boken. Pinocchio Carlo Collodis barnbok från 1883 handlar om en fattig dockmakare som gör en pojke av trä som börjar leva. Även om Pinocchio precis som Frankensteins monster inte är en robot i strikt mening, är båda exempel på intelligenta konstgjorda varelser som drömmer om att bli människor. ”R.U.R.” Tjeckiske Karel Capeks pjäs från 1920 introducerade ordet ”robot” i det engelska språket. En fabrik tillverkar androider, men roboten Radius leder ett uppror efter att ha yttrat orden: ”Jag vill inte ha någon herre. Jag vill vara folkets herre.” Till slut tar robotarna över hela världen. Isaak Asimovs robotsvit Asimov skrev ett stort antal noveller och romaner från 1950-talet och framåt, där relationen mellan människa och robot undersöks. Robotarna programmeras med tre lagar: de får inte skada människor, de måste lyda människor och de måste skydda sig själva. Robotlagarna har senare använts av många andra författare. Philip K Dick och ”Blade runner” Dicks roman ”Androidens drömmar” från 1968 handlar om en framtid där huvudpersonen Deckard jagar människolika robotar som ska förstöras. Ridley Scotts ”Blade runner” från 1982 bygger löst på boken. Filmen har ett öppet slut där det antyds att Deckard själv kanske är en replikant. HAL Arthur C Clarke skrev boken och Stanley Kubrick gjorde filmen ”2001: ett rymdäventyr” 1968. Den artificiella intelligensen HAL 9000 finns till för att hjälpa besättningen på ett rymdskepp på väg att utforska Jupiter, men HAL vänder sig mot människorna och försöker döda dem. Data Data är en robotkaraktär i tv-serien ”Star Trek: the next generation” och i flera Star Trek-filmer. Han är oerhört intelligent och fysiskt stark men oförmögen till känslor, och strävar genom hela serien efter att bli mer mänsklig. Bland annat får han ett ”känslochip” installerat. ”Terminator” James Camerons film från 1984 skildrar en framtid där den artificiella intelligensen Skynet blivit självmedveten och startat kärnvapenkrig mot människorna. Motståndsrörelsen skickar en man bakåt i tiden för att skydda ledaren John Connors mor från att bli dödad av en robot. ”The Matrix” Maskinerna förslavar människorna och använder oss som batterier. För att hålla mänskligheten i schack och förhindra uppror kopplas människorna in i en virtuell verklighet som alla tror är sann. Några få lyckas inse att världen är ett datorprogram och börjar slåss mot maskinerna. ”Battlestar Galactica” Ursprungligen en tv-serie från 1978, men är mest känd i nya versionen från 2003. Cylonerna är robotar som ursprungligen skapats av människor men som nu har som mål att förgöra den mänskliga rasen. Vissa av dem är nästan omöjliga att skilja från människor och infiltrerar den mänskliga rasen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19732, "headline": "Golden Globe till The Descendants", "summary": "Hollywoods största stjärna och en fransk stumfilm blev de stora vinnarna på Golden Globe-galan. Och Ricky Gervais höll sig i skinnet – nästan.", "article": "Alexander Paynes film \"The descendants\" vann priset för bästa drama på Golden Globe-galan, natten till måndagen. Filmen stjärna George Clooney vann dessutom priset för bästa manliga huvudroll i det stora trekejsarslaget mot de andra superstjärnorna Brad Pitt och Leonardo DiCaprio, som också var nominerade. Clooney passade på att tacka Michael Fassbender för att han tagit på sig nakenrollen i år. Fassbender var nominerad i samma kategori som Clooney för sin insats i \"Shame\" där han spelar sexmissbrukare och är med i flera nakenscener. – Ärligt talat Michael, du skulle kunna spela golf med dina händer bakbundna, sade Clooney i sitt tacktal och syftade på Fassbenders ädlare delar. Men den stora överraskningen på galan var den franska filmen \"The artist\", som fortsätter sitt segertåg på väg mot Oscarsgalan. Den svartvita stumfilmen prisades för bästa komedi/musikal, bästa huvudroll till Jean Dujardin och bästa filmmusik och blev därmed kvällens mest belönade film. \"The descendants\" och \"The artist\" stärker därmed sina chanser rejält inför Oscarsgalan i februari. Oscarsnomineringarna presenteras den 24 januari. Förra årets skandalomsusade värd Ricky Gervais var tillbaka som konferencier och höll sig på rätt sidan gränsen - nästan. – Så var var jag någonstans..., började han sin monolog och gav sig sedan på kändisar som Kim Kardashian, Eddie Murphy och Johnny Depp. Rooney Mara gick miste om priset för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats i Stieg Larsson-filmatiseringen \"The girl with the dragon tattoo\". Det priset gick som väntat till Meryl Streep för titelrollen i \"The iron lady\", filmen om Margaret Thatcher. Golden Globe delar ut priser även i tv-kategorier. Där vann CIA-thrillern \"Homeland\" i dramaklassen, medan \"Modern family\" belönades i komediklassen. Det är utländska journalister som arbetar i Hollywood som utser vinnarna av Golden Globe. Golden Globe anses ge en föraning om hur det går på Oscarsgalan den 26 februari i Los Angeles. Film:Bästa drama: \"The descendants\".Bästa Film: Bästa drama: \"The descendants\". Bästa komedi/musikal: \"The artist\". Bästa icke engelskspråkiga film: \"Nader och Simin - en separation\" (Iran). Bästa animerade film: \"Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet\". Bästa regi: Martin Scorsese: \"Hugo\". Bästa kvinnliga huvudroll, drama: Meryl Streep: \"The iron lady\". Bästa manliga huvudroll, drama: George Clooney: \"The descendants\". Bästa kvinnliga huvudroll, komedi/musikal: Michelle Williams: \"My week with Marilyn\". Bästa manliga huvudroll, komedi/musikal: Jean Dujardin, \"The artist\". Bästa kvinnliga biroll: Octavia Spencer: \"Niceville\". Bästa manliga biroll: Christopher Plummer: \"Beginners\". Bästa manuskript: Woody Allen: \"Midnight in Paris\". Bästa filmmusik: Ludovic Bource: \"The artist\". Bästa låt: Madonna, Jimmy Harrie, Julie Frost: \"Masterpiece\" ur \"WE\". Tv: Bästa dramaserie: \"Homeland\". Bästa komediserie: \"Modern family\". Bästa m’niserie/tv-film: \"Downton Abbey\". Bästa kvinnliga huvudroll, drama: Claire Danes: \"Homeland\". Bästa manliga huvudroll, drama: Kelsey Grammer: \"Boss\". Bästa kvinnliga huvudroll, komedi/musikal: Laura Dern: \"Enlightened\". Bästa manliga huvudroll, komedi/musikal: Matt LeBlanc, \"Episodes\". Bästa kvinnliga huvudroll, miniserie/tv-film: Kate Winslet: \"Mildred Pierce\". Bästa manliga huvudroll, miniserie/tv-film: Idris Elba: \"Luther\". Bästa kvinnliga biroll: Jessica Lange: \"American horror story\". Bästa manliga biroll: Peter Dinklage: \"Game of thrones\". Hederspriset Cecil B DeMille Award: Morgan Freeman. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19741, "headline": "Statens medieråd: Anklagelserna är fullständigt absurda", "summary": "Tre forskare från Karolinska institutet kritiserade på torsdagen Statens medieråds rapport om våldsamma datorspel. ”De påstår saker som vi aldrig har skrivit” svarar forskningsansvarige Ulf Dalquist.", "article": "Det var i torsdagens DN Debatt som de tre forskarna i starka ordalag kritiserade Statens medieråd för att ha bortsett från viktig forskning i sin rapport om våldsamma datorspel. Ulf Dalquist, som är en av författarna bakom rapporten, förstår inte kritiken. – Naturligtvis tycker vi att de har fullständigt fel. De verkar inte ha läst rapporten särskilt väl och påstår saker som vi aldrig har skrivit. Vår rapport handlar om huruvida man blir våldsam av spel, den handlar inte om man tänker aggressiva tankar eller om hur olika delar av hjärnan aktiveras, säger han. Kan du ge exempel på kritik som ni tycker är fel? – De hävdar att vi påstår att det inte finns något samband mellan våldsamt beteende och datorspel, men det står på flera ställen i rapporten att det kan finnas ett samband. Sedan är frågan om våldsamma personer söker sig till datorspel eller om man blir en våldsam person av att spela. Vår slutsats är att det inte finns några bevis för att man blir våldsam av att spela datorspel, men vi utesluter inte att det kan ligga något i det. I artikeln i DN Debatt skriver de tre forskarna bland annat att ”Medierådets granskning präglas av att sammanställarna låtit sina egna partiska åsikter” färga innehållet. Det är kritik som Ulf Dalquist ställer sig helt oförstående till. – Jag ser ingen anledning att bemöta sådana anklagelser, de är fullständigt absurda. Jag tycker att det är på en anmärkningsvärt låg nivå, säger han. – Man blir ledsen när folk hoppar på en på det här sättet och säger att vår rapport är ett hån mot seriös forskning, när seriös forskning är det som vi försöker bedriva. Forskarna skriver att ni utelämnar flera expertförbund, varför det? – Därför att de expertförbund som nämns drar sina slutsatser från tre studier. Vi har baserat vår rapport på 106 studier, det är fler än tre. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19744, "headline": "Lindström gör nytt språkprogram i tv", "summary": "”Svenska dialektmysterier” kommer tillbaka i tv i mars. ”Jag har mer att berätta”, säger Fredrik Lindström.", "article": "Fredrik Lindström fortsätter att utforska det svenska språket i tv. Nu kommer en andra omgång av \"Svenska dialektmysterier\". Första omgången sändes för sex år sedan och Fredrik Lindström har i smyg spelat in den nya omgången i två år mellan sina andra jobb. Den här gången utforskar Fredrik Lindström bland annat dialekterna på Gotland, i Uppland, Småland och Bohuslän. – Vi tog ett lite mer övergripande perspektiv förra gången, så vi går lite mer detaljerat in nu, säger han. Han har skrivit flera böcker om språk och tv-programmen \"Värsta språket\" och första omgången av \"Svenska dialektmysterier\" har gått i repris. Intresset för språk är stort och trycket från SVT om nya program har varit påtagligt. Men Fredrik Lindström har velat vänta. – Det måste få rinna till saker. Det är inte så enkelt att man gör ett halvtimmesprogram och redovisar ett dialektområde utan det gäller att ha en pedagogisk vinkel. För närvarande syns Fredrik Lindström som domare i \"På spåret\" på fredagar i SVT och om några veckor inleder han och Henrik Schyffert en lång vårturné med succéföreställningen \"Ljust och fräscht\", där de driver med ängslig Hemnet-knarkande medelklass. Slår man ihop tittarsiffrorna i tv med biljettförsäljningen kan man säga att Fredrik Lindström är populärare än någonsin. Fredrik Lindström rör sig ledigt mellan tv och film, böcker och scenen. Det kan verka som att han kan välja och vraka precis vad han vill göra. Men det förnekar han. – Det är inte bara jag som väljer, utan vad uppdragsgivare vill ha och vad som säljer biljetter. Vad folk vill se. – Det är verkligen inte så att jag har en fri lejd till SVT med programförslag. Det mesta får jag inte igenom. Det blir åtta nya avsnitt av \"Svenska dialektmysterier\" med start den 14 mars i SVT 1, programmet har befordrats från SVT 2 där det sändes förra gången. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19747, "headline": "Svenska Studio Total bakom bluff om sexskola", "summary": "Flera av världens största tidningar gick på bluffen om att ”världens första sexskola” invigts i Österrike. I dag kan Dagens Nyheter avslöja att den svenska reklambyrån Studio Total låg bakom nyheten.", "article": "Metro och Daily Mail är några av tidningarna som i november skrev om Austrian international school of sex (AISOS), en nystartad sexskola i Österrike. Nyheten kom från en presskonferens i Wien där ett trettiotal journalister hade samlats för att bland annat lyssna på skolans rektor, svenska Ylva Maria Thompson. – Kärnan i vår utbildning är inte teoretisk, utan väldigt praktisk. Betoningen ligger på hur man blir en bättre älskare, förklarade Ylva Maria Thompson inför den samlade pressen. Utöver österrikiska journalister stod även en skäggig svensk bland dem som hade samlats till presskonferensen; Tomas Mazetti från reklambyrån Studio Total. – Vi hade precis genomfört en bluff i Österrike där vi tryckte felstavade Kafkaböcker som vi skickade ut till medierna. Strax efter att bluffen uppmärksammades hade vi presskonferens för sexskolan och ingen ifrågasatte nyheten, säger Tomas Mazetti. Nyheten om sexskolan var alltså iscensatt av reklambyrån Studio Total, som genom åren har gjort sig känd för att luras. Kampanjen om sexskolan gjordes för Österreichischer Wirtschaftsbunds (jämförbart med Svenskt Näringsliv) ungdomsförbund Junge Industrie. Studio Total skapade aktionsgruppen The Bird Base som ett ansikte utåt och satte i gång. Deras ungdomsavdelning ville väcka debatt om allt möjligt, från utbildning till pensionssystemet. Österrike har haft samma regering sedan kriget och de tyckte helt enkelt att det var dags att väcka debatt, säger Tomas Mazetti. Och visst väcktes debatten till liv. Nyheten spred sig som en löpeld över hela världen. Enligt Tomas Mazetti har över 300 miljoner människor tagit del av nyheten, och flera av dem via etablerade tidningar. – Det var fascinerande att se hur tidningar från hela världen skrev om en skola som ingen ens hade sett, säger Tomas Mazetti. Var går gränsen för när man får luras och inte? – Folk ska tycka att det är roligt och kampanjer får inte oroa människor. Men så länge det är roligt och man efteråt avslöjar att det är en bluff så tycker jag att det är okej. Jag antar att det går till lite som när tidningar gör ett första maj-lur. Riskerar inte era bluffar att skada mediernas trovärdighet? – Jag tycker att det är bra om människor ifrågasätter vad som står i medierna. Journalister har ett ganska tufft jobb i dag, det finns inte mycket tid att kolla igenom saker och det är nog en diskussion som kan vara bra att föra ibland. Förutom uppmärksamheten från medier blev Tomas Mazetti och kollegan Per Eriksson (under namnet The Bird Base) även kontaktade av underhållningsindustrin. Bland annat hörde producenterna bakom ”Survivor” (amerikanska ”Robinson”) av sig och ville göra en dokusåpa som skulle utspela sig i skolan. Men den österrikiska befolkningen behöver inte oroa sig för tv-program om sexskolan, lovar Tomas Mazetti. De kan pusta ut. I varje fall för stunden. – Den här kampanjen är över, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19753, "headline": "Barnen slår tillbaka mot sina författarföräldrar", "summary": "Felicia Feldts mörka skildring av barndomen med mamman Anna Wahlgren är bara en i raden av författarbarns uppgörelser med sina föräldrar. Det har blivit en genre.", "article": "Det är en otrygg, ständigt ombytlig och ibland otäck uppväxt Felicia Feldt skildrar i sin debutbok ”Felicia försvann”. I korta okronologiska episoder berättar hon om en mor som dricker för mycket, har nya män hela tiden, och flyttar sin stora barnaskara hit och dit över Sverige och världen, samtidigt som hon paraderar sin familj inför medierna som ett lyckligt exempel på god barnuppfostran. Mamman är nämligen Anna Wahlgren, författare till ”Barnaboken” och känd som expert på moderskapets alla aspekter. ”Felicia försvann” ges ut senare i januari, men är redan oerhört omskriven. Och Felicia Feldt är långt ifrån den enda författare som valt att konfrontera sina kända föräldrar. De senaste åren har en uppsjö av uppväxtskildringar nått boklådorna: Cecilia von Krusenstjerna har beskrivit sin far P G Gyllenhammar som maktgalen, i Sigge Eklunds romandebut försummas den unge pojken av sin far Klas Eklund, historikern Herman Lindqvists dotter har skrivit självbiografiskt om att få klara sig själv. Och i vår släpps förutom Felicia Feldts bok också Johanna Ekströms ”Om man håller sig i solen”. Ekström är dotter till författaren och akademiledamoten Per Wästberg, och hennes roman skildrar uppväxten i en borgerlig familj där ytan är allt och beskrivs som en ”uppgörelse med det man inte får tala om”. Självbiografin som litterär genre blir populär med jämna mellanrum, och har också debatterats i svensk medier åtminstone sedan Strindbergs tid, säger Lisbeth Larsson som är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Men genren har förändrats. I dag är gränserna mellan fakta och fiktion inte lika skarpa som förr. Författare använder människors riktiga namn i påhittade berättelser, eller tvärtom pseudonymer i berättelser som utger sig för att vara sanna. Ingenstans i Felicia Feldts bok står det att den är självbiografisk, men den har tolkats så i alla artiklar och intervjuer, trots att den slutar med en begravningsscen och Anna Wahlgren bevisligen är i livet. Och när Karl Ove Knausgård beskriver sitt liv i ”Min kamp” kallas det visserligen för romaner, men läses som sanning tror Lisbeth Larsson. – Läsaren i allmänhet älskar sanning. Vi som är litteraturteoretiker överskattar allmänhetens insikt i att litteratur är fiktion. Det finns ett enormt begär efter sanning och verkliga berättelser. Författarbarnens vilja att själva skriva sin historia, att som Felicia Feldt slå tillbaka mot sin mamma, kanske handlar om att de själva känner sig förfördelade i den historia som blivit den officiella sanningen. När Felicia Feldt intervjuas i ”P 1 Morgon” berättar hon om en vilja att uppnå jämvikt. Modern har i många år skrivit och talat om henne och syskonen i offentligheten, i vad Felicia Feldt beskriver som en ”monolog”. ”I det tycker jag att en version till behöver höras för att det ska bli en balans”, säger hon till reportern. En liknande drivkraft beskriver författaren Kerstin Thorvalls son Gunnar Falk, som berättade om sin uppväxt i en lång intervju i tidningen Vi Biografi för ett drygt år sedan: ”Jag är 54 år, jag vill inte vara den person hon gjorde mig till i sina böcker eller i verkliga livet.” Den som själv har beskrivits verkar själv vilja beskriva, och ta tillbaka tolkningsrätten av sitt eget liv. Biografiska skildringar är svåra ur det perspektivet, säger litteraturprofessor Lisbeth Larsson. Att skriva om sig själv innebär automatiskt att man skriver om sin omgivning, en omgivning som kanske inte håller med. – Man kan nästan aldrig berätta om sig själv utan att samtidigt berätta om någon annan. Biografin är den mest etiskt utmanande genren man kan tänka sig. Om Anna Wahlgrens barn blev biograferade, kan de naturligtvis ha ett behov av att skriva sin egen berättelse och därmed också biografera sin mamma, säger litteraturprofessor Lisbeth Larsson. Varför är biografin så etiskt utmanande? – De här suddiga gränserna är etiskt problematiska. Allting är halvsanning, allt är halvfiktion. I och med postmodernismen har skillnaderna lösts upp, och det tycker jag är estetiskt intressant men etiskt svårt, säger Lisbeth Larsson. En annan författare som skildrat sin uppväxt är Jan Myrdal, som 1982 gick hårt åt föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal i den omdebatterade boken ”Barndom”. Jan Myrdal säger att det alltid är kvaliteten på en skildring som avgör dess värde, inte ett innehåll som rymmer eventuella sensationer. – Det finns enormt många jag-skildringar, jag-böcker, men frågan är ju hur det är gjort. Det går inte att säga något generellt om dessa. Svårigheten är alltid skrivandet. Det enda man kan säga om min bok ”Barndom” är att det är en bra bok, jävligt bra. Ser du några gränser för vad som kan skrivas om privata familjeförhållanden? – Det finns inga sådana principer. Hänsyn är ganska ointressant. Men i min bok skrev jag inte alls om mina föräldrars kärleksliv och eventuella kärleksförhållanden, för det var inte intressant. Din konklusion är helt enkelt att den litteratur som är bra är bra. – Ja. Och det är väldigt hemskt att säga det för majoriteten av det som ges ut är ju skit, också det berömda som ges ut. Johanna Ekström, dotter till författaren Johanna Ekström, dotter till författaren och Svenska Akademien-ledamoten Per Wästberg, ger i maj ut ”Om man håller sig i i solen”. Boken presenteras av förlaget som en ”uppgörelse med det man inte får tala om, med en uppväxt där sanningen definieras av hur väl man lyckas formulera sig”. Nils Claesson, son till författaren Stig ”Slas” Claesson, gav 2009 ut ”Blåbärsmaskinen” där fadern bland annat beskrivs som missbrukare: ”Jag ville vara tydlig i min bild av Stig. Det innebar naturligtvis att lämna ut honom. Det innebar också att släppa fram ett helt spektrum av känslor”, sade Nils Claesson till DN. Gunnar Falk berättade efter sin mor Kerstin Thorvalls död i april 2010 hur det var att växa upp med hennes ångestattacker, manipulationer och självmordshot. Brodern Hans Falk publicerade 2011 romanen ”Uppväxt” där berättarjaget är son till en känd och mycket obalanserad barnboksförfattare. I romanen ”En spricka i kristallen” från 2004 beskriver Cecilia von Krusenstjerna, dotter till förre Volvochefen P G Gyllenhammar, i jag-form en överklassfamiljs liv bakom fasaderna. ”Avslöjande historier om överklassen är inte särskilt ovanliga, däremot är skildringar av kvinnliga sociopater en raritet”, skrev DN. CajsaStina Åkerström skildrar i ”Du och jag, farsan” (2010) sin far Fred Åkerström, trubaduren, och hur komplicerat det var att växa upp i hans skugga: ”Det är en direkt plågsam läsning. Ett liv med turnéer, barer, nya hem och nya kvinnor ”, skrev DN:s kritiker om boken. Carin Evander, dotter till författaren Per Gunnar Evander, skrev i DN 2005 om hur illa hon tyckte om faderns Augustnominerade bok ”I min ungdom speglade jag mig ofta”. Hon avfärdade bokens skildring av familjelivet som lögnaktig: ”Kanske finns det någonstans ett samvete och en ånger, som driver honom att uppfinna sin falska verklighet för att kunna leva.” Staffan Lamm skildrar i den självbiografiska ”Boken om mig” (2000) sin uppväxt. Hans far var den berömde barnpsykiatern Gustav Jonsson, känd som Skå-Gustav, en anhängare av en fri och antiauktoritär barnuppfostran. Boken beskriver moderns ständiga oro och faderns frånvaro och svek, allt det som fick sonen att känna sig ratad. Jan Myrdals bok ”Barndom” (1982), den första delen i en självbiografisk svit, väckte en enorm uppståndelse. Kritiker kallade den ett hatporträtt av föräldrarna. Han beskriver sin egen övergripande känsla av utanförskap och den berömda modern Alvas och fadern Gunnars oförmåga att älska sin son lika mycket som sina socialpolitiska visioner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19754, "headline": "Jessika Gedin tar över ”Babel”", "summary": "Ny programledare i SVT:s ”Babel” blir litteraturrecensenten och radioprataren Jessika Gedin. Hon tror det kan bli ”världens roligaste jobb”.", "article": "Det blir en stor utmaning för kritikern och radioprataren Jessika Gedin att ta över efter den populäre Daniel Sjölin i litteraturprogrammet ”Babel”. Redan i december valdes hon ut bland ett tiotal andra kandidater. Men SVT:s kommunikationsavdelning lade munkavle på alla inblandade. Ingen fick inte berätta någonting förrän det officiella pressmeddelandet skulle gå ut, en kort tid före programstart i början av mars. Naturligtvis gick det inte att tiga så länge. Så när DN ringer Jessica Gedin gör hon en Göran Persson. – Nej, det är inte jag som ska bli programledare i ”Babel”, säger hon. Ett samtal senare samma dag har tystnadslöftet lyfts. – Det hade varit oerhört korkat av mig att tacka nej. Det verkar vara världens roligaste jobb. Men också ”nervöst” och ”svårt” eftersom Jessika Gedin visserligen är en flitigt förekommande figur i både radio och tv, men aldrig agerat programledare i tv. Men mest är hon glad. – Att sitta och prata litteratur är vad jag ägnat mig åt de senaste tjugo åren. Jag ser mig som en lycklig läsare. Just nu håller redaktionen på att planera hur den nya säsongen av ”Babel” ska se ut och Jessika Gedin tycker det är för tidigt att säga hur programmet kommer att ändras med henne i programledarstolen. Men Jessika Gedin framhåller gärna att hon ”vurmar för debutanter”. Och liksom den avgående Daniel Sjölin inser hon att det nya jobbet kräver att hon lägger allt annat åt sidan. Det blir inget mer recenserande av böcker i tv, inget mer skrivande och inget mer ”På spåret”. Bara en sak släpper Jessika Gedin inte, nämligen sin medverkan sedan många år i ”Spanarna” i radions P1. SVT:s kulturchef Eva Beckman ser med tillförsikt på ”Babels” nya programledare. – Jessika är den bäst lämpade. Man ska ha stora litteraturkunskaper och bottna i ämnet. Sedan är det också svårt att leda en så komplicerad sändning med gäster, inslag och studiopublik, säger Eva Beckman. Jävsituationen som kan uppstå av att Jessika Gedins syster är chef på Norstedts förlag har SVT tänkt över. – Sådant här är aldrig okomplicerat, men det är ju inte programledaren utan redaktionen som väljer ut vilka böcker som ska komma i fråga. Beslut för att undvika att gynna vissa förlag måste vi ta redan i dag. Jessika Gedin är skribent, översättare, film-, musik- och litteraturrecensent. För den breda publiken är känd från ”Spanarna” i Sveriges Radios P1, där hon ingår i panelen. Var med och startade bokförlagen Tivoli och Koala Press. I somras ledde hon ”Detektiverna” i P1 om litteraturhistoriens mord. Hennes senaste Twitterinlägg från helgen löd: ”Annars: långkalsongen på, skridskobanan besökt, rastlösheten intakt.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 19756, "headline": "Jessika Gedin ny programledare för ”Babel”", "summary": "Ny programledare i SVT:s \"Babel\" blir litteraturrecensenten och radioprataren Jessika Gedin. Hon tror det kan bli \"världens roligaste jobb\".", "article": "Trots mycket hysch hysch kan Sveriges Television inte längre hålla hemligt vem som kommer att leda den nya säsongen av litteraturprogrammet \"Babel\". Det blir kritikern och radioprataren Jessika Gedin. Redan i december valdes Jessika Gedin ut bland ett tiotal andra kandidater. Men SVT:s kommunikationsavdelning lade munkavle på alla inblandade. Ingen fick inte berätta någonting förrän det officiella pressmeddelandet skulle gå ut, en kort tid före programstart i början av mars. Naturligtvis gick det inte att tiga så långe. Så när DN ringer Jessika Gedin gör hon en Göran Persson. – Nej, det är inte jag som ska bli programledare i \"Babel\", säger hon. Ett samtal senare samma dag har tystnadslöftet lyfts. – Det hade varit oerhört korkat av mig att tacka nej. Det verkar vara världens roligaste jobb. Men också \"nervöst\" och \"svårt\" eftersom Jessika Gedin visserligen är en flitigt förekommande figur i både radio och tv men aldrig agerat programledare i tv. Men mest är hon glad. – Att sitta och prata litteratur är vad jag ägnat mig åt de senaste tjugo åren. Jag ser mig som en lycklig läsare. Just nu håller reaktionen på att planera hur den nya säsongen av \"Babel\" ska se ut och Jessika Gedin tycker det är för tidigt att säga hur programmet kommer att ändras men henne i programledarstolen. Men hon framhåller gärna att hon \"vurmar för debutanter\". Och liksom den avgående Daniel Sjölin inser hon att det nya jobbet kräver att hon lägger allt annat åt sidan. Det blir inget mer recenserande av böcker i tv, inget mer skrivande och inget mer \"På spåret\". Bara en sak släpper Jessika Gedin inte, nämligen hennes medverkan sedan många år i \"Spanarna\" i radions P1. SVT:s kulturchef Eva Beckman ser med tillförsikt på \"Babels\" nya programledare. – Jessika är den bäst lämpade. Vi testade många, och det här är ett ganska tufft jobb. Man ska ha stora litteraturkunskaper och bottna i ämnet. Sedan är det också svårt att leda en så komplicerad sändning med gäster, inslag och studiopublik, säger Eva Beckman. Den jävsituation som kan uppstå av att Jessika Gedins syster är chef på Norstedts förlag har SVT tänkt över. – Sådant här är aldrig okomplicerat, men det är ju inte programledaren utan redaktionen som väljer ut vilka böcker som ska komma i fråga. Beslut för att undvika att gynna vissa förlag måste vi ta redan i dag, säger Eva Beckman. Kulturchefen tror att tittarna kommer att känna igen sig även med Jessika Gedin vid rodret. \"Babel\" ska vid nystarten i mars ha ungefär samma utåtriktade profil som programmet haft de senaste säsongerna. Jessika Gedin är skribent, översättare, Jessika Gedin är skribent, översättare, film-, musik- och litteraturrecensent. För den breda publiken är känd från \"Spanarna\" i Sveriges Radios P1, där hon ingår i panelen. Var med och startade bokförlagen Tivoli och Koala Press. I somras ledde hon \"Detektiverna\" i P1 om litteraturhistoriens mord. Hennes senaste Twitterinlägg från helgen löd: \"Annars: långkalsongen på, skridskobanan besökt, rastlösheten intakt.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 19758, "headline": "Inget fredagsmys med Settman", "summary": "Peter Settman är redo för sitt sjunde år som programledare för \"Så ska det låta\" i SVT. Men i år blir det på söndagarna.", "article": "Tittarna kommer att känna igen sig, men får vänja sig vid en ny dag – söndagar i stället för den \"heliga\" fredagskvällen. – Lite väsen kommer det nog att bli gällande flytten, säger Peter Settman. Ända sedan starten 1997 har \"Så ska det låta\" visats på den smått heliga tv-tiden 20.00 på fredagskvällarna. Men nu är det slut med det. Årets omgång sänds i stället samma tid på söndagarna med start den 22 januari. Programledaren Peter Settman tror att SVT:s ambition är att förlänga helgen. – Genom att ta något som folk känner till och flytta det till söndagen så hoppas man så klart att publiken ska följa med, samt öppna upp för en del nya tittare som inte brukar kolla på tv på fredagskvällen. Men det är bara vad jag tror, jag har inte varit inblandad i beslutet, säger han. Helt utan gnissel kommer nog inte flytten av ett av SVT:s allra mest älskade program att gå, medger han. – Jag åkte taxi för några dagar sedan, och chaffisen sa att han var så glad för att \"Så ska det låta\" skulle börja igen. \"Jag och frugan startar alltid helgen med det, vi käkar middag innan och tar det sista rödvinet framför teven, det är kanon att börja helgen så\", sa han. Jag vågade inte berätta att vi skulle flytta till söndagar. När Peter Settman ledde tv-leken \"Minuten\" på samma tid på söndagskvällarna i SVT för ett år sedan var tittarsiffrorna inledningsvis höga, men sjönk betänkligt när TV 4 började sända \"Solsidan\" på samma tid. Att \"Minuten\" skulle ha floppat vill han dock inte kännas vid. – \"Minuten\" gick jättebra när vi drog igång, och jag tycker att det gick bra även efter att \"Solsidan\" började, säger han. Till årets omgång av \"Så ska det låta\" har ett nytt moment lagts till – en tävling kallad Bokstavsleken. – Att deltagarna kan sjunga vet vi ju, här får de visa andra kunskaper också. Det är lite Wordfeud-känsla över det, vi hakar på den trenden. Jag är tyvärr värdelös på sånt där själv, men är man lite klurig så går det jättebra, säger Peter Settman. Listan över vårens medverkande, Listan över vårens medverkande, i programordning: Jessica Andersson och Jamie Meyer / Shirley Clamp och Daniel Karlsson Christine Meltzer och Lina Hedlund / Katrin Sundberg och Per Andersson Sibel och Calle Kristiansson / Sanna Nielsen och Kalle Moraeus Anders Eriksson och Jan Rippe / Knut Agnred och Per Fritzell Babben Larsson och Andreas Weise / Carin da Silva och Andreas Lundstedt Nina Söderquist och Stefan Gerhardsson / Sonja Aldén och Oskar Nilsson Elisabeth Andreassen och Alexander Rybak / Matilda Hansson och Peter Johansson Lili Päivärinta och Susie Päivärinta / Kim Kärnfalk och Nina Inhammar Allard Pauline och Stephen Simmonds / Molly Sandén och Danny Saucedo Linda Sundblad och Kristoffer Appelquist / Lotta Engberg och Chris Lind Sarah Dawn Finer och Samuel Ljungblahd / Caroline Larsson och Anders Ekborg Gunhild Carling och Christer Sjögren / Elisa Lindström och Hasse Andersson ", "article_category": "culture"}
{"id": 19760, "headline": "Ruben Östlund: ”Jag söker upp motstånd”", "summary": "Han är fascinerad av mänskligt beteende och har kallats för en filmens sociolog. Hans film ”Play” har varit ett av hösten stora debattämnen. I veckan nominerades den till sju Guldbaggar. Själv är Ruben Östlund redan i gång med sin nästa film – ”Turist”.", "article": "Filmregissören Ruben Östlund orsakade höstens hetaste debatt i Kultur-Sverige med sin film ”Play”. Redan innan den hade visats höjdes både positiva och negativa röster om filmen där fem svarta killar i tidiga tonåren från en tuff del av Göteborg rånar tre jämnåriga medelklasskillar på deras mobiltelefoner med en sofistikerad metod. Under två timmar får vi följa de åtta pojkarna när de förflyttar sig genom Göteborg, för att till sist hamna utanför stan. Där blir offren av med det mesta de har av värde innan de stukade kan ta sig hem igen. Östlunds historia är inspirerad av verkliga händelser om unga rånare i Göteborg, men han betonar att filmen inte är verkligheten, utan en bild av verkligheten. I sitt förarbete läste han igenom rättegångsmaterialet och intervjuade polis, psykologer, offer och förövare. – Det som påverkade mig starkast när jag intervjuade de unga förövarna var att de redan så tidigt i livet hade uppfattat den stigmatiserade bilden av den svarte mannen som existerar i vårt samhälle. De spelade medvetet på den för att skapa en outtalad hotbild när de genomförde rånen, säger Östlund. – Det säger något väldigt allvarligt om vårt samhälle och vårt sätt att se på varandra. Han är en filmens sociolog som gjort till sin specialitet att hålla fram mänskliga beteenden och reaktioner i relativt vanliga, normala sammanhang, utan att ta ställning för eller emot några av de figurer han visar på filmduken. Filmidéerna till exempelvis hyllade långfilmen ”De ofrivilliga” och kortfilmen ”Händelser vid bank” har han fått genom självupplevda händelser, men också från vad han har hört genom vänner och bekanta. Eller som i ”Play”, vad han läste i tidningen. Det är dagen efter att ”Play” premiärvisats på en fullsatt Skandiabiograf under Stockholms filmfestival. Östlund har själv varit där tillsammans med de unga skådespelarna, och blivit intervjuad på scen efter visningen. Nu ses vi på stan för ett första kort möte innan jag ska hälsa på honom i hans hemstad Göteborg. Han är lätt att känna igen när han stressar in på Designtorgets kaféavdelning på Götgatan. Lång och gänglig, med nyfiken blick och den täta, mörkbruna hårluggen guppande ner mot vänstra kinden. Vi pratar förstås om ”Play” och den intensiva debatten kring filmen som har fått mycket positiv kritik, flera tunga filmkritiker gav den högsta betyg. Men negativa reaktioner har också landat på 37-årige Ruben Östlund. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg kallade till exempel Ruben Östlund för en ”arty filmare som slänger ur sig en massa provokationer som han inte riktigt tar ansvar för.” Och i Göteborgs-Posten tyckte kulturskribenten Cecilia Verdinelli att ”Play” var en ”olustligt manipulativ film”. – Jag tycker det är viktigt att folk tar filmen på allvar, det har jag strävat efter. Samtidigt kunde vi inte förutspå så här starka reaktioner, vissa har ju faktiskt kallat filmen både rasistisk och fascistisk. Men jag kan ta kritiken eftersom jag kan motivera de val jag gjort. Att debatten har blivit så omfattande tycker jag visar att ”Play” behövs. Den pekar på något som många vänder bort blicken från och min film är bara ett sätt att ta sig an problemet, men det krävs fler, från andra utgångspunkter, också. ”Play” kommer antagligen att vara aktuell som debattämne långt in i 2012, men Ruben Östlund är redan på gång med nästa projekt, även det en studie i mänskligt beteende, och hans ansikte spricker upp i ett stort leende när vi kommer in på ”Turist”, som filmen heter. – Målet är att göra den mest spektakulära lavinscenen i filmhistorien, säger han och ler ännu bredare. Medveten om att Östlund började sin karriär som filmare av utförsåkning på skidor i Alperna tänker jag att han ska göra en sådan film, fast i långfilmsformat. Men jag har fel. – En scen i filmen kretsar kring hur den bild vi har av oss själva och hur andra ser oss kan förändras på ett ögonblick, säger han och målar upp scenariot för sin lavinscen, tänkt som filmens inledningsscen: – En familj med mamma, pappa och två barn, tolv och åtta år, är på skidresa i franska alperna. De har tagit sig högt upp i skidbackarna och sitter nu på en uteservering och äter lunch och blickar ut över alplandskapet. Plötsligt ser de hur en lavin sprängs på en närliggande bergskam och följer hur den dansar nedför berget. De och de andra bordsgästerna jublar. Det är vackert och spektakulärt och jublet stiger tills lavinen försvinner ner bakom en bergskam. – Men några sekunder senare väller den fram över bergskammen och kommer emot dem i hög hastighet och jublet övergår till skrik i skräck, säger Ruben och skrattar till, alldeles uppenbart förtjust i sin scenidé. – Det sista man ser innan allt blir vitt är panik på uteserveringen och hur pappan i familjen rusar därifrån och lämnar sin familj. Kvar står mamman med de två barnen och skriker efter sin make: ”Tomas! Tomas!” Men det visar sig att det bara är snöröken som nått fram till serveringen. Själva lavinen har stannat en bit bort och på 20 sekunder är idyllen tillbaka. Med generade skratt återvänder restauranggästerna till sina bord. – Och sist av alla kommer Tomas för att sätta sig hos sin familj. Då ligger det ju något väldigt outtalat i luften, något som är för svårt att hantera då och de fortsätter att äta i stället. Fast dagen efter vill hustrun plötsligt inte åka skidor med Tomas. Hans status i familjen är grundligt försvagad. ”Turist” handlar sedan om hur Tomas försöker återerövra sin gamla roll som familjefader. – I Turist vill jag att välbeställda personer med sitt på det torra skall konfronteras med en viss typ av mänskliga mekanismer som de tidigare har placerat utanför sig själv. – Temat är bland annat inspirerat av vad min vän, filmproducenten Kalle Boman, berättat, nämligen att skilsmässofrekvensen är väldigt hög bland par som varit inblandade i exempelvis flygplanskapningar. Man har plötsligt fått se sidor av sin partner som man sedan har svårt att leva med. ”Turist” ska enligt planerna börja spelas in i vinter och Ruben tar fram sin Iphone och visar illustrationer av hur lavinscenen ska göras. – Vi ska spränga en lavin och filma den separat och sedan klippa ihop den med det som händer på uteserveringen som görs i studio. Nästa gång vi ses har jag tagit X2000 från Stockholm till Göteborg för att träffa Ruben Östlund på hans hemmaplan. Samma tåg som är scen för en parallellstory i ”Play” där tågpersonalen har stora bekymmer med en ägarlös vagga som står på en icke tillåten plats i utrymmet mellan en förstaklassvagn och en andraklassvagn. Östlund placerar en fast kamera i första klass och gör ”Plays” publik till medbetraktare av den ofrivilliga humor som tågpersonalen spelar upp inför våra ögon och öron. – Det finns en intressant situation i alla utrymmen som vi ska samsas om, tycker Ruben Östlund, som själv en gång upplevde komiken kring just en sådan vagga på X2000 och vävde in händelsen i sin film. I den heta ”Play”-debatten på kultursidorna har vaggan tillskrivits varierande symbolvärden. Stefan Jonsson menade i ett kritiskt inlägg i DN att den var regissörens sätt att peka på invandringen som grund för rånet i ”Play”. Någon annan har sett den som symbol för döden. Östlund själv säger att han helt enkelt ser det som en vagga från Ikea och att han tog med den för komiken i det ”skandinaviska” sätt som personalen försöker lösa problemet på. Jag har letat mig fram till hans kontor på Vallgatan i centrala Göteborg. Tre trappor upp i en del av en gammal skola ligger produktionsbolaget Plattform som Östlund startade för tio år sedan med producenten Erik Hemmendorff. Kontoret, som han delar med bland andra Plattforms vd Marie Kjellson och Hemmendorff, består av ett halvstort arbetsrum med enkel Ikeamöblering plus ett kök. På en av väggarna sitter en lång rad tidningsklipp om ”Play”, på en hylla trängs alla de filmpris som bolaget vunnit. Strax intill en dammsugare (!) står det färskaste priset, en andraplats för ”Play” i det europeiska Lux där ett antal filmer om ”konflikter mellan europeiska värderingar, kulturer och traditioner” visats för de 736 EU-parlamentarikerna som sedan fått rösta fram vinnaren. I år vann franskspråkiga ”Snön på Kilimanjaro” av regissören Robert Guédiguian. Sedan ”Play” deltog, och vann, i den inofficiella sektionen Quinzaine des Réalisateurs på Cannes filmfestival i våras, har Östlund rest runt med sin hett debatterade film på olika filmfestivaler i världen. Han har när DN hälsar på just kommit tillbaka från Strasbourg med Luxpriset och ska senare i veckan åka till Spanien för att möta pressen och tala om ”Play”. Ruben Östlund blev ett namn genom framför allt sin förra film ”De ofrivilliga”, fem olika berättelser om grupptryck som bland annat var Sveriges bidrag till Oscarsnomineringarna. Men Östlund har mer eller mindre hyllats för alla sina filmer. Sedan 2004 har han regisserat ”Gitarrmongot”, ”Scen nr: 6882 ur mitt liv” (kortfilm), ”De ofrivilliga”, ”Händelser vid bank” (kortfilm) och ”Play”. Och han var också högst delaktig som filmare i den första filmen som någonsin gjorts enbart med mobiltelefoner, ”En enastående studie i mänsklig förnedring”. Han bjuder på kaffe och vi sätter oss vid bordet i det spartanska köket (samma kök där det mesta av mobiltelefonfilmen utspelas) där bland annat en akustisk gitarr och en affisch för ”Händelser vid bank” står lutade mot en vägg. – Jag är jättestolt över den filmen, den vann Guldbjörnen i Berlin, säger han och börjar med smittande entusiasm berätta den märkliga historien om hur den filmidén föddes. En sommardag 2006, när Östlund och kollegan Erik Hemmendorff är i Stockholm för att äska pengar till ”De ofrivlliga”, blir de vittne till hur två unga, beväpnade män kommer på moped och springer in på NK och försöker råna juvelerarna. – Erik säger att vi ska ringa polisen, men jag hävdar att personalen har knappar under diskarna som de kan larma med. Jag har en tvärsäker föreställning om saker som jag inte vet något om, säger Ruben och skrattar. De båda filmarna försöker filma rånet med sina mobiltelefoner, men upptäcker att de saknar zoomfunktion och de blir irriterade. – Jamen? Det är ju ändå åtta megapixlar, zoom borde ju vara en ganska grundläggande funktion, börjar vi resonera. – Det var en stor krock mellan det dramatiska som hände på andra sidan gatan och vårt förvirrade sätt att försöka förhålla oss till det. Rånupplevelsen ledde till filmen ”Händelser vid bank” där NK är utbytt mot ett bankkontor, men kvar är den surrealistiska dialogen mellan två män som följer rånet på avstånd och försöker filma det. Rubens berättelse bryts plötsligt av att dottern Hilda, 9, ringer på hans mobiltelefon (en med bra zoom) och berättar att hon känner sig krasslig och vill gå hem från skolan. Ruben lovar att hämta henne om en stund och han och jag får fortsätta intervjun i hans lägenhet då. Alla som vet något om Östlund känner till att mänskligt beteende i alla former fascinerar och provocerar honom. Man blir nyfiken på om det finns något i hans bakgrund som kan kasta ljus över hur den här iakttagaren med sociologögon föddes. Hans föräldrar, båda lärare, skilde sig när han var fyra år. Pappan flyttade till sin hemtrakt utanför Halmstad, modern bodde kvar på Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Där växte Ruben upp med sin åtta år äldre bror och sin mamma, fast kontakten med pappan upprätthölls med varannanhelgsbesök då de två bröderna åkte tåg till och från Halmstad. När fotograf Joakim Roos och jag senare kommer hem till Ruben i hans lägenhet på Övre Djupedalsgatan (där dottern Hilda bäddats ner i sin säng och nu ligger med en dator på magen) ser jag på kylskåpsdörren ett förstorat svartvitt fotografi från 70-talet av familjen Östlund med en mycket ung Ruben och några släktingar, fäst med magnet över en utriven ledarsida från Dagens Nyheter. Tjugotre år efter skilsmässan gjorde Ruben en film om sina föräldrar och sammanförde dem framför kameran. – Kameran var mitt alibi för att lyssna på deras samtal. Det var väldigt generöst av mina föräldrar att ställa upp. Men trots att det var jobbigt för dem tror jag att de gillade att jag gjorde filmen. Föräldrarnas kommentarer om ”Familj igen” gjorde också deras son regissören mycket nöjd. – De tyckte nämligen båda två att filmen stödde deras olika versioner av skilsmässan och hur den gick till, säger Ruben och skrattar, något han gör väldigt ofta under våra samtal. Den seriöse filmaren Östlund har lätt för att se humor omkring sig. – Deras bild av filmen stämmer så bra med ambitionen jag haft med filmer som ”Play” och ”De ofrivilliga”, den att alla rollfigurers motiv ska vara fullständigt giltiga för mig. Rånarnas beteende i ”Play” ska vara totalt giltigt för mig. Jag kan absolut identifiera mig med mycket av det som de gör. Och det är väldigt viktigt för mig att kunna göra det med alla karaktärer i mina filmer. Ruben har även han genomgått en skilsmässa. Han skilde sig 2007 från Andrea Östlund som han lärde känna på Filmhögskolan i slutet av 1990-talet. De har tvillingdöttrarna Hilda och Alva tillsammans. – Det var ingen jättedramatisk separation. Jag tror att synen på att separera har förändrats sedan mina föräldrar skilde sig. Det gör förhoppningsvis också att det är lättare för mina barn att hantera skilsmässan, säger Ruben. Han lever i dag i en relation med Katja Wik, som bland annat var rollsättare till ”Play”. – Jag tror inte att Hilda eller Alva kommer att göra en film om min och Andreas skilsmässa i framtiden, men det vet jag inte säkert förstås, säger Ruben och skrattar lite. Gjorde du filmen om dina föräldrar för din egen skull? – Jo, det gjorde jag absolut. Alla filmer jag gjort har varit för min egen skull. Är filmskapandet helt enkelt din egen terapi? – Det kanske var det med filmen om mina föräldrar, och den jag gjorde före den, om mitt gamla kompisgäng, men med de senare filmerna har jag följt min lust och nyfikenhet. Hur länge har du haft det här intresset för att granska våra beteenden? Han svarar inte direkt utan pekar på två starka scener i ”De ofrivilliga” som är hämtade från hans barndom. – Jag hade min mamma som utgångspunkt för båda scenerna. Hon gjorde Solomon Asch-experimentet (där man under grupptryck kan fås att hävda något som är uppenbart felaktigt, reds anm) på en av sina elever när jag var i tonåren. Det berörde mig mycket. – Min mamma var politiskt aktiv långt ut på vänsterkanten och litade mycket på sina egna känslor. Det är en bra egenskap, men ibland kan man reagera på fel ställe. En gång när vi var på besök hos grannarna och jag halvsov i mammas knä hörde jag henne säga: ”Du kan väl titta på mig också när du pratar! Om du bara tittar på Annette hela tiden så känner jag ju mig utanför.” Jag kan inte glömma den vibrerande tystnad som hennes kommentar skapade. – I ”De ofrivilliga” låter jag lärarinnan säga den frasen vid ett samtal i kollegierummet. – Det är väl egentligen först nu som jag insett att sociologi är ett ämne som intresserar mig, trots att jag aldrig teoretiskt sysslat med det. Och rörlig bild är ett tacksamt och obönhörligt verktyg att beskriva mänskligt beteende med. Den sortens filmer Ruben Östlund gör, där han förutom sina specifika teman också använder sig av långa tagningar, distanserad kamera, ofta fast kameravinkel och händelser i realtid, är han förmodligen ensam om att göra. Absolut i Sverige, kanske också i hela världen. Han har ett mycket gott självförtroende (inte att missta för stort ego), och tror hårt på det han gör och upprepar gärna ett uttryck han hört en gång om vad film bör vara: ”En för konsumenten vilsam produkt.” – Jag gör allt jag kan för att inte göra film på det sättet. Mycket av den film som görs är som ett universum som upprepar sig hela tiden. Jag vill att publiken ska vara aktiv. Jag söker upp motstånd, det ger mig energi och i förlängningen även publiken. Han har kommit in i svenska filmbranschen lite från sidan och han är heller ingen filmnörd eller filmkännare. När jag ber honom att nämna åtminstone en film som han uppskattat blir det den franska filmen ”Mellan väggarna”, ett drama om lärare och högstadieelever av Laurent Cantet som vann Guldpalmen i Cannes 2008. – Nej, jag är inte någon som beundrat Ingmar Bergman hela mitt liv och därför börjat göra film. Jag har snarare Roy Anderssons reklamfilmer i bagaget. Mitt intresse startade med kameran. På Styrsö där jag växte upp kunde man faktiskt få låna videokameror gratis. En kommunal fritidsverksamhet för oss ungdomar så att vi skulle ha något att göra. Det var nog väldigt avgörande. Ganska snart började jag filma skidåkning som ju var mitt stora intresse, berättar Ruben. Jag gissar att du var en välartad tonåring? – Ja, det var inga rebelliska uppror direkt. Men det är klart att jag tog ut svängarna lite när jag levde i Alperna långa perioder varje vinter. Han finansierade sina alpvistelser med filmerna han gjorde för en firma i Göteborg. – Jag filmade massor på vintern och jobbade med att klippa filmen på sommaren. Sedan åkte jag ner till Alperna igen på senhösten för att göra en ny film. Skidfilmerna, med namn som ”Free radicals” och ”Free radicals 2”, ledde Östlund till att börja Filmhögskolan i Göteborg 1998 där han träffade Erik Hemmendorrf som han startade produktionsbolaget Plattform tillsammans med. Tio år senare är den före detta skidfilmaren Sveriges mest omtalade, och kanske också mest framgångsrika, filmregissör. Och han tänker fortsätta på den inslagna vägen, som bland annat innebär att inte sticka under stol med att han siktar högt, men utan att känna prestationsångest. – Nej, jag känner inte det. Det tror jag beror på att jag har hittat min egen metod att göra film på. Om jag inte kunnat motivera mina val och motiv, och inte ingått i ett sammanhang som innebär en trygghet, hade jag kanske haft svårare att bära upp den här rollen. – Och jag gillar att tävla, det kan jag inte förneka. Tävlingsmomentet är en sporre. När vi gjorde ”Play” tyckte jag inte ens att vi behövde säga att vi siktade på Cannes. Det gjorde vi med ”De ofrivilliga” också, men då var det nog inte så många som trodde på våra chanser. När det sedan gick hem var det ju skitkul, säger Ruben. Plötsligt står hans sjuka dotter Hilda i köksdörren och pockar på pappas uppmärksamhet. Jag inser att intervjun är över och gör mig redo för avfärd. I hallen får jag en liten delförklaring till Ruben Östlunds konstnärliga ådra. På en enkel teckning syns sju personer. En av dem är Egon Östlund, Rubens farfars far, som var nära vän och mentor till flera av konstnärerna i den berömda Halmstadsgruppen. Det sista Ruben säger innan vi skiljs åt är: – Jag tycker ju om att spetsa till saker, hoppas sådant kommer med i din artikel. Ålder: 37 år. Familj: Alva och Ålder: 37 år. Familj: Alva och Hilda, 9 år, från tidigare äktenskap. Flickvännen Katja Wik. Bor: Lägenhet i Linnéstan, Göteborg. Yrke: Filmregissör. 1974: Föds på Mölndals sjukhus. 1974: Föds på Mölndals sjukhus. Växer upp på Styrsö i Göteborgs södra skärgård. 1978: Föräldrarna skiljs. Ruben och hans bror tar tåget varannan helg till pappan utanför Halmstad. 1994: Börjar arbeta åt Niklas Allestig på produktionsbolaget Down Film. Gör bland annat skidfilmerna ”Free Radicals” 1 och 2. 1998: Kommer in på Filmhögskolan i Göteborg. På skolan träffar han också Andrea som han senare får barn med. 2001: Startar Plattform Produktion med Erik Hemmendorff. 2002: Döttrarna Alva och Hilda föds. 2004: ”Gitarrmongot” kommer ut. På utsidan av dvd-omslaget finns citatet ”Årets bästa svenska film”. När man öppnar fodralet står det ”Årets sämsta svenska film”. ”Jag får ringa och övertala recensenten Ronny Svensson för att få skriva så, han tycker egentligen bara att den är bland de tre sämsta filmerna.” 2007: Ruben och Andrea Östlund skiljer sig. 2008: Patrik Erikssons långfilm ”En enastående studie i mänsklig förnedring” kommer ut. Filmen är gjord med mobilkamera och utspelar sig till 90 procent i köket på Plattforms kontor. 2011: Filmen ”Play” orsakar het debatt i kulturvärlden. Erik Hemmendorff, vän och samarbetspartner: ”Ruben Erik Hemmendorff, vän och samarbetspartner: ”Ruben vill ta sig an hela världen. Det är fruktansvärt inspirerande och roligt att arbeta med någon som vill att saker ska hända. Vi brukar prata med varandra minst ett par gånger varje dag, och det är inte alltid jag hinner med i hans takt. Som vän och som regissör är han generös och involverande – utan att tvivla på sin egen blick. Han litar fullständigt på att man vill prestera sitt yttersta. Ruben kan bli osäker i vissa socialt formella sammanhang, som att beställa vin på restaurang. Det viktiga är sällskapet och diskussionen. Han gillar dessutom att ta notan i smyg.” Catarina Östlund, mamma: ”Ruben, ja, man kan säga att han är uppfostrad som en schimpansunge! När jag väntade honom läste jag en bok av Jane Luck Goodall, som studerade schimpanser i Tanzania. Och en schimpansmamma gjorde särskilt intryck på mig. Jag tror hon hette Flo. Hon följde alltid sin lilla unge så att den själv fick upptäcka omvärlden. Om ungen råkade ramla så puffade hon försiktigt upp den. Så försökte jag uppfostra Ruben, men när han blev lite större gjorde Ruben precis som Flos unge, slog undan min hand.” Göran du Rées, professor, Filmhögskolan, Göteborgs Universitet: ”Ruben äger en unik begåvning i att iaktta livet och människan. Med stor precision omvandlar han sina synupplevelser till starka och komplexa filmverk. Redan under sin studietid utvecklade han sitt personliga uttryck i ’Låt dom andra sköta kärleken’. Och inte minst i sin examensfilm ’Familj igen’, om hans föräldrars skilsmässa. Med sin generositet skapar Ruben hela tiden kreativitet och lust omkring sig, i sitt arbete såväl som när han gästföreläser och handleder studenter på Filmhögskolan. Han är i dag en av de viktigaste filmskaparna i svenskt filmliv. Utan att förenkla utmanar han våra attityder, fördomar och föreställningar om människan och världen.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 19780, "headline": "Svält och skräck följer atomkriget", "summary": "Klassisk postapokalyptik i framtidens Moskva där tunnelbanan blivit kolonier och himlen fyllts av flygödlor. Dmitrij Gluchovskijs thriller ”Metro 2034” är en utmärkt uppföljning i ett fascinerande romanprojekt.", "article": "I romanen ”Metro 2034” spinner Dmitrij Gluchovskij vidare på sin allegori över efterdyningarna av ett imperiums sammanstörtande. För det är svårt att inte se projektet som just en politisk allegori. Det vill säga, om man uteslutande har läst science fiction de senaste decennierna, och hoppat över nyhetsrapporteringarna, så kan man mycket väl känna sig hemma i den postapokalyptika som är Gluchovskijs vardagsrum. Som titeln anger är detta rum liktydigt med ett tunnelbanesystem, nämligen Moskvas. Efter det stora atomkriget har staden ovan jord lämnats i ruiner och de överlevande är de som råkat befinna sig på nedre sidan järndörrarna när metron automatiskt förseglade sig. De enskilda stationerna har blivit till kolonier av olika övertygelser och de har att kämpa mot svälten, galenskapen, de ur den radioaktiva strålningen födda mutanterna, samt andra stationer av annan övertygelse. Klassisk postapokalyptik med andra ord. Om det inte vore för det faktum att Moskvas metrosystem i Gluchovskijs tappning så mycket liknar det moderna Ryssland. Den centrala ringlinjen behärskas av Hansan, som är en marknadsekonomisk enklav omfattande cirka 20 stationer med stenhård gränskontroll. Tvärs igenom ringen skär Den röda linjen, som är kommunistisk. Här finns också en samling stationer som går under namnet ”Fjärde riket” och är uttalat nationalsocialistiska, stationer kontrollerade av diverse brottssyndikat samt övergivna, outforskade och/eller infekterade stationer. Det finns fler komplikationer längs tunnelbanenätet, för att inte tala om rykten och myter. Gluchovskij lyckas förmedla en tryckande, klaustrofobisk stämning som gör att man lika mycket som hans huvudpersoner längtar efter en glimt av den riktiga himlen – trots att den är grönskimrande och patrullerad av mordiska flygödlor. I den första romanen ”Metro 2033” – översatt till svenska 2009 – följde vi den unge Artiom då han sändes som kurir mellan stationerna. Uppföljaren börjar i metrons motsatta ände, på stationen Sevastopolskaja som plötsligt finner sig vara avklippt från resten av tunnelbanenätet. Någonting har hänt längre fram på linjen. Spanarna har inte kommit tillbaka. Den ärrade, fåordige legosoldaten Hunter skickas ut – vi minns honom från den tidigare romanen – tillsammans med den gamle historieskrivaren Homeros. En utmärkt översättning bidrar till att göra denna thriller till en utmärkt uppföljning av ett fascinerande romanprojekt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19797, "headline": "Jens Liljestrand: ”Mobergland. Personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie”", "summary": "Få böcker har fastnat i det kollektiva minnet så som Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”. I ”Mobergland” undersöker Jens Liljestrand hur den framgångsrika romansviten blev en historisk sanning. DN:s Ola Larsmo har läst.", "article": "För ett par år sedan besökte jag Lindstrom, Minnesota. Som många andra på visit i emigrantland kände jag både fascination inför historien i sig och en smula förundran inför den kitsch den svensk-amerikanska historien serverades insvept i. (”Lindstrom bakery – home of the original Swedish doughnut!”) På torget stod Karl Oskar och Kristina staty. Vi åkte också ut till Nya Duvemåla, komplett med astrakanträd, ett tvåvåningshus med den typiska, amerikanska liggande panelen, kanske likt det hus Karl Oskars och Kristinas barn byggde sig. Men huset var flyttat till platsen för några år sedan. På andra sidan vägen låg däremot Glader cemetery, den ursprungliga begravningsplatsen för de tidiga svenska emigranter som kom hit just från Ljuders socken under 1850-talet, med Anders Petter Nilsson Glader och Elin Glader i spetsen. Under hela besöket samma underliga, lite krypande känsla av att befinna sig på gränsen mellan en fiktion – Vilhelm Mobergs romaner – och en historisk verklighet, där romanen sakta trängde undan historien. Jag tror inte att det är möjligt att inte fascineras av Mobergs romansvit. Om man för ett ögonblick händelsevis blivit mätt på de strävsamma Karl Oskar och Kristina är det minst lika intressant att fråga sig hur fyra romaner kan koppla ett sådant grepp om en hel nation som Mobergs böcker gjort. Mobergs emigranter fastnar i det kollektiva minnet i kraft av skildringens tyngd och skärpa – men typiska är de inte. De flesta reste senare, till andra miljöer, till andra öden. När det gäller den historiska bakgrunden tar sig Utvandrarsviten ordentliga friheter, vilket det är helt okej för en roman att göra. För Moberg var det viktigt att skildra själva impulsen att ge sig av och skapa sitt eget liv, inte att för alltid teckna den ”typiska” bilden av den svenska emigranten. Men det var just vad som blev resultatet. Inte minst därför är det spännande att läsa Jens Liljestrands nya avhandling ”Mobergland”, där han tar itu med bakgrunden till det svenska nittonhundratalets mest framgångsrika roman. Snarare än att skjuta in sig på de punkter där Mobergs utvandrare blir otypiska vill Liljestrand undersöka varför det blev så viktigt att se romansviten just som en sanning om ”hur det egentligen var”. En viktig punkt för Liljestrand är att bana vägen för vad man skulle kunna kalla för en nybiografisk läsning. Där mycket litteraturkritik och forskning i spåren av femtiotalets ”nykritik” velat bortse från författarens eget liv, för att just vilja se texten som en värld i sig, vill Liljestrand sätta in Mobergs romaner i ett biografiskt sammanhang. Ett centralt resonemang i avhandlingen handlar om att läsa ”Utvandrarna” som en ”kalla krigs-roman”: På flera av de punkter där Mobergs skildring, som ju byggde på ordentliga efterforskningar, ändå avviker från de historiska förlagorna böjs fiktionen av enligt vissa mönster, in mot det klimat där de skrevs och som avtryck av de hållningar Moberg själv just då intog. Moberg var under kriget en av medlemmarna i den så kallade Tisdagsklubben, utkastet till en svensk motståndsrörelse i händelse av en tysk ockupation. I likhet med många andra upprördes han över samlingsregeringens ”medgörlighet”, liksom över det faktum att flera av de starkaste antinazisterna inom det socialdemokratiska partiet rensades ut vid 1944 års kongress. Just detta tar Liljestrand inte upp – men det är en förklaring till Mobergs starka avsky för efterkrigstidens byråkrati och den tidens sosseparti. Under det decennium då Utvandrarsviten skrivs är Moberg närmast helt okritisk i sin USA-syn och argumenterar för svenskt Natomedlemskap. Under slutet av sitt liv blir han alltmer förbittrad inför krigföringen i Vietnam, vilket Liljestrand visar går igen i hans sista roman ”Förrädarland” (1967). Men läst på det viset blir Utvandrarsviten, utan att förfalla till allegori (Moberg skriver för bra för det) ändå till en spegel av sin tid. Här finns det av Moberg upplevda behovet av att fly från en byråkratisk övermakt till det ”fria Västerlandet” – men också detaljer kritiska till den livsstil som i femtiotalets USA framhävs som höjden av frihet. Ett av Liljestrands exempel handlar om hur Karl Oskars beslut att bygga sin gård långt från samhället avviker från de historiska utvandrarnas sätt att leva. Den plats vid Chisago Lake där romanen utspelar sig urbaniserades tidigt, och emigranterna höll gärna ihop, som emigranter gör. Men Kristinas isolering i hemmet långt från alla sammanhang stämmer bra med det femtiotalets förortsliv som på andra håll framhölls som norm och idyll. Det finns förstås även andra sätt att läsa Mobergs romaner mot deras samtid. En av de saker Liljestrand inte berör, och som jag gärna sett att han tagit upp, är också varför romanerna slog alla försäljningsrekord. De passar in i ett större mönster: i roman efter roman under svenskt nittonhundratal anar man hela tiden en och samma bakgrundmyt – den om Exodus, om utträdet ur fattigdomen, in i det moderna. Hos Moberg får den sin allra tydligaste utformning. Tusentals läsare hade lossnat ur svensk småstad och landsbygd och på flyttlasspolitikens flak svepts in till storstaden där de flesta fick det bättre, om än i förorten och inte vid Chisago Lake – till priset av en rotlöshet och en vag känsla av brutna sammanhang som ingen ny, svartvit tv riktigt kunde överskyla. Men som Liljestrand visar står Mobergs bild av emigranten starkare än någonsin och låter sig också fogas in i helt olika ideologiska sammanhang – desto viktigare, alltså, att diskussionen av hans verk fortsätter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19800, "headline": "”Utvandrarna” en spegel av 50-talet", "summary": "Få böcker har fastnat i det kollektiva minnet så som Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”. I ”Mobergland” undersöker Jens Liljestrand hur den framgångsrika romansviten blev en historisk sanning.", "article": "Böcker Jens Liljestrand ”Mobergland. Personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie” Ordfront För ett par år sedan besökte jag Lindstrom, Minnesota. Som många andra på visit i emigrantland kände jag både fascination inför historien i sig och en smula förundran inför den kitsch den svensk-amerikanska historien serverades insvept i. (”Lindstrom bakery – home of the original Swedish doughnut!”) På torget stod Karl Oskar och Kristina staty. Vi åkte också ut till Nya Duvemåla, komplett med astrakanträd, ett tvåvåningshus med den typiska, amerikanska liggande panelen, kanske likt det hus Karl Oskars och Kristinas barn byggde sig. Men huset var flyttat till platsen för några år sedan. På andra sidan vägen låg däremot Glader cemetery, den ursprungliga begravningsplatsen för de tidiga svenska emigranter som kom hit just från Ljuders socken under 1850-talet, med Anders Petter Nilsson Glader och Elin Glader i spetsen. Under hela besöket samma underliga, lite krypande känsla av att befinna sig på gränsen mellan en fiktion – Vilhelm Mobergs romaner – och en historisk verklighet, där romanen sakta trängde undan historien. Jag tror inte att det är möjligt att inte fascineras av Mobergs romansvit. Om man för ett ögonblick händelsevis blivit mätt på de strävsamma Karl Oskar och Kristina är det minst lika intressant att fråga sig hur fyra romaner kan koppla ett sådant grepp om en hel nation som Mobergs böcker gjort. Mobergs emigranter fastnar i det kollektiva minnet i kraft av skildringens tyngd och skärpa – men typiska är de inte. De flesta reste senare, till andra miljöer, till andra öden. När det gäller den historiska bakgrunden tar sig Utvandrarsviten ordentliga friheter, vilket det är helt okej för en roman att göra. För Moberg var det viktigt att skildra själva impulsen att ge sig av och skapa sitt eget liv, inte att för alltid teckna den ”typiska” bilden av den svenska emigranten. Men det var just vad som blev resultatet. Inte minst därför är det spännande att läsa Jens Liljestrands nya avhandling ”Mobergland”, där han tar itu med bakgrunden till det svenska nittonhundratalets mest framgångsrika roman. Snarare än att skjuta in sig på de punkter där Mobergs utvandrare blir otypiska vill Liljestrand undersöka varför det blev så viktigt att se romansviten just som en sanning om ”hur det egentligen var”. En viktig punkt för Liljestrand är att bana vägen för vad man skulle kunna kalla för en nybiografisk läsning. Där mycket litteraturkritik och forskning i spåren av femtiotalets ”nykritik” velat bortse från författarens eget liv, för att just vilja se texten som en värld i sig, vill Liljestrand sätta in Mobergs romaner i ett biografiskt sammanhang. Ett centralt resonemang i avhandlingen handlar om att läsa ”Utvandrarna” som en ”kalla krigs-roman”: På flera av de punkter där Mobergs skildring, som ju byggde på ordentliga efterforskningar, ändå avviker från de historiska förlagorna böjs fiktionen av enligt vissa mönster, in mot det klimat där de skrevs och som avtryck av de hållningar Moberg själv just då intog. Moberg var under kriget en av medlemmarna i den så kallade Tisdagsklubben, utkastet till en svensk motståndsrörelse i händelse av en tysk ockupation. I likhet med många andra upprördes han över samlingsregeringens ”medgörlighet”, liksom över det faktum att flera av de starkaste antinazisterna inom det socialdemokratiska partiet rensades ut vid 1944 års kongress. Just detta tar Liljestrand inte upp – men det är en förklaring till Mobergs starka avsky för efterkrigstidens byråkrati och den tidens sosseparti. Under det decennium då Utvandrarsviten skrivs är Moberg närmast helt okritisk i sin USA-syn och argumenterar för svenskt Natomedlemskap. Under slutet av sitt liv blir han alltmer förbittrad inför krigföringen i Vietnam, vilket Liljestrand visar går igen i hans sista roman ”Förrädarland” (1967). Men läst på det viset blir Utvandrarsviten, utan att förfalla till allegori (Moberg skriver för bra för det) ändå till en spegel av sin tid. Här finns det av Moberg upplevda behovet av att fly från en byråkratisk övermakt till det ”fria Västerlandet” – men också detaljer kritiska till den livsstil som i femtiotalets USA framhävs som höjden av frihet. Ett av Liljestrands exempel handlar om hur Karl Oskars beslut att bygga sin gård långt från samhället avviker från de historiska utvandrarnas sätt att leva. Den plats vid Chisago Lake där romanen utspelar sig urbaniserades tidigt, och emigranterna höll gärna ihop, som emigranter gör. Men Kristinas isolering i hemmet långt från alla sammanhang stämmer bra med det femtiotalets förortsliv som på andra håll framhölls som norm och idyll. Det finns förstås även andra sätt att läsa Mobergs romaner mot deras samtid. En av de saker Liljestrand inte berör, och som jag gärna sett att han tagit upp, är också varför romanerna slog alla försäljningsrekord. De passar in i ett större mönster: i roman efter roman under svenskt nittonhundratal anar man hela tiden en och samma bakgrundmyt – den om Exodus, om utträdet ur fattigdomen, in i det moderna. Hos Moberg får den sin allra tydligaste utformning. Tusentals läsare hade lossnat ur svensk småstad och landsbygd och på flyttlasspolitikens flak svepts in till storstaden där de flesta fick det bättre, om än i förorten och inte vid Chisago Lake – till priset av en rotlöshet och en vag känsla av brutna sammanhang som ingen ny, svartvit tv riktigt kunde överskyla. Men som Liljestrand visar står Mobergs bild av emigranten starkare än någonsin och låter sig också fogas in i helt olika ideologiska sammanhang – desto viktigare, alltså, att diskussionen av hans verk fortsätter. Ola Larsmo litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 19821, "headline": "Största radiohitsen under decenniet som gått", "summary": "Stim har presenterat låtarna som spelats mest i svensk radio under 00-talet. I topp ligger låtar inspelade av Céline Dion och Robbie Williams. Men Robyn, med tre låtar på listan, är artisten som radiolyssnarna hört mest under decenniet som gått.", "article": "Upphovsrättsorganisationen Stim redovisar både de svenska och internationella låtskrivare vars musik spelats mest i radio under 00-talet. Inga överraskningar direkt, och många av låtarna har fått hänga kvar på radiostationernas spellistor i många, många år. - Listorna visar inte minst att när en låt har bitit sig fast så kan den hänga kvar årtionde efter årtionde. Framför allt den kommersiella radion är väldigt konservativ. Radiojättar som Mix Megapol och Rix FM drar sig för att lägga till ny musik, säger Peo Thyrén som är informatör på Stim. På listan över låtar av internationella låtskrivare finns till och med riktigt gamla örhängen – vad sägs om Don McLeans ”American Pie” från 1971. - ”American Pie” spelades ju in av Madonna 2000 och det är klart att det är därför den har fått ett andra liv. I och med att den spelas i radion breddar den sin publik till fler generationer – både de som är tillräckligt gamla för att minnas att låten var en hit på tidiga sjuttiotalet och de som gillar Madonna uppskattar låten. I viss mån gäller samma sak ”One” med U2 och ”Every breath you take” med the Police. - När det gäller ”One” känner de yngre förmodligen bara till den nyare duetten med Mary J. Blige. Och fragment av Police-låten har hörts i andra låtar – P Diddy har ju gjort en version av \"Every Breath ...\" som har spelats massor. Men i vår statistik syns bara originalet. På listan över svenska låtskrivare finns tre låtar med Robyn med. Mycket vältajmat eftersom hon igår tog emot Stims pris Stimgitarren Platina. – Att hon är så spelad känns kul och fräscht, säger Peo Thyrén. Det visar på hennes tyngd både som låtskrivare och artist. Är Robyn decenniets största svenska artist? - Ja, spontant ser jag det så. Listan ger ganska tydliga bevis, säger Peo Thyrén. 00-talets största radiohits, svenska låtskrivare 1. \"I'm Alive\" (Andreas Carlsson, Kristian Lundin) Inspelad av Céline Dion 2. \"It's My Life\" (Jon Bon Jovi, Richie Sambora, Max Martin) Inspelad av Bon Jovi 3. \"Come Along\" (Joakim Berg, Peter Svensson) Inspelad av Titiyo 4. \"Keep This Fire Burning\" (Remee, Ulf Lindström, Johan Ekhé, Robyn Carlsson) Inspelad av Robyn 5. \"FF\" (Martin Sköld, Sami Sirviö, Markus Mustonen, Joakim Berg, H Mänty, N Danino) Inspelad av Kent 6. \"Hos dig är jag underbar\" (Patrik Isaksson, Anders Glenmark) Inspelad av Patrik Isaksson 7. \"Live Tomorrow\" (Laleh Pourkarim) Inspelad av Laleh 8. \"Be Mine\" (Klas Åhlund, Robyn Carlsson) Inspelad av Robyn 9. \"Don't Stop\" The Music (Remee, Alexander Kronlund, Ulf Lindström, Johan Ekhé, Robyn Carlsson) Inspelad av Robyn 10. \"Curly Sue\" (Patrik Frisk, Tomas Wallin, Robert Pettersson, Fredrik Pålsson, Kristoffer Söderström, Mattias Larsson) Inspelad av Takida 00-talets största radiohits, internationella låtskrivare 1. \"Feel\"(Guy Chambers, Robbie Williams) Inspelad av Robbie Williams 2. \"Can't Fight The Moonlight\" (Diane Warren) Inspelad av LeAnn Rimes 3. \"Every Breath You Take\" (Gordon \"Sting\" Sumner\") Inspelad av the Police m fl. 4. \"Bad Day\" (Daniel Powter) Inspelad av Daniel Powter 5.\" I Turn To You\" (Rick Nowels, Billy Steinberg, Melanie Chisholm) Inspelad av Melanie C 6. \"Whenever Wherever\" (Gloria Estefan, S. Mebarak, T. Mitchell) Inspelad av Shakira 7. \"American Pie\" (Don McLean) Inspelad av Madonna 8. \"I'm Outta Love\" (Sam Watters, Louis Biananiello, Anastacia Newkirk) Inspelad av Anastacia 9. \"One\" (Paul Hewson, Adam Clayton, Larry Mullen, David Evans) Inspelad av U2 samt U2 & Mary J. Blige m fl. 10. \"Can't Get You Outa My Head\" (Cathy Dennis, Rob Davis) Inspelad av Kylie Minogue Källa: Stim ", "article_category": "culture"}
{"id": 19825, "headline": "Svartbys tomte är inte snäll", "summary": "Om illasinnade tomtenissar och naturens hämnd sjunger de ryska hårdrockarna Svartby. Låtskrivaren Giftsvamp skriver på svenska och bandet beskriver sitt sound som svartcore.", "article": "Alla som tröttnat på den kommersiella julen och dess varuhustomtar bör låna ett öra till Svartby. Det ryska hårdrockbandet sjunger om illasinnade tomtenissar som i stället för att dela ut julklappar misshandlar människor. ”De får slag på öron, smuts på snåla trynen, strån i ögon, blod ifrån girigt huvud”, vrålar ryssarna. Giftsvamp, som låtskrivaren och keyboardisten i Svartby kallar sig, lärde sig svenska på egen hand eftersom han ville förstå sina favoritband Finntroll och Thyrfing. – Svenska låter coolt, säger Giftsvamp. När jag hör skandinaviska språk tänker jag på svunna tider. Svenskan känns närmare medeltiden. Vissa fans blir irriterade eftersom de inte fattar texterna, men jag tycker inte att det fungerar att skrika på ryska. Svartby bildades i S:t Petersburg för fem år sedan. Förutom Giftsvamp består bandet av gitarristen Lindwurm, trummisen Fenrir och vokalisten Torhall, som först var skeptisk till att sjunga på svenska. Giftsvamp skriver ner texterna med kyrilliska bokstäver för att hjälpa honom. – Jag rättar Torhall om han uttalar något fel, säger Giftsvamp. Svårast är att uttala ”u”, som i ”bastu”. Vi har inte det ljudet på ryska. ”Dvärgars bastu” heter ett av spåren på Svartbys senaste skiva ”Riv, hugg och bit”, ett konceptalbum om sagodvärgar. Stämningen är brutal men komisk – precis som på föregångaren ”Kom i min kittel”, som handlade om häxor, och jul-ep:n ”Tomte”. Inspiration hämtas både från spelet ”World of warcraft” och nordisk mytologi. Giftsvamp säger att han gärna vill skriva låtar om Näcken i framtiden. Däremot undviker han låtar om troll. – Massor av andra band håller på med troll. Jag älskar visserligen troll metal och jag gillar ordet ”troll” så mycket att jag först tänkte kalla mig Trollkarl i stället för Giftsvamp. Men vi vill ha en egen stil. Vi klär oss inte heller i djurhudar som många av de andra banden. En enkel rock’n’roll-look duger för oss. Vissa av era låtar, som ”Skogens ursinne”, handlar om hur naturen utkräver hämnd på människorna. Tänker ni mycket på miljön? – Jag är inte medlem i Greenpeace. Men jag går ofta på skogspromenad och jag hatar att se plastpåsar och annat skräp. Att gå i skogen är en bra medicin mot depressioner. Kände ni till orten Svartbyn i Norrbotten när ni startade ert band? – Nej, vi blev förvånade när vi hittade vårt namn på Google Maps. Det vore roligt att spela i Svartbyn någon gång. Tyvärr är det väldigt dyrt för ryska band att turnera utomlands. I Svartbys musik märks influenser från ockult black metal och mer symfonisk hårdrock. Giftsvamps keyboardspel är också inspirerat av Danny Elfmans pampiga filmmusik. Gruppen beskriver sitt sound som ”svartcore”. – ”Svart” syftar på svart magi, förtydligar Giftsvamp som har en av konstnären Hasse Bredenbergs trollmålningar som bakgrundsbild på sin dator. John Bauer hör också till favoriterna, särskilt hans bilder av tomtar. – Jag gillar berättelserna om tomtar som hämnas när de inte får gröt på julafton. Vi har ett liknande väsen i rysk folklore som kallas ”domovoj”. Det är en liten husande som man måste bjuda på bröd för att han inte ska bli arg. Julstämning med Svartby ”Skogen vaknar/Häxor kräver/Mer kött och blod/Vi ska minnas/För alltid/Slaktens varje ljud” ur ”Skogens ursinne” ”Långt skägg/Mäktiga armar/Dvärgkvinnor är som snubbar” ur ”Snubbar, snubbar” ”I morgon kommer jag ut med min spade/Vi ska gräva upp frusna lik/Jag bär dem under rötterna/Små köttbullar att forma” ur ”Vinterkväll” ”Hela byn bränner vi till askan/Eldens prakt ut ur våra händer föddes” ur ”Julen av vedergällning” ”Var barnen är, ingen vet/Jag ska vara mätt/…/Kom i min kittel du lilla barn” ur ”Kom i min kittel”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19874, "headline": "Dansmagiker lockar ny publik", "summary": "Klassiska indiska traditioner mötte nutida dans under en stor festival i London nyligen. DN:s danskritiker Örjan Abrahamsson var där, mötte den gudabenådade Akram Khan och hörde dansens framtid sjunga.", "article": "London. Förra helgen avslutades den två veckor långa ambitiösa indiska dans- och musikfestivalen Svapnagata. Den hölls på Sadler’s Wells, Londons motsvarighet till Dansens hus i Stockholm. Här dansar regelbundet alla världens stora kompanier. Aldrig tidigare har Sadler’s Wells haft rena musikkonserter på programmet, därtill med världsnamn som Trilok Gurtu, Anoushka Shankar, U Shrinivas. Förklaringen? 2000-talets mest hyllade dansstjärna Akram Khan som lagt hela det imponerande festivalprogrammet tillsammans med vännen, musikern och ständige samarbetspartnern Nitin Sawhney. Svapnagata betyder för övrigt ”drömmande” på sanskrit. Så varför Akram Khan? Den bengaliskbrittiske dansaren/koreografen har mer än någon annan kommit symbolisera det nya, mest innovativa – enligt många det bästa – under 2000-talet inom nutida dans. Akram Khan är dessutom det slags dansmagiker som kan locka ny publik till dansen. Så är han en ovanlig, rent exceptionell, ja, unik scenartist. En gudabenådad dansare med hypervirtuos teknik. Blixtrande och karismatisk som få. Han är sedan barnsben skolad i kathak, en av den indiska dansens klassiska former, med dess karakteristiskt intensiva, rytmiska fotrörelser och sofistikerade finger- och handrörelser, så kallade mudras. Kathak är hans grund men på 90-talet sökte han sig samtidigt vidare, mot nutida dans. Det är just hans fusion av kathak och nutida dans som chockerat, bedårat och hänförd en halv dansvärld, i Europa och Asien. Han slog igenom rejält 2002 med koreografin ”Kaash”. Och de följande ensembleverken ”Ma” (2004) och ”Bahok” (2008) placerade han sig i dansvärldens centrum. Bara för att parallellt arbeta med en vågad, originell trio duetter som inleddes med suveräna ”Zero Degrees” (2005) tillsammans med en annan av 2000-talets viktigaste dansare/koreograf alla kategorier, Sidi Larbi Cherkaoui. De följande duetterna dansandes med två andra ikoner. Balettens största superstjärna Sylvie Guillem och – skådespelerskan Juliette Binoche. Vad var din och Nitins tanke när ni curerade Svapnagata? frågar jag när jag träffar honom under de intensiva repetitionsdagar inför festivalens finalshow ”Confluence”. – Vi ville presentera dels det bästa i musik- och dansväg från Indien. Vi ville ha klassisk skolade artister men som också vågar sig utanför traditionen. Vågar pröva nya samarbeten, säger Akram Khan. Något spännande uppstår när indisk klassisk dans möter nutida dans. Varför? Kanske för att indisk dans har flertusenåriga, därmed oerhört stabila traditioner, de yngsta dansformerna, som kathak och den sällan i väst sedda kuchipudi, uppstod redan på 1500-talet. Akram Khan håller med mig när vi sitter i Sadler’s Wells artistcafé. Jag har intervjuat honom en gång tidigare, för sju år sedan under en dansfestival i Birmingham där han presenterade en briljant förstudie till genombrottsverket ”Kaash”. Han ger ett samstämmigt intryck: styrka och målmedvetenhet, charm och vänlighet. Han är verbal, påfallande självmedveten, likväl ödmjuk. En skillnad dock: i Birmingham lassade han upp ett jätteberg med pommes frites med ketchup. Trettiofem år fyllda äter han nu en nyttig sallad. – För mig handlar det ändå egentligen inte om indisk kultur. Det handlar mer om att ingå i en tradition. Vilken tradition som helst. – Indisk kultur är mycket gammal och vad jag särskilt tycker om med indisk musik och dans är idén, eller snarast filosofin att de två är ett. – Musik och dans är inte åtskiljda som i väst, där dans är dans, musik är musik, teater är teater. – I Indien är dansaren också musiker. Och skådespelare. Och berättare. Att dansa kathak utan musik är omöjligt. ”Kathak är musik” betonar Akram Khan. Faktum är att Akram Khan började sin bana med att spela tabla (trumma). När jag under finalkvällen ser honom improvisera kathak tillsammans med skimrande percussionisten Taalis förstår jag, vad han menar. De talar samma språk: ljud och rörelse. De samtalar, leker, ler, skrattar. Och publiken är extatisk. – Jag tror att den indiska traditionen talar till väst genom att gränserna mellan skenbart disparata konstarter upphävs. – Jag är född i London, mina föräldrar kommer från Bangladesh. Jag lärde mig kathak som barn. I tonåren var jag en gigantisk fan av Michael Jackson. Och hiphop. Alla dessa influenser växer samman organiskt i mig. Men min grund är kathak. Min kropp talar kahtak, säger han. Dans är alltså musik. Båda konstformerna har status som de främsta i Indien. Varför, förstår jag när Shantala Shivalingappa dansar kuchipudi, som fulländat formen men också arbetat med nutida ikonkoreografer som Pina Bausch och Maurice Béjart. Shivalingappa gestaltar hur människan, världen, universum skapas i koreografin ”Shiva Ganga”. För i begynnelsen var dansen, enligt indisk mytologi Världen som uppstår när guden Shiva dansar och de våldsamma rörelserna skapar rytmer. Musik. Kuchipudi kräver hård skolning från barnsben för att bemästras. Att som vuxen försöka lära sig kuchipudi är närmast utsiktslöst. Att som icke-skolad dansa kuchipudi på en scen är rent dumdristiskt. Likväl är det just vad Sidi Larbi Cherkaoui gör under festivalen när han på Sadler’s Wells lilla experimentscen Lilian Baylis dansar duetten ”Play” med Shantala Shivalingappa. Sidi Larbi kastar sig handlöst in i kuchipudins enormt stiliserade formspråk, följer Shivalingappas minsta rörelse, imiterar utan rädsla att göra bort sig. ”Play”, ett work in progress, är både en kamp och en förförelse. De rör sig oerhört tätt, intimt. Levandegör tradition och samtid, rörelse och musik – de båda sjunger samtidigt som de rör sig. Också i ”Play” är dans musik. De två är ett. Är detta dansens framtid? Att återknyta till det förflutnas starka traditioner? Kanske något för svenska koreografer: svensk folkmusik som ju också, självklart, är dans. Nyfiken på tankarna bakom ”Play” ringer jag upp Sidi Larbi. Jo, han håller helt med Akram Khan: dans är musik. Skillnaden är att Sidi Larbi inte behövde Indien för förstå sambandet. Det räckte med Italien. Han upptäckte rösten – sin röst – när han gjorde sin första koreografi år 2000 tillsammans med dansaren, och sångaren, Damien Jalet. – Damien lärde mig italienska folksånger. Senare upptäckte jag den polyfona sången från Korsika. – Samarbetet mellan mig och Shivalingappa bygger just på att utforska hur man kan dansa och sjunga samtidigt. – Det är svårt. Det kräver att du förstår hur du ska andas. Följa flödet. Hur påverkar det koreografin? – Allt blir mjukare. Det kräver oavbruten medvetenhet om andningen. Din egen lika mycket som din danspartners. Men det gör också att man litar mer på kroppen. – I duetten gäller det att hitta en gemensam andning, en gemensam våg. För Sidi Larbi är rösten och kroppen lika viktiga i dag. För honom är det rent av olika sidor av samma mynt. – Sång är en inre rörelse. Osynlig koreografi, säger Sidi Larbi. Han arbetar för tredje gången med skulptören Antony Gormley, som tycks drivas av liknande idéer. – Vi båda betraktar kroppen som volym, inte som ett objekt utan som rymd. Tomhet. Luft. Jag kan inte låta att tänka att detta låter väldigt indiskt. Ett konstnärligt credo och en livsfilosofi som i klassisk indisk tankevärld bottnar i övertygelsen att vårt medvetande och vår kropp bara är prana, fritt översatt: andning. Så dans är musik är rymd är andning är tomhet är medvetande. Liv, om man ska tro Akram Khan, Shantala Shivalingappa, Sidi Larbi Cherkaoui, Antony Gormley. Är detta rent av grunden för 2010-talets dans? Samtidigt – synlig och osynlig koreografi. Örjan Abrahamsson scen@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 19879, "headline": "Kurragömmalek med plötsliga rytmer", "summary": "Pålitliga Kammarensemblen spelar bara samtida musik. På Italienska kulturinstitutet tar de sig an 70-talisten Emanuele Casales sökande efter puls.", "article": "Musik Kammarensemblen Verk av Emanuele Casale. Dirigent: Franck Ollu. Scen: Italienska kulturinstitutet, Stockholm. Den som följt Kammarensemblen de senaste åren vet att repertoaren tagit fasta på kontraster. Som i Konserthusets serie ”Poler”, där tonsättare med skilda estetiska synsätt fått drabba samman två och två under högst kontrollerade former. När Kammarensemblen i torsdags på Italienska kulturinstitutet i kanten av Gärdet tog sig an fyra verk av 70-talisten Emanuele Casale handlade det snarare om att eftersträva en kontrapunkt mellan motsättningarna instrument och elektronisk bandstämma. I stället för att bearbeta klangerna elektroniskt under konserten återvänder Casale till en äldre tradition inom den elektroakustiska musiken. Men till skillnad från 60- och 70-talsverken med förgrundsfigurer som Luigi Nono söker Casale en rytm eller puls. I öppningsstycket ”Composizione per quattro” får dirigenten Franck Ollu därför ta hjälp av ett clicktrack genom hörlur för att kunna hålla jämna steg med elektroniken. Ändå är det inte särskilt lätt att stampa takten till Casales musik. Italienaren leker gärna kurragömma med plötsligt uppdykande rytmer som sedan försvinner mellan sopranen Jeanette Bjurlings sångfragment. Ett postmodernt tillstånd med intryck från såväl den franska spektralskolan som techno. Casale kommer från Sicilien, har utmålats som en lysande stjärna i den yngre generationen italienska tonsättare och undervisar i elektronmusik vid Vincenzo Bellini-konservatoriet i Palermo. I ett inledande samtal med trombonisten Ivo Nilson gör han en jämförelse mellan att rita på fri hand och att använda linjal. Betraktar man det så blir bandstämman inte bara ytterligare en medlem i ensemblen utan också någonting att förhålla sig till geometriskt. Vackrast är ändå verket med den poetiska titeln ”Esistere lago, nulla e un tempo” för enbart kammarensemble. Ett stycke från 2007, där klangerna breder ut sig som ringar på vattnet eller likt en gloria av ljud som flyktigt införlivar löpningar och flyglarmsglissandon utan att förlora sin meditativa karaktär. ”Composizione per 5 strumenti” tycks snarare ta avstamp i György Ligetis ”Kammarkonsert”, där varje instrumentalist också är solist. Fast i mindre skala och i omvänd ordning – hos Casale blir stämmornas bryska dialog mer samspelta efter hand. Efter 25 år och över hundra uruppföranden har Kammarensemblen blivit Stockholms ambulerande institution för nutida konstmusik på både gott och ont. För det här är en pålitlig ensemble och spelet precist. Rör det sig om, säg, Elliott Carters strikta modernism fungerar det förträffligt. Annars önskar man ibland att musikerna lät sig smittas en smula tydligare av lekfullheten hos en tonsättare som Casale. Den här gången är det bara slagverkaren Jonny Axelsson som vågar vara lite crazy när han i sin granna skjorta svingar en konservburk på snöre likt en vinande lasso i kvällens sista verk. Stycket ”9” för ensemble och elektronik, där ljuden till en början dyker upp sporadiskt ungefär som när man poppar popcorn. Gesterna blir yvigare efter hand och instrumentariet inkluderar till och med en rostfri skål. Johanna Paulsson musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 19881, "headline": "Jonas Thente:", "summary": "Nämn en annan författare som har en sådan bredd? Nej, precis. Edgar Allan Poe är unik.", "article": "”Jag hade murat in katten i gra-ven.” ”Här! Det är hans förfärliga hjärta som slår!” ”På sängen låg en halvflytande, vidrig och förruttnad massa.” ”Quoth the raven: ’Nevermore’ ” En av de mer betydelsefulla av årets litterära jubilarer hette Edgar Allan Poe och det är naturligtvis bevingade slutcitat ur hans verk som inleder den här krönikan. Poes är ett märkligt författarskap på många sätt. Det mest underliga är nog att han går hem hos alla. Faktiskt. För svenska, läsovana skolungdomar är han en tröst och räddningsplanka eftersom hans noveller är både fängslande och enkla att begripa sig på. Samtidigt är han en källa till beundran för modernistiska banbrytare som Charles Baudelaire, Jorge Luis Borges och Fjodor Dostojevskij. Han är föremål för miltals av hänförda studier och akademiska texter från hela världen. Och som om inte det var nog räknas han också som anfader till ett par, tre litterära genrer – bland annat deckaren, i och med novellen ”Morden på rue Morgue” 1841. Nämn en annan författare som har en sådan bredd. Nej, precis. Edgar Allan Poe är unik på det sättet. Så var han den perfekte författaren då? Han borde vara det, med tanke på hur publik, kritik och marknad i dag ropar sig varm efter estetiskt teorimedvetna, genusorienterade samtidsskildrare som utifrån en djupt känd politisk övertygelse beskriver sin samtid utan att glömma den historiska kontexten och riktar sig mot såväl den breda majoriteten läsare som den kräsna eliten och är spännande nog att bli storfilmatiserade. Men Edgar Allan Poe var en människa som levde i 1800-talets Fattig-USA större delen av sitt liv, stötte på motgång efter motgång, kämpade mot depressionerna och dränkte det mesta i alkohol när det inte funkade på annat sätt. Liksom så många andra av de författare vi i dag kallar klassiker skrev han förtvivlat för hyran, ockrarna, de allt fåtaligare vänner som ville låna honom pengar. Upphovsrätt var ett mer eller mindre okänt begrepp på den tiden. I en av de bättre biografier över Poe som har publicerats detta jubileumsår – Nigel Barnes: ”A Dream within a Dream. The Life of Edgar Allan Poe” (Peter Owen) – kan vi genom breven följa den alltmer härjade författarens kamp för att hålla sig och sin familj uppe. I ett särskilt rörande brev, från mars 1835, beklagar Poe att han inte kan möta en välvillig hjälpare som bjudit honom på middag för att diskutera möjliga uppdrag: ”Jag kan inte komma av skäl som är ytterligt förödmjukande, nämligen mitt allmänna utseende.” Han hade helt enkelt inga hela kläder och var märkt av svälten. Tio år senare fick han sitt stora genombrott med dikten ”The Raven” och blev en celebritet. Men det varade inte länge och nya tragedier rullade in över Poes liv. 1847 dog hans hustru och två år senare hittades Edgar Allan Poe i blåfrusen feberyra, drogad och rånad på sina kläder på en bakgata i Baltimore. Han avled i sviterna, fyrtio år gammal. Men vad som gjorde Poe till den odödlige författare han i dag är kan vare sig breven eller hans biografi svara på. Man brukar ju tala om ”berättarglädje” som ett utmärkande drag hos bra författare. Min erfarenhet säger mig att det paradoxalt nog är tvärtom och att Poe är ett utmärkt exempel på det. Den där nästan vädjande tonen som finns hos ”goda berättare” – det mustiga och frodiga som ängsligt vill bli omtyckt av publiken och följer dess minsta vink – är helt frånvarande hos Poe. Liksom många andra världsförfattare är han snarare torr, kompromisslös och tycks skriva av tvång snarare än glädje. Trots sina djupt emotionella och spektakulära ämnen förblir han kylig och distanserad. Det är en ton som bär ända in i evigheten. JONAS THENTE jonas.thente@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 19882, "headline": "Jonas Thente:", "summary": "Nämn en annan författare som har en sådan bredd Nej, precis. Edgar Allan Poe är unik.", "article": "”Jag hade murat in katten i gra-ven.” ”Här! Det är hans förfärliga hjärta som slår!” ” På sängen låg en halvflytande, vidrig och förruttnad massa.” ” Quoth the raven: ’ Nevermore’ ” En av de mer betydelsefulla av årets litterära jubilarer hette Edgar Allan Poe och det är naturligtvis bevingade slutcitat ur hans verk som inleder den här krönikan. Poes är ett märkligt författarskap på många sätt. Det mest underliga är nog att han går hem hos alla. Faktiskt. För svenska, läsovana skolungdomar är han en tröst och räddningsplanka eftersom hans noveller är både fängslande och enkla att begripa sig på. Samtidigt är han en källa till beundran för modernistiska banbrytare som Charles Baudelaire, Jorge Luis Borges och Fjodor Dostojevskij. Han är föremål för miltals av hänförda studier och akademiska texter från hela världen. Och som om inte det var nog räknas han också som anfader till ett par, tre litterära genrer – bland annat deckaren, i och med novellen ”Morden på rue Morgue” 1841. Nämn en annan författare som har en sådan bredd. Nej, precis. Edgar Allan Poe är unik på det sättet. Så var han den perfekte författaren då Han borde vara det, med tanke på hur publik, kritik och marknad i dag ropar sig varm efter estetiskt teorimedvetna, genusorienterade samtidsskildrare som utifrån en djupt känd politisk övertygelse beskriver sin samtid utan att glömma den historiska kontexten och riktar sig mot såväl den breda majoriteten läsare som den kräsna eliten och är spännande nog att bli storfilmatiserade. Men Edgar Allan Poe var en människa som levde i 1800-talets Fattig-USA större delen av sitt liv, stötte på motgång efter motgång, kämpade mot depressionerna och dränkte det mesta i alkohol när det inte funkade på annat sätt. Liksom så många andra av de författare vi i dag kallar klassiker skrev han förtvivlat för hyran, ockrarna, de allt fåtaligare vänner som ville låna honom pengar. Upphovsrätt var ett mer eller mindre okänt begrepp på den tiden. I en av de bättre biografier över Poe som har publicerats detta jubileumsår – Nigel Barnes: ”A Dream within a Dream. The Life of Edgar Allan Poe” (Peter Owen) – kan vi genom breven följa den alltmer härjade författarens kamp för att hålla sig och sin familj uppe. I ett särskilt rörande brev, från mars 1835, beklagar Poe att han inte kan möta en välvillig hjälpare som bjudit honom på middag för att diskutera möjliga uppdrag: ”Jag kan inte komma av skäl som är ytterligt förödmjukande, nämligen mitt allmänna utseende.” Han hade helt enkelt inga hela kläder och var märkt av svälten. Tio år senare fick han sitt stora genombrott med dikten ”The Raven” och blev en celebritet. Men det varade inte länge och nya tragedier rullade in över Poes liv. 1847 dog hans hustru och två år senare hittades Edgar Allan Poe i blåfrusen feberyra, drogad och rånad på sina kläder på en bakgata i Baltimore. Han avled i sviterna, fyrtio år gammal. Men vad som gjorde Poe till den odödlige författare han i dag är kan vare sig breven eller hans biografi svara på. Man brukar ju tala om ”berättarglädje” som ett utmärkande drag hos bra författare. Min erfarenhet säger mig att det paradoxalt nog är tvärtom och att Poe är ett utmärkt exempel på det. Den där nästan vädjande tonen som finns hos ”goda berättare” – det mustiga och frodiga som ängsligt vill bli omtyckt av publiken och följer dess minsta vink – är helt frånvarande hos Poe. Liksom många andra världsförfattare är han snarare torr, kompromisslös och tycks skriva av tvång snarare än glädje. Trots sina djupt emotionella och spektakulära ämnen förblir han kylig och distanserad. Det är en ton som bär ända in i evigheten. JONAS THENTE jonas.thente@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 19893, "headline": "De gjorde Vinslöv till kult", "summary": "I Jenny Bergmans och Malin Skjölds film ”Plötsligt igen” får vi se vad uppmärksamheten kring deras första film om Vinslöv gjorde med den skånska orten.", "article": "En skolklass kliver av Pågatåget på perrongen i skånska Vinslöv. Alla i likadana vinröda ”Holgertröjor” – t-tröjor med Vinslövbon Holger Nilssons ansikte på bröstet. Utflyktens höjdpunkt är en bänk på asfalten intill vägen. ”Tänk att det är den här bänken på riktigt, som Holger och dom satt på” säger en tjej, och verkar uppriktigt berörd. Så inleds ”Plötsligt igen”, Jenny Bergmanns och Malin Skjölds andra dokumentär om Vinslöv. – Den här gången har vi velat berätta något. Första gången var det helt förutsättningslöst, vi bara filmade. Nu är idén att det ska vara en uppföljning om vad som hänt, säger Malin Skjöld. ”Plötsligt i Vinslöv” blev en kultfilm som satte byn på kartan för hela Sverige, ja den hamnade till och med på monopolspelet. Dvd-utgåvan är SVT:s mest sålda dokumentär hittills. Åtta år senare återvände filmmakarna till byn för att gestalta hur filmen påverkat de medverkandes liv och hur de lever i dag. – Vi har fått en del kritik. Framför allt medelklassens kulturelit anser att man inte får visa de här människorna på tv, att det är lyteskomik. Det känns skönt att återkomma och visa att alla vill vara med igen och mår bra, säger Jenny Bergman när DN träffar de båda filmarna i Stockholm. Filmen som följer den skönsjungande fågelälskaren Holger Nilsson, den pedantiske bangolfmästaren Kjell Fredriksson och grillfilosofen Anders Svensson blev något annat än den hembygdsromantiska framställning av Vinslöv många bybor väntat sig. Vissa blev förbannade på filmen som de tyckte ”gjorde ner” orten. Många skämdes över bilden som förmedlades. – Även i Vinslöv finns de som tycker att de i filmen är fånar. Men de som inte gillade första filmen gillar nog den andra bättre. Det är mer handling och struktur i den, den är tillgänglig på ett annat sätt, säger Malin Skjöld. Inför uppföljaren var de noga med att visa andra sidor av de medverkande, för att ge en mer rättvis bild. – Anders hade det lite svårt, han blev retad för att han grillade. Det var aldrig vår avsikt. Men nu mår han jättebra och tyckte att det var kul med andra filmen. När lokalmedierna fick nys om att en uppföljare var på gång hörde de av sig inför inspelningen och ville vara med. – Vi kände att det är en del av ståhejet, så det blev ett naturligt spår i filmen, säger Jenny Bergman. Lokalreportern Bertil Nilsson var en av dem vars nyhetsnäsa drogs till Vinslöv. Han visade sig bli precis vad Malin och Jenny letat efter. – Det behövdes en ny karaktär och det blev Bertil, säger Malin Skjöld. De egensinniga karaktärerna är grunden i filmerna. Allt började med att Jenny och Malin åkte runt i Skåne och gjorde reportage. De bodde en natt i Vinslöv eftersom Malin är uppvuxen där. På pizzerian satt Holger och drack paraplydrinkar. – Holger var den som tog kontakt med oss från början, och pratade om sin papegoja. Och samma sak var det med Anders och Kjell. Det var egentligen inte vi som valde dem, de valde oss, säger Malin Skjöld. – Du var ju van vid de här typerna eftersom du är uppvuxen där. För mig var det nytt, jag tänkte att de här människorna har jag aldrig sett på tv och att det var en väldigt spännande miljö och att man skulle kunna göra något av det, säger Jenny Bergman. Men det handlar inte om någon småstadsexotism. – Jag tror inte att det är landsorten folk är intresserade av. Jag tror de är intresserade av människor som lever vanliga liv och är sig själva, säger Malin Skjöld. Kanske beror filmernas popularitet på en längtan efter det genuina, oförställda. Och kanske är det också det som skrämmer. – Skribenten Johanna Koljonen skrev att man får syn på sig själv när man ser filmen. Och att det kan vara det folk tycker är lite outhärdligt. Det tycker jag var bra sagt. Hur man reagerar på filmen kolliderar kanske med den bild man har av sig själv, säger Jenny Bergman och frågar: – Vem skrattar man åt egentligen? Michaela Möller tv@dn.se ! ”Plötsligt i Vinslöv” SVT 2 söndag 21.00 ! ”Plötsligt igen” SVT 2 onsdag 20.00 Plötsligt fick de en egen fanclub Titlar: ”Plötsligt i Vinslöv”, 2001, ”Plötsligt igen”, 2009. Regi och produktion: Malin Skjöld och Jenny Bergman. De har bägge studerat på Dramatiska institutet och gjort flera filmer, varav en ytterligare tillsammans, ”Hela bilen”. Huvudpersoner: Holger Nilsson, Kjell Fredriksson, Anders Svensson och i tvåan även Bertil Nilsson. Utmärkelser: ”Plötsligt i Vinslöv” var nominerad till Prix Italia 2002, fick Nöjesguidens tv-pris 2001. Fans: Supporterföreningen ”Vinslöv – plötsligt en förening” med 1.700 medlemmar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19900, "headline": "Ifpi anmäler fildelare", "summary": "Musikbranschens första Ipredanmälan görs mot ”en normal, svensk fildelare”. Han har tillgängliggjort 10 000-tals låtar och film.", "article": "Musikbranschen har legat lågt efter Ipredlagens införande den 1 april i år. Men nu kommer deras första anmälan. Musikbolagens branschorganisation Ifpi begär hos Stockholms tingsrätt att få ut identiteten på denne enskilde fildelare. – Han är en förhållandevis aktiv svensk normalfildelare. Från IP-adressen har 50 låtar fildelats, mest handlar det om kända internationella artister. Han har också tillgängliggjort 10 000-tals låtar och även film, säger Magnus Mårtensson, jurist på Ifpi. Är sådana mängder verkligen normalt för en svensk fildelare? – Ja, det är nog snarast i underkant. Det är inte ovanligt med tillgängliggörande av 100 000 låtar. När man går in på Direct Connect-hubb, som i det här anmälda fallet, och ansluter sig har man automatiskt tillgängliggjort en massa låtar. Så den som laddar hem någon film i veckan och delar med sig en och annan låt kan lugnt fortsätta? – Nej, små fildelare kan inte lugnt fortsätta, bestämmelserna gäller dem också, det är lika olagligt att ladda ner en enstaka låt, säger Ifpi:s vd Lars Gustafsson. Med sin anmälan vill Ifpi tvinga internetoperatören att lämna ut den misstänkte fildelarens identitet. Flera fall är på gång, men Ifpi nöjer sig med att för tillfället ta endast det aktuella fallet till domstol. Varför har ni beslutat er för att gå på enskilda användare – en taktik som man lämnade i USA för ett år sedan? – Då gick man verkligen på enskilda personer, som kanske hade enstaka verk. Här handlar det fortfarande om fildelning i stor omfattning. Kommer det att bli hundratals anmälningar i år, som ni lovade när Ipredlagen trädde i kraft? – Om det blir så många kan jag inte säga, men det här är i alla fall den första av många anmälningar. Vad vi lärt oss av film- och ljudboksanmälningarna är att man måste vara noggrann med bevisningen, säger Lars Gustafsson. Att bara göra en enda anmälan är alltså ytterst medvetet från Ifpis sida. Ipredlagstiftningen är relativt oprövad, och Ifpi känner sig för vilken bevisning som behövs. Skälet är också att lagstiftningen nu får prövas på en annan teknisk lösning. Den anmälda personen har använt sig av en nätverket Direct Connecthubbar specialiserade på olika typer av musik, film och spel. På hubben finns ingenting att ladda ner, men den fungerar som en telefonväxel där man kan chatta med varandra och där användarna har möjlighet att ladda ner från varandra. Ljudboksbolagens anmälan gällde en ”toppsajt” till vilken behövs lösenord och användarnamn, filmbolagens anmälan gällde en typ av sökmotor, en torrent-tracker. Fildelningen är på väg mot rekordnivåer, enligt vissa branschbedömare. Netnod som mäter nättrafiken redovisar en all time high, men den kan förutom fildelning bero på sajter som Spotify och tv-kanalernas ”play”-sajter. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 19923, "headline": "En Platon för vår tid", "summary": "Nyligen kom sista delen i Jan Stolpes nyöversättning av Platons skrifter. Anders Cullhed gläds över en filosofisk comeback.", "article": "Böcker Platon”Skrifter. Bok 6” Övers., förord och noter Jan StolpeAtlantis Platon framstod länge som den ädlaste av filosofer. Det berodde på hans framställning av idéläran: tanken på en uppsättning idéer, begrepp eller former som våra otillräckliga eller ibland rent bedrägliga sinnen inte kommer åt. Vad vi ser med blotta ögat, hävdar Platon ofta, ger oss ingen säker kunskap: en skön man eller kvinna kan bli föremål för vårt begär men inte för vårt vetande. Psykologin var inte hans starka sida. På metafysik var Platon desto bättre. Bortom sköna män och kvinnor fanns det sköna självt, tillgängligt för det filosofiska tänkandet. Eftersom han emellanåt gestaltade sådana insikter i suggestiva myter, kom eftervärlden att dra oerhörda och troligen orimliga växlar på dem. För att tala med tjugofemåringen Franz Michael Franzén som på 1790-talet såg för sig Skönheten med stort S, så ren ”Som i Elyséens flod / Hennes bild för Platos ande stod”. På senare tid har man velat tona ned föreställningen om den elyseiske skönanden Platon. Mest av allt gillade han nog matematik. Poesi var han bevisligen inte förtjust i, mytberättelserna till trots. I dialogen ”Parmenides” kunde han kritiskt nagelfara sin egen idélära. Och modern perspektivism har säkert gjort oss känsligare för flerstämmigheten i hans dialoger. Där blir det ibland svårt att avgöra vem som får sista ordet (själve Sokrates, läromästaren, blir hårt pressad i ”Parmenides”), och tekniken medger stora mått av skämt och ironi. Särskilt två av de (många) frågor som stötts och blötts i 1900-talets Platonforskning aktualiseras av den volym ”Skrifter”, med vilken Jan Stolpe nu avslutar sitt drygt decennielånga projekt att nyöversätta filosofen till svenska. För det första: hur förhöll sig Platon till makten? För det andra: hur förhöll sig Platon till skriften? De bägge frågorna, ska det visa sig, hänger ihop. Det framgår av filosofens brev, som Stolpe tar med i volymen. Flertalet av dem torde visserligen ha skrivits av hans elever i den atenska Akademin. Men det berömda sjunde kan, tror flera forskare, ha flutit ur Platons egen penna, på gamla dar, när han var i sjuttioårsåldern, vid 300-talets mitt före Kristus. Det handlar om hans kontakter med Sicilien, där han upprepade gånger försökt bistå örikets tyranner med visa råd på platsen. Företaget kunde ha utvecklats till en win-win-business. Dionysios II i Syrakusa led av dåligt rykte och behövde polera sin solkiga regim med litet intellektuell fernissa. Platon själv såg antagligen en chans att få förverkliga sin ledande idé: den filosofiskt genomlysta och välordnade statsbildningen, ämnet för hans mest välkända verk, dialogen ”Staten”. Projektet havererade totalt, och Platon försöker nu i brevet – ställt till kretsen kring Dion, ett av offren för det sicilianska traumat – förklara varför. Han gör allt för att få sina läsare att fatta att han inte var någon simpel fursteslickare. Han hyste de bästa avsikter. Han kände ansvaret att övergå från ord till handling. Han svek aldrig Dion utan hölls kvar på ön mot sin vilja. Med mera. Det rör sig förstås om tal i egen sak. Ärendet var ömtåligt. De sicilianska tyrannernas självrådiga manövrer riskerade att undergräva filosofens anseende. Vad var allt tal om Sokrates rätts- och humanitetsidéer värt, om de var så lätta att kompromettera vid Furstens fötter? Brevet är inte alldeles lätt att genomskåda – Stolpe talar med rätta om dess ställvis tunga stil – men betecknar en lika lärorik läxa nu som då, inte bara för dem som själva haft svårt att stå emot inviter från potentater som Fidel, Mao eller general de Gaulle. Men skrev Platon det? Är inte talet om hans penna här ovan hopplöst anakronistiskt? Kanske någon annan, slav eller elev, upptecknade hans ord, eventuellt på diktamen? Det är inte gott att veta när det gäller en filosof som så energiskt kunde ställa sig skeptisk till all skriftlig förmedling. Hans mest kända inlägg i den frågan är dialogen ”Faidros”, ironiskt nog ett litterärt mästerstycke, men också det sjunde brevet bär syn för sägen. Platon hade nämligen drömt om, heter det där, att få den filosofiska insikten eller ”gnistan” att springa över i tyrannen Dionysios medvetande. Metaforen kommer från grekernas sätt att alstra eld. Genom att – med Platons benägna bistånd – ”gnugga” ord, begrepp, bilder och förnimmelser mot varandra, borde despoten ha invigts i filosofins hemligheter. Men vad blev resultatet? Blott skriverier. Det är alltså troligt att Dionysios velat övertyga omvärlden om sina lärda rön i utskick av något slag. Försöket hänger samman med hans politiska agenda – det gällde att slå mynt av samröret med filosofen – och Platon genomskådar det direkt. Han formligen fnyser över tyrannen och alla andra som lämnar ut sina insikter i skrift, värdefulla eller ej, till ”förvrängning och förakt”. Kort sagt: gudagnistan, om den finns där, är dömd att slockna eller åtminstone mattas på simpel papyrus. Skrift är i Dionysios fall skryt och inte sällan ett virrvarr av onödiga och förvillande sidospår som bara skymmer det egentliga ärendet, ”det kortaste man kan tänka sig”. Dylika formuleringar har gett upphov till en hel skolbildning inom modern Platonforskning, med centrum i Tübingen i Tyskland, som hävdar att dialogerna sådana vi känner dem bara är biprodukter av Platons egentliga verksamhet, som var strikt muntlig. Inte nog med det: filosofens sanna doktrin skulle endast ha varit tillgänglig för hans åhörare genom nogsamt övervakad undervisning i en trängre krets av invigda. Dialogerna ger oss inte mer än tillfälliga och kanske ibland – i analogi med det sjunde brevets markeringar – vilseledande spår av detta esoteriska systembygge. Teorin är suggestiv men också diskutabel: en comeback för skönanden, måhända, på skämtarens bekostnad. En sak står klar: den lyckas inte släcka den glöd som envist pyr i det trettiotal dialoger som går under Platons namn. Svenska läsare kan nu, genom Stolpes försorg, åtminstone känna hettan från alfa, beta, gamma och de andra krumelurerna. Anders Cullhed litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 19936, "headline": "Självbiografi som politisk strategi", "summary": "Barack Obama har gjort det, likaså Thomas Bodström och Pär Nuder. Sarah Palin är den senaste politikern att skriva en självbiografi mitt i karriären. Litteraturvetaren Lisbeth Larsson menar att biografin har blivit en del av den politiska agendan.", "article": "Den amerikanska politikern Sarah Palin toppar de amerikanska boklistorna med en halv miljon sålda exemplar av ”Going Rogue”. Hon har gästat Oprah Winfreys talkshow och det ryktas om en comeback i nästa presidentval. I boken gör Sarah Palin, 45, upp med politiska konflikter efter mindre än tre år som Alaskas guvernör. Trots att hon efter boksucéen blivit anklagad för lögn av John McCains kampanjledare fortsätter läsarna att sluka historien som saluförs som autentisk. Självbiografin tycks ha blivit ett strategiskt verktyg i vägen mot makten eller för att hålla sig kvar på toppen. Bokaffärernas hyllor har länge fyllts med historier om politikers och topptjänstemäns liv. Borgarrådet Yngve Larsson skrev på ålderns höst, han var 96, om sitt liv i stadshuset. Ronald Reagan och Margaret Thatcher hade också med råge nått pensionsåldern. Men självbiografierna som tidigare brukade summera ett liv skrivs allt tidigare i karriären och allt längre ner i åldrarna. Barack Obama skrev sin biografi innan han blev vald till amerikansk president, Thomas Bodström berättade sin historia efter två år som justitieminister. Göran Persson summerade direkt efter att han lämnat statsministerposten. Istället för att tillbakalutad i en gungstol blicka tillbaka och göra ett sorts bokslut, har självbiografin blivit till en delrapport. Pär Nuder utkom förra året med ”Stolt men inte nöjd” där han beskriver sin väg från sakkunnig på justitiedepartementet, genom statsrådsberedningen, till finansministerposten. Samma dag som han lämnade uppdraget som socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman, efter en dispyt med Mona Sahlin, ringde flera bokförlag och övertalade honom att skriva en självbiografi. Kan du tala lika fritt nu som om du i slutet av din karriär hade lutad dig tillbaka och summerat? - Ja. Om man läser de biografier som pensionerade politiker har skrivit så är de inte så uppknäppta. Tage Erlander är rätt självcensurerad i sin självbiografi, säger Pär Nuder. Fenomenet att politiker självbiografiskt skildrar sitt yrkesliv när de är mitt uppe i det beskriver litteraturprofessor Lisbeth Larsson som nytt. Hon menar att självbiografin blir till en del av den politiska agendan. Lisbeth Larsson är verksam vid Göteborgs universitet och leder just nu ett forskningsprojekt om biografiska fakta och fiktioner. Hon menar att självbiografins form vandrar hand i hand med historiska förändringar. Vilka förändringar ligger bakom självbiografier skrivna mitt i karriären, som Sarah Palins ”Going Rogue”? - Människosynen håller på att förändras, man söker nya sätt att berätta sin historia. Bloggarna är ett exempel då de skrivs på ett självbiografiskt sätt, säger hon. Ett exempel på en självbiografisk blogg är Carld Bildts ”Alla dessa dagar”. Även om han utelämnar sina innersta känslor så beskriver han hur vardagen ter sig för en svensk utrikesminister. Pär Nuder tycker att fler politiker borde skriva biografier och menar att det är viktigt för förståelsen av politiken. Böckerna blir ett sätt att se bakom besluten och uppleva den politiska vardagen. Själv ser han fram emot att läsa om Tony Blairs tio år vid makten. Hur lång hållbarhet tror du att din bok har? - Halveringstiden på allt blir kortare, det gäller alla boktitlar. Man kan inte se det som att hållbarheten på min bok är kort, den lever ju för evigt på internet, säger Pär Nuder. Lisbeth Larsson håller inte med. - För agendalitteraturen är livstiden kort, då överlever den inte längre än som ett tidsdokument. Ordet biografi härstammar Ordet biografi härstammar från grekiskan och betyder liv och skrift. Dramatikern George Bernard Shaw sa en gång att alla självbiografier är lögner. Snart i din bokhandel: Ebba Lindsö kommer i början av nästa år ut med ”Livet, makten och konsten att våga vara sig själv” där hon beskriver sina två år som vd för svenskt Näringsliv. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19941, "headline": "Jill Johnson på Vinterträdgården, Grand Hôtel, Stockholm", "summary": "Jill Johnsons julshow har en klar Nashvillekänsla i Dolly Partons anda. Men julbordet står i vägen för konserten.", "article": "Jill Johnson öppnar med ”Blame it on Christmas”. Hon väver sig fram bland julbordssmaskande gäster och kypare, hela vägen upp till scen där man märker att allt inte är riktigt som vanligt. Så visar hon upp klänningen hon tänkt ha på sig, liten och röd, och klappar sig på sin gravida mage och förklarar hur det gick till. Publiken är vuxen, Johnson behöver inte ge alla detaljerna men ändå: En berättelse om lite söndagssex blir en rätt ovanlig start på en julshow. Sedan kör hon ”Let it snow” och ” Christmas song” och lägger skenheligheten som ofta kantar julen helt på hyllan och sjunger egna låten ”Big bag of money” – om vad hon önskar sig till jul. ”Jills jul på Grand” är mer en konsert än show. Mellansnacket handlar förvisso om den 24 december men efter några inledande julsånger förflyttar vi oss till amerikanska södern och kvällen går inte oväntat i countrymusikens tecken. Det blir mycket Dolly Parton. En härlig duett på ”Islands in the stream” och en fyrstämmig Dolly-medley som är helt magnifik. När större delen av åttamannabandet flyttar till scenens framkant och spelar sittande på barstolar får kvällen en klar Nashvillekänsla. Tankarna ligger långt ifrån den julhets som kommer drabba oss de närmsta veckorna. Enda problemet med Jills jul är att föreställning liksom aldrig når någon riktig klimax. Allsången till ”Jolene” tar aldrig riktigt fart vilket i och för sig kan bero på en skinkstinn publik och Jills egna favoritlåt Linda Ronstadts ”Love is a rose” blir mer rock än skön country. Är det tindrande svulstig ”Oh helga natt”-jul man är ute efter är kanske inte Jills jul att rekommendera. Då finns ju alltid Carola. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19947, "headline": "Roslund och Hellströms ”Tre sekunder” bästa svenska deckare", "summary": "Thrillern ”Tre sekunder” av Anders Roslund & Börge Hellström får Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman 2009.", "article": "På lördagen beslutade Svenska Deckarakademin vilka svenska deckarförfattare och översättare som ska få årets deckarpriser. Och priset som Årets bästa kriminalroman gick till Anders Roslund & Börge Hellström för spänningsromanen ”Tre sekunder”. Motiveringen löd: ”En explosiv tegelsten till roman som tar pulsen på samtiden”. Priset är från och med i år ett diplom tillsammans med ”Den Gyllene Kofoten” – som är en förgylld kofot. Boken är Roslund & Hellströms femte roman kring kriminalkommissarie Ewert Grens. De har en stor läsekrets och böckerna har översatts till sjutton språk och håller på att filmatiseras. \"Det hade räckt med att kalla Tre sekunder en alldeles ovanligt lyckad thriller, men i slutet av boken kommer också ett skickligt turnerat avslöjande som vänder upp och ner på allt.\" Så skrev Lotta Olsson i en recension i Dagens Nyheter om boken tidgare i våras. Bland de nominerade fanns DN:s Ingrid Hedström som skrivit ”Flickorna i Villette” en uppföljare till”Lärarinnan i Villette” som vann Svenska Deckarakademins debutanpris 2008. Andra nominerade var Tove Klackenberg för ”Dömd på förhand”, Veronica von Schenck för ”Kretsen” och Håkan Nesser för ”Maskarna på Carmine Street”. Nesser har vunnit titeln hela tre gånger förut med En helt annan historia (2007), Kvinna med födelsemärke (1996) och Borkmanns punkt (1994). Han har dessutom varit nominerad sex gånger tidigare. Ytterligare en gyllene kofot går till Andrew Taylor för hans roman \"Det blödande hjärtat\". Motiveringen är: ”En kriminalroman om ondskans olika uttryck, fångade i en tidstrogen beskrivning av förkrigstidens England. Taylors översättare Jan Malmsjö fick, tillsammans med Ulla Danielsson, Deckarakademins pris för berömvärd översättargärning. Deckarakademins debutpris gick till Olle Lönnaeus för \"Det som ska sonas\". Själva prisutdelningen sker först på vårmötet i maj, eller om det är några utländska pristagare som inte finns på plats är det också möjligt att de får pris först på bok och bibliotek i Göteborg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19952, "headline": "Barndomsminnen blir stor show", "summary": "Peter Carlsson får rock, nostalgiska betraktelser och buskis till en lysande blandning. Med sin totala scennärvaro är det kanske dags för större utmaningar", "article": "Show Peter Carlsson & Blå Grodorna Scen: Scalateatern, Stockholm. När Peter Carlsson – det vandrande bygdespelet från Dalarna – berättar historier är han väldigt specifik. De utspelar sig alltid på en viss plats, och personerna – hur märkliga de än ter sig – är alltid namngivna, verkliga människor. Carlsson utgår ifrån att vi känner trakterna kring Grycksbo lika bra som han och det känns som om han berättar historierna i förtroende. På bara någon minut är vi indragna i hans värld. Det är ett gammalt knep, men Peter Carlsson har förfinat det. Han ser ut som folk, pratar tryggt, brett dalmål och är en alltigenom omhändertagande artist. ”Ett sextonårsjubileum” summerar, vilket namnet antyder, de Blå Grodornas år tillsammans; en kväll med det bästa från de många utsålda Scalaföreställningarna han gjort. Det är samma disparata blandning av gammal rock, visor, nostalgiska betraktelser, buskis och sketcher. När Peter Carlsson berättar, pratar och är personlig är det fullkomligt lysande. Han lyckas göra sina skruvade barndomsminnen till allmängiltiga sanningar för oss alla, hur gamla eller unga vi än må vara. Hans scennärvaro är total, hans tilltal exakt, hans förankring i svensk underhållningstradition är fullständig. I sina bästa stunder är han den felande länken mellan Hasseåtage, Tom Waits och ett bättre bygdespel. Han sjunger Evert Taube med nästan religiös övertygelse. Som rock- och bluessångare är han däremot rätt svag, och hans parafraser på reggae och rap känns pinsamt daterade. Han har inte full koll på valörerna i sitt eget artisteri. För trots sina framgångar är Peter Carlsson faktiskt en oslipad diamant. Det hedrar honom att han odlar sin egen exklusivitet att han gör sina Scalaföreställningar, är ledig mycket och konsekvent tackar nej till Globen, Liseberg eller företagsengagemang som snabbt skulle göra honom till en rik men urvattnad artist. Samtidigt känns det som om det vore dags för en utmaning, i händerna på en regissör skulle han kunna bli riktigt fantastisk. Po Tidholm musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 19962, "headline": "Rättegången mot Winkler skjuts upp", "summary": "Slutförhandlingarna i förtalsrättegången mot Svensk Bokhandels chefredaktör Lasse Winkler skjuts upp till 18 december. Detta eftersom en av juryledamöterna blivit sjuk.", "article": "På torsdagen var det meningen att de avslutande förhandlingarna i rättegången mot Svensk Bokhandels chefredaktör Lasse Winkler skulle hållas. Men precis när Alexander Schwartz satt sig i vittnesbåset fick han veta att resan från Holland gjorts i onödan eftersom en av jurymedlemmarna blivit sjuk och förhandlingarna därför måste skjutas upp. Förhandlingarna återupptas 18 december med parternas slutpläderingar och de sista vittnesmålen, skriver Svensk Bokhandel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19970, "headline": "Radiovänligt om mord", "summary": "Som en hämndgudinna slår Rihanna på nya skivan tillbaka mot expojkvännen. Med ny pondus i rösten ger hon sig på de svåraste ämnen och vägrar vara offer.", "article": "R ’N’ B Rihanna ”Rated R” (Def Jam/Universal) 3# ”The wait is ova” mässar Rihanna efter det ”Thriller”-inspirerade introt till hennes nya gotiska r ’n’ b-opus ”Rated R”. Och visst har världen väntat. Särskilt på hur expojkvännen Chris Browns globalt uppmärksammade partnermisshandel i februari ska ventileras. Svaret är: i offentlig terapi på gränsen till exorcism. Det är en mycket plågad Rihanna som på ”Rated R” bearbetar det ingen kvinna ska behöva gå igenom, ivrigt påhejad av ett cyniskt skivbolagsteam som ser sin chans att tänja (s)exploateringens gränser till nya rekordnivåer. Omslaget tänder hopp om en Grace Jones för nollnolltalet, men allt förvrids i cd-häftets porriga bildmaterial där en nästan naken Rihanna ena stunden hukar insvept i taggtråd, för att i nästa rulla runt bland nakna Barbiedockor i sexuella poser. Grundreceptet är postapokalyptiska mollverser och radiovänliga refränger som tuffas till med texter om mordbrand och rysk roulett. (Skivan lever också upp till sin titel genom att prydas av Rihannas första varningsetikett för stötande innehåll hittills.) Samtidigt som vi förväntas glädja oss över den nya starka hämndgudinnan som slår tillbaka och vägrar vara offer, ter hon sig mer objektifierad än någonsin. En projektionsduk för alla förlegade fantasier som någonsin formulerats om Den Svarta Kvinnan. Djurisk. Farlig. Ständigt villig. Musikaliskt uttrycks hennes nya ”mogna” image i elgitarrdränkta Slash-samarbeten och rader som ”Come on rude boy (boy), can you get it up, come in rude boy (boy) is you big enough?” (i Beyoncépastischen ”Rude boy” som säkerligen kommer att gå varm på USA:s alla strippklubbar). Men det finns ljuspunkter som gränsar till innerlighet. Skivans mest gripande ögonblick inträffar på den självutlämnande ”Stupid in love” där Rihanna rannsakar sina svårigheter att lämna den destruktiva relationen med Chris Brown, över en drivande pianoslinga signerad stjärnproducentteamet Stargate. Den numera avpolletterade r ’n’ b-prinsen får fler verbala smockor på de våldsamma hämndlåtarna ”Russian roulette”, ”Fire bomb” och ”G4L” (”Gangsta 4 life”) men det hela blandas ut med lite mer ömsint kritik från Justin Timberlakes och Will-i-ams låtskrivarpennor. Så plötsligt kommer skivans Katy Perry-ögonblick i form av ”Te amo”, albumets enda karibiska låt. Här avvisar Rihanna vänligt sin tjejkompis raggningsförsök på dansgolvet, vilket redan lett till bloggdiskussioner om den 21-åriga sångerskans sexuella läggning. Med undantag av skivans olidliga slutspår ”The last song” flödar radiohittarna och såväl fans som kommersiella medier kommer nog att uppleva detta som Rihannas största ögonblick hittills. Framför allt ekar hennes röst av en pondus som känns väldigt fjärran hennes första danspopskivor, och faktiskt matchas av den testosteronstinna rockhiphoppen. Den nya gangster-Rihanna kan hitta på vad som helst, kanske börjar hon till och med rappa på nästa skiva. Men tills vidare nöjer hon sig med att agera Medea-inspirerad Catwoman. På gott och ont. Nanushka Yeaman musik@dn.se Bästa spår: ”Stupid in love” ", "article_category": "culture"}
{"id": 19972, "headline": "Fängslande massage", "summary": "Thaimassage förknippar man kanske inte med ett fängelse i Bangkok. Men massören Ja är en av fångarna på kvinnofängelset i Chiang Mai som tar emot kunder utifrån.", "article": "I Chiang Mai kan du få unik thaimassage. På kvinnofängelset där utbildas vissa av fångarna till massörer och tar emot kunder i en lokal nära anstalten. DN Resor träffade en av dem: 26-åriga Ja, som drömmer om en ny framtid. Skräckskildringarna från thailändska fängelser är många. Tidigare fångar har i intervjuer och böcker berättat om överbefolkade anstalter, misshandel och sexuella övergrepp. Men det finns ljuspunkter. I Chiang Mai, den näst största staden som ligger drygt en timmes flygning norrut från Bangkok, kan utvalda fångar sedan sju år tillbaka utbildas i thaimassage. Ja, en 26-årig kvinna från Bangkok, är en av dem. När hon 2005 dömdes för att ha sålt droger var hon höggravid. Direkt efter förlossningen togs barnet ifrån henne och hon låstes in på tre år och åtta månader. Hon har bara fått träffa sin lilla dotter och sina två äldre barn korta stunder de senaste åren, i fängelsets besöksrum. Nu bor de hos sin mormor. När DN träffar Ja ska hon friges om ungefär månad. – Jag känner mig lite nervös. Jag längtar efter att kunna vara med mina barn varje dag. Men jag har inga konkreta planer på vad jag ska göra när jag kommer ut. Det mörka håret är uppsatt i en fläta. Hon är lågmäld, ger ett sympatiskt intryck och påminner om servitriserna längre ner på gatan. Några vakter cirkulerar i lokalen i sina beige uniformer. Ingen är beväpnad. Flyktrisken är minimal. De fångar som valts ut till massageprogrammet har fläckfritt uppförande och ska, precis som Ja, snart friges. I kvarteret i den gamla delen av Chiang Mai trängs guldbesmyckade buddistiska tempel med tutande tuktukförare och gatuförsäljare som kränger stark grön curry och klibbigt ris i små plastpåsar. Det enda som skvallrar om att det här inte är vilket massageställe som helst är att kvinnofängelset med höga murar och taggtråd ligger på andra sidan gatan. En vanlig dag stiger Ja upp vid sextiden på morgonen och masserar mellan klockan nio och fyra. Oftast är kunderna nyfikna utlänningar som läst om projektet. Kate van der Haar och Greg Mather, båda från Australien, är två av dem: – Först kändes det lite konstigt att bli masserad av någon som sitter inne. Jag funderade hela tiden över vilket brott kvinnan var dömd för. Men ganska snabbt glömde jag bort det och kunde slappna av. Jag gillar idén och hoppas att det kommer att gå bra för dem sedan, säger Kate van der Haar. Fängelsechefen Tiwapa Raksat tror på projektet och pratar länge om vikten av rehabilitering: – Ibland när jag är ute på söndagsmarknaden här i Chiang Mai känner jag igen kvinnor som har suttit här och nu jobbar på riktigt med massage. Det är ett kvitto på att det vi gör fungerar. Ja är försiktigt optimistisk inför framtiden. Hennes gamla umgängeskrets finns på betryggande avstånd i Bangkok och hon har inga skulder från tiden som langare. – Att jag hamnade här var tur i oturen. Det är klart att jag saknar mina barn och har dåligt samvete för att jag missat tre år av deras liv. Samtidigt är jag glad att jag har en utbildning som jag kan använda när jag kommer ut. Nu börjar ett nytt kapitel i livet. Andreas Utterström resebilagan@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 19980, "headline": "Waits sånger blir små noveller", "summary": "Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan tolkar Tom Waits sånger på svenska med hysterisk humor och dödskallemaraccas.", "article": "Musik Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan Scen: Södra teatern, Stockholm. ” Vi brukar aldrig erkänna det, men det är Tom Waits låtar vi spelar, skämtar Leif Jordansson. Ändå kan man faktiskt behöva bli påmind om det ibland. För när Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan tar sig an Waits knasiga persongalleri målar de upp egna miljöer färgade av lokala karaktärer, blommiga solstolar, tält och rakare översättningar som ”Svärdfisktrombon” . För 20 år sedan gav de ut skivan ”14 sånger. Tom Waits på svenska” som återutgavs i höstas med fjorton sånger till. Kärntrion har utökats med Lars Ydgren och Arvid Pettersson från klezmerbandet Den Flygande Bokrullen men centralfigurerna är fortfarande Gerhard Hoberstorfer, Leif Jordansson och multiinstrumentalisten Bebe Risenfors. Tillsammans ruskar de liv i udda existenser som Jari Finnen, Eddie Bengtsson och Ricky Falck. Källarsångerna växer ut till små noveller och styrkan ligger i att bandet tagit sig friheter. Som när raden ”Walking Spanish down the hall” blir ”kröp på finska över bron” eller Kristina Lugn-realismen kikar fram med ”I ett hyreshus” . Ofta känns det mer som en föreställning än konsert – komplett med paus, hysterisk humor och dödskallemaracas. Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan skapar ett lika skevt klimat av blues, jazz och vaudeville som originalet men utan den där raspigt hesa rösten landar de emellanåt ändå i ett alldagligare uttryck som ligger närmare Lars Winnerbäck än Waits. I synnerhet på övertid med extranumret ”Tid” . Johanna Paulsson musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 19981, "headline": "Vibrerande, tajt och lyhört", "summary": "Claire Parsons koreografi är lika fängslande för barn som för vuxna. Zebradans bjuder på underbar dans om porslin, deg och vispar.", "article": "Dans ”Vispar du?” Koreografi: Claire Parsons. Dansare: Inger Kolterud, Oskar Frisk, Niklas Valenti. Scen: Zebradans, Stockholm. Som väl alla vet är dans den ultimata scenkonsten – kommunikationen från dansarkropp till publikkropp är lika omedelbar som ocensurerad, gör ingen omväg via medvetande och språk. Därför är avståndet mellan barn- och vuxendans mindre än avståndet mellan barn- och vuxenteater. Därför är en föreställning som koreografen Claire Parsons ”Vispar du?” – skräddarsydd för barn från 4 år – så fängslande för en 44-åring. Som jag, när jag bänkar mig på golvet bland barnen på Zebradans. Bra dans är alltid bra dans. Nej, bra dansare är alltid bra dansare. Inger Kolterud, Oskar Frisk och Niklas Valenti i ”Vispar du?” är bra. Väldigt bra. Niklas Valenti, med rötter i streetdance, är rent suverän i sin vibrerande närvaro. Ett fynd. Handlingen är inte mycket att orda om: det ska bli kalas och de tre kompisarna ska bära porslin, knåda deg, vispa (den kryptiska titeln får sin förklaring). Koreografin och dansarnas fysiska gestaltning är dock en helt annan historia. Smått underbar. Trion är samdansant, tajt, lyhörd. Kommunikationen är omedelbar, direkt, från kropp och kroppar till publikens kroppar. Och jag förbluffas, förförs, reagerar lika hänfört som dagisbarnen. Rentav mer. Precis som när jag såg konstnärskollektivet Melo på Dansens hus förra veckan, påminner ”Vispar du?” mig om… Just det: om varför dans är den ultimata scenkonsten. Örjan Abrahamsson dans@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 19983, "headline": "När vi litar på andra mår vi bra", "summary": "Svenskarna litar ovanligt mycket på varandra, internationellt sett. ”I länder där var och en kan räkna med hjälp av samhället i svåra situationer känner invånarna större tillit – och de mår bättre och lever längre” , säger sociologen och forskaren Mikael Rostila.", "article": "Vem kan man lita på Del 9 En artikelserie om att bli sviken – och att våga känna tillit igen. Personer som har upplevt orättfärdigheter och svek och därför tvivlar på sina medmänniskors goda vilja – de mår i allmänhet inte så bra, enligt Mikael Rostilas forskning. – Bland dem är det dubbelt så många som skattar sin egen hälsa som dålig, jämfört med dem som har hög tillit till andra människor, förklarar han. Misstro och ohälsa hänger alltså ihop, liksom tillit och hälsa. Och de villkor människor lever under spelar en viktig roll: – De som lever i ett samhälle med stora orättvisor utvecklar lätt en mörk människosyn. Men de som känner förtroende för staten och välfärdssystemen tenderar att även lita mer på sina medmänniskor – och tilliten är viktig eftersom den förbättrar vår hälsa. Mikael Rostila arbetar på Centrum för forskning om ojämlikhet och hälsa (Chess) vid Stockholms universitet. Han har analyserat nationellt representativa intervjuundersökningar från tjugo länder i Europa, och i den doktorsavhandling han lade fram i fjol visade han att Sverige och Danmark, Finland och Norge hör till de länder där invånarna litar ovanligt mycket på varandra. – De högsta nivåerna av tillit mellan medborgarna finner man i länder där socialdemokrater under lång tid har haft makten och utvecklat ett välfärdssamhälle som bygger på begrepp som rättvisa, jämlikhet och solidariet – alltså den sortens samhälle som vi har haft och delvis har kvar i Sverige, säger han. Mer marknadsliberala länder som Storbritannien och Irland intar en mellanställning i Europa när det gäller tilliten mellan invånarna, enligt Mikael Rostilas analys. Där är alltså invånarna i allmänhet mer misstänksamma mot varandra än i Sverige och övriga Norden. – Det hänger samman med att inkomstklyftorna är större och att staten i mindre grad har lagt sig i vad som sker på marknaden, säger Mikael Rostila. Dessutom används inte skattesystemet lika aktivt för att överföra resurser från de välbärgade till de socialt utsatta och fattiga. I dessa avseenden finns det likheter mellan Storbritannien och USA, påpekar Mikael Rostila. Och där har både umgänget och tilliten mellan invånarna minskat stadigt under efterkrigstiden, det har bland andra den världsberömde statsvetaren Robert Putnam vid Harvarduniversitetet visat vetenskapligt och skrivit om i boken ”Bowling alone” . Den moderne amerikanen träffar sällan sina vänner och deltar i samhällslivet genom datorn och teven – han till och med spelar bowling ensam, påpekar Robert Putnam. Här i Sverige har utvecklingen gått åt andra hållet. När välfärdsstaten mognade under 1970- och 1980-talet umgicks svenskarna mer och mer med sina släktingar och vänner, enligt Mikael Rostilas avhandling. Och under samma period ökade medellivslängden samtidigt som tilliten mellan invånarna förbättrades. Det visar flera studier, bland andra de årliga intervjuundersökningar som har gjorts inom ramen för det internationella forskningssamarbetet World values survey. – Men under 1990-talet när den ekonomiska krisen ledde till kraftiga nedskärningar i den offentliga sektorn – då bröts trenden, då ökade inte längre tilliten mellan svenskarna, den snarast minskade. Man kan ju gissa att det hade med krisen och de ökande inkomstklyftorna att göra. När människor upplever orättvisor och känner sig svikna av samhället blir de också mer misstänksamma mot sina medmänniskor, säger Mikael Rostila. Under de senaste tio åren har den mellanmänskliga tilliten hos svenskarna i stort sett varken ökat eller minskat, enligt den enkätundersökning som Som-institutet (Samhälle opinion massmedia) vid Göteborgs universitet gör varje år. På ungefär samma nivå som Storbritannien när det gäller tilliten mellan invånarna finner man länder som Frankrike, Österrike och Tyskland där kyrkan är stark och familjen av tradition framhålls som samhällets fundament. – Där förväntas samhällets olycksbarn söka hjälp och skydd hos föräldrar, släktingar och vänner, säger Mikael Rostila. Det allmänna griper bara in om familjen helt och hållet har misslyckats med att ge sina medlemmar social och ekonomisk trygghet. Och det är inte alltid positivt att vara så beroende av sina nära och kära – om de brister i sitt stöd kan man lätt känna sig väldigt sviken. Ännu mer misstänksamma mot varandra är invånarna i Grekland, Spanien, Portugal och andra sydeuropeiska länder där marknaden är ännu svagare reglerad och staten i ännu högre grad har lagt över ansvaret för individens välfärd på familjen och vännerna. Även där står kyrkan stark, och de offentliga välfärdssystemen är inte särskilt utvecklade; den som spårar ur socialt eller ekonomiskt och saknar starka band till någorlunda välbärgade släktingar hamnar lätt på samhällets bakgård. Tilliten mellan medborgarna är lika dålig eller ännu sämre i flera av de före detta socialistländerna i Östeuropa, till exempel Ungern, Polen och Slovenien. Människor minns förtryckets och angiveriets dagar, och den marknad som har vuxit fram är i stort sett helt oreglerad. Dessutom är de skattefinansierade skyddsnäten mycket glest vävda. – Inkomstklyftorna är enorma, stora folkgrupper lever i rå fattigdom och korruptionen är ett allvarligt problem. En stor andel av invånarna tvivlar starkt på politikernas vilja att minska gapet mellan rika och fattiga, och många är dessutom väldigt misstänksamma mot sina medmänniskor – var och en får klara sig själv, säger Mikael Rostila. Sverige ligger alltså i topp i Europa när det gäller mellanmänsklig tillit, enligt Mikael Rostilas avhandling. Och ju större tillit hos befolkningen, desto bättre folkhälsa; detta samband har en lång rad forskarlag i världen funnit. Men när Statens folkhälsoinstitut i våras genomförde den årliga nationella folkhälsoenkäten svarade 26 procent av kvinnorna och 27 procent av männen nej på följande fråga: ”Tycker du att man i allmänhet kan lita på de flesta människor” Mest misstänksam verkar befolkningen i Skåne vara, enligt enkäten; var tredje skåning svarade nej på samma fråga. Och den största tilliten tycks västerbottningarna ha; en av fem svarade nej. Det finns forskare som hävdar att det snarast är de människor som lever i modernt individualiserade välfärdssamhällen av nordisk modell som blir ensamma och förlorar sina relationer, sin tillit och sin känsla av ansvar inför släktingar, vänner och medmänniskor – där ska ju samhället ta hand om dem som råkar illa ut. Men de flesta studier på området ger ändå stöd åt Mikael Rostilas tes: att solidaritet genom skattesystemet inom ramen för ett välfärdssamhälle av svenskt snitt leder till mer umgänge, högre tillit och bättre hälsa hos befolkningen. – När samhället griper in och hjälper de arbetslösa och de gamla, de fattiga och de sjuka – då minskar ju belastningen på dessa människors privata nätverk. De behöver inte be om hjälp och kan umgås med släktingar och vänner under positiva former, utan att behöva känna sig underlägsna och beroende, säger Mikael Rostila. Gert Svensson gert.svensson@dn.se 08-738 21 63 ", "article_category": "culture"}
{"id": 19986, "headline": "Tim Burton intar MoMA", "summary": "Filmskaparen och konstnären Tim Burton öppnar en efterlängtad utställning på Museum of Modern Art i New York. Här visas allt från makabra dockor och teckningar till superåttafilmer och Hollywoodproduktioner.", "article": "Lagom till julruschen i New York, som i år spås bli en ovanligt dyster historia, har MoMA förvandlats till skräckkabinett. En jättestor himmelsblå plastvarelse svävar vid receptionen och i skulpturparken samsas en nytillkommen, feldimensionerad buxbomshjort med de gamla vanliga verken av Giacometti och Picasso. En trappa ner hittar man snäppet mer burleska och makabra ting: babydockor med nålar i huvudet, polaroider av itusågade kvinnor, missfärgade hjärnor i glasmontrar och kroppsdelar i olika fasoner. I MoMA:s serie med retrospektiver över samtida filmskapare har turen nu kommit till den egensinnige Tim Burton, som lyckats med konststycket att göra goth-estetiken mainstream med filmer som ”Edward Scissorhands” och ”Beetlejuice”. Utställningen är efterlängtad och förväntningarna höga: den förutspås bland annat bli en stor inspirationskälla i New Yorks modevärld. Av tusentals fotografier, teckningar, föremål och målningar har museet valt ut drygt sju hundra som illustrerar Burtons utveckling från alienerad tonåring med konstdrömmar i lilla kaliforniska Burbanks på sextio- och sjuttiotalet till en av Hollywoods i dag mest omhuldade filmregissörer. Parallellt med utställningsarbetet har Tim Burton lagt sista handen vid ”Alice i Underlandet” som har premiär i vår och han dök upp på MoMA:s presskonferens påtagligt sliten: – Det har varit bisarrt att gå igenom det här. En riktig näradödenupplevelse. Men antagligen bra som terapi, säger Tim Burton, – Jag kan bara säga: Tack, MoMA. Ni har förenklat min tillvaro. Betydligt. Utställningen är museets hittills största över en samtida filmare. Curatorerna har gjort räder i Burtons privata arkiv från en snart trettioårig karriär och det mesta ur en filmskapares vardag dras fram i ljuset: nedkrafsade manus i versform på servetter, karaktärstudier av Burtons alla förunderliga figurer, vingliga superåttafilmer från sjuttiotalet, tidiga brev med stavfel till producenter och skådespelare, jämte realiserade och ickerealiserade projekt av alla möjliga och omöjliga slag. Började karriären som 15-åring Regissören, producenten, manusförfattaren och konceptkonstnären Tim Burton är född 1958 i Burbanks, Kalifornien. Han flyttade hemifrån femton år gammal och började arbeta för att själv betala studierna på California Artschool där han studerade animering. Blev på åttiotalet upplockad av Walt Disney Studios där han jobbade i fyra år. Genombrottet kom 1985 med ”Pee-Wees stora äventyr”. Därpå följde succéer som ”Beetlejuice” (1988), ”Batman” (1989), ”Edward Scissorhands” (1990) och ”The nightmare before Christmas” (1993). ”Kalle och chokladfabriken” (2005) och ”Sweeney Todd” (2007). Lever i London med skådespelerskan Helena Bonham Carter och deras två barn. Tim Burtons retrospektiva utställning på Museum of Modern Art i New York pågår till den 26 april 2010. Alla hans filmer visas under hela perioden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19994, "headline": "”Jag har aldrig blivit vuxen”", "summary": "I nationalskaldsfamiljen Taube var sonen Sven-Bertil Taube den yngste. I sitt umgänge har han också ofta varit junioren. Nu fyller han 75 och trots att åldern börjar ta ut sin rätt känner han sig fortfarande varken vuxen eller märkvärdig.", "article": "Sven-Bertil Taube tar emot i en vacker lägenhet på Bastugatan på Söder. Fotograferna Mia och Linda ställer upp honom ute på den lilla balkongen, från vilken man har fri sikt mot Stockholms alla landmärken av betydelse, Globen möjligen undantagen. – Här bodde jag själv för länge sen, det var väl på 60-talet. Nu har min son Jesper lägenheten; när jag kommer över från London brukar jag bo här, berättar Sven-Bertil. Hemma i konstnärsparet Astri och Evert Taubes hem på Grev Turegatan var han lillpojken: 45 år yngre än sin berömde far. – Jag var alltid den yngste, såväl i familjen under uppväxten som i umgängeskretsen. Och det har väl på något sätt kommit att prägla mitt liv. Jag har aldrig blivit riktigt vuxen, tror Sven-Bertil Taube. Många av hans gamla vänner och kolleger är borta, som till exempel Ulf Björlin, Olle Adolphson och Lars Forssell. – Leden tunnas ut, konstaterar han kort. Samtidigt ringer mobilen med en signal som är överraskande bullrig och svängig för att tillhöra en skönsångare som Sven-Bertil Taube. Samtalet gäller kvällens konsert: ”... Jag tänkte ha en rosa skjorta på mig, vad tror du om det ” Nu ska den unge Tauben fylla 75. Det är svårt att se honom som en gammal man, i grunden ser han på något sätt fortfarande lika ungdomlig ut som förr. Men åldern börjar trots allt ta ut sin rätt. Den svåra ögonsjukdom han drabbades av för några år sedan gör livet lite besvärligt. Läsa kan han inte göra längre och spela teater är uteslutet. Men sjunga går fortfarande bra. Liksom att göra filmroller. Hans insats nyligen som Henrik Vanger i ”Män som hatar kvinnor” har lovordats. – Jag hoppas att jag får möjlighet att göra fler filmjobb, säger han. Om han känner sig frustrerad över att inte längre kunna se och jobba som förr så visar han det inte. Sven-Bertil Taube är vid 75 lika vänlig och naturligt förekommande och artig som man kan anta att han var i ungdomen när han arbetade som smörgåsnisse på ”Dollartåget” , ett chartertåg som gick Sverige runt med främst amerikanska turister. – Jag kommer aldrig att bli märkvärdig. Däremot ser jag fortfarande upp till dem som faktiskt var stora och märkvärdiga. Sådana som Holger Löwenadler och Georg Rydeberg, koryféer vars likar inte finns längre, konstaterar SvenBertil. De där två är i någon mening fortfarande mina förebilder. Att Sven-Bertil Taube är en skolad skådespelare med en lång Dramatenkarriär på 1960-talet är det många både yngre och äldre som inte vet eller minns i dag. Oftast förknippas han som framförare av sin fars musik och för roller på film då och då. Men i mer än tio år var först elevskolan och sedan ensemblen på Dramaten hans liv. Med bland andra Erland Josephson och Bibi Andersson som arbetskamrater. – Tidigare i dag gjorde jag ett ärende vid Nybroplan och passerade då min gamla arbetsplats. Och då var det som om tiden inte fanns, som om jag hade bråttom till en repetition och att min mentor Ulf Palme väntade på mig med något manus. Om Sven-Bertil Taube ofta varit den yngste i olika sammanhang så är han klart äldst i sin nuvarande familj. Hustru Mikaela är 25 år yngre och sonen Felix har fyllt 15. Familjen håller honom ung, samtidigt som den gör att han fortfarande behöver jobba en hel del. – Felix satsar hårt på tennis, och för att han ska ha så bra förutsättningar som möjligt att träna får han all skolundervisning av privata informatorer hemma, berättar Sven-Bertil. Även om Sven-Bertil gjorde sin första skiva med pappa Everts sånger redan 1960 var det först på 1970-talet som Sven-Bertil främst började förknippas med faderns musik. Hans förhållande till sin berömde far har ibland beskrivits som lite bittert och komplicerat, men Sven-Bertil tycker att det mesta i den vägen är mediekonstruktioner. – Jag har alltid djupt beundrat min far och gör det fortfarande. Däremot tycker han att det är synd att mor Astri kommit i skuggan av fader Evert. Astri Bergman-Taube var förutom en framstående skulptris även målarinna. – Mot slutet av sitt liv gjorde hon många fina akvareller. Det vore väldigt roligt om även den delen av hennes skapande kunde uppmärksammas. Så nu jobbar jag med ett projekt som går ut på att använda en del av hennes bilder som grund för tryck på kuddar, gardiner och sånt där, berättar Sven-Bertil Taube. – Jag tror och hoppas på att det där kan bli något riktigt bra. Mats Carlsson Lénart familj@dn.se Sven-Bertil Taube Fyller: 75 år den 24 november. Firar: ”Ingen aning än men det blir inget storslaget.” Familj: hustrun Mikaela, 50, och sonen Felix, 15. Från tidigare äktenskap och relationer finns barnen Jesper, 49, Lotta, 44, och Sascha, 30. Bor: Hus i Fulham, London. ", "article_category": "culture"}
{"id": 19998, "headline": "Kammarrätten: ”New Moon” får 11-årsgräns", "summary": "Kammarrätten beslutade idag att sänka åldergränsen på filmen ”New Moon” till 11 år. Därmed rivs Statens biografbyrås rekommendationer om en 15-årsgräns upp.", "article": "Filmbolaget Nordisk film överklagade i början av veckan Statens biografbyrås beslut att sätta 15-årsgräns på andra filmen i Twilightsagan. Domen från kammarrätten kommer på självaste premiärdagen - åldergränsen sänks till 11 år. Det betyder att även barn från sju år kan se filmen på bio i vuxens sällskap. Efter att ha sett filmen bedömer kammarrätten, till skillnad från Statens biografbyrå, att ”New Moon” inte är av sådan karaktär att den orsakar barn psykisk skada. - Vi tycker inte att det var något solklart fall, det har vi ju själva påpekat. Vi har sagt att hade det exempelvis funnits en 13-årsgräns så hade den fått det, men i valet mellan en 11- och en 15-årsgräns tyckte vi att en 15-årsgräns var den självklara, säger Anki Dahlin, direktör vid Statens biografbyrå, till DN.se. Beslutet om att barnförbjuda filmen motiverade man tidigare med att den bland annat innehåller \"inslag av ångestfull stämning, ångestskrik, dödshot, våldsamma slagsmål, man med marmorerat ansikte, man får nacken knäckt, livlös kvinna i vatten, människor förvandlas till varulvar\", och bedömdes kunna medföra risk för psykisk skada hos barn under 15 år. Men Statens biografbyrå finner sig i kammarrättens dom och kommer inte att avråda de yngre att gå och se filmen. - Nej det kan vi inte göra. Mot bakgrund av att vi också har fått i gång en diskussion om kriterier och annat så accepterar vi ändå kammarrättens beslut och tycker att det är okej, säger Dahlin. \"The Twilight Saga: New Moon\" \"The Twilight Saga: New Moon\" - filmklipp läs mer Bloggare skapar Twilight-buzz Andra länders åldersgränser: Norge och Danmark har en åldersgräns på 11 år för \"New Moon\", medan Storbritannien har valt att sätta gränsen vid 12 år. I Finland, USA, Irland och Schweiz råder en 13-årsgräns. Källa: Statens biografbyrå Kommentar Karolina Ramqvist: Barnförbjuden barnfilm. Olika åldersgränser för pojkar och flickor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20004, "headline": "\"Miss Kicki\" är i skottlinjen i striden om filmbranchens framtid", "summary": "”Miss Kicki”, med Pernilla August i huvudrollen, hör till höstens många svenska kvalitetsfilmer. Men som vill se filmen på storduk får passa på under Stockholms filmfestival. ”Miss Kicki” har ingen inplanerad biopremiär i Sverige. Men när filmen hittar andra vägar att nå ut blir filmbranschens kanske känsligaste fråga – den om visningsfönster – brännhet.", "article": "”Miss Kicki” ingår i Svenska filminstitutets Rookiesatsning, där debutfilmare får produktionsstöd utan krav på biodistribution. Charlotta Denward på Svenska filminstitutet berättar att ”Miss Kicki” är en av de filmer som lyckats allra bäst i satsningen, och tycker att det är mycket olyckligt att filmen inte hittat någon distributör. - Rookieprojektet är speciellt eftersom vi uppmuntrar nytänk kring både produktion och lansering av filmen. I vanliga fall kräver vi alltid att de filmer vi stödjer ska ha färdig distribution och följa en traditionell visningsordning där biografen är första visningsfönstret. ”Miss Kickis” första visningsfönster blev i stället tv:n. Via video on demand når filmen publiken hemma i vardagsrummet. Nedladdningstjänsten är ett samarbete mellan Stockholms filmfestival och Telia – en satsning som har mött starka protester från biografägarna. Man menar att biografens ställning som högst på en kvalitetsskala är hotad när filmer visas i andra medier innan de går upp på biograf. Lizette Jonjic från Migma film som producerat ”Miss Kicki” ställer sig helt oförstående till Biografägareförbundets protest. - Att biograferna inte är första visningsfönster för just den här filmen hotar ju knappast deras existens. Visst vill jag helst att ”Miss Kicki” ska få biodistribition, men det är svårt för små kvalitetsfilmer att slå sig fram bland rekordbesökta blockbusters. Lizette Jonjic säger att filmbranschen genomgår en stor förändring där ny teknik gör att publiken blir allt mer van vid att själv välja när den vill se film. - Min uppgift som producent är ju att förvalta filmen på bästa sätt efter rådande filmklimat, säger Lizette Jonjic, och tillägger att hon nästan känner sig road över att hennes lilla produktion har kunnat skapa en sådan hätsk debatt. I nya filmutredningen föreslås att Svenska filminstitutet ska ge produktionsstöd även till filmer som inte är tänkta för bio. Man ska uppmuntra andra idéer hur man kan nå publiken, till exempel genom ett sådant initiativ som filmfestivalens video on demand-tjänst. Charlotta Denward tycker att utredningens förslag rimmar väl med filminstitutets mål att göra svensk film tillgänglig för alla, men vill ändå ge Biografägareförbundet rätt när de talar om biografen som en kvalitetsstämpel. - Kopplingen kvalitet och biograf ställer jag upp på. I framtiden kanske filmerna vi stödjer inte har biokrav, men de har fortfarande kvalitetskrav. Därför kommer de flesta filmerna att gå på biograf innan de visas någon annanstans även framöver, säger Charlotta Denward. Hon menar att frågan om visningsfönster är brännhet över hela västvärlden. - Det handlar om biografens överlevnad som mötesplats och som ett oslagbart sätt att se film. Alla filmälskare värnar om biograferna. Därför stämmer det inte att Svenska filminstitutet eller Stockholms filmfestival försöker motarbeta biograferna eller hota deras ställning. Men med dagens teknik måste vi se andra möjligheter också. ”Miss Kicki” är ”Miss Kicki” är Håkon Lius långfilmsdebut och är inspelad i Taiwan. Filmen visas på Stockholms filmfestival den 21 november och biopremiär i Taiwan den 4 december. I senaste SOM-undersökningen svarade 80 procent av svenskarna att film är bäst på bio. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20030, "headline": "Beslut om 15-årsgräns överklagas", "summary": "Nordisk film väljer att överklaga beslutet att filmen ”New Moon” inte får visas för ungdomar under 15 år. - Filmen vänder sig till unga tjejer och det är konstigt att de inte får ta del av den, säger chefen Pia Grünler.", "article": "I överklagandet skriver Nordisk film att barn från 11 år och uppåt visst kan skilja på fantasi och verklighet. Och att biobesökarna redan känner till historien tack vare ”Twilight”-böckerna. Nordisk film menar att faktumet att publiken främst består av unga tjejer förändrar beslutet. - \"New Moon\" skildrar inget övervåld. Det släpps många filmer, riktade i huvudsak åt unga killar, som får en 11-års gräns. Bara för att filmen vänder sig till tjejer så blir åldersgränsen högre, säger Pia Grünler till DN.se. Men finns det inte en poäng med en åldersgräns? - Jag ifrågasätter inte granskningen, men jag ifrågasätter att man inte är konsekvent. Anki Dahlin är direktör för Statens biografbyrå och hon menar att filmens dova, ångestfyllda och glädjelösa framtoning bidrog till 15-årsgränsen. I USA är den rekommenderade åldergränsen 13 år, varför väljer Sverige då en 15-årsgräns? - Vi har ingen 13-årsgräns i Sverige. Här har vi att välja mellan 11 år och 15 år och då upplevdes ”New Moon” som för skrämmande för en 11-åring, säger Anki Dahlin till DN.se Den här är andra gången Nordisk film överklagar åldersgränsen för ”Twilight”-filmerna. Förra gången, för drygt ett år sedan, valde kammarrätten att gå på Statens biografbyrås linje. Läs mer Bloggare skapar Twilight-buzz Twilightfilmen ”New Moon” får 15-årsgräns SF:s biosajt kraschade när Twilight-biljetter släpptes Vampyrer, kärlek och världssuccé ", "article_category": "culture"}
{"id": 20056, "headline": "Majgull Axelsson lämnar Norstedts", "summary": "Efter mer än 20 år lämnar författaren Majgull Axelsson Norstedts förlag. Hennes nästa bok kommer ut på Brombergs förlag. – Jag vill arbeta med ett mindre förlag, säger Majgull Axelsson.", "article": "Majgull Axelsson har just skrivit kontrakt med Dorotea Bromberg på Brombergs förlag. – Det passar mig mycket bättre att komma ut på ett mindre förlag. Jag har pratat med Dorotea om detta ett tag och nu är det bestämt, säger Majgull Axelsson. Dorotea Bromberg ser framemot samarbetet. -- Jag är mycket glad. Det känns väldigt spännande att få arbeta med Majgull Axelsson. Vi påbörjar våra samtal nu och kommer att ha en kontinuerlig kontakt, säger Dorotea Bromberg. Majgull Axelssons senast utkomna roman, ”Is och vatten, vatten och is”, gavs ut av Norstedts 2008. – Mina två första böcker kom på Tidens förlag i slutat av 80-talet, ”Våra minsta bröder” och ”Rosario är död”. Förlaget blev sedan uppköpt av Rabén & Sjögren. Men de flesta av mina böcker har jag gett ut på Prisma. Det är bara den senaste som haft Norstedts tryckt på bokryggen, även om de övriga förlagen också ingår i samma koncern, förklarar Majgull Axelsson. Majgull Axelsson är inte missnöjd med Norstedts, det vill hon betona. Men hon vill vara i ett mindre sammanhang, på ett mindre förlag. Det har också slumpat sig så att hon de senaste åren fått byta förlagsredaktör vid ett par tillfällen. Senast arbetade Majgull Axelsson med förläggaren Steven Farran-Lee som förra hösten lämnade Norstedts för Albert Bonniers Förlag. – Jag har fått en ny förlagsredaktör på Norstedts, men vi har inte hunnit börja arbeta, säger Majgull Axelsson. Och på Norstedts beklagar Eva Gedin, ansvarig för skönlitteraturen, att Majgull Axelsson lämnar förlaget. -- Vi är jätteledsna över detta, men det finns ingen konflikt bakom. Majgull Axelsson är en högt uppskattad författare och vi har haft ett gott samarbete. Men jag respekterar givetvis att hon vill gå till ett mindre förlag, säger Eva Gedin. Majgull Axelsson skriver på en ny roman. Hon har planerat att den ska ges ut 2011 men det finns en chans att hon blir färdig tidigare. – Jag tar ett par år på mig för att skriva en bok. Den här romanen var trög i starten, men nu har det gått förvånansvärt lätt. Så det finns en chans att romanen kommer redan nästa år. Majgull Axelsson är prisbelönt journalist och författare. Hennes stora genombrott kom med ”Aprilhäxan” 1997. Då fick hon också ta emot det prestigefyllda Augustpriset. ”Aprilhäxan” har sålts för översättning till 23 länder och i Sverige fick romanen utmärkelsen ”Guldpocket” för att ha uppnått gränsen 50.000 sålda pocketböcker. 2002 debuterade Majgull Axelsson som dramatiker med ”LisaLouise” och två år senare nominerades hennes roman ”Den jag aldrig var” till Nordiska rådets litteraturpris. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20060, "headline": "Sylvassa sågningar som roar", "summary": "– Världen behöver må bra-teve igen, säger Jane Lynch som har huvudrollen i amerikanska succéserien ”Glee”. Svensk premiär i kväll.", "article": "De dansande och körsjungande skoleleverna i ”Glee” är årets mest oväntade tevefenomen i USA. Seriens största stjärna, komikern Jane Lynch, tog en paus i inspelningen för att förklara varför världen behöver må bra-teve igen. Efter sex år med plastikkirurgidramat ”Nip/tuck” bestämde sig Ryan Murphy för att skapa något helt annorlunda. Den tidigare körsångaren ville göra ett skoldrama som införlivade musik i avsnitten, men som var smartare än föregångare som ”Fame” och ”High school musical”. Slutresultatet blev ”Glee”, en av årets mest omtalade teveserier i USA. ”Glee” är må bra-tevens återkomst efter alla år då amerikansk teve dominerats av allvarliga brottsplatsundersökare och kriminaldraman som ”C.S.I” och ”N.C.I.S”. Teveserien, som nu får svensk premiär på TV 4, handlar om skolkören, ”The Glee club”. På William McKinley High School i Lima, Ohio, vill alla elever vara antingen fotbollsspelare eller cheerleaders. Men skolans spansklärare bestämmer sig för att försöka göra det lika prestigefyllt och coolt med körsång och showdans. Han ger ”förlorarna” i kören en helt ny repertoar, bland annat Amy Winehouses stora hit ”Rehab”. Teveseriens största stjärna är dock inte någon av eleverna, utan komikern Jane Lynch (”A mighty wind”, ”Best in show”) som spelar körens ärkefiende, ”cheerleader”-läraren Sue Sylvester. I ”Fame” fanns en uppmuntrande danslärare vars mantra var att framgång kostar svett. Sue Sylvester skriker i stället till sina elever: ”Tycker ni det är tufft, testa att lida av hepatit som jag gör.” Teveserien har snabbt blivit ett popkulturellt fenomen och en av årets mest omtalade teveserier i USA. Fansen har till och med tagit ett eget namn: Gleeks. Lynchs sylvassa sågningar av kolleger och elever är så populära att en uppmaning om att hitta hennes bästa replik blev en av de mest kommenterade på Twitter nyligen. Lynch är känd som scenstjälare. Nu njuter hon av att kunna läsa i amerikanska tidningar att hon lagt beslag på en hel teveserie. – Jag älskar Sue Sylvester. Hon är en väldigt oväntad hjälte, säger Jane Lynch och skrattar när DN får telefonkontakt med henne. – Sue är extremt tävlingsinriktad och beredd att göra vad som helst för att vinna. Hon är bitter, maktgalen och ser allt som ett krig. Hon vill krossa skolkören som tar en del av hennes skolstöd. Men tevetittarna älskar henne ändå. Jag märker det när jag är ute och går i New York. Jag blir omringad av tonåringar. ”Glee” är full av förhållandevis smala popkulturella referenser om allt från indiefilmen ”Swimfan” till Mariah Careys handrörelser. I ett avsnitt använder skolans fotbollslag dessutom R&B-stjärnan Beyoncés dans i ”Single ladies (Put a ring on it)” som spelsystem. Lynch hyllar manuset. – Det är extremt intelligent teve. Men vad som gör serien unik just nu är att den också har ett väldigt stort hjärta, säger Lynch. – Jag tror att ”Glee” har blivit en succé eftersom det är så dåliga tider. Folk vill ha något positivt och glatt som omväxling. Amerikanska tevetittare kommer antagligen aldrig att tröttna på dramaserier om brott och ond bråd död, men de har längtat efter ett kärleksfullt alternativ till alla ”CSI”-varianter, säger Lynch. ”Glee” har också väckt uppmärksamhet i musikvärlden. Det amerikanska möjesmagasinet Entertainment Weekly sammansatte nyligen ”Glees” framgångar i siffror. På bara ett år har ”Glee”-kören haft fem topp tio-låtar på Itunes. Rihanna ökade sin skivförsäljning med 221 procent efter att hon lät tevekören tolka ”Take a bow”. Plötsligt slåss artister om att få tevekören att framföra deras låtar. Nyligen kom tevemakarna överens med Madonna om att viga ett helt avsnitt åt hennes låtar. Jane Lynch var, precis som ”Glees” skapare Ryan Murphy, med i skolkören som tonåring. Komikern upptäckte dock tidigt att humor var hennes bästa vapen när hon letade efter vänner. Lynch minns hur hon blev populär i high school. – En dag fick jag plötsligt vara med de äldre tjejerna, enbart tack vare ett skämt som de skrattade åt. Det var första gången jag förstod att jag var rolig. – Jag tror att styrkan med ”Glee” ligger i att alla, oavsett bakgrund, kan identifiera sig med hur skolans nördar och förlorare hittar styrka och samhörighet i kören. Vilken är din egen favoritscen i ”Glee”? – Åh, enkelt val. När jag försöker söndra och härska genom att separera minoritetsgrupperna i kören. ! ”Glee” (1:22) TV 4 torsdag 21.00 Jane Lynch Ålder: 49 år. Bor: New York. Bakgrund: Lynch slog igenom med ”Best in show”, Christopher Guests hyllade komedi om hundutställningar. Hon har sedan haft hyllade roller i Guests ”A mighty wind” och ”For your consideration”. Har också fått mycket uppmärksamhet för sin roll i Judd Apatows film ”The 40 year old virgin” och spås vinna en birolls-Oscar för sin roll i Nora Ephrons film ”Julie & Julia” där hon bl a spelar mot Meryl Streep. Aktuell: Som cheerleaderläraren Sue Sylvester i teveserien ”Glee” Favoritkomiker: ”Carol Burnett har alltid varit min stora förebild.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 20068, "headline": "Ericksson spelar mot Persbrandt", "summary": "Jacob Ericksson och Lars-Erik Berenett är klara för regissören Simon Kaijser da Silvas långfilmsdebut \"Östra Station\". I huvudrollerna: Mikael Persbrandt och Iben Hjejle.", "article": "Nu är hela rollistan klar för \"Östra station\", som tidigare gick under namnet \"December\" och som blir Mikael Persbrandts nästa svenska film. Filmen beskrivs som något av ett ett kammarspel. Sedan tidigare är det känt att Persbrandt och Hjejle har de stora rollerna, som ett kärlekspar förenade av en olycka som drabbat deras liv och förhållanden hårt. Övriga roller ska spelas av bland andra Jacob Ericksson (\"Adam & Eva\", \"Coachen\"), Lars-Erik Berenett (\"Hassel\"), Anki Lidén (\"I taket lyser stjärnorna\", \"Innan frosten\"), Henrik Norlén (\"Johan Falk\"-filmerna) och Liv Mjönes (\"Vägen hem\", \"Se upp för dårarna\"). Regissören Simon Kaijser da Silva har tidigare gjort tv-produktioner som \"Coachen\", julkalendern \"En riktig jul\" och Jonas Gardell-serien \"De halvt dolda\". Filmens manus är skrivet av Pernilla Oljelund. Så här beskriver produktionsbolaget Filmlance \"Östra station\" i ett kort synopsis: \"Mötet blir början på en passionerad förbindelse där kärleken är sann men allt omkring den är lögner Som någon sade: 'Det är ett brott att förneka kärleken, i vilken form den än uppstår'\". Filmen hade inspelningsstart den 2 november. Något premiärdatum är ännu inte bestämt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20071, "headline": "Robbie Williams: ”Reality killed the video star”", "summary": "På nya skivan ”Reality killed the video star” är kasten tvära mellan pastischer och modern pop. Albumet låter bra, även om inte Robbie Williams alltid gör det.", "article": "Varje gång Robbie Williams kämpar i motvind så lutar han sig mot sin största idol George Michael. När Williams hoppat av Take That och var vilse och festade för mycket spelade han in en cover på Michaels ”Freedom”. Det var en ärligt talat rätt usel version, men den fick honom i alla fall att inse att det artisteriet ville han syssla med. De senaste åren har Williams återigen varit ute på fel väg, i intervjuer har han berättat om ett omfattande missbruk av antidepressiva mediciner som pågått under de tre år som förflutit sedan förra albumet ”Rudebox”. När Williams stod på scen igen på brittiska talangtävlingen ”The X-factor” för dryg en månad sedan och genomförde ett nervöst forcerat framträdande av nya singeln ”Bodies” förmedlade han en närmast nyfrälst, lite läskig känsla av att ha ”funnit sig själv”. Comebackalbumet ”Reality killed the video star” är en möjligen mognare, definitivt mer introspektiv (och pretentiös) skiva än någon av Williams tidigare skivor, komplett med sakral munksång i nämnda ”Bodies” och gott om småklumpiga välmenande textrader. Precis som George Michaels lågmälda återkomst under tidigt 90-tal med ”Listen without prejudice, vol. 1” med sitt svartvita omslag och världssamvetetexter stod i kraftig kontrast till hitskivan ”Faith”. ”Reality killed the video star” innehåller tvära kast mellan tillbakablickande pastischer och den vuxna moderna popmusiken som påminner mycket om idolens. Skivan till och med avslutas med en ”Morning sun reprise”, en förkortad lite annorlunda repris av en låt på skivan, precis som ”Listen without prejudice, vol. 1” avslutades med ”Waiting (reprise)”, en variant på ”Waiting for that day”. Och en av skivans starkare låtar, den luftigt housiga discoflörten ”Starstruck”, skulle kunna vara hämtad rakt av från Michaels ”Older”. Skillnaden mellan Michael och Williams är att den förre är en rätt fantastisk sångare medan den senare mest är en sval snubbe som också råkar sjunga. Så fort låtmaterialet kräver mer av Williams än att bara glida med melodin faller hans i grunden tunna röst platt till marken. Balladerna saknar genomgående schvung, den slickt producerade Stones-rocken i ”Do you mind” är Williams alldeles för gullig för och ”You know me” skulle kunnat vara hämtad från en doowop-kväll på ”Idol”: grunden finns där, men man saknar något slags förståelse för och kärlek till genren. Fast även om Williams inte alltid låter bra, gör skivan det. Trevor Horns bombastiska lager-på-lager-produktion gör ”Reality killed the video star” till den där musikaliska James Bond-filmen Robbie Williams väldigt gärna har huvudrollen i. Det ska finnas något för alla, det ska vara dyrt och påkostat. Lite romantik, lite humor, lite action, lite explosioner. Ändå övertygar Williams mest när han går utanför den städade radiorockmallen. När låtarna påminner om Horns samarbeten med Pet Shop Boys – ”Last days of disco” och ”Difficult for weirdos” – finns där en lite kyligt elektronisk inramning och ett förvrängt ironiskt tonläge som verkligen passar honom. Det ligger inte i Williams natur att renodla någonting, och en del av hans charm ligger i hur han blandar och ger, men jag skulle gärna höra honom försöka koncentrera sig på den syrliga synthpoppen över ett helt album. Bästa spår: ”Last days of disco”, ”Difficult for weirdos”. Inspirerad av The Buggles Titeln på Robbie Williams åttonde album är inspirerad av The Buggles åttiotalshit ”Video killed the radio star”, som Williams avslutade sin comebackkonsert i London nyligen med. Trevor Horn, som producerat ”Reality killed the video star”, var med i och startade The Buggles. Trevor Horn har producerat skivor med bland andra ABC, Grace Jones, Tom Jones, Paul McCartney och inte minst Pet Shop Boys. Guy Chambers som var Williams låtskrivarpartner, producent och bollplank på de första fyra popalbumen, men som på senare år varit ute i kylan, är tillbaka på ”Reality killed the video star”. Men bara i en låt – balladen ”Blasphemy”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20105, "headline": "Helena Bergström är aldrig skraj för skådespelarna", "summary": "Tre år efter debuten som långfilmsregissör kommer nu Helena Bergströms andra film: ”Så olika”. Fast inte förrän hon har gjort en film om sin farmor tänker hon kalla sig regissör på riktigt.", "article": "Skådespeleriet är ett gebit Helena Bergström känner väl och hon säger att det hjälper henne i rollen som regissör: hon är aldrig skraj för skådespelarna. Annars är regi något helt annat än att spela själv – det handlar om att förverkliga en idé, om att fatta beslut och om att arbetsleda. Kanske är det delvis därför som andelen kvinnliga regissörer är erbarmligt liten. Av 22 svenska filmer i år var tre regisserade av en kvinna. – Jag har väldigt starka åsikter om det här, säger Helena Bergström och ögonen blixtrar till. – Filmbranschen är enormt mansdominerad, och på alla plan är folk vana vid att ha ett manligt perspektiv. Jag tror också att många kvinnliga regissörer inte vågar visa upp sig och stå för sina berättelser. Utan att gå närmare in på hur, menar hon att kvinnliga regissörer måste hjälpas fram mer än med pengar och kvotering. – När man står där vid inspelningen med fyrtio pers omkring sig och ska bränna en massa pengar under hård tidspress handlar det om att kunna peka med hela handen. Trots att jag har gjort två filmer – den första gick bra, den andra går nu ut i 135 kopior – säger jag nu att jag ”hoppas få göra en film till”. Jag ser det inte som en självklarhet. Det tror jag att en man hade gjort. Hur lätt är det, fortsätter hon i smattrande tempo, för en tjej som har gått på DI och ska chefa över dussintals människor, att våga ta plats när producenten säger ”gör det nu ur ditt perspektiv!” Den färska ”Så olika” utspelar sig i Stockholm och kretsar kring två systrar och deras yrkes- och kärleksliv. Den ena (Ingela Olsson) är nytillträtt finansborgarråd, den andra (Anna Ulrika Ericsson) i tv-branschen under hektisk allsångsproduktion. Båda har fyllda almanackor och kämpar för att hinna med, inte minst sig själva. Båda drabbas av plötslig, otippad kärlek. – Jag har präglats mycket av en händelse för många år sedan. En motorcyklist körde av vägen, och jag var en av de första som stannade. Han hade alla attribut, tatueringar, fransar på läderkläderna, och jag minns hans ögon, han låg där och han sa: Mamma, var är min mamma? När det väl gäller spelar vår bakgrund ingen roll: alla frågar efter mamma. Jag vet inte hur det gick för honom, men jag har inte blivit kvitt det där. Så förklarar Helena Bergström viljan att göra en jättevarm kärleksfilm där mänskligheten är minsta gemensamma nämnare för dem som blir huvudlöst kära. – Och jag är oerhört romantisk! Efter den förra filminspelningen gjorde hon rollen som Blanche i ”Linje Lusta” på Stadsteatern, och tyckte att det var underbart att slippa det helhetsansvar hon ändå njutit av att ha. Också nu har hon återvänt till skådespeleriet och står på musikalscenen i ”Hairspray” på Chinateatern, efter 40 hektiska inspelningsdagar i försomras, följda av en snabb klippning. – Och nästa år ska jag göra ”Gengångare” på en av Stadsteaterns små scener. Det känns bra, då kommer man ned ordentligt, kan jobba med spelet och texten. Därefter spelas ”Änglagård 3” in nästa sommar, i sedvanlig regi av Helena Bergströms make Colin Nutley. Men Helena Bergström kommer att regissera igen och har redan börjat skriva manus tillsammans med Tove Alsterdal, denna gång med en sjuttonårig kille och en förortscirkus i centrum. När jag intervjuade dig för tre år sedan sa du att du ville göra en film om din farmor som var balettdansös? – Ja, farmor hade ett fantastiskt liv. Men den filmen blir dyr. Sekelskifte. Så den får vänta, fast jag har kommit ganska långt på den också. När jag har gjort den kommer jag att kalla mig regissör – inte skådespelande regissör. Sanna Torén Björling sanna.bjorling@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 20124, "headline": "”Oerhört fult att gå ut via media”", "summary": "Varken Eva Gabrielsson eller hennes advokat hörde från Stieg Larssons pappa och bror under måndagen. ”Jag tycker att det är väldigt märkligt att göra så här via media”, säger Eva Gabrielsson till DN.se.", "article": "Stieg Larssons pappa och bror erbjuder i dag i Svenska Dagbladet författarens livskamrat och sambo Eva Gabrielsson 20 miljoner kronor. De är, säger de i artikeln, trötta på att vara historiens ”bad guys” och vill nu komma överens med Eva Gabrielsson. Succéförfattaren Stieg Larsson avled 2004 efter en hjärtattack, och efterlämnade inget officiellt testamente. Det innebar att sambon och livskamraten Eva Gabrielsson blev arvlös, och intäkterna från bland annat bokförsäljningen gick till Larssons pappa Erland och brodern Joakim. Sedan dess har det varit en hätsk debatt i medier fylld av anklagelser om vem som var den rättmätiga arvtagaren till hans verk. Eva Gabrielsson, Stieg Larssons sambo under 30 år, deltog aktivt i författandet av de bästsäljande deckarna och vill skydda arvet har hon sagt i flera intervjuer. När DN.se når henne på måndagsförmiddagen säger hon att hon tycker det är väldigt märkligt att Erland och Joakim Larsson går ut i media och erbjuder henne pengar. – Man ska inte göra sådant här via media, det är så himla fult, säger Eva Gabrielsson. Hon har via sin advokat ända sedan 2006 försökt få Stieg Larssons släktingar att gå med på att hon förvaltar rättigheterna till böckerna mot att de får en viss procent i royalties. – De skulle i så fall få den absoluta majoriteten av pengarna i alla fall. Men vi har antingen inte fått några svar alls eller så har de kommit med det numera berömda bytet av datorn mot lägenheten, säger Eva Gabrielsson. Det hon syftar på är att Stieg Larssons pappa och bror krävt att Eva Gabrielsson ska lämna ut den dator där en påbörjad fjärde bok i ”Millenium”-serien ligger, mot att hon skulle få behålla den lägenhet där hon och Stieg bodde. – Det enda jag vill är att författarskapet förvaltas som Stieg hade velat, och som jag själv också vill, säger Eva Gabrielsson. När det gäller erbjudandet i dagens Svenska Dagbladet säger hon att det inte går att ta ställning till något vare sig hon eller hennes advokat sett. Om det kommer något erbjudande under dagen är det i första hand hennes advokat Sara Pers-Krause som får bedöma om innehållet är värt att ta på allvar. Ännu sent på måndagseftermiddagen hade Sara Pers-Krause inte kontaktats av någon representant för motparten. Det uppger hon för DN.se. – Vi har vid flera tillfällen under årens lopp kontaktat dem i frågan, utan resultat, säger Sara Pers-Krause. – Vi ser ingen anledning att nu, mot bakgrund av vad som sagts i en artikel i Svenska Dagbladet, på nytt kontakta dem, säger hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20135, "headline": "Fallout 3 är bästa tv-spelet", "summary": "Fallout 3 är årets bästa tv-spel. I alla fall enligt de 1,2 miljoner som röstade på brittiska The Golden Joysticks Awards som hölls i går.", "article": "Samtidigt som Fallout 3 tog hem priset som årets bästa tv-spel lyckades Call of Duty-serien vinna tre priser som årets multiplayer-spel, årets Nintendo-spel och årets mest sevärda spel. The Golden Joysticks Awards har funnits i 27 år och är världens äldsta pris för tv-spel. Enligt Guinness Rekordbok är det även världens populäraste tv-spelspris och i år korades vinnarna av 1,2 miljoner röster. Att spelmarknaden i Storbritannien är het märks inte bara på att det var 400 000 fler som röstade i år än föregående år. Enligt brittiska BBC köpte landets invånare tv-spel för hela 2,7 miljarder pund förra året, vilket motsvarar ungefär 30 miljarder kronor. Samtliga vinnare på The Golden Joysticks Awards 2009: Family game of the year: LittleBigPlanet Bliss handheld game of the year: Grand Theft Auto: Chinatown Wars Retailer of the year: GAME Mobile game of the year: Metal Gear Solid Touch Nintendo game of the year: Call of Duty: World at War MSN multiplayer game of the year: Call Of Duty: World At War The Rampage soundtrack of the year: Guitar Hero World Tour Xbox Game of the Year: Gears of War 2 PC game of the year: Fallout 3 Amiqus games UK developer of the year: Jagex PlayStation game of the year: Killzone 2 Publisher of the year: Activision Blizzard Online game of the year: Left4Dead ShortList one to watch: Call of Duty: Modern Warfare 2 Ultimate game of the year, together with Zavvi.co.uk: Fallout 3 ", "article_category": "culture"}
{"id": 20137, "headline": "”Nattvakten”", "summary": "Peter Greenaway har vävt en mordhistoria i vilken Rembrandts ”Nattvakten” inte bara är en tavla. Den är också en anklagelse mot de rika och giriga.", "article": "Rembrandts ”Nattvakten” blir kronan på den berömde målarens konstnärskap. Verket är också Rembrandts undergång. Med tavlan färdig och hängd går det utför med Rembrandts lysande karriär. Pengarna försvinner, hustrun dör, societeten tar avstånd. Hur en så uppburen konstnär på så kort tid kan bli så utblottad och tillintetgjord är ett mysterium som länge underhållit regissören Peter Greenaways tankar. För att lösa gåtan har Greenaway gjort en närstudie av ”Nattvakten”. Han har sökt i oljefärgen efter ledtrådar till mästarens undergång. I tavlan avfyras en musköt, en skugga av en mans hand faller på en annan mans skrev, en liten flicka bär en kanna med vatten (kanske hett?), gevären laddas taffligt, någon bär en märklig hjälm. Från de uppräknade ledtrådarna och många till har Greenaway vävt en mordhistoria i vilken tavlan ”Nattvakten” inte bara är konst utan också en mordanklagelse riktad mot de rika och giriga herrar som tavlan föreställer. Med ”Nattvakten” förolämpade Rembrandt Amsterdams överklass såpass att de inte ville anlita honom igen och kanske beror Rembrandts undergång på att han berusad av sin framgång sågade av grenen han satt på? Det är bara en av Greenaways teorier. I ”Nattvakten” möter vi också kvinnorna som kan ha lett till Rembrandts undergång. Frun Saskia, tjänstehoran Geertje och oskuldsfulla Hendrickje. Vi får också den konsthistoriska vinkeln till Rembrandts nedgång. Han målade nämligen inte tavlor – Rembrandts ”Nattvakten” är i själva verket en teater. Har man som Peter Greenaway flera väldigt komplicerade teorier att presentera inom ramen för en långfilm – är just Peter Greenaway inte bästa regissören för uppdraget. Mer poet än pedagog är Greenaways ”Nattvakten” kolossalt vacker och humoristisk men också tät på gränsen till obegriplig. I ”Nattvakten” förekommer oräkneliga bifigurer som är svåra att hålla isär, viktiga bakomliggande historiska intriger sammanfattas så snabbt att de aldrig riktigt sjunker in, scenografin är som teaterns – full av kulisser och kostymer och kliven mellan dröm och verklighet, nutid och minnen suddas ut tämligen fort. I en tid då filmskapare hela tiden underskattar publikens intelligens är det dock lite skönt med någon som Greenaway som jämt skall komma och överskatta oss. För att riktigt begripa ”Nattvakten” måste man säkert se den flera gånger. Stöd för ett sådant åtagande är Rembrandt själv, spelad av Martin Freeman (Tim i ”The office”) är han trovärdig och rätt charmig. Han springer omkring i sin bleka, lite knubbiga nakenhet, och är någon man verkligen ömmar för, lider med och vill stötta i sitt riskfyllda projekt. Så mänsklig har konstnärsgeniet sällan varit. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20160, "headline": "Druvan firas på romarvis", "summary": "I den tyska vinbyn Piesport hittades på 80-talet resterna av en romersk vinanläggning. Nu är den återskapad, och varje år firas en festival där vinet trampas av frivilliga fötter. Flera vinfester längs Mosel", "article": "I oktober skruvas tiden tillbaka nästan 2 000 år i den vackra lilla vinbyn Piesport vid Mosel. Då trampar glada gäng av frivilliga bybor stora lass av vindruvor i jättelika kar så att musten stänker om fötterna. Normalt pressar man druvor på betydligt modernare sätt här. Här vill man återskapa stämningen från tiden när den här delen av Tyskland var en del av det romerska imperiet. Piesport, eller Porta Pigontium som det då kallades, var förmodligen Mosels första vinby. Skaparlusten flödar och hjässor kröns av kransar av gröna lagerblad, och ingen som drar genom gränderna eller tar bron över Mosel saknar ett vinglas i handen. Den romerska vinfesten i Piesport är bara ett av många upptåg i vinets tecken som man ägnar sig åt i Moseldalen när vinsäsongen går mot sin fullbordan. I stort sett varje by har sin egen vinfest för att glädja de egna invånarna och tillresta vinentusiaster. Men Piesports fest är unik genom att man där grävt fram den största och mest kompletta romerska vinanläggningen i norra Europa. Den byggdes för 1 800 år sedan, på 300-talet e Kr, men kom åter i dagen så sent som 1985, när man höll på med så kallad Flurbereinigung, ett slags storskifte där ett plotter av små jordlotter slogs ihop till effektivare enheter. Detta var inte alltid så populärt bland vinodlare, som kunde få se en lott med särskilt fin jordmån övergå i en annan åker. I dag är anläggningen återskapad till ett skick som liknar det ursprungliga, och väl värd ett besök. Smaken på det vin som romarna fick nöja sig med kan dock på inget vis mäta sig med dagens moselvin. Det var ganska surt och lätt grumligt för att det inte kunde jäsa ut ordentligt, och för att det skulle få litet karaktär brukade man lagra det någon tid i ett så kallat fumatorium, en lokal där man ledde in rök som fick ge smak åt vinet. Vilken druva romarna planterade kan ingen säga bestämt, men troligen var det Elbling, en ganska intetsägande variant som i dag används för enklare sekt, tyskt bubbelvin. Nutidens stora druva i Moseldalen är Riesling, som på de soldränkta skiffersluttningarna kan ge ytterst njutbara viner, ofta med en ton av flinta eller petroleum från den mineralrika jorden. Piesport är en av de mindre orterna vid Mosel, men definitivt en av de byar som gör de bästa vinerna, fruktiga och doftande. Den mest kända vingården är den branta Goldtröpfchen, som med sitt söderläge lapar åt sig sötma ur solvärmen. I grannbyn Neumagen-Dhron ligger det romerska vinskeppet ”Stella Noviomagii”, som är en trogen kopia av ett romerskt skepp som man fann avbildat på ett gravmonument för en romersk storborgare i trakten. Det sjösattes och seglade först sommaren 2008. Den 18 meter långa och 4 meter breda farkosten med ett imponerande drakhuvud i fören används för turer på Mosel, och kan ta upp till 40 passagerare. I princip kan det drivas med åror som på romartiden, men mestadels tuffar det fram med en dieselmotor, som skulle fått varje romare att fråga den lokala guden Bigontius, efter vilken Piesport fått sitt namn, om han verkligen sett rätt. Nils-Erik Ekstrand resebilagan@dn.se Information om vinfester vid Mosel kan man söka till exempel på dessa hemsidor: www.tyskland-info.se (tyska turistbyrån) www.romantiska-tyskland.info (delstaten Rheinland-Pfalz turistbyrå) Flera svenska arrangörer gör också vinresor till Mosel. Närmaste flygplats är Frankfurt-Hahn, någon timme från Mosel, dit bland annat Ryanair fl yger. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20172, "headline": "”Jag hatar inte kvinnor”", "summary": "Direktören för det hela är tillbaka efter sitt livs djupaste depression. I veckan fick Lars von Trier ta emot Nordiska rådets filmpris för ”Antichrist”. DN var som enda svenska tidning med på prislunchen i Filmbyen utanför Köpenhamn.", "article": "Lars von Trier knäpper upp sin svarta fleecejacka och blottar en t-tröja där Ingmar Bergman ler saligt på toppen av ett mulligt vitt moln. – Jag fick den av filmaren Stig Björkman, han envisas alltid med att ge mig för små storlekar, säger Lars von Trier aningen besviket och försöker nypa loss den slimmade t-tröjan från sidfläsket. Nyligen försökte han lägga vantarna på Bergmans käpp under den uppmärksammade Bukowskiauktionen. Men slutbudet på drygt 50 000 kronor blev lite väl saftigt även för Danmarks hårdaste Bergmanfan, trots att pengar inte längre är något problem för Nordens ledande – nu levande – ”dämonregissör”. I veckan blev Lars von Trier en halv miljon kronor rikare när han fick Nordiska rådets filmpris – tillsammans med sin producent Meta Louise Foldager – för den kontroversiella ”Antichrist”. Filmen är ”en passionerad berättelse om känslornas och naturens irrationella krafter som varken förnuft eller kognitiv terapi kan bemästra”, enligt juryn. – Jag tror att jag gillar ”Antichrist” lite bättre nu, ler Lars von Trier under prislunch med sushibuffé och en Tuborg i hans högkvarter, Filmbyen utanför Köpenhamn. Han är uppenbart lättad över att ha kommit ut ur sitt livs tyngsta depression, sin ”Antichrist”-kris. – För mig var det en extremt turbulent period. Jag genomgick en djup depression, kunde knappt ta mig ur sängen och pimplade alldeles för mycket vin. Inspelningen blev ett slags rehabträning där jag var tvungen att hålla mig till ett strikt schema. Tack och lov mår jag bättre nu. Men de extrema känslorna av obehag som jag upplevde färgade hela filmen. Jag kände mig precis så som det ni ser på filmduken, säger Lars von Trier. Nej, von Trier kan inte ha haft det allt för muntert; klitorisstympningar med sax, splattervåld, blodiga ejakulationer och en talande räv som förkunnar att ”Kaos härskar!”. Än en gång har von Trier lyckats skapa kontrovers. Hans originella häxbrygd av sorg, skuld, sex och skräck piskade upp känslostormar under vårens Cannesfestival. I Sverige har filmen kallats för allt från motbjudande gyno-horror och kbt-satir till en profetisk miljöthriller, alternativ bibelskola och en propagandafilm för kvinnohatare. I somras tände debatten till ordentligt i DN när författarna Maria Sveland (”Bitterfittan”) och Katarina Wennstam (”Smuts”) anklagade von Trier för att vara en ”tragisk och sjuk kvinnohatare”. De hävdar att han alltid framställer kvinnor som offer i sina filmer och odlar den manliga konstnärsmyten. – De är lite förbannade har jag hört, säger Lars von Trier. – Jag gillar att få den sortens respons, jag tar det inte personligt. Tyvärr är många journalister mer fixerade vid min person än vid mina filmer: ”Hatar du kvinnor, Lars?” Men det finns något som heter fiktion, säger han och gör en kort paus: – Och, nej, jag hatar inte kvinnor. Visst har jag försökt, men jag lyckas inte hata dem, det går bara inte, säger Lars von Trier ironiskt innan han blir snäppet allvarligare: – Det låter som om de har sett filmen på ett mycket ytligt sätt. Jag tror att vi lurar oss själva om vi tror att könen är helt lika. Hela poängen är ju att det ska finnas olikheter, därmed inte sagt att vi inte ska sträva efter jämlikhet, säger von Trier. Vad är det i dina filmer som triggar i gång så starka reaktioner? – Jag tror att det fortfarande är lite provocerande att ha en kvinnlig huvudperson. Männen borde egentligen vara mycket mer förbannade på mig eftersom jag alltid framställer dem som naiva och överciviliserade idealister som tror att allt går att fixa med lite rationalitet. Naturligtvis går det snett ... I ”Antichrist” går det mycket riktigt käpprätt åt skogen när Willem Dafoes självgoda psykolog försöker hela sin sörjande hustru (Charlotte Gainsbourg) med kbt-övningar i det våta gräset. Ett mönster som går igen i filmer som ”Breaking the waves”, ”Dancer in the dark” och ”Dogville”. Nej, von Trier menar att han har lättare att identifiera sig med sina kvinnliga rollfigurer som spelats av Emily Watson, Björk respektive Nicole Kidman. – Jag använder kvinnor för att representera mig själv. För mig symboliserar kvinnorna det emotionella, den ursprungliga människan, säger Lars von Trier. Paradoxalt nog, anser han att den kryptiska ”Antichrist” är hans hittills enklaste film. – Eftersom jag gjorde filmen enbart i syfte att komma upp ur sängen och delta i livet, hade jag varken tid eller ro och slipa bort de vassa kanterna. Då är det lätt att börja överanalysera och se symboler i allt. Han tror också att filmen har väckt reaktioner för att den är en bastard som blandar Hollywoods genrefilm och europeisk konstfilm. – Publiken är inte beredd på att någon ska ta element från genrefilmen – explicita scener med sex och våld – och placera det i en art-house-miljö. Men jag växte upp i en miljö där vi kallade saker vid dess rätta namn. En spade var en spade. Och för mig är det naturligt att till exempel visa penetration när det handlar om sex. Jag går alltid på mina instinkter, säger von Trier. En annan typisk von Trier-reflex är att skydda sitt inre från yttre influenser. Han har noll koll på vad som går på biorepertoaren. – Till viss del beror det på lathet, men jag är också rädd för att bli alltför fascinerad av nya filmer och börja följa trender. Jag följer mitt kall och mina favoritregissörer tenderar att vara väldigt konservativa. Ken Loach, Stanley Kubrick och Ingmar Bergman har gjort sin grej om och om igen. Vilken är din bästa film? – … Jag är väldigt stolt över ”Dogville”, måste jag säga. Eftersom jag har privilegiet att göra vad jag vill har jag ett ansvar att göra galna saker utanför de vanliga ramarna, men jag vill aldrig provocera för sakens skull, säger Lars von Trier. Just nu håller han på att skriva manuset till ”Melankolia”, en sciencefiction-film där jorden är på väg att kollidera med en jättelik planet. Den här gången har han dubblerat den kvinnliga huvudrollen – i katastrofens centrum står två systrar. – Jag är fascinerad av romantikens idé att det är melankoliker som bär på de största visionerna. Men sedd ur ett biologiskt perspektiv – vad i helvete ska ett djur ha melankoli till? Om en planet är på väg att krascha mot jorden – vem fan bryr sig då om Beethoven? Är du rädd för att din kreativitet ska förstöras av depressionerna? – Inte ett dugg. När man är djupt deprimerad eller upplever äkta dödsångest så bryr man sig inte ett smack om film – inte ens om det är en film om en planet som hotar att kollidera med jorden. Film är en ren lyx – jämfört med liv, död och barn betyder det ingenting, säger han. Precis som von Triers tidigare engelskspråkiga filmer kommer ”Melankolia” att ha en internationell ensemble av kända skådespelare. Inspelningen börjar tidigast nästa sommar – troligtvis i Tyskland eller Sverige. – Jag är mycket glad över att Willem Dafoe och andra hör av sig och vill jobba med mig trots att mina manliga rollfigurer inte är särskilt intressanta. Om man inte betalar Hollywoodstjärnorna så mycket vet man att de inte gör det för pengarna. Nicole Kidman var mycket billig när vi gjorde ”Dogville”. Vi räknade ut att hon brände hela sitt gage på sin första flight fram och tillbaka mellan USA och Sverige med sin privata Gulfstream. – Vi har inte råd att göra ”Melankolia” på danska om vi ska få en anständig budget och sälja den utomlands. Och vi kommer aldrig att ha råd att anlita Paprika Steen, hon är alldeles för dyr. Jag tycker att det är dags att skicka de danska skådespelarna till Hollywood, säger han och skrattar sarkastiskt. Slog igenom med \"Riket\" Född 1956 i Köpenhamn. Gick ut den danska filmskolan 1983. Debuterade året därefter med ”The element of crime” och blev ett världsnamn efter den banbrytande teveserien ”Riket” i mitten av 1990-talet. Vann jurypriset I Cannes med ”Breaking the waves” 1996 och Guldpalmen med ”Dancer in the dark” 2000. Belönades i veckan med Nordiska rådets filmpris på 47 000 euro för ”Antichrist” med Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe. Filmer i urval: ”Europa” (1991) ”Breaking the waves” (1996) ”Idioterna” (1998) ”Dancer in the dark” (2000) ”Dogville” (2003) ”Manderlay” (2005) ”Direktören för det hela” (2006) ”Antichrist” (2009) ", "article_category": "culture"}
{"id": 20177, "headline": "”Jag var ung och kolossalt naiv”", "summary": "Författaren och journalisten Jan Guillou hade under några år kontakt med sovjetiska underrättelsetjänsten KGB, avslöjade Expressen i går. Guillou själv säger att hans naiva plan var att försöka avslöja KGB:s spioneri i Sverige.", "article": "Jan Guillou bekräftar för DN att han haft kontakt med KGB under några år, men att ”det inte finns underlag att kalla mig för KGB-agent på löpsedeln såsom Expressen gör”. Jan Guillou kom i kontakt med den dåvarande sovjetiska underrättelsetjänsten på en fest på sovjetiska ambassaden i slutet av 1960-talet. Där började den unge journalisten prata politik med en person som senare visade sig vara en KGB-officer. – Det här tyckte jag förstås var jättespännande, jag var 22 år och visste absolut ingenting om spionvärlden. Den unge journalisten och KGB-officeren träffades några gånger och Guillou insåg att KGB försökte värva honom som spion. – Skitspännande, tyckte jag och berättade om det för min gode kollega Arne Lemberg på FIB/Aktuellt. Han blev lika mycket eld och lågor som jag och vi gjorde upp vilda planer över hur FIB/Aktuellt skulle kunna avslöja KGB:s spioneri i Sverige. Guillou poängterar att han valde att nappa på KGB:s inviter för att han ville avslöja hur KGB opererade i Sverige. Han bekräftar även att han utförde uppdrag åt KGB vilket han fick betalt för. – Jag skrev åtminstone två analyser som jag fick betalt för. Pengarna delade jag med Lemberg. Hur gick din politiska agenda ihop med KGB – Jag var maoist och bettraktade Sovjetunionen som det största hotet mot världsfreden och den största belastningen för marxismen/leninismen någonsin. Min politiska agenda gick således utmärkt ihop med tanken på att avslöja KGB:s verksamhet i Sverige. Säpo fick upp ögonen för Jan Guillous relation med KGB-officeren Gergel redan 1967 efter att Arne Lemberg slagit larm. – Jag hade aldrig kunnat ana att Lemberg på ett tidigt stadium, samtidigt som vi var kompisar och journalister som skulle avslöja KGB, skulle springa till Säpo och avleverera en lång tjallarrapport om mig. Samröret med KGB utvecklades gradvis. Luncher blev middagar och en kväll frågade KGB-officeren om Guillou kunde hjälpa dem genom att skriva en analys över partiernas ställningstagande i Vietnamkriget. – Att skriva en analys är lagligt, och det är också meningen. Det är en första inkörsport till fördjupat samarbete. – Sedan trodde jag att det bara skulle vara några stadier till och sedan skulle jag bli invigd i maffian och få träffa de andra svenska spionerna. Det var kolossalt naivt. En IB-affär och tio spionromaner senare har jag helt andra perspektiv på det här, men då verkade det fullt möjligt. Kontakten med KGB pågick i runt fyra år, uppger Guillou. – Det var dags att göra slut och jag hade ett fenomenalt bra skäl. Jag sa till den kille som övertagit mig efter Gergel att jag inom något år skulle publicera någonting som de inte skulle vilja bli associerade med och att jag i och med det med största sannolikhet skulle bli noga övervakad av säkerhetspolisen. – Sedan det samtalet har jag aldrig träffat någon som mig veterligen haft något med KGB att göra. Sofia Lundgren sofia.lundgren@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20180, "headline": "”Jag hatar inte kvinnor”", "summary": "Direktören för det hela är tillbaka efter sitt livs djupaste depression. I veckan fick Lars von Trier ta emot Nordiska rådets filmpris för ”Antichrist” . DN var som enda svenska tidning med på prislunchen i Filmbyen utanför Köpenhamn.", "article": "Lars von Trier knäpper upp sin svarta fleecejacka och blottar en t-tröja där Ingmar Bergman ler saligt på toppen av ett mulligt vitt moln. – Jag fick den av filmaren Stig Björkman, han envisas alltid med att ge mig för små storlekar, säger Lars von Trier aningen besviket och försöker nypa loss den slimmade t-tröjan från sidfläsket. Nyligen försökte han lägga vantarna på Bergmans käpp under den uppmärksammade Bukowskiauktionen. Men slutbudet på drygt 50 000 kronor blev lite väl saftigt även för Danmarks hårdaste Bergmanfan, trots att pengar inte längre är något problem för Nordens ledande – nu levande – ”dämonregissör” . I veckan blev Lars von Trier en halv miljon kronor rikare när han fick Nordiska rådets filmpris – tillsammans med sin producent Meta Louise Foldager – för den kontroversiella ”Antichrist” . Filmen är ”en passionerad berättelse om känslornas och naturens irrationella krafter som varken förnuft eller kognitiv terapi kan bemästra” , enligt juryn. – Jag tror att jag gillar ”Antichrist” lite bättre nu, ler Lars von Trier under prislunch med sushibuffé och en Tuborg i hans högkvarter, Filmbyen utanför Köpenhamn. Han är uppenbart lättad över att ha kommit ut ur sitt livs tyngsta depression, sin ”Antichrist” -kris. – För mig var det en extremt turbulent period. Jag genomgick en djup depression, kunde knappt ta mig ur sängen och pimplade alldeles för mycket vin. Inspelningen blev ett slags rehabträning där jag var tvungen att hålla mig till ett strikt schema. Tack och lov mår jag bättre nu. Men de extrema känslorna av obehag som jag upplevde färgade hela filmen. Jag kände mig precis så som det ni ser på filmduken, säger Lars von Trier. Nej, von Trier kan inte ha haft det allt för muntert; klitorisstympningar med sax, splattervåld, blodiga ejakulationer och en talande räv som förkunnar att ”Kaos härskar!” . Än en gång har von Trier lyckats skapa kontrovers. Hans originella häxbrygd av sorg, skuld, sex och skräck piskade upp känslostormar under vårens Cannesfestival. I Sverige har filmen kallats för allt från motbjudande gyno-horror och kbt-satir till en profetisk miljöthriller, alternativ bibelskola och en propagandafilm för kvinnohatare. I somras tände debatten till ordentligt i DN när författarna Maria Sveland (” Bitterfittan” ) och Katarina Wennstam (” Smuts” ) anklagade von Trier för att vara en ”tragisk och sjuk kvinnohatare” . De hävdar att han alltid framställer kvinnor som offer i sina filmer och odlar den manliga konstnärsmyten. – De är lite förbannade har jag hört, säger Lars von Trier. – Jag gillar att få den sortens respons, jag tar det inte personligt. Tyvärr är många journalister mer fixerade vid min person än vid mina filmer: ”Hatar du kvinnor, Lars” Men det finns något som heter fiktion, säger han och gör en kort paus: – Och, nej, jag hatar inte kvinnor. Visst har jag försökt, men jag lyckas inte hata dem, det går bara inte, säger Lars von Trier ironiskt innan han blir snäppet allvarligare: – Det låter som om de har sett filmen på ett mycket ytligt sätt. Jag tror att vi lurar oss själva om vi tror att könen är helt lika. Hela poängen är ju att det ska finnas olikheter, därmed inte sagt att vi inte ska sträva efter jämlikhet, säger von Trier. Vad är det i dina filmer som triggar i gång så starka reaktioner – Jag tror att det fortfarande är lite provocerande att ha en kvinnlig huvudperson. Männen borde egentligen vara mycket mer förbannade på mig eftersom jag alltid framställer dem som naiva och överciviliserade idealister som tror att allt går att fixa med lite rationalitet. Naturligtvis går det snett ... I ”Antichrist” går det mycket riktigt käpprätt åt skogen när Willem Dafoes självgoda psykolog försöker hela sin sörjande hustru (Charlotte Gainsbourg) med kbt-övningar i det våta gräset. Ett mönster som går igen i filmer som ”Breaking the waves” , ”Dancer in the dark” och ”Dogville” . Nej, von Trier menar att han har lättare att identifiera sig med sina kvinnliga rollfigurer som spelats av Emily Watson, Björk respektive Nicole Kidman. – Jag använder kvinnor för att representera mig själv. För mig symboliserar kvinnorna det emotionella, den ursprungliga människan, säger Lars von Trier. Paradoxalt nog, anser han att den kryptiska ”Antichrist” är hans hittills enklaste film. – Eftersom jag gjorde filmen enbart i syfte att komma upp ur sängen och delta i livet, hade jag varken tid eller ro och slipa bort de vassa kanterna. Då är det lätt att börja överanalysera och se symboler i allt. Han tror också att filmen har väckt reaktioner för att den är en bastard som blandar Hollywoods genrefilm och europeisk konstfilm. – Publiken är inte beredd på att någon ska ta element från genrefilmen – explicita scener med sex och våld – och placera det i en art-house-miljö. Men jag växte upp i en miljö där vi kallade saker vid dess rätta namn. En spade var en spade. Och för mig är det naturligt att till exempel visa penetration när det handlar om sex. Jag går alltid på mina instinkter, säger von Trier. En annan typisk von Trier-reflex är att skydda sitt inre från yttre influenser. Han har noll koll på vad som går på biorepertoaren. – Till viss del beror det på lathet, men jag är också rädd för att bli alltför fascinerad av nya filmer och börja följa trender. Jag följer mitt kall och mina favoritregissörer tenderar att vara väldigt konservativa. Ken Loach, Stanwley Kubrick och Ingmar Bergman har gjort sin grej om och om igen. Vilken är din bästa film – Jag är väldigt stolt över ”Dogville” , måste jag säga. Eftersom jag har privilegiet att göra vad jag vill har jag ett ansvar att göra galna saker utanför de vanliga ramarna, men jag vill aldrig provocera för sakens skull, säger Lars von Trier. Just nu håller han på att skriva manuset till ”Melankolia” , en sciencefiction-film där jorden är på väg att kollidera med en jättelik planet. Den här gången har han dubblerat den kvinnliga huvudrollen – i katastrofens centrum står två systrar. – Jag är fascinerad av romantikens idé att det är melankoliker som bär på de största visionerna. Men sedd ur ett biologiskt perspektiv – vad i helvete ska ett djur ha melankoli till Om en planet är på väg att krascha mot jorden – vem fan bryr sig då om Beethoven Är du rädd för att din kreativitet ska förstöras av depressionerna – Inte ett dugg. När man är djupt deprimerad eller upplever äkta dödsångest så bryr man sig inte ett smack om film – inte ens om det är en film om en planet som hotar att kollidera med jorden. Film är en ren lyx – jämfört med liv, död och barn betyder det ingenting, säger han. Precis som von Triers tidigare engelskspråkiga filmer kommer ”Melankolia” att ha en internationell ensemble av kända skådespelare. Inspelningen börjar tidigast nästa sommar – troligtvis i Tyskland eller Sverige. – Jag är mycket glad över att Willem Dafoe och andra hör av sig och vill jobba med mig trots att mina manliga rollfigurer inte är särskilt intressanta. Om man inte betalar Hollywoodstjärnorna så mycket vet man att de inte gör det för pengarna. Nicole Kidman var mycket billig när vi gjorde ”Dogville” . Vi räknade ut att hon brände hela sitt gage på sin första flight fram och tillbaka mellan USA och Sverige med sin privata Gulfstream. – Vi har inte råd att göra ”Melankolia” på danska om vi ska få en anständig budget och sälja den utomlands. Och vi kommer aldrig att ha råd att anlita Paprika Steen, hon är alldeles för dyr. Jag tycker att det är dags att skicka de danska skådespelarna till Hollywood, säger han och skrattar sarkastiskt. NICHOLAS WENNÖ nicholas.wenno@dn.se 08-738 21 61 ", "article_category": "culture"}
{"id": 20189, "headline": "Det nedtonade geniet", "summary": "Kanadensiskan Alice Munro är lågmäld och skyr det grandiosa. Åsa Beckman läser hennes noveller på nytt. Och förklarar varför Munro aldrig kommer att få Nobelpriset.", "article": "Böcker Alice Munro ”Kärlek, vänskap, hat” (Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage). Övers. Rose-Marie Nielsen. Atlas Alice Munro ”Nära hem” Övers. Karin Benecke. Atlas När det var dags att välja favoriter till Nobelpriset för några veckor sedan valde både Ingrid Elam och jag den kanadensiska författaren Alice Munro här i DN. Hon är 78 år gammal och har sedan debuten 1968 skrivit 16 novellsamlingar. Hon är hyllad av kritiker och författarkolleger, mångfaldigt prisbelönt. Men Nobelpriset kommer hon aldrig att få och när ni läst den här recensionen kommer ni att förstå varför. I dag bor Alice Munro både i Ontario och Brittish Columbia. Men hon är uppvuxen i Wingham, Ontario, där fadern drev en räv- och fjäderfäfarm och modern var lärare. Barndomslandskapet med stora sjösystem, jordbruksmark och skogar, med spridda byar och småstäder och Toronto strax intill, har förvandlats till en litterär trakt i hennes böcker. Man förstår att hon läst och inspirerats av författare som Carson McCullers, Eudora Welty och William Maxwell. Nu har Atlas förlag börjat ge ut Munro på nytt, efter att ett annat förlag gav ut tre titlar för tjugo år sedan. I augusti kom pocketen ”Kärlek, vänskap, hat” och nu ”Nära hem”, ett urval av några av hennes allra finaste berättelser. Fram på vårkanten kommer dessutom den nyskrivna samlingen ”För mycket lycka”. För mycket lycka Smaka på det. Titlarna är så anspråkslösa att de knappt går att memorera. Och just det lågmälda draget är typiskt för denna författare. I novellerna möter vi gestalter i alla åldrar. De präglas av de amerikanska och kanadensiska livsformen där människor ständigt tycks befinna sig i rörelse. Någon flyttar för att jobba på ranch i British Colombia, en annan semesterkör från Vancouver till Ontario eller försöker hinna fram till en fars begravning i Winnipeg. Det gör dem alla lite vemodiga eftersom deras rötter är djupa men samtidigt osäkra. Varje person som presenteras sätts ofta in i ett kluster av relationer, av familj, släktingar och bekanta. Dessa perspektivbyten och parallellskeenden är alltid spänstiga och vidgande. Historierna tar sig liksom fram på bredden. Genom det skrivsättet blir ingen person central. Visst är det exempelvis svårt att glömma moster Beryl (i novellen ”Kärlekens vägar”) som en sommardag kör in på gårdsplanen i en kungsblå Chrysler och vänder upp och ner på sin kristna släkt, men i övrigt skapar Munro sällan tydliga huvudpersoner. I hennes svagare noveller kan det ibland bli sövande, som att titta ut över ett majsfält där ingen gröda växt sig högre än de andra, men ofta får hon fram ett kvillrande liv genom sitt berättande. Det finns något djupt sympatiskt, ja direkt demokratiskt, i ett berättande där alla får vara individuella, men på samma nivå. Och här är Munro en mästare. Det är närmast osannolikt hur en författare kan samla så många subtila iakttagelser av hur människor fungerar. Gester, känslor, miner, repliker, kläder, tyger, mer eller mindre dolda tecken som låter oss ana vilka de är. Hos Munro sker det märkliga att i samma stund ett drag eller en detalj lyfts fram blir resten av personen än mer hemlighetsfull och lockande. En av hennes mest glimrande noveller heter ”Kalkonsäsongen”, och ingår nu i ”Nära hem”. I den får en 14-årig flicka arbete på en kalkonfarm inför jul. På farmen finns blandade typer; slampiga Irene, pryda Glady, och systrarna Lily och Marjorie som är fula i mun. Men där finns också förmannen Herb som lär henne att ta ut hjärtan och muskelmagar ur de kalla kalkonkropparna. Han är manlig och omtänksam, en sådan där övergångsman som oroliga flickhjärtan kan behöva när de ska kliva in i en vuxen kvinnas sexualitet. Jag läste novellen i 20-årsåldern och blev förälskad i den varsamme Herb. När jag för några år sedan läste om den igen såg jag att Munro klart och tydligt skriver att Herb är homosexuell. Det måste jag bara ha blockat ut. För mig har berättelsen om den ångande kalkonfarmen under den kalla stjärnhimlen alltid varit en fantastisk berättelse om initiation. Man kan säkert läsa Munro utan att se storheten i det här breda och horisontella berättandet. Hon skriver inte på Nobelpristagarvis om exil i en mer grandios mening, inte heller om historiens Förintelseläger eller efterkrigstidens världsordning. Därför tror jag att Ingrid Elam och jag aldrig kommer att få ropa ”Äntligen!”. Munro är snarare en av alla dessa intensivt seende, som med lakonisk humor, kunskapstät och mättad blick och osviklig känsla för komposition och konstfullhet aldrig kniper det största priset. En av de där omsorgsfulla och nedtonade genierna som finns i varje generation och som ingen riktigt kommer ihåg när det ska skrivas historia. Åsa Beckman asa.beckman@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20190, "headline": "Anna Blomberg håller ett öga på sina komiker", "summary": "Komikern Anna Blomberg är regi-öga på ”Va’fan e’de’frågan om?” som har premiär i kväll på Boulevardteatern. På scenen står Ann Westin, Ami Hallberg Pauli och Lasse Nilsen samt Annika Olsson, musiker.", "article": "Anna Blomberg, som själv just gjort succé med sin version av Anna Anka och de två andra Hollywoodfruarna hos Robins i SVT, ska hålla ett öga på ”Va’fan e’de’frågan om?” som är en humorföreställning med sketcher, ståupp, sång och ”någon slags kroppsrörelse”. – Som regi-öga kommer jag in och tittar lite och föreslår att de ska slipa på övergångar och så. Men jag har knappt lagt mig i materialet. Jag kom in i ett jättesent skede. Så jag är ingen regissör här, då kan man på ett betydligt tidigare stadium ha tankar om helheten, säger Anna Blomberg. Att jobba med ståuppkomiker är dessutom speciellt eftersom de samtidigt är ute på sina jobb, så mycket sker i absolut sista stund. – Men jag tror det blir jättekul, de är dagsaktuella och vågar sticka ut hakan och tycka något. De är väldigt olika som komiker och kompletterar varandra, säger hon. Ann Westin är ju häftig, som en liten komikmaskin, hon gör liksom aldrig rätt, utan på sitt eget sätt. Lasse Nilsen är en fysisk komiker och här gör han tevemagasinet ”Sju dagar”, en nyhetssatir. Ami Hallberg Pauli tar sig an politiska frågor och det är modigt, för det är inte så många som vågar det inom standup i dag. Och så Annika Olsson som står för musiken på piano, dragspel och sång. Anna Blomberg själv valde att inte vara med i årets scenversion av ”Kvarteret Skatan”. I stället fick vi se hennes parodi på Hollywoodfruarna Anna Anka, Maria Montazami och Agnes-Nicole Winter hos Robins. På Youtube har inslaget redan blivit en klicksuccé. Idén är Anna Blombergs egen, hon filmade sig själv hemma och skickade en demo till Robinsredaktionen som spelade in en tevemässig version i en sliten lägenhet i Malmö med tre blonda peruker från kostymförrådet. ”Va’fan e’de’frågan om?” har premiär den 24 oktober, spelas också den 21 och 28 november på Boulevardteatern. BETTY SKAWONIUS betty.skawonius@dn.se 08-738 21 39 ", "article_category": "culture"}
{"id": 20191, "headline": "Anna Blomberg håller ett öga på sina komiker", "summary": "Komikern Anna Blomberg är regi-öga på ”Va’fan e’de’frågan om ” som har premiär i kväll på Boulevardteatern. På scenen står Ann Westin, Ami Hallberg Pauli och Lasse Nilsen samt Annika Olsson, musiker.", "article": "Anna Blomberg, som själv just gjort succé med sin version av Anna Anka och de två andra Hollywoodfruarna hos Robins i SVT, ska hålla ett öga på ”Va’fan e’de’frågan om ” som är en humorföreställning med sketcher, ståupp, sång och ”någon slags kroppsrörelse”. – Som regi-öga kommer jag in och tittar lite och föreslår att de ska slipa på övergångar och så. Men jag har knappt lagt mig i materialet. Jag kom in i ett jättesent skede. Så jag är ingen regissör här, då kan man på ett betydligt tidigare stadium ha tankar om helheten, säger Anna Blomberg. Att jobba med ståuppkomiker är dessutom speciellt eftersom de samtidigt är ute på sina jobb, så mycket sker i absolut sista stund. – Men jag tror det blir jättekul, de är dagsaktuella och vågar sticka ut hakan och tycka något. De är väldigt olika som komiker och kompletterar varandra, säger hon. Ann Westin är ju häftig, som en liten komikmaskin, hon gör liksom aldrig rätt, utan på sitt eget sätt. Lasse Nilsen är en fysisk komiker och här gör han tevemagasinet ”Sju dagar”, en nyhetssatir. Ami Hallberg Pauli tar sig an politiska frågor och det är modigt, för det är inte så många som vågar det inom standup i dag. Och så Annika Olsson som står för musiken på piano, dragspel och sång. Anna Blomberg själv valde att inte vara med i årets scenversion av ”Kvarteret Skatan”. I stället fick vi se hennes parodi på Hollywoodfruarna Anna Anka, Maria Montazami och Agnes-Nicole Winter hos Robins. På Youtube har inslaget redan blivit en klicksuccé. Idén är Anna Blombergs egen, hon filmade sig själv hemma och skickade en demo till Robinsredaktionen som spelade in en tevemässig version i en sliten lägenhet i Malmö med tre blonda peruker från kostymförrådet. ”Va’fan e’de’frågan om ” har premiär den 24 oktober, spelas också den 21 och 28 november på Boulevardteatern. BETTY SKAWONIUS betty.skawonius@dn.se 08-738 21 39 ", "article_category": "culture"}
{"id": 20211, "headline": "Den svartsynta liberalismen", "summary": "Det brukar sägas att liberalismens tro på mänsklig frihet är optimistisk. I själva verket var liberalismens fäder djupt pessimistiska om människan och ville därför bygga ett samhälle som begränsar maktinnehavets frestelser, skriver Svante Nycander.", "article": "Enligt en gängse föreställning bygger liberalismen på en optimistisk människouppfattning. Liberaler tror på människors förmåga att förvalta en stor frihet, de är individualister och bekänner sig till intressenas harmoni. Enligt Nationalencyklopedin kan liberalismen sägas grunda sig på ”en idyllisk människosyn”. Intuitivt håller vi med. Men finns det historisk täckning för detta? Hur tänkte de liberala fäderna? Först under 1600-talet började politiska frihetssträvanden förenas till en sammanhängande liberal ideologi. De tidiga liberalerna stod för sekularism, det inomvärldsliga förnuftets primat i samhällsfrågorna. De hade lärt av Niccolò Machiavelli och Thomas Hobbes, som radikalt bröt med både den kristna och den antika, aristoteliska världsbilden och som var kända för motsatsen till en idyllisk människosyn. Machiavelli ville mobilisera människors erkänt dåliga sidor i kampen för ett stort politiskt mål, Italiens enande. Hobbes ansåg att naturtillståndet var ett allas krig mot alla. Baruch Spinoza var den mest genuint liberale av 1600-talets filosofer. Gunnar Fredriksson skriver i sin biografi att Spinoza hade samma utgångspunkt som Hobbes, ”det kaotiska naturtillståndet av komplett egoism”. Liksom Hobbes betraktade han religionskonflikter och trosfanatism som det centralt onda. Han skrev: ”I den utsträckning som människor plågas av vrede, avundsjuka eller andra känslor som innebär hat fjärmar de sig från varandra, söndring uppstår, och därmed alltmer fruktan, eftersom de är mäktigare och listigare än andra djur. Och eftersom människor är i högsta grad benägna för dessa känslor är människor naturligen fiender.” Fredriksson menar att Spinoza hela sitt liv vacklade mellan en fullkomligt illusionslös människouppfattning och ett hopp om förnuftets möjligheter trots allt. Den bland liberaler tongivande maktdelningsteorin utvecklades av Montesquieu. Med Englands politiska liv vid mitten av 1700-talet för ögonen resonerade han om hur kraftspelet mellan regeringspartiet och oppositionen utvecklas när politisk frihet råder. ”Eftersom alla passioner är fria, framträder hatet, avundsjukan, svartsjukan, ivern att bli rik och att utmärka sig i all sin vidd. _ _ _ Det hat som råder mellan de två partierna blir varaktigt, emedan det alltid är vanmäktigt.” Människor följer sina nycker, de oroar sig för att deras intressen ska svikas och byter lätt parti. När det ena partiet blir alltför överlägset rusar väljarna till ”och lyfter upp det andra”, medan hatet består. Medeltidens ekonomiska filosofi handlade om försakelse, rättvis fördelning och välgörenhet. ”Samlen Eder icke skatter på jorden.” Tidigt under den nya tiden väcktes idén att människans sämre sidor, som själviskhet och begäret efter lyx och vällevnad, kunde vara drivkrafter för ekonomiska framsteg för alla. John Locke blev den ekonomiska liberalismens moralfilosof, han legitimerade förvärvsbegäret och ”the pursuit of happiness” och befriade ägandet från de moraliska förpliktelser det hade underkastats under medeltiden. Han trodde att människan i naturtillståndet styrs främst av fruktan för nöd och svält, inte av fruktan för allas krig mot alla. Han var psykologisk egoist och utilitarist. Makt och rikedom, ja, även dygden själv, värderas endast såsom ledande till vår lycka. ”Things then are Good or Evil, only in reference to Pleasure and Pain.” Även etiska resonemang fick en karaktär av självisk beräkning. Lockes lära förmedlades på 1720-talet till Amerika genom skriftserien ”Cato’s Letters” av engelsmännen Trenchard och Gordon. Deras budskap var att människans många lidelser bara är ”egenkärlekens olika uttrycksformer”. Osjälviskhet finns inte, att främja allmänintresset är endast att tillfredsställa egna behov. Montesquieu menade att oräkneliga fördelar kommer av människans fåfänga, såsom lyx, idoghet, hantverk, mode, höviskhet och smak. ”Modet är en viktig sak: genom att göra sig lättsinnig ökar man oupphörligt sin handels kontaktnät.” David Hume efterlyste en osentimental insikt om den mänskliga naturen. Människan har en drift att öka sina ägodelar och att dominera, därför krävs en författning med motvikter och kontroller, som skapar motiv ”även för dåliga människor att verka för det allmänna bästa”. Den tanken övertog de amerikanska grundlagsfäderna. När man inrättar en författning, skrev Alexander Hamilton, bör man utgå ifrån att varje människa är en kanalje, som inte har något annat mål än att gynna sig själv. ”Vi måste styra honom genom detta intresse, och med detta som medel få honom att samarbeta för det allmänna bästa, trots hans omättliga snikenhet och äregirighet.” En idyllisk människosyn? Immanuel Kant bröt med moralfilosofin bland dessa upplysningstidens liberaler. Han underkände deras mekanistiska människosyn, determinismen och den psykologiska egoismen. Han postulerade att individen har ett fritt val och är i stånd att lyda förnuftet och sedelagen, som får oss att skilja mellan en önskan och en plikt. Det har sagts att Kants frihetsbegrepp var filosofins största bidrag till liberalismens idéutveckling. Kants bild av människan var ändå övervägande pessimistisk. I ”Den eviga freden” betonade han ”människans illasinnade natur, som i civiliserade, rättsbundna samhällen döljs genom regeringens tvångsmakt”, och han menade att de makthavandes böjelse för krig är ”rotad i den mänskliga naturen”. Människan är fåfäng och har en omättlig önskan att äga och härska. I en välorganiserad stat krävs därför ”att de egoistiska böjelserna ställs mot varandra, så att de neutraliserar och upphäver varandras förstörande verkan”. Hur hårt det än kan låta kan problemet att upprätta en stat ”lösas även av en nation av djävlar (om de bara äger något förnuft)”. Att beskriva människan som av naturen fåfäng, självisk, njutningslysten och antisocial var ett sätt att klargöra det politiska problemets komplicerade natur. Hur skapar man en stabil helhet av instabila delar? De liberala filosoferna valde bort utopier, som förespeglar ett liv i gemenskap, jämlikhet och harmoni i förlitan på människans naturliga godhet. Ett fritt samhälle är enligt dem inte naturligt utan artificiellt, en produkt av ett kyligt kalkylerande förnuft. De klassiskt konservativa tänkarna ansåg att krav på personlig och politisk frihet, social jämlikhet och lika rättigheter uttrycker en naiv tilltro till den enskilda individen och visar raka vägen till anarki. Mot medborgerliga rättigheter ställde de medborgerliga plikter, inte som liberaler rättslöshet. Mot frihet ställde de auktoritet, inte som liberaler godtycklig makt i fåtalets händer. De ansåg att en realistisk, illusionsbefriad syn på människorna talade för traditionella hierarkier och samhällsstrukturer, där individen föds in en stabil gemenskap. Kritiker från vänster anser liberaler vara fångna i en ljusblå harmonilära, utan insikt om klass- och intressemotsättningars realitet i ett borgerligt, kapitalistiskt samhälle. Liberalismen anses även bland dem ha en dragning åt det idylliska. Stephen Holmes skriver i ”The Anatomy of Antiliberalism” att liberaler är ”universella pessimister”. De inser att ”inte bara de styrda utan också de styrande behöver styras”. Han vänder på antiliberalernas argument. Bara den som har en idyllisk, naiv tro på människans naturliga godhet kan vilja ge okontrollerad makt åt några få. Det liberala engagemanget för en begränsad statsmakt med vikter och motvikter och medborgerliga fri- och rättigheter vittnar om förtrogenhet med människans obotliga själviskhet och svaghet inför varje maktinnehavs frestelser. Skribenten Svante Nycander skrev ledare i Upsala Nya Tidning innan han kom till DN 1960. Efter en tid som facklig reporter på 70-talet har han skrivit massor om arbetsmarknaden. Politisk chefredaktör 1979-94. Hans bok ”Liberalismens idéhistoria” ges ut snart. Källorna Det är ont om översiktsverk om liberalismen. Ett av de senaste är Anthony Arblasters ”The Rise & Decline of Western Liberalism” (1984). Liberal, sekulär människosyn har rötter hos Niccolò Machiavelli, särskilt ”Republiken”, översatt av Paul Enoksson (2008). Läsvärda böcker är Gunnar Fredrikssons ”Spinoza” (1999), Immanuel Kants ”Om den eviga freden”, översatt av Alf W Johansson (1996), och Alexander Hamiltons, James Madisons och John Jays ”The Federalist Papers (1787–88)”. Mer Liberalismen före 1789 var något annat än 1800-talets europeiska liberalism. Den ena var upprorisk och legitimerade revolutioner i England, Amerika och Frankrike, den andra syftade till försoning, stabilitet och reformer. Liberalen François Guizot skrev på 1820-talet att Frankrikes historia är en historia om klasskamp. En äldre samhällsform går havande med en ny social ordning, och revolutionen inträffar när spänningen mellan lagar och social verklighet överskrider en gräns. Karl Marx var påläst. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20226, "headline": "Sir Salman Rushdie fantiserar", "summary": "I Salman Rushdies nya roman ”Förtrollerskan från Florens” öppnar fantasin dörren för ett historiskt möte mellan öst och väst. DN mötte författaren i den nya hemstaden New York – och frågade hur han ser på skrivandet, kändisskapet och livet efter fatwan.", "article": "Salman Rushdie går tillbaka till 1500-talet för att koppla samman öst och väst i ”Förtrollerskan”, en sprudlande fantasi, väl grundad i historien. Romanen har liknats vid en dröm, en dröm om såväl magiska kvinnor som ett möte mellan öst och väst, islam och kristendom. Fast först och främst är han ute efter att berätta en historia, inspirerad av gamla berättelser som ”Tusen och en natt”. Han säger sig sedan länge ha fascinerats av både Medicis hov i Florens och den indiske stormogulen Akbars hov i Sikri. Romanen, som nu ges ut i svensk översättning, sysselsatte Rushdie under tio år. Även om han under tiden skrev ”Ursinne” och ”Clownen Shalimar” läste han en väldig massa historia om renässansens Florens och mogulriket i Indien. Det kom som en överraskning, en upptäckt, att finna hur de två samtida epokerna på avstånd speglade sig i varandra. – Givetvis var det två olika kulturer med skilda religioner. Men jag fann ändå anmärkningsvärda likheter, kulturellt och politiskt. Machiavellis realpolitik reflekterades i Akbars hov. Renässansens idéer om humanism fanns även hos en härskare i Indien som börjat tänka på relationen mellan individ och samhälle. Även om Akbar var en tyrann drömde han om fred och frihet. Salman Rushdie tar emot DN i ett bokfyllt rum hos sin agent på Manhattan. Genom fönstren skymtar Central Park mellan skyskraporna. New York är numera hans hem även om han också har en bostad i London och reser mycket fram och tillbaka. – Båda städerna känns som hemma och det gör även Bombay när jag åker dit. Men jag har tagit över alla mina böcker till New York och jag antar att där man har sitt bibliotek där bor man. Författaren ger ett avspänt intryck. Klädd i jeans och kavaj lägger han fötterna på bordet och låter den utlovade intervjutimmen dra över tiden. Rushdie påpekar att han inte är ute efter att säga något specifikt om dagens motsätningar mellan västvärlden och islam. Och betonar att han inte gillar didaktiska romaner. Böcker som skriver folk på näsan gör honom irriterad. Man måste ge romanläsaren ett eget utrymme. Men han inser förstås att det han själv varit med om – den iranska fatwan, hans symbolvärde som brobyggare mellan öst och väst – gör det ofrånkomligt att hans senaste roman kan tolkas i dagspolitiska termer. Och, tillägger han, mogulimperiet under Akbar den store är ju ett av de bästa exemplen som finns på ett upplyst islamiskt styre. Under historiestudierna kom idén om en resa för att binda ihop två världar som knappast hade någon kontakt med varandra. Även om fåtaliga resor gjordes från väst till öst vid denna tid säger Salman Rushdie att han inte kunnat finna något om en individ som reste från öst till väst. Han bestämde sig för att låta en kvinna – den ljuva Qara Köz – företa sig resan till Florens där hon först ses som förtrollerska, sedan som häxa. Joyce Carol Oates beskrev romanen som en lyckad bladning mellan ”historia” och ”postmodernistisk magisk realism” i New York Review of Books. Även om det förvisso är menat som beröm är inte Salman Rushdie särskilt förtjust i att han ofta räknas in som magisk realist. Termen är problematisk därför att folk gärna ser ”magisk” men glömmer bort ”realism”. – Jag lärde mig tidigt att det fantastiska är ointressant om det inte är grundat i det realistiska. Det blir bara vimsigt. Men rätt använt kan det fantastiska intensifiera och belysa det verkliga. I ”Förtrollerskan från Florens” öppnar fantasin dörren för ett möte mellan öst och väst som skulle kunna inträffa även om Salman Rushdie skyndar sig att säga att han inte är optimistisk. Hans berättelse handlar om ett ”ljust ögonblick i världens historia”. – Men det är just ett ögonblick. Det fanns anledning att antyda ett annalkande mörker. Och om vi nu ska jämföra brett mellan då och nu så är det helt klart att vi i dag lever i en mörk tid, förklarar han. Hans egna hopp om en ”islamisk reformation” har inte infriats. Och mot slutet av romanen låter också Salman Rushdie Akbar den store filosofera om vad som ska komma: ”Framtiden skulle inte bli vad han hoppades utan en uttorkad, ovänlig, fientlig plats där människor skulle hanka sig fram bäst de kunde och hata sina grannar och krossa deras gudstjänsthus och mörda varandra igen i det återuppflammande hetsiga gräl som han hade sökt få slut på för alltid, grälet om Gud. I framtiden var det hårdheten, inte civilisationen, som skulle härska.” Men även om han må vara pessimistisk om världen är Rushdie nu nöjd med sin egen tillvaro. Det finns inget särskilt vid horisonten och det är lovande. De kontrakterade förpliktelser han haft mot Random House, förlaget i USA, är nu uppfyllda i och med att han lämnat in manus till ”Luka and the fire of life” som kommer nästa år. – Jag tror att de mest kreativa perioderna i en författares liv kommer när man inte vet vad som ska göras härnäst, säger han. Vad Salman Rushdie i alla fall vet är att han nu ska slutföra manus till filmatiseringen av ”Midnattsbarnen” – hans hyllade allegori över det moderna Indien – så att inspelningen kan starta under ledning av den indisk-kanadensiska regissören Deepa Mehta. Färdigskrivna ”Luka and the Fire of Life” kan ses som en uppföljare till ”Harun och sagornas hav”, barnboken han skrev till sin äldste son, då 11–12 år gammal. I dag har han en yngre son i samma ålder som tycker att det är väldigt orättvist att inte också han fått en bok. Nu kommer den. Med nästa roman är det dock annorlunda. Det finns en idé. Men Salman Rushdie säger att han skriver långsamt och att han uppnått en ålder då det gäller att tänka på vad han verkligen vill göra. Det är inte som när han var 25. Det finns ett begränsat antal böcker kvar. Kanske är det dags att skriva dramatik. Han säger att det på sitt sätt är märkligt att han blivit 62 år och aldrig skrivit en pjäs. Han gillar ju att gå på teater. Han medger att det även finns lite gamla skådespelardrömmar. Det måste han väl efter att i småroller ha uppträtt först som sig själv i ”Bridget Jones dagbok” och sedan som Helen Hunts gynekolog i hennes film ”Then she found me”. Nu finns en större utmaning med ett erbjudande från Deepa Mehta att vara med i en kommande film om kriminella indiska gäng. – Det verkar bli något av en indisk Tarantinofilm om hur det uppstått en indisk maffia i Vancouver. Medlemmarna är alla sikher och de är specialiserade på heroin och beställningsmord. Intressant. Och jag har förstås alltid velat spela en indisk gangster. Men vet inte om jag vågar. Salman Rushdie har ju visat att han tycker det är självklart att högt och lågt kan blandas i kulturlivet. Ingen tänker bara höga tankar. Intresset för populärkultur – och kanske också hans tidigare äktenskap med den indiska supermodellen Padma Lakshmi – har bidragit till att han stämplats som ett partydjur som gillar att frottera sig med celebriteter. Det där tycker han förstås är orättvist. Något som nyhetsmedier hittat på för att sälja tidningar. Men en författares tillvaro kan lätt bli solitär och han är en social människa som gillar att träffa folk och ha trevligt. – Sedan tror jag inte att bra romaner kommer till i elfenbenstorn, skrivna av känsliga esteter som sitter i eleganta rum och tänker på själen. Man måste ut i världen, besöka olika rum, leta upp även allt nonsens som rör sig i folks huvuden. Han undrar om det är ett uttryck av puritanism när författare inte ska få ha roligt. Det verkar ha blivit värre. En generation tillbaka klagade ingen på Norman Mailer när han skrev om boxning eller Marilyn Monroe. Rushdie säger att kändisfaktorn är hanterligt. Det går ändå inte att jämföra med filmstjärnor och rockmusiker. Han kan gå på gatan utan att någon bryr sig. Vad Salman Rushdie kan se som problematiskt är att hans berömmelse delvis vilat på något obehagligt, och då är vi osökt inne på fatwan, dödsdomen som ayatolla Khomeini utfärdade för att romanen ”Satansverserna” påstods vara hädisk mot islam. Rushdie höjer först ett ögonbryn i förvåning när han får höra att frågan fortfarande utlöser gräl bland Svenska Akademiens ledamöter. Sedan säger han att förvirringen nog snarast tilltagit under de 20 år som gått. Han minns hur han då blev besviken över att så många fann det svårt att enkelt svara på frågan om det är rätt att döda en författare som skrivit en bok. Ja eller nej borde vara nog. Rushdie var inte beredd på att vissa av hans kritiker, i stället för att ge ett rakt svar, förlorade sig i argument hämtade från sociologin, antropologin eller i synen på invandring. Men visst, det var ändå många som fattade principen. Under kontroversen kring de danska Muhammedteckningarna var västvärldens respons snarare än svagare. Han säger att han inser att redaktörer tar olika beslut om vad som ska publiceras varje dag. Men när det finns ett hot om våld ändras situationen och därmed borde alla tidningar i världen ha publicerat teckningarna. – Hot om våld kan inte mötas med undfallenhet. Det leder bara till mer våld. Det är oroande att så många som valde att inte publicera lutade sig mot respektargumentet. De var bara rädda och när rädslan kallas för respekt visar det att vi blivit fegare. I vilket fall hävdar Salman Rushdie att han ser historien om fatwan som ett avslutat kapitel för egen del. Med ett vänligt småleende på läpparna säger han att han faktiskt är hoppfull att den dagen ska komma när han ger en intervju och frågan om fatwan aldrig kommer upp. Ny bok om Rushdie-affären på svenska Salman Rushdie föddes i juni 1947 i Bombay, bara veckor innan Indiens självständighet från det brittiska kolonialväldet utropades. Han kom till England för att studera i Cambridge och bodde även i Pakistan. Aktuell med romanen ”Förtrollerskan från Florens”, som ges ut på svenska i början av november (Albert Bonniers förlag, övers. Hans Berggren). Rushdie har varit gift fyra gånger och är bosatt i New York och London. Han adlades 2007 i Storbritannien och kan därmed titulera sig sir Salman Rushdie. Han romandebuterade 1975 med ”Grimus”. Det stora genombrottet kom med romanen ”Midnattsbarnen”. Romanen belönades 1981 med Bookerpriset. Några andra titlar på svenska: ”Satansverserna” (1989), ”Är ingenting heligt?” (1990), ”Morens sista suck” (1996), ”Marken under hennes fötter” (1999), ”Ursinne” (2002), ”Överskrid denna gräns” (2004) samt ”Clownen Shalimar” (2006). Efter publiceringen av ”Satansverserna” utfärdade ayatolla Khomeini i Iran en fatwa mot Salman Rushdie. Fatwan var i praktiken en dödsdom som förkunnade att Rushdie kunde avrättas eftersom romanen påstods vara hädisk mot islam. Rushdie tvingades gå under jorden. Fatwan hävdes 1998. Om Rushdieaffärens konsekvenser handlar Kenan Maliks bok ”Från fatwa till jihad”. När den gavs ut på engelska i våras skrev Torbjörn Elensky att det är årets viktigaste debattbok (DN 8/5  -09). Den har precis kommit ut i svensk översättning av Joachim Retzlaff på Voltaire Publishing. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20227, "headline": "Sir Salman fantiserar", "summary": "I Salman Rushdies nya roman ”Förtrollerskan från Florens” öppnar fantasin dörren till ett historiskt möte mellan öst och väst. DN mötte författaren i nya hemstaden New York – och frågade hur han ser på skrivandet, kändisskapet och livet efter fatwan.", "article": "NEW YORK. Salman Rushdie går tillbaka till 1500-talet för att koppla samman öst och väst i ”Förtrollerskan från Florens”, en sprudlande fantasi, väl grundad i historien. Romanen har liknats vid en dröm, en dröm om såväl magiska kvinnor som ett möte mellan öst och väst, islam och kristendom. Fast först och främst är han ute efter att berätta en historia, inspirerad av gamla berättelser som ”Tusen och en natt”. Han säger sig sedan länge ha fascinerats av både Medicis hov i Florens och den indiske stormogulen Akbars hov i Sikri. Romanen, som nu ges ut i svensk översättning, sysselsatte Rushdie under tio år. Även om han under tiden skrev ”Ursinne” och ”Clownen Shalimar” läste han en väldig massa historia om renässansens Florens och mogulriket i Indien. Det kom som en överraskning, en upptäckt, att finna hur de två samtida epokerna på avstånd speglade sig i varandra. – Givetvis var det två olika kulturer med skilda religioner. Men jag fann ändå anmärkningsvärda likheter, kulturellt och politiskt. Machiavellis realpolitik reflekterades i Akbars hov. Renässansens idéer om humanism fanns även hos en härskare i Indien som börjat tänka på relationen mellan individ och samhälle. Även om Akbar var en tyrann drömde han om fred och frihet. Salman Rushdie tar emot DN i ett bokfyllt rum hos sin agent på Manhattan. Genom fönstren skymtar Central Park mellan skyskraporna. New York är numera hans hem även om han också har en bostad i London och reser mycket fram och tillbaka. – Båda städerna känns som hemma och det gör även Bombay när jag åker dit. Men jag har tagit över alla mina böcker till New York och jag antar att där man har sitt bibliotek där bor man. Författaren ger ett avspänt intryck. Klädd i jeans och kavaj lägger han fötterna på bordet och låter den utlovade intervjutimmen dra över tiden. Rushdie påpekar att han inte är ute efter att säga något specifikt om dagens motsätningar mellan västvärlden och islam. Och betonar att han inte gillar didaktiska romaner. Böcker som skriver folk på näsan gör honom irriterad. Man måste ge romanläsaren ett eget utrymme. Men han inser förstås att det han själv varit med om – den iranska fatwan, hans symbolvärde som brobyggare mellan öst och väst – gör det ofrånkomligt att hans senaste roman kan tolkas i dagspolitiska termer. Och, tillägger han, mogulimperiet under Akbar den store är ju ett av de bästa exemplen som finns på ett upplyst islamiskt styre. Under historiestudierna kom idén om en resa för att binda ihop två världar som knappast hade någon kontakt med varandra. Även om fåtaliga resor gjordes från väst till öst vid denna tid säger Salman Rushdie att han inte kunnat finna något om en individ som reste från öst till väst. Han bestämde sig för att låta en kvinna – den ljuva Qara Köz – företa sig resan till Florens där hon först ses som förtrollerska, sedan som häxa. Joyce Carol Oates beskrev romanen som en lyckad bladning mellan ”historia” och ”postmodernistisk magisk realism” i New York Review of Books. Även om det förvisso är menat som beröm är inte Salman Rushdie särskilt förtjust i att han ofta räknas in som magisk realist. Termen är problematisk därför att folk gärna ser ”magisk” men glömmer bort ”realism”. – Jag lärde mig tidigt att det fantastiska är ointressant om det inte är grundat i det realistiska. Det blir bara vimsigt. Men rätt använt kan det fantastiska intensifiera och belysa det verkliga. I ”Förtrollerskan från florens” öppnar fantasin dörren för ett möte mellan öst och väst som skulle kunna inträffa även om Salman Rushdie skyndar sig att säga att han inte är optimistisk. Hans berättelse handlar om ett ”ljust ögonblick i världens historia”. – Men det är just ett ögonblick. Det fanns anledning att antyda ett annalkande mörker. Och om vi nu ska jämföra brett mellan då och nu så är det helt klart att vi i dag lever i en mörk tid, förklarar han. Hans egna hopp om en ”islamisk reformation” har inte infriats. Och mot slutet av romanen låter också Salman Rushdie Akbar den store filosofera om vad som ska komma: ”Framtiden skulle inte bli vad han hoppades utan en uttorkad, ovänlig, fientlig plats där människor skulle hanka sig fram bäst de kunde och hata sina grannar och krossa deras gudstjänsthus och mörda varandra igen i det återuppflammande hetsiga gräl som han hade sökt få slut på för alltid, grälet om Gud. I framtiden var det hårdheten, inte civilisationen, som skulle härska.” Men även om han må vara pessimistisk om världen är Rushdie nu nöjd med sin egen tillvaro. Det finns inget särskilt vid horisonten och det är lovande. De kontrakterade förpliktelser han haft mot Random House, förlaget i USA, är nu uppfyllda i och med att han lämnat in manus till ”Luka and the fire of life” som kommer nästa år. – Jag tror att de mest kreativa perioderna i en författares liv kommer när man inte vet vad som ska göras härnäst, säger han. Vad Salman Rushdie i alla fall vet är att han nu ska slutföra manus till filmatiseringen av ”Midnattsbarnen” – hans hyllade allegori över det moderna Indien – så att inspelningen kan starta under ledning av den indisk-kanadensiska regissören Deepa Mehta. Färdigskrivna ”Luka and the Fire of Life” kan ses som en uppföljare till ”Harun och sagornas hav”, barnboken han skrev till sin äldste son, då 11–12 år gammal. I dag har han en yngre son i samma ålder som tycker att det är väldigt orättvist att inte också han fått en bok. Nu kommer den. Med nästa roman är det dock annorlunda. Det finns en idé. Men Salman Rushdie säger att han skriver långsamt och att han uppnått en ålder då det gäller att tänka på vad han verkligen vill göra. Det är inte som när han var 25. Det finns ett begränsat antal böcker kvar. Kanske är det dags att skriva dramatik. Han säger att det på sitt sätt är märkligt att han blivit 62 år och aldrig skrivit en pjäs. Han gillar ju att gå på teater. Han medger att det även finns lite gamla skådespelardrömmar. Han har uppträtt i småroller, först som sig själv i ”Bridget Jones dagbok” och sedan som Helen Hunts gynekolog i hennes film ”Then she found me”. Nu finns en större utmaning med ett erbjudande från Deepa Mehta att vara med i en kommande film om kriminella indiska gäng. – Det verkar bli något av en indisk Tarantinofilm om hur det uppstått en indisk maffia i Vancouver. Medlemmarna är alla sikher och de är specialiserade på heroin och beställningsmord. Intressant. Och jag har förstås alltid velat spela en indisk gangster. Men vet inte om jag vågar. Salman Rushdie har ju visat att han tycker det är självklart att högt och lågt kan blandas i kulturlivet. Ingen tänker bara höga tankar. Intresset för populärkultur – och kanske också hans tidigare äktenskap med den indiska supermodellen Padma Lakshmi – har bidragit till att han stämplats som ett partydjur som gillar att frottera sig med celebriteter. Det där tycker han förstås är orättvist. Något som nyhetsmedier hittat på för att sälja tidningar. Men en författares tillvaro kan lätt bli solitär och han är en social människa som gillar att träffa folk och ha trevligt. – Sedan tror jag inte att bra romaner kommer till i elfenbenstorn, skrivna av känsliga esteter som sitter i eleganta rum och tänker på själen. Man måste ut i världen, besöka olika rum, leta upp även allt nonsens som rör sig i folks huvuden. Han undrar om det är ett uttryck av puritanism när författare inte ska få ha roligt. Det verkar ha blivit värre. En generation tillbaka klagade ingen på Norman Mailer när han skrev om boxning eller Marilyn Monroe. Rushdie säger att kändisfaktorn är hanterligt. Det går ändå inte att jämföra med filmstjärnor och rockmusiker. Han kan gå på gatan utan att någon bryr sig. Vad Salman Rushdie kan se som problematiskt är att hans berömmelse delvis vilat på något obehagligt, och då är vi osökt inne på fatwan, dödsdomen som ayatolla Khomeini utfärdade för att romanen ”Satansverserna” påstods vara hädisk mot islam. Rushdie höjer först ett ögonbryn i förvåning när han får höra att frågan fortfarande utlöser gräl bland Svenska Akademiens ledamöter. Sedan säger han att förvirringen nog snarast tilltagit under de 20 år som gått. Han minns hur han då blev besviken över att så många fann det svårt att enkelt svara på frågan om det är rätt att döda en författare som skrivit en bok. Ja eller nej borde vara nog. Rushdie var inte beredd på att vissa av hans kritiker, i stället för att ge ett rakt svar, förlorade sig i argument hämtade från sociologin, antropologin eller i synen på invandring. Men visst, det var ändå många som fattade principen. Under kontroversen kring de danska Muhammedteckningarna var västvärldens respons snarare än svagare. Han säger att han inser att redaktörer tar olika beslut om vad som ska publiceras varje dag. Men när det finns ett hot om våld ändras situationen och därmed borde alla tidningar i världen ha publicerat teckningarna. – Hot om våld kan inte mötas med undfallenhet. Det leder bara till mer våld. Det är oroande att så många som valde att inte publicera lutade sig mot respektargumentet. De var bara rädda och när rädslan kallas för respekt visar det att vi blivit fegare. I vilket fall hävdar Salman Rushdie att han ser historien om fatwan som ett avslutat kapitel för egen del. Med ett vänligt småleende på läpparna säger han att han faktiskt är hoppfull att den dagen ska komma när han ger en intervju och frågan om fatwan aldrig kommer upp. Lennart Pehrson DN:s korrespondent lennartpehrson@me.com ", "article_category": "culture"}
{"id": 20229, "headline": "Älskade spion", "summary": "Hon förförde den unge Ingmar Bergman och rapporterade till den svenska säkerhetstjänsten. Anders Thunberg har skrivit en fascinerande bok om Karin Lannby, kvinnan som blev spion i krigsårens Stockholm.", "article": "Böcker Anders Thunberg ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” Natur & Kultur Sommaren 1937 blir en mycket ung och radikal medelklasskvinna uppsökt i föräldrahemmet i Ålsten. Mannen som besöker henne är mörklagd, ”kraftigt byggd och med markerade ögonglober”. Den 21-åriga kvinnan ska värvas som spion i spanska inbördeskriget – hon ges i uppdrag att ”infiltrera de fascistiska nätverken och rapportera till legationen i Paris”. Den mörklagde mannens namn är Luis Buñuel – världsberömd surrealistisk filmare. Kvinnan å andra sidan är föremål för en ny bok, skriven av journalisten Anders Thunberg: ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari”. Den krångliga undertiteln (hur många vet i dag vem Mata Hari var skvallrar om bokens marknadsföringsfokus – huvudpersonen Lannbys förförelse av den yngre Ingmar Bergman. Hon tog ”hand om min sexuella hunger, hon öppnade gallret och släppte ut en galning”, skrev Bergman långt senare. Intressantare är att Thunberg avslöjar att Bergman ljugit om sitt förhållande till Nazi-Tyskland. Bergman har påstått att han besökte landet 1934, en tid då regimen just etablerats och då kunskapen var liten om nazismens väsen. I själva verket skedde besöket den propagandistiska olympiska sommaren 1936. Skillnaden är avgörande och förtjänar att påpekas. Tyvärr riskerar bokens Bergman-undertitel att ta uppmärksamhet från berättelsen om huvudpersonen, Karin Lannby. Den är spännande och har mycket att berätta om Stockholm under andra världskriget, där allierade och axelmakter lät sina utsända mötas och konfronteras i neutralitetens skuggor (det påstås att den brittiska underrättelsetjänsten stoppade klipulver i tyskarnas kondomer). Sveriges vadmalsgrå och beredskapstida huvudstad känns rafflande och fräsch – en perfekt bakgrund till en thriller. Man kan se filmatiseringen framför sig! Plötsligt befann sig denna perifera del av Europa mitt i den stora världen. Världsvana flyktingar samlades på stadens kaféer (och krävde till personalens förvåning ett glas vatten till kaffet). Aktivisterna kunde svårligen eller omöjligen skilja vän från fiende. Vem var i själva verket agent från motståndarsidan Vem var dubbelagent Trippelagent Kriget var inte bara hot – det var även ett tillfälle att krydda livet med spioneri, för den svensk som ville och kunde. Inte minst erbjöd samtiden kvinnor möjligheten att bryta sig fria från könsrollerna. Ett tillfälle som den självförbrännande medelklassbohemen och salongsbolsjeviken Karin Lannby grep i flykten. Förutsättningen var vissa baskunskaper, som den språkbegåvade och intellektuella Lannby innehade. Hon njöt – och gick nästan under på kuppen. Efter sin spiondebut i Spanien (som knappast kan kallas för en succé) låter sig Lannby värvas av den svenska säkerhetstjänsten, till vilken hon flitigt rapporterar om kända och okända existenser. Ingmar Bergman kallar hon ofarlig. Mer fokus läggs på en ung man vid namn Christer Strömholm (senare berömd fotograf) och dennes högerextremism. Tydligt är att Karin Lannby låter sig tjusas av underrättelsevärlden, där hon tacksamt tar emot ett täcknamn – ”Anette”. En bit in i historien ställer sig läsaren emellertid samma fråga som författaren: Varför ställer sig den brinnande kommunisten Lannby till den svenska hemliga polisens förfogande Borde inte denna revolutionär se sin uppdragsgivare som den föraktade förtryckarstatens hantlangare Thunbergs svar blir att Karin Lannby fattade ett lojalitetsbeslut: Hon skulle hjälpa till med försvaret av sitt fosterland. ”Här skilde hon sig inte från vilken lotta, bilkårist, hemvärnsman, eller civilförsvarssamarit som helst”, anser författaren. Det är en sannolik förklaring – men den känns inte heltäckande. En trolig komplettering är att Karin Lannby sökte äventyret till vad pris som helst. När hennes före detta kamrater inom kommunismen spottade ut henne från sina led sökte hon omedelbart nästa leverantör av adrenalinkickar. I det här fallet den svenska säkerhetstjänsten. I övrigt är Thunberg väl påläst och texten känns kunnig, om än ofta rätt hoppig. Boken har passager där varje stycke bara är två meningar långt och där författaren hastigt går från händelse till händelse. Som läsare får man svårt att hänga med i svängarna. Det är synd, för berättelsen om Karin Lannby är som sagt fascinerande och hade förtjänat en mer bearbetad strukturering och språklig framställning. Blev det kanske ont om tid mot slutet av arbetet Efter 1945 återgick Stockholm till sin vardagslunk. De flesta internationella agenterna reste hem igen. Spioneriet professionaliserades under kalla kriget och utrymmet för amatörer minskade. Tillvaron blev tryggare för flertalet. Men samtidigt tristare för den rastlösa människotyp som Karin Lannby verkar ha varit ett utmärkt exempel på. Ett annat exempel är svenskan Jane Horney, som avrättades av danska motståndsrörelsen inför krigsslutet. Och javisst, för all del. Visst går det att jämföra med Mata Hari. Henrik Arnstad litteratur@dn.se Den nederländska slöjdanserskan Mata Hari (1876–1917) hette egentligen Margaretha Zelle och var – möjligen – tysk spion under första världskriget. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20236, "headline": "The Tiny tillbaka på banan", "summary": "Det blev mycket för The Tiny, för mycket. Men efter en längre paus är nu äkta paret Ellekari Larsson och Leo Svensson tillbaka med ett nytt The Tiny-album. Hyllat förstås.", "article": "2006 tog det till slut tvärstopp för The Tiny. Sångerskan och pianisten Ellekari Larsson och cellisten Leo Svensson hade efter fyra år och två hyllade album med dramatisk, utlevande pop kört sig själva rätt in i väggen. – Vi sa inte bara ”ja” till allt, vi hetsade på för att få göra olika saker. Musikglädjen försvann till slut, allt handlade bara om turnéer och logistik. Vi blev sjuka hela tiden för att luften var dålig och vi aldrig gick ut. Och när man är ihop och på turné så blir det också omöjligt att ha ett privatliv. Antingen gjorde vi slut på oss eller bandet, säger sångerskan Larsson och tittar på sin bandkollega och make Svensson som sitter bredvid henne på kaféet i Stockholmsförorten Årsta. Larsson och Svensson gjorde varken slut på förhållandet eller The Tiny – de tog en längre paus från bandet. I stället spelade de med andra artister. – Det har vi alltid gjort, säger Svensson, men just det här året har vi varit med i Anna Ternheims band och där har vi verkligen fått chansen att spela mycket och verkligen gräva djupt i någonting. Vi har kunnat ägna oss bara åt musik, vilket var en väldig kontrast till The Tiny, där vi inte vill annat än att ägna oss åt musik, men där vi är tvungna att ta ansvar för allting annat också. Pausen fick den efterlängtade effekten. Lusten till The Tiny kom tillbaka, nya albumet ”Gravity & Grace” har just släppts och mötts av hyllande recensioner. – Det var jätteroligt att komma i gång med The Tiny igen, säger Larsson. Och väldigt annorlunda. När vi började med The Tiny så var det väldigt mycket mina låtar och jag var frontperson, men inför den här skivan bestämde vi att vi skulle skriva hälften var, jag och Leo. Det känns mer som att det är vår grej nu. Vad är skillnaden mellan era låtar? – Leos låtar är så perfekta. Det är väldigt irriterande, skrattar Ellekari. Jag skriver så mycket låtar och kastar sen säkert 80 procent. Leo jobbar med en i taget och sitter och filar. – Och jag avundas så klart Ellekaris flöde, kontrar Svensson. Hur kreativiteten liksom kan rinna ur henne. Jag är inte där. Ännu i alla fall. Den här gången hade vi ambitionen att göra väldigt genomarbetade låtar. Riktiga låtar som är fullständiga i sin … – … struktur, fyller Ellekari i. Sen betydde det mycket att vi hade en tredje person med oss också. Den tredje personen heter Paul ”Rustin Man” Webb och var en gång i tiden basist i Talk Talk, men är numera producent. Bland annat samarbetade han med Portishead-sångerskan Beth Gibbons på albumet ”Out of season”. En av Larssons favoritskivor på senare tid. – Paul lade mycket ansvar på oss. ”Ni vet ju vad ni vill, jag lyssnar på er. Om ni är nöjda är jag nöjd”, sa han. Samtidigt så var han väldigt tidskrävande. Han är från den gamla skolan, som kan ställa in ett virvelljud i en vecka. Jag vet inte hur många olika mikrofoner jag hade riktade mot mig, säger Larsson. Vad har den där pausen betytt? – Den gav mig ett stort egoistiskt behov av att sjunga, säger Ellekari Larsson. Det är väldigt skönt att få det svart på vitt – vad håller jag på med och varför? När man frånsäger sig något och tar en paus känner man hur mycket man behöver det. Jag vill spela inför folk, jag vill ha respons, jag behöver påstå något och se vad som händer. Hörs ofta på andra artisters skivor Ellekari Larsson och Leo Svensson bildade The Tiny 2002. Larsson sålde sin lägenhet för att bekosta inspelningen av debutalbumet ”Close enough” (2004). Två år senare släpptes uppföljaren ”Starring: someone like you”. Båda medlemmarna medverkar ofta på andra artister skivor. Larssons röst har hörts bakom eller med bland andra Frida Hyvönen, Primal Scream och Taken By Trees. Svenssons har arrangerat stråkar och spelat cello och såg med bland andra Jenny Wilson, The Concretes, Blood Music, Anna Järvinen och Nicolai Dunger. Fem favoritskivor: P J Harvey ”To bring you my love”, Portishead ”Third”, Brian Eno ”Another green world”, Nicolai Dunger ”Soul rush”, Moondog ”Viking of 5th Avenue”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20245, "headline": "Jonas får Thailand att dansa", "summary": "Jonas Anderson, född i Sverige, stor i Thailand, kommer med liten orkester och dansare till Sverige för första gången. På Södra teatern i kväll och på fredag, på söndag i Sundsvall, thailändarnas speciella stad.", "article": "På marknader över hela Thailand, bland inhemska popstjärnor och piratkopior av allt man kan önska sig, ligger alltid några album med Jonas Anderson, den blonde svensken med den milda blicken och det snälla leendet. Han sjunger den folkliga musiken lookthung. Nu står han för första gången på en scen i Sverige, landet som älskar sitt Thailand. – Lookthung är jättepopulärt, den har sin grund i traditionell musik och uppfattas som den mest typiska thailändska populärmusiken, säger Jonas Anderson, lookthung-stjärna. Lookthung betyder ”barn från fältet”, och är musik från landsbygden. Det blir speciellt i ett land där man kan se många svårsmälta imitationer av västerländsk pop. Någon har jämfört lookthung med countrymusiken i USA, särskilt med tanke på vibratot i sången. Eller kanske är det som Sven Ingvars i Sverige ... Innan Jonas Anderson påbörjar sin resa till Sverige talar vi med varandra på telefon. Svenskan minns han även om den ibland blir lite engelsk. Han föddes i Sverige och då hette han Wadenholm i efternamn. När Jonas Wadenholm var nio år flyttade familjen till Thailand 1981. Föräldrarna hade besökt vänner och blivit så fångade av landet att de stannade kvar. De arbetade med sociala frågor i skolor i Khorat, största staden i nordöstra Thailand, den absolut fattigaste delen av landet. Här livnär sig människor så gott det går på jorden. Men med 20 miljoner invånare är konkurrensen om arbetstillfällen stor. Det är här i Isanregionen som några satsar familjens tillgångar på att åka till Sverige och plocka ”frukt”, det vill säga bär som inte alltid finns. Men de flesta reser söderut för att arbeta på byggena i Bangkok eller turisthotellen i söder. Då blir lookthungmusiken det som påminner om hembygden. När föräldrarna reste hem tio år senare stannade Jonas kvar. Han talade flytande thai och hade lärt sig den lokala musikstilen och imiterade lookthungstjärnor. Men det som skiljer lookthung från vanlig populärmusik är att den har en mycket speciell struktur och kräver en särskild sångstil. – Och den är jättesvår att sjunga, säger Jonas, så det tog lång tid att lära sig på riktigt. Just nu har Jonas lågsäsong. Det regnar i Thailand och hans publik finns på buddistiska tempelfester, marknader och festplatser ute på landet, där små stånd samsas med en ranglig arena för thaiboxning och en hög scen för de obligatoriska uppträdandena. Där finns alltid plats för sång, dans och glittriga kostymer, och allra helst en fantasifull koreografi och en ganska påkostad show, det vill säga: Jona! Jonas låter som Jona på thailändska, på thai kan inte ord sluta på s så det blir det ett litet, knappt hörbart t i stället. – Och Wadenholm var helt omöjligt att uttala på thailändska så jag valde ett artistnamn som är typiskt svenskt. – Konserterna i Sverige är speciella, när jag reser utomlands brukar jag ha förinspelad musik men för första gången har jag med musiker. Han kommer med fyra dansare och fyra musiker, en bantad version av showen. Det vanliga är åtta dansare samt åtta musiker på bas, gitarr, trummor, keyboard och blåsinstrument som saxofon och trombon. Klädbytena, glitter och starka färger är viktiga, inga jeans och rutiga skjortor på scenen. – Vi ska ju fånga ögat. Vi måste vara äkta thailändska artister och tanken är att det man ser på scenen ska vara annorlunda. Jeans är mer internationellt, men den stora publiken som lyssnar på lookthung, det är arbetarklassen, hårt arbetande människor. När det är dags att koppla av, vill de ha sådant som de kan relatera till men de vill också ha något bortom vardagslivet. I Sverige har Jonas två publiker: den thailändska kolonin och svenskarna som älskar Thailand. – Jag antar att svenskarna tycker att musiken är exotisk. Och så jag, som är svensk och är känd i thailändsk teve. Dubbelexotiskt, föreslår jag. Jonas skrattar, men säger: – Jag har ansträngt mig att omfatta Thailand och thailändsk kultur men kommer alltid att ses som farang. Jag kan inte undgå att ses som utlänning för jag är vit och blond, men i mitt hjärta skulle jag vilja att alla kunde se varandra som en och samma. – Jag vill inte att svenskarna ska se mig som thai och jag vill inte att thailändarna ska se mig som svensk, jag vill kunna röra mig fritt däremellan. Uppträder även i Sundsvall Jonas Anderson på Södra teatern den 15 och 16 oktober samt på Sundsvalls teater den 18 oktober. Sundsvall är en särskild plats för svenskthailändska förbindelser. Det beror på kung Chulalongkorn också känd som Rama V, det moderna Thailands grundare, som försvarade landet mot kolonialisering. Han reste också till Europa och besökte Stockholm och världsutställningen 1897. Särskilt intresserad var han av svensk träindustri och besökte Sundsvall och de stora älvarna. Som ett minne av detta uppfördes ungefär hundra år senare en thailändsk kunglig paviljong med förgylld spira mitt i skogen utanför Sundsvall. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20266, "headline": "Bergmanfoton till Gripsholms slott", "summary": "Den svenska affärsmannen Fredrik Posse har sålt vidare sina två Bergmanfotografier från Bukowskisauktionen till Nationalmusei vänner. Snart kan bilderna beskådas av allmänheten på Gripsholm slott.", "article": "Föreningen Nationalmusei vänner har köpt in ett fotografi av Ingmar Bergman, taget 1964 av den nyligen avlidne amerikanske stjärnfotografen Irving Penn. Föreningen har även köpt in ytterligare ett foto på Bergman, där han beskådar hajmodellen från storfilmen \"Hajen\" i Hollywood. Båda fotografierna hamnar nu i Statens porträttsamling på Gripsholms slott, som är en del av Nationalmuseum, och kommer inom en snar framtid att visas för allmänheten. När Ingmar Bergmans lösöre auktionerades ut på Bukowskis i Stockholm ville två svenska institutioner att fotografierna skulle stanna i Sverige, men ingen av dem hade råd att hänga med i budgivningen. Då klev den svenske affärsmannen Fredrik Posse in och köpte bilderna för att sälja vidare till ett subventionerat pris. \"Det gläder oss mycket att vi har lyckats tillmötesgå ett viktigt önskemål från Statens Porträttsamling och räddat de båda Bergmanfotografierna kvar i Sverige\" säger Eva Qviberg, ordförande i Nationalmusei Vänner, i ett pressmeddelande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20280, "headline": "Dramatisering om Hagamannen sänds i SVT trots hård kritik", "summary": "På söndag, börjar SVT visa fyra dramatiserade kriminalfall – först ut är ”Hagamannen” Niklas Lindgren. Hans sambo tycker att det är fruktansvärt att filmen visas och befarar att deras barn återigen drabbas, enligt psykoterapeut Börje Svensson.", "article": "Börje Svensson har varit Niklas Lindgrens psykoterapeut på fängelset. När Hagamannens sambo förra året fick kännedom om att SVT höll på att producera ”Fallet” och att ett avsnitt skulle handla om Niklas Lindgren fick Börje Svensson i uppdrag av henne att skriva en debattartikel i DN. Han hävdade då att Hagamannens barn borde få slippa att återigen exponeras för de sexualbrott deras far dömts för. Men SVT hörsammade inte önskemålet och i morgon sänds dramatiseringen. – Det är klart att det fanns etiska problem med projektet. Men vårt uppdrag är att berätta om det samhälle vi lever i. Det är ofrånkomligt att människor kan drabbas av publiciteten. Man får väga det mot allmänintresset. Vi anser att det är viktigt att ge svar på frågan varför? säger Nils Hanson, SVT:s projektledare. Anhöriga och offer har getts möjlighet att i förhand se filmerna. Enligt SVT har Hagamannens sambo inte sett filmen. Börje Svensson har inte sett filmen, men är övertygad om att den inte är till hjälp för dem som på olika sätta drabbats. – Jag är säker på att detta inte kommer att ge någon fördjupad kunskap om varför han gjorde det här. Det här tillför inget förutom mer lidande för barnen. Han (Niklas Lindgren) sitter i fängelse och får ta konsekvenserna, man bör avväga dessa ytterligare konsekvenser som går ut över barnen. Nu kommer mamman och barnen att plågas ytterligare, trots att de inte gjort något. Nils Hanson, SVT: – Det enklaste skulle vara att dra ett streck över historien. Men som journalist kan man inte resonera så, vissa historier måste kunna berättas. Man måste även ha i minne att Hagamannens härjningar påverkade livskvaliteten för männi-skorna i en hel stad. Advokat Lena Isaksson är måls-ägandebiträde för alla utom ett av Hagamannens offer. Hon menar att om man som i Hagamannens fall gjort sig skyldig till så pass många grova brott så är en självklar konsekvens att det kommer att avhandlas även utanför rättssalen. – Jag känner ingen upprördhet över att man visar det här programmet, säger hon. En av hennes klienter tackade ja till att se filmen i förhand, de andra tackade nej. – Det var ingen som tog illa upp, så vitt jag förstår tyckte flera av dem att det var bra att de fick chans att välja om de ville se filmen, det var bra att SVT ställde frågan, säger hon. Ett annat av de fyra kriminalfallen handlar om Rödeby, där en man skjuter ihjäl en pojke från bygden efter att dennes mopedgäng trakasserat familjen. Brodern till den dömde mannen säger att familjen är splittrad i frågan om SVT:s film om tragedin. – Det är kluvet, en del tycker att det är bra att det kommer upp till diskussion kring de problemen som uppstod här. Samtidigt vill många lägga detta bakom sig, och inte riva upp såren igen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20284, "headline": "Sorgesång över en död hund", "summary": "Gro Dahles och Svein Nyhus ”Roy” är en skickligt genomförd bilderbok där döden får ta plats utan att maskeras med gulligull.", "article": "Bilderbok Gro Dahle, text Svein Nyhus, bild ”Roy” Övers. Lotta Eklund. Daidalos. Din döda hund har hamnat i helvetet, påstår storebror Simon. Bokens lilla berättarjag vill inte tro honom men gömmer sig ändå bakom trappan för att gråta. Med stort norskt allvar tar bilderboksparet Gro Dahle och Svein Nyhus sig an döden i sin senaste bok ”Roy”. Det är tydligt att de bestämt sig för att ta upp svåra ämnen med små barn. Tidigare i år kom deras ”Den arge” på svenska, en bok om en skrämmande våldsam pappa. Den avslutas med ett tack till både en familjerådgivare och en psykolog – uppenbarligen vill upphovsmännen inte begå några obetänkta misstag i sitt konstnärliga värv. Nu är det alltså dags för döden. Läsarna får följa en liten pojke i hans sorgearbete efter hunden Roy. Man kan fråga sig varför Dahle och Nyhus valt att skildra ett husdjurs död framför en människas när de nu ändå gett sig på ämnet. Men de låter döden vara lika mörkt obeveklig. De sänder sin hjälte rakt igenom den stumma tomheten. Vovven bara ligger stilla på golvet som i djup sömn och låter sig inte väckas. Och sen finns han inte mer. Vart har han tagit vägen? Var håller döda hundar hus? Svein Nyhus färglägger sina teckningar i beige och blågrått i ett vidunderligt samspel med Gro Dahles genomtänkta, återhållsamma text. Bilderna kompletterar berättelsen och visar omtänksamma föräldrar, vardagslivets gång och kompisarnas lek. Sorgevandringen blir lång, varje uppslag i boken är som en ny station, där omgivningen ger massor av förslag: Roy ligger begravd under sten och sand. Kusin Atle är säker på att hunden fortfarande är där i jorden. Kusin Kamma tänker sig att han gräver gångar, kanske ända till Nya Zeeland. Mormor talar om hundparadiset, mamma om ett moln på himlen. Lillasyster Kaia föreslår att Roy blivit ett spöke – en spökhund, förstärker syster Ninni. Vår huvudperson gillar tanken. ”Det skulle vara fint om Roy blev ett spöke. Då skulle jag inte vara rädd ett dugg, för det är ju bara Roy. Om jag kände honom slicka mig på näsan mitt i natten skulle jag bara bli glad. För då är han där för att trösta mig.” Tant Lise har ett annat förslag: Roy kommer att bli återfödd. Farbror Egil menar att Roy vilar för gott. Pappa – en lång och vänlig en den här gången – tror att Roy bara är borta och aldrig kommer tillbaka. Visst – till sist måste man fejsa att döden är ett faktum. Och historien kunde ha landat där. Men vår hjälte går ett steg vidare och upptäcker var den döda Roy faktiskt finns. Han är kvar i minnet. ”När jag blundar kan jag se honom. Ja, i mina tankar finns han som bara den.” Döden är knappast något tabubelagt i barnboken. Det går att bygga travar av bilderböcker i ämnet. Men i småbarnsböcker är det fortfarande djur eller gamla människor som dör. Och berättelserna är alltid trösterika, ibland skämtsamt gulliga. De kan också rymma sagoaktigt obegripligt stora upplevelser som Anna-Clara och Thomas Tidholms moderna klassiker ”Resan till Ugri-La-Brek”, där en älskad morfar är borta. Ulf Stark slog an en muntrare ton, när han hälsade på sina döda föräldrar i ”När jag besökte himlen” och Barbro Lindgren lät glatt väcka husdjur och småbarn ur graven i ”Ängeln Gunnar dimper ner”. Ulf Nilsson har skrivit flera dödsböcker, senast den rara ”Alla döda små djur”. Gro Dahle och Svein Nyhus är alltså inga nydanare med sitt ämnesval. Men inte minst i bildspråket röjer deras bok ny väg. Pojkens stora svarta ögon är avgrunder av sorg, ingenstans skämtar eller gullar boken bort att döden är slutgiltig. Ändå kan gossens förlamade ansikte spricka upp i ett öppet leende på sista uppslaget där han möter sin hund på nytt. ”För han finns i mitt huvud.” ”Roy” är en märkvärdig bilderbok, så skickligt genomförd att dess pedagogiska och psykologiska ärende inte för ett ögonblick skymmer den starka berättelsens egen konstnärliga suggestionskraft. Nisse Larsson barnung@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20301, "headline": "”Den besjälade naturen” och ”Åtta samtida kommentarer” på Nationalmuseum, Stockholm.", "summary": "Brinnande färg och stilla bottensug. Caspar David Friedrichs besjälade landskap solkades länge ner av nazisternas beundran. På Nationalmuseums utställning ser Ingela Lind nu stor konst av en visionär romantiker.", "article": "Nazisterna solkade ner Caspar David Friedrichs små klara landskap. De kopplade dem till storvulenhet och Blut und Boden och älskade ihjäl dem. Inte förrän på 1990-talet var kleten borta. Stackars Caspar David Friedrich, som så ödmjukt penslat sina bilder minst hundra år före Tredje riket. Jag har sett Friedrichutställningar både i Tyskland, Storbritannien och USA. Den på Nationalmuseum är den till omfånget minsta. Men museets tre sparsmakade utställningssalar (med undertiteln ”Den besjälade naturen”) ger faktiskt en bild som är kongenial med andemeningen i hans konst. Där finns undret i det vardagliga, melankolin, ytans djup, färgens intensitet och balansen mellan tanke och känsla. Där finns horisonten mellan jord och himmel, och där finns döden. Men framför allt slås jag av den visionära utstrålningen, liksom på trots. Av det stilla bottensug som bara Caspar David Friedrichs målningar har och som inger ett paradoxalt hopp om rörelse. Romantikerna odlade bullriga gester, starka känslor och vilda teman – ta en Delacroix, en Beethoven, en Géricault. Men det är den blekt eremitiske Caspar David Friedrich som får färgen att brinna – helt utan yviga penseldrag eller flammande motiv. Hur gjorde han? Det blir jag besatt av på denna utställning, där ofta de minsta målningarna fungerar som eldhärdar. Visserligen små händelselösa landskap. Blålila eller grå med stänk av gult. Men så, efter ett tag… Ja, vad har Caspar David Friedrich för metod? Tonen på salarnas väggar påminner om blyerts, och det känns rätt. Friedrich använde sig av den nyutvecklade blyertspennan i sina mjukt petiga naturteckningar, som utgjorde rekvisitan i ”möbelförrådet” på hans målarteater. Utställningen är koncentrerad till tre teman: Bergen, Trädet samt Havet och stranden. Men ser man noga efter hittar man överallt samma beståndsdelar, bara hopkopplade på skilda sätt. I den meningen är Friedrichs måleri ett collage. Han studerade naturen på plats men satte ihop sina målningar i ateljén. Viktigaste för honom var den inre bilden, vad naturen väckte i konstnärens (och betraktarens) själ. Och då gällde inte den akademiska regelboken. Så egentligen spelar det ingen roll om det är ett isberg, ett förlist skepp eller i min inbillning en död elefant som tornar upp sig som fondens hot, kantat av mellanplanets grälla månstrimma och mot förgrundens mörker. Friedrich skiktar sina landskapsvisioner i stråk som hålls ihop av diagonala ljussken, vattenblänk, dimmor, sträck av fåglar eller trädgrenar. Kompositionerna är geometriskt uppbyggda med symmetri och harmoni av motsatser. Cirklar ställs mot fyrkanter, draperihimlar mot marken eller havet, tunga stenblock mot flyktiga molnformationer. Det märkliga är hur Friedrich lyckas förena abstrakt och konkret. Skenbart realistiska scenerier visar sig vara drömska och mångskiktade – alltid med ett bortom. Fragment upplevs som helheter. Isbitar blir ishav. Båtar glider in i och ut ur ett flackande sken, på trots mot alla krav på atmosfärisk förtoning. Renässansperspektivet gäller inte, och även ljuset är teater. Ändå uppnår Caspar David Friedrich detta kristallklara lugn. Det har förklarats med hans fromhet och tro på att det under världens brokiga yta finns en urform som just konstnären kan finna. Men själv tror jag mer på att han gjuter liv i den gamla spänningen mellan ordning och kaos. Att det får hans bilder att mola i oss. Han kunde överföra naturverkligheten till en konstsanning. Nyckeln är konflikten mellan motivens glidande fantasteri och linjens och färgens precision. Caspar David Friedrichs system är inte slutet och hans konst fortfarande öppen för tolkningar. Postmodernismen har faktiskt tillfört den en ytterligare dimension av förblandning: Här står jag framför konstnärens målade betraktarfigur, som med ryggen mot publiken tycks hoppas på att dukens världsteater ska släppa ifrån sig en mening. Vi delar ett stirrande. Men vi stirrar på olika sätt. Jag stirrar också på Friedrichs betraktare. Men vi är båda lika bortkopplade från konstnärens målade sceneri av svävande vardagligheter. Likväl tycks det målade hos oss båda två väcka hopp om nya möjligheter, vilket helt enkelt är det häpnadsväckande med stor konst. Till Caspar David Friedrich har Nationalmuseum lagt en lödig (men fult ljussatt) utställning med åtta samtida svenskar. Den lockar oss att på ett okonventionellt sätt ”använda” en historisk konstnär, som annars kunde stelna som en auktoritet. Här har Jan Håfström i ett nytt verk inspirerats till att granska sin egen barnsliga dragning till krig och storverk, Ann Böttcher fortsatt sin forskning kring nazismens symbolik och Sigrid Sandström hittat referenspunkter mellan sin och Friedrichs brutna illusionism. Det är rakt igenom intressant. Men djupast träffar mig Lars Nilssons ”8 november”, en fotografisk triptyk av en sjunken skog i ett egendomligt billjus. En magisk bild av människans härjningar som trots sitt dystopiska stämningsläge för tankarna till Caspar David Friedrichs förtätning och precision i symbios med kaos. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20311, "headline": "Rost i makeupen", "summary": "Kiss första skiva på elva år är bäst i de mjuka låtarna, tajt men tafatt. Förre gitarristen Ace Frehley rumlar vidare och har något de gamla kompisarna saknar – charm.", "article": "Rock Kiss ”Sonic boom” (Roadrunner/Warner) Ace Frehley ”Anomaly” (Season Of Mist/Sound Pollution) Så sent som i fjol sa Gene Simmons att Kiss inte skulle ge ut fler skivor förrän folk slutade att ladda ner musik olagligt. Genom att inleda ett samarbete med jättekedjan Walmart har Gene förvissat sig om att de kommer att sälja hundratusentals skivor den här gången också. Eller så har bandet insett att de inte behöver en storsäljare lika mycket som en officiell anledning att åka på turné. ”Sonic boom” är Kiss första fullängdare på elva år. Här satsar de på småruffig rock av den typ som fanns på deras första skivor. Men resultatet är inte, som Paul Stanley hävdar, ”det bästa vi gjort sedan ’Destroyer’”. ”Sonic boom” är bättre än den gräsliga föregångaren ”Psycho circus” – vilket inte säger särskilt mycket. Kiss låter tajt men tafatt, ungefär som när de sist spelade i Sverige, och försöken att mangla hårt faller platt. ”Baby, feel my tower of power”, brummar Gene Simmons i ”Hot and cold”, en sedvanlig hyllning till hans åderpåle. Den sextioåriga sexmaskinen låter rostig. Paul Stanleys röst är i bättre form. Särskilt i den ultrapoppiga arenahymnen ”Stand”, vars slickade sound bevisar att Kiss är bäst i mjuka låtar som ”Tears are falling” och ”Shandi”. Gitarristen Tommy Thayer och trummisen Eric Singer får också sjunga var sin låt. De låter okej men lyckas inte kompensera för de tunna melodierna. Att Thayer och Singer bär samma makeup som originalmedlemmarna Ace Frehley och Peter Criss, i stället för att få egna sminkningar, är också trist. Visserligen har de turnerat med samma makeup under hela nollnolltalet men detta är första gången som någon annan uppträder som Frehleys rymdgubbe och Criss kattman på ett Kiss-omslag. Det känns ovärdigt. Inte undra på att många fans verkar mer lyckliga över Ace Frehleys nya album än över Kiss comeback. ”Anomaly” är Frehleys första soloskiva på tjugo år. Karriären har inte gått något vidare. Sedan Ace fick sparken från Kiss för andra gången 2002 har han gjort ströspelningar och synts i en reklamfilm för munktillverkaren Dunkin’ Donuts. ”Anomaly” är en extremt ojämn historia. Precis som Kiss misslyckas Ace med att spela tyngre rock. ”So sexy … you take my breath away”, rosslar han i ”Foxy and free”. Dessvärre låter han varken foxy eller fri utan som en luffare med bronkit. Men trots att han inte sjunger eller spelar gitarr särskilt bra har Ace Frehley något som hans gamla arbetsgivare saknar: charm. Han är den älskvärda rumlaren från yttre rymden. Därför är det roligare att lyssna på ”Anomaly” än på ”Sonic boom” – trots att den senare skivan har fler bra låtar. Ace tillåter sig själv att balla ur. Han gör ett par mjukflummiga instrumentallåtar. Och i ”A little below the angels” berättar han om sitt stökiga liv – ackompanjerad av en barnkör: ”Alcohol was a friend of mine it almost got me dead, I crashed some cars, got into fights, some things I now regret.” Musiken lämnar mycket att önska men självrannsakande rockvrak har högre underhållningsvärde än cyniska kapitalister. Fredrik Strage musik@dn.se Bästa spår: ”Stand” med Kiss och ”A little below the angels” med Ace Frehley ", "article_category": "culture"}
{"id": 20313, "headline": "Fleetwood Mac håller ihop", "summary": "Fleetwood Mac var ett av 70-talets största band. Trots solokarriärer och inre stridigheter har bandet aldrig splittrats. Nu kommer veteranerna till Sverige, den 10 oktober står de i Globen i Stockholm. Succéalbumet ”Rumours” låg 31 veckor på USA-listan", "article": "Los Angeles. Rocklegenderna i Fleetwood Mac kommer till Sverige i veckan. Bandet som blev berömt för sina inre stridigheter har lugnat ner sig. – I dag är jag verkligen lycklig, säger Mick Fleetwood. Fleetwood Mac kommer till Norden utan en ny platta i bagaget. – Det är en ny erfarenhet att åka ut och spela låtar som vi hoppas att folk kommer att känna igen och älska, säger Mick Fleetwood. ”The unleashed tour” startade i USA i mars och Europadelen drar i gång i Köpenhamn den 8 oktober. Två dagar senare spelar Mick Fleetwood, 62, John McVie, 63, Lindsey Buckingham, 60, och Stevie Nicks, 61, i Stockholm. Mick Fleetwood har spelat i Sverige flera gånger. Premiären var den 11 maj 1968 på Club 700 i Örebro och han har trummat i Stockholm, Göteborg, Lund, Jönköping, Umeå och Örnsköldsvik. – Jag gillar Sverige, så det ska bli trevligt att spela i Stockholm igen. Och jag tycker att vi låter bättre än någonsin. Mick Fleetwood ser vältränad ut. Han spelar golf och lever ett sunt liv. – Jag tar vara på mig själv. Från att ha varit en stor galning ser jag numera om mitt hus. I dag är jag verkligen lycklig. Fleetwood Mac började som ett bluesband i Storbritannien på 60-talet, men flyttade till USA och blev ett av 70-talets största band efter att ha rekryterat Lindsey Buckingham och Stevie Nicks. 1977 kom albumet ”Rumours” med hittar som ”Don’t stop”, ”Go your own way” och ”Dreams”. Den toppade USA-listan i 31 veckor, vann en Grammy och har sålts i 40 miljoner exemplar. På 80-talet hade Lindsey Buckingham och framför allt Stevie Nicks soloframgångar. ”Holiday road” från filmen ”Ett päron till farsa” är ett givet inslag i Buckinghams konserter och Nicks debut-lp ”Bella donna” blev etta i USA. På 70-talet handlade det inte bara om musik. Droger och privatliv fick de största rubrikerna. Mick och hans hustru skilde sig, liksom John och Christine McVie och Buckingham och Nicks separerade, men Fleetwood Mac fortsatte. – Jag har ett hemskt hål i näsan som resultat av kokainmissbruket och det kommer att påverka mig livet ut, säger Stevie Nicks. Efter att ha drömt att hon hade cancer och aldrig skulle kunna sjunga igen gav Nicks upp cigarretter och droger 1996. Vad är hemligheten till överlevnad i musikbranschen? – Om du jobbar riktigt hårt och tar väl vara på dig kan det gå vägen. Trots alla tidigare problem känner jag mig lyckligt lottad, svarar Nicks. Gruppen valdes in i Rock & roll hall of fame 1998 tillsammans med bland andra The Eagles och Santana. – En stor ära och något som jag aldrig hade kunnat föreställa mig när jag drog i gång mitt lilla bluesband för 42 år sedan, säger Mick Fleetwood. Keijo Liimatainen/TT Spektra noje@dn.se Medlemmar: Mick Fleetwood, 62, (trummor, percussion), Lindsey Buckingham, 60, (gitarr, sång), John McVie, 63, (bas) och Stevie Nicks, 61, (sång, keyboards, tamburin). Bildades: I London 1967. Mick Fleetwood är den enda återstående medlemmen ur originalsättningen. Flyttade: 1974 till Los Angeles där Stevie Nicks och Lindsey Buckingham kom med. Bytte sättning: 1987 då drivande låtskrivaren Lindsey Buckingham lämnade gruppen och 1991 då Stevie Nicks hoppade av, liksom nye medlemmen Rick Vito. Återförenades: 1997 då Buckingham och Nicks kom tillbaka i gruppen. Ett år senare slutade Christine McVie turnera med bandet. Diskografi , i urval: ”Fleetwood Mac” (1968), ”Mr Wonderful” (1968), ”Then playon” (1969), ”Fleetwood Mac” (1975), ”Rumours” (1977), ”Tusk” (1979), ”Mirage” (1982), ”Tango in the night” (1987), ”Greatest hits” (1988), ”Behind the mask” (1990), ”Time” (1995), ”The dance” (1997), ”The very best of Fleetwood Mac” (2002), ”Say you will” (2003). ", "article_category": "culture"}
{"id": 20333, "headline": "Se hit, alla dinosauriefans", "summary": "Sarah Sheppard hyllades hejdlöst förra året för sin ”Massor av dinosaurier”. Nu kommer uppföljaren ”Varning för Köttgänget”. Och hon lyckas igen – det är fantasifullt, roligt och på fullt allvar.", "article": "Bilderböcker Sarah Sheppard ”Varning för Köttgänget” Bonnier Carlsen Det brukar komma ungefär med samma säkerhet som vattkoppor. Något som de flesta barn går igenom. På skol- och dagisgårdar nickar föräldrar i samförstånd. ”Jaha, dags för dinosaurieåldern.” Särskilt de som även har äldre barn kan vittna om den plötsliga vurmen för utdöda jättereptiler som hastigt flammar upp och slukar bränsle, för att sedan lika plötsligt falna. Leksaksindustrin kring dinosaurier har blomstrat allt sedan ”Jurassic Parks” dagar. Filmerna, böckerna, plastmodellerna, pusslen och pysselböckerna blir bara fler och fler och på barnbiblioteken hör böcker om dinosaurier till de mest utlånade. Men vad är det då med dessa djur som fascinerar? Ger det faktum att de är utdöda ett slags idolstatus att dyrka på avstånd? Eller är det tvärtom deras ständiga närvaro i barnkulturen som gör dem så lätta att älska? De svenska förlagen ger ständigt ut nya dinosaurieböcker. Den senaste är Sarah Sheppards ”Varning för Köttgänget”. Hennes ”Det var en gång … Massor av dinosaurier” som knep en välförtjänt Augustnominering förra året tog oss med till de olika dinosauriegäng som härskat på jorden under 165 miljoner år. Nu koncentrerar hon sig på det, milt uttryckt, obehagliga Köttgänget. Det består av sju familjer, var och en hemsk på sitt sätt. Vi träffar bland annat familjen Horn, familjen Tjuv och familjen Tyrann. I Köttgänget fanns de farligaste djur världen skådat och i brist på annat kunde de till och med äta upp varandra. Hu! Att göra en uppföljare till en så pass hejdlöst hyllad bok som ”Massor av dinosaurier” kan inte vara annat än svårt. Men Sheppard lyckas riktigt bra. Hon drivs av ett genuint intresse som smittar av sig. Fantasifullt och initierat tar hon barns nyfikenhet på fullaste allvar – och framför allt är det roligt. Utan att tumma på kunskapskvaliteten bäddar hon ibland in ganska torra fakta i de dråpligaste små kommentarer. Den här boken kommer med största sannolikhet ge näring åt en hel drös med dinosaurieälskare – samt öppna ögonen på nya fans. Jessica Gottberg barnung@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20336, "headline": "Soldats skildring skakar danska etablissemanget", "summary": "Den danska boken \"Jæger — i krig med eliten\" har gett upphov till en skandal inom det danska försvaret. Försvaret larmade i förra veckan att boken översatts till arabiska. Nu visar det sig att försvarsmaktens egen kommunikationschef låg bakom översättningen.", "article": "När det blev känt att en dansk elitsoldat, Thomas Rathsack, skrivit boken \"Jæger — i krig med eliten\", ville försvaret och den danska regeringen stoppa utgivningen. Såväl försvarsminstern, Søren Gade, som försvarets högsta ledning varnade för att boken kunde äventyra danska soldaters säkerhet i Afghanistan. Tidningen Politiken valde då att publicera den som bilaga och den dagen sålde hela upplagan slut. Försvaret drev samtidigt frågan till domstol, men rätten hävdade att inget brott hade begåtts. Efter någon vecka framkom det att en arabisk översättning hade gjorts av boken. Det fick försvaret och försvarsministern att peka på att det fanns ett faktiskt hot genom publiceringen. Nu har det visat sig att det var försvarsmaktens egen kommunikationschef som gjort översättningen med hjälp av Google. Under hela skandalen har försvarsminister Søren Gade hårdnackat slagits för det danska försvarets heder. Nu känner han sig dock förd bakom ljuset. Försvarschefen Tim Sloth Jørgensen säger till Politiken: – Det är märkligt och absurt. Jag kunde inte föreställa mig att en högt uppsatt medarbetare skulle kunna göra något sådant. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20338, "headline": "Letterman utsatt för utpressning", "summary": "David Letterman har utsatts för ett utpressningsförsök – om programledaren inte betalade två miljoner dollar skulle hans sexuella affärer med anställda på \"The Late Show\" avslöjas. Det berättade den populäre programledaren själv i sin Late Show på torsdagskvällen.", "article": "Istället för att låta sig utpressas valde Letterman att själv berätta att han haft relationer med kvinnliga medarbetare. Under torsdagens The Late Show berättade han att han kontaktats av utpressare för tre veckor sedan. – En morgon hittade jag ett paket i bilen. I paketet fanns ett brev. Det stod: ”Jag vet att du har gjort en massa hemska saker och jag kan bevisa att du gjort hemska saker. Om du inte betalar mig 2 miljoner dollar så kommer jag att berätta om de hemska saker du gjort”, berättar Letterman för en skrattande publik. Utpressaren hotade med att skriva en bok och ett filmmanus om de ”hemska sakerna” Letterman gjort om han inte fick 2 miljoner dollar. Men istället för att ge utpressaren pengar kontaktade Letterman sin advokat. Sedan skrev han en falsk check till utpressaren på 2 miljoner dollar som en del i polisutredningen. – I morse gjorde jag något jag aldrig gjort tidigare i mitt liv, sade programledaren som presenterat The Late Show på CBS sedan 1993. Han berättade att han vittnat inför en jury och att han tvingats redogöra för de sexuella relationer han haft med kvinnliga medarbetare. – Och skulle det vara pinsamt om det kom ut? Ja, det skulle det kanske – speciellt för kvinnorna. Men det är upp till dem att berätta om de vill, eller för mig om jag vill prata om det. 62-årige David Letterman gifte sig med Regina Lasko, i mars i år. Paret har en sexårig son tillsammans och har enligt BBC News varit ihop sedan 1986. I programmet berättade han att orsaken till hans öppenhet om utpressningen och affärerna var att han ville skydda sin familj, sitt jobb och de berörda kvinnorna. Letterman avslutade med att säga att det hade varit \"en mycket bisarr upplevelse\" och att han inte planerar att säga något mer om händelserna. CBS, som sänder Lettermans show, uppger att en anställd gripits misstänkt för utpressningsförsöket. Den anställde greps i torsdags och anklagas för försökt till grov stöld, skriver BBC News. Klipp från CBS om Lettermans avslöjande under \"The Late Show\": ", "article_category": "culture"}
{"id": 20362, "headline": "Hur Sigurd blev Frodo", "summary": "J R R Tolkien älskade de gamla germanska och fornnordiska sagorna, men kunde inte förlåta Hitler för att han ”förstört, perverterat och missbrukat” det nordiska kulturarvet. Hans motdrag blev ”Sagan om ringen”.", "article": "Låt oss säga att du älskar allt som har med vikingar att göra, allt fornnordiskt, de karga isländska sagorna och de dunkla eddornas kenningar. Låt oss säga att du är övertygad om att de dygder du tycker dig finna i denna forn- eller medeltida kultur borde komma till heders igen. Och låt oss säga att det är år 1932 och nationalsocialisterna precis har tagit makten i Tyskland med ett program som syftar just till att återuppväcka ”den nordiska andan”. Skulle du jubla? Inte om du är naturaliserad engelsman. Inte om du har förlorat samtliga studentkompisar i skyttegravarna under första världskriget. Som barn lärde sig J R R Tolkien att älska sagor och böcker om pojkäventyr. Bäst av dem alla var, med hans egna ord, berättelserna om ”det namnlösa Norden”, om ”Sigurd och völsungarna, om prinsen över alla drakar”. Kärleken till det nordiska blev livslång, men alltsedan arvfienden Tyskland kom att styras av andra människor som vurmade för det nordiska och germanska var det en kärlek med förhinder. I ett brev från 1941 skriver Tolkien att han aldrig kommer att kunna förlåta ”den enerverande lille dumbommen Adolf Hitler” för att han ”har förstört, perverterat, missbrukat och för all framtid förbannat den ädla nordiska andan, ett enastående bidrag till Europa som jag alltid har älskat och försökt presentera i dess rätta ljus”. Så vad kunde en vikingaromantiker göra när ariska gossar marscherar öst och väst? Jo, kanske återuppväcka en alternativ fornnordisk mytologi. Tolkien påbörjade arbetet med den numera världsberömda ”The Lord of the Rings” 1936 eller möjligen 1937. Det är ingen hemlighet att denna konstsaga till stora delar bygger på historier ur medeltida, norrön och germansk litteratur. Det har också länge varit känt att Tolkien tidigare försökt omdikta historierna från Den poetiska Eddan och Nibelungenlied. Det handlar alltså om hjältesagorna om Sigurd Fafnesbane, valkyrian Brynhild och den tragiska Gudrun, förmodligen de mest återberättade, icke-bibliska historierna som någonsin funnits i norra Europa. Tolkien trodde själv att hans utkast hade hamnat på Anduins botten och aldrig skulle återfinnas. Nu har emellertid Tolkiens förvaltare och tillika son, Christopher, publicerat dessa omdiktningar. De ger en intressant och kompletterande syn på Tolkiens besvärliga hållning till det nordiska, det tyska och inte minst till, tror jag, Richard Wagner – den i modern tid i särklass mest effektive vitamininsprutaren av fornnordiskt stoff. Texterna i ”The Legend of Sigurd and Gudrún”, består av två kväden med titlarna ”Völsungakvi a en nýja” (Det nya völsungakvädet) eller ”Sigurdarkvi a en mesta” (Det längsta kvädet om Sigurd) respektive ”Gu runarkvi a en nýja” (Det nya kvädet om Gudrun) eller ”Dráp Nifluga” (Niflungarnas död). Tolkien har lagt ner mycket möda på dessa texter, sammantaget blir det fler än fem hundra versrader, vilka deras titlar till trots är skrivna på modern engelska. Tolkien var sannerligen aldrig ”hasty” och texterna förefaller väl genomarbetade och med tanke på Cristophers förkärlek för att publicera allt som hans far har snuddat vid är det märkligt att dessa dikter har förblivit opublicerade. Så här kan det låta: The forge was smocking/In the forest-darkness;/There wrought Regin/By the red embers./There was Sigurd sent,/Seed of Völsung,/Lore deep to learn;/Long his fostering. Dateringen av de båda kvädena är osäker, men Christophers gissning på tidigt 30-tal förefaller rimlig. Det var nämligen under denna tid som Tolkien i praktiken fungerade som lektor i norröna språk och litteratur vid Oxford. Det var också under den period som Tolkien och hans vän C S Lewis tycks ha haft sin mest intensiva Wagnerperiod. De lyssnade på ”Der Ring des Nibelungen” på grammofon, gick på Wagners operor och tycks till och med ha påbörjat en översättning av Valkyrian. Wagners betydelse för Tolkiens verk och synnerhet för ”The Lord of the Rings” är dock något som alltid förtigs i den patriotiska Tolkienforskningen. Det finns tjocka böcker som behandlar den litterära bakgrunden till ”The Lord of the Rings” utan att Wagners namn ens nämns. Det finns en anekdot som alla tolkienister känner till och som handlar om hur förbannad Tolkien lär ha blivit när den svenske översättaren Åke Ohlmarks i förordet till den första utgåvan av ”Trilogin om Härskarringen” liknar hans verk vid Wagners. ”Ringen är på visst sätt ’der Nibelungen Ring’ ”, skriver Ohlmarks. ”Båda ringarna är runda – och där upphör likheterna”, blev Tolkiens sura kommentar. Ändå är det uppenbart att Wagner betydde mycket för Tolkien: själva idén om en maktens ring är till exempel inte alls medeltida utan hämtad direkt från Wagner. Samtidigt som Tolkien var tvungen att beundra Wagner för hans förmåga att gjuta nytt liv i de gamla germanska/nordiska berättelserna och samtidigt som han lånade motiv, idéer och gestalter från ”Der Ring des Nibelungen”, företrädde (den unge) Wagner mycket av det som Tolkien avskydde: ateism, socialism, våldromantik och sexualliberalism. Dessutom kom ju Wagner som bekant att med tiden att ses som ur-tysk och även proto-nazistisk. Den brittiske socialisten och medeltidsromantikern William Morris hade redan under 1800-talet försökt skapa en anti-wagneriansk, brittisk omdiktningen med ”Sigurd the Volsung and the Fall of the Nibelungs”. Medan Morris verk är skriven på tungt arkaiserande och svårläst prosa, valde Tolkien att i de utkast som nu har publicerats lägga sin text nära stilen och innehållet i Den poetiska Eddans hjältesagor. Mycket närmare än jag skulle ha gissat. Förmodligen kan man se hela denna stilistiska konservatism som en anti-wagneriansk pose. Den tydligaste innovativa bryggan från ”The Legend of Sigurd and Gudrún” till ”The Lord of the Rings” är annars kristnandet av de hedniska berättelserna. Det finns forskare som menar att ”The Lord of the Rings” bör ses som en kristen historia, på liknande sätt som Lewis Narnia-böcker uppenbarligen är Evangeliet för moderna barn. Dessa forskare fokuserar som regel på de barmhärtiga och enkla hoberna – ett slags legering mellan mannen från Nasaret och den engelska småborgerliga landsortsbefolkningen. Det typiska för hoberna, vid sidan av enterna Tolkiens enda egna bidrag till fantasylitteraturens bestiarium, är kärleken till det lilla livet och ointresset för korrumperande makt. Med äventyrens gång visar de också en stor portion barmhärtighet, vilket Tolkien själv skulle ha tolkat som ett kristet drag. Redan i de nu publicerade utkasten visar sig Sigurd, som en osannolik Proto-Frodo, sträva efter barmhärtighet och helande. Tolkiens dop av de hedniska historierna tar sig även andra uttryck: ragnarök blir Domens dag, Hel blir Helvete, tron sägs vara det viktigaste för människan och Sigurd blir Världens utvalde som dör en gång men dock aldrig dör. För forskningen om Tolkien är kanske annars det mest intressanta med Tolkiens ”nya kväden” hur tydligt det blir att hela Midgård går tillbaka på nibelungarnas värld. Men den världen färgas också tydligt av Tolkiens egna erfarenheter och värderingar. Medan till exempel hunnerna i norröna texter inte framställs som fiender – Sigurds fäder beskrivs till och med som kungar i Hunaland – heter det i ”Gu runarkvi a en nýja” att de är ett österländskt mörkhårigt och ”mörkögt” ”troll-folk”. Vi bör dra oss till minnes att hunner var ett vanligt skällsord för tyskar i den brittiska propagandan. Tolkiens verkliga erfarenheter från världskriget blir ett led i orchernas tillkomst. Tolkien hävdade alltid att hans fantasi var helt fri och att det bara var idioter som försökte tolka ”The Lord of the Rings” som en allegori över till exempel andra världskriget. Med ”The Legends of Sigurd and Gudrún” visar sig Tolkiens föreställning om den fritt svävande konstnären – en föreställning Tolkien inte bara odlade och omhuldade utan också fruktade som ett slags hybris eftersom konstnären blir Guds like som en världs skapare – vara en chimär. Och väl är väl det. Vore fantasin helt fri, utan förankring i historia och nutid, skulle den, likt jätten Antaios när han lyftes av Herakles och förlorade kontakten med jorden, hans moder, vara helt kraftlös. Stefan Arvidsson essa@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20363, "headline": "Hur Sigurd blev Frodo", "summary": "J R R Tolkien älskade de gamla germanska och fornnordiska sagorna, men kunde inte förlåta Hitler för att han ”förstört, perverterat och missbrukat” det nordiska kulturarvet. Hans motdrag blev ”Sagan om ringen”.", "article": "Låt oss säga att du älskar allt som har med vikingar att göra, allt fornnordiskt, de karga isländska sagorna och de dunkla eddornas kenningar. Låt oss säga att du är övertygad om att de dygder du tycker dig finna i denna forn- eller medeltida kultur borde komma till heders igen. Och låt oss säga att det är år 1932 och nationalsocialisterna precis har tagit makten i Tyskland med ett program som syftar just till att återuppväcka ”den nordiska andan”. Skulle du jubla? Inte om du är naturaliserad engelsman. Inte om du har förlorat samtliga studentkompisar i skyttegravarna under första världskriget. Som barn lärde sig J R R Tolkien att älska sagor och böcker om pojkäventyr. Bäst av dem alla var, med hans egna ord, berättelserna om ”det namnlösa Norden”, om ”Sigurd och völsungarna, om prinsen över alla drakar”. Kärleken till det nordiska blev livslång, men alltsedan arvfienden Tyskland kom att styras av andra människor som vurmade för det nordiska och germanska var det en kärlek med förhinder. I ett brev från 1941 skriver Tolkien att han aldrig kommer att kunna förlåta ”den enerverande lille dumbommen Adolf Hitler” för att han ”har förstört, perverterat, missbrukat och för all framtid förbannat den ädla nordiska andan, ett enastående bidrag till Europa som jag alltid har älskat och försökt presentera i dess rätta ljus”. Så vad kunde en vikingaromantiker göra när ariska gossar marscherar öst och väst? Jo, kanske återuppväcka en alternativ fornnordisk mytologi. Tolkien påbörjade arbetet med den numera världsberömda ”The Lord of the Rings” 1936 eller möjligen 1937. Det är ingen hemlighet att denna konstsaga till stora delar bygger på historier ur medeltida, norrön och germansk litteratur. Det har också länge varit känt att Tolkien tidigare försökt omdikta historierna från Den poetiska Eddan och Nibelungenlied. Det handlar alltså om hjältesagorna om Sigurd Fafnesbane, valkyrian Brynhild och den tragiska Gudrun, förmodligen de mest återberättade, icke-bibliska historierna som någonsin funnits i norra Europa. Tolkien trodde själv att hans utkast hade hamnat på Anduins botten och aldrig skulle återfinnas. Nu har emellertid Tolkiens förvaltare och tillika son, Christopher, publicerat dessa omdiktningar. De ger en intressant och kompletterande syn på Tolkiens besvärliga hållning till det nordiska, det tyska och inte minst till, tror jag, Richard Wagner – den i modern tid i särklass mest effektive vitamininsprutaren av fornnordiskt stoff. Texterna i ”The Legend of Sigurd and Gudrún”, består av två kväden med titlarna ”Völsungakvi a en nýja” (Det nya völsungakvädet) eller ”Sigurdarkvi a en mesta” (Det längsta kvädet om Sigurd) respektive ”Gu runarkvi a en nýja” (Det nya kvädet om Gudrun) eller ”Dráp Nifluga” (Niflungarnas död). Tolkien har lagt ner mycket möda på dessa texter, sammantaget blir det fler än fem hundra versrader, vilka deras titlar till trots är skrivna på modern engelska. Tolkien var sannerligen aldrig ”hasty” och texterna förefaller väl genomarbetade och med tanke på Cristophers förkärlek för att publicera allt som hans far har snuddat vid är det märkligt att dessa dikter har förblivit opublicerade. Så här kan det låta: The forge was smocking/In the forest-darkness;/There wrought Regin/By the red embers./There was Sigurd sent,/Seed of Völsung,/Lore deep to learn;/Long his fostering. Dateringen av de båda kvädena är osäker, men Christophers gissning på tidigt 30-tal förefaller rimlig. Det var nämligen under denna tid som Tolkien i praktiken fungerade som lektor i norröna språk och litteratur vid Oxford. Det var också under den period som Tolkien och hans vän C S Lewis tycks ha haft sin mest intensiva Wagnerperiod. De lyssnade på ”Der Ring des Nibelungen” på grammofon, gick på Wagners operor och tycks till och med ha påbörjat en översättning av Valkyrian. Wagners betydelse för Tolkiens verk och synnerhet för ”The Lord of the Rings” är dock något som alltid förtigs i den patriotiska Tolkienforskningen. Det finns tjocka böcker som behandlar den litterära bakgrunden till ”The Lord of the Rings” utan att Wagners namn ens nämns. Det finns en anekdot som alla tolkienister känner till och som handlar om hur förbannad Tolkien lär ha blivit när den svenske översättaren Åke Ohlmarks i förordet till den första utgåvan av ”Trilogin om Härskarringen” liknar hans verk vid Wagners. ”Ringen är på visst sätt ’der Nibelungen Ring’ ”, skriver Ohlmarks. ”Båda ringarna är runda – och där upphör likheterna”, blev Tolkiens sura kommentar. Ändå är det uppenbart att Wagner betydde mycket för Tolkien: själva idén om en maktens ring är till exempel inte alls medeltida utan hämtad direkt från Wagner. Samtidigt som Tolkien var tvungen att beundra Wagner för hans förmåga att gjuta nytt liv i de gamla germanska/nordiska berättelserna och samtidigt som han lånade motiv, idéer och gestalter från ”Der Ring des Nibelungen”, företrädde (den unge) Wagner mycket av det som Tolkien avskydde: ateism, socialism, våldromantik och sexualliberalism. Dessutom kom ju Wagner som bekant att med tiden att ses som ur-tysk och även proto-nazistisk. Den brittiske socialisten och medeltidsromantikern William Morris hade redan under 1800-talet försökt skapa en anti-wagneriansk, brittisk omdiktningen med ”Sigurd the Volsung and the Fall of the Nibelungs”. Medan Morris verk är skriven på tungt arkaiserande och svårläst prosa, valde Tolkien att i de utkast som nu har publicerats lägga sin text nära stilen och innehållet i Den poetiska Eddans hjältesagor. Mycket närmare än jag skulle ha gissat. Förmodligen kan man se hela denna stilistiska konservatism som en anti-wagneriansk pose. Den tydligaste innovativa bryggan från ”The Legend of Sigurd and Gudrún” till ”The Lord of the Rings” är annars kristnandet av de hedniska berättelserna. Det finns forskare som menar att ”The Lord of the Rings” bör ses som en kristen historia, på liknande sätt som Lewis Narnia-böcker uppenbarligen är Evangeliet för moderna barn. Dessa forskare fokuserar som regel på de barmhärtiga och enkla hoberna – ett slags legering mellan mannen från Nasaret och den engelska småborgerliga landsortsbefolkningen. Det typiska för hoberna, vid sidan av enterna Tolkiens enda egna bidrag till fantasylitteraturens bestiarium, är kärleken till det lilla livet och ointresset för korrumperande makt. Med äventyrens gång visar de också en stor portion barmhärtighet, vilket Tolkien själv skulle ha tolkat som ett kristet drag. Redan i de nu publicerade utkasten visar sig Sigurd, som en osannolik Proto-Frodo, sträva efter barmhärtighet och helande. Tolkiens dop av de hedniska historierna tar sig även andra uttryck: ragnarök blir Domens dag, Hel blir Helvete, tron sägs vara det viktigaste för människan och Sigurd blir Världens utvalde som dör en gång men dock aldrig dör. För forskningen om Tolkien är kanske annars det mest intressanta med Tolkiens ”nya kväden” hur tydligt det blir att hela Midgård går tillbaka på nibelungarnas värld. Men den världen färgas också tydligt av Tolkiens egna erfarenheter och värderingar. Medan till exempel hunnerna i norröna texter inte framställs som fiender – Sigurds fäder beskrivs till och med som kungar i Hunaland – heter det i ”Gu runarkvi a en nýja” att de är ett österländskt mörkhårigt och ”mörkögt” ”troll-folk”. Vi bör dra oss till minnes att hunner var ett vanligt skällsord för tyskar i den brittiska propagandan. Tolkiens verkliga erfarenheter från världskriget blir ett led i orchernas tillkomst. Tolkien hävdade alltid att hans fantasi var helt fri och att det bara var idioter som försökte tolka ”The Lord of the Rings” som en allegori över till exempel andra världskriget. Med ”The Legends of Sigurd and Gudrún” visar sig Tolkiens föreställning om den fritt svävande konstnären – en föreställning Tolkien inte bara odlade och omhuldade utan också fruktade som ett slags hybris eftersom konstnären blir Guds like som en världs skapare – vara en chimär. Och väl är väl det. Vore fantasin helt fri, utan förankring i historia och nutid, skulle den, likt jätten Antaios när han lyftes av Herakles och förlorade kontakten med jorden, hans moder, vara helt kraftlös. Skribenten Stefan Arvidsson är docent i religionshistoria vid Växjö universitet och forskar om hur det moderna samhället förändrat villkoren för att skapa och berätta myter. Hans senaste bok handlar om omtolkningar av berättelserna om Sigurd Fafnesbane: ”Draksjukan. Mytiska fantasier hos Tolkien, Wagner och de Vries”, 2007. Källorna J R R Tolkien: ”The Legend of Sigurd and Gudrún”. Utg. av Christopher Tolkien. Houghton Mifflin Harcourt, 2009. Om Tolkien och hans liv: Humphrey Carpenter: ”The Inklings. C S Lewis, J R R Tolkien, Charles Williams, and their friends”. Harper Collins, 1978. Humphrey Carpenter: ”J R R Tolkien – en biografi”. AWE/Geber, 1978. Om den berättarskatt Tolkien bygger vidare på finns en läsvärd bok på svenska: John Evert Härd: ”Nibelungeneposets moderna historia”. Carlssons, 1989. Mer Det finns flera filmatiseringar av berättelserna om Nibelungenskatten. 1924 gick första delen av Fritz Langs version av Nibelungensången (”Siegfried”) upp i Tyskland, några månader senare kom del två (”Krimhildes Rache”). Filmen har en utpräglad stil, ett slags geometrisk jugendstil som lär ha påverkat nazistisk estetik. Finns på vhs. Efter Peter Jacksons filmatisering kom Uli Edelds ”The Curse of the Ring. Ring of the Nibelungen” (2004) som bör vara den senaste filmatiseringen av Nibelungensången. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20367, "headline": "Pan Sonic på Debaser Slussen, Stockholm", "summary": "Den finska electronicaduon Pan Sonic är musikaliska grovarbetare som dompterar sina oljudsmassor med laboratorieprecision.", "article": "Vid ett tillfälle råkade jag befinna mig i tvättstugan när mobilen ringde. I andra änden av luren undrar mamma efter en stund vilken skiva som hörs i bakgrunden. Torktumlare och tvättmaskiner på högvarv. Med Pan Sonic i skivsamlingen får man räkna med den typen av incidenter. De finska electronicamakarna har mutat in ett eget hörn av den experimentella scenen. En ultraminimalistisk techno som gärna undersöker ljudets fysiska effekter med rytmiskt pulserande brus, reducerade strukturer och kontaktglapp. Radarparet Mika Vainio och Ilpo Väisänen är musikaliska grovarbetare som dompterar sina oljudsmassor med laboratorieprecision. Influenserna från det tidiga 80-talets industrimusik lyser igenom men Pan Sonic har alltid gjort något eget. Med tiden har Åboduon dessutom plockat in stunsiga hiphop-beats som de på Debaser bearbetar med samma kliniska exakthet och högfrekventa strössel. Bland de specialkonstruerade instrumenten på scen märks en synt hopbyggd med en gammal skrivmaskin. Det sex meter långa infraljudsröret (med smeknamnet ”John Holmes” efter den välutrustade porrskådisen) har de däremot lämnat hemma men uthålligheten är det inget fel på. Pan Sonic accelererar på den lågfrekventa racerljudsbanan och tonsätter en radioaktiv bunker. Ljudet är långtifrån extremhögt och musiken sällan så hotfull som den annars kan vara. Ändå blir det en snyggt dynamisk uppvisning i finsk fåordighet innan Pan Sonic sätter punkt med en tjutande sinuston. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20368, "headline": "Ombytta roller på Elaka gatan", "summary": "Amir Chamdin, känd från hiphopgruppen Infinite Mass och regisserandet av filmen ”Om Gud vill”, är redo att presentera ännu ett projekt – den 30 september släpps hans och Nicke Anderssons debutalbum med Mean Streets.", "article": "Att Amir Chamdins nya musikprojekt, Mean Streets, är döpt efter en film är logiskt. Efter en långfilm och dussintals rockvideor och reklamfilmer så är Amir Chamdin från Infinite Mass i dag lika känd som regissör som musiker. Samtidigt är Mean Streets mer än bara ett coolt bandnamn. Martin Scorseses genombrottsfilm från 1973 har varit den röda tråden genom hela Amir Chamdins karriär. – Jag hittade den på en videorea på Åhléns i början av nittiotalet, säger Chamdin. Jag hade aldrig hört talas om den förut. Jag fastnade bara för videoomslaget. Och sedan dess har jag aldrig slutat titta på den. – Eller slutat att lyssna på den. När jag jobbar brukar jag ofta sätta på ”Mean Streets” i bakgrunden och lyssna på filmen ungefär som man lyssnar på radio. Mean Streets är Amir Chamdins första soloprojekt. Men hela debutalbumet, som släpps den 30 september, är gjort tillsammans med Nicke Andersson från Hellacopters, som varit medkompositör och producent. Amir Chamdin och Nicke Andersson har lärt känna varandra genom Hellacopters videoinspelningar. Totalt har Amir Chamdin regisserat ”jag tror åtta, eller är det tio?” videor med Hellacopters. – Tidigare har jag regisserat Nicke, sagt ”stå där och gör så”. Nu är det i stället han som regisserat mig: ”Stå där och gör så.” Mean Streets debutalbum går inte att placera in i någon musikalisk genre utan påminner mer om spännvidden på ett filmsoundtrack. Det är allt från garagerock och rockabilly till soul och outlawcountry. – Vi vill återskapa känslan från fredagskvällarna när vi växte upp, säger Amir Chamdin. Först spelade man skivor och sedan kollade man på en långfilm på tv. En perfekt kväll var först en lp med Kiss och sedan en spagettivästern av Sergio Leone. Amir Chamdin och Nicke Andersson har växt upp på var sitt håll i Stockholm, men har upptäckt att de haft liknande uppväxter. Deras gemensamma favoritband under barndomen var Kiss. Och är så fortfarande. – För mig är Kiss inget hårdrockband utan ett powerpopband, säger han. Och trummisen spelar jazz. Peter Criss idol var Gene Krupa. Gene Simmons ville att Kiss skulle vara som Beatles. Första Kissomslaget är ju en kopia av omslaget på ”With the Beatles”. Kort efter att han hittat ”Mean Streets” på Åhléns videorea presenterade sig Amir Chamdin för världen när han 1992 vann rap-SM med gruppen Infinite Mass. Latin Kings tävlade samma år och kom trea. Alla som blivit profiler på Stockholms hiphopscen förväntas vara från förorten. Men medan Nicke Andersson är uppväxt i Skärholmen, är Amir Chamdin uppväxt på Söder. Att hans föräldrar hamnade på Söder är resultatet av en historia som delvis återupprättas i fiktiv form i hans långfilmsdebut ”Om Gud vill” från 2006. I filmen spelar Nina Persson en kvinna med vissa likheter med hans finska mamma. Amir Chamdin själv spelar en man med vissa likheter med hans syrianska pappa. Martin Scorseses film ”Mean Streets” gick upp på svenska biografer 1975 med titeln ”Dödspolare”. Samma sommar jobbade Chams Chamdin, Amirs pappa, som städare på McDonald’s på Sveavägen. Eftersom Chams Chamdin jobbade sena skift, så sena att han missade pendeln hem till lägenheten i Huddinge, fick han ett inofficiellt löfte av sin chef på McDonald’s att vissa nätter sova över inne i köket. En natt när han låg och sov där utsattes restaurangen för ett sprängattentat av en vänsteranarkistisk grupp. Smällen var så kraftig att fönstren på andra sidan Sveavägen blåstes ut. Men Chams Chamdin överlevde och började direkt hejda elden med en brandsläckare. När brandkåren anlände hade han själv redan stoppat den värsta förödelsen. Expressen skickade ut en reporter. Med rubriken ”Hjälten på McDonald’s” hamnade Chams Chamdin på löpsedeln. – Dagen efter såg McDonald’s till att han fick träffa Bostadsförmedlingen. Där möttes han med orden: ”Var vill du bo?” Han valde ett ganska nybyggt hus på Söder. Så jag växte upp i ett sextiotalshus bakom Skatteskrapan. – Ett av mina starkaste minnen från barndomen var när jag var sex eller sju och hela gårdens ungar samlades hos en granne som hade video för att se ”Warriors”. Vi kunde aldrig sluta prata om den filmen efteråt. Att gatorna i Stockholm kunde vara lika farliga som de New York-gator som han sett i filmer som ”Warriors” och ”Mean Streets” fick en ny innebörd när Amir Chamdin bildade Infinite Mass. Under några månader kring årsskiftet 1991/92 var Stockholm en stad i skräck. Inspirerad av den främlingsfientlighet som bland annat piskats upp av Ny demokrati, som kallade flyktingar från kriget i Bosnien för ”lyxturister”, smög John ”Lasermannen” Ausonius omkring och pricksköt folk med samma mörka hårfärg som Amir och hans familj och vänner. Infinite Mass spelade in låten ”Shoot the racist”, men annars var det märkbart tyst bland svenska artister. Och Bert Karlsson fick fortsätta att skratta i tv-rutorna. – Folk tog inte ställning. Det bara pågick. Det är nittiotalet för mig, säger Amir Chamdin. – Det enda positiva med det som hände är att man inser hur skört ett land är. Det krävs så lite för att folk ska börja lyssna på lögner. Och plötsligt händer det ingen trodde skulle hända. Jag tycker att boken ”Lasermannen” borde vara obligatorisk läsning i skolorna. När Mikael Marcimain spelade in sin tv-serie ”Lasermannen” (boken skrevs av Gellert Tamas) gjorde Amir Chamdin skådespelardebut som ett av offren. Han spelade Heberson Vieira da Costa, en musiker i Stockholm, som än i dag inte återhämtat sig efter skottskadan. – Jag träffade Heberson här på Ritorno över en fika. Han berättade att han under den långa tid som han låg på sjukhus hade köpt vår skiva med Infinite Mass där vi sjunger ”Shoot the racist”. I början av oktober kommer Mean Streets att scendebutera med en serie klubbspelningar runt om i Sverige. Upplägget beskrivs som en blandning mellan konsert och ambulerande klubb. Efter att Chamdin spelat med ett band, där Nicke Andersson ingår, kommer de att ställa sig i dj-båset och spela skivor. – Debuterande artister håller aldrig för konserter som är längre än 20 minuter. Det är viktigare att det blir en kul kväll. Vad kommer ni att spela för låtar i dj-båset? – Definitivt Lalo Schifrins temalåt till Clint Eastwood-filmen ”Magnum force”. ”The wizard” med Black Sabbath, ett annat av mina favoritband. Alla deras skivor är väldigt filmiska. ”Hard times” med Curtis Mayfield. Och så något från ”Dressed to kill” med Kiss förstås.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 20369, "headline": "Vass katt i egen potta", "summary": "I ”Betty mitt i natten” späckar Lotta Geffenblad sina softade collageillustrationer med konservburkar, porslinskoppar och den hungriga huvudpersonen: kattungen Betty.", "article": "Bilderbok Lotta Geffenblad ”Betty mitt i natten” Bonnier Carlsen Minns nigratulationskortenmed kattungar som gav ifrån sig ett litet, men intensivt pip om man tryckte på deras stora knappar till ögon? Med lika fokuserad blick, här grön och blank som gummistövlarna på hennes tassar, betraktar kattungen Betty sina läsare från omslaget till Lotta Geffenblads nya bilderbok ”Betty mitt i natten”. Ensam och vit, mitt i romantiken under nattsvart himmel och stjärnor som glimmar, flyter denna individualistiska kisse tryggt omkring i sin potta bland skräp och bråte i mörka vattnet. Fast det är förstås snygg bråte! För illustratören, animatören och författaren Lotta Geffenblad späckar sina softade collageillustrationer med charmiga konservburkar, vackra porslinskoppar, antikvariska böcker och gamla filmkartonger. Kort sagt: En mindre lanthandel från 50–60-talet flyter förbi den hungriga huvudpersonen och hennes tomma metspö. Fisk är det däremot sämre med. Geffenblad har tidigare visat en sällsam illustrationsstil i böckerna om den omsorgsfulla hundvalpen Aston, därtill de vindögda crazy-kaninerna Prick och Fläck. I denna bok är det inte bara bilderna som har karaktär, även språket lyser starkt. Det är lekfullt och poetiskt med ordlekar, allitterationer och spontana rim. Men det är också lite trotsigt och vasst. Geffenblad leker med det verbala och visuella: ”Nu har Betty fått en lysande idé. Hon fattar tag i den med tassen ...”, står det då katten resolut plockar ner den lysande glödlampan (som poppat upp ovanför hennes huvud) och sätter in den i lampskärmen hon nyss fiskat upp ur vattnet. Bildmässigt närmar sig illustrationerna, aningen mycket, norrmannen Stian Holes övermänskligt vackra fotocollage i bilderböckerna om pojken Herman. Influensen är påtaglig: utklippta fotoäpplen, tändsticksaskar och gigantiska trollsländor. Resultatet är mindre känslostarkt, åtminstone för mig som vuxen. Därmed inte sagt att boken inte berör. Temat engagerar: ett trolleri- och drömspel om hunger och ensamhet. Men vad är det man dillar om i baksidestexten? Bebisen och matskålarna det skrivs om existerar över huvud taget inte i boken. Där finns inte ens en referens till dem. Stina Zethraeus barnung@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20382, "headline": "Tom Jones på Globen, Stockholm", "summary": "Tom Jones är i imponerande form och vill få med allt han hunnit med genom åren. Men i första hand vill han inte vara leverantör av gamla favoriter utan lägger tonvikten på senare delen av sin karriär.", "article": "Om man till äventyrs inte skulle ha hört Tom Jones tidigare, då kunde man nog ha uppfattat honom som lite överdriven i sitt sätt att sjunga. Eftersom rösten är så jättestor, och så gärna vill kräma på för fullt, så ofta det går. Alltmer ju längre konserten pågår och han själv blir uppvärmd. Att han fyller sjuttio nästa år är svårt att förstå, när han efter nästan två timmar drar i med senaste singeln ”Take me back to the party” som sista extranummer (och lagom lögnaktigt sjunger att han bara har börjat). Han är i imponerande form, får man säga. Men samtidigt inte samma hypervirila showman som förr. Jag såg honom för snart tjugo år sen, redan då var han veteran, men nu rör han sig mindre, svettas mindre, pratar mindre med publiken. Och den vokala totalsatsningen är också den några grader nedtonad, vilket bara är en fördel – även om det fortfarande vore fel att kalla honom nyanserad. I gengäld ser han obegripligt överförtjust ut från start till mål, som om just denna konsert i en blott halv Glob var en triumf han väntat i åratal på. Det är också ett showmanskap värt sin respekt. Bakom sig har han ett stabilt proffsband på tio personer, inklusive blåssektion och körtjejer på ett podium. De har ett styvt jobb att hantera alla tvära kast, för även om Tom Jones har en tendens att sjunga på samma sätt oavsett vilken sorts låt han får fatt i så har han genom åren hunnit med väldigt mycket och i kväll vill han få med nästan alltihop: grandios schlager, fläskig bluesrock, kitschpop i valstakt, sentimental country, rejäl gammelsoul och dunkande techno. Det kan inte finnas många som verkligen uppskattar allt, och jublet blir aldrig starkare än när han drar någon av sina allra tidigaste superhittar som ”It’s not unusual” och ”Delilah”. Det säger en del om vad större delen av publiken har kommit för. Åldersfördelningen antyder något liknande. Men Tom Jones vill inte i första hand vara en leverantör av gamla favoriter. Han gör många av dem, det är oundvikligt, fast inte till exempel ”Help yourself” och ”I (who have nothing)”, och han försöker ändå lägga tonvikten på den senare delen av sin karriär. Halva fjolårsalbumet får plats, liksom många av de hitlåtar han har gjort med olika dansmusikproducenter ända sen comebacken med Princes ”Kiss” 1988. Och visst, låtar som ”Sex bomb” och ”If I only knew” kan vara nog så effektiva, men det är lätt att tycka att han själv framstår som lite av en turist i dem, mer fascinerad av den moderna dansvärlden än riktigt hemtam. Då är senaste albumet vettigare, med botten i den sorts retrosoul som på sistone blivit så bred i Storbritannien (och som den unga förbandssångerskan Florence Rawlings är ett standardiserat typexempel på). När det fungerar som bäst blir det lite som en uppdaterad version av den musik hans gamle kumpan Elvis Presley gjorde på den tiden de båda showade i Las Vegas, om än lite fyrkantigare. En sorts hyfsat modern retropop som mår väl av en erfaren sångröst. Utan att någonsin hota att utmana de gamla paradnumren. På grund av restriktioner från arrangörerna som DN inte kunnat godkänna kan vi inte publicera en bild från Globen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20384, "headline": "Möjligheternas land", "summary": "Det sägs ofta att de små inkomstskillnaderna i Sverige leder till social orörlighet, medan större skillnader, som i England och USA, skapar gynnsammare möjligheter för alla. Men forskningen visar att det är precis tvärtom. Den amerikanska drömmen är kanske svensk verklighet.", "article": "Kommer avsaknaden av debatt kring politikens effekt på den sociala rörligheten i Sverige att leda till att vi om ett decennium eller två tvingas titta bakåt och ställa oss frågorna: Vad var det som hände? Var det värt priset – att äpplet faller närmare trädet? I ett liberalt samhälle anser de flesta att principen om lika möjligheter bör vara vägledande, att individens livschanser inte ska styras av förhållanden som han eller hon själv inte har kunnat påverka. Om så inte är fallet – om ryggsäcken hemifrån är för tung – kan ett samhälle inte sägas vara jämlikt eller frihetligt. Inom den ekonomiska vetenskapen studeras hur starkt sambandet är mellan fäder och söners inkomster. Om sönerna, som vuxna, hamnar nära sina fäder i inkomstfördelningen är livschanserna begränsade och den sociala rörligheten låg. Om fädernas inkomst inte kan förutsäga sönernas placering i inkomstfördelningen är den sociala rörligheten hög och friheten reell. Forskningen visar att i västvärlden är den sociala rörligheten lägst i USA – där är sambandet mellan fädernas och sönernas inkomster som starkast. Efter USA följer Storbritannien, Italien och Frankrike. I andra änden av spektrat placerar sig de nordiska länderna och Kanada. För att studera den sociala rörligheten i olika inkomstgrupper har forskningen också utvecklat rörlighetsmatriser. Ett sätt att fånga in graden av rörlighet ur detta perspektiv är att studera sannolikheten att sönerna hamnar i samma inkomstgrupp som fäderna. I USA är sannolikheten 42 procent att en son med en far i den lägsta inkomstgruppen själv hamnar där (om slumpen styr är sannolikheten 20 procent). I Sverige är motsvarande sannolikhet 26 procent. Kärnan i den amerikanska drömmen är att alla, oavsett bakgrund, kan nå de högsta inkomsterna. Forskningen visar återigen att rörligheten är lägre i USA än i Sverige. Chansen att en son med en far i den lägsta inkomstgruppen klättrar till den högsta är 7,9 procent i USA och 10,9 procent i Sverige. När det gäller rörligheten från toppen till botten är risken att sonen till den rikaste av fäder faller till den lägsta inkomstgruppen 9,5 procent i USA och 15,9 procent i Sverige. Forskningen är entydig – den sociala rörligheten är lägre i USA (och Storbritannien) än i Sverige (och övriga Norden) och detta är inte ett resultat av statistiska spetsfundigheter, utan är ett faktum det inte går att blunda för. Framför allt är det i svansarna av inkomstfördelningen som rörligheten skiljer sig åt. Möjligheten för de fattigaste grupperna i USA att skapa ett drägligare liv för kommande generationer är avsevärt mindre än i andra länder; det är lätt att bli fattig och svårt att lämna fattigdomen bakom sig. Så här uttrycker sig några brittiska forskare: ”Bilden som framträder visar att Nordeuropa och Kanada har särskilt hög rörlighet medan Storbritannien och USA har den lägsta sociala rörligheten mellan generationerna. Föreställningen om USA som ’möjligheternas land’ är lika seglivad som uppenbart felaktig.” Den amerikanska drömmen är en myt, en fortfarande levande tankefigur som hindrar social utveckling och en progressiv politik för det stora flertalet. Om den amerikanska drömmen är en mardröm på andra sidan Atlanten är den en realitet i Norden och Sverige. Principen om lika möjligheter är svagast i frihetens förlovade land. I traditionell ekonomisk teori antas att stora inkomstskillnader ökar benägenheten att röra sig uppåt i inkomstfördelningen (hungriga vargar jagar bäst). Forskningen om social rörlighet visar det motsatta – den sociala rörligheten är högst i de länder där inkomstskillnaderna är små, skatterna höga, den offentliga sektorn väl utbyggd och transfereringssystemen (något så när) generösa. På motsvarande sätt är den sociala rörligheten lägst i marknadsliberala länder med stora inkomstskillnader och starka ekonomiska incitament. Friheten att bli den vi vill bli – möjligheten att lämna en tuff bakgrund bakom oss – är i realiteten större i mer välfärdsorienterade länder. Hur kan det komma sig? Vad är det som får individen att prova vingarna, att ta språnget, att söka nya möjligheter – egentligen? Det handlar om individens inneboende resurser och hennes faktiska möjligheter att påverka sitt liv. Hur vi kan förbättra tillvaron i detta avseende är en långt mycket mer spännande och komplex utmaning än att ålägga utsatta människor stramare villkor och hårdare piskor. En spännande samhällsvetenskaplig insikt som etablerats under senare år är att inkomstskillnader påverkar människors hälsa och produktiva förmåga. Genom speglingen i andra, genom den djupt relativa dimension som livet bär med sig, påverkas livskvaliteten av placeringen på samhällsstegen. Utifrån detta är det en inte orimlig hypotes att inkomstskillnader i sig själva kan begränsa den sociala rörligheten eftersom de förstärker redan etablerade sociala skillnader som minskar individens faktiska möjligheter att påverka sitt liv. Detta innebär inte att minskade inkomstskillnader automatiskt leder till högre social rörlighet, men allt fler vågar tänka den tanken. Den världsledande sociologiprofessorn Gösta Esping-Andersen argumenterar för detta och en organisation som OECD säger att: ”Social rörlighet är på det hela taget högre i länder med lägre ojämlikhet i inkomsterna, och omvänt. Det innebär i praktiken att mer jämlika sociala möjligheter (dvs social rörlighet) går hand i hand med rättvisare inkomstutfall.” Den förenklade synen på sambandet mellan inkomstskillnader och social rörlighet går ofta igen även i ett större sammanhang. Små inkomstskillnader – och den nordiska samhällsmodell som genererar dem – anses inte bara leda till social cementering, utan också till försämrad ekonomisk effektivitet. Med en mer marknadsliberal, incitamentsdriven politik skulle produktivitetsnivån i ekonomin vara högre och arbetsmarknaden fungera bättre. I takt med att globaliseringen har intensifierats under de senaste tio åren framförs argumentet att priset i termer av förlorad effektivitet är högre än tidigare – den ekonomiska avkastningen av större inkomstskillnader och en reducerad välfärdsstat har ökat. Om denna populära tankemodell har statsvetarprofessorn Bo Rothstein nyligen sagt att den ”har emellertid under det senaste decenniet kunnat räkna in ett svårartat bakslag. Det är faktiskt sällan man ser att en inom en stor forskningsdisciplin allmänt försanthållen tes på detta sätt refuteras [motbevisas] och att man här kan tala om ett ’uppgång-och-fall’ för denna ekonomiska doktrin.” Orsaken till det är att kartan inte stämmer överens med verkligheten. Svensk industriproduktivitet ligger i absolut världsklass, Världsekonomiskt forum – en sammanslutning som knappast kan anklagas för vänstersympatier – rankar de nordiska länderna som de som under kommande år kan öka effektiviteten i ekonomin snabbast och OECD har nyanserat sin bild av hur länder uppnår hög sysselsättning och låg arbetslöshet. I det senare fallet gäller inte one-size-fits-all längre. Så kallade kompenserande mekanismer – som till exempel en aktiv arbetsmarknadspolitik och en väl fungerande lönebildning – kan överbrygga de incitamentsproblem som generösa transfereringar och höga skatter kan bidra till. Den nordiska samhällsmodellen genererar varken låg social rörlighet eller ekonomisk ineffektivitet. Tvärtom. Den sociala rörligheten är hög och produktiviteten är minst i paritet med jämförbara länder. Är det så att det senare förklaras av detta förra? I en modern kunskapsekonomi blir en hög social rörlighet en allt viktigare konkurrensfaktor. Varje individ som inte får ut sin fulla potential i arbetslivet blir en större förlust för oss alla. Är minskade inkomstskillnader egentligen ett sätt att öka individens frihet och att stärka Sveriges ställning i den globala konkurrensen? Är världen mer komplicerad än det vi dagligen får oss till livs av näringslivets tankesmedjor? Hemska tanke. Skribenten Daniel Lind är doktorand i nationalekonomi och har intresserat sig för den nordiska samhällsmodellens framtid. Ett annat intresseområde är forskningen om ekonomi och lycka. Han arbetar som chefsekonom på fackförbundet Unionen. Källorna ”Growing Unequal? Income Distribution and Poverty in OECD Countries”. OECD, 2008. En bred genomlysning av inkomstskillnaderna i väst. ”Generational Income Mobility in North America and Europe”. Red M Corak, Cambridge University Press, 2004. Bra introduktion om forskningen kring social rörlighet. R Wilkinson, K Pickett: ”The Spirit Level. Why More Equal Societies Almost Always Do Better”. Penguin, 2009. Länder med små inkomstklyftor är också mer välmående. Mer En konsekvens av den låga sociala rörligheten i USA är att fyra tankesmedjor med olika värderingsgrund har initierat ett gemensamt projekt. Syftet är att genom saklig analys stimulera den politiska debatten om hur den sociala rörligheten kan förbättras. Projektet nås via http://www.economicmobility.org/. I Storbritannien har den låga sociala rörligheten inneburit att frågan prioriterats under det senaste decenniet. Premiärminister Gordon Brown har förstärkt detta fokus och nyligen publicerades en vitbok på temat. Den nås via http://www.hmg.gov.uk/media/9102/NewOpportunities.pdf. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20386, "headline": "Monsters Of Folk: ”Monsters of folk”", "summary": "Indiestjärnorna i Monsters Of Folk har tillsammans en oändlig potential. Några av vår tids bästa låtskrivare har gjort ett starkt album, men bara på ett spår utnyttjar de hela sin förmåga.", "article": "Har man minsta lilla dragning till amerikansk alternativrock är det en rätt imponerande kvartett mer eller mindre skäggiga män som möter en på det tecknade omslaget till supergruppen Monsters Of Folks första album. Jim James (eller Yim Yames som han börjat kalla sig) från My Morning Jacket. Conor Oberst från Bright Eyes. Ständigt lika oförutsägbara musikarkeologen och singer/songwritern M Ward. Och multiinstrumentalisten och producenten Mike Mogis, från bland annat Obersts Bright Eyes och Lullaby For The Working Class. En stark uppställning, kanske den starkaste som den amerikanska alternativa folkrocken över huvud taget skulle kunna ställa på benen. Med fyra individuella artister som har väldigt många egna kvaliteter, men som är tillräckligt lika för att också kunna fungera ihop. På papperet ska Monsters Of Folk egentligen inte kunna misslyckas. Men popmusik är inte alltid så enkelt att ett gäng begåvade artister bara kan sätta sig i en studio och vänta på att magi ska uppstå. Vilket andra liknande supergrupper lärt oss genom åren. Masters Of Rock blir aldrig mer än den amerikanska folkrockens hippare och yngre svar på Traveling Wilburys. Vilket för all del kanske inte är så illa, men ändå mindre än man med de förutsättningarna har rätt att förvänta sig. ”Monsters of folk” är på många sätt och vis ett bra album. Nöjer man sig med att få höra lite nya låtar med några av vår tids bästa låtskrivare, så gör skivan knappast någon besviken. ”Ahead of the curve” är småslamrig cool Conor Oberst-rock’n’roll. M Ward gör ett par lekfulla charmerande bagateller, där man liksom kan höra i varje ton hur avslappnad stämningen varit i studion. James avslutande ballad ”His master’s voice” är onekligen mäktig. Men styrkan i dessa låtar ligger just i att de är väldigt typiska Oberst/Ward/James-låtar. Hoppades man som jag, kanske lite naivt, på att det här hobbyprojektet skulle samla medlemmarnas olika inriktningar till en gemensam, spännande, ny väg framåt blir man en aning besviken. ”Monsters of folk” känns mer än något annat som en liten rapport om hur artisterna ligger till inför deras respektive kommande album under eget namn eller med deras ordinarie band. Efter att ha lyssnat på ”Monsters of folk” är jag till exempel ännu mer övertygad än tidigare om att James är en låtskrivar- och sångartalang utöver det vanliga, hans spruckna falsett är verkligen enastående vacker, men jag får inget riktigt grepp om vad han eller någon av de andra vill med Monsters Of Folk. Egentligen känns Monsters Of Folk som en enad grupp, och inte ett gäng soloartister som råkar använda samma band och producent, enbart i inledande ”Dear God”. Den är å andra sidan ett fullständigt briljant exempel på vilken oändlig potential som ändå finns i konstellationen. En försiktig ballad där Oberst, Ward och James växelsjunger resonerande och fint om teodicéproblemet över en fjäderlätt Trevor Dandy-sampling. I ”Dear God” smälter de fyra medlemmarna samman, där utnyttjar de, för enda gången, varandras styrkor för att göra helheten större än de enskilda delarna – hur stora de nu än må vara. Blir det en fortsättning hoppas jag att Monsters Of Folk tar avstamp där. Bästa spår: ”Dear God” Supergrupper att minnas Supergrupper kallas band som består av medlemmar som, antingen som soloartister eller som medlemmar i andra tidigare grupper, var kända redan innan supergruppen bildades. Exempel finns i de flesta genrer: Countryn har Highwaymen, hiphoppen Gravediggaz, hårdrocken Velvet Revolver, brittpopen Me Me Me, synthpopen Electronic och schlagern Kicki, Bettan & Lotta. De kanske mest kända supergrupperna är Crosby, Stills, Nash & Young och Traveling Wilburys (åttiotalshobbyprojektet med Bob Dylan, Tom Petty, George Harrison, Jeff Lynne och Roy Orbison, som också fick en svensk motsvarighet i Grymlings). Även två av Sveriges största musikexporter genom tiderna, Abba och Roxette, båda kan räknas som supergrupper. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20390, "headline": "Konstmusiker lyssnar på världen", "summary": "Årets händelse inom den nya konstmusiken är ”Listen to the world!”. En festival med musik från hela världen som vill göra upp med sitt modernistiska förflutna och öppna sig för att överleva.", "article": "Det internationella sällskapet för nutida konstmusik ISCM med sin årliga festival och världskongress som numera heter World New Music Days har sedan starten i Salzburg 1922 varit ett flaggskepp för på den internationella arenan för tävlan, utbyte och erkännande inom den modernistiska konstmusiken. Och ett avgörande instrument för att denna musik skall bli hörd och få genomslag över världen. Något som blivit allt svårare. Med sitt anropande motto: ”Listen to the world!” har årets upplaga av World New Music Days försökt att vända på steken. I stället för att kräva att världen skall lyssna på den nutida konstmusiken har dess utövare uppmanats att själva lyssna på världen. Att vägra acceptera sin marginaliserade roll och överge sina akademiska bastioner. Och resultatet ska gå att höra i Visby, Växjö och Göteborg under två veckor mellan 24 september och 5 oktober. Utifrån en proklamation som talar om en ”ny era” – om en ny konstmusik som är mera ”diversifierad och tillåtande”. Och som därför för första gången i ISCM:s historia öppnar World New Music Days för ett utvidgat konstmusikbegrepp som även inkluderar electronica, ljudkonst och improvisation. En ny öppenhet som enligt festivalens konstnärliga ledare Ramon Anthin (Visby), Thomas Liljeholm (Växjö) och Nils Wiklander (Göteborg) handlar om konstmusikens överlevnad. Orsaken till denna kursändring är flera. Först och främst har festivalen förlorat i betydelse de senaste decennierna. Sällan eller aldrig sker där de succéer och skandaler som fått musikhistorien att vibrera. Går man bara tillbaka till den svenska 1900-talsmusikens historia var exempelvis ISCM och dess festivaler helt avgörande för att ge stöd åt Hilding Rosenbergs modernistiska pionjärverk under 1920-talet. Det var med hjälp av ISCM som tonsättarna inom den så kallade Måndagsgruppen (Karl-Birger Blomdahl, Sven-Erik Bäck, Ingvar Lidholm med flera) kunde inta en helt unik postion inom svensk musikliv under 1950- och 60-talen. Och det var under en World Music Days på 1970-talet som en av våra absolut främsta tonsättare, Sven-David Sandström, fick sitt stora internationella genombrott. Men efter 1970-talet är det inte lika lätt att tala om ISCM:s avgörande inverkan på den nutida konstmusiken. Det senaste decenniets festivaler har också blivit alltmera uttryck för nationalistisk självhävdelse som direkt motverkat det internationella perspektivet. Samtidigt som den kvardröjande modernstiska musiksynen kännts allt orimligare. Visionen om det autonoma, sanningssökande musiktverket som klippt banden med allt annat runtomkring har ersatts av ideer om pluralism och samspel. En konstmusik som inte tar position ovanför all annan musik utan som gör sig öppen och disponibel. Och som kanske inte behöver veta längre hur dan skall rubriceras för att bli angelägen och levande. Festivalen ”Listen to the world!” har lockat ett 90-tal tonsättare från femtio länder i fyra världsdelar att medverka. Men tanken den här gången är att festivalen inte bara skall flyga förbi ( den har arrangerats i Sverige fem gånger tidigare – en gång i Lund och fyra gånger i Stockholm, senast 1994) utan verkligen sätta spår. Därför har den sammanvävts men de tre arrangerade regionernas berfintliga musikliv. En strategi som syftar till att ge en långsiktig effekt vad gäller att stärka den nutida konstmusiken i dessa regioner. Och självklart: att få fler att lysssna till ”världen”. Martin Nyström martin.nystrom@dn.se Hur har du påverkats av festivalens motto ”listen to the world!”? Natasha Barrett, Oslo, – deltar med ”Sub Terra”: ”Att göra musik för mig handlar alltid om att lyssna på världen. Framför allt den som är gömd för det vardagliga livet. Som det som låter under jordytan eller havsytan.” David Chisholm, Melbourne, – deltar med ”Pierre Boulez à la discothèque”: ”Jag har valt att göra satir över modernismens uppdelning av högt och lågt. Och låta dess mest fruktade och älskade ikon, tonsättaren Pierre Boulez, framträda i all sin stalinistiska charm – i ett möte med elektronisk klubbmusik. Publiken på nutida musikkonserter behöver också skratta ibland.” Hanna Hartmann, Berlin,– deltar med ”Night lock”: ”Jag hoppas alltid att den som lyssnar på min musik också skall förändra sitt lyssnande på världen.” Simon Steen-Andersen, Köpenhamn – deltar med ”Ouvertures”: ”Mitt verk handlar om mötet med en för mig fullkomligt främmande kultur. Att lyssna till polissirenerna och megafonerna i Shanghais vardag. Och att framhäva avståndet till det exotiska i detta samtidigt som där finns något välbekant.” Ann Rosén, Sverige, – deltar med ”Candela”: ”Jag tänker alltid att det finns en omvärld som musiken är i samspel med. Och att nutida musik behöver en större medvetenhet om publiken. I min performance använder jag ljussensorer som tar upp rummets rörelser och förvandlar dem till ljud.” Oscar Bianchi, Milano/New York, – deltar med ”Crepuscolo”: ”Jag har svarat på festivalens motto genom att intressera mig för de nyanser i gryningsljuset som vi inte har namn för. Och använder en paetzoldflöjt som har en helt egen ljudvärld i sig.” Carol Shortis, Wellington, Nya Zeeland – deltar med ”Tangi”: ”I min musik utforskar jag rumsliga och språkliga relationer mellan olika kulturer. I det här verket, som är en resa från det himmelska, via det jordiska till det övernaturliga, bryts fraser ur en begravningsritual hos Maorifolket mot modern engelska.”. Tre städer delar på festivalen ISCM ( International Society for Contemporary Music) arrangerar i år sin festival World New Music Days i Visby, Växjö och Göteborg. Det är sjätte gången den äger rum i Sverige och har givits rubriken ”Listen to the world!”. Av över fyrahundra insända verk av tonsättare från ett femtiotal medlemsländer har en jury valt ut etthundratio stycken. Festivalen börjar i Visby den 24–27 september. Bland de medverkande ensemblerna finns Gotland Wind Quintet, Radiokören, Radiosymfonikerna och vokalkvartetten VOX. Festivalen fortsätter i Växjö den 28–30 september i Växjö med Musica Vitae, Malmösymfonikerna, Cikada-ensemblen, Danska radions vokalensemble och Norrbotten NEO. Festivalen avslutas i Göteborg den 1–4 oktober. Där kan man bland andra höra Athelas, BIT 20-ensemblen, Gageego!, Kroumata, Göteborgssymfonikerna, Göteborgsoperans orkester och Ensemble Orchestral Contemporain. Audioguide En festival värd namnet bör driva med sig själv. Med förebild från Happy Days i Oslo förra året, som avlutade varje konsertkväll med ett seminarium om ”varför festivalen misslyckades” har ”Listen to the world!” gett den tyske ljudinstallatören Rolf Giegold uppdraget att ge publiken ljudande översättningar av programbokens musikteoretiska kommentarer till innuitiska och isizulitiska. För en stunds akustiskt nöje - och för att klargöra för lyssnarna att det enda de behöver göra är att lyssna själva. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20397, "headline": "Genialiskt äventyr om natten", "summary": "”Siv sover vilse” heter Pija Lindenbaums nya bilderbok. Hon släpper lös sin huvudperson i ett fantastiskt tillstånd av dröm och verklighet.", "article": "Bilderböcker Pija Lindenbaum ”Siv sover vilse” Rabén & Sjögren Att för första gången lämna familjeflockens snusande trygghet blir inte alltid som en dröm. Siv Widerberg och Anna-Clara Tidholm beskrev fenomenet i ”Sova över ” (1992). Och i Annika Thors och Cecilia Torudds läsa lätt-bok med samma titel från 2007 traskar också pojken Love hem från kompisen mitt i natten. Nu letar sig ”sova-över-hos-kompis”-böckerna också in i böcker för de yngsta. Stina Wirsén låter i sin småbarnsbok ”Vem sover inte” (2009) en liten räddhågsen kanin hämtas hem mitt i natten. I Pija Lindenbaums nya bilderbok som fått den genomvackra titeln ”Siv sover vilse” är det inte fråga om en tjej som är orolig för att sova över. Siv är snarare bra kaxig inför utmaningen att kampera hos den roliga ”bästisen” Cerisia. Lindenbaums tillbakalutade lite korthuggna text spritter av återhållsamhet: Cerisia bor i ett annat hus. Jag har aldrig varit där. Men nu ska jag sova över. Jag och Cerisia blir alldeles galna av oss. Så härligt blir det. Visst blir det galet. Och härligt! Ungefär så galet härligt som det ofta blir när Lindenbaum skruvar till vardagens rädslor i barnboksform. Förutom böckerna om den försiktiga Gittan har hon, sedan debuten med ”Else-Marie och småpapporna” (1990) visat en till synes outsinlig förmåga att förmedla bilderböcker med för vår tids aktuella ämnen. Homosexualitet, genus och utbrändhet är motiv som hon tagit sig an med klokskap och skön humor. Hennes unga läsare har visat sitt gillande i Bokjuryn (barn väljer årets bästa böcker) och vuxenpubliken har sett till att hon belönats med bland annat Elsa Beskow-plakett, Augustpris och New York Times utmärkelse för bästa bilderbok i USA. Årets verk, ett såväl gastkramande som skoj nattligt äventyr, är en bilderbok som är hållen i något större format än vanligt och kärleksfullt försedd med ”guldkant” i bokryggen. Man anar inspiration från skräckfilm och surrealistisk konst, men också äldre barnlitteratur gör sig påmind när Lindenbaum släpper lös huvudpersonen i ett genialiskt tillstånd av dröm, verklighet och inre upplevelser. Även om det här är fråga om ett emotionellt äventyr så följer handlingen det väl inarbetade barnboksmönstret: uppbrott–äventyr–återkomst. Så snart Sivs pappa släppt sin flickas hand och stängt ytterdörren bakom sig vänds barnets kaxiga krigsdans till räddhågsna ögon. Hallkorridoren tornar upp sig i ett fågelperspektiv. Sinnena är på spänn. Från korridorens många dörrar strömmar ljus i bleka fält över golvet, nästan som ett gigantiskt övergångsställe. Kan det vara så Pija Lindenbaum tänkt sig, att det här är ett skede i livet som Siv måste ta sig över, trots faror? För den förväntansfulla tjejen är plötsligt inte bara utlämnad åt en gigantisk lägenhet – med en sofistikerad couscousätande familj, en sömnlös liten gammelfarmor i hatt, två läskiga marsvin och en efterhängsen hund vars raggiga huvudknopp pryds av en cancersvulst – hon är minst lika utlämnad åt kompisens rätt att bestämma hemma hos sig. Och den där självkänslan vissa barn kan få av att lira på hemmaplan är inte alltid helt angenäm. Här finns ett helt kroppsspråksämne för diskussion kring maktrelationer. Kanske klass också, när Siv möter en helt ny miljö i den designmöblerade jättevåningen. Och som vanligt är Lindenbaum suverän i sina bildberättelser. Som i tonårsbrorsan Elmes rum, där man anar var han befinner sig i utvecklingen, med legolådan långt in under sängen och aftershavelådan framslängd på golvet. Det är just sådana kommentarer som gör Lindenbaums böcker så väl värda att läsa mer än en gång. Man upptäcker plötsligt något nytt som fördjupar intrycket. Vi som sett Roman Polanskis och Alfred Hitchcocks filmer, eller spärrat upp ögonen inför ”The shinings” blodfyllda hotellkorridorer känner igen stämningen när Siv vaknar mitt i natten av att Cerisia inte ligger i sin säng. Med en välkänd skräckreplik öppnar hon försiktigt dörren till hallen: ”Cerisia…var är du?” Hallucinatoriska tablåer målas upp när hon, som en liten ”Alice i Underlandet”, efter hand öppnar den röda hallkorridorens alla dörrar in till drömmarnas värld. Humorn vilar där lika självklart som Sivs coola attityd till det hon upplever under sin nattliga bearbetning av dagens upplevelser. I likhet med tidigare äventyrare i drömlandskap (exempelvis Nils Holgersson) lär sig även Siv någonting av strapatsen. Men kanske är det framför allt vi äventyrsoptimistiska föräldrar som kan fundera lite. För när Sivs hand åter vilar i pappas konstaterar hon krasst: ”Nu har jag sovit över. Det var inte så skoj!” Stina Zethraeus barnung@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20402, "headline": "Taxi, Taxi! dröjer inte längre", "summary": "Efter en fyra år lång resa är tvillingsystrarna Johanna och Mirjam Eriksson Berhan i ”Taxi, Taxi!” framme vid sin första stolpe: debutalbumet som släpps i veckan. DN fick ett möte.", "article": "När duon Taxi, Taxi! släppte sin första självbetitlade ep med avskalad, melodiös folkpop våren 2007 hade tvillingsystrarna, då blott sjutton år, redan fått en hel del uppmärksamhet. Johanna och Mirjam Eriksson Berhan fångades upp av nyfikna lyssnare efter att de lagt ut två låtar på sin Myspacesida två år tidigare. Men de såg inte sig själva som ett band ens – de ville bara visa sina vänner och nya klasskamrater på Rytmus musikgymnasium vad de hade snickrat ihop i hemmet i Enskede, utanför Stockholm. Kort efteråt började spelningsförfrågningar att komma in, likaså erbjudanden om skivkontrakt från stora bolag och förslag på samarbeten med andra artister. Debut-ep följde och turnerande med stopp i Hultsfred och Roskilde. De målades upp som underbarn eller barfotabohemer och fick stå ut med superlativ som ”gulliga” och ”bedårande”, medan deras klara stämmor jämfördes med Joanna Newsom och Coco Rosies. Nu, fyra år senare, och efter ett envetet nej-sägande kommer debutalbumet ”Still standing at your back door”. – Vi ville inte gå för snabbt fram, minns Mirjam. När folk började intressera sig hade vi ju bara två låtar och var 15 bast. Det var mycket snack, bland annat hur unga vi var och att vi var tvillingar, men inte så mycket om själva musiken. – Det har inte funnits någon underliggande strategi om att vara hemliga, däremot var det viktigt att hålla en låg profil. Så att all energi kunde läggas på skapandet, fyller Johanna i och stirrar ner i tonfiskmackan på favoritfiket i Stockholm. Det har varit svårt för duon att tvätta bort epiteten de fått tilldelade sig, även inför släppet av ”Still standing at your back door”. I pressreleasen nämns orden unga och ungdomlig flera gånger, och det betonas att musiken låter storslagen och tidlös trots Taxi, Taxis! ringa ålder. – Då skulle du ha sett utkastet på den europeiska releasen! utbrister Johanna. Där stod det typ ”two tiny little baby Björk-sisters”. Vi fick be dem att stryka en hel del. – Vi är ju trots allt bara ”teenage” i ett halvår till, sedan fyller vi tjugo. Vad säger man sedan? undrar Mirjam. Att det tagit fyra år för Taxi, Taxi! att spela in debutalbumet har flera orsaker. Främst för att de varit upptagna med gymnasiestudierna, men också för att de lånat ut sina röster till så väl Luleåbandet Park hotell som dj:n Damian Lazarus. På ”Still standing at your back door” är intimiteten och en avvaktande känslighet i de vokalbaserade melodierna tongivande. Däremot är produktionen och ljudbilden större. En rad svenska musiker, bland andra Goran Kajfes och Dante Kinnunen, har lånats in. För produktionen står Johan Berthling, från den experimentella poptrion Tape. – Förut har det bara varit vi två, musiken var mer småskalig. Nu var det jättekul att bjuda in musiker som kom med egna, nya influenser. Ibland blir man proppmätt på sig själv, säger Mirjam. – Det här är väldigt stort för oss, säger Johanna. Förut hade vi skolan att falla tillbaka på, men nu vill vi verkligen leva på musiken. Stora i Danmark ”Still standing at your back door” släpps i Skandinavien och delar av Europa den 21 september. Trots att Taxi, Taxi! fått flera erbjudanden om skivkontrakt har de valt att ligga på det lilla danska skivbolaget Rumraket. I Danmark har Johanna och Mirjam Eriksson Berhan en större publik än i hemlandet, även i Frankrike har uppmärksamheten varit stor. De upptäcktes 2005 på Myspace, släppte den egenbetitlad ep:n våren 2007 och har bland annat turnerat själva och som förband åt Jenny Wilson. De sjunger också på Park hotells debutalbum ”Free for firends”. Tidigare i år kom även ep:n ”Step out into the light”, en försmak på albumet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20404, "headline": "Johan Croneman: Ingvar Oldsberg lyssnar aldrig på vad folk säger- därför går det åt helsicke.", "summary": "Redan på 80-talet försökte han göra ett svenskt Letterman. Ett par gånger faktiskt. Det gick åt helsike eftersom han aldrig hörde på vad folk sade.", "article": "Ingvar Oldsberg är Sveriges kanske främste kallpratare, det lärde han sig redan som sportjournalist. Breda ut sig, förlänga tiden, dra vits – många andra sportjournalister blev otroligt bra på att lyssna också. Och göra intervjuer, under många svåra och konstiga omständigheter. Ingvar Oldsberg lyssnar aldrig. Han har aldrig lyssnat. Han gjorde ”På spåret”, det blev en succé: Han behövde aldrig säga något, egentligen. Inga långa intervjuer, bara lagom roliga korta ordlekar – och en lysande programidé, givetvis! Jag hade önskat att han hade gjort ”På spåret” tills han ramlade ihop och stendog. För alltid. På allvar. Han försökte redan på 80-talet göra ett svenskt Letterman ett par gånger faktiskt, det gick åt helsicke – eftersom han aldrig hörde på vad folk sade. Så fort någon börjar prata så tittar han på en lapp – eller så fixar han med glasögonen. Han väntar på sin nästa replik! ”Hallå, när kan jag få komma in?!” Hans första program i serien ”Här är ditt liv” var faktiskt inget annat än ett haveri. Jag skulle faktiskt drista mig till att kalla det en katastrof. En tv-katastrof, alltså. Han läste på sina lappar. ”Och här är (och så lappen): Mikael … Persbrandt.” Mikael Persbrandt såg ut som om han satt i ett solariume och brände sig. Ingen kontakt åt något håll, där heller. Inte en gäst som fick säga något. Det var ett otroligt pussande åt alla håll. ”Det här var roligt”, sade Persbrandt. Ingen gäst sade verkligen något alls – eftersom ingen brydde sig om dem. De satt där som uppstoppade älgar och log lagom – om man drog dem i ett snöre på baksidan. När Mikael Persbrandts gamla danslärarinna kom in så sade han (Persbrandt alltså): ”Vad roligt – för dig”. Mikael Persbrandts charad när han blev kidnappad var också av det sämre slaget, sämre spelad förvåning får man leta efter. Och långt och utdraget: Varför tog de inte en tur till Jönköping när de ändå att i bilen. Annars var Persbrandt som gäst helt väntad. En veckotidningskändis. Och kvällstidningskändis. Som är lite blyg och inte tycker om att vara i media. Snygg karl. Populär kille. Han har nästan aldrig visat något på film, han har mycket kvar att visa på teatern. Han är poppis som Gunvald Larsson, en klassisk svensk snut som man helt kramat ur och tömt på allt politiskt och ideologiskt innehåll. Han är känd från teater Galeasen (och deras fester) på 90-talet, Persbrandt spelade alltid något slags horkarl som söp och slogs. Även efter föreställningarna. Han spelade mot sin fru mitt under deras separation, på Dramaten. Det drog mycket folk. Honom skall vi ha! (Men vi nämner inget om det här, och det där och det där sista …) Lasse Holmqvist hade på sin tid inte en enda persbrandtare i sitt program. Han hade förmodligen en väldigt bra redaktion. Lasse Holmqvist var däremot väldigt bra på att lyssna och närvara. Han var som en stenstod, allt kunde röra sig, men vi hade fokus på honom, Visst hade han Lill-Babs, i ett klassiskt program från december 1983, och Jokkmoks-Jokke och Stig Järrel, men han hade också namn som Aina Cederblom, Nancy Eriksson, Bengt Lindström, John Moe, Birgitta Wolf, Vera Siöcrona. Minns ni dem? Min första gissning, innan det första programmet, var Mikael Persbrandt. Redan i går, torsdag, såg jag på nätet att morgondagens gäst är Sven-Göran Eriksson. Inte särskilt otroligt. Han är ju också en person som inte har så mycket att komma med (särskilt om man inte frågar), med Oldsberg kan det uppstå något extraordinärt tomt och ensamt. Var det ingen på SVT som före beslutet om en ny runda av ”Här är ditt liv” tittade igenom Oldsbergs tidigare intervjuer? Visst ja, man räknar ju bara tittare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20413, "headline": "Litterär lösning utan gåta", "summary": "Nu avslutar den sydafrikanske Nobelpristagaren J M Coetzee sin självbiografiska trilogi med ”Sommartid”. Sara Danius blir trött av en planlös bok.", "article": "Böcker J M Coetzee ”Sommartid. Scener ur ett liv i provinsen. 3” (Summertime).Övers. Ulla Danielsson. Brombergs. Det finns böcker och böcker. Och så finns det mellanböcker. Fast nu rör det sig om en mellanbok av en Nobelpristagare, J M Coetzee, den sydafrikanske romanförfattaren. För dagens bok har han blivit nominerad till Bookerpriset, Storbritanniens finaste litterära utmärkelse. Det är rent av tredje gången. Lägg till detta att storyn handlar om en John Coetzee, hyllad som författare, en av de verkligt stora, dock misslyckad som människa – och numera avliden. Berättelsens ram består av en forskare som arbetar med att förstå Coetzees liv under tidigt 1970-tal, den period som också råkar vara apartheidregimens storhetstid, och därför intervjuar han fyra kvinnor samt en manlig lärarkollega som en gång kände denne man. En och annan dagboksanteckning flikas in, en och annan intervjufråga. Nog blir man nyfiken, nog vill man läsa. Men vari består gåtan? Det kan inte hjälpas. När boken är som bäst framkallar den en gäspning. När den är som sämst somnar man. ”Sommartid” är den tredje och sista delen av Coetzees självbiografiska trilogi som inleddes med ”Pojkår” (1997). Fast självbiografisk är kanske inte en riktig beskrivning. Coetzee själv talar hellre om ”fiktionaliserade memoarer”. ”Pojkår” är hur som helst en storartad skildring av en pojkes uppväxt i den sydafrikanska provinsen och ett anslående porträtt av modern och fadern, av skolgång, rugby och skam, av begynnande pubertet och livsförvirring, allt avfattat på en febrig prosa som samtidigt är iskallt klar. Boken följdes av ”Ungdom” (2002) som berättar om huvudpersonens uppbrott från Sydafrika till förmån för studentliv i London, allt i ett försök att bana sig väg genom världen. Och nu kommer alltså trilogins avslutande del, i god översättning av Ulla Danielsson, dock hade man gärna sett färre anglicismer. Det har blivit en ensamhetens trilogi, en ensamhet av den sort som inte automatiskt framkallar medlidande. Huvudpersonen är på god väg in i medelålderns oåterkallelighet. Det är ingen uppiggande anblick. John Coetzee är över trettio men lever fortfarande ihop med sin far, nu gammal och skröplig. Han försörjer sig genom att undervisa i engelska, på sin fritid skriver han böcker. Som människa följer han minsta motståndets lag. Kort sagt: han saknar mod, styrka, ryggrad. Så mycket förstår man av kvinnornas vittnesbörd. Men det kanske sorgligaste av allt är att han är oförmögen att visa sig för andra, inte ens för dem som står honom närmast. Känslomässigt sett är han en reptil, beroende av omgivningen för att alls kunna ha någon temperatur att tala om. Älskad blev han aldrig, utom möjligen av sin mor, och var han själv förmögen till kärlek? Inget tyder på det. Sex hade han väl då och då, men alltid iklädd emotionell våtdräkt. Den slutsatsen drar man efter att ha tagit del av intervjuerna med kvinnorna. För egentligen vet vi ju inte. Coetzee själv är bokens tomma centrum. Det är också en av bokens stora frågor. Hur intressant är författaren utan sitt verk? I största allmänhet? Inte särskilt, vill man svara. Allt beror på det litterära handlaget. Och just denne författare? Alldeles särskilt ointressant. Och det är ju inget fel i det, så länge vi talar om innehåll. Litteraturens historia är full av ointressanta varelser och misslyckade människor. Fast måste boken själv också misslyckas, som litterärt verk betraktat, liksom för att matcha ihåligheten i den moraliska varelse som går under namnet John Coetzee? Falla sönder i sina beståndsdelar, sakna ärende, lida brist på nerv? Inte nödvändigtvis. Man behöver bara tänka på ”Onåd”, den kanske mest mästerligt anlagda av Coetzees romaner och i alla händelser den mest drabbande. Det är berättelsen om en manlig universitetslärare i medelåldern som inleder en förbindelse med en av sina unga kvinnliga studenter. Det blev stor litteratur om en liten människa, ja, rent av låg, en genant varelse som inte kunde föreställa sig konsekvenserna av sitt handlande, än mindre axla dem, och snabbt förlorade det liv han en gång hade. Händelserna utspelade sig mot en skarpt tecknad bakgrund av ett sydafrikanskt öde land. Det ena förutsatte det andra. Är det något som präglar Coetzees författarskap är det just detta andlöst skickliga handlag med skildringen av den enskilda människans plats i det samhälle hon är hänvisad till, det må sedan gälla metropolen eller provinsen, Sydafrika eller Storbritannien. Ingen själ bortom värld, ideologi, politik, ingen moralisk kamp utan förankring i tid och rum. I dagens bok glider nivåerna ohjälpligt isär. Å ena sidan ett ensidigt psykologiserande porträtt av en fiktiv författare och människa med grava karaktärsbrister, å andra sidan några få hastigt förbiblixtrande bilder av ett sydafrikanskt samhälle, mest mot slutet av boken. Tätheten i ”Pojkår” och ”Ungdom” har gått förlorad, berättandet har ersatts av enskildheter. Allt som återstår är planlösa glimtar av en människas föga imponerande stund på jorden, av mannen som förväxlade sin kvinna med en fiol – och aldrig lärde sig att traktera sitt instrument. Sara Danius litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20414, "headline": "Danmark hann inte förbjuda krigsbok", "summary": "Danska försvaret hann inte förbjuda boken \"Jæger – i krig med eliten\". På onsdagen distribueras den med tidningen Politiken. Både militären och förlaget protesterar högljutt.", "article": "Militären är rädd att boken, skriven av före detta jägarsoldaten Thomas Rathsack, avslöjar för mycket om dansk krigföring i Afghanistan. På torsdagen är en rättsförhandling inplanerad i Köpenhamn, där försvaret hade hoppats att stoppa boken. Men det föregriper Politiken genom att trycka \"Jæger – i krig med eliten\" som bilaga till onsdagens tidning, meddelades på Politikens webbplats på tisdagskvällen. Liksom andra danska medier har Politiken fått boken bland annat för att kunna recensera den. – Nu står principer på spel, det har att göra med informationsfrihet och yttrandefrihet. Därför trycker vi den, sade chefredaktör Tøger Seidenfaden. – Det tycker vi är otroligt tråkigt, kommenterade försvarets presstalesman Henrik Mortensen. – Vad som ska ske nu är omöjligt att säga. Vi kan inte göra någonting här och nu. Men även Peoples Press, förlaget som i slutet av september tänkt ge ut \"Jæger – i krig med eliten\", är upprört. – Det är ett mycket dramatiskt steg som Politiken tar. Det är ett klart brott mot vår upphovsrätt, sade Jakob Kvist, kreativ direktör vid företagsgruppen där Peoples Press ingår. Förlaget koncentrerar sig på torsdagens rättsstrid, men kan sedan tänka sig skadeståndskrav mot Politiken. – När vår omedelbara storm har lagt sig tar vi ställning till vad som ska ske härnäst, sade Kvist. All uppståndelse har i alla fall bäddat för rejäla försäljningssiffror för boken, vilket kanske författaren Thomas Rathsack behöver. I måndags fick han brev om att hans säkerhetstillstånd dragits in, och att han därför inte är välkommen till sin militära arbetsplats på Kastellet i Köpenhamn. Politiken påpekar också att webbens gratisläsare icke göre sig besvär vad gäller \"Jæger – i krig med eliten\". Onsdagens bokbilaga läggs inte ut på nätet utan finns bara på papper. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20417, "headline": "Tv-kocken Floyd avled i hjärtattack", "summary": "Den brittiske tv-kocken Keith Floyd avled på måndagskvällen i en hjärtattack, 65 år gammal.", "article": "Keith Floyd avled i en hjärtattack hemma hos sin partner i Dorset i sydvästra England på måndagskvällen, uppger James Steen, som hjälpt tv-kocken att skriva sin självbiografi, till flera brittiska tidningar. Floyd diagnostiserades med cancer tidigare i år. Floyd blev känd som tv-kock på 1980-talet när han från Faringdon i Oxfordshire ägnade sig åt banbrytande matlagning med stor entusiasm - och med ett vinglas i handen. Kocken Marco Pierre White beskriver Floyd som en “naturlig kock” som “inspirerat en hel nation” med sina program. – En bit av England dog igår och den kommer inte att ersättas, säger han till BBC. Floyd öppnade sin första restaurang \"Floyd´s Bistro\" i Bristol som 22-åring. Några år senare upptäcktes han av tv-producenten David Prichard. Serien \"Floyd on Fisg\" började sändas 1985 och blev direkt en tittarsuccé. Programmet skilde sig åt från tidigare matlagningsprogram, dels för att Floyd inte befann sig i en studio och dels för all flambering. - Hans charm och det faktum att om något gick fel så kastade han det i soptunnan och fortsatte, förklarar tv-chefen Phil Vickery kockens popularitet. Jamie Oliver säger till BBC att Keith inte bara var en av de bästa tv-kockarna – han var den bästa. – En otrolig man som levde livet till fullo och som var en inspiration till mig och många andra. Floyd har lett flera matlagningsprogram på BBC och Channel 5 och skrivit en mängd kokböcker. I Sverige blev han populär då han i mitten av 90-talet dök upp i SVT. Se Keith Floyd på Youtube Floyd lagar cassolet i Toulouse Floyds enkla guide till att koka musslor Floyd lagar mat åt en kräsen fransk dam ", "article_category": "culture"}
{"id": 20429, "headline": "Konstnärlig högskola för arkitekter i Umeå", "summary": "Med konstnärlig profil har Umeå arkitekthögskola öppnat dörrarna för 60 studenter från hela landet. Det är den första arkitektutbildningen i Sverige som inte är placerad på teknisk högskola eller teknisk fakultet.", "article": "– Även om de befintliga utbildningarna i Stockholm, Göteborg och Lund täcker behoven av arkitekter i storstadsregionerna så finns en brist i övriga landet, berättar Thomas Olofsson, föreståndare och universitetslektor vid Umeå arkitekthögskola. Inte sedan 1964 har någon ny arkitektutbildning med fullvärdig arkitektexamen startats i Sverige. Enligt traditionen har arkitektutbildningarna i Sverige varit placerade på tekniska högskolor eller teknisk fakultet och har teknisk profil. I Umeå vilar utbildningen på konstnärlig grund. Undervisningen sker inom ramen för Konstnärligt Campus där även Designhögskolan, Konsthögskolan, HUMlab och Bildmuseet ingår. Syftet är att integrera teoretisk och vetenskaplig kunskap med processorienterat och konstnärligt undersökande, och det finns möjlighet att ta både Bachelor och Master of arts and architecture. – Arkitekter producerar fysisk form som påverkar alla människors vardag och då är konstnärlig kompetens en förutsättning, säger Peter Kjaer, rektor på skolan, tidigare bland annat rektor vid arkitektskolan i Århus, Danmark. Tanken är att institutionerna inom Konstnärligt Campus ska utveckla ett nära samarbete mellan de olika verksamheterna för arkitektur, konst och design. – Detta är unikt och kommer att ge synergieffekter internationellt. Under hösten inleder vi ett samarbete med arkitekthögskolor i Europa, vi vill ha ett brett nätverk, säger Peter Kjaer. Intresset för att studera på det femåriga arkitektprogrammet i Umeå har, enligt föreståndaren Thomas Olofsson, varit mycket stort. Av 750 sökande kunde 60 erbjudas plats. – Jag sökte till Umeå för att utbildningen har konstnärlig prägel och kreativ miljö. Allt är nytt och fräscht, säger Rebecca Wallin från Göteborg. Under första året bedrivs arkitektutbildningen i Umeå i tillfälliga lokaler i Tullkammaren. 2010 flyttar man in i ett nybyggt hus på Konstnärligt Campus. – Vi ska bli bäst, självklart, säger en leende Peter Kjaer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20433, "headline": "Påkostat, snillrikt, smakfullt", "summary": "Malmöoperans uppsättning av Rossinis ”Askungen” utspelar sig i filmstaden Cinecittá i Rom. Scenbygget är storartat och föreställningen överträffar det mesta, tycker Thomas Anderberg.", "article": "Opera ”Askungen”av Gioacchino Rossini Dirigent: Brad Cohen. Regi: Alessandro Talevi. Scenografi: Madeleine Boyd. I ledande roller: Clara Mouriz, Luciano Botelho, Jacob Högström, Bengt Krantz, Eric Roos, Naja Monrad Hansen, Lisa Löfqvist. Malmöoperans kör och orkester. Scen: Malmöoperan, Malmö. Rossinis ”Askungen”har premiär då det viner kring knutarna på Malmöoperan. Planen att sätta upp Wilhelm Stenhammars vikingadrama ”Tirfing” nästa säsong har just skrinlagts till förmån för en import av Oscarsteaterns uppsättning av ”Singin’ in the rain”. Det har retat upp de lokala producenter som på privat initiativ försöker tillfredsställa Malmöpublikens förtjusning i operett och musikal. Producenterna menar att en kommunalt finansierad scen bör hålla sig borta från den kommersiella kulturen. Från annat håll välkomnas denna omläggning som kanske minskar underskottet i kulturkassan. (Säker kan man inte vara. Den förra musikalsatsningen, ”Kristina från Duvemåla”, gick knappt jämnt ut trots utsålda hus.) För i en mindre stad som Malmö blir kampen mellan högkulturellt och folkligt synlig så snart vinden tar i och sedlarna far som torra höstlöv. Att då blåsa liv i ett verk vars musikaliska förtjänster bara med tvekan uppväger dess litterära brister är inte bara ett ekonomiskt risktagande, det sätter själva genren på spel. Tirfing är svärdet som dödar allt i dess närhet, och operaledningen vågade väl inte riskera dess närvaro i huset. Alltså hellre en svängom i regnet. Detta ger den lyxiga uppsättningen av ”Askungen” ett snett infallande ljus. För om det finns en konstform som är lika kommersiellt utsatt som operan så är det väl filmen. Och den här uppsättningen av ”Askungen” utspelas just i det Rom där filmstaden Cinecittá står för drömmarna. Filmen utgör inte bara vägen in i rikedomen för de elaka systrarna utan också vägen ut ur hopplösheten för den olyckliga Angelina. Utifrån vanan att ikläda sig nya roller kan uppassaren Dandini bli filmstjärna medan den verkliga stjärnan Ramiro kan framställa sig som en man av folket. Allt detta vilar på kulissbyggen som när som helst kan ryckas undan av de stormar som då och då drar förbi. Ett regikonceptsgodtagbarhet kan mätas utifrån hur mycket av den ursprungliga berättelsen som får pressas in med skohorn. Här blir vissa partier hängande i luften och det är väl si och så med kronologin i uppsättningens nutid, men man har inte behövt skära av några hälar eller tår. Scenografen Madeleine Boyd har placerat ett litet italienskt hus som fast punkt på scenens vänstra sida. Där bor den tyranniske suputen Don Magnifico (Bengt Krantz, för dagen något blek) och hans samtrimmade döttrar Clorinda (Naja Monrad Hansen) och Tisbe (Lisa Löfqvist), samt den hunsade styvdottern (Clara Mouriz). Vid sidan om utnyttjas vridscenen för de miljöer som staden erbjuder och där några växlar över i filmkulisser. Det är påkostat, snillrikt och smakfullt och erbjuder en suverän arena för unga regilöftet Alessandro Talevi: såväl vad gäller de stora greppen som de små detaljerna. Lika storartadevar inte sånginsatserna, även om det tog sig efterhand och förmodligen blir bättre redan vid nästa föreställning. Möjligen har dirigenten Brad Cohen ägnat mer tid åt att fintrimma orkestern än åt att finna ett bra samarbetsklimat mellan scen och orkesterdike; hur som helst övergick sånginsatserna då och då i markeringar, kanske för att akustiken är för besvärlig, möjligen också för att tempot var för högt. Jakob Högström visade dock pondus och precision i rollen som Dandini, i likhet med brasilianske tenoren Luciano Botelho som Ramiro. Och Clara Mouriz, som länge tycktes hålla igen, hade en imponerande slutspurt i de arior som kräver extraordinär vokal akrobatik. Dessvärre var det inte fullt i bänkarna. Det är oroande. Tar Malmöpubliken inte chansen att avnjuta den här föreställningen, som överträffar mycket av det man finner norrut och som kan mäta sig med mycket av det man finner söderöver, finns det skäl att byta namn och inriktning på verksamheten i det vackra huset vid Pildammsparken. Thomas Andderberg musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20434, "headline": "Senaste skriet från Årsta", "summary": "Ur Jacob Frössén och Pascals Isak Sundström kommer ”Skriet” – höstens ömkligaste svenska album. Fredrik Strage har träffat två nyblivna pappor som inte kan hålla svartsyntheten stången.", "article": "Isak Sundström låser upp en mörk och dammig källare i Årsta. Han ber om ursäkt för att det är lite ”Josef Fritzl-feeling” över Skriets replokal. Betongväggarna, smutsen och de klaustrofobiska kulvertarna tycks reflekteras i deras musik. Det låter mycket deppigare än Isaks andra band, det punkigt röjiga Pascal. Om den trion gör musik att hoppa upp och ner till får Skriet lyssnaren att krypa ihop i fosterställning. Tillsammans med trummisen Jacob Frössén har Isak Sundström skapat höstens ömkligaste svenska album. – Vi tänkte egentligen inte uppträda live med Skriet men vi gjorde en spelning på Way Out West, berättar Isak. Det var väldigt lugnt. Att spela med Pascal är mer intensivt. Innan vi går på scen pratar vi om hur dåliga alla andra artister är. Vi målar upp en bild av att alla är emot oss. Skriet känns mer som två gubbar som dricker te. Medan Pascals låtar är korta och hårda flyter Skriets musik ut i grådisiga ljudsjok. Isak och Jacob jammade fram de flesta melodierna på gitarr, synt och en ensam bastrumma. – Vi satt hemma hos varandra på lördagskvällar, minns Jacob. Vi åt chips och drack folköl. Vi hade det schysst tillsammans. Sedan spelade vi in låtarna i en riktig studio och då fick jag ångest. ”Nu gäller det, nu får du inte spela fel”, tänkte jag hela tiden. Jacob har bara haft ett band före Skriet: Tomas, en syntduo som under sina tio första år inte gjorde någon musik, bara skivomslag. Som grafisk formgivare har Jacob lång erfarenhet av det. Bland annat gjorde han omslaget till Latin Kings tredje album ”Mitt kvarter” (i cd-häftet kallas han Joppen ”Flash” Frössén). Jacob minns att Dogge, Salla och Chepe stod bakom honom när han justerade typsnittet i deras logga. De gav honom bara en instruktion: ”Fetare… fetare… ännu fetare.” Mest känd är Jacob för Olle Ljungström-dokumentären som hade premiär i vintras. Hans sorgsna och vackra porträtt av rockveteranen hyllades i de flesta tidningar. – Men du var väldigt trött på den innan den blev klar, påminner Isak. ”Jag hatar den där jävla filmen”, sa du. – Jag jobbade med den i tre år, säger Jacob. Det var slitsamt. Många som har sett filmen hör av sig, många trasiga människor, och alla vill få tag på Olle. Även Isak är bekant med Olle Ljungström. Den gamla Reeperbahn-sångaren besökte gotländska Sproge och hälsade på Isaks storebror i slutet av åttiotalet. Olle lärde Isak spela gitarr och fick honom att starta sitt första punkband Elda Med Plast redan i lågstadiet. Isaks avskalade texter och ljusa, plågade röst jämförs ibland med Olles. Men han låter hårdare och argare, särskilt när han spelar med Pascal. Faktum är att namnet Skriet skulle passa bättre på det bandet. – Det kanske är ett patetiskt namn? undrar Isak. Jag vet inte. Jag tycker bara att ordet är vackert. Efter ett tag spelar det ingen roll vad ett band heter. Rolling Stones är ett ganska dåligt bandnamn, The Beatles är vidrigt dåligt. Namnet Skriet känns tragikomiskt men jag tycker inte att det finns något komiskt i låtarna. De molokna gitarrerna och skira syntarna påminner ibland om Angelo Badalamentis musik ur ”Twin Peaks”. Jacob säger att film varit en mycket större inspirationskälla än musik när de gjort albumet. De citerar Terrence Malicks klassiker ”Det grymma landet” i pressreleasen och har även gjort en outgiven cover av ”Gnistrande snö”, Ulf Dagebys låt ur ”Ett anständigt liv”. – När vi började spela var det mer åt blueshållet, säger Isak. Vi satt och mullrade. Sedan blev det mer svävande och filmiskt. I den förlamande fina ”Ben & hjärtan” sjunger Isak om ”en rå känsla som förvandlar skelettet till glas” och ”en viss sorts kärlek som gör en så jävla svag”. En annan låt handlar om ”små sår av kärlek”. Det låter som om Isak skildrar ett destruktivt förhållande men texterna har inspirerats av något helt annat. – Både Jacob och jag blev föräldrar under arbetet med skivan. När man får barn upplever man en märklig kärlek som känns som ett jävla skruvstäd. Man går inte och nynnar på ”We are the world” bara för att man fått barn. Svartare känslor lever kvar. Men de förändras. Plötsligt blir man livrädd att man ska dö eller att barnet ska ramla nerför trappor och spräcka skallen. – I fjol var jag övertygad om att jag hade en hjärntumör, säger Jacob. Jag trodde att jag skulle dö och gick till läkaren. Men jag hade bara skadat en nerv när jag burit runt min dotter på axeln. – Man vet inte vad man ska göra av all kärlek, fortsätter Isak. Man står i dörröppningen och tittar i smyg på den där apliknande lilla varelsen som man älskar så mycket. Men den känslan kanske går över. Jag träffade en vänlig liten tant på bussen häromdagen. Först sa hon att min son var jättegullig. Sedan blev hon tyst ett tag. Och så sa hon: ”Jag hatade mina barn. Jag hatade dem. De var vidriga.” Många strängar på lyrorna Skriet består av Isak Sundström (sång och gitarr) och Jacob Frössén (trummor och synt). Deras självbetitlade album släpps den 25 september. Isak spelar också i trion Pascal som ger ut sitt tredje album i vinter. Skivans arbetstitel är ”Orkanen närmar sig”. Till vardags är Jacob grafisk formgivare och dokumentärfilmare. Hans uppmärksammade ”En film om Olle Ljungström” släpptes nyligen på dvd. Isak studerar på Konstfack. Han har gett ut två diktsamlingar, ställt ut teckningar och skrivit manus till en Guldbaggenominerad kortfilm. ”Det låter så patetiskt när jag beskriver mig själv”, säger han. ”Jag gör lite konst, lite böcker och spelar i två band. Det låter som om jag försöker bli Ulf Lundell. De andra i Pascal kallar mig lill-Uffe.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 20457, "headline": "Modernas konflikt om nazikonfiskerad tavla löst", "summary": "Några konstlån ser ut att bli Moderna museets enda kompensation för att man nu lämnar tillbaka ”Blumengarten” av Emil Nolde, verket som stals av nazisterna.", "article": "Några konstlån ser ut att bli Moderna museets enda kompensation för att man nu lämnar tillbaka ”Blumengarten”, verket som stals av nazisterna. Efter sex års tvist måste Moderna museet i Stockholm vika sig. Museet lämnar tillbaka Emil Noldes målning ”Blumengarten” som varit i museets ägo sedan 1960-talet. Visserligen får museet låna målningen i fem år, men den kommer att säljas till en europeisk samlare. Enligt vad DN erfar blir detta och några andra tillfälliga konstlån den enda kompensation Moderna museet får när ”Blumengarten” nu lämnas tillbaka. – Målningen lämnas tillbaka till Otto Nathan Deutschs arvingar. Sedan kommer de att sälja den, säger Kristoffer Poppius på museets presstjänst och antyder därmed att museet inte har några krav på del i försäljningen. ”Blumengarten”, stulen av nazisterna på 1930-talet, anses i dag vara värd 30 miljoner kronor. Enligt uppgörelsen mellan museet och ägaren Otto Nathan Deutschs arvingar står det klart att samlaren som köper tavlan lånar ut inte bara Noldemålningen utan flera verk. Först ska ”Blumengarten” enligt uppgörelsen hänga fem år till på Moderna museet. Därefter ska andra expressionistverk lånas ut lika länge. Vilka eller hur många det blir lär ännu inte klart. För två år sedan försökte arvingarna sälja tavlan till museet för 21,5 miljoner kronor. Ett år senare kom motbudet: institutionen och arvingarna skulle äga 50 procent vardera av tavlan. Ett alternativ var att tavlan såldes och museet och arvingarna delade på pengarna. Museichefen Lars Nittve sa till DN i juni i fjol: – Det bekvämaste för mig som tjänsteman hade varit att bara släppa iväg målningen, men det tycker jag inte vore moraliskt riktigt. Museets advokat Jan Widlund tyckte liksom Nittve att man inte kunde lämna tillbaka tavlan utan ersättning. – Jag är inte så säker på att de svenska skattebetalarna skulle vara så pigga på det, sa Jan Widlund till DN. Nu ser det ändå ut att bli så, tavlan släpps i väg utan ersättning. I dag vill varken Lars Nittve, Jan Widlund eller kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kommentera uppgörelsen. Konst stulen under krig brukar hanteras på regeringsnivå, men kulturdepartementet valde för ett år sedan att delegera ner frågans lösning till Moderna museet. – Vi är glada att parterna kommit överens enligt Washingtonkonferensens principer, säger Marcus Hartmann, sakkunnig på kulturdepartementet. Principer som talar om en för båda parter rättvis uppgörelse. Washingtonkonferensen Vid Washingtonkonferensen 1998 (Washington Conference On Holocaust-Era Assets) kom 44 regeringar - däribland Sveriges genom dåvarande statssekreterare Pär Nuder - och 13 ideella organisationer överens om 11 icke-bindande principer om en moralisk förbindelse att identifiera och tillkännage konstverk stulna av nazisterna, så att ursprungliga ägare eller deras arvingar skulle kunna göra anspråk på dem. Principerna lämnar stort utrymme för tolkningar. Riktlinjerna antyder att konstverken ska återbördas eller kompenseras för, och de efterlyser en opreciserad \"just and fair\" (\"rättvis och rimlig\") lösning. Fallet med Moderna museets Emil Nolde-tavla, \"Blumengarten (Utenwarf)\" (1917), är första gången Washingtonprinciperna prövas i Sverige. Emil Nolde (1876-1956) var inledningsvis själv engagerad nazist, men hans konst klassificerades senare som \"entartete Kunst\", urartad konst, av naziregimen som förbjöd honom att fortsätta måla. 650.000 konstverk stals av nazisterna Nazisternas stölder betraktas som världshistoriens största konstplundring. Totalt stals cirka 650. 000 verk, enligt en uppskattning från Claims Conference. World Jewish Congress har uppskattat antalet saknade konstverk från nazitiden till 110.000 och värdet till mellan 10 och 30 miljarder dollar. Enligt boken \"Nazi Looted Art\" (2007), finns det åtskilliga tusen konstföremål på museer runt om i världen, som stulits från judar under 1930- och 40-talen. Kommissionen om judiska tillgångar, som presenterade sitt slutbetänkande 1999, konstaterade att det fanns tecken på att konst från judiska hem hamnat i Sverige under nazitiden. Utredningen lyckades däremot inte belägga att så verkligen var fallet, eller att verk hamnat i privata eller offentliga samlingar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20460, "headline": "Pop som förändrar världen", "summary": "För drygt tio år sedan lade Paddy McAloon i Prefab Sprout det nästan färdiga ”Let’s change the world with music” på hyllan. Nu är albumet här. Thomas Anderberg lyssnar och hör en underbar ljuskälla i höstmörkret.", "article": "Pop Prefab Sprout ”Let’s change the world with music” (Kitchenware/Border) 4¤ Kring Prefab Sprouts ”Let’s change the world with music” har det spunnits täta nät av rykten. Somliga har hävdat att albumet aldrig existerat. Andra har menat att det lämnats i spillror, ungefär som fallet var med Beach Boys album ”Smile”, som övergavs i maj 1967 då gruppens låtskrivare Brian Wilson inte orkade längre. ”Smile” skulle ju bli popmusikens svar på de klassiska mästerverken, fast utifrån popens estetik. Men de som i detta bara såg ett kommersiellt högriskprojekt stretade emot och till slut sönderföll allt, inklusive Brian Wilsons psykiska hälsa. Bara enstaka spår spreds ut på senare skivor och det var först 2004 som Wilson kunde slutföra projektet. Då det framfördes live i Royal Festival Hall i London trängde ett leende igenom hans stela ansikte. Han hade haft rätt och världen fel. ”Smile” visar sig nu ha varit den ständiga inspirationskällan för Paddy McAloon, Prefab Sprouts låtskrivare och enda kvarvarande medlem. I konvoluttexten till ”Let’s change the world with music” berättar han att det inte bara var de utgivna skärvorna av ”Smile” som fängslade honom utan den ”andliga vision” som låg därbakom. Det var helt enkelt popmusiken som konstform, bortom listplaceringar och identitetsmarkörer, som öppnade sig här. En musikstil att bygga upp värden med, att röra sig inom med samma konstnärliga självklarhet som Mozart i sin. Och just Mozart tänks i en sång på ”Let’s change the world with music” återkomma till vår tid bara för att se sig nedbäddad ”i den säng där varuutbytet sover med konsten” (”Meet the new Mozart”). Men kanske har ”Smiles” öde också fått en motsvarighet i det här albumets. För, sägs det här, då det skrinlades i maj 1993 var det mesta klart. I intervjuer i samband med att albumet ”Andromeda heights” släpptes för tolv år sedan nämnde han att ”Let’s change the world with music” var ett av flera projekt som lagts på hyllan. Det var det svårt att tro när följande skiva var en ganska blek produkt med Västerntema, senare följt av ett soloalbum med en tjugo minuter lång temalåt om radiomediet och i övrigt några ofullgångna skisser. Bilden man fick var att McAloons inspiration var slut och att han ville täcka över detta med myter. Men nu är albumet här, och det är en underbar ljuskälla i höstmörkret (från en person som sedan länge inte har mycket av synen i behåll). Det börjar med några sekunders rap över funkrytmer (!) innan McAloon tar vid i ”Let there be music”. Nästa spår, ”Ride”, drivs fram av technobeats och över det sjunger McAloon om den tro som bär sina anhängare över alla hinder. Det religiösa temat hörs på flera (för gruppen mer typiska) spår och påminner om McAloons tidiga funderingar på att bli präst. Men det verkliga frälsningstemat är: musiken själv. Att McAloon i några fall använder sig av musikformer som var vanliga då sångerna skrevs betyder inte att den känns föråldrad; att plocka ur 90-talets stilsortiment är ju inte märkligare än att ta för sig ur 50-talets genrer. Men visst anar man här ett skäl till att albumet övergavs. McAloon räknades i början av 90-talet som en av popkulturens förgrundsgestalter och slets mellan rollen som rapportör i tiden och som en tidlös förnyare. Kanske blev förväntningarna helt enkelt för stora. Men ”Let’s change the music” är en värdig uppföljare till det han då byggt upp och överträffar vida det han senare åstadkommit. Det är helt enkelt ett av de bättre popalbumen som utkommit de senaste femton åren. Thomas Anderberg musik@dn.se Bästa spår: ”Ride” och ”Last of the great romantics” ", "article_category": "culture"}
{"id": 20462, "headline": "\"När själen blöder så finns ingen bot\"", "summary": "Samuel Maoz film \"Libanon\" har redan väckt debatt i hemlandet Israel. Hela filmen utspelar sig under ett dygn i en stridsvagn med en grupp israeliska soldater på uppdrag i Libanon. Nu tävlar den i Venedig.", "article": "Förra året väckte israeliska regissören Ari Folman stor uppmärksamhet i Cannes med den animerade långfilmen ”Waltz with Bashir”, ett försök att bearbeta sina traumatiska minnen från kriget i Libanon 1982. I år är landsmannen Samuel Maoz i Venedig med den chockerande starka ”Libanon” (”Lebanon”) som handlar om regissörens egna minnen från samma krig. Hela filmen utspelar sig under ett dygn i en stridsvagn med en grupp israeliska soldater på uppdrag i Libanon. - Jag ville placera publiken inne i en stridsvagn så att de kan identifiera sig med rollfigurerna och det de går igenom, ,säger Maoz när han mötte pressen i Venedig. Inför inspelningen stängdes skådespelarna in i en container för att smaka på den klaustrofobiska känslan. - Publiken ser och känner det rollfigurerna känner. För mig var det enda sättet att berätta om hur dessa rollfigurernas själar blev skadade. Det tog mig tjugo år på sig att samla styrka för att ens skriva manuset. Jag behövde distans för att göra ämnet rättvisa. För mig var det nödvändigt att göra den här filmen, säger Maoz. Enligt Variety har filmen redan skapat debatt i Israel trots att den ännu inte har visats offentligt. - Kanske var det den bästa behandlingen jag kan få. Med filmen söker jag förlåtelse av mig själv för det jag gjort, men jag försöker inte fly från mitt ansvar. I slutändan var det jag som hade fingret på avtryckaren, säger Samuel Maoz till Variety. - När själen blöder så finns ingen bot. Israel är fullt med människor som har lärt sig att leva med denna känsla och förtränga den, säger Maoz. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20465, "headline": "Manlig maktkamp", "summary": "Det börjar med två skådespelare och 17 vedpallar. Nu ska ”Puntila/Matti” – Dan Ekborg och Fares Fares – möta publiken på Stadsteaterns stora scen tillsammans med en stor ensemble och ett gäng små gaffeltruckar.", "article": "”Balett med 17 vedtravar och köttiga skådespelare i förgrunden” muttrar Dan Ekborg på en av de första repetitionerna. Regissören Alexander Mørk-Eidem har just påbörjat en upptäcktsfärd med de två huvudrollerna för att hitta likheterna och olikheterna mellan godsägaren Puntila och hans chaufför Matti och konflikterna dem emellan. – Jag har tänkt på pjäsen länge, i tre år, och på Dan Ekborg som Puntila, berättar regissören Alexander Mørk-Eidem. Och så under arbetet med ”De tre musketörerna” mötte jag Fares Fares och fick iden att göra pjäsen med de två. Det är kul att hitta idéerna medan man är ute och arbetar, hellre än att sitta hemma och tänka ut saker. – Och jag har skrikit länge om att få jobba med Alexander, inflikar Dan Ekborg. Med ”Herr Puntila och hans dräng Matti” skrev Brecht en mångbottnad pjäs och skapade två nästan mytologiska figurer: Ett manligt par, en herre och en tjänare, grundbulten i så mycket litteratur, teater och film; från Don Quijote, över commedia dell’arte/Helan och Halvan, fram till ”Beck”. Puntila är en praktroll för en mogen skådespelare med pondus, Matti ett fynd för en något yngre skådespelare med charmörpotential. Puntila är en finsk godsägare som vill leva berusad och mänsklig. I nyktert tillstånd blir han storföretagare med stenhårda nypor. Då får hans chaufför, som agiterar för arbetarklassen, vatten på sin kvarn om kapitalets profithunger. – De är ett par, det måste finnas ett spel och en maktkamp mellan dem, en kamp om kontrollen. De är så intresserade av varandra, nog är det ett slags platonisk kärleksrelation, säger Alexander Mørk-Eidem. På scenen ligger de finska björkarna nedskurna, färdiga att exporteras. Borta är romantiken i den ljusa björkskogen, här ligger träet tätt packat som kapital på standardpallen för frakt, Europall. In på scenen kommer också pallyftar, små gaffeltruckar, samt en liten hemsvetsad traktor, köpt på Blocket från Finland. I den lilla traktorn forslas Puntila hem efter en runda på stan, kramande en enorm rosa tombola-nalle. Efter två starka koppar kaffe i bastun är han åter nykter och hård och skickar i väg dem han anställde när han var rund och god. Träet spelar en stor roll på scengolvet, Erlend Birkeland har skapat en scenografi som ställer krav. Skådespelarna ska arbeta med trätravarna och pallyftarna under hela pjäsen. – Det är en poäng att skådespelarna får arbeta med dem. Brecht ville att man skulle ge illusionen av fysiskt arbete på scenen, men hellre göra fysiskt arbete än att illudera, säger han. För det här med att vara trevlig i fyllan, som Puntila, det kan man bara tillåta sig om en massa människor jobbar för en. Vi träffas, regissören, Dan Ekborg och Fares Fares och jag, för att tala om denna kluriga pjäs som rymmer så många obesvarade frågor för dem. Vad ska Alexander Mørk-Eidem nu hitta på, efter att ha förlagt Shakespeares Midsommarnattsdröm till en värmländsk folkpark, ”Djungelboken” till Plattan, Tjechovs ”Tre systrar ” till norrländsk 70-talsstad och slutligen placerat ”De tre musketörerna” i 80-talets rockvärld. Kanhända blir skruven inte så kraftig som den brukar. Det kan bero på att Brechtarvingarna förbjudit ändringar i hans pjäser. Alexander Mørk-Eidem har avsiktligt valt en pjäs där han inte kan skriva sig runt problemen som uppstår. Han ville testa ett motstånd och se vad han skapa av originaltexten som utspelar sig på ett gods i Finland. – Vi försöker skapa ett låtsas-Finland, ett parallellt universum som är hela världen, som vi kallar för Finland. Så analysen ligger inte färdig när du börjar? Alexander Mørk-Eidem: Jag upptäcker pjäsen under resan, vi vet inte helt klart vad det handlar om. Både Dan och Fares är intuitiva skådespelare, så är även jag som regissör, mer utforskande än intellektuell. Nu sätter vi situation till situation, så blir det något till slut ... – Vad Brecht egentligen ville att den ska handla om, är ganska tydligt. När Matti summerar i epilogen säger han: Den gode herren kommer först när man kan vara sin egen herre. Men det är en illusion att tro på den goda kapitalismen eller den goda chefen. – Även om det finns delar av Puntila som gör honom till en hyfsad person när han är full, så räcker inte det. För egendomsförhållandena gör att det blir ojämlikt och ett visst utnyttjande och förtryck. Problemet var väl att Brecht aldrig lyckades göra Puntila tillräckligt osympatisk, publiken älskade honom? Alexander Mørk-Eidem: Puntila har något vilt och överskridande som de andra rollerna inte har så mycket av, och det tycker om att se på en scen. Man får så mycket sympati för honom, så Mattis ord på slutet blir inte övertygande. Det är nästan så att Brecht sparkar benen av sin egen politiska avsikt. Fares Fares: Jag förstår inte förhållandet mellan dem och varför Matti reagerar på ett visst sätt i vissa situationer och annorlunda en annan gång. Jag hoppas att vi kommer fram till det. Jag tycker pjäsen är svår att analysera. Just därför kan man läsa den på olika sätt, den kan till och med bli en studie i alkoholism och manligt förfall, som när Thorsten Flinck satte upp den med Börje Ahlstedt och Michael Persbrandt på Dramaten. Dan Ekborg: Och man kan göra den som ett folklustspel, eller en studie i politisk teater: Så här blir arbetarklassen behandlad. Jag såg flera sådana på 70-talet. Då var Puntila längst bak medan Matti och kvinnorna stod längst fram, det blev helt fel. Alexander Mørk-Eidem: Kanske vi gör ett svart folklustspel. Dan Ekborg: Ja problemet är den inte är så tydlig som Brechts andra pjäser, som ofta innehåller klara motsättningar och vändpunkter. Det finns ingen klar sanning, det är spännande men också läskigt. När jag spelar ”Virginia Woolf ” är jag som skådespelare så ohyggligt säker på vad jag vill att rollfiguren vill. – För Puntila är det naturliga tillståndet att vara full. Nykterheten är något obehagligt som kommer över honom. Han tolkar allt tvärt om, det är udda och spännande. Då måste man spela det på allvar. Jag har sett det göras på skoj så många gånger. – Han är konkret i sin alkoholism. Han gillar verkligen inte det nyktra livet och allt som kommer med det, räkningar och skulder som ska betalas, människor som har anspråk på honom. Han vill inte vara med om det, han vill skjuta ifrån sig ansvaret. En Jekyll och mr Hyde-historia har det sagts, men det finns en skillnad: När Puntila dricker giftet blir han snäll och när han avstår, blir han hård och elak, det är den offentliga sidan av hans natur. Nykter lovar han bort sin dotter till en attaché, när han är berusad till Matti. På fyllan inleder han affärer med fyra olika kvinnor. Nästan som en spegling av Brechts eget vidlyftiga liv. Dan Ekborg: Calle Flygare, min gamle lärare, var ju personlig vän till honom. Han berättade att han hade så mycket kärringar så det var inte klokt. Och Matti? Fares Fares: Vi har tänkt att han ska se ganska bra ut, och ha charm. Alexander Mørk-Eidem: Fares är också en charmör så där behöver inget läggas till i spelet. Fares Fares: Det som är jobbigt med Matti är att han har ett så starkt kontrollbehov. De mest intressanta situationerna kommer på slutet när han tappar kontrollen. Och Matti är en människa som kommer från arbetarklassen och har ett hat mot överklassen. När han träffar Puntila, sipprar det igenom ibland. Alexander Mørk-Eidem: Men han känner sig ändå mest hemma hos Puntila och hans dotter Eva. Dan Ekborg: En Fröken Julie-grej. Fares Fares: Ja, jag tänker mycket på Jean i ”Fröken Julie”, relationen med Eva är ju en sådan. Matti är trött på världen han kommer ifrån, han är trött på fattigdomen och trött på att man böjer sig för överklassen. Matti säger vad han tycker, han har blivit utsparkad från flera anställningar. Dan Ekborg: Jag tror att Puntila är förbannad på honom för att han läser så mycket, vet något om världen. Som chaufför reser han med de rika. Han rör sig mellan de sociala skikten. Chaufför är ett bra yrke för klassresor och gränsöverskridningar. Alexander Mørk-Eidem: Egentligen är båda klassförrädare, Puntila som inte vill ta sitt ansvar som ägare och chef. Matti som är född på botten av pyramiden men inte känner sig hemma där. – Matti tror att han har kontroll, men Puntila är lite för vild för honom. Mattis problem är att han ingår en pakt med djävulen, men han förstår inte att Puntila är hans djävul. Två starka män, manlig vänskap, två manliga huvudroller, kvinnor som ska erövras eller giftas bort. Är inte det ett problem att det så ofta blir så på teatern? Dan Ekborg: Jag förstår inte frågan ... Alexander Mørk-Eidem: Jag letade efter något där jag kunde jobba med Dan. Så började det för min del ... Dan Ekborg: Och jag ville jobba med Alexander. Alexander Mørk-Eidem: Här passade det så bra. Men oftast har jag ju jobbat med ensemblegrejer där alla har mycket att göra, så det är ovant för mig att jobba med två väldigt stora roller och en massa mindre. Jag tycker att det är nästan jobbigt. Mitt socialdemokratiska Jag uppreser sig mot att de här två ska få så mycket plats. Dan Ekborg: Det märkte jag redan i går på repetitionen. Alexander Mørk-Eidem: Det är roligt med en så uttalat politisk text, som krockar med sig själv. – Jag tycker att pjäsen är representativ för Brecht själv, som säger en sak väldigt tydligt politiskt men gör något annat. Han tjänar massa pengar och lever under slutet av sitt liv som en kapitalist i Östtyskland. Han är så kluven själv. Bertolt Brecht och kvinnorna Bertolt Brecht skrev ”Herr Puntila och hans dräng Matti” i exil. På flykt undan nazisterna 1940 bodde han hos finska dramatikern Hella Wuolijoki på hennes gods Marlebäck i Finland där hon drev industri och jordbruk. Hella Wuolijoki kom med grunddén till pjäsen. Brecht omgav sig med ett stort antal vänner och assistenter som han arbetade med och fick idéer från. Hans grupp av kvinnliga assistenter var speciell eftersom han hade förhållanden med dem och ibland levde under haremsliknande former. Margarete Steffin var den som kom med idén till klasskonflikten mellan feodalherren Puntila och hans chaufför. I Hella Wuolijokis ursprungliga berättelse är Matti en småborgerlig playboy som bara spelar chaufför får att få kontakt med Puntilas dotter. När Steffin upptecknande Wuolijokis berättelse lät hon Mattis borgerliga härkomst ”trilla under bordet” och gjorde honom till proletär. Det skriver Sabine Kebir som gjort en studie om Brecht och hans kvinnor ”Ein akzeptabler Mann?” samt skrivit om hustrun Helene Weigel och Brechts assistent Ruth Berlau som lämnade allt för att följa honom. Helene Weigel, som Brecht hade gift sig med 1929 var medvetet tolerant mot hans affärer, hon insåg värdet av dem. Brechts världsrykte grundlades med ”Tolvskillingsoperan” som blev en megasuccé vid premiären 1928 i Berlin. 1954 fick Brecht och Weigel en eget teaterhus för sin Berliner Ensemble. För den unga DDR-staten var det värdefullt att ha en världberömd dramatiker och en stor skådespelerska i sitt stall. Helene Weigel blev teaterchef och formade samtidigt flera av Brechts starka kvinnoroller på scenen. Det berömda rollfotot av kvinnan som försöker överleva trettioåriga kriget, Mor Courage, med en stor sked faststucken i den slitna jackan är en påtaglig illustration av Brechts ord ”Först kommer käket, sedan moralen”. Sabine Kebir skriver: Brecht hade en ovanlig talang att spåra upp begåvade och karaktärsstarka kvinnor för att ingå upprätta en kreativ symbios med dem. Har premiär den 9 oktober ”Puntila/Matti”, premiär på Stadsteaterns Stora scen den 9 oktober. Frederik Sjögren har gjort en ny översättning för Alexander Mørk-Eidem. Katarina Cohen spelar Eva, lik sin far Puntila, van att få som hon vill. Bland de övriga på scenen finns: Susan Taslimi, Sten Ljunggren, Lena B Eriksson, Jessica Liedberg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20468, "headline": "”Musiker bör få bättre gage”", "summary": "Vad ska en musiker ha i arvode? Ingen vet. Inte ens om Stockholms egen kulturförvaltning är arrangör finns regler eller avtal som säkrar att musiker och artister får skäligt betalt.", "article": "Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt anser att musiker i Stockholm inte får skäligt betalt för sina spelningar. Principen bör vara att arrangörer som får stöd från Stockholms stad ger tillräckliga ersättningar. I dag saknas avtal som reglerar arvodesnivåerna, även i fall där musikerna anlitas direkt av staden. Stockholms kulturnämnd har därför gett kulturförvaltningen i uppdrag att se över situationen. – När man tittar på konstnärernas inkomster i en rapport från Statistiska centralbyrån ser man att flera kategorier av musiker ligger väldigt dåligt till, säger Madeleine Sjöstedt till DN. Rapporten togs fram för några år sedan för Konstnärsnämndens räkning. Den resulterade i att regeringen i december 2007 antog ett avtal för tjugofyra statliga institutioner som förhandlats fram av Statens kulturråd och Konstnärernas riksorganisation. Konstnärerna fick både mer betalt och olika konstkategorier behandlades mer jämbördigt. – Från Stockholms stads sida bestämde vi oss genast för att följa det statliga avtalet. Här gick vi i bräschen. Nu siktar Madeleine Sjöstedt in sig på musikerna. – Stockholm är en musikstad i världsklass. Många av Sveriges ledande namn bor här, både kommersiella och icke kommersiella. Och skälig betalning är en viktig bit för att stärka den stockholmska musikscenen. Får en verksamhet stöd av Stockholms stad ska där ges både vita och skäliga ersättningar. Hur vanligt är det med svarta pengar? – Det vet man inget om, eftersom det inte finns sådana undersökningar, men tittar man på hur låga inkomster musiker har får man nog anta att det finns andra pengar som fyller ut. Sedan en tid har vi också arbetat med livecheckar som betyder att de som engagerar en musiker får en liten del av lönen från staden. Men vi kan bara bestämma över våra egna verksamheter, för verksamheter i annan regi kan vi bara utfärda rekommendationer, men någon form av standardavtal bör finnas. Men i dag har alltså inte ens kulturförvaltningens egna verksamheter ett avtal som reglerar vilka ersättningar de ska ge musiker. – Här ska vi definitivt försöka få fram ett avtal. Stockholms stad ska vara en föredömlig arbetsgivare. Om man tar till exempel Stockholms kulturfestival varierar det nog väldigt mycket vad man har för överenskommelser. Arrangörer som deltar i Kulturfestivalen måste få ersättning för kostnaderna när de antas som officiella festivalarrangörer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20471, "headline": "Svensk kultur upp i ansiktet", "summary": "”Tusen svenska klassiker” innehåller femtio år av fin- och fulkultur, med allt från Arne ”Rosen” Qvick och Lill-Babs till Fredrik Lindström. Med lika delar ångest och sentimentalitet känner Kerstin Gezelius en lätt doft av björnklister och en stark smak av Sverige, men noterar samtidigt en skräck för litteraturen.", "article": "Böcker ”Tusen svenska klassiker” Red: Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström, Annina Rabe.Norstedts Framåt slutet av åttiotalet började plötsligt unga vuxna, snygga och respekterade människor, prata om hallon-igloo, raketost och doften av björnklister. Och det med samma dryga, världsvana och exkluderande tonfall som deras storebröder hade haft när de skröt om resor till krigsskådeplatser, sex, poesi, knark och andra sätt att riskera livet. Nu var barndomen plötsligt hipp. Man lyssnade på Lill Lindfors och Monica Zetterlund, bejakade myset och borstade av sig äventyrsgenerationens damm (de hade onekligen börjat se lite härjade och rättshaveristiska ut) – Beppes godnattstundsbarn skulle göra saker på ett annat, lite softare, vis. Den behagligt (nyfiken)-blå-tintade tegelstenen ”Tusen svenska klassiker” luktar björnklister lång väg. På omslaget sitter en chic liten Lill-Babs med pumpsen inborrade i en mjuk matta. Tittar man närmare är rummet anakronistiskt dekorerat: ett skivkonvolut av Dag Vag, bilder av Kristian Luuk och Pär Rådström, en filmaffisch från Marie-Louise De Geer Bergenstråhles ”Hallo Baby”. Och under den flagg-gula titeltexten går en bård av små skiv- och bokomslag som blandar vad som en gång brukade kallas högt med vad som en gång brukade kallas lågt. ”Jag onanerar lite under tiden”, som Fredrik Lindström sa när han busringde wienerkonditoriet och bad dem rabbla vad de hade för tårtor. (ur ”Hassan, Williamspäron”, vol. 1, 1994. Klassiker nummer 798). Här finns alltså femtio år av svensk fin- och fulkultur fångad i ett tusen korta texter om böcker, skivor och tv-program. Det är en bok som kommer att göra parmiddagar uthärdliga och lösa presentproblemen i ett halvår framåt. Kvartetten Gradvall, Nordström, Nordström och Rabe har gjort ett nitiskt arkivarbete, plundrat sina och andras minnen, rotat igenom skivbackar, ringt halvdöda människor om mer eller mindre vidkommande detaljinformation, vaskat, valt ut och lyckats smyga in ytterligare något tusende viktiga namnreferenser under de utvaldas rubriker. Den kan användas som uppslagsverk, som frågesportslek, som nostalgitripp och som historiebok. Att läsa den i ett sträck som en recensent måste göra är den säkert inte tänkt för, men faktum är att det är så den gör sig allra bäst. Texterna är inte tillräckligt kritiska och tolkande för att det ska bli så intressant att läsa dem en och en. Det är snarare sakliga katalogtexter uppiggade med anekdoter. När man sveper över femtio år och tusen sådana texter på fem dagar, så uppstår däremot, som i en optisk villa, ett berättelseflöde, berättelsen om vårt land. Dessutom inser jag, med strupen sammansnörd av lika delar ångest och sentimentalitet, att jag är en del av det landets kultur, vare sig jag vill eller inte. En del av skribenterna håller sig strängt till det som är etablerat stort, folkkärt, har högt anseende och/eller höga säljsiffror. Andra kastar loss och har party i vinylarkivet, sliter ut en gammal ölstänkt punksingel från Klippan i Skåne, ”Vårdad klädsel” med Kriminella Gitarrer, lägger den på plattan och skriker: Det här är en klassiker! Och så blir den det. Klassiker nr 504. Skillnaden mellan kult och klassiker är ofta bara en fråga om journalisternas status eller självförtroende. Här har man chansen att tilldela det man verkligen tycker är stort evigt liv. På musikfronten, som dominerar boken så kraftigt att det är ett problem, har man tagit den. Film- och litteraturbevakningen är betydligt mer pliktskyldig och vingklippt. Var är Janne Halldoff, till exempel, som med sina filmer gav sjuttiotalsångesten ett ansikte? Eller poeten Ann Jäderlund som orsakade en lång, infekterad, ”obegriplighetsdebatt” på åttiotalet och fortfarande nämns som referens vid läsningen av många yngre poeter? Jag kan tänka mig att det finns en generation som suckar när de hör hennes eller Katarina Frostensons namn, men om ett sådant här verk ska hålla längre än till jul måste man förutse att pendeln kommer att svänga igen. Vi suckade över de politiska författarna. Nu är de kungar. Inte ens Louise Boije af Gennäs ”Ta vad man vill ha”, lite av chic-litens födelse i Sverige, eller Maja Lundgrens minst sagt omdebatterade ”Myggor och tigrar” har kvalat in. Att Sara Stridsberg har fallit bort kan jag bara tolka som tryckfel. Eller finns det en skräck för ”det litterära” här? Till exempel sägs det bästa ordet i Peter Kihlgårds ”Kicki och Lasse” vara ”bandyapplåd” och raskt förklarar man att det har sin orsak: Kihlgårds pappa var landslagsstjärna i bandy. Var inte rädda. Den kände författaren är en helt vanlig kille i jeans och tröja. Till och med Carl-Johan Vallgrens ”Den vidunderliga kärlekens historia” besvärjs med en sportreferens: Stefan Holm läste den när han laddade för VM-guldet i Aten. Puh. Det är lätt att skapa utrymme om det är det som fattas. Man behöver inte ha med mer än en Tomas Ledin-platta och inte mer än två av Ulf Lundell. Man behöver kanske inte ens ha med allt Thåström har gjort och inte tre Sjöwall–Wahlöö heller. Hep Stars, Vikingarna, Sven-Ingvars. För att inte tala om det monokroma och odynamiska bandet Kent, som väl har sagt sitt efter en singel och här är representerad med minst tre plattor. De är alla giganter i svenskt kulturliv, men det är deras sammantagna œuvre som gör det. Ett nedslag här och där hade räckt och gett mer bredd. Men vad den verkligen, verkligen lyckas med denna bok är att bara smacka upp Sverige i ansiktet på en. Det var ett tag sedan man behövde dela så här mycket med så många av sina landsmän. Förr föstes vi alla ihop, i skolor, framför tv:n, översköljda av malande radioapparater och bergssprängare. Det fanns inget sätt att undvika att lära känna varandras smak. Nu kan man välja exakt sitt eget spår och sin egen grupp och öppna kanaler in i vilket annat land som helst. Det kan verka skrämmande ödsligt ibland, men efter att ha läst ”Tusen svenska klassiker” är det bara en ofattbar lättnad. Kerstin Gezelius litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20482, "headline": "Bratt och Guillou ryker ihop igen", "summary": "IB-avslöjarna Peter Bratt och Jan Guillou är i luven på varandra igen. Efter att ha blivit kallad ”golbög” i Guillous nya memoarer kontrar Bratt med ”patetiskt”.", "article": "Journalisten Peter Bratt gräver upp stridsyxan än en gång. Den forna kollegan och IB-avslöjaren, författaren Jan Guillou, kallar Bratt ”golbög” i sina nyutkomna memoarer. Bratt går i en lång artikel på debattsajten Newsmill till motangrepp och säger att Guillou ljuger. I memoarerna står att Bratt under polisförhören före IB-rättegången inte klarade pressen utan bröt ihop och angav sin kollega, skvallrade att det var Guillou som stulit, öppnat och läst hemligstämplad post. – Det är ju larvigt. Allt står klart och tydligt i förhörsprotokollen. Jag försöker till och med rädda honom, säger att det kan vara någon på IB som kan ha lånat honom kuvertet, säger Peter Bratt till DN. Enligt de 36 år gamla förhörsprotokollen har Bratt rätt, han skvallrade aldrig. Guillou påstår i Expressen att han har läst andra protokoll, ännu inte offentliggjorda. I sina memoarer skriver Jan Guillou att han nu säger sanningen och tar avstånd från sin tidigare version. Det är knappast första gången Bratt och Guillou ryker ihop. Varför gräver Peter Bratt upp stridsyxan igen? – Det är en jävla beskyllning att jag har varit en golbög och tjallat, beskyllningar som har citerats och framställts som sanning i medierna. Det är samma sak varje gång: han kommer med en beskyllning och jag måste försvara mig. Jan Guillou, som DN försökt nå, kallar i Expressen Peter Bratt för ”beklagansvärd”. – Patetiskt, kontrar Peter Bratt. Han har en egen teori om Guillous självhävdelsebehov. – Det är hans olyckliga barndom som resulterat i revanschlusta. IB-affären/Fakta Avslöjade hemlig informationsbyrå Journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou anklagades och dömdes 1973 för spioneri mot svenska staten. Straffet blev ett års fängelse. De avslöjade tillsammans med den avhoppade agenten Håkan Isacson den svenska hemliga underrättelsetjänsten IB (Informationsbyrån). Bland annat infiltrerade IB FNL-rörelsen och åsiktsregistrerade i stor skala personer som stod politiskt till vänster. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20485, "headline": "Tina lagar trerätters på tid", "summary": "Tina Nordström startar ett nytt matprogram, nu i TV 4. Den här gången lagar hon maten live och tittarna kan laga maten samtidigt.", "article": "Hon säger inte ordet ”jättegott” en enda gång när vi pratas vid men väl ”jätteviktigt” och ”jättebra”. Matlagning är liksom ”jätte” när det gäller Tina Nordström. Framför allt jättehäftigt. – Jag blir fortfarande ivrig och går upp i falsett när jag pratar om mat, och jag känner samma brinnande glöd att få folk att laga det jag lagar nu som när jag började. Att inspirera människor ger mig en enorm kick. Tina Nordström gick rakt genom rutan 2001 och gjorde knallsuccé med teveprogrammet ”Tinas mat”. En glad gräbba från Helsingborg som delade med sig av sina kockkunskaper, som vände fin-matlagningen ryggen och struntade blankt i konstfulla upplägg och de brutna servetternas ortodoxi. Nej, Tina Nordström förespråkade – och gör så än i dag – den enkla matlagningen som vi alla kan klara av. – Råvarorna är viktiga när det gäller matlagningen men också inspiration, intresse och självförtroende. Det gäller att våga släppa diskbänken, att prova något nytt, säger hon men medger i samma stund att även hon ofta går i gamla hjulspår. – Kundvagnen vi drar i mataffären rullar automatiskt till de hyllor vi var vid förra gången, till korvhyllan eller vad det nu kan vara. Det är inget fel i det men vi begränsar oss. I nya teveprogrammet ”Tinas cookalong” som börjar på måndag i TV 4 och som sänds direkt (live) lagar Tina tillsammans med en inbjuden känd gäst (skådespelerskan Pia Johansson i första programmet) en trerättersmiddag på en timme. Tanken är att även tittarna ska kunna laga rätterna samtidigt med Tina. Recept och inköpslistor till varje program läggs ut på webben en vecka före sändning och genom webbkameror kommer tittarna också att kunna följa några familjer som lagar Tinas meny hemma i sina kök. Programidén kommer från Storbritannien och elake kocken Gordon Ramsay. Men ställer sig folk och lagar en trerättersmiddag en vanlig måndagskväll ? – Njaa, men du kan hänga med på varmrätten eller göra en kul grej av det och bjuda in grannarna. Man kan också bara titta och vänta med att laga det till helgen. Så om tittarna följer dig och din sås skär sig så gör tittarnas det också? – Ja, skrattar hon, om jag sitter i skiten så gör alla andra det också. Å andra sidan när det går bra för mig lyckas alla andra. Tina Nordström sprudlar av Tina-entusiasm och pratar med övertygelse om att endast en annorlunda kryddtouche kan lyfta en maträtt till nya smakupplevelser. Hon understryker vikten av planering och tajmning i matlagningen, vilket hon också ska lära ut. – Tiden – att du tar dig tid att sitta ner och äta – är också jätteviktig. Dukningen spelar inte så stor roll, det är inget jag prioriterar hemma, men att samlas. De senaste åren har det varit en enorm hajp för matlagning, kockar och kocktävlingar. Är vi inte mätta på det? – Det är klart att det finns de som tröttnat på det, men vi äter mat 3– 5 gånger om dagen och vi behöver ny inspiration. Mat har alltid varit viktigt, det är ett stort ämne. Nu är vi dessutom så pålästa och kunniga om vad vi äter och att viss mat är medicin. Ju längre vårt samtal framskrider desto mer övertygar Tina Nordström som matcoach. Hon återkommer gång efter annan till lusten att inspirera människor. Hon hyser all respekt för Jamie Olivers korståg mot den usla brittiska skolmaten och känner väl till diskussionerna om maten på svenska äldreboenden, men har inga tankar på att starta något eget uppror. – Just nu finns ingen tid till det. Jag koncentrerar mig i stället på dem som är i samma livssituation som jag, barnfamiljer, och vill kicka i gång deras hemmakök. Och i ditt hemmakök, lagar ni mat tillsammans där? – Nej, nej, nej usch. Det blir bara rörigt. Jag lagar. Carin Ståhlberg carin.stahlberg@dn.se 08-738 10 42 ! Tinas cookalong (1:10) TV 4 måndag 20.00 Maria Kristina ”Tina” Nordström Ålder: 36 år Familj: Sambo och två barn, 3 år och 7 månader. Yrke: Kock, slog igenom år 2001 i SVT med ”Tinas mat”. Skrivit flera kokböcker och haft eget matprogram i amerikansk teve. Har också medverkat i danstävlingen ”Let’s dance” 2008 som hon vann tillsammans med dansaren Tobias Karlsson. Favorituttryck: ”Jättegott”. Favoriträtt: Äggakaka med stekt fläsk. ”Barndomsminnen från farmor.” Äter aldrig igen: Pocherad bläckfisk. ”Allt på tallriken färgades svart.” Matlagningsmiss: En chokladmousse i en matlagningsduell. ”Min skar sig.” Överskattad maträtt: Paj. ”Är trött på alla pajer med litervis av äggstanning.” Underskattad maträtt: Palt. ”Väldigt gott om man gör den skånska varianten med fläsket inuti. Och kryddpeppar förstås, mycket smör hör också till!” Äter till kräftor: God stark ost.. Bästa nubbevisan till kräftorna: ”Nää, den är inte rumsren.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 20486, "headline": "Knivskarp opera", "summary": "Danska performancegruppen Hotel Pro Forma och svenska electropopduon The Knife har gjort en opera om Charles Darwin. ”I morgon om ett år” flyttar i ett språng fram operakonstens positioner.", "article": "Opera ”I morgon om ett år” av The Knife (musik och text) och Hotel Pro Forma (koncept) Regi och scenografi: Ralf Richardt Ströbech och Kirsten Delholm. Koreografi: Hiroaki Umeda. Medv: Kristina Wahlin, Lærke Winther och Jonathan Johansson. Scen: Det Kongelige teater (gamla scenen) i Köpenhamn I år är det 150 år sedan som Charles Darwin revolutionerade synen på det levande med sin bok ”Arternas uppkomst” med att hävda att det är själva fortplantningen som är källan till all variation och förändring hos det levande, att allt levande bär på sin orsak inom sig själv. Och att all den mångfald som finns är ett uttryck för naturens oförutsägbarhet. Vi kan aldrig helt veta vad som varit och vad som skall komma. Det är i denna Charles Darwins dramatiska insikt och möte med nästan ofattbara biologiska sammanhang som ”I morgon om ett år” tar sin början. En hundra minuter lång genomkomponerad electroopera av danska performancegruppen Hotel Pro Forma och svenska electroduon The Knife (syskonparet Olof Dreijer och Karin Dreijer Andersson) som i onsdags hade bejublad urpremiär på Det Kongelige teaters gamla scen i Köpenhamn. En föreställning som med sin utsökta sceniska berättarteknik och djärvt nyupptäckande musik i ett språng flyttar fram operakonstens positioner. Från och med Darwin mättes tiden i generationer. I föreställningen bärs också handlingen fram av tre skilda sångröster: mezzosopranen Kristina Wahlin (det förflutna), electropopsångaren Jonathan Johansson (Charles Darwin) och skådespelerskan Lærke Winther (nutiden). Röster formade i helt olika traditioner – men som i flera stort anlagda nummer vävs samman för att visa att allt som existerar är variationer av det som tidigare existerat. Inte minst i den lysande scen i operans första del där Darwin under sin avgörande forskningsresa med skeppet ”The Beagle” ser förändringarna som skapats av havets eviga vågrörelser: ”Jag ser tången dansa på det drivande vågskummet.” En scen bland flera andra som tar andan ur en med sin genuint musikdramatiska dynamik och förbluffar med sina språng från det enkla till det komplexa. Något som får mig att tro att ”I morgon om ett år” är en ”Einstein on the beach” (Philip Glass och Robert Wilsons epokgörande minimalistiska opera från 1976) för en ny tid. Men kanske är den till och med bättre ändå. The Knife stannar inte vid sina redan erövrade former och sitt eget internationellt erkända sound. I ”I morgon om ett år” leker de Darwin själva och sätter hela den elektroniska musikens tradition i spel. Från det pionjäraktigt elementära knorrandet från 1950-talet till den nutida electrons allra mest sofistikerade stämföringar och beats. Slutet av operan blir också något av en triumf för det musikaliska varierandet, en urladdning som utmynnar i föreställningens enda typiska The Knife-låt. Där refrängen är ett fragment ur ett samtal under en strandpromenad en högsommardag: ”Hur går det med Charles? Jag har inte hört från honom sedan urminnes tider. Tiden går så fort och plötsligt har det gått tusen år.” MARTIN NYSTRÖM martin.nystrom@dn.se ”I morgon om ett år”/”Tomorrow, in a year” visas även i Genève, Dresden, Århus och London. Svensk premiär blir det 29/1 på Dansens hus i Stockholm och den kommer att framföras på engelska. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20491, "headline": "Jonas Karlsson: \"Den perfekte vännen\"", "summary": "Jonas Karlsson är skicklig och finurlig. DN:s Jonas Thente har läst en befriande samling noveller.", "article": "Jonas Karlsson hör till den generation svenska skådespelare vars drygt jämnåriga producenter, regissörer och filmpolitiker under ett par decennier så hårt och lyckosamt har kämpat för att få mig att känna vämjelse inför svensk film över huvud taget att jag helt och hållet har missat honom. Däremot är jag väl bekant med hans författarskap, som inleddes 2007 i och med debuten ”Det andra målet”. Det var en novellsamling med lekfullt anslag och genuin stil som jag tyckte riktigt bra om. Nu har Karlsson skrivit en andra samling noveller. ”Den perfekte vännen” visar en författare som har gett sig den på att aldrig upprepa sig och att alltid överraska, på något sätt. Egentligen är det inget märkvärdigt. Karlssons intriger, gestalter och miljöer påminner om flera andra svenska författares. Det är Stockholm och helst unga män i trettioårsåldern som ofta hamnar i olustiga situationer. Pinsamheter. Som i novellen ”Marcus”, där en kille som skall skoja med sin kompis genom att gömma sig i städskåpet i stället av misstag blir inlåst i lägenheten och drabbas av panik då kompisens tonårssyster dyker upp. Självklart gömmer han sig under sängen och lika självklart kommer det bara att bli pinsammare ju längre han ligger där. Sådant brukar ju inte sällan hända i svenska noveller. Folk trasslar in sig i situationer som växer och blir pinsamma. Man kan tolka frekvensen av dessa intriger som att vi har det rysligt bra i det här landet. Man kan ibland få för sig att ryta till åt de där novellgestalterna; be dem klippa sig och skaffa ett jobb i en intrig i Afghanistan eller Ryssland eller någonstans där man har lite annat att tänka på än hur pinsamt det är när ett skämt går snett. Men Jonas Karlsson är skicklig. Bäst är han i den långa novellen ”Rummet”, där berättaren och det han ställer till med som anställd på en svensk myndighet av något slag, ideligen glider ur läsarens händer. Man tror att man vet vart Karlsson är på väg, men så vrider han till ytterligare ett par snäpp. Han är också finurlig. Man uppskattar små specialeffekter, som att en figur som heter Magnus Gabrielsson kan dyka upp – och försvinna – i flera noveller. En fullt realistisk novell kan hasa till i fantastik och en annan kan vara precis så förutsägbar som man egentligen inte trodde att den skulle vara eftersom det hade varit alldeles för… förutsägbart. Just detta förutsägbara råkar man ut för i de bägge första novellerna; så inledningsvis tror man att man har naglat fast Jonas Karlsson som en riktigt bra författare som kanske tror litet för litet om sina läsare. Men så kommer ”Rummet” som novell nummer tre, och därefter är man inte längre så säker. En befriande samling noveller, med andra ord. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20517, "headline": "New York Times- en dam i nöd", "summary": "Inte ens New York Times, som sätter agendan för debatten i världens mäktigaste nation, är opåverkad av papperstidningens kris. DN tog sig in i tidningens skyskrapa och undersökte hälsotillståndet på ”Den grå damen”.", "article": "New York Times är inte störst i världen. Den finns inte ens med bland världens tio största tidningar. Bara i USA har USA Today och Wall Street Journal en större upplaga. Och den är svår att läsa, både bildligt och bokstavligt. Jag har sett det mer än en gång: vetgiriga svenskar på tillfälligt USA-besök som angriper ett nummer av New York Times. Men ger upp inför lösbladssystemet och lakanssidorna, det så kallade broadsheet-formatet som de flesta europeiska tidningar numera övergivit. Rubrikerna är små och pratiga, typografin grå och texterna ringlar ofta fram över flera sidor. Journalisternas stil och tilltal känns stundom högtravande: bara en sådan sak som att de omskrivna personerna tituleras herr (Mr) och fru (Ms) i löpande text. Men ändå. New York Times är beroendeframkallande. Den sätter agendan för debatten i världens mäktigaste nation. Den skapar opinioner och skakar om etablissemanget. Så länge The Times suveränt oberört varje söndag levererar sin matiga bokbilaga, så länge sylvassa och provokativa kolumnister som Maureen Dowd och Paul Krugman får hållas, så länge reportage från Kigali och Krasnojarsk görs ut på förstasidan och fortsätter på hela uppslag inne i tidningen, så länge har kvalitetsjournalistiken fortfarande en chans. Det är därför hela tidningsvärlden oroligt sneglar mot New York Times-skrapan på Manhattan och undrar över hälsotillståndet för ”Den grå damen”. The New York Times Building reser sig som ett trafikomvävt Babels torn mitt på Manhattans åttonde gata. Huset är ständigt upplyst och delvis inramat i en sorts märklig stålbur. Den 52 våningar och över 300 meter höga byggnaden är ritad av den världsberömde italienske arkitekten Renzo Piano och stod färdig för två år sedan, då journalisterna lämnade de väl insuttna lokalerna vid Times Square (döpt efter tidningen, förstås) där New York Times huserat sedan 1913. I New York-natten är intrycket av signor Pianos glas- och metalltorn på en gång transparent inbjudande och fjärmt avvisande. En utomstående som försöker komma New York Times-redaktionen in på livet märker mest av det senare. Gay Talese, en av banbrytarna inom den nya journalistiken och tidigare New York Times-medarbetare, gav 1969 ut en bok om tidningen, ”The Kingdom and the Power”, där han kallade sin gamla arbetsplats ”ett medeltida modernt kungadöme inom nationen, med sina egna privata lagar och rättesnören”. Det är ett omdöme som håller än i dag. Kungadömet The New York Times har bron över vallgraven omgärdad av vakter som försvårar för ofrälse att beskåda makten och härligheten. Vi har det tveksamma nöjet att samarbeta med en av de mer nitiska väktarna, en mjölsiktig kvinna i den nedre medelåldern med titeln ”kommunikationskoordinator”. Den som vill närma sig tidningens journalister måste skaffa sig Ms Masons välsignelse, vilket inte är det lättaste. – Så har det alltid varit med New York Times, tröstar en kollega, och påminner om vad Rem Rieder, chefredaktör för branschtidskriften American Journalism Review, uppgivet sade efter att ha försökt få en kommentar av New York Times dåvarande chefredaktör Howell Raines: ”Det var som att försöka arrangera en intervju med påven.” Det är svårt att inte grubbla över Garboattityden på en tidning vars medarbetare själva förväntar sig tillgänglighet och öppenhet när de är ute och jobbar. Efter dagar av förhandlingar får fotograf Chris Maluszynski ett fotoalternativ att avbilda på den så kallade Pulitzerhallen, en korridorvägg där tidningens 101 vunna utmärkelser av detta prestigefyllda journalistpris finns upphängda. Medan jag, faktiskt får tillträde till redaktionslokalerna. Fylld av onda aningar åker jag upp i hissen. Om de som är tidningens ansikte utåt är så avvisande och svåra att samarbeta med, hur vrånga ska då inte fotfolket vara? New York Times har kallats ”The last paper standing”, den sista tidningen som håller krisen stången. För 2009 blir ett Annus Horribilis för den amerikanska tidningsbranschen. Läsarflykten till nätet, i kombination med den djupa lågkonjunktur som medfört krympande upplagor och minskade annonsintäkter, har slagit snabbt och brutalt. Flera anrika tidningar har lagt ned sina pappersutgåvor: Christian Science Monitor, Seattle Post-Intelligencer, Tucson Citizen, The Rocky Mountain News i Denver. Stora etablerade tidningar som Boston Globe, San Francisco Chronicle, Philadelphia Inquirier och Chicago Tribune har drabbats av akuta ekonomiska problem och hankar sig i princip fram dag för dag. Närmare 14 000 tidningsjobb har försvunnit hittills i år, och det spekuleras om vilken amerikansk storstad som ska bli den första utan papperstidning. Kongressen håller utfrågningar om papperstidningarnas akuta kris. Även de största riksomfattande tidningarna har problem. Tidningskoncernen Gannett som äger USA Today, landets mest spridda tidning, meddelade i maj i år att man kommer att banta personalen med runt 1 000 anställda. Wall Street Journal, som kontrolleras av mediebaronen Rupert Murdoch, satsar hårt och djärvt, men ägarbolaget News Corp blöder ymnigt ekonomiskt och förlorade närmare 25 miljarder kronor det senaste kvartalet. Eländeskatalogen kan göras betydligt längre. Visst finns orosmoln även över New York Times glastorn. Men jämfört med Tidnings-USA står The Times någorlunda intakt. Visserligen har tidningen under det senaste året tappat cirka 30 procent av sina annonsintäkter. Och upplagan har minskat – även om tidningen fortfarande har över miljonen i vardagsupplaga. Men trots de dystra siffrorna har ägaren och styrelseordföranden Arthur Ochs Sulzberger jr valt att inte skära i den kostsamma utrikesbevakningen. Tidningen har 26 korrespondenter på plats världen över, inklusive en byrå i Bagdad. Nedskärningarna inom redaktionen har hittills varit blygsamma, Fortfarande har Ochs Sulzberger jr närmare 1.300 journalister i sin sold. – Åsikter är billiga. Bra journalistik kostar pengar, har han halsstarrigt sagt. Men för att någorlunda balansera ekonomin har tidningen tvingats till andra drastiska åtgärder. Bland annat har man tagit något som kan beskrivas som ett ockerlån av den mexikanske telekommiljardären Carlos Slim, som erbjöd 250 miljoner dollar till 14 procents ränta. Samme Slim har köpt 6 procent av aktierna i tidningsbolaget för 120 miljoner dollar. Tidningen har sålt sin del i New York Times-skrapan för 220 miljoner dollar och man har förmått de fackligt anslutna att gå med på en tillfällig lönesänkning på 5 procent året ut, vilket ska spara 4,5 miljoner kronor. Lösnummerpriset har höjts kraftigt – i dag kostar New York Times två dollar (drygt fjorton kronor) på vardagar, medan söndagstidningen kostar fem dollar. Prishöjningarna och besparingarna bidrog till att första kvartalets förlust vändes till en blygsam vinst under det andra kvartalet i år. Ändå är likviditetskrisen överhängande: tidningen måste få loss närmare en miljard dollar under en fyraårsperiod, för att klara nuvarande kostnader. I entrén till Timesskrapan hälsas besökarna av en bronsbyst föreställande en barsk man med kraftigt markerade ögonbryn. Det är Adolph S Ochs, mannen som tog över rodret till New York Times 1896. Då var tidningen ett lokalblad med vikande upplaga som kämpade för sin överlevnad. När Ochs gick bort 1935 lämnade han efter sig en etablerad tidning med över 400.000 i upplaga. Ochs, son till invandrande judar från Tyskland, fick en dotter, Iphigene, vars make Arthur Hays Sulzberger blev ”publisher”, chef med övergripande ansvar för både ekonomin och journalistiken, efter svärfadern. Därmed hade ätten Ochs Sulzberger etablerat sin kontroll över tidningen, som utövas än i dag. Iphigenes sonson, Arthur Ochs Sulzberger jr, har varit publisher och ordförande i ägarbolaget sedan 1992. Den nu 57-årige ”Junior” har försiktigt börjat säkra successionen: sonen Arthur Gregg Sulzberger, 28 år, började för ett halvår sedan som reporter på New York Times cityredaktion. Men Arthur Ochs Sulzberger jr, eller ”Pinch” (”nyp”) som han gemenligen kallas, har svårt att vinna supportrar. Varken styrelsefolk eller journalister tycks helhjärtat övertygade om att ”Pinch” är rätt man att lotsa New York Times genom de mörka farvatten som ligger framför tidningen. Trots att han kompromisslöst värnat om The Times kvalitetsstämpel. ”Det blir nog ingen bronsbyst av honom.” ”För vek, håller med den han talar med sist”, är några av omdömena jag får höra om Arthur Ochs Sulzberger jr. ”I varje monarki hamnar det någon gång en dålig kung på tronen”, konstaterade Gay Talese för ett par år sedan. Detta yttrande gjorde ”Pinch” så sårad att han numera vägrar att låta sig intervjuas. När jag väl är inne på Times redaktion kommer mina farhågor om ett snävt bemötande på skam. Gerry Mullany som erbjudit sig att guida mig runt är en gladlynt kille i fyrtioårsåldern med en accent starkt präglad av uppväxten i Baltimores irländska kvarter. Gerry har tillbringat större delen av sitt yrkesliv på The Times. Han arbetade länge på den politiska redaktionen och var ansvarig för bevakningen av Barack Obamas valkampanj, men sadlade om efter valet och är numera förstasidesredaktör på tidningens webbupplaga. Gerry är övertygad om att New York Times har en framtid – en ljus framtid till och med. – Kanske blir det en webbsajt med en tidning i stället för som i dag, en tidning med en sajt. Tidningen kommer inte att se ut som nu, men den kommer att finnas kvar, helt klart. Gerry Mullanys optimism har ett visst fog. New York Times har en stark närvaro på webben, med över 20 miljoner unika besökare i månaden. Bland globala nyhetsmedier är det bara CNN, Yahoo och BBC som är större. Den springande punkten är hur tidningen ska få betalt av sina nätläsare. Nyhetsmaterialet på nätet serveras gratis, och förhoppningarna om att webbtidningen skulle bli en magnet för annonsörer har ännu inte infriats. Därför sneglar flera större tidningsutgivare mot att ta betalt för innehållet – antingen ett abonnemang eller ett system där läsaren betalar en mindre summa för varje nedladdad artikel. Mediebaronen Rupert Murdoch signalerade i somras att det snart kommer att kosta att ta del av ”hans” publikationer på nätet. Wall Street Journal har redan en betalmodell som anses fungera ganska bra, och nu ska den tydligen införas på Murdochs övriga stora tidningar, brittiska The Sun, The Times i London, och New York-tabloiden New York Post. New York Times sonderar också terrängen för att ta betalt, men hur detta kommer att se ut är inte offentliggjort. På tidningens diskussionsforum The New York Times Lab cirkulerar uppgifter om att tidningen ska införa ett månadsabonnemang för 50 dollar (360 kronor) för nätanvändarna. – Exakt hur en sådan betalmodell ska se ut vet jag inte, men jag tror att den kommer, säger Gerry Mullany när han avslutat ett samtal med en av tidningens utsända i Afghanistan. Problemet är att New York Times använde en sådan modell under två år, från 2005 till 2007, men backade och gjorde hela tidningen tillgänglig online utan avgift. Varför skulle det fungera bättre nu? – Då var tidningsdöden inte en realitet på samma sätt. The Times läsare är lojala med sin tidning och jag tror att tillräckligt många av dem är beredda att lägga en mindre summa pengar för att få tillgång till materialet på nätet – i synnerhet om alternativet är att servicen skulle försvinna. Och vi har ju en attraktiv webbprodukt som vi utvecklar hela tiden. Vi har i princip en komplett radio- och tv-station, närmare trettio nyhetsbloggar som alla tillhör de mest lästa och kommenterade, nyligen lanserade vi en global nätupplaga som fokuserar på våra utländska läsare. Gerry Mullany drar efter andan och reser sig upp. Det har blivit dags för redaktionens eftermiddagsmöte. Bollarna som slängdes upp vid morgonmötet ska plockas ned och granskas. Vi styr kosan mot rum O3E3-246, eller ”Page One” (Förstasidan) som det förklarande står på en liten skylt vid dörren. Under tiden får jag en överblick över arbetsmiljön för världens mest inflytelserika journalister. Tidningsredaktioner är överlag de estetiskt minst tilltalande arbetsplatser man kan tänka sig, en kökkenmödding av sladdhärvor, kalvköttsfärgade laminatbord, tomma läskburkar och kaffemuggar samt dammiga tidningslägg. Eftersom New York Times journalister bara suttit två år i sina nuvarande lokaler har de inte haft tid att gegga till sin närmiljö alltför mycket. Det är tyst, av den larmande Manhattantrafiken utanför hörs ingenting. Inne i förstasidesrummet, där de flesta av tidningens tjogtalet avdelningschefer redan bänkat sig, är det om möjligt ännu tystare. Det är ett stort rum, som en innebandyplan ungefär, dominerat av ett ovalt bord och en gigantisk whiteboardtavla i fonden. Sinnrika persienner gör att man kan se ut men inte in – mötesdeltagarna har utsikt mot skyskraporna som trängs kring Port Authoritys bussterminal. Chefredaktören Bill Keller, som presiderar i mitten, ser inte ut som en av tidningsvärldens mäktigaste män. Mer som en av de där gubbarna man möter i svampskogen ute på Björnö: gråsprängt hår som skulle ha klippts för en månad sedan, beiga chinos och khakiskjorta, på fötterna rejäla gympaskor av märket Nordica. Men hans anspråkslösa yttre hindrar inte chefredaktör Keller från att ha full kontroll över nyhetsmötet, som påminner mycket om stilen i New York Times: sakligt, lågmält, en smula torrt. Dagens stora nyhet blir valutgången i Afghanistan, och så ska det puffas för en artikelserie om krisens Kalifornien samt en uppföljning på dagens stora grej: avslöjandet att det omstridda, privata säkerhetsföretaget Blackwater fick i uppdrag av underrättelsetjänsten CIA att delta i jakten på al Qaida-medlemmar. – Ett äkta scoop, säger Gerry Mullany i ena mungipan. Vi lade ut det på nätet precis så att Washington Post skulle få med det i sin sista upplaga. De var tvungna att toppa med det – och citera New York Times. Sådant gillar vi. Efter mötet kontaktar jag Anne Barnard, journalist på tidningens lokalredaktion i Queens som kommit in till huvudredaktionen för att diskutera en artikelserie. Hon ser inte riktigt lika optimistiskt på framtiden som sin arbetskamrat Gerry Mullany. – Jag brukar säga att jag sitter på det största av de smältande isbergen, säger hon. Anne Barnard är 38 år och relativt ny på The Times. För två år sedan jobbade hon på Boston Globe som tidningens korrespondent i Jerusalem. Hon har tidigare arbetat i Moskva och i Bagdad. – Jag hade varit två år i Jerusalem och hade ett förordnande på fem år. Men över en natt lade The Globe ned sitt korrespondentnät och jag kallades hem. Anne Barnard räddade sig över till New York Times, där hon arbetar med ”metropolitan news”, de lokala nyheterna. – Det är inte synd om mig. Jag har ett jättebra jobb. Det finns hur mycket historier som helst att berätta från New York. Men visst blir jag orolig för framtiden när jag ser vilka panikåtgärder de stora tidningshusen tar till för att rädda sin ekonomi. New York Times äger ju ”min” gamla tidning, Boston Globe, och hotar att lägga ned den om de inte hittar en köpare. Skulle de göra så om de inte var rädda för The Times överlevnad? För arton månader sedan blev Anne Barnard mamma till lille Odyssevs (”Min man är grek”). Jag frågar henne om hon kommer att rekommendera journalistyrket till sin son. – Alltså, den typ av journalistkarriär som jag gjorde, den existerar inte längre. Du kan inte längre börja som lokalreporter och jobba dig upp till utrikeskorrespondent. Jag kan inte säkert säga att jag kommer att vara kvar i yrket när Odyssevs är vuxen. Men samtidigt älskar jag ju journalistjobbet. Så jag skulle nog inte avråda honom ändå. 13 år äldre än DN The New York Times började komma ut i september 1851, (DN i september 1864). Men först när Adolph S Ochs, en tidningsman från Tennessee, förvärvade tidningen 1896 som den blev en aktör att räkna med. Tidningen kontrolleras än i dag av ättlingar till Ochs. New York Times ägs av The New York Times Company, som ger ut 18 andra tidningar, bland annat International Herald Tribune och The Boston Globe. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20519, "headline": "En dam i nöd", "summary": "I kvalitetsjournalistikens högborg. Inte ens New York Times, som sätter agendan för debatten i världens mäktigaste nation, är opåverkad av papperstidningens kris. DN tog sig in i tidningens skyskrapa och undersökte hälsotillståndet på ”Den grå damen”.", "article": "New York Times är inte störst i världen. Den finns inte ens med bland världens tio största tidningar. Bara i USA har USA Today och Wall Street Journal en större upplaga. Och den är svår att läsa, både bildligt och bokstavligt. Jag har sett det mer än en gång: vetgiriga svenskar på tillfälligt USA-besök som angriper ett nummer av New York Times. Men ger upp inför lösbladssystemet och lakanssidorna, det så kallade broadsheet-formatet som de flesta europeiska tidningar numera övergivit. Rubrikerna är små och pratiga, typografin grå och texterna ringlar ofta fram över flera sidor. Journalisternas stil och tilltal känns stundom högtravande: bara en sådan sak som att de omskrivna personerna tituleras herr (Mr) och fru (Ms) i löpande text. Men ändå. New York Times är beroendeframkallande. Den sätter agendan för debatten i världens mäktigaste nation. Den skapar opinioner och skakar om etablissemanget. Så länge The Times suveränt oberört varje söndag levererar sin matiga bokbilaga, så länge sylvassa och provokativa kolumnister som Maureen Dowd och Paul Krugman får hållas, så länge reportage från Kigali och Krasnojarsk görs ut på förstasidan och fortsätter på hela uppslag inne i tidningen, så länge har kvalitetsjournalistiken fortfarande en chans. Det är därför hela tidningsvärlden oroligt sneglar mot New York Times-skrapan på Manhattan och undrar över hälsotillståndet för ”Den grå damen”. The New York Times Building reser sig som ett trafikomvävt Babels torn mitt på Manhattans åttonde gata. Huset är ständigt upplyst och delvis inramat i en sorts märklig stålbur. Den 52 våningar och över 300 meter höga byggnaden är ritad av den världsberömde italienske arkitekten Renzo Piano och stod färdig för två år sedan, då journalisterna lämnade de väl insuttna lokalerna vid Times Square (döpt efter tidningen, förstås) där New York Times huserat sedan 1913. I New York-natten är intrycket av signor Pianos glas- och metalltorn på en gång transparent inbjudande och fjärmt avvisande. En utomstående som försöker komma New York Times-redaktionen in på livet märker mest av det senare. Gay Talese, en av banbrytarna inom den nya journalistiken och tidigare New York Times-medarbetare, gav 1969 ut en bok om tidningen, ”The Kingdom and the Power”, där han kallade sin gamla arbetsplats ”ett medeltida modernt kungadöme inom nationen, med sina egna privata lagar och rättesnören”. Det är ett omdöme som håller än i dag. Kungadömet The New York Times har bron över vallgraven omgärdad av vakter som försvårar för ofrälse att beskåda makten och härligheten. Vi har det tveksamma nöjet att samarbeta med en av de mer nitiska väktarna, en mjölsiktig kvinna i den nedre medelåldern med titeln ”kommunikationskoordinator”. Den som vill närma sig tidningens journalister måste skaffa sig Ms Masons välsignelse, vilket inte är det lättaste. – Så har det alltid varit med New York Times, tröstar en kollega, och påminner om vad Rem Rieder, chefredaktör för branschtidskriften American Journalism Review, uppgivet sade efter att ha försökt få en kommentar av New York Times dåvarande chefredaktör Howell Raines: ”Det var som att försöka arrangera en intervju med påven.” Det är svårt att inte grubbla över Garboattityden på en tidning vars medarbetare själva förväntar sig tillgänglighet och öppenhet när de är ute och jobbar. Efter dagar av förhandlingar får fotograf Chris Maluszynski ett fotoalternativ att avbilda på den så kallade Pulitzerhallen, en korridorvägg där tidningens 101 vunna utmärkelser av detta prestigefyllda journalistpris finns upphängda. Medan jag, faktiskt får tillträde till redaktionslokalerna. Fylld av onda aningar åker jag upp i hissen. Om de som är tidningens ansikte utåt är så avvisande och svåra att samarbeta med, hur vrånga ska då inte fotfolket vara? New York Times har kallats ”The last paper standing”, den sista tidningen som håller krisen stången. För 2009 blir ett Annus Horribilis för den amerikanska tidningsbranschen. Läsarflykten till nätet, i kombination med den djupa lågkonjunktur som medfört krympande upplagor och minskade annonsintäkter, har slagit snabbt och brutalt. Flera anrika tidningar har lagt ned sina pappersutgåvor: Christian Science Monitor, Seattle Post-Intelligencer, Tucson Citizen, The Rocky Mountain News i Denver. Stora etablerade tidningar som Boston Globe, San Francisco Chronicle, Philadelphia Inquirier och Chicago Tribune har drabbats av akuta ekonomiska problem och hankar sig i princip fram dag för dag. Närmare 14 000 tidningsjobb har försvunnit hittills i år, och det spekuleras om vilken amerikansk storstad som ska bli den första utan papperstidning. Kongressen håller utfrågningar om papperstidningarnas akuta kris. Även de största riksomfattande tidningarna har problem. Tidningskoncernen Gannett som äger USA Today, landets mest spridda tidning, meddelade i maj i år att man kommer att banta personalen med runt 1 000 anställda. Wall Street Journal, som kontrolleras av mediebaronen Rupert Murdoch, satsar hårt och djärvt, men ägarbolaget News Corp blöder ymnigt ekonomiskt och förlorade närmare 25 miljarder kronor det senaste kvartalet. Eländeskatalogen kan göras betydligt längre. Visst finns orosmoln även över New York Times glastorn. Men jämfört med Tidnings-USA står The Times någorlunda intakt. Visserligen har tidningen under det senaste året tappat cirka 30 procent av sina annonsintäkter. Och upplagan har minskat – även om tidningen fortfarande har över miljonen i vardagsupplaga. Men trots de dystra siffrorna har ägaren och styrelseordföranden Arthur Ochs Sulzberger jr valt att inte skära i den kostsamma utrikesbevakningen. Tidningen har 26 korrespondenter på plats världen över, inklusive en byrå i Bagdad. Nedskärningarna inom redaktionen har hittills varit blygsamma, Fortfarande har Ochs Sulzberger jr närmare 1 300 journalister i sin sold. – Åsikter är billiga. Bra journalistik kostar pengar, har han halsstarrigt sagt. Men för att någorlunda balansera ekonomin har tidningen tvingats till andra drastiska åtgärder. Bland annat har man tagit något som kan beskrivas som ett ockerlån av den mexikanske telekommiljardären Carlos Slim, som erbjöd 250 miljoner dollar till 14 procents ränta. Samme Slim har köpt 6 procent av aktierna i tidningsbolaget för 120 miljoner dollar. Tidningen har sålt sin del i New York Times-skrapan för 220 miljoner dollar och man har förmått de fackligt anslutna att gå med på en tillfällig lönesänkning på 5 procent året ut, vilket ska spara 4,5 miljoner kronor. Lösnummerpriset har höjts kraftigt – i dag kostar New York Times två dollar (drygt fjorton kronor) på vardagar, medan söndagstidningen kostar fem dollar. Prishöjningarna och besparingarna bidrog till att första kvartalets förlust vändes till en blygsam vinst under det andra kvartalet i år. Ändå är likviditetskrisen överhängande: tidningen måste få loss närmare en miljard dollar under en fyraårsperiod, för att klara nuvarande kostnader. I entrén till Timesskrapan hälsas besökarna av en bronsbyst föreställande en barsk man med kraftigt markerade ögonbryn. Det är Adolph S Ochs, mannen som tog över rodret till New York Times 1896. Då var tidningen ett lokalblad med vikande upplaga som kämpade för sin överlevnad. När Ochs gick bort 1935 lämnade han efter sig en etablerad tidning med över 400 000 i upplaga. Ochs, son till invandrande judar från Tyskland, fick en dotter, Iphigene, vars make Arthur Hays Sulzberger blev ”publisher”, chef med övergripande ansvar för både ekonomin och journalistiken, efter svärfadern. Därmed hade ätten Ochs Sulzberger etablerat sin kontroll över tidningen, som utövas än i dag. Iphigenes sonson, Arthur Ochs Sulzberger jr, har varit publisher och ordförande i ägarbolaget sedan 1992. Den nu 57-årige ”Junior” har försiktigt börjat säkra successionen: sonen Arthur Gregg Sulzberger, 28 år, började för ett halvår sedan som reporter på New York Times cityredaktion. Men Arthur Ochs Sulzberger jr, eller ”Pinch” (”nyp”) som han gemenligen kallas, har svårt att vinna supportrar. Varken styrelsefolk eller journalister tycks helhjärtat övertygade om att ”Pinch” är rätt man att lotsa New York Times genom de mörka farvatten som ligger framför tidningen. Trots att han kompromisslöst värnat om The Times kvalitetsstämpel. ”Det blir nog ingen bronsbyst av honom.” ”För vek, håller med den han talar med sist”, är några av omdömena jag får höra om Arthur Ochs Sulzberger jr. ”I varje monarki hamnar det någon gång en dålig kung på tronen”, konstaterade Gay Talese för ett par år sedan. Detta yttrande gjorde ”Pinch” så sårad att han numera vägrar att låta sig intervjuas. När jag väl är inne på Times redaktion kommer mina farhågor om ett snävt bemötande på skam. Gerry Mullany som erbjudit sig att guida mig runt är en gladlynt kille i fyrtioårsåldern med en accent starkt präglad av uppväxten i Baltimores irländska kvarter. Gerry har tillbringat större delen av sitt yrkesliv på The Times. Han arbetade länge på den politiska redaktionen och var ansvarig för bevakningen av Barack Obamas valkampanj, men sadlade om efter valet och är numera förstasidesredaktör på tidningens webbupplaga. Gerry är övertygad om att New York Times har en framtid – en ljus framtid till och med. – Kanske blir det en webbsajt med en tidning i stället för som i dag, en tidning med en sajt. Tidningen kommer inte att se ut som nu, men den kommer att finnas kvar, helt klart. Gerry Mullanys optimism har ett visst fog. New York Times har en stark närvaro på webben, med över 20 miljoner unika besökare i månaden. Bland globala nyhetsmedier är det bara CNN, Yahoo och BBC som är större. Den springande punkten är hur tidningen ska få betalt av sina nätläsare. Nyhetsmaterialet på nätet serveras gratis, och förhoppningarna om att webbtidningen skulle bli en magnet för annonsörer har ännu inte infriats. Därför sneglar flera större tidningsutgivare mot att ta betalt för innehållet – antingen ett abonnemang eller ett system där läsaren betalar en mindre summa för varje nedladdad artikel. Mediebaronen Rupert Murdoch signalerade i somras att det snart kommer att kosta att ta del av ”hans” publikationer på nätet. Wall Street Journal har redan en betalmodell som anses fungera ganska bra, och nu ska den tydligen införas på Murdochs övriga stora tidningar, brittiska The Sun, The Times i London, och New York-tabloiden New York Post. New York Times sonderar också terrängen för att ta betalt, men hur detta kommer att se ut är inte offentliggjort. På tidningens diskussionsforum The New York Times Lab cirkulerar uppgifter om att tidningen ska införa ett månadsabonnemang för 50 dollar (360 kronor) för nätanvändarna. – Exakt hur en sådan betalmodell ska se ut vet jag inte, men jag tror att den kommer, säger Gerry Mullany när han avslutat ett samtal med en av tidningens utsända i Afghanistan. Problemet är att New York Times använde en sådan modell under två år, från 2005 till 2007, men backade och gjorde hela tidningen tillgänglig online utan avgift. Varför skulle det fungera bättre nu? – Då var tidningsdöden inte en realitet på samma sätt. The Times läsare är lojala med sin tidning och jag tror att tillräckligt många av dem är beredda att lägga en mindre summa pengar för att få tillgång till materialet på nätet – i synnerhet om alternativet är att servicen skulle försvinna. Och vi har ju en attraktiv webbprodukt som vi utvecklar hela tiden. Vi har i princip en komplett radio- och tv-station, närmare trettio nyhetsbloggar som alla tillhör de mest lästa och kommenterade, nyligen lanserade vi en global nätupplaga som fokuserar på våra utländska läsare. Gerry Mullany drar efter andan och reser sig upp. Det har blivit dags för redaktionens eftermiddagsmöte. Bollarna som slängdes upp vid morgonmötet ska plockas ned och granskas. Vi styr kosan mot rum O3E3-246, eller ”Page One” (Förstasidan) som det förklarande står på en liten skylt vid dörren. Under tiden får jag en överblick över arbetsmiljön för världens mest inflytelserika journalister. Tidningsredaktioner är överlag de estetiskt minst tilltalande arbetsplatser man kan tänka sig, en kökkenmödding av sladdhärvor, kalvköttsfärgade laminatbord, tomma läskburkar och kaffemuggar samt dammiga tidningslägg. Eftersom New York Times journalister bara suttit två år i sina nuvarande lokaler har de inte haft tid att gegga till sin närmiljö alltför mycket. Det är tyst, av den larmande Manhattantrafiken utanför hörs ingenting. Inne i förstasidesrummet, där de flesta av tidningens tjogtalet avdelningschefer redan bänkat sig, är det om möjligt ännu tystare. Det är ett stort rum, som en innebandyplan ungefär, dominerat av ett ovalt bord och en gigantisk whiteboardtavla i fonden. Sinnrika persienner gör att man kan se ut men inte in – mötesdeltagarna har utsikt mot skyskraporna som trängs kring Port Authoritys bussterminal. Chefredaktören Bill Keller, som presiderar i mitten, ser inte ut som en av tidningsvärldens mäktigaste män. Mer som en av de där gubbarna man möter i svampskogen ute på Björnö: gråsprängt hår som skulle ha klippts för en månad sedan, beiga chinos och khakiskjorta, på fötterna rejäla gympaskor av märket Nordica. Men hans anspråkslösa yttre hindrar inte chefredaktör Keller från att ha full kontroll över nyhetsmötet, som påminner mycket om stilen i New York Times: sakligt, lågmält, en smula torrt. Dagens stora nyhet blir valutgången i Afghanistan, och så ska det puffas för en artikelserie om krisens Kalifornien samt en uppföljning på dagens stora grej: avslöjandet att det omstridda, privata säkerhetsföretaget Blackwater fick i uppdrag av underrättelsetjänsten CIA att delta i jakten på al Qaida-medlemmar. – Ett äkta scoop, säger Gerry Mullany i ena mungipan. Vi lade ut det på nätet precis så att Washington Post skulle få med det i sin sista upplaga. De var tvungna att toppa med det – och citera New York Times. Sådant gillar vi. Efter mötet kontaktar jag Anne Barnard, journalist på tidningens lokalredaktion i Queens som kommit in till huvudredaktionen för att diskutera en artikelserie. Hon ser inte riktigt lika optimistiskt på framtiden som sin arbetskamrat Gerry Mullany. – Jag brukar säga att jag sitter på det största av de smältande isbergen, säger hon. Anne Barnard är 38 år och relativt ny på The Times. För två år sedan jobbade hon på Boston Globe som tidningens korrespondent i Jerusalem. Hon har tidigare arbetat i Moskva och i Bagdad. – Jag hade varit två år i Jerusalem och hade ett förordnande på fem år. Men över en natt lade The Globe ned sitt korrespondentnät och jag kallades hem. Anne Barnard räddade sig över till New York Times, där hon arbetar med ”metropolitan news”, de lokala nyheterna. – Det är inte synd om mig. Jag har ett jättebra jobb. Det finns hur mycket historier som helst att berätta från New York. Men visst blir jag orolig för framtiden när jag ser vilka panikåtgärder de stora tidningshusen tar till för att rädda sin ekonomi. New York Times äger ju ”min” gamla tidning, Boston Globe, och hotar att lägga ned den om de inte hittar en köpare. Skulle de göra så om de inte var rädda för The Times överlevnad? För arton månader sedan blev Anne Barnard mamma till lille Odyssevs (”Min man är grek”). Jag frågar henne om hon kommer att rekommendera journalistyrket till sin son. – Alltså, den typ av journalistkarriär som jag gjorde, den existerar inte längre. Du kan inte längre börja som lokalreporter och jobba dig upp till utrikeskorrespondent. Jag kan inte säkert säga att jag kommer att vara kvar i yrket när Odyssevs är vuxen. Men samtidigt älskar jag ju journalistjobbet. Så jag skulle nog inte avråda honom ändå. ERIK OHLSSON DN:s korrespondent erik.ohlsson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20521, "headline": "Lotta Olsson och Maria Jönsson ”Zucchini till en tax”", "summary": "Skickligt skulpterad bokstavsröra. Författaren Lotta Olsson har gett sig i kast med att skriva en ABC-bok, vilket hon gör i lekfull oordning som får vers och innebörd att gå hand i hand.", "article": "Det är i detaljerna som Lotta Olsson visar sin förtrogenhet med orden. Skickligt kan hon lyssna av dem, välja rätt och rytmiskt, placera och skulptera så att vers och innebörd går hand i hand. Författaren Lotta Olsson (som inte ska förväxlas med denna sidas redaktör, journalisten och barnbokskritikern Lotta Olsson) har som den femtioelfte svenska litteratören gett sig i kast med att skriva en abc-bok. Det är djärvt i konkurrens med gamla mästerliga förebilder som Britt G Hallqvist och Lennart Hellsing (som har skrivit två). Men Olsson gör sin grej, en fortlöpande bokstavsröra som hon klurigt kallar ACB-bok. En nattlig katt visar flickan Ella vägen genom kakelugnen till bokstavslandet. Någon riktigt rafflande berättelse blir det väl inte – det är i de enskilda delarna som boken glänser. Fyndiga rim, finurliga ordlekar och festliga sammanhang avlöser varandra. Ja, störst av allting som vi har är orden här på jorden. Ett ynka pynka J blir kvar av JORDEN utan ORDEN. De konstfärdiga byggstenarna låter sig visserligen hopfogas till en sammanhängande berättelse, men den saknar i sig inneboende dramatik. Det som kan tänkas driva läsningen vidare är lusten att kolla om författaren verkligen får med alla bokstäver. Och visst, det går jämnt upp utan större konstigheter. Själv verkar hon belåten med sin lösning på det svåra Z genom att ge zucchini till en tax, så nöjd att detta egendomliga fått ge boken dess kryptiska titel. Men zucchinin motiveras bara på sin enskilda plats och saknar betydelse för helheten, precis som de flesta påhitten i denna bok. Då är kattens utväg för Z mer tilltalande. Han vänder respektlöst bokstaven ett kvarts varv och säger: – Z kan man ha som N. Illustratören Maria Jönsson visar enkelt hur det ska gå till och planterar samtidigt en Don Quijote i det grågula landskapet inför nästa uppslags zebra som fått låna den sorgliga riddarens namn. Z och Q visar att det närmar sig slutet, men inte riktigt än i denna lekfulla oordning. Ty alla vokalerna utom A återstår, och boken avverkar dem i ett styvmoderligt huj: Nu hördes Ooo! och Ååå! och Uuu! och Eee! och Yyy! och Äää! och Iii! och Ööö! Det gör inte Maria Jönssons illustrationsuppdrag alldeles lätt. Våglinjer i olika färger får på detta uppslag driva rörelsen åt höger vidare genom boken. För det är så hon arbetar med hjälp av berättelsens båda figurer, katten och flickan som vandrar framåt. Här och där låter hon dem göra halt, och då får andra stå för rörelsen, som fåglarna ”med W i näbben, på väg till någons internet, till www och webben”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20523, "headline": "Både engagerad och cool", "summary": "Jörn Donner följde Ingmar Bergman hela hans karriär. Leif Zern läser Donners nya minnesbok. Den får det mesta som skrivits om Bergman att likna söndagspredikningar.", "article": "Böcker Jörn Donner ”Bergman: PM” Ekerlids förlag Ingmar Bergman och Jörn Donner är ett omaka par. Bergman med sina metafysiska frågor – Donner med sin breda repertoar av kunskaper på filmens och samhällets område. Man har ofta sina närmaste vänner bland personer man liknar, en viss grundläggande förståelse och identifikation är nödvändig. I konstens och litteraturens värld kan motsatsen vara en fördel. Den som är alltför lojal mot ett diktverk har sällan mycket att komma med. Det behövs friktion för att överraskande betydelser ska visa sig. Att Jörn Donners bok om Ingmar Bergman har blivit så läsvärd handlar nog i högsta grad om ett både och, en fascination över ett hav av personliga och kulturbetingade olikheter. Det är ingen biografi även om Bergmans liv och privata omständigheter diskuteras och vägs in i porträttet av yrkesmannen. Det är heller ingen essä om Bergmans filmer och teaterföreställningar. De tolkningar som prövas är få och kortfattade. Teatern berörs perifert. Boken heter kort och gott ”Bergman: PM”. Som om det nödvändiga rymdes i några torrt konstaterande minnesanteckningar. Donners läsare känner i den lakoniska titeln igen älskaren av oneliners. Men gör inte misstaget att förväxla den osentimentala stilen med känslolöshet. Det finns en intressant hetta i den här framställningen som får det mesta som skrivits om Bergman att likna söndagspredikningar. Deras vägar korsades tidigt. En sextonårig Donner på Stockholmsbesök 1949 hade turen att få se ”Fängelse”, enligt samstämd expertis den första äkta Bergmanfilmen. Intresset hölls vid liv när Bergman några år senare kom till Helsingfors i sällskap med Harriet Andersson. Snart började Donner göra egna filmer och belönades med ett pris på filmfestivalen i Venedig 1963. Han skrev filmkritik i Dagens Nyheter och BLM; plus boken ”Djävulens ansikte” om Bergmans filmer (1962). Långt senare, som vd för Svenska filminstitutet, hade Jörn Donner givetvis Bergman i hasorna. Dagens biobesökare vet sannolikt inte att det var Donner som producerade ”Fanny och Alexander”. Nära och hela tiden på avstånd – jag tror att det är en lycklig avvägning när man sysslar med ett konstnärskap som är så svårt (på gränsen till omöjligt) att skilja från myterna, de kulturella och nationella. Ingen annan konstnär i vårt land har nått samma symboliska betydelse. Han diktade aldrig direkt om folkhemmet men gav med sina filmer indirekt en bild av det. Han gick i exil, säkert inte nödvändigt, vilket Donner konstaterar, men i en annan mening nödvändigt eftersom det handlade om symboliska värden som inte fick ifrågasättas: skattemoralen, den socialdemokratiska hegemonin, partiet (ironiskt med tanke på Bergmans väsentligen socialdemokratiska sympatier). En petimäter kunde invända att denna bok har svårt att bestämma sig för vad den handlar om. Är Bergman huvudpersonen här eller Donner? Den är i någon mening osorterad, strövar fritt mellan det förflutna och ålderdomens krämpor, gör nedslag i Cannes, sågar systemet med förhandsstöd i filmpolitiken, hyvlar av Per Ahlmark, en kort tid Filminstitutets ordförande, är dock genomgående hyggligt snäll och sammanbitet rättvis där man anar att författaren hade kunnat skjuta från höften. Men det kalejdoskopiska blir en tillgång när Donner, på en gång cool och engagerad, låter sina iakttagelser framträda liksom i förbigående. Från sin finska horisont ser han hur svensk Bergmans värld är. Vår borgerlighet gick relativt skyddad genom 1900-talets europeiska katastrofer. I Bergmans filmer blir därför allt yttre hot egendomligt abstrakt, som stridsvagnarna i ”Tystnaden”. Filmregissören vinner dock över teatermannen, som Donner inte värderar lika högt som omvärlden. J, som han kallar sig i boken, har svårt att se att Bergmans uppsättningar av ”Hedda Gabler”, ”Kung Lear” och Strindberg i olika tappningar ”var teater som överträffade all annan teater”. Det stämmer att Bergman inte var någon stor Shakespeareregissör. Å andra sidan var han över huvud taget en ojämn regissör. Det gäller både filmerna och teaterarbetet. Som Donner påpekar var Bergman pedant i stort och smått – till det besynnerliga med ”Kung Lear” hörde till exempel att denna tragedi, som handlar om kaos, framfördes i en scendräkt som var klinisk fri från varje tecken på kaos. Alla som talade med honom – och jag talade ganska ofta med honom de sista åren då han hade slutat att regissera – vet förmodligen hur självkritisk han kunde vara. ”Typisk Bergmanrulle” var ett invektiv han ofta kastade i huvudet på sig själv men inte uppskattade om det kom från en kritiker. Olof Lagercrantz elaka ord om ”Sommarnattens leende” glömde han aldrig. Kände han att det låg ett korn av sanning i dem? Varken Jörn Donner eller vi andra blir riktigt fria från honom. Han är det där monstret i ”Vargtimmen” som biter sig fast i Max von Sydows ben. En otäck mardröm med oss själva i huvudrollen. Leif Zern litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20524, "headline": "Dags för sommarens sista festival", "summary": "I helgen är det dags för Popaganda - för andra året i rad på Eriksdalsbadet i Stockholm. Som sommarens sista festival finns många artister från tidigare festivaler med.", "article": "Den 22 februari 1944 slog tre eller fyra bomber ner i Stockholmsområdet som bland annat jämnade Eriksdalsbadet till marken. Där Popagandas stora scen kommer att stå var kratern tre meter djup. Några liknande överraskningar väntar nog inte Popaganda i helgen. Festivalen, som är sommarens sista, gästas av många artister som redan har varit med på andra festivaler under sommaren. Popaganda är en renodlad popfestival och artister som Lykke Li, Markus Krunegård, Jenny Wilson, Anna Ternheim, Miike Snow och El Perro del Mar kommer att uppträda. Popagandafestivalen arrangerades mellan åren 2002 och 2006 på universitetsområdet Frescati i Stockholm, för att förra året flytta till Eriksdalsbadet. Tidigare var den en gratisfestival som arrangerades av bland andra Stockholms universitets studentkår men idag tar man betalt. Det har bland annat inneburit att åldersgränsen har kunnat sänkas från 18 till 13 år eftersom man inte längre är beroende av ölförsäljningen för att gå runt. Popaganda är öppet mellan 13 och 24 på både fredag och lördag och för den som vill svalka sig har utomhusbadet öppet till klockan 19 på kvällen. Biljetterna kostar 475 kronor för hela festivalen eller 290 kronor per dag vid förköp. Om det finns platser kvar går det även att köpa biljetterna på plats men då kostar det mellan 400 och 600 kronor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20526, "headline": "Bara kärlek kvar", "summary": "Efter sju långa år är Whitney Houston tillbaka med en naken överlevnadsberättelse. Nanushka Yeaman hör en souldivas röst som förlorat i kraft och klarhet, men vunnit i känsla och transparent ärlighet.", "article": "Whitney Houston ”I look to you” (Arista/Sony bmg) 3# När det gäller dramatik överträffar musikbranschen ibland den mest ödesmättade såpopera. Efter Michael Jacksons bortgång reser sig nu soulpopens förlorade dotter Whitney Houston på nio och släpper sitt efterlängtade drogfria comebackalbum. Om man räknar bort julskivan 2003 är det här hennes första studioalbum sedan 2002 års ”Just Whitney”, vilket är glädjande i sig. På Youtube går nu diskussionens vågor höga. Är hennes röst förstörd eller inte? Nja, det beror på hur man definierar förstörd. Visst har Whitneys fantastiska pipa djupnat och tappat en del av sin kraft och gnistrande klarhet, men att den över huvud taget bär så långt efter allt hon gått igenom de senaste sjutton åren är inget annat än ett mirakel. Det vore spöklikt om drogerna och misshandeln som kantat hennes destruktiva äktenskap med Bobby Brown inte hade satt några spår i hennes röst. Men precis som hos Billie Holiday på äldre dagar kompenserar hon den tekniska försämringen med en känsla och en transparent ärlighet värdiga Amy Winehouse. Här finns gott om stärkande inspirationstexter för alla som kämpar med livets mörkaste kapitel. Whitney har i bästa Mandela-anda inget annat än kärlek kvar, förklarar att hon tidigare inte kände till sin styrka och vill bli kramad som om hon aldrig varit borta. Ingen ”It’s Whitney bitch”-comeback alltså. Snarare en ödmjuk och naken överlevnadsberättelse. Därför är det verkligen slöseri att balladdrottningens öppna texter inte matchas av mer okonventionella beats – även om hon aldrig varit en risktagare. Det är svårt att förstå att det tagit två år för henne och mentorn tillika branschlegendaren Clive Davis att samla ihop det platta låtmaterial som presenteras. Säga vad man vill om ”Just Whitney” – men den var i alla fall charmigare i sin oldschoolnostalgi – och Whitneys röst var avsevärt bättre. Nu bombas vi i stället med arenasoul och såsiga ballader signerade R Kelly, norska eurodisco-syntmissbrukarna Stargate (Beyoncé, Rihanna) och Diane Warren (Céline Dion, Cher). Och inte minst Akon, som Whitney med rätta först var tveksam till att samarbeta med (enligt en intervju med MTV). Det är svårt att avgöra vem som förstör skivan mest, Akon, Stargate eller R Kelly – troligtvis slutar det oavgjort. En av få ljuspunkter är Alicia Keys discosouliga tidsraket ”A million dollar bill”. Team Whitneys syfte är uppnått. Deras stjärna har uppdaterat sitt sound till 2009 års mainstreamradio, genom att följa sin klassiska producentportföljsstrategi av ofarliga säkra kort som bulk (nu Stargate och R Kelly, på förra skivan Babyface) och en, i Whitneys vuxenpopmått mätt, mer lekfull joker (nu Alicia Keys, på förra skivan Missy Elliot). Troligtvis kommer ”I look to you” av lojalitet och nostalgi sälja mängder. Man kan bara hoppas att Whitney vågar tänka större på nästa skiva och inta sin rättmätiga plats på den samtida soulstjärnhimlen. Nanushka Yeaman musik@dn.se Bästa spår: ”Million dollar bill” ", "article_category": "culture"}
{"id": 20544, "headline": "Det bästa av två världar", "summary": "Dansmusikduon Radioclits Etienne Tron och Johan Karlberg tröttnade på ”neddrogade mörka klubbar” och bildade The Very Best med den malawiska sångaren Esau Mwamwaya. Efter ett år av hyllningar är de nu redo att visa varför allt fler artister överger Ibiza för glädjen i Malawi.", "article": "I september släpps en av årets mest uppmärksammade debutskivor. Den kommer från Malawi, Frankrike och Sverige. Albumet har varit färdiginspelat i två år, men upphovsmännen The Very Best har lugnt förvarat det i sin dator i väntan på att fler ska upptäcka afrikansk musik. Trion har kunnat se sina amerikanska kompisar Vampire Weekend få ett världsgenombrott med afrikanska high life-influenser och hur akter som Dirty Projectors och Yeasayer inspireras av afrobeat. Björk har sjungit duett med Malis Toumani Diabaté och Franz Ferdinand har varit besatta av etiopiska mixar. Nu är The Very Best redo att släppa en debut som bandets svensk, Johan Karlberg, kallar en ”blandning av Phil Collins, afrikansk musik och Paul Simons ’Graceland’”. Albumet gästas av M.I.A, Santogold, the Ruby Suns, Marina Vello och just Vampire Weekends sångare Ezra Koenig. – Vi kände aldrig att det var ett problem att skivan låg på is i ett år eller två, säger Johan Karlberg på telefon. Ingen annan gjorde vad vi gjorde, så den skulle ändå kännas ”fresh”. Samtidigt såg vi att folk blev mer och mer intresserade av afrikansk musik och nya influenser. Jag tror att vi har ganska bra tajmning nu. The Very Best bildades när Karlberg från Linköping och fransmannen Etienne Tron, som tillsammans är producentduon Radioclit, träffade Esau Mwamwaya från Malawi i hemstaden London. Etienne köpte en begagnad cykel i Esaus fullpackade lumpbod i Hackney. När Tron och Karlberg fick veta att malawiern också var trummis bjöd de med honom till studion. De hoppades på afrikanska trummor, men Esau lät som vilken västerländsk studiomusiker som helst. Men när Mwamwaya började nynna östafrikanska harmonier till Radioclits produktioner så insåg Karlberg och Tron att de i stället hittat sin nya sångare. Sidoprojektet The Very Best var fött. Första låten, ”Chalo”, spelades in på en timme. – Vi letade efter något nytt. Som Radioclit tillbringade vi så mycket tid i mörka neddrogade klubbar att vi ville göra något glädjefyllt och positivt i stället, säger Johan Karlberg. Genombrottet kom redan förra året när de gav ut den hyllade mixtejpen ”Radioclit & Esau Mwamwaya are The Very Best”. På gratisutgivningen finns en version av Michael Jacksons ”Rädda Willy”-låt ”Will you be there”. The Very Best var så nöjda med slutresultatet att de hoppades att Michael Jacksons advokater skulle knacka på studiodörren i östra London med en stämning. – Vi hade bara varit glada, säger Karlberg. Det skulle betyda att Michael Jackson hade hört låten. Shit, Esau sjunger så grymt bra på ”Will you be there”. Vi sa hela tiden när vi gjorde mixtejpen att om Michael Jackson hör det här så kommer han att gilla det. Nu får vi aldrig veta. Kort tid efter Michael Jacksons begravning spelade de låten på Pitchforkfestivalen i Chicago, USA. – Det var 3.000 människor med tändare och tjejer som stod längst fram och grät. Det var ett bisarrt ögonblick, säger Karlberg. Men låten möttes av skepsis när de besökte Esaus familj och vänner i Malawi. – Låten gjorde dem otroligt konfunderade. De förstod inte konceptet med mixtejp och tittade på oss konstigt som om de ville säga: ”Ni kan inte lura oss, vi vet att det är en Michael Jackson-låt ni spelar! Varför skulle Esau få sjunga med Jackson?” Vi var tvungna att försäkra alla om att vi inte bluffade. Nu spelar de mixtejpen dygnet runt och dansar som tusan. Johan Karlberg hade med sig pressklipp till Malawi för att visa hur Esau blivit känd i USA och Europa. Sångaren har varit på musikmagasinet Faders omslag och Los Angeles Times har tipsat sina många bilburna läsare att The Very Best är det ”perfekta botemedlet när du blir frustrerad av att sitta i bilkö”. Mixtejpen utsågs till årets skiva av flera europeiska och amerikanska tidningar. – Jag var stolt själv, men jag tänkte också: ”Han kommer från ert land. Ni måste också upptäcka honom.” I oktober uppträder både Radioclit och The Very Best på Malawis årliga musikfestival Lake of Stars. Intresset i Europa och USA för festivalen är större än någonsin. Malawi, annars mest omskrivet för sin extrema fattigdom och Madonnas adoptioner, får nu också lite positiv uppmärksamhet för sin musikhistoria. – Massor av brittiska dj:er åker dit nu. Många från Europa säger att de struntar i Ibiza och åker till Malawi i stället, säger Karlberg. Han förstår intresset från andra artister. – Mitt första besök var en kulturchock. Trots att jag varit intresserad av Afrika länge. Det är så extremt fattigt. Samtidigt är alla så positiva och lyckliga i Malawi trots att de inte har de saker som vi i västvärlden betraktar som grundläggande. The Very Best köpte sitt namn från Etienne Trons kusin för en gitarr när denne lade ned sitt hårdrocksband med samma namn. – Namnet blir roligare när man vet var det kommer ifrån. När vi hörde det första gången tänkte vi: ”Fasen att vi inte kom på det själva.” De ville inte kalla sig Radioclit & Esau Mwamwaya. – Folk hade så extremt svårt att uttala Esaus namn. Till och med vår manager sa fel. Och så pass högt som vi siktar i USA så är Radioclit inte kommersiellt nog för att kunna hjälpa oss. The Very Best blev det ödmjuka mellantinget, säger Karlberg och skrattar. Svensken flyttade till London dagen efter 11 september-tragedin 2001. Då var han nyutexaminerad fotograf. De första tre åren bodde Karlberg i ockuperade hus, ständigt redo att snabbt tvingas byta adress. – Jag har fortfarande ett slags inbyggd radar som upptäcker hus man kan ockupera. Nu har han tack vare musikframgångarna råd med en egen lägenhet. – The Very Best personifierar London väldigt mycket, säger Johan Karlberg. Just det där att så många världar lever tillsammans, det är inte så segregerat. The Very Best hade inte kunnat hända någon annanstans. Hade vi bott i Sverige så hade Esua varit somalier och bott i Rinkeby. Jag hade bott i Linköping. Vi hade antagligen aldrig träffats. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20545, "headline": "”Vi ville så långt bort man kan komma”", "summary": "Tillbaka till Falkenberg. Fredrik Wenzel och Henrik Hellström återvände hem för smygpremiären av sin film ”Man tänker sitt” – inspelad på orten. DN hängde på.", "article": "– Vildmarken är den enda plats där jag känner mig fri, på riktigt. Det spelar ingen roll om jag är i Stockholm eller Falkenberg. Det är samma sak, samma skit, säger Fredrik Wenzel och trycker till gaspedalen så att den lilla bilen kränger över den halländska vägens spruckna asfalt. Allt medan välskötta, identiska trädgårdar, stormarknader och barnfamiljer byts mot vattendrag, åkrar och traktorer. Bredvid honom sitter vännen Henrik Hellström och trummar rastlöst på instrumentbrädan. En förbipasserande bil fångar hans intresse. – Där är han som får paddeln i huvudet i filmen! utbrister han och pekar. De två regissörerna har återvänt till hemstaden för smygpremiären av sin film ”Man tänker sitt”, en suggestiv skildring av livet i ett likriktat, svenskt radhusområde. Filmen är inspelad i Falkenberg med omnejd och alla skådespelare är amatörer från orten. Fredrik Wenzel var med och skrev manus till ”Farväl Falkenberg”, Henrik Hellström är utbildad skådespelare och tillsammans har de gjort musikdokumentären ”Broder Daniel Forever”, men nu är de nervösa. Mycket mer nervösa än när ”Man tänker sitt” visades (och hyllades) på Berlins filmfestival tidigare i år. – Det blir speciellt i kväll. Alla vi känner kommer att vara där. Det är enklare att visa filmen för en publik som inte har någon relation till den. Då tillåts den vara fri från geografiska och personliga kopplingar, säger Henrik Hellström. – Jag är övertygad om att många kommer att avsky den, men det gör ingenting. Vi gjorde inte filmen för att bli omtyckta, fyller Fredrik Wenzel i. Men kanske har invånarna i den sömniga västkuststaden börjat vänja sig vid att deras hem blivit en brännpunkt för den samtida svenska alternativfilmen. I synnerhet efter att den fyrfaldigt Guldbagge-nominerade ”Farväl Falkenberg” hade premiär i augusti 2006. Filmen omfamnades av kritikerna, inte minst av Fredrik Strage i DN, och sågs som ett löfte om regn i ett film-Sverige som, vid den tidpunken, led av torka. Kameraåkningarna längs de välklippta häckarna startade dock redan sommaren 2003 när Fredrik Wenzel och barndomskompisen Jesper Ganslandt (också exekutiv producent för ”Man tänker sitt”) åkte hem för att filma sina vänner. Ambitionen var att skildra den svåra övergången från barndomen till vuxenlivet under en sista sommar. Även i Jesper Ganslandts konsertfilm ”Skinskatteberg” och Mikel Cee Karlssons egensinniga dokumentär ”Hälsningar från skogen” riktas blicken mot det halländska samhället. För Fredrik Wenzel och Henrik Hellström är känslorna inför hemstaden blandade. – När vi växte upp rådde en påfallande pessimism i regionen. Förr var Falkenberg en industristad med många fabriker. Vi hade Arla, Falcon, Glasfiber, Vin & Sprit... och som i andra småstäder lades de ner eller drabbades av nedskärningar, säger Fredrik Wenzel och fortsätter: – I dag är Falkenberg... ja, jag vet faktiskt inte. Nu råder en optimism som jag inte känner mig hemma i. – Kommunen lockar med närheten till havet och det korta avståndet till Malmö och Göteborg, fyller Henrik Hellström i. – Jag tyckte mest att havet var en belastning, säger Fredrik Wenzel och tittar bort. – Vi ville göra en ny typ av film som vänder på perspektiven. Samtidigt ville vi bort ifrån allting, så jävla långt bort man kunde komma. Då fick det bli Falkenberg. För det är precis vad det här är, fortsätter han. I ”Man tänker sitt” skildras livet i ett radhusområde genom ett barns ögon och tankar. Bland rabatter, joggare och kräftskivor betraktar filmens berättare, elvaårige Sebastian, sina grannar. Han ser Anders som precis fått bygglov till en carport och försöker renovera bort tomheten inombords. Han ser Jimmy som driver runt med sin ettåriga son Silas på armen. Och Mischa som kom till Sverige som gästarbetare på 70-talet och som nu letar efter fisk där dagvattnet rinner ner i sänkan. Gemensamt för karaktärerna i ”Man tänker sitt” är att de inte passar in: Kluvenheten mellan individualism och gemenskap i det svenska samhället kliar och skaver. Karaktärerna söker sig djupt in skogen, ner i myllan, för tröst eller ro, om man så vill. Filmen skulle kunna ses som ett sökande efter ett naturligt tillstånd, ett sorts status quo – som bottnar och klingar olika i var och en. Samtidigt är ”Man tänker sitt” en suggestiv och öppen skildring och regissörerna presenterar inga snabbköpssvar. De låter hellre tystnaden tala, det får jag erfara under det dygn jag pratar med Henrik Hellström och Fredrik Wenzel, går i deras fotspår, träffar deras föräldrar och besöker platser som har laddning för filmen. – Det är ingen film för intellektet. Det är ett verk som känns inuti – i mage och i tarmar. Och det tycker jag att vi lyckats med, förklarar Fredrik Wenzel och tillägger: – Filmen har kallats för civilisationskritik och naturromantik samt kritiserats för vår påstådda rädsla inför det feminina. Det har tyvärr väldigt lite att göra med våra ursprungliga motiv. Bilen stannar med ett knyck. Fredrik Wenzel drar ut nyckeln ur tändningslåset. Framför oss tornar ett sågverk upp sig, flankerat av ett tvåvåningshus, slitet av väder och vind, och av en trädgård med meterhöga solrosor. En bit längre bort breder en äng ut sig. Över landskapet vakar ett ödsligt kalhygge på en höjd. Här ligger fortfarande rester från orkanen Gudrun, som tog med sig allt i sin väg i januari 2005. – Nu har de fraktat bort ganska mycket. Förr var allt en enda röra. Det är hemskt att så mycket kan ödeläggas så snabbt, säger han med eftertryck. Det var här, vid Gunnarstorp, som Fredrik Wenzel och Henrik Hellström hyrde in sig under sommarmånaderna när de spelade in ”Man tänker sitt”. Även filmens ljudtekniker och kompositör Erik Enocksson, som även gjorde musiken till ”Farväl Falkenberg”, flyttade in. Likaså bodde filmens huvudrollsinnehavare där – men bara en åt gången. De träffades aldrig under processen. För att hitta ett sant uttryck, och nå en eftersträvad känsla av renhet och individuell sanning, isolerade de sig från omvärlden och skapade en egen frizon, en värld i världen. På det viset borde man kunna komma bort från det teatrala skådespeleri som präglar svensk film, menar Fredrik Wenzel. Ingenting skulle vara falskt, spelat. För att uppnå det upprättade regissörerna regler, som att tystnad fick vara just tystnad. De släppte också på sociala konventioner. Ingen behövde vara trevlig, prestera gentemot de andra eller göra någonting överhuvudtaget. När vädret tillät tog de ut fåtöljer och satt under plommonträdet på gräsmattan, mest i tystnad. Om det regnade sökte de skydd bland bråten under sågverkets plåttak och lyssnade till det öronbedövande smattret. Naturen fick bestämma. Att ”tänka sitt” är idén om ett annat sätt att leva, vilket skulle skina igenom kameran. – Vi försökte bygga en atmosfär av trygghet, tillit och nakenhet. En ny typ av samvaro och energi tog form via dessa icke-regler, säger Fredrik Wenzel. I mina ögon är skådespeleriet i filmen helt fläckfritt. Det finns mycket man kan kritisera filmen för, men skådespeleriet är inte en av dem. – Personerna vi valt är bläcket i pennan, avtrycket på pappret, säger Henrik Hellström. De bar fram idéerna lika mycket som idéerna kom till dem. När Jörgen Svensson, filmens Jimmy, flyttade till huset tillsammans med sin ettårige son Silas, som också medverkar i filmen, tyckte han att tystnaden skar i öronen. – Det var tyst, ödsligt och stundtals frustrerande. Jag antar att det var deras sätt att finna en väg in i mig, säger han. Lyckades de med det? – Ja, det tror jag. Jag utsattes för en hel del tester. De jagade upp mig mitt i natten och ville att jag skulle göra vissa saker eftersom ”ljuset var rätt”. Jag visste aldrig riktigt vad som skulle hända. Det är väl det som kallas ”method acting”. En av filmens mest laddade scener utspelar sig på en parkeringsplats utanför en stormarknad. Jimmy byter blöja på Silas på den heta asfalten medan han låter honom tugga på ett cigarettpaket för att han ska sluta gråta. En kvinna (spelad av Henrik Hellströms mamma Christina) konfronterar Jimmy och hotar med att anmäla honom till de sociala myndigheterna. – Jag blev arg på riktigt i många av scenerna. Henrik och Fredrik visste vilka knappar de skulle trycka på. Vilka situationer som skulle få mig att balla ur, säger han. De dova bilderna i ”Man tänker sitt” ramas in av citat ur den amerikanska 1800-talsförfattare och naturfilosofen Henry David Thoreaus naturromantiska och civilisationskritiska böcker ”Civil olydnad” och ”Walden”. I filmens öppningsscen konstaterar Sebastian, med skakig röst: ”Det mesta som av mina grannar betraktas som gott är jag innerligt övertygad om är dåligt och finns det något jag kommer att ångra så är det med största sannolikhet mitt goda uppförande”. – Thoreaus texter har tvättats på mening i generationer. Vi ville undersöka om vi kunde ladda fraser som ”följ dina drömmar” med sanning. Om vi kunde ge plattityderna mening, utan att det blev tom poesi av dem, förklarar Fredrik Wenzel. Att säga ”följ dina drömmar” låter ju som en Siba-reklam i dag. Barnets röst blev ytterligare ett verktyg för att förstärka orden. – Vi har använt Sebastian som ett medium. Han är elva år och på randen till puberteten. Då har man inte utvecklats till en sexuell varelse ännu, man har en ren blick. I barn i den åldern finns ett slags vilande geni, säger Henrik Hellström. Trots att många, inte minst kritiker och branschfolk, utropat Halland till pulsådern i ett nyskapande, svenskt filmväsen i och med produktioner som ”Farväl Falkenberg”, ”Hälsningar från skogen” och nu ”Man tänker sitt” vill varken Fredrik Wenzel eller Henrik Hellström tänka i de banorna. – Det är svårt att sätta vår film i ett sammanhang. Om vi gjorde det skulle vi göra oss själva till talespersoner för en vag rörelse som vi själva har svårt att se, menar de. Birgitta Olsson, filmkonsulent på resurscentrumet Film i Halland, som beviljat bland andra ”Man tänker sitt” produktionsstöd, ser dock tydliga tendenser. – Det har verkligen hänt saker. Halland är inte längre en vit fläck på filmkartan. Förra veckan anordnade vi branschdagar och bjöd in folk från hela landet. Bland annat medverkade regissören Kalle Boman. Han, och många med honom, konstaterade att vi inte sett en sådan kreativ lust i svensk film sedan 60-talet. Det kändes verkligen hoppfullt, säger hon och berättar att hon mötte kompisgänget från Falkenberg för tio år sedan. – Redan då tänkte jag att de var värda att hålla ögonen på. Alla reste i väg och gjorde sin grej. Pluggade film, läste på scenskola, skrev musik – sedan återvände de, av lyckliga omständigheter, till Falkenberg. De är här de har sin bas, men det kunde ha varit var som helst, egentligen. Kommunalrådet Mari-Louise Wernersson har en annan teori när hon, senare på kvällen, presenterar premiärvisningen av ”Man tänker sitt” för en fullsatt biografsalong i Folkets hus. – Tänk vad lite långtråkighet kan göra för kreativiteten! utbrister hon. Innan hon, möjligen i ett tyst försvar till att kommunen gått in och sponsrat filmen, skyndar sig att tillägga: – Det här är ingen reklamfilm för Falkenberg. De gör vi själva. Henrik Hellström drar en suck av lättnad när mörkret lägger sig i salongen. – Vad handlar filmen om, egentligen? Frågan skär genom de dånande applåderna när eftertexterna rullat färdigt. Gissningsvis är det många som undrar. Fredrik Wenzel ger dock samma svar som på morgontåget från Stockholm tidigare samma dag. – Det är en bra fråga. När vi spelade in fick vi frågan ”Varför filmar ni?” av en man som tittade fram bakom en häck. Jag kunde inte svara då. Jag kan inte svara nu heller. Gränsen mellan fiktion och verklighet, konst och film, kan dock stundtals vara förvirrande. Kanske än mer i en småstad, där människor har närmare till platsen och varandra. Det märks tydligt på grillfesten i den gamla biografen Storans trädgård som följer efter premiären. Stämningen är avvaktande, sluten och svår att sätta ord på, även om varmkorven går åt som smör i solsken. – Folk kommer fram och förmanar mig. De säger: Hur kunde du tortera Silas så där? Varför slog du paddeln i huvudet på den där mannen? Det är de reaktionerna jag fått, säger en frustrerad Jörgen Svensson. – Allt är så perfekt här. Vi har dessa perfekta trädgårdar, perfekta människor och till råga på allt – Lidl. Jag är rätt trött på det här, fortsätter han och gör en svepande rörelse över omgivningen. Samtidigt är regissörernas uppfattning, baserad på tidigare visningar, att det tar ett tag för filmen att sjunka i. – Det är en liten djävul som bits, sparkas och spretar åt alla håll. Det brukar ta några dagar, säger Fredrik Wenzel överseende. Nästa morgon ligger lugnet över staden igen, av chips, öl och varmkorv syns inte ett spår. Partytältet är nedmonterat och musiken avstängd sedan länge. Henrik Hellström och Fredrik Wenzel säger åter farväl till Falkenberg och skiljs åt. Och den nu fjortonårige Sebastian Eklund konstaterar: – Det har inte hänt så mycket på de här tre åren. Allt är som vanligt. Jag har flyttat en gång, men det är väl det. ”Man tänker sitt” har premiär på fredag Fredrik Wenzel, född i Fässberg 1978, är självlärd fotograf. Har också skrivit manus till ”Farväl Falkenberg” tillsammans med Jesper Ganslandt, nu exekutiv producent för ”Man tänker sitt”. Fredrik Wenzel har även fotat ”Apan”, Jesper Ganslandts kommande film. Henrik Hellström, född i Falkenberg 1974, är utbildad skådespelare vid Teaterhögskolan i Malmö. Han har tidigare regisserat pjäser och kortfilmer. ”Man tänker sitt” är regissörerna Fredrik Wenzel och Henrik Hellströms långfilmsdebut. Dock inte deras första samarbete. Med Kristian Bengtsson står de bakom musikdokumentären ”Broder Daniel forever”, som hade premiär i somras. ”Man tänker sitt” är producerad av Erika Wasserman för filmbolaget Fasad och har bland annat fått stöd av Film i Halland och Svenska filminstitutet. Det är också en samproduktion med Film i väst och SVT. Den svenska biopremiären är nu på fredag. Världspremiären skedde på Berlins filmfestival tidigare i år. Där fick filmen ett fint mottagande i sektionen Forum, där nyskapande filmer av nya regissörer lyfts fram. I filmen medverkar flera personer som också varit med i ”Farväl Falkenberg”. Kompositören Erik Enocksson har skrivit musiken till båda filmerna. Ganslandts film ”Skinskatteberg” är en intern hyllning till Erik Enocksson. ”Farväl Falkenberg” utropades till årets bästa film av kritikerna när den nådde bioduken 2006. Den nominerades bland annat till fyra Guldbaggar och utsågs till Sveriges Oscarsbidrag 2007. Den visades också på filmfestivalerna i Venedig och Toronto. För filmen fick regissören Jesper Ganslandt också ett hederspris, Guldkortet, av föreningen Cinemateket. Även Mikel Cee Karlssons dokumentär ”Hälsningar från skogen” är inspelad i och nära Falkenberg. Staden Falkenberg Falkenberg är en stad vi Ätrans utlopp i Hallands län. På sommaren är staden en omtyckt turistort med badmöjligheter vid Skrea strand. Näringslivet i den gamla hamnstaden är främst knutet till livsmedels- och verkstadsindustrin. Här ligger bland annat Carlsberg Sverige, Gekås (Ullared) och Arla. I juni 2009 uppgick kommunens befolkning till 40 644 personer. Det är 193 fler än vid årets början. I Falkenberg är kommunen, med sina cirka 4  500 anställda, den största arbetsgivaren. Kända svenskar med anknytning till orten är bland andra författaren Carl-Johan Vallgren, DN-medarbetaren och författaren Nina Björk samt pingisvärldsmästaren Stellan Bengtsson, som också står staty i staden. Tidigare intervju med \"Man Tidigare intervju med \"Man tänker sitt\"-gänget från filmfestivalen till Berlin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20549, "headline": "Sex översättare delar på Dan Browns nya bok", "summary": "Sex översättare ska snabböversätta Dan Browns nya bok ”Den förlorade symbolen”. En unik situation som det svenska förlaget beklagar.", "article": "Bästsäljarförfattaren Dan Browns nya deckare ”Den förlorade symbolen” ska översättas till svenska på rekordtid. Sex översättare får en vecka på sig att översätta 100 sidor vardera, därmed pressas utgivningen till en månad efter det engelska originalet. – Det unika är att vi nu måste göra som holländare och andra ute i Europa. Där är det inte ovanligt att man använder flera översättare på samma bok, säger Jonas Axelsson litterär chef på Albert Bonniers förlag som har rättigheterna till den svenska utgåvan av ”Den förlorade symbolen”. Den engelska originalet släpps den 15 september. Drygt en månad senare, den 21 oktober, ska den svenska utgåvan finnas på bokhandelsdiskarna. Det är viktigt för det svenska förlaget att snabbt få fram översättningen till efterlängtade böcker, annars köper läsarna den engelskspråkiga versionen i stället – och det amerikanska eller engelska förlaget tar hand om vinsten. Tidigare exempel på snabböversättningar till svenska är Harry Potter-böckerna. Dock har inte flera översättare använts förut. Ingen, inte ens översättarna, får förhandsexemplar, och den officiella förklaringen från amerikanska originalförlaget Random House är rädsla för piratutgåvor. – Vi är upprörda, i stället för samarbetspartner har Random House och vi blivit konkurrenter, säger Jonas Axelsson. Även om det är förbryllande att Random House vägrar förhandsskicka boken för översättning vill inte Jonas Axelsson kasta sten på det amerikanska förlaget. Han har fått indikationer på att det är Dan Brown själv och hans agent som skapat denna unika situation. –  Det är också konstigt ur den synvinkeln att man vet att en författare tjänar mer på att en översatt bok säljer än på den brittiska eller amerikanska utgåvan. Solkar inte en sådan här översättningsstafett översättarnas yrkesheder? – En översättare ska ha möjlighet att översätta en hel bok. Det är svårt att bara översätta en del. I det här fallet får de ju inte heller ta del av vad de andra presterat. Det handlar om vårt renommé, Dan Browns och översättarna, men vi är så illa tvungna att göra så här om det ska bli något bra. Det måste gå undan, säger Jonas Axelsson. Dan Browns succéroman ”Da Vinci-koden” sålde 1,1 miljoner böcker i Sverige. ”Den förlorade symbolen” trycks i 250 000 svenska exemplar, och Jonas Axelsson är säker på att denna första upplaga kommer att sälja slut. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 Läs om Dan Browns nya bok som e-bok på sid 13. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20558, "headline": "Alexandra Coelho Ahndoril: ”Mäster”", "summary": "Agitatorn som blev hjälte. August Palm var socialdemokratisk pionjär och det moderna genombrottets man. Alexandra Coelho Ahndoril förnyar en anrik genre med sin hjälteroman. Men Stefan Jonsson ser ett problem när historien blir myt.", "article": "Med dagens roman avslutar Alexandra Coelho Ahndoril (även kallad Lars Kepler) en trilogi. Den första heter ”Stjärneborg” (2003), den andra ”Birgitta och Katarina” (2006), den sista, ”Mäster”. Tre års mellanrum, tre laddade och lyriska berättelser, tre hjältar eller hjältinnor i historiens virvel. Men vad har de gemensamt? Det handlar i tur och ordning om Tycho Brahe, Heliga Birgitta och August Palm. Vilka band förenar godsägardottern som blev sierska och helgon på 1300-talet, feodalherren som blev astronom och världsförnyare på 1600-talet och skräddarlärlingen som blev socialistisk agitator och rörelsegrundare på 1800-talet? Svaret ligger i formuleringen: Vi har att göra med tre människor som blev något, blev något annat än vad som var tänkt, tre som höjde sig ur sina omständigheter, bröt sig loss från ödet som låg utstakat. I någon mening skapade de en ny värld, inte bara åt sig själva. Alla tre gick till historien därför att de gjorde om historien. Men Alexandra Coelho Ahndoril är inte intresserad av den historiska processen som sådan, av lagarna och mönstren som präglat samhällenas förändring. Hon är inte heller intresserad av idéerna, upptäckterna och teorierna som förändrat bilden av människans plats. Hon fäster sig vid något enklare, som i hennes ögon är mer grundläggande. Hennes fokus ligger på det överhistoriska – eller borde jag skriva det underhistoriska? Hon gestaltar individens förmåga att med sin övertygelse som drivkraft göra om sig själv och sina medmänniskor. August Palm var jämngammal med August Strindberg och liksom denne det moderna genombrottets man. Coelho Ahndoril följer honom fram till genombrottet. Tio år gammal inackorderas han som skräddarlärling hos en elak skåning. Sedan ser vi honom på gesällvandring genom Tyskland. Han gifter sig med Johanna från Döderhult. Han besjälas av socialismens idéer, döper sin förstfödde efter Ferdinand Lassalle, utvisas, flyttar till Danmark, öppnar skrädderi, agiterar, blir nästan ihjälslagen, agiterar igen, återvänder till Sverige. År 1881 ordnar han en svit legendariska möten, först i Malmö, sedan i Lill-Jansskogen i Stockholm, där Sveriges socialistiska arbetarrörelse för första gången formerar sig. Liksom i trilogins bägge tidigare delar serveras vi alltså porträttet av en visionär. Liksom i de andra böckerna ser vi visionernas baksida. I sin jakt på framtiden tvingas hjälten kompromissa med nuets människor, eller svika dem. I hustrun Johannas blick på August finns tvivel. Han tror på idéernas makt. Hon menar att människan inte passar samman med idéerna. Eftersom hon saknar tron saknar hon också andra alternativ än att antingen resignera – kan inte de små lära sig leva stilla i gräset, osynliga för sina herrar? – eller också slå tillbaka med våld. Det finns nerv i denna roman: Johannas, Augusts och hela underklassens skräck för att tvingas skicka bort barnen att tjäna hos andra. Med sin vattenklara och uttrycksfulla prosa får Coelho Ahndoril läsaren att rygga tillbaka inför nöden och orättvisorna. Det blir lätt att förstå varför Palm i den unga socialdemokratins debatter kom att prioritera ”magfrågan”. I sina bästa partier kan romanen konkurrera med Palms egna memoarer, ”Ur en agitators liv” från 1921. Vilket är ett högt betyg. Men när man lägger trilogins delar bredvid varandra framträder ett problem. Beskrivningar av sinnestillstånd och själskonflikter, hela ordväxlingar och episoder låter sig flyttas från den ena romanen till den andra, utan att något egentligen förändras. Birgitta, Brahe och Palm är aspekter av samma transhistoriska supermänniska. Coelho Ahndoril tycks söka efter en existentiell grundkod, som leder vissa personer att bygga sig en bro av idéer på vilken de sedan går in framtiden. Sedan släntrar andra efter, mer eller mindre motvilligt. Att döma av detta romanverk är koden densamma oavsett om det är 1300-tal, 1600-tal eller 1800-tal. Så sveps historien in i en myt, som hävdar ungefär att politiska, religiösa och vetenskapliga förändringar drivs fram av ledande individer som vågar ta strid för sina idéer. Coelho Ahndoril förnyar en anrik genre, hjälteromanen som förevigar historiens genier och banbrytare. Utan att veta om det smeker hon också samtiden medhårs, där allt fler tror att demokrati är en fråga om att skaffa fram rätt sorts auktoritet, eftersom världen ändå bara kan förändras av karismatiska ledare, medan flertalet är maktlösa. Men trilogin vittnar samtidigt om något viktigare. Här finns en språklig räckvidd och ett socialt engagemang som framöver kommer att krossa myten om den starka personligheten, som alltjämt överskuggar författarskapets förtjänster.   ", "article_category": "culture"}
{"id": 20560, "headline": "Chilirec anmäler skivbolagen", "summary": "De stora skivbolagen bryter mot lagen. Det menar ägarna av musiktjänsten Chilirec, som anser att bolagen ägnar sig åt kartellverksamhet. Nu har man lämnat in en anmälan till Konkurrensverket.", "article": "Spotify är inte den enda nätbaserade musiktjänst som förhandlat med skivbolagen om licenser för att kunna erbjuda en laglig digital tjänst. Den svenska bandspelar-applikationen Chilirec sågs länge som en utmanare till Spotify. Men samtidigt som det stod klart att Spotify skrivit avtal med de stora skivbolagen har Chilirec hamnat i periferin. Enligt företagets vd Carina Dreifeldt beror det på att skivbolagen, några dagar efter att de i höstas kom överens med Spotify, helt plötsligt valde att inte fortsätta diskussionerna med Chilirec. Därför har Chilirec kontaktat advokater och lämnat in en anmälan till Konkurrensverket. – De sköter inte förhandlingarna på ett schyst sätt, utan väljer tillsammans vilka de ska samarbeta eller inte samarbeta med. Det förstör konkurrenssituationen. Enligt Chilirec samverkar de fyra stora skivbolagen – Universal, Sony, EMI och Warner – på ett sätt som strider mot konkurrenslagstiftningen. Carina Dreifeldt menar att de ägnar sig åt ren kartellverksamhet och skriver i anmälan att det är uppenbart att informationsutbyte mellan de fyra bolagen handlat om ”hur diskussionerna kring ett kommersiellt samarbete med Chilirec ska hanteras”. – Från att vi hade bra diskussioner med alla bolag utom EMI fick vi plötsligt helt synkade svar där de sa att vi skulle ta bort musiken från sajten. Chilirec gjorde som skivbolagen sa och ändrade sin tjänst så att användarna inte längre kan spela in musik från internetradio i samma utsträckning som tidigare. Ett klart bakslag för företaget alltså. Men Carina Dreifeldt säger att hon inte bara talar i eget intresse utan anser att även Spotify blivit utnyttjade. – Skivbolagens agerande leder även till att de som till slut får ett avtal, i det här fallet Spotify, inte får något bra avtal. När det för två veckor sedan stod klart att de fyra skivbolagen gått in som delägare i Spotify ansåg Carina Dreifeldt att hon fått bevis för att skivbolagen utnyttjar de företag som utvecklar nya musiktjänster. – Jag antar att Spotify inte heller är nöjda med situationen, men de kan ju inte säga något nu när skivbolagen äger en del av dem själva. Spotify är en jättebra tjänst, men det är anmärkningsvärt att de tvingats sälja delar av sitt bolag för att få ett avtal. Per Sundin, vd på Universal, vill inte uttala sig i ärendet. DN har även sökt, men inte fått tag på, företrädare för de andra tre stora skivbolagen. Musiken laddas ned på datorn Chilirec i sin nuvarande version startade i juli i år. Den förra versionen ansågs olaglig eftersom den spelade in från internetradio och sparade musiken på servrar på nätet. I den nya varianten är det användaren själv som sparar musiken på sin egen hårddisk – ”för eget bruk”. Chilirec liknar Spotify så till vida att båda hanterar strömmad musik. Chilirec liknar en digital bandspelare som spelar in musiken i mp3-format. Spotify, däremot, gör stora kataloger med musik tillgängliga via sin sajt. Lyssnaren kan själv välja sina favoriter och lyssna på dem. För att använda såväl Spotify som Chilirec måste man installera applikationer. Chilirec finns i en gratisversion och en premiumversion för tio kronor i månaden. Spotify finns i en reklamfinansierad gratisversion och en reklamfri version för 99 kronor i månaden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20561, "headline": "Filmbutiker på nätet flyttar fram positionerna", "summary": "Nästa vecka lanseras en ny video-on-demand-tjänst i USA där filmerna finns tillgängliga samtidigt som de går upp på bio. Svenska SF Anytime är också på väg att förnya sin filmbutik på nätet.", "article": "I flera år har det talats om att filmbranschen måste möta den nya digitala verkligheten med vettiga, prisvärda och lätthanterliga butiker på nätet. Regissören Steven Soderbergh – med filmer som ”Traffic”, ”Ocean’s eleven”, ”Che” på meritlistan – spådde att hela branschen skulle stå inför ett digitalt paradigmskifte inom fem år. Uttalandet är fyra år gammalt. Sedan dess har rapporterna inifrån branschen varit dystra snarare än euforiska. Så sent som våren 2008 visade siffror från undersökningsföretaget MMS att de digitala filmbutikerna i Sverige bara stod för tre procent av de filmer som hyrs. Men nu andas branschen optimism igen. – Den digitala filmmarknaden växer och mognar hela tiden. Och nu är vi på väg in i en ny fas, säger Jonas Dahllöf, vd för SF Anytime. På onsdag presenterar SF Anytime en nylansering av sin filmbutik på nätet. Jonas Dahllöf vill inte gå in på detaljer i förväg men utlovar en bättre funktionalitet än tidigare. Samma dag, onsdag den 26 augusti, lanserar den amerikanska kabeltevekanalen Sundance Channel en ny video-on-demand-tjänst, Sundance Selects, där långfilmsdokumentärer och internationella filmer görs tillgängliga samma datum som de får biopremiär. Först ut är Spike Lees senaste dokumentär ”Passing strange: the movie”. Greppet i sig är inte nytt. Redan 2005 hade Steven Soderberghs film ”Bubble” premiär samtidigt på bio, dvd och betalteve. Men den här gången rör det sig om en större sammanhållen satsning på att synkronisera video-on-demand (vod) med biopremiärerna. – Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer vod-inkomsterna överstiga inkomsterna från biograferna, tror Joshua Sapan, högt uppsatt chef på Rainbow Media som äger Sundance Channel. Jonas Dahllöf på SF Anytime använder inte lika stora ord. Än så länge står vod bara för cirka en procent av filmintäkterna från hemunderhållningen, om bara några år kommer det att röra sig om 10–15 procent, förutspår han. Han tror att biografen har naturlig plats i framtiden också. Filmsläppen på video-on-demand kommer snarare att sammanfalla alltmer med dvd-premiärerna. – 80 procent av våra filmer blir tillgängliga samtidigt hos oss som de släpps på dvd. Jag känner inte till något skandinaviskt filmbolag som inte släpper filmerna direkt till vod, säger Jonas Dahllöf. Som ett svar på den illegala fildelningen? – Ja, det är ett svar på fildelningen, men det handlar lika mycket om att den digitala marknaden blivit mer mogen. Däremot tror inte Jonas Dahllöf att Sundance Selects affärsmodell – att göra filmer tillgängliga som video-on-demand samma datum som biopremiären – blir tongivande för branschen i stort. – Nej, Sundance är specialiserade på smala, mer konstnärliga titlar. Och då fungerar det utmärkt. Även här i Sverige släpps en del smalare titlar på dvd och vod samtidigt som på bio. Det blir ett sätt att nå igenom i det totala mediebruset, säger Jonas Dahllöf. HENRIK ARVIDSSON henrik.arvidsson@dn.se 08-738 15 40 ", "article_category": "culture"}
{"id": 20563, "headline": "Filmbutiker på nätet flyttar fram positionerna", "summary": "Nästa vecka lanseras en ny video-on-demand-tjänst i USA där filmerna finns tillgängliga samtidigt som de går upp på bio. Samma dag presenterar svenska SF Anytime en ny variant av sin filmbutik på nätet. ”Vi är på väg in i en ny fas”, säger Jonas Dahllöf, vd SF Anytime, till DN.se", "article": "I flera år har det talats om att filmbranschen måste möta den nya digitala verkligheten med vettiga, prisvärda och lätthanterliga butiker på nätet. Regissören Steven Soderbergh – med filmer som ”Traffic”, ”Ocean’s Eleven”, ”Che” på meritlistan – spådde att hela branschen skulle stå inför ett digitalt paradigmskifte inom fem år. Uttalandet är fyra år gammalt. Sedan dess har rapporterna inifrån branschen varit dystra snarare än euforiska. Så sent som våren 2008 visade siffror från undersökningsföretaget MMS att de digitala filmbutikerna i Sverige bara stod för 3 procent av de filmer som hyrs. Men nu andas branschen optimism igen. - Den digitala filmmarknaden växer och mognar hela tiden. Och nu är vi på väg in i en ny fas, säger Jonas Dahllöf, vd SF Anytime. På onsdag presenterar SF Anytime en nylansering av sin filmbutik på nätet. Jonas Dahllöf vill inte gå in på detaljer i förväg men berättar att den nya sajten är en del i en större satsning och utlovar en bättre funktionalitet än tidigare. Samma dag, onsdag den 26 augusti, lanserar den amerikanska kabeltevekanalen Sundance Channel en ny video-on-demand-tjänst, Sundance Selects, där långfilmsdokumentärer och internationella filmer kommer att göras tillgängliga samma datum som de får biopremiär. Först ut är Spike Lees senaste dokumentär ”Passing Strange: The Movie”. Greppet i sig är inte nytt. Redan 2005 hade Steven Soderberghs film ”Bubble” premiär samtidigt på bio, dvd och betalteve. Men den här gången rör det sig om en större sammanhållen satsning när kommer till att synkronisera video-on-demand (vod) med biopremiärerna. - Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer vod-inkomsterna överstiga inkomsterna från biograferna, säger Joshua Sapan, högt uppsatt chef på Rainbow Media som äger Sundance Channel. Jonas Dahllöf på SF Anytime använder inte like stora ord, men han betonar att vod har fått en mycket starkare ställning inom filmbranschen på sistone – och det ska bara vara början. Än så länge står vod bara för cirka en procent av filmintäkterna från hemunderhållningen, om bara några år kommer det röra sig om 10-15 procent, förutspår Dahllöf. - Men jag tror inte alls att biograferna är hotade. Det kommer inte bli någon kollaps mellan de olika ”fönstren”. Biografen kommer att ha en naturlig plats i framtiden också. Men det är en tydlig trend att video-on-demand-fönstret sammanfaller allt mer med dvd-fönstret, säger Jonas Dahllöf och tillägger: - 80 procent av våra filmer blir tillgängliga samtidigt hos oss som de släpps på dvd. Jag känner inte till något skandinaviskt filmbolag som inte släpper filmerna direkt till vod, säger Jonas Dahllöf. Som ett svar på den illegala fildelningen? - Ja, det är ett svar på fildelningen, men det handlar lika mycket om att den digitala marknaden blivit mer mogen. Vod är på väg ut ur garderoben, säger han. Däremot tror inte Jonas Dahllöf att Sundance Selects affärsmodell – att göra filmer tillgängliga som video-on-demand samma datum som biopremiären – blir tongivande för branschen i stort. - Nej, Sundance är specialiserade på smala, mer konstnärliga titlar. Och då fungerar det utmärkt. Även här i Sverige släpps en del smalare titlar på dvd och vod samtidigt som på bio, Det blir ett sätt att nå igenom i det totala mediabruset, säger Jonas Dahllöf och tillägger: - Det funkar annorlunda med, säg, Harry Potter. Då ses biovisningarna mer som en marknadsföringskampanj för övriga rättighetsfönster. Trenden för de stora filmerna är att de går upp på bio samtidigt över större delen av världen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20566, "headline": "Göteborgskonst från 60- och 70-tal på Göteborgs konstmuseum", "summary": "Konst som sparkade samtiden i häcken. Göteborgs konstmuseums nya utställning skildrar vänstervågen som svepte in i staden på sextio- och sjuttiotalet. Det var ständiga skärmytslingarna med den goda smaken och Dan Jönsson smittas av energin i agitationskonsten.", "article": "En dag 1970 knackade det på dörren till den unge konstnären Claes Hakes ateljé i Göteborg. Hake höll just på att lägga sista handen vid en väggskulptur för ett nybyggt bostadsområde på Hisingen: en stor, taggig, hornliknande sak målad i den amerikanska flaggans färger. Allt var i stort sett klart för installering – men när HSB:s representanter förstod hur verket skulle se ut så var det slut på samarbetet. Skulpturen fick bli kvar i ateljén. Nu hänger Claes Hakes ”Amerikanaren” som en enorm trofé högst upp på väggen i Göteborgs konstmuseum: kronan på verket så att säga i avdelningen med agitationskonst. Så var den visserligen inte tänkt, enligt Hake själv, men det var så den landade i tiden och debatten. När jag nu står framför den funderar jag på vad som egentligen har hänt sedan 1970. Vore en offentlig skulptur som ”Amerikanaren” möjlig i dag? Nej, troligen inte. Jag vet inte ens om någon skulle försöka. Men inne på konstmuseet, och med snart fyrtio års distans, blir det förstås en annan sak. Historien om Hakes verk är bara en av de politiska legender som måste berättas när nu museet gör sin stora sammanfattning av den västsvenska konstens sextio- och sjuttiotal. En annan är förstås skandalen samma år kring Peter Dahls målning ”Liberalismens genombrott i societeten” – som hämtades av polis från konsthallen och blev föremål för en bisarr rättegång där expertis från Valand kallades in för att vittna om dess konstnärliga kvalitet. Det var ju så det var i Göteborgs konstliv på 60- och 70-talen, enligt den gängse bilden: ständiga skärmytslingar med den goda smaken. Helt enkelt lite stökigare, lite mer politiserat än i Stockholm eller Malmö under samma tid. Det där är både rätt och fel, visar det sig. Utställningen tar sin början i ett tidigt sextiotal där de konstnärliga motsättningarna var allt annat än politiska. Här gick fronten fortfarande mellan ”Göteborgskolorismens” traditionella måleri och den abstrakta modernism som odlats i kretsen kring Endre Nemes på femtiotalet. Sextiotalets öppna, sociala konst fick sent fäste i Göteborg. Å andra sidan: när vänstervågen väl svepte in i Göteborgskonsten så gjorde den det med besked. Den politiska konsten här blev snäppet fränare, mer agitatorisk än på andra håll. Skillnaden är svår att peka ut, den handlar främst om en övergripande stämning, delvis synlig i tekniker, tonfall, influenser. I den ambitiösa bok som ges ut i samband med utställningen prövar Kristoffer Arvidsson att se det som en ideologisk fråga. Medan studentvänstern i övriga landet stod under maoistiskt inflytande var den i Göteborg, inte minst på Valand, i händerna på stalinisterna i KFML(r). Vad det berodde på i sin tur kan man fråga sig. Kanske var det så att konstscenens sociala och klassmässiga förutsättningar var annorlunda, mer polariserade. Men här kan jag bara spekulera. Hur som helst, det är denna agitations- och propagandakonst som är behållningen här. Medan de bleka raderna av koloristiska regnbyar och hövolmar knappt orkar lyfta från väggarna sparkar den politiska plakatkonsten rätt upp i samtidens slappa röv. Mycket är förstås schabloner och banaliteter, men ändå: det som smittar är energin och beslutsamheten, tron på konsten som en omvälvande kraft såväl i vardagen som i historien. Hit hör också det drivna hantverket. Idén om konstbilden som motvikt mot de industriellt producerade massbilderna är stark inte minst hos feministiska textilkonstnärer som Aja Eriksson eller Agneta Goës – vars sköra applikationer och lagningar hör till utställningens mest fängslande verk. Men hantverksromantiken var också en frukt av de starka impulserna från tredje världens politiska brukskonst. Här synliga exempelvis i Torsten Billmans och Svenrobert Lundquists kinesiskt inspirerade träsnitt med motiv från kriget i Vietnam och majrevolten i Paris. Sådana bilder påminner om en viktig men ofta förbisedd effekt av den politiska rätlinjigheten: i fråga om globala intryck bidrog den faktiskt till en större öppenhet. Och även svartvitheten hade trots allt sina gränser. Själv fastnar jag en bra stund framför Reinhold Lindbergs porträtt av ett par raggare, ”Dajjan och Diktatorn”. Två arbetarkillar i tidstypisk jeansuniform med USA-flaggan på ärmen, uppställda mot en vägg av nynazistisk graffiti. ”Stoppa alla vänstersnutar”, står det. Det är ett dystert men också solidariskt porträtt. Lite som i Nationalteaterns bästa låtar: en realismens seger över politikens alla självklarheter. I anslutning till utställningen ger konstmuseet ut publikationen ”Upp med rullgardinerna! Konsten i Göteborg under 1960- och 1970-talet”, ett större forskningsprojekt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20567, "headline": "Björn Fontander: ”Carin Göring skriver hem”", "summary": "Skandallösa förbindelser. Efter andra världskriget vände Sverige Tyskland ryggen i skam. Med sin bok ”Carin Göring skriver hem” skildrar Björn Fontander nationalsocialismens barndom i Sverige.", "article": "Det är ett anmärkningsvärt forskningsarbete som tevemannen Björn Fontander har utfört och som ligger till grund för åtminstone två tjocka böcker, varav ”Carin Göring skriver hem” är den senaste. Man kan naturligtvis säga att Tredje rikets andreman Hermann Göring var storhetsvansinnig, en morfinist som under den jovialiska ytan bar ansvaret för en av förra århundradets största katastrofer. Men när man gjort det borde man också kunna uppbåda intresse för denne mans tidigare år, framför allt för de människor ur det svenska samhällets överskikt som han kom i beröring med under sina Stockholmsår på tjugotalet och i flera fall stod i förbindelse med ända fram till sin självvalda död i Nürnbergfängelset 1946. Det är ett faktum att svenska offentligheten, liksom de berörda familjerna, haft svårt att hantera sina gamla förbindelser med Göring. Efter andra världskriget vände Sverige Tyskland ryggen i skam. Hela den pinsamma historien föll i glömska. Hans pompösa jaktslott Karinhall, som hade hämtat åtskilliga drag från Erik von Rosens Rockelstad och särskilt en jaktstuga ritad av stadshusarkitekten Tengbom, sprängdes och stoftet efter hans älskade Carin Göring hamnade på sovjetryskt territorium. Som alla politiska rörelser hade också nationalsocialismen sin barndom, då mycket ännu föreföll öppet. Den välbekanta prologen börjar en vinterdag 1920 då en ung tysk taxiflygare vid namn Göring flyger hem den kände upptäcktsresanden Erik von Rosen till hans Sörmlandsgods Rockelstad. Slottsherren bjuder på middag och nedför trappan träder slottsfrun Marys syster Carin, med en hållning värdig en Isolde. Hon är gift med officeren Nils Kantzow och har med honom sonen Thomas. Fontander beskriver utförligt – främst genom Carins många brev till modern – den skandal som inkräktaren Göring orsakade i Stockholms societet, vårdnadstvisten om sonen och den kylslagna relationen mellan Göring och Carins pappa, översten Carl Fock. Tillsammans med sin engelskfödda hustru hade han ytterligare fyra döttrar som bodde på Grev Turegatan i Stockholm. Där låg även det besynnerliga Edelweissförbundet i vars nyandlighet samtliga systrar fostrades. Bland dem fanns Fanny Willamovitz Moellendorff som senare genom sin tyska biografi över systern skulle bli en av Carinlegendens främsta propagandister. Hon ansågs så pronazistisk att till och med Göring reagerade. Det var först efter sin tidiga död 1931 som Carin blev Hitlerrörelsens ikon. Till bokens intressantare delar hör skildringen av det nygifta paret Görings år på Odengatan då Göring hade blivit beroende av morfin. När han 1926 i tvångströja fördes till Långbro var han ett fysiskt och psykiskt vrak, fjärran från den pompa som han några år senare iscensatte. Det blev rent av auktion på arvegodset som Carin hade medfört från hemmet. Kanske finner man i den sociala förödmjukelsen en förklaring till hans senare behov att omge sig med majestätiska titlar och rikedomar. Bland bilderna i boken finns ett vykort från Gustav Adolfs torg 1925. Man ser bussen svänga upp mot Regeringsgatan; sannolikt var den okände fotografen omedveten om att paret till vänster på bilden är Carin och Hermann Göring. Boken är fylld av sådana scener, en vardaglig intimitet som står i kontrast till storslagna despoti som utmärkte Göring som politiker. Spänningen mellan den lilla världen och den stora, mellan individuella bekymmer och storpolitik, är återkommande. Särskilt tydlig blir den i mötena mellan den moderlöse sonen Thomas och maktpolitikern Göring som under trettiotalet tog sig an Carins son som om det vore hans egen. Thomas Kantzow var rädd för att bli sinnessjuk som fadern, sömnlöst grubblande säger han sig bara ha ”natten som vän”, dagboksanteckningarna vibrerar av uppspelt förtvivlan. Sin narcissistiska mamma älskade han och under Nürnbergprocessen gjorde han på fullt allvar försök att få framträda till krigsförbrytaren Görings försvar. De som såg honom efter kriget tyckte att han var den mest sorgsna av människor. ”Carin Göring skriver hem” kom ut första gången 1990 och har här utökats med nytt material, delvis från Fontanders bok ”Görings Sverige – en hatkärlek” från 2001. Fontander är inte den store stilisten. Men vad han insamlat när det gäller brev och dokument bidrar till en djupare förståelse av de svenska människor och miljöer som påverkade den unge Hermann Göring. Av breven framgår också att Carin inte bara var ett oskuldsfullt och opolitiskt bihang till Hermann. Trots sin sjukdom greps hon starkt av den nya massrörelsens energier. Mindre utförlig är Fontander när det gäller Erik von Rosen som för någon tid sedan blev föremål för en tysk dokumentärfilm (”Tod und Teufel”), gjord av hans barnbarn Peter Nestler. Såvitt jag vet har den ännu inte visats i Sverige. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20569, "headline": "Skandallösa förbindelser", "summary": "Efter andra världskriget vände Sverige Tyskland ryggen i skam. Med sin bok ”Carin Göring skriver hem” skildrar Björn Fontander nationalsocialismens barndom i Sverige.", "article": "Björn Fontander ”Carin Göring skriver hem” Carlsson bokförlag Det är ett anmärkningsvärt forskningsarbete som tevemannen Björn Fontander har utfört och som ligger till grund för åtminstone två tjocka böcker, varav ”Carin Göring skriver hem” är den senaste. Man kan naturligtvis säga att Tredje rikets andreman Hermann Göring var storhetsvansinnig, en morfinist som under den jovialiska ytan bar ansvaret för en av förra århundradets största katastrofer. Men när man gjort det borde man också kunna uppbåda intresse för denne mans tidigare år, framför allt för de människor ur det svenska samhällets överskikt som han kom i beröring med under sina Stockholmsår på tjugotalet och i flera fall stod i förbindelse med ända fram till sin självvalda död i Nürnbergfängelset 1946. Det är ett faktum att svenska offentligheten, liksom de berörda familjerna, haft svårt att hantera sina gamla förbindelser med Göring. Efter andra världskriget vände Sverige Tyskland ryggen i skam. Hela den pinsamma historien föll i glömska. Hans pompösa jaktslott Karinhall, som hade hämtat åtskilliga drag från Erik von Rosens Rockelstad och särskilt en jaktstuga ritad av stadshusarkitekten Tengbom, sprängdes och stoftet efter hans älskade Carin Göring hamnade på sovjetryskt territorium. Som alla politiska rörelser hade också nationalsocialismen sin barndom, då mycket ännu föreföll öppet. Den välbekanta prologen börjar en vinterdag 1920 då en ung tysk taxiflygare vid namn Göring flyger hem den kände upptäcktsresanden Erik von Rosen till hans Sörmlandsgods Rockelstad. Slottsherren bjuder på middag och nedför trappan träder slottsfrun Marys syster Carin, med en hållning värdig en Isolde. Hon är gift med officeren Nils Kantzow och har med honom sonen Thomas. Fontander beskriver utförligt – främst genom Carins många brev till modern – den skandal som inkräktaren Göring orsakade i Stockholms societet, vårdnadstvisten om sonen och den kylslagna relationen mellan Göring och Carins pappa, översten Carl Fock. Tillsammans med sin engelskfödda hustru hade han ytterligare fyra döttrar som bodde på Grev Turegatan i Stockholm. Där låg även det besynnerliga Edelweissförbundet i vars nyandlighet samtliga systrar fostrades. Bland dem fanns Fanny Willamovitz Moellendorff som senare genom sin tyska biografi över systern skulle bli en av Carinlegendens främsta propagandister. Hon ansågs så pronazistisk att till och med Göring reagerade. Det var först efter sin tidiga död 1931 som Carin blev Hitlerrörelsens ikon. Till bokens intressantare delar hör skildringen av det nygifta paret Görings år på Odengatan då Göring hade blivit beroende av morfin. När han 1926 i tvångströja fördes till Långbro var han ett fysiskt och psykiskt vrak, fjärran från den pompa som han några år senare iscensatte. Det blev rent av auktion på arvegodset som Carin hade medfört från hemmet. Kanske finner man i den sociala förödmjukelsen en förklaring till hans senare behov att omge sig med majestätiska titlar och rikedomar. Bland bilderna i boken finns ett vykort från Gustav Adolfs torg 1925. Man ser bussen svänga upp mot Regeringsgatan; sannolikt var den okände fotografen omedveten om att paret till vänster på bilden är Carin och Hermann Göring. Boken är fylld av sådana scener, en vardaglig intimitet som står i kontrast till storslagna despoti som utmärkte Göring som politiker. Spänningen mellan den lilla världen och den stora, mellan individuella bekymmer och storpolitik, är återkommande. Särskilt tydlig blir den i mötena mellan den moderlöse sonen Thomas och maktpolitikern Göring som under trettiotalet tog sig an Carins son som om det vore hans egen. Thomas Kantzow var rädd för att bli sinnessjuk som fadern, sömnlöst grubblande säger han sig bara ha ”natten som vän”, dagboksanteckningarna vibrerar av uppspelt förtvivlan. Sin narcissistiska mamma älskade han och under Nürnbergprocessen gjorde han på fullt allvar försök att få framträda till krigsförbrytaren Görings försvar. De som såg honom efter kriget tyckte att han var den mest sorgsna av människor. ”Carin Göring skriver hem” kom ut första gången 1990 och har här utökats med nytt material, delvis från Fontanders bok ”Görings Sverige – en hatkärlek” från 2001. Fontander är inte den store stilisten. Men vad han insamlat när det gäller brev och dokument bidrar till en djupare förståelse av de svenska människor och miljöer som påverkade den unge Hermann Göring. Av breven framgår också att Carin inte bara var ett oskuldsfullt och opolitiskt bihang till Hermann. Trots sin sjukdom greps hon starkt av den nya massrörelsens energier. Mindre utförlig är Fontander när det gäller Erik von Rosen som för någon tid sedan blev föremål för en tysk dokumentärfilm (”Tod und Teufel”), gjord av hans barnbarn Peter Nestler. Såvitt jag vet har den ännu inte visats i Sverige. Per Landin per.landin@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20574, "headline": "Tonsättare vill stoppa sina verk", "summary": "Tonsättaren Sven-David Sandström tänker säga upp allt samarbete med nuvarande ledning för Berwaldhallen. Enligt honom utövar Radiosymfonikernas vd Michael Tydén press mot hans hustru, orkestermedlemmen Ann-Marie Lysell.", "article": "– Så länge denna ledning sitter får de inte spela mina stycken. Jag vill inte samarbeta med den. Däremot vill jag gärna arbeta med Berwaldhallens ensembler. Det är ledningen som indirekt, genom att utöva press mot min hustru när de vill att hon ska skriva på olika kontrakt och att om inte måste hon sluta med omedelbar verkan, som tvingar mig till så här drastiska åtgärder. Någon gång måste man sätta stopp, säger Sven-David Sandström. Hans besked är smärtsamt för Berwaldhallens ledning. Sandström ska vara vårens tonsättare i Berwaldhallen, men redan den 29 augusti är Radiokören programsatt med flera av hans verk under Östersjöfestivalen. Bakgrunden är att Michael Tydén vill att Ann-Marie Lysell ska skriva på att hon ska gå i pension vid 60 år och att hon ska acceptera en visstidsanställning säsongen ut för att få fortsätta spela i orkestern. Övriga orkestrar i Sverige har genomfört svensk arbetsrätt att få jobba tills man är 67 år, men Radiosymfonikerna hävdar ett äldre avtal innan lagen kom 2001 för dem som var anställda före detta år. Om det gamla avtalets giltighet och detaljer träter inte bara musiker och ledning. Även fackliga företrädare inom Symf och Musikerförbundet gör det. Parterna möts i Arbetsdomstolen i höst. – Förra säsongens sista arbetsdag den 4 juni fick jag muntligt besked att jag skulle skriva på att jag är tvungen att gå i pension månaden efter fyllda 60. Om jag inte skrev på skulle jag samtycka till mitt eget avsked. Som den första i orkestern blev jag särbehandlad för att rädda en praxis som jag inte samtycker till. Jag vill ha möjlighet att arbeta tills jag är 67 år om jag kan, säger Ann-Marie Lysell. Michael Tydén anser att Radiosymfonikerna följer en äldre praxis som orkestern velat ha kvar. – Det här är en besvärlig fråga av flera skäl. I över 40 år har 60 år gällt som pensionsålder i Radiosymfonikerna. Det ha ansetts som en förmån. År 2001 kom lagen om rätten att arbeta till 67 års ålder. Men vår orkester vill behålla den tidigare praxisen på 60 år. Det ena av musikernas fackförbund Symf har också den uppfattningen, säger Michael Tydén, vd för Berwaldhallen. Tydén säger att alla som är anställda efter år 2001 får arbeta tills de är 67. Tvisten i Arbetsdomstolen handlar om att upprätthålla den tidigare praxisen. Ann-Marie Lysell är inte ensam om att vara i konflikt med ledningen. Flera musiker vittnar om en hård attityd mot äldre musiker. Det har varit praxis att få fortsätta tills man är 63 år om man vill. Musikerna anser nu att lagen ger dem rätt att arbeta tills de är 67 år. Det är konfliktens kärnpunkt. De förmåner Berwaldhallen kunde erbjuda dem som gick i pension redan vid 60 år anses dessutom ha urholkats genom nya svenska pensionsreformer. – När jag kom till jobbet efter sommaren kändes det mycket tungt när min arbetsgivare sa till mig ”Du kan inte arbeta om du inte har något kontrakt. Vi har inget sådant.” Men jag anser att jag är tillsvidareanställd. Anne-Marie Lysell stålsatte sig och började ändå spela i tron att det skulle lösa sig. Det har det inte gjort. – Jag vill fortsätta resonemangen med Ann-Marie Lysell och Sven-David Sandström, säger Michael Tydén. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20581, "headline": "Lars Norén vill göra Folkteatern lättillgänglig", "summary": "En ny era har tagit vid på Folkteatern i Göteborg. Vd:n Ulrika Josephsson och konstnärlige ledaren Lars Norén, båda nya på sina poster sedan juli, har ambitioner om att skapa en mer lättillgänglig teater med stark konstnärlig profil.", "article": "Det var nästan som första dagen i skolbänken för Folkteaterns nya ledarduo när de på måndagen kallade till en första presskonferens på biografen Draken i Göteborg. Ulrika Josephsson och Lars Norén ska under de kommande fyra åren leda arbetet på Folkteatern och nu har de klargjort hörnstenarna i detta arbete. – Vi vill kalla teatern för den lättillgängliga konstnärliga Folkteatern. Vi ska göra den mer tillgänglig på många sätt, bland annat vill vi texta våra föreställningar och översätta dem till våra vanligaste invandrarspråk, berättar Ulrika Josephsson. På den konstnärliga sidan har duon skapat ett så kallat ”Artists in residence”, vilket innebär att ett antal starka konstnärer knyts till teatern för att regissera föreställningar på en kontinuerlig basis. I staben ingår Sofia Jupither med förflutet från bland annat Stockholms stadsteater tillsammans med norske Eirik Stubø, före detta chef för Nationaltheatret i Oslo samt Melanie Mederlind som bland annat har och regisserat och arbetat som skådespelerska i Oslo, Malmö och Lissabon. – Våra ”Artists in residence” har fått i uppdrag att kärleksfullt utmana traditionerna och att hitta det okända, det oprövade, det nya som vi inte visste tidigare. Förutom att återkommande regissera på teatern ska de också kontinuerligt föra samtal med både ensemble och publik säger Ulrika Josephsson. Vid årsskiftet flyttar Folkteatern in i nyrenoverade lokaler och den första produktionen blir Sofokles ”Oidipus”, som Lars Norén gör en ny bearbetning av. – Det är den västerländska teaterns ursprungskälla. Den berättar något som angår alla, om tidlösa misstag som ständigt upprepas. Det pågår tusentals Oidipusberättelser runt om i världen, inom familjer och i krig som Palestina och Irak. Därför känns den väldigt aktuell att berätta, förklarar den konstnärlige ledaren. Ambitionen är att sammanlagt göra sex uppsättningar varje år. Även barnföreställningarna ska få en stark position med Josephssons och Noréns nya regim. Dessutom planeras ett samarbete med Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet och man har också planer på att inleda samarbete med teatrar i Frankrike, Belgien och Danmark. Hanna A Johansson kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20586, "headline": "Palmepjäs av Mankell i Stockholm", "summary": "Nu är det klart att Henning Mankells nyskrivna pjäs om Olof Palme sätts upp på Stockholms stadsteater hösten 2010.", "article": "Som TT Spektra tidigare rapporterat handlar pjäsen \"Politik\" om ubåtskränkningarna i Sverige på 1980-talet. Pjäsen utspelar sig dels på en u-båt hösten 1982, samt i Stockholm 2009. Den viktigaste rollfiguren är Olof Palme, men vem som ska spela huvudrollen är ännu inte bestämt, uppger Stockholms stadsteater. Stockholms stadsteater har tidigare satt upp två av Henning Mankells pjäser: \"Mörkertid\" 2002 och \"Antiloperna\" 1991. Henning Mankell är just nu aktuell med sin sista bok om kommissarien Kurt Wallander, \"Den orolige mannen\", där även Olof Palme figurerar. TT Spektra ", "article_category": "culture"}
{"id": 20590, "headline": "Kärleken räcker inte", "summary": "I sitt författarskap ger Selma Lagerlöf en allt svartare historia om manligt svek och övergivna kvinnor. Lisbeth Larsson ser hur hon omformulerar sitt eget kärleksbudskap och jämför det med Lars Gustafsson.", "article": "”Det sista en författare brukar göra är att skriva sina memoarer”, lär Selma Lagerlöf ha sagt till sin livskamrat Valborg Olander. Och det är sant. Efter ett långt skaparverk vänder många författare blicken bakåt. De minnen de väljer att berätta handlar – som Selma Lagerlöf i sin Mårbackaserie och årets Selma Lagerlöfpristagare Lars Gustafsson i sin senaste bok ”Fru Sorgendahls vackra vita armar” – vanligtvis om den del av livet som ägde rum före författarskapet. Biografer och litteraturvetare har också regelmässigt plockat ut författarnas självbiografier ur dess tillkomstkronologi, där de ligger i slutet av ett långt författarskap, lagt dem först och sedan använt dem som tolkningsnycklar till det. Läst på detta sätt skulle berättelsen om fru Sorgendahl få en lika stor betydelse för förståelsen av Lars Gustafssons verk som Selma Lagerlöfs Mårbackaböcker haft för hennes. Han skulle naglas fast vid Västerås på samma sätt som Selma vid Mårbacka, vid sin pubertala sexualitet som Selma vid sin hälta, och så vidare. Läser man dem i relation till författarskapets kronologi upptäcker man i stället att de självbiografiska böckerna effektuerar en drastisk vändning i båda dessa författarskap. Med Mårbackaböckerna omformulerade Selma Lagerlöf den glittrande berättelse om kärleken som besegrar allt, som hon installerat med Gösta Berlings saga, för att berätta en helt annan historia; en historia om manligt svek och övergivna kvinnor. Med dem drog hon ett brett svart streck över det Amor vincit omnia som hon haft som devis för sitt författarskap och släppte in både död och desillusion. Läser man Lars Gustafssons ”Fru Sorgendahls vackra vita armar” på samma sätt kan man se hur han med denna bok – där han, som det står i baksidestexten, återvänder till ”sin ungdoms trakter, som vi minns dem från ’Sprickorna i muren’ ” – gör en revidering av helt motsatt karaktär. Han västmanländska landskap som den gången var som kontaminerat med död är i denna roman i stället fyllt av doftande lust och livsglädje. Hans musa har också, precis som Selma Lagerlöfs i Mårbackaserien, försetts med en helt ny karaktär. Den vackra vita kvinnan som i debutromanen ”Poeten Brunnbergs sista dagar och död” 1959 var just döden träder nu fram som en ung och livsbejakande ingenjörsfru, som – uttråkad av livet i Västerås – finner ett nöje i att samla den grupp tonåriga pojkar, som berättaren tillhör, kring sig för te, filosofiska diskussioner och pianospel. Påfallande lik den kvinna som en gång förförde poeten Brunnberg in i döden, förför fru Sorgendahl författarens unga alter ego till helt andra klart livsbejakande ting. Selma Lagerlöfs musa var, det har forskarna varit eniga om, hennes far. Det har också rått stor enighet om att Mårbacka dikterats av kärlek till honom. Detta vittnar om den förföriska kraften i Selma Lagerlöfs berättelse. Varje gång hon nämner honom påtalar hon visserligen hans oemotståndliga charm, men allteftersom berättelsen fortskrider ter sig dessa påståenden alltmer urholkade. Han är en kraftkarl, skriver hon, men berättar om en man utan kraft. Han är en oemotståndlig charmör, men verkar egendomligt kärlekslös. En fantastisk far, där alla tecken på faderlig omsorg uteblir. Han är – som alla de andra charmerande männen i Selma Lagerlöfs författarskap – alltid någon annanstans. Han förslösar allt vad de äger och har i det ena sanslösa projektet efter det andra. Sina sista krafter och resterna av hustruns arv satsar han på en fullständigt onyttig dammanläggning. Bara en av hans storvulna planer lyckas och det är trädgården, som faster Lovisa tar över. Förmodligen hade Selma Lagerlöf tänkt att självbiografierna skulle avsluta hennes livsverk, men när hon skrivit den första delen, ”Mårbacka”, avbröt hon memoarskrivandet och började i stället på ett nytt stort romanprojekt. 1925 utkom ”Löwensköldska ringen”, samma år ”Charlotte Löwensköld” och tre år senare ”Anna Svärd”. Först därefter återupptog hon arbetet med sina memoarer. Det är som om någonting hänt under skrivandet av ”Mårbacka”. Man kan, som exempelvis Lars Ulvenstam, tolka det som att hon helt enkelt fick ny inspiration, man kan också förstå det som att hon, när hon äntligen lyckats få ner fadern till rätt dimension, fick en ny syn på den berättelse hon utvecklat allt sedan debuten med ”Gösta Berlings saga” och fick ett behov av att berätta den på ett annat sätt. Eller kanske var det rent av så att hon inte kunde gå vidare med sin självbiografiska berättelse om hon inte gjorde det. I de två sista delarna av självbiografin, som hon skrev efter romancykeln om Löwensköldarna, tynar fadern bokstavligt talat bort. Hans skuggsidor; de despotiska dragen, rigiditeten och naiviteten, blir allt tydligare och i andra delens slutkapitel, då modern brister ut i hejdlös gråt när hennes bror, som hon satt sin lit till, gått i konkurs, får han lämna berättelsen för gott. I stället för att trösta sin hustru låter Selma honom bara gå ut ur rummet. I självbiografins sista del, ”Dagbok”, visar han sig över huvud taget inte. När den börjar har Selma hunnit bli fjorton år och i första kapitlet ger hon sig av till Stockholm. Alla, ”utom pappa förstås”, är uppe för att ta avsked av henne. Det är sista gången han nämns. Med Löwensköldsromanerna hade hon också förberett sin gamla musas ömkliga sorti och bäddat för introduktionen av en ny. De unga kvinnor som råkar riktigt illa ut i dessa romaner är ironiskt nog de som får sin älskade. ”Jag hatar kärleken”, säger Marie-Louise, Charlotte Löwenskölds syster. Hon har till skillnad från Charlotte fått gifta sig med den man hon älskar, men lever i stor fattigdom och ensamhet då hennes make bara super och spelar kort. Thea Sundler, som fått den man Charlotte älskar, tvingas dra omkring med honom på vägarna och bli skändad av honom offentligt. Thea själv, fet och lismande, är en uppnebart förvriden version av Selma Lagerlöfs gamla favoritfigur, den unga älskande kvinnan. Och det finns ett starkt parodiskt inslag i de två sista delarna av Löwensköldscykeln. Det är som om Selma Lagerlöf i dessa sina sista romaner skojar med hela sitt författarskap, vrider upp de gamla paradnumren till en nivå där det beljublade och hjärteknipande blir skrattretade och löjligt. Hon låter det gråtande barnet, som varit en nyckelfigur i författarskapet alltifrån Brobyprästens lilla dotter i Gösta Berlings saga till självbiografins gråtande Selma, förvandlas till en charmerande liten tattarunge som får de förtryckta kvinnorna på Hedeby att en gång för alla skratta ut sitt manliga överhuvud. Därefter avlivar hon henne helt överraskande. Den lilla flickan, som Charlotte tänkt adoptera, blir enleverad av Karl-Arthur och hans skojarvänner och den beskrivning av författarskapets sista slädtur som sedan följer är ett avancerat gyckel med de svindlande turer Gösta Berling en gång företog med traktens vackraste damer. Snön är nästan bortsmält och hästarna får släpa Charlottes präktiga släde över barmarken när hon tar upp jakten. Med i släden har hon också den tråkigaste av män, Adrian Löwensköld, och i ett montage, som påminner om en stumfilmsklippning, berättar han den sorgliga historien om Löwensköldarnas förbannelse för henne, samtidigt som läsaren växelvis får rapportering om läget i bovjakten. Som i en hejdlös drift med sitt eget författarskap avslutar hon slädturen med att helt fräckt dränka både barnet och den tråkige mannen i Klarälven för att därefter, som grädde på moset, skicka iväg författarskapets siste kavaljer på åtta års botgöring i Afrika. När Karl-Arthur återväner från Afrika når berättelsen om den manliga musan sin nollpunkt. låter Hans oemotståndliga charm är definitivt borta liksom hans makt. Men ändå är han inte helt utskriven ur berättelsen. Selma Lagerlöf låter hans hustru Anna Svärd ha dörren olåst och på romanens slutrader tar han i dörren igen. ”Vad skulle hon svara honom?” frågar den svikna kvinnan sig, och den frågan får avsluta hennes sista roman. Därefter fullföljer Selma Lagerlöf arbetet i självbiografin. Och äntligen, efter att ha dödat det gråtande barnet och förvandlat den sörjande älskande unga kvinnan till stark och självständig, kastar hon ut sin manliga musa, skriver in en kvinnlig och överräcker en helt ny tolkningsnyckel till sitt författarskap. På den resa till Stockholm som inleder ”Dagbok” får den unga Selma möta en student, som i hennes drömmar antar allt större likheter med den älskansvärde slarvern som skulle bli hennes romanhjälte i ständigt nya variationer. Dessvärre visar han sig, som Karl-Arthur i Löwensköldsromanerna, vara både svag och svekfull och i den självbiografins sista kapitel låter Selma Lagerlöf honom helt enkelt försvinna ut ur sin berättelse. Den lilla Selma vänder i stället sin längtan till den kvinna som en gång höll på att sörja sig galen men överlevde genom att skapa en vacker och blomstrande trädgård, faster Lovisa. Hade fru Sorgendahl ”inte existerat hade jag nog ändå varit tvungen att uppfinna henne”, skriver Lars Gustafsson. Kanske gällde det faster Lovisa också. Lisbeth Larsson Professor i litteraturvetenskap i Göteborg. Artikeln är en förkortad version av en föreläsning som hölls i går då Lars Gustafsson fick Selma Lagerlöfpriset. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20627, "headline": "Kurdo Baksi skriver vänbok om Stieg Larsson", "summary": "Världen väntar på böcker om deckarfenomenet Stieg Larsson. Och minst tre är på gång. Journalisten och författaren Kurdo Baksi skriver just nu på en bok om sin vän Stieg Larsson för Norstedts förlag.", "article": "– Jag gick in i väggen när Stieg dog och jag kan inte gå vidare i livet förrän jag har berättat om honom, säger Kurdo Baksi till dn.se. Baksi finns också med under eget namn i Millenniumseriens tredje del, ”Luftslottet som sprängdes”. Arbetsnamnet på Kurdo Baksis bok är ”Min vän Stieg Larsson”. När Norstedts ska ge ut boken är ännu inte klart. Kurdo Baksi är i slutskedet av skrivandet. – Jag tecknar min bild av Stieg Larsson. Jag berättar om hans goda sidor, om hans dåliga, om våra bråk och diskussioner och om allt roligt vi haft tillsammans, säger Kurdo Baksi. Utländska journalister och förläggare ligger på. De vill veta när det kommer böcker om fenomenet Stieg Larsson, om deckarförfattaren som med sin Millenniumserie slagit alla rekord och sålt miljontals böcker i Frankrike, i England, i världen. Det finns ett par böcker som är under arbete. Förutom Kurdo Baksi skriver också Ordfronts före detta förlagschef Jan-Erik Pettersson på boken ”Stieg”, som titelskyddats i Svensk bokhandel. Sanji Tandan, tidigare Schibsted förlag, är initiativtagare och flyttar förmodligen över boken till det nystartade Telegram förlag. Jan-Erik Petterson är mycket förtegen om projektet. – Jag arbetar med att samla material. Det blir en traditionell biografi, vi kände inte varandra närmare. Jag har givit ut en bok om Sverigedemokraterna som Stieg Larsson och Mikael Ekman skrev. Jag berättar Stiegs historia och funderar också över deckarfenomenet, säger Jan-Erik Pettersson som inte har någon deadline, men som vet att Sanji Tandan gärna skulle ge ut boken redan i december i år. Men det håller inte Jan-Erik Pettersson för troligt. Även Eva Gabrielsson, som var sambo med Stieg Larsson, skriver på en bok, men det vill hon i nuläget inte prata om. Kurdo Baksis bok har också varit en hemlighet tills nu. – Efter Stiegs familj så kom nog jag. Han kallade mig sin ”lillebror” och vi umgicks i 15 år. Men vi var olika – jag är kaxig och står gärna i rampljuset, medan Stieg var blyg och undvek uppståndelse. Det finns inte många foton på honom. Men vi samarbetade bra. Han var en tänkare, jag mera praktiskt lagd, berättar Kurdo Baksi som också givit ut två av Stieg Larssons fackböcker. Under en tid var Kurdo Baksi chefredaktör för tidskriften Svartvitt. När Expo, som Stieg Larsson arbetade med, fick ekonomiska bekymmer gick de båda tidskrifterna ihop. – Jag gick in och hjälpte till ekonomiskt och så delade vi på vinsterna. Ja, det blev ju aldrig några vinster, förstås. Och det var inte så stora belopp vi talade om när det gällde skulder heller. Men Expo överlevde, vilket var viktigt inte minst för Stieg. Kurdo Baksi finns också med under eget namn i Stieg Larssons tredje bok ”Luftslottet som sprängdes”. – Om Stiegs böcker var förrätt, huvudrätt och dessert så kan man kanske säga att min bok är kaffet. Det kan ju dröja lite mellan dessert och kaffeservering, så därför kan jag inte säga när min bok finns till försäljning. Jag har inte lämnat något manus till Norstedts ännu, fortsätter Kurdo Baksi. Stieg Larsson dog mycket oväntat 2004. Hans tre deckarmanuskript var antagna av Norstedts förlag och den första boken på väg ut i handeln. Men han fick aldrig uppleva den stormande succé som hans historier blev. Varken i bokform eller när det gäller filmen, som slår kassarekord för produktionsbolaget Yellowbird. – Det är en vänskapsbok. Jag har skrivit som det var. Och det var mitt eget initiativ. När Stieg dog gick jag in i väggen, så detta är en form av terapi för mig. Jag kommer inte vidare i livet förrän boken är klar, säger Kurdo Baksi som också får ge intervjuer om sitt liv med Stieg till utländska journalister. – Nu har jag lovat att prata med en spansk journalist, säger Kurdo Baksi. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20629, "headline": "Ungdomens revolution", "summary": "I boken ”Inget land för intellektuella” spårar historikern Jens Ljunggren framväxten av den svenska 68-rörelsen. Ingrid Elam saknar flera pusselbitar.", "article": "böcker Jens Ljunggren ”Inget land för intellektuella” 68-rörelsen och svenska vänsterintellektuella Nordic Academic Press Jens Ljunggren är en historiker som intresserar sig för rörelser. Han disputerade på en avhandling om Linggymnastikens manlighetsprojekt under 1800-talet, han har undersökt den tyska bildningseliten vid 1900-talets början och nu har han kommit fram till 1960- och 70-talen och den intellektuelles roll i samhället. ”Inget land för intellektuella” är den lite för fyndiga titeln på hans undersökning av ”68-rörelsen och svenska vänsterintellektuella”. Leker titeln med bröderna Cohens film eller med den nästan hundra år äldre dikten av William Butler Yeats, med inledningsraden ”That is no country for old men”, de syftar på? Oavsett vilket tar Ljunggren aldrig hem poängen: att 68-rörelsen i Sverige inte minst var en ungdomsrörelse som involverade få äldre män, samtidigt som han trots allt visar att Sverige visst var ett land för intellektuella, men med bestämda förtecken. Ljunggren inleder sin undersökning med en diskussion av begreppet intellektuell. Den klassiskt intellektuelle är först på plan, uppträder fri från alla bindningar som en kritisk kraft i offentligheten. Zola är en sådan intellektuell. För marxismen är idén om autonomi en illusion. Den intellektuelle måste välja sida, företräda eller ingå i en viss klass. Men de behöver, som Ljunggren själv påpekar, inte stå i motsättning till varandra. Jean-Paul Sartres betydelse vilade på att han förmådde skapa en förening av de två rollerna. Den postmoderne intellektuelle tar däremot avstånd från båda och ser som sin uppgift att blottlägga maktstrukturer i stället för att åberopa universella värden eller representera klassintressen. I Sverige, menar Ljunggren, dominerade före 1960 en annan social typ, den intellektuelle teknikern, experten i samhällsbyggandets tjänst. Där intellektuella i Tyskland och Frankrike hade ett krig och en skuldbörda att hantera, kunde svenska intellektuella värmas av folkhemmets samförståndsanda. Men i början av 1960-talet växer det fram en ny kritisk intellektuell även i Sverige, och han rider på en våg av manlighetsretorik. Ljunggren beskriver, med stöd i citat av bland andra Jan Myrdal, det hela som en emotionalisering av politiken; den intellektuelle skulle väcka känslor och kämpa för en sak. Det är framför allt tre författare Ljunggren vill se som föregångare till 68-rörelsens intellektuella: Jan Myrdal, Göran Palm och Sara Lidman. De etablerar, i stark kontrast mot den tidigare generationens sociala ingenjörer, den intellektuelle som moralist, en närmast klassisk roll. Efter 150 sidors förpostfäktningar är Ljunggren så framme vid 1968-rörelsen och dess betydelse för synen på de intellektuellas roll. Han ser två tendenser: å ena sidan en teoretisk marxism med tidskriften Zenit som arena och den intellektuelle som ledande aktör, å den andra ett folklighetsideal. Det senare kunde ta sig olika uttryck: den intellektuelle kunde bli folkbildare eller helt tona ner sin profil och proletarisera sig. Bara några sidor senare är vänstern redan i kris. På kontinenten leder den till en kritik av marxismen från höger, medan de intellektuella i Sverige hanterar sin besvikelse och förblir rörelsen trogen och därmed på något mystiskt vis behåller sin position, ohotade av en ickeexisterande liberal eller konservativ intellektuell. Ljunggren har många poänger, inte minst lyckas han visa att vänstern lade beslag på själva ordet intellektuell, till stor del för att ingen annan ville ha det, och därmed fick det också ett relativt lågt värde. Han visar också hur nära de vänsterintellektuella låg rörelsen och det socialdemokratiska projektet, vare sig de ville reformera inifrån eller bekämpa utifrån. Men hans bild är för bra för att vara riktigt sann. Han bygger stora delar av sin analys på etablerade författare i etablerade medier – de fem namn som nämns i särklass oftast är Jan Myrdal, Göran Palm, Sara Lidman, Olof Lagercrantz och Lars Gustafsson – och missar därigenom att 68-vänstern var en i alla avseenden alternativ rörelse. Den skapade sina egna medier och arenor. Även den så kallade universitetsvänstern sökte sig till studiecirklar och andra mötesplatser utanför de akademiska murarna. Ljunggren nämner ett antal tidskrifter men ägnar dem ingen innehållsanalys, medan han lägger ner mycket kraft på att leta fram recensioner av Myrdals böcker i svenska dagstidningar. Rent parodiskt blir det när han vill bevisa att det snåla mottagandet av Myrdals och Gustafssons ”Den onödiga samtiden” (1974) var ett tecken på en allmän omvärdering av vänsterradikal intellektualism. Snarare var det väl så enkelt som att den boken faktiskt var pretentiös och uppblåst i en rätt outhärdlig kombination. Om det var något den yngre vänstern hade svårt för var det dryga gamla män. Över huvud förenklar Ljunggren i stället för att frilägga hur sammansatt 68-rörelsen och därmed den intellektuella rollistan var. Att det fanns en tendens till självproletarisering passar Ljunggrens tes om den svenska intellektualismens folklighet, att det var en mycket liten del av vänstern som valde den strategin nämner han inte. För att få en mer komplex och därmed sannare bild hade Ljunggren varit tvungen att använda fler – och andra – källor än dem han nu öser ur. En historiker är oftast hänvisad till skriftliga spår, men även då bara sådana finns, kan man leta någon annanstans än där ljuset lyser starkast, tidningarnas kultursidor var inte ens på den tiden den enda tribunen för landets intellektuella. Viktigare bör en historiker som undersöker ett så sent skede som 1960- och 70-talen utnyttja förmånen – eller dilemmat? – att det finns gott om människor som var med och kan berätta. Det skulle ge en helt annan bild av vänsterns många olika intellektuella, och de olika arenor och motoffentligheter de verkade på. INGRID ELAM litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20630, "headline": "Dole till ny attack mot ”Bananas!*”", "summary": "Striden om dokumentärfilmen ”Bananas!*” går vidare. Flera svenska journalister har fått brev från Dole, som menar att filmen utelämnar avgörande fakta.", "article": "”Bananas!*” handlar om ett komplicerat skadeståndsärende mellan 12 nicaraguanska bananarbetare och det stora fruktbolaget Dole. Filmen följer också bananarbetarnas amerikanska advokat, den gratisarbetande och färgstarke Juan Dominguez. Dokumentären om honom och de 12 bananarbetarna bildar ett slags förgrund för en större strid, där tiotusentals fruktarbetare i en rad länder anser sig ha blivit sterila på grund av Doles användning av bekämpningsgiftet DBCP. Doles företrädare, Ted Boutrous, en framträdande Los Angelesadvokat, anklagar dock filmen för att vara ensidig och ge en falsk bild: – Fredrik Gertten har aldrig ens pratat med Dole. Han visar en ensidig bild och utelämnar viktiga fakta, säger Boutrous till Dagens Nyheter. Ted Boutrous hävdar också att filmen är full av felaktiga detaljer där viktiga svar från Dole utelämnas. Det visas också bilder där flygplan sprutar ut gift, fast det inte gått till på det sättet. – Jag är själv en advokat som företrätt medier mot företag i yttrandefrihetsfrågor, men det här var ett journalistiskt övertramp. Man har undvikit att berätta avgörande fakta som att advokaten i filmen numera är utsatt för en utredning om att ha förfalskat bevis och manipulerat vittnen. Fredrik Gerttens ombud, advokaten Lincoln Bandlow, vänder sig å sin sida starkt mot Doles sätt att resonera: – ”Bananas!*” visar tvärtemot vad Dole säger en komplicerad bild, där bananarbetares berättelser faller sönder, och hur Dole gör framgångar i sin argumentation. Dessutom visas Doles plädering inför och efter rättegången. Filmen är inte alls ensidig. Förra helgen hade filmen svensk smygpremiär på Lilla filmfestivalen i Båstad. Recensenterna från bland andra Helsingborgs Dagblad och Sydsvenska Dagbladet samt Barbro Hedvall från DN:s ledarredaktion kunde inte se att Dole skulle kunna stoppa dokumentären. Men under sista veckan har Dole skickat ett brev till flera svenska journalister som skrivit om filmen. Enligt Lincoln Bandlow använder sig företaget av samma metoder i brevet som de anklagar hans klient för. – Fredrik Gerttens film följer en rättegång, men i brevet pratar Dole om vad som skett i andra rättegångar som om det skulle handla om ”Bananas!*”. Till skillnad från vad de påstår redovisar filmen också vad som skett efter att filmen färdigställts, säger Lincoln Bandlow, som är helt säker på att Doles strategi bara handlar om att skapa tveksamhet kring det faktum att Dole ändå använt ett förbjudet och skadligt gift under lång tid. Doles advokat menar dock att även om filmen också får större uppmärksamhet genom att bli stämd, så är det viktigare att Doles argument kommer fram. – Dole måste försvara sitt goda rykte, säger Ted Boutrous. Anders Forsström anders.forsstrom@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 20635, "headline": "Pressad reggaefestival startar om på nytt", "summary": "Fjolåret var en katastrof, men i år räknar Uppsala reggaefestival med att det ska gå runt.", "article": "Grundaren Yared Tekeste hoppas att fokus ska flyttas från förekomsten av cannabis till det världsomspännande artistutbudet. Det är nionde året i följd som Uppsala reggaefestival arrangeras. Musikfesten inleds på torsdag. Sedan 2001 har festivalen vuxit till Skandinaviens största reggaeevenemang, med cirka 20 000 besökare. Men festivalen har också kantats av motgångar, senast förra året. Då gick Uppsala reggaefestival 2,8 miljoner kronor back, och Yared Tekestes enskilda firma försattes i konkurs. – År 2008 var katastrofalt, det var storm i Uppsala och vi var nära att ställa in. Men nu står min fru för det ekonomiska ansvaret och solen skiner igen. Vi räknar med att gå plus, säger han. Uppsala reggaefestival har fått kritik för förekomsten av cannabis på festivalområdet, och förra året grep polisen runt 200 personer misstänkta för narkotikabrott. Yared Tekeste hymlar inte med problematiken, men tycker att uppmärksamheten kring knarket varit oproportionerligt stor. – Vi är en musikfestival, vi försöker sprida ett budskap om livets ”fantastiskhet”. Men i år har vi haft en närmare dialog med både polis och medier, så det känns som om det kommer att bli bättring. Årets artistlista innehåller flera stora internationella namn. – Vi har lyckats bygga ett brett kontaktnät. Ky-Mani Marley sökte själv upp mig på Jamaica och bad om att få spela, säger Yared Tekeste. Han gläds särskilt åt att de svenska reggaeartisterna tycks bli fler, vilket festivalen uppmärksammar med en dag vigd helt åt inhemska akter. – Intresset hänger bland annat ihop med den ökade miljömedvetenheten bland ungdomar. Reggae är en politisk musikstil. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20636, "headline": "Artister utan ansikte", "summary": "Den hemliga svenska popgruppen JJ ger inga intervjuer, har inga pressbilder och spelar definitivt inte live. Ändå har deras musik nått ut och rosas just nu världen över. Står popmusiken i internetsamhället inför en alltmer ansiktslös framtid?", "article": "Det har blivit svårare att behålla en hemlighet. Därför är det beundransvärt att den av göteborgsbandet The Tough Alliance drivna skivetiketten Sincerely Yours ännu lyckats bevara mystiken runt sin nya och internationellt hyllade svenska popgrupp JJ. Namnet sägs vara en blinkning till Truffautfilmen ”Jules et Jim”. Men ingen är helt hundra. JJ ger nämligen inga intervjuer, har inga pressbilder och spelar definitivt inte live. Det enda de har lämnat ifrån sig är en tom booklet, en semestervideo där en blond ung man tar sig upp från en spansk strand till sin lägenhet till tonerna av ”Lambada”, en popsingel i ”N° 1” med åtskilliga referenser till rapstjärnan T I, och en musikvideo till samma singel där en blond ung kvinna och två unga män går omkring och röker i en mörk skogsdunge. Det har tisslats och tasslats under våren – men det var ändå först för ett par veckor sedan när JJ gav ut sitt debutalbum ”N° 2”, som spekulationerna tog fart på allvar. Vilka är de? Vad handlar hemlighetsmakeriet om? Varför har de valt att pynta sitt albumomslag med ett cannabisblad? Samt hur stor del har The Tough Alliance i deras fjäderlätta sound – en mix av Everything But The Girl-sångerskan Tracey Thorn, modern hiphop och tidigare nämnda ”Lambada”? Spekulationerna har gått så långt att till och med det svenska forumet Flashback, mest känt för att avslöja kändisar bakom skandalösa löpsedlar, har en diskussionstråd där det nystas i vilka JJ kan vara. – Jag skulle gärna vilja ha den här mystiken någorlunda löst, skriver signaturen ”Whitelies”. Sån jävla mystik på Sincerely Yours. JJ:s hemliga framtoning är inte helt ny i musikhistorien. Inom dj-kulturen var ansiktslösheten länge lika självklar som viljan att spela musik som skulle få människor i källare och på ängar att dansa och le och glömma den grå och trista vardagen. Här, i den här kulturen, skulle inga superstjärnor existera. Den Chicagobaserade technoetiketten Underground Resistance, som uttalat utkämpade en strid mot personkulten och de stora skivbolagen, tog det ansiktslösa längre än någon annan när de inte ställde upp på fotografier utan att bära scarfar framför ansiktet, som om de vore en terrorist- eller paramilitär organisation. Det ledde givetvis till att de blev kultförklarade ikoner. JJ har nu uppdaterat den här ansiktslösheten. Det är lätt att se deras förhållningssätt som en enda motreaktion mot den rådande kändiskulturen, mot narcissismen, mot övervakningssamhället och hur alltmer personlig information om oss själva sipprar ut på nätet genom sociala nätverk som Facebook, Myspace och Twitter. Det är därför också lätt att dra en illröd tråd till brittiska Burial. När den djupt hemlighetsfulle dubstep-artisten från södra London häromåret gav ut sitt nattsvarta, rosade och senare också Mercury Prize-nominerade andra album ”Untrue” var han tydlig med att han inte ville vara en del av musikbranschens pr-maskineri. När han sedan ändå motvilligt gick med på att låta sig intervjuas – men inte fotograferas – av en handfull publikationer, berättade han att hemlighetsmakeriet handlade om att han var en jordnära ung man som helst av allt ville vara nära sin familj, och att han ville att det så skulle förbli. – När det kommer till den musik jag själv älskar – piratradions UK garage, drum and bass, jungle – så har jag ingen aning om hur artisterna ser ut. Jag tycker att det här, den här mystiken, får dig att dras in mer. Musiken hamnar helt i fokus, sade han i intervjun och fortsatte. – Alla bara går på och avslöjar allt om sig själva i dag. Medierna tycks också älska alla de här skräniga människorna som vill sprida sin bild av sin framgång. Jag tycker att alla skulle hålla tillbaka lite, det är sexigare. Det kanske mest intressanta med det ansiktslösa är hur allt hysch-hysch, all icke-marknadsföring blir till en lyckad marknadsföringsmetod. Vi är så vana vid att dra biografiska paralleller mellan person och verk att vi blir som barn som inte får köpa godis, när vi inte får veta vem eller vilka som gömmer sig bakom en författares pseudonym eller ett artist- eller gruppnamn. Jag kontaktar Border, JJ:s och Burials skandinaviska distributör och pressansvariga, för att fråga dem om hur de ser på de här artisternas förhållningssätt till omvärlden. Är de rädda för att det här kommer att spridas, bli allt vanligare och att det, i förlängningen, kommer att leda till att de blir tvungna att varsla när de får färre arbetsuppgifter? Men Border tycks se det här som ett känsligt ämne och hälsar kort att de likt JJ, Burial och Wallenbergkoncernens motto helst bara vill ”verka men inte synas”. Playgrounds Magnus Högmyr, som tidigare distribuerade Sincerely Yours musik, är mer öppen. Han säger sig ha full förståelse för JJ och pekar på utarmningen av svenska medier som en trolig förklaring till deras antihållning och hemlighetsfullhet. – Du är ju inte artist för att få svara på frågor om dina bästa flirttips, säger han krasst. – Ibland kan man tro att det var Brüno som stod för journalistutbildningarna. Mitt jobb som pressansvarig handlar i dag nästan mer om att tacka nej än att säga ja. Men Sverige är ju ett litet land och den brittiske musikjournalisten Simon Reynolds, som skrivit storsäljande böcker om allt från rejvkultur till postpunk och hiphop, säger sig därför vara förvånad över att ingen ännu har lyckats avslöja JJ:s identiteter. – Det här får mig att tro att det fortfarande finns musik som skulle kunna ses som underground, säger han förhoppningsfullt. Reynolds är dock ändå skeptisk till om JJ och Burial med flera går i täten för en ny våg av ansiktslös popmusik. – Det får tiden utvisa. Men det känns svårt. För att det ska gå att vara hemlig måste du hålla dig borta från internet och gå helt offline, vilket väl i dag räknas som att inte existera. Dessutom måste du stå emot erbjudanden om att spela live. För så fort du ställer dig på en scen kan du räkna med att du blir filmad med mobiltelefonkamera och upplagd på You tube innan din konsert ens är över. Fler musiker med låg profil JJ ges ut av skivetiketten Sincerely Yours som drivs av Göteborgsbandet The Tough Alliance. TTA:s Eric Berglund och Henning Fürst, som vid sidan av JJ och sig själva, även ger ut Joel Alme, Honeydrips, Air France, Nordpolen, Jonas Game och Avner, har ända sedan de skapade bolaget år 2005 vägrat att uttala sig som representanter. ”Ingen inblandad har något intresse av att förklara, förenkla eller informera. Sincerely Yours uttrycker sig bäst själv”, har duon konsekvent svarat när de fått frågor rörande sitt skivbolag. Musikhistorien är full av band, artister och skivbolag som av olika anledningar valt att hålla sig hemliga. Det är dock få som lyckats hålla fast vid sin hållning under en längre tid. Det skotska popbandet Belle and Sebastian, den franska dansduon Daft Punk, den Liverpoolbaserade konstrockgruppen Clinic, den brittiska elektroniska pionjären bakom namnet Aphex Twin och technoterroristerna bakom Underground Resistance är några exempel. Vem eller vilka som döljer sig bakom Sveriges kanske bäst bevarade musikhemlighet – det naivistiska och urskånska Philemon Arthur and the Dung – har dock ännu inte avslöjats. Trots att snart fyrtio år förflutit sedan deras Grammisbelönade debut. Det återstår att se hur lång tid det tar innan internetsamhället avslöjar såväl deras, som JJ:s och Burials identiteter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20655, "headline": "”Shopping and f***ing” på Stockholms Stadsteater", "summary": "Mark Ravenhills ”Shopping and F***ing chockerade när hade premiär 1996 men känns i dag än mer aktuell, än ödsligare och oändligt tragisk.", "article": "”Shopping and fucking” gjorde skandal när den hade urpremiär 1996, även om kritiken överlag var positiv. Asteriskerna i den svenska titeln kommer ur de brittiska tidningarnas försiktighet. Ibland kallades pjäsen ”Shopping and Flower Arranging” eller bara ”Shopping and”. Ändå var det egentligen shopping-temat som chockerade mest. På 1990-talet hade 70-talets politiska retorik om kapitalismens varufetischism besannats i historiens mest konsumtionsbesatta samhälle – shopping gick verkligen att jämställa med f***ing, en drift starkare än hungern, och allt, utan undantag, hade gjorts till varor. När protesterna nu vaknade på nytt kom de inifrån, ur känslan av svek och meningsförlust i den unga generationen. På teatern föddes ”In-Yer-Face Theatre”, en smocka i ansiktet på systemet. I lågkonjunktur på 2000-talet känns Mark Ravenhills pjäs än mer aktuell: ödsligare, mer allmängiltig, oändligt tragisk. Hugo Hanséns regi är lågmält konsekvent. Även om Ralph Carlsson som Max, en vuxen langare och reklamfilmsproducent, är ett äckel till samhällsrepresentant är det inte en politisk protest vi ser, inte ens en sexuell provokation. Det vi ser är könsdriften som en form av övergivenhet, någonting i stället för ett sammanhang. Ett vilset, desperat sökande som kramar blodet ur hjärtat på en och samtidigt lyckas vara både ömt och roligt. Erik, Mattias och Jennie lever i ett triangelförhållande som ser ut som en låtsaslek. Scenografen Sven Haraldssons våder av fläckig målarplast ger känslan av en abstrakt, tillfällig plats, ett gömställe i samhället. Lisa Werlinders Jennie är den som skapar atmosfären av dockrum här. Hennes sätt att ta för sig utan att märkas, att skarvlöst glida in i en mammaroll så fort mikron plingat för snabbmatsförpackningarna, är underbart kluvet och lämnar en skugga efter sig av ett annat, ”vanligare” liv. Hennes kill,e Mattias, Jonatan Rodriguez, har valt lillebrorspositionen. En charmig slyngel som med hängivnen street-jargong lever på att göra sig dummare än han är. Han delar sin kärlek mellan Jennie och Erik, en trubbig knarkare på avvänjning. Björn Bengtsson gör honom med musklerna, full av känslor som inte får nå ytan, en hårdknuten ”vill bli”-man. Inför Michael Jonssons späde, manipulatoriske Danny – fjortonårigt incestoffer i smal kostym och med ett isande behov av att bli behärskad och plågad – faller han hjälplöst. Hugo Hanséns regi med den återhållna, smått stiliserade spelstilen i det nästan tomma rummet har gjort Mark Ravenhills pjäs både rakare och mer mångtydig. Manlighet i kris, men också ett samhälle i ideologisk upplösning. Det sexuella våldet är tydligare än i originalet, och slutar uttalat med Dannys död, så som han själv önskat den. Också det gör ”Shopping and f***ing” till en mer renodlad tragedi, en ”Ung rebell” för vår tid. Men föreställningens sista minuter, slutscenens avklingande, fungerar inte. Det känns som löst påhängt eftersnack, en inte riktigt rättstämd musikalisk coda. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20665, "headline": "Stort intresse för romsk festival", "summary": "En färgsprakande show med dans och musik som ska förändra människors nidbilder av romer. Så beskriver arrangörerna Romska festivalen som börjar i dag.", "article": "När man först började annonsera festivalen, med internationellt kända gäster som artistgruppen Terno från Polen, dragspelsvirtuosen Lelo Nika och den romske balladromantikern Wit Michaj, var man rädd för att intresset skulle vara ganska svalt. Men den senaste veckan har telefonen gått varm hos arrangörföreningen Romska musiksällskapet. Både publik och medier har visat ett stort intresse för den första tillställningen sällskapet ordnar för allmänheten. – Jag tror att det finns ett generellt intresse för andra kulturer i Sverige, och just den romska kulturen har väl inte varit så utbredd. Genom festivalen får folk möjlighet att ta del av någonting nytt, säger sällskapets ordförande Harry Kweik. Arrangörernas främsta mål är att bygga broar mellan majoritetsbefolkningen och romer, och förändra de nidbilder som existerar om folket. Sedan man blev en av de nationella minoritetsgrupperna 1999 finns det mer resurser att lägga på arrangemang och samarbeten som lyfter fram den egna kulturen och motverkar diskriminering. Ett behov som blir allt större i takt med att hotbilden gentemot romer ökar runt om i Europa. – Även om vi inte är rädda för att någonting ska hända just under festivalen behövs det krafttag på det här området, säger Harry Kwiek. – Enligt Diskrimineringsombudsmannen är romer den mest diskriminerade gruppen i Sverige, och det finns så många föreställningar om att alla romer är kriminella. Jag kan själv känna att man blir påpassad så fort man går in i en butik för att handla. Genom musiken och dansen hoppas Romska musiksällskapet på att så småningom eliminera de fördomar som finns. – Musik och dans tilltalar de flesta, oavsett var man kommer ifrån, så förhoppningsvis är det där vi kan mötas. Romska festivalen hålls i dag på Fryshusets Klubben i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20674, "headline": "Monstret är de andra", "summary": "Sex, död och galna kvinnor är de bärande ingredienserna i irländska Anne Enrights nya novellsamling. Malin Ullgren läser en författare som biter sig fast med dov känslosamhet.", "article": "Böcker ”Yesterday’s weather” Anne Enright Vintage Hur sammanfatta 31 noveller om ensamhet, familjerelationer, Irland, utlandet, barn, ungdom, medelålder? Vad kan Anne Enrights noveller i samlingen ”Yesterday’s weather” kokas ner till? Jag föreslår sex och döden. Sex utan bestämd form, eftersom det har minst två former i Enrights noveller – intresseväckande dåligt och svårbeskrivet bra – medan döden är vad den är. Utöver sex och döden skulle jag också vilja säga att Anne Enrights noveller handlar om Bertha Mason, den galna kvinnan på vinden: alla delegerade och utlokaliserade känslors skönlitterära moder. Det krävs en stunds avstånd till läsningen innan detta går upp för mig, för om sammanfattningen antyder gotisk tydlighet i ämnesvalet, så är Enrights hantering av de förbundna temana så vardaglig att man först mest uppfattar samtiden och dess realiteter. Sådant som samlag mellan tveksamma främlingar och mellan makar i olika stadier av uppgivenhet, samt systrar som dör av självsvält och mödrars död i cancer. Allt iscensatt i framför allt Dublinmiljöer, där en före detta arbetarklass följt tillväxtekonomin in i medelklassen. För romanen ”The Gathering” (”Sammankomsten”, på svenska 2008) fick Anne Enright Booker-priset, sexton år efter debuten med novellsamlingen ”The portable virgin”. I mitten av 1980-talet undervisades hon av Angela Carter i kreativt skrivande vid University of East Anglia, och kanske är det för att jag vill se en linje mellan dem som jag försöker dra upp något gotiskt ur Enrights texter. Framför allt är det nog så att både Carter och Enright har fortsatt undersökningen av Bertha Mason (känd som Mr Rochesters första hustru i Charlotte Brontës ”Jane Eyre”), och att denna galna kvinna förökar sig och är i ständig förvandling och omförhandling. ”Yesterday’s weather” består av korta noveller som trängs på 300 sidor. Alla är inte strålande, men den samlade känslan är att det är en samling ovanligt meningsfulla och kompletta berättelser, som biter sig fast med sin dova känslosamhet. Ofta med roliga formuleringar, ofta inledda och avslutade som mitt i en konversation. Sönderfallet mellan första och sista meningen är en bara halvt utlevd katastrof, eller ett stilla besviket retrospektiv. I text efter text ålar kvinnors vämjelser och vrede mellan raderna. Ibland riktade mot barn och män, men allra mest mot varandra. Den sortens obehag som kvinnor placerar hos andra kvinnor, den galenskap och den frustration som bara sällan erkänns som en del av det egna jaget, men som alltid går att identifiera hos nästan. Återigen, sakligheten och realismen har företräde, och den förhöjda spänning eller poetiska närvaro som också finns, tar sig oftast inga högljudda uttryck. I stället smyger sig avvikelserna på, som i en av samlingens bästa noveller: ”Caravan”. Enright tecknar bilden av en misslyckad familjesemester. Eller misslyckad? Vad är det som får en av två att vantrivas under en avgränsad, i stort sett välfungerande vecka? Michelle har det ju bra, hon älskar sina barn, hon och maken är semesterpassionerade om natten, allt borde vara bra. Ändå vill hon bara därifrån, och Anne Enright lägger dit några handfastheter av igenkännlighet, som skulle kunna tjäna som förklaring till detta oklara missnöje: det är det dåliga Frankrike de är i, inte det vackra. Fukten, badkläder som aldrig torkar. Michelle blir till slut övertygad om att ångesten inte bara är hennes egen, utan redan fanns i den hyrda villavagnen. Hon känner närvaron av ett spöke, av en kvinna som dött där, dött medan hon la patiens på den lilla uteplatsen, medan hennes ungar lekte därinne. En tidigare kvinna, en som likt henne själv var hänvisad till handtvätt i en liten plastbalja, och som likt henne själv misslyckats med att få tvätten torr. Enright fyller berättelsen med skräcken för att ingå i ett stort namnlöst kollektiv av instängda kvinnor, av misslyckade mödrar. När Michelle får ett utbrott mot sina barn, ertappar hon sig själv med att vara en av alla dessa. Ändå är det som om vreden inte kan vara en del av henne själv: ”Håll käft! sa hon och vred om barnets överarm, likt en kvinna man råkar få syn på i ett gathörn.” (min översättning) I ”Pale hands I loved, beside the Shalimar”, tänker jag, dyker Bertha upp som ett ärligt och begärligt alternativ i en vacker mans kropp. Berättarjaget har delat hus med vännen Fintan sedan universitetstiden. Fintan är psykiskt sjuk, då och då måste han läggas in. Någon gång har de varit på väg att få ihop det. Men det blir inte av, inte förrän berättarjaget har gift sig så förnuftigt att hon beskriver livet med maken som ett slags vänlig död. Det är då hon inser att hon alltid har velat ha galenskapen långt mer än rimligheten: ”Jag träffar Fintan om eftermiddagarna och vi har sex lika ljuvt som regnvatten ... Han är mer vansinnig nu än någonsin förr.” (min översättning) I ”Pillow” skulle man kunna se en Bertha i Li. Li är den kinesiska utbytesstudenten som till slut får nog av de andra korridortjejernas fryntliga mobbning. Medan det irländska berättarjaget njuter av att provocera den amerikanska tjejen genom att inte raka benen, medan den nigerianska studenten kickar på att driva med amerikanskans aningslöshet, kan de ändå alla förenas i engelskspråkig självrättfärdighet mot kinesiskan och hennes naivt avancerade textboksspråk. Och mot hennes kroppslukt – ”torr och gammal och könlös”. Li är den som slutligen tackar nej till den ironiska terrorbalansen i korridoren, när hon en natt försöker kväva berättaren med en kudde. Kanske är det lesbisk passion, kanske psykos, kanske en etnisk konflikt. Eller bara Bertha – någon måste härbärgera den vrede de andra skjuter framför sig. Om och om igen landar Enrights noveller här: I en gestaltning av kvinnors strategier för att lägga svärtan utanför sig själva. Hatet uppstår när en annan kvinna tagit ens man, när en väninna jävlas, när en syster tar all uppmärksamhet genom sin gapiga anorexi. Monstren är de andra kvinnorna. Enright skriver själv i sitt förord hur förvånad hon blev av att se vad en sammanställning av noveller skrivna mellan 1991 och 2008 visade, från ”The portable virgin” till förra årets samling ”Taking pictures”: ”Det är märkligt, men bara för mig, att läsa om den bitterhet som finns mellan kvinnliga vänner, när mina egna tjejkompisar är så generösa och viktiga för mig. Dessa berättelser är inte skrivna av den person som har levt mitt liv och gjort det bästa av det, de är skrivna av människor jag kunde ha blivit, men som jag valde bort. De är skrivna av kvinnor som viker av åt ett annat håll på gatan. De är ormens ömsade skinn.”(min översättning) Kanske lägger Anne Enright en annan mening i detta, där jag ser ytterligare ett Bertha-tecken. Kanske menar hon att beskriva en författares brist på släktskap med egna, gamla tankar, såsom vem som helst skulle känna som hade råkat få sina tillfälliga fantasier bevarade på papper och spridda över världen, i stället för skonsamt försvunna. Ändå tänker jag att hennes placering av vreden hos de kvinnor hon aldrig blev, är så kongenial med vreden hos kvinnorna i hennes noveller: Det är inte jag som är monstret, men jag har hört att hon finns, eventuellt på vinden. Malin Ullgren litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20680, "headline": "U2:s scen för stor för miljön", "summary": "U2 kommer till Sverige i helgen med ett av tidernas största scenbyggen. Nu kritiseras arenarockbandet för att deras turnéer blivit för stora och miljöfarliga.", "article": "I helgen får 110 000 svenskar möjlighet att se en av årets mest uppmärksammade scenbyggen när U2 ger två konserter på Ullevi i Göteborg. Rockbandet ger den första konserten i Sverige i morgon fredag och kommer till evenemanget med privatplan från södra Frankrike där de har sin bas. Delar av rockbandets nya kloliknande scen anlände däremot till Göteborg redan förra helgen eftersom den spindellika konstruktionen tar så lång tid att bygga upp. Scenbygget väger 390 ton. Bara ljud- och bildutrustningen väger 150 ton. U2 använder tre likadana scener under turnén för att försäkra sig om att de byggs klart i tid. – Det här är den största produktionen som någonsin turnerat. Det är extremt, säger Tor Nielsen, ansvarig för konserterna i Sverige. – Människor som går på den här typen av konserter är inte alltid bandens största fans. De vill ha en visuellt häftig upplevelse lika mycket som en musikalisk. Det är viktigt att det blir spektakulärt. U2:s scen är öppen åt alla håll vilket gör att antalet besökare kan ökas med 20 procent på vissa arenor. På Ullevi är det dock så låga läktare på kortsidorna att effekten inte blir lika dramatisk. Men scenbygget är inte så revolutionerande som många påstår. – Rod Stewart använde en öppen scen på Ullevi redan 1996, säger Nielsen. – Det mest revolutionerande med scenen förutom storleken är faktiskt de stora runda bildskärmarna som sitter mitt i allt. Det har aldrig förekommit tidigare. Inkomsterna från U2:s turné kan bli 3,3 miljarder kronor enligt Billboard. Kostnaderna tros bli 750 miljoner. Protester efter bandets konsert i Belfast i veckan gjorde att delar av scenen blev försenade till Göteborg. Boende nära konsertarenan Croke Park protesterade mot att U2 monterade ned och transporterade utrustning dygnet runt. Enligt Belfast Telegraph hotades demonstranterna med juridiska åtgärder om protesterna ledde till inställda konserter och ekonomiska förluster för U2 och konsertarrangören Live Nation Global Touring. – Det måste inte vara så här stort, säger Tor Nielsen. Jag tror inte att fler truckar betyder större attraktionsvärde. Titta på Bruce Springsteen och AC/DC som hade ganska enkla scenbyggen i år men som ändå lyckades vara spektakulära. Senare i augusti anländer även Madonna till Sverige. – Det har aldrig varit ett större intresse för arenakonserter, säger Nielsen. Vi såg en dipp 2001 och 2002 efter 11 september, men sedan dess har det bara blivit allt- mer populärt. Det har aldrig sålts så många arenakonsertbiljetter i Sverige så snabbt som i år. U2 är kända för att engagera sig i klimatfrågor. För ett år sedan förklarade rockbandets sångare Bono att han ”bad en bön” för att ”vi blir bättre på miljötänkande”. Men nu får han kritik av den brittiska miljöorganisationen Carbonfootprint som räknat ut att U2 använder så mycket koldioxid under sin turné i år att de måste plantera 20 118 träd för att uppväga de negativa effekterna. – U2:s 44 konserter i år motsvarar ett lika stort koldioxidutsläpp som om rockbandet reste med passagerarplan till Mars, säger påtryckningsgruppens talesperson Helen Roberts till Belfast Telegraph. – Sedan måste du lägga till koldioxidutsläppen för lika många konserter nästa år. Enligt Guardian skulle U2 kunna minska utsläppen med 75 procent om de senare i höst valde att transportera scenutrustningen från Europa till USA med båt i stället för flyg. Tor Nielsen förutspår att U2 i framtiden ”blir tvungna” att turnera mer miljövänligt. Men han tror inte att tåg eller båt är ett alternativt sätt att transportera scenutrustning och musiker. – Det tar för lång tid. Det skulle bli fruktansvärt dyrt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20685, "headline": "Vill ni se en stjärna?", "summary": "Estradören Mattias Enn debuterade som 20-åring i en föreställning om Zarah Leander. Sedan har olika stora scenpersonligheter kantat hans karriär. Ständigt aktuell ger han liv åt genrer som är utrotningshotade", "article": "Epitetet estradör har följt artisten Mattias Enn sedan debuten, då han som 20-åring gjorde sin enmansföreställning med Zarah Leander-låtar på Mosebacke. Karl Gerhard har funnits med honom lika länge, och under de sexton år som gått sedan dess har åtskilliga andra kommit till: Jules Sylvain, Cole Porter, George Gershwin, men också finsk tango, franska chansoner, Noel Coward, Tove Jansson och Erna Tauro. Gemensam nämnare? – Konstnärlighet, kunnande och intelligens. Deras musik är melodisk och vacker, texterna däremot gärna välkryddade, säger Mattias Enn. Nu i sommar lägger han ytterligare ett namn till sin repertoarlista: William Shakespeare. Mattias Enn har debuterat som skådespelare – utan sång – i ”Argbiggan” på Häringe slott, en intelligent och lågmält vital föreställning som lyckas vrida pjäsens problematiska kvinnosyn till något positivt. ”Enn har en fantastisk diktion och närvaro, så har han ju sjungit Karl-Gerhard och Zarah Leander”, skrev Svenska Dagbladets Lars Ring efter premiären. Att det skulle bli en så lyckosam debut var långt ifrån självklart för Mattias Enn. Han har visserligen alltid varit otroligt noggrann med språket och ordens valörer, men: – Då med musik som följer dem. Jag hade aldrig hört talas om blankvers förut, än mindre spelat på det. Jag började allvarligt tvivla på att jag har hjärna för att klara talad text. Regissörerna David Wall och Barbro Vivien påminde honom ständigt om versen, versen och sa ihärdigt: – Inte flörta med publiken Mattias, ska vi sätta ögonbindel på dig? En viss omställning för en estradör, van att ensam på scen spela direkt mot publiken. Sammanfattningsvis säger han att det varit härligt att göra riktig teater med riktig regi och riktiga instruktioner. Tillbaka till begynnelsen: När Mattias Enns kamrater lyssnade på Carola och Herreys satt han och lyssnade på Zarah Leander, han hade hört Eva Britt Strandberg på turné. Han blev grundligen avhånad. – Jag tänkte att det här är så bra, det är framtiden, men där hade jag ju fel. Ju modernare andra blev, desto dammigare blev jag och det är jag fortfarande, sade han i en intervju för bara två år sedan. Men det är inte riktigt sant. Mycket målmedvetet och konsekvent har Mattias Enn gått sin egen väg utan att ha funderat på någon annan karriär än sin repertoar och att göra den rättvisa. Och han har fyllt ett behov, för med åren har släktet estradörer och deras repertoar blivit allt mindre utrotningshotat. Helst sjunger han i små, intima salonger, oklanderligt klädd i mörk kostym, smoking eller frack – ett måste. – Jag vill vara fin. Jag gör en roll, och ”som konstnär har man plikter”, som Karl Gerhard sa till Zarah. Jag vill inte alls att allt skall vara så djävla naturligt, säger han. De små salongerna ger en självklar publikkontakt, en direktkontakt som tillåter publiken att behålla sin integritet. Han tvingar aldrig upp någon på scenen, han går aldrig ut i publiken och attackerar en enskild person, och han är livrädd att råka ut för sådana närmanden när han själv är publik. Med åren har salongerna blivit allt större och alltmer fullsatta. Mattias Enn är återkommande gästartist på Dansmuseets lunchkonserter och till våren 2010 förbereder han för övrigt ett danskt program där, med sånger från bland annat Max Hansens och Lulu Zieglers repertoar. Han har framträttt på Nybrokajen 11 och fyllt Grünewaldsalen i Konserthuset, bland annat med en Zarah Leander-hyllning och med en alltigenom finsk kväll, en repertoar från ett land som ligger honom speciellt varmt om hjärtat. Mattias Enn blandar och ger friskt ur sin numera stora repertoar, han verkar inte överge något han en gång tagit sig an. Under sommaren, varvat med Shakespeare och efter den uppsättningen turnerar han med föreställningar om Zarah Leander, Karl Gerhard, Jules Sylvain, svenska film- och revyklassiker samt ett blandprogram. Och han för långt framskridna förhandlingar med Riksteatern om en landsomfattande turné på de mindre spelplatserna, dem han tycker allra bäst om. Sitt allra första teveframträdande gjorde Mattias Enn när han var tio och fortfarande hette Nilsson. Till barnprogrammet ”På direkten” kunde barn skriva och be att få lite udda önskningar uppfyllda. Mattias Enn hade just sett Ingmar Bergmans ”Trollflöjten” på teve och fallit för Birgit Nordin som sjöng Nattens drottning. Han bad att hon skulle lära honom drottningens stora aria. I ett PS skrev han att om Birgit Nordin inte kunde skulle det kanske duga med Birgit Nilsson. Det blev Birgit Nilsson, och han blev lite besviken. Hon och pianisten Lars Roos studerade in arian med honom, i tappning för gossopran. – Sedan brevväxlade vi länge, säger han. Estradör, sångare och kuplettförfattare Mattias Enn är född 1973 i Nacka utanför Stockholm och växte upp i Ålem i Småland. 1993 debuterade han på Mosebacke Etablissement med enmansmusikalen ”I skuggan av en stövel” om Zarah Leander, av och med honom själv. Han har turnerat i Sverige och Finland och andra delar av Europa, samt i USA och också medverkat i ett flertal underhållningsprogram i radio och tv, som ”Allsång på Skansen”. Mattias Enn är ständigt aktuell i olika föreställningar. Närmaste tiden kan man höra honom sjunga ”Franska visor i Högalid”, i parken bakom Högalidskyrkan, Södermalm. (5/8, i kyrkan vid regn.) ”Säg det i toner”, svensk filmmusik från förra seklet, kända schlagermelodier och allsång tillsammans med Succéorkestern Astoria, på Storsjöteatern i Östersund. (16/8). Resarö paviljong 100 år. Mattias Enn m fl (23/8). Ältafestivalen, Nacka. Mattias Enn m fl 29/8). ", "article_category": "culture"}
{"id": 20690, "headline": "Rockande elegant", "summary": "Stundtals sensationellt bra. New York Dolls hittar helt rätt mellan de slängiga rock’n’roll-riffen och flickpopsmelodierna.MusikNew York DollsScen: Strand, Stockholm", "article": "En tumregel när det gäller återförenade rockband brukar vara att ju färre originalmedlemmar som medverkar, desto sämre. I fallet New York Dolls kan man inte riktigt använda regeln. Få rockband har levt ut rockmyten lika hårt – och lämnat så många alldeles för tidigt avlidna offer efter sig. Originaltrummisen Billy Murcia dog redan 1972, gitarristen Johnnie Thunders och Murcias ersättare Jerry Nolan under nittiotalet. Efter basisten Arthus Kanes frånfälle 2004, är två femtedelar – gitarristen Sylvain Sylvain och sångaren David Johansen – av gruppens mest kända sättning helt enkelt vad som finns kvar att bygga på. Med tanke på förutsättningarna låter New York Dolls förvånansvärt, stundtals snudd på sensationellt, bra och piggt på det bastuvarma Strand. Oavsett om de ger sig på klassiker som ”Trash” och inledande ”Looking for a kiss” eller de färskare låtarna från överraskande vitala ”Cause I sez so” hittar Sylvain, Johansen och de nya medlemmarna just den rätta Dolls-blandningen av slängiga rock’n’roll-riff, flickpopmelodier och rastlös energi. Går de någon gång på tomgång – och det gör New York Dolls trots allt emellanåt – finns ändå David Johansen att lita på. Med sin bredkäftade kaxighet, Mick Jaggerska röst och glamrockiga elegans är han i all enkelhet en svåröverträffad frontman och rock’n’roll-sångare. Mattias Dahlström musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20694, "headline": "Intervju med Mia Engberg: \"Feministisk porr vill skaka om\"", "summary": "Dags för nya bilder av kvinnan och sexualiteten. Dokumentärfilmaren Mia Engberg försöker uppfinna begreppet porrfilm på nytt i projektet ”Dirty diaries”.", "article": "Sist Mia Engberg försökte göra feministisk porrfilm blev det alldeles för snällt. Med kortfilmen ”Selma & Sofie” ville hon 2001 skaka liv i en något stagnerad feministrörelse som hon tyckte mest klagade och var arg. Historien om Sofie som blev kär i sin simlärare Selma skulle utgöra alternativ porrfilm, någonting kvinnor själva ville se och kunna tycka om snarare än klanka ner på. Resultatet blev en ganska mjuk och gullig film om lesbisk kärlek, med några sexscener i. – När jag hörde att PRO avslutade en helgkurs med att se ”Selma och Sofie”, ja, då kände jag att det här kanske inte blev så porrigt ändå, säger Mia Engberg. Det största problemet var enligt henne själv att ”Selma & Sofie”, som en av få kvinnoproducerade, feministiska porrfilmer på marknaden, fick representera hela den kvinnliga sexualiteten. I form av filmprojektet ”Dirty diaries”, som har premiär i höst, gör Mia Engberg ett nytt försök att göra alternativ porrfilm. Den här gången ska frågan om vad kvinnlig sexualitet och njutning är besvaras i 12 kortfilmer. Med en mobilkamera har olika regissörer spelat in erotisk film utifrån ett kvinnligt perspektiv, vissa av dem själva medverkande. Valda av Engberg för sin filmiska talang, sitt konstnärskap eller engagemang i feministiska frågor har regissörerna producerat allt från hård och våldsam lesbisk film till mjuk erotik, animerad porr och en humoristisk skildring av kvinnliga blottare. Så olika, menar Mia Engberg, kan tolkningarna av pornografi och sexualitet bli. Och precis som med ”Selma & Sofie” strävar hon efter att vidga den diskussion som förs. Kriget mellan könen måste ersättas av kriget mot könen. – Förra generationens feminism handlade så mycket om en kamp mot patriarkatet, säger Mia Engberg. Det känns som vi måste titta på oss själva nu och föra en diskussion kring vad en kvinna egentligen är. Vad får vi göra, visa på film, bli kåta av? Får vi över huvud taget konsumera porr? För att understryka hur otillräckligt ett könsrollssystem med stereotypa indelningar, förtryckande roller och fokus på konflikterna mellan man och kvinna är har hon låtit Ester Martin Bergsmark, den Guldbaggebelönade regissören bakom ”Maggie vaknar på balkongen”, stå för ett av bidragen till ”Dirty diaries”. – Ester Martin är biologiskt en man, men identifierar sig som både man och kvinna. Var står man då i ett könskrig? undrar Mia Engberg. Jag ville inte göra en biologisk distinktion i mitt val av kvinnliga regissörer, själva upplevelsen av att vara kvinna kan också ligga till grund för feministisk porrfilm. Exakt vad som definierar feministisk porr tycker Mia Engberg att det är svårt att sätta fingret på. En av de största och viktigaste skillnaderna från traditionell porrproduktion tror hon är de ekonomiska förutsättningarna, vilket har lett till att alla inblandade i ”Dirty diaries” delar lika på den vinst projektet genererar (”så att inte en gubbe tjänar en massa pengar på någon annans, oftast kvinnans, kropp”). Också filmiskt och innehållsmässigt har de gjort sitt yttersta för att inte skapa någonting kommersiellt eller exploaterande. – Om man köper den här dvd:n och tror att man ska få en vanlig runkrulle så blir man nog besviken, säger hon. – Att jämföra ”Dirty diaries” med vanlig porr är ungefär som att likställa en konstinstallation med en dokusåpa. Vi har velat göra konstnärligt intressant film som också kan vara sexuellt upphetsande. En del av filmerna i ”Dirty diaries” stryker medhårs, andra ställer allt på ända. Det är också med de mer konstnärliga ambitionerna Mia Engberg tillbakavisar den kritik som riktats mot projektet. Extra mycket knorrades det när Svenska filminstitutet gav ”Dirty diaries” 350 000 kronor i stöd. Befängt att hylla en så skydd filmgenre som porr bara för att kvinnor producerar den menade vissa, finns det verkligen ett behov för statligt finansierad porr undrade andra. – Bara för att filmerna kretsar kring temat sexualitet saknar de inte konstnärlig höjd, svarar hon. Sann kreativ film försöker göra någonting nytt och se världen på ett sätt som inte gjorts tidigare, vilket filmarna i ”Dirty diaries” gör. Något man tyvärr inte kan säga om mycket annan svensk film. Så ja, det finns ett behov av sådan här film, och framför allt av nya bilder av kroppar, kvinnor och sexualitet. Hon ser fram emot premiären av filmerna i höst, och tycker att det har varit ett viktigt projekt att genomföra. Men efter ”Dirty diaries” är Mia Engberg färdig med porrfilmandet. Det har börjat bli dags att lämna över stafettpinnen till andra filmare som känner sig manade. – Det finns andra aspekter av livet att skildra än det sexuella, och jag är nog klar med den biten nu säger hon och skrattar. Min nästa film kommer inte att innehålla en enda sexscen! ”Dirty diaries” släpps på dvd fredagen den 4 september och visas samma helg på Bio Rio i Stockholm. Nominerad till Guldbagge Mia Engberg Nominerad till Guldbagge Mia Engberg har varit verksam som dokumentärfilmare sedan mitten av 90-talet. Flera av hennes filmer tar upp frågor om identitet, sexualitet, utsatthet och utanförskap. Bland andra ”The stars we are”, en guldbaggenominerad film om hivpositiva Kalle som är skinhead, ”Manhood” om könsbyten, ”165 Hässelby” om ungdomars liv i förorten och ”California über alles” om punklegenden Jello Biafra. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20699, "headline": "Lekfull jazzguru", "summary": "Bill Frisell är den hyllade jazzgitarristen som ena veckan kan spela med countrymusiker för att nästa kompa Elvis Costello. DN träffade honom före hans konsert med McCoy Tyner på jazzfestivalen i Stockholm.", "article": "Sju av de tio senaste åren har det tunga jazzorganet Down Beats musikkritiker utsett Bill Frisell till bästa gitarrist. Han har vunnit oräkneliga priser för sina jazzskivor. Men Frisell, född 1951, är så långt ifrån klichébilden av en jazzgitarrist man kan komma. Han är inte den som briljerar på gitarrhalsen eller smattrar i väg ett tjog toner på en halv takt. Ändå kan ingen som hört honom ta miste på Frisell. Hans gitarrton, hans klanger och den trevande, melodiösa spelstilen är unik. Och bara Bill Frisell skulle kunna få för sig att skriva countrylåtar, spela in dem med bluegrassmusiker och ändå vinna en Grammy för bästa jazzskiva som han gjorde med ”Nashville” som kom 1997. Frisell vägrar se musik i termer av högt och lågt, han är nyfiken på allt, tycks det. Förutom att ha spelat med de flesta tunga jazznamnen av båda könen har han också samarbetat med sådana som Paul Simon, Norah Jones (”Come away with me”), Brian Eno, Bono och T-Bone Burnett och han har gjort filmmusik till bland annat Gus Van Sants ”Finding Forrester”. Nästa vecka släpps Frisells nya skiva ”Disfarmer” med musik till bilder tagna på 1930-talet av en okänd amerikansk landsortsfotograf. När gamle punkrockaren Richard Hell i september släpper en uppfräschad version av ”Destiny Street” från 1982 har Frisell fått lägga på nya gitarriff och solon. Och i lördags kunde den observante se Bill Frisells glada uppsyn i Elvis Costellos program i SVT där han försynt satt i bakgrunden och kompade Costello och hans gäst Rufus Wainwright. I verkligheten befann han sig dock på Stockholms jazzfestival för att spela med en av jazzens giganter, McCoy Tyner. – Det är stort, jag vågar nästan inte tänka på vad han har åstadkommit inom jazzen. Jag kan aldrig komma i närheten av det, säger Frisell när jag träffar honom på hans hotell några timmar före konserten. Stockholmskonserten är den femte de gör tillsammans. Fast tillsammans är möjligen inte ett helt adekvat ord. Det visar sig att Frisell och Tyner inte har diskuterat musiken de ska spela! De har knappt pratat med varandra. – Hans manager gav mig en lista på ett 20-tal låtar som kunde bli aktuella. Jag har jobbat hårt för att lära mig dem. Jag satt uppe i natt och övade, alla sitter inte riktigt än. Förra konserten spelade han dessutom en låt som inte fanns på listan. Jag var tvungen att fråga basisten om ackorden medan vi spelade, säger Frisell och skrattar. – Men det är sådana här sammanhang som jag utvecklas av, som tvingar mig att gå åt vissa håll jag aldrig skulle göra annars. Jag insåg tidigt att man lär sig mest av att spela med andra. Frisell, som bär på svenska gener, farmor och farfar utvandrade från Värmland, eller Varmland som Frisell säger, växte upp i Denver, Colorado. Han var tonåring parallellt med den stora pop- och rockexplosionen på 60-talet, decenniet som gick från Neil Sedakas lättpop till Jimi Hendrix och Woodstock på några få år. Frisell sögs obönhörligt in i musikens underbara värld, men han närde också en längtan efter att spela själv. Genom att extraknäcka som tidningsutdelare på cykel kunde han som 14-åring köpa sin första elgitarr, en Fender Mustang. – Två veckor senare hade jag och några kompisar lärt oss tre låtar och spelade på en fest. Året före Woodstock, 1968, skulle 60-talets store jazzgitarrist Wes Montgomery komma till Denver. Frisells pappa köpte biljetter till sig och sonen. – En kort tid före konserten dog Wes Montgomery så jag fick aldrig se honom live. Vi gick på konserten ändå, som bestod av musiker som hade spelat i Newport det året och den blev en vändpunkt för mig. Jag fick höra och se Thelonious Monk, Cannonball Adderley, Gary Burton och Larry Coryell. Fast det dröjde ett par år innan jag helt vågade ge mig hän musiken och tro på mig själv. 1975 började Frisell på Berklee i Boston, utbildningsmecka för USA:s jazzbegåvningar. Skolkamrat var bland andra Mike Stern, fusionfantomen som också spelade i Stockholm förra veckan. Fram till dess hade Frisell jobbat hårt på att bli en traditionell jazzgitarrist. Han mer eller mindre kopierade Jim Hall, som han tog lektioner hos i New York. – Jag hade till och med en likadan gitarr som Jim, säger Frisell lite förläget. Mitt uppe i övandet, som inte minst skedde under många nätter ihop med Mike Stern, började Frisell känna att han hade tappat något. – Jag mindes allt det som hade varit så lockande med musiken jag tyckte om att lyssna på och spela när jag var tonåring. Jag ville att den musiken skulle vara en del av mitt liv, den hade väckt så starka känslor. Det året, 1975, började jag använda gitarren så som jag fortfarande gör. – Men varje gång jag ska spela känner jag en osäkerhet. Hur kommer det att gå? Det är som om musiken alltid ligger ett steg före. Fast det är ändå bara med gitarren i hand som världen blir begriplig för mig, förklarar Frisell, som turnerar över 200 dagar om året med sitt instrument. Den 23-åriga dottern och hemmet i Seattle ser han sällan. Häromdagen intervjuade jag saxofonisten Sonny Rollins. Han är 78 och spelar fortfarande. Kommer du också att spela och turnera när du är i den åldern? – Ja, jag vet inte vad jag skulle göra annars, svarar Frisell med lätt skräck i ögonen. Det är det enda jag kan och vill. Vad skiljer honom från många andra musiker? Jag vågar mig på att ge honom min bild av fenomenet Bill Frisell. Om vi säger att en sång är en bil så finns det musiker som tolkar efter bilen, några kanske åker med i baksätet. Men när Bill Frisell spelar sitter han vid ratten och kör och har handen på växelspaken. Frisell, kanske världens mest ödmjuke musiker, skrattar och rodnar lite. – Jo, jag tror nog att jag befinner mig inne i musiken när jag spelar. Det är där jag vill vara. Men jag är inte helt säker på att det är jag som kör. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20705, "headline": "Läsardonationer finansierar reporterlöner", "summary": "Att journalistiken måste överleva tidningsdöden var David Cohns grundtanke när han startade Spot.us, en nyhetsorganisation där läsarna får betala reportrarnas lön. Och bestämmer vilka artiklar som ska skrivas.", "article": "San Francisco-baserade frilansjournalisten David Cohn tröttnade på att försöka sälja in sina artikelidéer till budgetpressade redaktörer. Han kom med bra uppslag, men jobben var tid- och kostnadskrävande och passade kanske inte helt på tidningens dagordning så här i kristider. Han kände en frustration över att en eller ett par personer ska avgöra vilka nyheter samhället behöver. Och oroade sig över journalistikens framtid. Om mediebolagen inte har råd att betala, vem granskar då våra makthavare? - Frilansandet bygger på ett föråldrat och ineffektivt system. Internet har förändrat förutsättningarna för hela marknaden men den journalistiska processen är densamma, säger David Cohn. - Jag ville se ett medieklimat där mottagarna själva kan vara delaktiga i nyhetsvärderingen. För att människor ska förstå hur viktigt det journalistiska arbetet är måste journalistiken bli mer transparent. På Spot.us presenterar frilansjournalister sina idéer och anger hur mycket det kostar att producera artikeln. Blir läsaren nyfiken på det granskande reportaget om finansieringen av den senaste valkampanjen, kan hon ge ett bidrag som går direkt till journalistens lön. När reportern fått ihop hela summan sätter arbetet igång. - 50 personer som ger 20 dollar var kan vara tillräckligt för att betala ett bra reporterarbete. Den senaste tiden har flera stora nyhetstidningar deklarerat att det inom kort är slut på gratisläsning på nätet. David Cohn är tveksam till om betalstrategin är hållbar. Vi har blivit vana vid att komma åt nyheter gratis och det kan vara för sent att förändra den attityden. Därför tar Spot.us inte heller betalt för läsning av artiklarna de publicerar. - Innehållet är gratis när det väl är producerat för vi äger det inte, det gör läsarna. Vår ambition är att skapa förståelse för att det kostar att producera bra journalistik. Och att det är livsviktigt att journalistiken överlever när nyhetsorganisationerna går omkull. Affärsmodellen bygger alltså på en form av välgörenhet, en ”rädda-den-seriösa-journalistiken-anda”, snarare än på att föröka sälja en produkt till en konsument. Och det är också de journalistiska genrer som främst hotas i tidningskrisen som ”säljer” bäst på Spot.us. - Donationerna rullar in när journalisten vill gräva djupt i ämnen som är konkret förankrade i en geografisk plats eller i en specifik samhällsgrupp, säger David Cohn. God journalistik är oberoende och opartisk, heter det, och läsar-sponsrad rapportering är en inte helt okontroversiell idé. På spot.us får i stort sett vem som helst donera pengar, men man aktar sig noga från att ta emot bidrag från politiker och andra potentiella källor. Men förutom den regeln tycker David Cohn att journalistiken vinner på finansieringsmodellen. - Jag tror faktiskt att reportrarna gör ett bättre jobb. Det blir väldigt påtagligt att de bär ett ansvar inför sina läsare. Det är inte redaktionscheferna eller annonsörerna som ska gilla ditt jobb, utan publiken. Egentligen ger ni ju bort bra artikelidéer när ni publicerar pitcharna. Är du inte orolig för att andra journalister ska hinna före? - Och stjäla scoopet, menar du? Idén om ett scoop är också ganska föråldrat. Idag är ett scoop försvinnande kortlivat – ett halvt länk-klick ungefär, säger David Cohn. Spot.Us grundades av frilansjournalisten Spot.Us grundades av frilansjournalisten David Cohn förra året. I startpotten finns tre miljoner kronor i ett stipendium från Knight Foundation, en stiftelse som stödjer journalistik. Affärsmodellen bygger på ”crow-funding”, d.v.s många enskilda bidragsgivare. Organisationen är icke vinstdrivande, alla sponsorpengar går till arvoden. Vem som helst kan donera pengar till en artikel (undantaget källor, t ex politiker). En nyhetsorganisation kan köpa rätten till förstahandspublicering av en artikel om den sponsrar texten med 50 procent eller mer av reporterkostnaderna. Artiklarna kostar mellan 150 och 500 dollar att producera. Skulle artikeln inte bli skriven, p ga otillräcklig sponsring eller att idén inte håller, går pengarna tillbaka till sponsorerna som ”poäng” som sedan kan satsas i en annan artikelidé. Spot.us täcker San Fransisco-området, men har planer finns på att expandera till andra regioner i USA. Hittills har Spot.us finansierat omkring 25 reportage. läs mer Johannes Åman: Gratiskulturen: Tidningsföretagen har inte råd att ge bort sitt material. Mediebloggen: Jonas Leijonhufvud om nätnyheter. Se webb-tv Svårt ta betalt när det finns gratis ", "article_category": "culture"}
{"id": 20721, "headline": "Metallica håller vad de lovar", "summary": "Metallica öser på, Primal Scream låter bättre än på länge och veteranerna i The Cult är chockerande coola. Fredrik Strage rapporterar från Sonispherefestivalen.", "article": "Sonisphere, Scen: Hultsfreds folkets park ”Det kommer väl kännas ungefär som att turnera med några fler förband än vanligt”, sa Metallicas sångare James Hetfield om turnépaketet Sonisphere i tidningen Close-Up. Han fick rätt. Metallicas konsert är så storslagen och fylld av eld och bomber att de övriga artisterna känns som en beskedlig uppvärmning. Metalgiganterna från Kalifornien gör sitt tredje Sverigebesök på fyra månader. Publiken borde ha sett sig mätt på bandet, men till skillnad från de flesta stadiumrockare ändrar Metallica hela tiden låtlistan för att göra showen intressant. Åtta av kvällens låtar framfördes inte på någon av Globenkonserterna tidigare i år – exempelvis thrashklassikern ”Battery” som kickstartar konserten, den underskattade nittiotalslåten ”Fuel” och Misfits-covern ”Last caress”, vars punkröj lyfter extranumren. Spridda burop hörs när Hetfield frågar om vi vill höra något från senaste albumet ”Death magnetic”. De nya numren är av skiftande kvalitet men ”Broken, beat & scarred” har den starkaste refräng Metallica skrivit på åratal. När mästerverket ”One” mullrar igång förstår man det där paret i Kungälv som kämpade för att få döpa sin dotter till Metallica. Med 35 000 besökare är metalpartyt Sonisphere ungefär 12 000 personer större än Hultsfredsfestivalen. ”Popgruppen The Killers spelade här för en vecka sedan”, säger Machine Heads sångare Robb Flynn. ”Vi har dubbelt så mycket folk! Fuck The Killers!” Flynn har mer attityd än begåvning. Machine Heads standardiserade thrash är nästan lika oinspirerad som de sataniska mesarna Cradle Of Filth. Man har det betydligt roligare med Mastodon, ett flummigt och fuzzat proggmetalband från Atlanta vars låtar är nästan lika intrikata som deras skägg. Här finns även band som inte spelar traditionell hårdrock och flera av dem tycks anstränga sig lite extra – medvetna om att de kämpar i underläge. De brittiska veteranerna The Cult får sin yviga schaman-goth-mc-knutte-rock’n’roll att bli chockerande cool. Inga av de andra banden har låtar i klass med ”She sells sanctuary” och ”Fire woman”. Synd bara att trivselvikten hindrar sångaren Ian Asbury från att göra sin traditionella indiandans. Han kompenserar för det med en solid bluesstämma och ett spånigt mellansnack: ”This is for the retarded people in the audience!” Av den entusiastiska responsen att döma är många i publiken efterblivna – och stolta över det. Annars är kungen av mellansnack givetvis Howlin’ Pelle i The Hives. Han skryter om att trummisen Chris Dangerous vänsterhand är ”snabbare än fem hårdrockstrummisar som spelar tillsammans”. Men det är inte tempo utan minimalism som är The Hives styrka. Avskalad garagerock som ”Tick tick boom” låter aldrig så bra som när man hör den efter utdragen gitarronani. Den märkligaste bokningen på Sonisphere är Primal Scream. På nittiotalet hyllades skottarna som genier. Nu vill knappt ens fansen kännas vid dem. Det är patetiskt glest framför scenen när de gör entré. Den pinnsmale frontmannen Bobby Gillespie ger oss en sur blick. Sedan fattar han micken och sjunger bättre än jag hört honom göra på ett decennium. Primal Scream börjar med uppsluppen partyboogie för att locka till sig åhörare. Försiktigt blir musiken mer utflippad, små fragment av krautrock, dub och techno slungas ur högtalarna. Men roligast i det här lätt sataniska sammanhanget är förstås ”Movin’ on up”, en euforisk gospel som Bobby Gillespie inleder med att vråla: ”Are you ready to testify?” Knappt någon uppfylls av den helige ande. De flesta rycker bara på axlarna och går bort till stora scenen för att vänta på Metallica. Årets ... ... nyaste festival, Sonisphere, besöker sex europeiska länder i sommar. Metallica är huvudattraktion. 25/7 kommer Sonisphere till Björneborg i Finland. Turnén avslutas 1–2/8 i Knebworth, England, med bl a Linkin Park och Nine Inch Nails. Typsituation På Sonisphere kunde besökarna promenera mellan scenerna samtidigt som de drack öl – vilket är ovanligt. Myndigheterna godkände det eftersom besökarna förväntades bli något äldre än på Hultsfredsfestivalen. Typiska tröjtryck 1. ”Beauty is in the eye of the beer holder” 2. ”Beer and justice for all” (ordlek med Metallicas ”And justice for all”) 3. ”Jag älskar hårdrocksbrudar” 4. ”Beer drinkers and hell raisers” 5. ”Jag har sju intressen: sex och öl” Konsertrecension Artist: Sonispherefestivalen Plats: Hultsfreds Folkets park ", "article_category": "culture"}
{"id": 20735, "headline": "Veteranernas afton", "summary": "Jazzfestivalen på Skeppsholmen inleds av det äldre gardet. Dr John, Allen Toussaint och Little Feat. Men Blind Boys of Alabama visar med sina röster att gammal är äldst, rapporterar DN:s Mattias Dahlström.", "article": "festivalsommar Jazzfestivalen/dag 1 Artister: Dr John, Allen Toussaint, Blind Boys of Alabama, Little Feat Scen: skeppsholmen, Stockholm De vanligaste orden från konferenciern på största scenen under jazzfestivalens första dag är ”legend”, ”New” och ”Orleans”. Festivalens inledande eftermiddag och kväll präglas av funken, gospeln, soulen, jazzen och rocken med den amerikanska Södern som utgångspunkt. Dr John har sett bättre dagar. När han efter avklarad konsert reser sig upp från sin flygel stöder sig New Orleans-legenden på käppen som blivit ett av hans främsta kännetecken och närmast hasar ut från scenen. Musiken känns också lite skruttig. Doktorn har inte riktigt styrkan och skärpan längre för att kunna hålla intresset och intensiteten uppe under en hel konsert, särskilt inte när det bara är han själv och ett piano. Han är fortfarande tillräckligt rutinerad och genommusikalisk för att ändå skapa ögonblick av briljans, den långa suggestiva versionen av ”Walking on guilded splinters” till exempel, men i längden blir bristen på tempobyten och avsaknaden av ett fullt band alltför påtaglig. Fast Dr John är fortfarande väldigt medveten om sin historia och varför han låter som han gör. ”Alla mina hittar – om jag nu haft några – har producerats av Allen Toussaint”, säger han med ett snett leende och lämnar snyggt över till dagens andra stora New Orleans-profil på jazzfestivalens största scen. Allen Toussaint är betydligt piggare. Under sina femtio år i musikbranschen har han kanske mest gjort sig känd som en soullegend i bakgrunden: som producent, musiker, kompositör, låtskrivare. Men här visar han också att han är en sävlig, men fyllig, soulsångare och en flink, showig pianist. Låtmaterialet som han hämtar från både egna inspelningar och låtar han har skrivit åt andra artister genom åren är utmärkt. Möjligen blir det väl mycket trivselgung emellanåt och pianospelet går någon gång till överdrift. När han improviserar som allra mest utdraget och fritt ser musikerna i bandet ut att undra vad han håller på med. Om Toussaint och Dr John är veteraner är det ingenting mot vad Blind Boys Of Alabama är. Den kornblått kostymklädda gruppen har funnits sedan 40-talet, blir inledda på scen i ett led och visar att gammal är äldst. Med mäktiga röster mässar de ut gospel, soul och funk som oavsett om det är gamla traditionella visor, soulcovers eller relativt nyskrivna låtar av Ben Harper har en uråldrig kraft och smittande entusiasm som är svår att värja sig mot. Att se Little Feat år 2009 är en rätt märklig upplevelse. Eftersom den löskantade funkrocken de spelar i all oändlighet har så lite att göra med den musik de gjorde för att förtjäna den hyfsat framskjutna position de ändå har i rockhistorien. Little Feat i början av sjuttiotalet var ett fantastiskt litet stämsjungande rockband som, med låtskrivaren Lowell George i förarsätet, drömde om att åka rätt igenom The Bands och The Byrds Amerika i en långtradare. Little Feat trettiofem år senare, med Lowell George död och begraven för länge sedan, är ett gäng åldrade snubbar som gillar att jamma. Åh, vad de gillar att jamma. Slå hårt på basen, försöka låta fonky, trumma, trumma, trumma, gitarrsolo. Förgäves letande efter ett groove som inte finns där. Jag kan förstå att musiker utvecklas och förändras, jag kan till och med respektera Little Feat för att de anser sig vara – och definitivt också är – ett helt annat band nu än för trettiofem år sedan. Men de gick vidare utan att ha en aning om var de vill hamna i slutändan. Mattias Dahlström musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20740, "headline": "Författaragent har hållit inne betalningen till förlag", "summary": "En skandal skakar bok-Sverige. Den svenske författaragenten Hanserik Tönnheim har under många år inte betalat ut royaltypengar till de internationella förlag och författare han arbetat med. Det rör sig om miljontals kronor.", "article": "När DN.se ringer upp Hanserik Tönnheim bekräftar han uppgifterna: - Jag har dröjt för länge med betalningarna, det är sant. Allt började 2005 när han fick större kostnader än intäkter, förklarar Tönnheim. Tönnheims Literary Agency (TLA) har varit underagent och skulle ha skickat pengar och redovisningar från de nordiska förlagen kontinuerligt till de internationella förlagen och författarna. - Det var inte så att jag inte tänkt betala dessa pengar. Men jag hamnade en spiral där jag inte längre hittade ut. Skulden är helt och hållet min, säger Hanserik Tönnheim till Svensk Bokhandel. Han har nu 500 kontrakt som han ska gå igenom. Det handlar bland annat om uteblivna royaltypengar på 840.000 kronor till Joyce Carol Oates och 460.000 kronor till författaren Paul Auster. - Jag kan inte svara på hur många författare det gäller. Jag sitter och går igenom det nu, det kan nog ta två veckor. Jag ska gå igenom 500 kontrakt och se vad som kan ligga här, säger Hanserik Tönnheim till DN. Skandalen rullades upp i våras när det amerikanska förlaget HarperCollins diskuterade utgivningen av Joyce Carol Oates böcker med hennes svenska förlag Albert Bonniers. HarperCollins representant Brenda Segel undrade över de senaste årens försäljningssiffror och Bonniers visade avräkningarna och de utbetalade pengarna. Pengar som aldrig nått det amerikanska förlaget. - Det är förstås alldeles oacceptabelt länge, säger Hanserik Tönnheim till DN och syftar på den tid författarna har fått vänta på sina pengar. Till DN.se uppger Hanserik Tönnheim att han i maj betalade Joyce Carol Oates och Paul Auster och att han tar fullt ansvar för det som skett. Svensk Bokhandel berättar vidare att Jonas Axelsson, litterär chef på Albert Bonniers förlag, då kontrollerade andra författares redovisningar som gått via Tönnheim Literary Agency. Joakim Hansson, som två år tidigare köpt Bengt Nordin Agency tillsammans med Hanserik Tönnheim, förstod att något inte stod rätt till. Han åkte till New York för att reda ut vad som hänt och krävde därefter svar av sin kollega, som erkände direkt. – Jag blev så klart extremt besviken. Det han har gjort är oförlåtligt, säger Joakim Hansson, som nu köpt ut sin kollega, men inte gjort någon polisanmälan. För Bengt Nordin kom nyheten om Hanserik Tönnheims affärer som en överraskning. - Jag är oerhört besviken och bedrövad. Jag har känt Hanserik i många år och när jag sålde Bengt Nordin Agency till Joakim Hansson och Tönnheim gjorde jag det med förhoppning om att de skulle driva mitt livsverk vidare. Och ta hand om alla författarna på ett bra sätt, säger Bengt Nordin som sitter kvar i styrelsen fram till september. - Jag har ställt Hanserik mot väggen och han säger att royaltyaffären enbart rör TLA. Inte Nordin Agency eller de författare som är knutna dit. Alltså inga svenska författare, förtydligar Bengt Nordin. Joakim Hansson fortsätter att driva Nordin Agency på egen hand. – Det är inte jag som är drabbad direkt, utan det ligger mer på de amerikanska förlagen. Jag har inte full koll på det juridiska läget. Det enda jag vet säkert är att Hanserik brutit avtalen med sina leverantörer, fortsätter Joakim Hansson till DN. Joakim Hansson har kontaktat alla sina kontrakterade författare och förklarat att de inte påverkas av det som skett. Han vill också betona att det som inträffat är en isolerad händelse. Samtidigt tror han att historien påverkar branschen negativt. – Att vara agent handlar mycket om att ha ett förtroendekapital och om det ifrågasätts är det allvarligt, säger Joakim Hansson. Bengt Nordin var först med att arbeta med svenska författare i Sverige och utomlands, men han började som underagent för HarperCollins på 1990-talet. Bland annat var det Nordin som sålde rättigheterna till Joyce Carol Oates \"Blonde\" till Albert Bonniers förlag. - HarperCollins har en stor lista, men jag lämnade förlaget i början av 2000-talet för att helt ägna mig åt svenska författare. Det var då Hanserik Tönnheim tog över, berättar Bengt Nordin för dn.se. I dag har Trine Licht på Licht & Burr Literary Agency uppdraget. Hanserik Tönnheim tvingas nu betala ut de pengar han hållit inne med. - Jag kommer inte att bedriva agentverksamhet något mer. Jag kommer att lägga ner verksamheten, säger Hanserik Tönnheim till DN. Hanserik Tönnheim undervisar också i förlags- och bokmarknadskunskap vid Lunds universitet. Det är ännu oklart vilka juridiska följder Hanserik Tönnheims agerande kan få. Mats Söderlund, ordförande i Sveriges författarförbund, känner inte till att någonting liknande har skett tidigare. Han är heller inte orolig för att branschens strukturer på något sätt inbjuder till bedrägerier. – Det här handlar om en människa som begått ett brott och betett sig bedrägligt. Sådant går ju inte att skydda sig mot, säger Mats Söderlund till DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20748, "headline": "Bedårande under blått paraply", "summary": "Globen förvandlas till en intim manege när Britney Spears effektfulla sexcirkus når Stockholm. Det blir stor comebackshow och ett spektakel av enorma mått. En världsstjärna tar revansch efter skilsmässa och psykbryt.", "article": "Musik Britney Spears Scen: Globen, Stockholm Det börjar med en nedräkning i högtalarna. Sedan tar det tjugofem minuter – fyllda av skicklig men tjatig akrobatik – innan Britney Spears sänks ner från taket i givna öppningslåten ”Circus” och kliver fram som en tämligen slak cirkusdirektör/dominatrix. Världsturnén The Circus Starring: Britney Spears är inte bara världsstjärnans stora comebackshow utan ett spektakel av enorma mått. Som om man i stället för att satsa på ett riktigt starkt låtmaterial garderar med en ytterst proffsig samling trapetskonstnärer, trollkarlar och dansare som kan täcka upp och distrahera om huvudpersonen själv inte räcker till. Med scen och sidopodier i mitten har Globen samtidigt förvandlats till en osedvanligt intim manege. Ändå visar första halvan av konserten knappast upp en självständig artist som njuter av att stå på scen. Snarare är det märkligt kontaktlöst; imponerande men irriterande distanserat. Låtarna går en liksom förbi, medan Britney Spears av allt att döma mimar sig igenom dem och släntrar fram över scenen. Ändå råder det knappast någon tvekan om att turnén är en revansch efter skilsmässa, vårdnadstvist och psykbryt. Publiken består nästan uteslutande av kvinnor – i alla åldrar – och utanför säljs sparkdräkter med texten ”Oops I did it again”. Samtidigt är det här en barnförbjuden Bondage-Britney som smart nog använder cirkustemat för att förvandla S/M till familjeunderhållning med låtar som cyberpunksexiga ”I’m a slave 4 you”, vattendelaren mellan de tuggummipoppiga Max Martin-produktionerna hon slog igenom med i slutet av 90-talet och den hårdare danspopen. Och i likhet med den uppenbara inspirationskällan – Madonnas erotiska The Girlie Show World Tour – är det här inget annat än en effektfull sexcirkus, komplett med militärdrill. Spears är visserligen mindre av domptör än poserna antyder men definitivt mer master än servant. För om någon just nu är den undergivna parten så är det onekligen medierna; Britneyhysterin tycks lika utbredd i pressen som bland de skrikande fansen. ”What’s up Sweden?” säger popsångerskan halvvägs innan hon framför balladen ”Everytime” alldeles bedårande under ett blått paraply – en av hennes finaste låtar som verkligen växer och tillåter henne att ta över scenen i egen person. Sedan får pausvideon med venetianska ögonmasker à la Stanley Kubrick-filmen ”Eyes wide shut” till Marilyn Mansons Eurythmics-cover ”Sweet dreams (are made of this)” ses som ett ställningstagande i all sin perversion. Så är det också när den fräna ”Freakshow” konserten lyfter på allvar – en svärtad återkomst för ”Britney bitch” som följs av en veritabel sexorgie. Inklusive dansare i latexmasker som bildar en mänsklig gunga för stjärnan. En stark hit som ”Toxic” bjuder ruffig bakgårdsromantik följt av en rejält omarbetad ” … Baby one more time” och vid det laget har det faktiskt vänt. Särskilt extranumret ”Womanizer” med Britney i porrig polisuniform är tillräckligt snärtigt för att ge sken av en brud med kontroll. Eller åtminstone av en kvinna under påverkan, på väg tillbaka mot något slags maktbalans. Johanna Paulsson musik@dn.se En kortare version av recensionen var införd i en mindre upplaga av gårdagens DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20751, "headline": "Anna Hallberg: Dags bryta upp från kritikens slutstation", "summary": "Bokbevakning eller litteraturkritik? I Sverige finns numera ingen central tidskrift för kritik – och kanske är det därför vi saknar en ung och hungrig kritikerkår. Anna Hallberg har läst nya nordiska litteraturtidskrifter.", "article": "Har ni märkt den lilla förskjutning som ägt rum på senare år? Man talar inte längre om litteratur utan om böcker. Bokutgivningen ökar, tidningarna startar boksidor, bokcirklar har blivit på modet och minsta medieprofil med självaktning ser sig förpliktigad att sätta sitt namn på en bok. ”Det liknar en solskenshistoria”, skriver Jonathan Nielsen i ledaren till nya numret av den danska litteraturtidskriften Standart, när han beskriver samma läge i Danmark och där de stora dagstidningarna numera bjuder på omfattande bogtillæg. Eller bokbilagor som vi säger på svenska. Vad nästan ingen vill prata om är att den specifikt litterära delen av utgivningen – alltså inte kändisjournalistik och debattböcker, utan poesi, prosa och essäistik – har sett sitt utrymme minska. Helt svartvitt är det väl inte. Att den politiska sakprosan har fått en nytändning är glädjande, men låt oss enas om att den konstnärliga litteraturen och kanske framför allt den mer djupgående essäistiken och litteraturkritiken inte har det lätt just nu. Eller, ännu hellre: Motbevisa mig! Ingen skulle bli gladare än jag. Faktum är att det är precis vad Jonathan Nielsen och hans redaktionskolleger i Standart gör. Motbevisar. Solen, konstaterar Nielsen i sin ledare, skiner inte så mycket på litteraturen som vi tror – alla ”bogtillæg” till trots. Men so what: ”Vi vill en sak, dagspressen något annat – tidningarna skriver om böcker, Standart skriver om litteratur.” Och så relanserar de sig själva i ny formgiven utgåva, fullproppad med smarta, välskrivna kritiska essäer som verkligen vrider och vänder på vad litteraturkritik och skönlitteratur är och kan vara. Det är tankeväckande att läsa Morten Kyndrups karaktäristik av Danmarks två väsensskilda huvudkritiker, Lars Bukdahl och Erik Skyum-Nielsen, och därefter jämföra med Lars Bukdahls egen artikel i tidskriften; som på sedvanligt tvärsäkert Bukdahlvis är lika allomfattande som den är auktoritär. Ett annat kritikerideal diskuterar Lilian Munk Røsing när hon skriver om ”Litteratur(&)kritik som eksistensforskning” där hon förespråkar en mix av professionalitet och inlevelse. Surare tongångar hos Ohioprofessorn Per Aage Brandt som muttrar att dagens kritik är pinsam och deprimerande, men om kritikerna skrev varje recension ”som en nekrolog, lika försiktigt som en sådan” skulle det kanske bli lite bättre. Naturligtvis, som också Jakob Østergaard Nielsen skriver i en text om ”kritiken som litteraritet”, kan litteraturkritik fungera som ”startpunkter för att tänka vidare”. Så verkar också dessa texter för mig. Jag håller med om något, tar avstånd från ett annat, men den vilande tanken vaknar ur semesterdvalan, det gör mig på gott humör. I en artikel om ”litteraturkritiken i simuleringssamhället” inleder Arild Linneberg med ett citat: ”Detta är underligt: Vi har fler diktare än vi har kännare och uttolkare av poesi. Det är lättare att frambringa dem än att erkänna dem.” Det låter som en rimlig iakttagelse. Orden är Montaignes, tryckta 1508. Så nej, det var kanske inte bättre förr, även om det var annorlunda. Och det är framför allt det som nya Standart handlar om, hur man kan förhålla sig i en litterär offentlighet som opererar på helt andra villkor än för femton år sedan. I Sverige har vi ju lidit brist på litteraturtidskrifter i stil med Standart en längre tid. Därför har också cirkelresonemangen gått varma härhemma: Hur ska vi kunna bedriva någon mer komplex form av litteraturkritik när det inte finns några tidskrifter? Hur ska vi kunna göra några ambitiösa litteraturtidskrifter när det inte finns någon ung hungrig kritikerkår? Hur ska en ung hungrig kritikerkår kunna komma fram om det inte finns någon plats att skriva på? (Dessutom är det ingen som vill betala.) Åh, denna djävulska ändhållplats. Just när jag sitter här och tjurar på samma gamla slutstation som vanligt händer det något. En snygg, intelligent och kul litteraturtidskrift hamnar i mina händer. Det är riktigt papper, numret är lagom tjockt, knappt 130 sidor och det grafiska uttrycket är habilt men klädsamt, ungefär som det ser ut hos Ord & Bild. Kanske blir jag lite nostalgisk nu, men det var så länge sedan jag fysiskt höll i en svensk litteraturtidskrift som kändes basal och samtida utan omsvep. Vad OEI gör är någonting för sig. Liksom 00-TAL, Axess och Lyrikvännen kör sina egna race. Men det här är alltså en publikation som innehåller en del kritiska texter – om Robert Bolaño, Helena Eriksson och Dag Solstad bland andra – några skönlitterära bidrag, ett par introduktioner och en del essäer. Samt några rent tidskriftsmässiga inslag, som Magnus Hedlunds instruktion ”Uttryck denna dröm grafiskt” eller ”korsordsrecensionen” som är ett riktigt korsord. Det är kanske inte så fruktansvärt märkvärdigt egentligen, men i nuläget upplever jag det som en mindre sensation. Vad jag talar om är nya numret av Kritiker, som visserligen har en svensk redaktör, men tidskriftens undertitel lyder: ”Nordisk tidskrift för litterär kritik och essäistik” och således kan man både läsa på svenska, norska och danska. (Medan exempelvis finska och engelska texter översätts.) Kritiker har funnits sedan 2006 och starten har varit vinglig och ojämn. Även om det alltid har funnits något av läsvärde i tidskriften, har den också präglats av ett visst godtycke. Nummer 11 är det sista för sittande redaktören Annelie Axén, möjligen är det en förklaring till lyftet. Efter Axén kommer Daniela Floman att ta över och det är bara att hoppas att Floman kommer att hålla samma aktuella, lekfulla och stringenta nivå. Kanske vågar man därmed tänka sig att LitteraturSverige kommer att gå ett ljusare decennium till mötes. Danska och norska citat är översatta av Anna Hallberg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20753, "headline": "Britney Spears på Globen", "summary": "Världsturnén ”The Circus Starring: Britney Spears” är inte bara världsstjärnans stora comebackshow utan ett spektakel av enorma mått. Ändå visar första halvan av konserten knappast upp en självständig artist som njuter av att stå på scen. Men med starka hit-låtar som \"Toxic\" vänder hon showen, skriver Johanna Paulsson.", "article": "Det börjar med en nedräkning i högtalarna. Sedan tar det tjugofem minuter – fyllda av skicklig men tjatig akrobatik – innan Britney Spears sänks ner från taket i givna öppningslåten ”Circus” och kliver fram som en tämligen slak cirkusdirektör/dominatrix. Världsturnén ”The Circus Starring: Britney Spears” är inte bara världsstjärnans stora comebackshow utan ett spektakel av enorma mått. Som om man istället för att satsa på ett riktigt starkt låtmaterial garderar med en ytterst proffsig samling trapetskonstnärer, trollkarlar och dansare som kan täcka upp och distrahera om huvudpersonen själv inte räcker till. Med scen och sidopodier i mitten har Globen samtidigt förvandlats till en osedvanligt intim manege. Ändå visar första halvan av konserten knappast upp en självständig artist som njuter av att stå på scen. Snarare är det märkligt kontaktlöst; imponerande men irriterande distanserat. Låtarna går en liksom förbi medan Britney Spears av allt att döma mimar sig igenom dem och släntrar fram över scenen. Ändå råder det knappast någon tvekan om att turnén är en revansch efter skilsmässa, vårdnadstvist och psykbryt. Publiken består nästan uteslutande av kvinnor – i alla åldrar – och utanför säljs sparkdräkter med texten ”Oops I did it again”. Samtidigt är det här en barnförbjuden bondage-Britney som smart nog använder cirkustemat för att förvandla S&M till familjeunderhållning med låtar som cyberpunksexiga ”I’m a Slave 4 you”, vattendelaren mellan de tuggummipoppiga Max Martin-produktionerna hon slog igenom med i slutet av 90-talet och den hårdare danspopen. Och i likhet med den uppenbara inspirationskällan – Madonnas erotiska ”The Girlie Show World Tour” – är det här inget annat än en effektfull sexcirkus, komplett med militärdrill. Spears är visserligen mindre av domptör än poserna antyder men definitivt mer master än servant. För om någon just nu är den undergivna parten så är det onekligen media; Britney-hysterin tycks lika utbredd i pressen som bland de skrikande fansen. ”What’s up Sweden?”, säger popsångerskan halvvägs innan hon framför balladen ”Everytime” alldeles bedårande under ett blått paraply – en av hennes finaste låtar som verkligen växer och tillåter henne att ta över scenen i egen person. Sedan får pausvideon med venetianska ögonmasker à la Stanley Kubrick-filmen ”Eyes wide shut” till Marilyn Mansons Eurythmics-cover ”Sweet dreams (are made of this)” ses som ett statement i all sin perversion. Så är det också med fräna ”Freakshow” konserten lyfter på allvar – en svärtad återkomst för ”Britney bitch” som följs av en veritabel sexorgie. Inklusive dansare i latexmasker som bildar en mänsklig gunga för stjärnan. En stark hit som ”Toxic” bjuder ruffig bakgårdsromantik följt av en rejält omarbetad ”… Baby one more time” och vid det laget har det faktiskt vänt. Särskilt extranumret ”Womanizer” med Britney i porrig polisuniform är tillräckligt snärtigt för att ge sken av en brud med kontroll. Eller åtminstone av en kvinna under påverkan, på väg tillbaka mot något slags maktbalans. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20766, "headline": "Stilbildaren", "summary": "I år är det 150 år sedan Karin Larsson föddes. Flera böcker och utställningar lyfter nu fram Carls lojala hustru som en nytänkare inom inredning, möbeldesign, mode, textil och trädgård.", "article": "\"Stilikonen Karin 150 år” heter sommarens utställning i konsthallen Kvarnen i Sundborn, i regi av närliggande Carl Larsson-gården. Lilla Hyttnäs som makarna Larssons berömda hem i Dalarna egentligen heter var deras gemensamma skapelse. Men han tog åt sig all ära, en bild som länge bestått. – Att få visa Karin Larsson i helfigur har varit en dröm i många år, säger Marianne Nilsson, intendent på Carl Larsson-gården som avslutar sin gärning med Karinjubileet. – Hennes hand och öga märks i alla rum här, särskilt i de fantastiska textilierna som ger en sådan hemtrevnad. Efter hundra år känns Karins design fortfarande modern och först nu tycker jag att hon börjar få all den uppmärksamhet hon förtjänar! Det var akvarellerna av det trivsamma huset och familjelivet i Sundborn som gjorde Carl Larsson folkkär och internationellt känd, genom böcker som ”Ett hem” 1899. Arbetet med att lyfta fram Karin ur makens slagskugga inleddes 1967 med en biografi av en svärson och tog fart 1997 med Londonmuseet Victoria & Alberts samutställning ”Karin och Carl Larsson – skapare av den svenska stilen”. Och nu, åtta decennier efter Karin Larssons död, får hennes centrala roll belysning från alla tänkbara håll. Nyligen kom boken ”Karin Larssons värld – inredning, trädgård, mat, mode, textil”. Hennes odlingspassion står i centrum för sommarsatsningen ”Åt solsidan på Sofiero” och i barndomshemmet i Hallsberg visas Karins tidiga måleri och handarbete jämte hennes textila arv. Men allra störst är satsningen i Sundborn. Släktföreningen som driver Carl Larsson-gården och häromåret köpte konsthallen Kvarnen har bjudit in elever från Borås textilhögskola för att inspireras av och levandegöra Karins gärning. Lilla Hyttnäs har blivit sinnebilden för den ljusa, lätta ”svenska stilen”. Så många förvånas av den starka färgsättningen med orangerött och grönt, sjubarnsfamiljens innovativa ”compact living” och inte minst de djärva stilblandningarna. – Eleverna fastnade för Karins lekfullhet, återbruket av material och mönster, de folkloristiska och japanska influenserna. Och de funderade på vem hon varit i dag, berättar Marianne Nilsson. I konsthallen Kvarnen hänger textilstudenternas hyllningar nu i form av kläder i lysande färger, vågade skärningar och applikationer av sönderklippta lp-skivor eller tamponger. Här finns blommor tillverkade av ölburkar, fantasifulla barnplagg och huvudpersonen Karin sedd i ett genusperspektiv – med kurbitsmustasch! Utställningens producent Wanja Djanaieff är själv textilkonstnär och skriver i katalogen om Karin Larssons lustfyllda förhållningssätt; hur hon stiliserade, fick infall och aldrig avslutade ett mönster som det påbörjats. Hon var egensinnig även tekniskt, och centralt i utställningen hänger det omtalade draperiet ”Kärlekens ros”, utfört i ett slags fri snärjteknik eller makramé. Eviga symboler som blommor, ormar, träd, pilar, hjärtan och vågor återkom i Karin Larssons textilkonst men hon kunde också kommentera samtiden. Marianne Nilsson visar den svarta kudden där första världskriget har gestaltats med abstraherade eldslågor, krutrök och bloddroppar. – Karins mönsterspråk är mer modernt än Carls naturalistiska måleri, konstaterar hon. I Kvarnen visas några broderade och vävda originaltextilier, som annars skyddas i mörka skåp på Lilla Hyttnäs. Karins egendesignade kläder illustrerar hennes självständiga attityd även till modet. Hon ratade det korsetterade idealet med sin lediga klänningsmodell och det kända ”Karinförklädet”, och sydde lekvänliga plagg till barnen, som då för tiden brukade kläs som små vuxna. Karin Larssons fördomsfria, praktiska förhållningssätt visar sig också i Kerstis nattlinne hopsytt av linnehanddukar. Och när Marianne Nilsson guidar runt på Lilla Hyttnäs pekar hon på den vackra duken i läsrummet, som saknar dekor på sidan som inte syns. Karin brydde sig heller inte om att fästa trådar eller om det blev hoppor i vävarna. ”Det gör inget, handen ska synas”, sa hon. – Det är det som är så härligt med Karin Larsson, hon var ingen pedant, säger Marianne Nilsson. – Dessutom är det tur att hon inte fäste tåtarna på baksidan. Där är färgerna inte blekta och vi kan klippa av en bit när vi beställer nytt material. Och vilka färger hon kopplade ihop, rosa och lila! Faktum är att kopiorna ger en mer rättvisande bild av hennes djärvhet än bleknade, slitna original. Släktföreningen har på senare år lagt ner stora resurser på att återskapa Karin Larssons dukar, kuddar, gardiner och gobelänger. – Att måla med nål och tråd var tidigare inte så mycket värt, kommenterar Marianne Nilsson men understryker samtidigt Carls höga aktning för Karins textiler, för så fort hon gjorde något nytt dokumenterar han det i sitt måleri. ”Allt hon tog i blev vackert” och ”Karin har alltid rätt” kunde Carl säga privat, även om han utåt i tidstypisk, patriarkal anda hävdade hemmet som sitt verk. Men de bevarade breven avslöjar hans beroende av Karin, både känslomässigt och konstnärligt. Hon var stylisten på Lilla Hyttnäs och pekade ut möjliga motiv. – Det är en sådan härlig, varm ton dem emellan i breven. Carl kom från svåra förhållanden och hade en manodepressiv läggning medan hon var lugn, trygg och hade en underbar förmåga att hjälpa honom över svackorna, berättar Marianne Nilsson. Karin föddes Bergöö, i en kärleksfull, burgen köpmannafamilj. Pappa Adolf gav sin dotter och svärson Lilla Hyttnäs som sommarnöje 1888, då en liten parstuga som hans mor och två systrar bott i. Sundborn med den strömmande ån och traditionsrika bondekulturen påminde Carl och Karin om franska Grez-sur-Loing, där de träffades i den skandinaviska konstnärskolonin. När familjen Larsson bosatte sig permanent i Sundborn 1901, i nationalromantikens och den engelska Arts & Crafts-rörelsens anda, var alla barnen redan födda. I fyra omgångar bygges Lilla Hyttnäs på och om ännu fler gånger, för den växande barnaskaran och behovet av ateljé och verkstad. Tretton rum och kök blev det till slut. – Vi vet inte vem som ritade vad, inga ritningar har bevarats. Förmodligen diskuterade de sig fram till lösningar med varandra och ortens hantverkare, säger Marianne Nilsson. Klart är att Carl stod bakom väggmålningar och texter som ”War Välkommen, kära Du/Till Carl Larsson och hans Fru!” över entrén. Men eftersom han reste mycket var Karin byggledare. Lilla Hyttnäs vimlar av överraskande grepp; igensatta dörrar har givit plats för skåp, förvaringsutrymmen byggts in och vid påbyggnader har ytterväggar och fönster behållits i interiören. Makarna Larsson bröt även mot tidens mörka, tunga interiörer genom att släppa in ljus och färg. – De vågade vara annorlunda, till och med provocerande, berättar Marianne Nilsson. När det gäller möblerna vet man säkert att Karin ritade flera: den trappstegsformade blomsterhyllan som stjäl minimalt med ljus, barnsängen med spjälor av takpärt från en kyrka, det fyrkantiga bordet i ateljén och den rustika gungstolen i förfunkisstil – den som snickare Arnbom tyckte var så ful att leveransen skedde i skydd av mörkret. Här var Karin så långt före sin tid att Ikea hundra år senare tagit fram en påfallande lik modell. Hur ska man då tolka Karins liv och gärning? Var hon förtryckt och tvingades sluta måla för att ta hand om man och barn? Marianne Nilsson har fått den frågan många gånger men hävdar bestämt att inget tyder på att Karin upplevde det så själv. – Tvärt om blommade hon ut i Sundborn efter år av kringflackande. På Lilla Hyttnäs utvecklades hennes textila konstnärskap, här fick hon ro. Dessutom fick hon möjlighet att odla sin trädgård. Karin hade omvittnat gröna fingrar, tillhörde de första som odlade tomater i Sverige och anlade en gammaldags trädgård med franska inslag. Sommartid blev den ett grönskande uterum och att även Carl älskade blommor syns i målningarna. – Det var Karin som arrangerade de läckra buketterna, hon hade en sådan estetisk känsla, säger Marianne Nilsson. Mathållningen var också speciell för sin tid, Karin lärde sig franska rätter i Grez-sur-Loing och italienska på resor. Hon använde parmesanost, hällde olja på salladen, ställde oliver på julbordet, lagade vitlöksspäckad lammstek, pasta, pizza och polenta. Allt som allt skapade detta Lilla Hyttnäs speciella atmosfär; en gästfri, barnvänlig och lantlig idyll. Med Carls bästsäljande böcker och hundratusentals reproduktioner startade turistströmmen till Sundborn, även från utlandet. Alla älskade detta hus och vad det stod för, särskilt barnen. Efter Carls död 1919 och Karins 1928 bildades efter en tid släktföreningen, där medlemmarna fortfarande har nyttjanderätt. – Det är väldigt ovanligt att en släktförening driver museum. Men våra föräldrar ville inte skingra boet och vi vill också använda huset, så alla avsade sig sin arvsrätt, förklarar barnbarnet Lars Larsson Hytte. – Alla pengar går till underhållet och det är bra för sammanhållningen. Publiksiffrorna har varierat genom åren, som bäst över 60 000 besökare, vilket gett pengar över till skötseln och mer personal, däribland en husmor som bokar in övernattningar – släktföreningen har i dag 230 medlemmar! Den yngsta generationen arbetar nu med att föra in Karin och Carl i 2000-talet och vända dalande besökssiffror. Förutom utställningar i Kvarnen handlar det om inspirationsaftnar, workshopar och barnverksamhet – att bygga vidare på den kreativa känsla som miljön på Lilla Hyttnäs genererar. Barnbarnsbarnbarnet Helena Brunkman skriver i ett öppet brev till Karin att hon och hela familjen vill tacka för det unika arvet: ”för allt vackert och roligt du och Carl lämnade efter er”. 6 vägar till Karin Larsson STILSKAPARNA Det världsberömda konstnärshemmet Lilla Hyttnäs i Sundborn skapades runt förra sekelskiftet av målaren Carl Larsson (1853–1919) och hustrun Karin, född Bergöö (1859–1928). Carl Larsson-gården är sedan 1946 ett museum. Det drivs av en släktförening, öppet sommartid t o m 30/9. Sanningen bakom ”Carl Larsson-stilen” är att han avbildade miljön som främst hon formgav – möbler, inredning, textilier och trädgård. Se www.carllarsson.se. TRENDSÄTTAREN ”Stilikonen Karin 150 år” heter utställningen på konsthallen Kvarnen i Sundborn, t o m 31/8. Här visas Karin Larssons nyskapande textilkonst i en scenografi av Wanja Djanaieff. Textilkonstnären Djanaieff hyllar Karin även med en ny duk och en sex meter hög ”stil-ikon”, med handarbete av byns kvinnor under kjolen. Överst i Kvarnen verk i Karin Larssons anda av elever från Textilhögskolan i Borås. INSPIRATÖREN Carl Larsson-gårdens nya chef Lena Nyberg arrangerar ”Inspiration Sundborn” med andra turistmål i byn. Främst grannen Stora Hyttnäs, också ett orört hem från förra sekelskiftet men en bergsmansgård inredd i borgerlig stil. På programmet handarbete i Karins anda, jämte barnverkstad, konserter och trädgårdsvisningar. ALLKONSTNÄREN I Lena Rydins nya bok ”Karin Larssons värld” fördjupas bilden av allkonstnären Karin Larsson. Här finns korta kapitel om hennes barndom, karaktär, studier på Slöjdskolan och Konstakademin, konstnärskolonin i Grez-sur-Loing, mötet med Carl Larsson och alla barnen. Här beskrivs framväxten av hemmet i Sundborn, de nyskapande textilerna och möblerna, de praktiska kläderna och blomstrande trädgården. Dessutom medföljer flera av Karins matrecept. Se www.bonnierfakta.se TRÄDGÅRDSÄLSKAREN På Sofiero slott i Helsingborg hyllas Karin Larsson i sommar av trädgårdsskribenten Christina Högardh-Ihr. Hon har skrivit boken ”Karin Larsson och blommorna på Sundborn” och i slottsträdgården återskapat Karins nyttoodlingar, med favoritkrukväxterna på parad i Kungens Vinhus. På slottet visas inlånad konst, möbler och textilier från Lilla Hyttnäs. Utställningen ”Åt solsidan på Sofiero” pågår t o m 27/9. Se www.sofiero.se FAMILJEFLICKAN I Karin Larssons barndomshem i Hallsberg visas i sommar ”Arvet efter Karin”. Jubileumsutställningen i Bergööska huset, ritat av Ferdinand Boberg, pågår t o m 16/8. Den visar inflytandet från skapande kvinnor i familjen, som textilkunniga mamma Hilda. Dessutom Karins tidiga målningar och textilier jämte den inspiration hon skänkt elever på Handarbetets Vänners skola. Se www.karinforeningen.se och www.hallsberg.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20775, "headline": "Vilan får vänta", "summary": "Markus Krunegård är Sveriges enda indievampyr. I dag spelar han i Hultsfred och senare i höst kommer två olika skivor under samma namn. ”Det är jävligt ovanligt och har aldrig gjorts i Sverige”, säger han själv.", "article": "Inför turnéavslutningen på Cirkus i Stockholm i februari sade Markus Krunegård att han skulle försvinna från strålkastarljuset ett tag. Han skulle krypa in i sitt eget inre rum, dra ner rullgardinen, möblera om och köpa sig själv några presenter. Han hade trots allt ett sjuttiotal spelningar runt om i landet i ryggen till följd av framgångarna med ”Markusevangeliet”, 2008. Dessutom hade han delat sin vinterkräksjuka med hela svenska folket i direktsändning på ”P 3 Guld”-galan och fått sin självbild krackelerad efter premiärprogrammet av SVT:s ”Popcirkus”, då han tyckte att hans lugg var på tok för lång. När vi träffas igen har det hunnit bli sommar. Markus Krunegård har gubbkepsen neddragen över luggen och solglasögonen i ett stadigt grepp i handen, som ett vapen. Han är sen, hes och till en början ganska uppgiven när han, på sin lediga dag, slår sig ned vid det gammelrosa bordet på en uteservering på Södermalm i Stockholm. Han har åkt taxi kors och tvärs över hela stan – mellan möten, radiointervjuer och studion. Så hur blev det egentligen med den där vilan? – Nej, den blev inte av. Det är klart att det skulle vara bra att ta en paus, samtidigt är det fel tid att känna sig trött. Speciellt när jag släpper två plattor till hösten, säger Markus Krunegård, som i dag uppträder på Hultsfredsfestivalen. Där kommer han att framföra några låtar från sina kommande album ”Prinsen från Peking” och ”Lev som en gris, dö som en hund”, som släpps den 14 oktober. Rykten kring uppföljaren till den kritikerrosade solodebuten har bubblat i bloggosfären under en längre tid, men det är först nu som Sveriges egna indievampyr väljer att ta bladet från munnen. – Jag vill inte ge ut en utstuderad ”Markusevangeliet 2”. Att släppa två olika skivor under samma namn samtidigt är jävligt ovanligt. Det har aldrig gjorts i Sverige, och ja, någon annan hade ju redan kommit på tomatsoppan, säger han och ler. Markus Krunegård beskriver ”Prinsen från Peking” som en glamorös, hittig skiva med en lyxig produktion, inte helt olik debutalbumet som gav honom ett brett genomslag, även utanför bandet Laaksos tornedalska pop. Medan ”Lev som en gris, dö som en hund” är det mer introverta småsyskonet, som kräver mer tålamod. – Den första är klassisk storbolagspop, det är lite ”Gotham city” över den. ”Lev som en gris …” är proggig, dansant och suggestiv. Den är nog lite mer kontinental också, säger han och tillägger: – Jag känner med magen var jag är på väg rent musikaliskt. Det är inte bra att vara för medveten. Om du försöker dansa snyggt så skiner det bara igenom att du anstränger dig för mycket – då vill ingen ha dig ändå, säger han. Under arbetet med albumen, som för tillfället mixas, har Markus Krunegård tagit hjälp av idolen Mauro Scocco, som också axlat producentrollen för några av låtarna. Hans hit ”Sarah” har varit ett stående inslag under Markus Krunegårds konserter och på dimmiga efterfester innan dess. – Det är många som söker sig tillbaka till 80-talssoundet, men jag tycker att man ska gå hela vägen till källan i stället för att låtsas. Det kändes jättebra att jobba med Mauro. När vi möttes uppstod en korsreaktion. Han är väldigt precis medan jag är hafsig och impulsiv. Höstens albumsläpp är dock inte det enda som står på Markus Krunegårds agenda. Parallellt med studioarbetet och en gedigen festivalturné, under eget namn samt med Laakso, har han släppt ep:n ”Lead singer syndrome” tillsammans med Andreas Kleerup. Fem episka spår, som rör sig i gränslandet mellan slick minimalism och euforisk ”feel good”-pop, men som fick förvånansvärt lite massmedial uppmärksamhet när den kom i juni. Däremot har Laakso fått ett stort uppsving sedan Krunegårds ”Jag är en vampyr” började rotera i etern förra året. – Det är konstigt. Helt plötsligt följer alla varje steg man tar. Innan var det ingen som brydde sig om Laakso över huvud taget. Detta har också genererat en större spelglädje, menar han. – Förr var Laakso fyra personers försörjning. Nu spelar vi bara för att det är kul. Samtidigt är det lite obehagligt att se hur hårt våra olika roller i bandet sitter, trots att jag turnerat själv i ett och ett halvt år. Vi är som en enda stor, galen familj. Det är dock ingen ny skiva på gång för Laaksos del, bedyrar Markus Krunegård, innan han hoppar in i ännu en taxi. Krunegårds solosommar Markus Krunegård slog igenom som soloartist våren 2008 med singeln ”Jag är en vampyr” och debutalbumet ”Markusevangeliet”. Han är även sångare i popkvartetten Laakso och har ett förflutet i det nedlagda bandet Hets. I juni släppte han ep:n ”Lead singer syndrome” tillsammans med Andreas Kleerup. I höst ger han ut två svenskspråkiga skivor under eget namn – samtidigt. I dag spelar han på Hultsfredsfestivalen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20778, "headline": "Sångarfröjd i rafflande opera", "summary": "Per Arthur Segerströms iscensättning av ”Orfeus och Eurydike” på Confidencen strävar mot originalet från 1762. Vilket passar utmärkt ihop med detta fantastiska scenrum från en förgången tid.", "article": "Opera ”Orfeus och Eurydike” Av Christoph Willibald Gluck Dirigent: Arnold Östman Iscensättning: Per Arthur Segerström Koreografi: Bétina Marcolin Medverkande: Karolina Blixt, Vivianne Holmberg, Jenny Ohlson m fl Scen: Confidencen, Solna Festliga kostymer, fantastiska kulisser och det fladdrande skenet av levande ljus. Sveriges äldsta rokokoteater, Confidencen, erbjuder ett svårslaget litet teaterrum, nästan som ett tittskåp över en förgången tid. Särskilt som Per Arthur Segerström och dirigenten Arnold Östman på alla plan valt att sträva mot originalet av Christoph Willibald Glucks ”Orfeus och Eurydike” från 1762, ett verk som föreligger i flera olika versioner. Den tyske tonsättarens reformopera om Orfeus som hämtar tillbaka sin älskade Eurydike från dödsriket tillkom som en reaktion mot det gamla sångarväldet med bravurarior och virtuositet. Så pass att han ibland ger rösten en underordnad roll i förhållande till orkesterns solistinpass. Följaktligen tramsar Gluck inte heller runt med några sidohandlingar. ”Orfeus och Eurydike” har rätt och slätt tre roller som på Confidencen flankeras av dansare, körkvartett och barockensemble på tidstrogna instrument. Orfeus lyra återspeglas i harpan som får en förhållandevis framträdande roll i ett avskalat arrangemang. Östmans ekonomiska orkesterbehandling känns annars till en början närmast oförlöst och en smula glappande men kalkerar efter hand fram den melodiska enkelhet som eftersträvades av Gluck. Segerströms iscensättning tar därtill fasta på en viss lustspelskaraktär med tittutlekar och Amor (Jenny Ohlson) nedsänkt på ett moln. Det maffiga körpartiet ”Chi mai dell’Erebo” matchas visuellt effektivt med svartklädda dansare i en rödtapetserad underjord. Och i tredje akten rullar så det dramatiska maskineriet i gång på allvar. Inte bara för att slutscenerna klämmer ihop operans mest rafflande handling – från vandringen upp ur Hades till Eurydikes död och återuppståndelse – utan för att uppsättningen utmynnar i rena sångarfröjden. Mezzon Karolina Blixt (Orfeus) är sedan tidigare varm i byxrollerna, har en gedigen altklang som gärna stretchar på höjden och är föreställningens klippa. Dessutom visar sig i synnerhet sopranen Vivianne Holmberg (Eurydike) från Operahögskolan besitta en behagligt klar och bärig ton. Ett vokalt skimmer som till och med får Glucks lyckliga Disneyslut på den grekiska originalmytens tragedi att tämligen okrystat falla på plats. Johanna Paulsson musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20791, "headline": "Kvinnliga bloggare kränks på nätet", "summary": "Allt fler kvinnliga bloggare råkar ut för kränkande sexistiska kommentarer på sina bloggar på internet. Carolina Gynning är en av dem, och hon stänger nu sin blogg på grund av alla påhopp.", "article": "Bloggaren Carolina Gynning har fått nog av elaka läsarkommentarer på sin blogg på nätet. Hon har under en tid fått kränkande anonyma kommentarer om sin person, sitt utseende och sin familj. – Under sex månader har jag fått en massa elaka kommentarer. De säger bland annat att jag är en vidrig och ful människa och det har även varit påhopp på min familj och mina vänner. Där går min gräns, säger Carolina Gynning. Hennes blogg på stureplan.se följs av över 100.000 personer varje vecka och hör till de mest lästa i Sverige. Men i slutet av juli stänger hon ned bloggen. – Jag vill ju skriva för att det är roligt, men det är det inte nu. Det är bara en massa negativ energi, och det är tråkigt för dem som läser. Kommentarerna och kontakten med läsaren är liksom halva bloggen. Jag har en del bloggande vänner som slutat också, fler och fler drabbas. Karin Eder-Ekman, redaktör på debattsajten Newsmill, ser en trend i att kvinnliga debattörer och bloggare är mest utsatta på nätet vad gäller kränkande kommentarer. Hon menar att kommentarerna sällan anmäls av andra läsare. – Så fort en kommentar om en folkgrupp eller liknande kommer upp är folk duktiga på att anmäla den kommentaren till oss redaktörer, och då går vi in och rensar. Men ingen anmäler kommentarer som innehåller kvinnohat, säger Karin Eder Ekman. Hon menar att så fort en kvinna skriver om jämställdhet så haglar kränkande kommentarer, ofta om kvinnans utseende eller intelligens. – Kvinnohatet flödar i blogg- och debattkommentarer på nätet. Newsmillinläggen är inte unika, det ser likadant ut på andra debattsidor, bloggar och så vidare. Folk tappar sina gränser. På nätet kan man anonymt spy ut sånt som man annars måste hålla tillbaka. Medie- och genusforskaren Hillevi Ganetz är inte förvånad över att kvinnohat nått internet i så stor utsträckning. Hon menar att internet i högsta grad påverkas av de strukturer som styr samhället och kulturen, och hatet späs på av anonymiteten. – Jag tittade tidigare på hur Spice Girls porträtterades på nätet. Och jag hittade fler anti-Spice Girls-sidor än fansidor. Det var tydligt att bandet utmanade en gräns. De var snygga, sexiga och självsäkra och då finns en tendens att bli föremål för påhopp, säger hon. Hillevi Ganetz berättar att det främst var kommentarer signerade med manliga namn som skrev negativt om Spice Girls. Och hon tror att samma sak gäller de kränkande kommentarerna på många kvinnors bloggar. – Så fort en kvinna vistas i offentligheten blir hon sexualiserad. Så har det alltid varit historiskt sett för kvinnliga musiker, skådespelerskor, artister och så vidare, säger hon. Hillevi Ganetz efterlyser fler läsare som anmäler kränkningar och redaktörer som tar sitt ansvar och rensar i kommentarsfälten. – Man måste ta upp problemet till diskussion på internet. Det är precis som sexuella trakasserier på en arbetsplats, det måste man gå till botten med och belysa. Samma sak gäller för internet. Det är tragiskt, där ser man yttrandefrihetens gränser - den väjer inte för kön, säger Hillevi Ganetz. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20794, "headline": "TV4 direktsänder Michael Jacksons minnesstund", "summary": "På tisdag hålls minnesceremoni för Michael Jackson i Los Angeles. Ceremonin direktsänds i TV4 – med DN:s Fredrik Strage som kommentator.", "article": "TV4 kommer att sända minnesceremonin som hålls för popikonen Michael Jackson på tisdag den 7 juli i basket- och ishockeyarenan Staples Center i Los Angeles. Ceremonin kommer att äga rum 10.00 lokal tid och sändas direkt i TV4, 19.00 svensk tid. TV4:s Ronny Svensson och DN:s Fredrik Strage kommer att finnas på plats i studion för reflektioner och kommentarer. – Jag tror att det är ganska osannolikt att det blir en lugn minnesstund. Det kommer antagligen att bli en hejdundandre show. Jag pluggar vem som är vem i Jackson-familjen just nu så att jag håller reda på alla syskonen på tisdag, säger Fredrik Strage. Ett begränsat antal biljetter till ceremonin finns och delas ut till Michael Jacksons fans. 1,6 miljoner människor har registrerat sig för att få en av de 11.000 biljetterna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20795, "headline": "Minnesceremoni för Michael Jackson", "summary": "En privat minnesceremoni hölls för Michael Jackson på en begravningsplats i Los Angeles på tisdagseftermiddagen. Efter ceremonin transporterades kistan till Staples Center där 17.500 fans väntade för att ta farväl av popikonen.", "article": "På tisdagseftermiddagen svensk tid, hölls en privat minnesceremoni för Michael Jackson. Närvarade gjorde ett par hundra familjemedlemmar, släkt och vänner. Inför ett stort medieuppbåd tog de farväl av stjärnan på Forest Lawn Cemetery. Efter den privata ceremonin fördes hans kista i bilkortege till den offentliga ceremonin i Staples Center. På plats i arenan väntade 17.500 fans inne i byggnaden medan tiotusentals hade samlats utanför. Intresset för minnesceremonin har varit enormt. Över en och en halv miljon fans registerade en ansökan om de 17.500 gratisbiljetter som lottades ut. Ett stort antal fans som inte lyckats få tag i biljetter misstänks samtidigt vallfärda till arenan Staples Center där tillställningen hålls. Los Angelespolisen har befarat att det kommer råda närmast upploppsstämning, människor som inte har biljett avråds därför från att ta sig till platsen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20810, "headline": "Pariserhjul, Petter och partypop", "summary": "Kanye West, Volbeat, Petter och Lucinda Williams inledde när Roskildefestivalen drog i gång. Men fransk-karibiska Kassav’s pumpande musik önskar DN:s Nils Hansson en större publik.", "article": "festivalsommar Roskildefestivalen, dag 1 Artister: Kanye West, Volbeat, Petter, Lucinda Williams, Wolves in the Throne Room, Hot 8 Brass Band, Kassav’ Ungefär halvvägs håller Kanye West en lång monolog om Michael Jackson. Hur han var den allra viktigaste personen i hans liv – vid sidan av mamma, förstås – och hur han ler mot oss däruppifrån vid det här laget, befriad från pressen att göra femtio konserter på raken. Att en hyllning av det slaget skulle komma var en lågoddsare, men den verkar ändå inte ett dugg pliktskyldig. Kanye West låter nästan som en pastor som håller en mässa, med en märklig förmåga att fånga uppmärksamheten. Behöver han en annan karriär att falla tillbaks på verkar vägen given. Det är en fenomenalt stor publik han har lockat till Roskildes stora scen, som toppnamn första dagen. Och han gör det inte helt lätt för sig. Showen är nedtonad, scenen rätt mörk och smyckad med besynnerlig geometri, han själv bär solglasögon mitt i natten och väljer rätt mycket stillsamheter – inte minst från senaste ”808s & heartbreak”, temaplattan om hans krossade hjärta, där han genomgående sjunger med hjälp av röstförvrängarmanicken autotune. På scen hävdar han nu att arbetsnamnet på den var ”Singing in the shower”, en antydan om hur han själv ser på sina sångartalanger, och den på skiva starkt maskinella musiken spricker upp och blir mänskligare. Det är märkligt att kunna leverera så mycket känslor och nakenhet genom ett sådant artificiellt filter – han till och med rappar bitvis med autotune. När de rakare uppåthittarna börjar trilla in kommer det ändå som en lättnad, lite som en belöning för vårt tålamod. För inte så många år sen skulle en artist som Kanye West ha varit udda i utbudet på Roskildefestivalen, ett undantag i den huvudsakliga rockmixen. Men i år fanns ingen tvekan om att just detta var första dagens huvudattraktion. Inte ens de danska nationalhjältarna i Volbeat lyckades samla tillnärmesvis lika många på samma scen strax innan, med sin lika osannolika som rättframma mix av Metallica, The Cult och gammal 50-talsrock – omöjlig i teorin, inte i praktiken. Och innan dess var det Petter som fick äran att inviga festivalens största scen. Med trummor och bas vid sidan av sin trogne DJ Sleepy och en satsning som successivt vann över den lätt eftermiddagsloja stämningen (samtidigt som de mest ihärdiga Kanye West-fansen redan köade för de främsta platserna, mer än fyra timmar i förväg). Man fick också tillfälle att imponeras över vilken låtkatalog han har vid det här laget, rik nog att låta honom hoppa från en låt till en annan långt innan det egentligen är dags. Lucinda Williams hör till en annan värld, den sorts artist som har kallats kult och underskattad så länge att etiketterna sitter kvar också när hon nu är etablerad som den amerikanska tradrockens kanske främsta kvinnliga namn. Själv såg jag henne på en liten Stockholmsklubb för tjugo år sen och redan då var hon veteran. Nu låter hon som en inkarnation av begreppet självklarhet. Väderbitna låtar av det slag man inte behöver ha hört tidigare för att känna igen, ett fyrmannaband som förenar finlemmad finess med bredbent stabilitet – och så en sångröst som förmår att ge även alldagliga låtar en särskild sorts svärtat skimmer. Bland de mer otippade inslagen fanns annars Wolves in the Throne Room, en amerikansk black metal-kvartett som valt bort scensminkning, ond image och till och med de dubbla bastrummorna. Men som i gengäld manglade på så att man förstod hur den norska varianten skulle låta med bättre musiker. Man kunde också höra Hot 8 Brass Band från New Orleans demonstrera hur väl låtar som Marvin Gayes ”Sexual healing” kan fungera i denna säreget stompiga miljö. Och så spelade fransk-karibiska Kassav’ sin pumpande partymusik, zouk kallad, tjugoett år efter förra besöket och med en ofattbar precision i blåssektionen. Man önskar att fler hade varit där, men det är väl priset för att spela samtidigt som Kanye West. Nils Hansson nils.hansson@dn.se 08-738 21 27 ", "article_category": "culture"}
{"id": 20811, "headline": "Pariserhjul, Petter och partypop", "summary": "Kanye West, Volbeat, Petter och Lucinda Williams inledde när Roskildefestivalen drog i gång. Men fransk-karibiska Kassav’ s pumpande musik önskar DN:s Nils Hansson en större publik.", "article": "festivalsommar) Roskildefestivalen, dag 1 Artister: Kanye West, Volbeat, Petter, Lucinda Williams, Wolves in the Throne Room, Hot 8 Brass Band, Kassav’ Ungefär halvvägs håller Kanye West en lång monolog om Michael Jackson. Hur han var den allra viktigaste personen i hans liv – vid sidan av mamma, förstås – och hur han ler mot oss däruppifrån vid det här laget, befriad från pressen att göra femtio konserter på raken. Att en hyllning av det slaget skulle komma var en lågoddsare, men den verkar ändå inte ett dugg pliktskyldig. Kanye West låter nästan som en pastor som håller en mässa, med en märklig förmåga att fånga uppmärksamheten. Behöver han en annan karriär att falla tillbaks på verkar vägen given. Det är en fenomenalt stor publik han har lockat till Roskildes stora scen, som toppnamn första dagen. Och han gör det inte helt lätt för sig. Showen är nedtonad, scenen rätt mörk och smyckad med besynnerlig geometri, han själv bär solglasögon mitt i natten och väljer rätt mycket stillsamheter – inte minst från senaste ”808s & heartbreak” , temaplattan om hans krossade hjärta, där han genomgående sjunger med hjälp av röstförvrängarmanicken autotune. På scen hävdar han nu att arbetsnamnet på den var ”Singing in the shower” , en antydan om hur han själv ser på sina sångartalanger, och den på skiva starkt maskinella musiken spricker upp och blir mänskligare. Det är märkligt att kunna leverera så mycket känslor och nakenhet genom ett sådant artificiellt filter – han till och med rappar bitvis med autotune. När de rakare uppåthittarna börjar trilla in kommer det ändå som en lättnad, lite som en belöning för vårt tålamod. För inte så många år sen skulle en artist som Kanye West ha varit udda i utbudet på Roskildefestivalen, ett undantag i den huvudsakliga rockmixen. Men i år fanns ingen tvekan om att just detta var första dagens huvudattraktion. Inte ens de danska nationalhjältarna i Volbeat lyckades samla tillnärmesvis lika många på samma scen strax innan, med sin lika osannolika som rättframma mix av Metallica, The Cult och gammal 50-talsrock – omöjlig i teorin, inte i praktiken. Och innan dess var det Petter som fick äran att inviga festivalens största scen. Med trummor och bas vid sidan av sin trogne DJ Sleepy och en satsning som successivt vann över den lätt eftermiddagsloja stämningen (samtidigt som de mest ihärdiga Kanye West-fansen redan köade för de främsta platserna, mer än fyra timmar i förväg). Man fick också tillfälle att imponeras över vilken låtkatalog han har vid det här laget, rik nog att låta honom hoppa från en låt till en annan långt innan det egentligen är dags. Lucinda Williams hör till en annan värld, den sorts artist som har kallats kult och underskattad så länge att etiketterna sitter kvar också när hon nu är etablerad som den amerikanska tradrockens kanske främsta kvinnliga namn. Själv såg jag henne på en liten Stockholmsklubb för tjugo år sen och redan då var hon veteran. Nu låter hon som en inkarnation av begreppet självklarhet. Väderbitna låtar av det slag man inte behöver ha hört tidigare för att känna igen, ett fyrmannaband som förenar finlemmad finess med bredbent stabilitet – och så en sångröst som förmår att ge även alldagliga låtar en särskild sorts svärtat skimmer. Bland de mer otippade inslagen fanns annars Wolves in the Throne Room, en amerikansk black metal-kvartett som valt bort scensminkning, ond image och till och med de dubbla bastrummorna. Men som i gengäld manglade på så att man förstod hur den norska varianten skulle låta med bättre musiker. Man kunde också höra Hot 8 Brass Band från New Orleans demonstrera hur väl låtar som Marvin Gayes ”Sexual healing” kan fungera i denna säreget stompiga miljö. Och så spelade fransk-karibiska Kassav’ sin pumpande partymusik, zouk kallad, tjugoett år efter förra besöket och med en ofattbar precision i blåssektionen. Man önskar att fler hade varit där, men det är väl priset för att spela samtidigt som Kanye West. Nils Hansson nils.hansson@dn.se 08-738 21 27 ", "article_category": "culture"}
{"id": 20812, "headline": "Författare vill rädda kulturhus", "summary": "Sveriges Författarförbund vill vara med och försöka rädda svenska kulturhuset i Paris, CSS.", "article": "Utrikesdepartementet överväger att lägga ner det svenska kulturhuset i Paris, CSS, som ingår i Svenska institutet. Nu sluter sig Sveriges Författarförbund till skaran som vill bevara kulturhuset. I ett långt mejl till handelsminister Ewa Björling skriver förbundets ordförande Mats Söderlund att CSS borde utvecklas i stället för att avvecklas. \"Å Sveriges samtliga författare och litterära översättares vägnar ber jag er: Låt oss också fortsättningsvis kunna känna stolthet över det svenska i mötet med kollegor från alla världens hörn, och låt oss tillsammans fortsatt slå vakt om Sveriges unika position i Europa och i världen\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 20813, "headline": "Fredrik Coltings roman förbjuds i USA", "summary": "Författaren J D Salinger vann det första juridiska slaget mot den svenske förläggaren Fredrik Colting. Boken ”60 Years Later”, med samma huvudperson som i ”Räddaren i nöden”, stoppas nu på den amerikanska marknaden. Men om någon vecka ges boken ut i Sverige.", "article": "Litterära lekar med J D Salinger och hans protagonist Holden Caulfield hör inte hemma på den amerikanska bokmarknaden. Det slog en domstol i New York fast i onsdags. Domen innebär att utgivningen och distributionen av den svenska förläggaren Fredrik Coltings bok ”60 Years Later. Coming through the Rye” stoppas i USA. J D Salinger hävdar att boken innebär ett brott mot upphovsrätten och stämde för en månad sedan Fredrik Colting och hans förlag Nicotext. Domaren Deborah Batts slår fast att boken ”i stor omfattning lånar från ’Catcher’, både innehållsmässigt och stilistiskt”. Hon konstaterar också att huvudpersonen i ”60 Years Later”, Mr C, är en kränkning av J D Salingers antihjälte Holden Caulfield, som i ”Räddaren i nöden” planlöst driver omkring i New York under några dagar. – Det känns helt sjukt att en bok kan bli bannlyst i USA, som ändå är ett fritt land. Hur man än ser på det så är det faktiskt fråga om censur, säger Fredrik Colting. Han konstaterar ändå att det inte finns någonting som gör en bok så populär som när den blir förbjuden. – Det blir ju som ”Banned in the US”. Vi funderar faktiskt på att göra ett sådant klistermärke och sätta på boken. Fredrik Coltings bok, som ges ut under pseudonymen John David California, är en intertextuell lek med J D Salingers klassiker ”Räddaren i nöden” från 1951. Både Salinger själv och hans huvudperson Holden Caulfield är med i ”60 Years Later”, som Fredrik Colting beskriver som ”en modern Frankenstein”. – Den handlar om relationen mellan skapare och karaktär. Holden Caulfield har ju blivit som ett monster för Salinger, hans karaktär är större än han själv. I en passage i min bok försöker han till och med att ta livet av honom. Nicotext har redan gett ut ”60 Years Later” i Storbritannien och planerar att lansera den i Sverige om en vecka. Den ska även översättas till svenska nästa år. Fredrik Colting och Nicotext kommer att överklaga domstolens beslut till en högre instans. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20816, "headline": "Svensk roman förbjuds i USA", "summary": "Författaren J D Salinger vann det första juridiska slaget mot den svenske förläggaren Fredrik Colting. Boken ”60 Years Later”, med samma huvudperson som i ”Räddaren i nöden”, stoppas nu på den amerikanska marknaden.", "article": "Litterära lekar med J D Salinger och hans protagonist Holden Caulfield hör inte hemma på den amerikanska bokmarknaden. Det slog en domstol i New York fast i onsdags. Domen innebär att utgivningen och distributionen av den svenska förläggaren Fredrik Coltings bok ”60 Years Later. Coming through the Rye” stoppas i USA. J D Salinger hävdar att boken innebär ett brott mot upphovsrätten och stämde för en månad sedan Fredrik Colting och hans förlag Nicotext. Domaren Deborah Batts slår fast att boken ”i stor omfattning lånar från ’Catcher’, både innehållsmässigt och stilistiskt”. Hon konstaterar också att huvudpersonen i ”60 Years Later”, Mr C, är en kränkning av J D Salingers antihjälte Holden Caulfield, som i ”Räddaren i nöden” planlöst driver omkring i New York under några dagar. – Det känns helt sjukt att en bok kan bli bannlyst i USA, som ändå är ett fritt land. Hur man än ser på det så är det faktiskt fråga om censur, säger Fredrik Colting. Han konstaterar ändå att det inte finns någonting som gör en bok så populär som när den blir förbjuden. – Det blir ju som ”Banned in the US”. Vi funderar faktiskt på att göra ett sådant klistermärke och sätta på boken. Fredrik Coltings bok, som ges ut under pseudonymen John David California, är en intertextuell lek med J D Salingers klassiker ”Räddaren i nöden” från 1951. Både Salinger själv och hans huvudperson Holden Caulfield är med i ”60 Years Later”, som Fredrik Colting beskriver som ”en modern Frankenstein”. – Den handlar om relationen mellan skapare och karaktär. Holden Caulfield har ju blivit som ett monster för Salinger, hans karaktär är större än han själv. I en passage i min bok försöker han till och med att ta livet av honom. Nicotext har redan gett ut ”60 Years Later” i Storbritannien och planerar att lansera den i Sverige om en vecka. Den ska även översättas till svenska nästa år. Fredrik Colting och Nicotext kommer att överklaga domstolens beslut till en högre instans. Erik Laquist erik.laquist@dn.se 08-738 15 01 ", "article_category": "culture"}
{"id": 20817, "headline": "Svensk roman förbjuds i USA", "summary": "Författaren J D Salinger vann det första juridiska slaget mot den svenske förläggaren Fredrik Colting. Boken ”60 Years Later”, med samma huvudperson som i ”Räddaren i nöden”, stoppas nu på den amerikanska marknaden.", "article": "Litterära lekar med J D Salinger och hans protagonist Holden Caulfield hör inte hemma på den amerikanska bokmarknaden. Det slog en domstol i New York fast i onsdags. Domen innebär att utgivningen och distributionen av den svenska förläggaren Fredrik Coltings bok ”60 Years Later. Coming through the Rye” stoppas i USA. J D Salinger hävdar att boken innebär ett brott mot upphovsrätten och stämde för en månad sedan Fredrik Colting och hans förlag Nicotext. Domaren Deborah Batts slår fast att boken ”i stor omfattning lånar från ’Catcher’, både innehållsmässigt och stilistiskt”. Hon konstaterar också att huvudpersonen i ”60 Years Later”, Mr C, är en kränkning av J D Salingers antihjälte Holden Caulfield, som i ”Räddaren i nöden” planlöst driver omkring i New York under några dagar. – Det känns helt sjukt att en bok kan bli bannlyst i USA, som ändå är ett fritt land. Hur man än ser på det så är det faktiskt fråga om censur, säger Fredrik Colting. Han konstaterar ändå att det inte finns någonting som gör en bok så populär som när den blir förbjuden. – Det blir ju som ”Banned in the US”. Vi funderar faktiskt på att göra ett sådant klistermärke och sätta på boken. Fredrik Coltings bok, som ges ut under pseudonymen John David California, är en intertextuell lek med J D Salingers klassiker ”Räddaren i nöden” från 1951. Både Salinger själv och hans huvudperson Holden Caulfield är med i ”60 Years Later”, som Fredrik Colting beskriver som ”en modern Frankenstein”. – Den handlar om relationen mellan skapare och karaktär. Holden Caulfield har ju blivit som ett monster för Salinger, hans karaktär är större än han själv. I en passage i min bok försöker han till och med att ta livet av honom. Nicotext har redan gett ut ”60 Years Later” i Storbritannien och planerar att lansera den i Sverige om en vecka. Den ska även översättas till svenska nästa år. Fredrik Colting och Nicotext kommer att överklaga domstolens beslut till en högre instans. Erik Laquist erik.laquist@dn.se 08-738 15 01 ", "article_category": "culture"}
{"id": 20820, "headline": "Ingen vanlig ungdomsfilm", "summary": "Peter Schildt, regissören bakom \"Ebba och Didrik\" gör film av ungdomsromanen \"Tusen gånger starkare\". DN besökte inspelningsplatsen: \"Skolan är bara en scen, handlingen skulle lika väl kunnat utspela sig på en vuxen människas arbetsplats, säger Peter Schildt.", "article": "På gamla Filmstaden i Råsunda har 23 förväntansfulla ungdomar samlats. Efter tre veckors förberedande grundkurs i filmmakandets ABC med regissören Peter Schildt ska de från och med måndag tillbringa sitt sommarlov i en högstadieskola i Stockholm. Här ska filmen ”Tusen gånger starkare” spelas in, baserad på den Augustnominerade ungdomsromanen med samma namn skriven av Christina Herrström. Men någon naturalistisk skildring av den svenska skolan är det inte tal om. - Skolan är bara en scen, handlingen skulle lika väl kunnat utspela sig på en vuxen människas arbetsplats, säger Peter Schildt. Handlingen kretsar kring 15-åriga Signe och hennes skolklass där de tuffa killarna och populära tjejerna, ledda av Mimi, regerar. När nyinflyttade, självsäkra Saga en dag kommer till klassen bryts alla oskrivna regler och roller. Någonting som leder till kaos för så väl elever som lärare men också ger mod till den tillbakadragna Signe. - Det är en berättelse om vad som händer när en förändrande eller annorlunda kraft kommer till en grupp, och hur den mottas, säger Christina Herrström. I det här fallet utgör en stark flicka den kraften. Peter Schildt och Christina Herrström har arbetat tillsammans med ungdomsfilm förut, och har tv-serier som ”Ebba och Didrik” och ”Glappet” i bagaget. Men de trycker båda på att det inte är en utpräglad ungdomsfilm som ska göras i sommar, utan en berättelse om sociala hierarkier, roller, grupptryck och könsmaktsordningar. Viktiga ämnen, men också någonting de båda tycker är ”trist och har tjatas lite mycket om”. ”Tusen gånger starkare” ska ta upp frågorna på ett enklare, mer klarsynt och underhållande, men också gripande, sätt. Svårt kan det tyckas, men att förmedla frågorna genom och till ungdomar är det bästa sättet enligt Christina Herrström. - En flicka uppmanas redan från dagis att vara stark och ta plats, men i slutändan tillåts hon inte ta den platsen, varken av sina jämnåriga eller vuxna. En stark tjej är provocerande, säger hon. Hon påpekar att det talas mycket om könsroller i skolan, att man tror sig vara så medveten där, men att ämnet aldrig följs upp. - Konstrasten mellan idé och verklighet blir oerhört tydlig. Dessutom var min tanke att provocera och irritera med den här historien, då är det väl bra om irritationen hamnar i händerna på den generationen som växer upp nu?, säger Christina Herrström. \"Tusen gånger starkare” beräknas ha premiär i september 2010. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20829, "headline": "U2:s spektakulära turnépremiär i Barcelona", "summary": "\"U2 360\" är deras första turné på tre år. Och den är inte liten. Med världens största scenbygge ska U2 ta arenarocken till nya höjder.", "article": "Den kallas \"klon\", U2:s 50 meter höga spindelliknande jättescen som är ett av världens största scenbyggen någonsin. På tisdagen var 90 000 personer på plats vid det spektakulära bygget för att se den irländska rockgruppens turnépremiär på Camp Nou i Barcelona. Premiären bjöd på nya låtar blandat med klassiker som \"Beautiful day\" och \"Sunday bloody sunday\". Låten \"Angel of Harlem\" tillägnades bortgångne Michael Jackson och låten mynnade ut i popstjärnas jättehittar \"Man in the mirror\" and \"Don't stop 'til you get enough.\" Halvvägs in i konserten ringde bandets sångare Bono upp astronauterna på den internationella rymdstationen ISS, och flera svenska medier som var på plats rapporterade att gruppen med sin spektakulära scenshow tagit arenarocken till nya höjder. \"De har uppfunnit arenarocken version 2.0\" skriver exempelvis GP, och Expressen slår fast att showen \"kommer att gå till historien\". Det är inte första gången U2 bjuder på extravaganta scenshower, men \"360\" är U2:s dyraste turné hittills, skriver Reuters. Den kostar bandet i runda slängar 100 miljoner dollar, men det kan vara väl investerade pengar. Billboard uppskattar att turnén ekonomiskt kommer att överträffa 2005 års turné, \"Vertigo\", som gav bandet 389 miljoner dollar i kassan. \"U2 360\" kommer till 31 städer i Europa och USA och väntas ses av tre miljoner fans. Den 31 juli och 1 augusti spelar bandet på Ullevi i Göteborg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20830, "headline": "Roskildefestivalen lockar inte svenskarna", "summary": "På torsdag drar Roskildefestivalen i gång med dragplåster som Nick Cave, Coldplay och Nine Inch Nails. Men finanskrisen tycks ha fått svenskarna att stanna hemma.", "article": "Roskildefestivalen smygstartade redan på söndagen, då campingen öppnade för festivalens besökare. Det såg ut att bli en dramatisk början på musikfesten då en misstänkt bomb hittades på en stationsperrong i Roskilde vid lunchtid. När föremålet förstörts av militär visade det sig dock bestå av \"ett paket med tre rör och några ledningar\". Något sprängmedel fanns inte i paketet. På torsdagen drar festivalen i gång på allvar - med en svensk öppningsakt. Något överraskande har Roskildefestivalen meddelat att det blir Sveriges mesta hiphopare Petter som går ut först på stora scenen på torsdagens eftermiddag. Även Håkan Hellström, Ulf Lundell, Fever Ray, Jenny Wilson, Dungen och Adam Tensta spelar på festivalen. Men trots att festivalen flirtar med svenskarna är det just de besökarna som uteblir i år. Det beror på finanskrisen, enligt festivalledningen. - Vi har svårt att sälja biljetterna utomlands. Särskilt Island och Sverige är drabbade av valutakurserna, och det märks. Det går fint att sälja biljetter till danskarna, sade Esben Danielsen, talesman för Roskildefestivalen, till Danmarks Radio i juni. Festivalen uppger för TT Spektra att man sålt cirka 60 000 av de 75 000 tillgängliga biljetterna, drygt 5 000 färre än målet, och räknar med att hamna på noll eller med ett mindre underskott. Förra året samlade festivalen 68 000 besökare. Bland de största namnen på Roskildefestivalen i år finns Nick Cave & The Bad Seeds, Oasis, Kanye West, Faith No More, Slipknot, Pet Shop Boys, Coldplay och Nine Inch Nails. Roskildefestivalen arrangeras 2-5 juli. Hela spelprogrammet finns på www.roskilde-festival.dk. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20836, "headline": "Gemensam plattform för europeisk kultur", "summary": "I dag börjar European Urban Music Days i Stockholm. I tider av förändring vill arrangörerna skapa en plattform för europeiska kulturutövare.", "article": "Samma dag som Sverige tar över ordförandeklubban i EU startar EU Music Days på Kulturhuset i Stockholm. Men dagarna har inte särskilt mycket med unionen att göra, här står EU för European Urban Music. Under fyra dagar kommer Kulturhuset i Stockholm att befolkas av artister, filmare, skivbolagsfolk och andra som sysslar med olika kulturformer och uttryck som har vuxit fram i europeiska storstäder. Tanken är att skapa en plattform där alla sorters europeiska kulturutövare kan mötas, knyta kontakter och öppna för samarbeten mellan olika lokala scener. Genom sådana samarbeten ska den europeiska urbana kulturen spridas och stärkas. – I så väl film- som musikbranschen ligger fokus oftast på amerikanska artister, och USA används alltid som referensram för artister som vill slå, säger Karin Rask, en av arrangörerna bakom EU Music Days. Men här på hemmaplan finns det en enorm potential, när det gäller både artister och efterfrågan. Det gäller bara att enas och på så sätt skapa möjligheter för europeiska artister att lyftas fram, synas och höras. Nätverkandet kommer dels att ske i form av konserter, dansföreställningar och filmfestival där de för den svenska publiken relativt okända artisterna får en chans att visa upp sig. Men en stor del av musikdagarna kommer också ägnas åt föreläsningar, seminarier och workshoppar där förutsättningarna för europeiska artister och urban kultur ska diskuteras. Någonting som enligt Karin Rask blir ännu viktigare i tider då exempelvis musikbranschen genomgår omvälvande förändringar. – I dag är det inte helt lätt att försörja sig på sitt skapande även om man är en duktig artist, säger hon. Därför kommer vi att introducera flera konkreta projekt som kan hjälpa artisterna i deras arbete. Så som en ny radiokanal helt dedikerad till europeisk urban musik. Eller BBBoxen (”Box that Breaks Borders”), ett tekniskt verktyg som hjälper artister att marknadsföra och distribuera sina alster på ett enklare sätt. European Urban Music Days pågår mellan den 1 och 4 juli. Anna Frey anna.frey@dn.se 08-738 15 16 Se även sista sidan i denna del. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20841, "headline": "Brüno-aktuelle Hammarsten i serie om manlig vänskap", "summary": "Högaktuelle Gustaf Hammarsten får en av huvudrollerna i SVT:s nya storsatsning - dramaserien \"Våra vänners liv\". De tio avsnitten om manlig vänskap har premiär nästa höst.", "article": "I höst startar inspelningarna av SVT:s nya storsatsning \"Våra vänners liv\". Serien, som består av tio entimmesavsnitt, är ett drama om manlig vänskap. Bakom manus står Niklas Rockström som bland annat skrivit manus till flera Van Veeteren-filmatiseringar, samt Calle Marthin som bland annat arbetat med \"Livet i Fagervik\". Regisserar gör Jesper Andersson och Henrik Georgsson. \"Våra vänners liv\" handlar om de fyra vännerna Pontus, Mats, Olle och David, som har känt varandra i evigheter. Fyra vänner i 40-årsåldern som på olika sätt startar om sina liv när halva livet är kvar att leva och de trodde att alla val redan var gjorda. Men riktigt så blir det inte. - De är mitt i livet och tror att allt bara kommer tuffa på som vanligt när de upptäcker att det inte riktigt är så. Det är en dramaserie med humoristiska inslag. Det behövs alltid historier om manlig identitet, det kan man aldrig få för mycket av, säger regissören Jesper Andersson. Tre av seriens fyra huvudroller är redan klara. Det blir Jacob Ericksson, som senast sågs i dramaserien \"De halvt dolda\", Erik Johansson, som spelade huvudrollen i ett avsnitt av SVT:s dramaserie \"Sthlm\", samt Gustaf Hammarsten. Hammarsten är just nu högaktuell i Hollywood och över hela världen som Sasha Baron Cohens sidekick i storfilmen \"Brüno\", där han spelar Brünos hunsade assistent. Det spekuleras i att skådespelarna Björn Kjellman och David Dencik förhandlar om den fjärde huvudrollen, något Jesper Andersson inte vill bekräfta. - Vi har olika idéer om vem det skulle kunna vara, men det enda vi kan säga just nu är att den måste passa in i den övriga konstellationen. Klart är att de övriga passar väldigt bra i sina roller, säger Jesper Andersson. \"Våra vänners liv\" har premiär hösten 2010. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20842, "headline": "Jacksons far kan bli utan arv", "summary": "Michael Jacksons sista testamente har dykt upp. Testamentet från 2002 delar upp stjärnans tillgångar mellan hans mamma, de tre barnen och välgörenhet. Fadern Joe Jackson blir utan.", "article": "Ett testamente från 2002, som tros vara Michael Jacksons sista, kan komma att lämnas in till domstol på torsdagen, skriver Wall Street Journal. Testamentet delar upp popstjärnans tillgångar och tillhörigheter mellan hans mamma Katherine, de tre barnen Paris, 11, Prince Michael, 12, och Prince Michael II, 7 samt välgörande ändamål. Jacksons pappa Joe uppges inte finnas med i testamentet och det spekuleras i om det beror på den psykiska och fysiska misshandel Michael som liten utsattes för av sin far. Det är oklart vad det står om barnens vårdnad i testamentet, men på måndagen inleddes de juridiska turerna kring Michael Jacksons död, och det blir Katherine Jackson som får den tillfälliga vårdnaden om barnen, skriver CNN. Beslutet gäller tills vidare. Samma domare i Los Angeles högsta domstol beslutade också att hon blir tillfällig förvaltare av hans tillgångar. Det har spekulerats i om Michael Jackson, med sin sviktande hälsa, verkligen var kapabel att genomföra de 50 konserter som planerats i London i sommar, de konserter som skulle bli hans farväl till publiken. Men nu väntas nya liveinspelningar ta död på ryktena - konsertarrangören AEG live har filmat och fotograferat de långt gångna repetitionerna inför comebacken, skriver Hollywood Reporter. Det finns över 100 timmar inspelad film med en repeterande och dansande Jackson, filmade så sent som bara dagar före stjärnans plötsliga död. Vad som kommer att hända med inspelningarna är oklart, men det uppges finnas tillräckligt mycket material för både en och två postuma livealbum. När och var Michael Jackson kommer att begravas är inte känt, men familjen har indikerat att de vill invänta resultatet av den andra obduktion som gjorts av popikonens kropp, vilket kan dröja ytterligare veckor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20844, "headline": "Svenska kompositörer kan luras på pengar i USA", "summary": "Svenska kompositörer som ger ut sin musik i USA kan få problem att få betalt. Eftersom medlemsorganisationen Stims bevakning inte räcker till måste upphovsmännen själva teckna avtal med amerikanska förlag. Detta är Stim", "article": "För de flesta svenska kompositörer räcker det med att registrera sina låtar hos upphovsrättsorganisationen Stim för att de ska få den ersättning de har rätt till. Det gäller även för musik som sprids utanför Sveriges gränser. Men i USA finns ingen motsvarighet till den heltäckande rättighetsbevakning som gäller i Sverige, vilket leder till att upphovsrättsinnehavarna själva måste skriva avtal med ett förlag om de ger ut sin musik på egen hand på den amerikanska marknaden. Risken är annars att de blir utan den så kallade mekaniska ersättningen, som utgår när musiken sprids på skiva eller på internet. Kompositören Jon Rekdal, som bland annat gjorde ledmotivet till ”Expedition Robinson” för SVT, upptäckte för ett och ett halvt år sedan att 260 av hans verk fanns till försäljning på en amerikansk hemsida. – Jag blev helt förskräckt. De var titulerade med mitt namn och med Stim som rättighetsinnehavare, berättar han. Han hade skickat låtarna till en amerikansk agentur för filmmusikkompositörer som sagt sig vara intresserad av hans verk. Men nu tjänade alltså en nätbutik, som han själv inte hade haft någon kontakt med, pengar på de stycken han skickat till agenturen. Efter många turer fram och tillbaka mellan olika upphovsrättssällskap, förlag och jurister stod det klart att Stim inte kunde hjälpa honom. Det är helt enkelt upp till upphovsmännen själva att skydda sina rättigheter på den amerikanska marknaden, vilket inte är någon enkel uppgift. Stim uppmanar sina medlemmar att ”noga välja sina samarbetspartner” och i det senaste numret av sin medlemstidning får upphovsmännen en lektion i den snåriga djungel av regler och avtal som gäller. – Jag är ju inte ensam om det här, jag tror inte att någon av mina kolleger är medveten om att man måste registrera sina verk hos en amerikansk copyrightbyrå för att man ska kunna ha rätt till ersättning i USA, säger Jon Rekdal. Han kallar Stim för en tandlös dinosaurie men tycker ändå att det är bra att medlemmarna nu informeras om riskerna för musikskapare i USA. – Men jag tycker att de borde slå på larmklockan ordentligt. Egentligen borde det stå redan i informationen när man ansluter sig till Stim att ens skydd utomlands är mycket begränsat om man inte registrerar sina verk själv hos en separat organisation. Ledningen på Stim säger att den gör allt den kan för att hjälpa sina medlemmar att bevaka sina rättigheter även på den amerikanska marknaden. –Vi har inte möjlighet att skydda precis allting och det har att göra med olika länders lagstiftning. Medlemmarna måste själva ta reda på vad som gäller och de kan alltid ringa till oss om de står i begrepp att skriva ett avtal för att få reda på vad det omfattar, säger vice vd Eva Modin. Erik Laquist erik.laquist@dn.se 08-738 15 01 Förkortning för Svenska tonsättares internationella musikbyrå. Medlemsorganisation för upphovsrättsinnehavare inom musikområdet. Bevakar sina medlemmars ekonomiska rättigheter i samband med att deras musik spelas offentligt eller spelas in. Stim tar då betalt för detta och fördelar sedan pengarna mellan dem som äger rättigheterna. Är även delaktigt i ett internationellt nätverk av upphovsrättsorganisationer. Har i dag omkring 50 000 anslutna medlemmar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20848, "headline": "Göteborgsartister manar till protest", "summary": "\"Det luktar tyskt 30-tal\", tycker bland andra Håkan Hellström om att gatumusik förbjuds den 1 juli.", "article": "En rad av Sveriges mest kända artister har ilsknat till över att Göteborg förbjuder gatumusik den 1 juli. \"Det luktar tyskt 30-tal\", tycker bland andra Håkan Hellström och Freddie Wadling i en debattartikel i Göteborgs-Posten. Helt akustisk musik är tillåten vissa tidpunkter men bara utanför centrum. I övrigt ska det vara tyst. Anställda på butikerna i de stora varuhuskomplexen blir störda av att höra samma bitar om och om igen, heter det i debattartikeln. Det talas om tortyrliknande förhållande. Den tolkningen gör inte Emrik Larson Ebbot, Lasse Kronér, Daniel Lemma och andra som skrivit under artikeln i GP. All musik kommer från gatan, konstaterar de och manar till civil olydnad och musikalisk protest. \"Orimliga regler är till för att brytas, vi uppmanar alla göteborgare att damma av instrumenten och spela på gatorna i sommar. Och fortsätta tills förbudet tas bort. Det tänker vi göra!\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 20853, "headline": "Jacksons familj talar ut", "summary": "Michael Jacksons sörjande familj har gjort ett första känsloladdat uttalande efter superstjärnans död. Familjen berättar att den är så förkrossad och förstummad att det nästan varit omöjligt att ha kontakt med omvärlden.", "article": "Jacksons far Joe Jackson överlämnade uttalandet till People Magazine. I detta beskrivs musiklegendens död som \"en av de mörkaste stunderna i våra liv\" och alla hans fans får tack för sitt stöd. \"Vår älskade son, broder och far till tre barn har gått bort så oväntat, på ett sådant tragiskt sätt och alltför tidigt\", heter det i uttalandet på lördagen. Familjen beskriver hur den känt sig så förkrossad och förstummad att kontakt med omvärlden tidvis varit nästan omöjlig. \"Vi saknar Michael oändligt mycket, vår smärta kan inte beskrivas i ord. Men Michael skulle inte ha velat att vi ska ge upp nu. Så vi vill tacka alla hans trogna anhängare och lojala fans över hela världen, som Michael älskade så mycket\". Sedan Jackson gick bort har familjen varit samlad i föräldrarnas hem i Encino, en Los Angeles-förort dit fans från hela jorden har vallfärdat de senaste dygnen. Bergen av blommor och kort utanför egendomen växer hela tiden och tusentals levande ljus har tänts för att hedra den bortgångne. Familjen uppmanar fansen att inte bli desperata \"eftersom Michael fortsätter att leva i var och en av er\". \"Fortsätt att sprida hans budskap, eftersom det är vad han skulle ha velat att ni ska göra. Fortsätt med det så att hans arv lever för evigt\", skriver familjen. I ytterligare ett uttalande sade Joe Jackson att stjärnans tre barn var \"djup rörda av all den kärlek och stöd som ni har visat dem och deras far\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 20863, "headline": "DN:s Fredrik Strage om Michael Jacksons fans", "summary": "Det finns något religiöst över fansens dyrkan av Michael Jackson, miljontals kommer nu sörja popikonen. Fredrik Strage som skrivit boken ”Fans” reflekterar över popikonens död och fansen som sörjer honom.", "article": "– Jag har aldrig sett en så intensiv idoldyrkan som den som riktats mot Michael Jackson, säger DN:s Fredrik Strage som skrivit boken ”Fans”, som handlar om idoldyrkan. Han menar att det definitivt finns något religiöst över fansens fascination av popidolen. Många artister dyrkas som gudar, men i Michael Jacksons fall är det något mycket starkare. – När jag var i USA och bevakade rättegången mot honom träffade jag människor utanför rättegångssalen som visade delar i bibeln som faktiskt bevisade att han var Messias. De berättade för honom att anledningen till att de gillade honom inte var musiken utan att han var en så god människa. De sa att det var hans kärleksbudskap som var grunden till deras dyrkan. De nämnde också att han gett mer pengar till välgörenhet än någon annan artist. – Det märkliga var att någon sa att det kändes att som om de själva också anklagades under rättegången, de tog på sig hans lidande, säger Fredrik Strage. Med tanke på att det finns en Elvis Presley-kyrka, tror inte Fredrik Strage att det är så svårt att tänka sig vad som kommer att hända med minnet av Michael Jackson. Det finns också fler paralleller med Elvis Presleys död att dra. – Michaels sista år i livet har känts som en amerikansk tragedi, ungefär som historien om Elvis. Han fick allt, men hade ändå hade något slags hål i sig, det var någon bit som fattades. Om man ska vara amatörpsykolog är det väl det att han aldrig fick någon barndom, och det har han kompenserat för hela sitt liv. Strage tycker att det som är märkligt med konserterna i London är att det skulle bli en motsvarighet till Elvis Las Vegas-konserter på 70-talet, då han gjorde sin comeback. Elvis dog precis efter, men Michael dog innan sin comeback. – Det är så absurt att han bokade upp 50 konserter utan att ens ha uppträtt de senaste åren. Jag vet många som varit oroliga över att han inte skulle orka genomföra spelningarna. Fans kommer nu sörja stjärnan världen över, men det är inte i USA han kommer sörjas mest. – Miljontals kommer att gråta ögonen ur huvudet. Men de flesta bor inte i USA, utan i Europa. Anklagelserna om övergrepp mot minderåriga har skakat fler i USA än i övriga världen. Han har till exempel inte gjort riktiga konserter i USA på 20 år, säger Fredrik Strage. Strage menar att det bara är en tidsfråga tills filmen om Michael Jacksons liv och död kommer. – Storyn kommer att bli lite som Citizen Kane, miljardären som lyckas med allt, bor i ett palats, men är ändå olycklig för att han inte fick någon barndom. En intressant aspekt som glöms bort är att han är en global artist. Han blev stor i Afrika, i Asien, och han fortsatte vara väldigt stor där, Prince och Madonna nådde inte så långt. – Om man slår sig med machete in i djungeln i Amazonas och hittar någon stam där som inte har internet, så vet de förmodningen ändå vem Michael Jackson är, säger Fredrik Strage. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20873, "headline": "Båstad kammarmusik-festival", "summary": "Samklang får publiken på fall .Årets Birgit Nilsson-stipendiater Elin Rombo och Daniel Johansson inledde konserterna med delar av sin repertoar när Båstad kammarmusikfestival startade.", "article": "Nytt för i år på Båstad kammarmusikfestival som startade i måndags är att utdelandet av Birgit Nilsson-stipendiet och den tillhörande konserten i Västra Karups kyrka ingår i festivalprogrammet. Årets stipendiater är sopranen Elin Rombo, som gjorde ett magnifikt genombrott i Sven-David Sandströms opera ”Batseba” på Kungliga Operan i december, och den unge kraftfulle och mycket lovande tenoren Daniel Johansson. Konsertens konferencierer Håkan Hagegård och Margareta Dellefors guidar avspänt och humoristiskt genom de två sångarnas repertoar som spänner från barock till nutida. Men redan i Richard Strauss ”Ständchen” hettar det till om Elin Rombos glödhett lyriska sopran så att all skolavslutningsprydlighet försvinner. Och hon höjer temperaturen ytterligare i ”Batsebas” andra aria ur Sven-David Sandströms opera. Där hon visar hela sin hänförande sensualism och sin manipulativa styrka. Men nu endast till Stefan Bojstens naket frilagda pianoackompanjemang. Daniel Johansson låter också allt bättre ju längre konserten pågår och knäcker publiken med sin samlade klang i klagosången ur Francesco Cileas opera ”L’Arlesiana”. Och fortsätter i duetten med Elin Rombo ur Giacomo Puccinis ”La Bohème”. När han vidrör hennes nakna axlar framför kyrkans altarbild med texten ”Si Guds Lamb!” blir det opera på allvar. På fel plats kanske, men så är det på Båstad kammarmusikfestival där de okonventionella spelställena och de hisnande vyerna på Bjärehalvön framkallar en ny äventyrlighet och skärpa hos musiken. Och får oss att höra något välbekant och känt som om det vore för allra första gången. Kvinnliga tonsättare tar plats i Båstad Sjuttonde årgången av Båstad kammarmusikfestival pågår mellan den 22 och 27 juni. Den omfattar 22 konserter på elva olika spelplatser i Båstad och på Bjärehalvön. Konstnärlig ledare för fjärde året är den i Basel boende solooboisten Karin Dornbusch. Årets festival presenterar inte mindre än 23 kvinnliga tonsättare från hela världen och från nio århundraden. Från Hildegard von Bingen född 1098 till Ida Lundén född 1971 och Sanna Ahvenjärvi född 1972. Under festivalen hålls också på fredag den 26/6 en stor paneldebatt om kvinnliga tonsättare med bland andra tonsättaren Karin Rehnqvist, musikhistorikerna Eva Öhrström och Jan Ling och Birgitta Wistrand, ordförande i Fredrika Bremer-förbundet Festivalen ser ut att bli alltmer förknippad med Birgit Nilsson som var född på Bjärehalvön och ligger begravd på Västra Karups kyrkogård där en del av konserterna också hålls. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20877, "headline": "Samklang får publiken på fall", "summary": "Årets Birgit Nilsson-stipendiater Elin Rombo och Daniel Johansson inledde konserterna med delar av sin repertoar när Båstad kammarmusikfestival startade.", "article": "Båstad kammarmusik-festival Medverkande: Elin Rombo (sopran), Daniel Johansson (tenor) och Stefan Bojsten (piano). Scen: Västra Karups kyrka. Nytt för i år på Båstad kammarmusikfestival som startade i måndags är att utdelandet av Birgit Nilsson-stipendiet och den tillhörande konserten i Västra Karups kyrka ingår i festivalprogrammet. Årets stipendiater är sopranen Elin Rombo, som gjorde ett magnifikt genombrott i Sven-David Sandströms opera ”Batseba” på Kungliga Operan i december, och den unge kraftfulle och mycket lovande tenoren Daniel Johansson. Konsertens konferencierer Håkan Hagegård och Margareta Dellefors guidar avspänt och humoristiskt genom de två sångarnas repertoar som spänner från barock till nutida. Men redan i Richard Strauss ”Ständchen” hettar det till om Elin Rombos glödhett lyriska sopran så att all skolavslutningsprydlighet försvinner. Och hon höjer temperaturen ytterligare i ”Batsebas” andra aria ur Sven-David Sandströms opera. Där hon visar hela sin hänförande sensualism och sin manipulativa styrka. Men nu endast till Stefan Bojstens naket frilagda pianoackompanjemang. Daniel Johansson låter också allt bättre ju längre konserten pågår och knäcker publiken med sin samlade klang i klagosången ur Francesco Cileas opera ”L’Arlesiana”. Och fortsätter i duetten med Elin Rombo ur Giacomo Puccinis ”La Bohème”. När han vidrör hennes nakna axlar framför kyrkans altarbild med texten ”Si Guds Lamb!” blir det opera på allvar. På fel plats kanske, men så är det på Båstad kammarmusikfestival där de okonventionella spelställena och de hisnande vyerna på Bjärehalvön framkallar en ny äventyrlighet och skärpa hos musiken. Och får oss att höra något välbekant och känt som om det vore för allra första gången. Martin Nyström musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20880, "headline": "AC/DC tuffar vidare", "summary": "För AC/DC är konsekvens viktigare än variation så det blir samma låtar som förra gången. På Ullevi bjuds det ändå på stor show med kanon, uppblåsbar pinuppa och ånglok.MUSIKAC/DCScen: Ullevi, Göteborg", "article": "”The party starts right now!” ropar sångaren Brian Johnson, men festen har pågått i flera timmar. Ingen stad går in så hårt för arenakonserter som Göteborg. Det är lättare att undvika Hultsfredsfestivalen i Hultsfred än ett Ullevigig i Göteborg. På väg från stationen till hotellet passerar jag tre coverband som lirar AC/DC-låtar och så många dyngraka fans att bandets förre sångare Bon Scott (som kvävdes av sina egna spyor 1980) måste le i helvetet. De australiska rockveteranerna spelar samma låtar som i Globen i vintras (plus ”Dog eat dog”). Den andra hälften av låtlistan ser ut ungefär som den gjorde i början av åttiotalet. Konsekvens har alltid varit viktigare för AC/DC än variation. Och när deras beat tuffar i gång – lika målmedvetet som ångloket rullar in på scenen i första låten – är det svårt att ha några invändningar. Ljudet är utmärkt och varje millimeter av Ullevi fylls av ettrig metalboogie. Efter 36 år tillsammans borde AC/DC låta en aning blasé. Men till skillnad från de flesta rockband som hållit på så länge – exempelvis Kiss – har de kvar en rasande energi. Två år före sin död fick Bon Scott en fråga om vad han tyckte om punkband. ”Vad är ett punkband? Kan jag få en öl till?” svarade han. Ointresset var förståeligt. Om fler band hade låtit som AC/DC skulle punken inte ha behövts. Under sjuttiotalet – när oändligt många artister försvann upp i sin egen storstilade självupptagenhet – var AC/DC simpla som Chuck Berry och demoniska som Black Sabbath. Angus Young må vara en typisk gitarrvirtuos men blir nästan aldrig tråkig. När han spelar solon lutar han sig inte tillbaka och blundar. Han rusar över scenen i sin skoluniform, kippar efter andan, skakar av spasmer. Mot slutet av kvällens höjdpunkt – en maratonversion av ”Let there be rock” – hissas han upp på en plattform mitt i arenan och sprattlar på rygg medan distade kaskader forsar ur hans Gibsongitarr. Allt är lika förutsägbart, stendumt och oemotståndligt som det brukar vara på AC/DC:s konserter. Kanoner avfyras i ”For those about to rock (we salute you)”, eld sprutar i ”TNT”, en gigantisk, uppblåsbar pinuppa gränslar lokomotivet i ”Whole lotta Rosie” och i ”The jack” zoomar bandets kamerateam in yppiga tjejer i publiken och visar dem på jätteskärmarna – vilket känns lite taskigt med tanke på att refrängen ”she’s got the jack” syftar på gonorré. Raggarhymnen ”You shook me all night long” handlar däremot om en dam som sköter sin intimhygien (”she was a fast machine, she kept her motor clean”) och blir kvällens stora allsångsnummer, näst efter ”Highway to hell”. Medan drömkvinnan i AC/DC:s värld har enorma bröst och tillfredsställer sig själv med tåg förmedlar gruppen ett mindre snävt mansideal. De två frontfigurerna representerar var sin maskulin roll: skolpojken (Angus Young) och knegaren i gubbkeps (Brian Johnson). Mellan dem uppstår en spänning som antagligen attraherar en stor del av de 57 000 besökarna – ett kraftfält där ålder bara är en siffra, där man kan leva rock oavsett om man är en tanklös buspojke eller en ansvarstyngd farsa som muttrar att det är dyrt att köpa popcorn, turnétröjor och blinkande djävulsdiadem till hela familjen. Fredrik Strage musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20887, "headline": "Svårt med jävsregler i litet land", "summary": "Konstnärsnämnden ändrade nyligen sina jävsregler så att ingen som fattar beslut om stipendier själv får söka bidrag. Samtidigt gjordes undantag för en ljudkonstnär, som fick en halv miljon på fem år.", "article": "För en vecka sedan offentliggjorde Konstnärsnämnden vilka musiker, sångare och komponister som fått årets stipendier. Sammanlagt är det 11,6 miljoner kronor som 316 konstnärer fått dela på. Det handlar om många olika sorters stipendier, där de femåriga arbetsstipendier på 100 000 kronor per år är bland de värdefullaste. Vilka konstnärer som ska få stipendier beslutas i Konstnärsnämndens arbetsgrupper för varje konstområde. De grupperna består av konstnärer. Problem uppstår när dessa konstnärer själva vill söka stipendierna – eller när i vissa fall anhöriga till konstnärerna söker bidrag. Enligt Konstnärsnämndens ordförande Ingrid Elam har man tillämpat strängare jävsregler än vad förvaltningslagen kräver vid den här typen av ärenden. Sedan tidigare har man inte fått söka några nya stipendier om man sitter i en beslutande arbetsgrupp, undantag gjordes bara för de femåriga arbetsstipendierna, som ofta var av den karaktären att de efter en kontroll förlängdes med automatik. Man hade också regler som förbjöd anhöriga till konstnärerna i arbetsgrupperna att söka stipendier: – Men det fick vi backning på, vi blev anmälda till diskrimineringsombudsmannen som kom fram till att man inte fick diskriminera de anhöriga på det sättet, säger Ingrid Elam. Så nu håller man sig till den gängse principen att gruppmedlemmarna inte får delta i beslut eller beredandet av ärenden som rör en anhörig. I år fanns det ett sådant fall i Arbetsgruppen för komponister. I samband med årets tilldelning gjorde man om jävsreglerna så att inte heller en förlängning av ett femårigt arbetsstipendium skulle vara tillåtet för konstnärer i arbetsgrupperna. Men samtidigt gjorde man direkt ett undantag för kompositören och ljudkonstnären Staffan Mossenmark, som fick sitt arbetsstipendium på 100 000 kronor per år förlängt i fem år. – Men det ärendet bereddes av en annan grupp för att undvika jäv, säger arbetsgruppen för komponisters ordförande Göran Malmgren, före detta rektor för musikhögskolan i Stockholm. Beslutet om att göra ett undantag fattades sedan av Konstnärsnämndens styrelse, med Ingrid Elam i spetsen. Hon menar att man var tvungen att göra så eftersom de nya reglerna annars skulle ”drabba Mossenmark retroaktivt”. – Detta gällde ju inte när Mossenmark gick in i gruppen, han kom in när han redan hade ett femårigt arbetsstipendium och man fick förlänga det. Enligt Ingrid Elam finns det ytterligare något fall där man kommer att göra undantag från de nya jävsreglerna. Både Ingrid Elam och Göran Malmgren betonar att konstnärs- och vetenskapsvärlden är liten i Sverige och att det är svårt att undvika jävssituationer. – Jag sitter i Vetenskapsrådet också, det är lika svårt där om man ska ha sakkunniga bedömare och samtidigt hög svansföring när det gäller jäv. Alternativet är att ha lekmän, politiker eller vad du vill i de här grupperna. Det kan inte vara någon bra lösning. Juan Flores juan.flores@dn.se 08-738 19 68 ", "article_category": "culture"}
{"id": 20913, "headline": "Bobo Karlsson: ”Urban Safari”", "summary": "Sveriges bästa urbanista. Journalisten Bobo Karlsson samlar tolv globala stadsporträtt i boken ”Urban Safari”. Jan Eklund läser en passionerad reseskildrare som aldrig vill gå och lägga sig.", "article": "För den som gillar att resa är oddsen att överleva sena nätter förmodligen bättre. Vi är tidiga här i landet; har det inte riktigt i blodet. Att den i Stockholm smått legendariske journalisten Bobo Karlsson älskar nattsudd vet alla som läst Carina Rydbergs ”Den högsta kasten”, där en av de manliga figurerna vid bardiskarna har påfallade likheter med den rastlöse skribent som jagar runt jorden i boken ”Urban Safari”. I akt och mening att observera och ha kul – och berätta för oss andra var den bästa restaurangen, coolaste syltan eller häftigaste klubben ligger i Beirut, Berlin eller New York. Jag har vaga minnen av Bobo Karlsson från City, en tidning som gjorde mer än de flesta för att höja nivån på landets nöjesjournalistik. Därefter skrev han i många år från New York, hade ett mellanspel i reklambranschen i Stockholm och bor sedan några år i Brasilien. Man brukar kunna läsa honom i tidningar som RES, Gourmet, Residence, DI/Weekend och Svenska Dagbladet. Jag gör det alltid när jag kan. När han nu samlar sina reportage från tolv storstäder i en skitsnygg volym med bilder av Bruno Ehrs är det inte så förvånande att urbana författare som Klas Östergren och Per Hagman ger en blurb på vägen – eller populära tidningsskribenter som Mats Olsson och Jan Gradvall. För på sätt och vis sammanfattar Bobo Karlssons trettioåriga karriär som reseskribent vägen bort från det isolerade och stängda Stockholm, som blivit en mycket öppnare och mer levande stad än den var säg 1979. Det förstås med god hjälp av alla glada pionjärer som inhämtat kunskaper och impulser utifrån. Priset för dagen: ett bitvis sönderkommersialiserat city. Tydligen ofrånkomligt när de stora pengarna rullarna in. En mer hängiven urbanista än Bobo Karlsson kan ni leta efter. Och han möter gamla polare som New York, Los Angeles, Rio de Janeiro och Stockholm – eller nyare bekantskaper som Istanbul, Bangkok, Chicago och Beirut. Två av hans stora favoriter är likafullt inte med: Paris och San Francisco. Alla kan ju inte heller älska London, Rom, Madrid och Lissabon. Och visst, andra har skrivit om Kairo, Kapstaden, Bombay, Hongkong, Singapore, Shanghai och det nygamla Tokyo ... Så kan man hålla på. I introduktionen ”Metropolis” skriver Bobo Karlsson passionerat om storstadens alla företräden framför den överskattade nationen. I den blandade staden är gränserna och fördomarna ofta ett passerat kapitel – livet en mix av det bästa. Och en verkligt levande stad växer och utvecklas. Museala platser där bara kulturen och byråkratin dyrkas lockar den svala turismen. Framtidens arkitektur och kulturella uttryck kräver handel och kommers. Men också friktion och motstånd. Den libanesiske arkitekten Ayssar Arida uttrycket det suggestivt: ”Det är tätheten i mångfalden som skapar en ny identitet.” Bobo Karlsson tonar klokt ned larmrapporterna om megastädernas fattigdom och kriminalitet. Det är klart att urbaniseringen har ett pris. Så var det också hos oss när vi tog steget från bondeland till industrisamhälle. Minns för övrigt hur 60-talets västerländska alarmister varnade för befolkningsexplosionen i Indien och den kommande miljökatastrofen i Japan. Planekonomi och sträng resurshushållning påstods vara den enda räddningen. Asiaterna lyssnade inte på det örat och drog i gång en ekonomisk boom som världen aldrig tidigare skådat. Och de flesta fick det bättre. Bobo Karlsson är en stadsflanör med alla sinnen öppna och hjärtat på rätt ställe. Som trivs lika bra på den lokala syltan som i den exklusiva hotellfoajéen. Och med en ovanligt fin förmåga att snabbt och underhållande sammanfatta knepiga samtidsproblem och historiska dilemman; väva in dem i en levande story som nästan alltid landar. Ibland blir han för snärtigt copymässig i sitt skrivande. Det känns som han vill övertyga men effekten blir den motsatta. Och ibland tar rabblandet av krogar och hotell helt överhanden. Då saknar jag luft och tålamod i texterna. Jag visste att han kunde sitt New York och Los Angeles men blir överraskad av ett skönt porträtt av Al Capones och Barack Obamas Chicago. De breda axlarnas stad har förvandlats till de breda leendenas stad. Men den ruffiga historien sitter fortfarande kvar i väggarna. ”Fantasin får allt den vill ha.” Bobo Karlsson skriver också skarpt om Stockholm. Om stadens snabba internationalisering och invånarnas extrema resvanor. Också om uppgivenheten: ”Ingen annanstans har jag stött på så många som så tidigt gjort sitt.” En märklig blandning av apati och stress som någon omedelbart borde ställa diagnos på. Mästerstycket i ”Urban Safari” är berättelsen om ”Tropikernas Blade Runner”: São Paulo. Det romantiserade Rios hårda storebror, den brutalt baktalade industristaden som få tydligen har skildrat på allvar, ”ett ännu outforskat Metropolis i en annars bitvis helt sönderskriven värld”. Man längtar omedelbart dit. Till den pulserade hettan med alla mixade minoriteter, ekonomiska karriärister, djärva utopister och festgalna romantiker i alla åldrar. Där den oförställda glädjen tycks paras med livserfarenheten och offensivlustan. Jag hoppas ”Urban Safari” är början på ett nytt kapitel – och inte ett nattligt testamente. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20919, "headline": "Amerikanskt rättsväsende granskar Googleavtal", "summary": "Jätteföretaget Googles avtal för att få lägga ut miljontals böcker på nätet utreds nu av det amerikanska justitiedepartementet.", "article": "Google har bekräftat utredningen, rapporterar amerikanska medier. Det justitiedepartementet tittar närmare på är det avtal som slöts i oktober i fjol efter att Google börjat skanna in böcker - med slutmålet att miljontals böcker i fulltext skulle vara sökbara på nätet. Författar- och förläggarbranschen stämde Google, och avtalet i oktober innebar en förlikning. Försäljningen av böcker via Google ska ge upphovsrättsinnehavarna 63 procent av intäkterna, Google får resten. Som en jättelik databas över författare, förläggare och böcker ska Book Rights Registry inrättas. Det amerikanska justitiedepartementet anser att avtalet missgynnar konkurrensen, därav deras vilja att utreda saken. \"Justitiedepartementet och flera statsåklagare har kontaktat oss för att få reda på mer om avtalets inverkan, och vi bemöter gärna deras förfrågan\", säger Googles talesperson Gabriel Stricker till Newsfactor. Om Googles vision slår igenom, kommer sajtens besökare småningom att kunna söka upphovsrättsskyddade böcker på nätet, bläddra i delar av dem samt köpa kopior. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20921, "headline": "Skivförsäljningen ökar igen", "summary": "Den dödförklarade cd-skivan har återuppstått. Musikbranschen visar en försäljningsökning på 14 procent årets fem första månader.", "article": "Cd-skivan har fått nytt liv. Efter att varje år under hela 2000-talet ha tappat i försäljning vänder trenden nu uppåt. Det första fem månaderna 2009 visar den samlade musikbranschen en försäljningsökning på 14 procent. –  Trenden är klar, nya försäljningsställen som Media Markt och Skivbolaget är tecken på det, säger Thomas Jägerman, försäljningschef på skivbolaget Universal Music. Inte bara på Universal syns vändningen mot ökad cd-försäljning. Den noteras även av andra bolag. – Det finns sådana tendenser, säger Johanna Boström Stone på Ifpi, musikbolagens branschorganisation, som håller på att analysera halvårssiffrorna. Skivsläpp av storsäljare som U2 och Bruce Springsteen och artister från Melodifestivalen anger många i branschen som en av orsakerna till ökningen. Bilmackseffekten har också spelat in, på Statoil har försäljningen ökat 200 procent mellan den 1 januari och 31 maj. Universals försäljning har ökat ungefär lika många procent som branschen sammantaget, och Thomas Jägerman tror inte att det bara är frågan om en tillfällig återhämtning för cd:n. – Nej, ser jag framåt blir jag övertygad om att 2009 blir ett bra år. Vi har lika starka skivsläpp under senare delen av året som vi hade i början, i höst exempelvis Lars Winnerbäck. De svartaste siffrorna noterades 2004, då rasade enligt Ifpis beräkningar försäljningen av cd och musikvideor med 14,7 procent. I fjol registrerades ett minus på 7,1 procent mot föregående år. Den digitala musikförsäljningen, som har en liten del i den totala ökningen, beräknas stiga mycket kraftigt även den – med 20 procent under första halvåret i år, enligt radions P 3. Cd-skivan har av många dömts ut som format till fördel för digital musik. Skivbranschens storbolag har varje gång de fått frågan svarat att dåliga tiderna berott på den illegala nedladdningen på nätet. Några entydiga undersökningar finns dock inte som tyder på ett samband mellan sjunkande skivförsäljning och ökad illegal nedladdning. På Universal tror Thomas Jägerman att skivpriserna snarare än införandet av hårdare fildelarlagar som Ipred påverkat cd-ökningen. – Man kan säga att tiden har hunnit ifatt priserna. Fackhandeln har inte kunnat höja priserna på många år, konsumenten upplever inte längre priset som så högt, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20932, "headline": "Fantastiska gitarrljud", "summary": "Sonic Youth är ett av världens coolaste rockband. På nya skivan, ”The eternal”, går New York-bandet på tomgång – men har ändå mycket att ge, skriver Po Tidholm.", "article": "Sonic Youth ”The Eternal” (Matador/Playground) 3= För att få lite referenser börjar jag lyssna på gamla Sonic Youth-album, och det är ljuvligt. I flera dagar följer musiken mig i bilen på E 4, på tåget och i köket medan jag diskar. Det är en fantastisk värld att vara i. Jag har aldrig förstått liknelserna mellan Sonic Youth och den experimentella proggrocken. Visst är de experimentella, men musikens själva syfte är ju ett helt annat. För medan den progressiva rockens främsta mål är att få folk att tappa huvudet och nå något slags transliknande tillstånd gör ju Sonic Youths låtar lyssnaren bara mer fokuserad. Så funkar deras musik åtminstone på mig. Jag skärper mig. Jag får faktiskt en upplevelse av att vara lite smartare än jag kanske är. Visst jobbar Sonic Youth med liknande byggstenar som till exempel Träd Gräs och Stenar, och visst kan man hitta formmässiga likheter. Men medan de sistnämnda långsamt jobbar sig uppför backen mot förlösningens krön ägnar sig Sonic Youth åt konstruktioner där dynamiken uppnås genom ett slags byggande där saker läggs till och dras ifrån. Förlösningen, när den kommer, känns mer som en intellektuell insikt än ett haschrus. Sedan kan man fråga vad den där insikten egentligen innehåller. Jag väljer nog att fylla deras musik med eget innehåll, hellre än att vara hänvisad till deras egna lite krampaktigt konstnärliga framtoning och deras stundtals jobbiga texter. Jag har aldrig uppfattat Kim Gordon och Thurston Moore som särskilt trevliga, snarare rätt arroganta och dryga. Men som frontfigurer för ett av världens coolaste band är de givetvis perfekta. Moore ser fortfarande inte ut att ha åldrats en vecka. Han är fortfarande trådsmal med blek och slät hy och blond pojklugg. Så visuellt är det mesta sig likt. Kim Gordon är fortfarande punkchic och övriga medlemmar slappt New York-intellektuella. Det finns två huvudanledningar till att de bibehållit en sådan status år efter år. För det första har de fortfarande världens bästa gitarrljud. Och de går hela tiden vidare. Varje skiva är en uppvisning i distortionskonst. De kan få ett gitarrljud att spricka på tusen fantastiska sätt. Sonic Youth är verkligen så långt ifrån lo-fi man kan komma. Den nya skivan är inget undantag i det avseendet. Deras experimentella verksamhet är också, trots att få lyssnar på den produktionen, också något som skänker dem trovärdighet och skänker legitimitet åt – i grunden rätt banala – indielåtar. Sonic Youth är kultur. Efter tjugo år på storbolaget Geffen är Sonic Youth dessutom indie på riktigt igen. Så som branschen ser ut fanns det nog inte mer att hämta i de stora koncernerna. Det är lite nystart alltså. Men ”The Eternal” innehåller inget nytt. Den kan varken räknas in bland de brötiga experimentella skivorna eller bland de lyckade popskivorna. Men även ett Sonic Youth lite på tomgång har ju mycket att ge. De är mästare på att lägga sig i rätt tempo och, med märkliga harmonier som tekniskt sett nog inte existerar, göra sofistikerad tonkonst av enkla punklåtar. Det är vilsamt på ett märkligt sätt. 2006 års ”Rather ripped” och den spelning jag såg med dem i Malmö samma år var verkligen höjdpunkter i min relation till bandet. Skivan var en av deras bästa. Året därpå kom Thurston Moores soloskiva ”Trees outside the academy” där han på ett fantastiskt sätt lyckades överföra Sonic Youths gitarrväggar till ett akustiskt ljudlandskap. Jag hade följaktligen höga förväntningar på ”The eternal”. Det blir lätt så med Sonic Youth. De är på det viset offer för sina egna pretentioner. Många av låtarna på ”The eternal” känns rutinmässiga och slappa. Musikerprestationerna och själva ljudarbetet lyckas inte riktigt dölja att de inte hade så mycket att säga den här gången. Po Tidholm musik@dn.se Bästa spår: ”Leaky lifeboat”, ”Walkin blue” ", "article_category": "culture"}
{"id": 20943, "headline": "Springsteen skriver under för Dawit Isaak", "summary": "Bruce Springsteen har skrivit på tidningen Expressens kampanj för den svensk-eretrianske journalisten Dawit Issaks frigivande. \"Jag har fått information i frågan, och det är ett nöje att skriva under\", säger Bruce Springsteen till Expressen.", "article": "Expressen har hittills samlat drygt 213.000 namnunderskrifter för att Dawit Isaak ska friges. Han har suttit fängslad i Eritrea sedan den 23 september 2001, utan att ha åtalats eller dömts för brott. Detta efter att han, tillsammans med en rad andra journalister knutna till tidskriften Setit, kritiserat regimen i Eritrea och krävt demokratiska reformer. - Det här är ett viktigt arbete. Jag har fått information i frågan, och det är ett nöje att skriva under, säger Bruce Springsteen - som på söndagskvällen gjorde den sista av tre spelningar på Stockholms stadion - till Expressen. Han fortsätter: - Jag tänker på Dawits familj, det gör jag. Saxofonisten Clarence Clemons, som också har skrivit på kampanjen, fyller i: - Det är självklart en viktig fråga. Jag är jätteglad att få göra det här. Under söndagskvällen kontaktades Dawits bror Esayas Isaak av Expressen med nyheten om att Bruce Springsteen skrivit på kampanjen för Dawits frigivning. - Känslan är nästan overklig, säger Esayas Isaak till Expressen. Vi är glada för allt typ av stöd vi får. Jättebra att den här typen av artister - som är idoler för så många - engagerar sig. Förhoppningsvis leder det till att fler engagerar sig och att Dawit släpps snart. Leif Öbrink, grundare och ordförande för stödföreningen Free Dawit Isaak, är övertygad om att Bruce Springsteens engagemang kommer att betyda mycket för arbetet att få Dawit Isaak fri. - Det här är en internationell påtryckning som kommer att störa Eritreanerna så till den milda grad. De har redan tagit illa vid sig. Det här betyder väldigt mycket för opinionen, säger Leif Öbrink till Expressen. Ända sedan 2005 har Expressen uppmärksammat Dawit Isaaks situation på sina kultursidor genom att publicera hur många dagar som Isaak suttit fängslad. I slutet av mars i år inledde chefredaktörerna för de fyra största svenska dagstidningarna - Thorbjörn Larsson (DN), Thomas Mattsson (Expressen), Lena K Samuelsson (SvD), Jan Helin (Aftonbladet) och Kalle Jungkvist (Aftonbladet.se) - en gemensam kampanj för Dawit Isaaks frigivande. Den 4 mars avslutas den gemensamma kampanjen med att Expressen, DN, SvD och Aftonbladet lämnar över 209.963 namnunderskrifter till regimen i Eritrea. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20955, "headline": "Sweden Rock allt mer samtida", "summary": "Fyrverkerier, teknologmetal och fullt jävla ställ. DN:s Nils Hansson rapporterar från årets Sweden Rock Festival, som för första gången har ett svenskt band, In Flames, som toppnamn.", "article": "Sweden Rock Festival artister: In Flames, Motörhead, Unleashed, Voivod, Foreigner Man märker att de har tänkt till lite extra. Plötsligt dyker Bert Karlsson upp på storbildsskärmarna och börjar prata om hur misslyckade In Flames är, hur de inte ens ligger på ett svenskt skivbolag och hur – samtidigt som en i The Poodles är ihop med Carola – ingen av In Flames medlemmar ens skulle platsa ”som nitlott i ett böglotteri”. Här finns också en liten film med Linus på Linjen, för att pigga upp ett låtintro. Lisa Miskovsky gästsjunger på ”Dead end”, hitrest för detta enda inhopp (livepremiär för den, tydligen). Allra sist smäller de av allt vad de har av bomber, eldkvastar i fyra riktningar och ett riktigt seriöst fyrverkeri. Så är detta också ganska stort. In Flames är första svenska band att vara toppnamn på en av Sweden Rocks festivaldagar. Man skulle också kunna hävda att det är det första fullt ut samtida bandet som får denna ära. Vissa festivalveteraner sägs rent av tycka att det är åt skogen, att ett sådant band bara inte kan vara värdigt en sådan topposition. Vettigare är att se det som ännu ett litet steg i festivalens försiktiga utveckling mot att bli lite mer samtida, lite mer som andra festivaler. Inte minst måste de ju tänka på återväxten. Band från förr i all ära, men de blir ju äldre och satsar man för mycket på dem blir återbruket lätt lite parodiskt. Som Motörhead, bandet som har spelat här så ofta att festivalen nu kallar dem sitt husband. På sin sjunde Sweden Rock-spelning stövlar de på som vanligt, kanske något mindre frikostiga med gamla låtklassiker, men strålande pålitliga i sitt kompakta tremansmangel. Fast Lemmy är sextiotre nu och han framstår inte som samma naturkraft som för bara några år sedan. Relativt snart kommer han inte att kunna göra detta längre. In Flames gör i gengäld en exemplarisk spelning. Anders Fridén är ett unikum bland svenska hårdrocksångare, som kan småtramsa med publiken så att en sorts intimitet uppstår till och med på den största scenen på Sveriges största rockfestival. Och bandet behärskar hela skalan från det varma och känsliga till fullt jävla ställ – utan att någonsin tappa bort sitt grundläggande sinne för att det ändå är rock ’n’ roll det handlar om, att det alltid måste finnas ett sväng i botten. Svängigare än många av sina kolleger var också Unleashed, dödsmetallveteranerna från Stockholm som bildades när basisten och sångaren Johnny Hedlund hoppade av från det band som skulle bli Entombed. De tillhör alltså de svenska pionjärerna i facket och det hörs, fortfarande. Man påminns om hur rak och primitiv dödsmetallen var från början, och vilken uppfriskande energi det paradoxalt nog kunde bo i den. Än mer paradoxalt är hur ett band som kanadensiska Voivod kan svänga som de gör. De är ju bitvis så infernaliskt tilltrasslade, men lyckas balansera sitt sinne för noggrant uttänkt teknologmetal med ett lika starkt sinne för genuint rockröj – en ovanlig kombination. Sångaren Denis ”Snake” Bélanger har inget av den viktighet som kännetecknar många andra i facket, han låter som om han lika gärna kunde sjunga simpel dumrock. Och trots att bandet består av tre fjärdedelar originaluppsättning är det den nye gitarristen, Dan Mongrain, som bär mycket av musiken med sitt snabba, precisa och märkligt avspända spel. Att detta är en avskedsturné känns lite svårt att begripa, och som ett seriöst slöseri. Största överraskningen var ändå Foreigner. På papperet en typiskt platt bokning av ett arenaband från förr, mest kända för en av rockhistoriens mest sönderspelade ballader (”I want to know what love is”) och med originalsångaren Lou Gramm – som har en av arenarockens bästa röster – ersatt av någon yngre och okänd. Sen visar sig även denne Kelly Hansen vara en riktigt imponerande arenarocksångare, i precis samma Paul Rodgers-skola som Lou Gramm. Bandledaren och enda originalmedlemmen Mick Jones må se ut som en lite rufsigare Helge Skoog, men han har skalat bort nästan alla ballader och satt fokus på de stabila rocklåtarna från bandets första skivor. I versioner så vitala att man undrar om de verkligen lät lika tunga i original. Nils Hansson nils.hansson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20959, "headline": "Bruce Springsteen på Stockholms stadion, dag 2", "summary": "Legenden säger att den andra Sverigekvällen alltid är det bättre, och den här gången stämde det. Men Po Tidholm saknar den berättande Springsteen.", "article": "Medan termometern skoningslöst kryper ned mot nollstrecket gör Bruce Springsteen och hans E-Street Band sin andra Stockholmsspelning. Jag blev inte helt övertygad av torsdagen men efter att ha upplevt denna andra kväll tror jag mer att det är själva förutsättningarna för den här turnén som är problematiska. Nästan samtliga turnéer de senaste tio åren har haft ett tema eller kunnat hämta kraft ur i det politiska läget. 2000-talet var ju det decennium då Springsteen äntligen talade ur skägget och på allvar och på ett konkret sätt tog ställning politiskt. Det tycks ha gjort honom gott, och många gamla sånger har tack vare det fått en ny laddning och ett nytt liv. Nu är Obama på plats och Springsteen inte längre i opposition. Hans senaste skiva är den mest poppiga och sorglösa på många år. Och det präglar såklart konserterna. Tanken är inte att berätta historier (som under Tom Joad- och Seeger Sessionsturnéerna), syftet är att ha kul och underhålla. Jag tänker inte på något sätt förneka att han gör det bra. Han har en lätthet över hela sitt väsen den här kvällen, och han utstrålar en energi som vore beundransvärd till och med för någon hälften så gammal som han. Han löper mellan högtalartornen samtidigt som han sjunger versen i ”Hungry heart”, han låter publiken slita och dra i honom, han hoppar jämfota av iver när bandet dunkar igång ”Darlington county”. Han ser helt enkelt väldigt glad ut. Låtlistan är minst sagt insmickrande. Och av de önskningar han tar emot väljer han, med publikens hjälp, de mest älskade sångerna: ”Hungry heart” och ”Thunder road”. Med en artist så stor som Springsteen är det väl så att alla har varsin favoritinkarnation. Den Springsteen jag finner mest oumbärlig är berättaren, den som kan skriva en låt så stark att den fungerar som filmsynops (Sean Penn gjorde film av ”Highway Patrolman”), eller så täta att de lyckas levandegöra Steinbecks romanfigurer. Höjdpunkten under torsdagens konsert, när jag faktiskt upplevde att tiden stannade, var balladen ”The Wrestler”. Den fick ett så starkt gensvar att jag faktiskt trodde att han skulle skriva om hela setlistan och dra hela ”Nebraska” på ett bräde. Men istället gick han åt motsatt håll. Och det var väl trevligt, för de som vill fira fredag och gunga till ”The Promised Land”. De här festlåtarna har det negativa med sig att det fantastiska bandet i någon mån reduceras till kompmusiker. Storbildsskärmarna visar mest en leende Springsteen som leder allsång vid kravallstaketet. Det finns låtar där bandet tar större plats än i hittarna, som i ”Seeds”, ”Johnny 99” eller önskelåten ”Lost in the flood”. De låter ju så bra, även med Max Weinbergs artonåriga son Jay bakom trummorna. Han är lite biffigare än farsan, men väldigt stabil. Nils Lofgren imponerar återigen och Roy Bittan är ju alltid Roy Bittan. Garry Tallent håller en låg profil men kan nog inte överskattas. Trots att setlistan ser rätt annorlunda ut återkommer många rutiner denna andra kväll. Saker som ser spontana ut är i själva verket inövade. Han lyckas till och med få samma unge att sjunga med i ”Waitin’ on a sunny day”. Men han gör det med engagemang. Hans arbetsmoral är oomtvistad. Ingen får lämna hans konserter besviken. När sista låten i ordinarie set kommer – ”Born to run” förstås - har han i princip stått på gasen hela vägen. Även om jag verkligen saknar många personliga favoriter går det inte att förneka att det var ett starkt set. De första extranumren har en större episk tyngd, och det höll på att bli en fin avslutning på kvällen. ”Land of hope and dreams” är ju en på alla sätt typisk Springsteenlåt, en stor, svällande och vacker och lång historia och värdighet. Han målar med de stora penslarna. Jag hade velat gå hem med den känslan, men Springsteen vill inte sluta. ”Månen är på väg upp” skriker han och brer på med ”American Land”, ”Glory Days” och ”Detroit Medley”. Återigen blir publiken totalt bananas. Även fredagen avslutas med ”Dancing in the dark”. Legenden säger att den andra Sverigekvällen alltid är det bättre, och den här gången stämde det. Återstår att se hur den tredje kvällen blir. Det är ett oskrivet kort, någon tredje kväll har vi nämligen aldrig varit med om förut. Låtarna Idas sommarvisa Downbound train Badland My lucky day Candy’s room Outlaw Pete Darlington County Working on a dream Seeds Johnny 99 Youngstown Good lovin’ Hungry heart Growin’ up Thunder road Queen of the supermarket Waitin’ for a sunny day The Promised Land Lost in the flood Radio nowhere Lonesome day The rising Born to run Extra: Hard times Tenth avenue freeze out Land of hope and dreams American Land Glory Days Detroit Medley Dancing in the dark ", "article_category": "culture"}
{"id": 20965, "headline": "Bruce Springsteen på Stockholms stadion, dag 1", "summary": "Problemet för Springsteen, eller för publiken snarare, är att ribban hamnat så väldigt högt efter spelningen som spräckte Ullevis fundament 1985. Po Tidholm upplever en kväll på jobbet på Stadion i Stockholm.", "article": "Det är första kvällen av tre i Stockholm. Vädret kan inte vara mycket sämre så här års. Det har förstås hänt att det snöat i juni, men 5 plusgrader och ihållande regn är illa nog. Men trettio tusen konsulter skulle inte kunna räkna ut en mer - för den svenska folksjälen - insmickrande inledning: Först kommer Nils Lofgren ut och spelar ”Idas sommarvisa” på dragspel med riktigt Jularbo-gung. Sedan kommer Springsteen och hela bandet. De väljer att börja med Creedence Clearwater Revivals ”Who’ll stop the rain”. Och med detta har de prickat in två mycket svenska svagheter. Och showen kan börja. Utan några större åthävor drar Springsteen igång ”Badlands” och innan den ens klingat ut har han räknat in ”My lucky day” från nya skivan. Sedan följer ”Prove it all night” och det känns… precis som vanligt. Som en kväll på jobbet. Nils Lofgren sa i DN på torsdagen att Bruce Springsteen är en underskattad gitarrist, och som av en händelse tar Springsteen själv hand om solopartierna i rätt många av konsertens låtar. Och visst, han är påfallande skicklig och flyhänt. Hans ljud är skitigt och hans ton är bluesig, men det låter faktiskt ganska surt. Snarare än att plocka toner gör han töjningar och oljud. Men det är ju så med Bruce Springsteen. När han verkligen vill rocka kan det låta ganska illa. Ikväll håller han sig dock mitt i vägen. Varken låtvalen eller versionerna överraskar inledningsvis. Han gör ”Outlaw Pete” och ”Working on a dream” och de är precis så intetsägande som på nya skivan. Sedan leker han svart pingstpastor en stund, och det är en rutin han kan rätt bra. Han gjorde exakt samma grej sist han spelade på Stadion för tio år sedan. Problemet för Springsteen, eller för publiken snarare, är ju att ribban hamnat så väldigt högt efter spelningen som spräckte Ullevis fundament 1985. Jag var själv inte där, men det var däremot den servitris jag arbetade med på mitt första och enda krogjobb i slutet av åttiotalet. Hon gav mig en livslektion vars truism hämtades från upplevelsen av just den konserten. Jag har hört Mona Sahlin prata om den på samma sätt. Det handlar förstås om kollektivet styrka och känslan av villkorslös gemenskap. Servitrisen tyckte att jag maskade. Och faktum är att kollektiva känslorus är rätt läskiga. De kan ju vara destruktiva också. Jag tror att det här med att tappa huvudet faktiskt är något många Springsteen fans hoppas på att få göra. Det blev inte mycket av med det denna kväll. Vädret spelade nog in, men också de ganska släta låtvalen. Några större överraskningar blev det inte. Bruce verkade gå in för att underhålla med ett leende i mungipan. Lättsamt. Men ”Seeds” var bra, med suggestiv inledning av Lofgren som också spelade sig själv i trans i slutet av en snygg ”Ghost of Tom Joad”. På den här turnén tar Bruce emot önskningar från publiken, och det har verkligen blivit vad som helst. En kväll spelade de ”Hava Nagila”. Ikväll blir det uddalåten ”I’m going down” och ”Wild thing”. Han stryker publiken medhårs. I ”Waitin’ on a sunny day” tar han till och med upp en sexårig flicka i famnen. Det är idel solsken, mitt i regnet. Ändå kommer de varmaste applåderna efter depp-balladen ”The Wrestler”. Och därefter kommer faktiskt en viss känslovändning mot ett större allvar. Men avslutningen blir som förväntat extatisk, med ”Born to run” som givet slutnummer. Publiken blir bananas. Och Clarence Clemons sätter sitt solo, för omväxlings skull. Extranumren är inte märkvärdiga men nu har konserten liksom jobbat sig över krönet. Bandet är en självsvängande landsvägsbuss och publiken uppvärmd och glad. Sådan tur att det hela fortsätter på fredagen. Låtarna Idas sommarvisa Who’ll stop the rain Badlands My lucky day Prove it all night Outlaw Pete Out in the street Working on a dream Seeds Johnny 99 Ghost of Tom Joad Raise your hand Going Down Cadillac Range Because the night Wild thing Waitin’ on a sunny day The Promised land The Wrestler Kingdom of days Lonesome day The Rising Born to run Extra: Hard Times Bobby Jean Land of hope and dreams American land Glory Days Twist and shout Dancing in the dark ", "article_category": "culture"}
{"id": 20970, "headline": "Åsne Seierstads ”ängel” åtalad", "summary": "Kvinnan som räddade barnhemsbarn i norska stjärnjournalisten Åsne Seierstads bok ”Ängeln från Groznyj” står nu åtalad för misshandel och sexövergrepp. Hon är offer för en rysk komplott, hävdar finländska Penklubben.", "article": "Huvudpersonen i reportageboken ”Ängeln i Groznyj” sitter fängslad i Litauen. Hadizat Gataeva, som den norska stjärnjournalisten Åsne Seierstads bok handlar om, anklagas för barnmisshandel och sexuella övergrepp på barn. Rättegången mot henne hålls inför lyckta dörrar i Vilnius. I dag, torsdag, väntas domen falla. Enligt företrädare för finländska Penklubben har hon fallit offer för en rysk komplott och kommer att föras till Tjetjenien. Det lär åklagaren ha begärt. – Vittnen har ändrat sina utsagor fram och tillbaka. Om det här gick till på rätt sätt, skulle Hadizat bedömas icke skyldig i brist på bevis. Men det har blivit ett politiskt fall, säger den Finlandsbaserade ryska journalisten Oksana Chelysheva Hadizat Gataeva fängslades redan i oktober 2008. – Rättsfallet är en skandal. Ingen har fått träffa Hadizat. Hennes man har också fängslats och hennes son är försvunnen sedan i vintras, säger Iida Simes på finländska Pen. I sin bok beskriver Seierstad hur ”Ängeln” Hadizat erbjuder gatubarn plats på sitt barnhem. I ruinerna av Tjetjenienkriget plockar hon upp dem på huvudstaden Groznyjs gator – barn vars situation kan liknas vid helvetet på jorden. Anmälningen om misshandel, som gjorde att Hadizat hämtades av polisen, skedde alltså inte i Tjetjenien utan Litauen dit Hadizat kom efter kriget. Några av de nu vuxna barnhemsbarnen står bakom anmälningarna. Finska Pen betvivlar sanningshalten i anklagelserna och tror att de är framtvingade. – Ett av barnen ska ha förhörts i åtta timmar av säkerhetspolisen. Efteråt var han tvungen att uppsöka läkare, säger Iida Simes. De uppgifterna bekräftas av Åsne Seierstad själv, som mycket väl känner till Hadizats öde. Men hon säger samtidigt att det inte har något med hennes bok att göra. – Hadizat har inte fängslats på grund av bristande yttrandefrihet i Ryssland, som finländska Pen hävdar. Hadizat och hennes man anmäldes av sin egen 19-åriga fosterdotter för misshandeln. Efterforskningar har gjort att de också anklagats för bilsmuggling, brott mot vapenlagen och förfalskning av tullhandlingar, säger Åsne Seierstad. Hon kan varken bekräfta eller förneka misshandelsanklagelserna utan ser här kulturella skillnader, krockar som skedde när Hadizat flyttade till Litauen. – Tjetjenska föräldrar utövar en sträng uppfostran särskilt över sina döttrar. De kan inte gå ut om kvällarna, de får inte ha pojkvän även om de är myndiga. Det som var fullt möjligt i Tjetjenien, till exempel att slå barn som inte lyder, det är detsamma som att bryta mot litauisk lag. I ”Ängeln i Groznyj” väjer inte Seierstad för Hadizats uppfostrarmetoder. Det som gör henne till ”ängel” är att hon faktiskt räddat många barn från säker undergång. De som intresserar sig för Hadizats fall tycker det är mystiskt att säkerhetspolisen och inte den vanliga polisen hanterat fallet. Just säkerhetspolisens inblandning, den utdragna rättegången och de ändrade vittnesmålen ser många i Finland – där fallet fått stor uppmärksamhet i medierna – som en bekräftelse på en rysk komplott. I Litauen har medierna lagt locket på. På svenska ambassaden i Vilnius känner man till att Hadizat fängslades i oktober, men inte mycket mer. Något åtal har inte offentliggjorts. – Men är litauiska säkerhetspolisen inblandad är det kanske inte så konstigt, säger Jan Anders Jönsson på svenska ambassaden i Vilnius. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 20972, "headline": "\"Ängeln från Groznyj\" åtalad för sexövergrepp", "summary": "Barnhemsmamman som norska stjärnjournalisten Åsne Seierstad porträtterade i ”Ängeln från Groznyj” står åtalad för misshandel och sexövergrepp. Hon har fallit offer för en rysk komplott, hävdar finländska Pen.", "article": "Huvudpersonen i reportageboken ”Ängeln i Groznyj” sitter fängslad i Litauen. Hadizat Gataeva, som den norska stjärnjournalisten Åsne Seierstads bok handlar om, anklagas för barnmisshandel och sexuella övergrepp på barn. Rättegången mot henne hålls inför lyckta dörrar i Vilnius. Enligt företrädare för finländska Pen-klubben har hon fallit offer för en rysk komplott och kommer att föras till Tjetjenien. Det lär åklagaren ha begärt. I dag, torsdag, väntas domen falla. – Vittnen har ändrat sina utsagor fram och tillbaka. Om det här gick till på rätt sätt, skulle Hadizat bedömas icke skyldig i brist på bevis. Men det har blivit ett politiskt fall, säger den Finlandsbaserade ryska journalisten Oksana Chelysheva. Hadizat Gataeva fängslades redan i oktober 2008. – Rättsfallet är en skandal. Ingen har fått träffa Hadizat. Hennes man har också fängslats och hennes son är försvunnen sedan i vintras, säger Iida Simes på finländska Pen. I sin bok beskriver Seierstad hur ”Ängeln” Hadizat erbjuder gatubarn plats på sitt barnhem. I ruinerna av Tjetjenienkriget plockar hon upp dem på huvudstaden Groznyjs gator – barn vars situation kan liknas vid helvetet på jorden. Anmälningen om misshandel, som gjorde att Hadizat hämtades av polisen, skedde alltså inte i Tjetjenien utan Litauen dit Hadizat kom efter kriget. Några av de nu vuxna barnhemsbarnen står bakom anmälningarna. Finska Pen betvivlar sanningshalten i anklagelserna och tror att de är framtvingade. – Ett av barnen ska ha förhörts i åtta timmar av säkerhetspolisen. Efteråt var han tvungen att uppsöka läkare, säger Iida Simes. De uppgifterna bekräftas av Åsne Seierstad själv, som mycket väl känner till Hadizats öde. Men hon säger samtidigt att det inte har något med hennes bok att göra. – Hadizat har inte fängslats på grund av bristande yttrandefrihet i Ryssland, som finländska Pen hävdar. Hadizat och hennes man anmäldes av sin egen 19-åriga fosterdotter för misshandeln. Efterforskningar har gjort att de också anklagats för bilsmuggling, brott mot vapenlagen förfalskning av tullhandlingar, säger Åsne Seierstad. Hon kan varken bekräfta eller förneka misshandelsanklagelserna utan ser här kulturella skillnader, krockar som skedde när Hadizat flyttade till Litauen. – Tjetjenska föräldrar utövar en sträng uppfostran särskilt över sina döttrar. De kan inte gå ut om kvällarna, de får inte ha pojkvän även om de är myndiga. Det som var fullt möjligt i Tjetjenien, till exempel att slå barn som inte lyder, det är detsamma som att bryta mot litauisk lag. I ”Ängeln i Groznyj” väjer inte Seierstad för Hadizats uppfostrarmetoder. Det som gör henne till ”ängel” är att hon faktiskt räddat många barn från säker undergång. De som intresserar sig för Hadizats fall tycker det är mystiskt att säkerhetspolisen och inte den vanliga polisen hanterat fallet. Just säkerhetspolisens inblandning, den utdragna rättegången och de ändrade vittnesmålen ser många i Finland – där fallet fått stor uppmärksamhet i medierna – som en bekräftelse på en rysk komplott. I Litauen har medierna lagt locket på. På svenska ambassaden i Vilnius känner man till att Hadizat fängslades i oktober, men inte mycket mer. Något åtal har inte offentliggjorts. – Men är litauiska säkerhetspolisen inblandad är det kanske inte så konstigt, säger Jan Anders Jönsson på svenska ambassaden i Vilnius. Karaktärer det har bråkats om Åsne Seierstads ”Bokhandlaren i Kabul” (2002) gav upphov till en motbok skriven av bokhandlaren själv. Han ansåg sig skandaliserad och besökte Norge för att utröna om han kunde driva rättsprocess mot Seierstad. Seierstads bok blev Norges största försäljningssuccé och översattes till 17 språk. I ”Ängeln i Groznyj” (2006) skildrar barnhemsmamman Hadizat Gataeva. Här utmålas ryssarna som de onda och tjetjenerna som de goda. Den har inte översatts till ryska eller litauiska. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20979, "headline": "Vad ska vi göra med Hamsun?", "summary": "För 150 år sedan föddes författaren Knut Hamsun. Norge håller andan och firar Nobelpristagaren som gjorde sig omöjlig när han gav sin medalj till Hitlers propagandaminister Goebbels.", "article": "Ett norskt flygbolag kom för ett tag sedan på att man skulle smycka sina plan med nationalklenoder som Grieg, Nansen och Undset. Fotografierna kompletterades stolt med orden ”Real Norwegian”. Företaget ville uppmärksamma kända personer som sprängt gränser och utmanat det etablerade. Man flyger därför runt med ikoniska ambassadörer för norskhet på stjärtfenan. Idén säger något om en otvungen lust att sprida en kulturell kanon. I grannlandet har man ju en tradition som handlar om att värna sina dyra namn. Men skulle någon föreslå att inkludera Knut Hamsun i denna krets? Nej, jag tror inte det. Språket har bevarat sin lyskraft. Böckerna är klassiker som läses. Men Norge har fortfarande problem med Hamsun. I huvudstaden finns ingen Knut Hamsuns vei, ingen Hamsungate. Lokalsektionen av Hamsunsällskapet i Oslo föreslog för lite sedan att den röriga plattan framför centralstationen borde döpas om till Knut Hamsuns plass. Men propån röstades ned av kommunen. Det andra världskriget är inte glömt och att låta landssvikaren ge namn åt en offentlig plats ansågs opassande, närmast moraliskt felaktigt. Det finns ju fortfarande människor kvar som minns vad Hamsun hade för sig. I år är det 150 år sedan Hamsun föddes. Jubileumsåret uppmärksammas, ja firas på en rad olika sätt i Norge. Ett imponerande program har presenterats. För här tar man god hand om sina stora författare, även om de som Hamsun både intresserar och irriterar. Det är nästan ingen ände på haussen. Gyldendal Norsk Forlag presenterar senare i år en ordentligt utvidgad, auktoriserad och kommenterad version av den samlade produktionen i hela 27 band. Hans dramer kommer att sättas upp och man planerar att visa de filmatiseringar som gjorts av romanerna under åren. Och seminarier, debatter och utställningar om liv och verk vill fånga den sammansatte författaren. Årets verkliga clou infaller i augusti. Då invigs ett Hamsuncenter ritat av den amerikanske stjärnarkitekten Steven Holl, bland annat känd som mannen bakom Kiasma – museet för nutidskonst i Helsingfors. Platsen är Hamarøy, Hamsuns födelseplats vid Vestfjorden mellan Bodö och Narvik. Här fångas något av diktarens egen karaktär. En uppseendeväckande skepnad kombineras med traditionella uttryck. Huskroppen liknar ett torn. Fasaden i tjärat trä med sin mörka färg och grova struktur för tanken till en gammaldags stavkyrka. Ett platt stråtak är pricken över i. Han beundras av Paul Auster, liksom av Göran Persson. I minst ett halvt sekel har man talat om honom som en föregångare till modernismen. Och han har jämförts med namn som Franz Kafka och Thomas Mann. Men så är det detta med mannens rykte. Organisationen bakom Hamsunåret gör en poäng av att vilja rehabilitera författaren. Men det är tveksamt om man kommer att lyckas. En pejling av läget under jubileet visar att det firas i stor stil även om det finns ett trauma som fortfarande gör sig påmint. Att Hamsun ställde sig på tyskarnas sida under kriget är ett faktum som skaver. Om han ändå hade dött i tid! Om han lämnat livet innan kriget bröt ut hade hans eftermäle kunnat räddas. Han hade betraktats som en nyskapande diktare med reaktionära åsikter. Men han stod kvar. Med förakt för sitt eget bästa vägrade han agera vindflöjel. Hamsun var ingen angivare och profiterade inte ekonomiskt på kriget. I stället utnyttjade han sin roll som offentlig person för att tjäna politiska syften. Det engelskhat som pyrt sedan han i barndomens Nordland träffade på arroganta turistlorder blossade nu upp i intensifierad form. Han hyllade ungdomen av princip. Den unga nationen Tyskland hade framtiden för sig till skillnad från det gamla England. Om tyskarna vann kunde Norge räkna med en förmånlig ställning i det stortyska riket. Han bar ett solkors på kavajslaget. Artiklar och upprop till stöd för Tyskland och NS lämnade skrivarstugan. Direkta uppmaningar riktades till de norska soldater han ansåg vara chanslösa: kasta bössan och gå hem! Sedan gjorde han sig alldeles omöjlig genom att ge sin Nobelprismedalj från 1920 till propagandaminister Goebbels. Och när allt var över skrev han en hyllande nekrolog till führerns ära. I reaktionerna blandades avsky med spekulationer om hur det egentligen var ställt med hans mentala hälsa. Till författarskapets mytologi hör berättelsen om hur folk kastade sina exemplar av Pan och Markens gröda över gjutjärnstaketet till hemmet Nørholm. Det officiella Norge frågade sig: vad ska vi göra med Hamsun? En hel del nationell prestige stod på spel. Han var ju diktarhövdingen. Han var ju den diktare som trollat fram den poetiska glansen i naturen och i människorna. Efter kriget utgjorde Hamsun tillsammans med riksförrädaren Vidkun Quisling och Gestapoagenten Henry Oliver Rinnan ett svekets triumvirat i historieskrivningen om den norska hemmafronten. De två sistnämnda avrättades på grund av sina grova brott. De kunde hållas personligt ansvariga för spillandet av åtskilliga människoliv. Med Hamsun var det krångligare. För man skjuter ju inte Nobelpristagare. En process inleddes. Man ville gå till botten med allt. Man snokade runt i privatlivet på ett förödmjukande sätt. Till slut dömdes han för medlemskapet i NS. Fast ännu var sista ordet inte sagt. Hamsun förberedde sin sorti under den tid han satt internerad och avslutade sitt författarskap 1949 med den fiktionaliserade självbiografin På igenvuxna stigar. Boken är en briljant rökridå och blev ett sätt för Hamsun att återskapa sin värdighet som diktare och människa. För han var diktare i första hand. Skrivandet var det enda i livet han aldrig sjabblade med. I dag har motviljan mildrats.Det är relationen mellan liv och dikt som är den öppna frågan. Vilka samband finns mellan hans vandel och den litteratur som gjorde honom världsberömd? Är hans böcker nazistisk litteratur på grund av de politiska sympatierna? Eller är den frågan fel ställd – bör man skilja på den litteräre och den politiske Hamsun? I diskussionerna sammanflätas ämnen som konstnärligt ansvar, samhällelig repression och frågan om mänsklig försoning. Etik, estetik och ideologi blandas till en explosiv cocktail. Hur kunde han? Hur kunde en författare som så mästerligt skrev om kärleken till naturen och som solidariskt skildrade romantiska dropouts fjärran från nationalsocialismens idealtyper identifiera sig med samma ideologi? Hur kunde Hamsun som i sitt verk gett plats åt livets mångfald, människans fredliga vardagssysslor – fåravel, fiskhantering och brytandet av jordbruksland – associera sig med brutalitetens och människoföraktets idélära? Man har talat om en samstämmighet mellan böckernas förtrollande kraft och den bruna läran. Tesen om nervtrådar mellan texternas svartblänkande magnetism och det tredje rikets människosyn lanserades av kritiker redan på 30-talet. Men tonläget i de skönlitterära texterna är inte demagogiskt, snarare ömsint eller laddat med en skruvad ironi. Och den allvarlige Hamsun visar sig ha humor. Kanske var hans vägval en fråga om naivitet. Det tankespåret går ut på att han blev frestad av mörkerkrafterna därför att han var världsfrånvänd, oförmögen att navigera utanför den konstnärliga sfären. Samtidigt var han själv en förförare; det är lätt att känna sig bergtagen av hans prosa. I Norge har man stött och blött författaren i en omfattning som är svår att riktigt förstå. Åtminstone för oss svenskar som har betydligt längre till kriget. Vi har ju ingen att jämföra med. I debatten vill man antingen fria eller fälla Hamsun retrospektivt. De två lägren skyller varandra för historielöshet, för att vilja släta över det oförlåtliga, respektive bristande försoningsvilja. Såren vill inte läka. Allt medan en fråga förblir obesvarad – vem har egentligen rätt att förlåta? Ja, vad ska vi göra med Hamsun? Han var allmogeman och aristokrat, modernist och bakåtsträvare, salongslejon och skogstillbedjare. Både en finstämd tecknare av psykologiska nyanser och en grov föraktare av turistvärdar, schweizare och svarta. Nej, Hamsun går inte ihop. Att lägga samman bitarna till en helhetsbild låter sig inte göras. Berättelsen om honom är en mosaik som förblir ofullbordad. Lakunerna gör det hela intressant. Och en god historia är det. SKRIBENTEN Johan Edlund är född 1967 och är verksam som doktorand i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Han skriver sin avhandling om Knut Hamsuns författarskap. Undersökningen handlar om spänningsfältet mellan modernitet och myt i 1890-tals romanerna ”Svält”, ”Mysterier” och ”Pan”. KÄLLORNA ”Pan” Knut Hamsun (I original 1894). Kärleksdrabbning på liv och död som utspelar sig i Nordland, författarens besjälade ”æventyrland”. ”Markens gröda”Knut Hamsun (i original som Markens Grøde, 1917). Nobelprisepos som drivs framåt av slitningarna mellan kultur och civilisation. ”På igenvuxna stigar” Knut Hamsun (i original som Paa gjengrodde Stier, 1949). Den evige outsiderns sista bok är ett förföriskt försvarstal som vill återetablera förlorad värdighet. MER Det firas bland annat i Oslo, Grimstad och på Hamarøy under jubileumsåret. På nätet hittar man information om Hamsun och firandet bland annat på följande websidor: Nasjonalbibliotekets hemsida om Hamsunjubileet 2009: http://www.nb.no/hamsun2009 Information om Hamsundagarna som hålls på Hamarøy mellan den 4 och 9 augusti 2009: http://www.knuthamsun.no/ Hamsuncentrets hemsida: http://www.hamsunsenteret.no ", "article_category": "culture"}
{"id": 20980, "headline": "J D Salinger stämmer svenskar", "summary": "”Räddaren i nöden”-författaren J D Salinger stämmer det svenska förlaget Nicotext för intrång mot upphovsrätten. Det är publiceringen av en påstådd uppföljare till romanklassikern som retat upp författaren.", "article": "”Räddaren i nöden” (”Catcher in the Rye”) skrevs av J D Salinger. Den publicerades 1951 och har kallats en av vår tids stora generationsromaner. När nu en påstådd uppföljare kom ut tidigare i år, ”60 years Later. Coming Through the Rye”, skriven av svenskamerikanen J D California, såg Salinger rött. Han har nu stämt både författaren och förlagen som ger ut boken och kräver att publiceringen stoppas. I Sverige ska boken ges ut av Boråsförlaget Nicotext. En översättning av boken ska göras och beräknas bli klar inom ett år. Nicotexts grundare Carl-Johan Gadd och Fredrik Colting är också ägare av det engelska bokförlaget som just gett ut boken i Storbritannien och det amerikanska som ger ut boken i USA i höst. – Vi har satt publiceringen på paus i England nu. Boken har kommit ut, men vi kommer att vänta nu tills det hela löst sig. Vi visste att det skulle bli diskussioner, men det här var lite mer än vad vi väntat oss, säger Fredrik Colting. Han beskriver Salingers stämning som absurd och bisarr, och tycker inte att frågan handlar om upphovsrätt. – Detta är en form av censur som bara finns i vissa diktaturer. Vår advokat i USA sa: ”Hade ni gett ut en bok om Jesus hade det nog blivit mindre liv.” Likheter mellan böckerna är till exempel att huvudpersonen i ”Räddaren i nöden” heter Holden Caulfield och i ”60 Years Later. Coming Through the Rye” kallas huvudpersonen ”Mr C”. Huvudpersonen rör sig också på samma platser och stilen boken är skriven i påminner om originalet. Men att boken skulle ha marknadsförts som en uppföljare är en missuppfattning, enligt Nicotext. – Vi har aldrig sagt att det är en uppföljare till ”Räddaren i nöden”. Det finns likheter, men det finns det i många kriminalromaner också, till exempel. Man kan inte ta en skrivstil och säga att det här är min stil. Fredrik Colting menar att Nicotext inte har mycket att sätta emot om domstolen i USA skulle hålla med Salinger. De inväntar nu en delgivning av stämningen. – Nackdelen för oss är ju att vi är ett litet svenskt bolag. Salinger har oanade resurser, det är lite som David och Goliat. Men vi tror ju på boken, det är en bra bok och man måste få skriva i vilken stil man vill. Man kan inte ha patent på ord och fantasi, säger Fredrik Colting. Linnéa Jonjons linnea.jonjons@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20983, "headline": "Vad ska vi göra med Hamsun?", "summary": "För 150 år sedan föddes författaren Knut Hamsun. Norge håller andan och firar Nobelpristagaren som gjorde sig omöjlig när han gav sin medalj till Hitlers propaganda-minister Goebbels.", "article": "Ett norskt flygbolag kom för ett tag sedan på att man skulle smycka sina plan med nationalklenoder som Grieg, Nansen och Undset. Fotografierna kompletterades stolt med orden ”Real Norwegian”. Företaget ville uppmärksamma kända personer som sprängt gränser och utmanat det etablerade. Man flyger därför runt med ikoniska ambassadörer för norskhet på stjärtfenan. Idén säger något om en otvungen lust att sprida en kulturell kanon. I grannlandet har man ju en tradition som handlar om att värna sina dyra namn. Men skulle någon föreslå att inkludera Knut Hamsun i denna krets? Nej, jag tror inte det. Språket har bevarat sin lyskraft. Böckerna är klassiker som läses. Men Norge har fortfarande problem med Hamsun. I huvudstaden finns ingen Knut Hamsuns vei, ingen Hamsungate. Lokalsektionen av Hamsunsällskapet i Oslo föreslog för en tid sedan att den röriga plattan framför centralstationen borde döpas om till Knut Hamsuns plass. Men propån röstades ned av kommunen. Andra världskriget är inte glömt och att låta landssvikaren ge namn åt en offentlig plats ansågs opassande, närmast moraliskt felaktigt. Det finns ju fortfarande människor kvar som minns vad Hamsun hade för sig. I år är det 150 år sedan Hamsun föddes. Jubileumsåret uppmärksammas, ja, firas på en rad olika sätt i Norge. Ett imponerande program har presenterats. För här tar man god hand om sina stora författare, även om de som Hamsun både intresserar och irriterar. Det är nästan ingen ände på haussen. Gyldendal Norsk Forlag presenterar senare i år en ordentligt utvidgad, auktoriserad och kommenterad version av den samlade produktionen i hela 27 band. Hans dramer kommer att sättas upp och man planerar att visa de filmatiseringar som gjorts av romanerna under åren. Och seminarier, debatter och utställningar om liv och verk vill fånga den sammansatte författaren. Årets verkliga clou infaller i augusti. Då invigs ett Hamsuncenter ritat av den amerikanske stjärnarkitekten Steven Holl, bland annat känd som mannen bakom Kiasma – museet för nutidskonst i Helsingfors. Platsen är Hamarøy, Hamsuns födelseplats vid Vestfjorden mellan Bodö och Narvik. Här fångas något av diktarens egen karaktär. En uppseendeväckande skepnad kombineras med traditionella uttryck. Huskroppen liknar ett torn. Fasaden i tjärat trä med sin mörka färg och grova struktur för tanken till en gammaldags stavkyrka. Ett platt stråtak är pricken över i. Han beundras av Paul Auster, liksom av Göran Persson. I minst ett halvt sekel har man talat om honom som en föregångare till modernismen. Och han har jämförts med namn som Franz Kafka och Thomas Mann. Men så är det detta med mannens rykte. Organisationen bakom Hamsun-året gör en poäng av att vilja rehabilitera författaren. Men det är tveksamt om man kommer att lyckas. En pejling av läget under jubileet visar att det firas i stor stil även om det finns ett trauma som fortfarande gör sig påmint. Att Hamsun ställde sig på tyskarnas sida under kriget är ett faktum som skaver. Om han ändå hade dött i tid! Om han lämnat livet innan kriget bröt ut hade hans eftermäle kunnat räddas. Han hade betraktats som en nyskapande diktare med reaktionära åsikter. Men han stod kvar. Med förakt för sitt eget bästa vägrade han att agera vindflöjel. Hamsun var ingen angivare och profiterade inte ekonomiskt på kriget. I stället utnyttjade han sin roll som offentlig person för att tjäna politiska syften. Det engelskhat som pyrt sedan han i barndomens Nordland träffade på arroganta turistlorder blossade nu upp i intensifierad form. Han hyllade ungdomen av princip. Den unga nationen Tyskland hade framtiden för sig till skillnad från det gamla England. Om tyskarna vann kunde Norge räkna med en förmånlig ställning i det stortyska riket. Han bar ett solkors på kavajslaget. Artiklar och upprop till stöd för Tyskland och NS lämnade skrivarstugan. Direkta uppmaningar riktades till de norska soldater han ansåg vara chanslösa: Kasta bössan och gå hem! Sedan gjorde han sig alldeles omöjlig genom att ge sin Nobelprismedalj från 1920 till propagandaminister Goebbels. Och när allt var över skrev han en hyllande nekrolog till führerns ära. I reaktionerna blandades avsky med spekulationer om hur det egentligen var ställt med hans mentala hälsa. Till författarskapets mytologi hör berättelsen om hur folk kastade sina exemplar av ”Pan” och ”Markens gröda” över gjutjärnsstaketet till hemmet Nørholm. Det officiella Norge frågade sig: Vad ska vi göra med Hamsun? En hel del nationell prestige stod på spel. Han var ju diktarhövdingen. Han var ju den diktare som trollat fram den poetiska glansen i naturen och i människorna. Efter kriget utgjorde Hamsun tillsammans med riksförrädaren Vidkun Quisling och Gestapoagenten Henry Oliver Rinnan ett svekets triumvirat i historieskrivningen om den norska hemmafronten. De två sistnämnda avrättades på grund av sina grova brott. De kunde hållas personligt ansvariga för spillandet av åtskilliga människoliv. Med Hamsun var det krångligare. För man skjuter ju inte Nobelpristagare. En process inleddes. Man ville gå till botten med allt. Man snokade runt i privatlivet på ett förödmjukande sätt. Till slut dömdes han för medlemskapet i NS. Fast ännu var sista ordet inte sagt. Hamsun förberedde sin sorti under den tid han satt internerad och avslutade sitt författarskap 1949 med den fiktionaliserade självbiografin ”På igenvuxna stigar”. Boken är en briljant rökridå och blev ett sätt för Hamsun att återskapa sin värdighet som diktare och människa. För han var diktare i första hand. Skrivandet var det enda i livet han aldrig sjabblade med. I dag har motviljan mildrats. Det är relationen mellan liv och dikt som är den öppna frågan. Vilka samband finns mellan hans vandel och den litteratur som gjorde honom världsberömd? Är hans böcker nazistisk litteratur på grund av de politiska sympatierna? Eller är den frågan fel ställd – bör man skilja på den litteräre och den politiske Hamsun? I diskussionerna sammanflätas ämnen som konstnärligt ansvar, samhällelig repression och frågan om mänsklig försoning. Etik, estetik och ideologi blandas till en explosiv cocktail. Hur kunde han? Hur kunde en författare som så mästerligt skrev om kärleken till naturen och som solidariskt skildrade romantiska dropouts fjärran från nationalsocialismens ideal-typer identifiera sig med samma ideologi? Hur kunde Hamsun som i sitt verk gett plats åt livets mångfald, människans fredliga vardagssysslor – fåravel, fiskhantering och brytandet av jordbruksland – associera sig med brutalitetens och människo-föraktets idélära? Man har talat om en samstämmighet mellan böckernas förtrollande kraft och den bruna läran. Tesen om nervtrådar mellan texternas svartblänkande magnetism och Tredje rikets människosyn lanserades av kritiker redan på 30-talet. Men tonläget i de skönlitterära texterna är inte demagogiskt, snarare ömsint eller laddat med en skruvad ironi. Och den allvarlige Hamsun visar sig ha humor. Kanske var hans vägval en fråga om naivitet. Det tankespåret går ut på att han blev frestad av mörkerkrafterna därför att han var världsfrånvänd, oförmögen att navigera utanför den konstnärliga sfären. Samtidigt var han själv en förförare; det är lätt att känna sig bergtagen av hans prosa. I Norge har man stött och blött författaren i en omfattning som är svår att riktigt förstå. Åtminstone för oss svenskar som har betydligt längre till kriget. Vi har ju ingen att jämföra med. I debatten vill man antingen fria eller fälla Hamsun retrospektivt. De två lägren skyller varandra för historielöshet, för att vilja släta över det oförlåtliga respektive bristande försoningsvilja. Såren vill inte läka. Allt medan en fråga förblir obesvarad – ”Vem har egentligen rätt att förlåta?” Ja, vad ska vi göra med Hamsun? Han var allmogeman och aristokrat, modernist och bakåtsträvare, salongslejon och skogstillbedjare. Både en finstämd tecknare av psykologiska nyanser och en grov föraktare av turistvärdar, schweizare och svarta. Nej, Hamsun går inte ihop. Att lägga samman bitarna till en helhetsbild låter sig inte göras. Berättelsen om honom är en mosaik som förblir ofullbordad. Lakunerna gör det hela intressant. Och en god historia är det. Johan Edlund essa@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 20987, "headline": "J D Salinger stämmer svenskt bokförlag", "summary": "\"Räddaren i nöden\"-författaren J D Salinger stämmer det svenska bokförlaget Nicotext för intrång mot upphovsrätten. Det är publiceringen av den påstådda uppföljaren \"60 years later: coming through the rye\" till Salingers klassiska verk som retat upp författaren.", "article": "\"Räddaren i nöden\" (\"Catcher in the rye\") skriven av J D Salinger, publicerades 1951 och har kallats en av vår tids stora generationsromaner. När nu en påstådd uppföljare kom ut tidigare i år: \"60 years later: coming through the rye\", skriven av svenskamerikanen J D California, såg Salinger rött. Han har nu stämt både författaren och förlagen som ger ut boken och kräver att publiceringen stoppas. I Sverige ska boken ges ut av Boråsförlaget Nicotext. En översättning av boken ska göras och beräknas bli klar inom ett år. Nicotext grundare Carl-Johan Gadd och Fredrik Colting är också ägare av det engelska bokförlaget som just gett ut boken i Storbritannien och det amerikanska som kommer att ge ut boken i USA i höst. – Vi har satt publiceringen på paus i England nu. Boken har kommit ut, men vi kommer att vänta nu tills det hela löst sig. Vi visste att det skulle bli diskussioner men det här var lite mer än vad vi väntat oss, säger Fredrik Colting. Han beskriver Salingers stämning som absurd och bisarr och tycker inte att frågan handlar om upphovsrätt. – Detta är en form av censur som bara finns i vissa diktaturer. Vår advokat i USA sa: ”Hade ni gett ut en bok om Jesus hade det nog blivit mindre liv”. Likheter mellan böckerna är till exempel att huvudpersonen i \"Räddaren i nöden\" heter Holden Caulfield och i \"60 years later: coming through the rye\" kallas huvudpersonen \"Mr C.\" Huvudpersonen rör sig också på samma platser och stilen boken är skriven på påminner om originalet. Men att boken skulle ha marknadsförts som en uppföljare är en missuppfattning enligt Nicotext. – Vi har aldrig sagt att det är en uppföljare till ”Räddaren i nöden”. Det finns likheter, men det finns det i många kriminalromaner också till exempel. Man kan inte ta en sorts skrivstil och säga att det här är MIN stil. Fredrik Colting menar att Nicotex inte har mycket att sätta emot om domstolen i USA skulle hålla med Salinger. De inväntar nu en delgivning av stämningen. – Nackdelen för oss är ju att vi är ett litet svenskt bolag. Salinger har oanade resurser, det är lite som David och Goliat. Men vi tror ju på boken, det är en bra bok och man måste få skriva i vilken stil man vill. Man kan inte ha patent på ord och fantasi, säger Fredrik Colting. Fakta/J D Salinger + Jerome David Salinger, född 1 januari 1919 i New York. + Debutromanen \"Räddaren i nöden\" (\"Catcher in the rye\") handlar om den unge, livströtte Holden Caulfield. Boken säljs fortfarande i betydande upplagor och betraktas allmänt som ett av den amerikanska litteraturens mästerverk. + J D Salinger har inte publicerat några böcker sedan 1965 och lever sedan länge ett tillbakadraget liv. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20988, "headline": "Malte Persson får Gerhard Bonniers stipendium", "summary": "Författaren och litteraturkritikern Malte Persson har tilldelats Gerhard Bonniers stipendium för kulturjournalistik. Enligt juryns motivering är han ”en experimentell entertainer, iskall ironiker och spränglärd ung filosof”.", "article": "Författaren och litteraturkritikern Malte Persson har tilldelats Gerhard Bonniers stipendium för kulturjournalistik. I fjol kom hans andra roman ”Edelcrantz förbindelser” efter en verklig person, en mångsysslande friherre som levde på 1700-talet. Enligt juryns motivering är han ”en experimentell entertainer, iskall ironiker och spränglärd ung filosof”. DN talade med en glad pristagare. Är du en spränglärd filosof? – Hehe. Jo, men det är väl kanske inte hela sanningen. Vad betyder det för dig att få stipendiet? – Självklart roligt att få det. Det är ett fint pris. Om man ser på listan över dem som fått det före mig så är det ganska imponerande. Vad ska du göra med stipendiesumman på 129 000 kronor? – Kanske någon högst privat researchresa, eller kanske kunde jag omskola mig till restaurangkritiker. ”Edelcrantz förbindelser” har beskrivits som en idéroman. Håller du med? – Visst är det en idéroman, men både när jag skriver romaner och när jag skriver annat handlar det också om form och stil. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20989, "headline": "Pyssel med fotboja", "summary": "Hon är älskad av hempysslare och hatad av dem som tycker att hon åter placerat kvinnan vid spisen. TV-fenomenet Martha Stewart är en mångmiljonindustri – trots fängelsedomen.", "article": "Meteoriter må hota jorden, världsekonomin rasa och kriminaliteten öka – Martha Stewart bakar lugnt vidare. Inte ens en fängelsedom 2004 fick livsstilsgurun på fall. Tvärtom så ökade den hennes popularitet. Plötsligt framstod denna pysselkonstens isdrottning, om inte som smältbar så i alla fall mänsklig. – Jag har en mikrofon fäst vid min ena ankel och en fotboja på den andra så jag är välbalanserad i dag, sa Martha Stewart när hon efter fem månaders fängelse klev ut i friheten igen. Visserligen fotbojad under ytterligare fem månader och därefter väntade en övervakning i två år, men fri i meningen redo att återvända till grytorna. ”Martha Stewart show” går i Kanal 9 varje dag. Inför studiopublik lagar Martha mat, småpratar om livet med de inbjudna gästerna och ger inredningstips. Hennes ton är saklig, aldrig jollrig, och hon tar lika allvarligt på färgsättningen till en bordsdukning som vädjandet om bidrag till något seriöst samhällsprojekt. Martha Stewart är en mångmiljonindustri. Hennes bolag Martha Stewart Living Omnimedia har en personalstyrka värdig en president och hon bloggar, twittrar, skriver böcker, medverkar i radio och teve och ger ut tidskrifter. Hon är älskad av de rådvilla hempysslarna och hatad av dem som tycker att hon åter placerat kvinnan vid spisen. Den amerikanska författaren Joan Didion klargjorde i en artikel i The New Yorker för några år sedan skälet till att Martha Stewart väcker så starka känslor. Det är för att hon skaffat sig makt och använder den på sina egna villkor. Det, ansåg Didion, skapar både drömmar och rädslor. Martha Stewart är uppväxt i New Jersey. Hon tog en universitetsexamen i historia och kom till Wall Street som fondmäklare. I slutet av 70-talet bytte hon bana och började bygga upp sitt livsstilsimperium. Framgång födde framgång men 2004 kom smällen. Husmoders- ikonen dömdes till fängelse, husarrest, övervakning och böterför inblandning i ett insiderbrott i företaget Imclone Systems. Så det blev fem månaders fängelsevistelse i Aderson – snabbt omdöpt till Muffins-kolonin – för Martha Stewart. När hon frigavs bar hon en virkad poncho. Den hade en medintern virkat berättade hon på den efterföljande presskonferensen och för dem som eventuellt tvivlade på att hon åter var på banan tillade hon: – Vi ska ha med virkmönstret i showen. ! Martha Stewart show kanal 9 16.40 Martha Stewart en livsstilsguru Född: 1941 Familj: En dotter, Alexis, två franska bulldoggar, katter och hästar. I tolv år sambo med Microsoftmiljonären Charles Simonyi. Yrke: Företagare, tidningsutgivare, programledare och livsstilsguru. Bor: Stort och dyrt i Connecticut och på en gård norr om Manhattan. Specialitet: Matlagning, trädgårdsarbete och heminredning. Bagage: 2004 dömd till fängelse för inblandning i ett insiderbrott. ", "article_category": "culture"}
{"id": 20992, "headline": "Julia Roberts - romantikens drottning", "summary": "Som alla stora romantiska komedistjärnor flyttar Julia Roberts fram positionerna för hur en kvinna får uppföra sig och vad hon får begära, skriver Kerstin Gezelius i vårens sista stjärntydning.", "article": "Det är alltid nervöst att se Julia Roberts de första minuterna. Nu senast i ”Duplicity” där hon står och svajar lite på höga klackar på en ambassadfest, spärrar ut näsborrarna, tar några stolpande steg, frustar till. ”Glam and sexily pisssed off” som någon kritiker skriver. ”Med kurvigare former, en liten trötthet runt ögonen och rastlöshet i rösten är hon nu, vid fyrtioett, i sitt esse”, skriver en annan. Åldern måste ju nämnas. ”Ms Roberts [har nu] nästan helt lämnat sina valpiga Americas sweetheart-manér, utom när hon använder dem strategiskt, för att avväpna eller förvirra.” New York Times går rakt på kärnfrågan. Det är nämligen det alla är rädda för när hon dyker upp i någonting annat än en Gary Marshall-komedi mot Richard Gere: Att hon ska börja spela Julia Roberts i stället för rollen hon är kontrakterad för. För mycket av det där jätteleendet som hon lyser upp rum med släcker ut dramat. För mycket skelande med de enorma bruna ögonen och fiktionen bryts. Men när hon sätter på sig solglasögon och drar ner mungiporna ser det å andra sidan bara ut som om hon ”leker vuxen”. Och när hon försöker driva med sig själv blir det bara kokett och odrägligt. Så hur ska hon hålla charmen i schack? Charmoffensiven i hennes genombrottsfilm ”Pretty woman” från 1991 var så massiv att folk inte har hämtat sig än. När man ser om den nu kan man förstå varför den fullfjädrade tjugotreåringen förändrade Hollywood. Inte för att hon övertygar i rollen som prostituerad flicka på Sunset Boulevard, utan för att hon gör sin Vivian så absurt – och intagande – frejdigt att allt blir på låtsas. Allt hon rör vid blir romantisk komedi. Hon är öppen och sårbar och hundra procent manipulativ på en gång. Precis som sin genre. I want the fairy tale, säger Vivian och får prinsen och miljonerna. Julia Roberts överöstes med jobberbjudanden och blev världens bäst betalda kvinnliga skådis någonsin, alldeles utan någon rik torsk. Det är därför Jules i ”Min bäste väns bröllop” vägrar lyssna när hennes redaktör avråder henne från att jaga efter kärlek i en stulen brödbil. Hon vill inte ta in det faktum att medan hon jagar älsklingen så jagar älsklingen sin fästmö men att ingen jagar Jules. Hon slänger argt ifrån sig mobilen och kör vidare. Hon är Julia Roberts, den romantiska komedins härskarinna. Naturligtvis ska hon få sin drömkille till slut. Det ska bara spelas upp några galna förvecklingar till först. Hon har en missklädsam glipa mellan jeans och tröja, hon har för lite balsam i lockarna. Hon kedjeröker. Hon går över otrevliga gränser för att stjäla någons brudgum dagarna före bröllopet. Till slut, när hon har förlorat allt och sitter som en utstyrd panelhöna på bröllopsfesten räddas hon av redaktören. Han är förstås, ”i likhet med de flesta förödande attraktiva, ogifta ensamstående män i hans ålder”, homosexuell (är det en referens till Richard Gere?), men han har i alla fall flugit hit från New York enbart för att bjuda upp henne till dans. Jules resignerar, skrattar sitt världsberömda gapskratt och – ridå. Loppet är kört för America’s Sweetheart. Hon går samma öde till mötes som många sexuellt utlevande skönheter med jaktinstinkt, humor och en fullkomlig oförmåga att förstå att det finns olika villkor för män och kvinnor i kärleken: Hon hamnar på ”överblivna kartan”. Det är ett ganska grymt slut för dem som identifierar sig med Jules och trott att en karaktär som hennes är förenlig med ”vanlig” lycka. Men härligt för dem som någonsin haft en lite för attraktiv väninna i närheten av sin man. Han väljer ju hustrutypen, inte den ”långbenta faran”. Många producenter, regissörer, manusförfattare och naturligtvis Julia Roberts själv, har snappat upp att publiken som älskar henne också är rädd för henne. Det finns inte en framgångsrik komedi där hon inte blir uppläxad och nedpetad. I ”Runaway bride” från 1999 trakasseras hon av en hel by för att hon flyr från sina bröllop och jublet när hon äntligen får en ring på fingret är närmast religiöst. Den långbenta faran är i hamn. Det blev gamle Richard Gere som fick ta hand om henne igen. Det är logiskt. Det var han som plockade upp henne från gatan i ”Pretty woman”. Han får ta ansvar för att hon slutar springa omkring med sitt ”överflöd av flörtig energi” och ställer till det. ”Min bäste väns bröllop” är intelligentare och roligare än ”Runaway bride”. Den leker med publikens konventionella förväntningar, men stöder dem inte. Den tycks säga att en kvinna som Jules/Julia ska strunta i konventionerna, acceptera sitt stolta outsiderskap, ”the exquisit tragedy, the Susan Hayward of it all”. Sanningen är smärtsam men nödvändig om man vill bli fri. Det kan onekligen se ut som ett bättre budskap än att man ska söka lyckan på Sunset Strip. Eller vid altaret. Samtidigt kortsluter Hogan och Bass själva den irrationella energi som har drivit Julia Roberts till toppen och som är den romantiska komedins essens. Romcoms har aldrig varit intresserade av sanningen, utan av drömmen. Inte bara drömmen om att bli gift, som många tror, utan om att få bryta mot kärleksspelets regler och ändå bli gift. Att få vara jobbigt attraktiv, högljudd, tävlingsinriktad och tydlig med sina begär och få mannen, huset och barnen i alla fall. Julia vill ha kakan och äta den (ibland, när regin är slarvig, eller lite för långsam, lyser den ambitionen igenom på ett mindre ”härligt” sätt) och hon har inspirerat miljoner att försöka. Som alla stora romantiska komedistjärnor flyttar hon fram positionerna för hur en kvinna får uppföra sig och vad hon får begära. Men det är inte bara i ”Min bäste väns bröllop” hon råkar illa ut. Julia Roberts unnas sällan någon exemplarisk lycka. Hon paras ihop med äldre män, män med envisa bögrykten, män med envisa skitstövelrykten som den tjugosex år äldre i Nick Nolte i ”I love trouble”, en odräglig kvinnokarl (men också den relation det slagit mest gnistor om). Det finns ett undantag. Det lyckliga slutet på metafilmen ”Notting Hill”. Hon får ju faktiskt Hugh Grant. Han är ganska jämnårig och lika dyrkad av det motsatta könet. Men karismautslaget måste ändå ha talat väsentligt till Roberts fördel eftersom de valt att göra henne till en superstar och honom till en bokantikvarie. Man förstår varför bjässen Nolte passade henne bättre. Det känns hela tiden som om Roberts skulle kunna råka mosa Grant i handflatan. Julia är en gigant därför att hon byggs på från alla håll. Inifrån, från publiken, från kritiken. Hon kan aldrig bara vara karaktären hon spelar. Allt som skrivs om henne påverkar hur hennes karaktärer tolkas. Alla hennes komedisuccéer efter ”Pretty woman” har haft ett inslag av metafilm eller på något sätt refererat till ”Julia as such”. Den enda realistiska, till och med verklighetsbaserade karaktär hon har gjort rättvisa åt – och fått en Oscar för – är Erin Brockovich, kvinnan som utan utbildning eller erfarenhet lyckades klämma åt en elbolagsjätte på 333 miljoner dollar i skadestånd till ett helt samhälle. Men en människa behöver ju inte vara realistisk bara för att hon finns. I ”Erin Brockovich” smälter Julias frustande otålighet, bitchighet, sårbarhet och manipulativa charm samman med Erins så att man kommer i väg från filmen med en livsfarlig känsla av att allt som behövs för att förändra världen är en rejäl dos romantisk stjärnenergi. Arton år, ett tjugotal filmer och åtminstone sex succéer efter ”Pretty woman” har Roberts lagt sordin på gapskrattet, men kanske också äntligen gett upp ambitionen att spela karaktärer som inte är ”larger than life”. Hon kan helt enkelt inte gömma sig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21003, "headline": "Phil Spector fick 19 år", "summary": "Musikproducenten Phil Spector dömdes på fredagen till minst 19 års fängelse för mordet på skådespelerskan Lana Clarkson.", "article": "Mordet på skådespelerskan ska ha ägt rum 2003. Den 40-åriga Lana Clarkson dog av ett skott i munnen, ett skott som avfyrades med Spectors pistol i entrén till hans hus utanför Los Angeles, skriver Sky News. Spector, som revolutionerade popmusiken under 1960-talet, dömdes på fredagen till mord av andra graden. Straffet meddelades i domstolen i Los Angeles där han i mitten av april i år dömdes skyldig till mord. Spector har sedan dess suttit fängslad. Enligt domen måste Spector sitta minst 19 år i fängelse innan han kan bli villkorligt frigiven. Den första rättegången 2007 ogiltigförklarades, då juryn inte kunde enas. Dessutom bytte Phil Spector försvarsadvokat ett otal gånger under rättegången.. Strax innan mordet berättade Spector att han hade \"djävlar som kämpar inom mig\" i en sällsynt intervju med en brittisk journalist. Phil Spector påstod att han var oskyldig till mordet och att Clarkson, som den aktuella kvällen följt med honom hem från en nattklubb, hade begått självmord. Enligt åklagarna i målet var mordet på Lana Clarkson en del av ett mönster av vapenlekar och våld som Phil Spector riktat mot kvinnor under de senaste 20 åren. De menade också att han hade stora problem med att kontrollera sin ilska och att han var en veritabel översittare. Spectors advokater hävdade å sin sida att Clarksson var deprimerad över sin tynande karriär och därför begick självmord, skriver Reuters. Harvey Philip Spector blev på 1960-talet känd för sin förmåga att skapa en mycket speciell ljudbild - mer känd som \"the wall of sound\". Han producerade bland annat Leonard Cohen, Cher, Ronettes, Ramones och The Beatles. En av de mest kända låtarna är \"You' ve lost that lovin' feeling\" med The Righteous Brothers Lana Clarkson medverkade i filmer som \"Barbarian Queen\" och \"Amazon women on the moon\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 21019, "headline": "Bookerpris till Alice Munro", "summary": "Den kanadensiska författaren Alice Munro är årets vinnare av det internationella Bookerpriset. Priset på drygt 700.000 kronor delas ut vartannat år till författare från hela världen.", "article": "– Jag är totalt överväldigad och förtjust, sa 77-åriga Alice Munro när hon fick beskedet. Alice Munro skriver nästan uteslutande noveller, den senaste av hennes böcker som översatts till svenska är ”Kärlek, vänskap, hat” från 2003. Det internationella Bookerprisets jury framhåller i sin motivering Munros förmåga att förmedla djup och visdom i allt hon skriver. ”Att läsa Alice Munro är att lära sig något varje gång som du aldrig tänkt på förut,” skriver juryn. Pristagarens berättelser om småstadslivet – ofta i Ontario – har vunnit henne många utmärkelser, och hon är en ständig kandidat till Nobelpriset i litteratur. Juryns ordförande menar att Munro åstadkommer mer på sina novellers 30 sidor än många författare gör i en hel roman. Debuten kom 1968 med ”Dance of the Happy Shades”, och sammanlagt har det blivit elva novellsamlingar och en roman. Den senaste samlingen, ”Too Much Happiness”, ges ut i oktober. Munro tävlade mot bland andra Nobelpristagaren VS Naipaul, Joyce Carol Oates och Mario Vargas Llosa från Peru om årets pris. Det internationella Bookerpriset, som inte ska förväxlas med Bookerpriset för bästa engelskspråkiga roman utgiven i Storbritannien, delas ut vartannat år. Munro är den tredje pristagaren. Första gången (2005) gick priset till den albanske författaren Ismail Kadare. Nigerianen Chinua Achebe fick det 2007. Prissumman är på drygt 700.000 kronor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21028, "headline": "Twittra fram en bok", "summary": "Kan Twitter bli ännu en plantskola för författare? Mobilromanförfattaren Barry Yourgrau ser en del bra försök.", "article": "Kan Twitter bli ännu en plantskola för författare? Det frågar sig barnboks- och mobilromanförfattaren Barry Yourgrau i en artikel på Salon.com. Han ser en del bra försök, som tevemanusförfattaren Tom Scharplings ”Fuel Dump” eller New York Times-reportern Matt Richtels ”Twiller”. Den senare kan låta ungefär så här: ”Jag sträcker mig efter pennficklampan i fickan och sticker ut hans öga; jag springer, glömde väskan, behöll chipet, som var ... fan ta dig; säger inte var.” Men än så länge har bara mer instrumentella twittrare fått kontrakt. En bok är kontrakterad med vinbloggaren Gary Vaynerchuk vars affärstips på Twitter följs av 300 000 läsare. En annan bok med titeln ”Twitter Wit” med allmänna klokheter från amatörer kommer också i höst. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21042, "headline": "Underhållande psykbryt", "summary": "Eminem är tillbaka. Nya albumet ”Relapse” är både en skildring av missbruk och en orgie i splatterrap, skriver Fredrik Strage, som tycker att världens största rappare är bäst när han blandar personliga betraktelser med riktigt sjuka fantasier.", "article": "Hiphop Eminem ”Relapse” Interscope/Universal 3# Det har gått fyra år sedan Eminem ställde in halva sin världsturné och lade in sig på behandling för pillermissbruk. Våren 2006 blev hans barndomsvän och sidekick Proof ihjälskjuten. Knäckt av sorg isolerade sig Eminem i sitt stora hus utanför Detroit. Amerikanska tidningar beskrev honom snart som ”hiphoppens Howard Hughes” – som om han, likt den mytomspunne filmproducenten, skulle ruttna bort i sitt palats. Trots de tråkiga omständigheterna var det ganska skönt att Eminem tog en paus. Under första hälften av nollnolltalet var han precis överallt, precis hela tiden. Man tröttnade på honom. Ledigheten verkar ha varit bra för världens största rappare. På de tre första spåren av sitt nya album låter han vassare och elakare än på föregångaren – fradgatuggande knäpp som i sina bästa låtar ”Kill you” och ”White America”. Många förväntade sig en sorgsen hyllningsskiva till Proof, kanske en ballad i stil med Puff Daddys ”I’ll be missing you”. Men om man bortser från den lilla minnesrutan i cd-häftet nämns Proofs död bara en gång på skivan – när Eminem rabblar upp ursäkter som han använde för att fortsätta poppa piller. Å ena sidan är ”Relapse” en uppriktig skildring av missbruk. Eminem redogör för effekterna av Vicodin, Xanax, Percodan och Valium. Å andra sidan är det en orgie i effektsökande splatterrap. Eminem har inte hävt ur sig så vidriga rim på ett decennium. Han rappar inte om att skjuta folk utan om att stycka, lemlästa, våldta och utföra aborter med klädhängare. Slim Shady, skuggjaget som han tog livet av på förra skivan, är tillbaka med besked. Man kan tycka att en 36-årig artist borde ägna sig åt viktigare ämnen (Eminem har ju visat att han kan skriva politiska låtar, men han har alltid varit bäst när han blandar personliga betraktelser med riktigt sjuka fantasier, utan att lyssnaren vet vad som är vad. I ”Insane” blir han våldtagen av sin styvfar och redogör för sexualövningen ”felching”. I ”My mom” är det, förstås, hans mor som råkar illa ut. ”I know you’re probably tired of hearing ’bout my mom”, ursäktar sig Eminem och skyller sedan sitt missbruk på mamman som strödde Valium över maten när han var liten. Han har avhandlat sin dysfunktionella familj många gånger förut men det är fortfarande intressant. Särskilt när han lägger sig till med en jamaicansk accent för att göra något så oreggae som att förolämpa kvinnan som födde honom. Även de renodlade skräcklåtarna fungerar fint. I den mörka ”3AM”, ett gastkramande mästerverk som kan mäta sig med Gravediggaz eller Geto Boys blodigaste stunder, staplas liken runt berättarjaget, som inte vet om han hallucinerar eller har dödat dem på riktigt. Han sitter ensam och runkar framför en tv som visar Disneyprogrammet ”Hannah Montana”. Bryggan i låten – ”it puts the lotion on its skin or else it gets the hose again” – citerar Buffalo Bill i ”När lammen tystnar”, en av dussintals seriemördare som flashar förbi i låtarna. Den jönsigt hittiga ”We made you” hade vi dock klarat oss utan, precis som den trötta partydängan ”Crack a bottle”. Musiken är inte lika omtumlande som texterna. I stället för att anlita nya talanger har Eminem gjort alla spår med sin mentor Dr Dre. NWA-veteranen satsar på trallvänliga refränger och umpa-umpa-beats som känns ganska passé. Med piggare rytmer skulle ”Relapse” ha varit Eminems bästa skiva sedan ”The Marshall mathers LP”. Nu är den bara ett underhållande psykbryt. Fredrik Strage musik@dn.se Bästa spår:”3AM” & ”Medicine ball”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21044, "headline": "Parkteatern blandar stort och litet i sommar", "summary": "Parkteatern satsar i år med 28 föreställningar, allt från stora scenföreställningar som ”Figaros bröllop” till enmansföreställningar som ”Aldrig Mozart”.", "article": "- Kostnaden för Parkteatern motsvarar ett mjölkpaket per stockholmare per år, säger avgående chefen Kajsa Giertz. I år kan stockholmarna för detta facila mjölkpris välja mellan sammanlagt tjugoåtta föreställningar, i omfattning allt från stora scenföreställningar som årets ”Figaros bröllop” till enmansföreställningar som ”Aldrig Mozart” med Hannes Meidal och en fiol. Under sina år på Parkteatern har Kajsa Giertz hittills ansvarat för en större uppsättning varje år, senast fjolårssuccén ”Brel”. Egenproduktionen ligger nere, hela repertoaren består av gästspel. Men Kajsa Giertz försäkrar att hennes beslut att lämna chefskapet inte har med det att göra: - Ett chefskap genomsyrar verksamheten och ingen skall sitta mer än fem år, slår hon fast. På så lång tid kan hans eller hennes bra idéer slå rot ordentligt och de dåliga har irriterat omgivningen tillräckligt länge. Och trots att Kajsa Giertz själv inte regisserat/koreograferat i år har har hon knappast varit sysslolös: - Jag har sett massor och av tio föreställningar har en varit bra. Det innebär att om hon valt 28 föreställningar bör hon ha sett 280. Hon säger att hon ofta sett fyra till fem föreställningar på en vecka, land och rike runt. Årets föreställningar ger alltså stockholmarna tillgång till föreställningar från nästan hela landet. Bland mycket annat Ibsens ” Lille Eyolf” från Malmö, med en grupp som lämnade scenskolan förra året, ”Carola och jag” med Sara Lindh, Cirkus Cirkör, Albin Flinkas och Fredrik Meyer med sitt Lars Forsellprogram, konserter med Lise&Gertrud, Rikard Wolff och Emil Jensen och konsert- och dansmånad i slutet av augusti med bland andra Cullbergbaletten, Gunilla heilborn Cristina Caprioli och Kungliga baletten. Och, naturligtvis: Clownen Manne! För trettiotredje året i rad. Kajsa Giertz är entusiastisk över fenomenet ”Parkteatern”, som är unikt i världen. Ingen annan stans finns en teater som ger tjugoåtta olika uppsättningar på tjugoen olika spelplatser över hela sommaren, med fri entré till allt. Och hon säger om publiken att den verkligen vill tycka om det de ser, många artister säger att de känner sig omfamnade av generositet. - Många som kommer till våra föreställningar går inte på andra teatrar och många har överhuvudtaget aldrig varit på teater förut. Speciell förkärlek har Kajsa Giertz för de små spelplatserna, sådana som gräsmattorna mellan höghusen i Bredäng. - Där finns många förstagångsbesökare och många som ännu inte är inne i det svenska systemet. Lite känns det som att tränga sig in i deras hem. Det blir fest. Det finns ingen möjlighet att inte ta in publiken i spelet, säger hon. - Det blir mycket att sakna, sammanfattar Kajsa Giertz. Framför sig har hon flera olika projekt, bland dem en version av Carmen som hon utarbetar tillsammans med Marina Steinmo i Malmö Stadsteater och på Norrbottensteatern gör hon en ”existentiell dansbandsmusikal” tillsammans med dramatikern Rasmus Lindberg. Hela Parkteaterns sommarrepertoar finns här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21046, "headline": "Kevin Borg gör \"High school musical\"", "summary": "Kevin Borg gör musikaldebut i höst. \"Idol\"-vinnaren ska spela huvudrollen i \"High school musical\" på Göta Lejon i Stockholm.", "article": "Efter \"Idol\"-seger och skivsläpp är det nu dags för Kevin Borg att göra musikal. Den 26 september blir det premiär för \"Idol\"-vinnaren i \"High school musical\" på Göta Lejon. Då axlar han huvudrollen som sportkillen Troy Bolton. - Det är riktigt stort. Jag har drömt om att få spela i en musikal, och precis alla vet vad \"High school musical\" är för något. Alla har antingen sett den eller vill se den. Troy är en drömroll för mig och jag hoppas att den leder till fler roller i framtiden, säger Kevin Borg till TT Spektra. Kevin Borg ersätter David Lindgren, som i stället ska spela i den svenska versionen av musikalen \"Hairspray\". - Jag kommer så klart att göra rollen lite annorlunda jämfört med David, det ska märkas att det är Kevin som spelar. Men det viktigaste är ändå vara så mycket Troy som möjligt, och det är en riktig utmaning, säger Kevin Borg. \"High school musical\" är de senaste årens största ungdomsmusikal. Musikalen om ungdomarna på East High lanserades i Disney Channel i tv 2006 med Zac Efron och Vanessa Hudgens i huvudrollerna och båda har blivit storstjärnor. Även andra filmen gick i tv, medan den tredje filmen visades på bio. I Sverige har musikalen spelats i både Malmö och Stockholm sedan i höstas. Kevin Borgs album \"The beginning\" gavs ut i våras. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21047, "headline": "Rena, röda drömgåvan", "summary": "Anne Carson är en av det senaste decenniets mest hyllade författare. Thomas Götselius kapitulerar inför ”Röd självbiografi” – en vacker, hemsk och alldeles underbar bok.", "article": "Böcker Anne Carson ”Röd självbiografi” (Autobiography of Red) övers. Mara Lee Albert Bonniers förlag Den grekiske poeten Stesichoros levde på 600-talet f Kr och hyllades länge som en av de verkligt stora. Ändå finns i dag nästan ingenting bevarat av hans verk. Det är med Stesichoros som med den grekiska litteraturen i stort: bara brottstycken återstår. Ett fragment här, en papyrussnutt där – spillror av en värld. Man kan beklaga detta, som generationer av västerländska antikvurmare gjort. Men kanske ännu mer fascineras över spillrornas förmåga att likt en framgångsrik mikroorganism reproducera sig i en främmande miljö. Så har exempelvis gamle Stesichoros nu gått och blivit en större kändis än någonsin förut. Vilket hänger samman med att fragmenten från en av hans dikter utgör råmaterialet för en av det senaste decenniets mest hyllade romaner i gränslandet mellan innovativ litteratur och existentiellt borrande vardagsskildringar: Anne Carsons ”Röd självbiogafi”. När Carson nu introduceras på svenska är det inte en dag för sent. Sedan länge föregås hon av ryktet att vara den tänkande amerikanska litteraturens stora hopp, låt vara att hon faktiskt är kanadensiska. I den långa raden av beundrare och budbärare hittar man såväl gamla stötar som Harold Bloom som sensibla kritiker som Susan Sontag, men även i smala och smarta teveserier som ”L-Word” är Carsons namn en gångbar signal. Att en så brokig samling röster enas om något är antingen märkvärdigt eller misstänkt, men efter att ha läst henne i Mara Lees översättning kan jag bara kapitulera och falla in i kören: ryktet talar sant. Anne Carson är verkligen mycket speciell. Och ”Röd självbiografi” är en vacker, hemsk och alldeles underbar bok. Att läsa den är som att få en dyrbar gåva till skänks i drömmen och återfinna den i sin hand efter uppvaknandet. Sin titel till trots är boken ingen självbiografi. Inte heller är den, som undertiteln uppger, ”en versroman”. Mer korrekt vore nog att kalla den en romandikt med ojämn högermarginal. Men ett biografiskt fokus har den, nämligen pojken Geyron, som växer upp tillsammans med sin blida och förstående mor men under klacken på sin elaka storebror. Geyron är inte som andra pojkar. Han är röd och har dessutom vingar. Han är kort sagt ett monster. Vi möter honom först i barndomen, sedan i tonåren då han förälskar sig i den lynnige Herakles som snart lämnar honom, och slutligen i vuxenlivet då han oväntat återser sin svekfulle älskare på en resa i Sydamerika. Där, på branten av en röd vulkan, skils vi från Geyron i samma stund som han prövar sina röda vingar. Bakom denna historia finns alltså en antik myt. Carson inleder mycket litteraturhistoriskt med att gå till källan, det vill säga Stesichoros: ”Han kom efter Homeros och före Gertrude Stein, en svår tid för en poet.” Därefter orienterar hon läsaren i poetens stora dikt om Herkules – på grekiska Herakles – tionde stordåd. Dådet bestod enligt myten i att besegra och döda ett märkligt bevingat rött monster som bodde på en ö där det vaktade en magiskt röd boskapshjord. Det speciella med Stesichoros version är att han berättar historien ur en oväntad synvinkel, nämligen monstrets. Det är hans upplevelse av Herakles ankomst och angrepp som står i centrum. Det är hans nederlag och död som upptar diktaren. I denna anda har Carson vänt på historien ännu en gång genom att göra mytens kamp till en kärlekshistoria, och Herakles till en hjärtekrossare snarare än en monsterdråpare. Visst kan man tycka att detta känns rätt så mycket… 1922. Ändå är Carson bara skenbart en James Joyce-epigon eller, för den delen, bara skenbart ännu en författare av identitetspolitiska romaner på temat homosexualitet och utsatthet. Hennes handfasta utgångspunkt i Stesichoros fragment, som infogas i boken, bär vittnesbörd om en konceptuell litteratursyn snarare än en modernistisk. Något oväntat, men helt stilenligt, avslutas boken också med en ”intervju” med Stesichoros. ”Röd självbiografi” kan läsas som en utvecklingsroman filtrerad genom ett på en gång sensuellt och rått poetiskt temperament. Carson är nog inte främst ute efter att fånga vad det innebär att vara människa genom att uppsöka det icke-mänskliga. Hon är ute efter att fånga varat i ord. Hon är, likt Stesichoros, en beskrivningens diktare. Den ”självbiografi” vi enligt titeln får ta del av är ju noga taget ett adjektivs. Sålunda följer inte de fyrtiosju kapitlen i Geyrons självbiografi den sedvanliga dramaturgin. I stället innehåller den en kaskad av exakta bestämningar av hur ”natten klättrar upp på land”, av ”en rosa liten mun som liknade en bröstvårta” eller av ”det desperata drama som det innebär att vara jaget i en sång”. Sådana beskrivningar gör mig lycklig. Men så småningom också oroad och lätt skärrad. För om denna beskrivningskonst kan släppa lös varat, så kan den också blottlägga hur förtöjningarna åter läggs fast och språket upphör att lysa livet. Sist och slutligen är det om detta Geyrons sorgliga skepnad vittnar. Kärleken falnar. Den röda världen finns inte mer. Thomas Götselius litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21062, "headline": "Stockholm byter spår – går med i filmpool", "summary": "Stockholms stad går med i Filmpool Stockholm. Länge har den borgerliga alliansen sagt nej. Nu går man in med en miljon kronor.", "article": "Länge såg det ut som om Stockholms stad skulle missa tåget när Filmpool Stockholm Mälardalen tog fart på allvar. Den borgerliga majoriteten i kulturnämnden sa nej, medan Socialdemokraterna var för. Men trots Stockholms tveksamhet har drygt två år gamla Filmpool Stockholm Mälardalen klarat sig över förväntan. År 2007 var omsättningen sex miljoner kronor och lika mycket kom från privata företag och organisationer som ställe upp med praktisk hjälp som lokaler och inspelningsplatser. Men vid nästa styrelsemöte i Stockholms näringslivskontor (Stockholm Business Region) tas beslutet att Stockholms stad nu ansluter till Filmpool Stockholm Mälardalen. – Tidigare var vi skeptiska mot upplägget och djupt kritiska till att bygga upp nya byråkratier. Vi ville försäkra oss om att alla medel vi bidrar med verkligen går till filmproduktion. Därför har diskussionerna dragit ut på tiden, säger Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt. Hon förklarar att det är ett bra sätt att marknadsföra Stockholm på, men att man givetvis också vill stödja dem som producerar film i staden. – Jag tror att Filmpoolen i oss får en aktiv och engagerad partner, samt att vi kan locka andra kommuner att ansluta sig. I dag handlar det bara om en handfull. Hur mycket pengar satsar ni? – En halv miljon på den del av Filmpoolen som är kommissionärsverksamhet, det vill säga som ska locka utländska filmare att filma i Stockholm. Och en halv miljon till själva Filmpoolen. För oss är det mycket pengar. Madeleine Sjöstedt utesluter dock inte att bidraget kan växa efter hand. Varför är det viktigt att Stockholm är en filmproducerande region? – Stockholm är en filmstad. Det märks redan nu ofta på filmduken. Vi vet också att många filmskapare bor i Stockholm och vi vill stödja filmproduktion som sker här, säger hon. Finansierar och utvecklar Filmpool Stockholm Mälardalen verkar inom tre områden för att bidra till en livskraftig filmindustri i Stockholmsregionen. 1. Filminvestering. Medproducerar och toppfinansierar spel- och dokumentärfilm. 2. Utveckling. Engagerar sig för att utveckla regionen som inspelnings- och produktionsplats. 3. Filmkommissionsverksamhet. Marknadsför regionen som produktionsplats för film, både nationellt och internationellt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21068, "headline": "Parkteatern slutar göra egna uppsättningar", "summary": "Stockholms parkteater slutar att producera egna föreställningar. I sommar blir det bara gästspel.", "article": "Efter fem säsonger med Parkteatern gör Kajsa Giertz sin sista som chef. – Att sluta producera egna föreställningar är Stadsteaterns lednings beslut. Det beror på att Parkteatern mer och mer integrerats med Stockholms stadsteater. Man tycker att det görs så många produktioner på Stadsteatern att man vill ha ut dem även på sommaren. Men besluten bygger givetvis även på ekonomi. Hur mycket pengar sparar man? – Det är framför allt repetitionsperioden man tjänar in, för den kostar också. Blir utbudet lika stort i år? – Nyordningen gör att utbudet blir större och att vi turnerar ännu mer i Stockholms olika delar. Man får inte glömma att Parkteatern alltid haft ett digert gästspelsprogram. Innan Kajsa Giertz blev chef för Parkteatern kom hon i närmare kontakt med den just genom att hon gästspelade med en egen uppsättning som hon gjorde om för att passa utomhusbruk. – Det är precis samma tågordning nu för Philip Zandén som transformerar sin uppsättning av Beaumarchais pjäs ”Figaros bröllop” för Parkteatern i sommar. Att gränsdragningen mellan gästspel och egna produktioner kan bli flytande framöver antyder Parkteaterns nya chef Linda Zachrison som tillträder i september. – Vi tittar också på olika former av samproduktioner med externa parter och Stadsteatern själv. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21072, "headline": "Dubbelt svenskt i finalen", "summary": "Det blir dubbelt svenskt i lördagens final i Eurovision Song Contest från Moskva. Den svensk-iranske Arash, som tävlar för Azerbajdzjan, blev bland de tio som gick vidare från semifinal 2. Dessutom gick samtliga nordiska länder till final från de båda semifinalerna.", "article": "Malena Ernman blir inte enda svensk i Eurovision Song Contest-finalen på lördag. Med sig får hon Arash, malmöiten som tävlar för Azerbajdzjan. - Vårt mål är detsamma som det varit från första början - förstaplatsen, sade en segerviss AySel på presskonferensen innan hon lämnade över ett halsband till svensk-iraniern. - Självklart är vi nervösa. Men vi tror på oss själva - det här paret kan göra vad som helst, fyllde Arash i och nickade mot sin duettpartner. Arash i duett med tjugoåriga stjärnskottet AySel i popdängan ”Always” blev ett av tio bidrag som gick vidare från veckans sista semifinal i ett Olympiiskij Arena som var betydligt mer välfyllt än under tisdagens tävling. Också en tredje svensk bidrar till finalfältet. Det spanska bidraget är skrivet av Irini Michas som är infödd stockholmska (och som också var med och skrev ett av de svenska bidragen i år). Dessutom fullbordades den nordiska succén i och med att Norge och Danmark – precis som Sverige, Finland och Island i tisdagens första semifinal – gick vidare till finalen. Favorittippade fiolspelande norske Alexander Rybak var en väntad finalist, mer överraskande var det att Danmarks pojkbandspoppare Brinck skulle kvalificera sig. Under den efterföljande presskonferensen hade rysk teve lyckades skaka fram två moderatorer som verkade ha glömt hjärnan på toaletten. Varje kvinnlig deltagare kommenterades med att hon var \"het\" eller \"snygg\" och de båda hade som enda mål att stjäla kyssar från dem. De båda fortsatte i samma skrikiga och oinformerade stil som programledarna Natalia Vodianova och Andrej Malahkov under själva semifinalen. Den ene av dem visste inte ens hur många nationer som skulle delta i finalen. Till finalen fick Arash, & Aysel, Brinck och Rybak sällskap av bidrag från sju länder. Ett rätt väntat sällskap. Till förhandsfavoriterna hörde framför allt Ukrainas Svetlana Loboda, som gick vidare mycket tack vare kvällens mest avancerade scenshow med såväl akrobatiska danssteg som ett solo på ett trumset i rörelse. Samt mycket hud. Men även de övriga finalklara länderna Kroatien, Litauen, Moldavien, Albanien, Estland och Grekland var av många tippade att gå vidare. Bland de utslagna märktes framför allt Nederländernas The Toppers, som därmed inte behövde göra allvar av hotet att bojkotta finalen om de ryska myndigheterna stoppar lördagens planerade Prideparad. Den från svenskt håll hårt kritiserade tv-produktionen flöt på bättre än i tisdags, även om programledarna Natalia Vodyanova och Andrij Malahkov fortsatte att skrika sig igenom programmet. Till finalen är de dock utbytta. Det blir kort vila för de kvalificerade länderna. Redan om ett drygt dygn smäller det igen. Här är finalfältet så här långt. De tomma platserna fylls med artister nu. Hela listan beräknas bli klar först vid 01-tiden svensk tid. 1. Litauen, Sasha Son: \"Love\" 2. Israel, Noa & Mira Awad: ”There must be another way” 3. Frankrike, Patricia Kaas: “Et S’il Fallait Le Faire” 4. Sverige, Malena Ernman: ”La Voix” 5. Kroatien, Igor Chukrov featuring Andrea: \"Liljepa Tena\" 6. Portugal, Flor-de-lis: ”Todas as ruas de amor” 7. Island, Yohanna: ”Is it true?” 8. Grekland, Sakis Rouvas: \"This is our night\" 9. Armenien, Inga och Anush: “Jan Jan” 10. Ryssland, Anastasia Prikhodko: ”Mamo” 11. Azerbajdzjan, AySel och Arash: \"Always\" 12. Bosnien-Hercegovina, Regina: ”Bistra voda” 13. Moldavien, Nelly Ciobanu: \"Hora din Moldova\" 14. Malta, Chiara: ”What if we” 15. Estland, Urban symphony: \"Rändajad\" 16. Danmark, Brinck: \"Believe again\" 17. Tyskland, Alex swings Oscar sings!, “Miss kiss kiss bang” 18. Turkiet, Hadise: “Düm tek tek” 19. Albanien, Kejsi Tola: \"Carry me in your dreams\" 20. Norge, Alexander Rybak, \"Fairytale\" 21. Ukraina, Svetlana Loboda: \"Be my Valentine!\" 22. Rumänien, Elena: “The Balkan girls” 23. Storbritannien, Jade Ewen: “It’s my time” 24. Finland, Waldo’s people: “Lose control” 25. Spanien, Soraya: “La noche es para mi” ", "article_category": "culture"}
{"id": 21077, "headline": "Sarah Palin skriver sina memoarer", "summary": "Sarah Palin ska ge sin version av det politiska livet. Lagom till hennes återvalskampanj 2010 kommer hennes memoarer.", "article": "Nu ska Sarah Palin ge sin version av det politiska livet. Den republikanska vicepresidentkandidaten har gjort upp med bokförlaget HarperCollins, rapporterar AP. Boken ska komma ut våren 2010, lagom till Palins återvalskampanj till guvernörsposten i Alaska. – Det har skrivits och pratats så mycket om mig i medierna och i bloggosfären. Det här blir en fantastisk, uppfriskande chans för mig att berätta min version, helt ofiltrerad, säger hon till AP. – Jag är en omättlig läsare; jag läser mycket nu och har läst mycket under min uppväxt. Min journalistutbildning kommer att vara till stor hjälp när jag ska skriva om utmaningar och glädjeämnen, hur jag balanserar föräldraskapet med jobbet, som i mitt fall betyder att styra en stat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21080, "headline": "Radiotjänst kräver licens för kameraövervakning", "summary": "Radiotjänst kräver att företag med övervakningskameror betalar TV-licens. Men många företag ställer sig frågande till avgiften. – Det är vansinnigt, skärmarna är inte avsedda för TV-tittande, säger Svensk Handels säkerhetschef Dick Malmlund.", "article": "Organisationen Svensk Handel har den senaste veckan mottagit ett tiotal telefonsamtal från upprörda medlemsföretag. – Många ringer och är arga och förbannade. De har blivit uppringda av Radiotjänst och när de sagt att de har kameraövervakning har de fått en räkning på posten. De verkar som om Radiotjänst gjort ett drev den senaste veckan, säger förbundsjuristen Anders Thelin på Svensk Handel. Enligt lagen om finansiering av radio och TV definieras en TV-mottagare som en teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program. Lagen gäller även om utrustningen kan användas för annat ändamål. Men Anders Thelin tycker att definitionen är alldeles för vid och otydlig. Han är ytterst tveksam till om kameraövervakningen ska avgiftsbeläggas. – Radiotjänst har valt att tolka lagen så att kameraövervakning ingår men jag undrar om lagstiftaren verkligen menade så från början. Lagen får problem eftersom teknikutvecklingen går väldigt fort. Jag tycker i stället att Radiotjänst borde titta på varje specifikt fall, säger han. Daniel Johansson på Radiotjänsts kommunikationsenhet menar att de endast följer lagen och att den som har kameraövervakning kopplad till en TV ska betala avgiften. – Hur man brukar sin mottagare har ingen avgörande betydelse, det är själva definitionen av en TV-mottagare som avgör. Definitionen är lagstiftad och inget vi kan ändra på, säger Daniel Johansson. Han förnekar att Radiotjänst de senaste veckorna inriktat sig på företag med övervakningskameror. Men berättar att de kontaktar fler företagare i dag än tidigare och då alltid frågar om de har kameraövervakning. – Det är klart att företag utgår från sitt användningsområdet, men vi utgår från definitionen av en TV-mottagare. Det som upprör Dick Malmlund, säkerhetschef på Svensk Handel, mest är att de berörda skärmarna inte används för att titta på tv. – Folk satsar på kameraövervakning för att inte bli utsatta för brott. Det har inget ljud och tittar bara på övervakningsbilder, varför ska de då betala licens? frågar han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21082, "headline": "Barnböcker med död", "summary": "Var går gränsen för barnboken? I Danmark pågår ett konstuppror där de nya bilderböckerna handlar om mord, aborter och slavar. Är böckerna bara till för barnen?", "article": "Kan man …? Ja, kan man ge barn böcker där en begravningsentreprenör för barn sjunger barbershopsånger medan han sveper små kroppar i ”Børnenes bedemand”? Böcker där barnet måste välja vilken av föräldrarna som ska hämtas av Döden nästa kväll som i ”Pigen der måste vælge”? Eller där en kör av känsligt tecknade aborterade foster i ”De skæve smil” vittnar om vemodet i att aldrig ha fått liv, namn och identitet? Kan man ha bredvidläsningsböcker i de lägre årskurserna, som i serie- och rebusform i tetralogin ”De tre” i fulländad splatterstil berättar om hur tre råcyniska kumpaner, två hanhundar och en katta, utnyttjar varandra och omvärlden på det grövsta sätt? Där det är fritt fram att skaffa sig en negerdreng til lyst – de finns ju till salu på barnhemmet och råkar de vara slutsålda kan man få en autist till halva priset (även om de här kumpanerna förstås förhandlar sig till att få honom gratis)? Och för vem vill man läsa den hisnande sorgliga bilderbokshistorien om mamman som tar sin förståndshandikappade och nu vuxne son med sig i döden på en parkbänk som i ”Idiot!”? Eller de absolut kvadratiska, poetiska och filosofiska krumsprången i flerårsprojektet ”Hundrede historier”? I Danmark kan man uppenbarligen! Temperaturen är avgjort stigande i flera författarskap. Där pågår just nu något som man skulle kunna tolka som ett rasande konstuppror mot en vedertagen pedagogisk barnbokssyn och mot en starkt pedagogiskt färgad förmedlingstradition genom barnbibliotek och skolor. Den pedagogiska synen säger ungefär att om en bok är skriven för barn kan den per definition inte vara konst. En grupp barnkulturarbetare kring författarna Louis Jensen och Oscar K och illustratörerna Dorte Karrebæk och Lilian Brøgger har synbarligen bestämt sig för att visa motsatsen: barnboken kan också vara Konst och är därmed fri att undersöka allt, handla om vad som helst och se ut på många oväntade sätt – utan skyddsnät. I en rad anmärkningsvärda böcker faller gamla tabun som bowlingkäglor, när det ena klotet efter det andra kommer susande. Inte bara pedagogikstämpeln attackeras, synen på barn och på barnlitteraturens speciella vara är satt i gungning och problematiseras på ett otal sätt. Vem har till exempel bestämt att just abortbilderboken skulle vara för barn? Är det bilderboksformatet i sig, funderar dess illustratör, Lilian Brøgger. På samma sätt kan man undra: Är inte en bilderbok som ”Idiot!” i själva verket ett poetiskt och filosofiskt konstverk för unga vuxna? Var finns hindren för ett fritt flöde av böcker mellan barn i olika åldrar och vuxna? Är barnlitteraturbegreppet intressant? I det här sammanhanget kan det vara relevant att påminna om att Danmark har en ovanligt generös barnboksutgivning. Med en folkmängd på knappt fem och en halv miljon ger man till exempel ut fler barnböcker än vad Sverige gör med sina fyra miljoner fler invånare, även om tendensen är att både antalet titlar och upplagestorlekarna minskar och att böckernas omsättning, det vill säga livstid, stadigt förkortas. År 2006 kom gruppens lilla fräcka skrift ”Av, for sagomel – skitser till en børnelitterær poetik”. Där kräver man allt från högre konstnärlig anspänning och fördjupning av kulturen för barn till fast anställda barnlitteraturkritiker på alla tidningar, kunniga bildredaktörer på förlagen och barnlitteraturcheckar om 2 000 kr i halvåret till alla barnfamiljer. Nedersta fjärdedelen av denna snyggt formgivna bok är en bilderbok, ”Hest & Hund”, av Oscar K och Lilian Brøgger. Gruppen har också deltagit i den magnifika uppslagsboken ”Børnenes ænsyklopædi ”. Här har de tillsammans med ett sextiotal andra kvalificerade vuxna bidragit till ett fyrverkeri av nonsenskunskaper i ord och/eller bild. Upplägget sägs vara inspirerat av den fria, associativa logik som den femåriga dottern till en av redaktörerna hade givit uttryck för i sin lek. I redaktionsgruppen försökte man åstadkomma något liknande genom att länka bidragen till varandra i sanslösa, närmast dadaistiskt lekfulla kopplingar: Kolofon, se också Förord, se också Balklänning; Alfabet se också Allting, se också Ingenting, se också Bubbla; Kikärter, se också Ögon, se också Feber, se också Kikärter och Tumult. Så där går det på fram och tillbaka över nästan 200 lyxigt bildsatta sidor, där bilder stundom får ersätta orden (i till exempel Feber och Bubbla) och där förklaringarna ibland kan vara oväntade och vackra: ”Tumult är verdens vigtigste energikilde …”, skriver Lars Bukdahl. Den danska attacken mot inhemsk traditionell barnbokssyn har annars kommit i olika vågor. I mitten av 90-talet fick en handfull illustrationselever i gästläraren Lilian Brøggers avgångsklass sitt genombrott som ”de unga vilda” från designskolan i Kolding. Med uppkäftiga och bråkiga illustrationer och tekniker bröt de med den snygga drivna, traditionella danska bilderboksestetiken av pennteckning och akvarell och gav impulser till nya och mer grovkorniga formgrepp hos många senare nya unga illustratörerna. Men nu är det alltså mer tal om en vildare, tematisk expansion – och kanske på sikt en berättarteknisk. Författaren Oscar K har nämligen ett allvarligt uppsåt. Svart humor – i sin drastiska splatterstil närmast på nivå med de populära och galna Happy tree friends-berättelserna (från webb och teve) – kännetecknar ”De tre”-serien, där Dorte Karrebæks dynamiska och dramatiska tecknarstil excellerar i den fräckt ”sjuka” stil, som hon så länge har burit på. Replikerna hamnar alla i handtextade pratbubblor, men anföringssatser och viss berättarkommentar bryter in i bubblorna på en rad osannolika sätt, och både pilar och rebusbilder har bärande roller som komplettering till bilderna i dessa uttalat visuellt kommunicerade berättelser. Det är fräckt och fritt och grovkornigt, ibland på ståuppkomikens fysiska humornivå vare sig det gäller pedofili eller (avsaknad av) moderskärlek. Man får då och då nypa sig i armen och påminna sig om kontexten: det är faktiskt Dansklærerforeningens forlag som producerar och distribuerar och danska lärare och föräldrar tycks vara med på noterna. Den blasfemiska epilogen, gjord för en liten fanclub av tredjeklassare i en skola på landet, kan läsas på nätet, för den som vill ha ett stilprov. Och på författarens hemsida kan man höra hela den ironiskt berättade, flerfaldigt prisbelönade melodramen ”Børnenes bedemand” läsas och sjungas av honom själv (www.oscar-k.dk). Men den konstnärliga höjdpunkten i det äkta paret Oscar K:s och Dorte Karrebæks hetsiga produktion är den nyss utkomna storformatiga bilderboken ”Idiot!”, där livet, döden, existensen sätts på sin spets. Vacker, vacker, vacker i sitt stora grå vemod och effektfullt komponerad och formgiven, där huvudpersonen Augusts livsvandring och växt från barn till vuxen man framställs i simultan succession och ses i minst tre stationer längst ned på varje uppslag. Bildrummet är den stad eller by där han bor med sin mor och där de är helt ensamma på sin vandring. August är ”åndssvæg”, men fullproppad med Bibelord och sånger, ramsor och talesätt, som han tolkar på sitt sätt; han ser änglar, och har en plastpåse (lille Uhyre) i ett snöre som bästa vän, han pratar med sin mor och med ängelhunden Henning. Han är ett lyckligt barn och texten har ett för dansk bilderbok sällsynt konsekvent barnperspektiv, som innebär absolut poesi och total närvaro. Texten, satt i svart, är egentligen ett fortlöpande tanketal med plötsliga inskott av moderns frågor eller svar, men övergår i rödbrunt i leken med Uhyre, som Karrebæk låter projicera ansiktsuttryck och reaktioner på, med Henning eller Änglarna. Tiden är obestämd gårdag: modern blir allt äldre och tyngre under sin gråa kappa och sjalett, medan August aldrig åldras, bara växer. ”Vad ska det bli av dig när jag inte är här mer? undrar modern. Men hon är ju här, mor”, tänker August förundrat (min övers.) När de sitter på bänken och väntar på att det ska bli mörkt? undrar August: ”Varför ska jag ha piller?” Och modern svarar med den aldrig befriade förälderns utmattade och förvirrade kärlekslogik: ”Det är bäst så, lille August. Jag är så trött.” En ängel står under gatlyktan och en tunnel tonar fram på uppslagets högersida. På nästa sida ljusnar bilden, på bänken till vänster sitter mor och son tätt ihop med en ylande Henning vid sidan: ”Genom tunneln, Så mörkt det är./Farväl, mitt lilla Uhyre! Farväl mig!/Genom mörkret ut i ljuset,/uppför himmelsstegen, där jag ska sitta på Guds/högra hand och drömma levande och döda… ta mig i beskydd.” På högra sidan vandrar de tillsammans genom tunneln och längst till höger sitter August i sin vanliga mundering och dinglar med fötterna, sittande på Guds hand, av Karrebæk gestaltad som en ljus, smäcker kvinnohand, som en uppåtgående luftström av vita fåglar. Djärvt och vackert, poetiskt, ömsint, tänkvärt och väldigt långt från samtida svensk bilderbok. Det ska bli ett sant nöje att se hur svenska förlag tänker hantera denna utmaning. Litteratur Oscar K (Ole Dalgaard), text Dorte Karrebæk, bild ”De tre I–IV” (Dansklærerforeningens forlag, 2006–2008) ”Børnenes bedemand” (Gyldendal, 2008) ”Idiot!” (Høst & Søn, 2009) Oscar K (Ole Dalgaard), text Lilian Brøgger, bild ”De skæve smil” (Klematis, 2008) Kim Fupz Aakeson, text Lilian Brøgger, bild ”Pigen der måste vælge” (Gyldendal, 2007) Louis Jensen, text Lilian Brøgger, bild ”Hallo! Flere hundrede historier” (Gyldendal, 2009) ”Av, for sagomel – skitser till en børnelitterær poetik” Red. Line Beck Rasmussen m fl (Branner & Korch, 2006) ”Børnenes ænsyklopædi” Red. Tea Bendix, Hanne Kvist och Elin Algreen-Petersen (Gyldendal, 2007) ", "article_category": "culture"}
{"id": 21097, "headline": "Full galopp i musikalkarriären", "summary": "Kaisa Hammarlund går från den ena musikalsuccén till den andra i London. Nu briljerar hon i en föreställning byggd på Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende” av Stephen Sondheim.", "article": "Kaisa Hammarlund hade knappt börjat skolan när hon var i London med sina föräldrar för första gången, men atmosfären och skådespelarinsatserna i West End fängslade henne för livet. Nu står hon utanför sceningången till Garrick Theatre och njuter av recensionerna för ”A little night music”, Stephen Sondheims musikal, som bygger på Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende.” Fem stora brittiska tidningar har gett föreställningen fem stjärnor, högsta betyg. ”Utsökt”, ”trollbindande”, ”omistlig” är några av omdömena. För Helsingborgstjejen Kaisa Hammarlund är rollen som pigan Petra höjdpunkten hittills i en nioårig karriär i London. Rollen kombinerar hennes favoriter Bergman, vars alla filmer hon sett, och Sondheim, som hon kallar kungen av intelligent musikal. – Att dessutom få göra Harriet Anderssons roll och bli regisserad av Trevor Nunn, det är grädden på moset, säger Kaisa Hammarlund. Hon var inte sen att anmäla sitt intresse för en audition när hon fick höra att den berömde engelske regissören för första gången skulle sätta upp en Sondheimmusikal. Med några fjärilar i magen extra läste hon Shakespeare och sjöng två sånger för sir Trevor innan hon spelade ut sitt trumfkort. Hon hade repeterat in ”The Miller’s son”, som är den i musikalsammanhang kända och långt ifrån lätta sång som Petra sjunger i musikalen, och det imponerade på den noggranne Nunn, som dessutom fick en skådespelare som kan hjälpa kollegerna med uttalet. För ”A little night music” följer handlingen i Bergmans film nära. Dialogen är fylld av svenska namn och orter och det är slående hur väl Kaisa Hammarlunds engelska kolleger som Maureen Lipman och Hannah Waddingham prickar rätt uttal av Rättvik och Helsingborg. – Trevor hade gjort en fantastisk research av Sverige kring sekelskiftet, men han kom och ville ha uttalsråd. Jag känner mig som en beskyddare av det svenska arvet, säger hon och berättar att ensemblen som uttalsträning och uppvärmning inför föreställningen försöker sjunga paradnumret ”A weekend in the country” på svenska. Kombinationen Bergman och musikal är kanske inte självklar för alla och Kaisa Hammarlund är medveten om att det finns de som ser ner på musikalen som konstform. Henne har den alltid legat varmt om hjärtat. – Egentligen ställer musikalen de kanske allra största kraven på en skådespelare eftersom man både måste kunna agera, sjunga och dansa, säger hon, som gjort ”Cabaret”, var första svensk som spelade i ”Mamma mia!”. Alltså en av de mest rutinerade svenskarna i West End. Nu vill hon bredda sitt register. Hon har nyligen avslutat inspelningen av den brittiska gangsterfilmen ”K” och när ”A little night music” är färdigspelad – sista föreställningen är planerad till den 25 juli – prövar hon gärna vanlig teater på en mindre scen. Skånskan är inte heller främmande för att hjälpa Kenneth Branagh med uttalet i BBC:s ”Wallander”-serie, som utspelar sig i Ystad. Däremot får målet att tävla i den klassiska engelska galopptävlingen Grand National vänta. Kaisa Hammarlund var i tonåren framgångsrik amatörjockey på Jägersro och funderade på den karriärvägen. – Det ger samma kickar som att stå på scen, jag skulle gärna prövat, förklarar hon. Kaisas teatertips för Londonturister ”Mamma mia!” – en trevlig kväll med svenska förtecken. ”Sunset Boulevard” på Comedy Theatre – en annorlunda produktion där skådespelarna spelar instrument själva. ”The Globe” – Är man i London bör man gå till denna klassiska teater och se en Shakespeare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21098, "headline": "UNT slår samman kulturredaktioner", "summary": "Upsala Nya Tidning slår ihop sina kulturredaktioner. Det mer åsiktsburna kulturmaterialet – recensioner och kulturdebatt – försvinner som självständig avdelning. Enligt chefredaktör Lars Nilsson borde förändringen ha gjorts \"för länge sedan\".", "article": "När Upsala Nya Tidning slår ihop sina kulturredaktioner försvinner det mer åsiktsburna kulturmaterialet som recensioner och kulturdebatt som självständig avdelning. I stället blandas det in i den övriga kultur- och nöjesbevakningen UNT har haft en tung traditionell kulturbevakning där i stort sett all viktig ny litteratur och teater recenserats. Kulturredaktionen har haft ett dagligt uppslag till sitt förfogande. I samband med att kulturchefen Bo Ingvar Kollberg fyller 65 omorganiseras tidningen och kulturredaktionen – som bestått av två heltidstjänster och två halvtidstjänster – läggs ner. Förändringen innebär att uppdelningen mellan ”Kultur” och den mer populärkulturellt inriktade systerredaktionen ”Kultur Nöje” försvinner. I tidningen kommer det efter sammanslagningen att stå ”Kultur Nyheter” på sidorna. Kritiken mot förändringen är hård. Den går ut på att det blir en mindre kvalificerad kulturbevakning. Man menar att den seriösa och kritiska kulturen riskerar att stryka på foten och att den intellektuella höjden försvinner. Flera röster riktar också in sig på att bredden på recensionerna försvinner, även om nya verk från stora och kända författare även fortsättningsvis kommer att tas upp. Förändringen kommer att skada UNT eftersom tidningen har en osedvanligt stor del av läsekretsen som är högutbildad och kulturintresserad, genom Uppsalas starka tradition av universitetsstad, menar kritikerna. Chefredaktören Lars Nilsson menar att farhågorna är gripna helt ur luften. – De förefaller överdrivna. Det finns inget belägg för att påstå att det skulle bli mindre av recensionsmaterial, förändringen är nödvändig och borde ha gjorts för länge sedan, som man också gjort på till exempel DN tidigare. Det har slitit att ha två parallella kulturredaktioner som till viss del konkurrerat med varandra. Att vi gör det nu är naturligt eftersom kulturchefen slutar i sin nuvarande tjänst, säger han. Enligt Lars Nilsson är ingenting beslutat när det gäller det dagliga traditionella kulturuppslaget. Man håller på att strukturera om hela avdelningen. – Vi har en läsekrets som är mycket kulturintresserad, det materialet är ett av de ben som vi står på och vi ska skriva om sånt som är av intresse för läsarna. Vi har bara börjat att se vilken typ av kulturbevakning vi ska ha, men utrymmet för recensioner kommer att finnas kvar. UNT har som många andra tidningar drabbats av nedgången på annonsmarknaden, och håller därför på att skära ned på antalet tjänster på redaktionen, 14 ska bort av 109. Totalt ska 30 bort på företaget. Genom sammanslagningen av kulturredaktionerna sparar man någon tjänst från den ”högkulturella” redaktionen, vilket också av kritiker tolkats som att man nedprioriterar det området. Läs några kulturjournalisters kommentarer ”Vore jag chef skulle jag satsa i stället” DN förtydligar Som DN skrev i torsdagens upplaga av papperstidningen (se artikeln här intill, med modifierad rubrik och ingress) planerar Upsala Nya Tidning, UNT, att slå ihop två kulturredaktioner till en. Detta innebär att den åsiktsburna kulturbevakningen – som exempelvis bok- och teaterrecensioner – som hittills har haft en egen redaktör och ett eget fast dagligt uppslag i tidningen kommer att finnas i den nya redaktionen. UNT:s chefredaktör Lars Nilsson menar i ett genmäle att DN felaktigt gett bilden av att ”UNT:s seriösa kulturjournalistik riskerar att stryka på foten”. \"Den bevakning av kulturlivets olika yttringar som finns i UNT i dag och som vi vet uppskattas högt av läsekretsen fortsätter. Det gäller naturligtvis också kultursidornas roll som debattforum\", skriver Lars Nilsson och syftar på den tillspetsade rubriken i DN:s pappersupplaga: ”Kulturdebatt bort från UNT”. DN ", "article_category": "culture"}
{"id": 21104, "headline": "De Nios pris till Steve Sem-Sandberg", "summary": "Författaren Steve Sem-Sandberg tilldelas De Nios stora pris på 250 000 kronor.", "article": "Författaren och DN-skribenten Steve Sem-Sandberg får Samfundet De Nios stora pris på 250 000 kronor. Han får priset ”för en avancerad romankonst, präglad av intellektuell kringsyn, historisk närvarokänsla och inkännande människoskildring.” - Det känns fantastiskt, jag blev alldeles omtumlad. Jag åt en sen middag på restaurang när de ringde i går kväll, och visste inte om jag skulle sitta eller stå eller betala och gå, säger Steve Sem-Sandberg på telefon från Wien. - Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle få det. Jag är hemskt stolt: många författare som jag respekterar och beundrar har fått det före mig. Och jag har förstått att de har belönat mina romaner, det känns som ett erkännande på att det har betytt något. Skrivandet är annars ofta ensamt och isolerat. Han lägger just nu sista handen vid sin nästa roman, ”De fattiga i Lodz”, som kommer ut på Bonniers förlag i september. - Den har tagit fem år att skriva och jag är inne på sista veckan av manusgenomdrag och faktakollar. Har du separationsångest..? - Snacka om separationsångest! Det vill jag helst inte tänka på. Men jag har börjat reka på en annan grej, säger Steve Sem-Sandberg. Samfundet De Nio bildades år 1913 och består av nio ledamöter, valda på livstid. Samfundet delar ut en rad litterära priser. Förra årets stora pris gick till Birgitta Lillpers. Steve Sem-Sandberg fick så sent som förra året Karl Vennberg-priset på 100 000 kronor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21106, "headline": "Nytt internetprojekt oroar i Storbritannien", "summary": "Brittiska myndigheter satsar 12 miljarder kronor på att utveckla ett system för att övervaka medborgarnas internettrafik. Projektet, kallat Mastering the Internet, avslöjades i söndags och har redan fått massiv kritik för att vara ytterligare ett steg mot ett storebrorssamhälle.", "article": "Det var i söndags som den brittiska tidningen Sunday Times avslöjade att den statliga myndigheten GCHQ, vars svenska motsvarighet är Försvarets radioanstalt (FRA), får 12 miljarder kronor för att under tre år utveckla ett system för att övervaka internet. Enligt Sunday Times ska projektet, Mastering the Internet (MTI), leda till att GCHQ i framtiden kan avlyssna all ip-telefoni, se exakt vilka sajter medborgarna besöker och kontrollera samtliga e-postmeddelanden som skickas. GCHQ ska också kunna övervaka innehållet i trafiken, läsa sms, e-post och se exakt vad britterna har för sig på internet. Förutom kontroll av internettrafiken ska myndigheten även kunna avlyssna mobilsamtal och samtal i det fasta telefonnätet Övervakandet ska skötas genom \"svarta boxar\" som ska placeras ut på strategiska platser i nättrafiken. Tack vare boxarna kan myndigheterna se vad internetanvändarna gör i realtid. Söndagens avslöjande har skapat stora rubriker i hela Storbritannien och kritiserats hårt för att vara ytterligare ett steg mot ett storebrorssamhälle. De brittiska myndigheterna har kontrat med att projektets huvudsyfte är att bekämpa terrorism och att man inte är intresserad av att snoka igenom innehållet i e-post eller telefonsamtal. Istället vill man fokusera på vem som kommunicerar med vem eller vilka websidor och chatrum som en speciell person besöker, skriver Sunday Times. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21108, "headline": "Skolbiblioteken allt färre", "summary": "Var femte skolelev saknar tillgång till skolbibliotek, visar en rapport från Kulturrådet. Den nedåtgående trenden förstärks ytterligare av friskolorna.", "article": "En av fem skolelever saknar tillgång till ett skolbibliotek. De har inte ens tillgång till någon form av boksamling eller nära till ett folkbibliotek. Det visar den undersökning som Statens kulturråd gjort av samtliga grund- och gymnasieskolor i landet. Tittar man isolerat på friskolorna försämras statistiken och den nedåtgående trenden ytterligare. – Allt oftare ser vi att nystartade mindre skolor inte har bibliotek, framför allt friskolor, säger Birgitta Modigh, sakkunnig på Kulturrådet. Detta innebär att 260 000 grundskole- och gymnasieelever inte får tillräckliga förutsättningar att kunna tillgodogöra sig det som bibliotekslagen förskriver, nämligen att skolbiblioteken ska främja språkutveckling och stimulera till läsintresse. Siffran stiger dramatiskt till 450 000 elever när man ringar in de elever som inte har något bemannat bibliotek att gå till. En av tre elever har tillgång till ett bibliotek som är öppet 26 timmar eller mer per vecka. – Även om man i undersökningen säger sig ha ett skolbibliotek, är det inte alla som är öppna för eleverna att själva gå in i, säger Cecilia Ranemo, på Kulturrådet som stått för statistiken. Det räcker inte att köpa in böcker för att få ett skolbibliotek att fungera. Personal som kan hjälpa till och generösa öppettider är grunden för att det över huvud taget ska lyckas. – Vi har öppet så mycket vi kan under skoldagen. Vår skola är mångkulturell så vi har gjort särskilda satsningar på läsning och språkutveckling, säger Snösättraskolans bibliotekarie Elisabeth Ljungdahl. Snösättraskolan i Rågsved i Stockholm var för sju år sedan med i en statlig miljonprogramssatsning, en satsning som man sedan hållit fast vid på kommunal nivå och som drivit upp bland annat hemlånen till höga nivåer. Elisabeth Ljungdahl hoppas att skolbiblioteken ska skrivas in i den nya skollagen som obligatoriska. Om så blir fallet kan ingen på utbildningsdepartementet säga i dag, men man diskuterar skolbiblioteken i samband med den nya lagen. – Vi har fått indikationer på att problemen finns. Det är oroväckande särskilt som vi redan vet att elever som läser mycket når bättre skolresultat, säger Fredrik Skälstad, politiskt sakkunnig åt skolminister Jan Björklund. Ofta bemannat på halvtid Samtliga landets 6 078 grund- och gymnasieskolor har undersökts av Kulturrådet år 2008. Både kommunala skolor och friskolor. 67 procent av landets skolor har någon form av skolbibliotek. Det kan vara eget bibliotek, ett bibliotek integrerat med folkbiblioteket eller ett bibliotek delat med en annan skola. Vid 15 procent av skolorna finns en boksamling eller ett bokrum. Friskolor har oftare än kommunala skolor enbart en boksamling i stället för ett bibliotek. Av de skolor som har skolbibliotek har två tredjedelar bemannat öppethållande på i genomsnitt 20 timmar per vecka. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21109, "headline": "Bo R Holmberg (text) Björn Nordin (bild): ”Hon heter Beatrice”", "summary": "Längtan efter Beatrice. Förväntningarna har varit stora på Bo R Holmbergs nya grafiska roman men man blir inte besviken. ”Hon heter Beatrice” börjar med en smäll, en rak höger i en matsal.", "article": "Det svåraste med att åstadkomma ett mästerverk är att fortsätta efteråt: allt man gör kommer att mätas mot höjdpunkten och förmodligen befinnas sämre. Bo R Holmbergs och Katarina Strömgårds grafiska roman ”Eddie Bolander & jag” vann ett rättmätigt Augustpris 2005, med en vemodig berättelse om den ensamma artonåringen Steve som satt på en inglasad balkong i Örnsköldsvik och tänkte på pappa som försvann för åtta år sedan. Katarina Strömgårds bilder var i skonsamt mjuk blyerts, Bo R Holmbergs text sparsmakad, varje ord vägde tungt. Tillsammans var de geniala. Det är fyra år sedan, och förväntningarna är stora på Bo R Holmbergs nya grafiska roman, ”Hon heter Beatrice”, som han har gjort tillsammans med illustratören Björn Nordin. Och, trots förväntningarna: man blir inte besviken. ”Hon heter Beatrice” börjar med en smäll, en rak höger i en matsal. Sen börjar den om, i berättelsen om en ung man som har kommit till Fjärdnäs folkhögskola för att komma på fötter igen. ”Jag är här för att studera, jag är här för att få en fräsch start, börja om på nytt, inte dricka, inte hänga ute, inte slåss, inte strula.” Här finns ingen dialog, bara en enda röst i ett stort tomrum, som berättar om hur det är att försöka ta sig ur hopplösheten utan annan hjälp än de krassa resurser som samhället består: ett rum, en plats på en skola. Generöst, visst, men ensamheten ekar och all kraft går åt till att hålla dåtiden borta. En enda mänsklig kontakt finns det: en snäll svensklärare. Dagny. Det är Dagny som får honom att skriva. Om studierektorn som använder ord som kompetensutveckling, förändringsbenägen, kvalitetssäkring, framtid, vuxenblivande, nystart. Om folkhögskolan. Om de andra eleverna, som aldrig blir hans vänner. Om Beatrice, som spelar Hermia i ”En midsommarnattsdröm” och är oändligt, obeskrivligt vacker. Och om Linus Fallgren, som spelar den fånige Lysander och som lägger armen om Beatrice efter pjäsen. Det är Linus Fallgren som klipper till i matsalen. Men det verkar inte ens göra ont. Det ligger ett stort öde land mellan omvärlden och betraktaren, och väldigt lite når fram över så stora avstånd, inte ens smärta. Hans längtan efter Beatrice får honom att gå på en av folkhögskolans fester, och dricka. Bara lite grand. Helt under kontroll. Det går ju som det går. ”Hon heter Beatrice” påminner om ”Eddie Bolander & jag” i tonen, i den uppgivna ensamheten. Men berättelsen är vassare i kanterna, det är inte bara känslor som står på spel utan en hel tillvaro. Det är inte vardagsproblematik, det är värre. Det är lång väg tillbaka till vardagen. Långsamt bygger Bo R Holmberg och Björn Nordin upp stämningen. Bo R Holmbergs sorgsna text rör sig mellan konkreta situationer, enstaka intryck som vartefter börjar ge en sammanhängande bild. Men är den sann? Gradvis börjar den knaka i fogarna. Björn Nordins skickligt valda bilder oroar genom sina plötsliga växlingar: konkreta miljöbilder av en svensk folkhögskola följs av serietidningslika pratbubblor, filmremsor, och plötsligt dessa romantiskt softade porträtt av Beatrice. Det är som om bilderna undergräver textens skenbara uppriktighet. Det är inte bara i ”En midsommarnattsdröm” som man har svårt att se vad som är verklighet och vad som är fantasi. Ja, det går som det går och det blir hemskare än man tänkte sig. Man kan trösta sig med att sanningen segrar mot slutet. Om bara inte sanningen vore så tung att leva med. Den grafiska romanen är ännu ett ganska udda fenomen, och används aldrig så begåvat som när Bo R Holmberg är inblandad. ”Hon heter Beatrice” är ingen besvikelse, inte ens i jämförelse med mästerverket. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21111, "headline": "Längtan efter Beatrice", "summary": "Förväntningarna har varit stora på Bo R Holmbergs nya grafiska roman men man blir inte besviken. ”Hon heter Beatrice” börjar med en smäll, en rak höger i en matsal. .", "article": "Bo R Holmberg (text) Björn Nordin (bild) ”Hon heter Beatrice” Rabén & Sjögren Det svåraste med att åstadkomma ett mästerverk är att fortsätta efteråt: allt man gör kommer att mätas mot höjdpunkten och förmodligen befinnas sämre. Bo R Holmbergs och Katarina Strömgårds grafiska roman ”Eddie Bolander & jag” vann ett rättmätigt Augustpris 2005, med en vemodig berättelse om den ensamma artonåringen Steve som satt på en inglasad balkong i Örnsköldsvik och tänkte på pappa som försvann för åtta år sedan. Katarina Strömgårds bilder var i skonsamt mjuk blyerts, Bo R Holmbergs text sparsmakad, varje ord vägde tungt. Tillsammans var de geniala. Det är fyra år sedan, och förväntningarna är stora på Bo R Holmbergs nya grafiska roman, ”Hon heter Beatrice”, som han har gjort tillsammans med illustratören Björn Nordin. Och, trots förväntningarna: man blir inte besviken. ”Hon heter Beatrice” börjar med en smäll, en rak höger i en matsal. Sen börjar den om, i berättelsen om en ung man som har kommit till Fjärdnäs folkhögskola för att komma på fötter igen. ”Jag är här för att studera, jag är här för att få en fräsch start, börja om på nytt, inte dricka, inte hänga ute, inte slåss, inte strula.” Här finns ingen dialog, bara en enda röst i ett stort tomrum, som berättar om hur det är att försöka ta sig ur hopplösheten utan annan hjälp än de krassa resurser som samhället består: ett rum, en plats på en skola. Generöst, visst, men ensamheten ekar och all kraft går åt till att hålla dåtiden borta. En enda mänsklig kontakt finns det: en snäll svensklärare. Dagny. Det är Dagny som får honom att skriva. Om studierektorn som använder ord som kompetensutveckling, förändringsbenägen, kvalitetssäkring, framtid, vuxenblivande, nystart. Om folkhögskolan. Om de andra eleverna, som aldrig blir hans vänner. Om Beatrice, som spelar Hermia i ”En midsommarnattsdröm” och är oändligt, obeskrivligt vacker. Och om Linus Fallgren, som spelar den fånige Lysander och som lägger armen om Beatrice efter pjäsen. Det är Linus Fallgren som klipper till i matsalen. Men det verkar inte ens göra ont. Det ligger ett stort öde land mellan omvärlden och betraktaren, och väldigt lite når fram över så stora avstånd, inte ens smärta. Hans längtan efter Beatrice får honom att gå på en av folkhögskolans fester, och dricka. Bara lite grand. Helt under kontroll. Det går ju som det går. ”Hon heter Beatrice” påminner om ”Eddie Bolander & jag” i tonen, i den uppgivna ensamheten. Men berättelsen är vassare i kanterna, det är inte bara känslor som står på spel utan en hel tillvaro. Det är inte vardagsproblematik, det är värre. Det är lång väg tillbaka till vardagen. Långsamt bygger Bo R Holmberg och Björn Nordin upp stämningen. Bo R Holmbergs sorgsna text rör sig mellan konkreta situationer, enstaka intryck som vartefter börjar ge en sammanhängande bild. Men är den sann? Gradvis börjar den knaka i fogarna. Björn Nordins skickligt valda bilder oroar genom sina plötsliga växlingar: konkreta miljöbilder av en svensk folkhögskola följs av serietidningslika pratbubblor, filmremsor, och plötsligt dessa romantiskt softade porträtt av Beatrice. Det är som om bilderna undergräver textens skenbara uppriktighet. Det är inte bara i ”En midsommarnattsdröm” som man har svårt att se vad som är verklighet och vad som är fantasi. Ja, det går som det går och det blir hemskare än man tänkte sig. Man kan trösta sig med att sanningen segrar mot slutet. Om bara inte sanningen vore så tung att leva med. Den grafiska romanen är ännu ett ganska udda fenomen, och används aldrig så begåvat som när Bo R Holmberg är inblandad. ”Hon heter Beatrice” är ingen besvikelse, inte ens i jämförelse med mästerverket. Lotta Olsson lotta.olsson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21119, "headline": "Cormac McCarthy: ”No Country for Old Men”", "summary": "Först kom filmen och nu kommer boken på svenska. Cormac McCarthys ”No Country for Old Men” förtjänar uppmärksamma läsare. Thomas Anderberg läser en virtuos författare som brottas med den amerikanska mytologin.", "article": "En beprövad metod när det gäller val av böcker är att undvika romaner som slutar ”och sen vaknade jag”. Men just så sätter en av vår tids skickligaste författare, Cormac McCarthy, punkt för ”No Country for Old Men”, en roman som i svensk översättning fått den uppfinningsrika titeln ”No country for old men”. Som om det inte var avskräckande nog är omslaget utformat som en bioaffisch, med illustrationen hämtad ur den Oscarsbelönade filmatiseringen. Skurken Chigurhs psykopatiska blick är dubbelexponerad över en motljusbild där hjälten Moss syns fly med pengaväskan i ena handen och geväret i den andra. Det vore lögn att påstå att det är förutsättningar som hettar upp förväntningarna. Söker sig romanens ideala läsare till någon annan av McCarthys romaner må det vara hänt, annars är lanseringen – ironiskt menad eller ej – ett brott som med litterär måttstock är i klass med Anton Chigurhs lustmord. För det här är en virtuost hopkommen roman som förtjänar uppmärksamma läsare. Visserligen befinner den sig inte på samma nivå som författarens fem första, ännu oöversatta romaner, och kanske inte ens på samma som de fyra som redan föreligger på svenska. Men författarens användning av de amerikanska berättartraditionerna ger också den här gången ett fascinerande resultat. För berättelsen om Vietnamveteranen Llewelyn Moss, som under en jakt i en av Texas halvöknar råkar finna en pengaväska som blivit kvar efter en blodig uppgörelse i den undre världen och därefter jagas av konkurrerande grupper av brottslingar, utvecklar sig under den kromblänkande ytan till en moralitet med metafysiska dimensioner. Sådant brukar rättfärdigande – men långt ifrån alltid rättfärdigt – sägas om kriminalhistorier i Chandler–Hammett-traditionen, men i McCarthys fall har det full täckning. För McCarthy har i sitt författarskap utgått från den amerikanska mytologin och med hjälp av en avancerad berättarteknik skapat en motsvarighet till William Faulkners Yoknapatawpha, med en fiktivt gestaltad historia som sträcker sig från mitten av 1800-talet (”Blood Meridian”) till den inte särskilt avlägsna framtiden (”The Road”). I den serien befinner sig ”No country for old men” närmast nuet, den utspelas år 1980. Som vanligt är ondskan berättelsens tema. McCarthy varierar det på många sätt. I ”Blood Meridian” finner man den brutala cynismen förkroppsligad i den väldiga kroppshyddan hos Judge Holden, en förlupen intellektuell som med ett bildat språk och bibliskt tonfall tar kommandot över omgivningen. Raka motsatsen, det vill säga den ondska som bottnar i stupiditet och hämtar sin grund i vårt reptiljag, finner man hos den liksamlande enslingen Lester Ballard i ”Child of God”. I ”No Country for Old Men” är det den närmast principfasta grymheten som tar gestalt i den frilansande yrkesmördaren Anton Chigurh. I en snabbt förbiglidande scen går han fram till en av de många personer han nyss skjutit, en man som badande i blod ber Chigurh om hjälp. Chigurh beordrar honom att inte se åt sidan: ”Jag vill att du ska titta på mig.” Mannen gör som han säger och Chigurh skjuter honom i pannan och står sedan och ser ”hur kapillärerna brast i ögonen. Hur ljuset försvann. Han såg sin egen bild brytas ner i den där sönderfallande världen.” Det är en voyeurs inställning till döden. Och samtidigt en kontrollfreaks. Chigurh söker kontroll över liv och död, något som tidigare i romanen gestaltas då han låter en intet ont anande bensinmacksföreståndare kasta krona eller klave med livet som insats. Chigurh är en man som ständigt agerar ensam, som sviker alla men håller sina löften, också då de innebär ett meningslöst dödande. Han saknar humor, ingen kan komma överens med honom. Hans favoritmetod för att dräpa lämnar inga spår efter sig, annat än döda kroppar. Han är ondskan inkarnerad. Det hade varit ointressant om inte historien rymt öppningar, om där inte funnits ett moraliskt sammanhang och en motbild. Chigurh kan ses som förlängningen av den moralupplösning som sheriffen Bell filosoferar om, en nihilism som bottnar i en geografisk och religiös hemlöshet där människor blir vuxna allt senare, i många fall aldrig, och där penninglystnaden blivit norm. Motbilden är knuten till en föreställning om mänskligt ansvar och känsla för kontinuitet, ett slags grundläggande respekt för livets värde. Som möjligen kan stavas konservatism, något som Bell förnekar, för övrigt i likhet med en annan Bell, nämligen författaren Madison Smartt Bell, som i en essä om McCarthy skriver: ”McCarthy är inte en humanist. Inte heller är han en anarkist, eller en nihilist, som han ibland kallats… McCarthys inställning till våra villkor är att vi inte har någon betydelse.” Det är en överdrift, det finns en lätt religiös anstrykning i såväl ”No Country for Old Men” som ”The Road”, och knuten till den en helt osentimental och inte särdeles hoppingivande humanism. Men McCarthys romaner läser man inte för att finna svar; dem läser man för hans obarmhärtiga sätt att ställa existentiella frågor, och för hans oförlikneliga förmåga att gestalta dem. Hans ordrikedom och exakta återgivning av konversationer borde vara varje översättares mardröm (Ulf Gyllenhak klarar sig så bra man kan begära, även om de korthuggna dialogerna förlorar lite i precision). Det gäller också försöken att översätta berättelserna till film. Bröderna Coen lyckades bättre än man vågat hoppas, men romanen är mer otäck än filmen. Det beror inte minst på att romanen gestaltar överraskningarna på ett mer drabbande vis än vad också den flinkaste klippning kan förmedla. Ibland är prosan den snabbaste av alla konstarter. Litteraturreccension Författare: Cormac McCarthy Titel: ”No Country for Old Men” Översättning: Ulf Gyllenhak Förlag: Albert Bonniers förlag ", "article_category": "culture"}
{"id": 21120, "headline": "Alla lyssnar på Afrika", "summary": "En afrikansk inspirationsvåg sveper över västerländsk popmusik. Melodifigurer förändras enligt afrikansk modell. Vi frågade några kända svenskar artister: vad lyssnar du på från Afrika?", "article": "I en av Operans guldsmyckade salar rör sig det nya poplöftet Avner till bongotrummor och andra slagverk. På kinderna har han målat gula streck och på kroppen bär han en glittrig, midnattsblå och gul kostym, med paljetter. Rytmerna i musikvideon till singeln ”Bed för mig” är hämtade från den afrikanska musikgenren tic tac, som har sitt ursprung i Ghana. Kläderna speglar, enligt Avner själv, musiken och hans förkärlek till den afrikanska estetiken. Avner, ”den gula artisten”, är alltså en svensk indieartist, som sjunger naiva texter om trohet, moralism och drömmar – på svenska. Ändå blickar han mot Afrika. – Jag klipper mig hos en afrikansk frisör som lyssnar mycket på tictac. Han gav mig några skivor och jag blev så inspirerad att jag tog med dem till studion. Det hörs tydligast på min singel, säger Avner. – För mig är den motsatsen till cynism. Musiken är glädjerik, färgstark, hoppfull och opretentiös. Rent bildmässigt hänförs jag av afrikanska diplomatfruar. De utstrålar någonting speciellt, ett exotiskt och behagligt lugn, fortsätter han. Avner är dock långt ifrån den enda popartisten som blickar mot Afrika just nu. Bland annat har två av Sveriges främsta poptrior hämtat inspiration från kontinenten till deras senaste album. På Peter Bjorn and Johns nya skiva ”Living thing” flätas 80-talsdoftande syntar och reverb samman med lekfullt, uppluckrat gitarrplock och trummande på flaskor, från folkmusiken i Burkina Faso. Medan A Camp, med sångerskan Nina Persson i spetsen, sökte sig till djungeln för att, på ett intellektuellt plan teoretisera kring kolonialism på uppföljaralbumet ”Colonia”, efter en resa till Namibia. – Jag trodde aldrig att jag skulle resa till Afrika och få inspiration till musik. Man tänker mest på batik och trummor. Det är en rolig idé att applicera på en storstadsmiljö, sade Nina Persson, när vi träffades tidigare i år. För Peter Bjorn and John handlar den musikaliska utflykten snarare om att ge nytt liv åt den traditionella popmusik de spelade. Till och med sångmelodierna på bandets femte album innehåller små rytmer. – Vi fascineras av hur man kan använda ett objekt. Det går att slå på allt för att skapa rytmer. Det finns en uppfinningsrikedom som i afrikanernas fall kanske kretsat kring nödtorft. För oss handlar det dock mer om att inte fastna i gamla mönster, säger Peter Morén, bandets sångare och gitarrist. Även gitarrmelodierna på ”Living thing” är delvis hämtade från Sydafrika. – När en grupp som till exempel The Green Arrows från Zimbabwe pluggade in elgitarrerna på 70-talet påverkades västerländsk musik. Deras låtar är inte uppbyggda med vers, refräng, vers, refräng utan de är mer repetitiva och minimalistiska. I västafrikansk popmusik finns ett speciellt, melodiskt gitarrspel som vi använt oss av, säger trummisen John Eriksson och framhåller samlingen ”Origins of guitar music in southern Congo & northern Zambia 1950–1958”, som en musikalisk kompass inför albuminspelningen. – Det intressanta med den skivan är hur man, i dessa länder, från början använde gitarren som en likemben, ett tumpiano. Det gav en helt annan rytmik, fyller Peter Morén i. Den afrikanska musikvåg som sveper genom den svenska popmusiken har redan fått fäste i resten av Europa. På senaste albumet ”Tonight” har brittiska Franz Ferdinand låtit de slamriga gitarrerna och ”rock’n’roll-klichéerna”, som trummisen Paul Thompson själv uttrycker det i en intervju med musiksajten Live Daily, fått stå tillbaka till förmån för ett mer afrikanskt dansorienterat groove. I Paris samplar hyllade Radioclit, med medlemmar från Linköping, Paris och London, elefanter och bongos på knökfulla dansgolv. I Barcelona snickrar El Guincho säregen popmusik med fragment från Karibien, Latinamerika och Afrika. Medan A J Holmes, som skapat den egna genren ”new electric hi-life” för sin musik, verkar för att göra London till en oas för västafrikansk gitarrpop. Genom en granne som Holmes lärde känna under de fem år han bodde i Berlin kom han i kontakt med rytmer från Sierra Leone. Det kanske största genomslaget i indiegenren på 2000-talet fick Brooklyn-baserade Vampire Weekend redan i början av förra året. Kvartettens recept på urban alternativrock kryddad med afropopens raffinerade rytmer och pockande gitarrer gav dem respekt hos kritiker och fans världen över. Precis som Peter Bjorn and John framhåller de gruppen Talking Heads som inspiratörer och pionjärer på området. Frontmannen David Byrne och producenten Brian Eno släppte albumet ”My life in the bush of ghosts” år 1981. Redan då blandade de karg electro med hypnotisk sång och afrikanska rytmer. Byrnes fascination för världsmusik manifesterades ytterligare när han, 1988, startade det egna skivbolaget Luaka Bop, vars syfte fortfarande är att sprida världsmusik med ambivalenta poprötter. David Byrne medverkar även på Dirty Projectors låt ”Knotty Pie” på deras kommande album som släpps inom kort. Dirty Projectors omnämns ofta som ett av banden som mobiliserat i skuggan av Vampire Weekends succé. För Johan Hedberg, ena halvan av Surburban Kids with Biblical Names, smög sig de afrikanska influenserna in redan på duons andra ep som släpptes 2005. – Vi håller fortfarande på och leker med det. Då handlade det om att upptäcka ny musik Det är en extremt stor kontinent och eftersom vi inte hade hört så mycket fantiserade vi ihop hur afrikansk musik kunde tänkas låta. Vi använde oss av high life-gitarrer och bongotrummor, minns Johan Hedberg. Trots att afrikanska rytmer återfanns i musiken redan på 80-talet, menar han att rörelsen ser annorlunda ut i dag. – Det fanns en hel del postpunkband som anammade det, men då var det inte en våg inom popmusiken på samma sätt som nu. Jag tycker att man ska inspireras av små saker, men inte hela grejen. Varför det har blivit så här vet jag inte. Genom bloggar har smal, afrikansk musik kanske blivit lättare att få tag i. Även Peter Morén nämner tillgängligheten som en bidragande faktor. – De senaste åren har skivmarknaden svämmat över av fantastiska och obskyra samlingar med äldre, afrikansk musik. Samlingen ”Real thing” blev en öronöppnare för många. Där figurerar funkiga, psykedeliska artister inspirerade av James Brown och Jimi Hendrix, säger han. Johan Hedberg menar också att uppluckringen av genrer spelar in. – Förut var indiepopens referensramar smalarare. Den har luckrats upp från gitarrindie, till electronica, som är väldigt rytmbaserad, vidare till rytmisk gitarrpop. Nu kan ett band, som till exempel CSS, Cansei de Ser Sexy, komma från Brasilien och ändå hamna i det facket. En ökad tillgänglighet kittlar också nyfikenheten. – Det är roligare att samla vänner och lyssna på brasiliansk musik och sedan diskutera den, än att slå på en vanlig popplatta, som redan gjorts hundra gånger om, och göra detsamma, avslutar Johan Hedberg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21127, "headline": "\"Färre piratfilmer på nätet\"", "summary": "Antalet piratkopierade filmer på nätet har minskat kraftigt i april, enligt Antipiratbyrån.", "article": "- April månad har inneburit ett trendbrott för piratkopieringen av film i Sverige. På alla nivåer har piratkopieringen minskat samtidigt som de legala tjänsterna ökat, säger Henrik Pontén, jurist på Antipiratbyrån. Den viktigaste källan för piratkopierad film, den så kallade Scenen, har blivit försiktigare. Enligt Antipiratbyråns bedömning har ett stort antal Scenen-servrar stängts eller flyttats till andra nordiska länder. - Det är i vart fall 60 servrar som stängt och domen mot Pirate Bay och Antipiratbyråns upplysningskampanj har inneburit att alla större svenska bittorenttrackers som förmedlar film utom Pirate Bay har stängt ned, säger Pontén. Antipiratbyrån bedömer också att antalet piratkopierade filmer som släpps på scenen nästan har halverats under april månad jämfört med mars. Den kraftiga minskningen av internettrafik som skedde efter den 1 april efter att den nya fildelningslagen trädde i kraft håller i sig. - Alla led, Scenen, förmedlarna och fildelarna, har blivit försiktigare, säger Pontén. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21130, "headline": "Med hoppet i sin hand", "summary": "Journalisten Martin Gelin har inget till övers för de olyckskorpar som redan nu fäller sin dom över epoken Barack Obama. Hans bok om Obamas väg till Vita huset är en hjältesaga, skriver Mikael Löfgren.", "article": "Martin Gelin ”Det amerikanska löftet” Atlas Allt står inte rätt till i ”Obama-fanland”. I det kommande numret av den amerikanska vänstertidningen, The Nation (som redan nu kan läsas på nätet: Thenation.com), förtecknar journalisten Naomi Klein några nyckelord i Besvikelsens Lexikon som hon anser pockar på uppmärksamhet. Alla börjar på ”hope”, hopp: hopeover: jfr hangover, baksmälla hopesick: jfr homesick, hemlängtan hopebreak: jfr heartbreak, hjärtesorg. På svenska översätts hopebreak kanske bäst med ”besvikelsehantering”, Karl Vennbergs recept till den i början av 70-talet övermodiga nyvänstern. Man kan tycka att Klein är för tidig med sin dom över epoken Obama. Hennes svenska kollega Martin Gelin har inte mycket till övers för olyckskorpar vare sig de kraxar från vänster eller höger. Nu publicerar han en nästan 500-sidig skildring av Barack Obamas väg till Vita huset, ”Det amerikanska löftet”. Det är en hjältesaga. Dess huvudtes är just den som Klein försöker nagga i kanten, nämligen att Obama i sin kampanj lyckades få amerikanerna att åter tro på sin egen berättelse, som är en berättelse om utvaldhet och mirakler. Nästan alla folk och nationer har något motsvarande: tyskarna talar om sin ”Sonderweg”, engelsmännen vårdar sina ”pecularities” och svenskar anses ju ibland vara ”exceptionalistiska”. Också George W Bush propagerade för ”vårt sätt att leva”. Hans version av den amerikanska livsstilen och idealen visade sig dock vara – efter det korta ögonblick av nationell samling som utlöstes av 11 september 2001 – förbehållen landets rikaste. Obama däremot väckte liv i hoppet om en gemensam framtid för miljontals amerikaner av alla raser, klasser och åldrar. Titelns ”löfte” syftar så sett på något mer än det som politiker brukar göra i samband med val. ”Det amerikanska löftet” handlar om inget mindre än att återställa tron på USA som det förlovade landet. Först på sin digra boks sista sidor infogar Gelin en brasklapp: hans historia handlar både om en faktisk person och om ett fenomen. Personen Barack Obama har mänskliga fel och brister medan Obamafenomenet ”är det amerikanska folkets – och i allt större utsträckning, hela världens – samlade fantasier om vem en amerikansk president borde vara, vilket i förlängningen är deras samlade fantasier om vad USA borde vara”. Hela världen är ett Obamafanland. Martin Gelin lyckas kanske inte riktigt att hålla isär de här aspekterna, men hans bok är både välresearchad och full av närvaro. Författaren har haft New York och USA som arbetsplats sedan 2001 och han följde Obamas valkampanj på nära håll från början av 2007 till den slutliga segern den 4 november 2008. I 14 kapitel skildras kampanjens framrullande över det jättelika landet och porträtteras några av nyckelaktörerna i såväl presidentkandidatens närhet som motståndarlägret. Tyvärr störs läsningen av slarvfel. Var verkligen uppstickaren Obama valkampanjens Goliat och paret Clinton dess David? I ”osamarbetsvillig” har o-et hamnat på fel ställe och att ”underbygga” någons trovärdighet är motsatsen till det som åsyftas på sidan 263. Gelin skriver klart och redigt och är en reporter som inte tvekar att ge sig ut på fältet. Några av bokens bästa sidor skildrar vardagliga scener från ett USA som vi alldeles för sällan får ta del av i den konventionella nyhetsrapporteringen. Bitvis har ”Det amerikanska löftet” rena roadmoviekvaliteterna. Till intrycket bidrar att Gelin är en journalist med örat på skaft: överallt där det spelas musik verkar han känna igen både låt och artist. Han har också ett skarpt öga för absurditeterna i den kringresande mediecirkus han själv är en del av. Som när han i Manchester, New Hampshire, blir vittne till hur utrikeskorrar från Belgien och Senegal gör sitt bästa för att få åttaåriga skolbarn med Obama- och Clinton-skyltar i händerna att ”säga något nyanserat om offentligt finansierad sjukvård” eller när en republikansk hippie av det nyliberalare slaget vrålar till samma barn: – Tror ni inte på den amerikanska konstitutionen? Huh? Vill ni att regeringen ska köra med er när ni blir stora? Det kanske allra bästa med Gelins bok är att den lyckas få pejling på den nya presidentens dialogiska hemlighet. Obama trädde fram i ett USA vars offentliga samtal hade kollapsat som följd av en konfrontativ klasspolitik. Hans ledarstil var den deliberative demokratens: han som frågar efter andras uppfattning och säger vi hellre än jag. Talkörerna som ofta uppstod spontant under hans valmöten var enligt Martin Gelin uttryck för en genuin längtan efter verklig dialog. Det var denna längtan efter att bli sedda och tillfrågade som mobiliserade den största gräsrotsrörelsen i USA:s historia. Med hjälp av modern informationsteknik, påhittighet och himlastormande idealism visade sig folkflertalet än en gång, liksom i demokratins barndom, vara förmöget att ändra historiens lopp. Man vill inte tänka på utfallet av 2010-talet om alla dessa människor – inte bara i USA utan i hela Obamafanland – tvingas hantera sin besvikelse. Mikael Löfgren litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21146, "headline": "Den blåsta generationen kliver fram", "summary": "Har åttiotalisterna haft det tuffare än tidigare generationer? Det påstår Gustav Fridolin i en ny bok. Annika Persson frågade honom varför. Och spanar efter samtiden i de unga författarnas böcker.", "article": "Alla kastar sig över en generationsberättelse. Det har de också gjort med expolitikern Gustav Fridolins nya bok om åttiotalisterna: ”Blåsta”. Och störst intresse har förstås ägnats frågan om huruvida den unga generationen är drabbad och fattig eller lat och bortskämd. Generationen mellan 20 och 29 har tidigare nagelfarits i en lång rad studier, mest av framtidsanalytiker och marknadsföringsföretag. De har kallats generation O (för ordning), generation P (för pirat), generation K (som kartlagd), generation C (för content eller commercial), gratisgenerationen, generation Y (som engelska why). De anses gilla sina föräldrar, vårda nära relationer, ogilla föreningar, men vara engagerade gruppmänniskor. De sägs vara individualistiska och solidariska på en gång. Vidare rastlösa, några som lever livets glada dagar. När jag träffar Gustav Fridolin på Café Edenborg i Gamla stan har han just haft ett öppet samtal med historikern Jenny Andersson som skrivit ”När framtiden redan hänt”, en bok om välfärdssamhällets sammanbrott under nittiotalet. Gustav Fridolins bok är också egentligen mest en berättelse om nittiotalskrisen. – Jag ville skriva om åttiotalisterna som medborgare. Det hade ingen gjort förut, säger han. Många har skrivit att de glatt hoppar från jobb till jobb, men ingen har satt det i samband med den arbetsmarknad de erbjuds. Nej, berättelsen om åttiotalisterna har tillhört företagen som ska tjäna pengar på dem. När den i stället ägs av en vänsterliberal ideolog som har gjort sin räkneläxa blir den betydligt dystrare. Gustav Fridolin har räknat lärare före, under och efter krisen. Han har kollat studieresultaten vid samma tidpunkter. Han har jämfört barnfattigdomen före, under och efter krisen. Han har tittat på hur de tillfälliga anställningarna har ökat och bostadsutbudet minskat. – Om man ska tala om en gemensam berättelse så är det den här. Folk har under väldigt lång tid kunnat skapa sig bättre liv än deras föräldrar hade. Det kan inte åttiotalisterna i gemen. Sen kan man dra olika slutsatser av det. Antingen att var och en får kavla upp ärmarna, vi har ju lärt oss att det lönar sig att ha vassa armbågar. Eller också skapas utrymme för gemensam kraft och vilja. Är åttiotalisterna en politisk generation? – Ja. Jag tycker det bevisas av att den största demonstration Sverige någonsin haft var den mot Irakkriget 2003. Och bara under 2000-talet har det funnits fyra stora politiska rörelser i Sverige: den globala rättviserörelsen, mot Irakkriget, flyktingrörelsen 2005 och FRA- rörelsen. Och visst ekar det av krismedvetenhet när låtskrivaren Laleh Pourkarim sjunger om sin längtan efter en bostad. Men generationen rymmer också de mindre samhällskritiska, som modebloggaren Ebba von Sydow eller prinsessan Madeleine. Författargenerationen född på åttiotalet verkar i förstone inte lika spretig. Förläggaren Pietro Maglio på Modernista förlag har gett ut de flesta åttiotalisterna, bland andra de uppmärksammade Martina Lowden och Viktor Johansson. Han håller med om att det går att finna likheter. – Min bild är att de nästan går och håller varandra i handen. Hur då? Ängsligt eller kärleksfullt? – Både och. Sen är de ju ett kollektiv rent praktiskt. De flesta kommer från skrivarskolorna där de arbetat ihop under flera år. Vad skriver de om då? Kan man se spår av nittiotalet i deras texter? – Om jag tittar igenom hyllan här (han låter blicken svepa över titlarna) så har vi först Matilda Roos som är poet och skriver om barndomens hästskötartid och sitt eget blivande. Så Viktor Johansson som ju är väldigt romantisk. Han skriver om den stora kärleken och livet efter alltihop, efter smällen, katastrofen, den här perioden på jorden, en Solarisvärld. Martina Lowden drömmer sig liksom bort också, från verkligheten och in i litteraturen. Nova Gullberg Zetterstrand skriver om ett slags nya vågen-värld. Ida Säll skriver om sin barndom, om sommaren -94, Kennet Andersson-målen. Det är inte precis någon barrikadlitteratur. Lite hårdyxat kan man skönja ett behov av trygghet. När Martina Lowdens debutbok ”Allt” kom ut 2006 så var det ett genombrott för något nytt i litteraturen. ”Samtiden skriker ibland så högt från sidorna att jag nästan tvingas hålla för öronen”, skrev Eva Johansson i Svenska Dagbladet. ”Det paradoxala är att den 628- sidiga guldkantade dagboksboken lyckades vara ny genom att vara gammalmodig. Jonas Thente konstaterade i DN: ”Det som tidigare kallades finkultur har blivit en subkultur”. – Det mest utmärkande för åttiotalistgenerationens författare är en höglitterär medvetenhet, säger Annina Rabe, litteraturkritiker på Svenska Dagbladet. Det är som om de inte i första hand är intresserade av att berätta en historia. De skriver för litteraturens egen skull. Och de tar sitt skapande på stort allvar. Ser man spår av den utsatthet Gustav Fridolin talar om i deras texter? – Nej. Inte i skönlitteraturen. Den medvetenheten hamnar i en annan fåra, i debattböcker som ”Könskrig” eller ”Pittstim”. Är de skönlitterära författarna inte politiska alls? – Jo, men förutsättningarna för politisk litteratur har ändrats. De är inte politiska i bemärkelsen samhällsorienterade. Det finns ett spår av en mer klassisk politisk litteratur med företrädare som Susanna Alakoski och Åsa Linderborg. Men i den yngre litteraturen söker man sig andra vägar. Man är politisk på ett mer introvert sätt. Kan man vara politisk utan att ha ett budskap? – Jo, men Ida Börjels senaste diktsamling heter till exempel ”Konsumentköplagen”, handlar om relationen mellan säljare och köpare och använder sig av lagtext och andra dokument. Det är klart att hon vill säga något om Sverige. Men det är ett slags privat form av politik. En civilisationskritik mer. Jag ringer till Arne Sundelin som är lärare på Nordens författarskola. Skrivarskolorna återkommer nämligen i varje samtal om de unga författarna. Men Arne Sundelin har aldrig tänkt på om det finns en gemensam berättelse för åttiotalisterna. – Du vet, vi är så fokuserade på deras olikheter. När han ringer tillbaka efter att ha tänkt så säger han så här: – Jo, det finns en större politisk medvetenhet i dag om jag jämför med för tio år sedan. Då var Monika Fagerholms ”Diva” den stora boken. Nu är Sara Stridsbergs ”Drömfakulteten”, om Valerie Solanas, den viktigaste. – ”Drömfakulteten” är både väldigt romantisk och väldigt politisk samtidigt. Det är en nyromantik som man skulle kunna se som ett slags eskapism, men kanske också en plats där motsatser får finnas. Han nämner också Steve Sem-Sandbergs ”Theres”” som en förebildsbok. – Ja, man söker nya former. Om man pratade om politiska texter för tio år sen, då menade man Göran Sonnevi. Då hade man inte sett texter som Sara Stridsbergs eller Jörgen Gassilewskis från Göteborgskravallerna eller Alejandro Leiva Wengers ”Till vår ära”. De har visat att den politiska texten kan se ut på ett annat sätt. Att den kan ta ut svängarna, utmana gränser, vara experimentell. Samtidigt är det fortfarande medelklassens barn som blir författare. Så det är medelklassens historier som växer. Men allt fler har utländsk bakgrund, säger Arne Sundelin. – För tio tolv år sen sökte nog också många med invandrarbakgrund, men de skrev inte tillräckligt bra. Nu skriver de mycket bättre. Det kan bero på att det finns fler förebilder. Alejandro Leiva Wengers ”Till vår ära” var en bok som betydde väldigt mycket. – Det har blivit mycket svårare att göra en klassresa i Sverige, säger Gustav Fridolin. Och i takt med det så har vi blivit oerhört intresserade av dem som lyckas. Halva teveutbudet består av sådana berättelser. När vi importerar de amerikanska klassklyftorna så följer den amerikanska drömmen med. Hur då? – Så här. Tomas Brolin var min idol. Men jag vet ingenting om vad han har gjort med pengarna förutom den där konstiga fotbollsrestaurangen. Zlatan däremot vet jag allting om. Jag vet vilka bilar han kör. Var han bor och hur han inreder. Jag vet exakt vad han köper till sin morsa. Kanske är det Zlatan som är åttiotalisternas berättelse. Varför inte? Han har ju allt man kunnat drömma om mellan nittiotalskrisen och den här. Jobb, bostad, bil och ytterligt vassa armbågar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21148, "headline": "Könets obotliga ensamhet", "summary": "I romanen ”Vålnaden försvinner” kretsar Philip Roth kring åldrandet och döden – men lusten består. Ulrika Kärnborg läser ett spektakulärt avsked till en legendarisk författargeneration.", "article": "Böcker Philip Roth ”Vålnaden försvinner” (Exit Ghost) övers. Nancy Westman Albert Bonniers förlag Det kommer en tid i varje framgångsrik författares liv då alla andra ämnen har blivit avhandlade och bara det sista och viktigaste återstår: döden. För Philip Roths del inträffade det betydelsefulla, och kanske också ödesmättade, skiftet för några år sedan. Då kom han ut med kortromanen ”Envar”, en kritikerrosad och i mitt tycke alldeles för konventionell liten betraktelse över det obevekliga i åldrandet. Berättelsen är inte mer originell än titeln, hämtad från 1400-talsmoraliteten ”Spelet om Envar” – lidandet och döden hinner till sist upp oss alla. Jag tänkte att Roth till sist hade blivit ett offer för sin egen produktivitet, eller sin egen medelklass-drift att ständigt göra rätt för sig (att höra Roth berätta om sitt förhållande till skrivandet är som att höra en potatisplockare berätta om ackordet), och att han inte längre brydde sig om vilka plattityder som trillade ur pennan. Men sedan kom ”Exit Ghost” – eller ”Vålnaden försvinner” som den svenska utgåvan betitlats – och redan efter några sidor är det för mig som om Roth äntligen får fatt i det han har haft för avsikt att skildra: inte det allmängiltiga i åldrandet och kroppens förfall, inte om det ångestfulla i processen, utan snarare en insiktsfull skildring av på vilket sätt åldrandet faktiskt är ett val. Det låter kanske löjligt, men för mig visar Roth hur livsviljan förtunnas och släcks, som en flackande ljuslåga och hur själva personligheten också späds ut på något märkligt sätt när man blir gammal, att man kan välja att radera ut sig själv – en klocka som tickar långsammare och långsammare tills den till sist stannar. Huvudperson i ”Vålnaden försvinner” är ännu en gång författaren Nathan Zuckerman, hjälten från American Trilogy och det mest kompromisslösa av alla Roths alter egon. Zuckerman har efter många år i självvald isolering i New England bestämt sig för att återvända till New York, ytligt sett för att genomgå ett kirurgiskt ingrepp som ska hjälpa mot den inkontinens han har drabbats av efter sin prostataoperation. Inkontinensen är i början ett slags täckmantel för en annan biverkning som Zuckerman troligtvis lider mer av: impotensen som är ett dråpslag mot den fräcka virilitet, manschauvinistiska gåpåarattityd och själva manlighet som varit hans signum. Det är det yttre planet, ja. På det inre handlar resan till New York mer om att återupptäcka sig själv, eller snarare om att återupptäcka sig själv i världen. Vem är jag i relation till de andra, de unga som spankulerar omkring på gatorna som om de ägde dem och ser ut som om de pratar med sig själva fast de bara pratar i sina mobiler, de nya, de som lever detta bullriga, moderna liv som jag har valt att vända ryggen till? Vem är jag i relation till dessa unga som brinner av indignation över att busen Bush den yngre håller på att vinna valet, medan jag själv inte brinner över någonting längre? Vem är jag i förhållande till dessa som läser mina böcker, som försöker att förstå mig, medan jag för länge sedan har upphört att intressera mig för dem? I New York träffar Nathan Zuckerman också två personer som kommer att rubba hans cirklar: författaraspiranten och sydstatsskönheten Jamie Logan och den unge frilansjournalisten Richard Kliman. Kliman vill skriva en biografi över Zuckermans gamle vän och förebild, den bortgångne författaren E I Lonoff. Zuckerman försöker stoppa Kliman från att rota i Lonoffs biografiska ”gåta”, som eventuellt handlar om incest, men utan resultat. För Zuckerman, liksom kanske för Philip Roth, blir Klimans ambitioner ett hot mot alla konstnärer som inte kan värja sig emot sina verks uttolkare, ja, ett hot mot själva konsten. Till strukturen är ”Vålnaden försvinner” en öppen roman, ganska lik Roths 1980-talsromaner som kritikerna älskade att utnämna till ”postmoderna”. Jag gillar det. Jag tycker om att Zuckerman i New York förälskar sig i en trettioårig, vacker, begåvad kvinna som han vet att han aldrig kan få, åtminstone inte i bemärkelsen lägra, och att han i fantasin för oanständiga samtal med den kvinnan och att passionen, om än ensidig, flammar upp igen. Jag gillar att Zuckerman för långa, röriga dialoger med avlidna kolleger: Norman Mailer som uråldrig och med silvervit man som ett gammalt lejon stultar upp i pulpeten och håller en sista, lysande föreläsning för förstaårsstudenterna, sportkrönikören och författaren George Plimpton som dör med stövlarna på. I teorin, vill säga. I verkligheten somnar han in i sin pyjamas. För ”Vålnaden försvinner” är också ett spektakulärt avsked till en hel författargeneration: alla begåvningarna födda på trettiotalet som nu går ur tiden, alla är män, förbluffande många av dem judar, förbluffande många av dem genier, förbluffande många av dem om inte genier så stora berättartalanger med ett förhållande till romanformen som gränsade till det självklara. Köttets lust och kukens obotliga ensamhet existerar även om man är impotent och sjuk, tycks Roth till sist vilja säga. Och i det längsta hålls man som läsare oviss om vilket val Zuckerman ska träffa: kampen eller avvecklingen. Ska han stanna i New York och slåss mot demonerna, även när de tar en ung kvinnas gestalt, eller ska han retirera, ge upp, ge sig av till bergen i New England – en gammal man som tillåter sig själv att glömma sin ålder genom att fly? Det ligger något sorgligt i detta, man inser att hur han än väljer kan han bara förlora och förlusten blir lika smärtsam oavsett om han stirrar döden i ansiktet, eller gömmer sig för den. Vad slutet betyder vet jag inte, och jag tänker inte ta reda på det. Philip Roth har hotat med att det inte blir fler romaner om Zuckerman nu, fast säker kan man förstås inte vara. I en intervju med tyska Die Zeit säger Roth att han ville beskriva hur Nathan Zuckerman ger upp, retirerar – hur han försvinner som sig själv – men det är långt ifrån den enda möjliga tolkningen. För när vålnaden har gjort sorti växer förväntan. Kanske kommer det andra spöken? Kanske blir de ännu farligare, ännu hemskare, ännu skönare att skåda. Ulrika Kärnborg ulrika.kärnborg@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21157, "headline": "\"The Pirate Bay-rättegången kan tas om\"", "summary": "Rättegången i The Pirate Bay-målet kan komma att tas om. Detta efter att Sveriges Radio P3 avslöjat kopplingar mellan domaren och målsägarsidan. - Om hovrätten kommit fram till att jäv förekommit vill jag att domen undanröjes och återförvisas, säger advokat Peter Althin till DN.se.", "article": "Granskningen visar tydliga kopplingar mellan domaren i The Pirate Bay-målet, Tomas Norström, och målsägarsidan. P3 har hittat tre fall: * Svenska föreningen för upphovsrätt (SFU) Norström är medlem på fritiden. Medlemmar är också Henrik Pontén, Peter Danowsky och Monique Wadsted som företräder rättighetsinnehavarna i The Pirate Bay-rättegången. * Svenska föreningen för industriellt rättsskydd (SFIR) Jobbar med frågor som patent och mönsterskydd, men har också verkat för en starkare upphovsrätt. Här sitter Norström med i styrelsen. * Stiftelsen .SE Här extraknäcker Norström. En av hans kolleger här är Monique Wadsted. När DN.se når Tomas Norström vill han först inte uttala sig om de nya uppgifterna. - Andra får uttala sig och bedöma saken. Jag tycker inte att jag kan uttala mig något mer. Inför rättegången tvingades nämndemannen Lennart Westman lämna sitt uppdrag efter att det framkommit att han var medlem i Föreningen svenska tonsättare. Du uttalade dig om fallet. Reflekterade du inte då över att du också är medlem i snarlika föreningar? - Jo, jag har tänkt på frågan. Men Föreningens svenska tonsättares roll är att främja upphovsrätten. Svenska föreningen för upphovsrätt ska sprida kunskap. Du får titta på hemsidan om du vill veta mer exakt vad vi gör. Men vi svarar inte på remisser och gör inga rättspolitiska uttalanden. Är skillnaden egentligen, i det här fallet, så stor mellan att ”främja” och ”upplysa”? - Ja, det tycker jag. Att sprida kunskap om ett rättsområde är en sak. Att främja något annat. Alla håller dock inte med. Till P3 säger advokaten Leif Silbersky att domaren borde avsagt sig målet. - Det är ett delikatessjäv. Det kan bli aktuellt att ta om rättegången. Men då måste advokaterna ta upp det här omedelbart, säger han. Något de förefaller vara fullt på det klara med. Advokat Peter Althin säger sig vara ”oerhört överraskad” och kommer i överklagandet begära att hovrätten prövar om jäv förekommit. - Om så är fallet vill jag att domen undanröjes och återförvisas, säger han till DN.se. Han beskriver fallet som upprörande – inte minst med tanke på att en nämndeman jävades ut. - Ordföranden borde ha funderat över sin roll i det hela. Det här var helt okänt för mig. I överklagandet kommer jag att yrka att tingsrättens dom undanröjes på grund av jäv. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21163, "headline": "Infrastrukturministern kritisk till telekomtillägget", "summary": "Utskottets ja till tillägg 138 i telekompaketet är problematisk för svensk lagstiftning. Det säger infrastrukturminister Åsa Torstensson (C), som anser att tillägget i sig öppnar för avstängning av internetanvändare.", "article": "På tisdagskvällen röstade EU:s industriutskott med klar majoritet för tillägg 138 i Telekompaketet. Tillägget innebär att man vill se krav på domstolsbeslut för att någon ska kunna stängas av från internet – men mellan svenska EU-parlamentariker och den svenska regeringen finns en djup klyfta. – Det här betyder att nu arbetas det vidare med hela Telekompaketet. Nu blir det omröstning i parlamentet och under tiden fortsätter ministerrådet ha en diskussion om utskottets förslag. Som jag ser det har jag goda förhoppningar om att vi ska kunna komma överens, säger infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) till DN.se. Du har varit kritisk till tillägg 138. Varför? – Jag har aldrig varit motståndare till andemeningen i utskottets förslag, utan det jag har sagt är att det kan vara problematiskt för svensk lagstiftning. För det första finns det inget förslag som berör avstängning av internetanvändare och därför har jag hävdat att tillägget är onödigt i sig, det hör inte hemma i Telekompaketet egentligen. Enligt Åsa Torstensson kan tillägg 138 komma att innebära problem för svensk lagstiftning, bland annat genom att påverka avtalsfriheten mellan kund och tjänsteleverantör. – Det är där jag ser ett juridiskt problem. Det kan vara så att betalar man inte en tjänst man är överens om ska levereras, är det rimligt att man inte får den. Vilka möjligheter har man då att stänga av den tjänsten? Det är det här jag som svensk minister har att hantera. Torstensson utgår ifrån att EU-parlamentet följer utskottet när det röstar den 5 maj. Därefter måste parlamentet komma överens med ministerrådet och det tror hon inte blir några problem. – Vi har aldrig varit motståndare till andemeningen och nu fortsätter vi att se om det finns möjlighet att hitta en överenskommelse. – Även de mest högljudda aktörerna erkänner nu att det inte finns något i nuvarande Telekompaket som berör avstängningen. Vilka aktörer syftar du på? – I går erkände till exempel Christian Engström (Piratpartiet) att det inte finns något i Telekompaketet om det här. Vad vill du säga till alla de svenskar som i går bombarderade EU-parlamentariker för att få dem att rösta igenom tillägg 138? – Jag säger såhär: jag har aldrig varit motståndare till andemeningen och det finns i Telekompaketet ingenting som har med avstängning av internetanvändare att göra. Det är i sig ett onödigt tillägg. Andemeningen är jag stark förespråkare för, det har jag alltid varit. Det man gör nu är att plocka in ett tillägg på att EU har en synpunkt på hur medlemsländerna ska hantera internetanvändning och eventuell avstängning. Det är snarare genom tillägget som problemet har dragits in. Christian Engström svarar på frågan om huruvida han gått ut och erkänt att det inte finns något fog för tillägg 138 i Telekompaketet att han anser att Torstensson ska avgå omedelbart. – Det är ett väldigt dubbelspel av Centern att de går ut och slår på trumman för att de har röstat för 138:an i parlamentet, samtidigt är ju vad regeringen gör mycket viktigare för frågan. Där är Åsa Torstensson emot och hon trodde väl länge att hon skulle hålla det hemligt. – Det är sant att Telekompaketet inte kräver att medlemsländerna ska stänga av användare, men Telekompaketet utan 138:an öppnar för den möjligheten, det har vi redan sett i Frankrike. Åsa Torstensson slingrar sig med formaliteter när sanningen är att hon fullständigt svikit de svenska internetanvändarna och de som av någon anledning fortfarande trodde på Centern. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21168, "headline": "Jazzfestivalen växer med soul", "summary": "Årets festival en större än normalt och pågår i fem dagar mellan 15 och 19 juli. Under de två sista dagarna, lördag och söndag, breddar sig festivalen med bland annat de tre soultjejerna Laurin Hill, Erykah Badu och Joss Stone. Andra artister är Gilberto Gil, Titiyo och Emiliana Torrini.", "article": "– Jag är den nye ägaren av Stockholm Jazz Fest, säger Ingvar Jensen, tidigare huvudägare i elektronikföretaget Elfa. Hans företag Jensen Invest AB tar över hela driften från de tidigare förlusttyngda ägarna. För att manifestera sin entré blir årets festival en större satsning än normalt och pågår i fem dagar mellan 15 och 19 juli, en strategiskt vald tid för att ligga mellan Stockholms andra två stora sommararrangemang, Stockholm Ocean Reace Stockholm i juni och Kulturfestivalen i augusti. Årets festival ska inte vara så splittrad som under tidigare år. De olika dagarna får viss inriktning genom dess likaledes nye producent Gunnar Lagerman (tidigare Hultfredsfestivalen i nästan två decennier). Han har samlat ett stort uppbåd av artister som kommer att uppträda på tre olika scener på Skeppsholmen där den intima Auditoriet på Moderna museet är ny för i år. Den 15 juli kallar Gunnar Lagerman för New Orleans-dagen där man bland annat får höra The Blind Boys of Alabama och Dr John & his Lower 911 Band. De två följande dagarna blir mer renodlade jazzdagar med artister som Sonny Rollins, Roy Hargrove Big Band och Headhunters, Herbie Hankocks gamla band. Under de två sista dagarna, lördag och söndag, breddar sig festivalen med bland annat de tre soultjejerna Lauryn Hill, Erykah Badu och Joss Stone. Andra artister är Gilberto Gil, Titiyo och Emiliana Torrini. Över huvud taget är det mycket kvinnliga artister under festivalen, och fler ska offentliggöras före festivalen. Allt som allt handlar det om ett 50-tal artister. På jazzklubben Fasching blir det dessutom sena konserter och nattjam fram till fyra på morgonen med särskilt inbjudna gäster. Ett festivalspass för samtliga konserter ska kosta 1955 kronor (exklusive serviceavgift). På onsdagen kostar det 445 kronor, sedan stiger priset successivt och ligger på 645 per dag under helgen. Vissa rabatter för flerdagsköp ges. Den 15–19 juli på Skeppsholmen Stockholms jazzfestival har länge kämpat med ekonomiska problem. Förra året kastade delägaren John Nugent in handduken efter miljonförluster över några års tid. Finansfamiljen Jensen tog över ägarskapet och Gunnar Lagerman, som i nästan två decennier arrangerade Hultsfredsfestivalen, tillträdde som festivalchef. Jazzfestivalen, som är den 26:e i ordningen äger rum på Skeppsholmen den 15-19 juli. På tisdag nästa vecka offentliggörs programmet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21173, "headline": "Rocklady utan skyddsnät", "summary": "Tina Turner gick i pension för åtta år sedan men det hindrar inte henne från att bjuda på en spektakulär show i Globen.", "article": "Jag har intesett rockens framtid, som Jon Landau skrev i den berömda recensionen av Bruce Springsteen 1974. Men jag har sett en 69-årig kvinna på skyhöga klackar springa på en meterbred kranarm sjungandes ”Nutbush city limits”. Fem meter över ett jublande publikhav i Globen, utan skyddsnät. Det har aldrig Bruce Springsteen gjort. Och det borde kanske inte Tina Turner heller ha gjort, det såg verkligen livsfarligt ut. Men Tina Turner är ett fenomen som inte lyder under vanliga lagar. Hon gick i välförtjänt pension för åtta år sedan, men efter ett helt liv med musik kanske det blev tråkigt att leva lyxliv i Schweiz och London. Så hon är ute på en jubileumsturné för 50 år som artist sedan oktober förra året och som nu närmar sig sitt slut, men några trötthetstecken kunde man inte se hos pensionären Tina Turner. Möjligen var hennes säregna danssteg stelare än tidigare, men det var i så fall marginellt. Hon startade sinkarriär i Ike Turners band 1958. Den som har läst hennes memoarer eller sett filmen om hennes liv vet att hennes tillvaro blev ett helvete med en djupt narkotikaberoende och våldsam Ike Turner som make och bandledare. Hon slet sig loss, fick ett nytt genombrott som soloartist 1984 och har sålt över 200 miljoner skivor. Det är anmärkningsvärt mycket för någon som i grund och botten är coversångerska. Det är bara ”Nutbush city limits” av alla hennes hittar som hon skrivit själv. Utan att förta något av Tina Turners storhet har hon ändå en rad män att tacka för en stor del av sin framgång, som Phil Spector, John Fogerty, Mark Knopfler, Tony Joe White vars låtar hon lånat/fått och gjort till sina. Och så Ike Turner då. Visserligen inget mänskligt föredöme, men det var han som var med och skapade Tina Turner, den vilda r’n’b-sångerskan med det häftiga utspelet och de knyckiga rörelserna som vi nu ser på Globens scen 50 år senare. Hon nämner ingen av dessa män vid namn under söndagskonserten i Globen, vilket känns lite snålt. Hon vägrade till och med att kommentera Ike Turners bortgång i december 2007. Men i en filmsnutt i pausen mellan första och andra akten av hennes Las Vegas-aktiga show som bara innehåller gamla kända Tina Turner-nummer får vi en karriärkavalkad där Ike Turner finns med på några filmrutor. Alltid något. I första delenav hennes show radar hon upp sina hittar i ett ursinnigt tempo med flera klädbyten, korta pausar som täcks upp av dansare, ninjauppvisningar och sprakande eldflammor. Då låter hon som den 69-åring hon är, rösten håller inte i alla lägen. Men efter paus, då hon i början bjuder på ett mer stillsamt parti, sittandes, är plötsligt rösten lika elastisk som den någonsin har varit och hennes versioner av ”Help”, ”Undercover agent for the blues” och ”I can’t stand the rain” blir kvällens musikaliska höjdpunkter. En kväll som uppenbarligen tillfredsställde alla hennes fans som var med på noterna från första början och till stor del stod upp och gungade med i den sammanlagt två timmar långa underhållningsshowen i ett utsålt Globen. Hans Kronbrink hans.kronbrink@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21178, "headline": "Perfekt saltad sockerchock", "summary": "Charlotte Engelkes är Sveriges ojämförliga artistdrottning, tycker Örjan Abrahamsson. Den som en gång sett henne glömmer det aldrig. I ”Sweet” attackerar hon bimborollen med sin majestätiska självklarhet.", "article": "PERFORMANCE ”Sweet” Charlotte Engelkes Scen: Kulturhuset, Stockholm Att sitta hopkrupen i en tårta, tvingas vänta i köket medan middagen pågår och först få vara med, göra entré och hoppa fram ur tårtan vid desserten – som själva desserten – kan väl få vem som helst att utveckla traumatisk sockerfobi, men ingen kan gestalta det som Charlotte Engelkes. Hennes debut som soloartist, ”Sweet” från år 2000, visas nu för första gången i Sverige, på Kulturhuset, med underrubriken ”en supersockrad weekend”. Det vill säga, ett mindre uppbåd artistvänner bidrar och uppträder under kvällen, alla på temat sött, söta-re, sötast. Dansaren/koreografen Su-En krälar på golvet som i gyttja, fast i riktig honung. Sötast är, förstås, trots honung och gratis sockervadd, Sveriges ojämförliga artistdrottning. Den som en gång sett Charlotte Engelkes glömmer det aldrig. Hennes lekfulla mångsidighet och absoluta – majestätiska – självklarhet saknar motstycke i Sverige. Det är show, sång, teater, ståupp, performance, dans och allmän galenskap – allt gestaltat med en överdrifternas passionerade utspel som får de bästa av dragshowartister att stumna. I ”Sweet” går hon till attack mot bimborollen – tårtöverraskningen – genom att så att säga gå åt fel håll, genom att sockra, söta, överdriva. Den smått klassiska inledningsrepliken ”Jag är regissörens hustru” är den ironiska och sardoniska plattformen för den kommande timmens hyperoriginella, sylvassa, intelligenta underhållning. Som, givetvis, är perfekt saltad. Örjan Abrahamsson teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21180, "headline": "Nätta lådor för ny tid", "summary": "Var finns tidens mest spännande svenska arkitektur? Peder Alton går på spaning och överraskas av den nya villaarkitekturen. Här finns både infallsrika, mångfunktionella och smarta superhus.", "article": "Det sägs att stor arkitektur börjar med små privatvillor. På jakt efter det allra senaste har jag i veckor lusläst arkitekternas hemsidor, plöjt nya arkitekturtidskrifter och rest runt i Sverige för att hitta de mest radikala villorna som precis har byggts eller är på väg att byggas. Och som kan förutsäga något om framtiden. Resultatet är överraskande. De nio jag stannat för är betydligt friskare än vad jag kunde ana, mer infallsrika, tveklösa och på ett lustfyllt sätt också ansvarslösa. Mest lika lägenheter i stora städer men förstås med egna fasader, ofta tunna som äggskal. De nya husen ligger nära havet, högst uppe på bergstopparna, isolerade och långt från mer etablerade villaområden. De är även ”mångfunktionella” på ett nytt sätt. De saknar självklara användningsområden och tycks befriade från alla föreställningar om att brukas till något annat än rekreation. Samtidigt ger de nio villorna en provkarta på hur och var privatpersoner i dag vill bo, från ensamhet i skogen i små trähus till trassliga sommarbostäder i någon avkrok av Sverige eller mitt i gamla villaområden. Det är ingen tvekan om att detta är ett helt nytt inslag i svensk arkitektur, möjligen något som kommer att märkas också internationellt. Det behövs. Den svenska arkitekturen har stått stilla länge utan att känna av vad som hänt i Europa och USA, och behöver naturligtvis nytt syre. När jag ser de nio villorna får jag en känsla av att ingen längre vill bygga för att sticka ut. Allt handlar om de enskilda rummens placering, utsikterna, om smarta vardagsfunktioner, placering av datorn så att den inte behöver ett speciellt rum, alltmer förfinade köksinredningar, överraskande öppna badrum, fönsterrader i rätt söderläge och så vidare. Helt enkelt en exakt avstämning av varje liten del av vardagen så att helheten till slut blir ett superhus. Varifrån kommer inspirationen? Svensk historisk villaarkitektur har en hel del att bjuda på. Alltefter Stockholmsutställningen 1930 har utvecklingen gått stadigt framåt . Höjdpunkter är Ralph Erskins vackra och välplanerade villor från efterkrigstiden, inklusive hans egen betonglåda i Drottningholm. Och parallellt har det forskats idogt om lägenhetsplaner och kökens utformning för de stora flerfamiljshusen. Här finns hur mycket som helst att ösa ur. Så vad är resultatet? Nio nätta lådor. De flesta är nybyggen, bara en är en utbyggnad. Och de ritande arkitekterna är några av Sveriges främsta. Här finns Gert Wingårdh och Thomas Sandell, trion Claesson Koivisto Rune (CKR) och Spridd (Ola Broms Wessel, Klas Ruin), även det kvinnliga kontoret Marge jämte Joliark (Per Johanson, Hans Linnman). Bland uppåtstigande stjärnor finns Tham & Videgård Hansson och Argark (Anja Geigant, Anders Rehnberg). Även ensamvargen Thomas Marcks. Jag kunde ha valt ännu fler. De nio byggnaderna är sinsemellan mycket olika. På ett sätt kan de beskrivas som en samling nya sätt att planera för unga familjer med mer eller mindre smart formgivning i. Och de yttre skalen, fasaderna, skiftar rejält. Villaarkitekturen har förvandlats till en ombytlig och modemedveten arkitekturgenre där nya experiment syns med en gång. I villorna finns också en romantiskt bild av en idealiserad familjesituation som jag misstänker kan bli utsatt för en del kritik. Resultatet har hur som helst blivit en charmigt inkännande arkitektur. Det första huset jag besöker är Spridds ”kulturhus” för konstnären Mikael Richter på Älgö utanför Saltsjöbaden. Här finns den avancerade arkitekturens brytning mellan det inre och det yttre. Bakom den svala fasaden på detta charmfulla hybridhus blandas två bostäder och en ateljé under samma tak, för att avslutas med en altan högst upp. Gert och Karin Wingårdhs hus vänder sig ut mot havet med ett stort panoramafönster i två plan och en helt ny glasutbyggnad som slår allt jag tidigare sett – barock och minimalism i ett svep, ett recept som Wingårdh vunnit många poäng på. Och Argarks weekendvilla ser jag i solnedgången, med Stockholms inlopp för mina fötter. Huset har en strålande utsikt men öppnar sig också ut mot den tysta skogen. Taket har en inbyggd, diagonal bjälke och hela huset följer markens sluttning, med en delad rumsplan och många genomtänkta detaljer. Allt vittnar om en analytisk skärpa hos arkitekterna Anja Geigant och Anders Rehnberg som kan nå hur långt som helst. För att nu inte tala om Tham & Videgård Hanssons trädgårdshus med växtspaljéer på alla fasader, en trekantig plan och stor altan som tydliga ingredienser. Här finns något öppet kommersiellt som påminner om den amerikanska arkitekten Frank Gehrys stiligt funktionella villor för en intellektuell elit på den amerikanska västkusten vid slutet av 70-talet. Ge kunden vad den vill ha och gör det med besked! Spaljéhuset är ett genialt bygge som lär låta tala om sig. Vad händer härnäst? Svensk arkitektur befinner sig inte i någon utopisk eller extremt fri situation, men de flesta statliga begränsningarna har försvunnit och villaarkitekturen regleras nu främst av kommunala detaljplaner som kan skifta rejält. De nio husen är ritade av arkitekter som exakt vet hur de skall hantera snäva ramar, hur de skall vridas och vändas på för att ge tillbaka något oväntat. Marge och Thomas Marcks två villor är lysande exempel på det. Dimensionerna är exakta. Vinklar på tak och väggar stämmer precis med givna bestämmelser och direktiv. Ändå är det ingen tvekan om att husen står för helt nya idéer om att planera och bygga. Detaljerna och olika materialval spelar i dag en avgörande roll för den senaste, radikala arkitekturen. Det gäller särskilt för Thomas Sandells svårbeskrivbara hybridhus på Gotland, med nya tekniska lösningar och traditionella material. Allt är samlat kring en öppen gård men detta sommarhus har också stora perspektivfönster mot naturen utanför. Arkitekten tycker själv att det innehåller allt som han pysslat med under senare år. Sandells fritidshus i Ygne är en lekfull byggnad som blandar innerstadsestetik av det senaste snittet och lantliga drömmar. Precis som det skall vara år 2008/2009. Har jag favoriter bland de nio husen? Claesson Koivisto Runes tunna betonglåda vill jag se klar så fort som möjligt. Och Tham & Videgård Hanssons trädgårdshus flyttar jag gärna in i. Men nivån är hög på alla nio. Det våras för svensk arkitektur. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21184, "headline": "Världsstjärnor till jazzfestivalen", "summary": "Två Polarprisvinnare är klara för Stockholms jazzfestival. Den amerikanske saxofonisten Sonny Rollins och den brasilianske sångaren Gilberto Gil ska bli publikdragare på Skeppsholms-scenen i sommar.", "article": "Gunnar Lagerman är ny chef för Stockholms jazzfestival och hoppas att det ska märkas. Med utökad budget satsar festivalen på fler och större artister. Hela festivalprogrammet är inte spikat än, men Gunnar Lagerman avslöjar att han har två Polarpris-vinnare klara. Både brasilianske sångaren Gilberto Gil och amerikanske saxofonisten Sonny Rollins turnerar i Europa i sommar. – Det var bara att erbjuda dem ett gage och se till att få hit dem, säger Gunnar Lagerman. Sonny Rollins beskriver han som den största nu levande jazzlegenden. Gilberto Gil, tidigare kulturminister i Brasilien, har han svårare att etikettera: – Hans musik ligger på gränsen mellan jazz och world music. Han är en mycket bra liveartist, en engagerad politiker och har enorm integritet. – Det kommer fler artister som inte lättvindigt stoppas in i ett jazzfack, säger Gunnar Lagerman. Men han tänker inte boka några renodlade pop- och rockband som dragplåster till sommarens festival. – På det viset är vi kanske något smalare i år. Men å andra sidan, var går gränsen mellan jazzinfluerad pop och popinfluerad jazz? Den enda musikstil som är helt fri från jazzinfluenser skulle möjligtvis vara hårdrock. Vad som är jazz är upp till var och en att avgöra, menar Gunnar Lagerman. – Jazz är ett så vitt begrepp i dag, det står för gränsöverskridande musik. Ta Esbjörn Svenssons sista platta förra året, den är otroligt gränsöverskridande. Den klassas som jazz, men i mina öron låter mycket på albumet som industriell metall. Gunnar Lagerman gör en form av comeback i musikvärlden. Efter nära två decennier som arrangör för Hultsfredsfestivalen tog han för några år sedan en paus och ägnade sig åt sin trädgård och grönsaksodling. Jazzfestivaler är obeprövad mark, men arrangörskapet sitter i ryggraden. – Jag har det i blodet, det finns inget roligare än att boka bra artister. Stockholms jazzfestival har i flera år brottats med ekonomiska problem och länge hotats av nedläggning. Men Gunnar Lagerman känner sig inte det minsta orolig för finanserna och räknar med 25 000–30 000 besökare till Skeppsholmen i sommar. – Jag är övertygad om att programmet håller sådan kvalitet att det säljer sig självt. Det kommer fler artister av Rollins och Gils kaliber. Det kan jag lova. Den 15–19 juli på Skeppsholmen Stockholms jazzfestival har länge kämpat med ekonomiska problem. Förra året kastade delägaren John Nugent in handduken efter miljonförluster över några års tid. Finansfamiljen Jensen tog över ägarskapet och Gunnar Lagerman, som i nästan två decennier arrangerade Hultsfredsfestivalen, tillträdde som festivalchef. Jazzfestivalen, som är den 26:e i ordningen äger rum på Skeppsholmen den 15-19 juli. På tisdag nästa vecka offentliggörs programmet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21188, "headline": "Mästarprov - igen", "summary": "Ingen svensk artist har återuppstått lika många gånger som Per Gessle. Nu satsar han på en klubbturné som få i hans generation skulle våga. Och fångar publiken som vanligt.", "article": "Per Gessle Scen: Tavastia, Helsingfors Man måste imponeras, oavsett vad man tycker om utfallet. Per Gessle är en artist som har sitt på det torra. Ekonomiskt, javisst, men också som ihärdig musikmakare. Gång efter gång har han återkommit och överraskat, efter att ha varit mer eller mindre uträknad. Skapat landsplågor av ett format de flesta artister aldrig kommer i närheten av. Också oavsett de internationella framgångarna med Roxette. I efterhand kan det vara lätt att glömma hur passé han ansågs efter Gyllene Tider, i sin singer/songwriter-period på 80-talet, strax före Roxette. Eller i det tidiga 00-talet, när Roxette hade strandat, strax före solotriumfen med ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)” och den exceptionellt framgångsrika återföreningen av Gyllene Tider. Att han strax före femtioårsdagen skulle göra ännu en karriärvändning var således typiskt, om än inte självklart. Han är ju inte tvungen, och det vanliga mönstret hos åldrande artister är att man skruvar ner produktionstakten och lutar sig alltmer mot äldre succéer. Men i november gav Per Gessle ut soloalbumet ”Party crasher”, hans sjätte album bara sen millennieskiftet och ett försök att göra något för honom helt nytt – syntig danspop, mer disco än powerpop. Hemma i Sverige har det fungerat, albumet har sålt flerfaldigt platina och singeln ”Silly really” blev en omedelbar hit. Karriären än en gång vitaliserad, låt vara i mindre grad än tidigare. Ville han göra en ärevarvsturné genom landet vore det både lätt och logiskt. I stället satsar han nu på Europa. Gör en klubbturné i eget namn, för första gången. Med bara några enstaka Sverigespelningar inkastade på sluttampen. Det är att be om problem, man undrar lite hur många utanför Norden som ens reagerar på hans namn. Men man undrar också hur många kolleger i hans generation som skulle våga samma sak. Turnépremiärens Tavastia i Helsingfors är en rockklubb av Debaserstorlek. Det är fullt, men inte övertrångt. Jag har sett såväl The Ark som Kent göra turnépremiärer i just Helsingfors och lyftas till skyarna av publiken, en sådan spelning är inte detta. Även om tjejgänget jag står bredvid exploderar av lycka varje gång en gammal Roxettehit plockas fram. Det här är Per Gessle tillbaka på verkstadsgolvet. Ett litet rockband av beprövade veteraner i ryggen, nya sidekicken Helena Josefsson som medsångerska. Och en förbluffande liten fokusering på senaste albumet – inget av discoinramningen, bara två av låtarna och inte själva hitsingeln. Plattan märks mer i souvenirbåset. Däremot är det tjockt med Roxettematerial. Pophittar som ”The look” och ”Joyride” har gjorts mer gitarrtunga, ballader som ”Listen to your heart” och ”It must have been love” har tvärtom skalats ner till kärnan. Att Per Gessle klarar av de sistnämnda – stora paradnummer för Marie Fredriksson – visar att han är mer av en sångare än han brukar få erkännande för. Men vet man inget om hans svenskspråkiga karriär och ständiga pånyttfödelse finns här inte mycket som antyder att han är en artist som lever här och nu. Publiken i Zürich eller Amsterdam kan säkert sortera in honom som en fördetting bland andra, med några ovanligt slitstarka hitlåtar i bagaget. Nils Hansson nils.hansson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21189, "headline": "De på andra sidan muren", "summary": "I höst är det 20 år sedan Berlinmuren föll. Per Landin läser Uwe Tellkamps storslagna roman om DDR:s inre sönderfall. Men kan inte hålla intresset uppe i tusen sidor.", "article": "Uwe Tellkamp ”Der Turm” Suhrkamp I höst är det tjugo år sedan Berlinmuren föll och om man som jag länge var engagerad i det litterära och politiska skeendet i tidigare DDR är det intressant att se hur en yngre tysk författargeneration nu blickar tillbaka på livet i den östtyska arbetar- och bondestaten. Thomas Brussig gav i romanen ”Es leuchtet” en galghumoristisk bild av hur de troskyldiga östtyskarna slukades av västttyskarna, medan återföreningen i Ingo Schulzes ”Adam und Evelyn” snarare framstod som en fördrivning ur paradiset. Det senaste och mest hyllade försöket i genren är Uwe Tellkamps nästan tusensidiga roman ”Der Turm” som fått kritiker att tala om en östtysk ”Buddenbrooks”. Framför allt är det det storslagna familjepanoramat, de borgerliga interiörerna i villorna på andra sidan Elbestranden i Dresden, det episka flödet och motivrikedomen som kan leda tankarna till Lübecksonen Thomas Manns krönika om en borgerlig livsforms undergång kring förra sekelskiftet. Boken börjar storslaget med en mäktig, prosalyrisk Dresdenouvertyr: den smutsbruna, trögflytande Elbe tonar fram ur ett brunkolsmättat och kemifärgat skymningsljus och blicken öppnar sig mot de fallfärdiga villorna och kantstötta palatsen som ligger inbäddade i lummig grönska på andra sidan floden. Här, i ett område som i boken kallas ”tornet” och i verkligheten heter Weisser Hirsch, lever bokens huvudpersoner som alla tillhör en samhällsklass av akademiker och ädlingar som på tyska brukar kallas ”Bildungsbürgertum”. Med sin lätt anakronistiska livsstil (man röker cigarr, dricker årgångsviner och läser läderbundna Hesseutgåvor från förkrigstiden) borde de egentligen inte ha någon hemortsrätt i den realsocialistiska republiken. Men till de många besynnerligheterna med DDR hörde ju att detta progressiva lands förhållande till borgerligheten präglades av en proletär ängslighet som gjorde att den lilla ädelkommunistiska akademikerenklaven fick hållas. Åt den världsberömde fysikern Manfred von Ardenne (som i boken kallas von Arbogast, ”röde baronen”) upplät partiet rent av ett slott där han under alla år kunde ha sitt eget forskningsinstitut. Handlingen börjar 1982, samma år som Brezjnev dör i Moskva. Kirurgen Richard Hoffman fyller femtio och har till tonerna av klassisk musik samlat en stor samling nära och kära, läkarkolleger och andra. Ur mängden framträder tydligare några personer som man sedan får följa genom åren och ända fram till slutet då muren faller. Främst är det Richards finnige och brådmogne tonårsson Christian som uppenbart lånat många drag av läkarsonen Uwe Tellkamp. En lite högfärdig och inte särskilt sympatisk ung man som går på internatskola innan han tvingas ut i den bistra verkligheten. Han förvägras studera medicin och måste i stället göra tjänst i nationella folkarmén, där han obstruerar på ett sätt som gör att han till slut, efter arbete i en kolgruva och fabrik, hamnar längst ned på samhällsstegen, närmare bestämt i källaren på säkerhetsfängelset i den mardrömslika stålindustristaden Schwedt. Under den fortsatta handlingen skiftar hela tiden perspektiven, scener från operationsbord och skolsalar omväxlar med brevutdrag och inre monologer, satiriska bilder av den socialistiska borgerlighetens världsfrånvändhet övergår i nästan lyriska betraktelser av det historiemättade stadslandskapet. Boken är full av lokalkolorit, det finns nästan inte en gata eller ett torg i Dresden som förblir obemärkt, och med spårvagn får man även följa med till de brunkolsdystra hyreskasernerna i Leipzigs arbetarkvarter. I dessa mer litterära beskrivningar är det oftast Christians farbror Meno som talar, och det är när han får ordet som texten lyfter, får det pulserande driv som många av de beskrivande partierna annars saknar. Ursprungligen naturvetare arbetar Meno numera som lektör på ett stort förlag och har i denna egenskap även litterära ambitioner, vilket gör att han kommer i förbindelse med den kulturella eliten i DDR. Man behöver inte ha någon större bakgrundskunskap för att se de verkliga förebilderna. Bakom den brutne Georg Altbergs sorgliga skepnad anar man författaren Franz Fühmann med sin alkoholism och bruna förhistoria; den judiske stalinisten Londoner har otvetydiga drag av politruken Jürgen Kuczynski och ädelkommunisten Esclaroque med sina sidensjalar och cigarrmunstycken är lika uppenbart ett porträtt av grandseigneueren Stephan Hermlin och framför allt dramatikern Peter Hacks, den självutnämnde diktarfursten som skrev sonetter och klassicistiska pjäser för arbetarklassen och för varje år blev alltmer övertygad om att han var DDR:s egen Goethe. Jag ska inte förneka att det är fascinerande att i romanform läsa om alla dessa figurer som numera förpassats till litteraturhistorien, särskilt om man upplevt dem i verkligheten. Tellkamp ger närbilder som man inte glömmer, vare sig det nu gäller den inre censuren, den permanenta Stasiövervakningen som ingen talade om eller den pacifistiska militarism som odlades i nationella folkarmén. Men alla detaljerna, alla enskilda lustigheter och framför allt blandningen av stilnivåer gör att man ofta lätt tappar helhetsbilden. Jag antar att montagetekniken är medveten. Det är tydligt, alltför tydligt skulle jag vilja säga att Uwe Tellkamp har läst sin Thomas Mann och framför allt Alfred Döblin, att han i deras anda velat komponera ett mäktigt och mångfasetterat epos, en storslagen svanesång över en statsbildning som när allt kommer omkring knappast hade den resning och storhet som omfånget låter antyda. Tusen sidor är helt enkelt för mycket. Tellkamp skulle ha behövt frigöra sig från en del av den litterära påverkansbråte som han bär på och gått mer direkt på saken. Som det nu är blir Tellkamps egen röst aldrig riktigt tydlig. Framför allt skulle han ha behövt hjälp av en förlagsredaktör, lika duktig och noggrann som Christans onkel Meno var när han före murens fall granskade texter på Edition Dresden. Per Landin per.landin@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21213, "headline": "Hasselbladspriset till fotografen Robert Adams", "summary": "Robert Adams har i decennier tagit bilder av sina hemtrakter i den amerikanska västern. Juryn föll för hans renodlade uttryck och hans omsorg om miljön.", "article": "Den amerikanske fotografen Robert Adams har tilldelats Hasselbladsstiftelsens internationella pris 2009. Robert Adams är född 1937 och har i 40 år ägnat sig åt att dokumentera landskapet i sina hemtrakter i den amerikanska västern. Juryn säger i sin motivering att Robert Adams, i en tid då fotografin förändrats, gått sin egen väg och renodlat fotografins språk i sina dokumentära men poetiska bilder. ”Adams samlade vision av den amerikanska västern är exakt och odramatisk och utgör i dag ett enastående vittnesbörd som ger uttryck för en större, global omsorg om miljön samtidigt som det oavlåtligt ger akt på yttringar av mänsklig längtan och inslag av hopp i ett föränderligt landskap”, skriver juryn. – Jag ser priset som ett tecken på att konstvärlden vill bort från det fokus på trivialiteter som den ägnat sig åt de senaste 25 åren, säger Robert Adams på telefon från San Francisco. Han ger som exempel brittiske konstnären Damien Hirsts diamanttäckta dödskalle – Konst är för viktigt för sådant tramsigt navelskåderi. Jag tror att människor kräver mer av oss konstnärer i tider som denna. Konst har en social funktion, menar Robert Adams. Konstnärens uppdrag är att informera och upplysa, men också trösta och stärka. – Vi ska säga sanningen, men i sanningen hitta någonting hoppfullt att förmedla. Sedan många år är det sanningen om miljön uppehåller Robert Adams. I sin bok ”Turning Back” upprepar han Meriwether Lewis och William Clarks Adams tidiga 1800-talsexpedition längs Missourifloden och dokumenterar omsorgsfullt och ärligt hur landskapet förändrats genom mänsklig påverkan. – Jag arbetade med projektet i fem år. Det är ett viktigt ämne som inte många vet någonting om och boken är en bra ingång till mitt konstnärskap, säger Robert Adams. Till skillnad från de flesta internationella konstnärer är Robert Adams fast rotad i sin hemmiljö och har inget intresse av att fara jorden runt i jakt på motiv. – Västern är mitt hem, och jag återupptäcker det varje dag. Han säger att han finner inspiration var helst det finns ljus, fotografer måste vara öppna för gåvor som omvärlden lägger framför dem. Han citerar den amerikanska poeten Gery Snyder; – ”Poesi kommer utifrån, inte inifrån.” Det är viktigt att komma ihåg, säger Robert Adams. Priset på 500 000 kronor, en guldmedalj samt ett diplom delades ut på tisdagen vid en kombinerad ceremoni och presskonferens i San Francisco. Den 6 november öppnar en utställning med Robert Adams fotografier på Hasselblad Center i Göteborg. Hasselbladspriset Hasselblads internationella pris i fotografi instiftades 1980. Den förste pristagaren var Lennart Nilsson. Sedan dess har en rad världsberömda konstnärer tilldelats priset, bland andra Henri Cartier Bresson, Christer Strömholm, Cindy Sherman, Lee Friedlander och Nan Goldin. Victor Hasselblad (1906-1978) var mannen bakom Hasselbladkameran, världens första enögda spegelreflexkamera för mellanformat. Kameran blev världsberömd, framförallt när NASA använde den som rymdkamera. I enlighet med makarna Hasselblads testamente bildades Erna och Victor Hasselblads Stiftelse 1979. Stiftelsen delar förutom ut sitt internationella pris även stipendier och forskningsbidrag inom fotografi. I årets prisjury medverkade David Chandler, chef för Photoworks i England, Catherine David, konsthistoriker i Paris, Annica Karlsson Rixon, konstnär/fotograf, Högskolan för fotografi i Göteborg, Sunhee Kim, konstnärlig ledare för Bund 18 Creative Center i Kina, samt Jorge Ribalta, konstkritiker och curator vid Museum of Contemporary Art i Spanien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21219, "headline": "Kalmars historier på teaterscenen", "summary": "Byteatern i Kalmar har blivit en riktig publikmagnet. Teaterchefen Karin Parrot Jonzon ser tillbaka på ett framgångsrikt år och kommer med succén ”En stund på jorden” till Stockholm.", "article": "Byteatern, Kalmar läns teater, ligger i en före detta margarinfabrik på Barlastgatan i Kalmar hamn. Karin Parrot Jonzon är dess teaterchef sedan drygt två år. Det senaste året, då hon helt kunnat sätta sin prägel på verksamheten, blev ett särskilt lyckat år, med nära 100 procents beläggning. Vad var hemligheten? – Min tanke var att Byteatern behövde bli ännu viktigare i sin egen stad, att vi skulle låta oss inspireras av de historier som finns i närheten, säger Karin Parrot Jonzon. Vår konstnärliga satsning gick hem och vi fick publiksuccéer. Och om två originella syskon som fortfarande är ett begrepp i Kalmar, Signe och Henning Kullzén, handlar ”En stund på jorden”, som gästspelar på Dramalabbet i Stockholm den 16 april. – Pjäsen blev en framgång även på turné ute i länet. För den handlar inte bara om Kalmar, utan om döden och vad vi gör med våra liv, säger Karin Parrot Jonzon. Succéåret 2008 inleddes med en satirisk miljökabaré ”En kantarell i hissen” med texter av kända namn i Hasseåtage-anda. Det var genombrottet för att nå Kalmarpubliken. Och i höstas blev ”Orfeus – dödsriket tur och retur”, som spelades för 5 000 gymnasieelever över hela Kalmar län, en av teaterns största succéer någonsin. Karin Parrot Jonzon har också regisserat ”En stund på jorden” och den spelar man nu. – Jag som kommer från Malmö hade ingen aning om att syskonen Kullzén haft en sådan betydelse för Kalmar. Signe och Henning Kullzén var ett syskonpar som drev en pappershandel och antikvariat i Kalmar. Deras trähus i centrum av stan, Kullzénska huset finns kvar, där ligger numera Kullzénska kaféet. När man ville riva i centrum under 60-talet sattesig syskonen på tvären, vägrade sälja sitt hus till Domus. Troligen påverkade de Kalmars utseende, stadskärnan förblev nästan intakt och domineras inte av köpcentra, som så många andra städer. De var särpräglade i en liten stad: Signe, en kärv baskerklädd kvinna i kostym, Henning, som sökte sig ut i Europa varje år när småstaden blev för liten. De arbetade i var sin affär i gatuplanet och levde sida vid sida en trappa upp. Ingen av dem bildade familj, de dog med bara två månaders mellanrum 1985. – Pjäsen ”En stund på jorden” handlar om deras sista stund på jorden: i första akten dör Henning och i andra akten får vi följa Signe. – Vi ser deras möten med dödsängeln, spelad av Eva Johansson som kommer från Dramalabbet. Hon har varit väldigt viktig i sin tolkning av en icke änglalik ängel. Hon har gått rakt emot varje kliché av den ljuva ängeln. Lars Sonnesjö, en av Byteaterns grundare, har skrivit pjäsen för två skådespelare och en docka. Han spelar själv Henning Kullzén och sköter Signe Kullzén-dockan. Signe-dockan har tillverkats av Bodil Göransson, Byteaterns dockmakare. Men dockor betyder inte gullig barnteater. – Det är så vuxet som det kan bli, en pjäs för människor som har tänkt på livet, säger Karin Parrot Jonzon och fortsätter: – Att arbeta med skådespelare och dockor ger en möjlighet att variera uttrycken. Första akten är en mer traditionell livsuppgörelse: Henning Kullzén talar med ängeln om sin specifika historia som hade mörka sidor av rädsla, ensamhet och blygsel i en liten stad – han gav sig ut i världen och uppsökte prostituerade. Sedan när publiken kommer tillbaka efter pausen får den en helt annan upplevelse, Signes liv, som går via en docka som man glömmer är en docka. Publiken blir överraskad. – Vi har i Lasse Sonnesjö en av Sveriges bästa dockspelare, folk kommer ut och säger: Jag tänkte inte ett ögonblick på att det fanns en människa bakom. Byteatern har skapat en konstnärlig profil där man blandar traditionella teatrala uttryck med musik och masker, dans och bild. På teatern finns också den särskilda kunskapen och traditionen att använda dockor och dockspel som en väg till publiken, som ”En stund på jorden” är ett exempel på. – Jag tycker att Byteatern länge har varit en väldigt modern och kontinental teater, som tiden nu hunnit i kapp. Så nu vill vi gå vidare och hitta nya konstnärliga vägar, säger Karin Parrot Jonzon. Byteatern gästar Dramalabbet Gästspel i Stockholm: ”En stund på jorden” torsdagen den 16 april på Dramalabbet. Byteatern är länsteater i Kalmar län sedan 1992. Teatern bildades 1971. Spelar för barn, ungdom och vuxna och turnerar i sydöstlänen och i övriga Sverige. Karin Parrot Jonzon var chef för Unga teatern, dåvarande Malmö stadsteaters barn- och ungdomsensemble i början på 90-talet och arbetade sedan som frilansregissör. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21227, "headline": "Dåtiden är tillbaka", "summary": "Prins Wilhelm von Habsburg föddes att härska över Europa – men ödet ville att hans rike skulle gå under. Ulrika Kärnborg läser om en svunnen värld, som påminner om vår egen.", "article": "Det var en gång en liten prins som bodde i ett stort slott vid havet. Så småningom flyttade han till ett något mindre slott i en nordlig skog, men han fortsatte att vara prins i ett rike som var så väldigt att ingen egentligen visste var dess gränser gick. Några kallade honom österrikare, i andras ögon var han polack eller slav, till och med spanjor om man kikade på hans ättlingar i västerled. Själv kallade han sig ukrainare, men vad Ukraina var, skulle han inte ha kunnat förklara för någon nu levande. Prinsen växte upp till en stilig man, född att härska över Kontinentaleuropa, men slumpen ville att hans vuxna liv skulle utspelas klämt mellan två världskrig. När det sista av dem var över fanns inget kvar av prinsens värld så som den hade sett ut före 1914. Därför gick hans liv – om man vill se det på det viset – till spillo. Det nära 800-åriga habsburgska riket störtade samman, inte med en smäll utan med ett pip. Yalehistorikern Timothy Snyders bok om playboyen, folkuppviglaren och spionen Wilhelm von Habsburgs liv är viktig läsning, inte så mycket på grund av dess huvudperson, som för att den tecknar en bild av ett svunnet Europa som håller på att aktualiseras. Då, för inte alls särskilt länge sedan, var nationsgränserna osäkra och föränderliga och etnisk tillhörighet något som ständigt behövde förhandlas och omförhandlas. Då, innan nationalstaten blev suverän och invånarna medborgare, kunde människor färdas utan pass över de väldiga ytor som på ett eller annat vis lydde under huset Habsburg. Det var ett tillstånd som borde ha en del att säga oss, för det påminner nämligen mycket om vårt eget. Även i Wilhelms dagar spelade globaliseringen en avgörande roll för de europeiska nationernas ekonomi, då liksom nu var gränserna mellan olika länder flytande och regeringarna stod delvis maktlösa när det gällde att finna botemedel till tidens sjukdomar som tycktes spridas epidemiskt: nationalismen och fattigdomen. Wilhelm själv stod med ett ben i båda världarna. Den gamla världen, därför att han var född att härska över det som vi numera brukar referera till som Österrike-Ungern. Den nya, därför att han passionerat kom att delta i nationaliseringsprocessen, kanske mer på grund av äkta politisk glöd än för att det egentligen gynnade hans intressen. Landet han tidigt utsåg till ”sitt” kungadöme var det bortglömda och sönderkoloniserade Ukraina. Wilhelms far Stefan, som redan från början insåg hur ojämn kapplöpningen mot de aggressiva nationsbildarna skulle bli, valde att slå sig ned i Polen, som han hoppades skulle bli ett nytt hemland. Om Österrike-Ungern föll kunde habsburgarna alltid grunda en ny dynasti i Polen. Sådan var i alla fall tanken. Med tiden kom Stefan att rikta sökarljuset mot Ukraina, lite som en ängslig far som tittar på lägenheter för sin sons räkning. Han fattade inget avgörande beslut, men för säkerhets skull fick Wilhelm studera ukrainska. Redan vid ung ålder blev han något av en specialist på ukrainsk kultur och folkliv, han lärde sig att låta omväxlande som en brinnande nationalist och som en övertygad socialist. Vid den här tiden verkade det osäkert vilken ideologi som skulle vinna, nationalismen eller socialismen. För säkerhets skull måste Stefans söner helgardera sig, även om det betydde att de var tvungna att låta som revolutionärer. Och bara det att en prins av huset Habsburg över huvud taget lät sig inspireras av Marx säger något om tiden. Men sedan gick det ju inte längre. En ung serbisk nationalist, Princip, avlossade skotten som blev den habsburgska monarkins undergång. Första världskriget bröt ut, och kampen om det moderna, industriella Europas karta började. Wilhelm hamnade till sist i Paris, där han levde ut som festprisse tillsammans med högättade exilryssar, utblottade ungrare och polacker som hade sett bättre dagar, allihop flyktingar från det sönderfallande Österrike-Ungern. I Parismiljön tycks Wilhelm ha utvecklat all den dekadens som verkar ligga latent inom aristokratin och som vår egen tids degenererade europeiska kungahus excellererar i. Han levde öppet som bisexuell, vägrade att ta något som helst arbete, gjorde av med massor av pengar på bordeller, odlade en smak för unga, grovvuxna män ur arbetarklassen, inte personliga tränare, märk väl, men sjömän. Han hade kvinnliga prostituerade som sina närmaste vänner och lät familjeförmögenheten rinna mellan fingrarna. Enda skillnaden var att habsburgarna överlevde bara så länge som deras sjaskigheter hölls hemliga för pressen, medan 2000-talets kungligheter verkar klara vilka massmediala skandaler som helst, och hämta styrka ur dem. I Wilhelms fall gick det illa eftersom han utan egen förskyllan hamnade i en bedrägerihärva som vänsterpressen tacksamt gjorde det mesta möjliga av. Efter det klipptes alla band till socialismen – prinsen sökte sig högerut. Under 1930-talet blev han en övertygad nazist. Jag vet ingenting om Timothy Snyders politiska övertygelse, men det finns ett idealiserande drag i hans framställning av Wilhelms öden och äventyr som känns falskt, eller i vart fall lite naivt, liksom ett sentimentaliserande tonfall när författaren drömmer sig tillbaka till den tid som varit. Det attraktiva med 1800-talets öppna och dynastipräglade Europa sägs ha varit frånvaron av rastänkande eller nationstänkande över huvud taget. Visst låter det fint, men jag tror inte att någon skulle vilja återuppleva det vanvettiga kaos som rådde före världskrigen – ett kaos som bar fröet till de fruktansvärda blodbaden som följde. Wilhelm von Habsburg dog den 18 augusti 1948 i rysk fångenskap. En sovjetisk domstol hade funnit honom skyldig till att ha intrigerat för att bli kung av Ukraina 1918, till att ha anfört Fria kosackerna 1921 och till att ha arbetat åt den brittiska och franska underrättelsetjänsten under och efter andra världskriget, vilket alltihop var sant. Man kan inte säga att ryssarna tog livet av honom. Möjligen att de struntade i att behandla hans tuberkulos, och på så sätt nästan taktfullt lät honom tyna bort, vilket var deras vanliga sätt att hantera besvärliga fångar som till exempel tronpretendenter. Först då, flera år efter andra världskrigets slut, går det att konstatera att det urgamla, medeltida Europa drar sin sista suck. Men underbart är kort. Som ett slags ödets ironi sitter vi redan år 2009 med en europeisk karta vars gränser återigen ter sig osäkra – samtidigt som en orange revolution har förvandlat Ukraina till den självständiga nation som den romantiske ynglingen Wilhelm von Habsburg en gång drömde om. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21230, "headline": "Tog köksvägen till pianots finrum", "summary": "Steinways första piano från 1836 är på väg till Stockholm. ”Kökspianot” som det kallas ligger till grund för allt pianobyggande.", "article": "1836 byggde Heinrich E Steinweg sitt första piano. Verkstaden låg inhyst i familjens kök, vilket ledde till att den första Steinwayflygeln kommit att kallas för ”Kökspianot”. Steinways skapelse blev central i pianobyggarkonsten. Med början tisdag den 14 april kommer den belgiske instrumentmakaren Chris Maenes replika av ”Kökspianot”, byggd med hjälp av bland annat digitala skisser och röntgenbilder av originalet, till Stockholm. Det ställs ut på Steinway Gallery i Stockholm. Efter att turnerat i andra delar av världen är det första gången pianot ställs ut i Skandinavien. Pianot visas fram till den 28 april, den 24 hålls en konsert med Mats Wiklund och det kompletteras med ett föredrag av Steinwayexperten Magnus Svensson. – Den här flygeln är grundläggande för alla Steinwayflyglar, för allt pianobyggande. Det är från ”Kökspianot” så gott som alla instrumentmakare har utgått, säger Lut de Winter vid Steinway Gallery. Samtidigt tycks svenskarna ha tröttnat på sina pianon. Man skänker bort, ibland till och med betalar för att bli av med sina skrymmande instrument på sajter som Blocket. Ett stort antal pianon står också oanvända i stora magasin. Tillverkningen av pianon har helt lagts ned. – Sverige brukade vara ett pianoland, säger de Winter. För bara ett trettiotal år sedan var vi i topp av statistiken. Men nu har intresset sjunkit dramatiskt för att ha piano hemma. Det kan jag förstå. Pianon tar plats, det finns alltid en risk att man stör grannar och de måste skötas om ordentligt. Fast hon är ändå positiv. Intresset för att spela piano har inte blivit mindre, menar de Winter, däremot har elektroniska lösningar som hybridpiano blivit vanligare. – Jag ser pianot som något man kan samlas kring för att umgås. Väldigt många vill fortfarande ha musik i sitt hem och väljer då att hyra i stället för att köpa piano. Intresset för pianon och klassisk musik har inte sjunkit. Tvärtom snarare. Köerna av barn till musikskolor är fortfarande långa. Mattias Dahlström mattias.dahlstrom@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21236, "headline": "Fredrik Strage:", "summary": "Dave Thompsons övertygelse att det inte producerats någon musik av värde sedan 1978 är underhållande rabiat. Men vinner den gehör?", "article": "Rocken brukar dödförklaras ett par gånger varje decennium. Vissa pessimister gjorde det redan när Elvis ryckte in i lumpen, andra när John Lennon blev skjuten, när house och techno tog över den kreativa stafettpinnen eller när genren ”nu metal” i början av nollnolltalet fick gitarrbaserad musik att suga hårdare än den någonsin sugit förut. Själv inbillade jag mig länge att rocken dog 1988, i samband med Imperiets sista turné. ”Rock’n’roll är död”, sjöng Thåström och det lät som om han menade det. I den nya boken ”I Hate New Music – the Classic Rock Manifesto” hävdar den brittiske journalisten Dave Thompson också att rocken är död. Det som gör hans dödförklaring speciell är att rocken anses ha dragit sin sista suck redan 1978. Det var då, under en tiomånadersperiod, som följande artister gav ut skivor: Journey, REO Speedwagon, Boston, The Cars, Foreigner, Toto, Styx och Rush. De åtta banden spelade så kallad classic rock, mogen musik för en mogen publik. Skivorna som de släppte 1978 sålde i sammanlagt 30 miljoner exemplar. Enligt Dave Thompson byggde dessa album, till skillnad från det tidiga sjuttiotalets classic rock, inte på låtskrivande utan på slickad studiobearbetning. Ytan blev viktigare än innehållet. Dave Thompson hör inte till de kritiker som anser att rocken dödades av progressiva dinosaurieband men räddades av punken. Han skriver att punken var groteskt överskattad, en upprepning av klichéer från femtiotalet. Och han älskar classic rock, i synnerhet Led Zeppelin och Queen, men även flera av de åtta banden som dödade rocken. De var bra i början av sjuttiotalet. Sedan blev de profithungriga, överproducerade och värdelösa, varpå rocken dog. Man kan naturligtvis ha en miljard invändningar mot ”I Hate New Music …”. Thompson bortser helt från den alternativa musikscenen. Och hans långa haranger om hur rockmusiken ”kommersialiserades” och förlorade sin ”outlaw mysique” är patetiska. Men Thompsons fasta övertygelse att det inte producerats någon musik av värde sedan 1978 är underhållande rabiat. Till skillnad från de flesta classic rock-fans gillar han inte heller skivorna och turnéerna som hans gamla hjältar har gjort på senare år. Han illustrerar sina känslor med den verkliga historien om en sightseeingbåt som 2004 gled under en bro på Chicago River, i samma ögonblick som en turnébuss – märkt Dave Matthews Band – svischade förbi och tömde tanken till sin toalett. 400 liter avföring regnade ner på turisterna. Alla som sett sina favoritband återförenas kan relatera till den upplevelsen, menar Thompson. Frågan är om ”I Hate New Music …” kan vinna gehör. Å ena sidan känns boken som en rockjournalistisk version av en vedertagen sanning bland cineaster: att det inte gjorts någon riktigt bra amerikansk film sedan 1977 när ”Star wars” förstörde allt. Å andra sidan håller varken classic-konnässörerna eller de yngre konsumenterna med om att rocken dog för 31 år sedan. Massor av radiostationer spelar uteslutande classic rock. Mojo och Classic Rock Magazine har högre upplaga än tidningar som skriver om nya band. Och i Sverige heter den största festivalen Sweden Rock. Där har fem av Dave Thompsons åtta mordmisstänkta band uppträtt genom åren – och hyllats som genier. Journey och Foreigner kommer dit i sommar. ”Fill your head with rock!” står det på affischerna och rocken som man ska fylla huvudet med är förstås väldigt classic. FREDRIK STRAGE noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21244, "headline": "Nintedo inte oroligt över PS3-framgångar", "summary": "För första gången på 16 månader säljer Playstation 3 bättre än Wii i Japan. Men det oroar inte Nintendo, som sätter tilltro till framtiden.", "article": "Anledningarna till Sonys framgångar över Nintendo under mars är främst ”Yakuza 3” och ”Resident evil 5”. Bägge spelen är storsäljare i Japan och släpps inte till Wii. Men Nintendo verkar inte lägga så stor vikt på tronskiftet, och hävdar att det är tillfälligt. – Det är fortfarande årets första månader, då försäljningen alltid är låg. Så vi är inte särskilt oroliga. Vi hoppas på stark mjukvara som stödjer hårdvaran under årets andra hälft, säger en talesperson för Nintendo till Financial Times. Överlag är dock Nintendo den överlägset mest sålda spelkonsol på den viktiga japanska marknaden. Totalt åtta miljoner Wii sålts i regionen, att jämföra med Playstation 3, som sålt tre miljoner. Nintendo dominerar även i USA, där Wii sålde mer än dubbelt så bra som PS3 under februari. PM ", "article_category": "culture"}
{"id": 21256, "headline": "Efter sin tid", "summary": "I sin debutroman skildrar Henrik B Nilsson hur den gamla världen går under – och en ny föds. Det är en anspråksfull och därför angelägen bok, skriver Ingrid Elam.", "article": "Henrik B Nilsson ”Den falske vännen” Norstedts Wien 1903. Alla väntar på Halleys komet, den gamla världen är på väg att gå under, den nya flockar sig på kaféerna och analyssofforna. Ismerna tränger fram i konst och politik: modernism, kosmopolitism, sionism. Esperanto upplever en kort blomstringstid, i skuggan av unga damer i byxor och kortklippt hår. En dagsresa söderut, i Vatikanen, dör en påve och en bankkris hotar. Henrik B Nilssons debutroman ”Den falske vännen” rör sig hemtamt i denna miljö. Perspektivet är det utdöendes, centralgestalten är en förlagsredaktör av gamla stammen, Hermann Freytag, mån om kyrkan, äktenskapet och grammatiken. Han är pensionerad, just övergiven av sin fru och drömmer om att äntligen ta itu med ett eget författarskap, men det vill sig inte, orden kommer inte som de ska. I stället får han ett manus att ta itu med, en ny roman av Boris Barsch, en författare vars dyslektiska och oregerliga texter han många gånger förr tyglat och ryktat till tidstypiskt realistiska och stilistiskt välartade berättelser. Men denna gång är Barsch svårhanterligare än någonsin, samtidigt som tiden är på väg att rinna ut för Freytags egen litterära smak. Han söker efter en stil åt den färdiga berättelsen, medan Barsch aldrig från början har en berättelse utan skriver i planlös jakt på den. Freytag tror sig läsa en roman om ett förflutet brott men missar att den också handlar om sökandet efter samtidens dolda förbrytelser. Därmed också sagt att Henrik B Nilssons egen roman inte är en historisk roman om en bakelsefrossande enstöring i Wien för historieberättandets egen skull, den utforskar grundligt det förflutna, på jakt efter speglingar av dagens små och stora brott. Det är lätt att dra paralleller till aktuella påvar, finanshajar, kulturdebatter och järtecken – och det är förstås det som är meningen. Eller en av meningarna, för ”Den falske vännen” handlar också om sin egen tillblivelse, om romaner, författare och förläggare och vad som är möjligt att läsa och skriva i ett givet historiskt ögonblick. Inte minst på den metalitterära nivån utvecklar Nilsson en fin ironi som ligger överlappande nära självironi. Det skulle ha kunnat bli överlastat och alltför allegoriskt, men är det inte. Visserligen är det ordrikt som det lätt blir om fem hundra sidor skall fyllas med något annat och mer mångbottnat än spännande handling och kärleksmöten, men här finns också en ovanlig omsorg om orden och en förmåga att skapa stämning. Freytag lever i en värld där ljuset är svagt och möblerna mörka, det står en lukt av damm och härskna matrester kring honom. Också en doft av gammal litteratur. Freytags vedermödor när han bjudits på herrmiddag hos en av romanens falska vänner ekar av reminiscenser från Balzac och framåt. Fracken som plockas fram, borstas och sys in, cigarrerna, de mönstrande blickarna som väger och bedömer. Att leva upp till sin tids konventioner är svårt för en avdankad redaktör, men det kan vara ännu besvärligare att hålla balansen om man hamnar i en av den nya tidens normbrytande kulturella salonger, bland kvinnor som för sig som män och män som hellre väcker anstöt än respekt. Särskilt om man som Freytag är van vid en helt manlig värld. Ju mer jag läser, desto större blir sympatin för denne Freytag, en luggsliten inföding kvarglömd på en ö som tagits över av en ny tids herrar, en hjälplös bonde i andras spel och sin egen värsta vän. Den första meningen i hans självbiografiska och havererade roman, ”Herr F vaknade med insikten att han var fångad i ett klibbigt nät som han aldrig skulle undslippa …”, ger en tolkningsnyckel: det handlar om den lille mannen, han som kom att befolka mellankrigstidens roman och som saknade förmåga att genomskåda det system och de strukturer han var instängd i. Freytag tror att han tjänar det goda men han vantolkar konsekvent det han ser och blir sin tids fånge och sina vänners fiende. Denna första mening är emellertid också en i en lång rad meningar som skapar en osäkerhet hos läsaren, och som tvingar henne att ständigt fråga sig var hon har läst detta förut. Mottagandet av Nilssons roman har också präglats av ambivalens: Vad betyder alla dessa likheter med andra författare och äldre stilar? Vågar dagens författare inte hitta på egna berättelser eftersom de hänvisar till att alla berättelser redan finns och sedan återanvänder dem? Leker författaren för lekens egen skull? Många har sett likheten mellan Freytag/Barsch och Salieri/Mozart men inte de små förskjutningarna: Freytag tror aldrig att han är något annat än en redaktör av andras genialiteter; han litar inte på sin egen konstnärliga förmåga eftersom han inte ser den, han är fast i en äldre tids föreställningar om vad som är god konst samtidigt som han ofrivilligt påverkas av en ny estetik som föreställer sig att en fritt hängande fot kan porträttera en människa lika väl som ett ansikte. ”Den falske vännen” är så läst inte en underhållningsroman, utan ett underhållande, bitvis lite väl intrikat och kyligt spel om medvetandet och dess gränser. Järtecknen i skyn är lätta att uppfatta, men de små sprickorna och deras djupare betydelse undflyr iakttagaren. En anspråksfull och just därför angelägen bok. Ingrid Elam litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21260, "headline": "Despot med stil", "summary": "I april är det 500 år sedan Henrik VIII besteg den engelska tronen. Han har gått till historien som en blodtörstig tyrann men hade även talang och intresse för de sköna konsterna. Nu kommer en rad utställningar, böcker och filmer om denne renässansfurste.", "article": "Omåttlig ondska, bedövande lyx och vackra ting. Henrik VIII är känd för att ha låtit halshugga tiotusentals människor, däribland två av sina fruar – men också för sin enorma samling gobelänger, som stor byggherre och för de porträtt han lät den tyske konstnären Hans Holbein d y måla. I år är det 500 år sedan Henrik VIII blott sjutton år gammal tillträdde tronen i England. Hans person fascinerar fortfarande och går igen i ett flertal filmer och teve-serier. Den mest framgångsrika har varit ”The Tudors” som nyligen visats i SVT. 500-årsjubileet uppmärksammas stort i England under hela 2009, med en mängd utställningar, evenemang och nya böcker. – Henrik VIII är en av historiens verkligt stora personligheter. Hans ”varumärke” finns i världsmedvetandet. Därför är det slående hur mycket om honom som är okänt för den stora allmänheten, säger David Starkey, en av Storbritanniens främsta Tudorexperter, till DN. Denne historiker och författare är huvudansvarig för British Librarys stora utställning ”Henry – man and monarch” som snart öppnar i London. David Starkey vill visa en annan bild av Henrik VIII än den ”vanliga” – den galne tyrannen. – Det är som om han var två personer, en när han var ung och en när han blev äldre. Henrik VIII skapade det som definierar England – nationalitet, identitet, språk och kyrkan, The Church of England. Det var han som ”uppfann” England, säger David Starkey. På British Library visas porträtt, dokument, brev, gobelänger och böcker. – Det är en multimedieutställning, den första i sitt slag om Henrik VIII. Vi sätter föremålen i ett sammanhang. De ska berätta en historia och inte enbart visas rakt upp och ner, förklarar David Starkey. Henrik VIII hade den största samlingen gobelänger i världen, drygt 2 500 stycken. En rik adelsman i tiden hade kanske 50 stycken. I utställningen ingår de enorma gobelängerna ”The Story of Abraham”, som Henrik VIII beställde omkring 1540. Religion var centralt i Henrik VIII:s liv; han var katoliken som bröt med Vatikanen när han inte fick skilja sig från Katarina av Aragonien. Han lät förstöra klost-ren och påbörjade reformationen i England. – Ett av de viktigaste föremålen på utställningen är försättsbladet till den första översättningen av Bibeln till engelska, The Great Bible som också kallas Tudorbibeln. Illustrationen visar hur Henry såg sig själv. Aldrig har man väl sett en så försynt liten Gud som kikar fram genom molnen, säger David Starkey. – Desto större är Henrik VIII… I utställningen ”Henry – man and monarch” ingår även den mest omfattande samling Tudor-porträtt som har visats sedan omtalade ”The Great Exhibition” på Crystal Palace 1851. Många av porträtten är målade av Henrik VIII:s favoritkonstnär Hans Holbein den yngre. – Kungen tilltalades av Holbeins realistiska stil, hans fotografiska konst var nyskapande, berättar David Starkey. Modernt uttryckt skulle man kunna säga att de tillsammans skapade en av världens mest effektiva reklamkampanjer. Än i dag är bilden som de flesta har av Henrik VIII lika med den på porträttet som Holbein målade 1536–37; en stor renässansfurste som står för makt och manlighet. Att utställningen ”Henry VIII – man and monarch” är förlagd till The British Library känns naturligt, eftersom bibliotekets kungliga samling i princip är lika med Henrik VIII:s bibliotek. Det mesta av det som han läste finns katalogiserat här. – Henrik var en av de där förfärliga människorna som inte kan läsa en bok utan en penna i handen. Men i det här fallet är det helt fantastiskt! David Starkey berättar att den unge, blivande despoten i en skolbok skrivit ”What is virtue? (Vad är dygd?)” medan den åldrande, plågade regenten kommenterar meningen ”Once I was young, now I am old” i en annan bok. – Det är rörande att tänka sig att denna feta gamla skräckfigur, som släpades runt i ett slags rullstol, reflekterade över just denna mening, säger David Starkey. Henrik VIII var en intelligent och bildad man som talade engelska, franska, latin och lite italienska. Han var också en talangfull poet och kompositör som behärskade flera olika instrument. Hur var det då med konstintresset, var det genuint? – Det skulle nog vara att dra det för långt. Åtminstone var det inte av samma dignitet som hos hans ärkefiende, kungen av Frankrike, Frans I, anser David Starkey. Fast Henrik VIII hade starka idéer och åsikter om skönhet och vackra ting, inte minst om arkitektur. Han var en stor byggherre. Ett av de mest storslagna renässansslotten i världen är Henrik VIII:s Hampton Court Palace, ett slott som han beslagtog från sin tidigare nära rådgivare kardinal Wolsey 1530. Henrik spenderade massor av pengar på att bygga till och om slottet. På Hampton Court visas flera utställningar i samband med 500-årsjubileet. Spindeln i nätet för dessa utställningar är Suzannah Lipscomb, historiker och 1500-talsspecialist. I dagarna kom hon ut med boken ” 1536 – The Year That Changed Henry VIII”. Vad var det då som hände detta dramatiska år? – Henry var mästare på tornerspel, men i januari 1536 föll han av sin häst, låg medvetslös i två timmar och slog upp ett djupt sår i benet. Såret läkte aldrig och var öppet under resten av hans liv. Han led av olidlig smärta i elva år, berättar Suzannah Lipscomb i telefon från Hampton Court Palace. 1536 var också året som Henrik VIII:s hustru Anne Boleyn fick missfall – det var en son, något som tog konungen hårt. Han anklagade senare hustrun för otrohet och lät halshugga henne. Han gifte om sig med Jane Seymour. – Henrik fick ett psykiskt sammanbrott. Han blev misstänksam mot alla, litade inte på någon och hans grymhet tilltog. Allt som han sedan gjorde var en reaktion på det som han själv gått igenom, berättar Suzannah Lipscomb. Tidigare hade alla talat gott om honom, han beskrevs som älskvärd och generös. – Han såg bra ut, var karismatisk, solen som allt rörde sig kring. Den Henrik VIII var nu borta. På fem år ökade hans midjemått med drygt 90 centimeter, säger Suzannah Lipscomb. Henrik VIII var en lång man, drygt 186 cm. Hans mått är kända tack vare alla de rustningar som finns bevarade. Många av dem visas nu på utställningen ”Dressed to Kill” på Towern i London. Rustningarna var avancerade för sin tid och noggrant utformade så att det inte skulle finnas minsta glipa för en fiendekniv eller ett svärd att skada konungen. På 1960-talet studerade den amerikanska rymdstyrelsen Nasa konstruktionen av en Henrik VIII-rustning för att se hur de skulle designa en rymddräkt som inte tar in luft. Kungens rykte som blodtörstig best stämmer, samtidigt som han inte var värre än andra samtida monarker, anser Suzannah Lipscomb. – Det är osäkert hur många människor han tog livet av. Somliga menar att det var 72 000 medan andra hävdar att det var avsevärt färre. Klart är att han var maktfullkomlig och också ville avbildas på ett sådant vis. På Holbein den yngres porträtt från 1537 står han med benen brett isär och blickar utmanande mot åskådaren. Detta porträtt får ytterligare en innebörd när man vet att det målades året efter det att hustrun Anne Boleyn hade förödmjukat Henrik VIII genom att säga att han saknade sexuell talang, berättar Suzannah Lipscomb. – På 1500-talet ansåg man att en kvinnas enda anledning att bedra sin make var om han inte var sexuellt dominant. Och om han inte kunde styra sitt eget hushåll, hur i hela friden skulle han då kunna styra ett kungarike? Med porträttet vill han säga ”Se på mig, jag är viril, potent och mäktig”. Propaganda som har haft effekt i 500 år. Två av fruarna blev halshuggna Henrik VIII (1491–1547) blev kung av England den 22 april 1509, blott 17 år gammal, efter att hans bror Arthur dog. År 1531–34 underordnades den engelska kyrkan kungen. 1536-40 upplöstes klostren och deras egendomar gick till kronan. Henrik VIII, som från början var katolik, skapade Englands statskyrka. Henrik VIII:s hustrur: Katarina av Aragonien 1509–1533, skild. Anne Boleyn 1533–1536, halshöggs. Jane Seymour 1536–1537, dog i barnsäng. Anna av Kleve januari–juli 1540, skild. Kathryn Howard 1540–1542,halshöggs. Katherine Parr 1543–1547, änka. 5 Tudortecken i tiden Mode Modeskaparen Vivenne Westwood, känd för att hämta inspiration från brittisk historia, har i sin höst/vinter-kollektion 2009 tagit intryck av Tudorstilen och visade flera plagg med assymetriskt infogade kilar. Arkitektur Tudorstil på arkitektur är populärt än i dag, inte minst i USA och bland engelska fotbollsstjärnor. Då handlar det ofta om ”mock Tudor”-stil, alltså ett yttre i svartvitt korsvirke. Ett känt exempel är Londonvaruhuset Liberty’s. Inredning Tudorrosen är ett älskat emblem än i dag. Henrik VIII hade den också på sin vapensköld. Formgivaren Neisha Crosland har tagit fram mattor med ett mönster med tudorrosor på åt det exklusiva The Rug Company. Film ”Den andra systern Boleyn” (2008) är biofilmen baserad på Philippa Gregorys roman ”The Other Boleyn Girl”. Den finns nu tillgänglig på dvd. Huvudrollerna som systrarna Boleyn görs av Natalie Portman (Anne) och Scarlett Johansson (Mary). Eric Bana spelar Henrik VIII. Det är en lättsam Tudorskildring om vem av systrarna som egentligen står kungen närmast och om sex, politik och makt. Tv ”The Tudors (2007–2009)” med Jonathan Rhys Meyers (bilden) i huvudrollen. Teve- serien, skapad av Michael Hirst, blev en sådan framgång i både Europa och USA att det gjorts tre omgångar. Hirst beskriver själv serien som en Tudorsåpa i Sopranos anda. Redan på 70-talet gjordes en teveserie om ”Henry VIII och hans sex hustrur”, som vann flera Baftapriser och blev film 1972. ”Henry VIII – Mind of a Tyrant” är en teve-dokumentär i fyra delar av historikern David Starkey. Dokumentärserien börjar i Channel 4 i veckan och släpps på dvd 27/4. Med utgångspunkt från Starkeys bok ”Henry – Virtuos Prince” ges en för många okänd bild av kungen: en ung, bildad och charmerande man. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21265, "headline": "Teaterbesöken minskar", "summary": "Publiken ökar till musikaler, farser och komedier. Men som helhet har svensk teater tappat tio procent av sina besökare, visar en färsk undersökning.", "article": "Svenskarna vill skratta och ha kul när de går på teater. Komedier, farser och musikaler ökar sin publik, visar SOM-institutets undersökning, gjord på uppdrag av Svensk Scenkonst. Ett exempel är Oscarsteaterns ”My fair lady” som hade 99,4 procents beläggning på i fjol. Som helhet är dock siffrorna dystrare för svenska scener. Teatern har tappat tio procent av sina besökare de senast tjugo åren. Opera, klassisk balett och ”samhällsinriktad teater” ligger i botten. Sture Carsson, förbundsdirektör på Svensk Scenkonst, är dock inte särskilt oroad över att siffran sjunkit tio procentenheter, han ser nedgången mer som en omfördelning. – Det handlar ju om en nedgång över tjugo års tid, och förändringen är väldigt liten. I stort sett har publiken i dag likartad sammansättning som för femton år sedan. Vi har försökt bredda publiken men det har inte givit genomslag mer än bland barn och unga. Det ökade utbudet av musikaler ser Sture Carlsson som en orsak till publiktillströmningen. – Det finns fler musikaler att sätta upp i dag, materialet är större. Dessutom är det en mera kommersiell scenkonstform dit fler och fler söker sig för att det finns möjligheter att livnära sig. Och det verkar inte ha så stor betydelse vad vi spelar, folk vill helt enkelt gå på teater. Den hårda konkurrensen om medborgarnas fritid är ytterligare en faktor. – Även om den alltid funnits är konkurrensen större nu än för tjugo år sedan. Men det som blir uppenbart i undersökningen är att de som går på teater är aktiva över huvud taget. De går mer på sport och äter mer på restaurang än genomsnittet. – I ljuset av denna stenhårda konkurrens tycker jag scenkons-ten har klarat sig bra, säger Sture Carlsson. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21266, "headline": "Despot med stil", "summary": "I april är det 500 år sedan Henrik VIII besteg den engelska tronen. Han har gått till historien som en blodtörstig tyrann men hade även talang och intresse för de sköna konsterna. Nu kommer en radutställningar, böcker och filmer om denne renässansfurste.", "article": "Omåttlig ondska, bedövande lyx och vackra ting. Henrik VIII är känd för att ha låtit halshugga tiotusentals människor, däribland två av sina fruar – men också för sin enorma samling gobelänger, som stor byggherre och för de porträtt han lät den tyske konstnären Hans Holbein d y måla. I år är det 500 år sedan Henrik VIII blott sjutton år gammal tillträdde tronen i England. Hans person fascinerar fortfarande och går igen i ett flertal filmer och teve-serier. Den mest framgångsrika har varit ”The Tudors” som nyligen visats i SVT. 500-årsjubileet uppmärksammas stort i England under hela 2009, med en mängd utställningar, evenemang och nya böcker. – Henrik VIII är en av historiens verkligt stora personligheter. Hans ”varumärke” finns i världsmedvetandet. Därför är det slående hur mycket om honom som är okänt för den stora allmänheten, säger David Starkey, en av Storbritanniens främsta Tudorexperter, till DN. Denne historiker och författare är huvudansvarig för British Librarys stora utställning ”Henry – man and monarch” som snart öppnar i London. David Starkey vill visa en annan bild av Henrik VIII än den ”vanliga” – den galne tyrannen. – Det är som om han var två personer, en när han var ung och en när han blev äldre. Henrik VIII skapade det som definierar England – nationalitet, identitet, språk och kyrkan, The Church of England. Det var han som ”uppfann” England, säger David Starkey. På British Library visas porträtt, dokument, brev, gobelänger och böcker. – Det är en multimedieutställning, den första i sitt slag om Henrik VIII. Vi sätter föremålen i ett sammanhang. De ska berätta en historia och inte enbart visas rakt upp och ner, förklarar David Starkey. Henrik VIII hade den största samlingen gobelänger i världen, drygt 2 500 stycken. En rik adelsman i tiden hade kanske 50 stycken. I utställningen ingår de enorma gobelängerna ”The Story of Abraham”, som Henrik VIII beställde omkring 1540. Religion var centralt i Henrik VIII:s liv; han var katoliken som bröt med Vatikanen när han inte fick skilja sig från Katarina av Aragonien. Han lät förstöra klost-ren och påbörjade reformationen i England. – Ett av de viktigaste föremålen på utställningen är försättsbladet till den första översättningen av Bibeln till engelska, The Great Bible som också kallas Tudorbibeln. Illustrationen visar hur Henry såg sig själv. Aldrig har man väl sett en så försynt liten Gud som kikar fram genom molnen, säger David Starkey. – Desto större är Henrik VIII… I utställningen ”Henry – man and monarch” ingår även den mest omfattande samling Tudor-porträtt som har visats sedan omtalade ”The Great Exhibition” på Crystal Palace 1851. Många av porträtten är målade av Henrik VIII:s favoritkonstnär Hans Holbein den yngre. – Kungen tilltalades av Holbeins realistiska stil, hans fotografiska konst var nyskapande, berättar David Starkey. Modernt uttryckt skulle man kunna säga att de tillsammans skapade en av världens mest effektiva reklamkampanjer. Än i dag är bilden som de flesta har av Henrik VIII lika med den på porträttet som Holbein målade 1536–37; en stor renässansfurste som står för makt och manlighet. Att utställningen ”Henry VIII – man and monarch” är förlagd till The British Library känns naturligt, eftersom bibliotekets kungliga samling i princip är lika med Henrik VIII:s bibliotek. Det mesta av det som han läste finns katalogiserat här. – Henrik var en av de där förfärliga människorna som inte kan läsa en bok utan en penna i handen. Men i det här fallet är det helt fantastiskt! David Starkey berättar att den unge, blivande despoten i en skolbok skrivit ”What is virtue? (Vad är dygd?)” medan den åldrande, plågade regenten kommenterar meningen ”Once I was young, now I am old” i en annan bok. – Det är rörande att tänka sig att denna feta gamla skräckfigur, som släpades runt i ett slags rullstol, reflekterade över just denna mening, säger David Starkey. Henrik VIII var en intelligent och bildad man som talade engelska, franska, latin och lite italienska. Han var också en talangfull poet och kompositör som behärskade flera olika instrument. Hur var det då med konstintresset, var det genuint? – Det skulle nog vara att dra det för långt. Åtminstone var det inte av samma dignitet som hos hans ärkefiende, kungen av Frankrike, Frans I, anser David Starkey. Fast Henrik VIII hade starka idéer och åsikter om skönhet och vackra ting, inte minst om arkitektur. Han var en stor byggherre. Ett av de mest storslagna renässansslotten i världen är Henrik VIII:s Hampton Court Palace, ett slott som han beslagtog från sin tidigare nära rådgivare kardinal Wolsey 1530. Henrik spenderade massor av pengar på att bygga till och om slottet. På Hampton Court visas flera utställningar i samband med 500-årsjubileet. Spindeln i nätet för dessa utställningar är Suzannah Lipscomb, historiker och 1500-talsspecialist. I dagarna kom hon ut med boken ” 1536 – The Year That Changed Henry VIII”. Vad var det då som hände detta dramatiska år? – Henry var mästare på tornerspel, men i januari 1536 föll han av sin häst, låg medvetslös i två timmar och slog upp ett djupt sår i benet. Såret läkte aldrig och var öppet under resten av hans liv. Han led av olidlig smärta i elva år, berättar Suzannah Lipscomb i telefon från Hampton Court Palace. 1536 var också året som Henrik VIII:s hustru Anne Boleyn fick missfall – det var en son, något som tog konungen hårt. Han anklagade senare hustrun för otrohet och lät halshugga henne. Han gifte om sig med Jane Seymour. – Henrik fick ett psykiskt sammanbrott. Han blev misstänksam mot alla, litade inte på någon och hans grymhet tilltog. Allt som han sedan gjorde var en reaktion på det som han själv gått igenom, berättar Suzannah Lipscomb. Tidigare hade alla talat gott om honom, han beskrevs som älskvärd och generös. – Han såg bra ut, var karismatisk, solen som allt rörde sig kring. Den Henrik VIII var nu borta. På fem år ökade hans midjemått med drygt 90 centimeter, säger Suzannah Lipscomb. Henrik VIII var en lång man, drygt 186 cm. Hans mått är kända tack vare alla de rustningar som finns bevarade. Många av dem visas nu på utställningen ”Dressed to Kill” på Towern i London. Rustningarna var avancerade för sin tid och noggrant utformade så att det inte skulle finnas minsta glipa för en fiendekniv eller ett svärd att skada konungen. På 1960-talet studerade den amerikanska rymdstyrelsen Nasa konstruktionen av en Henrik VIII-rustning för att se hur de skulle designa en rymddräkt som inte tar in luft. Kungens rykte som blodtörstig best stämmer, samtidigt som han inte var värre än andra samtida monarker, anser Suzannah Lipscomb: – Det är osäkert hur många människor han tog livet av. Somliga menar att det var 72 000 medan andra hävdar att det var avsevärt färre. Klart är att han var maktfullkomlig och också ville avbildas på ett sådant vis. På Holbein den yngres porträtt från 1537 står han med benen brett isär och blickar utmanande mot åskådaren. Detta porträtt får ytterligare en innebörd när man vet att det målades året efter det att hustrun Anne Boleyn hade förödmjukat Henrik VIII genom att säga att han saknade sexuell talang, berättar Suzannah Lipscomb: – På 1500-talet ansåg man att en kvinnas enda anledning att bedra sin make var om han inte var sexuellt dominant. Och om han inte kunde styra sitt eget hushåll, hur i hela friden skulle han då kunna styra ett kungarike? Med porträtt-et vill han säga ”Se på mig, jag är viril, potent och mäktig”. Propaganda som har haft effekt i 500 år. Charlotta Lindell form@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21297, "headline": "Musikalisk masala i miljonexemplar", "summary": "Filmmusikkompositören A R Rahman har länge varit en av världens bäst säljande artister men en doldis i väst. Tills han blev den första indiern någonsin som kammade hem två Oscarsstatyetter, för musiken till ”Slumdog millionaire”. DN följer en nationalhjältes väg till västerländskt erkännande.", "article": "– Det är lite konstigt. När jag gick till den första prisutdelningen, ville ingen fotografera mig. De sa: ”Vem är den här killen? Stick. Jag vill ha Danny Boyle eller Freida Pinto” (”Slumdog millionaires” regissör och kvinnliga stjärna). Så på Golden Globe-galan frågade de, ”Åh, skulle ni kunna vara med de andra på bilden, sir? Och på nästa ceremoni när jag vunnit ett par priser sa de ”åh får jag ta en bild bara på dig?”, berättar A R Rahman för sajten Desi hits. Bollywood må vara världens största filmindustri i antal årliga filmproduktioner räknat, men en enkel googlesökning bekräftar det vi redan vet om maktrelationen mellan Hollywood och Bollywood när det gäller globalt kändisskap för de stora filmmusikkompositörerna: John ”Star wars” Williams 42 miljoner träffar, John ”James Bond” Barry 28 miljoner träffar. A R Rahman 9 miljoner träffar (dock en miljon mer än för en månad sedan). Detta kan ändras nu när A R Rahman som första indier rensat filmgalorna på två Oscars, en Bafta (Storbritanniens motsvarighet till Oscar) och en Golden Globe för den urbana crossover-musiken till Danny Boyles succéfilm ”Slumdog millionaire”. I Indien muttras det om att detta minsann inte är ”Alkemistens” bästa soundtrack och att han aldrig hade vunnit om det inte hade varit en brittisk film – vilket också är ytterst sannolikt. Samtidigt finns det en passande symbolik i att Rahman fick sina Oscars för just den här filmen, eftersom hans styrka alltid legat i att blanda influenser från hela världen. Men också i att lyfta fram nya artister och inte bara använda sig av de snart åttioåriga veteransystrarna Lata Mangeshkar och Asha Bhosle som minst sagt dominerat bakom Bollywoods mikrofoner de senaste sex årtiondena. Samarbeten med hippa artister som M.I.A har också gjort sitt till. Nu vill alla skivbolag ge ut Rahmans musik. I onsdags släppte Sony en best of-samling och helt plötsligt finns äldre soundtracks, som har varit svåra att få tag på, tillgängliga på Amazon. För Rahmanfantaster i vår del av världen är det ett stort genombrott. I Indien, där nästan all populärmusik är synonym med Bollywoodfilmernas soundtrack och man diskuterar poplåtskrivare i termer av ”one-movie-wonder” i stället för ”one-hit-wonder”, är det snarare ett cementerande av Rahmans nationalhjältestatus. Med ett släptåg av massiva förhoppningar om att Bollywood äntligen ska slå igenom på allvar i väst. Vem är då mannen bakom det vänliga leendet och de drygt hundra succésoundtracken? Som barn ville Rahman bli datatekniker men när hans filmmusikkomponerande far dog blev han tvungen att försörja familjen och följa i dennes fotspår. Eftersom hans enastående musikalitet avslöjades redan vid fyra års ålder var han redo att börja spela professionellt som elvaåring. Ett stipendium vid prestigefyllda Trinity College i London följde där han tog examen i västerländsk konstmusik, och efter en tid som rockmusiker och reklamjingelsnickrare, slog han igenom som filmmusikkompositör med filmen ”Roja” 1992. Hans konkurrenter blev omedelbart avundsjuka, ifrågasatte hans kunskap om sydindisk konstmusik och klagade på att han tog ett halvår på sig att göra musiken till en film, när de gjorde 15–20 filmer på ett år. (Så blev också resultatet lite annorlunda.) Men ingen kan längre klaga på Rahmans produktivitet. Sedan femton år tillbaka gör han i snitt sju filmer per år och har hittills komponerat drygt 100 soundtracks. Själv kan jag tycka att Rahmans musik har svulstiga och honungsdrypande sidor som inte alltid är så smickrande, men så plötsligt kommer en av hans gyllene signaturmelodier och blidkar mig. I hans musikaliska masala möts tamilsk folkmusik och sufisk qawwala, västerländsk och indisk konstmusik, hiphop, reggae och spaghettiwestern. På sitt inre mixerbord reglerar han skickligt parametrar som tradition och modernitet, folklighet och finkultur och arbetar därmed – liksom de flesta Bollywoodregissörer – på flera nivåer – vilket också är en nödvändighet för att tillfredsställa filmernas vitt skilda målgrupper. Men det är inte alltid lätt att vara nationalhjälte med de oerhörda förväntningar som tillkommer detta inofficiella ämbete. Rahman har redan fått kritik för de mest märkliga saker. I samband med 50-årsjubiléet av Indiens självständighet släppte han en patriotisk skiva som en politiker gick till domstol för att bojkotta – med motiveringen att Rahman bara ville tjäna pengar på nationalsången och att hans version dessutom var alldeles för lång. Att han alltid har ögonen på sig bidrar säkerligen till att han odlar en så genompräktig image, uppmanar sina fans att inte kritisera andra kompositörer och värnar så mycket om budskapet i sina egna låtar. – Jag har alltid trott på ordets makt och det är därför jag ibland bråkar med textförfattarna och säger åt dem att inte använda negativa ord i sångerna, förklarar han mjukt för indiska Economic Times. Har sjungit duett med Michael Jackson Filmmusikkompositören, producenten, musikern och sångaren Allah Rakha Rahman, även känd som Madras Mozart, föddes 1966 i Chennai (fd Madras) som A S Dileep Kumar. Som 23-åring bytte han namn till A R Rahman i samband med att familjen konverterade till islam. Dileep började spela professionellt redan som elvaåring och hann med Londonstudier i västerländsk konstmusik, rockstjärneliv och reklamjingelsnickrande, innan han slog igenom som filmmusikkompositör med filmen ”Roja” 1992. Sedan dess har han sålt över 100 miljoner skivor och 200 miljoner kassetter världen över, vilket gör honom till en av världens bäst säljande artister. Med den tiofaldigt Oscarsnominerade filmen ”Slumdog millionaire” vann han två Oscars – för bästa filmmusik och bästa nyskrivna sång ”Jai ho”. Vid sidan av sitt makalöst produktiva filmmusikskapande i Bollywood har han sjungit duett med Michael Jackson, tonsatt West End-versionen av ”Sagan om ringen” och samarbetat med Andrew Lloyd Webber på ”Bombay dreams”. Utöver otaliga indiska filmer har han även skrivit filmmusik till ”Elizabeth – the golden age” och den franska samhällskritiska filmen ”Between heaven and earth”. Rahman är gift och har tre barn och är väldigt fäst vid sin mamma, vilket alla som såg hans Oscarstal kan intyga. Han är också engagerad i en mängd välgörenhetsprojekt och blev förra året så inspirerad av ”Free hugs”-kampanjen att han omedelbart gjorde en sång med tillhörande video. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21300, "headline": "Musikalisk masala i miljonexemplar", "summary": "Filmmusikkompositören A R Rahman har länge varit en av världens bäst säljande artister men en doldis i väst. Tills han blev den första indiern någonsin som kammade hem två Oscarsstatyetter, för musiken till ”Slumdog millionaire”. DN följer en nationalhjältes väg till västerländskt erkännande.", "article": "– Det är lite konstigt. När jag gick till den första prisutdelningen, ville ingen fotografera mig. De sa: ”Vem är den här killen? Stick. Jag vill ha Danny Boyle eller Freida Pinto” (”Slumdog millionaires” regissör och kvinnliga stjärna). Så på Golden Globe-galan frågade de, ”Åh, skulle ni kunna vara med de andra på bilden, sir? Och på nästa ceremoni när jag vunnit ett par priser sa de ”åh får jag ta en bild bara på dig?”, berättar A R  Rahman för sajten Desi hits. Bollywood må vara världens största filmindustri i antal årliga filmproduktioner räknat, men en enkel googlesökning bekräftar det vi redan vet om maktrelationen mellan Hollywood och Bollywood när det gäller globalt kändisskap för de stora filmmusikkompositörerna: John ”Star wars” Williams 42 miljoner träffar, John ”James Bond” Barry 28 miljoner träffar. A R Rahman 9 miljoner träffar (dock en miljon mer än för en månad sedan). Detta kan ändras nu när A R  Rahman som första indier rensat filmgalorna på två Oscars, en Bafta (Storbritanniens motsvarighet till Oscar) och en Golden Globe för den urbana crossover-musiken till Danny Boyles succéfilm ”Slumdog millionaire”. I Indien muttras det om att detta minsann inte är ”Alkemistens” bästa soundtrack och att han aldrig hade vunnit om det inte hade varit en brittisk film – vilket också är ytterst sannolikt. Samtidigt finns det en passande symbolik i att Rahman fick sina Oscars för just den här filmen, eftersom hans styrka alltid legat i att blanda influenser från hela världen. Men också i att lyfta fram nya artister och inte bara använda sig av de snart åttioåriga veteransystrarna Lata Mangeshkar och Asha Bhosle som minst sagt dominerat bakom Bollywoods mikrofoner de senaste sex årtiondena. Samarbeten med hippa artister som M.I.A har också gjort sitt till. Nu vill alla skivbolag ge ut Rahmans musik. I onsdags släppte Sony en best of-samling och helt plötsligt finns äldre soundtracks, som har varit svåra att få tag på, tillgängliga på Amazon. För Rahmanfantaster i vår del av världen är det ett stort genombrott. I Indien, där nästan all populärmusik är synonym med Bollywoodfilmernas soundtrack och man diskuterar poplåtskrivare i termer av ”one-movie-wonder” i stället för ”one-hit-wonder”, är det snarare ett cementerande av Rahmans nationalhjältestatus. Med ett släptåg av massiva förhoppningar om att Bollywood äntligen ska slå igenom på allvar i väst. Vem är då mannen bakom det vänliga leendet och de drygt hundra succésoundtracken? Som barn ville Rahman bli datatekniker men när hans filmmusikkomponerande far dog blev han tvungen att försörja familjen och följa i dennes fotspår. Eftersom hans enastående musikalitet avslöjades redan vid fyra års ålder var han redo att börja spela professionellt som elvaåring. Ett stipendium vid prestigefyllda Trinity College i London följde där han tog examen i västerländsk konstmusik, och efter en tid som rockmusiker och reklamjingelsnickrare, slog han igenom som filmmusikkompositör med filmen ”Roja” 1992. Hans konkurrenter blev omedelbart avundsjuka, ifrågasatte hans kunskap om sydindisk konstmusik och klagade på att han tog ett halvår på sig att göra musiken till en film, när de gjorde 15–20 filmer på ett år. (Så blev också resultatet lite annorlunda.) Men ingen kan längre klaga på Rahmans produktivitet. Sedan femton år tillbaka gör han i snitt sju filmer per år och har hittills komponerat drygt 100 soundtracks. Själv kan jag tycka att Rahmans musik har svulstiga och honungsdrypande sidor som inte alltid är så smickrande, men så plötsligt kommer en av hans gyllene signaturmelodier och blidkar mig. I hans musikaliska masala möts tamilsk folkmusik och sufisk qawwala, västerländsk och indisk konstmusik, hiphop, reggae och spaghettiwestern. På sitt inre mixerbord reglerar han skickligt parametrar som tradition och modernitet, folklighet och finkultur och arbetar därmed – liksom de flesta Bollywoodregissörer – på flera nivåer – vilket också är en nödvändighet för att tillfredsställa filmernas vitt skilda målgrupper. Men det är inte alltid lätt att vara nationalhjälte med de oerhörda förväntningar som tillkommer detta inofficiella ämbete. Rahman har redan fått kritik för de mest märkliga saker. I samband med 50-årsjubiléet av Indiens självständighet släppte han en patriotisk skiva som en politiker gick till domstol för att bojkotta – med motiveringen att Rahman bara ville tjäna pengar på nationalsången och att hans version dessutom var alldeles för lång. Att han alltid har ögonen på sig bidrar säkerligen till att han odlar en så genompräktig image, uppmanar sina fans att inte kritisera andra kompositörer och värnar så mycket om budskapet i sina egna låtar. – Jag har alltid trott på ordets makt och det är därför jag ibland bråkar med textförfattarna och säger åt dem att inte använda negativa ord i sångerna, förklarar han mjukt för indiska Economic Times. nanushka yeaman noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21321, "headline": "Gatan sätter tonen", "summary": "I nära en kvarts sekel stod den blinde gatumusikanten Moondog på Manhattan. Och han fick stor musikalisk betydelse. Torbjörn Elensky fascineras av en ny biografi över ett märkligt öde.", "article": "Böcker Robert Scotto ”Moondog. The viking of 6th Avenue. the Authorized Biography” förord av Philip Glass Process media, 2007 I begynnelsen av 50-talets heta ungdomskultur fanns en diskjockey med egen tv-show i Cleveland och ett intro som blev stridsrop för tusentals tonåringar. Han hette Alan Freed och kallades ”Moondog”, hans program hette ”Moondog house” och där fanns både moondoggers, en moonlady och moonpuppies. Både radioshowens namn och dess signaturmelodi, den kryckigt rytmiska ”Moondog symphony” var hämtade från Louis Thomas Hardin (1916–1999) en blind gatumusikant i New York, som komponerat under namnet Moondog sedan 1947. Louis Hardin kallade det plagiat. Ingen hade bett om tillstånd. Ingen hade betalat royalty. Men Alan Freed blev bara mer och mer berömd. När hans show flyttade till Newark utanför New York drog den 11 000 besökare på en kväll. Särskilt anmärkningsvärt var att han specialiserat sig på svart musik, och att han ända från början jobbade på att få ihop en integrerad publik – något unikt i början av 50-talet. Den blinde gatumusikern Moondog krävde dock sin rätt. Han stämde Alan Freed för att ha stulit namnet och för att ha använt hans musik utan tillåtelse och utan att betala royalty. Den äkte Moondog vann, inte de 100 000 dollar han först begärt, men väl 3 500, som han stoppade ner i en av de hemliga fickorna på sin egenhändigt sydda tunika när han gick ut från domstolen. Alan Freed tvingades byta signatur, och i stället för ”moondog” myntade han uttrycket ”rock and roll”. Det finns flera excentriker i den amerikanska 1900-talsmusiken, från Charles Ives via Henry Cowell till John Cage. Personer som med uppfinningsrikedom, och utan att tyngas av arvet efter den europeiska konstmusiken, skapat nya klangvärldar som vidgat lyssnandet: ”Happy new ears!” En av de mest originella var gatumusikanten Moondog. Född och uppvuxen i rena Vilda Västern, som son till en kringflyttande predikant, kunde han snara smådjur och skjuta från höften när han var elva år. Sexton år gammal pillade han med en detonatorhylsa, som han hittat vid vägkanten. Den exploderade och gjorde honom blind för livet. Knappt tio år efter hans död kom Robert Scottos auktoriserade biografi. Det är fascinerande läsning om hur en man, som kanske under andra omständigheter skulle ha gått under, genom disciplin och okuvligt självförtroende skapade ett musikaliskt universum vars omfattning ännu inte har utforskats färdigt. Boken är full av intressanta anekdoter och märkliga berättelser, men viktigare än så är att Scotto på allvar belyser Moondogs musikaliska betydelse. Både Toscanini och Benny Goodman vittnade för honom i rättegången mot Alan Freed. Till beundrarskaran hörde Dean Martin, Sammy Davis och Charlie Parker – som tillägnades den dansanta sorgemusiken ”Bird’s lament” i samband med sin död – liksom Cassius Clay, och han jammade vid flera tillfällen ihop med de unga tonsättarna Philip Glass och Steve Reich. Särskilt Philip Glass tycks han ha påverkat. Men både Moondogs polyrytmi (flera rytmer samtidigt, något han kallade ”snaketime rhythm”) och den repetitiva uppbyggnaden av flera av hans mest kända stycken, som ofta är konstruerade i en sinnrik kanonform, som bygger på djupa kunskaper och känsla för kontrapunktik, går igen i ganska mycket av den musik som kan kallas minimalistisk. Philip Glass har skrivit bokens inledning, en liten berättelse om hur Moondog var inneboende hos honom och hans fru ett år på 60-talet. Han nämner en del mindre sympatiska drag: att Moondog tyckte sig ha rätt att ta i alla kvinnor han mötte – och att han själv sa: ”Jag kan inte bli åtalad för våldtäkt, för de kan inte göra det mot blinda personer” samt att han nästan uteslutande åt snabbmat från Kentucky Fried Chicken och Dunkin Donuts, och att han slängde allt skräp på golvet, så att Philip Glass fick ägna en massa tid åt att plocka upp efter honom. De osympatiska dragen gör honom bara mera mänsklig. Efter att ha stått på Sjätte avenyn på Manhattan i nära en kvarts sekel, lika berömd som landmärke som Empire State Building, och troligen en av de mest fotograferade personerna i staden under både 50- och 60-talen, flyttade han till Tyskland 1974. Han hade alltmer kommit att identifiera sig med en delvis rätt märklig uppfattning om vikingakulturen, som han ställde i motsättning till det moderna amerikanska livet. En av hans viktigaste kontakter och närmaste vänner under de sista åren var den svenska musikern Stefan Lakatos, som än i dag är den troligen främsta uttolkaren av Moondogs musik. I början av 80-talet vistades han upprepade gånger i Sverige och spelade bland annat på invigningen av den stora vikingautställningen på Historiska museet – då han inte tilläts bära sin hjälm med de stora hornen, för att de inte ansågs autentiska. Vare sig man är intresserad av människoöden eller 1900-talets musikhistoria är Moondog en gripande, motsägelsefull gestalt som det är värt att bli närmare bekant med. I biografin finns också en cd med flera bra inspelningar, både av Moondog själv, av jammandet med Reich och Glass liksom Lakatos. Torbjörn Elensky litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21322, "headline": "Fin fläkt från förr", "summary": "I London – staden som har ett museum för nästan allt – finns världens enda solfjädersmuseum. 4 000 solfjädrar har mrs Hélène Alexander samlat ihop. Museet kan hyras för fester", "article": "Mrs Alexander är inte särskilt förtjust i Karl Lagerfeld, som är chefsdesigner på Chanel och den nutida person som mest sammanknippas med solfjädrar. Fyra gånger har hon försökt kontakta honom, fyra gånger har han icke bemödat sig om att svara. – Karl Lagerfeld är en mycket oförskämd gentleman och jag kunde inte bry mig mindre om honom. Dessutom använder han sina solfjädrar urskillningslöst, slår hon fast. Han hade en fin samling solfjädrar, men de är alla förstörda nu. I mrs Alexanders värld är det inte helt enkelt att veta vad som är det största brottet: att inte svara på fyra kontaktförsök, eller att inte ta hand om sina solfjädrar. Tillsammans med sin bortgångne make är Hélène Alexander grundare och numera föreståndare och kurator för världens enda museum för solfjädrar. Det borde inte förvåna någon att detta museum ligger i London, staden som har ett museum för nästan allt. Över 4 000 solfjädrar ingår i samlingarna. Mrs Alexander började sitt samlande redan på 1950-talet, då var det nämligen möjligt att hitta gamla solfjädrar från 1800-talet för en spottstyver. Intresset för vackra ting fick mrs Alexander med sig med bröstmjölken eftersom hennes far var en världsberömd antikhandlare. Hon växte upp i Alexandria i Egypten och när hon började studera konsthistoria insåg hon att solfjädrar hade mer bottnar än bara dekorativa objekt att svalka sig med. Solfjädrar berättar nämligen en historia om sociala, kulturella, politiska och konstnärliga förändringar, genom att de är en unik kombination av mode, kostym, konsthantverk, konstverk, illustration och etikett. – Ett av målen med våra utställningar är att människor ska lära känna solfjädrar som ett dekorativt objekt som står för sig självt, som folk ser på porslin, som kläder, förklarar mrs Alexander. De har en historia som berör livets alla delar. Folk ser ofta solfjädrar som lättsinniga föremål, men när man tittar närmare ser man att de inte är det. Här börjar mrs Alexander förklara hur den nuvarande utställningen med solfjädrar med bibliska teman använder sig av motiv från Gamla testamentet för att berätta något om Nya testamentet och hur den franska societeten ännu under Ludvig XV:s tid var kunnig om den bibliska historien om Ester genom att Racines pjäs om henne fortfarande spelades. Solfjädersmuseet, The Fan Museum, ligger i Greenwich i ett vackert gammal hus i georgiansk stil från 1721. Huset förvärvades redan 1985 men var tvunget att renoveras före öppningen av museet 1991. På nedervåningen visas den permanenta kollektionen, medan det är på övervåningen som de tillfälliga utställningarna är. – Det är viktigt att vi håller efter våra solfjädrar. De ska inte vara öppnade eller slutna alltför länge. Av den orsaken byter vi utställning var fjärde månad och vi har haft ca 50 utställningar sedan vi öppnade. Vissa kanske har hört talas om ett ”hemligt” solfjädersspråk men det är något som mrs Alexander är föga imponerad av: – Det är under 1800-talet som detta så kallade språk uppstår, när flera stora franska solfjädersmakare börjar tillverka solfjädrar i Spanien. För att göra dem mer populära hittar de på en dum historia om att om man sätter solfjädern mot näsan så betyder det ”gå i väg”. På 1700-talet var solfjädrar ett medel för politiska budskap, för spel, för intellektuella människor. På 1800-talet blir de mycket mer av en accessoar och statussymbol. Förra året blev hertiginnan av Cornwall, prins Charles andra fru Camilla, beskyddare av museet, något som känns självklart med tanke på den starka koppling som finns mellan kungahus och solfjädrar (mrs Alexander hävdar till och med att det minskade intresset för solfjädrar under 1900-talet korresponderar med kungahusens allt mindre inflytande världen över). Förra året visade museet det holländska kungahusets solfjäderssamling och mrs Alexander förklarar entusiastiskt att hon även funderat på att göra samma sak med det svenska. – Jag vet att den svenska kungafamiljen har en fin samling solfjädrar. Det har uppenbarligen funnits ett starkt intresse, ni har ju till och med något som heter Solfjädersorden! Solfjädersorden instiftades 1744 av kronprinsessan Lovisa Ulrika och delades endast ut en enda gång till det sällskap som närvarade under en seglats då kronprinsessans solfjäder gick itu och alla fick var sin bit. Och med tanke på det ökade intresset för kungahuset som kommer i kölvattnet av kungliga bröllop kan man kanske förvänta sig fler solfjädrar framöver. – Jag hoppas mycket på att vi med den globala uppvärmningnen kommer att använda solfjädrar åter igen. DANIEL BJÖRK resebilagan@dn.se The Fan Museum, 12 Crooms Hill, Greenwich, London SE10 8ER Station: Cutty Sark. Öppet: tisdag–lördag 11–17, söndag 12–17. Inträde: 4 pund. Telefon: +44 (0)208-305 1441. Webb: www.fan-museum.org Man kan hyra delar av museet för födelsedagar och bröllopsfester, ca 250 pund för fyra timmar. Flyg till London med Ryanair, British Airways eller SAS, från 384 kr t/r. Ett hotell i mellanprisklass kostar ca 800–1 400 kr per natt för ett dubbelrum för två personer. Dagens Nyheter klimatkompenserar för alla sina flygresor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21326, "headline": "Obama vill öppna Acta-avtalet", "summary": "En ny amerikansk policy kan öppna upp Acta-förhandlingarna. Obamaadministrationen har beslutat att se över medborgarnas insyn i internationella förhandlingar.", "article": "“En ny policy skulle skapa möjligheter för medborgarna att få insyn i såväl regionala som bilaterala och unilaterala förhandlingar,” skriver James Love, chef för lobbyorganisationen och tankesmedjan Knowledge Ecology Notes på deras webbsida. Förra veckan träffades president Barack Obamas handelsministrar och representanter för olika intressegrupper för att diskutera USA:s policy i förhandlingar kring internationella handelsavtal. Intressegrupperna som arbetar för att förhandlingarna öppnas upp och blir mer tillgängliga för medborgarna företräddes av bland andra James Love. I ett tidigare uttandande har Barack Obama meddelat att han valt att behålla hemligstämpeln i förhandlingarna kring det kontroversiella Acta-avtalet som DN.se skrivit om tidigare. Motiveringen var att det skulle skada USA:s nationella säkerhet att offentliggöra Acta-dokument. Men nu har alltså Obamaadministrationen beslutat att se över sin informationspolicy kring internationella avtal, vilket kan komma att påverka öppenheten krig förhandlingarna i Acta-avtalet. I ett pressmeddelande på Vita Husets hemsida framgår att Obamaadministrationen nu har beslutat att se över det amerikanska handelsministeriets (USTR) informationspolicy. Översynen beräknas vara klar inom några månader och handelsministrarna och intressegrupperna ska inom kort träffas igen för att fortsätta diskussionerna. USA: s justitieminister Eric Holder som är positiv till beslutet, sade i ett pressmeddelande förra veckan att ”den amerikanska befolkningen har rätt att ta del av information som handlar om deras regering. De nya riktlinjerna ska säkerställa öppenhet och transparens.” Översynen av informationspolicyn ska syfta till att förverkliga de idéer om öppenhet som president Barack Obama talade om i sina inledningsanföranden i slutet januari: ”Öppenhet ska vara en USA:s hörnstenarna under mitt presidentskap,” sade han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21329, "headline": "Hanna, pappa, djur", "summary": "I sin debutroman skildrar Hanna Hellquist sin uppväxt bland djur, från den första trynsnoken. Det är ofta roligt, men hade krävt en vass redaktör, skriver Nina Lekander.", "article": "Hanna Hellquist ”Karlstad Zoologiska” Albert Bonniers förlag Leif G W Persson har sagt att han gillar Hanna Hellquist när hon skriver i DN, men att han oroar sig lite för henne. Jag säger detsamma, och uppskattar henne dessutom i P 3:s ”Morgonpasset”. Fast jag oroar mig förmodligen inte på samma sätt som Persson, alltså över att Hellquist kanske avslöjar för mycket om sin småalkade pappa eller sin mammas allergiske pojkvän Göran. Vad som bekymrar mig är var det ska sluta rent stilistiskt. Hanna Hellquist har ju ett sätt att bara börja och sluta en text utan några som helst av de vanliga krusidullerna, utan förvarningar eller konkluderande knorrar. Ibland vill jag rent av be henne att skriva om. Det är väl inga brev du skriver heller, hörru Hannapanna? (Så där intim med henne känner man sig lätt.) Eller så är det just det: brev från brudrummet. Jag får samma känsla när jag läser denna hennes första roman, som snarare är en sorts brev- eller krönikesamling. Hellquist börjar och slutar, börjar och slutar; och inte så sällan undrar jag när boken egentligen börjar. Eller vad som skiljer de här texterna från hennes DN-kåseri i onsdags, som jag läste i trevnad men som inte innehöll så mycket nytt eller annat än vad som står i boken. Och: vad vill nu Hanna Hellquist med ”Karlstad Zoologiska” (en för övrigt toppen titel som både betecknar en djuraffär som hennes pappa och mamma hade en gång, och pekar mot den för svensk skönlitteratur abnorma mängd djur som förekommer i boken)? Hannas pappa är galen i alla slags djur, mamman är snäll mot alla slags djur, Hanna är både och. Veganer och känsliga varelser varnas emellertid: här kysser och slår man ihjäl diverse djur med samma varma själ. Egentligen börjar boken så här, med det bara en sida korta kapitlet ”Trynsnoken”: ”Mitt allra första djur var en trynsnok. En ganska liten snok med en liten utväxt på huvudet…” Kapitlet slutar: ”Pappa gillade att jag inte var rädd för snokar när jag var tre.” Det är en väldigt bra ingress i korta okomplicerade huvudsatser, faktiskt just stilistiskt medveten. Hellquist anteciperar hela bokens dryga 260 sidor. Den handlar om mer eller mindre underliga djur. Den handlar om Hanna och hennes pappa. Om kärleken till honom, om att erövra och förtjäna den kärleken – inte alls lika självklar som den kärlek mamman ger och får. Det rör sig förstås om en excentrisk pappa. Inte en lika stor tok som Mian Lodalens tattarfarsa i ”Dårens dotter” (som man så klart kommer att tänka på), eftersom han inte verkar ett dugg farlig och eftersom han trots en hel del frånvaro i form av äventyrliga utflykter i utlandet ändå tar ansvar för sin dotter när han väl är på plats. Lite som Åsa Linderborgs pappa i ”Mig äger ingen”. Minus klassmedvetenhet, plus matlagning. Hannas pappa är också arbetarklass eller lägre medelklass, men framför allt är han en bussigmacho hembrännande lantis ute i skogen där han hämtar en del av sina djur – från rudor till korp- och måsungar (hu!). Hemma hos Hanna finns dock ingen politik, blott ett sakta uppvaknande och milt överseende genusmedvetande hos jagberättaren. Män, till och med när de är fäder, kommer ju mycket lättare undan än kvinnor och mödrar med att vara utlevande, egoistiska, fulla och allmänt flänga. Något som Hellquist lyckligtvis gestaltar i stället för att skriva oss på näsan. Det är kanske detta Hanna Hellquist vill visa med sin bok. Samtidigt som hon, vilt skuttande mellan alla sina åldrar, ger oss en skilsmässofamilj som inte är dysfunktionell och trots allt samarbetar rätt robust och oneurotiskt: pappa, mamma, Göran och Hanna. Sedan är det ju så att Linderborg skriver bättre och är mycket erfarnare än Hellquist, och att Lodalen är en mer crazy storyteller. Samt att både Lodalen och Hellquist skulle behöva vassare redaktörer. Vad är det med de stora förlagen nu för tiden? Inte för att Hanna Hellquist skriver dåligt. Tvärtom är hon ofta rolig med en sorts bondsk direkthet som inte larmar och gör sig till. Men hon skulle ha behövt lite guidance, mera riktning i skrivandet, en smula lättare rengöring på sina ställen. Man behöver till exempel inte noga beskriva på två ställen (sidan 88 och 180) att kakaduor dammar så förbannat infernaliskt – även om det är kul att få veta att man måste duscha dem, särskilt med en irriterande allergiker i huset. Många lustiga ”hur funkar djur”-fakta blir det. Men när man upprepar sig bör man skriva ”som sagt” i någon form, alternativt eskalera effekten. Eller hur, Hanna? Och ”representabel”, vad är det för kontamination mellan representativ och presentabel! (Eller är jag dum, är det skojigt?) Fast vi behöver nog inte bekymra oss för Hanna Hellquist (märk hur jag här sluter recensionen i en prudentlig cirkel), redan före debuten karaktäriserad som ”stjärnskott”. Hon har säkert saker att berätta, men är inte färdig än. Ge henne tid och strid. Nina Lekander litteratur@dn.se Eftersom Hanna Hellquist är skribent i DN recenseras hennes bok av Nina Lekander, journalist och kritiker i Expressen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21351, "headline": "Alla tiders jazzfluga", "summary": "Alla tiders jazzfluga. Det svänger på Musée du Quai Branly. Paris omtalade etnografiska museum har precis öppnat utställningen ”Jazzseklet”, om hur jazzen under 1900-talet både revolutionerade musiken och influerade konsten.", "article": "Musiken ligger som en stompig ljudmatta över ”Le siècle du jazz”, 2 000 kvadratmeter i bottenplanet på Quai Branly. Besökarna har svårt att hålla benen stilla och jazzar glatt genom tio tematiska rum med titlar som ”Jazzåldern i Amerika”, ”Swingeran” och ”Bebop”. Här finns montrar med notblad, affischer, skivor, tidskrifter, böcker, foton och fullt med bildkonst, ackompanjerat av fyrtiotalet ljudupptagningar och åtskilliga filmklipp. – Jazzen är ett häpnadsväckande fenomen som höll i sig hela 1900-talet, en av seklets viktigaste konstnärliga landvinningar som mer eller mindre influerat alla konstarter, säger utställningskommissarien Daniel Soutif, fransk museiman, konstkritiker, filosofiprofessor och mångårig jazzskribent. – Det är också mitt livs musik, tillägger han. Daniel Soutif gör genast klart att detta inte är en musikhistorisk utställning. I stället ligger fokus på hur jazzflugan påverkade särskilt de visuella konsterna: måleriet, fotografin, den grafiska designen, serieteckningen och filmen. Här ges närmare tusen exempel på detta, med åtskilliga samlarobjekt och bidrag av stora konstnärer som Pablo Picasso, Henri Matisse, Piet Mondrian, Man Ray, Jackson Pollock och Andy Warhol. – Relationen mellan jazz och andra konstarter var mycket rikare än jag trodde, säger Daniel Soutif. På frågan varför just jazzen haft ett sådant inflytande, svarar han: – Jazz är inte bara musik, det är en attityd till livet, ett sinnestillstånd. Jazzen präglas av improvisation, både enskild och kollektiv, en fri modell och katalysator för många konstnärer. Daniel Soutif har länge burit på denna utställningsidé men först då han lämnade Frankrike för ett museijobb i Italien tog projektet fart. Det invigdes i höstas på Mart, moderna museet i Trento, en liten stad i italienska Sydtyrolen. Fler än 120 000 besökare kom. – Chansen är stor att det blir ännu fler här, säger Daniel Soutif, väl medveten om att Paris länge varit Europas jazzhuvudstad. Jazz sägs vara den första konstform som uppstått och utvecklats i USA. Utställningen spårar jazzens rötter till sydstaterna och en syntes av afrikanska och europeiska influenser: däribland minstrel, cakewalk och ragtime, med Scott Joplins ”Maple leaf rag” från 1898 som första ljudillustration. Den 50 meter långa tidslinjen startar 1917. Då gjordes den första inspelningen med ordet ”jass” på omslaget, samma år som stängningen av Storyville, ett nöjesdistrikt i New Orleans som sysselsatte många musiker. De emigrerade då till Chicago och New York. – Ett år senare fanns jazzen överallt och gav för första gången afro-amerikanerna ett kulturella erkännande, berättar Daniel Soutif. Benämningen ”jazzåldern” myntades av Scott Fitzgerald 1922, men utställningen lyfter särskilt fram det som kom att kallas ”Harlemrenässansen”, en urban rörelse genomsyrad av både musik, litteratur och konst. Här utmärker sig färgade konstnärer som Archibald Motley och Aaron Douglas, som elegant fångade den elektriska stämningen på jazzklubbar och i stadsmiljön. Här finns också författaren/fotografen Carl Van Vechtens porträtt av jazzstjärnor som Billie Holiday och tysken Winold Reiss postkubistiska tuschmålningar från Harlems heta jazzmiljö. Men rasismen var svår i USA, vilket inte minst en censurerad film från 1937 visar: svarta framställs fördomsfullt som dumma och lata, de påstås hellre hänga på jazzklubbar än gå i kyrkan eller jobba. Jazzen spreds till Europa under första världskriget med amerikanska militärorkestrar. Joséphine Baker och hennes ”La revue nègre” gjorde succé under det glada 20-talet och porträtterades av en rad konstnärer i Paris. ”Swingepoken” 1930–39 var de stora orkestrarnas tid med bland andra Count Basie och Duke Ellington, som fick massorna att dansa. Skivutgivningen tog fart och skivkonvolutens form utvecklades av mästare som Alex Steinweiss, för skivbolaget Columbia. Denna era sammanföll med ljudfilmens genombrott och här har jazzfilmerna ett eget rum med allt från en helt abstrakt film av Norman Mac Laren, till bidrag av Louis Malle, John Cassavetes och Clint Eastwood. Vilken jazzbild är då bäst? – Matisses jazzeri, svarar Daniel Soutif tveklöst och framhåller collaget från 1943 där en svart man med rött hjärta svävar i det blå. Alla tiders jazzfluga. Det svänger på Musée du Quai Branly. Paris omtalade etnografiska museum har precis öppnat utställningen ”Jazzseklet”, om hur jazzen under 1900-talet både revolutionerade musiken och influerade konsten. Matisse fångar frihetskänslan i jazzen, medan en konstnär som Mondrian var mer upptagen av den dynamiska rytmen. Han såg musiken som besläktad med sitt plangeometriska måleri och var övertygad om att jazzen skulle revolutionera världen. ”Le siècle du jazz” avrundas en bit in på 2000-talet, med verk av konstnärer som Lorna Simpson, Jeff Wall och David Hammons. Afroamerikanen Hammons är representerad med tågbaneinstallationen ”Chasin’ the blue train”, både en hyllning till jazzlegenden John Coltrane och symbol för ett tåg som fortfarande är i rullning. – Jag trodde först att jazzviruset inte var så aktivt i dag. Men jazzkulturen är i högsta grad levande och universell. Största jazzkonstsatsningen hittills ”Le siècle du jazz” visas t o m 28/6 på museet Quai Branly i Paris och på Centre de Cultura Contemporània i Barcelona 21/7–18/10. Utställningen är den hittills största i sitt slag, med tusen jazzrelaterade objekt: allt från bildkonst till grafisk design, skivor, litteratur och film. Svenska bidrag saknas men en litografi av Francis Picabia är inlånad från Dansmuseet i Stockholm. Till utställningen hör programverksamhet med konserter, diskussioner, konferenser och filmvisningar. Katalogen är en tegelsten på 416 sidor, ca tusen illustrationer och texter av främst curatorn Daniel Soutif. Info på www.quaibranly.fr ", "article_category": "culture"}
{"id": 21356, "headline": "Historisk kollaps.", "summary": "För en vecka sedan avbröts förhandlingarna om ett nytt Saltsjöbadsavtal. Betyder det att en ny era har inletts i svensk politik? Göran Greider beskriver ett scenario där den svenska modellen till sist dör - med ett pip.", "article": "För exakt en vecka sedan, på förmiddagen förra onsdagen, gav delegationen från Svenskt Näringsliv beskedet att förhandlingarna om ett nytt Saltsjöbadsavtal avbryts. Samtalen med LO och tjänstemannasidan hade då pågått i nästan två år men när de avbröts så skedde det på ett sätt – plötsligt, bryskt, utan förvarning – som i sig tycktes signalera att en ny era anlänt: Förhandlarna på löntagarsidan såg både förbannade, upprivna och till och med förvirrade ut när de dök upp på sina presskonferenser och i medierna. Kontrasten kunde inte vara större mot den tid då det klassiska Saltsjöbadsavtalet slöts 1938. Det finns ett känt foto från undertecknandet av avtalet som skedde i Gula salongen på Grand Hôtel i Saltsjöbaden. Förhandlingarna om ett så kallat huvudavtal – ett avtal om spelreglerna på arbetsmarknaderna – hade pågått i flera år men en kväll i december kom de till slut överens och en församling allvarsamma män förevigades på ett foto som ofta dyker upp i historieböckerna. Nu var det i stället två upprörda kvinnliga representanter på löntagarsidan som klev ut ur förhandlingssalen. Hur historiskt var detta? De senaste veckorna har arbetsmarknaden gungat till ordentligt, framför allt när IF Metall nyligen förhandlade fram möjligheterna att lokalt gå med på inkomstsänkningar för att rädda företag. Men varför valde Svenskt näringsliv att ensidigt bryta upp från förhandlingarna? Blev de rent av inspirerade av IF Metalls dramatiska avsteg från den klassiska Svenska modellen? Så lät det i alla fall en smula på Signhild Arnegård Hansen, ordförande för Svenskt Näringsliv, när hon efteråt intervjuades. De som har insikt i organisationen påminner ofta om att Svenskt Näringsliv inte är någon monolitisk organisation. Där finns duvor och där finns hökar, mer eller mindre extrema nyliberaler och så de som är mer pragmatiskt lagda. Varför vann hökarna den här gången? När dåvarande SAF-ordföranden Gustaf Söderlund skrev på Saltsjöbadsavtalet 1938 skedde det mot bakgrund av den stora depressionen som nyss skakat världen och bidragit till att överallt rita om hela den politiska kartan. Depressionen var vid mitten av trettiotalet på väg att sakta men säkert övervinnas och vid det politiska rodret i Sverige satt en socialdemokrati som påbörjat en kraftig upprustning av socialförsäkringarna. Under föregående årtionden hade konflikterna på arbetsmarknaden varit talrika. Sverige var ett bråkigt land, hade till och med det ryktet utomlands fastän det är en historia som vi i dag nästan helt har förträngt, överlagrad som den är av alla myterna kring den svenska samförståndsandan. Men Söderlund var rädd för att om inte parterna själva kom överens om hur de skulle lösa sina problem, så skulle till slut statsmakterna gå in och göra det. Det spektakulära avhoppet från förhandlingarna förra veckan kan möjligen ses som ett försök att plocka snabba politiska poäng: Fackföreningsrörelsen skulle betraktas som oförmögen till ”modernisering”, när man vägrade gå med på ett upprivande av las och förbud mot fackliga sympatiåtgärder, trots att dessa arbetsgivarkrav skulle slungat tillbaka svensk arbetsmarknad till förra seklets början och närmast får betraktas som en form av avmodernisering. Grundskälet till uppbrottet var emellertid ett annat: Näringslivets behov av att komma överens är inte alls lika starkt i dag, krisvåren 2009, som när förhandlingarna inleddes hösten 2007. Då rådde ännu högkonjunktur. Nu när ekonomin försämras oerhört snabbt vet arbetsgivarna att löntagarna snart kommer att ställa betydligt lägre lönekrav än tidigare: de dåliga tiderna disciplinerar löntagarna mer effektivt än något annat. Den där decemberkvällen 1938 på Grand Hôtel i Saltsjöbaden såg arbetsgivarna i stället framför sig ett scenario där tiderna blev bättre och lönekraven starkare. Därav viljan att kompromissa. I det maktlandskap som vi på senare år fått uppmålat för oss ligger all makt i stort sett hos politikerna. Alliansen kunde vinna valet inte minst genom att hävda att de socialdemokratiska regeringarna nästan ensamma var skyldiga till arbetslöshet och så kallat utanförskap: Marknadskrafterna har i den analysen föga att göra med dessa problem och går fria från skuld. Arbetslöshet beror där helt enkelt på politiskt skapad trygghetsmani i form av alltför generös a-kassa, sjukförsäkring eller på arbetsrätten. Problemet är att även vänstern och socialdemokratin i häpnadsväckande hög grad anammat samma haltande maktanalys. I takt med att systemkritiken riktad mot kapitalism och marknadsekonomi lakats ur har en mer grundläggande analys, den som rullar upp ett större maktlandskap där kapitalägare och marknadsmekanismer blir synliga, närapå försvunnit ur tänkandet. När Mona Sahlin eller Thomas Östros kritiserar den försämrade a-kassan är det i princip ur den enskilda individens synvinkel: den individuella välfärden och tryggheten försvagas. Att en försämrad a-kassa också – och framförallt – innebär en våldsam maktförskjutning i hela samhället och trycker löner nedåt på arbetsmarknaden försvinner i den analysen lätt ur synfältet. Välfärdsstaten är, historiskt, inte bara en inrättning för att öka välbefinnandet hos människor. Den innebär, när den är någorlunda generös, också ett radikalt maktpolitiskt ingrepp i hela marknadsekonomin och förändrar balansen mellan arbete och kapital. När Svenskt Näringsliv i förra veckan bröt upp från förhandlingarna om ett så kallat huvudavtal var det inte bara de ekonomiskt sämre tiderna som fyllde dem med självförtroende nog att ta det steget; där fanns naturligtvis också en förlitan på vad den försämrade a-kassan, i kombination med recessionen, sakta men säkert åstadkommer av disciplinering av löntagarna. Att arbetsgivarorganisationen då hamnar en bra bit till höger om den sittande regeringen tycks inte bekymra den, för även om Anders Borg går ut och försvarar arbetsrätten, så vet arbetsgivarna att alliansens a-kassepolitik ändå gör jobbet åt dem: arbetare och tjänstemän disciplineras i sina lönekrav. Knappt en vecka efter att förhandlingarna bröts kliver så ledningarna för LO och TCO in på Rosenbad för att träffa statsminister Fredrik Reinfeldt. Det var i måndags. Och ytterligare en litet dyster förmiddag i den svenska modellens historia tickade därmed bort. Wanja Lundby-Wedin och Sture Nordh, från LO respektive TCO, ville övertyga Reinfeldt om behovet av att nu omedelbart förbättra just a-kassan. Den nye moderaten Reinfeldt, mannen som i retoriken älskar kollektivavtal och den svenska modellen, vägrar förstås att tänka i dessa banor och kan i stället till pressen låta meddela att det är viktigare att bevara välfärdens kärna, såsom daghem och äldreomsorg. Det är ett maktpolitiskt utspel, draperat i omsorgen om den offentliga välfärden. Men detta förväntade maktutspel heter verkligen duga: Han vet ju att han tar ifrån LO och TCO inflytande genom att inte förbättra a-kassan, det i särklass viktigaste maktinstrumentet. Han disciplinerar löntagarna, såväl tjänstemän som arbetare, genom det där lilla yttrandet som han retoriskt skickligt får att låta som om han värnade om de mest utsatta i samhället. När Reinfeldt yttrar sig på det sättet låter det tyvärr inte så olikt s-regeringarna på nittiotalet, vilket säger något om hur långt till höger mittpunkten i svensk politik faktiskt har flyttats. Att något nytt huvudavtal inte kom till stånd mellan Svenskt Näringsliv och LO/PTK markerar i sig inget historiskt skifte. Bägge parterna står ju nu trots allt där med det gamla avtalet, som fortsätter att gälla. Men tiden formar sakta det större maktlandskapet på ett nytt sätt. Stigande arbetslöshet och försämrade socialförsäkringar förskjuter makt från arbete till kapital samtidigt som också andra förändringar på EU-nivå driver på i samma riktning. Samtidigt står vänstern, arbetarrörelsen och till stor del även facket där nästan helt berövad den mer konkreta maktanalys som skulle kunna göra frågan om socialförsäkringarna så viktig och central som den verkligen är. Inom fackföreningsrörelsen, kanske särskilt i LO-borgen, tycks man dessutom leva kvar i det fornstora minnet av en svunnen samförståndskultur, trots att så litet av den i dag återstår. Därav kanske förvåningen i Wanja Lundby-Wedins ansikte över de brutna förhandlingarna. Borg och Reinfeldt, ja, de behöver egentligen bara vänta. Att de getts möjligheten att skälla på arbetsgivarorganisationen drar de bara nytta av, trots att deras politik på sikt ger just arbetsgivarna mer makt. Men en annan tänkbar effekt av krisen, av händelserna på arbetsmarknaden och av den eftersläpande socialdemokratiska maktanalysen, är ju faktiskt följande: En ideologisk vitalisering kan vara i vardande inom fackföreningsrörelsen. Både Sture Nordh och Wanja Lundby-Wedin lät efter mötet med Reinfeldt i måndags som om de inte riktigt vet vad de ska ta sig till. Göran Greider essa@dn.se ANDERS NILSSON OCH ÖRJAN NYSTRÖM ”Reformismens möjligheter” Premiss ”8 myter och 8 sanningar om a-kassan” Skrift från TCO GÖRAN GREIDER är chefredaktör på Dala-Demokraten ", "article_category": "culture"}
{"id": 21368, "headline": "Bluespianisten som gjorde jazzen svensk", "summary": "Jan Johansson och 1960-talet, när jazzen gick från dansmusik till konstmusik, står i fokus i en ny biografi. DN:s musikkritiker Martin Nyström har läst det hittills grundligaste försöket att skildra pianistens liv och verk. Jan Johansson i korthet", "article": "Böcker Erik Kjellberg ”Jan Johansson – tiden och musiken” Gidlunds Jan Johansson vid pianot kunde se ut som en skollärare på väg att leda morgonbönen. Samtidigt som han chockade med en halsbrytande originalitet, att nästan spela som en galning. Att lyssna på honom i dag är fortfarande en utmaning. Det är att ställas inför det äventyrliga i det igenkännbara, det utopiska i det hemvävda, det magiska i det vardagliga. Och det djupa allvaret i lekarna och ironin. Själv har han sagt: ”Det måste vara möjligt att spela ’Bä bä vita lamm’ så att lyssnaren bryter samman.” Ett sådant ögonblick finns i Jan Johanssons fantastiska inspelning av ”Ack Värmeland du sköna” – då han efter inledningens antydande ackordspel plötsligt bryter upp ackorden. Och öppnar för att melodin kan veckla ut sig – som sig själv och liksom helt orörd. Som om han först var tvungen att lyssna av den från en avlägsen och främmande frekvens – innan den kunde bli vad den alltid varit. Denna Jan Johanssons unikt ifrågasättande sensibilitet har fortfarande sina efterverkningar, inte bara i jazzen utan i svensk musik över huvud taget. Hur var den möjlig? Och stället med de brutna ackorden, kan det förklaras? I sin omfattande biografi ”Jan Johansson – tiden och musiken” gör Erik Kjellberg, professor i musikvetenskap vid Uppsala universitet och själv jazzmusiker, det mest grundliga försöket hittills att teckna Jan Johanssons liv och verk. ”Varje tid har haft sina drömmar om musikens obundenhet”, menar han, samtidigt som musiken också ”vidmakthåller minnen, traditioner och samhörighet.” Och det är i denna brytning, mellan det folkligt förankrade och det konstnärligt experimentella, som han återfinner Jan Johansson. Från uppväxten i 1930-talets Söderhamn med barndomshemmets brokiga repertoar av polkor och kupletter vid sidan av etyder och preludier av Chopin och Debussy. Till 1960-talets mest hektiska år då han dagligen växlade mellan att skapa avancerade jazzexperiment som ”Generalens drömmar” och ge en ny aspekt på ”Titta det snöar”. Lika lätt som han gav ton åt så olika filmer som ”Nattlek” och ”Pippi Långstrump”. Men fokus för Kjellberg är Jan Johanssons laddade position i en jazzmusik som under 1960-talet dramatiskt förändrades från att vara en musik till underhållning och till dans – till att bli en exklusiv slags konstmusik att enbart lyssna till. En anekdot från detta skifte berättar om en absurd danskväll då man spelade en låt i 5/4-delstakt (”Take five”) och fick hälften av de dansande att dansa vals och andra hälften foxtrot. En lysande bild av den paradoxala brytningstid som var Jan Johanssons kreativa livsrum. En tid då det ”rådde ofärdstider för jazzen, samtidigt som den blomstrade”, som Kjellberg formulerar det. Hur detta påverkade Jan Johanssons musik undersöker Kjellberg i bokens många musikanalyser. Till de viktigaste upptäckterna hör bluesens roll. Dess struktur och atmosfär som oavbrutet återkommer i hans kompositioner och improvisationer – fast sällan rakt på sak. I bluesen finns en sensibilitet som avtäcker musikens inre och som, enligt Kjellberg, visar på ”ett musikens mikrokosmos fullt av skiftningar, skuggor och rörelser”. Men bluesen är mer än så. ”De blå klangerna är motsatsen till det militäriska och slutna”, förklarade Jan Johansson själv. Och ger därmed också själv svar på varför det genuint antiauktoritära uttrycket i ”Pippi Långstrump”-melodin kommer sig av att den från början är en bluesifierad marsch. Men vari ligger själva egenarten hos Jan Johanssons spelstil? Efter att ha avfärdat idén om det ”magiska anslaget” som ovetenskapligt prövar Kjellberg tanken på Duke Ellington – och hans uppbrutna spelstil – som en av de viktigaste förebilderna. En jämförelse som inte är så tokig. Och som rimmar med vad en av Jan Johanssons spelkamrater tenorsaxofonisten Erik Norström sagt: ”Jan spelade många toner...men ändå lite.” Vilket också uttrycker en del av hemligheten bakom hans mest kända musik: ”Jazz på svenska”, den en gång så kontroversiella kopplingen mellan jazz och folkmusik från 1963. Kjellberg placerar Jan Johansson i en tid som lika mycket präglades av folkhemsk svenskhet som av uppbrott och internationalism och citerar DN:s förre jazzkritiker Ingemar Glanzelius som i baksidestexten till genombrottsplattan ”8 bitar Johannsson” från 1961 skriver: ”Det är en osäkerhet med Johanssons musik; man har bekymmer med att fästa dess rötter i kända marker.” Ja, redan i en tidig intervju förklarade sig Jan Johansson vara helt ointresserad av att spela jazz som var ”korrekt”, ”anständig” eller ”riktig”. Han ville göra det på sitt eget vis. Spela ”Ack Värmeland du sköna” som om det var en fulländad, men aldrig tidigare hörd melodi. Med brutna ackord. MARTIN NYSTRÖM martin.nyström@dn.se Jan Johansson föddes i Söderhamn 1931 – i ett hem fullt av musik, sladdar och kontakter. Pappan var radioamatör och spelade kornett, mamman var lärare och spelade piano. Jan själv spelade på allt som lät. Han gifte sig 1957 i Göteborg, spelade med Stan Getz, och fick två söner. För dem spelade han gärna Stockhausen (båda är sedan länge framstående heavy metalmusiker!). 1959 i Göteborg deltog Jan Johansson i en privat arrangerad pianoduell med den legendariske klassiske pianisten Friedrich Gulda. Beethovens 4.e pianokonsert var också hans favoritskiva. Ett av hans sista projekt var den vardagligt vidunderliga lp-boxen ”Musik genom fyra sekler”. Jan Johansson omkom i november 1968 i en bilolycka. Hans bluesfärgade inspelningar finns samlade på albumet ”Blues” (Heptagon) men missa honom inte i Cornelis Vreewijks ”Ångbåtsblues”. En bra introduktion är albumet ”Piano” (Heptagon). ", "article_category": "culture"}
{"id": 21373, "headline": "Flykten från patriarkatet", "summary": "Flickor och prinsessor, brudar och unga mödrar, matriarker och amasoner … Assia Djebar gestaltar Algeriets brutala historia genom kvinnorna. Stefan Jonsson läser en lysande romanförfattare.", "article": " I sin nya roman avslöjar Assia Djebar en hemlighet om sig själv. Hennes tidigare böcker stannar gärna vid en kvinna som i trots eller förtvivlan vill ut ur historien. Det är som om hon ville bryta igenom bokens pärmar. Hon springer nedför en gata. Fotgängarna på trottoaren ger akt på hennes fladdrande, vita dräkt. Bilarna tutar. Flickan springer mot horisonten, i väg över vidderna, ner mot havet eller ut i öknen. Hon flyr sitt hem och ursprung, rusar ut ur världen och tiden. Assia Djebar är i dag en av världens mest lysande romanförfattare och stadig Nobelpriskandidat. Hon skildrar flickor och prinsessor, brudar och unga mödrar, matriarker och amasoner, mormödrar, hjältinnor och andra kvinnor som tiger när de är i fält och sjunger vemodigt på sin egen gård. De kommer från Algeriet, och allesammans är de stadda i vild rörelse bort. För så är det med Assia Djebars romaner: de gestaltar Algeriets historia genom att gräva genom sediment efter sediment av våld och förtryck. Nederst och innerst i denna historia finns kvinnorna. Den sanna historien om Algeriet kan skrivas bara ur deras perspektiv. Men för att återupprätta deras perspektiv och återge landets historia behöver Djebar uppfinna ett nytt språk, eftersom de befintliga tjänat det politiska och religiösa förtrycket. Som kvinnorna flyr de religiösa och koloniala ideologierna, så är också Djebars språk statt i flykt från maktens falska ord. Den nya bokens motto från poeten Kathleen Raine säger mycket: ”Långtifrån har jag kommit och långt skall jag gå.” Det gör också kapitelrubrikerna: ”Kropp i rörelse”, ”Den som springer ned till havet”, ”En vild flicka”, ”Skrivandet på flykt”. I dessa gestalter återfinner Assia Djebar spegelreflexer av sig själv. Allt i den nya boken leder fram till en avgörande handling, och ur denna handling kan man sedan veckla ut hennes författarskap. Fast riktigt så enkelt är det kanske inte. Men den hemlighet Djebar röjer är i vilket fall dramatisk. En oktoberdag 1953 då hon var sjutton rusade hon nedför en huvudgata i Alger och kastade sig blint framför en spårvagn. Hon klarade livet bara för att föraren mot alla odds hann bromsa in. ”När jag når slutet av denna berättelse, beklagar jag – det upprepar jag – att spårvagnsföraren … inte lät sin framrusande vagn fortsätta … Min kropp skulle ha dragits fram styckad, men mina ögon skulle ha förblivit vidöppna mot den rena hösthimlen.” ”Ingenstans i min fars hus” kom i original 2007. Romanen rymmer verklighetsbakgrunden till Assia Djebars författarskap. Men någon vanlig självbiografi har hon inte velat åstadkomma. ”Här är det fråga om att skriva och glimtvis återuppleva ett förflutet för att närma sig en brytpunkt – ett fall, en flyktig slutsats, driven mot horisonten i plötsliga språng, i en storm som skakar och omstörtar varje livsöde …” Man skulle kunna jämföra med Nathalie Sarrautes självbiografiska ”Barndom” som består av ett snarlikt montage av laddade episoder där man anar de själsliga och sociala processer som undan för undan gör en människa till den hon är, ger henne namn och mening, och samtidigt låser henne i ett jag och en identitet – ”tatuerar henne”, skriver Djebar. Vi flyttar oss från 1936 till 1953 och rör oss mellan Cesarea, Alger och en småstad ute på landet, allt beroende på var Djebars far, skolläraren, jobbar. Romanen skildrar en kolonial värld av slitningar mellan ”de bägge klanerna”. Franska kaféer ligger på ena sidan gatan, arabiska ställen på den andra. I skolan går barnen i samma klasser, men på fritiden delas de in i läger. Just därför att förtrycket är inspunnet i vardagens finaste trådar lyser Djebars skildring desto starkare när den skildrar ögonblick av vänskap och frihet. Fast sådana stunder är sällsynta. Flickan som upplever dem måste stumt gömma dem i sig själv. Samhället omkring henne är uppbyggt för att beröva henne friheten och misstänkliggöra djup vänskap. Hon flyr in i böckernas värld – och till basketplanen där hon i ensamhet tränar skott, lay-ups och finter. Familjen är en annan frizon, för mellan hennes mor och far råder en för dåtidens Algeriet ovanlig harmoni. På det hela taget är hon en olycklig själ. Å ena sidan känner hon skam vid blotta tanken på att vara olydig mot sin gode, stränge far; å andra sidan äger hon en okuvlig vilja att leva livet. Krisen infaller när dessa bägge känslor kortsluts. När hennes vilja att bli en fri människa stärks mobiliserar hennes psyke en lika stark motkraft av självförakt. Spänningen blir till sist outhärdlig. Paniken driver henne att rusa blint mot spårvagnen. Detta språng ut i intet är brännpunkten i nästan alla Djebars böcker, och i den nya romanen får det sin förklaring. Men de krafter som spänner fjädern och utlöser språnget är nedlagda i samhället, skriver Assia Djebar. Tydligast framgår allt detta i hennes ännu oöversatta essä ”Le blanc de l’Algérie” (1995). Det vita i bokens titel anspelar på kvinnornas vita fängelser, dödens vita svepning, vit aska på historiens slagfält, Algeriets oskrivna historia – samt på den inre punkt av sanning som skriften söker träffa i vitögat. I denna essä tolkar Djebar mycket av det som utspelades i hennes eget liv och Algeriets historia efter 1954, då befrielsekriget tog sin början. I dagens bok återger hon vad som fanns före explosionen. Det var en värld av inhemska patriarker och främmande härskare som alla gjorde anspråk på att vara goda fäder. Men det var också en befolkning som vägrade att finna sig till rätta i fädernas hus. ”Kolonier är en värld utan arvtagare, utan arv”, skriver Djebar. ”Ingendera sidans barn kommer att leva i sina fäders hus.” Det märkligaste med Djebars romaner är den fullständiga sammansmältningen av det personliga och det historiska. Hon modulerar sina berättelser så att det egna språnget mot spårvagnen blir en förebådelse av kolonialsystemets sammanbrott. ”Denna oktoberdag 1953 återstod tolv månader tills ett land, hela det land som kallas Algeriet, gick upp i lågor.”  ", "article_category": "culture"}
{"id": 21375, "headline": "Tre systrar i Vilda Västern", "summary": "Pauline Wolff har skrivit en svensk västern som utspelar sig bland skandinaviska nybyggare på prärien. Och det är en blodig hämndhistoria. ”Jag ville skildra kvinnorna i Vilda Västern”, säger hon. Lena Jordebo besökte henne i Visby.", "article": "Man kan se havet från köksfönstret i Pauline Wolffs rymliga lägenhet i Visby. En lämplig utsikt för någon som i tio år bodde på en husbåt i Stockholm. Nu bor Pauline Wolff sedan ett halvår tillbaka på Gotland. Till sommaren flyttar familjen in i ett eget hus utanför ringmuren. Hon har just kommit hem från Waldorfskolan där hon tillfälligt vikarierar som lärare i tyska. Senare i kväll håller hon en kurs i improvisationsteater. Om ett par veckor kommer hennes tredje roman som heter ”Swede” och utspelar sig i Vilda Västern, en blodig hämndhistoria bland skandinaviska nybyggare och prisjägare på prärien. Det låter som en anakronism – en nyskriven svensk västernroman. Pauline Wolff har redan fått frågan flera gånger: Varför skriver en kvinna om Vilda Västern 2009? – Jag har många olika svar och brukar alternera mellan dem. Ett svar är att det var en utmaning att skriva en berättelse om män. Det är en väldigt manlig genre. En av få som kvinnorna ännu inte har erövrat – tänk bara på deckare och thrillers. Hennes förra roman ”Vi är Luftens Drottning” handlade om kvinnliga luftakrobater i olika tidsepoker med förmågan att flyga. Att gå vidare med sheriffer, hästar, krinoliner och revolvrar med valnötskolvar är egentligen inget konstigt. Inte konstigare än att skrivande och improvisationsteater hänger ihop för denna egensinniga författare. – Det är framför allt improvisationen som blandas in i skrivandet, säger Pauline Wolff. Jag säger improvisationen, för det är inte teatern som lockar mig utan just improvisationen. Arbetet som författare är så otroligt ensamt och ingen bryr sig förrän boken är klar. Då är det jättekul att få agera i en grupp med medspelare och publik. I ”Swede” får läsaren möta svensken Jan ”Swede” Anderson som i slutet av 1800-talet gjorde sig ett namn i Västern som legendarisk prisjägare, någon som fångar eller dödar efterlysta personer mot belöning. Det är människor i hans närhet som berättar, en teknik som Pauline Wolff ibland använder i sitt arbete med improvisationsteater: tre personer får i uppgift att framföra var sin monolog i tre delar. Slutresultatet ska bli att samma händelse berättas från olika perspektiv genom att deltagarna lyssnar på varandra och bygger vidare. – Det är en romanteknik också. William Faulkners ”Medan jag låg och dog” är väl det mest storslagna exemplet där olika personer berättar om samma sak. Så har jag gjort i ”Swede”. Jag låter ett tiotal personer komma till tals och har utvecklat tekniken från att handla om samma händelse till att de beskriver samma person. Den som improviserar arbetar dessutom ofta med genrer, ofta hämtade från filmen: buskis, skräck, tv-deckare, musikal och film noir. Genom att byta genre lämnar man gamla invanda roller och tar upp annan tematik. Som en västern om mod och hämnd. ”Swede” handlar om mod, mord och hämnd. Det är tre svenskättade systrar som bestämmer sig för att hämnas på Jan ”Swede” Anderson som bär på em mörk hemlighet.En långsam förfärlig hämnd som gör boken till en riktig rysare, mer ska inte avslöjas här. – Egentligen är det systrarna som är hjältarna. Jag har gett dem manliga hjälteattribut. De är ständigt vaksamma, listiga och pratar inte med främlingar. Jag har tänkt på Clint Eastwood i de där spagettivästernfilmerna när jag gjorde systrarna. Den mystiska cigarrettrökande hjälten, som i ”För en handfull dollar” av Sergio Leone. Systrarna är ensamma och har ingen familj. Och de skyggar inte för våld. Det står några cowboystövlar på skohyllan i lägenheten i Visby och hennes åttaåriga dotter har en ljusblå cowboyhatt. Annars finns inga synliga tecken på Pauline Wolff numera är något av en expert på 1800-talsrevolvrar och nybyggarnas vardagsliv. Fast småhästarna på golvet i dotterns rum visar sig vara ett nedärvt intresse för hästar och från början skulle det bli en hästbok, ett löfte till en barndomsbästis. Nu blev ”Swede” något annat, men hästarna finns där, nästan som egna karaktärer. Som barn återvände Pauline Wolff hela tiden till Laura Ingalls Wilder böcker om det lilla huset på prärien, läste om dem upp till sena tonåren. Där finns detaljer som har kommit med i ”Swede”. För att få veta mer om vardagslivet har hon också läst dagböcker från nybyggare som berättar om umbäranden, om naturkatastrofer och ensamhet. Men hon upptäckte också andra sidor. – Jag ville skildra kvinnorna i Vilda Västern. Min föreställning var att det måste ha varit fruktansvärt att vara kvinna, värre än att vara man. Men det stämmer inte. Kvinnor var en bristvara så man blev troligen väldigt uppburen. I Västern kunde man också vara företagare och det gick att vara singel. – Så det var inte bara äventyrare som sökte sig dit, utan också sådana som inte passade in i samhället. Homosexuella män var jättevanligt. I västernfilmer har de ingen framskjuten plats, utom i ”Brokeback Mountain”. Men den är betydligt mer modern. Intresset för vilda västern verkar komma och gå. I ”Den amerikanska mardrömmen” lanserade Susan Faludi häromåret en teori om att det amerikanska hjälteidealet – 1800-talets pionjär som slogs mot de onda – aktualiserades på nytt efter elfte september. Och det har kommit en del västernfilmer de senaste åren, som ”Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford”. Pauline Wolff har tittat på både nya och gamla filmer, mest för att få en känsla för vapen och miljöer. Hon tillbringade också två veckor i Montana i nordvästra USA, för att titta på prärien och besöka hembygdsmuseer. Annars har hon läst. Gamla pojkböcker från femtiotalet (”otroligt roligt, men det räcker med fyra fem stycken, de är så likartade”). Särskilt den amerikanska författaren Cormac McCarthy och hans gränstrilogi, mindre av Annie Prouxls Wyomingnoveller. Både McCarthy och Prouxl har en genomskådande blick och obeveklig grymhet som man hittar hos Pauline Wolff. Om ”Swede” kan kännas lite kulissartad – på gott och ont – jämfört med dessa amerikanska västernepos har den i gengäld ett skandinaviskt perspektiv som skapar närhet: utvandrarna, nybyggarna. – I dag kommer folk till Sverige av olika skäl: ekonomiska, religiösa, på grund av krig. Det är precis vad svenskarna gjorde för hundrafemtio år sedan, de var fattiga och förtryckta av religionen. Men givetvis är det annorlunda att bjudas in för att kolonialisera en hel kontinent. Hela projektet är bisarrt: vi kolonialiserar en kontinent och gör den europeisk. Det har Amerika fortsatt att göra, men nu är det den amerikanska kulturen som ska spridas. Det finns mycket att säga om ”Swede”. Om smutsen, hungern och sexualiteten som breder ut sig över sidorna, om det sagolika och övernaturliga som också får plats. Pauline Wolff har själv inte så mycket att säga om det; hon pratar hellre om hur improvisationsteatern har lärt henne att göra en historia spännande, som att leka med cliffhangers. Hennes bok sticker verkligen ut. I tider av bästsäljande självbiografiska romaner och påhittade memoarer känns ”Swede” som en befrielse, en gestaltad berättelse med stor fantasi och historisk känsla. – Det finns en ängslighet att det man skriver ska vara relevant för vår tid. Jag ser inte det som författarens primära uppgift, att spegla samtiden. Det kan vara det. Men jag är berättare, det är min uppgift. Vad jag sedan berättar kan vara en grekisk myt eller vad som helst. Det behöver inte handla om vår samtid för att säga något om människan. Fakta Läser Cormac McCarthy Född 1971. Uppvuxen i Kosta i Småland. Bor i Visby med familj. Undervisar i improvisationsteater. Har gått skrivarskola på Biskops-Arnö och litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Debuterade 2001 med ”Bilder av Malin” som belönades med Katapultpriset. 2006 kom ”Vi är Luftens Drottning”. Aktuell med ”Swede” (Albert Bonniers förlag), en roman som utspelar sig i slutet av 1800-talet i Mellanvästern. Tre tips från Pauline Wollf på bra västernskildringar: Bok: ”The Ox-bow Incident” (”Möte vid Oxoket”) av Walter van Tilburg Clark. Uråldrig och ultramodern berättelse om lynchmobben. Bok: ”The Blood Meridian” av Cormac McCarthy. Enkelhet. Precision. Grymhet. TV: HBO-serien ”Deadwood”. Calamity Jane är en historisk person som fiktionaliserats otaliga gånger. Skådespelerskan Robin Weigerts tolkning är bredaste komik och djupaste tänkbara tragedi i ett och samma. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21376, "headline": "Google lugnar bokbranschen", "summary": "Avtalet med Google Books kan ge svenska författare intäkter från böcker som inte längre säljer. ”Det viktiga är att vi inte förstör marknaden för kommersiellt gångbara böcker”, säger Paul Aiken, från USA:s författarförbund.", "article": "Till den 5 maj har svenska författare på sig att ta ställning till det uppmärksammade avtal som Google har annonserat om i pressen – och som man alltså automatiskt godkänner om man inte aktivt säger ifrån. – Men enda skälet att inte vara med skulle vara för nöjet att få stämma Google på egen hand, skrockade Paul Aiken, jurist på Author’s Guild, motsvarigheten till Svenska författarförbundet. Aiken beskrev livligt på fredagens välbesökta seminarium – som arrangerats av just Författarförbundet för att ge rådvilla medlemmar vägledning – hur horder av jurister på både Googles och upphovsrättshavarnas sida förhandlat timvis varje vecka i två år för att få fram överenskommelsen. Den kom till genom en så kallad class action från upphovsrättsinnehavare, en gruppstämning, efter att Google börjat skanna in miljontals böcker i sitt jättelika projekt att göra all världens böcker tillgängliga på nätet. Avtalet gäller för alla författare i hela världen, men för böcker som getts ut på den amerikanska marknaden, och som är ”out of print” – det vill säga som inte längre trycks och säljs kommersiellt. Definitionen är böcker som inte går att köpa nya på nätet i Sverige eller någon annanstans. Enligt Aiken kan svenska författare lugnt vara med på Googleavtalet, särskilt som det finns alla möjligheter att ändra sig i efterhand. Författare som har böcker som skannats in kan registrera sig på en särskild sida på Google Books, där man får full kontroll över sina alster. – På den sidan kan man som författare kryssa i vad som ska gälla för respektive bok. Om man märker att det plötsligt blir efterfrågan på en bok kan man dra ur den ur systemet och börja trycka den på nytt, sade Paul Aiken. Enligt Aiken är rågångeN mot kommersiellt gångbara böcker mycket tydlig. – Vill man att de ska ingå i Google Books måste man själv avtala särskilt om det med Google, annars är de böckerna inte med. Det är bara fem procent av böckerna som man tjänar pengar på, och det måste vi fortsätta göra, sa han. Piratkopiering ser han inte heller som något större hot, eftersom boksidorna skannas som bilder, och texten skapas som ett ”lager” genom att ett dataprogram tyder boksidorna. Det man kommer åt på nätet är det skapade textlagret. På frågan om vilka som kommer att ha mest nytta av avtalet svarar Aiken forskare och studenter. Nackdelen är att färre kommer att använda sig av bibliotek när böckerna blir sökbara i fulltext hemifrån. Juan Flores juan.flores@dn.se 08-738 19 68 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21379, "headline": "Schlager som samlar Sverige", "summary": "Melodifestivalen är en industri som säljer skivor, tidningar och konserter. Melodifestivalen väcker känslor, undersöks av etnologer och får hela Sverige att samlas. Melodifestivalen är ett fenomen, som väger 160 ton.", "article": "Melodifestivalen är en folkfest, ett affärstillfälle och en allt starkare tradition. En tradition som för inte många år sedan tycktes vara döende. Men festivalen dog inte, eller om den dog så gjorde den det bara för att återvända från de döda, mäktigare än någonsin. Finalen i morgon lär ses av över fyra miljoner människor. Det betyder en samlad tittarsiffra för hela evenemanget på mer än 22 miljoner. Sammanlagt säljs mer än 100 000 biljetter, runt om i Sverige. Cirka 500 personer arbetar med festivalen, sex veckor i sträck. Många av dem säger, när man frågar närmare, att de egentligen inte tycker om musiken, men att jobbet ändå är roligt. Festivalen är ändå festivalen. Det svenska teveårets utan jämförelse största händelse. Melodifestivalen är en jätte även till det yttre. Den äger rum på en scen som är 350 kvadratmeter stor. Över scenen hänger utrustning som väger 30 ton, fördelade på 85 fästen i taket, fastsurrade med hjälp av närmare tre kilometer stålvajer. Det som sker på och runt scenen filmas av nio kameror. En av dem är placerad på en kran som kan förlängas upp till femton meter. Där finns 48 högtalare och 20 trådlösa mikrofoner. 251 lampor lyser upp scen och publik. För att driva Melodifestivalen en vecka går det åt lika mycket energi som för att hålla i gång ett normalstort villakvarter i två månader. Melodifestivalen väger 160 ton och har av åtta 18 meter långa långtradare och tre tevetrailrar körts runt i Sverige under sex veckor. Sammanlagt har de kört 2.700 mil. All personal och alla artister utfodras med 1 500 måltider per vecka. Maten är, enligt uppgift, riktigt god. Varje vecka dricker hela följet tio tusen koppar kaffe och sju tusen liter vatten på flaska. De gör av med 80 burkar hårsprej. Melodifestivalen bevakas i alla tidningar, tevekanaler och av minst tre självständiga nätsajter. SVT:s pressavdelning har för länge sedan slutat räkna exakt, men när allt är över kommer mer än sju tusen artiklar ha skrivits om arrangemanget. Många av artiklarna författas av de över 300 journalister som ser finalen på plats i Globen på lördagskvällen. Där sitter de i sällskap med en entusiastisk publik på 12 757 personer. 4 465 av dessa är samarbetspartner eller sponsorer – Posten, Telia, Findus, Mastercard, Viking Line, OLW med flera. Före sändningen ägnar sig vipgästerna åt att vårda kundrelationer i Globens annex. Eftersom årets europeiska schlagerfinal äger rum i Moskva har buffén ryskt tema: rödbetsgazpacho, kyckling Kiev, vegetarisk Kulibiak och jordgubbar à la Romanov – men bara lite vodka. Sponsorerna älskar Melodifestivalen. I ett pressmeddelande förklarar Mastercard varför: ”Både Mastercard och Melodifestivalen handlar om ovärderliga stunder, passion och om att sammanföra människor.” Melodifestivalen betyder stora affärer. Siffrorna är hemliga, men det sägs att själva arrangemanget omsätter 75 miljoner kronor. Tillkommer sedan värdet av uppmärksamheten för artister, sponsorer, skivbolag och städerna som arrangerar. Analysföretaget Cision har räknat ut att reklamvärdet motsvarar 3,75 miljarder kronor. Den bedömningen gjordes, förvisso, innan den ekonomiska krisen bredde ut sig. Klart är i alla fall att festivalen säljer – skivor, tidningar, konserter. Även för SVT är Melodifestivalen av oerhörd betydelse. I en tid när tittarna flyr är festivalen ett bevis på att de fortfarande kan göra teve för hela folket. En okänd andel av Melodifestivalens enorma publik säger att de egentligen inte tycker om musiken som framförs. Andra är riktiga fantaster, som ibland känner sig stötta över att musiken inte anses fin nog. Hans Dahlberg, präst i Svenska kyrkan i Farsta, är en av dem. Han kommer som vanligt att titta på årets festival tillsammans med sina vänner. Det blir skaldjursgryta och lite vin, innan de slår sig ner framför teven. De tittar, kommenterar, röstar. De är Melodifestivalsfantaster, och det är inget Hans Dahlberg skäms för. Denna lördagskväll följs de av Karin Dern, etnolog på Nordiska museet. Tillsammans med en fotograf dokumenterar hon deras kväll, ett led i studien ”Nya folkliga traditioner”. Vad gör egentligen det svenska folket framför teven, under Melodifestivalen? Och varför? Snart kanske forskarna har ett svar. Kanske kan man hävda att Melodifestivalen i grund och botten handlar om musik. I år skickades 3.440 bidrag in till tävlingen. 32 valdes ut. 11 har gått till final. Dessa bidrag har 28 textförfattare/kompositörer. Bara 5 av dem är kvinnor. Av de 11 artister som framträder på scen är däremot 7 kvinnor. En av dem ansågs chanslös på förhand. Att spela på henne som vinnare gav från början 150 gånger pengarna. Efter deltävlingen då hon vann överlägset är hon plötsligt favorit. Hon heter Malena Ernman och är mezzosopran i yppersta världsklass. De senaste årens Melodifestivaler har hon sett på internet, med sin familj, från tillfälliga bostäder runt om i världen. Hon laddar upp inför årets final med att sjunga ”Askungen” av Rossini, på scen i Paris. Malena Ernman var nervös inför den första deltävlingen. När hon sedan vann, ”när folk accepterade mig”, släppte nervositeten. Nu har hennes tävlingsinstinkt vaknat på allvar. Senast klockan 24 på lördag kväll står det klart vem som har vunnit. Dagen därpå kommer kvällstidningen Expressen att trycka en upplaga som är tjugo procent större än vanligt. Artikeln är baserad på statistik från SVT samt ett stort antal intervjuer.  ! Melodifestivalen: Finalen SVT 1 lördag 20.00  ", "article_category": "culture"}
{"id": 21382, "headline": "Lång färd mot skuggan", "summary": "Regissören Kia Berglund förlägger Eugene O’Neills ”Lång dags färd mot natt” till samtiden. Men Leif Zern ser ändå samma gamla pjäs.", "article": "”Lång dags färd mot natt” Av Eugene O’Neill Regi: Kia Berglund Medv: Ann Petrén, Göran Engman, Tobias Hjelm, Alexander Salzberger, Lanna Olsson Scen: Uppsala stadsteater Eugene O’Neills ”Lång dags färd mot natt” är det stora skådespelarprovet i svensk teater. Det beror naturligtvis på att uruppförandet på Dramaten i februari 1956 har gått till historien som en guldåldersmyt. Vem kan – och vem vågar – jämföra sig med Inga Tidblad, Lars Hansson, Ulf Palme och den unge Jarl Kulle? Det faktum att den svenska nationalscenen äger rättigheterna till O’Neills drama lättar heller inte på bördan för den som ger sig in i detta getingbo av starka känslor och avsevärda mängder bourbon. Kia Berglund har alltid haft en dragning till det svettiga och svåra och gör nu ett tappert försök att en gång för alla flytta familjen Tyrone in i vår tid. Hennes iscensättning på Uppsala stadsteater liknar mer en svart mässa än det klassiska kammarspelet. De bägge akterna utspelar sig i Yulian Tabakovs sjukhusliknande scenografi med fondens höga rad av fönster som ett galler mellan ute och inne, en av många detaljer som den teatervana publiken snabbt lär sig att läsa symboliskt. De fyra skådespelarna Ann Petrén, Göran Engman, Tobias Hjelm och Alexander Salzberger trängs länge i ett hörn av den tomma spelplatsen, ett par av dem uppflugna på ett slags hjulförsedda pottskåp i samma tusen nyanser av askgrått och svart som resten av dekoren. Vad gör de där? Är de sotare? Det står var och en fritt att spekulera, men att mänsklighetens öde balanserar på vulkanens rand verkar uppenbart. Missförstå mig inte, vad jag efterlyser är inte psykologisk naturalism – problemet är tvärtom att Kia Berglunds version av O’Neills pjäs lever kvar i både psykologin och naturalismen, som om familjen Tyrone bara behövde en ny och svartare kostym för överleva utanför nationalscenens revir. Svårigheterna märks inte minst under den första dryga timmen. Där suger Tobias Hjelm i rollen som James Tyrone jr på sin pipa medan Göran Engmans sr nervöst plockar i byxfickorna. Replikerna går långa sträckor på räls. Ann Petréns glättiga tonfall bygger dock steg för steg upp förväntningarna. Det är ju hennes morfinism som är familjens livslögn, alltså provocerar hon de övriga genom att inte låtsas om den, och när kvällen är slut har hennes galenskap slagit ut i full blom. Vad Ann Petrén utför är ingenting mindre än ett virtuosnummer. Hon är offret, the mad woman in the attic, en häxa som till slut kommer ner från vindsvåningen med håret vilt utslaget och armar och ben förvridna i reumatismens och vansinnets krampgrepp. Samtidigt är det en rolltolkning som får bestämma för mycket. Den lever helt och hållet i symbios med det gotiska i ramhandlingen. Järnsängarna som rullas in i andra akten – man har sett dem skymta bakom fondens fönster – förstärker dårhuskänslan och de stämningar som framkallas när dimmorna tränger in på scenen och industrilamporna svänger i takt med mistlurens spöklika varningssignaler. Men det är ju samma gamla pjäs som förr! Jag frågar mig om dessa uppgörelser mellan fäder och söner, dessa eviga livslögner och moderskomplex blir så mycket intressantare för att de placeras i samma genre som ”Harry Potter och Fenixorden”. Kanske är det därför jag tycker mig se en pjäs på väg in i skuggorna. Den har varken Strindbergs uppskruvade tempo eller Ibsens samhällsrelevans. Den har stannat i sin tid. Leif Zern teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21390, "headline": "Full schlagercirkus i forna Sovjet", "summary": "2009 års tävling får extra politisk kryddning, med tanke på Rysslands ansträngda relationer till många andra europeiska länder. Ta bara Georgiens bidrag, som är en direkt känga till Vladimir Putin: \"We don't wanna Put In\".", "article": "Politiska undertoner? Nej, inte alls, liksom... I den forna Sovjetunionen råder full schlager-cirkus inför årets Eurovisionsfinal i Moskva. Redan omedelbart när Dima Bilan i fjol vann Rysslands hittills första seger i Eurovision Song Contest stod det klart att 2009 års tävling skulle få extra politisk kryddning, med tanke på Rysslands ansträngda relationer till många andra europeiska länder. Nu tycks kryddan dock ha blivit rena rama soppan när land efter land, inte minst från den forna Sovjetunionen, anstränger sig hårt för att skaffa sig politiska pluspoäng på ena eller andra sättet. Georgien — i krig med Ryssland så sent som i augusti — var först ut genom att rösta fram en diskodrypande attack mot ryske premiärministern Vladimir Putin, nödtorftigt maskerad till \"We don't wanna Put In\". Lettland — som liksom övriga baltiska länder flitigt är i fejd med Ryssland — valde motsatt linje och kommer vid Moskvafinalen i maj inte att sjunga på engelska som de flesta andra, utan i stället på ryska. Och Norge — en gång ökänt utnämnt till \"den sista Sovjetstaten\" — representeras i år av Minsk-födde Alexander Rybak. Värdnationen själv flirtar i sin tur åt hela den gamla unionen på en och samma gång. Anastasia Prichodkos låt Mamo har komponerats av en georgier, med text av en est, vers på ryska och refräng på ukrainska. Fast det gillas inte av alla. - Väldigt konstigt, en chock, reagerade Dima Bilans producent Jana Rudkovskaja, enligt tidningen The Moscow Times. - En sång på ukrainska kan inte ha något med Ryssland att göra. Varför bjuder vi inte lika gärna in Dynamo Kiev och låter dem spela fotboll för Ryssland? fräste för sin del producenten Jusif Prigozjin — vars hustru Valerija kom tvåa i den ryska uttagningen. Politiska förståsigpåare konstaterar dock att Ryssland helt enkelt gjort helt rätt den här gången, för att undvika ett politiskt schlagerkrig. - Budskapet lyder: Titta, vi är snälla och trevliga och politiskt korrekta, säger analytikern Boris Kagarlitskij till AFP. Till saken hör också att 21-åriga Prichodko först skulle ha deltagit i Ukrainas uttagning, men slängdes ut därifrån på grund av textens ryska ord. Ukraina kommer i stället att tävla på engelska med Svitlana Loboda — tidigare medlem i ryska popgruppen Via Gra. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21395, "headline": "Metallica spelar dubbelt", "summary": "Nu kan alla spela Metallicas solon själva. DN:s Susanna Möller träffade gitarristen Kirk Hammet och pratade ”Guitar hero”.", "article": "Kirk Hammett ler stort och orden bubblar ur munnen, Metallicas lockige gitarrist förklarar för mig varför just Metallica gör sig så bra med ett eget ”Guitar hero”-spel. – Metallica och ”Guitar hero” är som skapta för varandra. Vi är ett band som drivs så mycket av våra gitarrer med riff, solon och två gitarrister i bandet. Det kändes som en perfekt kombination. Bandet behövde ungefär två sekunder för att fundera på om vi ville vara med – det var liksom inget att tveka om. Så du hade spelat ”Guitar hero” innan? – Ja. Jag har spelat det en gång, mot vår trummis Lars. Han är en veteran eftersom han spelar mycket med sina två söner. Så jag spelade en gång, och vann över Lars … jag har ju ett lite lätt övertag. Metallica är ett stort band, spelar på arenor och har en trogen publik. Ni behöver ju inte bli större. Vad vinner ni på ett eget ”Guitar hero”-spel? – Alltså, det är ju ett gyllene tillfälle för oss att få folk i alla åldrar att komma närmare själva Metallicaupplevelsen. På så sätt ger vi lite extra till våra fans. Sen hoppas jag också att det kan engagera så mycket att folk tar steget och går och köper sig en riktig gitarr och börjar lira, skapa band och göra musik som är cool och annorlunda. I mina ögon kan ett spel som detta inspirera en hel generation av unga till att skapa musik, och för mig är det roligt att tänka att vi på något sätt kanske kan bidra till det. Har Metallica varit inblandade i utvecklingen av spelet? – Vi har gjort rätt mycket. Valt sånger och band och haft åsikter om hur våra digitala jag ska se ut; gör mig lite smalare, lite fetare. Sen har vi blivit digitaliserade. Iklädda bolltäckta dräkter som gjorde att datorerna kunde spela in våra rörelser fick vi var sitt plastinstrument, och så mimade vi och uppträdde till ett gäng av våra låtar. Var det svårt att leverera känsla iförd slimmad dräkt och med fejkinstrument? – Nej, faktiskt inte. Det är konstigt nog enklare att mima. För du måste inte tänka på precision, att din hand är på rätt ställe på gitarrhalsen och så. Det handlar mer om råa känslor eftersom du inte uttrycker dig genom ditt instrument utan genom dina rörelser. Man kan ge mer av sig själv då än när man måste koncentrera sig på att spela samtidigt. Hur valde ni sångerna? – Vi valde de sånger som vi tyckte funkar bäst, en mix av låtar som spände över alla våra album. Plus ett gäng sånger vi vet att våra fans gillar. Och gästartisterna? – Det är ju mest band som turnerat med oss, som inspirerat oss, som vi gillar numera och det är roligt. Det kändes som vårt sätt att ge någonting tillbaka. Finns det något som du vill ha med, men som av någon anledning inte har gått att ordna? – Jag använder mig väldigt mycket av wah wah-pedalen på scen, det är lite av min grej. Och det skulle vara roligt att kunna få med den som en specialgrej. Spelet skulle kännas ännu mer realistiskt och mer Kirk. Jag tror jag ska prata med utvecklaren Activision om det när vi träffar dem om några veckor. Det finns en massa böcker om Metallica, rockumentärer och så vidare. Kan man säga att detta är ett nytt sätt att skriva Metallicas historia? – Ja, faktiskt! Detta är den första virtuella dokumenteringen av Metallica. Det är en intressant tanke. Spelet fångar ju en period i bandets karriär, som är nu, och gör det på något sätt virtuellt så att det egentligen aldrig riktigt kommer att försvinna. Vilket band skulle du vilja se få en egen version av ”Guitar hero”? – Jag tycker det vore helt magiskt om Led Zeppelin hade en. Men det finns många band som skulle vara perfekta, jag är väldigt inne på ett band som heter UFO från 70-talet. Det vore grymt att få spela dem, då skulle jag vara i himlen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21398, "headline": "The Pirate Bay-dramat blir dokumentärfilm", "summary": "Filmaren Simon Klose har sedan i somras följt de åtalade i The Pirate Bay-rättegången. Han tänker inte klippa filmen förrän domen fallit i sista instans – kanske blir filmen, ”TPB-AFK”, klar om fem år.", "article": "Under de drygt två veckor som The Pirate Bay-rättegången pågick i Stockholms tingsrätt uppvaktades de åtalade av alla slags medier. En man med kamera, Simon Klose, följde varje steg de tog som en skugga. Filmens fokus ligger på tre av de åtalade i The Pirate Bay-rättegången: Peter Sunde, Gottfrid Svartholm Warg och Fredrik Neij, samt ett antal personer från sajtens ursprungsorganisation Piratbyrån. – Jag trakasserar dem med kameran hela tiden. Jag vill skildra rättegången på ett personligare, privatare plan, säger Simon Klose vilket är en formsak som skulle skilja hans dokumentär från den ämnestangerade filmen ”Steal This Film” från 2006. – Det är en historisk rättegång. Jag tycker det är viktigt att dokumentera vad huvudpersonerna går igenom på det mänskliga planet bortom teknik, juridik och det enorma mediebruset. Det var förra sommaren som Simon Klose och artisten Jason ”Timbuktu” Diakité gick till en anti-FRA-demonstration hemma i Malmö. Där var också Limhamnsbon och The Pirate Bays (talesman) Peter Sunde. Timbuktu, som redan kände Peter Sunde, presenterade Klose för honom. Han säger att han blev sjukt fascinerad av att höra pirat-historien ur Sundes perspektiv. – Några dagar senare ringde jag Peter Sunde och frågade vem som gör Filmen. Jag förutsatte att någon av alla pirater som kutade runt med kameror gjorde det, men så var det inte. SVT hade visst försökt lite, men ingen hade riktigt hoppat på tåget. – Eftersom jag filmar längre processer ur ett flugan-på-väggen-perspektiv, frågade jag om de skulle göra något som man kunde hänga på. Då sade han att de just hade köpt en gammal SL-buss från 70-talet som de skulle ställa ut i Italien två dagar senare. Sagt och gjort. Simon Klose åkte med bussen ner till Bolzano för utställningen på biennalen Manifesta 7. Arrangören hade kontaktat Piratbyrån för att ställa ut något på temat ”residue”, kvarlämning, och det blev denna buss. Detta var i juli och sedan dess har filmarbetet pågått. Råmaterialet till filmen med arbetsnamnet ”TPB-AFK” (The Pirate Bay – away from keyboard) uppgår redan till närmare sjuttio timmar. Simon Klose poängterar att The Pirate Bay-rättegången bara är ”en dramaturgisk axel att luta sig mot”. Mycket annat sker runt den och den färdiga filmen ska smyckas med grafik och animationer av konstnären Finsta. – Så fort den här filmen är klar kommer den naturligtvis finnas för nedladdning och självklart kommer man att kunna få tag i den via The Pirate Bay. Men kommer också att kunna köpa filmen. Jag tror inte, som målsägandesidan säger, att folk inte kan tänka sig att köpa en film som de tidigare laddat ner. Jag kan bara tala ur egen erfarenhet. Ett mål med att göra filmen är att fatta hur jag ska kunna försörja mig som filmare i framtiden, säger Klose. Oavsett vad det blir för dom i tingsrätten den 17 april kommer den högst sannolikt att överklagas och ett avgörande i Högsta domstolen kan komma först om kanske fyra fem år. Så länge måste det också dröja innan Simon Kloses dokument kommer. Han vill dokumentera hela vägen, säger han, filma rörelsen runt sajten och kampen mot den. Simon Klose kallar rättegången för en del av underhållningsbranschens ”krig mot nätet”. I denna principiellt viktiga delstrid ingår 20 musikartister. Bara artisten Max Peezay har lyckats ta sig ur åtalet. – Jag är förvånad över att inte fler har dragit sig ur. Ganska många av artisterna har ju en klar anti-etablissemang-hållning, både privat och som musiker. Nu används artisterna av samma etablissemang för att sätta de män som utvecklat världens mest effektiva kulturspridningssystem i fängelse. Jag undrar om inte Cornelis vänder sig ett extra varv i sin grav för att hans namn används i det sammanhanget. Ossi Carp ossi.carp@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21401, "headline": "Film blir terapi för barnsoldater", "summary": "De blodiga inbördeskrigen i Liberia och Sierra Leone har blivit spelfilm igen. Frågan är om inte franske regissören Jean-Stéphane Sauvaire kommit närmast hittills: ”Skådespelarna är amatörer och före detta barnsoldater”, berättar han.", "article": "Öppningsscenen i franske regissören Jean-Stéphane Sauvaires ”Johnny mad dog”, som får svensk premiär fredagen den 13 mars, är en av de otäckare som kommer visas på bio i år. En handkamera skakar sig genom ett hus i hasorna på ett kompani barnsoldater på jakt efter de boende. Varje upphittad person tvingas med våld och hot ut ur huset och får ställa sig på knä på gården utanför. Med ett undantag: en pojke i samma ålder som soldaterna. En tänkbar rekrytering. Pojken får ett val: antingen skjuter han sina föräldrar och blir en av soldaterna. Eller så dör han med sina föräldrar. – Jag ville göra en film som man aldrig skulle kunna äta popcorn till, säger Sauvaire på en engelska med kraftig fransk brytning. Krigen var fruktansvärt våldsamma, så filmen var tvungen att vara våldsam, men jag ville att den skulle vara det på ett väldigt närgånget, realistiskt och fysiskt sätt. Utan någon som helst distans. Varje slag i magen på duken ska kännas som ett slag i magen på publiken. ”Johnny mad dog” utspelas inte i något uttalat land, men har hämtat inspiration från de extremt blodiga inbördeskrigen i Liberia (där filmen spelats in) och Sierra Leone. Filmen följer ett kompani barnsoldater som, bedövade av knark som militären förser dem med, vandrar från landsbygden in mot staden. Som ett slags motpol skildras en ung flickas flykt undan kriget, hennes kamp för att rädda sin familj bestående av en lillebror och pappa som fått benen bortsprängda. – Första gången jag åkte till Liberia var 2004, ett år efter krigets slut, tillsammans med ”Läkare utan gränser”, berättar Sauvaire. Jag spenderade ett drygt år med att åka fram och tillbaka mellan Frankrike och Liberia för att ordna finansiering och hitta rätt skådespelare, som är amatörer och före detta barnsoldater allihop. Jag åkte runt i Monrovias ghetton och träffade och hörde dem berätta historier från kriget i min kamera. Det blev castingen. Sauvaire bodde tillsammans med ett tiotal av killarna i ett drygt år. För att få dem att lita på honom. – De har sett journalister komma dit, lova saker mot att få prata med dem och sedan åka sin väg igen utan att komma tillbaka. Jag märkte en otrolig misstro första gången jag kom för att prata med de forna barnsoldaterna, men för varje gång jag kom tillbaka så ökade deras tilltro något. De förstod att jag skulle genomföra det här projektet, att de skulle vara en del av det, och efter ungefär ett år började de lita på mig. Efter att Sauvaire vunnit de forna barnsoldaternas förtroende så blev filmen och skådespeleriet ett slags terapi för dem. – Jag kommer givetvis inte säga att min film har gjort att de mår bra i dag, det vore bara fånigt. Ingen som blir utsatt för de sjuka mängderna våld eller tvingas utföra de hemska handlingarna kommer någonsin bli helt okej. Men filmen kanske hjälper dem en liten bit i alla fall. Genom att återuppleva och återskapa det trauma de gått igenom, kunde de också bearbeta det. I den ovan nämnda första scenen stjäl en av soldaterna en brudklänning – den blivande bruden kommer ju ändå inte få uppleva bröllopet – och har den sedan på sig under striderna. Det är kanske den mest iögonfallande utstyrseln, men faktum är att alla soldaterna på ett eller annat sätt har maskerat sig med amerikanska fotbollshjälmar eller andra konstiga huvudbonader. – Under sluttexterna till ”Johnny mad dog” finns det bilder från det riktiga kriget och där ser man att barnsoldaterna väldigt ofta klädde ut sig. Jag använde det i manuset. Det ger en väldigt konstig känsla, barnen ser nästan ut som de är på väg till en maskerad eller en karneval. Vilket bara gör filmen ännu mer skrämmande. – Ja, skälet till att de klär ut sig är att de vill slippa strida som sig själva. Sakerna de gör blir mindre skrämmande om de skapar och kliver in i en karaktär. Så i stället för uniform sätter de på sig de mest annorlunda kläder de kan hitta och ger varandra och sig själva konstiga smeknamn. För att göra kriget mer overkligt. Inbördeskriget i böcker och på film ”Johnny mad dog” bygger på den kongolesiske författaren Emmanuel Dongalas roman med samma titel från 2005. Dongala är aktuell på svenska med den nyutkomna romanen ”Ursprungets eld”. ”Blood diamond” från 2006 med Leonardo DiCaprio och Djimoun Hinsou är en av de senare Hollywood-filmerna som dramatiserar det ohyggliga inbördeskriget på 90-talet i Sierra Leone med brutala rebellstyrkor, barnsoldater och diamantakt på agendan. Upphovsmännen har hämtat mycket inspiration från reportagefilmen ”Cry Freetown” som sändes i CNN år 2000 och som består av journalisten Sorious Samaras unika, filmade ögonvittnesskildringar från rebellattacken mot huvudstaden Freetown 1999. En av de få filmer ”inifrån” Afrika är nigerianen Newton I. Aduakas ”Ezra” från 2007 som också utspelar sig i Sierra Leone och vars 16-åriga huvudperson Ezra, en tränad mordmaskin som tvingats injicera amfetamin för att orka strida, hamnar inför en Sanningskommission efter kriget. Den svenske filmaren och journalisten Henrik Tideman arbetar med dokumentären ”Rädda (de sötaste) Barnen” som är inspelad i Sierra Leone och som granskar mytbildningen kring barnsoldaterna, välgörenhetsbusinessen och mediernas sug efter spektakulära barnberättelser efter inbördeskriget. Den kommer att sändas i TV 8 under våren. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21403, "headline": "Storslagna rockklichéer", "summary": "Glöd, girlgroupharmonier och arbetarklassmisär går hem. Svenskarnas romans med skottarna i Glasvegas fortsätter. Fredrik Strage förstår varför.", "article": "Glasvegas Scen: Debaser Medis, Stockholm. Före konserten går tre fans till souvenirståndet för att prata med Geraldine Lennon, Glasvegas väninna som tidigare var socialarbetare och fick sitt ädla värv förevigat i låten ”Geraldine”. ”I’m a social worker too”, upplyser en av svenskarna och inleder en diskussion med Geraldine om narkomanvård. Florence Nightingale-romantiken i Glasvegas hit får sig en törn när man vet att huvudpersonen hellre åker på rockturné och säljer tröjor än hjälper trasiga själar i Glasgows fattiga kvarter. Samtidigt ger hennes närvaro spelningen en extra dimension. Att växla några ord med Geraldine är som att träffa Renton, Begbie eller Spud från Irvine Welshs roman ”Trainspotting” – i alla fall om man är svensk anglofil och har ett passionerat förhållande till Glasvegas. Skottarna är ännu större här än i sitt hemland. Arbetarklassmisären är ett av skälen till att Glasvegas går hem i Sverige. Ett annat är att bandet använder rundgång, girlgroupharmonier och solglasögon likt det stilbildande, skotska åttiotalsbandet The Jesus And Mary Chain – minus det cyniska och nihilistiska draget i de senares musik. Glasvegas attityd genomsyras i stället av socialt engagemang och en glöd värdig Bruce Springsteen, en annan Sverigevän. Det euforiska manglet kontrasterar mot den knixigt arty indierock à la Franz Ferdinand som dominerat Storbritannien under nollnolltalet. Glasvegas känslospektra påminner mer om svenska indieartister som Moneybrother och Broder Daniel. Bra är det hur som helst.Fruktansvärt bra. Efter en syntmatta som för tankarna till U2:s ”Where the streets have no name” (och till framtida arenaspelningar) öppnar Glasvegas med ”Geraldine”. Det vita motljuset träffar publiken lika hårt som de överstyrda, episka gitarrerna. Låtskrivaren James Allan, iförd avklippt John Lennon-tröja, sjunger gudomligt – klart, hårt och med hjärtat i halsgropen. Låtarna från debuten börjar bli sönderspelade men Glasvegas inkluderar också de hissnande vackra ”Cruel moon” och ”Fuck you, it’s over” från fjolårets jul-EP. ”Här finns bara klichéer”,säger en kritisk kompis. Visst, men rock är en lek med klichéer och ingen har tidigare byggt något så stort och vackert av just de här klichéerna. Jag finner bara två irritationsmoment: det putslustiga bandnamnet och de drängfulla beundrarna som vill visa James Allan att de också gillar fotboll genom att skråla riffet ur The White Stripes ”Seven nation army” (som blivit en läktarramsa). Om de var riktiga fans skulle de ha läst intervjun i The Times där Allan sa att han valde bort fotbollskarriären eftersom ”It’s a world away from rock’n’roll, you know, the two just don’t fit.” Hejaklacken sabbar stämningen i de högtidliga och sorgsna låtarna. Det blir Oasis och fotbolls-VM av alltsammans. Efter en knapp timme avslutar Glasvegas giget med ”Daddy’s gone”, ett snyftigt brev till en frånvarande pappa, vars emotionella styrka inte förtas av ölandet och brölandet. ”Stockholm, I love you”, säger James Allan. Det är väldigt, väldigt ömsesidigt. FREDRIK STRAGE noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21412, "headline": "Lotta Lotass tar plats i Svenska Akademien", "summary": "Författaren Lotta Lotass har valts in i Svenska Akademien på stol nummer ett. En fantastisk ära, tycker hon själv.", "article": "Författaren, kulturskribenten och litteraturvetaren Lotta Lotass har valts in i Svenska Akademien. Hon övertar stol nummer ett efter Sten Rudholm, som avled i fjol. Den framlidne advokaten ersätts nu med en författare. Akademien plussar alltså på författarkvoten. När DN ringer har Lotta Lotass just blivit uppringd av avgående sekreteraren Horace Engdahl. – Men han sa inget om varför ledamöterna i Akademien har valt mig. Bara att de hade röstat. Jag sade ja med det samma när han frågade, säger Lotta Lotass på telefon från Göteborg. Varför det blev Lotta Lotass bevarar ledamöterna för sig. – Vi kommentarar aldrig invalet, men vi är fruktansvärt nöjda. Det säger sig själv, säger tillträdande sekreteraren Peter Englund. Vad betyder det för Lotta Lotass att hamna i Svenska Akademien? – Det är en fantastisk ära och en stor möjlighet att få ägna mig åt spännande och roliga arbetsuppgifter, säger hon. Kommer din nya uppgift att ta tid från ditt eget författarskap? – Hur tidskrävande den är har jag ingen uppfattning om, men jag ser fram emot de uppgifter det innebär att vara Akademiledamot. – Man får läsa mycket och ägna sig åt språk. Man förvaltar ett arv, och då inte bara att utse Nobelpristagaren i litteratur utan också Klassikerserien och Litteraturbanken på nätet, som lägger ut svenska klassiker, säger hon. Den 20 december i år är datumet för Lotta Lotass inträde i Svenska Akademien. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21424, "headline": "Absurt rolig anti-dans", "summary": "Hela scenen gnistrar av tusentals små, vita porslinsföremål när holländska Needcompany gästar Dansens hus. En utmanande föreställning – mer rörelseinstallation än dans.", "article": "”The Porcelain Project” Needcompany Scen: Dansens hus, Stockholm Scenbilden är oförglömligt magnifik: Dansens hus stora, vida scen gnistrar av hundratals, faktiskt tusentals små vita porslinsföremål, på bord och golv, hängande i trådar från taket och diverse mobila ställningar som i ett storhetsvansinnigt dockskåp. Porslin i trådar som ger ifrån sig metalliskt klirrande ljud när de försätts i rörelse. Om de försätts i rörelse: utan dansare på scenen vilar dockskåpet i absolut balans. Inte helt överraskande: föreställningen ”The porcelain project” med holländska Needcompany var ursprungligen en konstinstallation av konstnären Lot Lemm (som gjort alla porslinsföremål) och koreografen Grace Ellen Barkey. Som blev en dockteater. Som blev den koreografi som under åttio minuter förundrar snarare än förhäxar publiken på ett sorgligt halvfullt Dansens hus. Danspubliken har uppenbarligen tvekat. Som så ofta tycks tyvärr Konst-och Teater-Sverige vara måttligt intresserat av inflytelserika scenkonstexperiment från kontinenten: Det belgiska undret. Till skillnad från mer dansorienterade Rosas, Ultima Vez och Les Ballets C de la B har holländska Needcompany gärna tyngdpunkten i teater. Som i den smått geniala föreställningen ”Isabella’s room” på Kulturhuset 2005. I regi av kompaniets fixstjärna Jan Leuwers – från början målare – och med den föremålsstinna scenografin, signerad Grace Ellen Barkey. Leuwers och Barkey grundade ju tillsammans kompaniet 1986. Konstnärliga korsbefruktningar är själva essensen: We Need Company! ”The porcelain project” är rörelseinstallation snarare än dans. Rent av anti-dans. De sex aktörerna på scenen är liksom fysiskt demonterade: kroppens alla leder och delar tycks röra sig var för sig och lite hur som helst, snarare än som en organisk helhet. Kropparna är ledlösa som trasiga dockor. Därtill framstår varje aktör som isolerad och än mer alienerad från de andra. Alla tycks de bara vara på tillfälligt besök i det surrealistiska dockhuset. Gästande leksaker. Föreställningen är utmanande, bitvis utmanande tråkig. Märkvärdigt stillastående, om man förväntar sig lajvkonst driven av rörelsemässig dynamik, berättande, logik. ”The porcelain project” genomsyras av drömmens icke-logik. Mardrömmen. Påminner så smått om en lp-skiva som hakat upp sig och konstigt nog samtidigt skapar tecknad film. Galet, vansinnigt, absurt. Inte sällan absurt roligt, som ler-och-långhalm-duon med den galne kungen (inspirerad av George III) och hans sjukligt långlemmade hovnarr/plågoande. Väldigt skojigt. Och i grund och botten väldigt otäckt. Ingen uppriktig, alltså absurd verklighetsavbild. Utan en isande klar – porslinsvit! – iscensättning av en kropp och ett medvetande strippat på det vardagliga raster av begriplighet och logik som bygger upp vår känsla av identitet. En illusion som vi måste ta för given – för att inte bli galna. ”The porcelain project” är genomförd med imponerande, suveränt säker hand. Porslinsskrammel, musik, ljus, dans och givetvis hela installationen – allt är slipat till perfektion. Det är ingen omtumlande, euforisk upplevelse i stil med Russell Maliphants gästspel i helgen. Men den etsar sig kvar. Fast. Bitar lär återkomma i mina drömmar. Och mardrömmar. Örjan Abrahamsson dans@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21436, "headline": "Inga åsikter, alltid orolig", "summary": "Carl Bildt har slutat prata politik, han bloggar i stället. Det är osannolikt långtråkigt.", "article": "Att utrikesminister Carl Bildt bloggar överraskar egentligen ingen, han vill gärna vara en framkantspolitiker, en ny sort, en djupt konservativ framstegsvänlig innovatör. Carl Bildt har mer och mer utvecklats till en person att förhålla sig till, alltmer sällan ha en åsikt om. Han är inte längre någon man behöver politisera eller problematisera på en höger/vänsterskala – ”jag skulle ju aldrig rösta på Carl Bildt, men jag läser hans blogg”. Den unge muffaren har blivit hela Sveriges moffar. Snygga kostymer, vitt hår, precis som han med kniven, ni vet, Bohman, hans gamle svärfar. Det är som om det har blivit själva kärnan i både personlighet och politik, det är svårt att skilja de två. Har inte ni också tänkt på hur otroligt lite politik han pratar numera? På bloggen skriver han om politiska skeenden – mest skriver han om sitt jobb och vad han gör. Han gör inga som helst kontroversiella uttalanden. Inte som bloggare, inte som utrikesminister. Det är inte rakt igenom ointressant, däremot oftast rent osannolikt långtråkigt. Det är lunch och varmt i Rom, det är frukost i Kaliningrad, en middag i ett småkyligt Stockholm och ett samtal i ett grått Bryssel. Han är alltid orolig nu för tiden, Carl Bildt. En riktig statsman är alltid orolig. Han oroas av utvecklingen på Balkan, i Mellanöstern, i Sydossetien, Nordkorea och Östeuropa. Inga egentliga åsikter om någonting särskilt alls. Jag har lusläst hans blogg och kan med säkerhet bara säga en sak: Han älskar att åka flygmaskin, starta och landa, föra samtal på ”hög politisk nivå”. Vad det är som händer under de där samtalen får vi sällan veta, vad han själv har sagt får vi aldrig veta. Det är en ministers officiella dagbok – och missförstå mig rätt: Jag kan förstå att många tycker att den dokusåpan är kul att följa. Han är i Köpenhamn i juletider: ”Det kan nog bli en Aalborg eller två.” Vilken kille. Vilken öppenhet. Män och makt och känslan av att stå i händelsernas centrum handlar förresten barnsligt mycket om att flygas in och flygas ut. Det är som om de där uppe i luften riktigt känner närheten till Gud – eller kanske rent av känslan av att vara Gud? Carl Bildts blogg kan säkert bli ett drömunderlag för en manusförfattare som vill ha hela grundjobbet gjort för en politisk europeisk såpa-pudding, men jag hittar ingen politik, absolut ingen egen. Han har lite, lite röst när det gäller Ryssland och Putin och det ryska hotet. Och är inte utvecklingen oroväckande, så kan den vara ”allvarlig”. Han stora politiska förebild heter Henry Kissinger, för många av oss andra en odömd krigsförbrytare. Carl Bildt vill också gärna sväva någonstans i närheten av honom, näringsliv, politik – pengar. Om ett av de största politiska sveken i modern tid, den svenske medborgaren Dawit Isaaks 8 år (!!) i eritreanskt fängelse, har han inget att säga. Inget, inget, inget. Häromdagen landade han på ”nya imponerande Incheon-flygplatsen” i Seoul i Sydkorea. Middag och samtal. Sedan väntade en flygtur till Kina. Det gör Dawit Isaak också, väntar. Väntar på Carl Bildt. Sajter ”Alla dessa dagar” carlbildt.wordpress.com ", "article_category": "culture"}
{"id": 21440, "headline": "Bokrea året om", "summary": "Går det att sälja begagnade barnböcker? DN har besökt Bokmagasinet och Alfa Antikvariat i Stockholm, som verkligen försöker. Men Antikvariatföreningen har tappat tron.", "article": "– Om en kund frågar efter en viss bok och vi bara har den antikvariskt, så vill köparen oftast inte ha det begagnade exemplaret, säger Maria Watson, butikschef i Bokmagasinet på Södermalm i Stockholm, där Barnboksantikvariatet ligger inhyst. Riktigt vad fenomenet beror på är svårt att veta, tycker hon. – Att det är begagnat, tummat kanske? Men det är nog också något av en generationsfråga. De där äldre herrarna som under de senaste tjugo åren köpt sina gamla pojkböcker – Biggles och indianböcker – är inte längre lika frekventa besökare. Å andra sidan borde det finnas en ny miljömedveten kundkrets nu när man pratar så mycket om återvinning och second hand. Men det är faktiskt inte så många barn och ungdomar som kommer och letar böcker i antikvariatshyllorna. Det finns så många nya, billiga böcker i dag. Och skolbiblioteken beställer oftast böcker på nätet numera. En antikvarisk bok borde ju kunna vara en extra uppskattad present, eftersom man lagt ner lite extra möda på att hitta den. Men det tycks ändå som om det som är tummat av någon annan skulle uppfattas som sämre. Begreppet ”vintage” som lyft second hand-klädernas status har inte nått barnbokshyllorna. Ändå är Bokmagasinet, och också Alfa Antikvariat i centrala Stockholm, noga med att det ska vara fina, hela, rena barnboksutgåvor för att de ska få stå i butikens hyllor. Båda antikvariaten lever i symbios med annan bokverksamhet, Alfa Antikvariat med skön- och facklitteratur för vuxna och Barnboksantikvariatet i Bokmagasinet med nya barnböcker, ett vuxenantikvariat och nya vuxenböcker. Båda erbjuder bruksböcker och vänder sig till bokslukarna. Här finns rejält tilltagna hyllmeter där Hjalmar Bergmans sagor samsas med B Wahlströms pojk- och flickböcker och så Tove Jansson så klart, hennes böcker är alltid populära, Marta Sandwall-Bergströms ”Kulla-Gulla” likaså. Maria Gripe och Barbro Lindgren är två författarnamn som kunderna frågar efter och Astrid Lindgren, förstås. På Alfa Antikvariat finns dessutom en ”Delikatesshylla”. Man får en känsla av gammeldags speceriaffär när ägaren Maj-Britt Bengtsson i blått förkläde och varm ylletröja raskt klättrar upp på en stege för att nå dyrgriparna. De är placerade högt upp på hyllorna intill kassan, som vetter mot gågatan utanför. Med försiktig hand plockar hon ner en originalutgåva av Beatrix Potters ”Den lilla grisen Robinsons äventyr” för att sedan bläddra varsamt i Vivi Laurent Täckholms ”Snipp Snapp Snorum” med inklistrade vackra färgbilder. – Man lär sig vad som går att sälja, säger Maj-Britt Bengtsson som tillsammans med maken ägt Alfa Antikvariat sedan mitten av 1980-talet. De har alltid haft gott om barnböcker. – Min man Staffan gjorde nyligen en undersökning om de olika gruppernas försäljning, och med hänsyn tagen till antal hyllmeter så sålde barnböckerna mest, procentuellt sett, säger hon och kikar över glasögonen. Man talar om ett uppsving för antikvariaten i stort, med Bokbörsen.se och Antikvariat.net som försäljningsställen. Men det där med att sälja på nätet har inte tagit fart varken på Alfa eller på Bokmagasinet. – Vi har en del barnböcker på Bokbörsen. Det är böcker som inte står på hyllorna. Det kostar ju lite grand för oss som säljer. Men det är bra att synas med sitt butiksnamn på nätet. Kunderna ser vem säljaren är, och bor de i närheten kommer de in och tittar på boken, säger Maj-Britt Bengtsson. På Bokbörsen hittar man barnböcker med stora prislappar. Här finns Elsa Beskows bilderbok ”Årets saga” i originalutgåva från 1931 för 1 300 kronor, och Astrid Lindgrens debutbok ”Britt-Mari lättar sitt hjärta” (från 1944) för 1 800 kronor. Maria Watson ruskar på sig när jag undrar, och klämmer fram en ursäkt för att de faktiskt inte ens har en egen hemsida. Det har aldrig funnits tid till det. – Jag tror och hoppas i stället att det alltid ska finnas en värld där folk uppskattar att de kan se och känna på böckerna och få service och råd. På Svenska antikvariatföreningen (Svaf) är ordförande Sigbjörn Ryö pessimistisk när det gäller barnbokens möjligheter på antikvariaten. I Svafs medlemsregister finns inte ett enda barnboksantikvariat. – De flesta antikvariat har en mer eller mindre stor hylla med barn- och ungdomsböcker. Men något specifikt antikvariat för barnböcker finns inte i Sverige. De har försvunnit, säger han. De flesta antikvariaten i Svaf håller sig framför allt till dyra och exklusiva exemplar för boksamlare. – Om man bara inriktar sig på barnböcker överlever man inte, eftersom det inte finns någon ekonomi däri, tillägger Ryö bestämt, och antyder att det är en politisk fråga. – Skolorna låter inte barnen läsa tillräckligt, de har dåliga lärare. Yngre familjer som skaffar barn läser inte med sina barn på samma sätt som förr. Inte heller mor- och farföräldrar som köper böcker till sina barnbarn letar i antikvariat nuförtiden. Marianne von Baumgarten Lindberg är veteran inom barnboksvärlden och har bland annat startat Barnens bokklubb och tidskriften Opsis Kalopsis. Numera driver hon Barnens bokhandel i Malmö och arbetar med Junibackens bokhandel (som hon startade), och hon är mer positiv till barnboksantikvariatens möjligheter. Just nu är hon i Skåne och packar upp hundra kartonger med gamla barnböcker från hennes och maken Sven Lindbergs antikvariat på Regeringsgatan. De startade tillsammans Sveriges första barnboksantikvariat för 30 år sedan, reste runt i Sverige och köpte gamla böcker. Nu ska samma böcker upp i Simrishamnska hyllor, i en liten lokal på Storgatan. – Med tanke på att förlagen i dag måste strama åt, så kommer det att finnas behov av de där lite smalare böckerna som inte kommer i nya upplagor. I kombination med annan verksamhet tror jag att det finns utrymme för att genom äldre böcker bygga broar till det gamla. Men nätet är en förutsättning, det gäller bara att få ut böckerna där också. Inte alla förstås! Man måste vara selektiv, säger Marianne von Baumgarten Lindberg. Antikvariska barnböcker Barnboksantikvariatet finns i Bokmagasinet på Hornsgatan 80 i Stockholm. Alfa Antikvariat ligger på Olof Palmes gata 20 B, i hörnet av Drottninggatan. De flesta vanliga antikvariat har barnbokhyllor, och givetvis finns det barnböcker på Myrorna och Stadsmissionen. Nu kan man också söka antikvariska barnböcker via internet. Om de inte finns tillgängliga brukar man kunna lägga in beställningar. Www.antikvariat.net har funnits sedan 1998. Här kan man söka i antikvariat över hela Norden. Antikvariaten är medlemmar i Ilab, The International League of Antiquarian Booksellers. Hemsidan initierades av Svenska antikvariatföreningen (Svaf) och den danske Antikvarboghandlerforening (ABF). Senare anslöt sig även Norsk antikvarbokhandlerforening (NAF) och medlemmar från Finska antikvariatföreningen (SAY). I dag finns 99 deltagare med mer än 1.517.000 titlar, vuxen- och barnböcker. Sidan uppdateras med cirka 8.000 nya titlar varje vecka. www.bokborsen.se startade 2000. Här köper och säljer privatpersoner, antikvariat, bokförlag, bokhandlare och bibliotek nya och begagnade böcker. Just nu finns 20 234 annonser i kategorin barn & ungdom. Bakom den internationella boksajten Gojaba.com, som sammanför köpare med oberoende bokhandlare och antikvariat, står det kanadensiska nätantikvariatet Abebooks (nyligen uppköpt av Amazon.com). Den svenska hemsidan startades i Sverige februari 2008. Här kan man leta bland 16.500 svenska begagnade barnböcker eller bland lika många utländska barnbokstitlar från antikvariat i bland annat Brasilien, Polen, Tyskland och USA. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21446, "headline": "Selma som i en korvkiosk", "summary": "Trots pensionering ger inte Anita Dahl upp teaterarbetet. Nu spelar hon Selma Lagerlöf i Staffan Westerbergs ”Selma och Ågust” på Stockholms stadsteater.", "article": "Under hela sitt långa skådespelarliv har Anita Dahl dragits till det poetiska, det absurda och teatralt förhöjda. Som Selma Lagerlöf i Staffan Westerbergs ”Selma och Ågust” får hon sitt lystmäte – med råge. Pjäsen har undertiteln ”vad som hände när Selma Lagerlöf hittade Strindberg på damtoan i Royals vinterträdgård” och den antyder dramats tvära kast mellan mer högstämda (nåja) litterära kvaliteter och oförfalskad dasshumor. Premiär på torsdag. – Staffans värld är poetisk, grotesk och burlesk. Han blandar högt och lågt och mycket i denna värld handlar om döden, säger Anita Dahl och tillägger att det är just tack vare de kvaliteterna de funnit varandra. De har arbetat tillsammans flera gånger tidigare, senast på Uppsala stadsteater när Staffan Westerberg satte upp sin succé ”DASS (!)” vilket skulle utläsas ”Det akademiska sjukhusspektaklet” och då liksom nu är tidens gång och döden centrala teman. Hon säger att alla gillar att jobba med Staffan Westerberg, som nu liksom så många gånger tidigare själv spelar en ledande roll och regisserar samtidigt. – Alla är delaktiga, Staffan är öppen, lyssnar och vill ha förslag från alla håll. Hans personlighet lyckas engagera alla, säger Anita Dahl. – Och att han regisserar och spelar huvudroll samtidigt är ingen nackdel för oss. Det är nog värst för honom själv, säger hon. Till Selma Lagerlöf har hon ett långt personligt förhållande. – Jag kommer från Värmland och jag bor där på somrarna, inte långt från Mårbacka. Under åren har jag läst mycket av och om henne och dem i hennes närhet, bland dem Sophie Elkan och Valborg Olander. De finns för övrigt båda med på scen, gestaltade av Eva Gröndal och Staffan Westerberg, som tillfälligtvis lämnar Ågusts roll. Anita Dahl sammanfattar föreställningen som ett poetiskt tivoli, om sin rolltolkning säger hon att det inte får bli för fint, för exklusivt. – Staffan har sagt att jag skall tänka på tanten i korvkiosken och det passar mig. Kan man samtidigt få henne att vara poetisk så uppstår en fin dubbelhet. Anita Dahl tillhörde Uppsala stadsteater fasta ensemble i trettio år. Under sina år där har hon spelat runt nittio roller, fördelade över världsdramatikens historia: Shakespeare, Brecht, Oscar Wilde, Lars Norén … – När jag var fyrtio hade jag spelat allt från råtta till svärmor. På en medelstor teater med en fast ensemble måste man använda alla människor och det gör att man inte hamnar i fack, säger hon. Bland favoritdramatikerNA nämner hon Staffan Göthe, som hon spelat många gånger, bland annat i hans klassiker ”En uppstoppad hund” som hon säger har vissa likheter med den nu aktuella Staffan när det gäller poesi, absurditeter och groteskerier. – Allt av Staffan Göthe ger mig aha-upplevelser. Man får vara hur stollig som helst, ju värre dess bättre, säger hon glatt. Bland de dramatiker som givit henne mest finns också Karin Boldemann. Anita Dahl spelade i två av de tre pjäser av Boldemann som gavs på Stockholms stadsteater häromåret och som alla tog upp hur vanliga människor lever och överlever under groteska förhållanden – i det här fallet i andra världskrigets Tyskland. – Hennes pjäser har en underbar rik och förhöjd poesi, säger hon och understryker att publiken vet att de är på teater och därför måste allt inte alls vara så realistiskt. Sina teaterrötter har Anita Dahl i Studentteatern i Uppsala, som kärleksfullt omhuldade det absurda dramat, rötter som ger henne näring än. På ett seminarium med den tidens guru Jerzy Grotowski kom hon i kontakt med Bertil Lundén på Friteatern. Därifrån gick hon vidare till Fred Hjelm och Proteatern, innan den fick prefixet ”Fria”. Till Uppsala stadsteater kom Anita Dahl 1970 och därifrån pensionerades hon 1999. Fast mycket till pension har det nu inte blivit, det har bland annat stadsteatrarna i både Stockholm och Uppsala sett till. Anita Dahl har själv tagit hand om sin utbildning, bland annat genom den legendariska röstpedagogen Kerstin Forsmark och en sångpedagog intill förväxling lik Tintins väninna Bianca Castafiore. Hon sjunger gärna själv och har varit med i musikaliska sammanhang som ”Värmlänningarna”, ”Cabaret” och ”Spelman på taket”, alla i Uppsala. – Musiken ger en ickerealistisk förhöjning. Den förhöjer humöret även när man inte sjunger själv. Blodet rinner fortare, man kommer upp i varv, säger Anita Dahl, som dessutom sett teater världen över tillsammans med sin man, DN:s kritiker Leif Zern. Bland oförglömliga föreställningar nämner hon Peter Brooks uppsättning av Peter Weiss ”Mordet på Marat” och Giorgio Strehlers återupptäkt av Goldonis ”Två herrars tjänare”. Har hon aldrig tröttnat på all teater? Eftertänksamt svarar hon: – Nej, faktiskt inte. ”Selma och Ågust” Skriven och regisserad av Staffan Westerberg, som dessutom spelar Ågust. Selma spelas av Anita Dahl och övriga roller av Eva Gröndahl, Per Sandberg och Jens Nilsson. Peter Lundquist är scenograf, Maria Gaber ansvarar för kostymerna och musiken har skrivits av Gustave Lund och Peder Ernerot, som spelar den på scen tillsammans med Andreas Lundhäll och Kristina Ebbersten. Premiär på Stockholms stadsteater, Klarascenen, den 5 mars. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21467, "headline": "Piratvän ovilligt ställd mot Pirate Bay", "summary": "En av de filmer som ingår i åtalet för den pågående The Pirate Bay-rättegången är danska ”Pusher 3”. Målsägande för den är filmbolaget Nordisk Film och den danske producenten Henrik Danstrup, men han säger nu att han egentligen är för fildelning.", "article": "Det är svenska Antipiratbyrån som driver Nordisk Films ärende i Stockholms tingsrätt där man kräver 150.000 kronor för gangsterfilmen ”Pusher 3”. Den danske producenten för filmen, Henrik Danstrup, säger nu till danska radion DR att han tycker att ”det är märkligt” att han är målsägande i rättegången. - Jag har annars mycket sympati för fildelning och mina sympatier ligger på piraternas sida. Filmbranschen måste hitta ett nytt koncept för att tjäna pengar i stället för att leva i det förflutna, säger han till DR. Han säger också att han hade uppskattat om han hade underrättats om det faktum att han är part i målet. Den kommentaren reser en del frågetecken eftersom både Henrik Danstrups och regissören/manusförfattaren Nicolas Winding Refns signaturer finns på en fullmakt för Antipiratbyråns jurist Henrik Pontén att föra deras talan i domstol ”... där intrång gjorts för våra rättigheter till filmen ’Pusher 2’ samt ’Pusher 3’…”. I åtalet ingår sammanlagt nio filmer/tv-serier, fyra datorspel och tjugotre skivor. Bara en artist, Max Peezay, har hoppat av åtalet även om starka rykten gör gällande att andra också skulle vilja göra det samma om exempelvis ingångna avtal inte omöjliggjorde det. Verken som ingår i åtalet Musik: Backyard Babies: ”Stockholm Syndrome” (Sony BMG) Sophie Zelmani: ”A Decade of Dreams 1995-2005” (Sony BMG) Kent: ”The Hjärta & Smärta EP” (Sony BMG) Lena Philipsson: ”Han jobbar i affär” (singel) (Sony BMG) Petter: “Mitt sjätte sinne”, ”Bananrepubliken”, ”Petter” samt ”Ronin” (Sony BMG) David Bowie: “Reality” (Sony BMG) Håkan Hellström: ”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått” (EMI Music) Per Gessle: ”Son of a Plumber” (EMI Music) Coldplay: “X & Y” (EMI Music) Robbie Williams: “Intensive Care” (EMI Music) The Beatles: ”Let It Be” (EMI Music) Joakim Thåström: ”Skebokvarnsv 209” (Universal Music) Emilia de Poret: ”A Lifetime in a Moment” (Universal Music) Cardigans: ”Don’t Blame Your Daughter (Diamonds)” (singel) (Universal Music) Advance Patrol: ”Aposteln” (Playground Music) Snook: ”Snook, svett och tårar” (Playground Music) The Rasmus: “Hide from the Sun” (Playground Music) Amy Diamond: ”This Is Me Now” (Bonnier Amigo) Cornelis Vreeswijk: “Till sist” (Bonnier Amigo) James Blunt: “Back to Bedlam” (Warner Music) Film: “Den svaga punkten” (Yellow Bird) “Afrikanen” (Yellow Bird) “Mastermind” (Yellow Bird) “Harry Potter and the Goblet of Fire” (Warner Bros) “Syriana” (Warner Bros) “Prison Break - season 1“ (tvserie) (20th Century Fox) “Walk the Line” (20th Century Fox) “The Pink Panther” (MGM och Colombia) “Pusher 3” (Nordisk Film och Henrik Danstrup) Datorspel: ”Diablo 2” (Blizzard) ”World of Warcraft” (Blizzard) “F.E.A.R.” (Sierra) \"Call of Duty 2\" (Activision) ", "article_category": "culture"}
{"id": 21478, "headline": "Storslam för \"Slumdog Millionaire\"", "summary": "\"Slumdog Millionaire\" var inte oväntat Oscarsgalans stora vinnare med åtta statyetter inklusive en för årets bästa film. Sean Penns skådespelarpris däremot kvällens överraskning", "article": "\"Slumdog Millionaire\" var Oscarsgalans stora vinnare. Men det mest känslosamma ögonblicket var när den bortgångne Heath Ledgers föräldrar tog emot sonens Oscarstatyett för \"Dark Knight\". Oscarsgalan \"chock\" var att det manliga skådespelarpriset gick till Sean Penn för rollen som den homosexuelle politikern Harvey Milk i \"Milk\" i stället för Mickey Rourke i \"The Wrestler\". Den ofta politiskt engagerade Penn tog chansen att från scenen propagera mot mot den kontroversiella lagförslaget, \"proposition 8\" , som går ut på att stoppa homoäktenskap i Kalifornien, och sade också att han var stolt över att leva i ett land som valde en \"elegant man\" till president. Bästa kvinnliga skådespelare blev dock inte oväntat Kate Winslet för filmen \"The Reader\" som gick upp på scenen och hyperventilerade efter att ha blivit omkramad av den kvintett kvinnliga skådespelare, bland annat Nicole Kidman och veteranen Sophia Loren, som gjort en personlig presentation av var och en av de nominerade. \"Jag kan inte fatta att vi alla är i samma kategori som Meryl Streep\", avslutade Winslet sitt andlösa tacktal. Inga stora överraskningar under årets gala alltså, men en festlig och proffsig tillställning i den stillfulle Hugh Jackmans händer. Kanske inte en lika humoristisk värd som man är van vid, men han var desto mer av en sång -och en dansman som själv ledde galans proffsigaste musikalnummer. Kvällen piggades också upp av greppet att låta välkända stjärnor i olika åldrar göra en personlig presentation av varje nominerad skådespelare i kategorierna bästa huvudroller och bästa biroller. En distingerat gråhårig Robert de Niro drog ner de mesta applåder och visslingarna för sin humoristiska presentation av Sean Penn. Och skådespelarprisen gick till... Bästa kvinnliga skådespelerska: Kate Winslet för rollen i \"The reader\" Bästa manliga skådespelare: Sean Penn, \"Milk\" Bästa kvinnliga biroll: Penelope Cruz, \"Vicky Cristina Barcelona\" Bästa manliga biroll: Heath Leadger, \"The dark knight\" (postumt) ", "article_category": "culture"}
{"id": 21480, "headline": "Blodig mardröm löper amok", "summary": "Sexualitet, maktbegär, njutning och skräck. Giuseppe Verdis populära ”Macbeth” är en ursinnig saga. Martin Nyström rycks med i Kungliga Operans fasansfulla drama.", "article": "”Macbeth” av Giuseppe Verdi efter William Shakespeares drama Dirigent: Pier Giorgio Morandi Regi: Vilppu Kiljunen Ljus: Linus Fellbom Medverkande: Marco Vratogna, Lena Nordin, Jaako Ryhänen, Agneta Lundgren, Badri Maisuradze, Jonas Degerfeldt med flera Scen: Kungliga Operan, Stockholm Det går en våg av ”Macbeth”-uppsättningar över Europa för tillfället. Den som hade premiär på Kungliga Operan i lördags är den tredje bara i Sverige på kort tid. Klart är att Giuseppe Verdis tidiga mästerverk från år 1847 talar till en tid av våld, misstro och maktmissbruk. Och om en önskan att för alltid lägga detta bakom oss. Att göra ett definitivt hack i massmordsmaskineriet. I den finländske regissören Vilppu Kiljunens uppsättning är Macbeth just en sådan maskin – en subjektslös yrkesmilitär som gör det han ska – men som plötsligt ställs inför nya möjligheter och hypoteser. Som börjar tänka i grammatiska böjningar som aldrig tidigare funnits i hans språk: att han ”skulle kunna” bli kung. Och han blir helt vild – och fullkomligt livrädd. Marco Vratogna gör honom skoningslöst ansatt och regerad av detta nya med ett hopkurat kroppsspråk och med en barytonstämma som osar av svartaste svavel. Medan hans hustru, lady Macbeth, reagerar helt motsatt, och tar kommandot över över denna öppning: att framtiden inte är förutbestämd utan tolkningsbar, att verkligheten är vad man gör den till. Lena Nordins lady Macbeth är en modernitetens dröm och mardröm. Hon är gruvligt vacker i sitt stora svarta hår som är kammat åt sidan. Och förmedlar sina nyvunna impulser så fysiskt direkt ut till salongen att det nästan blir farligt medryckande. När hon med sin glödande sopran kräver att: ”Låt mig tända ditt hjärtas svaga låga” känner man för ett ögonblick sig helt delaktig i upphetsningen och lockelsen – trots att man vet dess fasansfulla konsekvenser. Lysande! Ja, Kungliga Operans nya ”Macbeth” är en föreställning som övertygar med sitt enkla och starka tilltal. Med ett hovkapell som spelar med kraftfull briljans under Pier Giorgio Morandis ledning. Med en regi där Verdis energifyllda och igångsättande musik verkligen har satt sig i kropparna. Inte minst hos den för kvällen helt lysande damkören i rollen som dramats häxor. Och med suggestiva scener som omväxlande görs sagoaktigt mystiska eller avklarnat avslöjande i Linus Fellboms mästerliga ljussättning. Verdis ”Macbeth” är en ursinnig saga, översvämmad av blod, om en modernitet som löper amok. En historia om ett barnlöst, hypernarcissistiskt pars begär efter en radikal makeover. Där sexualitet, maktbegär, njutning och skräck flyter in i vartannat tills katastrofen är total. Men den bär också på en vision om en förvandlande kraft som förenar. Ett löfte om fred och frihet i det till synes mest orubbliga helvetestillstånd. På Kungliga Operan kan man just nu, med operakonstens allra finaste uttrycksmedel, uppleva denna inte alltid helt begripliga paradox. Martin Nyström martin.nystrom@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21488, "headline": "Årets konstigaste boktitel", "summary": "The Diagram Prize utser årets konstigaste boktitel. I år har listan över udda titlar varit så lång att juryn haft stora problem med att utse endast sex nomineringar.", "article": "Årets nomineringar för The Diagram Prize presenterades under fredagen. Brittiska Bookseller Magazine har återigen tagit på sig uppgiften att utse årets konstigaste boktitel. Det här året har det varit ovanligt svårt för juryn att reducera den långa listan av udda titlar till en kortare lista, på endast sex titlar. – Vi har fått in extremt många titlar i år och det har varit en högljudd debatt kring vilka titlar som ska nomineras. Sex titlar känns som ett smärtsamt litet antal när man tvingas välja bort titlar som \"Excrement in the late middle ages” och ”All dogs have ADHD”, säger Booksellers medarbetare Philip Stone. Årets nominerade titlar består bland annat av ”Strip and knit with style”, ”Baboon metaphysics” och “2009-2014 world outlook for 60-milligram containers of fromage frais”. Förra året firade The Diagram Prize 30-årsjubileum. I samband med firande fick läsarna rösta fram den konstigaste titeln sedan prisets instiftan. Vinnaren blev ”Greek rural postmen and their cancellation numbers”. På andra- respektive tredjeplats kom ”People who don't know they're dead” och ”How to avoid huge ships”. Priset grundades som ett sätt att undvika tristess på bokmässorna i Frankfurt. Den första vinnaren korades 1978 och var ”Proceedings of the second international workshop on nude mice”. Årets vinare utses genom en öppen omröstning och kommer att presenteras den 27 mars. Årets nominerade är: ”Baboon metaphysics” av Dorothy L Cheney och Robert M Seyfarth (University of Chicago Press). ”Curbside consultation of the colon” av Brooks D Cash (SLACK Incorporated). ”The Large Sieve and its Applications” av Emmanuel Kowalski (Cambridge University Press). ”Strip and knit with style” av Mark Hordyszynski (C&T). ”Techniques for corrosion monitoring” av Lietai Yang (Woodhead). “2009-2014 world outlook for 60-milligram containers of fromage frais” by Professor Philip M Parker (Icon Group International). ", "article_category": "culture"}
{"id": 21492, "headline": "Att sälja sin kropp är inte befrielse", "summary": "I Sverige bötfälls sexköpare, i Tyskland ses prostitution som ett tjänstearbete. Men det beror inte på att de prostituerades egna röster har tystats här i landet – utan tvärtom på att de hörts, skriver Kajsa Ekis Ekman.", "article": "Susanne Dodillet ”Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet” Vertigo Prostitutionsutredningen från 1977 var speciell på många sätt. En av anledningarna var att den för första gången offentliggjorde röster från prostitutionsvärlden i stor skala. Olika röster med skiftande erfarenheter: prostituerade, sexköpare, hallickar som berättade öppet om sitt liv. Kvinnor berättade om sina livsstrategier, om pengar, könsroller och våld. Det här hade aldrig hörts förut. Det blev en bomb. Utredaren avskedade samtliga tio sakkunniga och det officella betänkandet blev en tunn skrift där inte en enda intervju fanns med. Själv hade utredaren blivit inbjuden av ägaren till sexklubben Chat Noir för en guidad tur och ville inte alls stänga några klubbar. Efter en storm från kvinnorörelsen publicerades ändå den ursprungliga rapporten: ”Prostitution. Beskrivning. Analys. Förslag till åtgärder”. Ett banbrytande verk på 800 sidor, som baserat på intervjuerna skapade en förståelse för prostitutionen: historiskt, ekonomiskt, könsmässigt och kulturellt. Hade jag inte känt till detta, hade jag kanske trott på Susanne Dodillet i dag. Dodillet är idéhistoriker och i sin avhandling ”Är sex arbete?” jämför hon den svenska och tyska prostitutionslagstiftningen. Det hon vill svara på är: Hur kom det sig att Sverige började bötfälla sexköp vid samma tidpunkt som Tyskland gjorde prostitution till ett arbete? Vilka tankar utgick de från? Vilka röster lyssnade de på? Hennes tes är att det i Sverige, till skillnad från Tyskland, ”inte varit de prostituerade själva som beskrivit sin roll”, utan politiker och socialarbetare som sett på prostituerade som ”offer som inte vet sitt eget bästa” och som ”mer eller mindre viljelösa”. Hon uppehåller sig länge vid prostitutionsutredningen från 1977 – men nu har det plötsligt blivit utredaren som menade att prostituerade ”måste tas på orden” och de sakkunniga som ”såg på dem som viljelösa offer”. Utredningen beskrivs som ett psykoanalytiskt mischmasch, en ”medvetet ensidig” tolkning av samhället, byggd mest på marxism, dikter och romaner. De 200 sidorna med kvinnors berättelser kallar hon ”några kortare citat”. Först baxnar man över denna historieförvanskning. Det var ju precis genom att kvinnorna beskrev sin roll som vi fick den förståelse av prostitution vi har i dag! Sedan förstår man att just det är hennes poäng: att skriva om historien. Att skapa en berättelse där all kritisk analys av prostitutionen framstår som moralistisk. Hon ser moralism överallt, och finns det inte hjälper hon till med att hyfsa språket. När utredningen skriver att prostitution har ”negativa följder för de inblandade, främst kvinnan” översätter Dodillet: ”författarna menar att prostitution är en för kvinnor olämplig sysselsättning”. När någon säger att kvinnor utsätts för saker i prostitutionen är hon genast där och förklarar att denne gör kvinnor till ”passiva offer”. Detta med passiva offer säger hon hur många gånger som helst, väl medveten om att det kommer att slå an i vår samtid. Men det har aldrig talats om passiva offer i svensk prostitutionsforskning – det är hon som läser viljelös där det står utsatt. Underförstått: en beslutsam person kan inte bli utsatt. Att se hur människor blivit offer har ju tvärtom inneburit en enorm revolutionär potential. Om det inte är något fel på oss, om vår situation inte beror på vår personlighet, utan på ett förtryckande system – då finns det hopp! Men det har skett något underligt med offerskapet: det har blivit en egenskap. Vi säger ”Hon är minsann inget offer!” och menar att detta med att vara offer är något som avgörs av ens inställning. Ryck upp dig lite bara! Och så har vi återigen förpassat systemet till bakgrunden. Det är just det som är själva kärnan i moralismen: att den inte ser strukturer utan ställer upp ett idealt sätt att bete sig. Men för Dodillet är moralism vad som helst som definierar ett samhälleligt bra och dåligt. Alla teorier som vill förändra samhället, och inte bara individen, faller därunder: jämställdhetsideal, kommunitarism och drömmar om sexuell frigörelse. Hon slår fast: ”Gruppen som vill främja en varm och öppen sexualitet liknar andra moralister i det att de definierar en erkänd och god form av sexualitet.” Enligt Dodillet ska vi alltså inte främja, inte definiera, inte kräva något annat än att leva vårt eget privata liv. Det är just därför hon indigneras så över prostitutionsutredningens slutsatser: att de gällde hela kulturen. Att horan och madonnan inte var kvinnliga egenskaper, utan uttryck för en splittring i mannens psyke mellan reproduktion och sexualitet. Och drömmen att kunna mötas bortom dessa tvångsföreställningar – det är den sexuella revolution vi ännu väntar på. Dodillet tror inte att detta kan vara möjligt. I stället gäller det att omdefiniera. Se det positiva i allt. Att sälja sin kropp kan vara en befrielse, traffickingoffer kan också ses som aktiva, ”migrerande sexarbetare” och till och med konsekvensen att man kan förlora sin lust behöver ”inte vara negativt”. Det en kvinna i prostitutionsutredningen beskrev som att ”den finaste människan i världen får inte ta i mig, det är priset jag får betala” blir hos Dodillet till något subversivt. För ”ifrågasättandet av heteronormativa strukturer kan till och med tolkas som en av prostitutionens positiva effekter.” Så här kan man hålla på, vrida och vända. Men om inte feminismen ska bli ett darrande asplöv i händerna på vem som helst med en agenda, krävs det att vi grundar våra ställningstaganden i analys, inte association. Vi måste våga se världen som den är. Och vi måste känna vår historia. Kajsa Ekis Ekman litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21509, "headline": "Äktenskapsläxa på Dramaten i höst", "summary": "Ingmar Bergmans scenversion av ”Scener ur ett äktenskap” sätts upp för första gången i Sverige på Dramaten till hösten. Jonas Karlsson och Livia Millhagen gestaltar det äkta paret.", "article": "När Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” sändes som tv-serie 1974, med Liv Ullmann och Erland Josephson i de bärande rollerna, var det första gången Bergman gav sig på att skriva och regissera för tv. Berättelsen om Johan och Marianne och deras äktenskap på ruinens brant fick många tittare att söka relationshjälp. Men ”Scener ur ett äktenskap” blev inte bara en välkänd tv-serie i Bergmans händer. Under hans tid i München, där Bergman levde sedan han flytt Sverige efter skattebrottsanklagelserna han senare frikändes från, omarbetade han tv-serien till en scenversion med färre karaktärer. I mitten av augusti får Bergmans Münchenversion premiär på Dramaten. Stefan Larsson, tidigare konstnärlig ledare för Elverket och nyutsedd teaterchef för danska Århus teater, regisserar. Repetitionerna inleds om en månad och medverkar gör Jonas Karlsson, som Johan, Livia Millhagen, som Marianne. Jonas Karlsson berättar att han har sett tv-versionen, men aktar sig för att se den igen inför pjäsen. ”Det gäller att komma ifrån det där att man ska spela Erland Josephson”, säger han. Har du sett scenversionen? – Nej, men det är nog nästan ingen som gjort. Den sattes väl upp i München, men har aldrig spelats i Sverige, säger Jonas Karlsson som med pjäsen återvänder till sin fasta scen Dramaten. Till DN sa Ingmar Bergman, när tv-serien var som mest aktuell på 70-talet, att ”Scener ur ett äktenskap” skulle behandla ”vissheten om hur den borgerliga trygghetsideologin korrumperar människors känsloliv, urholkar dem, skrämmer dem”. – Först, när jag fick förfrågan, tänkte jag: är inte det där gammalt? Men när jag läser är det väldigt mycket som man kan känna igen, som handlar om vår tid, säger Jonas Karlsson, och fortsätter: – Jag tycker att det handlar om två personer som långsamt blir mänskliga. De börjar i en konvention kring hur saker bör vara och blir mer och mer människor, ju mer de tampas med varandra. Det är en ordentlig läxa. Jonas Karlsson ska visa upp sin gestaltning av Johan för publik långt före premiären. Under den internationella teaterfestivalen Bergmanfestivalen, som pågår på Dramaten mellan den 27 maj och den 6 juni, kan publiken se pjäsens repetitioner vid två tillfällen: den 3 och den 5 juni. – Jag tycker att det är bra och kul med öppna repetitioner i teorin. Men då kommer jag säkert tycka att det är nojigt och nervöst när det närmar sig, säger Jonas Karlsson. Mimmi Fristorp mimmi.fristorp@dn.se 08-738 15 41 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21513, "headline": "\"Hon är evig som naturen\"", "summary": "Lydia Stille heter den unga kvinnan i Hjalmar Söderbergs kärleksroman \"Den allvarsamma leken\". I ett tidigare okänt brev från 1922 berättar Söderberg hur han valde namnet. Kurt Mälarstedt har läst brevet till namnen Lydia Stille i Tranås.", "article": "En dag i juni 1922 fick Hjalmar Söderberg, som då bodde i Köpenhamn, ett brev från en fru Lydia Stille i Tranås. Hon inledde sitt brev en aning svulstigt: \"Ärade och Store Diktare och författare! Tillgiv en ringa och okänd blåstrumpa hennes förmätenhet att på detta sätt besvära Eder.\" Denna inledning var säkert inte den främsta anledningen till att Hjalmar Söderberg fann brevet så intressant att han besvarade det med vändande post. Det som intresserade honom var Lydia Stilles namn och det var också för sitt namns skull hon hade skrivit till författaren. Tio år tidigare hade Hjalmar Söderberg gett ut sin stora kärleksroman \"Den allvarsamma leken\", där han än en gång i diktens form bearbetade sin omtumlande kärlekshistoria med Maria von Platen mellan 1902 och 1906, den historia som ledde till att han bröt upp från sitt äktenskap och sin hemstad Stockholm och bosatte sig i Köpenhamn, där han fann en ny kärlek. Han hade gett den kvinnliga huvudpersonen i romanen, hon som Arvid Stjärnblom älskade djupt och förtvivlat, namnet Lydia Stille. Redan när romanen kom ut hade Lydia Stille i Tranås slagit vad med \"några av Edra gynnare och beundrare\", som hon skrev i sitt brev, att hon skulle våga fråga Söderberg hur det kom sig att han gett hjältinnan i romanen hennes namn, \"vilket tillhör de mindre vanliga\". Hon hade uppskjutit frågan i tio år. Men nu: Tillåt mig framställa frågan som en undran: Då Ni var i färd med att skapa, månne Eder frånvarande och fjärrskådande blick omedvetet snuddade vid ett namn, vilket som helst - kanske mitt - som på så sätt fogades samman med Eder skapelse eller var det blott en dikt? I så fall väl lyckad och värd en komplimang (!) jämförd med det opoetiska Stjärnblom. Som en liten antydan om var Hjalmar Söderberg kunde ha sett hennes namn bifogade Lydia Stille bland annat ett klipp ur tidskriften Idun av den 29 oktober 1908 med en dikt med titeln \"Hvar finns du!\" och undertecknad med hennes namn. Lydia Stille framförde också ett tack för det i Hjalmar Söderbergs böcker som tilltalade henne. \"Allt tycker jag ej om, men mycket [understruket] älskar jag.\" Redan samma dag som Hjalmar Söderberg mottog brevet från Lydia Stille, den 22 juni 1922, satte han sig alltså ned och skrev ett svarsbrev som han inleder med att notera att \"det finns märkvärdiga sammanträffanden!\". När Söderberg nästan tjugo år tidigare hade skrivit sin roman \"Doktor Glas\" hade han kontrollerat i både stats- och adresskalendern att det inte existerade någon person med detta namn i verkligheten, berättar han i sitt brev. Men bara några månader efter det att romanen hade kommit ut hade han sett i tidningarna att en doktor Glas, \"provinsialläkare någonstans i Norrland\", hade fått Vasaorden. Inte heller Lydia Stilles namn hade Hjalmar Söderberg hämtat direkt ur verkligheten: Då jag sommaren 1908 påbörjade 'Den allvarsamma leken' (på Skodsborgs Badehotel) kände jag inte Ert namn. Det faller av sig själv att jag i så fall skulle ha hittat på något annat. Förnamnet tog jag från Horatius. Hvar jag fick tillnamnet från är svårt att säga. Det fanns i min ungdom, och finns kanske ännu, en instrumentmakare Stille vars fönster vid Fredsgatan jag under många år dagligen gick förbi. Kanske var det därifrån jag fick namnet. Jag ser att Ni daterar den första av Edra dikter i Idun till okt. 1908. Jag var då (liksom nu) i Köpenhamn och såg aldrig Idun. Och naturligtvis kunde det aldrig ha fallit mig in att i en bok annektera ett namn, som redan genom tryck tillhörde offentligheten. Hjalmar Söderberg ber om förlåtelse \"om den omedvetna annexionen\" av Lydia Stilles \"vackra namn\" berett henne något obehag. Han avslutar sitt brev med att tacka för hennes \"intagande dikter\" och tillägger i ett PS att han i de första utkasten till sin roman hade gett den kvinnliga huvudpersonen ett annat förnamn, Paula. I \"Den allvarsamma leken\" faller Arvid Stjärnblom vid flera tillfällen i tankar över sin älskades namn. \"Ett namn kan säga så mycket och så litet... 'Lydia Stille'. Så vackert det låter. Lydia Stille. Lydia Sti---\", funderar han i början av romanen. Hans funderingar avbryts av att det ringer på dörren. När Arvid senare befinner sig i Värmland för att ta hand om sin sjuke far - medan hans Lydia samtidigt är honom otrogen med en ung diktare i Stockholm - blir han skräckslagen när han får syn på namnet Lydia i en dödsannons. Det visar sig vara namnet på en tre månader gammal flicka, men i samma tidningsnummer finns det \"bland giftermåls- och kärleksannonserna\" ett romantiskt meddelande undertecknat \"Lydia\". \"Han log för sig själv då han läste annonsen. Namnet Lydia, tänkte han, tycks inte vara fullt så ovanligt som jag trodde ...\" Vid ett senare tillfälle i romanen berättar någon för Arvid Stjärnblom en historia om skalden Edvard Bäckström och en flicka vid namn Lydia som stod i en cigarrbod vid Näckströmsgatan. \"Arvid lyssnade tankfullt. 'Lydia'. Det fanns alltså en Lydia på 1870-talet också. Ack ja, det har det väl alltid funnits och skall alltid finnas. Hon är evig som naturen.\" Det finns alltså inget direkt samband mellan Lydia Stille i \"Den allvarsamma leken\" och Lydia Stille från Tranås. Men även den senare hade ett intressant liv, kanske också fyllt av många allvarsamma lekar, som en av hennes efterlevande uttrycker saken. Lydia Stille föddes i Slite på Gotland 1882, växte upp i Sörmland och kom till Tranås i unga år. Hon drev ända till något år före sin död 1955 en ateljé för konsthantverk där hon bland annat gjorde högtidsadresser och målade på lampskärmar och kakel. Hon var aktiv i Tranås majblommeförening från dess start 1910 och i Tranås husmodersförening. Hon ägnade sig också åt folkbildning och deltog 1925-29 i den kvinnliga medborgarskolans kurser på Fogelstad. Och hon skrev dikter. Den första och den sista strofen i en av de dikter som Hjalmar Söderberg fann intagande, den som publicerades i Idun, lyder så här: Det borde finnas en i vida världen, som tänkte mina tankar under färden och tydligt, när han läste detta kände: Hon är min drömsjäls enda, rätta frände. --- Så vandra du och jag på lifvets bana och söka fåfängt själens enda vän. Han glider tyst förbi, när minst vi ana, vi mötas och ses aldrig mer igen. En svensk klassiker Hjalmar Söderberg (1869–1941) debuterade med ”Förvillelser” (1895). Romanen ”Den allvarsamma leken” (1912) räknas som en av de finaste kärleksromanerna som finns på svenska. Söderberg bearbetar där i diktens form den omtumlande kärlekshistorien med Maria von Platen mellan 1902 och 1906. Kurt Mälarstedt har skrivit boken ”Ett liv på egna villkor. Om Maria von Platen” (W&W, 2006). Hjalmar Söderbergs brev till Lydia Stille i Tranås är i privat ägo och inte tidigare känt. Gun-Britt Sundström har skrivit en modern omarbetning av boken: ”För Lydia” (1973), som precis har getts ut i nyutgåva av Modernista. DN ", "article_category": "culture"}
{"id": 21514, "headline": "”Hon är evig som naturen”", "summary": "Lydia Stille heter den unga kvinnan i Hjalmar Söderbergs käleksroman ”Den allvarsamma leken”. I ett tidigare okänt brev från 1922 berättar Söderberg hur han valde namnet. Kurt Mälarstedt har läst brevet till namnen Lydia Stille i Tranås.", "article": "En dag i juni 1922 fick Hjalmar Söderberg, som då bodde i Köpenhamn, ett brev från en fru Lydia Stille i Tranås. Hon inledde sitt brev en aning svulstigt: ”Ärade och Store Diktare och författare! Tillgiv en ringa och okänd blåstrumpa hennes förmätenhet att på detta sätt besvära Eder.” Denna inledning var säkert inte den främsta anledningen till att Hjalmar Söderberg fann brevet så intressant att han besvarade det med vändande post. Det som intresserade honom var Lydia Stilles namn och det var också för sitt namns skull hon hade skrivit till författaren. Tio år tidigare hade Hjalmar Söderberg gett ut sin stora kärleksroman ”Den allvarsamma leken”, där han än en gång i diktens form bearbetade sin omtumlande kärlekshistoria med Maria von Platen mellan 1902 och 1906, den historia som ledde till att han bröt upp från sitt äktenskap och sin hemstad Stockholm och bosatte sig i Köpenhamn, där han fann en ny kärlek. Han hade gett den kvinnliga huvudpersonen i romanen, hon som Arvid Stjärnblom älskade djupt och förtvivlat, namnet Lydia Stille. Redan när romanen kom ut hade Lydia Stille i Tranås slagit vad med ”några av Edra gynnare och beundrare”, som hon skrev i sitt brev, att hon skulle våga fråga Söderberg hur det kom sig att han gett hjältinnan i romanen hennes namn, ”vilket tillhör de mindre vanliga”. Hon hade uppskjutit frågan i tio år. Men nu: Tillåt mig framställa frågan som en undran: Då Ni var i färd med att skapa, månne Eder frånvarande och fjärrskådande blick omedvetet snuddade vid ett namn, vilket som helst – kanske mitt – som på så sätt fogades samman med Eder skapelse eller var det blott en dikt? I så fall väl lyckad och värd en komplimang (!) jämförd med det opoetiska Stjärnblom. Som en liten antydan om var Hjalmar Söderberg kunde ha sett hennes namn bifogade Lydia Stille bland annat ett klipp ur tidskriften Idun av den 29 oktober 1908 med en dikt med titeln ”Hvar finns du!” och undertecknad med hennes namn. Lydia Stille framförde också ett tack för det i Hjalmar Söderbergs böcker som tilltalade henne. ”Allt tycker jag ej om, men mycket [understruket] älskar jag.” Redan samma dag som Hjalmar Söderberg mottog brevet från Lydia Stille, den 22 juni 1922, satte han sig alltså ned och skrev ett svarsbrev som han inleder med att notera att ”det finns märkvärdiga sammanträffanden!”. När Söderberg nästan tjugo år tidigare hade skrivit sin roman ”Doktor Glas” hade han kontrollerat i både stats- och adresskalendern att det inte existerade någon person med detta namn i verkligheten, berättar han i sitt brev. Men bara några månader efter det att romanen hade kommit ut hade han sett i tidningarna att en doktor Glas, ”provinsialläkare någonstans i Norrland”, hade fått Vasaorden. Inte heller Lydia Stilles namn hade Hjalmar Söderberg hämtat direkt ur verkligheten: Då jag sommaren 1908 påbörjade ’Den allvarsamma leken’ (på Skodsborgs Badehotel) kände jag inte Ert namn. Det faller av sig själv att jag i så fall skulle ha hittat på något annat. Förnamnet tog jag från Horatius. Hvar jag fick tillnamnet från är svårt att säga. Det fanns i min ungdom, och finns kanske ännu, en instrumentmakare Stille vars fönster vid Fredsgatan jag under många år dagligen gick förbi. Kanske var det därifrån jag fick namnet. Jag ser att Ni daterar den första av Edra dikter i Idun till okt. 1908. Jag var då (liksom nu) i Köpenhamn och såg aldrig Idun. Och naturligtvis kunde det aldrig ha fallit mig in att i en bok annektera ett namn, som redan genom tryck tillhörde offentligheten. Hjalmar Söderberg ber om förlåtelse ”om den omedvetna annexionen” av Lydia Stilles ”vackra namn” berett henne något obehag. Han avslutar sitt brev med att tacka för hennes ”intagande dikter” och tillägger i ett PS att han i de första utkasten till sin roman hade gett den kvinnliga huvudpersonen ett annat förnamn, Paula. I ”Den allvarsamma leken” faller Arvid Stjärnblom vid flera tillfällen i tankar över sin älskades namn. ”Ett namn kan säga så mycket och så litet … ’Lydia Stille’. Så vackert det låter. Lydia Stille. Lydia Sti---”, funderar han i början av romanen. Hans funderingar avbryts av att det ringer på dörren. När Arvid senare befinner sig i Värmland för att ta hand om sin sjuke far – medan hans Lydia samtidigt är honom otrogen med en ung diktare i Stockholm – blir han skräckslagen när han får syn på namnet Lydia i en dödsannons. Det visar sig vara namnet på en tre månader gammal flicka, men i samma tidningsnummer finns det ”bland giftermåls- och kärleksannonserna” ett romantiskt meddelande undertecknat ”Lydia”. ”Han log för sig själv då han läste annonsen. Namnet Lydia, tänkte han, tycks inte vara fullt så ovanligt som jag trodde …” Vid ett senare tillfälle i romanen berättar någon för Arvid Stjärnblom en historia om skalden Edvard Bäckström och en flicka vid namn Lydia som stod i en cigarrbod vid Näckströmsgatan. ”Arvid lyssnade tankfullt. ’Lydia’. Det fanns alltså en Lydia på 1870-talet också. Ack ja, det har det väl alltid funnits och skall alltid finnas. Hon är evig som naturen.” Det finns alltså inget direkt samband mellan Lydia Stille i ”Den allvarsamma leken” och Lydia Stille från Tranås. Men även den senare hade ett intressant liv, kanske också fyllt av många allvarsamma lekar, som en av hennes efterlevande uttrycker saken. Lydia Stille föddes i Slite på Gotland 1882, växte upp i Sörmland och kom till Tranås i unga år. Hon drev ända till något år före sin död 1955 en ateljé för konsthantverk där hon bland annat gjorde högtidsadresser och målade på lampskärmar och kakel. Hon var aktiv i Tranås majblommeförening från dess start 1910 och i Tranås husmodersförening. Hon ägnade sig också åt folkbildning och deltog 1925–29 i den kvinnliga medborgarskolans kurser på Fogelstad. Och hon skrev dikter. Den första och den sista strofen i en av de dikter som Hjalmar Söderberg fann intagande, den som publicerades i Idun, lyder så här: Det borde finnas en i vida världen, som tänkte mina tankar under färden och tydligt, när han läste detta kände: Hon är min drömsjäls enda, rätta frände. Så vandra du och jag på lifvets bana och söka fåfängt själens enda vän. Han glider tyst förbi, när minst vi ana, vi mötas och ses aldrig mer igen. Kurt Mälarstedt litteratur@dn.se Lydia Stilles brev finns i Söderbergsamlingen på Göteborgs universitetsbibliotek. Söderbergs brev till henne finns i privat ägo och är tidigare inte känt utanför familjen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21533, "headline": "Rum för växande", "summary": "Mitt i larmet i Stockholms city finns en stor, vit och alldeles mjuk plats bara för barn. Det är en utställning i Kulturhusets Rum för barn, där Katti Hoflin är chef. För DN berättar hon med upprörd omsorg om varför det är svårt att vara liten i dag.", "article": "- Det här är ett enda stort brandtal, säger Katti Hoflin, chef för Kulturhusets Rum för barn i Stockholm. - Det är ett kulturpolitiskt utropstecken att upplåta en megayta åt de minsta medborgarna. Hon står i rödrosa stickade strumpfötter mitt i utställningen \"Noll till ett\", och ser sig om på 800 kvadratmeter vit yta. På golvet är det mjukt, där ligger en långlånglång kuddkorv som sträcker sig över hela rummet, det finns låga runda soffor med spegelgolv, det finns mycket stora saccosäckar i halvgenomskinliga tält, man kan gå in och lägga sig och vara lite i fred om man vill. Man kan krypa överallt. Man får inte ha skor på sig. Allt är vitt. Och stort. Och lugnt. Och vackert. Mild musik, sakta växlande ljus. \"Noll till ett\" öppnade den 20 december och håller på till den 1 mars. Det måste ha låtit som en totalt knäpp idé från början, men Kulturhusets chef Eric Sjöström blev glad och sa: Det där låter så konstigt så det måste du göra. - Jag hade läst barnombudskvinnans rapport om att många, både barn och föräldrar, inte lyckas knyta an till varandra, säger Katti Hoflin. - Jag ville ge dem en miljö där de kunde skruva ur tiden och bara mötas. Barn i dag har det så mycket svårare än när jag växte upp på sjuttiotalet! Vi fick vara i fred mer. I dag är barnen omgivna av vuxna, men det är vuxna som pratar i mobil. Om vi inte ens har tid med barnen det första året, när har vi då tid? Katti Hoflin har varit chef för Rum för barn i två år. Hon kom till ett nyligen ombyggt Rum för barn, med vackra bibliotekslokaler och en uppskattad konstnärlig verkstad. - Det första jag gjorde var att begränsa antalet besökare, säger Katti Hoflin. Trafikljuset i fönstret visar grönt när fler är välkomna, men rött när det är fullt. Det ska inte vara en förvaringsplats utan ett möte med konsten. Rum för barn är en så ovanlig miljö för barn, den är påkostad i stället för att vara nedsliten. Det förändrar barnen. De kommer in och man ser hur de tänker: Får jag vara här? När Katti Hoflin talar om hur barn har det i dag är det med upprörd omsorg: det finns så mycket som hon vill ändra på. Och det gör hon också. Hon har infört en levande musikscen med internationella gästspel. I höstas ordnade hon tillsammans med Svenska barnboksinstitutet en stor och stormig barnboksdebatt i hörsalen, och fortsatte med tre seminariekvällar om barnkultur. I december gjorde hon en levande julkalender, en stor låda ur vilken det dök upp allt möjligt: en performancegrupp, en klezmerorkester, en bibliotekarie, \"en dag var det jag själv som var där\". Och under en lördag i november var hela Kulturhuset Barnens kulturhus, med bland annat rundpingis i Hörsalen, lektioner i hur man hälsar på hundar, akrobatik och hur man hjälper ett utrotningshotat instrument. Katti Hoflin bubblar av idéer: att få bygga en riktig barnscen med genomtänkt barnperspektiv, att utveckla webbplatsen och göra en internationell portal där barn kunde få prata med barn i andra länder, och så vill hon göra en egen plats för 10-13-åringarna, ett eget sinnligt bibliotek med ett kök där man kan laga mat, och ett ställe där man bara kan hänga - \"såna finns det för få av\" - och så borde man bygga stora mjuka kokonger längs glasväggen mot Sergels torg. - Där man bara kan ligga och växa! Hon var själv tämligen stökig som barn, ett skolkande, bråkigt barn som svor åt lärare och stack ut på stan i stället för att gå i skolan. Men då hamnade hon just på Kulturhusets Läsesalong, där en bibliotekarie upptäckte henne och stack åt henne böcker som kunde passa. Det präglade henne. Bibliotekarier är guld för barn. Yrkesmässigt har hon en brokig bana bakom sig: bonde, skådespelare, musiker, nattradiopratare. Hon var länge programledare i olika program i SVT, bland annat i det legendariska ungdomsprogrammet \"Bullen\". Det kommer fortfarande fram arga tittare På stan som skäller ut henne - för att programmet inte finns längre. - De erfarna rävarna på SVT lade grunden till mitt ledarskap. Och de lärde mig att aldrig vara ytlig. Numera ser jag mig som en analog public service-gumma. Sen blev hon programledare i \"Bolibompa\", där hon en sommar uppmanade barnen att skicka in frågor. Aningslöst, förstås. Hon hade tänkt sig en rad konkreta frågor, och visst, de kom ju. Hur blir man hovdam (man skriver till hovet)? Men sen kom också alla de där andra, svåra frågorna. Från flickan vars syster hade dött, som undrade vad döden var. Ett annat barn ville veta hur stort universum var. - Då lärde jag mig att inte underskatta barn. Små människor bär också på stora frågor. De behöver få vara i fred, men de ska vara omgivna av vuxna med stora öron. De ska inte bara få underhållning light, i amerikanskt skrikiga färger. Vem har bestämt att estetik för barn alltid ska vara färgglad? Många av Katti Hoflins idéer för Kulturhusets barnverksamhet stupar på ekonomin; till exempel hade hon velat ha en ritual med fottvätt för alla som går in i \"Noll till ett\"-utställningen. Men den var dyr nog som den var, det fanns inte en krona över till fottvättarpersonal. - Vi skulle ju aldrig ha råd utan våra sponsorer, konstaterar hon med krass tacksamhet. Man kan ju undra om det går att bygga barnkulturen på sponsorer, men vad gör man när samhället inte satsar mer? Är det något Katti Hoflin är riktigt arg på, så är det att samhället kommer med resurser först när barnen redan har drabbats av psykisk ohälsa och sociala problem. I stället för att ge barnen en bra uppväxtmiljö och förebyggande resurser! Det där har fått henne så rasande att hon allvarligt har övervägt att starta ett barnparti. Men enfrågepartier tror hon inte riktigt på, så det blev aldrig något. I stället jobbar hon hårt på att inte bara göra allt hon kan som chef, utan också vara en vuxen som lägger sig i ute på stan. Som när hon ser ungdomar som lagt upp fötterna på tunnelbanesäten: då går hon fram med en gratistidning och lägger under fötterna på dem. - Man ska inte skapa en konflikt, men man ska se vad de gör. Det finns andra tillfällen när hon blir så arg att hon inte bryr sig ett dugg om ifall det blir konflikt. Som när hon var i en affär och såg en mamma som ryckte sitt barn hårt i armen och sa \"Är du helt jävla dum i huvet?\" Då gick Katti Hoflin fram till barnet och sa: \"Man får inte ta barn så där i armen. Och du är inte dum i huvet, glöm aldrig det!\" Utställningen \"Noll till ett\" pågår Utställningen \"Noll till ett\" pågår i Galleri 3 till den 1 mars 2009. Magdalena Åberg har gjort scenografin i samarbete med Ebba Theorell, som är Reggio Emilia-pedagog. Rum för barn finns på plan 3 i Kulturhuset. Där finns biblioteket som är indelat i tre avdelningar - gula rummet för dem som är upp till tre år, bruna rummet för 4-7-åringar, och vita rummet för 8-13-åringar. Innanför biblioteket ligger Bildverkstan, där det kostar 20 kronor att få måla. Varje tisdagskväll är det kroki kl 18-20, det kostar 100 kronor. På fredagar kl 16 är det dans i Bildverkstan. Rum för barn och \"Noll till ett\" har stängt på måndagar. Mer information finns på www.kulturhuset.stockholm.se Kulturhuset ", "article_category": "culture"}
{"id": 21544, "headline": "Soultjuven Raphael Saadiq", "summary": "Sångaren Raphael Saadiq står stadigt i i 60-talets soulmusik. Hans nya hyllade skiva \"The way I see it\", är full av lån från till exempel Tamla Motowns klassiker. \"Det är helt ok att sno en vers och en refräng\" säger han i en intervju.", "article": "För vissa människor är amerikanske sångaren och låtskrivaren Raphael Saadiqs oblyga lån från 60-talets soulmusik inget annat än nekrofili. Saadiqs musik har alltid tagit ett tydligt avstamp i soulhistorien, men på den senaste skivan \"The way I see it\" har kärleken till dåtiden nått helt nya nivåer. Beväpnad med nördiga böcker som dokumenterar skivinspelningar av Motown och The Beatles har han metodiskt kopierat varje riff, handklapp och mikrofonplacering från 60-talet. I studion klär han sig alltid i kostym för att förstrött kunna stoppa handen i fickan under sångtagningarna, precis som Sam Cooke brukade göra. Men som DN:s Mattias Dahlström slog fast i sin recension av senaste skivan så är han ingen klumpig kleptoman, bara en \"elegant gentlemannatjuv det är omöjligt att inte tycka väldigt mycket om\". - Jag hade faktiskt inte tänkt att skivan skulle bli som den blev. Första låten jag gjorde lät lite Motown och efter det fortsatte jag bara på samma spår, säger Raphael Saadiq på telefon från Norge. På skivan är det faktiskt lika mycket lån från 70-talssoul som sextiotalets Motown. - Ja, det är mycket Delfonics, det är mycket Stax. Det är alla de där artisterna som jag brukade höra på min gata när jag växte upp. Man hörde Earth, Wind & Fire från fönstren, man hörde Carlos Santana från folks bilar. Men jag var alltid inne på 60-talsmusiken. Motown fyller 50 år i år. Hur ska du fira? - Bara genom att fortsätta lyssna på skivorna. Jag köpte hela Stevie Wonders katalog på Itunes nyligen och bara det är runt 200 låtar. Ja, jag köpte faktiskt hela katalogen två gånger, för min hårddisk kraschade. Finns det ingen ny musik som kan konkurra ut Stevie Wonder från din Itunes-spellista? - Nä. Det kommer nog aldrig att hända. Men jag älskar MGMT. Och Kings of Leon, de är ett band som fortsatt göra sin grej när ingen trodde på dem och nu har de slagit igenom. Jag letar efter melodiös musik som jag kan spela i min Honda när jag ska köra riktigt långt. Det har gått 25 år sedan Saadiq fick sitt första stora musikjobb, som 17-årig basist på Prince och Sheila E:s turne 1984. Sedan dess har framgångarna kommit med grupperna Tony! Toni! Toné! och Lucy Pearl, som soloartist samt via samarbeten med bland andra D'Angelo, Joss Stone och Mary J Blige. Ändå menar Saadiq att det är just nu, när han är 42 år gammal, som den allra bästa tiden för hans patinerade musik kommit. - Det var perfekt tid att släppa den här skivan nu. Förut tjänade skivbolagen mest pengar på dagsländor, men i dag är det annorlunda. I takt med att skivförsäljningen gått ner har skivbolagens fokus flyttats från att sälja hitsinglar till tonåringar till att ta hand om den lite äldre publik som fortfarande köper skivor. Det betyder fler återutgivningar av gamla etablerade artister och fler nya artister som påminner lite om de gamla - som Alicia Keys, Norah Jones och Amy Winehouse. Ett annat exempel är John Mayer, kanske främst känd för den svenska publiken som Jennifer Anistons pojkvän. Precis som Raphael Saadiq har han lyfts fram av den amerikanska musikindustrin som en förvaltare av gamla tiders låtskrivande. Jag frågar Saadiq vad han tycker om att Mayer stämts av Curtis Mayfields son, då hitsingeln \"Waiting on the world to change\" ansetts alltför lik den gamla Mayfield-låten \"We're a winner\". - Va? Det visste jag inte, har han? Haha, wow! Ja, John Mayer gick nog lite över gränsen med den låten. Du vet, det är ok att sno en vers. Och det är ok att sno en refräng. Men när man i samma låt snor vers, refräng och brygga så har man gått alldeles för långt. Man får nöja sig med att sno bara versen? - Ja, precis. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21548, "headline": "Stockholms city växer upp", "summary": "I skuggan av de stora debatterna om Slussen och Stadsbiblioteket pågår nu en omfattande omvälvning av Stockholms stadskärna. City blir sakta men säkert några våningar högre och på torsdag väntas beslut om nästa språng.", "article": "På gatunivå kan det vara lika skrämmande ödsligt som tidigare. En vandring längs Jakobsgatan i södra Klara gör ingen munter på dagtid och skrämmer många på kvällstid. Men den som tittar uppåt märker att Klarakvarteren vaknat ur traumat från 1960-talets rivningar. För det är där uppe det händer. Den gällande, genomgripande modellen för förtätning av Stockholm är att bygga våningslager ovanpå de befintliga husen. Arkitekterna kallar de nya våningarna årsringar. Politiker och många stadsplanerare vill gärna debattera mer drastiska ingrepp och älskar att referera till Manhattan när nya områden ska planeras. Säg det stadsbyggnadsborgarråd som inte vill manifestera sig själv med ett högt hus eller en märkesbyggnad. Och just att bygga höga hus har fått politiker, arkitekter och allmänhet att debattera som vore stadsplanering svart eller vit: Ohejdad exploatering på marknadens villkor eller bevarande av Stockholms rådande siluett till varje pris. Debatten har haft samma höga tonläge ända sedan Stockholms första torn – Stadshuset, Kungstornen eller tornen vid St:Eriksplan – byggdes för runt hundra år sedan. Debatten lär fortsätta varje gång ett nytt förslag som påverkar Stockholms skyline dyker upp. Men samtidigt pågår alltså en långsam omvälvning med gradvisa höjningar. – När andra städer som Köln eller London brutit upp sin skyline har det inte blivit så lyckat. Stockholm har i stället valt Parismodellen, säger Stockholms stadsarkitekt Per Kallstenius. – Innerstaden får ligga kvar på sin historiska höjdnivå, medan man kan tillåta höghus eller skyskrapor på enskilda platser runt om, i stadens periferi. City kallar vi ett förändringsområde som vi sagt att man succesivt kan bygga på och höja med två till tre våningsplan. I utvecklingsområden som Västra City vid Centralen kan vi däremot tänka oss en högre skala. Arkitekten Gert Wingårdh, som ofta hamnat i hetluften med sina förslag på höga hus, menar att Stockholm har en bra linje i sin stadsplanering, men inte är i närheten av taket för hur mycket man kan förtäta. Inte i jämförelse med vissa asiatiska städer som Hongkong. – Det är lustigt att man i dessa sekulariserade tider låter kyrktornen dominera siluetten. Den borde istället domineras av funktioner som är viktiga för staden, säger Gert Wingårdh. Men ur debatten om Stockholms siluett har alltså en konsensus om försiktig förtätning utkristalliserat sig. Omvälvningen av City har pågått sedan i början av 1990-talet, men det är nu den syns i stor skala. Och på torsdag den 12 februari tar utvecklingen nästa språng, då väntas Stockholms stadsbyggnadsnämnd ta beslut om detaljplan för ännu en årsring. Statens fastighetsverk (SFV) vill påbörja renoveringen av ett av sina tio kvarter där statens olika myndigheter huserar i början av Drottninggatan vid Riksdagshuset. – Det här området är ju Citysaneringens Svarte Petter, med trafiktunnlar som gör att man som invånare knappt kan nå gatorna. De gamla bankpalatsen här har vuxit fram i en historisk utveckling som blev totalt avhuggen med rivningarna på 1960-talet. En historisk krasch, säger Hans Birkholz. Han är den arkitekt som med sitt kontor BAU fått uppdraget att lägga två våningsplan ovanpå de stora kvarteren Björnen och Loen där bland annat finansdepartementet ligger (se nr 4). Att addera årsringar ligger i tiden, menar Birkholz och nämner de schweiziska stjärnarkitekterna Herzog & de Meurons spektakulära konserthus i Hamburg, med ett skulpturalt glasbygge ovanpå ett hamnmagasin i tegel. Ett par tydliga exempel på tidigare årsringar finns också alldeles i närheten av Klarakvarteren. Centralpalatset vid Tegelbacken fick två glasvåningar på taket på 1930-talet, signerade Sven Markelius. En tillbyggnad som har sitt helt egna uttryck jämfört med resten av huset. Ett annat exempel är Riksdagshuset som fick sin glastillbyggnad på 1980-talet av AOS-arkitekter. – Den årsring vi lägger till i kvarteren Björnen och Loen ska vara vital och visa på sin tid. Nästan konfrontativ, säger Hans Birkholz. Det är den. Den sticker bokstavligen ut, fast syns knappt på långt håll – med sina inskjutna och för Forts. från förra uppslaget skjutna volymer inordnar den sig i taklandskapet – men blir väldigt påtaglig tätt inpå. Eftersom mycket av arkitekturen i city i dag består av stora monotona komplex gäller det att en stor tillbyggnad som denna delas upp i volymer och olika material. – Varierande mönster, material och detaljer ska få ljuset att vandra olika och byggnaden att se olika ut beroende på varifrån man betraktar den, förklarar Hans Birkholz. Det ska vara lätta material som glas och aluminium. På Birkholz kontor pågår tester med hur aluminiumet ska slipas på olika sätt för att få rätt ljusspel. Och kring fönstren funderar man på mönster i nischerna som bara kan ses rakt underifrån. – I upplevelsen av byggnaden ska det hela tiden hända saker. Arkitekturen ska inte bara vara ”oneliners” utan ha flera skikt i upplevelsen. Men det är inte bara på taknivå det ska hända saker utan även nere på gatan. Drottninggatans nedre del är fylld av krimskramsbutiker. Och den som får för sig att röra sig längs någon av sidogatorna möter en ödslighet som kan kännas hotfull. De tidigare butiksfönstren är igensatta och att den demokratiska maktens olika departement huserar här märks knappt då entréerna är väl dolda. Detta vill staden och SFV råda bot på. Departementen ska få tydliga ingångar. Större affärssytor i två plan ska locka prestigebutiker och kaféer. Längs Jakobsgatan som i dag är ödslig och tom vill man skapa ett torg med uteservering, kanske vatten som får rinna längs gatan och skulpturer gjorda av Konstakademiens elever. Konstakademien skulle då också kunna öppna en ny entré ut mot torget. Men ska man få liv i City även efter kontorstid så krävs att folk bor där. Den politiska majoriteten har utlovat 1 000 nya bostäder i City under mandatperioden. Ett sätt att klara det är att sätta press på och kohandla med fastighetsägarna. Kvarteret Brunkhalsen vid Malmtorgsgatan (se nr 17) och kvarteret Beridarebanan vid Slöjdgatan (se nr 5) är två exempel på det. I Brunkhalsen ska SFV bygga om ett i dag kontoriserat gammalt bostadshus till bostäder på nytt. I Beridarebanan skapar Nyréns arkitekter ett nytt bostadshus åt H & M-ägaren Stefan Perssons fastighetsbolag Ramsbury. Även i andra kvarter läggs årsringar till. I kvarteret Jacob Större (se nr 10) vid Regeringsgatan och Jakobsgatan där Hamburger Börs ligger höjer ägaren Vasakronan fastigheten med 2 våningsplan kontor. Salénhuset vid Mäster Samuelsgatan byggs också om. De öppna gårdarna byggs igen och längs Mäster Samuelsgatan (se nr 19) skapas ett sammanhängande butiksstråk. Och nere på Vasagatan växer ett stålskelett upp i luften som visar början på ett helt annat slags årsring. Väster om nya kongress- och hotellkomplexet Stockholm Waterfront planeras ett helt nytt område – Västra City – att i framtiden byggas ovanpå spårområdet (se nr 19). När första förslaget på Stockholm Waterfront kom var kritiken omfattande. För högt och för stort så nära Stadshuset och vattnet, sa flera debattörer. En av dem var Skönhetsrådet, stadens rådgivande organ i stadsplaneringsfrågor. Men nu anser rådets sekreterare Martin Rörby att de fick gehör: – Nu är vi nöjda med konferensdelen som bearbetats och fått en mindre kompakt volym som spelar bättre mot Stadshuset och vattnet. Hur högt Västra City kan komma att byggas avgörs bland annat av en pågående utredning om ekonomi och hållfasthet. – Det är bra att man diskuterar att kunna gå upp i skala i fortsättningen av överdäckningen av spårområdet, säger Gert Wingårdh. Så långt några av de många pågående projekten. Men samtidigt skissas det på en mängd andra årsringar. Särskilt hos fastighetsägarna. Vasakronan funderar på hur många våningar man kan bygga ovanpå SEB-huset vid Sergels torg. Eftersom staden vill ha Klarabergsgatan som en paradgata skulle en märkesbyggnad i fonden vid Sergels torg sitta fint. Gallerians ägare AMF sitter med samma slags funderingar. Hur många våningar kan de lägga på köpcentrumet? Att fastighetsägare är aktiva rimmar väl med stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendals (M) syn: – Fastighetsägarna är en viktig drivkraft. Även om staden har planmonopol så är det ändå äganderätten som styr. Det måste till ett bra lagarbete. Det hänger alltid på marknadskrafterna. Och marknadskrafterna är i högsta grad med i det senaste utspelet om höga hus. Mitt emot Centralen där hotell Continental ligger vill staden skapa en effektfull entré för den kommande Citybanan och hotellets ägare Folksam är med på noterna. Fyra arkitektföretag har lagt fram sina förslag på ett höghus i 30 våningar cirka 100 meter högt (se nr 12). Folkpartiet gick inför senaste byggnadsnämndsmötet ut och deklarerade sitt motstånd. Skönhetsrådets sekreterare Martin Rörby håller med: – Det ligger för nära Klara kyrka och konkurrerar med den. Om man ska ha höghus i City ska man jobba med det på samma sätt som med kyrktorn och då skulle det inte ligga där. Citybanan ska framträda men det kan det göra på annat sätt. En märkesbyggnad måste inte vara ett höghus. Men Alvendal fick med sig S och KD och höghustankarna svävar vidare mot ett avgörande senare i år. – Visst ligger det nära Klara kyrka men det kan bli en spännande samklang. Man får komma ihåg att Klara kyrka är högre: 116 meter, säger Alvendal och tillägger: – Men Stockholm måste sluta se kyrktornen som de högsta byggnaderna. Bäva eller förtrösta: under tiden som City sakta men säkert växer med nya årsringar kommer fler höga hus-idéer säkert att poppa upp på olika platser. Tanken på ett Manhattan i Stockholm som många politiker refererat till genom åren har förstås även Kristina Alvendal anammat. Fast då i en framtid en bra bit bortom finanskrisen och en bra bit utanför City, i den kommande stadsdelen i Värtahamnen. Anders Frelin anders.frelin@dn.se 08-738 21 76 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21555, "headline": "Sonens sanning om Slas", "summary": "Drygt ett år efter författaren Stig \"Slas\" Claessons död kommer hans son, Nils, ut med en bok \"Blåbärsmaskinen\". Han vill berätta något sant om sin far. \"Stig var en komplicerad person, han var aldrig någon mysgubbe, säger Nils Claesson.", "article": "Kort efter Stig Claessons död gick det rykten om att någon tänkte skriva en bok om honom. Men Nils Claesson ville bli först med en bok om sin far som han alltid kallade Stig och som var mest känd som Slas men som aldrig själv kallade sig Slas. - Det kom upp saker när jag tömde Stigs lägenhet och hans ateljé vid Nytorget. Jag blev som precisionsbombad med madeleinekakor, säger Nils Claesson. Stig Claesson. Konstnär. Författare till över åttio böcker. Beundrad. Folkkär. Mytomspunnen. En söderkis med känsla för landsbygden. Framför allt ville Nils Taki Claesson - Taki efter mamma som var född i Kanada - berätta något sant om sin far, säger han när vi träffas på Chic konditori intill Mariatorget på Söder, ett konditori med ett namn som hans far kunde ha hittat på. Han ville också ta fram sin mor ur glömskan, hon som nu varit död i tjugotvå år. Detta är den enkla förklaringen till att han ger ut \"Blåbärsmaskinen\" bara drygt ett år efter det att Stig Claesson dog sjuttionio år gammal. Nils Claesson själv fyllde femtio i september förra året. Stig Claesson hyllades ordentligt i eftermälet. \"En otroligt skön kille.\" \"Djup insikt om det outgrundliga hos människan.\" \"Underbar som vän.\" \"Humor och värme.\" \"En rebell och sanningssägare.\" - Folk var extremt respektfulla. Och det kanske man ska vara när någon just har dött, säger Nils Claesson. - Men jag tycker inte att det gagnar Stigs konstnärskap att bara komma med såna där hyllningar. Det finns en risk för att han förvandlas till en arketyp, en Söderfigur som Cornelis Vreeswijk. En sorts frikyrka dit alla kommer med sina sociala problem för att tända små ljus vid graven … Det fanns helt enkelt mycket med Stig Claesson som hans äldste son var arg på. - Och mycket som förtjänade en större publik än en terapisoffa. Så jag bestämde mig för att skriva den här boken. Stig Claesson var missbrukare under hela sitt liv, säger sonen. Men han använde inga tyngre saker. - Han körde med den svenska stilen, ungefär som Christer Pettersson. Uppspritad starköl, Rohypnol. Men han var periodare. Det var inte så att han alltid var full. I en missbrukarfamilj reglerar en persons tillstånd hela familjen. Alla vaktar på den personen. Alla är hela tiden skraja. När han är glad är alla glada. När han är ledsen är alla ledsna. Det handlar om ett väldigt övergrepp på sin omgivning. Så du fick ett kanske alltför stort ansvar, som det äldsta barnet? - Ja, man får ta ett stort ansvar för saker som man inte kan hantera. Jag har ett råd till alla som befinner sig i en liknande situation som min: flytta hemifrån så fort ni kan. Nils Claesson var sjutton när han flyttade hemifrån. Hans föräldrar skilde sig först långt senare. - Väldigt sent. Man växte upp med frågan \"ska de inte göra det någon gång?\". Hade ni en bra far-son-relation? Nils Claesson stelnar en aning. Han gör klart att han redan blivit provocerad av en liknande fråga i en radiointervju. När han nu ändå svarar sväljer han vid ett tillfälle lite extra. - Bra? Dålig? Man har en far. Jag tyckte nog att Stig var bra på håll, jobbig på nära håll. Han var jobbig mot dem som var honom nära. De sista åren tog jag hand om honom väldigt mycket. Vi besökte många mottagningar. Sahlgrenska, Karolinska. Jag fick en annan relation till honom. När ens föräldrar blir gamla blir man förälder till sina föräldrar. \"Har du ätit nu?\" Man måste betala räkningar, städa, kasta gammal mat som luktar illa. Men hade ni en bra relation när du växte upp? - Ibland. En gång gjorde han en heroisk insats när han talade med rekton i min skola om en lärare som mobbade mig. Men Stig var oberäknelig, egotrippad, knäpp. Han kunde inte se skillnad på barn och vuxna. Jag tror att det är en av orsakerna till att han var så bra på sagor. När jag var åtta nio år frågade jag honom en gång vad jag skulle läsa. Han satte Dostojevskijs \"Anteckningar från ett källarhål\" i handen på mig. \"Det här är en riktigt bra bok\", sa han. Morsan bara skakade på huvudet. Jag återvänder till \"Blåbärsmaskinen\": \"Stig hade en idé om att man skulle bevaka sina barn på håll och bara ingripa om det verkligen behövdes --- Stig tyckte om att inbilla sig att han var kompis i stället för farsa.\" Nils Claesson konstaterar också i sin bok att Stig Claesson visserligen ville att hans tre barn skulle finnas i närheten, \"men samtidigt vara ett huvud kortare, gärna som ett garnityr\" till honom själv. Och han berättar om en viss elakhet från sin fars sida, om hur Stig formligen mobbade sin hustru, hur han avfärdade hennes sallader som \"kaninmat\", hur han skickade sin revisor för att förhandla med henne efter skilsmässan i stället för att lösa problemen själv, hur han kunde ryta något om att det inte skulle vara någon taffelmusik när sonen spelade piano. \"Stig kunde vara mycket modig och visa civilkurage, men när det kom till privata saker var han en liten man.\" - Det var alltid bra att ha Stig lite på avstånd. Brevkontakt eller telefon var bäst. Vi umgicks. Men det kunde bli lite jobbigt, säger Nils Claesson på Chic konditori. Han varken kan eller vill, tror jag, dölja sin beundran för en far vars prosa präglat men inte kvävt hans eget sätt att skriva. Men samtidigt, du lämnar ut Stig ganska ordentlig? - Jag ville vara tydlig i min bild av Stig. Det innebar naturligtvis att lämna ut honom. Det innebar också att släppa fram ett helt spektrum av känslor inför honom som jag burit på: ilska, beundran, vänskap, irritation och en stor förundran över hur han blev som han blev. Ibland när han skrev sin bok kände sig Nils Claesson som en insider i maffian som informerar polisen, eller en spion eller en förrädare, säger han. - Men jag tror att det var nödvändigt att skriva min sanning. Han ger ett exempel. En av orsakerna till att han i slutet av 1980-talet flyttade från Söder var att en ostaffär på Hornsgatan hade satt upp ett stort porträtt på Stig Claesson inne i butiken. - Jag skulle köpa ost en dag och så glodde ett porträtt på Stig rakt ner på mig, ett porträtt med guldram, ett sånt som man brukar sätta upp på ayatollor och kungar. Redan då började jag fundera på att skriva något om honom. Jag tror att det är bra att lämna ut Stig. Han var en komplicerad person, han var aldrig någon mysgubbe. Och på samma sätt som Nils Claesson kände det som en plikt som son att ta hand om Stig under hans sista tid tycker han att han hade en plikt mot sig själv att skriva boken om Stig. - Man väljer inte riktigt själv vad man skriver. Det kommer ut. Det vill fram. Nils och Stig, son och far Nils Claesson, född 1958, konstnär, filmare, författare. Var med och startade tidningen ETC, där han också under en period var delägare. Sommarvikarie på Dagens Nyheter 1985. \"Då upptäckte jag att jag inte ville vara journalist.\" Tränar thaiboxning. \"Jag är fascinerad av brutala sporter. Det är inte på riktigt, men det finns vinnare och förlorare. Om man tränar kampsport och sådant träffar man väldigt många olika sorters människor från alla möjliga samhällsklasser. Det skapar många kontaktytor.\" Stig Claesson, född 1928, död 1998. Författare, tecknare, målare. Konstakademien 1947-52. Känd under signaturen Slas, författare till över 80 skönlitterära verk, däribland \"Berättelse från Europa\", \"Ugnstekt gädda\", \"Västgötalagret\", \" Döden heter Konrad\", \"Vem älskar Yngve Frej\", \"Min vän Charlie\", \"På palmblad och rosor\", \"Henrietta ska du också glömma\", \"Blues för Mr Shelley\", \"Efter oss syndafloden\" och \"God natt fröken Ann\" - Stig Claessons sista bok, som kom ut 2006. Fick bland annat SvD:s litteraturpris, Samfundet de nios stora pris, Piratenpriset och Kellgrenpriset. Tränade boxning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21559, "headline": "Frostigt möte", "summary": "För Ron Howard blev David Frosts intervjuer med Richard Nixon den \"rättegång\" som USA behövde. Nu har han Oscarsnominerats för sin regi av den klassiska duellen.", "article": "När kameran zoomar in Frank Langellas/Richard Nixons tomma blick är det svårt att inte tänka tanken: Skulle vi få se samma ansiktsuttryck om George W Bush ställde upp på en intervju för att diskutera sina brister som president, precis som Nixon gjorde för David Frost? - Det skulle vara någonting det, men tror du att någon skulle få honom att göra en intervju? Inte jag. Han kommer att försvinna till sin ranch i Texas och gå under jorden, säger regissören Ron Howard. Hans film \"Frost/Nixon\" handlar om de tv-intervjuer som Frost gjorde med den amerikanske presidenten tre år efter att denne tvingats avgå på grund av Watergateskandalen. Jag frågar honom vem som skulle vara David Frost i dag, om Bush trots allt skulle få för sig att ställa upp. Svaret kommer blixtsnabbt och med ett skratt: - Sacha Baron Cohen (Ali G, Borat.) Den brittiske pratshowvärden David Frost, som spelas av Michael Sheen, var heller inte betraktad som seriös politisk journalist när han fick idén till den intervju som ingen amerikansk journalist lyckats få. Frost betalade ur egen ficka och i scenen just innan kamerorna tänds för den första intervjudagen avslöjar han för Nixon hur mycket kalaset har kostat honom. Därför är det två män med mycket att bevisa som möts i Kalifornien 1977. Nixon vill visa för det amerikanska folket och för sig själv att han inte är den skurk han utpekats som. Frost har inte bara kravet på sig att göra intervjuerna kommersiellt framgångsrika, han måste också visa att han är en duglig journalist som kan locka sanningen ur \"Tricky Dick\". Intervjuerna blev ett bevis för televisionens makt och genomslagskraft. Programmen visades under fyra kvällar och sågs av 45 miljoner tittare. Många menade att de lyckades med det som domstolar och senatsutskott gått bet på - att få Nixon att medge att han missbrukat sin makt. I Howards regi blir samtalet till en boxningsmatch, eller kanske påminner det ännu mer om världsmästarmatchen i schack mellan Bobby Fischer och Boris Spasskij på Island. De båda huvudaktörerna stöttas och kritiseras av sina sekonder. När Nixon pressas mot repen går hans adjutant Jack Brennan (Kevin Bacon) helt enkelt in och bryter inspelningen. Howard menar att det är det mänskliga draMat som gör duellen så elektrifierande. - Jag gillar det faktum att storyn inte har en politisk agenda. Frost hade inget politiskt syfte. Det är i stället en väldigt spänningsladdad batalj på ett mänskligt plan. Han påverkades själv starkt av Nixons avgång och av Frostintervjuerna. Han tror att de för många innebar ett sådant där \"jag vet var jag var när\"-ögonblick. - När allt var över visste vi inte vad vi skulle säga eller tro. Det lämnade så många frågetecken. Jag visste inte om Nixon blivit utsatt för en politisk avrättning av medierna eller om det verkligen hade varit ett missbruk av makten. Jag ville inte tro att han hade ljugit för oss, men när Frostintervjuerna kom kändes det rätt. Landet behövde en sorts rättegång. Det var väldigt katharsiskt, säger han. Howard beskriver sig som ett barn av babyboomen som stod redo att ta över efter en generation som präglats av Vietnam, rasupplopp, Watergate och demonstrationer. Inget av det skulle få hända igen. - Därför är det chockerande att vända sig om och se tillbaka på de senaste åtta åren i USA. Man ser missförhållandena som är ännu värre. Man känner sig hjälplös. Det är väldigt upprörande. Ron Howard blev känd 1973 genom Ron Howard blev känd 1973 genom filmen \"Sista natten med gänget\" (\"American graffiti\"), men kanske framför allt som Richie i tv-serien \"Gänget och jag\" (\"Happy days\") som sändes i svensk tv mellan 1974 och 1984. Howard, som föddes i en skådespelarfamilj, hade dock verkat som filmskådespelare ända sedan han var ett litet barn på 1950-talet. Han har regisserat en mängd filmer, där de kanske mest kända är \"Apollo 13\", \"A beautiful mind\", \"Cinderella man\" och \"Da Vinci-koden\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 21560, "headline": "Illegala nedladdare betalar också för sig", "summary": "Försäljningen av ljudböcker, konsolspel och digital musik ökade markant i Sverige 2008. En stor del av köparna är de illegala nedladdarna, enligt en färsk rapport.", "article": "Personer som laddar ner upphovsrättsskyddat material från nätet representerar samtidigt nästan hälften av de konsumenter som köper musik, dvd och böcker. Det visar en färskt undersökning från Holland. Samtidigt visar svenska siffror att försäljningen av digital musik, ljudböcker, biobiljetter, dvd och konsolspel ökade 2008. Den holländska studien visar att hela 25 procent av den holländska befolkningen laddar ned dvd:er spel och musik. Samtidigt utgör de illegala nedladdarna 45 procent av alla som betalar för liknande material. Bakom rapporten står Institute for information law knutet till juridiska fakulteten vid Amsterdams universitet. Studien antyder att fildelning på individuell basis inte kan hållas ansvarig för det tapp som skett inom vissa sektorer. I Sverige ökade biobesöken med 700.000 år 2008 jämfört med 2007. Även köp-dvd ökade med 80.000 exemplar enligt marknadsundersökningar av GFK. Köpmusik i digital form ökade första halvåret 2008 med 10 procent. I hela världen ökade den digitala musikförsäljningen med 25 procent. Datorspelsförsäljningen går åt två håll. I fjol ökade spel till konsoler som Wii och Xbox, medan lättkopierade pc-spel minskade. Ljudböckerna fick ett rejält uppsving i Sverige. Förra året såldes 71.200 mp3-böcker av de 900 titlar som finns att välja mellan, det motsvarar en ökning på 56 procent jämfört med året innan, enligt Sydsvenskan. Framför allt är det skönlitterära böcker i mp3-format, som står för ökningen. Försäljningen av e-böcker, böcker som överförs till ett elektroniskt format som man sen kan ladda ned och läsa i datorn eller en läsplatta, minskade däremot. Den begränsade tillgången till läsplattor i Sverige antas ligga bakom tappet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21563, "headline": "Liv bortom skog och mörka vatten", "summary": "Den hemliga, poetiska uppstickaren ”Man tänker sitt” får snart premiär på Berlins filmfestival. Fredrik Wenzel och Henrik Hellström, båda uppvuxna i Falkenberg, har gjort filmen som bär på sitt eget mysterium.", "article": "”Man tänker sitt” är ett förhållningssätt som Fredrik Wenzel och Henrik Hellström använt under hela arbetsprocessen, när de skrev och när de regisserade. – Vi har längtat efter något som vi inte visste hur det såg ut, säger Fredrik Wenzel och Henrik Hellström. Det blev en film som går mot strömmen, som bär på sina egna mysterier, och överlåter till den som ser den att fylla med sin egen mening. Historien bakom filmen är också speciell; Fredrik Wenzel, som stod för fotot i ”Farväl Falkenberg”, och Henrik Hellström kommer båda från Falkenberg, men träffades först i Stockholm. Ett enda litet utvecklingsstöd från Svenska filminstitutet och Film i Halland använde de till att skriva under lång tid, spela in, och sedan klippa till en form som dög att visa upp. Erika Wasserman som har producerat filmen (exekutiv producent är Jesper Ganslandt) säger: – Det vanliga är att man skriver ett manus och sedan får man lite mer pengar och så får man övertyga en massa människor att den är värd att stödja. När Wenzel, Hellström och Wasserman hade en nästan färdig film visade de den för filmkonsulenten Piodor Gustafsson som blev entusiastisk. Det ledde till samproduktion med bland andra Film i väst och SVT och pengar till ljudläggning, ljussättning och en erfaren klippkonsulent. – För oss var det nödvändigt att göra så, säger Henrik Hellström. Vi hade inte kunnat kommunicera vår idé utan att den rann ur oss. Vi var tvungna att stänga bubblan omkring oss. ”Man tänker sitt” är inbjuden till Forum i Berlin, den sektion som söker de nyskapande filmerna och de nya regissörerna. Och Fredrik Wenzel och Henrik Hellström har verkligen skapat ett alldeles eget filmspråk: Fredrik Wenzels foto med extremt laddade färger, den lugna kameran som följer skådespelarna; Erik Enockssons musik, i vissa stycken inspirerad av sakral musik från 1400-talet och framåt, kompletterad med nyöversatta texter på latin. – Jag har inte intresserat mig för stil, det är ett försök att vara sann och icke-spekulativ, säger Fredrik Wenzel. Omgivet av skog och mörka vatten ligger det genomplanerade kedjehusområdet med sina kortklippta gräsmattor. Där bor Sebastian, Jimmy, Anders, Mischa. I filmen möts de aldrig, men de förs ändå ihop av elvaårige Sebbes iakttagelser och röst. Ett barn på randen till vuxenlivet, ännu inte drabbad av puberteten. Från kullen på lekplatsen ser Sebbe ut över de inrutade kedjehusen. Han ser Jimmy som bor hos sina föräldrar trots att han har en liten son. Han ser Anders som investerat i helt ny inredning. I en bäck i områdets utkant letar Mischa efter fisk med ett ljuster; han kom som gästarbetare på sjuttiotalet. Mischa spelas av Marek Kostrzewski, lärare på Teaterhögskolan i Malmö. Jimmy spelas av Jörgen Svensson, som var med i ”Farväl Falkenberg”. Han blev pappa efter den filmens premiär 2006 och spelar nu mot sin lille son Silas i oerhört märkliga scener i ”Man tänker sitt”. – Vi har valt våra karaktärer efter deras egenskap att behålla en hemlighet snarare än att visa sig, säger Henrik Hellström. Till yrket är de inte skådespelare. Hellström och Wenzel har hittat dem bland personer som de mött i sina liv. – De har egenskaper som man söker hos en skådespelare, en blick och en avspändhet i kroppen, och dessutom ett läckage, deras kroppar sänder ut de livserfarenheter de bär på. Vattnet, skogen, musiken, allvaret ... associationerna går till Andrej Tarkovskij som betraktade filmen som en konstart värd att offra livet för. En konstart som fick vara gåtfull och inte behövde förklaras, vare sig av journalister eller marknadsförare. Och den ryska filmtraditionen fortsätter med regissörer som Alexandr Sokurov och Elem Klimov ... – Vi har aldrig tänkt på dem som förebilder. Men vi ser nog på filmen på samma sätt som Tarkovskij. Och i ”Ivans barndom” låter ju Tarkovskij ett barn vara vuxet på något sätt, säger Henrik Hellström. – Vi går med de här fyra karaktärerna ned i mörkret och sedan är vår ambition att lämna ett förslag om en hoppfull idé om framtiden. ”Den som tillitsfullt går i den riktning som drömmarna utstakar ska uppleva en sådan framgång som de aldrig har kunnat föreställa sig under alldagliga stunder ...” Vi hör Sebastians röst under hela filmen, en berättarröst, klara reflexioner, ofta med en vuxen människas ordval. Just detta är ett citat ur Henry David Thoreaus ”Skogsliv vid Walden”. – Vi ger honom ett språk för barnets skarpa iakttagelser. Här är det en stor text i Peter Handbergs poetiska och rena översättning, berättar Fredrik Wenzel och fortsätter: – Vi försöker återladda citat och tankar, och det gör vi med det obefläckade barnets röst. Betty Skawonius betty.skawonius@dn.se 08-738 21 39 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21565, "headline": "Havsörn häckar och slåss vid Hornborgasjön", "summary": "Göteborg. Nu har havsörnarna samlat sig kring Hornborgasjön, där man lägger ut föda åt dem när isen ligger i sjön. Åtta havsörnar och en kungsörn räknades in.", "article": "- Örnarnas naturliga föda vid Hornborgasjön är fisk, sothöns och gräsänder. När isen lägger sig flyttar bytesfåglarna och fisken kommer de inte åt. Det bofasta paret vid Hornborgasjön skulle nog stannat ändå och bevakat sitt revir, men ungfåglarna lockas av enkelt åtkomlig föda, säger Claes-Göran Ahlgren i föreningen Örn-72 som vårdar den svenska havsörnsstammen. Det började redan 1970-71. Då fanns bara ett fåtal häckande par och de var förgiftade av kvicksilver, PCB och DDT, så deras ungar överlevde inte. Giftfri föda var metoden att säkra häckningen och ungarnas överlevnad tills de blev flygfärdiga. Som mest lades kött ut på över trettio platser. - Det har lyckats väldigt bra. Vi har fått tillbaka havsörnen längs Östersjön och i de stora sjöarna ända bort till Vänern som nu har sju, åtta par. Det vi saknar är att några par tar sig ända ut till västkusten och återbesätter de gamla boplatserna där. Sista paret sågs 1904 vid Särö Västerskog söder om Göteborg, säger Claes-Göran Ahlgren. Det innebär att utfodringen kommer att trappas ned även på de sexton utfodringsplatser som finns kvar, men inte försvinna helt. - Att ha ett ställe som trandansen vid Hornborgasjön där allmänheten kan komma nära utan att störa örnarna är en stor tillgång. De flesta som kommer hit får se örn och många får uppleva att örnar flyger över på låg höjd och det är en mäktig syn, säger Åke Abrahamsson i Falbygdens Fågelklubb. Havsörnar tillåter inte andra havsörnar som nära grannar. Det stadgade paret vid Hornborgasjön tolererar ungfåglar, men när en vuxen örn kommer och spanar in en boplats i närheten blir det revirstrid. - Vi är i början på häckningstiden nu och bara häromdagen var det slagsmål i luften från Hornborgasjön ända bort till Skövde innan inkräktaren vek sig och försvann, säger Jan Mogol som jobbar på länsstyrelsen vid Hornborgasjön. Skulle det däremot komma ett kungsörnspar skulle de olika örnarna sannolikt bara ignorera varandra och kunna leva som fridsamma grannar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21568, "headline": "Pirate Bay stängt under protest", "summary": "Ett danskt domstolsbeslut har blockerat tillgången till den svenska fildelningssajten Pirate Bay. Men bredbandsoperatörerna vill riva upp beslutet.", "article": "De danska bredbandsoperatörerna TDC, Telia och Telenor vill befrias från domstolsbeslutet som tvingar dem att blockera tillgången till den svenska fildelningssajten Pirate Bay. Den som vägrar att rätta sig efter domen får betala böter. - Själva kommunikationen med Pirate Bay är inte i sig en kränkning av upphovsrätten. Vi gör kommunikationen möjlig för våra abonnenter, sedan måste andra ta ställning till om det är olagligt eller ej och gripa in. Det är inte vår uppgift, säger Jens Ottosen-Stött, ordförande i TI, den danska telekomindustrin, och danska Telias juridiske chef. - Vår uppgift är att transportera information. När människor tar taxi frågar chauffören vart de ska åka, inte om de är ute i ett lovligt ärende. Bredbandsoperatörerna kör alltså gärna taxi men inte polisbil. Den danska TI-ordföranden uttrycker samma åsikt som de svenska bredbandsoperatörerna, vilka också anser att det inte är deras roll att kontrollera sina abonnenter. Blockeringen av Pirate Bay har blivit möjlig med hänvisning till det som i dansk lag kallas copyright-direktivet, även det ett implementerat EU-direktiv. Upphovsrättslagen i Danmark har redan den styrka som sanktionsdirektivet (Ipredlagen) väntas ge när det införs i svensk lag. Sveriges riksdag tar beslut i slutet av den här månaden. Tillgången till Pirate Bay nekades i Danmark efter att företrädare för landets filmproducenter, bokförläggare och skivbransch i höstas gick till domstol. Domen mot danska Tele2 är prejudicerande för de övriga operatörerna. Domstolens argumentation gick ut på att Tele2, genom att tillåta sin användare att surfa in på Pirate Bay, medverkade till intrång i upphovsrätten. - I så fall medverkar vi ju också till olovligheter på Youtube, Myspace, Google eller vad det nu kan vara. Det är ju helt oöverskådligt. Så vi har framfört att landsrättens argumentation är olycklig, säger Jens Ottosen-Stött. Telekombolagen vill nu få domen prövad och hoppas att Högsta domstolen ska riva upp den. Tekniskt är det enkelt att blockera tillgången till en sajt. Men blockeringen kan kringgås om användaren byter server till en \"open DNS\". Sedan den så kallade Renforsutredningen har diskussionen i Sverige om bredbandsoperatörernas ansvar dött ut. På svenska Ifpi förs ingen diskussion om möjligheten att blockera sajter där upphovsrättsskyddat material läggs upp, enligt Ifpis jurist Magnus Mårtensson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21579, "headline": "Skulpturala plagg som egotrippar", "summary": "De blev nyligen utnämnda till årets designer av Elle, gör fantastiska kläder som liknar tygskulpturer men också de enklaste trikåtröjor och jeans med personliga detaljer. Duon Astrid Olsson och Lee Cotter bakom märket Fifth Avenue Shoe Repair lyckas kombinera det kommersiella och det konstnärliga.", "article": "Haute couture-veckan i Paris är just avslutad, dagarna då det mest avancerade, dyra och exklusiva modet presenteras. Men nuförtiden behöver man inte titta längre än till Stockholm och namn som Lars Wallin, Sandra Backlund eller Helena Hörstedt för att hitta plagg gjorda enligt principen handsydda, måttbeställda och alldeles, alldeles underbara. Designerduon Astrid Olsson och Lee Cotter kvalar numera in i denna modets högsta division. Det var i augusti 2007, modevecka i Stockholm och visningar på Berns. Förväntningarna på Fifth Avenue Shoe Repair var väl att de skulle göra sina vanliga, pålitliga svarta plagg. Sannolikt med lite oväntade skärningar och öga för detaljer. Då äntrades catwalken av en modell i en illröd, volumniös tyllklänning, som om hundra galna balettkjolar staplats på varandra. Publiken bröt ut i ett kollektivt oooh! Efter denna chocköppning blev betydligt fler modeintresserad medvetna om att märket även hade en specialkollektion kallad By the no. - Redan säsongen innan hade vi haft en del klänningar i denna specialkollektion, men de smälte in så väl bland de andra plaggen att folk nog inte tänkte så mycket på det. De flesta tror att vi började när vi släppte den röda tyllklänningen men så var det inte, förklarar Astrid Olsson, ena halvan av Fifth Avenue Shoe Repair (som hämtat sitt namn från en skomakare i London). - Tyllklänningen är tydligen alla andras favorit men absolut inte vår. Den är som ett geléhallon, mest uttrycksfull för att den är röd, fyller kollega Lee Cotter i. Astrid Olsson och Lee Cotter fortsätter gärna på varandras meningar och fyller i där den andra slutar. Vi träffas fem dagar innan höst- och vinterkollektionen för 2009 ska presenteras och duon, som både är ett par privat och i arbetet, sitter i ett provisoriskt mötesrum på sitt kontor. Ett behärskat kaos råder i lokalen i det gamla bryggeriet på Åsögatan i Stockholm. Det som vanligtvis brukar vara showroom är numera kontor, ateljédelen har svällt för att allt ska bli klart. Det sys, nålas och veckas koncentrerat. Våningen ovanpå har tillfälligt annekterats så att stylisten Ursula Wångander ska få rum att hänga kläderna. Inför visningen ska det plockas ihop utstyrslar till varje modell och ingång. Gummisnoddar håller ihop galgar med det som ska kombineras och under dräller många par skor organiserat. 2004 föddes Fifth Avenue Shoe Repair ur Astrid Olssons examensprojekt från Textilhögskolan i Borås. Lee Cotter jobbade som inköpare och paret bestämde tidigt att de skulle försöka kombinera det kommersiella och det fullständigt okommersiella. Därav uppdelningen mellan de kläder som sedan 2006 säljs i butiken på Bondegatan i Stockholm - numera även runt om i världen - och plaggen i kollektionen By the no. De senare sys bara på beställning och oftast inte i mer än ett exemplar. - Vi får ofta frågan om varför vi gör det och brukar alltid säga att det är en egotripp, säger Lee Cotter och fortsätter: - Men jag tror också att det handlar om att bjuda på en föreställning. Vi vill dra upp draperiet med ett tadaaam! Endera kan man som betraktare tänka \"ah, det var schysst\", eller bara \"det var roligt, det ser ut som en elefant\". Vi vill bjuda på något som väcker känslor. Alla plagg är handsydda och skärs till i ateljén i Stockholm, där också allt det sista fixet sker. Däremellan finns det tre sömmerskor runt om i Sverige som hjälper till. - De svåra grejerna gör vi alltid här, det är så mycket som händer medan man håller på, säger Astrid och Lee fortsätter: - Nu har vi jobbat med en dragbandsteknik som vi uppfunnit, en teknik för att skapa veck. Det blir enormt skulpturalt och med ett fantastisk djup. Vi började applicera det på olika material, svart kanvas, rutiga tyger, det bara växte och växte. På liknande sätt grundar sig mycket av det Fifth Avenue Shoe Repair gör i experiment. Antingen hittar de på en teknik som sedan appliceras på plaggen eller så utgår de från en form. - Vi kanske har tittat på en skulptur som ser ut som om den var plisserad och vill återskapa den formen. Då uppfinner vi tekniker för att göra det, säger Astrid. Lee berättar att de under hösten hämtat inspiration från Picassos kubism och försökt överföra den tredimensionella känslan till kläderna. - En hel del experiment åker direkt i sopkorgen, som försöket med \"vad händer om man doppar plissé i klister\"… Men så måste man ju göra; prova, prova, prova. Vissa saker går inte att överföra till den kommersiella kollektionen, det är för komplicerat eller för dyrt. Men ofta blir det enklare varianter. Enligt Lee är det rätt lätt att göra den sortens design när det finns en fysiskt idégrund. Astrid fortsätter resonemanget: - Det är alltid en massa tidspress med den vanliga kollektionen, så när idéarbetet väl kommit igång måste man fokusera på det. Men det börjar och slutar alltid med de mer experimentella grejerna. Fem dagar senare befinner sig kläderna och en stor grupp människor backstage i ett visningstält som smällts upp i Kungsträdgården. - Kan någon titta på de stora skjortorna så de är ordentligt strukna! ropar Astrid Olsson. Samtidigt syr hon de sista stygnen på en avancerat veckad och draperad skapelse i olika sorters rutigt tyg. Säkert fem personer ser sedan till att klänningen sitter som den ska på modellen. Efter en halvtimme gör den entré på catwalken, ackompanjerad av dånande, hysterisk cirkusmusik. Inför nästa höst tyckte nämligen Fifth Avenue Shoe Repair att det var dags för clownen i modet. - Säsongen före jobbade vi med att utveckla formen på en byxa, berättar Lee. - Vi gjorde en som vi skar i split, som om man satt med benen rakt ut åt sidorna, och tänkte att formen skulle skapas när man satte på sig plagget. Det blev lite clown över det. Och så gick vi in för rutor. För ett par år sedan garanterade duon att de aldrig skulle börja med mönstrade tyger, så detta är ett större steg än man kan tro. Att göra invecklade saker i svart är en sak men så fort färg blandas in blir det något annat. Vilket den röda tyllklänningen tydligt visade. - Jobbar man alltid i svart är man så säker. Du kan gilla en form i svart och den kan vara hur knäpp som helst men ändå lugn att ha på sig. Har den en annan färg börjar den ta organiska former och kan både bli grönsaker, djur och fiskar, säger Astrid. De rutiga, veckade, plisserade och lilafärgade By the no-kreationerna som Fifth Avenue Shoe Repair visade i måndags leder dock inte tankarna till någon särskild form. De förmedlar mer av vildsint experimentlusta och skaparglädje - tygskulpturer som faktiskt ser ut som de går att ha på sig. Och som många nog gärna skulle ha hängande i den egna garderoben. Självklart blir priset rätt högt. Fyra till femtusen för en enkel skjorta, runt trettiotusen för något korsettaktigt. Vissa plagg kostar upp emot fyrtiofemtusen för att det ligger så otroligt mycket arbete bakom. - Jag såg i nya numret av Elle att vår skjortklänning från förra säsongen kostar fyrtiotvåtusen, säger Lee. - Jag hoppas ingen beställer en sådan, den var så jäkla jobbig att göra, fortsätter Astrid. - Det finns inte ens en beskrivning, den var som ett test med kameran. Vi tog en massa bilder medan det hände saker på provdockan. Men det finns andra plagg, som tyllklänningen, där det mer handlar om att det är så fruktansvärt mycket tyg. Till den går det åt hundra meter tyll som ska klippas och måttas. Två sådana tror jag vi har gjort. Specialkollektionen By the no är inget paret Cotter och Olsson livnär sig på direkt, även om deras ambition är att alla plagg ska gå att köpa. Plus att de vill se ateljén som hjärtat och motorn i det de gör. - Det finns de som tror att vi bara gör det för att få uppmärksamhet i media, säger Astrid och avslutar: - Andra undrar varför vi inte bara gör By the no. Men efter att vi har knasat ur, vridit och vänt och bänt och allt det där, då är det jätteskönt att bara få tänka \"aaaah, vilken typ av trikåtröja ska vi göra nu\". Fifth Avenue Shoe Repair startades Fifth Avenue Shoe Repair startades 2004 av Astrid Olsson och Lee Cotter. Den första kollektionen var Olssons examensprojekt från Textilhögskolan i Borås. Namnet hämtades från en skomakare i London, med förklaringen att de ville signalera tradition och kvalitet. 2006 började paret även göra herrkläder och öppnade samma år en egen butik på Bondegatan i Stockholm, där den vanliga kollektionen säljs. By the number-kollektionen (förkortat By the no) sys upp för hand, tanken är att kreationer från alla säsonger ska gå att köpa på beställning. De växer ofta fram på provdockan och genom experiment med olika sömnadstekniker. Ett urval av plaggen för höst/vinter 2009 visas just nu i en tillfällig butik i Sturegallerian, öppen t o m 25/4. www.shoerepair.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21583, "headline": "Modebilder tar revansch", "summary": "En ny bok skildrar den svenska modebildens historia. Sverige har gått från mode-u-land till modeunder, men konstigt nog syns det inte alltid i fotot, skriver Linda Leopold.", "article": "Tonie Lewenhaupt och Lotta Lewenhaupt ”Bilden av modet” Bokförlaget Arena ”Modebilder” Nordiska museet, Stockholm visas t o m 13/4 Man förstår att ganska mycket har hänt när man ser Per Wiklunds modefoto från 1974 av en modell sittande på en höskulle med blicken drömmande i fjärran. Hon är ytterst påklädd i redig långkjol och stickad kofta från Gunilla Pontén, men bilden refuserades av Damernas Världs chefredaktör med motiveringen att den var ”på tok för vulgär”. Modellen satt nämligen med benen för brett isär. I boken ”Bilden av modet”, som ynglat av sig i utställningen ”Modebilder” på Nordiska museet, tecknar Lotta Lewenhaupt och Tonie Lewenhaupt ambitiöst sextio års svensk modefotohistoria. Från fyrtio- och femtiotalens herrar (och någon enstaka dam) som förevigade klassiska skönheter i couture från NK:s franska damskrädderi till dagens internationella stjärnor som Mikael Jansson med Vogue och Vanity Fair som uppdragsgivare. En modebild är ”ofri”, skriver författarna, i den bemärkelsen att den nästan alltid är ett beställningsjobb, från en tidning eller ett modeföretag. Utan modeskapare och modetidningar, inga modebilder. Därför är de svenska modefotografernas historia i ”Bilden av modet” också historien om svenska tidningskvinnor och -män, nystartade och nedlagda titlar, redaktörer, designer och stylister, stegrande modellarvoden, ideal, tidningsdebatter och modeförakt. Och de bitarna är betydligt roligare att läsa än de fotografbiografier som är bokens stomme. Det ligger inte bara en digital revolution mellan bokens första och sista bilder – fyrtiotalets svartvita fotografier tagna med storbildskamera (i några fall framkallade i ett handfat under takåsarna i Paris) och dagens tekniska perfektion. Modeklimatet har också förändrats totalt. Under fyrtio- och femtiotalen levererade fotografer som Rolf Winquist, Kerstin Bernhard och Lars Nordin modebilder till tidningar som Damernas Värld och Vecko-Journalen, ofta av modeller i plagg från landets två finaste beställningsateljéer: ”Märtis” (Märthaskolan) och ”Franskan” (NK:s franska damskrädderi). Idealet var elegant och påklätt, silhuetterna skarpa och ljussättning och komposition klart influerade av amerikanska mästare som Irving Penn. Med sextio- och sjuttiotalen kom Swinging London, ungdomsrevolter och svensk textilkris. Det kom antimode med Mah-Jong, jeansmode med Gul & Blå och unisexmode med Lotta Lewenhaupts bästis Sighsten Herrgård. Lewenhaupt och Lewenhaupt kan inte bara sin modehistoria, de var också med när det begav sig, som redaktörer på svenska modetidningar. Efter ett stilmässigt överdrivet åttiotal följt av ett avskalat nittiotal då Sverige på riktigt började vakna som modeland (med hjälp av märken som Filippa K och Acne) landar författarna till sist i samtiden. I dag finns det fler titlar än någonsin på den svenska modetidningsmarknaden, samtidigt som de största svenska modefotograferna, som Mikael Jansson och Camilla Åkrans, sällan jobbar på hemmaplan. Lewenhaupt och Lewenhaupt försöker hitta en röd tråd genom alla dessa år och sätta fingret på vad som är det typiskt svenska i den svenska modefotografins historia. Om det finns något? Det mjuka dagsljuset, modellernas naturliga uttryck, avskalade studior och ofta en länk till den amerikanske fotografen Richard Avedon, föreslår författarna. Kanske också det faktum att svenska modefotografer länge jobbat i motvind, vill jag tillägga. För när man läser ”Bilden av modet” blir det (ännu en gång) uppenbart hur hopplöst efterblivet Sverige varit som modeland. Författarna skriver om det seglivade föraktet mot modefotografi i förhållande till konstfotografi – inte konstigt att så många svenska fotografer reste till det modefotovänligare USA och arbetade för Richard Avedon eller Irving Penn. Under de här sextio åren har Sverige gått från mode-u-land till modeunder. Det lustiga är att skillnaden inte alltid syns i fotot. Visserligen är urvalet till utställningen och boken förmodligen gjort med tanke på vilka bilder som fortfarande har något att säga i dag, men det är ändå slående hur fräscha några av de tidigaste bilderna känns i sitt uttryck (om man bortser från själva modet, frisyrer och smink). Och det känns på något sätt fint att dessa bortglömda bilder har grävts fram ur arkiven, dammats av och till slut fått sin konstnärliga upprättelse. Linda Leopold Moderedaktör Bon form@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21584, "headline": "Passionerad pianist", "summary": "”Det är kommunikation som gör att jazz kan vara alldeles fantastiskt eller alldeles förfärligt tråkigt”, säger pianisten Jacob Karlzon. Viljan att säga någonting genomsyrar nya skivan ”Heat”.", "article": "Jacob Karlzon har ett leende som spricker upp kring ögonen och samtidigt en eftertänksamhet oskiljaktigt förbunden med det rättframma. Musikaliskt skulle man kanske tala om dynamik. – Det absolut viktigaste inom den här genren och det som gör att jazz kan vara alldeles fantastiskt eller alldeles förfärligt tråkigt är kommunikation, säger jazzpianisten som tagit tåget upp från Malmö och landat i en hotellbar på Strandvägen. Utan kommunikation kan jazz låta ganska rätt men inte nödvändigtvis så mycket mer och då har man tappat poängen. I så fall lyssnar jag hellre på något punkband eller vad som helst där det ändå händer något. – Det är roligare att se ett korplag som svettas, blöder och sparkar benen av varandra för att de vill ha in bolljäveln i mål i stället för att se välbetalda proffs som inte ens vågar försöka ta bollen för att de är rädda om fejset inför någon reklamplåtning dagen efter. Det måste vara på riktigt. Det måste finnas en drivkraft, en vilja att säga någonting. Den tanken genomsyrar också nya skivan ”Heat” inspelad tillsammans med bassisten Hans Andersson och trummisen Jonas Holgersson samt blåsarna Peter Asplund och Karl-Martin Almqvist. – Den är tillägnad alla människor som går upp i någonting. Som har den där känslan man kan få ibland när man känner en så stark passion för det man gör att tiden står still, förklarar Jacob Karlzon och beskriver publiken som den ”extra medlemmen i bandet”. Som 13-åring fann han spelglädjen genom Benny Goodman- och Åke Hasselgård-låtar hemma i Jönköping. Hårdrocksintresset blev en motreaktion men parallellt lärde han känna saxofonisten Fredrik Carlquist. – Vi skulle spela tillsammans vid en morgonsamling. Han var mer modernt inriktad och när jag började lyssna på den moderna jazzen märkte jag att energin som finns hos John Coltrane och Miles Davis väldigt ofta överträffar powerackorden i heavy metal. Jacob Karlzon har gjort sig känd både som solopianist och som kapellmästare och kompositör i Viktoria Tolstoys band. Nu närmast har egna trion högsta prioritet men under våren gör han också en turné tillsammans med pianisten Niklas Sivelöv, som var först ut i skivbolaget Caprices ”Improvisational”-serie. I samband med inspelningarna av fjolårets soloalbum med pianoimprovisationer inspirerade av Maurice Ravel kom Jacob Karlzon i kontakt med den franske impressionistens ”Sonatine. Modéré”. Ett stycke som på ”Heat” får samsas med såväl egna kompositioner som en låt av alternativa metalbandet Korn och ”Gollum’s song” ur ”Sagan om ringen” – alla i högst personlig tappning. Det handlar om musik med ett inneboende sväng: ”någonting starkt, intensivt, med skit under naglarna men med en skönhet som man ibland får skrapa på ytan för att hitta”. – Det som är kul med just ”Gollum’s song” är att många jazzstandards kommer från filmer, musikaler och sådant. Av den anledningen var det extra roligt att hitta en nutida filmmelodi. Men jag vet inte om den kommer att bli en standard, säger han och skrattar. – Sedan uppskattar jag Korn och rock’n’roll-grejen eftersom jag tycker om när musik är intelligent utan att till varje pris vara akademisk. Oavsett vilken nivå man befinner sig på vad gäller det intellektuella är det så otroligt viktigt att hjärtat finns med. Johanna Paulsson musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21600, "headline": "Skärholmen får teater för unga", "summary": "Stadsteatern skapar en teater för barn och ungdom med egen ensemble i Skärholmen. Carolina Frände blir konstnärlig ledare.", "article": "Regissören Carolina Frände blir chef för en egen ensemble och egen teknisk stab på den stora moderna teaterscenen i Skärholmen som invigdes hösten 2005. - Det är ett unikt och ovanligt beslut i dag när kulturen hotas av nedrustning. Att vilja nå ut med scenkonst i förorten, utanför områden där föräldrarna sällan tar med barnen på teater, konstaterar Carolina Frände som redan börjat arbeta deltid. Hon har nyligen anställt en heltidsmusiker, kompositören och slagverkaren Niklas Brommare, och arbetar nu med att hitta åtta skådespelare. Hon har redan skrivit kontrakt med Emil Almén, som blivit hastigt känd för att spela sektprästen Helge Fossmo, både i teveserien \"Vägen hem\" och \"Knutby\" på Uppsala stadsteater, samt Lotta Stenshäll, Rakel Wärmländer och Camilla Larsson. Detta är Stockholms stadsteaters chef Benny Fredrikssons lösning på frågan om chefskapet för Skärholmsteatern. Hans första förslag var att Suzanne Osten skulle ha ansvar för den scenen samtidigt som hon skulle leda Unga Klara vid Sergels torg. Det ansåg Suzanne Osten vara en omöjlig uppgift. Carolina Frändes har som regissör senast satt upp \"Krig och fred\" på Stockholms stadsteater, arbetar nu med \"En helt god kvinna\" om Alva Myrdal på Göteborgs stadsteater. Hon sitter i ledningen för Teaterhögskolan och har särskilt arbetat med kursverksamhet för lärare i grundskolan och på gymnasiet. Något som direkt anknyter till nya jobbet, vars förordnande sträcker sig över tre år. Hon har nu elva månader på sig att utforska Skärholmen och formulera teaterns konstnärliga uppdrag innan teatern öppnar 2010. Uppdraget är strikt, att spela för barn och ungdom. Carolina Frände påpekar att det ställer krav på teatern: Att möta en 6-åring och en 18-åring är två helt skilda saker. Gemensamt för åldersgruppen är den inte väljer teatern själv. - De vuxna, lärarna, är representanter för barnen. Det är inte lätt att vara lärare och ha ansvar för barnens möte med konsten; en konstupplevelse är inte \"nyttig\", har inte samma uppgift som skolan, att vara lärande. Skolorna i området blir den viktigaste samtalsparten. - Där måste man bygga ett förtroendefullt förhållande till barnens representanter, lärarna. Jag vill ha direktkontakt med lärarna. Unga Klara och Suzanne Osten, Backa Teater med först Eva Bergman och sedan Mattias Andersson är förebilderna. Carolina Frände ser sin nya teater som ett demokratiskt projekt: Publiken ska komma till teaterhuset men ensemblen ska också komma till publiken. Den ska vara utforskande, experimentera med konstformer. Kanske ett projekt utgår från musik med Niklas Brommare, eller teater på tunnelbanan. - Det handlar om dem som bor där teatern ligger. Jag ser det som ett centrum som ligger i ett pärlband av förorter längs röda linjen som går från Teaterhögskolan vid Karlaplan där jag arbetar, förbi Stadsteatern och fortsätter ut till Riksteatern i Hallunda där jag också arbetat och haft kontakt med Cirkör i Alby. Carolina Frände ser Skärholmen som en förort som haft tid att etablera sig, med ett rikt föreningsliv, ett samhälle i en brytningstid. Ett skäl är bostadsrätterna, ett annat debatten när Stockholms stad sålde tio köpcenter till brittiska företaget Boultbee - Skärholmen var ett av dem. - Dess nya slogan är Skärholmen - Capital of Shopping. Vad betyder det för invånarna? Musikal med dårfinkar i vår Skärholmscenen har sedan starten 2005 haft egen budget och en koppling till Scengymnasiet som ligger bredvid. Man har ansvarat för undervisning i teater, dans, artist och musik. Det ska fortsätta. I går var det premiär för \"SKHLM.nu typ\" av Scengymnasiet årskurs två. Teatern har gjort enstaka produktioner med skådespelare från Stadsteatern. Den 20 mars är det urpremiär på musikalen \"Dårfinkar och dönickar\". Man har också tagit emot gästspel, den 4 februari kommer Market Theatre, Sydafrika, med \"The suitcase\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 21605, "headline": "Kärlekens språk", "summary": "Eva Adolfssons nya roman har en alldeles egen ton, en prosa som glimmar och exploderar av känslor. Eva Johansson både njuter och irriteras, men tar boken till sitt hjärta.", "article": "Eva Adolfsson ”En liten historia” Albert Bonniers förlag I en liten men betydelsemättad scen i Eva Adolfssons förra roman ”Förvandling” (2005) står en boutiqueinnehavare i sin för tillfället tomma affär. I väntan på kunder bläddrar hon i Ovidius ”Metamorfoser” och börja grubbla över kärlekens väsen. Så följer några rader som på ett liksom förebådande sätt ringar in temat i den nya romanen, ”En liten historia”: ”Tänker på sitt äktenskap och frågar sig, än en gång, om kärleken i själva verket främst är en ambition och en viljeakt, eller om den är något som bara finns och strömmar, eller inte finns, och detta helt oberoende av viljan. Hon vet inte vilket, och nästa fråga kommer då näsvis: vad är då kärlekens föremål? Är det den andra människan eller är det själva älskandet? Hon vet inte svaret där heller – tycker inte om att inte kunna ge det rätta vackra svaret.” Marie Nilsson, huvudperson och jagberättare i ”En liten historia”, brottas med just sådana tankar och funderingar, och tycks ha det egna jaget ständigt inställt på kärlekens frekvens. Hon är litteraturvetare, sysselsatt med frågor om kvinnligt skapande och skrivande. En modern intellektuell kvinna, van att genomskåda spelet mellan man och kvinna – samtidigt som hon hyser ”romantiska illusioner om den stora kärleken”, som hon frankt själv tillstår. När romanen inleds är hon gift och har två barn, men hennes man, som hon har älskat så djupt och innerligt, har träffat en annan. Så blir hon inbjuden till en konferens i Amsterdam. En möjlighet att komma ifrån en tid, ta paus från sorgen och vreden. Och där är han, mannen med vilken hon ska ha den omvälvande lilla historia som givit romanen dess titel. Svensk, bosatt i Berlin, även han med ett äktenskap i gungning. De kommer att träffas endast några få gånger, men deras förhållande blir ändå livslångt. Något verkligt par blir de aldrig, men Marie bär hans närvaro med sig genom åren, han finns där ständigt som ett aldrig infriat men likväl skimrande löfte – ända tills döden sätter punkt. Ty även döden är en högst påtaglig närvaro i berättelsen, skrämmande och obeveklig. Frågorna om kärleken som boutiqueinnehavaren ställde i ”Förvandling” får inga svar i den nya romanen heller, annat än antydningsvis. Lite försiktigt prövas tanken om den romantiska kärleken kanske bara är ett spel, en låtsaslek, något vi väljer att tro på för att det bör finnas med i livet, för att vi så gärna vill det. Som det står på ett ställe i romanen: ”Jag tror att kärleken är en fantasiskapelse. Men på grundval av något verkligt. Av något som kändes! Och det liknar då det litterära skapandet. Man hittar på. Men på grundval av något som kändes.” Kanske är det så, och gott nog i så fall. Hur det än är med den saken är Eva Adolfsson tveklöst mer intresserad av själva utforskandet än av några eventuella svar och resultat. Adolfsson låter sin huvudperson vara samtidigt barnsligt känslostyrd och svalt reflekterande och har skänkt henne ett språk som både är hänfört associativt och kritiskt intellektualiserande. I den kombinationen uppstår en alldeles egen ton, en prosa som glimmar och exploderar av känslor, för att strax strama upp sig, ifrågasättande och analyserande. Marie beskriver en förnimmelse, en upplevelse, en händelse – och knappt har man tagit in vad där står förrän hon börjar vrida och vända på det och ställa sin egen tanke till svars. Adolfsson har arbetat på samma sätt även tidigare, men i den nya romanen har hon finslipat och fulländat sin stil ytterligare. Och resultatet är mycket njutbart, ett vackert, starkt koncentrerat men ändå märkligt vidlyftigt språk, fyllt av små utvikningar och tankesprång, inskjutna bisatser, utropstecken. Det är också ett sätt att skriva som öppnar för läsarens egna reflektioner och reaktioner, och jag finner mig oavbrutet i färd med att svara Marie: protestera, hålla med, diskutera. Stundtals vill jag ta henne i axlarna och ruska om henne, säga åt henne att skärpa sig. Hon kan vara så irriterande narcissistisk i sin kärlek – när det inte gäller kärleken till barnen eller föräldrarna, som ligger på ett annat, liksom självklart plan – så upptagen av de egna känslorna. Sista gången hon träffar sin älskare, många, många år efter deras första möte, är både han och hon märkta av cancer, och plötsligt ser hon honom som för första gången, på riktigt, inte bara som någon hon kan spegla sin egen kärlek i, som hon vill erövra eller är rädd att bli övergiven av. Och samtidigt: hon är så uppriktig mitt i det självupptagna, så insiktsfull och djupt mänsklig, att man inte kan annat än tycka om henne. Till mitt hjärta tar jag också en annan tanke som löper som en underström genom romanen: att vi alla hör ihop, sammanbundna i såväl sorg som glädje av osynliga men starka rottrådar av samhörighet, en själarnas mystiska gemenskap. ”Där är: en människa. Kommer och sätter sig bredvid. Och där uppstår en dåsighet, liksom gemensam. Nyss främmande, sitter nu i denna gemensamma värme och tankspridda tillit. Och något börjar, helt sakta.” Eva Johansson litteratur@dn.se Eva Adolfsson är skribent i DN kultur och recenseras därför av Eva Johansson, kritiker i Svenska Dagbladet. I dag utkommer också Sara Gordans roman ”Uppställning med albatross”. Den recenseras på måndagens kultursidor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21611, "headline": "Vara skådespelare tuffare för kvinnor", "summary": "Kvinnliga skådespelare får lägre lön, färre roller och har svårare att hålla liv i karriären när de blir äldre. Europas manliga aktörer håller med om att de har det bättre.", "article": "EU har gått till botten med ett redan omtalat faktum - kön och ålder talar till kvinnliga skådespelares nackdel. Branschorganisationen International Federation of Actors (FIA) har på EU:s uppdrag gjort en stor europeisk studie där resultaten pekar åt samma håll i alla länder. Kön är en nackdel för kvinnor inom teaterns arbetsfält, såväl när det gäller möjligheterna att få jobb som vad man får betalt för sitt jobb. - Teaterförbundet har tillsammans med andra europeiska skådespelarfackförbund varit pådrivande för att få fram enkäten. Resultaten må vara nedslående, men nu finns det svart på vitt att ålder och kön har stor betydelse för möjligheten att få arbete, säger Teaterförbundets ordförande Anna Carlson. Särskilt allvarligt anses det faktum att ojämlikheten fortfarande är så stor när samma yrke utövas av både män och kvinnor. Undersökningen har fastslagit att män har längre karriärer än kvinnor. Rollerna sinar när kvinnor blir äldre. Över lag har kvinnor större brist på jobb och små möjligheter att själva välja. När det gäller bilden av hur kvinnor respektive män framställs på film, tv och teater är män över lag nöjda med vad de ser, men inte kvinnorna. Studien med namnet \"Age, gender and performer employment in Europe\" presenterades i veckan i Europaparlamentet av FIA:s ordförande den norska skådespelaren Agnete Haaland. Tre kvinnliga ledamöter av EU-parlamentet, Proinsias de Rossa, Mary Honeyball och Anne Van Lacker, vill arbeta på europeisk nivå för att förbättra situationen. Hur ska det gå till när så många roller i till exempel en Shakespearepjäs är manliga? - De behöver ju inte spelas av män. Det finns ett stort antal könsneutrala roller som i dag schablonmässigt ges till män. Här finns mycket att ändra på, säger Anna Carlson. Teaterförbundet arrangerar tillsammans med Svensk scenkonst och Symf senare i vår en utbildning för konstnärliga ledare inom scenkonstbranschen. Den syftar till en utveckling av den konstnärliga processen, organisationen och ledarskapet ur ett jämställdhets- och genusperspektiv. - Det är första gången en sådan utbildning genomförs. Och den kan ge resultat. År 2006 avslutades en utbildning för kvinnor som ville bli scenkonstchefer. Tolv deltog, i dag är nio av dem chefer. Se grafik Män tycker att det är lättare FIA:s webbplats ", "article_category": "culture"}
{"id": 21617, "headline": "\"Let's dance\"-Graaf akutopererad", "summary": "Magdalena Graaf har drabbats av en blödning i hjärnan. \"Let's dance\"-deltagaren opererades under natten till onsdag. \"Det här känns så klart jättetråkigt\", säger Magdalena Graaf till Expressen.", "article": "\"Let's dance\"-deltagaren Magdalena Graaf blev inlagd på sjukhus i tisdags. - Hon skulle ha åkt och tränat inför fredagens program, men kände av en huvudvärk och ville åka in och kolla vad det var, säger Magnus Karlsson Lamm till Nyhetskanalen.se. Under natten till onsdag opererades Magdalena akut. - Jag har legat med slangar hela natten och de har dränerat vätska från hjärnan, säger Magdalena Graaf till Expressen. Lili Assefa, pressansvarig för \"Let's dance\", besökte Magdalena på sjukhuset på onsdagsförmiddagen. - Hon mår bra, men är självklart väldigt ledsen, säger Lili Assefa till TT Spektra. - Hon har drabbats av en subduralblödning i hjärnan. En subduralblödning innebär att det blöder under den hårda hjärnhinnan, som kallas dura mater. Då blodet inte har någonstans att ta vägen ökar trycket på hjärnan. Subduralblödning behandlas neurokirurgiskt genom att subduralrummet i hjärnan töms på blod. Har Magdalena ramlat och slagit i huvudet under repetitionerna? - För mig är det viktigaste just nu att Magdalena mår bra. Det är det enda jag kommer att kommentera, säger Magnus Karlsson Lamm, exekutiv producent för \"Let's dance\", till TT Spektra. Magdalena Graafs syster, Hannah, skriver i sin blogg på tidningen Mamas hemsida om gårdagskvällens och nattens dramatik: \"Just nu sitter jag vid min systers sida på sjukhuset. Hon mår trots omständigheterna bra. Slangar från huvudet fulla med blod, synen är hemsk\", skriver Hannah Graaf, som på tisdagskvällen nåddes av beskedet att hennes syster hade \"en kraftig blödning i hjärnan och var tvungen att akutopereras\". \"Läkarna var tvungna att borra i huvudet för att tömma på blod. Hon var så rädd. Läkaren var chockad över att hon överhuvudtaget kunde tala.\" Magdalena Graaf kommer inte att fortsätta sin medverkan i \"Let's dance\". - Hon kommer inte att ersättas och ingen av de utröstade kommer att återvända, säger Magnus Karlsson Lamm. För två veckor sedan drabbades \"Let's dance\"-deltagaren Mojje Johansson av en hjärtinfarkt. Artisten Niclas Wahlgren utsågs till Mojjes ersättare. - I Mojjes fall så ordnades en ersättare eftersom ingen ännu hade blivit utröstad, säger Magnus Karlsson Lamm. I fredagens program kommer inga deltagare att röstas ut. I stället kommer dansparen att ta med sig sina poäng till nästa veckas deltävling. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21618, "headline": "Yrkessåporna tar över tablåerna", "summary": "Den senaste veckan har \"Semestersvenskar\" (TV4), \"Diplomaterna\" (SVT) och \"Advokaterna\" (TV4) dykt upp i tv-rutan. Men hur ser villkoren ut för alla \"vanliga\" människor som råkar traska in i programmen? DN.se sätter \"yrkessåporna\" under lupp.", "article": "Just nu svämmar tv-tablåerna över av så kallade yrkessåpor. Amerikanska \"Cops\" lade ribban redan för tjugo år sedan och har sedan dess fått oräknerliga släktingar. Ett axplock ur svenska tv-tablåer: Gränspoliserna\" (Kanal 5), \"Ice Road Truckers\" (TV4), \"Hopkins\" (Kanal 5) \"Miami Inc\" (TV6) och \"Paparazzi\" (Kanal 5). På senare år har svenska tv-producenter zoomat in något mer jordnära yrken än sina internationella kollegor i serier som \"Djursjukhuset\" (SVT), \"SOS Gute\" (Kanal 5), \"Barnmorskorna\" (SVT), \"Kustbevakarna\" (Kanal 5), \"Livräddarna\" (SVT), \"Sjukhuset\" (TV3) och \"Färjan\" (Kanal 5). Bara den senaste veckan har \"Semestersvenskar\" (TV4), \"Diplomaterna\" (SVT) och \"Advokaterna\" (TV4) dykt upp i utbudet. Men det slutar inte där. Kanal 5 håller på att spela in \"Charterhjältar\" och SVT är på gång med \"På liv och död\" om organdonation. Så, varför så många, och varför nu? Givetvis finns det \"fina\" ambitioner som att öka kunskapen om olika yrkesgrupper och - som DN tidigare berättat - mindre \"fina\" ambitioner, som att sälja fler resor med en viss färja eller med ett sponsrande reseföretag. - Men den stora frågan är varför folk ställer upp och låter sig filmas, säger medieforskaren Kent Asp vid Göteborgs universitet. Av förståeliga skäl är det yrken med dramatiska inslag, som bygger på samspelet mellan människor, som får mest genomslag i tv. Men det innebär också problem. Kan man visa chockade, fulla, desperata, våldsamma, medvetslösa och svårt sjuka människor utan att bege sig ut i etisk kvicksand? Integritetsproblemen ligger, så att säga, i yrkessåpans natur. Inte nödvändigtvis mot de utvalda yrkesutövarna - som har godkänt sin medverkan likt vilken dokusåpadeltagare som helst - utan mot de \"vanliga\" människor som av en händelse traskar rakt in i tv-inspelningen. - Som tittare funderar man: Har de verkligen gett sitt godkännande till att visas upp så här? Och skedde det i så fall mitt i en kaotisk situation? Kan de ångra sig efteråt? Ingen utanför produktionsteamen vet egentligen hur upplägget ser ut, säger professor Kent Asp. Enligt Robert Olsson, programbeställare för nyheter och samhälle på SVT, finns det inget egentligt facit när det gäller de principiella frågorna kring hur man hanterar medverkande i de olika realityserierna. - Ett ja brukar förbli ett ja och det är sällan det uppstår problem i efterhand, säger han. Men vad händer om någon först säger ja, men sedan ändrar sig och vägrar? - Då måste vi värdera varför. Skäl som att man inte tycker att man tar sig bra ut i tv, räcker inte. Men om personen däremot hävdar att medverkan kan drabba hans eller hennes barn på ett hårt sätt, och om personen kan ge en trovärdig motivering, då får vi ju titta på det. Vi måste vara väldigt varsamma när det gäller människor med liten medievana. Godkänner man sin medverkan skriftligt eller muntligt? - När det gäller \"Diplomaterna\" så har det handlat om muntliga överenskommelser. Men i andra fall vet jag faktiskt inte. I kommande \"På liv och död\", som handlar om organdonation, ställs frågorna om integritet och sekretess på sin spets. Förutom ett godkännande från de som väntar på ett organ måste tv-teamet också få grönt ljus av anhöriga till den som ska donera. - Det kan vara en situation där en person som dött i en trafikolycka i Arvidsjaur ska ge sitt hjärta till en av våra medverkande. Om de anhöriga inte vill att personen ska kunna identifieras så kan vi låta bli att berätta var och på vilket sätt donatorn avlidit, berättar Robert Olsson. Maria Mowbray, biträdande programchef på TV4: - Vi har noggranna genomgångar med produktionsbolagen inför varje ny produktion. Vi godkänner inte publicistiska övertramp, men vi har inget särskilt formulär eller så. Det är olika från fall till fall, säger Maria Mowbray. Vad händer om någon som lämnat sitt godkännande ångrar sig? - Det finns inget generellt svar på den frågan. Man får hantera det från fall till fall. Men för oss är det här inget vanligt problem. Genom åren har det dock kommit in många anmälningar mot yrkessåpor. Frågan om integritet är ständigt återkommande. Yrkessåpor som \"Kustbevakarna\" i Kanal 5 och \"Sjukhuset\" i TV3 sänds från England och sorterar därmed under brittiska lagar. Granskningsnämnden för radio och tv vidarebefodrar anmälningarna till sin brittiska motsvarighet Ofcom. Socialstyrelsen har dock fått in tre anmälningar mot \"Sjukhuset\" i just TV3. Staffan Olsson på Socialstyrelsen lyfter fram situationer där personer i tv-soffan känt igen kläderna på döda anhöriga och patienterna som tror att de ska få sämre vård om de inte låter sig filmas. - Man måste hela tiden utgå från patienten och värna integriteten och sekretessen, säger han. Så, vad är då lockelsen med yrkessåporna? Robert Olsson på SVT tror att yrkessåpornas popularitet bottnar i en kombination av hög igenkänning och nyfikenhet. Som exempel tar han \"Klass 9A\" som fick tittarsiffrorna att rusa i höjden förra våren. - Där har vi båda komponenterna. Alla känner till skolan som sådan men det är inte många som vet hur det blir när man sätter in ett gäng väldigt duktiga pedagoger. Det skapar nyfikenhet och genererar debatt, säger Robert Olsson. Maria Mowbray på TV4 ser de fängslande karaktärerna som nyckeln till boomen av yrkessåpor: - Det är spännande att få inblick i en värld som man inte har tillgång. Vi har flera idéer till kommande \"workplace realities\", säger hon. Men professor Kent Asp tror att yrkessåporna har ett tydligt Bäst-före-datum: - Programformaten har alltid sina cykler och folk kommer att tröttna på yrkessåpor. Men fenomenet att folk lämnar ut sig, det är märkligt… I ett långt tids perspektiv förskjuts gränserna, Robinson kom 1998 - då kunde vi knappast föreställa oss att det var hit vi var på väg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21621, "headline": "Nahid filmade sin forna fiende", "summary": "I Iran var filmaren Nahid Persson Sarvestani stark motståndare till shahen och hans drottning Farah Diba. Nu har hon gjort filmen \"Drottningen och jag\" om sin forna fiende.", "article": "\"Vi har påverkat varandra. Förut såg jag henne bara som före detta drottning. Nu ser jag en kvinna i exil som längtar efter sitt land precis som jag.\" Så säger Nahid Persson Sarvestani om Farah Diba, den vackra, unga drottningen som förhäxade världen samtidigt som shahen av Iran allt mer förslavade sitt folk. Då, på 70-talet, arbetade en ung Nahid Persson Sarvestani för en revolution i sitt hemland. Den kom. Men inget blev som hon tänkt sig. Filmen \"Drottningen och jag\" invigde i fredags Göteborgs filmfestival. Den skildrar en märklig resa, hur Nahid Persson Sarvestani går från motstånd mot Farah Diba och allt vad hon står för till en förståelse som gränsar till vänskap. - Det var en svår film att göra. Jag tänkte hela tiden på hur vi inte hade demokrati under shahen. Varför då göra en film om hans fru? säger Nahid Persson Sarvestani. - Jag borde väl gå därifrån. Samtidigt är man som filmare nyfiken, man vill bara göra sin film. Shahen Reza Pahlavi styrde Iran fram till 1979 då islamisterna under ayatollah Khomeini tog makten genom en revolution. Nahid Persson Sarvestani, som varit aktiv kommunist, säger att när dekreten kom om att kvinnor skulle täcka sitt hår trodde hon att det var ett skämt. - Jag jobbade på en tidning när någon frågade hur jag ville ha min slöja. Det gick så snabbt! Förut fick kvinnorna göra hur de ville. Min mamma hade slöja, men inte jag och mina vänner. Efter revolutionen flydde Nahid Persson Sarvestani från landet. Hon har gjort filmer som \"Prostitution bakom slöjan\" om sitt gamla hemland, och en scen i \"Drottningen och jag\" visar hur de nya iranska makthavarna ser på henne: En tullstjänsteman skriker åt henne, hotar henne: \"Patetiska shah-älskare!\" Hon lovade att aldrig göra film om Iran igen och bröt omedelbart löftet. Nu kan hon aldrig åka tillbaka. Hon lever alltså, liksom Farah Diba, i exil, Persson Sarvestani i Stockholm, Farah Diba i Paris. - Vi har fortfarande kontakt. Hon har sett filmen och säger att hon gillar den jättemycket. Hon uppskattar däremot inte att jag talar om shahen som en diktator. Jag försökte få henne att komma till Göteborg, men hon var väldigt tveksam. Jag tror att hon vill invänta reaktionerna på filmen. I en episod av filmen håller shahen ett tv-tal där han medger misstag och talar om reformer. Men det är för sent. Snart ska han, märkt av cancer, skickas ut i en exil där han blir föst från land till land. Om han fått stanna kvar hade allt sett annorlunda ut: För världen, för islam och inte minst för Nahid Persson Sarvestani och Farah Diba. - Jag tror att shahen trodde på sina ord i tv. Men vi trodde honom inte. Vi var som otåliga barn som lyssnade på sina föräldrar. Vi ville ha förändring. Och det fick vi. Riktig förändring. Nahid Persson Sarvestani Åder: 48 Bor: I Stockholm Familj: Man och tre barn Gör när hon inte filmar: \"Jag filmar\" Filmer i urval: \"Fyra fruar och en man\" (2007), \"Damtoaletten\" 2006, \"Prostitution bakom slöjan\" 2004, \"Jag och min kusin\" 2003, \"17 år av längtan\" 1999 Om kvinnorna i Iran: \"Den bild som visas av Iran är bara kvinnor i svarta slöjor. Det är inte sanningen. När de är hemma lever kvinnorna mer modernt än i Sverige; alla följer världen intensivt på internet och 70 procent av studenterna på Irans universitet är kvinnor. Om de bara fick vår frihet skulle de utvecklas oerhört snabbt.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 21625, "headline": "Sorgen vetter mot livet", "summary": "Johanna Thydell belönades med Augustpriset för sin ungdomsroman \"I taket lyser stjärnorna\", om sorgen över att förlora en förälder. Nu långfilmsdebuterar Lisa Siwe med sin version av berättelsen.", "article": "Köldknäpp med isgator på Södermalm. På trottoaren utanför kaféet på Hornsgatspuckeln lyfter en nybliven förälder lyckligt upp sin overallombonade bebis i luften. Att vara barn och tas om hand och bli skyddad mot allt. Och sedan plötsligt inte längre få vara det, för att ens mamma tynar bort i cancer, utan hår på huvudet, i en rullstol och dör. Bland annat detta handlar Johanna Thydells bok \"I taket lyser stjärnorna\" om. Hennes berättelse om tonårsflickan Jenna och hennes mamma Liv i en småstad någonstans i Sverige fick Augustpriset som Årets barn- och ungdomsbok 2003. Fast vuxenläsekretsen den hittat fram till är sannolikt minst lika stor. På fredag har den långfilmspremiär. - Jag började läsa Johannas bok hemma i sängen en kväll klockan kvart i elva och kunde inte släppa den förrän den var slut. Jag grät och grät och hade inte min man legat bredvid mig hade jag ylat rätt ut, säger filmens regissör Lisa Siwe. - Jag blev helt enkelt besatt av den här berättelsen. Och cyklade hem till min bäste vän som är dramaturg och slängde ner den i brevlådan direkt. Johanna Thydell berättar att hon växte upp i Småland och att hon tidigt uppmuntrades att teckna ned sina berättelser. Att hon alltid varit \"Johanna som skriver\" och rafsade ner krönikor redan som sjuttonåring i Värnamo Nyheter. Numera är hon vid sidan om författandet skribent, bland annat recenserar hon ungdomsböcker i DN Kultur. Upprinnelsen till ungdomsromanen var en dikt hon skrev som övning på en skrivarkurs när hon var nitton år, i dag är hon tjugoåtta. Det var samma dikt som till sist hamnade på bokens försättsblad och den börjar så här: \"Om du dör mamma så tar jag självmord.\" Läraren uppmuntrade henne att spinna vidare just där. - Jag har precis som huvudpersonen förlorat en mamma i bröstcancer när jag var tretton, och upplevt hur konstigt folk omkring en beter sig när någon är sjuk. Jag har använt mina erfarenheter men det är inte jag som är Jenna, stryker hon under. - Jag hade förstås aldrig valt ett sådant här ämne om jag inte visste något om vad det handlar om. Men... Jag vet inte hur jag ska säga det här utan att låta morbid... Jag insåg ju också helt krasst när jag satte i gång att skriva att det här var en bra story. I boken, och ännu mer i filmen, där Jenna har fått bli ett år äldre av dramaturgiska skäl, står mammans borttynande mot dottern Jennas vinglande steg in mot vuxenlivet. Medan mamman, som spelas av Annika Hallin, har fått operera bort sitt ena bröst, är dottern Jenna rädd att hennes är för små. Medan mamman inser att livet snart är slut, stjälper Jenna i sig sin första häxblandning sprit hos granntjejen Ullis på sin första lägenhetsfest. Har sex för första gången och går på sin första dejt, leende med den första mascaran i ögonfransarna. - Johanna är otroligt skicklig på att skildra allt det där andra som också finns där i ens liv i början av tonåren, oavsett vad som händer och vad det är man sörjer, det lätta och triviala och det glada, säger Lisa Siwe. - Jag tror att det är just det som gör berättelsen så stark, de tvära, känslomässiga kasten. Klassiker som \"Kramer mot Kramer\" och \"Ömhetsbevis\" är ju uppbyggda på exakt samma sätt! Regin i filmen är ofta nedtonad och estetiken nästan skoningslöst rå. Ingen smäktande musik, inga snyggt förmildrande kameraåkningar har lagts till när exempelvis Jennas mormor, spelad av Anki Lidén, bryter ihop. Oftast får i stället naturljuden, som fågelsången utanför fönstret, ta plats. - Jag har inte ryggat för det som är svårt. Mitt mål var att filmen skulle vara realistisk och inte fjärma sig från ämnet, säger Lisa Siwe. Hon berättar att hon hittade huvudrollsinnehavaren Josephine Mattson först efter lång tids letande. - Jag ville inte ha någon skådiswannabee, utan en mer... ljusbrun tjej i rollen som Jenna. Hon skulle hålla för ett så brett register. När vi träffades pekade jag på en stol och sa: \"Där ligger mamma.\" Och jag bara kände att hon var rätt direkt. Tagningarna i sjukhusmiljöerna blev till sist känslomässigt påfrestande för hela filmens team. - Det var många som grät under inspelningen på lasarettet. Både Johanna Thydell och Lisa Siwe blir till sist trötta på att prata om berättelsens sjukdomstematik. Och vill i stället hålla fram att \"I taket lyser stjärnorna\" också har en annan ljusare sida, som vetter mot livet. En riktning som leder framåt och ut. - Alla vet att döden finns, och vissa av oss drabbas för tidigt. Men jag är inte någon som vill gå ut och säga: \"Så här ska ni sörja, Sverige!\" säger Johanna Thydell. - Det jag snarare vill fokusera på och lyfta fram är hoppet som finns för någon i Jennas situation. Man kan klara sig och komma vidare även om man förlorar sin mamma. Boken och filmen får inte bara vara mörk, för det är inte bara mörkt. - Det kändes viktigt att boken och filmen slutar i den känslan av hopp. Nästa år kommer Johanna Thydells tredje roman. - Jag delar fortfarande in tiden i terminer, så, ja, till vårterminen 2010 kommer det en ny bok, skrattar hon. Vad handlar den om? - Allt jag kan säga är att den är annorlunda och att jag skriver den utifrån en ny regel jag i varje fall hittills har lyckats hålla mig till. Och den lyder? - Ingen ska skiljas och ingen ska dö, säger Johanna Thydell. Romanen belönad med flera priser Johanna Thydell, född 1980, har gett ut romanerna \"I taket lyser stjärnorna\" (2003) och \"Det fattas en tärning\" (2006, båda Natur och Kultur). För debuten fick hon Augustpriset 2003 i klassen Årets barn- och ungdomsbok. Den gav henne också debutantpriset Slangbellan, som instiftats av Författarförbundet. Samt BMF-plaketten, från svenska Bokhandelsmedhjälpareföreningen. Lisa Siwe, född 1968, har tidigare regisserat bland annat halvtimmesfilmen \"Födelsedagar och andra katastrofer\", med Sissela Kyle i en av rollerna. Och \"Länge leve Lennart\", med manus av författaren Sigge Eklund. Med \"I taket lyser stjärnorna\" debuterar hon som långsfilmsregissör. \"I taket lyser stjärnorna\" har biopremiär nu på fredag den 30 januari. Majoriteten av skådespelarna hade ingen tidigare erfarenhet av skådespeleri när arbetet satte i gång. Manuset är skrivet av Linn Gottfridsson, som tidigare bland skrivit manus till SVT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21626, "headline": "Sorgen vetter mot livet", "summary": "Johanna Thydell belönades med Augustpriset för sin ungdomsroman ”I taket lyser stjärnorna”, om sorgen över att förlora en förälder. Nu långfilmsdebuterar Lisa Siwe med sin version av berättelsen.", "article": "Köldknäpp med isgator på Södermalm. På trottoaren utanför kaféet på Hornsgatspuckeln lyfter en nybliven förälder lyckligt upp sin overallombonade bebis i luften. Att vara barn och tas om hand och bli skyddad mot allt. Och sedan plötsligt inte längre få vara det, för att ens mamma tynar bort i cancer, utan hår på huvudet, i en rullstol och dör. Bland annat detta handlar Johanna Thydells bok ”I taket lyser stjärnorna” om. Hennes berättelse om tonårsflickan Jenna och hennes mamma Liv i en småstad någonstans i Sverige fick Augustpriset som Årets barn- och ungdomsbok 2003. Fast vuxenläsekretsen den hittat fram till är sannolikt minst lika stor. På fredag har den långfilmspremiär. – Jag började läsa Johannas bok hemma i sängen en kväll klockan kvart i elva och kunde inte släppa den förrän den var slut. Jag grät och grät och hade inte min man legat bredvid mig hade jag ylat rätt ut, säger filmens regissör Lisa Siwe. – Jag blev helt enkelt besatt av den här berättelsen. Och cyklade hem till min bäste vän som är dramaturg och slängde ner den i brevlådan direkt. Johanna Thydell berättar att hon växte upp i Småland och att hon tidigt uppmuntrades att teckna ned sina berättelser. Att hon alltid varit ”Johanna som skriver” och rafsade ner krönikor redan som sjuttonåring i Värnamo Nyheter. Numera är hon vid sidan om författandet skribent, bland annat recenserar hon ungdomsböcker i DN Kultur. Upprinnelsen till ungdomsromanen var en dikt hon skrev som övning på en skrivarkurs när hon var nitton år, i dag är hon tjugoåtta. Det var samma dikt som till sist hamnade på bokens försättsblad och den börjar så här: ”Om du dör mamma så tar jag självmord.” Läraren uppmuntrade henne att spinna vidare just där. – Jag har precis som huvudpersonen förlorat en mamma i bröstcancer när jag var tretton, och upplevt hur konstigt folk omkring en beter sig när någon är sjuk. Jag har använt mina erfarenheter men det är inte jag som är Jenna, stryker hon under. – Jag hade förstås aldrig valt ett sådant här ämne om jag inte visste något om vad det handlar om. Men ... Jag vet inte hur jag ska säga det här utan att låta morbid ... Jag insåg ju också helt krasst när jag satte i gång att skriva att det här var en bra story. I boken, och ännu mer i filmen, där Jenna har fått bli ett år äldre av dramaturgiska skäl, står mammans borttynande mot dottern Jennas vinglande steg in mot vuxenlivet. Medan mamman, som spelas av Annika Hallin, har fått operera bort sitt ena bröst, är dottern Jenna rädd att hennes är för små. Medan mamman inser att livet snart är slut, stjälper Jenna i sig sin första häxblandning sprit hos granntjejen Ullis på sin första lägenhetsfest. Har sex för första gången och går på sin första dejt, leende med den första mascaran i ögonfransarna. – Johanna är otroligt skicklig på att skildra allt det där andra som också finns där i ens liv i början av tonåren, oavsett vad som händer och vad det är man sörjer, det lätta och triviala och det glada, säger Lisa Siwe. – Jag tror att det är just det som gör berättelsen så stark, de tvära, känslomässiga kasten. Klassiker som ”Kramer mot Kramer” och ”Ömhetsbevis” är ju uppbyggda på exakt samma sätt! Regin i filmen är ofta nedtonad och estetiken nästan skoningslöst rå. Ingen smäktande musik, inga snyggt förmildrande kameraåkningar har lagts till när exempelvis Jennas mormor, spelad av Anki Lidén, bryter ihop. Oftast får i stället naturljuden, som fågelsången utanför fönstret, ta plats. – Jag har inte ryggat för det som är svårt. Mitt mål var att filmen skulle vara realistisk och inte fjärma sig från ämnet, säger Lisa Siwe. Hon berättar att hon hittade huvudrollsinnehavaren Josephine Mattson först efter lång tids letande. – Jag ville inte ha någon skådiswannabee, utan en mer ... ljusbrun tjej i rollen som Jenna. Hon skulle hålla för ett så brett register. När vi träffades pekade jag på en stol och sa: ”Där ligger mamma.” Och jag bara kände att hon var rätt direkt. Tagningarna i sjukhusmiljöerna blev till sist känslomässigt påfrestande för hela filmens team. – Det var många som grät under inspelningen på lasarettet. Både Johanna Thydell och Lisa Siwe blir till sist trötta på att prata om berättelsens sjukdomstematik. Och vill i stället hålla fram att ”I taket lyser stjärnorna” också har en annan ljusare sida, som vetter mot livet. En riktning som leder framåt och ut. – Alla vet att döden finns, och vissa av oss drabbas för tidigt. Men jag är inte någon som vill gå ut och säga: ”Så här ska ni sörja, Sverige!” säger Johanna Thydell. – Det jag snarare vill fokusera på och lyfta fram är hoppet som finns för någon i Jennas situation. Man kan klara sig och komma vidare även om man förlorar sin mamma. Boken och filmen får inte bara vara mörk, för det är inte bara mörkt. – Det kändes viktigt att boken och filmen slutar i den känslan av hopp. Nästa år kommer Johanna Thydells tredje roman. – Jag delar fortfarande in tiden i terminer, så, ja, till vårterminen 2010 kommer det en ny bok, skrattar hon. Vad handlar den om? – Allt jag kan säga är att den är annorlunda och att jag skriver den utifrån en ny regel jag i varje fall hittills har lyckats hålla mig till. Och den lyder? – Ingen ska skiljas och ingen ska dö, säger Johanna Thydell. Pontus Dahlman barnung@dn.se 08-738 22 11 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21628, "headline": "De tre R:ens era över", "summary": "Riksutställningar, Rikskonserter och Riksteatern delar i dag ansvaret att föra ut kultur i landet. Den nya kulturutredningen river upp den ordningen.", "article": "Det är de tre R:en som ser till att konst, musik och teater och dans når utanför de svenska storstadsregionerna. Det har Riksutställningar, Riksteatern och Rikskonserter gjort i ett halvt sekel eller mer. Viljan att regionalisera kulturen - ett fundament i den nya kulturutredningen - har satt alla tre under granskning, och åtminstone två av de tre R:en tycks ha kommit till vägs ände. I somras pekade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth på vikten av att granska de statliga kulturinstitutionerna i sömmarna. Den granskningen är nu gjord av kulturutredningen och domen blir hård för Riksutställningar och Rikskonserter, medan Riksteatern tycks klara sig undan. Rikskonserter drabbas hårdast. Stiftelsen splittras i två delar. Huvuddelen, som sysslar med stöd till konsert- och turnéverksamhet i hela landet, dras in i den föreslagna bidragsmyndigheten. De verksamhetsdelar som finns kvar tar utredningen bort från Rikskonserter och lägger dem på andra befintliga aktörer. I klartext betyder det att RK som det ser ut i dag står utan uppdrag. Institutionen befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation, efter att anslaget för 2009 minskats med 10 miljoner kronor. Redan förra året tvingades man att sparka slagverksensemblen Kroumata och den årliga festivalen Stockholm New Music har lagts ned. Från politikerhåll och från de egna leden har Rikskonserter ifrågasatts. - Vi har mött ett stort ifrågasättande av Rikskonserter när vi varit ute i landet. Det finns mycket som länen kan klara själva, och lokala musikarrangörer tar gärna större ansvar, sa utredningssekreteraren Keith Wijkander till DN redan i april efter utredningens turné till kulturlivets företrädare runt om i landet. Länsmusiken fick en utökad roll i 1996 års tilläggsutredning, nu vill kulturutredningen ta ytterligare ett steg. Rikskonserters direktör Björn Stålne framhåller den sammanhållande roll institutionen har: - Det som tillhör vårt stora uppdrag är samarbetsprojekt ute i landet, med länsmusiken och konsertarrangörerna, och där är Rikskonserter navet. Och med utlandsverksamheten spelar vi en avgörande roll för att berika kulturlivet, säger Rikskonserters direktör Björn Stålne. Han vill vänta med att svara på frågan om huruvida konsten vinner på myndighetsfusionerna tills han ser kulturutredningens betänkande den 12 februari. Riksutställningar splittras också. Institutionen, som producerar vandringsutställningar, håller just nu på att bo in sig i ett nybyggt hus på Gotland efter flytten dit tillsammans med Riksantikvarieämbetet. Kulturutredningen kan tänka sig två scenarier för Riksutställningar. Antingen förs vissa delar över till den föreslagna kulturarvsmyndigheten, men i värsta fall läggs Riksutställningar ned helt och hållet. Kulturarvsmyndigheten ska i utredningsförslaget syssla med både då- och nutid. Hör Riksutställningar samman med en institution som Riksantikvarieämbetet? - Jag har svårt att se att vi skulle ha samma utmaningar i vårt arbete. Vi koncentrerar oss på samtiden. Visst kan vi samarbeta i enstaka projekt, det gör vi redan i dag, men då har vi olika hattar på huvudet, säger Martina Kaplan, generaldirektör för Riksutställningar. Riksteatern berörs inte alls av kulturutredningens förändringsförslag. Från politiskt håll har få eller inga kritiska röster hörts om Riksteatern på sistone. Högt upp i den politiska hierarkin anses denna folkrörelseteater ha anpassat sig väl till samtiden. En omorganisation har redan gjorts, beteckningen Riks Drama är borttagen och Cullbergbaletten utreds. - Vi tog många modiga beslut på kongressen 2007, som handlade om att öka mångfalden i organisationen och bli en tydlig samhällsaktör. Vi försöker hitta nya arrangörer och öka medlemmarnas inflytande, det ska inte bli så att vi bara kommer ut med produktioner i landet och uppifrån bestämmer vad vi tycker är bra, säger Riksteaterns stabschef Helena Salomonson. Riksteaterns vd, Birgitta Englin, uttalar sig inte eftersom hon är ledamot i kulturutredningens högsta kommitté, bestående av fem personer. Förutom att Riksteatern producerar dramatik i teaterhuset i Hallunda har man gått djupare in i samarbetet med länsteatrarna. Med Riksteaterns hjälp kan en länsteaterpremiär få resurser att ge sig ut på turné. Den av kulturutredningen så hett önskade regionaliseringen av kulturen har Riksteatern så att säga redan genomfört. Riksutställningar Årligt anslag Riksutställningar Årligt anslag från staten: 53 miljoner kr, som minskar till 47 miljoner kr 2010. Antal anställda: 45. Riksutställningar är en statlig myndighet med kulturpolitiskt uppdrag att producera och turnera vandringsutställningar samt att förmedla kunskap om utställningsmediet. Rikskonserter Årligt anslag från staten: 68 miljoner kr, 10 miljoner mindre än 2008. Antal anställda: 60, ska bli 40. Rikskonserter är en statlig stiftelse som årligen arrangerar runt 40 turnéer och 700 konserter, främst med konstmusik, jazz och folkmusik. Det sker tillsammans med länsmusikorganisationerna och andra arrangörer. Till Rikskonserter hör Caprice Records, konsertlokalen Nybrokajen 11 samt elektronmusikstudion EMS. Riksteatern Årligt anslag från staten: 253 milj, en ökning med 5 miljoner från 2008. Antal anställda: 309 årsverken. Riksteatern är en folkrörelse i föreningsform med en turnerande nationalscen. 230 Riksteaterföreningar i Sverige är en del av Riksteatern. Till rörelsen är Cullbergbaletten och Södra teatern knutna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21632, "headline": "Strävan efter det enkla", "summary": "Han tycker inte att det finns något vackrare än en skådespelare som står orörlig på en tom scen. Eirik Stubø, en av Nordens främsta teaterregissörer är i Stockholm för att göra Strindbergs \"Påsk\".", "article": "En ensam kruka med en tilltufsad påsklilja, det är allt. Han är känd för enkelhet på scenen, för sparsamhet i scenografi, i färger, men också i ord. Eirik Stubø är bra på att ta bort repliker, hans föreställningar är ofta förbluffande korta. Också i användandet av skådespeleriet är han sparsam: - Jag tycker inte att det finns något vackrare än en skådespelare som står still på en tom scen. Eirik Stubø räknas till Nordens främsta. Det fanns de som ville se honom som chef för Dramaten, han hade under sina åtta år som teaterchef utvecklat Nationaltheatret i Oslo, Norges Dramaten, till ett ledande europeiskt teaterhus. Han har gjort mycket Ibsen, \"Vildanden\", \"Hedda Gabler\" och \"Rosmersholm\", för Stockholms stadsteater valde han \"Påsk\", August Strindbergs kammarspel om lidande och försoning. - Den är så ovanlig, så exceptionellt optimistisk i sin slutsats. Jag ser den som en väldigt skör och spröd text - och otroligt musikalisk. Det är teknisk repetition på Stadsteaterns Klarascen, Eirik Stubø gör en mycket noggrann genomgång med ljus och musik i scenövergångarna, som ett musikstycke där allt ska sitta exakt. På scenen: Ett antal svarta stolar och en fondvägg av korrugerad plåt, reducerat, nästan asketiskt. Men Eirik Stubø själv ger inget asketiskt intryck, utan verkar jordnära, är humoristisk och lätt att tala med. Han började tidigt, fick sitt första teaterchefsjobb på Rogaland Teater i Stavanger vid 29 års ålder. Regisserande chef för Nationaltheatret blev han år 2000 och där stannade han i nära nio år. Eirik Stubø har varit en kulturell maktfaktor, som teaterchef för Nationaltheatret var han också konstnärlig ledare för Ibsenfestivalen som inträffar vartannat år. Den festivalen är en viktigt kraft i norskt teaterliv som vi i Sverige inte har någon motsvarighet till. Det blir också en sporre för andra länder att spela Ibsen. Eirik Stubø skapade dessutom ett komplement, Festivalen för samtidsteater det andra året. jag ställer frågan: Vad är det speciella med Norge? Alexander Mørk-Eidem har fångat Stadsteaterns publik i allt från \"Djungelboken\" till \"Tre systrar\" och nominerats till DN:s kulturpris - och nu är Eirik Stubø här. Då svarar han att det beror just på festivalerna: - Att se internationell toppteater, kombinerat med den boosten man får i självförtroendet när vi blir bjudna att gästspela och ser att det vi gjort också fungerar i andra stora städer ... det har betytt enormt mycket för oss i norsk teater. Nu gör han Strindberg för första gången efter alla Ibsenuppsättninger. - De är totalt olika, nu kommer jag från min senaste produktion, \"Rosmersholm\" där man verkligen ser skillnaden. Hos Ibsen finns människor som i början av pjäsen tror att de har något att tro på: Gud, sig själva, eller friheten. I slutet av pjäsen tror de på absolut ingenting. Ibsen plockar sönder illusionerna, han kan vara en oerhört pessimistisk författare. Strindberg är mycket ljusare, han kan gå från mörker till ljus, som i \"Påsk\". Hans pjäser är ju som skrik, otroligt emotionella. Vi följer Elis, huvudpersonen i \"Påsk\" som känner sig orättvist behandlad av alla, ganska lik Strindberg själv som gjorde lidandet till livsstil. Elis och familjen lever med känslan av skam efter att fadern förskingrat pengar, samtidigt som de väntar på att fordringsägaren ska slå till. Men där finns också Eleonora som tror på försoning och naturens skönhet och mening. - Jag tror han skrev den för att han var kär i Harriet Bosse. Det handlar om honom själv och hans oförmåga att lita på någon. Han hade ju kommit ut ur Infernokrisen och bar på lätt paranoida drag. Men han önskar att han kunde tro på något. Den tomma scenen, de stillastående skådespelarna, hur tänker du? - Jag vet inte, vill inte analysera mig själv. Men jag försöker göra allt så enkelt och klart som jag kan, berätta historien genom att skala bort allt överflödigt. - När jag började med teater tyckte jag att det var bättre att läsa en pjäs än att se den. Regissörer och skådespelare vill liksom hjälpa pjäsen, de spelar för mycket och det gör pjäsen mindre. - Jag tycker om teater man själv får vara med och tolka och lägga till saker som rör en själv. Teater som säger \"Det här händer nu, framför dina ögon. Vi är här på Klarascenen och inte någon annanstans\". Skapa en illusion ur ingenting. Och det fungerar, \"Rosmerholm\" som nu går på Nationaltheatret är både en kritiker- och publiksuccé. Färgerna finns hos Eirik Stubø, men sparsamt. När han gjorde Lorcas \"Blodsbröllop\" gick uppsättningen helt i grönt. \"Hedda Gablers\" scenografi gick i rött, och nu utspelas \"Rosmersholm\" på en blå matta. På Stockholms stadsteater dominerar svart och grått med inslag av brunt. På slutet faller ett varmt, rörligt ljus över scenen. - Påsken börjar i sorg och mörker och går mot ljuset ... - Det är det som är så roligt med \"Påsk\" är att försöka hitta balansen i den lilla historien som slingrar sig fram mellan dröm och vardaglighet. Den svårt prövade familjen som inte tror att de ska få behålla sitt hem, den lilla historien speglar sig i den stora historien om Jesu lidande på korset. Strindberg var inspirerad både av den judiska och kristna påsken och skrev något som är lite katolskt: Om nåden som kommer när man minst väntar det, säger Eirik Stubø och tillägger: - I sin optimism är den nästan mer provocerande än en modern text om våldtäkt och mord. \"Påsk\" har premiär den 31 januari \"Påsk\" har premiär den 31 januari på Stockholms stadsteater. Skriven av August Strindberg 1900. Elis spelas av Sven Ahlström, Eleonora av Maria Salomaa, i övriga roller: Katarina Ewerlöf, Helena af Sandeberg, Dan Turdén och Sten Ljunggren. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21633, "headline": "Strävan efter det enkla", "summary": "Han tycker inte att det finns något vackrare än en skådespelare som står orörlig på en tom scen. Eirik Stubø, en av Nordens främsta teaterregissörer är i Stockholm för att göra Strindbergs ”Påsk”.", "article": "En ensam kruka med en tilltufsad påsklilja, det är allt. Han är känd för enkelhet på scenen, för sparsamhet i scenografi, i färger, men också i ord. Eirik Stubø är bra på att ta bort repliker, hans föreställningar är ofta förbluffande korta. Också i användandet av skådespeleriet är han sparsam: – Jag tycker inte att det finns något vackrare än en skådespelare som står still på en tom scen. Eirik Stubø räknas till Nordens främsta. Det fanns de som ville se honom som chef för Dramaten, han hade under sina åtta år som teaterchef utvecklat Nationaltheatret i Oslo, Norges Dramaten, till ett ledande europeiskt teaterhus. Han har gjort mycket Ibsen, ”Vildanden”, ”Hedda Gabler” och ”Rosmersholm”, för Stockholms stadsteater valde han ”Påsk”, August Strindbergs kammarspel om lidande och försoning. – Den är så ovanlig, så exceptionellt optimistisk i sin slutsats. Jag ser den som en väldigt skör och spröd text – och otroligt musikalisk. Det är teknisk repetition på Stadsteaterns Klarascen, Eirik Stubø gör en mycket noggrann genomgång med ljus och musik i scenövergångarna, som ett musikstycke där allt ska sitta exakt. På scenen: Ett antal svarta stolar och en fondvägg av korrugerad plåt, reducerat, nästan asketiskt. Men Eirik Stubø själv ger inget asketiskt intryck, utan verkar jordnära, är humoristisk och lätt att tala med. Han började tidigt, fick sitt första teaterchefsjobb på Rogaland Teater i Stavanger vid 29 års ålder. Regisserande chef för Nationaltheatret blev han år 2000 och där stannade han i nära nio år. Eirik Stubø har varit en kulturell maktfaktor, som teaterchef för Nationaltheatret var han också konstnärlig ledare för Ibsenfestivalen som inträffar vartannat år. Den festivalen är en viktigt kraft i norskt teaterliv som vi i Sverige inte har någon motsvarighet till. Det blir också en sporre för andra länder att spela Ibsen. Eirik Stubø skapade dessutom ett komplement, Festivalen för samtidsteater det andra året. jag ställer frågan: Vad är det speciella med Norge? Alexander Mørk-Eidem har fångat Stadsteaterns publik i allt från ”Djungelboken” till ”Tre systrar” och nominerats till DN:s kulturpris – och nu är Eirik Stubø här. Då svarar han att det beror just på festivalerna: – Att se internationell toppteater, kombinerat med den boosten man får i självförtroendet när vi blir bjudna att gästspela och ser att det vi gjort också fungerar i andra stora städer ... det har betytt enormt mycket för oss i norsk teater. Nu gör han Strindberg för första gången efter alla Ibsenuppsättninger. – De är totalt olika, nu kommer jag från min senaste produktion, ”Rosmersholm” där man verkligen ser skillnaden. Hos Ibsen finns människor som i början av pjäsen tror att de har något att tro på: Gud, sig själva, eller friheten. I slutet av pjäsen tror de på absolut ingenting. Ibsen plockar sönder illusionerna, han kan vara en oerhört pessimistisk författare. Strindberg är mycket ljusare, han kan gå från mörker till ljus, som i ”Påsk”. Hans pjäser är ju som skrik, otroligt emotionella. Vi följer Elis, huvudpersonen i ”Påsk” som känner sig orättvist behandlad av alla, ganska lik Strindberg själv som gjorde lidandet till livsstil. Elis och familjen lever med känslan av skam efter att fadern förskingrat pengar, samtidigt som de väntar på att fordringsägaren ska slå till. Men där finns också Eleonora som tror på försoning och naturens skönhet och mening. – Jag tror han skrev den för att han var kär i Harriet Bosse. Det handlar om honom själv och hans oförmåga att lita på någon. Han hade ju kommit ut ur Infernokrisen och bar på lätt paranoida drag. Men han önskar att han kunde tro på något. Den tomma scenen, de stillastående skådespelarna, hur tänker du? – Jag vet inte, vill inte analysera mig själv. Men jag försöker göra allt så enkelt och klart som jag kan, berätta historien genom att skala bort allt överflödigt. – När jag började med teater tyckte jag att det var bättre att läsa en pjäs än att se den. Regissörer och skådespelare vill liksom hjälpa pjäsen, de spelar för mycket och det gör pjäsen mindre. – Jag tycker om teater man själv får vara med och tolka och lägga till saker som rör en själv. Teater som säger ”Det här händer nu, framför dina ögon. Vi är här på Klarascenen och inte någon annanstans”. Skapa en illusion ur ingenting. Och det fungerar, ”Rosmerholm” som nu går på Nationaltheatret är både en kritiker- och publiksuccé. Färgerna finns hos Eirik Stubø, men sparsamt. När han gjorde Lorcas ”Blodsbröllop” gick uppsättningen helt i grönt. ”Hedda Gablers” scenografi gick i rött, och nu utspelas ”Rosmersholm” på en blå matta. På Stockholms stadsteater dominerar svart och grått med inslag av brunt. På slutet faller ett varmt, rörligt ljus över scenen. – Påsken börjar i sorg och mörker och går mot ljuset ... – Det är det som är så roligt med ”Påsk” är att försöka hitta balansen i den lilla historien som slingrar sig fram mellan dröm och vardaglighet. Den svårt prövade familjen som inte tror att de ska få behålla sitt hem, den lilla historien speglar sig i den stora historien om Jesu lidande på korset. Strindberg var inspirerad både av den judiska och kristna påsken och skrev något som är lite katolskt: Om nåden som kommer när man minst väntar det, säger Eirik Stubø och tillägger: – I sin optimism är den nästan mer provocerande än en modern text om våldtäkt och mord. BETTY SKAWONIUS betty.skawonius@dn.se 08-738 21 39 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21634, "headline": "UR vill ta över Kunskapskanalen", "summary": "Utbildningsradion vill ha ansvaret för Kunskapskanalen, men SVT vill inte släppa greppet. Frågan måste lösas på politisk nivå, menar UR:s vd Christina Björk.", "article": "SVT klarar underhållning och sport men inte folkbildning. Det skriver folkpartiets Cecilia Wikström och Christer Nylander i lördagens DN Debatt. De efterlyser en renodlad kunskapskanal. – Vi har alltid kämpat för en renodlad kunskapskanal, säger Utbildningsradions vd Christina Björk. I dag måste UR avtala sändningstider med SR och SVT. Men i framtiden, en förhoppningsvis snar sådan, vill Christina Björk att SR helt ska kunna rå över Kunskapskanalen. I dagsläget går det att se UR:s program efter klockan 20, när Barnkanalen går över i Kunskapskanalen. Också på SVT 1 och SVT 2 visas UR-program – på ”udda” tider enligt debattartikelns undertecknare. Christina Björk vill betona att det förs en sund diskussion mellan UR och SVT. Men grundläggande faktum kvarstår – SVT vill ha kvar Kunskapskanalen samt att samtliga tre public service-bolag slås samman. Samtidigt som UR diskuterar med SVT bearbetas politiker på olika nivåer och departement. Frågan måste lösas politiskt, säger Björk, och hon sätter hoppet till den nya avtalsperioden för sändningsvillkor som ska löpa från 2010 och sex år framåt. Avtalet kommer att klubbas igenom senare under året. – Vi vill helt ta ansvar för Kunskapskanalen, men kan inte själva klara den kostnad det skulle innebära med hela distributionskostnaden och allt, säger UR-chefen. Kunskapskanalen skulle kunna sända i stort sett hela dagarna. I tablån skulle direktsända seminarier från högskolorna kunna sändas – så som tidigare gjordes i SVT 24. – Folkbildning och utbildning är viktigt. Och Kunskapskanalen är landets fjärde mest omtyckta kanal enligt en undersökning av MMS (Mediamätning i Skandinavien), säger Christina Björk. Erika Svantesson erika.svantesson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21656, "headline": "Roligaste på flera år", "summary": "Både Loa Falkman och Babben Larsson är suveräna i ”Obesvarad kärlek” på Intiman i Stockholm. Det skriver DN:s Leif Zern som dessutom menar att han inte sett något roligare på mycket länge. Teater", "article": "”Obesvarad kärlek” av Stephen Temperley Översättning och regi: Adde Malmberg Kostym: Lars-Åke Wilhelmson I rollerna: Babben Larsson, Loa Falkman Scen: Intiman, Stockholm Vilken briljant idé att skriva en pjäs om Florence Foster Jenkins, den falsksjungande sopranen som fick New York att skratta och som dog lycklig en kort tid efter den legendariska Carnegie Hall-konserten 1944. Alltsammans verkar så enkelt. Loa Falkman sitter vid flygeln till vänster på Intimans breda scen. Han är Cosme McMoon, en habil barpianist som berättar om sitt liv som Foster Jenkins ackompanjatör. Falkman själv är däremot – som alla vet – en mer än habil sångare, den här gången i ett pärlband av örhängen som får oss att se Manhattans skyline för vår inre blick. Mellan dessa monologer gör Babben Larsson entré som den gåtfulla sångerskan med ett självförtroende som var lika grandiost som hennes sångkonst var obefintlig. Och det är kvällens andra briljanta idé, möjligen ett strå vassare än den första – att upptäcka att Babben Larsson är rätt person att kreera denna tacksamma men allt annat än lätta roll. Att sjunga falskt är inte roligt. Sjunger man nästan falskt börjar det bli roligt. Men i Stephen Tempereleys pjäs, som på svenska fått den träffsäkra titeln ”Obesvarad kärlek”, handlar det om att sjunga falskt med en passion som gränsar till äkta dårskap. Egentligen borde det vara lyteskomik. Jag antar att Florence Foster Jenkins led av en ganska avancerad form av rubbad självinsikt. Livslögn, skulle väl Ibsen sagt. Det finns i denna nöjsamma bagatell ett stråk av melankoli som får oss att grubbla över vad det är som gör ett liv värt att leva. Babben Larsson levererar det ena komiska virtuosnumret efter det andra. Först under repetitionsarbetet med Falkman, därefter i ett lekande lätt potpurri på det som utspelade sig den där famösa kvällen på Carnegie Hall. Jag tror inte jag sett något roligare de senaste sex sju åren. Den franske filosofen Henri Bergson ansåg att vi skrattar när det naturliga flödet i livet avbryts av något mekaniskt som liksom tar oss på sängen. Han skulle älska Babben Larsson, vilket publiken på Intiman gör. Utan hennes avspändhet hade det inte varit möjligt. Hon bryter plötsligt ut i sina groteska paradnummer – Johannes Strauss, Verdi med flera – som den naturligaste sak i världen. Både sången och den flaxande mimiken utförs med en oskuldsfull tvärsäkerhet som får mig att ana vad det var som gjorde Florence Foster Jenkins till ett slags paradoxal konstnär. Och det är den insikten Loa Falkmans pianist drabbas av – han som först satte sig på tvären när hon erbjöd honom jobbet och som nu, när hon är död, upptäcker hur mycket hon betydde för honom; det var det oförfalskade i hennes väsen som talade till publiken. Falkman är över huvud taget lyckad i dubbelrollen som barsångare och konferencier, ett ironiskt porträtt som sticker hål på figurens lätt pompösa aura. Till slut sitter han där lika rörande Babben Larssons osannolika diva, han medveten om sin magra begåvning, hon fullkomligt övertygad om sin. Ett suveränt par. Adde Malmberg håller dem i lagom strama regityglar, medan Lars-Åke Wilhelmson låter fantasin flöda i kavalkaden av hiskliga 30-talskreationer. Besvarad kärlek är kvällens facit. Leif Zern scen@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21670, "headline": "Monica Antonsson: \"Mia - Sanningen om gömda\"", "summary": "Liza Marklund bör förklara sig. Den häftiga debatten kring Liza Marklund startades av Monica Antonssons bok \"Mia - Sanningen om Gömda\". Ingegärd Waaranperä läser en skildring som börjar dåligt men blir alltmer övertygande.", "article": "Monica Antonssons bok \"Mia - Sanningen om Gömda\" kom ut i december 2008. Man kan inte säga att tidningarnas kultursidor kastade sig över den. I stället är det på internetsajter och i bloggar som diskussionen om denna bok och om Liza Marklunds och Mia Erikssons \"Gömda\" har startat. I Liza Marklunds och Mia Erikssons bok skildras Mias flykt genom och ut ur Sverige från en misshandlande man \"med svarta ögon\" som myndigheterna inte kan skydda henne ifrån. Boken är utgiven med beteckningen \"en sann berättelse\". Men Monica Antonsson hävdar i sin bok att stora delar av Marklunds-Erikssons berättelse i själva verket är osanna. Bloggdiskussionen kring böckerna är ett intressant och hoppingivande fenomen: det finns nu verkligen en annan offentlighet än de traditionella medierna som har kraft att lyfta upp frågor på dagordningen. Återkommande bland blogginläggen är uppfattningen att tidningarna, däribland DN, av kollegialitet med Liza Marklund och hennes förläggare har skyddat Liza Marklund, \"översteprästinna i journalistikens tempel\", genom att inte recensera Monica Antonssons bok. Sådana konspirationsteorier bör man absolut testa, men i det här fallet skjuter de troligen över målet. \"Mia - Sanningen om Gömda\" är helt enkelt inte en bok som normalt skulle recenseras på kultursidorna. Skriven av en okänd författare med bakgrund i veckopressen och med ett anonymiserat silhuettfoto på omslaget signalerar den \"low market\" och spekulation, inte kulturdebatt. Den uppfattningen stärks också när man börjar läsa den. Monica Antonsson skriver en oerhört tråkig och glanslös veckotidningsprosa. Sanningen ligger i detaljerna, lyder en av journalistikens gyllene regler. Det förutsätter dock att man väljer dem. Monica Antonsson gör inte det - vilket är ett av skälen till att hennes bok blir 496 sidor, fördelade på 84 kapitel. Det ovidkommande småpratet, stickspåren, avsideskommentarerna flödar. Det är också något störande i tonfallet när Monica Antonsson skildrar sina egna möten med Mia (när denna mitt under flykten är på Sverigebesök för att marknadsföra Marklund-boken). Antonsson citerar Mias repliker \"objektivt\" men undergräver samtidigt deras trovärdighet i sina egna bisatser. På flera ställen i boken dyker det dessutom upp berättelser om helt ovidkommande personer, som liksom från sidan ska stärka Monica Antonssons syn på boken \"Gömda\". Hit hör historien om Kerstin som 1990 blev rikskänd för att hon förföljdes av en stalker. I själva verket, visade det sig senare, var det han som var hennes offer. Denna orkestrering av berättelsen om Mia får mig att undra om också Monica Antonsson utöver sanningssökandet har en egen politisk agenda: att ifrågasätta kvinnors berättelse om våld. Ibland får jag också känslan att hela syftet med skrivandet har varit att få fram en bok som kan dra in pengar på samma sätt som \"Gömda\". Halvvägs in i historien är jag övertygad om att det hade varit hederligare och mer ändamålsenligt att komprimera och strukturera materialet till ett eller ett par reportage. Men plötsligt, efter nästan 200 sidor, händer det någonting. Pusselbitarna lägger sig till rätta. Stickspåren blir färre, faktahanteringen rakare, inslagen av prudentliga veckotidningsobservationer glesas ut. I intervjuerna med dem som stått Mia nära viker inte Monica Antonsson för obehagliga fakta som talar mot hennes egen huvudavsikt: mannen med de svarta ögonen, boven hos Marklund-Eriksson, blir inte helgonförklarad i \"Mia - Sanningen om Gömda\", utan behåller sina mörka sidor. Men det mesta av det som beskrivs i \"Gömda\" har han sannolikt inte gjort sig skyldig till. Med hjälp av avsnitt om såväl kriget i Libanon som Pinochet-regimen i Chile och inblickar i USA:s visumsystem kastar Monica Antonsson mer än en skugga av tvivel över centrala delar i Liza Marklunds och Mia Erikssons berättelse om de bägge viktigaste männen kring Mia. Och de intervjuer som Antonsson gör med en socialdemokratisk kommunalpolitiker och två socialsekreterare angående stora stödinsatser till Mia och hennes familj borde knappast passera revisorerna inom den berörda kommunen och landstinget obemärkt. Två tredjedelar in i boken går det inte längre att värja sig mot intrycket av att Monica Antonsson har mycket väl på fötterna. Egentligen är det flera berättelser som på det här viset växer fram. Den ena är den om hur Monica Antonsson outtröttligt och med växande självförtroende intervjuar och gräver, forskar och frågar sig fram genom något som alltmer framstår som en härva av lögner utan slut, där mängder av människor, inte minst barn, har drabbats. Den andra berättelsen, ännu mer skrämmande om den är riktig, är den om hur boken \"Gömda\" kom till, hur den formades till det förrädiska konglomerat av liv, lögn och journalistik som den här framstår som. Jag svär inte på Bibeln att Monica Antonssons bild är till 100 procent korrekt, men att Liza Marklund har väldigt mycket att förklara, därom råder inget tvivel. I dag, onsdag 14/1, ordnar magasinet I dag, onsdag 14/1, ordnar magasinet Neo ett lunchseminarium (kl 12-14) på Kungsgatan 60 i Stockholm om kritiken mot \"Gömda\" och mediernas hantering av den. Monica Antonsson är en av deltagarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21672, "headline": "Jazzfestivalen räddas - igen", "summary": "Stockholm Jazzfestival ska räddas av förra SVT-vd:n Christina Jutterström och Hultsfredsveteranen Gunnar Lagerman. Finansfamiljen Jensen går in med pengar och tar över ägandet av festivalbolaget.", "article": "Efter flera år av krisartad ekonomi är räddningsplanen för Stockholms jazzfestival på Skeppsholmen klar. Det blir förra SVT-vd:n och Expressen- och DN-chefredaktören Christina Jutterström som axlar ansvaret som ny styrelseordförande. Av bolagshandlingar som skickades in till Bolagsverket i slutet av december framgår gick finansfamiljen Jensen in som finansiär med drygt 5,1 miljoner kronor. Familjen blev då ny majoritetsägare i företaget Stockholm International Blues & Jazz Festival AB. Enligt ett pressmeddelande på tisdagen har Jensen Invest AB sedan dess helt och hållet köpt ut Sami och Industrifonden som ägare och tar över driften av festivalen. Ingvar Jensen kommer att vara vd till att börja med. Både Ingvar Jensen och Christina Jutterström ville avvakta en presskommuniké med att kommentera. Jensen beskriver i den festivalen som en ”värdefull tillgång”. – Vi vill föra arvet vidare, utveckla festivalen och arbeta långsiktigt med ordnat ekonomi”, skriver Ingvar Jensen i pressmeddelandet, och pekar på att han som företagare i många år stött kulturverskamheter. Ny festivalgeneral blir Gunnar Lagerman. Lagerman var med och startade föreningen Rockparty, som arrangerar Hultsfredsfestivalen, och var under lång tid ansvarig för att boka stjärnorna till den festivalen. De senaste åren har han dock odlat tomater (!). Varför hoppar du på det här? – Tja... det är kul! Hur kom du på tal? – Ja, det kommer jag knappt ihåg längre. Det här har varit en längre process. Jag ska väl tillföra erfarenhet och rutin, säger Gunnar Lagerman. Vad kommer att hända med Jazzfestivalen? – Ja du, det hoppas jag att jag kan svara mer på om några veckor. Jag har precis i dag (tisdag) börjat på allvar. Kommer inriktningen på festivalen att ändras? – Det återstår att se.Familjen Jensen har byggt sin förmögenhet på elektronikkomponentbolaget Elfa i Solna. Det grundades på 1940-talet och Nisse Jensen gick tidigt in som delägare. 2006 sålde Jensens 85 procent av sitt ägande och fick in en dryg miljard kronor. Resten såldes i fjol. I dag onsdag kommer Jazzfestivalen att presentera planerna närmare. Juan Flores juan.flores@dn.se 08-738 19 68 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21677, "headline": "Liza Marklund backar om ”sann historia”", "summary": "”Gömda” är inte ett reportage och borde inte ha kallats ”en sann historia”. Så låter det när Liza Marklund gör viss avbön på debattsajten Newsmill efter kritiken som riktats mot den dokumentära romanen.", "article": "Boken ”Gömda” av Liza Marklund och Maria Eriksson kom ut för första gången 1995 på dåvarande Bonnier Alba och släpptes sedan igen på Piratförlaget, fem år senare. Den har marknadsförts med undertiteln ”en sann historia” och sålts i över 800 000 exemplar. Men bilden som framträder i ”Gömda” är en ”sanning” som frilansjournalisten Monica Antonsson utmanar rejält i sin ”Mia. Sanningen om Gömda” som kom ut på förlaget Blue i december förra året. ”Gömda” handlar om Maria ”Mia” Eriksson (som är ett fingerat namn) och hennes liv på 80-talet. Om hur hon träffar ”mannen med de svarta ögonen”, blir förälskad och får barn. Om hur han förändras och gör Mias liv till ett privat helvete. Genom att systematiskt använda Marklunds och Erikssons bok som en karta har Monica Antonsson genom intervjuer och handlingar funnit att bokens sanningshalt brister på många punkter. Saken har debatterats hårt den senaste månaden, framför allt på nätet. Liza Marklund har tidigare valt att begränsa sina uttalanden till en artikel i Expressen där hon sagt att: ”Jag har aldrig ljugit, skarvat eller överdrivit för att göra historien bättre.” I en debattartikel på debattsajten Newsmill tar hon nu bladet från munnen och ger kritikerna delvis rätt, kanske borde boken inte kallats ”en sann historia”: ”Mer korrekt hade varit att skriva ’bygger på en sann historia’. Av all den kritik som framförts är detta den jag tagit till mig. Att boken är en gestaltad berättelse, inte något reportage, är alltså inte så uppenbart som vi trodde”, skriver Liza Marklund. Hon skriver att hon är ledsen om läsare känt sig lurade. Men betonar att de uppgifter hon förändrat har hon förändrat för att skydda de inblandades identiteter. ”Jag kan alltså varken bekräfta eller förneka att personerna som yttrar sig i frilansjournalisten Monica Antonssons reportagebok ”Mia. Sanningen om Gömda” uttalar sig om rätt personer”, skriver Marklund. I debattartikeln ifrågasätter hon också Antonssons sanning och konstaterar: ”Jag är den enda journalist som har haft tillgång till Maria Erikssons sekretessbelagda akt.” – Jag har haft tillgång till andra sekretessbelagda dokument, bland annat ”mannen med de svarta ögonens”. Han och andra människor har kommit allvarligt i kläm av ”Gömda”, säger Monica Antonsson som ändå välkomnar Liza Marklunds nya hållning. – Sammantaget tycker jag att det är jättebra att hon går ut och säger att berättelsen inte var ”en sann historia”, säger Antonsson. I debattartikeln skriver vidare Liza Marklund att ”Gömda” var en del av ett ”uttalat politiskt projekt”. – Det är bra att hon säger det. Men det motiverar ju inte att man ljuger. Jag har utgått från den ursprungliga ”Gömda”. Ingenstans där står det att boken är en dokumentärroman. Hade det inte stått att det var ”en sann historia” hade jag aldrig skrivit den här boken, säger Monica Antonsson. Mimmi Fristorp mimmi.fristorp@dn.se 08-738 15 41 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21678, "headline": "Marklund backar om \"sann historia\"", "summary": "\"Gömda\" är inte ett reportage och borde inte ha kallats \"en sann historia\". Så låter det när Liza Marklund gör viss avbön på debattsajten Newsmill efter kritiken som riktats mot den dokumentära romanen.", "article": "Boken \"Gömda\" av Liza Marklund och Maria Eriksson kom ut för första gången 1995 på Bonniers förlag och släpptes sedan igen på Piratförlaget, fem år senare. Den har marknadsförts med undertiteln \"en sann historia\" och sålts i över 800 000 exemplar. Men bilden som framträder i \"Gömda\" är en \"sanning\" som frilansjournalisten Monica Antonsson utmanar rejält i sin \"Mia - sanningen om Gömda\" som kom ut på förlaget Blue i december förra året. \"Gömda\" handlar om Maria \"Mia\" Eriksson (som är ett fingerat namn) och hennes liv på 1980-talet. Om hur hon träffar \"mannen med de svarta ögonen\", blir förälskad och får barn. Om hur han förändras och gör Mias liv till ett privat helvete. Genom att systematiskt använda Marklunds och Erikssons bok som en karta har Monica Antonsson vänt sig till verkligheten och funnit att den på många punkter inte stämmer överens med bokens sanning. Saken har debatterats hårt den senaste månaden, framförallt på nätet. Liza Marklund har tidigare valt att begränsa sina uttalanden till en artikel i Expressen där hon sagt att: \"Jag har aldrig ljugit, skarvat eller överdrivit för att göra historien bättre.\" I en debattartikel på debattsajten Newsmill tar hon nu bladet från munnen och ger kritikerna delvis rätt, kanske borde boken inte kallats \"en sann historia\": \"Mer korrekt hade varit att skriva \"bygger på en sann historia. Av all den kritik som framförts är detta den jag tagit till mig. Att boken är en gestaltad berättelse, inte något reportage, är alltså inte så uppenbart som vi trodde\", skriver Liza Marklund. Hon skriver att hon är ledsen om läsare känt sig lurade. Men betonar att de uppgifter hon förändrat, har hon förändrat för att skydda de inblandades identiteter. \"Jag kan alltså varken bekräfta eller förneka att personerna som yttrar sig i frilansjournalistens Monica Antonssons reportagebok \"Mia - Sanningen om \"Gömda\" uttalar sig om rätt personer\", skriver Marklund. I debattartikeln ifrågasätter hon också Antonssons sanning och konstaterar: \"Jag är den enda journalist som har haft tillgång till Maria Erikssons sekretessbelagda akt.\" - Jag har haft tillgång till andra sekretessbelagda dokument, bland annat \"mannen med de svarta ögonens\". Han och andra människor har kommit allvarligt i kläm av \"Gömda\", säger Monica Antonsson som ändå välkomnar Liza Marklunds nya hållning. - Sammantaget tycker jag att det är jättebra att hon går ut och säger att berättelsen inte var \"en sann historia\", säger Antonsson. I debattartikeln skriver vidare Liza Marklund att \"Gömda\" var en del av ett \"uttalat politiskt projekt\". - Det är bra att hon säger det. Men det motiverar ju inte att man ljuger. Jag har utgått från den ursprungliga \"Gömda\". Ingenstans där står det att boken är en dokumentärroman. Hade det inte stått att det var \"en sann historia\" hade jag aldrig skrivit den här boken, säger Monica Antonsson. Var går gränsen för \"en sann historia\"? Hur mycket kan man förändra en berättelse och samtidigt kalla den för \"en sann historia\"? DN Kultur ringde runt till förlagen. Kerstin Angelin, förlagschef för Bonnier Alba 1995 då \"Gömda\" först gavs ut: - Själva handlingen, grundhistorien, måste stämma i sak om man ska kalla det \"en sann historia\". Men däremot kan man av många olika skäl inte vilja lämna ut personer med namn eller exakta yrken, av hänsyn till de inblandade. Det är fullt rimligt att inte varje detalj är sann. Stefan Lundström, förläggare på Blue som ger ut \"Mia – Sanningen om gömda\": - Grundhistorien måste vara sann. Jag har läst och tagit del av Monica Antonssons material så mycket jag har kunnat. Enligt min uppfattning är \"Gömda\" inte någon sann historia utan snarare \"based on a false story\". Ann-Marie Skarp är förlagschef på Piratförlaget som ger ut \"Gömda\". Enligt henne har debatten kring boken lett till att Piratförlaget inte kommer att skriva \"en sann berättelse\" på en dokumentärroman igen. - Vi kommer att fundera på hur en bok av det här slaget ska presenteras. Hittills har författare varit ganska måna om att själva tala om att det som de skriver är sant, men det skulle jag akta mig lite för. Som förläggare skulle jag definitivt vara försiktig med det, säger Ann-Marie Skarp. Ska ni trycka upp en ny upplaga, med nytt omslag? - Det kommer vi att ta ställning till den dag det blir aktuellt att trycka fler böcker, när upplagan tar slut. Säljer \"Gömda\" mer nu, i och med debatten? - Nej. \"Gömda\" har lunkat på i ungefär samma försäljningstakt de senaste två-tre åren och det var ungefär samma nu i december, säger Ann-Marie Skarp. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21680, "headline": "Bang gör upp med sig själv", "summary": "Lagom till Barbro Alvings hundrade födelsedag har dottern Ruffa Alving gjort en ny sammanställning av hennes mer personliga texter - och även tidigare opublicerade brev. Det blev boken \"Bang om Bang\".", "article": "- Jag tyckte att hon själv berättar bäst om sitt liv, säger Ruffa Alving. I dag för hundra år sedan föddes Barbro Alving, den legendariska DN-journalisten, kåsören och krigskorrespondenten med signaturen Bang. Jubileumsåret firas bland annat med Maj Wechselmanns film om hennes liv, nya böcker, cd-skiva med ett urval av hennes populära radioprogram och översättningar av hennes texter utomlands. Själv värjde sig Bang för alla superlativ, men samlade hela livet på sig allt från taxikvitton och reportageblock till anteckningar under vaknätter - ett arkiv som hotade att växa ur huset - för att skriva sina memoarer och avslöja sanningen om sig själv. Nu blev det ingen riktig memoarbok, eftersom Bang drabbades av en stroke och led av afasi de sista åren av sitt liv. När det började dra ihop sig till hundraårsjubileum fick dottern Ruffa Alving propåer om att ge ut en ny bok om Bang. Under hösten har hon gått igenom Bangs brev och dagbokssamling, de fyra bokbanden \"Personligt\" och den journalistiska memoarboken \"Det kom aldrig i tidningen\". Böckerna går inte längre att få tag på, och Ruffa Alving har gjort ett personligt urval av de texter där hon tycker Bang bäst berättar om människan Barbro. Ett av avsnitten heter \"Att vara Bang\", texter där ikonen ville göra upp med bilden av sig själv. - Hon ville berätta om sina egna svårigheter och problem, om sin bisexuella läggning, om dryckesproblemen och att hennes liv inte var så tjusigt som det såg ut. Till mig sa hon att det skulle vara en tröst för andra i samma situation, att de skulle bli hjälpta, för det gick ju bra för henne i alla fall. Hon ville göra upp räkningen med sitt liv, som hon sa, säger Ruffa Alving. Bang brottades med självkritik och självleda, duktig och berömd som hon var tvivlade hon ändå hela tiden. - Jag minns att jag blev så arg på henne när hon tyckte att hon inte var något, för att hon inte hade skrivit någon riktig avhandling, och ingen riktig bok. Hon var inte akademiker som pappa Hjalmar och systern Beat-Sofi, hon tyckte att hon bara var en murvel. Jag grälade på henne och sa att hon hade ju nått så många fler och skänkt så mycket glädje jämfört med tjusiga avhandlingsskribenter. Jag tyckte att hon var bra, och det insåg hon ju också själv i sina goda ögonblick. När Ruffa Alving gick igenom materialet - Bangs arkiv har donerats till Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg - hittade hon också brev som Bang skrivit till henne. Det är texter som inte tidigare publicerats. - Det är bland annat brev som hon skrev till mig när jag var 13 år och bodde hos en engelsk famij. De visar vilken klok människa och mamma hon var. Hon ger så bra råd och bjussar på sig själv. Till exempel när jag, en egotrippad tonåring som bara tänker på mig själv och vad jag ska bli och att jag är så ful - du vet så där som man håller på - så tröstar och stöttar hon mig. Hon skrev så fantastiska brev. Bang skrev mest hela tiden. - När jag var nio och hon reste jorden runt för DN så kom det vykort, hela tiden, om hon så hamnade mitt i ett krig så lyckades hon ändå få i väg ett vykort. I boken finns också breven till Bangs livskamrat Loyse Sjöcrona. - De är väldigt fina, man kan nästan kalla det kärleksbrev. De har funnits med tidigare, men nu är de samlade på ett annat sätt. Och även de brev hon skrev 1941 när hon på eget bevåg försökte ta sig till blitzkrigets London efter att DN avsagt sig allt ansvar för att det var för farligt, säger Ruffa Alving. Dit tog sig dock aldrig Bang. Fraktbåtarna från USA till England tillät nämligen inga kvinnliga passagerare. 1909 Barbro Alving föds i Uppsala 1909 Barbro Alving föds i Uppsala den 12 januari. Familj: Mamman Fanny Alving (1874-1955). Författarinna. Pappan Hjalmar Alving (1877-1958), Lektor och språkforskare. Syskonen Beat-Sofi Alving (1907-1969), adjunkt i språk och halvbrodern Anders Norrman, Fannys son i tidigare äktenskap. Riksdagsstenograf. Livskamraten Loyse Sjöcrona (1896-1989) från 1940 och livet ut. Registrator vid Svenska Mejeriernas Riksförening. Dottern Ruffa (Maud Fanny), född 1938 i Stockholm. Journalist. Ruffas pappa Birger Lundquist (1910-1952), tecknare i DN från 1929, bokillustratör, etsare och skulptör. 1928 Studentexamen i Whitlockska Samskolan, Stockholm. 1929 Första utlandsuppdraget, för Idun, till Egypten. 1931 Studier i bland annat Paris; resultat: en halv filkand vid Stockholms högskola 1934. 1934 Sommarvikariat på Dagens Nyheter. Fast anställning från hösten samma år. 1942 Börjar som kåsör, \"Käringen mot strömmen\", i Vecko-Journalen vid sidan om DN. 1958 Säger upp sig på Dagens Nyheter i protest mot tidningens propaganda, under Herbert Tingstens ledning, för svensk atombomb. 1982 Gör sitt sista radioprogram: \"Sommar sommar\". Drabbas av en stroke med afasi som följd. 1987 Den 22 januari går Barbro Alving bort på Danderyds sjukhus i Stockholm. Viktiga reportageresor för Dagens Nyheter: 1936 Olympiaden i Berlin. Spanska inbördeskriget i Madrid (på eget bevåg). 1937 George VI:s kröning i England. Prinsessan Julianas bröllop i Holland. 1939 Världsutställningen i New York. Finska vinterkriget, från november till vapenstilleståndet mars 1940 (hemma över jul/nyår). 1940 Norge och Trondheimfronten. 1941 Försök (på eget bevåg) att ta sig till blitzens London via Amerika. Strandade i USA. 1945 Quislingrättegången i Oslo. 1946 Efterkrigs-Tyskland. 1947 Startar i mars en jordenruntresa på sex månader. Kommer hem först i mars året därpå. 1948 Hiroshima. 1951 Flyktingtragedin i Tyskland. 1953 Elizabeth II:s kröning i England. 1956 Ungernrevolten. Källa: \"Bang om Bang\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 21693, "headline": "Känsla för dramatik", "summary": "Den åttioårige Clint Eastwood, med permanent kisande Dirty Harry-blick, är en av de sista, yrkesverksamma filmikonerna. Emil Arvidsson mötte regissören i New York inför premiären av \"Changeling\".", "article": "Det går snabbt när de äntligen öppnar dörren. Plötsligt står Clint Eastwood och Angelina Jolie där, i ett konferensrum på ett New York-hotell, framför ett pressuppbåd som abrupt slutar skvallra om andra filmstjärnor. Det är en varm söndagseftermiddag i början av oktober. Paret promenerar några meter fram till ett upphöjt podium. På en gräddfärgad duk framför dem ligger en hög diktafoner. \"Ser ut som om någon har tömt en väska med stöldgods\", säger Jolie, klädd i vit polotröja, med enkel sminkning som framhäver hennes overkligt skarpa ansiktsdrag. Eastwood mumlar tillbaka och ler. Han väntar på att hon ska sätta sig först. I beige kavaj och beige skjorta, med ett ansikte som i dag passerat adjektiv som\" fårat\" och \"väderbitet\" och landat i något stelnat, som ett gammalt träd. De mörka ögonen har gjort den kisande Dirty Harry-blicken permanent. Clint Eastwood ser ut som en filmstjärna - han har själv definierat det utseendet - men sätter sig ned som en pensionär. Långsamt och försiktigt, med händerna fast planterade på den snirkliga stolens handtag. I maj fyller han åttio. - Jag har jobbat med många filmer som kräver starka känslor, säger Jolie tyst in i en mikrofon. Nästan lika ofta har jag jobbat med en regissör som inte förstår känslor. Man börjar en inspelningsdag med tio tagningar av mig gråtande. Sedan närbilder, samma gråtande, tio tagningar till. Tre timmar senare är det svårt att förstå varför man sitter där och gråter. Clint jobbar inte så. Om man har allt man behöver med sig in i rollen så kommer han inte att nöta ut det, utan fånga det direkt och gå vidare. Jolie och Eastwood gör reklam för \"Changeling\", en film baserad på sanna händelser i tjugotalets Los Angeles. En ensam mamma förlorar sin son och blir groteskt behandlad av stadens poliskår. Det är en lång, episk historia med mycket gråtande och ångest. Eastwoods regi och Jolies rollprestation som mamman har uppfattats som så överladdade med Oscarsambitioner att \"Changeling\" i dag, några veckor före galan, inte nämns som en av favoriterna. - Jag gillar att fånga skådespelare medan de fortfarande tänker på det, säger Eastwood. Medan de fortfarande formulerar vad de vill säga i huvudet. För vad är skådespelande? Att få det att se ut som om den tanke du har i skallen kommer ut i din dialog. Din direkta känsla. Det blir svårt om man gör det tjugo gånger. Det är bättre att bara ta det. Mitt crew är alltid redo, jag behöver inte säga \"action\". Jag tittar på kameramannen och han sätter på kameran. Efter Paul Newmans död tidigare i år är Eastwood en av de sista gamla filmikonerna som fortfarande försöker relatera till vår samtid. I en omslagsartikel i Esquire, herrtidningen som fortfarande gladeligen bygger sina mansideal kring Eastwoods generation, beskrev han den nyligen som \"a pussy generation\". Han vet inte när vi blev det, men varför: \"kanske var det när vi började fundera på meningen med livet\". Eastwood gör folklig, rak konst för dem som inte tål samtidens tjafs, och ger sällan en intervju utan att kommentera dagens alla \"pseudo-intellektualiserande\", \"politisk korrekta\" eller \"känsliga\" människor. Bakom kameran har han fått den respekt och de priser han aldrig fick som skådespelare. Även kritiker gillar Eastwood som regissör. Alla gillar honom som ikon. Många har de senaste åren påpekat att Eastwoods filmer, med sitt patos och sin dramatik, verkar som gjorda för Oscarsjuryn. Men frågan är om det inte bara är juryns syn på god konst som har byggts av Eastwoods generation, och han börjar bli ensam kvar bakom kameran. Tidigt 2008 började rykten cirkulera om att ännu en Eastwood-film skulle komma före årets slut. Den sades vara en fortsättning på serien om en av de gestalter som forMat hans image: Dirty Harry. Ryktena dementerades, men när \"Gran Torino\" smögs ut på ett fåtal biografer i december såg många en tydlig undertext: Harry Callahan, eller någon av de andra hårda, tystlåtna, rasistiska och skjutglada männen Eastwood har spelat, hade nått pensionsåldern. Den karaktär som Eastwood skapade genom att göra John Waynes västernikon några snäpp argare och galnare, finner sig i \"Gran Torino\" på verandan till ett litet hus i Detroit. Walt, en gammal veteran från både Koreakriget och Detroits nedmonterade bilindustri som långsamt tinar upp inför sina asiatiska grannar (dock utan att sluta spy rasistiska tillmälen över dem) sitter där med ett gevär, en hund, torkat kött och öl i närheten. \"Han summerar liksom de andra karaktärerna jag har spelat, en gammal intolerant man och hans familj\", sa Eastwood till New York Times. I boken \"Clint Eastwood. A Biography\" skriver Richard Schickel om hur Eastwoods hela karriär gjort honom till \"en av de stora ironikerna av sin tid\". Schikel menar att Eastwoods geni ligger i hur han har \"visat den mörka humorn i den amerikanska mannens förvridna försök att bemästra sin tid\" utan att för den skull se ned på samma man. Gran Torino, som ibland närmar sig komedi, bekräftar den tesen. Eastwoods repliker består till stor del av ordlösa morranden ur mungipan. Aaaaaarrrr. Publiken skrattar. \"Gran Torino\" tar Eastwoods alla tidigare arketyper och kokar ned dem i en gammal man som måste hämta andan efter varje våldsutbrott. Eastwood regisserar själv, sjunger raspigt över eftertexterna och har nämnt att filmen blir hans sista som skådespelare. I så fall är den både en fantastisk sammanfattning och en förnekelse av de ideal han stått för som skådespelare. På presskonferensen i New York börjar stjärnan tröttna på journalisternas spridda försök att få honom att säga något monumentalt. Han har mest pratat om hur det var när han var barn. Nu lutar sig Clint Eastwood framåt, borrar ned armbågarna i bordet framför sig och ber att i stället få förklara hur drama fungerar. - Grunden i allt drama är konflikt, antingen inre eller yttre. Det är vad folk vill se, det är vad som är intressant. Du kan göra en simpel historia med en begränsad konflikt, men förmodligen också få en begränsad publik. Det är samma sak som att tidningar sätter de mer ovanliga historierna på framsidan och de vanligare längre in i tidningen. Det är inget komplicerat. Clint Eastwood har vunnit fyra Oscars Clint Eastwood har regisserat 29 filmer sedan debuten 1971 med \"Mardrömmen\" (Play misty for me) - fler än både Martin Scorsese och Steven Spielberg. Hans nästa projekt är baserat på boken \"The Human Factor. Nelson Mandela and the Game That Changed the World\", om hur Mandela, efter att ha släppts ur sin fångenskap och blivit Sydafrikas president, försökte ena landet genom att göra nationens rugbylag till en symbol för det nya Sydafrika. Morgan Freeman och Matt Damon medverkar. Filmen spelas in i början av det här året. Eastwood har vunnit fyra Oscars under sin långa karriär, som regissör av \"De skoningslösa\" 1992 och \"Million dollar baby\" 2004, (båda blev även osckarsbelönade för bästa film) men han har aldrig fått en som skådespelare. Många ser den snabba premiären och marknadsföringen av \"Gran Torino\" som ett sista försök. Eastwood har varit republikan hela sitt liv och kallar sig i dag libertarian, till skillnad från majoriteten av Hollywood, en bransch som brukar betraktas som överväldigande vänster. För några år sedan lovade han vid en filmceremoni att döda den vänsterlutande dokumentärfilmaren Michael Moore om denne skulle dyka upp på hans trappa med en kamera. \"Jag menar det\", sa Eastwood när publiken började skratta. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21694, "headline": "Känsla för dramatik", "summary": "Den åttioårige Clint Eastwood, med permanent kisande Dirty Harry-blick, är en av de sista, yrkesverksamma filmikonerna. Emil Arvidsson mötte regissören i New York inför premiären av ”Changeling”.", "article": "NEW YORK.Det går snabbt när de äntligen öppnar dörren. Plötsligt står Clint Eastwood och Angelina Jolie där, i ett konferensrum på ett New York-hotell, framför ett pressuppbåd som abrupt slutar skvallra om andra filmstjärnor. Det är en varm söndagseftermiddag i början av oktober. Paret promenerar några meter fram till ett upphöjt podium. På en gräddfärgad duk framför dem ligger en hög diktafoner. ”Ser ut som om någon har tömt en väska med stöldgods”, säger Jolie, klädd i vit polotröja, med enkel sminkning som framhäver hennes overkligt skarpa ansiktsdrag. Eastwood mumlar tillbaka och ler. Han väntar på att hon ska sätta sig först. I beige kavaj och beige skjorta, med ett ansikte som i dag passerat adjektiv som” fårat” och ”väderbitet” och landat i något stelnat, som ett gammalt träd. De mörka ögonen har gjort den kisande Dirty Harry-blicken permanent. Clint Eastwood ser utsom en filmstjärna – han har själv definierat det utseendet – men sätter sig ned som en pensionär. Långsamt och försiktigt, med händerna fast planterade på den snirkliga stolens handtag. I maj fyller han åttio. – Jag har jobbat med många filmer som kräver starka känslor, säger Jolie tyst in i en mikrofon. Nästan lika ofta har jag jobbat med en regissör som inte förstår känslor. Man börjar en inspelningsdag med tio tagningar av mig gråtande. Sedan närbilder, samma gråtande, tio tagningar till. Tre timmar senare är det svårt att förstå varför man sitter där och gråter. Clint jobbar inte så. Om man har allt man behöver med sig in i rollen så kommer han inte att nöta ut det, utan fånga det direkt och gå vidare. Jolie och Eastwood gör reklam för ”Changeling”, en film baserad på sanna händelser i tjugotalets Los Angeles. En ensam mamma förlorar sin son och blir groteskt behandlad av stadens poliskår. Det är en lång, episk historia med mycket gråtande och ångest. Eastwoods regi och Jolies rollprestation som mamman har uppfattats som så överladdade med Oscarsambitioner att ”Changeling” i dag, några veckor före galan, inte nämns som en av favoriterna. – Jag gillar att fånga skådespelare medan de fortfarande tänker på det, säger Eastwood. Medan de fortfarande formulerar vad de vill säga i huvudet. För vad är skådespelande? Att få det att se ut som om den tanke du har i skallen kommer ut i din dialog. Din direkta känsla. Det blir svårt om man gör det tjugo gånger. Det är bättre att bara ta det. Mitt crew är alltid redo, jag behöver inte säga ”action”. Jag tittar på kameramannen och han sätter på kameran. Efter Paul Newmans död tidigare i år är Eastwood en av de sista gamla filmikonerna som fortfarande försöker relatera till vår samtid. I en omslagsartikel i Esquire, herrtidningen som fortfarande gladeligen bygger sina mansideal kring Eastwoods generation, beskrev han den nyligen som ”a pussy generation”. Han vet inte när vi blev det, men varför: ”kanske var det när vi började fundera på meningen med livet”. Eastwood gör folklig, rak konst för dem som inte tål samtidens tjafs, och ger sällan en intervju utan att kommentera dagens alla ”pseudo-intellektualiserande”, ”politisk korrekta” eller ”känsliga” människor. Bakom kameran har han fått den respekt och de priser han aldrig fick som skådespelare. Även kritiker gillar Eastwood som regissör. Alla gillar honom som ikon. Många har de senaste åren påpekat att Eastwoods filmer, med sitt patos och sin dramatik, verkar som gjorda för Oscarsjuryn. Men frågan är om det inte bara är juryns syn på god konst som har byggts av Eastwoods generation, och han börjar bli ensam kvar bakom kameran. Tidigt 2008 börjaderykten cirkulera om att ännu en Eastwood-film skulle komma före årets slut. Den sades vara en fortsättning på serien om en av de gestalter som format hans image: Dirty Harry. Ryktena dementerades, men när ”Gran Torino” smögs ut på ett fåtal biografer i december såg många en tydlig undertext: Harry Callahan, eller någon av de andra hårda, tystlåtna, rasistiska och skjutglada männen Eastwood har spelat, hade nått pensionsåldern. Den karaktär som Eastwood skapade genom att göra John Waynes västernikon några snäpp argare och galnare, finner sig i ”Gran Torino” på verandan till ett litet hus i Detroit. Walt, en gammal veteran från både Koreakriget och Detroits nedmonterade bilindustri som långsamt tinar upp inför sina asiatiska grannar (dock utan att sluta spy rasistiska tillmälen över dem) sitter där med ett gevär, en hund, torkat kött och öl i närheten. ”Han summerar liksom de andra karaktärerna jag har spelat, en gammal intolerant man och hans familj”, sa Eastwood till New York Times. I boken ”Clint Eastwood. A Biography” skriver Richard Schickel om hur Eastwoods hela karriär gjort honom till ”en av de stora ironikerna av sin tid”. Schikel menar att Eastwoods geni ligger i hur han har ”visat den mörka humorn i den amerikanska mannens förvridna försök att bemästra sin tid” utan att för den skull se ned på samma man. Gran Torino, som ibland närmar sig komedi, bekräftar den tesen. Eastwoods repliker består till stor del av ordlösa morranden ur mungipan. Aaaaaarrrr. Publiken skrattar. ”Gran Torino” tar Eastwoods alla tidigare arketyper och kokar ned dem i en gammal man som måste hämta andan efter varje våldsutbrott. Eastwood regisserar själv, sjunger raspigt över eftertexterna och har nämnt att filmen blir hans sista som skådespelare. I så fall är den både en fantastisk sammanfattning och en förnekelse av de ideal han stått för som skådespelare. På presskonferensen i New Yorkbörjar stjärnan tröttna på journalisternas spridda försök att få honom att säga något monumentalt. Han har mest pratat om hur det var när han var barn. Nu lutar sig Clint Eastwood framåt, borrar ned armbågarna i bordet framför sig och ber att i stället få förklara hur drama fungerar. – Grunden i allt drama är konflikt, antingen inre eller yttre. Det är vad folk vill se, det är vad som är intressant. Du kan göra en simpel historia med en begränsad konflikt, men förmodligen också få en begränsad publik. Det är samma sak som att tidningar sätter de mer ovanliga historierna på framsidan och de vanligare längre in i tidningen. Det är inget komplicerat. EMIL ARVIDSON noje@dn.se Läs recensionen på sida 23. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21709, "headline": "Satsning på kvinnoroller och nyskrivna svenska pjäser", "summary": "Efter en tuff start har Anna Takanen framgångsrikt förvandlat Göteborgs stadsteater till Sveriges mest jämställda stora teater. Nu går hon in i sin andra treårsperiod som konstnärlig ledare, med konsekventa satsningar på nyskriven samtidsdramatik, starka kvinnoroller och ökad mångfald.", "article": "När Anna Takanen hälsade publiken välkommen på de två öppna höstsamlingarna inför det nya spelåret fick hon stora applåder vid ett särskilt tillfälle, bägge gångerna. Det var när hon berättade för publiken att Göteborgs stadsteater är Sveriges mest jämställda stora teater just nu. - Det är mycket roligare att vara på en arbetsplats där både män och kvinnor syns och hörs, mycket sexigare. Det skapar mer dynamik för oss i arbetet och piggar upp publiken. En självklarhet egentligen. Så när Anna Takanen på nyåret går in på sin andra treårsperiod som konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater har hon kommit en bra bit på väg med det hon ville åstadkomma. - Vi har lika många kvinnor som män som regisserar, är dramatiker och spelar drivande roller. - Jag hade ett kul samtal med vår ordförande i teaterstyrelsen, Pelle Berglund. Han sade: \"Det är så roligt på teatern nu, ni har så många bra kvinnliga skådespelare, men jag undrar: Hur är det med killarna?\" - Jag svarade: \"Killarna är fortfarande lika bra, men vi har bytt plats: Nu får kvinnorna fler större roller och männen får göra lite mindre saker.\" Och så är det att vara skådespelare; får man plats och tid på en scen, kan man bli bra. Har man bara tio repliker är det mycket svårare. I höstens \"Sista dansen\" finns starka kvinnoroller, liksom i \"Förnuft och känsla\" efter 1800-talsförfattaren Jane Austen som blev filmförfattare och nu lyfts in på Göteborgs stadsteaters scen. När Anna Takanen blev tillfrågad om hon ville ha jobbet sade hon: \"Väljer ni mig som konstnärlig ledare så kommer jag att göra många pjäsbeställningar, satsa på nyskrivet och jämställdhet.\" - Jag hade jobbat som skådespelare och regissör på Unga Klara i tio år och där var det inget snack om något annat. - När vi hade premiär för Sofia Fredéns \"Lilla livet\" på scenen, då hade det inte spelats en kvinnlig dramatiker där på nio år, så det var dags för en förändring. Anna Takanen kom till en teater där det manliga tilltalet blivit väldigt påtagligt. Från 80-talet och femton år framåt hade teatern sex olika teaterchefer. Ingen av dem visade något större intresse för genusfrågor. Under mitten av 90-talet var teatern i djup kris; när sedan Jasenko Selimovic kom 1998 vände han skutan. Han drog ung och gammal till teatern och gjorde själv ett antal storslagna uppsättningar, men så många kvinnor på scenen blev det inte. Den mindre scenen, Nya Studion, har Anna Takanen helt reserverat för det nyskrivna svenska och utländsk samtidsdramatik. Satsningen började med Mattias Anderssons \"De utvalda\" som öppnade Nya Studion i januari 2007. Att spela så mycket nyskrivet ifrågasattes till en början: Skulle verkligen publiken kunna identifiera dramat? Skulle det gå att fånga publiken med det nya? Den frågan kan Anna Takanen och teaterns vd Ronnie Hallgren efter tre år svara ja på. Men Anna Takanen hade en tuff start, särskilt de första 18 månaderna. Hon var ganska ung och otippad och valde en annan väg än företrädaren Jasenko Selimovics konsekventa agenda, som kunde sammanfattas: Män, makt och Europa. Tomas Forser, kritiker i Göteborgsposten, skrev efter Anna Takanens första chefsår att han inte kunde upptäcka några \"djärvt spända bågar\": \"Nej, snarare är intrycket oklar riktning och bristande samtidskänsla i repertoaren. \" Men kursen har hela tiden varit klar: Nyskrivet svenskt, minst 50 procent. Och därtill en önskan att belysa samtiden genom flera ögon, öka mångfalden. Närmare 20 svenska och nordiska dramatiker och författare har fått beställning av Göteborgs Stadsteater: Carin Mannheimer, Sofia Fredén, Björn Runge, Eva Ström, Mirja Unge och Lucas Svensson har redan spelats. Monika Fagerholm och Linda Skugge kommer att debutera som dramatiker. Beställningar har också gått till namn som Carina Rydberg, Peter Birro, Jonas Hassen Khemiri, Sisela Lindblom och Bengt Ohlsson. Göteborgs stadsteater ska vara dels finrum, dels folklig mötesplats där man bryter finrummets traditioner och även öppnar för samtal och debatter. På scenen ska klassiker varvas med nyskrivet. Under detta spelår är Becketts \"I väntan på Godot\" den enda klassikern och publiken har redan visat att klassiker med stora skådespelare vill de ha. Premiären ligger före Stockholms stadsteater som har Johan Rabaeus och Michael Persbrandt på affischen. I Göteborg spelas samma roller av Sven Wollter, 75 och Iwar Wiklander, 70. - Vi märker nu att vi har en publik som genast köper biljetter till \"I väntan på Godot\", de är intresserade av Sven och Iwar. Det blir ett historiskt teatermöte, det vet publiken. Göteborgarna tycks älska sina skådespelare, har ett ovanligt personligt förhållande till dem. Även till sina pjäsförfattare, bör tilläggas. Och Göteborgs stadsteater har sin egen tradition av debatterande samtidspjäser. Kanske är detta en hemlighet bakom Carin Mannheimers \"Sista dansen\", en succé utan motstycke. En kombination av uppskattade skådespelare, som Gerd Hegnell och Inger Hayman, och dramatikern och regissören Carin Mannheimer. Det knyter an till traditionen som började med Kent Anderssons och Bengt Bratts trilogi \" Flotten\", \"Hemmet\" och \"Sandlådan\" 1967-69. Kring arbetat med \"Hemmet\" som handlade om åldringsvård, gjorde en relativt ung Carin Mannheimer en dokumentärfilm. Nu har hon alltså vänt tillbaka till teatern med en pjäs om åldrandet 40 år senare. Att gensvaret skulle bli så starkt hade ändå ingen kunnat föreställa sig. \"Sista dansen\" har slagit slår rekord efter rekord: Den sålde mest på 40 år i förköp. Nu har teatern släppt biljetter för nypremiären i november och biljetter har bokats ända fram till februari 2010. Inte bara äldre, utan unga människor och alla de som arbetar i den enorma vårdsektorn kommer och ser den. - Något liknande får man bara vara med om en gång i sitt liv. Tack för det, säger Anna Takanen - Jag tror att åldrandet är ogestaltat, liksom det smärtsamma i att vara en del av avvecklingen. - Pjäsens framgång beror nog på att teatern är den enda platsen där man kan gestalta saker som är så svåra att vi knappt kan tala om dem; här är man med andra människor och sitter inte ensam hemma och tittar på outhärdliga händelser. Teatern är en unik mötesplats där vi kan tala om svårigheten i att vara människa. Men teatern ska också vara öppen för nya idéer om teater. Anna Takanen nämner ett exempel: Här i Sverige är teater lika med en skriven pjäs, medan man i Europa bygger föreställningar kring idéer, som Anders Paulin på Uppsala stadsteater är ett enstaka exempel på. - I Tyskland jobbar man just nu jättemycket med iscensättning av idéer, inte med färdig text. Och vi har två sådana experimentella projekt som får premiär snart, berättar Anna Takanen. Dels är det \"En helt god kvinna\" som regissören Carolina Frände improviserar fram med skådespelarna. Den utgår från \"Det tänkande hjärtat\", Yvonne Hirdmans bok om Alva Myrdal. Något färdigt manus finns inte, men Åsa Lindholm skriver en text under arbetets gång. Dels \"Hunger\" som arbetas fram av konstnärskollektivet Mindgroup. Det utgår från arbetarstaden Göteborg och Brödupploppet där 1917, då 40 000 svältande människor, de flesta kvinnor, gick ut på gatorna och krävde bröd. Men Mindgroup vill också fortsätta att undersöka begreppet hunger i Monty Pythons anda: både undernäring, behov och begär, och har intervjuat göteborgarna om vad de hungrar efter. Svenska ämnen, svensk samtidshistoria, svenska författare - idén att spela så mycket nyskrivet svenskt är inte okontroversiell, man skulle kunna påstå att det är ett uttryck för vår västfixering och kulturella självcentrering. Men Anna Takanen säger att nästa steg blir att hitta nya texter från andra kulturer och med andra perspektiv. Översättningar till svenska saknas ofta, men nu har man till exempel en spansk översättning av en palestinsk pjäs att arbeta vidare på. Och i Tanzania har teatern ett samarbetsprojekt som ska resultera i en produktion om två år. Sedan gäller det att hitta nya vägar till publiken. För de första tre årens föresatser har man i alla fall lyckats fånga publiken. Målet för Göteborgs stadsteater på Götaplatsen och nyöppnade Backa teater var satt till 110.000 besökare. Lagom till det nya året kom siffrorna som visar att publiksiffran blev 124.300, den bästa på 2000-talet och en bekräftelse på att Anna Takanen och hennes medarbetare är på rätt väg. Anna Takanen, född i Kungsbacka Anna Takanen, född i Kungsbacka i december 1968. Började som skådespelare på Unga Klara, Stockholms stadsteater, och fortsatte som regissör. Anna Takanen är konstnärlig ledare vid Göteborgs stadsteater vid Götaplatsen. Hon, liksom Mattias Andersson på Backa Teatern, bestämmer vad som ska visas på respektive scen. Ronnie Hallgren är vd för Göteborgs stadsteater och Backa Teater och har det ekonomiska ansvaret. Anslag kommer från Göteborgs stad och Västra Götalandsregionen. Staten står för knappt 30 procent av hela anslaget. Några premiärer i vår: Teaterledaren Anna Takanen står på scenen i ”Harper Regan” av Simon Stephens, regi: Anette Norberg. Sverigepremiär den 3 april. Teaterns vd Ronnie Hallgren regisserar Agneta Ekmanner i ”Ett år av magiskt tänkande” av Joan Didion. Sverigepremiär den 27 februari. Teaterexperimentet ” Hunger” med konstnärskollektivet Mindgroup som står för text, regi, scenografi och kostym. Urpremiär den 23 januari. Exempel på nyskrivet: ”Förvaret” av Aleksander Motturi och Johannes Anyuru som kommer under nästa spelår. DN ", "article_category": "culture"}
{"id": 21711, "headline": "Bedövande livskänsla", "summary": "Kristina Lugns pjäs på Stockholms stadsteater är ett sorgespel om en sjavig schlagersångerska. Claire Wikholms grandiosa gestaltning lyckas ge henne skönhet i förfallet, skriver Ingegärd Waaranperä.Teater", "article": "”Nu mår jag mycket bättre” Av Kristina Lugn Regi: Hugo Hansén Scenografi, ljus: lars Östbergh Medverkande: Claire Wikholm, Lennart Jähkel, Tina Råborg, Richard Forsgren, Marika Lindström, Tomas Bolme Scen: Stockholms stadsteater Det behövs inga hjältedödar eller krossade kungariken för att skapa stor tragedi. Det räcker med en murrig hyresrätt och lite ensamhet. Som i Kristina Lugns ”Nu mår jag mycket bättre” (hade urpremiär på Dramaten 1987 med titeln ”Titta” Det blöder”). Bland fula små saker, övergivna barn och Ikea-möbler från 70-talet, stiger sorgespelet rakt upp mot den tomma rymden och strilar sen ner på oss med sin igenkännbara meningslöshet, intill förväxling lik en tröst. Här går Claire Wikholm som schlagersångerskan Barbro omkring i nerkippade tofflor och drabbas av det ena dråpslaget efter det andra. Hemtamt i lägenheten rör sig också vålnaden efter förre mannen, Tomas Bolme, ljudlöst svischande i gummistövlar, då och då ingripande, ofta även gripande. Han är ett slags händig fadersgestalt vars tvetydigt vänliga närvaro spelar större roll för balansen i pjäsen än man först kan tro. Den nuvarande sambon, slusken Hans Herrman (Lennart Jähkel), håller just på att sparka Barbro som dansbandssångerska och ta över hennes hyreskontrakt inför bostadsrättsombildningen. Man kan fråga sig om det inte var själva begreppet Folkhem med sina omåttliga ambitioner som gav oss dramatiker som Kristina Lugn eller Staffan Göthe. Det går inte att skilja ut Sverige ur deras texter. Hos Kristina Lugn sticker det upp som toppar på isberg inne i replikerna. Ord som trafiksäkerhet eller skyddstillsyn ger en bild av trygghet samtidigt som de underminerar den, sätter vår blick på den fara de utstrålar. Vi är i slutet av en historia. För stackars Barbro finns inte mycket kvar denna tisdag, vare sig av karriären eller livet. Det kan verka som ett dystert perspektiv, men det är att se för enkelt på saken. Kristina Lugns pjäser är som dikterna, fast tvärtom. Där dikterna fogar ihop öm och skarp människokunskap till täta koncentrat går pjäserna åt andra hållet: lösgör och splittrar, delar upp raderna på roller som gör sig fria och kavar i väg åt var sina håll, drivna av livsångest och prestationskrav eller halvt ihjälskrämda redan i portgången. Alla kommer ur den lugnska akademikavajen, med var sitt överlevnadssätt. Här finns bostadsrättsstridisen Karro i Tina Råborgs skräckinjagande roliga porträtt: en prestationsmaskin med sju barn hos dagmamma. Hon är på väg att spränga sig just för att hon anar att det är någonting här som hon kanske missar. Här är Den ensamme geologen, som Richard Forsgren gör rörande och nästan Gösta Ekman-komiskt. För honom är allt levande för mycket, stenar mer hanterbara. Tills hans ögon faller på Ankelsockan. I sin obeskrivliga ylleväst hör hon till dem som stannat på tröskeln, vilket gestaltas med ömhet och precision i Marika Lindström rörande lilla stamning. Lennart Jähkels Hans Herrman, mer förutsägbart, tar grovhugget skydd i sin erotomani, men har en liten falsett i sitt mansgnäll som också den pekar in mot själen. Och över alltihop strålar i det sista uppflammandet den rödhåriga schlagersångerskan Barbro. Sjavig, hes och övergiven blir hon i Claire Wikholms tolkning fullt ut den ”tragiska gestalt” hon gärna vill se sig som. Och samtidigt så mycket mer – hon är en grandios livsinställning hela hon, som får publiken med sig på en ängslig och modig upptäcktsfärd mot döden. Det hon gör vill jag nästan inte kalla rolltolkning, det är snarare gestaltad filosofi, svår att sätta ord på. Programbladets filosofitext kommer långt, men Claire Wikholms gestaltning når längre. Kanske för att hon mitt i sjavigheten och förfallet lyckas utstråla en så bedövande livskänsla, och med en förgänglighetens skönhet som liknar rosens just när bladens kanter börjar mörkna. Hur mycket regissören Hugo Hansén har haft att göra med den visionen är svårt att säga, men en ypperlig personinstruktör tycks han vara. Till de stora dragen i hans regi, syndaflodsvisionen och den spektakulära scenförändringen, liksom till några detaljer i komiken är jag mer tveksam. När det gäller Kristina Lugn ska man nog spara lite på kontrasterna. Här finns så många nyanser som det är viktigare att ta vara på. Ingegärd Waaranperä ingegard.waaranpera@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21717, "headline": "van Goghs okände inspiratör", "summary": "Vincent van Gogh beundrade en konstnär mer än andra: den i dag okände Adolphe Monticelli. Ett urval av deras målningar visas nu för första gången tillsammans på en utställning i Marseille.", "article": "Den enda artikel om van Gogh som publicerades under hans levnad, skrevs av Albert Aurier och trycktes i januari 1890 i tidskriften Mercure de France. Vincent van Gogh var då intagen på nervhemmet i Saint-Rémy-de-Provence (ett halvår senare tog han livet av sig) och läste den uppskattande artikeln men irriterades av alla berömmande ord. Han var dem inte värdig! I ett brev till Aurier skrev van Gogh: \"Det ni skriver tillkommer snarare andra än mig. Framför allt Monticelli … vilken jag har mycket att tacka för.\" Vincent van Gogh blev bekant med Adolphe Monticellis konst i Paris men de träffades aldrig. Han förälskade sig i ett blomsterstilleben av Monticelli och satte själv i gång att måla blommor med klarare färger än förr. Paletten blev djärvare, mer lyskraftig. Visst påverkades han starkt av impressionism och neoimpressionism, men Monticelli var den konstnär som inspirerade honom mest. I breven som Vincent skrev under drygt två års vistelse i Provence nämns Monticelli vid cirka 50 tillfällen, alltid med beundran. Monticelli var nära 30 år äldre än van Gogh. Han föddes i Marseille 1824, kom till Paris första gången 1846 men nådde aldrig några stora framgångar. 1871 återvände han till Marseille och försörjde sig som porträttmålare. Samtidigt sökte han sig i andra målningar fram till en ny kraftfull, expressiv stil med rena, intensiva färger. Han ansågs besynnerlig och excentrisk och avled sommaren 1886, 61 år gammal. Monticelli blev en parentes i konsthistorien. Varför betraktade van Gogh honom med sådan entusiasm? Säkert kände han ett slags släktskap och efter att ha sökt sig till Provence började han i allt högre grad att identifiera sig med Monticelli. Han längtade efter att slå sig ner i dennes hemstad. Till systern Wilhelmina skriver Vincent att han drömmer om att flanera längs Marseilles paradgata La Canebière klädd exakt som Monticelli: \"en enorm gul hatt, en svart sammetsjacka, vita byxor, gula handskar, bambukäpp och en förnäm sydländsk uppsyn\". Men van Gogh kom aldrig till Marseille. I Arles sågs han som en egendomlig figur, framför allt efter att ha skurit av sig örat och hamnat på hospital. Han var överansträngd, arbetade som besatt, rökte och drack för mycket. Det påstods att Monticelli mot slutet av livet varit galen och alkoholiserad men det betraktade van Gogh som elakt skvaller. Monticelli var, som han själv, en missförstådd konstnär utsatt för förtal. I brev till brodern Theo berättar Vincent att han i utmattade stunder brukar tänka på den \"ypperlige målaren Monticelli, som man påstod var drinkare och sinnesrubbad … det är bara en sak som ger avspänning, för mig som för andra, och det är att ta sig en rejäl styrketår och röka ordentligt.\" Vincent van Gogh hävdar att han går i Monticellis fotspår och fullföljer dennes livsgärning. Till systern skriver han: \"Jag är säker på att jag för vidare hans arbete, som om jag var hans son eller bror … Jag gör det utifrån samma grunder, lägger min del till samma Suvre, lever samma liv, dör samma död.\" På utställningen i Marseille är det främst verken av van Gogh som uppmärksammats men målningarna av Monticelli är på sitt sätt mer intressanta, just för att man möjligtvis har hört talas om dem i den förstnämndes brev men aldrig sett dem reproducerade, än mindre i original. Jag tittar och jämför, försöker betrakta Monticellis verk med van Goghs blick. Vad var det han såg? Till brodern skriver han: \"Jag är färdig med en vingård helt i purpur och gult, med blå och violetta figurer och en gul sol. Jag tror att du kan sätta denna duk bredvid några av Monticellis landskap.\" Vincent van Gogh önskade att hans målningar en gång skulle hänga sida vid sida med Monticellis. Först nu, i Marseille, har drömmen blivit verklighet. \"Van Gogh – Monticelli\"Centre de \"Van Gogh – Monticelli\" Centre de la Vielle Charité, Marseille visas t o m 11/01 -09 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21718, "headline": "Han var van Goghs okände inspiratör", "summary": "Vincent van Gogh beundrade en konstnär mer än andra: den idag okände Adolphe Monticelli. Ett urval av deras målningar visas nu för första gången tillsammans på en utställning i Marseille. Konst", "article": "”Van Gogh – Monticelli” Centre de la Vielle Charité, Marseille visas t o m 11/01 -09 Den enda artikel om van Gogh som publicerades under hans levnad, skrevs av Albert Aurier och trycktes i januari 1890 i tidskriften Mercure de France. Vincent van Gogh var då intagen på nervhemmet i Saint-Rémy-de-Provence (ett halvår senare tog han livet av sig) och läste den uppskattande artikeln men irriterades av alla berömmande ord. Han var dem inte värdig! I ett brev till Aurier skrev van Gogh: ”Det ni skriver tillkommer snarare andra än mig. Framför allt Monticelli vilken jag har mycket att tacka för.” Vincent van Gogh blev bekant med Adolphe Monticellis konst i Paris men de träffades aldrig. Han förälskade sig i ett blomsterstilleben av Monticelli och satte själv i gång att måla blommor med klarare färger än förr. Paletten blev djärvare, mer lyskraftig. Visst påverkades han starkt av impressionism och neoimpressionism, men Monticelli var den konstnär som inspirerade honom mest. I breven som Vincent skrev under drygt två års vistelse i Provence nämns Monticelli vid cirka 50 tillfällen, alltid med beundran. Monticelli var nära 30 år äldre än van Gogh. Han föddes i Marseille 1824, kom till Paris första gången 1846 men nådde aldrig några stora framgångar. 1871 återvände han till Marseille och försörjde sig som porträttmålare. Samtidigt sökte han sig i andra målningar fram till en ny kraftfull, expressiv stil med rena, intensiva färger. Han ansågs besynnerlig och excentrisk och avled sommaren 1886, 61 år gammal. Monticelli blev en parentes i konsthistorien. Varför betraktade van Gogh honom med sådan entusiasm Säkert kände han ett slags släktskap och efter att ha sökt sig till Provence började han i allt högre grad att identifiera sig med Monticelli. Han längtade efter att slå sig ner i dennes hemstad. Till systern Wilhelmina skriver Vincent att han drömmer om att flanera längs Marseilles paradgata La Canebière klädd exakt som Monticelli: ”en enorm gul hatt, en svart sammetsjacka, vita byxor, gula handskar, bambukäpp och en förnäm sydländsk uppsyn” . Men van Gogh kom aldrig till Marseille. I Arles sågs han som en egendomlig figur, framför allt efter att ha skurit av sig örat och hamnat på hospital. Han var överansträngd, arbetade som besatt, rökte och drack för mycket. Det påstods att Monticelli mot slutet av livet varit galen och alkoholiserad men det betraktade van Gogh som elakt skvaller. Monticelli var, som han själv, en missförstådd konstnär utsatt för förtal. I brev till brodern Theo berättar Vincent att han i utmattade stunder brukar tänka på den ”ypperlige målaren Monticelli, som man påstod var drinkare och sinnesrubbad det är bara en sak som ger avspänning, för mig som för andra, och det är att ta sig en rejäl styrketår och röka ordentligt.” Vincent van Gogh hävdar att han går i Monticellis fotspår och fullföljer dennes livsgärning. Till systern skriver han: ”Jag är säker på att jag för vidare hans arbete, som om jag var hans son eller bror Jag gör det utifrån samma grunder, lägger min del till samma Suvre, lever samma liv, dör samma död.” På utställningen i Marseille är det främst verken av van Gogh som uppmärksammats men målningarna av Monticelli är på sitt sätt mer intressanta, just för att man möjligtvis har hört talas om dem i den förstnämndes brev men aldrig sett dem reproducerade, än mindre i original. Jag tittar och jämför, försöker betrakta Monticellis verk med van Goghs blick. Vad var det han såg Till brodern skriver han: ”Jag är färdig med en vingård helt i purpur och gult, med blå och violetta figurer och en gul sol. Jag tror att du kan sätta denna duk bredvid några av Monticellis landskap.” Vincent van Gogh önskade att hans målningar en gång skulle hänga sida vid sida med Monticellis. Först nu, i Marseille, har drömmen blivit verklighet. Johan Werkmäster Reseskribent och författare. konst@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21719, "headline": "Sorgens sprudlande snille", "summary": "”Tyst och dyster, äfven i sällskap” . En ny faktaspäckad biografi ger en sammansatt bild av poeten och allsångsidolen Carl Michael Bellman. Anders Cullhed har läst.", "article": "BÖCKER Leif Landen ” Carl Michael Bellman. En biografi” Carlssons Det går en underton av sorg genom Bellmans alstring, och inte att undra på det: han hade ju aldrig några pengar! Poeten var en slarver, levde på krita och tog oavlåtligt nya lån i stället för att betala igen de gamla. Det tog en ände med förskräckelse: han tvingades i fängelse våren 1794 och sattes under förmyndare. Som om inte det vore nog led han av gikt, onda fötter och andra åkommor sedan ungdomen. I februari 1795 gick han bort, femtiofem år gammal, en bruten man. Inte desto mindre sprudlar hans dikter av liv och lust, av ljus som glimmar och melodier som spritter. De var ”ögnablicks-skapelser” för att tala med hans kollega Johan Henric Kellgren, ofta sprungna ur improvisationer vid taffeln i muntra salonger runt Stockholm med omnejd. De väckte uppmärksamhet ända upp till kungen, som såg till att han fick ta hand om det nyinrättade nummerlotteriet, en på det hela taget arbetsbefriad syssla. Så kunde han åtminstone överleva. Men det var först efter sin död som Bellman så att säga blev Bellman för oss alla, en ingrediens i folksjälen, som lustigkurre, allsångsidol eller – termen är åter Kellgrens – omätligt snille. Det här poetödet är rätt välkänt genom flera biografiska arbeten. Nu lägger Leif Landen, lektor, litteraturvetare och 1700-talsspecialist, ännu ett till högen: ”Carl Michael Bellman. En biografi” . Det följer i gammal god anda diktaren från vaggan till graven och slutligen till eftervärldens hantering av den dikt- och sångskatt han gav oss. Landen har gått grundligt till verket. Hans bok är faktaspäckad och rik på dokumentation, därtill förnämligt illustrerad. Mindre lyckade blir genomgångarna av Bellmans poetiska verk. Inte för att de är okunniga, långt därifrån, men de stannar för ofta vid snabbreferat. Just eftersom Landen velat få med allt måste han presentera epistlarna, sångerna och de andra dikterna i så rask takt att de här partierna av hans framställning lätt gör ett pliktskyldigt redovisande intryck. Det är synd på så rara texter, och jag har också svårt med de något valhänta psykologiska karaktäristiker som Landen av och till ägnar sitt föremål. Efter sin beskrivning av några epistlar med Ulla Winblad i huvudrollen, däribland den kända tjugofemman (” Blåsen nu alla” ), konstaterar han att Bellman själv har ägt en stark erotisk läggning. Men – höll jag på att skriva – vem har inte det Och om så vore fallet: hur vet man det Genom dikterna, först och främst, men poesi – inte minst så grant stiliserad poesi – är alltid knepig som biografisk källa betraktad. Det problemet är gammalt, det vet Landen, och när han kan lägga andra typer av dokument till grund för sin levnadsteckning (ögonvittnesskildringar, brev, protokoll och liknande) blir han också mycket läsvärd. Inte minst fascinerar bilden av den i förtid åldrade Bellman, uppenbarligen en skugga av sitt forna jag, med dålig kost och svag röst (åtminstone i nyktert tillstånd). ”Tyst och dyster, äfven i sällskap” , noterar en iakttagare, satt skalden ”och sög på en tom tobakspipa” . Och den saken är klar: genom sin mäktiga granskning av Bellmans liv och verk ger Landen en samlad bild av detta fyrverkeri i svensk dikt, som sprakade genom tre decennier. Han låter oss se en författare i en litteraturhistorisk övergångsfas, fortfarande beroende av höga uppdragsgivare eller beställare inom hovet eller byråkratin men samtidigt i färd med att konstruera bilden av den moderne poeten, han som sjunger för att det roar honom att sjunga. Den samtida poesin kunde Bellman uppleva som ”tung och svår” , förstår man av en dikt som Landen drar fram. Och sitt utkast till levnadsteckning inledde han med en ofta citerad bekännelse: han var ”En herre af mycken liten djupsinnighet” . Ja, så kände han sig säkerligen i jämförelse med de klassicerande hovpoeterna. Desto tursammare att åtminstone en av dem, Kellgren, såg hans egenart. Den bestod i hög grad av hans förmåga att ta de luggslitna existenser han skildrar i epistlarna – rumlare, suputer och lättfotade mamseller – på så djupt allvar. Fredman i rännstenen låter som Bibelns Job. När Ulla tar Djurgårdsfärjan tonar hon fram som själva Venus i sin snäcka. Hans figurer hänvisas inte till burleskens skrattspegel utan kan när som helst dubbelexponeras mot den antika repertoaren. Samtidigt förblir de förstås rumlare, suputer och mamseller, och kontrasterna mellan mytens fläkt och Stockholms krogdunster kan bli hisnande. Så formade Bellman sin speciella konst, byggd på en komik med värdighet eller, om man så vill, en burlesk infärgad med tragik. Det kommande seklet skulle flytta in den sortens finesser i romanen, lär oss den tyske litteraturhistorikern Erich Auerbach. Det är en utveckling som detta gustavianska snille föregrep i poesin. Det är en lärorik historia. Dess personhistoriska förutsättningar kan med fördel inhämtas i Landens digra biografi. Anders Cullhed litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21720, "headline": "Biografen i Kabul", "summary": "Talibanregimen i Afghanistan förbjöd all värdslig underhållning och landets biografer tvingades att slå igen. I dag har ett fåtal salonger öppnat. Frilansfotografen Martin von Krogh har följt livet på biografen Pameer i Kabul.", "article": "I mörkret är vi alla lika. På biografer världen över samlas människor för att skratta, gråta, smaska på popcorn och glömma den bistra vardagen där utanför. Trots hotet från dvd-boxar och digital nedladdning omges bion fortfarande av ett romantiskt skimmer, oavsett om man råkar bo i Klippan, Kansas eller Kenya. Men Afghanistans huvudstad Kabul är speciell. En gång i tiden var det en riktig nöjesstad, full av biografer och nöjespalats. Men under talibanernas regim förbjöds all världslig underhållning. Biograferna sågs som syndens nästen, och tvingades slå igen. Nu, efter talibanernas fall, har ett fåtal salonger åter öppnat i huvudstaden, men de betraktas fortfarande med en avvaktande skepsis. Under ett besök i Kabul förra året lyckades den svenska frilansfotografen Martin von Krogh få tillstånd att följa livet på den återuppståndna biografen Pameer. Det var, säger han, precis som i den italienska filmen ”Cinema paradiso”. – Maskinisten hade kört film i 40 år, men blev tvungen att fly till Pakistan under talibanregimen. Någon månad efter deras fall kom han tillbaka och startade bion med tre vänner. Nu håller han på att träna upp sin son till maskinist. De brinner verkligen för film. För Martin von Krogh symboliserar biografen i Kabul optimism och framtidstro. Men även om livet i staden sakta normaliseras, är motsättningarna i landet fortfarande starka. Det påverkar även personalen på biografen. – De lever under ständiga dödshot, säger Martin von Krogh. Biljettrivaren är samtidigt säkerhetsvakt. För att hämta filmerna måste de köra med bil över bergen till Indien, genom områden som kontrolleras av talibanerna. De riskerar att bli både rånade och dödade. De flesta filmerna på repertoaren kommer från Pakistan och Indien. Det är inte alltid den afghanska publiken förstår replikerna, men det är mindre viktigt, säger Martin von Krogh. – Det är filmer i Bollywoodstil, med en sensuell, lite vågad stämning. Censuren låter dem ofta passera, den är inte så fundamentalistisk som man kan tro. För säkerhets skull täcker personalen över all bar hud på filmaffischerna med tuschpennor. Även om regimen har fallit, sitter sharia-lagarna fortfarande hårt inpräntade i delar av befolkningen. Eftersom biograferna anses vara en opassande miljö för kvinnor, är de flesta besökarna barn eller militärer. – En del av dem såg rörlig bild för första gången i sitt liv när jag var där, och blev helt tårögda. De lever sig in i filmen, busvisslar och ropar till karaktärerna. Det är en härlig stämning. Hur var det att arbeta som utländsk fotograf på bion – Det var naturligtvis ett problem att jag inte pratade språket, och jag var orolig för att bli kidnappad. Men eftersom alla som är där lever under liknande hot kändes det säkert. De var lite avvaktande till en början, men alla var jättetrevliga och nyfikna. Det var bara vid ett tillfälle en kille blev arg för att jag fotograferade honom, men han kom tillbaka dagen efter och bad om ursäkt. När jag åkte därifrån sa de att jag måste komma tillbaka och ge dem kopior på bilderna – annars! Vad blir nästa projekt – Jag skulle vilja följa med när de hämtar filmrullarna i Indien. Det är fascinerande att de tar sådana risker bara för att kunna visa film. Bo Madestrand kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21722, "headline": "Känslans språk", "summary": "Allt mer talar för att musiken inte bara är en rolig detalj vi människor fått med oss för lustens och glädjens skull. Det är en kommunikationsform med djupa rötter, som redan neandertalarna använde sig av.", "article": "Jag har en handikappad dotter, Nadja, som nu är tjugotvå år. Hon kan inte gå, inte stå, inte sitta, inte se. Däremot kan hon höra, hon känner igen röster, även om det är osäkert om hon förstår vad rösterna säger. Men hon kan tolka röstens primära budskap: jag är här, du är där, nu är vi tillsammans. Hon är också mycket känslig för musik. Med hjälp av musik är det möjligt att kommunicera med henne. Det blir inga subtilare samtal, men vi utbyter signaler, jag sjunger en ramsa som hon besvarar med ett leende eller en ljudlig protest. Det förefaller alltså som om den musikaliska kommunikationen är skild från den intellektuella. Man vet ju också, genom neurologen Oliver Sacks och andras studier, att den intellektuella förmågans bortfall inte sällan leder till en förstärkt musikalisk känslighet, en form av kompetens ersätts av en annan. Musiken har kallats känslans språk, det är som om musikupplevelsen kommer mer inifrån än andra upplevelser, den engagerar hela kroppen: man har svårt att sitta stilla, trummar gärna med fingrarna, stampar med foten. Men känslan är förstås inte motsatt intellektet, den argumenterar bara på ett annat sätt. Känslans kunskap har en alldeles fundamental roll i våra liv, den fyller ut de luckor intellektet hela tiden lämnar bakom sig och erbjuder intuitiva lösningar på komplexa sociala problem. Den har därtill en överlägsen kommunikationsform: tonslingan, rytmen, melodin. Musik finns i alla kulturer, den verkar också ha funnits så länge vi kan blicka tillbaka i historien. Men det existerar också ett mellanting mellan språk och musik, som flertalet av oss någon gång har använt, nämligen de ljud vi uttrycker när vi \"talar\" med bebisar. Det är ett språk som vi försöker göra så melodiöst som möjligt, vi tonar ner det intellektuella innehållet och upp det emotionella: vi jollrar och nynnar. Språkforskare har visat att denna form av språk/ljud/musik är sig likt i de flesta kulturer: samma sorts vokaler och rytmiska enheter, samma form av överdrivna munrörelser, ett slags oral gestikulering för att få ett svarsleende. Hur har då musiken uppstått? Frågan har för det mesta kommit i skymundan av den till synes viktigare frågan om språkets uppkomst. Inte sällan har musiken setts som en spinoff-effekt av den dominerande evolutionen, en rolig detalj som vi fått till glädje och lek. En helt annan uppfattning har den brittiske arkeologen och paleontologen Steven Mithen, vilken ägnat ämnet en ytterst välskriven bok som låtit tala mycket om sig, \"The Singing Neanderthals: The Origins of Music, Language, Mind and Body\". Mithens tes är att musiken föregick talet, inte i första hand som ett uttryck för glädje, utan just som kommunikationsform. Han resonerar så här. De tidiga hominiderna, som utvecklades i Afrika någon gång för en och en halv miljon år sedan, ärvde från sina närmaste släktingar bland de stora aporna en förmåga att modulera ljud. När vissa aparter \"ljudar\" tillsammans kan det på avstånd låta som mänsklig konversation, ett tjattrande småprat. Det är inte heller svårt för människor att identifiera det emotionella innehållet i separata ljud. Men - och det är en central tanke hos Mithen - det finns en bestämd skillnad mellan apornas ljud och människornas tal. Apornas ljud går inte att bryta ner till \"ord\", alltså beståndsdelar i meningar som hänger ihop. Apor kan inte använda de separata ljuden som moduler, och på det viset skapa nya meningar. Apans ljud utgör vad Mithen kallar en holistisk helhet. Ett ljud som till exempel används för att varna för en örn \"betyder\" inte örn utan snarast en omständighet: se upp, där är en örn, ta skydd mot blickar ovanifrån! Ljudet betyder allt det här ihop, ungefär som en trafikskylt vilken varnar för passerande älgar. Steven Mithen kallar detta kommunikationssätt, med viss konkretistisk förtjusning, för Hmmmm, en akronym (förkortning med hjälp av initialer) för holistisk, multimodal, manipulativ, musikalisk. Musikalisk står här för variationer i tonljud, multimodal för rörelser och gester som kompletterar ljuden, manipulativ för strävan att påverka mottagarens beteende och känsla. Mithen tänker sig också att det under utvecklingens gång kommer till ett m, mimetisk, som syftar på att hominiderna mimar eller härmar det djur de vill varna för. Men naturligtvis inte bara varna, utan även fråga och uppmana: hänger du med och jagar hjort?! Denna utveckling har, menar Mithen, sin grund i den ökande betydelsen av social samvaro, för jakt, för samlande, eller för grooming, det vill säga ömsesidiga omsorger för att stärka banden inom gruppen. Byte av miljö från skog till savann påverkar övergången från fyrbent till tvåbent gång, något som möjliggör dans: en rytmisk rörelse för att tilldra sig \"sexuell\" uppmärksamhet, eller bara på ett festligt sätt spendera överskottenergi - historikern William McNeill, som skrivit en bok om tidig dans, pekar också på dansandets möjligheter till momentan jagupplösning, extatiska ögonblick i en annars enformig tillvaro. Tvåbent rörelse i horisontalplanet, dvs gång eller språngmarsch, är ju mer rytmisk än fyrbent klättring i träd (apor förefaller ha svårt att uppfatta rytm). Det är denna kommunikationsform som, enligt Mithen, utmärkte neandertalarna, en människoart som levde i Europa och Västasien till för en 30 000 år sedan. Utmärkande för neandertalarna var en satt och kraftig kropp samt stor hjärnvolym, ungefär motsvarande en modern människas. Den stora hjärnan ledde emellertid inte till några större innovationer under de ca 250.000 år som arten existerade, varken kastspjut eller pilbåge tycks ha varit kända av neandertalarna. Istället utmärktes de av en extrem konservatism, vilket förbryllar forskarna. Vad skulle neandertalarna med sin stora hjärna till, om de inte hittade på tekniska prylar som kastvapen eller skjutvapen (eller kanoner, explosionsmotorer och kärnvapen, frestas man tillägga)? Det räckte med sångspråket, svarar Mithen, en emotionell kommunikationsform som passade den lilla, förhållandevis stationära gruppen. Neandertalarna var kroppsligen perfekt anpassade efter ett hårt klimat med upprepade istider, de tycks ha rört sig vid själva isranden där det fanns bytesdjur. Deras känslor har inte efterlämnat några artefakter eller andra materiella källor, en tomhet som vi lätt tolkar som en kulturell brist - det är som om en stor hjärna automatiskt borde leda åt den moderna människans håll. Våra tolkningar utmärks av, vad skall vi kalla det: evolutionär imperialism? Neandertalarnas konservatism hänger naturligtvis ihop med sångspråkets stora brist, det använde inte symboler. Det var inte neandertalarna som utförde grottmålningarna i Spanien och Frankrike, det var homo sapiens, mörkhyade invandrare från Afrika, smartare, snabbare, oändligt mer påhittiga. Vad dessa, de moderna människorna, hade var det talade språket, med alla dess möjligheter att uttrycka sådant som inte finns på platsen, och uttrycka föreställningar. Mithen går inte i detalj in på hur han ser på övergången från Hmmmmm till talat språk, något som sker i Afrika. Han pekar på genetiska faktorer som samverkar med språkliga förändringar: ljudramsorna skiljs upp i segment, möjliga att kombinera på olika sätt, fonetiska enheter antar symbolisk innebörd. Talet utvecklas dels utåt i en allt mer omfattande kommunikation, dels inåt mot det inre tal som tänkandet ibland sägs utgöra. Men det är inte här som styrkan i Mithens bok ligger, utan i den fortlöpande argumentationen för förekomsten av Hmmmmm. Jag har sällan upplevt sådan intellektuell stimulans som vid läsningen av \"The Singing Neanderthals\". Det finns bland dagens humanister ett ökande intresse för tidig arkeologi, paleontologi och kognitionsforskning. Kanske hänger det samman med vår undran över vad för slags människor vi egentligen är. Att vi är intellektuella varelser har vi nu hört alltsedan Descartes för snart trehundra år sedan deklarerade det. Men är vi inte något mer? Mithen pekar på ett tidigare stadium som föregick den form av begåvning som kommit att dominera världen. Det borde finnas lite rester kvar av detta, någonstans långt nere i våra genetiska skrymslen. Är det de som väcks av musiken? Jag kan inte klart bedöma de olika stegen i Mithens resonemang. Möjligen undervärderar han neandertalarnas förmåga att förstå symboler, finns det inte rester av gravar i det arkeologiska materialet? Hur skall i så fall det tolkas? Sådana frågor kan ställas. Men än sen? Mithens hypotes väcker tankar som går långt utöver den ursprungliga frågeställningen. Vad hände då med neandertalarna? Förmodligen utrotades de inte på något dramatiskt vis. De har säkert levt sida vid sida med homo sapiens under lång tid. Men deras livsstil klarade inte konkurrensen. De blev allt färre, spåren efter dem otydligare, för att till slut försvinna. Eller överlevde de kanske i myten: små, satta, kraftiga varelser, lite dumma och lätta att lura - är det inte sådana vi kallar troll? I sagan är vi rädda för dem. Men antagligen längtade de in i värmen. Och vad hände med musiken? Den levde vidare i den form av kommunikation, som det symboliska tänkandet möjliggjort: som religiös åkallan. Problemet med gudar är ju att de så sällan svarar på tilltal. Det talade språket är oöverträffat när det rör sig om samtal med andra människor. Musiken är också oöverträffad när det gäller den envägskommunikation vi är hänvisade till i umgänget med Gud. Alltifrån schamanerna till Bach och Schönberg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21726, "headline": "Hon vill satsa på mångfald", "summary": "Svenska teatrar hänger inte med i utvecklingen och måste öppna sig för det nya, mångkulturella samhället. Det tycker Josette Bushell- Mingo, konstnärlig ledare för Tyst teater.", "article": "Josette Bushell-Mingo har arbetat som skådespelare och teaterproducent hela sitt vuxna liv. Först under många år i England och sedan i Sverige, dit hon kom 2001, efter att ha gift sig med en svensk man. De senaste fem åren har hon varit konstnärlig ledare för Tyst teater, en ensemble vid Riksteatern som använder teckenspråk men spelar både för döva och hörande. Hon har mycket gott att säga om svenskt teaterliv, inte minst de välutbildade skådespelarna. Riksteatern tycker hon också är en fantastisk institution. – Idén är lysande. Att staten betalar för att skicka ut de bästa teaterföreställningarna på vägarna och låter dem söka upp människor i hela landet. Det är kulturpolitik när det är som bäst. Många länder borde ta efter detta, säger Josette Bushell-Mingo. Men sedan kommer hon in på vad hon uppfattar som problemen. Och de är många. Framför allt talar hon om skillnaden i hur man i Storbritannien och Sverige hanterar mångfaldsfrågor. När DN träffar Josette Bushell- Mingo har hon precis kommit tillbaka från Kanada, där hon arbetar med ett flerårigt utvecklingsprojekt och får användning av många av sina erfarenheter från Tyst teater. Hon är lite trött efter den långa resan, men blir snart energisk igen. Bristen på kulturell mångfald på Sveriges teaterscener är slående, menar Josette Bushell-Mingo. – Det samhälle jag ser på gatorna i det här landet avspeglas inte på scen. Mångfalden finns inte. Teatrarna är alltför ofta som museer; den sista bastionen för en gammeldags, svensk identitet, säger hon med hetta i rösten. Varför vågar man inte släppa in det nya Varför spelas samma gamla pjäser, på samma gamla sätt Vad skulle hända om svarta skådespelare spelade ”Tre systrar” Eller om Hedda Gabler var svart Och, inte minst: varför griper inte staten in och tvingar institutionerna att förändra sig, när man ändå finansierar hela verksamheten Bushell-Mingo menar att även på detta område finns saker att lära av hennes gamla hemland. – I England styr politikerna direkt. Ser man att det behövs fler minoritetsskådespelare, då riktar man pengarna dit. Ser man att de stora teatrarna bara anställer en viss sorts skådespelare, då ingriper man och satsar på utveckling av nya regissörer och dramatiker. Det vågar man inte i Sverige. Och det är synd, för det gör att förändringarna sker så fruktansvärt långsamt. Istället pratar man om mångfald, om tillgänglighet. Men det är bara ord. Josette Bushell-Mingo menar att Sverige som helhet på flera sätt har förändrats till det bättre, under åren som gått sedan hon första gången kom hit. – Landet har öppnats, och fått en mycket större mångfald. Samhället är mer levande idag. Men teatern har inte följt med i den utvecklingen. Radikala förändringar måste därför till, menar hon. Om inte det sker kommer en följd bli att man förlorar den unga generationen. – Ungdomar har så många möjligheter att vara kreativa idag, säger Josette Bushell-Mingo. – Vem som helst kan skriva, fotografera och publicera sig på nätet. Och vem som helst kan ta del av kultur från hela världen, på ett sätt som inte var möjligt förr. Det ställer nya krav på teatern. Den måste vara snabb, levande, vidöppen för förändring. Och det är den inte idag. Magnus Västerbro kultur@dn.se 08-738 10 00 Svensk kultur ligger i topp i Europa visade en artikel i DN Kultur (28/12). I en serie intervjuer låter vi utländska artister och konstnärer ge sin bild. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21727, "headline": "Revolutionens leende bilder", "summary": "Den första stora utställningen med konst från kulturrevolutionens Kina visas nu på Asia Society i New York. Utan pekpinnar granskas landets väldiga bildproduktion under 60- och 70-talen. UTSTÄLLNING", "article": "”Art and China’ s Revolution” Asia Society, New York T o m 11/1–09 Böcker Melissa Chiu och( Zheng Shengtian) ” Art and China’ s Revolution” ) Yale University Press Vad har kulturrevolutionen gemensamt med Pepsodent På en väldig oljemålning av Chen Yanning inspekterar ordförande Mao landsbygden i Guandong och ler belåtet med bländvita tänder. På en målning av Tang Xiaohe har Mao just simmat över Gula floden och står nu klädd i en badrock av vit frotté på fartygsdäcket och vinkar leende mot betraktaren. På en tredje målning av Fu Zhigu besöker ordförande Mao en bilfabrik och hans garnityr skiner i kapp med maskinerna. Tre olika konstnärer, tre likadana leenden. Inte nog med det. På varje målning omges ordföranden av en hängiven krets av arbetare, bönder eller ungdomar som med identiska miner ler i kapp med sin ledare. Hur tolka revolutionens leende En utställning på Asia Society i New York tar ett helhetsgrepp om konsten i kulturrevolutionens Kina. Ingen har förut granskat den väldiga bildproduktionen i landet under 1960- och 1970-talet. Kort efter Maos död 1976 och avsättningen av de fyras gäng med Maos änka Jiang Qing i spetsen föll kulturrevolutionens bildvärld i vanrykte. Den degraderades till propaganda som ingen ville befatta sig med. Det fordrades en blick utifrån, i detta fall från Melissa Chiu, museichef på Asia Society, för att klargöra det självklara: i konsthistorien är Kinas kulturrevolution en högintressant period. Nya konstnärer bryter fram. Den äldre generationen hånas, trakasseras, sätts i förvar eller pinas ihjäl. Fram bryter även en ny stil, delvis hämtad från den socialistiska realismen i Sovjet, delvis från det inhemska träsnittet, delvis från banderollernas och affischernas språk. Resultatet är en ”röd modernism” med efterverkningar in i vår tid. I dagens Kina tiger man om denna period. Landets regering har också avböjt att låna ut något till utställningen i New York. Merparten kommer från konstnärerna själva som lyckats återfå sina arbeten från museer och partiorganisationer som gärna gömt dem längst in i förråden. Utställningen sätter in verken i deras historiska sammanhang, men utan ideologiska pekpinnar av typen ”hur kunde de ... vara så blinda ... när så många led och dog ... under den kommunistiska diktaturen ” Naturligtvis är ingen av dessa konstnärer oskyldig. Kulturrevolutionens konst förskönade makten. Det var själva poängen. Konstnärerna förskönade makten därför att de identifierade sig med den, såg den som sin egen, ja, som folkets. Därför är revolutionens leenden äkta. Ser vi här konst eller propaganda Utmaningen är att förstå hur kategorierna smälter samman, svarar museichefen Melissa Chiu. Bilderna skapades i en tid då konsten inte blev riktig konst förrän den var politiskt användbar. Konstnären Chen Danqing jämför sig med renässansens bildmakare. ”De målade Jesus, jag målade Mao – vad var det för skillnad ” Liksom under renässansen utmärkte sig även i Kina vissa mästare som lyckades fånga sina motiv från så många sidor att deras verk höjde sig över dogmerna. Varje enkel värdering av kulturrevolutionens bildvärld blir därför falsk. Dessa konstverk önskade inte säga något kritiskt om sin tid. Det hindrar inte att de besitter en sublim kraft som kommer sig av att de sökte forma något formlöst. Allt och alla skulle införlivas i bilden av folkets revolutionära helhet. Men helheten hade inte hunnit stelna. På utställningen finns inte bara alla konstverk som fick partiets sanktion och spreds i miljonupplagor. Där finns också verk av ”De namnlösa” , en underjordisk grupp som fortsatte att odla traditionella genrer som landskap och porträtt. Men mest intressant är de konstnärer som lyckades ge självständiga uttryck åt sin samtid, utan att bli vare sig fördömda eller berömda. Dit hör den gamle tuschmästaren Li Keran (1907–1989) som i sina landskapsmotiv planterade små dungar av röda fanor på ett sätt som snarast förhöjer bergens mystik. Dit hör också Xu Bing som tjugo år gammal beordrades ut på landsbygden. Det var ”mitt livs bästa år” , uppger han. Hos de fattiga bönderna fann han en fristad som fördjupade hans konstnärsblick. Xu Bings bilder är motsatsen till kulturrevolutionens propaganda, och just därför kommer de kanske närmare dess kärna: ett värdesättande av landsbygdens och arbetets värld, ett nytt sätt att se världen, en konst på de enklas sida. Stefan Jonsson stefan.jonsson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21732, "headline": "Hepburn lurade alla", "summary": "Katharine Hepburns stjärnstatus står sig. Men den offentliga bilden av henne är omgärdad av familjära myter och söta lögner. Mårten Blomkvist läser en ny biografi om den lesbiska Kate. Böcker", "article": "William J Mann ” Kate – The Woman Who Was Katharine Hepburn” faber and faber I sin Louis B Mayer-biografi ”Lion of Hollywood” tillåter sig den saklige Scott Eyman ett mindre utbrott. Med stigande irritation beskriver han hur suputen Spencer Tracy under en inspelning terroriserar Irene Dunne genom att viska slipprigheter och trycka sitt kön mot henne. Detta, avslutar Eyman, samtidigt som Tracy var mitt i ”hans förmodat livsomvälvande förhållande med Katharine Hepburn, över vilket hällts mer sirap än någonting annat sedan Abealard och Héloïse” . I William J Manns ”Kate – The Woman Who Was Katharine Hepburn” ges sex hundra sidor bakgrund till Eymans bisats-grimas: Hepburn och Tracy levde över huvud taget aldrig tillsammans, Tracy–Hepburns efterlevande vänner tvivlar på att de någonsin hade sex, och skrattar rått åt idén att katoliken Tracys äktenskap var orsak till att de aldrig officiellt blev ett par. Ingen hade tanke på giftermål, bland annat därför att Katharine Hepburn var lesbisk. Hepburn lurade oss alla. Manns biografi visar att hennes image som den annorlunda filmstjärnan, en Hollywoods Pippi Långstrump som aldrig brydde sig om vad folk tänkte, var något hon lärde sig att odla och utnyttja. Mann, själv gay, ägnar väl många sidor åt att utreda vilka relationer, särskilt icke-heterosexuella, som kan ha funnits i Hepburns liv och omgivning. Men han visar vilken fantasifigur den offentliga Katharine Hepburn med tiden blev, och hur hon med filmrollerna manipulerade bilden av sig själv. Hepburn var 96 när hon dog 2003. Då hade hon i åratal varit oantastlig. Så många av hennes filmer hade gått till filmhistorien – den mest folkkära delen av den. Screwballkomedin ”Ingen fara på taket” (1938), där hon spelade mot Cary Grant och hade tama leoparden Baby, eleganta salongskomedin ”En skön historia” (1940), ”Årets kvinna” (1942) och de många andra komedierna mot Spencer Tracy, ”Afrikas drottning” (1951), där hon som amper missionär körde med Humphrey Bogarts skeppare – tiden gick, men Hepburns livfulla spel fortsatte att charma. ”Gissa vem som kommer på middag” (1967), där hon och Tracy – det var hans sista film – får brottas med sina fördomar när dottern kommer hem med sin svarte fästman (Sidney Poitier), är inte lysande, men en milstolpe. Hepburn var ett original. Andra gjorde på 1930–40-talen roller i samma stil, den okonventionella unga kvinnan som topprider handfallna män, men ingen var så övertygande. Hon gjorde figuren till sin. Hennes karriär bekräftar också att komedier åldras bäst. Greta Garbo är ett större namn, men vem njuter i dag av hennes styvstärkta melodramer Hepburns filmer lever. Hepburn var inte naturligen folkkär. Snabba framgångar gav henne först ett rykte som inbilsk. Kritikerna tog varje chans att säga att den nya stjärnan inte var så märkvärdig. Dorothy Parker kläckte till en teaterrecension formuleringen som kom att förfölja Hepburn: ”Katharine Hepburn spelade upp hela känsloregistret från A till B.” När Hepburn kom till Hollywood retade hon upp press och publik med sin vägran att leva upp till bilden av en filmstjärna. Hon gick i byxor, hon undvek press och beundrare, hon gjorde för sofistikerade filmer. ”Ingen fara på taket” , i dag en klassiker, var 1938 ännu en i en rad av floppar med ”högfärdiga Hepburn” . USA:s biografägare deklarerade att hon var ”box office poison” , rena giftet för biokassan. Hepburn gjorde sin karriärs smartaste drag när hon fick Philip Barry att skriva komedin ”En skön historia” (” Philadelphia story” ) åt henne. Rollen som den unga societetskvinnan Tracy var baserad på Hepburn: ”Gör henne till mig – men låt henne mjukna.” Det ville publiken se. Det blev succé på Broadway när Katharine Hepburn fick ta emot skäll för ”dina krav på övermänsklig perfektion” och började darra på underläppen. Som alla som såg Martin Scorseses ”Aviator” (2004) vet umgicks Hepburn vid denna tid nära – Mann undrar hur nära – med stenrike Howard Hughes. Han köpte filmrättigheterna till pjäsen åt henne. Box office poison eller ej kunde hon pressa MGM att låta henne upprepa sin roll på film. Det blev en av 1940 års största publikframgångar. Hon fortsatte att spela sig själv, fast nu hade hon förstått hur långt hon kunde gå. I nästa film, ”Årets kvinna” , parade MGM ihop henne med Spencer Tracy, en trygg gestalt som aldrig skulle gå upp i limningen som fjollige Grant i ”Ingen fara på taket” . Den följande, hemliga tjugosexåriga Tracy–Hepburnromansen har i decennier varit en Hollywoodlegend. Tre år efter Tracys död 1967 kom deras vän Garson Kanin, som med sin fru Ruth Gordon skrivit ett par av deras komedier, med bästsäljaren ”Tracy and Hepburn” . Där såg det ut som om de bägge, i versioner snarlika dem som synts i deras filmer, i många år käbblat med varandra i något som liknade ett hemliv. Journalister skulle respektfullt ha bevarat hemligheten. Hepburn blev först rasande. Sedan började hon spela med, till sist i en grad som förfärade gamla vänner. Det fanns starka band mellan Hepburn och Tracy men i Manns beskrivning ser förhållandet mer ut som en vuxenversion av mamma-pappa-barnlek. De hade perioder av intensivt umgänge, och då han på sextiotalet blev svårt sjuk gjorde hon ett avbrott i karriären för att finnas till hands. Men långa tider sågs de knappt. Och de hade aldrig gemensamt hushåll. Däremot bodde nästan alltid hemma hos henne någon av hennes trogna väninnor. Mann vill inte sätta etikett på Hepburns sexualitet. Det är ändå tydligt att alla viktiga och riktigt långa förhållanden i hennes liv var med kvinnor. Hade Hepburn fötts sextio år senare hade hon säkert arrangerat sitt liv på ett helt annat sätt, och exempelvis aldrig gett sig in i det tidiga, meningslösa äktenskapet med en möjligen homosexuell vän. Fast kvinnorna suddades bort ur Hepburns liv, liksom de politiska utspel som ett par gånger satte henne i knipa. 1934 hade hon kampanjat för den radikale författaren Upton Sinclair som Kaliforniens guvernör; 1947 höll hon i flammande rött ett tal mot de i Hollywood just inledda undersökningarna av kommunistisk infiltration i filmindustrin. Några år senare tog den antikommunistiska hetsen fart på allvar. Mann menar att ”Afrikas drottning” , där hon och Bogart under första världskriget heroiskt tacklar ett tyskt stridsfartyg, var ett sätt för både dem och regissören John Huston att göra klart att de var patrioter. ” Afrikas drottning” gjorde Hepburn till hjältinna. Nu vågade ingen längre kritisera henne. Sin första Oscar hade hon fått för ”Morning glory” 1933 – nu fick hon i ganska rask takt tre till: för ”Gissa vem som kommer på middag” , ”Så tuktas ett lejon” (1968) och ”Sista sommaren” (1981). Avigheten blev en merit. Vördnadsfullt beskrevs hon alltid som ”tillbakadragen” – även i tredje fjärde intervjun samma år. Ibland talade Hepburn själv om fenomenet Katharine Hepburn som ”Varelsen” . ”Hon är en legend ... Jag är som han som kommer och rensar värmepannan” , sa hon till Interview på åttiotalet. Vill någon efter alla dessa år med Katharine Hepburn se kvinnan som rensade värmepannan Det har förvånat mig hur de amerikanska recensenterna hummat och gripit efter omskrivningarnas halmstrån: Hepburn hade, liksom vid sidan av, ”relationer” med kvinnor, ”romanser” . Skribenterna vänder sig i sömnen, men vill inte vakna ur drömmen om Tracy och Hepburn. De har sin plats i den amerikanska folkloren. Alla vill ha sin Kate med sirap. mårten blomkvist film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21741, "headline": "Gratisdagar snart förbi", "summary": "Under lördagen är det sista chansen att gå gratis på Nationalmuseum, Moderna museet och några till. Fast flera Stockholmsmuseer behåller den fria entrén efter nyår.", "article": "Ska du gå på museum på lördag så gå till ett av de statliga. Det är sista chansen för fri entré-reformen, som regeringen vid maktskiftet i höstas bestämde sig för att skrota. Efter nyår kostar det pengar bara att kliva in genom dörren på Nationalmuseum (som i och för sig kommer att ha fria utställningar i entréplanet), Moderna museet, Naturhistoriska, Sjöhistoriska och Historiska museet. Så passa på att leka med dina barn i verkstäderna och se de permanenta utställningarna nu. En del av de tillfälliga utställningarna är som vanligt avgiftsbelagda. Vill man se Nationalmuseums utställning med formgivaren Stig Lindberg kostar den 80 kronor. Samma sak gäller för Nationalmuseums \"Naturens spegel - nordiska landskapsmåleri 1840-1910\". Flera av de kommunala museerna, Stadsmuseet, Dansmuseet, Östasiatiska går man också gratis på under lördagen. De behåller dock det fria inträdet också efter nyår så det finns ingen anledning att rusa. På Stockholms stadsmuseum visas nu \"Döden dö\" om mord, avrättningar, spöken och andar. På Kulturhuset är besök i hela huset gratis, bortsett från utställningen \"Uppenbarat\" - fotografier om Jesus som kostar 20 kronor (barn och unga upp till 19 år går gratis). Dansmuseet tar inte heller bort den fria entrén förutom på tillfälliga utställningar. Just nu kostar det 40 kronor (barn upp till 15 år fritt) att se \"Scenrävar och andra djur på scen\" om scenkostymer. Öppet klockan 11-16. Kaffe Fassetts textilkonst är en av utställningarna på Waldemarsudde. Museet ingick dock aldrig i fri entré-reformen. Barn upp till 19 år går gratis, ordinarie pris är 80 kronor och reducerat 60 kronor. Efter nyår blir det en femma dyrare. På Liljevalchs är det näst sista chansen att se Alberto Giacometti-Bror Hjorth. Utställningens sista dag är den 7 januari, fullpris 70 kronor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21748, "headline": "Kulturfest även 2007", "summary": "Stockholm får en kulturfestival även nästa år. Premiären i år lockade 250 000 besökare till 400 evenemang.", "article": "I augusti 2007 blir det en andra upplaga av Stockholms kulturfestival. Datum är bestämt till 13–19 augusti och ambitionen är att fortsättningen ska få samma omfattning som årets debut. Stockholms kulturnämnd har sagt sitt ja, och enligt kulturförvaltningens Berit Svedberg finns pengar i stadens kassa. Förra årets festival kostade Stockholm 12,4 miljoner kronor. I år avsätts lika mycket. Tillkommer gör samarbetspartner och sponsorer. Festivalchefen Claes Karlsson hoppas även i år kunna engagera stora institutioner som Dramaten, Stadsteatern, Operan och Södran. Den första festivalen blev en publik framgång, 250 000 personer besökte cirka 400 programpunkter under några hektiska augustidagar. Lite oväntat kanske, eftersom det ansågs lite vågat att festivalen engagerat så pass många smala artister, exempelvis dansaren Claire Parsons, musikduon Trummor & Orgel och performanceartisten Charlotte Engelkes. – Visst fanns det okända artister, men jag tror att just bredden i utbudet var svaret på framgången, säger Claes Karlsson. Det är den vägen vi kommer att gå i år också. Han vill inte säga om han har någon enskild favorit som kan tänkas komma till årets festival, men svenska artister kommer att utgöra stommen. – I fjol köpte vi in paket – föreställningar som redan spelats eller befann sig på turné. I år ska vi göra några fler egenproducerade punkter, fjolårets Olle Adolphson-program var ett sådant. Claes Karlsson vill också nästa år utveckla bildkonsten och de internationella teatergästspelen. Han utesluter inte att vissa gästspel kan betyda en liten ökning av betalevenamang i den för övrigt helt fria festivalen. Kulturfestivalen vill alla lokala partier ha kvar, men moderaterna i Stockholm tyckte efter valet att pengarna till festivalen ska tas från någon annan budget än kulturbudgeten. Moderaterna ser festivalen mest som ett marknadsföringsinstrument för staden. Är Stockholms kulturfestival till för att dra turister till stan? – Jag utesluter inte att den kan fungera så, det är bara bra om den når utanför Stockholm. Men grunden ska vara kultur – det är därför vi inte har öltält och kringaktiviteter. Det ska vara programmet i sig som drar folk, säger Claes Karlsson. Programmet för Stockholms kulturfestival 2007 blir klart till sommaren, men redan i vår kommer delar att offentliggöras. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21749, "headline": "Kulturfest även 2007", "summary": "Stockholm får en kulturfestival även nästa år. Premiären i år lockade 250 000 besökare till 400 evenemang.", "article": "I augusti 2007 blir det en andra upplaga av Stockholms kulturfestival. Datum är bestämt till 13–19 augusti och ambitionen är att fortsättningen ska få samma omfattning som årets debut. Stockholms kulturnämnd har sagt sitt ja, och enligt kulturförvaltningens Berit Svedberg finns pengar i stadens kassa. Förra årets festival kostade Stockholm 12,4 miljoner kronor. I år avsätts lika mycket. Tillkommer gör samarbetspartner och sponsorer. Festivalchefen Claes Karlsson hoppas även i år kunna engagera stora institutioner som Dramaten, Stadsteatern, Operan och Södran. Den första festivalen blev en publik framgång, 250 000 personer besökte cirka 400 programpunkter under några hektiska augustidagar. Lite oväntat kanske, eftersom det ansågs lite vågat att festivalen engagerat så pass många smala artister, exempelvis dansaren Claire Parsons, musikduon Trummor & Orgel och performanceartisten Charlotte Engelkes. – Visst fanns det okända artister, men jag tror att just bredden i utbudet var svaret på framgången, säger Claes Karlsson. Det är den vägen vi kommer att gå i år också. Han vill inte säga om han har någon enskild favorit som kan tänkas komma till årets festival, men svenska artister kommer att utgöra stommen. – I fjol köpte vi in paket – föreställningar som redan spelats eller befann sig på turné. I år ska vi göra några fler egenproducerade punkter, fjolårets Olle Adolphson-program var ett sådant. Claes Karlsson vill också nästa år utveckla bildkonsten och de internationella teatergästspelen. Han utesluter inte att vissa gästspel kan betyda en liten ökning av betalevenamang i den för övrigt helt fria festivalen. Kulturfestivalen vill alla lokala partier ha kvar, men moderaterna i Stockholm tyckte efter valet att pengarna till festivalen ska tas från någon annan budget än kulturbudgeten. Moderaterna ser festivalen mest som ett marknadsföringsinstrument för staden. Är Stockholms kulturfestival till för att dra turister till stan – Jag utesluter inte att den kan fungera så, det är bara bra om den når utanför Stockholm. Men grunden ska vara kultur – det är därför vi inte har öltält och kringaktiviteter. Det ska vara programmet i sig som drar folk, säger Claes Karlsson. Programmet för Stockholms kulturfestival 2007 blir klart till sommaren, men redan i vår kommer delar att offentliggöras. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21756, "headline": "Kvalitet - vad är det", "summary": "Vad hände 2006 Mångkulturella föreställningar har gjorts förr, men i år var det de som gällde. Ingegärd Waaranperä minns ett teaterår där kvalitet var det mest omdebatterade begreppet.", "article": "Ordboken: ”Kvalitet [kvalité], -en, -er. Sort eller egenskap. Även ’ godhet’ , beskaffenhet, (inre) värde. Ofta i motsats till antitet.” Årets mest omdebatterade begrepp inom teater. För vad är scenisk kvalitet, bra teater Bara slipad fulländning, eller kan själva det normbrytande och störande vara en kvalitet i sig Och hur kombineras de konstnärliga kraven med kraven på mångfald och jämställdhet Teatervetaren Vanja Hermele tände brasan med sin artikel i DN den 28 mars där hon visade hur framför allt Dramaten, trots sina jämställdhetsmål, konsekvent gynnar män vad gäller rollerna, och manliga vita medelålders dramatiker vad gäller pjäsvalen. Jämställdhet är nog viktigt, tyckte teatercheferna på Stockholms två stora teatrar, Staffan Valdemar Holm på Dramaten och Benny Fredriksson på Stadsteatern – ”men vi får inte bli för politiskt korrekta, det är i alla fall konst vi sysslar med” . Och konsten råkar vara manlig och vit, det ligger i det självklara, outsagda. Debatten har fortsatt på seminarier och festivaler. Författaren Stig Larsson som avgör konstnärligt värde medelst handpåläggning har sagt sitt, och formuleringsinitiativet tycks, när året summeras, i hög grad ligga kvar på den manliga sidan, som också är chefssidan. För trots en nyinrättad kurs för blivande kvinnliga teaterchefer föredras män när det ska tillsättas. Personalen på Upsala stadsteater ville ha en kvinna efter Stefan Böhm, men får Linus Tunström. Det behöver inte vara ett dåligt val, men det visar definitivt på segheten i strukturerna. Samtidigt händer det storartade saker på scenerna. Så kallade mångkulturella föreställningar har gjorts förr, men 2006 var året då de inte bara kom och sågs, utan också segrade. I Jonas Hassen Khemiris ”Invasion” på Stockholms stadsteater tar ett gäng förortsungdomar över scenen. Till publikens ibland högljudda ilska kliver de upp från salongen och skapar med lysande skådespeleri en lekfull, vig och inspirerad föreställning på bruten förortsdialekt (en språkform som också debatterats hett under året). För regin stod Farnaz Arbabi som även gjorde årets andra storverk, ”Utvandrarna” , på Riksteatern. Med stadig grund i Vilhelm Mobergs böcker fick hon oss att se berättelsen från andra hållet. En container full med flyktingar söker sig till fristaden Sverige. Det är Karl-Oskars och Kristinas vedermödor i vår tid, med våra flyktingparagrafer, stark och rörande som Moberg själv. Riksteatern hade en höjdare till. ”I Alperna” av Nobelpristagaren Elfriede Jelinek var en rasande ung och hisnande tragisk föreställning, ett mästarprov av en av våra mest begåvade unga regissörer, Melanie Mederlind. Så varken när det gäller mångfald eller jämställdhet har det stått helt stilla. Staffan Westerbergs ”Storgatan” , en jublande hemlängtansföreställning på Norrbottensteatern i Luleå, var med sina manliga musiker i klädsamma damdräkter långt ifrån heteronormativ, däremot absolut minnesvärd. På Stockholms stadsteater blev ”Jösses flickor – återkomsten” lika älskad som ursprungsföreställningen, som föddes ur kvinnorörelsen på 1970-talet – och tycks bli lika långlivad på repertoaren. Ser man till helheten har 2006 trots kvalitets- och genusdebatten och mycket ungt, nytt och nyskapande på scenerna, ändå i hög grad varit de gamla mästarnas år. Jag tänker på virtuost skådespeleri av fixstjärnor som Lena Nyman i Kristina Lugns ”Katarina den stora” på Brunnsgatan 4 och Krister Henriksson som ”Doktor Glas” på Vasan – oförglömligt. Och på Suzanne Ostens ”Alkestis” . Många nya ansikten men ändå samma Unga Klara, i klassisk toppform. Eller Thommy Berggrens ”Hemkomsten” med stjärnensemble. Och Staffan Valdemar Holms ”Macbeth” på Dramaten (höggradigt ojämställd, med bara en enda kvinna, Lena Endre), men vilket isande drag från jordens undergång och alla krigs förtvivlan går det inte genom den föreställningen. Stor comeback gjorde en annan patriark, Peter Oskarsson. Med bara fyra skådespelare, däribland dock veteranen Rolf Lassgård, gjorde han och Folkteatern rättvisa åt Dostojevskijs tegelstensroman ”Bröderna Karamazov” så att det klang och dånade om den gamla gasverksbyggnaden i Gävle. Kvalitet, med andra ord, är som tiden hos Strindberg, ett flyende ting. Ju mer man anstränger sig för att fånga in och betvinga, precisera och förklara det, desto flyktigare tycks det bli. Vilket inte betyder att man ska avstå från att försöka, eller från att ompröva allt vad det står för. Tvärtom, det kanske är hela meningen. Ingegärd Waaranperä ingegard.waaranpera@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21757, "headline": "Kvalitet - vad är det?", "summary": "Vad hände 2006? Mångkulturella föreställningar har gjorts förr, men i år var det de som gällde. Ingegärd Waaranperä minns ett teaterår där kvalitet var det mest omdebatterade begreppet.", "article": "Ordboken: ”Kvalitet [kvalité], -en, -er. Sort eller egenskap. Även ’godhet’, beskaffenhet, (inre) värde. Ofta i motsats till antitet.” Årets mest omdebatterade begrepp inom teater. För vad är scenisk kvalitet, bra teater? Bara slipad fulländning, eller kan själva det normbrytande och störande vara en kvalitet i sig? Och hur kombineras de konstnärliga kraven med kraven på mångfald och jämställdhet? Teatervetaren Vanja Hermele tände brasan med sin artikel i DN den 28 mars där hon visade hur framför allt Dramaten, trots sina jämställdhetsmål, konsekvent gynnar män vad gäller rollerna, och manliga vita medelålders dramatiker vad gäller pjäsvalen. Jämställdhet är nog viktigt, tyckte teatercheferna på Stockholms två stora teatrar, Staffan Valdemar Holm på Dramaten och Benny Fredriksson på Stadsteatern – ”men vi får inte bli för politiskt korrekta, det är i alla fall konst vi sysslar med”. Och konsten råkar vara manlig och vit, det ligger i det självklara, outsagda. Debatten har fortsatt på seminarier och festivaler. Författaren Stig Larsson som avgör konstnärligt värde medelst handpåläggning har sagt sitt, och formuleringsinitiativet tycks, när året summeras, i hög grad ligga kvar på den manliga sidan, som också är chefssidan. För trots en nyinrättad kurs för blivande kvinnliga teaterchefer föredras män när det ska tillsättas. Personalen på Upsala stadsteater ville ha en kvinna efter Stefan Böhm, men får Linus Tunström. Det behöver inte vara ett dåligt val, men det visar definitivt på segheten i strukturerna. Samtidigt händer det storartade saker på scenerna. Så kallade mångkulturella föreställningar har gjorts förr, men 2006 var året då de inte bara kom och sågs, utan också segrade. I Jonas Hassen Khemiris ”Invasion” på Stockholms stadsteater tar ett gäng förortsungdomar över scenen. Till publikens ibland högljudda ilska kliver de upp från salongen och skapar med lysande skådespeleri en lekfull, vig och inspirerad föreställning på bruten förortsdialekt (en språkform som också debatterats hett under året). För regin stod Farnaz Arbabi som även gjorde årets andra storverk, ”Utvandrarna”, på Riksteatern. Med stadig grund i Vilhelm Mobergs böcker fick hon oss att se berättelsen från andra hållet. En container full med flyktingar söker sig till fristaden Sverige. Det är Karl-Oskars och Kristinas vedermödor i vår tid, med våra flyktingparagrafer, stark och rörande som Moberg själv. Riksteatern hade en höjdare till. ”I Alperna” av Nobelpristagaren Elfriede Jelinek var en rasande ung och hisnande tragisk föreställning, ett mästarprov av en av våra mest begåvade unga regissörer, Melanie Mederlind. Så varken när det gäller mångfald eller jämställdhet har det stått helt stilla. Staffan Westerbergs ”Storgatan”, en jublande hemlängtansföreställning på Norrbottensteatern i Luleå, var med sina manliga musiker i klädsamma damdräkter långt ifrån heteronormativ, däremot absolut minnesvärd. På Stockholms stadsteater blev ”Jösses flickor – återkomsten” lika älskad som ursprungsföreställningen, som föddes ur kvinnorörelsen på 1970-talet – och tycks bli lika långlivad på repertoaren. Ser man till helheten har 2006 trots kvalitets- och genusdebatten och mycket ungt, nytt och nyskapande på scenerna, ändå i hög grad varit de gamla mästarnas år. Jag tänker på virtuost skådespeleri av fixstjärnor som Lena Nyman i Kristina Lugns ”Katarina den stora” på Brunnsgatan 4 och Krister Henriksson som ”Doktor Glas” på Vasan – oförglömligt. Och på Suzanne Ostens ”Alkestis”. Många nya ansikten men ändå samma Unga Klara, i klassisk toppform. Eller Thommy Berggrens ”Hemkomsten” med stjärnensemble. Och Staffan Valdemar Holms ”Macbeth” på Dramaten (höggradigt ojämställd, med bara en enda kvinna, Lena Endre), men vilket isande drag från jordens undergång och alla krigs förtvivlan går det inte genom den föreställningen. Stor comeback gjorde en annan patriark, Peter Oskarsson. Med bara fyra skådespelare, däribland dock veteranen Rolf Lassgård, gjorde han och Folkteatern rättvisa åt Dostojevskijs tegelstensroman ”Bröderna Karamazov” så att det klang och dånade om den gamla gasverksbyggnaden i Gävle. Kvalitet, med andra ord, är som tiden hos Strindberg, ett flyende ting. Ju mer man anstränger sig för att fånga in och betvinga, precisera och förklara det, desto flyktigare tycks det bli. Vilket inte betyder att man ska avstå från att försöka, eller från att ompröva allt vad det står för. Tvärtom, det kanske är hela meningen. Ingegärd Waaranperä ingegard.waaranpera@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21758, "headline": "Maria som vår tids frälsare", "summary": "”Madonna” på Blekinge museum kopplar ihop medeltidens Mariakult med dagens feministiska konst. Det är en koncentrerad utställning som vänder på perspektivet, tycker Dan Jönsson.", "article": "”Madonna” Blekinge Museum, Karlskrona Visas t o m 7/1 -07 Hur samtida är jungfru Maria? Anne Katrine Dolvens video ”Madonna” verkar fråga sig just det. Vid skrivbordet på ett tjusigt yuppiekontor i en europeisk metropol har en ung kostymklädd man brutit samman i famnen på en medelålders kvinna. De höga fönstren bakom paret ramar in dem som en absid, och skrivbordet kunde lika gärna vara ett altare eller en katafalk. Det är en tvetydig bild. Är mannen kvinnans underordnade eller är han hennes son? Ska hans knäfallande ställning tolkas som en akt av tillit eller förödmjukelse? Tyder hennes osminkade, likgiltiga drag på uppgivenhet eller främlingskap? Ju mer jag tittar, desto osäkrare blir jag. Inte bara på situationen som sådan – också bildens konsthistoriska syftningar känns egendomligt undanglidande. Trots de uppenbara parallellerna till motiv från medeltid och renässans är det som om inget riktigt passar. Och ska mannen i madonnans knä över huvud taget ses som en frälsargestalt? Jag vet inte. En troligare tolkning är att om Maria levde nu, så skulle hon få frälsa världen själv. Anne Katrine Dolvens fängslande, nästan orörliga filmtablå ingår i ”Madonna”, en utställning på Blekinge museum i Karlskrona som undersöker banden mellan medeltidens Mariakult och våra dagars feministiska konst. Det låter kanske inte som världens mest fantasifulla upplägg. ”Madonna” hade lätt kunnat bli ännu en av dessa löst traditionsförankrade samtidsutställningar, med Guds Moder som en konsthistorisk accessoar till sekulära verk som mer i största allmänhet berör motiv som moderskap och kvinnliga förebilder. Men så blir det inte. ”Madonna” är en koncentrerad liten utställning som nästan helt består av verk som uttryckligen anspelar på historiska Mariabilder, eller utgår från en starkt besläktad religiös tradition. Polska Elzbieta Jablonska, till exempel, iscensätter små humoristiska madonnakommentarer i köksmiljö med sin fotoserie ”Super Mother”. Och Katarzyna Gornas fototriptyk är ren och skär Mariaidentifikation. Från första mens och framåt skildrar hon det sexuella livet som en offergärning. På sista bilden sitter kvinnan med en naken man i knäet – en pietà som översätter den abstrakta fromheten i en prosaisk förmåga att underkasta sig det dagliga samlivets börda. Allra tydligast blir kopplingarna till det kultiska hos Maria Magdalena Campos Pons från Kuba. Hennes målningar och assemblage ekar av en fruktbarhetsmystik med starka rötter i ”la santería”, den speciella kubanska föreningen av katolicism och voodooreligion. Här är vi långt från Anne Katrine Dolvens mondäna, intellektuella parafras – och samtidigt förmodligen som närmast den Mariakult som en gång omgav medeltidens madonnabilder. Utställningens styrka är att den gör sådana paradoxer synliga. Med sitt katolska perspektiv lyckas den vända på bilden av den samtida konstscenen, vars urbana internationella mittfåra plötsligt känns både grund och ganska smal. I strömmen av likvärdiga referenser är den heliga Maria bara ett av många konkurrerande varumärken. Dan Jönsson konst@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21763, "headline": "Regeringen svek de apatiska barnen", "summary": "Den dåvarande migrationsministern ljög i KU. Flera personer DN talat med bekräftar att Barbro Holmberg (s) kände psykologen Marie Hessle som tillsattes som utredare av de så kallade apatiska barnen. Sveriges hårda tolkning av asylreglerna saknar motsvarighet i Europa, skriver Gellert Tamas i sin sista och avslutande artikel.", "article": "Konstitutionsutskottets ledamöter intar sina platser i Skandiasalen på Mynttorget i Gamla stan. Det är den 6 april 2006. Dagens utfrågning ska handla om migrationsministern Barbro Holmbergs omdiskuterade tillsättning av psykologen Marie Hessle som nationell samordnare för de så kallade apatiska barnen. Utnämningen har mött hård kritik. Hessle är sedan länge känd för sina påståenden att apatiska barn simulerar, och kritikerna menar att hon därför knappast är lämplig att leda ett objektivt utredningsarbete. Och ryktena har varit i svang länge. Marie Hessle har inte bara klara åsikter om orsaken till apatin, hon är dessutom gammal vän till migrationsministern. Tillsättningen skulle därmed kunna ifrågasättas som en form av ministerstyre. Några av ledamöterna har hållit ett förberedande möte där man enats om upplägget för utfrågningen. Folkpartisten Liselott Hagberg går rakt på sak: \"När kom ministern första gången i kontakt med Hessle?\" Barbro Holmberg verkar, eller låtsas, inte förstå frågan. \"För första gången i mitt liv?\" \"Ja, den första kontakten.\" \"Som samordnare, eller i...\" \"Den första kontakten.\" Till slut svarar ministern. Holmberg berättar att hon intervjuat Hessle en gång \"år 2000 ungefär\". Det är allt. Några andra kontakter nämner ministern inte. Utnämningen handlar enbart om \"förtjänst, skicklighet och kompetens\". KU:s ledamöter låter sig nöja med det svaret. Marie Hessle har gett samma bild angående sin relation till Holmberg. \"Jag känner henne inte privat\", sa Hessle i tidningen Dagen den 1 april 2005. Men när jag ringer runt till personer i Hessles och Holmbergs omgivning framträder en annan bild. I samband med en barnpsykiatrisk konferens hösten 2003, ett år före Marie Hessles utnämning, blir barnläkaren Henry Ascher uppringd av Hessle. Hon vill skynda på arbetet i den redaktionskommitté där både Ascher och Hessle är medlemmar och som förbereder en skrivelse till migrationsministern. \"Du vet, jag bor ju granne med Barbro. Vi brukar umgås och nu sa Barbro att hon gärna vill ha skrivelsen på en gång eftersom hon ska framträda i tv i morgon.\" Juristen Håkan Göransson känner Barbro Holmberg och har dessutom delat sommarhus med makarna Hessle. \"Ja, så mycket vet jag att de umgås med varandra\", säger han om Holmberg och Hessle. Och när jag ringer Marie Hessles man, professorn i socialt arbete, Sven Hessle bekräftar även han, efter viss tvekan, kontakterna: \"Ja, jo, vi umgås, det kan jag ju inte förneka.\" Sven Hessle berättar att han och Barbro Holmberg har känt varandra sedan 1980-talet. \"Vi ringer ju inte varandra varje dag, men vi umgås, det gör vi.\" När jag senare ringer Sven Hessle för att bekräfta uppgifter från ytterligare källor, bland annat att Holmberg varit på fest hos makarna Hessle, är han inte längre lika talför: \"Jag skiter i om du får det bekräftat eller dementerat\", skriker han och slänger på luren. En snabb kontroll visar att makarna Hessle och Holmberg har bott i närheten av varandra i Gamla stan i flera år. De övriga uppgifterna vill Marie Hessle varken bekräfta eller dementera och Barbro Holmberg har inte velat uttala sig. Men frågan saknar inte betydelse; det handlar om huruvida en minister har berättat sanningen - eller ej - inför Sveriges konstitutionsutskott. \"Om det här stämmer har Holmberg inte bara utsett en vän utan också ljugit inför KU. Det är allvarligt för svensk utnämningspolitik\", säger vänsterpartiets Kalle Larsson, som varit bland de mest aktiva i riksdagen kring frågor om de apatiska barnen. \"Det här förstärker mina misstankar att utnämningen kanske inte gick rätt till\", säger Liselott Hagberg, folkpartisten som förhörde Holmberg i KU. \"Även om Holmberg är en före detta minister kan det vara intressant att göra en ny granskning, så att vi får alla fakta på bordet.\" Flera av de politiker som jag talar med säger att ett grundläggande problem med handläggningen av de apatiska barnen är att frågan nästan omgående politiserades. I stället för att, som brukligt vid hälso- och sjukvårdsfrågor, ge socialdepartementet ett huvudansvar placerade den socialdemokratiska regeringen ansvaret hos utrikesdepartementet, under Barbro Holmberg som personligen tog initiativ till att tillsätta en nationell samordnare och sedan utsåg Hessle till posten. I likhet med Hessle har också Holmberg fått stark kritik för uttalanden som tolkats som ett misstänkliggörande av barnen, inte minst påståendet att en allmän amnesti för de apatiska barnen skulle leda till en \"humanitär katastrof\". Och samstämmigheten mellan Holmbergs tidiga uttalanden och Hessles senare slutsatser är påfallande. I november 2004, bara veckor efter Hessles tillsättning, hävdade Holmberg i riksdagen att apatin \"bara\" drabbar barn i Sverige. I senare intervjuer förtydligade ministern att fenomenet \"inte setts före 2002\". Ett halvår senare presenterade Hessle exakt samma slutsatser i sin första rapport; det är \"enbart asylsökande barn i Sverige\" som drabbas och \"problemet\" förekommer \"först under 2000-talet\". Men en genomgång av litteraturen visar att det inte finns en enda vetenskaplig publikation som bekräftar Hessles påståenden. Snarare är det precis tvärtom, enligt både svensk och internationell forskning. I november publicerades till exempel en rapport av professorn i barn- och ungdomspsykiatri Per-Anders Rydelius. Hans expertgrupp med ledande forskare inom ämnen som medicin, psykologi och socialantropologi tillbakavisar helt Hessles slutsatser. Symtomet apati är \"väl känt sedan lång tid tillbaka inom barn- och ungdomspsykiatrin, men har varit mindre vanligt förekommande under senare decennier\", konstaterar Rydelius och tillägger att flertalet av de apatiska barnen \"kan förstås och beskrivas i termer av gängse förekommande barn- och ungdomspsykiatriska diagnoser\". I maj i år publicerade Hessle sin andra delrapport, med slutsatsen att \"manipulation och simulering\" ingår bland de omständigheter som \"kan förklara\" apatin. Men även detta påstående verkar sakna både vetenskapliga och faktiska belägg. Den genomgång som jag publicerade i \"Uppdrag granskning\" i september visade att det inte finns ett enda konkret belagt fall av avsiktlig simulering eller förgiftning. Trots omfattande utredningar, med toxikologiska tester i både Frankrike och Sverige, har polisen inte funnit något fall av förgiftning. Regelbundna tester av ett 30-tal apatiska barn på Sachsska barnsjukhuset i Stockholm har inte heller visat några tecken på förgiftning. Barnläkarföreningen har, trots noggranna efterforskningar, inte hittat något fall av manipulation och Migrationsverkets egen undersökning på samtliga enheter i landet visar samma resultat. Och att apatiska barn \"omedelbart\" skulle tillfriskna vid avvisningar, något som bland andra Barbro Holmberg berättat i riksdagen, har aldrig förekommit enligt Göran Stenbeck, chef för Kriminalvårdens transporttjänst som ansvarar för samtliga avvisningar som överlämnas till polisen. Utredningens slutsatser om simulering och förgiftning tycks bygga på en blandning av rykten, halvsanningar, direkta lögner och vandringssägner, som flera gånger, när man nystar bakåt i kedjan, slutar hos - Marie Hessle, något som bland annat hennes inblandning i förra årets omtalade polisanmälningar visar. (Se DN 19/12.) Hessles utredning, som behandlar en grupp av flera hundra sjuka barn, saknar dessutom helt ett barnperspektiv. Barnkonventionen, som Sverige ratificerat och som slår fast att \"barnets bästa\" alltid ska komma i främsta rummet, nämns inte med ett enda ord. Det saknas varje form av diskussion, analys eller prövning av utredningens slutsatser mot barnkonventionens artiklar. Detta har bland annat kritiserats av Unicef som i ett öppet brev till migrationsministern Tobias Billström skriver att \"trovärdigheten för samordnarens hittills gjorda analyser är starkt undergrävd och ifrågasatt\". Kritiken från Rädda Barnen är, om möjligt, ännu hårdare. Hessle har medverkat till att sprida en \"olycklig\" och \"negativ\" bild av de apatiska barnen som riskerar att leda till \"diskriminering av barn och föräldrar i vården och till att barnets situation misstolkas\", skriver Rädda Barnen, även de i ett öppet brev till Billström. Men Hessle har knappast varit ensam om att skapa den \"negativa bilden\" av barn som simulerar och föräldrar som förgiftar. Den har vuxit fram i ett samspel med Barbro Holmberg - och därmed också den förra regeringen - och med medier som många gånger helt okritiskt återgett påståenden om manipulation samt en handfull läkare och psykiatriker, så gott som samtliga utan någon klinisk erfarenhet av apatiska barn, som delat Hessles inställning. Även om det i dag råder en allt större konsensus inom forskningsvärlden om att de apatiska symtomen handlar om relativt välkända stressreaktioner, utlösta eller till del orsakade av trauman, återstår fortfarande frågan: Varför har så många asylsökande barn insjuknat i Sverige? Enligt Hessles utredning kan det inte bero på asylpolitiken. I rapport två görs en jämförande studie mellan Sverige, Norge och Danmark som utredarna påstår visar att \"Sverige på intet sätt har hårdare eller restriktivare asylpolitik än de andra nordiska länderna\". Det är en märklig slutsats. Enligt UNHCR:s årliga sammanställning, \"Global refugee trends\", som används som ett standardverk världen runt, förhåller det sig precis tvärtom. Enligt UNHCR:s statistik för 2005 beviljade Sverige asyl av flyktingskäl till 1,8 procent av de sökande, Danmark beviljade asyl nästan fyra gånger så ofta, i 7 procent av fallen, och i Norge var motsvarande siffra 10,4 procent. Den nyligen publicerade statliga utredningen \"Skyddsgrundsdirektivet och svensk rätt\" bekräftar denna bild och visar dessutom att Sverige är ett av de länder som \"har den lägsta andelen uppehållstillstånd på grund av flyktingskäl\" i hela EU. Sverige ligger dessutom \"långt under\" de övriga staterna. Mellan 1994 och 2003 var den genomsnittliga beviljandegraden i EU 14 procent, motsvarande siffra för Sverige var 2,7 procent. Det är troligtvis en inte alltför djärv gissning att det faktum att Sverige har EU:s kanske mest restriktiva tolkning av asylreglerna också kan ha ett samband med att Sverige har haft flest fall av apatiska symtom bland asylsökande barn. De apatiska barnen i Sverige kommer från hela världen, från Afrika, Sydamerika och Asien, men det finns en överrepresentation bland barn från några minoritetsgrupper, romer och uigurer, och från vissa länder, till exempel Azerbajdzjan och Serbien. Om man, något som Hessle inte gjort, jämför mottagandet av asylsökande från de länder som är överrepresenterade, till exempel Azerbajdzjan, blir skillnaderna ännu tydligare. Enligt UNHCR:s statistik för 2004 beviljade Österrike asyl till 59 procent av de sökande från Azerbajdzjan, Frankrike beviljade asyl i 56,9 procent av fallen och Belgien i 43,4 procent. Motsvarande siffra för Sverige var - 1,4 procent. UNHCR:s uppgifter är inte fullständiga, det finns exempel på mottagarländer som tidvis haft en nästan lika restriktiv tolkning av asylreglerna som Sverige, och Sverige hamnar något högre om man även räknar in det som tidigare kallades humanitära skäl. Trots mängder med avgångskrav under årens lopp valde den nye migrationsministern Tobias Billström att inte avsätta Marie Hessle, något som väckte förvåning också inom alliansen. \"Jag studsade till\", kommenterade kristdemokraternas flyktingpolitiska talesman Inger Davidson. \"Jag hade verkligen förväntat mig att det här var en av de första åtgärderna vi skulle vidta.\" Men Marie Hessle fick sitta kvar. Och innan året är slut ska hon presentera sin tredje och avslutande rapport. Frågan är vad hon kommer fram till den här gången. Gellert Tamas Frilansjournalist och författare, bland annat till reportageboken ”Lasermannen”. Bakgrund - De apatiska barnen I en första artikel (DN 19/12) beskrev Gellert Tamas det nära samarbetet mellan Annica Ring på Migrationsverket och Marie Hessle, regeringens utredare av de så kallade apatiska flyktingbarnen. Tamas fick tillgång till mejl de utväxlat i tjänsten. Brevväxlingen avslöjade att de duperade allmänheten, som skulle fås att tro att barnen simulerade eller manipulerats av sina föräldrar för att familjerna skulle få asyl i Sverige. Hessles kampanj växte fram i samspel med migrationsminister Barbro Holmberg - och därmed den förra socialdemokratiska regeringen - som politiserade frågan. Och det skedde på trots mot rådande expertis. Hessles slutsatser om simulering och förgiftning bygger enligt Tamas på en blandning av rykten, halvsanningar, direkta lögner och och vandringssägner. Sverige för en mycket hård flyktingpolitik. En nyligen publicerad statlig utredning visar att Sverige \"har den lägsta andelen uppehållstillstånd på grund av flyktingskäl\" i hela EU. Mellan 1994 och 2003 var den genomsnittliga beviljandegraden i EU 14 procent mot 2,7 i Sverige. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21766, "headline": "Julfavorit höjer moralen", "summary": "Frank Capras \"Livet är underbart\" är en av USA:s mest älskade filmer och börjar också rota sig som jultradition i Sverige.", "article": "Filmer kan heta saker som \"From Hell\". De kan heta \"Terminator\", \"Fucking Åmål\" och \"Skammen\". Men en film heter \"Livet är underbart\". För all del: i Sverige heter tekniskt sett två filmer så, sedan en filmhistoriskt handikappad distributör 1999 satte titeln på italienaren Benignis komedi förlagd till ett koncentrationsläger. Men det kommer aldrig att bli som den filmintresserade i första hand menar när de talar om \"Livet är underbart\". Den översvallande titeln tillhör sedan länge en av USA:s mest älskade filmer, den där James Stewart på julafton vill göra slut på sitt värdelösa liv, men får se att han åstadkommit mer än han trott. Frank Capras film är en av amerikansk tv:s jultraditioner - i till exempel \"Gremlins\" (1984) kan man se Stewart fladdra förbi i rutan under en katastrofal julhelg. I år firar \"Livet är underbart\" sextioårsjubileum, och den tycks på väg att rota sig som jul-tv-tradition även i Sverige. Så sent som i somras röstade amerikanska filminstitutets medlemmar fram Capras film till etta på listan över USA:s hundra \"most inspiring movies\". Att få människor att känna att livet, trots allt, kunde vara underbart, var Frank Capras specialitet. Man får spänna cynism-musklerna för att stå emot. \"Livet är underbart\" är en av de mest sentimentala filmer man kan se. Den berättar historien om George Bailey (Stewart). Han växer upp med så stora planer, men blir fast i lilla Bedford Falls, snärjd av plikter. På själva julafton står den redlige familjefadern inför polishämtning sedan pengar försvunnit på ett kontor. Stadens illasinnade kapitalist (Lionel Barrymore) har till sin förtjusning äntligen fått den godhjärtade George i strypgrepp. När George inte tycker att han är något värd anländer farbroderlige ängeln Clarence (Henry Travers). Han har fått himlens uppdrag att visa George vad denne betytt för Bedford Falls. Det märkliga med \"Livet är underbart\" är att den faktiskt fungerar. Julafton, änglar, tårar och böner, en hjärtlös miljonär - hur kan man servera sådana såar av, ärligt talat, slisk, utan att folk kväljs? \"Capracorn\", Caprabanaliteter, kallade en del kritiker det, när de raglade ut från någon Caprafilm och försökte nyktra till. Frank Capra (1897-1991) hade en oöverträffad förmåga att hantera sentimentala historier. Det gjorde honom stor. \"The name above the title\" kallade han sin självbiografi. Han var den förste regissören vars namn dök upp före filmtiteln på bioduken. Capra var som filmmakare som ängeln Clarence. Hans filmer visar oss att vi enkla, tafatta människor är bättre, mer värdefulla än vi tror. Han kom som sexåring med fattiga föräldrar från Sicilien till USA, och kanske beror styrkan i hans filmer på att man känner en äkta övertygelse om människans fantastiska möjligheter slå igenom. Hans filmer fungerade bäst före andra världskriget, under depressionen, då det fanns ett desperat behov av hans optimism. Senare började den framstå som mer tvungen. \"Livet är underbart\" är möjligen den sista stora Caprafilmen. Den är också gjord med enorma pretentioner. Vill man inte gå i kyrkan är \"Livet är underbart\" ett alternativ. Vad är den, annat än ett privat, profant väckelsemöte mellan Clarence och George? Clarence låter ett tag George få se hur staden skulle se ut om han aldrig hade fötts, så på slutet är det en bokstavligen återfödd George vi möter. Fint är användandet av Baileyhemmets gamla ledstångsknopp som symbol för omvändelsen: först förkroppsligar den allt George hatar, när han uppgiven kommer hem och för tusende gången får den i handen. Nästa gång rusar han återfödd och salig uppför trappan. När han upptäcker att han åter fått med sig den gamla knoppen på vägen, kysser han den: den är en del av livet, det underbara. Cyniker som inte vill låta sig manipuleras till att hulka med när Jimmy Stewart kysser ledstångsknoppar, kan ta fasta på att bakgrunden till Caprafilmens ställning som amerikansk julklenod är mer krass än man vill tro. Enligt Katz' Film Encyclopedia blev den riktigt populär hos de amerikanska tv-bolagen sedan copyrighten på sjuttiotalet förfallit, och det blev gratis att visa den. Livet är underbartSVT 2 Lördag Livet är underbart SVT 2 Lördag 22.50 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21767, "headline": "Pentagon styr krigsnyheter", "summary": "Dokumentären \"USA, krigen, televisionen\" berättar hur den amerikanska krigsmakten styr nyhetsflödet om USA:s egna krig. Pentagon har avgått som segrare i kampen om opinionen, hävdar filmaren Mark Daniels.", "article": "Under Vietnamkriget på 1960- och -70-talen fick tevetittarna i USA komma närmare den enskilde soldaten än någonsin förr. Som det sägs i Mark Daniels film blev Vietnamkriget snarare de enskilda amerikanska soldaternas krig än generalernas. Närbilder och personliga reportage med unga män som huvudfigurer. De kunde komma från New York, Kalifornien eller Texas och de framträdde i närbild ute i den vietnamesiska djungeln, dit frontreportrarna och krigskorrespondenterna också begav sig. Inför miljoner amerikanska tevetittare berättade soldaterna om hur svårt det ofta var att hitta fienden i detta gerillakrig utan tydliga frontlinjer, om hemlängtan och om den skräck det innebär att faktiskt befinna sig i en krigssituation. Rapporteringen kom så småningom att omfatta också den vietnamesiska civilbefolkningen, även den nordvietnamesiska som led svårt av USA:s bombningar. Reportage inifrån det kommunistiska Nordvietnam nådde de amerikanska tevetittarna och tidningsläsarna, som fick klart för sig att USA bedrev krig mot en fattig bondebefolkning. Stormakten fick finna sig i att dess egna journalister gav en bild av kriget som ökade krigsmotståndet i USA och runt om i världen. President Lyndon Johnson såg anledning att flera gånger reagera mot rapporteringen från Vietnam. Men han och Pentagon förlorade kriget om opinionen, liksom själva kriget. Pentagon lärde dock av sina misstag, vilket är själva temat för denna utmanande dokumentär, som är frän i sin kritik av hur flera stora amerikanska tevebolag låtit sig manipuleras och styras av den amerikanska krigsmakten. Vad gör man om man inte kan strypa nyhetsflödet? Jo, man styr det eller tar helt enkelt över rapporteringen. Med hjälp av Pentagons egna medietränade rapportörer eller inbjudna journalister som tillåts följa de amerikanska soldaterna i deras egna stridsvagnar blir reportern som en i gänget, avskuren från kontakt med yttervärlden. Ingen tid att kolla fakta, att ringa det där viktiga telefonsamtalet. Rapporteringen ska ske snabbt och kortfattat, i samma stund som något dramatiskt händer. Senare är det för sent. Det är inte reporterns sak att ge sammanhang, det sköter nyhetsankaret i tevestudion. Han eller hon skapar nyhetsdramat, sammanfattar, bygger en \"story\". Flera erfarna krigskorrespondenter intervjuas i filmen. Deras bild av dagens krigsrapportering är allt annat än ljus. De ser en utveckling där den enskilde krigsreportern alltmer förvandlas till en docka i ett spel. Ändå finns det enskilda journalister som i exempelvis Irak lyckats nå fram till den civilbefolkning som drabbas av amerikanska bomber, och som ger en helt annan bild av kriget än den i USA förhärskande. Den officiella bilden talar om intelligenta, smarta bomber som bara träffar militära mål. Ett kliniskt krig nästan helt utan offer. USA:s officiella bild av kriget tenderar alltmer att likna de moderna krigsdataspel som tusentals ungdomar världen över lärt sig behärska till fulländning. Mark Daniels, som gjort filmen, drar slutsatsen att det är Pentagon, inte den kritiskt granskande journalistiken, som vunnit slaget om opinionen. USA, KRIGEN, TELEVISIONENSVT1 TORSDAG USA, KRIGEN, TELEVISIONEN SVT1 TORSDAG 22.00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21773, "headline": "Här har du ditt land, Nils Holgersson", "summary": "Det här var hösten när vi fick syn på jorden från ovan. Miljölarm i grafik och Christer Fuglesang i rymden. Men också i två svenska fotoböcker. Malena Rydell begrundar den nya Nils Holgersson-nostalgin.", "article": "Lars Bygdemark ”Sverige från ovan” Text: Tommy Hammarström Bokförlaget Max Ström Roine Magnusson och Anders Wallén ”Den underbara resan” Gorgo förlag Det har varit en höst med fågelperspektiv. Hisnande vackra vyer, dramatiska utsnitt av en sjudande jordskorpa på tidningsuppslag efter tidningsuppslag. Miljölarmen tjöt högre än någonsin, och när tidningsmakarna vaknade till i ett kampanjjournalistiskt ryck hände också något annat: vi fick syn på jorden från ovan. Som om det var för första gången. Den såg inte sällan väldigt obegriplig ut, som på akrylfärgsmålningar från en dagisvägg, men läsarna verkade inte få nog av storslagen grafik. Kanske var det så banalt som att ett simpelt perspektivbyte var underhållande ett tag för omväxlings skull, kanske blev en del stolta över jorden, ett slags global fosterlandskärlek. Med Christer Fuglesangs rymdtripp kulminerade den här höstens fågelperspektivs-frenzy. Han blev äntligen vår Tintin i rymden: ”Månen tur och retur” del 1 och 2 och i all evighet. De två fotoböckerna ”Den underbara resan” och ”Sverige från ovan” kommer därför lägligt, hur Nils Holgersson-nostalgiska de än må vara. Precis som kvällstidningarnas miljökampanjer är de fyllda med fågelperspektivsbilder på det Sverige som kommer att förändras topografiskt av klimatförändringarna. Deras syfte är soffbordets, men kanske kommer de att kunna användas i framtiden som arkivbilder på Sverige före uppvärmningen. I SVT:s supersatsning ”Planeten” under hösten var fågelperspektivet intellektuellt snarare än estetiskt. Där varvades förvisso drömsk musik med fantasivackra bilder av den jord som dör, men den röda tråden var hela tiden forskarens och (fågel)perspektivet var både analytiskt, pragmatiskt och systemkritiskt. Om översiktsbilderna över jorden där befann sig på Hollywood-bombastiska nivåer, är denna Nils Holgersson-fotografi i gärsgårdsserien, bokstavligen. Den handlar om att vara stolt över sitt hemman i bemärkelsen odlingslandskapet och industrilandskapet. Nationen. Det är mycket märkligt, hur båda dessa fotografer – Lars Bygdemark och Roine Magnusson – kan röra sig långt upp i luften, titta på jorden från ett perspektiv där fysiska nationsgränser ser löjligare ut än någonsin, men ändå hålla sig så strikt innanför dem. De är som Biggles-drömmare, eller fackmannaversionen av alla Google Earth-surfare där ute som sitter och kontemplerar över hur sommarstugan ser ut på sökmotorns diffusa register över jordskorpan. Fuglesangsagan följer samma mekanismer som Nils Holgersson-fotograferna. Det handlar om flygande i underhållningssyfte snarare än upptäcktssyfte, vad Fuglesang ska uträtta vet ingen, men vi vet att vi har en ”rymdminister” i Maud Olofsson som närvarade vid Kennedy Space Center för att vinka av den svenska nationalstatens första representant i den än så länge någorlunda gränslösa – men välbesökta – rymden. I förordet till ”Den underbara resan” skriver WWF:s generalsekreterare Lars Kristoferson att ”Idag, i satelliternas tidevarv, är det lätt att tänka bort det gamla, det jordbundna och traditionella. Men vissa värden varar, och är värda att bevara.” Alliansens valmanifest kunde inte sagt det bättre. I valrörelsen var de nya moderaternas slagord ”Vi älskar Sverige”. I ”Sverige från ovan” används den gamla turistbyråsloganen ” Sverige är fantastiskt”: ”Och från trehundra meters höjd är Sverige som allra bäst!” Det är onekligen ett taskigt betyg åt Sverige – bäst när man slipper vara i landet rent fysiskt. Lars Bygdemark har fotograferat området innanför gränserna formsäkert och utan en enda människa, det handlar i stället om dess infrastruktur, rottrådar och spåren av det Maud Olofsson kallar den elintensiva industrin. ”Den underbara resan” är som en samling puttriga bygdekrönikor utan annat ärende än att längta efter landet som icke längre är, vid stenmurar på Gotland och gillen i Hanöbukten och hos ”urtidsdjuren” på fjället. Här kan flygfotografen inte hålla sig från att gå ner på marken och hälsa på i stugorna. I ”Sverige från ovan” däremot är människorna reducerade till slaggskapare och i övrigt utraderade från jordens yta. Det ger en helt annan effekt åt bilderna, som inte reduceras till en fosterlandskrönika. Utan att på något vis presenteras som en miljöbok är ”Sverige från ovan” det, i mycket större utsträckning än den är en spännande fotobok. Det är nog en omedveten effekt av sakernas tillstånd. Tommy Hammarström, som skrivit texterna, talar om att fotona är landskapsmålningar av färger och vatten, det talas om landskapets ”poesi” och om åkrar som är som ”landskapsmålningar”. Den röda tråd jag ser i boken handlar om sediment och gifter. Åar som slingrar sig i ”ekologiska mönster” för att förhoppningsvis fånga upp näringen från övergödda marker. Tät, kostnadseffektiv granskog som en science fiction-artat snabbväxande attack mot röda stugor i före detta skogsbryn. Slaggberg, sedimentbassänger och slamdammar, konstgödseltillverkning och rötslam. Smältverksskorstenar och massaindustriutsläpp. Algblomning. Här ser reningsbassängerna vid Korsnäs pappersbruks avloppshantering ut som stekta ägg, i Halmstad är avloppsdammarna formade som hjärtan. Här syns spåren efter skiftena så väl som efter inlandsisen; naturreservaten och insektslandskapen och lövskogsklädda uddar som ser ut som en bakterieodling på ett Lennart Nilsson-foto. Det är för övrigt en del Lennart Nilsson över det fotografiska angreppssättet – det systematiska, omfångsrika, kartläggande. ”Sverige från ovan”, med sitt soffbordskrossarformat, riktar sig till kalenderbitaren med årtalsintresse för historia. I texterna radas trekungaslag, sägner och gamla platsnamns härkomst upp. Valdemar Atterdag, Magnus Eriksson, Gustav Vasa, Linné, alla är de av någon outgrundlig anledning inkvoterade på resan genom Sveriges landskap så som de ser ut i dag och det senaste decenniet. Importerade bilar i Malmö hamn, 600 nya Toyotor i kontrast mot en enorm bilskrot. Livet har sin gång. Industrin föder och dödar, i ett lika omodernt kretslopp som någonsin. Det skulle kunna vara bilder från ett industriland efter armageddon. MALENA RYDELL litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21777, "headline": "\"The Legend of Zelda: Twilight Princess\"", "summary": "Sagolikt, Zelda!. Som alltid när det är dags för en ny del i den långlivade spelserien om Zelda ärf örväntningarna höga som himlen. Men vi blir inte besvikna. Tvärtom. \"Legend of Zelda: Twilight princess\" är det bästa äventyrsspelet på länge.", "article": "Vi kommer aldrig att tröttna på sagans till synes okonstlade kamp mellan ont och gott - så länge fantasi finns kommer behovet av en legend, episk berättelse, myt eller fabel aldrig att stillas. Det är därför som \"Zelda\"-serien är så lätt att ta till sig. Bryggd på samma sätt som historier kokats ihop i tusentals år, med samma ingredienser alltid. Sagan om den grönklädde unge hjälten - som i början inte vet vad han ger sig in på, räddar prinsessan, världen, halva kungariket och en häst - är inpräntad i spelarnas kollektiva medvetande. Legenden om Zelda är inte bara en spelserie, det är mycket mer. Därför blir förväntningar på varje ny del i spelserien himmelshöga. Ett \"Zelda\"-spel är en ny saga, en ny legend. Det som serveras är samma gamla visa, men även denna gång lyckas sagan smita undan förutsägbarheten. \"Twilight princess\" placerar oss återigen i det vackra Hyrule. Ett kungadöme som plötsligt inkapslas i mörker och lämnar invånarna som rädda skuggor för monstren som bor i skymningen. Vår ständige unge hjälte snubblar in i äventyret och förvandlas till varg i dunklet. Lite hjälp från oväntat håll ger Link förmågan att växla mellan sina skepnader och ge sig ut på en episk färd där slutmålet under resans gång utkristalliserar sig till att rädda Hyrule åt prinsessan Zelda. Med sin båge, bumerang och sitt svärd slåss Link mot skuggmons-tren och knixar sig genom välgjorda och kluriga pussel. Det är bra balanserat även om striderna ibland kan bli lite väl enkla i sin mekanik - därmed inte sagt att de är enformiga. Den nya consolen Wiis kontroller bjuder till och piffar upp de mest banala av sammandrabbningar. Till en början känns handkontrollen som ett knöligt verktyg att sudda mörkret ur Hyrule med, men när nyhetskänslan väl lagt sig så blir det lättare. Den är inte fläckfri - långtifrån - men de fadäser den ställer till med förstör ändå inte den magi som \"Legend of Zelda: Twilight princess\" förmedlar. Att Nintendo har sneglat en del på det kritikerrosade \"Shadow of the colossus\" syns. Framför allt ser man det estetiska greppet gå igen i skymningsvärlden - en inspiration som passar som hand i handsken. Zelda är även denna gång massivt, inte bara till sin storlek på runt 60 timmar, utan till innehållet. Det är aldrig storleken i sig som spelar någon roll utan hur den utnyttjas och här görs det fint med mängder av sidospår från den utstakade färdrutten. Med sitt vanliga maner lyckas Nintendo med konsten att hålla intresset uppe. Precis när lösningen är nära dras mattan bort och man faller ännu djupare in i äventyret som är subtilt uppdelat i kapitel som utvecklas vid varje vägskäl. Gameplayet utvecklas precis när du gjort dig hemmastadd med det, storyn tar ännu en vändning i samma stund man anar förutsägbarhet. \"Legend of Zelda: Twilight princess\" är en värdig uppföljare - magisk, fantasifull och lättillgänglig både för gamla fans och för storögda nya bekantskaper. Den spännande polariserade världen som trots sina klara svartvithet ändå rymmer så mycket grått ramar in det bästa äventyrsspelet på länge. Sagan som förtäljs är inte utan brister, men vaggar trots det in en i en mysig värld där verklighetens julstress känns rätt fjärran. Fakta/Legend of Zelda \"Legend of Zelda\"-spelen från Nintendo är en av de mest långlivade och framgångsrika spelserierna någonsin. Det första, som helt enkelt heter \"The Legend of Zelda\", släpptes i Japan 1986 och var extremt innovativt för sin tid. Med sidoserier och olika versioner för olika spelsystem är det svårt att räkna hur många titlar som serien består av, men 13 är en ganska bra siffra. Huvudpersonen är alltid en grönklädd pojke vid namn Link, men det betyder inte att det alltid är samma person.. Prinsessan Zelda, som ofta ska räddas av Link, och skurken Ganon (eller Ganondorf) är de vanligaste bifigurerna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21780, "headline": "Sepiafärgad b-deckare med lyckligt slut", "summary": "När Brian de Palma försökt fånga mysteriet med Den svarta dahlian på film återstår bara skelettet av James Ellroys passionerade berättelse. Thriller", "article": "”Den svarta dahlian” Regi: Brian De Palma I rollerna: Josh Hartnett, Scarlett Johansson, Aaron Eckhard, Hilary Swank Mia Kirshner m fl Längd: 2 tim 1 min (från 15 år) 2” Brian de Palma har blivit känd och avskydd för sina estetiska kvinnomord. Nakna, utsatta, illa tilltygade flickor i ett slags billig hightech-inramning. Gärna med mörkröda blodpölar som sakta breder ut sig under dem med sjuk symmetri. Obehaget ökas på av dragningen till slisk, frånvaron av passion och av de fantastiska ljudläggningarna. Den svarta dahlian alias Elisabeth Short var utsattheten personifierad. En flicka med skådespelardrömmar som kom till Hollywood på fyrtiotalet, hankade sig fram som romantiskt lagd halvhora och blev torterad, mördad, skuren mitt itu, tömd på alla organ och upphittad på en ödetomt med uppsnittade mungipor. Det ouppklarade mysteriet är fortfarande det kändaste kriminalfallet i Kaliforniens historia (och de har litet att ösa ur). Man har därför en del obehagliga förväntningar när man bänkar sig på Brian de Palmas filmatisering av James Ellroys roman om jakten på Den svarta dahlians mördare. Romanens groteska detaljer fångade i de Palmas kliniska estetik skulle kunna bli outhärdliga. Ellroy bankar liksom ut dem ur blodomloppet med sitt våldsamma språk (som Scorcese fast i romanform). De Palmas bilder blir kvar och skramlar omkring i systemet långt efteråt (plast förmultnar långsamt). Men det skulle också kunna bli bra. De Palma är trots sitt rykte som kvinnohatare på många sätt en skarpare skildrare av kvinnor än vad Ellroy är. Kvinnor som offer, visserligen, men i alla fall inte fördunklade av testosterondimmor och romantik. Höjdpunkterna i ”Den svarta Dahlian” är också mycket riktigt de korta, svartvita filmsnuttarna från en av Elisabeth Shorts ”provfilmningar” . Kanadensiska Mia Kirshner (från Egoyans ”Exotica” ) gör en så magnetisk tolkning av en dålig skådespelerska att resten av ensemblen och filmen bleknar bort. Brian de Palma själv ger röst åt den osynliga ”regissör” som ska testa henne. Det är sekvenser som hade kunnat bli filmens kärna, som man självklart borde ha utgått ifrån och gjort en dahlia-centrerad, inte snutcentrerad film. Han har Den Svarta Dahlian i sin hand – och släpper henne. För vad Det är inte alldeles lätt att svara på. Det är bara skelettet kvar av Ellroys passionerade, tragiska berättelse om de besatta poliserna som i jakten på en mördare själva förvandlas till förövare: En historia om två boxande poliser som är ihop med samma tjej och en incestuös överklassfamilj med så många mörka hemligheter att det det blir löjligt. Filmen är späckad med stämningar, bilder, de Palmas berömda Antonioni-inspirerade kamerascenerier, menande ansiktsuttryck och övertydlig symbolik. Resultatet är en regissörs mardröm: enormt påkostade scener som när de klippts ihop, ljudlagts och mixats inte berättar ett dyft. De tunga, Ellroyska replikerna ligger som betongklumpar i skådespelarnas munnar eftersom regin saknar tempo och rytm och Ellroy är tempo och rytm. Curtis Hansons Ellroy-filmatisering ”L A Confidential” från 1997 var inte heller särskilt ”ellroysk” , men det gick undan, replikerna smattrade, puncharna kom på rätt ställe och skådespeleriet var lysande och energiskt. Hanson tog det mytiska materialet, behandlade det som en vanlig deckare och fick fram ett stort drama. De Palma gör tvärtom, närmar sig romanen med nästan religiös vördnad och får inte ut mer än en sepiafärgade b-deckare med lyckligt slut. Lite spekulativt våld hade verkligen inte skadat. Något måste man ruskas om inför en sån vidrig tragedi. Det är ingen slump att trailern använder missvisande långa passager från provfilmnings-sekvenserna. Den döda Elizabeth Short är filmens enda levande inslag. Kerstin Gezelius film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21781, "headline": "Lindqvist går till Bonniers", "summary": "Herman Lindqvist lämnar Norstedts och går till den största konkurrenten Albert Bonniers förlag, värvad av Eva Bonnier. Det skriver Svensk Bokhandels nätupplaga.", "article": "Herman Lindqvist är sedan många år en av Norstedts bäst säljande författare. Hans beslut att lämna förlaget kommer som en kalldusch. Inte minst eftersom kritiken han framför mot förlaget är skoningslös. I ett mail till Svensk Bokhandel skriver han: \"Norstedts förlag har under de senaste månaderna genomgått stora inre förändringar; förlaget tappar sin själ. Den nya ledningen saknar kunskaper om och känsla för litteratur, den betraktar många av sina mindre framgångsrika författare som restkartonger i ett lager, kartonger som borde bytas ut mot något som går lättare att sälja. Även jag har känt av isvindarna.\" Herman Lindqvist tog beslutet att lämna Norstedts för flera veckor sedan men meddelade förlaget först i dag, torsdag. Den främsta anledningen är att hans förläggare sedan 25 år, Lars-Erik Sundberg, går i pension vid årsskiftet. Att Svante Weyler slutade som förlagschef tidigare i år och ersattes av Viveca Ekelund har också påverkat Herman Lindqvist. Liksom kontraktsförändringar. Hans nya förläggare på Albert Bonniers förlag blir Eva Bonnier. Det var när Herman Lindqvist uppträdde på Strindbergs intima teater tidigare i höst som Eva Bonnier med sällskap närmade sig honom med ett erbjudande som han inte kunde tacka nej till. Herman Lindqvist har kontrakt med Norstedts på två böcker till; en kåserisamling som kommer ut nästa år och en historisk biografi om Madame de Pompadour 2009. Däremellan, 2008, kommer hans första bok på Albert Bonniers förlag ut. - Vi har haft ett turbulent år med personförändringar och sammanslagningar. Uppenbart känner sig Herman Lindqvist inte längre hemma på förlaget längre. Jag beklagar det och är hemskt ledsen över att han slutar, säger Viveca Ekelund, vd för Norstedts Förlagsgrupp till Svensk Bokhandel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21786, "headline": "Filmen delar Danmark", "summary": "Den danske dokumentärfilmaren Christoffer Guldbrandsens film ”Danmarks hemliga krig” har skakat om den danska regeringen. Krav har nu höjts på riksrätt mot statsministern.", "article": "Statsminister Anders Fogh Rasmussen påstås ha ljugit inför folketinget om Danmarks krigsinsatser i Afghanistan. Att Rasmussen skulle tvingas avgå som ett resultat av filmen är dock inget som Christoffer Guldbrandsen tror på. Han har rest upp till Sverige inför visningen av dokumentären i kväll på SVT 1, en vecka efter att filmen visats i dansk teve och skapat en våldsam debatt om Danmarks krigsinsats i Afghanistan på USA:s sida. – Opinionen i Danmark är delad. Kritikerna säger att filmen är illojal och inte trovärdig, andra tycker att regeringen svikit. Men det finns ingen som är neutral, säger Guldbrandsen. Christoffer Guldbrandsen hoppas nu på en opartisk undersökning som undersöker de uppgifter han fått fram i filmen. – Blir det inte så är det en besvikelse, säger Guldbrandsen, en 35-årig dokumentärfilmare som tidigare bland annat gjort den prisbelönta filmen ”Fogh bakom fasaden” om den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen och det danska EU-ordförandeskapet. Då lärde han känna Fogh Rasmussen som dock vägrat medverka i den nu aktuella filmen ”Danmarks hemliga krig”. Vad är det då som är så kontroversiellt? Att Danmark 2002 skickade elitsoldater till Afghanistan för att slåss på USA:s sida i jakten på terrorister är ett känt faktum. I filmen påstås dock att danskarna också gripit och överlämnat afghanska fångar till USA trots att stormakten öppet deklarerat att Genèvekonventionen inte ska tillämpas. Därmed blir fångarna rättslösa. Och övergrepp av USA mot fångar misstänkta för terrorism har bevisligen förekommit. Inför Danmarks riksdag, folketinget, har statsminister Fogh Rasmussen poängterat att Genèvekonventionens regler om behandlingen av krigsfångar måste gälla. Det är själva förustättningen för att Danmark ska delta med trupp, säger han inför folketinget. Om det kan påvisas att den danska regeringen varit medveten om att Genèvekonventionen inte tillämpats i Afghanistan och att Danmark trots det gripit och överlämnat fångar till USA, ja då kan det finnas förutsättning för riksrätt mot statsministern, säger en dansk jurist i filmen. Men Christoffer Guldbrandsen tror inte på en sådan utveckling. För det fordras att en majoritet i folketinget röstar för riksrätt. Och de parlamentariska förutsättningarna för det saknas. ”Danmarks hemliga krig” är ett spännande och skakande dokument, som bland annat skildrar hur ledande politiker och militärer i Danmark slingrar sig som maskar inför Guldbrandens envisa frågor och rotande i dokument. Han är lågmäld och han ger sig inte. Att SVT, som varit med och producerat filmen, ändrar sin ursprungliga tablå och redan i kväll visar ”Den hemmelige krig” gör att också vi svenskar får en möjlighet att begripa vad den upprörda danska debatten handlar om. Tomas Lisinski tomas.lisinski@dn.se 08-738 11 59 DANMARKS HEMLIGA KRIG SVT 1 22.00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21791, "headline": "Värsta historieberättaren", "summary": "Fredrik Lindström klipper in sig själv i den svenska historien. I kväll drar han i gång en ny SVT-serie som utforskar varför vi blev som vi blev.", "article": "Du har sett honom förr. Den långe blonde mannen som vandrat genom riket i sitt sökande efter svenskan. Då hette programmen \"Värsta språket\" och \"Svenska dialektmysterier\" och frågan han ställde var: Hur pratar vi egentligen, och varför? När Fredrik Lindström i kväll drar i gång SVT-serien \"Sverige, världens modernaste land - men världens osäkraste folk?\" har han trängt in till svenskhetens kärnpunkt: Varför är vi som vi är? - Jag har blivit mer och mer intresserad av svensk mentalitet när jag insett att Sverige har blivit något av en testmarknad för civilisationen, berättar Fredrik Lindström när han tar emot i ett klaustrofobiskt visningsrum på tevehuset i Stockholm. Han är ledigt men elegant klädd. Den lilla revolutionstofsen på underläppen är på plats. Men det halvt ironiska leendet man ofta tycker sig ha sett i mungipan är på den här sidan tevekameran dolt. Popgenerationens främste folkbildare är trevlig och korrekt. I tolv avsnitt gör programmet nedslag i svenska företeelser, beteenden och traditioner. Han tittar närmare på saker som påverkan av vårt klimat, den svenska maten och vårt förhållande till nationalism. Och han gör det bokstavligen, precis som i filmen \"Forrest Gump\" är han inklippt i klassiska teveinslag. Det är - eller ser ut att vara - Fredrik Lindström som intervjuar Alva Myrdal 1935, det är Lindström som sitter vid podiet tillsammans med Olof Palme. Däremellan görs kortintervjuer med nysvenskar på stan och så seriens andra bärande inslag - studiodiskussioner med gästerna Peter Englund, historiker, författare och ledamot av Svenska Akademien, och etnologen Maria Christersdotter. När Fredrik Lindström lägger ut texten (och det gör han gärna) förstår man varför han en gång hamnade i språkstudier vid Stockholms universitet. Ständigt på jakt efter det bästa uttrycket för vad han vill beskriva. Han stannar upp, tänker efter, ändrar, börjar om, lägger till. Fredrik Lindström älskar det svenska språket. Men älskar han Sverige? - Programmets avsikt är inte civilisationskritik, utan civilisationsanalys, svarar han statsmannamässigt. Man kan se de uppenbara fördelarna med vårt sätt att leva, men också nackdelarna. Vårt samhälle, med hög levnadsstandard, hög medellivslängd och många möjligheter till självförverkligande, har samtidigt uppenbara problem med basfunktioner som sömn och stress. I länder som saknar mycket av vårt överflöd fungerar i stället sådant bättre. Det första ord som dyker upp i programpresentationen är \"modern\". Men är vi särskilt moderna, vurmar vi inte för det gamla landet? - Jo, ju snabbare in i framtiden vi är, ju snabbare vi hyllar det moderna samhället, desto mer traditionstörstande blir vi. Vi är beroende av trygghetsskapande företeelser. Det gör också att vi har ett ambivalent förhållande till traditioner - antingen firar vi jul på ett oerhört initierat sätt eller så skiter vi i alltihop och åker till Thailand eller Mallorca. Ni tar även upp nationalism. Hur nationalistiskt är Sverige egentligen? - På ett formellt och synligt plan är vi ickenationalistiska. Men vi har en osynlig och stark nationalism, vi tror väldigt mycket på det svenska samhällets förträfflighet och vi anser att skillnaderna mot andra nationer främst har att göra med att de inte \"har kommit lika långt\". - De flesta typer av nationalism är inte så allvarliga, de är mest ett forum för en kulturell och social samvaro. Men för oss blir det egentligen allvarligare i och med att vi anser att vi ligger före många andra kulturer. Därför blir vi också oroliga för var gränsen går, och undviker därför alla former av symbolisk nationalism, vi vågar inte sjunga nationalsången för att det kan uppfattas som provokativt. Det är ingen slump att Peter Englund har en stor del i programmet. Fredrik Lindström kallar honom för \"den perfekta gästen\" eftersom han är en historiker som har lika bra koll på massageapparatens historia som på kungalängder. Men för en lekman kan det vara svårt att veta vilken del av Sveriges historia som betyder mest. Påverkar vikingatiden vårt moderna samhälle lika mycket som folkhemsbygget? - Jag tror att det finns ett klart samband mellan rötterna i vikingatiden, via Gustav Vasa, de självägande bönderna fram till industrialiseringen, folkhemmet och, framför allt, det som hände på 60-talet då världen var som mest radikal och förändringsbenägen. I det läget var Sverige världens kanske starkaste ekonomi och kunde gå längre än någon annan - och gjorde det också. Jag tror att där grundläggs vår starka modernitetstilltro. Mörkret och kylan, som ni också tar upp, brukar användas som förklaring till varför vi är som vi är. Men det finns andra länder på vår breddgrad som inte beter sig som vi. - Jo, men på vår breddgrad i Kanada, till exempel, bor det inte så mycket folk. Vi försöker bena ut det där, jag tror kopplingen är indirekt. Mörker och kyla ger inte mer kalla eller inbundna människor, men man kan ju konstatera att det åtminstone ger färre möjligheter till social övning. Nu är Fredrik Lindström i gasen. Hade vi inte haft ett strängt tidsschema att hålla oss efter känns det som om han kunde berätta hela eftermiddagen. Han hävdar själv att han ibland blir överdrivet entusiastisk i att se sammanhangen och prisar därför Peter Englunds mer skeptiska hållning till alla de Lindströmska kopplingarna. När jag hävdar att det i allt han har gjort - från telefonterrorprogrammet \"Hassan\" i radio till språkprogrammen i teve - har funnits en humoristisk dimension så skruvar han lite på sig. Han medger efter tag att, jo, men att det i språkprogrammen \"i tre av fyra fall\" inte var medvetet eller planerat, utan att \"vissa situationer blir humoristiskt tilltalande.\" - Men humor är ett oerhört pedagogiskt grepp. Det kan låta pretentiöst, men jag tror att man kan se till exempel \"Hassan\" som en serie sociala experiment. Korrekt och trevlig i första hand. Rolig i andra. Som vilken svensk som helst. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21802, "headline": "Här skapas den nya tidens kvinnoroller", "summary": "Stadsteatern är kvinnornas och de nya idéernas teater. Margareta Garpe och Suzanne Osten spräckte på sjuttiotalet realismens trånga ramar med ”Jösses flickor” . BÖCKER", "article": "Birgitta Johansson ” Befrielsen är nära. Feminism och teaterpraktik i Margareta Garpes och Suzanne Ostens 1970-talsteater” Avhandling vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet Symposion ”Jösses flickor, Återkomsten” på Stadsteaterns stora scen går snart in på sin tredje succésäsong. Samtidigt har Helena Bergström precis haft premiär som Blanche i ”Linje Lusta” i en rolltolkning som, vilket Ulrika Kärnborg påpekade i torsdagens DN, nog är hennes största någonsin, där hon brutalt och nonchalant bryter med allt som enligt den rollens tradition förväntas av hennes kvinnlighet. Det är ingen slump att bägge två, liksom åtskilliga andra stora kvinnoporträtt och feministiska läsningar av kända pjäser finns på Stockholms stadsteater. De står på sina föregångares axlar. Stadsteatern har, mer än på någon annan svensk teater, om än med växlande framgång, prövat, knådat och förändrat kvinnorollerna och scenens genusperspektiv under mer än 35 års tid. Centrum för detta har varit Unga Klara och de som satte i gång alltsammans där, med teaterchefen Viveca Bandlers stöd, var Suzanne Osten och Margareta Garpe. Nu finns det en intressant och välskriven doktorsavhandling om detta. Birgitta Johanssons ”Befrielsen är nära, Feminism och teaterpraktik i Margareta Garpes och Suzanne Ostens 1970-talsteater” , kom lagom till ”Jösses flickors” pånyttfödelse på Stadsteatern och placerar skickligt in teatermakarna i sin tid och får dem samtidigt att avteckna sig i tydlig relief mot den. Birgitta Johansson skriver främst i dialog med Christina Svens avhandling ”Regi med feministiska förtecken” (Umeå universitet 2002), men med fokus på delvis andra föreställningar och med starkare betoning på växelspelet mellan teatern och samhället. Det är intressant att se hur hon utan vidare räknar in teamet Osten/Garpe bland 1900-talets stora feministiska tänkare, jämsides med namn som Juliet Mitchell, Germaine Greer och Sheila Rowbotham, och också kan visa hur de i sitt praktiska teaterarbete inte sällan prövade idéer som först långt senare kom att bli teoretiska begrepp. Utan kvinnorörelsens medvetandegörande samtal hade Osten/Garpes teater inte sett ut som den gjorde, menar Birgitta Johansson. De gav insikten att konsten inte bara är ett redskap för att skildra världen, utan är själva konfliktcentrum, platsen där kampen står om hur världen ska visas. Därför blir jämlikhetsutopin på en gång mål och medel på Unga Klara: ett demokratiskt repetitionsarbete leder till föreställningar som respekterar sin publik. Pjäser som ”Tjejsnack” (1971) och ”Kärleksföreställningen” (1973) föddes i frigruppsteaterns vänster. Där gällde verklighetsskildringen. Men Garpe/Osten menade att när det gäller förhållandet mellan kvinnor och män finns det ingen verklighet som är sann och ofärgad av manlig dominans. Deras teater måste därför spräcka och gå utanför realismen. Bland annat skapade de på basis av ett par av Bertolt Brechts teoretiska begrepp – ”Gestus” och ”Verfremdung” en ny, feministiskt, berättarmetod, närmast vad den feministiska teatervetaren Elin Diamond i slutet av 1980-talet skulle benämna ”mimesis-mimicry” , som går ut på att klyva åskådarens blick. Teaterns traditionella ”mimesis” (verklighetsframställning) förses med tillägget ”mimicry” , härmning, och världen ställs ut till beskådan med hjälp av ironi och överdrifter. Garpes och Ostens egna idéer utvecklades i takt med föreställningarna. ”Tjejsnack” var en protest mot ett passivt kvinnoideal. Flickorna i publiken skulle känna igen sin verklighet, men med satir och gyckelspel fick de också sig till livs en feministisk tolkning av den. I vuxenpjäsen ”Kärleksföreställningen” fanns också en motpart, kapitalismen, som grep in i och färgade privatlivet ända in i kärleksförhållandet. Föreställningen visade vilken samhällssituation som döljer sig i kvinnans ”to-be-looked-at-ness” (att vara den som blir tittad på) och vem som i längden tjänar på att männen ser kvinnorna som objekt. ” Jösses flickor” , som hade urpremiär den 29 november 1974, markerar höjdpunkten på Margareta Garpes och Suzanne Ostens gemensamma verk. I den bryter de både innehållsligt och berättartekniskt med den manliga traditionen. Här finns inte en ensam (manlig) hjälte i centrum för en sammanhängande historia. Med många huvudpersoners sinsemellan olika karaktärer skapar de den nya tidens subjekt. De visar ”kvinnor” i stället för det patriarkala samhällets begrepp ”kvinnan” . Världshändelserna ses från kvinnornas socialt bestämda utkantsperspektiv. På scenen finns också en mans- och en kvinnosida, två offentligheter där den ena har makten och från sin position förmår skapa konflikter inom den andra. Och publiken kände igen sig och stärktes, av kvinnorörelsens historia och nuets samlade protest. ”Jösses flickor” blev en succé som saknar motstycke i svensk teaterhistoria. Ändå mötte Suzanne Ostens och Margaretas Garpe starkt motstånd från olika håll inte bara för sitt feministiska budskaps skull utan också för sin ”icke-konstnärliga” , ”journalistiska” teater. Till de roligaste avsnitten i Birgitta Johanssons bok hör referatet av den hetsiga Expressendebatt som bröt ut i september 1975 mellan chefredaktören Bo Strömstedt å ena sidan och Margareta Garpe/Suzanne Osten å den andra. Att läsa den är att få perspektiv på hur synen på kvinnofrågan har förändrats under tiden som gått. Att läsa hela avhandlingen – samtidigt som ”Jösses flickor, Återkomsten” går på Stockholms stadsteater – är att bli bjuden på åtskilliga aha-upplevelser och nya insikter. Man blir också väldigt sugen på att veta vad Birgitta Johansson tycker om den nyskrivna andra akten, hur hon ser på Malin Axelssons (text) och Maria Löfgrens (regi) sätt att föra pjäsen och kvinnofrågan vidare, in i 2000-talet. Ingegärd Waaranperä ingegard.waaranpera@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21803, "headline": "Här skapas den nya tidens kvinnoroller", "summary": "Stadsteatern är kvinnornas och de nya idéernas teater. Margareta Garpe och Suzanne Osten spräckte på sjuttiotalet realismens trånga ramar med ”Jösses flickor”.", "article": "Birgitta Johansson ”Befrielsen är nära. Feminism och teaterpraktik i Margareta Garpes och Suzanne Ostens 1970-talsteater” Avhandling vid Litteratur-vetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet Symposion ”Jösses flickor, Återkomsten” på Stadsteaterns stora scen går snart in på sin tredje succésäsong. Samtidigt har Helena Bergström precis haft premiär som Blanche i ”Linje Lusta” i en rolltolkning som, vilket Ulrika Kärnborg påpekade i torsdagens DN, nog är hennes största någonsin, där hon brutalt och nonchalant bryter med allt som enligt den rollens tradition förväntas av hennes kvinnlighet. Det är ingen slump att bägge två, liksom åtskilliga andra stora kvinnoporträtt och feministiska läsningar av kända pjäser finns på Stockholms stadsteater. De står på sina föregångares axlar. Stadsteatern har, mer än på någon annan svensk teater, om än med växlande framgång, prövat, knådat och förändrat kvinnorollerna och scenens genusperspektiv under mer än 35 års tid. Centrum för detta har varit Unga Klara och de som satte i gång alltsammans där, med teaterchefen Viveca Bandlers stöd, var Suzanne Osten och Margareta Garpe. Nu finns det en intressant och välskriven doktorsavhandling om detta. Birgitta Johanssons ”Befrielsen är nära, Feminism och teaterpraktik i Margareta Garpes och Suzanne Ostens 1970-talsteater”, kom lagom till ”Jösses flickors” pånyttfödelse på Stadsteatern och placerar skickligt in teatermakarna i sin tid och får dem samtidigt att avteckna sig i tydlig relief mot den. Birgitta Johansson skriver främst i dialog med Christina Svens avhandling ”Regi med feministiska förtecken” (Umeå universitet 2002), men med fokus på delvis andra föreställningar och med starkare betoning på växelspelet mellan teatern och samhället. Det är intressant att se hur hon utan vidare räknar in teamet Osten/Garpe bland 1900-talets stora feministiska tänkare, jämsides med namn som Juliet Mitchell, Germaine Greer och Sheila Rowbotham, och också kan visa hur de i sitt praktiska teaterarbete inte sällan prövade idéer som först långt senare kom att bli teoretiska begrepp. Utan kvinnorörelsens medvetandegörande samtal hade Osten/Garpes teater inte sett ut som den gjorde, menar Birgitta Johansson. De gav insikten att konsten inte bara är ett redskap för att skildra världen, utan är själva konfliktcentrum, platsen där kampen står om hur världen ska visas. Därför blir jämlikhetsutopin på en gång mål och medel på Unga Klara: ett demokratiskt repetitionsarbete leder till föreställningar som respekterar sin publik. Pjäser som ”Tjejsnack” (1971) och ”Kärleksföreställningen” (1973) föddes i frigruppsteaterns vänster. Där gällde verklighetsskildringen. Men Garpe/Osten menade att när det gäller förhållandet mellan kvinnor och män finns det ingen verklighet som är sann och ofärgad av manlig dominans. Deras teater måste därför spräcka och gå utanför realismen. Bland annat skapade de på basis av ett par av Bertolt Brechts teoretiska begrepp – ”Gestus” och ”Verfremdung” en ny, feministiskt, berättarmetod, närmast vad den feministiska teatervetaren Elin Diamond i slutet av 1980-talet skulle benämna ”mimesis-mimicry”, som går ut på att klyva åskådarens blick. Teaterns traditionella ”mimesis” (verklighetsframställning) förses med tillägget ”mimicry”, härmning, och världen ställs ut till beskådan med hjälp av ironi och överdrifter. Garpes och Ostens egna idéer utvecklades i takt med föreställningarna. ”Tjejsnack” var en protest mot ett passivt kvinnoideal. Flickorna i publiken skulle känna igen sin verklighet, men med satir och gyckelspel fick de också sig till livs en feministisk tolkning av den. I vuxenpjäsen ”Kärleksföreställningen” fanns också en motpart, kapitalismen, som grep in i och färgade privatlivet ända in i kärleksförhållandet. Föreställningen visade vilken samhällssituation som döljer sig i kvinnans ”to-be-looked-at-ness” (att vara den som blir tittad på) och vem som i längden tjänar på att männen ser kvinnorna som objekt. ”Jösses flickor”, som hade urpremiär den 29 november 1974, markerar höjdpunkten på Margareta Garpes och Suzanne Ostens gemensamma verk. I den bryter de både innehållsligt och berättartekniskt med den manliga traditionen. Här finns inte en ensam (manlig) hjälte i centrum för en sammanhängande historia. Med många huvudpersoners sinsemellan olika karaktärer skapar de den nya tidens subjekt. De visar ”kvinnor” i stället för det patriarkala samhällets begrepp ”kvinnan”. Världshändelserna ses från kvinnornas socialt bestämda utkantsperspektiv. På scenen finns också en mans- och en kvinnosida, två offentligheter där den ena har makten och från sin position förmår skapa konflikter inom den andra. Och publiken kände igen sig och stärktes, av kvinnorörelsens historia och nuets samlade protest. ”Jösses flickor” blev en succé som saknar motstycke i svensk teaterhistoria. Ändå mötte Suzanne Ostens och Margaretas Garpe starkt motstånd från olika håll inte bara för sitt feministiska budskaps skull utan också för sin ”icke-konstnärliga”, ”journalistiska” teater. Till de roligaste avsnitten i Birgitta Johanssons bok hör referatet av den hetsiga Expressendebatt som bröt ut i september 1975 mellan chefredaktören Bo Strömstedt å ena sidan och Margareta Garpe/Suzanne Osten å den andra. Att läsa den är att få perspektiv på hur synen på kvinnofrågan har förändrats under tiden som gått. Att läsa hela avhandlingen – samtidigt som ”Jösses flickor, Återkomsten” går på Stockholms stadsteater – är att bli bjuden på åtskilliga aha-upplevelser och nya insikter. Man blir också väldigt sugen på att veta vad Birgitta Johansson tycker om den nyskrivna andra akten, hur hon ser på Malin Axelssons (text) och Maria Löfgrens (regi) sätt att föra pjäsen och kvinnofrågan vidare, in i 2000-talet. Ingegärd Waaranperä ingegard.waaranpera@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21806, "headline": "Med kläm på keramiken", "summary": "Gustaf Nordenskiöld sparkar, skallar och klämmer till leran. Hans action-keramik har både personliga avtryck och funktion. Nu är han aktuell på Svensk Form.", "article": "I utställningsrummet på Svensk Form i Stockholm rullar en film där Gustaf Nordenskiöld borrar ner huvudet i en mjuk lerplatta, så att en skålform pressas fram. – Jag har funderat över på vilka sätt man kan deformera lera och hur man kan göra användbara föremål på enklaste tänkbara vis, kommenterar han bilderna, och lägger till att just huvudtillverkningen gjorde rätt ont efter ett par vändor. De bruksföremål i stengods som han ställer ut har han i stället boxat, sparkat och armbågat till. Eller fingrat och klämt. – Saker måste inte se ut på ett visst sätt för att vara funktionella. Funktion måste kunna uttolkas på fler sätt än form follows function. Jag tycker om saker som har karaktär, historia och poesi, som är laddade med ett personligt värde. Formen hos de väggfasta stengodskrokarna har han helt enkelt pressat fram mellan fingrarna. Hyllorna har han trampat till. Glasyren är högblankt glittrig och leran grov, i vissa fall infärgad i babypastelliga färger. Tankarna går till trolldeg. Till föremål som utmärker sig genom hantverkskunnande och virtuos teknik är det långt, och i den svenska keramikervärlden är det faktiskt en ovanlig hållning; som om det givet just är en uppenbar hantverksskicklighet som drar skiljelinjen mellan proffsighet och pyssel. Framför Gustaf Nordenskiölds senaste produkter tänker man snabbhet och effektivitet. Action-keramik. Hade han velat jobba tekniskt ekvilibristiskt hade han kunnat. – Sakerna är ganska lätta att göra, men samtidigt handlar det om att få till den där swingen, när det sitter. Och nu var jag sugen på att göra något som inte kan göras av annat än min hand och just min kropp. Det kan låta som skåpmat inom ett yrke där handens arbete ofta står i centrum. Men för Gustaf Nordenskiöld innebär hands on-inställningen en ny riktning. Sen han tog magisterexamen från keramik och glas på Konstfack 2001 har han undersökt arbetssätt som inte först och främst förmedlar en känsla av handgjort, utan snarare av rationell tillverkning. Han har inte velat, som han formulerar det, ”lämna de klassiska konsthantverksavtrycken”. – Men nu har jag börjat använda kroppen på samma sätt som jag använt verktyg förut. Jag gör medvetna avtryck med den. Föremålen är fulla av märken efter fötter med eller utan skor, knogar och fingrar. Det hände något för fem, sex år sen. Allt fler utövare, särskilt på högskolornas metall- och keramikutbildningar, började förskjuta intresset från teknik, materialval och funktionalistiskt funktionstänkande mot en vilja att berätta genom sina saker, kommentera samtiden och det egna området. Dessutom söktes nya sätt att förhålla sig till teknik och material. Friare, kanske. Spektrumet av uttryck blev spretigare och bitvis mer obekvämt än decenniet före. Gustaf Nordenskiöld gick ut från Konstfack i den vevan. – Frågan vad man definierade sig som blev ointressant, delar av konsthantverksområdet blandade sig med konst- och designvärlden. Och det var viktigt för det gamla dåliga konsthantverkaresjälvförtroendet. Plötsligt uppstod en plattform också för dem som inte kände sig hemma i konsthantverkskooperativen, säger han. Sen dess har sorgsna röster visserligen varnat för att tekniskt kunnande och materialkunskap går förlorade. Men parallellt har yngre utövare återigen börjat att kalla sig för konsthantverkare efter att länge hellre ha sagt konstnär eller designer. Gustaf Nordenskiöld titulerar sig keramiker – och kläddesigner. – Kläddesign är skiss på papper. Man bestämmer resultatet i förväg och måste vara beredd på kompromisser. Men när jag jobbar med keramik kan jag styra hela arbetet själv och göra sådant som inte går att skissa eller skulptera fram, som uppstår genom arbetsprocessen. – Jag är intresserad av samtiden. Keramiken är personliga tolkningar av den. Malin Vessby form@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21816, "headline": "Och årets stjärna är…", "summary": "Pingviner, pingviner, överallt pingviner. I dag har familjefilmen ”Happy feet” premiär. Den är bara en i raden av kulturella pingviner under 2006. Varför just nu? Jan Gradvall och Fredrik Strage gör var sin pingvinspaning.", "article": "Enligt kinesisk tideräkning har 2006 varit hundens år. Enligt västerländsk har det varit pingvinens. Entertainment Weekly skriver i senaste numret: ”Det är nu officiellt att pingviner är större filmstjärnor än Julia Roberts och George Clooney.” De steppande pingvinerna i filmen ”Happy feet”, som har svensk premiär i dag, är bara de senaste i raden av pingviner som blivit filmstjärnor. Även i filmer som ”Madagaskar” och ”Toy story 2” var det pingviner som blev publikfavoriter. Efter 20 år är också den schweiziska leranimationen Pingu lika populär som någonsin. Idén med just musikaliska pingviner kan vara svensk. För tio år sedan kom ”Pingvinkvartetten”, en genial barnbok av Peter Arrhenius och Ingela Peterson Arrhenius. Fyra manliga pingviner tröttnar på att ruva ägg vid sydpolen och åker till New York för att spela jazz. Men även dokumentära skildringar av pingviner har lockat en lika stor publik under 2006. I februari stretade de tappra kejsarpingvinerna i den Oscarsbelönade franska dokumentärfilmen ”Pingvinresan” in på svenska biografer. Under året har även Brutus Östlings och Susanne Åkessons bok ”Pingvinliv” blivit en Augustnominerad bästsäljare. I februari ges samma bok ut i USA av prestigeförlaget Harper Collins. Pingviner, pingviner, överallt pingviner. Man kan verkligen fråga sig varför världen plötsligt har blivit så besatt av just pingviner. Varför inte till exempel sälar eller kattungar? En förklaring är att den svartvita pingvinen, med sitt neutrala utseende, fungerar som en projiceringsyta för alla möjliga sorters föreställningar. På nätet finns Miniclip.com där barn kan spela ”Penguin club”. Barnen får välja kläder till pingvinen, inredning till igloon och får själva bestämma hur pingvinen ska leva och tänka. Precis så används även pingvinen i samhällsdebatten. När ”Pingvinresan” lockade rekordpublik i USA anammades filmen av konservativa kristna grupper. De såg paralleller till människans utsatthet och vikten av att hålla samman kärnfamiljen. Nätverket The 153 House Churches uppmanade sina medlemmar att ta med ficklampa till biograferna för att skriva ned ”vad Gud säger till dig”. Att den amerikanska berättarrösten gjordes av Morgan Freeman, som spelat Gud på film, kanske gjorde sitt till. Men denna tolkning fick snabbt mothugg. En biolog påpekade att pingviner endast är monogama årsvis. En annan att pingviner visar klara bisexuella tendenser. En professor i genetik sade till Guardian: ”När pingvinerna står tillsammans i kylan ser det ut som de samarbetar, men i själva verket kämpar de på ytterkanten desperat för att komma in i värmen i klungans mitt. Det är en klassisk darwinistisk kamp.” Andra söta djur lockar fram vårt barnasinne. Pingvinen, däremot, utstrålar något mer vuxet. Ett av de mest populära filmklippen på Youtube visar en apa som kliar sig i rumpan, luktar på fingret och sedan chockad trillar ned från trädet. Så skulle en pingvin aldrig göra. En pingvin är mer plikttrogen, mer stoisk. En pingvin kan uttrycka lidande och sorg. Bilderna av pingvinerna som på isen hukande kämpar mot extrem kyla och vind för tankarna till människor i samma förhållanden. Minns de svåra vintrarna i ”Hemsöborna”. När jag intervjuade Joan Didion i fjol berättade hon att hon inte orkat gå på bio efter sina dödsfall i familjen. Men nu fanns det en film hon ville se, ”Pingvinresan”, som då precis haft premiär i USA. ”Två av mina vänner såg den i går”, berättade Joan Didion. ”De var så skakade efteråt att de var tvungna att ställa in en middag.” Beroende på sinnesstämning kan de svartvita pingvinerna ge associationer till både präster, smokingklädda Las Vegas-underhållare och pristagare i frack. Missa inte pingvinberget vid Nobelfesten på söndag. Pingvinen kan på samma sätt röra sig lika obehindrat mellan högkultur och högteknologi. Pingvinen används både av bokförlaget Penguin och av operativsystemet Linux. Alla kan uppenbarligen göra pingvinen till sin symbol. Det är kanske inte så konstigt att man till slut kan reagera som filmdistributören av ”Pingvinresan”. När debatten rasade som värst i USA tröttnade Laura Kim på Warner till slut och sade: ”You know what? They’re just birds.” Jan Gradvall kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21823, "headline": "SVT:s vd backar efter Castrokritik", "summary": "SVT:s vd Eva Hamilton backar efter den massiva kritiken mot temakvällen om Fidel Castro, som sändes i lördags.", "article": "- Vi skulle tydligare ha slagit fast att Kuba är en diktatur. Jag tycker att delar av den kritik som riktas mot programmet är berättigad, säger hon till TT.´ Kritiken mot SVT:s temakväll om Fidel Castro har varit massiv, både före och efter sändningen i lördags. Ex-kubaner har reagerat starkt, liksom politiker och ledarskribenter. Nu backar SVT:s vd Eva Hamilton. På tisdagen säger hon till TT: - Jag vill konstatera att den kritik som riktas temakvällen är berättigad. SVT skulle på ett tydligare sätt ha slagit fast att Kuba är en diktatur där befolkningen lever under förtryck under en diktator. Enligt henne hade temakvällen blivit mer balanserad om det hade funnits med gäster med ett mer uttalat kritiskt förhållningssätt till regimen på Kuba. Att de inbjudna gästerna inte var tillräckligt kritiska mot Castro har upprört många och redan innan programmen sändes fick Granskningsnämnden in åtta anmälningar mot SVT:s temakväll. På tisdagseftermiddagen fanns 13 anmälningar registrerade. - Jag har läst några stycken. Det är samma sak, det handlar om ensidighet och glorifiering av diktatur, säger Eva Tetzell, ställföreträdande direktör vid Granskningsnämnden för radio och tv. Enligt Eva Hamilton var tanken med temakvällen att se tillbaka på Castro som hållit sig kvar vid makten i 50 år och skildra hans person. - Syftet var naturligtvis att ge en balanserad bild. Men även om den här temakvällen hade brister i balans måste man bedöma hela SVT:s utbud. Redan på lördagen, i ett av våra mest sedda program Rapport, fanns ett inslag där det tydligt framgick att Castro är diktator och att befolkningen fick det sämre efter revolutionen, säger hon och fortsätter: - En temakväll bör vara balanserad. Men helheten är det som SVT ska bedömas utifrån. Backar sällan TT: Hade ni förväntat er den här kritiken inför temakvällen? - Jag hade inte sett den så det vet jag inte. TT: Drar ni några lärdomar inför framtida temakvällar? - Det är mycket sällan som vi har anledning att konstatera att delar av kritik mot ett program är berättigad. Det gör vi sällan. Jag tror inte att det här är ett generellt förhållningssätt. Nu ser Eva Hamilton fram emot en granskning i nämnden. - Till dem som tycker att vi brast i balans upprepar jag: delar av kritiken är berättigad. Vi skulle tydligare ha slagit fast att Kuba är en diktatur, säger hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21827, "headline": "”Där ligger mitt hjärta”", "summary": "Saxofonisten Amanda Sedgwick är tillbaka efter två år i Atlanta. Nu koncentrerar hon sig mer och mer på jazz och i kväll gör hon sin första spelning på Fasching sedan återkomsten till Sverige.", "article": "I kväll spelar saxofonisten Amanda Sedgwick sin första spelning sedan hon kom tillbaka till Sverige efter två år i USA. Tillsammans med sitt band bestående av Daniel Tilling, piano, Martin Sjöstedt, bas, och Moussa Fadera, trummor, spelar hon på Fasching. Kvällens repertoar består främst av nykomponerade stycken, som hon haft med i bagaget från Atlanta, där hon spelat och undervisat. – Jag arbetade på ett av de svarta collegen där. Det var en helt ny värld för mig, och en annorlunda känsla att själv som vit vara den som var annorlunda, säger hon. – Det var enormt lärorikt och musikaliskt givande. Det finns många bra musiker i Atlanta, som ju ligger mitt där jazzen föddes, säger hon. Helt borta från svenskt musikliv har hon inte varit under de två åren. För ett och ett halvt år sedan gjorde hon en Sverigeturné med delar av samma grupp hon spelar med nu. Och med i stort sett samma musiker spelade hon in skivan ”Reunion” för två år sedan, och några låtar från den spelar de i kväll. Nu planerar Amanda Sedgwick för en tillvaro i Sverige. Hon bokar spelningar och komponerar, några spelningar i Stockholm i vår är redan bokade. Däremot planerar hon inte just nu att undervisa. Tidigare var Amanda Sedgwick med i folkmusikgruppen Kalabra och hon har också komponerat scenmusik för en dansföreställning, Men nu koncentrerar hon sig mer och mer på jazzen. – Där ligger mitt hjärta, säger hon. – Ju mer jag förstår och ju större livserfarenhet jag får, desto större djup och desto bredare spektrum hittar jag i jazzen. Jag tar in allt och det kommer ut i ny form. Calle Pauli calle.pauli@dn.se 08-738 21 33 Amanda Sedgwick Quartet spelar i kväll på Fasching, Kungsgatan 63, börjar kl 20.00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21828, "headline": "Platon förbinder då och nu", "summary": "Jan Stolpes förstklassiga nyöversättning av Platons samlade skrifter till svenska är en roterande dörr i samtiden, en levande förbindelse mellan oss och de evigt unga grekerna. Hans Ruin läser med förtjusning dialogerna i band fyra. böcker", "article": "Platon ” Skrifter, bok 4” Översättning, förord och noter Jan Stolpe Atlantis I Platons dialog ”Timaios” berättas historien om hur grekernas legendariske statsman och diktare Solon besökte Egypten i början av femhundratalet före vår tideräkning. Han skall där ha träffat en uråldrig präst som utbrast: ”Solon, Solon, Ni greker är aldrig annat än barn, det finns inte en grek som är gammal!” På Solons förvånade fråga förklarar den gamle prästen att i själen är grekerna alltid unga, för de har ”inget vetande som vitnat av ålder” . De bevarar inte minnet av allt som skett, av alla gånger som människan krossats. Oavsett om den är sann, så ger berättelsen en underbar bild av det grekiska intellektuella undret. ”De gamla grekerna” , som mer än något annat förknippas just med vitnade rester av liv, skulle vara de evigt unga. I förhållande till dem framstår vi själva snarare som egyptier, på förhand åldrade av alla våra minnen, all vår vetskap om det som varit, med en kultur som vilar på upprepningen av mångtusenårig historia, inte minst av grekerna själva. Till grekerna återvänder vi ständigt, inte minst genom att översätta dem, den mest konkreta upprepning man kan tänka sig. Vi för deras ord över historiens alla gropar och trösklar in i vår samtid. Översättningen innebär att göra grekerna tillgängliga för oss, men också att göra oss mer tillgängliga för dem. Sådan är översättningens lag, att den öppnar ett rum i språket som låter skilda tider träda i förbindelse med varandra. Jan Stolpes och förlaget Atlantis förstklassiga nyöversättning av Platons samlade skrifter till svenska är en sådan roterande dörr i samtiden, en levande förbindelse mellan då och nu. Turen har nu kommit till band fyra av projekterade sex band, och till de senare dialogerna. Man brukar dela upp Platons verk i olika period, en tidig, en mellan och en senare. Det finns ingen enighet om exakt var dessa gränser ska dras. De bygger på både stil- och innehållsanalys, som lämnar en hel del utrymme för tolkning. Den nya utgåvan avviker i vissa avseenden från Lindskogs tidigare svenska utgåva, och omfattar de sex cirka hundrasidiga dialogerna ”Parmenides” , ”Theaitetos” , ”Sofisten” , ”Statsmannen” , ”Timaios” , ”Filebos” , och det oavslutade fragmentet ”Kritias” . Jan Stolpe diskuterar i sitt utmärkta förord bevekelsegrunderna för de olika indelningarna och nämner i sammanhanget den lite ”svulstiga” stil som man redan i antiken förknippade med de senare texterna. Han säger sig ha vinnlagt sig om att förmedla denna mer tungfotade prosa, men erkänner att han nog inte lyckats. Sanningen är att det strider mot Stolpes natur som författare att göra något svulstigt. Liksom i de tidigare banden hittar han en ton och stilnivå som gör läsningen av hans Platon till en litterär upplevelse. De dialoger som presenteras här följer på ”Staten” , Platons mest omfångsrika och systematiska verk vid sidan av ”Lagarna” . I ”Staten” har Platon genom Sokratesgestalten utlagt inte bara sin utopi om den ideala statsbildningen, utan också hela sin syn på vad och vem filosofen är, och vad som utgör den högsta kunskapen. Han har nått vad som tycks vara en samlad bild av sitt filosofiska ideal. Men för detta rastlösa och enastående kreativa intellekt är det inte nog. När han på nytt tar upp pennan i ”Parmenides” , så iscensätter han ett fiktivt möte som med största sannolikhet inte ägt rum, hursomhelst inte med detta innehåll: för här låter han en tjugoårig Sokrates försvara den egna idéläran (som vid det laget definitivt inte var utvecklad) mot den åldrade filosofen Parmenides. Den gamle filosofen får här undervisa den yngre och visa på svagheter i hans resonemang. Och han får visa hur den dialektiska metoden att ställa upp hypoteser och pröva vart de leder kan drivas ännu längre, i ett språkligt fyrverkeri av intrikata resonemang. Men vem är det egentligen som undervisar vem här Undervisar Platon sig själv Eller sina aningslösa läsare och elever Vad är egentligen syftet med denna konstruerade självrannsakan Med sin ”Parmenides” har Platon öppnat en labyrint i vilken uttolkarna fortfarande irrar. ” Theaiteteos” , ”Sofisten” och ”Statsmannen” binds samman av ett övergripande händelseförlopp där delvis samma personer turas om att samtala under ett dygn. I den första är det Sokrates som för ordet, när det gäller kunskapens natur. Men i ”Sofisten” tar den okände ”främlingen” eller ”gästen” från Elea över, och han leder även undersökningen i ”Statsmannen” . Frågan om den sanne statsmannens eller politikerns väsen pekar tillbaka mot ”Staten” . Men här finns inget resonemang om den ideala staten, utan frågan gäller mer specifikt den härskandes förmågor och framför allt förhållande till lagen. Demokratin kritiseras, liksom oligarki och framför allt despoti och tyranni, de värsta av alla styresformer. Närmast idealet står en upplyst monark, som härskar utifrån en insikt i vad som är bäst för helheten. Förhållandet till lagarna blir här en central problematik, där tanken försvaras att det för den kloke styresmannen gäller att ibland kunna se igenom och förbi lagen, som aldrig kan vara heltäckande. Högst av allt står förmågan att finna måttet och balansen. Under lång tid var Timaios den inte bara viktigaste och mest lästa dialogen av Platon, utan också den enda tillgängliga i latinsk översättning. I en målande mytisk skildring får vi här följa hur världsskaparen, demiurgen, med vänskap och visdom fogar samman de fyra elementen och de geometriska grundformerna, till en värld med hela dess myllrande mångfald. Ett berömt avsnitt berör det neutrala rum eller mottagningskärl, chora, i vilket världen blir till. Så småningom kommer han fram till människan, vars såväl fysiska som intellektuella anatomi genomlyses med en enastående detaljrikedom som om vi befanns oss i en obduktionssal. Efter att ha gått igenom sinnena, så kommer sjukdomarna, fysiska såväl som själsliga. Och slutligen kulminerar denna skildring av världens tillblivelse i en beskrivning av hur tänkandet för att nå sin fullkomning i sig självt ska närma sig den ursprungliga harmoni i vilken världen först alstrades. I direkt anknytning till det samtal som återges i ”Timaios” återfinns också den ofullbordade dialogen ”Kritias” , som skildrar det urtida Atlantis och dess motpol det forna Athen. Många ansträngningar har gjorts genom årtusenden att lokalisera denna förlorade värld. Men sedan länge är sansade bedömare överens om att Atlantis aldrig funnits, och att inte heller Platon menade sig beskriva en historisk realitet. En tolkning, som Stolpe ansluter sig till, är att det rör sig om en sedelärande allegori för dåtidens athenare. Atlantis skulle då vara exemplet på vad som händer när ett samhälle i ursprunglig harmoni förfaller till inre rivalitet och stridighet som en följd av att dess ursprungliga ”gudomliga element” försvagats. I den avslutande dialogen ”Filebos” gäller frågan vad som är viktigast för ett lyckligt liv, lust eller förnuft/insikt. Här är det på nytt Sokrates som för ordet, i en vindlande diskussion som prövar de olika alternativen. Vad går livet egentligen gå ut på Vad är det mest eftersträvansvärda för en människa Man väntar sig kanske att Platon ska ge förnuft och insikt första platsen. Men till sist är det inte de rena intellektuella njutningarna som på egen hand leder till det bästa livet, utan måttet. Inte måttfullheten som det beskedliga tillbakahållna livet, utan just förmågan att i varje stund utöva måttet, kanske det svåraste av allt, och för vilket inga regler räcker till. Nu som då. Hans Ruin litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21829, "headline": "Platon förbinder då och nu", "summary": "Jan Stolpes förstklassiga nyöversättning av Platons samlade skrifter till svenska är en roterande dörr i samtiden, en levande förbindelse mellan oss och de evigt unga grekerna. Hans Ruin läser med förtjusning dialogerna i band fyra.", "article": "Platon ”Skrifter, bok 4” Översättning, förord och noter Jan Stolpe Atlantis I Platons dialog ”Timaios” berättas historien om hur grekernas legendariske statsman och diktare Solon besökte Egypten i början av femhundratalet före vår tideräkning. Han skall där ha träffat en uråldrig präst som utbrast: ”Solon, Solon, Ni greker är aldrig annat än barn, det finns inte en grek som är gammal!” På Solons förvånade fråga förklarar den gamle prästen att i själen är grekerna alltid unga, för de har ”inget vetande som vitnat av ålder”. De bevarar inte minnet av allt som skett, av alla gånger som människan krossats. Oavsett om den är sann, så ger berättelsen en underbar bild av det grekiska intellektuella undret. ”De gamla grekerna”, som mer än något annat förknippas just med vitnade rester av liv, skulle vara de evigt unga. I förhållande till dem framstår vi själva snarare som egyptier, på förhand åldrade av alla våra minnen, all vår vetskap om det som varit, med en kultur som vilar på upprepningen av mångtusenårig historia, inte minst av grekerna själva. Till grekerna återvänder vi ständigt, inte minst genom att översätta dem, den mest konkreta upprepning man kan tänka sig. Vi för deras ord över historiens alla gropar och trösklar in i vår samtid. Översättningen innebär att göra grekerna tillgängliga för oss, men också att göra oss mer tillgängliga för dem. Sådan är översättningens lag, att den öppnar ett rum i språket som låter skilda tider träda i förbindelse med varandra. Jan Stolpes och förlaget Atlantis förstklassiga nyöversättning av Platons samlade skrifter till svenska är en sådan roterande dörr i samtiden, en levande förbindelse mellan då och nu. Turen har nu kommit till band fyra av projekterade sex band, och till de senare dialogerna. Man brukar dela upp Platons verk i olika period, en tidig, en mellan och en senare. Det finns ingen enighet om exakt var dessa gränser ska dras. De bygger på både stil- och innehållsanalys, som lämnar en hel del utrymme för tolkning. Den nya utgåvan avviker i vissa avseenden från Lindskogs tidigare svenska utgåva, och omfattar de sex cirka hundrasidiga dialogerna ”Parmenides”, ”Theaitetos”, ”Sofisten”, ”Statsmannen”, ”Timaios”, ”Filebos”, och det oavslutade fragmentet ”Kritias”. Jan Stolpe diskuterar i sitt utmärkta förord bevekelsegrunderna för de olika indelningarna och nämner i sammanhanget den lite ”svulstiga” stil som man redan i antiken förknippade med de senare texterna. Han säger sig ha vinnlagt sig om att förmedla denna mer tungfotade prosa, men erkänner att han nog inte lyckats. Sanningen är att det strider mot Stolpes natur som författare att göra något svulstigt. Liksom i de tidigare banden hittar han en ton och stilnivå som gör läsningen av hans Platon till en litterär upplevelse. De dialoger som presenteras här följer på ”Staten”, Platons mest omfångsrika och systematiska verk vid sidan av ”Lagarna”. I ”Staten” har Platon genom Sokratesgestalten utlagt inte bara sin utopi om den ideala statsbildningen, utan också hela sin syn på vad och vem filosofen är, och vad som utgör den högsta kunskapen. Han har nått vad som tycks vara en samlad bild av sitt filosofiska ideal. Men för detta rastlösa och enastående kreativa intellekt är det inte nog. När han på nytt tar upp pennan i ”Parmenides”, så iscensätter han ett fiktivt möte som med största sannolikhet inte ägt rum, hursomhelst inte med detta innehåll: för här låter han en tjugoårig Sokrates försvara den egna idéläran (som vid det laget definitivt inte var utvecklad) mot den åldrade filosofen Parmenides. Den gamle filosofen får här undervisa den yngre och visa på svagheter i hans resonemang. Och han får visa hur den dialektiska metoden att ställa upp hypoteser och pröva vart de leder kan drivas ännu längre, i ett språkligt fyrverkeri av intrikata resonemang. Men vem är det egentligen som undervisar vem här? Undervisar Platon sig själv? Eller sina aningslösa läsare och elever? Vad är egentligen syftet med denna konstruerade självrannsakan? Med sin ”Parmenides” har Platon öppnat en labyrint i vilken uttolkarna fortfarande irrar. ”Theaiteteos”, ”Sofisten” och ”Statsmannen” binds samman av ett övergripande händelseförlopp där delvis samma personer turas om att samtala under ett dygn. I den första är det Sokrates som för ordet, när det gäller kunskapens natur. Men i ”Sofisten” tar den okände ”främlingen” eller ”gästen” från Elea över, och han leder även undersökningen i ”Statsmannen”. Frågan om den sanne statsmannens eller politikerns väsen pekar tillbaka mot ”Staten”. Men här finns inget resonemang om den ideala staten, utan frågan gäller mer specifikt den härskandes förmågor och framför allt förhållande till lagen. Demokratin kritiseras, liksom oligarki och framför allt despoti och tyranni, de värsta av alla styresformer. Närmast idealet står en upplyst monark, som härskar utifrån en insikt i vad som är bäst för helheten. Förhållandet till lagarna blir här en central problematik, där tanken försvaras att det för den kloke styresmannen gäller att ibland kunna se igenom och förbi lagen, som aldrig kan vara heltäckande. Högst av allt står förmågan att finna måttet och balansen. Under lång tid var Timaios den inte bara viktigaste och mest lästa dialogen av Platon, utan också den enda tillgängliga i latinsk översättning. I en målande mytisk skildring får vi här följa hur världsskaparen, demiurgen, med vänskap och visdom fogar samman de fyra elementen och de geometriska grundformerna, till en värld med hela dess myllrande mångfald. Ett berömt avsnitt berör det neutrala rum eller mottagningskärl, chora, i vilket världen blir till. Så småningom kommer han fram till människan, vars såväl fysiska som intellektuella anatomi genomlyses med en enastående detaljrikedom som om vi befanns oss i en obduktionssal. Efter att ha gått igenom sinnena, så kommer sjukdomarna, fysiska såväl som själsliga. Och slutligen kulminerar denna skildring av världens tillblivelse i en beskrivning av hur tänkandet för att nå sin fullkomning i sig självt ska närma sig den ursprungliga harmoni i vilken världen först alstrades. I direkt anknytning till det samtal som återges i ”Timaios” återfinns också den ofullbordade dialogen ”Kritias”, som skildrar det urtida Atlantis och dess motpol det forna Athen. Många ansträngningar har gjorts genom årtusenden att lokalisera denna förlorade värld. Men sedan länge är sansade bedömare överens om att Atlantis aldrig funnits, och att inte heller Platon menade sig beskriva en historisk realitet. En tolkning, som Stolpe ansluter sig till, är att det rör sig om en sedelärande allegori för dåtidens athenare. Atlantis skulle då vara exemplet på vad som händer när ett samhälle i ursprunglig harmoni förfaller till inre rivalitet och stridighet som en följd av att dess ursprungliga ”gudomliga element” försvagats. I den avslutande dialogen ”Filebos” gäller frågan vad som är viktigast för ett lyckligt liv, lust eller förnuft/insikt. Här är det på nytt Sokrates som för ordet, i en vindlande diskussion som prövar de olika alternativen. Vad går livet egentligen gå ut på? Vad är det mest eftersträvansvärda för en människa? Man väntar sig kanske att Platon ska ge förnuft och insikt första platsen. Men till sist är det inte de rena intellektuella njutningarna som på egen hand leder till det bästa livet, utan måttet. Inte måttfullheten som det beskedliga tillbakahållna livet, utan just förmågan att i varje stund utöva måttet, kanske det svåraste av allt, och för vilket inga regler räcker till. Nu som då. Hans Ruin litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21831, "headline": "De två kulturerna", "summary": "På 1960-talet vållade den brittiske forskaren C P Snow en utdragen debatt, särskilt i Sverige, om bildningen och förhållandet mellan naturvetare och humanister. Men det han skrev handlade egentligen om något annat..", "article": "År 1959 kom ett nytt begrepp i omlopp i Sverige. Det härstammade från en liten bok med titeln \"The Two Cultures\" av en brittisk forskare och ämbetsman vid namn Charles Percy Snow. Först att använda det i den svenska debatten var Paul Lindblom, som läst det engelska originalet på sommaren samma år. När en svensk översättning förelåg hösten 1961 kom recensioner av bland andra Ernst Wigforss och Bengt Göransson. Idén om \"de två kulturerna\" passade kalla krigets antagonistiska tankemodeller. Lika långt som öst från väst stod nu även naturvetenskap från humaniora. Debatten knöt också an till \"Aniara\"-stämningar och till känslan av att \"rymdåldern\" höll på att föda en ny och inte nödvändigtvis bättre människa. I en Snow-influerad debatt i Dagens Nyheter vintern 1962 talade Ingemar Hedenius om behovet av en ny \"människokunskap\" på gymnasieschemat. Förhistorien är inte oviktig. C P Snow kom ur lägre medelklass, studerade i Leicester och fick stipendium till Cambridge, där han blev doktor i fysik 1930 och fellow vid Christ's College. Om familjen hade haft råd skulle han hellre ha studerat humaniora, men naturvetenskap ansågs säkrare. Vid sidan av skrev han romaner som utspelades i skärningspunkten mellan vetenskap och politik, ofta i collegemiljö. \"The Masters\" (1951) är en av de få som överlevt. Snow lämnade snart forskningen efter att ha kommit på efterkälken bland alla Nobelpristagare och efter en misslyckad publicering tillsammans med en kollega. Snows vacklan mellan konst och vetenskap blev en personlig drivkraft bakom \"De två kulturerna\". Det började som en artikel i New Statesman i oktober 1956, den följdes av en Rede Lecture 1959 som byggdes ut till boken. Han satte tänderna i vad han kallade \"the literary intellectuals\", män som T S Eliot, Ezra Pound, Wyndham Lewis, D H Lawrence. De var konstnärer på en nivå där han egentligen själv velat vara. Nu angrep han dem för fascism och antihumanism. En mildare avart var att de protesterade mot industrialism och framsteg. Snow kom till korta litterärt men tog revansch politiskt. Naturvetenskapen, som han fått lov att överge, blev hans skarpaste vapen. Vad dessa intellektuella saknade, ansåg Snow, var en moralisk och politisk kompass som härstammade från respekten för fakta. De hade aldrig förstått att termodynamikens andra huvudsats var lika viktig som Shakespeare. Det påminde om försöken som gjorts i USA under mellankrigstiden att introducera filosofins klassiker i skolor och college för att motverka totalitära idéer. Snow bytte filosofi mot naturvetenskap men behöll världsförbättrartanken. Själv fick han i uppdrag att rekrytera brittisk vetenskaplig personal under andra världskriget, bland annat till atombombsprojektet i Los Alamos. De tusentals intervjuer han gjorde gav honom inblickar i hur forskare och ingenjörer fungerade. De läste sällan böcker, visste föga om konst, men gillade musik och \"färgfoto\". Det var inte en karikatyr utan en kärleksförklaring. Den debatt om \"de två kulturerna\" som sedan följde gav Snow en berömmelse som varken hans forskning eller hans romaner kunnat förskaffa honom. I Cambridge utkämpade han bataljen med litteraturforskaren F R Leavis, som stred för en klassisk kanon. Man kan jämföra med Strindbergs fejd mot Heidenstam, men kanske ännu hellre med T H Huxleys strid för darwinismen, där Leavis framträder som en biskop Wilberforce, argsint och reaktionär. Aldous Huxley, sonson till T H, skrev en medlande bok 1963 - litteratur och vetenskap var trots allt olika saker, konstaterade han. Så upphörde kanonaden. Snow hade då stigit till att vara en betydande forskningspolitisk rådgivare och tog plats i Harold Wilsons regering 1964. Debatten spred sig till många länder, men lade sig också relativt snart. Utom i Sverige, där den fick en ovanlig livskraft på kultursidor och i tidskrifter i en serie repriser, den senaste år 2005. Emma Eldelin har i avhandlingen \"'De två kulturerna' flyttar hemifrån\" visat i detalj hur den här ganska snart kom att handla om det från Tyskland övertagna bildningsbegreppet. Därmed kunde Snows text \"översättas\" till välbekanta strömfåror. C P Snows \"två världar\" var ju helt enkelt latinlinjen och reallinjen, ansåg en debattör. Bildning kunde också ställas mot nytta, en tanke som Snow aldrig tänkte. Svenska naturvetare, styrkta av sin växande status i välfärdssamhället, kunde kräva större plats på kulturens scen. Humanister och teologer å sin sida kunde bekymra sig för naturvetarnas inkrökthet. Idé- och lärdomshistoriker ryckte fram som ett slags tredjeståndpunktare och hävdade att det behövdes kunskap rotad i båda kulturerna. Det gjorde också Erik Hjalmar Linder i sin bok \"Bildning i tjugonde seklet\" (1962), tydligt påverkad av Snow. Eldelin behandlar minsta hugskott i dessa debatter en smula för vördnadsfullt, vilket stundom gör hennes eljest välskrivna framställning prudentligt seg. Men kan man överse med det ger den ett signalement på den ganska säregna kulturella offentligheten i svensk efterkrigstid. Till att börja med var denna aldrig fullt så uppnäst som den brittiska. Hos oss hade folkbildning och friluftsliv sina givna platser i ett ganska teorifattigt kulturliv. Obegriplighet har aldrig varit något svenskt honnörsord och Harry Martinson svävade i årtionden som en inofficiell skyddsande över Kultur-Sveriges skogs- och mellanbygder. Ändå blev Snows bok en signal till naturvetare att gå på offensiven mot vad man uppfattade som en defekt i svensk bildningssyn. Uppfattningen vann visst gehör och fördes in i 1960-talets gymnasieutredning, som förespråkade just idéhistoria som botemedel. De naturvetenskapliga avsnitten i den lärobok som blev resultatet författades av fysikern Tor Ragnar Gerholm, vilket i det humanistiska lägret uppfattades som en domänförlust och ledde till en uppslitande debatt. På 1980- och 90-talen återkom Snow i debatterna om postmodernism och genteknik. Medicinare som P C Jersild klandrade ansvarslöst kulturfolk och teoretiskt irrande humanister för att inte ta till sig ny kunskap om hur människor fungerar (egentligen). Georg Klein inkluderade freudianer och antroposofer i sin kritik. I sin mest långtgående version kunde denna klagosång sluta med att humanistkulturen, särskilt kultursidorna, gavs skulden för teknikens och medicinens föregivet låga status. Som om denna status avgjordes i medierna och inte av statsbudgeten, löneläget eller näringslivet. Sanningen är väl att naturvetenskapen aldrig har varit hotad. Men så betydelsefull hade alltså tvåkulturmetaforen blivit att den ibland kunde förväxlas med verkligheten. Samtidigt är det påfallande att naturvetenskapen aldrig på allvar släpptes in i den finkulturella stugvärmen. Försöken att göra naturvetenskap till en del av \"allmänbildningen\" misslyckades i stort sett. Hur upprätthölls denna gräns? Eldelin föreslår att själva bildningstanken doftade överklass och därför trängdes tillbaka under de radikala 60- och 70-talen. Kulturbegreppets vidgning skedde snarare i antropologisk riktning. När bildningsfrågorna kom tillbaka under 1980- och 1990-talen, bland annat genom den så kallade kunskapsrörelsen, så var det på nytt det klassiska bildningsbegreppet som stod i fokus. Naturvetenskapen kom på mellanhand. En annan orsak är de kulturintellektuellas skickliga revirhävdande och kultursidornas starka ställning, särskilt under 1970- och 1980-talen. Om det sistnämnda säger Eldelin dock inte mycket. En annan omständighet som hon kunde ha lagt mer vikt vid är att det i Sverige i hög grad var kultursidornas radikaler som politiserade tredje världen, miljön och världsfattigdomen och gjorde dem till mediala angelägenheter. Det skedde i allians med ekologer och naturforskare, men knappast med dem som gick i första ledet för att ge naturvetenskapen högre status; ekologerna stod ju redan mitt i samhällsdebatten. Det skedde också tillsammans med många av de litterära intellektuella, vilka stod för flera viktiga tidsdokument från Indien, Latinamerika, Sydafrika. Inom vetenskapen själv har naturvetenskapen emellertid successivt flyttat fram sina positioner. Trenden har rötter långt ned i 1800-talet. När humanister och samhällsforskare i Axess 2005 - den sista debatt Eldelin följer - vänder åter till de två kulturerna är det mot bakgrund av att det egna vetenskapsområdet kanske inte kan förbli opåverkat. Den kulturella forskaridentiteten är viktig, men också förhandlingsbar i ett större spel om positioner och resurser i ett framväxande kunskapssamhälle. Alternativet kan vara isolering. De allra senaste årens debatt kan tolkas som ett belägg för att humanistkulturen har börjat inleda en motoffensiv, ett arbete med att omformulera den marginella roll som den annars tycks dömd att hamna i till följd av naturvetenskapernas hegemoni. Om ambitionen var att öka statusen i offentligheten gjorde naturvetarna ett strategiskt misstag; att göra termodynamiken lika viktig för människor som Shakespeare är en sannolikt omöjlig uppgift. De kan förresten inte ha läst Snow ordentligt. Vad hans föreläsning egentligen handlade om var inte i första hand debatten mellan naturvetenskap och \"humanism\", som motsättningen konstruerades i Sverige, utan den moderna världens framtid. Snows stora anklagelse var riktad mot en hel västerländsk kultur som tillät att konservativt bildningsgods stod i vägen för det politiskt sunda engagemanget i världsproblemen. Han tänkte ursprungligen kalla föreläsningen \"De fattiga och de rika\". Snow ansåg att lösningen låg i naturvetenskap och teknik. Forskning behövdes för att hjälpa Afrika, Indien och Kina att finna sin väg ut ur fattigdomen. Det var nödvändigt också för att inte västvärlden skulle överrumplas av dessa giganter när de en gång vaknade, vilket förr eller senare skulle ske. Snows budskap var en produkt av kalla kriget, men på samma gång en förebådare av den revolt mot världsordningen som just i Sverige drevs med den kulturella offentligheten som en viktig plattform. Emma Eldelin har pekat på att kulturdebatten har sina nationella egendomligheter, men också på att den faktiskt har betydelse. Emma Eldelin\"’De två kulturerna’ Emma Eldelin \"’De två kulturerna’ flyttar hemifrån: C P Snows begrepp i svensk idédebatt 1959-2005\" Carlssons ", "article_category": "culture"}
{"id": 21833, "headline": "Molina pillrar fram sina låtar på scen", "summary": "När Juana Molina spelar på Södra teatern rör hon sig i en brasiliansk klang- och rytmvärld. Hennes låtprocess är dynamisk, men ibland blir uppbyggnadsprocessen mer fascinerande än låtarna.", "article": "Juana Molina, James Yorkston Scen: Södra Teatern, Stockholm Några låtar in i konserten gör Juana Molina ett litet avbrott i sitt pillande med gitarr och pedaler och sin stapel av syntar, för att göra ett klarläggande i mikrofonen. – I vanliga fall pratar jag massor. Bara det. Sedan fortsätter hon med sitt pillande, men det är något med sättet hon säger det på och med tajmningen som gör denna enda replik oproportionerligt komisk, och får publiken att svara med ett litet skratt. Just där och då kan man faktiskt ana en glimt av den Juana Molina som var en av Argentinas mest framgångsrika tv-komiker, innan hon sadlade om och blev djupt allvarlig singer/songwriter. Annars är det en dimension man får läsa sig till, hennes två karriärer har ingenting alls med varandra att göra och när hon står ensam på Södra teatern är det mest slående hur lite hon gör för att fylla ut scenen eller bjuda på show. Även om hon faktiskt pratar vid ett par tillfällen till. I stället får man följa hur hon bygger upp sina låtar. Hur hon spelar något litet på en extrasvajig synt, lägger det i en loop, adderar några framfingrade rytmer, lägger på ett par lager röst, kanske en gitarrfigur eller en syntknorr till. Innan hon plötsligt är klar och själva låten sätter i gång, vilket sker helt skarvlöst och mest märks genom att intensiteten – och blicken – höjs. Och inget hindrar henne från att fortsätta lägga dit nya slingor när som helst i en låt, som för att demonstrera hur rörlig och dynamisk processen är. Det är ett arbetssätt som ofelbart innebär långa pauser mellan varje låt, men ibland blir denna uppbyggnadsprocess faktiskt mer fascinerande än själva låtarna. Som inte alltid är så tydliga och färdigformulerade som man skulle önska. Medan hennes behärskning av sin virtuella orkester är fullkomligt självklar. Dessutom måste man ideligen påminna sig om att Juana Molina kommer från Argentina och sjunger på spanska, för det är en mycket brasiliansk klang- och rytmvärld hon rör sig i, hennes röst har den lätta släpighet som så ofta hör bossan till och ibland blir suggestionen så stark att man tror sig höra några av portugisiskans typiska språkljud. Men det är sällan man är så fängslad av en konsert, utan att få minsta lust att efteråt rusa hem och sätta på skivorna. Med James Yorkston var det nästan tvärtom. På papperet kan det se ut som om han gör ungefär samma sak som Juana Molina, men som förband strax innan tycktes han snarare stryka under varenda skillnad dem emellan. Han är minst lika brittisk i sin stil som hon är latinamerikansk, med förebilder som Bert Jansch och Roy Harper och en tydlig förankring i brittisk folkmusiktradition. Mellan låtarna ger han frikostiga prov på en lakonisk, skotsk humor och när han spelar gör han det så expressivt att det skorrar och smäller i gitarren. En virtuos som har för mycket temperament inombords för att nöja sig med att spela fint. Men rösten förblir mild, oavsett vad han sjunger. Som om gitarren vore hans första uttrycksmedel och sången bara kom i andra hand. Den spänningen märks knappt alls på hans skivor. Nils Hansson nils.hansson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21837, "headline": "På spåret med Helena Bergström", "summary": "I Stockholms stadsteaters uppsättning av Tennessee Williams ”Linje Lusta” gör Helena Bergström en oförutsägbar och levande Blanche DuBois. Ett stort skådespeleri med äkta förtvivlan.", "article": "”Linje Lusta” av Tennessee Williams Scen: Stockholms Stadsteater Övers. Einar Heckscher Regi: Göran Stangertz Scenografi och kostym: Peter Holm Medverkande: Helena Bergström, Francisco Sobrado, Elisabet Carlsson, Samuel Fröler, Lena Nilsson, Joakim Gräns, Richard Sseruwagi, Lars Bringås med flera Fladdrande tygsjok döljer fasader i trånga, fattiga kvarter. Grått i grått. Pjästitelns spårvagnslinje kör förbi på ojämn tidtabell, dess ljud blandas med sorgsen, sordinerad dixielandmusik. Blanche DuBois, Helena Bergström, i vit dräkt, kommer med sin koffert på oväntat (och oväntat långvarigt) besök hos sin syster Stella och hennes man Stanley. Hon hittar snabbt till whiskyflaskorna, sprider sin parfymdoft bland paltorna, prövar systerns tålamod och svågerns alla manliga och klassbetingade instinkter till bristningsgränsen. Sprit, sex och trångboddhet. Tillsammans blir det en lättantändlig blandning som gör Tennessee Williams sydstatsdrama från 1947, ”Linje Lusta”, till en klassiker, med Marlon Brandos nätundertröja i filmversionen som del i myten – och lockar teatrarna att spela den igen och igen. Eller borde locka. Göran Stangertz, en av Lars Noréns starka introduktörer och en erkänt skicklig regissör, verkar ha haft en annan dagordning. Han identifierar direkt, via pjäsen och programbladets statistik, den manliga våldskulturen och det manliga maktlöshetstraumat som roten till det onda, och iscensätter sedan den analysen ganska så programmatiskt. Kvinnan står i centrum i Williams pjäs, om också av tvetydiga skäl, men det är mansrollen, den känslomässigt stympade och våldsbenägna, som hängs ut till beskådan i Stangertz iscensättning, vars pokergäng är en sorglustig skara nollor. Det förenklar pjäsen, inte till dess fördel. Francisco Sobrado är förvisso ingen Marlon Brando, vem kan vara det, bara en ung grabb, sur och bullrig i sin tomma aggressivitet. Men det är regissörens val att frånta honom såväl den sexuella dragningen till Blanche som makten i hemmet. Vilket i sin tur begränsar Elisabet Carlssons Stella till att agera huslig omtanke i största allmänhet i en uttunnad roll som hon inte förtjänar. Samuel Fröler har gjorts rund och tafatt som Blanches tillbedjare Mitch, mycket ointressantare än vad en mindre färdigförpackad bild av mammas pojke hade varit. Oftare än befogat känns det som om Helena Bergström är helt ensam på scenen. Mot alla odds och i nästan total avsaknad av verkligt motspel gör hon en oförutsägbar och levande Blanche DuBois, oberoende av många spröda föregångerskor i rollen. Hon är rosigt robust med sitt självbedrägeri vad gäller spriten och kyligt, nästan muntert desillusionerad i sina lögner om framtiden och sitt uppdiktat lyxiga förflutna. Det är som om hon inte väntar sig att någon, allra minst hon själv, ska tro på vad hon säger. När sanningen hinner ifatt henne är det i några våldsamma utbrott av spelad gråt som, oförutsett för henne själv, slår över i äkta förtvivlan. Det är stort skådespeleri som det märks att regissören har ledsagat och rytmiserat. Resten av föreställningen har han snarare föreskrivit än gestaltat, låst som den är i sin färdiga förklaringsmodell om männen och manligheten. Den kan vara nog så sann, det betvivlar jag inte. Men teatern är ingen matematiklektion. Slutsumman, om det finns någon, bör få räknas fram av publiken och inte som här skrivas oss på näsan från början. Ingegärd Waaranperä ingegard.waaranpera@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21838, "headline": "De två kulturerna.", "summary": "På 1960-talet vållade den brittiske forskaren C P Snow en utdragen debatt, särskilt i Sverige, om bildningen och förhållandet mellan naturvetare och humanister. Men det han skrev handlade egentligen om något annat.", "article": "År 1959 kom ett nytt begrepp i omlopp i Sverige. Det härstammade från en liten bok med titeln ”The Two Cultures” av en brittisk forskare och ämbetsman vid namn Charles Percy Snow. Först att använda det i den svenska debatten var Paul Lindblom, som läst det engelska originalet på sommaren samma år. När en svensk översättning förelåg hösten 1961 kom recensioner av bland andra Ernst Wigforss och Bengt Göransson. Idén om ”de två kulturerna” passade kalla krigets antagonistiska tankemodeller. Lika långt som öst från väst stod nu även naturvetenskap från humaniora. Debatten knöt också an till ”Aniara”-stämningar och till känslan av att ”rymdåldern” höll på att föda en ny och inte nödvändigtvis bättre människa. I en Snow-influerad debatt i Dagens Nyheter vintern 1962 talade Ingemar Hedenius om behovet av en ny ”människokunskap” på gymnasieschemat. Förhistorien är inte oviktig. C P Snow kom ur lägre medelklass, studerade i Leicester och fick stipendium till Cambridge, där han blev doktor i fysik 1930 och fellow vid Christ’s College. Om familjen hade haft råd skulle han hellre ha studerat humaniora, men naturvetenskap ansågs säkrare. Vid sidan av skrev han romaner som utspelades i skärningspunkten mellan vetenskap och politik, ofta i collegemiljö. ”The Masters” (1951) är en av de få som överlevt. Snow lämnade snart forskningen efter att ha kommit på efterkälken bland alla Nobelpristagare och efter en misslyckad publicering tillsammans med en kollega. Snows vacklan mellan konst och vetenskap blev en personlig drivkraft bakom ”De två kulturerna”. Det började som en artikel i New Statesman i oktober 1956, den följdes av en Rede Lecture 1959 som byggdes ut till boken. Han satte tänderna i vad han kallade ”the literary intellectuals”, män som T S Eliot, Ezra Pound, Wyndham Lewis, D H Lawrence. De var konstnärer på en nivå där han egentligen själv velat vara. Nu angrep han dem för fascism och antihumanism. En mildare avart var att de protesterade mot industrialism och framsteg. Snow kom till korta litterärt men tog revansch politiskt. Naturvetenskapen, som han fått lov att överge, blev hans skarpaste vapen. Vad dessa intellektuella saknade, ansåg Snow, var en moralisk och politisk kompass som härstammade från respekten för fakta. De hade aldrig förstått att termodynamikens andra huvudsats var lika viktig som Shakespeare. Det påminde om försöken som gjorts i USA under mellankrigstiden att introducera filosofins klassiker i skolor och college för att motverka totalitära idéer. Snow bytte filosofi mot naturvetenskap men behöll världsförbättrartanken. Själv fick han i uppdrag att rekrytera brittisk vetenskaplig personal under andra världskriget, bland annat till atombombsprojektet i Los Alamos. De tusentals intervjuer han gjorde gav honom inblickar i hur forskare och ingenjörer fungerade. De läste sällan böcker, visste föga om konst, men gillade musik och ”färgfoto”. Det var inte en karikatyr utan en kärleksförklaring. Den debatt om ”de två kulturerna” som sedan följde gav Snow en berömmelse som varken hans forskning eller hans romaner kunnat förskaffa honom. I Cambridge utkämpade han bataljen med litteraturforskaren F R Leavis, som stred för en klassisk kanon. Man kan jämföra med Strindbergs fejd mot Heidenstam, men kanske ännu hellre med T H Huxleys strid för darwinismen, där Leavis framträder som en biskop Wilberforce, argsint och reaktionär. Aldous Huxley, sonson till T H, skrev en medlande bok 1963 – litteratur och vetenskap var trots allt olika saker, konstaterade han. Så upphörde kanonaden. Snow hade då stigit till att vara en betydande forskningspolitisk rådgivare och tog plats i Harold Wilsons regering 1964. Debatten spred sig till många länder, men lade sig också relativt snart. Utom i Sverige, där den fick en ovanlig livskraft på kultursidor och i tidskrifter i en serie repriser, den senaste år 2005. Emma Eldelin har i avhandlingen ”’De två kulturerna’ flyttar hemifrån” visat i detalj hur den här ganska snart kom att handla om det från Tyskland övertagna bildningsbegreppet. Därmed kunde Snows text ”översättas” till välbekanta strömfåror. C P Snows ”två världar” var ju helt enkelt latinlinjen och reallinjen, ansåg en debattör. Bildning kunde också ställas mot nytta, en tanke som Snow aldrig tänkte. Svenska naturvetare, styrkta av sin växande status i välfärdssamhället, kunde kräva större plats på kulturens scen. Humanister och teologer å sin sida kunde bekymra sig för naturvetarnas inkrökthet. Idé- och lärdomshistoriker ryckte fram som ett slags tredjeståndpunktare och hävdade att det behövdes kunskap rotad i båda kulturerna. Det gjorde också Erik Hjalmar Linder i sin bok ”Bildning i tjugonde seklet” (1962), tydligt påverkad av Snow. Eldelin behandlar minsta hugskott i dessa debatter en smula för vördnadsfullt, vilket stundom gör hennes eljest välskrivna framställning prudentligt seg. Men kan man överse med det ger den ett signalement på den ganska säregna kulturella offentligheten i svensk efterkrigstid. Till att börja med var denna aldrig fullt så uppnäst som den brittiska. Hos oss hade folkbildning och friluftsliv sina givna platser i ett ganska teorifattigt kulturliv. Obegriplighet har aldrig varit något svenskt honnörsord och Harry Martinson svävade i årtionden som en inofficiell skyddsande över Kultur-Sveriges skogs- och mellanbygder. Ändå blev Snows bok en signal till naturvetare att gå på offensiven mot vad man uppfattade som en defekt i svensk bildningssyn. Uppfattningen vann visst gehör och fördes in i 1960-talets gymnasieutredning, som förespråkade just idéhistoria som botemedel. De naturvetenskapliga avsnitten i den lärobok som blev resultatet författades av fysikern Tor Ragnar Gerholm, vilket i det humanistiska lägret uppfattades som en domänförlust och ledde till en uppslitande debatt. På 1980- och 90-talen återkom Snow i debatterna om postmodernism och genteknik. Medicinare som P C Jersild klandrade ansvarslöst kulturfolk och teoretiskt irrande humanister för att inte ta till sig ny kunskap om hur människor fungerar (egentligen). Georg Klein inkluderade freudianer och antroposofer i sin kritik. I sin mest långtgående version kunde denna klagosång sluta med att humanistkulturen, särskilt kultursidorna, gavs skulden för teknikens och medicinens föregivet låga status. Som om denna status avgjordes i medierna och inte av statsbudgeten, löneläget eller näringslivet. Sanningen är väl att naturvetenskapen aldrig har varit hotad. Men så betydelsefull hade alltså tvåkulturmetaforen blivit att den ibland kunde förväxlas med verkligheten. Samtidigt är det påfallande att naturvetenskapen aldrig på allvar släpptes in i den finkulturella stugvärmen. Försöken att göra naturvetenskap till en del av ”allmänbildningen” misslyckades i stort sett. Hur upprätthölls denna gräns? Eldelin föreslår att själva bildningstanken doftade överklass och därför trängdes tillbaka under de radikala 60- och 70-talen. Kulturbegreppets vidgning skedde snarare i antropologisk riktning. När bildningsfrågorna kom tillbaka under 1980- och 1990-talen, bland annat genom den så kallade kunskapsrörelsen, så var det på nytt det klassiska bildningsbegreppet som stod i fokus. Naturvetenskapen kom på mellanhand. En annan orsak är de kulturintellektuellas skickliga revirhävdande och kultursidornas starka ställning, särskilt under 1970- och 1980-talen. Om det sistnämnda säger Eldelin dock inte mycket. En annan omständighet som hon kunde ha lagt mer vikt vid är att det i Sverige i hög grad var kultursidornas radikaler som politiserade tredje världen, miljön och världsfattigdomen och gjorde dem till mediala angelägenheter. Det skedde i allians med ekologer och naturforskare, men knappast med dem som gick i första ledet för att ge naturvetenskapen högre status; ekologerna stod ju redan mitt i samhällsdebatten. Det skedde också tillsammans med många av de litterära intellektuella, vilka stod för flera viktiga tidsdokument från Indien, Latinamerika, Sydafrika. Inom vetenskapen själv har naturvetenskapen emellertid successivt flyttat fram sina positioner. Trenden har rötter långt ned i 1800-talet. När humanister och samhällsforskare i Axess 2005 – den sista debatt Eldelin följer – vänder åter till de två kulturerna är det mot bakgrund av att det egna vetenskapsområdet kanske inte kan förbli opåverkat. Den kulturella forskaridentiteten är viktig, men också förhandlingsbar i ett större spel om positioner och resurser i ett framväxande kunskapssamhälle. Alternativet kan vara isolering. De allra senaste årens debatt kan tolkas som ett belägg för att humanistkulturen har börjat inleda en motoffensiv, ett arbete med att omformulera den marginella roll som den annars tycks dömd att hamna i till följd av naturvetenskapernas hegemoni. Om ambitionen var att öka statusen i offentligheten gjorde naturvetarna ett strategiskt misstag; att göra termodynamiken lika viktig för människor som Shakespeare är en sannolikt omöjlig uppgift. De kan förresten inte ha läst Snow ordentligt. Vad hans föreläsning egentligen handlade om var inte i första hand debatten mellan naturvetenskap och ”humanism”, som motsättningen konstruerades i Sverige, utan den moderna världens framtid. Snows stora anklagelse var riktad mot en hel västerländsk kultur som tillät att konservativt bildningsgods stod i vägen för det politiskt sunda engagemanget i världsproblemen. Han tänkte ursprungligen kalla föreläsningen ”De fattiga och de rika”. Snow ansåg att lösningen låg i naturvetenskap och teknik. Forskning behövdes för att hjälpa Afrika, Indien och Kina att finna sin väg ut ur fattigdomen. Det var nödvändigt också för att inte västvärlden skulle överrumplas av dessa giganter när de en gång vaknade, vilket förr eller senare skulle ske. Snows budskap var en produkt av kalla kriget, men på samma gång en förebådare av den revolt mot världsordningen som just i Sverige drevs med den kulturella offentligheten som en viktig plattform. Emma Eldelin har pekat på att kulturdebatten har sina nationella egendomligheter, men också på att den faktiskt har betydelse. Sverker SÖRLIN essa@dn.se Emma Eldelin ”’De två kulturerna’ flyttar hemifrån: C P Snows begrepp i svensk idédebatt 1959–2005” Carlssons SVERKER SÖRLIN är professor i miljöhistoria och författare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21844, "headline": "Stora journalistpriset till DN:s Maciej Zaremba", "summary": "Årets avslöjare: Nils Funcke, Riksdag och Departement. Årets förnyare: Carl Tofft, \"Musikministeriet\". Expressens Cecilia Hagen fick Lukas Bonniers Stora journalistpris.. Dagens Nyheters kulturskribent Maciej Zaremba får Stora journalistpriset 2006 i kategorin Årets berättare. Han får priset för artikelserierna \"Den polske rörmokaren\" och \"Rättvisan och dårarna\" i DN.", "article": "Maciej Zaremba kommenterar vinsten direkt till dn.se med: - Jag är väldigt glad att juryn uppskattar en dagstidningsjournalistik som försöker svara på varför och som litar på att läsaren tar sig tid. I informationssamhället ligger tidningarnas framtid i att skildra och förklara komplicera frågor. Juryn motiverade hans nominering så här: \"För att han med sitt täta och ifrågasättande berättade ständigt ger nya insikter i komplexa strukturer i det svenska samhället.\" Maciej Zaremba var även nominerad till Stora journalistpriset 2005, men blev då utan. Han fick dock det prestigefyllda Hasse Olssons pris till Årets ekonomijournalist för \"Den polske rörmokaren\". Expressens Cecilia Hagen fick Lukas Bonniers Stora journalistpris, som delas ut till en journalist som under en lång följd av år visat prov på skicklighet och framstående journalistisk gärning. Nils Funcke, Riksdag och Departement, vann i klassen \"Årets avslöjande\" för artikeln \"Laila Freivalds gav klartecken\". Stefan Mehr, kvällens konferencier, frågade årets avslöjare: Hur fick du scoopet som fick Laila Freivalds på fall? - Jo, hon försökte gömma något och hade inte köpt en toblerone utan hon var inne och tassade på grundlagsskyddad mark. Det ringde en klocka hos mig och jag följde pappret, var gick pappren, vem svarade etc. Förstod du vart det skulle leda? - Ja, när jag såg den lilla bisatsen \"Efter samråd med utrikesministern...\" och att tjänstemannen sedan hade tagit kontakt med hemsidesföretaget, då förstod jag att det där klarar hon inte av. Om priset säger Nils Funcke att han hoppas att det betyder något för den mer gnetiga journalistiken. Carl Tofft vann i klassen \"Årets förnyare\" för SVT:s \"Musikministeriet. Motveringen lyder: \"För ett nyfiket program som i tvära, täta klipp ser samband mellan musikgenrer och drar folkbildande linjer i historien. Musikministeriet förnyar musikjournalistiken med spetsig humor och klar tonträff.\" Vinnarna av det 40-årsjubilerande priset får 75.000 kronor vardera. Årets berättare: Maciej Zaremba, Årets berättare: Maciej Zaremba, \"Rättvisan och dårarna\" och \"Den polske rörmokaren\", Dagens Nyheter. \"För att han med sitt täta och ifrågasättande berättade ständigt ger nya insikter i komplexa strukturer i det svenska samhället.\" Rigmor Ohlsson, \"Den ende begravningsgästen\" i \"Tendens\", Sveriges Radio. \"För att hon, med värme och nyfikenhet, ger en unik inblick i samhällets hantering av ensamhet och död- och samtidigt får oss att se det ljusa i det mörka.\" Tom Alandh, \"Jocke hette Sussis man\", Sveriges Television. \"För hans förmåga att, med empati och stark personlig närvaro, tränga in i frågor om dödshjälp, vårdbyråkrati, drömmar och kärlek - reflekterat i ett människoöde.\" Årets avslöjande: Nils Funcke för \"Laila Freivalds gav klartecken\", Riksdag och Departement. \"För att han med sin gedigna journalistiska erfarenhet sökte där ingen annan letade och avslöjade en minister som ljög.\" Ola Wong, Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson, för \"Sten till varje pris\" i \"Kaliber\", Sveriges Radio. \"För ett skickligt reportage som avslöjar hur svenska kommuner blundar för att de kinesiska arbetarna betalar med sin hälsa för att ge oss sten till lågpris.\" Fredrik Sjöshult för \"Dataintrång i socialdemokraternas högkvarter\", Dagens Industri. \"För avslöjandet om folkpartiets dataintrång i socialdemokraternas högkvarter som dominerade valrörelsens sista veckor och blottlade lögner, fult spel och murken moral.\" Årets förnyare: Carl Tofft för Musikministeriet. \"För ett nyfiket program som i tvära, täta klipp ser samband mellan musikgenrer och drar folkbildande linjer i historien. Musikministeriet förnyar musikjournalistiken med spetsig humor och klar tonträff.\" Per Lundsjö och Mattias Fyrenius för E24. \"För en journalistisk idé där de utnyttjat kvällstidningens och morgontidningens egenskaper. En framgångsrik affärsmodell, som snabbt fått efterföljare.\" Amelia Adamo för M Magasin. \"För att hon är en outtröttlig humörhöjare i svensk journalistik, att hon gång på gång tilltalar nya målgrupper och gör Sverige både varmare och roligare. Hon förmedlar känslan av att det aldrig är för sent.\" 2005 Marie Branner och Anna von 2005 Marie Branner och Anna von Brömssen, Göteborgs-Posten, Årets Berättare Zanyar Adami, Gringo, Årets Förnyare Fredrik Laurin, Joachim Dyfvermark och Sven Bergman, Kalla Fakta, TV4, Årets Avslöjande Hannes Råstam, SVT, Lukas Bonniers Stora Journalistpris 2004 Susen Schultz, SvD, Nyhets- och featuregrafik, Årets Berättare Marcos Hellberg, Jonas Franksson och Olle Palmlöf, SVT Väst, Årets Förnyare Katarina Karlsson, Norrbottens-Kuriren, Årets Avslöjande Kerstin Brunnberg, Lukas Bonniers Stora Journalistpris 2003 Daniel Velasco, Sveriges Radio, P1, Årets Berättare Karin af Klintberg och Fredrik Lindström, SVT, Årets Förnyare Ulla Danné och Björn Hygstedt, Svenska Dagbladet, Årets Avslöjande Amelia Adamo, Lukas Bonniers Stora Journalistpris 2002 Mustafa Can, DN LördagSöndag, Årets Berättare Mattias Göransson, Offside, Årets Förnyare, delat pris Tobias Regnell, Offside, Årets Förnyare, delat pris Janne Josefsson, SVT Uppdrag Granskning, Årets Avslöjande, delat pris Lars-Göran Svensson, SVT Uppdrag Granskning, Årets Avslöjande, delat pris Mats Olsson, Expressen, Lukas Bonniers Stora Journalistpris 2001 Richard Aschberg, Aftonbladet, delat pris Erik Korsås, Aftonbladet, delat pris Ulrika Knutson, Månadsjournalen Randi Mossige-Norheim, Sveriges Radio P1 Trond Sefastsson, Kalla Fakta TV4 Thomas Peterssohn, Ekonomi 24, delat pris Andreas Cervenka, Ekonomi 24, delat pris Peter Benson, Dagens Industri Annette Kullenberg, Aftonbladet, Lukas Bonniers Stora Journalistpris 2000 Peter Kadhammar, Expressen Dan Josefsson, Frilans (avböjde priset) Karine Mannerfelt, Frilans Kåge Jonsson , SVT, delat pris Kurt Bergmark, SVT, delat pris Håkan Pieniowski, frilans, delat pris med K. Jonsson och K. Bergmark aftonbladet.se, www.aftonbladet.se Björn Elmbrant, Sveriges Radio, Lukas Bonniers Stora Journalistpris 1999 Maria Trägårdh, Aftonbladet, delat pris Magnus Ringman, Aftonbladet, delat pris Per-Gunnar Holmgren, Dagens Medicin, delat pris Anders Malmsten, Dagens Medicin, delat pris Juan Diego Spoerer Saam Kapadia, SVT, delat pris Emil Larsson, SVT, delat pris Anna Toss, www.foraldranatet.se, delat pris Peder Finnsiö, www.foraldranatet.se, delat pris Åke Ortmark , Lukas Bonniers Stora Journalistpris 1998 Gunnar Lindstedt, Svenska Dagbladet Robert Collin, Teknikens Värld Lars-Göran Svensson, SR Göteborg, delat pris Tomas Lindblom, SVT Göteborg, delat pris Magnus Svenungson, SVT Göteborg, delat pris Hannes Råstam, Stripteast SVT, delat pris Janne Josefsson, Striptease SVT, delat pris Lars Ericson, www.24timmar.se delat pris Mats Carlsvärd, www.24timmar.se, delat pris Morgan Bodin,www.24timmar.se, delat pris Lena Mellin, Lukas Bonniers Stora Journalistpris 1997 Ola Sigvardsson, Dagens Nyheter, delat pris Pia Skagermark, Dagens Nyheter, delat pris Per Svensson, Frilans Acke Fröberg, Resumé Cecilia Uddén, SR Karin Swärd, SVT Arne Ruth, Lukas Bonniers Stora Journalistpris Hedersomnämnande: Marcus Lindeen, nättidningen Blixt, 1996 Britt-Marie Citron, Motala Tidning Maria Carlshamre, Moderna Tider Anders Andersson, Privata Affärer, Bengt Therner, Sveriges Radio - Ekoredaktionen Britt-Marie Mattsson, SVT Göteborg Hasse Olsson, Lukas Bonniers Stora Journalistpris 1995 Björn Hygstedt, Svenska Dagbladet, delat pris Hans Strandberg, Svenska Dagbladet, delat pris Susanne Ljung, frilans Gunnar Bergdahl, Filmkonst Staffan Heimerson, Sveriges Radio Lennart Ekdal, TV4 Thorbjörn Larsson, Lukas Bonniers Stora Journalistpris 1994 Carina Blomcrantz, Sundsvalls Tidning Lars Peder Hedberg, Intrig Lars Stora journalistpriset \"Tendens\", SR \"Jocke hette Sussis man\", Tom Alandh, SVT \"Laila Freivalds gav klartecken\", Nils Funcke, Riksdag och Departement \"Kaliber\", SR \"Dataintrång i socialdemokraternas högkvarter\", Fredrik Sjöshult, Dagens Industri \"Musikministeriet\", SVT E24 M Magasin ", "article_category": "culture"}
{"id": 21847, "headline": "Ras, klass, kön och en dov vrede", "summary": "Caryl Phillips började skriva när han upptäckte att svarta personer som han själv bara skildras som slavar eller kriminella. Europa behöver sina berättelser mer än någonsin, säger han till DN under ett besök i Stockholm.", "article": "Född i Västindien, uppvuxen i Leeds – för författaren Caryl Phillips är erfarenheten av att vara svart i ett Europa som vägrar förändras en aldrig sinande inspiration. Nu har han rotat även i den afroamerikanska 1900-talshistorien i sin nya hemstad New York. – Anledningen till att jag började skriva var att jag ville berätta den historia som inte hade berättats i de böcker jag fann i bibliotekens hyllor, berättar Caryl Phillips. Nu har han landat i en duvblå soffa på ett fashionabelt hotell i Stockholm, vänlig, intelligent och stillsamt sprakande av engagemang. På besök för att berätta om sin senaste bok, ”Dans i mörkret”. En hjärtskärande sorglig berättelse, skriven med Caryl Phillips sedvanliga återhållna lugn. Den handlar om Bert Williams, en av de största estradartisterna i New York vid 1900-talets början, nu helt bortglömd. En man som sålde ut sin stolthet, målade sig svart i ansiktet och spelade den korkade, krumbuktande negern för betalande vita – men till vilken nytta? Caryl Phillips snubblade över Bert Williams öde. – Och jag insåg att detta är den perfekta metaforen för svårigheterna med att känna tillhörighet. I Amerika, menar Caryl Phillips, måste alla skapa sig en identitet genom att uppträda, spela rollen av den man vill vara. – Det är därför filmkonsten utvecklats i Amerika, och i stor utsträckning av immigranter, som Charlie Chaplin. Att gräva i den afroamerikanska historien är för Caryl Phillips ett led i det absolut nödvändiga arbetet i att förstå bakåt för att veta vart man är på väg. – Det amerikanska samhället har ingen stor respekt för historien. Om de hade haft det skulle de kanske inte spendera miljarder dollar på det de gör. De skulle titta i historieboken under V som i Vietnam och inse att det här kriget går inte att vinna. Det finns en sorts dov vrede i Cary Phillips böcker. En underton som vibrerar och ger romanfigurernas alla handlingar och utsagor en komplexitet som de inte själva är medvetna om. För även om Caryl Phillips är en författare som utan att blinka tar på sig ett ansvar för världsordningen finns alltid en frustrerande skevhet i hans romaner som gör på ytan tydliga teman tvetydiga. Han skriver om ras, klass och kön, om utanförskap och förtryck. Han gör det utifrån en självupplevd känsla av att vara en sådan som inte ryms i den officiella historieskrivningen, som svart i det sena 70-talets och tidiga 80-talets Storbritannien. – I brittisk tv presenterades jag som den som kastar flaskor på polisen. Jag fanns inte med i historieböckerna utom som slav. Ingenstans i kulturen fanns någon som jag, och som inte gjorde något kriminellt. Det var på en tågluff runt Europa, med en anteckningsbok som sällskap, som Caryl Phillips insåg att hans erfarenhet var stoff att göra litteratur av. Det fick honom att börja söka i sina egna rötter och ledde till romaner som ”Cambridge” och ”Över floden”, om slaveriets historia. Och på senare år det samtida Europas inställning till dem som tar sig hit illegalt, i ”En fjärran kust”. – Jag vill inte låta som en sur gammal gubbe, men mycket av det som ges ut i dag är skrivet av människor som inte har något att säga utan är mer intresserade av att vara författare än av att skriva. Nu behöver Europa sina berättelser mer än någonsin. Europa går igenom en massiv omvandling medan människor försöker låtsas som om ingenting händer. Caryl Phillips skriver om mörka sidor av vår historia och samtid. Om slaveri och om afrikanska inbördeskrig, om hur vi behandlar illegala flyktingar och hur afroamerikaner i USA förnedrats ned i självförakt. Men något i hans romanfigurer värjer sig mot all sentimental medömkan. De är alltför inkonsekventa i sitt handlande, alltför långt från den fiktionens konvenans som gör berättelser glasklart begripliga. De gör hela tiden fel, utifrån vad man som läsare förväntar sig. – Man ska aldrig underskatta människors kapacitet att handla på ett oförutsägbart sätt. Sådant är livet, och livet har alltid rätt. Och skriver man som Caryl Phillips med ambitionen att vara lika komplex som livet så tar det tid. – Jag kan inte skriva en roman i halvåret. Att arbeta med personerna i en roman tar lång tid, de kräver tålamod. – De verk jag vuxit upp med och älskat är böcker som ”Madame Bovary” och ”Anna Karenina” och pjäser som ”Hedda Gabler”, baserade på karaktärer och sprungna ur ett starkt engagemang i människor. En referensbank av verk som är talande för en författare som aldrig bara skildrar ras eller bara klass utan lyckas se förtryckets alla aspekter, även de som gäller kvinnor. – Mitt jobb som författare är att förstå människor som inte är jag och hälften av jordens befolkning är kvinnor. – Litteraturens stora moraliska ansvar ligger i att ta oss bortom oss själva, ut ur vår egen huds slott och in i andra människor. Det är en handling av stor generositet och nyfikenhet. Att förstå kvinnor är för mig som ett led i att förstå världen. Om jag i mina verk reducerar kvinnor till bifigurer utför jag en imperialistisk och förtryckande handling som är lika stötande som något som människor som jag utsätts för. Jenny Aschenbrenner kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21862, "headline": "Flickduo sjunger om vit makt", "summary": "Systrarna Gaedes sångduo Prussian Blue hyllas av Ku Klux Klan. De talar beundrande om Adolf Hitler och ses som det perfekta dragplåstret för att inympa \"en stark rasidentitet\" hos en ung publik.", "article": "Lamb och Lynx Gaede är två blonda tvillingsystrar som hoppas på en framgångsrik musikkarriär, hårt matchade av sin mor, April. En banal historia om amerikanska stjärndrömmar? Jo, om det inte vore för en sak - deras repertoar består till stora delar av vit makt-sånger, och precis som mamman/managern uttrycker de beundran för Adolf Hitler och Rudolf Hess. Systrarna Gaedes sångduo heter Prussian Blue (\"Preussiskt blått\"). Det är namnet på ett färgpigment men dessutom ett nyckelbegrepp för Förintelseförnekare. Giftgasen Zyklon B, som användes i utrotningslägren, bildar fällningar av preussiskt blått, men några sådana fanns inte i gaskamrarna, enligt de som förfäktar att Förintelsen aldrig har ägt rum. Lamb och Lynx har framträtt på festivaler för vit makt-musik sedan nio års ålder, påhejade av mamma April som är aktiv inom den nynazistiska organisationen National Vanguard. Kända eller snarare ökända inom en större krets blev de i slutet av augusti i år, efter ett inslag i tv-kanalen ABC:s avslöjande program \"Primetime\". Där intervjuades bland andra Erich Gleibe, en ledande promotor av vit makt-musik, som ansåg att systrarna Gaede var det perfekta dragplåstret för att inympa \"en stark rasidentitet\" hos en ung publik. Även den förre Ku Klux Klan-chefen David Duke pratade lyriskt flickduons kapacitet. Lamb och Lynx Gaede talade i samma program beundrande om Adolf Hitler och uttryckte sitt tvivel över att sex miljoner judar dött i koncentrationslägren. Dessutom avslöjades att tvillingarnas föräldrar numera är inblandade i en bitter vårdnadstvist. Tills vidare bor de hos sin mor och sin styvfar och parets dotter Dresden. För bara någon månad sedan flyttade familjen från Bakersfield i Kalifornien till Kalispell i Montanas bergstrakter i nordvästra USA. - Det var för rasblandat i Bakersfield, har flickornas mor förklarat. I Kalispell, en stillsam skidort med 17 000 själar, har det på kort tid skapats opinion mot de nyinflyttade. Flygblad med texten \"Inget hat\" har delats ut i närheten av familjen Gaedes nya hem. Flygbladsutdelarna har i sin tur identifierats och hotats av anonyma sympatisörer till National Vanguard, rapporterar lokaltidningen Missoula Independent. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21864, "headline": "Skelett i garderoben.", "summary": "Hur tyskvänligt var det svenska musiklivet egentligen?Rapportfrån ett seminarium det svenska musiklivet och nazismen på Musikaliska Akademien", "article": "Det börjar lovande. En maffig rubrik: ”Fruktan, fascination, frändskap. Ett seminarium om det svenska musiklivet och nazismen.” Och som öppning spelar Lysellkvartetten inledningssatsen ur Moses Pergaments första stråkkvartett från 1918–22. Musik som låter ungefär som Arnold Schönbergs ”Verklärte Nacht” körd ett extra varv genom expressionismens mixer. Den tyska naziregimen skulle utan att tveka gett den etiketten ”entartet”. Nu handlar eftermiddagen på Musikaliska akademien i stället om det neutrala Sverige och hur musiklivet här – tonsättare, kritiker, institutioner – förhöll sig till nazismen. Den konkreta anledningen är ett pågående forskningsprojekt vid Lunds universitet om det svenska kulturlivets och vetenskapssamhällets relation till nazism och fascism och de tre böcker som hittills blivit resultatet. En bok om DN:s fruktade musikkritiker Wilhelm Peterson-Berger kom i höstas. Nu finns också ”Ovan stridsvimlet” som behandlar Kungliga Musikaliska akademiens förhållande till Tyskland samt den pinfärska antologin ”Fruktan, fascination och frändskap” som tar ett vidare grepp på musiklivet. Men projektledaren professor Greger Andersson är lite besviken – de har inte hittat några särskilda skandaler att lyfta fram, ”inget att göra tidningsrubriker på”. Även Henrik Karlsson som granskat Musikaliska akademien säger nästan ursäktande att den boken är rätt tunn: ”Vi tror inte att det finns några fler skelett i garderoben än de vi plockat fram.” Och visst är några skelett redan kända. Exempelvis kritiken mot den tyskvänlige Kurt Atterberg (tonsättare, kritker och Musikaliska akademiens sekreterare 1940–53) och anklagelserna om att var påtänkt som ”musikdiktator” när Tyskland invaderade Sverige. Anklagelser som ledde till att Akademien tillsatte en kommission för att utreda om Atterberg var ”skyldig”. Andra mer okända sidospår öppnar sig vid en bläddring i böckerna. Så jag förstår inte den ursäktande tonen, här finns mängder av spännande frågor. Problememt är kanske snarast det som den tyska forskaren Ursula Geisler påpekar, att detta är ett område som är marginaliserat i den svenska musikforskningen, ”anmärkningsvärt i ett internationellt perspektiv”, tycker Geisler och beskriver resultaten hittills som en plattform att gå vidare ifrån. Nästa år kommer exempelvis etnologen Petra Garberdings avhandling om den motsägelsefulle Kurt Atterberg. Jag väntar spänt. Sara Norling sara.norling@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21865, "headline": "Litteraturen som befriare", "summary": "Det var inte apartheid som fick Nadine Gordimer att börja skriva. Det var hennes litterära engagemang som fick politiska konsekvenser. Stefan Helgesson läser en brokig biografi – och höstens nya roman.", "article": "Nadine Gordimer ”Börja leva” (Get a Life) Övers. Rose-Marie Nielsen Bonniers Ronald Suresh Roberts ”No Cold Kitchen. A Biography of Nadine Gordimer” STE Publishers Respektingivande när en mer än 80-årig författare kallar sin nya roman ”Börja leva”. Eller egentligen ”Get a Life”, vilket är ännu kaxigare. Mycket kan sägas om Nadine Gordimer, men inte att hon har stelnat till. ”Börja leva” tycks vara en lika självklar devis för 80-åringen som för flickan som på 40-talet bröt sig loss ur den förkvävande koloniala atmosfären i gruvstaden Springs utanför Johannesburg. Hennes liv har varit expansivt. Hon föddes på 20-talet i den brittiskdominerade sydafrikanska unionen. Båda föräldrarna var judar – pappan från Litauen – men ganska likgiltiga inför det judiska. Ungefär samtidigt som Gordimers skrivande tog fart – sent 40-tal – inleddes apartheids mörka halvsekel. Romandebuten kom 1953 och hon blev snabbt uppmärksammad som en talang. Under resten av 50-talet deltog hon ivrigt i Sophiatowns kortlivade, jazzklingande renässans. Samtidigt började hon knyta internationella kontakter. Under lång tid medverkade hon i The New Yorker. Senare, osannolikt nog, i Playboy. Nobelpriset 1991 utgjorde, utifrån sett, kulmen på en lång men långtifrån avslutad karriär. Konstnärligt hade dock kulmen kommit tidigare. Som i en besynnerlig spegelbild av det politiska läget i Sydafrika stegrades hennes litterära förmåga när förtrycket skärptes. De flesta kritiker är eniga om att romanerna ”En förlorad värld” (1966), ”Hedersgästen” (1971), ”Bevararen” (1974) samt ”Burgers dotter” (1979) utgör höjdpunkterna på hennes författarskap. Samtliga skrevs då apartheids järngrepp var som hårdast. Att det blev så kan förleda en att dra felaktiga slutsatser. Etiketten ”politisk författare” ligger ofta på lur när Gordimer kommer på tal. Är det inte just i tider av förtryck som den politiske författaren kommer till sin rätt? En röst som inger mod i beredskapens vinter? I ”No Cold Kitchen”, en jättelik biografi över Nadine Gordimer, gör den karibiske författaren Ronald Suresh Roberts upp med denna missuppfattning. Grundligt. ”Jag är inte religiös, har ingen politisk övertygelse”, skrev Nadine Gordimer 1965. ”Jag tvivlar på det mesta utom att rasåtskillnad är fel och helt oförsvarligt.” Till detta kunde man tillfoga ytterligare en visshet: en orubblig tro på litteraturen som bärare av sanning. Som vit (men inte rik) var hennes omständigheter relativt privilegierade. Hon fick en bra skolutbildning, hade tillgång till bibliotek. Det var tuffare för hennes generationskamrater Peter Abrahams och Ezekiel Mphahlele. Ändå förenas hon med dessa svarta författare genom den betydelse litteraturen fick för hennes förmåga att tänka annorlunda. Det var inte ett politiskt engagemang som fick henne att skriva. Det var hennes litterära engagemang som fick politiska konsekvenser. Historien om detta har bara börjat skrivas: hur litteraturen, som en brokig offentlighet vid sidan om nationalstaten, har bemyndigat författare runt om i världen att gå på tvären. Visst är individens läggning viktig. Nadine Gordimer har varit en självständig, vass personlighet sedan unga år. Men utan hennes tidiga upptäckt av Upton Sinclair, E M Forster, Marcel Proust och de ryska realisterna hade vi aldrig fått veta vem hon var. Hon hade inte blivit författare, inte utvecklat den samhälls- och människosyn som hamnade på kollisionskurs med apartheid. När kollisionen blev som värst på 60- och 70-talen – hennes böcker bannlystes på löpande band – tycks denna trohet mot litteraturen har varit som allra viktigast. När trycket släppte på 90-talet blev också texterna slappare. I ”Börja leva” märks utfallet av denna process. Den sene Gordimers tendens att lösa upp syntaxen drivs här till sin spets. De ofullständiga satserna staplas på varandra. Det blir fråga om att avkoda texten snarare än att läsa den. I ett elakt ögonblick tänker jag att hon har publicerat förarbetet till en roman i stället för att skriva färdigt den. Rose-Marie Nielsens översättning är trogen engelskan men måste ha varit svår att åstadkomma. Så här kan det låta: ”Vad är hennes övertygelse, innerst inne. Är det han eller klienten som har rätt? Eller är det inte så enkelt. Så macho, skulle hon säga. Det är något – Stopp. Lyssna inte på svaret.” Det liknar en författares funderingar kring vad hon ska skriva. Men det går också att beskriva mer positivt som ”improvisation”. Gordimer kastar ut meningar på prov ungefär som Miles Davis leker med en musikalisk fras. Detta ligger i linje med själva berättelsen, där personerna tvingas till förändring. Man kan härleda förhållningssättet ur historiska omständigheter: i det snabbrörliga, fria Sydafrika gäller inga gamla sanningar. Också den vita medelklassen måste improvisera fram nya identiteter. Men vid sidan om det historiska har romanen en lika påtaglig kroppslig och ekologisk orientering. Ekologen Paul Bannerman, vars kall är att rädda miljön undan rovdrift, drabbas av cancer och blir under behandlingen radioaktiv. Han lever isolerad under några veckor i sitt gamla föräldrahem. Det är inledningen till ett antal drastiska omkastningar i familjerelationerna. Familjetemat återkommer i nästan samtliga av Gordimers romaner, oftast negativt. Hennes familjer har präglats av förstelning; hennes hjältar har brutit sig loss ur släktskapets kvävande famntag. Här är det annorlunda, mer flytande och skevt. Pauls pappa förälskar sig i en norsk kvinna. Hans mamma bestämmer sig för att adoptera ett hivsmittat barn. Livet borde aldrig tillåtas ha en färdig form, tycks Gordimer säga. I ”No Cold Kitchen” (den kryptiska titeln syftar på Gordimers generösa sociala liv och hennes intresse för matlagning) tillämpar Roberts märkligt nog en liknande stilistisk strategi. Han kommenterar Gordimers liv, han berättar inte om det. Han rör sig fritt mellan decennierna, klipper samman citat ur brev, intervjuer, artiklar och manuskript, och tar själv stor plats med sin nästan maniska uttolkning av allt som Gordimer skrivit. Och då menar jag allt. Romaner, recept, överstrukna meningar i faxutkast – rubbet. Det blir för mycket, för osovrat, men också en guldgruva (vitsen är oavsiktlig) för den som intresserar för Sydafrikas 1900-talshistoria. Den litterära skvallerfaktorn är hög. Susan Sontag, Philip Roth, Anthony Sampson och Per Wästberg har alla tillhört Gordimers vänkrets. Det måste sägas att det rör sig om en ”icke auktoriserad” biografi. Roberts, bördig från Trinidad men boende i Sydafrika, fick unik tillgång till Gordimers arkiv. Men längs resans gång surnade förhållandet dem emellan. Mediebullret blev stort häromåret när brytningen kom: ”Gordimer vill bannlysa bok.” Stor sak. På avstånd och i mindre doser kan man njuta av Roberts ömsom skärpta, ömsom skruvade iakttagelser. Som när denne karibiske intellektuell skriver att Sara Lidman, en av Gordimers närmaste vänner genom åren, ”växte upp i den norra utkanten av ett land som genom seklerna betraktades som Europas halvciviliserade yttre periferi”. Då gungar världskartan till en aning. Stefan Helgesson litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21866, "headline": "Litteraturen som befriare", "summary": "Det var inte apartheid som fick Nadine Gordimer att börja skriva. Det var hennes litterära engagemang som fick politiska konsekvenser. Stefan Helgesson läser en brokig biografi – och höstens nya roman. Böcker", "article": "Nadine Gordimer ” Börja leva” (Get a Life) Övers. Rose-Marie Nielsen Bonniers Ronald Suresh Roberts ” No Cold Kitchen. A Biography of Nadine Gordimer” STE Publishers Respektingivande när en mer än 80-årig författare kallar sin nya roman ”Börja leva” . Eller egentligen ”Get a Life” , vilket är ännu kaxigare. Mycket kan sägas om Nadine Gordimer, men inte att hon har stelnat till. ”Börja leva” tycks vara en lika självklar devis för 80-åringen som för flickan som på 40-talet bröt sig loss ur den förkvävande koloniala atmosfären i gruvstaden Springs utanför Johannesburg. Hennes liv har varit expansivt. Hon föddes på 20-talet i den brittiskdominerade sydafrikanska unionen. Båda föräldrarna var judar – pappan från Litauen – men ganska likgiltiga inför det judiska. Ungefär samtidigt som Gordimers skrivande tog fart – sent 40-tal – inleddes apartheids mörka halvsekel. Romandebuten kom 1953 och hon blev snabbt uppmärksammad som en talang. Under resten av 50-talet deltog hon ivrigt i Sophiatowns kortlivade, jazzklingande renässans. Samtidigt började hon knyta internationella kontakter. Under lång tid medverkade hon i The New Yorker. Senare, osannolikt nog, i Playboy. Nobelpriset 1991 utgjorde, utifrån sett, kulmen på en lång men långtifrån avslutad karriär. Konstnärligt hade dock kulmen kommit tidigare. Som i en besynnerlig spegelbild av det politiska läget i Sydafrika stegrades hennes litterära förmåga när förtrycket skärptes. De flesta kritiker är eniga om att romanerna ”En förlorad värld” (1966), ”Hedersgästen” (1971), ”Bevararen” (1974) samt ”Burgers dotter” (1979) utgör höjdpunkterna på hennes författarskap. Samtliga skrevs då apartheids järngrepp var som hårdast. Att det blev så kan förleda en att dra felaktiga slutsatser. Etiketten ”politisk författare” ligger ofta på lur när Gordimer kommer på tal. Är det inte just i tider av förtryck som den politiske författaren kommer till sin rätt En röst som inger mod i beredskapens vinter I ”No Cold Kitchen” , en jättelik biografi över Nadine Gordimer, gör den karibiske författaren Ronald Suresh Roberts upp med denna missuppfattning. Grundligt.” Jag är inte religiös, har ingen politisk övertygelse” , skrev Nadine Gordimer 1965. ”Jag tvivlar på det mesta utom att rasåtskillnad är fel och helt oförsvarligt.” Till detta kunde man tillfoga ytterligare en visshet: en orubblig tro på litteraturen som bärare av sanning. Som vit (men inte rik) var hennes omständigheter relativt privilegierade. Hon fick en bra skolutbildning, hade tillgång till bibliotek. Det var tuffare för hennes generationskamrater Peter Abrahams och Ezekiel Mphahlele. Ändå förenas hon med dessa svarta författare genom den betydelse litteraturen fick för hennes förmåga att tänka annorlunda. Det var inte ett politiskt engagemang som fick henne att skriva. Det var hennes litterära engagemang som fick politiska konsekvenser. Historien om detta har bara börjat skrivas: hur litteraturen, som en brokig offentlighet vid sidan om nationalstaten, har bemyndigat författare runt om i världen att gå på tvären. Visst är individens läggning viktig. Nadine Gordimer har varit en självständig, vass personlighet sedan unga år. Men utan hennes tidiga upptäckt av Upton Sinclair, E M Forster, Marcel Proust och de ryska realisterna hade vi aldrig fått veta vem hon var. Hon hade inte blivit författare, inte utvecklat den samhälls- och människosyn som hamnade på kollisionskurs med apartheid. När kollisionen blev som värst på 60- och 70-talen – hennes böcker bannlystes på löpande band – tycks denna trohet mot litteraturen har varit som allra viktigast. När trycket släppte på 90-talet blev också texterna slappare. I ”Börja leva” märks utfallet av denna process. Den sene Gordimers tendens att lösa upp syntaxen drivs här till sin spets. De ofullständiga satserna staplas på varandra. Det blir fråga om att avkoda texten snarare än att läsa den. I ett elakt ögonblick tänker jag att hon har publicerat förarbetet till en roman i stället för att skriva färdigt den. Rose-Marie Nielsens översättning är trogen engelskan men måste ha varit svår att åstadkomma. Så här kan det låta: ”Vad är hennes övertygelse, innerst inne. Är det han eller klienten som har rätt Eller är det inte så enkelt. Så macho, skulle hon säga. Det är något – Stopp. Lyssna inte på svaret.” Det liknar en författares funderingar kring vad hon ska skriva. Men det går också att beskriva mer positivt som ”improvisation” . Gordimer kastar ut meningar på prov ungefär som Miles Davis leker med en musikalisk fras. Detta ligger i linje med själva berättelsen, där personerna tvingas till förändring. Man kan härleda förhållningssättet ur historiska omständigheter: i det snabbrörliga, fria Sydafrika gäller inga gamla sanningar. Också den vita medelklassen måste improvisera fram nya identiteter. Men vid sidan om det historiska har romanen en lika påtaglig kroppslig och ekologisk orientering. Ekologen Paul Bannerman, vars kall är att rädda miljön undan rovdrift, drabbas av cancer och blir under behandlingen radioaktiv. Han lever isolerad under några veckor i sitt gamla föräldrahem. Det är inledningen till ett antal drastiska omkastningar i familjerelationerna. Familjetemat återkommer i nästan samtliga av Gordimers romaner, oftast negativt. Hennes familjer har präglats av förstelning; hennes hjältar har brutit sig loss ur släktskapets kvävande famntag. Här är det annorlunda, mer flytande och skevt. Pauls pappa förälskar sig i en norsk kvinna. Hans mamma bestämmer sig för att adoptera ett hivsmittat barn. Livet borde aldrig tillåtas ha en färdig form, tycks Gordimer säga. I ”No Cold Kitchen” (den kryptiska titeln syftar på Gordimers generösa sociala liv och hennes intresse för matlagning) tillämpar Roberts märkligt nog en liknande stilistisk strategi. Han kommenterar Gordimers liv, han berättar inte om det. Han rör sig fritt mellan decennierna, klipper samman citat ur brev, intervjuer, artiklar och manuskript, och tar själv stor plats med sin nästan maniska uttolkning av allt som Gordimer skrivit. Och då menar jag allt. Romaner, recept, överstrukna meningar i faxutkast – rubbet. Det blir för mycket, för osovrat, men också en guldgruva (vitsen är oavsiktlig) för den som intresserar för Sydafrikas 1900-talshistoria. Den litterära skvallerfaktorn är hög. Susan Sontag, Philip Roth, Anthony Sampson och Per Wästberg har alla tillhört Gordimers vänkrets. Det måste sägas att det rör sig om en ”icke auktoriserad” biografi. Roberts, bördig från Trinidad men boende i Sydafrika, fick unik tillgång till Gordimers arkiv. Men längs resans gång surnade förhållandet dem emellan. Mediebullret blev stort häromåret när brytningen kom: ”Gordimer vill bannlysa bok.” Stor sak. På avstånd och i mindre doser kan man njuta av Roberts ömsom skärpta, ömsom skruvade iakttagelser. Som när denne karibiske intellektuell skriver att Sara Lidman, en av Gordimers närmaste vänner genom åren, ”växte upp i den norra utkanten av ett land som genom seklerna betraktades som Europas halvciviliserade yttre periferi” . Då gungar världskartan till en aning. Stefan Helgesson litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21870, "headline": "Familjelivet bakom rubrikerna", "summary": "I en av höstens mest uppmärksammade böcker berättar Margareta Strömstedt om sitt liv med tidningsmannen Bo Strömstedt.", "article": "Det är lätt att prata med Margareta Strömstedt. Och det finns mycket att tala om. Varje berättelse i hennes nya bok ”Natten innan de hängde Ruth Ellis” pockar på uppmärksamhet, ställer följdfrågor. Det är berättelser om barndomen, om att vara hemmafru, om ett äktenskap som efter många år och några häftiga vågrörelser finner ro. En modig och livsbejakande bok – smärtsam och vacker på samma gång. Samtidigt kan man bli förvånad över att Margareta Strömstedt väljer att gå ut och berätta om äktenskapet med den store tidningsmannen Bo Strömstedt och öppna dörren till den kända kulturfamiljens liv. I bokhandeln har boken placerats i kategorin memoarer. Men Margareta Strömstedt kallar det självbiografisk litteratur. Memoarer handlar om den stora världen och det offentliga livet. Hennes bok berättar om det personliga och det existentiella. – Hade jag skrivit en roman hade den blivit så melodramatisk, säger Margareta Strömstedt. Det här var enda chansen att berätta det jag uppfattar som sanningen. Det är det man längtar efter, att bli sann mot sig själv. Att röra sig nära det man egentligen inte får skriva. – Jag ville skriva om vissa smärtpunkter som hörde ihop med kvinnolivet. Sedan blev boken liggande i några år och jag visste inte om jag kunde ge ut den. Jag var rädd för att hamna i det privata. Därför har jag inte några namn i boken, bortsett från ett par författare. Jag ville skriva så att alla kan känna igen sitt liv. Utanför fönstret åtta våningar upp sänker sig mörkret över Tantolunden och Årstaviken. Det har varit en intensiv dag med flera möten för sjuttiofemåriga Margareta Strömstedt. Nu har hon vilat en halvtimme och ser alldeles pigg ut med håret i nyklippt frisyr (”det är väl inte för kort?”). På köksbordet står tekoppar och bullar från kvartersbageriet. Ute i vardagsrummet sitter Bo Strömstedt, hennes make sedan 1953. Det var han som förra året fick läsa hennes manuskript och tyckte att hon skulle ge ut boken. Tur var väl det. Det positiva mottagandet har varit omtumlande och förlaget har fått trycka boken flera gånger för att möta efterfrågan. Uppenbarligen rör boken vid något. Margareta tror att det hör ihop med det som hon själv skämdes för när hon skrev boken. Att hon från barnsben har tittat in och spionerat i andra människors hem – och en gång sett ett respektabelt par förverkliga sexuella fantasier i sängkammaren. I en av berättelserna styr hon naken under kappan bilen till Djurgården i ett impulsivt försök att fånga nuet en förtrollande vårnatt. Hennes nyfikenhet och impulsivitet får henne att följa efter främmande människor och försätta sig i situationer som skulle kunna sluta illa. – Får man vara hur dum som helst? Följa med främmande män hem? Om folk bara visste hur många hemska saker jag varit med om och gått med på. – Jag tror att det är det som skapar identifikation, att vi har hemliga liv. Boken handlar väldigt mycket om det man tänker i hemlighet och gör i hemlighet. Det är ytan som krackelerar och under ytan pågår hela tiden något annat. Många kan inte dela detta hemliga liv med någon. Inte inom äktenskapet heller. Om uppväxten i Småland, mammans nervsjukdom (som det hette då) och pappan som var pastor i Svenska missionsförbundet har Margareta Strömstedt skrivit i två självbiografiska romaner och barnböckerna om Majken. Mamma som ligger till sängs hela dagarna, pappas förväntningar på Margareta att vara en duktig flicka. Och den frikyrkliga miljön som försöker måla över det svarta, orena och kroppsliga. – Man lärde sig att aktivera en skuldkänsla. Efter en sådan uppväxt blir man inte religiöst oskyldig. I de politiska demonstrationstågen i slutet av sextiotalet fanns något som jag kände igen, indelningen i vi och dem. Jag ville aldrig ta ställning för det ena eller andra. Det är väl där min feghet finns. Om alla var som jag skulle det aldrig ske några revolutioner. I ”Natten innan de hängde Ruth Ellis” skildras både barndom och vuxenliv: kärleken, äktenskapet, barnen och förortstristessen i Hagsätra. Efterdyningarna av broderns självmord som påverkar henne djupt. Livet som pågår någon annanstans, vid staden som skymtar och lockar i horisonten. Ett barn som flyr hemmet och skuldkänslan av att inte ha varit tillräcklig. Ett kvinnoliv två steg bakom den framgångsrike mannen: han som kommer hem trött från arbetet, hon som behöver samtal och stimulans. Rädslan för att inte vara älskad och svartsjukan som fräter. – Barnen och allt det praktiska upptar tiden till hundra procent. Jag hade aldrig dagis och när det var mycket arbete för mig om höstarna hade vi ibland barnflickor tillfälligt boende hos oss. Nu är det väl annorlunda, man försöker dela på ansvaret. Det var på sextiotalet som Margareta Strömstedt började recensera barnböcker i Dagens Nyheter. I boken finns ingenting om hennes yrkesliv som kritiker, tv-producent och författare (”det är ju privat, en helt annan bok”). Men hon beskriver oförglömligt en kulturmiddag på DN som nybliven frilans. En lika dråplig som sorgsen beskrivning av en manligt dominerad värld som premierar unga manliga genier och ser kvinnor som objekt. Margareta Strömstedt spelade spelet i Farah Diba-frisyr och nätstrumpor i högklackade skor. Snygg – men inte jämbördig. – Det var något väldigt plågsamt i att inte få tala med dem man ville, att man var tvungen att kämpa för att göra sig synlig. Det fanns så få kvinnor, två tre kanske. – Det tråkiga var att man inte hade ett mer utvecklat systerskap. Att jag tyckte att det var så fantastiskt att tala med de här unga männen. Det var först när jag började läsa kvinnohistoria som jag blev intresserad av andra kvinnor. I dag blir jag glad av att se hur systerskapet växer, det märker jag av både jämnåriga och yngre väninnor. I takt med Margareta Strömstedts frigörelseprojekt (”tiden hjälpte mig, andra kvinnor och kvinnorörelsen”) som gör henne starkare och friare utvecklas och omprövas äktenskapet. Efter ett par avgörande händelser i slutet av sjuttiotalet lägger sig ett slags lugn över deras liv och svartsjukan försvinner. Vi talar om att hon började skriva sent i livet. Det är ingenting hon ångrar i dag – hon är glad att hon började. – Jag var inte mogen tidigare. Fast jag skulle gärna ha så mycket kraft att jag kunde skriva ett par böcker till. Jag älskar att tänka det. Då kanske man kan leva tills man har skrivit dem. – Efter sjuttio är kroppen dum, den orkar inte så mycket som man tror. Fast på sätt och vis är livet mycket bättre. För man har äntligen lärt sig att leva varje dag i nuet. Perspektivet sträcker sig inte längre än några år framåt. Det kommer en inte vid, det som förut gjorde en bekymrad, menar Margareta Strömstedt. – Man är i ett annat landskap. Det allra underbaraste i livet, förutom barn och barnbarn, är att prata med folk. Samtala med vänner. Upptäcka att det händer något med människors personligheter. Att det inre blir avlövat och trist och tomt. Det beror nog på erfarenheter som har med hemligheterna att göra. Lena Jordebo kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21886, "headline": "Galeasenprofiler möts igen i ”Måsen”", "summary": "Mikael Persbrandt, Marie Göranzon, Jan Malmsjö och Ingela Olsson har alla huvudroller när ”Måsen” får premiär på Elverket i höst. Det är ett samarbete med Teater Galeasen, som ska renoveras.", "article": "Det blir den första teaterrollen för Mikael Persbrandt sedan Jean i ”Fröken Julie” som hade omtalad premiär på Dramaten i september förra året. – Jag kommer inte att hålla på med den industriellt tillverkade filmen längre, jag vill tillbaka till teatern. Det sade Mikael Persbrandt i ett teatersamtal med konstnärlige ledaren Stefan Larsson på Elverket i måndags kväll. Han syftade främst på ”Beck” som han använt stor del av sin arbetstid till: I tjugofyra Beckfilmer har han under tio år spelat Gunvald Larsson. Om ett knappt år släpps den 24:e och sista Beckfilmen på dvd. Tjechovs ”Måsen” är en samproduktion mellan Galeasen och Elverket. Stefan Larsson regisserar och Sophia Artin, teaterchef på Galeasen, är medproducent. Det innebär en återförening av flera av Galeasens skådespelare. Mikael Persbrandt, Stefan Larsson, Ingela Olsson och Mats Flinck började alla där på åttiotalet. Ursprungligen var det också tänkt att ännu fler skulle vara med, som Leif Andrée, men de är förhindrade. – För oss var Galeasen en skola, jag har inte gått på någon teaterhögskola och det har inte de andra heller, säger Mikael Persbrandt. Teatersamarbetet mellan Galeasen och Elverket sker eftersom Galeasen är en av de kulturverksamheter som måste flytta ut från huset på Skeppsholmen när huskomplexet på Slupskjulsvägen ska renoveras. Galeasen fick besked om att renoveringen skulle inledas nästa år och Sophia Artin började genast söka kreativa lösningar på hemlösheten. Senare visade det sig att Statens fastighetsverk skjutit upp renoveringen och då var alla beslut redan fattade mellan de två teatrarna. Nu ska renoveringen av de gamla kulturhusen påbörjas först i januari 2008 och beräknas sedan ta tre år. De är en lång tid att hålla sig levande för en liten teater, särskilt som Fastighetsverket och Stockholms kulturförvaltning inte kan utlova några tillfälliga lokaler. – Galeasen räknar med att kunna komma tillbaka till Skeppsholmen, säger Sophia Artin, men mycket återstår. – Det ska bli väldigt roligt att träffa alla gamla vänner, säger Stefan Larsson, som en gång stod på scenen tillsammans med Mikael Persbrandt och Ingela Olsson i en av Galeasens bästa, ”Gatan”. Stefan Larsson gick vidare som regissör och blev konstnärlige ledare för Dramatens Elverk, vars huvudsakliga uppdrag är att ta fram och spela nyskriven svensk och europeisk dramatik. När Elverket väljer klassikern ”Måsen” spelar Mikael Persbrandt författaren Trigorin, Marie Göranzon spelar den firade skådespelerskan Arkadina, Jan Malmsjö gör läkaren och Ingela Olsson gör Masja. Rollsättning för de två unga huvudrollerna, Konstantin som vill bli författare och Nina den unga skådespelartalangen, pågår just nu. Jens Sethzman är scenograf, Betty Skawonius betty.skawonius@dn.se 08-738 21 39 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21887, "headline": "När fyra blir två blir en", "summary": "Först var de fyra, sedan blev de två, nu är Theodor Jensen ensam i The Plan. Nyligen kom bandets tredje album, med inhyrda musiker och ny producent. Men grundaren ser ingen större skillnad mellan då och nu.", "article": "Genom telefonen hör jag hur en kvinna säger \"hej då\" och en dörr som stängs. Kvar i lägenheten på Södermalm i Stockholm står Theodor Jensen. Det kunde också vara en snabbspolning av historien kring The Plan, bandet som sedan starten för fem år sedan i stadig takt har reducerats till ett minimum: grundaren Theodor Jensen är ensam kvar. Till det andra albumet, 2004, hade The Plan gått ned till två fasta medlemmar, men sedan dess har organisten Mikael Furugärde beslutat sig för att skriva färdigt sin tredje bok. Så kapten Jensen tog tag i rodret själv och outsourcade i stället för att nyanställa. På nytt skivbolag, med en ny producent (minst sagt välmeriterade Jari Haapalainen) och med inhyrda musiker skapades \"Walk for gold\", The Plans tredje album, som i svensk press har mottagits mer än väl sedan det nådde allmänheten den 25 oktober i år. - Mikael är ju min ideologiske bror, och det är fint att ha en sådan, säger gamle Broder Daniel-gitarristen Theodor Jensen under en andningspaus mellan en hektisk skivsläppsperiod och vinterns omfattande turné. - Men jag har svårt att se den stora skillnaden i The Plans musik sedan jag blev ensam. Jag har aldrig varit angelägen om att det färdiga resultatet ska vara på ett speciellt sätt, låta \"nytt\" eller något sådant. Jag tänker att allt av intresse är vad som faktiskt sägs i låtarna. Efter att de sista spillrorna av illusionen om The Plan som ett Riktigt Band slutligen har skingrats så har också kursen, skaparprocessen, fått läggas om. - Jag har valt en annan metod och som för alla metoder finns för- och nackdelar. Vi har till exempel knappt repeterat alls, tanken var att alla skulle få spela det de kände för, direkt. Det är ganska plågsamt, för även om jag inte har direkt formulerade idéer om vart jag vill komma, så blir det \"någon annanstans\" och det får jag svälja. The Plan har alltid balanserat mellan kontroll och kaos. Theodor Jensens texter har ofta återgett \"det rena uttrycket\", som han uttryckte det i DN:s intervju för några år sedan, vilket innebär ett kryssande mellan det djupaste svarta och skiraste vita i tillvaron. Ibland exploderar musiken, Jensens röst spricker och lyssnarens puls närmar sig farliga nivåer. Ibland tassar låtarna försiktigt fram och smeker hörselgångarna. På något sätt har Theodor Jensen till det tredje albumet lyckats skapa ordning i kaoset och ändå, allra mest anmärkningsvärt: med bibehållen lössläppthet. Olika melodislingor flätas in i och ut ur varandra i ett intrikat mönster bakom Jensens avslappnade röst. Som i låten \"Garden\" där ett berättarjag knackar på i ett hus, undrar om han kan få slå sig ned, kanske hjälpa till i trädgården, bädda och laga lite mat. Han är inte på flykt, och inte någon iskall Faust, utan kom bara förbi, slogs av fridfullheten och att allt kändes rätt. Kanske har Theodor Jensens historia med Broder Daniels ständigt svajiga civilstånd och eviga rykten - homogent band eller splittrade ovänner? - och hela The Plan-processen lärt Theodor Jensen att acceptera sakernas tillstånd. I första låten \"Another\" sjunger han: \"Everything, in time it dies/If you can't get up you're left behind/So make some room, and step aside/For another.\" Att resa sig, ta tag i saker och gå vidare i livet. - Det funkar ju inte om man inte kan acceptera förändring, eller osäkerhet, i vilken relation det än handlar om. Det är priset man får betala om man inte helt ska förstenas, säger han. Är detta vad \"Walk for gold\" handlar om? - Jo, det har nog skett en viss förskjutning i mitt låtskrivande mot det mer åskådande än bara det deltagande. På det sättet är jag inte längre helt utlämnad åt kaoset. Det finns en kontroll i det förhållningssättet. - Det krävs självdisciplin för att få struktur. Ska någonting bli gjort över huvud taget måste man ju ha en plan. Hörde du? Theodor Jensen står fast vid sin plan. Även om det innebär att vara ensam om den. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21888, "headline": "Galeasenprofiler möts igen i \"Måsen\"", "summary": "Mikael Persbrandt, Marie Göranzon, Jan Malmsjö och Ingela Olsson har alla huvudroller när \"Måsen\" får premiär på Elverket i höst. Det är ett samarbete med Teater Galeasen, som ska renoveras.", "article": "Det blir den första teaterrollen för Mikael Persbrandt sedan Jean i \"Fröken Julie\" som hade omtalad premiär på Dramaten i september förra året. - Jag kommer inte att hålla på med den industriellt tillverkade filmen längre, jag vill tillbaka till teatern. Det sade Mikael Persbrandt i ett teatersamtal med konstnärlige ledaren Stefan Larsson på Elverket i måndags kväll. Han syftade främst på \"Beck\" som han använt stor del av sin arbetstid till: I tjugofyra Beckfilmer har han under tio år spelat Gunvald Larsson. Om ett knappt år släpps den 24:e och sista Beckfilmen på dvd. Tjechovs \"Måsen\" är en samproduktion mellan Galeasen och Elverket. Stefan Larsson regisserar och Sophia Artin, teaterchef på Galeasen, är medproducent. Det innebär en återförening av flera av Galeasens skådespelare. Mikael Persbrandt, Stefan Larsson, Ingela Olsson och Mats Flinck började alla där på åttiotalet. Ursprungligen var det också tänkt att ännu fler skulle vara med, som Leif Andrée, men de är förhindrade. - För oss var Galeasen en skola, jag har inte gått på någon teaterhögskola och det har inte de andra heller, säger Mikael Persbrandt. Teatersamarbetet mellan Galeasen och Elverket sker eftersom Galeasen är en av de kulturverksamheter som måste flytta ut från huset på Skeppsholmen när huskomplexet på Slupskjulsvägen ska renoveras. Galeasen fick besked om att renoveringen skulle inledas nästa år och Sophia Artin började genast söka kreativa lösningar på hemlösheten. Senare visade det sig att Statens fastighetsverk skjutit upp renoveringen och då var alla beslut redan fattade mellan de två teatrarna. Nu ska renoveringen av de gamla kulturhusen påbörjas först i januari 2008 och beräknas sedan ta tre år. De är en lång tid att hålla sig levande för en liten teater, särskilt som Fastighetsverket och Stockholms kulturförvaltning inte kan utlova några tillfälliga lokaler. - Galeasen räknar med att kunna komma tillbaka till Skeppsholmen, säger Sophia Artin, men mycket återstår. - Det ska bli väldigt roligt att träffa alla gamla vänner, säger Stefan Larsson, som en gång stod på scenen tillsammans med Mikael Persbrandt och Ingela Olsson i en av Galeasens bästa, \"Gatan\". Stefan Larsson gick vidare som regissör och blev konstnärlige ledare för Dramatens Elverk, vars huvudsakliga uppdrag är att ta fram och spela nyskriven svensk och europeisk dramatik. När Elverket väljer klassikern \"Måsen\" spelar Mikael Persbrandt författaren Trigorin, Marie Göranzon spelar den firade skådespelerskan Arkadina, Jan Malmsjö gör läkaren och Ingela Olsson gör Masja. Rollsättning för de två unga huvudrollerna, Konstantin som vill bli författare och Nina den unga skådespelartalangen, pågår just nu. Jens Sethzman är scenograf, Elverket Teater Galeasen ", "article_category": "culture"}
{"id": 21893, "headline": "Jay-Z vinner på att vara allvarlig", "summary": "Jay-Z, världens största hiphopstjärna, har pensionerat sig flera gånger. Men nu kommer hans nionde album, där han vågar strunta i branschen och blicka in i sig själv.", "article": "Jay-Z ”Kingdom come” (Def Jam/Universal) Jay-Z har aldrig varit bra på att göra allvar av sina hot. Redan efter första albumet 1996 sa han att det skulle bli hans sista. Men ”Reasonable doubt” blev det första av åtta album på lika många år – varav tre otvivelaktigt är klassiker och de övriga fem innehåller tillräckligt många briljanta hittar för att den före detta langaren skulle bli världens största hiphopstjärna. Men när han i samband med 2003 års ”The black album” än en gång hävdade att det skulle bli hans sista skiva var det faktiskt svårt att inte ta Jay-Z på orden, i stället för att bara som vanligt ta dem med en nypa salt. Det fanns något väldigt slutgiltigt – en låttitel som ”What more can I say” talade sitt tydliga språk – över albumet, med dess bildcollage av människor som Jay har samarbetat med genom åren i cd-häftet och ett strikt urval av hans närmaste producenter. Allt han hade gjort hittills samlades i ett koncentrerat och värdigt bokslut. Där ”Reasonable doubt” var hans explosiva entré och ”The blueprint” från 2001 hans storslagna mästerverk, blev ”The black album” ett intimt avsked innan han skulle få gå i pension från det egna artisteriet. När han nu går emot sina egna ord och gör uppmärksammad comeback leder det givetvis till högt ställda förväntningar. För om Jay-Z tre år efter ”The black album” återvänder till rapkarriären från den säkert väldigt bekväma vd-stolen för skivbolaget Def Jam måste han ju onekligen ha något att säga, något alldeles extra att komma med? Nja. Kanske. Att ”Kingdom come” rent musikaliskt är New York-rapparens svagaste sedan 1999 års ”Vol. 3: the life and times of S. Carter”, med flera underpresterande stjärnproducenter, skulle man kunna stå ut med. Men vad värre är: huvudpersonen låter inte självklar längre. En rappares självförtroende är oftast hans främsta tillgång och ingen annan rappare har haft ett större under de senaste femton åren, men när Jay-Z skryter och skrävlar här låter det bara ihåligt och tandlöst. ”Kingdom come” är ett album av en rappare som inte längre har någonting att bevisa, men som ändå för en ojämn kamp mot sin egen digra meritlista. Och som i konkurrensen från de tidigare så vördnadsfulla, numera allt uppnosigare, ungtupparna försöker hitta ett sätt att åldras i en genre där man inte sällan är slut innan man fyllt 26. Jay-Z kallar sig fortfarande vid sitt smeknamn ”Young Hov” med jämna mellanrum, trots att han fyllt trettiosju. I den platta ”30 something” börjar varje vers med att Hov försöker övertyga lika mycket sig själv som lyssnarna om att ”trettio är det nya tjugo”. När det antagligen hade varit mer givande att visa att trettio är trettio och att det kan innebära att man har andra intressen, tankar och känslor än när man är tjugo. Det är när Jay-Z struntar i att försöka övertyga tvivlarna om att han fortfarande är störst, bäst och vackrast och i stället blickar in i sig själv som han har relevans. Den alltmer resonerande och, faktiskt, religiöse Jay-Z är så mycket mer intressant än den som står för alla mästrande uppläxningar av andra rappare som ifrågasätter hans återkomst. ”Minority report” om Katrina-katastrofen är kanske det främsta exemplet, där textraden ”I just put my money in the hand of the same people who left my people stranded” får exemplifiera hans och andras sätt att köpa sig loss från skuldkänslorna genom välgörenhet. ”The beach chair”, med Coldplays Chris Martin i producentstolen, visar också på ett sätt att skapa en fusion av rock och rap utan att det tvunget ska bli nu-metal. Även om resultatet i stället närmar sig otidsenlig mörk och svulstig triphop. Den enda Jay-Z-låt just nu där han kombinerar sitt osvikliga flyt med sin tilltagande spiritualitet och därmed pekar ut sin potentiella framtid heter ”Black republicans” och är en duett med forne fienden Nas. Men den finns inte med på ”Kingdom come”. Utan på Nas kommande album ”Hiphop is dead”. Mattias Dahlström mattias.dahlstrom@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21905, "headline": "Fest när Nintendo släppte Wii i USA", "summary": "På söndagen släpptes Nintendo Wii i USA. Och precis som när Sonys Playstation 3 släpptes i fredags var köerna långa utanför återförsäljarna", "article": "I söndags var första gången som Nintendo Wii, Playstation 3 och Xbox 360 fanns till försäljning samtidigt. Detta efter att den förstnämnda släpptes i USA i söndags. Köerna ringlade runt Times Square i New York fram till butiken Toys R Us. Först i kön stod Isaiah Johnson, som hade väntat i över två år på att få lägga vantarna på en Nintendo Wii. Som en del av jippot var det Nintendos amerikanske vd Reggie Fils-Aime som sålde konsolen till honom, skriver Gamespot. Till skillnad mot balunsen när Playstation 3 släpptes i fredags, där bara några hundra fick delta i firandet, bjöd Nintendo in samtliga till sin releasefest. Företaget hade dessutom ställt ut ett antal Wii-stationer på trottoaren utanför butiken för att underhålla folket i kön. Nintendo Wii släpps i Sverige den 8 december. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21907, "headline": "Makalös spänning i slow motion", "summary": "Kristian Lundberg bryter mot snart sagt alla genrekrav, han struntar i konventioner och följer inte normen för hur en kriminalroman ska se ut. Där andra accelererar gör Kristian Lundberg precis tvärtom. Böcker", "article": "Kristian Lundberg ”Malmömannen” Symposion En effekt av de stora framgångarna för deckargenren, inte minst de ekonomiska, är likriktning. Alltför många kriminalromaner är stöpta i samma form, de låter likadant, har samma typfördelning och uppvisar samma slags redovisningsmani. En svensk kriminalroman utan en minutiöst återgiven utredning är nästan otänkbart. När Kristian Lundberg debuterade som kriminalförfattare 2004 med ”Eldätaren” var hans roman så annorlunda att den verkade apart. Han aviserade fem böcker; den andra, ”Grindväktaren” kom 2005 och nummer tre, ”Malmömannen” kommer i höst. Det är inget stort tidsspann men det har ändå givits långt över hundra svenska kriminaltitlar under tiden. Lundbergs verkar fortfarande helt säregna. Han bryter mot snart sagt samtliga genrekrav. Det finns ingen sedvanlig spänningsmotor som tickar och drar, ingen klar kamp mellan en hjältefigur och en gärningsman och därför går vi också miste om katharsiseffekten i slutet där ordningen är återställd. Den dramaturgiska kurvan är flack med en liten topp framemot slutet. Så ska en kriminalroman inte se ut, men det gör hans och det har flera skäl. Han struntar i konventioner och beskriver ett tillstånd snarare än en intrigbunden händelsekedja. Ytterligare ett skäl är hans ärende. Jag tvivlar inte alls på att många kriminalförfattare njuter hejdlöst av att skriva, men det är sällsynt att ta del av verk som är sprungna ur nödvändighet. Hos Kristian Lundberg kan man aningen tillspetsa säga att det gäller livet – snarare än döden. Hans språk är makalöst. Det gör ont. Om det fanns minsta tillstymmelse till pose eller effektsökeri skulle jag avfärda romanen som en predikanttext. Men det går inte. Det här språket, mörkt och skimrande, kommer ur inre tvång. Det måste se ut just så. Nils Forsberg heter hans ena huvudperson. Den andra är Malmö. Forsberg är en spartansk man som leder en informell arbetsgrupp för extraordinära polisutredningar. Malmö diagnostiseras av Lundberg som en stad med storhetsvansinne. Den ”bygger om sig”. Den är helt bortkopplad från sin historia och nuet är outhärdligt. Romanens titel syftar på en man som genomför en serie våldtäkter på unga kvinnor där samtliga har invandrarbakgrund. Övergreppen är så många att man tvivlar på att det kan vara en mans verk, vilket lämnar fältet öppet för djupt obehagliga alternativ. Här skulle en vanlig kriminalroman genast börja häva sig och accelerera, men Kristian Lundberg gör tvärtom. Han planar ut, cirklar och ringar in, släpper och tar om för att få grepp om ett läge där det går rågångar mellan rik och fattig, svenskar och de andra, medan gränsen för den personliga integriteten ständigt överskrids. Polisen jagar förmodade terrorister, rasister jagar invandrare, våldtäktsmän jagar flickor. ”Allt handlar till slut om rädslan.” Hur ska man kunna behålla sin värdighet, sin mänsklighet, om man alltid är rädd Det är Kristian Lundbergs ärende. Det må så vara att han inte följer normen för kriminalromanen, men likväl handlar hans roman om kriminalitet. Samhällets eller stadens brottsliga handlingar för vilka ingen kan ställas till svars. Är man en van deckarläsare finns risk för otålighet, men om man ger sig till tåls en smula kommer man att sugas med i en spänning vars syfte inte är att underhålla. Den skruvar åt och släpper inte förrän precis i slutet. ”Malmömannen” är vad många kriminalromaner försöker vara, nära de existentiella frågorna och samhällskritisk. Marie Peterson marie.peterson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21909, "headline": "Makalös spänning i slow motion", "summary": "Kristian Lundberg bryter mot snart sagt alla genrekrav, han struntar i konventioner och följer inte normen för hur en kriminalroman ska se ut. Där andra accelererar gör Kristian Lundberg precis tvärtom.", "article": "Kristian Lundberg ”Malmömannen” Symposion En effekt av de stora framgångarna för deckargenren, inte minst de ekonomiska, är likriktning. Alltför många kriminalromaner är stöpta i samma form, de låter likadant, har samma typfördelning och uppvisar samma slags redovisningsmani. En svensk kriminalroman utan en minutiöst återgiven utredning är nästan otänkbart. När Kristian Lundberg debuterade som kriminalförfattare 2004 med ”Eldätaren” var hans roman så annorlunda att den verkade apart. Han aviserade fem böcker; den andra, ”Grindväktaren” kom 2005 och nummer tre, ”Malmömannen” kommer i höst. Det är inget stort tidsspann men det har ändå givits långt över hundra svenska kriminaltitlar under tiden. Lundbergs verkar fortfarande helt säregna. Han bryter mot snart sagt samtliga genrekrav. Det finns ingen sedvanlig spänningsmotor som tickar och drar, ingen klar kamp mellan en hjältefigur och en gärningsman och därför går vi också miste om katharsiseffekten i slutet där ordningen är återställd. Den dramaturgiska kurvan är flack med en liten topp framemot slutet. Så ska en kriminalroman inte se ut, men det gör hans och det har flera skäl. Han struntar i konventioner och beskriver ett tillstånd snarare än en intrigbunden händelsekedja. Ytterligare ett skäl är hans ärende. Jag tvivlar inte alls på att många kriminalförfattare njuter hejdlöst av att skriva, men det är sällsynt att ta del av verk som är sprungna ur nödvändighet. Hos Kristian Lundberg kan man aningen tillspetsa säga att det gäller livet – snarare än döden. Hans språk är makalöst. Det gör ont. Om det fanns minsta tillstymmelse till pose eller effektsökeri skulle jag avfärda romanen som en predikanttext. Men det går inte. Det här språket, mörkt och skimrande, kommer ur inre tvång. Det måste se ut just så. Nils Forsberg heter hans ena huvudperson. Den andra är Malmö. Forsberg är en spartansk man som leder en informell arbetsgrupp för extraordinära polisutredningar. Malmö diagnostiseras av Lundberg som en stad med storhetsvansinne. Den ”bygger om sig”. Den är helt bortkopplad från sin historia och nuet är outhärdligt. Romanens titel syftar på en man som genomför en serie våldtäkter på unga kvinnor där samtliga har invandrarbakgrund. Övergreppen är så många att man tvivlar på att det kan vara en mans verk, vilket lämnar fältet öppet för djupt obehagliga alternativ. Här skulle en vanlig kriminalroman genast börja häva sig och accelerera, men Kristian Lundberg gör tvärtom. Han planar ut, cirklar och ringar in, släpper och tar om för att få grepp om ett läge där det går rågångar mellan rik och fattig, svenskar och de andra, medan gränsen för den personliga integriteten ständigt överskrids. Polisen jagar förmodade terrorister, rasister jagar invandrare, våldtäktsmän jagar flickor. ”Allt handlar till slut om rädslan.” Hur ska man kunna behålla sin värdighet, sin mänsklighet, om man alltid är rädd? Det är Kristian Lundbergs ärende. Det må så vara att han inte följer normen för kriminalromanen, men likväl handlar hans roman om kriminalitet. Samhällets eller stadens brottsliga handlingar för vilka ingen kan ställas till svars. Är man en van deckarläsare finns risk för otålighet, men om man ger sig till tåls en smula kommer man att sugas med i en spänning vars syfte inte är att underhålla. Den skruvar åt och släpper inte förrän precis i slutet. ”Malmömannen” är vad många kriminalromaner försöker vara, nära de existentiella frågorna och samhällskritisk. Marie Peterson marie.peterson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21910, "headline": "Mer studentikos än diabolisk", "summary": "”Così fan tutte” är en utmaning. Den är Mozarts mest cyniska och kanske vackraste opera, skriver Thomas Anderberg i sin recension av Norrlandsoperans uppsättning.", "article": "”Così fan tutte” Opera av W A Mozart Dirigent: Jonas Dominique Regi. Helena Röhr Scenografi: Annsofi Nyberg Solister: Tháng Long, Susanna Levonen, Patrik Forsman, Phan Manh Duc, LarsMartinsson, Vành Khyên SCEN: Norrlandsoperan Då Norrlandsoperan nu inleder ett samarbete med Vietnamoperan har man valt en opera som innebär flera utmaningar. Att man valt ”Così fan tutte” beror nog inte främst på årets Mozartjubileum, utan på att handlingen erbjuder självklara möjligheter att anknyta till aktuella företeelser som rör trohetens roll i promiskuitetens tidsålder. På det viset kan man åtminstone löst knyta an till några av de projekt som Sida driver i Vietnam, och därmed motivera det bidrag som man fått från biståndsorganet. Men ”Così fan tutte” är en utmaning. Det är på en gång Mozarts mest cyniska och kanske vackraste opera, utan att vara så omedelbart slagkraftig som exempelvis “Figaros bröllop”. Den avspeglar och problematiserar den liberala syn på sexualiteten som var utbredd i 1700-talets borgerlighet, och gör det i en musikalisk klädnad som är på en gång flerskiktig och förförisk. Mångdimensionaliteten präglar också Lorenzo Da Pontes libretto, som är såväl psykologiskt skarpsynt som moraliskt svårsmält, vilket var anledningen till att operan hamnade i vanrykte då romantikens strängare syn på erotiken bredde ut sig. Beethoven fnyste åt den men beundrade somliga partier, medan Wagner menade att Mozart inte förmådde göra sitt bästa med en sådan text. Andra försökte rädda Mozarts musik genom att förse den med en annan handling, och det var först då sexualmoralen åter aktualiserades som Richard Strauss och andra såg till att lansera verket på allvar. I dag kan ”Così fan tutte” betraktas som Mozarts mest angelägna opera buffa, och uppsättningarna kommer så tätt att man kan ana att de smittar av sig på varandra. Helena Röhrs regikoncept bär hur som helst slående likheter med Stephen Langridges uppsättning i Ystad för halvannat år sedan. Här som där markeras övergången från ett svunnet trohetsideal till ett mer frihetligt genom att 1700-talskläderna byts ut mot strandraggarutstyrslar då Ferrando (Patrik Forsman) och Guglielmo (Phan Manh Duc) svidar om för att vid bassängkanten pröva sina kärestors trohet. Men det som Langridge gjorde lätt och elegant blir alltför ofta ovigt i Röhrs uppsättning, även om några grepp livar upp, som en karaokeuppvisning följt av ett autentiskt schlagernummer, eller då Despina (Vành Khyên) synnerligen pedagogiskt redogör för preventivmedlens funktion och betydelse. Så här, någon vecka efter premiären, flyter Mozarts musik ledigt och fint under Jonas Dominiques ledning. Någon gång, framför allt i ouvertyren, märks en tendens till fegspel, men solisterna får genomgående ett gott stöd. Solistinsatserna är en smula ojämna, men framför allt gläds man åt Thàng Long som Fiordiligi, en insats som på en gång är smidig och vacker. Lars Martinssons rutin ger också stadga åt Don Alfonso, vars ränker i den här uppsättningen framstår som mer studentikosa än diaboliska, något som gäller för uppsättningen som helhet. Det är trevligt och underhållande, men inte så mycket mer. Thomas Anderberg johan.ahstrom@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21911, "headline": "Mer studentikos än diabolisk", "summary": "”Così fan tutte” är en utmaning. Den är Mozarts mest cyniska och kanske vackraste opera, skriver Thomas Anderberg i sin recension av Norrlandsoperans uppsättning. opera", "article": "”Così fan tutte” Opera av W A Mozart Dirigent: Jonas Dominique Regi. Helena Röhr Scenografi: Annsofi Nyberg Solister: Tháng Long, Susanna Levonen, Patrik Forsman, Phan Manh Duc, LarsMartinsson, Vành Khyên SCEN: Norrlandsoperan Då Norrlandsoperan nu inleder ett samarbete med Vietnamoperan har man valt en opera som innebär flera utmaningar. Att man valt ”Così fan tutte” beror nog inte främst på årets Mozartjubileum, utan på att handlingen erbjuder självklara möjligheter att anknyta till aktuella företeelser som rör trohetens roll i promiskuitetens tidsålder. På det viset kan man åtminstone löst knyta an till några av de projekt som Sida driver i Vietnam, och därmed motivera det bidrag som man fått från biståndsorganet. Men ”Così fan tutte” är en utmaning. Det är på en gång Mozarts mest cyniska och kanske vackraste opera, utan att vara så omedelbart slagkraftig som exempelvis ”Figaros bröllop” . Den avspeglar och problematiserar den liberala syn på sexualiteten som var utbredd i 1700-talets borgerlighet, och gör det i en musikalisk klädnad som är på en gång flerskiktig och förförisk. Mångdimensionaliteten präglar också Lorenzo Da Pontes libretto, som är såväl psykologiskt skarpsynt som moraliskt svårsmält, vilket var anledningen till att operan hamnade i vanrykte då romantikens strängare syn på erotiken bredde ut sig. Beethoven fnyste åt den men beundrade somliga partier, medan Wagner menade att Mozart inte förmådde göra sitt bästa med en sådan text. Andra försökte rädda Mozarts musik genom att förse den med en annan handling, och det var först då sexualmoralen åter aktualiserades som Richard Strauss och andra såg till att lansera verket på allvar. I dag kan ”Così fan tutte” betraktas som Mozarts mest angelägna opera buffa, och uppsättningarna kommer så tätt att man kan ana att de smittar av sig på varandra. Helena Röhrs regikoncept bär hur som helst slående likheter med Stephen Langridges uppsättning i Ystad för halvannat år sedan. Här som där markeras övergången från ett svunnet trohetsideal till ett mer frihetligt genom att 1700-talskläderna byts ut mot strandraggarutstyrslar då Ferrando (Patrik Forsman) och Guglielmo (Phan Manh Duc) svidar om för att vid bassängkanten pröva sina kärestors trohet. Men det som Langridge gjorde lätt och elegant blir alltför ofta ovigt i Röhrs uppsättning, även om några grepp livar upp, som en karaokeuppvisning följt av ett autentiskt schlagernummer, eller då Despina (Vành Khyên) synnerligen pedagogiskt redogör för preventivmedlens funktion och betydelse. Så här, någon vecka efter premiären, flyter Mozarts musik ledigt och fint under Jonas Dominiques ledning. Någon gång, framför allt i ouvertyren, märks en tendens till fegspel, men solisterna får genomgående ett gott stöd. Solistinsatserna är en smula ojämna, men framför allt gläds man åt Thàng Long som Fiordiligi, en insats som på en gång är smidig och vacker. Lars Martinssons rutin ger också stadga åt Don Alfonso, vars ränker i den här uppsättningen framstår som mer studentikosa än diaboliska, något som gäller för uppsättningen som helhet. Det är trevligt och underhållande, men inte så mycket mer. Thomas Anderberg johan.ahstrom@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21915, "headline": "Karolina Ramqvist:", "summary": "Posthiphopgenerationen för inte vidare det nostalgidimmiga tjatet om att hiphop före storbolagstiden och Nellys pimpjuice var så jämställt och fint.", "article": "På Stockholms filmfestival visas i år Byron Hurts film ”Beyond beats and rhymes. A hip-hop head weighs in on manhood in hip-hop culture” från 2003, som precis som det låter analyserar mannen i hiphop. Filmen cirkulerar runt videon till gangbanglåten ”Tip drill”, där rapparen Nelly drog sitt kreditkort mellan en tjejs skinkor och möttes av protester över hela USA. ”Beyond beats and rhymes” levererar en legitim kritik, men den hindrar åtminstone inte mig från att leta reda på den gamla skivan med ”Tip drill” (I said it must be ya ass cos it ain’t ya face/I need a tip drill) på. Den kom ungefär samtidigt som Nellys egen sportdryck, pimpjuice. Hiphop är bara en i mängden av sexistiska konstgenrer, och den mest uppenbara sexismen – Nellys mastercard – är lättare att hantera än den som låtsas vara något annat. Men här finns en konflikt: en linje mellan å ena sidan dem som år efter år gråter ut över hur hiphop kidnappats av en tondöv finansvärld och hävdar att den inte alls var sexistisk innan – och å andra sidan dem som inte känner sig hotade av Nelly. Det är ”the hip-hop generation” mot ”the post hip-hop generation”. I det senaste numret av tidningen Quote skriver Tony Ernst, före detta redaktör för svenska fanzinet Gidappa! (som startade 1996 och lade ned ungefär samtidigt som ”Tip drill” kom), att hiphoppen är död: ”Jag vet inte när det senast kom en bra hiphopplatta. Det var länge länge sedan. Skivbolagen skickar fortfarande skivor till mig. Kanske i någon sorts fåfäng förhoppning om att jag ska ändra åsikt. Förut brukade jag spela, skaka på huvudet och sucka tungt. Det senaste året har jag inte ens orkat lyssna på skiten. Jag bär i väg dem i högar om exakt ett tjog till second hand-affärerna.” Tony Ernst, som nu lyssnar på country & western, undrar hur den som är uppfödd på ”klassiska ikoner” som Kool G Rap och Biggie ska kunna smälta att det nu är 50 Cent, Guerilla Black och Juelz Santana som frontar genren. Det är samma fråga som Byron Hurt håller på med. Men posthiphopgenerationen bryr sig inte om klassiska ikoner. Den verkar inte ens bry sig om vad som är bra rap: tjejer rappar och Juelz Santana är en referens bland andra. Posthiphopgenerationen har samma kritik som Byron Hurt och alla andra men den för inte vidare det nostalgidimmiga tjatet om att hiphop före storbolagstiden och Nellys pimpjuice var så jämställt och fint. Den överger klassikertänkandet och gamla paternalistiska idéer om vem som får och inte får vara med och leka, och därför hotar den också själva premisserna för hur vi ser på att rappare kastar pengar på nakna tjejer och använder dem som kortläsare. Karolina Ramqvist noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21917, "headline": "Rockstar sitter vackert", "summary": "Rockstar-andan består. Nya ”Cani canem edit” är, trots lite buggdugg med kontrollen, fantastiskt. Ett spel fullt med minispel som bygger ihop uppdragen och därmed storyn.", "article": "”Canis Canem Edit” Utvecklat av: Rockstar Vancouver Utgivet av: Rockstar Finns till: PlayStation 2 Åldersgräns: 16 år Rockstar har alltid plockat fram den fina sidan hos spelarna. De har lärt oss vara förlåtande och att vända andra kinden till. Deras kreationer fortsätter år efter år att vara långt ifrån perfekta, men trots det förlåter vi och älskar dem. Vi vet att de trots skavanker alltid vet vad vi vill ha. ”Canis canem edit” är inget undantag. Trots att det är debutspelet från nya Vancouverstudion tycks de redan vara fullfjädrade i Rockstar-andan och spelet är trots sina defekter lika fantastiskt som flaggskeppet ”Grant theft auto”. Med samma upplägg – plocka uppdrag på kartan och gör vad du vill mellan dem – har man flyttat ”Canis canem edit” från gatan till skolan. Jimmy Hopkins dumpas av sin nyligen omgifta mor på Bullworth academy, en internatskola som Caligula nog skulle beskriva som ett utmärkt läroverk. Där ska han – och således spelaren – överleva de olika gäng, lärare och lektioner som uppenbarar sig. Den tydligaste skillnaden mellan ”GTA” och ”Canis canem edit” är skalan. Där ”GTA” låter spelaren tuffa runt i gigantiska landskap håller sig skolpojkarna till skolan med närmsta omnejd. Vapnen är anpassade till skolan och vi snackar slangbellor, stinkbomber och klipulver i stället för uzis och molotovcocktails. Eftersom Jimmy och hans kamrater inte heller har körkort så tar de sig fram per fot, skateboard eller cykel. De flesta uppdragen klaras dock av på stående fot, eller möjligtvis med benen på ryggen. Uppdrag finns det tretton på dussinet – vissa frivilliga och andra som för den solida storyn vidare. Först och främst har Jimmy lektioner att gå på, vilka, till skillnad från min skoltid, är väldigt underhållande. Olika minispel för olika ämnen, där en lyckosam lektion resulterar i att Jimmy lär sig något nyttigt som smidigare förhandlingsteknik, fler slag och sparkar eller hur man ökar sin charm inför skolans flickor. Finns suget att skolka är det lätt ordnat, så länge lärarna som patrullerar skolan inte får syn på Jimmy. En liten droppe ”Metal gear solid” och plötsligt har kurragömma med SO-läraren blivit både enklare och roligare. ”Canis canem edit” känns som ett spel fullpackat med minispel som tillsammans bygger ihop uppdragen och därmed storyn. Det är proppat med saker att ta sig an men blir trots det aldrig för mycket. Procenten som mäter hur mycket man avverkat i spelet makar sig uppåt i lagom takt. Alla som tillbringat ett par år på de lärande institutionerna vet att man inte kommer långt med kalsongryck och retsamhet – det är nävarna man tar sig fram med. Mycket tid läggs på handgemäng mellan de fyra olika gängen på skolan – Nerds, Jocks, Preppies och Greasers. Här har utvecklarna gjort en lightversion av ”Warriors” och knogmackorna blir nära nog bekymmerslösa att utdela. Något som är en smärre bragd i Rockstarsammanhang. För kontrollen har aldrig varit deras starka sida. Visst är kontrollen här sladdrig och oprecis, men inte lika illa som i ”GTA”-spelen. Buggar duggar det också tätt av, men alla problem är precis lagom stora för att klara sig undan utan att kicka i gång ens irritation. Rockstar verkar säkra på att de gör allt annat förträffligt rätt, så vi förlåter dem om och om igen när spelen hänger sig eller kontrollen tappar fotfästet. Det är det som är det vackra med Rockstar. De har en otrolig och unik förmåga att leverera på de viktiga punkterna. De sätter alltid pricken över i och bjuder på en helgjuten upplevelse med perfekt inramning, vare sig det rör sig om att ta över en stad eller att överleva mobbarna i skolan. Varje röst, pixel, musiksnutt och detalj är så rätt att man mitt i magin är beredd att förlåta i stort sett vad som helst. Susanne Möller ", "article_category": "culture"}
{"id": 21920, "headline": "Det första modehuset", "summary": "På fredag är det Sverigepremiär för Sofia Coppolas film om Marie Antoinette. Vi har besökt inspelningsplatsen, det magnifika slottet Versailles utanför Paris. Det var här den unga drottningen och hennes föregångare Madame de Pompadour dikterade villkoren för det nyuppfunna franska modet, en lyxindustri som än i dag sköljer sina smakfulla handväskor, smycken, champagner och parfymer över världen.", "article": "Paris är modets huvudstad. Så har det varit åtminstone sedan 1700-talet när Ludvig XV:s väninna Madame de Pompadour och Ludvig XVI:s arroganta drottning Marie Antoinette dikterade det europeiska modet från slottet Versailles en bit utanför staden. Redan på den tiden måste tygfabrikanter åka till Paris två gånger om året för att hålla sig à jour med modets utveckling. Det är här, i Versailles gyllene salar och jättelika trädgårdar, som Sofia Coppolas uppmärksammade kostymfilm ”Marie Antoinette” utspelar sig – vilket attraherar nya besökare till detta slottsområde som är medelklasskonsumtionens vagga och urhem på jorden. För det var här som modehistoriens hittills mest inflytelserika stilsättare Madame de Pompadour (1721–1764) bodde och verkade. Och det var här den franska lyxindustrins erövring av världen började med att Solkungen Ludvig XIV (1638–1715) och hans finansminister Jean Baptiste Colbert lade upp strategin för Frankrikes nya roll som världsledande lyxnation. Colbert påstås till och med ha deklarerat: ”Låt oss med vår smak förklara Europa krig och erövra världen med mode.” Revolutionen 1789 gjorde visserligen upp med det franska kungahusets hänsynslösa festande och lyxliv i så måtto att filmens unga kung (Ludvig XVI, 1754–1793) och drottning (Marie Antoinette, 1755–1793) avrättades på place de la Révolution, nuvarande place de la Concorde i centrala Paris. Men lyxkonsumtionen och de guldkantade shoppingideal som odlats på slottet dog inte för det, tvärtom. Finansminister Colberts smakkrig vinner fortfarande nya massmarknader med handväskor, smycken, champagne och parfymer. De förgyllda franska stilidealen går ofta särskilt bra i de delar av världen där inkomstskillnaderna är stora. Sofia Coppolas film är en film om lyx, en film om den rosaskimrande historiska bakgrunden till allt det där som ofta bortförklaras som ytligt och som kan göra livet trevligt eller kvävande. Men den är samtidigt en film om ett arrangerat äktenskap och om en stel och tråkig fest som ledde till revolution. Coppolas konsumtionskritiska framställning av Marie Antoinette som en nästan samtida modekonsument gör filmen till något mer och större än bara ännu en amerikansk storfilm som försöker slå i biopubliken att man blir olycklig och uttråkad av rikedom. Särskilt roligt är det att se hur elakt Sofia Coppola beskriver aristokratins roll på slottet som kungafjäskande tjänstefolk. Fast Coppolas film, som är inspirerad av Antonia Frasers biografi över den från Österrike importerade tonårsdrottningen, glömmer bort att berätta att det inte är en utan två rosaklädda modegudinnor som gjort Versailles världsledande i stil och smak. Att Marie Antoinette mest bara fyllde i de konsumtionsmönster som skapats av hennes mer kreativa och bättre bildade föregångare Madame de Pompadour, borgerligt född som Jeanne Antoinette Poisson och av Ludvig XV (1710–1774) utnämnd till markisinna och hertiginna. Madame de Pompadour var det franska modet personifierad i sina rosa och ljusblå kreationer med rosetter. Hennes klädsmak präglade tidens bildkonst och påverkade modet i bekväm riktning. Från Madame de Pompadour och framåt började de franska medborgarna klä sig som människor gör i dag – det vill säga utifrån personlig läggning och hur mycket pengar de har i stället för som tidigare utifrån stånd och social bakgrund. Madame de Pompadours inflytande spelade också en avgörande roll för mindre stelhet och mera intimitet och informalitet i sällskapslivet. Hon introducerade nya, lättare, rullbara möbler som även kvinnor med stora kjolar och håruppsättningar kunde sitta bekvämt i. Pompadours inredningar utmärktes framför allt av att de utvecklades för byggnadernas inre och gjorde skillnad på arkitektur och inredning. Några av hennes stolar, klädda med blommigt tyg, finns nu utställda på slottet. Men trots revolutionen är det likadant på slottet, som i filmen och i den traditionella och konservativa franska historieskrivningen: Madame de Pompadour får spela en undanskymd roll i förhållande till adel och kungligheter. Somliga fransmän tycks fortfarande ha väldigt svårt att smälta att det var en kvinna som gjorde sin egen uppkomlings- eller medelklassestetik till fransk nationalstil och konsthistorisk riktning, etiketterad Louis quinze efter hennes mäktige vän och beskyddare Ludvig XV. Och inte nog med det. Denna simpla borgare som redan var gift när hon träffade kungen och som avslöjade sitt icke nobla ursprung så fort hon öppnade munnen och sa ”champagne” i stället för ”vin de Champagne”, som hovets bördsstolta aristokrater, har dessutom satt sin prägel på Elyséepalatset där Frankrikes presidenter arbetar. Nej, de bästa beskrivningarna av Madame de Pompadours enorma inflytande är skrivna av utlänningar. Men även den brittiske designskribenten Stephen Bayley, som skrivit ”Taste”, den kanske roligaste boken om hennes stilsättande betydelse, har ett föraktfullt tonfall som antyder att Pompadour var en smart men neurotisk och eventuellt frigid golddigger. Samtidigt som han utnämner henne till en ”ancien régime-version” av fenomenet ”born to shop” och till uppfinnare av konsumtionsvaran och statussymbolen. Det var för Madame de Pompadour och i samarbete med Madame de Pompadour som arkitekten Ange-Jacques Gabriel (1698–1782) kreerade den lådlika lilla slottsbyggnaden Petit Trianon (lilla Trianon) i Versailles park som den modernistiske arkitekten Le Corbusier senare skulle ta intryck av. Det är bland annat dit, till det nyrenoverade lilla palatset Petit Trianon, som Marie Antoinette (spelad av Kirsten Dunst) drar sig undan hovlivets ritualiserade tråkighet i filmen. Madame de Pompadour dog tyvärr i lungsot vid 42 års ålder, innan hennes hus var färdigbyggt och hann aldrig flytta in. Pompadours rosafärgade ande svävar också över den söta men fejkade lilla bondgård, Le Hameau de la Reine, som Marie Antoinette låter uppföra i ett hörn av parken 1783 och som spelar en viktig roll i Sofia Coppolas film om henne. För Madame de Pompadour var en föregångare också i att leka sommarstuga i små lantliga hus i slottsparken. Utklädda i stråhattar till herde och herdinna roade sig Pompadour och kungen med att gå omkring och lukta på blommorna och koka ägg alldeles själva, utan hjälp av sina många tjänare. När de inte planerade guldkantade arkitektur- och inredningsprojekt, satte upp teaterpjäser eller ordnade påkostade temafester med fyrverkerier som syntes ända in till Paris där vanligt arbetande folk hade svårt att få pengarna att räcka till bröd. Särskilt nu på hösten är det skönt att promenera och titta på pumporna i Marie Antoinettes pittoreskt lantliga hörn av slottsparken. Det känns lite grann som att gå på Skansen i Stockholm. Det är en anledning att åka hit, för att komma ifrån Paris eviga trafikkaos och bilavgaser och i lugn och ro begrunda skillnaderna i storlek och proportioner mellan Marie Antoinettes små söta rabatter och Solkungens trädgårdsarkitekt André Le Nôtres (1613–1700) jättelika trädgårdar à la française. Sedda från nära håll ger Le Nôtres grönska ett helt annat, kulissartat, opersonligt och oordnat intryck än på vykortens uppifrånvyer. Ja, jämfört med samtidens välansade villaträdgårdar med kantklippta gräsmattor är slottsparkens växtlighet direkt ostädad – för här är det bara de stora linjerna, bara de pampiga bilderna av trädgårdarna som räknas. Före revolutionen skyddades den kungliga parken av en lång mur som omringade 8 000 hektar mark. Tidvis har parken varit ännu större. Versailles tar nu emot 7 miljoner besökare per år och kan skryta med 800 hektar park, 700 rum, 2 513 fönster, 352 eldstäder, 55 dammar och fontäner och nära 400 skulpturer i marmor, brons och bly. Versailles fantastiska spegelsal är det svårt att inte fascineras och imponeras av och de rutformade ekparketterna är oerhört vackra. Men slottet Versailles är som helhet betraktat så stort, tungt, dyrt och skrytsamt brackigt anlagt att Frankrike liksom aldrig haft råd med att bygga det färdigt och hålla det i skick. Det är något lugnande och rogivande i allt det där fläckade, slitna och okontrollerat spruckna och ostädade som förhöjer upplevelsen av slottet och parkens härlighet. Det är underbart storstilat och samtidigt så stort och skrytsamt att det blir fult och lite löjligt. Här kan man koppla av och gå omkring och känna sig som en självutnämnd prinsessa i Madame de Pompadours efterföljd, medan slottet avslöjar sig med alla sina imperfektioner och uppblåsta lyxambitioner. Versailles började förfalla redan några år efter att det var nybyggt och är fortfarande en byggarbetsplats. Det pågår hela tiden insamlingar för att ”rädda” förfallna byggnader och torrlagda fontäner och försök att locka rika amerikanska donatorer med möjligheten att en gång i livet få vara med på en fest på Versailles. Det är så shoppinggudinnornas modeslott ser ut i dag, som en bild av bilismens dominans över samtiden och lågpriskedjornas massmarknadsmode. Det skräller av musik i parkens högtalare, det är köer och bylsigt sportklädda turister överallt som trots mängder av förbudsskyltar och vakternas tillsägelser fotograferar med blixt och gör parkens gångar osäkra genom att köra omkring i hyrda golfbilar. Susanne Pagold Frilansjournalist resebilagan@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21921, "headline": "Frank Sinatra: \"Vegas\"", "summary": "Alla tiders Sinatra.. Det kryllar av höjdpunkter på boxen med liveinspelningar från Las Vegas från 1961 till 1987. Att höra Frank Sinatra live är lysande underhållning. Och ofta även direkt omskakande. Ett artisteri som hans finns inte i dag, skriver Martin Nyström.", "article": "Det är backstage på Caesars Palace i Las Vegas i maj 1978 och kameran följer Frank Sinatra före showen när han nojsar med några vänner, speglar sig, kysser en boxare, kramar om en livvakt och spiller bourbon på flygeln. När han väl står inför publiken tar det bara några minuter innan han fullkomligt kastar omkull den. I en furiös övergång från det svärtade raseriet i \"Maybe this time\" till den glupska njutningen i \"Lady is a tramp\". En sekvens där Sinatra framstår som mera vild och livsfarligt galen än vad jag tidigare sett och hört. Och där han visar vad han menade när han beskrev sig som överintensiv med en förmåga att ohindrad kasta sig mellan sorgsenhet och eufori. Ovannämnda scen utgör en av flera höjdpunkter på \"Sinatra: Vegas\", en box om fyra cd och en dvd med liveinspelningar från Las Vegas från 1961 till 1987. En stad där han showade under 44 år och som han kan sägas vara synonym med. Att höra Sinatra live från Las Vegas, från The Sands, Caesars Palace och Golden Nugget är lysande underhållning. Hur han ber publiken om syre, frågar varför de stirrar på honom, kommenterar ett vackert intro med \"visst smakar det bra!\" eller besvarar dem som skriker efter \"My way\" med ett \"No. Your way\". Men att höra Frank Sinatra är inte bara underhållande utan ofta direkt omskakande. Och effekten tycks bara bli starkare med tiden. Ett artisteri som hans finns inte i dag - och för varje gång man återkommer till honom är man allt mindre förberedd. Var han verkligen så förkrossande bra? Ja, det var han. Frank Sinatra tappade karriärmässigt fotfästet i början av 1950-talet, men kom tillbaka och sprängde gränserna för vad man kunde uttrycka inom den swingbaserade sångrepertoaren. Med en rytmisk exakthet, en vidunderlig klangbredd och med en unik fraseringskonst som gjorde att han kunde accelerera känslan i en låt och ta den bortom all vett och sans. Sinatra var aldrig musikaliskt lättköpt eller vulgär, blåste aldrig upp sig själv på musikens bekostnad utan ställde sig alltid mitt i den. Allt detta går att höra i liveinspelningarna på \"Vegas\". På den eleganta upptagningen från 1961 där han låter rent oövervinnerlig, på den betydligt intimare och något skrovligare från 1982 (jämför klassikern \"Without a song\" med hur han gör den 1961!) och på den brett ösiga showen från 1987. Men höjdpunkten är konserten från The Sands 1966. Aldrig har Sinatra gått mer direkt på rytmen, låtit mer vilt attackerande än när han svänger loss till Count Basies Orkester under Quincy Jones ledning. En närmast manisk rytmmaskin som driver Sinatra till lägen av fullkomlig hängivelse. Som bonus finns här också ett tal mot segregation från det tidiga 1960-talet där Sinatra rasar mot att hans svarta medmusiker nekats bo på samma hotell i Las Vegas som han själv. Han säger sig avsky fördomar och tillägger stolt att han framtvingade en ändring - för han var ju inte bara \"The Voice\" utan hade ju också \"The biggest mouth in town\". Lyssna vidare på: \"From this moment on\" på \"A swingin affair\" (1957) \"River stay away from my door\" på \"All the way\" (1961) \"Memories of you\" på \"Point of no return\" (1961) \"Yesterdays\" på \"Sinatra and strings\" (1962) \"It gets lonely early\", alla tiders Sinatrainspelning, på \"September of my years\" (1965). ", "article_category": "culture"}
{"id": 21922, "headline": "Kamp mot porrmotstånd", "summary": "Jag delar inte upp kvinnor i ”vi” och ”dom” . Tvärtom kritiserar jag ett samhälle som stigmatiserar de prostituerade, svarar författaren Petra Östergren. debatt", "article": "prostitution Tidigare artiklar: Kajsa Ekis Ekman 10/11 Utgångspunkten för min bok ”Porr, horor och feminister” är att förstå det svenska porr- och prostitutionsmotståndet. Genom egna studier av pornografi, mångåriga samtal med kvinnor som säljer sex och modern, internationell forskning visar jag att argumenten inte håller. I stället menar jag att det tre decennier långa motståndet styrs av kulturella tankemönster om sex. Det har också andra budskap och funktioner än vad som först ligger för handen. Som normativa (en viss sexualitet är bättre än annan), symboliska (trygghets- och identitetsskapande) och avledande (det är lättare att fokusera på porr och prostitution än mer närliggande och svårhanterliga problem). Utgångspunkten för boken är alltså inte, som Kajsa Ekis Ekman hävdar i DN 10/11, varför sexsäljares röster inte hörs. Jag anser inte heller att prostitution är ”sex som handlar om pengar” , ignorerar inte diskussioner om pengars betydelse och betraktar mig inte som kulturrelativist i Ekmans tappning. Inte heller delar jag upp kvinnor i ”vi och dom” . Tvärtom kritiserar jag ett samhälle som gör det – ett samhälle som lyckas stigmatisera en grupp kvinnor till den grad att inga protester hörs när dessa så uppenbart är undantagna rätten att bestämma över sina kroppar och sexualitet, utesluts från demokratiska politiska processer, inte omfattas av sociala skyddsnät eller arbetsrättslagstiftning och vars situation ytterligare försämrats av den policy som sägs finnas där för att hjälpa dem. Det finns dock en sak Ekman har rätt i. I boken lyfter jag fram sexsäljares röster och tillskriver dessa högt värde. Det är också här vår skiljelinje går. Hon jämställer kvinnor som säljer sex med slavar som försvarar sin situation och sina herrar och menar att det därför inte går att tillskriva dessa röster någon tillförlitlighet. Jag menar att det bland annat är genom sexsäljares egna analyser och erfarenheter som det går att förstå prostitutionen och prostitutionsmotståndet. Jag anser också att det i en maktanalys är fundamentalt att fråga sig vilka röster som hörs och vilka som tystas. Vad säger det att senast sexsäljare själva kom till tals på DN:s kultursidor var 1977 Och att det då uppstod ett makalöst rabalder I Ekmans resonemang finns en intressant paradox. Samtidigt som hon tillskriver sexsäljares röster låg tillförlitlighet ifrågasätter hon min rätt att skriva om prostitution (liksom bärigheten i mina argument). Detta genom att förutsätta att jag aldrig själv funderat på att sälja sex eller gjort det. Det finns ingen annan forskare eller skribent som ställs inför detta krav. Att sälja sex i studiesyfte stöter också på en rad etiska och metodologiska problem. Det finns inte heller något som antyder att detta grepp skulle föranleda ett ”sannare” resultat. Jag misstänker att om de kvinnor vars röster kommer till tals i min bok bekräftade prostitutionsmotståndarnas teser skulle invändningar som dessa aldrig resas. Ur detta perspektiv förstår jag också vantolkningarna och misstänkliggörandet av mitt arbete. I Sverige finns bara plats för en enda hållning och för att se till att hegemonin upprätthålls gäller det att på olika sätt kväsa opposition. Och då mycket står på spel, inte bara saker som social gemenskap och samhällspositioner, utan även symboliska kamper om trygghet för kvinnor (där prostitution felaktigt definieras som mäns våld mot kvinnor), är alla medel tillåtna. Prostitution är ett komplext fenomen som bär på många olika innebörder för parterna som är i den och för dem som betraktar den. I prostitutionen och annan handel med sexuella tjänster finns precis som Ekman skriver: ”Samtal, samlag, terapi, slagsmål, spela romantiska par, spela hora eller betala för att bara ta upp tid.” Här finns tvång och våld och här finns frivillighet. Här finns de som mår dåligt av den, de som mår bra av den och de som gör både och. När vi talar om prostitution och försöker hitta lösningar på de problem som finns däri måste hela denna komplexitet tas med. Eftersom vi klarar av att göra det när det gäller annan kommersiell verksamhet eller mångfasetterade fenomen som äktenskap, måste vi fråga oss varför vi inte kan göra det när det kommer till kommersiell sex. Vad är det i vår kultur som gör att sex, och särskilt sex som har låg status, inte analyseras, bedöms och hanteras på samma sätt som andra samhällsfenomen Vi måste också ställa oss frågan varför porr- och prostitutionsmotståndet är så kompakt och enhetligt just i Sverige. Vad det är som gör att feminister just i Sverige verkar vara så ovilliga och oförmögna att ta in olika perspektiv och åsikter, liksom att samarbeta och solidarisera sig med alla sexsäljare – oavsett deras hållning till sin verksamhet. Vi skulle också kunna diskutera hur man kan förstå prostitution och pornografiska bilder som något som kan vara både stärkande och kränkande för kvinnor. Men den diskussionen måste präglas av intellektuell anständighet och respekt. PETRA ÖSTERGREN Författare, forskare kulturdebatt@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21926, "headline": "Privatiseringsförslag i Uppsala oroar", "summary": "Både biblioteken och stadsteatern i Uppsala kan komma att privatiseras om den styrande borgerliga majoriteten får som den vill. Skärp lagen! protesterar Författarförbundet.", "article": "I Uppsala tänker det nya borgerliga styret införa något som kallas \"utmanarrätt\", vilket innebär att många kommunala verksamheter ska kunna tas över av privata entreprenörer. Enligt kommunalrådet Gunnar Hedberg (m) kommer detta att gälla mindre bibliotek, troligen inte Uppsala stadsbibliotek. Är biblioteken i Uppsala ineffektiva? - Nej, allt är inte ineffektivt, men det handlar om att en verksamhet ska drivas på bästa sätt, och i många fall finns det inget självändamål med att kommunen ska syssla med verksamheten, säger kommunalrådet Karolina Hilding (fp). Att privatisera är ett sätt att förbättra vissa verksamheter, menar Karolina Hilding. Ser hon inga negativa konsekvenser? - Nej, men skulle man hitta negativa verkningar i ett privat anbud får man låta bli att anta det anbudet. Den politiska majoriteten kan tänka sig att privatisera all kultur som inte är \"myndighetsutövning\". Det betyder att till exempel Upsala stadsteater skulle kunna bli privat.Men chefen på Kulturkontoret i Uppsala, Ulla Hjorton, ser en rad problem. Biblioteken fördes över till kommunerna i mitten av 1900-talet för att man ville garantera neutralitet och opartiskhet. - Det måste fortsatt garanteras, biblioteken ska ju vara till för alla. Exempelvis ska boklån vara gratis. Det kan också vara krångligt att bryta ut smådelar ur ett stort biblioteksnät. Varje bibliotek inom en kommun har ett omfattande samarbete med de övriga. - Politikerna bortser lätt från att biblioteken med sin höga kompetens hänger ihop som svampars rotsystem där trådarna förmedlar kunskapen åt alla håll. Att knipsa av en av dessa rötter ställer till med komplikationer, säger Ulla Hjorton. Den politiska majoriteten i Uppsala har lagen på sin sida. Så länge inte alla kommunala bibliotek privatiseras går en sådan att förena med bibliotekslagen. Det finns kommuner som försökt det Uppsala nu vill införa. Åre försökte för snart 20 år sedan, men det fungerade inte. I samma veva lades anbud på fyra Stockholmsbibliotek - först när budgivaren ville inbegripa huvudbiblioteket på Sveavägen backade politikerna. I dag går privat drivna bibliotek i Sverige att räkna på ena handens fingrar. - Alla försök som gjorts har misslyckats, säger Jan Ristorp, ordförande i Sveriges författarförbunds biblioteksråd. Det finns ingen ekonomisk potential i en helt och hållet skattefinansierad verksamhet, som bara innebär kostnader. Risken är att ett bibliotek tar en helt annan väg än resten av kommunens bibliotek. Hur ska ett privat bibliotek få några intäkter? - Tanken är bisarr, ingen ska kunna göra ekonomisk vinst på ett bibliotek. Jan Ristorp hoppas att den policy för folk- och skolbibliotek som Författarförbundet utarbetat ska få privatiseringsivrarna att förstå att det är skillnad på vanligt köp och sälj och på biblioteksverksamhet. På fyra områden vill förbundet se lagändringar: Avgiftsfrihet för alla typer av litteratur - även e-böcker. Samverkan mellan alla bibliotek ska vara ett åliggande som går att följa upp. Inte bara gymnasier, även grundskolor, ska ha ett eget bibliotek. Saknas på var femte grundskola. Den nationella samverkan (inklusive forskningsbiblioteken) byggs ut och får en starkare ställning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21936, "headline": "Konstrevolt från Ukraina", "summary": "Ukrainas unga konstnärer förkastar gamla ideal, som en del av landets nya demokratirörelse. Jessica Kempe ser talande samtidskonst från Europas näst största land på nedläggningshotade Skulpturens hus. Utställning", "article": "”Testing station – Samtida konst från Ukraina” Skulpturens Hus, Stockholm Visas t o m 3/12 Med hjälp av motton, mobiler, musik och konst genomförde det ukrainska folket sin orange revolution. Vad hände sedan Hur gick det för den yngsta konstnärsgenerationen i Europas näst största land Med utställningen ”Testing station – samtida konst från Ukraina” på nedläggningshotade Skulpturens hus ger Aleksander Solovjov, curator på Kievs nyinrättade museum för samtida konst, ett långt svar med glesa verk. I en video står konstnärsgruppen R.E.P. (Revolutionary Experimental Art) på beachen och säljer ”Fast art” till köande badgäster. För en spottstyver kan man köpa sig en snabbgjord kubism, en liten minimalism, en tugga installation, en stor konceptualism eller en aktionskonstnär som man får vara själv. Syftet tycks dubbelt: att på samma gång demonstrera standardkonstens stereotyper som att slakta dem. ”Inga färdiga former för Ukrainas realiteter”, lyder en av R.E.P:s paroller. Andra sloganer är fri samtidskonst, alla är konstnärer, konstsocial cirkulation, grön asfalt, multikultur på schemat och samtida sport. Videofilmerna visar upptåg, torgmöten, propagandabussar och vajande plakat med Joseph Beuys och Andy Warhol på. Begripliga 70-talsgudar eftersom målet tycks vara att först rannsaka konstbyråkratins mått- och maktstrukturer – för att sedan göra nytt. Visst kan R.E.P. påminna om de hundra år äldre ryska futuristerna med den avgörande skillnaden att Majakovskij, Malevitj och Rodtjenko i profetiskt modernistisk yra stod beredda med klara utopier och färdiga språk – medan Ukrainas konstnärer är en del av den nya demokratirörelsens omförhandlingar och öppenhet. I Skulpturens hus mäktiga utställningshall, ”katedralen”, driver de ut det gamla genom att upplåta de socialrealistiska hjältemonumenten åt apor (Ilja Tjitjkan), måla fult, sy och snickra slarvigt, placera religionen i provisoriska tält (Zjanna Kadyrova) och låta människan uppgå i rök, auror och drömmar (Vladimir Sjtjerbak). Eller bara fredligt sätta ner foten med en jättestor, gullig skinnstöveltoffel i svart asfalt med ulliga gipsskarvar (Aleksander Semjonov). Vladimir Sjtjerbaks välgjorda ”Suitcases” spelar dock i en egen division. Så hårt proppade med kvinnliga kön att blygdläpparna tränger ut genom väskornas sidor kan hans blankborstade dokumentportföljer föreställa både könshandel, sexköp, sexualiteten som skuldlass och kvinnokönet som dyrbart smycke. Rapporten från Ukraina på Skulpturens hus omfattar även en fotografidel, som ingår i Xposeptember. Här visas sju fotografers verk. I multimediala ”In the army now” låter Jurij Novikov och Jevgenij Matvejev världens alla krigsbilder smälta ihop till en meningslös och utbytbar massa. Mot dokumentärbildens klassiskt svartvita verklighet står Vjatjeslav Tarnovetskijs ironiska jakt på prylar i den ukrainska flaggans blågula färger: plastpåsar, cyklar, hinkar och linnen. Tillsammans utgör utställningarna en talande delrapport från konstens Ukraina. När den borgerliga alliansen i Stockholms stad nu kräver Skulpturens hus på hela hyresbeloppet finns inga pengar kvar till verksamheten. Det är ett kulturhot. Sedan öppningen 1998 har Skulpturens hus anordnat 50 stora utställningar med en nytänkande blandning av etablerade skulptörer, konststudenter och den ickevästerländska konstens yngsta generationer. I februari 2007 planeras en manifestation med unga konstnärer från Turkiet, Armenien, Egypten och Iran. På temat demokrati, jämställdhet och kön ska hela ”katedralen” ljud- och bildsättas. Det vill vi se! Jessica Kempe konst@dn.se Läs mer om nedläggningshotet mot Skulpturens hus på Stockholmssidorna i första delen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21951, "headline": "En finländsk retsticka", "summary": "Jean Sibelius är Finlands störste tonsättare. Men hans musik retar många, den är inte nog förklarlig. Nu har Sibelius dagböcker givits ut. Martin Nyström har läst dem och försvarar det oförklarliga.", "article": "Vi hade analyserat Bach, Beethoven och Brahms på musikvetenskapen i Göteborg. Nu var det dags för Nordens störste tonsättare Jean Sibelius och den första satsen i hans fjärde symfoni från 1911. Men i stället för att börja dissekera den sa vår lärare att den här formuppbyggnaden rår han inte på: ”Den här musiken är som naturen. En skapelseakt bortom det analyserbara.” I stället tog han fram det finska verseposet Kalevala, och läste högt, sida upp och sida ned, tills föreläsningen var slut. Sedan lämnade han oss leende, medan vi förvånade stirrade ned i våra blanka anteckningsblock. Kanske skulle han kunna ha nöjt sig med att bara ”öppna ett fönster”? Ett uttryck som Sibelius själv använt för att förklara var hans musik kom ifrån. Jag har ofta tänkt på denna pedagogiska provokation när jag hör Sibelius. Och känt behovet av att försvara det ”oförklarbara” hos honom. Eller rättare sagt det som skiljer honom från den dominerande tysk-österrikiska musiktraditionen. Till skillnad från den kan det i Sibelius musik ske dramatiska förändringar utan att de föregåtts av någon tydlig konflikt. Laddningar kan uppstå av sig själva. Och förvandlingar kan ske utan att man riktigt fattar hur eller varför. Sibelius musik är på detta vis vidunderlig i sitt kraftspel men kan också skrämma slag med sin skapelseförmåga, sin allsmäktighet. Att hänvisa till Kalevala-eposet med sina mytiska berättelser och suggestiva musikalitet för att förstå mer av Sibelius musik är ganska givet. Sibelius var djupt inspirerad och tonsatte flera av eposets ämnen och bilder. I Kalevala finner man också samma närvaro av en verklighet i oavbruten förvandling. Och inte minst – myten om den faderlöse ynglingen och hjälten som slår ihjäl sin fostrare och gör sig själv till alltings lag. Som har en vag parallell till den faderlöse Sibelius eget öde. Sibelius ställning kan i dag tyckas oomtvistlig. Han är en av de mest spelade och hyllade. Men hans musik har också retat gallfeber på betydande kontinentala modernister och kritiker (Theodor Adorno och René Leibowitz bland andra) som kallat den för ”den sämsta i världen”, ”klottrig” och ”farlig”. Just för dess magiska aspekt – att den inte synliggör sina motsättningar och konflikter. Sibelius ses som en illusionist snarare än en komponist. Som någon som vägrar ta strid med verkligheten – utan som Moses (innan Gud förbjöd honom) bara slår lite med sin magistav – och får verkligheten dit han vill. Detta är en kritik som påminner om den berömde konstvetaren och essäisten John Bergers raseri mot Picasso, som i en av sina böcker anklagar honom för att vara ett ”lekande barn”, utan verklighetssinne och fångad i sin egen kreativitet. Ja, Sibelius har en del gemensamt med Picasso. Båda dras till det metamorfosiska (att låta motivens förvandling styra formen) och är präglade av att redan från barnsben ha upplevt verkligheten som formbar utifrån den egna fantasin. Om Picasso sägs det att han kunde måla innan han kunde tala. Om Sibelius att allt som kom i hans väg blev teater och fantasier. Läxböcker läste han som vore det romaner. Och att han hade en intensitet som kunde erinra om ett djurs. Som ett djur, en jonglör eller magiker. Talande är att år 1925 – ett par år innan Sibelius sensationellt helt tystnade som tonsättare – skrev han musik till Shakespeares ”Stormen”. En pjäs där den allsmäktige trollkarlen Prospero mot slutet av dramat skräms av sin egen maktfullkomlighet och bryter sin trollstav. I Sibelius dagböcker – som omspänner åren 1909–1944 och som i år givits ut av professor Fabian Dahlström – liknar Sibelius sig på flera ställen vid en björn som sover. Oroligt väntande på vad som skall hända när den vaknar. Anteckningarna är knappa, stundtals gåtfulla eller obegripliga. Några nya nycklar till vad som ligger bakom den ”oförklarbara” fjärde symfonin, som Sibelius arbetar med i dagböckernas inledning, eller något annat av hans större verk, får man inte heller. Estetiken framskymtar när han med en kort fras uppmanar till att undvika ”trasighet” till förmån för ”det flytande hela”. Eller när han uttrycker sin attraktion till att vara symfoniker med att kalla sig ”orkesterns älskare”. Men mest består dagboksanteckningarna av fragmentariska utrop där han åkallar sitt bristande eller fullkomliga geni, svär över sitt yrke (”Fy fan!”) eller kallar sig för nya namn och hötter åt sin härkomst – som vore han inbegripen i ett oavbrutet cirklande rollspel med sig själv. Däremot bekräftar dagböckerna bilden av en konstnär som varje dag väntar på ”rätt månsken”, som under stark ångest och förtvivlan växlar mellan känslan av att vara helt övergiven av eller mystiskt hemsökt av sin egen kreativitet. Han ser en älg gå över sin backe tre gånger, drömmer hela dagarna och kan inte arbeta. ”Hvartill dessa döda stunder utan lif och under?” utbrister han. För att dagen därpå skriva ”Haft känslan av att vara ett geni” och jubla ”Härliga Ego!” då arbetet tagit ny fart och något nytt musikaliskt lekt honom i hågen. Som läsare kan man ana den våldsamma dynamiken i dessa växlingar. Inför Sibelius musik är det klokt att både ge sig hän och låta frågorna hopa sig. Att låta sig skrämmas och förundras och att reflektera vidare. Sista dagboksanteckningen handlar typiskt nog om Kalevala. Och slutar mitt i en mening. Som hade Sibelius plötsligt fått syn på något ute och rest sig för att öppna ett fönster. Att lyssna på honom är att följa honom dit ut. MARTIN NYSTRÖM martin.nystrom@dn.se ”Jean Sibelius. Dagbok 1909–1944” Red. Fabian Dahlström Atlantis ", "article_category": "culture"}
{"id": 21977, "headline": "Tsarens hjälte", "summary": "I Sovjetunionen hyllades Alexandr Pusjkin inte bara som nationalskald, utan också som strålande frihetssymbol. Men han var aldrig en förföljd motståndare till överheten - utan snarast en rätt inställsam fursteslickare. .", "article": "Högt över alla andra ryska författare tornar sig Pusjkin. \"Pusjkin är vårt allt\", ljuder ett ständigt upprepat omdöme från 1853. Myten om den ädle, förföljde Pusjkin, inte bara nationalskald utan även frihetssymbol, är i själva verket en del av arvet efter Sovjetepoken. Aleksandr Pusjkin (1799-1837) kom från en gammal adelsfamilj med begränsade resurser. Redan under skoltiden drog han till sig etablerade skalders uppmärksamhet för sin bländande, friska poesi. För en modern läsare förefaller Pusjkin aldrig ålderdomlig så som sina föregångare eller ens samtida. Pusjkin använder fortfarande enstaka åldriga, kyrkslaviska former, men nästan bara i korta ord som aldrig tynger språket. Kyrkslavismerna är mer en ironisk stilisering, och ofta ett sätt att få versmåttet att gå ihop. Frihetsälskande strömningar var legio efter Napoleonkrigen. Pusjkin skrev ett \"Ode till friheten\" som cirkulerade i avskrifter, och annat i samma anda. Till slut skickade tsar Alexander I honom år 1820 i förvisning - på ett sätt som Sovjettidens förföljda litteratörer bara kunde avundas. Han bodde i Odessa, senare Moldavien och slutligen på faderns gods Michajlovskoje, fick ett rundligt underhåll från staten och reste en del. Han var aldrig med i den sammansvärjning som 1825 slutade med snabbt kvävd revolt, dekabristupproret. Det har ibland framställts som att de ädla dekabristerna inte ville riskera den stora poetens liv. Snarare litade de inte på att den ökände pratmakaren skulle hålla tyst. Tsar Nikolaj I upphävde 1826 förvisningen, tog emot Pusjkin för ett långt samtal och lovade att själv bli det unga geniets censor. I Tsar-Ryssland likaväl som i Sovjetunionen hade författaren en roll som i få andra länder. I frånvaron av tryckfrihet och parlament fick författarna fylla det tomrummet - de idealiserades av både sin samtid och eftervärlden. Som det heter i ett slitet uttryck, \"En stråle av ljus i det mörka tsarriket\". På Pusjkinstatyn i Moskvas centrum kan man läsa hans egen magnifika efterbildning av Horatius \"Jag har rest mig ett minnesmärke varaktigare än kopparen\", med stolta ord om hur han \"sjöng om friheten i onda tider\". Framför statyn ligger alltid färska blommor. På otaliga porträtt är han den romantiske Poeten, gärna i schillerkrage och med blicken hänfört riktad i fjärran. Att Pusjkin, älskad av liberaler likaväl som konservativa, patrioter och nynationalister, i sitt exotiska utseende bär spår av en etiopisk anfader på mödernet bara understryker hans särställning som landets erkände nationalskald. Men den bild av människan Pusjkin som många generationer i Sovjet växte upp med var en myt, skapad av den kommunistiska regimen. Bäst har det kanske beskrivits av den ryske exilförfattaren Jurij Druzjnikov i några essäer i \"Russkije mify\" (Ryska myter. Det finns nu också en stor modern biografi över Pusjkin av Timothy J Binyon från Oxford (i pocket hos Vintage Books) som ger ett osminkat porträtt av den ryska nationalskalden, \"med vårtor och allt\". För en intellektuell uppvuxen i Sovjet innebär Binyons biografi faktiskt en uppskakande läsning. Även om man inte är så intresserad av författarnas personliga öden, och av sin uppväxtmiljö begåvats med en försvarlig dos cynism, har man levt med föreställningen att poeten var bäraren av den högsta sanningen, som Pusjkin. En riktig konstnär, framför allt en poet som har ordet som sitt vapen, kan per definition inte tjäna makten. I denna föreställning ingår att poeten alltid tar ställning mot regimen, så som det fortsatt att vara under Sovjetmakten. Denna inställning till författaren är någonting som man inte möter i västerländska demokratier och det har alltid varit det unika i den ryska litteraturen. Formuleringen \"bra författare men dålig människa\" är inte tänkbar i denna ryska tradition. Något som bar upp hela den ryska intelligentian var: en författare som kollaborerade med regimen kunde bara inte vara en bra författare. Av flera anledningar tog Sovjetmakten fram Pusjkin och gjorde honom till sin, med en dånande höjdpunkt 1937 vid hundraårsminnet av hans död. Pusjkin hade utan detta stöd ändå levt vidare hos den läsande allmänheten, många hade honom fortfarande i bokhyllan, kunde honom utantill. Men nu inleddes makthavarnas utnyttjande av honom i egna syften. Det finns tillräckligt många citat i dikterna om hur han \"besjöng friheten\" för att bygga upp myten om den förföljde motståndaren till tsarmakten. Pusjkins samtida, kritikern Vissarion Belinskij framhävde Pusjkins närhet till folket och ryska anda, skrev om hans främsta verk \"Eugene Onegin\" att det var \"en encyklopedi om det ryska livet\", vilket är trams, och förklarade att Pusjkin egentligen var en företrädare för det förtryckta folket och därför stod i konflikt med tsarmakten. Eftersom Belinskij också inkorporerades av Sovjetmakten, som en förebild för den så kallade proletära kritiken, hade man här all den teoretiska grund som behövdes. Sovjetiska litteraturvetare skrev om Pusjkins \"protest mot godsägarnas godtycke\", att \"det framgår av Eugene Onegin hur oundviklig kampen var mot de vanställande livsvillkoren i Ryssland och mot självhärskardömet och livegenskapen\" - det finns föga täckning för det i texterna. Och det talades om hans \"medborgerliga ansvarskänsla och moraliska upphöjdhet\". Fartyg, bergstoppar, städer och till och med det stora Rumjantsevmuseet i Moskva (som Pusjkin inte hade någonting att göra med, grundat sextio år efter hans död) fick bära Aleksandr Pusjkins namn. Men vad är det som är så frustrerande med Pusjkin, sådan han verkligen var? Det är inte hans mänskliga svagheter, att han på många sätt var en dålig människa och promiskuös. Förresten har vi hans slängar av gonorré att tacka till exempel för den spirituella sagopastischen \"Ruslan och Ljudmila\" - sjukdomen höll honom i sängen så länge att han arbetade ostört. Nej, det handlar inte heller om hans obscena diktning, ibland genialisk även den i sin elakhet mot namngivna ovänner eller grotesk i sitt hanterande av det ryska språkets rikedomar på fula ord. Naturligtvis inte heller hans ansvarslöshet med ständiga spelskulder även när han hade hustru och barn att tänka på. Nej, det som bryter mot den ryska intelligentians krav på en verkligt stor diktare är Pusjkins chockerande inställsamhet mot tsaren, som Binyon dokumenterar på det grundligaste. Nikolaj I hade naturligtvis inte tid att uppfylla sitt löfte mot Pusjkin att själv vara hans censor. Pusjkin fick vända sig till tsaren genom chefen för \"Tredje avdelningen\", den tidens KGB, Aleksandr Benckendorff - men han gick oändligt mycket längre än vad han behövde. Och lägre kan man i en rysk intellektuells ögon inte falla som människa. Pusjkin ber om nådegåvor, pengar, tjänster och förmåner och får det, och när det är som värst ber han Benckendorff ingripa mot Bulgarin, en av Pusjkins konkurrenter som tidningsutgivare! Större var inte hans omtanke om det fria ordet. Den frihet som Pusjkin beskrev var mest en abstraktion, utom när det gällde den frihet som han själv ville ha; man hade för övrigt gärna unnat honom den resa till Västeuropa som tsaren aldrig lät honom företa. Någon frihet för de livegna var han i själva verket inte angelägen om, han behandlade sina egna bönder på samma sätt som andra skoningslösa godsägare vid den här tiden, gav dem till soldater (25 års tjänstgöring) eller skickade dem till Sibirien när han så fann för gott. Han reagerade hånfullt på Greklands frihetskamp. Och när Ryssland slog ner det polska upproret 1830 i blod och upprördheten var stor i Västeuropa skrev Pusjkin den beryktade dikten \"Till dem som smädar Ryssland\", som på beställning av Nikolaj I: det här angick inte andra än ryssar och polacker, det var en uppgörelse inom familjen. Pusjkins liberalt sinnade vänner tog illa vid sig och antydde att man borde säga upp vänskapen med honom. Den torra sanningen är förstås att många suveräna poeter i skilda länder, sådana med säker hand med versen, har inspirerats av skilda ting i skilda dikter, av kärlek, frihetslängtan eller tvärtom brutal chauvinism, så att det är meningslöst att söka efter konsekvens i de vackra dikterna. Det kommer att ta tid innan sanningen om skillnaden mellan människan Pusjkin och nationalskalden tränger igenom i Ryssland. Det nya fria Ryssland lever vidare med många gamla sovjetiska myter, och kanske behöver man fortfarande myten om den ädle, förföljde frihetskämpen Pusjkin. Hur var det nu med duellen som blev hans död? I sovjetiska encyklopedier beskrivs den som \"inspirerad av hovet\", \"med hjälp av lågsinta intriger skapade hovet och Nikolaj I en konflikt mellan P och gardesofficeren d'Anthès som slutade med en duell.\" Det gick flera månader efter Pusjkins första utmaning innan duellen verkligen blev av. Tsaren försökte hindra den och dömde sedan d'Anthès till döden. I och för sig benådades han senare. Efter Pusjkins död kunde tsar Nikolaj ha vänt ryggen till. Men han betalade alla Pusjkins skulder, friköpte hans intecknade gods, såg till att de samlade skrifterna kom ut, gav änkan och barnen frikostigt understöd, och när änkan gifte om sig befordrades hennes make till gardeschef i Petersburg. Det finns inga belägg för att den vackra unga änkan var Nikolajs älskarinna, men mycket i hennes öde blir begripligare om det var så. Historien om duellen är komplicerad. Holländske ambassadören baron Heeckerens adoptivson d'Anthès kurtiserade Pusjkins hustru och hur långt det gick är oklart. Han gifte sig med den dyrkades syster. Varför hade för resten van Heeckeren adopterat en vuxen karl? Därför att han och d'Anthès var ett par och då kunde bo ihop, samtidigt som han stödde \"adoptivsonens\" heterosexuella affärer. Relationerna med alla dessa korsande linjer - med nationalskalden, tsaren, van Heeckeren, d'Anthès, de två systrarna med flera, kräver egentligen grafisk återgivning. Pusjkin dog tidigt, som Mozart: de var jämnåriga när deras liv avbröts i förtid. Men medan hela världen kan ta till sig Mozarts verk är Pusjkins oöversättliga ordmusik förbehållen de ryskkunniga. De är förstås å andra sidan rätt många. Timothy j Binyon\"Pushkin\"Harper Timothy j Binyon \"Pushkin\" Harper Collins 2002 Jurij Druzjniko \"Russkije mify\" (Ryska myter) New York 1995 ", "article_category": "culture"}
{"id": 21978, "headline": "Tsarens hjälte.", "summary": "I Sovjetunionen hyllades Alexandr Pusjkin inte bara som nationalskald, utan också som strålande frihetssymbol. Men han var aldrig en förföljd motståndare till överheten – utan snarast en rätt inställsam fursteslickare.", "article": "Högt över alla andra ryska författare tornar sig Pusjkin. ”Pusjkin är vårt allt” , ljuder ett ständigt upprepat omdöme från 1853. Myten om den ädle, förföljde Pusjkin, inte bara nationalskald utan även frihetssymbol, är i själva verket en del av arvet efter Sovjetepoken. Aleksandr Pusjkin (1799–1837) kom från en gammal adelsfamilj med begränsade resurser. Redan under skoltiden drog han till sig etablerade skalders uppmärksamhet för sin bländande, friska poesi. För en modern läsare förefaller Pusjkin aldrig ålderdomlig så som sina föregångare eller ens samtida. Pusjkin använder fortfarande enstaka åldriga, kyrkslaviska former, men nästan bara i korta ord som aldrig tynger språket. Kyrkslavismerna är mer en ironisk stilisering, och ofta ett sätt att få versmåttet att gå ihop. Frihetsälskande strömningar var legio efter Napoleonkrigen. Pusjkin skrev ett ”Ode till friheten” som cirkulerade i avskrifter, och annat i samma anda. Till slut skickade tsar Alexander I honom år 1820 i förvisning – på ett sätt som Sovjettidens förföljda litteratörer bara kunde avundas. Han bodde i Odessa, senare Moldavien och slutligen på faderns gods Michajlovskoje, fick ett rundligt underhåll från staten och reste en del. Han var aldrig med i den sammansvärjning som 1825 slutade med snabbt kvävd revolt, dekabristupproret. Det har ibland framställts som att de ädla dekabristerna inte ville riskera den stora poetens liv. Snarare litade de inte på att den ökände pratmakaren skulle hålla tyst. Tsar Nikolaj I upphävde 1826 förvisningen, tog emot Pusjkin för ett långt samtal och lovade att själv bli det unga geniets censor. I Tsar-Ryssland likaväl som i Sovjetunionen hade författaren en roll som i få andra länder. I frånvaron av tryckfrihet och parlament fick författarna fylla det tomrummet – de idealiserades av både sin samtid och eftervärlden. Som det heter i ett slitet uttryck, ”En stråle av ljus i det mörka tsarriket” . På Pusjkinstatyn i Moskvas centrum kan man läsa hans egen magnifika efterbildning av Horatius ”Jag har rest mig ett minnesmärke varaktigare än kopparen” , med stolta ord om hur han ”sjöng om friheten i onda tider” . Framför statyn ligger alltid färska blommor. På otaliga porträtt är han den romantiske Poeten, gärna i schillerkrage och med blicken hänfört riktad i fjärran. Att Pusjkin, älskad av liberaler likaväl som konservativa, patrioter och nynationalister, i sitt exotiska utseende bär spår av en etiopisk anfader på mödernet bara understryker hans särställning som landets erkände nationalskald. Men den bild av människan Pusjkin som många generationer i Sovjet växte upp med var en myt, skapad av den kommunistiska regimen. Bäst har det kanske beskrivits av den ryske exilförfattaren Jurij Druzjnikov i några essäer i ”Russkije mify” (Ryska myter. Det finns nu också en stor modern biografi över Pusjkin av Timothy J Binyon från Oxford (i pocket hos Vintage Books) som ger ett osminkat porträtt av den ryska nationalskalden, ”med vårtor och allt” . För en intellektuell uppvuxen i Sovjet innebär Binyons biografi faktiskt en uppskakande läsning. Även om man inte är så intresserad av författarnas personliga öden, och av sin uppväxtmiljö begåvats med en försvarlig dos cynism, har man levt med föreställningen att poeten var bäraren av den högsta sanningen, som Pusjkin. En riktig konstnär, framför allt en poet som har ordet som sitt vapen, kan per definition inte tjäna makten. I denna föreställning ingår att poeten alltid tar ställning mot regimen, så som det fortsatt att vara under Sovjetmakten. Denna inställning till författaren är någonting som man inte möter i västerländska demokratier och det har alltid varit det unika i den ryska litteraturen. Formuleringen ”bra författare men dålig människa” är inte tänkbar i denna ryska tradition. Något som bar upp hela den ryska intelligentian var: en författare som kollaborerade med regimen kunde bara inte vara en bra författare. Av flera anledningar tog Sovjetmakten fram Pusjkin och gjorde honom till sin, med en dånande höjdpunkt 1937 vid hundraårsminnet av hans död. Pusjkin hade utan detta stöd ändå levt vidare hos den läsande allmänheten, många hade honom fortfarande i bokhyllan, kunde honom utantill. Men nu inleddes makthavarnas utnyttjande av honom i egna syften. Det finns tillräckligt många citat i dikterna om hur han ”besjöng friheten” för att bygga upp myten om den förföljde motståndaren till tsarmakten. Pusjkins samtida, kritikern Vissarion Belinskij framhävde Pusjkins närhet till folket och ryska anda, skrev om hans främsta verk ”Eugene Onegin” att det var ”en encyklopedi om det ryska livet” , vilket är trams, och förklarade att Pusjkin egentligen var en företrädare för det förtryckta folket och därför stod i konflikt med tsarmakten. Eftersom Belinskij också inkorporerades av Sovjetmakten, som en förebild för den så kallade proletära kritiken, hade man här all den teoretiska grund som behövdes. Sovjetiska litteraturvetare skrev om Pusjkins ”protest mot godsägarnas godtycke” , att ”det framgår av Eugene Onegin hur oundviklig kampen var mot de vanställande livsvillkoren i Ryssland och mot självhärskardömet och livegenskapen” – det finns föga täckning för det i texterna. Och det talades om hans ”medborgerliga ansvarskänsla och moraliska upphöjdhet” . Fartyg, bergstoppar, städer och till och med det stora Rumjantsevmuseet i Moskva (som Pusjkin inte hade någonting att göra med, grundat sextio år efter hans död) fick bära Aleksandr Pusjkins namn. Men vad är det som är så frustrerande med Pusjkin, sådan han verkligen var Det är inte hans mänskliga svagheter, att han på många sätt var en dålig människa och promiskuös. Förresten har vi hans slängar av gonorré att tacka till exempel för den spirituella sagopastischen ”Ruslan och Ljudmila” – sjukdomen höll honom i sängen så länge att han arbetade ostört. Nej, det handlar inte heller om hans obscena diktning, ibland genialisk även den i sin elakhet mot namngivna ovänner eller grotesk i sitt hanterande av det ryska språkets rikedomar på fula ord. Naturligtvis inte heller hans ansvarslöshet med ständiga spelskulder även när han hade hustru och barn att tänka på. Nej, det som bryter mot den ryska intelligentians krav på en verkligt stor diktare är Pusjkins chockerande inställsamhet mot tsaren, som Binyon dokumenterar på det grundligaste. Nikolaj I hade naturligtvis inte tid att uppfylla sitt löfte mot Pusjkin att själv vara hans censor. Pusjkin fick vända sig till tsaren genom chefen för ”Tredje avdelningen” , den tidens KGB, Aleksandr Benckendorff – men han gick oändligt mycket längre än vad han behövde. Och lägre kan man i en rysk intellektuells ögon inte falla som människa. Pusjkin ber om nådegåvor, pengar, tjänster och förmåner och får det, och när det är som värst ber han Benckendorff ingripa mot Bulgarin, en av Pusjkins konkurrenter som tidningsutgivare! Större var inte hans omtanke om det fria ordet. Den frihet som Pusjkin beskrev var mest en abstraktion, utom när det gällde den frihet som han själv ville ha; man hade för övrigt gärna unnat honom den resa till Västeuropa som tsaren aldrig lät honom företa. Någon frihet för de livegna var han i själva verket inte angelägen om, han behandlade sina egna bönder på samma sätt som andra skoningslösa godsägare vid den här tiden, gav dem till soldater (25 års tjänstgöring) eller skickade dem till Sibirien när han så fann för gott. Han reagerade hånfullt på Greklands frihetskamp. Och när Ryssland slog ner det polska upproret 1830 i blod och upprördheten var stor i Västeuropa skrev Pusjkin den beryktade dikten ”Till dem som smädar Ryssland” , som på beställning av Nikolaj I: det här angick inte andra än ryssar och polacker, det var en uppgörelse inom familjen. Pusjkins liberalt sinnade vänner tog illa vid sig och antydde att man borde säga upp vänskapen med honom. Den torra sanningen är förstås att många suveräna poeter i skilda länder, sådana med säker hand med versen, har inspirerats av skilda ting i skilda dikter, av kärlek, frihetslängtan eller tvärtom brutal chauvinism, så att det är meningslöst att söka efter konsekvens i de vackra dikterna. Det kommer att ta tid innan sanningen om skillnaden mellan människan Pusjkin och nationalskalden tränger igenom i Ryssland. Det nya fria Ryssland lever vidare med många gamla sovjetiska myter, och kanske behöver man fortfarande myten om den ädle, förföljde frihetskämpen Pusjkin. Hur var det nu med duellen som blev hans död I sovjetiska encyklopedier beskrivs den som ”inspirerad av hovet” , ”med hjälp av lågsinta intriger skapade hovet och Nikolaj I en konflikt mellan P och gardesofficeren d’ Anthès som slutade med en duell.” Det gick flera månader efter Pusjkins första utmaning innan duellen verkligen blev av. Tsaren försökte hindra den och dömde sedan d’ Anthès till döden. I och för sig benådades han senare. Efter Pusjkins död kunde tsar Nikolaj ha vänt ryggen till. Men han betalade alla Pusjkins skulder, friköpte hans intecknade gods, såg till att de samlade skrifterna kom ut, gav änkan och barnen frikostigt understöd, och när änkan gifte om sig befordrades hennes make till gardeschef i Petersburg. Det finns inga belägg för att den vackra unga änkan var Nikolajs älskarinna, men mycket i hennes öde blir begripligare om det var så. Historien om duellen är komplicerad. Holländske ambassadören baron Heeckerens adoptivson d’ Anthès kurtiserade Pusjkins hustru och hur långt det gick är oklart. Han gifte sig med den dyrkades syster. Varför hade för resten van Heeckeren adopterat en vuxen karl Därför att han och d’ Anthès var ett par och då kunde bo ihop, samtidigt som han stödde ”adoptivsonens” heterosexuella affärer. Relationerna med alla dessa korsande linjer – med nationalskalden, tsaren, van Heeckeren, d’ Anthès, de två systrarna med flera, kräver egentligen grafisk återgivning. Pusjkin dog tidigt, som Mozart: de var jämnåriga när deras liv avbröts i förtid. Men medan hela världen kan ta till sig Mozarts verk är Pusjkins oöversättliga ordmusik förbehållen de ryskkunniga. De är förstås å andra sidan rätt många. Maria Nikolajeva STAFFAN SKOTT essa@dn.se Timothy j Binyon ”Pushkin” Harper Collins 2002 Jurij Druzjniko ”Russkije mify” (Ryska myter) New York 1995 )) Maria Nikolajeva är ’ professor’ i litteratur-vetenskap vid Stockholms universitet )) Staffan Skott är DN-medarbetare och författare ", "article_category": "culture"}
{"id": 21993, "headline": "Och så bra det blir!", "summary": "Anna Ternheim börjar sin turnépremiär med självförtroende och rutin. Det blir en konsert utan döda ögonblick och många höjdpunkter.", "article": "Anna Ternheim Turnépremiär Scen: Rival, Stockholm Redan i slutet av andra låten visar det sig vilket slags konsert det här är: en ovanlig konsert. På skiva är ”Today is a good day” en fin men alldeles för kort låt, byggd runt några ackord och en effektiv pianoslinga. När Anna Ternheim spelar den med sitt band fortsätter de, bara för att det låter bra, för att det svänger och lever. Det är inget utslag av spontanitet, de har repat, de vet givetvis exakt hur många takter de ska fortsätta tills trummisen slår av, men själva inställningen – att musiken i sig är viktig – präglar hela konserten. Det gör musikerna fokuserade och närvarande. Varje låt har arrangemang och detaljer som gör dem intressanta att spela – och intressanta att lyssna på. Det är inte alltid så. Verkligen inte. Märkligt nog befinner sig ofta musiken i konflikt med låten. Särskilt i Anna Ternheims genre, bestående av ensamma singer/songwriter med lösa sammansättningar av kompmusiker: man gör en skiva, publiken tycker om den, man åker på turné och upprepar konceptet. Det tycks finnas en föreställning som går ut på att publiken vill höra sångerna och melodierna, inte musikerna och musiken. Eller ännu värre: det verkar finnas artister som inte är intresserade av musik. Anna Ternheim särskiljer sig genom sin ambition att uttrycka sig lika mycket genom musiken som genom låtarna. Och så bra det blir. Nu är det turnépremiär på Mariatorget, mitt på Söder. Anna Ternheim säger att hon är nervös, att publiken är krävande, men det verkar inte riktigt stämma. Hon uppträder med självförtroende och rutin, och publiken fullkomligt älskar henne. Hon har just släppt sitt andra album, hamnat etta på alla listor och tippas bli Sveriges nästa export. Anna Ternheims band består av musiker jag sett i olika sammanhang under femton år. De har kompat alla, de kan spela vad som helst. Därmed inte sagt att det alltid blir bra. Men Ternheim verkar de tro på, och i hennes musik finns utrymme för deras musikalitet. Keyboardisten David Nyström gör både ljuden som förstärker stämningarna och spelar de små figurerna som får det att glittra. Jerker Odelholms bas bidrar med både tryck och färg, Andreas Dahlbäck är lika mycket percussionist som svängig poptrummis och gitarristen Staffan Andersson anstränger sig för att skita ner ljudbilden. Tillsammans skapar Anna Ternheim och bandet något stort. De är tack och lov inte rädda för det svulstiga och sentimentala. Jag gillar också att de har tänkt, att låtarna går in i varandra, att spelordningen känns solid, att det är en helhet. Det är en konsert utan döda ögonblick, med många höjdpunkter. Anna Ternheim är givetvis kvällens centralgestalt, men hon gör rätt som inordnar sig i bandet och musiken. Hon står för låtarna och själva känsloleveransen, och hon gör det med en fantastisk skärpa, men framstår fortfarande som lite hemlig och vag. Pr-mässigt sett är det kanske en nackdel – ”Idol”-juryn skulle såga hennes brist på utlevelse – men för publiken är det tacksamt. Låtarna och musiken är fortfarande öppna för egna projektioner, Anna Ternheim ställer sig aldrig i vägen. Nu följer en fem veckor lång Sverigeturné. Ternheim och bandet kommer säkert att bara bli bättre längs vägen. Po Tidholm musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 21995, "headline": "Stockholmstidning i desparat överlevnadskamp", "summary": "Stockholms Fria Tidning är i desperat kris för att få behålla presstödet på drygt två miljoner kronor. Nu betalar man värvare för att jaga in nya prenumeranter.", "article": "Stockholms Fria Tidning, som firade femårsjubileum i maj, \"trotsar Fredrik Reinfeldt\" och presstödsreformen. För att kunna behålla det nuvarande presstödet på drygt två miljoner måste den få in 1.000 nya prenumeranter de närmaste veckorna. Tidningsledningen söker nu via annonser och mejl två hundra värvare som var och en kan hitta fem nya läsare som vill teckna en tremånadersprenumeration à 99 kronor. De värvare som lyckas på en vecka belönas med 750 kronor. - Det som gör att vi får ta till sådana här panikåtgärder är att villkoren för presstödet ändrats med sådant kort varsel. Den nya presstödsförordningen antogs i början av sommaren och skulle gälla från årsskiftet. Men den nya regeringen skjuter nu detta \"på framtiden\" med hänvisning till EU:s utredning av presstödet. Detta innebär att vi riskerar att förlora runt 700.000 kronor av de dryga två miljoner vi får i dag, säger tidningens ansvarige utgivare Lennart Fernström till DN. Hur bråttom är det? - Eftersom presstödet beräknas på ett upplagesnitt under hela året så finns det ingen absolut deadline, men situationen blir bara värre och värre ju längre tid det tar att få fler prenumeranter. Det brådskar, men jag tror att det kommer att lösa sig, säger han. Stockholms Fria Tidning trycks i dag i 2.500-3.000 exemplar per nummer. Den vill vara ett \"alternativ till mainstreammedierna\" och lyfta fram ämnen som mer sporadiskt bevakas av de traditionella nyhetskanalerna: däribland miljö, djurrätt, demokrati, fred, genus- och hbt samt rättvise- och mångkulturella frågor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21996, "headline": "Vilse i Istanbul", "summary": "Nobelpristagaren Orhan Pamuk hamnar mellan stolarna i konfrontationen mellan sekularism och politisk islam. Hans hållning är kulturkonservativ och nostalgisk. Ett mer religiöst präglat Turkiet blir aldrig europeiskt, skriver Magnus Karaveli.", "article": "\"Ett författarskap som plöjer rakt ner i Europas mest brännande fråga, Europas ödesfråga.\" Så beskriver Maria Schottenius (DN 13/10) Nobelpristagaren Orhan Pamuks författarskap. Få saker är viktigare i dag än att hantera förhållandet till islam. Men vilka förtecken skall mötet med islam ha - kulturradikala eller kulturkonservativa? Pamuk representerar den senare hållningen, och han är därmed även representativ för en bred europeisk opinion. Pamuk ger röst åt en liberal och progressiv europeisk förhoppning om att den \"moderata\" islamismen i Turkiet skall vara en bro mellan civilisationerna. Men i den turkiska kontexten hamnar han mellan stolarna i konfrontationen mellan sekularism och politisk islam. Inte så att Pamuk som själv är sekulariserad skulle vilja se Turkiet islamiseras, men han går vilse i sin syn på vad det är som moderniserar hans hemland. Det är, menar Pamuk, inte i första hand turkar som han själv, de sekulariserade miljonerna, som europeiserar Turkiet: \"Långt mer betydelsefullt är att även majoriteten av dagens konservativa och muslimska turkar, deras politiska företrädare inräknade, vill se Turkiet i EU\", förklarade han i sitt tal vid bokmässan i Frankfurt häromåret. Konservativa turkar som vill att religionen skall prägla samhället mer har pekat mot EU och sagt att det är lättare att vara beslöjad i Europa än vad det är i Turkiet. Men för den sekulariserade turken i gemen framstår beslöjning och europeiskhet som en självmotsägelse. I väst har liberaler och även de som står till vänster kommit att se Kemal Atatürks moderniseringsprojekt som ett övergrepp på landets kulturella och religiösa särart. Den negativa uppfattningen av kemalismen beror förstås inte minst på den statliga repression som utövats i dess namn. Men det är inte den enda förklaringen. Det handlar också om en förändrad syn på upplysningen. Kemalismens kärna är upplysningsradikalismen, och i det mångkulturalistiska perspektiv som är tongivande europeisk diskurs tenderar upplysningsarvet att ifrågasättas i namn av tolerans för religiösa traditioner. Orhan Pamuk hamnar i en delvis liknande position. Kemalismens syn på islam, \"dess övertygelse att Turkiets svaghet och armod berodde på dess traditioner, dess gamla kultur och de sociala former som religionen organiserats i\", är enligt Pamuk \"ensidig och inskränkt\". Samtidigt vill dock Pamuk att Turkiet skall ta plats i ett Europa som han definierar i termer av \"upplysning, jämlikhet och demokrati\". Men det skulle rimligen inte ha varit mer upplyst att låta sharialagarna och kalifatet vara kvar, om kvinnorna hade förblivit utestängda från allt samhälleligt deltagande och om modern utbildning inte hade ersatt koranskolorna. Utan detta kulturradikala brott med det religiösa arvet skulle Turkiet aldrig ha kunnat aspirera på någon europeiskhet. Det är som om Pamuk inte riktigt såg detta. Det han däremot tycker sig se är ett existentiellt tomrum i den moderna republiken. Pamuks storhet, skriver Nathan Shachar (DN 13/10), \"är att han för nya generationer börjat överbrygga klyftan mellan den andfått moderniserande republiken och landets osmansk-islamiska arv\". Shachar skriver att Pamuk genom att lystra till ekon från den religiösa mångfaldens, de många språkens och de bortdrivna minoriteternas Istanbul snappat upp en \"avgrund mitt i den platta vardagen\". Pamuk sörjer det mångkulturella osmanska rike som slogs sönder av den nationalistiska flodvåg som vällde in i början av 1800-talet. Han betecknar sin familj som \"osmansk\", en beteckning som passar väl även på honom själv. Om sin hemstad skriver han i \"Istanbul - minnen av en stad\" att den för honom \"alltid varit en stad av ruiner och melankoli över det förlorade imperiet. I hela mitt liv har jag antingen kämpat mot denna melankoli eller (som varje annan Istanbullu) gjort den till en del av mig själv.\" Det är en imperienostalgi som blundar för att den religiösa mångfalden samexisterade med, rent av överskuggades av religiöst förtryck, framför allt av den muslimska befolkningen som omgärdades med en shariadogmatik som utestängde alla upplysningsidéer. Imperiets mångkulturalism är egentligen en chimär, en efterhandskonstruktion, eftersom det nästan inte alls förekom någon kulturell interaktion mellan muslimerna och övriga. Imperiet var i första hand en teokrati, och en erövrarstat. Brottet med det förflutna har i själva verket varit långtifrån totalt. Det är inte sant som Nathan Shachar skriver, att man i Turkiet skulle ha upphört att tala om det osmansk-islamiska arvet sedan 1920-talet, att det skulle ha förnekats i historieläxor och i politiska program. Skolbarnen har fortsatt att indoktrineras i att känna stolthet över de osmanska erövringarna. Pamuk är inte den förste som knyter samman den turkiska nutiden med det osmanska förflutna. Hans osmanska melankoli passar in i ett större mönster av kulturkonservatism. \"Osmanismen\" har upplevt en renässans de två senaste decennierna. Redan på 1970-talet luftade den socialdemokratiske ledaren Bülent Ecevit kritik mot den kemalistiska kulturrevolutionen när han undrade vad man egentligen hade vunnit på att byta fezen mot hatt. Följden har bara blivit inre slitningar och kulturell alienation, påstod han. Efter sin högerkupp 1980 gjorde generalerna ett medvetet försök att knyta an till det osmanska arvet när de experimenterade med en \"turk-islamisk syntes\", som skulle ersätta kemalismen som statsideologi. Så kanske är det trots allt så att den republikanska vardagen är platt, med en avgrund mitt i. Kanske bevisar det turkiska exemplet - med politisk islams framryckning och med en kulturkonservativ längtan till det osmanska - upplysningsradikalismens begränsning, dess existentiella otillräcklighet. Men det skulle i så fall vara dystert att behöva konstatera, för den erbjuder samtidigt det enda hoppet för civilisationernas integration. Muslimsk konservatism fungerar knappast som brobyggare mellan Europa och islam. Ett mer religiöst präglat Turkiet blir aldrig europeiskt. Turkiets tragedi är att den sekulariserade majoriteten, som skräms av religionens växande inflytande, i dag tvingas sätta sitt hopp till generalerna för att värna sin moderna livsstil. Men det var just militären som lade grunden för islamisternas framgångar när den på 70- och 80-talen krossade de progressiva krafterna, det som skulle ha kunnat utvecklas till en stark civil kemalism. Det är med denna, sistnämnda tradition som Turkiet behöver återknyta banden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 21997, "headline": "Vilse i Istanbul", "summary": "Nobelpristagaren Orhan Pamuk hamnar mellan stolarna i konfrontationen mellan sekularism och politisk islam. Hans hållning är kulturkonservativ och nostalgisk. Ett mer religiöst präglat Turkiet blir aldrig europeiskt, skriver Magnus Karaveli.DebattBilden av Turkiet", "article": "”Ett författarskap som plöjer rakt ner i Europas mest brännande fråga, Europas ödesfråga.” Så beskriver Maria Schottenius (DN 13/10) Nobelpristagaren Orhan Pamuks författarskap. Få saker är viktigare i dag än att hantera förhållandet till islam. Men vilka förtecken skall mötet med islam ha – kulturradikala eller kulturkonservativa? Pamuk representerar den senare hållningen, och han är därmed även representativ för en bred europeisk opinion. Pamuk ger röst åt en liberal och progressiv europeisk förhoppning om att den ”moderata” islamismen i Turkiet skall vara en bro mellan civilisationerna. Men i den turkiska kontexten hamnar han mellan stolarna i konfrontationen mellan sekularism och politisk islam. Inte så att Pamuk som själv är sekulariserad skulle vilja se Turkiet islamiseras, men han går vilse i sin syn på vad det är som moderniserar hans hemland. Det är, menar Pamuk, inte i första hand turkar som han själv, de sekulariserade miljonerna, som europeiserar Turkiet: ”Långt mer betydelsefullt är att även majoriteten av dagens konservativa och muslimska turkar, deras politiska företrädare inräknade, vill se Turkiet i EU”, förklarade han i sitt tal vid bokmässan i Frankfurt häromåret. Konservativa turkar som vill att religionen skall prägla samhället mer har pekat mot EU och sagt att det är lättare att vara beslöjad i Europa än vad det är i Turkiet. Men för den sekulariserade turken i gemen framstår beslöjning och europeiskhet som en självmotsägelse. I väst har liberaler och även de som står till vänster kommit att se Kemal Atatürks moderniseringsprojekt som ett övergrepp på landets kulturella och religiösa särart. Den negativa uppfattningen av kemalismen beror förstås inte minst på den statliga repression som utövats i dess namn. Men det är inte den enda förklaringen. Det handlar också om en förändrad syn på upplysningen. Kemalismens kärna är upplysningsradikalismen, och i det mångkulturalistiska perspektiv som är tongivande europeisk diskurs tenderar upplysningsarvet att ifrågasättas i namn av tolerans för religiösa traditioner. Orhan Pamuk hamnar i en delvis liknande position. Kemalismens syn på islam, ”dess övertygelse att Turkiets svaghet och armod berodde på dess traditioner, dess gamla kultur och de sociala former som religionen organiserats i”, är enligt Pamuk ”ensidig och inskränkt”. Samtidigt vill dock Pamuk att Turkiet skall ta plats i ett Europa som han definierar i termer av ”upplysning, jämlikhet och demokrati”. Men det skulle rimligen inte ha varit mer upplyst att låta sharialagarna och kalifatet vara kvar, om kvinnorna hade förblivit utestängda från allt samhälleligt deltagande och om modern utbildning inte hade ersatt koranskolorna. Utan detta kulturradikala brott med det religiösa arvet skulle Turkiet aldrig ha kunnat aspirera på någon europeiskhet. Det är som om Pamuk inte riktigt såg detta. Det han däremot tycker sig se är ett existentiellt tomrum i den moderna republiken. Pamuks storhet, skriver Nathan Shachar (DN 13/10), ”är att han för nya generationer börjat överbrygga klyftan mellan den andfått moderniserande republiken och landets osmansk-islamiska arv”. Shachar skriver att Pamuk genom att lystra till ekon från den religiösa mångfaldens, de många språkens och de bortdrivna minoriteternas Istanbul snappat upp en ”avgrund mitt i den platta vardagen”. Pamuk sörjer det mångkulturella osmanska rike som slogs sönder av den nationalistiska flodvåg som vällde in i början av 1800-talet. Han betecknar sin familj som ”osmansk”, en beteckning som passar väl även på honom själv. Om sin hemstad skriver han i ”Istanbul – minnen av en stad” att den för honom ”alltid varit en stad av ruiner och melankoli över det förlorade imperiet. I hela mitt liv har jag antingen kämpat mot denna melankoli eller (som varje annan Istanbullu) gjort den till en del av mig själv.” Det är en imperienostalgi som blundar för att den religiösa mångfalden samexisterade med, rent av överskuggades av religiöst förtryck, framför allt av den muslimska befolkningen som omgärdades med en shariadogmatik som utestängde alla upplysningsidéer. Imperiets mångkulturalism är egentligen en chimär, en efterhandskonstruktion, eftersom det nästan inte alls förekom någon kulturell interaktion mellan muslimerna och övriga. Imperiet var i första hand en teokrati, och en erövrarstat. Brottet med det förflutna har i själva verket varit långtifrån totalt. Det är inte sant som Nathan Shachar skriver, att man i Turkiet skulle ha upphört att tala om det osmansk-islamiska arvet sedan 1920-talet, att det skulle ha förnekats i historieläxor och i politiska program. Skolbarnen har fortsatt att indoktrineras i att känna stolthet över de osmanska erövringarna. Pamuk är inte den förste som knyter samman den turkiska nutiden med det osmanska förflutna. Hans osmanska melankoli passar in i ett större mönster av kulturkonservatism. ”Osmanismen” har upplevt en renässans de två senaste decennierna. Redan på 1970-talet luftade den socialdemokratiske ledaren Bülent Ecevit kritik mot den kemalistiska kulturrevolutionen när han undrade vad man egentligen hade vunnit på att byta fezen mot hatt. Följden har bara blivit inre slitningar och kulturell alienation, påstod han. Efter sin högerkupp 1980 gjorde generalerna ett medvetet försök att knyta an till det osmanska arvet när de experimenterade med en ”turk-islamisk syntes”, som skulle ersätta kemalismen som statsideologi. Så kanske är det trots allt så att den republikanska vardagen är platt, med en avgrund mitt i. Kanske bevisar det turkiska exemplet – med politisk islams framryckning och med en kulturkonservativ längtan till det osmanska – upplysningsradikalismens begränsning, dess existentiella otillräcklighet. Men det skulle i så fall vara dystert att behöva konstatera, för den erbjuder samtidigt det enda hoppet för civilisationernas integration. Muslimsk konservatism fungerar knappast som brobyggare mellan Europa och islam. Ett mer religiöst präglat Turkiet blir aldrig europeiskt. Turkiets tragedi är att den sekulariserade majoriteten, som skräms av religionens växande inflytande, i dag tvingas sätta sitt hopp till generalerna för att värna sin moderna livsstil. Men det var just militären som lade grunden för islamisternas framgångar när den på 70- och 80-talen krossade de progressiva krafterna, det som skulle ha kunnat utvecklas till en stark civil kemalism. Det är med denna, sistnämnda tradition som Turkiet behöver återknyta banden. MAGNUS KARAVELI Journalist och Turkietkännare kulturdebatt@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22003, "headline": "Arabiskt tema på filmfestival", "summary": "Som vanligt i november är det dags för Stockholms filmfestival. I år laddad med bland annat arabisk film, kontroversiella sexskildringar och filmer inspelade med mobiltelefoner.", "article": "Den 16 till den 26 november pågår Stockholms filmfestival, den sjuttonde i ordningen. Under de tio dagarna ska drygt 170 filmer från 21 länder visas. I år är påfallande många av de länderna från arabvärlden. Festivalens specialsektion, kallad Spotlight, är i år en Arabica-sektion helt ägnad filmer från detta filmterritorium. De kommer bland annat från Egypten, Algeriet och Marocko. Samt från Saudiarabien, ett land som helt saknar biografer. – Tidigare har det dykt upp bra filmer från den här regionen då och då, men nu kom det flera på en och samma gång, så det var ett ganska naturligt val, säger festivalgeneralen Git Scheynius under festivalens presskonferens. Vid sidan av det arabiska finns också en mängd andra teman. – Kärlek och sex som går över gränserna är ett exempel, säger programkoordinatorn George Ivanov. Vi har även flera politiska skildringar, som ”Catch a fire” om apartheid, ”Buenos Aires 1977” om behandlingen av regimmotståndare i Argentina under den perioden och ”The last king of Scotland” som handlar om diktatorn Idi Amin i Uganda. Annars ligger fokus som vanligt på den unga filmen. I festivalens tävlingssektion släpps bara regissörer som gjort sina första, andra eller tredje långfilmer in. Bland de mest uppmärksammade märks John Cameron Mitchells kontroversiella komedi ”Shortbus”, vars explicita sexscener gjorde filmen till en av de mer omtalade under årets Cannesfestival. I kategorin återfinns också Darren Aronofsky, årets mottagare av festivalens Visionary-pris som delas ut till en yngre filmare som ändå hunnit sätta sin tydliga prägel på filmlandskapet. Efter lågbudgetgenombrottet ”Pi” och tunga knarkdramat ”Requiem for a dream” är amerikanske Aronofsky aktuell med betydligt mer episka ”The fountain” – om odödlighet och en kärlekshistoria som varar i 1 000 år, från medeltid till nutid och framtid. Årets hedersgäst blir den störste av nu verkande svenskar i Hollywoods drömfabrik – regissören Lasse Hallström. Han slog igenom internationellt 1985 med den dubbelt Oscarsnominerade barndomsskildringen ”Mitt liv som hund”. Under nittiotalet har sedan Hallström gjort ett flertal uppmärksammade och prisbelönta filmer i USA. Motiveringen lyder: ”En av Sveriges mest uppskattade regissörer tog steget från Bullerbyn till Hollywood med bibehållen ödmjukhet. Med en utpräglad känsla för autenticitet och förståelse för människans inre har Hallström skapat kritikerhyllade, mångsidiga filmverk som går rakt in i hjärtat på publiken. Hans filmer präglas av en enkelhet och en närvaro som berättar historier om utanförskap och mänsklig förändring.” Bland nyheterna i år finns bland annat matinévisningar, gratis medlemskort för alla under 15 år och en chans att se stycken ur kommande svenska filmer innan de når biograferna. Under rubriken ”Work in progress” kommer publiken kunna granska Roy Anderssons ”Du levande”, Johan Brisingers ”Underbara älskade” och Daniel Wallentins filmatisering av Jonas Hassem Khemiris framgångsrika roman ”Ett öga rött”. Festivalen som tidigare legat i framkant när det gäller tekniska landvinningar, bland annat med internetfilmsektionen Ifestival, lanserar nu också en tävlingssektion för kortfilmer gjorda med och redigerade i mobiltelefoner, kallad Mobile Movies. Bland filmarna som valt det allra minsta filmformatet finns Jens Jonsson (som gjorde hyllade tv-serien ”God morgon alla barn” och står bakom flera prisbelönta kortfilmer) och musikvideoregissörerna Johan Renck och Linda Callenholt. Mattias Dahlström mattias.dahlstrom@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22023, "headline": "Turné på topphumör", "summary": "Det var branta kast när Stefan Sundström, Nina Ramsby och Martin Hederos drog i gång sin turné på Trädgår’n i Göteborg. musik", "article": "Stefan Sundström, Nina Ramsby & Martin Hederos turnépremiär Scen: Trädgår’n i Göteborg Det första Nina Ramsby gör från scenen på Trädgår’n, tillsammans med sin ackompanjatör Martin Hederos på piano, är att tona ned stämningen till det allra mest grymma och intima och sedan hota med att försvinna. ”Det är inte så nu”, sjunger hon i sin andlösa tolkning av Duke Ellingtons ”I got it bad”. Därefter radar hon upp den ena naket känsliga ”kvällens sista låt” efter den andra – alla tagna från deras nya platta ”Jazzen”. En minst sagt utmanande start på ett turnépaket som kanske skulle ha landat lite lyckosammare på en intimare scen. Men Ramsby är tuff och skapar allt intensivare fokus kring sina sånger som inte bara handlar om att vara sårad eller lämnad utan som också vill ta strid. Och hon är tveklös i att vilja ta greppet om publiken redan i de första fraserna. Som i kvällens och kanske hela höstens vackraste låt, ”Hon går nu”, den svidande personliga översättningen av Michael McDonalds ”Empty hearts”. Och som startar med den nästan outhärdliga känslan av avsked och tystnad i raderna: ”Skall du gå nu Är det dags nu Så du tror inte jag märkt att du vill bort nu ” ”Nu skall vi spela årest fulaste låt”, kontrar en leende Stefan Sundström som gör entré efter paus och refererar till Nils Hanssons recension av ”Dyrt att vara fattiglapp” på nya albumet ”Fabler från Bällingebro” som stått i DN samma dag. Skiftet från Ramsby & Hederos till Sundström kunde inte ha varit brantare. Men de förstnämnda är kvar på scenen som bandmedlemmar i Sundströms i övrigt helt förnämliga kompband. Ett band som inte bara röjer utan som också kan förmedla en känsla av rofylldhet, som Sundström ger uttryck för, inte minst i sina senare sånger. Men särskilt vill jag minnas tillfället då han lockar in feministen Nina Ramsby som duettpartner i en av sina mest skamlöst grabbkåta sånger. Och där Ramsby villigt ger järnet vokalt samtidigt som hon lite brydd stryker sig över snaggen. I pressutskicket inför turnén skrev Sundström: ”Nu går vi i opposition. Nu åker vi på turné.” Scenen flankeras också av två skyltar som uppmanar till att ”Stoppa högern”. Och Sundström är verkligen på topphumör när han introducerar ”Vill du inte ha mej” med att den är skriven häromdagen av den avgående kulturministern till statsminster Reinfeldt. Men Sundström är så mycket mer än en politisk rabulist, vilket han visar i låt efter låt. En underhållare av rang och skärpt i varje tum. Vare sig det handlar om att framkalla ödesmättad hemlöshet, vinddrivna desillusioner eller den allra mest grönskande idyll. ”Vill man bli älskad är det dumt att bli idol”, varnar Stefan Sundström på sitt nya album. I stället bjuder han in oss till sin trädgård där allt kommer tillbaka och inget glöms bort. Och scenen på Trädgår’n i onsdags blev just till en sådan trädgård. Martin Nyström musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22035, "headline": "Ett hål i historien", "summary": "Ingen har tidigare gett sig på att skriva slaveriets världshistoria från begynnelsen till nuet. Dick Harrrisons mastodontverk är ett lärdomsdåd. Böcker", "article": "Dick Harrison ” Slaveri. En världshistoria om ofrihet.( Forntiden till Renässansen” Historisk Media ) På 1100-talet försmäktade svenskar som slavar i Estland. Vikingar tog sig iriska slavinnor. I det gamla Angkor (Kambodja) användes ”vildar” från bergen som slavarbetare i storskaliga byggen, medan Saharas karavanleder underhölls till stor del av handeln med slavar. I 1300-talets Kairo importerades tatarer; på iberiska halvön på 1500-talet höll man sig med morer och afrikaner. Förmågan att förslava andra tycks förena mänskligheten. Just andra, inte de egna. En slav är nämligen aldrig hemma hos sig. Kristna fick inte förslava kristna; muslimer fick inte förslava muslimer. Ville man ha slavar – ”talande redskap” med Aristoteles ord – måste man leta utanför den egna gruppen. Och där den egna gruppen slutade upphörde också alla gällande etiska principer. Men trots att slaveriet har funnits överallt är det som ett hål i historien. Det rör sig om människor som, med Orlando Pattersons ord, har varit ”socialt döda” . Segrarna skriver ju historien, inte slavarna, och i segrarnas historia ingår dessutom själva berättelsen om slaveriets upphörande på 1800-talet. Vi barnbarn av upplysningen står därför dubbelt främmande inför slaveriet som institution. När den individuella friheten upphöjs till det mest självklara av alla värden blir slaveriet bara obegripligt. Med sitt mastodontverk ”Slaveri” vill Dick Harrison utmana denna historiska förträngning. Slaveri är enligt Harrison ingen detalj, inte heller ett passerat stadium. Det är i stället en av människans mest seglivade institutioner. Påståendet är knappast originellt i sig. Harrisons redogörelse lutar tungt mot andra historiker; boken har karaktär av driven sammanställning snarare än spetsforskning. Men djärvheten ligger i upplägget. Aldrig tidigare, trots den pågående slaveriforskningsboomen, har någon gett sig på att skriva slaveriets världshistoria från begynnelsen till nuet. Alla kontinenter inräknade. Inte ens Milton Meltzers ”Slavery. A World History” har samma bredd. Den aktuella tegelstenen är dessutom bara det första av tre planerade band. Historikernas fokus har vanligen legat på den transatlantiska slavhandeln och på slaveriet i den amerikanska Södern. Föga förvånande: det ligger så nära i tiden och fortsätter att påverka dagens värld med dess rasism och ojämlikhet. Men Harrison visar hur skev vår förståelse blir om vi begränsar oss till Atlanten. Slaveri är ytterst en fråga om makt. En människa förtrycker en annan människa, gör honom/henne till ”sin” . Mönstret går igen från Mesopotamien och framåt. Ingen civilisation har något att yvas över i det avseendet. Men slaveriet har inte haft en enhetlig form. Tvärtom är variationen ibland rent förvirrande. Märkligast är mamlukväldet i Kairo, där armén bestod av slavsoldater som samtidigt gjorde sig till härskare. Egyptens sultaner – från 1200-talet fram till 1811 – var slavar som hade stigit i graderna inom ett elitistiskt parallellsamhälle. I deras fall var främlingskapet något de ömt vårdade. Mamelukerna ville hålla avstånd till det omgivningen, använde turkiska namn, gifte sig ogärna lokalt. Att vara ”fri” bonde i dåtidens Egypten var betydligt värre än att vara mamlukslav. Mamlukväldet illustrerar en övergripande poäng som den annars teoretiskt försiktige Harrison gör i sin bok: ett samhälle kan hålla sig med slavar, rent av mängder med slavar, utan att produktionen baseras på slavars arbete. Marxister har som bekant gjort en stor poäng av slaveri som produktionsform. Trappstegsmodellen med slavsamhällen som förbyts i feodalism har varit så förförisk att den har styrt tänkandet. Marxister har uppmärksammat bland annat antikens slaveri, men allt som legat utanför modellen har ignorerats. Asien är ett exempel. Kina och Indien har uppenbarligen haft långa och komplicerade slaveriepoker som ligger outforskade. Men de har inte nödvändigtvis varit ”slavsamhällen” i marxistisk bemärkelse, och därför har deras slaveri inte ansetts historiskt intressant. De vanligaste formerna av ofrihet genom historien har varit hus- och sexslaveri, utan större betydelse för produktionen. Det krävs alltså nättare verktyg för att komma åt slaveriets verklighet. Kalla det lyhördhet för den enskilda människans öde. Oavsett utgångspunkt är källbristen ett återkommande problem. I fråga om Afrika är det nästan uteslutande arabiska skildringar som ger oss inblick i kontinentens slaveri. Men glimtarna kan vara nog så iögonfallande. Ett exempel: malinke-härskaren Mansa Musas pilgrimsfärd från Mali till Mecka år 1324. Han ska ha lett en karavan med 60 000 människor genom öknen – av vilka 12 000 var slavar. 80 kameler krävdes enbart för att bära det guld Musa hade med sig. Bakom detta Hollywood- eller Bollywoodliknande överdåd döljer sig en kontinent där slaveriet var väl förankrat när portugiserna på 1400-talet började visa intresse för slavarbetare. En av de värsta slavhandelsorterna hette för övrigt Kanem och låg strax väster om Darfur. Det finns en lång historia av ömsesidigt förtryck i regionen. Frågan om det afrikanska slaveriet är knepig eftersom minnet av den transatlantiska slavhandeln fortfarande är ett öppet sår. Här kunde Harrison ha redovisat fler infallsvinklar i frågan, exempelvis när det gäller vilken roll den externa efterfrågan spelade. (Och varför använda ett ord som ”negerslav” annat än i citat Icke desto mindre gör han en plågsamt trovärdig tolkning av läget i Afrika. Den transatlantiska slavhandeln krävde helt enkelt två parter: afrikanska säljare och europeiska köpare. Utan ett redan väletablerat slaverisystem i Västafrika hade européernas strandhugg gett föga utdelning. Det förekom till och med att portugiserna sålde afrikanska slavar till afrikanska köpare. Här konfronteras vi med det som Achille Mbembe har kallat det afrikanska brodermordet. ”Slaveriet går inte att tämja i hjärnan” , skriver Harrison. Det utmanar våra mest omhuldade föreställningar om människovärde. Att orka dyka ned i dess historia med sådan konsekvens – och sådan omsorg om läsaren – är ett lärdomsdåd. Jag väntar med bävan på nästa band. Då blir det Amerika. Stefan Helgesson litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22036, "headline": "Ett hål i historien", "summary": "Ingen har tidigare gett sig på att skriva slaveriets världshistoria från begynnelsen till nuet. Dick Harrrisons mastodontverk är ett lärdomsdåd.", "article": "Dick Harrison ”Slaveri. En världshistoria om ofrihet.Forntiden till Renässansen”Historisk Media På 1100-talet försmäktade svenskar som slavar i Estland. Vikingar tog sig iriska slavinnor. I det gamla Angkor (Kambodja) användes ”vildar” från bergen som slavarbetare i storskaliga byggen, medan Saharas karavanleder underhölls till stor del av handeln med slavar. I 1300-talets Kairo importerades tatarer; på iberiska halvön på 1500-talet höll man sig med morer och afrikaner. Förmågan att förslava andra tycks förena mänskligheten. Just andra, inte de egna. En slav är nämligen aldrig hemma hos sig. Kristna fick inte förslava kristna; muslimer fick inte förslava muslimer. Ville man ha slavar – ”talande redskap” med Aristoteles ord – måste man leta utanför den egna gruppen. Och där den egna gruppen slutade upphörde också alla gällande etiska principer. Men trots att slaveriet har funnits överallt är det som ett hål i historien. Det rör sig om människor som, med Orlando Pattersons ord, har varit ”socialt döda”. Segrarna skriver ju historien, inte slavarna, och i segrarnas historia ingår dessutom själva berättelsen om slaveriets upphörande på 1800-talet. Vi barnbarn av upplysningen står därför dubbelt främmande inför slaveriet som institution. När den individuella friheten upphöjs till det mest självklara av alla värden blir slaveriet bara obegripligt. Med sitt mastodontverk ”Slaveri” vill Dick Harrison utmana denna historiska förträngning. Slaveri är enligt Harrison ingen detalj, inte heller ett passerat stadium. Det är i stället en av människans mest seglivade institutioner. Påståendet är knappast originellt i sig. Harrisons redogörelse lutar tungt mot andra historiker; boken har karaktär av driven sammanställning snarare än spetsforskning. Men djärvheten ligger i upplägget. Aldrig tidigare, trots den pågående slaveriforskningsboomen, har någon gett sig på att skriva slaveriets världshistoria från begynnelsen till nuet. Alla kontinenter inräknade. Inte ens Milton Meltzers ”Slavery. A World History” har samma bredd. Den aktuella tegelstenen är dessutom bara det första av tre planerade band. Historikernas fokus har vanligen legat på den transatlantiska slavhandeln och på slaveriet i den amerikanska Södern. Föga förvånande: det ligger så nära i tiden och fortsätter att påverka dagens värld med dess rasism och ojämlikhet. Men Harrison visar hur skev vår förståelse blir om vi begränsar oss till Atlanten. Slaveri är ytterst en fråga om makt. En människa förtrycker en annan människa, gör honom/henne till ”sin”. Mönstret går igen från Mesopotamien och framåt. Ingen civilisation har något att yvas över i det avseendet. Men slaveriet har inte haft en enhetlig form. Tvärtom är variationen ibland rent förvirrande. Märkligast är mamlukväldet i Kairo, där armén bestod av slavsoldater som samtidigt gjorde sig till härskare. Egyptens sultaner – från 1200-talet fram till 1811 – var slavar som hade stigit i graderna inom ett elitistiskt parallellsamhälle. I deras fall var främlingskapet något de ömt vårdade. Mamelukerna ville hålla avstånd till det omgivningen, använde turkiska namn, gifte sig ogärna lokalt. Att vara ”fri” bonde i dåtidens Egypten var betydligt värre än att vara mamlukslav. Mamlukväldet illustrerar en övergripande poäng som den annars teoretiskt försiktige Harrison gör i sin bok: ett samhälle kan hålla sig med slavar, rent av mängder med slavar, utan att produktionen baseras på slavars arbete. Marxister har som bekant gjort en stor poäng av slaveri som produktionsform. Trappstegsmodellen med slavsamhällen som förbyts i feodalism har varit så förförisk att den har styrt tänkandet. Marxister har uppmärksammat bland annat antikens slaveri, men allt som legat utanför modellen har ignorerats. Asien är ett exempel. Kina och Indien har uppenbarligen haft långa och komplicerade slaveriepoker som ligger outforskade. Men de har inte nödvändigtvis varit ”slavsamhällen” i marxistisk bemärkelse, och därför har deras slaveri inte ansetts historiskt intressant. De vanligaste formerna av ofrihet genom historien har varit hus- och sexslaveri, utan större betydelse för produktionen. Det krävs alltså nättare verktyg för att komma åt slaveriets verklighet. Kalla det lyhördhet för den enskilda människans öde. Oavsett utgångspunkt är källbristen ett återkommande problem. I fråga om Afrika är det nästan uteslutande arabiska skildringar som ger oss inblick i kontinentens slaveri. Men glimtarna kan vara nog så iögonfallande. Ett exempel: malinke-härskaren Mansa Musas pilgrimsfärd från Mali till Mecka år 1324. Han ska ha lett en karavan med 60 000 människor genom öknen – av vilka 12 000 var slavar. 80 kameler krävdes enbart för att bära det guld Musa hade med sig. Bakom detta Hollywood- eller Bollywoodliknande överdåd döljer sig en kontinent där slaveriet var väl förankrat när portugiserna på 1400-talet började visa intresse för slavarbetare. En av de värsta slavhandelsorterna hette för övrigt Kanem och låg strax väster om Darfur. Det finns en lång historia av ömsesidigt förtryck i regionen. Frågan om det afrikanska slaveriet är knepig eftersom minnet av den transatlantiska slavhandeln fortfarande är ett öppet sår. Här kunde Harrison ha redovisat fler infallsvinklar i frågan, exempelvis när det gäller vilken roll den externa efterfrågan spelade. (Och varför använda ett ord som ”negerslav” annat än i citat?) Icke desto mindre gör han en plågsamt trovärdig tolkning av läget i Afrika. Den transatlantiska slavhandeln krävde helt enkelt två parter: afrikanska säljare och europeiska köpare. Utan ett redan väletablerat slaverisystem i Västafrika hade européernas strandhugg gett föga utdelning. Det förekom till och med att portugiserna sålde afrikanska slavar till afrikanska köpare. Här konfronteras vi med det som Achille Mbembe har kallat det afrikanska brodermordet. ”Slaveriet går inte att tämja i hjärnan”, skriver Harrison. Det utmanar våra mest omhuldade föreställningar om människovärde. Att orka dyka ned i dess historia med sådan konsekvens – och sådan omsorg om läsaren – är ett lärdomsdåd. Jag väntar med bävan på nästa band. Då blir det Amerika. Stefan Helgesson litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22053, "headline": "Förrädare eller syndabock?", "summary": "Krigsårens utrikesminister Christian Günther gick bakom ryggen på regeringen. Han gav själv tyskarna rätt att transportera militära trupper genom det neutrala Sverige. Henrik Arnstad (bilden) har skrivit en fängslande bok om Sverige under andra världskriget.", "article": "Henrik Arnstad ”Spelaren Christian Günther. Sverige under andra världskriget” Wahlström & Widstrand Den är här nu: vågen av böcker om Sveriges agerande under andra världskriget. De senaste åren har antalet romaner, dokumentärer och biografier som gräver runt i Sveriges handlande under åren 1939–45 vuxit till en präktig driva på bokhandelsdiskarna. Jag tror inte att det är en överdrift att påstå att det pågår ett massivt intellektuellt uppröjningsarbete. De som inte är intresserade av närhistoria måste känna sig utsatta för en belägring. Det är inte heller gåtfullt varför detta intresse kommer här och nu. Det har att göra med längden på ett människoliv: de som själva var vuxna under kriget, och i någon mening är vittnen, blir allt färre. Samtidigt är andra världskriget ännu ett oläkt moraliskt brännsår. Undfallenhet mot diktaturen – hur nödvändig var den? Såväl akademisk forskning som journalistik lyfter fram fler och fler pusselbitar. Och ju närmare man kommer människor och händelser, desto mer sammansatt blir bilden. Det går knappast att tala om ”Sverige” som en helhet: fram växer bilden av ett land som under krigsåren var förunderligt lugnt men samtidigt djupt kluvet, djupare än vad vi kanske förstår. En av de absoluta nyckelpersonerna i Sveriges roll under kriget är landets utrikesminister, Christian Günther (1886–1966). Det brukar sägas att han personligen fick bära hundhuvudet för Sveriges vacklande, för att inte säga direkt undergivna hållning gentemot Nazi-Tyskland. Sant är att han i det allmänna medvetandet förknippades med ”permittenttrafiken”, vilket var en förskönande omskrivning för att Sverige tillät Tyskland ett stort antal transporter av militär genom landet. Den mest kontroversiella transporten var ”Division Engelbrecht” på 14 000 soldater som med svenska tåg i juni och juli 1941 fraktades från norska gränsen till den finska – för att kastas in i striderna mot Sovjet. Så hur var det – blev Günther oförskyllt utsedd till ”syndabock”? Om Christian Günthers handlande under kriget har Henrik Arnstad skrivit en mycket detaljerad, för att inte säga minutiös studie på 500 sidor, ”Spelaren Christian Günther”. Jag tror att det är en nödvändig bok, framför allt därför att den i detalj dokumenterar allt det verkligt kontroversiella i svensk utrikespolitik under kriget. Det har också, i sin detaljrikedom, blivit en bitvis svårläst bok. Arnstad följer, lite förstrött, Günther från ungdomsåren som rätt misslyckad författare fram genom karriären som diplomat. Strålkastarna slås på i det ögonblick då den samlingsregering som skall lotsa Sverige genom kriget bildas i december 1939. Günther, som är ”opolitisk”, men som räknas som närstående socialdemokratin, tackar genast ja när han tillfrågas. Och under den första tiden som minister är han relativt följsam och står Per Albin Hansson nära. Men som Arnstad beskriver saken förändras Günthers hållning under krigets gång, han rör sig mer och mer åt höger. Hans ”parhäst” blir högerledaren Gösta Bagge, ecklesiastikminister i samlingsregeringen. Bagge visar förtjusning för storsvenska utspel, som att nappa på att det ockuperade Nordnorge med tyskarnas goda minne skulle ställas under svensk förvaltning. Han driver, under uppspelet mot det tysk-finska kriget mot Sovjet tanken på att Sverige borde ingå i en regelrätt union med Finland. Saken kompliceras av att Sveriges ÖB, Thörnell, även han är öppet tyskvänlig och kan tänka sig ett mycket närmare försvarssamarbete med tyskarna, om inte ett rent deltagande på nazistisk sida i kriget. Günther, å sin sida, genomskådar det orealistiska i sådana utspel. Men allt tyder på att han faller in i högerns syn på Nazi-Tyskland som en låt vara obehaglig stat som dock utgör ”bålverket” mot det större hotet Sovjet. Tillsammans med Bagge verkar han för ett regelrätt förbud mot det svenska kommunistpartiet. Günther blir alltmer självsvåldig i sina mellanhavanden med Nazi-Tyskland olika sändebud. Några av de saker Arnstad fiskar upp ur pågående historisk forskning är sensationella. Som det faktum att Günther själv, vid flera tillfällen, garanterade tysk militär transport på svensk järnväg utan att förankra saken i regeringen. I oktober 1940 ger han sitt ja till att en hel SS-bataljon skall få resa genom Sverige till Norge – ett kringgående av regeringen som tydligen upprepas. Det allra mest graverande som Günther gör sig skyldig till, bakom ryggen på Hansson, är att förråda att den tyska militärattachén i Helsingfors, Horst Rössing, läckt uppgifter till Sverige om det förestående anfallet mot Sovjet. Utan att blinka berättar han i maj 1941 den saken för Tysklands sändebud i Sverige, ”spontant”, som denne sedan skriver hem. Det kan bara tolkas på ett sätt: att Günther vill att Tysklands attack mot Sovjet skall lyckas och att alla läckor bör tätas. Som diplomat måste han ha förstått att han därmed också försvagade Sveriges informationsläge. Det är ungefär samtidigt som Günther, enligt de tyska sändebundens korrespondens, låter antyda att Sverige kan tänka sig ett ”militärfördrag” med Tyskland – i den händelse Sovjet blir ett militärt mål. Den enda källan för de uppgifterna är just den tyska diplomatposten, och vi vet inte vad Günther faktiskt sade. Men, som Arnstad konstaterar: ”Sveriges näst mäktigaste man går vilse i sin egen makt. Han drivs av en uppfattning av att han – som en av de få – har förstått vad som måste göras. Därför går han bakom ryggen på framför allt socialdemokraterna i sina strävanden att föra Sverige närmare Tyskland.” Av detta blir inte mycket. Sympatierna hos breda lager av den svenska befolkningen verkar hela tiden ha legat på den allierade sidan. Tysksvärmeriet var något som i första hand pågick i salongerna, hos dem som uppfattade sig som samhällets ”verkliga elit”. Om sympatierna för Finland var starka när grannlandet var utsatt för en överraskningsattack under vinterkriget 1939/40, hade fortsättningskriget 1941 inte alls samma folkliga stöd. Arnstads tolkning är att det i samband med den så kallade midsommarkrisen 1941 kommer till en uppgörelse mellan Hansson och Günther. Krisen handlar om ”Division Engelbrechts” resa genom Sverige: ryktet gör gällande att Gustaf V hotar att abdikera om tyskarna inte får fri passage – vilket i sig skulle leda till regeringskris, något som i det osäkra läget inte fick hända. Arnstad menar att Günther, med sina goda personliga relationer till kungen, skulle kunna vara hjärnan bakom en sådan intrig. Vad som egentligen hände är fortfarande ett tvisteämne: klart är att Hansson angav abdikationshotet som skäl till att låta tyskarna passera. Det är nu Günther får rollen av syndabock. Hansson själv formulerar det som att Günther misstänks vara ”alltför eftergiven mot tyska krav”. Under juni och juli passerar ”Division Engelbrecht” genom landet. Det är lågvattenmärket för Sveriges ”medlöperi”. Men det finns mer att berätta. Under senare år har forskningen visat hur den svenska allmänheten genomgick ett uppvaknande vad gällde judeförföljelserna och den begynnande Förintelsen redan i november 1942, i spåren av deportationen av de norska judarna till Auschwitz. Som Paul Levine visat i en avhandling skickar deportationen en stöt genom opinionen – och genom byråkratin. Det är ett faktum att det svenska utrikesdepartementet genomgår en snabb omvändelse vintern 1942 – och att man under ledning av såväl Günther som utrikesrådet Gösta Engzell börjar lägga ned åtskillig möda på att rädda inte bara de norska judar man kan utan även i stort sett hela Danmarks judiska befolkning. Den omsvängningen hade inte varit möjlig utan Günthers engagemang. Arnstad drar slutsatsen att Günthers judiska svärdotter Malin, som han hade stor respekt för, spelade en roll, men det känns litet som en konstruktion: faktum är att Sverige genom en rad olika källor hade en klar bild av den Förintelse som inletts. Historien om Günthers engagemang för judarnas sak är minst lika värd att berätta som hans tidigare snubblande på gränsen till förräderi. Ändå är det litet som om Arnstad bränt sitt forskarkrut på 1941 års kris. De sista kapitlen – som jag finner nog så intressanta – är tunnare, mer refererande. Ska Sverige känna skuld? frågar Arnstad på bokens sista sidor. Frågan är naturligtvis retorisk. Men vad man kan säga är att gestalten Christian Günther i sig sammanfattar det värsta och kanske också det bästa ”Sverige” gjorde under andra världskriget. OLA LARSMO litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22054, "headline": "Ett postexotiskt Afrika", "summary": "I dag öppnar Moderna museets stora höstsatsning ”Africa remix”. 86 konstnärer från 25 afrikanska länder beskriver en kontinent i förvandling. Det finns ingen specifik ”afrikansk konst”, skriver Jessica Kempe.", "article": "”Africa Remix” Moderna museet, Stockholm Visas T o m 14/1 -07 ”WE ARE ALL POST EXOTICS”, står det textat på Fernando Alvims vita duk. ”VI ÄR ALLA POSTEXOTISTER”. Ovanför påståendet hänger en rund spegel. Jag tittar mig i spegeln och ser hur kulturrasismen träffar mig rakt i nacken. På väggen bakom hänger etnostereotyperna på rad, fotografiskt iscensatta i Samuel Fossos fotoateljé. Som självporträtt. Där är stamhövdingen med leopardskinn runt höfterna, guld runt halsen och plastblommor i näven. Där är piraten, sjömannen, borgarkvinnan och den frigjorda afroamerikanskan med turban på huvudet, reptilskinn på fötterna och palmblad i ryggen. Och genast lägger Fosso förväntningarna på plats. För på Moderna museets stora samlingsutställning ”Africa remix” finns inga äkta ”afrikaner”, inget enhetligt ”Afrika” och därmed ingen specifik ”afrikansk konst”. Endast 86 enskilda konstnärer från drygt 25 afrikanska länder – från ”det vita” Algeriet, Tunisien och Egypten i norr, till ”den svarta” södern: Zimbabwe, Angola och Gabon. Länder med olika språk (bara i Demokratiska republiken Kongo finns ett tiotal skilda språkgrupper), geografi, historia och religion. För första gången samlas alltså konstnärer från båda sidor av Sahara i en gemensam samtida konstutställning. Av de 86 konstnärerna är blott en tredjedel kvinnor (1/3-delsprincipen som vanligt). Drygt hälften av konstnärerna är verksamma i Europa och USA. Så vad är poängen? Att visa att ingen folksjäl finns, menar chefscuratorn, författaren och professorn Simon Njami, om jag förstår honom rätt i den kunskapstunga katalogen. I de afrikanska länderna liksom i den övriga världen är såväl konstnären som skapandet en remix av globalt och digitalt medvetande, av flerfaldiga identiteter och komplexa hemhörigheter. Här i utställningen vävs den första kulturens skratt, gråt och modersmål in den andra och tredje kulturens nya relationer, förväntningar – och hemlängtan. Metoderna och materialen är förutom foto och film terrakottafärgad jord (Ingrid Mwangi, Rodney Place, Jane Alexander), trosor av kokosnötsfibrer (Ernest Weangaï), en amerikansk jukebox med hemlandets låtar (Balthazar Saye) och ett jättemåleri bestående av kåkstadens plåtväggar, dörrgavlar, biblar och skottkärror (Antonio Ole). Och den gemensamma nämnaren? Möjligen att många konstnärer inte är äldre än sina länders blott fyrtioåriga självständighet, svarar Simon Njami, att de förhåller sig till sina länders historiska råmaterial och att de alla befinner sig i Afrikas kollektiva förvandlingsprocess. Resten är personligt och existentiellt. Och denna förvandling? Den som Simon Njami kallar en hybrid och en skandal därför att den sker öppet och kaotiskt. Hur syns den här? På den frågan svarar lika många perspektiv som antalet konstnärer. Jag kan bara följsamt plocka upp ett fåtal trådar löst utlagda i utställningens försök till strukturerande teman: identitet och historia, kropp och själ, stad och land. Linjerna handlar om uppbrott och nollpunkt, motstånd och minne. Uppbrott från kolonialismens tillskrivna identiteter och politiska övergrepp, minnet av mödrarnas tårar, ursprungsmaterialens färger och hemvägens röda grus, motstånd mot nya diktaturer och de västimperialistiska storföretagens stadsexploatering. Den första tråden vill skala bort kulturrasismens blickar och definitioner. Wangechi Mutu klär av den kulturaliserade kroppen genom att måla upp den som en andra hud. I det målade collaget ”En flyktig tanke vilken otäck efterapning” känns smärtan ända in på det satiriska akvarellskinnet. Där låter hon två mörkhyade kvinnor förvandlade till djur och natur gå arm i arm. Den ena försedd med fågelben, den andra med aphuvud och armen förlängd med en ceremoniell träskulptur. På magar och lår sprider sig fuktiga moss- och lavamönster. Mellan benen dinglar en klase bananer. Fast i Mutus bild undgår ingen kvinna köns- och rasbiologins tillskrivningar. Ut genom de mossbelupna ärmarna trillar den vita kvinnans ljusa händer. I Patrice Felix Tchicayas flerskärmade och bespeglande dvd-rum ”Slutet på cykeln” tycks främlinggörandet färdigskalat och avskaffat. Där återstår bara människan – i olika individuella versioner som betraktar mig länge och oavlåtligt. Tills de försvinner för att ersättas av nya. På golvet står två stolar som saknar sits. Samt en papperskorg. Att kasta fördomarna i? Överallt på utställningen möts jag av samma uppmaning; definiera – spara – börja om. Utanför Tchicayas bås ligger en jättelik bok uppslagen. Med tomma, kritvita sidor. På håll liknar den en helig skrift med kolsvarta pärmar med förgyllda kanter. Nej, Bili Bidjockas ännu inte påbörjade skrift ”Den oändliga boken” är alls inte ägnad åt gudarna, utan åt allmänheten att dag för dag författa i, för att tillsammans skriva inledningen till samtidens oavslutade historia. Ja, vem ska peka ut vägen när givna vägvisare inte längre finns? ”Sammanfallande guider” kallar Moshekwa Langa sitt abstrakta måleri där den omförhandlade världen hjälpligt hålls samman av svarta sopsäckar och färgad tejp. I Bodys Isek Kingelez konsumtionskitschiga modellstäder, gjorda av färgglad plast och medicinförpackningar, intas kvarteren av skyskrapor uppförda av samma läkemedelsföretag som av profithunger förvägrar Afrikas människor vanlig aspirin till ordinärt pris. Utställningen ”Africa remix” avger smärtsamma vittnesmål om västvärldens kapitalistiska herravälde över kroppen, jorden, ekonomin och staden. I Allan deSouzas dystopiska fotografier har staden reducerats till ett förtätat industrilandskap bestående av datachips. Med den fotografiska iscensättningen ”Allt västerut är indianernas land” tycks deSouza ta visuell revansch – när han med mild ironi låter den plundrade indianska arkitekturen ta över de västliga stadsmetropolerna. Bra eller dålig utställning? Irrelevant fråga. Bara lite doftlös. Jessica Kempe konst@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22055, "headline": "Ett postexotiskt Afrika", "summary": "I dag öppnar Moderna museets stora höstsatsning ”Africa remix”. 86 konstnärer från 25 afrikanska länder beskriver en kontinent i förvandling. Det finns ingen specifik ”afrikansk konst”, skriver Jessica Kempe. Utställning", "article": "”Africa Remix” Moderna museet, Stockholm Visas T o m 14/1 -07 ”WE ARE ALL POST EXOTICS”, står det textat på Fernando Alvims vita duk. ”VI ÄR ALLA POSTEXOTISTER”. Ovanför påståendet hänger en rund spegel. Jag tittar mig i spegeln och ser hur kulturrasismen träffar mig rakt i nacken. På väggen bakom hänger etnostereotyperna på rad, fotografiskt iscensatta i Samuel Fossos fotoateljé. Som självporträtt. Där är stamhövdingen med leopardskinn runt höfterna, guld runt halsen och plastblommor i näven. Där är piraten, sjömannen, borgarkvinnan och den frigjorda afroamerikanskan med turban på huvudet, reptilskinn på fötterna och palmblad i ryggen. Och genast lägger Fosso förväntningarna på plats. För på Moderna museets stora samlingsutställning ”Africa remix” finns inga äkta ”afrikaner”, inget enhetligt ”Afrika” och därmed ingen specifik ”afrikansk konst”. Endast 86 enskilda konstnärer från drygt 25 afrikanska länder – från ”det vita” Algeriet, Tunisien och Egypten i norr, till ”den svarta” södern: Zimbabwe, Angola och Gabon. Länder med olika språk (bara i Demokratiska republiken Kongo finns ett tiotal skilda språkgrupper), geografi, historia och religion. För första gången samlas alltså konstnärer från båda sidor av Sahara i en gemensam samtida konstutställning. Av de 86 konstnärerna är blott en tredjedel kvinnor (1/3-delsprincipen som vanligt). Drygt hälften av konstnärerna är verksamma i Europa och USA. Så vad är poängen Att visa att ingen folksjäl finns, menar chefscuratorn, författaren och professorn Simon Njami, om jag förstår honom rätt i den kunskapstunga katalogen. I de afrikanska länderna liksom i den övriga världen är såväl konstnären som skapandet en remix av globalt och digitalt medvetande, av flerfaldiga identiteter och komplexa hemhörigheter. Här i utställningen vävs den första kulturens skratt, gråt och modersmål in den andra och tredje kulturens nya relationer, förväntningar – och hemlängtan. Metoderna och materialen är förutom foto och film terrakottafärgad jord (Ingrid Mwangi, Rodney Place, Jane Alexander), trosor av kokosnötsfibrer (Ernest Weangaï), en amerikansk jukebox med hemlandets låtar (Balthazar Saye) och ett jättemåleri bestående av kåkstadens plåtväggar, dörrgavlar, biblar och skottkärror (Antonio Ole). Och den gemensamma nämnaren Möjligen att många konstnärer inte är äldre än sina länders blott fyrtioåriga självständighet, svarar Simon Njami, att de förhåller sig till sina länders historiska råmaterial och att de alla befinner sig i Afrikas kollektiva förvandlingsprocess. Resten är personligt och existentiellt. Och denna förvandling Den som Simon Njami kallar en hybrid och en skandal därför att den sker öppet och kaotiskt. Hur syns den här På den frågan svarar lika många perspektiv som antalet konstnärer. Jag kan bara följsamt plocka upp ett fåtal trådar löst utlagda i utställningens försök till strukturerande teman: identitet och historia, kropp och själ, stad och land. Linjerna handlar om uppbrott och nollpunkt, motstånd och minne. Uppbrott från kolonialismens tillskrivna identiteter och politiska övergrepp, minnet av mödrarnas tårar, ursprungsmaterialens färger och hemvägens röda grus, motstånd mot nya diktaturer och de västimperialistiska storföretagens stadsexploatering. Den första tråden vill skala bort kulturrasismens blickar och definitioner. Wangechi Mutu klär av den kulturaliserade kroppen genom att måla upp den som en andra hud. I det målade collaget ”En flyktig tanke vilken otäck efterapning” känns smärtan ända in på det satiriska akvarellskinnet. Där låter hon två mörkhyade kvinnor förvandlade till djur och natur gå arm i arm. Den ena försedd med fågelben, den andra med aphuvud och armen förlängd med en ceremoniell träskulptur. På magar och lår sprider sig fuktiga moss- och lavamönster. Mellan benen dinglar en klase bananer. Fast i Mutus bild undgår ingen kvinna köns- och rasbiologins tillskrivningar. Ut genom de mossbelupna ärmarna trillar den vita kvinnans ljusa händer. I Patrice Felix Tchicayas flerskärmade och bespeglande dvd-rum ”Slutet på cykeln” tycks främlinggörandet färdigskalat och avskaffat. Där återstår bara människan – i olika individuella versioner som betraktar mig länge och oavlåtligt. Tills de försvinner för att ersättas av nya. På golvet står två stolar som saknar sits. Samt en papperskorg. Att kasta fördomarna i Överallt på utställningen möts jag av samma uppmaning; definiera – spara – börja om. Utanför Tchicayas bås ligger en jättelik bok uppslagen. Med tomma, kritvita sidor. På håll liknar den en helig skrift med kolsvarta pärmar med förgyllda kanter. Nej, Bili Bidjockas ännu inte påbörjade skrift ”Den oändliga boken” är alls inte ägnad åt gudarna, utan åt allmänheten att dag för dag författa i, för att tillsammans skriva inledningen till samtidens oavslutade historia. Ja, vem ska peka ut vägen när givna vägvisare inte längre finns ”Sammanfallande guider” kallar Moshekwa Langa sitt abstrakta måleri där den omförhandlade världen hjälpligt hålls samman av svarta sopsäckar och färgad tejp. I Bodys Isek Kingelez konsumtionskitschiga modellstäder, gjorda av färgglad plast och medicinförpackningar, intas kvarteren av skyskrapor uppförda av samma läkemedelsföretag som av profithunger förvägrar Afrikas människor vanlig aspirin till ordinärt pris. Utställningen ”Africa remix” avger smärtsamma vittnesmål om västvärldens kapitalistiska herravälde över kroppen, jorden, ekonomin och staden. I Allan deSouzas dystopiska fotografier har staden reducerats till ett förtätat industrilandskap bestående av datachips. Med den fotografiska iscensättningen ”Allt västerut är indianernas land” tycks deSouza ta visuell revansch – när han med mild ironi låter den plundrade indianska arkitekturen ta över de västliga stadsmetropolerna. Bra eller dålig utställning Irrelevant fråga. Bara lite doftlös. Jessica Kempe konst@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22058, "headline": "Förrädare eller syndabock", "summary": "Krigsårens utrikesminister Christian Günther gick bakom ryggen på regeringen. Han gav själv tyskarna rätt att transportera militära trupper genom det neutrala Sverige. Henrik Arnstad (bilden) har skrivit en fängslande bok om Sverige under andra världskriget. Böcker", "article": "Henrik Arnstad ” Spelaren Christian Günther. Sverige under andra världskriget” Wahlström & Widstrand Den är här nu: vågen av böcker om Sveriges agerande under andra världskriget. De senaste åren har antalet romaner, dokumentärer och biografier som gräver runt i Sveriges handlande under åren 1939–45 vuxit till en präktig driva på bokhandelsdiskarna. Jag tror inte att det är en överdrift att påstå att det pågår ett massivt intellektuellt uppröjningsarbete. De som inte är intresserade av närhistoria måste känna sig utsatta för en belägring. Det är inte heller gåtfullt varför detta intresse kommer här och nu. Det har att göra med längden på ett människoliv: de som själva var vuxna under kriget, och i någon mening är vittnen, blir allt färre. Samtidigt är andra världskriget ännu ett oläkt moraliskt brännsår. Undfallenhet mot diktaturen – hur nödvändig var den Såväl akademisk forskning som journalistik lyfter fram fler och fler pusselbitar. Och ju närmare man kommer människor och händelser, desto mer sammansatt blir bilden. Det går knappast att tala om ”Sverige” som en helhet: fram växer bilden av ett land som under krigsåren var förunderligt lugnt men samtidigt djupt kluvet, djupare än vad vi kanske förstår. En av de absoluta nyckelpersonerna i Sveriges roll under kriget är landets utrikesminister, Christian Günther (1886–1966). Det brukar sägas att han personligen fick bära hundhuvudet för Sveriges vacklande, för att inte säga direkt undergivna hållning gentemot Nazi-Tyskland. Sant är att han i det allmänna medvetandet förknippades med ”permittenttrafiken” , vilket var en förskönande omskrivning för att Sverige tillät Tyskland ett stort antal transporter av militär genom landet. Den mest kontroversiella transporten var ”Division Engelbrecht” på 14 000 soldater som med svenska tåg i juni och juli 1941 fraktades från norska gränsen till den finska – för att kastas in i striderna mot Sovjet. Så hur var det – blev Günther oförskyllt utsedd till ”syndabock” Om Christian Günthers handlande under kriget har Henrik Arnstad skrivit en mycket detaljerad, för att inte säga minutiös studie på 500 sidor, ”Spelaren Christian Günther” . Jag tror att det är en nödvändig bok, framför allt därför att den i detalj dokumenterar allt det verkligt kontroversiella i svensk utrikespolitik under kriget. Det har också, i sin detaljrikedom, blivit en bitvis svårläst bok. Arnstad följer, lite förstrött, Günther från ungdomsåren som rätt misslyckad författare fram genom karriären som diplomat. Strålkastarna slås på i det ögonblick då den samlingsregering som skall lotsa Sverige genom kriget bildas i december 1939. Günther, som är ”opolitisk” , men som räknas som närstående socialdemokratin, tackar genast ja när han tillfrågas. Och under den första tiden som minister är han relativt följsam och står Per Albin Hansson nära. Men som Arnstad beskriver saken förändras Günthers hållning under krigets gång, han rör sig mer och mer åt höger. Hans ”parhäst” blir högerledaren Gösta Bagge, ecklesiastikminister i samlingsregeringen. Bagge visar förtjusning för storsvenska utspel, som att nappa på att det ockuperade Nordnorge med tyskarnas goda minne skulle ställas under svensk förvaltning. Han driver, under uppspelet mot det tysk-finska kriget mot Sovjet tanken på att Sverige borde ingå i en regelrätt union med Finland. Saken kompliceras av att Sveriges ÖB, Thörnell, även han är öppet tyskvänlig och kan tänka sig ett mycket närmare försvarssamarbete med tyskarna, om inte ett rent deltagande på nazistisk sida i kriget. Günther, å sin sida, genomskådar det orealistiska i sådana utspel. Men allt tyder på att han faller in i högerns syn på Nazi-Tyskland som en låt vara obehaglig stat som dock utgör ”bålverket” mot det större hotet Sovjet. Tillsammans med Bagge verkar han för ett regelrätt förbud mot det svenska kommunistpartiet. Günther blir alltmer självsvåldig i sina mellanhavanden med Nazi-Tyskland olika sändebud. Några av de saker Arnstad fiskar upp ur pågående historisk forskning är sensationella. Som det faktum att Günther själv, vid flera tillfällen, garanterade tysk militär transport på svensk järnväg utan att förankra saken i regeringen. I oktober 1940 ger han sitt ja till att en hel SS-bataljon skall få resa genom Sverige till Norge – ett kringgående av regeringen som tydligen upprepas. Det allra mest graverande som Günther gör sig skyldig till, bakom ryggen på Hansson, är att förråda att den tyska militärattachén i Helsingfors, Horst Rössing, läckt uppgifter till Sverige om det förestående anfallet mot Sovjet. Utan att blinka berättar han i maj 1941 den saken för Tysklands sändebud i Sverige, ”spontant” , som denne sedan skriver hem. Det kan bara tolkas på ett sätt: att Günther vill att Tysklands attack mot Sovjet skall lyckas och att alla läckor bör tätas. Som diplomat måste han ha förstått att han därmed också försvagade Sveriges informationsläge. Det är ungefär samtidigt som Günther, enligt de tyska sändebundens korrespondens, låter antyda att Sverige kan tänka sig ett ”militärfördrag” med Tyskland – i den händelse Sovjet blir ett militärt mål. Den enda källan för de uppgifterna är just den tyska diplomatposten, och vi vet inte vad Günther faktiskt sade. Men, som Arnstad konstaterar: ”Sveriges näst mäktigaste man går vilse i sin egen makt. Han drivs av en uppfattning av att han – som en av de få – har förstått vad som måste göras. Därför går han bakom ryggen på framför allt socialdemokraterna i sina strävanden att föra Sverige närmare Tyskland.” Av detta blir inte mycket. Sympatierna hos breda lager av den svenska befolkningen verkar hela tiden ha legat på den allierade sidan. Tysksvärmeriet var något som i första hand pågick i salongerna, hos dem som uppfattade sig som samhällets ”verkliga elit” . Om sympatierna för Finland var starka när grannlandet var utsatt för en överraskningsattack under vinterkriget 1939/40, hade fortsättningskriget 1941 inte alls samma folkliga stöd. Arnstads tolkning är att det i samband med den så kallade midsommarkrisen 1941 kommer till en uppgörelse mellan Hansson och Günther. Krisen handlar om ”Division Engelbrechts” resa genom Sverige: ryktet gör gällande att Gustaf V hotar att abdikera om tyskarna inte får fri passage – vilket i sig skulle leda till regeringskris, något som i det osäkra läget inte fick hända. Arnstad menar att Günther, med sina goda personliga relationer till kungen, skulle kunna vara hjärnan bakom en sådan intrig. Vad som egentligen hände är fortfarande ett tvisteämne: klart är att Hansson angav abdikationshotet som skäl till att låta tyskarna passera. Det är nu Günther får rollen av syndabock. Hansson själv formulerar det som att Günther misstänks vara ”alltför eftergiven mot tyska krav” . Under juni och juli passerar ”Division Engelbrecht” genom landet. Det är lågvattenmärket för Sveriges ”medlöperi” . Men det finns mer att berätta. Under senare år har forskningen visat hur den svenska allmänheten genomgick ett uppvaknande vad gällde judeförföljelserna och den begynnande Förintelsen redan i november 1942, i spåren av deportationen av de norska judarna till Auschwitz. Som Paul Levine visat i en avhandling skickar deportationen en stöt genom opinionen – och genom byråkratin. Det är ett faktum att det svenska utrikesdepartementet genomgår en snabb omvändelse vintern 1942 – och att man under ledning av såväl Günther som utrikesrådet Gösta Engzell börjar lägga ned åtskillig möda på att rädda inte bara de norska judar man kan utan även i stort sett hela Danmarks judiska befolkning. Den omsvängningen hade inte varit möjlig utan Günthers engagemang. Arnstad drar slutsatsen att Günthers judiska svärdotter Malin, som han hade stor respekt för, spelade en roll, men det känns litet som en konstruktion: faktum är att Sverige genom en rad olika källor hade en klar bild av den Förintelse som inletts. Historien om Günthers engagemang för judarnas sak är minst lika värd att berätta som hans tidigare snubblande på gränsen till förräderi. Ändå är det litet som om Arnstad bränt sitt forskarkrut på 1941 års kris. De sista kapitlen – som jag finner nog så intressanta – är tunnare, mer refererande. Ska Sverige känna skuld frågar Arnstad på bokens sista sidor. Frågan är naturligtvis retorisk. Men vad man kan säga är att gestalten Christian Günther i sig sammanfattar det värsta och kanske också det bästa ”Sverige” gjorde under andra världskriget. OLA LARSMO litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22072, "headline": "Överhettad svensk indiebörs", "summary": "Svensk indie befinner sig i en högkonjunktur. Det är här det händer. Därför väljer brittiska The Guardian att publicera en stor artikel om svensk indie just nu – och därför släpps samlingen ”Svensk Indie 1988–2006 En Kärlekshistoria” nu.", "article": "Aldrig tidigare har den svenska indiescenen varit så spännande, äkta och vital som nu. Allt är tillåtet. Nu kan ett kommersiellt diskoljud vara indie medan ett grabbigt gitarrband med modsfrisyrer är storbolagsprodukt. De stränga indiereglerna om ljud, smak och stil finns inte längre. Och det är därför det låter så bra i Sverige just nu. – Den bästa svenska indien har kommit på 2000-talet, säger Terry Ericsson som sedan slutet av åttiotalet varit inblandad i de flesta intressanta indieprojekt i det här landet; klubbar, tidningar, sajter etcetera. Han är också en av tre som sammanställt den nya samlingen. Men svensk indie har behövt gå igenom flera olika stadier för att nå dit den är i dag. På dubbelskivan ”Svensk Indie 1988–2006 En Kärlekshistoria” kan man följa scenens utveckling. I cd-häftet skriver Terry Ericsson att hans indiehistoria startade 1988. Det var då han såg bandet Happydeadmens spelning på Hultsfredfestivalen. Ett band som härmade The Smiths. Det var vad som var indie då: en massa band som härmade britpop. Men de banden kunde ligga på storbolag, det spelade inte så stor roll, det var soundet som var indie. – På nittiotalet var scenen inskränkt och framför allt väldigt killig. Det speglas tydligt på den här skivan. På cd två har verkligen tjejerna kommit in på arenan, förklarar Terry. När de stora skivbolagstrukturerna gick sönder eskalerade småbolagsvågen. Eller rättare sagt exploderade. Under slutet av nittiotalet skulle man kunna jämföra nybildningstakten av småbolag med en droppande kran – på 2000-talet en öppen dammlucka. I var och varannan buske i det här landet sitter det människor och gör musik i sina datorer. Det är med andra ord ett stort kreativt flöde som pågår. Ett flöde som gynnas av att jobbiga hinder försvunnit, hinder som gjort att folk fastnat på vägen. Man behöver inte längre vare sig instrument eller skivbolag för att få ut sin musik. Och man slipper också ta skit från folk som stått som ”gatekeepers” på vägen. Och det är antagligen en av de viktigaste förklaringarna till att kvinnorna ingår i den här scenen på riktigt nu. De här artisterna kan sitta själva på sin kammare och göra bra musik och leverera färdiga paket – inga mellanhänder som lägger sig i. – Den absolut största vinsten med DIY-dator, protoolsvågen eller vad man ska kalla det, är att kvinnorna har kommit fram, anser Ika Johannesson, chefredaktör för populärkulturmagasinet Sex. – Det har verkligen skett en förändring. Kvinnor tar mycket mer plats och ifrågasätts inte alls på samma sätt som tidigare. Nittiotalet var ett mörker i det avseendet. Protoolsvågen har också skapat stora kvinnliga stjärnor, Karin Dreijer i The Knife och Marit Bergman till exempel. De är tillräckligt framgångsrika för att ge eko ut till fler. Med andra ord har det nya indie producerat det som ständigt efterlysts i den alltmer tröttsamma debatten om varför det verkar vara svårt att vara tjej i musikbranschen: förebilder. Att det just är indien som lyckats med det här är på ett sätt väldigt oväntat. Indie har varit den sista utposten för musiktjejer. På samma sätt som högsta skiktet av finkulturen vägrat släppa in kvinnorna annat än som kuriosa har indie blivit musikvärldens finrum. Och det är också kärnan i det nya indie: oväntat, bakåfram. Ta (nästan) allt du hittills fått lära dig av smak- och stilpolisen och gör allt tvärtom. Ett kommersiellt diskoljud som hos Cat5 är indie, eller en diskofunkig Princekopia som Juvelen. Att låta så hade för bara för några år sedan varit omöjligt i en indievärld. Ett grabbigt gitarrband som Mando Diao skulle på nittiotalet ha varit indie medan de nu i stället betraktas som storbolagsprodukt. Att uppträda i folkliga sammanhang som ”Allsång på Skansen” är indie och att spela i morgonteve. Band som I’m From Barcelona och Vapnet spelas hela tiden på P 3, det skulle heller inte funkat för ett par år sedan. Man skulle kunna säga att indie på 2000-talet blivit major och major har blivit indie. De stora bolagen har även anammat de små bolagens sätt att arbeta eftersom dessa är mest framgångsrika. Men det finns ändå fortfarande gränser för vad som är indie och inte, eller Sarah Nyberg Pergament (Action Biker) tillhör protoolsgenerationen och gör skruvad dansant elektronika. Hon fick ganska mycket uppmärksamhet 2003 bland annat för ep:n ”Elephant & castle”. Hennes nya ep kommer under hösten. – Tidigare gick det inte att vara arty och samtidigt populär. Där gick gränsen. Så är det inte längre. Det är BWO ett bra exempel på. De är med i Melodifestivalen, säljer jättemycket samtidigt som de gör konst. Och en del musik som i dag ryms i indiescenen låter plötsligt som den hade kunnat vara med på NRJ:s danspartysamling för tio år sedan. Hur vet man att en låt är indie 2006 TerryEricsson: – Jens Lekman är så indie det kan bli men har också alla förutsättningar att sälja bra. Hela indiebegreppet har urholkats, därför är det svårt att ringa in vad som är indie eller inte. Ika Johannesson: – Det måste finnas något slags udd, som är lite off, opolerad. Som Le Sport, de gör ju danshittar men sången är för konstig plus att man kan spåra en lite för gammal ljudbild för att det skulle vara helt kommersiellt gångbart. Terry: – Indie fungerar på flera plan nu. Dels för dem som hör den där udden, men även folk som inte är intresserade av det skeva kan tilltalas av till exempel Le Sport. Ika: – De var tillräckligt slick för att luras. Även ”Deep Cuts” med The Knife var så, de lurades bäst av alla. Indie har alltså blivit folkligt. Men de elitistiska grupperingarna finns dock kvar. För att de ska vara just elitistiska måste de lyssna på ännu konstigare musik än tidigare. Hur långt kan man driva den här konstigheten Ika: – Svårare musik har blivit mer populärt. Eller så är det för att kända musikskribenter skriver om konstmusik som folk har börjat lyssna. Terry: – Som krukmarkarpopen, det kan folk genomlida en hel halvtimme nu. Vem hade kunnat göra en dokumentär i MTV (”This is our music”) om sådant 1994 Tillgängligheten till ny musik är nu total. Alla kan genom internet hålla koll på de senaste mest spännande musikyttringarna av till exempel My Space eller You Tube. Communitys där vem som helst kan lägga ut sin musik. Problemet är bara att man måste sortera, och det tar tid. Har tillgängligheten i sig gjort det ännu svårare att hitta det man söker Ika: – Det är lika svårt i dag att hitta musik som är bra som då. Den tid man tidigare lade ned på tapetrading och att prata musik med någon med skinnjacka på bussen lägger man ned på att leta på internet i dag. Terry: – Tidigare hade jag koll på det mesta som släpptes, det har jag inte längre. Jag försöker hinna med den svenska scenen, men skulle missa om det kom en fransk, östeuropeisk eller tysk våg. Vi behöver etiketter som fungerar som värdemätare. Som hjälper till att välja i en obegripligt stor musikdjungel. Mattias Alkberg har sedan mitten på nittiotalet gjort skev musik. Dels som en del av det svenska indieundret The Bear Quartet (deras låt ”It only takes a flashlight to create a monster” ingår i samlingen) och nu som MABD. Han har precis släppt en skiva med namnet ”Ditt hjärta är en stjärna”. För honom är tillgängligheten, snarare än fildelningen, uttryck för djup samhällsproblematik. – Det fria och tillgängliga behöver inte vara ett sundhetstecken. Snarare tyder det på en kollaps. Nu handlar det i stället om att man ska veta att Mando Diao är dåliga men Babyshambles är bra, fast det inte är någon skillnad. Uppsplittringen och hela välja-skiten är något slags tokindividualism som inte kommer att leda till något bra, tror jag. En nyliberal grej som gränsar mot en ideologisk ”Church of Satan” (extrem politisk community som sätter individen i fokus). I stället för plotter och splittring längtar jag efter ett större gemensamt fokus, något att samlas kring. Paulina Bylén noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22079, "headline": "\"Vi är alla ansvariga\"", "summary": "I det upprop som DN publicerar i dag kräver Svenska Pen, Reportrar utan gränser, Publicistklubben och Ordfronts förlag att Sveriges regering uppmanar president Vladimir Putin att fördöma mordet på journalisten Anna Politkovskaja. \"Mördandet, hotandet och trakasserandet måste få ett slut\", skriver de.", "article": "Mordet på vår kollega och vän Anna Politkovskaja har drabbat oss. Detta mord har inte bara tystat en av vår samtids viktigaste journalister. Det har samtidigt gjort mer än tydligt det ansvar som en regering måste ha för att garantera säkerheten för också sina hårdaste kritiker. Anna Politkovskaja bevakade det krig som president Putin och rysk militär för i Tjetjenien. Hon ville beskriva inte bara vad kriget fick för konsekvenser för Tjetjeniens civilbefolkning, utan också hur kriget förvandlade det ryska samhället. Hon ifrågasatte den officiella bilden som gavs av själva kriget men också av de terrordåd som följt i detta krigs spår. Och hon avslöjade korrupta tjänstemän. För denna rapportering, i tidningar och i böcker, har hon utsatts för hot. Flera gånger har hon berättat om den rädsla hon i kraft av sin journalistiska heder tvingades leva under. Hennes död är en tragedi. För det fria ordet och för den fria journalistiken. För att inte hennes död ska bli ytterligare ett förfärande bevis på hur lätt en människa kan dödas och tystas måste alla i dag ställa sig bakom ett skarpt och hårt formulerat krav på president Putin: den ryska staten måste med alla tillgängliga medel söka efter upphovsmännen till detta mord. Skulle det visa sig att de skyldiga är att finna bland de lokala makthavarna i Tjetjenien, måste de ryska åklagarmyndigheterna ingripa mot dem och visa att även dessa makthavare lyder under Ryska federationens lagar. Men det räcker inte. Tyvärr är mordet på Anna Politkovskaja bara ett av många fall på övergrepp mot journalister i Ryssland. Samtidigt som vi fortfarande skakas av Anna Politkovskajas död tvingas vi påminna om alla andra fall av trakasserier, förföljelser, försvinnanden och mord på författare och journalister som skett och sker i dagens Ryssland. Det hör till demokratins själva grunder att den stat, den regering som vill kalla sig demokratisk står som en garant för att de mänskliga fri- och rättigheter som man skrivit under på också upprätthålls och efterlevs. Vi är medvetna om att alla utredningar av kriminella handlingar innehåller en rad svårigheter. Men det faktum att så många journalister hotas, ja, några till och med mördats borde göra regeringen Putin lika ängslig och oroad över det fria ordets ställning i Ryssland som vi är. Det enda som nu måste ske, för att hedra Anna Politkovskaja och för att skapa möjligheter för en fri journalistik i Ryssland, är att president Putin kraftfullt fördömer detta mord. Vi kräver att Sveriges regering på alla möjliga sätt ser till att ett sådant fördömande kommer till stånd. Vi hoppas också att Sveriges regering med kraft påverkar de ryska myndigheterna så att de på allvar undersöker, inte bara mordet på Anna Politkovskaja, utan också alla de andra fall av mördade och försvunna journalister i Ryssland. Bara under Putins tid som president har, enligt trovärdiga beräkningar, tolv journalister mördats. Det är därför en självklarhet att president Putin, om han vill kalla sig president i en demokrati, presenterar förslag och lösningar på hur den ryska rättsstaten - om den vill kalla sig det - ska kunna skydda och försvara det fria ordet. Mördandet, hotandet och trakasserandet måste få ett slut. För det är vi alla ansvariga. Svenska PEN, Reportrar utan gränser, Publicistklubben och Ordfronts förlag ", "article_category": "culture"}
{"id": 22080, "headline": "”Vi är alla ansvariga”", "summary": "I det upprop som DN publicerar i dag kräver Svenska Pen, Reportrar utan gränser, Publicistklubben och Ordfronts förlag att Sveriges regering uppmanar president Vladimir Putin att fördöma mordet på journalisten Anna Politkovskaja. ”Mördandet, hotandet och trakasserandet måste få ett slut”, skriver de.", "article": "Mordet på vår kollega och vän Anna Politkovskaja har drabbat oss. Detta mord har inte bara tystat en av vår samtids viktigaste journalister. Det har samtidigt gjort mer än tydligt det ansvar som en regering måste ha för att garantera säkerheten för också sina hårdaste kritiker. Anna Politkovskaja bevakade det krig som president Putin och rysk militär för i Tjetjenien. Hon ville beskriva inte bara vad kriget fick för konsekvenser för Tjetjeniens civilbefolkning, utan också hur kriget förvandlade det ryska samhället. Hon ifrågasatte den officiella bilden som gavs av själva kriget men också av de terrordåd som följt i detta krigs spår. Och hon avslöjade korrupta tjänstemän. För denna rapportering, i tidningar och i böcker, har hon utsatts för hot. Flera gånger har hon berättat om den rädsla hon i kraft av sin journalistiska heder tvingades leva under. Hennes död är en tragedi. För det fria ordet och för den fria journalistiken. För att inte hennes död ska bli ytterligare ett förfärande bevis på hur lätt en människa kan dödas och tystas måste alla i dag ställa sig bakom ett skarpt och hårt formulerat krav på president Putin: den ryska staten måste med alla tillgängliga medel söka efter upphovsmännen till detta mord. Skulle det visa sig att de skyldiga är att finna bland de lokala makthavarna i Tjetjenien, måste de ryska åklagarmyndigheterna ingripa mot dem och visa att även dessa makthavare lyder under Ryska federationens lagar. Men det räcker inte. Tyvärr är mordet på Anna Politkovskaja bara ett av många fall på övergrepp mot journalister i Ryssland. Samtidigt som vi fortfarande skakas av Anna Politkovskajas död tvingas vi påminna om alla andra fall av trakasserier, förföljelser, försvinnanden och mord på författare och journalister som skett och sker i dagens Ryssland. Det hör till demokratins själva grunder att den stat, den regering som vill kalla sig demokratisk står som en garant för att de mänskliga fri- och rättigheter som man skrivit under på också upprätthålls och efterlevs. Vi är medvetna om att alla utredningar av kriminella handlingar innehåller en rad svårigheter. Men det faktum att så många journalister hotas, ja, några till och med mördats borde göra regeringen Putin lika ängslig och oroad över det fria ordets ställning i Ryssland som vi är. Det enda som nu måste ske, för att hedra Anna Politkovskaja och för att skapa möjligheter för en fri journalistik i Ryssland, är att president Putin kraftfullt fördömer detta mord. Vi kräver att Sveriges regering på alla möjliga sätt ser till att ett sådant fördömande kommer till stånd. Vi hoppas också att Sveriges regering med kraft påverkar de ryska myndigheterna så att de på allvar undersöker, inte bara mordet på Anna Politkovskaja, utan också alla de andra fall av mördade och försvunna journalister i Ryssland. Bara under Putins tid som president har, enligt trovärdiga beräkningar, tolv journalister mördats. Det är därför en självklarhet att president Putin, om han vill kalla sig president i en demokrati, presenterar förslag och lösningar på hur den ryska rättsstaten – om den vill kalla sig det – ska kunna skydda och försvara det fria ordet. Mördandet, hotandet och trakasserandet måste få ett slut. För det är vi alla ansvariga. Svenska PEN, Reportrar utan gränser, Publicistklubben och Ordfronts förlag Mer om Anna Politkovskaja på sidorna 4–5 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22082, "headline": "Ett tyskt hjärta slår för Rom", "summary": "Hans Werner Henze är årets kompositör vid Stockholms tonsättarfestival som startar i morgon. Han är en av de nu mest spelade tyska tonsättarna. Själv skäms han över sitt hemland och vi träffar honom i Rom.", "article": "Efter mer än 50 års i Italien är Hans Werner Henze fortfarande en mycket tysk kompositör. Den komplexfyllda relationen till hans hemland verkar vara det nav kring vilket hela hans kreativitet och musikaliska inspiration kretsar. – Jag har alltid storligen skämts över att tillhöra det tyska folket. Att komma från ett land som England hade jag till exempel tyckt vara mycket trevligare, säger Henze omedelbart som svar på min första fråga. Henze är född 1926 i Gütersloh i Westfalen i Tyskland. Som barn tvingades han vara med i Hitler-Jugend och redan innan han hade fyllt 18 var han SS-soldat i andra världskriget. I sina memoarer skriver han om fadern som var övertygad nazist och hur han tvingades höra avskyvärda sånger som: ”När judiskt blod stänker från din kniv.” – När detaljerna efter kriget kom ut om Auschwitz, Buchenwald, Theresienstadt... (Henze betonar platserna långsamt och eftertryckligt och fullbordar inte meningen). – Tyskarna är befläckade av detta. Jag ville inte vara en del av det tyska. 1953 sålde Henze det lilla han ägde, packade en bil och åkte till Italien för gott. DN träffar honom i hans villa i byn Marino utanför Rom, där han bott i 40 år tillsammans med sin italienske man Fausto Maroni. Ett sällsynt aggressivt åskväder dränker trädgården med de sekelgamla olivträden utanför fönstret. Vattnet stänker över det stora majolikabordet med det centralt sirliga monogrammet HWH. Henze har varit svårt sjuk och reser sig mycket mödosamt för att hälsa och slår sig sedan ner i en röd fåtölj. Det är brittisk teatime, men intill Henze står ett decimeterhögt dricksglas med whisky. Hans blick är ung och intresserad, minnena flödar fritt och obehindrat. Innan han flyttade till Italien studerade Henze som många andra av efterkrigstidens kompositörer på Darmstadtskolans kurser i modern musik. Han deltog i den franske musikpedagogen René Leibowitz lektioner, de jämngamla studiekamraterna Luigi Nono och Bruno Maderna uppmuntrade honom att komma till Italien. – I Darmstadt lärde jag mig så mycket om komposition att jag klart kunde utveckla musiken på mitt eget sätt. Henze har gått sin egen väg och är inte lätt att placera in i något fack som tonsättare. Ett mellanting kanske av Schönberg, Britten och Stravinsky såsom en italiensk kollega definierar honom. Henze skiljer sig från den gängse modernismen. När 60-talets radikala strömningar gick genom världen komponerade Henze operor och oratorier som ”Das Floss der Medusa” som han 1968 tillägnade Che Guevara. Innehållsmässigt har han stått långt ut på vänsterkanten – Henze var länge inskriven i det italienska kommunistpartiet – formmässigt har han inte varit lika radikal, utan hållit fast vid stora delar av den tyska traditionen. Flera av Henzes sena symfonier och stycken för kammarmusik, som hans pianokvintett från 1990, uppvisar ett starkt inflytande av romantiken. – Att förkasta något så viktigt som romantiken skulle vara farligt, tror jag. Låt oss komma ihåg att i Tyskland var romantiken en gång en revolutionär form. Trots 53 år i Italien så har Henze inte anammat särskilt mycket av den italienska musiken. Dirigenten Simon Rattle har sagt att i Henzes musik bultar ett tyskt hjärta i Medelhavsmiljö. Det hade varit löjligt att anamma Verdi och försöka göra en egen version av hans musik, säger han. – Av Italien har jag lärt mig att musiken skall tjäna folket och vara ett bidrag till vår civilisation. Samtidigt har det varit min ambition att skriva musik lika klart och tydligt som 1700-talets stora kompositörer. Bakom de två stora Steinwayflyglarna är en hel vägg i salongen full av inbundna partitur – Henzes mästare: Bach, Mozart, Mahler, Schönberg, Stravinsky. Längst ner till höger står Wagner. ”Honom har jag en hel del problem med”, säger han lakoniskt. Hans egna partitur står i arbetsrummet i övervåningen. Fast på den ena flygeln ligger första akten av ”Fedra”. Det kommer att bli min sista opera, säger han. Den andra akten återstår att skriva. I hela sitt liv har Henze komponerat mycket snabbt. I fjol låg han två månader i koma. Hans vänner hade i princip gett upp hoppet. – De hade redan beställt min kista. Efter det har alla hans rörelser blivit långsamma. Han har svårt att skriva, men är fast besluten att göra klar operan. Samma sommar som Henze kom till Italien 1953 åkte han till ön Ischia utanför Neapel. Caffè Maria Internazionale var en mötesplats för konstnärer, författare, original och många homosexuella. Här blev han god vän med den brittiske tonsättaren William Walton och kom i kontakt med poeten W H Auden. ”Luchino Visconti kom till Ischia först tio år senare”, inskjuter Henze som svar på en följdfråga om den store regissören. Auden hade precis tillsammans med sin vän Chester Kallman skrivit libretton till Stravinskys ”Rucklarens väg”. Auden tackade omedelbart ja när Henze frågade om de ville skriva en opera åt honom. Resultatet blev ”Elegy for young lovers”, en av Henzes mest uppförda operor. Samarbetet fortsatte med två operor till, men Henze och Auden blev aldrig riktigt nära vänner. – Jag var inte tillräckligt mogen för att förstå hans ”grandeur”. Jag tyckte Auden var lite svår som människa, vilket han förstås var. Jag skulle vilja träffa honom igen, säger Henze tyst, medan han läppjar på glaset. Den österrikiska författaren och poeten Ingeborg Bachmann blev däremot en mycket kär vän. Hon skrev libretton till två av hans operor ”Der junge Lord” och ”Der Prinz von Homburg”. Hennes oklara död i samband med en lägenhetsbrand i Rom 1973 var ett hårt slag för Henze. – Ingeborg och jag hade en närmast telepatisk kontakt. Vi tänkte och kände på samma sätt och hade samma uttryckssätt. Jag lärde mig enormt mycket av henne. I Henzes långa opuslista finns också en hel del filmmusik. Han har skrivit musik till Alain Resnais och till Volker Schlöndorffs filmer, där han är särskilt glad över samarbetet kring ”Katharina Blums förlorade heder”. Däremot vill han inte kännas vid att hans musik är med i William Friedkins ”Exorcisten”. – Jag hatar den filmen. Jag gick och såg den ovetande en fredag kväll på Leicester Square i London och kände förstås omedelbart igen musiken. Det var något som min agent gjort upp om med filmbolaget. Jag hade inte blivit tillfrågad, säger han och låter mycket irriterad. I denna skräckklassiker finns även musik med av Anton Webern och samtida modernister som George Crumb och Krzysztof Penderecki. Maestro ni var med andra ord i ett gott sällskap? – Man kan vara i gott sällskap och ändå vara på helt fel ställe! Även om Henze inte nått fram till den riktigt breda publiken, så är det en centralgestalt inom den samtida musiken som uppmärksammas på Stockholms konserthus som en senkommen hyllning till 80-årsdagen i somras. Henzes verk fyller konserthusen över hela världen, särskilt i England och Tyskland. Själv säger han att han tror att det rör sig om 200 uppföranden om året. En tysk kollega påpekar för DN att han ”är Tysklands mest spelade tonsättare efter Beethoven”. Henzes kommentar till detta präglas av en inhämtad brittisk gentlemans korrekta och omisskännliga ironi: – Verkligen, jag trodde att det var efter Brahms, men det har ingen betydelse. Peter Loewe musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22095, "headline": "”Jobbet går först”", "summary": "I går kunde vi se Sanna Bråding som programledare i ”Idol” på TV 4. I eftermiddag kan vi höra henne i ”P 3 Star” på radio och om man vill kan man avsluta dagen med att se henne på bio i ”7 miljonärer”.", "article": "Hon är överallt. Med sina färgstarka kläder, sin djupa hesa röst och sina bling bling-smycken är det svårt att undgå Sanna Bråding. Hur gör man för att få en riktigt bra Bråding-vecka – Det är nog bäst att läsa tidningarna, det står så mycket om mig just nu… haha. Annars tittar man på ”Idol” på fredagar, lyssnar på ”P 3 ”Star på lördagar och går på bio och ser ”7 miljonärer” en dag i veckan, säger Sanna Bråding som just har haft sin första lediga helg på länge. Hon är programledare för TV 4:s succé ”Idol” vilket hon kombinerar med programledarjobb på radion. Och så jobbet med filmen som fått plats någonstans mittemellan. Sanna Bråding är 26 år och har redan en brokig karriär bakom sig. Hon fick sin första roll i tv-serien ”Tre Kronor” som 14-åring och har mött tittarna bland annat som kassörskan Kajsa i Ica:s reklamfilmsföljetong och som porrskådis i Lukas Moodyssons ”Ett hål i mitt hjärta”. Lyssnarna har samtidigt lärt känna henne som musikkunnig radiopratare. Är du bra på att säga nej till jobb – Om jag får ett erbjudande så tänker jag igenom det noga och diskuterar med min sambo hur det kommer att påverka våra liv. Men när jag väl har tagit uppdraget så säger jag ja till det mesta, om mina kollegor ber mig om hjälp eller något behöver göras. Sanna Bråding syns i skvallerpressen. Hon ger ett självsäkert intryck och det hörs och märks om hon är närvarande, vilket gör henne lätt att klanka på. Det har till exempel skrivits många elakheter om hennes klädsmak. Samtidigt gick hon nyligen ut och berättade att hon lidit av anorexi i många år, och att livet som ung skådis innebar hård press. I perioder har hon arbetat sju dagar i veckan och haft fler parallella arbeten än andra har under en livstid. Är du en festprisse eller en duktig flicka – Jag tycker att det är viktigt att prestera och hålla tider. Jag var en sådan som ville ha bra betyg i skolan, det har jag nog med mig hemifrån. Samtidigt älskar jag att vara ute och träffa folk och nu har det varit en del premiärer. Men jobbet går självklart före. Du håller på med film, tv och radio redan, ska du inte börja skriva också – Jag skrev mycket poesi och berättelser när jag var liten, jag älskade svenska som ämne. Men jag har inga planer på det just nu. Efter hösten vet jag inte vad jag ska göra, det är både läskigt och kul. Vid varje jobb tänker jag att jag måste göra mitt allra bästa, för det kan vara sista gången jag får ett spännande uppdrag. Känner du fortfarande så, trots att du numera är väl etablerad – Ja, det finns där inne någonstans. Det gör att jag inte tar mina uppdrag med en klackspark, jag vill att de jag arbetar med ska tycka om mig och att de ska uppskatta det jobb jag gör. Josefin Olevik P 3 Star P 3 14.03 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22111, "headline": "Trösterikt om sorgeår", "summary": "”Livet förändras snabbt, på ett ögonblick ...” Den amerikanska författaren Joan Didion skriver om sin älskades bortgång i ”Ett år av magiskt tänkande” . Helena Lindblad läser en fantastisk bok.", "article": "Böcker Joan Didion ”Ett år av magiskt tänkande” (The year of Magical Thinking) Övers. Ulla Danielsson Atlas Den amerikanska författaren Joan Didions man John Gregory Dunne dör helt oväntat en vinterkväll i deras vardagsrum 2003. De har då varit gifta i fyrtio år och delat en intensiv arbetsgemenskap lika länge. Den kvällen hade de just kommit tillbaka från sjukhuset där deras enda dotter låg i koma efter att ha drabbats av en allvarlig infektion. Det första Didion skriver efter makens massiva hjärtinfarkt är: ”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.” I ”Ett år av magiskt tänkande” beskriver hon detaljerat sitt sorgeår i cirkelgångar efter makens bortgång. När den kom ut på engelska förra året väckte den stor uppmärksamhet. Inte bara för att Joan Didion var generös med att ge intervjuer, utan också för att boken fick ytterligare en tragisk relief: den publicerades strax efter att den vuxna dottern Quintana också ryckts bort i förtid. Didion berättar hur hon tar reda på alla medicinska och praktiska fakta kring dödsfallet. Hon lusläser till exempel sin egen portvakts loggbok för olyckskvällen–de bor i ett sådant hus på Manhattan – och hon läser så småningom hela obduktionsrapporten. Hon söker sig förstås till sina bokhyllor: ”Ända sedan jag var barn har jag fått lära mig att man, när man hade problem, skulle läsa, lära, arbeta genom att vända sig till litteraturen. Information var kontroll.” Men hon hittar inte så mycket i skönlitteraturen, förutom enstaka avsnitt i en och annan roman som Thomas Manns ”Bergtagen” och C S Lewis ”Anteckningar under dagar av sorg” . Hon fördjupar sig i stället i en massa bastant facklitteratur kring sorg som till exempel ”Bereavement. Reactions, Consequences and Care” , utgiven av National Academy and Science’ s Institute of Medicine. Hon läser psykologisk teoribildning av bland annat Sigmund Freud och Melanie Klein. Men hon studerar också Emily Posts etikettbok för dödsfall och begravningar från 1922 som bland annat ger rådet att den efterlevande bör ”sitta i ett soligt rum, helst framför en öppen spis och serveras buljong och annan lätt mat. Mjölk, men bara uppvärmd mjölk: Kall mjölk inte är bra för den som redan är frusen ...” Hur har hon kunnat distansera sig så till den milda grad för att förmått skriva boken Studera sig själv som om hon vore en uppnålad fjäril Frågan är kanske snarare: hur kunde hon inte göra det Laddningen i läsandet av ”Ett år av magiskt tänkande” ligger i att man möter en professionell berättare vars yrkesidentitet – framför allt som sakproseförfattare – gör att hon har förmåga att beskriva sig själv utifrån: sin milda galenskap i sorgen, sin kontrollmani och sina innersta föreställningar om ett ”magiskt tänkande” som skulle förmå klockan att vridas tillbaka och få maken att återvända. Under hennes process där hon försöker passera det passiva ”känna sorg” -stadiet till det mer aktiva ”sörjandet” får man glimtar ur familjens liv tillsammans, vilket också fungerar som en inofficiell biografi över Joan Didions liv. Men den ger också nycklar till hennes tidigare författarskap, bland annat den geniala romanen ”Lagt kort” från 70-talet som nyss gavs ut igen på svenska. Där, i minnesarkiven, som fint blandar privatliv och karriär, finns det ljusa: jular i Honolulu, roliga små lappar från dottern, middagar på Mortons i Hollywood med räkquesadilla, kyckling och svarta bönor, John Gregory Dunne som viskar sitt mantra ”jag älskar dig till och med mer än en ny dag” (hämtat från gamla ”Robin Hood -äventyrens man” ) till sin dotter, långa eftermiddagar där Joan Didion och maken läste upp sina texter för varandra, ett speciellt flygplan med ett leende ritat på nosen som paret rest med många gånger mellan Los Angeles och San Francisco. Trots sitt sorgliga ämne är det en fantastisk bok, som jag inte visste hur väl jag behövde trots att det gått 27 långa år sedan den obegripliga vinterkväll då min egen pappa dog – och mina många försök till magiskt tänkande sedan dess. Den är lika trösterikt vacker som välgörande saklig. Joan Didions sätt att försöka bemästra känslan av overklighet och meningslöshet inför döden är beskriven på en klarögd prosa renons på all onödig melodramatik (fint översatt av Ulla Danielsson, men Didions skarpslipade, no nonsense-stil är oöverträffad på engelska). Ta de här, försiktigt förhoppningsfulla, meningarna i slutet av boken som ett av många exempel: ”Jag förstår också att om vi själva ska kunna leva kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda. Låta dem bli fotografier på bordet.” HELENA LINDBLAD helena.lindblad@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22124, "headline": "”Striden om islam står i Europa”", "summary": "Unga muslimer i Europas förorter är de enda som kan reda ut konflikten i Mellanöstern. Det anser franske islamologen Gilles Kepel, som är i Sverige för att tala om sin nya bok.", "article": "Här i Sverige har Gilles Kepel ibland kallats Frankrikes motsvarighet till den lundensiske islamologiprofessorn Jan Hjärpe. Utomlands lyfts han snarare fram som en islamforskningens Bruce Springsteen, bjudande på nya och oväntade ackord just när publiken har tagit till sig hans gamla. Nu på Sverigebesök varnar han för att Afghanistan snabbt håller på att bli en ny, eller snarare nygammal, arena för sådan militant islamism med självmordsattentat och andra terrordåd som förvandlat den amerikanska ockupationen av Irak till USA:s största bakslag sedan Vietnamkriget. Gilles Kepel är i Sverige för att lansera den svenska utgåvan av sin senaste bok, ”Kampen om islam” , som analyserar utvecklingen av al-Qaidaterrorismen och dess förgreningar sedan 11 september-katastrofen i New York och Washington för fem år sedan. Iförd kritstrecksrandig Christian Dior-kostym sitter han i franske ambassadörens vackra residens på Narvavägen och berättar om hur han för drygt ett kvartssekel sedan började läsa arabiska när många av hans studentkamrater i stället pluggade ryska. – Då var det bara sovjetologi som gällde om man skulle göra karriär inom något som gällde krig och fred i världen. Nu handlar det mesta i världspolitiken om Mellanöstern, småskrattar den parisiske professorn under kristallkronorna. Den franska titeln på hans nya bok – ”Fitna – guerre au cSur de l’ Islam” (Fitna – krig i hjärtat av islam) – är i sak mer välfunnen än den svenska. För Kepels verkliga intresse är de ideologiska konflikterna mellan våldsbenägen extremislamism och den moderata, fredliga religion som den absoluta merparten av världens muslimer omfattar. I själva verket slog han igenom med sin grundforskning kring en alldeles speciell variant av de senare. I boken ”Les banlieues de l’ Islam” (Islams förorter) 1987 skildras de franska förorter där marockanska, algeriska och tunisiska arbetskraftsinvandrare slog sig ned på 60- och 70-talen och som sedan dess präglats av islamisk pånyttfödelse och extrem arbetslöshet. Och det är bland européer med bakgrund i muslimska länder – i dag cirka 20 miljoner människor – som Kepel skönjer den mest, kanske den enda, hoppfulla utvecklingen inom islam. – Det är framför allt i Europa som det finns en rimlig möjlighet att förlika islam med demokrati. Här har vi en ung generation muslimer med invandrarbakgrund som deltar fullt ut i Europas demokratiska samhälle. Erfarenheterna av detta kan i bästa fall återexporteras till deras ursprungsländer. Så det är inte i New York, Gaza, Riyad eller Bagdad utan i Europas förorter som den långsiktiga striden kommer att stå och som kan få ett slut på kampen om och inom islam, förkunnar Kepel och instämmer på den punkten med den svenske euroislamexperten Ingmar Karlsson. Genom att lägga tonvikten på fitna – ett klassiskt begrepp som betyder uppror, krig, splittring inom islam – tar Kepel liksom Hjärpe och Karlsson också avstånd från den amerikanske statsvetargurun Samuel Huntingtons tes om ”civilisationernas kamp” . Det vill säga: de viktigaste motsättningarna som gäller Mellanöstern går inte mellan islam och väst, utan inom islam – mellan militanta islamister och fredliga majoritetsmuslimer, mellan historiskt antagonistiska muslimska stater, mellan shiaislam och sunniislam. Ändå har den faktiska utvecklingen inom världspolitiken under 2000-talet tvingat Kepel att bli mer pessimistisk. I sin förra bok ”Jihad. Expansion et déclin de l’ islamism” (Jihad. Islamismens uppgång och fall) från strax före 11 september-attentatet hävdade han att extremislamismen hade nått vägs ände genom bakslagen under 1990-talet i Algeriet, Egypten, Bosnien och Tjetjenien etc. – Jag var och är övertygad om att de utbrott av urskillningslöst våld som bland andra Usama bin Ladins terrornätverk al-Qaida ägnade sig åt snarast var en sista desperat spasm av ett fåtal islamister. Islamismen som sådan hade helt enkelt inte lyckats erövra politisk makt någonstans genom exempelvis gräsrotsarbete och fredlig opinionsbildning, säger han och slår ut med händerna. Efter 11 september fick Kepel inte oväntat utstå en del spott och spe för denna sin optimism. Men med stöd i otaliga opinionsundersökningar fortsatte han med kraft att argumentera för att ”de muslimska massorna” inte alls uppskattade al-Qaidas och dess avläggares slakt på oskyldiga civila genom självmordsattentat, i synnerhet när det även drabbade muslimer i exempelvis Casablanca, Istanbul, Bali och Amman. Så kom Bushadministrationens katastrofala ockupation av Irak, som hittills har pågått i tre och ett halvt fasansfulla år. – Nu är läget det helt omvända. Nu är det ”de otrogna” , det vill säga amerikaner och britter, som härjar i islams hjärtland. Och det som i väst kallas terroraktioner i Irak utgör för de flesta muslimer hedervärda ”martyraktioner” . Det handlar inte om folkligt stöd till al-Qaida & Co, utan om muslimers rätt att försvara sitt land och kasta ut inkräktarna. På sistone har enligt Kepel samma process utvecklats i Afghanistan, där talibanerna har återtagit kontroll över halva landet och där antalet självmordsattacker och bombdåd mot utländska soldater har sexfaldigats i år. – Och där är inte enbart amerikaner och britter måltavlor för islamistiska våldsutbrott. I Afghanistan är praktiskt taget hela världssamfundet engagerat – FN, Nato, många europeiska länder, ja till och med ni svenskar, slutar med ett bekymrat ansiktsuttryck den välskräddade och världsberömde islamologen. Per Jönsson per.jonsson@dn.se 08-738 11 57 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22128, "headline": "En svävande Cassandra", "summary": "Stockholms barockensemble och Lena Susanne Norin får tillsammans med dansare en kantat från 1700-talet att bli ett sagolikt drama med hjälp av bara två paraplyer. MUSIK/DANS", "article": "”Siarna” Håkan Mayer Stockholms Barockensemble Scen: Moderna Dansteatern, Stockholm Jag har aldrig gillat siaren Nostradamus och gör det inte heller mer efter premiären av tonsättaren Catharina Backmans barockinspirerade ”Nostradamus” på Moderna dansteatern. Det första verket av två som knökats in under programtiteln ”Siarna”. Stockholms barockensemble och alten Lena Susanne Norin gör visserligen vad de kan, tillsammans med två dansare som sporadiskt antyder en annan berättelse. Mötet mellan det moderna och barocka skapar bara undantagsvis livgivande friktion. Nostradamus blir mest en sömnig uppvärmning inför kvällens stora spåkvinna, Cassandra. Sedan 1700-talet har kantaten Cassandra av Johann Christoph Friedrich Bach (jo, en av sönerna) knappt spelats. Inte helt oförklarligt. Kantaten för fem stråkar, cembalo och en sångare är vacker men ganska anonym barockmusik med tydliga italienska influenser. Musealt Inte det minsta, denna kväll. Mycket tack vare vokalisten Lena Susanne Norin. Denna strålande sköna alt lyckas gestalta dramat med känslodjup, finess, humor och inte minst en förunderlig variation under en timme på scenen. Lena Susanne Norin är lika imponerande som sagolik. Hon får Cassandra att sväva. Och samspelet med Stockholms barockensemble är intimt och tajt. Som bonus bjuds vi på en 1700-talsinspirerad koreografi, av Håkan Meyer, som själv dansar tillsammans med Lina Räftegård. Med två paraplyer (! som enda rekvisita skissar de dåtidstypiskt pimpinetta turer runt varandra och förvandlar underspelet till en sällsam dygd. Minsann en syn att skåda. Och än mer: att höra. Örjan Abrahamsson dans@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22133, "headline": "Chang skriver hiphoppens historia", "summary": "Den kritikerrosade boken ”Can’ t Stop Won’ t Stop. Hiphop-generationens historia” släpptes i går i svensk översättning. ”Hiphop kommer alltid att vara en väg för de marginaliserade grupperna att nå någon sorts inflytande i samhället” , säger Jeff Chang till DN.", "article": "”Can’ t Stop Won’ t Stop. Hiphop-generationens historia” har kallats ”en av de mest angelägna och passionerade böcker om populärmusik som någonsin har skrivits” av tidskriften The New Yorker, vilket tagit författaren Jeff Chang runt hela världen för att sprida sin version av hiphoppens brokiga historia. Den amerikanske frilansjournalisten och hiphopskribenten Jeff Chang började för tio år sedan att sammanställa sin bok som bygger på oändliga intervjuer med hiphoppens förgrundsgestalter inom rap, graffiti, breakdance och dokumentärfilm. – Jag har skrivit om hiphop i femton år som journalist och själv varit delaktig inom hiphoppen i över 25 år. Jag var inblandad i ett skivbolag och sedan när det tog slut blev den här boken ett verktyg för mig att fortsätta att vara kreativ inom hiphoppen, säger Jeff Chang blygsamt. Boken släpptes ursprungligen i början av förra året men nu har Göteborgsförlaget Reverb, som specialiserat sig på att ge ut musikböcker, bestämt sig för att ta sig an Changs stora hiphopepos och ge ut den på svenska. – Jag hade mer eller mindre dödförklarat hiphoppen, men när jag började översätta den här boken fick jag hoppet tillbaka, konstaterar frilansjournalisten Tony Ernst, som har gjort översättningen tillsammans med Carina Ernst. Det har skrivits en rad böcker om hur hiphoppen uppkom och utvecklades. Bland de mest kända är Steven Hagers ”Adventures in the Counterculture” och David Toops ”Rap Attack” . Det som gör Jeff Changs bok unik är den oerhörda detaljrikedomen men ändå pedagogiska överskådligheten. Man dras fram och tillbaka mellan stora och små händelser som förändrat den amerikanska historien. Det höga mot det låga – akademiska utsagor blandas med gatans skitsnack på ett helt naturligt sätt när de parallella skeendena går in och ut i varandra. Egentligen är det en aning missvisande att boken enbart skulle behandla hiphopkultur, när den ganska omgående går över till att bli en lång samhällspolitisk studie med starkt fokus på den afroamerikanska befolkningens utveckling. Boken tar oss igenom några av USA:s värsta raskravaller med Public Enemy, gängfajter i Bronx via Afrika Bambaataa och hur graffitin kom till de vita medelklassförorterna. I Changs bok föds, växer och försöker hiphoppen hitta sig själv i ett USA fyllt av rasmotsättningar och gigantiska sociala orättvisor där många slåss för rättvisa och jämlikhet utan resultat. Det blir ett intressant tidsdokument över USA: s moderna historia under drygt tre decennier, från sent 60-tal till tidigt 2000-tal där de populärkulturella ingångarna är med och styr historiens utgång. – Jag var inte intresserad av att skriva en bok enbart om rapmusik och hiphopkultur, säger Jeff Chang. För det första har det redan gjorts och många fler kommer att skrivas i framtiden. Min verkliga intention var att undersöka hur vår generations kultur faktiskt påverkade det övriga samhället och historien. Jag ville inte bara skriva en hiphoppens text, utan om hela dess kontext. Varför är det viktigt att berätta hiphopgenerationens berättelse – Hiphoppens historia är hela vår generations historia. Tack vare hiphop är det många människor över hela världen som delar synsätt. Jag ville fånga det synsättet, hur det kom till och skapades. Min bok börjar år 1968 i Bronx och på Jamaica och når sin klimax någonstans på 2000-talet när en ny hiphopgeneration vuxit fram. Många i din generation tycker att hiphoppen var bättre förr. Vad tycker du – För mig kommer hiphop alltid att förbli en vital kraft så länge unga människor fortsätter att skriva om innebörden av vad hiphop egentligen är – på sitt eget sätt. Det brukar hända ungefär vart fjärde eller sjätte år känns det som. När hiphop återskapas utropar alltid den äldre generationen ”hiphoppens död” och så har det alltid varit, ända sedan genrens födelse. Föreställningen att hiphop var bättre förr är också den äldsta föreställningen inom hiphoppen. Största delen av boken utspelar sig mellan åren 1974–1984 vilket också är en mest politiska tiden. Jeff Chang lyfter fram den mest samhällskritiska och omstörtande hiphopen med Malcolm X på t-tröjan. Den drivs hela tiden framåt av framför allt de afroamerikanska gängen, den svarta medborgarrättsrörelsen och de religiösa samfunden likt Nation Of Islam. Det finns ett tydligt politiskt ställningstagande som styr historien och som författaren inte alls sticker under stol med. Snarare tvärtom. – Pengar har gjort hiphoppen snävare på det sättet att färre kommer till tals i dag. Dagens rapstjärnor, de som har den stora finansiella uppbackningen, har blivit symboler för en kapitalistisk livsstil där meddelandet till alla är: ”Get rich or die trying.” Jeff Chang skriver hellre om en politisk aktivism eller en ”hiphopaktivism” som symboliserar hans hiphopgeneration. Etnicitet och klass är väldigt centralt i din bok. Är det lika relevant i dag att ha ett sådant perspektiv på hiphop – Jag tycker fortfarande att etnicitet och klass är väldigt relevant för hiphoppen. Faktum är att hiphop är ett av få ställen där viktiga frågor rörande detta på riktigt kommer upp till ytan. – Det var hiphoppen som var med och startade debatt och belyste frågor kring etnicitet och klass i efterdyningarna av ”Katrina” -katastrofen i New Orleans, för att ta ett aktuellt exempel. År 2004 var det med hiphoppens draghjälp som 2,3 miljoner nya afroamerikan-väljare och latinoväljare mellan åldern 18 och 29 gick och röstade i presidentvalet. Hiphop kommer alltid vara en väg för de marginaliserade grupperna i samhället att nå någon sorts inflytande i samhället, avslutar Jeff Chang. Tobias Hansson noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22136, "headline": "Chang skriver hiphoppens historia", "summary": "Den kritikerrosade boken ”Can’t Stop Won’t Stop. Hiphop-generationens historia” släpptes i går i svensk översättning. ”Hiphop kommer alltid att vara en väg för de marginaliserade grupperna att nå någon sorts inflytande i samhället”, säger Jeff Chang till DN.", "article": "”Can’t Stop Won’t Stop. Hiphop-generationens historia” har kallats ”en av de mest angelägna och passionerade böcker om populärmusik som någonsin har skrivits” av tidskriften The New Yorker, vilket tagit författaren Jeff Chang runt hela världen för att sprida sin version av hiphoppens brokiga historia. Den amerikanske frilansjournalisten och hiphopskribenten Jeff Chang började för tio år sedan att sammanställa sin bok som bygger på oändliga intervjuer med hiphoppens förgrundsgestalter inom rap, graffiti, breakdance och dokumentärfilm. – Jag har skrivit om hiphop i femton år som journalist och själv varit delaktig inom hiphoppen i över 25 år. Jag var inblandad i ett skivbolag och sedan när det tog slut blev den här boken ett verktyg för mig att fortsätta att vara kreativ inom hiphoppen, säger Jeff Chang blygsamt. Boken släpptes ursprungligen i början av förra året men nu har Göteborgsförlaget Reverb, som specialiserat sig på att ge ut musikböcker, bestämt sig för att ta sig an Changs stora hiphopepos och ge ut den på svenska. – Jag hade mer eller mindre dödförklarat hiphoppen, men när jag började översätta den här boken fick jag hoppet tillbaka, konstaterar frilansjournalisten Tony Ernst, som har gjort översättningen tillsammans med Carina Ernst. Det har skrivits en rad böcker om hur hiphoppen uppkom och utvecklades. Bland de mest kända är Steven Hagers ”Adventures in the Counterculture” och David Toops ”Rap Attack”. Det som gör Jeff Changs bok unik är den oerhörda detaljrikedomen men ändå pedagogiska överskådligheten. Man dras fram och tillbaka mellan stora och små händelser som förändrat den amerikanska historien. Det höga mot det låga – akademiska utsagor blandas med gatans skitsnack på ett helt naturligt sätt när de parallella skeendena går in och ut i varandra. Egentligen är det en aning missvisande att boken enbart skulle behandla hiphopkultur, när den ganska omgående går över till att bli en lång samhällspolitisk studie med starkt fokus på den afroamerikanska befolkningens utveckling. Boken tar oss igenom några av USA:s värsta raskravaller med Public Enemy, gängfajter i Bronx via Afrika Bambaataa och hur graffitin kom till de vita medelklassförorterna. I Changs bok föds, växer och försöker hiphoppen hitta sig själv i ett USA fyllt av rasmotsättningar och gigantiska sociala orättvisor där många slåss för rättvisa och jämlikhet utan resultat. Det blir ett intressant tidsdokument över USA: s moderna historia under drygt tre decennier, från sent 60-tal till tidigt 2000-tal där de populärkulturella ingångarna är med och styr historiens utgång. – Jag var inte intresserad av att skriva en bok enbart om rapmusik och hiphopkultur, säger Jeff Chang. För det första har det redan gjorts och många fler kommer att skrivas i framtiden. Min verkliga intention var att undersöka hur vår generations kultur faktiskt påverkade det övriga samhället och historien. Jag ville inte bara skriva en hiphoppens text, utan om hela dess kontext. Varför är det viktigt att berätta hiphopgenerationens berättelse? – Hiphoppens historia är hela vår generations historia. Tack vare hiphop är det många människor över hela världen som delar synsätt. Jag ville fånga det synsättet, hur det kom till och skapades. Min bok börjar år 1968 i Bronx och på Jamaica och når sin klimax någonstans på 2000-talet när en ny hiphopgeneration vuxit fram. Många i din generation tycker att hiphoppen var bättre förr. Vad tycker du? – För mig kommer hiphop alltid att förbli en vital kraft så länge unga människor fortsätter att skriva om innebörden av vad hiphop egentligen är – på sitt eget sätt. Det brukar hända ungefär vart fjärde eller sjätte år känns det som. När hiphop återskapas utropar alltid den äldre generationen ”hiphoppens död” och så har det alltid varit, ända sedan genrens födelse. Föreställningen att hiphop var bättre förr är också den äldsta föreställningen inom hiphoppen. Största delen av boken utspelar sig mellan åren 1974–1984 vilket också är en mest politiska tiden. Jeff Chang lyfter fram den mest samhällskritiska och omstörtande hiphopen med Malcolm X på t-tröjan. Den drivs hela tiden framåt av framför allt de afroamerikanska gängen, den svarta medborgarrättsrörelsen och de religiösa samfunden likt Nation Of Islam. Det finns ett tydligt politiskt ställningstagande som styr historien och som författaren inte alls sticker under stol med. Snarare tvärtom. – Pengar har gjort hiphoppen snävare på det sättet att färre kommer till tals i dag. Dagens rapstjärnor, de som har den stora finansiella uppbackningen, har blivit symboler för en kapitalistisk livsstil där meddelandet till alla är: ”Get rich or die trying.” Jeff Chang skriver hellre om en politisk aktivism eller en ”hiphopaktivism” som symboliserar hans hiphopgeneration. Etnicitet och klass är väldigt centralt i din bok. Är det lika relevant i dag att ha ett sådant perspektiv på hiphop? – Jag tycker fortfarande att etnicitet och klass är väldigt relevant för hiphoppen. Faktum är att hiphop är ett av få ställen där viktiga frågor rörande detta på riktigt kommer upp till ytan. – Det var hiphoppen som var med och startade debatt och belyste frågor kring etnicitet och klass i efterdyningarna av ”Katrina”-katastrofen i New Orleans, för att ta ett aktuellt exempel. År 2004 var det med hiphoppens draghjälp som 2,3 miljoner nya afroamerikan-väljare och latinoväljare mellan åldern 18 och 29 gick och röstade i presidentvalet. Hiphop kommer alltid vara en väg för de marginaliserade grupperna i samhället att nå någon sorts inflytande i samhället, avslutar Jeff Chang. Tobias Hansson noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22137, "headline": "Bra dakt pa svanska", "summary": "Tag den svenska poesihistorien, placera den i poeten Lars Mikael Raattamaas huvud och blanda. Resultat: årets roligaste diktsamling.", "article": "Lars Mikael Raattamaa ”Svensk dikt” Modernista Här är årets mest uppiggande diktsamling. Även om du trots den här recensionen inte läser den måste du gå till en bokhandel och titta. ”Svensk dikt” är drygt en decimeter hög, omslaget är blankt grönt med titeln i orange sammet, sidorna är guldkantade som i gamla psalmböcker och ett läsband ligger mellan det tunna och fina papperet. Vad är det man håller i händerna? Det är poeten Lars Mikael Raattamaas diktantologi. Precis när höstens kanondiskussion lagt sig kommer vår mest kompromisslöse poet med en egen version av den svenska poesihistorien, med bidrag av bland andra Stagnelius, Gullberg, Boye, Tranströmer. Boken är en remix av Lars Gustafssons antologi med samma namn från 1968, en storsäljare som uppdaterats flera gånger och skyfflats ut från varuhus och boklådor. Men nu är det 2006 och Raattamaa mixar om de gamla poeterna på sitt eget sätt. Edith Södergrans ”Landet som icke är” går baklänges. Esaias Tegnérs ”Mjältsjukan” har dragits ihop till ”Mjan” och består numera av första och sista ordet i varje rad. Göran Sonnevis ”Om kriget i Vietnam” samkörs med Iliaden och börjar ”Sjung o du TV om ljuset som ändrades utanför fönstren”. Werner Aspenströms dikt ”Den ni väntar passerar inte förstäderna” har döpts om till ”Den ni väntar passerar inte förstoppningarna”. Dråpligast är Anna Maria Lenngrens ”Pojkarne” vars inledningsstrof brukade vara utantilläxa i den gamla folkskolan: ”Jag minns den ljuva tiden,/jag minns den som igår,/då oskulden och friden/tätt följde mina spår”. I Raattamaas tappning har alla vokaler bytts ut till a:n och då lyder strofen så här: Jag mans dan ljafva tadan, Jag mans dan sam a gar, Da askaldan ach fradan Tatt faljda mana spar, Da lastan var an haxa Ach sargan snart farsvann Da allt – atam man laxa – Jag latt ach lastagt fann. Jag skrattar på varje sida i samlingen och vill visa den äldre mannen mittemot mig på tunnelbanan. Ju mer bekant man är med dessa antologismycken, desto roligare är boken. Nu skulle man möjligen kunna tro att Raattamaa likaväl kunde vara redaktör för den studentikosa tidningen Blandaren. Men det riktigt märkvärdiga med ”Svensk dikt” är att den skapar något mer, något nytt. Han luckrar upp de berömda dikterna på ett infernaliskt sätt. I varje ny variant hörs originalet som en klangbotten och de nya orden börjar sväva. När jag sedan plockar fram den nötta gamla ”Svensk dikt” ur bokhyllan börjar dessutom båda böckernas dikter röra sig och till slut vet man inte riktigt vad som är original och vad som är Raattamaas version. Dikterna börjar sprawla, ett ord som i dag används inom både poesi och stadsplanering. I förorterna skapas sprawl genom att shoppinggallerior, motorvägar och bostadsområden växer oöverskådligt. För Raattamaa, som också är arkitekt, är det ett nyckelbegrepp. Han är besatt av att osäkra hierarkier och göra språket fritt och demokratiskt. Det riktigt fantastiska sker i Raattamaas version av Gustaf Frödings ”Gråbergssång”, med sin kända, tunga enstaviga lunk ”Stå/grå,/stå/grå,/stå/grå, stå/grå,/stå/grå-å-å-å,/Så är gråbergs gråa sång/lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.” I stället för att ta bort ord och reducera, som Raattamaa gör i de flesta paraddikterna, bygger han ut den till en intagande dikt: Vart papper är ett gråberg där står det som ska Stå Små bokstäver marscherar och fötterna är grå, Men fast de promenerar de ändå stilla stå Mitt lilla huvud hamras vart hårstrå bleknar grå Att riva ner kan minsta treåring göra. Men Raattamaa löser orden från de berömda dikterna och sätter dem i rörelse på nya och oväntade sätt. Poesin lever. Åsa Beckman asa.beckman@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22139, "headline": "Chang skriver hiphoppens historia", "summary": "Den kritikerrosade boken \"Can't stop won't stop: Hiphop-generationens historia\" släpptes i går i svensk översättning. \"Hiphop kommer alltid att vara en väg för de marginaliserade grupperna att nå någon sorts inflytande i samhället\", säger Jeff Chang till DN.", "article": "\"Can't stop wont stop: Hiphop-generationens historia\" har kallats \"en av de mest angelägna och passionerade böcker om populärmusik som någonsin har skrivits\" av tidskriften The New Yorker, vilket tagit författaren Jeff Chang runt hela världen för att sprida sin version av hiphoppens brokiga historia. Den amerikanska frilansjournalisten och hiphopskribenten Jeff Chang började för tio år sedan att sammanställa sin bok som bygger på oändliga intervjuer med hiphoppens förgrundsgestalter inom rap, graffiti, breakdance och dokumentärfilm. - Jag har skrivit om hiphop i femton år som journalist och själv varit delaktig inom hiphoppen i över 25 år. Jag var inblandad i ett skivbolag och sedan när det tog slut blev den här boken ett verktyg för mig att fortsätta att vara kreativ inom hiphoppen, säger Jeff Chang blygsamt. Boken släpptes ursprungligen i början av förra året men nu har Göteborgsförlaget Reverb, som specialiserat sig på att ge ut musikböcker, bestämt sig för att ta sig an Changs stora hiphopepos och ge ut den på svenska. - Jag hade mer eller mindre dödförklarat hiphoppen, men när jag började översätta den här boken fick jag hoppet tillbaka, konstaterar frilansjournalisten Tony Ernst som har gjort översättningen tillsammans med Carina Ernst. Det har skrivits en rad böcker om hur hiphoppen uppkom och utvecklades. Bland de mest kända är Steven Hagers \"Adventures in the counterculture\" och David Toops \"Rap attack\". Det som gör Jeff Changs bok unik är den oerhörda detaljrikedomen men ändå pedagogiska överskådligheten. Man dras fram och tillbaka mellan stora och små händelser som förändrat den amerikanska historien. Det höga mot det låga - akademiska utsagor blandas med gatans skitsnack på ett helt naturligt sätt när de parallella skeendena går in och ut i varandra. Egentligen är det en aning missvisande att boken enbart skulle behandla hiphopkultur, när den ganska omgående går över till att bli en lång samhällspolitisk studie med starkt fokus på den afroamerikanska befolkningens utveckling. Boken tar oss igenom några av USA:s värsta raskravaller med Public Enemy, gängfajter i Bronx via Afrika Bambaataa och hur graffitin kom till de vita medelklassförorterna. I Changs bok föds, växer och försöker hiphoppen hitta sig själv i ett USA fyllt av rasmotsättningar och gigantiska sociala orättvisor där många slåss för rättvisa och jämlikhet utan resultat. Det blir ett intressant tidsdokument över USA:s moderna historia under drygt tre decennier, från sent 60-tal till tidigt 2000-tal där de populärkulturella ingångarna är med och styr historiens utgång. - Jag var inte intresserad av att skriva en bok enbart om rapmusik och hiphopkultur, säger Jeff Chang. För det första har det redan gjorts och många fler kommer att skrivas i framtiden. Min verkliga intention var att undersöka hur vår generations kultur faktiskt påverkade det övriga samhället och historien. Jag ville inte bara skriva en hiphoppens text, utan om hela dess kontext. Varför är det viktigt att berätta hiphopgenerationens berättelse? - Hiphoppens historia är hela vår generations historia. Tack vare hiphop är det många människor över hela världen som delar synsätt. Jag ville fånga det synsättet, hur det kom till och skapades. Min bok börjar år 1968 i Bronx och på Jamaica och når sin klimax någonstans på 2000-talet när en ny hiphopgeneration vuxit fram. Många i din generation tycker att hiphoppen var bättre förr. Vad tycker du? - För mig kommer hiphop alltid förbli en vital kraft så länge unga människor fortsätter att skriva om innebörden av vad hiphop egentligen är - på sitt eget sätt. Det brukar hända ungefär vart fjärde eller sjätte år känns det som. När hiphop återskapas utropar alltid den äldre generation \"hiphoppens död\" och så har det alltid varit, ända sedan genrens födelse. Föreställningen att hiphop var bättre förr är också den äldsta föreställningen inom hiphoppen. Största delen av boken utspelar sig mellan åren 1974-1984 vilket också är den mest politiska tiden. Jeff Chang lyfter fram den mest samhällskritiska och omstörtande hiphopen med Malcolm X på t-tröjan. Den drivs hela tiden framåt av framför allt de afroamerikanska gängen, den svarta medborgarrättsrörelsen och de religiösa samfunden likt Nation Of Islam. Det finns ett tydligt politiskt ställningstagande som styr historien och som författaren inte alls sticker under stol med. Snarare tvärtom. - Pengar har gjort hiphoppen snävare på det sättet att färre kommer till tals i dag. Dagens rapstjärnor, de som har den stora finansiella uppbackningen, har blivit symboler för en kapitalistisk livsstil där meddelandet till alla är: \"Get rich or die trying.\" Jeff Chang skriver hellre om en politisk aktivism eller en \"hiphopaktivism\" som symboliserar hans hiphopgeneration. Etnicitet och klass är väldigt centralt i din bok. Är det lika relevant i dag att ha ett sådant perspektiv på hiphop? - Jag tycker fortfarande att etnicitet och klass är väldigt relevant för hiphoppen. Faktum är att hiphop är ett av få ställen där viktiga frågor rörande detta på riktigt kommer upp till ytan. - Det var hiphoppen som var med och startade debatt och belyste frågor kring etnicitet och klass i efterdyningarna av \"Katrina\"-katastrofen i New Orleans, för att ta ett aktuellt exempel. År 2004 var det med hiphoppens draghjälp som 2,3 miljoner nya afroamerikan-väljare och latinoväljare mellan åldern 18 och 29 som gick och röstade i presidentvalet. Hiphop kommer alltid vara en väg för de marginaliserade grupperna i samhället att nå någon sorts inflytande i samhället, säger Jeff Chang. Läs ett utdrag ur boken! Pdf: Jeff Chang: \"Can't stop won't stop: Hiphop-generationens historia\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 22142, "headline": "Livet efter Gud", "summary": "Vad händer när man frontalkrockar med Gud? Poeten och kulturskribenten Maria Küchen är långtifrån någon nyväckt, kristen propagandist. Hennes bok handlar om ett omtumlande möte, men inte om frälsning.", "article": "Maria Küchen ”Anteckningar efter en frontalkrock med Gud” Cordia Det går ett spöke genom tidevarvet. Den Gud alla påstod var död har återhämtat sig. Pingströrelsen sprider sig som en global präriebrand. Terror bedrivs och civilisationer grälar i Hans namn. I USA utmanas både politik och vetenskap av troende själar och böcker om oväntade bibeltolkningar blir internationella bästsäljare. I vårt eget hörn av världen skrivs böcker om religionens onödighet och skadlighet som är argare och mer högljudda än på decennier. Mitt i larmet landar en lågmäld bok om själva grundbulten: det inre mötet med Gud. Bekännelselitteratur har aldrig stått särskilt högt i kurs på den kulturella scenen, och möjligen kan det därför väcka ett visst uppseende när poeten och kulturskribenten Maria Küchen nu avlägger ett personligt vittnesbörd i boken ”Anteckningar efter en frontalkrock med Gud”. Hon stöter på honom under ett arbete med en rad författarkolleger som tillsammans ska förnya den svenska psalmen inför 2000-talet. Det är oförmodat, hon är inte där som troende utan ska delta som Rösten Utifrån, men råkar snubbla över en formulering i en psalmtext. ”Var inte rädd, det är jag”, står det – och just där och då känner hon, på djupet, att det inte bara är bokstäver på ett papper. Det är verkligen sant: han är här. Upplevelsen är både skrämmande och omtumlande, och hon värjer sig. ”GÅ DIN VÄG!” Men det gör han inte, och erfarenheten ställer hela hennes värld på ända. Så långt inget nytt i genren, det är en omvändelsescen med rötter hos Paulus. Men de anteckningar hon för efter den Stora Smällen, och de slutsatser hon drar, följer ingen utstakad led. I den kristna traditionen, särskilt inom pingströrelsen, är berättelsen om frälsningsögonblicket central, mättad med bilder av pånyttfödelse och plötslig befrielse. ”I was blind, but now I see!” Syftet är att omvända de klentrogna och stärka de i anden svaga. Men Maria Küchen är långtifrån någon nyväckt kristen propagandist, utan en egensinnig och tänkande författare som inte övertar några färdigsydda läror eller språk (hon har för övrigt fullt upp med att samla ihop spillrorna av sig). Hon vill inte ens se sig som ”frälst”, alltså räddad till ett liv efter detta – särskilt inte på andras, de vantrognas, bekostnad. Hon bryr sig över huvud taget inte om det hinsides, tvärtom anser hon sig just ha blivit botad från sådana idéer: om hon tidigare sett sig som icke religiös mystiker i Gunnar Ekelöfs anda är hon nu lyckligt befriad från all längtan efter transcendens. Finns bara Gud där på andra sidan spegeln är sinnevärldens övriga verklighet fullt tillräcklig: ”I am a material girl in a material world.” Hon betackar sig för mirakler och andra överjordiska spektakel. Vetenskapen är vacker nog, en lovsång till skapelsen. Det som drabbat henne liknar mest en vanvettig förälskelse. Maria Küchen är, anar läsaren, en lidelsefull själ som kan gå i gång på Gud som på en drog. ”Frestelsen fanns att börja trippa på Gud”, skriver hon, helst hade hon också velat ”stå utanför och brinna”. Men hon resonerar påfallande nyktert om sin nya passion och inser att hon måste landa på fötterna. Helt prosaiskt följer hon Dalai lamas råd att inte välja och vraka bland världsreligionerna, utan välja den tro och den församling som ligger närmast. Därför går hon också in i församlingen där hemma, med en luttrad beslutsamhet som om det gällt att gå in i Länkarna för att bota alkoholism. Ett liv i Gud bör också vara syndfritt förstås, och författaren bläddrar igenom den klassiska katalogen, från Avund till Vrede och finner både bjälkar och grand i det egna ögat. Men fastnar på Lusten. Inte den! Den är ju som Gud själv, lika syndfri, och hon ägnar tjugo sidor av den tunna boken åt att tvärtom visa hur Gud och sex är ”själsliga högspänningsledningar” som löper tätt ihop. Sex är visserligen inte det sanna mötet med Gud, skriver hon, men ”fungerar lysande som metafor för gudsmötet och vice versa”. ”Guds älskarinnor” hette en bok av Anita Goldman häromåret, om kvinnliga helgon och troende. Här är ännu en i hans hängivna harem, och knappast den minst egensinniga av dem. Maria Küchens Gud är förvisso mycket levande, men knappast av det slag som värvar anhängare, bildar sekter eller kräver lydnad. Mer än något annat uttrycker hennes tro ett djupt personligt förhållande till tillvaron och verkligheten. Möjligen kan troende finna delar av boken hädisk, medan skeptiker säkert avfärdar den som en passionerad naturs desperata försök att formulera en utväg ur livets brist på mening. Och visst, men om vilket skönlitterärt verk kan man inte säga det? Som vittnesbörd om en existentiell kris är Maria Küchens anteckningar i alla händelser både läsvärda och originella. Lars Linder lars.linder@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22144, "headline": "Livet efter Gud", "summary": "Vad händer när man frontalkrockar med Gud Poeten och kulturskribenten Maria Küchen är långtifrån någon nyväckt, kristen propagandist. Hennes bok handlar om ett omtumlande möte, men inte om frälsning. Böcker", "article": "Maria Küchen ”Anteckningar efter en frontalkrock med Gud” Cordia Det går ett spöke genom tidevarvet. Den Gud alla påstod var död har återhämtat sig. Pingströrelsen sprider sig som en global präriebrand. Terror bedrivs och civilisationer grälar i Hans namn. I USA utmanas både politik och vetenskap av troende själar och böcker om oväntade bibeltolkningar blir internationella bästsäljare. I vårt eget hörn av världen skrivs böcker om religionens onödighet och skadlighet som är argare och mer högljudda än på decennier. Mitt i larmet landar en lågmäld bok om själva grundbulten: det inre mötet med Gud. Bekännelselitteratur har aldrig stått särskilt högt i kurs på den kulturella scenen, och möjligen kan det därför väcka ett visst uppseende när poeten och kulturskribenten Maria Küchen nu avlägger ett personligt vittnesbörd i boken ”Anteckningar efter en frontalkrock med Gud”. Hon stöter på honom under ett arbete med en rad författarkolleger som tillsammans ska förnya den svenska psalmen inför 2000-talet. Det är oförmodat, hon är inte där som troende utan ska delta som Rösten Utifrån, men råkar snubbla över en formulering i en psalmtext. ”Var inte rädd, det är jag”, står det – och just där och då känner hon, på djupet, att det inte bara är bokstäver på ett papper. Det är verkligen sant: han är här. Upplevelsen är både skrämmande och omtumlande, och hon värjer sig. ”GÅ DIN VÄG!” Men det gör han inte, och erfarenheten ställer hela hennes värld på ända. Så långt inget nytt i genren, det är en omvändelsescen med rötter hos Paulus. Men de anteckningar hon för efter den Stora Smällen, och de slutsatser hon drar, följer ingen utstakad led. I den kristna traditionen, särskilt inom pingströrelsen, är berättelsen om frälsningsögonblicket central, mättad med bilder av pånyttfödelse och plötslig befrielse. ”I was blind, but now I see!” Syftet är att omvända de klentrogna och stärka de i anden svaga. Men Maria Küchen är långtifrån någon nyväckt kristen propagandist, utan en egensinnig och tänkande författare som inte övertar några färdigsydda läror eller språk (hon har för övrigt fullt upp med att samla ihop spillrorna av sig). Hon vill inte ens se sig som ”frälst”, alltså räddad till ett liv efter detta – särskilt inte på andras, de vantrognas, bekostnad. Hon bryr sig över huvud taget inte om det hinsides, tvärtom anser hon sig just ha blivit botad från sådana idéer: om hon tidigare sett sig som icke religiös mystiker i Gunnar Ekelöfs anda är hon nu lyckligt befriad från all längtan efter transcendens. Finns bara Gud där på andra sidan spegeln är sinnevärldens övriga verklighet fullt tillräcklig: ”I am a material girl in a material world.” Hon betackar sig för mirakler och andra överjordiska spektakel. Vetenskapen är vacker nog, en lovsång till skapelsen. Det som drabbat henne liknar mest en vanvettig förälskelse. Maria Küchen är, anar läsaren, en lidelsefull själ som kan gå i gång på Gud som på en drog. ”Frestelsen fanns att börja trippa på Gud”, skriver hon, helst hade hon också velat ”stå utanför och brinna”. Men hon resonerar påfallande nyktert om sin nya passion och inser att hon måste landa på fötterna. Helt prosaiskt följer hon Dalai lamas råd att inte välja och vraka bland världsreligionerna, utan välja den tro och den församling som ligger närmast. Därför går hon också in i församlingen där hemma, med en luttrad beslutsamhet som om det gällt att gå in i Länkarna för att bota alkoholism. Ett liv i Gud bör också vara syndfritt förstås, och författaren bläddrar igenom den klassiska katalogen, från Avund till Vrede och finner både bjälkar och grand i det egna ögat. Men fastnar på Lusten. Inte den! Den är ju som Gud själv, lika syndfri, och hon ägnar tjugo sidor av den tunna boken åt att tvärtom visa hur Gud och sex är ”själsliga högspänningsledningar” som löper tätt ihop. Sex är visserligen inte det sanna mötet med Gud, skriver hon, men ”fungerar lysande som metafor för gudsmötet och vice versa”. ”Guds älskarinnor” hette en bok av Anita Goldman häromåret, om kvinnliga helgon och troende. Här är ännu en i hans hängivna harem, och knappast den minst egensinniga av dem. Maria Küchens Gud är förvisso mycket levande, men knappast av det slag som värvar anhängare, bildar sekter eller kräver lydnad. Mer än något annat uttrycker hennes tro ett djupt personligt förhållande till tillvaron och verkligheten. Möjligen kan troende finna delar av boken hädisk, medan skeptiker säkert avfärdar den som en passionerad naturs desperata försök att formulera en utväg ur livets brist på mening. Och visst, men om vilket skönlitterärt verk kan man inte säga det Som vittnesbörd om en existentiell kris är Maria Küchens anteckningar i alla händelser både läsvärda och originella. Lars Linder lars.linder@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22147, "headline": "Luras känsla för kreol", "summary": "Lura har levt hela sitt liv i kapverdisk kultur, fast i Lissabon. När hon äntligen fick lära sig kreol hittade hon inkörsporten till musiken.", "article": "För några decennier sedan lade Kap Verdes diva Cesaria Evora världen under sina bara fötter. Ögruppens förmodligen största sångerska sedan dess menar att hon befinner sig i en ständigt pågående identitetskris. För Lura ser sig själv som kapverdisk och har levt hela sitt liv i kapverdisk kultur. Men hon har aldrig bott i Kap Verde. - Det är mitt stora problem, att jag föddes och växte upp i Lissabon, jag får leva med det hela livet, säger Lura. Så gott som allt jag vet om Kap Verde har jag lärt mig i Lissabon, av min familj och mina vänner i den kapverdiska stadsdelen där vi bodde. Det var länge en dröm för mig att få åka till Kap Verde och uppleva allt som de pratade om. Lurdes Assunção, som hon egentligen heter, föddes i Lissabon av kapverdiska föräldrar 1975, samma år som ögruppen utanför Afrikas nordvästra kust deklarerade sin frihet från Portugal. När hon var 21 år gammal kunde hon besöka sin familjs hemland för första gången. Och hon blev förälskad. - Det var så viktigt för mig, för mig som afrikansk kvinna. Jag blev förälskad i allt vad Kap Verde är; människorna, musiken, de små banden som spelar på gatorna. Jag kände att jag, som har större möjligheter än de som lever där, borde göra något för mitt ursprung. Med det tredje albumet, \"Di korpu ku alma\" (2004), fick Lura sitt genombrott. Där blandar hon den traditionella kapverdiska musiken, rytmer som funana och morna, med portugisisk folkmusik och sina mer moderna influenser, exempelvis den algeriska singer/songwritern Souad Massi. Texterna beskriver Lura som hopplock av hennes egna upplevelser och traditionella kapverdiska folkvisor. - Jag sjunger om aktuella ämnen, om problemen som följer av emigrationen från Kap Verde, om barnen som spelar gitarr i gathörnen, om de små detaljerna på Kap Verde. Det är ett sätt för mig att få återuppleva alla upplevelser som jag förlorat. Den bossa nova-klingande \"Na ri na\" från senaste albumet bygger på en gammal kapverdisk vaggvisa. Med kärlekshymnen \"Padoce de céu azul\" förför Lura precis vem som helst. Och blandar språken engelska och kreol - språket som talas i stor utsträckning på Kap Verde och som är en blandning av portugisiska och västafrikanska ord. - När jag var liten kändes det inte viktigt att prata kreol. Det var de vuxnas språk och min mamma sa alltid åt mig att \"inte lägga mig i vad vuxna pratar om\". Men när jag var 14 ville jag lära mig det för att få vara med och dansa med de afrikanska tjejerna i skolan. - Där fick man inte vara med om man inte pratade kreol, då var man portugis. Det blev mer som ett äventyr att lära sig då och allteftersom fick jag hänga med. Det blev min inkörsport till musiken. En danslärare upptäckte att jag kunde sjunga. Och att sjunga på kreol har alltid känts viktigt för mig. Är det inte svårt att nå ut med sin musik när man sjunger på ett språk som så få förstår? - Det är säkert inte någon bra idé egentligen. Men om man uppskattar min musik tror jag att man ger sig tid för att förstå texterna. Min musik handlar mycket om känslan. Hon tänker efter lite och fortsätter: - Jag tycker att min musik är väldigt anpassningsbar. Jag behöver inte gå långt utanför min repertoar för att täcka in många olika rytmer och sinnesstämningar, ingen brukar behöva bli ledsen. Hur skiljer sig livet sedan du kunnat börja leva på att sjunga? - Jag har rest mycket - spelat i Australien, Sydafrika, runtom Europa, i Kanada och USA och så vidare. Innan hade jag en del extrajobb, bland annat som simlärare. Det är speciellt att lära en vuxen människa simma, hur en del anförtror en sitt liv när man står där i vattnet. Det händer att jag saknar den tiden i mitt liv. Men vi måste alla välja. Jag valde musiken. Lura uppträder på Kulturhuset den 30 september. Ett nytt album, \"M Bem Di Fora\", släpps i oktober. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22148, "headline": "Luras känsla för kreol", "summary": "Lura har levt hela sitt liv i kapverdisk kultur, fast i Lissabon. När hon äntligen fick lära sig kreolska hittade hon inkörsporten till musiken.", "article": "För några decennier sedan lade Kap Verdes diva Cesaria Evora världen under sina bara fötter. Ögruppens förmodligen största sångerska sedan dess menar att hon befinner sig i en ständigt pågående identitetskris. För Lura ser sig själv som kapverdisk och har levt hela sitt liv i kapverdisk kultur. Men hon har aldrig bott i Kap Verde. – Det är mitt stora problem, att jag föddes och växte upp i Lissabon, jag får leva med det hela livet, säger Lura. Så gott som allt jag vet om Kap Verde har jag lärt mig i Lissabon, av min familj och mina vänner i den kapverdiska stadsdelen där vi bodde. Det var länge en dröm för mig att få åka till Kap Verde och uppleva allt som de pratade om. Lurdes Assunção, som hon egentligen heter, föddes i Lissabon av kapverdiska föräldrar 1975, samma år som ögruppen utanför Afrikas nordvästra kust deklarerade sin frihet från Portugal. När hon var 21 år gammal kunde hon besöka sin familjs hemland för första gången. Och hon blev förälskad. – Det var så viktigt för mig, för mig som afrikansk kvinna. Jag blev förälskad i allt vad Kap Verde är; människorna, musiken, de små banden som spelar på gatorna. Jag kände att jag, som har större möjligheter än de som lever där, borde göra något för mitt ursprung. Med det tredje albumet, ”Di korpu ku alma” (2004), fick Lura sitt genombrott. Där blandar hon den traditionella kapverdiska musiken, rytmer som funana och morna, med portugisisk folkmusik och sina mer moderna influenser, exempelvis den algeriska singer/songwritern Souad Massi. Texterna beskriver Lura som hopplock av hennes egna upplevelser och traditionella kapverdiska folkvisor. – Jag sjunger om aktuella ämnen, om problemen som följer av emigrationen från Kap Verde, om barnen som spelar gitarr i gathörnen, om de små detaljerna på Kap Verde. Det är ett sätt för mig att få återuppleva alla upplevelser som jag förlorat. Den bossa nova-klingande ”Na ri na” från senaste albumet bygger på en gammal kapverdisk vaggvisa. Med kärlekshymnen ”Padoce de céu azul” förför Lura precis vem som helst. Och blandar språken engelska och kreol – språket som talas i stor utsträckning på Kap Verde och som är en blandning av portugisiska och västafrikanska ord. – När jag var liten kändes det inte viktigt att prata kreol. Det var de vuxnas språk och min mamma sa alltid åt mig att ”inte lägga mig i vad vuxna pratar om” . Men när jag var 14 ville jag lära mig det för att få vara med och dansa med de afrikanska tjejerna i skolan. – Där fick man inte vara med om man inte pratade kreol, då var man portugis. Det blev mer som ett äventyr att lära sig då och allteftersom fick jag hänga med. Det blev min inkörsport till musiken. En danslärare upptäckte att jag kunde sjunga. Och att sjunga på kreol har alltid känts viktigt för mig. Är det inte svårt att nå ut med sin musik när man sjunger på ett språk som så få förstår – Det är säkert inte någon bra idé egentligen. Men om man uppskattar min musik tror jag att man ger sig tid för att förstå texterna. Min musik handlar mycket om känslan. Hon tänker efter lite och fortsätter: – Jag tycker att min musik är väldigt anpassningsbar. Jag behöver inte gå långt utanför min repertoar för att täcka in många olika rytmer och sinnesstämningar, ingen brukar behöva bli ledsen. Hur skiljer sig livet sedan du kunnat börja leva på att sjunga – Jag har rest mycket – spelat i Australien, Sydafrika, runtom Europa, i Kanada och USA och så vidare. Innan hade jag en del extrajobb, bland annat som simlärare. Det är speciellt att lära en vuxen människa simma, hur en del anförtror en sitt liv när man står där i vattnet. Det händer att jag saknar den tiden i mitt liv. Men vi måste alla välja. Jag valde musiken. Kalle Bergbom musik@dn.se Lura uppträder på Kulturhuset den 30 september. Ett nytt album, ( ”M Bem Di Fora” , släpps i oktober. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22154, "headline": "Författaren som skrämmer föräldrarna", "summary": "Barnen älskar henne. Föräldrarna tycker att hon skriver för otäckt. ( Lotta Olsson träffade Jacqueline Wilson på bokmässan i Göteborg.", "article": "Jacqueline Wilson ser ut som en mild engelsk dam, ungefär en tvärhand hög och med kort grått hår som står rakt upp. Hon är helt klädd i svart och överlastad med stora tunga silversmycken, och vore hon någon annan skulle hon förmodligen se iskallt dramatisk ut. Om det inte vore för det där vänliga, lätt hjälplösa leendet. Det är sällan hon tar det av sig; hon ler sig vänligt och hjälplöst tvärs igenom alla sina seminarier och intervjuer och autografer och fotografer. Man skulle kunna tro att hon skriver snälla små idyllskildringar, att det är därför hennes böcker säljer i miljonupplagor. Men i stället skriver hon om anorexi och hustrumisshandel, om föräldrar som dör, om psykiskt sjuka mammor och mammor som överger sina barn. Om tonårsgraviditeter och pappor som vägrar låta barnen gå i skolan. Barnen älskar henne och har aldrig klagat över att något i böckerna blir för otäckt. Tvärtom. Det händer att de klagar över att hon inte går tillräckligt långt, som i den senaste boken, ”Vem älskar Prue” , där en flicka blir kär i sin lärare. Föräldrarna däremot kan bli lite rädda. Som i ”Den tatuerade mamman” , boken om två barn vars mamma är psykiskt störd. – En del föräldrar tycks bli väldigt illa till mods av att läsa om otillräckliga föräldrar, säger Jacqueline Wilson, och nu får hennes ständiga leende en lätt spefull överton. Hennes lojalitet ligger inte på de otillräckliga föräldrarnas sida. Själv är hon mycket noga med vad hon skriver. Det är ingen slump att så många föräldrar i hennes böcker är otillräckliga – det är så verkligheten ser ut. – Egentligen är mina böcker en reaktion mot de böcker jag växte upp med under 1950-talet, då man bara skrev om lyckliga familjer och välartade barn. Jag ville skriva om de annorlunda barnen, de som inte var lyckade och vackra och hade ett trivsamt familjeliv. Som Ellie, huvudperson i de fyra ”Tjejer” -böckerna: ”Kära tjejer” , ”Tjejer på stan” , ”Stressade tjejer” och ”Tjejer i tårar” . Ellie är lite för rund, hon har glasögon och hår som burrar sig åt alla håll och kanter i stället för att låta sig formas till en acceptabel frisyr. Hon uppfinner en pojkvän åt sig när hennes bästa vänner Magda och Nadine har var sin, och hon blir anorektisk under en period när hon inte längre orkar med att vara sitt eget, normalrunda jag. ” Tjejer” -böckerna blev otroligt populära, och i Storbritannien gjordes det även en teveserie. Jacqueline Wilson småskrattar förtvivlat, den blev ju inte riktigt som hon hade tänkt sig. – Det blev ju hemskt bra på många sätt, försäkrar hon, mån om att ändå berömma det som går att berömma. Men. Hon hade två krav: att flickorna skulle vara i tidiga tonåren, och att Ellie skulle vara rundlagd, precis som hon är i böckerna. Det gick ju inte, det var ju teveserie, flickor i teve ska se ut på ett visst sätt och alldeles vanliga flickor var det inte tal om. De tre flickorna spelades av unga vackra kvinnor i tjugoårsåldern, och Ellie blev förstås smal. När teveserien började sändas fick Jacqueline Wilson högvis med brev från upprörda läsare som skrev ”Du har förrått oss!” . – Under en period närde jag illvilliga planer på att börja skicka en stor chokladask dagligen till kvinnan som spelade Ellie, så att hon åtminstone skulle börja likna sin rollfigur. Även om föräldrar tror att Jacqueline Wilson skriver om vad som helst, är hon mycket försiktig med vad hon skriver, av omtanke om sina läsare. Hon vill inte skriva för explicit ens när hon skriver om tonåringar, eftersom en stor del av hennes läsekrets är 8–10-åringar. – Då är det en stor hjälp att använda sig av ett barn som berättarröst. Barn behöver inte alltid berätta logiskt, de kanske inte ens riktigt förstår vad som händer. Dessutom behöver man inte berätta allt, det kan bli starkare om man inte skriver ut det. Jacqueline Wilson är just nu ”Children’ s laureate” i England, vilket är något i stil med att vara barnboksambassadör i hela landet. – Det betyder att jag får stöd av lärare, bokhandlare, bokförlag och organisationer! Jag kan verkligen göra något, det är ett stort ansvar. Hon skrattar lite åt alla de stora planer hon inte hann med, en del kommer inte att bli av under den tvåårsperiod hon innehar sin post, utan får komma lite efteråt. Men det hon verkligen har arbetat för är att få föräldrar att läsa mer för sina barn. – Det är ett sätt att få föräldrarna att tillbringa mer tid med barnen, i en tid när de sällan ens äter middag tillsammans. Jag förstår att man kan vara trött när man kommer hem från sitt arbete, men barn behöver sina föräldrar. För att främja högläsningen har hon lyckats få en massa förlag att gå ihop och göra en bok i fyrfärgstryck med utdrag ur böcker att läsa högt, tips på vidare läsning och bidrag från kändisar som Joanne Rowling och Cherie Blair som berättar om hur de läser högt för sina barn. Boken kostar bara ett pund. – Förstaupplagan på hundratusen exemplar sålde omedelbart slut, berättar hon stolt. Trots arbetet som Children’ s laureate hinner Jacqueline Wilson fortfarande skriva två böcker per år, vilket hon tycker är ett lagom pensum. – Jag har tur, jag är en författare som kan skriva var som helst. Som i dag: jag kom till flygplatsen, handlade lite, läste en stund i min bok, skrev en stund ... det är en vana. Man kan inte sitta och vänta på inspiration, då skulle det ju aldrig bli något. Hon fortsätter att le vänligt mot alla som vill ha autografer, ritar till och med av sig själv i någons block, och till slut måste jag fråga henne hur hon orkar. Då skrattar hon. – Det är nästan alltid roligt att träffa läsare! Utom när jag går och simmar, det gör jag varje morgon. Och det är något med att stå och prata om sina böcker när man är alldeles kritvit och lite frusen och bara har baddräkt på sig ... nej, jag vill bara träffa mina läsare när jag är påklädd! Fast hon ler artigt även i baddräkt, låter hon förstå, hon uppskattar verkligen alla läsare och blir glad av att träffa dem. Leendet blir bara aningen mer hjälplöst. Lotta Olsson lotta.olsson@dn.se 08-738 22 11 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22157, "headline": "Författaren som skrämmer föräldrarna", "summary": "Barnen älskar henne. Föräldrarna tycker att hon skriver för otäckt. Lotta Olsson träffade Jacqueline Wilson på bokmässan i Göteborg.", "article": "Jacqueline Wilson ser ut som en mild engelsk dam, ungefär en tvärhand hög och med kort grått hår som står rakt upp. Hon är helt klädd i svart och överlastad med stora tunga silversmycken, och vore hon någon annan skulle hon förmodligen se iskallt dramatisk ut. Om det inte vore för det där vänliga, lätt hjälplösa leendet. Det är sällan hon tar det av sig; hon ler sig vänligt och hjälplöst tvärs igenom alla sina seminarier och intervjuer och autografer och fotografer. Man skulle kunna tro att hon skriver snälla små idyllskildringar, att det är därför hennes böcker säljer i miljonupplagor. Men i stället skriver hon om anorexi och hustrumisshandel, om föräldrar som dör, om psykiskt sjuka mammor och mammor som överger sina barn. Om tonårsgraviditeter och pappor som vägrar låta barnen gå i skolan. Barnen älskar henne och har aldrig klagat över att något i böckerna blir för otäckt. Tvärtom. Det händer att de klagar över att hon inte går tillräckligt långt, som i den senaste boken, ”Vem älskar Prue?”, där en flicka blir kär i sin lärare. Föräldrarna däremot kan bli lite rädda. Som i ”Den tatuerade mamman”, boken om två barn vars mamma är psykiskt störd. – En del föräldrar tycks bli väldigt illa till mods av att läsa om otillräckliga föräldrar, säger Jacqueline Wilson, och nu får hennes ständiga leende en lätt spefull överton. Hennes lojalitet ligger inte på de otillräckliga föräldrarnas sida. Själv är hon mycket noga med vad hon skriver. Det är ingen slump att så många föräldrar i hennes böcker är otillräckliga – det är så verkligheten ser ut. – Egentligen är mina böcker en reaktion mot de böcker jag växte upp med under 1950-talet, då man bara skrev om lyckliga familjer och välartade barn. Jag ville skriva om de annorlunda barnen, de som inte var lyckade och vackra och hade ett trivsamt familjeliv. Som Ellie, huvudperson i de fyra ”Tjejer”-böckerna: ”Kära tjejer”, ”Tjejer på stan”, ”Stressade tjejer” och ”Tjejer i tårar” . Ellie är lite för rund, hon har glasögon och hår som burrar sig åt alla håll och kanter i stället för att låta sig formas till en acceptabel frisyr. Hon uppfinner en pojkvän åt sig när hennes bästa vänner Magda och Nadine har var sin, och hon blir anorektisk under en period när hon inte längre orkar med att vara sitt eget, normalrunda jag. ”Tjejer”-böckerna blev otroligt populära, och i Storbritannien gjordes det även en teveserie. Jacqueline Wilson småskrattar förtvivlat, den blev ju inte riktigt som hon hade tänkt sig. – Det blev ju hemskt bra på många sätt, försäkrar hon, mån om att ändå berömma det som går att berömma. Men. Hon hade två krav: att flickorna skulle vara i tidiga tonåren, och att Ellie skulle vara rundlagd, precis som hon är i böckerna. Det gick ju inte, det var ju teveserie, flickor i teve ska se ut på ett visst sätt och alldeles vanliga flickor var det inte tal om. De tre flickorna spelades av unga vackra kvinnor i tjugoårsåldern, och Ellie blev förstås smal. När teveserien började sändas fick Jacqueline Wilson högvis med brev från upprörda läsare som skrev ”Du har förrått oss!”. – Under en period närde jag illvilliga planer på att börja skicka en stor chokladask dagligen till kvinnan som spelade Ellie, så att hon åtminstone skulle börja likna sin rollfigur. Även om föräldrar tror att Jacqueline Wilson skriver om vad som helst, är hon mycket försiktig med vad hon skriver, av omtanke om sina läsare. Hon vill inte skriva för explicit ens när hon skriver om tonåringar, eftersom en stor del av hennes läsekrets är 8–10-åringar. – Då är det en stor hjälp att använda sig av ett barn som berättarröst. Barn behöver inte alltid berätta logiskt, de kanske inte ens riktigt förstår vad som händer. Dessutom behöver man inte berätta allt, det kan bli starkare om man inte skriver ut det. Jacqueline Wilson är just nu ”Children’s laureate” i England, vilket är något i stil med att vara barnboksambassadör i hela landet. – Det betyder att jag får stöd av lärare, bokhandlare, bokförlag och organisationer! Jag kan verkligen göra något, det är ett stort ansvar. Hon skrattar lite åt alla de stora planer hon inte hann med, en del kommer inte att bli av under den tvåårsperiod hon innehar sin post, utan får komma lite efteråt. Men det hon verkligen har arbetat för är att få föräldrar att läsa mer för sina barn. – Det är ett sätt att få föräldrarna att tillbringa mer tid med barnen, i en tid när de sällan ens äter middag tillsammans. Jag förstår att man kan vara trött när man kommer hem från sitt arbete, men barn behöver sina föräldrar. För att främja högläsningen har hon lyckats få en massa förlag att gå ihop och göra en bok i fyrfärgstryck med utdrag ur böcker att läsa högt, tips på vidare läsning och bidrag från kändisar som Joanne Rowling och Cherie Blair som berättar om hur de läser högt för sina barn. Boken kostar bara ett pund. – Förstaupplagan på hundratusen exemplar sålde omedelbart slut, berättar hon stolt. Trots arbetet som Children’s laureate hinner Jacqueline Wilson fortfarande skriva två böcker per år, vilket hon tycker är ett lagom pensum. – Jag har tur, jag är en författare som kan skriva var som helst. Som i dag: jag kom till flygplatsen, handlade lite, läste en stund i min bok, skrev en stund ... det är en vana. Man kan inte sitta och vänta på inspiration, då skulle det ju aldrig bli något. Hon fortsätter att le vänligt mot alla som vill ha autografer, ritar till och med av sig själv i någons block, och till slut måste jag fråga henne hur hon orkar. Då skrattar hon. – Det är nästan alltid roligt att träffa läsare! Utom när jag går och simmar, det gör jag varje morgon. Och det är något med att stå och prata om sina böcker när man är alldeles kritvit och lite frusen och bara har baddräkt på sig ... nej, jag vill bara träffa mina läsare när jag är påklädd! Fast hon ler artigt även i baddräkt, låter hon förstå, hon uppskattar verkligen alla läsare och blir glad av att träffa dem. Leendet blir bara aningen mer hjälplöst. Lotta Olsson lotta.olsson@dn.se 08-738 22 11 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22159, "headline": "Mediekritik på tioårsfirande Lava", "summary": "Unga om att skildras av gamla. . Mediehusen begriper sig sällan på ungas situation och unga framställs ofta på ett stereotypt vis. Det är förutsättningen för utställningen \"Antingen är man kriminell eller bimbo\" som öppnade på Lava i Kulturhuset på tisdagen", "article": "\"Det blir så skevt när äldre ska göra program om unga\", är en mening som Adrian Faber upprepar flera gånger. Underförstått: De gamla rävarna i mediehusen begriper sig sällan på ungas situation. Unga framställs ofta på ett stereotypt vis, som brottsbelastade problem, utsatta offer - eller bara som \"unga\". Unga människor som framträder i medierna gör det ofta enbart på grund av sin ålder (\"vi måste ha med en ungdom\"), inte för vad de gör, kan eller tycker. \"Antingen är man kriminell eller bimbo\" öppnade på Lava i Kulturhuset på tisdagen, och utställningen är resultatet av ett projekt som började med ett brev från Adrian Faber och Ylva Enström för snart två år sedan. De var då själva sjutton år. Lava uppmanar ungdomar att själva initiera projekt, och kan hjälpa till med produktion och finansiering. Helena Scragg, producent på Lava, nappade på deras förslag och ett långt arbete började. Konstnären Anna Kleberg kopplades in och har fungerat som mentor. Resultatet är femton minuters dokumentärfilm och tolv ljuslådor med porträtt på unga människor. I filmen intervjuas de om hur de ser på medierna och bilden av unga. - Syftet har varit att göra en utställning som är en tankeställare, säger Adrian Faber, och framhåller att eftersom de medverkande själva är unga kanske de kan ge en annan, sannare bild än den gängse. Helena Scragg vill även framöver rikta in sig på långsiktiga, djuplodande projekt, och säger att Lavas framtida inriktning håller på att formas: - Lava fyller tio år i år. Nu sätter vi ihop en referensgrupp för att diskutera hur de kommande tio ska se ut. Utställningen pågår till och med den 5 november. Mer om utställningen ", "article_category": "culture"}
{"id": 22161, "headline": "Romantikern Baudelaire en frisk fläkt", "summary": "Konstkritikern Charles Baudelaire sågade den moderna fotografin men hyllade konsten. Peder Alton har läst två nyöversättningar av hans artiklar och essäer. Böcker", "article": "Charles Baudelaire ”Konstkritik” övers: Hans Johansson Ellerströms ” Det moderna livets målare” övers: Lars Holger Holm Leo förlag Det kräver tålamod att läsa Charles Baudelaires konstkritik igen. Eller snarar självbehärskning. Ljusglimtarna kommer efter hand, blixtrar förbi som överblivet slagg som ännu inte upptäckts – och däremellan en serie hopplöst föråldrade idéer som knappt ens samtiden brydde sig om. Med det sena 1800-talets naturalism, Édouard Manet och impressionisterna, var Baudelaires tid över som konstkritiker, oförstående som han var för den exakta linjen och för allt som var fotografiskt ”likt” eller luktade ”framsteg” . Just den nya fotografin (” industrin” ) är ett kapitel för sig i Baudelaires kritik och essäkonst. Enkelt uttryckt, han kapade den vid fotknölarna. Den var en konst för den obildade ”massan” , något som var bra att ta till när minnet svek och som dokumentation av sådant som inte gick att bevara. Men konst! Nej, absolut inte, bara industri, en själlös teknik som hotar konstens innersta väsen. I två nyöversättningar finns nu ett urval av hans konstartiklar och essäer tillgängliga, ”Konstkritik” och ”Det moderna livets målare” . Mästaren framträder alltså återigen efter mer än hundrafemtio år. Och texten är ännu märkligt frisk. Baudelaire var en fullfjädrad romantiker (och aristokrat) som trodde på de stora andarna och dyrkade namn som Eugène Delacroix, Tizian och Velázquez men bara hade förakt över för alla dem som inte kunde tänka en egen tanke. Han var heller ingen teorituggare. När han skriver om den stora världsutställningen 1855 i Paris bekänner han sina kritikermödor: ”Jag försökte mer än en gång stänga mig inne i ett system för att på ett bekvämt sätt predika det” , och fortsätter snabbt, ”men varje system är ett slags förbannelse som tvingar oss till ständig avsvärjelse” . Det är en hållning som följer allt han skriver – hårda utfall, ofta kränkande, sedan långa, komplicerade litterära förklaringar och försök att mildra sitt synsätt. Det kan se ut som en vindflöjelkritik, ren opportunism, men han argumenterar alltid öppet, som om läsarna satt tätt intill hans skrivbord och ständigt måsta övertygas i varje mening. Det är en av många förklaringar till att hans konstkritik överlevt och ännu i dag är giltig. Det är lika mycket en skriv- som läsprocess att ta sig igenom hans texter. Han argumenterar också vällustigt för litterär och konstnärlig mångfald och hatar alla ”edsvurna professorer” som genom sina stela åsikter ”sätter sig själva i Guds ställe” . Alltså, den stora ”konsten” ! Ingenting går upp mot den konstnär som betraktar samtiden genom sitt temperament och öppet redogör för sina intryck. I allt detta skymtar ett synsätt där kritikern nästan försvinner på bekostnad av konstnärens dominerande ego. Lite hade det säkert att göra med Baudelaires privata livsstil, eller snararer livsöde. Han kom från en förmögen familj men lämnade allt bakom sig. Under en stor del av sitt liv i Paris saknade han egen bostad och blev ett slags vandrande och hemlös intellektuell som sov över hos vänner, bytte yttre som en kameleont och drömde om att uppslukas av ”massorna” . ”Det är massorna som lärt mig skriva” , markerar han någonstans i samband med att hans diktsamling ”Les Fleurs du Mal” kom ut 1857. En av hans mest centrala konstessäer är hyllningen till den i dag nästan helt bortglömde tecknaren, grafikern och akvarellmålaren Constantin Guys, ”Det moderna livets målare” (1863). Essän finns med i Ellerströms antologi i en mycket frisk och tillgänglig översättning och är huvudnumret i Leo förlags rikt illustrerade bok. Baudelaires essä om Guys har länge varit ett konsthistoriskt huvudbry. Vad var det Baudelaire såg i denna beskedliga tecknare som andra samtida Pariskonstnärer inte hade De teckningar och akvareller som Guys lämnat efter sig ser inte mycket ut för världen. Lite sirligt tunna och bleka och liknar mest något slags tillfälliga teaterskisser. Men Baudelaire såg något helt annat, framför allt det moderna Parislivet, den nya dandyns livsföring, de speciella rörelserna i modetygen. Hans text är fylld av intrikata iakttagelser om hur Constantin Guys besatt den svåra konsten ”att vara uppriktig utan att vara löjlig” (med tillägget ”de förfinade själarna förstår vad jag menar” ) och talar om ”den hemlighetsfulla skönhet” som finns över allt i det nya Paris. Som alltid är Baudelaire kluven, konsten är uppbyggd av lika delar modernitet och historia. Den som vill lära sig måla ett fallande tyg ”upplyft, gungat av krinolinen eller underskjolarna av stelt muslin” bör inte förlita sig på Rubens och Veroneses venetianska draperingar. Den moderna tiden har sitt eget tygfall blandat med dofter från de nya boulevarderna och från det moderna utelivet. Och vem var enligt Baudelaire bäst på att skildra detta Constantin Guys naturligtvis! Hans styrka, menar Baudelaire, var att han tecknade ur minnet, att han bortsåg från störande detaljer (” Ju mer konstnären opartiskt närmar sig detaljen, desto mer tilltar anarkin” ) för att i stället ägna sig åt något som Baudelaire kallar ”besvärjelse” och till och med ”en kritans berusning” . Nog är detta romantik så det räcker långt in i vår tid. Underhållande läsning, dessutom. Också när han begår lustmord på allt vad fotografi heter. Sådant får man ta. Peder Alton peder.alton@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22167, "headline": "Filmvärlden sörjer", "summary": "Mästerregissören Ingmar Bergman minns sin ständige fotograf Sven Nykvist med stor värme. \"Det var något helt unikt, något som jag inte upplevt tillsammans med någon annan\", säger Bergman till DN.", "article": "Runt om i världen uppmärksammades den berömda filmfotografens bortgång på onsdagen. Utöver den europeiska pressen publicerade under gårdagen flera amerikanska tidningar personliga kommentarer. Under rubriken \"Master of light\" skriver Variety att \"de tidiga svartvita (Bergman-)filmerna var märkvärdiga för sina nyanserade graderingar av ton och bildkvalitet och för dessas lyhördhet för Bergmans exceptionella skådespelare\". Just Nykvists känsla för ett \"Rembrandtlikt\" ljus nämns återkommande. New York Times Stephen Holden menar att ljuset i filmerna antog en metafysisk dimension, \"som destillerade och fördjupade de känslor av smärta och separation som tillskrevs Bergmans karaktärer\". Evening Standards namnkunniga filmkritiker Derek Malcolm utnämner Nykvist till en av världens främsta filmfotografer, en person som förstod såväl svartvitt som färg. - Nykvist var en mycket anspråkslös och uppriktig person, en perfektionist. Han visste vad han ville ha redan från början och fick alltid filmer att se fantastiska ut. När han arbetade med bra regissörer bidrog han till den fantastiska helheten. Han var förmögen att få en dålig film att se bra ut, och också att få en bra film att bli ännu bättre, säger Malcolm till DN. Bland Sven Nykvists svenska kolleger är förstämningen stor. Ingmar Bergman, som gjorde tjugo filmer med honom bakom kameran, minns inte minst arbetsgemenskapen: - Begreppet samarbete kan inte formuleras bättre för mig än vad jag upplevt tillsammans med Sven. Det var något helt unikt, något som jag inte upplevt tillsammans med någon annan. Dessutom var Sven jävligt rolig. Man blev yr av alla historier som han delade med sig av, säger Bergman till DN. Skådespelerskan och regissören Liv Ullmann konstaterar att saknaden är stor, men att hon \"saknat honom länge, både som filmskapare och som vän\". - Jag kände honom som en människa som jag delat så mycket glädje med, lekt med och känt sen jag var tjugofem år. Han var så populär och så älskad. Människor i Sverige vet inte hur beundrad han var. Det finns inte en stor regissör i USA som inte beundrar honom. Han var en inspiration och samarbetspartner för Ingmar. Ingmars filmer skulle ha sett helt annorlunda ut utan Sven Nykvist. Han hade den allra största betydelse för filmkonsten. Också skådespelaren Erland Josephson - som samarbetat med Nykvist och Bergman i en lång rad filmer - beskriver Sven Nykvist som en nära vän: - Jag var med i väldigt många filmer som han fotograferade, både hos Bergman och Tarkovskij, och vi gjorde även filmer själva. Jag kände honom väldigt väl och var en nära vän. - I och med att vi var så bekanta så minns jag honom i första hand som person, någon som jag tyckte väldigt mycket om och hade väldigt mycket utbyte av. - Sedan var han en fantastisk yrkesmänniska. Mycket av det som jag kan om film har jag fått från Sven. - Vad jag tyckte om hos honom var att han hade ett så oerhört levande intresse för människors ansikten. Han tog inte bara underbara bilder av landskap utan var också fascinerad av människors ansikten på ett sätt som jag fann oerhört inspirerande; en väldigt humanistisk inställning till människan på något sätt. - Han hade ett intimt bildspråk, som gjorde människan så väldigt närvarande i filmerna. Av honom lärde jag mig att filmkameran är ett levande väsen; något man skulle erövra, besegra, vara svartsjuk på och älska. - Jag hade tyckt att film var något väldigt mekaniskt förr, genom Svens närvaro med sin kamera lärde jag mig att kameran är sitt eget liv, sin egen iakttagelse och sitt eget språk. Han var en mästare. Bibi Andersson minns filmfotografens milda humör: - Jag minns att han hade ett otroligt vänligt temperament. Det värsta han kunde säga det var \"nedrans\", när han blev riktigt arg eller något gick fel. Och det blev så att säga vad man sade: \"nedrans också\", när det gick honom emot. - Jag sörjer honom, jag tycker han var en underbar person, vän och mycket kärleksfull med sin kamera. Pernilla August ser honom som en \"tystlåten, men mycket varm person\", en lärare som lärt henne \"enormt mycket om filmskådespeleri\". - Som konstnär - filmfotograf - har han lärt mig enormt mycket om filmskådespeleri. Vad jag var van vid innan var att en fotograf betraktar skådespelare, men med Sven upplevde jag plötsligt att han var medskapare - och det tycker jag man ser också i hans arbeten. - För filmkonsten tror jag att han har varit oerhört betydelsefull, inte minst hans ljussättning. Jag tror att man alltid kommer att komma ihåg Sven på grund av de här bilderna som aldrig går ur huvudet. - Det finns bilder man minns och sen ser man att det är Sven Nykvist och då förstår man varför. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22171, "headline": "Filmvärlden sörjer Nykvist", "summary": "Mästerregissören Ingmar Bergman minns sin ständige fotograf Sven Nykvist med stor värme. ”Det var något helt unikt, något som jag inte upplevt tillsammans med någon annan”, säger Bergman till DN.", "article": "Runt om i världen uppmärksammades den berömda filmfotografens bortgång på onsdagen. Utöver den europeiska pressen publicerade under gårdagen flera amerikanska tidningar personliga kommentarer. Under rubriken ”Master of light” skriver Variety att ”de tidiga svartvita (Bergman-)filmerna var märkvärdiga för sina nyanserade graderingar av ton och bildkvalitet och för dessas lyhördhet för Bergmans exceptionella skådespelare”. Just Nykvists känsla för ett ”Rembrandtlikt” ljus nämns återkommande. New York Times Stephen Holden menar att ljuset i filmerna antog en metafysisk dimension, ”som destillerade och fördjupade de känslor av smärta och separation som tillskrevs Bergmans karaktärer”. Evening Standards namnkunniga filmkritiker Derek Malcolm utnämner Nykvist till en av världens främsta filmfotografer, en person som förstod såväl svartvitt som färg. – Nykvist var en mycket anspråkslös och uppriktig person, en perfektionist. Han visste vad han ville ha redan från början och fick alltid filmer att se fantastiska ut. När han arbetade med bra regissörer bidrog han till den fantastiska helheten. Han var förmögen att få en dålig film att se bra ut, och också att få en bra film att bli ännu bättre, säger Malcolm till DN. Bland Sven Nykvists svenska kolleger är förstämningen stor. Ingmar Bergman, som gjorde tjugo filmer med honom bakom kameran, minns inte minst arbetsgemenskapen: – Begreppet samarbete kan inte formuleras bättre för mig än vad jag upplevt tillsammans med Sven. Det var något helt unikt, något som jag inte upplevt tillsammans med någon annan. Dessutom var Sven jävligt rolig. Man blev yr av alla historier som han delade med sig av, säger Bergman till DN. Skådespelerskan och regissören Liv Ullmann konstaterar att saknaden är stor, men att hon ”saknat honom länge, både som filmskapare och som vän”. – Jag kände honom som en människa som jag delat så mycket glädje med, lekt med och känt sen jag var tjugofem år. Han var så populär och så älskad. Människor i Sverige vet inte hur beundrad han var. Det finns inte en stor regissör i USA som inte beundrar honom. Han var en inspiration och samarbetspartner för Ingmar. Ingmars filmer skulle ha sett helt annorlunda ut utan Sven Nykvist. Han hade den allra största betydelse för filmkonsten. Bibi Andersson minns filmfotografens milda humör: – Han hade ett otroligt vänligt temperament. Det värsta han kunde säga var ”nedrans”, när han blev riktigt arg eller något gick fel. Jag tycker han var en underbar person, vän och mycket kärleksfull med sin kamera. Pernilla August ser honom som en ”tystlåten, men mycket varm person”, en lärare som lärt henne ”enormt mycket om filmskådespeleri”. – Vad jag var van vid innan var att en fotograf betraktar skådespelare, men med Sven upplevde jag plötsligt att han var medskapare – och det tycker jag man ser också i hans arbeten. Det finns bilder man minns och sen ser man att de är Sven Nykvists och då förstår man varför. Också skådespelaren Erland Josephson – som samarbetat med Nykvist och Bergman i en lång rad filmer – beskriver Sven Nykvist som en nära vän: – Jag minns honom i första hand som någon som jag tyckte väldigt mycket om och hade väldigt mycket utbyte av. Sedan var han en fantastisk yrkesmänniska. Mycket av det som jag kan om film har jag fått från Sven. Han tog inte bara underbara bilder av landskap utan var också fascinerad av människors ansikten på ett sätt som jag fann oerhört inspirerande; en väldigt humanistisk inställning till människan. Av honom lärde jag mig att filmkameran är ett levande väsen; något man ska erövra, besegra, vara svartsjuk på och älska. Jag hade tyckt att film var något väldigt mekaniskt förr, genom Svens närvaro med sin kamera lärde jag mig att kameran är sitt eget liv, sin egen iakttagelse och sitt eget språk. Han var en mästare. Georg Cederskog Karl Bruze Fredrik Söderling ", "article_category": "culture"}
{"id": 22180, "headline": "Svaren söks på månen", "summary": "Saturnus måne Titan hjälper rymdforskarna att förstå hur( liv uppstod på planeten Jorden.", "article": "”Vetenskapens värld” beger sig på torsdagskvällen ut i rymden, närmare bestämt 1,2 miljarder kilometer bort. I januari 2005, efter en resa på sju år, landade den lilla månlandaren ”Huygens” på Saturnus måne Titan. Projektet ”Huygens” – döpt efter astronomen som upptäckte Titan – hade då kostat närmare 5,5 miljarder kronor. Rymdkapselns uppdrag, efter att den frigjort sig från sitt moderskepp Cassini, var att landa på Saturnus måne Titan för att skicka hem bilder och data, information som eventuellt kan ge forskarna svar på hur livet uppstod på Jorden. Efter sin närmaste granne Jupiter är Saturnus vårt solsystems näst största planet, belägen på 1,43 miljarder kilometers avstånd från Jorden och behöver 29,5 år för att vandra ett varv runt solen. Ett kännetecken för jätteplaneten är dess system av ringar runt sin ”ekvator” . Som Nationalencyklopedin uttrycker det: ”Saturnus är berömd för sina vackra ringar; den lyser med gulaktigt sken av en styrka som himlens ljusare stjärnor.” Jätteplaneten omges av omkring 30 månar, av vilka Titan är den största. Titan är extra intressant för rymdforskarna, eftersom denna måne förmodas kunna ge svaret på frågan hur liv uppstod på planeten Jorden. ) – Titan är den enda månen i vårt solsystem som har en tjock atmosfär, som påminner om den vår jord hade som ung, som programledaren Henrik Ekman konstaterar i torsdagens ”Vetenskapens värld” . ) – Titan omges av ett brandgult dis och tycks alstra komplexa molekyler, som kan vara förstadier till liv. Forskarna har varit extra nyfikna på Titan ända sedan 1977, då rymdsonden ”Voyager I” passerade Saturnus och skickade hem ett stort antal intresseväckande bilder, både på jätteplaneten och dess många månar. Den gången låg Titans gulaktiga dis som ett filter i vägen för observationskamerorna, och rymdfolket inledde projekt ”landa på Titan” . Efter åratal av forskning, förberedelser och minutiös planering kunde så moderskeppet ”Cassini” och månlandaren ”Huygens” lyfta från Cape Canaveral i Florida den 15 oktober 1997, ett litet nätt ekipage med en sammanlagd vikt på nära sex ton. Tre år in i projektet upptäcktes en felaktighet i radiokommunikationen mellan moderskeppet och månlandaren, något som rättades till efter intensiva undersökningar. Mannen som löste problemet var den svenske ingenjören Boris Smeds, verksam vid forskningscentret ESA i Darmstadt i Tyskland. Smeds är gäst i kvällens program, där han berättar om hur han gick till väga för att lösa problemet. bertil mollberger bertil.mollberger@dn.se Titan – en måne med liv SVT 1 21.00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22197, "headline": "Will Oldhams kärva kärlek", "summary": "Will Oldham är tillbaka på skiva som Bonnie Prince Billy, hans bättre, smartare och säkrare alter ego. Det är dock Will Oldham som svarar när DN ringer upp, men några frågor har han ingen större lust med.", "article": "Will Oldham har gjort skivor sedan början av nittiotalet, under många namn: Palace Music, Palace Songs, Palace Brothers, Will Oldham och Bonnie Prince Billy. Med flera. Han har blivit kallad en av Amerikas bästa låtskrivare och har med tiden fått en rätt stor och hängiven publik. Hans sånger har en tidlös kvalitet, de känns ofta lika nyskapande som förankrade i den amerikanska country- och folktraditionen. Ofta mästerligt komponerade men likafullt svajiga, bräckliga och oroliga. Men han är svår att prata med. Will Oldham skulle trivas i Pajala. Jag tycker att jag förberett mig väl, jag har lyssnat på nya”The letting go”, jag har läst och funderat. Men det hjälper inte. På utsatt tid ringer jag det nummer som skivbolaget försett mig med. Efter ett antal signaler svarar någon med ett avmätt ”hello”. Vem är det, undrar jag? – Vem tror du, svarar rösten. Will Oldham låter inte nonchalant eller aggressiv, bara oerhört avvisande. Jag försöker fråga något om vädret i Louisville. Det går inte. Jag försöker vara trevlig. Jag undrar om det är något särskilt han vill prata om. Något om skivan. – Skämtar du? frågar Will Oldham lakoniskt. – Jag hatar intervjuer, fortsätter han, ställ dina frågor bara. Egentligen är det obegripligt varför Will Oldham ger intervjuer. Hans uppfattning om musik är strikt. Låtarna uppstår i honom, som ett resultat av vad han sett och hört och vem han är, de lånar hans röst för att komma ut, men blir i själva verket inte till förrän de träffar lyssnaren. Han vill inte ha någon relation med sin publik, med hänvisning till att den bara skulle stå i vägen för hur sångerna uppfattas. Dessutom verkar han lida av en närmast panisk fobi inför själva intervjusituationen, trots att de flesta journalister är väldigt trevliga och respektfulla mot honom. För några år sedan, i samband med utgivningen av ”Ease down the road”, gjorde han samtliga intervjuer över telefonen, från sängen. Han fick nämligen feber av att prata med reportrar. – Jag gör det här bara för att vara snäll mot skivbolaget, säger han till slut. Efter en lång tystnad. Det blir många, långa tystnader när man pratar med Will Oldham. Som sångare är han långt ifrån gapig och full av attityd, men hans uppenbara osäkerhet i intervjusituationer har egentligen ingen motsvarighet hos alter egot Bonnie Prince Billy, vars musik är genomtänkt och konsekvent, både språkligt och musikaliskt. Han hanterar också konsertsituationer utan problem och ångestattacker. En engelsk tidning föreslog en gång att Will Oldham borde göra intervjuerna i rollen som den självsäkra Bonnie Prince Billy, varpå han svarade: – Bonnie är bättre än jag. Smartare än jag. Han skulle aldrig ställa upp på några intervjuer. Will Oldham är en myt, och efter att ha utsatts för hans telefontortyr i trettio minuter har jag att avgöra om jag vill bidra till myten eller bara hämnas. För det går ju liksom inte att prata med honom. Jag försöker fråga honom om Island. Det var dit han och musikerna åkte för att spela in nya albumet, ”The letting go”. – Vet inte vad jag tyckte, muttrar han, jobbade mest. Hur var det då? frågar jag. – Ansträngt och jobbigt, viskar han. På vilket sätt? undrar jag. – Det är det alltid i en studio, svarar Oldham. ”The letting go” är en mycket vacker skiva, präglad av två saker: Först och främst en återkommande körstämma av Dawn McCarthy, vars röst smälter samman med Oldham på ett fantastiskt sätt. För det andra: konstfulla stråkarrangemang som ger sångerna episka kvaliteter. Det mesta är inspelat live i studion och framstår mycket riktigt som en dynamisk helhet. Texterna har ett lite uppgivet tonfall. De handlar om kärlek. Will Oldham vill inte prata om sin musik. Så jag frågar honom om andras musik. Då uttrycker han sig plötsligt i hela meningar. – Mitt liv handlar om musik, om att leta efter musik. Själva letandet är viktigt, för man hittar saker längs vägen. Om en kvinna säger att hon hört en låt hon tyckte om, och jag tyckte om kvinnan – då vet jag. – Jag lyssnar mycket på radio också. Mest på countrystationer, men en hel del på r’n’b också. Det var lite otippat, flikar jag in. – All musik låter lika för mig, säger han surt och jag ångrar genast att jag öppnade munnen. Även om det låter underligt med tanke på hans sociala förmåga började Oldham faktiskt som skådespelare. Under sin uppväxt i Louisville gick han kurser, utbildningar och deltog i lokala pjäser. Vid sjutton års ålder fick han en stor roll i den amerikanska diskbänksrealisten John Sayles film ”Matewan”. Han hade karriären i sin hand men tappade tron, flydde först till New York och inledde sedan en tids planlöst kringflackande i Europa. Han återvände till USA som ett vrak och flyttade hem till sin bror i Virginia. Där började han skriva sånger på allvar. För att klara dagarna var han tvungen att följa ett schema: jobba, läsa, äta, läsa, äta, sova och spela in musik. Till och med en stunds daglig onani ingick i schemat. Det var så han blev människa igen. I dag har han Louisville som bas, men reser mycket, spelar in mycket och samarbetar med en rad musiker och artister. Ibland gör han filmroller. Tack vare sin hemvist på ett indiebolag kan han ge ut minst en skiva om året. Kvaliteten varierar, men ”The letting go” är en av de bättre. PO tidholm noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22213, "headline": "Din frihet är min.", "summary": "John Stuart Mill, 200 i år, brukar kallas liberalismens fader. Många av de idéer han formulerade har förverkligats i vår tid - men han skulle nog inte känna igen sig i vår tids politik. Eller i välfärdssamhällets trygghet.", "article": "Vad är liberalism Frågan är inte helt lätt att besvara eftersom liberalismen ser så olika ut i olika länder och kulturkretsar. Amerikansk liberalism, till exempel, är annorlunda än svensk. I USA avser beteckningen närmast allmän radikalism, en uppsättning värderingar och ideal. Vad är då svensk liberalism Ett enkelt sätt att få svar på frågan vore att titta på de partier som kallar sig liberala. Men de är flera, liberalism har under senare år blivit något av ett honnörsord. I en ledare för inte så länge sedan i Dagens Nyheter, liberalismens främsta svenska organ, utnämndes centerpartiet till Sveriges mest liberala parti. Folkpartiet, av tradition företrädare för svensk liberalism, verkar vara i blåsväder, inte bara moraliskt utan även när det gäller ideologi. Men man kan naturligtvis inte bara addera ett antal reformförslag när man skall bedöma ett partis ideologiska hemvist. En ideologi kännetecknas också av en viss anda, en form av politisk filosofi. Ofta förknippas den med bestämda tänkare som på ett tidigt stadium formulerat bestående element i ideologin, som Marx för socialismen, Edmund Burke för konservatismen. Den filosof som många socialliberaler hänvisar till som pionjär och föregångare är John Stuart Mill (1806–1873). Om honom har det skrivits hyllmeter, hans filosofiska idéer har penetrerats, likaså hans idéer om frihet, nyttomoral och representativ demokrati. I år är det två hundra år sedan Mill föddes, ett jubileum som naturligtvis uppmärksammats världen över. Lagom till jubileet har det utkommit en ny biografi, ”John Stuart Mill. A Biography”, av den amerikanske etikhistorikern Nicholas Capaldi. Den är grundlig, välskriven och balanserar skickligt mellan liv och tankar. Biografin är ingen lätt genre. För mycket tankar och den tippar över åt avhandlingsgenren, för mycket liv och den reduceras till levnadsteckning, nödtorftigt upphängd på data i en karriär. Det är just i skärningspunkten mellan det levda och det tänkta som den här sortens biografi – i anglosaxisk litteratur ofta benämnd intellectual biography – har sin styrka. Det är en genre som gjord för Mill. Visserligen hade han så gott som hela sitt liv en tjänst inom kolonialförvaltningen dit han gick varje dag, formulerade brev, satte upp promemorior och skrivelser. Men han såg alltid till att få utrymme för sin offentliga verksamhet som publicist och debattör. Han tycks ha haft en nästan osannolik förmåga att få tiden att räcka till, en förmåga som han måste ha utvecklat redan som barn, då han blev föremål för ett berömt pedagogiskt experiment av sin far, filosofen James Mill. Han sattes att lära sig grekiska i treårsåldern och läste redan efter kort tid de antika filosoferna på originalspråk. Därefter fortsatte det på samma sätt. Före tonårstiden behärskade han tidens matematik, fysik och nationalekonomi. När han fyllde tjugo ansåg hans far honom fullärd, det var dags att omsätta kunskapen i tankar som skulle komma mänskligheten till godo. James Mill var nyttofilosof, utilitarist: tankar skulle inte bara tänkas, de skulle också resultera i materiella reformer som förbättrade människors villkor. John Stuart Mill hör till den grupp engelska publicister som idéhistorikern Stefan Collini kallar public moralists, en löst sammanhållen grupp som egentligen bara förenas av att de ser som sin uppgift att forma opinioner. Deras åsikter har ofta politisk relevans, men politiken är inte alltid det mest väsentliga för dem, snarare då förhållandet mellan moral och politik. Engelska politiker har ofta lyssnat med ett halvt öra till det här slaget av intellektuella, ett modernt exempel skulle vara Tony Blair och sociologen och samhällstänkaren Anthony Giddens. Men lika vanligt har det förstås varit att inte lyssna på dem, de har då fungerat som ett slags allmänhetens samveten – den man närmast kommer att tänka på är väl Bertrand Russell, som råkade vara Mills gudson. Det är naturligtvis svårt för en biografiförfattare att komma med några avslöjande nyheter när det gäller en omskriven person som Mill. Men även nyansskillnader kan förändra bilden av ett författarskap. Och det förekommer naturligtvis också omvärderingar. Den biograferade hindras därigenom att dö; läsekretsen tvingas ständigt ompröva sitt ställningstagande och på det sättet stå i ett slags samspråk med sina hjältar och hjältinnor. Engelsmännen nöjer sig ofta inte med en eller två biografier om de personer som intresserar dem, varje nytt decennium är det dags för en ny skildring, en ny tolkning. Capaldis Mill skiljer sig från tidigare tolkningar genom att starkare framhäva brottet med den ganska enkla upplysningsfilosofi som fadern James Mill och dennes vän Jeremy Bentham stod för. Mill tog enligt Capaldi djupa intryck av romantiken, särskilt den tyska filosofin som den förmedlades av engelska författare som Coleridge och Thomas Carlyle. Han insåg att något gått förlorat i det pedagogiska experiment han utsatts för i sin barndom, nämligen allt som har med fantasi och känslor att göra. Människor är inte bara boxar att förvara kunskaper i. Det går heller inte att konstruera en samhällsfilosofi utifrån den enkla modell som Bentham formulerat i sin berömda sats ”Största möjliga lycka åt största möjliga antal människor”. Lyckan går inte att reducera till materiellt välbefinnande, den går heller inte att mäta. Vad är då lycka Mill kommer av och till in på frågan. Den uppfattning han efter hand når fram till är att lycka hänger samman med en känsla av värde och värdighet (dignity) – ”det är bättre att vara en missnöjd människa än en nöjd gris”. Den är också något av ett projekt och har med bildning och självuppfostran att göra. Den utesluter inte känslor för andra, men den tar sin början i det egna jaget. Det grundläggande mänskliga värdet för Mill är självständighet, möjlighet till personlig autonomi. Autonomi är också det genomgående temat i Capaldis biografi. Den egna autonomin förutsätter, enligt Capaldis tolkning av Mill, andras autonomi, det går inte att så att säga ensam vara autonom. Det är ihop med andra autonoma personer som jag förverkligar min egen autonomi. Mill har ingenting mot samverkan, förutsatt att den initieras underifrån, från de samverkande personerna. Han visar ofta stor sympati för kooperativa projekt, han är också påfallande intresserad av tidiga socialister som Fourier och Saint-Simon. Men han avvisar alla former av statliga initiativ, vilka han uppfattade som uttryck för paternalism. Hur välvillig staten än är skall den inte ta initiativet ifrån folk. De blir då undersåtar, inte medborgare. Med detta sammanhänger hans syn på frihet. Frihet är, enligt Mill, inte något tillstånd, det är en process. Friheten skapas hela tiden på nytt, samtidigt som den hotas och förstörs. Den måste därför ständigt omformuleras, ett förhållande som utgör själva grunden för Mills medborgartanke: när nya grupper erövrar medborgarskap ger de samtidigt detta en ny innebörd, bilden blir mer komplex, mångfalden större. Det goda samhället kan aldrig vara homogent. Friheten skulle då förtvina i brist på näring. En av Capaldis teser är att Mill inspirerades till dessa tankar av Harriet Taylor, Mills älskade, men också den person som stod honom intellektuellt närmast. Mill är en av den tidiga kvinnorörelsens pionjärer, hans bok ”Förtrycket av kvinnorna” blev efter hand översatt till så gott som alla europeiska språk. För Mill var kvinnans frihet en mätare på ett samhälles frihet, hennes frigörelse inbegrep också alla andras frigörelse. Äktenskapet framstod för Mill som mer än bara en förening mellan två autonoma individer – det utgör själva modellen för de gemenskaper vilka skall forma det liberala samhället. Jämför denna föreställning med de idéer om ett folkhem som hundra år senare växer fram i Sverige: hem för tanken till trygghet, sammanhållning, solidaritet, medan äktenskapet är en förening av individer, baserad på kontrakt, känsla och frihet. Mycket av det som Mill engagerade sig för har i dag förverkligats, åtminstone i Västeuropa. Vi lever i stort sett i ett liberalt samhälle, karaktäriserat av marknadsekonomi, demokratiska institutioner och medborgerliga fri- och rättigheter. Samtidigt har samhället i andra avseenden utvecklats åt ett annat håll. Mill skulle nog haft svårt att förstå det nära förhållandet mellan trygghet och frihet som välfärdssamhället bygger på, det paradoxala förhållandet att folkhemmets trygghet garanterar individens frihet. Han skulle säkerligen också reagera mot medborgartankens urholkning: politikens utveckling till maktkamp, personfixeringen, den bisarra upptagenheten av så kallade affärer i valtider och det därmed förknippade ältande av röstförskjutningar som opinionsinstituten ägnar sig åt (på sikt ett hot mot demokratin). Politik var för Mill ett slags offentlig uppfostran. Han hade förmodligen uppfattat alla dagens partier som populistiska. Ett demokratiskt parti måste, menade Mill, våga föra fram idéer som inte alltid sammanfaller med den opinion som råkar vara inne. Det gäller att övertyga snarare än att ta reda på vart vinden blåser. Men han kunde naturligtvis inte förutse den medialisering som politiken skulle komma att genomgå, och som på sikt förmodligen gör populismen oundviklig. Hela denna problematik hänger samman med att Mill tenderar att uppfatta politiken mer som idédebatt än intressekamp, en avspegling av hans begränsade klassperspektiv. Samtidigt ligger det onekligen ett stort värde i en sådan uppfattning: det är inte bara för att förbättra sin egen ställning som människor är engagerade av politiska frågor, det är kanske också för att de vill bidra till det gemensamma projekt som samhället trots allt är. Ronny Ambjörnsson essa@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22214, "headline": "Ingen dvd-spelare i Wii", "summary": "Spelen till Wii blir regionsfria och konsolen kommer inte att ha någon dvd-spelare. Det var några saker som Nintendo meddelade på sin presskonferens i USA i natt.", "article": "En av anledningarna till att Nintendo Wii blir så pass billig, är att konsolen inte kommer ha någon dvd-spelare. Det berättade företrädare för Nintendo på en presskonferens i USA i natt. - Eftersom dvd-spelare blivit så billiga och så vanligt förekommande i hemmen, såg vi ingen anledning att skapa ytterligare en hårdvara som skulle göra Wii dyrare, berättar en företrädare för Nintendo till Gamespot. På presskonferensen avslöjades även det amerikanska priset på Wii. Det blir något högre än det japanska, motsvarande runt 1 800 kronor. Dessutom berättade Nintendo att företaget inte vill ha några regionsrestrektioner på sina spel. I stället kan det bli som med Xbox 360, där tredjepartsförläggare själva får bestämma angående regionsfrihet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22239, "headline": "Oro på Sveriges Radionär program läggs ned", "summary": "Sveriges Radios tablå för 2007 är försenad och anställda är bekymrade. Enligt vad DN erfar försvinner bland annat P 1-programmen ”Tendens” och ”Barnen” nästa år.", "article": "Förra veckan presenterade Sveriges Radios programdirektör Eva Blomquist sina programbeställningar och tablåer för 2007 internt. Enligt källor till DN kommer ett antal program, som ”Tendens”, ”Barnen”, ”Föräldrarna” och ”Pengar”, att förvinna. Ylva Mårtens, en av producenterna för ”Barnen”, är väldigt arg. – Jag förstår inte varför man lägger ned ett fullt fungerande program som vunnit sex priser under sju år, ett av SR:s mest prisbelönta. Det ska tydligen ersättas av ett program om barn och skola, men ”Barnen” är internationellt sett unikt och mycket uppskattat av lyssnarna. Vi anlägger ett barnperspektiv på frågor och sätter barnen i huvudrollen. SR:s kommunikationsdirektör Mikael Nilsson: – Eftersom processen pågår kan jag inte kommentera detta förrän möjligen i slutet av veckan. Säkert kommer vissa program att försvinna, men de allra flesta blir kvar. Detta kommer säkert att leda till synpunkter, men saker förändras och det är väl bara bra med diskussion. SR:s omorganisation, som ska vara fullt klar den 1 januari, har lett till att arbetet med tablån för nästa år har halkat efter. Normalt sett får respektive redaktion sina programbeställningar från ledningen före sommarsemestern, men än vet alltså inte personalen vem som ska göra vad från och med årsskiftet. De anställda DN har talat med är bekymrade, men kommunikationsdirektör Mikael Nilsson tycker inte att det är något att oroa sig för. – Processen har försenats på grund av omorganisationen, men den har ändå varit snabb. Även om de inblandade kan uppfatta det som väldigt pressat är faktiskt hela hösten kvar, nästan fyra månader. Vd Peter Örn har tidigare sagt att företaget fram till 2010 ska minska med 400 personer till 1 500, så långt som möjligt genom naturliga avgångar. Detta för att lyckas frigöra 245 miljoner kronor årligen vid 2010, varav 222 miljoner kronor då ska kunna läggas på extern produktion. En oro som frodas bland personalen gäller eventuella uppsägningar. – Vi planerar inga uppsägningar, säger Mikael Nilsson. Vd har dock flera gånger sagt att vi inte kan utesluta det. Rent personalekonomiskt borde vi klara oss utan, men det återstår att se. Journalistklubbens ordförande på SR, Ola Gäverth, är klar med var facket står. – Om det blir tal om uppsägningar blir vi råförbannade. Vi har vädjat om att sköta saken på ett trovärdigt sätt, och ”så långt som möjligt” är noll personer för mig. SR är ett ålderstiget företag, så det borde gå. Missar man målet med ett par personer ena året måste man väga in vad som händer året därpå. Vi behöver inte mer turbulens på SR. Ossi Carp ossi.carp@dn.se 08-738 12 03 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22240, "headline": "Oro på Sveriges Radio när program läggs ned", "summary": "Sveriges Radios tablå för 2007 är försenad och anställda är bekymrade. Enligt vad DN erfar försvinner bland annat P 1-programmen ”Tendens” och ”Barnen” nästa år.", "article": "Förra veckan presenterade Sveriges Radios programdirektör Eva Blomquist sina programbeställningar och tablåer för 2007 internt. Enligt källor till DN kommer ett antal program, som ”Tendens”, ”Barnen”, ”Föräldrarna” och ”Pengar”, att förvinna. Ylva Mårtens, en av producenterna för ”Barnen”, är väldigt arg. – Jag förstår inte varför man lägger ned ett fullt fungerande program som vunnit sex priser under sju år, ett av SR:s mest prisbelönta. Det ska tydligen ersättas av ett program om barn och skola, men ”Barnen” är internationellt sett unikt och mycket uppskattat av lyssnarna. Vi anlägger ett barnperspektiv på frågor och sätter barnen i huvudrollen. SR:s kommunikationsdirektör Mikael Nilsson: – Eftersom processen pågår kan jag inte kommentera detta förrän möjligen i slutet av veckan. Säkert kommer vissa program att försvinna, men de allra flesta blir kvar. Detta kommer säkert att leda till synpunkter, men saker förändras och det är väl bara bra med diskussion. SR:s omorganisation, som ska vara fullt klar den 1 januari, har lett till att arbetet med tablån för nästa år har halkat efter. Normalt sett får respektive redaktion sina programbeställningar från ledningen före sommarsemestern, men än vet alltså inte personalen vem som ska göra vad från och med årsskiftet. De anställda DN har talat med är bekymrade, men kommunikationsdirektör Mikael Nilsson tycker inte att det är något att oroa sig för. – Processen har försenats på grund av omorganisationen, men den har ändå varit snabb. Även om de inblandade kan uppfatta det som väldigt pressat är faktiskt hela hösten kvar, nästan fyra månader. Vd Peter Örn har tidigare sagt att företaget fram till 2010 ska minska med 400 personer till 1 500, så långt som möjligt genom naturliga avgångar. Detta för att lyckas frigöra 245 miljoner kronor årligen vid 2010, varav 222 miljoner kronor då ska kunna läggas på extern produktion. En oro som frodas bland personalen gäller eventuella uppsägningar. – Vi planerar inga uppsägningar, säger Mikael Nilsson. Vd har dock flera gånger sagt att vi inte kan utesluta det. Rent personalekonomiskt borde vi klara oss utan, men det återstår att se. Journalistklubbens ordförande på SR, Ola Gäverth, är klar med var facket står. – Om det blir tal om uppsägningar blir vi råförbannade. Vi har vädjat om att sköta saken på ett trovärdigt sätt, och ”så långt som möjligt” är noll personer för mig. SR är ett ålderstiget företag, så det borde gå. Missar man målet med ett par personer ena året måste man väga in vad som händer året därpå. Vi behöver inte mer turbulens på SR. Ossi Carp ossi.carp@dn.se 08-738 12 03 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22245, "headline": "Oro på Sveriges Radio när program läggs ned", "summary": "Sveriges Radios tablå för 2007 är försenad och anställda är bekymrade. Enligt vad DN erfar försvinner bland annat P1-programmen \"Tendens\" och \"Barnen\" nästa år.", "article": "Förra veckan presenterade Sveriges Radios programdirektör Eva Blomquist sina programbeställningar och tablåer för 2007 internt. Enligt källor till DN kommer ett antal program, som \"Tendens\", \"Barnen\", \"Föräldrarna\" och \"Pengar\", att förvinna. Ylva Mårtens, en av producenterna för \"Barnen\", är väldigt arg. - Jag förstår inte varför man lägger ned ett fullt fungerande program som vunnit sex priser under sju år, ett av SR:s mest prisbelönta. Det ska tydligen ersättas av ett program om barn och skola, men \"Barnen\" är internationellt sett unikt och mycket uppskattat av lyssnarna. Vi anlägger ett barnperspektiv på frågor och sätter barnen i huvudrollen. SR:s kommunikationsdirektör Mikael Nilsson: - Eftersom processen pågår kan jag inte kommentera detta förrän möjligen i slutet av veckan. Säkert kommer vissa program att försvinna, men de allra flesta blir kvar. Detta kommer säkert att leda till synpunkter, men saker förändras och det är väl bara bra med diskussion. SR:s omorganisation, som ska vara fullt klar den 1 januari, har lett till att arbetet med tablån för nästa år har halkat efter. Normalt sett får respektive redaktion sina programbeställningar från ledningen före sommarsemestern, men än vet alltså inte personalen vem som ska göra vad från och med årsskiftet. De anställda DN har talat med är bekymrade, men kommunikationsdirektör Mikael Nilsson tycker inte att det är något att oroa sig för. - Processen har försenats på grund av omorganisationen, men den har ändå varit snabb. Även om de inblandade kan uppfatta det som väldigt pressat är faktiskt hela hösten kvar, nästan fyra månader. Vd Peter Örn har tidigare sagt att företaget fram till 2010 ska minska med 400 personer till 1.500, så långt som möjligt genom naturliga avgångar. Detta för att lyckas frigöra 245 miljoner kronor årligen vid 2010, varav 222 miljoner kronor då ska kunna läggas på extern produktion. En oro som frodas bland personalen gäller eventuella uppsägningar. - Vi planerar inga uppsägningar, säger Mikael Nilsson. Vd har dock flera gånger sagt att vi inte kan utesluta det. Rent personalekonomiskt borde vi klara oss utan, men det återstår att se. Journalistklubbens ordförande på SR, Ola Gäverth, är klar med var facket står. - Om det blir tal om uppsägningar blir vi råförbannade. Vi har vädjat om att sköta saken på ett trovärdigt sätt, och \"så långt som möjligt\" är noll personer för mig. SR är ett ålderstiget företag, så det borde gå. Missar man målet med ett par personer ena året måste man väga in vad som händer året därpå. Vi behöver inte mer turbulens på SR. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22249, "headline": "Katter på sprakande nöjesfält", "summary": "Göteborgsoperans uppsättning av ”Cats” är jublande nöjeskonst. Underhållande i varje ögonblick. Martin Nyström får en aning om vad lycka är.", "article": "”Cats” av Andrew Lloyd Webber efter en bok av T S Eliot Scen: Göteborgsoperan Dirigent: Finn Rosengren Regi: Hans Berndtsson Koreografi: Gunilla Ohlsson Karlsson Scenografi: Mikael Varhelyi Kostym: Jaana Fomin Ljusdesign: Palle Palmé I rollerna: Niklas Andersson, Evelyn Jons, Patrik Martinsson, Per Myberg, Hans Josefsson, Lisette Pagler, Karolina Krigsman, Nina Norblad, Glenn Daniel Nilsson m fl Vet katter något om lycka? frågade sig T S Eliot när han började skriva de barnverser som han år 1939 samlade i ”De knepiga katternas bok”. Och som utgör den litterära förlagan till Andrew Lloyd Webbers musikal ”Cats” från 1981. För att besvara frågan skapade Eliot en samling katter vid sidan av det normala och anpassade – på gränsen mellan mening och nonsens – men i maximal utsatthet för det månsken som väcker minnet och som når ända in i vars och ens hemliga namn. Det namn som varje katt (och kanske varje människa) bär vid sidan om sina två andra namn: sitt vanliga och sitt unika. Den nya iscensättningen av ”Cats” på Göteborgsoperan fångar direkt med denna mystik. Och med ett osvikligt väderkorn på lyckan. Natten råder givetvis, men här har originaluppsättningens soptipp blivit ett vinterstängt nöjesfält – som med alla attraktionerna i gång förvandlas till ett glittrande och sprakande världstivoli. Och där månen får göra sin verkan endast när kortslutningar uppstår och elen går. Regissören Hans Berndtsson och koreografen Gunilla Ohlsson Karlsson har fått till en ”Cats” med ett rasande ystert temperament, hänförande dans och hiskelig akrobatik. Som är underhållande i varje ögonblick. Och som vågar rikta sig mot publiken med ett frontalt uttryck som är mera Broadway än West End. En ”Cats” som jublande nöjeskonst och i full belysning i stället för i mörker. Med Jaana Fomins lysande roliga och i många fall manga-inspirerade kostymer hålls också gränsen mellan djur och människa hela tiden levande. Kostymerna och maskerna öppnar för det oavslutade och okända i såväl begreppet ”människa” som i begreppet ”katt”. Här är det bara begreppet ”hund” som ramas in och förlöjligas. Och det rejält i en absurd scen med boxrar och pudlar. Hunden är tivolits egentliga artist, en stackars varelse som varje dag, med djup ovärdighet, säljer sig för att spela apa eller clown. Till de katter man framträder starkast hör (det är närmare femtio katter på scenen!) Niklas Andersson evigt smilande Munkustrap, Patrik Martinssons läckert tuffe Rum-Tum-Tugger och Per Myrbergs drömmande men lätt demente Gus. Likaså Lisette Paglers intensiva Demeter, Karolina Krigsmans urtjusiga Bombalurina, Nina Norblads smidiga Jellylorum och Elin Bemarks rent bedårande lilla Jemima. Nämnas skall även luftakrobaterna och nycirkusartiserna Hanna Linné, Katja Norström och Mattias Andersson i rollerna som Victoria, Tantomile och Coricopat. Men mest sensationell är Evelyn Jons i rollen som Grizabella. Aldrig hade jag trott att ”Cats” mest uttjatade och parodierade slagdänga ”Minne” skulle kunna få mig att tappa andan. Men Evelyn Jons gör den som vore den helt ny. Inte tack vare några vokala eller sceniska konstigheter utan bara genom att hon öppnar sig så helt och hållet – och bara låter melodin flöda. När Grizabella ber om en andra chans, ett nytt liv, likt en trasigt åldrad Judy Garland, är det som att månljuset skär rätt igenom oss. Och får oss att ana något nytt om vad lycka är. Martin Nyström martin.nystrom@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22253, "headline": "Nyhetsankaret som grät", "summary": "CNN:s Anderson Cooper är nyhetsjournalistikens Bono. Han släpper fram känslorna och räds inte allvaret. Men på Rapport och Aktuellt regerar fortfarande den objektiva stelheten, skriver Jan Gradvall. BÖCKER Anderson Cooper ”Dispatches from the edge” Harper Collins", "article": "Vår tids rädsla för allvar. En gammal boktitel av Roy Andersson sammanfattar den högaktuella debatten om nyhetsprogrammens framtid. Under de senaste tio åren har SVT:s nyhetsprogram Aktuellt och Rapport tappat en tredjedel av sina tittare – och värre kommer det att bli. Mätföretaget MMS årsrapport från 2005 liknar ett obduktionsprotokoll för Aktuellt. Rapporten visar att bland 15–24-åringar är TV 4, TV 3 och Kanal 5 i dag dubbelt så stora som SVT 1 och fyra gånger större SVT 2, den problemkanal dit Aktuellt numera är förvisat. Hur ska en institution som Aktuellt – som fyllde 48 år den 2 september – kunna överleva i det nya medieklimatet Den gängse uppfattningen verkar vara att dagens 15–24-åringar flyr från allt som är tungt och tråkigt. Enligt den logiken borde Aktuellt hottas upp och poppas till. Men tittar på man fenomenet Anderson Cooper, som kallats framtidens nyhetsankare, märker man att lösningen kan vara det rakt motsatta. Anderson Cooper är inte rädd för allvar. Tvärtom är det just hans tandgnisslande allvar, outtröttliga engagemang och vägran att förenkla de stora frågorna som är nyckeln till hans popularitet och status som nyhetsjournalistikens Bono. För ett år sedan blev Anderson Cooper, född 1967, världsberömd när han som CNN-reporter på plats vid orkanen New Orleans inte längre förmådde spela rollen som objektiv oberörd. Anderson Cooper lät alla sina känslor välla fram i tv-rutan. Han grät och skällde ut politiker som försökte tala om katastrofen i mer generella termer. Han tvingade dem att se vad som flöt omkring utanför bilden. ”Titta här, råttorna har börjat äta på liken.” En månad efter ”Katrina” -orkanen gjorde rocktidningen Rolling Stone en stor intervju med Anderson Cooper. Rubriken var ”The Emo Anchor” . Ordet emo kommer ursprungligen från emocore, en variant av hardcore. Emocore kombinerar ilskan hos punken med mer känsliga sångare som öppet visar sina mer mjuka sidor. Emo är i dag en av de största genrerna bland grubblande tonåringar i USA. Genren existerar egentligen inte i Sverige, men det vore inte helt långsökt att kalla Kents ”Du & jag Döden” för en emoskiva. Parallellt med artikeln i Rolling Stone – och att svenske Jonas Karlsson fotograferade honom för Vanity Fair – fick Anderson Cooper erbjudande från bokförlaget Harper Collins att skriva sin självbiografi. Förskottet på en miljon dollar skänkte han till välgörenhet. Slutresultatet har blivit ”Dispatches From the Edge” , en bok som alla som jobbar med nyheter i Sverige borde läsa. Inte för att det är en särskilt välskriven bok – i långa stycken blir den sentimental och lätt gymnasial i tonen – utan för alla kan lära sig något av Coopers engagemang. Efter att objektivitet länge varit ett honnörsord för nyhetsjournalistik visar Anderson Cooper att framtiden kan stavas subjektivitet. Dels för att det lockar fler tittare. Dels för att det i slutänden även kan visa sig vara ärligare. Anderson Coopers egen historia är lika intressant som hans engagemang. Han är son till miljardärskan och modeprofilen Gloria Vanderbilt, som ärvde sin förmögenhet från järnvägsmagnaten Cornelius Vanderbilt. Att säga att han var berömd redan i vaggan är för en gångs skull inte en klyscha. Som nyfödd fotograferades Anderson Cooper av mästerfotografen Diane Arbus. Efter Diane Arbus självmord 1971 var det babybilden på Anderson som inledde den stora Arbus-retrospektiven året efter på Museum of Modern Art. I åldern 10 till 13 gjorde han tillsammans med sin bror modelljobb för Ralph Lauren och Calvin Klein. Cooper skriver i ”Dispatches From the Edge” att två personliga tragedier präglat hans liv och val av yrke. När han var elva år dog hans far av en hjärtinfarkt. Cooper skriver att han en vecka därefter såg en undervattensdokumentär av Jacques Costeau och dennes liv på båten ”Calypso” ; just den dokumentärfilm som SVT sände i somras. Cooper glömde aldrig vad Costeau berättade om hajar. ”I learned that they have to keep moving in order to breathe.” Han inser att han själv lever på samma sätt. ”Hurtling across oceans, from one conflict to the next, one disaster to another, I sometimes believe it’ s motion that keeps me alive.” Den andra händelsen som präglat Coopers liv är när hans äldre bror, Carter, tar livet av sig i juli 1988. Carter hoppar från 14:e våningen i Gloria Vanderbilts lyxiga penthouse i New York. När Anderson Cooper berättar om sina minnen från fadern och brodern gör han det hela tiden varvat med sina intryck från sina resor mellan världens oroshärdar. Som läsare blir man därmed på ett helt annat sätt indragen i berättelserna från tsumanin i Sri Lanka eller svälten i Niger. Han gör tragedierna till sina egna. På så sätt fungerar Anderson Cooper även i tv. Han står inte där och låtsas vara neutral. Tvärtom blänker hans ögon av alla motstridiga känslor som väller fram. Viljan att hjälpa till. Vanmakten att inte räcka till. Och det är precis den dramatiken – lika fängslande som i en dramaserie – som gör att man inte zappar över till en annan kanal. Efter att ha sett Anderson Cooper på CNN kan vi dessutom direkt gå in på nätet där han outtröttligt bloggar. Senast jag kollade skrev han inifrån en stridsvagn i södra Libanon. Hur ska SVT:s nyhetsprogram kunna locka framtidens tittare – det vill säga de unga tittare som just nu inte tittar – med samma engagemang och dramatik På 1970-talet fanns det en konkurrens mellan Aktuellt och Rapport. I likhet med hela gamla TV 2 påstods till och med Rapport vara mer vänstervridet. I dag är den motsättningen bortrationaliserad. Det går inte ens att se någon tydlig skillnad mellan programmen. Besöker man nyhetsstudion vid Gärdet kliver man in i en stor cirkelformad tv-studio där Aktuellt och Rapport har kulisserna intill varandra. Allt produceras av samma människor. Objektivitet är ett förrädiskt och förledande ord. Bakom finns alltid människor med åsikter. Problemet är också att objektivitet ofta kommer i sällskap med andra ord som sammanstämmighet och konsensus. Och följden blir att allt som sticker ut och avviker – det som kan leda till blod, svett och tårar – stannar på redaktionsmötena. Aktuellt har Sveriges två bästa nyhetsankare i Anna Hedenmo och Jarl Alfredius. Ibland händer det också att inte heller de kan hålla tillbaka sina känslor och sitt engagemang när de läser nyheterna – ett blänk i ena ögat – men det känns som om traditionen hela tiden håller dem tillbaka. Vad skulle hända med nyhetsprogrammens tittarsiffror om deras profiler fick vara personligheter i stället för rakryggade skyltdockor Vad skulle hända om de någon gång tappade humöret i direktsändning Som det känns nu skulle man hellre titta på en direktsändning från Aktuellts och Rapports redaktionsmöten än från den neutrala nyhetsstudion. Men nyhetsprogrammen verkar inte tänka i de banorna. Tvärtom verkar de tro att unga tittare är rädda för allvar. Johan Croneman påpekade i en tv-krönika att samma dag som den svenske journalisten Martin Adler dog i juni så toppade Aktuellt i stället sändningen med besvikna svenska fotbollsfans. Anderson Cooper hade gråtit om han sett det. JAN GRADVALL litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22260, "headline": "Mat, makt och ankor", "summary": "Det stora hotet mot USA heter friterad sallad. I alla fall i Lena Anderssons nya roman ”Duck City”, en samhällssatir som lånat drag från Ankeborg. Jenny Aschenbrenner har träffat henne.", "article": "Duck City – John von Anderssons runda kupoler syns ända ut i rymden. Han gör sig en förmögenhet på friterad mat – allt kan friteras, till och med sallad. Hans brorson Kalle A slavar bland frityrkaren i fabriken och hans tre brorsöner, Teddy, Freddy och Kenny, har skickats till kriget. Karaktärerna i Lena Anderssons nya roman ”Duck City” är misstänkt lika några välkända fåglar ur en bekant serietidning. – Jag älskar Kalle Anka! Varför det? – Det är alltid en spännande historia som snabbt etableras – man förstår på en gång vem som är i över- och underläge. Dels finns det en psykologisk, existentiell dimension av Kalle. Han är fylld av aggressioner mot Joakim som han aldrig får leva ut. Han är alltid i mer underläge än vad man själv är, säger Lena Andersson. Vi träffas i hennes lägenhet på Kungsholmen. En vänlig röra river artighetströskeln och Lena Andersson själv ger sig in i samtalet med en avvaktande öppenhet. Efter två hyllade romaner om Sverige och svenskheten så som den ser ut i krock med Dom Andra har hon nu skrivit en isande satir över landet i väster. Duck City som bild för USA är omisskännligt tydlig. – Jag har länge varit intresserad av amerikansk politik och framför allt vad som kan få USA på fall. De allt större klyftorna mellan medborgarna verkar inte få samhället att vackla – de leder till några upplopp då och då men sedan återgår allt till det normala, uppburet av den stora medelklassen. Så vad kan få världens sista stormakt på fall? Lena Andersson såg Morgan Spurlocks dokumentär ”Supersize me”, om snabbmatens konsekvenser för hälsan, och fick en teori. – Jag blev väldigt tagen och tänkte att – herregud, de kommer att äta ihjäl sig! När soldaterna är för tunga för att göra sitt värv, då faller ett imperium som bygger på militär makt. Det är en motbjudande tanke som känns alltmer realistisk, kanske inte bara i USA utan i hela västvärlden. Att medan miljoner människor fortfarande svälter proppar vi i oss så mycket fet och onyttig mat att det utgör ett hot mot vårt liv och i förlängningen kanske mot våra samhällen. ”Duck City” är en hisnande drastisk satir över ett imperium i sönderfall, sönderstekt och försett med en krispig flottyryta. Landets president har inlett en kamp mot fetman, ett krig mot ”den vita valens förbannelse”, som åsidosätter alla demokratiska och medborgerliga rättigheter – ivrigt påhejad av John von Andersson som är en av de få som inte utvecklat ett beroende av sin egen mat. Kalle A tillhör den dumma massan och äter njutningsfullt ihjäl sig, varvar insulinsprutor med glaserade munkar. Ätande är tröst, ett substitut för kärlek och sex men också ett sätt att fira, att belöna sig själv. Att äta är livsnödvändigt, men det gäller att sluta i tid och då handlar det om självdisciplin. Det är det de saknar, de ”vita valarna”, alla de överviktiga som helt legitimt hånas och bespottas. Nu när vi inte längre får hata svarta eller homosexuella får vi i alla fall hata de feta, de får ju skylla sig själva som proppar i sig fett och socker. President Pigg går åt motsatta hållet, han slutar att äta. Lena Andersson ser en sorts koppling mellan mat och politik, mellan ätande och fanatism. – Anorexi är en extrem form av kontrollbeteende och alla mentala, neurotiska kontrollbeteenden liknar varandra. Vilken utopi man än har leder det till samma sjukliga kontrollbehov. Lena Andersson har också ett högst personligt intresse av ätandet i alla dess neurotiska avarter. Under sin tid som elitsatsande skidåkare lärde hon sig att bli matfixerad, varje måltid fingranskades för att ge maximal utdelning i form om muskler, men inget fett. – Har man en gång blivit så självmedveten kring sitt ätande så kan man aldrig helt släppa det. ”Duck City” är rolig och obehaglig men också förvånansvärt gripande. Dessa seriefigurer har av Lena Andersson försetts med högst mänskliga, krångliga och rörande personligheter. Kalle sörjer sina brorsöner så att det värker i hjärtat. – Jag ville att han skulle ha mycket längtan efter kärlek i sig. Jag har aldrig skrivit så mycket om smärta förut men jag ville testa det, eftersom jag vet hur det känns. Med persongalleriet och de yttre ramarna redan givna koncentrerade sig Lena Andersson på nyanserna. – När typerna är klara måste man fylla dem med något som man inte vet om dem. John von A blev med Lena Anderssons penna en narcissistisk maktman, vårdslös med andra, inte minst med sina kvinnor. Det var först när serietidningsstrukturen dök upp som en möjlig form att gestalta en berättelse om mat, makt och USA som Lena Andersson fångades av projektet. Hon vill ha en tydlig idé och en form som går utanför naturalismen för att kunna skriva. – För mig är det helt ointressant när det ska vara en total avbildning. Det blir slappt och okoncentrerat. Jag måste skriva mig bort från naturalismen, till en stilisering och förhöjning, men tyvärr tar det alltid lite tid innan jag når dit. Till en början är det jag skriver alltid väldigt dåligt. Det hemska med att vara författare är att det aldrig blir lättare att börja skriva en ny bok, det blir aldrig bättre. Så dröjde det också fem år mellan debuten ”Var det bra så?” och uppföljaren ”Du är alltså svensk?” Båda absurda berättelser byggda på en svidande kritik av ett självgott, svenskt samhälle. – Jag intresserar mig för den välvilliga förljugenhet som präglar mångkulturretoriken. Att man säger vad man ska säga i stället för att se vad som är sant. Lena Andersson menar att problemen antingen sopas under mattan eller så förläggs skulden där den är mest ofarlig. De svaga och utsatta kan aldrig ha någon skuld – de behandlas som barn som inte har ansvar för sina handlingar. – Man måste har rätt att ta ansvar för sina handlingar även om man tillhör en utsatt grupp. Sverigebilden återkommer redan i pjäsen ”Vinter snart”, som har premiär på Borås stadsteater den 30 september. På beställning av regissören Gunilla Röör som ville ha en ”så är svenskarna”-pjäs detta mångkulturår har hon skrivit om en familj i upplösning, en far som rasar när mor funderar över att rösta på folkpartiet – i den här familjen har vi alltid varit sossar, därmed basta! – Mansfiguren är en väldigt närvarande far. Alltför närvarande. Jag vill utforska patriarkrollen. Och så vimlar det av svenska markörer – det är midsommar, det talas skidåkning och Evert Taube dyker upp för att sjunga några bitar. Men vad som är svenskt ligger djupare än så, enligt Lena Andersson. – Vi är extremt måna om att vara oberoende, livrädda för att hamna i band. Lånar någon en krona av en så får man tillbaka den nästa dag, ingen vill stå i skuld till någon annan för det innebär ett beroende. Jenny Aschenbrenner kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22288, "headline": "Antalet digitala bibliotek fortsätter öka", "summary": "Böcker gratis på ett nät nära dig.. Sökmotorn Google har nu öppnat sin omtalade nedladdningstjänst Google Book Search, samtidigt som det svenska projektet Litteraturbanken växer.", "article": "Arbetet med Litteraturbanken.se har pågått som ett pilotprojekt i två år. Nu har Svenska Akademien tagit över finansieringen och under höstens bokmässa i Göteborg ska sajten presenteras i fylligare form. Ett femtiotal författare kommer att finnas representerade. - För att allt ska gå rätt till förhandlar vi om avtal med författarnas organisationer, vilket ska vara klart de närmaste dagarna. Därför är vårt material inte så stort ännu, säger Litteraturbankens föreståndare Mats Malm, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. För nedladdning via Litteraturbanken finns exempelvis Svenska Akademiens klassikerserie, Svenska Vitterhetssamfundets utgåvor av bland andra Fredrika Bremer, C J L Almqvist, Sophie von Knorring och Emilie Flygare-Carlén. Även samtida litteratur ska finnas för läsning, om än inte för nedladdning, till exempel Katarina Frostenson, Stig Larsson, Inger Edelfeldt och Sven Lindqvist. - En sak som är viktig för oss är att våra böcker är helt pålitliga, det vill säga korrekturlästa, och att användaren alltid vet precis vilken upplaga det är fråga om, säger Mats Malm. Litteraturbanken är en ideell förening, med medlemmar som Svenska Akademien och Kungliga biblioteket. Det finns förstås mängder av möjligheter att se eller ladda ned hela eller delar av böcker via internet, inte minst kan man låna dem för en begränsad tid via biblioteken. Och i förra veckan lanserade alltså sökmotorn Google sin mycket omdiskuterade nedladdningstjänst Google Book Search. Samarbetet med bland annat fem bibliotek i USA och England har gett dem en jättelik katalog där många äldre och därmed upphovsrättsbefriade böcker finns för nedladdning. I de fall där verk fortfarande är upphovsrättsskyddade presenteras bara textutdrag. Google har ändå stött på patrull i flera fall. Bland annat har flera tunga aktörer stämt Google för upphovsrättsintrång. Litteraturbanken Google Book Search ", "article_category": "culture"}
{"id": 22291, "headline": "Nyheter om Wii avslöjas den 15 september", "summary": "Den 15 september håller Nintendo presskonferens. Mycket talar för att företaget då avslöjar både pris och releasedatum för sin nya konsol Wii.", "article": "Nintendo har hittills varit mycket förtegna om när Wii släpps och vilket pris konsolen kommer att betinga. Men sedan företaget avslöjat för Gamesindustry att de ämnar hålla presskonferens den 15 september, ska det mycket till om Nintendo då inte talar ur skägget. En talesperson för företaget kommenterade presskonferensen så här: - Wii kommer att vara spelbar. Nintendo kommer att avslöja nya spel på konferensen och det blir även nya uttalanden angående själva konsolen. Det har tidigare spekulerats en hel del om Wii, angående allt från pris till förseningar i produktionen. Men Nintendo slår tillbaka dessa. - Det är rena rykten och spekulationer. Jag kan bekräfta att Wii i högsta grad är på rätt spår för en release under det fjärde kvartalet av 2006, säger talespersonen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22294, "headline": "Enad front mot världen utanför", "summary": "Klaus och Erika Manns uppväxt var tillåtande och öppen, helt i Goethes och Wagners anda. Men normal beröring och mänsklig kontakt saknades. Lucas Svensson har gjort en pjäs om Thomas Manns två äldsta barn.", "article": "En stängd dubbeldörr. Vid den sitter två barn på var sin stol, en pojke och en flicka. De är tysta. Hela det stora huset är tyst. Barnen heter Klaus och Erika och prick klockan fyra skall deras far öppna dörren, ta med sig en stol och sätta sig och konversera en stund med sin son och sin dotter. Så kommer han att lämna sitt handskrivna manus till hustrun som skall skriva rent det, och gå för att dinera med sina vänner. - Den bilden etsade sig fast när jag hörde ett radioprogram om Nobelpristagare Thomas Manns två äldsta barn Klaus och Erika. Den har funnits i mitt bakhuvud sedan dess, säger Lucas Svensson på Dramaten. Hans \"Klaus-ont-Erika\" har urpremiär på Lejonkulan fredag den 8 september. Klaus och Erika stod varandra mycket nära, de brukade säga att de var enäggstvillingar och bildade en enad front mot yttervärldens dumhet. Lucas Svensson låter dem leka tvillinglekar och leka med varandras identiteter. - Jag har plockat in hela Klaus liv i barnet Klaus, han blir på ett sätt ett barn som tidigt drabbas av att vara vuxen, säger Lucas Svensson. Klaus Mann föddes 1906, Erika var ett år äldre. \"Klaus-ont-Erika\" utspelas i början av första världskriget, de är alltså runt tio år. Krigsyran har ännu inte övergått i uppgivenhet och förnedring. I sin självbiografi \"Vändpunkten\" skriver Klaus Mann om uppväxten som i stort sett harmonisk och glädjefylld, och han skriver med stor respekt om fadern. Barnen kallade honom \"Trollkarlen\" för hans förmåga att trolla med ord. - Klaus och Erikas uppväxt var tillåtande och öppen, hemmet präglades av humanistisk kultur i Goethes och Wagners anda. Men den var bara skalet runt ett tomrum, normal mänsklig kontakt och beröring saknades. Det som varit viktigt för mig är vad som uppstår i tomrummet, vad man skapar i stället. - Förutom den skönmålade bild Klaus Mann ger av barndomen i självbiografin \"Vändpunkten\" finns inte mycket dokumenterat av dem själva från de här åren. Men två teman följde Klaus Mann genom hela livet: döden och självmordet. Han skriver om dem redan som barn, besatt av tanken på att bli författare. Lucas Svensson har spunnit sitt drama runt två grundläggande existentiella faktorer: kärlek och identitet. Han har tagit fasta på det Thomas Mann sa när Klaus som äldre konfronterade honom med hans frånvaro och avoghet mot Klaus skrivande under barndomen: \"Jag förstår att det är svårt att vara barn till ett geni.\" Lucas Svensson har också haft den antika mytologins titan Kronos i tankarna - han som åt upp sina barn för att han fått spådomen att ett av dem skulle döda honom. - Det där om föräldrar som är rädda för att deras barn skall besegra och döda dem och om föräldrar som äter sina barn är viktigt för mig, säger Lucas Svensson. Thomas Mann följde alltid noga vad barnen gjorde, men bara som betraktare. Han ingrep aldrig i deras uppfostran. Däremot skrev han närgånget om dem i sina dagböcker, som blev offentliga 1975, tjugo år efter hans död. Klaus var han kroniskt bekymrad över och raljerade elakt över hans författarambitioner. När Klaus öppet skrev om homosexualitet i sin debutroman \"Der fromme Tanz\" 1925 tog Thomas Mann offentligt avstånd. Men långt innan, när Klaus var i puberteten, hade Thomas Mann anförtrott sin dagbok att han åtrådde unga pojkar och bland dem främst sin vackre son. I tjugoårsåldern flyttade Klaus och Erika tillsammans till Berlin. De var ständigt på resande fot, ofta tillsammans. Mycket tidigt var de brinnande antinazister. När de gick i exil 1933 hade Erika redan grundat den radikala kabarén \"Die Pfeffermühle\" (Pepparkvarnen), som hon själv skrev texter till. Klaus arbetade först i Holland och senare i USA med antifascistiska tidskrifter för att hålla det tyska motståndet mot nazismen vid liv utanför Hitlerrikets gränser. Innanför gränserna firade syskonens forne vän, skådespelaren Gustaf Gründgens triumfer i roller som Mefisto och Hamlet, och åtnjöt nazistgräddans gunst. Det var Gustaf Gründgens som var förebilden i Klaus Manns mest kända roman \"Mefisto\" från 1936. Under kriget tog Klaus värvning i amerikanska armén och stationerades i Italien. Erika arbetade som krigskorrespondent för flera tidningar. Under slutet av andra världskriget mattades Klaus och Erikas kontakt - i ett brev till en vän skrev Erika att hon hade svårt att stå ut med Klaus accelererande missbruk och fixering vid självmord. Efter kriget fördjupades Klaus depression och han tog sitt liv på ett hotell i Cannes 21 maj 1949. Yngste brodern Michael var den ende i familjen som var närvarande vid begravningen. Erika dog av en hjärntumör 1969. Så länge fadern levde ägnade hon sig helt åt honom och hans verk. Den djupa sorgen efter brodern Klaus bar hon med sig resten av sitt liv. \"Vi var en del av varandra, och det i så hög grad att min existens är otänkbar utan honom\", skrev hon till en vän. Pappa Thomas Mann (1875-1955) fick Pappa Thomas Mann (1875-1955) fick Nobelpriset i litteratur 1929. Barnen: Erika (1905-1969) blev journalist, barnboksförfattare och dramatiker. Klaus (1906-1949) blev författare. Hans främsta verk är \"Mefisto\" (1936), en roman om mannen som lierar sig med makten och gör karriär som skådespelare under nazismen. Golo (1909-1994) blev framstående historiker. Monika (1910-1992) flyttade till Capri, långt från familjen. Elisabeth (1918-2002) var sin faders ögonsten. \"Henne älskar jag mer än mina andra fyra barn tillsammans\", skrev han i dagboken. Michael (1919-1975) dog av en överdos när han höll på att redigera faderns dagböcker där Thomas Mann bland annat skrivit att när han tänkte på sin yngste son kunde han bara beklaga att hans fru inte gjort abort. Staffan Roos regisserar \"Klaus-ont-Erika\" och Bente Lykke Møller gör scenografin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22300, "headline": "Ingela skjuter skarpt", "summary": "Ingela Olsson spelar Valerie Solanas, kvinnan som sköt Andy Warhol. Hon slutar inte att förvånas över varför skådespelare är så lydiga.", "article": "Ingela Olsson spelar Valerie Solanas – det känns rätt klockrent. Att hon som gjort Ulrike Meinhof och Jeanne D’Arc och Elfriede Jelineks alter ego nu gestaltar författaren till Scum-manifestet, kvinnan som sköt Andy Warhol. Inte för att det finns några yttre paralleller mellan skitiga, arga, kompromisslösa Valerie som hellre prostituerade sig än lät sin begåvning gå patriarkatets ärenden och vänliga, eleganta Ingela Olsson. Mer för att det krävs egensinne för att fastna för de riktiga särlingarna. – Valerie Solanas var på tvärs mot allt – det är väldigt befriande, säger Ingela Olsson och sippar på sin latte i sensommarsolen. Hon är inte lika på tvärs, nu verksam inne på den Stora Fina Teatern – Dramaten. Men Ingela Olssons bas finns på frigruppen Galeasen där de nyskapande uttrycken aldrig väjt för det fula eller det svåra. Och hennes första tanke när hon fick idén om att man borde göra teater av Valerie Solanas öde var att göra det på Teater Galeasen. Nu blir det inte så, men i Dramatens guldsalonger kan kanske helt nya grupper nås av och drabbas av Solanas livsöde och tankar. Ingela Olssons första möte med Valerie var när hon var inbjuden att läsa ur Scum-manifestet (Scum står för Society for cutting up men). Det var omtumlande, berättar hon. Så starkt, men också så för mycket att den kritik som riktats mot att det trycks och sprids blir bisarr. – Manifestet innehåller så halsbrytande tankegångar att det inte går att ta allt på allvar. Det är så extremt att det blir uppenbart att det inte är ett politiskt manifest. För där krossas inte bara männen av teoretiska hundrakilossläggor, även kvinnorna pulveriseras. Det är komplext, inspirerande och vansinnigt och fick Ingela Olsson att läsa på om Valerie Solanas liv. Om hennes trasiga barndom, tid som toppstudent på universitetet och del av kollektivet runt Andy Warhol i ett snabbt snurrande New York. Och sedan mordförsöket, sönderfallet – drogerna och horandet. – Först ser man henne bara som en jävla hårdnackad galning som sköt en stackars oskyldig popkonstnär. Men sedan då? Vad finns bakom den bilden? Det är vad mitt yrke går ut på. Det visade sig att när Ingela Olsson fastnat för Valerie Solanas så hade Sara Stridsberg redan skrivit en första version av sin roman om henne, ”Drömfakultet”. En roman nästan helt uppbyggd på dialog där olika perioder i Solanas liv flyter ut och in i varandra huller om buller – döden är granne med barndomen, mamma Dorothy med Andy Warhol. En prosabok som tiggde om att bli scenkonst. Men hur är det att gestalta någon som levde på riktigt, för inte alltför länge sedan? – Precis i början ville jag lära mig mycket om henne men sedan blev pjäsen sin egen verklighet. Det dokumentära finns där som en klangbotten som tvingar en att skärpa sig. Men det här är i första hand Saras fantasi om Valerie Solanas plus att jag fyller på med mina fantasier kring henne och regissören, Klaus, med sina. Ingela Olsson spelar gärna kvinnor som inte går att stoppa in i de vanliga gamla kvinnomallarna. Men inte på ett enkelt, ”titta på denna starka kvinna som bryter mot normen”-sätt, hon vill inte leverera förenklade positiva förebilder. – Jag är inte intresserad av att gestalta klyschor om starka, goda kvinnor. Jag vill göra kvinnor som har komplexiteten, det motsägelsefulla som vilken Hamlet eller Strindbergsnubbe som helst. Och det är ju i högsta grad politiskt. Men när man på scen spelar kvinnor som är våldsamma, som Ulrike Meinhof och Valerie Solanas är det så pass provocerande att även hon som skådespelaren bakom rollen tvingas stå till svars för de kvinnornas handlande. – Då ska man stå upp för det – som en politiker. ”Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika” är ett ganska typiskt Ingela Olsson-projekt. Dels för att det är komplicerat – med sina många parallella tidsplan och karaktärer som fritt flyter in och ut på scen följer pjäsen inga vanliga dramatiska kurvor. Det ställer sina krav på skådespelarna. – Jag kan verkligen undra varför jag alltid ska ge mig in på så omöjliga uppdrag, så bökiga och bråkiga projekt, när jag skulle kunna sitta i en sammetssoffa och dricka sherry och säga lite lagom snygga repliker. Men samtidigt så vet hon ju precis varför – för att hon vill något mer med sitt skådespeleri än att bara bli sedd och älskad. Och på så sätt är också ”Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika” helt i linje med Ingela Olssons konstnärliga bana. För att hon själv tog initiativ till uppsättningen. – Teatern kan vara oerhört auktoritär och regissörsstyrd. Men jag har aldrig kunnat jobba så och ta instruktioner som: tänk så, känn så. Jag ser mig som vilken kreativ människa som helst – som en författare eller konstnär. – Jag förvånas ofta över att skådespelare är så lydiga. Vem är inte rädd, vem vill inte bli omtyckt? Det vill jag också, men om jag låter det ta över så blir jag en feg skådespelare och då blir det dålig teater. Jenny Aschenbrenner jenny.achenbrenner@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22304, "headline": "En Jesusbok som står ut", "summary": "Lena Einhorns hypotes – att Paulus i själva verket var Jesus som aldrig dog på korset – är knappast rimlig, skriver förre ärkebiskopen K G Hammar. Men hennes nyfikna historiska granskning är lysande läsning. Böcker", "article": "Lena Einhorn ”Vad hände på vägen till Damaskus På spaning efter den verklige Jesus från Nasaret” Prisma Otvivelaktigt imponerande att någon kan komma på en helt ny hypotes rörande Jesus från Nasaret efter två tusen år, och efter minst två hundra års forskning kring den historiske Jesus! Det är vad Lena Einhorn har gjort i ”Vad hände på vägen till Damaskus På spaning efter den verklige Jesus från Nasaret”. Jag måste erkänna att jag var skeptisk till en början: Ännu en Jesusbok Och när jag bläddrat i slutet av boken för att se vilken tes författaren ville driva tyckte jag först att den var befängd! Kunde det verkligen vara mödan värt att läsa Men Lena Einhorns namn utgjorde ett slags garanti att det inte bara handlade om ett nytt spekulativt ”Da Vinci-kod”-fall. Och jag hade inte läst många sidor förrän jag var fast. Kända och okända fakta, antaganden och antydningar blandas om vartannat på ett sätt som ger nya perspektiv, vare sig man håller med eller inte. Vid det här laget är det ju allmänt känt att Lena Einhorns hypotes är att Jesus av Nasaret och Paulus från Tarsos är samma person. En förutsättning för detta antagande är givetvis att Jesus aldrig dog på korset utan räddades undan och försvann ett antal år från den historiska scenen. Det som hände utanför Damaskus var därmed inte att Paulus mötte den uppståndne Jesus i en vision. I stället måste Damaskushändelsen tolkas så att Paulus alias Jesus blev övertygad om en ny mission, uppdraget att sprida Kristusbudskapet ut över världen. Men att endast göra Lena Einhorn till ännu en i den långa raden av förfäktare av skendödshypotesen – att Jesus aldrig dog på korset utan blott skenbart var död – är inte rättvisande. Utgångspunkten för hennes arbete är inte i första hand att finna en inomvärldslig förklaring till evangeliernas berättelser om Jesu död och uppståndelse. Den grundläggande frågeställningen rör snarare kronologin, svårigheten att få tidsangivelserna i Nya testamentet att stämma samt avsaknaden av utomkristna källor till en biblisk historia som fått världsomvälvande konsekvenser. Hur ska man kunna förklara att något så genomgripande inte har lämnat några nämnvärda avtryck utanför evangelierna, som ju till sin karaktär är trosdokument. Därmed vittnar de i första hand om den tro som fanns i de första kristna församlingarna, inte om den historiske Jesus. När Lena Einhorn spekulerar kring kronologin tycker hon sig ha uppdagat att om man förskjuter evangeliernas berättelser 15–20 år framåt i tiden, så finns det genast många fler utomkristna referenser att ta till. Det är utifrån denna upptäckt Lena Einhorn tyckt sig se att Jesusgestalten och Paulusgestalten glider in i varandra och blir, kanske, till en och samma person. Paulus verksamhet inträffar just 15–20 år efter Jesu ”död” och däremellan finns en i de nytestamentliga skrifterna oredovisad tidsperiod av i stort sett samma längd. Lena Einhorn har alldeles rätt i att det finns ett problem med kronologin och att det finns motsägelser och felaktigheter när det gäller tidsmässiga och geografiska hållpunkter i evangelierna. Här visar det sig hur problematiskt det blir för den som vill betrakta evangelierna som historiska dokument som på ett oproblematiskt sätt redogör för vad som en gång skulle ha hänt. Lena Einhorn ger även den fackteologiskt utbildade och välinformerade värdefull repetition och ny kunskap om det vi kallar nytestamentlig isagogik, den kringkunskap som är nödvändig för att förstå källorna. Här passerar kejsare, landshövdingar och överstepräster revy, liksom historieskrivarna Josefus, Tacitus och Suetonius. Både Talmud och Koranen finns med. Inte minst ger hennes genomgång av judiska källor nya perspektiv och infallsvinklar. Därtill finns också senare tiders Jesusforskning med. Det är svårt att inte bli imponerad, och man frågar sig hur det kan vara möjligt för en person som inte är fackman/-kvinna att härbärgera så mycken kunskap Lena Einhorn ger själv svaret: internet! Men att plocka fram kunskapen är en sak, att smälta samman den till spännande läsning är en annan. Och ett svar på hur det är möjligt handlar nog om den erfarenhet en professionell dokumentärfilmare besitter. Resultatet är lysande. Är Jesus mer av provokatör och upprorsmakare än vad evangelierna ger uttryck för Lena Einhorn ger intryck av att så kan vara fallet. Tankestimulerande är i varje fall hennes funderingar kring Judas Iskariot, förrädaren, och Barabbas, rövaren som blev frigiven i samband med att Jesus dömdes till döden, kring Johannes döparen, förberedaren, kring esséer och seloter, dolkmän, svärdbärare och upprorsmän med eller utan messiaspretentioner. Och även för den som tror att Jesus verkligen dog på korset är det hon anför till stöd för skendödshypotesen intressant. Var drycken som Jesus fick på korset strax före sin död ett bedövningsmedel Var det verkligen så att korsfästa personer vanligtvis levde mycket längre innan döden inträffade än de sex timmar Jesus hängde på korset före den tidpunkt då han gav upp andan Är det den erfarenheten som återspeglas i Pontius Pilatus undran över att Jesus redan skulle vara död Och när den fjärde evangelisten nämner att blod och vatten strömmade ut från Jesu sida när han blivit genomstungen av en lans, antyder detta mera att Jesus levde än att han redan var död Och slutligen den stora mängden kryddor som användes vid gravläggningen av Jesu döda kropp, handlar det mera om sårbehandling än om ett led i en begravningssed Detta är en spännande indicieinsamling på hög nivå även om den för mig inte leder till samma samlade bedömning som den Lena Einhorn gör, eller vill antyda. Många kristendomsforskare har velat se Paulus som kristendomens grundare snarare än Jesus. Det var Paulus som gjorde en lära av kristendomen, lätt att kommunicera. Det var Paulus mer än någon annan som medverkade till den snabba spridningen av denna nya lära i Medelhavsområdet under det första århundradet. Det intressanta med Lena Einhorns hypotes är att den drar åt andra hållet. Hon söker likheter och överensstämmelser där andra letat efter skillnader och motsättningar. Och även om många citat från Jesus i evangelierna respektive Paulus i brevtexterna kan verka bestickande lika, så finns det för mig andra slutsatser att dra än att Jesus och Paulus är samma person. Både evangeliernas återgivande av Jesusord och Paulus egna brevtexter kan ju ösa ur samma källa, det muntliga traderandet under decennierna efter Jesu död. Dessutom var självklart båda präglade av den judiska traditionens urkunder, lagen, psalmerna och profettexterna, och detta påverkade självklart både tankefigurer och språk. Även om man bortser från svårigheten att hemlighålla en så gigantisk konspiration som den som måste antas ifall Lena Einhorns tes skulle hålla är skillnaderna mellan Jesus i evangelierna och Paulus i Apostlagärningarna och breven så stora att det är rimligare att tänka traditionellt, att Jesus och Paulus är två skilda personer, än radikalt nytt på denna punkt som Lena Einhorn gör. Jag vill betrakta hypotesen att Jesus och Paulus var samma person som en imponerande kryddsättning av en mycket läsvärd bok. Men jag vill inte förstå det som om Lena Einhorn medvetet valt denna starka krydda för att få genomslag i mediebruset. Snarare kan det nog förhålla sig tvärtom, radikaliteten i uppslaget har fått henne att tveka länge. Det som gör boken så läsvärd och sympatisk är det förhållningssätt som präglar den. Författaren drivs av nyfikenhet och ett öppet sökande och prövande i medvetenhet om att alla är bestämda av sina perspektiv och förutfattade meningar. Hon tycker sig ha sett ett samband som ingen annan har sett, och det vill hon testa på det historiska material hon kan få fram. I en tid då kommunikationsöverflödet och ljudnivån i det allmänna rummet tycks kräva tydlighet och profilering med största möjliga förenklingar har det varit en lisa att följa Lena Einhorn. Jag tycker var och en ska bilda sig en egen uppfattning, med internet i den ena handen och Bibeln i den andra. Min egen uppfattning är klar: Tack för boken! Nej tack till hypotesen! K G HAMMAR litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22322, "headline": "Hård konst", "summary": "Swedish Metal Expo visar upp allt från melodiös hårdrock till dödsmetall. .", "article": "På fredagen och lördagen blir Fryshuset i Stockholm ett hård-rocksparadis när mässan Swedish Metal Expo arrangeras för andra året i rad. Band som Nocturnal Rites och Easy Action finns på plats på scenen och skivbolagen med metallisk inriktning passar på att representera. Men behöver den återuppståndna och samtidigt splittrade hårdrocksgenren verkligen en egen mässa? Ja, tycker arrangören Olof Wikström på Skrikhult Productions. - Hårdrocken har vuxit mycket igen de senaste åren och hårdrocksfans är ett mycket lojalare släkte än andra fans, säger han. - Jag var i Finland och såg en liknande mässa och tänkte att det kan vara något att ta med till Sverige. Vi försöker täcka upp så många genrer inom hårdrocken som möjligt, men det är upp till företagen som ställer ut var ribban hamnar vad gäller utställare och band som spelar. Om huvudbanden är rätt så melodiösa så handlar årets paneldebatt om det hårdaste, veteraner från den svenska dödsmetallen finns på plats för att diskutera subgenrens uppkomst och nutid. - Death metal är en rätt unik företeelse inom musiken, tycker Olof Wikström. Det var en av de sista undergroundrevolutionerna som växte sig stor. Allt började med \"tape trading\", stora nätverk som långt före internets genombrott bytte demokassetter med varandra över hela världen. Det saknar motsvarighet i någon annan genre inom rocken, däremot förekommer liknande saker inom house, techno och hiphop. Bland utställarna märks konstnären Kristian Wåhlin, som själv uppskattar att han gjort runt 200 omslag till metallskivor, däribland genreklassiker som Dissections \"Storm of the light's bane\" och At the Gates \"Slaughter of the soul\". På mässan visar han upp runt 45 utvalda verk. - Det blir så många som jag får plats med i bilen, säger han med ett skratt. - Jag hade en utställning på Höganäs museum där jag försökte få ett så brett spektrum som möjligt. Det blir ungefär samma urval som då, jag räknar med att det inte är så många i Stockholm som varit och sett utställningen i Höganäs. Egentligen tänker jag inte på vilka som är mina favoriter utan mer på att få ett urval som representerar olika uttryck och stämningar. Men när han ändå tvingas välja egna favoriter så räknar har förutom ovanstående klassiska plattor upp omslagen till Tiamats \"Wildhoney\" och det egna bandet Diaboliques \"The black flower\". - Sedan var det väldigt roligt att göra något för Bathory (\"Blood on ice\" och \"Nordland\"), jag köpte de första Bathory-skivorna när jag gick i skolan och vråldiggade dem. Samma sak med King Diamond (\"Voodoo\"), som också är en gammal favorit. De flesta omslagen kommer till genom att Kristian Wåhlin blir kontaktad av skivbolagen eller banden själva. Men hur mycket frihet han får är väldigt olika, vissa ger honom helt fria händer, andra vill diskutera idéer och några har väldigt bestämda uppfattningar. - Man kan lugnt säga att King Diamond hade en bestämd idé, skrattar han. Men han var jättetrevlig. Jag fick buntar med papper med hela storyn till skivan, det var jätteroligt eftersom det blev som att illustrera en bok. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22336, "headline": "Gabriel Knights skapare är tillbaka", "summary": "Jane Jensen gör ett nytt äventyrsspel i samma anda som den kritikerrosade Gabriel Knight-serien.", "article": "Äventyrsspelen har en blygsam renässans på gång, med fjolårets nyskapande \"Fahrenheit\", årets norska storverk, \"Dreamfall\", ett nytt \"Broken sword\"-spel på ingång, liksom en återupplivning av antropomorfiska äventyrsduon \"Sam & Max\". Den senaste att ansluta sig till det nya äventyraruppbådet är Jane Jensen, vars ockulta mysterier i Gabriel Knight-serien hör till höjdpunkterna i Sierra onlines storhetstid. Jensen jobbar nu på spelet \"Gray matter\" som handlar om en excentrisk neurobiologist, en vilsen gatuartist, en kuslig herrgård och en spökande fru. Precis som Gabriel Knight-spelen ska \"Gray matter\" blanda kusliga mysterier med övernaturliga händelser, enligt utgivaren Anaconda games. Spelet utvecklas av den lilla ungerska spelstudion Tonuzaba Games och ska släppas i slutet av nästa år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22341, "headline": "Tysk spelmässa vinner mark", "summary": "Spelmässan i Leipzig har vuxit sig riktigt stor. I år kan man skryta med tre gånger så många besökare som E3.", "article": "Nyligen rapporterades att den stora spelmässan E3 i Los Angeles krymper till en tiondel nästa år. Under tiden växer den europeiska motsvarigheten. När spelmässan i Leipzig avslutades i helgen stod det klart att besökarantalet varit större än någonsin. Mässledningen meddelar att de haft 183 000 besökare under fyra dagar, vilket är tre gånger så många som årets E3. 2 600 av deltagarna var journalister men de flesta var spelintresserade ur allmänheten. I likhet med Tokyo Gameshow men till skillnad från E3 är nämligen alla välkomna till Leipzig-mässan. Trots att storleken imponerar behandlas dock Leipzig-mässan styvmoderligt av de japanska spelföretagen. Ingen av höstens största spelnyheter, Nintendos Wii och Sonys Playstation 3, stod att finna på mässgolvet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22344, "headline": "Biblioteken en viktig valfråga", "summary": "Bibliotekslagen måste ses över och skolbiblioteken värnas. Det tycker kulturutskottsledamöter från både höger och vänster, men om annat är man oense.", "article": "I dag hålls en valdebatt om biblioteksfrågor med riksdagspartiernas kulturutskottsledamöter, arrangerad av Svensk biblioteksförening och DIK Bibliotekarieförbund. Inför debatten säger Inger Davidsson (kd) att bibliotekslagen måste ses över och hon efterlyser en nationell vision om hur utvecklingen ska ske. - När lagen i dag säger minst ett bibliotek per kommun, är risken att den blir ett tak i stället för ett golv. Även skolbiblioteksfrågan måste ses över. På många håll är det väldigt torftigt både vad gäller böcker som personal och lokaler. Moderaternas Lena Adelsohn Liljeroth säger att just utvecklingen av skolbibliotek är något som alla allianspartier trycker på. - Bara var tredje grundskola har bemannade bibliotek minst sex timmar per vecka. På gymnasierna ser det lite bättre ut, men det måste satsas mer och byggas ut. Vill ni se över bibliotekslagen? - Ja. Men att skärpa lagen, som debatten har handlat om på senaste tiden, ser jag däremot ingen anledning till, säger Adelsohn Liljeroth. - Det kommunala självstyret är viktigt för oss och kanske ska bibliotek jobba mer uppsökande än i dag, till exempel med bokbussar eller vård- och fängelsebibliotek. Att anpassa sig mer till bibliotekens förändrade roll är även Nikos Papadopoulos (s) inne på. Men han vill behålla lagen och se över den. - I dag är biblioteken mer kunskaps- och informationsinstitutioner än förr. Vi måste låta dem bli mer tillgängliga och mer dynamiska mötesplatser för människor. Det gäller även grundskolorna och gymnasierna. Biblioteksbranschen har länge oroat sig för vad som kan hända om moderaternas planer genomförs, det vill säga riva upp nuvarande bibliotekslag som bland annat förbjuder avgift på bibliotekslån. Detta sades även vara den borgerliga alliansens formella linje, men DN kunde i onsdags berätta att folkpartiet har valt att inte driva frågan vidare. - Jag är glad över att få mitt parti med mig, säger Cecilia Wikström. - Biblioteken intar en nyckelroll i liberal politik, men vad gäller lagen måste vi nu säkerställa att den är verkningsfull. Frågeställningarna kan se annorlunda ut i dag än vad de gjorde 1997. Wikström presenterar i dag ett policydokument med ett tiotal punkter som ska understryka bibliotekens betydelse i framtiden. - Hur kan jag inte säga än, men jag kan ge dig en hint om att en hel del kommer att handla om skolbibliotek. Det är inte rimligt att 61 procent av de kommunala grundskolorna saknar bibliotek som är bemannade minst sex timmar i veckan. Mitt förslag om en gemensam litteraturlista i skolorna måste följas upp med krav på tillgång på bemannade bibliotek. Förra veckan rapporterade Svensk biblioteksförening att antalet biblioteksfilialer har minskat med 382 stycken mellan 1990 och 2005. För att hindra och vända den utvecklingen vill miljöpartiet att en handlingsplan antas. - I detta finns frågor om hur biblioteken ska anpassas till förändrade förutsättningar. Tyvärr har regeringen stillasittande sett på hur bibliotek efter bibliotek lagts ned, säger miljöpartisten Mikael Johansson. Nikos Papadopoulos (s) tror biblioteksnedläggningarna kan förklaras av att det är en kommunal fråga. - Med lagen har vi åtminstone kunnat förhindra nedläggningar i än större omfattning. Kanske måste lagen förbättras eller kompletteras, men då är det viktigt att kommunerna är med. Peter Pedersen (v) försvarar bibliotekslagen och menar också att den gärna kan preciseras ytterligare. - Man kunde ställa krav på mer än ett bibliotek per kommun, fler bokbussar eller införa maximalt avstånd till närmaste bibliotek. Det är en rättvise- och demokratifråga som också är ekonomisk. Kultursektorn måste få mer pengar till bättre biblioteksservice i förorter och glesbygd, säger Pedersen som påpekar att vänsterpartiet i flera motioner också betonat vikten av fungerande bibliotek med behörig personal på alla skolor och fler arbetsplatser. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22345, "headline": "Om kvinnor som smittar", "summary": "Ekonomihistorikern Yvonne Svanström har populariserat sin avhandling om kvinnoprostitutionen mellan 1812 och 1918. Författaren Kerstin Ekman läser en närgången, plågsam men nödvändig bok. Böcker", "article": "Yvonne Svanström ” offentliga Kvinnor. Prostitution I Sverige 1812–1918” Ordfront Ett speculum är det instrument med vilket läkare undersöker kvinnans vagina. Ordet betyder egentligen spegel och redskapet är en förlängning av läkarens syn. När det medicinska ögats hjälpreda av rostfritt stål närmar sig ens underliv brukar man höra läkaren säga: Spänn dig inte! Men spänner sig gör man. I dag är det frivilligt för en kvinna att visa sitt underliv. Lagligen kan inte ens doktorer besiktiga kvinnor utan deras medgivande. Men det har inte alltid varit så och vi vet inte vad som kommer. Folkpartiets förslag om obligatoriska gynkontroller i skolan kommer knappast att gå igenom, men det var illavarslande. Mellan åren 1812 och 1918 var vissa kvinnors underliv offentligt i två bemärkelser. Ekonomihistorikern Yvonne Svanström disputerade för sex år sedan på en avhandling om reglementeringen av den kvinnliga prostitutionen i sverige mellan 1812 0ch 1880. Nu har hon gjort en populärvetenskaplig bearbetning av sin ”Policing Public Women” . Den heter ”Offentliga kvinnor. Prostitution i Sverige 1812–1918” och går fyrtio år längre fram i tiden, ända tills reglementeringen av prostituerade upphörde i Sverige. På 1800-talet ansågs det att kvinnor spred könssmitta. Män blev däremot smittade. Det var förstås en särskild sorts kvinnor som spred sjukdom, och i seklets systematiserings- och differentieringsmani delade man in dem i prostituerade och liderliga. De liderliga var särskilt farliga eftersom de inte framträdde öppet. De kallades också smygare. Men de öppet yrkesverksamma kunde polisen ta hand om och registrera. De miste sin civila identitet, prästbetyget togs ifrån dem och byttes mot en besiktningsbok. De måste varje vecka inställa sig på besiktningsbyrån i Gamla stan, där en byråkonstapel kontrollerade deras identitet och en läkare undersökte dem. Nu om någonsin var de fast i prostitutionen. Utan prästbetyg kunde de varken flytta eller få en anställning. Yvonne Svanström noterar att det fanns två besiktningsbyråer i Stockholm. Den ena undersökte om nöt- och fläskkött var tjänligt som människoföda. I den andra undersöktes prostituerade kvinnor och den kallades också horbyrån. Svanström skriver: ”på ett symboliskt (och kanske även på ett praktiskt) plan finns det således likheter med hur de båda besiktningsbyråerna fungerade – kroppar kontrollerades och skulle stämplas som friska innan de fick säljas vidare på marknaden.” Svanströms för det mesta syrliga, någon gång fräna feministiska ton gör läsningen uthärdlig. Jag skulle ha svårt att stå ut med en helt känslobefriad framställning av det mänskliga elände som prostitutionen var och är. Men saklig är hon och mycket har hon letat fram ur det som en del 1800-talsdebattörer kallade för en vämjelig bakgård. Många män (och manliga kunder) såg nog de prostituerade på samma sätt som August Strindberg. I ”Jäsningstid” skriver han om deras yrkesbana: ”De hade valt den av smak, trifdes bra och voro alla glada.” Vad han egentligen ansåg om kvinnor som tog sexuella initiativ visade han så småningom i ”Fröken Julie” där han begick rakknivsmord på den djärva. Hjalmar Söderberg har ärligare än någon annan beskrivit gråzonerna i unga mäns sexuella liv. Biträdet i handskaffären förförs i ”Förvillelser” av den unge studenten Thomas Weber, inte utan romantisk finess. Men samtidigt driver han ett seriösare kärleksspel med en borgerlig flicka. En natt blir han mer eller mindre haffad av en stadig offentlig dam som inte tål skämt. Han smiter innan de kommer fram till hennes rum. I ”Martin Birks ungdom” hittar martin vad han kallar en liten olycka, en mager varelse som är lika rädd som han själv. Den som skrev så drevs i frivillig landsflykt. Pittmönstraren strindberg med det goda humöret för horornas räkning blev nationalmonument. Genom byråskrivningen hade prostitutionen i praktiken blivit en statligt kontrollerad och sanktionerad verksamhet. Kvinnor som genom sina män riskerade könssmitta fick till att börja med inte yttra sig i debatten. Det skulle ha gjort dem till ”offentliga kvinnor” med den dubbelbetydelse ordet hade. Till och med sveriges första kvinnliga läkare, Karolina Widerström, var till att börja med försiktig. När Federationen mot reglementeringen i Sverige bildades efter brittiskt initiativ hade den en sedlig och kristen basis. En stor del av Yvonne Svanströms material kommer ur Federationens tidskrift ”Sedlighets-Vännen” . Det fanns män som insåg att också deras kön hade ansvar för veneriska sjukdomars spridning. Nationalekonomen Knut Wicksell såg dubbelmoralen i att män, som kanske tio eller fler gånger köpt sexuella tjänster, inte behövde besiktigas och inte tas in på något omvändelsens Magdalenahem. De kunde gå direkt hem och uppträda som ”lyckliga makar, ömma familjefäder, värdiga samhällsmedborgare” . Yvonne Svanström följer diskussionen om prostitution och reglementering och det är den inte minst intressanta delen av denna rika bok. Man får läsa om läkarnas egendomligt vacklande hållning och om känslokylan när det gäller dem som förödmjukades på besiktningsbyrån och ibland undersöktes med otvättade instrument. Här återges i skämtbild och debattext hånet mot de kvinnor som vågade sig ut i diskussionen. Strindberg kallade en av de radikala debattörerna inom Federationen för ”den djefla maran Ellen Bergman” . Hon var organist och tonsättare och hade civilkurage nog att ge sig ut i en debatt där hon visste att hon skulle bli skymfad. Debatten som förändrade synen och till slut resulterade i att reglementeringen avskaffades är tänkvärd för vår egen tid. Vad är det vi knappt får eller törs säga Vi är så rädda för att bli beskyllda för moralism. Könssjukdomarna ökar men ingen vågar kalla sexualvanor som innebär samlag med många och ofta okända partners för promiskuitet. Rätten till utlevelse och njutning sätts i främsta rummet, på samma vis som kontrollen av driften, ”sedligheten” , tidigare sattes högst. De unga flickorna är förlorare i bägge skedena. I vår tid blir de sterila av klamydia och kallas horor på skolgårdarna. Förtecknen är omvända men kravet på anslutning till den rådande uppfattningen är lika strängt som det var 1880. Yvonne Svanströms bok är ett speculum i den bemärkelse som ordet hade under medeltiden, en spegel för tiden. Närgången, plågsam att ta till sig och alldeles nödvändig. Kerstin Ekman litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22352, "headline": "Magnifik spännvidd", "summary": "Cullbergbalettens två världspremiärer fick publiken i Göteborg att koka. Det strängt behärskade ”Blanco” och teatrala ”End” . Göteborgs dans- och teaterfestival", "article": "Cullbergbaletten ” Blanco” av Johan Inger ” End” av Sidi Larbi Cherkaoui Scen: Göteborgs stadsteater Cullbergsbalettens två världspremiärer avslutade i helgen Göteborg dans- och teaterfestival och fick ett fullsatt Göteborgs stadsteater att formligen koka. Först den konstnärlige ledaren Johan Ingers ”Blanco” , det mest Cullbergska de gjort på länge, och därefter Les Ballets C de la B-koreografen Sidi Larbi Cherkaouis ”End” , det troligen minst Cullbergska de gjort någonsin. Två inspirerade dansverk som visade vilken magnifik spännvidd som i dag finns hos kompaniet. I Johan Ingers ”Blanco” tar dansarna inte bara av sig skorna, man kastar de i luften – tills de bildar ett regn av avlagda skor som dunsar över scengolvet. Föreställningen handlar om ett annat möjligt liv. Ett alternativ till det planerade och styrda – som kommer till en liksom bakifrån eller från sidan. Oväntat och överrumplande som från en plötslig beröring. Det kan börja så enkelt med att någon känner att någon annan blåst honom lätt i nacken, men ser inte vem. ”Blanco” är ett strängt formbehärskat verk, uppfinningsrikt och tekniskt krävande, som triggar Cullbergdansarna till att visa sitt allra bästa. Men det äger också en myckenhet av skönhet och försonande humor. Dessutom till en nyskriven och riktigt lockande musik av Stefan Levin. Sidi Larbi Charkaouis ”End” är något helt annat. En historia om vad som händer när man stannar till och bygger sig ett hus vid vägs ände. Den förlustar sig i det teatralt övertydliga, det personligt anekdotiska, det kaotiskt mångstämmiga och äger hela tiden något performanceaktigt otyglat och nomadiskt upplösande i formen. Laddningen i luften växlar oupphörligen mellan trygghet och fara. Liksom ljudsättningen – när den översinnligt honungsljuva georgiska vokalmusiken perforeras av vrålet från anfallande stridsflygplan eller krevader från detonerande bomber. Det känns som att Cullbergbaletten har svarat på denna, för dem rätt främmande, dansestetik med stor entusiasm. ”End” är ett mörkt och sällsamt dansverk buret av en nästan molande längtan efter hemkomst. ”Would you harbour me” vädjar en av dansarna viskande mot slutet. Lustigt också att slagsmålsscenen i ”Blanco” följs upp av en motsvarighet i ”End” . Men det som hos Johan Inger stannar vid komiskt stiliserade örfilar utvecklas hos Sidi Larbi Charkaoui till en veritabel slakt. Det säger egentligen det mesta om skillnaden mellan de två nya Cullbergkoreografierna. Martin Nyström martin.nystrom@dn.se Föreställningen ”End” kommer till Stockholm på fredag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22353, "headline": "Magnifik spännvidd", "summary": "Cullbergbalettens två världspremiärer fick publiken i Göteborg att koka. Det strängt behärskade ”Blanco” och teatrala ”End”.", "article": "Cullbergbaletten ”Blanco” av Johan Inger ”End” av Sidi Larbi Cherkaoui Scen: Göteborgs stadsteater Cullbergsbalettens två världspremiärer avslutade i helgen Göteborg dans- och teaterfestival och fick ett fullsatt Göteborgs stadsteater att formligen koka. Först den konstnärlige ledaren Johan Ingers ”Blanco”, det mest Cullbergska de gjort på länge, och därefter Les Ballets C de la B-koreografen Sidi Larbi Cherkaouis ”End”, det troligen minst Cullbergska de gjort någonsin. Två inspirerade dansverk som visade vilken magnifik spännvidd som i dag finns hos kompaniet. I Johan Ingers ”Blanco” tar dansarna inte bara av sig skorna, man kastar de i luften – tills de bildar ett regn av avlagda skor som dunsar över scengolvet. Föreställningen handlar om ett annat möjligt liv. Ett alternativ till det planerade och styrda – som kommer till en liksom bakifrån eller från sidan. Oväntat och överrumplande som från en plötslig beröring. Det kan börja så enkelt med att någon känner att någon annan blåst honom lätt i nacken, men ser inte vem. ”Blanco” är ett strängt formbehärskat verk, uppfinningsrikt och tekniskt krävande, som triggar Cullbergdansarna till att visa sitt allra bästa. Men det äger också en myckenhet av skönhet och försonande humor. Dessutom till en nyskriven och riktigt lockande musik av Stefan Levin. Sidi Larbi Charkaouis ”End” är något helt annat. En historia om vad som händer när man stannar till och bygger sig ett hus vid vägs ände. Den förlustar sig i det teatralt övertydliga, det personligt anekdotiska, det kaotiskt mångstämmiga och äger hela tiden något performanceaktigt otyglat och nomadiskt upplösande i formen. Laddningen i luften växlar oupphörligen mellan trygghet och fara. Liksom ljudsättningen – när den översinnligt honungsljuva georgiska vokalmusiken perforeras av vrålet från anfallande stridsflygplan eller krevader från detonerande bomber. Det känns som att Cullbergbaletten har svarat på denna, för dem rätt främmande, dansestetik med stor entusiasm. ”End” är ett mörkt och sällsamt dansverk buret av en nästan molande längtan efter hemkomst. ”Would you harbour me?” vädjar en av dansarna viskande mot slutet. Lustigt också att slagsmålsscenen i ”Blanco” följs upp av en motsvarighet i ”End”. Men det som hos Johan Inger stannar vid komiskt stiliserade örfilar utvecklas hos Sidi Larbi Charkaoui till en veritabel slakt. Det säger egentligen det mesta om skillnaden mellan de två nya Cullbergkoreografierna. Martin Nyström martin.nystrom@dn.se Föreställningen ”End” kommer till Stockholm på fredag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22358, "headline": "Världen bortom folkpartiet", "summary": "Litteraturen överlever nog folkpartiets famntag och skolan har drabbats av värre förändringar. Men klarar Sverige av ett parti som sorterar människor i kulturella fack? frågar Stefan Jonsson i sin slutreplik i debatten om fp:s förslag att införa en svensk litteraturkanon.", "article": "Folkpartiets utspel om att införa en svensk litteraturkanon tände sommarens debatt. Den har handlat om flera frågor: brister i svensk skola; litteraturens samhällsnytta; upplösningen av ett bildningsarv; klyftan mellan majoritet och minoriteter; förvandlingen av folkpartiet; samt kulturpolitikens uppgift. Riksdagsledamoten Cecilia Wikström lanserade förslaget. Strax retirerade hon och hennes parti. De säger i dag: Det är väl inte fel att barnen läser god svensk litteratur i skolan? Självklart inte. Om detta är alla överens. Hade Cecilia Wikström väckt debatt om hon föreslagit att eleverna ska läsa valda klassiker under sin skoltid? Nej, det var baktanken som utlöste alarm. Med litteraturens hjälp skulle invandrarbarnen få en klar signal, som det hette. Om vad? Om vikten av att lära sig svenska språket och svenska värden och koder. Så drog Wikström ett streck genom landet, stakade ut en gräns som klöv samhället itu: blott de är riktiga svenskar som behärskar riktig svenska och riktig svensk kultur. Wikström sade att hon önskade göra oss till ett folk som har ett gemensamt mål. Det kan se ut som en ofarlig önskan. Men när orden kommer från en makthavare, och när makthavaren gör folkets enande till kulturpolitiskt mål för en ny regering ska man vara på sin vakt. Som jag skrev i min förra artikel: närhelst en politisk grupp har använt kulturen för att ena sin befolkning till ett folk med ett gemensamt mål, har resultatet blivit det motsatta, intolerans, rasism, lynchningar, upplopp, död. Det innebär inte att jag jämför Wikström med folkmordsanstiftare. Ebba Witt-Brattström har fått det mesta om bakfoten. Eftersom hennes anklagelse är grov får jag repetera: jag skrev inte att införandet av en litteraturlista leder till inbördeskrig, inte heller att Wikström är som Pol Pot. Däremot skrev jag att en liberal regim bör hålla sig för god att driva en kulturpolitik med målet att ena svenskarna till ett folk med en kultur. Ett sådant program förknippas med totalitära regimer. Vi ska snart se var fp befinner sig. Först huvudfrågan. Ska staten bestämma vilken skönlitteratur som läses i svenska skolor? Enligt folkpartiet kan åtgärden lösa två problem. Det ena är utbildningspolitiskt: att stärka litteraturens ställning i skolan. Det andra integrationspolitiskt: att hjälpa invandrare in i det svenska samhället. Märkligt nog har fp inte stött sina bägge påståenden med argument. De flesta som yttrat sig i debatten har konstaterat att det visserligen är viktigt att stärka litteraturen, men att en statlig läslista är fel metod. Ett bättre alternativ vore att höja lärarnas status och förbättra deras utbildning, så att de med kunnighet och entusiasm kan förmedla den kanon som finns. För vi har ju redan en litteraturkanon. Den står i litteraturhistorier och antologier, och den diskuteras och förnyas ständigt av författare, forskare, kritiker och lärare. Svensklärarkåren har med rätta uppfattat fp:s förslag som en omyndigförklaring. Inte heller har fp gett några argument för att en litterär kanon skulle främja invandrarnas integration. Även här finns mer effektiva åtgärder. Viktigast är att motverka den diskriminering som invandrare möter i Sverige. Ju mer man tänker på saken, desto mer befängd verkar tanken att en statlig läslista skulle kunna avhjälpa svenskämnets brister och segregationen i dagens Sverige. Det är en skenåtgärd. De flesta inser detta, även folkpartister och de övriga borgerliga partierna som avvisat förslaget. Ändå framhärdar fp-ledningen. Den har beställt en opinionsundersökning, som med sin vinklade fråga får ett vinklat svar: sextio procent av svenskarna säger sig vara positiva till en litterär kanon i skolan. I ett par andra kampanjer har fp låtit elever och lärare välja vilka böcker som ska med. Här tillgriper fp en klassisk strategi. Tryter argumenten? Gå då till torget och elda opinion! Fp invänder att man gått demokratiskt till väga. Ett paradoxalt argument, som svarar mot ett paradoxalt tillvägagångssätt. Ena dagen säger fp att staten och de aderton ska utfärda obligatorisk läsning. Nästa dag låter man lärare och elever rösta fram vilka böcker de vill. Har inte fp förstått innebörden hos sitt eget förslag? Kanon stammar från högre makt - Påven, Historien, Traditionen, Staten eller Nationen - och utgör alltid motsatsen till en folkomröstning. Varför framhärdar fp? Jag hävdar att det beror på den där baktanken, viljan att signalera till främlingar och infödda att inget annat än svensk standard råder i landet. Min oro gäller alltså inte vad fp gör med litteraturen, som lyckligtvis kommer att överleva Lars Leijonborgs, Cecilia Wikströms, Jan Björklunds och Mauricio Rojas varma famntag. Min oro gäller inte ens skolan, som drabbats av långt värre förordningar. Min oro gäller detta: mitt i vårt politiska liv finns nu ett parti som sorterar människor i kulturella fack. Kanonförslaget och flera andra fp-utspel utgår ifrån att stat och myndigheter ska bedöma, belöna och bestraffa individer på grundval av deras kulturella ursprung och deras benägenhet att tillägna sig svensk kultur. Bortsett från ny demokrati och extremistiska småpartier har Sverige länge varit förskonat från sådana partier. Men med nya fp har vi fått ett parti som upphöjt den svenska identiteten till politikens överordnade mål och som vill använda den som sorteringsverktyg. Fp:s valkampanj hamrar in budskapet: Språktest i svenska. Svensk kanon. Svensk skola världsbäst. Svensk gemenskap. Äntligen Nobelpris till Sverige. Stockholm åter Renast i Världen. Tvetydiga budskap. I den mån världen syns i fp:s kampanj omtalas den som hotfull. Leijonborg och Rojas upplyser oss gärna om att kriminaliteten, kvinnoförtrycket, hederskulturerna och Usama bin Ladin stammar från utlandet. Det var alltså ingen slump att fp lade fram förslaget om en stärkning av klassikerläsningen på ett sådant sätt att det klöv samhället i svenskar och främlingar. Man kan kalla partiets linje för en kulturalisering av politiken. Linjen är gemensam för en brokig skara av konservativa eller nyrasistiska partier i dagens Europa. I snabb takt har fp definierat många samhällsproblem så att de framstår som kulturkonflikter. Kriminaliteten, segregeringen av bostadsmarknaden, våldet mot kvinnor, arbetslösheten, brister i utbildningssystem och bidragssystem - detta beskrivs av dagens fp ofta som importerade problem orsakade av invandringen. Därför kan de bara lösas på två sätt. Sverigedemokraterna företräder den hårda linjen: invandrarna ska utvisas. Fp den mjukare: invandrarna ska assimilera sig, lära sig tala utan brytning, bete sig som riktiga svenskar eller i vart fall som duktiga invandrare. Det är en omöjlig politik. För ingen kan säga vem som är riktigt svensk. Ingen kan lägga fast den svenska identiteten. I likhet med landets kanon är denna identitet en pågående process. Lars Leijonborg har avfärdat kritiken mot sitt parti som kulturvänsterns sjuka påståenden. Jag avstår gärna från att diskutera vems tankar som är sjukast. Men anser verkligen Lars Leijonborg att kritik är ogiltig bara för att avsändaren råkar stå till vänster? I så fall är ju offentlig debatt meningslös, och den råa kampen får ta vid. Jag ska bekänna. Min kritik motiveras av lojalitet med liberalismens arv. Faktum är att fp och kulturvänstern har detta arv gemensamt, vilket också förklarar varför vänstern hör hemma i en liberal tidning som DN. Jag talar om ett arv som dagens folkparti skändligen svikit: övertygelsen om allas jämlikhet oavsett hemland, börd, klass, kön och rang; den enskildes okränkbarhet; internationalismen; kritiken av överheten. Fp var tills nyligen ett robust värn mot främlingsfientligheten. Det talade till folks bästa sidor. Nu är fp ett parti som ofta vädjar till det sämsta: den nationella självtillräckligheten, längtan efter auktoriteter, tron att hemmalaget är bäst. Goda politiker vet att för samhällets bästa motarbeta dessa lidelser. Men dagens fp underblåser dem. Det lockar en viss sorts väljare. Det tycks också tilltala provinsiellt lagda intellektuella: i en samtid då kunskap och litteratur inte längre erkänner några nationsgränser framstår deras plädering för det egna och deras nedlåtande avspisning av en kosmopolitiskt inriktad kultur- och utbildningspolitik som enbart beklämmande. I ett av sina uttalanden framhöll Lars Leijonborg att Vilhelm Mobergs ut- och invandrarromaner har en given plats i svensk kanon. Sant. Men det är inte invandrarna som bör läsa boken - de vet vad den handlar om. I handlingens mitt står en invandrarkvinna, Kristina från Duvemåla i Småland. Hon var sin tids ekonomiska flykting. Hon fann sig aldrig till rätta i den nya världen. Hon var helt ointresserad av Amerikas kultur, och läste enbart skrifter på hemspråket utgivna på små invandrarförlag i Chicago, Rock Island och Saint Paul. Hon led när hon såg hur hennes barn växte upp och glömde hemlandets språk och seder. Hon lärde sig en smula blatte-engelska, men klarade inga språktest och saknade kvalifikationer för att ta körkort i engelska. Av hemlängtan och brustet hjärta gick hon bort. Men hon skänkte sin nya nation allt hon hade. Låt oss tänka på Kristina från Duvemåla när vi går och röstar. Sådana som hon får inte plats i Lars Leijonborgs land. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22359, "headline": "Världen bortom folkpartiet", "summary": "Litteraturen överlever nog folkpartiets famntag och skolan har drabbats av värre förändringar. Men klarar Sverige av ett parti som sorterar människor i kulturella fack frågar Stefan Jonsson i sin slutreplik i debatten om fp:s förslag att införa en svensk litteraturkanon. debatt", "article": "litterär kanon tidigare artiklar i serien: Sigrid combÜchen 22/8, Maria Nikolajeva 21/8, Maria schottenius 20/8, inti Chavez perez 14/8, Anna Stenport Westerståhl 13/8, Ebba witt-Brattström 9/8, Bengt Göransson 8/8, Cecilia Wikström 3/8, Mauricio Rojas 29/7, Inti Chavez Perez och Yvonne Rock 30/7, Thomas Anderberg 31/7, Stefan Jonsson 1/8 och 26/7. ) Folkpartiets utspel om att införa en svensk litteraturkanon tände sommarens debatt. Den har handlat om flera frågor: brister i svensk skola; litteraturens samhällsnytta; upplösningen av ett bildningsarv; klyftan mellan majoritet och minoriteter; förvandlingen av folkpartiet; samt kulturpolitikens uppgift. Riksdagsledamoten Cecilia Wikström lanserade förslaget. Strax retirerade hon och hennes parti. De säger i dag: Det är väl inte fel att barnen läser god svensk litteratur i skolan Självklart inte. Om detta är alla överens. Hade Cecilia Wikström väckt debatt om hon föreslagit att eleverna ska läsa valda klassiker under sin skoltid Nej, det var baktanken som utlöste alarm. Med litteraturens hjälp skulle ”invandrarbarnen” få ”en klar signal” , som det hette. Om vad Om vikten av att lära sig svenska språket och svenska värden och koder. Så drog Wikström ett streck genom landet, stakade ut en gräns som klöv samhället itu: blott de är riktiga svenskar som behärskar riktig svenska och riktig svensk kultur. Wikström sade att hon önskade ”göra oss till ett folk som har ett gemensamt mål” . Det kan se ut som en ofarlig önskan. Men när orden kommer från en makthavare, och när makthavaren gör folkets enande till kulturpolitiskt mål för en ny regering ska man vara på sin vakt. Som jag skrev i min förra artikel: ”närhelst en politisk grupp har använt kulturen för att ena sin befolkning till ett folk med ett gemensamt mål, har resultatet blivit det motsatta, intolerans, rasism, lynchningar, upplopp, död.” Det innebär inte att jag jämför Wikström med folkmordsanstiftare. Ebba Witt-Brattström har fått det mesta om bakfoten. Eftersom hennes anklagelse är grov får jag repetera: jag skrev inte att införandet av en litteraturlista leder till inbördeskrig, inte heller att Wikström är som Pol Pot. Däremot skrev jag att en liberal regim bör hålla sig för god att driva en kulturpolitik med målet att ena svenskarna till ett folk med en kultur. Ett sådant program förknippas med totalitära regimer. Vi ska snart se var fp befinner sig. Först huvudfrågan. Ska staten bestämma vilken skönlitteratur som läses i svenska skolor Enligt folkpartiet kan åtgärden lösa två problem. Det ena är utbildningspolitiskt: att stärka litteraturens ställning i skolan. Det andra integrationspolitiskt: att hjälpa invandrare in i det svenska samhället. Märkligt nog har fp inte stött sina bägge påståenden med argument. De flesta som yttrat sig i debatten har konstaterat att det visserligen är viktigt att stärka litteraturen, men att en statlig läslista är fel metod. Ett bättre alternativ vore att höja lärarnas status och förbättra deras utbildning, så att de med kunnighet och entusiasm kan förmedla den kanon som finns. För vi har ju redan en litteraturkanon. Den står i litteraturhistorier och antologier, och den diskuteras och förnyas ständigt av författare, forskare, kritiker och lärare. Svensklärarkåren har med rätta uppfattat fp:s förslag som en omyndigförklaring. Inte heller har fp gett några argument för att en litterär kanon skulle främja invandrarnas integration. Även här finns mer effektiva åtgärder. Viktigast är att motverka den diskriminering som invandrare möter i Sverige. Ju mer man tänker på saken, desto mer befängd verkar tanken att en statlig läslista skulle kunna avhjälpa svenskämnets brister och segregationen i dagens Sverige. Det är en skenåtgärd. De flesta inser detta, även folkpartister och de övriga borgerliga partierna som avvisat förslaget. Ändå framhärdar fp-ledningen. Den har beställt en opinionsundersökning, som med sin vinklade fråga får ett vinklat svar: sextio procent av svenskarna säger sig vara positiva till en litterär kanon i skolan. I ett par andra kampanjer har fp låtit elever och lärare välja vilka böcker som ska med. Här tillgriper fp en klassisk strategi. Tryter argumenten Gå då till torget och elda opinion! Fp invänder att man gått demokratiskt till väga. Ett paradoxalt argument, som svarar mot ett paradoxalt tillvägagångssätt. Ena dagen säger fp att staten och de aderton ska utfärda obligatorisk läsning. Nästa dag låter man lärare och elever rösta fram vilka böcker de vill. Har inte fp förstått innebörden hos sitt eget förslag Kanon stammar från högre makt – Påven, Historien, Traditionen, Staten eller Nationen – och utgör alltid motsatsen till en folkomröstning. Varför framhärdar fp Jag hävdar att det beror på den där baktanken, viljan att ”signalera” till främlingar och infödda att inget annat än svensk standard råder i landet. Min oro gäller alltså inte vad fp gör med litteraturen, som lyckligtvis kommer att överleva Lars Leijonborgs, Cecilia Wikströms, Jan Björklunds och Mauricio Rojas varma famntag. Min oro gäller inte ens skolan, som drabbats av långt värre förordningar. Min oro gäller detta: mitt i vårt politiska liv finns nu ett parti som sorterar människor i kulturella fack. Kanonförslaget och flera andra fp-utspel utgår ifrån att stat och myndigheter ska bedöma, belöna och bestraffa individer på grundval av deras kulturella ursprung och deras benägenhet att tillägna sig svensk kultur. Bortsett från ny demokrati och extremistiska småpartier har Sverige länge varit förskonat från sådana partier. Men med nya fp har vi fått ett parti som upphöjt den svenska identiteten till politikens överordnade mål och som vill använda den som sorteringsverktyg. Fp:s valkampanj hamrar in budskapet: Språktest i svenska. Svensk kanon. Svensk skola världsbäst. Svensk gemenskap. Äntligen Nobelpris till Sverige. Stockholm åter Renast i Världen. Tvetydiga budskap. I den mån världen syns i fp:s kampanj omtalas den som hotfull. Leijonborg och Rojas upplyser oss gärna om att kriminaliteten, kvinnoförtrycket, hederskulturerna och Usama bin Ladin stammar från utlandet. Det var alltså ingen slump att fp lade fram förslaget om en stärkning av klassikerläsningen på ett sådant sätt att det klöv samhället i svenskar och främlingar. Man kan kalla partiets linje för en ”kulturalisering” av politiken. Linjen är gemensam för en brokig skara av konservativa eller nyrasistiska partier i dagens Europa. I snabb takt har fp definierat många samhällsproblem så att de framstår som ”kulturkonflikter” . Kriminaliteten, segregeringen av bostadsmarknaden, våldet mot kvinnor, arbetslösheten, brister i utbildningssystem och bidragssystem – detta beskrivs av dagens fp ofta som importerade problem orsakade av invandringen. Därför kan de bara lösas på två sätt. Sverigedemokraterna företräder den hårda linjen: invandrarna ska utvisas. Fp den mjukare: invandrarna ska assimilera sig, lära sig tala utan brytning, bete sig som ”riktiga svenskar” eller i vart fall som ”duktiga invandrare” . Det är en omöjlig politik. För ingen kan säga vem som är riktigt svensk. Ingen kan lägga fast den svenska identiteten. I likhet med landets kanon är denna identitet en pågående process. Lars Leijonborg har avfärdat kritiken mot sitt parti som ”kulturvänsterns sjuka påståenden” . Jag avstår gärna från att diskutera vems tankar som är sjukast. Men anser verkligen Lars Leijonborg att kritik är ogiltig bara för att avsändaren råkar stå till vänster I så fall är ju offentlig debatt meningslös, och den råa kampen får ta vid. Jag ska bekänna. Min kritik motiveras av lojalitet med liberalismens arv. Faktum är att fp och ”kulturvänstern” har detta arv gemensamt, vilket också förklarar varför vänstern hör hemma i en liberal tidning som DN. Jag talar om ett arv som dagens folkparti skändligen svikit: övertygelsen om allas jämlikhet oavsett hemland, börd, klass, kön och rang; den enskildes okränkbarhet; internationalismen; kritiken av överheten. Fp var tills nyligen ett robust värn mot främlingsfientligheten. Det talade till folks bästa sidor. Nu är fp ett parti som ofta vädjar till det sämsta: den nationella självtillräckligheten, längtan efter auktoriteter, tron att hemmalaget är bäst. Goda politiker vet att för samhällets bästa motarbeta dessa lidelser. Men dagens fp underblåser dem. Det lockar en viss sorts väljare. Det tycks också tilltala provinsiellt lagda intellektuella: i en samtid då kunskap och litteratur inte längre erkänner några nationsgränser framstår deras plädering för ”det egna” och deras nedlåtande avspisning av en kosmopolitiskt inriktad kultur- och utbildningspolitik som enbart beklämmande. I ett av sina uttalanden framhöll Lars Leijonborg att Vilhelm Mobergs ut- och invandrarromaner har en given plats i svensk kanon. Sant. Men det är inte invandrarna som bör läsa boken – de vet vad den handlar om. I handlingens mitt står en invandrarkvinna, Kristina från Duvemåla i Småland. Hon var sin tids ekonomiska flykting. Hon fann sig aldrig till rätta i den nya världen. Hon var helt ointresserad av Amerikas kultur, och läste enbart skrifter på ”hemspråket” utgivna på små invandrarförlag i Chicago, Rock Island och Saint Paul. Hon led när hon såg hur hennes barn växte upp och glömde hemlandets språk och seder. Hon lärde sig en smula blatte-engelska, men klarade inga ”språktest” och saknade kvalifikationer för att ta ”körkort i engelska” . Av hemlängtan och brustet hjärta gick hon bort. Men hon skänkte sin nya nation allt hon hade. Låt oss tänka på Kristina från Duvemåla när vi går och röstar. Sådana som hon får inte plats i Lars Leijonborgs land. Stefan Jonsson stefan.jonsson@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22368, "headline": "Svenska Kinaskatter visas i Shanghai", "summary": "En fotoutställning med svenska Kina-inspirerade interiörer och föremål öppnar nu i Shanghai. Bakom utställningen står Lars Sjöberg, mångårig samlare av kinesiskt porslin.", "article": "Den stora svenska utställning som öppnades i Kanton i Kina i samband med stadsbesöket där och Ostindiefararen \"Götheborgs\" ankomst i juli, får nu en uppföljare i Shanghai. När skeppet anländer till Shanghai öppnar den 29 augusti en fotoutställning med Kinainspirerade interiörer och föremål, jämte ett bildspel som visar en del av evenemangen i Kanton, som står kvar till mitten av september. Där kan man se bland annat en replik av Sörbyhuset, en typiskt svensk faluröd träbyggnad från 1730-talet i skala 1:10, fullt möblerad med tidstypisk inredning och en del av det kinesiska 1700-talsporslinet som exporterades i många miljoner exemplar till Sverige. - Det är egentligen bara med Sverige som Kina har haft riktigt goda förbindelser i nära tre hundra år, säger Lars Sjöberg, en av eldsjälarna bakom utställningen. Han är vårt lands främste främjare av 1700-talets kulturarv med ett förflutet som intendent vid Nationalmuseum, där han bland mycket annat initierade Ikeas 1700-talslansering. På Lars Sjöbergs meritlista står också möbleringen av barockslottet Läckö och han har även deltagit i restaureringen av Mölndals 1700-talspärla Gunnebo slott. - Alla andra länder har kommit till Kina med makt. De svensk-kinesiska kontakterna var redan under Svenska Ostindiska Compagniets tid enbart kommersiella och jämbördiga, på lika villkor. Därför mottogs skeppet \"Götheborg\" med kungaparet ombord och utställningen som speglar vårt handelsutbyte under 1700-talet med så enormt stort intresse i Kina, berättar Lars Sjöberg. Shanghais borgmästare vill ha \"Götheborg\" till världsutställningen där år 2010, enligt Sjöberg, som redan har sålt ett Sörbyhus till Kina. Fler kan bli aktuella. Lars Sjöberg har under många år samlat på sig mängder av kinesiskt porslin och andra föremål från kompanitiden (1731-1813). I hans samling finns förutom porslin till exempel lackskrin, möbler med lackdekor och tre delikata 1700-talsbåtar i elfenben, cirka 30-40 centimeter långa djonker i ofattbart tunt mönstrat gallerverk. Han arbetar nu på en bok om de gamla skatterna. - Kineserna vet så litet om den här tidens handelsutbyte och är jätteintresserade av kulturhistorien omkring det gamla konsthantverket som exporterades, berättar han entusiastiskt. Boken skrivs på svenska. Förhandlingar pågår om en engelsk översättning - och på sikt även en kinesisk. - Boken med fotografen Staffan Johanssons bilder baseras på min egen samling av kinesiskt porslin. Jag tycker själv att det är spännande att jag har hittat många tallrikar, fat, koppar och andra servisdelar som är märkta med beställarnas initialer. Dem försöker jag nu identifiera. Det lyckas naturligtvis bara delvis. Den stora bålskålen med L S i guld är ju roligt för mig att ha ändå, säger Lars Sjöberg. - En annan aspekt betonar jag genom att visa en mängd defekta och lagade föremål. Att jag äger sådana beror naturligtvis på att min ekonomi inte ger utrymme för inköp av perfekta pjäser. Men samtidigt visar lagningarna hur mycket man uppskattade sitt fina gamla porslin. Hellre än att kasta bort terriner utan lockknopp, trasiga tallrikar, skålar, koppar och fat lät man limma och nita ihop dem så gott det gick. Resultatet blev ibland ganska klumpigt. De flesta svenskar ratar sådant i dag, men jag dukar gärna ett middagbord med de gamla slitna trotjänarna, berättar Lars Sjöberg. - Den fina utställningen i Kanton kompletterar jag bland annat med mina naggade, spräckta och lagade föremål. Den infallsvinkeln tilltalade museet i Kanton, som bland rekvisitan påpassligt tagit fram en bild av en man som lagar porslin. På svenska kakelplattor kan man också se avbildningar av kineser som målar porslin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22372, "headline": "Svensk teve aningslös ankdamm", "summary": "SVT dränker oss med brittiskt deckarmys som ”Morden i Midsomer” och ”Kommissarie Lynley”. Varför blundar de för den nya tevekonsten från BBC? Det pågår en kreativ boom i England. Kjell Häglund har sett de omtalade serierna.", "article": "Svenskar älskar att mysa brittiskt i tevesoffan. Föreställningen om engelsk tevekultur må vara lika förlegad som femöringen vi ibland städar fram ur soffvecket, men alla – från mordfallsmysande mormödrar till SVT:s programchef Leif Jakobsson – omfamnar illusionen med samma känslosvall: ”Jag älskar engelska serier, de är bäst i världen!” Visst är engelsk teve världsledande. Lite i skuggan av den amerikanska televisionens kreativa boom har även den engelska gått in i ett skaparrus, kanske en ny storhetstid. Men det är ju inte det Leif och alla hans ”Lynley”-lapande licensbetalare syftar på. Här snackar vi fortfarande om 1900-talets charter-BBC, om herrgårdsdeckare och skojsigt West End-skådespeleri. I svenska tablåer sitter nämligen pensionärsputtriga ”Parkinson” i ensam majestät och ger oss vår bild av ”BBC-talkshow som bäst” – när i själva verket BBC:s, och världens, bästa talkshow heter ”Friday night with Jonathan Ross” och representerar en minst femton år fräschare och smartare engelsk populär- och mediekultur. I Sverige fylls både proffsens tevekrönikor och amatörernas webbforumdiskussioner av utrop om den ”härliga engelska skådespelartraditionen” så fort det vankas lite ”Miss Marple” eller ”Morden i Midsomer”, turistkitschiga löpande-band-serier som BBC matar exportmarknaden med för att kunna finansiera en långt mer sofistikerad television på hemmaplan. ”Kommissarie Lynley”, som vi svenskar tror är höjden av engelskt kriminaldrama, är så nedgraderad av BBC att den numera har sina säsongspremiärer i Danmark och Skottland. Men när den sedan som vanligt toppar SVT:s jultablå i mellandagarna sker det med okunniga tillrop från tevekrönikörer som aldrig hört talas om ”Ghost squad”, ”Murphy’s law” eller ”Life on Mars”. Den sistnämnda kritikersuccén är visserligen nyinköpt av SVT, liksom ytterligare ett par av de mer spännande nya BBC-serierna, men medan ”Morden i Midsomer” alltid får massiv marknadsföring smygs fynd som ”Hustle” och ”The Thick of It” in i tablån utan förvarning, under hemsnickrade buskistitlar (”Svindlarna” och ”Trist, herr minister”) och utan att någon – förmodligen inte ens Leif Jakobsson – tittar. Nej, i Sverige är det ”Karl för sin kilt” som gäller, eftersom SVT:s inköpare – enligt ett bevandrat citat i DN förra hösten – anser att den mest nyskapande engelska tevekonsten (exempelvis den galet kreativa ”Green wing”) är ”för engelsk” för svenska tevetittare. Men det är numera ett utlåtande jag slutat göra mig lustig över. En av mina större insikter när jag i engelsk teve i sommar följde ”The line of beauty”, BBC:s filmatisering av Alan Hollinghursts Booker Prize-vinnande roman, var att SVT-inköparen gjorde rätt i att betrakta den svenska smaken som provinsiell. Vi har precis den engelska teve vi förtjänar, de hötorgsserier vi begär, det minimum av färdigtuggad BBC-light en svensk behöver för att känna sig lagom härligt tevekulturell. I England lanserades ”The line of beauty” – episkt neo-Evelyn Waugh-glittrande; om tvinnade tory- och gay-kretsar i Thatchers yuppie-London – som säsongens storserie på bästa sändningstid. Detta med en självklarhet lika imponerande som seriekvaliteten i sig. Varken BBC eller de hyllande tidningsrecensionerna gjorde någon affär av dess explicita homosexscener, vilka var ungefär lika ogenerat naturligt inlemmade i berättelsen som symaskinsscener i ”Huset Elliott”. Alldeles sömlöst gled ”The line of beauty” in som en modern miniserie-arvinge till tidiga 1980-talets ”En förlorad värld” och 1990-talets ”Sanningen om Rory”. Med tanke på hur räddhågset SVT avböjde en av världens bästa teveserier någonsin, det rå-realistiska fängelse-eposet ”Oz”, och hur man inte ens överväger att importera tidernas bästa och mest cyniskt realistiska läkarserie, BBC:s ”Bodies”, har jag svårt att föreställa mig en SVT-inköpare bevittna bögsexet och rekreationsknarket i ”The line of beauty” och sedan lämna visningsrummet med orden ”Denna ska vi ha!”. Men om vi trots allt skulle få se serien i Sverige så skulle den dels placeras på ytterst obekväma sändningstider, dels omgärdas av oproportionerliga presskriverier om gay-tematiken. Precis lika självklart som homosexualitet förekommer i ”The line of beauty” och i ”Friday night with Jonathan Ross” och i den nya vågen av engelsk tevedramatik över huvud taget, precis lika självklart är den frånvarande och onaturlig i svenskarnas BBC-favoriter ”Parkinson” och ”Morden i Midsomer” – förment ”folkliga” serier som är mer kompatibla med det svenska kulturkynnet än de modernare engelska serier vi aldrig får se. Jag hade kunnat exemplifiera med vilket annat brännande kulturellt, politiskt, socialt, religiöst eller psykologiskt ämne som helst; kanske med Jimmy McGoverns drabbande nya arbetarklasskildring ”The Street”, som gick samtidigt – men nu var det homosexualiteten i ”The line of beauty”, och sättet på vilket den ”icke-objektifierades” av BBC, medierna och publik, som fyllde mig med ödmjukhet inför mognadsskillnaden mellan engelsk och svensk teve, mellan världens mest kultiverade mediesamhälle och en aningslös ankdamm. I Sverige står vi fortfarande och stampar på den garderobströskel där homosexualitet endast bör omtalas av eller apropå ett fåtal glada, godkända riksbögar, som vi kramar ihjäl för att de är ”som folk är mest”. Vi har inte en engelsk mångfald av öppet homosexuella teveskapare och komiker utan befinner oss på en embryonisk nivå där homosexualiteten fortfarande blir ett utmanande skämt i sig, som när Özz Nuyen kallar en radioshow för ”Programmet som fortfarande inte får kallas bögradio” – en programtitel som i England skulle betraktas som obegriplig, mossbevuxen. (Ungefär som 1970-talets primitiva Manchester ter sig för snuten som dimper ner från 2000-talet i ”Life on Mars”.) Utställningen ”Min bästa bög” under Prideveckan i Stockholm var symtomatisk. Femtio hisnande heterosexuella kulturkändisar hade fått fotografera var sin bögkompis – och tanken gick sannerligen inte till någon sorts toleransbudskap, utan till Comedy Central-satirikern Stephen Colberts stående teveinslag ”My black friend”. Det var en utställning som fick mig att skämmas över min hemvist i en heterokultur som också är pinsamt närvarande i min teveskärms Boxermeny. Men det är där, på andra sidan fjärrkontrollen, framtiden kan börja. Teve är vår tids kraftfullaste kulturkatalysator. Därför vill jag så förtvivlat gärna, trots att den är på tok ”för engelsk”, se ”The line of beauty” på SVT. Antingen på ”Morden i Midsomer”-tiden direkt efter ”Allsång på Skansen” nästa sommar, eller på ”Kommissarie Lynleys” plats i mellandagsmyset. KJELL HÄGLUND Redaktionschef på tidskriften Residence kulturdebatt@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22375, "headline": "Sett snett underifrån", "summary": "Den okände skånske humoristen Robin Paulsson får en egen SVT-serie. Dock har han med sig lite mer kända gäster i varje program.", "article": "OCH VARFÖR ska den helt okände 22-årige Malmökillen Robin få en egen teveserie, en serie som på talkshow-maner heter likadant som huvudpersonen? Och, är inte kvoten av skåningar mer än fylld både i nyhets- och nöjesprogrammen i teve? Varför just Robin, förresten – finns det inte massor av andra ståupp-komiker i landet som är minst lika bra, eller rent av bättre? Tja, dessa frågor är det säkert många som ställer sig. Robin Paulsson försöker dock redan i inledningen av det första avsnittet ta loven av sådan kritik, och det på ett rätt roligt och självironiskt sätt. ”Robins” heter alltså den tio avsnitt långa serien, vars ambition är att visa upp unge herr Paulssons speciella form av humor. Detta är enligt en programförklaring liktydigt med sketcher som ”Hitlers örhängen” och ”Sveriges mest arbetslöse man”; meningen är att vi ska få se världen genom Robins ögon – lite snett underifrån och lagom tillbakalutade. DN:s teveredaktion ville gärna att Robin skulle få utveckla dessa tankar i en intervju, men se där fick vi tji. ”Robin är alldeles för stressad nu inför seriestarten och ger inga intervjuer över huvud taget”, lät man meddela på SVT Malmös pressavdelning, precis som det brukar heta om Hollywoods storstjärnor. Vi får nöja oss med att berätta till exempel att Robin har bjudit in en handfull av sina ”favoritpersoner” som gäster, bland dem premiärgästen Anders Jansson, mannen som tillsammans med Johan Wester gör teveprogrammet ”HippHipp” (Jansson och Wester håller som bäst på att spela in en ny serie om Tiffany, Kajan och några av de andra figurerna). Senare i serien gästas programmet av Robins humoristkolleger som Johan Glans, David Batra och Anna Blomberg från ”Kvarteret Skatan”, skådespelaren Allan Svensson, kartläserskan Tina Thörner, politikern Gustav Fridolin och vinkonnässören Bengt Frithiofsson. I varje program medverkar även Ola Norén, som gör små reportage från sitt ”sysslolösa och ansvarsfria liv”. Norén är bekant från ett P 3-program som på jönsigt tidstypiskt vis har döpts till ”Hej domstol”. Robin Paulsson debuterade som ståuppkomiker 2001. Han vann år 2003 tävlingen Roligast i Skåne vid P 3:s humorfestival, 2004 blev han årets nykomling på svenska ståupp-galan. Hans drömgäst är Jerry Seinfeld och favoritkomiker just nu Ricky Gervais. När han inte jobbar tittar Robin gärna på dejting- och humorprogram på teve, lagar mat samt undviker att städa, allt enligt SVT Malmö. Bertil Mollberger bertil.mollberger@dn.se 08-738 16 59 ROBINS SVT 2 22.30 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22380, "headline": "Helheten större än delarna", "summary": "Trots att det har gått nästan sex år sedan medlemmarna Big Boi och Andre 3000 medverkade på samma låt är Outkast fortfarande världens största hiphopgrupp. Nu kommer ”Idlewild”, deras sjätte album – och första film.", "article": "Man ska aldrig bygga sina förhoppningar om en artist på bilder och musikvideor. Andre ”Andre 3000” Benjamin har som Atlanta-duon Outkasts mest utåtriktade medlem nästan helt på egen hand omvandlat bilden för hur en hiphopartist kan låta och – faktiskt kanske allra mest – ha på sig. Studerar man Outkasts samlade visuella verk innan man intervjuar Andre 3000 blir det nästan oundvikligt att hoppas att han ska vara samma charmiga yrväder som när han poserar på bilder i Pippi Långstrump-utstyrsel eller klär ut sig till flörtig sextiotalssoulsångare i videon till hitten ”Hey ya”. På telefon är han allt annat än just det. Kanske har han bara tröttnat på bilden av sig som ”rolig” excentriker, kanske är han bara sönderintervjuad. Andre 3000 låter tillknäppt, lätt uttråkad – och fåordig. Ofta blir det man tror bara är inledningen på ett längre svar själva svaret. – Vi hade lyssnat ganska mycket på gammal jazz och blues redan innan vi började jobba med ”Idlewild”, men det blev mer intensivt när vi väl kom i gång, säger Andre när han ombeds berätta om Outkasts nya album, det första sedan de tack vare nämnda ”Hey ya” gick från att vara världens största hiphopduo till att bli ett av världens största band alla kategorier. Det finns en väldigt självklar förklaring till varför albumet, bland gruppens vanliga blandning av soul, rymdfunk och hiphop, också innehåller så många influenser av gammal jazz och blues. ”Idlewild” är inte bara Outkasts sjätte album. Det är också soundtracket till gruppens första film, en gangstermusikal som utspelar sig under förbudsåren under 30-talet. – Vårt mål har hela tiden varit att filmen och skivan inte ska behöva varandra, att de ska kunna stå för sig själva. Men det är klart att de samtidigt också kompletterar varandra. ”Idlewild” är på så sätt ett typexempel på den sorts helhetslösningar som blir allt vanligare i musikindustrin. Även om Andre 3000 säger att ”Idlewild” inte kommer att resultera i dataspel eller actionfigurer. Och han ser inga som helst likheter mellan ”Idlewild” och andra filmer på senare år som haft hiphopartister i huvudrollen, som ”8 mile” med Eminem eller ”Get rich or die tryin’ ” med 50 Cent. – Nej, de filmerna gjordes enbart för pengarnas skull. Filmbolagen såg en möjlighet att göra sig en hacka på ett par väldigt framgångsrika rappare. Vi har försökt göra ”Idlewild” under fyra år, vi hade idén till den långt innan de där filmerna ens var påtänkta. Hade vi bara velat tjäna pengar på filmen hade vi knappast låtit den utspela sig under 30-talet. Filmen utspelar sig i den amerikanska Södern, i staden gruppen tillsammans med själsfränderna i Goodie Mob satte på hiphopkartan under nittiotalets andra hälft – Atlanta. I dag är det i sydstaterna den mest uppmärksammade och framgångsrika hiphoppen görs, men när Outkast slog igenom var det i stort sett outforskad mark. Och Andre tycker fortfarande att det finns viss misstänksamhet mot området. – Vi har fått den respekt vi förtjänar ett tag nu, i alla fall musikaliskt. Men samtidigt får man ofta höra att vi inte är lika bra rappare och textförfattare här nere. Att vi liksom bara gör bra dansmusik. Vilket är ett skämt. Outkast har egentligen ända sedan debuten ”Southernplayalisticcadillacmuzik” 1994 framstått som en duo bestående av två ganska olika individer, lite som klassiska komikerpar som Helan & Halvan eller Abbott & Costello. Medan Big Boi har varit ”the straight guy”, har Andre 3000 varit den mer extroverte. Den uppdelningen har bara blivit tydligare under de tolv år som gått sedan dess. Det märks också på vad de gör när de inte sysslar med Outkast. Big Boi har i stillhet och relativ anonymitet ägnat de senaste åren åt hunduppfödning och det egna skivbolaget Purple Ribbon, Andre har fuskat i skådespelaryrket och medverkat i bland annat tv-serien ”The Shield”, John Singletons ”Four Brothers” och ”Be cool”, uppföljaren till ”Get shorty”. På Outkasts förra skiva, dubbelalbumet ”Speakerboxxx/The love below”, gick deras tanke om individualism inom gruppen så långt att de till och med gjorde var sin skiva. Vilket gör ”Idlewild” till gruppens första album på närmare sex år där man får höra båda Outkast-medlemmarna på samma låtar. En ganska udda situation. Som inte blir mindre ovanlig av att den turné som under hösten följer på skivan, bara kommer innehålla Big Boi, eftersom Andre inte är intresserad av att turnera för tillfället. Man undrar ju var gränsen går, hur separerade de kan vara och ändå kalla sig en duo. – Så länge jag planerar Outkasts minsta lilla steg tillsammans med Big Boi ser jag det inte som något problem. Även om vi gör saker på var sitt håll kan vi presentera det i Outkasts namn – eftersom vi båda två står för det. Mattias Dahlström noje@dn.se Missa inte recensionen av ”Idlewild” i DN Kultur i morgon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22381, "headline": "Helheten större än delarna", "summary": "Trots att det har gått nästan sex år sedan medlemmarna Big Boi och Andre 3000 medverkade på samma låt är Outkast fortfarande världens största hiphopgrupp. Nu kommer ”Idlewild” , deras sjätte album – och första film.", "article": "Man ska aldrig bygga sina förhoppningar om en artist på bilder och musikvideor. Andre ”Andre 3000” Benjamin har som Atlanta-duon Outkasts mest utåtriktade medlem nästan helt på egen hand omvandlat bilden för hur en hiphopartist kan låta och – faktiskt kanske allra mest – ha på sig. Studerar man Outkasts samlade visuella verk innan man intervjuar Andre 3000 blir det nästan oundvikligt att hoppas att han ska vara samma charmiga yrväder som när han poserar på bilder i Pippi Långstrump-utstyrsel eller klär ut sig till flörtig sextiotalssoulsångare i videon till hitten ”Hey ya” . På telefon är han allt annat än just det. Kanske har han bara tröttnat på bilden av sig som ”rolig” excentriker, kanske är han bara sönderintervjuad. Andre 3000 låter tillknäppt, lätt uttråkad – och fåordig. Ofta blir det man tror bara är inledningen på ett längre svar själva svaret. – Vi hade lyssnat ganska mycket på gammal jazz och blues redan innan vi började jobba med ”Idlewild” , men det blev mer intensivt när vi väl kom i gång, säger Andre när han ombeds berätta om Outkasts nya album, det första sedan de tack vare nämnda ”Hey ya” gick från att vara världens största hiphopduo till att bli ett av världens största band alla kategorier. Det finns en väldigt självklar förklaring till varför albumet, bland gruppens vanliga blandning av soul, rymdfunk och hiphop, också innehåller så många influenser av gammal jazz och blues. ”Idlewild” är inte bara Outkasts sjätte album. Det är också soundtracket till gruppens första film, en gangstermusikal som utspelar sig under förbudsåren under 30-talet. – Vårt mål har hela tiden varit att filmen och skivan inte ska behöva varandra, att de ska kunna stå för sig själva. Men det är klart att de samtidigt också kompletterar varandra. ” Idlewild” är på så sätt ett typexempel på den sorts helhetslösningar som blir allt vanligare i musikindustrin. Även om Andre 3000 säger att ”Idlewild” inte kommer att resultera i dataspel eller actionfigurer. Och han ser inga som helst likheter mellan ”Idlewild” och andra filmer på senare år som haft hiphopartister i huvudrollen, som ”8 mile” med Eminem eller ”Get rich or die tryin’ ”med 50 Cent. – Nej, de filmerna gjordes enbart för pengarnas skull. Filmbolagen såg en möjlighet att göra sig en hacka på ett par väldigt framgångsrika rappare. Vi har försökt göra ”Idlewild” under fyra år, vi hade idén till den långt innan de där filmerna ens var påtänkta. Hade vi bara velat tjäna pengar på filmen hade vi knappast låtit den utspela sig under 30-talet. Filmen utspelar sig i den amerikanska Södern, i staden gruppen tillsammans med själsfränderna i Goodie Mob satte på hiphopkartan under nittiotalets andra hälft – Atlanta. I dag är det i sydstaterna den mest uppmärksammade och framgångsrika hiphoppen görs, men när Outkast slog igenom var det i stort sett outforskad mark. Och Andre tycker fortfarande att det finns viss misstänksamhet mot området. – Vi har fått den respekt vi förtjänar ett tag nu, i alla fall musikaliskt. Men samtidigt får man ofta höra att vi inte är lika bra rappare och textförfattare här nere. Att vi liksom bara gör bra dansmusik. Vilket är ett skämt. Outkast har egentligen ända sedan debuten ”Southernplayalisticcadillacmuzik” 1994 framstått som en duo bestående av två ganska olika individer, lite som klassiska komikerpar som Helan & Halvan eller Abbott & Costello. Medan Big Boi har varit ”the straight guy” , har Andre 3000 varit den mer extroverte. Den uppdelningen har bara blivit tydligare under de tolv år som gått sedan dess. Det märks också på vad de gör när de inte sysslar med Outkast. Big Boi har i stillhet och relativ anonymitet ägnat de senaste åren åt hunduppfödning och det egna skivbolaget Purple Ribbon, Andre har fuskat i skådespelaryrket och medverkat i bland annat tv-serien ”The Shield” , John Singletons ”Four Brothers” och ”Be cool” , uppföljaren till ”Get shorty” . På Outkasts förra skiva, dubbelalbumet ”Speakerboxxx/The love below” , gick deras tanke om individualism inom gruppen så långt att de till och med gjorde var sin skiva. Vilket gör ”Idlewild” till gruppens första album på närmare sex år där man får höra båda Outkast-medlemmarna på samma låtar. En ganska udda situation. Som inte blir mindre ovanlig av att den turné som under hösten följer på skivan, bara kommer innehålla Big Boi, eftersom Andre inte är intresserad av att turnera för tillfället. Man undrar ju var gränsen går, hur separerade de kan vara och ändå kalla sig en duo. – Så länge jag planerar Outkasts minsta lilla steg tillsammans med Big Boi ser jag det inte som något problem. Även om vi gör saker på var sitt håll kan vi presentera det i Outkasts namn – eftersom vi båda två står för det. Mattias Dahlström noje@dn.se Missa inte recensionen av ”Idlewild” i DN Kultur i morgon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22387, "headline": "Är detta en svensk", "summary": "Svensken är en frihetslängtande individualist som gillar att styras av en stark stat. Motsägelsefullt Inte alls. Bjørn Bredal har läst en insiktsfull bok om statsvetenskaplig folkpsykologi av Lars Trägårdh och DN-skribenten Henrik Berggren. Böcker", "article": "Henrik Berggren och Lars Trägårdh ”Är svensken människa” Norstedts Bokens titel rymmer en av livets stora frågor: ”Är svensken människa” Författarnas svar är inte entydigt. Även efter att ha läst denna stimulerande, lärda och lite skrämmande bok får man leva vidare med sin osäkerhet på den punkten. Nu är det inte Henrik Berggren och Lars Trägårdh själva som hittat på titeln. Den har man lånat av journalisten Sanfrid Neander-Nilsson som redan 1946 skrev en bok som hette så. Och författarna till den nya boken inleder med att referera hans gamla övning i folkpsykologi, där han under rubriker som ”Folket med ishjärtat”, ”Skilsmässofolket” och ”Hatar svenskarna barn” beskrev en särskild människotyp: ”Han har svårt att få kontakt, han känner sig blyg, han är trist och han har det tungt, hans livskänsla bottnar på det hela taget mest i hans förmåga att uthärda.” Sådan ser en svensk ut, ecce homo. Från en sådan uppiggande inledning kan det egentligen bara bli bättre. Även om det inledande kapitlet med självplågarens särskilda sorts förnöjsamhet citerar flera iakttagelser om folkkaraktären (som Ivar Lo-Johanssons ”Svenskarna är ett märkligt folk som ivrar så mycket om djurskydd och naturskydd men strängt taget inte bryr sig om människor”) så bjuder bokens två följande kapitel på dels en insiktsfull beskrivning av ”statsindividualismen” och serverar sedan, i rubriken till kapitel tre, bokens huvudtes. Man hävdar att det finns något som kan kallas ”den svenska teorin om kärlek”. Dessa två företeelser, statsindividualismen och kärleken, hänger ihop, enligt bokens sätt att se. Berggren och Trägårdh ser med betydligt blidare ögon på sina landsmän än vad en gång Neander-Nilsson gjorde. Att den svenska staten är stark är det nog ingen som tvivlar på. Och det märkligaste är att svenskarna fortfarande verkar gilla sin starka stat. Medan medborgarna i så olika länder som USA, Tyskland, Frankrike och Italien på sinsemellan olika vis och av olika historiska eller dagsaktuella skäl betraktar statens centralmakt som något som bör bekämpas eller åtminstone reduceras till ett minimum, verkar svenskarna inte kunna få nog av statlighet. Staten är vår vän, inte vår fiende. Varför är det så Ett enkelt svar skulle kunna vara att svenskarna är präglade av en kollektivistisk inställning, att de är flockdjur och partigängare. Många av invånarna i grannlandet Danmark, vars statsminister utvecklat sin lite enfaldiga samhällsvision i boken ”Minimalstaten”, skulle hålla med om att det är så det är. Men inget kunde vara felaktigare, säger nu de två författarna: Svenskarnas förkärlek för en stark stat grundar sig på en förkärlek för kollektivismens motsats, nämligen individualismen. En obetvinglig lust att bestämma själv, att vara oberoende. Detta är bokens största förtjänst, att den formulerar sin poäng så tydligt och argumenterar för den med hjälp av ett rikt urval historiska, politiska och litterära källor. Här finns insiktsfulla läsningar (och väl många referat) av forskare och debattörer som C J L Almqvist, Erik Gustaf Geijer, Ellen Key och – naturligtvis – Alva Myrdal, allt för att underbygga tesen om att när svensken älskar sitt folkhem är det på grund av frihetslängtan och inte av rakt motsatta skäl. Svensken är först och främst individualist. När den enskilda människans emancipering gått framåt har den också gått hand i hand med en allt starkare stat – vilket kunnat ske därför att staten varit garanten för den enskildes självständighet. Svensken föredrar den direkta kontakten mellan individ och stat framför familjens snärjande band, det civila samhällets alla kopplingar och alla de olika värdesystem och ickestatliga hierarkier som i de flesta andra länder existerar mellan medborgaren och staten. I Sverige är det så få omvägar som tänkas kan: det är staten som garanterar att svenskarna både offentligt och privat behandlas som jämlika och oberoende individer – som statsindividualister. Författarna spårar denna inställning tillbaka till den svenska naturen (som det finns gott om, både inom och omkring var svensk) liksom till den bondeklass som varit en drivkraft bakom den svenska demokratins utveckling. Men de använder också filosofiska redskap som de hämtar hos Rousseau och framför allt hos Kant, i dennes idéer om den ”asociala sociabiliteten”: ”Men om vi så långt som möjligt skalar bort normativa påståenden om vilka egenskaper som är bra och vilka som är dåliga, all självförhärligande nationalism och surt Sverigehat, kvarstår ändå att vi står inför en svenskhetslitteratur som ihärdigt (…) bearbetar den kantska motsättningen mellan individ och gemenskap: viljan att ordna allt efter eget huvud, driften att sluta sig samman med artfränder.” Författarna lyckas på ett imponerande vis ta sig runt alla slags nationalismer och rangordningar utan att tappa den röda tråden: Det svenska sociala kontraktets långvariga utveckling, som också är utvecklandet av en svensk längtan efter självständighet och oberoende. Och här hittar vi så deras egentliga tes, som är ”en svensk teori om kärlek”. Och nu blir de riktigt poetiska: ”Om det svenska sociala kontraktets hårda, institutionella skal är den statsindividualistiska välfärdsstaten, så är den svenska kärleken dess mjuka, moraliska ledstjärna. Viljan till frihet, autonomi och oberoende behöver, menar vi, inte med nödvändighet skapa normlöshet och alienation, lika lite som konservativ eller socialistisk pliktmoral garanterar lycka och gemenskap.” Så mynnar boken ut i ett närmast vibrerande försvar för folkhemmet och en särskild sorts ”svensk kärlek” som är en fullkomligt frivillig relation mellan jämställda individer. Att så självständiga människor också löper risken att drabbas av stor ensamhet är inget författarna bortser från. Men de menar sig vara villiga att ta den risken. Man behöver inte hålla med dem om allt i deras djupt socialdemokratiska trosbekännelse (eller tar jag fel här för att ha stort utbyte av deras bok, som är rik på lärdom och analyser. Och man kan på samma gång beundra deras strävan efter intellektuell klarhet och roa sig lite på deras bekostnad. Många skulle nog läsa de rader jag nyss citerade, där de med några snabba steg förflyttar sig från ”den statsindividualistiska välfärdsstaten” till ”den svenska kärleken” som ett aningen skrämmande exempel på statvetenskaplig newspeak, där en allsmäktig fadershand kopplar sitt fuktiga grepp kring det mest privata. Det hade varit klädsamt om författarna, vars intellektuella horisont är så vidsträckt, trots allt också varit en aning mer medvetna om denna horisonts begränsningar. På samma sätt som de rent språkligt vill få oss att uppfatta ordet ”statsindividualism” som positivt laddat vill de också förvandla allting till statsvetenskap, för att inte säga Raison d’Etat. Det är nästan rörande när de, för att kunna citera lite teologiskt allmängods som använts ända från Paulus och framåt, måste ta omvägen över Alexis de Toucquevilles ”Demokratin i Amerika”: ”Gud behöver inte nödvändigtvis själv tala för att vi ska upptäcka de säkra tecknen på hans vilja, det räcker att undersöka naturens vanliga gång …” Författarna försöker avsvära sig var form av determinism, men samtidigt skriver de : ”om det finns en riktning i historien är det utan tvekan mot att allt fler människor kommer att uppleva sig som avgränsade, självständiga individer som anser att deras egna liv, önskemål och drömmar är lika mycket värda som någon annans.” Kanske har de rätt. Och ”utan tvekan” betyder ju här motsatsen: ”kanske”. Annars har denna bok i all sin humanistiska självmedvetenhet en säkerhet i tonen och en orubblighet i sin uppfattning om rätt och fel som kan skrämma en liten dansk, som i enlighet med sin nationalkaraktär annars är lite stolt över att vara lite osäker och desorienterad. För en dansk är det också lite lustigt att få höra hur författarna anser sig komma från det lilla landet uppe i norr, när Sverige ur ett sydligare perspektiv ter sig jättestort och dominant. Det är också litet genant att jantelagen här presenteras som något speciellt svenskt, när den nu faktiskt är speciellt dansk, eller hur Eller var det norrman han var, Aksel Sandemose Det skulle i alla händelser varit klädsamt om en bok i ämnet statsvetenskaplig folkpsykologi hade satt in jantelagen i ett mer problematiserande perspektiv. Det kittlar också det danska sinnet för humor (som enligt folkpsykologin är något danskarna gärna skryter med) när de två författarna påpekar att Michel Foucault fick idén till ”Vansinnets historia” när han studerade i Sverige. Slutsats: denna bok har skrivits av två kloka och mycket mänskliga svenskar. Bjørn Bredal Opinions- och litteraturredaktör på Politiken i Danmark Övers. Ola Larsmo litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22391, "headline": "Boy George sopade gatan", "summary": "Kokaindömde popikonen Boy George har trivts bra med att sopa gatorna i New York. Det berättar hans manager, efter att artisten avslutat de fem dagars samhällstjänst han dömdes till tidigare i år.", "article": "Boy George, sångare i 80-talsbandet Culture Club, är inte alls någon diva. Tvärtom trivdes har han trivts bra med att sopa gatorna i Chinatown i New York den senaste veckan, och jobbade så hårt att han fick skavsår på händerna. Det berättar popstjärnans manager, Jeremy Pearce, för brittiska BBC. - Det har varit hårt arbete men han verkade nästan njuta av det. Han har verkligen tagit i ordentligt och har gjort ett bra jobb, säger Pearce till BBC. Första dagen på jobbet sägs dock Boy George, vars riktiga namn är George O?Dowd, ha förlorat tålamodet med det stora pressuppbåd som följde honom. Efter ett vredesutbrott fick han fortsätta sophanteringen inomhus. Boy George dömdes tidigare i år till fem dagars samhällsstjänst för innehav av kokain. Kokainet upptäcktes i stjärnans lägenhet i New York i oktober i fjol sedan han själv ringt polisen och hävdat att han utsatts för inbrott, vilket inte stämde. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22403, "headline": "En tät liten utställning.", "summary": "I Picassos rosa period finns utsatthet och ömhet. Utställning ”Picasso” Göteborgs konstmuseum Visas t o m 3 dec", "article": "Picasso är en förrädisk klassiker. Med dagens försäkringspremier och lånehierarkier borde en någorlunda begriplig Picassoutställning vara omöjlig att göra för andra än de riktigt stora världsmuseerna. Ändå visar det sig gång på gång att det är de mindre museerna som lyckas bäst. Tack vare mannens enorma produktivitet och konstnärliga rörlighet tycks det alltid gå att skrapa ihop en skärva av hans konstnärskap som blir väl så intressant, om inte rent av intressantare än den stora, representativa prestigeutställningen. Så var det när Arken i Köpenhamn för något år sen visade en Picassoutställning med utgångspunkt i tidiga ungdomsverk. Och så är det nu i Göteborg. ” Picasso” på Göteborgs konstmuseum är med andra ord en liten tät historia, koncentrerad till verk som anknyter tidsmässigt och tematiskt till den egna dyrgripen, målningen ”Akrobatfamilj” från Picassos rosa period 1905. Bara att sätta in den i sitt sammanhang med hjälp av skisser, etsningar och andra målningar med samma eller besläktade motiv har räckt för att fylla en hel sal. Och varför inte: akrobatmotiven är en fruktbar utgångspunkt för att förstå Picasso. Åtminstone en del av honom. Precis som många andra i sin tid fascinerades han som nybliven Pariskonstnär av cirkusvärlden och kände sig hemma där. För Picasso liksom för poeter som Apollinaire var cirkusartisterna själsfränder, urbana bohemer som av sin samtid sågs som en sorts ohyra men just därför – och på samma sätt som konstnärerna – var särskilt mottagliga för det nya. Denna konstnärsmyt har knappast mist sin aktualitet. Samtidskonstens likheter med cirkusbranschen är sen länge en kliché, och konstnären som ensamt öra mot tidens ström är fortfarande, trots alla försök att återgå till en mer akademisk konstnärsroll, den som stämmer bäst med den moderna kapitalismens krav. Det säger något om skärpan i ”Picasso” att den så skarvlöst låter sig ställas bredvid Annica Karlsson Rixons utställning på konsthallen bara ett stenkast bort. Frånsett sitt genusperspektiv har Rixon inte mycket att tillägga i sina inventeringar av den moderna konstnärsrollen. Rotlöshet, urbanitet, romantisk ensamhet – allt finns med. Men hos Picassos akrobater ser vi egentligen rätt lite av allt detta. I stället tycks han vilja fånga en utsatthet, en känsla av naket liv som är tidlös och allmänmänsklig. Det finns en ömhet, en innerlighet i dessa bilder som han aldrig senare visar lika öppet, men som utställningen i de följande två salarna gör sitt bästa för att övertyga oss om att han trots allt behöll. Delvis lyckas den med det; genom att följa ett spår av intimitet genom de följande årens kubistiska uppbrott, och genom att visa hur akrobatmotivet återkommer i senare verk, tvingar den mig åtminstone för ögonblicket att gå med på att det också i det mest kaotiska och groteska i grunden handlade om detta: att komma nära. Och det kan ju vara en del av, men inte hela sanningen. Jag ger mig den på att man lika gärna hade kunnat göra tvärtom: från det mest såriga och expressionistiska i trettiotalets krigsbilder sökt sig tillbaka till den rosa perioden och i denna funnit fröna till grotesken. Det är ju så han är, Picasso. Outtömlig. Dan Jönsson konst@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22407, "headline": "Brook ger publiken dubbel lycka", "summary": "Den engelske regissören Peter Brook deltar med två uppsättningar i Stockholms kulturfestival. DN:s Leif Zern har sett båda och förklarar vad som gjort den nu 81-årige Brook så betydelsefull som förnyare av teatern. Teater", "article": "”Sizwe Banzi est mort” av Athol Fugard Scen: Stockholms stadsteater, Skärholmen Regi: Peter Brook På scenen: Habib Dembélé och Pitcho Womba Konga ” The Grand Inquisitor” Scen: Dramaten, Elverket Regi: Peter Brook På scenen: Bruce Myers Det fanns en tid när Lilla Teatern i Helsingfors regelbundet gästspelade i Stockholm och gjorde publiken yr av lycka. Sedan ett tiotal år tillbaka har Peter Brook övertagit denna roll, och jag tror att det handlar om samma fenomen: en speciell sorts atmosfär, en teater som går sin egen väg och kommer oss så nära att man ser föreställningarna med en känsla av att befinna sig i samma rum som skådespelarna; ja, mer än så – i ögonhöjd, som om teaterns konst kunde vara en i djupaste mening demokratisk angelägenhet. Så är det att sitta på Skärholmens teater när Peter Brooks uppsättning av ”Sizwe Banzi est mort” gästar Stockholms kulturfestival, till det yttre en enkelt berättad historia om sydafrikansk vardag, rekvisita för en spottstyver, ett par klädställningar, några papplådor, två skådespelare som ger intryck av att hitta på pjäsen medan de spelar den. Man har svårt att föreställa sig att den i dag 81-årige regissören en gång var den engelska scenens underbarn och radikala förnyare. Hans uppsättning av ”Kung Lear” (1962) skakade både teatern och världen och förknippades med den nyläsning av Shakespeares dramatik som polacken Jan Kott stod för – närmare Becketts mörker och den moderna tidens fasor. Den gröna ön hade svartnat av röken från Hiroshima och förintelselägren. Ett par år senare gjorde han Peter Weiss ”Marat/Sade” och såg ut att gå ännu längre i modernistisk riktning. Där fanns inslag av Artaud och grymhetens teater, men även av Brecht och det politiska engagemang som 1967 skulle resultera i ”US” , en av de tidiga protesterna mot Vietnamkriget. Men det var delvis ett sidospår, ett steg i den process som snart skulle göra Peter Brook till 1900-talets förmodligen mest inflytelserika teaterregissör, en kombination av praktiker och vishetslärare som vi har få exempel på; inte lika sträng som Grotowski, inte lika superintellektuell som Peter Stein, snarare en visionär som sänker blicken och ser oss i ögonen. Den cirkusinspirerade läsningen av ”En midsommarnattsdröm” (1970) var ett slags avskedsföreställning, bland annat från det farliga och ludna som Jan Kott ville få oss att upptäcka i Shakespeares komedi (mycket sex hos Kott). Det här var i stället en hyllning till dagsljuset och till fantasin som teaterns drivkraft, med Puck och de andra flygande på trapetser i en skinande vit låda (det skulle bli mycket trapetser på scenerna de följande åren). Samtidigt var det ett avsked från England. Snart finner vi honom i Paris, på Bouffes du Nord, en gammal teater i närheten av Gare du Nord, till hälften en ruin, med guldfärgen flagnande från väggarna och det nakna stengolvet som enda scen. Här kunde han börja från början och samlade, långt innan ordet var uppfunnet, sin mångkulturella ensemble med aktörer och medarbetare från Asien och Afrika (ja, till och med England). Vi minns nog att Erland Josephson var med i ”Körsbärsträdgården” och Loa Falkman i ”Carmen” , mindre produktioner i växelverkan med gigantiska berättarprojekt som ”Mahabharata” i Avignon och resor på jakt efter teaterns rötter. För att få en uppfattning om Peter Brooks profil måste man studera hans verkförteckning. Förutom Shakespeare mycket franskt under 40-talet och i början av 50-talet, Anouilh, Cocteau, Sartre, Genet. Ingen Osborne, Pinter eller Wesker. Trots att Peter Brooks genombrottsår sammanfaller med uppsvinget för det brittiska samtidsdramat saknas hans namn i dess historia. För fyra år sedan hittade han ett stycke av Caryl Churchill, det är ungefär allt. Här gömmer sig, skulle jag tro, en av förklaringarna till det chica förakt för Peter Brook som kunde förmärkas i Mark Ravenhills uttalande för Dagens Nyheters intervjuare för ett par dagar sedan (16/8), då den engelske dramatikern var i Stockholm inför premiären på ”Snittet” på Stockholms stadsteater. I en tidningskrönika har Mark Ravenhill utnämnt Peter Brook till flummig hippie. Detta har dock varit i säck innan det kom i Ravenhills soppåse. Den som först kallade Brook ”hippie” var den likaledes engelske dramatikern David Hare, vilket ledde till en brevväxling där Hare krumbuktade sig och Brook behöll sin värdighet. Även jag har någon gång upplevt Peter Brook som en sagofarbror och universalist i filttofflor. Hans uppsättning av ”Stormen” var mer Unesco än Shakespeare. Fast hur orättvis denna betraktelse ändå är kunde jag själv konstatera vid föreställningen i Skärholmen, där Habib Dembélé och Pitcho Womba Konga spelade skjortan av de två rollerna i Athol Fugards pjäs och förvandlade sig i kraft av en skådespelarkonst som får liv och teater att löpa samman i stället för att kriga mot varandra. Stockholms stadsteater och Dramaten har delat på Bouffes du Nord den här veckan. Monologen ”The grand inquisitor” på Elverket (från Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” ) var en uppvisning i Bruce Myers livsfarliga spelstil. Han hypnotiserar publiken och möjligen sig själv. Om jag föredrar ”Sizwe Banzi est mort” beror det på att den drar in mig i sin värld. Peter Brook har alltid varit främmande för den brittiska teatern med sin debatt och sina politiska standardfraser. Men han har aldrig vänt verkligheten ryggen. Det som gör Habib Dembélé och Pitcho Womba Konga så levande är inte bara den lekfulla spelstilen, det är blicken – de ser oss, vi ser dem, och efteråt delar vi en erfarenhet. Leif Zern teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22413, "headline": "Drottning i folkhemmet", "summary": "Med romanerna om arbetarflickan Nancy har Elsie Johansson blivit en av våra mest lästa författare. Ulrika Milles läser Anneli Jordahls biografi över en vägvisare genom ett Sverige i förvandling. böcker", "article": "Anneli Jordahl ”Att besegra fru J.” En bok om Elsie Johansson Atlas Orfeus i folkhemmet skulle också kunna heta Elsie Johansson, författare, poet och posttjänsteman. I Anneli Jordahls bok ”Att besegra fru J.”, en tematisk biografi över Elsie Johansson, blir hon just detta, en vägvisare genom folkhemmet, en kvinna med dubbel identitet som vandrat genom klasser och politiska förändringar, och som därför också sjunger undergångens sånger. ”Att besegra fru J.” Är ingen konventionell biografi, vill inte vara det. Man kan sakna den stora överblicken, den till synes allvetande berättarrösten och den långsamma kronologin, den intensiva närläsningen. Men Anneli Jordahl möter en författare som lever i högsta grad, och vars romaner skildrar hur Sverige förvandlats och förvandlat villkoren för dem längst där nere. Deras möten är samtal om en tid, där de litterära texterna blir stöd och förklaringar, men där Elsie Johanssons integritet – inte ett ord för mycket om privatlivet – gör tiden allmängiltig fast djupt personlig. Elsie Johansson är jämte Liza Marklund och Jan Guillou, ungefär, vår mest lästa och sålda författare. Blivande klassiker är den delvis självbiografiska trilogin om Nancy, som växer upp i ett Fattig-Sverige präglat av krig, köld, med den ödesdigra identiteten som underklasskvinna. Det är ett verk som innehåller traditionell arbetarskildring men också en annan sida av Elsie Johanssons författarskap: den utmanande, experimentella, svårintagna. Romanen ”Kvinnan som mötte en hund” från 1984 är ett existentiellt vrål ur ensamheten hos en förtidspensionerad kvinna som saknar både Verket och sin mamma och i en spiral av skam och skuld drivs mot helvetet. Elfriede Jelinek är en självklar frände, som Jordahl påpekar. Den romanen kostade mycket för Elsie Johansson, men den som läser hennes författarskap ser skammen och längtan efter rening som en ömtålig underström. Det är folkhemskvinnans demoner. Folkhemmet står i centrum, det solida, som teoretiskt frambesvärjdes med nyckelordet ”stegra” som i medvind och framtidstro i Alva och Gunnar Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan” 1934, men som nu lyder under kodordet ”nedmontering”. Jordahl bestämmer sig för en gigantisk fråga: ”Är folkhemsperioden endast en bisats, en avvikelse i kommande historieskrivning?” Den är naturligtvis omöjlig att besvara, och Jordahl gör i stället grundforskning kring den kollektiva folkhemsrörelsen där arbetarklass gradvis kunde växlas in i medelklass. Det skedde huvudsakligen via tre fenomen: väckelserörelsen, offentliga sektorns framväxt, flytten från land till stad. Allt detta finns i litteraturen – Sara Lidman, P O Enquist, Ivar Lo-Johansson exempelvis – med undantag av den där ofantliga sektorn. Den är kvinnlig, den är postgirot, långvården, skolbespisningen, barnomsorgen, och den är fortfarande bristfälligt skildrad. Kerstin Ekman finns, annars lite. Men Elsie Johansson, som var posttjänsteman i hela sitt yrkesverksamma liv, skildrar i ”Nancy” hur Postverket då var en säker och krävande yrkesväg, en fast befordringsgång för dem utan utbildning men med läshuvud. Det oftast kvinnliga ansiktet i postluckan var en symbol för kvinnans plats i folkhemmet: hårt arbete bakom kulissen som nedvärderades offentligt. Och nu kan man notera att ingen som syns hos Svensk kassaservice är ung, en hel yrkesvärld är snart borta. En del saker vet man inte riktig varför man gör, men när jag läser Johansson – Jordahl i kör – för intervjuerna är som två röster som faller varandra i talet – friläggs också min bakgrund i små fragment. Det är inte solitt någonstans, kanske inte för någon, och särskilt inte för medelklassen i dag. ”Ta bort gorgonzolan och salamin och den gröna peston!” skriver Johansson. Ge mig ”svagdricka och sill! Och låt mig få sitta på soffan och sy tomtar i korsstygn på ett stycke vit stramalj”. Jag minns plötsligt alla korsstygnstomtar, min kärlek för korsstygnsbroderiet som format, syssla, mammas ”Tomtetorg”, ett mastodontarbete som aldrig blev klart, och som vi alla, även hon, skrattade överseende åt. Korsstygnstavlorna som mormor hade på väggen, gjorda av hennes särskoleelever. Där man var tvungen att tänka på deras möda för att tycka om motivet. Sådant kräver mera än statistik, och forskning. Det behövs röster som berättar hur stramalj är ett lågklassigt underlag för konstnärsdrömmar, inte bara kvinnligt pynt i stället för estetik. Vem är Fru J? Hon finns med i Elsie Johanssons debutdiktsamling, ”Brorsan hade en vevgrammofon” från 1979, ”En dag blir jag tvungen att besegra Fru J.” Fru J. Är den pålitliga gifta kvinnan, hon som alltid står på sin post, ordnar, ansvarar, går till mötes. Ett arbetararv och en läggning skapad av familjesystem, föräldrar, frikyrkan hon valde själv, den inre rösten, kvinnoskammen. En dag förråder hon fru J. och blir författare. Den framgångssagan, som ibland känns stereotyp – kamraterna som minns känslan av att hon skulle bli något stort, maken som förbjöd skrivandet, det föraktfulla bemötandet från manliga kolleger i det postmoderna 80-talet – är på ett sätt unik. Det hände sig i en tid av statliga verk, radikala frikyrkor, homogent kvinnoförtryck och en ljusnande framtid. Men historien fortsätter förstås hela tiden i nya former, förklär sig. Jag är glad att just Anneli Jordahl bärgar den. Ulrika Milles litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22420, "headline": "Kulturpessimist.", "summary": "Den tyske utrikesministern och industrimannen Walther Rathenau sköts på öppen gata i Berlin 1922. Han var en av sin tids ledande kapitalister men kritisk till kapitalismen. Dagens globaliseringsmotståndare har mycket att lära av honom.", "article": "På midsommardagen 1922 sköts Walther Rathenau, tysk utrikesminister och företagsledare, till döds på öppen gata i Berlin. Det var en kallblodig avrättning som väckte genljud över hela världen. Rathenau hade vid sin död en ställning och betydelse som det i dag är svårt att göra sig en föreställning om. Jämför man honom med dagens politiker får man nästan en känsla av att människors format har minskat, att ansiktena slätats ut av civilisationen och rymmer allt mindre av substans. Redan Rathenaus yttre fysionomi var imponerande. Hans gode vän och förste biograf greve Harry Kessler talade om den ”onormala, negroida huvudformen” och längden som fick honom att blicka ned på sin närmaste omgivning. Vill man skaffa sig perspektiv på händelserna i mellankrigstidens Tyskland, överblicka utvecklingen från Bismarcks enhetsverk och fram till Versaillesfreden, kan det var klokt att ta rygg på denne industrielle skönande. Mer än de flesta blev han en symbol för sin tid och även sitt folk. Hos ingen annan synes så många olika och delvis motstridiga strömningar och tendenser ha förenats. Man skulle lätt kunna skriva en roman om honom. Robert Musil gjorde det i porträttet av Dr Arnheim i ”Mannen utan egenskaper” . Den bilden har sedan kompletterats med många biografier, varav den senaste är Wolfgang Brenners fängslande studie som bygger på nya dokument från sovjetiska arkiv. Vem var han då – denne man som den svenske vännen Ernst Norlind prisade och en annan påstod vara ”larger than life” Han föddes 1867 i Berlin, året efter slaget vid Königgrätz där preussarna betvingat östterrikarna genom sin teknologiska överlägsenhet. Rathenaus far var chef för ett av de första och mest kända teknikföretagen, AEG (Allgemeine Elektrische Gesellschaft), och barndomen tillbringade han i en välbärgad familj, även om han själv senare beklagade sig över ensamheten. Berlin efter enandet 1870 var en växande experimentverkstad som lystes upp av Edisonglödlampor på vilka Rathenaus far hade patent. Rathenau växte upp i en blivande kultur- och industrimetropol vars invånarantal fyrdubblades bara under åren fram till första världskriget, en dynamik som på många sätt måste ha präglat honom. Inom loppet av några decennier förvandlades Tyskland från ett romantiskt bondesamhälle till en vilhelminsk industristat där firmor som Bosch, Heochst och Bayer expanderade och producerade produkter som vann världsrykte under beteckningen ”Made in Germany” . Egentligen var det hans yngre bror som skulle överta familjeimperiet, men vid faderns död föll valet på honom. Då hade han redan studerat naturvetenskap och disputerat i filosofi och även startat ett kemiföretag i staden Bitterfeld, som senare kom att bilda grunden för en det tyska rikets viktigaste industriregioner. Efter sekelskiftet gjorde han långa resor till kolonierna i Öst- och Sydvästafrika, medveten som han var om koloniernas betydelse som råvaruproducenter och om en med tiden alltmer trängande överbefolkning. Men det mest intressanta med Walther Rathenau är inte hans roll som genial uppfinnare eller industriman. Det intressanta är att han tidigare än andra företagsledare, som ofta bara såg arbetskraften som ett medel för profit, insåg kapitalismens begränsningar. Inte så att han föraktade pengar eller materiella tillgångar, men råkapitalismen var honom främmande. Han blev en av sin tids stora mecenater, stödde tidigt Edvard Munchs konstnärskap och köpte genom sitt välstånd slottet Freienwalde för att rädda det och sedan skänka det till staten. Omgiven av alla de ärenden som sysselsätter en modern storkapitalist framträdde Rathenau också som filosofisk och social författare. Den naturvetenskapligt skolade företagsledaren skrev en lång rad böcker om den andliga utarmning som han ansåg att industrialismen och kapitalismen hade medfört, inte bara för arbetarna utan för hela livskänslan. ”Mekanisering” kallar Rathenau den förvandling som samhället genomgått från primitivt hantverk till den merkantila formen. Eftersom Tysklands borgerliga samhälle var yngre än det franska och engelska drabbades det desto mer av materialistisk växtvärk, den hektiska jakten på välstånd hade berövat människan hennes ursprungliga trygghet i familjen och ett nationalmedvetande som är engelsmännens starka sida. På flera sätt påminner hans beskrivning om Marx tal om kapitalismens lagbundenhet: alienationen gör arbetaren maktlös inför själva livsprocessen och ingen människa kan undandra sig dess verkningar. Mekaniseringen håller människorna i ett järngrepp genom att ge välstånd och samtidigt beröva människan förmågan att göra något av det, ja mekanisering kopplar ur de andliga organ som gör en enhetsupplevelse möjlig och som enligt Rathenau alltid finns på de utompersonliga djupen där det sanna jaget är förankrat. Men någon marxist var Rathenau inte. Snarare ett slags kulturpessimistisk flanör utan system som beskrev modernitetens kris utan att ta sin tillflykt till kollektiva instinkter eller (som Spengler) måla upp den cykliska bilden av ett kommande Ragnarök. Människan befinner sig i en kris som beror på att det kapitalistiska kugghjulet stänger henne ute från alla djupa sammanhang och bindningar, berövar henne de tusenåriga instinkter som håller henne samman, ger henne den hemkänsla i tillvaron som människan behöver. Läser man böcker som ”Kommande tider” (1917) eller ”Nutidens väsen” (1918) är Rathenau egendomligt aktuell. Hans mekaniseringskritik skulle uppskattas av dagens globaliseringsmotståndare, liksom hans både gycklande och dräpande anklagelser mot en småborgerlig överklass som drömmer om ”köpta fröjder” och meningslös lyx, som inte ens i ”fosterlandskärleken kan finna på ett kulturellt giltigt uttryck” Liberaler och socialister lystrade till dessa maningar, men om något parti kunde göra hans önskemål till sina var det socialdemokratin. Det är sant att han inte gillade socialismens planritningar, allra minst när det gäller den privata äganderätten. Inte heller siade han om något kommande drömsamhälle där grödan växer på osådda åkrar. Men de praktiska erfarenheter han själv gjorde övertygade honom om värdet av en stark statsmakt som (utan att ständigt fråga ”vad det kostar” ) tog herraväldet över kapitalflödet på ungefär samma sätt som kraftanläggningarna gör oss till herrar över vattenfallets krafter. Vi bör inte stoppa samhällsutvecklingen, men reglera varuproduktion och distribution på ett sätt som är bra för människorna. Det var ett slags tredje väg som påminner om socialdemokratisk reformism men som också lockade den unge Joseph Goebbels. Det är klart att Rathenau inte helt lyckades lösa detta problem, varken teoretiskt eller i praktiken. Men han försökte ständigt ge sitt arbete en metafysisk bakgrund, en universalitet som han enligt Brenner kanske inte ägde och i varje fall aldrig lyckades omsätta i handling. När första världskriget bröt ut 1914 fick Rathenau i uppdrag av regeringen att sätta Tysklands hela industri på krigsfot. Det påstås att utan honom skulle industrin inte ha klarat krigets påfrestningar. Han tog initiativ till förstatligande av näringslivet och var uppskattad av kejsar Wilhelm. Även inom den tyska krigsmaktens högsta ledning – däribland fältmarskalken Hindenburg och general Ludendorff – måste man erkänna att Tyskland hade Rathenau att tacka för att den framgångsrika försörjningspolitiken under krigsåren, framför allt genom att underkasta industrin samhällelig kontroll. Hitlers rustningsminister Albert Speer beskrev honom senare i sina memoarer som ”den tyska krigshushållningens store judiske organisatör” . Rathenau gjorde i själva verket allt för att understöjda den tyska krigsföringen, kände sig i hög grad befryndad med dess kejserliga och adliga traditioner. Därför är det en ödets tragiska ironi att Walther Rathenau efter krigsslutet 1918 och ”skamfreden i Versailles” i ett tal av just Ludendorff fick personifiera dolkstötslegenden – myten om att de demokratiska ”novemberförrädarna” på hemmaplan hade tillfogat fosterlandets arméer dödstöten. ”Från denna stund var han märkt” , skrev senare greven Harry Kessler. Som man anar låg också hans judiska börd honom till last och även personligen blev Rathenau allt mindre modig. Det vilar ett slags själsuppgiven fatalism över hans sista år, en stor ensamhet. Han var homosexuell och saknade barn, fastän han ständigt omgavs av kvinnliga beundrare. Han levde och bodde furstligt i Grunewald och i villan möttes enligt honom själv de tre hundra män som styrde världen såväl ekonomiskt som kulturellt. Framför allt var han ingen partimänniska och misstroddes därför av alla, även bland judarna var han omstridd eftersom han som vuxen aldrig besökte någon synagoga och insisterade på att vara både ”tysk och jude” . När Rathenau 1922 utsågs till tysk utrikesminister uppmanade Albert Einstein honom att avstå från ministerportföljen, eftersom ett misslyckande skulle kunna missgynna judarnas sak. Rathenau såg tvärtom upphöjandet som ett erkännande. Höjdpunkten i hans korta karriär blev det så kallade Rapalloföredraget som innebar ett närmande mellan Tyskland och Sovjetunionen samtidigt som man avstod från skadeståndsanspråk på varandra. Denna politiska framgång innebar ett avsteg från ”uppfyllelsepolitiken” efter Versailles och återgav Tyskland en roll som ledande nation. Ser man till vad Rathenau gjorde och önskade är den pogromliknande hetsjakten obegriplig, men kanske var det redan försent. Krass nationalism och ekonomisk egoism hade redan vuxit sig starka. Reaktionära frikårskretsar såg honom som ”bolsjevikvännen av främmande ras” och från telegrafstolparna lyste maningen: ”Walther Rathenau ska vi hugga, denna förbannade judesugga!” När skotten föll på Königsalle hade hatets sådd redan mognat. Det är svårt att säga vad som hade hänt med den tyska historien om Walter Rathenau hade fått slutföra sitt verk. Men utan att honom gick Weimarrepubliken mot sin plågsamma, självvalda undergång. per landin essa@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22432, "headline": "Med passion för film", "summary": "Mycket av den film som görs i dagens Sverige är medioker. Visst behövs det mer pengar, men framför allt mer glöd, säger Memfis Films succéproducent Lars Jönsson.", "article": "Med ett leende som också är ett slags grimas tar Lars Jönsson en paus i ordflödet och pekar omkring sig. - Det här är mitt landskap! säger han och syftar på bokskogarna, Hallandsåsen, havet där utanför. Man känner det under huden. Som i en italiensk film; mia terra, liksom. Inte bara synintrycken, utan ljuden och lukterna. Jag är född en bit härifrån, i Grevie, och försöker återvända så ofta som möjligt. När Lars först tackade nej till denna intervju gjorde han det dels för att han inte tycker om att bli intervjuad, dels för att han inte vill prata om vad resten av filmbranschen gör. \"Jag har bott på landet länge, jag ser för lite, jag har ingen koll\", sa han. Men under semestern har Lars Jönsson, Sveriges just nu utan jämförelse mest framgångsrike filmproducent, funderat på saken och kommit fram till att han ändå har ett och annat att säga. Och, ska det visa sig, det har onekligen med resten av filmbranschen att göra. Framför allt vill han tala om vikten av passion i filmskapandet, om sin besatthet av att göra film med kvalitet. Visserligen tycker han som så många andra att svensk film är underfinansierad. Men samtidigt talas det, tycker han, alldeles för sällan om filmernas innehåll: - Jag har aldrig sovit dåligt på grund av rädsla för en films ekonomi, eller för att inspelningen ska gå över budget. Däremot kan jag bli sjuk av oro när jag grubblar över om filmen kommer att bli tillräckligt bra eller inte. Vi träffas i lunchrestaurangen på nästan osannolikt grönskande Norrvikens trädgårdar, tre kilometer utanför Båstad. Där inleder Lars Jönsson vad som i princip är en enda lång monolog, där mina frågor mer får honom att komma av sig än hjälper ordflödet framåt. Memfis Films arbetsmodell, som han beskriver mångordigt och ivrigt, går ut på att de inleder samarbeten med begåvade, intressanta personer oavsett om de har gedigen filmbakgrund eller inte. - Vad det är jag letar efter är inte helt lätt att beskriva; en berättarbegåvning, en originalitet, och att det finns något mycket meningsfullt i vad de vill säga. Det kanske låter självklart. Men ser man på svensk film i dag är det uppenbarligen inte så. När denna talang har lokaliserats påbörjas ett långsiktigt samarbete, som också är ett slags filmskola, betalad av Memfis Film. Lukas Moodysson gjorde först en kortfilm, sedan skrev han manus efter manus, i jakt på ett som verkligen fungerade. Resultatet blev \"Fucking Åmål\", svensk films största publik- och kritikersuccé på många år. Innan Maria Blom spelade in \"Masjävlar\" gjorde hon en intern övningsfilm, för att lära sig vad en filmproduktion innebär. Samma sak med Josef Fares. Under den här långa förberedelsetiden blir det uppenbart om regissör och producent verkligen passar ihop. - Det viktigaste för mig är att man har samma vision av filmen som ska göras. Om man har det, då kan man hjälpa och stödja varandra. Då kan man hela tiden gå tillbaka till den ursprungliga visionen; blir det bra, gripande, roligt - är detta filmen vi sa att vi skulle göra? Då kan jag som producent vara ett par extra ögon och ett känsligt sinne; då blir man starka tillsammans. Drar man däremot inte åt samma håll, då är mitt jobb lönlöst. Detta slags nära samarbete mellan en producent och regissör tycks inte vara så vanligt i branschen i övrigt, konstaterar han. Vilket kan vara ännu en orsak till överflödet av \"slarvigt gjorda filmer\". Lars hämtar andan, och jag sticker emellan med att fråga varför han så ofta har jobbat med relativt oetablerade filmare. Är det för att han trivs med att visa vägen själv? Lars Jönsson skruvar motvilligt på sig, tvekar en stund. \"Nej\", säger han sedan. Snarare har det att göra med att han alltid \"känt ett visst utanförskap i förhållande till resten av filmbranschen.\" - Det kanske låter löjligt nu, när Memfis är en tydlig del av etablissemanget. Men jag har alltid sett oss som en egen liten ö. Kanske beror det på att jag inte har kommit in i filmbranschen den vanliga, långa vägen. Du vet, att man börjar med att jobba sig upp på inspelningar, steg för steg innan man sedan får chansen att producera. Nej, Lars Jönsson beskriver sig som självbyggd. Passionen för film drabbade honom när han var fjorton femton år, i mitten av sjuttiotalet, då han började gå på filmstudion i Ängelholm och utsattes för ett stort antal av decenniets bästa filmer. Sedan tog det honom många år att förstå att film också är något man kan jobba med. Först läste han till journalist. Det var sedan på Nordiska folkhögskolan i Kungälv som han, \"som en uppenbarelse\", fick en videokamera i sin hand. Sedan följde flera år av sökande, prövande, innan han insåg att det är producent han bör vara. Den första långfilmen kom till efter att han tagit kontakt med en då okänd engelsk filmare vid namn Colin Nutley - \"Änglagård\" blev resultatet. Sedan har det blivit ungefär en film per år och sammanlagt fyra Guldbaggar i prishyllan. - Att göra film är en väldigt lustfylld process men också oerhört plågsamt. Det är ett arbete som är mycket lek men också blodigt allvar. Det är ett slags känslomässig berg och dal-bana där jag både har en superstark tro på min regissör och försvarar honom eller henne mot omvärlden, men där jag samtidigt kan vara väldigt kritisk och ifrågasättande. - Varje film har sina stunder av stora problem och misströstan. Men detta smärtsamma leder sedan till att man fattar beslut som gör att resultatet blir bra. Oftast i alla fall. Sedan, menar han, måste man ha klart för sig att varje enskild film inte kan bli ett mästerverk. Lars Jönsson vill se det som att han producerar \"regissörsskap\" snarare än enstaka filmer. - Ta Lukas Moodysson, han kommer säkert att göra många filmer framöver. Vissa stora, andra små, vissa publika, andra extremt experimentella. Men alla kommer att vara intressanta, på något sätt. Helheten - hans samlade filmografi - hoppas jag ska bli enastående. Och jag vill vara med om att göra den enastående. - För mig är det rätt så självklart att om ett sådant förhållningssätt vore vanligare så skulle det leda till bättre filmer. Branschen är rastlös; man satsar hela tiden på nya regissörer, som kanske får göra en film alldeles för snabbt. Funkar det inte? Nehej, då försöker man hitta en ny. Så är vi alltså där igen: Vad fungerar och vad fungerar inte i svensk film i dag? - När jag började, säger Lars Jönsson, stod SF och Sandrews för nästintill all filmproduktion. I dag ligger ett stort gäng små filmproducenter bakom det mesta. Det är en stor och grundläggande förändring, som på många sätt är positiv. Om alla dessa bolag kunde göra en eller två filmer per år, av god kvalitet, då skulle helheten bli bra, och Sverige skulle dessutom kunna få fram ett par riktigt lysande filmer varje år. Problemet är bara att många av produktionsbolagen har så svag ekonomi att de inte kan satsa tillräckligt på förarbetet, som manusutveckling. Dessutom är risken stor att de hamnar i händerna på distributörerna. - Jag är stolt över att kunna säga att vi i alla år har lyckats undvika att finansieras av SF, Sandrews eller Sonet, säger Lars Jönsson bestämt. Att inte ta in en distributör som samproducent är ett mycket medvetet val. Gör man det är risken stor att det kommer krav på att slipa av kanterna på projektet. - Och det är ju kanterna som är det intressanta. Det är det fula, aparta och konstiga som får filmen att spraka. Jag avskyr det som är mainstream redan i utgångsläget. Vi har gjort populära, publika filmer, men tittar man på projekten som de var på idéstadiet var det inte alls givet att många skulle se dem. Inte minst var det arbetet med Lars von Triers \"Breaking the waves\" som lärde honom vikten av klok finansiering. Då fick de erbjudanden om pengar från USA och Frankrike, men investerarna ställde krav som skulle ha kunnat förstöra filmen fullständigt. Pengar är makt, med andra ord. Att Filminstitutet i Sverige på senare år har valt att satsa pengar i allt fler filmer, men med mindre belopp, är en olycklig utveckling, menar Lars Jönsson. Det görs helt enkelt för många filmer i Sverige i dag, med för liten budget. En rimlig produktionsnivå vore runt trettio långfilmer, att jämföra med fjolårets fyrtiofem. - Kanske är det därför vi har sett så mycket som är mediokert på senare år. Filminstitutet borde analysera detta noga. Vad innebär denna förändring, för branschen, för filmutbudet? Vi har blivit sittande länge på Norrvikens trädgårdar. I ganska exakt två och en halv timme har Lars Jönsson talat om sitt arbete, sin vision av hur film bör göras. Till sist är vi alltså framme vid formell filmpolitik, vilket han egentligen skulle vilja undvika. Men det är svårt att låta bli. Nästan motvilligt låter han orden komma: - Vi har en kulturminister som inte brinner för film. Och vi har en vd och en styrelseordförande på Filminstitutet som aldrig har jobbat med film tidigare. Det är ett ganska unikt läge. I dag krävs det dessutom att Filminstitutets ledning klarar av att verkligen utmana politikerna, för att försvara filmen, för att få till stånd vettigare och bättre finansiering. Man får hoppas att Cissi Elwin (Filminstitutets nya vd) har den begåvningen och uthålligheten. Roligare är det att tala om annat. Som att även Memfis Film står inför förändringar. Bolaget ska flytta från Vasastan till nya kontor i Gamla stan, vilket sammanfaller med att Lars Jönsson själv kommer tillbaka till Stockholm efter flera år på landet. Samtidigt planeras nya satsningar. - Primärt ska jag och min kollega Anna Anthony förstås fortsätta att göra film med de regissörer vi redan arbetar med. Men kanske har vi nu utrymme för något eller några samarbeten till, inte minst med manusförfattare. - Vi har varit stängda utåt i flera år, eftersom vi har haft fullt med vårt. Men nu är vi öppna igen, på jakt efter ny talang. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22433, "headline": "Större än Gud.", "summary": "Karen Armstrong har skrivit en bok om den period kring vilken vår moraliska och religiösa värld är byggd. Carl Rudbeck har läst denna tankeväckande historia och ställer sig frågan vad religion egentligen är.", "article": "Karen Armstrong var en gång nunna. Sju år tillbragte hon bakom klostermurar innan hon kastade nunnedoket. Men religionen har hon inte övergivit. Hon har blivit ett slags missionär, inte för kristendomen eller för någon annan religion heller utan för religionen som sådan, för dess betydelse bortom konfessionella gränser. Tidigare har hon skrivit böcker om Gud, Buddha och islam och nu, i ”The Great Transformation” , har hon tagit sig an ett ännu större ämne – om det nu finns något större ämne än Gud. Hon har skrivit en historia över det som den tyske filosofen Karl Jaspers kallade axialtiden – den axel kring vilken vår moraliska och religiösa värld är byggd – en period som sträcker sig från ungefär 800 f Kr till cirka 200 f Kr. Under dessa sekler genomgick mänskligheten en moralisk förvandling som vi lever med än i dag – religioner som buddhism, judendom och hinduism grundades och förutsättningar för de två senare monoteistiska religionerna, kristendom och islam, skapades genom judendomen. I Grekland började man med vetenskap och rationell filosofi. En endast milt skeptisk läsare kan undra om det verkligen finns (eller fanns) något som är värt att kalla axialtiden. Om det inte i själva verket är en senkommen skrivbordskonstruktion som mera skymmer än klargör, som genom uppfinningen av ett ord tror sig dels skänka enhet där ingen enhet finns, dels skapa likheter mellan religiösa tänkare som på nästan alla punkter är väsensskilda. I detta avseende kan man tycka att Armstrong gör det ganska lätt för sig. Hon talar genomgående om axialtiden och dess tänkare som om de vore en klar och tydligt avgränsad kategori. Över huvud taget har hon inte sällan ett ganska godtroget förhållande till källorna, som är förvånande. Många av de gestalter som passerar genom bokens nästan fem hundra sidor är höljda i dunkel. Några av huvudpersonerna, till exempel Sokrates och Buddha, skrev aldrig en rad. Ändå behandlar Armstrong dem och många andra som om vi hade tvärsäker kunskap om dem och vad de menade i sina ofta mycket dunkla och ibland till och med obegripliga skrifter. Där specialister ofta mumlar och gör så många reservationer i sina tolkningar att det till slut inte blir mycket kvar är Armstrong klar och tydlig. Hon tror sig veta vad en kinesisk vishetslärare eller en indisk yogi verkligen menade även om det ligger mer än två tusen år tillbaka i tiden. Här ligger både styrkan och svagheten i ”The Great Transformation” . Armstrongs säkerhet gör att boken blir lätt och medryckande att läsa men säkerheten känns inte sällan illusorisk. Det handlar genomgående väldigt lite om religiösa dogmer, metafysiska antaganden eller ens om gudstro i vanlig nutida bemärkelse. Kanske fick Karen Armstrong nog av skolastiska hårklyverier under sina år i kloster, för den typen av religiösa spörsmål verkar hon finna meningslösa. Hon vill dessutom visa att hon i denna fråga har i stort sett alla de stora axialtänkarna på sin sida. Traditionellt centrala religiösa frågor som synen på Gud eller om Han (eller Hon) alls existerar hamnar i skymundan. Det handlar i stället om hur människan skall leva, om vad det goda livet består av och hur vi skall förhålla oss till våra medmänniskor och till resten av skapelsen. Genomgående visar Armstrong en imponerande syntetisk förmåga – hon lyckas smälta samman sitt väldiga material till en berättelse med klara och överblickbara konturer. I alla dessa religioner och världsåskådningar från Grekland till Kina tycker hon sig urskilja en förändring, till och med en utveckling, som går från riter till ritens innehåll och mot en växande medkänsla för andra människor, från formell religion till praktisk levnadsvisdom. Buddhas insikt blir central i denna berättelse, nämligen insikten att allt är lidande. Denna insikt delar den Upplyste med många andra gestalter i världshistorien, med Job, med indiska asketer, med några kinesiska tänkare som omkring sig enbart såg sedernas förfall och med grekiska tragöder som delade Buddhas dystra syn på la condition humaine. Till skillnad från indiska asketer (och från Job) som mest var upptagna av sin egen frälsning eller sin egen väg ut ur ett kretslopp av födelse, lidande och död, formulerade Buddha en väg ut ur detta kretslopp som skulle vara tillgänglig för alla. I stället för att omedelbart gå in i nirvana, alltså att utplånas, att försvinna som en ljuslåga som blåses ut, stannade Buddha kvar och delade med sig av sina insikter. På så sätt liknar han Kristus som led och dog på hela mänsklighetens vägnar. Teatern i Aten kom att spela en roll som liknar religionens i andra samhällen. Det var den plats där människor möttes och kom till insikt. Och till insikt inte bara om sin egen ställning utan om sina medmänniskors. Här ser Armstrong något som förenar många av dessa axialtänkare som i de flesta fall inte, i alla fall inte i Armstrongs läsning av dem, verkar bry sig om vilken Gud man tror eller inte tror på. Deras mission är inte att omvända utan att bota och lindra här och nu, att hjälpa oss att komma till insikt. I många fall kan man med fog fråga sig om det verkligen handlar om religion i den mening vi vanligen lägger i det begreppet. Kinesiska tänkare som Konfucius, Laozi och Mozi är mera av samhällsfilosofer än religiösa gestalter. Deras ofta lätt snusförnuftiga råd om hur vi skall leva kommer från en annan och helt annorlunda värld än den som profeten Jeremia verkade i och som han med visionär kraft fördömde. Om man alls kan föreställa sig ett möte mellan Jeremia och Konfucius så inbillar jag mig att det skulle sluta i ömsesidig oförståelse. Sen må de båda hur mycket som helst ha varit axiala tänkare. När man läser Armstrongs tankeväckande bok är det svårt att låta bli att ställa sig frågan vad religion egentligen är. Finns det någon rimlig gräns mellan religion och allmänna levnadsregler Thomas Tweed försöker i sin ”Crossing and Dwelling” att på bara lite drygt två hundra sidor ta ett helhetsgrepp på religion som han egensinnigt men inte oklokt definierar så här: ”Religioner är sammansmältningar av organiskt/kulturella flöden som skärper glädje och möter lidande genom att förlita sig på mänskliga och övermänskliga krafter för att skapa ett hem och för att korsa gränser.” Tweed menar att religioner ofta fungerar som klockor och kompasser: De hjälper oss att orientera oss i tillvaron och framför allt att ta oss över gränser som kan vara av olika slag. Alltifrån de konkreta gränser som korsades av dem som flydde totalitära stater där det var förbjudet att praktisera en viss religion till symboliska gränser som mellan odöpt och döpt, ogift och gift och, framför alla andra gränser, den mellan liv och död. För Tweed, liksom för Armstrong, är religionen sällan en uppsättning av dogmer utan mera en dynamisk samling bilder som hjälper de religiösa att orientera sig i världen. Att känna sig hemma men framför allt att kunna gå över en gräns, från ett stadium till nästa. Tweed är inte så mycket intresserad av religionens innehåll, som kan se ut nästan hur som helst, utan hur den fungerar för de troende och vilka syften den kan tjäna. På just den punkten är Karen Armstrong tydlig – religionen har spelat en avgörande roll för att mildra de seder som styr umgänget mellan människor. Trots alla enorma olikheter mellan axialtidens tänkare finns det en minsta gemensam nämnare och det är den gyllene regeln om än i lite olika versioner. Nästan alla dessa filosofer manar oss att behandla våra medmänniskor på samma sätt som vi själva vill bli behandlade. Författaren till Mahabharata, Buddha, Mozi, Jesus var ense på denna punkt. Armstrong skriver att ”dessa vise män låg före oss när de kom till insikten att medkänsla inte kan begränsas till vår egen grupp” och det är, fortsätter hon, antagligen den bästa vägen mot en fredlig värld. Hon påpekar att många av dessa tänkare och religionsgrundare verkade i oroliga tider då etablerade sanningar visade sig vara lögner och urgamla institutioner sopades bort över en natt. Hela folk fängslades och tvingades i exil. Det var alltså inte endast eller ens i första hand för att tillfredställa en längtan efter frälsning som dessa tänkare formulerade sina budskap utan för att hjälpa människor att härda ut i denna värld. De var praktiska filosofer, inte teoretiska teologer. Om religionens roll som frälsningslära som skall ge oss ett evigt liv på andra sidan graven har Karen Armstrong inte särskilt mycket att säga. Kanske med rätta. För just den aspekten visar sig inte vara särskilt viktig i många religioner där inte ens tron på en gud har den centrala roll som den har fått i de tre monoteistiska religionerna – judendom, kristendom och islam. Dessa tre som för många har blivit paradigmatiska för vad en religion skall vara visar sig vara endast ett och då ganska extremt alternativ bland många andra. Jämfört med hinduism, buddhism och konfucianism är detta påstridiga propsande på att det bara finns en gud ett recept för intolerans. Om jag vet att just min gud är den ende och den sanne så har jag ingen anledning att vara särskilt tolerant mot dem som irrar i teologiskt mörker. Karen Armstrong jämför alla dessa religiösa föreställningar som florerade under det sista årtusendet före vår tideräknings början. Men hon vill inte föra in några värderingar av alla dessa religioner. Det verkar som om hon på det sättet är typisk inte för axialtiden utan för vår tids kristendom som ofta är motvillig att hävda sin egenart; inte ens dess anhängare vågar alltid längre påstå att den är bättre eller sannare än alla andra religioner. Det är ungefär som om socialister inte längre skulle våga påstå att socialismen är att föredra framför liberalismen utan i stället fegt dra sig undan och säga att alla har kanske sin del av sanningen och att det är svårt att döma. ”The Great Transformation” är en fin introduktion till några av världens stora religioner. De i dag två största, kristendom och islam, kom till efter axialtidens slut men de bygger i hög grad på de insikter som formulerades tidigare av både profeter och asketer. Carl Rudbeck essa@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22437, "headline": "1984 - ett gyllene år", "summary": "1984 vann Bröderna Herrey Eurovision Song Contest med ”Diggi-loo diggi-ley”. I kväll visar SVT hur det gick till när de vann den svenska uttagningen till den stora finalen i Luxemburg.", "article": "22 år är en ganska kort tid, men sett med Melodischlagerfestivalsögon en förfärande lång tid. När ”Minnenas television” visar kvällen då Bröderna Herrey blev ett litet svensk musikfenomen med ”Diggi-loo diggi-ley” känns det nästan som att förflyttas till en annan tidsepok. Det är grått, det är långsamt, det är töntigt, det är taffligt, det är helt utan nerv, det är en programledare i Fredrik Belfrage som ger en känsla av tondövhet och det är axelvaddar och pastellfärger, och det är Vicki Benckert. 1984 var tydligen sångerskan och låtskrivaren Vicki Benckerts år. Hon var inblandad i tre av de tio låtar som tävlade och sjöng själv en av dem, ”Livet är som ett träd”. Den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest (som avgjordees i Luxemburg den 5 maj 1984) hölls i Lisebergshallen i Göteborg detta år. Tävlingen rullade på den tiden runt mellan Göteborg, Malmö och Stockholm och såg olika ut varje gång. Man hade till och med olika loggor för programmet varje år, inte särskit smart marknadsföring. Detta år avgjordes tävlingen av nio jurygrupper i ålderskategorier från 15–20 år till och med 55–60. Pensionärer ansågs uppenbarligen inte kunna bedöma populärmusik. Och hade de fått vara med hade de troligen gett sina toppoäng till Bröderna Herrey som som fick högsta poängen av grupperna 50–55 och 55–60. Bland de yngsta var den svenske skotten John Ballards ”’Rendez-vous” populärast. Bröderna Herrey var helt okända för svensk publik när Per (i röd skjorta) , Richard (grön skjorta) och Louis (blå skjorta) stod på scenen i sina gyllene skor och sin superdrillade koreografi den här lördagskvällen i februari 1984. De hade varit i Los Angeles i några år, pushade och uppbackade av sina föräldrar, och tränat för ett liv som artister. Efter segern rusade deras mor Gerd upp på scenen med varsin blomkvast till sönerna. Fadern följde finalen via telefon i Los Angeles. I publiken skymtar man Bert Karlsson, som i och med Herreys seger för tredje året i rad hade segrarna i sitt stall. 1982 vann Chips med ”Dag efter dag” och 1983 Carola med ”Främling”. Elisabeth Andreassons bidrag 1984, ”Kärleksmagi”, var också en Bert Karlsson-låt, men nervositet gjorde att Elisabeth Andreasson kom in helt fel i låten som inte gick till slutomröstningen. Så här såg startlistan ut: 1. Nu är jag tillbaks igen – Janne Önnerud, musik: Örjan Fahlström, text: Monica Forsberg. 2. Sankta Cecilia – Göran Folkestad/Lotta Pedersen (skulle inom några år vara mer känd som Lotta Engberg), musik: Göran Folkestad, text: Vicki Benckert. 3. Schack och matt – Rosa Körberg, musik: Örjan Fahlström, text: Monica Forsberg. 4. Rendez-vouz – John Ballard, musik: Bjarne Nyqvist, text: Paula af Malmborg. 5. Diggi-loo diggi-ley – Bröderna Herrey, musik: Torgny Söderberg, text: Britt Lindeborg. 6. Labyrint – Per-Erik Hallin, text och musik: Per-Erik Hallin. 7. Kärleksmagi – Elisabeth Andreasson, musik: Peter Wiberg, text: Vicki Benckert. 8. Kall som is – Karin och Anders Glenmark, musik: Anders Glenmark, text: Ingela Forsman. 9. Tjuvarnas natt – Thomas Lewing, musik: Bruno Glenmark, text: Ingela Forsman. 10. Livet är som ett träd – Vicki Benckert, text och musik: Vicki Benckert. De nio jurygrupperna valde ut Sankta Cecilia, Rendez-Vous, Diggi-loo diggi-ley, Kall som is och Livet är som ett träd till finalomröstning. Herreys vann, men vem eller vilka kom tvåa Hans Kronbrink hans.kronbrink@dn.se 08-738 2168 Minnenas television SVT 1 21.05 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22449, "headline": "Duran Duran i digital form", "summary": "Duran Duran är det första popbandet att ta steget in i den virtuella världen \"Second life\".", "article": "\"Second life\" lanserades för tre år sedan som en digital värld på nätet som medlemmarna själva skapar och äger. Sedan dess har mer än 370 000 människor blivit karaktärer, så kallade \"avatars\", i världen och i takt med att intresset blivit större har också olika medieaktörer som radio- och tv-kanaler blivit allt mer intresserade av att synas i den. Nu tar, berättar BBC News, Duran Duran som första popband steget in i \"Second life\". 3D-versioner av medlemmarna ska lanseras inom kort och bandet vill skapa en virtuell ö där de bland annat ska kunna ge konserter. Enligt keyboardisten Nick Rhodes är förhoppningen att skapa en \"fullt fungerande, futuristisk utopi\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 22451, "headline": "Vita styr Hollywood", "summary": "Första gången en svart skådespelerska Oscarnominerades för bästa kvinnliga huvudroll var för 52 år sedan. Den första att vinna var Halle Berry 2002.", "article": "Berry fick en Oscar för sin roll som den färgade servitrisen som omständigheterna för samman med den rasistiske vite man (Billy Bob Thornton) som exekverade avrättningen av hennes man i filmen ”Monster’ s ball” . Berry var den första färgade kvinnan att få en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, ett skamligt bevis för hur djupt rasismen sitter i det amerikanska samhället. Den överraskande Oscarsstatyetten har dock inte lett till att 39-åriga (40-årsdag nästa vecka) Halle Berry överösts med seriösa rollförslag, tvärtom har hon fått ännu fler manus där hon ska spela snygg och sexig. Berry, som slog igenom i tv-serien ”Living dolls” 1989, har efter ”Monster’ s ball” varit James Bond-brud i ”Die another day” , psykiater som vaknar upp och är inlåst, misstänkt för brott hon inte minns i rysaren ”Gothik” , spelat mutanten Storm i ”X-2” , och agerat Catwoman i kritikersågade ”Catwoman” . – Jag trodde att det var en av de bästa filmerna som gjorts, sa Berry med ett skratt i en intervju i tidningen Edmonton Journal i juni i år. – Jag tyckte att ”Catwoman” skilde sig väldigt mycket från alla andra actionfilmer som jag sett. Men man vet aldrig hur folk kommer att reagera och jag trodde att kvinnor skulle gilla en karaktär som var så stark. Berry hade fullständigt fel, och det hade hon även angående ”Monsters’ ball” . – Jag trodde att nakenscenerna skulle betyda slutet på min karriär! Och titta vad som hände! Du kan aldrig veta i förväg, sa hon i intervjun. Men även om det inte är lätt att förutse en films framgång eller fiasko är det i Berrys fall hennes hudfärg och hennes kön som skapar de största problemen i den mansdominerade filmbranschen. – Det finns så många stora skådespelerskor och det borde finnas massor av bra roller för dem, men de är väldigt få. Och att dessutom vara svart gör saken ännu mer komplicerad. Hon säger sig ofta höra att hon är duktig, men också att ”vi vill inte att den här rollfiguren ska vara svart. Hon är gift med en vit kille” . – Vad är det som är konstigt med det Jag har själv en vit mamma och en svart pappa, säger Berry till Edmonton Journal. 1999 spelade Berry, i en tv-film regisserad av Martha Coolidge för tv-kanalen HBO, huvudrollen i ”Dorothy Dandridge” . Dandrigde var den första svarta kvinnan att över huvud taget bli nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Det var 1954 och för rollen som Carmen Jones i dramamusikalen med samma namn, en modern version av Bizets ”Carmen” med nya texter och en helt och hållet svart rollbesättning, bland andra Harry Belafonte. Regissör var Otto Preminger. Dandridge vann inte. Hennes karriär kantades av stora problem, vissa privata, men de flesta förknippade med hennes hudfärg. Oscarnomineringen gjorde det inte lättare att få roller. De kommande tio åren medverkade hon bara i sex filmer. Hon dog 1965 på grund av en överdos medicinska preparat, 42 år gammal. Hans Kronbrink hans.kronbrink@dn.se 08-738 21 68 ) Monster’ s ball SVT 1 21.30 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22458, "headline": "Cecilia Lindqvist", "summary": "\"Skönheten från skogen i väster\". Cecilia Lindqvist reste till Kina första gången för över fyrtiofem år sedan. Hon ville bland mycket annat lära sig spela det sjusträngade instrumentet qin, som ofta kallas kinesisk luta.", "article": "Nu har hon skrivit en bok om detta i Kina så vördade instrumentet, som uttalas \"tjin\", och de ritualer som omger det, vad det har betytt för den bildade eliten i landet under två tusen år och vad det lärt henne inte bara om den klassiska kinesiska kulturen utan också om det moderna Kina. Qin är sedan några år upptaget på Unescos lista över ovärderliga konstformer men åtminstone i väst har det inte tidigare skildrats så ingående som i Cecilia Lindqvists bok, som kommer ut i september. I sin bok \"Tecknens rike\" (1989) lade hon de kinesiska skrivtecknen som ett raster över den kinesiska civilisationen. I den nya boken vill hon använda qin på ett liknande sätt. - Att berätta om människors liv i Kina, om hur allt hänger ihop, säger hon när vi träffas i den svalt vackra 30-talsvilla i Älvsjö där hon nu bott i över fyrtio år. I hennes trädgård, som har något asiatiskt över sig utan att hon medvetet strävat efter det, hänger hennes baddräkt på tork efter morgonens fyra hundra meter i Älvsjöbadets bassäng. I ett hörn av trädgården tronar, verkligen tronar, ett enormt schersminträd. Det är svårt att spela qin, även för den som likt Cecilia Lindqvist tidigare bedrivit avancerade studier i renässansluta i Italien och Tyskland. Qin måste spelas med en respekt som inte omger något västerländskt instrument. Det är inte ett instrument som man bara slår sig ned vid och spelar medan riset kokar. Cecilia Lindqvist berättar om de enskilda tonernas skönhet, om 26 olika sorters vibraton och 54 andra klart differentierade grepp, om att ingenting kan lämnas åt slumpen när man spelar qin, om spelandet som en meditation och en väg till frihet och närhet till den kinesiska kulturens hjärta. Hon visar sitt eget instrument, som tillverkades någon gång under Mingdynastin (1368-1644). Dess fjärdesträng - av hårdtvinnat silke, som de övriga sex strängarna - är just nu dessvärre lite sladdrig och behöver bytas. Alla strängar måste vara i god form för att instrumentet verkligen ska ge ifrån sig det ljud som Cecilia Lindqvists lärare Wang Di en gång mycket poetiskt beskrev så här: \"Tänk dig att du släpper ner en liten vit pärla i en skål av grön jade. Så ännu en, och ännu en och sen rasar det ner ett stjärnfall av pärlor i skålen och ljudet är alldeles kristallklart och varje ton hörs var för sig och så blir allt stilla.\" Wang Di blev med tiden en av de skickligaste, om inte den allra skickligaste qinspelaren i Kina. Hon arbetade på Forskningsinstitutet för qin i Peking, som hade etablerats bara några år efter det att kommunisterna hade tagit makten i landet 1949 trots att instrumentet och dess ideologi ur marxistisk synvinkel stod för den elitism som revolutionen hade vänt sig emot. - Att detta institut över huvud taget kunde existera tror jag beror på att det gamla gardet revolutionära politiker i Kina var djupt bildade människor. De hade hela den gamla civilisationen med sig. Mitt under brinnande inbördeskrig kunde de sitta och skriva dikter som avkoppling, dikter med jättekomplicerade versmått med inrim, slutrim, alliterationer och sådant. Så institutet gynnades, säger Cecilia Lindqvist nu i sin villa i Älvsjö, och hon kan fortfarande uttrycka förvåning över att hon, en ung svenska från Sverige, kunde bli institutets första och enda elev. Cecilia Lindqvist och hennes dåvarande man Sven Lindqvist kom till Kina i en period som hon nu beskriver som \"oändligt märklig, ett stort vakuum efter den våldsamma revolutionsperioden\", men före kulturrevolutionen i mitten av 1960-talet. De reste inte till Kina av politiska skäl. - Det handlade om en allmän längtan ut. Vi hade bott i Grekland 1957-58 och Mellanöstern, Asien kändes nära. De vackra orden, musiken & Asien kändes så spännande. Det handlade också om något i tiden: Harry Martinson hade skrivit \"Li Kan talar under trädet\", Willy Kyrklund \"Mästaren Ma\" och \"Till Tabbas\". I bakgrunden fanns också Erik Blombergs översättningar av dikter från Tangdynastin (618-906) och Songdynastin (960-1279). Översättningarna kom 1944 och 1950 och påverkade Cecilia Lindqvist mycket. Hon läser dem fortfarande, ständigt. Senare i samtalet erinrar hon sig något som hennes älskade lärare i filosofi, religion och psykologi i realskolan och gymnasiet, Hjalmar Sundén, hade sagt till henne och hennes klasskamrater när de tog studenten. De hade fått studera den romerska och grekiska och judiska traditionen, hade Hjalmar Sundén sagt. Men nu borde de ägna sig mer åt den arabiska och den kinesiska. - Jag tror att Hjalmar förberedde mig på något sätt. Ingenting kunde vara mer naturligt för mig efter skolan än att intressera mig för Kina. Och där fanns kanske en annan och djupare förklaring till lockelsen med Kina. Cecilia Lindqvists morföräldrar och farföräldrar var med i Bethania i Helsingborg och hade nära kontakt med missionärer som reste till Kina. När dessa kom hem vart sjunde år fick de ofta bo hos morföräldrarna. - Och jag och mina syskon bodde ofta hos mormor och morfar på somrarna, där fick jag träffa dessa älskansvärda människor. Jag blev fast i det kinesiska utan att jag egentligen visste det & Men nej, det fanns inget politiskt i mitt intresse för Kina. Det politiska uppvaknandet kom senare, när vi kom till Indien och började intressera oss för jord och makt. Vad har qin lärt dig om livet? Cecilia Lindqvist funderar bara en mycket kort stund. - Det har befäst något jag känt inom mig väldigt länge. Det handlar om den djupa koncentrationen i musiken. Meditationen, lugnet. Att kunna söka de där lugna punkterna i livet, att hitta de där korta men väldigt effektiva pauserna. Qin fungerar på samma sätt som djup sömn. Man reparerar sig, rår sig själv, blir lugn. Nej, det handlar inte om någon religiös känsla. - Jag har aldrig haft någon sådan längtan. Men jag tror att det är ett uppgående i någonting. En djup känsla för det andliga i tillvaron. När Cecilia Lindqvist först kom till Kina fick hon ett namn som bara betyder \"Väster\". Några av hennes vänner tyckte att det var alltför torftigt och satte sig ned för att diskutera fram ett nytt namn. De kom fram till ett bra förslag - som dock snabbt förkastades sedan någon i sällskapet påpekat att ett av namnets tecken betyder begåvad, intelligent. \"Och det kan vi ju inte ta, då tror ju alla att du är en karl!\" Så de funderade vidare en stund och kom fram till Lin Xi Li, som betyder ungefär \"Skönheten från skogen i väster\". Men Cecilia Lindqvist visade handgripligt även kineserna att hon mer än väl lever upp till alla tänkbara krav också på begåvning och intelligens. Hennes \"Tecknens rike\" har sålts i 80.000 exemplar bara i Sverige och belönats med Augustpriset. Den har översatts till flera språk, däribland kinesiska i både Kina och Taiwan. Boken om qin översätts nu till kinesiska i båda länderna, redan innan den kommer ut på svenska. Och nu? Häromdagen reste Cecilia Lindqvist till Tibet för första gången i sitt liv; hon har samlat in pengar och skänkt böcker till skolor i landet. Hon har redan ett schema för en lång rad framträdanden i samband med boken om qin, och hon har börjat fundera på vad hon ska skriva om i nästa bok. - Jag vet egentligen ingenting om vad som händer med mitt liv framöver. Jag vet bara att jag har hemskt roligt medan det pågår. Cecilia Lindqvist Aktuell med: \"Qin\", som utkommer i september. Bakgrund: 74 år gammal, författare, professor, qinspelare. Kinakännare sedan början av 1960-talet. \"Resa med Aron\" 1969, \"Tecknens rike\" 1989, \"Natteckningar\" 2001, tre böcker om Kina och Asien tillsammans med före detta maken Sven Lindqvist. Rekommenderar i sommar: Film: \"Beijing bicycle\" (2001) i regi av Xiaoshuai Wang. Bok: Ryszard Kapuscinskis \"På resa med Herodotos\". Skiva: John Dowland \"Lacrimae, or Seven Teares Figured in Seven Passionate Pavans\" (1604). Smultronställe: Kallbadhuset Pålsjöbaden i Helsingborg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22478, "headline": "En feminist i ständig kamp", "summary": "Dagens feminister är skrutt, tycker Grupp 8-veteranen och tidigare statssekreteraren Gunilla Thorgren. I dag är hon pensionär men har inte slutat arbeta. I höst har hennes nya pjäs \"Garderoben\" premiär.", "article": "- Dagens unga feminister är lata! Grupp 8-veteranen har talat, Gunilla Thorgren var med förr och tycker att det mest är skrutt med dagens kvinnorörelse. Men de där skarpa åsikterna uttalas i en överdådigt prunkande trädgård i idylliska trästaden Vaxholm. En plats där hunden gläfser vänskapligt och maken P O Enquist glider runt i träningsoverall. Och Gunilla Thorgren själv lyckas glittra glatt genom två timmars samtal i middagshettan. Så det låter inte så strängt. Kanske tappade hon sin stränga röst i samma veva som hon slutade ha tusen saker på dagordningen och mobilen bredvid huvudkudden när hon tillsammans med Marita Ulvskog, lämnade kulturdepartementet och gav plats åt skäggigare förmågor. Gunilla Thorgren var statssekreterare åt Marita Ulvskog i tio års tid, var närmast makten på departementet under en minister som gärna bollade idéer och lät andras åsikter vara lika mycket värda som sina egna, det blev mycket bestämmande för Thorgren. Beslut och utredningar och peka med hela handen. Så pass att hon till slut kände att hon förlorat sig själv. - Min man sa att jag fick en hemsk röst när jag är riktigt stressad, en befallande röst. Det värsta var att ingen sade emot henne, berättar hon. Att departementet var så hierarkiskt att ingen vågade kritisera det näst högsta hönset. - Det var väldigt obehagligt. Så trots den sorg Gunilla Thorgren kan känna över allt som hon inte hann genomföra konkreta förändringar på genus- och mångfaldsområdet till exempel så känner hon också en befrielse över sitt nya liv. Med avtalspension från regeringen och inga barn att försörja - de är stora nu - har hon en helt annan frihet att skriva precis det hon vill. En pjäs, till exempel. I september debuterar Gunilla Thorgren som dramatiker med pjäsen \"Garderoben\" som sätts upp på Stockholms stadsteater. - Det är det roligaste jag har gjort! Efter att ha arbetat som undersökande journalist i massor av år och alltid varit tvungen att vara noggrann med fakta, framför allt på Pockettidningen R där vi ofta var kontroversiella, att då plötsligt kunna hitta på. Det var hemskt roligt. \"Garderoben\" är ett relationsdrama, en uppgörelsernas eftermiddag då de politiska ställningstagandena ställs mot det levande livet. Det som kräver kärlek och bekräftelse till nästan vilket pris som helst. Hur mycket feminist man än är så lever man inte bara i sina tankar, i sina ställningstaganden. Man lever i kroppen också, i hjärtat och i de sårbaraste regionerna av sitt inre, de som formades långt innan intellektet hade någon möjlighet att göra sina val. - Den feministiska vägen är inte så lätt att gå. En sak är teorin, en annan att människan är en komplex natur som inte snällt låter sig styras av hjärnan. Som när man blir förälskad - hur förhåller man sig till kärleken när man har en ideologi som säger att kärlek ska vara på ett visst sätt? \"Garderoben\" handlar om Barbro, den lyckade feministen som gjort karriär på sitt engagemang men som har ett och annat undanstoppat i garderoben. Den dag då Barbro ska flytta, lämna det hus där barnen vuxit upp, konfronteras hon både med sina barns ilska och sin väninna Gunnels bitterhet. - Barbro och Gunnel representerar två människor som båda velat lyfta in sig själva i en verkligare verklighet, där de kan få växa, säger Gunilla Thorgren dröjande, betydligt mer sökande och tvekande när samtalet berör hennes konstnärliga skrivande än när vi talar politik och feminism. En del i \"Garderoben\" ger ekon från Gunilla Thorgrens eget förflutna. Tiden i kollektiv, och: \"Jag minns den där tiden som en enda ökenvandring. Patetiska försök att kliva ur rollen. Vara arg, men inte för arg. Vara stark, men inte utmana så jag blev manhaftig. Inte flörta. Inte spela alla tjejspel.\" - Jag minns det så - jag hade ett fruktansvärt temperament och betraktades som hysterisk. Och jag försökte att inte leva upp till de schabloner som fanns. Men hur gör man då? Hur flörtar man utan att spela det spelet? Det var verkligen en ökenvandring under många år. Och så det att vara ensam mor till ett litet barn i ett Sverige där mamma och barn inte sågs som en familj, inte kunde få familjetillägg på studielånen och inga dagisplatser fanns att få. Det var så Gunilla Thorgrens feministiska engagemang började, i den hårda konfrontationen med ett manssamhälle där hon var paria. Och sedan i mötet med kvinnor som slöt upp runt henne för att stötta och hjälpa. Först på tidningen Idun/Veckojournalen där ingen kallade sig feminist men där det fanns en praktisk kvinnosolidaritet när Gunilla Thorgren kämpade för att få ihop mammatillvaron med yrkeslivet. Sedan i det som blev Grupp 8, en mytomspunnen kvinnokampsorganisation som blivit sinnebilden för 70-talets kvinnorörelse. Tiden med Grupp 8 går inte att överskatta, menar Gunilla Thorgren. Det var där hon fick självförtroende att verka och synas i världen. Där fanns den kollektiva solidaritet som gjorde att de vågade, trots att de betraktades som hysteriska, bittra och manshatande. - Jag tror inte att ni kan föreställa er hur mobbade vi blev. Men tillsammans blev de starka och deras röster hördes. Fast inte i eftervärlden - Gunilla Thorgren är helt rasande över den tystnad som lades över det faktum att det var 70-talets kvinnorörelse som lyckades införa en rad samhällsomvandlande reformer: barnomsorg, fri abort, rätt till bedövning vid förlossning... Listan är lång, men när den stora \"jag ångrar mitt 70-tal\"-vågen kom med gamla vänsteraktivister som gjorde offentlig avbön nämnde ingen av dessa män Grupp 8. Ur denna ilska föddes boken \"Grupp 8 och jag\" som kom ut 2003. Hon skrev den för sina barn och i förlängningen för alla de i yngre generationer som inte vet något om sitt lands feministiska historia. Men varför är vi lata då, den tredje vågens feminister? Jo, menar Gunilla Thorgren, för att vi stirrar för mycket ned i våra egna navlar och glömmer att vara solidariska med de kvinnor som har det allra tyngst. De deltidsarbetande mammorna anställda inom det offentliga som känner att dagens feministiska debatt är obegripligt akademisk och inte berör dem ett skvatt. Klassperspektivet slängdes ut när nyliberalismen gjorde sitt intåg på 80-talet och med det idén om kollektivets kraft. Vad önskar du dig av dagens feminism? - Att man går samman kring några få frågor som man kan vara överens om och verkligen driver dem. Som lönerna i offentlig sektor, kvaliteten på våra dagis och våldet mot kvinnor. Politikerna låter sig påverkas när trycket utifrån blir tillräckligt stort, det vet jag från min tid på kulturdepartementet. Vad är du mest stolt över i livet? - Att jag inte slagit mig till ro. Jag har ändå försökt att vara med och påverka och dragit mitt lilla strå till stacken. Grupp 8-grundare aktuell med ny pjäs Namn: Gunilla Thorgren. Gör: Författare (och under våren även dagmamma på halvtid åt sina barnbarn). Aktuell: Med pjäsen \"Garderoben\" som har premiär på Stockholms stadsteater den 8 september. Bakgrund: Journalist som inledde sin karriär på Idun/Veckojournalen. En av grundarna av Grupp 8. Var under många år redaktör för Pockettidningen R och sedan statssekreterare åt Marita Ulvskog. Rekommenderar i sommar Film: \"Brokeback mountain\", \"Capote\" och \"Good night and good luck\" - fantastiska filmer alla tre. Bok: Hanne Vibeke Holsts \"Kungamordet\". För beskrivningen av ett misshandelsförhållande, den är fenomenal. Smultronställe: Västra Värmland, för naturens och människornas skull. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22496, "headline": "Den glömda armén marscherar på nytt", "summary": "Under andra världskriget utbildades norska soldater i Sverige. En utställning på Mälsåkers slott berättar historien om en av krigets sämst bevarade hemligheter.", "article": "Anders Johansson pekar på väggkartan. Tryck på en knapp, så tänds små lysande lampor i ett spräckligt mönster över hela Sverige. - Så här många läger med norska soldater fanns det i landet i slutet av kriget! Vi var inte neutrala, inte på långa vägar. Platsen är bottenvåningen i Mälsåkers slott, mitt i Mälaren. En nyöppnad utställning, baserad på boken \"Den glömda armén\" av den tidigare DN-journalisten Anders Johansson, berättar om tiden under andra världskriget då slottet var centrum för en verksamhet som känns som tagen ur en pojkbok. Eller vad sägs om följande: Från och med hösten år 1943 lät Sverige utbilda och utrusta närmare 17 000 norska soldater, redo att sättas in i strid mot den tyska naziarmén. Allt skedde under förespegling att det handlade om en harmlös utbildning av poliser. Ingen, allra minst tyskarna, trodde på lögnen. Hur många poliser använder kulsprutor, granatkastare, luftvärnskanoner? Att det hela var på allvar visades, berättar Anders Johansson, om inte annat när den tyska armén slogs tillbaka från Finland och retirerade in i norra Norge och lämnade området som kallas Finnmark öppet för den ryska armén. Då lät den svenska regeringen tio amerikanska transportplan landa på svensk mark och hämta med sig två tusen av de norska soldaterna för att släppa ner dem i det krigshärjade området. På så vis säkrades Finnmark som norskt territorium, och Sverige hade definitivt tagit ställning i kriget. Då var det förstås redan sent 1944, och uppenbart för de flesta att det bara var en tidsfråga innan Hitlers rike skulle falla. - En brittisk kollega sa till mig en gång: ni svenskar försöker alltid vara neutrala på de vinnandes sida. Det ligger onekligen något i det, säger Anders Johansson. Under arbetet med boken och utställningen har Anders Johansson gjort ett omfattande researcharbete. Inte minst har han intervjuat många av de norska veteraner som tillbringade den sista delen av andra världskriget i den norska armén, på svensk mark. Anders Johansson säger också att han i viss mån har kommit att ändra uppfattning om Sveriges agerande. - Många norrmän är tacksamma över att vi lyckades undvika att ockuperas av tyskarna. För dem var Sverige en tillflyktsort, under hela kriget. Visst har vi mycket att skämmas över. Under början av kriget ställde vi upp för tyskarna med transittrafik och järnmalm, vilket är väl känt. Men sedan gjorde vi faktiskt en insats, som inte många känner till. Inte minst var åtskilliga svenska militärer aktiva i stödet till Norge. Långt ifrån alla i armén var tyskvänner. I utställningen på Mälsåkers slott skissas bakgrunden. Hur det under krigsåren kom mer än sextio tusen norska flyktingar över gränsen till Sverige, många med förhoppningen att snart kunna åka vidare, till England eller Kanada, där de skulle ta värvning för att slåss mot nazisterna. Men i stället tvingades de kvar i Sverige, där alla nyanlända hade tre månaders arbetsplikt, innan de fick ge sig ut i samhället på egen hand. Oftast innebar det att de skickades ut i skogen för att hugga ved och på så vis bidra till den svenska energiförsörjningen. - Många var rastlösa och oroliga. När man bildade polititrupperna, som dessa norska soldater kom att kallas, fick man ordning på den här ganska stökiga gruppen, vilket gjorde både svenska och norska myndigheter lugna, säger Anders Johansson. I hans efterforskningar träder två män fram som förgrundsfigurer, utan vilka denna märkliga hemliga armé aldrig skulle ha blivit verklighet. En av dem var den norske läkaren Carl Semb, som under dödshot hade flytt Norge med hustru och fem barn. Under förevändningen att han ville kontrollera de norska flyktingarnas hälsa kallades åtta tusen män i vapenför ålder in till så kallade hälsoläger. Det hela var en täckmantel för det egentliga syftet: att genomföra en regelrätt militär mönstring. Samtidigt hade en man vid namn Harry Söderman, \"Revolver-Harry\" kallad, fått tillstånd av regeringen att börja utbilda norska poliser. Harry Söderman, som av Anders Johansson beskrivs som \"något av en äventyrare\", var kriminolog vid Stockholms högskola, chef för Statens kriminaltekniska laboratorium och svensk representant i den tidens Interpol. Han hade just de kontakter som krävdes för att driva en hemlig verksamhet av det här slaget. När Harry Söderman och Carl Semb träffades, och började arbeta tillsammans, växte den hemliga norska armén i snabb takt. Visst förekom protester. I den svenska samlingsregeringen hade \"Revolver-Harry\" och Carl Semb framför allt stöd av socialminister Gustav Möller och hans statssekreterare Tage Erlander, som vid flera tillfällen lyckades lugna oroliga regeringskolleger, enligt de dokument som Anders Johansson har funnit. Men mest bekymrad var den tyskvänlige överbefälhavaren, Olof Thörnell, som innan han fick sparken skrev ett brev direkt till kung Gustav V, där han varnade för att den norska styrkan skulle kunna bli okontrollerbar. Olof Thörnell menade att svensk militär skulle behöva bevaka träningslägren; kanske hotade till och med ett inbördeskrig? - Tyskarna protesterade också. Men man gjorde det försiktigt. Vid det laget kunde tyskarna inte hota med en ockupation längre. Sverige var viktigt för dem, inte minst som en diplomatisk utpost. Den svenska regeringen blev allt stöddigare ju längre kriget gick, säger Anders Johansson. Regeringen hade dock ett villkor för att tillåta polititrupperna. De skulle bara få sättas in i Norge efter att tyskarna hade kapitulerat. Det kände aldrig de norska soldaterna till, tvärtom trodde de att de när som helst skulle kastas in i aktiv strid. Många av dem såg fram emot detta; de talade längtansfullt om att, till sist, få skjuta en tysk. - Men när de sedan till sist tågade in i Norge gjorde tyskarna inget motstånd. Hela den jättelika armé som var kvar lade ner sina vapen utan strid. Det var ett mirakel, säger Anders Johansson. Några av de svensktränade soldaterna kom dock till sist att få användning för sina vapen. När landsförrädaren Vidkun Quisling en kall oktoberdag 1945 ställdes upp på Akershus fästning och avrättades, var det tio män från polititrupperna som tryckte på avtryckarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22497, "headline": "Strategiskt krig om massmedierna", "summary": "Israel låter nyhetsuppslag regna över utländska journalister medan Hizbollah vill visa upp förstörelsen. Så ser kriget om omvärldens uppmärksamhet ut, enligt tyska Der Spiegel.", "article": "Medan kriget mellan Israel och Hizbollah i Libanon trappas upp, intensifieras respektive sidors informationskampanjer mot utländska medier. Det skildrade tyska Der Spiegel i två artiklar i förra veckan. Där beskrivs hur den israeliska regeringens presskontor (GPO) ringer upp och erbjuder en mängd färdiga nyhetsuppslag till tidningen, inklusive tänkbara intervjupersoner och guidade turer på bombhärjade platser tillsammans med utvalda experter. Christer Fridén är Mellanösternkorrespondent på Sveriges Radio och befinner sig just nu i Israel. Han känner delvis igen den bild Der Spiegel beskriver. Fridén har aldrig blivit uppringd av GPO men får däremot många e-posterbjudanden om att följa med på arrangerade turer till folk som på något sätt påverkas av Hizbollahs raketer. - Jag läser mejlen och slänger dem. Jag vill inte åka med på deras turer, det är ju pr-trick. Jag åker på egen hand, säger han. Från Hizbollahs håll är strategin mer svårtydd, enligt Der Spiegel. Medan vissa kamerateam blir ivägskickade efter att på egen hand har försökt att filma i området, får andra röra sig fritt. Även här arrangeras guidade turer till bombade områden, med syfte att få ut bilderna av förstörelsen till omvärlden. Claes J B Löfgren, utrikesreporter för SVT, befann sig i Libanon kort efter krigsutbrottet. Han känner väl igen de organiserade turerna som han säger ofta sker med regisserad dramatik. Han har varit med om att bli stoppad av Hizbollah när han har varit ute på egen hand: - Det blir en katt- och råttalek om man ska filma utan att Hizbollah är med på det. De är kanske rädda för israeliska spioner och vill kontrollera vilka som rör sig på området. Även Dagens Nyheters korrespondenter har erfarenhet av Israels och Hizbollahs mediestrategier. DN:s tidigare mellanösternkorrespondent Per Jönsson befinner sig just nu i Libanon och blev nyligen stoppad av Hizbollah. Han tycker trots detta inte att det har varit så svårt att jobba fritt. DN-kollegan Lotta Schüllerqvist, nyligen hemkommen från Israel, tycker att ett stort ansvar vilar på journalister i dessa situationer. - Man bör sträva efter att jobba självständigt och inte okritiskt följa med på resorna, det tycker jag är viktigast. Detta visar fördelarna med att ha egna korrespondenter som kan jobba självständigt med egen kunskap och egna kontakter. Skickas man ner på en vecka och detta finns till hands, är kanske lockelsen större att haka på. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22513, "headline": "Tortoise släpper box", "summary": "Instrumentala postrockbandet Tortoise samlar sitt brokiga singelmaterial i en ny box. \"A Lazarus Taxon\" släpps den 22 augusti.", "article": "Det instrumentala postrockbandet Tortoise har varit duktigt på att släppa exklusiva singlar och medverka på samlingsskivor. I ett försök att samla ihop den spretiga skivutgivningen släpper bandet boxen \"A Lazarus Taxon\" den 22 augusti, skriver Billboard. Chicagobandet blandar material från de över tio åren som indiefavoriter på tre cd-skivor och en dvd. Parallellt med arbetet med \"A Lazarus Taxon\" har Tortoise skrivit låtar till sitt nästa studioalbum, som ska släppas nästa vår. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22514, "headline": "Poetiskt om hemlandets ensamhet", "summary": "Linda Olssons debutroman har gjort succé i Nya Zeeland. För DN berättar hon om varför hon skrev den på engelska och hur hon som nybliven författare brottas med självdisciplin.", "article": "- Jag började skriva i ren desperation. Det som för sju år sedan började som ett sätt att hitta mening i det poänglösa livet som medföljande åt maken i Singapore har blivit ett yrke. Linda Olsson var redan en medelålders och väletablerad yrkeskvinna när den nya passionen skrivandet uppstod. - Det är något fullständigt fantastiskt att kunna hitta på vad som helst, och att kunna ta in alla mina tankar och känslor i texten. Nu är hon tillbaka i Sverige som etablerad författare med en debutroman som gjort dundersuccé i nya hemlandet Nya Zeeland. Där har kritikerna förförts av det exotiska, svenska - den poetiska ton som både Linda Olssons ursprung i ett annat språk och det främmande landskapet ger berättelsen. \"Nu vill jag sjunga dig milda sånger\" utspelar sig i utrymmet mellan två röda stugor. Frosten färgar världen vit och i det frusna landskapet en vinter i Dalarna försöker två kvinnor, den unga författaren Veronika och den äldre, ensamma Astri, byns häxa, söka sig tillbaka till livet. Genom försiktiga möten byggs deras relation upp och i samtal, samtal, samtal tröstar de varandra, ackompanjerade av dikter ur Sveriges litterära kanon - Karin Boye, Johannes Edfeldt, Dan Andersson. Linda Olssons roman har samma försynta fernissa dragen över en stark personlighet som författaren själv. Hon ler ofta stillsamt, dricker ett anspråkslöst glas vatten under äppelträden i den idylliska trädgårdsserveringen. Men berättar om ett liv fullt med utmaningar. - Jag tycker om att försätta mig i situationer som jag inte riktigt klarar av. Det är bra speciellt för flickor att våga ta risker. Men så många är rädda för att misslyckas. Utan rädslan kan man, även utan att vara tvärsäkert övertygad om sin egen förträfflighet, växa in i ett allt större mod. Våga bestämma själv. Linda Olsson säger att hon inte började skriva tidigare eftersom hon var slarvig. Bara lät livet hända. Som flytten utomlands, det skulle bara bli några års paus i det hetsiga ha-småbarn-och-jobba-samtidigt-livet. Nu har det gått tjugo år sedan Linda Olsson lämnade Sverige. Och skrivandet - ja, hon tror inte att hon hade kunnat skriva som hon gjort nu när hon var trettio. - Jag är så imponerad av 25-30-åringar som skriver insiktsfullt om människor i alla åldrar. Jag skulle aldrig ha klarat det. Men det fanns också andra hinder - att vara kvinna och mor och ändå våga satsa på sitt eget skrivande var inte lätt. - Det är svårt att säga: \"Jag tänker göra något som inte ger några pengar. Jag vägrar att städa toaletten för jag ska skriva.\" Få kvinnor är beredda att göra det när de har småbarn. Det är ingen slump att många kvinnor debuterar sent. Men via några publicerade noveller och en universitetskurs i konsten att skriva en roman blev det en bok. En skildring av två kvinnor som möts i samma tillflyktsort. En liten by i Dalarna där de gömt sig undan det som gör ont. Astrid, har levt hela sitt liv i samma hus men aldrig varit lycklig där. Veronika kommer till byn för att försöka skriva sig fri från sorgen efter en älskad mans död. - Jag är väldigt intresserad av ensamma människor. Jag har flyttat så hemskt mycket i mitt liv och varje gång man kommer till en ny plats är man väldigt utlämnad. Men det kan vara precis lika ensamt i ens barndomsby. Så vad skapar hemkänsla och gemenskap? För Astrid och Veronika blir vänskapen dem emellan det som ger en trygghet, en känsla av att det finns ett hem. Är det Linda Olssons lärdom efter ett kringflackande liv, att hemma är där vänskap finns? - Jag slits mellan att tycka att platsen inte spelar någon roll, att det viktiga är den vänkrets som man skapat runt omkring sig, och att känna en oerhörd längtan efter själva marken, träden och dofterna från min barndom. Det sitter väldigt djupt. Det var ren och skär hemlängtan som fick Linda Olsson att placerade sin första roman i hemlandet Sverige, i landskapet Dalarna där hon tillbringat så många somrar. - Nu i min ålder börjar jag känna att hjälp! Har jag något hem? Men trots att hemlandets skogar och stugor var den självklara fonden för Linda Olsson berättelse om vänskap och ensamhet skrev hon på sitt nya språk, engelska. - Om man inte skriver på sitt modersmål så väger man orden noggrannare. Jag har försökt att skriva på svenska men det fungerar inte. Engelskan har blivit mitt skrivmodersmål. Men jag känner skuldkänslor över att jag inte själv översatte min bok. Gentemot ditt modersmål? - Nej, för att jag sviker min lilla bok och lämnar över den till en främling. Det var inte lätt vare sig för översättaren Lisbet Holst eller för mig, men hon har gjort ett väldigt bra jobb. För Linda Olsson har skrivandet, och det faktum att hennes debut inte bara publicerats utan också blivit en rekordsäljande debutbok i Nya Zeeland, hyllad av kritiker och såld till bland annat USA, inneburit en ny vändning i livet. - Jag har kommit ut i luften på egen hand igen, fått tillbaka min frihet. Hon myser och glittrar när hon berättar om sina framgångar, hur fantastiskt det är att bli så bekräftad. - Eftersom det går så fenomenalt bra så ger det mig självförtroende. Första gången jag blev inbjuden för att föreläsa och de sa att: du behöver inte prata om boken, du får gärna berätta om dig själv för vi tycker att du är en så intressant och spännande människa, var det en fantastisk upplevelse. Men nu brottas hon med sin dåliga självdisciplin - hon kan fastna en hel dag i ett dataspel, berättar hon, äventyrsspel som \"Gabriel Knight\". - Det är förfärligt. Vid min ålder borde man vara mer disciplinerad, känna att det är ont om tid om man vill hinna skriva si och så många böcker. Men förhoppningsvis ska en månad i Lugano i höst få fart på skrivandet. Nästa roman ska bli större, berättar hon. Mer komplicerad och svårare att skriva eftersom den utgår från en mans synvinkel. - Den handlar om konsekvenserna av att inte prata. Om hur föräldrar som inte pratar om sin egen bakgrund med sina barn för över tystnaden i arv till dem. Linda Olsson Gör: Skriver böcker Aktuell med: Debutromanen \"Nu vill jag sjunga dig milda sånger\" kommer ut på svenska den 18 augusti. Sommarpratare i P 1 den 3 augusti. Bakgrund: Bankväsendet i Sverige, varit utvecklingschef för Nya Zeelands nationalopera i Wellington, drivit en konsultfirma inriktad på kultursponsring i Auckland. Rekommenderar i sommar: Film: Al Gores film om den globala uppvärmningen, \"An inconvinient truth\", \"Freedomland\" - \"Om inte Julianne Moore får en Oscar för den rollen är Oscarsjuryn blinda\". Bok: \"Everyman\" av Philip Roth, \"inte en av hans bästa men en fin liten bok\". Skiva: Den polska kompositören Szymon Laks. Smultronställe: Det lilla värdshuset i Dala Floda där Astrid och Veronika äter lunch i boken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22516, "headline": "Poetiskt om hemlandets ensamhet", "summary": "Linda Olssons debutroman har gjort succé i Nya Zeeland. För DN berättar hon om varför hon skrev den på engelska och hur hon som nybliven författare brottas med självdisciplin. sommarsamtal", "article": "Linda Olsson DN kultur träffar pesoner vi är nyfikna på. Tidigare samtal: Kalle Haglund 28/6, Sandra Weil 4/7, Per Gedin 5/7, Peter Johansson 6/7, Helena von Zweigbergk 9/7, Andrea Edwards 10/7, Ingrid Luterkort 16/7, Linn Ullmann 20/7, Karin af Klintberg 26/7. – Jag började skriva i ren desperation. Det som för sju år sedan började som ett sätt att hitta mening i det poänglösa livet som medföljande åt maken i Singapore har blivit ett yrke. Linda Olsson var redan en medelålders och väletablerad yrkeskvinna när den nya passionen skrivandet uppstod. – Det är något fullständigt fantastiskt att kunna hitta på vad som helst, och att kunna ta in alla mina tankar och känslor i texten. Nu är hon tillbaka i Sverige som etablerad författare med en debutroman som gjort dundersuccé i nya hemlandet Nya Zeeland. Där har kritikerna förförts av det exotiska, svenska – den poetiska ton som både Linda Olssons ursprung i ett annat språk och det främmande landskapet ger berättelsen. ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” utspelar sig i utrymmet mellan två röda stugor. Frosten färgar världen vit och i det frusna landskapet en vinter i Dalarna försöker två kvinnor, den unga författaren Veronika och den äldre, ensamma Astri, byns häxa, söka sig tillbaka till livet. Genom försiktiga möten byggs deras relation upp och i samtal, samtal, samtal tröstar de varandra, ackompanjerade av dikter ur Sveriges litterära kanon – Karin Boye, Johannes Edfeldt, Dan Andersson. Linda Olssons roman har samma försynta fernissa dragen över en stark personlighet som författaren själv. Hon ler ofta stillsamt, dricker ett anspråkslöst glas vatten under äppelträden i den idylliska trädgårdsserveringen. Men berättar om ett liv fullt med utmaningar. – Jag tycker om att försätta mig i situationer som jag inte riktigt klarar av. Det är bra speciellt för flickor att våga ta risker. Men så många är rädda för att misslyckas. Utan rädslan kan man, även utan att vara tvärsäkert övertygad om sin egen förträfflighet, växa in i ett allt större mod. Våga bestämma själv. Linda Olsson säger att hon inte började skriva tidigare eftersom hon var slarvig. Bara lät livet hända. Som flytten utomlands, det skulle bara bli några års paus i det hetsiga ha-småbarn-och-jobba-samtidigt-livet. Nu har det gått tjugo år sedan Linda Olsson lämnade Sverige. Och skrivandet – ja, hon tror inte att hon hade kunnat skriva som hon gjort nu när hon var trettio. – Jag är så imponerad av 25–30-åringar som skriver insiktsfullt om människor i alla åldrar. Jag skulle aldrig ha klarat det. Men det fanns också andra hinder – att vara kvinna och mor och ändå våga satsa på sitt eget skrivande var inte lätt. – Det är svårt att säga: ”Jag tänker göra något som inte ger några pengar. Jag vägrar att städa toaletten för jag ska skriva.” Få kvinnor är beredda att göra det när de har småbarn. Det är ingen slump att många kvinnor debuterar sent. Men via några publicerade noveller och en universitetskurs i konsten att skriva en roman blev det en bok. En skildring av två kvinnor som möts i samma tillflyktsort. En liten by i Dalarna där de gömt sig undan det som gör ont. Astrid, har levt hela sitt liv i samma hus men aldrig varit lycklig där. Veronika kommer till byn för att försöka skriva sig fri från sorgen efter en älskad mans död. – Jag är väldigt intresserad av ensamma människor. Jag har flyttat så hemskt mycket i mitt liv och varje gång man kommer till en ny plats är man väldigt utlämnad. Men det kan vara precis lika ensamt i ens barndomsby. Så vad skapar hemkänsla och gemenskap För Astrid och Veronika blir vänskapen dem emellan det som ger en trygghet, en känsla av att det finns ett hem. Är det Linda Olssons lärdom efter ett kringflackande liv, att hemma är där vänskap finns – Jag slits mellan att tycka att platsen inte spelar någon roll, att det viktiga är den vänkrets som man skapat runt omkring sig, och att känna en oerhörd längtan efter själva marken, träden och dofterna från min barndom. Det sitter väldigt djupt. Det var ren och skär hemlängtan som fick Linda Olsson att placerade sin första roman i hemlandet Sverige, i landskapet Dalarna där hon tillbringat så många somrar. – Nu i min ålder börjar jag känna att hjälp! Har jag något hem Men trots att hemlandets skogar och stugor var den självklara fonden för Linda Olsson berättelse om vänskap och ensamhet skrev hon på sitt nya språk, engelska. – Om man inte skriver på sitt modersmål så väger man orden noggrannare. Jag har försökt att skriva på svenska men det fungerar inte. Engelskan har blivit mitt skrivmodersmål. Men jag känner skuldkänslor över att jag inte själv översatte min bok. Gentemot ditt modersmål – Nej, för att jag sviker min lilla bok och lämnar över den till en främling. Det var inte lätt vare sig för översättaren Lisbet Holst eller för mig, men hon har gjort ett väldigt bra jobb. För Linda Olsson har skrivandet, och det faktum att hennes debut inte bara publicerats utan också blivit en rekordsäljande debutbok i Nya Zeeland, hyllad av kritiker och såld till bland annat USA, inneburit en ny vändning i livet. – Jag har kommit ut i luften på egen hand igen, fått tillbaka min frihet. Hon myser och glittrar när hon berättar om sina framgångar, hur fantastiskt det är att bli så bekräftad. – Eftersom det går så fenomenalt bra så ger det mig självförtroende. Första gången jag blev inbjuden för att föreläsa och de sa att: du behöver inte prata om boken, du får gärna berätta om dig själv för vi tycker att du är en så intressant och spännande människa, var det en fantastisk upplevelse. Men nu brottas hon med sin dåliga självdisciplin – hon kan fastna en hel dag i ett dataspel, berättar hon, äventyrsspel som ”Gabriel Knight” . – Det är förfärligt. Vid min ålder borde man vara mer disciplinerad, känna att det är ont om tid om man vill hinna skriva si och så många böcker. Men förhoppningsvis ska en månad i Lugano i höst få fart på skrivandet. Nästa roman ska bli större, berättar hon. Mer komplicerad och svårare att skriva eftersom den utgår från en mans synvinkel. – Den handlar om konsekvenserna av att inte prata. Om hur föräldrar som inte pratar om sin egen bakgrund med sina barn för över tystnaden i arv till dem. Jenny Aschenbrenner jenny.aschenbrenner@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22520, "headline": "Cowboy tar bluegrass till Dalhalla", "summary": "Countryn fick en nytändning när Dwight Yoakam på 80-talet blandade honkey tonky-toner med rockabilly. Nu återvänder han till Sverige för att spela utanför Rättvik.", "article": "Om det är någon som vill diskutera countrymusikens värden och traditioner så är det Dwight Yoakam. När han som nykomling på scenen, på 80-talet, gjorde musik som blandade gamla hederliga honkey tonky-toner med rockabilly hjälpte han countryn till en nytändning och fick själv en publik som gick utanför countryscenens. Han hyllades som genrens återerövrare och när han rasade mot countrymusikens kommersialisering och utarmning var det många som höll med. Men vägen till framgång var inte helt spikrak. Först blev han bortschasad från Nashville – ingen var intresserad av hans traditionella bluegrass. Så Dwight gick sin egen väg, hittade en alternativ scen där han kände sig hemma och spelade med alla – från gamla punkband som Dead Kennedys och Butthole Surfers till alternativrockarna Violent Femmes. – Det var speciellt att spela för en sån tolerant och intresserad publik och jag gillade den attityd och avantgardism postpunken förde med sig. Men mitt öde var att spela countrymusik. Efter att ha växt upp i Columbus Ohio, bara ett stenkast från countryns hjärta, fanns det såklart få alternativ. Dwight Yoakams familj gav honom Waylon Jennings och Hank Williams med modersmjölken och fostrade honom i en god countrymusikanda. – Det är genom att använda countrymusikens energi och känsla som jag lärt mig uttrycka mina känslor tydligt. Varför det blev just den klassiska honkey-tonken som tilltalade honom mest förklarar han med en lång harang om hur grundstenarna i byggnader alltid kommer att bestå, och att ju närmare rötterna man kommer, desto intressantare och sannare blir det. För honom i alla fall. Fast i nästa andetag säger han att han gillar White Stripes råa och enkla stil. Det är kombinationen som är det riktigt spännande fortsätter han, att blanda och förnya. Dwight Yoakams texter återkommer ofta till treenigheten; synd, straff och förlåtelse. – Det är universum, det är vad livet handlar om; yin och yang. Det är de olika aspekterna av vår existens. Det går att jämföras med kvantfysik: det enda vi vet om vår existens är att ingenting är som vi tror att det är. – Men i grund och botten är det bara de ord jag använder för att uttrycka hur jag känner att det är att leva här och nu. ”Blame the vain” heter Yoakams senaste album, det första han gör utan sin ständiga vapendragare, producent och gitarrist Pete Andersson: – Jag kallar det inte uppbrott. Efter 18 album tillsammans var det naturligt att våra vägar skiljdes åt. Det var till och med Pete som föreslog att jag skulle göra skivan själv. – Att vara utan honom har väl mest betytt att jag fått en större arbetsbörda, men jag tycker inte att det är jobbigt. Jag har gjort det förr och kan göra det igen. Framför allt har min sologrej betytt att jag har kunnat tillåta mig att undersöka mitt huvud och göra det förståeligt. Men vad tycker han då om dagens countryscen, med alla de kommersiella likväl som alternativcountryvägar som genren tagit? – Det jag tycker illa om är när folk försöker hitta trender och göra det till en grej. Trender uppfinns och används av industrin, och jag tror inte någon blir speciellt mycket gladare av den sortens tillfällig hype. – Jag gör min egen musik för mig själv och mina fans, vad andra håller på med bekymrar mig egentlig en inte. Nu kommer Dwight Yoakam till Sverige för att spela i Dalhalla utanför Rättvik: – Första gången jag var i Sverige, 1986, spelade jag i Moderna museets trädgård, det var väldigt trevligt och grönt. Det ska bli kul att komma tillbaka. Marie Birde musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22527, "headline": "Dånande radiofantast", "summary": "Orson Welles har gått till historien som innovativ filmskapare. Men han var också en ledande gestalt för den amerikanska radioteatern som blommade ut på 1930-talet.", "article": "Paul Heyer ”The Medium and the Magician. Orson Welles, the radio years, 1934–1952” Rowman & Littlefield Publishers ”Mina stora insatser gjorde jag i radion och på teatern. Mycket mer än i filmen.” Orden är Orson Welles (1915–1985). Alla som skrivit böcker om Orson Welles har framhållit hur viktiga hans insatser varit inom radioteatern, bara för att sedan raskt koncentrera sig på honom som filmskapare. Den innovativa radioföreställningen av H G Wells ”Världarnas krig” har förstås varit föremål för många studier. Det var sändningen som fick över en miljon vettskrämda amerikaner att hals över huvud fly från sina hem allhelgonaftonen 1938 i tron att New Jersey invaderats av marsianer. Inte heller bland OTR-fans (OTR = Old Time Radio) har Welles varit bortglömd. Tvärtom har samlare av gamla radioprogram alldeles särskilt samlat och bytt inspelningar av ”The shadow”, ett populärt pulpradioprogram, där Welles under en period lånade sin röst till huvudrollen. Redan på 1970-talet kunde jag i USA köpa en stor samling lp-skivor med Orson Welles radioteater. I dag kan man hämta hem eller köpa en hel del av dessa program från 1930- och 1940-talen ute på internet. Nu har Paul Heyer, professor i kommunikationsstudier vid Wilfrid Laurier University, ägnat 253 sidor åt denna Orson Welles mångfasetterade verksamhet inom radioteatern i ”The Medium and the Magician Orson Welles, the Radio Years 1934–1952”. Heyer har haft tillgång till stora mängder manuskript och acetatinspelningar, som finns spridda i olika arkiv. Orson Welles kallades inte för inte för ”the boy wonder”. Sporrad av sin mamma talade han redan vid två års ålder i fullständiga satser och konverserade med vuxna. Hon läste högt för honom och gav honom Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” i treårspresent. Sin radiodebut gjorde han vid 15 års ålder vid en liten radiostation i Woodstock, Illinois, med ett egenhändigt författat radiospel om Sherlock Holmes. Orson spelade själv huvudrollen. 16 år gammal for han till Irland och reste runt på den gröna ön med en åsnedragen kärra som han hyrt. Han hamnade i Dublin, där han låtsades vara 18 år och fick in foten på Gate Theatre. En av grundarna, Micheál MacLiammóir, har i sin självbiografi beskrivit ”den där oefterhärmliga rösten med den skräniga transatlantiska klangen som dånade och dånade sig genom den dammfyllda luften som om den ville krossa de små georgianska väggarna och riva upp golvet”. Beskrivningen stämmer inte riktigt in på den sonora röst som finns bevarad i otaliga radio- och filminspelningar. Men den unge aktören satsade sig helt och spelade över, vilket tycks ha passat i den roll han kreerade. Ryktet om hans framgång nådde hem till New York Times. 1933 var han tillbaka i USA, 18 år gammal på riktigt. Hans framgångsrika medieorgie hemmavid kunde ta sin början i New York City, inte bara på tiljorna utan också i radion. En anledning till att vi inte har någon märkbar OTR-fan hos oss i Sverige är att vårt land på 1920- och 1930-talen hade en ynklig monopolkanal med begränsad sändningstid, som saknade resurser att hur gärna den än ville bli en verklig public service-radio. Det finns inte mycket att samla på från den tiden. I USA fanns konkurrerande, kommersiella radiostationer. Radioteatern blommade dagligen ut på ett för svenska förhållanden närmast hisnande sätt. Orson Welles blev en ledande gestalt i den utvecklingen. Till att börja med medverkade han bland annat i ”The march of time”, som byggde på idén att man dramatiserade nyhetsmaterial. Det var inte Welles påfund, men hans entusiasm för fenomenet är uppenbar: ”Det var underbart att göra den showen. Jättekul, för en halvtimme efter att något hänt agerade vi händelsen med musik och ljudeffekter och skådespelare. Det var ett fruktansvärt underhållande superprogram.” Hans nästa stora uppgift var också i ett program som fick radiohistorisk betydelse. 1937 var det dags för honom att ge röst åt ”The shadow”. Vivören Lamont Cranston har i Tibet lärt sig förmågan att med masshypnos fördunkla folks sinnen, så att de upplever honom som osynlig. De hör bara hans röst. En gestalt som bara var en röst var som gjord för radion. När Cranston förvandlades till Skuggan talade Welles i ett membran, som skänkte hans röst en olycksbådande klang. Som motspelare hade han Agnes Moorehead. ”The shadow” riktade sig till barn och ungdom. Welles hade en klausul i kontraktet att hans namn inte fick annonseras. Han led av tidsnöd och slapp delta i repetitionerna av ”The shadow”. Han medverkade samtidigt anonymt i en rad radioprogram för olika radiostationer. I den täta New York-trafiken hade han problem att hinna i tid från den ena sändningen till den andra. Problemet löstes på så sätt att han använde sig av en ambulans som med tjutande sirener och blinkande ljus susade fram på Manhattans avenyer och gator. Welles hade tagit reda på att förfaringssättet inte var olagligt. Samtidigt med allt detta var han tillsammans med John Houseman sysselsatt med Mercury Theatre, som inte bara uppförde skådespel på scen utan också blev Mercury Theatre on the Air med bland annat radioteateradaptioner av Mary Shelleys ”Dracula”, Stevensons ”Skattkammarön”, John Buchans ”De trettionio stegen” och Dumas ”Greven av Monte-Cristo”. Den panik som Orson Welles åstadkom med ”Världarnas krig” berodde på det faktum att radioföreställningen härmade radion. Musik avbröts för nyhetskommunikéer, intervjuer med folk gjordes ”på plats”, där marsianerna angrep. Det hela fick en verklighetsprägel långt utöver vad radioteater åstadkom i normala fall. Till Welles och andra inblandades lättnad ledde inte paniken till några dödsfall, men 1948 upprepades denna radiohändelse i Quito, Ecuador, med långt värre konsekvenser. Upptäcktsresanden Rolf Blomberg blev ögonvittne och rapporterade hem till Stockholms-Tidningen om hur rasande människor, när de förstod att de lurats att tro att marsianer utplånat grannstaden Latacuna, satte eld på tidningen El Comercios fyravåningsbyggnad där Radio Quito hade sina lokaler. Tjugo människor omkom. En något mildare variant inträffade i Sverige 1973, när dåvarande Ungdomsradion på liknande sätt skildrade ett påhittat kärnkraftshaveri i Barsebäck. Polisens växel blev nedringd av uppskrämda lyssnare. Med ”Världarnas krig” skapades helt enkelt ett radiomässigt sätt att förstärka fiktionens trovärdighet i radiomediet. Ett intressant fenomen 1938 var att en del skräckslagna föräldrar lugnades av sina barn, som förklarade för mamma och pappa att det bara handlade om radioteater. Familjens yngsta hade helt enkelt i ”Världarnas krig” känt igen Orson Welles röst från det populära programmet ”The shadow”. Nu blev anonymitetsklausulen i Welles kontrakt obsolet. Den upphävdes. Paul Heyer menar att därmed så var den första fasen i Welles radiokarriär över. Länge var Welles främst ihågkommen i USA som The shadow, men i och med att han 1949 spelade skurken Harry Lime på vita duken i Graham Greenes ”Den tredje mannen” kom den rollen att överskugga honom som Skuggan. Att Harry Lime dödas under en jakt i Wiens kloaker hindrade inte att filmen ledde till en spin off, där Welles i radioformat spelade den populäre skurken i 52 avsnitt av serien ”The Adventures of Harry Lime”, också kallad ”The lives of Harry Lime”. Welles rörde sig obehindrat och simultant mellan scenen, radion, filmen och teve. Även om hans insatser på scenen inte finns bevarade, så speglas hans teaterföreställningar i det bevarade både radio- och filmmaterialet. Heyer påpekar att det skulle krävas ett stort antal volymer för att i detalj ägna Welles radioprogram uppmärksamhet. Hans kriterier för urval av diskussionsobjekt har varit programmens konstnärliga meriter eller deras popularitet. Arbetet bakom radiokulisserna redovisas ingående i flera fall. Bland annat kunde en repetition spelas in på en acetatskiva, som fick ligga till grund för ändringar i manuskripten inför direktsändningen, som också spelades in. Ett landmärke i radions historia, som Heyer ägnar stor uppmärksamhet, är den 30 minuter korta sändningen av versdramat ”The Fall of the City” av Archibald MacLeish. MacLeish skrev detta radiospel speciellt med tanke på Orson Welles i rollen som berättare och reporter. Det sändes den 11 april 1937 och var i USA det första versdramat skrivet direkt för radio. Den stilbildande sändningen väckte, främst genom Welles insats, ett sådant gensvar hos lyssnarna, att det fick radiomakare i USA att ändra sin tidigare negativa uppfattning om versdramatik i eterhavet. Orson Welles avslutade sin radiobana 1952 som han inledde den, nämligen i ett Sherlock Holmes-drama, ”The final problem”, där han spelade professor Moriarty. Det amerikanska radiodramat hade sin storhetstid under en 25-årsperiod från slutet av 1920-talet till början av 1950-talet. 1948 kom tv och blev snabbt var mans egendom. Efter några år var radion stendöd i den form den haft med dagliga doser populär radioteater i flera olika kanaler. En som sörjde var Orson Welles: ”För mig är radion en personlig förlust. Jag saknar den mycket.” Heyers bok har en utmärkt bibliografi, ett hyfsat index och bra fotnoter men en urusel radiografi. I stället för att i en bok som denna redovisa alla de hundratals radioprogram som Welles medverkat i, har Heyer nöjt sig med vad han kallar en ”selected radiography”, som är så selektiv att man rodnar. På den punkten tvingas man vända sig till andra källor, till exempel internet, där man kan hitta de individuella programmen. Men Heyer har med sina referat och analyser satt strålkastaren på fenomenet radio och förmodligen ser vi här bara början på en trend. Det finns hur mycket radiomaterial som helst bevarat i USA. Welles radio är trots allt bara toppen på det berömda isberget. Bertil Falk kulturdebatt@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22531, "headline": "Kul med kulmage", "summary": "Filmversionen av ”Strangers with candy” med Amy Sedaris är inte lika vågad och anarkistisk som teveserien. Men Fredrik Strage har ändå sin bästa high school-upplevelse sedan ”Jawbreaker”.", "article": "”Strangers with candy” Regi: Paul Dinello I rollerna: Amy Sedaris. Stephen Colbert, Philip Seymour Hoffman Längd: 1 tim 26 min (från 7 år) Efter ett längre fängelsestraff bestämmer sig Jerri Blank, 47, för att gå om high school. Den här gången tänker hon inte låta knark och prostitution förstöra studierna. Hon hoppas kunna väcka sin far, som ligger i koma, genom att vinna skolans vetenskapstävling. Jerri Blank vill bli populär – vilket är lättare sagt än gjort när man har kulmage, överbett, aggressivt lesbiska tendenser och världens jobbigaste röst. ”Strangers with candy” är baserad på tv-serien med samma namn som Comedy Central sände 1999. Även här spelar Amy Sedaris huvudrollen. Hon har skrivit böcker, pjäser och synts i filmer som ”Elf” och ”School of rock”. Mest känd är hon dock som flitig gäst hos David Letterman – som gillar henne så mycket att han finansierat ”Strangers with candy”. Filmen försenades när Warner bestämde sig för att inte distribuera den. Testvisningarna gick inget vidare. Många i publiken störde sig på att Jerri Blank var så ful. Amy Sedaris förstod inte kritiken. Hon är attraherad av det oattraktiva på ett sätt som förenar henne med regissören John Waters. I intervjuer lämnar hon ofta ut bisarra detaljer om sig själv: som att hon bor i en lägenhet med sin fantasipojkvän Ricky, låtsas vara totalförlamad när hon svarar i telefon och samlar på prydnadsmat i plast, bilderböcker om hudsjukdomar och uppstoppade vesslor. Figuren Jerri Blank inspirerades av Florrie Fisher, en rehabiliterad pundare och glädjeflicka som föreläste i amerikanska skolor på sextio- och sjuttiotalet (googla henne för fantastiska klipp). ”Strangers with candy” har också hämtat mycket – till exempel det mörka, skabbiga fotot – från ”after school specials”, de uppbyggliga ungdomsprogram som förr sändes på eftermiddagarna i amerikansk tv. Resultatet är dock allt annat än uppbyggligt. Jerri Blanks skola har en lounge där lärarna dricker sprit, en kurator (spelad av Sarah Jessica Parker) som kräver dricks av eleverna, en homosexuell naturvetenskapslärare som förnekar evolutionsteorin och en rektor med lägre intelligens än en gräsmatta. Skojigast är dock Kristen Johnston (från tv-serien ”Tredje klotet från solen”) i en biroll som rullstolsbunden tjurrusningscoach. Jag har sett hundratals high school-komedier men jag har aldrig sett en där det är tjurrusning på gymnastiken. Späda tonårsflickor jagas av frustande boskap och stångas fördärvade. ”Kom igen då!” ropar läraren. En hysteriskt rolig parodi på den schemalagda fascism som kallas skolidrott. Korkad entusiasm blandad med ohämmad själviskhet är nästan alltid underhållande. De egenskaperna gör att Jerri Blank känns som en äldre kusin till sociopaten Eric Cartman i ”South park”. Trots att ”Strangers with candy” aldrig når samma höjder som tv-serien, och ibland fegar ur i stället för att vara sant anarkistisk, är det den bästa filmen i high school-genren sedan ”Jawbreaker”. Scenerna där Jerri belönar sig själv med ett marijuanabloss och går bärsärkagång – eller försöker ragga upp skolans snygging med repliken ”Jag är fuktig som en kladdkaka” – är humor i sin renaste form. FREDRIK STRAGE film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22574, "headline": "Kärlek under kalla kriget", "summary": "”Berlinblockaden” är ett tyskt drama i två delar och behandlar tiden efter andra världskriget. En kärlekshistoria under det begynnande kalla kriget.", "article": "Andra världskriget måste vara en av de historiska händelser som genererat allra flest filmer, dokumentärer och tv-serier. Ämnet har täckts ur alla möjliga vinklar och perspektiv. Både med tyngd och betydligt mer lättsinne. Under åttiotalet blev till exempel ganska såpopera-aktiga ”Krigets vindar” en succé, och en matinéhjälte som Indiana Jones hade alltid andra världskriget någonstans i bakgrunden under sina spektakulära äventyr. Trots att det tidsmässiga avståndet ökat har intresset nästan tilltagit under de senaste femton åren, med världskrigsskildringar på långfilm som till exempel ”Rädda menige Ryan”, ”Den tunna röda linjen”, ”Pearl Harbour”, ”Schindler’s list” och ”Band of brothers”. Även i ganska osannolika sammanhang, som superhjältefilmer, kan kriget bli en viktig del av förklaringen till varför rollfigurer agerar som de gör, som i den första ”X-men”-filmen där den onde mutanten Magnetos människohat har sitt urspung i ett tyskt koncentrationsläger. Till och med de länder som höll sig neutrala under kriget har producerat gott om material om det. Exempelvis är en av vårt eget lands största filmsatsningar någonsin det krigsskuggade dramat ”1939”. Det verkar inte finnas någon hejd. Ämnet, och intresset för det, förefaller närmast outtömligt. Bara i sommar handlar två av de mest uppmärksammade programmen i svensk tv – fyrans dokumentärserie om Auschwitz och SVT: s deckarserie ”Foyle’s war”, som inleds nu på måndag – direkt eller indirekt om kriget. Avsevärt mycket mindre har sagts om åren närmast efter krigsslutet. Perioden av osäkerhet och misstänksamhet som på sikt ledde fram till den obekväma maktbalans vi senare lärde känna som ”kalla kriget”. Den vapenlösa striden mellan Stalin och västalliansen som till slut blev så infekterad att man inte såg någon annan lösning på den än att smälla upp en lång hårt bevakad mur rakt igenom Berlin. Den tvådelade påkostade tyska miniserien ”Berlinblockaden” är tänkt att ändra på den saken. Mest av allt är det en kärlekshistoria, ett triangeldrama med den oroliga tidsperioden som fond, men handlingen kretsar ändå mycket kring den instabila situationen. Serien börjar under kriget med att soldaten Axel Kielberg ska ge sig ut i strid med ryssarna och lovar sin fru Luise att han snart ska komma tillbaka, men den förflyttar sig snabbt till år 1948 – kriget är över, Axel är rapporterad saknad och Luise tvingas hantera situationen som soldatänka och ensamstående mor till tolvårige Michael i ett Berlin som skriker efter mat och andra förnödenheter, men som hindras från att få dem av Stalin som inlett en blockad mot staden. Ungefär samtidigt börjar Luise arbeta som servitris på Tempelhof-flygplatsen och lär känna den amerikanske generalen Turner, som har blivit en allt viktigare del i den luftbro som västalliansen börjat bygga upp där de flyger in förnödenheter. Luise lär känna Turner, blir hans personliga assistent och kärleken spirar mellan dem. När någon ur hennes förflutna dyker upp ... MATTIAS DAHLSTRÖM tv@dn.se Berlinblockaden (1:2) SVT 2, 22.30 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22583, "headline": "Poppig jazzfestival", "summary": "Sting, Miriam Makeba och Kanye West, kända i breda publiklager, är några av dragarna när Stockholms jazzfestival för 23:e gången öppnar i kväll, tisdag.", "article": "Det slamrar ordentligt på festivalplatsen. Scenerna börjar komma på plats. PA-anläggningar lyfts med kranar. Svetten rinner nedför de hästsvansprydda nackarna när solen över Skeppsholmen kommer Stockholms jazzfestival till mötes. – I morgon startar den 23:e upplagan av Stockholms jazzfestival, och jag är överlycklig över programmet. Med 72 konserter gör vi vår bästa festival någonsin, säger festivalens vd Bosse Persson. Presskonferensen erbjuder inte närvaro av de största internationella namnen, däremot en bred uppställning av svenska artister från både pop- och jazzscenen. – Var är turnébussen? This is a hell of a band! skämtar programansvarige kanadensaren John Nugent och ser sig runt från rapparen Petter till jazzsångerskan Lina Nyberg, från pop- och bluessångerskan Louise Hoffsten till jazzsaxofonisten Bernt Rosengren. Den vanliga diskussionen om huruvida jazzfestivalen verkligen är en jazzfestival trots att den bland de stora namnen räknar Kanye West, Sting, Neville Brothers och Miriam Makeba avklaras med att det nu blivit en internationell trend att blanda jazzuppträdanden med stora popnamn. Sting turnerar i sommar runt på internationella jazzfestivaler, liksom Lauryn Hill gjorde i fjol. Men vad händer egentligen med bilden av den internationella jazzscenen när man inte bjuder in dess största namn utan Sting i stället? – Det är förstås tråkigt, men prislappen på de största jazzartisterna, sådana som Oscar Peterson eller Sonny Rollins, är så hög att vi har svårt att räkna hem det, säger Bosse Persson. Problemet är att de stora jazznamnen trots sin höjd inte är kända i tillräckligt breda publiklager. Och festivalen är huvudsakligen biljettfinansierad. I stället gottar sig festivalgeneralen åt att en dragare som Lauryn Hill gav Rigmor Gustavsson 6 000–7 000 åhörare förra året. Musikerna själva uppskattar mixen. – Alla har väldigt bestämda uppfattningar om vad jazz är för något, säger Fabian Kallerdahl. Det ska vara saxofon, kostym och minst en mörkhyad i bandet. Men det som utmärker jazz är att det finns ett element av improvisation, även om det bara är gitarrer eller en person bakom en dator. – Musik fungerar ju så. Vi inspireras av varandra, säger Lindha Kallendahl som just startat nya bandet Gold, med bland andra den klassiska violinisten Anna Lindal. Stockholms jazzfestival växer för varje år. Men inte bara i omsättning och publiksiffror utan också geografiskt. Nytt för i år är lunchkonserter varje dag i Konserthuset. Till det kommer Kungsträdgårdsscenen där festivalen bjuder New Orleans-tema, med konserter klockan 18 torsdag till lördag. En extra festival i Hammarby sjöstad ska också samla in pengar till drabbade musiker i New Orleans. Och när popen tar över Skeppsholmsscenen vid kl 23 på kvällarna så får den renläriga jazzpubliken bege sig till Fasching för improvisationer och jam. Fast mest nöjd är festivalgeneralen med väderprognosen. Förra festivalen regnade flera av konserterna i princip bort. Hugade bör tänka på att festivalpasset bara gäller i mån av plats på Konserthuset och Fasching. Annika Persson annika.persson@dn.se 08-738 11 33 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22590, "headline": "Exotiska föremål ger besökare gåshud", "summary": "För första gången visar Skoklosters slott upp det utomeuropeiska i sina samlingar. 1600-talsslottet vid Mälaren är annars mest känt för sina krigsbyten.", "article": "Sommarutställningen \"Utsikt mot världen\" är Skoklosters bidrag till Mångkulturåret. Slottets byggherre, greven och fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel (1613-76), var en av stormaktstidens mäktigaste män. Likt furstarna på kontinenten ville han förstå världen genom att samla märkliga, exotiska ting och presentera dem i en magnifik miljö. - I slottets samlingar finns 50.000 föremål och varje år gör vi en utställning på något tema. Nu lyfter vi för första gången fram det utomeuropeiska, etnografiska materialet, berättar museichefen Carin Bergström. Skokloster är känt för sina krigsbyten, särskilt Archimboldos porträtt av Rudolf II som fruktguden Vertumnus. Men ryktet om skatter från 30-åriga kriget är överdrivet och bygger på 1800-talets romantisering av de svenska fältherrarnas bedrifter. - Det allra mesta har samlats på Skokloster genom gåvor, arv och köp, förklarar Carin Bergström. Den flerspråkige Wrangel hade agenter över hela Europa, särskilt i handelscentrumet Amsterdam, som försåg honom med de allra senaste lyxprodukterna, böcker, konstföremål, vapen och kuriosa. I utställningens första rum finns en grönländsk kajak från mitten av 1600-talet, som är klädd med sälskinn och förstärkt med ben under fören. - Det är en av de äldsta och bäst bevarade kajakerna i världen, berättar intendent Bengt Kylsberg, som arrangerat montrar som representerar olika världsdelar. - 1600-talsmänniskan fascinerades av det okända, av den stora, långt bortifrån-världen. Den hade inte en kolonial och överlägsen attityd, som kom senare, utan en seriös nyfikenhet. I det väldiga slottsbiblioteket har Kylsberg handplockat reseskildringar och kolorerade atlaser. Ishavsmontern innehåller också en tavla som föreställer en valfångststation på Svalbard 1634 och en anorak från Alaska, tillverkad av tarmar från sjölejon. I montern som representerar Sydamerika finns en hängmatta från Orinoco-flodens delta, som liknar dem som än i dag tillverkas av flätade växtfibrer. - Men detta är den äldsta hängmattan som det finns belägg för i världen, förklarar Bengt Kylsberg. Han går vidare till kollektionen av unika indianföremål som alla är från 1600-talet. De kommer troligen från \"Nya Sverige\" vid Delawarefloden, som var en svensk koloni 1638-55. - Det är världens äldsta daterade indianföremål från Nordamerika. Ingenting motsvarande finns bevarat på något annat ställe, så det är svårt att säga exakt vad de användes till, säger Bengt Kylsberg och pekar på en förmodad amulett, klädd med rödfärgat hjorthår och en grinande käft från en riktig varg. Utställningen innehåller även föremål från Oceanien, som utsirade paddlare, stridsklubbor och svärd med hajtänder. Från dåtidens stängda Japan finns samurajsvärd och spelkort, från Kina blåvitt porslin och silverstickor som kan vara akupunkturnålar eller till håruppsättningar. I det innersta rummet illustreras européernas världsomseglingar med jord- och himmelsglober, tillsammans med sällsynta gamla navigationsinstrument. - Jag har haft besök av experter som fått gåshud av materialet här, oavsett om de är instrumenthistoriker, etnografer eller kartografer, berättar Bengt Kylsberg. Skokloster publicerar nu en katalog som bygger på ett stort forskningsarbete, för att internationellt sprida kunskap om slottets etnografiska samlingar. Ett plagg av skinn, ylle och sammet med silverbroderier fick Kylsberg visa för rader av dräkthistoriker innan en i Helsingfors kunde avslöja ursprunget: - Det visade sig vara en dräkt från centrala Sibirien, buren av en kvinna från Evenkifolket i början av 1800-talet. Wrangels kolossala samlargärning byggdes på av tre högadliga släkter. Äldsta dottern Margareta Juliana gifte sig Brahe och respekterade pappas vilja att inte skingra de märkvärdiga föremålen i den så kallade rustkammaren. Redan 1701 blev Skokloster fideikommiss och slottet har fungerat som en jättelik frysbox, som väl bevarat inredning och alla konstskatter. Skokloster Skokloster uppfördes på Skohalvön vid Mälaren i Uppland 1654-1676. Det är Sveriges största privatpalats och ägs sedan 1967 av staten. Slottet är byggnadsminne och ett av Europas förnämsta 1600-talsmuseum. \"Utsikt mot världen\" pågår till den 5 november. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22605, "headline": "\"New Super Mario Bros\"", "summary": "Raka rör med nygammal Mario. Ren och skär spelglädje när Mario hittar tillbaka till klassisk plattform.", "article": "Efter år av saknad kommer han äntligen studsande mot oss. Super B-mannen, Killen i rött. Allas vår rörmokare. Mario! Som vi har längtat. Missförstå mig inte, Rollspels-Mario i \"Paper Mario\" var underbar, likaså spökjägaren Luigi i \"Luigis Mansion\", deras tidsresor i \"Partners in Time\", och nog uppskattade jag Super Mario 64 till Nintendos ds. Men detta är så mycket mer. Detta är Mario. Detta är ett Super Mario Bros. Mario är tillbaka med bravur - tittar man på kombinationen av tre och två dimensioner tror jag man har satt fingret på den känslan. Vi växte upp med en sidoskrollande platt Mario, och även om vi gillade honom som semesterfirare i 3d-paradiset \"Super Mario Sunshine\" är det fortfarande borta bra men hemma bäst som gäller. Och i \"New Super Mario Bros\" har han verkligen hittat hem. Nästan allt är sig likt. Det är i vanlig ordning fortfarande en kidnappad Princess Peach som är orsaken att Mario att ge sig ut på äventyret. Förövaren är, precis som det ska vara, en Bowser. Och äventyret sträcker sig, i linje med vad vi förväntat oss, över åtta världar fullproppade med banor, slott, mynt, extraliv, Goombas och - sätt in valfritt minne ur din barndoms Mario-spelande här. Inte alltför sällan på de många och varierande banorna stannar du till och tänker att detta är ju precis som i det första \"Super Mario Bros\". Självfallet lutar sig Nintendo inte bara på gamla beprövade grejer. En lagom dos nyheter mixas upp med souvenirerna från förr. Mario kan till exempel bli superstor och krossa allt motstånd i sin väg med hjälp av en gigantisk svamp. Han kan också bli pytteliten av en minisvamp och då kunna springa på vatten och hoppa långt. Just blandningen mellan gammalt och nytt, storsvampen och flaggstångshoppet, landar så rätt. På en promenad längs minnenas allé har Nintendo grävt fram det bästa ur garderoben för att hotta upp resten med nytänkande. Det mest utmärkande för \"New Super Mario Bros\" är att det känns precis som ett Super Mario-spel. Spelglädjen är total och träffar mitt i prick. Varje lite beståndsdel, varje hörn av de många banorna andas och luktar klassisk plattform. Att spelet för den late kan vara kort är inget minus, speciellt inte eftersom det går att välja att spela om banorna gång på gång, eller ta andra vägar, låsa upp nya utmaningar med hjälp av extra stora mynt, stjärnmynten, som gömmer sig på banorna. Gudskelov har Nintendo ett rättvist save-system som ger möjligheten att spara framstegen på strategiska ställen så du slipper börja om från första början när hoppet slutar i hålet för femtioelfte gången i rad. Det som kanske förvånar mig mest är att jag inte en enda gång ens reflekterade över att jag inte fick använda pek-stylusen. Jag brukar vara av åsikten att spel på ds ska använda sig av den tryckkänsliga skärmen. Men förutom ett litet tryck om du har en power-up i beredskap så är touchscreenen förvisad till minispelshörnan. En hörna som inte är blygsam i sitt antal av spel, nästan 20 stycken. Ska man vara ruskigt kräsen, vilket man kanske kan få kosta på sig när resten av spelet är förbehållslöst fantastiskt, så har vi sett ett flertal av minispelen förut. Det gör de förvisso inte mindre roliga än i Mario 64 ds, där de dykt upp, men det är ju aldrig tråkigt med sprillans nya grejer. Nintendo visar att de fortfarande vet vilka knappar det ska tryckas på när det gäller deras mest klassiska hjälte. De vet att publiken är suckers för borttappade prinsessor och raka rör. Med \"New Super Mario Bros\" sätter den gamle rörmokaren upp sin namnskylt på dörren tidigare märkt med årets plattformsspel 2006. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22613, "headline": "Prince hemsida nedstängd", "summary": "Den tredje juli stämdes Prince av ett brittiskt bokförlag. Nu har hans hemsida stängts ner.", "article": "Prince hemsida har stängts ner, men orsaken till varför är oklar. Den tredje juli stämdes sångaren av ett brittiskt bokförlag vars ena avdelning har samma initialer, NPG, som finns i adressen till Princes hemsida. Princes advokat säger att Princes namn är säkert skyddat hos amerikanska patent- och registreringsverket och att nedstängningen av sidan inte är kopplad till stämningen, uppger Yahoo. Förra månaden fick stjärnan en ny distributör för alla sina produkter och fansen fick ett kryptiskt mail om att stora förändringar var på gång på hemsidan. Vilka de är återstår att se. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22614, "headline": "Cirkus Stones på italienska", "summary": "Mick Jagger sjunger ”As tears go by” på italienska och Italiens finalmål visas på storbildsskärm när Rolling Stones turnépremiär äntligen rullar i gång. Insmickrande är bara förnamnet. MUSIK", "article": "The Rolling Stones Scen: San Siro-stadion, Milano Visst har Mick Jagger publikfriat förr. På Cirkus i Stockholm för tre år sen yttrade han till exempel flera hela meningar på svenska, till publikens oförställda jubel. Ändå gissar jag att han satte ett nytt personligt rekord i denna gren, när The Rolling Stones till slut begick sin försenade Europapremiär två dagar efter att Italien vann VM i fotboll. Till exempel märktes det knappt att gruppen lämnade scenen, efter ett ordinarie set på strax under två timmar. Eftersom de passade på att visa VM-finalens samtliga italienska mål på storbild samtidigt, med ett allt starkare jubel för varje straff som gick in. Efter det sista extranumret kom dessutom ett par av VM-vinnarna in på scen och manade publiken att sjunga vinnarramsor. Vilket fick aftonens huvudunderhållare att te sig lite som en bisak i sammanhanget. Man undrar om det verkligen var tanken. Då hade Mick Jagger redan hunnit dra större delen av kvällens prat mellan låtarna på italienska. Dessutom sjöng han hela ”As tears go by” på italienska. Insmickrande är bara förnamnet. Kanske ska man ta det som en indikation på hur stor nervositeten har hunnit bli i Rolling Stones-lägret. Keith Richards själv må tona ner sin olycka, och hävda att efter hans utskrivning från sjukhuset så har det framför allt handlat om att övertyga alla andra om att han är bra igen. Att förskjuta ett turnémaskineri som The Rolling Stones med en och en halv månad är ändå inget man gör lättvindigt, det är stora pengar inblandade, och gruppens ovilja att ens bekräfta några planer för nästa år stryker under allvaret ytterligare. Det här kan verkligen vara sista gången de rör på sig. Och då vill man ju att det ska bli bra. Att det ska gå hem med den ”bigger bang” som de har döpt både skiva och turné till. Att smällarna inte enbart ska inskränka sig till de ganska förutsägbara fyrverkerikrevader som inleder och avslutar showen. Men riktigt så blir det inte. Snarare känns det lite ringrostigt. I synnerhet vad gäller Keith Richards själv – och man påminns än en gång om hur viktig han är för gruppens inre kemi. Det hjälper liksom inte att de är sammanlagt tolv andra musikanter som hjälper till att dra lasset. Om inte själva hjärtat slår som det ska så blir helheten haltande. Förvisso löper han ystert ut mot scenens ytterkant. Men det blir inte mycket spelat samtidigt, trots att man hör hur det lämnas plats i musiken för just det. Och inte har han väl spelat sittande så ofta tidigare Stundtals blir det rent av så att man sitter och detaljgranskar just Keith Richards rörelser. Kollar vilka av gitarrinpassen som de facto är hans. Jämför med Ronnie Woods del. Rynkar pannan inför obalansen. Förlorar sig i knappologiskt detaljmäteri, som borde vara ovidkommande när det är legendarisk arenarock på gång. I gengäld sjunger Keith Richards sina obligatoriska två låtar i mitten med en kraftfullare stämma än jag någonsin hört tidigare. Så det vore fel att räkna ut honom. Kanske hade han bara en dålig gitarrdag. Man ska heller inte överdriva skavankeriet. Det finns ju anledningar till att The Rolling Stones har kallats världens största rockband i snart fyrtio år, de har en låtkatalog som ingen kan överträffa och jag vill nog påstå att Mick Jagger saknar övermän i att nå ut till en hel megastadion på en gång. Sen kan man tycka att några av hans maner är lite väl yviga, men det ingår så att säga i arbetsbeskrivningen. Han ska vara omöjlig att undgå, även om man sitter och halvsover en halv kilometer bort. Det är viktigare än att varje nyans blir vårdad. Däremot är det svårt att inte fundera över de extradyra vip-platser som har ställts i ordning i scenbygget ovanför bandet, där det verkar vara en ganska stor skillnad på de bästa och sämsta platserna. Extra ironiskt ter det sig när showens stora kulmen innebär att bandet far i väg på en åktur till andra sidan av arenan. Varvid de dyra lyxläktarna inte har någon särskilt avundsvärd utsikt alls. Dessutom syns inte storbildsskärmen därifrån. Jag misstänker att en och annan som stod där kan ha känt sig lite lurad. Nils Hansson nils.hansson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22620, "headline": "Ingen skatt i Depps kista", "summary": "Johnny Depp bleknar i den nya piratfilmen bredvid Bill Nighys onda kapten. Det är en hisnande vacker film med fantastiska stunts och effekter – men saknar handling. Film", "article": "Pirates of the caribbean: Död mans Kista Regi: Gore Verbinski I rollerna: Johnny Depp, Orlando Bloom, Keira Knightley, Bill Nighy, Jonathan Pryce, Stellan Skarsgård, Geoffrey Rush, Naomie Harris m fl Davy Jones (Bill Nighy) är kapten på spökskeppet ”Den flygande holländaren”. Han är ond. Han är sjöman. Han har hundra år framför masten. Med hummerklo till högerhand och en bläckfisk invuxen i ansiktet förstår man att han varit till havs för länge. Bredvid Davy Jones bleknar allt i ”Pirates of the caribbean: Död mans kista”. Även glittrande Jack Sparrow (Johnny Depp). I förra, den första ”Pirates of the caribbean”-filmen, var Sparrow en överraskning i varje ruta. Sminkad, snurrig, feminin, full. En manlig Patsy från ”Absolutely fabulous” – därtill med båt. Sparrow håller visserligen utan överraskningsmomentet. Han har ny sminkning, mycket snygg, och nya smycken men känslan av att ha hittat en skatt uteblir – trots att det är detta man söker filmen igenom. Tror jag. I ”Död mans kista” letar alla efter en nyckel som Sparrow har på bild. Den hör till en kista. Ingen vet var denna kista finns. Vad som finns i kistan är okänt men många vill åt nyckeln som bara finns på bild men som hör till kistan. Flera som jagar nyckeln var med i förra filmen och måste presenteras på nytt. Will Turner (Orlando Bloom) och Elizabeth Swann (Keira Knightly) gör entré med ett klumpigt ”detta hände sist”. Då snackades det mycket om Bootstrap Bill (Stellan Skarsgård), nu när han dyker upp på riktigt upprepar vi alltihop. Med en kort synops här och en klumpig förklaring där blir det ett saligt hoppande fram och tillbaka. Men mellan hoppen – fantastiska stunts. Will Turner högst upp i masten sätter kniven i seglet och glider ner till däck. En svärdsduell korsar en hel ö, klättrar upp på ruiner, kliver över till ett enormt vattenhjul som lossnar och rullar i väg med dunder och brak och fäktare och allt. Fångas piraterna i en klotbur gjord av människoben så lösgör de sig naturligtvis och rullar omkring i livsfarlig terräng bland blodtörstiga vildar. Jack Sparrow flyr kannibaler fastsurrad på ett jättegrillspett. Bökigt Inte. Spettet blir en katapult för tropiska frukter, en stav att klara kilometerdjupa avgrunder med, bromsen vid handlösa fall. Grillverktyg kan vara bra till mycket. Det kan vara bra att lägga band på sig också. Oavbrutet hisnande vackert är det hela tiden. Tröttnar man på allt som händer kan man luta sig tillbaka i mörka träsk och vacker djungel. Kostymerna är fantastiska. Effekterna likaså. Här finns ett havsvidunder som käkar storskepp i ett nafs med sitt könlika gap. Här finns havsorcher med hammarhajhuvuden och Stellan Skarsgård som en hänförande musselbank. Ändå är filmen bara en lite sämre kopia. En avfilmad version ”Död mans kista” ligger ute på pirate bay sedan i måndags. Kommentarer från fildelare som sett filmen är mycket sakliga: Kvaliteten är dålig, filmen är mörk och bör inte ses på helskärm, ljudet är dock i synk med bild.” Död mans kista” har egentligen ingen handling. Berg och dal-banan av bilder och effekter gömmer bristen rätt väl. Men att se en avfilmad, mörk och kornig ”Död mans kista” på halvskärm vittnar om en besatthet bland fildelare – de kan utstå vad som helst. Eller så drivs de av ett avancerat ordvitseri: Jag såg en piratkopia. Jane Magnusson jane.magnusson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22627, "headline": "Islams och västvärldens hopp?", "summary": "USA hotar Iran. Europa blir allt kallsinnigare inför Turkiet. Ändå är det kanske just de två ländernas sekulära traditioner som representerar en möjlig framtid för islam, bortom den religiösa dogmatiken..", "article": "Väst famlar efter en islamstrategi. Hur skall islamismen motas? \"Befrielsen\" av Irak blev inte inledningen till den frihetliga omvandling i Mellanöstern som aktivistiska liberaler och konservativa i USA och Europa hade sett framför sig. Det underblåser en pessimism om förutsättningarna för islams reformation. Det är ett tecken i tiden när den liberala tidskriften Neo frågar sig hur representativa moderata muslimer egentligen är för muslimerna. I detta klimat blir Europa alltmer kallsinnigt till Turkiet, och USA hotar Iran. Men det är Iran och Turkiet som representerar hoppet för islam, \"mänsklighetens lidande hjärta\". Det menar Alexandre Adler, historiker och ledarskribent med geopolitik som specialitet på franska Le Figaro. I essän \"Rendez-vous avec l'Islam\" söker han receptet för islams tillfrisknande från islamismen hos den frigörelse från religiös dogmatik som är oförtäckt hos Turkiets kemalism och inneboende hos Irans shiism. Historiskt är de persiska och turkiska identiteterna sammanflätade. Iran har sedan 1500-talet haft flera turkiska dynastier. Azeriska turkar utgör fyrtio procent av Irans befolkning. Landets högste ledare, ayatolla Ali Khamenei är turk, men kulturellt är den turkiska identiteten undertryckt. Uppmuntrad av USA har en separatistisk rörelse börjat vinna terräng bland Irans turkar. Scenariot är klassiskt imperialistiskt. Det är ett angeläget budskap, att väst i stället skall hjälpa Iran och Turkiet att förverkliga sina potentialer. Men det är samtidigt ett för de flesta extremt svårt budskap att ta till sig. Mullor och generaler skymmer sikten: hur kan en shiism som lett till religiös diktatur och en kemalism som varit ett instrument för militär maktutövning över huvud taget vara några hopp? Och medan Adler föreställer sig Iran och Turkiet förenade i spetsen för islams förnyelse, tänker sig varken ayatollor eller turkiska sekularister att shiism och kemalism skulle kunna ha någon gemensam mission. Men som en dansande dervisch virvlar Alexandre Adler runt i den islamiska idéhistorien för att mana fram en synkretistisk vision, där rationalismen förenar kemalismen och shiismen, och där inspirationen är delvis judisk. Han skriver om den abbasidiske kalifen al-Mamun som i början av 800-talet \"likt en medeltida Atatürk\" gjorde en radikal rationalism till statsideologi, och som sökte förening med shiismen. Människorna skulle medverka till att förverkliga Guds intentioner genom att fritt tillämpa sitt förnuft. Denna rationalism kom sedan att överleva i den shiitiska doktrinen, i form av ett icke-ortodoxt förhållningssätt till de religiösa dogmerna. Shiismen är unik inom islam genom sin öppenhet för ijtihad, religiös nytolkning. Det beror i sin tur på dess messianism. Väntan på messias, mahdis, återkomst, då Guds plan avslöjas, frigör under tiden de troende från bokstavstrohet till de religiösa texterna. Och Adler blickar in i \"den turkiska syntesens allra hemligaste rum\", kemalismens judiska ursprung, hos den kryptojudiska dönmesekten. Detta ursprung är inget som extrema turkiska nationalister, vilka tror sig förvalta Kemal Atatürks arv genom etnisk chauvinism, tycker om att höra talas om. Det är i hög grad deras förvanskade bild av kemalismen - som en ideologi om turkisk etnisk renhet - som numera även blivit den etablerade i väst. Det finns emellertid ett annat, och riktigare sätt att se på kemalismen. Atatürk skapade en nationalstat, men det nationella bygget var inget slutmål för honom, utan medlet för att uppnå det högre stadium som den moderna civilisationen, med dess sekularism och rationalism, utgjorde. Men denna upplysta modernism har alltid varit trängd från två håll, angripen av den religiösa traditionalismen, men också utmanad av en inskränkt nationalism som gjort anspråk på att definiera kemalismens innehåll, med destruktiva konsekvenser. Såtillvida är kemalismen ett trots allt ofullgånget reformprojekt. Shiismen är i ännu högre grad oförlöst som reformkraft. Ahmadinejads tillträde som president är ett bakslag för den reformprocess som startade med valet av Khatami till president 1997. Men Adler är likväl optimitisk och tror att reformkrafterna på sikt åter kommer att göra sig gällande. Det kan framstå som önsketänkande, men bakom slöjorna är Irans politiska liv sjudande rikt, med konkurrerande politisk-teologiska skolor. Det är en rikedom som härrör ur traditionen av ijtihad. Mullor från skilda teologiska skolor har utvecklat radikalt antagonistiska visioner om Irans framtid. Några är pläderingar för parlamentarism och för ett åtskiljande av stat och religion. Men alltjämt dominerar föreställningen om den liberala demokratins oförenlighet med islam, då Gud exkluderas från den offentliga sfären. Sekularismen betraktas som ett distinkt västerländskt koncept. Perspektivet är detsamma som hos Samuel Huntington, vars huvudtes just är att det universella i själva verket är partikulärt västerländskt, och därför inte går att exportera utan att det orsakar konflikter med andra kulturer. Reformismen gör på det hela taget halt vid den avgörande frågan om religionens plats i samhället. De allra flesta iranska reformister liknar därmed den siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov. Syftet med deras perestrojka är att göra islam mer funktionsdugligt som samhällssystem, inte att förändra dess överordnade roll. Den \"islamiska demokratin\" måste försona \"folkets tillfredsställelse med Guds godkännande\", som filosofen Abdolkarim Soroush formulerat det. En verklig demokratisering - utan förbehåll som i praktiken upphäver friheten - förutsätter sekularism, att religionens plats, inte bara dess innehåll, radikalt förändras. Därför har Adler rätt när han skriver att den iranska shiismen behöver knyta an till den turkiska sekularismen. Men västvärlden har de senaste åren i stället satt sitt hopp till en, vad man uppfattat som moderat, turkisk islamism. Liberaler och andra progressiva i väst har kommit att se Atatürk med konservative Huntingtons ögon, som en ledare som gjorde våld på sitt folks kulturella och religiösa särart. Upplysta européer som själva inte skulle vilja leva i en \"kristen demokrati\", där kristendomens trossatser och moral sätter ramarna, har tilltalats av tanken på en \"muslimsk demokrati\" för turkarna. Det beror i och för sig främst på att försvaret av sekularismen tolkats som ett rättfärdigande av militär intervention och statlig repression, medan de \"moderata\" islamisterna ansetts stå för liberalisering och europeisering. Här finns dock även en nedlåtande undertext, att demokrati utan förstavelse bara är till för oss i väst. Fiktionen om islamisternas moderation blir emellertid allt svårare att upprätthålla. När Europadomstolen i ett utslag förra året konstaterade att förbudet mot slöja på statliga institutioner och universitet inte strider mot de mänskliga rättigheterna löd premiärminister Erdogans ilskna, men avslöjande reaktion att det är upp till ulema, de religiösa skriftlärda, att avgöra sådana saker. Nyligen har Erdogan krävt att internationella konventioner skall begränsa yttrandefriheten \"så att det inte blir tillåtet att förnärma personer med annan trosinriktning\". Det försätter de européer som vill bygga en bro till islam genom Turkiet i en obekväm sits: Vem skall man stödja när islamisterna inte visar sig vara så moderata som man hade trott, och då alternativet är en, som man ser det, auktoritär kemalism? Den europeiska besvikelsen över att den turkiska islamismen inte levt upp till förväntningarna om upplyst europeiskhet riskerar att ytterligare underblåsa misstron att det går att bygga broar mellan väst och islam. Vägen ut ur dilemmat är att sluta stirra sig blind på generalsstjärnorna, att i stället varsebli kemalismens civila dimension och progressiva djup. Den konventionella föreställningen om militären som förvaltare av Atatürks arv är delvis ohistorisk, om detta arv främst definieras som sekularism, vilket det bör göra. Vid flera avgörande tillfällen tidigare har generalerna spelat en reaktionär roll. Efter högerkuppen 1971 rensades kemalistiska officerare ut. Det öppnade för en era av extrem högerpolitik, då islamisterna för första gången fick tillträde till regeringsmakten. Efter den ännu brutalare högerkuppen 1980 upplöste generalerna Atatürks parti, socialdemokraterna, och underblåste islamismen som ett alternativ till vänstern. Adler skriver tankeväckande att kemalismens djupaste sanning uttryckts från vänster, av den store socialistiske poeten Nazim Hikmet. Det ligger en tragisk symbolik i att Hikmet författade sitt livsverk om den kemalistiska revolutionen under sina fängelseår, och att han sedan drevs i landsflykt. Det är just förtrycket av vänstern som berett vägen för islamisterna. Möjligheten att bjuda effektivt, progressivt motstånd mot islamismen förstördes när militären krossade vänsterns politiska strukturer under 1980-talet. Men samtidigt är sekularismen internaliserad av huvuddelen av det civila samhället; åttio procent motsätter sig en islamisering. Kemalismens livskraft vederlägger Huntingtons essentialism: att det skulle vara omöjligt för Turkiet att bli sekulariserat eftersom landets \"rätta\" identitet är islamisk. Men ett skevt valsystem har givit islamisterna absolut parlamentarisk majoritet, varför de snart också kommer att kunna ta Atatürks forna residens i besittning. Parlamentets val av president nästa år blir en avgörande brytpunkt i det turkiska dramat om sekularismen. En islamistisk president öppnar för en avsekularisering av rättsväsendet och undervisningssystemet. Adler förutspår dock att den islamistiska vågen i Mellanöstern kommer att brytas mot den klippa som det moderna Turkiet utgör. Det är ingen tillfällighet att den andra symbol, efter tornen på Manhattan, som Usama bin Ladin ville se försvinna från sin värld var minnet av Atatürk. Tre år före 11 september planerade bin Ladin ett liknande dåd mot Atatürks mausoleum i Ankara. Adler uppmanar oss att reflektera över innebörden av detta och att dra de rätta slutsatserna därav. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22634, "headline": "Islams och västvärldens hopp", "summary": "USA hotar Iran. Europa blir allt kallsinnigare inför Turkiet. Ändå är det kanske just de två ländernas sekulära traditioner som representerar en möjlig framtid för islam, bortom den religiösa dogmatiken.", "article": "Väst famlar efter en islamstrategi. Hur skall islamismen motas ”Befrielsen” av Irak blev inte inledningen till den frihetliga omvandling i Mellanöstern som aktivistiska liberaler och konservativa i USA och Europa hade sett framför sig. Det underblåser en pessimism om förutsättningarna för islams reformation. Det är ett tecken i tiden när den liberala tidskriften Neo frågar sig hur representativa moderata muslimer egentligen är för muslimerna. I detta klimat blir Europa alltmer kallsinnigt till Turkiet, och USA hotar Iran. Men det är Iran och Turkiet som representerar hoppet för islam, ”mänsklighetens lidande hjärta”. Det menar Alexandre Adler, historiker och ledarskribent med geopolitik som specialitet på franska Le Figaro. I essän ”Rendez-vous avec l’Islam” söker han receptet för islams tillfrisknande från islamismen hos den frigörelse från religiös dogmatik som är oförtäckt hos Turkiets kemalism och inneboende hos Irans shiism. Historiskt är de persiska och turkiska identiteterna sammanflätade. Iran har sedan 1500-talet haft flera turkiska dynastier. Azeriska turkar utgör fyrtio procent av Irans befolkning. Landets högste ledare, ayatolla Ali Khamenei är turk, men kulturellt är den turkiska identiteten undertryckt. Uppmuntrad av USA har en separatistisk rörelse börjat vinna terräng bland Irans turkar. Scenariot är klassiskt imperialistiskt. Det är ett angeläget budskap, att väst i stället skall hjälpa Iran och Turkiet att förverkliga sina potentialer. Men det är samtidigt ett för de flesta extremt svårt budskap att ta till sig. Mullor och generaler skymmer sikten: hur kan en shiism som lett till religiös diktatur och en kemalism som varit ett instrument för militär maktutövning över huvud taget vara några hopp Och medan Adler föreställer sig Iran och Turkiet förenade i spetsen för islams förnyelse, tänker sig varken ayatollor eller turkiska sekularister att shiism och kemalism skulle kunna ha någon gemensam mission. Men som en dansande dervisch virvlar Alexandre Adler runt i den islamiska idéhistorien för att mana fram en synkretistisk vision, där rationalismen förenar kemalismen och shiismen, och där inspirationen är delvis judisk. Han skriver om den abbasidiske kalifen al-Mamun som i början av 800-talet ”likt en medeltida Atatürk” gjorde en radikal rationalism till statsideologi, och som sökte förening med shiismen. Människorna skulle medverka till att förverkliga Guds intentioner genom att fritt tillämpa sitt förnuft. Denna rationalism kom sedan att överleva i den shiitiska doktrinen, i form av ett icke-ortodoxt förhållningssätt till de religiösa dogmerna. Shiismen är unik inom islam genom sin öppenhet för ijtihad, religiös nytolkning. Det beror i sin tur på dess messianism. Väntan på messias, mahdis, återkomst, då Guds plan avslöjas, frigör under tiden de troende från bokstavstrohet till de religiösa texterna. Och Adler blickar in i ”den turkiska syntesens allra hemligaste rum”, kemalismens judiska ursprung, hos den kryptojudiska dönmesekten. Detta ursprung är inget som extrema turkiska nationalister, vilka tror sig förvalta Kemal Atatürks arv genom etnisk chauvinism, tycker om att höra talas om. Det är i hög grad deras förvanskade bild av kemalismen – som en ideologi om turkisk etnisk renhet – som numera även blivit den etablerade i väst. Det finns emellertid ett annat, och riktigare sätt att se på kemalismen. Atatürk skapade en nationalstat, men det nationella bygget var inget slutmål för honom, utan medlet för att uppnå det högre stadium som den moderna civilisationen, med dess sekularism och rationalism, utgjorde. Men denna upplysta modernism har alltid varit trängd från två håll, angripen av den religiösa traditionalismen, men också utmanad av en inskränkt nationalism som gjort anspråk på att definiera kemalismens innehåll, med destruktiva konsekvenser. Såtillvida är kemalismen ett trots allt ofullgånget reformprojekt. Shiismen är i ännu högre grad oförlöst som reformkraft. Ahmadinejads tillträde som president är ett bakslag för den reformprocess som startade med valet av Khatami till president 1997. Men Adler är likväl optimitisk och tror att reformkrafterna på sikt åter kommer att göra sig gällande. Det kan framstå som önsketänkande, men bakom slöjorna är Irans politiska liv sjudande rikt, med konkurrerande politisk-teologiska skolor. Det är en rikedom som härrör ur traditionen av ijtihad. Mullor från skilda teologiska skolor har utvecklat radikalt antagonistiska visioner om Irans framtid. Några är pläderingar för parlamentarism och för ett åtskiljande av stat och religion. Men alltjämt dominerar föreställningen om den liberala demokratins oförenlighet med islam, då Gud exkluderas från den offentliga sfären. Sekularismen betraktas som ett distinkt västerländskt koncept. Perspektivet är detsamma som hos Samuel Huntington, vars huvudtes just är att det universella i själva verket är partikulärt västerländskt, och därför inte går att exportera utan att det orsakar konflikter med andra kulturer. Reformismen gör på det hela taget halt vid den avgörande frågan om religionens plats i samhället. De allra flesta iranska reformister liknar därmed den siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov. Syftet med deras perestrojka är att göra islam mer funktionsdugligt som samhällssystem, inte att förändra dess överordnade roll. Den ”islamiska demokratin” måste försona ”folkets tillfredsställelse med Guds godkännande”, som filosofen Abdolkarim Soroush formulerat det. En verklig demokratisering – utan förbehåll som i praktiken upphäver friheten – förutsätter sekularism, att religionens plats, inte bara dess innehåll, radikalt förändras. Därför har Adler rätt när han skriver att den iranska shiismen behöver knyta an till den turkiska sekularismen. Men västvärlden har de senaste åren i stället satt sitt hopp till en, vad man uppfattat som moderat, turkisk islamism. Liberaler och andra progressiva i väst har kommit att se Atatürk med konservative Huntingtons ögon, som en ledare som gjorde våld på sitt folks kulturella och religiösa särart. Upplysta européer som själva inte skulle vilja leva i en ”kristen demokrati”, där kristendomens trossatser och moral sätter ramarna, har tilltalats av tanken på en ”muslimsk demokrati” för turkarna. Det beror i och för sig främst på att försvaret av sekularismen tolkats som ett rättfärdigande av militär intervention och statlig repression, medan de ”moderata” islamisterna ansetts stå för liberalisering och europeisering. Här finns dock även en nedlåtande undertext, att demokrati utan förstavelse bara är till för oss i väst. Fiktionen om islamisternas moderation blir emellertid allt svårare att upprätthålla. När Europadomstolen i ett utslag förra året konstaterade att förbudet mot slöja på statliga institutioner och universitet inte strider mot de mänskliga rättigheterna löd premiärminister Erdogans ilskna, men avslöjande reaktion att det är upp till ulema, de religiösa skriftlärda, att avgöra sådana saker. Nyligen har Erdogan krävt att internationella konventioner skall begränsa yttrandefriheten ”så att det inte blir tillåtet att förnärma personer med annan trosinriktning”. Det försätter de européer som vill bygga en bro till islam genom Turkiet i en obekväm sits: Vem skall man stödja när islamisterna inte visar sig vara så moderata som man hade trott, och då alternativet är en, som man ser det, auktoritär kemalism Den europeiska besvikelsen över att den turkiska islamismen inte levt upp till förväntningarna om upplyst europeiskhet riskerar att ytterligare underblåsa misstron att det går att bygga broar mellan väst och islam. Vägen ut ur dilemmat är att sluta stirra sig blind på generalsstjärnorna, att i stället varsebli kemalismens civila dimension och progressiva djup. Den konventionella föreställningen om militären som förvaltare av Atatürks arv är delvis ohistorisk, om detta arv främst definieras som sekularism, vilket det bör göra. Vid flera avgörande tillfällen tidigare har generalerna spelat en reaktionär roll. Efter högerkuppen 1971 rensades kemalistiska officerare ut. Det öppnade för en era av extrem högerpolitik, då islamisterna för första gången fick tillträde till regeringsmakten. Efter den ännu brutalare högerkuppen 1980 upplöste generalerna Atatürks parti, socialdemokraterna, och underblåste islamismen som ett alternativ till vänstern. Adler skriver tankeväckande att kemalismens djupaste sanning uttryckts från vänster, av den store socialistiske poeten Nazim Hikmet. Det ligger en tragisk symbolik i att Hikmet författade sitt livsverk om den kemalistiska revolutionen under sina fängelseår, och att han sedan drevs i landsflykt. Det är just förtrycket av vänstern som berett vägen för islamisterna. Möjligheten att bjuda effektivt, progressivt motstånd mot islamismen förstördes när militären krossade vänsterns politiska strukturer under 1980-talet. Men samtidigt är sekularismen internaliserad av huvuddelen av det civila samhället; åttio procent motsätter sig en islamisering. Kemalismens livskraft vederlägger Huntingtons essentialism: att det skulle vara omöjligt för Turkiet att bli sekulariserat eftersom landets ”rätta” identitet är islamisk. Men ett skevt valsystem har givit islamisterna absolut parlamentarisk majoritet, varför de snart också kommer att kunna ta Atatürks forna residens i besittning. Parlamentets val av president nästa år blir en avgörande brytpunkt i det turkiska dramat om sekularismen. En islamistisk president öppnar för en avsekularisering av rättsväsendet och undervisningssystemet. Adler förutspår dock att den islamistiska vågen i Mellanöstern kommer att brytas mot den klippa som det moderna Turkiet utgör. Det är ingen tillfällighet att den andra symbol, efter tornen på Manhattan, som Usama bin Ladin ville se försvinna från sin värld var minnet av Atatürk. Tre år före 11 september planerade bin Ladin ett liknande dåd mot Atatürks mausoleum i Ankara. Adler uppmanar oss att reflektera över innebörden av detta och att dra de rätta slutsatserna därav. magnus karaveli essa@dn.se Magnus Karaveli är ledarskribent på Östgöta Correspondenten. Alexandre Adler ”Rendez-vous avec l´Islam” ", "article_category": "culture"}
{"id": 22639, "headline": "Sista varvet, Sven-Ingvars", "summary": "Sven-Ingvars har blivit en betydlig del av det svenska folkhemmet. Nu när de påstår sig turnera för sista gången proppar de säcken full med sina odödliga låtar. MUSIK", "article": "Sven-Ingvars Scen: Arvika Folkets Park ”Guitar boogie” fanns med redan på Sven-Ingvars allra första ep-skiva 1960. Jag vågar knappt tänka på hur många gånger de måste ha spelat den. Men Ingvar Karlsson ger sig på den som om den vore ny. Det är hans stund i rampljuset, Sven-Erik Magnusson är ute och byter om, och sällan ser man en gladare kombination av publikfrieri och anspråkslöshet. De båda har varit vapendragare i femtio år nu. Första spelningen var i juni 1956, då var de en trio med Sven-Erik på klarinett och Ingvar på dragspel. Sen blev de ett rockband som blev ett popband som blev ett dansband som började ”föryngra” sig genom att låna från gubbrockare av ungefär samma generation som de själva. Status Quo i synnerhet. I dag är Sven-Ingvars åtta man på scenen, varav fyra spelar gitarr. Rockifieringen har gått så långt att de kan kasta in ett citat från Deep Purples ”Black night” , utan att det bryter mot någonting. Ändå är ljudet så lågt att man får gå rätt nära scenen för att inte publiken ska överrösta bandet. Hårdrock är det absolut inte, buggtakterna är aldrig långt borta. Dessutom är Sven-Erik Magnusson en så enastående mild och vänlig sångare att alla försök till vassa kanter omedelbart neutraliseras. Nu är det sista varvet. Säger de. Men för säkerhets skull sitter det ett frågetecken efter orden ”sista sommaren” på både affisch och turnéprogram. En avskedsturné behöver inte vara definitiv, det finns det många exempel på. Och det finns inget tröttkört eller ansträngt över det band som begick sin sista turnépremiär i Arvika Folkets park ”för att sätta ribban för Arvikafestivalen” , som Sven-Erik Magnusson uttrycker det. Däremot handlar det mycket om att proppa säcken full. Sven-Ingvars har ju så många låtar som har blivit odödliga, och de vill ogärna lämna en enda ospelad (det skulle vara ”Skolfröken Nilsson” då). Därför blir det många starkt förkortade versioner redan i början, för att lätta på trycket. Inte mig emot. En del av låtarna är rent av bättre så. Dessutom gör det något med stämningen. Igenkänningsfaktorn ökar ju radikalt, och därmed publiktemperaturen. Samtidigt som man måste bli imponerad av ett band som har så många hitrefränger att de kan kasta ut dem i klasar, utan att förrådet sinar. Det finns en ny skiva också. En karriärsamling, som så många av bandets utgivningar på senare år. Men där finns också en ny låt, ”Det liv du lever nu” , och Sven-Erik Magnusson presenterar den med obetalbar självironi: – Nu kommer en helt nyskriven låt. Det är inte varje år man säger det. Den kommentaren säger också en hel del om ambitionsnivån. Sven-Ingvars är inte bara ett band, de är en institution, en inte obetydlig del av det svenska folkhemmet. Att de har haft framgångar i modern tid, med nya låtar och att de faktiskt spelar en del av dem, det väger lätt i jämförelse med det kulturarv de bär med sig från början och mitten av 60-talet. När rocken var ung och visor på dialekt kunde få ett genomslag som Svenne Rubins eller Östen me Resten bara kan drömma om. Att de nu säger hejdå innebär också att det land vi en gång trodde att vi levde i blir ännu något mer avlägset. Nils Hansson nils.hansson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22640, "headline": "Sista varvet, Sven-Ingvars?", "summary": "Sven-Ingvars har blivit en betydlig del av det svenska folkhemmet. Nu när de påstår sig turnera för sista gången proppar de säcken full med sina odödliga låtar.", "article": "Sven-Ingvars Scen: Arvika Folkets Park ”Guitar boogie” fanns med redan på Sven-Ingvars allra första ep-skiva 1960. Jag vågar knappt tänka på hur många gånger de måste ha spelat den. Men Ingvar Karlsson ger sig på den som om den vore ny. Det är hans stund i rampljuset, Sven-Erik Magnusson är ute och byter om, och sällan ser man en gladare kombination av publikfrieri och anspråkslöshet. De båda har varit vapendragare i femtio år nu. Första spelningen var i juni 1956, då var de en trio med Sven-Erik på klarinett och Ingvar på dragspel. Sen blev de ett rockband som blev ett popband som blev ett dansband som började ”föryngra” sig genom att låna från gubbrockare av ungefär samma generation som de själva. Status Quo i synnerhet. I dag är Sven-Ingvars åtta man på scenen, varav fyra spelar gitarr. Rockifieringen har gått så långt att de kan kasta in ett citat från Deep Purples ”Black night”, utan att det bryter mot någonting. Ändå är ljudet så lågt att man får gå rätt nära scenen för att inte publiken ska överrösta bandet. Hårdrock är det absolut inte, buggtakterna är aldrig långt borta. Dessutom är Sven-Erik Magnusson en så enastående mild och vänlig sångare att alla försök till vassa kanter omedelbart neutraliseras. Nu är det sista varvet. Säger de. Men för säkerhets skull sitter det ett frågetecken efter orden ”sista sommaren” på både affisch och turnéprogram. En avskedsturné behöver inte vara definitiv, det finns det många exempel på. Och det finns inget tröttkört eller ansträngt över det band som begick sin sista turnépremiär i Arvika Folkets park ”för att sätta ribban för Arvikafestivalen”, som Sven-Erik Magnusson uttrycker det. Däremot handlar det mycket om att proppa säcken full. Sven-Ingvars har ju så många låtar som har blivit odödliga, och de vill ogärna lämna en enda ospelad (det skulle vara ”Skolfröken Nilsson” då). Därför blir det många starkt förkortade versioner redan i början, för att lätta på trycket. Inte mig emot. En del av låtarna är rent av bättre så. Dessutom gör det något med stämningen. Igenkänningsfaktorn ökar ju radikalt, och därmed publiktemperaturen. Samtidigt som man måste bli imponerad av ett band som har så många hitrefränger att de kan kasta ut dem i klasar, utan att förrådet sinar. Det finns en ny skiva också. En karriärsamling, som så många av bandets utgivningar på senare år. Men där finns också en ny låt, ”Det liv du lever nu”, och Sven-Erik Magnusson presenterar den med obetalbar självironi: – Nu kommer en helt nyskriven låt. Det är inte varje år man säger det. Den kommentaren säger också en hel del om ambitionsnivån. Sven-Ingvars är inte bara ett band, de är en institution, en inte obetydlig del av det svenska folkhemmet. Att de har haft framgångar i modern tid, med nya låtar och att de faktiskt spelar en del av dem, det väger lätt i jämförelse med det kulturarv de bär med sig från början och mitten av 60-talet. När rocken var ung och visor på dialekt kunde få ett genomslag som Svenne Rubins eller Östen me Resten bara kan drömma om. Att de nu säger hejdå innebär också att det land vi en gång trodde att vi levde i blir ännu något mer avlägset. Nils Hansson nils.hansson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22645, "headline": "Popmagi som står sig", "summary": "När Depeche Mode för första gången står på en utomhusscen i Sverige är nostalgin inte långt borta. Dave Gahans punggrepp, höftvickande och helikoptersnurr finns förstås med.", "article": "Depeche Mode Scen: Stadion, Stockholm Den 112:e konserten på Depeche Modes världsturné är deras första utomhusgig i Sverige någonsin. Det är märkligt att ett av världens största arenaband aldrig tidigare uppträtt på Ullevi eller Stadion. Fansen är förväntansfulla. Särskilt jag som inbillat mig att ett Depeche-gig under öppen himmel kommer att kännas lite grann som den 101:a konserten på turnén 1988; den gigantiska arenaspelningen i Pasadena, Los Angeles, som förevigades i D A Pennebakers dokumentärfilm ”101”. Konserten förvandlade Depeche Mode från syntnördar till superstjärnor. Jag har bekanta som vrålat ”good evening Pasadena” när de gjort entré med demoband på fritidsgårdar i Linköping. Jag har andra bekanta som vallfärdat till Pasadena bara för att nudda Rose Bowl-arenan. Depeche Mode blir inte nödvändigtvis bättre utomhus. Men den popmagi som deras konserter i bästa fall skapar – en sorts messiansk, Leni Riefenstahl-pampig technoeufori – passar vidsträckta, olympiska skådeplatser. När Dave Gahan vrålar ”good evening Stockholm”, med exakt samma tonfall som i ”101”, är det svårt att tygla nostalgin. Bandets senaste album ”Playing the angel” är visserligen tillräckligt bra för att gruppen ska kännas relevant just nu (folk sjunger de nya refrängerna lika glatt som de gamla). Men det råder ingen tvekan om att Depeche Mode 2006 också handlar om att återskapa det förflutna. I souvenirståndet säljs tröjor med gamla turnétryck – ungefär som på Iron Maidens konserter. Från scentaket hänger ett stort metallklot där orden ”pain”, ”sex”, ”vice” och ”love” blinkar. Suddiga bilder av medlemmarna projiceras på sex skärmar. Det är suggestivt på nära håll men ser futtigt ut en bit bort (särskilt en ljus sommarkväll). Depeche Mode borde ha råd med lika massiva scenbyggen som U2. Konserten är något kortare än de som bandet gav i Sverige tidigare i år, nitton i stället för tjugoen låtar. Annars är det mesta sig likt. Martin Gore har på sig samma svartluddiga änglautstyrsel och Dave Gahan exponerar sin tatuerade och vaxade torso redan i andra låten. Hans kropp är den enda delen av Depeche Mode som inte åldras. Det känns tryggt. När alla de tjugosextusen besökarna på Stadion är döda kommer Dave Gahans lekamen – nedsänkt i en konserverande kryotank – fortfarande att utföra de klassiska poserna: punggreppet i ”World in my eyes”, höftvicket i ”Behind the wheel”, helikoptersnurren i ”A question of time”. Hans röst är inte lika stryktålig. Strupkatarren som nyligen tvingade honom att ställa in spelningar märks inte, men han klarar inte av att träffa de ljusa tonerna i ”Precious”. Däremot låter han makalöst bra i ”Nothing’s impossible”, ett av de mörkaste spåren på ”Playing the angel”. När det blir dags för Martin Gores akustiska solonummer mässar fansen längst fram melodin ur ”Leave in silence”, som spelades sist de var i Sverige. Gore gör i stället en torftig gitarrtolkning av ”It doesn’t matter two”. Den allsångsvänliga pianoversionen av ”Shake the disease” fungerar bättre. Kvällens roligaste överraskning är dock att Depeche ersätter sönderspelade ”Just can’t get enough” med ”Photographic”, den första låt de gav ut på skiva, dessutom framförd i sin snabba originalmix. I finalen ”Never let me down again” förvandlas Stadion till ett inferno av viftande armar. Dave Gahan står i mitten och dirigerar massan. Han gjorde det första gången i Pasadena och det känns som om han kommer att göra det i all evighet. Fredrik Strage musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22646, "headline": "Popmagi som står sig", "summary": "När Depeche Mode för första gången står på en utomhusscen i Sverige är nostalgin inte långt borta. Dave Gahans punggrepp, höftvickande och helikoptersnurr finns förstås med. Musik", "article": "Depeche Mode Scen: Stadion, Stockholm Den 112:e konserten på Depeche Modes världsturné är deras första utomhusgig i Sverige någonsin. Det är märkligt att ett av världens största arenaband aldrig tidigare uppträtt på Ullevi eller Stadion. Fansen är förväntansfulla. Särskilt jag som inbillat mig att ett Depeche-gig under öppen himmel kommer att kännas lite grann som den 101:a konserten på turnén 1988; den gigantiska arenaspelningen i Pasadena, Los Angeles, som förevigades i D A Pennebakers dokumentärfilm ”101”. Konserten förvandlade Depeche Mode från syntnördar till superstjärnor. Jag har bekanta som vrålat ”good evening Pasadena” när de gjort entré med demoband på fritidsgårdar i Linköping. Jag har andra bekanta som vallfärdat till Pasadena bara för att nudda Rose Bowl-arenan. Depeche Mode blir inte nödvändigtvis bättre utomhus. Men den popmagi som deras konserter i bästa fall skapar – en sorts messiansk, Leni Riefenstahl-pampig technoeufori – passar vidsträckta, olympiska skådeplatser. När Dave Gahan vrålar ”good evening Stockholm”, med exakt samma tonfall som i ”101”, är det svårt att tygla nostalgin. Bandets senaste album ”Playing the angel” är visserligen tillräckligt bra för att gruppen ska kännas relevant just nu (folk sjunger de nya refrängerna lika glatt som de gamla). Men det råder ingen tvekan om att Depeche Mode 2006 också handlar om att återskapa det förflutna. I souvenirståndet säljs tröjor med gamla turnétryck – ungefär som på Iron Maidens konserter. Från scentaket hänger ett stort metallklot där orden ”pain”, ”sex”, ”vice” och ”love” blinkar. Suddiga bilder av medlemmarna projiceras på sex skärmar. Det är suggestivt på nära håll men ser futtigt ut en bit bort (särskilt en ljus sommarkväll). Depeche Mode borde ha råd med lika massiva scenbyggen som U2. Konserten är något kortare än de som bandet gav i Sverige tidigare i år, nitton i stället för tjugoen låtar. Annars är det mesta sig likt. Martin Gore har på sig samma svartluddiga änglautstyrsel och Dave Gahan exponerar sin tatuerade och vaxade torso redan i andra låten. Hans kropp är den enda delen av Depeche Mode som inte åldras. Det känns tryggt. När alla de tjugosextusen besökarna på Stadion är döda kommer Dave Gahans lekamen – nedsänkt i en konserverande kryotank – fortfarande att utföra de klassiska poserna: punggreppet i ”World in my eyes”, höftvicket i ”Behind the wheel”, helikoptersnurren i ”A question of time”. Hans röst är inte lika stryktålig. Strupkatarren som nyligen tvingade honom att ställa in spelningar märks inte, men han klarar inte av att träffa de ljusa tonerna i ”Precious”. Däremot låter han makalöst bra i ”Nothing’s impossible”, ett av de mörkaste spåren på ”Playing the angel”. När det blir dags för Martin Gores akustiska solonummer mässar fansen längst fram melodin ur ”Leave in silence”, som spelades sist de var i Sverige. Gore gör i stället en torftig gitarrtolkning av ”It doesn’t matter two”. Den allsångsvänliga pianoversionen av ”Shake the disease” fungerar bättre. Kvällens roligaste överraskning är dock att Depeche ersätter sönderspelade ”Just can’t get enough” med ”Photographic”, den första låt de gav ut på skiva, dessutom framförd i sin snabba originalmix. I finalen ”Never let me down again” förvandlas Stadion till ett inferno av viftande armar. Dave Gahan står i mitten och dirigerar massan. Han gjorde det första gången i Pasadena och det känns som om han kommer att göra det i all evighet. Fredrik Strage musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22668, "headline": "Hovrätten mildrade dom mot DI-student", "summary": "Svea hovrätt lindrade på onsdagen domen mot den student vid Dramatiska institutet i Stockholm som läste två porrsagor för sexåringar.", "article": "Hovrätten mildrar domen för den student vid Dramatiska institutet i Stockholm som läste pornografiska sagor för sexåringar. Domen ändras från \"sexuellt ofredande\" till \"ofredande\" och antalet dagsböter sänks från 80 till 50, vilket i reda pengar innebär en minskning från 2.400 kronor till 1.500 kronor. Det var i januari år 2005 som den i dag 32-årige studenten vid Dramatiska institutet läste två sagor med tydligt sexuellt innehåll för en grupp sexåringar. Svea hovrätt menar att eftersom studenten inte har haft något eget sexuellt uppsåt kan han inte dömas för sexuellt ofredande. En nämndeman var dock av avvikande mening och ville fastställa tingsrättens dom. Den dömdes advokat, Bengt Hesselberg, hade hoppats på en frikännande dom. - Jag har inte talat med min klient ännu, så jag vet inte om han vill att vi ska försöka driva ärendet vidare till Högsta domstolen, säger Hesselberg. DN har utan framgång sökt vice åklagare Birgitta Tholander Werne för en kommentar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22671, "headline": "Kafka utan buller och bång", "summary": "Översättaren Hans Blomqvist är lika hemma i Franz Kafkas universum som i sin egen bakficka. Sara Danius läser en utmärkt guide till ett av 1900-talets märkligaste författarskap.", "article": "Hans Blomqvist ” Den oerhörda värld jag har i mitt huvud. En bok om Franz Kafkas skrivande” Bakhåll Hur blir man en stor författare Hur blir man en diktare som läses över hela världen och ständigt upptäcks av nya läsare, som hade man en gång för alla lyckats fånga den moderna tillvarons absurditet i en serie tvingande bilder Kort sagt: hur blir man en Kafka Gud vet, men i grund och botten verkar det förfärligt banalt. Ta vilken journalanteckning som helst hos vilken psykoterapeut som helst, och man träffar omedelbart på klichéerna. Dysfunktionell familj, med dominant far samt oförstående mor. Krävande men meningslösa dagar på ett tråkigt kontor. Flickvänner som ställer ohemula krav, typ giftermål och barnavel. Rädslan att sugas upp av medelklassideologi. En känsla av att vara en främling i det egna språket. Gödsla det hela med en stickande känsla av allmän livsoduglighet och en dos skuld, och man har herr doktor försäkringstjänstemannen Franz Kafkas liv som i ett nötskal. Frågan är om man ens kan kalla det ett liv. Lägg så till ett förtvivlat tvång att skriva, rör om ordentligt, och man har ett av 1900-talets märkligaste författarskap i sin hand. Kafka stod väl egentligen bara Flaubert efter när det gäller skrivångest. För såväl Kafka som Flaubert var orden klunsiga varelser, föga lämpade att uttrycka något alls, i alla fall inget som kunde göra anspråk på att vara sant. Ändå vigde de sitt liv åt att hitta de rätta orden. ”Vigde” ska uppfattas bokstavligt: bägge framhärdade i ungkarlskap med envisheten hos en åsna. Men skrivångest räcker ju inte. Det har vi lite till mans. Den stora frågan om hur Franz blev till Kafka återstår. Hur gick det till Det är där teorin om geniet brukar komma in i bilden. Bara geniteorin kan förklara det oförklarliga. Men för dem som inte nöjer sig med svaren från ovan utan vill ha mer handfasta skildringar av Kafkas liv och verk finns Reiner Stachs stora biografi från 2002, ”Kafka. Die Jahre der Entscheidungen” (Kafka. De avgörande åren), en epokgörande historia på 670 sidor (se DN Kultur 25/1). Besynnerligt nog är det den första egentliga biografin över Kafka på tyska. Den handlar om fem år i hans liv, de avgörande åren mellan 1910 och 1915, och gjorde sensation när den kom. Två år senare kom en svensk bok om Kafkas författarskap, Torsten Ekboms gedigna och ytterst kunniga undersökning ”Den osynliga domstolen” . Också där tecknas en mer jordnära och därför helgjuten bild av Kafka, på behörigt avstånd från skönandarnas eteriska föreställningar, och dessutom står texterna alltid i centrum. Som om inte detta vore nog, finns nu ytterligare en svensk originalbok om Kafka, Hans Blomqvists ”Den oerhörda värld jag har i mitt huvud. En bok om Franz Kafkas skrivande” . Hans Blomqvist och hans kollega Erik Ågren är i färd med att översätta Kafkas samlade verk till svenska för förlaget Bakhålls räkning. Det är en kulturgärning av mått, och den sker i det tysta. Inget väsen, inget buller och bång. Bara detta enda: med jämna mellanrum utkommer en ny volym med texter av Kafka, snyggt och enkelt formgiven med åskvädersgrått omslag och sydda ark. En översättare får en unik inblick i författarens hantverk. Under årens lopp har Blomqvist umgåtts så nära med Kafkas texter som över huvud taget är möjligt och hunnit samla på sig värdefulla insikter. Han är lika hemma i Kafkas universum som i sin egen bakficka. Kafkas värld är hans värld. Men han gör ogärna utflykter. Där Torsten Ekbom är bred, är Hans Blomqvist snäv. Boken handlar om Kafkas skrivande och inget annat. Ingen kulturhistoria, heller ingen litteraturhistoria, minimalt med samtidshistoria. Kafka härskar ensam och oinskränkt i sin stora lilla värld, en lysande solitär i en rabatt av maskrosor, ett majestätiskt skepp på ett öde hav. Blomqvist har nu samlat sitt vetande i en bok som har ett enkelt och tydligt ärende: att ge en konkret, underbyggd och ändå analytisk bild av Kafkas skrivande. Blomqvist skildrar hur, när och varför Kafka skrev. Begynnelsen var allt, liksom bilden – bilden skulle vara stark och rik nog att bära en hel berättelse igenom. Tänk bara på Gregor skalbaggen. Och helst skulle berättelsen komma till som ett inspirerat flöde, i ett samlat och sant svep, så strängt var Kafkas äkthetsideal. Blomqvist är särskilt bra när han utreder den egendomliga mix av nykter realism och absurd fantastik som är så typisk för Kafka och som fått så många litteraturkännare att slå knut på sig själva. Dessutom uppehåller sig Blomqvist vid texterna – särskilt novellerna ”Domen” och ”Förvandlingen” och romanerna ”Slottet” och ”Processen” . Han riktar in sig på att visa hur dessa berättelser refererar till sig själva, både språkligt och tematiskt, och ansluter sig därigenom till en etablerad tradition inom Kafka-litteraturen. Det är snyggt gjort, och ofta spännande läsning, men i längden blir det enahanda. Det är som om Kafkas författarskap uteslutande har sig självt som referens, och i förlängningen bara handlar om Kafkas biografi (den oidipala konflikten med fadern, skrivsvårigheterna, de uppslagna förlovningarna, skräcken för det borgerliga livet och så vidare och så vidare). Hur ska man då förklara att en hel värld har tagit till sig Kafka Till detta kommer ytterligare en ambition. Blomqvist förklarar utan vidare omsvep att ingen Kafkaforskare på ett systematiskt sätt har undersökt Kafkas estetik – och här sätter sig läsaren rakt upp i stolen och frågar sig förbluffad om det verkligen kan stämma. Och inte nog med det: Blomqvist menar sig ge självständiga bidrag till förståelsen av denna sida av Kafkas författarskap. Det är lovvärt, ja, imponerande – man kunde önska att fler litteraturvetare av detta fack skulle låta sig smittas av sådana ambitioner. Men det är svårt att säga om Blomqvist lyckas, eftersom han egentligen aldrig talar om vad han menar med ”Kafkas estetik” . Och när blir för övrigt den estetiska analysen ”systematisk” Och dessutom är polemikern Blomqvist, när han någon gång sticker fram hakan, mycket lokal. När han grälar med andra Kafkakännare, mestadels tyska och amerikanska auktoriteter, tvivlar ingen på att han vet vad han pratar om. Men det handlar om detaljer, inte om systematiska estetiska analyser. Å andra sidan spelar det ingen större roll. Även om den egna analysen inte är så väl genomförd som man kunde önska, lyckas Hans Blomqvists bok ställa sig på egna ben. Det är en utmärkt introduktion till Kafka. Boken gör vad den lovar att den ska göra – guida oss i Franz Kafkas skrivande – och den gör det slösande bra. Den ställer inga andra krav på läsaren än ett sant intresse. Ändå förmår den förmedla djupa kunskaper och en stor förtrogenhet med litteraturen om Kafka (fast nog är det synd att Blomqvist struntat i sidhänvisningar och andra referenser). Och någon gång glimtar Blomqvists tvingande passion för Kafka till, en passion som annars döljs av hans torra, nyktra och – ska man säga försäkringstjänstemannaaktiga – prosa. SARA DANIUS litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22676, "headline": "Liten men tung", "summary": "Accelerator the Big One är inte den största festivalen utan mer som en säsongs klubbspelningar samlade under en kväll. I morgon kommer den till Stockholm. Musik", "article": "Accelerator the Big One The Raconteurs, Vashti Bunyan, King Creosote, Islands, Regina Spektor, Jenny Lewis with the Watson Twins, Death Cab for Cutie Scen: Folkets Park Malmö Brendan Benson är glad, lite småfull och frågar publiken hur många som var på Roskildefestivalen dagen före. Fullt av händer i luften. Han är genomtrevligheten själv och undrar om det var skönt att få komma hem och duscha. Då bryter Jack White in och frågar hur många som var på påvens begravning. Till noll respons, varvid han säger ”bra, då fortsätter vi showen” . Det har sina sidor att ha två frontfigurer. The Raconteurs är huvudattraktion på årets uppsättning av turnéfestivalen Accelerator the Big One, men det räcker med att Jack White står bredvid när Brendan Benson sjunger för att blickarna ska dras till honom. Så mycket större är hans utstrålning, så mycket nervigare hans energi. Ja, hela han verkar ett nummer större. Det är också han som bryter showen halvvägs och får en förvirrad publik att klappa efter extranummer just när det borde vara festivalkulmen. Men det är också hans kutryggiga vresighet som laddar musiken med elektricitet, som kastar den än hit, än dit. Och som så ofta han kan drar mot den punkt i historien när garagerocken började förvandlas till hårdrock. Ändå blir det aldrig enbart riff-fest, och en stor del i det har Brendan Bensons trivselmelodiska inflytande. Som är lätt att underskatta, men gör så mycket för balansen. De flesta andra festivaler är större, har mer publik och toppar med åtminstone något band som är bekant även utanför målgruppen. Accelerator the Big One är mer som om man tar en säsongs klubbspelningar och föser ihop till en enda kväll. Fjorton band där de flesta vore självklara för ett Debaser eller KB, och bara ett par är stora nog för ett Cirkus. Ändå är det svårt att hitta en enda onödig bokning. Här kan man tala om ackumulerad tyngd. Snarare är problemet att en del hamnar i skymundan. Som på alla festivaler där mer än en sak pågår samtidigt. I Malmö Folkets park finns två stora scener som alternerar, när det slutar på den ena sätter det i gång på den andra. Vilket lämnar den lilla inomhusscenen i skuggan. Men där spelar några av de mest speciella artisterna. Som Vashti Bunyan, den engelska folksångarveteranen som har gjort en av de senaste årens mest anmärkningsvärda comebacker. Nu satt hon där med det mest diskreta av kompband och viskade visor i den sköraste falsett. En glad tant i sextioårsåldern mellan låtarna, men fortfarande ett surrealistiskt skogsväsen så fort hon började sjunga. Och alldeles naturlig i ett tonläge där nästan alla andra skulle låta svårt manierade. På samma scen stod King Creosote några timmar senare, som sakta utvecklats från ensam vid-sidan-om-indie-kuf till ett rent formfulländat folkrockband. Med låt efter låt som låter som en klassiker, med breda, öppna harmonier och en värme som torde stå emot även de svåraste skotska vintrar. Men plötsligt började folk gå därifrån och det sista jag hörde på min väg ut var hur han sjöng raden ”oh, the Raconteurs must have started...” Och så var Islands där, festivalens mest blandade band. Sju personer av diverse kön och raser som mixade genrer och bytte instrument så att allt kunde ha blivit en enda stor musikhögskoleploj. Men som i stället framstod som det mest lovande bandet från Kanada sen fjolårets Kanadahajp, med den klaraste popådra gömd någonstans mitt inne i snart sagt varenda låt. Oavsett om den sen lät country, karibisk eller maniskt glamrockig. För bara något år sen skulle även Regina Spektor ha hamnat på denna undanskymda scen, men nu är hon på gång och har storbolagskontrakt. Ensam utan band framstår hon ändå som en genuin alternativartist. Inte minst när hon i ”Music box” sjunger fram den inneboende musiken i att stå vid diskbaljan och bli lite crazy. En höjdpunkt på stora scenen var Jenny Lewis med de körande tvillingsystrarna Watson, alla tre i gröna paljettklänningar och med en countrypop så ren och rak att det mesta annat på festivalen plötsligt kändes tillkrånglat. Sen bjöd hon upp Ben Gibbard att sjunga Roy Orbisons stämma i Traveling Wilburys ”Handle with care” och allt kändes som att det var lite extra fint just i dag. Några timmar senare var Ben Gibbard tillbaks med Death Cab for Cutie, festivalens andra huvudattraktion. De är stora nu, men gör fortfarande genuin nördmusik. Finmejslad, djupt sorgsen och med en av indievärldens vänaste sångröster. Sen kan Ben Gibbard svettas som en fontän och banka på syntpads hur mycket han vill, det mest typiska ögonblicket var ändå när han stod ensam med akustisk gitarr och sjöng om döden i ”I will follow you in the dark” . Nils Hansson nils.hansson@dn.se ) Ikväll blir det Accelerator på Trädgår’ n i Göteborg, i morgon på Münchenbryggeriet i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22682, "headline": "Mästarmöte vidFårös raukar", "summary": "Ang Lee fick se stranden där hans favoritfilm spelades in. När orken tröt tog den 88-årige Ingmar Bergman emot honom i sitt hem.", "article": "Kanske hade den berömde regissören Ang Lee och hans manusförfattare James Schamus väntat sig lyx och svarta limousiner när de gästade Bergmanfestivalen på Fårö. I stället bjöds de på utedass, kalsongbad vid raukarna och ett oförglömligt möte med vår världsberömde filmskapare i hans enstöriga hus på udden. Ang Lee berättade om sin film ”The ice storm”, som visades på en gammaldags biograf i Fårösund, och bjöds nästa dag på sightseeing i Bergmanland, där hedarna nu är översållade av violett backtimjan och solig gulmåra. Bergmans ”Persona” är Lees favorit, och nu fick han se stranden där filmen spelades in. Därefter blev det lunchpicknick vid Digurhuvud, på en lysande vit stenstrand mellan mäktiga raukar. Snart strippade både Lee och Schamus och simmade ut i bara kalsongerna i det för dagen gröna havet. På kvällen visades ”Smultronstället” i Sudersandsbion, en röd lada där det alltid är kaffepaus när maskinisten byter rullar. Ang Lee berättade på sitt lågmälda vis om vad den filmen betytt för honom. Men då tröt orken för snart 88-årige Bergman, som i stället i sitt hem tog emot arbetshästarna som tillsammans gjort bland annat ”Brokeback mountains” och ”Crouching tiger, hidden dragon”. Huvudpersonen dök annars upp flitigt under hela Bergmanveckan, han som knappt synts till under tidigare år. Redan vid invigningen gick ett förvånat sus genom Fårös fullsatta kyrka: Bergman kommer! Gammal och böjd ville han lyssna till den store ”Körkarlen” Erik Eriksson, som ansvarade för musiken i filmen ”Trollflöjten”. Herrarna omfamnade varandra nedanför predikstolen, och Bergman berättade spontant om varför han oväntat valde en kördirigent till sin Maestro. Och när filmprofessorn Maaret Koskinen senare ställde frågan: ”Vem är kvinnofiguren som finns med i alla Bergmans filmer sedan 1950-talet?” gav regissören ett svar som fick många att gissa på Ingrid Bergman, hans hustru under många år sent i livet och den tidiga ungdomskärlek han fick sitt första barn med. Men det lär vara fel och mysteriet kvarstår. Unga filmregissörer berättade om hur det är att arbeta i Bergmans skugga. Josef Fares (”Jalla, jalla” och ”Zozo”) sa på sitt slängiga vis att han inte sett så många Bergmanfilmer, men förstått att ”han är en av de Stora som fortfarande lever” och gärna ville träffa honom. Och vips satt Fares hemma hos Bergman under två timmars samtal. När amerikanerna till sist fick möta Bergman ute på udden, sa Ang Lees assistent David Lee belåtet: –I Kina har vi talesättet: ”Den unge Mästaren ska besöka den gamle, inte tvärtom.” ANNA-MARIA HAGERFORS kultur@dn.se 08-738 11 33 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22685, "headline": "På vallfärd till Bergmans Fårö", "summary": "Tillsammans med regissören Ang Lee har han skapat hyllade filmer som ”Brokeback Mountain” och ”The ice storm”. I helgen besökte James Schamus Bergmanveckan på Fårö.– Vår mest Bergman-inspirerade film är ”Hulken”, säger han.", "article": "Producent, manusförfattare, filmbolagsdirektör, filosofie doktor. James Schamus har en lång rad titlar på sitt visitkort. Men mest känd är han för sitt långvariga samarbete med regissören Ang Lee. Schamus skrev manus till filmer som ”The ice storm” och ”Crouching tiger, hidden dragon”, och var en av producenterna bakom succén med ”Brokeback Mountain”. I helgen besökte de båda Bergmanveckan på Fårö, utan tvivel i hopp om att få växla några ord med legenden. – Vi har en zenbuddistisk inställning, säger han. Antingen får vi träffa Bergman, och det vore fantastiskt, eller också inte. Det är okej, vi har i alla fall gjort vår pilgrimsfärd. James Schamus sitter i kvällssolen bakom biograf Roy i Fårösund, sommarklädd och – som alltid – med en prydlig liten fluga runt halsen. Det är kanske första gången han är på Fårö, men det är inte första gången han besöker Skandinavien. För 30 år sedan bodde en ung Schamus i Trondheim som utbytesstudent, i vuxen ålder flyttade han under en period till Köpenhamn för att arbeta med sin avhandling om den danska filmregissören Carl Dreyer. Snart släpper han en bok om Dreyers filmatisering av Hjalmar Söderbergs ”Gertrud”. – Det är ett slags ”Desperate Housewives” med ångest, säger han och skrattar. Genom Ang Lee har jag lärt mig mycket om den kinesiska kulturen, men utan språket är man alltid utanför. Jag kan läsa böcker på de skandinaviska språken, vilket ger en större närhet. Hur har han själv och Ang Lee påverkats av Bergman? På lördagskvällens visning av ”The ice storm” skrattade publiken åt Schamus påstående att deras mest Bergman-lika film är monsterfilmen ”Hulken”. – Jag menade det, säger han med ett busigt leende. Hulken dödar sin pappa, precis som i en Bergman-film. Gör man ett deprimerande familjedrama, som ”The ice storm”, säger folk alltid att det är ”som Bergman”. Det har blivit ett begrepp. Men hans filmer handlar inte bara om olyckliga människor, det finns alltid något mer. Vilken är din favorit ur Bergmans repertoar? – Det går i vågor. En film som ”Skammen” ansågs inte som så viktig när den kom, i dag får den mycket mer uppmärksamhet – särskilt i USA, eftersom den handlar om kriget. Varje år visar jag ”Persona” för mina studenter på Columbia University, den är en perfekt kombination mellan psykologi och allegori och håller fortfarande. ”Smultronstället” har jag också sett många gånger. Som grundare av bolaget Good Machine blev James Schamus under 90-talet känd som den amerikanska independentfilmens gudfader. För fyra år sedan grundade han Focus Features, som förutom Ang Lees ”Brokeback Mountain” har gett ut filmer som Sofia Coppolas ”Lost in translation”, och nyligen startade han systerföretaget Rogue Pictures, som ska producera bred action och underhållning. Är det ett sätt att driva in pengar till de mer konstnärliga filmerna? – Njae, filmer som ”Brokeback Mountain” och ”The constant gardener” har ju gått väldigt bra. Det är snarare ett sätt att ha lite kul, att odla en popkänsla i filmer för en yngre publik. Vi kommer snart att släppa en film som heter ”Balls of Fury” som handlar om underjordisk extrempingis. Christopher Walken gör en roll där som han borde få en Oscar för, du kommer att förstå när du ser den. Blev du överraskad över framgångarna för ”Brokeback Mountain”? – Nej. Jag blir aldrig överraskad. Vi planerar så att varje film ska bära sina kostnader. Allt annat är en bonus. Men marknadsföringen för ”Brokeback Mountain” var ett konstverk i sig själv, det var något jag tänkte på varje dag i två år. Vad arbetar du och Ang Lee med nu? – Vi förbereder inspelningen av ”Lust, caution”. Den bygger på en novell av författaren Eileen Chang från 1944 och handlar om en ung kvinna under den japanska invasionen i Kina. Den kommer att bli väldigt intensiv, folk kommer att bli omtumlade. Bo Madestrand kultur@dn.se 08-738 11 33 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22686, "headline": "På vallfärd till Bergmans Fårö", "summary": "Tillsammans med regissören Ang Lee har ( han skapat hyllade filmer som ”Brokeback Mountain” och ”The ice storm” . I helgen besökte James Schamus Bergmanveckan på Fårö. – Vår mest Bergman-inspirerade film är ” Hulken” , säger han.", "article": "Producent, manusförfattare, filmbolagsdirektör, filosofie doktor. James Schamus har en lång rad titlar på sitt visitkort. Men mest känd är han för sitt långvariga samarbete med regissören Ang Lee. Schamus skrev manus till filmer som ”The ice storm” och ”Crouching tiger, hidden dragon” , och var en av producenterna bakom succén med ”Brokeback Mountain” . I helgen besökte de båda Bergmanveckan på Fårö, utan tvivel i hopp om att få växla några ord med legenden. – Vi har en zenbuddistisk inställning, säger han. Antingen får vi träffa Bergman, och det vore fantastiskt, eller också inte. Det är okej, vi har i alla fall gjort vår pilgrimsfärd. James Schamus sitter i kvällssolen bakom biograf Roy i Fårösund, sommarklädd och – som alltid – med en prydlig liten fluga runt halsen. Det är kanske första gången han är på Fårö, men det är inte första gången han besöker Skandinavien. För 30 år sedan bodde en ung Schamus i Trondheim som utbytesstudent, i vuxen ålder flyttade han under en period till Köpenhamn för att arbeta med sin avhandling om den danska filmregissören Carl Dreyer. Snart släpper han en bok om Dreyers filmatisering av Hjalmar Söderbergs ”Gertrud” . – Det är ett slags ”Desperate Housewives” med ångest, säger han och skrattar. Genom Ang Lee har jag lärt mig mycket om den kinesiska kulturen, men utan språket är man alltid utanför. Jag kan läsa böcker på de skandinaviska språken, vilket ger en större närhet. Hur har han själv och Ang Lee påverkats av Bergman På lördagskvällens visning av ”The ice storm” skrattade publiken åt Schamus påstående att deras mest Bergman-lika film är monsterfilmen ”Hulken” . – Jag menade det, säger han med ett busigt leende. Hulken dödar sin pappa, precis som i en Bergman-film. Gör man ett deprimerande familjedrama, som ”The ice storm” , säger folk alltid att det är ”som Bergman” . Det har blivit ett begrepp. Men hans filmer handlar inte bara om olyckliga människor, det finns alltid något mer. Vilken är din favorit ur Bergmans repertoar – Det går i vågor. En film som ”Skammen” ansågs inte som så viktig när den kom, i dag får den mycket mer uppmärksamhet – särskilt i USA, eftersom den handlar om kriget. Varje år visar jag ”Persona” för mina studenter på Columbia University, den är en perfekt kombination mellan psykologi och allegori och håller fortfarande. ”Smultronstället” har jag också sett många gånger. Som grundare av bolaget Good Machine blev James Schamus under 90-talet känd som den amerikanska independentfilmens gudfader. För fyra år sedan grundade han Focus Features, som förutom Ang Lees ”Brokeback Mountain” har gett ut filmer som Sofia Coppolas ”Lost in translation” , och nyligen startade han systerföretaget Rogue Pictures, som ska producera bred action och underhållning. Är det ett sätt att driva in pengar till de mer konstnärliga filmerna – Njae, filmer som ”Brokeback Mountain” och ”The constant gardener” har ju gått väldigt bra. Det är snarare ett sätt att ha lite kul, att odla en popkänsla i filmer för en yngre publik. Vi kommer snart att släppa en film som heter ”Balls of Fury” som handlar om underjordisk extrempingis. Christopher Walken gör en roll där som han borde få en Oscar för, du kommer att förstå när du ser den. Blev du överraskad över framgångarna för ”Brokeback Mountain” – Nej. Jag blir aldrig överraskad. Vi planerar så att varje film ska bära sina kostnader. Allt annat är en bonus. Men marknadsföringen för ”Brokeback Mountain” var ett konstverk i sig själv, det var något jag tänkte på varje dag i två år. Vad arbetar du och Ang Lee med nu – Vi förbereder inspelningen av ”Lust, caution” . Den bygger på en novell av författaren Eileen Chang från 1944 och handlar om en ung kvinna under den japanska invasionen i Kina. Den kommer att bli väldigt intensiv, folk kommer att bli omtumlade. Bo Madestrand kultur@dn.se 08-738 11 33 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22695, "headline": "Enastående artisteri", "summary": "Båstads kammarmusikfestival – Sveriges mest betydande – är sig lik trots att man fått en ny konstnärlig ledare, klarinettisten Karin Dornbusch.", "article": "Scener: Apelrydsalen, Västra Karups kyrka och Märta Måås- Fjetterströms-väveri. En avlägsen klarinetton sveper som en mjuk vind in i Apelrydsalen, den vackra gamla äppleladan som tjänar som konserthus för Båstad kammarmusikfestival. Ljudet kommer utifrån och har öppnat dörrarna till en stunds genomgripande förvandling och förflyttning. Stycket som inleder konserten är Sven-David Sandströms ” ...there is a bluer sky, a wall with roses” och är inspirerat av Gunnar Ekelöfs ”En Mölna-elegi”. Diktsamlingen där poeten ”stämt möte med det förgångna” och där allt är möjligt eller bundet av att vara som det alltid har varit. Karin Dornbusch spelar rent förtrollande och med en oemotståndlig intensitet, som ville hon övertyga oss alla, men kanske särskilt Mölna-elegins buttra Äpple, det som bara upprepar sitt envisa: ”Dansar dovt dumt, ligger stumt”, att ingenting är omöjligt. Lite av den inställningen måste klarinettisten Karin Dornbusch ha när hon nu tar över efter oboisten Helen Jahren som konstnärlig ledare för Båstad kammarmusikfestival, som sedan flera år är Sveriges i särklass ymnigaste, rikaste och mest betydande. Och årets festival är sig lik, förutom att det är en klarinett som anger tonen i stället för en oboe. Dornbusch är, precis som Jahren alltid varit, flitigt aktiv som medverkande musiker under de sex dagarna. Efter en flyende stråkduo av Mozart, en något tung ”Fantasie i d-moll” av samme tonsättare, Arvo Pärts ljuvliga ”Mozart-Adagio” för pianotrio och ytterligare ett stycke av Sven-David Sandström – ”Pieces” – avlutade Dornbusch med klarinettstämman i den smått extrema sången ”Der Hirt auf dem Felsen”. En alpfantasi som förflyttade ladan vid havet till en hydda nästan ovan molnen. Största nymodigheten var dock när Apelrydsalen förvandlades till en veritabel djungel av surr, kvack och kluck från insekter och groddjur. Eller till en katalog av bekännelser av ett helt livs älskare. Dornbuschs överraskande val av årets tonsättarprofil var den irländska röstperformance-artisten Jennifer Walshe. En inte helt färdig konstnär, men ett kul och provocerande inslag i en kammarmusikfestival som vill vara öppen mot framtiden. Om man talar om nutida musik i dag så är väl ingenting så samtida som när den sägs ske i form av en performance. Ett par timmar innan detta ägde rum hade Loa Falkman tagit Västra Karups kyrka i besittning för att, tillsammans med pianisten Bengt-Åke Lundin, framföra hela Schuberts sångcykel ”Winterreise”. En ”performance” av mer traditionellt slag, men där Falkman övertygade om sitt enastående artisteri. En sommarkväll på Bjärehalvön är väl inte den mest självklara inramningen för detta becksvarta och frostiga verk, men Falkman gav sig fullkomligt den ensamme lidande Schubert i våld. Han röt, kved, trånade och gav upp. Otröstbar, vansinnesplågad och jagad av kråkor – men ändå som du och jag. När natten kom var det dags för lutenisten Jakob Lindberg att spela på sin unika renässansluta på loftet till Märta Måås-Fjetterströms väveri i centrala Båstad. Ett instrument som i sin mjukta samtalston är direkt beroendeframkallande. Hur kan man leva utan luta? Martin Nyström martin.nystrom@dn.se Följ Loa Falkman under en dag i Sommarsöndag i morgondagens tidning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22699, "headline": "Enastående artisteri", "summary": "Båstads kammarmusikfestival – Sveriges mest betydande – är sig lik trots att man fått en ny konstnärlig ledare, klarinettisten Karin Dornbusch. Båstad Kammarmusikfestival Scener: Apelrydsalen, Västra Karups kyrka och Märta Måås- Fjetterströms-väveri.", "article": "En avlägsen klarinetton sveper som en mjuk vind in i Apelrydsalen, den vackra gamla äppleladan som tjänar som konserthus för Båstad kammarmusikfestival. Ljudet kommer utifrån och har öppnat dörrarna till en stunds genomgripande förvandling och förflyttning. Stycket som inleder konserten är Sven-David Sandströms ” ...there is a bluer sky, a wall with roses” och är inspirerat av Gunnar Ekelöfs ”En Mölna-elegi”. Diktsamlingen där poeten ”stämt möte med det förgångna” och där allt är möjligt eller bundet av att vara som det alltid har varit. Karin Dornbusch spelar rent förtrollande och med en oemotståndlig intensitet, som ville hon övertyga oss alla, men kanske särskilt Mölna-elegins buttra Äpple, det som bara upprepar sitt envisa: ”Dansar dovt dumt, ligger stumt”, att ingenting är omöjligt. Lite av den inställningen måste klarinettisten Karin Dornbusch ha när hon nu tar över efter oboisten Helen Jahren som konstnärlig ledare för Båstad kammarmusikfestival, som sedan flera år är Sveriges i särklass ymnigaste, rikaste och mest betydande. Och årets festival är sig lik, förutom att det är en klarinett som anger tonen i stället för en oboe. Dornbusch är, precis som Jahren alltid varit, flitigt aktiv som medverkande musiker under de sex dagarna. Efter en flyende stråkduo av Mozart, en något tung ”Fantasie i d-moll” av samme tonsättare, Arvo Pärts ljuvliga ”Mozart-Adagio” för pianotrio och ytterligare ett stycke av Sven-David Sandström – ”Pieces” – avlutade Dornbusch med klarinettstämman i den smått extrema sången ”Der Hirt auf dem Felsen”. En alpfantasi som förflyttade ladan vid havet till en hydda nästan ovan molnen. Största nymodigheten var dock när Apelrydsalen förvandlades till en veritabel djungel av surr, kvack och kluck från insekter och groddjur. Eller till en katalog av bekännelser av ett helt livs älskare. Dornbuschs överraskande val av årets tonsättarprofil var den irländska röstperformance-artisten Jennifer Walshe. En inte helt färdig konstnär, men ett kul och provocerande inslag i en kammarmusikfestival som vill vara öppen mot framtiden. Om man talar om nutida musik i dag så är väl ingenting så samtida som när den sägs ske i form av en performance. Ett par timmar innan detta ägde rum hade Loa Falkman tagit Västra Karups kyrka i besittning för att, tillsammans med pianisten Bengt-Åke Lundin, framföra hela Schuberts sångcykel ”Winterreise”. En ”performance” av mer traditionellt slag, men där Falkman övertygade om sitt enastående artisteri. En sommarkväll på Bjärehalvön är väl inte den mest självklara inramningen för detta becksvarta och frostiga verk, men Falkman gav sig fullkomligt den ensamme lidande Schubert i våld. Han röt, kved, trånade och gav upp. Otröstbar, vansinnesplågad och jagad av kråkor – men ändå som du och jag. När natten kom var det dags för lutenisten Jakob Lindberg att spela på sin unika renässansluta på loftet till Märta Måås-Fjetterströms väveri i centrala Båstad. Ett instrument som i sin mjukta samtalston är direkt beroendeframkallande. Hur kan man leva utan luta Martin Nyström martin.nystrom@dn.se Följ Loa Falkman under en dag i Sommarsöndag i morgondagens tidning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22700, "headline": "Realism för medelklassen", "summary": "När Månadens bok lanserades 1973 spreds den berättande realismen. I dag kränger bokklubben sämre titlar, hävdar Ann Steiner i sin kartläggning av svensk bokmarknad och dess läsare. Pontus Dahlman har läst.", "article": "Ann Steiner ”I litteraturens mittfåra. Månadens bok och svensk bokmarknad under 1970-talet” Makadam förlag Januari 1973. Bergman sätter upp Strindbergs ”Spöksonaten” på Dramaten. Fredsfördraget i Vietnam skrivs under. Kristdemokraterna väljer Alf Svensson till ny partiordförande. Och Elvis hyllas när han anländer till Hawaii. Det råder denna vintermånad kort sagt den speciella stämning av undergång och eufori som skulle bli decenniets kännemärke. Men det som skakar om landets författare är nyheten om Bonniers lansering av Månadens bok. P C Jersild och flera med honom ropar på bojkott av bokklubben. I Författarförbundets tidskrift publiceras teckningar där medlemmarna kläms ihjäl mellan sidorna i en gigantisk tegelstensroman med SOS-flaggor i nävarna. Nu kommer Bok-Sverige, där de förut fasta bokpriserna nyss släppts lösa, att förvandlas till ett postorderdistribuerat, personkultsbaserat bästsäljarland, där slafsigt skrivna populärtitlar tränger undan all övrig skrift. Men farhågorna besannades aldrig, i varje fall inte då, visar litteraturforskaren Ann Steiner i sin doktorsavhandling och bok ”I litteraturens mittfåra. Månadens bok och svensk bokmarknad under 1970-talet”. Den våldsamma debatten om bokklubben var i själva verket ett utslag av en kulturell panik. Ungefär som när Jan Myrdal senare skulle rasa över att klirret från konjakskarafferna på Southfork Farm trängde ut i miljoner svenska hem via teven. Jersild skulle senare ta tillbaka sin kritik. För det var just realistiskt strävande författare som han som nådde den storpublik de längtade efter i Månadens bok. En djupt socialkritisk roman som Jersilds ”Babels hus” kunde verkligen få ett genomslag i debatten. Eftersom den lästes av så många: bara i bokklubben sålde den i 135 000 exemplar. Bonniers och delägarna som bestod av bland annat Norstedts, lyckades göra guld av ett marknadssegment som tidigare inte funnits, men nu expanderade i en allt hastigare takt. Detta och mycket annat ringar Steiner in i sin kulturhistoriskt högintressanta bok. Dessutom ger hon sig på att närläsa åttionio av de svenska romaner som valdes ut till månadsbok under denna period. Hon vill nämligen också veta vad det var för sorts idéer och estetik som pumpades ut via postverket när det begav sig. ”Fredagskväll hos Henning Svensson, 53, Snickarebacken 7 i Skärholmen. I hans vardagsrum, liksom överallt i huset och i alla andra hus, kastar teven ut sina blåskimrande bilder. Rasande biljakter, terror och mord, medan det sakta men säkert sjunker i grogglaset. Fredagskväll i Sverige. Allt tycks vara under kontroll.” Citatet är hämtat ur Jan Gudmundssons ”Löfteslandet”, som var en av månadsböckerna våren 1976. Denna dovt stämda, samhällskritiska strömning fanns i flera av de utvalda månadsböckerna, slår Steiner fast. Klubbens kännemärke blev den berättande realismen, även om där också fanns inslag av bland annat dokumentarism och ”magisk realism”. Att bokklubben satsade just på den realistiska prosan var kanske inte så konstigt i sig. Genren var stadigt etablerad på den svenska bokmarknaden, och hade visat sig kommersiellt gångbar också före det att klubben startade. Men Månadens bok gjorde mer än att rida på en våg. ”Den realistiska romanen utvecklades parallellt med Månadens bok och jag anser att de i stor utsträckning stärkte varandras position”, skriver Steiner. Det är ett ganska uppseendeväckande påstående. Hur kunde en bokklubb vrida en hel epoks skönlitteratur åt ett visst håll?. Redan 1967 hade förlagscheferna Per I Gedin och Adam Helms lagt fram förslaget för ledningen på Bonniers: låt oss ta efter amerikanernas ”Book of the Month Club”, där en redaktion noggrant väljer ut titlar av tillräckligt djup, och tillräcklig bredd, för en växande och kulturhungrande publik. Sex år senare sände Månadens bok och dess redaktion ut sina första utvalda titlar. En tajmning som skulle visa sig vara perfekt. Sverige var en bokmarknad i upplösning vid denna tid. Ett land som gått från ett i det närmaste Systembolagsaktigt försäljningssystem till en marknad där själva lanseringen av böckerna plötsligt spelade en avgörande roll. Förläggandet hade, om man skall hårdra Steiners noggranna genomgång, på grund av en allmän förlagskris och en allt desperatare överutgivning, i kombination med de nyligen avskaffade fasta bokpriserna, förvandlats från en ”gentlemannahobby” till en affärsverksamhet bland andra. Nu kunde förlagen distribuera sina produkter hur de ville, till vilka priser de ville och i hur stora portioner de ville. I detta klimat kunde bokklubbarna göra stora vinster. Steiner prövar flera litteratursociologiska raster att lägga över Månadens bok, och väljer Johan Svedjedals modell över den moderna bokbranschens funktioner: det är bara den som är heltäckande nog för hennes studieobjekt. Bland egenskaperna hon prickar in hos klubben finns konsekration och kanonisering: två avgörande funktioner när det gäller formandet av en epoks litteratur. Konsekration betyder ”värdering av ett verk på kort sikt” och hos klubben hade den sitt ursprung i själva valet av månadsbok. Etiketten innebar inte bara en garanterat stor försäljning till medlemmarna i klubben, den gav också ett viktigt genomslag i tidningar och etermedier. Utmärkelsen var så åtråvärd att bokklubben ofta fick titlarna redan i manusform från förlagen, med förhoppningen om att de skulle kunna räkna hem sina investeringar direkt. Klubbens redaktör sade sig visserligen genast kunna genomskåda om någon försökt ”skriva en månadens bok”, berättar Steiner. Men ändå: kringtexterna i klubbtidningen, de stora författarporträtten på de utvalda, framgångsrika realistiska författarna. Det säger sig självt att denna upphöjelsearsenal inbjöd till ett stilistiskt och tematiskt sneglande. Även om det förstås är svårt att leda i bevis. När det gäller klubbens kanoniseringsfunktion reserverar sig Steiner med att den ”måste diskuteras ytterligare”. Men facit finns ju i dag, när bokklubbstitlar som Lars Gustafssons ”En biodlares död” ställs fram som milstenar inom svensk romankonst. Den stora spridningen, i kombination med ett gott kritikermottagande, har sannolikt spelat en viktig roll här. Men vilka var då dessa böckers läsare? Avregleringen av bokmarknaden och turbulensen där var inte någon isolerad företeelse under sjuttiotalet, visar Steiner. Också samhället i övrigt genomgick stora omvälvningar. Bland annat började medelklassen växa till oanade proportioner när antalet högskoleplatser ökade. Men detta var, påpekar hon, inte någon garanti för ett ökat ekonomiskt välstånd. ”Det är i efterhand tydligt att det fanns en medelklass med begränsade sociala, kulturella och ekonomiska resurser, som samtidigt önskade en litteratur som maximerade deras kulturella kapital”, skriver hon. Och voilà var Månadens bok där med grejerna som behövdes. På ett annat ställe skriver hon: ”Genom läsningen kunde, och kan, läsaren skapa och förstärka sin sociala position.” Och det är här jag har min egentligen enda invändning mot hennes annars på många sätt oumbärliga avhandling. Steiner underkänner förstås inte några andra motiv till att medlemmarna valde att läsa Ekman om kvällarna på sjuttiotalet. Som att de kanske ville växa som människor, också utanför det sociala spelet. Men hon lutar sig så tungt mot Bourdieus teorier om de kulturella fälten och det kulturella kapitalet att jag mot slutet av boken blir alltmer irriterad. Också jag tror på strävan hos människan att skilja sig ur mängden genom att konsumera en viss sorts kultur. Men den automatik som Bourdieus kulturanalys ofta används med i dag börjar bli tröttande. Hans raster börjar kännas som ett alltmer reducerande galler. Det som borde hållas fram som en av flera drivkrafter i människors kulturkonsumtion, detta att bli någon i andras ögon, har blivit en avfärdande och i längden nedlåtande huvudsak: se där sitter någon och läser Camus. En sådan kulturkapitalistisk streber! Hur som helst är inte Månadens bokklubb densamma i dag. Eller så är den just det. Ann Steiner berättar om ett av klubbens senare utskick. Där finns visserligen romaner men också, i kontrast till sjuttiotalets uppstramade utbud, ett antal lättare livsstilstitlar. Det här kan man, skulle jag vilja säga, se på två sätt. Antingen har krafterna bakom klubben gett upp hela sin ”gentlemannamässighet”, och bestämt sig för att kränga vadhelst som går åt på marknaden. Eller så har Månadens bok bara följt sin egen, inre bestämmelse, och fortsatt att förse den nu ännu större medelklassen med den litteratur den i dagsläget är i allra störst behov av. Det vill säga något lämpligt nervlugnande, efter att det visat sig att det där tillästa, kulturella kapitalet ändå aldrig går att växla in i något annat än ett sönderstressat och banklånsintecknat liv. Så det är väl bara att välja det som känns som bäst att vaggas in till: Dr Phils ”Livsstrategier”, eller ”Feng shui för svenska hem”. Pontus Dahlman litteratur@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22703, "headline": "Realism för medelklassen", "summary": "När Månadens bok lanserades 1973 spreds den berättande realismen. I dag kränger bokklubben sämre titlar, hävdar Ann Steiner i sin kartläggning av svensk bokmarknad och dess läsare. Pontus Dahlman har läst. Böcker", "article": "Ann Steiner ”I litteraturens mittfåra. Månadens bok och svensk bokmarknad under 1970-talet” Makadam förlag Januari 1973. Bergman sätter upp Strindbergs ”Spöksonaten” på Dramaten. Fredsfördraget i Vietnam skrivs under. Kristdemokraterna väljer Alf Svensson till ny partiordförande. Och Elvis hyllas när han anländer till Hawaii. Det råder denna vintermånad kort sagt den speciella stämning av undergång och eufori som skulle bli decenniets kännemärke. Men det som skakar om landets författare är nyheten om Bonniers lansering av Månadens bok. P C Jersild och flera med honom ropar på bojkott av bokklubben. I Författarförbundets tidskrift publiceras teckningar där medlemmarna kläms ihjäl mellan sidorna i en gigantisk tegelstensroman med SOS-flaggor i nävarna. Nu kommer Bok-Sverige, där de förut fasta bokpriserna nyss släppts lösa, att förvandlas till ett postorderdistribuerat, personkultsbaserat bästsäljarland, där slafsigt skrivna populärtitlar tränger undan all övrig skrift. Men farhågorna besannades aldrig, i varje fall inte då, visar litteraturforskaren Ann Steiner i sin doktorsavhandling och bok ”I litteraturens mittfåra. Månadens bok och svensk bokmarknad under 1970-talet”. Den våldsamma debatten om bokklubben var i själva verket ett utslag av en kulturell panik. Ungefär som när Jan Myrdal senare skulle rasa över att klirret från konjakskarafferna på Southfork Farm trängde ut i miljoner svenska hem via teven. Jersild skulle senare ta tillbaka sin kritik. För det var just realistiskt strävande författare som han som nådde den storpublik de längtade efter i Månadens bok. En djupt socialkritisk roman som Jersilds ”Babels hus” kunde verkligen få ett genomslag i debatten. Eftersom den lästes av så många: bara i bokklubben sålde den i 135 000 exemplar. Bonniers och delägarna som bestod av bland annat Norstedts, lyckades göra guld av ett marknadssegment som tidigare inte funnits, men nu expanderade i en allt hastigare takt. Detta och mycket annat ringar Steiner in i sin kulturhistoriskt högintressanta bok. Dessutom ger hon sig på att närläsa åttionio av de svenska romaner som valdes ut till månadsbok under denna period. Hon vill nämligen också veta vad det var för sorts idéer och estetik som pumpades ut via postverket när det begav sig. ”Fredagskväll hos Henning Svensson, 53, Snickarebacken 7 i Skärholmen. I hans vardagsrum, liksom överallt i huset och i alla andra hus, kastar teven ut sina blåskimrande bilder. Rasande biljakter, terror och mord, medan det sakta men säkert sjunker i grogglaset. Fredagskväll i Sverige. Allt tycks vara under kontroll.” Citatet är hämtat ur Jan Gudmundssons ”Löfteslandet”, som var en av månadsböckerna våren 1976. Denna dovt stämda, samhällskritiska strömning fanns i flera av de utvalda månadsböckerna, slår Steiner fast. Klubbens kännemärke blev den berättande realismen, även om där också fanns inslag av bland annat dokumentarism och ”magisk realism”. Att bokklubben satsade just på den realistiska prosan var kanske inte så konstigt i sig. Genren var stadigt etablerad på den svenska bokmarknaden, och hade visat sig kommersiellt gångbar också före det att klubben startade. Men Månadens bok gjorde mer än att rida på en våg. ”Den realistiska romanen utvecklades parallellt med Månadens bok och jag anser att de i stor utsträckning stärkte varandras position”, skriver Steiner. Det är ett ganska uppseendeväckande påstående. Hur kunde en bokklubb vrida en hel epoks skönlitteratur åt ett visst håll . Redan 1967 hade förlagscheferna Per I Gedin och Adam Helms lagt fram förslaget för ledningen på Bonniers: låt oss ta efter amerikanernas ”Book of the Month Club”, där en redaktion noggrant väljer ut titlar av tillräckligt djup, och tillräcklig bredd, för en växande och kulturhungrande publik. Sex år senare sände Månadens bok och dess redaktion ut sina första utvalda titlar. En tajmning som skulle visa sig vara perfekt. Sverige var en bokmarknad i upplösning vid denna tid. Ett land som gått från ett i det närmaste Systembolagsaktigt försäljningssystem till en marknad där själva lanseringen av böckerna plötsligt spelade en avgörande roll. Förläggandet hade, om man skall hårdra Steiners noggranna genomgång, på grund av en allmän förlagskris och en allt desperatare överutgivning, i kombination med de nyligen avskaffade fasta bokpriserna, förvandlats från en ”gentlemannahobby” till en affärsverksamhet bland andra. Nu kunde förlagen distribuera sina produkter hur de ville, till vilka priser de ville och i hur stora portioner de ville. I detta klimat kunde bokklubbarna göra stora vinster. Steiner prövar flera litteratursociologiska raster att lägga över Månadens bok, och väljer Johan Svedjedals modell över den moderna bokbranschens funktioner: det är bara den som är heltäckande nog för hennes studieobjekt. Bland egenskaperna hon prickar in hos klubben finns konsekration och kanonisering: två avgörande funktioner när det gäller formandet av en epoks litteratur. Konsekration betyder ”värdering av ett verk på kort sikt” och hos klubben hade den sitt ursprung i själva valet av månadsbok. Etiketten innebar inte bara en garanterat stor försäljning till medlemmarna i klubben, den gav också ett viktigt genomslag i tidningar och etermedier. Utmärkelsen var så åtråvärd att bokklubben ofta fick titlarna redan i manusform från förlagen, med förhoppningen om att de skulle kunna räkna hem sina investeringar direkt. Klubbens redaktör sade sig visserligen genast kunna genomskåda om någon försökt ”skriva en månadens bok”, berättar Steiner. Men ändå: kringtexterna i klubbtidningen, de stora författarporträtten på de utvalda, framgångsrika realistiska författarna. Det säger sig självt att denna upphöjelsearsenal inbjöd till ett stilistiskt och tematiskt sneglande. Även om det förstås är svårt att leda i bevis. När det gäller klubbens kanoniseringsfunktion reserverar sig Steiner med att den ”måste diskuteras ytterligare”. Men facit finns ju i dag, när bokklubbstitlar som Lars Gustafssons ”En biodlares död” ställs fram som milstenar inom svensk romankonst. Den stora spridningen, i kombination med ett gott kritikermottagande, har sannolikt spelat en viktig roll här. Men vilka var då dessa böckers läsare Avregleringen av bokmarknaden och turbulensen där var inte någon isolerad företeelse under sjuttiotalet, visar Steiner. Också samhället i övrigt genomgick stora omvälvningar. Bland annat började medelklassen växa till oanade proportioner när antalet högskoleplatser ökade. Men detta var, påpekar hon, inte någon garanti för ett ökat ekonomiskt välstånd. ”Det är i efterhand tydligt att det fanns en medelklass med begränsade sociala, kulturella och ekonomiska resurser, som samtidigt önskade en litteratur som maximerade deras kulturella kapital”, skriver hon. Och voilà var Månadens bok där med grejerna som behövdes. På ett annat ställe skriver hon: ”Genom läsningen kunde, och kan, läsaren skapa och förstärka sin sociala position.” Och det är här jag har min egentligen enda invändning mot hennes annars på många sätt oumbärliga avhandling. Steiner underkänner förstås inte några andra motiv till att medlemmarna valde att läsa Ekman om kvällarna på sjuttiotalet. Som att de kanske ville växa som människor, också utanför det sociala spelet. Men hon lutar sig så tungt mot Bourdieus teorier om de kulturella fälten och det kulturella kapitalet att jag mot slutet av boken blir alltmer irriterad. Också jag tror på strävan hos människan att skilja sig ur mängden genom att konsumera en viss sorts kultur. Men den automatik som Bourdieus kulturanalys ofta används med i dag börjar bli tröttande. Hans raster börjar kännas som ett alltmer reducerande galler. Det som borde hållas fram som en av flera drivkrafter i människors kulturkonsumtion, detta att bli någon i andras ögon, har blivit en avfärdande och i längden nedlåtande huvudsak: se där sitter någon och läser Camus. En sådan kulturkapitalistisk streber! Hur som helst är inte Månadens bokklubb densamma i dag. Eller så är den just det. Ann Steiner berättar om ett av klubbens senare utskick. Där finns visserligen romaner men också, i kontrast till sjuttiotalets uppstramade utbud, ett antal lättare livsstilstitlar. Det här kan man, skulle jag vilja säga, se på två sätt. Antingen har krafterna bakom klubben gett upp hela sin ”gentlemannamässighet”, och bestämt sig för att kränga vadhelst som går åt på marknaden. Eller så har Månadens bok bara följt sin egen, inre bestämmelse, och fortsatt att förse den nu ännu större medelklassen med den litteratur den i dagsläget är i allra störst behov av. Det vill säga något lämpligt nervlugnande, efter att det visat sig att det där tillästa, kulturella kapitalet ändå aldrig går att växla in i något annat än ett sönderstressat och banklånsintecknat liv. Så det är väl bara att välja det som känns som bäst att vaggas in till: Dr Phils ”Livsstrategier”, eller ”Feng shui för svenska hem”. Pontus Dahlman litteratur@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22706, "headline": "Tjuvkik på \"Tekken Dark Resurrection\"", "summary": "En av världens mest prestigefyllda fightingserier är på väg till bärbart för första gången. Det är Tekken som ska dyka upp till PSP under hösten och vi fick en tidig version av spelet att känna lite på för att få ett hum om vad vi kan förvänta oss.", "article": "Det är den senaste arkadupplagan i serien, \"Tekken 5 Dark Resurrection\" som portats över till den bärbara plattformen och av allt att döma kommer resultatet att göra de flesta Tekkenvänner nöjda. På den lilla disken ryms förvånansvärt mycket. Allt från arkadspelet har fått följa med, det är över 30 karaktärer, 19 banor, nätverksspelande, storymode, snabbmatcher, minispel och såklart arkadmatcher. Det bara var det sistnämnda Arcade Battle och nätverksspel som var spelbart på den tidiga versionen som vi lagt våra rabarber på, men det känns direkt att det är ett Tekken vi har i våra händer. Överföringen har plockat med sig alla ingredienser som kännetecknar en av världens bästa fightingserier. Vad som förutom den klockrena känslan av ett genuint Tekken fick hakan att droppa till marken var hur otroligt läckert spelet ser ut. Utan tvekan något av det snyggaste vi kommer att se på PSP i höst låter \"Tekken Dark Ressurection\" inte ögonen gråta. Inte ens den tidiga versionen låter någon frame hamna på efterkälken och det är makalöst vacker. Att PSP kan spotta ur sig grafik av denna klass känns otroligt, varifrån kraften att leverera snabb fighting samtidigt som man levererar snygg fighting kommer förstår jag inte. Men jag är glad att den finns där. När man portar ett fightingspel till ny plattform är kontrollen ett kritiskt moment. Lyckas man inte placera kontrollen på sin spets så kan man lika gärna tacka för sig och kasta in handduken. Nog känns kontrollen spontant som den matchar resten av vad som erbjuds, den är tajt och enkel. Men den är inte lika nybörjarvänlig som PS2-paddan, valet mellan styrkors och styrspak tar ett tag att göra vilket kan ge lite bekymmer i startgropen. Någonstans lurar känslan av lite lång responstid som ett mörkt moln på skapelsen. Något som förhoppningsvis kommer vara som bortblåst i det färdiga spelet. \"Dark Resurrection\" var en rejäl uppdatering av \"Tekken 5\", mest på den spelmekaniska sida men även vad gäller banor och karaktärer. Att istället för att porta arkaduppdateringen till PS2 så väljer alltså Namco att försöka överföra spelupplevelsen till bärbart, vilket ställer höga krav. Det ser ut som om man är på väg att lyckas. Om resten av spelet blir lika tajt som det spelbara på förtittskoden är det bara att lyfta av hatten för Namco och konstatera att Tekken har gjort sig hemmastatt även på PSP. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22732, "headline": "Mystik kring arvstvist", "summary": "BBC har nu filmat Charles Dickens 1800-talsroman ”Bleak House” för tredje gången, och kammat hem flera priser.", "article": "Vi befinner oss i 1800-talets England. De föräldralösa ungdomarna Ada och Richard kallas till förmyndarrätten i samband med en ökänd arvsprocess. Där sammanförs de med en annan föräldralös flicka, Esther Summerson. Här väntar de på att deras rättigheter utreds i arvstvisten ”Jarndyce versus Jarndyce” . Till sist tilldelas John Jarndyce förmyndarskapet och tar med sig de tre ungdomarna till sitt hem Bleak House. Men – vad har denne Jarndyce för intresse av att ta sig an tre föräldralösa ungdomar Vem är den mystiske Nemo Vad är det för hemlighet som Lady Dedlock gör allt i sin makt för att dölja Och vem blir arvtagare till den enorma Jarndyce-förmögenheten Charles Dickens drama ”Bleak House” har nu spelats in för tredje gången av BBC, och kammat hem flera priser. I den stjärnspäckade rollbesättningen ser vi bland andra Nathaniel Parker (” Kommissarie Lynley” ), Gillian Anderson (” X-files” ) och Denis Lawson (” Stjärnornas krig” ). Regissörer är Justin Chadwick och Susanna White. Den självklart mycket välspelade serien sänds i SVT i sexton halvtimmeslånga avsnitt. Som många av Dickens romaner publicerades ”Bleak House” månatligen och såldes för en shilling stycket. Det är också denna struktur avsnitten i serien bygger på.” Bleak House” , Dickens nionde roman, skrev han för att påvisa den stora ineffektiviteten i det brittiska rättsväsendet. Kritiken var svidande. Den byggde på den frustration han själv upplevde under sin tid på advokatbyrå:” tjogtals av ledamöter vara här och famla i dimman kring ett av de tiotusen stadierna i ett rättsfall, försöka få varandra att halka på glatta precedensfall, trevande vada knädjupt fram genom formaliteter, köra sina peruktäckta huvuden mot väggar av ord och med pokeransikten skapa skenrättvisa.” I Dickens senare arbete som reporter förstärktes den bilden. I vissa avseenden förebådar ”Bleak House” Kafkas skräckversion av det moderna industrisamhället i ”Processen” . ”Bleak House” anses vara ett av Dickens bästa, om än inte mest populära verk. Charles John Huffam Dickens föddes i Portsmouth i England 1812. Den största delen av sitt liv levde han i och i närheten av London. Dickens gick ett fåtal år i skolan. Han var alltså i stor utsträckning självlärd. När Charles var 12 år gammal sattes hans far i fängelse på grund av obetalda skulder. Själv togs han då ur skolan. Han skickades att arbeta i fabrik för att hjälpa till med familjens försörjning. Denna händelse satte djupa spår hos den intelligente och känslige pojken. Traumat kom i mycket hög grad att färga hela hans produktion, om än inte direkt återberättad. Dickens var starkt engagerad i samhällsdebatten och brann för litteraturen och journalistiken som medel för förändring. Han kände starkt för samhällets olycksbarn och avslöjade deras motpoler – maktmissbrukarna, profitörerna, hycklarna. Till Dickens mest kända verk hör ”Oliver Twist” , ”David Copperfield” , ”Nicholas Nickleby” , ”Lysande utsikter” och ”A Christmas Carol” . CHARLOTTE CELSING tv@dn.se 08-738 10 00 Seriestart: Bleak house SVT 2 19.30 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22743, "headline": "Karolina Ramqvist:", "summary": "Många tycker att de hårda dancehallartisterna är pinsamma när de kör sina mammalåtar. (För att inte tala om låtar som handlar om Mamma Afrika.)", "article": "I våras skrev svenska Elle att barntrenden är över. Vi kommer snart att slippa alla självtillräckliga dokufamiljer och ”hippa” bebisar. Blöjor på catwalken och i Guccireklamen kommer att vara ett minne blott. En plats som barnet som attribut och statussymbol däremot aldrig kommer att försvinna från är reggae. Där har morsor, barn och graviditeter alltid varit the shit. Mamman på piedestal och biologin upphöjd till lag. Alla etablerade reggaeartister måste förr eller senare göra låtar om sina mammor. Capletons ”Love mama” , Sizzlas ”Thank you mama” , Lady Saws ”Dedicated to mama” , Bounty Killers ”Mama’ s love” , Buju Bantons ”Mama rule” , Beenie Mans och Elephant Mans ”Mama” och Garnett Silks klassiska ”Mama” , som i en postum version inleddes med en radiouppläsning av nyheten om Garnetts död: han hade blivit innebränd tillsammans med sin mamma i deras hus i Mandeville och när kropparna hittades låg de sammantvinnade i askan. Morsanreggae handlar om att ge credit where credit is due och upphöja den goda modern till martyr. Singelmamman som slitit som ett djur och stått ut med all möjlig skit och att gå och oroa sig och försöka få ihop till försörjningen och tvingas bo i en sönderskjuten pizzakartong i betongen med alla sina barn. Det kvalar så klart inte riktigt in i vad som anses vara god europeisk musiksmak. Många tycker att de hårda dancehallartisterna är pinsamma när de kör sina mammalåtar. (För att inte tala om låtar som handlar om Mamma Afrika. Något som är djupt allvarligt i en del av världen kan ju som bekant mycket väl uppfattas som banalt i en annan. Den slitande morsan kommer att fortsätta vara en central del i modern reggae, i alla fall så länge som hennes liv i allmänhet är lite mer komplicerat än typ att undra varför ett dygn bara har 24 timmar. Det finaste nya exemplet på förvaltande av tack-till-mamma-tradition är Gyptian, en 22-årig sångare som spelar på Uppsala reggaefestival den 11 augusti och som under det senaste året har dominerat de jamaicanska topplistorna. Gyptian har både gjort en ”Mama Africa” och en ”Mama don’ t cry” och gett ut flera bra singlar utöver det, jag tänker framför allt på ”If you really love me” som i sig är ett skäl att köpa en tändare och gå på den där konserten. Alla kallar hela tiden Gyptian för den nya Beres Hammond, men hans främsta inspiratör är enligt honom själv Celine Dion. Och det som händer när man hör Gyptian sjunga till sin mamma är att hon upphör att vara en schablon och börjar bli verklig. Man fattar varför de här låtarna görs hela tiden. Karolina Ramqvist noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22752, "headline": "Han gjorde bara bra möbler", "summary": "Poul Kjærholm var en av 1900-talets stora formgivare. Ändå är han ganska okänd. - Kjærholm ville inte vara en rockstjärna, han ville göra så bra möbler som möjligt, säger curatorn Michael Sheridan. Nu öppnar det danska konstmuseet Louisiana en stor utställning om hans verk.", "article": "Poul Kjærholm var bara 22 år gammal när han ritade stolen \"PK 25\" i början av 1950-talet. Stolen, som bestod av uppspända flagglinor på en ram av stål, var Kjærholms examensarbete på Kunsthåndværkerskolen i Köpenhamn. Men den skulle bli grunden för hela hans karriär. I 25 år förfinade han grundidén med en bärande stålram och sitsar av flätade linor, skinn eller trä. En sparsmakad, elegant kombination av högteknologi och traditionellt hantverk som kännetecknade Kjærholms person och verk. - Kjærholm var enkel och opretentiös, men han hade en sammansatt personlighet. Det finns en motsägelse i att han både var radikal och konservativ. Han hade en hantverkares världsbild, men experimenterade med nya, industriella material. Det säger den New York-baserade arkitekten Michael Sheridan, som varit curator för danska Louisianas stora sommarutställning om Poul Kjærholm. Utställningen, som öppnar på midsommarafton, är den första seriösa granskningen av Kjærholms verk sedan hans död 1980, och följer i spåren av museets stora utställningar om de danska formgivarna Arne Jacobsen och Jørn Utzon. - Han var en av 1900-talets mest begåvade möbelmakare, säger Sheridan och ställer själv följdfrågan: Vem mer finns det? Jacobsen, Alvar Aalto, Charles och Ray Eames, kanske Hans Wegner. Det är en ganska kort lista. Trots att hans stolar går för höga belopp på auktioner har Kjærholm hamnat lite i skuggan av mer välkända landsmän som Wegner och Jacobsen. - Man kan inte påstå att Kjærholm är okänd, men han är underskattad. Särskilt i Danmark är man snabb att påpeka att han bara är en nordisk variant av Mies van der Rohe. Man behöver knappast försvara Kjærholm, men det kan vara värt att påpeka att design inte är det samma som skulptur eller måleri. Poul Kjærholm såg design som en evolutionsprocess. En stol är ett bruksobjekt, som bygger på flera tusen år gamla traditioner. - Han såg inte sig själv som en konstnär, han var utbildad i en hantverksmiljö och kände sig fri att bygga vidare på historiska förebilder. Hans fällstol bygger på en 4 000 år gammal egyptisk pall - och inflytandet från Mies van der Rohe. Samtidigt som Kjærholm arbetade i en lång tradition, så var han öppen för nya material och tekniker. Han såg tidigt makarna Ray och Charles Eames stolar av glasfiber, och experimenterade själv med formpressat trä, gjuten aluminium, ståltråd och betong. Ett av hans första uppdrag var att rita bord och sittplatser till rastställen längs de danska motorvägarna - kopior av de bemålade betongmöblerna kommer att visas på Louisianas gård i sommar. Men det var stålet som skulle bli hans viktigaste uttrycksmedel. - Kjærholm hittade sin metod med \"PK 22\", och arbetade inom den metoden resten av livet. På senare år förnyade han trämöblerna med samma tekniker som han använt i stål. Han brukade säga att det var viktigare att uttrycka materialets karaktär än sin egen karaktär - men det är klart att hans personlighet lyste igenom. Det finns en anekdot om hur den unge Poul Kjærholm erbjöds att jobba på företaget Fritz Hansen, som bland annat tillverkar Arne Jacobsens möbler. Kjærholm experimenterade under ett års tid med formpressat trä, och ritade en svart stol för massproduktion. Företaget sa att visst, den var ju fin, men vi har just tagit fram en stol som heter \"Myran\". - Då sa Kjærholm att ni måste välja - min stol eller hans. Fritz Hansen hade redan tillverkat verktygen för att producera Jacobsens stol, och sa hej och lycka till. I stället började Kjærholm arbeta med Kold Christensen, som än i dag tillverkar hans möbler. De är inte billiga att köpa - Kjærholm samarbetade med Danmarks bästa tapetserare, och var mer intresserad av kvalitet än massproduktion. - Kjærholm ville inte vara en rockstjärna, han ville göra så bra möbler som möjligt - för sig själv, och för dem som delade hans värderingar. Han skapade inte \"design\" i dagens mening, han var inte ute efter effekter - som Philippe Starck eller Karim Rashid. Han tänkte mer som en arkitekt, på funktionen och möblernas plats i rummet. Vad betyder han för dagens unga formgivare? - Jag tror knappt de vet vem han är. Han är så lite visad. Och hans möbler finns i ganska begränsade mängder. Jämför med Eames, vars stolar tillverkades i hundratusentals exemplar. Kjærholm kunde aldrig acceptera den kvalitetsnivån, han arbetade bara med de bästa hantverkarna. Den nivån går inte att återskapa i dag, de stolar som ännu finns i produktion är bara en vanilj-version av originalen. Och hur står han sig mot Arne Jacobsen? - Kjærholm är mer exklusiv, både prismässigt och estetiskt. \"Myran\" och \"Sjuan\" finns i alla danska hem och kostar en tiondel av Kjærholms stolar. De har olika språk, Kjærholm är enklare, hans möbler är vackra och asketiska, medan Jacobsen är gulligare, mer organisk. De är helt olika, fast de arbetar på samma plats under samma tid. Poul Kjærholm dog av lungcancer 1980, 50 år gammal. Utställningen på Louisiana visas till och med den 24 september. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22782, "headline": "Äckligt bra på Moderna", "summary": "Paul McCarthy är en legend i konstvärlden. Nu gör Moderna museet äntligen en retrospektiv utställning. Det är kladdigt, det luktar och hans burleska kritik av det västerländska samhället når ända in i märgen, tycker Milou Allerholm. Utställning", "article": "Paul McCarthy ” Head shop/Shop head” Moderna museet, Stockholm Visas t o m 3/9 Han kletar in genitalierna i senap och låter gosedjur sätta på varandra. Det saknas inte laddade ord när man ska skriva om Paul McCarthy: sex, våld och avföring, stympningar, övergrepp och arslen, konsumtion och patriarkat, George Bush och Michael Jackson. Ketchup blir blod, majonnäs ett slags sörja som symboliserar hela det västerländska samhällets undanträngda medvetna. Nu är han alltså här, den 60-åriga amerikanska västkustlegenden som inspirerat o taliga yngre konstnärskolleger. Utställningen diskuterades redan under David Elliotts tid på Moderna museet, men fick bordläggas när museet stängdes för mögelsanering. Frestande alltså att säga: det var på tiden. Utställningen skulle kunna ha gjorts för tio år sedan, när McCarthy verkligen var het. Museet har redan tidigare fått kritik för att vara långsamt med att ta hit de stora samtidsnamnen. Men det som till slut blev resultatet är en mäktig retrospektiv som anstår en mäktig institution. Stor till antal kvadratmeter, ännu större till antalet verk. Förutom hans storskaliga filminstallationer från senare år, tillsammans med en rad skulpturer och fotografier, rymmer utställningen en värdefull sammanställning av hans tidiga video- och performanceverk. Spelet med det spektakulära återkommer i hela Paul McCarthys konstnärskap. Man kan säga att det bygger på ett grundrecept: det mest vardagliga och till synes gulliga och oskyldiga blir rekvisita i en akt där förväntad anständighet ställs på huvudet. De mest amerikanska middagsingredienserna – hamburgare, ketchup, korv, majonnäs – utgör i McCarthys verk grunden för utdragna och kväljande aktioner. Chokladsås blir avföring som rinner ner i munnen på en medaktör. Djurdräkter och billiga utklädningsmasker, till exempel från en klassisk barnsaga som Pinocchio, formar ett slags mardrömmarnas Disneyland. Det är kladdigt. Ser man på hans val av material och handlingar är det hela egentligen väl förutsägbart. Genom det anala och kletiga, genom att sätta ett gosedjur i händerna på en tyrannisk och vaselinkladdig fadersgestalt, pekar han på ett rätt enkelt sätt på det mest förbjudna eller undanträngda, det som äger rum under den rationellt skinande eller oskuldsfulla ytan. Man fattar budskapet. Det som gör verken så starka är deras malande repetitiva karaktär. Där finns den kritiska potentialen i hans arbeten: det som antyder att dessa händelser just inte är häpnadsväckande undantag. Det är en föga vacker värld där ursinnig könsdrift, konsumtion och patriarkalt förtryck i stället framstår som samhälleliga fundament. Det är klart att hans arbeten är retoriska i sin ensidighet. Äkta kärlek – som en medbesökare på utställningen påpekade – är inte ämnet här. Hans konst handlar inte egentligen om att bryta mot någon borgerlig inskränkt moral på klassiskt avantgardistiskt maner. Hans fokus på våld och sex har ett vidare mål. Det går en linje från den egna kroppen till en större social och samhällelig kropp. Det är det märkvärdiga med hans konst när den fungerar som bäst: hur han iscensätter ett samhälleligt trauma så att det når ända in i märgen. Den som tar sig tid på Moderna museet har ett enastående tillfälle att få en helhetbild av Paul McCarthys konstnärskap. De tidiga verken från 1960- och 1970-talen måste ses mot en konsthistorisk fond med Jackson Pollocks ”action paintings” och Yves Kleins kroppsmålningar som oundvikliga referenser. Liksom popkonsten. Även om han inte alltid var först – man kan till exempel jämföra McCarthys ”Penis painting” från 1971 med Shigeko Kubotas ”Vagina painting” från en Fluxusperformance 1965 – blev hans performance en viktig del av den koncept- och performancekonst som tog form då. Fler än en har påpekat att det är omöjligt att tänka sig McCarthys verk utan Los Angeles-vardag med Hollywood och Disney. Så småningom börjar han föra in mer utarbetade scenografiska rum i sina verk, och slutar samtidigt att framträda inför publik. Verken spelas i stället enbart in på video. 1991 gör han sin omtalade ”Bossy Burger” , där han agerar som en infantil och långsamt mer förtryckande barnprogramsvärd. Efter det börjar han att ställa ut de scenografiska konstruktioner där performancerna spelats in. Ofta stora husliknande kroppar med en rad rum och mellanrum. Denna arkitektoniska inramning är viktig: den understryker de ramar hans karaktärer har att förhålla sig till. De tycks alltid hopplöst fast i dess strukturer. En styrka med Modernas utställning är hur man lyfter fram arkitekturens roll. Förutom scenografiernas ofta roliga historia, några träd är till exempel hämtade från ”Bröderna Cartwright” , betonar de betraktarens roll. Med en klart voyeuristisk impuls ser jag mig själv försöka kika in genom öppningarna i hans ”hus” för att få en bild av vad som utspelat sig där. Ett avhugget ben – oj då! Verken utgår ofta från populärkulturella myter och från underhållningsindustrin. Med åren blir kritiken av kolonialism och kapitalism mer explicit genom cowboys och pirater som våldtar och exploaterar till synes för sitt höga nöjes skull. När Paul McCarthys stormagade sjörövare i ”Caribbean Pirates” pissar i munnen på en av sina fångar, eller skär av näsan på en annan, går tankarna otvetydigt till samtida exempel på tortyr och förnedring. Sistnämnda verk är en hysterisk installation, både i intensitet och storlek. Å ena sidan blir den ett slags burlesk b-skräckis. Å andra är det svårt att inte projicera grymheterna mot tidens nyhetsbilder av lemlästade kroppar. Det är djupt obehagligt att se någon slita sönder ett ben, även om man tydligt ser att det är fejk. Detta är förstås mycket medvetet. Men jag undrar ändå om inte konstnären blivit för förtjust i det uppblåsta formatet, de roliga specialeffekterna och snygga bikinibrudarna. McCarthy har upprepade gånger påpekat att om man tycker att hans konst är hemsk ska man nog först ta en närmare titt på verkligheten. Ja, men någonstans blir det nödvändigt att fundera över vad de egna bilderna tillför. Jag är McCarthy-konservativ, för att välja en olycklig formulering. Jag föredrar hans tidigare verk. Missa inte hans minimalistiska kub där glasskivor varvats med ketchup, det amerikanska samhällets fundament, här i nordisk tillverkning. Jag säger bara: Det luktar. Milou Allerholm konst@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22790, "headline": "John Irving fann sin far till slut", "summary": "Saknaden efter pappa har präglat hans författarskap. Under hela hans uppväxt var fadern ett förbjudet samtalsämne. DN:s Åke Lundqvist har träffat John Irving.", "article": "John Irvings barndom liknar inledningskapitlet i en Dickensroman. En gosse föds och döps efter fadern: John Wallace Blunt jr. Föräldrarna skils, fadern avstängs från all kontakt med barnet, mamman gifter om sig och lille John får ett nytt namn: John Windslow Irving – Windslow är mammas flicknamn, Irving är adoptivfadern. Wallace Blunt sr går upp i rök, som om han aldrig existerat. Och så förblir det. Under hela barndomen och uppväxten är Johns biologiske far ett förbjudet samtalsämne, en stängd dörr. ”Om jag frågade fick jag inget svar” , säger han. ”Inte ens om obetydligheter. Vi gick och badade och jag kunde ivrigt fråga: Mamma, var pappa bra på att simma Inget svar. Forbidden subject.” Kring detta förbjudna samtalsämne kretsar nästan hela John Irvings författarskap, och i allra högsta grad hans senaste roman, ”Tills jag finner dig” . Den har just kommit på svenska, Irving är i stan och ger intervjuer på löpande band: kort möte på hotellrum, nästa journalist väntar i foajén, förlagets representant ger tecken att tiden är ute. En absurt opersonlig inramning för samtal om så personliga ting, absurd på ett Irvingskt sätt. Att oförenligheter kolliderar är just det som kännetecknar John Irvings värld. 1978 utkommer ”Garp och hans värld” , om en faderlös pojke dominerad av sin mamma. Det är Irvings fjärde roman, de tre första har gått tämligen spårlöst förbi. Men ”Garp” blir en internationell succé och upptakten till ett megabästsäljande författarskap av idel miljonupplagor, översättningar, filmatiseringar. Och John Irving minns att han tänkte: – Nu när jag är berömd får min far syn på mig, och läser vad jag skrivit. Nu hör han av sig. Men det gjorde han inte. Ingen läsarreaktion har någonsin gjort mig så besviken som detta uteblivna gensvar. Ett par år senare, när Irving själv låg i skilsmässa, fick han av sin mamma en bunt brev som hans far skrivit till henne. Där fanns också fotografier av fadern och lille Wallace Blunt jr tillsammans. – Mamma sa inte ett ord, hon bara gav mig dem. Och jag frågade inte. Du vet, när man så länge har levt med en fantasi, blir fantasin till sist en trygghet. Man blir rädd att få veta, att bli besviken. Men breven läste han. Av dem framgick med all tydlighet att den 22-årige Wallace Blunt inte ville vara gift med Johns mamma. I stället anmälde han sig som pilot i världskriget, blev nedskjuten i Burma, som ockuperades av japanerna, tog sig under stora strapatser till Kina och låg på sjukhus i fem månader. Om allt detta berättar han i breven. Men också hur gärna han vill träffa sin son. I nästa roman, ”Ciderhusreglerna” , utnyttjar Irving breven. En sorglös yngling (Wallace heter han! gör en flicka med barn, tar värvning som pilot, blir nedskjuten i Burma. Hela historien är ett kontaktanrop från John Irving till sin far: Hallå där, jag vet vem du är! – Nu! tänkte jag. Nu ser pappa att jag har läst hans brev, att det är honom jag skriver om. Nu kan han inte längre tiga. Men det gjorde han. I romanen därefter, ”En bön för Owen Meany” , hittar den faderlöse gossen till slut sin pappa. Det visar sig vara en obetydlig, narraktig figur som han inte vill ha kontakt med. En hämnd på Wallace Blunt sr för hans tystnad efter ”Ciderhusreglerna” . I sin nya bok, ”Tills jag finner dig” , tillför Irving ytterligare en självbiografisk pusselbit. Den lille gossen Jack Burns är inte bara faderlös, han är också sexuellt utnyttjad. Jack är ett älskligt barn, allas kelgris – och en erotisk leksak för några tonårsflickor och en vuxen kvinna. – När jag var elva år blev jag förförd av en kvinna i tjugoåren, säger Irving. Den erfarenheten präglade, deformerade min sexualitet. Jag drogs till äldre kvinnor, jag var mer attraherad av mina flickvänners mammor än av flickvännerna. Och jag skämdes för det, kände mig onormal. I Irvings fall gick det över när han fick egna barn. När de var 10–11 år berättade han för dem vad som hänt honom, för att de skulle se upp. Men för Jack Burns går det inte över. Han stannar i växten. Av det ljuva gossebarnet blir en man som berövats inte bara sin far och sin barndom, utan också sin identitet. Han är fången i en tom, perverterad sexualitet, ömsom utnyttjad, ömsom utnyttjande, aldrig ansvarig. ”Tills jag finner dig” är den förfärligaste roman John Irving skrivit. Boken har lanserats som självbiografisk. Men är denne Jack Burns verkligen ett porträtt av John Irving – Som barn och tonåring är han det, sedan skils våra vägar. Jag håller honom borta från barn och familjeliv. Han förblir ett offer för sin barndoms erfarenheter. Jag skrev hela romanen, 800 sidor, i första person för att komma honom inpå livet. När den var klar – genomskriven flera gånger, lämnad till förlaget, färdig för tryckning – tog jag tillbaka manus och skrev om det, i tredje person. Min förläggare var livrädd att jag skulle fördärva boken. Men jag var tvungen, för att få distans till Jack, och befria mig från honom. ” Tills jag finner dig” har fått snäva, delvis nedgörande recensioner, både i USA och Sverige. Hur är ditt förhållande till kritikerna frågar jag. Irving slår ut med armarna, en avvärjande gest som tycks betyda: Måste vi tala om detta Han verkar först oberörd. Visst läser han recensioner, men bryr sig inte särskilt. Det är mycket viktigare vad hans författarkolleger anser, än kritiker som inte kan skriva romaner. Men medan han talar växer upprördheten. – Vad är det kritikerna invänder Alltid att det är för mycket! ”Ciderhusreglerna” handlar om en abortklinik. Då var det för mycket om vaginor och skrapningar och kirurgiska instrument. ”En bön för Owen Meany” utspelas under Vietnamkriget – då ”föreläste” jag för mycket, om de politiska lögnerna, om hur amerikanska folket fördes bakom ljuset. Allt det där vet vi, sa kritikerna, det behöver vi inte höra. Och hur är det i dag, i Irak Samma krig, samma lögner! Men de behövde inte höra! – ”Tills jag finner dig” handlar om en mans förstörda sexualitet, och vad får jag höra För mycket sex! – Du frågar vad jag tycker om kritiker Jag har mycket låga tankar om dem! John Irving talar om sig själv som hantverkare, inte konstnär. Mina romaner, säger han, är inte nyskapande, experimentella, originella. De bygger på beprövad erfarenhet – ”jag har lärt av Dickens, Thomas Hardy, Herman Melville” . Och han betonar sin professionella kontroll över tillverkningsprocessen. – Innan jag börjar skriva vet jag vad som ska hända, vem som ska dö, och när, och vilka som kommer på begravningen. Jag har ritning, en vägkarta som jag följer. Jag misstänker att detta är en självbild som Irving söker skydd i. Om kritiken angriper hans konstnärliga brister, så har han en annan stolthet – den yrkesskickliga hantverkarens. Men Irvings främsta kvalitet är av ett helt annat slag: en vild, grotesk, anarkistisk fantasi. Vad som helst kan hända i hans romaner, livet är grymt och likgiltigt och minst av allt kontrollerbart. Romanhantverkaren Irving liknar hundägaren på kvällspromenad. Husse håller i kopplet, släpper efter och stramar åt efter behag. Men det läsaren ser och fångas av är hunden, som blixtsnabbt far fram och tillbaka, nosar och vädrar, plötsligt rusar eller vägrar röra sig ur fläcken. Hunden äger en värld som den kontrollerande hussen inte har en aning om. – Jo, säger Irving, det där stämmer också, och det är ingen motsägelse. Ju bättre jag behärskar strukturen i berättelsen, desto friare blir jag. Jag vet i förväg vilka som kommer på begravningen – men inte vad som händer när de kommer dit. Jack Burns finner till sist sin far. Han är en framstående organist, åldrad, med söndervärkta händer och trasigt psyke, intagen på mentalsjukhus. Men varje vecka spelar han på stadens orgel, alltid samma stycken, och folk strömmar till för att lyssna. Musiken fyller honom, han är besatt, slutar inte spela förrän smärtan i fingrarna blir så outhärdlig att han mister kontrollen, slår an fel tangenter, och till slut bryter samman, sliter av sig kläderna och står naken inför orgeln. Jacks fader spelar samma stycken på orgeln, Irving skriver gång på gång samma roman, och läsarna strömmar till. – Jag märker det inte själv. Jag tror varje gång att nu gör jag något helt nytt. Först efteråt upptäcker jag: Herregud, är jag där nu igen! Var det därför han inte frågade sin mamma, den gång hon gav honom breven Ville han skydda det hemliga rum som är drivkraften för hans skapande fantasi – Inte medvetet, men jag tror den tanken fanns där. Det var en stor gåva min mamma gav mig när hon teg i alla år. Också John Irving fann sin far. En dag fick han telefonsamtal från en man som var hans bror. – Herregud, i alla år hade jag undrat över min far men aldrig tänkt på att jag kunde ha syskon. Självklart hade jag det, min pappa gifte om sig, fick fyra barn, jag har träffat dem alla. Men då var pappan redan död, han dog på ett mentalsjukhus. Irving vet inte om pappan någonsin läste hans romaner. Åke Lundqvist litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22792, "headline": "John Irving fann sin far till slut", "summary": "Saknaden efter pappa har präglat hans författarskap. Under hela sin uppväxt var fadern ett förbjudet samtalsämne. DN:s Åke Lundqvist har träffat John Irving.", "article": "John Irvings barndom liknar inledningskapitlet i en Dickensroman. En gosse föds och döps efter fadern: John Wallace Blunt jr. Föräldrarna skils, fadern avstängs från all kontakt med barnet, mamman gifter om sig och lille John får ett nytt namn: John Windslow Irving - Windslow är mammas flicknamn, Irving är adoptivfadern. Wallace Blunt sr går upp i rök, som om han aldrig existerat. Och så förblir det. Under hela barndomen och uppväxten är Johns biologiske far ett förbjudet samtalsämne, en stängd dörr. \"Om jag frågade fick jag inget svar\", säger han. \"Inte ens om obetydligheter. Vi gick och badade och jag kunde ivrigt fråga: Mamma, var pappa bra på att simma? Inget svar. Forbidden subject.\" Kring detta förbjudna samtalsämne kretsar nästan hela John Irvings författarskap, och i allra högsta grad hans senaste roman, \"Tills jag finner dig\". Den har just kommit på svenska, Irving är i stan och ger intervjuer på löpande band: kort möte på hotellrum, nästa journalist väntar i foajén, förlagets representant ger tecken att tiden är ute. En absurt opersonlig inramning för samtal om så personliga ting, absurd på ett Irvingskt sätt. Att oförenligheter kolliderar är just det som kännetecknar John Irvings värld. 1978 utkommer \"Garp och hans värld\", om en faderlös pojke dominerad av sin mamma. Det är Irvings fjärde roman, de tre första har gått tämligen spårlöst förbi. Men \"Garp\" blir en internationell succé och upptakten till ett megabästsäljande författarskap av idel miljonupplagor, översättningar, filmatiseringar. Och John Irving minns att han tänkte: - Nu när jag är berömd får min far syn på mig, och läser vad jag skrivit. Nu hör han av sig. Men det gjorde han inte. Ingen läsarreaktion har någonsin gjort mig så besviken som detta uteblivna gensvar. Ett par år senare, när Irving själv låg i skilsmässa, fick han av sin mamma en bunt brev som hans far skrivit till henne. Där fanns också fotografier av fadern och lille Wallace Blunt jr tillsammans. - Mamma sa inte ett ord, hon bara gav mig dem. Och jag frågade inte. Du vet, när man så länge har levt med en fantasi, blir fantasin till sist en trygghet. Man blir rädd att få veta, att bli besviken. Men breven läste han. Av dem framgick med all tydlighet att den 22-årige Wallace Blunt inte ville vara gift med Johns mamma. I stället anmälde han sig som pilot i världskriget, blev nedskjuten i Burma, som ockuperades av japanerna, tog sig under stora strapatser till Kina och låg på sjukhus i fem månader. Om allt detta berättar han i breven. Men också hur gärna han vill träffa sin son. I nästa roman, \"Ciderhusreglerna\", utnyttjar Irving breven. En sorglös yngling (Wallace heter han!) gör en flicka med barn, tar värvning som pilot, blir nedskjuten i Burma. Hela historien är ett kontaktanrop från John Irving till sin far: Hallå där, jag vet vem du är! - Nu! tänkte jag. Nu ser pappa att jag har läst hans brev, att det är honom jag skriver om. Nu kan han inte längre tiga. Men det gjorde han. I romanen därefter, \"En bön för Owen Meany\", hittar den faderlöse gossen till slut sin pappa. Det visar sig vara en obetydlig, narraktig figur som han inte vill ha kontakt med. En hämnd på Wallace Blunt sr för hans tystnad efter \"Ciderhusreglerna\". I sin nya bok, \"Tills jag finner dig\", tillför Irving ytterligare en självbiografisk pusselbit. Den lille gossen Jack Burns är inte bara faderlös, han är också sexuellt utnyttjad. Jack är ett älskligt barn, allas kelgris - och en erotisk leksak för några tonårsflickor och en vuxen kvinna. - När jag var elva år blev jag förförd av en kvinna i tjugoåren, säger Irving. Den erfarenheten präglade, deformerade min sexualitet. Jag drogs till äldre kvinnor, jag var mer attraherad av mina flickvänners mammor än av flickvännerna. Och jag skämdes för det, kände mig onormal. I Irvings fall gick det över när han fick egna barn. När de var 10-11 år berättade han för dem vad som hänt honom, för att de skulle se upp. Men för Jack Burns går det inte över. Han stannar i växten. Av det ljuva gossebarnet blir en man som berövats inte bara sin far och sin barndom, utan också sin identitet. Han är fången i en tom, perverterad sexualitet, ömsom utnyttjad, ömsom utnyttjande, aldrig ansvarig. \"Tills jag finner dig\" är den förfärligaste roman John Irving skrivit. Boken har lanserats som självbiografisk. Men är denne Jack Burns verkligen ett porträtt av John Irving? - Som barn och tonåring är han det, sedan skils våra vägar. Jag håller honom borta från barn och familjeliv. Han förblir ett offer för sin barndoms erfarenheter. Jag skrev hela romanen, 800 sidor, i första person för att komma honom inpå livet. När den var klar - genomskriven flera gånger, lämnad till förlaget, färdig för tryckning - tog jag tillbaka manus och skrev om det, i tredje person. Min förläggare var livrädd att jag skulle fördärva boken. Men jag var tvungen, för att få distans till Jack, och befria mig från honom. \"Tills jag finner dig\" har fått snäva, delvis nedgörande recensioner, både i USA och Sverige. Hur är ditt förhållande till kritikerna? frågar jag. Irving slår ut med armarna, en avvärjande gest som tycks betyda: Måste vi tala om detta? Han verkar först oberörd. Visst läser han recensioner, men bryr sig inte särskilt. Det är mycket viktigare vad hans författarkolleger anser, än kritiker som inte kan skriva romaner. Men medan han talar växer upprördheten. - Vad är det kritikerna invänder? Alltid att det är för mycket! \"Ciderhusreglerna\" handlar om en abortklinik. Då var det för mycket om vaginor och skrapningar och kirurgiska instrument. \"En bön för Owen Meany\" utspelas under Vietnamkriget - då \"föreläste\" jag för mycket, om de politiska lögnerna, om hur amerikanska folket fördes bakom ljuset. Allt det där vet vi, sa kritikerna, det behöver vi inte höra. Och hur är det i dag, i Irak? Samma krig, samma lögner! Men de behövde inte höra! - \"Tills jag finner dig\" handlar om en mans förstörda sexualitet, och vad får jag höra? För mycket sex! - Du frågar vad jag tycker om kritiker? Jag har mycket låga tankar om dem! John Irving talar om sig själv som hantverkare, inte konstnär. Mina romaner, säger han, är inte nyskapande, experimentella, originella. De bygger på beprövad erfarenhet - \"jag har lärt av Dickens, Thomas Hardy, Herman Melville\". Och han betonar sin professionella kontroll över tillverkningsprocessen. - Innan jag börjar skriva vet jag vad som ska hända, vem som ska dö, och när, och vilka som kommer på begravningen. Jag har ritning, en vägkarta som jag följer. Jag misstänker att detta är en självbild som Irving söker skydd i. Om kritiken angriper hans konstnärliga brister, så har han en annan stolthet - den yrkesskickliga hantverkarens. Men Irvings främsta kvalitet är av ett helt annat slag: en vild, grotesk, anarkistisk fantasi. Vad som helst kan hända i hans romaner, livet är grymt och likgiltigt och minst av allt kontrollerbart. Romanhantverkaren Irving liknar hundägaren på kvällspromenad. Husse håller i kopplet, släpper efter och stramar åt efter behag. Men det läsaren ser och fångas av är hunden, som blixtsnabbt far fram och tillbaka, nosar och vädrar, plötsligt rusar eller vägrar röra sig ur fläcken. Hunden äger en värld som den kontrollerande hussen inte har en aning om. - Jo, säger Irving, det där stämmer också, och det är ingen motsägelse. Ju bättre jag behärskar strukturen i berättelsen, desto friare blir jag. Jag vet i förväg vilka som kommer på begravningen - men inte vad som händer när de kommer dit. Jack Burns finner till sist sin far. Han är en framstående organist, åldrad, med söndervärkta händer och trasigt psyke, intagen på mentalsjukhus. Men varje vecka spelar han på stadens orgel, alltid samma stycken, och folk strömmar till för att lyssna. Musiken fyller honom, han är besatt, slutar inte spela förrän smärtan i fingrarna blir så outhärdlig att han mister kontrollen, slår an fel tangenter, och till slut bryter samman, sliter av sig kläderna och står naken inför orgeln. Jacks fader spelar samma stycken på orgeln, Irving skriver gång på gång samma roman, och läsarna strömmar till. - Jag märker det inte själv. Jag tror varje gång att nu gör jag något helt nytt. Först efteråt upptäcker jag: Herregud, är jag där nu igen! Var det därför han inte frågade sin mamma, den gång hon gav honom breven? Ville han skydda det hemliga rum som är drivkraften för hans skapande fantasi? - Inte medvetet, men jag tror den tanken fanns där. Det var en stor gåva min mamma gav mig när hon teg i alla år. Också John Irving fann sin far. En dag fick han telefonsamtal från en man som var hans bror. - Herregud, i alla år hade jag undrat över min far men aldrig tänkt på att jag kunde ha syskon. Självklart hade jag det, min pappa gifte om sig, fick fyra barn, jag har träffat dem alla. Men då var pappan redan död, han dog på ett mentalsjukhus. Irving vet inte om pappan någonsin läste hans romaner. Han är 64 år, född i Exeter, New Han är 64 år, född i Exeter, New Hampshire 1942. Där, och i grannstaten Maine i USA:s nordöstra hörn, har hans romaner sitt centrum - det är Irvingland. Han debuterade 1969, skrev tre romaner som gick obemärkt förbi. Men \"Garp och hans värld\", 1978, blev en kultbok för en hel generation i Västerlandet. Därefter har han utgivit: \"Hotel New Hampshire\", 1981. \"Ciderhusreglerna\", 1985. \"En bön för Owen Meany\", 1989. \"Cirkusens son\", 1994. \"Änka i ett år\", 1998. \"Den fjärde handen\", 2001. \"Tills jag finner dig\", 2005. Flera av hans böcker har filmats (\"Ciderhusreglerna\" i regi av Lasse Hallström och med manus av Irving själv). Irvings passion vid sidan av skrivandet är brottning. I 20 år tävlingsbrottades han, i ytterligare flera år var han tränare. \"Brottning var min säkerhetsventil. Det var det första jag var bra på.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 22802, "headline": "En månad mitt i USA:s fattigdom", "summary": "Morgan Spurlock från filmen ”Super size me” och hans fästmö Alex lämnar allt de äger och lever som låglönearbetare i 30 dagar.", "article": "En månad med bara snabbmat från McDonald’s gjorde Morgan Spurlock fet, deprimerad och impotent. Efter den Oscarsnominerade dokumentären ”Super size me” tar han nu 30-dagarskonceptet vidare och försöker stöpa om reality-tv till en socialt engagerad variant. Idén med ”Morgan Spurlocks 30 dagar” är enkel: Ta en person ur sitt vanliga liv och placera henne eller honom bland människor i en miljö hon aldrig har upplevt förr. Filma det nya livet under en månads tid och visa alltihop i tv. Mamman till en hårt festande tonårsdotter ger sig själv in på en spritdrypande månad där fyllor avlöser bakfyllor. Två storkonsumenter av bensin och elektricitet flyttar till en eko-by för att uteslutande leva av förnyelsebar energi. Men mest förtjust verkar Morgan Spurlock vara i att omplacera kristna män. Ryan Hickmott, en 24-årig kristen homofob, delar lägenhet med en bög i San Franciscos gaykvarter och David Stacy, som är troende kristen, praoar som muslim i Michigan. Först ut att byta liv är Morgan Spurlock själv och hans fästmö Alex Jamieson. I kvällens program ger de upp sitt trygga New York-liv och ger sig ut på fattigdomssafari i den amerikanska mellanvästern. De fryser sina bankkonton och spärrar kreditkorten för att under 30 dagar försörja sig som 1,9 miljoner andra amerikaner – på lågt kvalificerade arbeten med minimilönen 5,15 dollar, motsvarande 38 kronor, i timmen. Kontrasten mellan Morgan Spurlock omgiven av pressfotografer utanför Oscarsgalan och paret sittande på golvet i sin iskalla och omöblerade lägenhet kunde inte vara mycket tydligare. Men mötena mellan låtsasfattiga kändisar och människor som lever på minimilön på riktigt påminner om att det vi ser är ett experiment, nästan fiktion. När Morgan Spurlock och Alex Jamieson arbetar som byggarbetare respektive diskare får de bara nätt och jämnt ekonomin att gå ihop, trots att Morgan hittar ett jobb som ger något högre timlön än miniminivån. De vänder på varje dollarsedel och Alex Jamieson promenerar till jobbet för att spara in de få dollar som bussresan kostar. När både Alex och Morgan tvingas uppsöka sjukhus ser ekonomin ut att helt braka ihop. Här övergår också programmet från lätt voyeuristisk reality-tv med ett samvete till politiskt brandtal om dubbelarbete, sjukförsäkring och USA: s arbetande fattiga. Den nationella minimilönen i USA har inte höjts sedan 1997, men i vissa delstater och städer har man däremot satt en egen, något högre nivå. Högst är den i Santa Fe där det inte är tillåtet att anställa någon för mindre än 9,50 dollar i timmen. Men i Ohio, där kvällens avsnitt av ”Morgan Spurlocks 30 dagar” utspelar sig, gäller den lägre nationella nivån. Linus Larsson linus.larsson@dn.se 08-738 15 24 Morgan Spurlocks 30 dagar TV 4 Plus 20.00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22810, "headline": "\"Viktigt att inte ställa konst mot vetenskap\"", "summary": "Forskningen kring konstnärligt arbete är helt marginaliserad. De menar de sex rektorerna på Stockholms konstnärliga högskolor, som nu vädjar till Kulturdepartementet.", "article": "Konsten behöver en egen arena för forskning. Det anser de sex rektorerna för Stockholms konstnärliga högskolor. De har vänt sig till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky. I en skrivelse begär de att disponibla medel för konstnärlig forskning inom Vetenskapsrådet ska ges till en utvecklad forskning i konst som kan ge nya insikter i konstnärens metoder och processer. - Forskning kring förståelsen av vad konstnären söker i sin process är tyvärr helt marginaliserad. Analyser brukar bara befatta sig med verket eller det färdiga konstnärliga resultatet. Allt medan forskning om konst bedrivs av konstnären, men lämnar verket orört, säger Efva Lilja, rektor för Danshögskolan, som tillsammans med rektorn för Dramatiska institutet Per Lysander, Konstfacks rektor Ivar Björkman, Konsthögskolans Marie-Louise Ekman, Operahögskolans Birgita Svendén och Teaterhögskolans rektor Olle Jansson står bakom brevet till Pagrotsky. - Om och om igen frågar vetenskapen om en samverkan med konsten. Men om konsten inte får stå på en egen forskningsbasis kan det aldrig bli en riktig dialog. Brevet refererar till Henk Borgdoff vid Amsterdams universitet. Han säger bland annat följande om konstnärlig forskning: \"Forskning i konst skiljer inte subjekt från objekt Det är utifrån den definitionen vi nu arbetar med en utveckling av begreppet konstnärlig forskning.\" Eva Lilja anser att det är viktigt att inte polarisera, att inte ställa konst mot vetenskap, men beklagar att konstnärlig forskning inte har något givet utrymme i dag och betonar att de konstnärliga högskolorna, de som utbildar utövarna, aldrig har haft egna forskningsavdelningar och att man inom Vetenskapsrådet ständigt får slåss med humaniora och andra områden. - Vi kommer ständigt till korta, eftersom den konstnärliga forskningen inte tillämpar vetenskaplig metod och praxis, säger Efva Lilja. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22820, "headline": "Författare med glöd", "summary": "Filmaren Anders Wahlgren har gjort en kortfilm om Nobelpristagaren Harry Martinsons tid som eldare till sjöss.", "article": "”Varför återvänder jag så gärna i tanken till eldrummen? Kanske därför att det är min grund. Där har jag mina ynglingaår; drömska, hårdnävade år. De stodo på post på durkar och reste baklänges över oceanerna. Dessa år då överarmsmusklerna och muskeln i plexus solaris växte och hårdnade av det ändlösa skyffelspelet och spjutstriden med pannorna.” (Utdrag ur ”Resor utan mål” 1932.) På våren 1927 mönstrade 23-årige Harry Martinson av sin sista båt, S/S ”Monika”, efter sju år som eldare på ångare som tagit honom till bland annat Amerika och Afrika. I sin sjösäck hade han erfarenheter och tankar som tagit form i de heta eldrummen, material som han senare skulle använda i sitt författarskap vars klimax var Nobelpriset i litteratur 1974. Filmaren Anders Wahlgren gjorde 2004 inför 100-årsjubileet av Harry Martinsons födelse en 15 minuters film om Harry Martinson, eldaren. Där läser Reine Brynolfsson (som också spelade Harry Martinson i Wahlgrens film ”Moa” om Moa Martinson 1986) texter av Harry Martinson till bilder av två eldare som skyfflar stenkol in i en ångpanna på ett skepp. Det är enkelt gjort, men kombinationen av bild och text blir väldigt effektfull. Varför gjorde du denna kortfilm? – När jag gjorde filmen om Moa hittade jag massor med gamla papper i Moas torp i Sorunda. Utkast och annat som alla trodde att Moa hade eldat upp en gång, men så var det inte. Inför Harry Martinsons 100-årsdag ville jag göra en liten film där gamle Harry minns sin ungdom, säger Anders Wahlgren. – Harry slet ju väldigt hårt på sjön, han fick bland annat turbekulos och dåliga lungor. Men tiden på sjön betydde ändå mycket för honom, och han målade ett oljeporträtt av sig själv som eldare där man ser det skitiga ansiktet och miljön i eldrummet. – När jag spelade in korfilmen använde vi enbart ljuset från elden för jag ville få fram hur hårt och skitigt det var. Filmen om ”Moa” kan sägas börja där kortfilmen slutar. Att han kommer hem och Moa tar hand om honom. Träffade du Harry Martinson själv någon gång? – Nej, han hade varit död i fem år när jag började med filmen om ”Moa”. Däremot träffade jag Moas yngste son Erik som hade bott tillsammans med Harry. Jag fick en väldigt fin bild av Harry genom Erik. Harry var mycket filosofisk och den lilla kartong han hade med sig på sjön med en ljungkvist från Blekinge, där han var född, några insekter, en snäcka och lite annat, läste jag om i Moas torp. Kartongen var en viktig symbol för hans tid på sjön, menar Anders Wahlgren. Hans Kronbrink hans.kronbrink@dn.se 08-738 21 68 Eldaren SVT 1 18.15 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22824, "headline": "\"Nina Frisk\" efter \"Masjävlar\"", "summary": "Efter succén med \"Masjävlar\" är regissören Maria Blom redo för sin nästa film - \"Nina Frisk\".", "article": "Regissören Maria Blom följer upp den kritikerrosade lantisfilmen \"Masjävlar\". Den nya filmen \"Nina Frisk\" spelas in i sommar och utspelar sig i trendiga miljöer i Stockholm. Nästa vecka börjar inspelningen av Maria Bloms nya film \"Nina Frisk\". En \"fräsch\" film som ska spelas in på trendiga platser och i urbana miljöer. \"Nina Frisk\" är den sista i Maria Bloms singeltriologi. Hennes första film \"Fishy\", som var en övningsfilm som inte visats för publik, handlar om en singeltjej i Fisksätra utanför Stockholm. \"Masjävlar\" från 2004, var Maria Bloms officiella debut som manusförfattare och regissör. Filmen belönades med bra kritik, tre Guldbaggar för bland annat bästa film och var förra årets mest sedda svenska långfilm. Sofia Helin som spelar huvudpersonen Mia i \"Masjävlar\" gör även huvudrollen i \"Nina Frisk\". - När jag satt och skrev manuset till \"Nina Frisk\" tänkte jag inte på Sofia Helin i rollen som Nina, men ju längre jag kom in i manusarbetet, desto mer insåg jag att det var en roll för henne. Nina är så olik rollen som hon gjorde i \"Masjävlar\", säger Maria Blom. \"Nina Frisk\" är en kärlekshistoria som kretsar kring familjen, förväntningar och drömmar. Nina är flygvärdinnan som älskar sitt jobb och hon har ett spännande och innehållsrikt liv, men trassliga relationer till sin mamma, som spelas av Gunilla Nyroos och till sin bror (Sven Ahlström). I Marcus (Daniel Götschenhjelm) träffar Nina för första gången kärleken. När \"Masjävlar\" exporterades till ett tjugotal länder reste Maria Blom med för att tala om filmen. Manuset till \"Nina Frisk\" är baserat till stor del på de människor, händelser och platser som hon tagit del av under dessa resor. - Jag är fascinerad av yrken där personalen har ett tydligt yttre. De som är ansiktet utåt på ett företag. Det är roligt att skriva om motsatsen, hur en sådan person är privat. Nära 800.000 besökare såg \"Masjävlar\" på bio, men Maria Blom känner ingen press att uppnå samma framgångar med \"Nina Frisk\". Hon menar att det är en annan sorts film som vänder sig till en annan sort publik och hon är mer spänd på om \"Nina Frisk\" ska hitta fram till den där andra publiken. - Det är lugnande att ha varit där och gjort en sådan där rökare först, så nu kan jag ta det lugnt. När hon nu vet vad hon kan göra på film vill hon fördjupa det visuella uttrycket. \"Masjävlar\" var enligt Maria Blom väldigt naturalistisk. Det filmiska uttrycket i \"Nina Frisk\" blir mer tillspetsat. Filmmässigt var \"Masjävlar\" väldigt tätt berättad till skillnad från \"Nina Frisk\" som ska bli luftigare och andas mer. Filmen har ju ett flygtema. \"Nina Frisk\" beräknas gå upp på biograferna i slutet på januari 2007. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22825, "headline": "Dag 1", "summary": "Självsäkert smattrande flamenco.. Ojos de Brujos spelar kantigt, krokigt och samtidigt pådrivande på ett sätt som är helt omöjligt om man inte är virtuos. Trots en brett smaksatt musik är dess inre väsen alltjämt flamencons. Stolt, hes, tvär, hetsig.", "article": "Någonstans kring halva konserten har fokus slutgiltigt förskjutits från vilka låtar som spelas till hur. I ett soloparti pumpar basisten Javi Martín idiotsnabba flamencorytmer ihop med bandets tre slagverkare - oregelbundna smatterserier varvade med korta mikropauser - och än en gång häpnar man över att något så krokigt och kantigt kan vara så pådrivande. Det är bara millimetrar från att bli en ren uppvisning i musikalisk teknik, men det är något i den sanslösa attacken som är starkare än så. Detta är en musik som är omöjlig att spela om man inte är virtuos, det hör till de självklara förutsättningarna och är inget Ojos de Brujo från Barcelona egentligen framhäver. Visst, här finns såväl strålande instrumentalister som utrymme för solon, men framför allt är Ojos de Brujo ett kollektiv. Som gör en grej av att inte ha någon ledare, även om den magnifikt hesröstade sångerskan Marina \"La Canillas\" Abad låter som en sådan så fort hon öppnar munnen. Man kan aldrig ens vara riktigt säker på exakt vilka medlemmar och hangarounds som ska ställa sig på scen en given kväll. Även om den inre kretsen är stabil. På Kägelbanan är de tio personer, inklusive en flamencodanserska vars hårdstampande fotarbete på den låga scenen är osynligt för nästan hela publiken. Men det hörs desto mer - som ännu ett av alla slagverken. I någon bemärkelse kan man säga att alla tio är slagverkare, till och med de akustiska gitarristerna och basisten. Och dj:n givetvis. Så är det ofta i flamenco, att nästan allt i första hand är rytm. Noga definierad och mycket komplex rytm. Och det kanske märkligaste med Ojos de Brujo är hur man genomgående tycker sig höra den genuina flamencon i deras musik, trots att den är så sammanfogad med allt möjligt annat att den lika gärna skulle kunna beskrivas som rena pyttipannan. Men hiphoppen, technon, funken, bhangran, reggaen, rocken - allt det där är i första hand smaksättningar, tillsatser. Som inte påverkar musikens inre väsen; dess hållning och rörelsemönster är alltjämt flamencons. Stolt, hes, tvär, hetsig. Någon enstaka gång låter Ojos de Brujo musiken bli lättflytande, mjukmelodisk. Så att man hör hur där också finns ett släktskap med The Gipsy Kings, även om det inte är någon direkt huvudspår. Lite som relationen mellan schlager och rock, kanske? Men mest står de på. Lika hårt som komplicerat. Med en självklarhet som egentligen borde vara omöjlig. Strax före har tunisiske Anouar Brahem spelat en musik som på många sätt är Ojos de Brujos totala motsats. Tre herrar som sällan tycks mer än nudda sina instrument, Anouar Brahem på oud och medmusikerna på piano respektive dragspel. Även hos dem finns en självklar virtuositet, men bara sällan yttrar det sig i sprinterlöpningar. I stället sitter de och känner av varandra, så återhållet som om ingen vill riskera att överrösta de andra. Anouar Brahems oudslingor för med sig en mild doft av Orienten, de båda andra låter ana ett belevat Europa fullt av konstmusik och ECM-jazz. Det är lika mycket ett möte mellan kulturer som Ojos de Brujo, men så diskret att man får skärpa hörseln för att alls höra några spänningar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22833, "headline": "Åt helvete med musikens hjälp", "summary": "Musik på film är toner som man inte alltid märker. Möt Adam Nordén, som har skrivit musiken till ett 20-tal svenska filmer och teveserier. DN frågade: Hur ger man Martin Beck en melodi?", "article": "Adam Nordén är Sveriges ledande filmmusikkompositör. Miljoner har hört honom. Sedan debutfilmen ”En häxa i familjen” år 2000 har han gjort musiken till tretton biofilmer och över 20-talet filmer och dramaserier för teve, till exempel ”Skenbart”, ”Stig Petré”, ”Kronprinsessan” och den hyllade ”Zozo”. Varje dag kan också SVT:s och TV 3:s tittare höra hans vinjetter mellan programmen. Adam Nordén har även gjort musiken till ”Wallander”-filmerna och tagit över efter Ulf Dageby i den senaste räckan av ”Beck”-filmer. Hur ger man Martin Beck en melodi? – Man tittar på Peter Haber och komponerar något behärskat, säger Adam Nordén och skrattar. Nej, framför allt gäller det att hitta ett tonläge. Wallanders tema har jag gjort mera dynamiskt och romantiskt. Men svårigheterna i både Wallander och Beck är att inte ta i för mycket. Att inte överrösta filmernas egen, ibland rätt blygsamma, spänningsnivå. Jag har varit starkt inspirerad av Jerry Goldsmiths musik till ”Basic instinct”. Att göra musik som får en att känna att något är på väg att gå åt helvete utan att det låter hotfullt. Adam Nordén, som är född 1971, startade som tonårig Bill Evans-wannabe vid pianot men upptäckte snart filmmusikens kraft och möjligheter. Vad var den avgörande upplevelsen? – John Williams musik till ”Jakten på den försvunna skatten”. Då förstod jag hur musiken kunde påverka. Sedan bildade jag mig, läste teori och studerade partitur – som Mussorgskijs ”Tavlor på en utställning” och Tjajkovskijs ”Romeo och Julia” – för att förstå hur man får fram vissa klanger och effekter. Det är lustigt hur rysk musik definierat det som vi inom filmen hör som det mest typiskt amerikanska. Sedan har jag tagit särskilt intryck av filmmusikkompositörer som Carty Burwell (Bröderna Cohens filmer) och Ennio Morricone (Sergio Leone). – Med musik kan man göra vad som helst. Men samtidigt är den till för filmens skull. Som filmmusikkompositör är man en av aktörerna i ett mångkonstverk. Hur uppfattar du respekten för filmmusik? – I Sverige finns en ganska vag och oprofessionell inställning från producenternas sida. Det är som att vem som helst kunde göra filmmusik. Och att den helst inte bör ta för sig. Under sextio- och sjuttiotalen raderade den svenska filmbranschen ut en massa kompetens. Det var inte politiskt korrekt med filmmusik. Och vi har inte hämtat oss än. Fortfarande domineras svensk film av diskret pianoklink och blanka syntmattor. Att göra musik till en film som Fares Fares ”Zozo”, som ena stunden visar hur en familj i Beirut slits i stycken och andra stunden låter en levande kyckling tala om att hitta brudar i Sverige, kan inte varit helt lätt? – Återigen handlade det om att hitta en ton. Som jag fann i ett armeniskt blåsinstrument. Ett sound av Mellanöstern som hade mycket blues och längtan i sig och som jag kunde få att glida mot ett svenskt läte. Mycket i musiken utgörs av dessa passager mellan det arabiska och det svenska. Men det svåraste med filmen var de djärva brytningarna mellan det realistiska och det magiskt övernaturliga. Jag hittade till slut ett slags körmusik, men för att inte göra Zozos drömvisioner för sagoaktiga kombinerade jag körklangen med en kaosorkester av slagverk och blåsare. I teveserien ”Stig Petré” skapar du en skruvad ”Twin Peaks”-känsla i en äktsvensk bruksbygd. – Regissören Harald Hamrell vill alltid börja med musiken. Här behövdes något speciellt som skildrade karaktärerna inifrån och ut. När man har en huvudperson som konsekvent undviker sanningen om sig själv måste man göra en musik hal som en tvål. Därav den glidande gitarren. Senast kunde tevetittarna höra din musik till teveserien ”Kronprinsessan”. Dominerad av en dovt haltande maktmusik som höll de flesta i spänning, trots att det inte var en thriller. Hur tänkte du? – Att hitta en rytm. En vals som är en marsch och som oavbrutet börjar om på ettan. Inte tretakt eller fyrtakt utan entakt. En känsla av att alltid vara på väg men inte komma ur fläcken. Som politiken! Vad gör du nu? – Nu arbetar jag med tevedramaserien ”Leende guldbruna ögon”, en historia om en adopterad svart kille från Norrland som vill bli dansbandssångare. Det blir mycket dansbandsmusik, men ruffigare och råare. Killen får inga jobb i vita orkestrar utan bildar ett eget med sina ”homeboys”. Det blir grymt. Martin Nyström martin.nystrom.@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22854, "headline": "\"Kan vara kul om man spelar fel också\"", "summary": "Jazzlegenden Bobo Stenson har vunnit det finaste man kan som musiker, \"Gyllene skivan\". Nu får han också en medalj av kungen. \"Jag blev faktiskt chockad\", säger han.", "article": "Tidigare i år förärades Bobo Stenson utmärkelsen \"Gyllene skivan\", det finaste man kan få som jazzmusiker i Sverige. Ungefär samtidigt vann han jazzkategorin på Manifestgalan, också känd som \"lilla Grammisgalan\" och strax efter det knep han ett par priser när de svenska jazzartisterna hade sin årliga fest. Hans senaste skiva har väckt sådan uppmärksamhet att när han turnerade i USA i höstas fick han stanna kvar ett dygn extra för att hinna ställa upp på alla intervjuer. Och nu har till och med monarkin upptäckt en av svensk jazz främsta. I veckan får Bobo Stenson ta emot medaljen \"Litteris et artibus\" ur kungens hand. - Det är fan inte dåligt. Jag blev faktiskt chockad, säger Bobo Stenson om detta. Mustiga ord från en man som normalt är måttfull i sitt uttryck, både som musiker och privat. Så vad innebär allt detta för en artist i marginalen, det handlar trots allt om jazz? - Alla människor behöver bli sedda på något sätt och känna att det man har gjort har haft betydelse. Men man behöver inte bli rik, det är ingen idé att haka upp sig på för då kan man lika gärna göra något annat. Nej, rik har han inte blivit, men hans skivutgivning på statusbolaget ECM har gett honom en stadig påfyllning i plånboken. Med sin trio (Anders Jormin, bas, och Jon Fält, trummor) gör Bobo Stenson en tidlös, reflekterande musik. Lite som bolagskollegan Keith Jarrett, lite som populära Esbjörn Svensson Trio. I höstas kom Stensons senaste skiva med det ödesmättade namnet \"Goodbye\". - Det är många som har frågat om det, men det ska man inte ta så allvarligt. Det är inget avsked, det är en av låtarna på skivan bara. Gordon Jenkins skrev den till sin mor när hon avled. Skivan kunde också ha hetat \"Music for a while\" eller \"There comes a time\", den förra ett skirt stycke barock av den engelske 1600-talskompositören Henry Purcell, den senare i original en våldsam punkjazzattack av trumslagaren Tony Williams. Några exempel på de skiftande vatten som Bobo Stenson fiskar i efter låtuppslag. - Det blir aldrig som man har tänkt sig. Eller, rättare sagt, det är ingen idé att tänka sig hur det ska bli. Det är ingen idé att bestämma det. Det är bara att hänga med. Det är kul, för då är det en skapande process. Blir det aldrig misslyckat? - Nej, det kan vara riktigt kul om man spelar fel också. Det tycker jag man kan säga om dagens jazz: det ska vara så jävla perfekt. Alla är så duktiga och spelar så rätt. Det är lite tråkigt. Bobo Stenson kom från Västerås till Stockholm som 19-åring 1963, \"upptäcktes\" av saxofonisten Börje Fredriksson. Sedan dess har han blivit kvar där, trots att yrkeslivet har haft en mer internationell prägel. - Jag tyckte Stockholm var stora världen. Då räckte det för mig, Börje Fredriksson var stort. Det är bättre att komma som gäst till USA, då blir man lite exotisk. I mars uppträdde den exotiske Bobo Stenson på Birdland i New York. - Det var lite laddat, det kan man inte komma ifrån. Inte ens alla amerikanska musiker får spela där. Så lite stort var det, säger Stenson, trots att han har spelat i New York tidigare. - Den musik vi spelar är en utmaning varje gång. Vi nöjer oss inte med att bara dra igenom materialet, utan man vill ju göra någonting av det, så ingenting blir sig likt från kväll till kväll. Vilket är hans stoltaste ögonblick? Bobo Stenson har spelat med många av jazzens stora och man kan tänka sig att han behöver fundera, men svaret kommer direkt: - När min son Hugo blev antagen till två filmskolor i USA! Nu fick jag höra att han ligger på listan med de bästa studenterna på hela skolan i Pasadena. Och Hanna, min dotter som går på Rytmus. Hon gör egna låtar, hur bra som helst, säger han. Vad finns det kvar att göra? - Jag är ingen stor kompositör men det skulle jag gärna syssla lite mer med. Nu har vi något på gång med symfoniorkester på jazzfestivalen i Umeå. Har du tråkigt ibland när du spelar? - Tråkigt? Näe, jag tror inte det. Bo Gustav \"Bobo\" Stenson.Född i Bo Gustav \"Bobo\" Stenson. Född i Västerås 1944. Började spela piano som 7-åring och började spela jazz i olika band som 12-åring. Blev \"upptäckt\" av tenoristen Börje Fredriksson och hamnade i Stockholm. Var en av de första i Sverige att använda elpiano. Har spelat med bl a Sonny Rollins, Stan Getz, Gary Burton, Don Cherry, Charles Lloyd. Skivor i urval: \"One long string\", 1969 (med Red Mitchell). \"Underwear\", 1971, ur \"Trollkarlens hatt\", 1973 (med Bo Hansson). \"Witchi tai-to\", 1973 (med Jan Garbarek). \"Rena Rama\", 1973. \"Fish out of water\", 1989 (med Charles Lloyd). \"Reflections\", 1993. \"Dona Nostra\", 1993 (med Don Cherry). \"Sweetie pie\", 1993 (med Stan Getz). \"Very early\", 1997. \"War orphans\", 1998. \"Serenity\", 2000. \"Bobo Stenson/Lennart Åberg\", 2004, \"Goodbye\", 2005. Yrkesplanerna i unga år var att bli arkitekt. Spelar också tennis och har ett trumset. Ledamot av Kungliga Musikaliska akademien. DN-prenumerant i 40 år. Kallar sig ibland för Bobo Slacke, efter boxaren i Mosebacke Monarki. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22855, "headline": "Socialt foto med skärpa", "summary": "Kulturhuset visar just nu en fantastisk fotoutställning. Svenske Sune Jonsson möter den legendariske amerikanen Walker Evans. Peder Alton ser två mästare inom 1900-talets fotografi.", "article": "”Sune Jonsson möter Walker Evans” Kulturhuset, Stockholm Visas t o m 3/9 Influenserna löper som heta trådar mellan fotografins toppnamn. Den franske sekelskiftesfotografen Eugène Atget går till exempel lätt att spåra i amerikanerna Paul Strands och Walker Evans fotografi, också i Sune Jonssons bilder och bland rader av svenska fotografer från sent 1900-tal. Men influenser är en sak, direkta likheter något helt annat. När Kulturhuset nu, med hjälp av Hasselbladsstiftelsens Hasse Persson, visar en utställning där ”Sune Jonsson möter Walker Evans” hamnar detta i fokus. Jag strövar runt i en utställning där bilderna handgripligt står mot varandra: det säregna i Jonssons dokumentationer från efterkrigstidens Västerbotten mot Evans skildringar från den amerikanska Södern på 1930-talet med fattiga bomullsarbetare och slitna interiörer. Det här är inget annat än kärnan i 1900-talets fotografiska bildskatt. Influenserna till allt som kommer därefter ger mig nästan svindel. Att Evans sett sig mätt på Atgets Parisskildringar från 1910- och 1920-talet råder det ingen tvekan om (kanske filtrerade genom Berenice Abbotts New York-fotografi) men han har också utövat ett avgörande inflytande på hela den amerikanska popkonstens intresse för reklambilder och gåtfulla tecken i det nya stadslandskapet. I dag har han växt till gigantiska proportioner och betraktas av konst- och fotohistoriker som något slags avgörande spindel inom den visuella konsten under 1900-talet. Hur det än är med den saken går hans betydelse för Sune Jonsson inte att ta miste på. Samma direkta tilltal och plana, frontala bilduppbyggnad. Allt är fotograferat så enkelt det bara går och med en detaljrikedom som närmar sig ett klassiskt museum. Bilder, tecken, tidningssidor, ansikten och kläder, allt spelar samma visuella roll och liknar ofta något slags fritt bildcollage. Men skillnaderna är också uppenbara. Walker Evans beskriver ett USA där människor svälter och lever under svår fattigdom. Samtidigt är han en av de mest ”behärskade” sociala och politiska skildrarna som går att se. Han arbetar med en mycket medveten fotografisk kyla för att inte hamna i enkel propagandaestetik och talar själv till och med om en ”dold politisk känsla” (influerad av Walter Benjamin). Det är också den fotografiska estetik som överlevt längst under 1900-talet och som på ett nästan magiskt sätt kommit att förknippas med amerikansk efterkrigsfotografi – en svart, hårdför bild av ett instängt och självbespeglande land med oändliga motorvägar och hav av villaförorter och uttjänta stadsmiljöer. De fotografiska namnen är självklara, Robert Frank, Lee Friedlander, William Egglestone, Gerry Winogrand. Sune Jonssons fotografi är av ett helt annat slag, mjukare, mildare och absolut inte anklagande. Han talar för de västerbottniska småjordbrukarnas rätt att leva som de alltid gjort. På klassiskt, fotografiskt vis vill han bevara det han ser, slåss mot tiden och mot en utflyttning som är obönhörlig. Titlarna på hans legendariska böcker säger det mesta: ”Byn med det blå huset” (1959), ”Bilder av nådens barn” (1963), ”Bilder från den stora flyttningen” (1964), ”Minnesbok över den svenska bonden” (1971). Styrkan är den totala bristen på sentimentalitet. Allt är avskalat och stilla. Ingenting är lämnat åt slumpen, människorna i Sune Jonssons bilder vilar i sig själva och avtecknar sig mot ett enformigt skogs- och jordbrukslandskap utan några försök att skapa dramatik. Ändå är detta en radikal fotografi, eftersinnande, koncentrerad. Men det går inte att komma ifrån att det är Evans som slår an den hårda tonen på utställningen. Hans bilder är fotograferade inom det omtalade FSA-projektet (Farm Security Administration) och skildrar fattigdomen bland jordbruksarbetare i den amerikanska Södern. Flera av bilderna har blivit historiska ikoner. Den sociala nöden är skriande samtidigt som skildringarna i dag betraktas som fria, estetiska dokumentationer med silvriga tonomfång och formell behärskning. Ekvationen går naturligtvis inte ihop. Åtminstone betraktat som social dokumentation med moderna ögon. Men för 1930-talet var de drivande i en politisk, estetisk process med sydstaternas jordbrukssituation i centrum. Och än i dag fungerar Evans fotografi som förebild och kritisk utmaning, inte minst i de karktäristiska, nästan abstrakta stadsskildringarna och i de enskilda porträtten. Varför är Walker Evans helt enkelt bäst? Främst handlar det om hans återhållna (dolda) indignation, om en fotografisk kyla som inte väjer för något svårmod och om ett erkännande av kamerans rent tekniska begränsningar, men också möjligheter. Han fotograferade helt enkelt det som gick att fotografera, inget annat, inga försök att komma bakom skinnet på människor, inga privata avslöjanden, inga överraskande iakttagelser. Visst finns invändningar: en modernist med begränsat språkbruk, en brist på espri, sluten i sin egen tid. Samtidigt dignar hans bilder av märkliga tecken och reklambudskap, öppnar sig för motstridigheter och blandar modernitet med social utsatthet och överblivna konsumtionsartiklar, inte minst med en bilism som redan tycks över. Nog har Walker Evans en hel del att säga också ett tidigt 2000-tal. Utställningsarkitekturen är ritad av Anders Wilhelmson och är kongenial med mötet mellan Sune Jonsson och Walker Evans. Längs hela utställningsrummet en ringlande gata med de två fotograferna på var sida mot olikfärgade bakgrunder, tydligt, kontrastrikt. En överdådig utställning men också lika återhållet tvär som en tidig jazzinspelning. Peder Alton peder.alton@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22856, "headline": "”Kan vara kul om man spelar fel också”", "summary": "Jazzlegenden Bobo Stenson har vunnit det finaste man kan som musiker, ”Gyllene skivan”. Nu får han också en medalj av kungen. ”Jag blev faktiskt chockad”, säger han.", "article": "Tidigare i år förärades Bobo Stenson utmärkelsen ”Gyllene skivan”, det finaste man kan få som jazzmusiker i Sverige. Ungefär samtidigt vann han jazzkategorin på Manifestgalan, också känd som ”lilla Grammisgalan” och strax efter det knep han ett par priser när de svenska jazzartisterna hade sin årliga fest. Hans senaste skiva har väckt sådan uppmärksamhet att när han turnerade i USA i höstas fick han stanna kvar ett dygn extra för att hinna ställa upp på alla intervjuer. Och nu har till och med monarkin upptäckt en av svensk jazz främsta. I veckan får Bobo Stenson ta emot medaljen ”Litteris et artibus” ur kungens hand. – Det är fan inte dåligt. Jag blev faktiskt chockad, säger Bobo Stenson om detta. Mustiga ord från en man som normalt är måttfull i sitt uttryck, både som musiker och privat. Så vad innebär allt detta för en artist i marginalen, det handlar trots allt om jazz? – Alla människor behöver bli sedda på något sätt och känna att det man har gjort har haft betydelse. Men man behöver inte bli rik, det är ingen idé att haka upp sig på för då kan man lika gärna göra något annat. Nej, rik har han inte blivit, men hans skivutgivning på statusbolaget ECM har gett honom en stadig påfyllning i plånboken. Med sin trio (Anders Jormin, bas, och Jon Fält, trummor) gör Bobo Stenson en tidlös, reflekterande musik. Lite som bolagskollegan Keith Jarrett, lite som populära Esbjörn Svensson Trio. I höstas kom Stensons senaste skiva med det ödesmättade namnet ”Goodbye”. – Det är många som har frågat om det, men det ska man inte ta så allvarligt. Det är inget avsked, det är en av låtarna på skivan bara. Gordon Jenkins skrev den till sin mor när hon avled. Skivan kunde också ha hetat ”Music for a while” eller ”There comes a time”, den förra ett skirt stycke barock av den engelske 1600-talskompositören Henry Purcell, den senare i original en våldsam punkjazzattack av trumslagaren Tony Williams. Några exempel på de skiftande vatten som Bobo Stenson fiskar i efter låtuppslag. – Det blir aldrig som man har tänkt sig. Eller, rättare sagt, det är ingen idé att tänka sig hur det ska bli. Det är ingen idé att bestämma det. Det är bara att hänga med. Det är kul, för då är det en skapande process. Blir det aldrig misslyckat? – Nej, det kan vara riktigt kul om man spelar fel också. Det tycker jag man kan säga om dagens jazz: det ska vara så jävla perfekt. Alla är så duktiga och spelar så rätt. Det är lite tråkigt. Bobo Stenson kom från Västerås till Stockholm som 19-åring 1963, ”upptäcktes” av saxofonisten Börje Fredriksson. Sedan dess har han blivit kvar där, trots att yrkeslivet har haft en mer internationell prägel. – Jag tyckte Stockholm var stora världen. Då räckte det för mig, Börje Fredriksson var stort. Det är bättre att komma som gäst till USA, då blir man lite exotisk. I mars uppträdde den exotiske Bobo Stenson på Birdland i New York. – Det var lite laddat, det kan man inte komma ifrån. Inte ens alla amerikanska musiker får spela där. Så lite stort var det, säger Stenson, trots att han har spelat i New York tidigare. – Den musik vi spelar är en utmaning varje gång. Vi nöjer oss inte med att bara dra igenom materialet, utan man vill ju göra någonting av det, så ingenting blir sig likt från kväll till kväll. Vilket är hans stoltaste ögonblick? Bobo Stenson har spelat med många av jazzens stora och man kan tänka sig att han behöver fundera, men svaret kommer direkt: – När min son Hugo blev antagen till två filmskolor i USA! Nu fick jag höra att han ligger på listan med de bästa studenterna på hela skolan i Pasadena. Och Hanna, min dotter som går på Rytmus. Hon gör egna låtar, hur bra som helst, säger han. Vad finns det kvar att göra? – Jag är ingen stor kompositör men det skulle jag gärna syssla lite mer med. Nu har vi något på gång med symfoniorkester på jazzfestivalen i Umeå. Har du tråkigt ibland när du spelar? – Tråkigt? Näe, jag tror inte det. Måns Wallgren mans.wallgren@dn.se 08-738 23 19 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22858, "headline": "Kvinnan som hjälte", "summary": "Heroiska porträtt av kvinnliga stridspiloter, collage på temat ”patriarkatets död” och ”gudinnor” ångande av kroppsmystik. Dessa feministiska verk är aktuella i Malmö, i två av sommarens många utställningar med konst av kvinnor.", "article": "Simone Aaberg Kærn ”Open Sky” Malmö konsthall Visas till och med 20/8 Mary Beth Edelson Malmö konstmuseum Visas till och med 31/8 Kräver vi för mycket av våra hjältar? Kan man vara både förebild och jämlik? Simone Aaberg Kærns installation ”Open Sky” på Malmö konsthall börjar i en svängd korridor där en serie heroiska porträtt av kvinnliga stridspiloter hänger på rad medan ljuden från flygplansmotorer sveper förbi i högtalarsystemet. Jag minns att jag redan första gången jag såg verket ”Sisters in the sky” hade svårt att svälja dess märkliga blandning av feminism och pojkboksmilitarism. Vad står den för, egentligen? Jag var tveksam då, och är det fortfarande. Jag ska försöka att förklara varför. Men först lite historia. Samtidigt som Malmö konsthall fylls med flygromantik visar Malmö konstmuseum en intressant retrospektiv med en av den amerikanska konstfeminismens pionjärer, Mary Beth Edelson. Genom mer än fyra decennier har Edelson i allt från collage till aktioner utvecklat en mångfasetterad och personlig diskussion kring hur kvinnan och kvinnokroppen representeras i den västerländska kulturen. Men också förstås kring hur hon inte representeras. Mot kvinnokroppens suveräna status som objekt i både konst och populärkultur svarar som bekant en lika bedövande frånvaro av kvinnliga subjekt och förebilder. För Edelson och hennes generation (hon är född 1933) blev det en huvudsak att rätta till den obalansen; en uppgift som sen dess förts vidare av i stort sett alla feministiska konstnärer, från Guerrilla Girls till – tja, Simone Kærn, exempelvis. Utställningen i Malmö tecknar bilden av ett kompromisslöst, närmast könsseparatistiskt konstnärskap. Allt känns inte lika fräscht längre; en performanceserie där Edelson naken ikläder sig rollen som ”gudinna” ångar tungt av sjuttiotalistisk kroppsmystik. Och ett verk som enkätkartoteket ”Story Gathering Boxes” fungerade i sina tidiga versioner som ett subversivt arkiv för hemliga berättelser om till exempel kvinnors erfarenheter av manligt våld. Men att i dag sitta och fylla i ”vad min mamma lärde mig om kvinnor” eller ”vad jag anser om integration” känns mot bakgrund av vår tids interaktivitetskult mest av allt irriterande. Bättre hållbarhet är det i den serie collage på temat ”Patriarkatets död” där Edelson leker med kända historiska målningar – här är det karolinerna i Gustaf Cederströms ”Karl XII:s likfärd” som får sina huvuden utbytta mot kända kvinnliga konstnärers (bland annat Edelsons eget). Och i utställningens nyaste verk, ”Behind the Desk”, ger hon sig på ännu en manlig bildvärld. Edelson beskriver hur hon lagt märke till att män som intervjuas i teve ofta sitter framför ett porträtt av just en manlig förebild, medan kvinnor sällan utrustas med något liknande, symboliskt stöd. Hon kontaktade därför hundra kvinnliga konstnärskollegor och frågade: ”Om du skulle hänga ett porträtt av en kvinna över ditt skrivbord, vem skulle det i så fall vara?” Utifrån svaren hon fick har hon målat Patti Smith, Golda Meir, Ulrike Meinhof … Men också – även här – ett självporträtt. I verk som dessa smyger det sig in en ironi och en självdistans som tyder på att någonting har hänt. Saken är ju den att en sådan här katalog över radikala kvinnliga förebilder numera, efter åtskilliga decenniers feministisk konsthistoria, i sig blir ganska förutsägbar. Men bakom självklarheterna finns plötsligt plats för andra sorters frågor. Som: är denna maktens scenografi i sig något att eftersträva? Eller: vad händer när man själv blir förebild för andra? Hela denna problematik ligger och trycker under ytan hos Simone Aaberg Kærn. Precis som i Mary Beth Edelsons ”Behind the Desk” blir det klichémässiga i Kærns pilotporträtt en poäng i sig, och utställningens dominerande projekt, som handlar om en våghalsig flygresa som Kærn företog till Kabul hösten 2002, genomsyras helt och hållet av en tvetydig – men som jag ser det, rätt skakig – diskussion kring identifikation och gränsöverskridanden. Idén att flyga till Kabul i eget plan fick Simone Kærn när hon strax efter USA:s invasion läste i sin danska morgontidning om en sjuttonårig flicka, Farial, som ville bli stridspilot. Kærn blev genast besatt av att förverkliga drömmen. Hon skulle sätta Afghanistans första kvinnliga pilot i luften och på samma gång genomföra en konkret protest mot himlens militarisering. Med andra ord förena både hjältemod och jämlikhet. Hur gick det då? Jo, bra; filmen om resan har redan gått ett tag på biograferna och jag har svårt att se vad utställningen har att tillägga. Att fylla en hel konsthall med allt från kartor och överblivet filmmaterial till hotellkvitton och visumblanketter, dessutom släpa dit själva flygplanet och – som lök på laxen – rigga upp en enorm projektion av ”Google Earth” som ska göra det möjligt för besökaren att upprepa Kærns bedrift på elektronisk väg: det vittnar inte bara om en till publikföraktet gränsande egotripp. Det tar också effektivt udden av den koncentration som, trots allt, gör filmen sevärd. Men ett stort äventyr blir inte alltid stor konst. Och ännu ovanligare är att det dessutom fungerar som politiskt debattinlägg. Kærns konstnärliga metod är utpräglat spontan och det är lätt att ryckas med av bara kraften i den. Man förstår henne: flygningen till Kabul är en bravad, och det finns något närmast monstruöst fascinerande i hennes sätt att övervinna alla hinder och ro sitt projekt i land. Men precis som i pilotporträtten har jag svårt att få ihop slutresultatet med den idealistiska överbyggnaden. När Simone väl fått ge Farial hennes första flygtur och en plötsligt uppdykande morbror sätter p för både film och flygarkärriär landar hennes romantiska deviser om en fri himmel i en trist upprepning av de kvasifeministiska klichéer som gav ideologisk ammunition åt Afghanistans militära ”befrielse”. Och Kærn tycks aldrig riktigt märka det. Jag vet inte, kanske kräver jag för mycket, men filmens romantiska slutscen där hon tillsammans med sin lilla flygmaskin försvinner in i magen på ett amerikanskt transportplan blir för mig bilden av en alltför tidstypisk gestalt: en av alla dessa äventyrare och journalister som efter kriget drogs till Afghanistan med naiva idéer om att kunna sticka hål på imperialismen. Men som i stället hamnade i buken på den, som den nya världsordningens nyttiga idioter. Dan Jönsson konst@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22861, "headline": "Kaotisk hiphop för hipsters", "summary": "Spank Rock från Baltimore rör sig i gränslandet mellan seriös avantgardistisk musik och vulgariteter. –Hipsters är min publik. De vill att kulturen ska röra sig framåt, säger Naeem Juwan.", "article": "I en recension på Digfi.com ställde Märta Myrstener den viktigaste frågan om Baltimorerapparen Spank Rock: ”Är det här kitsch, bitch?” Naeem Juwan, som Spank Rock egentligen heter, vet inte vad han ska svara på det. Å ena sidan överdriver han hiphopens rövfixerade estetik tills den blir en bisarr pastisch, omöjlig att inte skratta åt, likt de två dallrande skinkorna som på hans sajt illustrerar hitten ”Backyard Betty”. Att döpa ett debutalbum till ”Yoyoyoyoyo” är också svårt att se som annat än en ironisk kommentar till rapmusikens mest hjärndöda sidor. Å andra sidan försöker Naeem Juwan och hans producent Alex ”Xxxchange” Epton göra sant avantgardistisk musik – beats som sprattlar av acid, grime, soul och electro. Spank Rock ser sig som en seriös rappare. Men han blir smickrad när jag jämför honom med en annan kitschig snuskhummer från Baltimore: John Waters. – Åh, jag har sett flera av hans filmer. De är knäckande roliga. Jag känner mig inte tillräckligt kreativ för att jämföra mig med honom, men jag förstår vad vi har gemensamt. John Waters dök faktiskt upp på Baltimore Bass Connection, en av våra klubbar. Han satt i baren och pratade med min manager. Jag trodde att han skulle gå tidigt men han stannade och sa ”det här är vad den här stan borde handla om”. Spank Rock tillhör en eklektisk musikscen som de senaste åren bubblat upp i Baltimore och Philadelphia. Dess främsta stjärnor är dj-duon Hollertronix vars medlem Diplo i fjol nådde stora framgångar som producent till det brittiska stjärnskottet MIA. Spank Rock värmde upp publiken under hennes turné. – Folk gillar MIA eftersom hon är en stark, positiv kvinna med radikala åsikter. En god förebild, till skillnad från mig. Många av mina låtar är vulgära och handlar bara om att skaka på arslet. En del tjejer i publiken stirrade först på mig som om de ville att jag skulle försvinna. Men det gick bra. Jag fick många nya lyssnare på den turnén. Naeem Juwan började rappa under andra hälften av nittiotalet, när en våg av undergroundmusik sköljde över världen som en reaktion mot den kommersialiserade topplistehiphoppen. Redan i high school fick han kontakt med en producent som jobbade med hans idoler Black Star, en duo bestående av Mos Def och Talib Kweli. – Jag fick hänga med dem i en vecka. Jag var sexton år och besatt av underground-hiphop. En riktig ryggsäckshiphoppare. Jag lyssnade på all musik som släpptes på skivbolaget Rawkus. Förmodligen var jag outhärdlig men Mos Def och Talib Kweli var snälla mot mig. När man är i den åldern tror man sig ha förstått hur allt fungerar. Man är entusiastisk men inte speciellt öppensinnad. Numera hör Joni Mitchell, David Bowie och Lauryn Hill till favoriterna. Naeem kan tala länge om Fugees-sångerskans svårlyssnade unpluggedskiva som han tycker är underskattad. Han är också ett stort fan av producenten Rick Rubin, som fått en låt uppkallad efter sig på ”Yoyoyoyoyo”. I den ställer Spank Rock frågor om sin egen flippade musik: ”Is it some good shit, or is it just too slick? Or is it off key, is it just too hip?” Många tycker att han är just det: för hipp. Mycket som skrivs om Spank Rock handlar mer om den trendiga publik som intresserar sig för hans kaotiska hiphop än hur musiken faktiskt låter. Naeem har inga problem med det. – Folk som gillar rap är indelade i tre grupper. Dels undergroundhiphoparna med ryggsäck som inte tycker att jag är tillräckligt seriös. Dels mainstreamhiphoparna som gillar Jay-Z och TI. – De skulle kunna gilla mig men för att nå dem måste man synas i tv eller göra utomhusreklam. Sedan har du alla hipsters, de som faktiskt letar efter nya saker. Det är min publik. De vill att kulturen ska röra sig framåt och letar alltid efter det senaste. Så det stör dig inte att bli kallad ”hipster rap”? – Problemet med hipsters är att det viktigaste för dem är att vara hippa. Det är farligt att bygga sin karriär på hipsters. Nästan alla som lyssnar på mig är bloggare eller skriver i tidningar. – Det räcker att en av dem tröttnar och skriver ”okej allihopa, Spank Rock är inte cool längre” för att min karriär ska vara över. Hipphet är en både förrädisk och viktig drivkraft. ”Hip” är trots allt femtio procent av hiphop. – Det stämmer. Men jag tror att ”hop” är det som håller en på jorden. ”Hop” är det lugna och traditionella. ”Hip” får dig att upptäcka nya saker men gör det också svårt att älska något på riktigt. Fredrik Strage noje@dn.se Spank Rock uppträder i kväll på den hippa tidningen Rodeos fest på Stockholmsterrassen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22863, "headline": "Kaotisk hip hop för hipsters", "summary": "Spank Rock från Baltimore rör sig i gränslandet mellan seriös avantgardistisk musik och vulgariteter. Hipsters är min publik. De vill att kulturen ska röra sig framåt, Säger Naeem Juwan. Ikväll spelar de i Stockholm.", "article": "I en recension på Digfi.com ställde Märta Myrstener den viktigaste frågan om Baltimorerapparen Spank Rock: \"Är det här kitsch, bitch?\" Naeem Juwan, som Spank Rock egentligen heter, vet inte vad han ska svara på det. Å ena sidan överdriver han hiphopens rövfixerade estetik tills den blir en bisarr pastisch, omöjlig att inte skratta åt, likt de två dallrande skinkorna som på hans sajt illustrerar hitten \"Backyard Betty\". Att döpa ett debutalbum till \"Yoyoyoyoyo\" är också svårt att se som annat än en ironisk kommentar till rapmusikens mest hjärndöda sidor. Å andra sidan försöker Naeem Juwan och hans producent Alex \"Xxxchange\" Epton göra sant avantgardistisk musik - beats som sprattlar av acid, grime, soul och electro. Spank Rock ser sig som en seriös rappare. Men han blir smickrad när jag jämför honom med en annan kitschig snuskhummer från Baltimore: John Waters. - Åh, jag har sett flera av hans filmer. De är knäckande roliga. Jag känner mig inte tillräckligt kreativ för att jämföra mig med honom, men jag förstår vad vi har gemensamt. John Waters dök faktiskt upp på Baltimore Bass Connection, en av våra klubbar. Han satt i baren och pratade med min manager. Jag trodde att han skulle gå tidigt men han stannade och sa \"det här är vad den här stan borde handla om\". Spank Rock tillhör en eklektisk musikscen som de senaste åren bubblat upp i Baltimore och Philadelphia. Dess främsta stjärnor är dj-duon Hollertronix vars medlem Diplo i fjol nådde stora framgångar som producent till det brittiska stjärnskottet MIA. Spank Rock värmde upp publiken under hennes turné. - Folk gillar MIA eftersom hon är en stark, positiv kvinna med radikala åsikter. En god förebild, till skillnad från mig. Många av mina låtar är vulgära och handlar bara om att skaka på arslet. En del tjejer i publiken stirrade först på mig som om de ville att jag skulle försvinna. Men det gick bra. Jag fick många nya lyssnare på den turnén. Naeem Juwan började rappa under andra hälften av nittiotalet, när en våg av undergroundmusik sköljde över världen som en reaktion mot den kommersialiserade topplistehiphopen. Redan i high school fick han kontakt med en producent som jobbade med hans idoler Black Star, en duo bestående av Mos Def och Talib Kweli. - Jag fick hänga med dem i en vecka. Jag var sexton år och besatt av underground-hiphop. En riktig ryggsäckshiphoppare. Jag lyssnade på all musik som släpptes på skivbolaget Rawkus. Förmodligen var jag outhärdlig men Mos Def och Talib Kweli var snälla mot mig. När man är i den åldern tror man sig ha förstått hur allt fungerar. Man är entusiastisk men inte speciellt öppensinnad. Numera hör Joni Mitchell, David Bowie och Lauryn Hill till favoriterna. Naeem kan tala länge om Fugees-sångerskans svårlyssnade unpluggedskiva som han tycker är underskattad. Han är också ett stort fan av producenten Rick Rubin, som fått en låt uppkallad efter sig på \"Yoyoyoyoyo\". I den ställer Spank Rock frågor om sin egen flippade musik: \"Is it some good shit, or is it just too slick? Or is it off key, is it just too hip?\" Många tycker att han är just det: för hipp. Mycket som skrivs om Spank Rock handlar mer om den trendiga publik som intresserar sig för hans kaotiska hiphop än hur musiken faktiskt låter. Naeem har inga problem med det. - Folk som gillar rap är indelade i tre grupper. Dels undergroundhiphoparna med ryggsäck som inte tycker att jag är tillräckligt seriös. Dels mainstreamhiphoparna som gillar Jay-Z och TI. De skulle kunna gilla mig men för att nå dem måste man synas i tv eller göra utomhusreklam. Sedan har du alla hipsters, de som faktiskt letar efter nya saker. Det är min publik. De vill att kulturen ska röra sig framåt och letar alltid efter det senaste. Så det stör dig inte att bli kallad \"hipster rap\"? - Problemet med hipsters är att det viktigaste för dem är att vara hippa. Det är farligt att bygga sin karriär på hipsters. Nästan alla som lyssnar på mig är bloggare eller skriver i tidningar. Det räcker att en av dem tröttnar och skriver \"okej allihopa, Spank Rock är inte cool längre\" för att min karriär ska vara över. Hipphet är både förrädisk och en viktig drivkraft. \"Hip\" är trots allt femtio procent av hiphop. - Det stämmer. Men jag tror att \"hop\" är det som håller en på jorden. \"Hop\" är det lugna och traditionella. \"Hip\" får dig att upptäcka nya saker men gör det också svårt att älska något på riktigt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22877, "headline": "1300-talsmord", "summary": "I dag avtäcks Bockstensmannen. . På torsdagen står vi ansikte mot ansikte med Bockstensmannen, när hans ansikte avtäcks i Varberg. Han som mördades i Halland någon gång under 1300-talets första hälft.", "article": "I dag står vi ansikte mot ansikte med Bockstensmannen, när hans ansikte avtäcks i Varberg. Han som mördades i Halland någon gång under 1300-talets första hälft. Dockmakaren Oscar Nilsson har lagt på muskler och senor, hud, hår och ögon på en kopia av kraniet. Förutsättningarna för att ta fram den sanne Bockstensmannen har varit bättre än för många andra rekonstruktioner som gjorts i arkeologins eller rättsväsendets tjänst. Bockstensmannen hittades vid torvbrytning i Bockstens mosse den 22 juni 1936. Fjärdingsman och landsfiskal kallades till platsen och kunde konstatera att brottet, om det var ett brott, var preskriberat. Albert Sandklef, chef på Varbergs museum, insåg att man stött på arkeologiskt guld. Man hade en kropp och en välbevarad medeltida klädedräkt med mantel, kjortel, struthätta, hosor, fotlappar, tygpåse, skor, läderbälte, lädergehång och två knivar med knivslidor. Håret var helt bevarat och det fanns rester av bland annat hud och hjärna. Mannen hade mördats och hans lik pålats ner med tre pålar i mossen för att han inte skulle gå igen. Det har utvunnits mycket kunskap om medeltida mode och konfektion ur fyndet och ständigt nya vetenskaper har tagits i bruk för att lära mer. Nu har skelettet scannats med modern datateknik och kopierats i plast. Därefter har kraniet rekonstruerats av experter på Sahlgrenska i Göteborg. Uppdaterad version Under torsdagseftermiddagen kan du se bilder på och läsa mer om den avtäckta Bocktstensmannen. Våra utsända i Varberg, Göteborgskorrespondenten Peter Sandberg och fotografen Tommy Svensson, rapporterar. Länsmuseet i Varberg ", "article_category": "culture"}
{"id": 22881, "headline": "USA:s aids-historia på Hildebrands film", "summary": "Högtidlighållandet av aidsepidemins 25-årsdag i USA inleds med en svenskproducerad dokumentärfilm: \"America and aids - a 25 year perspective\". Staffan Hildebrand har dokumenterat sjukdomens spridning och de drabbades kamp för bromsmediciner och erkännande.", "article": "Högtidlighållandet av aidsepidemins 25-årsdag i USA inleds med en svenskproducerad dokumentärfilm: \"America and aids - a 25 year perspective\". Staffan Hildebrand har dokumenterat sjukdomens spridning och de drabbades kamp för bromsmediciner och erkännande. Den 5 juni 1981 publicerades den första rapporten i USA om en mystisk sjukdom som tycktes drabba i första hand homosexuella män i Los Angeles. Inom några år stod det klart att det var en global epidemi som vuxit fram, utan botemedel och utan bra bromsmediciner. Staffan Hildebrand, kanske mest känd för kultfilmen \"G som i gemenskap\", har sedan mitten av 1980-talet byggt upp ett filmarkiv om aidsepidemin. När USA:s nationella institut för hälsa, NIH, nästa vecka samlar landets främsta aidsforskare till en konferens utanför Washington finns Staffan Hildebrand på plats med en specialproducerad dokumentärfilm som inleder konferensen. Filmen är en tillbakablick på 25 år i USA av tragisk död, mytbildning kring \"bögcancern\", forskning och inte minst protester. \"Storm the NIH\" stod det på plakaten när en folkmassa, uppretat av vad man såg som nonchalans från myndigheterna, försökte ta sig in det federala hälsoinstitutets lokaler. Tårgas och kravallpolis mötte demonstrationen, men den fick effekt och forskningen tog fart. När Staffan Hildebrands film nu visas sker det i samma lokaler som aktivisterna försökte storma. - Den amerikanska demokratin får bra betyg. Aktivismen fick utlopp och när aktivism och forskning möts, då händer det saker. Utan aktivismen hade det tagit tio år till att få fram bromsmediciner. Att anlita en svensk filmare för att berätta USA:s aidshistoria är inte okontroversiellt. \"Men jag är ju europé\", var Staffan Hildebrands första invändning. Trots det fick han uppdraget. - Jag ser dig inte som europé utan som aidshistoriens krönikör på film, minns han att svaret från NIH-chefen doktor Anthony Fauci löd. När uppgiften att dokumentera epidemins 30 första år är avslutad vill han i samarbete med Hans Wiksell vid Karolinska institutet göra arkivet tillgängligt på nätet för studenter, forskare och för allmänheten. När \"G\" och hans andra spelfilmer kommer på tal betonar han att han först och främst är dokumentärfilmare och aidsarkivet är hans verkliga livsuppgift. - Det är det här jag vill lämna efter mig när jag dör, det jag vill bli ihågkommen för. Filmklipp Se klipp från Staffan Hildebrands dokumentärfilm här under onsdagen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22884, "headline": "VM-feber i bokfloran", "summary": "Fotbollen har blivit litteratur. Men inte fin. Snarare återupprättas den berättande journalistiken. Mikael Löfgren läser några nya titlar inför VM.", "article": "Franklin Foer ”Fotboll förklarar världen. En (osannolik) teori om globaliseringen” (How soccer explains the world)Övers. Henrik Gundenäs Ordfront Thomas Bodström och Mats Holm ”VM-feber. Fotboll, vänskap, besatthet” Lind & Co Jesper Högström ”VM-boken” Statistik: Gunnar Persson Offside och Norstedts Något har hänt med svensk fotbollsjournalistik. Det hände inte nyss och inte med en gång, men betraktad i ett lite längre perspektiv är förändringen uppenbar. Enklast kan den uttryckas på följande lakoniska sätt: fotboll har blivit litteratur. Det låter inte roligt, jag vet. Är man av den fundamentalistiska övertygelsen att fotboll är fotboll och litteratur är litteratur, framstår ett sådant yttrande som motbjudande. Skälet är naturligtvis hemska upplevelser i ungdomen. Det är särskilt en bok som framkallar kalla kårar: den danske författaren Hans-Jörgen Nielsens roman, ”Fotbollsängeln” (1978, ny upplaga 2004). Den var ett grandiost – och enligt min mening katastrofalt – försök att omskriva fotbollen utifrån tidens vänsterradikala och inte så lite filosofiska utgångspunkter. Eftersom det var utgångspunkter som jag själv i mångt och mycket omfattade borde jag inte ha reagerat som jag gjorde. Men jag hade också spelat fotboll sedan unga år. Fotboll hörde till de få saker här i världen som jag tyckte mig veta något om. På riktigt. Inifrån. Därför slog jag bakut när en roman försökte sammanföra mina två världar, och påstod att de – som kropp och själ – berättade något om varandra. Ett skäl till att litteraturen under 1970-talet bemäktigade sig fotbollen var politiskt och bottnade i en önskan om att komma nära folkliga och kroppskulturella sysselsättningar. Ett annat skäl hängde samman med televisionens genomslag. Skrivande journalister behövde inte längre återberätta matchförlopp och dramatiska situationer. Dem hade läsarna redan sett på Sportspegeln. Det som återstod var känslorna efteråt, och fokuseringen på hjältar och olycksfåglar. Fotbollsjournalistiken bytte genre. Från epik och berättelse till lovsång och smädeskrift. Tendensen förstärktes under 80- och 90-talen. Möjligheterna att se – och se om – fotboll från världens alla hörn ökade exponentiellt. (Med tanke på dagens mediala hetsätningsmöjligheter väntar man bara på fotbollens egen ”Supersize me”.) Parallellt tunnades fotbollsjournalistiken i dagstidningarna ut och blev – i likhet med kulturjournalistiken – ett slags modifierad nöjesjournalistik, fokuserad på kändisar och profilerat tyckande. Tendenserna skapade ett snabbt växande tomrum som tidskriften Offside förstod att ta vara på. Där återuppstod den berättande fotbollsjournalistiken, vilken i sin tur – otippat och underbart – återverkade på sättet att skriva om fotboll i dagstidningarna. Det var inte Litteratur på det gamla sättet, man försökte inte med fiktionens hjälp göra fotbollen fin och filosofisk. Snarare knöt man an till en äldre journalistisk-litterär tradition med rötter tillbaka till klassiska skribenter som R:et Eklöw. Jesper Högström hör till de skribenter som återupprättat det berättande fotbollsreportaget. Han har tidigare skrivit fina saker om Trelleborgs FF och Assyriska i Offside. Mest känt är hans suveräna reportage om fotbolls-VM 1994. Nu kompletterar han det med berättelser om samtliga fotbolls-VM sedan det allra första, i dåvarande välfärdsstaten Uruguay 1930. Boken heter följaktligen kort och gott ”VM-boken”. Eftersom Högströms kunskapsrika texter åtföljs av en tabelldel (sammanställd av Gunnar Persson) behöver den fotbollsintresserade inte mycket mer för att klara sig förnämligt denna sommar. Det som gör Högström intressant är inte bara att han kan sina saker, inklusive att skriva. Han är – för att tala litteraturhistoria – en klassisk modernist i traditionen från Eliot, en som vet att det enda sättet att överskrida sina stora föregångare är att behärska dem till punkt och pricka. Det är ingen tillfällighet att Högström gillar att citera. Dessutom vet han att det inte räcker med att göra god research för att åstadkomma en läsvärd text. Då blir den på sin höjd läsbar. Man måste över-researcha. Riktigt läsvärd blir texten först när den låter ana bråddjup av obrukad kunskap. ”VM-feber” av de gamla kompisarna Thomas Bodström och Mats Holm är en annan sorts bok: en anekdotisk historieskrivning över livet och vänskapen med utgångspunkt i upplevda VM-turneringar. Utgivningsbeslutet har inte försvårats av att den ene författaren är justitieminister och före detta allsvensk fotbollsspelare. Mats Holm är journalist och har bland annat en bok om ”Estonia”-katastrofen bakom sig. Författarna skriver var sin text om VM-turneringarna från och med 1970, när de var åtta respektive tio. Upprepningar inträffar. In i Bodströms språk smyger sig ibland en byråkratisk, mästrande ton, som är rätt påfrestande. Holm är roligare, mer konkret. Sammantaget blir det rätt underhållande nedslag i närhistorien, den privata och den allmänna. Lustigt nog är det inte så mycket fotbollen som faller i ögonen som det som nämns i förbigående. Sommarhus, utlandsresor, vilken roll släkt och vänner spelar för yrkeskarriären. Så sett låter sig ”VM-feber” läsas som en tandembiografi av två av ödets gunstlingar från Stockholm som det går bra för här i livet, såväl yrkesmässigt som privat. I boken sätts framgången på pränt genom ”Vår VM-elva” – som enbart innehåller författarnas respektive familjer. Francis Foers ”Fotboll förklarar världen”, med underrubriken ”En (osannolik) teori om globaliseringen”, kan med behållning läsas av den som är ointresserad av fotboll i allmänhet och VM i synnerhet. Till vardags är Foer politisk journalist i Washington. Sedan ungdomen har han närt ett glödande fotbollsintresse utan att benådas med talang. För några år sedan fick han idén att koppla samman jobb och intresse. I globaliseringen, den omstridda, såg han länken. Det visade sig vara en lysande idé. Man kan säga att Foer undersöker i vilken mån fotbollen illustrerar Schumpeters utsaga om kapitalismen, av vilken globaliseringen är den senaste fasen: kreativ förstörelse. I allra högsta grad, visar det sig. I tio kapitel från olika hörn av den globala fotbollen berättar han om gangstervälde och huliganism, oligarker och fotbollspampar, judefrågan och islam. Och hur det kommer sig att det kryllar av svarta spelare i Karpaterna. Det är intelligent och välskrivet – även om översättningen inte alltid gör Foers kvickhet rättvisa. Ibland, i omdömet om en spelare eller en konkret match, kan man skönja en fyrkantighet i analysen, som jag gärna tillskriver det faktum att författaren trots allt är amerikan och politisk journalist utan bollkänsla. Jag kanske skulle ta och läsa om ”Fotbollsängeln” i alla fall … MIKAEL LÖFGREN kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22889, "headline": "En Cherubino med tryck", "summary": "Drottningholms slottsteater spelar ”Figaros bröllop” med en ungdomlig lekfullhet och rak ton nära Mozarts egna intentioner.", "article": "”Figaros bröllop” av W A Mozart och Lorenzo Da Ponte. Scen: Drottningholms Slottsteater Dirigent: Mark Tatlow Regi: Patrik Sörling Kostymer: Elisabeth Hamfelt Orkester: Uppsala Kammarorkester. Medverkande: Linus Flogell, Elisabeth Haglund, Robert Vetander, Sara Andersson, Ann-Kristin Jones, Fredrik af Klint, Karolina Storm, Alexander Niclasson, Michael Axelsson och Mette Adolfsson Häromdagen kom nyheten om ett hastigt inställt svenskt stjärnbröllop i Los Angeles mellan en känd musikproducent och en fotomodell. Och att brudklänningen, som kostat en halv förmögenhet, nu auktionerades ut på en nätsajt. Inför ett bröllop kan allt hända. Varje skede i planeringen, varje litet steg i ritualen är en potentiell fallucka, en katastrof. Det har den komiska teatern, operan och senare filmen alltid vetat. På scen är ett bröllop en ojämförbar krisutlösare och samtidigt ett samhällssymptom. Det visste Christoph Marthaler när han iscensatte Mozarts ”Figaros bröllop” i Salzburg för en del år sedan, den mest geniala och galet trovärdiga jag sett, där hela ensemblen till sist fick spela rollen av den övergivna bruden. Patrik Sörlings nya uppsättning av ”Figaros bröllop” på Drottningholms slottsteater är bra mycket oskuldsfullare. Men minst lika sevärd i sin ungdomliga lekfullhet, sin raka ton och sina oförskräckta känslodaddningar. Frånsett att man sjunger på italienska och att det saknas textmaskin, vilket ställer vissa krav på att läsa på i förväg, är det en idealisk föreställning för att möta Mozart första gången. Uppsala Kammarorkester har dessutom inspirerats till ett energiskt levande och växlingsrikt spel av dirigenten och tillika Drottningholmsteaterns blivande konstärlige chef Mark Tatlow. Med Elisabeth Hamfelts kostymer har operan fått en charmerande ledig och samtidigt lite eldig spansk touch. Ett drag av latino som fint förstärker huvudpersonen Figaros (sjungen av Linus Flogell) lättviktiga gatusmarthet och moraliska ihålighet. Figaro är ju operakonstens första moderna selfmade-man, ”hemlig agent för sig själv” och ”ingens barn” som det står i Beaumarchais pjäs som är förlaga till operan. Som operauppfinning innebar Mozarts ”Figaros bröllop” en dialogens triumf över det monologiska. Här är ingenting bara sig självt utan alltid på väg mot något annat. Och det sker mestadels med en oerhörd fart. Mitt i en replik kan det ske ett tonartsskifte som fullkomligt ändrar riktningen på dramatiken. Helt hänger kanske inte spelet med i dessa turer, tajmingen i några av ensemblerna kan bli mer sofistikerad, men föreställningen har en air som kommer Mozart mycket nära. Stor roll för denna vitaliet spelar den synnerligen unga solistensensemblen, flera av dem är fortfarande elever. Samtliga gör fina insatser, men det är svårt att inte särskilt fastna för Elisabeth Haglund som hos Susanna hittar en helt annan kvinna, en betydligt sårbarare, ombytligare och intressantare än den gängse så förnuftiga och förslagna. Eller för Ann-Kristin Jones vars Cherubino är en vacker tonårig fullblodsälskare. Trycket i utspelet och den klockrena laddningen i sången gör rollen till föreställningens själva hjärtpunkt. En explosivt bultande dynamo. Man kan lätt föreställa sig allt som skulle kunna hända inför det framtida bröllopet, om det nu skulle bli av, mellan Cherubino och Barbarina. Oj, oj oj! Martin Nyström martin.nystrom@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22895, "headline": "Borg vann det coola kriget", "summary": "Björn Borg förvandlade den gamla överklassporten tennis till rena rama folkrörelsen. Den 6 juni fyller mästaren och världskändisen 50 år. Jan Eklund minns en iskall småstadsmodernist.", "article": "Malcolm Folley ”Borg mot McEnroe” (Borg versus McEnroe) Övers. Johan erséus Norstedts När Mästaren snart fyller femtio tar vi på oss Tennishatten och minns barndomens alla tiebreak. Och livet utanför linjerna. Det kan inte vara en slump att Björn Borg föddes på nationaldagen den 6 juni 1956. Han är Sveriges störste idrottsman genom tiderna och förmodligen den mest kände svensken i världen. Sorry, Ingmar Bergman. Ledsen, Abba. Inte en chans, Nobel. Game Borg. Eller ska vi säga Fifty-love? Borg var för tennisen och idrotten vad Beatles var för popmusiken. Ett totalt genombrott för en helt ny stil: långt hår och pannband, tuffa tighta kläder, tvåhandsfattad backhand, hög toppspinn. Och ett sound i racketen som ingen hade hört förut. Den var extremt hårt strängad, klangen som ny. Tonåringarna drabbades av hysteri. Borgmania, sade man i London. De klassiska tränarna skakade på huvudet. Mycket långt från regelboken. Borg hade fått underkänt vid alla tennisakademier. Han var den vita sportens förste modernist. En icke-skolad individualist som starkt försenad förde in tennisen i 1900-talet. Borg bröt mot alla kända regler för hur man skulle spela. Men han behöll det svenska lugnet. Efter en tids tvekan blev Ice Borg högt älskad också av de stiffa britterna. Lika hatad var John McEnroe, rebellen som förvandlade Wimbledons centrecourt till en offentlig demonstration eller möjligen en privat analys. ”Answer my question, jerk!” Hans spel var ännu djärvare. Och ingen har haft bättre känsla. Deras rivalitet födde historiens största matcher alla kategorier. Och de gav eko långt utanför tennisbanorna. Lynnighet mot kyla. Is mot blod. Under tre fyra bländande år i slutet av 70-talet och början av 80-talet dominerade de sport-och kändisvärlden. Om den gyllene tiden handlar britten Malcom Folleys bok ”Borg mot McEnroe”, som Norstedts ger ut på svenska i morgon. Borg lade tvärt racketen på hyllan som 25-åring. Slutkörd och tom. Inte olikt ett ungt litterärt geni som möblerat om i alfabetet och hittat luckor i språket som ingen tidigare hade upptäckt. Det bar utför och kunde ha slutat tidigt. Långa diskonätter, droger, misslyckade affärer, italienska sångerskor ... Borg ville ha ett lugnare liv, men kändissvängen rullade på. I en intervju 1997 sade han att han inte ångrar någonting i livet. Det har varit lärorikt men det tog honom fyrtio år att förstå sig själv. ”Det är konstigt.” Nej, det är inte alls konstigt. Många lyckas aldrig med det. Och de hade ändå inte din inrutade och pressade ungdom. Även en isborg når till slut sin smältpunkt. I vintras blev jag riktigt orolig. Det ryktades att Borg skulle sälja sina Wimbledonpokaler. Galen eller pank? Man kan förstås också se det som en befriande brist på sentimentalitet. ”Där går min gräns”, sade en kompis. ”Det känns som om vi har varit med om att vinna dem.” Varför hamnar Sverige så lätt på kant med sina genier? Strindberg, Bergman, Borg – alla då och då i landsflykt. Det är lätt att glömma hur frostig Borgs relation var till den svenska pressen och Tennisförbundet. Ständiga bråk och bojkotter. Han var envis och tjurig som få. Och flytten till skatteparadiset Monte-Carlo gjorde honom inte precis till socialdemokraternas idol. Jag undrar vad Palme och Schein sade under sina tennistimmar i Kungliga hallen ... Ändå är Björn Borg och det svenska tennisundret otänkbart utan välfärdsstaten. Det var enkla grabbar från landsorten som gjorde världssuccé i en gammal överklassport. Alla envisa och tystlåtna, beredda att underkasta sig en träningsdos som de bortskämda ungarna på Östermalm eller i Wimbledon aldrig hade orkat med eller ens kunnat föreställa sig. Sex timmar på banan, ibland sju dagar i veckan. Men Björn Borg och hans efterföljare blev aldrig några working class heroes. Jag antar att man inte blir det med ett tennisracket i handen. Kanske var det snarare den uppåtstigande medelklassen som triumferade. Alla spelade på 70-talet. Till och med Lars Gustafsson, som blev så biten att han skrev boken ”Tennisspelarna”. Det var rena rama folkrörelsen, men individualistisk, en näve existentiellt grus i tidens asfalterade kollektivism. Ted Gärdestad var en duktig juniorspelare, kompis med Borg, båda kära i samma tennistjej. Hon hette Helena Anliot och Borg vann den matchen också. Ted tog sin gitarr och skrev en känd låt: ”H-e-e-e-lena”. Men han blev aldrig en global stjärna. Det blev däremot Abba. De kunde tävla med Borg och deras karriärer var parallella – från genombrottet med ”Waterloo” 1974 till splittringen 1982. Jo, jag har väntat med autografblocket i Båstad och såg väl alla Davis Cup-matcher Borg spelade och genomled otaliga regnavbrott och helvetiska radiosändningar mitt i natten från WCT-slutspelet i Dallas med en viskande Mats Strandberg som refererade direkt från läktaren ... Abba, däremot, betydde ingenting. Det var Bowie och senare Thåström som fick vår sömniga förort att vakna upp. Inget slog Wimbledon. Och framför allt inte Borgs femte raka mästartitel, finalen 1980 mot John McEnroe. Minns ni siffrorna? 1–6, 7–5, 6–3, 6–7, 8–6. Tim Adams ägnade finalernas final en uppfriskande analys i essäboken ”I huvudet på John McEnroe”. Nelson Mandela hade lyckats övertala sina vakter på Robben Island att ställa in en transistorradio i cellen. Och Andy Warhol fick gå upp tidigt den morgonen i New York för att följa matchen i mammas gamla lägenhet på East 66th Street. Epokens höjdpunkt var nådd. Efter den gick luften ur bollarna. Träracketerna lades till handlingarna, teknologin tog över. Det spelas mycket hårdare tennis i dag. Men den är tråkigare att titta på. Malcolm Folley, sportchef på Mail on Sunday, har inte lika många personliga slag i bagen och saknar Adams känsla för tiden. Däremot är hans kunskaper om tennistouren stora. Bokens behållning är spelarnas berättelser. Borg förblev en gåta för motspelarna. Ilie Nastase kallade honom ”Mannen från Mars”. Han var inte lika fåordig som Ingemar Stenmark, men hans offentliga uttalanden gjorde ingen klokare eller gladare. Respekten för Borg var likafullt enorm. Borg hade en mystisk aura och karisma som aldrig gick förlorad. Ingen var bättre tränad och huvudet kallast i branschen. I en nervsport som tennis var det helt avgörande. Många slog renare och bättre. Men ingen hade samma förmåga att samla ihop sig när det verkligen gällde. Borg vann kalla kriget. Folley ger några roliga inblickar från dåtidens mossiga Wimbledon, styrt av pensionerade militärer och halvsenila gentlemen. Vad skulle de ta sig till med Borgs skräniga fans? Klubbens sekreterare, en major David Mills, skrev brev till rektorerna vid landets förnämsta flickskolor och undrade varför de inte hade bättre koll på sina elever. Och den dåvarande ordföranden i All England Club, flyggeneralen Brian Burnett, avslöjar att McEnroe borde ha diskats under turneringen 1981. Men generalen kunde inte komma ner till banan och verkställa straffet. Han var upptagen med en lunch för hertiginnan av Gloucester. Sådan var den värld Björn Borg möblerade om med sin toppade svenska småstadsmodernism. JAN EKLUND jan.eklund@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22905, "headline": "Tillsammans mot landet som icke är", "summary": "Antroposofen Rudolf Steiner har aldrig varit riktigt rumsren för litteraturforskarna. Nu har i stället idéhistorikern Jan Häll undersökt det nära förhållandet mellan Edith Södergran och Steiner. Ingrid Elam har läst boken..", "article": "När Vilhelm Ekelund en gång fick frågan vad han tyckte om Edith Södergrans poesi svarade han efter en stunds tvekan att man nog egentligen inte behövde veta mycket mer än att hon \"till slut hamnade hos Rudolf Steiner\". Och så var den poetissan avfärdad. Namnet Rudolf Steiner tycks bara kunna väcka två slags reaktioner: antingen den troendes hängivenhet eller skeptikerns förakt. Steiners antroposofi är en immanent mysticism, det vill säga att han tror på en högre andlig verklighet redan i denna världen och att denna högre verklighet är möjlig att fatta med naturvetenskaplig, exakt metodik. Det låter ju inte så förargelseväckande, men om man tillägger att Steiners lära anknyter till 1500-talsläkaren Paracelsus naturfilosofi och Goethes färglära, att den tror på reinkarnation och att människan måste initieras till den högre sanningen via mysteriespel som Steiner själv författade, ja, då är det inte bara Vilhelm Ekelund som kröker på läppen. Att Edith Södergran mot slutet av sitt korta liv intresserade sig för och påverkades av Rudolf Steiner är sedan länge känt, men ingen har egentligen fördjupat sig i ämnet, medan förhållandet till hennes andre store lärofader, Nietzsche, är desto mer utforskat. Nu har dock Swedenborgforskaren Jan Häll tagit på sig uppgiften i \"Vägen till landet som icke är\". Han är mån om att påpeka att han själv inte är antroposof och redan där finns svaret på gåtan: Steiner är inte riktigt rumsren och för litteraturforskarna har det nog varit lite genant att Södergran \"till slut hamnade\" hos honom. Jan Häll närmar sig ämnet som den idéhistoriker han är: han har studerat Steiners skrifter och nagelfarit Södergrans brev, dikterna citerar han, men han lämnar analysen av dem åt litteraturvetarna. Syftet med hans undersökning är inte desto mindre att förstå lyriken, eller rättare sagt att förklara den stora skillnaden mellan Södergrans tidiga och sena diktning. Det är Steiner som bereder vägen från de jublande, triumfatoriska dikterna i \"Septemberlyra\" (1918) till de sena dikternas lågmäldhet och längtan till \"landet som icke är\". Häll visar övertygande att Södergrans intresse för Steiner inte var någon övergående och kort fas, utan att det tvärtom handlade om ett mångårigt studium som dessutom gick att förena med kvardröjande Nietzschebeundran och begynnande kristen fromhet. I breven till väninnan och diktarkollegan i Helsingfors, Hagar Olsson, försöker Södergran övertala den motsträviga adressaten att studera Steiner och till och med att söka upp honom i Schweiz. Hon lyckas med båda. Och Häll lyckas hos Södergran spåra den ena kryptiska brevutsagan efter den andra tillbaka till Steiners skrifter. Han gör lyckligtvis aldrig misstaget att läsa dikterna på samma vis, som antroposofiskt tankegods i lyrisk förpackning, men någon gång hade jag önskat mig att han mer ingående diskuterade skillnaden mellan att anamma någons läror och att använda det som passar av andras idéer för att hantera sitt eget liv. Södergran är inte först nietzschean, sedan antroposof och till sist kristen. Hon är en skapande människa som griper efter sådant som kan förklara hennes egen livskänsla. Det Hälls framställning och biografiska metod visar är också hur ojämförligt Södergrans öde var. Hon lever från 16 års ålder och till sin död 15 år senare svårt sjuk i tbc och i rent \"indisk\" fattigdom, med Hagar Olssons ord, i det avlägsna och isolerade Raivola på Karelska näset. Hon träffar sällan någon annan än sin mor, sin hund och sin katt, hon längtar ständigt efter andra människor, men de gånger Hagar Olsson hälsar på henne kan räknas på ena handens fingrar. Ett enda möte med poetkollegan Elmer Diktonius levde hon på resten av sitt liv. Men hon nås ändå av senaste nytt på litteraturens och filosofins område. Böckerna och tidskrifterna är den andliga näring hon får. Varje ny författare eller filosof hon stöter på får en större betydelse för henne i sommarstugan i Raivola än de skulle ha fått i Helsingfors eller Petersburg. Hon läser lystet och intensivt, som den törstande i öknen dricker vatten, men hon är inte okritisk, hon vrider och vänder på texterna, diskuterar, ifrågasätter somt, bejakar annat. Jan Häll är själv den förste att påpeka detta och han tillägger dessutom ofta att man inte kan kalla Södergrans diktning antroposofisk, att vissa motiv dyker upp hos både Steiner och Södergran är en alltför allmän likhet. Antroposofins enda roll består i att den fört Södergran \"fram till den punkt där det är möjligt att skriva\" de sena dikterna. Mot den bakgrunden kan man ändå fråga sig varför Häll lägger ner så stor forskarmöda på att kartlägga varje spår av Södergrans Steinerläsning. Jag undrar också om han inte kunde ha haft större hjälp, trots risken för amatörism, av Södergrans dikter. Vid ett tillfälle grubblar han över vad Södergran i ett brev menar när hon skriver \"jag tänker endast på ett, solen\" och kommer fram till att det måste syfta på en passage hos Steiner. Men solen är en konstant i Södergrans diktning, hur olika de tidiga dikterna än är jämfört med de sista, så finns solen där från början. Det största värdet med Jan Hälls Södergranbok är att den så närsynt och troget följer henne steg för steg genom en hård skola: den där hon lärde sig konsten att dö. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22907, "headline": "Tillsammans mot landet som icke är", "summary": "Antroposofen Rudolf Steiner har aldrig varit riktigt rumsren för litteraturforskarna. Nu har i stället idéhistorikern Jan Häll undersökt det nära förhållandet mellan Edith Södergran och Steiner. Ingrid Elam har läst boken.", "article": "Jan Häll ”Vägen till landet som icke är. En essä om Edith Södergran och Rudolf Steiner” Atlantis När Vilhelm Ekelund en gång fick frågan vad han tyckte om Edith Södergrans poesi svarade han efter en stunds tvekan att man nog egentligen inte behövde veta mycket mer än att hon ”till slut hamnade hos Rudolf Steiner”. Och så var den poetissan avfärdad. Namnet Rudolf Steiner tycks bara kunna väcka två slags reaktioner: antingen den troendes hängivenhet eller skeptikerns förakt. Steiners antroposofi är en immanent mysticism, det vill säga att han tror på en högre andlig verklighet redan i denna världen och att denna högre verklighet är möjlig att fatta med naturvetenskaplig, exakt metodik. Det låter ju inte så förargelseväckande, men om man tillägger att Steiners lära anknyter till 1500-talsläkaren Paracelsus naturfilosofi och Goethes färglära, att den tror på reinkarnation och att människan måste initieras till den högre sanningen via mysteriespel som Steiner själv författade, ja, då är det inte bara Vilhelm Ekelund som kröker på läppen. Att Edith Södergran mot slutet av sitt korta liv intresserade sig för och påverkades av Rudolf Steiner är sedan länge känt, men ingen har egentligen fördjupat sig i ämnet, medan förhållandet till hennes andre store lärofader, Nietzsche, är desto mer utforskat. Nu har dock Swedenborgforskaren Jan Häll tagit på sig uppgiften i ”Vägen till landet som icke är”. Han är mån om att påpeka att han själv inte är antroposof och redan där finns svaret på gåtan: Steiner är inte riktigt rumsren och för litteraturforskarna har det nog varit lite genant att Södergran ”till slut hamnade” hos honom. Jan Häll närmar sig ämnet som den idéhistoriker han är: han har studerat Steiners skrifter och nagelfarit Södergrans brev, dikterna citerar han, men han lämnar analysen av dem åt litteraturvetarna. Syftet med hans undersökning är inte desto mindre att förstå lyriken, eller rättare sagt att förklara den stora skillnaden mellan Södergrans tidiga och sena diktning. Det är Steiner som bereder vägen från de jublande, triumfatoriska dikterna i ”Septemberlyra” (1918) till de sena dikternas lågmäldhet och längtan till ”landet som icke är”. Häll visar övertygande att Södergrans intresse för Steiner inte var någon övergående och kort fas, utan att det tvärtom handlade om ett mångårigt studium som dessutom gick att förena med kvardröjande Nietzschebeundran och begynnande kristen fromhet. I breven till väninnan och diktarkollegan i Helsingfors, Hagar Olsson, försöker Södergran övertala den motsträviga adressaten att studera Steiner och till och med att söka upp honom i Schweiz. Hon lyckas med båda. Och Häll lyckas hos Södergran spåra den ena kryptiska brevutsagan efter den andra tillbaka till Steiners skrifter. Han gör lyckligtvis aldrig misstaget att läsa dikterna på samma vis, som antroposofiskt tankegods i lyrisk förpackning, men någon gång hade jag önskat mig att han mer ingående diskuterade skillnaden mellan att anamma någons läror och att använda det som passar av andras idéer för att hantera sitt eget liv. Södergran är inte först nietzschean, sedan antroposof och till sist kristen. Hon är en skapande människa som griper efter sådant som kan förklara hennes egen livskänsla. Det Hälls framställning och biografiska metod visar är också hur ojämförligt Södergrans öde var. Hon lever från 16 års ålder och till sin död 15 år senare svårt sjuk i tbc och i rent ”indisk” fattigdom, med Hagar Olssons ord, i det avlägsna och isolerade Raivola på Karelska näset. Hon träffar sällan någon annan än sin mor, sin hund och sin katt, hon längtar ständigt efter andra människor, men de gånger Hagar Olsson hälsar på henne kan räknas på ena handens fingrar. Ett enda möte med poetkollegan Elmer Diktonius levde hon på resten av sitt liv. Men hon nås ändå av senaste nytt på litteraturens och filosofins område. Böckerna och tidskrifterna är den andliga näring hon får. Varje ny författare eller filosof hon stöter på får en större betydelse för henne i sommarstugan i Raivola än de skulle ha fått i Helsingfors eller Petersburg. Hon läser lystet och intensivt, som den törstande i öknen dricker vatten, men hon är inte okritisk, hon vrider och vänder på texterna, diskuterar, ifrågasätter somt, bejakar annat. Jan Häll är själv den förste att påpeka detta och han tillägger dessutom ofta att man inte kan kalla Södergrans diktning antroposofisk, att vissa motiv dyker upp hos både Steiner och Södergran är en alltför allmän likhet. Antroposofins enda roll består i att den fört Södergran ”fram till den punkt där det är möjligt att skriva” de sena dikterna. Mot den bakgrunden kan man ändå fråga sig varför Häll lägger ner så stor forskarmöda på att kartlägga varje spår av Södergrans Steinerläsning. Jag undrar också om han inte kunde ha haft större hjälp, trots risken för amatörism, av Södergrans dikter. Vid ett tillfälle grubblar han över vad Södergran i ett brev menar när hon skriver ”jag tänker endast på ett, solen” och kommer fram till att det måste syfta på en passage hos Steiner. Men solen är en konstant i Södergrans diktning, hur olika de tidiga dikterna än är jämfört med de sista, så finns solen där från början. Det största värdet med Jan Hälls Södergranbok är att den så närsynt och troget följer henne steg för steg genom en hård skola: den där hon lärde sig konsten att dö. Ingrid Elam litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22927, "headline": "EUforins baksmälla", "summary": "Det europeiska projektet knakar i fogarna. Vad ska hålla européerna samman när euron inte längre är gångbar? Kanske de sociala frågorna. Mikael Löfgren diskuterar demokratins framtid med EU:s självmedvetna elit och kritiska gräsrötter.", "article": "Vem vill vara europé? För inte så länge sedan var europé det finaste man kunde bli, i varje fall som svensk. Kommer ni ihåg? ”Uppgiften att europeisera oss kan inte vänta”, skrev Carl Bildt i början av 1990-talet, och hoppades att nu skulle svenskarna äntligen av-sossefieras. I slutet av samma decennium lanserade EU-kommissionen superhjälten ”Captain Euro” som idol för alla kontinentens stora och små barn. Hans strid mot den onde dr D Vider och dennes kringresande cirkussällskap blev väl ingen jättehit, men tydde ändå på vissa marknadsföringsambitioner. I mitten av 00-talet verkar EUforin ha fått sig en ordentlig knäck. Utvidgningen, de ekonomiska problemen för stora kärnländer som Tyskland, Frankrike, Italien, och – inte minst – de franska och holländska nejen till konstitutionen för exakt ett år sedan tycks ha försänkt hela EU-projektet i djup kris. Den svenska kommissionären Margot Wallström reagerade snabbt. Redan några veckor efter att fransmännen och holländarna sagt sitt löd Wallströms tolkning: demokratibrist. I stället för en fruktad plan B lade hon fram plan D – D som i demokrati, dialog, diskussion, som i dagarna följdes upp av en stor opinionsundersökning om hur Europas medborgare ser på sin framtid. Det är både ros och ris. Å ena sidan säger sig européerna vara i stort sett lyckliga, i synnerhet med att bo i sina egna länder. Å andra sidan ser de pessimistiskt på framtiden, åtminstone medborgarna i västra, ”gamla” EU. Den allvarligaste kritiken riktar européerna – och det är det mest intressanta resultatet – mot Unionens tillkortakommanden vad gäller sysselsättningen och den sociala tryggheten. År 2006 verkar det som om man inte kan prata om Europa och européer utan att prata om sociala modeller. Det spelar ingen roll om man talar med EU:s självmedvetna elit eller europeiska gräsrötter. Det är inte längre bara förhoppningar om fred och tillväxt som svetsar européerna samman, utan också skräcken för arbetslöshet och fattigdom. Kapten Euro är inte längre gångbar. Men vem blir Europas nya hjälte: socialingenjören eller folkrörelseaktivisten? Lord Anthony Giddens väger på stolen och tittar upp i taket i Norra latins aula i Stockholm. Han har nyss fått en fråga från publiken. Nu drar han lite på svaret utan att någon fattar varför. Giddens är hedersgäst och huvudtalare vid ett seminarium om ”Framtiden för den europeiska sociala modellen” som anordnas av den radikala mediekoncernen Arena. Den engelske lorden hör till samtidens framstående samhällsvetare, och är definitivt en av de mest inflytelserika. Det är han som var arkitekten bakom Tony Blairs tredje väg, som i sin tur inspirerat socialdemokrater och liberaler över hela kontinenten. Kanske mer för några år sedan, före krigen i Mellanöstern. I Norra latin har Giddens just hållit ett föredrag som elegant demonstrerat det futila i allt tal om ”Europas sociala modell” – i varje fall i bestämd form singularis. En ung kvinna, nyligen hemkommen från ett folkrörelsemöte i Aten som gjort henne upprymd, reser sig från konferensfåtöljen och frågar föredragshållaren hur han ser på civilsamhällets roll i skapandet av det framtida Europa. Det är nu Giddens drar lite på svaret, tittar upp i taket, på moderatorn och sedan kisande ut i aulan: – Antingen beror det på högtalarna eller på din svenska accent, men jag förstår inte frågan. Kvinnan ger sig inte utan frågar på nytt om civilsamhället, folkrörelserna och demokratin inom EU. Lorden låter höra en ljudlig suck innan han svarar: – Jag ger inte mycket för så kallade folkliga rörelser. De är potentiellt farliga. Ofta brister de i både demokrati, öppenhet och effektivitet. Och vem representerar de egentligen? Några timmar senare får jag en pratstund i enrum med Giddens. Jag frågar om han anser att det vore bra med en enda social modell i hela Europa: – Jag skulle vilja se en process där länderna i Europa lär sig av varandra. Om det leder till en modell, så ok. Men vi har olika problem. I Storbritannien har vi problem med ojämlikheten, i Tyskland med arbetslösheten. Vad betyder Europa för dig? – Många associerar till gemensamma institutioner, men jag tänker mer på samarbete mellan länderna. Hur ser den typiska europén ut? Vad kännetecknar henne eller honom? – Det går inte att svara på. Europa är för olikt för att det ska vara meningsfullt att tala om europén – i synnerhet nu sedan EU utvidgats österut. Vore det bra med en europeisk identitet? – Ja. Varje organisation tjänar på att ha sammansvetsande symboler. Men de går inte att skapa på konstgjord väg. Vad är själva grunden för EU-projektet: gemensam marknad, gemensamma värderingar, gemensamma rättigheter …? – Jag har en teori om det där. EU:s politiker agerar ofta som om det finns en kontinuitet sedan 1950-talet. Jag tror tvärtom att 1989, murens fall och Sovjetunionens upplösning innebar ett betydande brott också för EU. Unionen blev tvungen att omdefiniera sig när den inte längre kunde se sig som frihetens bålverk gentemot kommunismen. I den omdefinieringen är de ekonomiska och sociala resultaten centrala. Unionen måste leverera för att medborgarna i Europa ska kunna identifiera sig och känna förtroende. I dag gör de inte det. Efter den svenska EMU-omröstningen uppgav många svenskar att de röstat nej på grund av den bristande demokratin inom EU. Hur ser du på det? – Allmänt sett är nog inte EU mindre demokratiskt än många medlemsländer. Som ett komplement fungerar EU i det stora hela bra. Kommissionen gör ett gott jobb med en relativt liten budget, korruptionen är vad man vet liten och betydligt mindre än i flera länder. Ta Berlusconis Italien. Det landet hade ju aldrig fått komma in i EU som det ser ut i dag. Hänger EU:s demokratiproblem samman med frånvaron av en europeisk offentlighet värd namnet? – För Sveriges del tror jag inte att det är där skon klämmer. Små länder har svårt att göra sin röst hörd i EU. Det är ett problem att de stora länderna struntar i regler som de kräver att de små ska följa. Här hade konstitutionsförslaget bra idéer om hur man ska undvika den typen av uppförande. Något måste göras. I Sverige finns en stark föreställning om att folkrörelserna var helt centrala för den svenska demokratins framväxt. Är detta ett egendomligt sätt att betrakta demokrati eller anser du att man kan betrakta sociala rörelser inom EU på ett liknande sätt, som ett försök att öka demokratin? – Jag ger inte mycket för det där. I varje fall inte om man med folkrörelser menar folkhopar som protesterar på gatorna. Min skepsis mot folkliga rörelser beror på att de kan utvecklas i snart sagt vilken riktning som helst. De kan bli progressiva men lika gärna fascistiska. Organisationer i den så kallade tredje sektorn kan trots goda intentioner korrumperas och ägna sig åt oegentligheter. Det är viktigt att ställa krav på öppenhet, genomskinlighet, effektivitet. Sköter de sig kan de vara ett viktigt tillskott till samhällslivet. Men de politiska partierna kommer att överleva? – Ja, vi vet inget bättre sätt att organisera samhället. Det är bättre att ha partier än att inte ha några, eller bara ha ett. Flerpartisystemet gör vi klokt i att behålla, med alla dess fel och brister. Sara Andersson och Sofia Kjellén sitter på gräsmattan på ett före detta flygfält i utkanten av Aten och hämtar andan. Över en mugg turkiskt kaffe försöker de sortera sina intryck av det fjärde Europeiska socialforumet (ESF), som de har varit med att arrangera. 35 000 delegater från hela Europa, inklusive Ryssland och Turkiet, har letat sig fram till flygplatsen som till OS 2004 byggdes om till idrottsanläggning. Tydligare än någonsin tidigare adresseras EU:s institutioner och regelverk i de gigantiska hangarerna där det pågår seminarier under parollen ”För ett socialt Europa”. Kritiken siktar in sig på tre måltavlor: bristerna i konstitutionen, den sociala tryggheten och demokratin. Sara och Sofia är välutbildade, jobbar inom den så kallade tredje sektorn med internationellt ungdomsutbyte och volontärutbildning, och har tidigare varit med om att arrangera Göteborgs sociala forum 2004 och 2005. De är medlemmar i svenska Attac och har sedan ungefär ett år deltagit i förberedelserna inför ESF. – Ett socialt forum är ett experiment i praktisk demokrati, säger Sara. Vi försöker prova ut ett nytt koncept att mötas, ett där allas röst är lika mycket värd. Det innebär inte att vara överens om allt, verkligen inte, men att försöka förstå och lära av varandra. Det är svårt. Det är lätt att hamna i gamla auktoritära mönster. Det är svårt att vara öppen för andras tankar och erfarenheter. Att det verkligen är svårt, kanske i synnerhet för en som är präglad av svensk mötesdisciplin, kan hon och Sofia vittna om. De berättar om möten utan dagordning men med tydlig hackordning, om inre cirklar som bestämmer det mesta i förväg, om beslut som fattas utan att alla närvarande förstår innebörden. – Dagisfasoner, säger Sofia. En av de forumets framträdande feminister, italienskan Raffaela Bolini, var ännu tydligare i sitt omdöme om det politiserade gubbväldet: – Jag vill inte sitta i den här jävla elitgruppen! Som Sara ser det står ESF egentligen för ett annat sätt att bedriva politik: – Det finns nya sociala rörelser – som exempelvis Attac – som är mer demokrati-inriktade än åsiktsinriktade. Vi är mer intresserade av att skapa mötesplatser och former för dialog än att pracka på andra våra åsikter. Vi är mer intresserade av att vidga debatten än att vinna den. Interndemokratin har förbättrats. I år fick hugade deltagare själva anmäla ämnen på hemsidan. Man slopade också jättekonferenserna med massa gubbar i panelerna. Ett problem är att välorganiserade politiska partier använder sig av täckorganisationer för att maskera vilka de är. Den informella maktstrukturen är också mycket påtaglig. Fransmännen dominerar, därefter italienare. Östeuropéerna har börjat tröttna på att bli behandlade som andra klassens delegater. Rumänien, Ungern och Tjeckien men också Ryssland och Turkiet har börjat engagera sig alltmer. Sofia: – Det sorglustiga är att det helt säkert finns fler människor som är missnöjda än nöjda med hur saker och ting går till inom ESF. Varför gör man då inget åt saken? Dels för att man inte riktigt vet vilka de andra är, och hur man ska bära sig åt. Dels därför att de som styr och ställer är högljudda och inte lätta att säga emot. Vilken europé vill år 2006 inte vara svensk? Nja, det är naturligtvis en överdrift. Sant är däremot att allt fler länder inom EU sneglar mot den reformerade nordiska välfärdsmodell som bättre än andra klarar höga krav på såväl effektivitet som jämlikhet. Liksom i förbigående har den svenska modellen rakat i höjden i politisk popularitet. Och det inte bara på vänsterkanten. Det är faktiskt rätt egendomligt. Där kan man sitta i Norra latins aula och höra Europas ledande sociala ingenjör ge Sverige toppbetyg i ämne efter ämne: reformvilja, frihandel, flexibel arbetsmarknad, satsning på barn, balanserad budget, investeringar i utbildning och IT. Bäst i klassen, helt enkelt. Men inte ser man Göran Persson göra vågen för det! Eller man kan sitta på ett socialt forum i Aten och höra tyska fackföreningsmän, franska folkrörelseaktivister, grekiska välfärdsförsvarare med beundran tala om svensk ”egalité”, och undra varför vi inte är bättre på att marknadsföra vår modell. Radikalast på forumet, helt enkelt. Men inte ser man den svenska delegationen göra vågen för det! Nyss hemkomna från Aten svarar Sara Andersson och Sofia Kjellén en beundrande fransman på Europaportalen.se att så bra är det inte i Sverige heller, vi har också problem med privatiseringar och arbetslöshet. Också vi behöver mer demokrati. Vårt främsta bidrag i EU är mindre den ena eller andra välfärdsmodellen än erfarenheten av, kunskapen om och viljan att demokratisera. Det finns ett samband mellan toppbetygen i Norra latin och på ESF i Aten, mellan att vara social ingenjör och folkrörelsedemokrat. Man kan nämligen inte framgångsrikt vara det ena utan det andra. Sociala ingenjörer utan rörelsedemokratisk förankring och kompass går lätt vilse i byråkratins irrgångar och reducerar politik till administrativa tekniker. Folkrörelseidealister som inte utsätter sig för politisk vardag och vetenskapliga kunskaper har inget utom ord att komma med när det gäller demokrati. Européerna hyllar den svenska modellen därför att vi är bättre på att förena social ingenjörskonst med demokratiska målsättningar. Anledningen till att svenskarna inte jublar åt berömmet kan ju vara att vi anar att det trots allt inte står riktigt rätt till med förbindelsen mellan sociala ingenjörer och folkrörelsedemokrater, att båda parter är lite för isolerade i expertis respektive aktivism. Margot Wallströms demokrati-initiativ uppfattar jag som ett försök från politikersidan att bryta den isoleringen. Arrangerandet av ett Europeiskt socialt forum i Sverige vore ett intressant initiativ från folkrörelsesidan. MIKAEL LÖFGREN kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22953, "headline": "Ärrad rockgud", "summary": "Robert Plant är inte speciellt förtjust i hårdrock. Att hans band Led Zeppelin skulle ha startat heavymetalvågen menar han är en journalistisk klyscha. Själv tycker Plant att gruppen var ett undergroundband. DN:s Nils Hansson träffar honom i London. På måndag tar han emot Polarpriset i Stockholm.", "article": "LONDON. – Jag har varit en mycket duktig pojke! Robert Plant ler brett när han kommenterar att han, som sångare i Led Zeppelin, på måndag kommer att föräras det femtonde årliga Polarpriset ur kung Carl XVI Gustafs hand. – Och min far brukade alltid säga att om du bara uppför dig så kommer folk att vara snälla. Det är inte riktigt så som Led Zeppelins eftermäle brukar formuleras. Grovt räknat brukar det handla om två saker. Dels musiken, där Led Zeppelin i mångas ögon är bandet som uppfann hårdrocken. Dels uppförandet, där Led Zeppelin personifierade det 70-tal där rockstjärnelivet förlorade alla proportioner och förvandlades till en cirkus av jättelika arenakonserter, vackra kvinnor, sprit, droger, privata jetplan, kvaddade hotellrum – och en minimal kontakt med verkligheten. Robert Plant vill helst inte höra talas om någotdera. Han är inte särskilt förtjust i hårdrock, och vill inte på några villkor acceptera att Led Zeppelin skulle kunna kallas en metalgrupp. Och vad gäller excesserna i hans ungdom – tja, han nöjer sig med att konstatera att ”de flesta i pressen var ju inte där när de trodde att jag var en stygg pojke”. Alltså handlar det mest om rykten. – Och gissningar och myter är två omständigheter som du aldrig kan ställa dig i vägen för, säger han. Så det är bara att låta det vara. Vad folk tror spelar ingen roll, egentligen. Det är en strålande vårdag i London och Robert Plant är just hemkommen från Essaouira i sydvästra Marocko, där han har köpt en gimbri – en sorts högpotent basluta – som ska användas på hans nästa skiva. Några dagar senare ska han till Milano för att framträda på en hyllningskonsert för Ali Farka Touré, Västafrikas store bluesman, som dog i början av mars. Robert Plant är femtiosju år gammal och påtagligt fårad, men håret är långt och blicken livlig. När han kommer in i foajén på det tjusiga hotellet börjar han omedelbart prata om den box om nio cd som han håller på att sätta samman, som ska täcka hela hans karriär efter Led Zeppelin, och hur han har hittat några outgivna låtar från inspelningarna av 1993 års ”Fate of nations” som låter mycket bättre än han skulle ha vågat tro. Dessutom säger han sig ha en duettskiva på gång med bluegrassfenomenet Alison Krauss. Vidare har skivbolagslegenden Ahmet Ertegun beställt en ny skiva från The Honeydrippers, Robert Plants gamla hobbyprojekt, som gav ut ett minialbum med gamla r&b-covers 1984. Nästa skiva med det egna bandet The Strange Sensation är också på gång, och den nyss avslutade Europaturnén ska följas av en serie festivalspelningar i sommar – fast innan dess ska han till New York och sjunga på en stödkonsert för den cancersjuke barndomsidolen Arthur Lee från gruppen Love. Det är med andra ord full fart i Robert Plants värld. Som vanligt. Om något har hans karriär blivit än yvigare på senare tid, till exempel har han just fått ett erbjudande om att göra en konsert på Reunion, det lilla öriket öster om Madagaskar. Och i mars spelade han på den romerska amfiteatern i Karthago, utanför Tunis, tillsammans med några libanesiska speed metal-grupper och en syriansk death metal-grupp. – Även om de såg rätt hårda ut så var de väldigt trevliga människor, säger han. Och de lät arabiskt, de hade en del bra skalor. Mitt i allt detta kommer så Polarprisutdelningen och gör Robert Plant till det han slutade att vara för tjugosex år sen, nämligen sångare i Led Zeppelin. Själva priset är han klädsamt blaserad inför. Ännu en ”gong”, som han säger, att ställa eller hänga bredvid den ”lifetime achievement award” som den amerikanska Grammyjuryn delade ut i fjol – och som han inte hade tid att åka och hämta, eftersom han spelade på en tsunamigala då. Men han verkar ändå lite imponerad över att Polarprisjuryn väljer ett band som Led Zeppelin. – Jag vet ju vilken effekt vår musik har haft, säger han. Jag vet hur den har tolkats. Samtidigt som många av dem som har tagit emot det här priset tidigare har varit väldigt mainstream. Och mainstream är något Led Zeppelin aldrig var, om Robert Plant får säga det själv. Snarare ser han gruppen som ett undergroundfenomen som förblev ett sådant även när de kallades ”the biggest band in the world” och spelade på de största arenorna. Eftersom de inte flörtade med medierna, annonserade sparsamt, knappt gav några intervjuer, sällan syntes i tv, vägrade att släppa singlar efter ”Whole lotta love” 1969. – Allt var på en så mycket mindre nivå på den tiden, säger han. I dag finns musiken precis mitt i hela mediekarusellen, som en förmedlare av allt möjligt – stil, kläder, hälsa, att vara smal. På den tiden ansågs det vi gjorde som vid sidan av, perifert. Våra konserter såldes mer eller mindre via mun till mun-metoden. Vi länkades ihop med andra undergroundband till att bli en del av en sorts underjordisk rörelse. – Vilket jag är väldigt stolt över, till och med nu. Eftersom vi sparkade mot en del verkligt bedrövlig musik. Brotherhood of Man, Cliff Richard, allt det där sackarinspetsade som var mainstream då. Led Zeppelin startade i en annan ände. Under 1960-talet hade brittiska band som The Rolling Stones, The Animals, Them och Yardbirds lyft fram den amerikanska bluesen och gjort vit, europeisk rockmusik av den. Och dessutom sålt tillbaka den till USA. Men ingen hade lyckats ge den samma dimensioner som Led Zeppelin. Allt var liksom mer: gitarriffen hårdare, trummorna tyngre, sången högre. Genombrottet blev omedelbart, efterföljarna oräkneliga och än i dag är det många som sätter likhetstecken mellan Led Zeppelin och hårdrock eller heavy metal. Nämner man detta för Robert Plant börjar han emellertid att slå ifrån sig för allt vad han förmår. – Man får inte säga så, säger han. Det är en journalistisk klyscha som saknar grund. ”Stairway to heaven” är inte heavy metal, inte heller ”Kashmir” eller ”Friends”. Det finns så många sorters sånger. Vi var en ”variety group”, vi hade många strängar på vår lyra. Om du letar efter det där obarmhärtiga, efter dånet, då behöver du tala om Black Sabbath också. Den sortens folk. Nej, när Robert Plant ska förklara Led Zeppelins betydelse handlar det mer om att lyfta fram den gamla bluesmusiken för en ny publik, att skapa ett nytt fönster för bluesen. Och snarare än inom hårdrocken ser han efterföljare hos alternativrockare som The White Stripes och Black Rebel Motorcycle Club. – Där finns fortsättningen på lånandet från Mississippibluesens ”the Delta”, säger han. Jag hör lite Skip James ibland på The White Stripes skivor. Och jag känner till de riffen så väl, det är bara de riff som vi aldrig stal själva. Att Led Zeppelin lånade ihop till mycket av sin musik är ingen hemlighet, men det gjorde å andra sidan de gamla bluespionjärerna också. Led Zeppelin hade alltid massor med musikaliska referenser uppe i luften, en fras från Scott McKenzies ”San Francisco” kunde plötsligt halka in i ”Dazed & confused”. Robert Plant har fortsatt att arbeta på liknande sätt, med små citat och hela låtar som sätts i nya sammanhang. Några Led Zeppelinlåtar finns alltid med på hans konserter, omarrangerade näst intill oigenkännlighet. Samtidigt sjunger han inte vilka gamla Led Zeppelin-låtar som helst. Det är inte bara det att han i dag inte kan ta den text han tjugotvå år gammal skrev till ”Stairway to heaven” på allvar, Robert Plant säger att det handlar om hundratals textrader. Och han har svårt att hålla sig för skratt när han ska förklara hur han menar: – Jag tror att en del av de texter som vi hittade på, alla vi sångare, i början av våra karriärer, kan vara lite svåra att verkligen... ehh... rättfärdiga när man är i övre medelåldern. Ta bara ”Black dog”. Fast just den sjunger jag faktiskt fortfarande, eftersom jag har kommit på att den går att retas lite med. – Men man kan inte göra det här och aldrig bli generad. Jag menar, vad var det med mina kläder? Vad hade jag på mig? Jag såg den lilla blusen igår, den berömda lilla blå blusen med stenarna på, och den är så liten. Inte ens en smal kvinna skulle få på sig den. – Men vi såg åtminstone ut så där hela tiden. Det var inte så att man tog av sig scenkläderna och gick och spelade golf. Vi levde och andades allt vad vi gjorde. Och i takt med att vi utvecklades blev varje skiva olik den föregående. I tolv år höll det, inklusive en paus och en återförening. Sen dog trummisen John Bonham i september 1980, efter ett mytomspunnet överintag av vodkagroggar. De tre överlevande medlemmarna enades om att denna gigant bland trummisar inte kunde ersättas och upplöste gruppen. Vilsen stod Robert Plant där, trettiotvå år gammal, och tänkte söka in på en Rudolf Steiner-akademi för att bli lärare. – Det var min plan, säger han. Jag ville undervisa. Jag hade gjort nog, jag var trettiotvå, jag var slut, urtvättad, alldeles för gammal. Dessutom hängde det ihop med att jag hade förlorat min son när han var fem. Den smärta som jag har burit med mig sen dess har tenderat att hela tiden styra mig mot barn. Snart nog blev det ändå musik igen för Robert Plant, och en överraskande solokarriär som bara undantagsvis har tagit den enkla vägen eller lutat sig mot Led Zeppelins typiska sound. I dag kallar han sig inte lärare, utan elev. Vilket hänger ihop med att han i januari 2003 framträdde på ökenfestivalen i Sahara, strax norr om Timbuktu i Mali. Något han pekar ut som en sorts nystart för sin solokarriär. – De var jätteglada att jag ville åka och jag kunde inte fatta vilken tur jag hade, säger han. Och när jag träffade Ali Farka Touré och sjöng i öknen utanför Timbuktu, då var jag en liten grabb igen. Jag fann denna fantastiska värld, där jag är naiv och vet så lite. Och jag har fått alla dessa nya vänner från södra Marocko, från Mali, från Niger. – Egentligen handlar det om teman som vi utvecklade redan i Led Zeppelin, med stor framgång, i låtar som ”Kashmir”, ”Four sticks”, ”Friends”. Jag har bara fortsatt att besöka de territorierna, men fysiskt den här gången. Det är vad det handlar om nu, gammal hederlig berbermusik från bergen bortom Marrakech. NILS HANSSON nils.hansson@dn.se 08-738 21 27 ", "article_category": "culture"}
{"id": 22964, "headline": "Nutid ställs mot 1700-tal hos nydanande Snyko", "summary": "Stockholms nya kammarorkester bryter nya vägar. I projektet ”Then! Now?” blandas Joseph Haydns musik med nutida svenska kompositioner.", "article": "”Then! Now?” Stockholms Nya Kammarorkester spelar Haydn, Hultqvist och Sjostakovitj Scen: Historiska Museet, Stockholm Medan publikstatistiken som bäst slungas som vapen i debatten om Orkesterutredningens slutsatser går jag på konsert med den fria ensemblen Stockholms nya kammarorkester (Snyko) på Historiska museet. Efter några år med relativ tystnad kring Snyko lanserade de i höstas sin första egentligt egna konsertserie. En del av projektet ”Then! Now?” kommer fram till 2009 att kretsa kring polerna Haydn och nutida svensk musik. På programmet denna eftermiddag alltså: Inte en enda man född på 1800-talet – det som Orkesterutredningen bland annat tycker är alldeles uppåt väggarna i de statligt stödda orkestrarnas repertoar. I stället två av Haydns symfonier och närtid i form av musik av Dmitrij Sjostakovitj och ett stycke av Anders Hultqvist från 2000. Konserten är säsongsavslutning i ”Then! Now?” och meningen är också att projektet framöver skall rymma exempelvis olika seminarier och forskning. På gång rent musikaliskt är en tävling på landets kompositionsutbildningar om bästa svenska extranummer och ett specialbeställt verk av Marie Samuelsson på temat roa/oroa som kommer att framföras tillsammans med Haydns symfoni 103, den med trumvirveln. Och av en slump sitter jag bredvid Albert Schnelzer, en av Sveriges yngre tonsättare som är tillfrågad att skriva ett verk för serien som undersöker tidsuppfattning/tidsmanipulering. Om finansieringen går i lås får publiken så smånigom veta om 22 minuter av Haydns berömda symfoni med pukslaget känns lika långt som 22 minuter Schnelzer. Frågan är väl om fyra säsonger med enbart experimentglade Haydn och nutida musik är väl hårt nischat eller bara en naturlig konsekvens av det som Snyko sysslat med sedan de bildades på 80-talet och bland annat eldades av Esa-Pekka Salonens intresse för en liknande repertoar. Ensemblens lite fränt klingande och virtuosa Haydnspel tycks i alla fall intakt i två av tonsättarens smeknamnssymfonier. Både den 38:e symfonin, ”L’echo”, med sin ekolek mellan första- och andrafioler i andantet och den 60:e symfonin, ”Il distratto”, med sina för tiden normbrytande antal satser och bisarra inslag, får under dirigenten Mats Rondin skarpt skurna snarare än lekfulla framföranden. Men framåt 2009 sitter säkert alla Haydndetaljerna på plats. Starkast intryck nu gör i stället det nästan fysiskt kännbara utspelet i Anders Hultqvists mörkt färgade stråkorkesterstycke ”The queen went into the parlour eating bread and honey” som kränger av rungande pizzicaton och spel med träsidan av stråken, liksom Francisca Skooghs och Joakim Agnas soloinsatser i Sjostakovitjs utåtriktade konsert för piano och trumpet. Här finns både Rachmaninovlik bredd och exakt stampande rytmkänsla i Skooghs pianospel och fint fångad frenetisk retsticketon från Agnas trumpet som matchar intensiteten i orkestern. Just då känns satsningen på en nischad dialog mellan 1700-tal och nutid inte smal utan som en konsekvent och nödvändig konstnärlig profilering. Sara Norling musik@dn.se Konserten sänds senare i P 2. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22969, "headline": "Teater utan återvändo", "summary": "”No return” heter den föreställning som Teater Viirus från Helsingfors kommer med till Orionteatern i veckan. Teaterchef Tobias Zilliacus berättar om en föreställning som han aldrig vill lägga ned.", "article": "När svenskspråkiga Teater Viirus från Helsingfors gästar Orionteatern med sin Kafkaföreställning ”No return” spelar teaterns chef Tobias Zilliacus en av rollerna. Han säger att även om han svarat svävande på frågan om drömprojekt så kommer den i alla fall mycket nära ett sådant. – Vi vill inte släppa ”No return”. Den skall vi spela i trettio år, säger Tobias Zilliacus, och han menar allvar. Föreställningen har satts upp av den litauiske regissören Cesarijus ”Cezaris” Grauzinis och det är första gången Teater Viirus arbetar tillsammans med en utländsk regissör. Med sig har Cezaris haft sin artistiska stab med scenograf, kompositör, ljussättare och maskör. ”No return” bygger på två berättelser av Franz Kafka. Dels ”Den stora friluftsteatern i Oklahoma”, som är det sista och fristående kapitlet i romanen ”Amerika”. Dels den korta novellen ”Ett brodermord” som växer fram på friluftsscenen och berättas om och om igen, på olika sätt. Karaktärerna får nya namn, tidpunkten för mordet växlar liksom mordvapnet, allt medan tempot skruvas åt. Föreställningen, som är en samproduktion med svenska Riksteatern har fått lysande kritik genomgående: ”Strålande skådespelarteater”, skrev Helsingin Sanomat, ”ett storverk”, skrev Hufvudstadsbladet. Hur fick ni kontakt med Cezaris? – Han har varit i Finland flera gånger tidigare. Bland annat har han arbetat på Scenskolan i Helsingfors, på Svenska teatern och Lilla teatern och ett stort samnordiskt projekt runt Shakespeares ”Macbeth”. Vi såg hans uppsättningar och fascinerades. Han såg oss och gillade det vi gjorde. Så vi beslöt oss för att samarbeta. Det var tre år sedan. Vad fascinerade dig i hans föreställningar? – Först det han gjorde då, men inte nu i samma utsträckning: Han serverade expressiva färdiga bilder i den stora ryska traditionen. I dag gör han snarare skisser som han låter åskådarna själva färglägga och han arbetar mer utifrån skådespelarna. Ofta arbetar han med tom scen med skådespelarna som enda inslag i bilden. Varför berättar ni historien olika flera gånger? – Vi vill visa det subjektiva i hur en historia berättas och förändras. Människor läser in olika saker i olika detaljer. De ”loopar” vi gör av berättelsen kan också vara ett sätt att illustrera ”livets ekorrhjul”. Viirus och Cezaris kommer ur olika teatertraditioner. Hur har ni mötts? – Skillnaden är påtaglig mellan den starka psykologiska realism som är rådande i Finland och Sverige och den starka östtraditionen, som frångår realismen. Den arbetar med associationer och abstraktioner. För mig har det varit mycket lärorikt att inse att jag inte måste ”förstå” allt. Kravet på att ”förstå” kan bli en terror som gör allt förutsägbart. Det är något lustfyllt och definitivt lockande med den filosofiska och andliga dimension Cezaris tog med till oss rationella lutheraner. Man utvidgar sig, jag har hittat nya sidor hos mig själv. Tobias Zilliacus har tillhört Teater Viirus i sju år och varit teaterchef i två. Några år har han arbetat som frilansande skådespelare, men Viirus har tagit största delen av hans teaterliv. Ni har en fast ensemble men ingen regissör. Varför? – Teater Viirus är en skådespelarteater och vi har inte haft någon fast regissör de senaste sju åren. Vi försöker hitta regissörer som tycker om oss. Kanske någon gång att vi knyter någon till teatern, men det är inte aktuellt nu. Vad är typiskt för Teater Viirus? – Vi vill naturligtvis skilja oss från andra, vi vill naturligtvis utmana publiken och oss själva, vi vill naturligtvis hålla en hög nivå. Som alla andra, skrattar han. – Vi är inte bra på att följa ett spår och vi är dåliga på att följa trender. Vi vill göra det som är viktigt för oss just nu och i stället för att följa en linje söker vi oss till det vi inte gjort tidigare. Besluten fattar vi kollektivt och mycket går på känsla. Tittar man bakåt på vår repertoar så har ungefär en tredjedel varit ny dramatik av oss själva eller skriven för oss, en tredjedel så kallade klassiker och en tredjedel modern europeisk dramatik. Flera gånger har vi dramatiserat romaner som till exempel Alfred Döblins ”Berlin-Alexanderplatz” och Jaroslav Haseks ”Den tappre soldaten Svejk”. Nu förbereder vi en egen version av Anthony Burgess ”A Clockwork Orange”. ”No return” spelas på Orionteatern den 17, 18 och 19 maj. Föreställningen har bjudits in till Unescos världsteaterorganisation ITI:s kongress på Filippinerna i slutet av maj och den kommer att representera Finland på de nordiska teaterdagarna i Köpenhamn i månadsskiftet juli/augusti. Calle Pauli calle.pauli@dn.se 08-738 21 33 ”No return” har tidigare turnerat med Riksteatern i Sverige. ", "article_category": "culture"}
{"id": 22983, "headline": "Han kommer med solsken", "summary": "Josh Rouse är, i bästa mening, en singer/songwriter. En av de få som lever upp till epitetet och bjuder på varm bossanovapop.", "article": "Josh Rouse Scen: Chinateatern, stockholm Josh Rouse spelar akustisk gitarr och munspel. Han har jeans, t-tröja och kavaj. I ett mellansnack nämner han Neil Youngs ”Harvest”. Med de förutsättningarna borde det vara statistiskt säkerställt att Josh Rouse är en av världens tråkigaste artister. Det borde ligga madrasser och filtar utlagda på Chinateaterns golv. Men denne amerikan som lever i självvald exil i Spanien är undantaget som bekräftar regeln, killen som hamnar utanför statistiken. Jag vill inte ens kalla honom för singer/songwriter, han förtjänar så mycket bättre. Eller så är det just det jag borde kalla honom för. Eftersom Josh Rouse är en av de få som faktiskt lever upp till epitetet, och dess ursprungliga mening. Han skriver fjäderlätta popmelodier, alltid pop snarare än rock, och sjunger dem med en röst som kanske vill mer än den klarar av, men som i alla fall aldrig spelar säkert. Stråkkvartetten Dirty Motherfuckers – jo, den heter faktiskt så – fyller i där det behövs, men tar aldrig över. Där hans så kallade kolleger fastnar i ett, eller möjligen två, uttryck hittar Rouse sätt att inkorporera nya utomstående element i sin musik utan att det känns forcerat. I ”Wonderful” spelar han bossanovapop så varm att man knappt tror att solen gått ned utanför Chinateatern utan i stället har letat sig in genom någon spricka i taket. Och en av Josh Rouses allra bästa låtar heter givetvis ”Summertime”. För det är ju exakt så han låter. Mattias Dahlström musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 22989, "headline": "Komisk tragedi på slak lina", "summary": "I Marina Lewyckas ”En kort berättelse om traktorer på ukrainska” finns allt som behövs för att vinna bästsäljarstatus: högt och lågt, komiskt och tragiskt.", "article": "Marina Lewycka ”En kort berättelse om traktorer på ukrainska” (A Short History of Tractors in Ukrainian) Övers. Thomas Grundberg Prisma Vad är det som skapar en bästsäljare? En bra story är naturligtvis grunden, men det är inte allt. Karaktärerna måste vara vinnande; oavsett om de är sympatiska eller ej måste de kännas angelägna. Balans är viktigt, mellan tragedi och komedi, action och kontemplation. Dessutom krävs originalitet, det där lilla extra, det som trots att det praktiskt taget är omöjligt att skriva något som inte redan har skrivits ändå gör boken speciell. Gör den till Den Där Boken. Den som alla talar om. Två år efter mammans död berättar Nadjas åttiofyråriga pappa att han ska gifta om sig. Den lyckliga är en frånskild blondin med rosa, stilettklackade tofflor och gigantiska bröst – framgångsrikt liknade vid stridsspetsar romanen igenom – från faderns hemland Ukraina. Naturligtvis förstår pappan att hon är ute efter ett uppehållstillstånd. Med sig har hon också sin oerhört begåvade son, som måste få gå på ”Oxford Cambridge”. Men pappan ser sig gärna som den räddande hjälten och snart förstår Nadja att han faktiskt är hjälplöst förälskad. Detta blir upptakten till historien om hur Nadja och hennes syster Vera kämpar för att bli av med lyckosökerskan, samtidigt som de efter helt livs fiendeskap når fram till varandra. En actionkomedi alltså. Eller? Medan boken sjunker in tvekar jag om hur jag ska definiera den. Bästsäljare, action, ibland fars och däremellan historisk krönika med tragiska drag. Invävt mellan de komiska gestaltningarna av gubbsjuka och girighet finns en annan historia om livet i det totalitära Ukraina, om grannarna som kunde förråda dig för att de inte gillade din uppsyn i affären i morse, om svälten som framkallades av Stalin för att straffa folket och om flykt via tyska arbetsläger till England, där rädslan för den nattliga knackningen på dörren aldrig helt går över. Marina Lewycka är själv född i ett flyktingläger i Tyskland och uppväxt i England, och bilderna från tiden före och under kriget är de mest drabbande i boken. Här finns också en politisk diskussion där det omtänksamma brukandet av jorden (fadern skriver en historia över traktorns tekniska utveckling) och en blandning av socialism och marknadsekonomi likt den i Sverige (Lewycka har uppenbarligen inte hängt med de sista 15 åren) hålls fram som idealisk. Den döda moderns trädgård och matlagning ställs mot vulgokapitalisten med stilettofflorna. I ”En kort historia om traktorer på ukrainska” finns allt som behövs för att vinna bästsäljarstatus: högt och lågt, komiskt och tragiskt. Däremot finns inte minsta försök till litterärt nyskapande eller, vilket är värre, till att spara på krutet – ett åttiotal sidor hade gott kunnat tas bort. Men visst är jag road, visst vill jag veta hur det ska gå. Boken nominerades till både Orange- och Bookerpriset förra året och det är inte svårt att förstå varför. sara gordan litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23008, "headline": "Bossen har fått ny energi", "summary": "När Bruce Springsteen och hans sjutton medmusikanter drar i gång trillar man nästan baklänges av den samlade kraften. Det svänger och kränger. Nils Hansson var på plats vid turnépremiären i Dublin.", "article": "Bruce Springsteen with the Seeger Sessions Band Scen: The Point, Dublin Nej, den just utkomna skivan gör faktiskt inte det här bandet riktig rättvisa. Visst låter den stor och levnadsrusig och bara knappt kontrollerad, men de är ju så förtvivlat många som allihop vill höras. Det blir så trångt i högtalarna att något av energin går förlorad. På scen finns inte det problemet. När Bruce Springsteen och hans sjutton medmusikanter klämmer i tillsammans håller man snarast på att trilla baklänges av den samlade kraften. Har en samling folksånger på akustiska instrument någonsin låtit större? Det har genom åren skrivits oräkneliga hyllningar av Bruce Springsteen som liveartist och de flesta tar fasta på det särskilda högtryck han lyckas ladda upp tillsammans med The E Street Band, den eufori med drag av gospelmässa som är hans typiska sätt att bygga upp mot konsertkulmen. Och som han aldrig riktigt lyckades återskapa under de år han turnerade med andra kompband. The Seeger Sessions Band tar däremot sitt avstamp i just den sortens upptrissade jubelstämning. Trots att de egentligen spelar en helt annan sorts musik. Men den grovstompiga rytmen och alla pådrivande körsångare fungerar precis som gospel. Några av låtarna är rent av gospel på riktigt. Det lustiga är att Bruce Springsteen inte alls hade tänkt att han skulle göra det här. Efter fjolårets ”Devils & dust” skulle han vara ledig, och på sin höjd börja gå igenom gamla inspelningar till ännu en ”Tracks”-box med outgivna låtar. Snart hade han ändrat sig, och skulle i stället fortsätta på en aldrig genomförd skiva med loopar och elektronik som han började på under 90-talet, i samband med singelhitten ”Streets of Philadelphia”. Innan han fastnade i ett annat projekt som aldrig hade blivit slutfört, med start i några låtar han hade spelat in 1997 i samband med en hyllningsskiva till Pete Seeger. Perspektivet är förbluffande. Vid något tillfälle satt han alltså och valde mellan två totala motsatser: elektronikbaserad lager-på-lager-musik eller helakustiskt halvkaos. Själv tror jag att detta var det bästa han kunde få för sig. Det har nämligen varit något som har saknats med Bruce Springsteens skivor ganska länge. Man kan kalla det en gnista, eller varför inte en sorts glädje. Den sentida Springsteen har mest handlat om lågmäld dysterhet och djupt känt allvar. I hans nya krets av folkmusiker är det i stället himlastormande fest. Från start. Det tar inte en minut på turnépremiären i Dublin innan hela det akustiska turbomaskineriet är i gång. Bruce Springsteen själv ser oförskämt nöjd ut, där han knäar omkring med gitarren i märklig nedåtvinkel, gör små krumma danssteg och tar i från tårna för att få fram sina allra rossligaste röstlägen. Runt omkring svänger och kränger det. Ljudbilden är stor och spretig, med banjo, tuba, dragspel, fioler och många raska småsolon – men inga långa. Southside Johnnys gamla blåssektion är med, liksom tre körsångare samt hustrun Patti Scialfa. Tillsammans gör de en rundtur genom minst halva den amerikanska musikhistorien, från jazz och gospel till country och cajun. För det handlar inte alls bara om Pete Seeger, eller ens särskilt mycket om honom. Låtvalet missar alla hans egna kompositioner och de flesta av hans mest kända sånger. I stället har Bruce Springsteen valt fritt bland alla de oräkneliga låtar som Pete Seeger har sjungit in någon gång under sisådär sjuttio års karriär, och sen framfört dem på ett sätt som ligger mycket långt från Seegers milda hurtighet till ensam banjo. Till det kommer en handfull av Springsteens egna låtar, omarrangerade till nära nog oigenkännlighet. ”Johnny 99” som New Orleans-funk, ”Open all night” som swing, ”Adam raised a Cain” som någon sorts bluegrass. De kan se perverst ut på papperet, men alla har de vunnit en ny energi på kuppen. Det är inte alls den sortens folktradition Bruce Springsteen har sökt sig mot de senaste åren, på ensamkonserter och skivor som ”Devils & dust” och ”The ghost of Tom Joad”. Däremot påminner spretigheten och humöret om den unge Springsteen i början av sin skivkarriär, han som hade så många idéer att låtarna nästan svämmade över. Tänk om han kunde föra något av den uppsluppna andan med sig från det här stickspåret, när han så småningom fortsätter med sin egen musik igen. Nils Hansson nils.hansson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23010, "headline": "Turkiets filmnestor död", "summary": "Den turkiske filmskaparen Atif Yilmaz har avlidit, 80 år gammal, rapporterar turkiska medier.", "article": "Den turkiske filmskaparen Atif Yilmaz har avlidit, 80 år gammal, rapporterar turkiska medier. Yilmaz karriär varade över drygt 50 år och omfattar bortåt 120 filmer. - En stor epok i den turkiska kulturhistoren är över. Yilmaz var som en äldre bror till oss alla, säger Erdem Kiral, ordförande i det turkiska regissörsförbundet. Atif Yilmaz filmer spänner över ett brett register: från hårdför realism till romantiska komedier och melodramer. Hans sista film ”Egreti Gelin” (Låtsasbruden) hade preimär förra året. - ", "article_category": "culture"}
{"id": 23015, "headline": "Sextiotalets första rockoffer", "summary": "Brian Jones är rockdivan som fortsatte attskina i graven. Stephen Woolleys film om Stonesstjärnan sprakar nostalgiskt, men lyckas inte beröra Fredrik Strage på djupet.", "article": "”Stoned” Regi: Stephen Woolley Medverkande: Leo Gregory, Paddy Considine, David Morrissey, Tuva Novotny m fl Längd: 1 tim 42 min (från 11 år) Den 3 juli 1969 hittades Rolling Stones ex-gitarrist Brian Jones död i sin swimmingpool. En månad tidigare hade han hoppat av gruppen som han grundat. De sista veckorna tillbringade han på sin gård i Östra Sussex, som en gång tillhört Nalle Puh-författaren A A Milne. Rolling Stones hyllade Brian Jones genom att släppa loss fem tusen fjärilar under gratisspelningen i Hyde Park två dagar efter hans död. Mick Jagger läste högt ur Percy Shelleys ”Adonis”: ”Peace, peace! He is not dead, he doth not sleep/He hath awakened from the dream of life.” Brian Jones stjärna fortsatte mycket riktigt att skina i graven. Som den förste av sextiotalets rockoffer (han dog ett år före Jimi Hendrix och Janis Joplin, två år före Jim Morrison) erbjöd han Rolling Stones något viktigare än bluesackord och blond kalufs. ”Vad han gav till Stones var den fördömda ungdomens fulla, autentiska kraft”, skrev journalisten Nick Kent tjugo år efter Jones död och menade att tragedin blev en klädsam kuliss till bandets dekadans. ”Tack för att ni gjorde mig till martyr”, säger Brian Jones vålnad i slutet av ”Stoned”, Stephen Woolleys film som baseras på en av de mest populära teorierna om Jones död: att han dränktes av Frank Thorogood, en hantverkare som han anlitat för att renovera huset. Flera böcker driver den tesen, bland annat ”The Murder of Brian Jones”, som Stonesstjärnans svenska flickvän Anna Wohlin gav ut 1999. Andra teorier går ut på att Rolling Stones mördade honom i en avancerad komplott eller att han helt enkelt somnade i poolen efter att ha kombinerat sprit med sömntabletter. ”Stoned” bör hur som helst inte ses som en absolut sanning (Frank Thorogoods erkännande på sin dödsbädd, som hänvisas till i slutet av filmen, är omtvistat). ”Stoned” påminner om ”Backbeat”, Iain Softleys skildring av Beatles begynnelse och deras för tidigt bortgångne basist Stuart Sutcliffe – minus den senare filmens febriga konsertscener och sentimentala kraft. Stephen Woolley målar en sprakande sextiotalsfresk – komplett med orgier, trippar och slaka penisar – men lyckas inte berätta historien om Stonesdivan på ett sätt som berör. Trots att filmen hoppar fram och tillbaka i tiden är tempot lågt och många nyckelscener ljumma. Leo Gregory får lyckligtvis Brian Jones att kännas exakt som han beskrivs i Stonesmanagern Andrew Loog Oldhams bok ”Stoned”: ”en fallen ängel, med en gyllene gloria runt ett änglalikt ansikte, och en djävulsk själ”. Han svassar runt i sidensjalar och stora glasögon. Paddy Considine är ännu bättre som Frank Thorogood, den patetiske knegaren som lockas av rock’n’roll-levernet och låter sig mobbas av sin arbetsgivare. Frank skiner som en sol när han får jamma lite med Brian. Han kämpar för att rulla sin första joint. Och inbillar sig att han har en chans hos Anna Wohlin, spelad av en skönt dåsig och självupptagen Tuva Novotny (frågan är dock om verklighetens Wohlin pratade lika bra engelska). Tuva Novotny visar för övrigt så mycket hud att ”Stoned” riskerar att bli ihågkommen mest för det. På internet cirkulerar en specialversion där okända Tuvafans klippt ner filmen till två ytterst lättklädda minuter. Fredrik Strage film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23019, "headline": "Friheten blev deras tragedi", "summary": "Det mytomspunna diktarparet Maria Wine och Artur Lundkvist är föremål för en kärleksroman. ”Jag har velat krossa myten om det fria förhållandet”, säger författaren Jan Arnald.", "article": "Romanen ”Artur och Maria”, som utkommer på fredag, har undertiteln ”En nittonhundratalsroman”. Myten om det fria kärleksförhållandet i konstnärskretsar är i stor utsträckning en kvarleva från förra århundradet, menar Jan Arnald, också känd som deckarförfattaren Arne Dahl. Han har följt Maria Wine och Artur Lundkvist sedan 1980-talet då han började forska om Artur Lundkvist. De var något av pionjärer när de inledde ”det fria äktenskapet” i Sverige. Jan Arnald trodde att det skulle bli en jublande kärlekshistoria. I stället blev det en tragisk berättelse om längtan och brist på närhet. – För mig har det handlat om att krossa myten, man har inte vågat beröra det som handlar om deras ”frihet”. – Det konstiga är att de tragiska också är de goda inslagen. Frihet är ju att kunna leva på skrivandet och alltid kunna ge sig i väg. Sidoeffekten blir att man alltid kan bli lämnad. Båda försökte bygga sitt liv på skrivandet. Stack gjorde de båda två. Artur Lundkvist, den som initierade den bohemiska livsstilen med sina franska förebilder, drog så snart förhållandet blev det minsta statiskt. – Problemet var att han aldrig kunde stanna och fördjupa sig. Därför kunde heller aldrig deras förhållande utvecklas. Så snart det blev vardagligt stack han till en annan kvinna eller en annan världsdel, säger Jan Arnald. Maria Wine hade till en början svårt att anpassa sig. Hon ville vara trogen, men finner sig ganska snart och inleder kärleksrelationer med allt från arabiska prinsar till filmstjärnor som Gunnar Björnstrand. – Det är svårt att veta varför hon gör det: av överlevnadsskäl, för att anpassa sig eller för att hitta en egen livstil. Det går inte att veta, säger Jan Arnald. Svårigheten beror på att Artur Lundkvist förstörde de flesta av hennes brev. – Han kastade dem, kasserade det förflutna för att bara tänka på nuet. Det var hans livsstil, säger Jan Arnald. Artur Lundkvist dog 1991 och Maria Wine för bara tre år sedan. Det gör att Jan Arnald lärde känna henne bättre. – Hon gav alltid dubbla budskap när vi samtalade. Å ena sidan skröt hon om sina exotiska älskare. Å andra sidan pratade hon om sin ständiga längtan efter Artur. Samma sak i hennes dikt. Hon var väldigt ensam, längtande, menar Jan Arnald. Medan Artur Lundkvist satte skrivandet främst, före livet och före Maria. Den främsta anledningen till att han skrivit en roman, och inte en regelrätt biografi, är att han ville komma in under skinnet på dem. – Man ljuger alltid när man skriver om någon annan. Därför tyckte jag att jag lika gärna kunde göra det konsekvent. Man kommer också åt en djupare sanning, särskilt för att de själva skrev dikt. Jag ville tränga bakom dikten med diktarens egen metod. Peter Letmark peter.letmark@dn.se 08-738 16 68 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23022, "headline": "Friheten blev deras tragedi", "summary": "Det mytomspunna diktarparet Maria Wine och Artur Lundkvist är föremål för en kärleksroman. \"Jag har velat krossa myten om det fria förhållandet\", säger författaren Jan Arnald.", "article": "Romanen \"Artur och Maria\", som utkommer på fredag, har undertiteln \"En nittonhundratalsroman\". Myten om det fria kärleksförhållandet i konstnärskretsar är i stor utsträckning en kvarleva från förra århundradet, menar författaren Jan Arnald, också känd som deckarförfattaren Arne Dahl. Han har följt Maria Wine och Artur Lundkvist sedan 1980-talet då han började forska om Artur Lundkvist. De var något av pionjärer när de inledde \"det fria äktenskapet\" i Sverige. Jan Arnald trodde att det skulle bli en jublande kärlekshistoria. I stället blev det en tragisk berättelse om längtan och brist på närhet. - För mig har det handlat om att krossa myten, man har inte vågat beröra det som handlar om deras \"frihet\". - Det konstiga är att de tragiska också är de goda inslagen. Frihet är ju att kunna leva på skrivandet och alltid kunna ge sig i väg. Sidoeffekten blir att man alltid kan bli lämnad. Båda försökte bygga sitt liv på skrivandet. Stack gjorde de båda två. Artur Lundkvist, den som initierade den bohemiska livsstilen med sina franska förebilder, drog så snart förhållandet blev det minsta statiskt. - Problemet var att han aldrig kunde stanna och fördjupa sig. Därför kunde heller aldrig deras förhållande utvecklas. Så snart det blev vardagligt stack han till en annan kvinna eller en annan världsdel, säger Jan Arnald. Maria Wine hade till en början svårt att anpassa sig. Hon ville vara trogen, men finner sig ganska snart och inleder kärleksrelationer med allt från arabiska prinsar till filmstjärnor som Gunnar Björnstrand. - Det är svårt att veta varför hon gör det: av överlevnadsskäl, för att anpassa sig eller för att hitta en egen livstil. Det går inte att veta, säger Jan Arnald. Svårigheten beror på att Artur Lundkvist förstörde de flesta av hennes brev. - Han kastade dem, kasserade det förflutna för att bara tänka på nuet. Det var hans livsstil, säger Jan Arnald. Artur Lundkvist dog 1991 och Maria Wine för bara tre år sedan. Det gör att Jan Arnald lärde känna henne bättre. - Hon gav alltid dubbla budskap när vi samtalade. Å ena sidan skröt hon om sina exotiska älskare. Å andra sidan pratade hon om sin ständiga längtan efter Artur. Samma sak i hennes dikt. Hon var väldigt ensam, längtande, menar Jan Arnald. Medan Artur Lundkvist satte skrivandet främst, före livet och före Maria. Den främsta anledningen till att han skrivit en roman, och inte en regelrätt biografi, är att han ville komma in under skinnet på dem. - Man ljuger alltid när man skriver om någon annan. Därför tyckte jag att jag lika gärna kunde göra det konsekvent. Man kommer också åt en djupare sanning, särskilt för att de själva skrev dikt. Jag ville tränga bakom dikten med diktarens egen metod. Läs utdrag ur boken Pdf: Jan Arnald: \"Maria och Artur\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 23027, "headline": "En agitator för vår tid", "summary": "New Model Army med sångaren och låtskrivaren Justin Sullivan som frontman sjunger så äkta så det skvätter blod över scenen.", "article": "New Model Army Scen: Berns, Stockholm Det snackas alltid om äkthet inom rockmusiken. New Model Armys centralfigur Justin Sullivan är så äkta som någon kan bli. Hans röst skvätter blod över scenen. När han är personlig är det hans eget blod. När han är politisk är det någon annans. På skiva drar sig Sullivan mer och mer åt rockpoetens håll, som den starke textskrivare han alltid varit. På scen får den gamle agitatorn ta mer plats. Tyngdpunkten för kvällen ligger på de äldre skivorna. Det är låtar som de flesta i publiken kan och som med sin aggression passar bra på en livescen, även en så uppsnofsad som den på Berns. Och att kalla Storbritannien för USA:s ”51st state” är knappast mindre aktuellt i dag än för 20 år sedan. Strålkastarljusen är ständigt centrerade på Sullivan, vilket är självklart. Det är han som är bandet, övriga står för en kompetent ruffig bakgrund men är bifigurer. Sullivan är ingen stor sångare tekniskt sett, men desto mer känslomässigt. Han är lika trovärdig som bitter nostalgiker i ”Green and grey” som när han ironiserar över krigspropaganda i ”Here comes the war” eller blir miljöaktivist i avslutande ”I love the world”. Inte för att han är någon skicklig skådespelare utan för att han verkligen tror på det han sjunger, deklamerar och skriker ut. Till och med kvällens popigaste låtar ”Poison street” och ”Stupid questions” har en vass sarkasm som tränger igenom all allsångsvänlighet. Äkthet var ordet. Och så länge världen fortsätter att överträffa hans värsta mardrömmar har Justin Sullivan ingen anledning att börja fejka. Niclas Lindstrand niclas.lindstrand@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23047, "headline": "”Da Vinci”-domarens kod knäckt", "summary": "Den kod som domaren Peter Smith vävde in i sitt skriftliga domslut i plagiatmålet om boken ”Da Vinci-koden” har knäckts.", "article": "Det uppger den brittiska etermediekanalen BBC. Domaren berättade hur koden skulle knäckas efter att två tidningar hävdat att de dom löst chiffret. Det kodade budskapet löd: \"Smithy Code Jackie Fisher who are you Dreadnought.\" Domaren är en beundrare av amiral Jackie Fisher, som utvecklade slagskeppet HMS Dreadnought, som sjösattes i februari 1906. - Budskapet framhäver en betydelsefull, men nu bortglömd händelse som inträffade på dagen 100 år före rättegångens inledning, sade Peter Smith i sitt uttalande. Han berättade också att det tagit honom 40 minuter att konstruera koden och att det tagit honom lika lång tid att lägga in den domslutstexten. Boken \"Da Vinci-koden\" är fylld av koder och gåtor som hjältarna måste lösa. I Peter Smiths domslut friades för övrigt förlaget förlaget Random House och indirekt författaren Dan Brown från anklagelser om att \"Da Vinci-koden\" skulle ha varit ett plagiat av boken \"The holy blood and the holy grail\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 23069, "headline": "Forskarna är ju ense!", "summary": "Ebba Witt-Brattström pläderar för en förstärkt svenskundervisning. Men hon använder forskningen för att stödja sina förutfattade meningar, skriver professor Kenneth Hyltenstam.", "article": "”Blattesvenska” Tidigare inlägg: Ebba Witt Brattström (19/4 ), Stefan Helgesson (21/4). Populistiska politiker kritiseras ofta för att använda forskning precis som det passar deras syften. Ebba Witt-Brattström har i sitt inhopp i debatten om svenskundervisning visat sig från sin allra sämsta sida – som en sådan politiker. Hon har nästan inte en siffra rätt i det underlag hon använder i sin argumentering. Men Witt-Brattström är inte bara politiker och samhällsdebattör. Hon är också intellektuell, forskare, professor i litteraturvetenskap. När en forskare handskas rundhänt med sina källor på det sätt som hon gör i sin artikel på DN:s kultursida den 19 april blir det riktigt eländigt. Witt-Brattström pläderar för en förstärkt undervisning i svenska. Alla som bor i Sverige har rätt att med skolans stöd skaffa sig kvalificerade och likvärdiga kunskaper i svenska, eftersom svenskan är huvudspråk i Sverige. Hennes förslag till hur svenskan konkret skulle förstärkas är enkelt: mer svensk litteratur i undervisningen – annars blir ”svenskan ett instrumentellt språk, en uppsättning sfi-fraser att använda i olika situationer”. Hon anser att regeringen är rasistisk när den inte aktivt verkar för en förstärkt svenska. Regeringen är rasistisk också när den ”i stället” satsar på ”mer hemspråksundervisning” (sedan 1997 officiellt benämnd modersmålsundervisning, vilket Witt-Brattström nymornat och oreflekterat ironiserar över). Medan hennes resonemang om en förstärkt svenskundervisning är kortfattade, ägnar hon desto mer krut åt att kritisera det faktum att den svenska skolan ger stöd åt tvåspråkiga elevers förstaspråksutveckling. Jag håller med Witt-Brattström om behovet av en förstärkt undervisning i svenska och en förbättrad utbildning för ungdomar med utländsk bakgrund i allmänhet. Hon har också en viktig poäng i sitt resonemang om svenskans status som huvudspråk i Sverige, och jag har inget emot hennes idé om mer litteratur i undervisningen. Men när hon spelar ut detta mot skolans stöd för de tvåspråkiga elevernas modersmål, hamnar hon helt fel och motverkar tyvärr sina i grunden goda intentioner. Witt-Brattström visar med sin artikel att hon inte har den mest elementära kunskap om utbildningssituationen för elever med utländsk bakgrund. Hon sällar sig till skaran som utifrån känslomässiga argument med rötter i gammaldags nationalism tror att tvåspråkighet skulle vara ett hot mot individens kunskaper i det nationella språket. Hon använder forskning, inte för att sätta sig in i ett sakförhållande, utan för att ge status åt sin egen förutfattade mening. Vad värre är, hon använder i sin artikel forskning som hon själv varken sett, värderat eller tagit ställning till; hon går på hörsägen. Hennes källa är en artikel i Sydsvenska Dagbladet 19/3 -05 av frilansjournalisten Lars Åberg, en kontroversiell samhällsdebattör som ofta citeras på rasistiska och islamofoba hemsidor, vilket i och för sig inte behöver vara känt för Witt-Brattström. Åbergs artikel handlar om arabiskspråkiga förskolor i Malmö, inte om modersmålsundervisning i skolan. Från Åbergs text har hon uppfattat två saker. En är att motivet för skolans modersmålsundervisning skulle vara att invandrarelever inte kan lära sig svenska om deras modersmål är ofullständigt. Detta är helt fel. Modersmålsundervisning finns av flera skäl: utvecklade kunskaper i ett förstaspråk har visat sig vara gynnsamt (ej nödvändigt) för en elevs allmänna kunskapsinhämtande, fortsatt språkinlärning (också av svenska alltså), läs- och skrivinlärning, identitetsbildning samt för kontakten med föräldrarnas kulturella bakgrund. Det är detta som tvåspråkighetsforskare världen över faktiskt är eniga om, inte alls ”djupt oense”. Från Åberg har Witt-Brattström också hämtat att den svenska policyn för modersmålsundervisning skulle bygga på ”hårt kritiserad” forskning av Wayne Thomas och Virginia Colliers. Varken Åberg eller Witt-Brattström har tagit del av denna forskning. Hon säger att han hänvisar till kritik mot den från två amerikanska skribenter. En av dessa är James Crawford, ledare för National Association for Bilingual Education. Den andra är Christine Rossell vid Boston University. Ingen av dem är tvåspråkighetsforskare – Crawford är journalist, Rossell professor i statsvetenskap – men Witt-Brattström använder deras kritik mot Thomas och Colliers forskning som underlag för sitt påstående att ”internationellt ledande tvåspråksforskare är djupt oense i frågan”. Sedan blir allt tyvärr en enda röra. ’Frågan’ som Witt-Brattström här diskuterar gäller om barn kan lära sig ett andraspråk även om deras förstaspråk inte är fullt utvecklat. Detta är inte alls vad Crawford eller Rossell har kritiserat Thomas och Collier för. Crawford är kritisk mot att Thomas och Colliers redovisning i deras första rapport inte var detaljerad nog för att få det genomslag den förtjänar som stöd för tvåspråkig utbildning. Rossell kritiserar rapporten bland annat för brister i matchning av jämförelsegrupper samt för användande en så kallad pseudolongitudinell metodik. Detta är kritik som man kan ha, men den kullkastar inte huvudresultaten. I själva verket har Thomas och Colliers ett antal metodiska fördelar framför mycket annan forskning på området. Det är också intressant att Crawford, en förespråkare av tvåspråkig undervisning, är starkt kritisk mot Rossell, som har en grundläggande aversion mot allt som inte är ”English-only”, och beskriver henne på sin hemsida som ”en kritiker som ständigt förnekar existensen av empiriskt stöd för tvåspråkig undervisning”. Faktum är att modersmålsundervisningen i den svenska skolan i själva verket har mycket lite med Thomas och Colliers forskning att göra, vilket i och för sig kan beklagas. De flesta elever som följer modersmålsundervisning får 40 minuter i veckan, medan de modeller som i Thomas och Colliers undersökning visade sig vara mest gynnsamma för kunskapsinhämtande och engelskinlärning omfattade ett mycket större modersmålsinslag. Den svenska modersmålsundervisningen är inte ”ett gigantiskt socialt experiment med en hel generation nya svenskar” legitimerat av ”tendentiös och dålig forskning” (det vill säga den av Thomas och Collier). Den har en 30-årig stabil tradition – om än med många organisatoriska och andra problem under årens lopp. Dess teoretiska underlag går tillbaka på den enkla tanken att inget barn ska behöva hamna på efterkälken i skolan på grund av bristande språkkunskaper. Eftersom det faktiskt tar flera år att lära sig en kvalificerad svenska, behöver all språkkunskap utnyttjas instrumentellt i skolans kunskapsförmedling. Om det ska bli en förbättring av skolresultaten för invandrarelever behövs inte bara mer svensk litteratur i svenskundervisningen, det behövs andra attityder, andra kunskaper och en annan förståelse för invandrarelevers verklighet än de som speglas i Ebba Witt-Brattströms artikel. Kenneth Hyltenstam Professor i tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet kulturdebatt@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23072, "headline": "Tonträffar dygnet runt", "summary": "Dirigenten Kristofer Wåhlander har sin egen orkester i Sankt Petersburg. Med en stor och krävande publik. I Ryssland har den klassiska musiken en ställning som saknar motstycke.", "article": "Han kommer från Löddeköpinge i Skåne men pendlar i dag mellan Sverige och Ryssland, det nya hemlandet. Musiken har alltid varit viktig. Någon tygnalle hade Kristofer Wåhlander aldrig som barn, i stället en leksaksgitarr. Att det skulle bli musik i någon form när lille Kristofer blev stor, var självklart. Men inte att han skulle bli dirigent. Det beslutet växte fram under den klassiska gitarrutbildningen i Manchester, Storbritannien, och förde honom så småningom till Sankt Petersburg i Ryssland, där han fick förmånen att öva och repetera med ett antal unga musiker. Kristofer Wåhlander är med sina 31 år äldst i gruppen, som nu utgör hans egen orkester. Det är en tacksam men också krävande uppgift, för här duger det inte med en halvdan insats. Ryssar ur alla samhällsklasser lyssnar till klassisk musik. Publiken är kunnig och förväntar sig mycket av utövarna. Konserterna är ofta billiga; den klassiska musiken är här folkkultur; det är inget överklassnöje att gå och lyssna på Stravinsky eller Tjajkovskij. Men nordiska tonsättare som Jean Sibelius, Wilhelm Stenhammar och Hugo Alfvén känner den ryska publiken inte till, så Kristofer Wåhlander tar på sig uppgiften att arrrangera nordisk musikfestival i Sankt Petersburg. I dokumentären ”Kristofers orkester” av Viveca Ringmar får vi följa honom, ständigt på språng, om det så är repetitioner med orkestern, jagande efter sponsorer, umgänge med lilla dottern Klara, pianospel med hustrun tillika pianoläraren Natasja, som han träffade på konservatoriet i Sankt Petersburg, eller bilfärd till flygplatsen med vidhängande krock (snabbt avhandlad vid vägkanten) på väg att hämta den svenske pianisten Per Tengstrand, som ska spela Stenhammar för ryssarna. Tengstrand beskriver efter konserten den ryska publiken som lyssnande, mer koncentrerad och distanserad än den amerikanska, som å andra sidan alltid visar mer uppskattning än den menar. All tid ska utnyttjas, och följaktligen arbetar Kristofer Wåhlander också när han kör bil, för då lyssnar han till symfonierna, lär sig dem. Men hans dirigentlärare Leonid Kortjmar tycker att den unge svensken borde arbeta ännu mer med musiken och inte splittra sin uppmärksamhet så mycket. Man måste älska musiken mer än sig själv, säger han. Den ryska musiken beskriver Kortjmar som vulkanisk, en musik som har svårt att hålla tillbaka känslorna även när den någon gång försöker. Han anser att öppenheten och känslosamheten är utmärkande för det ryska folket, som har så gott om stora kompositörer, men inga filosofer att tala om. Att vara ett litet barn med musicerande föräldrar kan innebära tidiga klanguppelvelser som sätter sig i hela kroppen. Det får Klara, bara några månader gammal, erfara. I en scen ser vi de unga föräldrarna spela fyrhändigt på flygeln medan Klara placerats ovanpå densamma i sin babystol, där hon får rytmen, ögonkontakten och ljudet på en och samma gång, en sorts musikalisk totalupplevelse. Tomas Lisinski tomas.lisinski@dn.se 08-738 11 59 VECKANS KONSERT: KRISTOFERS ORKESTER SVT 2 19.00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23074, "headline": "Bergman har huvudrollen i Ahndorils nya roman", "summary": "Ingmar Bergman blir romanfigur. Författaren Alexander Ahndoril har skrivit en lekfull bok med regissören som huvudperson. Ett garanterat hett samtalsämne i höst.", "article": "Dramatikern och romanförfattaren Alexander Ahndoril har skrivit om verkliga personer förut. Men de har varit kejsare och kungar långt bak i historien. Nu ger han sig på en livs levande ikon, filmregissören Ingmar Bergman. Alexander Ahndoril startar det mesta han skriver i verkliga händelser, Fadimemordet och den så kallade styckmordsrättegången är ett par exempel. Hans berättarstil har beskrivits som ett mellanting mellan Sörgården och ”Twin Peaks”. Hur kom du på idén att skriva en bok med Ingmar Bergman som huvudperson? – Det är en tanke jag haft i 20 år. Den skulle bli min andra roman, men jag lade undan den. Jag var alldeles för upptagen av Ingmar Bergman som filmare på den tiden, det kom för nära, säger Alexander Ahndoril. – Nu har det gått en väldig massa år och jag har blivit ungefär lika gammal som min romanfigur. Plötsligt blev jag överrumplad av den här historien igen. I boken håller Ingmar Bergman på att spela in sin film ”Nattvardsgästerna”. Den handlar om prästen som inte kan tro. Det är tidigt 1960-tal och regissören åker rastlöst mellan villan i Djursholm, Filmstaden och Operan. Filmteamet knotar, SF hotar och Ingmar befarar att han håller på att göra sin hittills tråkigaste film. – Den filmen är kanske den gråaste och tristaste pärla som han över huvud taget har gjort. Därför är det en utmaning för mig att göra det omvända, en sprudlande och rolig roman. Någon dokumentärroman är det inte fråga om. Historien om filminspelningen håller sig visserligen med Ahndorils ord ”absolut till fakta”. Samtidigt har han en lekfull ingång till ämnet. Lekfullheten frigjordes när han bröt tabut att skriva om Bergman och gjorde honom till berättarjaget. – Det finns ett väldigt stort dokumentärt material som jag har tagit del av. Ingmar Bergman har själv skrivit om perioden, Vilgot Sjöman har gjort det, Käbi Laretei har gjort det, hans egen mor och hans egen far också. – Men det som finns emellan måste jag hitta på. Jag har förstås ingen aning om vad han har tänkt i de här situationerna jag skriver om. Finns det risk att någon av de inblandade kommer att sätta kaffet i vrångstrupen när de läser din roman? – Ja, den risken finns. Det är klart att det är jättekonstigt för Ingmar Bergman att bli romanfigur i någon annans bok, och det gäller väl de andra också som är med. Ingmar Bergman har redan läst ”Regissören”. Och ringt. – Vi pratade i över två timmar. Han håller inte med om allt i boken, men han vet ju hur fiktion fungerar. Vi förstår varandra. Och jag har ju ingen som helst längtan att göra någon illa. – Romanfiguren Ingmar Bergman lever också ett eget liv, på samma sätt som alla romanfigurer gör. Ett liv som jag inte kan kontrollera, avslutar Alexander Ahndoril. I september ges ”Regissören” ut. Inte bara i Sverige utan även i Danmark, Norge och England. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23077, "headline": "Kärlek i krigets skugga", "summary": "Den italienske komikern och regissören Roberto Benigni är tillbaka med en farsartad romantisk komedi i Irakkrigets slagskugga. Eva af Geijerstam ser komiken blixtra men också några trötta clownkonster. DRAMAKOMEDI", "article": "”Tigern och snön” Regi: Roberto Benigni Manus: Roberto Benigni, Vicenzo Cerami I rollerna: Roberto Benigni, Jean Reno, Nicoletta Brasci, Tom Waits m fl Längd: 1 tim 54 min (från 11 år) Den särpräglade komikern Roberto Benigni blev känd också utanför Italiens gränser framför allt när han fick en roll i Jim Jarmuschs ”Down by law” för tjugo år sen. Hans naiva och milt anarkistiska clownkonster, håret på ända, fysisk trots litenheten, återanvändes av både Jarmusch och andra ickeitalienska regissörer. Under tiden fortsatta Benigni sitt eget filmskapande. Med ”Livet är underbart” (1997) om andra världskriget och Förintelsen parade han smärtsamt drama med komik. Den originella blandningen av skratt och sorg mitt i europeisk historias mörkaste skede gjorde filmen till den största italienska internationella filmframgången på mången god dag, för att inte säga någonsin. Oscarstatyetterna kom som på posten. Benignis klättrande på stolarna vid utdelningen och hans hojtande tacktal på italienskengelska blev en klassiker i spektaklets annars ofta välstädade annaler. Efter bland annat ett praktfullt publikt fiasko med sin storfilm ”Pinocchio” häromåret är han nu tillbaka med en film som till struktur och tema påminner om ”Livet är underbart”. Kriget är ett annat: invasionen av Irak 2003. Slutnoten kan alltså gå i dur: här talar vi ett slags romantisk komedi i Irakkrigets slagskugga. Men ”Tigern och snön” sjunger på samma sätt den stora kärlekens, familjens och fantasins lov som ”Livet är underbart”. Benignis gestalt Guido från den fabeln heter här Attilio. Han är en firad poet och universitetslärare med vildsinta undervisningsmetoder, förvirrade maner och högljudda lovsånger till poesins kraft. Han är uppslukad av kärlek till Vittoria, eller åtminstone vill Benigni förmå oss att tro det, även om man stund efter annan tycker sig se honom mer uppslukad av sina egna starka känslor och komiska manövrer. Vittoria är i färd med en översättning av vännen och den irakiske poeten Fuads (Jean Reno) senaste verk. Som alltid spelas målet för Benignis ömma lågor av hans egen fru, Nicoletta Brasci. I några återkommande scener drömmer han om bröllop med Vittoria, med storheter som Ungaretti, Montale, Borges och Yourcenar som vittnen och till tonerna av Tom Waits framförande sin egen ”You can never hold back”. Men enligt komikens regler: bröllopet blir aldrig av. Fuad återvänder till Irak. Vittoria följer med för att slutföra översättningen. Sviterna av en bomb får Benigni att följa efter på en till synes mission impossible: att rädda den kära till livet. Att Benigni inte har något till övers för kriget eller Saddam Hussein står helt klart. Ibland, bland enkla kamelskämt, reguljära farsnummer och vänligt men skräckblandat gyckel med amerikanska vägkontroller, bränner det till på allvar. Som när Attilio plötsligt upptäcker att han befinner sig mitt ute på ett minfält, eller i allt absurdare takt försöker få tag i läkemedel som inte finns. Men clownen Benigni är ojämn i infallen den här gången, ibland odrägligt självupptagen, säkert beroende på det problematiska i att förena kärlekssagan med sin indirekta berättelse om kriget. Ibland blixtrar han till av vardaglig värme och den lille mannens tragedi och komik i de stora stormarna. Annat är bara trött, sketchartat och utan glöd. Och av en trött clown utan närvaro blir det bara tragedi. EVA AF GEIJERSTAM film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23100, "headline": "De papperslösa är Amerikas nya ödesfråga", "summary": "Immigrationsdebatten är glödhet i USA. I veckan demonstrerade miljontals latinos över hela landet i protest mot den politiska alarmismen. Budskapet: ge de illegala arbetarna medborgarskap. Magnus Linton ser en ny medborgarrättsrörelse ta form i Los Angeles.", "article": "Hollywoods nattliv har tystnat när morgonens daglönare samlas på parkeringen och Clemente, en av dem, sammanfattar vad han sa i gårdagens samtal hem till Mexiko. - Allt möjligt, men inget som är sant. Han är 26 år och en av de elva miljoner ekonomiska flyktingar USA både älskar och hatar och som nu - efter att administration och kongress blundat i decennier - fått den politiska laddning alla begrep att de till slut skulle få. När George Bush för en tid sedan sa att \"av USA:s alla relationer är den med Mexiko den viktigaste\" skakade många på huvudet men slutade snart; i måndags marscherade miljoner människor över hela USA i protest mot nyvaknad xenofobi och de senaste åren har rapporterna duggat tätt om hur beroende den amerikanska ekonomin är av de illegala. Var fjärde jobb i jordbruket görs i dag av papperslösa, nästan alla från Latinamerika, och i andra branscher ser det snart likadant ut; var sjätte städjobb, var åttonde byggjobb och var tjugonde av alla jobb i USA utförs i dag av den underjordiska arbetskraft som växer med en halv miljon om året. Kalifornien, de flestas destination, genomlever just nu ett migrationsfenomen unikt i modern historia - den största demografiska omvandlingen på 150 år - och Los Angeles är i dag vad New York var för mer än ett sekel sedan: ingången till USA, staden där en ny värld tar form. Södra Kalifornien, som andra delar av USA, har förvandlats till en samling urbana amöbor i snabb rörelse och det produktiva tempot sprider en bokstavlig doft av dollar. USA:s finslipade tvåtredjedelssamhälle må vara brutalt, men det är aktivt; här finns över 8 miljoner arbetsgivare och när Clemente kom för två år sedan och ställde sig på en trottoar i Hollywood trodde han att han hamnat i paradiset. - Jag fick jobb samma dag jag kom. Tio dollar i timmen för att hantlanga på ett bygge. Jag jobbade hela veckan och på fredagen tänkte jag bara: \"Herregud - har jag hamnat i paradiset?\" Jag mådde skitbra då. Clementes historia ser ut som mångas, men saknar den amerikanska drömmens lyckliga slut; efter att ha gripits en gång vid gränsen försökte han igen och lyckades, tog sedan buss till Los Angeles, sökte upp en bror som redan var här, fick lite hjälp, tog in på ett härbärge, började jobba, ringde hem till fru och barn och sa att allt gick fint och att han snart skulle komma hem - bara han jobbat ihop pengar att betala smugglaren som tagit honom över gränsen och sparat tillräckligt för det som var äventyrets syfte: ett hus åt familjen. - Min fru ville inte att jag skulle åka. Hon tyckte att vi hade allt vi behövde, men jag ville ha något mer. Något bra. Jag var trött på att sitta i ett pappskjul och skämmas inför mina barn. Men det samhälle som de första veckorna visade sig från sin bästa sida bytte snart skepnad. En period kom då utbudet av arbetskraft med råge översteg efterfrågan och Los Angeles trottoarer började digna av mexikanskt trasproletariat. Clemente hade ingen buffert, och när botten är nådd har den laglöse lite att förlora på laglöshet; han började sälja crack, stötte på fel grabbar, blev svårt misshandlad. - Får man inte jobb bryts man ner. Jag hade aldrig rånat någon, aldrig tagit droger, aldrig sålt knark innan jag kom hit. Jag har bara varit här i två år och nu har jag gjort allt det där. Ibland har det hänt att jag stannat upp och tittat på mig själv utifrån och sagt: Herregud Clemente - vad är det som hänt dig? Ingenstans står den rika och fattiga världen och glor varandra i vitögat så konkret som vid de karga markerna mellan El Paso och Tijuana; hela städer har poppat upp för att svara mot den efterfrågan människoflödet genererar och det geografiska och juridiska gränslandet har blivit en postkolonial cirkus som alltmer tär på politikers samveten. Med 11/9 och det xenofoba klimat som följde tilltog militariseringen av gränsen - det senaste förslaget är en 130 mil lång mur - utan att på minsta sätt minska inflödet. Enda konsekvensen, menar Peter Laufer, författare till boken \"Wetback Nation\", är att priset på smugglarnas tjänster skjutit i höjden och flyktingarnas tid i livegenskap förlängts; för tio år sedan kunde man ta sig över för 500 dollar, i dag kostar det åtskilliga tusen, de fattiga tvingas till allt större risker och dödsfallen i öknen - nu runt 400 om året - har mångdubblats, stora karteller har bildats som efter modell från droghandeln tagit över den kommers gränsregionen skapat och The U.S. Border Patrol har nu vuxit till en hel armé. För latinamerikanerna är det paradoxala att de kommer illegalt - men alltid är välkomna. Överallt står arbetsgivare med öppna armar och både regering och opposition vet att klappjakten vid gränsen mest är ett spel för galleriet: amerikansk ekonomi skulle kollapsa utan de papperslösa. Därför var det framför allt näringslivet som jublade när ett omdebatterat lagförslag som skulle ha reglerat situationen kollapsade i senaten i förra veckan. Initiativet, en kompromiss mellan båda partierna, hade blivit ett historiskt genombrott som skulle gjort en stor del av USA:s papperslösa lagliga och därmed givit mänskliga rättigheter till flera miljoner som i dag jobbar i konstant skräck för att upptäckas. Nu är det oklart när frågan lyfts igen, och till dess är läget som förr: amerikanska företagare har fri tillgång till elva miljoner rättslösa, för att stilla en rasistisk opinion avsätts mer pengar till militariseringen av Södern - och så länge fattiga har det ännu värre i Mexiko fortsätter strömmen. Den stora nyheten i USA - och skälet till att Los Angeles, nu allmänt känd som \"the immigration capital of the world\", lagt sig i debattens centrum - är högerpopulismens hastiga avancemang. När republikanen Bob Beauprez, försvarare av massdeportering, nyligen sa att om invandrarna inte hårt och tydligt avvisas är USA snart \"världens största magnet, en gigantisk gonggong som meddelar kom en, kom alla!\" var han inte ensam. En rad böcker har kommit som stämmer in och varierar temat om hur nationens dörr ställts på vid gavel för terrorister och etniska element som stjäl arbete från vita och på sikt degenererar hela USA. \"Whatever It Takes\", en bok av republikanen JD Hayworth, driver tesen att problemet med att legalisera den nya rörliga underklassen framför allt är att den då också skulle få en kollektiv politisk identitet och i kraft av sin storlek inte bara kräva mer lön utan förr eller senare också ett nytt samhälle: \"Den kommer revoltera, som i Frankrike!\" Länge var alarmismen isolerad men det som nu oroar ett liberalt USA är hur snabbt den vuxit till sig och vilken roll den saken får i höstens kongressval. Om allmänheten hittills haft sin egen historia i färskt minne och mest sett invandrare som ett positivt samhällsinslag i form av billig servicearbetskraft så har en klar glidning skett på sistone; när The Pew Hispanic Center presenterade sin senaste rapport hade mer än hälften svarat att de nu ser papperslösa som en börda för landet, hela 27 procent tyckte att de skulle skickas hem och allt fler tycks hålla med republikanen Dana Rohrabacher som tagit till orda mot näringslivets \"brist på kreativitet\" i att hitta arbetskraft: \"Låt fångarna plocka frukt, vi behöver inte ta hit miljontals främlingar för det.\" Det var i detta klimat Los Angeles vaknade. Metropolen som på några decennier gått från att vara USA:s vitaste till minst vita stad är just nu inte bara nav i en exploderande serviceindustri utan också i en ny medborgarrättsrörelse. Den megamarsch som härom lördagen - den 25 mars - blev världsnyhet genom att samla en halv miljon människor i protest mot mur och deportering spred sig snabbt över landet och i måndags präglades hela USA av de manifestationer med krav på amnesti som genomfördes i över 100 städer. Flera miljoner protesterade under parollen \"We are America\" och i maj planeras kampanjen \"A day without an immigrant\", en dag då papperslösa ska lägga ner arbetet så medelamerikanen ges chans att ta ställning till ett USA med och ett utan dem. Det ser alltså ut som om den kollektiva identitet JD Hayworth oroar sig för redan håller på att etablera sig - helt oberoende av lagstiftning. - Repris. Maria Elena Durazo, chicana, mexikan uppvuxen i USA, behöver inte leta länge efter ordet när hon ska beskriva vad det är som sker. Hon var till nyligen ordförande i Los Angeles avdelning av hotell- och restaurangfacket HERE, den organisation som tillsammans med servicefacket SEIU betytt mest för politiseringen av de papperslösa. I tajt skjorta sitter hon på sitt kontor mittemellan Beverly Hills och South Central och de plakat, affischer, banderoller och skyltar som kantar trappuppgången är, som det mesta i det nya Los Angeles, på spanska. - Allt vi erfar nu på 2000-talet är en repris på varje fas som medborgarrättsrörelsen gick igenom för femtio år sedan. Och när folk inser hur mycket det finns att lära av historien skapas en ny kraft. Det är en stor del av förklaringen till varför just Los Angeles har blivit det nya uppvaknandets centrum. Här finns en väldigt tydlig svart erfarenhet av förtryck. Och det finns, numera, en väldigt tydlig latinsk. När globaliseringen kickade in på allvar flyttade de flesta av USA:s traditionella fabriksjobb till skattebefriade industrizoner i syd, och vad som nu återstår är de orörliga servicebranscherna; kontorsstädare och hotellpersonal hör till de yrkesgrupper som vuxit snabbast - hälften av Los Angeles totala kontorsyta är byggd efter 1980 - och i dag utförs dessa okvalificerade jobb nästan uteslutande av latinos. Skiftet från tillverkningsindustri till serviceindustri ställde krav på fackligt nytänkande, men många valde att i stället låsa sig i en gammal tradition av främlingsfientlighet. Undantaget var Los Angeles, och under 1990-talet genomfördes en mycket framgångsrik organisering av framför allt städare; för femton år sedan var 10 procent av Los Angeles städare med i facket - i dag är siffran 70 procent. Maria Elena Durazo var med då och hör till en ny generation i amerikansk arbetarrörelse som menar att om inte facken vänder sig också till den underjordiska arbetskraften kommer de snabbt förlora sin roll. Senaste 25 åren har invandrare tredubblat sin andel av Kaliforniens arbetsföra befolkning; över 80 procent av HERE:s medlemmar i Los Angeles är i dag latino, och av dem är 25 procent papperslösa. Det låter paradoxalt att vara utan papper men ändå organiserad men på USA:s kaotiska och decentraliserade arbetsmarknad är det inte bara möjligt - även om rättshjälpen som kan erbjudas är embryonal - utan också en förutsättning för politiseringen. Av alla grupper - akademiker, kyrkor, radikala fack, mr-organisationer - som tillsammans med de papperslösa nu bygger upp reaktionen mot högerpopulismen har facken varit viktigast och i den disparata fusionen mellan fack- och immigrantrörelse finns allt från dem som kräver amnesti för alla elva miljoner till dem som stöder det gästarbetarprogram George Bush, starkt påverkad av näringslivslobbyn, föreslagit. Konsensus råder emellertid om kravet på demilitarisering av gränsen och att någon sorts legal grund, på sikt medborgarskap, ska skapas - för så många som möjligt. Men trots polariseringen - den högra sidan med hjärta hos Washingtons republikaner och den vänstra med centrum i Los Angeles sociala rörelser - är det ett faktum att Amerikas nya dilemma bara marginellt kan påverkas av politiker eller massmobiliseringar. En mycket starkare rörelse är migrationen själv, eller som en luttrad flykting uttrycker det: \"You learn real quick. Spanish is not the language here. Money is.\" En mil söderut - i South Central - öppnar Rosa Ojeda dörren och säger att hon knappast ångrar de helveten hon gått igenom för att bli amerikansk medborgare. Som de flesta av sina grannar smugglades hon över gränsen för många år sedan, började städa hus i Beverly Hills, fick sedan fast jobb, till slut papper och har nu villa och man och fyra barn födda här varav en just börjat på universitetet. I dag är hon fackligt förtroendevald, sedan länge aktiv i migrantrörelsen och nu stolt för att folkrörelsearbetet gjort Los Angeles till vad hon kallar en symbol för \"det progressiva Amerika\". Hon är ingen fan av Bush, men säger att även med en konservativ regering är det här landet något mycket bättre än det hon lämnade. - USA är hårt, men också ett system av möjligheter. Den som vågar sätta saker på spel kan vinna. Jag tycker jag har gjort det. Hade jag stannat i El Salvador hade jag säkert haft sju åtta barn i dag och levt i extrem misär. Jag är tacksam mot det här landet. Faktiskt. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men det är jag. Och glad för att jag vågade. Rosa, en gång revolutionär, är det lyckade exemplet; en person som via sin existens håller liv i de drömmar som bara fortsätter att spridas i det södra Amerika. Stängsel, poliser, lagar, fängelse, deportering - hittills har inget bitit på de krafter som driver tusentals över gränsen under samma tid senaten äter lunch och det beror på ett enkelt faktum: betydligt fler slutar som Rosa än som Clemente. Detta - att fler lyckas än misslyckas - är ordningens kärna och även i ett större perspektiv är Rosa Ojeda symbolisk; rörlighet, nomadism, cirkulation - den allt intensivare migrationen från syd till nord är ett resultat av såväl materiella som kulturella realiteter och det är, menar filosofen Toni Negri, viktigt att se att arbetarnas rörlighetsbegär inte bara har en negativ utan också en starkt positiv orsak. Migration drivs i första hand av människors vilja att fly från negativa förhållanden som våld och misär, men också av ett positivt begär efter välstånd och frihet. Att, om det är möjligt, på en och samma gång desertera från exploatering och nationell identitet för att söka befrielse på annat håll är i mångas backspegel ett progressivt äventyr, ett sätt att förändra inte bara sig själv utan världen, en mycket medveten handling - även om den inte har någon klar politisk färg. Hon stänger av teven. En vän med mindre tur har ringt och när samtalet är över suckar hon och säger att klimatet förvisso hårdnat avsevärt för dem som kommit de senaste åren och att det snart kan bli än värre. Själv har hon kravlat över gränsen många gånger, lämnat bort en nyfödd son i flera år, varit hemlös, helt utblottad och, som hon säger, \"gråtit mycket\". Ändå svarar hon att hennes råd till en fattig latinamerikan med migrationsdubier skulle bli kort: - Åk. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23109, "headline": "Filmarna tog hem segern", "summary": "Vilgot Sjömans och Claes Erikssons upphovsrätt kränktes när TV 4 avbröt deras filmer för reklam. Det slog hovrätten fast på onsdagen.", "article": "Ett spontant jubel utbröt i Svea hovrätts lokaler när beskedet mottogs på onsdagen. Ett femtiotal sympatisörer hade samlats för att visa sitt stöd för filmarna Claes Eriksson och den nyligen bortgångne Vilgot Sjöman. Hovrättens dom betyder att en kommersiell kanal måste ha upphovsmannens tillstånd för att få göra reklamavbrott i en film. Målet är så betydelsefullt att flera europeiska upphovsrättsorganisationer följer det med stort intresse. Filmaren Claes Eriksson var glad och lättad efter beskedet: – Det känns oerhört styrkande och inspirerande att det blev det här utslaget, att ekonomiskt svaga intressen som vi kan vinna en sådan här strid. – Visst har det varit en frustrerande och prövande tid. Vi har nästan blivit hånade som bakåtsträvare och jag började bli orolig för att tiden gick emot oss. Vi går ju mot en alltmer kommersialiserad mediesituation. Claes Eriksson har drivit det civilrättsliga målet under flera år tillsammans med Vilgot Sjöman, som avled i söndags. Vilgot Sjömans ”Alfred” gjordes 1995 när TV 4 inte fick sända rena reklamavbrott mitt i filmerna och Claes Erikssons ”Hajen som visste för mycket” gjordes när reklamavbrott inte fanns på tv. När TV 4 bröt deras filmer ansåg de alltså att deras ideella rätt kränkts. Hovrätten, som enhälligt fastställde tingsrättens dom från 2004, skriver att ”de aktuella reklamavbrotten inte bara har brutit kontinuiteten och dramaturgin i filmerna utan också fogat in miljöer som är främmande och omotiverade. I något fall har avbrotten vidare inneburit att den eftersträvade dramatiska effekten av växlingen mellan två scener suddats ut.” – Det här betyder att varje filmare nu ska få bestämma själv om deras filmer får brytas. Även om de flesta är så ekonomiskt beroende att de ändå inte kan säga nej, säger Claes Eriksson, som beklagar att han inte kunde dela onsdagens glädjebesked med Vilgot Sjöman: – Det är min enda sorg i det här. Vi blev mycket nära vänner under den här processen. Vilgot Sjöman var verkligen en stark inspiration. Det var på onsdagen oklart om TV 4, som dömts att betala filmarnas rättegångskostnader, överklagar till Högsta domstolen. – Det var ett förvånande utslag. Vi tyckte att det fanns en tydlig hållning i tingsrätten, där chefsrådmannen resonerade att ett avbrott i sig inte är ett intrång i ett verk. Vi trodde att hovrätten skulle gå på en liknande linje. Nu ska vi göra en ordentlig juridisk genomgång och analysera domen. Sedan får vi se om vi går vidare, säger TV 4:s informationschef Göran Ellung. Peter Curman, ordförande för Klys (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd), menar att det slutliga avgörandet, oavsett om det blir i hovrätten eller Högsta domstolen, får stor betydelse för alla konstnärliga upphovsmän. – På samma sätt som en Mozartkonsert inte får avbrytas, av något inslag som ska sälja babypuder, så får man inte behandla en film hur som helst. Den har komponerats på ett visst sätt och det måste respekteras, säger han. Göran Ellung beklagar att regissörerna känner sig kränkta och hävdar att TV 4 skärpt rutinerna och i dag säkerställt att distributörerna, i det här fallet SF och Sandrews, alltid har ett godkännande från upphovsmännen om reklam ska sändas. Peter Letmark peter.letmark@dn.se 08-738 16 68 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23110, "headline": "Filmarna tog hem segern", "summary": "Vilgot Sjömans och Claes Erikssons upphovsrätt kränktes när TV 4 avbröt deras filmer för reklam. Det slog hovrätten fast på onsdagen.", "article": "Ett spontant jubel utbröt i Svea hovrätts lokaler när beskedet mottogs på onsdagen. Ett femtiotal sympatisörer hade samlats för att visa sitt stöd för filmarna Claes Eriksson och den nyligen bortgångne Vilgot Sjöman. Hovrättens dom betyder att en kommersiell kanal måste ha upphovsmannens tillstånd för att få göra reklamavbrott i en film. Målet är så betydelsefullt att flera europeiska upphovsrättsorganisationer följer det med stort intresse. Filmaren Claes Eriksson var glad och lättad efter beskedet: –Det känns oerhört styrkande och inspirerande att det blev det här utslaget, att ekonomiskt svaga intressen som vi kan vinna en sådan här strid. –Visst har det varit en frustrerande och prövande tid. Vi har nästan blivit hånade som bakåtsträvare och jag började bli orolig för att tiden gick emot oss. Vi går ju mot en alltmer kommersialiserad mediesituation. Claes Eriksson har drivit det civilrättsliga målet under flera år tillsammans med Vilgot Sjöman, som avled i söndags. Vilgot Sjömans ”Alfred” gjordes 1995 när TV 4 inte fick sända rena reklamavbrott mitt i filmerna och Claes Erikssons ”Hajen som visste för mycket” gjordes när reklamavbrott inte fanns på tv. När TV 4 bröt deras filmer ansåg de alltså att deras ideella rätt kränkts. Hovrätten, som enhälligt fastställde tingsrättens dom från 2004, skriver att ”de aktuella reklamavbrotten inte bara har brutit kontinuiteten och dramaturgin i filmerna utan också fogat in miljöer som är främmande och omotiverade. I något fall har avbrotten vidare inneburit att den eftersträvade dramatiska effekten av växlingen mellan två scener suddats ut.” –Det här betyder att varje filmare nu ska få bestämma själv om deras filmer får brytas. Även om de flesta är så ekonomiskt beroende att de ändå inte kan säga nej, säger Claes Eriksson, som beklagar att han inte kunde dela onsdagens glädjebesked med Vilgot Sjöman: –Det är min enda sorg i det här. Vi blev mycket nära vänner under den här processen. Vilgot Sjöman var verkligen en stark inspiration. Det var på onsdagen oklart om TV 4, som dömts att betala filmarnas rättegångskostnader, överklagar till Högsta domstolen. –Det var ett förvånande utslag. Vi tyckte att det fanns en tydlig hållning i tingsrätten, där chefsrådmannen resonerade att ett avbrott i sig inte är ett intrång i ett verk. Vi trodde att hovrätten skulle gå på en liknande linje. Nu ska vi göra en ordentlig juridisk genomgång och analysera domen. Sedan får vi se om vi går vidare, säger TV 4:s informationschef Göran Ellung. Peter Curman, ordförande för Klys (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd), menar att det slutliga avgörandet, oavsett om det blir i hovrätten eller Högsta domstolen, får stor betydelse för alla konstnärliga upphovsmän. –På samma sätt som en Mozartkonsert inte får avbrytas, av något inslag som ska sälja babypuder, så får man inte behandla en film hur som helst. Den har komponerats på ett visst sätt och det måste respekteras, säger han. Göran Ellung beklagar att regissörerna känner sig kränkta och hävdar att TV 4 skärpt rutinerna och i dag säkerställt att distributörerna, i det här fallet SF och Sandrews, alltid har ett godkännande från upphovsmännen om reklam ska sändas. Peter Letmark peter.letmark@dn.se 08-738 16 68 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23118, "headline": "TV4:s reklampauser bröt mot upphovsrätten", "summary": "Hovrätten ger filmarna Claes Eriksson och Vilgot Sjöman rätt.. Vilgot Sjömans och Claes Erikssons upphovsrätt kränktes när TV 4 avbröt deras filmer för reklam. Det slog hovrätten fast på onsdagen.", "article": "Ett spontant jubel utbröt i Svea Hovrätts lokaler när de mottog beskedet på onsdagen. Ett femtiotal sympatisörer hade samlats för att visa sitt stöd för filmarna Claes Eriksson och den nyligen bortgångne Vilgot Sjöman. Hovrättens dom betyder att en kanal som sänder från Sverige måste ha upphovsmannens godkännande för att få göra rekalmavbrott mitt i filmen. Målet är så betydelsefullt att flera europeiska upphovsrättsorganisationer följer det med stort intresse. Filmaren Claes Eriksson var glad och lättad. - Det känns oerhört styrkande och inspirerande att det blev det här utslaget, att ekonomiskt svaga intressen som vi, kan vinna en sådan här strid. - Visst har det varit en frustrerande och prövande tid. Vi har nästan blivit hånade som bakåtsträvare och jag började bli orolig för att tiden gick emot oss. Vi går ju mot en allt mer kommersialiserad mediasituation, säger Claes Eriksson. Han har drivit det civilrättsliga målet under flera år tillsammans med Vilgot Sjöman, som avled i söndags. Vilgot Sjömans \"Alfred\" gjordes 1995 när TV 4 inte fick sända rena reklamavbrott mitt i filmerna och Claes Erikssons \"Hajen som visste för mycket\" gjordes när reklamavbrott inte fanns alls på tv. När TV 4 bröt deras filmer ansåg de alltså att deras ideella rätt kränkts. Hovrätten, som på onsdagen fastställde tingsrättens dom från 2004, skriver att \"de aktuella reklamabrotten inte bara har brutit kontinuiteten och dramaturgin i filmerna utan också fogat in miljöer som är främmande och omotiverade. I något fall har avbrotten vidare inneburit att den eftersträvade dramatiska effekten av växlingen mellan två scener suddats ut\". - Det här betyder att varje filmare nu ska få bestämma själv om deras filmer får brytas. Även om de flesta är så ekonomiskt beroende att de ändå inte kan säga nej, säger Claes Eriksson, som beklagar att han inte kunde dela onsdagens glädjebesked med Vilgot Sjöman. - Det är min enda sorg i det här. Vi blev mycket nära vänner under den här processen. Vilgot var verkligen en stark inspiration, säger han. Det var på onsdagen oklart om TV 4, som dömts att betala filmarnas rättegångskostnader, kommer att överklaga till Högsta domstolen. - Det var ett förvånande utslag. Vi tyckte att det var en tydlig hållning i tingsrätten, där chefsrådmannen resonerade att ett avbrott i sig inte är ett intrång i ett verk. Vi trodde att hovrätten skulle gå på en liknande linje. Nu ska vi göra en ordentlig juridisk genomgång och analysera domen. Sedan får vi se om vi går vidare, säger TV 4:s informationschef Göran Ellung. Peter Curman, ordförande för Klys (konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd), menar att det slutliga avgörandet, oavsett om det blir i hovrätten eller Högsta domstolen, får stor betydelse för filmare. - På samma sätt som en Mozartkonsert inte får avbrytas, av något inslag som ska sälja babypuder, så får man inte behandla en film hur som helst. Den har komponerats på ett visst sätt och det måste respekteras, säger han. Göran Ellung beklagar att regissörerna känner sig kränkta och hävdar att TV 4 skärpt rutinerna och säkerställt att distributörerna, i det här fallet SF och Sandrews, alltid har ett godkännande från regissörerna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23126, "headline": "Gravskrift över arbetarförfattarna", "summary": "Det är klart att det alltid kommer att komma litteratur från de förtryckta, men den kommer aldrig mer att kunna kallas ”arbetarlitteratur”. Det är en term som är fast förankrad i nittonhundratalet, skriver författaren Jan Arnald om handboken ”Svensk arbetarlitteratur”.", "article": "Lars Furuland och Johan Svedjedal ”Svensk arbetarlitteratur” Bokförlaget Atlas Det är i dag svårt att förhålla sig annat än historiskt till begreppet ”arbetarlitteratur”. Även om man accepterar att det fortfarande finns tydliga klassklyftor, kanske tydligare än på nästan ett sekel, vilar det något förflutet över själva termen. Till och med om man köper att det finns en ny, aktiv författargeneration som gör klassgränserna till ett huvudtema i skrivandet (men hit är jag inte riktigt säker på att jag kan sträcka mig) känns ordet ”arbetarlitteratur” överståndet. Är det så enkelt som att den gamla arbetarklassen har blivit medelklass? Kanske – underklassen är mer heterogen numera, den sociala utslagningen sker ofta på andra premisser, normalarbetaren har inlemmats i den lägre borgarklassen. Men jag tror ändå inte att det är skälet. Jag tror att det har med den nostalgiska faktorn att göra. Ända sedan socialdemokraterna började dominera det svenska politiska livet har man varit ”klassförrädare”. Man har haft dåligt samvete för att man har lämnat sin klass. Arbetarklassen har genom decennierna haft en osviklig förmåga att hålla de sina på mattan. Alltså har det uppstått en nostalgi – den gamle hederlige, plikttrogne arbetaren (fadern/modern) kom att framträda i ett förklarat ljus, en lite bättre människa än alla andra. Det är den ikonen som spökar i termen ”arbetarlitteratur”. Som Doktor Kosmos sjunger: ”Kan vi inte en gång för alla göra upp med den socialistiska adelskalendern? Den som säger: Det är finare att jobba på stålverk än att ha en fil kand.” Det är klart att det alltid kommer att komma litteratur från de förtryckta, men den kommer aldrig mer att kunna kallas ”arbetarlitteratur”. Det är en term som är fast förankrad i nittonhundratalet. Det verkar alltså helt logiskt att i det här läget utge en tämligen heltäckande historieskrivning. Man kan se Lars Furulands och Johan Svedjedals ”Svensk arbetarlitteratur” som en gravskrift över arbetarlitteraturen. Den har också vissa definitiva anspråk – enligt förlaget är det fråga om ”den länge saknade handboken om svenska arbetardiktare och vänsterförlag”. Man kan fråga sig vad en ”handbok” över huvud taget är. Nationalencyklopedin säger: ”Bok som ofta används; vanligtvis en kortfattad men någorlunda fullständig översikt eller vägledning inom ett ämnesområde. Benämningen handbok används även ofta för uppslagsbok, större lärobok eller kompendium.” Och det är väl noga taget vad det handlar om – möjligen med en viss osäkerhet kring ”bok som ofta används”. Fast med tanke på att boken ingår i ett forskningsprogram initierat av LO om svensk fackföreningsrörelse efter andra världskriget (SFEAV), är en årsbok för Arbetarnas kulturhistoriska sällskap, är en jubileumsskrift för Brunnsviks folkhögskola, ingår i en skriftserie utgiven av avdelningen för litteratursociologi vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala samt utges i det socialdemokratiska förlaget Atlas serie ”Svensk arbetarlitteratur” torde åtminstone en viss läsekrets vara säkrad. ”Svensk arbetarlitteratur” sönderfaller i två delar. Den största, huvuddelen, är författad av Lars Furuland och handlar om arbetarlitteraturen i Sverige. Den lite mer sekundära är betitlad ”Till vänster på böckernas marknad” och signerad Johan Svedjedal. Furuland är den svenska litteratursociologins grand old man. Redan 1965 grundade han avdelningen för litteratursociologi vid Uppsala universitet, och det är femton år sedan han gick i pension. Det är med andra ord många års intensiv läsning av arbetarlitteratur som grundlägger hans mäktiga historieskrivning. För den är verkligen mäktig. I fyrtio digra kapitel lägger han perspektiv till perspektiv på arbetardiktningens födelse och blomstring. Och det handlar inte alls bara om historieskrivning – ett kapitel tar till exempel upp läsvanornas skiftande utseende genom åren, ett annat borrar sig ner i folkhögskolornas betydelse, ett tredje diskuterar hela relationen mellan ”magfrågan” och ”kulturfrågan”, det vill säga jordisk kontra andlig spis inom arbetarrörelsen. Men grunden är ändå en riktigt gedigen historieskrivning. Efter ett inledande, synnerligen belysande kapitel om själva begreppet ”arbetarlitteratur” och dess relation till det internationella fältet tar historien sin början. Och den börjar förstås med Strindberg. Strindbergs roll som arbetarrörelsens litterära portalgestalt har alltid varit spännande. Den har gett den svenska arbetarlitteraturen rätt tveeggade rötter. Jag ser framför mig hans förvirring när han, inte så lite aristokratisk, klev ut på balkongen till lägenheten i Blå tornet på Drottninggatan på sin sextiotredje födelsedag i januari 1912, ett par månader före sin död, för att motta folkets hyllningar i form av ett femtontusen människor stort fackeltåg. Någon riktig arbetarhjälte var han aldrig, den saken är klar. Men han blev det. Postumt. Man kan nog säga att han annekterades av den framväxande socialdemokratin när Hjalmar Branting skrev sin dödsruna över honom och kallade honom den store folkförfattaren. Och också den mer radikala vänster som samlades kring tidskrifter som Stormklockan behövde Strindbergs eld. För nu flammade arbetarlitteraturen upp på allvar. Tiotal, tjugotal. Sveriges snabba förvandling tecknas ingenstans med så säker och initierad hand som hos Martin Koch, Gustav Hedenvind-Eriksson, Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson, Jan Fridegård. Dessa portalgestalter – som följde efter den tidiga arbetarprosan hos Alfred Kämpe, Maria Sandel, Karl Östman – får naturligtvis var sitt rejält kapitel hos Furuland. Därtill de i sammanhanget mer tveksamma karaktärerna Eyvind Johnson, Harry Martinson – och inte minst Artur Lundkvist, som efter sin tidiga radikalism alltid ryggade för begrepp som ”arbetarlitteratur”. I ett lite lustigt kapitel upprättar Lars Furuland faktiskt en parnass dit de ”främsta” arbetarförfattarna upphöjs. Han skriver: ”För att gå kronologiskt fram så bör den högsta våningen på arbetarparnassen bestå av Martin Koch, Hedenvind, Ivar Lo, Moa Martinson, Eyvind Johnson (som Olof-romanernas författare) och även en något yngre författare, nämligen lyrikern Stig Sjödin.” Eyvind Johnson godkänns alltså egentligen bara för sin flerbandiga självbiografi om Olof – och lyrikern Stig Sjödin överraskar. Harry Martinsons barndomsskildringar duger tydligen inte, och Rudolf Värnlund och Jan Fridegård platsar inte. Det är tydligt att en viss rättrogenhet ingår i parnassbildningen. I övrigt måste man säga att Lars Furulands långa historieskrivning är exemplarisk. Det är maffig läsning, utan större analytiskt djup men med en beläsenhet och urskillningsförmåga som imponerar storligen. Nästan som ett appendix följer så Johan Svedjedals litteratursociologiska kapitel om vänstern på bokmarknaden, med underrubriken ”Arbetarförlagen från 1880-talet till 1940-talet”. Det är en ytterst detaljerad genomgång av den tveeggade verksamheten att sprida vänsteridéer via kapitalismen. Jag har aldrig sett en så sammanhållen och heltäckande genomgång av en oerhört viktig verksamhet i den svenska folkbildningens historia. Som helhet tror jag med andra ord att ”Svensk arbetarlitteratur” fungerar alldeles utomordentligt som ”den länge saknade handboken om svenska arbetardiktare och vänsterförlag”. Den är precis så gedigen och översiktlig, precis så rättrogen och sorgfällig som man har rätt att kräva av en handbok över en internationellt unik fas i den svenska litteraturhistorien. Kanske kommer den till och med att ”användas ofta”. Fast det är klart att någon liten överraskning hade känts ännu roligare. Jan Arnald Författare och kritiker ", "article_category": "culture"}
{"id": 23127, "headline": "Gravskrift över arbetarförfattarna", "summary": "Det är klart att det alltid kommer att komma litteratur från de förtryckta, men den kommer aldrig mer att kunna kallas ”arbetarlitteratur”. Det är en term som är fast förankrad i nittonhundratalet, skriver författaren Jan Arnald om handboken ”Svensk arbetarlitteratur”. Böcker", "article": "Lars Furuland och Johan Svedjedal ”Svensk arbetarlitteratur” Bokförlaget Atlas Det är i dag svårt att förhålla sig annat än historiskt till begreppet ”arbetarlitteratur”. Även om man accepterar att det fortfarande finns tydliga klassklyftor, kanske tydligare än på nästan ett sekel, vilar det något förflutet över själva termen. Till och med om man köper att det finns en ny, aktiv författargeneration som gör klassgränserna till ett huvudtema i skrivandet (men hit är jag inte riktigt säker på att jag kan sträcka mig) känns ordet ”arbetarlitteratur” överståndet. Är det så enkelt som att den gamla arbetarklassen har blivit medelklass Kanske – underklassen är mer heterogen numera, den sociala utslagningen sker ofta på andra premisser, normalarbetaren har inlemmats i den lägre borgarklassen. Men jag tror ändå inte att det är skälet. Jag tror att det har med den nostalgiska faktorn att göra. Ända sedan socialdemokraterna började dominera det svenska politiska livet har man varit ”klassförrädare”. Man har haft dåligt samvete för att man har lämnat sin klass. Arbetarklassen har genom decennierna haft en osviklig förmåga att hålla de sina på mattan. Alltså har det uppstått en nostalgi – den gamle hederlige, plikttrogne arbetaren (fadern/modern) kom att framträda i ett förklarat ljus, en lite bättre människa än alla andra. Det är den ikonen som spökar i termen ”arbetarlitteratur”. Som Doktor Kosmos sjunger: ”Kan vi inte en gång för alla göra upp med den socialistiska adelskalendern Den som säger: Det är finare att jobba på stålverk än att ha en fil kand.” Det är klart att det alltid kommer att komma litteratur från de förtryckta, men den kommer aldrig mer att kunna kallas ”arbetarlitteratur”. Det är en term som är fast förankrad i nittonhundratalet. Det verkar alltså helt logiskt att i det här läget utge en tämligen heltäckande historieskrivning. Man kan se Lars Furulands och Johan Svedjedals ”Svensk arbetarlitteratur” som en gravskrift över arbetarlitteraturen. Den har också vissa definitiva anspråk – enligt förlaget är det fråga om ”den länge saknade handboken om svenska arbetardiktare och vänsterförlag”. Man kan fråga sig vad en ”handbok” över huvud taget är. Nationalencyklopedin säger: ”Bok som ofta används; vanligtvis en kortfattad men någorlunda fullständig översikt eller vägledning inom ett ämnesområde. Benämningen handbok används även ofta för uppslagsbok, större lärobok eller kompendium.” Och det är väl noga taget vad det handlar om – möjligen med en viss osäkerhet kring ”bok som ofta används”. Fast med tanke på att boken ingår i ett forskningsprogram initierat av LO om svensk fackföreningsrörelse efter andra världskriget (SFEAV), är en årsbok för Arbetarnas kulturhistoriska sällskap, är en jubileumsskrift för Brunnsviks folkhögskola, ingår i en skriftserie utgiven av avdelningen för litteratursociologi vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala samt utges i det socialdemokratiska förlaget Atlas serie ”Svensk arbetarlitteratur” torde åtminstone en viss läsekrets vara säkrad.” Svensk arbetarlitteratur” sönderfaller i två delar. Den största, huvuddelen, är författad av Lars Furuland och handlar om arbetarlitteraturen i Sverige. Den lite mer sekundära är betitlad ”Till vänster på böckernas marknad” och signerad Johan Svedjedal. Furuland är den svenska litteratursociologins grand old man. Redan 1965 grundade han avdelningen för litteratursociologi vid Uppsala universitet, och det är femton år sedan han gick i pension. Det är med andra ord många års intensiv läsning av arbetarlitteratur som grundlägger hans mäktiga historieskrivning. För den är verkligen mäktig. I fyrtio digra kapitel lägger han perspektiv till perspektiv på arbetardiktningens födelse och blomstring. Och det handlar inte alls bara om historieskrivning – ett kapitel tar till exempel upp läsvanornas skiftande utseende genom åren, ett annat borrar sig ner i folkhögskolornas betydelse, ett tredje diskuterar hela relationen mellan ”magfrågan” och ”kulturfrågan”, det vill säga jordisk kontra andlig spis inom arbetarrörelsen. Men grunden är ändå en riktigt gedigen historieskrivning. Efter ett inledande, synnerligen belysande kapitel om själva begreppet ”arbetarlitteratur” och dess relation till det internationella fältet tar historien sin början. Och den börjar förstås med Strindberg. Strindbergs roll som arbetarrörelsens litterära portalgestalt har alltid varit spännande. Den har gett den svenska arbetarlitteraturen rätt tveeggade rötter. Jag ser framför mig hans förvirring när han, inte så lite aristokratisk, klev ut på balkongen till lägenheten i Blå tornet på Drottninggatan på sin sextiotredje födelsedag i januari 1912, ett par månader före sin död, för att motta folkets hyllningar i form av ett femtontusen människor stort fackeltåg. Någon riktig arbetarhjälte var han aldrig, den saken är klar. Men han blev det. Postumt. Man kan nog säga att han annekterades av den framväxande socialdemokratin när Hjalmar Branting skrev sin dödsruna över honom och kallade honom den store folkförfattaren. Och också den mer radikala vänster som samlades kring tidskrifter som Stormklockan behövde Strindbergs eld. För nu flammade arbetarlitteraturen upp på allvar. Tiotal, tjugotal. Sveriges snabba förvandling tecknas ingenstans med så säker och initierad hand som hos Martin Koch, Gustav Hedenvind-Eriksson, Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson, Jan Fridegård. Dessa portalgestalter – som följde efter den tidiga arbetarprosan hos Alfred Kämpe, Maria Sandel, Karl Östman – får naturligtvis var sitt rejält kapitel hos Furuland. Därtill de i sammanhanget mer tveksamma karaktärerna Eyvind Johnson, Harry Martinson – och inte minst Artur Lundkvist, som efter sin tidiga radikalism alltid ryggade för begrepp som ”arbetarlitteratur”. I ett lite lustigt kapitel upprättar Lars Furuland faktiskt en parnass dit de ”främsta” arbetarförfattarna upphöjs. Han skriver: ”För att gå kronologiskt fram så bör den högsta våningen på arbetarparnassen bestå av Martin Koch, Hedenvind, Ivar Lo, Moa Martinson, Eyvind Johnson (som Olof-romanernas författare) och även en något yngre författare, nämligen lyrikern Stig Sjödin.” Eyvind Johnson godkänns alltså egentligen bara för sin flerbandiga självbiografi om Olof – och lyrikern Stig Sjödin överraskar. Harry Martinsons barndomsskildringar duger tydligen inte, och Rudolf Värnlund och Jan Fridegård platsar inte. Det är tydligt att en viss rättrogenhet ingår i parnassbildningen. I övrigt måste man säga att Lars Furulands långa historieskrivning är exemplarisk. Det är maffig läsning, utan större analytiskt djup men med en beläsenhet och urskillningsförmåga som imponerar storligen. Nästan som ett appendix följer så Johan Svedjedals litteratursociologiska kapitel om vänstern på bokmarknaden, med underrubriken ”Arbetarförlagen från 1880-talet till 1940-talet”. Det är en ytterst detaljerad genomgång av den tveeggade verksamheten att sprida vänsteridéer via kapitalismen. Jag har aldrig sett en så sammanhållen och heltäckande genomgång av en oerhört viktig verksamhet i den svenska folkbildningens historia. Som helhet tror jag med andra ord att ”Svensk arbetarlitteratur” fungerar alldeles utomordentligt som ”den länge saknade handboken om svenska arbetardiktare och vänsterförlag”. Den är precis så gedigen och översiktlig, precis så rättrogen och sorgfällig som man har rätt att kräva av en handbok över en internationellt unik fas i den svenska litteraturhistorien. Kanske kommer den till och med att ”användas ofta”. Fast det är klart att någon liten överraskning hade känts ännu roligare. Jan Arnald Författare och kritiker ", "article_category": "culture"}
{"id": 23134, "headline": "Banderas dansar med socialt samvete", "summary": "En dansinstruktör med socialt patos i stegen - så ser Antonio Banderas senaste roll ut i filmen ”Take the lead” som hade USA-premiär i dagarna.", "article": "\"Take the lead\" bygger på den sanna berättelsen om Pierre Dulaine, en dansinstruktör på Manhattan som jobbade hårt för att sprida sin passion för dansen till high school-elever i New York City. Spanske skådespelaren Antonio Banderas säger sig vara stolt över att få göra rollen som Dulaine in filmen där också bland andra Ray Liotta medverkar, uppger CBS News. -En gång fanns en spansk poet som sade att bara för att folk säger \"det där är en god man\" så kan man lockas att tro att mannen bara är naiv, säger Banderas till CBS News. -Men nej, Dulaine har ett stort hjärta. Han gjorde vad han gjorde utan att förvänta sig något i gengäld. Det är väldigt sällsynt i våra dagar. Danstemat till trots ser Antonio Banderas \"Take the lead\" som i första hand en berättelse med socialt patos. -Filmen försöker uttrycka att det finns många sätt att hantera situationer som den i utsatta offentliga skolor. Pierre Dulaine gav ett exempel på det, säger Banderas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23135, "headline": "Hårt arbete har gett guld", "summary": "Med rak, traditionell rock’ n’ roll och uppåt 250 spelningar per år har The Refreshments från Gävle blivit ett av Sveriges absolut största band. Kanske är pubrocken den nya svenska folkmusiken", "article": "Vad kan vara svenskare än en amerikansk raggarbil utanför entrén till en folkpark Det skulle i så fall vara en fullsatt dansrestaurang i mellansvensk stad där par buggar till Chuck Berry. Båda miljöerna är typiska för The Refreshments. I Vilhelm Mobergs ”Sista brevet till Sverige” lyder katekesen: ”Du skall älska Amerika som Din unga brud och Sverige som Din gamla mor.” Vad The Refreshments gör är att plocka upp Mobergs brev bland räkningarna på hallgolvet och sedan skicka ett vykort tillbaka. Vad är egentligen svensk folkmusik Är det något oföränderligt eller står det för den musik som svenska folket lyssnar på När Joakim Arnell, sångare och låtskrivare i Gävlebandet The Refreshments, berättar om den musik han är uppväxt med beskriver han den som ”otidsenlig musik som inte spelas på radio men lever bland folk på landsbygden” . Det råkar också vara en perfekt beskrivning av folkmusik. I kväll spelar The Refreshments på Oléo i Växjö, en dansrestaurang med fullständiga rättigheter. I annonserna har Oléo skrivit: ”Kom i tid. Kön blir lång” . The Refreshments är inte ett dansband, men har råkat bli ett band som dansbandspubliken tycker om att dansa till. Billy Bremner från legendariska Rockpile var så imponerad av svenskarnas sväng att han under fem år jobbade och spelade med bandet. – Billy Bremner blev alltid sur när folk började dansa under våra spelningar, säger Joakim Arnell. Han sade: ”Titta, de tycker vi är skit. De lyssnar ju inte, de dansar” . Är det bra musik står man och lyssnar. Är det skit dansar man. Så såg han på det hela. Billy Bremner kommer från engelsk pubrock. En tradition där man står med en skummande pint Double Diamond i handen och lyssnar på riktig rock. Det är denna tradition som är The Refreshments egentliga rötter. Som tonåringar i Gävle grävde de fram skivor med engelska artister som Dr Feelgood, Mickey Jupp och inte minst Rockpile. The Refreshments har till och med gjort ett livalbum med Dave Edmunds som heter ”A pile of rock” . Men vad som hänt under resans gång är att bandet blivit så tajt, så svängigt, så svenskamerikanskt att de tagit musiken hela vägen tillbaka till Amerika där allt en gång började. I Texas står man inte bara och lyssnar till musik som har rötterna i blues, rock’ n’ roll och country. Där använder man den som bruksmusik. En dancehall i Texas påminner mer om en svensk dansrestaurang än en rockklubb. Och det är på en svensk dancehall, Oléo i Växjö, som The Refreshments befinner sig i dag. – Det brukar bli två olika läger när vi spelar, säger Joakim. Det är männen som står längst fram eller längst bak, beroende på om de är blyga eller högljudda. Och i mitten finns alla som dansar. Hur har den svenska dansbandspubliken upptäckt ett band som spelar en typ av musik som mestadels gamla rockkritiker brukar gilla Allt har att göra med en låt som bandet gav ut 1999 kallad ”Miss you Miss Belinda” . Joakim godkände en översättning av låten, nu med refrängen ”Jag saknar dig Belinda” , som var tänkt för Arvingarna. Men innan Arvingarna hunnit ge ut sin version fick Bert Karlsson vittring och gav blixtsnabbt ut en version med Barbados.” Belinda” med Barbados blev en landsplåga. Och sedan dess har de svenska dansbanden använt The Refreshments-katalogen som skattkista. Lasse-Stefanz har förvandlat ”A guy like that” till ”En man som man” . Scotts har översatt ”One dance, one kiss, one rose” till ”En blick, en dans, en kyss” . – Jag tror det har att göra med att de behöver bugglåtar, säger Joakim. Ballader finns det gott om, men snabbare låtar som funkar att dansa till är svårare. Men nu har ryktet spridit sig. ”The Refreshments, där kan vi hitta bugglåtar.” Dansband betalar royalties även för levande musik. På de Stimrapporter som huvudlåtskrivaren Joakim Arnell får hemskickade kan han se att det just nu är närmare 40 svenska dansband som spelar The Refreshments-låtar. – Det kan bli lite bisarrt ibland när vi sommartid spelar utomhus i kombination med dansband, säger trummisen Mats Forsberg. När det till slut är vår tur att gå på scenen kan vi upptäcka, shit, de har bränt halva vår repertoar. The Refreshments bildades 1989 och har spelat professionellt sedan 1991. Att kunna leva på musiken var till en början mer en teori än något som fungerade rent praktiskt. De första åren fick bandet runt 3 000 kronor per spelning. För att kunna överleva på musiken gjorde bandet de första åren runt 250 spelningar om året, en siffra som inget annat svenskt rockband är i närheten av. Där finns förklaringen till det unika såhärtajta sväng som blivit The Refreshments signum. Men att spela fem kvällar i veckan, inte sällan med resor på 30–40 mil i stöten, höll också på att knäcka dem. Trummisen Mats Forsberg hoppade 1997 av för att under ett par år i stället jobba i återvinningsbranschen. – Det var frustrerande i början, säger Mats. Inga visste vilka vi var. Det kändes som om vi fick börja om varje dag. Det var ett evigt harvande och inte lätt att kombinera med småbarn. När jag därför fick erbjudande om ett så kallat vanligt jobb så tog jag det. Innan Mats Forsberg, 38, blev medlem i The Refreshments jobbade han i en massafabrik. ”Jag var egentligen utbildad till maskiningenjör, men tog det första jobb jag fick.” Pianisten Johan Blohm, 43, som i fjol gav ut en rosad soloskiva, var reparatör på ABV. ”Jag lagade alla möjliga sorters konstiga maskiner.” Saxofonisten Mikael Finell, 38, var lastbilsmekaniker. Gitarristen Robin Olsson, 33, var lärarassistent. Sångaren och basisten Joakim Arnell, 38, var utbildad mellanstadielärare, men undervisade i fysik och matte på högstadiet. Att The Refreshments börjat spela den musik de gör är egentligen helt ologiskt. Kärntrion i bandet, födda 1967, var bara åtta år när pubrocken var som störst i mitten av 1970-talet. När The Refreshments 1991 beslutade sig för att försöka leva på pubrock dominerades musikscenen i övrigt av Metallica, Nirvana och Niggers With Attitude. Hur kunde de ens komma på tanken att spela låtar av Mickey Jupp Ingen av dem kan riktigt förklara det. ”Jo. Nä. Vi tycker om stilen.” Mikael Finell, som i dag organiserar Skandinavienturnéer med sina gamla hjältar som Steve Gibbons och Dr Feelgood, tycker ändå att de möttes med viss förståelse även under de tunga åren. – Det var en del skribenter som gillade oss, säger Mikael. Det var Mats Olsson och ja, det var väl han. I dag har omvärlden förstått det som The Refreshments förstod redan 1991. I onsdags sålde The Refreshments återigen guld (på gamla guldgränsen 40 000 exemplar) men inte med nya skivan, utan med albumet ”Musical fun for everyone” som gavs ut för sex år sedan. I takt med att The Refreshments fortsätter turnera kors och tvärs genom Sverige upptäcker publiken deras gamla album. The Refreshments kan nu ståta med hela sju guldalbum och en platinaskiva (julskivan ”Rock’ n’ Roll X-Mas” ). Nya albumet ”24–7” , som gick in på tredje plats på försäljningslistan, är på god väg att bli bandets åttonde guldskiva. För den som undrar finns det också The Refreshments-badrockar kvar att köpa. För att dryga ut intäkterna ansvarar Mikael Finell för turnéförsäljning av kreativa The Refreshments-souvenirer. Det är inte bara t-tröjor och kepsar, utan armband, vindjackor och – badrockar. – Det har gått riktigt bra, säger Mikael. Vi gjorde 50 badrockar och har sålt 30. jan gradvall noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23141, "headline": "Göteborg – attac och adjö", "summary": "Jörgen Gassilewskis roman om EU-toppmötet i Göteborg är ett återupprättande av en absolut modern svensk litteratur. Det är en lekfull, plågsam, spännande och tänkande roman, skriver Thomas Götselius. Böcker Jörgen Gassilewski ”Göteborgshändelserna” Albert Bonniers förlag", "article": "Vårens litterära händelse kommer från Göteborg. Vad den handlar om ”Göteborgshändelserna” är en roman skriven av Jörgen Gassilewski och utgiven av Albert Bonniers förlag och den handlar om omständigheterna kring EU-toppmötet i Göteborg 2001 och huvudperson är T-Gul och biperson är Drakdödaren Buskage Mindre och andra huvudperson är (J) och T-Gul moonar mot Drakdödaren Buskage Mindre på Drottningtorget och går till Hvidfeldtska gymnasiet som är inringat och tar sig in på skolan och tar sig ut från skolan igen och lyssnar på ett seminarium om skuldfrågan i tredje världen under kravallerna på Avenyn och är med på Reclaim the city-festen vid Vasaplatsen och hör men ser inte skotten mot Hannes Westberg och blir inringad på Järntorget och jagad av polisen på Restaurang Gillestugan och befinner sig eller befinner sig inte på Schillerska gymnasiet när det blir föremål för Nationella insatsstyrkan ...” Så kan man också inleda en roman. ”Göteborgshändelserna” är alltså den första litterära responsen på det som med ett inte nödvändigtvis neutralt uttryck brukar kallas ”Göteborgskravallerna” . Det är en roman om en politisk händelse och kanske också en politisk roman. ”Göteborgshändelserna” är även poeten Jörgen Gassilewskis debut som romanförfattare. Det betyder att den kanske måste klassas som en experimentell politisk roman. Eller vad ska man kalla en text där George Bush jr går under namnet ”Drakdödaren Buskage Mindre” och den ökände polischefen Håkan Jaldung kallas ”(J)” , medan den inte lika lätt identifierbara huvudpersonen bär samma namn som den kommersiella produkten tändvätska, ”T-Gul” Det är knäppt, det är konstigt och det är kul. Eller är det kanske löjligt eller rent av oseriöst Är det så här litteraturen ska hantera den demokratiska kollapsen i Sverige de där junidagarna Gärna för mig. Den politiska konsten har alltid haft mer problem med konsten än med politiken. Antingen behärskar man inte de konstnärliga verkningsmedlen och avsikten lyser igenom. Läsaren blir, som Adorno sade, förstämd. Eller så behärskar man dem bara alltför väl och då får man problem med avsikten. Hade verkligen Brecht behövt uppfinna sin ”främmandegörning” om han varit en mindre skicklig illusionsskapare ” Göteborgshändelserna” gör ingen förstämd, även om avsikten till sist blir nog så uppenbar. Gassilewski moonar framgångsrikt mot den politiska romanens normalprosa och gör en omvänd Brecht. I en bok där stoffet tycks tvinga fram en bara alltför förutsägbar berättelse neutraliserar figurerna med de groteska namnen både den politiska didaktiken och den lurande upprorsromantiken. Men det betyder inte att Gassilew-ski förvandlar kravallen till frustande karneval. Alltmedan T-Gul och hans ”autonoma” vänner Rudi och Wölfi, Fia Fia och Hassan förflyttar sig runt runt mellan Hvitfeldtska, Schillerska och Vasaplatsen tilltar overklighetskänslan. Deras samtal handlar om ickevåld, direktdemokrati och Agambens undantagstillstånd, men motståndslöst accepterar de samtidigt att Göteborg förvandlas till ett enda våldsamt kaos där all demokrati sätts ur spel och där undantagstillstånd råder. De är av kött och blod men samtidigt brickor i ett spel. Det glappet skapar ett sällsamt sug i texten som leder tankarna till Thomas Pynchons på en gång serietidningsplatta och hypnotiskt skrämmande romanvärldar. Men ”Göteborgshändelserna” har mer att bjuda på än så. Illusionsbrott till exempel:” Vem säger det här Vem uttalar de här sakerna och varifrån Vem påstår dylikt hela tiden och annat i ungefär samma stil Vem tar de här orden i sin mun Ur vem kommer detta ordagrant, ord för ord vid just det nämnda tillfället ” Sådana plötsliga inpass gör texten mindre lämpad för agitprop. Samtidigt utgör dessa frågor ”Göteborgshändelsernas” epicentrum. De pekar på representationens problem i texten – hur återge verkligheten – men också på den representativa demokratins problem att återge den verklighet som var demonstrationerna. Snabbt infann sig den offentliga bilden av händelserna som ett överlagt angrepp på den svenska demokratin. Men vem stod bakom sådana utsagor frågar man då med romanens hjälp. Vilka uttalade dem och varifrån Vem påstod dylikt hela tiden och annat i ungefär samma stil Det är en tänkande text Gassilewski skapat. I själva verket sammanfaller dess estetiska problematik med demokratins problematik såsom den framträder i ljuset av Göteborghändelserna: det är rätten eller möjligheten att tala som står på spel. Därför är det logiskt att ”Göteborgshändelserna” till formen är vad som kunde kallas en arkivroman. Sammanklippta med T-Guls historia finner man otaliga röster ur utredningar, domar, insändarspalter, polisrapporter, nyhetsspalter och rapportböcker om kravallerna, alla insamlade av den flitige arkivarien Gassilewski. Dessa vittnesmål skänker förstås romanen det självupplevdas auktoritet. Men samtidigt ifrågasätter Gassilewski den dokumentära drömmen om en oförmedlad erfarenhet genom att framhålla dokumenten, genom att klippa i dem, manipulera dem. Och så påvisar arkivromanen dokumentets betydelse för vad som låter sig sägas eller visas. Det är ”Göteborghändelserna” : den första politiska cut up-prosan. Men ändå är det inte främst som ett sensationellt återupprättande av en absolut modern litteratur på svenska jag läser ”Göteborgshändelserna” (även om den är det också), utan som en roman i egen rätt: oren, lekfull, malande, plågsamt verklig. Men också otippat spännande och till sist direkt ödesmättad. Ty ”Göteborgshändelserna” slutar med ett självmord. Och det är svårt att inte se symboliken. Före Göteborg var den alternativa vänstern på väg att förvandlas till folkrörelse. Efter Göteborg kom förvandlingen av sig. Attac och adjö. Fall på eget grepp. Visst, men romanen vet också något annat, nämligen att polischefen (J) och Drakdödaren Buskage Mindre står i direktkontakt med varandra. Pynchon hade gillat det. Thomas Götselius litteratur@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23144, "headline": "Uppköp stärker Microsofts spelprofil", "summary": "Köper Lionhead av Peter Molyneux - Guden av Gud-spelens skapare.. En av de mest tongivande spelskaparna genom tiderna, Peter Molyneux och hans företag Lionhead, blir en del av den stora familj som kallas Microsoft. Det avslöjar Richard Teversham, marknadsansvarig för Xbox i Europa, i en exklusiv DN-intervju.", "article": "Peter Molyneux, den legendariska spelskaparen som har fått en hel generation pc-spelare att kalla honom för Guden av Gud-spelen. Spelen där spelaren får ta över rollen som Gud för att styra och ställa hade nog inte funnits om Peter Molyneux valt att bli busschaffis eller isprinsessa istället för att göra spel. Nu gör han gubevars spel, han och hans företag Lionhead har levererat lir som \"Black and White\", \"Fable\" och senast \"The Movies\". Men, det började långt innan Lionhead för Peter Molyneux. Han vann pc-spelarnas hjärtan bland annat genom spel som \"Populous\" och \"Syndicate Wars\". Båda utvecklade av Molyneuxs dåvarande studio Bullfrog Productions. När han i augusti 1997 lämnade Bullfrog för att skapa Lionhead påstår rykten att han gjorde det för att Electronic Arts som publicerade Bullfrogs spel börjat lägga sig i produktionen på ett sätt hans integritet inte ville tillåta. Huruvida det stämmer eller ej har varje fanboy sin egen åsikt om, men Electronic Arts har fortfarande ett finger med i spelet och förlägger vissa av Lionheads titlar. Detta alltså tills helt nyligen, då Microsoft valde att köpa Lionhead för att göra studion till en del av Microsofts spelfamilj. När jag frågar Richard Teversham, marknadsansvarig för Xbox i Europa över en brusig telefonlina om varför Microsoft valde att köpa upp just Lionhead blir svaret nästan synonymt med ett namn, Peter Molyneux. Richard säger att Lionhead var drömköpet för Microsoft som sökt ytterligare spelutvecklare till sin familj, förutom \"Rare\" och \"Bungie\", för att säkra bra spel till sin hårdvara. Med den kompetens, de visioner och skaparglädje som finns i Lionhead kommer deras kommande spel hjälpa Microsoft stanna kvar i den framkant de ligger i både på konsol och på pc-sidan enligt Teversham, som försäkrar att Peter och hans team ska få behålla all sin frihet och sina galna visioner som gör dem till just Lionhead. Kanske kom Microsoft som en riddare i skinande rustning, då Lionheads popularitet dalat de senaste åren. Peter Molyneux dåliga ovana att ständigt lyfta sina spel till löjliga höjder innan de var klara för att sedan göra en smärre avbön när alla våra rättmätiga förväntningar inte infriades tärde på kärleken från hans fans. Att Lionhead i början på året låtit en femtedel av styrkan lämna skeppet vittnar om problem, även om Molyneux avfärdade påståenden om bekymmer. Kanske ser Lionhead sin nya mamma som en väg tillbaka till dom kräsna pc-spelarnas svalnande hjärtan. Vad frukten av uppköpet blir i spelväg ville Richard Teversham inte berätta utan hänvisade glatt till den stundande E3-mässan i Los Angeles i maj, där världens spelföretag samlas och skryter sig blåa om vad som komma skall. Det han kunde säga var att Lionheads framtida projekt kommer att erbjuda vad som signifikant saknats hos deras tidigare spel - möjlighet att spela online. Online är något av Microsofts ledord, då storsatsningen Xbox Live går bättre än någonsin och folk i allt större utsträckning kopplar upp sig för att spela. Deras hållning tycks gå stick i stäv med Lionheads som alltså inte har haft något större fokus på den typen av spelande, vilket gör det extra spännande att se hur de väljer att utnyttja den för dem ännu ganska främmande sfären. När jag frågar Richard om vilken studio Microsoft nu fäst sina plirande ögon på skrattar han lite, för att sen bekräfta att detta köpet säkerligen inte var det sista i raden. Men, han vill inte ge sken av att de redan har någon speciell studio utvald, utan pratar istället brett om att Microsoft väljer studios som de känner kan stärka deras rykte och som kan erbjuda någon sorts försäkring om att producera spel som kommer att tilltala den spelande publiken under lång tid framöver. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23145, "headline": "Den totala Shakespearesatsningen", "summary": "I Stratford-upon-Avon smygstartar i dag den största Shakespearesatsningen någonsin. Under ett år ska alla pjäser spelas.", "article": "I dag, torsdag, inleds den största och sannolikt djärvaste William Shakespeare-satsningen någonsin. Samtliga av mästerdramatikerns pjäser, sonetter och dikter ska uppföras under en årslång festival i hans hemstad Stratford-upon-Avon. När familjen Capulets betjänter Simson och Gregorio äntrar scenen i Nancy Mecklers uppsättning av \"Romeo och Julia\" på The Royal Shakespeare Theatre i dag är det början på något som kommer att locka tiotusentals besökare och involvera hundratals skådespelare från hela världen. Alla William Shakespeares 37 dramer och allt annat han skrivit ska framföras i festivalen \"Complete works\" mellan april 2006 och april 2007, på samma plats men på olika teatrar i lilla Stratford-upon-Avon. - Det är djärvt och ambitiöst, vi är medvetna om det. Ett vanligt år har vi ungefär 15 produktioner, i år blir det över 50, säger Jo Hammond från The Royal Shakespeare Company. Sällskapet står självt för majoriteten av uppsättningarna, ytterligare ett tiotal sätts upp av andra brittiska teatrar medan 17 utländska teatergrupper från bland annat Japan, Sydafrika, USA, Tyskland, Brasilien och Italien kommer på gästspel. Allt började som en galen och orealistisk idé när Michael Boyd tog över som konstnärlig ledare för ett sargat Shakespearesällskap 2003. Då var ekonomin körd i botten och rubrikerna om Storbritanniens mest berömda teatersällskap svarta. Men på bara två år lyckades Michael Boyd få ordning på ekonomin och han står nu inför förverkligandet av sin livsdröm, exakt 400 år efter att William Shakespeare färdigställde mästerverket \"Macbeth\". Finns det inte en risk för att kvantiteten går ut över kvaliteten? - Vi tror inte det. Alla teatrar som medverkar är noga utvalda för att de delar samma passion och hängivenhet för Shakespeare, säger Jo Hammond. Flera av de mest kända brittiska skådespelarna medverkar under festivalen, som Judi Dench i en musikaluppsättning av \"De muntra fruarna i Windsor\" och Patrick Stewart i \"Stormen\" samt i \"Antonius och Cleopatra\". Variationen i uppsättningarna är stor, där vissa är traditionella och andra moderna nytolkningar. Till exempel har ett antal kompositörer fått fria händer att tonsätta Shakespeares sonetter. Det krävs åtta olika teatrar och en rad andra alternativa spelplatser i Stratford-upon-Avon för att kunna genomföra den enorma satsningen. - Flera av uppsättningarna löper parallellt, men för de riktigt frälsta går det att ta del av allt som uppförs. Men då måste man vara en god planerare, säger Jo Hammond. Festivalens grand finale i april nästa år blir \"Kung Lear\", där Ian McKellen, kanske mest känd för rollen som Gandalf i \"Sagan om ringen\"-filmerna, gör huvudrollen. Shakespearefestival Festivalen \"Complete works\" smygstartar torsdagen den 6 april med \"Romeo och Julia\", men invigs officiellt på William Shakespeares födelsedag den 23 april. De huvudsakliga spelplatserna ligger alla i Stratford-upon-Avon: The Royal Shakespeare Theatre, The Swan, The Courtyard Theatre, The Dell, Holy Trinity Church, The Shakespeare Centre, Cox’s Yard och The Cube. Parallellt med uppsättningarna sker mängder av workshopar, filmvisningar, musikaliska framträdanden och akademiska debatter med Shakespearetema. Mer information finns på hemsidan www.rsccompleteworks.co.uk ", "article_category": "culture"}
{"id": 23164, "headline": "En liten ängel i New York", "summary": "Angelo Rizzuto testamenterade 60 000 fotografier från sitt liv i New York till Library of Congress. Där förpassades de till källaren. Nu har den glömda skatten blivit en bok. Böcker", "article": "Michael Lesy ” Angel’ s World. The New York photographs of Angelo Rizzuto” Norton Det är frestande att placera nutidsmänniskan i New York. Däri ligger kanske stadens dragningskraft. Om man försöker tänka sig en enskild människa som kan representera den västerländska delen av mänskligheten och dess position i tid och rum – då måste det bli en New York-bo. För mycket av Europa för att respekteras av USA, för mycket av den nya världen för att anammas av den gamla. På samma gång utstött och världens centrum. Så som hon tecknas i litteraturen är denna människa ofta ensam, i själ och rent fysiskt. Paul Auster är den som mest suggestivt och konsekvent har gestaltat henne, men det finns många andra som har fyllt avenyer och bakgator med ensamma gestalter som grubblar sig fram i dimman om nätterna. Eller som vankar av och an i tysta hyresrum fulla av bråte och damm. Ofta är de immigranter, ofta är de judar – som om även 1900-talets mest emblematiska brott måste rymmas i denne gestalts personliga historia. Som en sådan fiktiv figur framtonar den helt biografiske enstöringen Angelo Rizzuto. Han kallade sig Little Angel och dog i New York 1967. Till Library of Congress testamenterade han 60 000 fotografier och 50 000 dollar. Förutsättningarna för donationen var att biblioteket skulle publicera en bok med fotografierna. Han hade själv försökt färdigställa ett sådant projekt, utan att lyckas. Kongressbiblioteket tog tacksamt emot pengarna, rafsade ihop en enkelt häftad trycksak, och använde därefter medlen till att köpa in fotografier från de stora amerikanska fotograferna. Angels bilder fraktades till ett annex, placerades i källaren och glömdes bort. Och så, för några år sedan, stod Michael Lesy i Kongressbibliotekets avdelning för fotografi och frågade efter bilder från 50-talet. Bibliotekarien gick för att leta, och återvände med en vagn full av mappar. Det var enstöringen Angelo Rizzutos livsverk. Michael Lesy är professor i journalistik och är mest känd för sin bok ”Wisconsin Death trip” , som också är filmatiserad. Vad han gör är att titta på gamla bilder på ett nytt sätt; gräva i dokument och tidningslägg för att finna den berättelse som vi kallar sanningen. Nu fascinerades Lesy av det han såg när han öppnade mapparna: noggrant daterade kontaktkopior med motiv från New York. Den första var daterad maj 1952, den sista juli 1966. Åtskilliga av bilderna var självporträtt, resten var gatubilder, människor, scener, hus. Det var som om Little Angel hade velat fotografera hela staden. Allt. Rubbet. Så Lesy började gräva och fann en man som bodde och dog i ett trångt hyresrum på ett sjaskigt hotell, diagnosticerat paranoid och invecklad i en trasslig arvstvist med sina bröder. Allt tyder på att Little Angel var galen. Men de metodiskt tagna och ordnade fotografierna säger Lesy något annat. Vem var egentligen Rizzuto Vad var det han ville åstadkomma I boken ”Angel’ s World” redogör Lesy för sin undersökning, men allra störst utrymme får förstås Little Angels bilder. Ibland klassiskt konstfotografiska, ibland nästan slumpmässiga. Aldrig med temperament, humor eller andra känslor utan bara rätt på konstaterande: så här är det nu en gång. Så som en allmängiltig nutidsmänniska betraktar världen. Men självporträtten är av ett annat slag: en skev, tyngd, jagad man över vars ansikte skuggor jagar fram. JONAS THENTE jonas.thente@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23165, "headline": "En liten ängel i New York", "summary": "Angelo Rizzuto testamenterade 60 000 fotografier från sitt liv i New York till Library of Congress. Där förpassades de till källaren. Nu har den glömda skatten blivit en bok.", "article": "Michael Lesy ”Angel’s World. The New York photographs of Angelo Rizzuto” Norton Det är frestande att placera nutidsmänniskan i New York. Däri ligger kanske stadens dragningskraft. Om man försöker tänka sig en enskild människa som kan representera den västerländska delen av mänskligheten och dess position i tid och rum – då måste det bli en New York-bo. För mycket av Europa för att respekteras av USA, för mycket av den nya världen för att anammas av den gamla. På samma gång utstött och världens centrum. Så som hon tecknas i litteraturen är denna människa ofta ensam, i själ och rent fysiskt. Paul Auster är den som mest suggestivt och konsekvent har gestaltat henne, men det finns många andra som har fyllt avenyer och bakgator med ensamma gestalter som grubblar sig fram i dimman om nätterna. Eller som vankar av och an i tysta hyresrum fulla av bråte och damm. Ofta är de immigranter, ofta är de judar – som om även 1900-talets mest emblematiska brott måste rymmas i denne gestalts personliga historia. Som en sådan fiktiv figur framtonar den helt biografiske enstöringen Angelo Rizzuto. Han kallade sig Little Angel och dog i New York 1967. Till Library of Congress testamenterade han 60 000 fotografier och 50 000 dollar. Förutsättningarna för donationen var att biblioteket skulle publicera en bok med fotografierna. Han hade själv försökt färdigställa ett sådant projekt, utan att lyckas. Kongressbiblioteket tog tacksamt emot pengarna, rafsade ihop en enkelt häftad trycksak, och använde därefter medlen till att köpa in fotografier från de stora amerikanska fotograferna. Angels bilder fraktades till ett annex, placerades i källaren och glömdes bort. Och så, för några år sedan, stod Michael Lesy i Kongressbibliotekets avdelning för fotografi och frågade efter bilder från 50-talet. Bibliotekarien gick för att leta, och återvände med en vagn full av mappar. Det var enstöringen Angelo Rizzutos livsverk. Michael Lesy är professor i journalistik och är mest känd för sin bok ”Wisconsin Death trip”, som också är filmatiserad. Vad han gör är att titta på gamla bilder på ett nytt sätt; gräva i dokument och tidningslägg för att finna den berättelse som vi kallar sanningen. Nu fascinerades Lesy av det han såg när han öppnade mapparna: noggrant daterade kontaktkopior med motiv från New York. Den första var daterad maj 1952, den sista juli 1966. Åtskilliga av bilderna var självporträtt, resten var gatubilder, människor, scener, hus. Det var som om Little Angel hade velat fotografera hela staden. Allt. Rubbet. Så Lesy började gräva och fann en man som bodde och dog i ett trångt hyresrum på ett sjaskigt hotell, diagnosticerat paranoid och invecklad i en trasslig arvstvist med sina bröder. Allt tyder på att Little Angel var galen. Men de metodiskt tagna och ordnade fotografierna säger Lesy något annat. Vem var egentligen Rizzuto? Vad var det han ville åstadkomma? I boken ”Angel’s World” redogör Lesy för sin undersökning, men allra störst utrymme får förstås Little Angels bilder. Ibland klassiskt konstfotografiska, ibland nästan slumpmässiga. Aldrig med temperament, humor eller andra känslor utan bara rätt på konstaterande: så här är det nu en gång. Så som en allmängiltig nutidsmänniska betraktar världen. Men självporträtten är av ett annat slag: en skev, tyngd, jagad man över vars ansikte skuggor jagar fram. JONAS THENTE jonas.thente@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23174, "headline": "Nytt liv utan karlslok", "summary": "Nyskilda Maggie Mee börjar ett nytt liv i SVT:s nya dramakomedi. Hon har högst egna lösningar på problemen.", "article": "Före detta sekreteraren Maggie Thornhill Mee fyller snart 40. Hon är sedan länge gift med sin Phil, har två barn – en James och en Rebecka – och är på det hela taget rätt nöjd med tillvaron. Jovisst, tonårsbarnen kan vara rätt jobbiga, och maken Phil är med förlov sagt inte längre särskilt passionerad, utan sitter mest försjunken i sina egna tankar. Men särskilt missnöjd med livet är hon inte, ej heller det minsta förberedd på chocken som komma skall. Just när familjen ska påbörja en efterlängtad semester hos sina vänner på bonnvischan i Suffolk, nordost om London, avslöjar maken Phil att han vill skiljas. Han är, för att uttrycka det försiktigt, urless på familjeliv, vardagsrutiner och struliga tonåringar. Med osviklig känsla för usel tajming lättar han sitt hjärta precis före middagen med vännerna … Sådan är inledningen till SVT:s nya dramakomediserie ”Maggies nya liv”, som börjar i kväll. I original heter serien ”Life begins” och är författad av en man vid namn Mike Bullen, möjligen bekant för TV 4-publiken efter sin komediserie ”Kalla fötter” (visad i Fyran år 2001). Maggie Mee spelas av Caroline Quentin (som är mäkta populär hemma i England, inte bara genom denna serie från 2004), hennes man Phil av Alexander Armstrong. Phil flyttar hem till en kompis och bosätter sig på dennes soffa; i rödaste rappet blir Maggie ensam med barn, husamorteringar och en snokande granne att försöka hålla på avstånd. Det sistnämnda gäller också Maggies osympatiska, respektlösa mor. Dock får hon god hjälp i sitt nya liv av väninnan Clare exempelvis när det gäller att röja i huset och kasta ut den svekfulle karlslokens alla prylar. Omsider går Maggie åstad till arbetsförmedlingen på grund av sin svajande ekonomi därtill nödd och tvungen. Men det är knappast någon som gör vågen när hon väl kommer dit, särskilt som hon inte yrkesarbetat på tolv år och har ytterst bristfälliga kunskaper om nutida kontorsarbete: – Jag är inte säker, men jag tror att jag har hört talas om Excel, svarar hon när arbetsförmedlaren efterfrågar hennes datorkunskaper. Maggie låter sig dock inte nedslås av rynkade pannor och hopsnörpta munnar, ty hon är en stark och envis kvinna. Som, visar det sig, har sina högst egna lösningar på problemen: sålunda skaffar hon sig ett jobb redan i kvällens inledande avsnitt. Hur hon bär sig åt ska inte avslöjas här … Bertil Mollberger bertil.mollberger@dn.se 08-738 16 59 MAGGIES NYA LIV (1:12) SVT 1 22.15 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23176, "headline": "Playstation 3 kommer i november", "summary": "Sony Playstations försenade nya spelkonsol kommer dyka upp världen över i november i år.", "article": "Generationsskiftet på spelkonsolsmarknaden är i full gång, Microsoft släppte sin Xbox 360 i november förra året och nästan ett år senare kommer konkurrenten Sony att lansera sin nya spelkonsol. Sony kommer följa Microsofts exempel och lansera konsolen samtidigt över hela världen, vilket kräver mängder av enheter för att klara efterfrågan. Genom att producera runt en miljon Playstation 3 varje månad fram till lanseringen hoppas man på Sony att man kommer ha tillräckligt många för att inte behöva låta någon gå tomhänt från butiken. Den nya konsolen kommer vara försedd med Blu-ray-läsare. Blu-ray är ett nytt format med stor lagringskapacitet som, om Sony får som man vill, i framtiden kommer att konkurrera ut dagens dvd. PS3 kommer vara kompatibel med vanliga tv-apparater såväl som hdtv, och vara förberedd för bredband så att du lätt kan spela online. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23195, "headline": "På promenad till sirenens lockrop", "summary": "Den kanadensiska konstnären Janet Cardiffs vandringar – hypnotiska ljudkonstverk – tar publiken med på en snitslad bana. Att promenera med Janet Cardiff är att våga gå rakt in i ett dolt konstverk, skriver Ingela Lind.", "article": "Thyssen Bornemisza Art Contemporary, Wien, i samarbete med Public Art Fund, New York Detta är den formellt mest innovativa bok jag läst på mycket länge. Och då menar jag att formen på ett unikt sätt hjälper till att bära fram innehållet. \"The walk book\" (Thyssen Bornemisza) är den första boken om en blygsam superstjärna. Den handlar om den kanadensiska konstnären Janet Cardiffs \"walks\", alltså hennes hypnotiska ljudkonstverk i stadscentrer, bibliotek, ödehus och parker i Europa, Kanada och USA. Dessa \"walks\" kräver att publiken ger sig ut på en snitslad bana, men boken om dem är som en trädgård där besökaren kan ta vilka stigar han vill. Huvudtexten är en hypertext, skriven av den tyska filosofen Mirjam Schaub. Och den är bara en av flera entréer till verket, som fungerar som en labyrint av rund- och irrgångar, oaser, skräckeffekter, manus, diagram och lager på lager av tolkningar - konstnärliga eller akademiska - sida vid sida. Det låter rörigt men öppnar Janet Cardiffs sätt att arbeta. Hon gör extremt platsspecifika audio- och videopromenader, där åskådarens samspel med hennes egeninspelade, överlagrade ljudeffekter står i centrum. Jag har följt denna konst sedan 90-talet, och i början var den lite släkt med Fylkingenverk från 70-talet eller med experimentell radioteater. Men Cardiff har alltid haft en smått magisk egenart, och numera är promenaderna också finslipade med mycket avancerad teknik (ibland arton spår) för att ge en full 3-D effekt. Deras särart ligger definitivt inte i det primitiva. Som publik befinner vi oss alltid mitt i verket. Oftast kräver det att vi sätter på oss hörlurar och trycker på play och via cd-spelaren ger oss i lag med konstnären - in i en intim och suggestiv värld där våra steg och sinnesintryck blandas med hennes röst, verkliga händelser och inspelade fiktioner. Promenaderna kan ta femton till femtio minuter, bygger på viskningar och rop och är otäcka och förledande i en poetisk blandning. Man stegar runt med Cardiff som en siren och klättrar till hennes lockrop i lurarna, luktar, lystrar, känner, öppnar slutna dörrar och upplever platsen i långt flera dimensioner än tidigare. Samtidigt blir man intensivt medveten om sin egen kropp och dess kontaktytor mot omvärlden. Tillsammans med George Bures Miller har Janet Cardiff skapat mer än trettio sådana \"walks\". Alla finns med i \"The Walk Book\", både på den medföljande cd-n och i form av textutdrag. Visuellt löper Cardiffs egen röst som en blå tråd genom textmassan, medan Mirjam Schaubs analyser är svarta och andra kommentatorers gula. Läsaren får till och med hjälp med understrykningar och associationer - och detta utan att boken någon gång blir förnumstig. I stället ger den mig en rad ahaupplevelser. Jag förstår varför Janet Cardiffs konst kan slå an så känsliga strängar att folk gråter eller ler saligt efter att ha gått runt på hennes \"walks\". Mirjam Schaub pekar på språkets enkelhet och på konstnärens röst, som har något sibyllinskt och androgynt över sig, som om den kom från en annan värld. Och så söker hon inringa gåendets egenart. För gåendet, skriver hon, är grundförutsättningen för alla Cardiffs verk och en \"relik från människans nomadstadium\". Den analysen blir en passage för filosofer som gått - Aristoteles, Kant, Rousseau, Nietzsche, Thoreau, Chatwin. Alla har de betraktat gåendets rytm som synonym med en särskild sorts avspänt tänkande. Och där känner jag igen mig. I att en ny idé när man går kan upplevas som en självklar del av landskapet, som om den alltid funnits där. Man kan också gå av sig problem, vilket förespråkades redan under antiken. Därför kommer vandrandet alltid tillbaks. Men att gå med Janet Cardiff är ändå ingen vanlig klättring. Det är att våga gå rakt in i ett dolt konstverk. Ett som inte är serverat utan i exceptionell grad kräver tillit och satsning för att man ska kunna få något tillbaks. Janet Cardiffs konst har med insats, minne och närvaro att göra (rätt mycket Proust för övrigt). Och så är det faktiskt också med \"The Walk Book\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 23196, "headline": "Han får Tristan att dansa", "summary": "Legenden om Tristan och Isolde är den förbjudna kärlekens höga visa. Koreografen Krzysztof Pastor skapar i en helaftonsbalett för Operans dansare sin version av sagomyten.", "article": "\"Tristan och Isolde\" är för de flesta synonymt med Richard Wagner, och det är också ett arrangemang av musiken till hans opera som används i Krzysztof Pastors dansdrama \"Tristan\". - Men det är absolut inte någon dansad opera, säger han. Pastor har utarbetat ett nytt synopsis till den gamla sagan och åtskilligt skiljer sig från Wagner version. Men fundamentet är intakt: de älskades totala hängivenhet, sveket mot vännen och rivalen kung Mark och den gemensamma kärleksdöden. I sin version av kärlekssagan koncentrerar sig Pastor på den snabbt föräldralöse Tristan, vars far dog i strid strax efter sonens födelse och mor av sorg en kort tid därefter. Det är hon som givit Tristans hans namn. - Han är kärlekens barn och sorgens barn, säger Pastor. Till skillnad från Wagneroperan skildrar han Tristans bakgrund med föräldrarnas kärlek. De följer Tristan som skyddsänglar genom hela berättelsen. Deras död ger anslaget till Tristans död. Pastor har alltid fascinerats av styrkan, enkelheten och skönheten i berättelsen om Tristan och Isolde och skönheten i Wagners musik. I balettmusiken har han lagt in Wagners Wesendonck-sånger skapade när tonsättaren var passionerat förälskad i en väns hustru. - De är förstudier till operan och för mig var det självklart att ta med dem i balettmusiken, säger Krzysztof Pastor, som en gång tidigare gjort en helaftonsbalett inspirerad av en opera - Mozarts \"Figaros bröllop\" - Där följde jag handlingen mer troget, men jag använde ingen sång, uteslutande ett musikarrangemang av Mozarts partitur. Pastor som föddes 1956 i Gdansk i Polen blev först satt att lära sig fiol av föräldrarna som ville stödja hans musikaliska ådra. Men unge Krzysztof var ett mycket vitalt och rörligt barn och han tröttnade på att sitta och öva skalor på fiol. I stället sattes han i polska nationalbalettens skola i Gdansk som tioåring. Senare dansade han i flera polska kompanier, på åttiotalen engagerade han sig i den oberoende fackföreningen Solidaritet. Han fick plats i ett mindre tyskt danskompani och kunde på så sätt lätt lämna Polen - för polska artister med kontrakt utomlands har det aldrig varit några svårigheter att lämna landet. - Under mina första tio år utanför Polen var jag inställd på att återvända, säger han. Efter en period som dansare i baletten i Lyon kom han så till Het Nationale Ballet i Amsterdam, och därvid är det. De första tio åren dansade Pastor, sedan tre år tillbaka är han kompaniets huskoreograf. - Jag ser mig som polsk dansare och holländsk koreograf, säger han. I dag har han inga planer på att flytta tillbaka till Polen. Som koreograf verkar Krzysztof Pastor befinna sig i ett ständigt experimentstadium. Mest har han arbetat med kortare koreografier som efter hand blivit till helt färdiga stycken eller skissartade verk. På senare år har han sökt sig till större format från början, och fått stora framgångar. Han är en efterfrågad gäst på många scener. \"Tristan\" skapar han direkt för Stockholmsoperans dansare och eftersom han är en koreograf som formar mycket tillsammans med dansarna direkt på golvet tar rollgestalterna naturligt nog färg av sina uttolkare. Något av en utmaning när till exempel rollen som Tristan delas av två sinsemellan så olika sceniska personligheter som Anders Nordström och Jan-Erik Wikström. Impulsen till en ny koreografi kan komma från en berättelse eller från musiken, Pastor närmar sig sina verk från olika håll. När det gäller berättelserna om Tristan och Figaro är musiken och historien så sammanlänkade att han använt sig av båda, men hanterat dem efter eget huvud. Han understryker åter med skärpa att han inte gör dansad opera. När han skapade sin balett \"Farliga förbindelser\" hade han Leclos roman som grund. Och när han skapade helaftonsverket \"Kurt Weill\" gjorde han en musikalisk biografi - inte en biografisk, understryker han. Han kallar den \"dokumentär\", och där arbetade han med en collageartad teknik. Han använde full orkester, kör och solister och kärnan i verket var spänningen mellan den musik Weill komponerade i Tyskland före exilen och hans amerikanska produktion, som var inriktad på Broadway. - Man har sett på hans amerikanska produktion med visst förakt, men det är fel. Han ändrade sitt sätt att uttrycka sig när han kom till USA, men han var hela tiden trogen sina ideal och sin grundideologi. En linje följer Krzysztof Pastor konsekvent: Han vill förmedla ett budskap. I hans första koreografier var budskapet mer rent politiskt och möjligen är han på väg åt det hållet igen. Både när han talar om det han vill förmedla till publiken och när han talar om en dansares förhållande till sin konst återkommer begreppen generositet, hängivenhet, ömsesidigt förtroende och en stark vilja att förmedla något väsentligt. Efter Stockholm väntar Riga honom. Där skapar han ett nytt verk, denna gång med helt nykomponerad musik av den lettiska tonsättaren Arturs Maskats. På scen i veckan: Tristan Balett i två akter på Kungliga Operan av koreografen Krysztof Pastor. Pastor är huskoreograf på Het Nationale Ballet i Amsterdam. Musik av Richard Wagner. Scenografin är gjord av Ernst Billgren. Premiär på fredag den 31/3. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23217, "headline": "\"Kyrkan mår bra av ny musik\"", "summary": "På fredag uruppförs Sven-David Sandströms och Katarina Frostensons \"Ordet - en passion\" i Berwaldhallen. Det är hans största symfoniska verk. \"Med 'Ordet' vill jag förmedla: att våga älska är att finnas till\", säger Sven-David Sandström.", "article": "Martin Scorseses film \"Casino\" handlar om en man som lägger hela sitt liv i händerna på en kvinna, trots att han vet att hon är en bedragerska. I inledningsscenen går mannen mot sin bil och speakertexten säger: \"Man måste lita på dem man älskar. Vad är det annars för mening?\" När han stiger in i bilen exploderar den - till det svallande soundet från slutkören i Bachs \"Matteuspassion\". När jag träffar Sven-David Sandström i Berwaldhallens foajé inför uruppförandet av \"Ordet - en passion\" talar vi om den filmen. Och om vad passionsdramat, historien om Jesu lidande och död, egentligen vill säga oss. - Det handlar om det totala överlämnandet man skulle vilja känna i all kärlek. Men som är så oerhört svårt. Vad jag vill förmedla med mitt nya verk \"Ordet\" är att våga älska att finnas till. Att känna glädjen: det här är din stund! \"Ordet - en passion\", för kör, symfoniorkester, solistensemble och fem solister, med sina två timmar i speltid är det det största symfoniska verk Sven-David Sandström gjort. Samtidigt är det en fullbordan av hans \"samtal med Bach\". Något som inleddes för tolv år sedan med \"High Mass\", ett verk som exakt följde Bachs h-mollmässa i sin satsindelning. Och som sedan yttrat sig i en serie motetter, ett Magnificat och så sent som i december förra året, ett rent mirakulöst vackert \"Juloratorium\". Varför kommunicera med Bach? - Jag har velat känna en historisk gemenskap med honom. Stå inför samma texter. Känna mig olik Bach och ändå inte. Detta har jag upplevt när jag sjungit honom som medlem i Hägerstens motettkör. Men jag inser också att jag gör bäst ifrån mig när jag sysslar med den religiösa motivvärlden. När jag låter mig bli insvept i ett andligt tänkande, i de kristna värderingarna. Då blir jag mig själv, och konstnär. Kyrkan mår också bra av ny musik. Då kommer folk. Och jag vill rädda kyrkan! - Som uppväxt i ett fromt frikyrkohem lärde jag mig betrakta Bach, liksom all konst, klassisk musik, romaner och teater, som \"världens scener\", något som man inte skulle befatta sig med. I konsten fanns något farligt, som man kunde bli störd utav. Jag har min tro kvar, men vet inte vad jag tror på och jag vill inte veta det. Jag vill bli störd. Och känna tillit. Och få förlåtelse. När jag böjer mig till bön funderar jag inte så mycket om vem jag ber till. Det är inget problem. Det jag söker i mitt liv är detsamma som jag söker i min musik, ett slags punkt, en pärla eller den rena barnsligheten. Mycket har hänt med Sven-David Sandströms tonspråk sedan \"High Mass\". Det har blivit enklare, mer fokuserande och samtidigt mera drömmande och undflyende. Helt förbi är den våldsamma, ofta plågade dualism som kännetecknade hans musik redan vid genombrottet på 1970-talet. Strider mellan ljus och mörker, gott och ont, som inte minst präglade hans kontroversiella \"Requiem - de ur alla minnen fallna\", som med sin naket brutala text av poeten Tobias Berggren väckte offentlig anstöt. - Min nuvarande tillvaro som kompositionsprofessor i USA har också påverkat mig. Jag längtar hem när jag komponerar. Jag känner ingen kamp, snarare nostalgins kraft. Och vill gå tillbaka till det som har förmedlats till mig. Jag har aldrig revolterat, men ständigt varit tvungen att skapa nya sanningar. Ett avgörande möte på vägen ur den oförsonliga dualismen var samarbetet med dansaren och koreografen Per Jonsson, i legendariska dansverk som \"Den leende hunden\" och \"Den elfte gryningen\". En relation som också blivit en symfoni, där Sandström bejakar tanken att allt är tillåtet och som hyllar det skuldbefriade skrattet. - Per var förunderlig att se och att vara med. Ogripbar. Han lärde mig att det finns inget som går att förklara. \"Det skall vara snabbt\", kunde han säga, \"men mycket långsamt!\" Sanningen är ett ögonblick som är evighetslångt. En \"Passion\" handlar om Jesu lidande och död - från Getsemane till graven. Men vart har Jesus tagit vägen? I Katarina Frostensons lysande libretto, som framför allt är baserat på Johannesevangeliet, finns ingen Jesus i rollistan. I stället är Evangelisten den röda tråden, en berättarröst, kallad Han som Sandström har specialskrivit för mezzosopranen Anne Sofie von Otter. Evangelistens recitativ är dock det svåraste han gjort. En förmedlande röst, som skall kännas som en varm vind från en annan planet. Stigen ur något ogripbart, som ur ett dunkelt minne, men med en ohejdbar förmåga att gripa tag i oss. - Jag kan inte föreställa mig en Jesus på podiet. Han hör inte till scenen. Jesu ord är i stället utspridda och sägs av alla. Hans namn är som en vågrörelse. Som texten säger: \"Hans kärlek går genom världen som en annan.\" Men jag markerar hans ord med tiostämmiga sordinerade brassackord. I Jesu frånvaro bär Maria på all smärta, medan Maria från Magdala är en förhäxad ung kvinna. Petrus och Pontius Pilatus är på var sin kant två oerhört ensamma män. - Här finns en närhet till operans form och intensitet, men givetvis inga relationer. Petrus är tenor, men ingen försteälskare! Rollerna är, likt de ansikten som man kan se på målningar från 1500- och 1600-talet, helt riktade mot korset, och endast belysta av det som utspelas där. Den kanske mest överraskande gestaltningen i \"Ordet\" är själva korsfästelsen. I Crucifixus-satsen i \"High Mass\" dundrade spikarna med samma fasansfulla kraft som i Mel Gibsons film \"Passion\". Här har Katarina Frostenson vänt på perspektivet. I ett par fantastiska rader som talar om hur Jesu kropp öppnar sig, hur den perforeras och sprängs - inifrån - av ett jublande \"ja\". - Ja, kanske betyder \"Ordet\" just detta: att visa sig, att säga: \"Det är jag.\" Samtidigt blir jag inte riktigt klok på texten. Det blir jag aldrig. Men jag älskar den! Bach slutar sina båda stora Passioner, med scenen vid graven och ett lugnande \"Sov gott, Jesus\". Men inte du? - Nej, jag har gjort tvärtom. Den sista textraden är helt otrolig, vänta lite, ha ha ha, hur är den nu? Jo: \"Jag kastade en eld över världen, och se, jag vaktar den, tills den brinner.\" Vad är en \"Passion\"? En \"Passion\" är en kyrklig musikform som utifrån den evangeliska texten och fria verser gestaltar historien om Jesu lidande och död. Rötterna går tillbaka till medeltidens liturgiska spel under påskveckan, men formen fick sin storhetstid under den protestantiska barocken. En \"Passion\" är byggd som ett dramatiskt växelspel mellan ett sakligt recitiativiskt berättande, subjektivt känslosamma arior, kommenterande körer och tolkande koraler. Musikhistoriens mest kända \"Passioner\" är J S Bachs \"Johannespassion\" (1724) och \"Matteuspassion\" (1727). \"Passioner\" i dag? Passionsdramat har i nutiden framför allt lockat filmkonsten. Senast Mel Gibson och hans omdiskuterade, våldsamma och pro-kristet militanta \"The passion of the Christ\" från 2004. Protester väckte också Martin Scorseses \"Kristi sista frestelse\" (1988) där Jesus inte fullbordar \"ordet\" utan väljer den jordiska passionen framför offerdöden på korset. Musiken av Peter Gabriel accentuerade också det omedvetet lidelsefulla hos Jesus. Den ojämförligt vackraste filmatiseringen är Pier Paolo Pasolinis \"Matteusevangeliet\" (1964), som anlägger ett marxistiskt perspektiv samtidigt som den öppnar för det oförklarliga och mysteriösa. Vem är Sven-David Sandström? Sven-David Sandström är född 1942 i Borensberg i Östergötland. Pappan var urmakare och morfadern glasblåsare. Miljön var strängt frikyrklig och han började musikaliskt med att spela trumpet i hornmusiken. 1968-71 studerade han komposition för Ingvar Lidholm vid Kungliga Musikhögskolan. Det internationella genombrottet som tonsättare skedde år 1972 med orkesterverket \"Through and through\". 1998 skrev han operan \"Staden\" till text av Katarina Frostenson. Sedan sju år tillbaka bor han i Bloomington i USA där han är professor i musik vid Indiana University. Vilka är Sveriges största symfoniska verk? \"Ordet - en passion\" är förmodligen svensk musiks mest omfångsrika symfoniska verk genom tiderna. Till de största icke-sceniska svenska musikverken hör också: Moses Pergaments \"Den judiska sången\", Hilding Rosenbergs \"Den heliga natten\", Allan Petterssons Symfoni nr 9, Anders Eliassons \"Dante Anarca\", Daniel Börtz \"Hans namn var Orestes\", Sven-David Sandströms \"Requiem\" och \"High Mass\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 23220, "headline": "Sagor utan skyddsnät", "summary": "Magnetic Fields-sångaren Stephin Merritt nöjer sig inte med tre sidoprojekt. På nya skivan ”Showtunes” sätter han musik till kinesiske regissören Chen Shi-Zhengs verk. ”Jag undrar om inte Brecht snodde allt från kineserna”, säger han.", "article": "– Jag försöker koncentrera mig på ett album i taget, men det går … sådär. Värst var det för ett tag sedan när jag parallellarbetade med sex olika skivor. Nu har jag fått ned det till tre, om man räknar musikalen jag jobbar på. Det är en okej nivå. Två är perfekt. Tre går an, säger Stephin Merritt på släpig amerikanska från ett hotellrum i London. Trots sin sävliga telefonröst är Merritt en av de där hyperproduktiva människorna som får en att tvivla på om man egentligen jobbar tillräckligt mycket. Mest känd är han som basröstad låtskrivare och sångare i The Magnetic Fields, bandet han lett sedan tidigt nittiotal och som kanske fått störst uppmärksamhet för trippelalbumet ”69 love songs” från 1999. Men Merritt har också en samling sidoprojekt: The 6th’s (ett hyllningsband till honom själv där andra artister sjunger hans låtar), Future Bible Heroes (åttiotalistisk electropop) och The Gothic Archies (någonstans mittemellan alla Merrittband). Dessutom sätter han då och då ihop soundtrack till filmer. Eller pjäser. Som på senaste skivan ”Showtunes”, där Merritt satt musik till några av den kinesiske regissören Chen Shi-Zhengs verk. – Jag växte upp med den absurda teatern, säger han. Min mamma älskade sådant. Och jag hittade nästan omedelbart något post-Brechtskt i Chens arbete. Eller hur det nu är – ju mer jag lyssnar på och läser om den kinesiska opera Chen haft som förlaga, desto mer undrar jag om det inte var tvärtom. Att Brecht snodde allt från kineserna. ”Showtunes” består till två tredjedelar av utdrag från Merritts musik till Chens uppsättningar av de medeltida kinesiska operorna ”Orphan of Zhao” och ”Peach blossom fan”, av Merritt sedvanligt vitsigt beskriven som ”country & eastern”. Den sista tredjedelen består av musiken till Chens ”My life as a fairy tale” om H C Andersens liv. Det senare är långtifrån en tillfällighet. Merritt gillar sagor och har tidigare samarbetat med barnboksförfattare som Neil Gaiman och, framför allt, Daniel Handler, vars tragikomiska ”Lemony Snickets”-svit om de föräldralösa syskonen Baudelaire Merritt skrivit musik till. – Vem gillar inte mörka barnböcker? Alla har väl haft en jobbig barndom? Och det finns inget berättartekniskt mer effektivt än att sätta ett barn i fara. Det speciella med H C Andersen är att man aldrig kan vara helt säker på att huvudpersonerna inte kommer att dö. I en saga följer en mamma sitt döda barn ned i dödsriket för att be om att få det tillbaka. Bara för att upptäcka att hon själv också är död – ”Haha, där fick du”, liksom. Andersen har inga sentimentala skyddsnät. The Magnetic Fields har alltid haft många gästsångare, som sjungit i specialskrivna roller, så Merritt är van vid att placera sina ord i andra människors munnar. Men nu hade han inte skrivit rollerna själv. – Fast det var inte så stor skillnad, säger han. Jag fick skriva låtar om kejsare och småflickor, men jag skriver ju alltid utifrån karaktärer, även om huvudpersonerna i mina vanliga låtar vanligen är mer psykologiskt realistiska. När det gäller hans egna insatser som sångare har Merritt liknat sig vid skådespelare i filmer av Yazujiro Ozu eller Robert Bresson, regissörer som helst jobbade med amatörer och ville att manuset skulle läsas med så lite engagemang som möjligt. På ”Showtunes” har han fått rucka lite på sin regel. – Inom teatern vill jag att skådespelarna ska sjunga i den röst som stämmer överens med karaktären, men som sångare försöker jag uppnå ett tillstånd där man bara levererar texten. Det beror självklart också på min rösts begränsningar. Hade jag låtit som Ronnie Spector i The Ronettes hade det varit en annan grej. mattias dahlström mattias.dahlström@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23227, "headline": "Porträtt av en svårfångad lady", "summary": "Nästa vecka utkommer en biografi över Billie Holiday i svensk översättning. Det är inte den första om jazzens första dam. Men till skillnad från tidigare biografier är denna skriven av någon som tycker om Lady Day. Lena Jordebo har träffat Julia Blackburn.", "article": "Julia Blackburn har sitt arbetsrum i ett hus som ligger åtta hundra meter över havet i utkanten av en bergsby i norra Italien. Tjocka, vitkalkade väggar och ett skrivbord vid ett fönster som vetter ut mot en snårig olivlund. I bokhyllan ligger ”Revelations” om fotografen Diane Arbus livsverk och en enorm bok med bilder från hela 1900-talet, ”Century”. Där står också hennes egna böcker: en om Goya och en om Napoleon, boken om Daisy Bates som levde bland urinvånarna i Australien och två romaner. På skrivbordet finns omslaget till den amerikanska pocketutgåvan av ”Billie Holiday” som nu kommer på svenska. Det låter som ett ganska spretigt författarskap – porträtt, biografier och romaner. Den röda tråden är Julia Blackburns genuina intresse för personerna hon skriver om och ett personligt förhållningssätt, i både språk och bruket av egna erfarenheter som ett slags bollplank. – Min far var poet och min mor konstnär. Som barn var jag alltid fascinerad av ord och hur ord kunde förklara saker som annars inte gick att begripa. Långt innan jag började skriva var jag någon som betraktade människor, läste av och försökte förstå hur allt fungerade genom att filtrera det jag såg genom mig själv. – Det tog mig evigheter att hitta ett sätt att skriva. Jag provade med noveller och dikter, men kände att jag inte klarade av det, det kom för mycket och det skrämde mig. I stället blev research en väg in i skrivandet. Det gav mig en objektiv hållning, först till att skriva och sedan långsamt till att släppa in mig själv, men inom givna ramar. Jag skulle aldrig kunna hitta på en massa fiktiva personer och skriva en modern roman. För några år sedanbestämde hon sig för att skriva en bok om Billie Holiday. Det skulle bli en subjektiv betraktelse över Blackburns egna känslor för musiken och en upprättelse av en fantastisk jazzsångerska som på cd-omslag kan beskrivas som patetisk, drogmissbrukande, hopplös och med ett katastrofalt liv (”hur kunde någon som sjöng på det sättet vara ett offer och ett bortkastat liv?”). Men under arbetet stötte hon på ett arkiv med över hundrafemtio intervjuer från 1970-talet med människor som känt Billie Holiday. Intervjuerna var gjorda av Linda Kuehl som hade tänkt skriva en biografi. Sedan blev materialet henne övermäktigt och till slut tog hon sitt liv 1979. – Boken är en hyllning både till Billie Holiday och till Linda Kuehl, säger Julia Blackburn. Efter att ha fått tillgång till detta extraordinära arkiv insåg jag snart att min roll var att förmedla rösterna. Jag ville inte störa med egna åsikter och tankar, särskilt som dessa amerikanska musiker ofta blivit marginaliserade. Mitt jobb var att redigera och se till att andra kunde läsa vad de hade att berätta – som små riff i ett jazzstycke. Jag ville också lyfta fram fakta om amerikanskt liv och rasism som var nya för mig. Till slut betraktade jag boken som en dokumentär där varje människa får komma till tals. Det är ett brett spektrum av röster: vänner från Baltimore där Billie föddes 1915 och växte upp under knappa omständigheter. Det är hallickar, avlägsna släktingar, pianister och tillfälliga musiker, assistenter och äkta män. Varje person berättar om sin bild av Billie Holiday, om barerna i Harlem och förnedrande turnéliv i amerikanska Södern, om drogerna och våldsamma män. Här finns också förklarande kapitel om Lester Young och hans vänskap med Billie Holiday och bakgrunden till ”Strange fruit”, den kontroversiella sången om lynchning som förknippas med Lady Day (som var just Lester Youngs smeknamn på henne). Sammantaget är det ett impressionistiskt tidsdokument med många detaljer – somliga mer trovärdiga än andra. Men Billie Holiday låter sig inte fångas så lätt. Uppgifterna är motstridiga, ibland undrar man om det är samma kvinna som beskrivs. Ena stunden är hon självupptagen och bråkig, andra stunden varm och generös. Hon är sig aldrig lik på bilderna, inte ens om de är tagna samma vecka. – Hon förändrar sig hela tiden och berättar olika historier ur sitt liv, beroende på vem hon talar med. Det är samma sak med hennes sång. Hon har själv sagt: Varje gång jag sjunger en sång är den annorlunda och i ett annorlunda tempo. – Jag tror att det har med hennes uppväxt och bakgrund att göra, att hon inte har någon ryggradskänsla för vem hon är. Det är en styrka i hennes sång, men det blir en svaghet i hennes liv. Hon är alltid på språng, utforskar vem hon är och befinner sig steget efter. Samtidigt har hon den här fantastiska energin i sin röst – vad hon än sjunger om så vet man att hon upplever något. Det är som med stora skådespelare som kan gestalta roller så väl och när man sedan träffar dem i verkliga livet är de bara en tom tavla. Billie Holiday dog avskrumplever vid fyrtiofyra års ålder. Hon befann sig på sjukhus och utanför rummet vakade poliser, en sjuksköterska hade hittat ett misstänkt vitt pulver. Man kan bara tänka sig hur det kändes för henne, dödssjuk och livrädd för att hamna i fängelse igen. En viktig del i Julia Blackburns bok är hur narkotikapolisen bedrev propaganda genom att förfölja och trakassera Billie Holiday som gjort sig obekväm genom att sjunga ”Strange fruit”. Efter ett års fängelsevistelse för droginnehav 1948 fick hon inte längre det kabarékort som krävdes för att uppträda på ställen som sålde alkohol. – Det var helt avgörande, eftersom det innebar att hon inte längre kunde uppträda i New York. Hennes enda sätt att försörja sig var att turnera, år efter år efter år. För mig är det en bedrift att hon levde så länge, inte att hon dog så ung. För den stora allmänheten var Billie Holiday mest känd från löpsedlar om razzior och hennes skamfilade rykte blev inte bättre av att hon satte sitt namn på självbiografin ”Svart stjärna”, skriven av William Dufty. Den fokuserade, enligt förlagets uttalade önskemål, på sex och droger och blev en försäljningssuccé (”a very clever bit of scandal journalism”). Den boken trycks fortfarande och bidrar till att en negativ bild av Lady Day lever kvar än i dag. Julia Blackburns egen teori är att människor passar in i vissa fack och att Billie Holiday för många blev en representant för ett svart Amerika som började göra sina röster hörda och protestera mot förtrycket. Därmed blev hon en yta att projicera fördomar och rasism på. – Om Picasso säger man: Han var en begåvad konstnär, men han var också en dålig make. Med Billie Holiday kommer alla moraliska omdömen först, vilken värdelös kvinna hon var och hennes sång reduceras till att bli ”alla svarta afrikaner har en naturlig känsla för rytm”. Hon är tvättäkta Amerika. Och för mig är svart amerikansk musik den bästa och enda viktiga kulturyttringen från USA. Det har skrivits många biografier om Billie Holiday, och Julia Blackburn har träffat två av de mer välrenommerade författarna. Till hennes stora förvåning visade det sig att båda hade svårt för Billie Holiday (”vad hemskt, att tillbringa tre fyra år med att skriva om någon du föraktar”). Själv skulle hon aldrig kunna skriva om någon hon inte tycker om och inte heller om någon som fortfarande lever. Det lämnar större frihet såklart och i ”Daisy Bates i öknen” skriver hon till och med kapitel där hon låtsas vara Daisy Bates. – När jag började undersöka Daisy Bates liv upptäckte jag snart vilken lögnare hon var. Då tänkte jag att min version av hennes liv är lika värdefull som hennes egen – kanske min ligger närmare sanningen. Jag är väldigt intresserad av hur vi fiktionaliserar våra liv och tror att vi talar sanning, även när vi inte gör det. Eller ändrar på sanningen, eftersom minnet är så bedrägligt. Hon tar sig också andra friheter, som att alltid väva in egna erfarenheter; när Blackburn skriver om Goya som döv berättar hon också om den sista tiden med sin dödssjuka mor; hennes två romaner bygger dels på släkthistoria, dels på upplevelser i samband med en skilsmässa. – Det andra som intresserar mig är olika skiktningar. Jag älskar lager av tid – det finns ett underbart citat av Thomas Hardy där han beskriver en gammal nedsliten tröskel: ”here the dead feet walked in”. I boken om Goya reser jag omkring i hans hemtrakter och ser träd som han såg för två hundra år sedan. På marken finns samma slags skalbaggar. Plötsligt blir tid irrelevant. – Att läsa Shakespeare är ett sätt att blåsa liv i det förflutna. Men man kan gå tillbaka i historien utan litteraturen, med hjälp av små detaljer: det har alltid funnit solnedgångar, det har alltid funnits grodor. Utanför arbetsrummet sänker sig mörkret över de stora bergen och ett tiotal meter bort, i den lilla trädgården som stryker längs med husen, sprattlar faktiskt grodyngel i en vattendamm. Här tillbringar Julia Blackburn vintrarna med sin make, den holländske konstnären och skulptören Herman Makkink. Som unga levde de ihop i några år och skaffade sedan familj på var sitt håll. Efter att båda hade skilt sig möttes de igen för åtta år sedan. Så kan det gå, allting faller på sin plats. De hör ihop, det känns. Nu skriver hon på en självbiografi om sin barndom och tur är det – jämfört med hennes tidigare böcker är ”Billie Holiday” väldigt rak på sak, men det första kapitlet ger mersmak. Där beskriver Julia hur hon som fjortonåring första gången hör Billie Holiday på ett party arrangerat av hennes mor. Tänk 1960-talets vilda bohemliv i London; bland gästerna finns två prostituerade, varav en dansar omkring naken. Men det är Billie Holiday som gör största intrycket på den unga flickan. Lp-skivans omslag med en kvinna som står ensam och uppfylld av sång, rösten som ger styrka och säger: livet går på, efter skratt kommer tårar och efter tårar kommer skratt. – Min mor och jag hade ett väldigt komplicerat förhållande och det kulminerade med att jag rymde med någon som varit hennes älskare. Men vi hade en bra sista månad tillsammans och gjorde upp med det förflutna. Plötsligt kände jag mig älskad av henne, så enkelt var det. Därför kan jag skriva om henne – med kärlek och inte med vrede. Lena Jordebo kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23250, "headline": "Patersons kamp för utsatta barn belönas", "summary": "Skänker bort pengarna till hemligt ändamål.. Den amerikanska författaren Katherine Paterson får barn- och ungdomslitteraturens största pris. Hon belönas för sitt engagemang i utsatta barns situation.", "article": "- Jag blev förvånad. Mitt telefonnummer liknar ett taxibolags, så när någon ringer klockan sex på morgonen är det för att få tag på taxi, säger Katherine Paterson som tilldelats Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA). Prissumman är fem miljoner kronor och kan gå till en författare eller en läsfrämjande organisation. 157 kandidater från 55 länder var nominerade, från Sverige bland andra Maria Gripe, Lennart Hellsing och Inger och Lasse Sandberg. Juryn skriver i sin motivering: \"Katherine Paterson är en lysande psykolog som kryper under huden på de unga utsatta människor hon skapar...\" och ordföranden Larry Lempert säger att Katherine Patersons litteratur ständigt är på barnens sida och att man förstår personerna oavsett vilka fel de gör. Sedan 60-talet har hon skrivit både historiska romaner, bilderböcker och småbarnsböcker. Störst uppmärksamhet har hon dock fått för sina ungdomsromaner. - Jag har skrivit femton böcker. För ett tag sedan försökte jag hitta en röd tråd i dem, och trots att hälften utspelas i historisk miljö och den andra hälften i dagens USA är huvudpersonerna fattiga och utsatta, vilket är ironiskt samma dag som man blir rik. Jag tror att jag velat ge en röst åt dem som ingen har. Och jag läste själv hela tiden som barn, men det är ett fåtal böcker som stannat i minnet. Därför är det oerhört rörande när vuxna människor kommer fram till mig och säger att de läser mig för sina barn för att jag betydde så mycket för dem när de växte upp. Det är viktigt, och det är det som är fantastiskt med litteratur. Alma är långt ifrån det första pris Katherine Paterson får för sitt författaskap, och hon säger själv att det som betytt mest för henne är Hans Christian Andersen Medal som hon fick för sitt livsverk 1998. - Men det största priset är att få vara en del av ett mänskligt möte. Man skriver ensam om saker som berör en, så märker man att det berör andra. Och att ålder inte är ett hinder, inte heller haven eller språken. Det är ett mirakel. Vad ska du göra med alla pengar? - Det är hemligt, men jag kan säga att jag tänker skänka bort dem. Katherine Paterson Katherine Paterson är född i Qing Jiang, Jiangsu, Kina, 1932. Hon utbildade sig till missionär i Japan för att på 1960-talet påbörja sin författarbana i USA med att skriva religiösa läroböcker. Paterson har gjort både bilderböcker och småbarnsböcker. Men störst uppmärksamhet har hennes ungdomsromaner väckt, enligt Almajuryn. De utspelar sig ofta i historisk miljö med Japan, Kina eller USA som bakgrund, men även i dagens amerikanska samhälle. Hennes författarskap behandlar ämnen som trasiga familjer och utsatta barn, men utan att sakna hopp och livsmod. I många böcker är huvudpersonen det sårbara och speciella barnet, en projektion av det udda barn hon själv en gång var. Patersons verk har översatts till flera språk, förutom svenska, bland annat finska, franska, holländska, italienska, portugisiska, spanska, tyska och ungerska. Hon är flerfaldigt prisad även tidigare, bland annat genom H C Andersen-priset 1998 för sitt livsverk, \"Le grand prix des jeunes lecteurs\" 1986 för \"Bron till Terabitia\", \"National book award for children's literature\" 1977 för \"Dockteatern och den hemlighetsfulla banditen\". Böcker på svenska Dockteatern och den hemlighetsfulla banditen (\"The Master Puppeteer\", övers Alf Ahlberg), 1979. Bron till Terabitia (\"Bridge to Terabithia\", övers Marie Berthelius), 1980. Den namnlöse pojken - samurajens son (\"The sign of the chrysanthemum\", övers. Marie Berthelius), 1981. Näktergalens gråt (\"Of Nightingales that weep\", övers Roland Adlerberth), 1982. Se bergen (\"Jacob have I loved\", övers Marie Berthelius), 1982. Himmelska rikets rebeller (\"Rebels of the Heavenly Kingdom\", övers Annika Preis), 1984. Gilly Hopkins hittar hem (\"The great Gilly Hopkins\", övers Marie Berthelius), 1989. Sjung, Jimmy, Jo! (\"Come sing, Jimmy Jo\", övers Boo Cassel), 1989. På spaning efter en hjälte (\"Park's quest\", övers Elisabeth Jörgensen), 1990. Lyddie (\"Lyddie\", övers Elsa Svensson), 1993. Jakten på Jip (\"Jip, his story\", övers Birgitta Gahrton), 1998. Alma-priset Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne har instiftats av den svenska regeringen och är världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Priset på 5 miljoner kronor delas ut årligen till författarskap, illustratörskap och/eller läsfrämjande insatser i Astrid Lindgrens anda. (Nobelpriset var 2005 på 10 miljoner kronor.) Syftet med priset är att stärka och öka intresset för barn- och ungdomslitteraturen i världen samt att på global nivå främja barns rätt till kultur. Kronprinsessan Victoria delar ut priset vid en ceremoni på Skansen i Stockholm den 31 maj 2006. 2003Maurice Sendak och Christine 2003 Maurice Sendak och Christine Nöstlinger fick det första priset. Ett genialt kompromissval där man slog en massa flugor i en smäll: en man och en kvinna, en amerikan och en österrikiska, en genial bilderbokskonstnär och en mycket populär (alltså läsfrämjande) barnboksförfattare. Christine Nöstlinger var dessutom som bonus vän med Astrid Lindgren. 2004 Lygia Bojunga var mer udda. Med henne betade juryn av en tredje kontinent, Latinamerika. Lygia Bojunga är en socialt engagerad författare med samhällskritiska sagor. \"Generaler läser inte böcker\", konstaterade hon torrt. 2005 Ryoji Arai och Philip Pullman fick 2005 års pris. Inga kunde vara mer olika varandra än den sprallige japanske bilderbokskonstnären Ryoji Arai som kom en halvtimme för sent till sin föreläsning på Kungliga biblioteket, iförd illskär skjorta och illröd kavaj - och den allvarlige britten Philip Pullman i oklanderligt strikt grå kostym. Utdrag ur \"Bron till Terabitia\" Pdf: Katherine Paterson: \"Bron till Terabitia\" Katherine Patersons webbplats Alma Bonnier Carlsen Berghs förlag ", "article_category": "culture"}
{"id": 23264, "headline": "Vardagen i Kina med svenska ögon", "summary": "Catarina Lilliehöök har skrivit en bok om Kina för svenskar, en personlig skildring av kulturkrockar och missförstånd. \"I Kina är det aldrig långtråkigt\", säger hon.", "article": "SHANGHAI. För två år sedan skrev Catarina Lilliehöök boken \"Blont hår, blågröna ögon ser på Kina\". En bok på kinesiska som vände sig till den kinesiska publiken om kulturella skillnader mellan västerlänningar och kineser. Nu har hon gjort det omvända, skrivit en bok om Kina för svenskar. Hon har också flyttat från Pekings klassiska hutonger, gränderna med traditionella gårdar och hus, till en del av det franska området i det mer västerländska Shanghai. Det har just snöat i Shanghai när vi träffas och eftersom central uppvärmning bara finns i norra Kina, inte i Shanghai, är det kallt i huset. Tröjor och tofflor inomhus är ett måste. Hon berättar om missförstånd med hantverkarna under renoveringen av huset från 1920-talet, och om skillnaden i synen på hur köksskåp ska placeras på en vägg. \"Mei wenti\", inga problem på kinesiska, heter den nya boken, som kommer ut på förlaget Natur och Kultur i mitten av mars. Mei wenti, för att det var vad hantverkarna i köket sa, och för att det är en av de vanligaste fraserna i Kina. Vare sig problem föreligger eller inte. - Även om problemen är stora säger kineser mei wenti, det kan vara irriterande, men samtidigt säger det något om att de är optimister och att problemen ska lösa sig, säger Catarina Lilliehöök, som medarbetar i tre kinesiska tidningar med kolumner och artiklar. Den nya boken ser hon som en sammanfattning av sina fem år i Kina, men den handlar inte bara om kulturella skillnader. - Vad jag försöker säga är att det inte är lätt alla gånger i det här landet, man drabbas av allt från frustration till ilska och glädje, men det är aldrig långtråkigt, säger hon. I en tid när Kina beskrivs som ett nytt lokomotiv i världsekonomin, när Kina uppmärksammas internationellt och studier i kinesiska blivit populärt i omvärlden börjar västerlänningar fråga sig vad kineserna tycker om dem? - Kineserna är ambivalenta. De är stolta över sin egen kultur och femtusenåriga historia. För dem är vi de nya länderna i västvärlden. Samtidigt är det i Kina högsta status med importerade varor från väst, säger Catarina Lilliehöök. I väst är vi vana vid stort utrymme, och ställer inga privata frågor till folk vi inte känner. Kineser är vana att leva nära varandra och kan gärna säga till en främmande människa att \"han ser lite tjock ut\", utan att det är elakt menat. I arbetslivet uppskattas skilda egenskaper hos anställda i Sverige och Kina. Kreativitet, initiativtagande och improvisation prisas i väst medan lydnad anses viktigast i Kina. - Om en västerländsk chef vid ett företag i Kina frågar en kinesisk anställd om råd, blir svaret oftast: Varför frågar du mig? Du är chefen. - I Kina är allt hierarkiskt och inget görs för att jämna ut skillnaderna. I stället tror kineser på ödet. De accepterar sin roll och är nöjd med den eftersom det är ödet, beskriver Catarina Lilliehöök. Redan innan boken kommit ut är hon i gång med sitt nästa projekt. En tunn bok på kinesiska om hur man lär sig engelska. Den ska rikta sig till kinesiska studenter, som i dag sliter hårt med att studera engelska. - Titta på mig, brukar jag säga. Om jag kan lära mig kinesiska, kan ni lära er engelska, säger den 42-åriga svenskan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23282, "headline": "Selimovic ny chef för Radioteatern", "summary": "Jasenko Selimovic, som just avslutat sitt uppdrag som konstnärlig ledare och vd för Göteborgs Stadsteater, förordas som ny chef för Sveriges Radios radioteaterredaktion.", "article": "Radioteaterns nye chef älskar bredden som finns i mediet och ser möjligheter i att överskrida genregränser. Jasenko Selimovic har med sin långa meritlista varit påtänkt som chef för bland annat Dramaten i Stockholm. Nu blir han i stället chef för Radioteatern i Sveriges Radios P 1 efter sju år som konstnärlig ledare och vice vd på Göteborgs stadsteater. Mbl-förhandlingarna klarades av på ett par timmar i går och den nye radioteterchefen tillträder den 1 juli. Jasenko Selimovic ser knappast sitt nya jobb som ett kliv neråt på karriärstegen. Nu får han bossa för Sveriges största teater, menar han. Några stora förändringar har han hittills inte tänkt sig. - Jag tycker det finns möjligheter i radioteater som är svårslagbara, nämligen att den finns i nästan vartenda hem. Kan man få folk att hitta dit så finns en oerhörd genomslagskraft. Vad har radioteatern som medium för fördelar? - För det första har radioteatern mycket kortare produktionscykel än andra teatrar, som måste börja bygga scenografi tre år i förväg. Därför kan radioteater ta upp saker som ligger nära i tiden. - Den andra skillnaden är att teatern finns i radioapparaten. Du behöver inte ta på en ny skjorta, ringa dina vänner för att få sällskap, stå i kö för att köpa biljetter och till slut ta dig till teatern. Kommer lyssnarna att få mer aktuell teater? - Det finns en aktualitetsönskan hos mig, säger nye chefen. Men han vill först samråda med sin redaktion innan han svarar mera konkret. Ibland talar man om Radioteatern i P 1 som en magnet för äldre lyssnare. Vill nye chefen ändra på det? - Om Lovteatern uppfattas som teater för äldre människor är det riktigt illa, säger Jasenko Selimovic och skrattar, radioteater är ett väldigt vitt begrepp. Dokumentärer, klassiker, nyskrivet, barnteater - i mångfalden ser Selimovic många möjligheter till samarbete över genre- och redaktionsgränser. Hans hjärta klappar för just bredden. Udda genrer som ljudkonst, spoken word och performance ska också få plats i utbudet, så det blir inte bara textteater i framtidens Radioteatern. Själv ska Jasenko Selimovic regissera i mån av tid. Jasenko Selimovic Född 1968. Skådespelare och regissör på bl a Dramaten, Folkoperan och Mungo Park Teater i Köpenhamn liksom i sitt tidigare hemland Bosnien-Hercegovina. Har skrivit böcker, teaterpjäser och filmmanus. Programledare och krönikör på SR och SVT. Konstnärlig ledare och vice vd på Göteborgs stadsteater 1998-2005. Ledamot i Svenska filminstitutets styrelse. Radioteatern Göteborgs stadsteater ", "article_category": "culture"}
{"id": 23283, "headline": "Kvinnan som fritt erotiskt subjekt", "summary": "Maria von Platen har gått till historien som Hjalmar Söderbergs stora kärlek. DN:s skribent Kurt Mälarstedt har hittat nytt material i släktarkivet och ställer fram henne i helfigur i en ny bok. Böcker", "article": "Kurt Mälarstedt ” Ett liv på egna villkor. Om Maria von Platen” Wahlström & Widstrand Äntligen! vill man utropa. Äntligen en bok om Maria von Platen på egna villkor. Maria von Platen har gått till historien som Hjalmar Söderbergs stora kärlek och inspirationen bakom Helga Gregorius i ”Doktor Glas” , Gertrud i dramat med samma namn och Lydia i ”Den allvarsamma leken” . Sedan hennes inkognito avslöjades i en avhandling på 1960-talet har man fortsatt att söka henne framför allt i hennes förbindelser med ett antal författare i det förra sekelskiftets Stockholm. Kurt Mälarstedt ställer fram henne i helfigur. Tack vare helt nytt material ur släktarkivet kan han ge kontur åt olika skeden av hennes liv. Uppväxten i den historiska miljön på kungsgården Herrevadskloster utanför Ljungbyhed i Skåne. Den längtan som grep tolvåringen när hon skickades i pension i Småland. Exerciser på heden utanför gården. Åren med den tjugosex år äldre maken. Den tid som följde efter perioden i Stockholm och de avslutande decennier då hon likt en Greta Garbo levde i avskildhet i ett hus utanför Kristianstad. Det är en mångskiftande röst man möter i de brev av Maria som finns bevarade. Klarsynt, humoristisk, ångestfull, sökande. När sonen Henning föds andas hon glädje men även där mänger sig snart smärta in. Något slags egenhet tycks pojken ha haft, av Mälarstedts beskrivningar gissar jag på Aspergers syndrom. På hösten 1902 flyttade hon till Stockholm. Henning var då elva år. I praktiken var det en skilsmässa, men sonen band och formellt skilde hon sig först 1912. Det är mellan 1902 och 1910 som hennes tid i offentlighetens halvskugga utspelar sig. Till Hjalmar Söderberg skrev hon redan från Kristianstad sedan hon förälskat sig i romanens Martin Birck och ville be den okände författaren om någon ”liten rad” : ”Och det blef många rader, till sist utan vett och sans.” Bara indirekt känner vi innehållet i brevet, all korrespondens mellan Maria och Hjalmar är förstörd. Deras historia var kort men intensiv och den är en av de mest välbearbetade i världslitteraturen. Vad är det för en kvinna som ger upphov till en sådan Det är frågan som har ställts i forskningen och som ställs av Mälarstedt. Men den har ställts med ungefär samma syfte som Mälarstedts – att presentera Maria på hennes egna villkor – en gång förr. Det är i ett manuskript av den bortgångna Ingrid Lyttkens. Vad har hänt med det manuskriptet Det får vi inte veta, trots att Mälarstedt i övrigt berättar generöst om gången i det litteraturvetenskapliga brödraskapet och hur man har stjälpt eller hjälpt varandra. Ingrid Lyttkens dog 1990. Hon var amatörforskare, hon hade inte Mälarstedts material och hon är betydligt mer valhänt än han. Mälarstedt skapar verkligen en spännande berättelse. Han hanterar med engagemang den gåtfulla Maria. Han är kulturhistoriskt bevandrad och han rätar ut frågetecken och reder ut trådar. Boken om Maria von Platen infriar sitt ”Äntligen” . Men ändå. Hos Ingrid Lyttkens finns en inlevelse som gör att hon trots allt kommer närmare den fråga som alla ställer sig. Varför gjorde Maria von Platen ett sådant intryck Tiden brukar kallas fin-de-siècle, dekadens. Men den har också – av Ellen Key – kallats Sturm und Drang. De som stormade och trängtade var kvinnorna och det som stod på dagordningen var det erotiska. Ingrid Lyttkens talar i sitt manuskript aldrig om den Nya kvinnan (var har Mälarstedt fått det ifrån Ett och annat i den vägen finns i boken och alla är ense om att Maria aldrig ingick i någon ”rörelse” . Men hon var en del av tidens energi. Inte minst mötet mellan henne och Söderberg sker i tecknet av den. Som få – trots sitt motstånd mot kvinnlig rösträtt – hade Söderberg känsla för den erotiska nydaning som kom från kvinnorna. Dramat ”Gertrud” är en hyllning till dessa möjligheter och den blev också en bibel för de kvinnor som kände sig delaktiga. Maria von Platen gick sina egna vägar, omutligt och utan att skygga för priset. Men hon inkarnerade något som tiden ropade på. Kvinnan som ett fritt erotiskt subjekt. Det är nästan hjärtskärande att läsa hennes brev till Henning von Melsted – det första ”snedsteget” under historien med Söderberg – morgonen efter en kärleksnatt: ”Och solen lyser och det står het luft av kyssar och smekningar omkring mig” . Och parallellt därmed Melsteds – den ”glade hedonisten” – anteckningar i dagboken: ”Från M v P ett bref nyss däri hon tror att jag aldrig skall upphöra älska henne. Barnsligt!” En situation kanske evig, lätt att känna igen sig i. Men där det för Maria von Platen var en livsform, ett livsval. Mälarstedt undrar över varför hon aldrig riktigt realiserade någon av sina konstnärliga talanger. Vad var det som hämmade henne, frågar han. Men kan inte även det ha varit ett livsval Kanske var för Maria – liksom för den samtida Lou Andreas Salomé – livet viktigare än konsten. Och i livet det intill mystik uppfattade mötet med sig själv. Kanske är det först om man verkligen ser Maria von Platen på hennes egna villkor som man kan förstå det intryck hon gjorde. Och ge ett innehåll åt de ord som John Landquist använder när han formulerar den inverkan hon hade på honom. Att det var ”genom den klarhet och känsla af ansvar hennes själ ägde” . birgitta holm litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23284, "headline": "Kvinnan som fritt erotiskt subjekt", "summary": "Maria von Platen har gått till historien som Hjalmar Söderbergs stora kärlek. DN:s skribent Kurt Mälarstedt har hittat nytt material i släktarkivet och ställer fram henne i helfigur i en ny bok.", "article": "Kurt Mälarstedt ”Ett liv på egna villkor. Om Maria von Platen” Wahlström & Widstrand Äntligen! vill man utropa. Äntligen en bok om Maria von Platen på egna villkor. Maria von Platen har gått till historien som Hjalmar Söderbergs stora kärlek och inspirationen bakom Helga Gregorius i ”Doktor Glas”, Gertrud i dramat med samma namn och Lydia i ”Den allvarsamma leken”. Sedan hennes inkognito avslöjades i en avhandling på 1960-talet har man fortsatt att söka henne framför allt i hennes förbindelser med ett antal författare i det förra sekelskiftets Stockholm. Kurt Mälarstedt ställer fram henne i helfigur. Tack vare helt nytt material ur släktarkivet kan han ge kontur åt olika skeden av hennes liv. Uppväxten i den historiska miljön på kungsgården Herrevadskloster utanför Ljungbyhed i Skåne. Den längtan som grep tolvåringen när hon skickades i pension i Småland. Exerciser på heden utanför gården. Åren med den tjugosex år äldre maken. Den tid som följde efter perioden i Stockholm och de avslutande decennier då hon likt en Greta Garbo levde i avskildhet i ett hus utanför Kristianstad. Det är en mångskiftande röst man möter i de brev av Maria som finns bevarade. Klarsynt, humoristisk, ångestfull, sökande. När sonen Henning föds andas hon glädje men även där mänger sig snart smärta in. Något slags egenhet tycks pojken ha haft, av Mälarstedts beskrivningar gissar jag på Aspergers syndrom. På hösten 1902 flyttade hon till Stockholm. Henning var då elva år. I praktiken var det en skilsmässa, men sonen band och formellt skilde hon sig först 1912. Det är mellan 1902 och 1910 som hennes tid i offentlighetens halvskugga utspelar sig. Till Hjalmar Söderberg skrev hon redan från Kristianstad sedan hon förälskat sig i romanens Martin Birck och ville be den okände författaren om någon ”liten rad”: ”Och det blef många rader, till sist utan vett och sans.” Bara indirekt känner vi innehållet i brevet, all korrespondens mellan Maria och Hjalmar är förstörd. Deras historia var kort men intensiv och den är en av de mest välbearbetade i världslitteraturen. Vad är det för en kvinna som ger upphov till en sådan? Det är frågan som har ställts i forskningen och som ställs av Mälarstedt. Men den har ställts med ungefär samma syfte som Mälarstedts – att presentera Maria på hennes egna villkor – en gång förr. Det är i ett manuskript av den bortgångna Ingrid Lyttkens. Vad har hänt med det manuskriptet? Det får vi inte veta, trots att Mälarstedt i övrigt berättar generöst om gången i det litteraturvetenskapliga brödraskapet och hur man har stjälpt eller hjälpt varandra. Ingrid Lyttkens dog 1990. Hon var amatörforskare, hon hade inte Mälarstedts material och hon är betydligt mer valhänt än han. Mälarstedt skapar verkligen en spännande berättelse. Han hanterar med engagemang den gåtfulla Maria. Han är kulturhistoriskt bevandrad och han rätar ut frågetecken och reder ut trådar. Boken om Maria von Platen infriar sitt ”Äntligen”. Men ändå. Hos Ingrid Lyttkens finns en inlevelse som gör att hon trots allt kommer närmare den fråga som alla ställer sig. Varför gjorde Maria von Platen ett sådant intryck? Tiden brukar kallas fin-de-siècle, dekadens. Men den har också – av Ellen Key – kallats Sturm und Drang. De som stormade och trängtade var kvinnorna och det som stod på dagordningen var det erotiska. Ingrid Lyttkens talar i sitt manuskript aldrig om den Nya kvinnan (var har Mälarstedt fått det ifrån? Ett och annat i den vägen finns i boken) och alla är ense om att Maria aldrig ingick i någon ”rörelse”. Men hon var en del av tidens energi. Inte minst mötet mellan henne och Söderberg sker i tecknet av den. Som få – trots sitt motstånd mot kvinnlig rösträtt – hade Söderberg känsla för den erotiska nydaning som kom från kvinnorna. Dramat ”Gertrud” är en hyllning till dessa möjligheter och den blev också en bibel för de kvinnor som kände sig delaktiga. Maria von Platen gick sina egna vägar, omutligt och utan att skygga för priset. Men hon inkarnerade något som tiden ropade på. Kvinnan som ett fritt erotiskt subjekt. Det är nästan hjärtskärande att läsa hennes brev till Henning von Melsted – det första ”snedsteget” under historien med Söderberg – morgonen efter en kärleksnatt: ”Och solen lyser och det står het luft av kyssar och smekningar omkring mig”. Och parallellt därmed Melsteds – den ”glade hedonisten” – anteckningar i dagboken: ”Från M v P ett bref nyss däri hon tror att jag aldrig skall upphöra älska henne. Barnsligt!” En situation kanske evig, lätt att känna igen sig i. Men där det för Maria von Platen var en livsform, ett livsval. Mälarstedt undrar över varför hon aldrig riktigt realiserade någon av sina konstnärliga talanger. Vad var det som hämmade henne, frågar han. Men kan inte även det ha varit ett livsval? Kanske var för Maria – liksom för den samtida Lou Andreas Salomé – livet viktigare än konsten. Och i livet det intill mystik uppfattade mötet med sig själv. Kanske är det först om man verkligen ser Maria von Platen på hennes egna villkor som man kan förstå det intryck hon gjorde. Och ge ett innehåll åt de ord som John Landquist använder när han formulerar den inverkan hon hade på honom. Att det var ”genom den klarhet och känsla af ansvar hennes själ ägde”. birgitta holm litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23287, "headline": "Hundra år av jämlikhet", "summary": "De finska kvinnorna kom först till valurnorna för jämnt hundra år sedan. Svenskorna fick vänta betydligt längre. Ulrika Knutson skriver den kvinnliga rösträttens svenska historia, en tragikomisk resa mot medborgarrätt och makt.", "article": "I år firar Europa hundraårsminnet av den kvinnliga rösträtten. Det är Finland som står överst på pallen, för finskorna fick rösträtt redan 1906. I den medaljstriden har Sverige inget att hämta, som nation hade vi gått in i väggen. Svenskorna kom till valurnorna först 1921, efter beslut fattat 1919. Det märkliga var inte att svenskorna äntligen fått fullt medborgarskap. Det märkliga var att det dröjde så länge! 1921. Sist i Norden. Så formuleras det aldrig i våra historieböcker. Ingen höjer på ögonbrynen över detta. När kvinnliga rösträtten dyker upp i historieskrivningen brukar den bara artigt framställas som ännu en god reform i detta pärlband av präktiga reformer som utgör svensk historia. Någon har fattat ett klokt beslut åt oss. Tack. Men historien om den kvinnliga rösträtten i Sverige är en lång och tragikomisk resa mot medborgarrätt och makt. Så mycket längre eftersom allt såg ganska ljust ut, på det förnuftiga 1880-talet. Redan 1884 motionerade den radikale liberalen Fredrik Borg från Helsingborg för kvinnlig rösträtt, i andra kammaren. Tjugo år tidigare hade filosofen John Stuart Mill gjort detsamma i England. Borg tyckte att alla länder skandalöst misshushållade med \"de krafter, som qvinnan eger i såväl intellektuellt som moraliskt afseende\". Han tyckte att det var dags att sluta behandla kvinnor som något \"oändligt underlägset\". Det blev het debatt i andra kammaren. Högermannen greve Erik Sparre menade att \"det skulle vara intressant om vi här hade fruntimmerssällskap\", men fruntimrena själva hade ju inte hörts av i frågan! Dessutom kunde det bli trångt i riksdagen, med damernas skrymmande kjolar Omröstningen blev ändå en framgång för Borgs motion. 44 ledamöter röstade för, 53 emot. Smaka på de proportionerna. Det liknar jämviktsläge. Varför tog det så lång tid att rubba kvinnornas vågskål? Författaren Frida Stéenhoff undrade 1905 i ett nu klassiskt föredrag \"Varför skola kvinnorna vänta\"? Det enda svaret på frågan blir: därför att männen inte ansåg den tillräckligt viktig. Både liberaler och socialdemokrater hade kvinnans rösträtt på partiprogrammet. Men först ville man ha bort den graderade röstskalan för män, den som byggde på förmögenhet. \"Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar\" skaldade Heidenstam 1899. Rösträtten kopplades allmänt till värnplikten; en man, en röst, ett gevär: \"Ej herrarna ensamt grepo till svärd, när varnande vårdkase tändes. Ej herrarna ensamt segnade ner, men också herrarnas drängar.\" I den retoriken fanns det knappast plats för damerna, eller pigorna, som ekonomhistorikern Kersti Ullenhag påpekat. Både liberaler och socialdemokrater förhalade frågan av taktiska skäl; männen först. Högern var konsekvent emot kvinnlig rösträtt, främst därför att man fruktade fler vänsterröster. Å andra sidan fanns det enskilda socialdemokrater som trodde att kvinnorna skulle rösta mer konservativt än sina män, och därför avvaktade. Snart nog började kvinnorna själva höra av sig i frågan. 1902 bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. LKPR under ledning av den färgstarka högerkvinnan Lydia Wahlström, socialdemokraten Signe Bergman, pedagogen Anna Whitlock och den diplomatiska liberalen Ann Margret Holmgren, höll ihop rörelsen men beskylldes för toppstyrning. Särskilt när eldsjälar som Elin Wägner och Ada Nilsson tröttnat på att vänta på den heliga rösträtten, och ville ge sig på reglementeringen av de prostituerade, sociallagstiftningen och kvinnors bristande rättigheter på arbetsmarknaden. Att styra LKPR var ingen tacksam uppgift. Med de militanta suffragetterna i England för ögonen var LKPR mycket noga med formerna. Mrs Emmeline Pankhurst och hennes döttrar Christabel och Sylvia hade inte bara kastat sten i skyltfönster; inspirerade av anarkisten Krapotkin kastade de bomber, klippte av telegraftrådar och grävde upp golfbanor(!). De mer beskedliga svenskorna satsade i stället outtröttligt på talekonst, folkbildning och studiecirklar. Det djärvaste bidraget var tärningsspelet Rösträttsspelet, där en av verserna löd: \"Sitt ned ett kast! sa Staaf. För männen först vi ömma. Se'n lofva vi att ej din rätt vi skola glömma.\" Att både Ellen Key och Selma Lagerlöf tillhörde rörelsen var stort. Selma Lagerlöfs måttfulla argumentation kunde gå hem långt in i fiendelägret: \"Behöfva inte vi också höjas och upplysas? Behöfva inte vi också frihet och makt? Skulle inte vi också erfara tacksamhet och stolthet om fosterlandet ville erkänna, att det behövde oss?\" Men Ellen Key var varken en okritisk eller ofarlig röst i rörelsen. För det första var hennes rykte om möjligt sämre än suffragetternas. I decennier utpekad som en skräcködla, osedlig virrpanna, hädisk häxa och ungdomens förförare. Avskydd både av manliga giganter som Strindberg, Carl David af Wirsén och Vitalis Norström, och en nagel i ögat på rationella (och kristna!) likhetsfeminister som Lydia Wahlström. Att rösträttskvinnorna inte var några sanna kvinnor meddelade Strindberg uppsluppet i \"Giftas I\", särskilt i porträttet av blåstrumpan Ottilia, som dock visar sig nog så kvinnligt mjuk, i månens sken. Annie Qviding (gift Åkerhielm, långt senare aktiv till höger om högern bland de svenska nazisterna) skrev romanen \"Fru Fanny\", som för rösträttens skull försummar sina barn så till den grad att de dör. Elin Wägner lägger i succéromanen \"Pennskaftet\" (1910) desto större vikt vid att skildra de svenska suffragetterna som \"riktiga kvinnor\" komplett med kärlekssorg och brustet hjärta. Att rösträttskvinnorna ansågs fula, oborstade, snipiga och illa klädda var så utbrett att de själva snarast lade extra krut på vackra hattar. Åtminstone gällde det Ellen Hagen och Elin Wägner själv. Det hjälpte inte. Allteftersom det passade utmålades de som frigida eller alltför frigjorda - som Elin Wägners Pennskaft. Men när den kvinnliga rösträtten äntligen klubbades igenom 1919 skedde det utan debatt, utan omröstning. Enigheten var total, frågan närmast övermogen. Europas kollaps under första världskriget hade visat att världen var mogen för nya styrelseskick. Dags för demokrati, helt enkelt. För Elin Wägner och många med henne var detta en besk insikt att smälta; just detta att \"över hela världen kvinnorösträttens frukt mognade i hettan av världsbranden\". Hon var också orolig för att kvinnorna skulle slå sig till ro med själva röstsedeln. Var det inte mer? 1921 startade hon tillsammans med bland andra Elisabeth Tamm och Kerstin Hesselgren, två av de första fem kvinnorna i riksdagen, Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad. Där debatterades medborgarskapet fritt och kritiskt fram till 1954. Lydia Wahlström påminner också om rösträttsrörelsens alla bidrag till framtiden. Ur landsortens alla rösträttsföreningar uppstod föreningar för frivillig fattigvård, syaftnar, arbetsförmedlingsbyråer för kvinnor, koloniträdgårdar, matlagningskurser, varmbadhus, tuberkulosfonder, alkoholisthem och sjukstugor Men det är en annan historia - bortglömd den också? Om vi i dag firar detta hundraårsjubileum i självkritikens tecken - vi har ju faktiskt inte rätt att korka upp champagnen förrän 2019 - låt oss besöka ett annat lugubert kalas. Nämligen femtioårsjubileet av den kvinnliga rösträtten i Sverige, året 1969. Barbro Alving skildrar den tillställningen i ett kåseri, som förtjänar att läsas om. Ytterligare en minneslapp till den stora glömskans rötter. Till galasupén var majoriteten av riksdagens 53 kvinnor inte inbjudna. Huvudtalare var Nancy Eriksson (s) som energiskt framhöll arbetarrörelsen och socialdemokratin som drivande kraft för kvinnornas rösträtt. \"Hon lyckades med fenomenal skicklighet i stort sett undvika att nämna ordet liberal\", skriver Bang: \"En dämpad stämning i församlingen var nu kompakt. Så kom Hjördis Schymberg och sjöng romanser. Allena var jag, sjöng fru Schymberg. Där var anknytningen till jubileet klar, man tänkte på (liberalen) Kerstin Hesselgren, allena kvinna i första kammarn. Sen sjöngs 'Kom min älskade kom'. Måste ha syftat på förstakammarhögern som ändå till sist fick släppa in fruntimren i riksdan. Sist sjöngs Alfvéns 'Skogen sover'.\" Då trodde en gammal rösträttspionjär i publiken att hon hade hamnat på ett spex. Allt enligt Barbro Alving, trollpackan Elin Wägners lärling. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23295, "headline": "Är vi alla terrorister?", "summary": "I spåren av den 11 september gick en våg av integritetkränkande lagstiftning över världen. Nu har den vågen nått svenska riksdagen.", "article": "En dryg månad efter den 11 september 2001 skickade president Bush ett brev till EU:s dåvarande president, Romano Prodi. Brevet beskrev en mängd åtgärder som USA ville att EU skulle vidta för att aktivt delta i kampen mot terrorismen. Det gällde möjlighet att frysa ekonomiska tillgångar, utökat polisiärt och rättsligt samarbete, möjlighet att spara information på data och skärpa gränskontrollen. Huvuddelen av dessa åtgärder har sedermera genomförts delvis efter anmodan från FN. Flera av förslagen har varit på gång sedan länge, men 11 september resulterade i en tvångsmedlens ketchupeffekt, som också nådde Sveriges riksdag. När regeringen nu begär ökade möjligheter för polis och säkerhetspolis att använda hemliga tvångsmedel, beskrivs det nästan som om det i dag vore omöjligt att avlyssna eller kameraövervaka människor i hemlighet. Sanningen är en annan. Under de senaste åren har de brottsbeivrande myndigheterna fått allt större laglig rätt att övervaka människor i Sverige. Tvångsmedel kan användas för allt fler slags brott och svensk polis kan sedan länge i hemlighet övervaka icke-svenska medborgare - utan att brott har begåtts. Utan lagstöd använder sig dessutom polisen av kroppsmikrofoner, av handkameror och av så kallad pejling. Polisen har också alltid rätt och möjlighet att begära in datainformation från internetleverantörer. Nya internationella regler har tillkommit och skapat nya förutsättningar för främmande makt att använda tvångsmedel mot människor i Sverige. Självklart måste alla former av hemlig övervakning vara reglerad i lag och föremål för bedömningar om effektivitet, ändamålsenlighet och proportionalitet. All sådan användning måste dessutom ha ett skydd för den enskilde mot missbruk. Men det finns redan i dag en omfattande arsenal av metoder för polisen att vidta. Behövs fler? Och är de verkligen effektiva? Den som efterfrågar effektivitetsutredningar får till svar att det är kritikerna som ska bevisa att tvångsmedlen är ineffektiva. Givetvis är det förespråkarna av mer kontroll som har bevisbördan. På fem år har tillstånden för polisen att använda hemlig telefonavlyssning ökat från 281 per år till 714. När justitieministern talar om att det endast är brottslingars integritet som riskerar att kränkas kan det vara värt att påminna om att \"oskyldiga\" redan i dag övervakas. Att det gavs 714 tillstånd till hemlig telefonavlyssning 2004 betyder inte att endast 714 personer blev avlyssnade. De som avlyssningen riktas mot är dessutom enbart misstänkta för ett brott, inte dömda för ett sådant. Och i hälften av fallen har avlyssningen inte haft betydelse för utredningen. Efter år 2000 kan även främmande makt använda sig av hemlig telefonavlyssning, kameraövervakning och teleövervakning i Sverige. Och sedan länge har svensk polis bistått utländsk polis för att genomföra husrannsakningar och beslag. Samarbetet inom EU har kommit längst genom införandet av EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. I dag lever vi i en värld där allt färre människor är \"oskyldiga\", och följaktligen är allt färre personers rättigheter värda att värna om. I Storbritannien godkände underhuset för någon vecka sedan förändringar i den brittiska anti-terrorlagen som kriminaliserar vad som kallas \"glorifiering av terrorism\". I Frankrike finns sedan länge en lagstiftning som kriminaliserar samröre med terrorism. FN och EU stämplar personer och organisationer som terrorister utan att de dömts för brott och utan insyn och rättssäkerhet för dem som listas. Listorna kan sedan bli avgörande för åtal och fällande domar där det anses finnas en koppling mellan en misstänkt och en grupp på terrorlistan. Strax före jul knackade det på dörren till Lisa Svenssons hem. Utanför stod svensk säkerhetspolis som var där på uppdrag av brittiska kollegor. Britterna hävdade att Lisa var misstänkt för finansiering av terrorism genom att hon tagit emot pengar som samlats in i Storbritannien för hennes mans försvar. 2,5 år tidigare hade Lisas man Safir gripits i Syrien, hållits fängslad ungefär ett år där och sedan överlämnats till Frankrike. Där har han suttit fängslad sedan sommaren 2004 utan rättegång. Safirs öde uppmärksammades på olika webbsidor där troende muslimer uppmanats att skänka pengar till hans försvar och till Lisas och hennes tre barns försörjning. Säkerhetspoliserna sökte igenom Lisas hem. Dator, mobiltelefon, pengar, foton, filmer och dokument beslagtogs för brittisk polis räkning. Det är i detta sammanhang man ska se de lagförslag som nu läggs. I en värld där godtycklighet och misstänksamhet inför allt främmande väger tyngre än konkreta bevis och reella misstankar - där kan alla bli föremål för övervakning och \"allt\" kan användas emot dig. Lagförslaget om att använda hemlig övervakning i förebyggande syfte omfattar inte bara en rätt att avlyssna telefoner som tillhör vissa misstänkta grupper, organisationer eller personer utan även andra telefoner som dessa personer och grupper kan tänkas ringa från eller till. Även buggning kommer att innebära en allvarlig risk för att personer avlyssnas som inte har med brottet att göra. Det verkliga antalet avlyssnade personer blir oerhört stort och polisen måste hantera en enorm mängd information. En stor del kommer att vara så kallad överskottsinformation, det vill säga information som uppstår vid ett avlyssnat samtal men som inte har med den misstänkta brottsligheten att göra. I den allmänna debatten kring de nya förslagen har polis och åklagare reagerat med indignation när det krävts ett utökat skydd mot missbruk av tvångsmedel. Men när säkerhetskommissionen 2003 presenterade sin granskning av säkerhetspolisens övervakning och registrering kritiserade den att kontrollen av myndigheterna helt enkelt inte fungerade. I flera länder har personer som utsätts för tvångsmedel rätt att i efterhand bli informerade om saken och möjlighet att utkräva ansvar om övervakningen varit felaktig. Men en sådan ordning diskuteras inte ens i det nya lagförslagen, något som Lagrådet kritiserade i sitt yttrande som kom förra fredagen. Ingen ifrågasätter naturligtvis att tvångsmedel kan vara både nödvändigt och avgörande för att beivra brott. Men just nu verkar integritetsfrågor väga lätt. Skyddet mot godtyckliga ingripanden i privatlivet är grundläggande för möjligheten att utöva demokratiska rättigheter som yttrandefrihet, organisationsfrihet, religionsfrihet. Just nu väljer inte bara justitieministern utan även företrädare för polis och åklagare att ställa denna integritet mot den kränkning som brottsoffret utsätts för. Ingen har ifrågasatt det lidande som brottsoffer åsamkas, men att ställa integritet mot säkerhet är ett uttryck för en vedervärdig skrämselteknik som enbart är ägnad att flytta fokus från de viktiga rättssäkerhetsfrågorna. Det är lagstiftarnas uppgift att underställa åtgärder mot terrorism samma granskning. Lisa Svensson heter egentligen något annat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23299, "headline": "\"Da Vinci-koden\" inför rätta", "summary": "Rättegången mot \"Da Vinci-kodens\" författare Dan Brown för plagiat har ökat intresset för den bok som skulle ha plagierats. Michael Baigent och Richard Leighs \"The Holy Blood and the Holy Grail\" säljer som aldrig förr.", "article": "De båda författarna hävdar att Dan Brown stal deras idé om att Jesus var gift och hade barn när han skrev bästsäljaren \"Da Vinci-koden\". Michael Baigent och Richard Leighs bok, som nu också finns i en svensk översättning, kom ut 1982. I den berättar de båda författarna om hur deras undersökning av vem Jesus egentligen var har lett dem att tro att Guds son inte bara var gift utan också hade barn. Baigent och Leigh lägger också fram teorin att Jesus ättlingar fortfarande lever i Frankrike. Nu menar de båda att Brown stulit inte mindre än femton av deras bärande idéer och återanvänt dem i \"Da Vinci-koden\". Anklagelserna har fått till följd att intresset för de båda böckerna åter tagit fart. Under tiden som läsare över hela världen återigen fått upp ögonen för Dan Browns bok lockas också nya läsare att köpa Michael Baigent och Richard Leighs bok. På Amazon.com konstaterar man en föräljningsökning för \"The Holy Blood and the Holy Grail\" på 3.500 procent inom 24 timmar efter det att rättegången i London starat, skriver The Independent. - Just som man trodde att alla redan hade köpt \"Da Vinci-koden\" så åker den från hyllorna lika snabbt som vi hinner ställa upp den, säger en försäljare på Waterstone's på Oxford Street till The Independent. Frågan är om Michael Baigent och Richard Leigh kommer att kunna bevisa sina anklagelser. Bland annat visades en artikel ur The Observer upp i gårdagens rättegång, en artikel som hade rubriken \"Var Jesus gift?\". Artikeln publicerades redan 1971, drygt tio år innan \"The Holy Blood and the Holy Grail\" gick i tryck. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23309, "headline": "På båda sidor om gränsen", "summary": "Neko Case är countryklingande soloartist i USA, hon är medlem i kanadensiska powerpopbandet New Pornographers och hon kryddar allt med släktens ukrainska folksagor. I nästa vecka släpps hennes fjärde soloalbum.", "article": "Nordvästra hörnet av Amerika, alldeles vid gränsen mot Kanada, är så långt från nöjesmetropolerna New York och Los Angeles man kan komma. Kanske är det just därför som den regionen fostrat så många egensinniga artister. På 1990-talet var det de hårda rockbanden från Seattle. På 2000-talet är det de brokiga popkollektiven från Kanada. Neko Case, född 1970, är präglad av båda dessa scener. Förutom att hon är aktuell med nytt soloalbum – släpps nästa vecka – är hon en av frontfigurerna i Vancouver-bandet New Pornographers, ett slags supergrupp som samlar medlemmar från halvdussinet andra kanadensiska band. Som tonåring bodde hon i Tacoma, Washington, och spelade trummor i olika band på den då spirande Seattle-scenen. 15 år gammal flyttade hon hemifrån – ”Det var ingen bra hemmiljö” – och fick jobb på rockklubben Tacoma’s Community World Theater, en ombyggd porrbiograf. Det var där hon 1987 såg de allra första klubbspelningarna med Nirvana. – Det var väldigt inspirerande att se Nirvana, säger Neko. De var annorlunda. De var framför allt inkluderande. Det handlade inte om att vara en man eller kvinna. Det handlade om att vara en individ. Kurt Cobain i klänning var en viktig kvinnlig förebild för Neko Case. Annars fanns det få kvinnor bland grungebanden. Vad som inspirerade henne att ta nästa steg var skivbörsfynd med bluesartister som Bessie Smith och countrysångerskor som Loretta Lynn. – Country dras fortfarande med dåligt rykte om att vara sexistisk och rastistisk musik, säger Neko. Men country lyfte fram kvinnor i första ledet långt före rocken. Kvinnor som spelade gitarr och skrev sina egna låtar. På debutalbumet ”The Virginian” från 1997 varvade Neko Case gamla countrylåtar, bland annat av Loretta Lynn, med eget material. Skivan är uppkallad efter den delstat där hon föddes, Virginia, och etablerade henne som en del av den alternativa countryscenen. På nya skivan ”Fox confessions brings the flood”, hennes fjärde studioalbum som soloartist, är det mest hennes bourbonfärgade röst som för tankarna till country. Skivan i övrigt täcker in hela spektrat av rotmusik på ett sätt som närmast för tankarna till The Band. – The Band var varit en enorm influens. Inte bara musiken, utan hela mytologin kring bandet. Att de jobbade som en enhet. Jag älskar också att alla i bandet var kanadensare, utom en som är amerikan. The Band var verkligen ett nordamerikanskt band. Bland musikerna på ”Fox confessions brings the flood” återfinns också organisten Garth Hudson, The Bands allra skäggigaste medlem. Jag säger att jag alltid föreställt mig honom som en björn. – Han är verkligen en björn! Han är lång, jättelik, men inte långsam utan tvärtom snabb. Och väldigt hälsosam. Han har en väldigt speciell aura omkring sig. Det var fantastiskt att bara ha honom i studion. Att vi plötsligt börjar prata om människor i termen av djur har sin förklaring. Neko Case återkommer hela tiden till djur i låttexter och på skivomslag. Hon berättar lyriskt om det rika fågellivet utanför studion i Arizona där skivan spelades in. Skivomslaget pryds av rävar. Närmare bestämt sju stycken som står runt en flicka som håller i ett avhugget huvud. Albumet ”Fox confessions brings the flood” visar sig vara inspirerat av ukrainska folksagor. – Jag läste mycket sagor som barn, folksagor från hela världen, men framför allt ukrainska, säger Neko, vars släkt är från Ukraina. De sagorna är inte präglade av någon kristen moral. De är bara historier för historiens skull. Ofta väldigt drastiska och blodiga sådana. Och ofta just med rävar och vargar. – Nu för tiden lever vi inte med sagor på samma sätt. Vi har ersatt dem med tv och filmer. Men jag blir verkligen upplyft av sagor som den om vargen som äter upp en mammas barn. Mamman skär upp vargens mage när han sover. Hon plockar ut barnen och syr i stället in vedträn i magen. Var hittar du den sortens berättande i dag? När Neko Case inför nya skivan återvänt till böcker hon läste som liten hittade hon även en sedelärande novell om två flickor. En som det går bra för, en som går under. Öppningsspåret ”Margaret vs Pauline” utgår från den historien, men ifrågasätter hela upplägget. – När jag läste den igen som vuxen blev jag arg. Allt som i novellen beskrivs som förgörande för Margaret är i själva verket goda egenskaper. Hon är öppen för nya erfarenheter. Hon är fascinerad av outsiders. Men hennes levnadssätt gör att hon straffas och i slutet av boken tar hon livet av sig. Inget ont om Pauline, den välartade flickan, men jag tyckte det var på tiden att någon stod upp för Margaret. I mitten av maj kommer Neko Case tillbaka till Sverige. Hon spelar på Södra Teatern i Stockholm 14 maj. Därmed missar hon turnén med New Pornographers som spelar i Europa under samma period. – Men jag kommer absolut att fortsätta vara med i New Pornographers, säger Neko. Vi ska snart gå in i studion och spela in en ny skiva. Där har jag en helt annan roll, jag är bara en av åtta. Det är en befriande kontrast till mina egna skivor och turnéer. New Pornographers har inget med country att göra utan spelar koncis och kompakt powerpop. Gruppens album ”Twin cinema” från i fjol var en av höjdpunkterna under ett rockår som – precis som Nils Hansson skrev i sin årskrönika – dominerades av kanadensiska band. Förutom New Pornographers leds scenen av Arcade Fire och Broken Social Scene. Men det går att räkna upp dussintals nya banbrytande artister från Kanada. I ett upplägg som för tankarna till svenskt 1970-tal får kanadensiska band olika former av kulturbidrag. 60 procent av alla musiker i Kanada har fått stöd. Kanadensiska regeringen har tagit beslut om att rockmusiken är en viktig del av det inhemska musikarvet. Canada Music Fund delade i fjol ut 11,5 miljoner dollar. Lagstiftning anger att 30 procent av musiken som spelas i kanadensisk radio och tv måste vara av inhemskt ursprung. För att tv-kanalen Much Music, Kanadas motsvarighet till MTV, ska kunna nå upp till den kvoten kan kanadensiska band få 25 000 dollar till att spela in konkurrensdugliga videor. – Som amerikan kan inte jag få kulturbidrag, säger Neko. Men vi har fått det med New Pornographers, Vi har fått videopengar och bidrag till att turnera. Tänk att som artist känna det stödet från sitt land. Det bidrar till den kluvenhet jag själv känner inför det rådande klimatet i USA. Jag känner mig inte hemma i USA, jag känner mig hemma i Nordamerika. jan gradvall noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23310, "headline": "På båda sidor om gränsen", "summary": "Neko Case är countryklingande soloartist i USA, medlem i kanadensiska powerpopbandet New Pornographers och kryddar allt med släktens ukrainska folksagor. I nästa vecka släpps hennes fjärde soloalbum.", "article": "Nordvästra hörnet av Amerika, alldeles vid gränsen mot Kanada, är så långt från nöjesmetropolerna New York och Los Angeles man kan komma. Kanske är det just därför som den regionen fostrat så många egensinniga artister. På 1990-talet var det de hårda rockbanden från Seattle. På 2000-talet är det de brokiga popkollektiven från Kanada. Neko Case, född 1970, är präglad av båda dessa scener. Förutom att hon är aktuell med nytt soloalbum - släpps nästa vecka - är hon en av frontfigurerna i Vancouver-bandet New Pornographers, ett slags supergrupp som samlar medlemmar från halvdussinet andra kanadensiska band. Som tonåring bodde hon i Tacoma, Washington, och spelade trummor i olika band på den då spirande Seattle-scenen. 15 år gammal flyttade hon hemifrån - \"Det var ingen bra hemmiljö\" - och fick jobb på rockklubben Tacoma's Community World Theater, en ombyggd porrbiograf. Det var där hon 1987 såg de allra första klubbspelningarna med Nirvana. - Det var väldigt inspirerande att se Nirvana, säger Neko. De var annorlunda. De var framför allt inkluderande. Det handlade inte om att vara en man eller kvinna. Det handlade om att vara en individ. Kurt Cobain i klänning var en viktig kvinnlig förebild för Neko Case. Annars fanns det få kvinnor bland grungebanden. Vad som inspirerade henne att ta nästa steg var skivbörsfynd med bluesartister som Bessie Smith och countrysångerskor som Loretta Lynn. - Country dras fortfarande med dåligt rykte om att vara sexistisk och rastistisk musik, säger Neko. Men country lyfte fram kvinnor i första ledet långt före rocken. Kvinnor som spelade gitarr och skrev sina egna låtar. På debutalbumet \"The Virginian\" från 1997 varvade Neko Case gamla countrylåtar, bland annat av Loretta Lynn, med eget material. Skivan är uppkallad efter den delstat där hon föddes, Virginia, och etablerade henne som en del av den alternativa countryscenen. På nya skivan \"Fox confessions brings the flood\", hennes fjärde studioalbum som soloartist, är det mest hennes bourbonfärgade röst som för tankarna till country. Skivan i övrigt täcker in hela spektrat av rotmusik på ett sätt som närmast för tankarna till The Band. - The Band var varit en enorm influens. Inte bara musiken, utan hela mytologin kring bandet. Att de jobbade som en enhet. Jag älskar också att alla i bandet var kanadensare, utom en som är amerikan. The Band var verkligen ett nordamerikanskt band. Bland musikerna på \"Fox confessions brings the flood\" återfinns också organisten Garth Hudson, The Bands allra skäggigaste medlem. Jag säger att jag alltid föreställt mig honom som en björn. - Han är verkligen en björn! Han är lång, jättelik, men inte långsam utan tvärtom snabb. Och väldigt hälsosam. Han har en väldigt speciell aura omkring sig. Det var fantastiskt att bara ha honom i studion. Att vi plötsligt börjar prata om människor i termen av djur har sin förklaring. Neko Case återkommer hela tiden till djur i låttexter och på skivomslag. Hon berättar lyriskt om det rika fågellivet utanför studion i Arizona där skivan spelades in. Skivomslaget pryds av rävar. Närmare bestämt sju stycken som står runt en flicka som håller i ett avhugget huvud. Albumet \"Fox confessions brings the flood\" visar sig vara inspirerat av ukrainska folksagor. - Jag läste mycket sagor som barn, folksagor från hela världen, men framför allt ukrainska, säger Neko, vars släkt är från Ukraina. De sagorna är inte präglade av någon kristen moral. De är bara historier för historiens skull. Ofta väldigt drastiska och blodiga sådana. Och ofta just med rävar och vargar. - Nu för tiden lever vi inte med sagor på samma sätt. Vi har ersatt dem med tv och filmer. Men jag blir verkligen upplyft av sagor som den om vargen som äter upp en mammas barn. Mamman skär upp vargens mage när han sover. Hon plockar ut barnen och syr i stället in vedträn i magen. Var hittar du den sortens berättande i dag? När Neko Case inför nya skivan återvänt till böcker hon läste som liten hittade hon även en sedelärande novell om två flickor. En som det går bra för, en som går under. Öppningsspåret \"Margaret vs Pauline\" utgår från den historien, men ifrågasätter hela upplägget. - När jag läste den igen som vuxen blev jag arg. Allt som i novellen beskrivs som förgörande för Margaret är i själva verket goda egenskaper. Hon är öppen för nya erfarenheter. Hon är fascinerad av outsiders. Men hennes levnadssätt gör att hon straffas och i slutet av boken tar hon livet av sig. Inget ont om Pauline, den välartade flickan, men jag tyckte det var på tiden att någon stod upp för Margaret. I mitten av maj kommer Neko Case tillbaka till Sverige. Hon spelar på Södra Teatern i Stockholm 14 maj. Därmed missar hon turnén med New Pornographers som spelar i Europa under samma period. - Men jag kommer absolut att fortsätta vara med i New Pornographers, säger Neko. Vi ska snart gå in i studion och spela in en ny skiva. Där har jag en helt annan roll, jag är bara en av åtta. Det är en befriande kontrast till mina egna skivor och turnéer. New Pornographers har inget med country att göra utan spelar koncis och kompakt powerpop. Gruppens album \"Twin cinema\" från i fjol var en av höjdpunkterna under ett rockår som - precis som Nils Hansson skrev i sin årskrönika - dominerades av kanadensiska band. Förutom New Pornographers leds scenen av Arcade Fire och Broken Social Scene. Men det går att räkna upp dussintals nya banbrytande artister från Kanada. I ett upplägg som för tankarna till svenskt 1970-tal får kanadensiska band olika former av kulturbidrag. 60 procent av alla musiker i Kanada har fått stöd. Kanadensiska regeringen har tagit beslut om att rockmusiken är en viktig del av det inhemska musikarvet. Canada Music Fund delade i fjol ut 11,5 miljoner dollar. Lagstiftning anger att 30 procent av musiken som spelas i kanadensisk radio och tv måste vara av inhemskt ursprung. För att tv-kanalen Much Music, Kanadas motsvarighet till MTV, ska kunna nå upp till den kvoten kan kanadensiska band få 25.000 dollar till att spela in konkurrensdugliga videor. - Som amerikan kan inte jag få kulturbidrag, säger Neko. Men vi har fått det med New Pornographers, Vi har fått videopengar och bidrag till att turnera. Tänk att som artist känna det stödet från sitt land. Det bidrar till den kluvenhet jag själv känner inför det rådande klimatet i USA. Jag känner mig inte hemma i USA, jag känner mig hemma i Nordamerika. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23333, "headline": "Världsklass, Akram Khan!", "summary": "Det sprakar på Dansens hus när en av världens mest hyllade dansare, britten Akram Khan, låter den formbundna indiska dansen kathak möta nutida fridans i en gränslös rörelsefrihet. DN:s recensent är överväldigad efter en magisk kväll.", "article": "”Third Catalogue” Dans: Akram Khan Musiker: Partha Sarathi Mukherjee (tabla), Faheem Mazhar (sång), Philip Sheppard (cello), Baluji Shrivastav (sitar), BC Manjunath (mridanga) Scen: Dansens Hus, Stockholm Fantastiskt! Svindlande! Suveränt! Adjektiven trängs som sardiner i hjärnan när jag ser Akram Khan dansa kathak, en av Indiens klassiska danskonster. Akram Khan är en extremt briljant dansare, en fabulös tekniker, en gnistrande juvel. Han intar den jättelika scenen med en självklarhet som vore det hans eget vardagsrum. Det lyser om honom. Vad mer? Han har det där som karakteriserar alla stora dansare. Förmågan att mitt i rörelsen finna en paradoxal orörlighet, en vibrerande stillhet. Vare sig Akram Khan rör sig böljande mjukt eller blixtrande explosivt, vilar han ständigt i stormens öga. Han inkarnerar det som T S Eliot försöker gestalta i dikten ”Burnt Norton”: Det där förunderliga, ”vid den roterande världen stilla punkt”. Så på den lätt pretentiösa frågan Vad är dans? måste jag efter helgens gästspel svara: Akram Khan. Det är tredje gången han gästar Stockholm. Utsålt återigen. Självklart. Varför? Vi tar det från början. På bara några få år har den trettioettårige britten Akram Khan, med rötter i Bangladesh, kommit att bli en världens mest hyllade, hetaste dansare och koreografer. När jag såg honom för första gången i Birmingham 2002, hade hans banbrytande verk ”Ma” ännu inte haft premiär. Men bara en blind kunde undgå att se miraklet. Med en förbluffande originalitet fusionerade han en av Indiens klassiska danskonster, kathak, med nutida fridans. Det verk jag då såg, och skrev om på denna sida, ”Related Rocks”, var i själva verket en skiss till ”Ma”, och början på den nyskapande stil som Akram Khan senare överrumplat dansvärlden med. Khan utsätter ordningen för kaos, eller bringar ordning i kaoset, när han låter extremt formbunden dans, kathak, möta gränslös rörelsefrihet. Och, oj vad det sprakar. Khan har gått vidare i verket ”Kaash” (också spelad på Dansens hus) och än mer i sitt senaste, mycket omtalade verk, ”zero degrees”, som vi tyvärr inte får se i Sverige. I stället fick vi nu se roten till Akram Khans innovationer, kathak. Småtrist, tyckte nog en del. Innan föreställningen. I denna närmare femhundraåriga, nordindiska dansstil är Akram Khan skolad sedan sju års ålder. Själv brukar Khan mindre betona kathakens berättande signum – ordet katha betyder just att berätta – och mer dansens strukturerade, matematiska och inte minst musikaliska karaktär. Visst anar den fåkunnige en berättelse i kvällens första del, där Khan dansar sista delen av sin kathaktrilogi, ”third catalogue” (samt solon ur trilogins andra delar), men man kan, utan problem, bara försjunka i rörelsen. Och stillheten. Kvällens pärla, efter paus, är dock en koreografi om en krigarhjältes uppgång och död, av Kumundini Lakhia, en av Indiens mest kända (och gränsöverskridande) kathakkoreografer. Avslutningsvis begåvas publiken med grundkurs i improviserad kathak. Spännande värre. ”Third catalogue” är en ljuvlig, smäktande upplevelse, inte minst genom det intima samarbetet med musikerna. Indiern Partha Sarathi Mukherjee finlirar på tablas och britten Philip Sheppard smeker sin cello som vore den en spinnande tiger. Pakistaniern Faheem Mazhars sköra stämma vaggar oss genom sorgen och smärtan. Det var kort sagt en sådan där magisk kväll när adjektiven aldrig vill ta slut. örjan abrahamsson scen@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23335, "headline": "Världsklass, Akram Khan!", "summary": "Det sprakar på Dansens hus när en av världens mest hyllade dansare, britten Akram Khan, låter den formbundna indiska dansen kathak möta nutida fridans i en gränslös rörelsefrihet. DN:s recensent är överväldigad efter en magisk kväll. DANS", "article": "”Third Catalogue” Dans: Akram Khan Musiker: Partha Sarathi Mukherjee (tabla), Faheem Mazhar (sång), Philip Sheppard (cello), Baluji Shrivastav (sitar), BC Manjunath (mridanga) Scen: Dansens Hus, Stockholm Fantastiskt! Svindlande! Suveränt! Adjektiven trängs som sardiner i hjärnan när jag ser Akram Khan dansa kathak, en av Indiens klassiska danskonster. Akram Khan är en extremt briljant dansare, en fabulös tekniker, en gnistrande juvel. Han intar den jättelika scenen med en självklarhet som vore det hans eget vardagsrum. Det lyser om honom. Vad mer Han har det där som karakteriserar alla stora dansare. Förmågan att mitt i rörelsen finna en paradoxal orörlighet, en vibrerande stillhet. Vare sig Akram Khan rör sig böljande mjukt eller blixtrande explosivt, vilar han ständigt i stormens öga. Han inkarnerar det som T S Eliot försöker gestalta i dikten ”Burnt Norton”: Det där förunderliga, ”vid den roterande världen stilla punkt”. Så på den lätt pretentiösa frågan Vad är dans måste jag efter helgens gästspel svara: Akram Khan. Det är tredje gången han gästar Stockholm. Utsålt återigen. Självklart. Varför Vi tar det från början. På bara några få år har den trettioettårige britten Akram Khan, med rötter i Bangladesh, kommit att bli en världens mest hyllade, hetaste dansare och koreografer. När jag såg honom för första gången i Birmingham 2002, hade hans banbrytande verk ”Ma” ännu inte haft premiär. Men bara en blind kunde undgå att se miraklet. Med en förbluffande originalitet fusionerade han en av Indiens klassiska danskonster, kathak, med nutida fridans. Det verk jag då såg, och skrev om på denna sida, ”Related Rocks”, var i själva verket en skiss till ”Ma”, och början på den nyskapande stil som Akram Khan senare överrumplat dansvärlden med. Khan utsätter ordningen för kaos, eller bringar ordning i kaoset, när han låter extremt formbunden dans, kathak, möta gränslös rörelsefrihet. Och, oj vad det sprakar. Khan har gått vidare i verket ”Kaash” (också spelad på Dansens hus) och än mer i sitt senaste, mycket omtalade verk, ”zero degrees”, som vi tyvärr inte får se i Sverige. I stället fick vi nu se roten till Akram Khans innovationer, kathak. Småtrist, tyckte nog en del. Innan föreställningen. I denna närmare femhundraåriga, nordindiska dansstil är Akram Khan skolad sedan sju års ålder. Själv brukar Khan mindre betona kathakens berättande signum – ordet katha betyder just att berätta – och mer dansens strukturerade, matematiska och inte minst musikaliska karaktär. Visst anar den fåkunnige en berättelse i kvällens första del, där Khan dansar sista delen av sin kathaktrilogi, ”third catalogue” (samt solon ur trilogins andra delar), men man kan, utan problem, bara försjunka i rörelsen. Och stillheten. Kvällens pärla, efter paus, är dock en koreografi om en krigarhjältes uppgång och död, av Kumundini Lakhia, en av Indiens mest kända (och gränsöverskridande) kathakkoreografer. Avslutningsvis begåvas publiken med grundkurs i improviserad kathak. Spännande värre. ”Third catalogue” är en ljuvlig, smäktande upplevelse, inte minst genom det intima samarbetet med musikerna. Indiern Partha Sarathi Mukherjee finlirar på tablas och britten Philip Sheppard smeker sin cello som vore den en spinnande tiger. Pakistaniern Faheem Mazhars sköra stämma vaggar oss genom sorgen och smärtan. Det var kort sagt en sådan där magisk kväll när adjektiven aldrig vill ta slut. örjan abrahamsson scen@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23360, "headline": "Public service-radio ska göras utifrån", "summary": "70 procent av underhållningen och 40 procent av kulturen på Sveriges Radio ska produceras utanför huset, enligt ett nytt förslag från ledningen. 400 tjänster ska bort.", "article": "Vad händer när kommersiella bolag står för en stor del av Sveriges Radios produktion? Frågan är högaktuell. Ledningen har lagt ett förslag som går ut på att 70 procent av underhållningen och 40 procent av kulturen ska läggas utanför huset. Nyheterna ska fortfarande göras internt, men en stor del av samhällsmaterialet ska läggas ut. Ylva Mårtens, producent för P 1:s \"Barnen\" är inte helt emot. - Det är omfattningen och hur det ska gå till som är det allvarliga. Jag förstår inte varför man inte kan anställa fler eller ge frilansarna rejält betalt i stället. Planerna är en del av framtidsvisionen Sveriges Radio 2010. I de direktiv som SR har att följa finns en uttalad ambition att lägga mycket mer produktion utanför företaget. - Vi vill få mer inflöde av idéer och tankar utifrån och stimulera till att fler externa bolag bildas, säger programdirektör Eva Blomquist. Den externa produktionen ska öka i takt med att personalstyrkan minskar genom naturliga avgångar. Företaget räknar med 400 färre tjänster år 2010. Varför nyanställer ni inte? - Därför att Sveriges Radio har ett uppdrag att öka den externa medverkan och det gör att vi inte kan växa, säger Eva Blomquist. Inte heller SR:s journalistklubb slåss i första hand för fler fasta tjänster. I stället vill den garantera att de externa bolagen följer kollektivavtal och arbetsrättslagar. Klubbens ordförande Ola Gäverth tror att fler bolag som producerar radio kan vara bra för SR:s medarbetare. - SR kommer att bli tvunget att betala ut högre löner när folk kan välja att arbeta någon annanstans. En annan oro bland personalen är att public service-begreppet urholkas och att produktionsbolagen blandar SR-uppdrag med reklamuppdrag. - Säg att man lägger ut en radioserie om böcker på ett produktionsbolag som samtidigt gör reklam för Bonniers, säger Ylva Mårtens. Eva Blomquist tror att de farhågorna är överdrivna. - Vi måste göra väldigt tydliga beställningar som dels når upp till SR:s kvalitetsnivåer, dels når upp till de krav vi har på oss i sändningstillståndet. Jag förstår inte varför det bara skulle vara vi som är anställda som begriper public service-uppdraget. Ylva Mårtens ser en risk att producenter som är beroende av att sälja in sina idéer inte vågar göra udda och obekväma program, - Ibland behöver man ett stort företag i ryggen om man ska våga säga obekväma saker i sin journalistik. Anders Elfström, vd för produktionsbolaget Filt, håller inte med. - Vi gör gärna obekväma och udda program. Det är i så fall inköparna på SR som är fega om de inte köper in dem.Vi gör gärna obekväma och udda program. Det är i så fall inköparna på SR som är fega om de inte köper in sådana program. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23373, "headline": "Jazzduo på hembesök", "summary": "SVT följde de två musikerna Jonas Knutsson och Johan Norberg när de gav konserter i sina gamla hemtrakter i Västerbotten.", "article": "Två skickliga musiker ger sig ut på en liten turné i den landsända där de växte upp. Saxofonisten Jonas Knutsson och gitarristen Johan Norberg har sina rötter i Umeå respektive Lycksele, men för att söka sin lycka som musiker lämnade de båda Norrland för Stockholm för över 20 år sedan. Fram till för tre år sedan hade de båda, som var och en på sitt håll etablerat sig i Stockholms musikvärld, aldrig jobbat tillsammans, men slumpen gjorde att de bodde nära varandra på Södermalm i Stockholm och ett vid möte över grönsaksdisken på Konsum föddes tanken på ett samarbete. – Johan har en studio så vi möttes där, tog en kopp kaffe och kände på varandra och gjorde några låtar tillsammans, och efter en tid, när allt mognat, beslöt vi att göra något på allvar, berättar Jonas Knutsson. Samarbetet ledde till en skiva med den passande titeln ”Norrland” (som blev Grammisnominerad) , där de två hyllar sin hembygd. Nio av de tolv låtarna är signerade Knutsson/Norberg, de tre övriga är traditionella låtar från Norrland som de arrangerat om. Jonas Knutsson har sin bas i jazzmusiken där han är en av landets mest kända saxofonister. Johan Norberg, gitarrutbildad bland annat på högstatusuniversitetet Berklee i Boston, USA, startade som jazzmusiker, men han har även samarbetat med Lisa Nilsson, Stina Nordenstam och Cornelis Vreeswijk. Dessutom har han producerat skivor med så vitt skilda artister som Ulf Lundell och Jojje Wadenius. Samarbetet mellan duon Norberg och Knutsson har en alldeles speciell klangbild, ett vemod som samtidigt inte känns tungt. – Det är nog så att vi tack vare vår uppväxt i Norrland har något gemensamt, kanske är det ett temperament, menar Knutsson. ”Norrland” följdes i höstas av ”Cow Cow, Norrland II”, som också blev Grammisnominerad. När den släpptes i höstas gjorde duon en liten turné i sina gamla hemtrakter, och västerbottningarna slöt upp bakom ”de sina” och kom till konserterna. – Ja, det var fantastiskt. Det är inte lätt att få folk i Åsele och Dorotea att gå på konsert, men det gjorde dom, berättar Jonas Knutsson. Turnén filmades av SVT och innehåller mycket musik från scenen. Vi får också vara med när de två gör en ny låt på ett hotellrum och sedan uruppför den inför publik. Att skriva låtar tycks inte var något som helst problem för de båda norrlänningarna, det är som ett samtal där den ena fyller i det den andra påbörjat. Och vips är en ny låt klar. – Det finns massor med musik i luften. Det handlar om att plocka ner den. Hans Kronbrink hans.kronbrink@dn.se 08-738 21 68 Norrland med Knutsson och Norberg SVT 2 18.30 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23394, "headline": "Låt ballongen ljuda", "summary": "På lördag startar festivalen Stockholm New Music. Lyssna på 100 flöjter, 100 saxofoner och ett helt nytt instrument - skapat av ballonger. DN guidar till en vecka med nyskapande konstmusik.", "article": "På lördag startar den omtumlande Stockholm New Music, Sveriges största återkommande festival för nutida konstmusik. I år kanske inte så spektakulär som 1993 då festivalen inleddes med en stor flygshowskomposition över Riddarfjärden. Men de åtta dagarna lovar mycket gott med program på tjugo olika scener i huvudstaden. Konserter, installationer, ljudkonst, workshopar och utställningar. Mest spektakulärt är när 100 saxofoner och 100 flöjter intar Gustav Vasa kyrka. Idén till Stockholm New Music föddes en gång för 20 år sedan av tonsättaren Ingvar Lidholm. Startskottet fyrades av år 1990 och under några år blev Stockholm New Music betydande. Så försvann den och kom tillbaka 2003. Året därpå pausades, men så bestämdes att festivalen skulle bli årlig. En stor seger för den nya konstmusiken. Men nu har det klubbats att Stockholm New Music åter blir en biennal. De två senaste gångerna har trombonisten och tonsättaren Ivo Nilsson varit konstnärlig ledare. Han gillade handfasta teman. Ena gången sattes musikerna i centrum, de som står för den ofta så svåra tolkningen av modern musik. Gången därpå fick festivalen heta \"Spoken sound\" och en speciell festivalensemble engagerades: Neue Vocalsolisten från Stuttgart. Ivo Nilssons uppdrag är slutfört. Längre än två festivaler ska de konstnärliga ledarna inte sitta för variationens skull. Nu basar den internationellt verksamme gitarristen Magnus Andersson för årets festival och den nästkommande. Ivo Nilsson såg nackdelar med att byta konstnärlig ledare tätt, eftersom planeringstiderna är långa för en internationell musikaliskt konstfestival. Han kände också att när man väl byggt upp ett kontaktnät med tillhörande födelseakter av nya idéer måste stafettpinnen lämnas vidare. Nu säger efterträdaren Magnus Andersson: - Jag kan bara instämma. Det var ett tungt arbete att få ihop programmet, på deltid dessutom. Stockholm New Music har alltid fått rejäl uppmärksamhet utanför landets gränser och det har givetvis varit viktigt för festivalen. Det var just därför Magnus Andersson tillfrågades. Han är en synnerligen internationellt orienterad musiker. Som 17-åring fick han ett stipendium för gitarrstudier i Spanien, landet som den världsberömde gitarristen Andrés Segovia kom ifrån. Han fortsatte till England, Tyskland och debuterade i Londons anrika Wigmor Hall 1979. Magnus Anderson har specialiserat sig på modern, ofta kontroversiell musik. En hel rad kända tonsättare har skrivit direkt för honom. - Trots att gitarren är ett populärt instrument har det aldrig varit något huvudinstrument i den västerländska konstmusiktraditionen och det är först under de senaste decennierna som allt fler börjat skriva för gitarren. Många moderna verk använder sig av ett kroppsligt utspel som inte fanns tidigare, något som närmar sig performance, säger Magnus Andersson. Under festivalen kommer han att spela vid en produktion, engelsmannen Brian Ferneyhoughs opera \"Shadowtime\" om den från nazisterna tyske landsflyktige filosofen Walter Benjamins sista timmar, innan han tar sitt liv i Frankrike. Och hur han i operan återuppstår som barpianist i Las Vegas. Magnus Andersson har angett Stockholms New Musics tema som \"place and space\". - Det handlar om att försöka hitta en plats i tillvaron, en känsla för rummet som också innefattar andliga dimensioner. Place and space är en festival om staden och konstens kompletterande rum, om förvandlingsmöjligheterna mitt i det välbekanta. Det senaste århundradets konst och kultur kännetecknas av en förlust av platser i en föränderlig värld. Många av de tonsättare och konstnärer som står i fokus vid festivalen, Luigi Nono, Brain Ferneyhough, Salvatore Sciarrino, Janet Cardiff och Rebecca Saunders, ägnar sig åt ett slags arkeologiskt tidsarbete. Därmed blir begreppet plats något som är i rörelse, under ombyggnad, och konsten något som av nödvändighet flyttar sig över gränserna. I år samarbetar hela 21 institutioner med Stockholm New Music, internationellt till exempel Frankrikes ambassad och tyska Goetheinstitutet. - Ekonomiskt är festivalen inte rik, utan möjliggörs just genom samarbeten. Huvudmannen är Rikskonserter, säger Magnus Andersson. Ett nytt och oprövat grepp är den 184 sidor tjocka programboken redigerad av Magnus Haglund och Sara Michaëlsson. Den innehåller längre litterära texter av Magnus Haglund, Kerstin Norborg, Bob Young, Ian Sinclair. Ulf Peder Hallberg skriver om Walter Benjamins förhållande till änglabegreppet. I boken har även fotografen Stefan Schneider fotograferat Stockholmsplatser. Och för att ytterligare förstärka den litterära känslan har man i stället för fotografier av deltagarna försett boken med personliga teckningar av Leif Elggren. På en punkt har Magnus Andersson gått tillbaka till en Ivo Nilsson-idé, festivalensemblen, i år Alter Ego, en italiensk kammarensemble. Magnus Andersson använder nästan själv aldrig elgitarr och vid festivalens pressträff berättade en av tonsättarna, Jesper Nordin, att trots att de flesta nya instrument i dag blir elektriska, skapas fortfarande nya akustiska instrument. Nordin har själv skrivit för det nyuppfunna bols i stycket \"Residues\". Sju stycken bols används tillsammans med symfoniorkester vid uruppförandet i Berwaldhallen på lördag. Jesper Nordin demonstrerade själv instrumentet vid pressträffen. En stor vanlig ballong spänns upp på en metallskål, varpå man blåser luft på membranet genom en slang. - Trots att instrumentet, uppfunnet av Jean-François Laporte, är helt akustiskt, låter klangen nästan elektroniskt, säger Jesper Nordin, som för sin komposition delvis fått skapa en ny typ av notation för musikerna. Förvånande eller subkultur. Stockholm New Music visar vägen. Stockholm New Music Pågår 18-25 februari 2006 och innehåller ett 40-tal programpunkter. Varje dag har fått ett eget namn och den konstnärlige ledaren Magnus Andersson har tänkt sig dem som kapitel i en bok. Första dagen, lördag, heter \"Himlens närvaro och frånvaro\". Söndagen har fått namnet \"Fragmentets frihet\" och då spelas bara kyrkokonserter. Höjdpunkter I Gustav Vasa kyrka på söndag framförs Salvatore Sciarrinos \"Studi per Iíntonazione del mare\" för 100 flöjter och 100 saxofoner. Solistkvartettetter med dessa instrument, countertenor och slagverk. På lördag på Färgfabriken har Guds Söner premiär på performanceinstallationen \"Mottagning, ett sätt att överbrygga döden och skapa förutsättningar för ett mirakel\". Ges även andra dagar. På Djurgårdsfärjan ges Åke Hodells \"Djurgårdsfärjan över floden Styx\" den 22 februari. Heiner Goebbels omfattande verk \"Surrogate Cities\" med Stockholms filharmoniker i Konserthuset. 23 februari. \"Mikrovågor\". Festival-ensemblen Alter Ego och finska eletronikaduon Pan Sonic med ett gemensamt projekt. Nalen den 24 februari. Operan \"Shadowtime\" av Brian Ferneyhough om Walter Benjamin på Judiska teatern, måndag, tisdag, onsdag. Ljudkonstnären Jenny Sunesson och tonsättaren Kim Hedås är två svenska kvinnor som får verk framförda under festivalen. På Konstnärshuset KB visas installationen \"Forty-Part Motet\" av Janet Cardiff som Moderna museet tagit hit. Den utgår från Thomas Tallis 40-stämmiga 1500-talsmotett \"Spem in alium\". I Radio På lördag kl 15.00 direktsänder Sveriges Radios P 2 invigningskonserten från Berwaldhallen med uruppförandet av Jesper Nordins verk \"Residues\", där det nyuppfunna instrumentet bols används. P 2 direktsänder sedan ytterligare tre konserter och spelar in fem som sänds strax efter festivalen. På nätet Festivalens hemsida är www.stockholmnewmusic.se Lyssna på ballongen och andra nya instrument på Francois Laportes hemsida. Stockholm New Musics hemsida ", "article_category": "culture"}
{"id": 23395, "headline": "Låt ballongen ljuda", "summary": "På lördag startar festivalen Stockholm New Music. Lyssna på 100 flöjter, 100 saxofoner och ett helt nytt instrument – skapat av ballonger. DN guidar till en vecka med nyskapande konstmusik.", "article": "På lördag startar den omtumlande Stockholm New Music, Sveriges största återkommande festival för nutida konstmusik. I år kanske inte så spektakulär som 1993 då festivalen inleddes med en stor flygshowskomposition över Riddarfjärden. Men de åtta dagarna lovar mycket gott med program på tjugo olika scener i huvudstaden. Konserter, installationer, ljudkonst, workshopar och utställningar. Mest spektakulärt är när 100 saxofoner och 100 flöjter intar Gustav Vasa kyrka. Idén till Stockholm New Music föddes en gång för 20 år sedan av tonsättaren Ingvar Lidholm. Startskottet fyrades av år 1990 och under några år blev Stockholm New Music betydande. Så försvann den och kom tillbaka 2003. Året därpå pausades, men så bestämdes att festivalen skulle bli årlig. En stor seger för den nya konstmusiken. Men nu har det klubbats att Stockholm New Music åter blir en biennal. De två senaste gångerna har trombonisten och tonsättaren Ivo Nilsson varit konstnärlig ledare. Han gillade handfasta teman. Ena gången sattes musikerna i centrum, de som står för den ofta så svåra tolkningen av modern musik. Gången därpå fick festivalen heta ”Spoken sound” och en speciell festivalensemble engagerades: Neue Vocalsolisten från Stuttgart. Ivo Nilssons uppdrag är slutfört. Längre än två festivaler ska de konstnärliga ledarna inte sitta för variationens skull. Nu basar den internationellt verksamme gitarristen Magnus Andersson för årets festival och den nästkommande. Ivo Nilsson såg nackdelar med att byta konstnärlig ledare tätt, eftersom planeringstiderna är långa för en internationell musikaliskt konstfestival. Han kände också att när man väl byggt upp ett kontaktnät med tillhörande födelseakter av nya idéer måste stafettpinnen lämnas vidare. Nu säger efterträdaren Magnus Andersson: – Jag kan bara instämma. Det var ett tungt arbete att få ihop programmet, på deltid dessutom. Stockholm New Music har alltid fått rejäl uppmärksamhet utanför landets gränser och det har givetvis varit viktigt för festivalen. Det var just därför Magnus Andersson tillfrågades. Han är en synnerligen internationellt orienterad musiker. Som 17-åring fick han ett stipendium för gitarrstudier i Spanien, landet som den världsberömde gitarristen Andrés Segovia kom ifrån. Han fortsatte till England, Tyskland och debuterade i Londons anrika Wigmor Hall 1979. Magnus Anderson har specialiserat sig på modern, ofta kontroversiell musik. En hel rad kända tonsättare har skrivit direkt för honom. – Trots att gitarren är ett populärt instrument har det aldrig varit något huvudinstrument i den västerländska konstmusiktraditionen och det är först under de senaste decennierna som allt fler börjat skriva för gitarren. Många moderna verk använder sig av ett kroppsligt utspel som inte fanns tidigare, något som närmar sig performance, säger Magnus Andersson. Under festivalen kommer han att spela vid en produktion, engelsmannen Brian Ferneyhoughs opera ”Shadowtime” om den från nazisterna tyske landsflyktige filosofen Walter Benjamins sista timmar, innan han tar sitt liv i Frankrike. Och hur han i operan återuppstår som barpianist i Las Vegas. Magnus Andersson har angett Stockholms New Musics tema som ”place and space”. – Det handlar om att försöka hitta en plats i tillvaron, en känsla för rummet som också innefattar andliga dimensioner. Place and space är en festival om staden och konstens kompletterande rum, om förvandlingsmöjligheterna mitt i det välbekanta. Det senaste århundradets konst och kultur kännetecknas av en förlust av platser i en föränderlig värld. Många av de tonsättare och konstnärer som står i fokus vid festivalen, Luigi Nono, Brain Ferneyhough, Salvatore Sciarrino, Janet Cardiff och Rebecca Saunders, ägnar sig åt ett slags arkeologiskt tidsarbete. Därmed blir begreppet plats något som är i rörelse, under ombyggnad, och konsten något som av nödvändighet flyttar sig över gränserna. I år samarbetar hela 21 institutioner med Stockholm New Music, internationellt till exempel Frankrikes ambassad och tyska Goetheinstitutet. – Ekonomiskt är festivalen inte rik, utan möjliggörs just genom samarbeten. Huvudmannen är Rikskonserter, säger Magnus Andersson. Ett nytt och oprövat grepp är den 184 sidor tjocka programboken redigerad av Magnus Haglund och Sara Michaëlsson. Den innehåller längre litterära texter av Magnus Haglund, Kerstin Norborg, Bob Young, Ian Sinclair. Ulf Peder Hallberg skriver om Walter Benjamins förhållande till änglabegreppet. I boken har även fotografen Stefan Schneider fotograferat Stockholmsplatser. Och för att ytterligare förstärka den litterära känslan har man i stället för fotografier av deltagarna försett boken med personliga teckningar av Leif Elggren. På en punkt har Magnus Andersson gått tillbaka till en Ivo Nilsson-idé, festivalensemblen, i år Alter Ego, en italiensk kammarensemble. Magnus Andersson använder nästan själv aldrig elgitarr och vid festivalens pressträff berättade en av tonsättarna, Jesper Nordin, att trots att de flesta nya instrument i dag blir elektriska, skapas fortfarande nya akustiska instrument. Nordin har själv skrivit för det nyuppfunna bols i stycket ”Residues”. Sju stycken bols används tillsammans med symfoniorkester vid uruppförandet i Berwaldhallen på lördag. Jesper Nordin demonstrerade själv instrumentet vid pressträffen. En stor vanlig ballong spänns upp på en metallskål, varpå man blåser luft på membranet genom en slang. – Trots att instrumentet, uppfunnet av Jean-François Laporte, är helt akustiskt, låter klangen nästan elektroniskt, säger Jesper Nordin, som för sin komposition delvis fått skapa en ny typ av notation för musikerna. Förvånande eller subkultur. Stockholm New Music visar vägen. Marcus Boldemann marcus.boldemann@dn.se 08-738 20 59 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23399, "headline": "Hånad professor gör svensk comeback", "summary": "För tio år sedan avfärdade många Samuel Huntingtons tes om en kamp mellan civilisationer. Nu kommer boken i svensk översättning. Världsläget har gjort den högaktuell, skriver Per Jönsson.", "article": "Samuel P Huntington ”Civilisationernas kamp. Mot en ny världsordning” (The clash of civilizations and the remaking of world order) Övers. Katarina Sjöwall Trodden Atlantis När Samuel Huntingtons bok ”The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order” kom ut för tio år sedan blev den föremål för många huvudskakningar och elaka omdömen bland såväl svenska som utländska kommentatorer. Man hånade den kontroversielle Harvardprofessorn, Carterrådgivaren etc för att på ett ansvarslöst sätt måla fan på väggen och med snudd på rasistiska tonfall elda under antimuslimska stämningar och obefogade känslor av västvärldens kulturella överlägsenhet. Åtskilliga hävdade också att Huntington inte fattat någonting om konflikter och civilisationer. En vanlig invändning var att flertalet konflikter efter kalla krigets slut och Sovjetväldets fall går inom civilisationer snarare än mellan dem. Exempelvis att muslimer snarare tenderar att bekämpa varandra än att bekämpa västvärlden – som under Iran-Irakkriget, eller som i dispyten shia - kontra sunnimuslimer. Flera av de experter som på så sätt begabbade tesen om civilisationernas kamp hävdade samtidigt att våldspräglad islamistisk fundamentalism i slutet av 1990-talet hade spelat ut sin korta historiska roll och snarast låg i sina dödsryckningar! I dag – efter ännu en palestinsk intifada, ett 11 september och otaliga andra terrordåd, en ockupation av Afghanistan och en ockupation av Irak – utkommer Huntingtons bok på svenska: ”Civilisationernas kamp. Mot en ny världsordning”, tyvärr i något skraltig översättning. Det sker just som kontroversen om Muhammedkarikatyrerna rasar som värst. Och just som många ledarskribenter, kulturdebattörer och politiker försäkrar att den kontroversen inte alls kretsar kring någon civilisationernas kamp utan snarare om extremister på ömse sidor som försöker knipa poäng på folks fördomar. Huntingtons huvudtes är att de primära byggstenarna i världspolitiken efter kalla kriget består av civilisationer. Inte stater – även om dessa förblir tongivande aktörer. Inte etniska grupper – fastän det är sådana som numera oftast ger upphov till blodiga konflikter. Inte ideologiska system (”ismerna”) och inte militära allianser. Inte heller imperier, eller handelsblock, eller mellanstatliga organisationer. En civilisation definieras av Huntington aningen vagt som ”den mest övergripande kulturella grupptillhörigheten och den mest allmänna nivån av kulturell identitet människor kan ha gemensamt”. Lite mer konkret handlar det om gemensamma objektiva element som språk, religion, sedvänjor, sociala institutioner, historia – men också om kollektiv självidentifikation. Här har vi att göra med ytterst långlivade fenomen, även om civilisationer utvecklas, omvandlas och ibland försvinner för gott. Inberäknat Västerlandet urskiljer Huntington i dag sex till åtta större civilisationer: den sino-konfucianska (sedan minst 1 500 år f Kr), den japans-ka (100–400 e Kr), den hinduiska (cirka 1 500 f Kr), den östortodoxa (300-talet e Kr), den muslimska (600-talet e Kr) samt möjligen en latinamerikansk och en afrikansk. Varför inte utgå från en enda universell, modern civilisation – nu när ekonomisk globalisering, IT-revolutionen och upplysningsliberalismens seger i öst-västkonflikten kan tyckas skapa förutsättningar för ”en värld”? Huntingtons motargument går ut på att själva begreppet ”universalism” och ”globalism” är typiska produkter av västerländsk civilisationshybris. Och uppfattas som sådan: ”Universalism för västvärlden är detsamma som imperialism för övriga civilisationer.” Den imperialismen får ”vi”, vi i västvärlden, anledning att ångra i allt snabbare takt. Huntington introducerar ett nytt eller nygammalt sätt att analysera världspolitiken, och hans pessimistiska budskap är att den västerländska civilisationen kontinuerligt förlorar terräng i förhållande till övriga civilisationer. Det gäller både materiellt och idémässigt. I själva verket håller Västerlandet på att förlora sin ekonomiska och militära dominans i häpnadsväckande snabb takt. 1920 var i många avseenden rekordåret: då härskade väst över halva jordens yta, halva jordens befolkning, hälften av alla väpnade styrkor och stod för tre fjärdedelar av den globala bruttoproduktionen. Mer än någonsin förr eller senare existerade då ”en värld”, påpekar Huntington: ”Väst erövrade världen inte genom överlägsna idéer eller värderingar eller religion (till vilken endast ett fåtal människor från andra religioner blev omvända), utan genom sin överlägsenhet i att utöva organiserat våld. Detta är ett faktum som västerlänningar ofta glömmer bort – icke-västerlänningar glömmer det aldrig.” I dag har västvärldens kontroll över jordens resurser krympt till väsentligt mer beskedliga andelar – landyta: en fjärdedel, befolkning: en åttondel, bruttoproduktion: mind-re än hälften; väpnade styrkor: en fjärdedel. Och medan kalla kriget dominerades av supermakternas väldiga kärnvapenarsenaler förfogar numera åtskilliga länder inom andra civilisationer över sådana och andra massförstörelsevapen. På det rent materiella planet förutspår Huntington att västvärlden främst kommer att utmanas av de asiatiska civilisationerna. Utvecklingen sedan hans bok först utkom tycks ge honom rätt. Framför allt miljardnationerna Kinas och Indiens språngmässiga ekonomiska tillväxt skapar ett enormt konkurrenstryck mot europeiska och amerikanska industrier. Dessutom ett ännu allvarligare tryck på råvarumarknaderna, framför allt vad gäller oljan från det politiskt instabila Mellanöstern. Kanske är det ännu mer hotfullt på sikt för västcivilisationen att den samtidigt håller på att förlora sitt ”problemformuleringsprivilegium”, för att låna den term som brukade användas när svensk so-cialdemokrati under några decennier ensidigt definierade välfärdsstatens politiska agenda. Kulturen följer makten, slår Huntington fast som ett axiom. Västerlandets kultur och ideologier och institutioner var attraktiva för människor – åtminstone eliterna – inom andra civilisationer bara så länge Västerlandet självt var ojämförligt starkast och rikast. Nu när icke-västliga samhällen ur olika civilisationer kommer i kapp vänder de ”våra” värderingar och ideologier ryggen och glorifierar sina egna civilisationer. Och det vore både falskt och omoraliskt av Västerlandet att försöka tvinga på andra samhällen mänskliga rättigheter eller andra västliga civilisationsbegrepp, hävdar Huntington. Dels för att det riskerar att leda till förnyat förtryck: ”Imperialism är den nödvändiga och logiska konsekvensen av universalism.” Dels för att det vore direkt farligt att med hot om våld och sanktioner kräva demokrati och yttrandefrihet i stater som Ryssland, Kina, Paki-stan, Iran etc. Ja, sedan den omstridde Harvardprofessorn formulerade sina teser har det som bekant hänt en hel del på temat ”civilisationernas krig”. Usama bin Ladin och hans terrornätverk har förklarat krig på alla plan mot Västerlandet – efter terrorkatastrofen 11 september deklarerade han att denna ”ärofyllda aktion” hade splittrat världen i ”två läger – mellan rättrogna och otrogna, mellan hela islam och hela västvärlden”. Det föranledde Bushadministrationen i USA att ockupera Afghanistan och Irak – uttryckligen som en startsignal för att ”demokratisera hela Mellanöstern”. Men det har i huvudsak bara lett till mer våld och mer islamistisk terrorism i såväl muslimska som västliga länder. Och enligt det ansedda amerikanska Pew-institutets årliga opinionsmätningar i närmare femtio länder har den muslimska antiamerikanismen ökat dramatiskt – bland exempelvis jordanier, palestinier, marockaner, pakistanier och indoneser säger sig hälften eller fler av de tillfrågade anse att bin Ladin ”handlar rätt i världspolitiken”. I en rapport förra året från utrikesdepartementet i London drogs följande anmärkningsvärda slutsats: ”De idékonfrontationer som mest sannolikt kommer att påverka Storbritannien och andra västdemokratier härrör från religion och kultur. Religiös tro, ibland i förvrängd form, har åter hamnat i förgrunden som drivkraft inom internationell politik. Framför allt gäller det relationerna mellan väst och islamiska länder och grupper.” I klartext: islam har ersatt kommunismen som västvärldens huvudantagonist. Det vore självklart intressant att ta del av Samuel Huntingtons egen tolkning av världen efter 11 september. Kanske får vi snart se en uppdatering av ”Civilisationernas kamp”? För det är onekligen en remarkabel skillnad mellan ”vårt” sätt att reagera på Muhammedkarikatyren och hur vi hanterade stormen kring ”Satansverserna” som för halvtannat decennium sedan renderade författaren Salman Rushdie en dödsfatwa från högsta ayatollan i Iran. Då tvekade varken regeringar eller massmedier i väst att entydigt sluta upp kring Rushdies absoluta rätt att konstnärligt gestalta den historiska kontroversen om huruvida Koranen, ”Guds ord” enligt muslimsk tro, egentligen var skriven av människor och dessutom ursprungligen innehöll inslag av månggudadyrkan. Då betraktades yttrandefriheten som absolut och odelbar. I dag, däremot, fördöms Jyllands-Postens tilltag att publicera karikatyrer av profeten Muhammed med hänvisning till att det skulle kränka vanliga muslimer, att satiren ”slår nedåt” – trots att Muhammed själv var en av historiens främsta krigarfurstar och religionsgrundare. Nu får yttrandefriheten maka på sig för somligas religiösa tro. per jönsson per.jonssson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23410, "headline": "Cronqvist vänder perspektivet", "summary": "Konstnären Lena Cronqvist vänder på den manliga blick som präglat kvinnobilden i konsthistorien genom att måla sig själv naken. Det ger henne en särställning i svensk konst, enligt en ny avhandling.", "article": "Sedan 70-talet är Lena Cronqvist en av Sveriges mest kända konstnärer. Men det är först nu hennes konst blir ämne för en doktorsavhandling. Med utgångspunkt i en serie avklädda självporträtt från tidigt 80-tal undersöker Nina Weibull hur konstnären använder sin egen kropp som motiv. Nina Weibull, som tidigare varit redaktör för den psykoanalytiska tidskriften Divan, anlägger även i sin avhandling ett psykoanalytiskt perspektiv. Precis som i analysen, menar hon, finns en dialog mellan ett konstverk och dess betraktare. Hennes eget intresse för Lena Cronqvists konst började redan 1972, då hon såg en utställning på Galleri Doktor Glas i Stockholm. - Det var en utställning som gjorde mig väldigt konfunderad. Hon uttryckte en erfarenhet jag själv inte kunde dela. Jag tänkte att någon måste skriva om den, men inte jag själv. Nina Weibull fortsatte dock att följa Lena Cronqvists skapande, och tio år senare såg hon ett par målningar som gav henne en personlig relation till konstnärskapet. - Det var Liljevalchs som visade två av hennes verk på en grupputställning. De hade en oerhörd styrka, i bilden satt hon som en madonna med ett barn, men det hon höll i var en spegel där det egna ansiktet syntes. Det ansiktet blev min ingång. Spegelmotivet får i Weibulls tolkning en dubbel betydelse: dels refererar det till konsthistoriens långa tradition av självporträtt, dels handlar det om kvinnans relation till bilden av modern. Under fem år vrider och vänder Lena Cronqvist på motivet. - Den sviten är bland det rikaste och starkaste hon gjort. Den är central i hennes skapande, och handlar om frågor som inte har några givna svar: Var går gränsen mellan mig och min mor? Att veta det är absolut nödvändigt för att bli ett subjekt. Genom att måla sig själv naken vänder Lena Cronqvist på den \"manliga blick\" som präglat kvinnobilden i konsthistorien. Hon är både bildens objekt och dess skapare - en paradox som gör henne unik, säger Nina Weibull. - Det finns andra som målat sig själv nakna, som Albrecht Dürer i början av 1500-talet och Paula Modersohn-Becker under det tidiga 1900-talet. Lena Cronqvist är alltså inte den första, men jag kan inte se att någon annan i Sverige gjort detta. Hennes svit har ett enormt intresse, den är ett pionjärförsök att undersöka den kvinnliga blicken på kvinnokroppen. Hur skiljer sig då den kvinnliga blicken från den manliga? - Kvinnokroppen är oerhört ambivalent, den väcker både lust och avsky. Men jag uppfattar inte att Lena Cronqvists konst handlar om sexualitet. Hennes ärende är inte att bjuda in den manliga blicken. Hon visar ett kvinnligt subjekt i egenskap av bildskapare. Det som driver henne är inte lust, att hävda kvinnokroppens skönhet, som hos Henri Matisse. Det är inte heller, som hos Willem De Kooning, att häda kroppen. Lena Cronqvist skapar något annat än skönhet, en ny mening, nya bilder som man inte kan släppa förrän man kommit underfund med vad de säger. Har du själv intervjuat henne under arbetet med avhandlingen? - Nej. Jag har avsiktligt låtit bli. Det skulle bli en annan bok. Jag vet att hon är väldigt ambivalent till det som skrivs om henne. Det jag säger och skriver är inte vad hon sagt eller uttryckt, det är min tolkning av verken, mina tankar. Har det strikta akademiska ramverket varit en hjälp eller ett hinder i ditt arbete? - De vetenskapliga kraven har varit en stor utmaning, men också en tvångströja. Jag tänker att varje avhandling inom humaniora är ett slags förslag till vad vårt ämne är och kan vara. I dag är man gudskelov medveten om att all tolkning innehåller ett stort inslag av subjektivitet. Det blir så mycket mer intressant då. Jag säger inte att jag gjort en sann tolkning, utan en möjlig tolkning. Vad har Lena Cronqvist för betydelse i den svenska konsten? - Stor. Hon är som Edvard Munch - hon har inte bildat skola, för man kan inte måla som Lena Cronqvist, det blir bara dåliga kopior. Hon har en enorm integritet i sitt bildspråk. Lena Cronqvist ställer ut på Galleri Lena Cronqvist ställer ut på Galleri Lars Bohman i Stockholm till och med 19/2. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23454, "headline": "NY Times om svensk integration", "summary": "Sveriges invandrare är bland de mest segregerade i Europa. Det konstaterar i alla fall amerikanska tidningen New York Times reporter, som varit på besök i den svenska förorten.", "article": "New York Times publicerade på söndagen ett 6 sidor långt reportage om svenska invandrartäta förorter där de inledningsvis målar med stora penseldrag hela den svenska välfärdsstatens historia och landar i nutiden. Där blir reportaget mer konkret. NY Times har varit på plats på skolgården i Rinkeby utanför Stockholm där de konstaterar att den amerikanska kulturen, kanske märkligt nog, är mer åtråvärd bland muslimska barn och ungdomar än bland \"svennar\". De besöker miljonprogramsförorten tillika före detta rapstjärnan Leila K:s hemort Bergsjön utanför Göteborg, pratar integration med Göteborgs starke man Göran Johansson och om den nya \"blattesvenskan\" med tidningen Gringos chefredaktör Zanyar Adami. New York Times reportrar intervjuar också folkpartisten Mauricio Rojas (som beskrivs som en \"karismatisk ekonom med ett förtrollande intellekt\"), berättar om Nalin Pekguls beslut att flytta från Tensta och om att svenskar tycker att det är \"intressant\" att bo i förorten så länge barnen inte kommer hem och pratar \"Rinkeby Swedish\" (som beskrivs som en dialekt med \"ett lojt uttal med mycket slang hämtat från turkiskan och arabiskan\"). NY Times dricker sedan kaffe med den konservativa imamen Hassan Moussa på Kulturhuset vid Sergels Torg. Artikelförfattaren låter intervjupersonerna uttala sig men drar också den egna slutsatsen att Sveriges immigranter är bland de mest segregerade i Europa. Artikeln kan vara mycket intressant läsning för den som vill veta hur svensk integrationspolitik och hur den lyckats/misslyckats sett ur ett utifrånperspektiv. Den är skriven av Christopher Caldwell, som för närvarande arbetar med en bok om immigration, islam och Europa. Läs hela reportaget i New York Times ", "article_category": "culture"}
{"id": 23468, "headline": "Rapparen Nick Cannon har blivit abortmotståndarnas största hopp", "summary": "Rapparen Nick Cannon har blivit abortmotståndarnas största hopp. Deras hatobjekt är Joe Budden som också gett sig på tonårsgraviditeter.", "article": "På Doug E Fresh & The Get Fresh Crews album \"Oh my God!\" 1986 fanns förutom klassikern \"The show\" en låt som hette \"Abortion\" (där Doug hävdade att aborter dödar nyfödda bebisar) och som också dyker upp igen lite då och då, även om den inte blev lika odödlig. Nu är den på uppgång i och med att hiphop i USA åter dragits in i livmodern och kriget om vad man får göra med den och inte. Abortmotståndare analyserar låtar som \"Abortion\" och Commons \"Retrospective for life\" för att framställa masskulturen som en del av en växande vilja att tvinga folk att föda barn - och abort som folkmord på den afroamerikanska \"rasen\". Deras största hopp sätts till rapparen och MTV-programledaren Nick Cannon som slog igenom med låten \"Can I live?\", där han iklär sig rollen av det ofödda barnet som inte vill \"dö\": i videon som han själv regisserat går han in på en abortklinik år 1979 för att stoppa sin unga mamma, och lyckas, förstås - annars skulle vi ju inte ha Nick Cannon och hans mjuka röst och barnkörer här hos oss i dag. Eller skulle vi? Det var visserligen länge sedan pro-life var sektmedlemmar i långa täckjackor som håller likvakor som i filmen \"Citizen Ruth\" - men att hiphopversionen av dem skulle bli så tydlig och uttalad hade i alla fall inte jag tänkt mig just nu. Även om Nick Cannon inte säger att han är pro-life, utan \"pro-Nick\". Han är som pojken i \"Citizen Ruth\" som av ledaren för antiabortorganisationen Babyräddarna (spelad av Burt Reynolds) betraktas som en son sedan han övertalade mamman att föda honom. Nu står han och smörjer in Burt Reynolds med hårvax inför ett framträdande på en konferens. Självklart har Nick Cannon blivit pro-lifes gullunge. Deras hatobjekt är Joe Budden som också gett sig på tonårsgraviditeter. Joes remix av Ushers \"Confessions\" handlar om en kille som inte vill ha barn: \"pray that she abort that if shes talking bout keepin it/one hit to the stomach/shes leaking it\". När senatsdomaren Samuel Alito tillsätts på livstid i Washington blir det ännu ett steg i riktning mot det avskaffande av aborträtten som allt fler unga människor engagerar sig i. Den kommer att brytas ner sakta. Abortdebattskomedier är något som det kommer att behövas mera av. I Alexander Paynes \"Citizen Ruth\" från 1996 ligger humorn framför allt på ytan, i kategorierna. I Babyräddarnas logo-typ föreställande en livboj med ett foster i, eller i den Guatemalainspirerade garderoben hemma hos pro-choicemänniskorna som sjunger sånger till månen. Det är fortfarande roligt, men väldigt omodernt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23471, "headline": "Phoenix spelar Cash med pondus", "summary": "Joaquin Phoenix gör sitt livs roll i Johnny Cash-biografin \"Walk the line\". \"Han talade från hjärtat\", säger Phoenix om countrylegenden i svart och dennes musik och lysande låtlyrik.", "article": "En och en halv decimeter kortare, men Joaquin (uttalas \"Waakiin\" för vi vet att ni undrade) Phoenix har oförskräckt gett nytt liv till mannen i svart med sådan karisma och kompromisslöshet att lovorden och priserna haglar över den 31-årige skådespelaren. Mittenbarn i flummiga syskonaktörskaran River, Rain, Liberty och Summer Phoenix levde Joaquin länge i skuggan av sin äldre bror River, en av 90-talets fixstjärnor, som kollapsade av en överdos utanför Johnny Depps Viper Room 1993. Joaquin ringde ambulansen i en vida publicerad telefoninspelning, men River dog strax efteråt. Två år senare fick Joaquin Phoenix ett mindre genombrott i \"Till varje pris\" mot Nicole Kidman och sitt stora dito i Ridley Scotts \"Gladiator\" (2000). Men inget går att jämföra med uppmärksamheten över hans pondusframträdande i \"Walk the line\". Phoenix är naturligtvis Oscarsnominerad, precis som filmens kvinnliga huvudperson, Reese Witherspoon som spelar hustrun June Carter. \"Walk the line\" spelar upp legenden om countrygiganten Johnny Cash, uppväxten i depressionens Arkansas, via de helvilda turnéerna med samtida Elvis Presley, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis, Waylon Jennings och Roy Orbison, med amfetaminmissbruk, raseri och ångest på vägen, fram till den berömda fängelsekonserten på Folsom 1968. Men lika mycket är filmen en kärlekshistoria. \"Det är något magiskt med att det enda ställe som Johnny och June tilläts vara tillsammans på var på scenen framför 10.000 människor\", säger regissören James Mangold (\"Cop land\") om Cash och Carter som båda dog inom loppet av fem månader 2003. Mangold fick även sina huvudpersoner att sjunga på riktigt. Något Joaquin Phoenix först inte fått klart för sig. - Nä. Jag menar, jag tror att de hoppades att vi kunde sjunga, men det fanns inga garantier, säger han. Var du orolig över att inte klara av det? - Det blev aldrig riktigt tydligt för mig, jag litade så mycket på Mangold och T-Bone (Burnett, som producerat filmens musik). Det är svårt att säga när man får till det. Det vet jag inte ens när jag gör en roll, det är aldrig något \"Ja, där satt den\". Man kämpar hela tiden med det. Ingick musiken när du skulle lära känna Johnny Cash? - Självklart lär man sig massor om honom via hans texter. Han är en lysande lyriker. Får så mycket sagt med så få ord. Det är ett sånt djup i hans musik. Jag känner att jag hittade hans språk där. Du har verkligen lyckats likna Cash, hur fick du till alla hans maner så exakt? - Musiken var en genväg till så mycket, men jag ville inte hålla på med olika maner bara för sakens skull, utan jag ville förstå varför han gjorde vissa rörelser. Jag lade märke till att han gjorde den här grejen när han lyfte upp huvudet, som jag först trodde bara var ett slags tics, men så insåg jag att han liksom tog ett djupt andetag. När du spelade, då? - Johnny Cash var stor, hade väldigt långa armar och höll gitarren på ett speciellt sätt. När jag först köpte en gitarr spelade jag bara som jag sett alla andra spelar, men så började jag kolla på bilder och bara, \"Åh, nej, han spelar helt annorlunda!\" Så det var tillbaka till ruta ett. Jag fick hålla armen på hans sätt, han hade verkligen en intressant stil. Var inte direkt försiktig med gitarren. Jag var fascinerad av rörelserna och hur han slog på den, små udda rytmer hela tiden. Han kände sig aldrig riktigt avslappnad utan sin gitarr. Det märkte jag när jag själv träffade honom och på videoinspelningar jag sett. Så jag började ha på mig gitarren jämt, vad jag än gjorde. Hur var det att träffa honom? - Då hade det ingenting alls med filmen att göra. Jag var bara bjuden på en middag hemma hos hans kompis i Los Angeles och det var fantastiskt att få träffa honom. I efterhand har jag förstått att det verkligen hjälpte mig inför filmen, att se Johnny och June tillsammans, och den oerhört speciella dynamiken mellan dem. Efter middagen kom Johnny in i vardagsrummet, jag var där med hans dotter och några av barnbarnen och Johnny plockade upp sin gitarr och började plinka lite Var du där med Roseanne Cash (dotter)? - Förlåt, det minns jag inte Men Johnny böjer sig fram och säger: \"Jag väntar på June så att jag ska våga.\" Jag tänkte: \"Johnny Cash väntar på June för att våga?\" June kom in och han sa: \"June, vill du sjunga med mig?\" \"Självklart\", sa hon. Och så satte de sig ned och sjöng \"On the banks of the river Jordan\". Det var fantastiskt. Vi var typ sex stycken i rummet och de såg in i varandras ögon och sjöng. Jag är rätt tveksam till duetter, speciellt mellan folk som är gifta, det får mig att tänka på Sonny och Cher. Men det här var så ärligt och vackert att man kände att så här är de. Jag tror att däri ligger styrkan med hans musik. Man känner inte den där vanliga distansen mellan artist och publik utan att man är här, med honom. Vad förvånade dig när du gjorde research inför filmen? - Ingenting. Ärligt talat visste jag så lite om Johnnys liv, så det var fantastiskt att få veta. Men jag kanske blev mest överraskad av Johnnys och Junes starka kärlek. Det var otroligt inspirerande, vackert och äkta. Men det finns så mycket att man vill göra en tjugotimmarsfilm. Man tänker: \"Men det här är ju fantastiskt, varför ska vi inte ha med den här historien också? Men vänta, det här med Cash och Roy Orbison!\" Så många historier. De hade så innehållsrika liv. Unika och häpnadsväckande. Johnny Cash kunde inte hjälpa vem han var, hur gestaltar man det? - Han gjorde vad han måste göra och jag vet inte var det kom från, men det var som om han var tvungen att berätta en historia. Det är intressant att se hur hans musik utvecklades. Innan han utvecklade mannen i svart-personen fanns det fortfarande något väldigt unikt med hans melodier och texter. Jag menar, \"Hate Porter\" är en av de första låtarna han skrev, det var sån kraft i den. Det är så många artister i dag som bara vill se snabba resultat och bli kända. Men Johnny hade något att berätta. Han talade helt enkelt från hjärtat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23481, "headline": "Mazetti skapar kultur", "summary": "Dansstudior, utställningslokal, målarskola, teaterscen och klubb. Nya Kulturhuset Mazetti i Malmö vill vara en mötesplats för det fria kulturlivet, men väcker samtidigt heta känslor. I morgon är det invigning i den före detta chokladfabriken.", "article": "Malmö. Det är inget öppet kulturhus, Malmös nya stolthet som tagit plats i den gamla chokladfabriken på Möllan. Inbrott och stölder sedan man byggde om har gjort att alla dörrar numera är försedda med kodlås och larm. Och huset är egentligen inte tänkt som ett traditionellt kulturhus à la Celsings betongpalats vid Sergels torg i Stockholm. Här kan man inte spela schack eller strosa runt förutsättningslöst och kanske bläddra i ett fanzine eller ta en fika och blicka ut över stan. Kulturhuset Mazetti är främst en arbetsplats för ett antal fria kulturgrupper. Som Danscentrum Syd och Koreografer i Skåne, som fått rymliga dansstudior och kontorsplatser i det nya huset. Eller Seriefrämjandet, som bland annat har kansli och hyr ut till frilansande serietecknare. Eller Skånska målarskolan, som fått ljusa ateljéer högst upp med utsikt mot den gamla fabriksskorstenen som sägs vara utformad efter en polkagris. En kulturfabrik i en före detta chokladfabrik, med den skillnaden att delar av huset nu öppnats för publik med teaterscen, klubb och restaurang samt ett 280 kvadratmeter stort utställningsrum i bottenvåningen. – Tanken var i första hand att skapa en mötesplats för de fristående kulturorganisationerna. Genom att samla flera på samma plats hoppas vi på nya samarbeten och ett bredare kulturliv utanför institutionerna, förklarar Anna Lyrevik, chef för Malmö kulturstöd som både är hyresvärd och bidragsgivare till hyresgästerna i Kulturhuset Mazetti. De dubbla rollerna har dock visat sig komplicera situationen och delar av Malmös kulturliv har uttryckt sitt missnöje med det nya huset. Bland annnat över att kommunen satsat pengar på en ny konstutställningslokal i Mazetti samtidigt som man nekat bidrag till etablerade konstaktörer som Galleri Signal och kulturföreningen Electrohype. Anna Lyrevik hoppas nu på att politikerna bestämmer sig för att flytta över det formella hyresvärdskapet till en annan instans samt att man får en tydligare verksamhetsbeskrivning. – Vi har saknat ett ordentligt inriktningsbeslut från kommunledningen, och det har lett till vissa missförstånd då vi agerat snabbt för att komma i gång. Nu får vi tillfälle att rätta till eventuella misstag, förhoppningsvis tillsammans med dem som uttryckt kritik, säger Anna Lyrevik, som säger sig vara van vid de heta känslor som offentligt finansierad kulturverksamhet kan medföra. Bland annat från sin tid som chef för ungdomsverksamheten Lava på Kulturhuset i Stockholm och jobb på Kulturrådet och Riksteatern. Även Natik Awayez, konstnärlig ledare för föreningen Inkonst som har huvuduppdraget för de publika arrangemangen i Mazetti, vittnar om konflikter kring husets verksamhet. – Det är komplicerat när handen som föder oss även är vår hyresvärd. I början ville kommunen lägga sig i detaljer som till exempel vilken färg vi skulle ha på väggarna i artistlogerna, men då får man hålla emot, säger han när DN hälsar på mitt i lunchen bland papper och telefonsamtal inför den stundande invigningen. Att Inkonst skulle stå för den publika verksamheten stod klart redan när de första riktlinjerna för Mazettihuset spikades 2003. Kulturföreningen, som startades 1998 och tidigare huserade i Folkets park, har fungerat som en plattform för ung konst där man prövat nya former för musik, dans och teater vid sidan av institutionerna och de traditionella fria grupperna. Med de nya lokalerna i Mazettihuset hoppas Natik Awayez på en bredare publik än de redan frälsta. Samtidigt är han frustrerad över att kommunen ännu inte lyckats skjuta till de från början utlovade tre miljonerna till hans verksamhet. – Som det ser ut nu klarar vi oss till i vår. Samtidigt talas det hela tiden om stadens stora satsning på det fria kulturlivet. Jag har pratat med folk som jobbar på kulturinstitutioner här i stan och även de är sugna på nya ställen att uppträda på och nya samarbeten. Men vill de att vi ska röra om måste vi få resurser till det, säger Natik Awayez innan han stressar vidare till nästa möte. Inkonsts egen invigning sker på lördag dagen efter Mazettis officiella invigning och det är många trådar som återstår. Bland annat måste baren fyllas och det nya ljudsystemet i teatern med 220 platser testas. Invigningsdagen bjuder bland annat på två föreställningar med Mazettigrannarna Danscentrum Syd, Göteborgsbandet Irene och reggaeartisten Zoro. I helgen arrangeras mässan Bazaar, en mötesplats för oetablerade unga formgivare, nästa vecka gästspelar Lars Noréns ”Terminal” på Inkonsts teaterscen och senare i vår drar bland annat poesiklubben Stanza i gång. I utställningslokalen lite längre bort förbereder några serietecknare sina väggmålningar till invigningen. Jimmy Wallin, Maria Borgelöv och Stina Hjelm ser fram emot att få visa upp huset för nyfikna Malmöbor och tycks inte bekymrade över de konflikter som florerat kring det nya kulturhuset. – Det här är det bästa som hänt mig. Jag har fått en billig studioplats och tillfälle att träffa andra med helt annan bakgrund som ger mig nya idéer, konstaterar Maria Borgelöv med rollern i högsta hugg. När vi rundar av möter vi kulturstödschefen igen. Hon uttrycker viss oro inför fredagens invigning. – Jag hoppas att det kommer mycket folk. Vi har gjort vad vi kunnat för att samla alternativa krafter, nu är det upp till grupperna själva att visa vad de går för. Och Malmöborna att tycka till förstås, lägger hon till. Fortsättning följer med all säkerhet. Alexandra Hernadi alexandra.hernadi@dn.se 08-738 15 16 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23489, "headline": "Don’t mention the war!", "summary": "Än vet vi långtifrån allt om Raoul Wallenbergs öde. Och som i många andra fall beror det främst på den svenska oviljan att gå till botten med landets roll under och efter kriget, skriver forskaren Susanne Berger.", "article": "I    Sverige har man på sistone åter diskuterat ”myten” kring Raoul Wallenberg. Svenska historiker som Paul Levine och Attila Lajos har undrat om Wallenberg i dag är just så känd som han förtjänar vara, eller om ryktbarheten kommer sig av hans försvinnande. De menar att efterkrigstidens behov av myter har förhindrat en realistisk bedömning av hans insatser, som de menar har överdrivits. Somliga frågar sig om Wallenberg ens hör till gruppen av hjältar i Förintelsens skugga. Levine och Lajos har en viktig poäng. Alla myter är nämligen trots allt förenklingar. När mytskapandet gått alltför långt har man tappat kontakten med de verkliga historiska utgångspunkterna. Därför är det absolut nödvändigt att betrakta Raoul Wallenberg och hans gärning i rätt sammanhang. Men en argumentation som understryker den poängen riskerar att missa en annan, då vidden av Wallenbergs insats inte skall mätas i det antal människor han lyckades rädda, utan snarare i djupet av den humanitära anda han förkroppsligade och det fysiska mod han gav prov på. Men ännu viktigare är att denna debatt, liksom så mycket av forskningen kring Sveriges roll under andra världskriget, riskerar att bli ett sidospår snarare än att leda framåt. Värderingen av Wallenbergs insats har redan tagit uppmärksamhet från andra och viktigare frågor, till exempel från granskningen av en av de största myterna – den att gåtan Raoul Wallenberg helt enkelt inte går att lösa. Det råder nämligen inget tvivel om att man kan komma mycket längre på den punkten än man hittills gjort. Det är allmänt känt att Ryssland förfogar över känsliga dokument man inte delar med sig av till forskarvärlden. Ändå har svenska diplomater ännu inte tagit i på skarpen när det gäller att få fram detta material. En av de frågor svenska historiker i stället diskuterar som hetast är huruvida Raoul Wallenberg någonsin sammanträffade med Adolf Eichmann eller ej. Under denna fråga ligger den andra, den om Wallenbergs verkliga historiska betydelse och om det är mödan värt att förnya ansträngningarna att fastslå hans slutliga öde. Den debatten är en storm i ett vattenglas. Även om Eichmann och Wallenberg aldrig möttes står det klart att Wallenberg gjort ett starkt intryck på Eichmann. Denne hotade vid upprepade tillfällen att låta mörda ”den judiske hunden Wallenberg”, vilket lämnat avtryck i en animerad diplomatisk korrespondens mellan Budapest, Berlin och Stockholm mot slutet av 1944. Hotet är i sig ett tydligt tecken på i vilken grad Wallenbergs aktiviteter retade och störde den man som var ytterst ansvarig för deportationen av och mordet på de ungerska judarna. Men hur gick det då till när vi hamnade på fel spår? Den svenska Wallenbergsforskningens problem handlar om svårigheterna att ta itu med de frågor som ytterst handlar om landets självbild. Historiska efterforskningar har tidvis bromsats av två tabun: dels det som handlar om Sveriges roll under andra världskriget, dels det som handlar om Sveriges roll under kalla kriget. En underförstådd förutsättning – somliga skulle kalla det myt – är att Sveriges handlande ytterst bestämdes av moraliska snarare än pragmatiska överväganden. Historiker som Krister Wahlbäck talar om en ”inneboende moralisk tvetydighet” i Sveriges neutralitet, men pekar också på humanitära insatser som hjälpen till danska och norska judar som skulle visa på Sveriges verkliga motiv. Ett sådant svartvitt synsätt riskerar att tappa alla nyanser däremellan. Resultatet blir att stora delar av Sveriges handlande under andra världskriget ännu inte är tillräckligt undersökt. En färsk publikation från det så kallade ”Swenaz”-programmet, vars syfte är att undersöka Sveriges relationer med Nazi-Tyskland, pekar ut flera besvärande kunskapsluckor, särskilt när det gäller frågor om ekonomiska mellanhavanden och relationen till de baltiska staterna. Och först på 1990-talet blev det allmän erkänt att Sverige aktivt stöttat västmakterna under kalla kriget. Men även på det området finner man betydande kunskapsluckor, särskilt när det gäller frågor om ekonomiskt spionage. I olika arkiv i USA kan man hitta dokument som visar att Sverige redan före andra världskrigets slut försåg USA med viktiga uppgifter om läget i Ryssland, och då särskilt med hjälp av vidsträckta ekonomiska kontakter österut. Hur man använt sig av ekonomiska redskap när det gäller politiska påtryckningar och säkerhetspolitiskt instrument – till exempel i fallet Raoul Wallenberg – borde undersökas mer i detalj. Varför undertecknade till exempel Sverige redan 1946 ett handelsavtal med Sovjet värt 300 miljoner dollar, och det utan att begära att Wallenberg frigavs? Frågan blir inte mindre intressant om man väger in Wallenbergfamiljens dominerande ställning i svenskt näringsliv. Redan 1945 riskerade Wallenbergarna att få sina tillgångar i USA beslagtagna, detta som ett resultat av att de dolt sina intressen i den tyska firman Bosch AG – samtidigt som deras intressen i Baltikum och Östeuropa hotades av nationaliseringar. De hade nämligen försökt hålla sig väl med båda de krigförande parterna, vilket resulterade i ett minst sagt motsägelsefullt beteende. Sverige föreföll att åtminstone ytligt sett följa USA:s handelsembargo mot Sovjet (Asea misslyckades gång på gång att följa ingångna avtal med Sovjet), men samtidigt fortsatte svenska företag i praktiken att göra affärer österut, på sätt som inte alltid syntes i den offentliga statistiken. Så kallade ”kompensationsaffärer” gjorde att Sverige blev en ganska inflytelserik aktör på områden där andra länder som valt sida i kalla kriget inte kunde agera. När Gorbatjov år 1989 bjöd in Raoul Wallenbergs närmaste släktingar till ett möte i Moskva befann sig Sverige och Sovjet på gränsen till att underteckna ett viktigt avtal på naturgasområdet, värt cirka två miljarder svenska kronor om året, som varit viktigt för ett litet land utan egna fossila bränslen. Sveriges, men även Wallenbergfamiljens, passivitet när det gäller fallet Raoul Wallenberg har förvånat många forskare. I ljuset av omständigheter som de här nämnda – och andra, inräknat Wallenbergs, eventuellt även Raoul Wallenbergs, inblandning i förhandlingar om separatfred – kan Sveriges brist på engagemang kanske bli mer begripligt. Ändå är graden av passivitet fortfarande svår att förstå. 2003 slog den så kallade Eliassonkommissionen fast att Wallenbergfamiljens prestigeförlust i samband med Bosch-affären gjort det omöjligt för dem att föra en hård linje i efterforskningarna kring Raoul Wallenbergs öde. Det är dock bara en delförklaring. Ulf Olsson, som skrivit biografin över Marcus Wallenberg, konstaterar att även om den affären kom att skada Wallenbergarnas rykte såväl i Sverige som utomlands gick Wallenbergarna ur andra världskriget med sitt internationella kontaktnät i stort sett intakt och möjligen till och med stärkt. Den svenska debatten kring frågor som dessa verkar tyvärr ha retirerat till positioner man redan borde ha lämnat bakom sig. Viktiga vetenskapliga verk som holländarna Aalders och Wiebes granskning av Wallenbergarnas krigsaffärer som kom ut 1989, eller Maria Pia Boëthius grundläggande studie av Sveriges ekonomiska agerande, avfärdas som ”polemiska”. Samtidigt har svenska forskare under den senaste tjugoårsperioden underlåtit att på ett mer djupgående sätt undersöka de fakta som lagts fram av författare som dessa. Den svenska oviljan att gå till botten med dessa frågor har flera orsaker, och den främsta är förmodligen en närmast instinktiv längtan efter att bevara status quo och därmed uppnådd stabilitet. Tendensen förstärks också av den djupt rotade pliktkänslan och lojaliteten hos Sveriges statstjänstemän, som gör att man betraktar offentlig kritik med stark olust och intern oenighet som något man till varje pris vill undvika. Som Jan Eliasson, ordförande för FN:s generalförsamling, uttryckte saken i en intervju: ”bråk är destruktivt för apparaten”. Men Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap, varnar för att denna överordnade strävan efter enighet har ett högt pris: ”det befordrar – – – lojalitet mot person framför lojalitet mot värden, värden som mod, ärlighet, demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter”. Allt fler svenska forskare kan mellan skål och vägg ge uttryck för åsikten att forskningen alltför ofta styr runt konflikter och känsliga ämnen, främst därför att anslag i dag kommer från offentliga och privata institutioner som själva inte önskar att deras förhistoria granskas alltför noga. Någon kan till och med tala om censur. En del forskare tvekar att lägga fram kontroversiella undersökningsförslag därför att de då inte skulle få det nödvändiga finansiella stöd de behöver. Karriären och en tryggad inkomst står på spel. Konsekvenserna blir stora för forskningen kring frågor som den om Wallenberg. Töllborg och andra oroar sig för att demokratier som den svenska, som lägger stor vikt vid att bevara illusionen om att vara homogena, ”löper risken att begå självmord av rädsla för döden”. Landet befinner sig i dag i ett moment 22: genom att oroa sig så mycket för sin offentliga bild utåt (regeringen publicerar faktiskt en gång om året en rapport om vad som skrivits om landet i utländsk press) kan man råka söla ned det man vill försvara och löper risken att tysta de inhemska, avvikande rösterna och träffas av berättigad kritik för hyckleri. Ironin i detta är stark. Raoul Wallenbergs humanitära insats skänkte viss glans åt Sveriges (och Wallenbergarnas) efter andra världskriget skamfilade rykte, och ändå fick han ingen hjälp från det hållet. Raoul Wallenberg används i dag som en symbol för svensk solidaritet, och ändå driver landet inte frågan om hans öde med någon större energi om man nu inte rent av försöker avskräcka från sådana försök. Till för några år sedan saknade Stockholm också ett minnesmärke över honom, och det man nu har saknar varje hänvisning till hans okända öde. susanne berger essa@dn.se Översättning från engelska: Ola Larsmo ", "article_category": "culture"}
{"id": 23497, "headline": "Befriande men betongtungt", "summary": "Lars Noréns två nya pjäser skojar inte med publiken. Men ”Terminal 3” och Terminal 7” är befriande på samma sätt som Beckett är det, tycker DN:s Ingegärd Waaranperä.", "article": "teater ”Terminal 3” och ”Terminal 7” av och i regi avLars Norén Scen: Riksteatern, Hallunda Videoproduktion: Erik Berlund, Lars Norén, Hedvig Claesson Scenbild: Lars Norén, Erik Berglund, Jan Johansson Medverkande: Per Burell, Charlotta Larsson, Sofia Helin, Magnus Krepper, Malin Crépin, Joakim Nätterqvist Från födelse till död och inte mycket roligt däremellan. Lars Noréns två nya pjäser skojar inte med publiken. De lägger ljuset vid gränspasseringarna: den trånga vägen in i livet och nålsögat i slutet där själen slinker ut, här påtagligt lämnande skalet efter sig. Namnen, ”Terminal 3” respektive ”7”, antyder att pjäserna är delar i en större cykel, en ny Norénepok av variationer kring ett tema. Och temat är döden, vilket förstås i samma ögonblick gör det till livet. Hur det blev, vad vi gjorde och inte minst vad vi sa. I imperfekt. Där (nattsvarta humor!) öppnar sig föreställningen mot publiken. Vilket slöseri vi lever i, med vilken rutinartad livsförnekelse vi värjer oss så snart vi börjar kunna det och ända till slutet, och så lite vi tycker vi har att ge varandra. Språket är mer avskalat och intetsägande än någonsin men en replik som ”Tog du taxi, varför gjorde du det?” riktad från far till son, ekar av ett halvsekels socialhistoria och publiken upptäcker att den skrattar. Det är befriande på samma sätt som Beckett är det, men har inte mycket med absurdism att göra. Mer med superrealism, trots att här inte finns tillstymmelse till scenografi. Bägge pjäserna spelar på tom, gråsvart scen. I ”Terminal 3” möts ett yngre par och ett äldre framför hissdörrar som väsande går upp för Magnus Kreppers kallsinnige bårhusläkare. De unga har gått fel på väg till förlossningsavdelningen, de äldre ska identifiera sin döde son. Men egentligen är de två paren ett och detsamma: de tittar långt efter varandra med vagt igenkännande: vilka de ska bli, vem de har varit. Sofia Helin som den unga kvinnan, vars hela gestalt tar spjärn mot denna graviditet som äger hennes fortsatta liv, har sin mognade motsvarighet i Charlotta Larssons bortvända resignation. I ”Terminal 7”, som har gemensamma drag med några av Noréns mer självbiografiska dramer, kommer en son hem till familjen som samlats för att ta farväl av den döende modern. Här återfinns alla roller i olika åldersversioner på scenen och dessutom som bildprojektioner och i gamla amatörfilmer på fonden. All tid är nu, i alla våra liv pågår allting samtidigt, ingenting är glömt och förlåtet. Två sexuella scener känns tafatta och tillkrånglade och fogar sig inte till sammanhanget – även om Malin Crépin är anslående typisk som den unga kusinen som ännu inte har fastnat i upprepningarna. Men bortsett från de svackorna är ”Terminal 7” ett mättat sceniskt verk, och (liksom 3:an), i enlighet med författarens intentioner, en närmast musikalisk upplevelse. Invanda gester mångdubblas som mellan spegelväggar och repliker faller varandra i talet för tiotusende gången. Ingenting utom väntan händer, men familjehistorien breder ändå ut sig fullt synlig och igenkännbar för var och en som hans eller hennes egen. Det är tungt som ett lass betong att få över sig och man sitter kvar långt efter applådtacket, betryckt men också på något vis lättad, vilket är egendomligt. Ingegärd Waaranperä ingegard.waaranpera@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23522, "headline": "Salzburg firar hela året", "summary": "Hundratals konserter under hela året, stora utställningar och ett tre dagar långt födelsedagsparty. Mozarts födelsestad Salzburg firar sin store son med pukor och trumpeter - och räknar med fler besökare än någonsin.", "article": "I en stor och stilig sal två trappor upp i det lika anrika som nyrenoverade palatset Neue Residenz mitt i österrikiska Salzburg övar åtta flickor i 9-10-årsåldern en kontradans. Alla är klädda i 1700-talskläder, och just den här dagen dansar de för första gången till levande musik som spelas av en ungdomlig trettonmannaorkester. Musiken är förstås av Mozart - några andra toner kommer knappast att höras i Salzburg det här året. Alla danssteg sitter väl inte perfekt än, men flickorna har fortfarande tid på sig att finslipa det sista innan det är dags för dem att uppträda på en av många scener när Salzburg nästa veckoslut, från den 27 till den 29 januari, firar Mozarts 250:e födelsedag med ett hejdundrande kalas. - Helst lyssnar vi på popmusik. Men Mozart är bra också. Man hör att musiken är gammal. Den är vacker och flyter på något sätt, säger 10-åriga Maria Maric och 9-åriga Johanna Peucker, två av de unga dansarna. Maria, Johanna och deras danskamrater är bara några av alla i Salzburg som är på benen inför årets jubileum. Mozartåret är en angelägenhet för unga och gamla, för politiker och affärsmän, för musikproffs och konsertpublik. - Mozart är årets huvudperson, konstaterar stadens borgmästare Heinz Schaden. - Jag spelar Mozart varje dag också i vanliga fall, men det här året är något extra, menar Anna Maria Malm, violinist i kammarorkestern Camerata Salzburg. Det var här i Salzburg som Wolfgang Amadeus Mozart föddes den 27 januari 1756. Huset där musikgeniet slog upp sina ögon ligger på Getreidegasse, en av gränderna i den gamla innerstaden. I dag lyser fasaden knallgul och huset innehåller ett museum som, tillsammans med ett hus på andra sidan floden dit familjen flyttade 1773, är en självklar vallfartsort för Mozartfans. Inför jubileet har den amerikanske konstnären och regissören Robert Wilson nu möblerat om rummen och blandat originalobjekt med egna verk. \"Här stod Mozarts vagga\" förkunnar en skylt i ett rum där en kritvit albinodocka, som kanske inte ser helt babylik ut, ligger i en barnsäng. I ett annat rum kan man kika på några av Mozarts violiner genom runda hål i en väggbeklädnad. Trots att turistsäsongen inte börjat på riktigt är det tätt mellan besökarna. - Det finns mycket att titta på, men jag saknar informationstexter, säger den ukrainska Mozartfantasten Sveta Suhina, som går runt i födelsehuset tillsammans med 5-årige sonen Alexander. Firandet i Salzburg tjuvstartade redan i förrgår, fredag, när den traditionella Mozartveckan (som i år förlängts till två veckor) inleddes. Men det är det kommande veckoslutets tre dagar långa födelsedagsparty som blir Mozartårets sprakande ouvertyr. Samtidigt invigs då också jubileumsutställningen \"Viva! Mozart\", som i sig är utformad som en fest till kompositörens ära. Klockan åtta på fredag kväll, den tidpunkt när Wolfgang Amadeus föddes, kommer klockorna i alla Salzburgs kyrkor att ringa in Mozartåret. Men jubileet handlar inte bara om ett geni och hans musik utan också om affärer, och den redan ymniga prylindustrin kring Mozart har lagt in en växel till. I turistbutikerna, och de är många, finns likör och parfym, muggar och askfat, brevpapper och cigarrettändare, spelkort och golfbollar, t-tröjor och slipsar - allt med Mozarzts bild på. Nytt för i år är bland annat en Mozart-yogurt med chokladsmak som ett mejeri i trakten tagit fram. Och de flesta besökare köper med sig något, åtminstone en ask Mozartkulor, den storsäljande chokladkonfekten med fyllning av mandelmassa av pistasch och sötmandel. Ett dussintal tillverkare tävlar om vilka som är de \"äkta\", \"riktiga\" eller \"ursprungliga\" Mozartkulorna. - Men det finns bara ett original, säger Norbert Fürst, ägare till ett konditori vid torget Alter Markt i Salzburg. Det var Fürsts farfarsfar som \"uppfann\" Mozartkulan 1890. Men något patent tog han aldrig, och i dag tillhör Fürst småproducenterna. Fast också Fürst räknar med ett försäljningslyft nu i år. Mitt i jubileumsyran finns det dock österrikare som fnyser åt cirkusen kring födelsedagsbarnet. En av dem är författaren Kurt Palm som själv skrivit en av alla nyutkomna böcker om Mozart. - Hela uppståndelsen är grotesk. Vad Mozart själv skulle ha sagt kan man inte veta. Men jag tror att han antingen hade skrattat eller varit äcklad, säger Palm, som flytt till den Mozartfria zonen Tasmanien för att komma undan firandet. Fast för Salzburg betyder Mozart miljoner i turistinkomster. Under nästa veckosluts födelsedagskalas lär det inte finnas ett ledigt hotellrum att uppbringa i staden, och turistinvasionen under resten av året väntas bli större än någonsin. - Det går inte att övervärdera Mozarts betydelse. Han har satt Salzburg på kartan. Jag har svårt att tänka mig staden utan Mozart, säger Salzburgs borgmästare Heinz Schaden. På många håll i Salzburg har det byggts om inför jubileet. Över 90 miljoner euro (drygt 800 miljoner kronor) har plöjts ner i renoveringar av offentliga byggnader. Salzburgs lilla festspelshus (Kleines Festspielhaus) får till exempel ny scen och salong och har döpts om till Haus für Mozart. Där kommer \"Figaros bröllop\" att ges när Salzburgs berömda festspel inleds i juli. I år går festspelen helt i Mozarts tecken, och på programmet står bland annat hans samtliga 22 operorna (några finns det bara fragment av). - Det är en världspremiär. Aldrig tidigare har alla 22 operor spelats på en och samma ort under en så kort period. Men när skulle det ske om inte i år, säger Susanne Stähr på festspelens expedition. - Den första föreställningen av \"Figaros bröllop\" hade vi kunnat sälja ut tjugo gånger, säger Stähr. Runt 700 arrangemang bjuder Salzburg på under jubileumsåret - inklusive kyrkomusik, barockfestival och ett särskilt program för barn. - Det finns en Mozart för alla, menar Anna Maria Malm. Hon är född i Salzburg och spelar violin i den berömda kammarorkestern Camerata Salzburg. Jubileumsåret är en särskild upplevelse, menar hon. - Mozart är mitt heliga bröd. Utan hans musik hade jag inte varit där jag är i dag, säger violinisten. Camarata Salzburg har alltid Mozart på programmet. Orkestern kommer att spela i hemstaden åtskilliga gånger under jubileumsevenemangen, och Anna Maria Holm säger att hon ser året som en lång fest för Mozart. Fast somliga befarar att publiken kommer att bli övermätt. - Kanske orkar ingen lyssna på Mozart efter det här året, menar borgmästaren Heinz Schaden. Men det är en farhåga som Anna Maria Malm inte delar. - Mozarts musik har överlevt i över två århundraden. Den klarar nog en födelsedagsfest också, säger hon. I Salzburg bjuds det på runt 700 I Salzburg bjuds det på runt 700 arrangemang med anknytning till Mozart under året, däribland 260 konserter och 36 operaproduktioner. Här några tyngdpunkter. Mozartveckan har i år växt till två veckor (20 januari-5 februari). Programmet innehåller över 30 konserter och dessutom en ny uppsättning av operan \"La finta giardiniera\". På Mozarts födelsedag den 27 januari ger Wienfilharmonikerna två konserter. (www.mozarteum.at) Födelsedagshelgen (27-29 januari) firas med en fest under mottot \"Die Stadt wird Bühne\" (Staden blir till scen) (www.mozart2006.at). Kontracomfestivalen (12 maj-16 juli) ägnas åt avantgardisk musik, men också åt bildkonst. (www.mozart2006.at) Salzburgs festspel (24 juli-31 augusti) bjuder på samtliga Mozarts 22 operor. \"In die Seele geprägt\" är en festival med kyrkomusik (22 oktober-5 november). Mozarts födelsehus ligger på Getreidegasse 9 och innehåller ett museum. Också huset vid Makartplatz, dit familjen flyttade 1773, är museum. Årets stora utställning heter \"Viva! Mozart\" och finns att se i Neue Residenz på Mozartplatz 1 (27 januari 2006-7 januari 2007). Uppbyggd som födelsedagsfest för Mozart och innehåller bland annat partituret till hans första verk. (www.vivamozart.at) Österrikes huvudstad Wien, där Österrikes huvudstad Wien, där Mozart bodde de sista tio åren av sitt liv, dukas det upp ett digert program. \"Mozarthaus Vienna\" är det nya namnet på huset vid Domgasse 5, den enda av Mozarts bostäder i Wien som är bevarad. Nu är huset renoverat och utrustat med en ny utställning. Återinvigningen äger rum på födelsedagen den 27 januari, en dag som Wien firar med \"En fest för Mozart\". En annan höjdpunkt den dagen är \"Krönungsmesse\" i Stephansdomen, en konsert med Wiener Sängerknaben som sänds i tv i många länder. (www.24hoursmozart.com) Den traditionsrika scenen Theater an der Wien, där det de senaste åren spelats musikaler, blir nu åter ett operahus. Under året spelas fem nya uppsättningar av Mozartoperor. Wiener Staatsoper spelar under året \"Trollflöjten\", \"Don Giovanni\", \"Figaros bröllop\" och \"Così fan tutte\". (www.staatsoper.at) Även programmet på andra scener och festivaler i Wien - som Volksoper, Wiener Konzerthaus och Wiener Festwochen - präglas i år av Mozart. Museet Albertina visar mellan den 17 mars och den 17 september en stor Mozartutställning. New crowned hope är namnet på en månadslång festival, med start i november, under opera- och teaterregissören Peter Sellars ledning. Sellars har bjudit in samtida kompositörer, arkitekter, konstnärer och filmare som inspirerats av Mozart. Övergripande information: www.wienmozart2006.at Och i Sverige Ett axplock av det svenska firandet: Radions P 2 firar Mozart hela nästa helg: På fredag kväll direktsänds \"Idomineo\" från Theater an der Wien. På lördag sänds Mozart oavbrutet från 15.00 till midnatt, bland annat \"Così fan tutte\" från Metropolitan i New York och hela söndagen upptas av Europeiska radiounionens Mozartdag. Under resten av året reprissänder P 2 Ingemar von Heijnes Mozartalmanacka varje dag hela 2006 och Anders Klintewall producerar en Mozartkanal för webben som sänder Mozart dygnet runt resten av året. SVT sänder \"12 timmar Mozart\" med konserter och dokumentärer hela födelsedagen, den 27 januari. Konserthuset i Stockholm ger en rad Mozartkonserter under året från och med den 2 februari. Stockholmsoperan har redan haft nypremiär på \"Trollflöjten\" och ger också senare \"Figaros bröllop\". Malmö opera och musikteater sätter upp \"Figaros bröllop\" i vår och den kommer också upp på Drottningholmsteatern i sommar i ett samarbete med Operahögskolan. Musik i Dalarna ger en rad Mozartkonserter under året. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23544, "headline": "The Ark turnerar med The Darkness", "summary": "Sångaren i brittiska The Darkness blev förtjust i svenska the Arks scenshow att han bjöd med dem på turné.", "article": "De svenska glampopparna The Ark är nytt favoritband hemma hos Justin Hawkins, spexig sångare i brittiska succéhårdrockarna The Darkness. Han blev så till sig av svenskarnas scenshow att The Ark ska vara förband under The Darkness turné som börjar i irländska Dublin den 4 februari för att sedan fortsätta till England innan den avrundas i Skandinavien med spelningar i Oslo (1/3), Göteborg (3/3), Karlstad (4/3), Stockholm (5/3) och Köpenhamn (9/3). Det lär bli en inbördes tävling mellan Ola Salo och Justin Hawkins om titeln \"kvällens mest teatraliska frontfigur\". Banden har aldrig turnerat tillsammans tidigare, men deras vägar korsades första gången på Storsjöyran i Östersund sommaren 2004, där Ola Salo och Justin Hawkins bekantade sig med varandra på backstageområdet, enligt The Arks manager Jonathan Gray. I höstas stod The Darkness i publiken när The Ark spelade på klubben Mercury Lounge i New York, varefter de bestämde att göra vägarna osäkra tillsammans under våren. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23564, "headline": "Lejonet i Hollywood", "summary": "MGM var länge världens finaste filmbolag med Greta Garbo, Clark Gable och Spencer Tracy. Mårten Blomkvist har läst en ny bok om filmmogulen Louis B Mayer, en råbarkad känslomänniska. BöckerScott Eyman”Lion of Hollywood - The Life and Legend of Louis B Mayer”Robson Books", "article": "Under MGM:s storhetstid framkallades filmerna på bolagets eget dygnetruntöppna laboratorium. Där var instruktionerna att aldrig låta det svarta bli fullkomligt svart. MGM:s svärta skulle ha en mildare, gråare nyans. När Mervyn LeRoy 1940 filmade ”Dimmornas bro” och verkligen ville ha svart i nattscenerna använde han två kameror, så att han kunde skicka en uppsättning tagningar till MGM och en till ett annat labb, där han fick kopierat som han ville. LeRoys tricksande ger en närmast övertydlig symbolisk bild av hur det gick till på Metro-Goldwyn-Mayer. MGM var det magnifika bolaget där aldrig någonting fick bli riktigt svart. Scott Eyman berättar om det i ”Lion of Hollywood – The Life and Legend of Louis B Mayer”, ett fantastiskt arbete där enbart bibliografin upptar tretton sidor. Eyman lyckas både göra den lätt overkliga mogulen Mayer mänsklig, och samtidigt göra klart att han under drygt tjugofem år på sitt speciella område faktiskt kom så nära som någon människa gjort att göra sig själv till en gud. När han dog 1957 skrev Hollywood Reporter ”Mr Motion Pictures is gone”. Historien om MGM:s plats i filmhistorien är intressant, lärorik och typisk. Från slutet av stumfilmstiden till början av femtiotalet var MGM helt enkelt världens finaste filmbolag. Det var här Garbo, Gable och Spencer Tracy arbetade. Där konkurrerande bolag i sina filmer erbjöd två stjärnor kunde MGM ha sex. Men MGM:s dominans under storhetstiden motsvaras inte av någon liknande position i filmhistorien. I stället för deras polerade filmer med vackra filmstjärnor är det i stor utsträckning gangsterfilmerna från Warner, Paramounts Billy Wilder-filmer, Universals monsterfilmer, RKO:s screwballkomedier som människor i dag tänker på med värme och vill se om. MGM-musikalerna, däribland ”Singin’ in the rain” (1952) har fortfarande ett gott rykte, men annars betraktas mycket av MGM:s produktion som perfektionism utan personlighet. L B, som han kallades, var med och grundade MGM 1924 och styrde från mitten av trettiotalet till början av femtiotalet i princip enväldigt bolaget. Det var hans begränsade syn på film som präglade produktionen. Genom åren har Mayer blivit demoniserad. Han har framställts som en krass tyrann som hänsynslöst handlade med människor – ett exempel är bröderna Coens filmmogul Lipnick i ”Barton fink” (1991). Mayer kunde vara rå – men Eyman framhåller bilden av honom som känslomänniska. Han hade nära till tårar. De flödade inför filmscener han fann gripande, när han höll tal till sina älskade MGM-medarbetare, och under förhandlingar med skådespelare och regissörer. I situationer den melodramatiskt lagde Mayer uppfattade som kritiska kunde han få svimningsanfall eller kasta sig på golvet. Författaren – ”Storstadshamn” – Budd Schulberg, vars far arbetade med Mayer, har i sina memoarer berättat hur man i familjen diskuterade vad som var fejk och vad som var äkta. Ingen vet riktigt: känslorna fanns där, men Mayer tycks ömsom ha ryckts med av dem, ömsom ha trissat upp sig när det kunde vara lägligt. Hans åsikter om hur han ville ha sina filmer var dock djupt kända. Mayers barndom var bittert fattig. Han föddes 1884 i en liten stad i norra Ukraina som Lazar Mayer. Där var judar mer eller mindre fredlösa. Som många andra sökte sig Mayers västerut, först till England, sedan till Kanada och den lilla östkuststaden Saint John, nära gränsen till USA. Familjen levde på nästan ingenting. Fadern plockade, bokstavligen från gatan, överblivet skräp att sälja. Louis och hans bror Jerry lärdes att dyka efter metallbitar från förlista fartyg. Med den bakgrunden ville Mayer inte se elände på film. Tidigt i sin karriär gav han regissören King Vidor fria händer att göra den realistiska ”En av de många” (1928), som belöning efter flera succéer. Vidor gav honom ett av stumfilmstidens mästerverk, men en tjugo år senare hade Mayer ännu inte kommit över att Vidor visade en toalett i bild. Med den inställningen drar man inte till sig de stora personligheterna. I efterhand framstår MGM som, konstnärligt sett, medelmåttighetens bolag. Eyman gör dock den intelligenta iakttagelsen att jämförelsevis svaga regissörer hos MGM kunde göra förbluffande solida filmer. Underordnade man sig MGM-stilen fick man ett stöd andra filmarbetare bara kunde fantisera om. Många, även mindre viktiga medarbetare, vittnar i boken om att på inget annat bolag kände man sig så omhändertagen. Utanför de kvinnliga stjärnornas privata loger planterade MGM:s trädgårdsmästare deras favoritblommor – rosor och gardenior för Joan Crawford, en speciell sorts prydnadsljung för Garbo. Spencer Tracy var en suput med smak för sexuella trakasserier och slagsmål. På barerna där han drack visste man att ringa MGM då det började spåra ur: bolaget hade en speciell bil, riggad att se ut som en ambulans, som med två väktare klädda som sjukvårdare kom och hämtade Tracy innan tidningarna hann dit. Inte för att de skulle ha skrivit i första taget. Var man intresserad av filmstjärneintervjuer höll man sig väl med MGM. Inom gränserna för sin enkla smak hade ändå Mayer en sorts vision. Han kom in i filmbranschen redan 1907, då han öppnade sin första biograf. Han satsade från början långsiktigt, på kvalitet. I ett telegram sänt när han runt 1917 började producera, uppmanar han regissören Lois Weber att över huvud taget inte tänka på kostnader: ”Resultat det enda jag bryr mig om. Bara skicka mig räkningarna så skriver jag på.” Mayer älskade USA, och ansåg att han och MGM gjorde något för nationen när de erbjöd högklassiga filmer med människor vars liv och framtoning gjorde dem till föredömen. Av alla MGM-produktioner var hans favoriter de sockersöta Andy Hardy-filmerna, med Mickey Rooney och Judy Garland som klämmiga superamerikanska ungdomar. För Mayer var de viktiga filmer. I en film fick en Andy på misshumör bryskt säga till mamma att han inte ville äta. Efter att vid visningen av dagstagningarna ha sett scenen vände sig Mayer till filmens producent: ”Jag tycker synd om dig, min vän. Jag visste inte att du aldrig haft en mor.” Vad för ”onaturlig son” ser på mammas mat med avsmak? undrade Mayer. Scenen togs om. Så hur har bilden av Mayer som okänsligt råskinn uppstått? Delvis ur konkurrensen mellan honom och den femton år yngre, mer bildade Irving Thalberg, i filmhistorien känd som ”the boy genius”. Mayer värvade Thalberg till sitt eget bolag 1922, men efter en lång tid av gott samarbete började de båda strida mot varandra på MGM. Thalberg, som dog redan 1936, fick redan under sin levnad ett romantiskt skimmer kring sin person. Brådmogen, med svagt hjärta vandrande på gravens rand, gift med en filmstjärna, Norma Shearer – han var som något slags romanfigur, och blev det också då Scott Fitzgerald porträtterade honom i ”Den siste magnaten” (1941). När det kom till image hade Mayer inte en chans:i omvärldens ögon blev han buffeln, Thalberg den sensible. Utan att bli demonstrativ vederlägger Eyman myten om skönanden och odjuret. Thalberg drev en egen linje – men mycket för att berika och framhäva sig själv, vilket retade Mayer. Olikheterna mellan dem satt mest på ytan. Eyman påpekar också att det av naturliga skäl mest är tidigare manusförfattare som satt sina minnen av L B på pränt. De behandlades illa vid MGM; det var framför allt skådespelare, regissörer och producenter som såg Mayers bästa sidor. ”Lion of Hollywood” är dock inte någon äreräddning. Schulberg beskriver bolaget som ”nästan en liten fascist-stat”. Om än med goda sidor var Mayer en diktator. Det saknas inte exempel på människor som gått honom emot, däribland uppvaktade skådespelerskor, och fått se sin karriär mystiskt ta slut. Mayers sista år blev knappast vad han tänkt sig. 1951 blev han utmanövrerad från sitt älskade MGM, som då redan var på väg utför. Högfärd hindrade bolaget från att anpassa sig till hotet från tv. Eyman beskriver hemska år efter Mayers avgång, då medarbetare var rädda för att på jobbet av misstag nämna att de kvällen innan sett något på tv. Andy Hardy-älskaren Mayers egen familj föll sönder. Han skilde sig från sin första hustru, en alldaglig kvinna som aldrig fann sig till rätta i Hollywood. Förhållandet till döttrarna Irene och Edie blev med tiden alltmer spänt. Han var dock stolt över Irene, ett tag gift med ”Borta med vinden”-producenten David O Selznick, som blev en av USA:s främsta teaterproducenter. Hon låg bakom originaluppsättningen av Tennessee Williams ”Linje Lusta”, den som gjorde både Marlon Brando och Elia Kazan till stjärnor. Mayer kom till premiären 1948, och tröstade dottern som tyckte publikens reaktion var avslagen: ”Dom har fel. Det här är inte en hit, det är storslam.” Storslam eller ej: alla visste att MGM aldrig skulle filma en sådan historia. Med Edie bröt fadern själv kontakten. Edies svärson berättar den hjärtskärande historien om hur han och Judy kommer gående med sitt nyfödda barn i barnvagn då de på en gata i New York plötsligt stöter ihop med L B. Han kommer ut från ett hotell. ”Morfar!” ropar Judy. Mayer tittar på dem, kliver in i en limousin och åker i väg. Han, som reagerat då Andy Hardy inte ville ha mammas mat, dog utan att ha sett sitt barnbarnsbarn. MÅRTEN BLOMKVIST litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23582, "headline": "Mångkulturellt på museerna i vår", "summary": "Nytt år, nya utställningar. 2006 bjuder statens museer bland annat på konstnärspar, Paul McCarthy och trafficking. Och så mångkultur förstås.", "article": "Förra årets fri entré-reform har gett önskat resultat i form av fördubblade besökssiffror på de flesta museer. Nu laddar museichefer och curatorer för ännu ett intensivt år med nya utställningar och ytterligare försök att bredda publiken. Med designåret till ända har man fått ett nytt fokus av regeringen. 2006 års repertoar ska gå i mångkulturens tecken på ett eller annat sätt. – Visst tänker vi på att det är mångkulturår. Samtidigt planeras många utställningar långt i förväg. Höstens utställning ”Africa remix” var bestämd sedan länge. Men kanske får den extra skjuts av mångkulturåret, säger Ann-Sofi Noring, enhetschef på Moderna museet. Moderna museet inleder året med konstnären Dick Bengtssons måleri från framför allt 60- och 70-talet. Därefter följer en ny tradition i museets historia, Modernautställningen som är tänkt som en återkommande plattform för svensk samtidskonst. 49 kända och mindre kända konstnärer medverkar, bland annat Karin Mamma Andersson, Cecilia Edefalk, Juan Pedro Fabra och Annika von Hausswolff. Utställningen ingår dock inte i fri entré-utbudet. – Vi har velat skapa en återkommande plats där den svenska samtidskonsten kan möta en bredare publik än vanligt. Förhoppningen är att den ska skapa debatt om det som sker just nu i ateljéer och verkstäder, säger Ann-Sofi Noring. Senare under året bjuder museet på den kontroversiella amerikanska konstnären Paul McCarthy, vars verk kännetecknas av förförande amerikansk populärkultur blandat med våld och pornografi. Nationalmuseum visar från och med den 2 mars verk av ett antal konstnärspar, däribland Karin och Carl Larsson och Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. Senare i vår blir det också en separatutställning med formgivaren Stig Lindberg, känd bland annat för kaffeservisen ”Berså” och barnboksfiguren Krakel Spektakel. I maj bjuder Nationalmuseum på teckningar av Bruno Liljefors. Med anledning av mångkulturåret har museet också inlett ett samarbete med Tensta konsthall. – Vi kommer att samarbeta med en kvinnoorganisation i Tensta som ska välja föremål ur vår samling av äldre konsthantverk. Tanken är att visa upp urvalet som en separat utställning, säger Lena Munther, informationschef på Nationalmuseum. Även Arkitekturmuseet visar enskilda formgivare under 2006. I februari tar den legendariske formgivaren och arkitekten Bruno Mathsson plats på museet. På Världskulturmuseet fortsätter aidsutställningen ”No name” in på det nya året. I höst är det dags för storsatsningen ”Not for sale”, en utställning om trafficking. – Det är ett brett samarbete med polis, åklagare och andra berörda myndigheter både i Sverige och ute i Europa. Tanken är att belysa hur både människor och kulturskatter blir till kommersiella varor över gränserna, säger Jette Sandahl, museichef. Historiska museet har satsat stort på mångkulturåret och rekryterat en speciell mångkultursamordnare för att temat ska återspeglas i utställningarna. En av årets största satsningar är utställningen ”Spelet om Maya” som utforskar hur vi förhåller oss till det förflutna och hur det påverkar hur vi lever i dag. I höst blir det också en fortsättning på museets nya forntidsutställning. Alexandra Hernadi alexandra.hernadi@dn.se 08-738 15 16 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23640, "headline": "Slösande lyxig underhållning", "summary": "Skönheten & Odjuret har landat i Stockholm. Charlotte Perrelli övertygar stenhårt som musikalstjärna, men det är Fred Johanssons Odjur som är kung i sagan.", "article": "”Skönheten & Odjuret” Scen: Göta Lejon Musik: Alan menken text: Howard Ashman Regi: Hans Berndtsson I rollerna: Charlotte Perrelli, Fred Johansson, Linus Wahlgren, Per Eggers, Ola forssmed m fl ”Det var en gång i ett land en vacker prins som ägde ett stort slott med glada och trofasta undersåtar. Den lycklige och rike ynglingen saknade ingenting utom en sak: ett hjärta som kunde uppleva kärlek.” Och prinsen, likt många av sina olyckskamrater i sagans värld, avvisar i sitt högmod en främling som knackar på hans dörr. Straffet blir ... monstruöst. Prinsen förvandlas till odjur, hans tjänstefolk till inredningsdetaljer – och bara en vacker kvinnas kärlek kan, förstås, lösa förtrollningen. Folksagan ”Skönheten & Odjuret” har passerat den franske avantgardisten Jean Cocteau på 40-talet, blivit amerikansk tv-serie, opera av Philip Glass, Oscarsbelönad Disneyfilm och Broadwaysuccé med musik av Alan Menken och sånger av Tim Rice. Tidigare i år var det Göteborgsoperans Skövdescen som spelade musikalen. Nu har samma uppsättning, med vissa justeringar, landat i Stockholm. Den magnifike Fred Johansson (Odjuret) har hängt med från Västsverige med sina bockhorn och en smått skrämmande bas som får Göta Lejons väggar att bågna, medan den betydligt mer teaterovana Charlotte Perrelli (schlagerdrottningen, brösten, släktfejderna ...) iklätt sig den drömska bokmalen Belles flicksnälla outfit. En utstyrsel som för tankarna till Alice i Underlandet, snarare än till ett moget kärleksobjekt. Även om det är Odjuret som är kung i den här sagan, övertygar Perrelli stenhårt som musikalstjärna. Med stor röst och ledigt trippande bemästrar hon talscenerna – där hon läxar upp falska friare och ouppfostrade monster med Mary Poppinsk skärpa och feministisk udd – liksom den jublande förälskesångens mest krävande singelnummer. Linus Wahlgrens skrevande by-donjuan har kvällens sämsta hår, en avgrundslång hockeyfrilla och ett buskisspel som faller utanför ramarna på den annars stilfulla uppsättningen. Roligast och mest barnvänliga är förstås slottets förtrollade tjänsteandar: Per Eggers maniskt skämtande golvur, Ola Forssmeds gymnastiska kandelaber, Vicki Benckerts ömsinta tekanna med flera. En salt bifigur är Daniel Engmans Monsieur d’Arque, en skrangligt hotfull, hålögd tokdoktor som kunde vara hämtad ur ”Sagan om ringens” skräckkabinett. Även om ”Skönheten & Odjuret” kanske kan ses som ett paradexempel på det äktenskap mellan konst och kommers som debatterats flitigt under det gångna teateråret, finns det inget som ser billigt ut i den uppsättning som lämnat den skattefinansierade Göteborgsoperan och landat på en av Stockholms privatteaterscener. Scenografin och kostymerna är slösande lyxig underhållning i alla avseenden, i synnerhet när de smälter samman i det stora paradnumret där hela scenen förvandlas till en enda sprattlig gourmetmåltid och där humrar och kycklinglår dansar en lycklig cancan med varandra. Då är det fest. HELENA LINDBLAD helena.lindblad@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23641, "headline": "Edith från topp till tå", "summary": "Hos Edith Södergran finns en kropp i snart sagt varje dikt. Men de saknar vår tids objektifiering av kvinnokroppen. Ebba Witt-Brattström läser en ny avhandling som ger mersmak.", "article": "1920 recenserade den finlandssvenske kritikern Karl Bruhn i Vasabladet ”Framtidens skugga”, den sista diktsamling som Edith Södergran publicerade i livet. Artikeln bär den raljanta rubriken ”profetissan från tantsällskapet” och är en tidig variant på traditionell Södergranforsknings felslut från liv till dikt. Här sätts likhetstecken mellan jaget i dikten och föreställningen om författaren som en frustrerad frökenkropp: ”Dikterna äro egendomligt betvingande, kanske därför att den extas Edith Södergran besjunger, inte är en blott själslig, utan rent psykofysisk akt. Författarinnan inte blott lever i alltet och ljuvligheten som extasens sångare mest. Hennes bröst sjunker och stiger. Hennes ögon bli djupa och fuktiga. Hennes puls slår hårt. Och hennes kropp ryser av vällust. Dikten återspeglar allt detta med medel, som påverka våra sinnen i lika hög grad som de påverka våra tankar.” Den kvinnokropp som framträdde redan i debutens ”smala axlars längtan” 1916 är huvudperson i ”Framtidens skuggas” erosdikter: ”O du härligaste av allt härligt, min kropp,/ varför vet du, att du har makten?” Bruhn är ambivalent: å ena sidan värjer han sig mot Södergrans medvetna estetiserande av ett kvinnligt subjekts fysiska erfarenhet. Å andra sidan kan han inte motstå lockelsen i att låta sig förföras ”psykofysiskt” av kroppsfigurationen i texten. I dag finns ett växande intresse för hur en dylik psykofysisk läsareffekt skapas. Det senaste bidraget till forskningen är en retorisk undersökning av förvandlingarna i det Södergranska språket med fokus på kroppen som uttryck och som metafor. Det är den danska filologen Benedikte F Rostbølls avhandling ”Skrevet med blod. Kroppens retorik hos Edith Södergran med et perspektiv til den danske 1980’er- og 1990’erdigtning”. Julia Kristevas uppfattning att subjektet skapas i förhållande till kroppens rytmer och drifternas utformning av det omedvetna är Rostbølls utgångspunkt för att lansera en läsarstrategi som kombinerar nykritik med semiotiskt orienterad poststrukturalism och nyretorik. Lite mycket teoriskrammel i en intressant studie som syftar till att definiera ”ett modernistiskt formspråk som skriver fram ett heterogent och erotiskt kroppssubjekt”. Det är ett vågat projekt eftersom modernismen som rörelse bygger på nedvärdering av den kvinnliga erfarenhet som i form av kvinnokroppsliga markörer präglar Edith Södergrans modernistiska språk. Hennes halsbrytande sammanlänkning av klichén jungfrukropp med Den nya kvinnans maktfullkomliga tal är en provokativ estetisk strategi. Rostbøll förankrar tesen att kroppsrelaterade form- och innehållselement är styrande i författarskapet genom handfasta närläsningar av utvalda dikter. I avhandlingens sista del tillämpar hon sedan sin läsarstrategi på den danska samtidsdiktens stora namn: Pia Tafdrup, SØren Ulrik Thomsen, Michael Strunge, Pia Juul och Kirsten Hamman. Också här med fokus på deras semiotiskt influerade ”kroppspoesi”: Taftdrups konkreta känslorum som söker ett begär bortom språket, Thomsens försök att göra kroppen närvarande i en extatisk retorik, Strunges våldsamt perforerade klichéspråk för att återerövra kroppen som ”autentisk natur”. Hos Juul och Hamman (”Jeg er så træt af min krop”) ger nittiotalets ambivalens inför könet och kroppen en rå, ironisk och grotesk stil. Den omedelbara kopplingen till Edith Södergran är svår att belägga, förmodligen för att den har förmedlats av en äldre diktargeneration, exempelvis Inger Christensen. Det är i avhandlingens huvuddel som Rostbøll berikar den feministiska Södergranforskningen – som hon menar fastnat tematiskt i det hon vill precisera stilistiskt. Hennes retoriskt känsliga läsning öppnar ofta dikterna för nya betydelseskikt, men hennes ointresse för viktiga teman får ibland barnet att åka ut med badvattnet. Det sker exempelvis i analysen av ”Septemberlyrans” stora programdikt, ”Fragment”, där Rostbøll visar hur det extatiska språket, även grafiskt, genom tankstreck, utrops- och frågetecken, pausprickar och sprängd syntax frambringar ett subjekt som vittnar både om sitt inre kaos och om den gamla världens undergång. Tematiskt uttrycks det genom slutbilden av en tusenårig ”jungfru Snövit sovande i sin kista av glas” som framtidens (poetens) demoniska röst ska väcka till liv. Den rösten hör inte Rostbøll, lika litet som hon ser hur ett viktigt kulturellt tema här framhävs och punkteras: ”the death of a beautiful woman” för att citera Edgar Allan Poe. För unga, nya läsare är det en bra ingång att det hos Södergran, med Marie Silkebergs ord ”finns en kvinnokropp, kroppsliga gester, i snart sagt varje dikt”. Kanske upplever dagens unga kvinnor mer än någonsin tidigare att de måste ta tillbaka, ”reclaim”, kvinnan som sexobjekt från mode- och porrindustrin. Deras bästa bundsförvant är kvinnliga poeters sällskap, vill jag hävda. I två tusen sex hundra år, med början hos Sapfo, har kvinnliga diktare ägnat sig åt att skriva in alternativa framställningar av kvinnokroppen och begäret i språket. Denna kulturskatt är till följd av den litteraturhistoriska härskarstrategins ”osynliggörande” något av ett svart hål i mänsklighetens kollektiva minne. I ”Ediths jag” undersökte jag Södergrans ”reclaim”-strategi som är att lämna ”kroppen” i vardaglig betydelse för att markera en metapoetisk utvaldhet, ofta i kroppsfigurationer som utmanar, dekonstruerar och sätter en traditionell jungfrukropp i rörelse. Men i det sena författarskapet finns också en annorlunda Erosuppfattning som förbryllat läsare från Vasabladets recensent till Benedikte F Rostbøll, som har en snävt heteronormativ syn på det kvinnliga begäret som är typisk för vår tid, men inte för Edith Södergran, född 1892. 1897 hittades en rad centrala Sapfo-fragment vilket bidrog till ett ökat intresse för en kvinnodefinierad (hetero-, homo- och bi-) sexualitet. Hos Sapfo fanns en framställning av begär som ett ömsesidigt igenkännande mellan två subjekt, att jämföra med den ”antika” manliga penetrationsmodell som förutsätter underkastelse och dominans (enligt Foucault i andra delen av ”Sexualitetens historia”). Enligt min uppfattning är det sekelskiftesfeminismens nya könskontrakt – som gav kvinnor utrymme att själva definiera sig och sin sexualitet – som inspirerat Södergran att i Sapfos efterföljd experimentera med erotiken som en plats för feministisk intersubjektivitet. Hon skriver i efterdyningarna av den ”narcissistiska vändningen”, som kort kan förklaras som en reaktion på 1800-talets medicinska och psykologiska patologisering av kvinnokroppen som ett ”hysteriskt” objekt. För feministerna kring 1900 var sexualiteten inte kvinnans ”öde” i bemärkelsen underkastelse under mannen, tvärtom, den innebar en utkorelse till aktör i det egna livet där Eros skulle maximera Den nya kvinnans jag. Också Södergran ser erotiken som en gudomlig, omvälvande kraft: ”Jag lever rött. Jag lever mitt blod./Jag har icke förnekat Eros.” Det är en uppfattning som i allt skiljer sig från den flacka medieformaterade driftsuppfattning som behärskar vår tids såväl heterosexuella som homosexuella matris. För Rostbøll, som är ointresserad av den historiska kontext som är förutsättningen för Södergrans gynocentriska poetik, är erotik lika med sex och kroppen i dikterna (”med sin förmåga att öppna sig och vara mottagande på”) optimalt funktionell endast i samlaget. Därmed köper hon synen på kvinnokropppen som ”kastrerad” (för att tala med Freud), vilket får henne att läsa jaget i ”Var bo gudarna…” som en kärlekskrank älskarinna som uppfordrar gudarna att komma när hon känner ”erotisk hängivelse”. Men i dikten, där inspiration och erotik är synonymer, står att villkoret för gudarnas besök är att ”jag är full av makt”. Genom sitt med guden Eros förenade kroppsjag överskrider Edith Södergran den falliska definitionen av kvinnan som objekt/den andra. I stället kan hon med sin genusmedvetna tvåspråklighet både konstruera erotisk erfarenhet utanför den manliga föreställningen om att sexualitet kräver dominans och underkastelse (”O du härskare med kalla ögon”), och föra in en annorlunda begärsuppfattning i en starkt androcentrisk modernism. Södergran är en typisk tröskelmodernist som vidareför en lyrisk tradition från romantiken med starka inslag av dekadans och symbolism, vilket förklarar hennes användning av sago- och mytinslag, liksom ”konst-igheten” i det poetiska universum hon skapar. I bästa dekadansstil utvecklar hon, i synnerhet i ”Rosenaltaret” 1919 en vampyrisk, demonisk dimension som är central för förståelsen av det konstnärliga idiom som förknippar eros med skapandet. En analys av ett bärande kvinnligt författarskap måste alltid ta i beaktande litteraturhistoriens patriarkala mekanismer (isolera, marginalisera, undervärdera), men även författarskapets historiska kontext. Benedikte F Rostbøll hade kommit längre om hon gjort en klarare markering i förhållande till den patriarkala traditionens dominerande bild av Edith Södergran som den dödsmärkta ”kroniska oskulden” (Henrik Wivels ord), i kombination med den feministiska traditionens kontextualisering av Södergran som en medveten konstnär (senast i Boel Hackmans ”Jag kan sjunga hur jag vill”). Ändå har Rostbøll ett genombrott inom räckhåll, i synnerhet när hon systematiskt, i Inga-Britt Wiks efterföljd påvisar vilken betydelse det lyriska tilltal som kallas ”apostrof” har för Södergrans kroppsretorik. Apostrofen, som är poesins sätt att gjuta liv i den döda skriften, skapar illusionen av en levande stämma, en röst som talar. (”O du mitt hjärtas vidd. Jag väntar/att jag skall höra min röst./Jag vill tala, mina ord skola falla som glödande bränder i hopen.”) Hos Sapfo, som enligt Ellen Greene i ”Reading Sappho” är apostrofens moder, blir objektet subjekt i det lyriska tilltalet, vilket inte endast ger hennes kärleksdikt en prägel av autentiskt möte, utan även involverar läsaren i talaktens och begärets eviga presenstid. Hos Södergran är detta slags buktaleri särskilt framhävt och i den senare diktningen riktat mot kroppen i en narcissistisk dubbleringsstrategi. Rostbølls läsningar ger mersmak. Jag har upptäckt ytterligare en av Södergrans retoriska finesser, sammanlikningen ”som”. Den lägger in en ny växel och inför ett allt annat än oskyldigt semantiskt fält av konst-ighet. I ”Avsked” introducerar den ett figurgalleri hämtat från sekelskifteskonstens stapelvara av femmes fatales (Munch, Klimt): ”mina två långa flätor, som glida som ormar” och ”Ack, det oundvikliga skall ske som ett svärdshugg –”. Södergrans åkallan av Medusa och Salomé (Johannes döparens huvud i minne) motsäger kraftfullt Rostbølls närläsning av dikten som ”en autentisk före- och efterupplevelse” (deflorerad jungfru). Diktens jag har läppar av glödande kol som fås att brinna genom den chockerande utsägelsen: att den nya tidens kvinna alls icke är ”kastrerad”, utan lika gärna kan vara hotfullt ”kastrerande”. Sålänge mannen envisas med att vara en ”härskare med kalla ögon”, vill säga. Ebba Witt-Brattström litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23650, "headline": "Filminstitutet måste skära ned", "summary": "Dvd-utgivningen av svenska filmklassiker läggs ned, färre filmer restaureras och upp till tolv tjänster försvinner från Filminstitutet.", "article": "Det är resultatet av måndagens styrelsemöte om den nya budgeten. Svenska filminstitutet står inför ett tufft år med 10-12 indragna tjänster och en filmkulturell verksamhet som institutet inte har tillräckliga resurser att genomföra. - Folk är arga och frustrerade, säger Åse Kleveland, vd på Svenska filminstitutet. Vi kommer bland annat att lägga ned utgivning av svenska filmklassiker på dvd, vilket känns helt fel i en tid när dvd är det stora distributionsmediet. Dessutom fryser vi distribution av filmklassiker, som varit en stor succé. Rätt och slätt kan vi restaurera färre filmer och dra ned på vår verksamhet på samtliga områden, utom när det gäller vårt arbete i skolorna. I höstas lade staten fram en ny svensk filmpolitik. 55 miljoner kronor låg i potten, varav 50 miljoner gick till filmavtalet - produktion, distribution och lansering av nya svenska filmer - och 5 miljoner till den filmkulturella satsningen på Svenska filminstitutet. - Inom filmområdet är filmavtalet budgetvinnaren och filmkulturen förloraren, fastslår Åse Kleveland. Trots att vi får 5 miljoner kronor innebär det i praktiken en neddragning. Vi har haft stora ombyggnader av Filmhuset, vilket ger mycket mindre hyresintäkter än vanligt. Dessutom har vi fått fler uppgifter i den nya filmpolitiken. - Visionerna och resurserna går inte ihop, fortsätter hon. Vi kan inte skära ned på stöden till landets regionala resurscenter, utan vi får dra ned på den egna verksamheten i huset. Ironiskt nog var Svenska filminstitutet väldigt nöjt när kulturminister Leif Pagrotsky lade fram förarbetet till filmpropositionen förra våren. Där hade kulturdepartementet tagit fasta på Filminstitutets förslag om ett ännu mer ambitiöst uppdrag som innebar prioriteringar av filmhistoria, regional verksamhet och internationalisering av den svenska filmen. - Under filmavtalsperioden, som avslutas vid nyår, har filmkulturen inte fått någon form för uppräkning. Vår utgångspunkt är att vi i princip har mindre pengar än när vi började. Den enda motivering vi fått är att filmen redan fått så mycket resurser, säger hon. Anser ni att det skulle vara en jämnare fördelning mellan filmavtalet och den filmkulturella verksamheten? - Det vill jag inte kommentera, men den filmkulturella sidan förlorar lätt eftersom den uteslutande får sina anslag genom statlig tilldelning. Har ni inte ett eget ansvar i det här, att ni inte lyckats övertyga kulturdepartementet om vikten av er filmkulturella verksamhet? - Nej, statens proposition säger allt. Vi är helt överens om vad som ska göras. Och vi har redan räknat ut hur mycket pengar som skulle ha behövts. Problemet är att de inte räckt till. Göran Blomberg, chef för kulturenheten vid Utbildnings- och kulturdepartementet, påpekar att resurserna till filmkulturen sträcker sig över flera år och att filminstitutet kommer att få ytterligare 5 miljoner 2007 och ett likadant tillskott 2008. Däremot vill departementet inte kommentera fördelningen mellan filmavtalet och filmkulturen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23664, "headline": "Joy Division går igen", "summary": "Basisten Peter Hook från det brittiska popbandet New Order vill spela in ny musik under namnet Joy Division till den kommande filmen \"Touching from a distance\", som ska handla om sångaren Ian Curtis, enligt New Musical Express.", "article": "Gitarristen Peter Hook från det brittiska popbandet New Order vill spela in ny musik under namnet Joy Division till den kommande filmen \"Touching from a distance\", som ska handla om sångaren Ian Curtis, enligt New Musical Express. Här finns en viss logik. Det var när sångaren Ian Curtis tog sitt eget liv 1980 som resten av medlemmarna i Joy Division bytte namn till New Order. Så när Curtis går igen, då får även bandnamnet nytt liv. Filmen är baserad på en bok med samma namn, skriven av Ian Curtis änka. Inspelningen börjar sommaren 2006. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23671, "headline": "Rättegången mot Orhan Pamuk uppskjuten.", "summary": "Nationalister skrek \"förrädare\" och kastade ägg.. Stämningen var upphetsad vid domstol nr 2 i Istanbuls Sislidistrikt redan tidigt på fredagsmorgonen. Vänner och kolleger till författaren Orhan Pamuk ville visa sitt stöd, men där fanns också nationalistiska demonstranter från både höger och vänster. Pamuk som åtalats för att ha förolämpat den turkiska identiteten har blivit ett hatobjekt för extremister av alla slag.", "article": "Stämningen var upphetsad vid domstol nr 2 i Istanbuls Sislidistrikt redan tidigt på fredagsmorgonen. Vänner och kolleger till författaren Orhan Pamuk ville visa sitt stöd, men där fanns också nationalistiska demonstranter från både höger och vänster. Pamuk som åtalats för att ha förolämpat den turkiska identiteten har blivit ett hatobjekt för extremister av alla slag. Den lilla rättssalen fylldes snabbt och även korridoren utanför var fylld till bristningsgränsen. Ett trettiotal kravallutrustade poliser bildade skyddsmur när Pamuk strax efter kl 11 fördes in i rättssalen. När demonstranterna fick syn på honom skrek de \"Förrädare!\" och det uppstod handgemäng. Pamuk verkade trots detta samlad men spänd. Pamuks försvarsadvokat hävdade när förhandlingen inleddes att åtalet borde ogillas. Detta därför att det påstådda \"brottet\" - Pamuks uttalande att det är dags för en öppen diskussion om den miljon armenier som dödades 1915 och de trettio tusen kurder som dött i striderna i Turkiet - ägde rum under en annan lag än den reformerade som trädde i kraft i juni 2005. Enligt den gamla lagen måste justitieministern ge sitt godkännande innan ett åtal av detta slag kan tas upp av domstol. Åklagaren hävdade som väntat motsatsen. Sedan tog en av åhörarna, iklädd advokatkappa, opåkallat ordet och höll ett långt anförande där han anklagade alla ditresta parlamentariker, människorättsaktivister och författare för att lägga sig i Turkiets inre angelägenheter. - Det var en väl förberedd provokation från en grupp nationalistiska advokater, ett olagligt anförande som borde ha stoppats av domaren, sa den svensk-kurdiske författaren Mehmed Uzun efteråt. Som väntat beslöt domstolen att skjuta upp målet med hänvisning till att handlingarna har sänts till justitieministeriet i Ankara. Men eftersom justitieminstern redan i torsdags sa att han inte sett till några papper, måste målet skjutas upp tills han har beslutat sig för att godkänna åtalet eller inte. Den turkiske juristen Cem Murat Sufuoglu, med lång erfarenhet av politiska fall, menar att man i Ankara söker efter varje möjlighet att bli av med detta pinsamma mål som redan väckt hela världens intresse och skadar den nuvarande regeringen mycket. EU har deklarerat sitt missnöje med åtalet mot Pamuk och att det påverkar de just inledda förhandlingarna om medlemsskap negativt. Just precis det ville demonstranterna åstadkomma genom att skapa tumult utanför domstolen, där bland annat en turkisk journalist från CNN Turkey attackerades. Pamuk är ingen \"riktig turk\" skrev de på sina banderoller. Pamuk själv sa inget efter förhandlingen utan lämnade domstolen genom en bakdörr. Ute på gatan kastade demonstranterna ägg och hoppade upp på Pamuks bil. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23675, "headline": "\"Vänsternonsens\"", "summary": "Uppropet mot den danska invandringspolitiken är nonsens från en författarelit på den yttersta vänsterkanten. Så kommenterar Dansk folkepartis Pia Kjærsgaard uppropet som publicerades i gårdagens DN.", "article": "Dansk folkepartis Pia Kjærsgaard avfärdar gårdagens författarupprop mot det främlingsfientliga debattklimatet. Reaktionerna har varierat på det danska författaruppropet \"Det är dags att säga ifrån!\" som publicerades i går i DN, danska Politiken och norska Aftenposten. \"Deras påstående att Danmarks rykte har försämrats i utlandet är helt fel. Tvärtom! I stället är det många länder som tar efter\", säger Dansk folkepartis Pia Kjærsgaard till Politiken, utan att nämna vilka länder som åsyftas. Hon avfärdar uppropet som nonsens från elitförfattare på den yttersta vänsterkanten. Den danske integrationsministern, Rikke HvilshØj, beklagar att debatten går hårt åt invandrarna, men försvarar föga förvånande regeringens förda politik. Politiken har fått mindre förutsägbara reaktioner från folk på gatan. En sjuksköterska anser att Dansk folkeparti har satt fingret på några viktiga problem, men det är inte bara invandrarnas problem att integrationen inte fungerat, \"det är också vårt fel\", säger hon. En student hävdar att det var värre tidigare när debattörer och politiker lade locket på: \"Jag instämmer i att tonen blivit hård. Men samtidigt har det varit en nödvändig debatt\". En kontorist, som välkomnar uppropet, skäms över att vara dansk i dag: \"Det har blivit legitimt att förmedla främlingsfientliga budskap i medierna. När vi tror att vi försvarar yttrandefriheten glömmer vi att visa medmänsklighet.\" Carsten Jensen, en av de tolv danska författare som undertecknat uppropet, menar att den stora majoriteten danskar ställer sig bakom den förda invandringspolitiken i landet men inte förstår konsekvenserna. - Jag tror inte att en majoritet danskar håller med om det vi skriver. Men det här är inte en traditionell politisk debatt. Vi vill sända en varning: Det har gått för långt! Det skrämmande är att arbetslösheten i Danmark är historiskt låg och att danskarna har mer pengar än någonsin, menar Jensen, som varnar för risker med att låta den rasistiska retoriken bli en del av vardagen. Upploppen i de franska förorterna berodde inte på att de franska ungdomarna var fattiga i ekonomisk bemärkelse, snarare desillusionerade och självdestruktiva eftersom de systematiskt motarbetas av samhället, menar Carsten Jensen. - Om vi hela tiden talar om för invandrarna att de är underlägsna och inte har något att ge, så kommer de inte att anpassa sig. De sluter sig i en egen värld och revolterar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23677, "headline": "”Vänsternonsens”", "summary": "Dansk folkepartis Pia Kjærsgaard avfärdar gårdagens författarupprop mot det främlingsfientliga debattklimatet.", "article": "Uppropet mot den danska invandringspolitiken är nonsens från en författarelit på den yttersta vänsterkanten. Så kommenterar Dansk folkepartis Pia Kjærsgaard uppropet som publicerades i gårdagens DN. Reaktionerna har varierat på det danska författaruppropet ”Det är dags att säga ifrån!” som publicerades i går i DN, danska Politiken och norska Aftenposten. ”Deras påstående att Danmarks rykte har försämrats i utlandet är helt fel. Tvärtom! I stället är det många länder som tar efter”, säger Dansk folkepartis Pia Kjærsgaard till Politiken, utan att nämna vilka länder som åsyftas. Hon avfärdar uppropet som nonsens från elitförfattare på den yttersta vänsterkanten. Den danske integrationsministern, Rikke HvilshØj, beklagar att debatten går hårt åt invandrarna, men försvarar föga förvånande regeringens förda politik. Politiken har fått mindre förutsägbara reaktioner från folk på gatan. En sjuksköterska anser att Dansk folkeparti har satt fingret på några viktiga problem, men det är inte bara invandrarnas problem att integrationen inte fungerat, ”det är också vårt fel”, säger hon. En student hävdar att det var värre tidigare när debattörer och politiker lade locket på: ”Jag instämmer i att tonen blivit hård. Men samtidigt har det varit en nödvändig debatt”. En kontorist, som välkomnar uppropet, skäms över att vara dansk i dag: ”Det har blivit legitimt att förmedla främlingsfientliga budskap i medierna. När vi tror att vi försvarar yttrandefriheten glömmer vi att visa medmänsklighet.” Carsten Jensen, en av de tolv danska författare som undertecknat uppropet, menar att den stora majoriteten danskar ställer sig bakom den förda invandringspolitiken i landet men inte förstår konsekvenserna. – Jag tror inte att en majoritet danskar håller med om det vi skriver. Men det här är inte en traditionell politisk debatt. Vi vill sända en varning: Det har gått för långt! Det skrämmande är att arbetslösheten i Danmark är historiskt låg och att danskarna har mer pengar än någonsin, menar Jensen, som varnar för risker med att låta den rasistiska retoriken bli en del av vardagen. Upploppen i de franska förorterna berodde inte på att de franska ungdomarna var fattiga i ekonomisk bemärkelse, snarare desillusionerade och självdestruktiva eftersom de systematiskt motarbetas av samhället, menar Carsten Jensen. – Om vi hela tiden talar om för invandrarna att de är underlägsna och inte har något att ge, så kommer de inte att anpassa sig. De sluter sig i en egen värld och revolterar. Peter Letmark peter.letmark@dn.se 08-738 16 68 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23696, "headline": "Pinter spelas i Stockholm", "summary": "Det blir Harold Pinters \"Hemkomsten\" som Thommy Berggren sätter upp på Stockholms stadsteater. För cirka 15 år sedan regisserade han den på Dramaten.", "article": "Ingvar Hirdwall gör rollen som fadern i en oroväckande dysfunktionell familj. Hans söner spelas av Johan Rabaeus och Peter Andersson, Åke Lundqvist en farbror. De bor tillsammans i en lägenhet i London. I deras ofta hånfulla samtal anas bindningar, raseri och hat som ibland bryter upp till ytan. Sofi Helleday spelar kvinnan som träder in och hotar den manliga alliansen. - Jag skulle ha satt upp Strindbergs \"Gustav III\". Nu väljer vi att först göra \"Hemkomsten\", Pinters bästa pjäs tycker jag. För nu finns en ny publik, många vill \"läsa\" Nobelpristagaren, säger Thommy Berggren. - Dessutom vill skådespelarna oerhört gärna göra den. Vi börjar repetera i påsk och har premiär i oktober. Ingvar Hirdwall, Johan Rabaeus och Peter Andersson spelade också de tre rollerna i \"Fastighetsskötaren\", regisserad av Thommy Berggren på Stockholms stadsteater 2001. Senare blev den även en SVT-föreställning. Genom valet av \"Hemkomsten\" knyts också andra yrkeserfarenheter ihop. Ingvar Hirdwall spelade samma roll i en hyllad uppsättning på Teaterhögskolan i Stockholm 1997 och var dessutom med när pjäsen sattes upp under Göteborgs stadsteaters mest dynamiska tid för drygt 30 år sedan. Thommy Berggren började alltså att regissera Pinter i och med \"Hemkomsten\" på Dramaten. Men för \"Fastighetsskötaren\" fanns inget intresse under Ingrid Dahlbergs tid som Dramatenchef. Då valde Thommy Berggren \"att gå Hamngatan upp\" till Stadsteatern och erbjuda sitt Pinter-paket som också innehöll tre skådespelare: Hirdwall, Rabaeus och Peter Andersson. Så blev Stockholms stadsteater Pinter-förvaltaren. Dess chef Benny Fredriksson har även köpt rättigheterna till \"Födelsedagsfesten\" som sätts upp under 2007. Stadsteatern har också möjlighet att spela \"Ingemansland\", en pjäs som Pinter nämnde i sitt Nobeltal. Aktuella pinterpjäser Bokförlaget Ersatz ger ut hans pjäser, \"Tolv gånger Pinter\" och \"Nio gånger Pinter\". Just nu: \"Mathissen\" på 123 Schtunk, Varberg. Februari: \"Aska\" regi: Björn Runge, på scenen: nya teaterchefen Anna Takanen samt Johan Gry. Göteborgs stadsteater Oktober: \"Hemkomsten\", regi: Thommy Berggren på Stockholms stadsteater. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23706, "headline": "Rooseum kan få ny huvudman", "summary": "Verksamheten vid konstmuseet Rooseum i Malmö bör bevaras, anser Malmö kulturnämnd i ett yttrande till kommunstyrelsen.", "article": "Konstmuseet, som länge dragits med stora ekonomiska problem, har spelat en betydande roll för kulturlivet i Malmö sedan tillkomsten och haft en inriktning med tydlig förankring i det internationella konstlivet. - Därför bör Rooseum drivas vidare, men av en annan fristående aktör, säger kulturdirektör Bengt Hall. Stiftelsen Rooseum har tidigare sagt att det inte går att uppfylla stiftelsens ändamålsparagrafer med de ekonomiska bidrag som kan väntas i framtiden, ett ställningstagande som kulturnämnden instämmer i. Stiftelsen bedömer att framtida bidrag från Malmö stad, Region Skåne och kulturdepartementet kommer att ligga på dagens nivå, det vill säga cirka 5,2 miljoner kronor per år. - Vi säger därför i yttrandet till kommunstyrelsen att styrelsen bör föreslå en upplösning av stiftelsen, säger Hall. Ett alternativ hade varit att slå samman Rooseum med Malmö konsthall eller Malmö konstmuseum. Men då skulle Rooseums roll drastiskt förändras med risk för att dagens starka varumärke går förlorat, anser kulturnämnden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23710, "headline": "Hyreshöjning kan stjälpa Galeasen", "summary": "Både Teater Galeasen och Moderna dansteatern som håller till i Torpedverkstaden på Skeppsholmen blir husvilla om två år när deras lokal ska restaureras.", "article": "Fria Teater Galeasen kommer att samarbeta med institutionsteatern Dramaten och deras Elverket. Det sker då Teater Galeasen är husvill om två år, när deras lokaler på Skeppsholmen restaureras. - Med samarbetet, som är på planeringsstadiet, vill vi återknyta till gamla galeasare. En sådan är Elverkets chef Stefan Larsson, och förhoppningsvis kommer också andra gamla skådespelare från Galeasen att ingå. Men vi räknar också med att samarbeta med andra grupper, säger Sophia Artin, Galeasens chef. Samtidigt vilar ett tungt hot över teatern liksom över Moderna dansteatern som bägge inryms i Torpedverkstaden på Skeppsholmen. När de ska flytta tillbaka efter renoveringen kommer hyrorna att höjas. Och det klarar inte den nuvarande ekonomin av. - Vi ser ändå optimistiskt på situationen. Statens fastighetsverk har sagt till oss att de gärna vill ha oss i Torpedverkstaden, att man vill ha mer kultur med publik verksamhet på Skeppsholmen. Därför för vi också en dialog med dem hur lokalerna varligt kan renoveras i samklang med våra önskemål. Det betyder ordentlig ventilation, men framför allt en mer funktionell scen med tillhörande faciliteter, något som varit bedrövligt tidigare, även för publiken, säger Sophia Artin. Direktör Anders Ahlberg från Statens fastighetsverk betonar att byggnaden måste uppfylla dagens krav och att den i dag balanserar på gränsen till det lagliga. - Vi kan börja renovera tidigast 2008, men vet säkert först när vi får besked från Stockholms kommun vilka verksamheter som ska vara kvar i lokalerna. Det beskedet kommer inom ett år. Efter renoveringen blir hyran ungefär vad teatrar brukar betala inne i stan. Det är kulturförvaltningen som skrivit kontrakten med de båda teatrarna. Förvaltningen har dock förklarat att den inte kommer att klara den nya hyresnivån och vill därför säga upp avtalen. Stockholms kulturchef Eva Schöld säger: - Under våren räknar vi med att lösa den fortsatta hyresfrågan, så att det inte blir en chockhöjning. Jag räknar med att Statens fastighetsverk är förhandlingsvilligt så att vi hamnar på en hyresnivå som är rimlig och möjlig för det fria kulturlivet, så att de båda teatrarna kan fortsätta att vara på Skeppsholmen. Där hör de hemma tycker också vi. Också Moderna dansteatern andas optimism. - Visst blir hyran högre, men knappast överdriven. Det är inte tal om någon lyxrenovering. Fastighetsverket vill ha kultur på ön, stan vill ha kvar oss, departementet vill ha kvar oss. Vi känner oss inte oroliga. Stockholm är en huvudstad och en huvudstad måste ha en kulturell bredd. Det kostar lite och ger så mycket. Nu arbetar vi i stället för att oroa oss. Dansen är på uppgång och ingen vet någonting om hösten 2009 när det är meningen att vi ska flytta tillbaka, säger Christina Molander, chef för Moderna dansteatern. Under restaureringen tänker de temporärt flytta till någon annan lokal i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23719, "headline": "I ett mexikanskt dödsrike", "summary": "Hela den magiska realismens främsta författare, som Carlos Fuentes och Gabriel García Márquez, står i skuld till mexikanen Juan Rulfos enda roman – nu på svenska.", "article": "Juan Rulfo ”Pedro Páramo” Övers. Karin Alin Lind & Co Han kallade den själv för en produkt av sina tvångstankar: ett sätt att frigöra sig från ångest. Men ”Pedro Páramo”, den första och enda roman mexikanen Juan Rulfo (1917–1986) någonsin skrev, är allt annat än ångestframkallande. Tvärtom utstrålar den ett sällsamt ödesmättat lugn. I original utkom boken 1955. På svenska gavs den ut 1960 i översättning av Karin Alin och det är samma vackra översättning som Lind & Co nu ger ut i sin Nittonhundraserie. I Mexiko fick romanen dålig kritik när den kom ut. Den ansågs inte passa in i den litterära samtidsanda som mestadels utgjordes av revolutionsromantik och socialrealism. Det har spekulerats i om det var därför Rulfo aldrig skrev något mer än några noveller och filmmanus. Oavsett vilket så kom kortromanen ”Pedro Páramo”, som av en samtida kritiker fick epitetet ”gotisk modernism”, att bli en grundbult i den latinamerikanska litteraturhistorien. Den blev, för att citera Anders Cullheds fina förord, det lilla men levande källflöde ur vilket hela den magiska realismens jätteverk sprang. Carlos Fuentes, Gabriel García Márquez, Julio Cortázar och Isabel Allende – alla står de i skuld till Juan Rulfo. Och visst är det en högst märklig roman. I korta uppbrutna kapitel berättas historien om Juan Preciado som av sin döende mor uppmanas att resa till den gudsförgätna byn Comala för att leta rätt på sin far Pedro Páramo. En mulåsnedrivare lotsar honom genom ett pass som är som ”ett öppet sår genom mörka kullar” ner till Comala – en het och tyst spökstad där ogräset frodas och de levande vandrar sida vid sida med de döda. Rent tekniskt passar termen gotisk modernism bättre på Juan Rulfo än magisk realism. Många har påpekat att ”Pedro Páramo” är det litterära svaret på de reflexioner landsmannen Octavio Paz lade fram i sin banbrytande debutbok, essäsamlingen ”Ensamhetens labyrint”, från 1950. Paz skriver bland annat om mexikanernas syn på döden som ett cykliskt fenomen, och om hur gamla aztekiska ritualer smält samman med katolsk passionshistoria till en unik mexikansk ontologi. Döden, skriver Paz, utgjorde inte livets slut, utan var en fas i ett evigt kretslopp. På samma sätt bildade rum och tid en oupplöslig enhet. I ”Pedro Páramo” gestaltas allt detta i en modernistisk prosa som varvar vardagliga dialoger med deliriska bilder av märklig poetisk skönhet. Tankarna går till Bergman och ”Det sjunde inseglet”. Här härskar samma ödesmättade tystnad. Samma smärtsamt vackra dödsnärvaro. Långsamt smälter de dödas röster samman med de levandes och bildar en berättelse som kan tolkas på många sätt. Man kan läsa romanen som Juans sökande efter sitt ursprung, sin far, men också som berättelsen om faderns olyckliga kärlek till en kvinna han aldrig kan få. Men ”Pedro Páramo” finns också listad som en av de tio böcker som den amerikanske presidenten bör läsa innan han intar sitt ämbete. I grunden handlar den om makt, såväl den som utövas mellan klasserna som den som råder mellan könen, och hur den korrumperar och sprider sig som ringar på vattnet. Lotsad av en rad kvinnliga andar invigs Juan gradvis i hur hans far förgripit sig på byns alla kvinnor och hänsynslöst utnyttjat sina undersåtar. Nu är byn så avfolkad att även om de få själar som finns kvar oupphörligt ber om frälsning så kommer deras böner aldrig att räcka till för den gudomliga nåden. Comala är dömd till evig förtappelse. I Octavio Paz tolkning av den aztekiska religionen offrade gudarna sig för att människan skulle kunna leva kvar på jorden. Men ibland var också människan tvungen att offra sig för att upprätthålla balansen i kosmos. Sett ur det perspektivet kan ”Pedro Páramo” läsas som en roman som smälter samman den grekiska Oidipusmyten med kristna föreställningar om Jesu offerdöd och gamla aztekiska dödsriter. En ockult roman om en människas långsamma nedstigning i dödsriket. Anders Cullhed skriver att ”Pedro Páramo” med skäl skulle kunna karaktäriseras som en mexikansk dödsfuga och frågar sig om den kan vara komponerad efter musikaliska principer. Det är mycket möjligt. Känslan av att det finns en dold struktur under den uppbrutna texten är stark. Själv var Rulfo fåordig när det kom till skrivandet. De sparsamma upplysningar han själv lämnat om romanens tillkomst kastar inte heller något ljus över saken. Tvärtom. Det understryker bara dess gåtfulla och djupt mystiska karaktär. ”Det var”, sa han bara något år före sin död, ”som om någon dikterade den för mig.” Gabriella Håkansson litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23737, "headline": "Hon tackar pappa för sina framgångar", "summary": "Sångerskan Natalie Cole, dotter till jazzlegenden Nat King Cole, berättar om sitt stormiga liv i kvällens dramadokumentär i TV 8.", "article": "– Jag kan inte säga hur många gånger som Gud har räddat mig från olika slags katastrofer, hemska situationer som jag själv försatt mig i. Orden är sångerskan Natalie Coles, vars liv skildras i en fem år gammal dramadokumentär i TV 8 i kväll. Filmen inleds på det mest spektakulära sätt: En storbrand på Hotel Hilton i Las Vegas 1981. Varefter ms Cole läser upp en fiktiv tidningsrubrik om sig själv: ”Natalie Cole död i hotellbrand.” – Tjaa, så kunde det ha varit, konstaterar hon med ett generat leende. Men det verkar som om jag hela mitt liv haft skyddsänglar som vakat över mig. Så bygger dokumentären också på sångerskans självbiografi ”An angel on my shoulder”; även filmen är producerad av Natalie Cole, som uppenbarligen känt det angeläget att berätta för världen om sig själv. Filmen tar oss tillbaka till familjen Coles hus i det exklusiva området Hancock Park i Los Angeles, året är 1958 och lilla Natalie åtta år. Pappa Nat – hyfsat porträttlikt spelad av James McDaniel – är världsberömd sångare och musiker. – Jag växte upp som en rik, vit liten flicka som råkade ha svart hud, säger ms Cole. Och berättar om de syrliga kommentarerna hennes pappa fick stå ut med när familjen flyttade in i det ”vita” området. – Det kom folk och sa till pappa att de inte ville ha några ”oönskade” människor här. ”Det vill inte jag heller”, sa pappa, ”om jag skulle träffa på några så lovar jag att berätta för er …” Nat ”King” Cole (1917–1965) var en blixtrande skicklig jazzpianist, i samma tradition som Oscar Peterson, Bud Powell och Art Tatum. Därtill uppmanad av skivbolagscheferna på Capitol blev han så småningom – till de ortodoxa jazzfansens indignation – också sångare, företrädesvis uttolkare av smöriga schlagermelodier; hans version av Jay Livingstones och Ray Evans ”Mona Lisa” (1949) hör till hans mest kända inspelningar. Mamman heter Maria Cole och var på 40-talet sångerska i själve Duke Ellingtons orkester – i kvällens film spelas hon av Diahann Carroll och framställs som en kylig, sträng, fördömande och inte minst avvisande kvinna. Gemensamt med dottern Natalie har hon egenheten att hon närmast helgonförklarar maken/fadern. En avvisande moder, en frånvarande fader – det låter som en perfekt grogrund för kriser och sammanbrott senare i livet; Natalie var bara 15 år när fadern avled i lungcancer 1965. Och mycket riktigt – på college kastar sig tonåringen ut i ett vidlyftigt studentliv, där LSD och heroin är viktiga beståndsdelar. På ett möte med Svarta pantrarna 1968 övertalas hon att börja sjunga i en grupp kallad Black Magic, och inleder en stapplande karriär som vokalissa, med 60-talets soul, r&b och bluesrock som ledstjärnor. Allteftersom filmen rullar på skildras drogavvänjningar och nya återfall, nya – och havererade – försök att återuppta artistkarriären, giftermål och skilsmässa, sonen Robbies födelse och nära-nog-drunkningsolycka i en swimmingpool, depressioner och drogexcesser; när allt ser som mest bedrövligt ut dör hennes ex-make Marvin Yancy (Randy J Goodwin) i en hjärtattack. Rehabiliteringssjukhuset Hazelden i Minnesota levererar omsider mirakelkuren som gör Natalie Cole fri från kröken och knark. Mot slutet ser Natalie ljuset och serverar oss en besk sanning: – Jag har under hela min karriär försökt att inte definieras som ’Nat King Coles dotter’. Men sanningen är att jag inte skulle vara där jag är utan honom. Ja, så är det. Som det uttrycks i en DN-recension från Stockholms konserthus daterad 5/3 1992: ”Hedersbetygelsen jazzsångerska eller vokalartist är knappast något man oreserverat förlänar Natalie Cole. Snarare är hon schlagersångerska, eller uttolkare av evergreen, i den lätt storvulna amerikanska traditionen.” Efter att ha kommit till denna insikt tog ms Cole steget fullt ut: Under en period på 1980- och 90-talen tolkade hon enbart melodier som förknippades med fadern. Kulmen kom när hon sjöng duett med sin döde far i ”Unforgettable”, i en inspelning från 1951. Cd-n med samma namn fick hela sex Grammy-utmärkelser 1992, däribland belönades ljudteknikerna som möjliggjorde detta trolleri. Och intet öga var torrt. Bertil mollberger bertil.mollberger@dn.se Leva för att älska.historien om natalie cole TV 8 KLOCKAN 20.05 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23753, "headline": "Nytt grepp på popen", "summary": "Nick Hornby började skriva böcker för att han inte kunde skriva låtar. I kväll står den brittiske författaren på Södra teaterns scen med det amerikanska rockbandet Marah. Han läser, de spelar.", "article": "För två år sedan kom Nick Hornby ut ur garderoben som obotlig rockstar-wannabe. En av essäerna i boken ”31 låtar” handlade om den akustiska visan ”A minor incident” som popartisten Badly Drawn Boy hade skrivit exklusivt till filmatiseringen av romanen ”Om en pojke”. Att den bästsäljande författarens ord blivit påkostad må-bra-film berörde honom inte nämnvärt, men ”för någon som måste skriva böcker för att han inte kan skriva låtar är idén att en bok på något sätt kan skapa en låt nästan pinsamt upphetsande”. – Alla mina böcker handlar om att artikulera känslor snarare än idéer. En bra låt gör samma sak men betydligt mer effektivt, säger Nick Hornby på telefon från sitt kontor i London inför ”En kväll av musik och ord” på Södra teatern i Stockholm. Det är en hybrid mellan författaruppläsning och rockkonsert. Amerikanska Marah gör covers på de låtar som Hornby har skrivit nya essäer om – författarens konsertupplevelser av manliga veteraner som Rory Gallagher, The Faces, Bob Marley och The Clash. VM i nostalgi, alltså. Och då är Marah definitivt rätt gäng. Deras nysläppta album ”If you didn’t laugh, you’d cry” är en återgång till den sliriga 70-talsrocken – med tydliga blinkningar mot Bruce Springsteen och Steve Forbert – som ledde till ett smärre genombrott med plattan ”Kids in Philly” för fem år sedan. Däremellan försökte de imitera Oasis. Det gick inget vidare. – Jag är ett stort fan, fastslår Nick Hornby, som lärde känna bandet efter att ha skrivit en fördelaktig recension av ”Kids in Philly” i The New Yorker. Vi har samma musikaliska rötter. Dessutom spelar de som om varje kväll var deras sista konsert. – Först var jag rädd att det inte skulle funka tillsammans med mina diskreta uppläsningar, fortsätter han. Men man får faktiskt det bästa av två världar. Min erfarenhet är att det kan bli minst sagt segt att höra en författare läsa innantill, om ingenting galet händer emellanåt. Så nu backas du upp av ett rockband. Är det en tonårsfantasi som går i uppfyllelse? – Nja, säger han och skrattar kort. Då skulle jag vara tvungen att lyfta upp ett instrument, men jag håller mig till orden. Dessutom fuskar jag med själva turnerandet. Jag flyger till enskilda spelningar. Om vi kuskade runt tillsammans i en buss skulle vi förmodligen döda varandra. Essäuppläsningarna är ett välkommet avbrott från arbetet med olika filmmanus, varav ett kretsar kring just en rockmusiker som förlorar sig själv när han är ute på turné. Hornby håller även på att färdigställa en romantisk komedi som han skriver tillsammans med skådespelerskan Emma Thompson, en bearbetning av Lynn Barbers memoarer samt en filmversion av kompisen Dave Eggers hyllade debutroman ”Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet”. Och allt, oavsett ämne eller tonfall, tar avstamp i olika låtar. En av Nick Hornbys tidiga, opublicerade tv-pjäser försökte fånga känslan i de inledande pianostroferna i ”I say a little prayer” med Aretha Franklin. ”Om en pojke” är baserad på den fjäderlätta melankolin i ”E-bow the letter” av REM. Och så vidare. – Musiken ordnar elden i min maggrop, själva gnistan, någonting ur ingenting. Alla som har ett intensivt förhållande till musik skulle nog hålla med om att en bra låt ger en känsla av kreativitet och inspiration. Och jag är lyckligt lottad, eftersom det är en del av mitt jobb att använda det på något sätt. Och som han använt det. Nick Hornby har blivit ekonomiskt oberoende genom att utforska den moderna människans besatthet vid popkultur. Från självbiografiska ”Fever pitch” (1992) om en desperat Arsenalsupporter, via nördbibeln ”High f idelity” (1995) om den vresige skivaffärsägaren Rob som listar sin tillvaro på jakt efter någon sorts stadga, till ”Om en pojke” (1998) där miljonären Will går in för att bli ”sin egen ö” genom att bygga in sig i ett fort av musik, film och mode. Och det bara fortsätter. I ”En god människa” (2001) förvandlas en bitter popkulturjunkie till en präktig världsförbättrare – med katastrofala följder. I senaste romanen ”Fallhöjd” (2005) samlas ett gäng självmordsbenägna Londonbor på ett hustak för att bolla popreferenser mellan varandra. Det är roligt, rappt, pratigt, ibland en smula tjatigt, men ofta förödande träffsäkert om unga vuxna som kan mer om Homer Simpson än om Homeros. Nick Hornby har, rent av, skapat en alldeles egen genre: ”depressionskomedin”. – Besatthet är intressant för att det säger något grundläggande om människan. Jag menar, du måste berätta en herrans massa om dig själv för att kunna förklara varför en viss låt betyder mycket för dig, säger Nick Hornby och tillägger: – Det finns ett ordspråk som lyder: ”Att prata om musik är som att dansa till arkitektur.” Det tycker jag är skitsnack. För mig är musik en viktig del av världen. Och allt som är så pass viktigt är värt att skriva om, även om det inte går att ta på. Annars kan vi lika gärna lägga ner alla kärlekshistorier. Och hur kul vore det? Henrik Arvidsson henrik.arvidsson@dn.se 08-738 12 03 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23759, "headline": "Grann Rödluva etsar sig fast", "summary": "Danska Ingrid Vang Nyman illustrerade Pippi Långstrump. Nu efter nästan 60 år kommer hennes ”Rödluvan” ut i Sverige. Här är Rödluvan lustfylld, djärv och modern.", "article": "Ingrid Vang Nyman ”Rödluvan” Eriksson & Lindgren Så står hon där till slut på svensk mark för första gången, Ingrid Vang Nymans storögda, skrangelbenta och kippstrumpade lilla Rödluva med korgen under armen och ena pekfingret i munnen. Nästan sextio år tog det att landa i Sverige, av orsaker man bara kan fundera över. För vad är svenskare än den danskfödda illustratören Ingrid Vang Nyman, känd och älskad som upphovskvinna till vår egen fräcka urbild av Pippi Långstrumps hela värld, till vår första litet kantiga Bullerbyvärld och till Kajsa Kavat? Det skulle då möjligen vara hennes arvtagare i fråga om Astrid Lindgren-illustrationer, Estlandsfödda Ilon Wikland, som när det behövdes fler bilder efter Ingrid Vang Nymans tragiska och för tidiga död 1959 fick i uppdrag att omillustrera både Bullerbyn och Kajsa i sin mjukare, litet mer känslosamma och idyllrealistiska stil. ”Rödluvan” utkom i Danmark 1947 på uppdrag av ett danskt förlag och förblev faktiskt Ingrid Vang Nymans enda originalproducerade bok för hemlandet. Men varför den inte kom att utges här kan man bara spekulera över. Hon hade annars en ganska hektisk utgivningstakt efter genombrottet med Pippi-illustrationerna 1945 och den konstnärliga framgången med den sällsamma djurbilderboken ”Jugga Jagga och Vagge Vugge”, med text av Gallie Åkerhielm. Rödluvor har genom åren kommit och gått i en mängd olika versioner. Några sentida, som Fam Ekman i ”Rödhatten och vargen” (1985) och nyligen Anthony Browne i ”In the Forest” (2004) har gjort spännande och eleganta parafraser, där Rödluvegestalten är en pojke. Den kanske egensinnigaste versionen på senare år är den norska ”Ulvehunger”, tillkommen i en sagobilderbokstävling för tio år sedan där den fick andrapriset. Det har blivit en feministisk emancipatorisk tolkning med stor humor och groteskeri. Även denna Rödluva är liten och med fingret i munnen, men ack vad vi bedrar oss. Hon plundrar korgen, dricker allt vinet själv och tar sedan itu med den dräglande vargen, som hon skeletterar på några minuter. Hos mormor konstaterar hon att nej, ”Du är för seg”, och återvänder hem till den förskräckta mamman, där hon lägger av en rap. Tänk om något förlag ville (åter)upptäcka och ge ut norska ”Ulvehunger”. Det känns litet tråkigt om den ska behöva vänta i ytterligare femtio år innan någon törs. Ingrid Vang Nyman valde en mild och troskyldig Grimmversion av ”Rödluvan” (utan stenar i vargens mage) och visar med sin figurteckning att hon vänder sig till de mindre barnen. Här har flickan långt till puberteten och slinker därmed undan denna sagas många förmenta sexuella tolkningspotentialer. Här är en Rödluva klädd i lekförkläde och påsbyxor av samtidsmodell och i storlek av en fyra–femåring, vilket utan mankemang gör vargen till en dum varg och jägaren till en snäll dansk skogmästare i lätt tyrolerstil på bästa barnnivå. Det som i dag fascinerar i Vang Nymans bildsättning är excesserna i mönster och den klara koloriten; här är verkligen en illustratör som har intresserat sig för bilderboksmediets grafiska aspekter och lärt sig hemligheterna i tryckprocessen. Bildkompositionen är ytbetonad på japanska träsnitts vis, färgbehandlingen för tankarna till modernistiska ryska bilderböcker från 1920- och 1930-talen och de många delikata mönstren i mormors lilla stuga leker med Matisse. Den blåvita tapeten i mormors stuga skulle kunna vara tecknad efter ett Kongl Danskporslin och står det inte en veckad lampskärm på mormors nattygsbord, som en hälsning till Ingrid Vang Nymans kusin Le Klint? Det är roande att följa hur effektfullt den röda temafärgen är utportionerad och balanserad i bild efter bild, till och med den trygga, runda mammans halslinning gömmer något rött. Samtidigt är stiliseringen hårt driven. Titta hur spegeln i mormors stuga redovisar ett brädrandat golv i det rum som samtidigt inte har något sådant. Och se med vilken djärvhet den här illustratören undan för undan när själva handlingen blir dramatisk, som i kejsarsnittsscenen lyfter bort såväl mattor som annan rekvisita – korg, sängmatta, toffel, psalmbok har fyllt sin funktion och finns nu kvar bara i betraktarens öga (hjärna). Det är lustfyllt och grant, djärvt och modernt! I ett litet efterord framgår att förlaget (åter)upptäckte Rödluvan i den stora Ingrid Vang Nyman-utställningen på Kungliga biblioteket för ett par år sedan. Upptäckten ledde till satsningen på en serie illustrerade sagoskatter som inleds med två sagor, ”Rödluvan” och den svenska folksagan ”Lilla Rosa och Långa Leda”, med lätta, vackra och flyhänta illustrationer av Tord Nygren. Ulla Rhedin barnung@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23768, "headline": "Ny ledningför SverigesRadio", "summary": "Eva Blomquist som programdirektör var det hetaste namnet när vd Peter Örn presenterade Sveriges Radios nya chefer.", "article": "Omorganisationen är första steget på Sveriges Radios vd Peter Örns långsiktiga arbete, som går under namnet ”Sveriges Radio 2010”. En programdirektör ska ansvara för SR:s hela utbud och Eva Blomquist, i dag chef för de lokala kanalerna, är det föreslagna namnet. I september aviserade Peter Örn att han ville ha en programdirektör som ansvarade för hela utbudet, och inte som i dag ett delat chefskap mellan SR:s rikskanaler och de lokala kanalerna. Är det för att minska dragkampen mellan provinsen och huvudstaden? – Nej, jag ser det inte som en dragkamp, säger Peter Örn. SR:s ledning ska vara ett sammanhållet team. I detta får Eva Blomquist ansvaret för utbudet.Peter Örns ambition ä ”en radio för alla”, ledande inom samhälle och kultur. Sveriges Radios styrelse informerades om Örns namnförslag vid ett extrainsatt möte på onsdagskvällen och klockan 15 på torsdagen informerades personalen. Där uppfattade Peter Örn att han fick ett ”positivt gensvar” när han basunerade ut de nya direktörerna. Den nya ledningen tillträder efter årsskiftet. Så här ser hela laguppställningen ut. Peter Örn, vd. Eva Blomquist, programdirektör. Marcella Simms, biträdande programdirektör. Jörgen M Andersson, ansvarig för produktion och utsändning. Mikael Nilsson, informationsdirektör. Kerstin Brunnberg, senior advisor. Mikael Tydén, chef Berwaldhallen. Michael Zamek, controller. Nu vidtar steg två i ”Sveriges Radio 2010”. Nämligen att alla de nyföreslagna SR-direktörerna förverkligar denna vd-vision om en radio i allas tjänst. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23777, "headline": "På återbesök från 80-talet", "summary": "Billy Idol har fortfarande något för alla, punk, synth, hårda riff och glamrock. Men det gör också att ingen blir riktigt nöjd.", "article": "Billy Idol scen: Hovet, Stockholm Det är lätt att göra sig lustig över Billy Idol. Hela hans uppenbarelse tillhör det förrförra decenniet. Det är bara rynkorna som bevisar att tiden har gått. Men han lyckas fortfarande med något som är få förunnat: att förbrödra olika gamla musikstilar vars anhängare bedrev skyttegravskrig mot varandra när det begav sig. Punkarna får Generation X-låtar som ”Kiss me deadly”, syntharna får ”Flesh for fantasy”, metallskallarna får digga Steve Stevens tunga gitarrriff och snabba solon och glamrockarna tar till sig det mesta av resten. Billy Idol var den minsta gemensamma nämnaren, den där artisten som faktiskt alla kunde gilla åtminstone någon låt av. Varenda människa som var ung på 80-talet måste ha dansat, supit, hånglat eller allt på en gång till en Billy Idol-låt. Och har förmodligen fortfarande en av hans samlingsplattor i sin gamla vinylback. Där ligger den tills rätt gamla polare hälsar på och skivan dammas av för att skapa igenkännande fånleenden i tid för sista ölen. Den typen av leenden, på en gång nostalgiska och lite generade, är legio i det nära nog utsålda Hovet när den återuppståndne Billy Idol kommer ut på scenen. Men med trätobrodern Stevens åter vid sin sida nöjer han sig inte med den retrotripp som alla förväntar sig. Med ett spelskickligt band bakom sig börjar duon ta ut svängarna. De låter ”Sweet sixteen” fullt ut bli den countrylåt som den i grunden alltid varit och kör ”To be a lover” som ren rockabilly. Det tyder antingen på självförtroende eller på att de inser att de inte har något att förlora. Eller möjligtvis båda delarna. Så länge det fungerar är det kaxigt, som i de ovan nämnda fallen. Att vädra några av de svagare spåren från comebackskivan ”Devil’s playground” får dock publikreaktionerna att dämpas rejält. Lågvattenmärkena när Billy får för sig att sjunga Randy Newmans ”Louisiana” och Stevens gör ett långt gitarrsolo som blandar flamencotoner med flagranta Jimmy Page-stölder som verkar få alla utom de mest frälsta att längta efter en kudde. ”Rebel yell” kommer som en räddande ängel när folk skruvar otåligt på sig och plötsligt är mannen på scenen äntligen den stjärna som han så gärna vill vara. För samtidigt som Billy Idol har kvar sin gamla styrka har han också behållit de värsta svagheterna. Han har aldrig lyckats få ihop en skiva med mer än en handfull riktigt starka låtar och lämpar sig därför bäst när han håller sig till just den där gamla samlingsskivan. Utan de säkra korten och de allra bästa nya låtarna kvittar det hur bra bandet är och hur häftiga magmuskler Billy har skaffat sig. Den minsta gemensamma nämnaren lever. På gott och ont. Niclas Lindstrand niclas.lindstrand@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23787, "headline": "Harry Potter leder biotoppen i USA", "summary": "Den senaste filmen om Harry Potter, som hade världspremiär förra veckan, drog under den första helgen in 101,4 miljoner dollar i Nordamerika. Mikael Håfströms film \"Derailed\" var den fjärde mest sedda filmen samma helg.", "article": "\"Harry Potter och den flammande bägaren\" placerar sig bakom \"Spindelmannen\", \"Star Wars III\" och \"Shrek 2\" på listan över de mest sedda filmerna i USA och Kanada under en premiärhelg, enligt Exhibitor Relations som registrerar besökssiffror på biografer. - Potterfenomenet är helt oemotståndligt för biobesökarna. Kombinationen av Potterböckerna och publikens stora kärlek till filmerna ledde till en framgångsrik premiärhelg, säger Paul Dergarabedian, chef för Exhibitor Relations till tidningen Washington Post. Filmen om countrylegendaren Johnny Cash, \"Walk the line\", drog in näst mest pengar i helgen. Filmen skildrar stjärnans tidiga karriär. Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon har huvudrollerna och sjunger själva i filmen. Svensken Mikael Håfströms första amerikanska thriller \"Derailed\", med Jennifer Aniston i huvudrollen, var den fjärde mest sedda filmen i Nordamerika under den gångna helgen. Förra veckan toppades listan av Disneys datoranimerade film \"Chicken Little\". Den halkade ner på tredje plats i helgen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23790, "headline": "Vem dödade Brian Jones?", "summary": "Stephen Woolley blev besatt av vad som egentligen hände när Stonesgitarristen Brian Jones dog 1969. Efter tio års privatspanande gör han regidebut med ”Stoned”.", "article": "Pågår 17–27 november Stephen Woolleys ”Stoned” blåser liv i den gamla teorin om att Brian Jones mördades. Filmen bygger bland annat på vittnesmål från Jones svenska flickvän Anna Wohlin (spelad av Tuva Novotny) som var på plats den ödesdigra natten. Den 2 juli 1969 hittas Brian Jones död i sin swimmingpool på lantstället Cotchford Farm i Sussex. Den officiella dödsorsaken var drunkningsolycka efter en partynatt med mycket alkohol och droger. Men olika rykten började genast surra. Och 25 år senare finns uppgifter om att byggarbetaren Frank Thorogood på sin dödsbädd ska ha erkänt att det var han som haft ihjäl Stonesgitarristen. I ”Stoned” visar Stephen Woolley hur Thorogood dränker Brian Jones i poolen efter ett gräl. – Jag skulle beteckna det som dråp, snarare än mord. Frank var berusad och mycket arg på Brian Jones för att han inte fått betalt, säger regissören Stephen Woolley i grön munkjacka, rödtonade glasögon och hästsvans. – Men det var också en klassisk kulturkrock mellan två olika världar. Brian Jones var en extremt utflippad och hedonistisk rebell som experimenterade med sex, droger och relationer. Frank representerar den grå och konformistiska medelklassen – han påminner om min pappa och mina farbröder som var med i kriget. Brian Jones dog för att han försökte vara i båda dessa världar samtidigt, säger Stephen Woolley i ett hotellrum på Lydmar i Stockholm som ser ut som hämtad från Kubricks ”A clockwork orange”. ”Stoned” är resultat av mer än tio år som privatspanare. Från början smälte Jones död samman med alla andra rockstjärnors. De som dog när de var 27 år – Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison. Men efter Thorogoods bekännelse 1993 blev Woolley besatt av att få ihop hela pusslet. Efter att ha producerat 45 filmer – från ”The crying game” till ”En vampyrs bekännelser” med Tom Cruise gör Stephen Woolley sin regidebut. ”Stoned” bygger på böcker som handlar om Stonesgitarristens död: Geoffrey Giulianos ”Paint it Black”, Terry Rawlings ”Who Killed Christopher Robin. The Truth Behind the Murder of Brian Jones” och Anna Wohlins ”Death of Brian Jones”. Men Woolley nöjde sig inte med att köpa filmrättigheterna till dessa andrahandskällor. Han spårade rätt på svenska Anna Wohlin. Och med hjälp av Stanley Kubricks privatdetektiv lyckades Woolley också få tag på Janet Lawson, som också befann sig i huset den ödesdigra natten 1969, men som sedan slukades upp av jorden. – Hon berättade för mig om hur Frank försökte supa ner henne och förgripa sig på henne och hur det var något mystiskt i maten, förmodligen någon sorts drog. Dessutom hade han skakat så mycket att han knappt kunde tända en cigarrett när han kom in i huset efter att ha varit nere vid poolen. Plötsligt föll alla bitarna på plats, säger Stephen Woolley. Att Frank Thorogood hotat med att stämma honom är inget som oroar honom. – För mig är allt i filmen äkta – tills någon bevisar motsatsen. Jag hoppas att någon ska säga att det är fel, för då måste de bevisa att de har rätt, säger Stephen Woolley. ”Stoned” är också ett sätt för Woolley att berätta om sin uppväxt under ”Swinging 60’s”. – Vi trodde att vi skulle ärva världen av Beatles och flytta in med Jane Birkin i en Parisvåning. Naturligtvis var det bara löjliga drömmar. De allra flesta av oss växte upp i en svartvit, diskbänksrealistisk värld och såg ”Swinging London” genom en glasruta. Där fanns elitvärlden med minikjolar, supermodeller och långhåriga rockstjärnor som Brian Jones. Filmen har bland annat inspirerats av Joseph Loseys Pintereska klassdrama ”Betjänten” (1963) och Nicholas Roegs ”Performance” (1970) där Mick Jagger spelar en dekadent rockstjärna. ”Stoned” skildrar även 60-talets förvandling från oskuldsfullhet och naivitet till iskall cynism där Brian Jones får sparken från gruppen som han bildat. – Jag påstår inte att Brian Jones är någon hjälte, men jag vill ställa vissa saker till rätta. Det var Brian Jones som importerade det afro-amerikanska soundet från Mississippis bluesdelta och startade Rolling Stones medan Mick läste ekonomi på universitet och Keith gick på konstskola. Det var Brian Jones som var den anarkistiska och rebelliska kraften bakom Stones. Det var han som var bandets Johnny Rotten och Joe Strummer. Det är precis som Bill Wyman sa: ”No Jones, no Stones”, säger Stephen Woolley. – Jag skickade filmen till Mick Jagger för två veckor sedan. Men jag har inte hört något. Och jag är inte överraskad. Rolling Stones är en stor industri, en stor svart monolit som inte har så mycket att göra med Mick och Keith längre. Nicholas Wennö nicholas.wenno@dn.se, 08-738 21 61 ”Stoned” visas på filmfestivalen den 26/11 och har svensk premiär i maj nästa år i samband med Rolling Stones konsert på Scandinavium i Göteborg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23792, "headline": "Nolltolerans mot allt utom dumhet och dans", "summary": "Barndomsvännerna Thomas Öberg och Jonas Jonasson från Bob Hund och Bergman Rock ser Kraftwerks profetior bli verklighet i dagens Sverige. Nu gör de universell syntblues under namnet Sci-fi Skane.", "article": "Första gången Thomas Öberg hörde Kraftwerks We are the robots på radio blev han så upphetsad att han började toklöpa runt ett pingisbord, varv efter varv, i sex minuter. I en annan del av Helsingborg blev en jämnårig pojke knockad av samma låt. Deras vägar skulle korsas på den lokala skivbörsen. En dag stod Thomas Öberg snett bakom Jonas Jonasson i kön och sneglade nyfiket på Kraftwerk-skivan i hans händer. - Jag tänkte: Den där killen måste jag lära känna. Han har ju förträfflig smak. På nästa friluftsdag i skolan gick jag fram och sa hej. Det var the beginning of a beautiful friendship, säger Thomas Öberg och ler finurligt mot Jonas Jonasson som sitter mitt emot honom på ett litet kafé längs Östgötagatan i Stockholm. Tillbaka i Helsingborg på 80-talet. De två pojkarna börjar experimentera med syntmusik i hopp om att närma sig idolerna Kraftwerk. De flyttar till Stockholm, men plötsligt ställer sig någonting i vägen för de tyska syntpionjärerna. Detta någonting heter Bob Hund. Och senare, Bergman Rock (som är samma band men med engelska texter). - Min själ besudlades av rocken, fastslår Thomas Öberg. Det fanns ett kort ögonblick då jag övervägde att flytta Kraftwerk till en mindre het placering i min skivhylla. Det var lågvattenmärket. Efter det har Kraftwerk brunnit med oförminskad styrka i mitt hjärta. De är som den där OS-elden. När barndomskompisarna nyligen flyttade tillbaka till Skåne flyttade de även tillbaka till sina musikaliska rötter. Resultatet är ett skruvat bluesband, byggt på Kraftwerksyntar och frustration. Ni kanske redan har hört deras svenska uppdatering av Canned Heats gamla hippiedänga Going up the country där Öberg frustar att han aldrig har bott på en landsväg. På onsdag släpps fullängdaren Känslan av att jorden krymper växer. De kallar sig Sci-fi Skåne. Eller, Skane, som Jonas Jonasson påpekar, för det finns ju inga å, ä eller ö i rymden. - Det har aldrig varit nåt snack om att vi en dag skulle göra en syntskiva tillsammans, säger han. Vi har liksom låtit bli att göra den för att vi visste att den skulle bli så bra. Vi har väldigt gott självförtroende. //Och hur mår Bob Hund och Bergman Rock medan ni svävar i rymden?// - Bara bra, svarar Thomas Öberg. Vi har massa låtmaterial som väntar på att spelas in, men Bob Hund har ju engagerat fler människor än vi någonsin kunde föreställa oss. En ny skiva är en komplicerad process. Det går inte att lyfta luren och beställa Bob Hund som om det var en familjepizza. Vi väntar på ett emotionellt grönljus. Sci-fi Skanes syntblues har ett mörkare temperament än både Bob Hund och Bergman Rock. Undergången tycks närma sig medan vi har fullt upp med att fylla i blanketter och gräla på grannen som stökade till i tvättstugan. Thomas och Jonas beskriver skivan som ett elektroniskt soundtrack till den tid vi lever i. En tid som Kraftwerk för övrigt förutspådde redan på skivan Computer World i början av 80-talet. Framtiden är nu. - Computer World var rena profetian, säger Jonas Jonasson. Nu lever vi i en mörkare, kallare, tuffare tid med färre skyddsnät och större press. Det är snabbare till fallet. - Precis, inflikar Thomas Öberg. Science fiction på 50-talet var nån form av optimism, nu är det snarare dystopi. Ingen tror längre att det fixar sig med glatt humör och ett soligt leende. Och det är bra. Då slipper vi invaggas i någon falsk jävla lycka där allt ska vara ombonat och man går säker på gatorna. - Om man ser sig omkring är det väldigt mycket död och elände, fortsätter han. Men det är en spännande tid att leva i. Man kan nästan hålla världen mot bröstet. Man kan känna värmen och pulsen. Och jag tror ingen riktigt vet hur man ska hantera alla dessa intryck som hela tiden sköljer mot oss från alla håll och kanter. - Du sitter liksom i soffan och ser hur teven kryper mot dig. Till slut har du den i ditt knä och efter en timme tar den stryptag på dig. I Sci-fi Skane försöker vi sortera och spegla tillbaka våra intryck med texter och musik, hur Sverige liksom studsar mot oss dagarna i ända. Vi har laddat från knäna och kör med nolltolerans mot allt utom dumhet och dans. Det sista är en typisk Thomas Öberg-mening. Han har alltid serverat sitt blodiga allvar med drastisk humor. Det blir en sorts vardagssurrealism, eller en droppe kvicksilver i mjölken, som han själv formulerar det. Han pratar som han sjunger. Rappt, roligt, rasande. Först efteråt, när jag lyssnar igenom den bandade intervjun, upptäcker jag flera guldkorn som måste ha drunknat i samtalet inne på kaféet. Som att han planerar en soloskiva med titeln Mister Öberg mister förståndet. - Jag litar inte på folk som bara gillar allvar, för de vet inte vad sorg är. Jag tror att det fattas några strängar på deras lyror. För mig är humorn ett viktigt verktyg, ett vapen. Om någon tycker att jag är en efterbliven pajas, så gärna för mig, säger Thomas Öberg och tillägger: - Jag minns när jag spelade upp en demo med ett av våra tidiga syntband för en granne. Han sa: Det är bra musik men det är synd att man hör vad ni sjunger för texten är så jävla dålig. Och jag tyckte inte bara att det var dåligt att han tyckte att det var dåligt. Jag och Jonas hade lyckats röra vid något. Redan då. //Vad är det egentligen som händer när Thomas Öberg och Jonas Jonasson befinner sig i samma rum?// - Till att börja med händer det oerhört sällan att vi sitter bredvid varandra och gör musik, säger Thomas Öberg. Kanske en gång om året. Jag tror att vi medvetet brukar undvika den situationen, trots att vi vet att det brukar hända något spännande. Men man kan inte göra det för ofta, då kanske det försvinner, vad DET nu är? Han fyrar av ett av sina finurliga leenden och fortsätter: - Efter två minuter på den där frilufsdagen visste jag att vi skulle bli vänner för livet. Tidigare hade jag träffat folk med samma musiksmak men med helt andra värderingar, sådana som brydde sig mer om attityd och troféer. Det skrämde slag på mig. Men när jag träffade Jonas kunde jag liksom se vår framtid som en film på snabbspolning. Jag VISSTE att jag träffat min bästa vän Men nu låter jag som en hockeyspelare som gjort mål i slutsekunderna av en VM-match: Det går inte att beskriva, men det är ett lyckorus //Inga kreativa konflikter?// - Nej, nästan aldrig. Frustrationen kommer från andra platser i tillvaron, och även om vi delar ilskan uttrycker vi den på olika sätt. Det är ingen slump att jag hamnar vid mikrofonen, jag har ju ett behov av att vräka ur mig allting, medan Jonas mer tålmodigt och tappert står och skruvar på en knapp på synten. Markus Törncrantz, manager åt Bob Hund och Bergman rock tillika dj i Sci-fi Skane, har gjort oss sällskap vid kafébordet och kastar sig in i diskussionen: - Ni har två olika temperament som kompletterar varandra både som musiker och kompisar, säger han och låter blicken vandra från Thomas till Jonas. Ni är både ganska otåliga, men på olika sätt. Thomas Öberg nickar instämmande: - Ja, det stämmer. Markus brukar kalla Jonas för Elton och mig för John. Där har du det. På scenen är Sci-fi Skane något helt annat än på skiva. Marcus Törncrantz vänder plattor i dj-båset medan Jonas Jonasson blåser i en melodika eller går loss på en tamburin, och ovanpå allting gastar Thomas Öberg improviserade textrader. Ofta kan Marcus lägga på en låt som varken Thomas eller Jonas hört tidigare. De är ute efter nuet. Science fiction. För framtiden är nu. - Musikbranschen är på väg att sjunka och man säger att det är konsumenternas fel eftersom de laddar ner musik. Jävla skitsnack. Vi kommenterar det genom att göra om både våra egna och andras låtar. Vi snor tillbaka musiken från bolagen. Det finns ett avstamp i gammal hiphop där en dj plockade det göttaste av det götta. Men vi har även lärt oss mycket av det som händer på internet´, där folk blandar olika grejer hejvilt. I cyberrymden verkar det vara okej att gilla både norsk sektdödsmetal och schlagerpop - samtidigt. Det tycker jag är bra, säger Thomas Öberg och tillägger: - En annan grej som jag gillar med våra livespelningar är att vi INTE kan styra vad som ska hända. Vi har ju redan gått den långa rockbandsutbildningen. Man inbillar sig att man är outsider men samtidigt måste man öva som fan för att det ska hålla ihop. Allt det där är som bortblåst nu. Vi repar inte, förbereder oss inte. //Är det en reaktion på att ni fått så mycket beröm för era spelningar med Bob Hund och Bergman rock?// - Ja, förmodligen. Nu kan jag säga: Hej på er, vi tänkte ta en paus och bara spela lite skivor här uppe, så nu kan ni sluta glo på oss och bara dansa, vänd ryggen till för helvete och snacka med varandra i stället! Och om jag blir sugen kan jag ställa mig på en stol och säga i mikrofonen: Hallå! Nu kommer någonting här... //Vilka reaktioner har ni fått?// - Väldigt splittrade. En person kom fram efter en spelning och sa: I vanliga fall får jag känslan att ni vill att jag ska tycka om det ni gör. Nu kändes det som att ni INTE ville att jag skulle tycka om det, utan att jag skulle tvingas kämpa mig igenom spelningen. Det tyckte jag var roligt att höra. //Var det rätt tolkning?// - Ingen aning. Den där personen tog mig på bar gärning. Det var en djupare freudiansk analys än jag själv förmår. Det krävs minst tio omgångar på divanen hos psykologen innan jag skulle kunna dra sådana slutsatser. Men jag är inte så säker på att jag vill reparera felet i mitt eget huvud. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23795, "headline": "Elegant sarkasm direkt från gatan", "summary": "Dokument över amerikansk vardag – eller kanske popkonst? Världen faller isär i Lee Friedlanders bilder. Han är en lysande fotograf och en av de sista i raden av modernistiska storheter. I går belönades Friedlander med Hasselbladspriset.", "article": "”Friedlander” rEd. Peter Galassi, med essä avRichard Benson The Museum of Modern Art ”Lee Friedlander” Hasselblad Center, Göteborg Titta noga på Lee Friedlanders fotografi. Hans bilder saknar nästan helt budskap och de betyder egentligen ingenting. Som dokumentär skildring av de nya amerikanska städerna är de ganska skrala. Inte heller ger de precis någon tydlig vink om hur Friedlander upplever det amerikanska stadssamhället. Här finns ingenting av till exempel den subjektivitet som brukar finnas i den svenska dokumentära fotografin. Inte heller så mycket av den tunga, exakta inlevelse som dominerar i modern studio- och konstfotografi. Friedlander tycks vilja något annat, något som står skilt från avbildningar och personliga upplevelser, någonting som möjligen ligger nära den förföriska ”fulhet” som Susan Sontag skriver så engagerat om i ”On Photography” från 1973. Friedlander tycks helt enkelt underkasta sig fotografins rent optiska regler och tycks inte heller bekymra sig över att han är i händerna på en styrande teknik. Enkelt sagt: han fotograferar det som går att fotografera. Han smyger sig inte på sina motiv, fotograferar inte för att avslöja eller frilägga. I stället: bilder av fasader och monument, av enkla heminteriörer eller av de hotell han besöker. Av detta har blivit ett av USA:s märkligaste konstnärskap, en fotografernas fotografi som citeras över hela världen. Och som framför allt bärs av ”the American vernacular”, det lokalt vardagliga, det lilla. Naturligtvis är det helt i sin ordning att Friedlander nu fått 2005 års Hasselbladspris. Det delades ut i går i Göteborg samtidigt som ett restrospektivt urval av hans bilder presenteras på Hasselblad Center. Före sommaren producerades också en diger utställningskatalog i samband med en utställning på Museum of Modern Art i New York och finns nu på svenska bokhandelsdiskar. Ännu en gång får jag chansen att sjunka in i hans fotografi. Det som först verkar begränsat och snävt sticker i väg åt alla håll, som en brist på centrum eller ett sätt att förlägga motiven över hela bildytorna och helst utanför. Jag överraskas av den höga precisionen, av det lekfulla regelverket, helt enkelt en tillämpad fotografisk grammatik som många kan ta till sig. Han började fotografera på 1950-talet då fotografin exploderade i amerikanska medier och reklamsammanhang. I MoMA-katalogen finns porträtt av jazzens stora, av Milt Jackson, John Coltrane, Ray Charles och Miles Davis, också av eliten inom den amerikanska fotografin, John Szarkowski, Walker Evans, John Coplans och William Egglestone. Men det är i de tidiga stadsserierna från 1950- och 1960-talet han utvecklar sin egenart. Jag slås först av svärtan, de knivskarpa kontrasterna, den sarkastiska tonen och framför allt komplexiteten. Allt i hans motiv faller isär: stadsutsikterna är sönderskurna av reflexer, spegelbilder, glansdagrar och verkar komponerade av flera, helt åtskilda bilder. I till exempel en enkel vardagsinteriör (Nashville, Tennessee, 1963) förvandlas ett rum till en bildtriptyk med teveruta, soffa och toalett som halvreligiösa symboler. Friedlander tillhör en liten krets fotografer som gjorde uppror mot den enhetliga världsbild som manifesterades i den berömda utställningen ”Family of man” – hela världen som en enda famlj – vid mitten av 1950-talet. Mot detta ställer Friedlander en kaotisk bild av splittrade fasader och ett stadsrum utan inre ordning. Människorna är få och glimtar bara förbi som ett slags staffagefigurer i svängdörrar och bakom butiksfönster. Återigen: han fotograferar bara det som är möjligt. Det är också intressant att följa Richard Benson när han i inledningsessän till MoMA-katalogen beskriver Friedlanders beroende av främst de amerikanska och europeiska 1920-talsfotograferna. Paul Strand och Edward Weston är från början viktiga för honom, också den franske fotografen Eugène Atgets stadsskildringar från 1910- och 1920-talet i Paris som på många sätt lägger grunden för den moderna fotografin. Friedlander läser också tidigt Henri Cartier-Bressons inflytelserika bok ”Images à la Sauvette” från 1952 (som först gavs ut i en engelsk tryckning, ”The Decisive Moment”). Av detta blev en fotografi som går längre än någon annan i hans samtid. Ändå håller han sig strikt till några få traditionella motivområden: gatumiljöer (det som nu kallas ”streetphotography”), porträtt av kända män och kvinnor, familjebilder, naturmotiv, enkla stilleben, naturligtvis också de obligatoriska nakenstudierna, och mer utlämnande än alla andra fotografers (inte skymten av någon feministisk eftertanke), en lång serie bilder på sin hustru (precis som Edward Weston, Alfred Stieglitz och många andra), nationella monument (en direkt kommentar till Atgets monumentserie för Paris historiska museer). Det radikala i Friedlanders fotografi är till stora delar en fotografisk kvalitet som han vaskar fram direkt ur tekniken. Men han går också åtskilliga steg längre än sina föregångare, fyller bilderna med citat, bryter upp dem och kommer mycket nära de samtida popkonstnärerna. Benson antyder till och med att Friedlander utvecklade sitt fotografiska språk flera månader före James Rosenquist och Robert Rauschenberg och borde därför ses som en given inspiratör för hela poputvecklingen. Och nog stämmer tonläget. Alla som skrivit om honom talar om hans milda ironi, om en torr sarkasm där inne bland de svarta interiörerna och de nonsensartade mötena – mellan allt från toalettstolar och lyktstolpar till Kennedyporträtt och familjebilder. I början till och med med en aggressiv underton, med tiden alltmer elegant och dekorativt. Själv har jag främst ett gott öga till de tidiga gatubilderna. Någon social kritik innehåller de knappast. De är estetiskt radikala men politiskt undanglidande. Och i de sena naturbilderna från åren runt 2000 handlar det enbart om fotografi: silvriga gråtoner, ett spel mellan yta och djup, delikata beskärningar. Konst eller fotografi eller något mittemellan? En hopplös fråga. Jag har alltid haft en känsla av att Friedlander mer än något annat letar citat när han fotograferar, prövar de bilder han hittar på gatan och använder dem fritt efter behag. Ett slags fotografiskt ”objet trouvé” alltså, funna objekt. Om detta enbart ska kallas fotografi eller något mer har ingen betydelse. Med Friedlander som pristagare har Hasselbladsstiftelsen närmat sig en konstnärlig slutpunkt. Friedlander är en lysande fotograf och en av de sista i raden av modernistiska storheter. Nog vore det intressant att få se prisjuryn premiera också andra fotografiska genrer och inriktningar under åren som kommer, till exempel ett gigantiskt fält av arkitektur-, landskaps- och inte minst musikfotografi med tentakler långt in i olika konstområden. Även ett socialt nyhets- och reportagefotografi som sällan finns med i etablerade kultursammanhang. Det råder inte brist på namn. Peder Alton peder.alton@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23796, "headline": "Se könet …och förfäras", "summary": "Det låter välbekant, men Yasmeen Godders koreografi är mer sofistikerad än så. Vems blick är det egentligen som sätts ifråga? ”Two playful pink” på Dansens hus stryker ingen medhårs.", "article": "”Two playful pink” Koreografi: Yasmeen Godder Scen: Dansens hus, Stockholm Två kvinnor lutar mot fondväggen med utmanande, liksom passiva, framskjutna underkroppar. Budskapet är provokativt. Se kroppen. Se könet! Likväl är det inte de två kvinnorna som utsätts för närgången granskning i Yasmeen Godders koreografi ”Two Playful Pink”. Kvinnornas än mer utmanande, stirrande, närmast aggressiva blickar riktas mot oss i publiken. Som för att säga: Vem är du att döma oss? Se bjälken i ditt eget öga! Koreografen Yasmeen Godder, som själv dansar den timslånga duetten tillsammans med Iris Erez, tillhör en yngre generation israeliska koreografer med bas i Jaffa. Hon är utbildad i New York och är en något udda fågel i hemlandet med sina intellektuellt mycket medvetna koreografier. ”Two Playful Pink” stryker ingen medhårs, försöker inte vinna publikens hjärtan med vackra rörelser. Snarast tvärtom. Just begreppet skönhet ifrågasätts, i synnerhet den kvinnliga skönheten. Det femina objektet. Det manliga subjektet. Det låter kanske plågsamt välbekant och programmatiskt. Men vad som gör ”Two Playful Pink” originell och intressant är att Yasmeen Godder så mångfasetterat och överraskande gestaltar detta tankekomplex, som gärna får mindre skarpa koreografer att slå in redan öppna dörrar. Kvinnor utnyttjas. Och? ”Two Playful Pink ”är iscensatt i ett slutet rum med väggar som ser ut att vara av stål. Känslan är lätt klaustrofobisk. Verket faller sönder i tre distinkta delar. Mellan delarna byter de kläder inför öppen ridå, dricker vatten, torkar av svetten under armarna. Nattklubbsljussättningen i andra pausen understryker med salt ironi föreställnings grundtema. Däremellan är de två dansarna oavbrutet på scenen i en intim tvekamp. Ofta dansar de med varandra, lika ofta mot varandra, gärna med en förnedrande attityd. En rad kvinnligt sköna stereotyper gestaltas och nagelfars för att drivas mot motsatsen, det groteska, fula, smått galna. Men galenskapen är inte charmerande. Den är naken, skrämmande, ful. I en sekvens drar och sliter dansarna i varandras hår, näsor, munnar, men en närmast brutal likgiltighet. I en annan återkommande sekvens rullar en av kvinnorna på rygg upp och ned, och försöker få hjälp att komma upp till stående av sin partner, som ointresserat ignorerar henne som en viljelös docka. I verket sista del smeker dansarna utmanande sina bröst, det vill säga en bh med absurt uppförstorade bröstkopior. Bh:ns bröstvårtor är aggressivt styva. Så handlar ”Two Playful Pink ”om den kvinnliga rätten att inte behöva vara ett skönt objekt? Nej. Det ämnet är – dessvärre – fortfarande angeläget, men många koreografer har redan gjort det. Yasmeen Godder vill föra diskussionen vidare och i mina ögon lyckas hon också göra det. Lika mycket som Godder ifrågasätter den så kallade manliga blicken, ifrågasätter hon den kvinnliga blicken, och samtidigt scenkonstens fundamentala dynamik mellan artist och publik. Mitt i allt det kroppsliga, kvinnligt påtagliga väcker ”Two Playful Pink” konceptuella frågor kring scenkonsten över huvud taget. Föreställningen genomsyras av intellektuell pregnans och avslutas följdriktigt med en ironisk elegans. När ljuset tonar bort i sista scenen springer kvinnorna runt med svart tyg över brösten som döende svanar. Det är första gången som ”Two Playful Pink” är riktigt vacker. Varför tycker jag det? Örjan Abrahamsson teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23800, "headline": "Märkligt underhållande tristess", "summary": "Med lätt och lekfull hand tar regissören Olof Lindqvist fasta på spänningarna i familjen när han iscensätter Susan Sontags version av Ibsens drama ”Kvinnan från havet”.", "article": "”Kvinnan från havet” av Susan Sontag, efter Henrik Ibsen övers. Lotta lotass Scen: Intiman, Malmö Dramatiska teater Regi och scenografi: Olof Lindqvist Medverkande: Petra Brylander, Hans-Peter Edh, Mari Götesdotter, Hanna Sjögren-Devrient I inledningen av ”Kvinnan från havet” sveper fyrljuset över de anemiska huvudpersonerna och det asketiskt inredda rummet, korset på den kala väggen, sängen med den lövtunna madrassen. Man tar för givet att det ska bli en dyster och motsträvig kväll på Intiman i Malmö, något om spänningar i familjen, om ortodox religion och verklig tro, något à la Carl Th. Dreyer och Kaj Munk. Men man bedrar sig, åtminstone till hälften. Regissören Olof Lindqvist tar visserligen fasta på spänningarna i familjen och han gör sitt bästa för att etablera en miljö som ingen trivs i, men han gör det med lätt och lekfull hand. Olof Lindqvist väljer klokt nog att sätta upp den version av Ibsens drama som Susan Sontag skrev åt Robert Wilson år 1998. Sontag gallrade ut rejält i texten för att bereda plats åt Wilsons tablåer och hans makliga, stiliserade spelstil. Huvudpersonerna får genomgående förklara sig i monologer, som om de uppträdde inför en jury. Familjeförsörjaren Hartwig Wangel (Hans-Peter Edh) är missnöjd med att hans andra, unga hustru längtar mer efter den kalla fjorden än efter hans varma säng. Hans döttrar i ett tidigare äktenskap, Hilde (Hanna Sjögren-Devrient) och Bolette (Mari Götesdotter), vägrar att acceptera henne, faderns nya hustru, Ellida. Hon är kvinnan från havet, som inte kan glömma sin egen första förälskelse – sjömannen – och som under hela sitt tioåriga äktenskap med Hartwig har känt sig utanför sitt rätta element. Sontag ser framför allt till att markera missnöje där Ibsen blir allt för teoretisk för en tänkande, levande kvinna. Hon avslöjar gammelgäddorna som lurar och lägger beslag på unga flickor som räds otryggheten i det verkliga livet, och hon ändrar Ibsens slut som i ett slag upphäver alla familjespänningar. Olof Lindqvist tar fasta på det avstånd mellan människorna som är inskrivet i Sontags drama och sprider ut familjemedlemmarna över scenen. De är isolerade från varandra men de försöker flörtande dra in publiken i just sitt elände. Hans-Peter Edhs Hartwig blir en riktig Ikea-pappa, så förnuftigt hopskruvad, lite olyckligt namngiven bara, men så brukar det ju vara i Ikea-sammanhang. Petra Brylanders Ellida verkar genomsund och mycket jordbunden. När hon till slut står där, klädd i vattentätt från topp till tå, förstår man att hon inte alls är rustad för äventyrligheter. Hennes väderbitne sjöman – han kommer verkligen till slut – får segla vidare ensam. Gestaltningarna talar i viss mån mot dramat, men de enkla och oväntade scenlösningarna står i stimulerande kontrast till instängdheten i miljön. En trist situation kan uppenbarligen gestaltas utan att publiken behöver dö av leda på kuppen. Det hela avverkas på något över en timme och framstår närmast som en anekdot. En märkligt underhållande uppsättning. RIKARD LOMAN teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23802, "headline": "Världens rikaste släktkrönika", "summary": "Thomas Manns roman om storborgerlighetens bankrutt, \"Buddenbrooks\", var ett inlevesefullt och sensationellt genombrott. Han garnerade sina beskrivningar med samma överdådiga glädje som den stolta köksan dekorerar sin skinkstek. Sara Danius läser en ovanligt lyckad nyöversättning.", "article": "Thomas Manns roman om storborgerlighetens bankrutt, \"Buddenbrooks\", var ett inlevesefullt och sensationellt genombrott. Han garnerade sina beskrivningar med samma överdådiga glädje som den stolta köksan dekorerar sin skinkstek. Sara Danius läser en ovanligt lyckad nyöversättning. När Thomas Mann började arbeta med \"Buddenbrooks\" var han drygt tjugo. Det var 1897. Han hade redigerat en litterär tidskrift och publicerat en novellsamling, men han hade ännu inte givit sig i kast med ett riktigt krävande format. Det gjorde han nu. Han närmade sig det stora romanprojektet med envisheten hos en terrier, disciplinen hos en preussisk officer och känsligheten hos en missförstådd romantiker. Efter tre år var han klar. Så skrev han rent manuset med sin snirkliga handstil på dubbelsidigt linjerat papper och skickade det till sin förläggare, Samuel Fischer på Bülowstrasse i Berlin. Herr Fischer, som redan var ryktbar i branschen och sedermera skulle bli legendarisk, satte sig att läsa. Det var en stort anlagd släktkrönika som följer en nordtysk köpmannafamilj i fyra generationer, från 1835 fram till sekelskiftet. Den beskriver hur den anrika familjen Buddenbrook i handelsstaden Lübeck sakta men säkert börja förfalla. Släktens patriarker, alla dessa rättskaffens, plikttrogna och gudfruktiga storborgare, kan bara avla krakar till män som visar sig vara livsodugliga, och för varje ny generation blir det bara värre. Till slut upplöses allt i sjukdom och död. Degenerationen är fulländad, och allt som återstår är ett puckelryggigt sanningsvittne. Men samtidigt beskriver boken en annan kurva. Ty storborgerlighetens bankrutt hänger samman med det andliga livets födelse. Ju sjukare den Buddenbrookska mannen blir, desto klokare blir han. Eller kanske är det tvärtom: ju klokare han blir, desto sjukare blir han. Romanen beskriver hur familjen undan för undan upptäcker kulturen - musiken, lyriken och filosofin. Det är inte bara dekadans, det är också ett slags feminisering. Och därmed måste den storborgerliga livsföringen gå under. Det inre jagets krav på ett sant och riktigt liv är omutligt, och priset är skyhögt. Det är denna strid Thomas Mann skildrar från första sidan till den sista. Ekvationen är omöjlig, men ingen kommer förbi den. För även om utgången är given och släktens anlag måste dö ut, återstår själva det existentiella problemet. Och det är just detta som gör \"Buddenbrooks\" till en levande klassiker. Thomas Manns ambivalens går på djupet och ger en skälvande nervighet åt berättelsen. Å ena sidan: kärleken till det borgerliga livet, hela vägen från den panerade skinkan som trancheras i det knittriga ljuset från kristallkronorna till de skräddade bonjourernas eleganta linjeföring och stärkkragarnas geometriska skönhet. Thomas Mann garnerar sina beskrivningar med samma överdådiga glädje som den stolta köksan dekorerar sin skinkstek. Å andra sidan: avskyn för det fundamentalistiska kravet på behärskning, plikttrohet och manlig självkontroll. Och den Mann som talar till oss här är skarpt ironisk. Så svänger boken mellan värme och kyla, sympati och motvilja, inlevelse och satir. I ett avsnitt skildras patriarkens inre strider som om berättaren stod på hans sida, men bara några sidor senare måste den stackars mannen dö och läggas på lit de parade, varpå berättaren genast är framme och studerar näsbenet med blicken hos en rättsläkare. Plättpudding eller lik - Mann visar alltid samma lidelse. Thomas Mann arbetade i en bred realistisk tradition som utvecklats av ryska, franska och skandinaviska berättare som Tolstoj, Turgenjev, Zola, Kielland och Jacobsen. Resultatet blev en kritisk samtidsroman: ett bokslut över artonhundratalets storborgerlighet. Och detta bokslut är skrivet av en fullfjädrad författare på strålande gott humör. Samtidigt är \"Buddenbrooks\" en andlig självbiografi såtillvida att boken dramatiserar den inre konflikt som styrde Manns eget liv: konflikten mellan det borgerliga och det konstnärliga. Han var själv uppvuxen i Lübeck och var näst äldste sonen i en köpmannafamilj som hade mer än en sak gemensam med släkten Buddenbrook. Lübecksborna blev inte glada över \"Buddenbrooks\" - de betraktade den som en nyckelroman och ansåg att deras heder släpades i smutsen - men resten av världen tog till sig berättelsen. Och fortfarande i dag, hundra år senare, hittar \"Buddenbrooks\" ständigt nya läsare. Den manliga pliktkultur som Mann skildrar finns visserligen inte längre, men materialismen är lika förhärskande. Storborgerligheten må ha gått under, men dess bleka avläggare - medelklassen - har segrat. Och medelklassen vill ha mer, och mest av allt vill den ha respekt. Alltså bor det en potentiell vinkonnässör i varje människa. Alltså ligger det en golfbana i varje buske. Alltså är barnen en förbaskat trevlig inredningsdetalj. Vår tids Lübeck heter Dallas. Detta var boken som förläggare Fischer hade framför sig i manuskriptform. När han hade tagit sig igenom hälften av den enorma traven bestämde han sig för att skriva till upphovsmannen. \"Högt ärade herr Mann!\" skrev Fischer den 26 oktober 1900. Mer än två månader hade gått sedan Mann skickat boken, och Fischer ursäktade att han inte hade hört av sig tidigare, men han skyndade sig att påpeka att det inte var någon liten sak han hade fått på sitt bord. Han skrev i ett ärende. Kunde herr Mann möjligen korta sitt manus? Med hälften? Det skulle visserligen innebära att han fick skriva om hela boken, men den skulle tveklöst vinna på att förtätas. \"Jag tror inte\", förklarade herr Fischer, \"att så många människor har tid och koncentrationslust nog att ta sig an ett romanverk av detta omfång.\" Svarsbrevet från Thomas Mann var långt och passionerat. Året därpå publicerades \"Buddenbrooks\" i oavkortat skick. Romanen gavs ut i två volymer. Fem år senare hade den sålt i 36.000 exemplar och mer skulle det bli. Det var ett sensationellt genombrott. Man hittar inte många liknande exempel i litteraturhistorien. Och vad som kanske är ännu märkvärdigare är att författaren till den realistiska släktkrönikan en dag skulle komma att skriva ett modernistiskt monumentalverk, \"Bergtagen\" (1924). Och som om detta inte vore nog lyckades Thomas Mann förnya romanens form ytterligare en gång, med \"Doktor Faustus\" (1947) som han skrev under den långa exilen i Los Angeles. Nu föreligger \"Buddenbrooks\" i nyöversättning av Ulrika Wallenström. Det är något av en händelse. Wallenström utgår från den första textkritiska utgåvan av Manns debutroman, och den har nyligen publicerats inom ramen för en ny, vetenskaplig utgåva av Thomas Manns samlade verk. Utgivningen påbörjades 2001 och kommer att pågå åtminstone fram till 2015, och förlaget heter - just det - S Fischer. Man får en god uppfattning om det ambitiösa editionsprojektet i en liten och lättillgänglig volym, \"Die Welt ist meine Vorstellung (Världen är min föreställning). Forskarna har etablerat en ny version av \"Buddenbrooks\" och det är den som nu ges ut på svenska av Bonniers. Men det finns ett annat och viktigare skäl till att Wallenströms nyöversättning är en händelse, och det är att hon erbjuder sina läsare något mer än bara ett fulländat arbete. Ulrika Wallenström vidgar gränserna för vad man kan göra med svenska språket, för vad man kan säga och tänka och uttrycka. Thomas Manns roman talar ur en annan epok, men det finns inte ett dammkorn i Wallenströms översättning. Prosan är förbluffande ledig. Den flyter fram, bred och behaglig och full av mäktiga underströmmar. Och ändå: mitt i denna flödande naturlighet lyckas Wallenström förmedla hur otidsenlig artonhundratalsprosan tedde sig redan på Thomas Manns tid, ja, hon förmår till och med spegla hur språket förändrades under de decennier som skildras i boken. Boken är full av språklig drivved och annan bråte som säger allt om familjen Buddenbrook. Man är \"echaufferad\" och inte \"upprörd\", man bär \"benkläder\" och inte \"byxor\", man säger \"assez\" och inte \"nu räcker det!\" Hur bär man sig åt för att åstadkomma en svensk artonhundratalsprosa som inte är antikverad utan alldeles modern och ändå främmande? Det är storartat. När man läser Wallenström inser man att förmågan att översätta från ett språk till ett annat mycket väl kan vara en konst i egen rätt, helt i paritet med alla andra konstarter. Thomas Mann\"Buddenbrooks. En familjs Thomas Mann \"Buddenbrooks. En familjs förfall\" (Buddenbrooks. Verfall einer Familie) Övers. Ulrika Wallenström Albert Bonniers förlag \"Die Welt ist meine Vorstellung. Eine Einführung in die Grosse kommentierte Frankfurter Ausgabe der Werke von Thomas Mann\" S Fischer ", "article_category": "culture"}
{"id": 23806, "headline": "Skivbolagen får svar på tal", "summary": "Skivindustrin har fel när den påstår att den minskande skivförsäljningen beror på illegal fildelning. Det menar forskare som kartlagt fildelare i Sverige och tittat på effekten på musikförsäljningen.", "article": "Skivindustrin har fel när den påstår att illegal fildelning är orsaken till den minskande skivförsäljningen. Det menar svenska forskare bakom EU-projektet Music lessons som kartlagt fildelare i Sverige och tittat på effekten på musikförsäljningen. Sambandet finns helt enkelt inte, skivbranschens kris beror i stället på den digitala utvecklingen samt att dagens försäljningssiffror jämförs med den stora uppgång som skedde när cd-skivan kom, säger Håkan Selg, forkare på KTH som tillsammans med World internet Institute vid Uppsala universitet står bakom rapporten. Rapporten hänvisar även till internationella undersökningar där fildelare fått svar på hur fildelning påverkat deras musikköp. Tre av fyra uppger att de köper mer eller lika mycket musik som innan de började fildela. Upphovsrättsorganisationen Ifpi har vid flera tillfällen påstått att Sverige är världsledande vad det gäller fildelning. Inte heller det stämmer enligt rapporten. Det finns inget i våra siffror som stödjer det. Kanada och USA toppar listan på internetanvändare som fildelar, och även Frankrike och Tyskland ligger före Sverige, säger Håkan Selg. Ludvig Werner, ordförande för Ifpi, välkomnar rapporten trots att den inte stämmer överens med organsiationens bild av svensk fildelning. Det finns alltid flera sidor av samma mynt och det är bra att frågan fortsätter att belysas. Men Music lessons baseras på siffror från 2004. Färskare siffror från sajten Lunarstorm visar att 58 procent av unga killar har slutat betala för musik och det tycker jag talar ett tydligare språk, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23807, "headline": "Harry Potter – med rätt att skrämmas", "summary": "”Harry Potter och den flammande bägaren” har mer muskler än hjärta. En spännande action som drar åt skräckfilm, men skådespelarna hinner knappt agera.", "article": "”Harry Potter och den flammande bägaren” (Harry Potter and the goblet of fire) Regi: Mike Newell I rollerna: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson, Robbie Coltrane, Ralph Fiennes, Michael Gambon, Brendan Gleeson m fl Längd: 2 tim 37 min Från 11 år Harry Potters fjärde höst vid Hogwarts skola för häxkonster och trolldom är full av stora evenemang. Före skolstarten avhålls världsmästerskapen i quidditch, och väl på Hogwarts tillkännages att skolan ska stå värd för de farofyllda världsmästerskapen i magisk trekamp. Den flammande bägaren utser dem som ska tävla, en representant var från Hogwarts, Beuxbatons magiakademi och Durmstranginstitutet. Harry är formellt för ung, men vem vet vad den enväldiga bägaren kan hitta på? Samtidigt växer sig den onde Lord Voldemort allt starkare. Han gör sin närvaro känd redan vid quidditchmästerskapen, och Harrys drömmar gör klart att Voldemort planerar något ännu större. Den fjärde filmen i Harry Potter-serien har mer muskler än hjärta. Potterfilmerna har blivit en barnens egen Bondserie. Precis som Bondfilmerna bygger Potterfilmerna på en svit populära böcker av en brittisk författare, precis som de är de luxuös, påkostad underhållning, precis som de har de figurer och inslag som återkommer i varje film. Och regissörerna och manusförfattarna som rekryteras vet att medan både producenter och publik definitivt vill ha varje ingrediens i receptet avprickad är det ringa krav på personlig smaksättning. I ”…flammande bägaren” får regissören Mike Newell, mest känd för ”Fyra bröllop och en begravning” (1994), i hög grad förlita sig på John Williams onekligen medryckande Harry Potter-tema när han vill trycka in lite stämning. Det är nästan bara Williamsmusiken, svävande över tinnar och torn och dimhöljda landskap, som håller den actionspäckade fjärde Potterfilmen kvar i sagovärlden. Skådespelarna har knappt tid att agera. De får göra rask entré, visa upp kostymen och säga sina till ett absolut minimum nedkortade repliker innan filmen måste rusa vidare till nästa obligatoriska scen. Aktörerna hinner knappast göra intryck som personligheter. Ett sällsynt undantag är irländske skådespelaren Brendan Gleeson, en naturkraft som inför rollen som ”Monsterögat” Moody tycks ha studerat Robert Shaws besatte kapten Quint i ”Hajen” (1975). Men ett motiv som sprickan mellan bästa vännerna Harry och Ron, som ska vara gripande, blir bara en pliktskyldig fotnot. Rupert Grint, en av seriens roligaste skådespelare, får aldrig en chans att gestalta Rons känslor. ”Harry Potter och den flammande bägaren” klarar sig bäst när den får blåsa på som nästan ren action, vilket sker i den senare delen av filmen. Då blir det desto mer spännande. Föräldrar till mindre barn ska vara medvetna om att denna Potter mot slutet drar åt skräckfilmshållet. Självstympning, grymma undervattenshäxor, en vanskapt Lord Voldemort – är Newell fortfarande sur för att regnscenen i ”Fyra bröllop…” häromåret röstades fram som en av filmhistoriens smetigaste? Nåja, allteftersom läsekretsen växer upp ska väl filmerna göra det. Till slutstriden kan Harry vara mogen att låta sina besvärjelser åtföljas av ett sardoniskt leende och ett kärvt ”Welcome to hell, Blofeld!” – förlåt, ”Voldemort!”. Mårten Blomkvist film@dn.se Läs om hur het Harry Potter är i Kina, Nyheter sidan 2 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23817, "headline": "Amerika sett från Norrköping", "summary": "Det blev stående ovationer för John Adams, hans verk och Norrköpings symfoniorkester på Tonsättarfestivalen.", "article": "Norrköpings Symfoniorkester Dirigent: Stefan Asbury Verk av Adams (12/11) Stråkkvartett ur Nyydensemblen Verk av Ives och Adams (13/11) Scen: Konserthuset John Adams har påpekat att många kompositörer i dag ”självmant har krympt sin roll till en situation där de bara är bekanta för andra tonsättare”. Det gäller nu inte för Adams själv, som tillsammans med Arvo Pärt och några till lyckats nå en stor publik. Medlen skiljer sig åt, även om både Pärt och Adams haft anknytningar till minimalismen. Medan Arvo Pärt söker sig bort från nuets stoj och larm, till ett rike ovan där och en epok före barockens inträde, tar John Adams fatt i dagens stämningar. Hans operor sysslar med aktuella frågor som mellanstatliga förbindelser och terrorism, medan musiken införlivar de atmosfärer som vardagsresenären drabbas av. Det är svårt att bortse från att det hänger samman med Adams amerikanska bakgrund. En europeisk tonsättare kan alltid finna ett fäste långt tillbaka i tiden. I USA är modernisten Charles Ives den naturliga utgångspunkten. Ives är också den enda tonsättare som får dela program med festföremålet självt. Hans första stråkkvartett framfördes på söndagskvällen av några musiker ur den estniska Nyyd-ensemblen: lite lagom polerat, men med överraskningarna framdragna som kort ur rockärmen. Efter paus följde Adams egen stråkkvartett, ”John’s book of alleged dances”. Egentligen är det fråga om en danssvit, uppdelad i tio satser med en stämma för (förinspelat) preparerat piano. Som alltid hos Adams är det underhållande, men i det här fallet är det mer charm än substans över innehållet. Sällan har ett verk legat längre från den gängse bilden av stråkkvartetten som en intim bekännelseform. Lite mer av bekännelsekaraktär fann man dagen innan, i den ”musikaliska självbiografin” (Adams beteckning) ”My father knew Charles Ives”, ett stort orkesterverk från 2003 som framfördes av Norrköpingssymfonikerna under Stefan Asburys ledning. Verket inleds med en skickligt utförd stilövning i Ives anda, med avstamp i de stämningar man finner i förebildens ”The unanswered question”, över de kaosartade mötena mellan blåsorkestrar i ”Three places in New England” till ett närmast kosmiskt utdöende som erinrar om ”Central Park in the Dark”. Satsen bär namnet ”Concord”, men det är inte samma Concord som Ives åsyftar i sin berömda sonat utan en plats i New Hampshire. I andra satsen stämmer en jazzensemble möte med en barpianist med Rachmaninovambitioner, medan finalen utgör en bergsvandring med Stravinskys ”Våroffer” som marschmelodi. ”Våroffer” dyker upp också avslutningsvis i ”Guide to strange places”, en orkestral mardrömsritt av halloweenkaraktär. Adams finner inte bara en ny form för varje verk, också klangarsenalen varierar. I detta verk har kontrabasklarinett, kontrabastuba, kontrafagott och bastrummor dominanta roller. Den rytmiska energin rycker tag i åhörarna, också om man kämpar emot. Men det fanns det få skäl att göra när Norrköpingssymfonikerna visade vad man förmår. John Adams, som står för de avspända introduktionerna, verkade uppriktigt imponerad av orkesterns skicklighet – och upplivad över att för en gångs skull inte dirigera själv: ”Att vara med om repetitionerna av dessa verk var som att dricka sex koppar kaffe.” Och så tycktes också verken fungera på åhörarna. Entusiasmen stegrades efter hand och avslutades med stående ovationer. Thomas Anderberg musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23827, "headline": "En kritiskdubbelagent", "summary": "Olof Lagercrantz förändrade inte bara synen på de klassiker han skrev om utan också det svenska genresystemet. Han gjorde den litterära essän jämbördig med roman och lyrik. En lärdom man kan dra av att läsa honom, skriver Horace Engdahl, är att endast den verkligt hängivne kan vara verkligt respektlös.", "article": "Olof Lagercrantz litterära essäer har sällan karaktären av personlig journal. Det är inte ”mitt liv bland böckerna”, inte de spontana obearbetade läseintryck som författare har haft lov att redovisa enligt en sedan romantiken godkänd exhibitionism. Man ser skillnaden om man jämför Lagercrantz läsredovisningar med ett kvalificerat motexempel som Vilhelm Ekelund, och ännu tydligare om man ställer dem bredvid berömda litterära dagboksanteckningar, låt oss säga Delacroix’ snillrika men hastiga betraktelser över Balzac eller Shakespeare dagar då han just har råkat läsa dem, eller om man jämför med Tegnérs brevledes reaktioner på vitterhet som kom i hans väg. Vad Olof Lagercrantz har gett oss i sina böcker liknar inte heller recensenten Lagercrantz DN-artiklar med deras hastigt uppsjudande entusiasm och ibland oöverlagda sarkasmer. I essäerna är ingenting tillfälligt. De har karaktären av omsorgsfullt förberedda och noggrant genomförda prövningar av de stora författarskapen. Genom dessa böcker förändrade han inte bara synen på de klassiker han skrev om utan också det svenska genresystemet. Han gjorde den litterära essän jämbördig med roman och lyrik och visade att en betydande författare inte nödvändigtvis behöver göra sig gällande i de former som av hävd ansetts vara de litterära. Han är vår enda motsvarighet på riktig nivå till internationella storheter som Auerbach, Barthes och Bloom. Naturligtvis stötte han det litteraturvetenskapliga skrået för pannan, redan med sin Krusenstjernabok, ännu mera när han trettio år senare till Strindbergsexperternas förskräckelse avskaffade Infernokrisen. Olof Lagercrantz hängivenhet rymmer en egendomlig respektlöshet. En lärdom man kan dra av att läsa honom är att endast den verkligt hängivne kan vara verkligt respektlös. Det dominerande idealet på den intellektuella marknaden är ett annat. En spotsk och distanserad attityd gäller där som det mera förtroendeingivande. Men att vara spotsk är i själva verket att digna under föremålets auktoritet, och distansen är ett bevis på rädsla – en rädsla Olof Lagercrantz inte kände. Man finner den defensiva distansen även hos betydande kritiker som Bengt Holmqvist eller intellektuella mästare som Lars Gyllensten. Om någon däremot liknar Lagercrantz i förmågan att undvara detta skydd är det kanske Artur Lundkvist. Modet att låta sig överväldigas av det främmande, av den andre, att bokstavligen låta sig invaderas i läsningen, att ödeläggas för att resa sin inre värld på nytt med de byggstenar som det studerade verket ger, det modet är sällsyntare än man tror, i varje fall i den utsträckning som det fanns hos Olof Lagercrantz. När man läser hans litterära studier tycker man sig möta författarna, men det är på sätt och vis en synvilla. Även om han börjar som en biografiskt orienterad kritiker är han tidigt medveten om att diktarna i sitt ställföreträdande lidande på sätt och vis simulerar, att det väsentliga för dem är skrivandet och inte livet. Jag vill erinra om Fernando Pessoas utmärkta dikt ”Autopsichografia”, där han talar om diktarna som simulatörer, låtsare. De låtsas så bra att de även låtsas de känslor de verkligen hyser. Olof Lagercrantz såg något liknande. Han varnar oss – fast många väljer att bortse från varningen – att inte dra slutsatser om diktarnas liv utifrån deras verk. Tvärtom, menar han, arrangeras deras liv efter diktandets behov. Hans lösning på problemet liv/verk var att utgå ifrån att författaren först och främst är konstnär och att detta förvandlar alla aspekter av vederbörandes liv och förnimmelse. Han gör så redan i avhandlingen om Krusenstjerna. Han radikaliserar denna metod i biografin över Strindberg och den når sin fulländning i boken om Proust. Han ser på motsvarande sätt att likheten mellan verkliga människor och de gestalter vi möter i böcker, som kan tyckas oss minst lika påtagliga och levande, ja, faktiskt mera konturskarpa och avgjorda än våra bekanta, den likheten är fullkomligt förrädisk. Olof Lagercrantz var därför inte, trots att han ägnade hela sitt liv åt litteraturen, någon eskapist. I grund och botten var han en starkt formmedveten och ofta skeptisk läsare. Om vi förleds att förbise detta är det därför att han på ett sätt som har blivit ovanligt bland essäister undviker att imponera på läsaren, inte försöker injaga respekt med teoretiska referenser, utan snarast skyler över sin lärdom och till varje pris vill komma till tals med den vanliga läsaren. Det skiljer honom från de internationella storheter jag nämnde tidigare, som i allmänhet skrev för sina akademiska gelikar. Han talar inte till specialisterna men inte heller till den alldeles oskolade publiken. Skulle man projicera tilltalet i hans essäer på en duk, så skulle man se konturen av det som en gång var den svenska bildade allmänheten. En allmänhet som var upplyst eller ”modern”, som man sa förr i världen. Olof Lagercrantz känner sig tala till en publik som egentligen är en smula generad över de stora diktarna, över vad de tänkte och trodde på – över värderingar så olika våra egna ljumma sekulariserade och demokratiska förnuftigheter. Han har stort tålamod med stora krånglare men ganska litet till övers för snälla och medgörliga författare. I Danteboken, det största av hans storverk, blir man på ett tidigt stadium, i ett av kapitlen om Inferno, indragen i en diskussion om Odysseus. Den homeriske hjälten dväljs i en låga med kluven topp, varifrån han berättar för Dante om sin sista irrfärd. Odysseus kunde inte nöja sig med lugnet på Ithaka utan gav sig av igen med sina män för att söka efter det som ingen hade sett, länderna på andra sidan världshavet, bortom den då kända världens gränser. Lagercrantz identifierar sig i den diskussionen i hög grad med Odysseus eller med det ideal som den grekiske hjälten står för, den moderna andens rastlösa sökande efter nya sanningar och ovilja att acceptera några gränser för sin kunskapsförmåga gentemot de klassiska dogmsystemen och den klassiska övertygelsen om världens slutenhet. Därför blir man överraskad när han på de sista sidorna av sin Dantestudie distanserar sig från detta ideal, då han har följt pilgrimen till Paradisets översta krets. Han ställer sig på Dantes sida och erkänner att det moderna forskandets småvetande ter sig egendomligt futtigt jämfört med den vision som kommit diktaren till del. Olof Lagercrantz är en dubbelagent, så skicklig att vi knappast upptäcker det. Jag brukar säga att idéhistoriker är filosofer som inte orkar med sanningskravet. På samma sätt finns det en ironiskt bruten litteraturläsning, där man stillatigande sätter parentes om klassikernas förfärliga världsåskådning. Lagercrantz tillhör inte den kategorin av läsare. För honom är det allvar, och han är beredd att pröva även sådana tankar som står i strid med den moderna världsbilden. Kanske var det denna öppenhet som gav honom förmågan att ställa sig utanför den borgerliga miljöns välvilliga politiska självklarheter och rikta grundläggande och impopulär kritik mot den västerländska civilisationen. HORACE ENGDAHL litteratur@dn.se Artikeln är ett utdrag ur ett längre föredrag som Horace Engdahl höll under ett seminarium på ABF i går, lördag, om författaren och tidningsmannen Olof Lagercrantz. DN rapporterar därifrån i morgon måndag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23854, "headline": "Leksaksmuseum för vem?", "summary": "Leksaker på museer ställer till problem. Hur visa det som finns i samlingarna utan att det förstörs? DN besökte leksaksmuseer i tyska Nürnberg och belgiska Mechelen innan vi landade på Nordiska museet i Stockholm.", "article": "- Det besvärligaste med leksaksmuseer är onekligen barnen, säger Helmut Schwarz, chef för leksaksmuseet i Nürnberg i södra Tyskland. Museer är av nödtvång oftast \"se men inte röra\"-utställningar. Hur kul är det att se på leksaker bakom glas? Saker man aldrig får leka med eller ens känna på. Helmut Schwarz påstående blottlägger egentligen hela museivärldens stora problem, hur ska man visa allt man har så att inte bara experter förstår? I Nürnberg blir svaret att man ändå håller sig till sin huvuduppgift - att visa leksaker - men på så många sätt man kan. Där vandrar man genom historien från de äldsta träleksakerna längst ned till de senaste sakerna tre trappor upp. En representativ samling där den gamle Bauhausläraren Lyonel Feinigers lilla avantgardistiska \"stad vid världens ände\" från 1920-talet kan glädja den designintresserade, duvan från romartiden historieläraren medan dagens barn ändå mest verkar gilla sakerna som de känner igen från leksaksaffären. Det är självklart mycket tyskt - både i ordningen och i samlingarna, och precis som de flesta museer bygger grunden för Nürnbergsmuseet på ett privat initiativ. Paret Lydia och Paul Bayer började samla leksaker redan på 1920-talet. Deras dotter som studerat konsthistoria förvandlade de ihopsamlade mödorna till ett privat museum i Würzburg 1962. Där kunde historien sluta som det gör för många samlares museidrömmar - i nedläggning. - Senast jag räknade fanns ungefär 180 leksaksmuseer i Tyskland, säger Helmut Schwarz. - De startas ofta av samlare som dragit på sig för mycket saker och som tror sig kunna finansiera sitt samlande genom en utställning. Efter ett par år inser de att det inte fungerar och lägger ner. Men familjen Bayer hade tur. Staden Nürnberg behövde sätta sitt namn på kartan för något mer än rättegångarna mot ledarna för Tredje rikets krigsförbrytelser. Eftersom man i Nürnberg med omgivningar tillverkat leksaker i över 600 år och varje år håller en av världens största leksaksmässor var ett leksaksmuseum ett givet val. Staden köpte familjen Bayers museum 1966 och flyttade det 1971 in i centrala Nürnberg, till ett pampigt hus där åtminstone fasaden kan dateras till 1610. Museet är om- och tillbyggt i flera etapper och har nu på 1.400 kvadratmeter en av världens främsta samlingar och utställningar. Men Helmut Schwarz nöjer sig inte med det. Han vill lösa problemet med barnen. - Vi kan ju inte låta ungarna leka med samlingarna. Alla förstår att sakerna snabbt skulle bli förstörda. Och oavsett vad man tycker om det så har antika leksaker i dag ett stort ekonomiskt värde. Så stort att många museer i dag inte kan köpa in de saker man eventuellt saknar i samlingarna utan måste förlita sig på gåvor. En av lösningarna i Nürnberg är ett lekutrymme, ett rymligt rum där barnen kan leka fritt men med nya saker museet fått genom donationer och samarbeten med leksaksindustrin. Lekrummet har också gjort det möjligt att upplåta museet för sagostunder och för privata födelsedagsfester. Och för speltestarkvällar där barn får vara med och prova fabrikanters nya spelidéer. I Nürnberg verkar man klara det nödvändiga samarbetet med de kommersiella intressena bra. Något inte alla deras museikolleger lyckas med. Museet hoppas också snart kunna bygga en ny gård för utelek och då inte bara med lekredskap som gungor och rutschkanor, utan där ska man också kunna lära sig klassiska utelekar. Man vill föra utomhuslekens traditioner vidare till en ny generation, visa och berätta på samma sätt som man gör inne på museet vid de barnvisningar man ordnar. På leksaksmuseet i belgiska Mechelen brottas man med samma problem som i Nürnberg. - En del av vårt sätt att ge barn en historia är att bidra till att generationer möts - att få en farfar att berätta för sina barnbarn om hur det var förr och visa sina barndoms leksaker, säger Marc Wellens, utställningsansvarig på Mechelens leksaksmuseum i Belgien. - För många barn är det här det första museum de besöker. Vi hoppas att vistelsen här blir så bra att de i framtiden fortsätter att gå till fler museer. I Mechelen förlitar man sig dock inte på bara på äldre generationers berättande. Precis som i Nürnberg guidar man också barnen genom samlingarna, men här gör man det via konsten. På den flamländske konstnären Pieter Brueghels målningar förekommer ofta lekande barn och på tavlan \"Barnens lekar\" från 1560 har han målat in inte mindre än 80 olika lekar. I Mechelen närmar man sig historien hukande och går man in genom en enorm tavelram hamnar man i ett rum där man visar målningarnas lekar och leksaker. Från skridskor av ben till tunnband. Marc Wellens är speciellt förtjust i en sorts tärningsliknande spel där man använder benknotor och blir snart djupt försjunken i att lära en grupp förskolebarn i att få benbitar falla på ett visst sätt. Knotor som för barn i dag måste vara lika främmande som om de kom från månen. Så stammar också museet i Mechelen från en folklorefestival på 1980-talet. Ett historiskt intresse som blev en tillfällig utställning över lek och leksaker, som i sin tur utvecklats till det i dag 10.000 kvadratmeter stora museet, numera erkänt av belgiska staten som ett av landets ansvarsmuseer. Det är beläget i en gammal möbelaffär där de flesta av de över 30 avdelningarna visar fasta utställningar av samma slag som i Nürnberg. Men man har också en stor tillfällig utställningshall, för dagen fylld med Barbiedockor. Museet nöjer sig inte med att visa dockorna i montrar utan fyller på med upplysningar och andra saker som tidstypiska tapeter och berättar om vad som hände året den enskilda dockan lanserades och hur historien påverkat tillverkaren. I Sverige är det Nordiska museet som har det statliga huvudansvaret för leksaker, men där upptar leksakerna inte mer yta än ett normalstort vardagsrum. Saker har man dock inte brist på. Museet var tidigt ute, redan från starten vid förra sekelskiftet började man samlandet och i dag förfogar man över uppemot 50.000 katalogiserade leksaker. Varav alltså bara en bråkdel kan visas. Vad som lätt glöms bort är att Nordiska museet egentligen inte är ett museum utan bara en pampig entré till de utställningshallar som aldrig byggdes. Större delen av Nordiska museet är en enorm festhall som bara har utställningsmöjligheter utefter kanterna. Så det är därför man bara kan visa ett urval som museet har valt att fokusera på traditionella pojkleksaker samt på en lekplats nere i festhallen. Det finns dessutom en del dockskåp utställda men de är inte alltid gjorda för lek utan är ofta mer uttryck för människans fascination för miniatyrer. Men saker har man, så många att museet inte gärna vill ha fler. - Tyvärr måste vi nästan alltid tacka nej till donationer om vi redan har något liknande. Det är tråkigt men vi har inte plats för fler saker av samma sort, säger Johan Silvander, som tidigare var ansvarig för leksakssamlingarna men i dag är säkerhetschef. Så när Sveriges ansvarsmuseum i dag inte har utrymme att visa mer än en bråkdel av sina samlingar får de intresserade förlita sig på privata intressenter. För precis som i Tyskland finns det i Sverige små privata leksaksmuseer och utställningar. Fast förlitar staten sig på privata utställare kan det gå som i London där det mest ambitiösa och snyggast ordnade leksaksmuseet såldes till en rik japan som helt sonika flyttade hem det till Japan. Nordiska museet i Stockholm. Av Nordiska museet i Stockholm. Av sin stora samling visar man ett rum pojkleksaker, en del dockskåp. Dessutom har man en lekavdelning. www.nordiskamuseet.se Brio lekoseum i Osby. Gamla träleksaker men också nyare saker från både Brio och andra tillverkare. Dessutom tomtens hus och verkstad. www.brio.se/lekoseum Leksaksmuseet i Stockholm. Stor mestadels äldre samling inrymd i Spårvägsmuseets lokaler på Söder i Stockholm. www.leksaksmuseet.se Leksaksland i Malmö. Större leksakssamling som flyttat från Stockholm för bättre lokaler i Malmö. http://www.leksaksland.se/ Kulturen i Lund www.kulturen.com Tidö slotts leksaksmuseum. Är stängt hela 2005 för renovering, men här finns annars ett av Sveriges större leksaksmuseer. www.tidoslott.se Nostalgia leksaksmuseum i Fågelfors. 2.000 leksaker samt en utställning om ortens son artisten Ernst Rolf. www.hogsby.se Dock- och leksaksmuseet i Nävelsjö. www.dockmuseum.com Legoland. Dessutom finns Legoland i Danmark inom räckhåll, deras museum har inte bara lego utan också en stor samling andra saker. http://www.lego.com/legoland/billund ", "article_category": "culture"}
{"id": 23863, "headline": "Minnesstund över svår tid", "summary": "Mänskligt mod och slump gjorde att Nina Rajmic överlevde Förintelsen. Hennes dotter Lena Einhorn skrev ”Ninas resa” som blev både film och bok.", "article": "”Ninas resa” Regi, manus: Lena Einhorn Foto: Dan Myhrman I rollerna: Agnieszka Grochowska, Maria Chwalibóg, Pawel Iwanicki, Andrzej Brzeski, Malgorzata Zajaczkowska m fl Längd: 2 tim. Från 11 år Hon hette Nina Rajmic och hennes resa gick från polska Lodz till USA, Warszawas getto och under det andra världskrigets kaotiska slutfas som gömd flykting på den polska landsbygden. Efter krigsslutet flammade antisemitismen åter upp i Polen och Nina lämnade sitt land för Sverige. Här blev hon känd och älskad som cancerläkaren Nina Einhorn. Mänskligt mod och slump gjorde att hon blev en av de ytterst få polska judar som överlevde Förintelsen. Om detta har hon själv berättat i en intervju för några år sen. Den är ryggraden i hennes dotter Lena Einhorns imponerande film ”Ninas resa” – och i den Augustnominerade boken med samma titel. Men filmen är ingen dokumentär i begreppets renodlade betydelse. Lika lite som Roman Polanskis ”Pianisten” (2002) om en annan av Warszawagettots överlevare, Wladyslaw Szpilman. Eller Andrzej Wajdas ”Korczak” (1990) om barnpedagogen Janusz Korczak som inte överlevde, utan evakuerades från gettot tillsammans med sina föräldralösa barn ”för arbete österut”: den nazistiska omskrivningen för transport till dödslägren. ”Ninas resa” gestaltar precis som de båda föregångarna enskilda öden i all deras bräcklighet. Och den gör det bättre. Tack vare intervjun, fonden till spelscenerna, placeras den både dramatiska och självklart närvarande vardagligheten i berättelsen om Nina Rajmic och hennes familj rakt in i vår tid. Det gör den till mer än en minnesstund över en fruktansvärd tid. Barndomens idylliska familjesammankomster, utflykten till släktingarna i USA strax före krigsutbrottet, flytten till det ”säkrare” livet i Warszawa, skolgång mot alla odds, tonårsliv och så den långsamma nedräkningen när evakueringen börjar och tågen rullar med grannar och släktingar ombord. Där finns liv och miljökänsla. Där finns förstås Agnieszka Grochowska i rollen som Nina. Med största autencitet fångar hon en tonårings pendling mellan avspänning och anspänning, där vägen till överlevnad inte bara heter list och mod utan också förmågan till ett normalt liv. Vi ser bara det hon ser, detta är den personliga berättelsens osvikliga styrka i motsats till varje annan brett anlagd historielektion. Också hela den övriga familjen får liv och nerv av idel utmärkta polska skådespelare. Starkast verkan har Lena Einhorns film i skildringen av hur tröttheten och uppgivenheten slår till och endast en slumpens hårsmån skiljer de överlevande från offren. Hon gör det utan varje uns av onödig dramatisering eller sentimentalisering, utan med det slags saklighet som endast kommer ur det självupplevda. Strax innan detta skrivs hör jag dagens svenska migrationsminister återigen säga sig vara förhindrad att kommentera enskilda flyktingärenden. Tack och lov finns filmer som ”Ninas resa”. Endast genom det enskilda ödet skymtar helheten. EVA AF GEIJERSTAM film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23894, "headline": "Pugh går sin egen väg", "summary": "Pugh Rogefeldts opluggade versioner av sina äldre låtar fungerar bättre på Mondos scen än på skiva. Och han är en strålande sångare – när han vill.", "article": "Pugh Rogefeldt Scen: Mondo, Stockholm Publiken vill höra gammalt, artisten själv vill vidare. Det är åldrande artisters vanligaste dilemma, och sätten att hantera det varierar över hela skalan. Pugh Rogefeldt har alltid hört till de knepiga. Ofta har han verkat skämmas för sina gamla låtar och mer än en gång har han tagit nya karriärsteg som absolut ingen hade väntat sig. Det märktes redan för trettio år sen, på ”Ett steg till”, den ambitiösa konserthusturné han gjorde efter att ha slagit igenom med ”Bolla och rulla”-albumet och ”Dinga Linga Lena”-singeln. Där han snabbt avverkade några favoriter i inledningen, akustiskt, medan resten av showen bestod av nytt material. I dag är hans tidiga 70-tal hyllat överallt, senaste skivan bygger på gamla låtar och höstens akustiska trioturné följer samma koncept. Men Pugh petar ändå in ett par nya nummer, väljer frikostigt från 1999 års ”Maraton” och vägrar konsekvent att hörsamma publikens rop på favoritlåtar. Och visst har han gått in och pillat i några av de gamla texterna? Så gör man inte om man vill ställa sig in, men Pugh Rogefeldt följer sin egen kompass, nu som då. Väljer hellre rak, trubbig rock än den unge Pughs utflippade kuflåtar. Men han är fortfarande en strålande sångare, när han vill, och det lilla formatet fungerar betydligt bättre på scen än på albumet ”Opluggad” från i somras. Gitarristen Frank Liestam är fenomenal, Pugh själv är inte heller någon dum gitarrist och intimiteten mellan låtarna är sådan att publiken både tjafsar emot och villigt spontansjunger Bernt Staafs ”Familjelycka”. Att det spretar lite hit och dit får man ta, hellre det än en artist som går på räls. Nils Hansson nils.hansson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23896, "headline": "Det privata är poesi", "summary": "I det senaste numret av Lyrikvännen är feministgruppen SKAM gästredaktörer. Och något som länge lurat i litteraturen exploderar, skriver Åsa Beckman. Det är en befrielserörelse för de privata erfarenheterna.", "article": "”lyrikvännen” 5/2005 ”den mörkaste morgonen hittills i höst. När jag vaknar får jag för mej att det är mitt i natten, men i själva verket är klockan över sju”, står det i Willy Granqvists ”Samlade skrifter” från i våras som varvar dikter med dagsboksanteckningar. Det har gått ett halvår sedan jag läste boken och de spröda och välformade dikterna har långsamt bleknat i minnet. Men kvar sitter dagsbokanteckningarna som berättar vad Willy Granqvist åt till frukost, vad han oroar sig för, vad han lägger märke till i tidningarna och vad han diskuterar med grannens barn. Där fanns en nerv som jag inte visste att jag saknat. Litteraturen är som en flotta som stävar fram. Plötsligt har någon båt hamnat på efterkälken och kommer tuffande i extra hög fart. Nu står det ”Privata erfarenheter” på en båt på väg in i klungan igen. I sitt nya nummer har Lyrikvännen bjudit in feministgruppen SKAM som gästredaktörer. Sedan 2001 har SKAM varit en litterär sammanslutning som delat ut debutantpriser, skrivit manifest och arbetat i gränslandet mellan litteratur och konst. ”SKAM vill att det ska bli mindre patriarkalt och välartat, ensamt och skräckslaget i litteraturen” står det i förordet. Sedan fortsätter jag in i ett av de friskaste och mest inspirerande tidskriftsnummer jag läst på länge. Här finns texter av Yoko Ono, Elfriede Jelinek, Louise Bourgeois och Lenke Rothman. 56 personer har skrivit en långdikt tillsammans. Ann Hallström klottrar vidare på avfotograferade sidor ur en diktsamling av norska Ingrid Storholmen. På tre uppslag har SKAM:s medlemmar gjort ett så kallat minnesarbete tillsammans, en sorts kollektiv associationslek som utformades i 70-talets kvinnorörelse. Det här är inte litteratur som litteratur. Det här är litteraturen som verkstad. Här exploderar något som lurat i litteraturen under en tid. En frustration inför den traditionella författaren som sitter på sin kammare, nåja i sin lägenhet, och skriver sitt verk. När poesitidskriften OEI publicerar olika samplingstexter är det tecken på samma sak. Alla uttrycker de en leda inför en först romantisk och sedan modernistisk föreställning om författaren som solitär. I stället närmar sig skribenterna samtidskonstnärernas sätt att samarbeta i projekt – konstnärer emellan eller direkt med publiken. Speciellt mot ateljéerna kastar SKAM-redaktörerna avundsjuka blickar. Hur kommer det sig att ni är så storslagna och fräcka och vilddjuriska, undrar de i en enkät till bland andra Annika Ström, Annika von Hausswolff, Fia-Stina Sandlund. ”Vi står ofta på olika platser i litteraturen och är väldigt duktiga och glada och vingklippta och vi har inte stekta ägg på brösten och vi rider aldrig på hästar med våra texter genom Amerika. Vet konsten något som vi inte vet?” Jo, konstnärerna vet något som författarna inte vet. De vet vad det innebär att befinna sig utanför skriftspråket. De arbetar inte med det språk som genom historien formulerat lagtexter, predikningar, vetenskapliga verk, föreläsningar, litteraturhistorier, ett patriakalt och traditionstyngt språk. Sådant lever kvar i språket som minne. Det märks framför allt i romanen, vars långsamhet både är dess styrka och svaghet. Inte oväntat är det kretsarna runt den friare poesin som nu justerar färdriktningen. Kraften i Lyrikvännen påminner om 60–70-talets utopiska stridsrop. Tillsammans! Historiskt sett brukar skepsisen mot den upphöjda och solitära författaren sammafalla med en uppvärdering av privata erfarenheter. Under samma period som Tomas Tranströmer anklagades för att vara världsfrånvänd låg Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink” på bokhandelsdiskarna. Nu märker man hur nya läsare vänder sig till författare som Kerstin Thorvall, Birgitta Stenberg eller Anja Meulenbelt för att det i deras böcker finns råare och mer privata livsberättelser som återigen känns attraktiva och produktiva. ”Den litteratur som mera motståndslöst och helfigurligt går hand i hand med livserfarenhet har alltid haft lättare att tala med de många”, skriver Amelie Björck i Lyrikvännen och menar att den just därför setts över axeln. Det är distans mellan författare och verk som ansetts självklar. SKAM drar fram frågor som sovit i 25 år. Varför ger distans och svalka per definition hög status? Varför anses privat material så snabbt generande och vämjeligt? Vilka berättelser får vi inte höra för att författarna sorterar bort dem som icke-litterära? ”De brukar säga: ’Det ska vara personligt, men aldrig privat’. SKAM undrar vad det egentligen betyder. SKAM förstår inte”, står det med bedrägligt flickaktigt tonfall i Lyrikvännen. Att konst aldrig får vara privat är en fras man slänger ur sig i tid och otid. Men titta närmare på den. Vem har bestämt det? Och vem gör distinktionen mellan privat och personlig? Är det oftare kvinnor som skriver det som kallas privat? Kan någon människa förklara varför, i bokslutet över 70-talet, en författare som Kerstin Thorvall ansågs privat men inte Pentti Saarikoski? Med det här numret försöker Lyrikvännens gästredaktörer starta en befrielserörelse för de privata erfarenhetena. De är något på spåren som de tror att litteraturen behöver och de har just nu helt rätt. ”Du skall vara dig själv utan omsvep och utan skam”, skriver den vidunderliga konstnären Louise Bourgeois i en av numrets dikter. Genom hela sitt konstnärskap har hon varit sin erfarenhet trogen – ett svek av fadern i barndomen som hon bearbetar i verk efter verk. Privat? Absolut. Och vilddjurisk? Absolut. Hon är den bästa av de bästa. Åsa Beckman asa.beckman@dn.se 08-738 22 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23901, "headline": "Vem skrev årets bok?", "summary": "DN:s Stina Wirsén kan ta hem Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok. Och Årets svenska skönlitterära bok är troligen författad av Klas Östergren eller Monika Fagerholm.", "article": "– ”Gangsters” av Klas Östergren. Få var förvånade i den minglande press- och förlagssamlingen på Postmuseum i Stockholm på måndagen, när Bengt Göransson, ordförande i Augustprisets skönlitterära jury, deklarerade att ”Gangsters” var en av de sex nominerade i kategorin årets skönlitterära bok. Det var väntat. Klas Östergren har skördat framgångar hela hösten: Först fick han hyllande recensioner för ”Gangsters” i början av september, för att bara några veckor senare vinna Sveriges Radios novellpris. Dessutom har han i dagarna blivit utvald att medverka i den världsomfattande mytserien, med författare som Karen Armstrong, Margaret Atwood och Jeanette Winterson (se DN 21 oktober). Klas Östergren själv var inte på plats för att ta emot sin blomma och nominering. Det var inte heller finlandssvenska Monika Fagerholm, som nomineras för nästan lika uppmärksammade ”Den amerikanska flickan”. DN Kultur-medarbetaren Lotta Lotass nomineras för tredje gången, nu med ”skymning:gryning”. Men hon tror inte att det är tredje gången gillt, att hon äntligen vinner. – Det finns bättre böcker än min som har blivit nominerade, sa hon i vimlet efter nomineringarna. – Jag har inte läst alla men Per Gunnar Evander är en författare som jag tycker mycket om, även Klas Östergren är en favorit. DN:s illustratör Stina Wirsén har chans att norpa åt sig Auguststatyetten i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok med pekboken ”Vem är arg?”. Den handlar om hur arg och ledsen man faktiskt kan bli när man, som huvudpersonerna Katt och Nalle, leker ihop. – Jag blev riktigt förvånad, eftersom jag inte hade trott att jag skulle kunna nomineras för en pekbok. Men det känns väldigt kul att de nominerar en bok som vänder sig till de allra yngsta, sa hon. Hon har hård konkurrens, bland annat av barnboksdebutanten Åke Edwardson med ”Samurajsommar” och av veteranen Barbro Lindgren, som varit nominerad två gånger tidigare, och nu kan vinna med ”Dollans dagis” som hon har skrivit tillsammans med illustratören Eva Eriksson. – Jag är ingen tävlingsmänniska, men det känns kul för mitt lilla förlag, sa Barbro Lindgren som kommit upp från sitt hus på Öland och också berättade att hon tycker att den bioaktuella filmversionen av hennes bok ”Loranga, Masarin och Dartanjang” är ”ovanligt bra” gjord. Vem som vinner i de olika kategorierna avslöjas på Augustgalan i Berwaldhallen den 5 december. Lina Kalmteg lina.kalmteg@dn.se 08-738 20 15 ", "article_category": "culture"}
{"id": 23924, "headline": "Sverige betalar för utländsk press", "summary": "Statliga Turistrådet betalar resor för utländska journalister som gästar Sverige för att skriva om svensk form. En kampanj i Milano gav artiklar värda 40 miljoner svenska kronor.", "article": "Det duger inte längre att producera annonser eller läckra reklamfilmer för att marknadsföra Sverige utomlands. Den nya metoden, som används av Sveriges rese- och turistråd, går ut på att få utländska journalister att rapportera positivt om svensk kultur. Förra året ordnade Turistrådet \"medieresor\" till omkring 600 utländska journalister. De betalade flyget i samarbete med bland annat SAS. I vissa fall betalade Turistrådet även hotell och inrikesresor. - Det fungerar inte längre med reklamfilmer eller affischer. Man måste tänka annorlunda i dag. Det bästa sättet att bygga ett varumärke är att skaffa redaktionellt innehåll, säger Thomas Brühl, vd för Turistrådet. De svenska kulturvaror som används i marknadsföring är framför allt design, musik och mat. Det är varor som tilltalar köpstarka storstadsresenärer utan barn. Den kampanj som Turistrådet inledde förra hösten riktar sig till italienska par utan barn, så kallade DINK (\"double income no kids\"). - De är ofta högutbildade och tilltalas av antihierarkiska, mjuka värden. De kan mycket väl vara framtidens opinionsbildare, säger Thomas Brühl. Turistrådet anställde en pressansvarig på kontoret i Milano med uppgift att bearbeta särskilt utvalda tidningar i norra Italien. Redaktionerna försågs med faktamaterial och bilder om Stockholm som en designmetropol. Italienkampanjen, som fortfarande pågår, kostade under hösten 2004 drygt en miljon kronor. Det har visat sig vara väl investerade pengar. Värdet av alla artiklar och inslag i de italienska medierna beräknas uppgå till 40 miljoner kronor, enligt Turistrådet, som mätt storleken på artiklarna och jämfört med hur mycket motsvarande annonser skulle kosta. - Vissa anser att man ska räkna upp priset tre gånger eftersom redaktionellt material är så mycket mer värt. Men då skulle det bli astronomiska summor, säger Thomas Brühl. Ett flersidigt reportage i den italienska tidskriften Dove handlar om design och form i Stockholm och illustreras av stora läckra färgbilder från designbutiken Blås & Knåda, Moderna museet, Svenskt Tenn och Designtorget. Tidskriften Meridiani skriver om möbelmässan i Älvsjö. Vogue Italia fokuserar på den sociala medvetenheten med inslag från Stadsmissionen och den trendiga stadsdelen Sofo på Södermalm. För att bara nämna några exempel. - De som skrivit de här artiklarna har rest hit på våra medieresor. Hade de velat skriva hemifrån hade de kunnat det eftersom vi försett dem med bakgrundsmaterial och bilder, säger Thomas Brühl. Att ordna medieresor har blivit en av Turistrådets viktigaste uppgifter. Förra årets medieresor resulterade i omkring 6 000 artiklar med ett pressvärde på 250 miljoner kronor, enligt Turistrådet. 95 procent av artiklarna gav en positiv bild av Sverige, hävdar Thomas Brühl. - Det är inte så konstigt eftersom de skriver om roliga saker som design, mat, ishotellet i Jukkasjärvi. Nästa satsning kan mycket väl handla om det svenska musikundret, en annan magnet som lockar turister och investerare till Sverige. - Svensk musik är väldigt bra för att sälja Sverigebilden, förklarar Thomas Brühl. Vi kanske ska rikta oss till musikkanaler för ungdomar, till exempel finansiera en serie där svensk musik har en central roll, under förutsättning att programmet visas utomlands förstås. Vi kan också tänka oss att exempelvis finansiera en konsert i Central Park i New York. För att nå den lite äldre målgruppen WHOP, welthy healthy older people, kan Thomas Brühl tänka sig att sponsra de svenska symfonikerna för att de ska spela på olika platser i världen: - Symfonikerna är en bra ikon för Sverige utomlands. Sveriges Rese- och Turistråd, SRT Svenska staten äger 50 procent av aktierna i SRT. Den andra hälften ägs av intresseorganisationen Svensk Turism AB. Förra året var det statliga anslaget 87,5 miljoner kronor. SRT:s uppgift är att marknadsföra Sverige utomlands, enligt regeringens nya riktlinjer. Anställda på huvudkontoret i Stockholm har minskat från 30 till 20 personer. I stället har SRT:s 12 kontor i världen fått mer resurser och fler anställda som bland annat jobbar mot medier. ", "article_category": "culture"}
{"id": 23937, "headline": "Gåtan Jane Horney", "summary": "Svenskan Jane Horney likviderades av den danska motståndsrörelsen i andra världskrigets slutskede. Men var hon verkligen tysk spion? Kvällens ”Mera historia” har motståndsrörelser som tema.", "article": "Ebba Charlotta Horney föddes 1918, samma år som första värlskriget slutade. Hon dog i januari 1945, skjuten på order av ledningen för den danska motståndsrörelsen och dumpad i havet. Hennes kropp har aldrig återfunnits. Då var det bara några månader kvar av andra världskriget, och Jane Horney följde intet ont anande med på en båtresa från skånska Höganäs mot Danmark tillsammans med några danska motståndsmän. Hon hade övertygats om att hon skulle få möjlighet att rentvå sig från misstankarna om att hon samlade information om motståndsrörelsen åt den tyska ockupationsmakten. Men syftet med resan var att likvidera Jane Horney. Var Jane Horney oskyldig och likvideringen av henne ett misstag av danskarna? Det kan ingen svara på med säkerhet, men i en diskussion med den svenske författaren P O Enquist och den danska historikern Cecilia Banke om fallet Jane Horney och den danska motståndsrörelsen säger Enquist bland annat: – Jane Horney var en gåtfull flicka. Hon kan mycket väl ha varit farlig för motståndsrörelsen, även om hon inte var tysk spion. Jane Horney hade kunskaper om bland annat motståndsrörelsens flyktvägar, som hon hade kunnat avslöja för tyskarna. Jane Horney uppehöll sig under åren 1943 och 1944 tidvis i både Danmark och Tyskland. Hon hade kontakter med den svenska säkerhetspolisen och den danska motståndsrörelsen men också med tyska nazister, som hon bland annat träffade på partyn hos den svenska sångerskan Zarah Leander, där hon ofta blev medelpunkten med sitt öppna, charmiga sätt. Ett riskabelt leverne. Jane Horney beskrivs av somliga som en mycket naiv människa. Hon varnades från flera håll för sitt livsfarliga umgänge men verkade inte förstå allvaret i varningarna. Så småningom blev den danska motståndsrörelsen övertygad om att Jane Horney var så pass farlig för dem att hon måste dödas. Motståndsmän hade bland annat fotograferat henne när hon besökte den tyska ambassaden i Stockholm. När Hitlers Tyskland angrep Danmark den 9 april 1940 kapitulerade det militärt svaga Danmark efter ett kort symboliskt motstånd. Motståndskampen tog sig bland annat uttryck i sabotage mot tyskarnas järnvägstransporter och i likvidering av medlöpare och angivare, ”stikkere”, totalt cirka 400 personer. Motståndsmän och antinazister torterades och avrättades av tyskarna; bland annat dödades den kände diktarprästen Kaj Munk. Motståndsrörelsen har fortfarande en mycket stark ställning i det danska folkmedvetandet. P O Enquist säger att det är ett adelsmärke i Danmark att ha varit med i motståndskampen mot den tyska ockupationen, ”lika fint som en doktorsgrad”. Men motståndsrörelsen har också börjat synas av historiker och journalister. Danska myndigheter har alltsedan krigsslutet velat hemlighålla dess aktiviteter, och några utredningar av likvideringarna har inte genomförts. I kvällens dokumentär ”Med rätt att döda” träder gamla danska motståndsmän fram och berättar om hur de dödade samarbetsmän. Också barn och barnbarn till några av dem som likviderades träder fram och beskriver hur de själva drabbats. Tomas Lisinski tomas.lisinski@dn.se 08-738 11 59 MERA HISTORIA: MOTSTÅNDSRÖRELSER Kunskapskanalen 21.00 21.01 Med rätt att döda 22.00 Arvet efter motståndsrörelsen 22.20 Vem sköt Jane Horney? 22.45 Från frihetskämpar till terrorister ", "article_category": "culture"}
{"id": 23939, "headline": "Miljardärssåpa hetast i rysk teve", "summary": "De flesta ryssar tål inte de dollarmiljardärer som bara blir allt fler i Moskva. Samtidigt kan de inte få nog av dem.", "article": "”Köp ett hus – helikopter som bonus” står det på en stor skylt någon kilometer väster om Kreml. På andra ställen i Moskva får man vitvaror på köpet när man köper bostad, men bara i det prestigefyllda Rubljovka kostar husen så mycket att det ingår en helikopter. Här bor president Vladimir Putin, popstjärnor och landets många dollarmiljardärer. Två gånger om dagen stängs motorvägen av när Putin susar förbi i sin Mercedes 600 Pullman med påslagna blåljus och med ett koppel livvakter i bepansrade fyrhjulingar efter sig. ”Rubljovka” är också namnet på den senaste dokusåpan i rysk tv. Programmet, som har premiär nästa vecka, är det senaste i en lång rad realityserier denna höst som ger ryssarna insyn i de superrikas dekadenta och luxuösa liv. Mannen bakom serien har berättat att celebriteterna ska spela sig själva, och man kommer att försöka återskapa verkliga händelser i Rubljovka – som när fina fruar färgar sina terriers pälsar purpurröda för att det ska matcha favoritjackan. Den ryska utgåvan av tidskriften Forbes publicerade tidigare i år en lista över Rysslands hundra rikaste personer som inkluderade 33 dollarmiljardärer. Enligt Forbes är Moskva nu den stad i världen som har flest miljardärer, till och med fler än New York. Samtidigt lever tiotals miljoner ryssar under fattigdomsgränsen, och det stora flertalet av befolkningen har lite till övers för de så kallade oligarkerna som blev stenrika då statens egendomar såldes ut billigt efter Sovjetunionens fall. Likväl har flera opinionsundersökningar visat att den största drömmen i öst är att få så mycket pengar som möjligt, och enligt en landsomfattande undersökning beundrar unga ryssar miljardärer och affärsmän som vet hur man kan bli rik i ett nafs. Höstens mest populära tv-program – ”För dig” – ger tittarna en inblick i hur man kan leva om man drunknar i pengar. Vilken korsett ska du välja till designerklänningen? Planerar du en fest i Alperna? Allt detta och mycket mer får man veta och ryssarna sitter som klistrade vid tv-rutan. Mediekrönikören Irina Petrovskaja sågar programmet i tidningen Izvestija. – Jag kan varken laga tonfisktartar eller hummersoppa eftersom jag aldrig sett ingredienserna i butiken där jag bor, skriver hon. Programledaren för ”För dig”, Oksana Robskij, har försvarat sin besatthet av de extremt bemedlade med att ”de rika gråter också”. Robskij var den första som lättade på slöjan till hur det nyrika Moskva lever med boken ”Informellt”. Boken har toppat bästsäljarlistorna i månader och Robskij skriver om just Rubljovka. ”Informellt” skildrar det blaserade livet för en kvinna och hennes kokainsniffande väninnor. Enligt Robskij lever dessa ett hårt liv. Skönhetsalonger ska besökas och kroppen trimmas i trendiga träningsstudior. Allt detta för att den rike äkta mannen inte ska sticka med den yngre och ännu vackrare sekreteraren. Personerna i boken surfar runt i Moskva i fräsiga sportbilar, löper amok i lyxiga shoppingcenter, dricker konjak på klubbar med manliga strippor och sniffar kokain på kändisfester. I veckan har ryssarna haft möjligheten att få en glimt av denna överdådiga livsstil och tusentals Moskvabor har vallfärdat till ”Miljonärsmässan”. Här är det inte miljonärer som är till salu, men vad sägs om en Ferrari, en helikopter eller kanske en paradisö? Ön gick redan första dagen för den nätta summan 75 miljoner kronor. – Ett fynd, anmärkte den nya ägaren som hade två stora livvakter i släptåg. ”För dig” var självklart på plats. Miljoner ryska tittare måste förstås uppdateras om vad som är inne på lyxfronten, medan de sitter i sina hem och funderar över hur de ska kunna skrapa ihop tillräckligt med rubel till nästa elräkning. Per Kristian Aale Aftenposten Översättning Sara Norling ", "article_category": "culture"}
{"id": 23954, "headline": "Schlagers återträff ren stjärnparad", "summary": "Sveriges första verkligt betydelsefulla rocktidning firade 25 år och hela 80-talseliten av band från förr var där.", "article": "Kön till gästlistan är lång och långsam, eftersom det finns så många och långa listor att kolla igenom. De som köper sin biljett väljer en annan dörr och kommer in omedelbart, men så är de också i minoritet. Faktiskt så få att Mondogeneralen Håkan Waxegård under kvällen muttrar att han borde ha satt ett lågt entrépris - så lågt att ingen kan klaga - och sen inte haft någon gästlista alls. Men detta var inte en vanlig konsertgala, utan en återträff. På dagen för tjugofem år sedan kom tidningen Schlager ut med sitt första nummer. Alltså den tidning som i dag på krokiga vägar har muterats till herrmagasinet Slitz, men som 1980 blev Sveriges - nej, inte första, inte ens första seriösa, men absolut Sveriges första verkligt betydelsefulla rocktidning. Bara 90-talets Pop har haft ett liknande inflytande på sin tid och sin läsekrets. Nu fanns grundarna på plats på golvet och en stor del av det tidiga 80-talets hippaste svenska artister på scenen. Och överallt var det fullt av nämen hej och är du också här. Konferencieren musikjournalisten Claes Olson berättade om perspektivet från den dåtida avkroken Gävle, som 1980 bara kunde drömma om exempelvis Klippans musikaliska status, och hur världen växte när Schlager kom in i bilden. Om hur skivrecensioner från lokala småbolag och ett nationellt konsertkalendarium gjorde att också Gävlerockarna kunde känna sig sedda. Om hur lyckan blev total när ett team från tidningen kom till just Gävle för ett av alla sina reportage om den lokala rocken runt om i landet. Sådana gjorde Schlager många. I det tidiga 80-talet var det alldeles nyss som både punken och proggen hade stått som starkast, och en kombination av dessa rörelsers tänkande är lätt att ana i slagord som \"rock är mer än musik\" eller \"rock står för uppror\". Att gräva fram den lokala gräsrotsrocken hörde till tidningens allra främsta plikter, eftersom det var där man hittade de äkta, oförfalskade uttrycken. Det är en filosofi som ter sig ytterligt exotisk i dag. Även om motsvarande grävande sker hela tiden, om än med andra förtecken och annan terminologi. Sedan blev det artistparad. Få kompletta band från förr, men mängder av frontfigurer från grupper som Lustans Lakejer, Reeperbahn, Lolita Pop, Brända Barn, Pink Champagne, Kai Martin & Stick! och Ståålfågel. Stry Terrarie sjöng låtar från sin tid i Ebba Grön och Rymdimperiet, Eldkvarn återvände till sin spårvagn genom ljuva livet och Commando M Pigg fanns plötsligt igen. Dom Dummaste inledde två trappor upp, utanför det egentliga programmet, och nästan hela Docenterna avslutade alltihop med \"Bensin i blodet\" från just 1980. Vid sidan av nostalgifaktorn gav det en tankeväckande tidsbild. Av alla dessa dåtida prominenser är Eldkvarn det enda fortfarande aktiva bandet och få av de övriga medverkande har särskilt mycket av en nutida karriär att visa upp. Ändå var detta tveklöst en stjärnparad, vilket säger rätt mycket om hur mycket tid det hinner gå på tjugofem år - och hur tillfälliga de flesta pop- och rockkarriärer trots allt är. Tidningen Slitz nämndes inte alls. Scen: Mondo, Stockholm Scen: Mondo, Stockholm ", "article_category": "culture"}
{"id": 23973, "headline": "Wow, vilket modigt jubileum", "summary": "Göteborgssymfonikerna fyller 100 år och jubilerar med ett verk som ingen orkesteri världen skulle våga välja.", "article": "Göteborgs symfoniker 100 år, jubileums-konserten Verk av J S Bach, Luigi Nono, Kent Olofsson och Maurice Ravel. Scen: Göteborgs Konserthus. Dirigent: Mario Venzago. Inför framförandet av Luigi Nonos orkesterverk från 1983 ”No hay caminos, hay que caminar” ( fritt översatt: ”Vandrare, det finns inga vägar, bara vandring”) stiger Göteborgssymfonikernas chefdrigent Mario Venzago ner från pulten och riktar sig direkt mot publiken på engelska: ”This is not out of tune, ladies and gentlemen!” Och beskriver Nono som en dissident ur den totalitära modernismen och hans verk som en resa i det knappt urskiljningsbara, som ett oavbrutet men nästan inte hörbart förvandlande. ”Men tystnaden behöver ert stöd”, säger Venzago. Nonos verk är en prövning, en av de tuffaste som finns inom modern orkestermusik, med sin avsaknad av hierarkier, sina extrema nyanser och en puls som är så långsam att den gränsar till det mätbara. Men till Venzagos invitation är det svårt att tacka nej, visar det sig. Sounden från orkestern, som är utspridd i rummet, laddar också konsertsalen på ett sätt som Göteborgspubliken aldrig tidigare varit med om. Och det är alldeles självklart att man under en konsert står ut med tanken att ingenting i världen är avgjort. Att Göteborgssymfonikerna väljer ett verk av Nono som huvudnummer när man nu firar sin 100-årsdag är inget annat än en sensation. Få om ingen symfoniorkester i världen skulle våga sig på något liknande. Men det vittnar om den oförskräckta intellektuella atmosfär som schweizaren Venzago bidragit till. Att man dessutom omgärdar Nono med två av Bachs klaverkonserter (nr 1 i d-moll och nr 5 i f-moll) skapar en ytterligare dimension. En framtidsvision från Venzagos och orkesterns sida om att förhållandet till traditionen måste vara oavbrutet riskfyllt och likna en aldrig avslutad dialog. Den sfinxlike Michail Pletjnov är också idealisk som pianosolist om man vill få Bach att låta som något ännu nästan inte upptäckt. Hans lite slängiga stil, som pendlar mellan spikrak exakthet och fri egensinnighet osäkrar fundamenten för denna urfaderligt europeiska klassiska musik. En kreativ dvala som stundtals alstrar ögonblick av hänförande oförutsägbarhet – som på ett fascinerande vis länkar sig till motsvarande äventyrligheter hos Nono. Efter denna genomgripande resa fram och tillbaka mellan Bach och Nono före paus släppte sedan orkestern alla tyglar och avslutade med två korta, men brutalt sprakande orkesterförlustelser. Först i Kent Olofssons ”Fascia” för charango, elgitarr, elektronik och orkester från 2002 med Stefan Östersjö som solist och sedan i Ravels ”La Valse”. Sällan har ett simpelt ”Wow!” känts så välförtjänt. Martin Nyström martin.nyström@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 23997, "headline": "En romarinna som går på tvärs", "summary": "På 1700-talet förbjöd Vatikanen all opera. Men naturligtvis skapades musik ändå. Nu väcker världssopranen Cecilia Bartoli den erotiska kraften i det förbjudna.", "article": "Så här lystet rasande har jag aldrig tidigare sett eller hört världens sedan början av 1990-talet mest hänförande mezzosopran, Cecilia Bartoli. Under öppningsarian, Alessandro Scarlattis \"L'alta Roma reina del mondo\" (Det höga Rom, hela världens drottning) darrar hon först i hela kroppen, ja, hon nästan skakar av den intensiva rytmen. Sedan kastar hon huvudet bakåt och riktar blicken mot taket i San Lorenzo-kapellet. Plötsligt öppnas portarna bakom henne - ut mot ruinerna och halvmånen över Forum Romanum. Och mot ett Rom i ett flytande dunkel. En perfekt fond för romarinnan Bartoli som nu ännu en gång går på tvärs mot den mer statustyngda mainstreamrepertoaren inom operan. Och i stället lyfter fram den subversiva oratoriekonst som uppkom i Rom under den period i början av 1700-talet då Vatikanen helt förbjöd all form av opera och teater. Och som skapades av tonsättare som Alessandro Scarlatti, Georg Friedrich Händel och Antonio Caldra. - Vatikanen förbjöd all scenkonst och allt nöjesliv, men konsten går aldrig att straffa, säger Cecilia Bartoli när jag träffar henne efter konserten. Den vill vidare, likt ett vatten som vill ut mot havet. Men förbudet var också kreativt, ibland kan ett \"nej\" ha den effekten. Det gav ju upphov till en allegorisk musikdramatik som hettade upp operans uttryck till en ny nivå - full av erotisk och religiös ambivalens. Konserten i San Lorenzo-kapellet är alltså startskottet för projektet \"Opera proibita\" (Den förbjudna operan), som Bartoli nu gör tillsammans med barockspecialisterna i Les Musiciens du Louvre under ledning av Marc Minkowski. Ett cd-album finns redan ute och sedan väntar en världsturné (dessvärre finns inga planer för att komma till Sverige). I de oratorie-arior som vi får lyssna på känner man en nästan svindlande närvaro av en förfluten tid. Där \"njutningen\" sätts i konflikt med \"dygden\", \"sanningen\" eller \"tron\". Men Cecilia Bartoli överbryggar motsättningarna och fyller sången med en lika självklar som oförskräckt lustkänsla. Det är lätt att associera till den store italienske författaren och journalisten Carlo Levi, som kallat romarna för unikt likgiltiga inför den påvliga maktens retorik: \"De sköter sitt eller bara älskar med varandra.\" Hur är det att vara uppväxt med Vatikanen som granne? frågar jag Cecilia Bartoli. - Vatikanen säger inte alltid bara en sak. Vid åren för operaförbudet gav sig en del operaälskande kardinaler och biskopar själva in i rollen som librettister. Bland annat till Caldaras \"Il trion fo dell'innocenza\", som handlar om två förälskade kvinnor, där den ena tror att den andra är en man. Roller som vid den tiden framfördes av manliga kastrater. Tala om dolda spänningar! \"Opera proibita\" marknadsförs med bilder av Cecilia Bartoli som Anita Ekberg ur Fellinis \"Det ljuva livet\". En film som också fördömdes av Vatikanen vid dess premiär 1960. Men som länge inspirerat Bartoli till sitt djupt sinnliga förhållande till musiken. - Scenen med Anita Ekberg i Fontana di Trevi är en barockvision. Hennes yppiga kropp, stående i det strömmande vattnet, är något av det vackraste jag vet. Som vore hon en animerad skulptur av Bernini. En skamlös dröm om den rena njutningen. Att Ekberg i filmen blir slagen av sin man morgonen därpå, eftersom han tror att hon skämt ut honom, är bara alltför sorgligt (här får Bartoli en rent blixtrande svärta i ögonen). Cecilia Bartolis sätt att sjunga kroppsligt är också helt unikt inom dagens klassiska sångkonst. Något som hon lärt sig av flamencon, som hon utövade i unga år. Kanske märks det allra mest i Scarlattis \"Caldo sangue\" (Det heta blodet) som handlar om en ung man som håller på att dö, och som Bartoli gör så förtvivlat inåtvänd och svärtat försvinnande, att man vill ropa henne tillbaka med ett \"Olé!\" (Kom tillbaka!.) Cecilia Bartoli har fallit i en av stadens marmortrappor dagen för intervjun och slagit läppen. Hon vill inte låta sig fotograferas. Jag försöker lugna henne och föreslår att ingen kommer att tolka det som en olycka, snarare som resultatet av en vild kärleksnatt. Innan hon skrattat färdigt frågar jag vad Rom betyder för henne. - I Rom vill man våga leva, svarar hon. Eller som Händel säger i sin aria \"Lascia lade spina\": \"Bry dig inte om taggarna, plocka rosen!\" Cecilia Bartoli Är född i Rom 1966. Båda föräldrarna var anställda i kören på operan i Rom. Hon spelade trombon och dansade flamenco innan hon slog igenom 1987 som koloraturmezzosopran. Cecilia Bartoli har släppt ett 20-tal album (alla på Decca) sedan början av 1990-talet. Hon finns representerad på ett flertal kompletta inspelningar av Mozart- och Rossinioperor samt på temaalbum kring Vivaldi, Salieri och Gluck. På senare år har hon allt tydligare fokuserat på 1700-talsrepertoaren och samarbetar företrädesvis med dagens ledande barockensembler. Det har visat sig idealiskt för hennes mirakulöst lätta och virtuosa koloraturmezzo. Det senaste albumet, \"Opera proibita\", som släpptes härom veckan, måste räknas till hennes allra främsta. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24002, "headline": "Woodsteins sista kapitel", "summary": "Med boken ”The Secret Man” sätter Washington Post-legenden Bob Woodward punkt för Watergate. Det är en klok och nedtonad final på efterkrigstidens mest dramatiska och uppumpade story.", "article": "BOB WOODWARD ”The Secret man” Simon & Schuster Har vi tröttnat på Watergate? Kanske det. Men när det sista kapitlet skrivs i den största politiska skandalen i Amerikas moderna historia vore det likafullt idiotiskt att vända bort blicken. Bob Woodwards nya bok ”The Secret Man” och Carl Bernsteins lååånga artikel ”Watergate’s last chapter” i Vanity Fairs oktobernummer har inte bara ett historiskt värde. De handlar också om vår tid. Om våra myter och lögner och ideologiska förvillelser. Det väckte sensation och skadeglädje när Vanity Fair i början av sommaren spräckte nyheten att FBI-höjdaren Mark Felt var Washington Posts hemliga källa ”Deep Throat”. I över 30 år ruvade Post på sin väl bevarade hemlighet – och så blev de blåsta på nyheten. Woodward fick snopet hasta hem och skriva om de sista bitarna i den bok om Deep Throat som låg klar i kassaskåpet. Förlaget Simon & Schuster tryckte optimistiskt en första upplaga på 850 000 exemplar men försäljningen har gått trögare än väntat. ”Alla presidentens män”, Woodwards och Bernsteins hastigt skrivna bok från 1974, klättrar däremot på listorna och har nått en ny generation läsare. – Woodsteeein... Vem minns inte den rytande chefredaktören Ben Bradlee i Allan J Pakulas ovanligt lyckade filmatisering. Jason Robards fick en Oscar för rolltolkningen och jag ser honom fortfarande framför mig med pennan i hand muttrande stryka bort svaga partier i det lovande radarparets rykande manus. När Bob Woodward (Robert Redford) kom till Post var han en högbrynt advokatson med examen från Yale och hade fem år som marinofficer bakom sig. I ”The Secret Mans” suggestiva upptakt berättar Woodward att han i slutet av 60-talet levererade kurirpost från försvarshögkvarteret Pentagon till Vita huset. Det var där han första gången träffade Mark Felt, som bar på en dokumentväska från den federala polismyndigheten FBI. Woodward blev imponerad av den äldre mannens utstrålning och fortsatte odla sin högt uppsatte kontakt. Med tiden blev Felt en fadersfigur. Vilka var hans motiv att läcka? Kring den frågan kretsar Woodward. Men när reportern efter många års tystnad söker upp Felt i Kalifornien förstår han att minnet svikit den gamle mannen och han förbannar sig själv för att inte tidigare ha sökt svaret på frågan han kommit för att ställa: ”Varför?” De rabiata republikanerna, som ser Felt som en förrädare och inte en hjälte, och de avundsjuka journalisterna, som kunde ha sålt sin mamma för att få göra scoopet själva, påstår ungefär samma sak: Felt drevs av bitterhet och hat mot Nixon för att han blev förbigången när presidenten valde en lojal tjänsteman som efterträdare till FBI:s mångårige chef J Edgar Hoover 1972. Woodward förnekar inte. Det finns andra förklaringar. 1. I ett korrumperat system kunde bara obekväma fakta i offentligheten driva fram en opinion mot Vita huset. 2. Felt insåg att Nixon manipulerade FBI av politiska skäl. 3. Han var en erfaren agent som närmade sig pensionsåldern och gillade spelet. Amerika låg i krig och i det kriget var alla medel tillåtna. Det ansåg Nixon och det ansåg FBI. Då fick lagarna stryka på foten och konstitutionen vika ner sig. Nixon litade bara på sina egna och var den förste president som gav sig på FBI och förberedde ett fientligt övertagande. I Vita huset skapades ett eget ”rörmokeri” med över femtio man på lönelistan, redo att utföra de smutsiga jobb som behövdes för att skaffa kunskap om politiska motståndare, och om så krävdes förgöra dem. Där gick Mark Felts gräns. Bob Woodwards bok är avklarnad och klok, olik de övergödda makthistorier han skrivit under senare år, en nedtonad final på efterkrigstidens mest uppumpade story. Carl Bernstein (Dustin Hoffman) var Bob Woodwards motsats: en ettrig murvel som kom från enkla förhållanden och aldrig kunde drömma om Yale men hade större erfarenhet och skrev bättre än sin partner. Han lämnade Post 1977 och har arbetat för ABC News och skrivit för de stora prestigetidningarna från Time över Rolling Stone till The New Republic. Trots ett nära förhållande till Vanity Fair hade han ingen aning om att redaktionen i två års tid jobbat på att knäcka hans egen historia. Om Woodward är en skeptisk insider är Bernstein en vital outsider. Han har aldrig träffat Felt och kan därför skjuta frågan om mannen och motivet åt sidan och snarare angripa de makt- och mediepolitiska frågorna kring Watergate och föra in dem i ett nytt sekel. Nixon var en skurk. Men också en intelligent man med en ambitiös inrikespolitisk agenda, inte den blinda hök många velat göra honom till. Dåtidens republikaner gick att resonera med. Nixon tvingades lämna Vita huset därför att också modiga partivänner gjorde uppror mot despotin och satte konstitutionen och lagen före partiet. Den utrensningen öppnade för deras snabba återkomst till makten (Ronald Reagan 1980). Annat är det i dag. Ideologerna och de upphetsade idealisterna styr och partipiskan viner när lagar sätts ur spel och jakten på terrorister får rättfärdiga det ena enfaldiga beslutet efter det andra – både hemma och borta. Få eller inga opponerar sig. Och dagens Vita hus förfogar över en pr-apparat som är ofantligt mycket större och mer sofistikerad än Nixons lilla dementimaskin. Bernstein observerar att argumentet för de okonventionella metoderna då som nu var att landet låg i krig och hotades av terrorism på hemmaplan. Varje gång den nationella säkerheten åberopas ska man spetsa öronen. Det är min erfarenhet, säger Ben Bradlee, att det oftast bara är ett led i en större kampanj med avsikt att dölja sanningen. Står massmedierna pall för trycket? Ja, de fristående tidningarna, svarar Carl Bernstein, de som har en tradition och ansvarsfulla ägare. New York Times, Los Angeles Times och Washington Post är ofta bättre än förr. Annars mest mörker och pr-maskiner. Jan Eklund jan.eklund@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24008, "headline": "Depeche Modes två teman: smärta och lidande", "summary": "– Det är väldigt svårt för mig att skriva lyckliga låtar utan att känna att jag ljuger, säger Depeche Modes Martin Gore.Fredrik Strage har träffat honom i London. Om drygt två veckor släpps albumet ”Playing the angel”.", "article": "– Dave var flärdfull, väldigt new romantic. Han klev in i vår replokal och sjöng David Bowies ”Heroes”. Vi andra såg fortfarande ut som skolpojkar. Han var en stjärna. Martin Gore minns första gången han träffade David Gahan, som när han fått jobbet som sångare i Composition Of Sound föreslog att de skulle byta namn till Depeche Mode, efter den franska modetidningen. Under de tjugofem år som gått sedan dess har Gore och Gahan varit varandras motsatser: den förre en blond, saktmodig låtskrivare med änglastämma, den senare en mörkröstad, tatuerad arenaposör. Nu sitter de i var sitt rum på ett hotell i London och ger intervjuer. Dave Gahan är klädd i vitt linne och är pratsam, till och med när journalister vågar fråga om hans heroinöverdos 1996. Martin Gore är absurt påpälsad för en varm sensommardag (manchesterbyxor, täckjacka, stickad luva) och fåordig, till och med när jag ställer standardfrågor om vilken musik han spelade som dj på en bar i Los Angeles häromveckan. – Kompakt, svarar han och syftar på den tyska technoetiketten. Martin Gore granskar sina naglar som han målat mörkgröna, nästan svarta. Han ser plågad ut, som om han tillhör de ”damaged people” han sjunger om i den vackraste balladen på Depeche Modes nya album ”Playing the angel”. Senare får jag reda på att han ligger i skilsmässa. – På baksidan av skivomslaget kommer det förmodligen att stå ”pain and suffering in various tempos”. Det sägs ibland att alla våra låtar har samma tema. Det håller jag inte med om. Smärta och lidande är faktiskt två olika ämnen. Efter sin förra turné spelade Dave Gahan och Martin Gore in soloskivor, medan den tredje medlemmen Andy Fletcher startade skivbolaget Toast Hawaii. Depeche Modes frontman hade måttliga framgångar som soloartist, men krävde ändå att få vara med och skriva låtar om det skulle bli någon ny skiva. Enligt Martin har Dave bara försökt bidra med egna låtar en gång förut. – Jag har ett vagt minne av att Dave gav mig en väldigt enkel demo när vi höll på med ”Ultra”. Det var bara han som sjöng själv på en strand, inga instrument. Den här gången kändes det uppenbart redan från början att Dave ville få med egna låtar. Frågan var bara hur många. Jag tyckte inte att det kändes rätt att han skulle skriva hälften. Så vi kom överens om tre stycken. Han är en mycket lyckligare person nu när han fått bidra till låtskrivandet. Med tanke på Gahans sömniga album ”Paper monsters” är hans tre Depeche-låtar – i synnerhet dansanta ”Suffer well” och gothbluesiga ”Nothing’s impossible” – chockerande bra. Men den största överraskningen är att gruppens elfte studioalbum är så svart, hårt och dramatiskt, i alla fall jämfört med den avslagna föregångaren ”Exciter”. ”Ju äldre jag blir, desto långsammare går musiken”, sa Martin när jag intervjuade honom för två år sedan. Nu tror han att dj:andet har gjort honom sugen på snabba beats. – Jag har också börjat skriva låtar direkt på datorn. Tidigare har jag alltid börjat med gitarr eller piano. Jag var rädd för att utgå från de elektroniska instrumenten eftersom man ibland inbillar sig att man har en bra låt när man i själva verket bara har ett intressant sound. För första gången sedan åttiotalet använder Martin Gore gammaldags analogsyntar. Det förstärker retrokänslan. Om Depeche Mode är den elektroniska popmusikens U2 så är ”Playing the angel” deras ”All that you can’t leave behind”, en återvändo till stilen på deras klassiska skivor. – Det finns definitivt referenser till det förflutna, vilket är ironiskt eftersom vår producent Ben Hillier (som tidigare jobbat med Blur och Doves) inte hade lyssnat på oss sedan han var barn och köpte ”New life”-singeln. Vi budade över alla våra album men jag vet inte om han lyssnade på dem. En blivande hit är förmodligen ”John the revelator”, ett maffigt stycke industrigospel. Titeln och refrängen bygger på en blueslåt som spelats in av bland andra Blind Willie Johnson och Son House. Depeche Modes version kritiserar lärjungen Johannes som skrev Uppenbarelseboken i Bibeln. Här är han en falsk profet som stjäl Gud från judarna och muslimerna. Dave Gahan sjunger om de sju änglarna med sju basuner men hävdar att de är en bluff – ”seven lies multiplied by seven multiplied by seven again”. – Jag sa till Andy [Fletcher] att kristna kommer att demonstrera utanför våra konserter. Han höll inte med om det. Han tycker att det är en positiv och upplyftande låt. Den är inte kritisk mot Gud, bara mot Johannes. Om Gud finns så tror jag inte att han är straffande och fördömande. Jag tror inte att han skickar sjukdomar som utplånar en tredjedel av mänskligheten. Jag tror inte att han har sju änglar som blåser i sju basuner och skapar katastrofer. När Gud skickar en tsunami beter han sig väl exakt som i Uppenbarelseboken? – Jag hörde inga basuner. Du har skrivit både blasfemiska och religiösa låtar. Och en av de mest kritiska, ”Personal Jesus”, låter väldigt kristen när Johnny Cash sjunger den. – Det var intressant att höra hans version. Där finns en helt annan känsla. Det som var ironiskt i originalet låter trovärdigt när en kristen person sjunger. Jag har aldrig anslutit mig till någon organiserad religion. Men jag tror verkligen på Gud. Och jag har lyssnat på gospel i tjugo år. Nick Cave skriver ändå de bästa låtarna om religion. Min favorit är ”Mutiny in heaven”, som han gjorde med Birthday Party. För tjugo år sedan skrev Martin Gore en hel del vänsterpolitiska texter. Han slutade med det efter ”New dress”, en låt från 1986 där telegram om hungersnöd, krig och jordbävningar kontrasteras mot refrängens huvudnyhet, att prinsessan Diana har en ny klänning. – Mitt politiska låtskrivande var bara en fas jag gick igenom. Innan jag fyllde arton hade jag knappt lämnat England och plötsligt fick jag resa och se främmande länder. Jag skrev ”Everything counts” efter att ha rest runt i Sydöstasien och sett fattigdom och orättvisor. Jag ville förändra världen, antar jag. Men efter ett tag kändes det ärligare att skriva om kärlek och relationer. ”John the revelator” är den första låten vi gjort på länge som har något slags budskap. Ungefär samtidigt som Martin Gore övergav sitt politiska engagemang började Depeche Mode att samarbeta med den holländske fotografen Anton Corbijn. Han hjälpte till att tvätta bort den nördiga helylleimage som bandet fick på sina första skivor. Typiskt nog började den brittiska pressen att respektera Depeche Mode först efter Dave Gahans överdos. – Vi gav ut ett par dåliga skivor och såg korkade ut i början av åttiotalet. Det var svårt att bli av med töntstämpeln. När drogerna kom in i bilden blev tidningarna plötsligt intresserade. Journalisterna är besatta av missbruk i det här landet. Alkohol och droger är alltid roligare att prata om än musik. Varför dras du till livets mörka sidor i dina låtar? – För att jag är realist. Det är väldigt svårt för mig att skriva lyckliga låtar utan att känna att jag ljuger. Om jag verkar lycklig utåt sett så beror det på att jag försöker vara social. Jag menar inte att livet är skit. Jag är väldigt tacksam för allt jag har. Men alla har sina problem och om man inte har några problem skapar man dem. Vilken är den deppigaste låt du hört? – Förmodligen något av Diamanda Galás. Nej, förresten, Beatles ”Eleanor Rigby”, om hur hon plockar upp riskornen när det har varit bröllop i kyrkan och sedan dör ensam. fredrik strage noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24011, "headline": "Karolina Ramqvist:", "summary": "Allt var klappat för att Britney Spears skulle bli 80-talistversionen av kändismammorna som aldrig gör något fult, men i stället visar hon andra sidor av sig själv.", "article": "När Britney Spears slog igenom som 17-åring och uttalad oskuld tyckte alla över femton att hon var en idiot när hon pratade om Madonna som sin stora förebild och jämförde sig själv med henne. Nu sex år senare har hon blivit Madonna, i en egentligen inte särskilt uppdaterad version, med samma spelrum. Ett bevis är ”Britney and Kevin: Chaotic” – hennes dokusåpa vars fem första avsnitt visas i tv i kväll. Där berättar Britney Spears och Kevin Federline sin kärlekssaga från ragg till babylycka genom att filma sig själva med handkamera från det att Britney bjöd med honom på sin turné fram tills hon friade. Britney röker nästan hela tiden. Hon filmar sina knän med noppiga mjukisbyxor på sig och säger: ”They look like boobs, but they’re not, they’re my knees.” Hon säger att hon inte tror på äktenskapet och att hennes drömkille är någon som inte har sett så mycket av världen eftersom hon har sett nästan allt och vill få se det igen, genom honom. Hon frågar sin livvakt om han skulle låta sin fru ligga med Brad Pitt i fall han fick ligga med Halle Berry och får honom nästan att erkänna att enda anledningen till att han nekar är att hon är tjej. Ett tjejbarn som sitter med i limon på väg till TRL eller någon annan superkäck MTV-inspelning och måste skyddas från den dramatiska sanningen om kärlek. När det här visas i svensk tv har rapporteringen om Britneys och Kevins baby som föddes för två veckor sedan just ebbat ut. (Förlossningen kommer i senare avsnitt av ”Chaotic”.) Britneys senaste video var ”Someday”, där hon framställde sig själv som jungfru Maria, smekte sin mage och sjöng att hon nu när bäbisen kom skulle få veta sanningen om livet. Allt var klappat för att hon skulle bli 80-talistversionen av alla de där kändismammorna som aldrig gör något fult, men i stället visar hon andra sidor av sig själv: säng med dansare på scenen som på Madonnas ”Blond Ambition”-turné och egenhändig inzoomning av Amsterdams red light district till en extremt nerpitchad ”Baby one more time”. Till gudmor åt sin son har hon valt Kim Cattrall, som spelade Samantha i ”Sex and the City” och nu skriver sexhandböcker. När ”Someday”-videon avslutar det femte tjugominutersavsnittet verkar den inte lika sjukt längre. Efter att ha sett ”Britney and Kevin: Chaotic” – där de scener de själva filmar genomgående är mycket bättre än när de blir intervjuade – går det inte att avfärda henne så som man avfärdar brudar som sätter gloria på sig själva när de är på smällen. ”Someday” liknar fortfarande en trygg hamn för en lolita, men den blev inte Britneys slutdestination. karolina ramqvist noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24033, "headline": "Sårbara men stolta", "summary": "På Inwood House i New York bor ensamma, gravida tonårsflickor i väntan på förlossningen. De har ingenstans att ta vägen. - Flickorna längtar inte efter barn, utan efter kärlek, säger socialarbetaren ms Webster.", "article": "Varje år blir 400.000 amerikanska tonårsflickor mammor. En del klarar sig på egen hand, andra tas om hand av samhället och placeras på institutioner. På Inwood House i New York bor flickor som har nallar i sängen, pojkvänner i fängelse och barn i magen. De har ingenstans att ta vägen, inga familjer, inget socialt nätverk. Oftast är de barn till mammor som själva inte kunnat ta hand om sina barn, missbrukare och kriminella. En flicka trasslar med sitt skärp som bär texten \"Bad Girl\"; det är svårt att få på plats runt den runda magen. Flickorna skrattar tillsammans under mammagymnastiken, stryker beskyddande över sina magar och suckar över de begränsningar som omger dem, för har man vuxit upp utan trygghet är regler förbluffande svåra att följa. De bor på Inwood House fram till förlossningen, och under tiden ska de gå i skola och hålla tider. Socialarbetaren ms Webster tar in flicka efter flicka på sitt kontor och förklarar om och om igen: Du måste gå i skolan tills barnet är fött, du måste sköta dig, annars blir barnet omhändertaget och du får inte behålla det. Flickorna suckar uppgivet, ms Webster tjatar envetet vidare men utan att bli arg. I stället tar hon på sig glasögonen och beundrar förlovningsringen på den truliga tonårsflickans hand: det var den som var orsak till skolket den här gången. - Vi dömer ingen, slår ms Webster fast. Samhället omkring dem, berättar hon, är fullt av människor som säger \"blir man med barn så får man stå för det\". Men flickorna är fortfarande barn, och blir inte vuxna bara för att de är gravida. - Deras graviditet är ett tillstånd, inte ett sätt att bli vuxen, säger ms Webster. För flickorna längtar egentligen inte efter barn, utan efter kärlek. Pojkvännerna, de blivande papporna, får inte bo på Inwood House, de får inte ens vara ensamma med flickorna på deras rum. Ibland är det inga problem, som för Nadia vars pojkvän Riheem sitter i fängelse. När han äntligen blir frigiven står hon utanför fängelset och väntar. Så försöker tonåringarna Nadia och Riheem foga ihop en möjlig tillvaro för sin lilla familj, på de tider och platser som institutionerna tillåter. Det blir inte så mycket lättare för dem att leva tillsammans när barnet är fött heller. Spädbarn får inte bo på Inwood House, så efter förlossningen måste den amerikanska socialtjänsten, Agency for Children Services (ACS), leta efter en institution som tar emot både mor och barn. Tills placeringen är klar - och det kan ta tid - bor spädbarnet kvar på sjukhuset och den nyblivna mamman återvänder ensam till Inwood House. Klassklyftorna är stora i USA, och en del av hjälpen till fattiga bygger på frivilliga insatser och välgörenhet. Till Inwood House kommer regelbundet volontärer: välbeställda vita kvinnor som ser ut som förvånade utomjordingar i märkeskläder när de försöker få kontakt med tonårsflickorna. Till slut hittar de en gemensam angelägenhet när de förtjust kluckar över de fina barnkläder som volontärerna delar ut. - Det är ju en frontalkrock, konstaterar Caroline Mörner Berg som har gjort \"Bara ett barn\", men lägger också till: - De försöker ändå göra något bra. Själv bestämde hon sig för att filma flickorna på Inwood House första gången hon kom dit och stod i den trånga hissen tillsammans med två gravida flickor. - De var så sårbara, och samtidigt så oerhört stolta över sina magar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24064, "headline": "Stig Larsson får göra Birros \"August\" för tv", "summary": "Efter förra sommarens hetsiga diskussioner är det nu klart. Författaren och dramatikern Stig Larsson ska regissera Peter Birros \"August\" för Sveriges Television.", "article": "Förra sommaren brakade debatten loss kring Peter Birros manus till tevedramat \"August\", som ger hans personliga bild av August Strindberg. Utan hans vetskap hade ansvariga på SVT Drama i Göteborg bestämt att Richard Hobert skulle regissera. - Jag kan inte jobba med en regissör som jag har inte har något gemensamt med. Jag kan inte bara lämna ifrån mig mitt manus, det är mitt livs projekt, skrivet med mitt hjärteblod, sa Peter Birro då till DN. Flera andra manusförfattare ställde sig bakom hans protester. Bland annat uppmanade filmaren Lukas Moodysson till bojkott av produktionen om inte en annan regissör valdes. Men nu är det alltså klart. Stig Larsson ska regissera. Peter Birro har deklarerat att han inte vill kommentera det, men när DN når honom säger han: - Jag är väldigt glad över att det är Stig Larsson som ska regissera. Det var ju Stig som satte upp min pjäs \"Arbetarklassens sista hjältar\" på Elverket och det blev en riktig lyckträff. Jag tror att Stigs intelligenta och naturalistiska blick passar mitt sätt att skriva dramatik. Därför känns det här jättespännande, och jag är säker på att August skulle ha hållit med mig om den saken. \"Arbetarklassensp>- Det avgörande är skådespelarnas arbete. Vad jag kan göra är att skapa en form av trygghet. Mer som en madam som gör att salongen fungerar. Jag kan vara en väldigt diskret person. Skådespelarna kan använda mig som ett lackmuspapper. Om den metoden är användbar i en pestigeproduktion på SVT i Stockholm återstår att se. När planerna på \"August\" presenterades var det som en julklapp till tv-publiken 2005. Nu kommer julklappen inte förrän 2007. - Vi har andra produktioner som legat i pipeline, som vi inte har kunnat flytta runt på, säger Daniel Alfredson, dramachef på SVT Fiktion. \"August\" är också flyttat från hårt kritiserade SVT Väst i Göteborg till Stockholm. Daniel Alfredson förnekar att främsta anledningen skulle vara konflikterna mellan Birro och de ansvariga i Göteborg. - Det viktigaste skälet är att dramat utspelar sig i Stockholm. Det vore att gå över ån efter vatten att inte spela in den här. Enligt Daniel Alfredson har valet av Stig Larsson kommit till genom gemensamma diskussioner. - Vi försöker alltid göra sådant här genom samarbete. Det går ju inte att tussa ihop två människor som inte vill jobba tillsammans. - Stig Larsson har det kunnande kring August Strindberg som jag tror att man behöver för ett sådant här projekt. Hur mycket kommer Peter Birro att få vara med och bestämma? - I princip ska man beakta hans förslag, men regissören måste ta ansvaret och kunna ha sista ordet. Men jag tror att Peter nöjer sig bra med att vara författare i det här projektet. Projektledare blir Ann-Mari Jartelius. Inspelningarna startar under våren 2007. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24066, "headline": "Stig Larsson får göra Birros ”August” för tv", "summary": "Efter förra sommarens hetsiga diskussioner är det nu klart. Författaren och dramatikern Stig Larsson ska regissera Peter Birros ”August” för Sveriges Television.", "article": "Förra sommaren brakade debatten loss kring Peter Birros manus till tevedramat ”August”, som ger hans personliga bild av August Strindberg. Utan hans vetskap hade ansvariga på SVT Drama i Göteborg bestämt att Richard Hobert skulle regissera. – Jag kan inte jobba med en regissör som jag har inte har något gemensamt med. Jag kan inte bara lämna ifrån mig mitt manus, det är mitt livs projekt, skrivet med mitt hjärteblod, sa Peter Birro då till DN. Flera andra manusförfattare ställde sig bakom hans protester. Bland annat uppmanade filmaren Lukas Moodysson till bojkott av produktionen om inte en annan regissör valdes. Men nu är det alltså klart. Stig Larsson ska regissera. Peter Birro har deklarerat att han inte vill kommentera det, men när DN når honom säger han: – Jag är väldigt glad över att det är Stig Larsson som ska regissera. Det var ju Stig som satte upp min pjäs ”Arbetarklassens sista hjältar” på Elverket och det blev en riktig lyckträff. Jag tror att Stigs intelligenta och naturalistiska blick passar mitt sätt att skriva dramatik. Därför känns det här jättespännande, och jag är säker på att August skulle ha hållit med mig om den saken. ”Arbetarklassens sista hjältar” med Mikael Persbrandt och Börje Ahlstedt i rollerna som misslyckad son med en misslyckad far blev Elverkets hittills största publiksuccé. I det sammanhanget beskrev Stig Larsson sig själv som regissör: En som inte tar så mycket plats, absolut ingen demonregissör. – Det avgörande är skådespelarnas arbete. Vad jag kan göra är att skapa en form av trygghet. Mer som en madam som gör att salongen fungerar. Jag kan vara en väldigt diskret person. Skådespelarna kan använda mig som ett lackmuspapper. Om den metoden är användbar i en prestigeproduktion på SVT i Stockholm återstår att se. När planerna på ”August” presenterades var det som en julklapp till tv-publiken 2005. Nu kommer julklappen inte förrän 2007. – Vi har andra produktioner som legat i pipeline, som vi inte har kunnat flytta runt på, säger Daniel Alfredson, dramachef på SVT Fiktion. ”August” är också flyttat från hårt kritiserade SVT Väst i Göteborg till Stockholm. Daniel Alfredson förnekar att främsta anledningen skulle vara konflikterna mellan Birro och de ansvariga i Göteborg. – Det viktigaste skälet är att dramat utspelar sig i Stockholm. Det vore att gå över ån efter vatten att inte spela in den här. Enligt Daniel Alfredson har valet av Stig Larsson kommit till genom gemensamma diskussioner. – Vi försöker alltid göra sådant här genom samarbete. Det går ju inte att tussa ihop två människor som inte vill jobba tillsammans. – Stig Larsson har det kunnande kring August Strindberg som jag tror att man behöver för ett sådant här projekt. Hur mycket kommer Peter Birro att få vara med och bestämma? – I princip ska man beakta hans förslag, men regissören måste ta ansvaret och kunna ha sista ordet. Men jag tror att Peter nöjer sig bra med att vara författare i det här projektet. Projektledare blir Ann-Mari Jartelius. Inspelningarna startar under våren 2007. Lina Kalmteg lina.kalmteg@dn.se Betty Skawonius betty.skawonius@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24081, "headline": "Soprano sjunger ut", "summary": "James Gandolfini har bytt gangstersviden i ”Sopranos” mot blåstället i John Turturros musikalfilm ”Romance and cigarrettes” – en av höjdpunkterna på årets filmfestival i Venedig. DN:s Nicholas Wennö har mött honom där.", "article": "Venedig. James Gandolfini lufsar runt som en tam grizzlybjörn i trädgården till berömda Hotel des Bains, där Visconti spelade in ”Döden i Venedig”. Gandolfini är ledig från inspelningarna av den sjätte säsongen av ”Sopranos” för att hjälpa John Turturro att lansera sin arbetarklassopera ”Romance and cigarrettes” på Venedigs filmfestival. Gandolfini möter världspressen barfota med ett kompakt handslag, svarta byxor och turkos skjorta. På något underligt sätt känns det som att vara gäst på ett barbecue-party i Tony Sopranos välansade trädgård i den nyrika delen av New Jersey. ”Romance and cigarrettes” utspelar sig i en annan del av New Jersey. Gandolfini har bytt den brackiga maffiagarderoben och de feta Havannacigarrerna mot blåställ och cigarretter. Nick Murder är en kedjerökande metallarbetare med en dinosauries sexdrift som slits mellan sin strävsamma fru (Susan Sarandon) och sin eldiga älskarinna med snuskig fantasti (Kate Winslet). I stället för att gå till psykologen Dr Melfi ger Nick Murder sina känslor utlopp genom att gå ut på gatan och sjunga ut. Efter mönster från Dennis Potters teveserier använder rollfigurerna popklassiker av Bruce Springsteen, Janis Joplin, James Brown och Tom Jones när orden inte räcker till. – Från början var jag skeptisk, eftersom jag inte kan sjunga. Men när jag insåg att min rollfigur också var tondöv så kändes det okej. Det fanns något friskt och originellt med manuset som fick mig att skratta, säger James Gandolfini med samma sorts sluga leende som Tony Soprano. – Nick Murders liv är ingen picknick, och egentligen är han inte den sorts kille som skulle uttrycka sig genom sång och dans. Gandolfini borde veta. Han kom från en arbetarfamilj i samma New Jersey som i filmen. Efter några år på universitetet jobbade Gandolfini som lastbilschaufför, dörrvakt, bartender och nattklubbsboss. Det var först efter 25 som han fastnade för skådespeleriet efter att ha träffat en massa ”intressanta knäppgökar”. Hans karriär inleddes med en skandinavisk turné med ”Linje Lusta” där Gandolfini minns en massa pensionärer som somnade under föreställningen. I dag, ett decennium senare, är James Gandolfini en av USA:s mest hyllade skådespelare och en osannolik sexsymbol, mer lik soffpotatisen Homer Simpson än Brad Pitt. – Ingen i min familj har sysslat med skådespeleri tidigare. Och jag var ganska pompös i början av karriären, säger han och kan inte hålla sig för skratt. – Jag berättade för min familj att de skulle kunna få lite obehag om jag skulle spela någon udda roll som fick stort genomslag. Alla skrattade bakom min rygg: ”Vilken tönt, vem tror han att han är?”. Och nu får de lite trubbel, vilket jag är väldigt nöjd med, ler James Gandolfini. Tony Soprano har blivit en figur som är verkligare än verkligheten. – Det händer ofta att folk som träffar mig är rädda i några sekunder. När jag var nyinflyttad i New Yorks West Village åkte jag hiss med en äldre dam. I efterhand berättade denna granne att hon hade förknippat mig med något ”dåligt”, utan att riktigt veta varför... Eftersom Gandolfini helst spelar de mest komplicerade rollfigurerna har han dragit tevehistoriens största vinstlott: den prozac-tuggande Tony Soprano är den perfekta patienten – panikångest, asocialt beteende, narcissim, borderline-symtom... Hur har Tony Soprano påverkat dig som privatperson? – Vet inte, men det fanns en period när jag blev lite bossig. Men jag har vänner, mest från universitetsåren, som sätter mig på plats direkt. Kanske borde jag gå till psykologen, men jag har verkligen inte tid. Den lätt skygge Gandolfini är ingen pr-maskin och förstår inte varför någon vill lyssna på hans ”blah, blah, blah”, och undrar vart Gary Cooper-idealet försvann – ”den tysta, starka typen, en riktig amerikan”. Och han tycker att Tony Soprano är betydligt mer intressant än han själv – ”en 120 kilos Woody Allen”. Terapisamtalen med Dr Melfi i serien var som en grundkurs i psykologi. – Terapistunderna fungerar lite som kören i antika grekiska dramer – de förklarar vad Tony gör. Jag har lärt mig mycket om aggressioner, depressioner och familjer. Att depression ofta är ilska som inte fått utlopp. Ibland gick jag igenom ett ”Sopranos”-avsnitt utan att riktigt förstå undertexten. Sedan gjorde jag en scen med Melfi och plötsligt förstod jag hela avsnittet. För några år sedan började våldet i ”Sopranos” påverka honom lite negativt på ett personligt plan. Och redan när David Chase kom med manuset till ”Sopranos” i slutet av 1990-talet var han trött på att spela ”galna gangsters”. – Manuset är otroligt smart och humoristiskt. I de vanliga teveserierna som sänds på de stora kanalerna i USA säger karaktärerna alltid exakt vad de menar till varandra. I ”Sopranos” ljuger rollfigurerna för sig själva och för varandra – kanske inte hela tiden och ibland oavsiktligt. Detta är mer som det verkliga livet. Tittarna känner igen sig i de misstag som Tony gör. Och sedan har vi allt detta med familjen – mamman och sonen, som alla känner igen sig i, säger James Gandolfini. Även om Tonys superbitchiga mamma Livia är borta ur serien är han alltjämt omgiven av starka kvinnor – frun Carmela, dottern Meadow, systern Janice och terapeuten Dr Melfi. John Turturro menar att ingen annan manlig skådespelare har lika gott handlag med kvinnliga aktriser som James Gandolfini. När jag frågar honom var denna talang kommer ifrån, ser han lite generad ut: – Hmmm, jag är en ”rabbit-dog”, en sådan där hund som är bra på att nosa upp kaniner, säger han och ger ett ironiskt Tony Soprano-leende. – Kanske har jag en viss förståelse för kvinnor eftersom jag har två äldre systrar. De brukade spöa upp mig – och jag förtjänade det. Men numera står vi väldigt nära varandra. I like my mother too... – Men herregud, det är inte svårt att fokusera på smarta och sexiga kvinnor som Kate Winslet och Susan Sarandon. Kate överraskade mig varje dag genom att hitta på nya saker. Det hon gjorde i brandscenen i en röd klänning var det sexigaste jag sett i hela mitt liv. Jag och Steve Buscemi satt som förtrollade och bara stirrade på varandra. Holy Shit! Jag glömde bort att spela min roll, eller kanske spelade jag den alltför väl. Steve Buscemi hävdar att Gandolfini är USA:s bästa skådespelare. – Äh, kom igen! Det var snällt av honom, men han skämtar. Jag skulle säga att Sean Penn är bäst. – Jag såg ”Mean streets” ungefär fyrahundra gånger, de flesta filmer jag gillar handlar om vanliga människor som jag aldrig kommer att få spela. Jag förstår att alla vill placera mig i gangsterfacket. Men Nick Murder är ingen tuff kille, hans fru måste komma och försvara honom i ett slagsmål. Och jag skulle kunna spela Peter Pan, säger Gandolfini. Han inser att han snart måste skiljas från Tony Soprano och har blandade känslor. – Hela ”Sopranos” har varit som ett underligt sammanträffande, som om det var förutbestämt. David Chase skrev ett manus som hade så många beröringspunkter med mitt liv – även om jag aldrig varit någon våldsam person. Vi spelar in ”Sopranos” på samma ställen som jag hängde på som ung – pizzerior och några shopping center. Gamla vänner från high school kommer förbi och hälsar, och jag känner mig fortfarande som en av dem. Jag älskar New Jersey. – Jag bodde ett tag i Los Angeles, men kommer aldrig att återvända. Allt kretsade kring filmbranschen och det oföränderliga vädret höll på att driva mig till vansinne. Vad betyder din italienska identitet? – Allt mindre, lustigt nog. Men att vara här i Venedig får mig att minnas vissa saker. Men jag kan inte prata italienska och i takt med att mina föräldrar blir äldre blir jag allt mer amerikaniserad. Men James Gandolfini är inte särskilt stolt över USA just nu. Han är märkbart skakad av tevebilderna på den äldre kvinna som dog i sin rullstol utanför Superdome i New Orleans och har svårt att hålla tillbaka ilskan över hur hjälparbetet har skötts. – Jag skämdes för mitt land. Det är ett sjukdomssymtom, säger James Gandolfini och låter förstå att smittkällan kan spåras till George W Bush i Vita huset. I ”Romance and cigarrettes” får hans rollfigur sota för sin cigarrettkonsumtion. James Gandolfoni fick frågan vad han skulle göra om han plötsligt fick veta att hade cancer och skulle dö: – Åka till Amsterdam, svarar han. – Varför Amsterdam? – Varför inte, ler Gandolfini innan han blir snäppet allvarligare: – Nej, jag skulle förstås tillbringa all tid med min 6-årige son. Nicholas Wennö nicholas.wenno@dn.se 08-738 21 61 ", "article_category": "culture"}
{"id": 24089, "headline": "Upprorets diktare", "summary": "Medieålderns trivialisering har gjort det svårt att läsa Friedrich Schiller, men i två hundra år har han fått frihetslängtande själar att vibrera..", "article": "Att skriva om Friedrich Schiller i dag är mycket svårare än det var för hundra år sedan. På hundraårsdagen av hans död var det tyska riket drygt trettio år och man kunde fortfarande tala om Schiller som den diktare som mer än någon annan bidragit till att forma den tyska nationalkänslan. Det fanns en levande tro på nationens själsliv som bidrog till landets utveckling men senare också missbrukades politiskt, främst av Hitler för hans stortyska drömmar om världsherravälde. Framför allt gick det 1905 fortfarande att tala om det nya Tyskland med sina geniala filosofer och hjärteblödande diktare för vilka Gud, frihet och fosterland inte var tomma ord, utan \"den verklighet för vilken de ville segra eller dö\". Det var Schiller som uttryckte sig så. Men mellan honom och vår tid ligger som bekant två världskrig, och mycket av hans själfulla patos framstår i dag som hopplöst förlegat och framför allt förbrukat. På nästan samma sätt som Heidenstams hyllningar av karolinska dygder eller Runebergs förhärligande av den finske soldaten i \"Fänrik Ståls sägner\" är Schillers historiedramer om Jungfrun från Orléans och Wilhelm Tell alltför förknippade med den krigiska fosterlandskärleken för att man i dag utan vidare skulle kunna uppföra dem. Andrea Breth - den framgångsrika teaterregissören och Schillertolkaren - frågade sig nyligen i Die Zeit om man över huvud taget kan spela Schiller längre. Och då syftade hon inte på Schillers eventuella medansvar till den tyska katastrofen, utan på vårt trivialiserade mediesamhälle där få människor utanför specialistkretsen har någon uppfattning om det Schillerska idéarvet och den dramatiska tid mellan revolution och restauration som såg det moderna Europa födas. När inte ens förbundskanslern äger kunskap om den berömde skalden, som givit namn åt så många gator och institutioner och bevingade ord och betytt mer för tyskarnas självkänsla än någon annan dramatiker - finns det då över huvud taget någon anledning att befatta sig med hans liv och dikt? Jag vet inte säkert. Vi lever i dag i en tid där det lidelsefullt monumentala och all form av nationell och även europeisk solidaritet är satta på undantag, ja, där livets stora frågor inte längre är ett ämne för konsten och den skapande fantasin. Numera fnyser nog de flesta instinktivt åt Schillerska begrepp som \"människobildning\" och \"själsfullkomning\" och den estetiska livsvisdom han eftersträvade är ungefär raka motsatsen till vad nutida dekonstruktivister och postmodernister sysslar med. Medan de river ned ville Schiller bygga upp och någonstans i brytningspunkten mellan det själfulla och det artificiella borde det finnas en plats även för honom. I varje fall märker jag att jag allt oftare ofrivilligt sträckt min hand efter de gamla Schillervolymerna. Knappast någon tysk diktare har så vanställts av banal hjältedyrkan som Schiller och det är knappast hjältarna eller deras bedrifter som lockar, utan snarare själva språkets elementära kraft, denna obevekliga frihetslängtan som gjorde att Schiller aldrig lät sig brytas ned av varken furstarnas förtryck eller personlig nöd, och som känns lika aktuell och originell nu som då. Det saknas inte lärda uttolkningar av Schiller, men de flesta är av äldre datum och färgade av sin egen tid på ett sätt som gör dem svårläsliga. Lagom till tvåhundraårsjubileet av hans död 1805 föreligger nu ett tiotal nyutkomna böcker och biografier, däribland Marie Haller-Nevermanns \"Friedrich Schiller. Ich kann nicht Fürstendiener sein\" och Sigrid Damms \"Das Leben Friedrich Schillers\" samt Rüdiger Safranskis levnadsteckning. En ung man med svallande lockar vars verser fick ungdomar att tumla omkring i ömsom himlastormande frihetstrots, ömsom ruvande i weltschmerz - så ter sig den unge studenten som 1782 gjorde skandal bland alla goda samhällsbevarare med revolutiondramat \"Rövarbandet\". Det karaktäristiska för samtliga biografier - även för Safranskis virtuost genomförda filosofiska rundmålning - är en önskan att framställa denne store diktare i all sin litenhet, i sin fysiska och ekonomiska misär. Hans moderna uttolkare försöker rucka honom från marmorsockeln. Det är inte den himlastormande idealisten som står i centrum, utan den stridbara fattigstudenten, den ärelystne dramatikern, den omtänksamme fadern och regementsläkaren, framför allt den rastlösa människan av kött och blod som trots ständiga sjukdomstillstånd hade en obändig vilja att ge dramatisk form åt de gestalter som rörde sig i hans inre. När fattigstudenten slog igenom 1782 var han en helt okänd person. Född 1759 i staden Marbach hamnade han som trettonåring på den militäriska Carlsskolan där han började skriva i protest mot den diktatoriska härskarhand som styrde inne på skolan. En jämförelse med Goethe är intressant. Denne levde som lyckans gunstling vid hovet i Weimar och företog bejublade \"geniresor\" till när och fjärran. Livet förde honom genom Sturm und Drang och klassicism upp mot himmelska höjder. Kontrasten till Schiller kunde inte vara större. Medan Goethe bara behövde sträcka ut handen för att plocka ned kunskapens fullmogna frukter fick Schiller hela tiden kämpa sig till ära och berömmelse. En enda dags snuva eller tandvärk satte geheimerådet Goethe ur spel; för Schiller däremot var lidandet livets grundvillkor. Något fritt och bekymmerslöst liv fick han aldrig uppleva och resa var det inte tal om, inte ens till Schweiz (där hans \"Wilhelm Tell\" utspelas\") kom han. Och får man tro Sigrid Damm var en stor del av hans fyrtiofemåriga liv en oavbruten dödskamp som utkämpades i ett utkylt rum fullt av tobaksrök. \"Sådan luft som Schiller tycker om är gift för mig\", skrev Goethe. \"Rövarbandet\" brukar betecknas som ett uttryck för franska revolutionens frihetslängtan. Men i första hand var det den unge mannens personliga protest mot skolan och furstarna. Carl Moor uttalade de känslor som Schiller själv upplevde: \"Lagen har aldrig skapat en stor man, men friheten har alstrat kolosser. Min själ längtar efter handling; mitt bröst efter att andas frihet\". Schiller var nitton och orden ljöd som ett härskri över alla tyska småfurstendömen. Men återigen: medan solskenet utbredde sig över Goethe stod Schiller ensam och hemlös. Inga ärestoder uppfördes - utan Schillers attack mot kälkborgerligheten tvingade honom i stället i landsflykt. Samtidigt var han fri, och detta var av större betydelse för honom. Alla hans tidiga dramer är genomsyrade av samma obändiga frihetslängtan. Att fattigdom och fruktan inte bröt ned honom tidigare än det gjorde berodde på att han hade en mission att fylla. Stoffet i nästan alla hans pjäser - även de stora historiska dramerna \"Kabale und Liebe\" och \"Maria Stuart\" - var i så hög grad frukter av hans egen skaparglädje och fantasi att han helt enkelt glömde bort om han satt febrig i utkylda rum eller huttrade i rötmånadsvärmen. Så länge han fick sin Schnupftabak och sina äpplen kunde han skriva och även umgås med kvinnor och vänner som Goethe och Körner. \"Ich kann nicht Fürstendiener sein\" - lyder undertiteln på Haller-Nevermanns omfångsrika och lärorika bok. Hon är inte ensam om att framhålla den revolutionära sidan hos Schiller. Frihet, jämlikhet, broderskap var tidens treklang och Schiller anses ha förebådat de revolutionära rörelserna i både USA och Frankrike. Hans frihetslängtan kan ingen ta miste på, men oavsett om det var Rousseau eller Kant som svävade i bakgrunden fanns det hos Schiller något både individuellt och allmänmänskligt, en suggestiv universalitet som kännetecknar all stor litteratur. Det som gör Schiller intressant är att han tidigt insåg upplysningens begränsningar. Redan i \"Don Carlos\" märker man oron för att den republikanska friheten ska övergå i anarki och ny despotism. När man läser hans brev eller estetiska skrifter förstår man också hur smärtsamt det måste ha varit för honom som upplysningsman att friheten på Paris gator så snabbt förvandlades till sin motsats, att det mänskliga förnuftet trots alla goda humanistiska föresatser ledde till maktmissbruk och blodbad. Den som har makt utövar makt och byter sida om det visar sig nödvändigt för att behålla makten. Så skulle man kunna sammanfatta andemeningen i historiedramat om Wallenstein. Det är ingen tillfällighet att det i hans sista drama inte är Wilhelm Tell som är hjälten, utan det strävsamma schweiziska folket som förstått hur man ärligt gör bruk av friheten. Pjäsen utspelas i Schweiz, men det finns nog ingen tysk pjäs som så gått utanför den dramatiska ramen som denna och blivit en del av den nationella medvetenheten. \"Wir wollen sein ein einzig Volk von Brüdern/Wir wollen frei sein, wie die Väter waren \"(\"Vi vill vara ett enat folk av bröder/Vi vill vara fria som våra fäder \") Det är Schillers starka och kämpande patos, en dunkelt anonym och djupt innerlig stämma som talar över århundradena. Samtidigt kan man inte läsa hans outgrundliga verser utan att tänka på att detta stycke om ett mord på en despotisk tyrann mer än hundratrettio år senare faktiskt var livligt spelat i Hitlers Tyskland. Men 1941 upptäckte Führern att denna dramadikt om nationell solidaritet kunde uppfattas som en upprorsmaning. Han förbjöd omedelbart pjäsen \"på alla tyska teaterscener\". Bara något år senare var det motståndsrörelsen Vita rosen som på sina flygblad utförligt citerade ur Schillers Tell-drama för att hos sig själv och andra väcka mod i kampen mot nazismen. Efter kriget blev det DDR som hyllade Schiller för hans tidiga kritik av \"kapitalistisk utsugning\", medan han i väst mest samlade damm i skolornas klassikerhylla. Under och efter studentrevolten 1968 tyckte sig extremvänstern - och kretsen kring Baader och Meinhof - finna inspiration hos Schillers \"rövare\" som tog lagen i egna händer för att störta den bestående ordningen. Och i dag? Europa efter murens fall ser annorlunda ut än på hans tid. Men de andliga frihetsbehoven som Schiller upplevde är knappast mindre aktuella. I dag hotas friheten av andra krafter - global maktkoncentration och konsumtionstryck, mediebrus och politisk konformism. En sak är klar: för att förstå Schiller behöver man inte vara så historiebevandrad - det räcker att man är förtrogen med den frihetslängtan som ligger till grund för nästan allt han skrivit. Marie Haller-NevermannFriedrich Marie Haller-Nevermann Friedrich Schiller. Ich kann nicht Fürstendiener sein. Eine Biographie Aufbau Verlag Rüdiger Safranski Schiller oder Die Erfindung des Deutschen Idealismus Hanser Sigrid Damm Das Leben Friedrich Schillers. Eine Wanderung Insel Verlag ", "article_category": "culture"}
{"id": 24113, "headline": "Exklusiv visning i Kubricks verkstad", "summary": "Taschens nya bamseverk om Stanley Kubrick är en bok att uppleva. Den påminner om en blädderbar tv-apparat. Äntligen får man en känsla av att tränga bakom några av vår tids mest inflytelserika konstverk, skriver Mårten Blomkvist. veckans verk”The Stanley Kubrick Archives”", "article": "varje söndag tittar DN kulturs skribenter närmare på samtidsfrågor i form av veckans ord, bild, verk eller tänkare. Om man inte redan från början har en ohälsosam Stanley Kubrick-fixering ska man över huvud taget inte närma sig praktverket ”The Stanley Kubrick Archives”. Boken är utgiven av tyska förlaget Taschen, som specialiserat sig på att göra böcker så mäktiga, massiva och talande till ögat att de mer tycks vara en sorts exklusiva blädderbara tv-apparater än böcker. Kubrickboken är till formatet något större än tidningen ni håller i handen. Den är så tung att det svarta sidenbandet som är bokmärke gjort avtryck i sidorna mot vilka det legat. Stanley Kubrick (1928–1999) var återhållsam med att ge intervjuer. Regissören till filmer som ”Dr Strangelove” (1964), ”År 2001 – ett rymdäventyr” (1968), ”Clockwork orange” (1971) och ”Eyes wide shut” (1999) tycks till exempel aldrig ha blivit intervjuad i tv. Det finns få inspelningsreportage från filmerna. Kubrick ville arbeta ostörd; han ville också att publiken skulle veta så lite som möjligt om filmerna innan de fick premiär. Resultatet blev att det under åren byggdes upp en allt större nyfikenhet på Stanley Kubrick. Det bekom honom inte. Han var inte intresserad av att gäcka publiken. Kubrick tyckte bara om att koncentrera sig på sitt arbete och sin familj. Men nu är det lite spöklikt som om han börjat tala från sin grav. Efter Kubricks plötsliga bortgång i en hjärtattack 1999 har portarna till godset Childwickbury, hans hem och arbetsplats någon timme norr om London, öppnats för en in-och-ut-trafik som aldrig förr. Änkan Christiane och hennes bror, tillika Kubricks producent och medhjälpare, Jan Harlan har med hjälp utifrån börjat gå igenom de enorma mängder material – foton, brev, tidningsklipp, manus, böcker, skisser, modeller – Kubrick efterlämnade. Resultaten sammanställs i utställningar och böcker som plötsligt ger beundrarna en chans att komma lite närmare geniet. Det finns mycket värdigt i ”The Stanley Kubrick Archives”. Men det är först och sist fetischvärde denna vackra, svårhanterliga klenod, utstrålar. Omslaget är rött, med Kubricks autograf i jätteformat präglad i svart. Då man slår upp boken finner man två bilagda exklusiviteter: en cd med journalisten Jeremy Bernsteins bandade Kubrickintervju från 1967 – så att man får höra hur Kubrick lät – och en filmremsa: tolv rutor klippta ur en 70 mm-kopia av ”År 2001” som tillhört Stanley Kubrick själv. Det är en sådan artefakt som får mig och många andra idioter att stanna upp i andakt. Denna remsa har alltså Stanley själv hanterat. Den har legat i en burk i hans egen bostad. För en tränad självbedragare räcker det för att uppamma känslan av att den store själv finns med i boken. Boken består av två delar samt appendix. Första halvan utgörs av alla hans spelfilmer, förutom första försöket, ”Fear and desire” (1953), återgivna i bara foton. Det är en imponerande portabel fotoutställning. Andra halvan börjar om, och följer Kubricks yrkesbana från starten och sedan film för film, fast denna gång beledsagad av intervjuer och essäer och mängder av foton från, framför allt, inspelningar. Det finns sedan tidigare ett par verkligt bra Kubrickböcker; samlingen ”Stanley Kubrick Interviews” (University Press of Mississippi, 2001) och Michel Ciments ”Kubrick The Definitive Edition” (Faber and Faber, 2001) är i särklass. Har man läst dem har man redan en bra bild av hur Kubrick formades, tänkte och arbetade. ”TSKA” är en bok att uppleva. Den innehåller intressanta upplysningar; exempelvis vederläggs, lite sorgligt, myten att ”Barry Lyndon” (1975) filmades utan artificiellt ljus. Men roligast är ändå att bara bläddra i boken, och med hjälp av det väl presenterade materialet äntligen få en känsla av att tränga bakom några av vår tids mest mystiska och mest inflytelserika konstverk. Det enskilt mest intressanta är att få ta del av Kubricks tidiga stillbildsfotografier. Kubrick växte upp i stadsdelen Bronx i New York, och fick som trettonåring en kamera av sin fotointresserade far. Stanley blev snabbt uppseendeväckande skicklig. Han sålde sitt första foto till bildtidningen Look som sjuttonåring och kom att fortsätta att arbeta för dem till han var tjugoett. Efterkrigstiden var en fotots storhetstid. Hela den enorma tilltro som då fanns till fotografiets möjligheter måste Kubrick, förstår man då man ser bilderna, ha burit med sig genom filmskapandet. För Look kunde han få fylla ett uppslag med snapshots på de ängsliga patienterna i en tandläkares väntrum. Man ser hur Kubrick redan upptäckt hur kameran kunde se dramatik, en känsla av öde, även i vardagliga situationer. Insikten använde han i filmer som innehåller några av de kraftfullaste bilder som visats på filmduk. En del av Taschens idé är att i vackra böcker göra konst tillgänglig för en rimlig summa. ”The Stanley Kubrick Archives” är inte dyr för att vara en så exklusiv produkt. Inklusive frakt från England gick min på omkring 1 100 kronor. Dramatiska institutet och andra filmskolor borde genast köpa in några exemplar för eleverna att bläddra sönder. Alla filmregissörer och -fotografer borde sitta en stund och vända de jättelika sidorna, och fråga sig om deras egna bilder skulle hålla i en sådan pretentiös inramning. MÅRTEN BLOMKVIST litteratur@dn.se ”The stanley kubrick archives” Red. alison carter taschen Under hösten visar Filminstitutets Cinemateket i Stockholm, Göteborg och Malmö en serie Kubrick-filmer, flera nyrestaurerade eller i nya kopior. ”The shining” visas i den amerikanska versionen, drygt tjugo minuter längre än den europeiska. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24127, "headline": "Vild klassiker med lust att ge på käften", "summary": "Under några intensiva månader i slutet av 1920-talet snidade Brecht och kompositören Weill ihop det som kom att bli en av världens populäraste pjäser. I höst sätts \"Tolvskillingsoperan\" upp i Stockholm igen - 76 år efter premiären", "article": "- Så länge det finns teater kommer \"Tolvskillingsoperan\" att spelas, säger Lars Rudolfsson som sätter upp den på Stockholms stadsteater, premiär den 10 september. Bertolt Brecht har alltid varit en viktig och vital del av Lars Rudolfssons teaterliv, men det är inte förrän nu han gör sin första Brechtuppsättning. Varje gång han haft planer på att regissera Brecht, och helst då \"Tolvskillingsoperan\", har han känt att han behövt mer erfarenhet och så har det blivit något annat. Lars Rudolfsson ser \"Tolvskillingsoperan\" som en av teaterns klassiska vändpunkter. - Den är inte en vanlig pjäs. Inte en opera. Den blandar konstnärlighet och ilska, musik och politik, dikt och verklighet. Driften med samhället är grov och personerna i rollistan rätt fasansfulla. Det ligger en befriande uppstudsighet i att skapa en form som inte går att artbestämma, och det var två helt unga killar som fick ur sig detta mästerverk med sin säregna aura, säger han. De som skapade operan var en 30-årig Brecht och Kurt Weill, 28. De hade inlett sitt samarbete 1927 med sex \"Mahagonnysånger\", som väckt bestörtning på festivalen för tysk kammarmusik i Baden-Baden. Samtidigt intresserade sig Brecht för John Gays \"Tiggarens opera\" som haft urpremiär exakt två hundra år tidigare och som i början av 20-talet gjort braksuccé i London. Våren 1928 mötte Brecht producenten Ernst Joseph Aufricht. Denne hade just tagit över Theater am Schiffbauerdamm i Berlin och sökte ett invigningsprogram. Brecht föreslog att han skulle bearbeta \"Tiggarens opera\" och att den unge kompositör han samarbetade med skulle komponera ny musik till sångerna. Kontrakt skrevs i slutet av april 1928. Premiären sattes till den 31 augusti. Brecht och Weill reste till Rivieran för att skriva och komponera tillsammans. Länge kallade Brecht och Weill sitt stycke \"Hallick-operan\", sitt namn fick \"Die Dreigroschenoper\" först under repetitionerna. Omfattningen av Brechts insats har diskuterats. I programbladet vid urpremiären stod att Brecht gjort en bearbetning av John Gays original som översatts av Elisabeth Hauptmann. Brechtkännaren Herbert Grevenius hävdade att Brechts insats var så omfattande att det inte var fel att nämna honom som författare. Han slipade samhällskritiken, han drog åt personernas skurkaktighet åtskilliga snäpp: Mackie blev inte bara tjuv- och slem-sol-och-vårare utan närmast seriemördare, och krämaren och småtjuven Peachum blev tiggarkung över London som driver tiggeriet som storindustri. Mycket medvetet snidade Brecht språket till en intrikat mix av luth-ersk tyska, tjuvslang, anglicismer och vardagsspråk. Och i sin geniala originalmusik vävde Weill in slagdänga, jazz, dansmusik och barocka tongångar. Repetitionerna började den 1 augusti. I ensemblen fanns skådespelare, kabaréartister och operettsångare, men ingen operasångare. Månaden som följde präglades av en accelererande förvirring som utvecklades till ett rent kaos: Brecht lade sig hela tiden i regissören Erich Engels arbete, de rök ständigt ihop. Primadonnan Carola Neher, som skulle spela Polly, satt vid sin mans dödsbädd i Schweiz. När han dog tio dagar före premiären kom hon. Men hon drog sig ur eftersom hon tyckte att rollen var för liten. Den gick i stället till den helt oprövade Roma Bahn, som gjorde en strålande insats. Weill fick ett av sitt livs få vredesutbrott när han upptäckte att man glömt hans hustru Lotte Lenyas namn i rollistan. Det åtgärdades till premiären med en separat instickslapp. Operettcharmören Harald Paulsen, som spelade Mackie Messer, vägrade att uppträda utan en blå sjal som gick i färg med hans ögon. För att neutralisera den beskedliga effekten slängde Brecht och Weill på en halv kväll ihop en ballad om huvudpersonens infama skurkaktighet - balladen om Mackie Kniven. Men den känslige Paulsen tyckte den varför rå. Kurt Gerron som spelade polismästaren Brown fick överta den, och så skapades den inledande rollen som utropare dagarna före premiären. Alla i den hårt prövade ensemblen såg ett totalfiasko som givet. Aufricht sökte redan en ny pjäs. Någon döpte den nya ridån till \"bårtäcket\". på premiären var publiken först tyst och avvaktande. Men efter \"Kanonsången\" som Mackie och Brown sjunger i bröllopsscenen brakade våldsamma applåder loss. Från den stunden gjorde varje ord och ton succé, skrev Aufricht senare. Och den succén spred sig som en löpeld över hela Europa. Fram till nazisternas maktövertagande 1933 hade \"Die Dreigroschenoper\" översatts till 18 språk och man räknar med att den framförts 10 000 gånger. Nazisterna brände Brechts och Weills verk på bål. Båda gick i exil. Till Stockholm kom \"Tolvskillingsoperan\" redan hösten 1929. Det var Alice och Ernst Eklund som tog den till sin Komediteatern. Själva spelade de Polly och Mackie och rollen som skökan Jenny gjordes av Mimi Pollack, enligt Bo Bergman i DN en liten nattdocka, \"hemskt krigsmålad i rött, vitt och svart\". 1937 regisserade Gustav von Platen \"Tolvskillingsoperan\" på Lunds studentteater med bland andra Ria Wägner som gjorde Sjörövar-Jenny. 1950 lät producenten Lorens Marmstedt inviga sin Intima teatern vid Odenplan med \"Tolvskillingsoperan\" i regi av Ingmar Bergman med ett järngäng i rollerna: Hjördis Petterson och Anders Ek som herrskapet Peachum, Edvin Adolphson och Gertrud Fridh som Mackie och Polly, Eva Dahlbeck som Jenny och Birger Malmsten som Filch. Länge var \"Tolvskillingsoperan\" den enda pjäs Brecht var känd för i Sverige, fram till Brechtboomen på sextiotalet. I dag har den definitivt en klassikers status, och som sådan stöts och blöts och knökas den ständigt till på allehanda sätt. Och dess kvaliteter ifrågasätts ständigt: Är det inte så att \"Tolvskillingsoperan\" är ett litterärt hafsverk som överlevt endast tack vare musiken? Lars Rudolfsson berättar att beslutet att ta upp den på Stockholms stadsteater föregicks av många diskussioner där åsikterna pendlade mellan allt från \"fantastisk teater\" till \"usel dramatik\". Lars Rudolfsson tillhör definitivt falangen \"Fantastisk dramatik\". Han säger att den hast \"Tolvskillingsoperan\" skapades i inte tillät upphovsmännen att gå tillbaka, analysera och ändra, och att det skapat en speciell \"vibrerande\" kvalitet och ett speciellt tidsavtryck. - Den är vild i formen och har en jättestark vilja att slå någon på käften med sina rallarsvingar i en hetluft där sanningar sägs. Och samtidigt sjunga vackert för den som fått på käften. \"Tolvskillingsoperan\" var viktig för Brecht hela hans liv, och han gjorde flera bearbetningar. Lars Rudolfsson och dramaturgen Jan Mark, som gjort en ny översättning, har utgått från den version Brecht gjorde tillsammans med Giorgio Strehler i mitten av femtiotalet, där handlingen förlagts till ett antytt New York. - Att leva ett helt liv som regissör och inte få göra \"Tolvskillingsoperan\" vore fruktansvärt, sammanfattar Lars Rudolfsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24129, "headline": "Samtidigt i ... Psycho-land", "summary": "Självbiografi eller skräckroman?Bret Easton Ellis nya roman får kritikerna att stå frågande.", "article": "”Lunar Park” heter Bret Easton Ellis nya roman, det första litterära livstecknet från honom sedan 1999 då han gav ut ”Glamorama”. Efter ett svep genom de stora amerikanska dagstidningarna dagarna efter utgivningen kan man höra ett samfällt gnissel. Vad är det här? Hum hum hum, kritikerna sliter sitt hår. Är det en maskerad självbiografi, ett litterärt experiment eller en skräckroman? ”Lunar Park” handlar om en författare som heter Bret Easton Ellis och som med sin familj flyttar ut från staden för att få ordning på livet, drogmissbruk och en död far som går igen. Men i villan spökar det, leksaker får illasinnat liv och psykotiska mördare lurar i grannskapet. Allt iscensatt i ett amerikanskt suburbia; Elizabeth Hand på Washington Post tror att hon läser en roman av Stephen King. Hon beundrar Ellis känsla för väl placerade detaljer, men ”referenserna till 80- och 90-talet är oändliga. Det blir till slut som att läsa gästlistan för ett party hos Noel Coward. Vilka var de här typerna och varför hade de så fåniga kläder?” ”Utan tvivel är detta Ellis mest lättlästa roman”, hävdar Janice Nimura på Los Angeles Times. ”Den tar sig också an Stora Idéer, om fäder och söner, verklighet och fantasi, om författarens ansvar.” Däremot är hon osäker på hur pass intressant det är att ta del av en offentlig terapisession. ”Ellis är som ett halvvuxet barn, som kräver uppmärksamhet trots att han inte är så gullig längre.” Romanens idéinnehåll har lämnat Steven Zeitchik på Chicago Tribune oberörd. ”Ellis kommentarer om det amerikanska samhället är kunniga och smarta, men Jonathan Franzen är skarpare. Historien är ambitiös och i viss mån gripande, men bryr sig läsarna om hur mycket av romanens handling som baseras på författarens eget liv? Inte så mycket som Ellis skulle önska.” Ett citat som går igen i samtliga tidningar är ett mystiskt meddelande huvudpersonen får på sin mobil. En främmande röst säger att ”jag vill att du inser några saker om dig själv. Jag vill att du har ögonen på den katastrof som heter Bret Easton Ellis.” Janet Maslin på New York Times bestämmer sig för att ”Lunar Park” är en skräckroman. ”Psykoanalytiskt navelskådande är dock en svuren fiende till den moraliska kamp som är grunden för varje skräckroman. Allt verkar förlorat. Men sedan händer något sublimt. ’Lunar Park’ kulminerar med ett par utsökta stycken text, en fantastisk sammansmältning av hallucination och visdom, kärlek och förlust.” Maslin kan inte avgöra om författaren gripits av ren inspiration eller om han skrivit slutet i ”ett tillstånd av klarhet, utan ursäkter. I så fall kommer romanens sista ord inte från den Bret vi trodde att vi kände.” Marie Peterson marie.peterson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24130, "headline": "Vild klassiker med lust att ge på käften", "summary": "Under några intensiva månader i slutet av 1920-talet snidade Brecht och kompositören Weill ihop det som kom att bli en av världens populäraste pjäser. I höst sätts ”Tolvskillingsoperan” upp i Stockholm igen – 76 år efter premiären", "article": "– Så länge det finns teater kommer ”Tolvskillingsoperan” att spelas, säger Lars Rudolfsson som sätter upp den på Stockholms stadsteater, premiär den 10 september. Bertolt Brecht har alltid varit en viktig och vital del av Lars Rudolfssons teaterliv, men det är inte förrän nu han gör sin första Brechtuppsättning. Varje gång han haft planer på att regissera Brecht, och helst då ”Tolvskillingsoperan”, har han känt att han behövt mer erfarenhet och så har det blivit något annat. Lars Rudolfsson ser ”Tolvskillingsoperan” som en av teaterns klassiska vändpunkter. – Den är inte en vanlig pjäs. Inte en opera. Den blandar konstnärlighet och ilska, musik och politik, dikt och verklighet. Driften med samhället är grov och personerna i rollistan rätt fasansfulla. Det ligger en befriande uppstudsighet i att skapa en form som inte går att artbestämma, och det var två helt unga killar som fick ur sig detta mästerverk med sin säregna aura, säger han. De som skapade operan var en 30-årig Brecht och Kurt Weill, 28. De hade inlett sitt samarbete 1927 med sex ”Mahagonnysånger”, som väckt bestörtning på festivalen för tysk kammarmusik i Baden-Baden. Samtidigt intresserade sig Brecht för John Gays ”Tiggarens opera” som haft urpremiär exakt två hundra år tidigare och som i början av 20-talet gjort braksuccé i London. Våren 1928 mötte Brecht producenten Ernst Joseph Aufricht. Denne hade just tagit över Theater am Schiffbauerdamm i Berlin och sökte ett invigningsprogram. Brecht föreslog att han skulle bearbeta ”Tiggarens opera” och att den unge kompositör han samarbetade med skulle komponera ny musik till sångerna. Kontrakt skrevs i slutet av april 1928. Premiären sattes till den 31 augusti. Brecht och Weill reste till Rivieran för att skriva och komponera tillsammans. Länge kallade Brecht och Weill sitt stycke ”Hallick-operan”, sitt namn fick ”Die Dreigroschenoper” först under repetitionerna. Omfattningen av Brechts insats har diskuterats. I programbladet vid urpremiären stod att Brecht gjort en bearbetning av John Gays original som översatts av Elisabeth Hauptmann. Brechtkännaren Herbert Grevenius hävdade att Brechts insats var så omfattande att det inte var fel att nämna honom som författare. Han slipade samhällskritiken, han drog åt personernas skurkaktighet åtskilliga snäpp: Mackie blev inte bara tjuv- och slem-sol-och-vårare utan närmast seriemördare, och krämaren och småtjuven Peachum blev tiggarkung över London som driver tiggeriet som storindustri. Mycket medvetet snidade Brecht språket till en intrikat mix av luth-ersk tyska, tjuvslang, anglicismer och vardagsspråk. Och i sin geniala originalmusik vävde Weill in slagdänga, jazz, dansmusik och barocka tongångar. Repetitionerna började den 1 augusti. I ensemblen fanns skådespelare, kabaréartister och operettsångare, men ingen operasångare. Månaden som följde präglades av en accelererande förvirring som utvecklades till ett rent kaos: Brecht lade sig hela tiden i regissören Erich Engels arbete, de rök ständigt ihop. Primadonnan Carola Neher, som skulle spela Polly, satt vid sin mans dödsbädd i Schweiz. När han dog tio dagar före premiären kom hon. Men hon drog sig ur eftersom hon tyckte att rollen var för liten. Den gick i stället till den helt oprövade Roma Bahn, som gjorde en strålande insats. Weill fick ett av sitt livs få vredesutbrott när han upptäckte att man glömt hans hustru Lotte Lenyas namn i rollistan. Det åtgärdades till premiären med en separat instickslapp. Operettcharmören Harald Paulsen, som spelade Mackie Messer, vägrade att uppträda utan en blå sjal som gick i färg med hans ögon. För att neutralisera den beskedliga effekten slängde Brecht och Weill på en halv kväll ihop en ballad om huvudpersonens infama skurkaktighet – balladen om Mackie Kniven. Men den känslige Paulsen tyckte den varför rå. Kurt Gerron som spelade polismästaren Brown fick överta den, och så skapades den inledande rollen som utropare dagarna före premiären. Alla i den hårt prövade ensemblen såg ett totalfiasko som givet. Aufricht sökte redan en ny pjäs. Någon döpte den nya ridån till ”bårtäcket”. på premiären var publiken först tyst och avvaktande. Men efter ”Kanonsången” som Mackie och Brown sjunger i bröllopsscenen brakade våldsamma applåder loss. Från den stunden gjorde varje ord och ton succé, skrev Aufricht senare. Och den succén spred sig som en löpeld över hela Europa. Fram till nazisternas maktövertagande 1933 hade ”Die Dreigroschenoper” översatts till 18 språk och man räknar med att den framförts 10 000 gånger. Nazisterna brände Brechts och Weills verk på bål. Båda gick i exil. Till Stockholm kom ”Tolvskillingsoperan” redan hösten 1929. Det var Alice och Ernst Eklund som tog den till sin Komediteatern. Själva spelade de Polly och Mackie och rollen som skökan Jenny gjordes av Mimi Pollack, enligt Bo Bergman i DN en liten nattdocka, ”hemskt krigsmålad i rött, vitt och svart”. 1937 regisserade Gustav von Platen ”Tolvskillingsoperan” på Lunds studentteater med bland andra Ria Wägner som gjorde Sjörövar-Jenny. 1950 lät producenten Lorens Marmstedt inviga sin Intima teatern vid Odenplan med ”Tolvskillingsoperan” i regi av Ingmar Bergman med ett järngäng i rollerna: Hjördis Petterson och Anders Ek som herrskapet Peachum, Edvin Adolphson och Gertrud Fridh som Mackie och Polly, Eva Dahlbeck som Jenny och Birger Malmsten som Filch. Länge var ”Tolvskillingsoperan” den enda pjäs Brecht var känd för i Sverige, fram till Brechtboomen på sextiotalet. I dag har den definitivt en klassikers status, och som sådan stöts och blöts och knökas den ständigt till på allehanda sätt. Och dess kvaliteter ifrågasätts ständigt: Är det inte så att ”Tolvskillingsoperan” är ett litterärt hafsverk som överlevt endast tack vare musiken? Lars Rudolfsson berättar att beslutet att ta upp den på Stockholms stadsteater föregicks av många diskussioner där åsikterna pendlade mellan allt från ”fantastisk teater” till ”usel dramatik”. Lars Rudolfsson tillhör definitivt falangen ”Fantastisk dramatik”. Han säger att den hast ”Tolvskillingsoperan” skapades i inte tillät upphovsmännen att gå tillbaka, analysera och ändra, och att det skapat en speciell ”vibrerande” kvalitet och ett speciellt tidsavtryck. – Den är vild i formen och har en jättestark vilja att slå någon på käften med sina rallarsvingar i en hetluft där sanningar sägs. Och samtidigt sjunga vackert för den som fått på käften. ”Tolvskillingsoperan” var viktig för Brecht hela hans liv, och han gjorde flera bearbetningar. Lars Rudolfsson och dramaturgen Jan Mark, som gjort en ny översättning, har utgått från den version Brecht gjorde tillsammans med Giorgio Strehler i mitten av femtiotalet, där handlingen förlagts till ett antytt New York. – Att leva ett helt liv som regissör och inte få göra ”Tolvskillingsoperan” vore fruktansvärt, sammanfattar Lars Rudolfsson. Calle Pauli calle.pauli@dn.se 08-738 21 33 ", "article_category": "culture"}
{"id": 24133, "headline": "Svårt hitta närvaron i en värld av ord", "summary": "Efter två diktsamlingar och en bejublad prosadebut går nu Kerstin Norborg vidare. I novellsamlingen \"Missed abortion\" skriver hon om längtan efter barn, och en större närvaro.", "article": "Bortom babblet finns hängivenheten. Och för att berätta om den måste Kerstin Norborg ändå våga orden. Det gör hon nu. Efter prosadebuten med \"Min faders hus\" skriver hon nu med en större självklarhet. Då handlade det om predikanten som tystnade, men också om hennes egen rädsla för att dränka sanningen i ord; nu om att ge sig hän. Om längtan efter något bortom rationaliteten. - Det handlar om människor som försöker skapa det optimala livet men som är instängda i sig själva. De bär på en längtan efter något som kan befria dem, berättar Kerstin Norborg. Det kan vara ett barn - många av berättelserna i novellsamlingen \"Missed abortion\" handlar om barnen. Om de vuxna och de aldrig födda barnen. Om de dödfödda och de aborterade. De önskade och misstagen. Titeln är en medicinsk term för foster som dör i livmodern. Kerstin Norborg har själv upplevt det, en pojke som dog inuti henne. - Den erfarenheten av - hängivenhet, både i sorg och kärlek, var en startpunkt för det språk som den här boken bygger på. Hon skuttar upp ur stolen för att leta fram ett citat som precis illustrerar det hon vill säga. Hon gör så flera gånger, läser högt ur titelnovellen: \" det fanns en närvaro där i rummet, efteråt skulle hon kalla den för kärlek. Ja hon skulle till och med kalla den gudsnärvaro, hon som aldrig brukade ta sådana ord i sin mun. Men det fanns något som strålade och hon visste inte om det kom från henne eller från pojken eller någon annanstans ifrån. Något så oreserverat som det hon nu var med om hade hon aldrig upplevt förut, aldrig trott sig förmögen.\" Kerstin Norborg sitter med utsikt över Nybroviken och skriver, i Författarcentrums lokaler på Skeppsholmen. En bra plats att få ro på, när ett par små tvillingar mättar hemmet med pladder. De där två små kom till världen strax efter \"Min faders hus\" kommit ut. Och förändrade en del. - Barn tvingar fram en närvaro. Det finns något både befriande och skrämmande i det. Men ingen modersmystik, det vill Kerstin Norborg poängtera. Ingen längtan till det dunkla, \"naturliga\". Mer som att det rationella valet kanske inte kan vara så rationellt som idealet påstår. Den sortens nyansering, den strävan mot en större komplexitet, är just den drivkraft som fick Kerstin Norborg att börja skriva skönlitterärt. Hon försökte bli journalist. Det gick inte så bra. - För mig var det oerhört svårt att arbeta som dagstidningsjournalist. De endimensionella utsagor som man måste använda var för mig väldigt plågsamma. Jag kände det som att jag förlorade mitt språk och hamnade i en sorts stumhet. Det instrumentella i det journalistiska språket fick henne att känna att hon ljög. Hon har alltid haft lätt för orden, kommer från en akademikerfamilj i Akademiker-Lund - en miljö full av ord. De blev så många och så välformulerade att de gled på ytan, lade sig som en hinna mellan henne och det som kändes äkta. Därför blev det dikter när hon började skriva skönlitterärt. Men dikter som längtade efter berättandet. I \"Min faders hus\" prövade språket hela tiden sin egen sanningsbärande förmåga. Som: \"Det är detta som är djuret, tänker han. Det är detta som är djuret som bitit sig fast. Eller kanske tänker han inte så heller. Men det är så det är. Ljuset skrämmer honom nu.\" Kerstin Norborg bär liksom bokens Arvid på en stränghet mot språket, en stränghet som hindrar henne från att blomma ut i vackra, tomma formuleringar men som också kan ställa sig i vägen för berättandet. Men att skriva \"Min faders hus\" blev en sorts reningsprocess för henne, ett sätt att försonas med orden och med fiktionen. - Jag känner att jag nu skrivit med en större lätthet och med ett mer påstående språk, liksom vågat prata på. Därmed inte sagt att skrivandet varit enkelt, det är det aldrig. Den sökande poetiska prosan tycker hon fortfarande om, kommer nog att återvända till den även om det varit befriande att pröva något annat. Att skriva \"Missed abortion\" har för Kerstin Norborg varit väldigt lustfyllt, trots de svåra ämnena. - Jag kan drabbas av en oerhörd tacksamhet över att jag får hålla på. För mig finns det i skrivandeögonblicket en akt av tro. Tro? - Ja, en sorts tillit. En närvaro i världen, att precis så här är det, just nu. Jag kliver ut ur mitt privata och ger mig ut i något stort. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24142, "headline": "Vår bräckliga kulturhistoria", "summary": "De värden som hotas av orkanen \"Katrina\" kan inte räknas i pengar. I New Orleans finns hela den amerikanska historien sammanpressad till några få gator med namn som Bourbon Street, Royal Street, S:t Louis Street, Rampart Street.", "article": "Det värsta är vattnet. New Orleans gamla franska kvarter ligger en bra bit under havsnivån och riskerar nu att förstöras. Det visar hur bräckliga och försvarslösa många historiska städer, kulturskatter och hela kulturlandskap är inför de katatsrofer som drar fram över jordklotet, och där \"Katrina\" är ett av de värsta exemplen. De värden som står på spel kan inte räknas i pengar. Just i New Orleans finns hela den amerikanska historien sammanpressad till några få gator med namn som Bourbon Street, Royal Street, S:t Louis Street, Rampart Street. Här föddes den amerikanska New Orleansjazzen och här knöts den nya musiken till den fria prostitution som fick de franska kvarteren att koka av liv fram till 1917. Arkitekturen från de här åren, från tidigt kolonialt 1800-tal till första världskriget, talar ett mycket medvetet språk. Aldrig senare har USA byggt så lätt och luftigt. Tunna gjutjärnsräcken och balkonger tycks sväva fritt utanför fasaderna. Byggnaderna är låga som enkla ladugårdsskjul. Mest något slags sirligt dekorerade krokanlådor av samma lekfulla karaktär som Venedigs renässanspalats. Båda städerna vårdar i dag lika ömt sina arkitekturklenoder och båda är lika historiskt omistliga. Jag tar fram den första bild av ett New Orleans-hus jag sett, taget av den amerikanska fotografen Edward Weston 1935. Titeln anger inte husets namn, det skulle kunna vara vilken som helst av de många flortunna byggnaderna längs Royal Street. Då var The French Quarters ännu nergångna och fattiga. I dag är allt renoverat. Det är järnräckena och de tunna pelarna som sätter sin prägel på allt. Förebilderna är grekiska tempelornament, franska liljor och sena jugendslingor. Men lika mycket har de hämtat sin form från tidig gjutjärnsteknik och från en expansiv, ny blomstrande ekonomi. Men det gick långsamt i början. New Orleans har om och om igen härjats av epidemier, översvämningar och orkaner som minimerat befolkningen. Husen, de som till äventyrs fick stå kvar, liknar ingenting annat i världen. Här fanns nyckeln till den amerikanska rikedomen, ett finansiellt guldgrävarland vid inloppet av Mississippifloden som forslar vatten från stora delar av den amerikanska kontinenten och sprider sitt slam i Mississippis delta. Det var bara en hake. Det fanns ingenting att bygga på. Allt sjönk. Inga bergknallar som reste sig upp ur dyn, inga klippor under vattnet som gick att fästa en stock i. Bara slam, sand, \"The Swamps\". Av detta blev en mycket särpräglad amerikansk nybyggaranda där ingenting riktigt ville ta sig men där de flesta nybyggare - och inte minst frigivna slavar - ändå stannade kvar. Här fanns Louis Armstrong, King Oliver och Kid Ory, här skrev William Faulkner flera av sina romaner och Tennessee Williams \"A Streetcar Named Desire\" (Linje Lusta) som fångade ett stämningsläge lika ekonomiskt exploaterbart som den unkna doften från Venedigs grönskimrande kanaler. I skrivande stund vet jag ännu inte vad som hänt New Orleans franska kvarter - orkanen \"Katrina\" har rört sig norrut från Grand Isle på Mississippideltats södra spets upp mot de vattensjuka markerna före den gamla staden. Stora delar av den amerikanska musik- och arkitekturhistorien är på väg att sättas under vatten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24143, "headline": "Stridbar Nietzsche aktuell i dag", "summary": "Det fanns en tid innan Friedrich Nietzsche började grubbla över evig återkomst, nihilism och övermänniskor. DN:s David Karlsson har läst hans tidiga stridsskrifter och mött en tänkare som i sin strävan efter ärlighet osäkrar allt – också den egna positionen.", "article": "Det är sommar och samma vändningar och samma ord droppar oupphörligt från tidningssidorna. ”Men tänk då först, ni bläckkluddare, innan ni kluddar! Jag menar att bläcket skulle rodna av skam inför detta trams.” Allt liknar ”en själlös ordmosaik med internationell syntax”. ”Dessa tidningssidor dryper ju av slem.” Nej, detta är inte kritik av de valhänta kommentarerna till tragedin i London och inte heller ett inlägg i bloggdebatten. Det är Friedrich Nietzsche som år 1873 karaktäriserar det tyska språkets behandling i tidskrifter och tidningar. Han gör det i förbifarten medan han begår lustmord på teologen David Friedrich Strauss. Nietzsche är 29 år gammal och sedan fyra år professor i grekiska i Basel, men känner sig redan allt mindre bekväm i den akademiska världen. Året innan har han i boken ”Tragedins födelse” presenterat en djärv nytolkning av den grekiska filosofin. Uppgörelsen med Strauss är den första i en rad kulturkritiska och polemiska skrifter Nietzsche utger mellan åren 1873 och 1876. Han kallar dem otidsenliga betraktelser. Tiden är handlingskraftig och nyttoinriktad. Naturvetenskapen blomstrar. Industrier grundläggs. Preussen har besegrat Danmark, Österrike och Frankrike i krig. Det tyska riket har enats och en kejsare utropats. Bismarck är rikskansler. Samma år som Nietzsche tillträder sin professur i Basel hålls Första Internationalen kongress där. Arbetarna organiserar sig. Nietzsche vantrivs. Han plågas alltmer av sjukdom, men är ännu inte övermannad. Skrifterna från första hälften av 1870-talet hör till de mest omedelbart tillgängliga i Nietzsches författarskap. Det är långt kvar till det profetiska tonläget hos Zarathustras diktare. Läran om den eviga återkomsten har ännu inte formulerats; nihilismen inte blivit något tema. Det är dessa tidiga texter som samlats i den volym som nu utkommer i Symposions utgåva av Nietzsches Samlade skrifter. Det är band två av utgåvan och den fjärde volymen som utkommer av planerade tio. Många av texterna i detta band har aldrig tidigare översatts till svenska. Övriga har i stort sett alla nyöversatts. En rad översättare har tillsammans rott projektet i hamn. Man skulle kunna kalla detta en kulturgärning, om uttrycket inte vore så malplacerat. Nietzsche ville inte bidra till kulturen; han ville riva ned och börja om. Och han skulle förmodligen inte ha känt sig mer hemma i vår tid och kultur än i sin egen. Denna kännetecknades, hävdade han, av ”det uttryck av belåtenhet som vilar över dess ansikte”. Dess företrädare såg sig som ”ständigt växande kompendium” av lärda åsikter; det mest omdömesgilla folket i världen. Mot denna självgoda och förmenta lärdom ställer Nietzsche vad han kallar liv. Och han har endast förakt över för den kultur som ”strös som socker ovanpå”. I centrum för Nietzsches reflektioner dessa år står den humanistiska forskningens mål och mening. Varför studera gamla texter? Vad nyttar historievetenskapen till? Hur nå verklig bildning? Som universitetslärare värjer han sig mot de utifrån kommande kraven på snabba resultat: ”Tro mig: när människor ska arbeta och bli nyttiga i den vetenskapliga fabriken innan de är mogna så förstörs inom kort såväl vetenskapen som de alltför tidigt i denna fabrik använda slavarna.” Han motsätter sig en instrumentell bildningssyn: ”varje utbildning som uppställer ett ämbete eller ett näringsfång som sitt slutmål är ingen utbildning till bildning”, den är ”endast en anvisning om på vilken väg man räddar och skyddar sitt subjekt i kampen om tillvaron”. Tack vare Symposions utgåva kan vi nu få en fullödigare bild av Nietzsche än vad som tidigare varit möjligt på svenska. Men – är det bra? Vad är nyttan med det? Om vi nu inte vill förfalla till den boktorra filologi Nietzsche förhånar och nöja oss med konstaterandet att en väsentlig lucka i vår översättningslitteratur äntligen fyllts igen? Annorlunda uttryckt: Kan vi göra bruk av Nietzsche på det sätt som han själv ville att klassiska och historiska studier skulle brukas – ”till förmån för livet”? Hur bör man i så fall läsa dessa texter i dag? Den heta sommaren 2005? Terroristernas sommar. Den afrikanska fattigdomens sommar. De samvetsömma rockstjärnornas sommar. Den sommar då ozonskiktet är tunnare än någonsin och allt fler inser att planetens klimat oåterkalleligen håller på att förändras. Vad kan den ironiske allvarsmannen Friedrich Nietzsche säga oss nu? Mycket finns att hämta i dessa texter. Man kan lära av det goda humöret och den oförsonliga polemiken, av den hela tiden framåtriktade rörelsen, av försöken att få liv och tänkande att gå ihop. De vibrerar av litterär energi. Men inte bara det. Om man lyckas överse med den påfrestande strävan till upphöjdhet – dragningen till det storslagna, dyrkan av geniet, viljan att vara förnäm – ja, då kan man i dessa tidiga texter urskilja ett helt annat stråk, väl så viktigt. Man kan få syn på vad man med ett uttryck från den italienske filosofen Gianni Vattimo kan kalla ”det svaga tänkandet” hos Nietzsche. Ett tänkande som är medvetet om sin egen begränsning och otillräcklighet. Häri ligger dessa texters i dag mest angelägna filosofiska insikt. I den ofullbordade och först postumt publicerade uppsatsen ”Om sanning och lögn i utommoralisk mening”, skriven 1873, utvecklar Nietzsche sin tidiga språk- och kunskapskritik: ”Att tala sanning är att använda de brukliga metaforerna, alltså, moraliskt uttryckt: kravet att ljuga enligt en fastställd konvention, att ljuga hjordvis i en för alla bindande stil.” Det är en briljant text som skjuter alla anspråk på att säkert veta något i sank. Den rycker undan grunden för all tvärsäkerhet. De senaste decenniernas stora intresse för Nietzsche har i hög grad handlat om just detta underminerande av den vedertagna sanningens grundvalar. Den vetenskapskritiske Nietzsches perspektivism har betonats. Men den som tror sig kunna ta Nietzsche till intäkt för en bekväm relativism bör nog läsa texterna en gång till. De genomsyras av kompromisslös sanningslidelse. Det är en sanningslidelse som kostar på. Som sätter sig själv på spel. Som får konsekvenser. Om den beundrade Schopenhauer skriver Nietzsche att denne ”tar på sig sannfärdighetens frivilliga lidande”. Nietzsche rannsakar alltså världen och vetandet men också, och där ligger hans radikalitet i dag, sig själv. I sin uppgörelse med kollegerna i filologskrået slår han fast att filologens ”skuld består i att han inte förstår vare sig antiken eller samtiden eller sig själv”. I sin strävan efter ärlighet och sannfärdighet och i sin drakdödarkamp mot inskränktheten skonar Nietzsche inte sin egen person. Han osäkrar allt, också den egna positionen. Till skillnad från vår tids alla moraliska besserwissrar och tvärsäkra relativister fortsätter han att fråga. Han vågar tillstå den egna kunskapens bräcklighet – den egna ”halv- och oförmågan” – men vägrar ge upp ”driften till sanning”. Det tidiga 1870-talets Nietzsche kunde skriva: ”Man kan inte vara lycklig så länge allt omkring oss lider och ådrar sig lidande; man kan inte vara moralisk så länge människornas liv bestäms av våld, bedrägeri och orättvisa.” Hans tänkande skulle genomgå flera metamorfoser efter detta. Frågandet fortsatte. Det som gör dessa 130 år gamla stridsskrifter så högaktuella nu, denna sommar av attentat och spektakel, är inte bara att de riktar sig mot en självtillräcklig biedermeier-artad kultur, mot en värld vars ”horisont är lika kringskuren som en invånares i en alpdal”. De gör det också utifrån en position modig och (trots allt) ödmjuk nog att vända det skoningslösa ifrågasättandet också mot de egna utgångspunkterna. david karlsson kulturdebatt@dn.se Friedrich Nietzsche ”Samlade skrifter Band 2.” Otidsenliga betraktelser I–IV. Efterlämnade skrifter 1872–1875” Övers. Jonas Asklund, Svenja Blume, Carl-Göran Ekerwald, Margaretha Holmqvist, Joachim Retzlaff, Nikanor Teratologen, Ingrid Windisch Noter och efterord: Ulf I Eriksson Brutus Östlings Bokförlag Symposion ", "article_category": "culture"}
{"id": 24144, "headline": "\"Islam kräver total lydnad\"", "summary": "Den holländska politikern Ayaan Hirsi Ali är i Stockholm för att tala om sin bok Kräv er rätt!. Hon lever under akut dödshot sedan mordet på Theo van Gogh, som hon gjorde den islamkritiska filmen Underkastelse med.", "article": "Medierna står på kö när vi kommer till den avtalade tiden på Grand Hôtel dit Ayaan Hirsi Ali anlände under rigoröst säkerhetspådrag på lördagskvällen. Hon föreslår att vi sätter oss vid det stora panoramafönstret med utsikt mot Slottet och Stockholms ström. Genast kommer säkerhetsvakter småspringande och leder oss, vänligt men bestämt, in bakom en skärm i skydd från fönstret. Vad synd, säger hon. Det är så här jag har det. Ibland känner jag mig som ett litet barn som säger: Snälla kan jag inte få göra så här? Jag blir hela tiden tillrättavisad. I skyddet från skärmarna berättar Ayaan Hirsi Ali hur hennes liv förändrades efter mordet på den holländske regissören Theo van Gogh i november förra året. Hon hade länge kritiserat islam och levt under dödshot i tre år. Men efter att hon och van Gogh gjort filmen Underkastelse del 1, som handlar om övergrepp mot kvinnor i islams namn, blev hotbilden akut. På van Goghs döda kropp hade ett brev naglats fast med ett dödshot mot Ayaan Hirsi Ali. Hon gick under jorden, trodde att det bara var tillfälligt och att människors ilska skulle gå över. Men den holländska underättelsetjänsten gjorde en annan bedömning. Först i april kunde hon flytta till en egen lägenhet i Amsterdam. Jag kan gå på gatorna, men alltid med en massa sällskap, säger hon och sneglar på vakterna som bevakar varje steg hon tar. Ayaan Hirsi Ali kan inte åka buss, inte göra spontana utflykter, aldrig sätta sig i en bil som inte har skottsäkra rutor. Jag kan aldrig göra något på lust utan måste planera allt väldigt noga tillsammans med säkerhetstjänsten, säger hon. Att inte kunna möta väljare på gatorna begränsar hennes arbete som parlamentsledamot i det liberala partiet VVD. Å andra sidan hävdar Ayaan Hirsi Ali att mordet blev startskottet för en förändrad integrationspolitik i Holland. Det har gjort Holland medvetet om vart vi är på väg. Den integrationsplan som mitt parti har gjort upp har accepterats av regeringen. Även om det fortfarande återstår mycket att göra, säger Ayaan Hirsi Ali. I korthet går planen ut på att stödet till kvinnor som utsätts för hedersrelaterat våld ska bli bättre. Det ska bli svårare att starta muslimska friskolor om de inte kan garantera en bredare etnisk mix bland eleverna. Invandrade kvinnor ska hjälpas in i utbildning och arbete, enligt Ayaan Hirsi Ali. Hennes kritik av islam är starkt ifrågasatt och hon är van att försvara sina ståndpunkter. Ändå svarar hon alltid vänligt och mjukt på våra frågor. I en av bokens essäer, Jungfruburen, hävdar hon att de muslimska ländernas fattigdom och underlägsna ställning beror på sexualmoralen i islam. Kvinnor som stängs in och misshandlas i hemmet förblir okunniga om omvärlden. Eftersom de uppfostrar barnen överför de sin begränsade världsbild, sin bitterhet och sin ilska inte bara till döttrarna utan även till sönerna. Om kvinnorna fick utbildning och blev oberoende, skulle det överföras till pojkarna och leda till framåtskridande, säger hon. Hon har kritiserats hårt för att sammanblanda kultur och religion. Även om hon kan se att den sexualmoral hon beskriver i boken även återfinns i kristna, patriarkala samhällen, insisterar hon på att problemet är störst inom islam. Islam grundades i den arabiska ökenkulturen. Det i sin tur har grundat den hederskultur som även förekommer bland kristna syrianer. Islam är en religion som kräver total lydnad och talar om vad du ska göra under dygnets alla vakna timmar. Jag uppmanar alla som kritiserar mig att tala om för mig när islam är skilt från kulturen, säger hon. Längre än så kommer vi inte. De som kritiserar henne från den politiska vänsterkanten kallar hon a pretty silly group. De försvarar min rätt att framföra kritik mot islam. Men säger att de inte håller med. Och att jag inte borde hade sagt det jag sagt, säger hon och skrattar. Ayaan Hirsi Ali växte upp i Somalia och är omskuren. Hon misshandlades av sin mamma, hon och systrarna fick alltid höra att det bara var deras bror som räknades. Vid 22 års ålder tvingades hon bryta med familjen och fly till Holland för att hon blev bortgift med en man hon aldrig träffat. Kritiker har påstått att hennes traumatiska bakgrund har gjort henne bitter och hatisk mot islam. Ni européer tycker att alla från Afrika har en traumatisk bakgrund. Jag har sett barn i Nairobi leka på soptippar och sniffa lim. Så att prata om mitt liv som traumatiskt, det går inte. Ayaan Hirsi Ali kallar sig optimist. De 15 miljoner muslimer som lever i Västerlandet behöver stöd för att organisera en kritik som kan leda till en reformering av islam, motsvarande den reformering som inleddes med upplysningstiden i Europa, enligt Ali. Att komma till Europa, se att kvinnor kan vara fria och ha en egen sexualitet, det är det som har påverkat mig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24147, "headline": "Text och streck ger väggar djup", "summary": "Våld, makt och identitet är återkommande teman i Sophie Totties verk. Även om hon gör platta bilder så vill hon göra konst med flera lager. Hennes utställning ”Perspektörerna (Bagdad)” är nu aktuell i Stockholm.", "article": "Långa remsor av halvtransparent plasttyg sträcker sig kors och tvärs över väggarna, täckta av röd skrift och svart bläck. Texterna handlar om sanningskommissioner, om perspektivet och Keplers knepiga förhållande till oändligheten. Titeln ”Isolario” är hämtad från de medeltida kartor som i detalj beskrev fragment av världen. Dessa öar av exakthet saknade dock inbördes relation och hur allt hängde samman förblev oklart ännu en tid. ”Isolario”, som visades i Lunds konsthall i våras, ingår i Sophie Totties nya utställning ”Perspektörerna (Bagdad)” på galleri Brändström & Stene i Stockholm. – En teckning är linjer på ett papper. Det här är linjer på väggar. En del skulle kalla det en installation, men jag föredrar att kalla det teckning. Det är mer precist. Sophie Tottie har under åren använt sig av en rad tekniker, men tycker sig ändå ha valt sitt uttryckssätt. – Jag arbetar med bilder, tvådimensionella bilder – även om jag råkar vara fixerad vid perspektivet, säger hon och skrattar. – Jag vill åt växelspelet mellan den platta bilden och den bild som har ett djup. Verken är inte färdiga bara för att en utställning är det, och Sophie Tottie kommer att fortsätta att arbeta med dem som nu precis har hängts på galleriets stora, vita väggar. Mycket återstår att upptäcka, hon är inte alls klar. Mycket mer vill Sophie Tottie inte säga om framtiden. Hon värjer sig mot kategoriseringar, och vill absolut inte stoppa in det ännu ogjorda i något fack. ”Isolario” har förändrats sedan i våras och kommer att göra det igen. Det är fem år sedan hon ställde ut i Stockholm. Sedan tiotalet år bor hon i Berlin, men pendlar till Sverige och undervisar en vecka i månaden på Malmö konsthögskola. Det tycker hon om. Tanken med ”Isolario” var att skapa ett öppet verk, där textremsorna strävar ut ur rummet, genom taket. Djupet finns också i ”Subject without nation”, där verkets tidningssidor både tränger djupt in i väggen och ut ur den framför betraktaren. Men det är en tvådimensionell bild. När Sophie Tottie har använt video och objekt har det varit för att hjälpa in text i bilden. Hon har aldrig arbetat med tredimensionell skulptur. ”Isolario” hänger omlott med serierna i ”Röd pilot” och ”Perspektörerna (Bagdad)”. De har tecknats med gravyr och målats med billack på akrylglas. Motivet påminner om ett anatomiskt öga men bygger på arkitektoniska skisser från 1950-talet till en (aldrig uppförd) idrottsarena i Bagdad. I de tre diptykerna pågår en rörelse som blir tydlig när man ser alla delarna samtidigt. Vi går runt i det solheta galleriet och Sophie Tottie berättar hur verken har kommit till – när glasskivorna är målade från fram- och baksidan, hur hiskeligt dyrt det är med fotogravyr och om hur ”Röd pilot” lämnar en illröd cirkel av ljus på väggen, som syns om man kikar in bakom själva verket. – Men det kanske bara är konstnärer som tittar där, säger hon och ler åt sin yrkesskada. Fast egentligen vill hon inte förklara så mycket. Det daltas för mycket med betraktaren, tycker hon, och den pedagogiska ivern begränsar i stället för att hjälpa till. Sophie Tottie vill att konsten ska få ta tid och låter hellre mycket vara osagt. När konsten inte är för lättolkad dröjer den kvar – och det är bra. – Men det krävs mod av betraktaren att tro på sina egna reaktioner, och att ta till sig ett verk utan förenklande förklaringar. Min erfarenhet är att många visst förstår, även om de är osäkra. De kan säga ”inte vet jag, men jag tänkte att kanske ...”. Ofta tänker de helt rätt! Hon uppskattar själv att bli ställd, och blir uttråkad av att komma in på en utställning om hon bara kan konstatera att hon begriper allt. – Den bästa reaktionen är ”pang! nämen vad är det här?!”. Det är svårt att lösgöra sig från inkörda tolkningsspår, men om man lyckas strunta i det inlärda är det lite som att födas på nytt. Kanske kan konsten vara en frizon utanför systemen. För hennes egna bilder blev året i New York 1994–95 viktigt – långt från det Stockholm där hon var född och utbildad, långt från alla bekantas föreställningar kunde hon i en separatutställning se hur bilderna fungerade för sig själva. Sophie Tottie vill göra konst med flera lager. Teman som våld och maktstrukturer, identitet och kontroll går igen, och hon ser de politiska frågorna som existentiella. Hon har alltid varit intresserad av politik, och det är ingen slump att en av tidningssidorna i ”Subject without nation” handlar om Dagmar Hagelin. – I efterhand har jag förstått att den historien har format mitt sätt att tänka. Den drabbade mig så när jag växte upp. De argentiska mödrarna har funnits med i tidigare verk. Sophie Tottie är uppvuxen på Kungsholmen och i Lund. Hennes far var bibliotekarie, mor lingvist. Dottern tyckte om språk och teater, men uteslöt successivt andra vägar tills bara konsten fanns kvar. Men tecknade gjorde hon inte förrän sent. På Konsthögskolan nobbade hon all teckning, som hon såg enbart som förberedande skisser. – Det var först på slutet som jag bestämde mig för att det var teckningen som var verket. Jag började med enkla linjer som korsade varandra. Linjerna utvecklades så småningom till streckkoder, och i slutet av nittiotalet dök fotografier upp i linjerna. Nu fylls linjerna med text. Vad nästa steg blir vet hon inte, men hon fascineras av bokstäver, och texten tränger sig in i hennes konst. Sophie Tottie arbetar disciplinerat och mycket, men försöker ägna helgerna åt familjen. Det är inte alltid lätt, säger hon, och möjligen krävs det mer disciplin att sluta jobba än att ta sig till ateljén. – Och kring en utställning bryts alla gränser. Då måste det bli så bra som ... det bara går. Sanna Björling sanna.bjorling@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 24150, "headline": "När grannarna grillas i Irak", "summary": "I Ib Michaels nya roman ”Grill” kommer kriget hem till Danmark. På tisdag ges den ut på svenska. Många andra danska författare vänder ut på landsbygden. Dan Jönsson om bokåret i Danmark.", "article": "Ib Michael ”Grill” Övers. Ann-Mari Seeberg Bonniers Dy Plambeck ”Buresø-fortællinger” Gyldendal Bent Vinn Nielsen ”En bedre verden” Gyldendal Helle Helle ”Rødby-Puttgarden” Samleren Kristian Ditlev Jensen ”Livret” Gyldendal Det är han! Två kvinnors spontana rop skär genom tystnaden på en restaurang på Nørrebro när tv-nyheterna bryter programmet för en extrasändning. En dansk medborgare har kidnappats i Basra i Irak; bilderna från al-Jazira visar en svårt marterad man som med klarblå ögon tittar rakt in i kameran. Regeringen gör sitt bästa för att mörka, men snart läcker det ut att den kidnappade inte är vem som helst, utan sonen till den diplomat som efter invasionen av Irak belönades med posten som Basras guvernör. Kriget i Irak har kommit hem till Danmark. Och via al-Jazira kommer hela tiden nya grymma bilder: kidnapparna skär först en hand, därefter ett öra av gisslan. För var gång tilltar styrkan i det danska krigsmotståndet. Jag råkar läsa Ib Michaels nya roman ”Grill” precis när det smäller i London, och analytiker i hela världen enas om att Danmark kan bli nästa mål. Verkligheten sipprar motståndslöst och utan filter in genom fiktionen: hur realistiskt är det här scenariot egentligen? Skulle ett angrepp, säg, på Köpenhamn verkligen leda danskarna till slutsatsen att det är kriget i Irak det är fel på? Tenderar inte en nation i sådana lägen snarare att sluta sig? Och med tanke på hur slutet Danmark redan är i dag – vad skulle hända om det drogs åt ytterligare ett varv? Ib Michaels snabbskrivna, och ännu snabbare översatta roman tvingar inte bara fram den sortens frågor. Jag är rätt säker på att det också är sådana frågor som har tvingat fram den. Vad är Danmark för slags samhälle i dag? Finns det någon väg tillbaka från Camp Eden? Kanske borde man läsa ”Grill” främst som en vredgad besvärjelse, ett förtvivlans rop till kvarlevorna av ett annat Danmark – ett Danmark med en öppen, kosmopolitisk attityd till världen. Ett Danmark som Ib Michael, född 1945, debut 1970, i själva verket alltid haft sitt skrivande förankrat i. Detta ”andra” Danmark har ju plötsligt blivit så svårt att tro på. Jag märker det när jag på bibliotekets sommargallring får tag i ett exemplar av Dea Trier Mørchs ”Den indre by” från 1980 – ett relationsdrama från ett radikalt Köpenhamn där Christianias sociala experiment utgör ett självklart (om än ifrågasatt) kraftcentrum. Att bläddra i den är att slå upp dörren till en tid när Köpenhamn, ihop med Amsterdam, gick för Europas öppnaste och mest frigjorda metropol. Mørchs urbana realism tecknar konturerna av ett liv i snabb förändring – men också av en möjlig framtid där ”alternativen” blivit vardag. Sådana böcker skrivs inte längre; framtiden blev en annan, som bekant. Men betyder det att allting bara var en illusion? Ib Michaels roman är mest av allt ett engagerat svar på den frågan. Nej, säger han. Det ”andra” Danmark lever vidare – och det bara ett stenkast från Mørchs ”indre by”: här, på det ungdomliga och mångkulturella Nørrebro. Grill, den ena av de båda kvinnorna på restaurangen, är en ljuskonstnär som från sin takvåning projicerar spektakulära bildspel på Köpenhamns natthimmel med sina laserkanoner – bilder som med krigets gång får en allt vassare politisk ton. Hon känner igen gisslan som en av sina grannar. När hon träffar René, som lärt känna mannen på en äventyrlig resa i Jemen, förenas konstnärlig kraft och kvinnlig list i ett politiskt spel som via ett fiffigt sidospår också inbegriper en utvisningshotad pojke från Afghanistan. Det är mycket samtidskommentar på en gång, och i sanningens namn är ”Grill” trots ett flödande språk och stor färgrikedom långtifrån någon av Ib Michaels bättre romaner. Dess politiskt uppdaterade, men både sexuellt och kulturellt klichésprängda Tusen-och-en-natt-pastisch är däremot intressant som ett av få riktigt tydliga exempel på hur en dansk författare i dag försöker komma till rätta med ett land han inte längre känner igen. Litteraturen är en långsam konstart, och reaktionerna på tidens händelser låter sig sällan avläsas så handgripligt. Oftast äger de rum på en annan, mer molekylär nivå. Man kunde säga att litteratur i grunden inte reagerar på sin tid – utan försöker smälta den. En tendensroman som ”Grill” är därför alltid en avvikelse. Och kastar man just nu en blick över det litterära Danmark slås man mycket riktigt av hur stillsamt, nästan fridfullt det ser ut. Inåtvänt, vore ett annat sätt att säga det. Ett tidens tecken? Kanske. Flertalet danska författare svarar på landets nya, krigiska och främlingsfientliga uppsyn inte genom att projicera andra bilder, utan tvärtom – genom att försöka hitta det de fortfarande känner igen. Finns det någon linje i det senaste årets utgivning löper den därför snarare genom skildringarna från det kosmopolitiska Nørrebros sociala antipod – den blonda, lantliga provins som blivit det nostalgiska folkepartiets favoritprojektion. Att det är en livskraftig men också problematisk bild bekräftas av att författare från alla generationer just nu tar sig an den. Den ges en välbehövlig, drastisk retuschering i debutanten Dy Plambecks ”Buresøfortællinger” – en dansk ”Spoon River” som i korta prosalyriska stycken hugger fram ett anekdotiskt mikrokosmos där Irakkriget mullrar på i fonden. Och den får en lika klädsam sorgkant i den trettio år äldre Bent Vinn Nielsens ”En bedre verden”, där en utbränd frilansfotograf från Köpenhamn går ner för räkning i ett sommarhus på Bornholm. Under sin konvalescens lär han långsamt känna öns inre liv – medan ”fastliggarnas” misstro lika stadigt växer. Men pärlan bland dessa landsortsskildringar är Helle Helles ”Rødby-Puttgarden”, ett lågmält, knivskarpt porträtt av två unga systrar i Rødbyhavn på Lolland. Danmarks sydligaste ö är också dess fattigaste, en avfolkningsbygd där folk dör som flugor och de enda jobb som finns att få är de på färjorna till Tyskland. Rødby framstår i Helles gestaltning som en gåtfull, motsägelsefull plats, efterblivet hukande i skuggan av det stora europeiska kommunikationssystem som knappast lämnar andra spår hos ortsbefolkningen än en och annan sporadisk graviditet. Doften av den stora världen är annars inte mer exotisk än att Jane (uttalas Jäne) gratis tar den med sig hem från färjornas parfymbutik. I Helle Helles försök till positionsbestämning finns något på samma gång exakt och provisoriskt, symboliskt och alldagligt. Världen bortom Danmark tränger in på ett närmast omedvetet sätt, som en doft, medan vardagen går vidare som om inget hänt. Greppet påminner en del om Christian Jungersens sätt att dra paralleller mellan folkmord och arbetsplatsmobbning i sin psykologiska thriller ”Undtagelsen” (recenserad i DN 16/12 -04). Eller för att ta ett annat uppmärksammat exempel: om kopplingarna mellan matkultur och självmord i Kristian Ditlev Jensens debutroman ”Livret”. Jensens roman är min personliga favorit i årets danska utgivning: ett originellt kraftprov, en mustig kulinarisk jordenruntresa med ett djupt, svart hål i centrum. Robin McCoy, matskribent på en av Danmarks största tidningar, lever sitt liv på ständig resa mellan världens ledande gourmetkrogar. Men efter hustruns självmord existerar inte längre någon vin- eller såsupplevelse som inte till slut öppnar den psykiska slussen in mot mörkret. Varje njutning blir ett frosseri i förgänglighet, och bilderna som leder mellan kärlek, mat och död är raffinerade, ofta brutala. I kaffets temperatur, i köttets styckning och i kakan på ett Lissabonkafé: överallt finns spåren efter, eller förebud om död. Med en inte alltför långsökt tolkning blir ”Livret” en tragisk karikatyr av den världsvane, kosmopolitiske hyperkonsument som förkroppsligar den kulturella elitens ideal i de flesta av dagens europeiska länder, inte bara i Danmark. Denne beläste och bereste konnässör kan alltid lika övertygat motivera sina preferenser – men saknar inre botten. Han är därför, i en grundläggande existentiell mening, omättlig. Och kanske kan det låta drastiskt – men ändå undrar jag om inte det är samme man som träder fram på al-Jaziras bilder i Ib Michaels roman, förberedd för slakt: vivören som med ständigt samma självrättfärdighet och tempo tar för sig av kvinnor och exotiska kulturer. En man med världen som sin livrätt. Jo. Visst är det han. Dan Jönsson litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24152, "headline": "När kritikern får bestämma", "summary": "Tio skribenter har recenserat var sin låt. Det finns bara ett problem. Musiken existerar inte. Men nu ska tio artister ändra på det. \"Den omvända samlingsskivan\" är född.", "article": "Bredäng utanför Stockholm. Uje Brandelius arbetar på en ny låt. I refrängen får han sällskap av sonens dagisgrupp. Det är nästa logiska steg i Doktor Kosmos-sångarens musikaliska utveckling. Det har han redan läst i en recension. - Gudskelov tog skribenten avstamp i min person, så jag slipper skriva en Tomas Ledin-text. Det är skönt. Men de musikaliska anvisningarna var väldigt tydliga. Jag tvingas gå i en helt ny riktning. Du har inga problem att följa anvisningar från en skivrecensent? - Nej, det passar mig alldeles utmärkt. Jag tycker om att bli styrd. Jag har kommit på mig själv med att tänka: \"Oj! Det här låter ju bra. Jag måste nog fortsätta på det här spåret efter att experimentet är över.\" Uje Brandelius är en av tio artister som värvats till \"Den omvända samlingsskivan\" - ett skruvat projekt där tio musikskribenter först skriver recensioner av låtar som inte finns, varefter respektive artist omsätter orden i toner. - Tanken är att göra konst av kritiken och sedan göra konsten till ett slags beställningsverk från journalisterna. Vi kastar om rollerna. Man beskyller ju ofta recensenter för att vara misslyckade rockmusiker. Den här gången får de bestämma hur det ska låta. Nu är det upp till bevis, säger Håkan Lidbo, som både är en av upphovsmännen till projektet och en av artisterna som blivit tilldelade en recension. Idén föddes under Melodifestivalen 2004. Håkan Lidbo ställde upp med en låt som han skrivit åt gruppen Pay TV. Han var ett oväntat namn i sammanhanget. Håkan Lidbo är mest känd för sin elektroniska instrumentaldansmusik för en liten men trogen fanskara. - Om jag blir sågad i pressen har jag alltid kunnat säga: \"Nej, det ska vara otakt och låta konstigt.\" Men i mainstreamvärlden är det annorlunda. När jag jobbade på ett stort skivbolag på 90-talet var artisterna nästan rädda för popkritikerna. En dålig recension kunde vara lika traumatiskt för självbilden som att bli lämnad av en käresta. - Det var delvis därför jag skrev låten till Melodifestivalen, fortsätter han. Jag ville tänja på mina bekvämligheter. Jag menar, tänk om jag gör smal och otillgänglig musik för att förbli immun mot kritik? Efter åtskilliga samtal med journalisten Kalle Dixelius började \"Den omvända samlingsskivan\" ta form. Lagom till julhandeln ska resultatet ges ut på en samlingsskiva. Men redan i september håller duon en releasefest där enbart recensionerna presenteras. - Skivan är slutet på konstverket, fastslår Kalle Dixelius. Själva processen är det viktiga. Vad som började som \"en kul grej\" har blivit en kommentar till både den artistiska kreativiteten och mediernas makt. Kalle Dixelius, tidigare kritiker på DN, är själv en av recensenterna i projektet. Han har sällskap av bland andra Andres Lokko (Svenska Dagbladet), Anders Nunstedt (Expressen), Jan Gradvall (Dagens Industri), Lennart Persson (Expressen) samt Malena Rydell och Po Tidholm från DN. - Vi kommer inte att be, säg, Tomas Ledin blanda calypso med death metal. Det får inte bli förutsägbart och plojigt. Skribenterna har haft en tydlig mottagare, säger Kalle Dixelius. Några sågningar? - Nej, jag tror skribenterna insåg i ett tidigt skede att det inte blir så roligt att höra låten som man just sågat sönder. Och det skapar inte direkt någon kreativ lust hos artisten. Vi bannlyste inte sågningar, men jag är glad att vi inte fick några. De flesta recensioner är snarare brydda. Typ: \"Jag visste inte att han kunde låta så här?\" Bland mottagarna återfinns Silverbullit, Parker, Andreas Tilliander, Sophie Rimheden, Uje Brandelius, Fibes! Oh Fibes!, Isolation Years och, som sagt, Håkan Lidbo. Det är fortfarande hemligt vilken skribent som recenserar vilken artist. Alla inblandade ställer upp gratis och delar på eventuella intäkter. Det handlar, först och främst, om att bryta ny mark. Visserligen var sportkrönikören Mats Olsson något liknande på spåren när han skrev rockromanen \"De ensamma pojkarna\" (1995) och sedan lät Per Gessle och Nisse Hellberg spela in det fiktiva rockbandets låtar. Men Håkan Lidbo och Kalle Dixelius löper linan ut. Nu definierar skribenterna precis hur det låter och varför det är bra - innan det finns. - Vi lever i en tid där musiken har blivit en slit-och-släng-vara, säger Håkan Lidbo. Förut hade genomsnittslyssnaren 40 album i sin skivsamling, nu har samma person flera tusen nedladdade låtar i sin ipod. Det är ett ohyggligt flöde av musik, men varje enskild låt blir mindre värd. Det känns viktigt att göra en skiva som sätter fingret på musikskapandet. Typiskt nog ville inte de riktigt stora, etablerade artisterna vara med i experimentet. - Men jag kan förstå dem, tillägger han. När jag läste min recension fick jag en klump i magen. Skribenten hade precis hittat min svaghet, något som jag måste reparera. Och det går igen i de flesta recensionerna, skribentens uttryckliga önskan om artistens nästa steg. Bilden bekräftas av en rundringning till Christian Olsson i Fibes! Oh Fibes!, Jakob Nyström i Isolation Years och Sophie Rimheden. Samtliga tvingas utforska okänd mark efter att ha läst sina recensioner. Fibes! Oh Fibes! måste rent av byta språk från engelska till svenska. - Det känns skitsvårt, men recensenten hade en rolig och originell vision om vårt nästa steg, säger Christian Olsson. Dessutom tycker jag att det är hög tid att vi testar popkritikernas kompetens. Allt fler tidningar lanserar ju sina recensenter som om de vore artister, med bylines som är större än bilden på skivan som de skriver om. Det här experimentet drar allt det där till sin yttersta spets. Tillbaka i Bredäng utanför Stockholm. Uje Brandelius fortsätter att svettas med sitt nästa musikaliska steg. Och även om den kommande samlingsskivan kan ses som en enda lång recension av recensenterna tror han inte att maktbalansen kommer att förändras. - Nej, om låtarna blir dåliga kommer skribenterna att hävda att vi inte gjorde som vi blev tillsagda. Grundförhållandet kvarstår. De tycker. Vi gör. Enda skillnaden är att de tycker på förhand den här gången, säger Uje Brandelius och tillägger: - Tyvärr tror jag inte att popkritikerna har lärt sig så mycket av projektet. De behöver inte blotta sig på samma sätt som artisterna och de blir därför inte lika mottagliga för kritik. Nästa steg borde vara att vi får sjunga en låt om vad vi tycker om deras recensioner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24153, "headline": "När kritikern får bestämma", "summary": "Tio skribenter har recenserat var sin låt. Det finns bara ett problem. Musiken existerar inte. Men nu ska tio artister ändra på det. ”Den omvända samlingsskivan” är född.", "article": "Bredäng utanför Stockholm. Uje Brandelius arbetar på en ny låt. I refrängen får han sällskap av sonens dagisgrupp. Det är nästa logiska steg i Doktor Kosmos-sångarens musikaliska utveckling. Det har han redan läst i en recension. – Gudskelov tog skribenten avstamp i min person, så jag slipper skriva en Tomas Ledin-text. Det är skönt. Men de musikaliska anvisningarna var väldigt tydliga. Jag tvingas gå i en helt ny riktning. Du har inga problem att följa anvisningar från en skivrecensent? – Nej, det passar mig alldeles utmärkt. Jag tycker om att bli styrd. Jag har kommit på mig själv med att tänka: ”Oj! Det här låter ju bra. Jag måste nog fortsätta på det här spåret efter att experimentet är över.” Uje Brandelius är en av tio artister som värvats till ”Den omvända samlingsskivan” – ett skruvat projekt där tio musikskribenter först skriver recensioner av låtar som inte finns, varefter respektive artist omsätter orden i toner. – Tanken är att göra konst av kritiken och sedan göra konsten till ett slags beställningsverk från journalisterna. Vi kastar om rollerna. Man beskyller ju ofta recensenter för att vara misslyckade rockmusiker. Den här gången får de bestämma hur det ska låta. Nu är det upp till bevis, säger Håkan Lidbo, som både är en av upphovsmännen till projektet och en av artisterna som blivit tilldelade en recension. Idén föddes under Melodifestivalen 2004. Håkan Lidbo ställde upp med en låt som han skrivit åt gruppen Pay TV. Han var ett oväntat namn i sammanhanget. Håkan Lidbo är mest känd för sin elektroniska instrumentaldansmusik för en liten men trogen fanskara. – Om jag blir sågad i pressen har jag alltid kunnat säga: ”Nej, det ska vara otakt och låta konstigt.” Men i mainstreamvärlden är det annorlunda. När jag jobbade på ett stort skivbolag på 90-talet var artisterna nästan rädda för popkritikerna. En dålig recension kunde vara lika traumatiskt för självbilden som att bli lämnad av en käresta. – Det var delvis därför jag skrev låten till Melodifestivalen, fortsätter han. Jag ville tänja på mina bekvämligheter. Jag menar, tänk om jag gör smal och otillgänglig musik för att förbli immun mot kritik? Efter åtskilliga samtal med journalisten Kalle Dixelius började ”Den omvända samlingsskivan” ta form. Lagom till julhandeln ska resultatet ges ut på en samlingsskiva. Men redan i september håller duon en releasefest där enbart recensionerna presenteras. – Skivan är slutet på konstverket, fastslår Kalle Dixelius. Själva processen är det viktiga. Vad som började som ”en kul grej” har blivit en kommentar till både den artistiska kreativiteten och mediernas makt. Kalle Dixelius, tidigare kritiker på DN, är själv en av recensenterna i projektet. Han har sällskap av bland andra Andres Lokko (Svenska Dagbladet), Anders Nunstedt (Expressen), Jan Gradvall (Dagens Industri), Lennart Persson (Expressen) samt Malena Rydell och Po Tidholm från DN. – Vi kommer inte att be, säg, Tomas Ledin blanda calypso med death metal. Det får inte bli förutsägbart och plojigt. Skribenterna har haft en tydlig mottagare, säger Kalle Dixelius. Några sågningar? – Nej, jag tror skribenterna insåg i ett tidigt skede att det inte blir så roligt att höra låten som man just sågat sönder. Och det skapar inte direkt någon kreativ lust hos artisten. Vi bannlyste inte sågningar, men jag är glad att vi inte fick några. De flesta recensioner är snarare brydda. Typ: ”Jag visste inte att han kunde låta så här?” Bland mottagarna återfinns Silverbullit, Parker, Andreas Tilliander, Sophie Rimheden, Uje Brandelius, Fibes! Oh Fibes!, Isolation Years och, som sagt, Håkan Lidbo. Det är fortfarande hemligt vilken skribent som recenserar vilken artist. Alla inblandade ställer upp gratis och delar på eventuella intäkter. Det handlar, först och främst, om att bryta ny mark. Visserligen var sportkrönikören Mats Olsson något liknande på spåren när han skrev rockromanen ”De ensamma pojkarna” (1995) och sedan lät Per Gessle och Nisse Hellberg spela in det fiktiva rockbandets låtar. Men Håkan Lidbo och Kalle Dixelius löper linan ut. Nu definierar skribenterna precis hur det låter och varför det är bra – innan det finns. – Vi lever i en tid där musiken har blivit en slit-och-släng-vara, säger Håkan Lidbo. Förut hade genomsnittslyssnaren 40 album i sin skivsamling, nu har samma person flera tusen nedladdade låtar i sin ipod. Det är ett ohyggligt flöde av musik, men varje enskild låt blir mindre värd. Det känns viktigt att göra en skiva som sätter fingret på musikskapandet. Typiskt nog ville inte de riktigt stora, etablerade artisterna vara med i experimentet. – Men jag kan förstå dem, tillägger han. När jag läste min recension fick jag en klump i magen. Skribenten hade precis hittat min svaghet, något som jag måste reparera. Och det går igen i de flesta recensionerna, skribentens uttryckliga önskan om artistens nästa steg. Bilden bekräftas av en rundringning till Christian Olsson i Fibes! Oh Fibes!, Jakob Nyström i Isolation Years och Sophie Rimheden. Samtliga tvingas utforska okänd mark efter att ha läst sina recensioner. Fibes! Oh Fibes! måste rent av byta språk från engelska till svenska. – Det känns skitsvårt, men recensenten hade en rolig och originell vision om vårt nästa steg, säger Christian Olsson. Dessutom tycker jag att det är hög tid att vi testar popkritikernas kompetens. Allt fler tidningar lanserar ju sina recensenter som om de vore artister, med bylines som är större än bilden på skivan som de skriver om. Det här experimentet drar allt det där till sin yttersta spets. Tillbaka i Bredäng utanför Stockholm. Uje Brandelius fortsätter att svettas med sitt nästa musikaliska steg. Och även om den kommande samlingsskivan kan ses som en enda lång recension av recensenterna tror han inte att maktbalansen kommer att förändras. – Nej, om låtarna blir dåliga kommer skribenterna att hävda att vi inte gjorde som vi blev tillsagda. Grundförhållandet kvarstår. De tycker. Vi gör. Enda skillnaden är att de tycker på förhand den här gången, säger Uje Brandelius och tillägger: – Tyvärr tror jag inte att popkritikerna har lärt sig så mycket av projektet. De behöver inte blotta sig på samma sätt som artisterna och de blir därför inte lika mottagliga för kritik. Nästa steg borde vara att vi får sjunga en låt om vad vi tycker om deras recensioner. Henrik Arvidsson henrik.arvidsson@dn.se 08-738 12 03 ", "article_category": "culture"}
{"id": 24155, "headline": "Bittert febrig stridsskrift", "summary": "Man kan läsa den pakistanskfödde Tariq Alis nya bok ”Bush i Babylon” som en direkt replik till Tony Blairs antihistoriska halsstarrighet, skriver Göran Greider.böck er", "article": "Tariq Ali ”Bush i Babylon” (Bush in Babylon)Övers. Gunnar Sandin Ordfront Påståendet att diktatorn Saddam Hussein förfogade över massförstörelsevapen som hotade hela världen tillhör numera vår tids stora imperialistiska lögner. En av samma epoks mer magnifika förträngningar stod nyligen Bushs vapenbroder Tony Blair för när han dagarna efter de avskyvärda terrordåden i London upprört förklarade att dåden inte hade någonting med den brittiska insatsen i Irak att göra. Att någon kan vägra att se länken till det folkrättsvidriga kriget mot Irak är faktiskt svårt att förstå, annat än som desperat propaganda, särskilt som arabvärlden sedan mer än hundra år bär på djupa ärr efter det brittiska imperiets härjningar; vad britterna än gör i regionen åtföljs handlingarna naturligtvis av historiska ekon. Vi kommer som befriare, inte som erövrare, försäkrade britterna 1920 när de slog ned upproren i södra Irak, för övrigt i de trakter där ett legendariskt slavuppror redan på 800-talet hade skapat en tradition av folkligt motstånd. Samma sak sade de våren 2003 och arabvärldens befolkningar saknar inte historiskt minne, det tycks ibland snarare vara allt de har. På sätt och vis kan man läsa Tariq Alis nya bok ”Bush i Babylon” som en direkt replik till Blairs antihistoriska halsstarrighet. ”Irak hade avlats inom ramen för det brittiska imperiet”, konstaterar han med nittonhundratalshistorien som vrålande sufflör. Ali är en pakistanskfödd vänsterintellektuell av aristokratisk börd som sedan många år lever i Storbritannien och den bok som nu kommer på svenska – häromåret publicerad på engelska – är en passionerad, faktarik och ofta bittert ironisk stridsskrift. Ali slåss på tre fyra fronter samtidigt: här pulserar hans vältaliga avsky för arabvärldens diktaturer, hans djupa motvilja mot religiös fundamentalism och hans analytiska raseri mot vår tids imperialism, en imperialism i nyliberalismens era. Inledningsvis grubblar Ali över varför så många britter inte kan förstå varför ockupationstrupperna inte möttes med ”blommor och sötsaker” – som en så kallad knäarab (Alis term) hade försäkrat Bush och Blair före invasionen – och undrar om det kan bero på att deras minne av främmande trupp i det egna landet är så avlägset; det kortvariga motståndet mot den romerska invasionen är ju en smula avlägset. Störst nytta borde Alis bok egentligen kunna göra i huvudet på inte minst den svenska bombhöger som etablerat sig på ledar- och debattsidor de senaste åren; här finns siktdjupet krigsentusiasterna så uppenbart saknar. Kan en PM Nilsson eller en Per Ahlmark ens förstå följande irakiska skämt som florerade när Saddam föll och amerikanerna kom: ”Först hade vi eleven, sedan fick vi läraren?” Särskilt det senaste året har bilden av det irakiska motståndet i svenska medier nästan helt och hållet reducerats till den islamistiska terrorns slakt på civila. Och sannerligen; den existerar och den kan bara fördömas. Men ett annat, sekulärt motstånd finns ju där också. Det föds från dag till dag, när ockupationstrupperna kränker, fängslar och dödar civila i jakten på terrorister, ja, när taggtråd dras kring opålitliga byar eller inhemska tillgångar säljs ut till högstbjudande. Faktum är att den bilden av det irakiska motståndet för närvarande ofta skildras bättre i amerikanska mainstreammedier. CBS 60 Minutes kan således låta amerikanska soldater tala om detta motstånd och berätta om irakiska köpmän som deltar i motståndet, inte av fanatism, utan av upprördhet inför en orättfärdig ockupation. I svenska medier tycks Irak slutgiltigt ha förvandlats till ett slags Jihadhelvete, begripligt endast som ondska och vanvett. Borta är imperialismens och alla dess ekon, borta är ockupationen, borta är den kritiska analysen. Essäistiskt och med alla sina mycket personliga och litterära band till den irakiska historien närvarande vecklar Ali ut regionens blodiga nittonhundratalshistoria. Under ett årtusende blir Bagdad det vägkors där mongoler, turkar och britter paraderar förbi ovanför befolkningens huvuden. Medan det åldrande osmanska väldet trots allt tillät ett relativt stort mått av autonomi innebar britternas ankomst till regionen – indiska sepoysoldater från en annan del av kolonialväldet fick då göra grovjobbet – att ett helt annat, detaljstyrt regemente infördes över Irak. Irak förresten: ”De tre osmanska provinserna Bagdad, Basra och Mosul häftades brutalt samman” av de imperiala strategerna medan Kuwait skars av längs en linjal för att snart förvandlas till imperiets ”bensinstation”. Som härskare installerades kung Feisal, marionetten som själv sorgset konstaterade att han inget annat var än ”ett instrument för brittisk politik”. Gränser dragna i ökensanden räckte inte för att skapa ett nationellt irakiskt medvetande. Ett embryonalt sådant uppstod dock till slut men då i hjärtat av den irakiska militärapparaten och i skräckinjagande former förvaltat av en allestädes närvarande säkerhetstjänst. Det arabnationalistiska arvet från Nasser, med dess odemokratiska ledarstil, ser Ali som ett gift i regionens politiska fantasi. Alis invändningar mot västs stupida etnifiering av den irakiska situationen är synnerligen givande och han konstaterar exempelvis att även i den så kallade sunnitriangeln, där motståndet är som intensivast, utgörs befolkningen till 50 procent av shiiter. Vad finns då att invända mot denna febriga men analytiskt rika stridsskrift? Jo, Tariq Ali förmår inte dra upp de moraliska och politiska gränserna mellan de olika typerna av motstånd som riktas mot ockupationsmakten. Inte för att denne marxist har någon som helst böjelse för den religiösa fundamentalismen – i sin förra bok ”Fundamentalisternas kamp” strimlade han den – men helhetsbilden blir ändå att han tenderar att romantisera allt slags motstånd i Irak. Det håller inte. En vänster värd namnet måste ha modet att avstå från att lättvindigt romantisera det ”folkliga” motståndet, i synnerhet när det skördar så många civila människors liv. Kanske är det stora värdet av denna bok att den med besked återupplivar ett perspektiv som länge gick förlorat bland västvärldens radikaler: imperialismkritiken. Ali menar att den vänster som samlats på sociala foran världen över oftast inriktat sig på kritik av den nyliberala ekonomiska politiken och underlåtit att förstå att kapitalet också framträder i vapnens form, för att låna boktiteln på Andreas Malms ”När kapitalet tar till vapen”, ett häpnadsväckande originellt bidrag till en verkligt intelligent global vänsterteori som utkom förra året. Den fjärde front Tareq Ali kämpar på är just det historiska minnets: ”Ockupationen av Irak är något nytt för de yngre generationerna eftersom de flesta inte är vana att leva i länder som dominerar andra genom våld”, skriver han och fortsätter, ”men den ingår i en lång historisk process som bröts under 1900-talet och nu är tillbaka på rätt spår.” Rätt spår? Där är, som vanligt, Tariq Ali bittert ironisk. Men till och med dessa bitterheter ger hans läsare insikter om hur imperialismen i dag gestaltar sig för de miljoner människor som inte behöver läsa om den i böcker. Göran Greider litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24198, "headline": "Föräldrafri överlevnadskamp", "summary": "”Barnen som inte fanns”, en särpräglad och djupt gripande film med avstamp i verklig-heten, berättar om fyra japanska barn som överges av sin mamma.", "article": "”Barnen som inte fanns” Regi och manus: Hirokazu Kore-eda I rollerna: Yuya Yagira, Ayu Kaitaura, Kimura Hiei, Momoko Shimizu, Hanae Kan, You m fl Längd: 2 tim 21 min Barntillåten Från Japan kommer numera mest skräck och tecknat, gangstrar och faktiskt fortfarande en eller annan samuraj. Högdramatiskt och våldsamt alltsammans. Men så finns där också Hirokazu Kore-eda, en stillsammare röst, som gör något annat och alldeles för sig.Med estetiskt koncentrerad realism berättar han helt andra historier, långt bortom dramatiskt allmängods och thrillerns genrekonventioner. I sina tidigare spelfilmer, de ytterst minnesvärda ”Illusioner” (1995), ”Efter livet” (1998) och ”Distance (2001), använde han denna sin vardagsrealism som inramning till stora filosofiska spörsmål. Vad betyder ett självmord för de efterlevande? Vad betyder minnet, när livet ska summeras? Hirokazu Kore-edas bakgrund och fortsatta verksamhet som dokumentärfilmare sätter sina spår också i spelfilmerna. I ”Illusioner” får man en beskrivning av villkoren för japanska fiskare så att säga på köpet. I ”Efter livet” ges inblickar i en lång rad människors högst verklighetsnära tankemönster, materiella förutsättningar och drömmar. Alldeles särskilt märks det i hans nya film, som med avstamp i en verklig händelse berättar om fyra barn som överges av sin mamma. Till den dag hon försvinner får de inte synas, inte gå i skolan, inte alls delta i det liv som förknippas med barndom. Utan att höja rösten och föra fram saken till det övertydliga första planet, beskriver Hirokazu Kore-eda bakgrunden i ett samhälle där faderslöshet är en skam, många barn ett problem och de helst varken ska höras eller synas. Äldst i syskonskaran – där alla har olika fäder – är 12-årige Akira. Han är den ende som får lämna lägenheten och bär den vuxnes hela ansvar för sina bägge småsystrar och en ostyrig lillebror, medan han drömmer om att få gå i skolan och spela baseboll. Han är ett slags modern japansk släkting till Antoine Doinel i François Truffauts ”De 400 slagen”, också i den osökta lätthet med vilken Hirokazu Kore-eda behandlar honom. Yuya Yagira i rollen, med allvarliga ögon och den tunga bördan att värna om syskonen i en allt hårdare överlevnadskamp, fick skådespelarpriset i Cannes förra året. Det hade lika gärna kunnat fördelas jämnt mellan alla barnen – inklusive You i rollen som mamman, ansvarslös men också det kärleksfullt sammanhållande kittet i familjen tills hon en dag bara försvinner ur barnens liv. ”Barnen som inte fanns” är särpräglad och djupt gripande. I omvänd ordning mot annan civilisationskritik med liknande förtecken – som exempelvis Truffauts ”Vilden” – går hans barn andra vägen. Från intimaste anpassning i ett – faktiskt – tryggt och inrutat familjeliv till ett allt ”vildare” tillstånd, alltmedan årstiderna växlar, gas och vatten stängs av, hungern och smutsen tilltar. Så avtäcker Hirokazu Kore-eda systematiskt och känsligt sina grundläggande existentiella frågor i ”Barnen som inte fanns”. Vad är det att vara barn – eller vuxen? Vad är det grundläggande i mänsklig civilisation? Och i mänskliga behov? Den dokumentära känslan, lättheten och återhållsamheten anger inte endast släktskapet med just Truffaut. Det ska, liksom hos fransmannen, inte heller förväxlas med bildmässig omedvetenhet. Varje bild i ”Barnen som inte fanns” är vackert och omsorgsfullt infogad i de möjliga svaren. Finessen är precis som i Hirokazu Kore-edas tidigare filmer att den mycket påtagliga bekantskapen med hans personer – i det här fallet en spräcklig, rörande, obrutet hoppfull barnaskara – ger de stora abstrakta frågorna ett personligt och konkret ansikte. eva af geijerstam film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24209, "headline": "Tioårsjubileum för Cirkus Cirkör", "summary": "Cirkusdirektör Tilde Björfors firade med att ta semester.. Från svartklädd vänsteridealist till professor. Tilde Björfors firar Cirkus Cirkörs tioårsjubileum med att ta sig in på Danshögskolan. Men först har hon övat på att vara ledig.", "article": "För första gången på tio år har Tilde Björfors haft semester från skötebarnet Cirkus Cirkör och i stället spenderat tid med sin ettårige son, långt bort från ringande telefoner och neurotiska cirkusartister. Nervöst tar hon steget in i replokalen. Semestern har varit ett enda stort eldprov för den mediehaussade cirkusdirektören. - Jag trodde inte att det skulle gå att vara borta men det verkar som allt finns kvar, säger hon och drar en lättnads suck. I nästa andetag berättar hon hur en del av Cirkus Cirkörs högkvarter i Alby utanför Stockholm målats vitt i hennes frånvaro och nu känns alldeles för tillrättalagd. \"Jag gillar det där friteatermuggiga, det får vi inte tappa bara för att vi blir en del av etablissemanget\", utbrister hon medan hon vant poserar framför DN:s fotograf bland trapetser och röda bollar. På tio år har Cirkus Cirkör förvandlats från en liten friteatergrupp till en stor apparat med turnerande föreställningar, gymnasieskola och en eftergymnasial utbildning. I slutet av månaden tar Tilde Björfors plats på Danshögskolan när nycirkus blir ett högskoleämne och cirkusdirektören professor på deltid. Cirkus Cirkörs ledarskap blir alltmer decentraliserat så att cirkusens varumärke \"Cirkör-Tilde\" kan fokusera på sin glöd. Glöden som ofta kallats Cirkus Cirkörs livlina och som gjort dess direktör till en eftertraktad föredragshållare i svenskt näringsliv. - I början var vi lite av allas gunstlingar, vi stack ut och kom med något nytt. Det var liksom ingen som hade haft gafflar i näsan tidigare. Men på sistone har det hänt att vi fått gnälliga recensioner. Vi blir inte lika hajpade längre och det kanske beror på att vi blivit mer etablerade, spekulerar hon. Den berömda glöden föddes tidigt, redan under skoltiden när Tilde Björfors tillsammans med några kompisar beslöt sig för att starta en egen gymnasieskola i antroposofmeckat Järna utanför Stockholm. De jobbade på somrarna för att få ekonomin att gå ihop och raggade lärare som skulle inspirera. - Jag var tokvänsteridealist och brann för hela världen. Sen sprang jag hem och kollade på \"Varuhuset\" i smyg. Svartklädd med rosa i garderoben, du vet. Kanske är det därför som Cirkus Cirkör förblir min passion, jag gillar den där blandningen mellan underground freakshow och pompa och ståt med prinsar och prinsessor i publiken, säger hon. Mötet med nycirkusen skedde i Paris på besök hos vänner. - Det sa bara pang rakt in i hjärtat. Tänk en föreställning där det inte finns någon tyngdlag och precis allt är möjligt, utbrister hon. När Tilde Björfors nu tar steget in i etablissemanget är det inte utan vånda. Hon har själv sett hur engagemang försvunnit när man blir för hemtam i det kulturella finrummet. Samtidigt ser hon möjligheterna. - Det är bra för att vi slipper lägga vår tid på att springa runt i korridorerna och ragga pengar till utbildningen. Men jag vill också utveckla våra föreställningar och för det behövs det andra samarbeten. För tillfället för Cirkus Cirkör samtal med utländska investerare om ekonomiskt stöd till kommande produktioner och utländska turnéer. Just nu spelar man bland annat förställningarna \"99% Unknown\" och \"Havfruen\" runt om i Europa. - På de bidrag vi får i Sverige kan vi inte turnera internationellt och fortsätta att vara nyskapande. Men det har tagit ett tag att få med hela organisationen inklusive mig själv på att söka kommersiella samarbeten. Det var nog inget jag hade kunnat tänka mig när jag var yngre, konstaterar hon. I träningshallen där vi sitter är förberedelserna i full gång inför kulturfestivalen Subörb som Cirkus Cirkör arrangerar tillsammans med Botkyrka kommun och Riksteatern. Men Tilde Björfors har inte varit med i planeringen. - Då hade jag inte kunnat vara ledig. Det kanske är det som blir det riktiga eldprovet. Klarar de det utan mig så kan jag lägga av, säger hon och skrattar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24216, "headline": "Diabetikerns vardag", "summary": "Diabetes är en svensk folksjukdom. 450 000 svenskar lever med sjukdomen som ofta får svåra komplikationer. Men enligt dokumentären ”Vi kan rädda dem” i TV 4 finns det hopp.", "article": "Som diabetiker blir man lätt desillusionerad. Löpsedlarna, gula gapiga, har lovat räddning två gånger om året de senaste tio åren, nu är botemedlet här, tusentals svenskar kan bli friska från sin svåra sjukdom! Kanske vaknade tidningarna till när diabetes började betraktas som en folksjukdom. Men ingen räddning kommer. Jag har gått till läkaren (återbesök med blodprov och vägning var tredje månad) och självsäkert slängt det ena benet över det andra och deklarerat att jag är ledig nästa fredag. För en transplantation. Eller för att operera in en konstgjord bukspottskörtel. Eller vad det nu är som kvällstidningarna har lovat ska rädda de fem procent av Sveriges befolkning som lider av diabetes. Och varje gång har läkaren, på läkares vis, lagt den ena handen över den andra och sagt ”det där ska du inte bry dig om, den forskningen kommer inte att visa några resultat än på fem–tio år”. Nu har 450 000 svenskar diabetes. Det är ingen tvekan om att sjukdomen är ett samhällsproblem och ett knepigt sådant eftersom läkarna fortfarande inte kan säga säkert vad den beror på. Den kan vara ärftlig, den kan komma i samband med hormonsvängningar, den kan vara en följd av övervikt och påfrestning på kroppen. Ofta blir det komplikationer, även om man sköter sig. Det finns två sorters diabetes, typ 1 och typ 2. Den förstnämnda benämns också som ungdomsdiabetes och har ingenting med kost eller övervikt att göra. Drabbas man av ungdomsdiabetes väntar ett liv av insulininjektioner och blodprovskontroller. Kvällens dokumentär utlovar även den nytt hopp för diabetiker. Bo Holmström har träffat fyra människor som lever med typ 1-diabetes. En av dem väntar på att hennes ena njure ska sluta fungera, synen förlorade hon redan 1977. En annan väntar på transplantation av insulinproducerande ö-celler. En tredje har redan genomgått en transplantation och ”vaknar på morgonen sprudlande lycklig till ännu en dag som frisk”. Som diabetiker blir man lätt livrädd. För bensår och njursvikt och oseende ögon och Bo Holmströms uppfordrande mikrofon som svajar nedanför näsan på ett litet diabetesbarn som försöker spela landhockey med pappa. Ackompanjerad av stämningsstråkar ställer Holmström frågor som ”Trodde du att du skulle dö då?” och avbryter läkare för att själv sammanfatta medicinska tillvägagångssätt. Halvvägs igenom programmet är jag fullt övertygad om att jag kommer att vara blind före min 30-årsdag, för någon glasklar räddning har fortfarande inte synts till. Men på slutet blir dokumentärens ambition mer än önskvärt tydlig och en viss hoppfullhet sprider sig. Även om jag själv inte räknar med att räddas inom kort. Hanna Hellquist tv@dn.se Vi kan rädda dem TV 4 20.00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 24258, "headline": "Taggarna utåt inför hajpad turné", "summary": "Shout Out Louds från Stockholm är på väg mot ett internationellt genombrott. Inför sin tredje USA-turné her de besökt David Letterman och Jay Leno, och nu har deras debutplatta släppts i Sverige - igen.", "article": "Det har gått undan. För två år sedan gjorde Shout Out Louds sin första större spelning på Popagandafestivalen i hemstaden Stockholm. I sommar har de besökt både David Lettermans och Jay Lenos populära pratshower - som uppvärmning inför deras tredje USA-turné. Det breda genombrottet är inom räckhåll. - Besynnerligt, fastslår sångaren Adam Olenius när DN frågar hur han själv skulle beskriva det senaste halvåret. - Vi har alltid haft en ganska pessimistisk men ändå positiv inställning i bandet, om du förstår vad jag menar Inte riktigt. - När man var yngre drömde man ju om att slå igenom i USA och så, men nu känns det inte så speciellt. Och det säger jag inte för att verka cool. Det är klart att det är roligt att folk gillar oss, men vi har alltid haft taggarna utåt. Vi är väldigt försiktiga och drar oss för att titta framåt. Tidigt i våras korades Shout Out Louds till \"nästa stora grej\" av Rolling Stone Magazine. Det blev startskottet för en omfattande internationell mediehajp. Såväl brittisk som amerikansk press började kasta superlativer efter stockholmarna och i vanlig ordning urartade allting i ett VM-i-referenser där Shout Out Louds jämfördes med alla från Arcade Fire och tidiga The Cure (vettigt) till The Flaming Lips och U2 (mindre vettigt). - Alla skriverier har gett oss en hängiven publik förvånansvärt snabbt i både England och USA, men det hör även ihop med att svensk musik har ett bra rykte utomlands. Man stöter på många som köper svenska band på export, säger Adam Olenius och tillägger: - Amerikanerna tror ju att vi är hur stora som helst i Sverige. Och därmed är vi framme vid ironin. Shout Out Louds, som våren 2003 släppte sin första ep på hemmaplan, har aldrig varit i närheten av att bli lika haussade i Sverige som i USA och England. Här förblir de en sympatisk indieorkester med en och annan P 3-hit under bältet. Nu har deras debutalbum \"Howl howl gaff gaff\" återutgivits i svenska butiker i en internationell version med några nya spår. - Här hemma är det svårt att sätta fingret på vad som kännetecknar svenska rockband, men i USA och England uppfattas vi som mer exotiska. - De brukar säga att vi har ett \"folkrocksound\" som amerikanerna känner igen i sin countrymusik. Jag tycker att de har en poäng. Vid det här laget har Shout Out Louds hunnit turnera mer utomlands än de har gjort i Sverige. De har haft sällskap av hajpade britter som The Futureheads och The Magic Numbers, kanadensarna The Dears och amerikaner som The Secret Machines och Kings of Leon. För varje vända på vägarna har det dykt upp fler människor på spelningarna. Det har dock inte varit helt okomplicerat att gå från det lilla indiebolaget Bud Fox i Sverige till jätten Capital Records i USA. Enligt Adam Olenius har bandet lagt ned orimligt mycket tid på att förklara för amerikanerna att de fortfarande vill göra allt från omslag till stickers och videor på egen hand. - I stället för att prata med en person måste vi numera prata med typ hundra olika personer samtidigt. Vi måste ständigt småfajtas om smågrejer. Som att få sälja våra tidiga ep- och vinylutgivningar i samband med spelningarna. Vi vill skynda långsamt och hitta rätt publik, inte lanseras som ett visst sorts band. - Man får ofta känslan att amerikanerna tror att världen ska gå under inom ett halvår. Och det gäller ju inte bara skivbranschen. Det där otåliga tänkandet går igen i miljö och politik, om du förstår hur jag menar? ", "article_category": "culture"}
{"id": 24259, "headline": "Taggarna utåt inför hajpad turné", "summary": "Shout Out Louds från Stockholm är på väg mot ett internationellt genombrott. Inför sin tredje USA-turné her de besökt David Letterman och Jay Leno, och nu har deras debutplatta släppts i Sverige – igen.", "article": "Det har gått undan. För två år sedan gjorde Shout Out Louds sin första större spelning på Popagandafestivalen i hemstaden Stockholm. I sommar har de besökt både David Lettermans och Jay Lenos populära pratshower – som uppvärmning inför deras tredje USA-turné. Det breda genombrottet är inom räckhåll. – Besynnerligt, fastslår sångaren Adam Olenius när DN frågar hur han själv skulle beskriva det senaste halvåret. – Vi har alltid haft en ganska pessimistisk men ändå positiv inställning i bandet, om du förstår vad jag menar ... Inte riktigt. – När man var yngre drömde man ju om att slå igenom i USA och så, men nu känns det inte så speciellt. Och det säger jag inte för att verka cool. Det är klart att det är roligt att folk gillar oss, men vi har alltid haft taggarna utåt. Vi är väldigt försiktiga och drar oss för att titta framåt. Tidigt i våras korades Shout Out Louds till ”nästa stora grej” av Rolling Stone Magazine. Det blev startskottet för en omfattande internationell mediehajp. Såväl brittisk som amerikansk press började kasta superlativer efter stockholmarna och i vanlig ordning urartade allting i ett VM-i-referenser där Shout Out Louds jämfördes med alla från Arcade Fire och tidiga The Cure (vettigt) till The Flaming Lips och U2 (mindre vettigt). – Alla skriverier har gett oss en hängiven publik förvånansvärt snabbt i både England och USA, men det hör även ihop med att svensk musik har ett bra rykte utomlands. Man stöter på många som köper svenska band på export, säger Adam Olenius och tillägger: – Amerikanerna tror ju att vi är hur stora som helst i Sverige. Och därmed är vi framme vid ironin. Shout Out Louds, som våren 2003 släppte sin första ep på hemmaplan, har aldrig varit i närheten av att bli lika haussade i Sverige som i USA och England. Här förblir de en sympatisk indieorkester med en och annan P 3-hit under bältet. Nu har deras debutalbum ”Howl howl gaff gaff” återutgivits i svenska butiker i en internationell version med några nya spår. – Här hemma är det svårt att sätta fingret på vad som kännetecknar svenska rockband, men i USA och England uppfattas vi som mer exotiska. – De brukar säga att vi har ett ”folkrocksound” som amerikanerna känner igen i sin countrymusik. Jag tycker att de har en poäng. Vid det här laget har Shout Out Louds hunnit turnera mer utomlands än de har gjort i Sverige. De har haft sällskap av hajpade britter som The Futureheads och The Magic Numbers, kanadensarna The Dears och amerikaner som The Secret Machines och Kings of Leon. För varje vända på vägarna har det dykt upp fler människor på spelningarna. Det har dock inte varit helt okomplicerat att gå från det lilla indiebolaget Bud Fox i Sverige till jätten Capital Records i USA. Enligt Adam Olenius har bandet lagt ned orimligt mycket tid på att förklara för amerikanerna att de fortfarande vill göra allt från omslag till stickers och videor på egen hand. – I stället för att prata med en person måste vi numera prata med typ hundra olika personer samtidigt. Vi måste ständigt småfajtas om smågrejer. Som att få sälja våra tidiga ep- och vinylutgivningar i samband med spelningarna. Vi vill skynda långsamt och hitta rätt publik, inte lanseras som ett visst sorts band. – Man får ofta känslan att amerikanerna tror att världen ska gå under inom ett halvår. Och det gäller ju inte bara skivbranschen. Det där otåliga tänkandet går igen i miljö och politik, om du förstår hur jag menar? HENRIK ARVIDSSON henrik.arvidsson@dn.se 08-738 12 03 ", "article_category": "culture"}
{"id": 24294, "headline": "Dansbandsbiten", "summary": "Det har blivit dags att avgöra vilket dansband som är bäst i Sverige.– Den här kvällen är dansbandsmusikernas chans att få glänsa lite extra, säger Marie-Louise Kristensson, som i kväll leder P 4:s direktsändning av dansbandsgalan Guldklaven.", "article": "Marie-Louise Kristensson är tillsammans med Mats Ingels radiolyssnarnas sällskap under kvällens musikgala, som också är startskottet för dansbandsveckan i Malung. Det är ett arrangemang som har dragit tiotusentals dansentusiaster till Dalarna varje sommar sedan 20 år tillbaka. Till årets dansbandsvecka räknar arrangörerna med omkring 30 000 besökare, vilket är ungefär lika många som brukar åka till Hultsfredsfestivalen. Men även om de flesta övriga svenskar aldrig skulle vilja sätta sin fot i Hultsfred, så vet de när festivalen är, vilka band som spelar och vad som händer. Med dansbandsveckan är det annorlunda. Om man inte är en inbiten dansbandsfantast vet man förmodligen inte ens om att den finns. Hur förklarar man det? Åtminstone delvis med orättvisa fördomar mot dansbandsmusik, svarar Marie-Louise Kristensson. – Dansbandsmusik har aldrig ansetts vara fint eller bra nog. Men det handlar om otroligt duktiga musiker som gör ett jättejobb. Det är dansbandsmusikerna som håller den svenska livescenen levande i dag. Många av dem lägger ner omkring 200 dagar per år på att resa runt i landet i sina turnébussar och spela inför publik, säger Marie-Louise Kristensson. En vanlig åsikt är att dansbandsmusiken är enformig, och att den dessutom har låtit likadant i decennier. Men det stämmer inte, menar hon. – Det finns många nya dansband som låter helt annorlunda än de mer traditionella band som jag tror att många tänker på när de hör ordet dansbandsmusik. Jag menar inte att det är något fel på de äldre banden, men det finns även yngre och betydligt poppigare dansband numera, säger Marie-Louise Kristensson. Hennes råd till de som inte har lärt sig att uppskatta dansbandsmusik är att skruva i gång radion klockan åtta. – Om man lyssnar så märker man att de är väldigt skickliga musiker, säger hon. Den genomsnittlige besökaren under dansbandsveckan är en kvinna i 40-årsåldern som bor i villa i Mälardalen eller södra Sverige. Och för henne och de andra besökarna är det Marie-Louise Kristensson säger ingen nyhet. För många av dem är dansband inte bara en musikstil, utan en livsstil. Vissa spenderar hela sin fritid på att resa runt mellan olika folkparker och logar för att dansa till sina favoritband. Ett av de band som är mångas favorit, och som också är nominerat till priset ”Årets dansband”, är Streaplers som har funnits ända sedan 1959. De andra två är Blender och Jannez. ”Årets låt” år 2005 blir antingen ”Du är min man” av Benny Andersson, ”En bild av dig” med Sten & Stanley eller ”Vem kan älska dig som jag” med Mona G:s. Vinnarna i de två kategorierna plockas ut av fansen som kan ringa in och rösta ända fram till direktsändningen i kväll. Men innan de två mest prestigefyllda klavarna delas ut ska priserna till årets bästa sångare, sångerska, gitarrist, keyboardist, basist, trummis, blåsare, uppstickare och album fördelas. Vilka som vunnit de priserna är klart sedan ett par dagar tillbaka, men resultaten kommer att ligga tryggt förseglade i kuvert fram till galan i kväll, berättar Marie-Louise Kristensson. De har tagits fram med hjälp av telefonröster och jurymedlemmar från tidningen Får Jag Lov, Sveriges Radio P 4 och Svenska dansbandsveckan, som tillsammans tog initiativ till Guldklaven år 2000. – Anledningen var helt enkelt att man tyckte att det behövdes en gala som kunde lyfta fram musikerna och genren i rampljuset. Det finns så många dansbandsmusiker som kämpar på år efter år och som är värda betydligt mer uppmuntran och uppmärksamhet än de får i dag. Den här kvällen är deras chans att få glänsa lite extra, säger hon. Hanna Malmodin Guldklaven 2005 P 4 20.03 ", "article_category": "culture"}
{"id": 24295, "headline": "Skådespelaren Mathias Henrikson är död", "summary": "Mathias Henrikson, känd från bland annat Dramaten, har avlidit 65 år gammal. Han fick teatern med modersmjölken och var den fjärde generationen skådespelare i släkten.", "article": "Han fick teatern med modersmjölken och var den fjärde generationen skådespelare i släkten. Föräldrarna var skådespelarparet Aino Taube och Anders Henrikson och morfadern var kusin med Evert Taube. Mathias Henrikson sökte in till Dramatens elevskola redan 1959 men då han inte kom in prövade han i stället lyckan på Terserus teaterskola, för att sedan avancera till Studentteatern och Munkbroteatern. Ett par år senare sökte han återigen in till Dramaten och lyckades. Tre år senare fick han anställning vid nationalscenen. Som ung skådespelare var det vanligt att man fick göra mindre roller mot de mer etablerade skådespelarna. Mathias Henrikson fick spela mot sin far vid flera tillfällen, bland annat i \"Gustav III\". Under åren gjorde Mathias Henrikson en lång rad karaktärsroller på Dramaten, bland andra diktaren i \"Ett drömspel\" av August Strindberg, Kannig i Hjalmar Söderbergs \"Gertrud\" och Astrov i Tjechovs \"Onkel Vanja\". Men Mathias Henrikson spelade även fars och stod på flera av Stockholms privatteaterscener under 90-talet. I en DN-intervju så sent som i maj med anledning av sin 65-årsdag kommenterade Mathias Henrikson scenbytet så här: - Det är liksom fult att vara på privatteatrarna. Men det är enormt viktigt att få skratta. Det kan förlösa mycket inom människan. Mathias Henrikson gjorde även en hel del långfilmer och tv-produktioner, bland annat Mobergserien \"Din stund på jorden\", \"Röda rummet\" från 1970 och långköraren \"Varuhuset\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 24296, "headline": "MTV snart på svenska", "summary": "I september lanserar MTV en ny kanal – på svenska, med textade inslag och blågula programserier. Men vad hände egentligen med musiken? DN sätter varumärket under lupp.", "article": "I begynnelsen var det musik. Till rörliga bilder. Dygnet runt. De unga amerikanska entreprenörerna som skulle sälja in idén i början av 80-talet fick vrida och vända på argumenten tills kostymerna i styrelserummen kunde rabbla ramsan i sömnen. Musik, bilder, dygnet runt ... Till slut började det låta som en bra idé. Och det var det. Kidsen lärde sig ramsan på nolltid. Musikvideon skrev om spelreglerna i skivbranschen. Det djärva bildspråket och det höga tempot satte djupa spår i reklam-, film- och tv-branschen. Vad som hade börjat som ett tonsatt ”TV-shop” växte på bara några år till ett av världens starkaste varumärken. – MTV var ett revolutionerande fenomen på 80-talet. Och vi kämpar för att behålla den där revolutionära andan. Vi stannar aldrig upp, blickar alltid framåt, säger programdirektören Jakob Mejlhede. Tja, revolutionerande är väl att ta i. Den uppkäftiga uppstickaren, som korade sig själv till ”ungdomens röst”, är numera en obestridlig makthavare inom mainstreamkulturen. Sammanlagt finns över hundra olika MTV-kanaler som når ut till över en miljard människor i 164 länder. Inte helt olikt McDonald’s där menyn och miljön genomsyras av samma grundtanke, men med vissa lokala variationer för att besökarna ska känna sig hemma. Det här upptäckte svenskarna redan i slutet av 90-talet när våra egna popstjärnor dök upp i nystartade MTV Nordic. Och i september väntar nästa steg. Då börjar programledarna prata svenska och samtliga inslag kommer att vara textade. Ekvationen är enkel. Genom att splittra MTV Nordic till nationella kanaler kan man skräddarsy programutbudet och öka antalet annonsörer. Som DN tidigare har berättat fick danskarna en egen kanal redan i maj och inom en månad hade tittarsiffrorna ökat med 40 procent i målgruppen 15–25 år. Klirr i kassan. – MTV kommer alltid att vara ett internationellt varumärke, men jag anser att vi övervärderade den globala trenden. Givetvis är folk intresserade av internationella nyheter och artister, men tv på engelska och utan textning kräver koncentration. MTV ska vara avslappnande, säger Jakob Mejhede och tillägger att de redan har börjat utveckla unika programserier för respektive land. Okej, men hur gick det egentligen med den där ramsan som en gång sjösatte varumärket? I dag är musikvideorna nästan uteslutande förpassade till för- och eftermiddagar och nätter. I stället har MTV försvarat sin ställning på tv-marknaden genom att bryta ny mark inom programutveckling. I början av 90-talet fick kanalen en världssuccé genom att driva med sin egen målgrupp i den animerade satirserien ”Beavis & Butthead” om två hjärntvättade tv-junkies som avfärdade allt som inte stavades rock eller brudar. I samma veva sjösattes den allra första dokusåpan ”The real world”. Konceptet följdes upp av dokukomedier som ”Tom Green show” och ”Jackass” där unga människor gick in för att förnedra sig själva och sin omgivning på uppfinningsrika och smärtsamma sätt. Det var bara början. MTV har fortsatt att förvalta realitygenren genom att ta bort den grundläggande ingrediensen – den ”vanliga” människan – och i stället satsa på kändisblåsningar (”Punk’d”), kändisfordon (”Pimp my ride”), kändishem (”MTV cribs”) och kändisdramer (”The Osbournes” och ”Newlyweds”). Även om man skulle kunna argumentera att MTV har blivit televisionens svar på Frankenstein – som i sitt laboratorium skapar små monster som sedan ger sig ut i världen för att invadera tv-tablåer i största allmänhet – bör inte kanalens experimentella ådra underskattas. Det var trots allt MTV som vågade satsa på det grävande musikmagasinet ”This is our music”, inte SVT. – Vi är välsignade med unga kreativa människor som söker sig till MTV. Det är vår plikt att låta dem experimentera. Det är bättre att våga och misslyckas än att vara tråkig och trygg, fastslår programdirektören Jakob Mejlhede och fortsätter i en rasande fart: – Vi letar inte efter nya grepp på bibliotek eller på tv-mässor i Cannes. Vi suger åt oss de nya trenderna ute på fältet. Vi kastar oss in i huvudet på unga människor. Nej, jag överdriver inte. Han pratar så här. Och han vill inte sluta: – Ta bara ”Jackass”. Det programmet handlar om så mycket mer än att slå sig. Det fångar den revolutionära andan hos unga människor. Det handlar om att söka efter någonting, utan att veta vad. Programmet ställer mycket relevanta frågor om den tid vi lever i. Är musikvideor passé bland kidsen? – Nej, men det vore antikt att bara visa musikvideor på en musikkanal. Jag ser ”The Osbournes” och ”Newlyweds” som musikprogram. Tittarsiffrorna har ökat avsevärt sedan vi breddade utbudet. Det är alltså ingen tillfällighet att den svenska konkurrenten ZTV har utvecklats i samma riktning, med mindre musik och mer fotboll, fler monstertruckar, pratshower och slagsmålsmagasin. Samtidigt har den amerikanska uppstickaren Voice TV letat sig in det digitala utbudet. Där håller man sig fortfarande till en bekant ramsa: Musik, bilder, dygnet runt. Henrik Arvidsson henrik.arvidsson@dn.se 08-738 12 03 Artikeln är rättad den 16 juli I gårdagens artikel om MTV berättade DN även om musikvideokanalen Voice TV. Företaget är från Danmark och inget annat land. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24300, "headline": "Sant eller falskt i rätten", "summary": "Michael Petersen ringer gråtande och hysterisk till alarmcentralen och rapporterar att hans hustru håller på att förblöda efter ett fall i hemmet. Men är det verkligen en olycka? I åtta avsnitt får vi följa detta uppmärksammade fall ända in i rättssalen.", "article": "Som vanligt överträffar verkligheten dikten. Dokumentärfilmaren Jean-Xavier de Lestrade och hans kameror är med överallt i detta rättsfall, och där nya omständigheter hela tiden gör att sympatierna växlar. ”Dödsfallet” är den svenska titeln på detta verkliga drama, ”The Staircase”. Var verkligen Michael Petersen, utåt sett den perfekta maken i ett lyckligt äktenskap, den han gav sig ut för att vara? Tidigt på morgonen den 9 december 2001 ringer en förtvivlad och gråtande Michael Petersen till alarmcentralen i Durham, North Carolina, USA och rapporterar att hans hustru håller på att dö; hon andas svagt. Tittarna får själva höra samtalet från Petersen till den kvinna på larmcentralen som försöker få honom att lugna ner sig och sakligt berätta vad som hänt. Det är svårt att få något annat intryck än att Petersen verkligen är desperat och talar sanning. Men när polisen kommer till platsen närmast badar den döda hustrun Kathleen Turner i blod. Det är blod på golvet och blod på väggarna. Förundersökningsledaren Art Holland säger att de skador Kathleen Turner fått inte kan komma från ett fall i en trappa. Hon måste ha blivit misshandlad. Misstankarna faller på maken Michael. Paret hade haft en skön hemmakväll och druckit en del alkohol. Han stannade kvar vid poolen, hon sa god natt och gick in i huset. Senare hittade han henne medvetslös vid trappan. Det är alltså maken Michaels version. Men den tror inte polisen på. Michael Petersen anklagas så småningom för att ha mördat sin hustru. Han tycks ha hamnat i en veritabel mardröm, sörjande och samtidigt misstänkt. Efter det första avsnittet är det lätt att ta hans parti. Alla intygar vilket lyckligt par han och Kathleen var. William är också en lokal kändis som skriver krönikor i lokaltidningen, där han ofta driver med de lokala myndigheterna. Efter att ha hört samtalet till larmcentralen är det svårt att tro att han bluffar. Men allt är naturligtvis inte så enkelt som det verkar vid första anblicken. Kan verkligen Kathleens omfattande skador ha orsakats av ett fall i en trappa? Å andra sidan saknas motiv för mord. Och hur kan det komma sig att det Petersenska hemmet så snart efter telefonsamtalet kryllar av poliser? Tittarna får följa fallet från brottsplatsen in i rättssalen. Praktiskt taget varenda möte i försvarsadvokaternas team, med David Rudolf i spetsen, har filmats, och tittarna blir nästan en del av den grupp som ska försvara Michael Petersen. Liksom polis, åklagare, domare och jury får också vi teve-tittare försöka bedöma trovärdigheten hos vittnen och den åtalade själv. Den franske dokumentärfilmaren Jean-Xavier de Lestrade, född 1963, har tidigare belönats med en Oscar för filmen ”En idealisk misstänkt” 2001. Efter att ha studerat journalistik och juridik i Paris och arbetat i det egna tv-företaget Tribulations blev han 1992 frilansande dokumentärfilmare, ofta med inriktning på rättsfall och samhällets sätt att handskas med dem som misstänks för brott. Tomas Lisinski tomas.lisinski@dn.se 08-738 11 59 DÖDSFALLET (1:8) SVT 2 22.30 ", "article_category": "culture"}
{"id": 24315, "headline": "Tittarna älskar ett pokerfejs", "summary": "Poker, poker, poker. Överallt poker. Det senaste året har \"det syndiga spelet\" blivit folklig underhållning i tv-rutan. DN berättar historien om en osannolik succé där mycket pengar står på spel - både för spelarna och kanalerna.", "article": "Året är 1998. Dan Gimne reser till England på semester. Hemma i Sverige har han gett ut \"Pokerhandboken\" utan att någon brytt sig nämnvärt. Nu slår han på tv:n mitt i natten och möts av det allra första pokerprogrammet - brittiska \"Late night poker\" på Channel 4. Visserligen hade den amerikanska sportkanalen ESPN direktsänt finalen från poker-VM i Las Vegas, men det här var något helt annat. En hel programserie där man följde spelarnas våndor vid bordet. Poker som tv-underhållning. - Britterna satt som klistrade, trots att det skuffades undan som ett skitprogram mitt i natten. Det var första fröet till den rådande hysterin, konstaterar Dan Gimne. I helgen slår han sig ned vid ett bord i Las Vegas för att delta i poker-VM. Han har sällskap av en ny generation svenskar. Det senaste årets pokerboom har lockat hundratals blågula spelare att pröva lyckan på andra sidan Atlanten. En av de mer rutinerade är \"Riket\"-vinnaren och pokermiljonären Ken Lennaárd. - Poker är inte särskilt kul att titta på i verkligheten. Men det är en fantastisk tv-sport. Genom att visualisera spelet blir det väldigt dramatiskt och lättförståeligt. Man är liksom där i ögonblicket. Jag har vänner som knappt kan reglerna men som blir helt fängslade i tv-soffan, säger Ken Lennaárd på telefon från spelborden i Las Vegas. Han talar i egen sak. Under våren har han suttit som expertkommentator i tittarsuccén \"Poker\" på Kanal 5. Dessutom är han chefredaktör för den nystartade tidningen Poker Magazine. En av hans skribenter är Dan Gimne som hunnit bli något av en kultfigur i spelarkretsar. Förra månaden släpptes den fjärde upplagan av \"Pokerhandboken\" i 17.000 exemplar. Den sålde slut på en vecka. En ny laddning är redan väg. Pokerbomben briserade i Sverige i höstas. Tidningarna fylldes av artiklar om unga män som försörjde sig på nätpoker, varvat med varningar om ökat spelberoende ute i den anonyma cyberrymden. Samtidigt poppade det ena pokerprogrammet efter det andra upp i de stora reklamkanalerna. Inom loppet av några månader hade det mytomspunna spelet - som genom historien fått stå symbol för Speldjävulens syndiga leverne - blivit tv-underhållning för den breda massan. - Poker har ju ansetts väldigt fult, säger Dan Gimne. Folk har tagit för givet att det bara är socialbidragstagare och kriminella som sitter på svartklubbar och spelar bort pengar som de inte har. Men i och med de televiserade turneringarna fick folk för första gången se riktiga pokerproffs som är välutbildade och tillräckligt smarta för att kunna leva på att överlista sina medmänniskor. Vi har fått en \"gambling class hero\". Även om britterna utvecklade konceptet var det en amerikan som avlossade startskottet för pokerlavinen i tv-tablåerna. Producenten Steve Lipscomb kämpade i flera år för att göra tv av pokerturneringar, men de stora bolagen avfärdade honom som en tokstolle som spelat bort sitt sunda förnuft. Inte förrän våren 2003 lyckades han smyga ut \"World poker tour\" på Travel Channel i USA. Succén var omedelbar. Steve Lipscomb hade gett britternas koncept en ordentlig ansiktslyftning - Hollywood style. Han visualiserade och dramatiserade pokern genom att lyfta fram bluffmomenten, filma korten under glasbord, fånga svettdropparna i pannan och låta expertkommentatorer krypa in i huvudet på proffsspelarna. Kanal 5 började sända serien förra sommaren. Innan dess hade betalkanalen Viasat Sport visat poker för inbitna entusiaster. Nu breddades målgruppen avsevärt, utan att programchefen Johan Westman ens var medveten om att han snubblat över en guldgruva. - Jag var väldigt skeptisk i början, säger han. Precis som många andra hade jag en bild av någon saggig gammal saloon där skäggiga gubbar stirrar stint på sina kort. Jag förstod spänningen i själva spelet, men jag trodde att det skulle bli fullständigt hopplös tv. Han är den första att erkänna att han var ute och cyklade. Trots att \"World poker tour\" placerats på en oattraktiv tablåplats - natten till måndag - låg tittarsiffrorna runt 80.000. Med facit i hand ringar Johan Westman in den otippade framgången med fyra faktorer: enkel dramatik, kittlande karaktärer, stora vinstsummor och tacksamma sponsoravtal. Likt TV 3 och ZTV lyder Kanal 5 under brittisk lag som förbjuder tv-reklam för spelbolag. Däremot är det lagligt med sponsringsskyltar. Spelbolagen stod således i kö för att få hänvisa tittarna till pokerrum på internet. - Utan det stora sponsorintresset hade pokerboomen inte gått lika snabbt, fastslår Johan Westman. Förutom flera inköpta serier har Kanal 5 producerat både dokusåpan \"Casino - Las Vegas\" och programmet \"Poker\" där de bröt ny mark genom att sätta pulsmätare på spelarna. MTG-kanalerna TV 3 och ZTV hakade på trenden med inköpta \"Celebrity poker showdown\" och den skandinaviska varianten \"Celeb poker\". Och i våras började TV 4 sända \"Pokermiljonen\", inspelat på Åland eftersom huvudsponsorn är ett spelbolag som utmanar det svenska monopolet. En rundringning visar att ingen av de stora reklamkanalerna kommer att trappa ned på pokerinslagen till hösten, men SVT har inga planer på att hoppa på trenden. - Rent tv-mässigt är det förstås spännande, men vi undersöker hellre den sortens spänning i dramats form. Det är mycket pengar i omsättning och bieffekterna kan bli jobbiga, säger Stefan Borg, underhållningschef på SVT. Han syftar på debatten om det alltmer utbredda spelberoendet bland svenskarna. Liria Ortiz, projektledare vid Beroendecentrum i Stockholm, anser att pokerpro-grammen är indirekt reklam för pokersajterna. Hon befarar att spelberoendet kommer att skjuta i höjden under kommande år och att tv-kanalerna borde ta sitt ansvar. Något som Johan Westman på Kanal 5 skjuter ifrån sig: - Visst, tv-programmen stimulerar till ökande spel, inte minst på nätet. Det är ju därför bettingindustrin är så intresserad av att sponsra våra program. Men jag tycker inte att det är Kanal 5:s ansvar att hantera ett eventuellt spelmissbruk hos tv-tittarna. Poker är ett skicklighetsspel, inget lotteri. Vi ser det som en underhållningsdel i vår övriga profil. - Men det finns ett bästföredatum, fortsätter han. Produktlivscyklarna blir allt kortare inom kommersiell tv och vi är snart framme vid en överetablering av poker. Det kommer att funka bra till och med våren 2006. Sedan är det mer osäkert. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24316, "headline": "Tittarna älskar ett pokerfejs", "summary": "Poker, poker, poker. Överallt poker. Det senaste året har ”det syndiga spelet” blivit folklig underhållning i tv-rutan. DN berättar historien om en osannolik succé där mycket pengar står på spel – både för spelarna och kanalerna.", "article": "Året är 1998. Dan Gimne reser till England på semester. Hemma i Sverige har han gett ut ”Pokerhandboken” utan att någon brytt sig nämnvärt. Nu slår han på tv:n mitt i natten och möts av det allra första pokerprogrammet – brittiska ”Late night poker” på Channel 4. Visserligen hade den amerikanska sportkanalen ESPN direktsänt finalen från poker-VM i Las Vegas, men det här var något helt annat. En hel programserie där man följde spelarnas våndor vid bordet. Poker som tv-underhållning. – Britterna satt som klistrade, trots att det skuffades undan som ett skitprogram mitt i natten. Det var första fröet till den rådande hysterin, konstaterar Dan Gimne. I helgen slår han sig ned vid ett bord i Las Vegas för att delta i poker-VM. Han har sällskap av en ny generation svenskar. Det senaste årets pokerboom har lockat hundratals blågula spelare att pröva lyckan på andra sidan Atlanten. En av de mer rutinerade är ”Riket”-vinnaren och pokermiljonären Ken Lennaárd. – Poker är inte särskilt kul att titta på i verkligheten. Men det är en fantastisk tv-sport. Genom att visualisera spelet blir det väldigt dramatiskt och lättförståeligt. Man är liksom där i ögonblicket. Jag har vänner som knappt kan reglerna men som blir helt fängslade i tv-soffan, säger Ken Lennaárd på telefon från spelborden i Las Vegas. Han talar i egen sak. Under våren har han suttit som expertkommentator i tittarsuccén ”Poker” på Kanal 5. Dessutom är han chefredaktör för den nystartade tidningen Poker Magazine. En av hans skribenter är Dan Gimne som hunnit bli något av en kultfigur i spelarkretsar. Förra månaden släpptes den fjärde upplagan av ”Pokerhandboken” i 17 000 exemplar. Den sålde slut på en vecka. En ny laddning är redan väg. Pokerbomben briserade i Sverige i höstas. Tidningarna fylldes av artiklar om unga män som försörjde sig på nätpoker, varvat med varningar om ökat spelberoende ute i den anonyma cyberrymden. Samtidigt poppade det ena pokerprogrammet efter det andra upp i de stora reklamkanalerna. Inom loppet av några månader hade det mytomspunna spelet – som genom historien fått stå symbol för Speldjävulens syndiga leverne – blivit tv-underhållning för den breda massan. – Poker har ju ansetts väldigt fult, säger Dan Gimne. Folk har tagit för givet att det bara är socialbidragstagare och kriminella som sitter på svartklubbar och spelar bort pengar som de inte har. Men i och med de televiserade turneringarna fick folk för första gången se riktiga pokerproffs som är välutbildade och tillräckligt smarta för att kunna leva på att överlista sina medmänniskor. Vi har fått en ”gambling class hero”. Även om britterna utvecklade konceptet var det en amerikan som avlossade startskottet för pokerlavinen i tv-tablåerna. Producenten Steve Lipscomb kämpade i flera år för att göra tv av pokerturneringar, men de stora bolagen avfärdade honom som en tokstolle som spelat bort sitt sunda förnuft. Inte förrän våren 2003 lyckades han smyga ut ”World poker tour” på Travel Channel i USA. Succén var omedelbar. Steve Lipscomb hade gett britternas koncept en ordentlig ansiktslyftning – Hollywood style. Han visualiserade och dramatiserade pokern genom att lyfta fram bluffmomenten, filma korten under glasbord, fånga svettdropparna i pannan och låta expertkommentatorer krypa in i huvudet på proffsspelarna. Kanal 5 började sända serien förra sommaren. Innan dess hade betalkanalen Viasat Sport visat poker för inbitna entusiaster. Nu breddades målgruppen avsevärt, utan att programchefen Johan Westman ens var medveten om att han snubblat över en guldgruva. – Jag var väldigt skeptisk i början, säger han. Precis som många andra hade jag en bild av någon saggig gammal saloon där skäggiga gubbar stirrar stint på sina kort. Jag förstod spänningen i själva spelet, men jag trodde att det skulle bli fullständigt hopplös tv. Han är den första att erkänna att han var ute och cyklade. Trots att ”World poker tour” placerats på en oattraktiv tablåplats – natten till måndag – låg tittarsiffrorna runt 80 000. Med facit i hand ringar Johan Westman in den otippade framgången med fyra faktorer: enkel dramatik, kittlande karaktärer, stora vinstsummor och tacksamma sponsoravtal. Likt TV 3 och ZTV lyder Kanal 5 under brittisk lag som förbjuder tv-reklam för spelbolag. Däremot är det lagligt med sponsringsskyltar. Spelbolagen stod således i kö för att få hänvisa tittarna till pokerrum på internet. – Utan det stora sponsorintresset hade pokerboomen inte gått lika snabbt, fastslår Johan Westman. Förutom flera inköpta serier har Kanal 5 producerat både dokusåpan ”Casino – Las Vegas” och programmet ”Poker” där de bröt ny mark genom att sätta pulsmätare på spelarna. MTG-kanalerna TV 3 och ZTV hakade på trenden med inköpta ”Celebrity poker showdown” och den skandinaviska varianten ”Celeb poker”. Och i våras började TV 4 sända ”Pokermiljonen”, inspelat på Åland eftersom huvudsponsorn är ett spelbolag som utmanar det svenska monopolet. En rundringning visar att ingen av de stora reklamkanalerna kommer att trappa ned på pokerinslagen till hösten, men SVT har inga planer på att hoppa på trenden. – Rent tv-mässigt är det förstås spännande, men vi undersöker hellre den sortens spänning i dramats form. Det är mycket pengar i omsättning och bieffekterna kan bli jobbiga, säger Stefan Borg, underhållningschef på SVT. Han syftar på debatten om det alltmer utbredda spelberoendet bland svenskarna. Liria Ortiz, projektledare vid Beroendecentrum i Stockholm, anser att pokerpro-grammen är indirekt reklam för pokersajterna. Hon befarar att spelberoendet kommer att skjuta i höjden under kommande år och att tv-kanalerna borde ta sitt ansvar. Något som Johan Westman på Kanal 5 skjuter ifrån sig: – Visst, tv-programmen stimulerar till ökande spel, inte minst på nätet. Det är ju därför bettingindustrin är så intresserad av att sponsra våra program. Men jag tycker inte att det är Kanal 5:s ansvar att hantera ett eventuellt spelmissbruk hos tv-tittarna. Poker är ett skicklighetsspel, inget lotteri. Vi ser det som en underhållningsdel i vår övriga profil. – Men det finns ett bästföredatum, fortsätter han. Produktlivscyklarna blir allt kortare inom kommersiell tv och vi är snart framme vid en överetablering av poker. Det kommer att funka bra till och med våren 2006. Sedan är det mer osäkert. Henrik Arvidsson henrik.arvidsson@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 24317, "headline": "Burmas fria röst hörs från Oslo", "summary": "Diktaturen Burma har nästan minst pressfrihet i världen. Men en stor del av invånarna får ända information om vad som händer i landet – från exilradiostationen Democratic Voice of Burma, DVB, som sänder från Oslo. DN har träffat initiativtagarna.", "article": "Den demokratiskt valda ledaren och frihetskämpen Aung San Suu Kyi har suttit fängslad eller i husarrest från och till i 15 år och över en miljon människor beräknas vara i flykt undan militärregimen. Burma, eller Myanmar som det heter sedan 1989, tillhör dessutom de länder i världen som har störst antal fängslade journalister och ligger i botten när man rankar pressfriheten i världens länder, enligt den New Yorkbaserade organisationen CPJ (Committee to Protect Journalists). Men det finns några radiostationer som ändå får ut sin information – Voice of America, Radio Free Asia, BBC Burma och Democratic Voice of Burma, DVB, som sänder från Oslo. Självklart får DBV inte sända inifrån Burma, men inte heller någon av grannländerna vågar låta dem sända därifrån – av rädsla för att stöta sig med Burmas regim. Exilradion DVB startade sina sändningar från Oslo 1992-året efter att Aung San Suu Kyi hade fått Nobels fredspris. – Det var verkligen kaos. Vi började från noll. Ingen av oss hade någon journalistisk erfarenhet, säger chefredaktören Aye Chan Naing när DN träffar honom och redaktionschefen Khin Maung Win från DVB, under ett besök i Stockholm. Nu sänder de på kortvåg två timmar varje dag, även på de åtta största minoritetsspråken. Ämnena kan vara allt från halvårsminnet av tsunamin, militärregimens brott mot mänskliga rättigheter till utbildningsfrågor, intervjuer med vanliga burmeser och vad som händer utanför Burma. Eller som senast nu i veckan när de rapporterade om att mer än 200 politiska fångar har släppts. Syftet är samma som när de började: Att förmedla sann information om Burma, skapa en offentlig debatt, öka förståelsen mellan de etniska grupperna och att främja demokrati och mänskliga rättigheter. – Det är väldigt viktigt att invånarna får information om vad som händer i landet, annars skulle alla bli helt förledda. Det är också viktigt att informera om vad som händer i resten av världen. Det är sådant som man aldrig får från regimen, säger Aye Chan Naing. Hur vet ni vad som är sanningen? – Vi är väldigt noga med att ifrågasätta våra källor, dubbelkollar alltid och bemöter källorna med misstänksamhet. Till sin hjälp att få tag i information har kanalen 55 stringers inne i Burma, men också längs gränserna i Kina, Thailand och Indien. Enligt organisationen CPJ lever de som bistår med information till medier utanför Burma riskfyllt. Men DVB säger sig ändå ha fått allt lättare att komma i kontakt med lyssnare de senaste åren. Tidigare blev folk skräckslagna när de ringde, men i takt med att stationen blivit allt mer omtalad har allt fler vågat ge information, berättar Aye Chan Naing. DVB är säkra på att de har ett inflytande, om än inte någon direktpåverkan. Enligt en undersökning som gjordes 2003 når stationen dirket och indirekt 13 av Burmas 50 miljoner invånare. DVB:s ambition har ändrats en del sedan starten. Från början var de en kanal för Aung San Suu Kyi-oppositionen. Men med åren har de ansträngt sig för att bli helt oberoende och mer professionella. Som en del i det har de tio anställda fått gå kurser i journalistik. En annan sak som har ändrats sedan starten är finansieringen. I dag får de stöd både från norska UD och svenska Sida. Sida har stort förtroende för DVB, enligt handläggaren Kristin Olsson. DVB har också planer för vad som kommer att hända när eller om Burma blir en demokrati. Även om de senaste årens utveckling inte går i den riktningen. – Då ska vi ha lagt grunden till Burmas första public service, säger Aye Chan Naing. Lina Kalmteg lina.kalmteg@dn.se 08-738 20 15 ", "article_category": "culture"}
{"id": 24320, "headline": "Radio och tv samsänder Iron Maiden", "summary": "För första gången på tjugo år direktsänds en rockkonsert i både svensk radio och tv. På scenen heavy metalpamparna Iron Maiden.", "article": "Så många som 20 kameror finns på plats när Iron Maiden går på scenen på Ullevi i Göteborg i kväll. Och så många som 57.000 fans har köpt biljett till spelningen, vilket gör giget till bandets hittills största i Sverige. Tillfället är unikt - för första gången på länge direktsänds en rockkonsert i både svensk radio och tv. Sist det hände rörde det sig om Live Aidgalan för tjugo år sedan. Varför har man på Sveriges Television och Sveriges Radio valt att direktsända just Iron Maidens konsert, en bland musiksommarens många? Thomas Hall, projektledare för SVT:s sändning, svarar med en motfråga. - Varför har vi inte gjort det tidigare? Den frågan har jag inget svar på. Nu fanns både möjlighet och lust. Både hos publiken, bandet och arrangörerna, för att vara korrekt. På Iron Maidens hemsida omtalas evenemanget med stolthet. Man skryter med att endast Bruce Springsteen snabbare sålt ut en så stor konsert i Sverige. - Med Iron Maidenspelningen kan man tala om en otrolig folkfest. Vad vi förstått verkar bandet vara i toppform. Så i samband med artistvalet snöade vi omgående in på Maiden, berättar Thomas Hall. Kommer den här typen av direktsändningar att återkomma i SVT? - Om det slår väl ut, om publiken uppskattar det och om det är praktiskt genomförbart, är förhoppningen och tanken att det ska bli en tradition. Så nog kommer vi att försöka fånga någonting liknande varje sommar. Det hänger på tv-tittarna. Om de lyckas ta sig till tv-rutan i sommarvärmen. Så ta det inte som ett löfte utan som en ambition. När sändningen startar (kl 21.15 i SVT 2 och kl 21.03 i P 3 Live special) ska Göteborgsbandet In Flames och amerikanska Mastodon redan ha värmt upp publiken. Som programledare ser vi SVT:s Jovan Radomir och P 3:s Håkan Persson, som både intervjuar varandra och människor på plats. - Meningen är att vi ska förmedla stämningen till tittarna och lyssnarna, före, under och efter konserten, säger Thomas Hall. I fjol sades det att Iron Maiden skulle dra ned på sitt turnerande. Men de svenska fansen har inte behövt känna av detta, bandet sålde ut Stockholms Stadion samma sommar och Globen några månader senare. Nu har Bruce Dickinson, Steve Harris, Nicko McBrain och de andra precis varit i Finland och spelat. Även där fick tv-tittarna möjlighet att följa konserten. Finsk tv sände dock konserten med en timmes fördröjning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24327, "headline": "Livet från andra sidan bardisken", "summary": "Bilden av arbetaren som en man i blåställ stämmer inte längre. I dag bär arbetarklassen behå, säger författaren Lena Kallenberg. Hennes senaste roman handlar om en servitris från Tierp som får jobb i Stockholm.", "article": "Lena Kallenberg titulerar sig gärna arbetarförfattare. Hon bor i en gammal statarlänga i Norduppland. Vid knuten blommar vallmo, pion och akleja, och när vi träffas strax före midsommar är det osannolikt lummigt och grönt. Det är en värld mycket långt ifrån den stockholmska krogvärld hon skildrar i sin senaste bok, med knark, vapen och svarta pengar. Lena Kallenberg har flera servitriser i släkten, men hon upptäckte att det finns väldigt litet skrivet om deras arbetsmiljö sedan Olle Länsberg gav ut \"Restaurang Intim\" år 1945. Med sin nya bok, \"Coola Krogen\", försöker hon råda bot på det. - Skildringar av arbetslivet har fått en tråkighetsstämpel, och den vill jag tvätta bort. Det är absurt, tycker hon, att vi vet så mycket om hur kriminalpoliser och journalister har det på jobbet, men just inga andra yrkeskategorier. - Jag är så trött så jag spyr på alla deckare. Jag ville skriva om en ung människa som går ut i arbetslivet. Själv har jag väldigt tydliga minnen av mitt första jobb, och hur det var att flytta hemifrån. Hon var 16 år och hade gått ut Sofia grundskola i Stockholm. Det var sextiotal och fullt möjligt att välja och vraka bland jobben. Hon ville helst stå i skivaffär, men fastnade för \"ett mer stabilt alternativ\", Televerket. Sedan dess har hon haft många olika jobb, och även prövat på att vara servitris i baren på Vasateatern. Men tiderna förändras, och hon insåg att hon var tvungen att göra en omfattande research för att kunna skriva om den unga Glorias intåg i Stockholms krogvärld på 2000-talet. Hon intervjuade ungdomar på restaurangskola, arbetarklassens barn som drömmer om att bli tevekock eller bartender utomlands. - Ingen vill ju bli plättvändare på ett äldreboende, konstaterar hon torrt. Trots branschens erkänt dåliga löner och myckna stress dras unga människor till jobbet på krogen som flugor till en sockerbit. - Jag tror att det är för att det är ett jobb med fart och fläkt. Många gillar att snacka med folk och träffa kända personer. Det satt hårt åt, men genom bekantas bekanta lyckades Lena Kallenberg till sist få jobba på fyra krogar och hade kontakt med fyrtio. Hon gjorde enkla saker som att hacka lök, och bjöd hem arbetskamraterna till sig för att intervjua dem. - Allt som händer i boken är autentiskt, även om människorna är påhittade. Det är en tuff arbetsmiljö bakom svängdörrarna, \"stressigt som fasen\". Lena Kallenberg tror inte hon skulle orka i längden, hon är 55 år och i krogbranschen är de flesta under 30 år. - Om du visste hur tunga sushitallrikar är! Många servitriser har opererat handlederna flera gånger. Det hade kunnat bli en rapportbok, men Lena Kallenberg visste hela tiden att hon ville skriva en roman, med figurer som dröjer sig kvar i minnet. Gloria från Tierp får goda vänner i kocken Harri och den äldre servitrisen Britt, men hon träffar också på en del obehagliga och kriminella typer. - Jag blev jätteförvånad över att det var så utbrett med droger på krogen, säger Lena Kallenberg, och berättar i nästa andetag att hon var med och hittade flera kilo amfetamin i frysen på en restaurang. - Det var obehagligt. Personalen erbjuds ofta narkotika. Enligt en intervjuundersökning använder 60 procent av de anställda droger, alltså inte \"har testat\" utan \"använder\". De är påtända när de jobbar! Vilken arbetsmiljö. Lena Kallenberg har skrivit 40 böcker men ingen har blivit så uppmärksammad som den här. Nu reser hon ut och håller föredrag och pratar om boken. Reaktionerna är övervägande positiva, även om de som jobbar i branschen inte är direkt förtjusta i att förknippas med missbruk och droger. Hotell- och restaurangfacket har i vår lyckats få ett avtal om drogtest med arbetsgivarna, vilket Lena Kallenberg tycker är utmärkt. I sommar delar hon sin tid mellan arbetet och ogräset. Hon ska skriva en monolog åt skådespelaren Eva Carlsson om kvinnor och yrkesidentitet, som ska spelas på arbetsplatserna. - Vi är några som stretar på och kallar oss arbetarförfattare. Hon nämner David Ericsson, som skriver om transportnäringen, och Tony Samuelsson, som fick Ivar Lo-priset nu i år. Läsandet är en klassfråga. Lena Kallenberg arbetar ideellt med att sprida litteratur genom arbetsplatsbibliotek. Hon berättar förtjust hur lastbilschaufförer numera kan låna en ljudbok på vägkrogen i Tönnebro och lämna tillbaka den i Klevshult. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24359, "headline": "Utred Göteborgsmoraset", "summary": "Poliser har vittnat oseriöst och fängelse- straffen mot demonstranter har tiofaldigats. De nyligen avslutade Göteborgsprocesserna är en rättsröta.", "article": "Fyra år har gått sedan Göteborgskravallerna och nyss kom den sista svenska domen mot en demonstrant. Det var en peruanskfödd norrman som under polisens räd mot Schillerska gymnasiet sorterades undan som utlänning, blev kallad apa, misshandlad, märkt med ett kryss i nacken, hotad med kpist, bortsläpad och använd som dörröppnare till vad han trodde var en summarisk avrättning. Hans anmälan mot poliserna föranledde ingen åtgärd. I stället blev han senare själv åtalad för våldsamt upplopp. Låt oss fördjupa oss i en av de många allvarliga brister som kommit i dagen genom Göteborgsprocesserna. Vi vill ogärna tro att poliser medvetet ljuger inför rätten, inte ens när deras berättelser ter sig högst osannolika. Men vid de tre tillfällen som försvaret haft tur nog - det saknar ju utredningsresurser - att själva finna dokumentation av en misstänkt gärning visar det sig att polisen vittnar oriktigt om händelsen. Två gånger ledde detta till att åklagare inledde en förundersökning om mened - men åtal väcktes aldrig, eller lades snart ned, med mycket oklar motivering. Det är sådan ovillighet att lagföra poliser som gör polisers brottslighet möjlig. Hur många andra gånger for polisvittnen med osanning? Ordvändningar som återkom i mål efter mål liksom logiska motsägelser tyder på att det skedde många gånger. En brottsutredning ska vara neutral och ta fasta på material som talar till den misstänktes fördel likaväl som till dennes nackdel. Men så fungerar det inte i praktiken. När advokat Stig Centerwall begärde ut film från en viss tid och plats för att påvisa klientens oskuld svarade polisen att sådan film inte finns. Men i ett annat mål användes film från denna tid och plats, som bevis mot en annan åtalad. Vi frågar oss vad en oberoende granskare skulle få ut av polisens bild- och filmarkiv. Ett perspektiv på hanteringen ger de tyska och norska domstolar som av Göteborgsåklagarna anmodats driva några av målen. De har i flera fall avvisat åtalet för att de konstaterat att bevisen inte håller eller inte ens kunnat förstå att ett brott är begånget. I ett fall som verkligen gick upp i tysk domstol blev svenska polisvittnen avfärdade som oseriösa. Att det gått så snett i Sverige är inte märkligt med tanke på vår rätts- kultur. Polisen, som i högsta grad var part i drabbningarna, sköter gripandena och rapporterar till åklagare. Åklagaren bär sedan det formella ansvaret för brottsutredningen men det är polis som sköter förhören och väljer vilket material de ska presentera för åklagaren. Åklagarens roll är i sig en motsägelse - att ansvara för utredningens objektivitet och samtidigt driva åtalet mot fällande dom. Försvarsadvokaterna å sin sida saknar utredningsresurser och måste för att bli tilldelade mål många gånger agera medgörligt gentemot domstolen. Denna modell där rollerna glider ut och in i varandra och omöjliggör all integritet utgör en av vår rättsstats grundstenar. Kanske dags att fundera över en ny modell? Trots att de allra flesta poliser utför ett mycket viktigt, svårt och otacksamt arbete är det knappast någon hemlighet att det också finns en osund poliskultur i Sverige. Ett aktuellt symtom på detta är Polisförbundets undersökning som visar att 6 av 10 poliser inte anmäler en kollega som begått tjänstefel. Denna poliskultur infekterar hela rättsväsendet. I Göteborgsprocesserna är polisen målsägande och ändå har vi gång på gång sett hur rätten, efter osannolikt förvirrade polisvittnesmål, sett det som sin uppgift att finna substans i de spillror som återstår av vittnesmålet. Samtidigt har rätten om försvarsvittnen systematiskt och utan motivering bedömt att de kan \"lämnas utan avseende\". Göteborgsprocesserna gör det mycket tydligt att rättssäkerheten äventyras inte bara när poliser ska utreda egna brottsmisstankar utan även när poliserna är part i målet åt andra hållet, dvs målsäganden. Det finns en djupt rotad föreställning om en stabil objektivitet hos våra rättstjänare i domstolarna. Men vi har under dessa fyra år på nära håll kunnat bevittna en samsyn - från den enskilde polismannen, över kriminalinspektörer, åklagare och domare - i alla våra tre rättsinstanser. Det är en samsyn kring Göteborgkravallernas karaktär och skuldbörda som aldrig bevisats, vare sig utanför eller i rättssalen. Först av alla att etablera denna syn var Göran Persson som redan under själva toppmöteshelgen slog fast att polisen \"gjorde ett bra jobb och klarade uppgiften\", medan de misstänkta demonstranterna var \"en militärt organiserad grupp\" med syfte att \"stoppa en demokratisk process\". Thomas Bodström fällde liknande yttranden. Samma obevisade påståenden om organisering, planering och angrepp på demokratin har återkommit i nästan varje åtal och - utan att någon enda gång ha prövats i rätten - accepterats som motiv för en tiofaldig straffhöjning i förhållande till tidigare praxis. Vi blev allt annat än förvånade när kommenderingschefen under EU-toppmötet, Håkan Jaldung, friades av hovrätten. Hur skulle hovrättspresident Gunnel Wennberg ha kunnat fälla någon för polisens inledande stora provokation vid Hvitfeldtska gymnasiet när hon tidigare utdelat flera mångåriga straff mot demonstranter för att dessa utövat oprovocerat och organiserat våld? Om de överväldigande bevisen mot Jaldung resulterat i fällande dom hade grundpremissen för alla tidigare Göteborgsdomar ställts på huvudet. Resningsansökningar hade strömmat in. Vi har bevittnat ett rättsmoras som innefattar polis, åklagare, domstolar och ansvariga politiker. En parlamentarisk och/eller oberoende utredning av Göteborgsprocesserna skulle ge upprättelse åt de många oskyldigt eller orättvist hårt dömda och deras familjer. Det skulle reda ut de strukturella och personliga orsakerna bakom vår tids största rättsskandal. Det skulle framför allt ge underlag åt ett nödvändigt reformarbete. För hur vi än vill etikettera denna röta - polisstat, ministerstyre, korporativism eller något annat - är den ett allvarligt bekymmer för var och en, till vänster eller höger, som önskar en fungerande poliskår och rättsstat. Stig Centerwall Advokat, har företrätt ett stort antal åtalade i Göteborgsprocesserna Ebba Junker Barnbibliotekarie, greps på Hvitfeldtska med sina två barn Annkatrin Meyersson Sångpedagog och juridikstuderande, aktiv i Föräldrar 2001 Anders Svensson Datakonsult, tillhörde organisatörerna i Göteborgsaktionen Erik Wijk Författare, bl a till \"Orätt - rättsrötan efter Göteborgshändelserna\" (2003) ", "article_category": "culture"}
{"id": 24401, "headline": "Ängeln i vår tid", "summary": "Willy Granqvists dikter har fört en ganska underjordisk tillvaro. I debutböckerna, som nu kommer i en efterlängtad utgåva, möter läsaren 70-talet.", "article": "Ställ ner tekoppen, sluta tugga på frukostmackan och läs några strofer ur dikten \"Besvärjelse\" av Willy Granqvist. Den uttrycker en önskan om vad språk skulle kunna vara. ett språk att gripa med, hela dagen ut ett språk i huvudet, i gräsets ömma fullbordan ett språk att inte plånas ut med, att sitta och andas åt varann med ett språk som jag ser mej med, för att få veta var det främmande börjar Raderna kan se enkla ut, en dikt om språk bland hundratals andra inom poesin. Men om man tänker att de är skrivna av någon som kanske 80 procent av tiden känner motsatsen: det vill säga att verkligheten hela tiden glider undan, att ord och tal, både egna och andras, ständigt håller på att förgöra en, så blir de enkla raderna desto mer hjärtskärande. \"Besvärjelse\" är öppningsdikten i Willy Granqvists debutsamling \"Kropparna och rummen\" från 1974. Han är då 26 år. Året innan har han debuterat i \"Grupp 73\", Wahlström & Widstrands debutantologi. Inom några år blir han en känd radioröst som hallåman, musikradiopresentatör och redaktör för programmet \"Dagens dikt\". Han skriver kritik, essäer och översätter. Under flera år följer jag hans dikter som publiceras på Expressens kultursida. Utifrån ser det ut som att Willy Granqvist befinner sig mitt i centrum, men dikterna talar tvärtom om mörker och ensamhet. Han dör för egen hand den 1 augusti 1985, bara 37 år gammal. Då har han hunnit ge ut sju diktsamlingar och två prosaböcker. Willy Granqvists dikter har sedan dess levt en ganska underjordisk tillvaro i den svensk poesin. Då och då har de stigit upp till ytan, som i ett temanummer av BLM för sex år sedan, men det är främst bland poeter och författare som han diskuteras. Nu har Bokförlaget Lejd påbörjat en utgivning av Willy Granqvists författarskap. Allt som allt ska det bli fyra delar, som avslutas med den oändligt vackra, postumt utgivna \"Natten\". Den första volymen innehåller debutboken och de två efterföljande \"En mun\" och \"En ängel i vår tid\". Här möter vi \"en ung och förvånansvärt färdig författare\" som Krister Gustavsson och Magnus Ringgren skriver i ett informativt förord. I den här volymen slår 70-talet mot en. Personerna i dikterna rör sig i Stockholm, blandar cannabis i örtteet, läser Lars Gustafsson, ser Ingmar Bergmans \"Trollflöjten\" på tv och går på det nyöppnade Kulturhuset. Men också rent estetiskt är det tydligt 70-tal. Mellan dikterna lägger Granqvist in dagboksanteckningar om vänner, arbetet på radion, om dagsdebatten, om telefonsamtal med allt från poeten Östen Sjöstrand till mamma. I dag känns just den växlingen så överraskande frisk. Man får följa hur olika stämningslägen omvandlas till dikt. Fram träder en känslig person, orolig och ömtålig. I en av notiserna skriver han: \"Att vara överkänslig är ju, bl.a., att balansera på mikroskopiska, näranog obefintliga nyanser, och att inte kunna förfuska en enda av dom utan att hamna i osämja med sej själv.\" Den inre osämjan är motorn i hans författarskap. Här finns en vibrerande uppmärksamhet på omgivningen. Så mycket att han ser igenom tingens höljen och utsidor. Han ser aldrig bara en hand utan också cellerna. Inte bara koppen utan också molekylerna. Här är det självklart att vinden passerar tvärs genom en sten. Den moderna, specialiserade vetenskapes intresse för mikroskopiska detaljer tycks passa hans psykologiska upplevelse av världen ovanligt bra. Att han i dikterna intresserar sig för mosslik, fossil och gravfynd tycks lika följdriktigt. I en tidig dikt pratar han med Tollundsmannen som 1950 hittades välbevarad i en mosse på Jylland, över 2.000 år gammal. Poeten frågar hur han dog. \"Det var straff för något jag inte minns\", svarar mannen. Och så följer diktens finaste rad: \"Har du glömt? Ja, det där suddas ut av allt det andra.\" Det som vi tror är det stora och slutgiltiga, döden, har förvandlats till ett minne, ett skikt bland andra. Men det finns en gestalt som inte släpper igenom någonting. Det är ängeln i \"En ängel i vår tid\", en figur besläktad med Rainer Maria Rilkes fasaväckande ängel i \"Duinoelegierna\". I en svit dikter rör sig diktjaget runt denna ängel. Ängeln är sträng och uppfordrande. Som en far som kräver att man ska göra det rätta utan att man riktigt förmår. Till det hör att uthärda allt i livet som är smärtsamt. ängelen var mitt i smärtan han var smärtans mitt jag vände mig inte bort även om det tycktes oundvikligt till slut ängelen höll sin blick öppen den blicken under den pannan söndrade min skugga ja ängelen söndrade min skugga och var i smärtans mitt Att lika svalt och fast stå mitt i smärtan är det diktjaget inte klarar. Ängeln gör diktjagets egna svagheter tydligare och mer ofrånkomliga. Det här författarskapet väntar på fler läsare, på nya läsare. Det är ett lyckokast att samla flera böcker i samma volym. Trots att jag läst Willy Granqvists poesi även tidigare är det något helt annat att så exakt kunna följa hur han utvecklar teman och ord genom böckerna. \"Poesin är, tror jag, ett ytterst naket sätt att avge en förtvivlan, att öppna munnen och fukta det svåra, det osägbara\", skriver han i en dagboksanteckning från 1975. Det avslöjar ingen större tilltro till att poesin och dikten ska kunna formulera det svåra, utan just bara just det en aning. Nej, det låter inte mycket, men det är sannerligen mycket nog. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24404, "headline": "Jazz med indisk ton", "summary": "Den svenska jazzgruppen Mynta firar tjugofem år. Från början spelade man västerländsk musik men efter en turné i Asien övergick soundet till en form av fusion och world music med en särskild länk till klassisk indisk musik.", "article": "Vad är det med indisk musik som lockar västerländska jazzmusiker? Är det utmaningen? Den avsevärda svårighetsgraden? Eller finns det kanske redan på förhand en form av sinnligt släktskap, kopplat till improvisationsmomentet och den enskilde virtuosens rätt att sträcka ut och excellera? Den brittiske gitarristen John McLaughlin, för att ta ett käntexempel, namngav till och med bandet han ledde på 70-talet först efter att ha rådgjort med en indisk guru. I en sen upplaga av samma grupp – i det skedet hette den bara Mahavishnu, i stället för, som tidigare, Mahavishnu Orchestra – ingick den svenske basisten Jonas Hellborg, som också på egen hand har fortsatt att fördjupa sig i just indisk musiktradition. En verklig nestor i ämnet är även trumslagaren Bengt Berger, känd för det svårslagna uttalandet ”jag gillar att spela jävligt komplicerade grejer, jävligt slarvigt”. Alla skulle de säkert svara olika på frågan om vad som lockar dem. Men vill man själv kika lite närmare på den här musikaliska syntesen så är kvällens konsert med gruppen Mynta i SVT ett utmärkt tillfälle. Även Mynta är för övrigt svenskar. Gruppen startades 1979, på initiativ av basisten Christan Paulin. Då var de främst influerade av musiker som Chick Corea och Gary Burton, men efter en turné i Asien graviterade soundet mot en form av fusion och world music med en särskild länk till klassisk indisk musik. Med tiden anslöt också två indiska musiker, varför gruppens svenska identitet i viss mån kan diskuteras. Fast det råder ju inget tvivel om var de väljer att förlägga sitt tjugofemårsjubileum. Just den här konserten, inspelad i mars på Fasching i Stockholm, var gruppens sätt att fira ”födelsedag”. Och det är ett bra band. En låt som till exempel ”Nandu’s Dance” från skivan med samma namn visar dem i full aktion, med Fazal Quereshis smattrande tablatrummor som en eld under fingrarna på gitarristen Max Åhman. Även saxofonisten och flöjtisten Anders Hagberg imponerar med sina melodiska spel i blixtrande samtidighet med Quereshis slagserier. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, förstår man. När redan i sig sammansatta teman ska framföras i ett sådant här tempo skulle misstag säkert förvandla alltihop till ett skevt bludder utan det minsta gemensamt med den strama förlagan. Men Mynta gör samtidigt sin egen grej. Det är ingen ren musikform de sysslar med, utan en blandning där även afrikansk, kubansk och nordisk musik tillåts färga resultatet. Samtidigt finns jazzen där som en underström eller en indirekt referensram. I traditionell indisk musik finns vissa förutbestämda mönster, som till exempel ett sätt att räkna takter med hjälp av särskilda handklappningar. För en utomstående kan det framstå nog så exotiskt, för att inte säga obegripligt. Men för en jazzmusiker är det nog annorlunda. Personligen tror jag på den där teorin om ett visst släktskap genrerna emellan. Musikerna tycks förstå varandra, inte bara intuitivt utan också för att där finns vissa nämnare som alla kan relatera till. Indiska musiker kan till exempel ösa på något alldeles hejdlöst – och det kan ju även skickliga jazzmusiker. Och på ett djupare plan, där Mynta befinner sig, handlar det naturligtvis om kommunikation. En mänsklig företeelse, vare sig man befinner sig i Calcutta, New York eller Stockholm. JOHANNES CORNELL Mynta – live på Fasching SVt 1 22.45 ", "article_category": "culture"}
{"id": 24412, "headline": "Tre kvinnor som gick sin egen väg", "summary": "De valde konsten framför man och barn; de underkastade sig aldrig. Det är den gemensamma nämnaren för Ester Almqvist, Tora Vega Holmström och Ellen Trotzig som nu visas på Säfstaholms slott.", "article": "Sommarens utställning på Säfstaholms slott är en fördjupning av förra årets satsning på 25 kvinnliga modernister 1900-1930. Den var i sin tur en uppföljning av 2003 års samlingsutställning med kvinnliga pionjärer i svensk 1800-talskonst. Nu är det tredje sommaren i rad som kulturchefen i lilla Vingåker satsar på banbrytande kvinnor som gick sina egna vägar och på olika sätt utmanade det manliga konstetablissemanget. - Sedan vi började med kvinnorna har vi fått ett lyft och våra publiksiffror har gått upp med 50 procent, berättar Lars Furborg nöjt. Det var han som tyckte att Tora Vega Holmströms ambition \"att aldrig underkasta sig\", var talande även för Ester Almqvist och Ellen Trotzig. Denna skånska treklöver valde medvetet att aldrig gifta sig eller skaffa barn. De var yrkesverksamma konstnärer hela livet och tillhörde samma kvinnliga nätverk med förgreningar upp till Stockholm. De började sin bana på konstskolan Valand, färgade av nationalromantiken, för att senare frigöra sig och ta intryck av det tidiga 1900-talets modernistiska strömningar. - Dessa tre kvinnor och deras konst är ovanligt väl dokumenterade i biografier av Birgit Rausing, som dessutom kände två av dem väl, berättar Lars Furborg. Det var Birgit Rausing som avrådde honom från att utöka trion med Agda Holst - just därför att Holst (som flertalet andra) fortfarande väntar på en levnadstecknare och har få målningar i kända samlingar. Men Holsts eleganta porträtt av vännen Tora Vega Holmström, i svart fodral och bobbat hår, är med på Säfstaholms slott. Utställningen är uppdelad i tre temarum med porträtt, akvareller, landskap och stadsbilder, jämte ett rum vardera till varje konstnär. - Tora Vega var yngst men gick längst av dem, säger Birgit Rausing, som tycker att denna självständiga \"skånska europé\" skrev nästan lika bra som hon målade, djärv i både färg och form. Ester Almqvist var en småländsk prästdotter, som kastade loss först efter moderns död. Trots ett svårt handikapp reste hon flitigt och hade ett omvittnat livligt intellekt, Vänskapen med Tora Vega Holmström fick henne att flytta till Skåne och dela fascinationen över landskapet kring Kåseberga backar, som även Ellen Trotzig fångade i sina monumentala vyer. - Tora Vega skriver i ett brev att hon visat Ellen sin egen väg över kullarna. Deras samspel är intressant. Birgit Rausing tycker att Ellen Trotzig skiljde sig från de två andra med sin introverta läggning och sin bundenhet till sydöstra Skånes landskap: - Hon hade inget behov av att resa eller få yttre impulser. För henne räckte det med Österlen för att utvecklas och bli en självständig, personlig konstnär. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24425, "headline": "Locket på trots överfull Kentkonsert", "summary": "För mycket publik släpps in på konserter men ingen ställs till svars. . Drygt 37.300 personer såg Kent på stadion för två år sedan, trots att bara 32.000 fick släppas in. Men händelsen fick inga konsekvenser, varken för arrangören eller för polisens tillståndsenhet.", "article": "Svenska flaggans dag, den 6 juni 2003. Det är vackert väder, skolavslutningsstämning och Kent ska göra storslagen sorti från turnélivet efter en vår i triumf. Den \"vita konserten\" på Stockholms stadion - där publiken har uppmanats att bära ljusa kläder - lockar storpublik. Räknarna vid entrékors visade att 37.379 personer kommit in på arenan. Men arrangören United Stage hade bara tillstånd att släppa in 32.000 personer. \"Detta maxtal är det definitivt högsta antalet publik för att säkerheten vid arrangemanget skall kunna hållas på en acceptabel nivå\", skrev polisen ett par veckor senare i sin anmälan av händelsen. Men anmälan ledde aldrig till förundersökning, efter beslut av närpolisen på Östermalm. - Synd, säger poliskommissarie Ewa Sahlén, ställföreträdande chef för tillståndssektionen vid stockholmspolisen. Det hade varit intressant att få ärendet prövat. Det här är inget simpelt brott för oss, utan en allvarlig sak. I stället fick det friska tummandet på tillståndet inga konsekvenser alls, varken för United Stage eller för polisens tillståndsenhet. Hade polisen kunnat agera på annat sätt för att undvika det som hände? Ställt andra krav? - Vet inte, säger Ewa Sahlén, men det blev en väckarklocka för oss. Inte heller Kent-konserterna för två veckor sedan, som DN berättade om i går, då polisen gett ett tillstånd för konsert på mark som inte skulle ha klarat tyngden av en stor publik, ledde till några konkreta konsekvenser hos tillståndssektionen. Händelserna är sannolikt exempel på incidenter som skulle ha rapporterats till \"centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor\". Någon sådan instans existerar inte, utan är ett av de sex förslag som en arbetsgrupp på regeringens uppdrag lämnade våren 2002. Idén är att erfarenheterna ska kunna komma alla landets arrangörer och polismyndigheter till del. - Jag kan lugnt skriva under på att någonting sådant vore värdefullt, säger Ewa Sahlén. Hon tycker även att en ny, detaljerad tillståndsblankett för konserter och certifiering av arrangörer - två andra förslag som presenterades för tre år sedan men ännu inte lett till aktivitet från berörda myndigheter (se DN 14/6) - verkar bra. - Det blir ju allt större intresse för såna här arrangemang, och ju fler människor som samlas, desto större risker. Men det svåra nu är att polisen ofta måste lista ut hur arrangören har tänkt sig sitt arrangemang, säger hon. I DN i går uttalade Tor Nielsen, chef för konsertverksamheten hos landets största arrangör EMA Telstar, kritik mot Stockholmspolisens sätt att hantera säkerheten vid musikevenemang. På andra håll i landet har arrangörer och polis stadigare relationer. I Hultsfred, där festivalen startar i dag med 38.000 personer i publiken, hölls de första mötena i början av mars. Och i Östersund, där Storsjöyran varje år lockar runt 20.000-25.000 personer under sista veckan i juli, hölls det första mötet redan i januari. DN har inte kunnat nå någon representant för United Stage som kan uttala sig. Företagets vd Anders Larsson säger att han inte känner till någon av händelserna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24448, "headline": "Fyndet väntar i New York", "summary": "48:e gatan på Manhattan kallas \"Music Row\". Sedan 1930-talet har stans musiker köpt sina instrument här. Sju affärer finns kvar längs gatan, där det fortfarande går att göra klipp.", "article": "I programserien \"Sixties\" om 60-talets popmusik som gick i SVT i våras berättade Henrik Salander från popgruppen Hounds om hur han blivit gitarrfanatiker med åren. - Man kan aldrig ha för många gitarrer, sa han bland annat. Salander är numera diplomat på utrikesdepartementet, för närvarande utlånad för att arbeta som generalsekreterare i Kommissionen om massförstörelsevapen under Hans Blix, och reser flitigt mellan Stockholm, Genève och New York. Av en lycklig slump får DN:s reporter Salander som granne på planet till New York och kan då inte låta bli att pumpa honom på tips om var man bäst kan få tag i gitarrer. - De bästa affärerna ligger bredvid varandra på 48:e gatan, berättar Salander, ägare till elva gitarrer. - Flera av dem har jag köpt i New York, där priserna är mycket lägre än i Stockholm. En Martingitarr som kostar 25.000 kronor hemma i Sverige kan du kanske få för 15.000 i New York, nu när dollarn är så låg. 48:e gatan kallas för \"Music Row\", där har de bästa och mest kända musikaffärerna i New York legat i över 50 år. Ett tag konkurrerade 25 affärer med varandra inom samma kvarter. I dag finns 7 kvar. Äldst, mest berömd och närmast en institution är Mannys som startades 1935 av Manny Goldrich när jazzens guldålder just hade börjat. Historierna om de legendariska musikerna och Mannys är många. På den tiden var affären inte bara ett ställe där man kunde köpa instrument, där hölls också musiklektioner och där kunde musikerna öva med varandra. Ibland sov de till och med över i affären, något som bland andra jazzsaxofonisten John Coltrane lär ha gjort. Och det var inte alltid så noga med betalningarna. - Coltrane var en kille som var skyldig mig mycket pengar, berättade Manny Goldrich glatt för pressen när Mannys firade 50 år 1985. Fast det var med elgitarrens och rockmusikens genombrott på 1950-talet som Mannys storhetstid kom. Det kan ingen som besöker affären undvika att se. Varenda vägg är tapetserad med svartvita, dedicerade foton av över 1.000 berömda rockmusiker som handlat där genom åren. Här skaver bilder av sådana som Buddy Holly, Jimi Hendrix, Bob Dylan, David Bowie, Lou Reed och Janis Joplin ram med varandra. Och berömdheter kommer fortfarande till Mannys för att kolla vad som är nytt på marknaden. - Roger McGuinn från gamla The Byrds och Joe Walsh från the Eagles var inne häromdagen. McGuinn har en ny gitarr i eget namn på gång, en med sju strängar, där den sjunde strängen gör så att soundet blir som på en 12-strängad, berättar Mannys chef Ian, tredje generationen Goldrich som driver den lilla musikaffären med instrument i två plan. Det är trångt men med en generös känsla där amatörmusikern får samma uppmärksamhet som den stora stjärnan. De flesta av de anställda på musikaffärerna på 48:e gatan är proffsmusiker som extraknäcker som försäljare, men ingen fråga, hur dum den än är, bemöts med snorkighet. Här kan man se den uppklädde, medelålders karriäristen i vit skjorta och slips testa sina Rolling Stones-riff på någon av affärens alla elgitarrer bredvid den piercade tonårskillen som testar en basgång från metalbandet Korn. Den stora musikinstrumentmarknaden i USA är värd cirka 6 miljarder dollar och borde, kan man tycka, räcka till för alla i branschen, men som i så många andra verksamheter har stordrift börjat ta över. Jätten Guitar Center, med basen i Kalifornien, har plockat åt sig en tredjedel av marknaden. Näst störst är kedjan Sam Ash, som köpte upp anrika Mannys för fem år sedan, berättar Ian Goldrich, inte utan en viss bitterhet i rösten. Sam Ash har också sedan många år tillbaka musikaffärer i eget namn på 48:e gatan. - Branschen är inte så rolig som den var förr, när det räckte med ett handslag. I dag är det mest en business, men inte alla gånger en så rolig business som på min fars tid. Så det blir ingen fjärde generation Goldrich på Mannys? - Nej, inte om jag får bestämma, säger Ian Goldrich. Framtidens instrumentaffär har redan kommit till New York. För ett år sedan öppnade Guitar Center på 14:e gatan - modernt, proffsigt, stort, men också ogästvänligt. Redan i entrén måste man lämna ifrån sig väskan. Varje gång man nuddar något har man en försäljare bakom ryggen med uppfordrande min. Nej, om man ska handla musikinstrument i New York bör man göra det på vänliga 48:e gatan innan den genuina atmosfären försvinner. Och ha Ian Goldrich goda råd i minne: - Jag brukar rekommendera europeiska kunder att köpa två gitarrer. En för eget bruk och en för att sälja hemma för att finansiera köpet av den andra gitarren! Mannys: 156 West 48th Street, Mannys: 156 West 48th Street, www.mannysmusic.com Sam Ash: 160 West 48ht Street, www.samashmusic.com Rudys Music: 169 West 48th Street, www.rudysmusic.com International Woodwind & Brass: 174 West 48th Street www.intlwwb.com Matt Umanov Guitars: 273 Bleecker Street, www.umanovguitars.com Guitar Center: 25 W 14th Street, www.guitarcenter.com De flesta av butikerna har försäljning via nätet och levererar till Europa. Vad kostar det? Exempel på priser i New York jämfört med cirkapriser i Sverige. Priserna är räknade på en dollar värd 7:40 kronor. Vi har dragit av den amerikanska omsättningsskatten på 8 procent, men lagt på svensk moms och tullskatt. Elgitarr: Gibson ES-175: 24.150 kronor (svenskt cirkapris 31.995 kronor) Akustisk gitarr: Martin D-16 GT: 8.940 kr (svenskt cirkapris: 11.295 kr) Gitarrtillbehör: DL-4, Line 6 (stompbox för eko): 2.340 kronor (svenskt cirkapris: 3.995 kr). ", "article_category": "culture"}
{"id": 24451, "headline": "Burroughs skar upp verkligheten", "summary": "I skiftet femtio- och sextiotal bryter det hierarkiska tänkandet kring litteratur samman. Genregränser rivs och litteraturen får en nytändning. William Burroughs var en av dem som gick längst. Nu kommer hans ”cut up”-trilogi ut delvis nyöversatt.", "article": "William Burroughs ”Den mjuka maskinen ” övers. Anders Lundberg ”Biljetten som exploderade” övers. Jonas Thente ”Novaexpressen” övers. Torsten Ekbom, bearb. Jonas Thente och Anders Lundberg Funclub (Oei editör och Modernista) Säg sextiotal och de flesta tänker på det politiska uppvaknandet, auktoritetsupproren, på den globala solidaritet som plötsligt gick att rikta som ett vapen mot inskränkta och kortsynta makthavare. Men det finns ett annat 60-tal också som föregår och inspirerar men också delvis skyms av det politiska. Under några år i början av 60-talet skedde ett estetiskt genombrott på bred front. Nya legeringar mellan film, bildkonst och litteratur blev möjliga. Resultatet var en litterär nytändning på alla nivåer. Den konkretistiska poesin får ett uppsving. Under intryck av filmen växer en ”ny” roman fram i Frankrike. I Tyskland skapas förutsättningarna för en ny dokumentärlitteratur när författaren Alexander Kluge ställer samman tidigare otänkbara montage av fiktiva och faktiska textfragment. Men viktigast av allt är att det hierarkiska tänkandet kring litteratur bryter samman. Genregränser rivs. Science fiction, kriminalroman, pornografi flyter samman med litterär mainstream och plötsligt går det inte längre att säga varifrån de litterära innovationerna kommer. Från rännstenen eller parnassen. Flödena går livaktigt åt båda hållen. I England skriver Kingsley Amis en studie i modern science fiction medan sf-författare som J G Ballard genomför avancerade formexperiment, bland annat med så kallade ”condensed novels”. I USA inkorporerar William Burroughs stora sjok av Henry Kuttners sf-romaner i sin ”cut up”-trilogi. I Sverige ger Torsten Ekbom ut ”Signalspelet” och Per Olov Enquist inkorporerar delar av Tolkiens ”Sagan om ringen” i sin textmobil ”Hess” (1967). Äran av att ha gått längst i detta frigjorda experimenterande tillfaller utan tvekan William Burroughs (1914–1997). Åtminstone är han den mest beundrade. Långt innan det ens fanns något 60-tal gjorde den amerikanska beatgenerationen honom till guru. Det är exempelvis Burroughs som står förebild för den buttre Old Bull Lee i Jack Kerouacs ”På drift” (1957). Också för senare generationer är han en förebild. Från 70-talets råa industrikultur över 80-talets cyperpunk fram till våra dagars sofistikerade ”re-territorialisering” av identitet, kön och sexualitet. Det verkar finnas en Burroughs för varje smak, tycke och läggning. På svenska har utgivningen av Burroughs böcker länge varit gles och nyckfull. Nu föreligger dock, på initiativ av OEI editör och Modernista, den första kompletta översättningen av Burroughs mest centrala verk: den så kallade cut up-trilogin från mitten av 60-talet. De första två volymerna ”Den mjuka maskinen” och ”Biljetten som exploderade” är nyöversatta (av Anders Lundberg respektive Jonas Thente). ”Novaexpressen” finns redan översatt – av Torsten Ekbom, vem annars? Dock har Anders Lundberg och Jonas Thente vid detta utgivningstillfälle sett igenom och uppdaterat den. Upptäckten av cut up-tekniken tillskrev Burroughs sin gode vän, konstnären Brion Gysin. Gysin stod och skar upp kartonger en dag med ett nummer av Herald Tribune som underlag. När knivseggen skar bort en rad i tidningstexten framträdde en annan rad på sidan inunder. Den mening de två slumpartat hopfogade raderna bildade fick Burroughs att baxna. När Burroughs använder tekniken är det oftast i form av korta, enradiga klipp ofta skilda åt av en devis. Det är alltså inte handlingens logik som för texten framåt, utan in-klippen som hellre lyfter fram metynomiska och metaforiska samband. Resultatet blir ett slags bildpoesi i skrift, svårtydd men glimtvis vacker. Att finna fungerande och framför allt konsekventa svenska motsvarigheter till dessa cut ups, som dessutom ofta återkommer som verbala ekon i trilogin, måste ha ställt översättarna inför svåra utmaningar. Översättningarna är dock genomgående av hög halt. Texten löper ledigt på, skruvad och stiliserad utan att vara tillgjord eller manierad. Till detta kommer att cut up-tekniken inte bara är en konstnärligt frigörande tankelek för Burroughs. Den utgör också en aktiv del i romanernas tematik. I det universum som romanerna utspelar sig för den så kallade Novaligan ett totalt krig mot jorden med syfte att ta över hela mänskligheten. Som vapen har Novaligan ett slags virus som inte bara slår mot kroppen utan också mot tal och tankeförmåga. Allt är infekterat av viruset. Eller som det heter i den berömda devisen från ”Novaexpressen” – ”Att tala är att ljuga, att leva att kollaborera...” Det är därför det inte räcker bara med militärt motstånd, det måste också till ett verbalt. De tre böckerna är denna motståndshandling synliggjord i ord. Cut up-maskinen är den motor som driver hela projektet framåt och resultatet är en gigantisk verbal härdsmälta. Stundtals strålande intensiv, säkert som ett resultat av Burroughs ymniga narkotikabruk; men tidvis så vittfamnande och eruptiv att materialet är svårt att överblicka. Cut up-kapitlen gör också texten monoman och repetitiv – litet grand som en gammal vinylskiva som står och hackar. En effekt Burroughs nog medvetet kan ha eftersträvat. ”Storma verklighetsstudion (storm the reality studio)!” lyder en annan av de många kampparollerna i Burroughs trilogi. Och ytterst skulle väl den parollen kunna stå som rubrik över 60-talets estetiska revolt över huvud taget. Vems är makten att beskriva den värld vi lever i? Samtidigt som jag inför denna recension återknyter bekantskapen med Burroughs trilogi läser jag om en annan kultförklarad bok från 60-talet: Philip K Dicks sf-roman ”The Three Stigmata of Palmer Eldtrich”. Boken utkom 1964, vid samma tid som Burroughs som mest intensivt arbetade med trilogin. Temat är likartat. Livet som det levs i det befolkade universum är olidligt tröttsamt. Därför saluförs drogen Can-D, en hallucinogen som tillåter människor i grupp att ingå lyckligare föreningar och sociala förbund än dem deras trällika vardag erbjuder. Från det närbelägna stjärnsystemet Proxima Centauri återvänder så den försvunne företagsmagnaten Palmer Eldtrich. Med sig har han en annan drog, Chew-Z, en hallucinogen så stark att själva verkligheten förvandlas. Det finns bara ett problem. I denna verklighet är Palmer Eldtrich bokstavligen allestädes närvarande. Han invaderar andra människors kroppar, röster, ord. Han är bokstavligen Gud. Denna invasion av en fientlig främmande makt – vilket det ytterst är fråga om! – tolkas inte som något nedslående i Dicks roman. Tvärtom: drogen Chew-Z innebär en möjlighet till konkret frälsning, inte bara tom verklighetsflykt. När huvudpersonen ratas av Eldtrich på slutraderna finner han sig i detta med en närmast teologisk uppgivenhet: ”There was such a thing as salvation. But – not for everyone.” Kontrasten med William Burroughs invasionshistoria hade inte kunnat vara större. Hos Burroughs finns inget av Dicks optimism, och inte skuggan av tron på en möjlig transcendens. Hos Burroughs är allt ändligt. Inte ens orden äger konkret bestånd utan vittrar sönder bokstavligen mitt framför ögonen på oss. Det enda som finns är ”rutinerna”, som han själv kallade dem, ett slags grundscener som ständigt upprepas. Ofta våldsamma homoerotiska scener, eller stridsbilder. Hängda män som ejakulerar i dödsögonblicket. Bordeller med pissoarer och porrbås som minner om de kringfarande tivolin som Burroughs tycks ha ett särskilt nostalgiskt förhållande till. I och mellan dessa scener beskrivs hur kroppar ruttnar och löses upp eller tas över av fiendemaktens gröna orgasmhudar som får varelserna därunder att njuta besinningslöst av sitt eget utslocknande. Möjligen är det denna fascination för dödslekar och dödsritual som gör att Burroughs 60-talsromaner överlevt när så mycket annat från 60-talet ter sig som bäst naivt, som sämst utopistiskt på gränsen till ren eskapism. Jonas Thente träffar precis rätt när han i ett efterord jämför Burroughs med en annan av seklets stora kompilatörer, T S Eliot. ”Skillnaden mellan Eliot och Burroughs torde då vara att Eliot analyserade världen före bomben, medan Burroughs tolkade tillståndet efter den.” STEVE SEM-SANDBERG litteratur@dn.se författare och medarbetare på SvD:s kulturredaktion ", "article_category": "culture"}
{"id": 24463, "headline": "Det mest inspirerande", "summary": "Åren har gjort det mest förbjudna till det mest inspirerande, men Kerstin Thorvall glömmer inte föraktet hon en gång möttes med. I år firar hon 80 år med diktsamling och retrospektiv utställning.", "article": "\"...kjolen åker upp och ner, upp och ner. Säga vad man vill om Kerstin Thorvall, på latsidan ligger hon inte.\" Så skrev Björn Nilsson i Expressen om Thorvalls roman \"Det mest förbjudna\" 1976. Andemeningen är densamma som i de flesta recensioner av boken: om hon nu tvunget ska bete sig så där, måste hon berätta om det? - Jag var det värsta som fanns och mina böcker det mest pinsamma som skrivits. Kerstin Thorvall skrattar åt minnet. Men samtidigt, det sitter där, som en tagg som vuxit in i köttet och bildat en förhårdnad under huden. Få svenska författare har blivit så utskällda, så hatade och utskämda som Kerstin Thorvall. - Jag kunde aldrig förstå vad det var med mig som var så värst. Det var väl det konstiga med skillnaden mellan denna ungdomliga dam jag var som verkade så till den grad oskyldig, men kunde skriva så fräcka saker. Hon gjorde det mest förbjudna, hon skrev om kvinnor som lämnade barn och man och all anständig kvinnlighet för att njuta av sex. Hon skrev om kvinnor som gjorde så som män gjort i alla tider. Slog bakut. Det var inte okej, men med årens gång har Kerstin Thorvalls provocerande revolt mildrats till ett gott föredöme, en befriande häxighet. Linda Skugge beskriver Kerstin Thorvall i beundrande ordalag som \"ärkehäxa\". \"Det mest förbjudna\" har blivit pjäs, turnerat från Jokkmokk till Höganäs och hyllats överallt. Flera av hennes tidiga böcker har getts ut på nytt. I höst kommer diktsamlingen \"Jag är en grön bänk i Paris\" och Gävle konstcentrum har i dag vernissage på en retrospektiv utställning med hennes illustrationer. - Det är omtumlande, jag har svårt att riktigt förstå det. Jag var utskämd i så många år. I dag är det annat som bjuder motstånd. Kroppen, åldern, den accelererande resan mot döden. Den skriver hon om, lika ursinnigt öppenhjärtigt som hon tidigare skrivit om sex och män, i \"Upptäckten\" som kom för ett par år sedan. \"För att på något djävla vis känna att jag inte är död och för att avslöja den hemliga gömda ålderdomens demoni för er som naturligtvis aldrig kommer att hamna i detta predikament skriver jag om en okänd värld som jag kommit att bli en del av. Någon måste ju rapportera från fronten.\" - Jag har varit så vansinnigt rädd för att dö. Det är jag fortfarande, men jag uttrycker det inte lika mycket. Och 80-årsdagen den 12 augusti? - Jag tycker att jag har gått och väntat på den så jäkla länge, och det är fortfarande inte augusti. Kerstin Thorvall har svårt att röra sig. Hon stöder sig på en stol när hon går in till vardagsrummet - vackert och belamrat med spår av kreativ verksamhet, färger, penslar, böcker och papper - och sitter sedan ihopsjunken i fåtöljen. Tappar tråden ibland under samtalets gång men hittar den igen och glöder till. - Den där boken \"Det mest förbjudna\", jag förstår inte vad som är så märkvärdigt med den. Jag skrev ju bara som det var. Och historien, om otrohet, sådant händer ju hela tiden. Hon fryser och ber om en sjal, jag väljer den varmaste ur högen i hallen och hon blir förtjust när hon ser vilka färger den har. - Den matchar, vilken tur! Har man gått på Beckmans kan man aldrig ta på sig något som inte matchar. Estet ända in i märgen. Kerstin Thorvall började som modetecknare och illustratör och hela sommaren visas en samling av hennes bilder, från 50-talet till i dag, på Gävle konstcentrum. Den enkla, självklara linjen är hennes signum som tecknare, både känsligt och självsäkert fångar hon människans konturer. Hur är det att teckna jämfört med att skriva? -  Att skriva - det är något helt annat. Jag tror att om det hade varit lika lätt för mig att skriva som att teckna så hade det blivit väldigt ytligt. Motståndet är viktigt, för att driva fram den speciella energi som genomsyrar Kerstin Thorvalls böcker. En sorts ilska. - Jag har drivits av en rastlöshet och ett trots. Ett trots frambesvärjt ur den största rädsla. Ingen var så rädd som flickan Kerstin, klämd mellan en krävande mamma och en sinnessjuk pappa. Lika rädd var den unga kvinnan i villan i småstaden Sigtuna. Hustru och mor och skandalöst nog, i den finkulturella borgarklass som familjen tillhörde, illustratör i damtidningar. - Alla tyckte så synd om min man för att Kerstin var så besvärlig, ändå var det han som var otrogen med min bästa väninna. Men hon blev inte kvar där det borgerliga Sigtuna satte henne. Hon bröt sig loss, träffade män, gärna unga, och skrev böcker om det. Och lyckades reta upp både det manliga etablissemanget och den samtida kvinnorörelsen. När hon senare skrev om hur hon, vit medelålders kvinna, gärna åkte utomlands för att träffa män som inte skrämdes bort av åldern, tog det hus i helvete igen. Först med trilogin om Signe och Alberte som inleddes med \"När man skjuter arbetare\" blev hon respekterad som en \"riktig\" författare. Men hon har i flera böcker återvänt till de självutlämnande skildringarna av sina män och sina tillkortakommanden - i kärleken och i mammarollen. Ängslan, och ångesten, fanns kvar, sex blev ett sätt att trösta och bedöva. Samtidigt kan hon inte förstå varför en äldre kvinna inte får lov att älska en ung man. Hon skriver i en dikt: \"Så konstigt var det att jag blev kär i dig att det måste förklaras i medicinska termer och ge mig tabletter, att älska dig är alltså en sjukdom. Jag förstår det inte. För så fort jag ser dig blir jag frisk.\" Just nu är Kerstin Thorvall djupt försjunken i sina gamla dikter, en samling med texter från 1965 till 1991 kommer ut i höst under titeln \"Jag är en grön bänk i Paris\". - Jag är ingen poet, men jag har skrivit någonting som visar sig bli en diktsamling. Det var poeten Svante Foerster som 1965 uppmärksammade Kerstin Thorvall som poet, hon medverkade på hans initiativ i antologin \"Debut 65\". Sedan blev det fler dikter, som publicerats i diktsamlingar och antologier. Hon är påtagligt stolt över att dessa alster nu samlats ihop och på initiativ av en annan poet, Göran Greider, håller på att forma sig till en bok. Dikter om kärlek och galenskap, om sex och rädslan för döden. - Det är inga gulliga ungflicksdikter, det är ruggiga saker. Innan Kerstin Thorvall blev Sveriges skandalförfattare var hon en ledande röst i den nya ungdomslitteratur som växte fram på 1960-talet. Böcker som var solidariska med tonåringarna och tog deras liv på allvar. \"Vart ska du gå? Ut\" och \"Thomas - en vecka i maj\" håller än i dag och till skillnad från de flesta andra minns Kerstin Thorvall tiden med tonåringar i huset med glädje och värme. - Jag hade som en ungdomsgård hemma. Även om inte mina söner var där kom deras kompisar dit och spelade musik och fikade och satt och pratade i köket. Det var den mest levande tiden i mitt liv. Hon var tonårsmor mitt under ungdomsrevolten, minns hur en av sönerna ringde hem mitt i natten och berättade om almstriden och Kungsträdgården. Han var en av dem som satt i almarna för att hindra att de höggs ned. - Och jag hade väl någon karl i sängen, det var den tiden. Den tiden, den med karlarna, är över nu. För några år sedan gav hon ut boken \"Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig\", en katalog över svunna kärlekar och, som alltid hos Thorvall, en skoningslös uppgörelse med sig själv. - Det kommer en dag när det inte kittlar längre. Men jag har hela tiden arbetat, det har fyllt tomrummet. Kerstin Thorvall är flerfallt aktuell Den retrospektiva utställningen \"Kerstin Thorvall - Illustrationer och teckningar\" öppnar i dag, lördag, och pågår fram till den 11 augusti på Gävle konstcentrum. Diktsamlingen \"Jag är en grön bänk i Paris\" ges ut på Albert Bonniers förlag på Kerstin Thorvalls 80-årsdag den 12 augusti i år. Urvalet dikter från åren 1965-1991 är gjort av Göran Greider. Boken \"Det mest förbjudna\" har under våren åkt landet runt som teaterföreställning med Riksteatern, Med Reventberg har spelat huvudrollen. Andra teatrar runt om i landet har satt upp texten i egna uppsättningar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24474, "headline": "Lekfulla gängbråk", "summary": "Stephen Chows nya film är nittiotre minuter oavbruten underhållning, klassisk komedi, bländande skådespeleri och action av ett slag ni aldrig sett maken till.", "article": "”Kung fu hustle” Regi: Stephen Chow I rollerna: Stephen Chow, Yuen Wah, Yuen Qui, Lam Tze Chung m fl Längd: 1 tim 33 min Skall ni bara se en enda kung fu-film i år blir det inte svårt att välja, skall ni bara se en enda actionfilm i år blir valet inte heller inte särskilt komplicerat – jag skulle till och med kunna rekommendera ”Kung Fu Hustle” som årets enda biobesök över huvud taget. Det är kanske att ta i, men inte helt orimligt. Ni slipper fransk intellektuell dialog, bullriga italienska familjefilmer och amerikansk action-sadism. Ni slipper småalfer, vuxna män i trikåer som slåss med lasersvärd i plast, och ni slipper korvkiosken i Trollhättan! I stället får ni 93 minuter oavbruten underhållning, klassisk komedi, bländande skådespeleri och action av ett slag ni aldrig sett maken till. Och framför allt: en historia om moral, makt, civilkurage, brott och straff, som visserligen ibland kan tyckas lite lallig och larvig, men som faktiskt säger oss något vackert och nödvändigt om livets mening. Jag har sett filmer som betytt betydligt mycket mer för mig, men sällan en film som betytt och burit så mycket i varje enskild bild och sekvens. Här pekar varenda rörelse och blick i särskilda riktningar, här finns en filmens skönhet som man numera nästan bara kan beskåda i just den här genren, från just den här delen av världen. Det är en orädd, originell film, utan ängslan, och det är mycket ovanligt. Amerikansk och europeisk action och äventyr frossar i stora duktiga masscener, det är svulstigt och pompöst, historiskt, långtråkigt, aldrig under 4 timmar, och helt humorbefriat. Den asiatiska motsvarigheten är lekfullare, mer distanserad, mindre pretentiös och på ett helt annat sätt medveten om hur filmhistorien kan användas till annat än tjatiga upprepningar. Det är populärt att köra ner varje tänkbar filmgenre i sin regimixer, trycka på knappen och servera en filmgrogg som gör oss helt yra av upplevelsen. Stephen Chow har i stället plockat isär genre efter genre, allihop, och bit för bit byggt en helt egen. Det är bland det finaste man sett, inledningen är en hisnande uppvisning, med de showande och dansande yxmännen som höjdpunkt. Det är rasande effektivt berättat. Chop, chop, chop – cut. Jo, det är rätt våldsamt också, men inte alls på det där inträngande, påträngande, i detalj beskrivande sättet som får det att vända sig i magen. Jag är till och med tveksam till filmens höga 15-årsgräns. Inte så långt från Kurosawaland ligger den fattiga stadsdelen Svinstian, det är kinesiskt 40-tal, förortens slitna invånare bullrar och bråkar om hyror och vatten och vardagligt släp. Hit anländer den olycklige och misslyckade småtjuven Sing (som spelas av Stephen Chow själv) och strax har han dragit in hela området i en uppslitande strid med ett av stans stora kriminella organisationer, Yxgänget. I Svinstian har emellertid, av olika anledningar, gömt sig några gamla kung fu-mästare: Skräddaren (gay!), kocken och kulin har gått en och annan match förut, och så även stadsdelens rätt vidriga, skräckinjagande, kedjerökande hyresvärdinna – och hennes småkladdige pluffsgubbe till man. Här finns det reservresurser som Yxgänget inte räknat med. De har inte bara hoppat i galen tunna den här gången, de har hoppat i fel tunna för sista gången. I alla andra upptänkliga lägen skulle jag definitivt också ha velat mörda den där sista sockersöta scenen, ja, hela kärlekshistorien, inte för dess sötma, utan för den förråande falskheten. Men inte denna gång. Den är så naivt bunden till resten av berättelsen att man inte tvekar en sekund. Det är som om livet börjar om, och bestämmer sig för att i fortsättningen alltid ta en omväg förbi de där otäcka barndomsminnena. Vi är inte helt befriade, men vi får en chans till. johan croneman film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24501, "headline": "Ebba Witt Brattström: Visst är svenska män bra", "summary": "Men den verkliga jämställdheten saknas än.. Efter en vecka utomlands kommer jag hem till hysteriska reaktioner på ett vinklat teveprogram om hur män som misshandlar kvinnor förföljs av svenska kvinnojourer. I pressen ondgör sig beskäftiga kommentatorer över feminismen och ifrågasätter dess samhällsanalys.", "article": "Efter en vecka utomlands kommer jag hem till hysteriska reaktioner på ett vinklat teveprogram om hur män som misshandlar kvinnor förföljs av svenska kvinnojourer. I pressen ondgör sig beskäftiga kommentatorer över feminismen och ifrågasätter dess samhällsanalys. I Konsumkön får jag frågan om också Fi menar att alla män våldtar eller ingår i satanistiska pedofilnätverk! Meddelar härmed att Feministiskt initiativ inte är av den åsikten. Citera mig gärna. Det är ett brutalt uppvaknande till ett land där många tycks ha förlorat sinnet för proportioner. Självklart är män som våldtar eller misshandlar undantag, även i Sverige. På resan hem läste jag en starkt positiv artikel om \"de kvinnliga männens land\" i den tyska dagstidningen Die Zeit. Deras medarbetare Susanne Mayer har besökt Sverige och talat med avspänt lufsiga chaufförer, myspysiga datakillar, kritstrecksrandiga riksdagsmän och kraglösa regissörer som alla vittnar lyriskt om sin aktiva papparoll. Mayers förtjusning ska läsas mot bakgrund av det könskonservativa tyska samhället som producerar män som anser att det är normalt att gå på bordell och att det är självklart att en ensamstående heltidsarbetande mamma ska betala mer av sin lön i skatt än en man med hemmafru (oavsett om det finns barn). I ett land där en rejäl skattesubvention för mannen utgår för \"vård av frisk man i hemmet\" har kvinnorna nu fått nog och påbörjat en landsomfattande födslostrejk. Tyska kvinnogrupper hör av sig för att få information om Fi. Artikeln i Die Zeit kommer alltså i rättan tid, och det är inget tvivel om att Sverige ur ett tyskt perspektiv har världens absolut bästa män. Jag läser i Die Zeit: \"Vad har de gemensamt? Jo, det är sättet på vilket de ser världen: med kvinnlig blick. Dessa män är feminister. De säger det och de försöker leva upp till det. De är förstås svenskar. Förföriskt. \" Svenskor är inte lika lätt förförda, även om vi kan kosta på oss att bli glada. Med vår långa kamp för jämställdhet i bagaget vet vi att det bara är första steget. Det är bra, till och med jättebra att män visar solidaritet med sina fruar och sina döttrar och delar lika i familjen. Men det andra, och avgörande steget är att dela lika på arbetsmarknaden. Det är ansvarsfullt och svårt eftersom det handlar om att som man vara uppmärksam på när kvinnors arbete värderas lägre än mäns. Det är den man som tackar nej till löneförhöjning om inte också hans kvinnliga kollega som är lika duktig får samma lön som han som förändrar världen. Feministiskt initiativ välkomnar sådana män, och många är redan med oss. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24502, "headline": "Stjärnor köar för intervju", "summary": "NEW YORK. James Lipton har intervjuat över 180 stora skådespelare på scenen i The New School. Publiken består av eleverna på anrika The Actors Studio. DN var med när Lipton intervjuade Jodie Foster i nästan tre timmar.", "article": "– Skriv här Jodie! Här Jodie! Några minuter över halv sju på kvällen kliver Jodie Foster ur en svart Lincoln utanför entrén till The New School i östra Greenwich Village i New York. Hon tas emot av en liten skara fans som nåtts av ryktet att hon ska medverka i det populära intervjuprogrammet ”Inside The Actors Studio” som spelas in för tv här. Nu viftar de med stora fotografier på Jodie som de vill att hon ska skriva sitt namn på. Hon är liten och blek, enkelt klädd i svarta byxor och en ärmlös svart tröja, och skriver på några av fansens bilder, men långt ifrån alla. Hon verkar oerhört fokuserad och inställd på vad som väntar henne inne i The New Schools aula, där hon under några timmar ska intervjuas om sitt yrke och sina yrkeshemligheter av The Actors Studios rektor emeritus James Lipton inför en publik huvudsakligen bestående av skolans elever. – Jag tror att Jodie var den 181:a eller 182:a intervjun jag gjort sedan starten för 11 år sedan, berättar James Lipton dagen därpå när han tar emot mig i sitt hem på 80:e gatan. Det är här i sitt arbetsrum han förbereder sina intervjuer. Att läsa in sig på varje skådespelares bakgrund och historia plus att titta på alla filmer han eller hon medverkat i under sin karriär, plus eventuellt gamla super 8-filmer från high school, tar honom i genomsnitt två veckor. Men då blir resultatet också att han ibland känner till så många udda detaljer om intervjupersonerna att de blir skraja. – Julia Roberts trodde att jag hade pratat med hennes mamma och Sally Field att jag hade läst hennes dagböcker. Aulan i the New School fylls snabbt av några hundra personer. Framme på scenen står två italienskt designade träfåtöljer på var sin sida om ett ovalt träbord. James Lipton gör entré, sätter sig i den vänstra fåtöljen och möts av stormande applåder. Han är kortare än man tror efter att bara ha sett honom sittande i intervjustolen i de ”Inside The Actors Studio”-program som visats på Canal+ i Sverige. Men det välansade, bruntonade skägget och den torra tonen i hans sätt att tala är sig lika. Han gör en lång presentation av Jodie Foster, räknar upp alla hennes filmutmärkelser plus flera andra, som att hon av ett magasin utsetts till USA:s sjätte vackraste kvinna. När hon kliver in på scenen möts hon av stående ovationer, hon ler men ser faktiskt generad ut, kanske lite förvånad över att studenterna på en teaterskola tar till så starka uttryck för en, visserligen världsberömd, men ändå yrkeskollega. – Vad står det för namn i din födelseattest? är Liptons första fråga. Samma fråga som han inledningsvis ställt till alla som suttit mitt emot honom under de över 180 intervjuerna. – Alicia Christian Foster. Men jag kallades för Jodie av mina syskon redan när jag låg i mammas mage, berättar den 42-åriga stjärnan. Från denna enkla inledning rullar sedan James Lipton, som i ett terapimöte, långsamt upp Jodie Fosters hela barndom med en far som lämnade modern innan Alicia Christian föddes och hur hon redan som 3-åring började göra tv-reklam. Alla som medverkar i de välkända amerikanska pratshowerna, som Lettermans och Lenos, får göra en så kallad pre-interview, där en assistent på papper skrivit ner ett antal aktuella frågor som gästen måste svara på. – De frågor som fått de mest intressanta svaren blir sedan de som Letterman och Leno ställer i programmet. De vet alltså redan i förväg vilka svar de kommer att få, berättar James Lipton, och fortsätter: – När jag började med mina intervjuer bestämde jag mig för att aldrig använda mig av den metoden. Jag vill ställa alla de frågor som känns relevanta för vad jag är ute efter, och det är enbart skådespelarens yrkeskunskap, bakgrund som människa och hur det har påverkat honom eller henne i yrket. Jag skulle aldrig intervjua aktörer som inte har något att ge mina studenter, då avstår jag hellre, oavsett hur berömda de är, avslöjar James Lipton. När Lipton som ny styrelsemedlem i The Actors Studio 1994 kläckte den ekonomiskt och konstnärligt geniala idén att intervjua framstående skådespelare på en sorts seminarium för skolans elever och samtidigt få en tv-kanal att spela in intervjuerna, skrev han, som jobbat som bland annat regissör, aktör, producent och pjäsförfattare sedan tidigt 1950-tal, brev till ett 50-tal av alla de kolleger och vänner han skaffat sig i branschen och bad dem ställa upp en dag för honom och eleverna. – Först ut var Paul Newman, sedan har det nästan rullat på av sig självt. Skådespelarna som kommer hit tycks älska att prata om sitt yrke, för ett tag sedan fick jag mer eller mindre kasta ut Barbra Streisand när klockan började närma sig ett på natten. Just nu planerar jag hösten och jag tror att jag har en lista på 100 skådespelare som bett att få vara med. Gratis, som det alltid varit, vi betalar inget, säger James Lipton och kan inte dölja att han är mäkta stolt över vad han åstadkommit. Efter 45 minuter har Lipton och Jodie Foster kommit fram till 1975. Jodie Foster är bara 12 år, men hon har ändå lämnat hemmet i Kalifornien för att åka till New York och medverka i filmen som skulle bli en av de stora klassikerna, Martin Scorseses ”Taxi driver”. – Jag spelar en ung prostituerad, men jag fattade nog inte riktigt min roll. Jag hade alltid bara försökt vara naturlig framför kameran, som man hade sagt åt mig att vara ända sedan jag började med reklamfilm. Men Robert De Niro tog mig under sina vingar och började repetera med mig, vi tog om samma scen igen och igen på samma sätt, tills jag kunde allt perfekt. Men då plötsligt började han ändra och improvisera och jag drogs med i det och kände att: shit, jag kanske kan bli en riktig skådespelare. Jag blev så exalterad av den insikten att mina kinder brände, berättar Jodie Foster. The Actors Studio är berömd främst för att ha utbildat ett par generationer av stora amerikanska aktörer som Marlon Brando, Shelley Winters, Paul Newman, Sidney Poitier, James Dean, Marilyn Monroe, Robert De Niro och Dustin Hoffman i den så kallade Metoden – ett sätt att tolka roller inifrån sig själv, att identifiera sig med rollfiguren, baserat på den ryske teaterledaren Stanislavskijs principer. James Lipton utbildades där själv av legendariska Stella Adler under några år på 1950-talet och Metoden är basen även i dagens utbildning på The Actors Studio, som numera ingår som en del i The New School University. – Så gott som alla skådespelare är i dag mer eller mindre inspirerade av Stanislavskij, säger Lipton efter en tio minuter lång utvikning om Metodens betydelse. Jodie Foster har aldrig utbildat sig till skådespelare, hon trodde länge att hon inte passade för det yrket. – Att bara vara naturlig framför en kamera, det kan inte kallas ett yrke, berättar hon för Lipton, men långsamt och aningen motvilligt började hon ta skådespeleriet på allvar. Lipton ber henne återge en nyckelscen från filmen ”Nell” från 1994, där hon spelar en ung kvinna som hållits gömd för omvärlden i en stuga i skogen, där hon skapat sig ett eget språk som gjort att ingen kan kommunicera med henne. Två läkare tar sig an fallet och försöker nå fram till henne. – Varje gång vi repeterade den här speciella scenen där jag sträcker mig efter kontakt började jag gråta, den berörde mig så djupt, berättar Jodie Foster inför publiken i the New School. – Kan du visa den nu, för mig och eleverna? frågar Lipton. Efter viss tvekan gör hon det – och se, plötsligt flödar tårarna i hennes ansikte. Hans Kronbrink hans.kronbrink@dn.se 08-738 21 68 Intervjun med Jodie Foster visas på Canal+ i höst. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24508, "headline": "Med Kraften mot eftertexterna", "summary": "Den sista filmen har haft premiär. Det sista spelet lär vi få vänta länge på. ”Star Wars III” som spel blir emellertid ganska enformigt.", "article": "”Star Wars III: Revenge of the Sith” Utvecklare: Lucas Arts Utgivare: Activision FINNS TILL: XBOXÅldersgräns: 12 år Sedan ”X-Wing” publicerades 1993 har Lucas Arts i runda tal producerat 40 Star Wars-spel och det här lär väl knappast bli det det sista. Ingen filmserie har genererat så mycket merchandise som ”Star Wars” och vid det här laget är den ett monster som i framtiden troligen lever vidare även utan fler spelfilmer. Sagan är här framme vid den punkt då vi alla vet att Lukes pappa Anakin Skywalker kommer att luras över till den mörka sidan och bli Lord Darth Vader. Just detta moment i spelets senare del är ändå en annorlunda och ganska överraskande spelupplevelse: man tvingas byta sida och liksom Anakin bli ond. Är man förresten någorlunda nyfiken på den nya filmen så bör man se den innan man spelar. Spelet ”Star Wars III: Revenge of the Sith” är nämligen en linjärt återberättad version av filmen. Visserligen brutalt stympad men lika fullt avslöjas handlingen. Klipp från filmen övergår i animerade sekvenser som slutligen landar i själva spelscenariot. Även om spelgrafiken får godkänt har den förstås ingen chans att mäta sig mot filmsekvenserna, vilket gör att spelaren lämnas att slåss i en blek skugga av den pompösa och mörka Star Wars-episoden. Spelutveckarna på Lucas Arts tror nog lite för mycket på vårt sug att svinga en ljussabel. Nog för att det är något som de flesta Star Wars-fans drömt om att få göra, men här visar det sig vara en ganska enformig syssla. I 16 nivåer jagar jag genom spelet som Anakin Skywalker och Obi-Wan Kenobi med ljussvärdet i högsta hugg. Svärdet är den givna problemlösaren till i stort sätt alla hinder som kommer i ens väg, trots att det finns en större arsenal av vapen och attacker i form av den berömda Kraften. Karaktärerna lär sig allt eftersom nya trix och kombinationer men det dröjer många nivåer innan de blir effektiva. Man finner sig i stort sett fäkta på samma sätt hela spelet igenom. Det går ganska fort att ta sig igenom spelet. Visserligen är det lite knepigt att dräpa några av bossarna, men tack vare en alldeles för effektiv block och korkade motståndare så står man emot de flesta attacker utan några större problem. På ett väldigt konventionellt spelmanér tar man sig genom rum efter rum avverkandes droider på löpande band. Några möjligheter att utforska andra områden än den givna stigen finns inte och de moment som inte innefattar handgemäng är inte mycket till utmaningar. Det är bara att ställa sig på rätt ställe och använda Kraften så är det klart. Väck med skrot, dörrar och annat som står i vägen. Sedan in i nästa rum och göra skrot av nya droider. Efter några spelade timmar är detta väldigt enformigt. Det hade kunnat funka om spelmakarna hade fokuserat på att göra ett regelrätt fightingspel i stället, men i den kategorin har ”Star Wars III: Revenge of the Sith” inte en chans. Precis som grafiken får ljudet också godkänt, men det är lite synd att inte originalskådespelarna också är rösterna bakom sina digitala alter egon. Att lyssna till Anakins och Obi-Wans odrägliga one-liners och käbbel blir snabbt för mycket, även för en Jedi. Johan Rutherhagen johan.rutherhagen@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24521, "headline": "Kulturminister det svänger om", "summary": "Gilberto Gil är mannen som kan få hela Brasilien att dansa. Sedan två år är han också kulturminister. I kväll landar han i Stockholm för att spela och ta emot Polar Music Prize. DN träffade honom i hemstaden Salvador.", "article": "Den väldiga utomhusarenan i Salvador är packad med folk i alla åldrar. Dagens värme har svalnat men förväntningarna inför kvällens konsert är närmast på kokpunkten. Publiken är blandad, av alla åldrar och hudfärger. Så hörs hans karaktäristiska stridstjut och världens populäraste kulturminister kommer in på scenen. Gilberto Gil har fyllt 62, han är lite krum i ryggen, men hans energi verkar det inte vara något fel på. Hela konserten känns som ett två timmar långt samtal med publiken, som dansar lyckligt och sjunger med i alla texterna. I Brasilien är Gilberto Gil en nationalklenod. Han var populär redan före militärdiktaturen på 60-talet, då han blev en av symbolerna för motståndet mot regimen. I den nya vänsterregeringen är Gilberto Gil ett av president Lulas främsta pr-vapen. - Jag föddes nog till musiker, säger Gil när DN träffar honom i hans eleganta hus i hemstaden Salvador. När jag började gå började jag också sjunga. Mamma frågade mig när jag var två år vad jag ville bli och då svarade jag direkt: Jag vill bli musiker. Jag studerade dragspel och musikteori mellan tio och fjorton års ålder. Sen bildade jag en amatörgrupp där jag spelade dragspel och vibrafon. Som 17-åring fick jag en gitarr av mamma, det var då jag började komponera. Men i dag, går det att hålla i gång musiken samtidigt som man är minister? - Jag spelar gitarr varje dag i mitt hus i Brasilia, där jag har mina instrument och mina skivor. President Lula har också gett mig friheten att ge konserter. I fjol och förfjol turnerade jag i Europa. Dessutom har jag också hunnit spela in en liveskiva i Rio de Janeiro. Gilberto Gil är känd för att ständigt plocka in nya influenser i sin musik. I början av karriären retade han upp de brasilianska traditionalisterna genom att ta in västerländsk rock och elgitarrer, på senare år har det blivit mycket reggae. En av hans första succéer \"Domingo no Parque\" var influerad av Beatles \"Sergeant Pepper\". - Nu vill jag ta in house och techno, där man använder rytmmaskiner och syntar. Men de ändrar inte mycket på min musik, jag använder dem bara som element. Min musik är i grunden mycket brasiliansk, samba, bossanova, baião och forro - stilarna härifrån nordöstra Brasilien, från Bahia och Axé. Den populära musiken axé kommer från hans egen hemstad Salvador. Länge spreds den över hela Brasilien, men de senaste åren har den förlorat i popularitet. Det är en glad musik som med sitt enkla bombom på bastrumman får folk att dansa på gatorna under karnevalen. Men också denna i mångas ögon banala musik är han intresserad av. - Jag tycker om och är påverkad av den. Det är svårt att göra enkel musik. Det är enklare att göra komplicerad musik. Jag beundrar kompositörer som är populära i ordets ursprungliga betydelse. För att inte säga avundsjuk på dem. De går rakt på sak och ger dig en direkt upplevelse. Men det var bossan och João Gilberto som gjorde att Gilberto Gil blev besatt av att skriva egen musik. - När jag första gången hörde João Gilberto sjunga var det en stark, nästan chockartad upplevelse. Hans intimt viskande röst var något fullkomligt nytt för mig. Det var det också för många av hans generationskamrater. Dessa bossanovans barn, Gilberto Gil, Chico Buarque, Milton Nascimento och andra byggde sedan vidare på impulserna från João Gilberto och skapade en musikstil som kallades MPB (Musica Popular Brasileira), där popular står för både populär och folkmusik, en märkligt avancerad populärmusik. - Vi hade alla den brasilianska musiken i botten, men vi var påverkade av jazzen och den klassiska musiken. Vi använde harmoniken från impressionisterna Ravel och Debussy, men också från klassiker som Chopin och Johann Sebastian Bach. Hos Milton hör man kyrkomusiken från Minas Gerais. Jag tycker ordet sofistikerad är en bra beteckning på vår generation. I dag, 45 år senare, är några av de mest hyllade skivorna i Brasilien nytolkningar av deras klassiker. De kom till under en mycket speciell tid för landet. - Slutet av 50-talet och början av 60-talet var en optimistisk tid. Det var en period av utveckling, städerna växte, Brasilia byggdes, nya vägar anlades, bilindustrin växte fram, Brasilien moderniserades. Så kom diktaturen 1964 och Brasilien genomled 20 års diktatur. Samhällsklimatet förändrades. Musiken förvandlades till protestmusik, texterna måste förfinas för att lura censuren. Att musikerna fick en viktig roll i motståndet är egentligen inte alls underligt med tanke på att den brasilianska musiken alltid haft en stark ställning. - Musiken lever nära människorna här. Vi är i tropikerna. Här finns ljuset och solen, den här vinden, det här havet. Det är nära kroppen, mycket sensuell, en kultur som arbetar nära känslorna, smaken, hörseln, sexualiteten, säger Gil och ser sig omkring i sin tropiska trädgård. Som kulturminister i vänsterregeringen har Gilberto Gil fått en unik möjlighet att låta en ny kulturpolitik växa fram. Råd med artister, producenter och andra aktörer diskuterar tillsammans med ministeriet var de största behoven finns. - Den reform jag känner mest för är de 1.000 kulturpunkter som ska inrättas. Det är kulturhus där det kommer att finnas avancerad digital utrustning för ljud och bildredigering. Där ska det naturligtvis finnas bredband, som gör att husen också kommer att fungera som digitala biografer. Husen ska byggas bland dem som lever uteslutna ur samhället, hos indianerna, i periferin i städerna, till och med hos dem som bor på soptipparna. Det viktigaste för vår regering är att få in dessa grupper i samhället. På önskelistan står också ett pensionssystem för artister, arbetet med det har precis kommit i gång. Och de små oberoende skivbolagen behöver stöttas. Upphovsrätten finns förstås på dagordningen: hur den ska göras flexibel med nya medier som internet. Ministern Gilberto Gil menar att man inte kan se nedladdningen på internet enbart som ett polisiärt problem. Han har kallat den nya digitala tekniken kommunistisk eftersom den snabbt och enkelt ger alla tillgång till musik och information. Musikern Gilberto Gil har försökt att göra hela sitt inspelade verk fritt på internet men mött motstånd från sitt skivbolag. Uppgifterna syns oändliga, ångrar han inte att han blev minister? - Tvärtom, efter två år är jag mer entusiastisk än i början. Jag behärskar situationen bättre, vi vet var problemen finns, och vi har fler lösningar. Och nu har du fått Polarpriset. - Ja, jag blev mycket glad. Nu tillhör jag samma fina klubb som Paul McCartney, Bob Dylan och Stevie Wonder. Lygia Bojunga fick Astrid Lindgren Memorial Award för ett år sedan. Det var \"Nobelpriset\" för barnlitteratur, nu har jag fått \"Nobelpriset\" för populärmusik. Årtal i Gilberto Gils karriär 1942 Gilberto Passos Gil Moreira föddes i Salvador i nordöstra Brasilien. Det var också här han först framträdde som musiker, ofta tillsammans med ständige vännen Caetano Veloso. 1968 Skivan Tropicalia blev ett slags musikaliskt manifest. Den brasilianska militärdiktaturen utmanades av Gils sorglösa, avantgardistiska hållning. 1969 I januari sattes Gil och Veloso i fängelse för att sedan försättas i landsflykt. De kom tillbaka från England 1972 och har sedan dess dyrkats som hjältar i Brasilien. 1998 Liveskivan Quanta gente quero ver belönades med en Grammy i genren världsmusik. En av hans senare framgångar var filmmusiken till filmen Eu tu eles som bygger på forro och baião, musikstilar från nordöstra Brasilien där de viktigaste instrumenten är dragspel, bastrumma och triangel. 2003 I januari utsågs Gil till kulturminister i Luiz Inácio Lula da Silvas vänsterregring. I hemstaden Salvador finns ett antal banbrytande kulturprojekt som använder musiken som verktyg i socialt arbete bland barn och ungdomar, bland annat har utbyte med Sverige skett. 2005 Gilberto Gil tar emot Polarpriset i Stockholm ur kungens hand. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24527, "headline": "Djurgården kan bli sagocentrum", "summary": "Stockholm kan få ett internationellt centrum för sagor från andra kulturer. På måndagen presenteras planerna för satsningen \"Tusen och en natt\" som ska ligga vid Junibacken på Djurgården.", "article": "Fröet till \"Tusen och en natt\" kommer från Anna Berger Kettner, ordförande i SL och socialdemokratiskt landstingsråd i Stockholm. Hon bor själv i Rinkeby sedan 1997 och har tre barn. - Jag har varit mycket på Junibacken med mina barn och deras kompisar och har funderat på att barn som växer upp i Sverige vet vem Alfons är och var Bullerbyn ligger, oavsett vilket modersmål de har. Men bland dem som har svenska som sitt enda modersmål är det däremot få som har tillgång till andra sagovärldar. - Vi skulle kunna ta avstamp i att det finns många barn som har mer än en kultur. I stället för att låta dem känna sig udda skulle vi kunna gynna den sorts utblick de har. Ett tag efter att hon hade fått idén träffade Anna Berger Kettner finansmannen Peder Wallenberg. Som DN berättat tidigare jobbar han för att göra Skeppsholmen till ett internationellt kulturcentrum inom projektet Open Mind Stockholm. Peder Wallenberg nappade på idén och visionen ingår nu i Open Mind Stockholm. Nästa steg är att i höst anordna en tävling där barn ska få berätta vad de vill se i \"Tusen och en natt\". I samband med \"Tusen och natt\" finns också en förhoppning att man ska kunna göra en gångtunnel under vattnet mellan Skeppsholmen och Djurgården för att förbättra kommunikationerna mellan de två museiöarna. - Där skulle jag vilja att man på väggarna ska kunna se ett svep från Stockholms historia med betoning på invandrarnas betydelse, säger Peder Wallenberg. Projektet beräknas kosta 70 miljoner kronor. Wallenberg förväntar sig stöd från staten och Stockholms stad. - Alla är positiva men avvaktande. Om allt går enligt planerna tas första spadtaget för det nya sagocentret hösten 2006. Hur det går med Open Mind Stockholms visioner om Skeppsholmen presenteras närmare under en kulturafton på torsdag kväll. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24528, "headline": "Han tar hiphoppen till dansscenen", "summary": "Rennie Harris började som hiphopdansare i de stora rapshowerna redan för 30 år sedan. Nu ställer han hiphoppen på dansscenen och gästar Södra teatern. Själv säger han att det är samma rörelser då som nu.", "article": "Rennie Harris gör hiphoppen till koreografiska verk som kan ses på dansscener och teatrar. Just nu är han och hans dansare på gästspel på Södra teatern till den 22 maj. ”Facing Mekka”, en dansföreställning i blodrött, ceremoniellt vitt och svart för de mörkaste ögonblicken. På scenen finns också musiker med indiska tablas, congas, en beatbox och en cello – det säger något om de influenser som flyter in i Rennie Harris hiphopvärld. Rennie Harris är mannen bakom verket och han dansar bland annat ett solo som bryter sig ur helheten med sitt mörka oroande uttryck. Solot är också ett exempel på hur han kopplar ihop hiphop med andra kulturer, och inte bara afrikansk. Här hittar han den japanska butodansens nakna och förvridna 60-talsestetik. – Jag är ingen butodansare men jag såg en förbindelse mellan buto och hiphoppens ”popping” – contract and release. Så jag hittar länkarna mellan olika rörelser. Vi träffas några timmar efter att han landat omänskligt tidigt, han är på väg till Södra teatern för att gå igenom showen med sina dansare. Första gången Rennie Harris fick betalt för att dansa var han tretton år gammal, i katolska kyrkan i Philadelphia. Kyrkan var den självklara medelpunkten, det var där det sociala livet utspelade sig. Han och hans vänner blev populära i Philadelphia och fick jobba på olika fester och möten. När rapgrupper och andra artister kom till Philadelphia, var han en av de lokala talangerna som fick öppna showen, för grupper som West Street Mob och Salt ’n’ Pepa. – Även om det alltid handlat om hiphop så har det där inget att göra med det jag arbetar med i dag, säger Rennie Harris. Scenen, arbetet och min miljö förändrades. Världen förändrades. Som 15-åring började han arbeta för ett kulturinstitut som kom till Philadelphia för att dokumentera hiphop som folkkonst. Han började undervisa i hiphop. – Då hade hiphoppen redan funnits i tio år. Internationellt slog den ju inte förrän 1982. Vi kallade det aldrig street dance för det kom inte från gatan, det kom från församlingarna och mötesplatserna och hade inget namn. – Hiphop-terminologin var en del av det svarta samhället i USA sedan 40-talet. Det är egentligen gammalt slang som kommer från Cab Calloway och hipsters, hep cats, de som dansade lindy hop. Och termen betydde att man gick till klubben, ”we’re going hiphopping.” När Rennie Harris hade gått ut high school 1982 stack han till New York och fick jobb på en av de tidiga rapturnéerna, Fresh festival, som innefattade namn som Run DMC, Fatboys, Kurtis Blow och Whodini. Efter sex år på turné rete han tillbaka till Philadelphia och började jobba som koreograf och producent för två teveshower, ”Dance party USA” och en dansshow för hiphop och house. Och som 27-åring fick han uppdraget att skapa verk för scenen och för festivalen New voices, new views i Philadelphia. Året efter hade han sin egen produktionsgrupp, Rennie Harris Puremoment. Under de första åren, berättar Rennie Harris, skapade han mindre verk och plockade från olika referenser. För fem år sedan gjorde han en hel föreställning, ”Rome & Jewels” hiphopversionen av ”Romeo och Julia” men ännu mer ”West Side Story”. Den skaffade honom en entusiastisk teaterpublik. Hans senaste dansproduktion ”Facing Mekka” skiljer sig tydligt från det han gjort tidigare, mer ”samtida dans” än ”ungdomskultur”. – Men alla kommer från samma plats: mig själv på en andlig resa. ”Facing Mekka” kunde lika gärna heta Facing USA eller Facing myself – att ställas inför mig själv. Jag började arbeta på den 1998 och vi hade premiär samma vecka som USA gick ut i krig. Rennie Harris är inte muslim själv, även om han är uppvuxen bland svarta muslimer. – Jag kan gå in i synagogan eller en katolsk kyrka eller en moské. Jag kan be med en rastafari. Vi tror på samma Gud med olika namn. – Allt jag gjort hänger ihop, även om ”Facing Mekka” kommer från andligt sökande hiphop. Det handlar egentligen om humanism, om vår mänskliga sida. Den abstrakta resan slutar där, med mig helt i svart, i solot som uttrycker var vi befinner oss, planeten jorden. Hur den smärtan ser ut och känns. Den ångesten och oron över insikten att vi inte kommit så långt som vi tror som människor. BETTY SKAWONIUS betty.skawonius@dn.se 08-738 21 39 ", "article_category": "culture"}
{"id": 24535, "headline": "\"Jag skrev för att jag var rädd\"", "summary": "Den rumänskfödda författaren Herta Müller har fått strålande recensioner för sin essäsamling \"Kungen bugar och dödar\". Den handlar om hennes liv i Ceausescus Rumänien och exilen i Tyskland. I kväll är hon på Kulturhuset i Stockholm.", "article": "Kritikerna i Sverige och övriga Europa har varit idel positiva till Herta Müllers senaste bok \"Kungen bugar och dödar\". \"Det är inte underligt att Herta Müller börjat nämnas i Nobelprissammanhang\", skrev DN:s recensent. I bokens nio essäer om livet i förtryckets Rumänien och om exilen i Tyskland, beskriver Herta Müller ingående sitt förhållande till språket, hur det var att växa upp i den tyskspråkiga minoriteten och diktaturens påverkan på orden. Men hon förnekar att språket i sig skulle vara av värde för henne. - Jag tycker inte språket är så viktigt. Konstnärligt betyder det väl något, men livet låter sig inte fångas i språket, säger hon när vi träffas i Stockholm. Hon skrattar en hel del före intervjun, men när vi sätter oss ned och uppmärksamheten riktas på henne knyter hon sig samman. Hon lägger armarna i kors och lutar sig lite bakåt. Hon gillar inte intervjuer. Tycker inte om att prata om sig själv och sitt skrivande. Herta Müller föddes i en liten tyskspråkig by i Rumänien. Under 1970- och 80-talen levde hon som författare i Ceausescus diktatur innan hon 1987 tvingades fly till Berlin, efter att hennes böcker förbjudits. - Jag litar inte på språket, eftersom jag har upplevt att man kan göra allt med det som man kan göra med människan. Språk kan göra stor skada. I hennes första bok, \"Flackland\", om barndomen i den lilla byn censurerade det rumänska förlaget till och med ordet resväska. \"Det hade blivit ett laddat ord, eftersom den tyska minoritetens utvandring skulle vara tabu\", skriver hon. Flera kritiker har tolkat språket som Herta Müllers överlevnadsstrategi, att det var hennes motstånd. - Det är en sådan kliché att säga att språket är ett motstånd, säger hon och slår ut med ena handen. - Språket i sig kan inte vara något motstånd. Det jag kunde göra var att bevara min personliga integritet och se till att jag inte tog till mig regimens betydelse av orden. Men att Herta Müller har en stor fascination för ord märks i hennes otaliga funderingar över deras mångtydiga innebörd. - Jag har alltid problem med språket, för att det man vill säga ska bli förnimbart. Det är det utmanande i språket, att försöka beskriva livet så att folk blir påverkade och fastnar för det man skriver. Jag är besatt av att lyckas med det. Är det därför du skriver? - Nej, jag skriver för att jag har vant mig vid det. För att skrivandet gör världen mer begriplig. Jag har aldrig skrivit för att jag ville bli författare, säger hon och fingrar på högen med \"Kungen bugar och dödar\" framför henne. Herta Müller har i sina böcker alltid återkommit till samma ämnen: Ceausescus diktatur och livet i exil i Tyskland. - Jag väljer inte teman, de söker upp mig. Om man inte känner så behöver man inte skriva. Det finns ju tillräckligt med böcker. I en av essäerna skriver hon att de tyska kritikerna verkar vilja att hon ska göra upp med det förflutna och i stället skriva om dagens Tyskland. \"Jag måste i mitt skrivande uppehålla mig där jag har de största såren inombords\", skriver hon som svar. - Det finns hundratals författare som kan berätta om det som händer i Tyskland. Jag har tagit med mig saker från Rumänien som sitter kvar i huvudet. Man måste fortsätta ställa frågan: Hur var det möjligt? Jag kan ju inte låtsas som om det inte fanns, jag vill det inte, säger hon och sänker rösten på de sista orden. En annan återkommande tematik är rädslan, som genomsyrar Herta Müllers essäer. \"Förlusten av rädslan är för mig den största vinsten sedan jag började tänka\", skriver hon och gör läsaren uppmärksam på vad rädslan gör med människor i en diktatur, hur den sätter spår för all framtid. Vad har rädslan gjort med ditt skrivande? - Med mitt skrivande? Ingenting. Det är tvärtom, jag skrev för att jag var rädd. Även i dag kan hon mentalt åka tillbaka till Ceausescus Rumänien och påminnas om den ständiga rädslan. Som när hon hemma i Berlin såg reklam från en flyttfirma som meddelade \"Vi ger dina möbler ben\". Herta Müller vet att det kan vara så. Securitate (hemliga polisen) lämnade ibland tecken hemma hos henne. Köksmöblerna kunde ha förflyttats eller en stol från ett annat rum hittat in i köket. - Jag har hela tiden bilder i huvudet, som jag kan återknyta till sådant som andra människor omkring mig inte ser. Jag måste leva med det. Att Herta Müller inte har glömt det förflutna märks inte bara i hennes texter. Hon har bland annat varit hård i sin kritik av de östtyska författare som samarbetade med säkerhetspolisen. I slutet av 1990-talet lämnade hon tyska PEN delvis i protest mot att de skulle gå samman med den forna DDR-grenen av rörelsen. Någon förståelse för dem som samarbetade med underrättelsetjänsten har hon inte. - Ingen var tvungen att samarbeta. Man kunde kanske acceptera om de åtminstone i efterhand hade bett om ursäkt eller förklarat hur det kunde bli så. Men det har de inte gjort. Men Herta Müller vågade utmana och inte vara inställsam. Hon vågade skriva om det hon ansåg vara fel. Trots att hon visste att hon var förföljd och att hon även de första åren i exil fick hotbrev. - Många av mina vänner dog. Varför jag överlevde? Jag vet inte. Herta Müller är författare, Bakgrund: Herta Müller är författare, översättare och tidigare lärare. Född 1953 i byn Nitzkydorf utanför Timisoara i Banatdistriktet i Rumänien. Bor i Berlin. Flydde till Västberlin 1987 efter att hon hade fått arbets- och publiceringsförbud i Rumänien. Herta Müller är översatt till 20 språk. Böcker på svenska: \"Flackland\" (1985), \"Människan är en stor fasan på jorden\" (1987), \"Barfota februari\" (1989), \"Resande på ett ben\" (1991), \"Redan då var räven jägare\" (1994), \"Hjärtdjur\" (1996), \"Kungen bugar och dödar\" (2005) kom nyligen på svenska i översättning av Karin Löfdahl (Wahlström & Widstrand). Herta Müller möter i kväll Ingrid Elam i ett samtal på tyska som tolkas till svenska, på Internationell författarscen, i Kulturhuset i Stockholm klockan 19. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24554, "headline": "Moneos resa genom arkitekturen", "summary": "När Rafael Moneo skriver om arkitekturens historia blir det ett resonemang som varken är konsekvent eller historiskt vattentätt, men väl värt att ägna tid åt.", "article": "Rafael Moneo ”Theoretical Anxiety and Design Strategies” The MIT Press Arkitekturhistoria? Vad är det? En berättelse om eviga former eller om en arkitektur som ständigt byter skepnad och inriktning? Efter att ha läst den spanske arkitekten Rafael Moneos nyutgivna ”Theoretical Anxiety and Design Strategies” är svaret allt annat än givet. Visserligen lyckas han peka ut en rad återkommande frågeställningar under de senaste trettio årens dekonstruktivism och jakt på nya stadsuttryck men mest beskriver hans bok tydligt åtskilda designstrategier bland några av världens ledande arkitekter. Till exempel konstaterar han nöjt att Frank O Gehry i Bilbaos Guggenheimmuseum äntligen uppnått sitt mål att kunna skilja form och funktion åt och att Álvaro Sizas arkitektur har en estetisk, formell trovärdighet som tangerar den klassiska fotografin. En ”skör” byggnad, menar Moneo, ritad med absolut precision, har en monumental tyngd som överträffar all annan arkitektur. Jag skall inte försöka återge Moneos hela resonemang. Det ringlar sig fram över sidorna som en medeltida gränd och är allt annat än konsekvent eller historiskt vattentätt. Men resan är värd all tid den tar. Boken bygger på en serie föreläsningar han höll i början på 1990-talet på Harvard’s Graduate School of Design och har just föreläsningsseriens livfulla och tillfälliga karaktär. Han beskriver lättfattligt Venturi & Scott Browns epokgörande ”Complexity and Contradiction in Architecture” (1966), lyfter fram den engelske arkitekten James Stirling som en tidig idéspruta och lysande tekniker, beskriver, nästan förälskat, italienaren Aldo Rossis försök att vaska fram ”typer” ur den historiska staden, ger sig också in i Peter Eisenmans värld av arkitekturprocesser och diagram och skriver en av de bästa analyser jag stött på av Álvaro Sizas arkitektur. Gemensamt för flera av Moneos arkitekter är en vilja att komma ur en förutsägbar och alltför subjektiv form, helt enkelt erövra ett modernt språk som erkänner den nya staden men också återgår (och det är det motstridiga) till en anonymitet som främst tillhör regionala, historiska byggtraditioner. Här framträder Peter Eisenman som en av de mest intressanta. Om och om igen återkommer han till en strategi där han för in ett främmande element i sina projekt, en annorlunda rumsplan, ett udda beställarkrav, en hårt vinklad geometri. I de berömda elva villorna från 1968–1978 – varav bara några få byggdes – finns ett upprepat inslag av manipulation och slumpmässig strategi. Han vrider och vänder på sina hus, bryter upp planerna och ”smutsar ner” dem för att försäkra sig om att ingenting skall ha en personlig prägel eller likna något som tidigare byggts. Eisenmans strategi bygger helt enkelt på en föreställning om att det främst är processen som skall styra en byggnads utseende, inte en från början färdig ritning. Aldo Rossi, en arkitekt som Moneo kretsar speciellt känsligt runt, arbetar efter en motsatt strategi. Han vill vaska fram tydligt urskiljbara hustyper, eller snarare bilder, som kan ”uppväcka” de föreställningar om staden som han anser finns gömda i alla människors inre. Här spökar ett freudianskt inflytande med staden definierad som uppbyggd av arketyper, misstänkt lika den italienske konstnären Giorgio de Chirocos surrealistiska stadsutsikter. Arkitekturanalys som terapi? Moneo är en slagkraftig analytiker. Han skriver fritt och ofta kritiskt men är trogen arkitekturen som konstart. Att en av hans favoriter är Álvaro Siza går inte att ta miste på. Han beundrar Sizas brådmogna ungdomsverk, inte minst det berömda tehuset Boa Nova (1958–63) i Leca de Palmeira med sitt stora tak, sina tunga yttermurar och organiskt böljande placering på ett klipputsprång ut mot havet. Han skriver också utförligt om Sizas badanläggning från samma tidsperiod bara några hundra meter därifrån med vattenytor och utstickande betongmurar ”som en förmedlande länk mellan himmel och hav”. Precis som Peter Eisenman tar Siza här hjälp av yttre, om man så vill främmande, inslag: bergskanter, siktlinjer, gatusträckningar men låter också rent intuitiva och irrationella infall bryta in. Moneo jämför (först ursäktande men sedan alltmer vidlyftigt) Sizas rent språkliga strategier med landsmannen och författaren Fernando Pessoas författarskap och diskuterar deras sätt att tala under pseudonym – Pessoa under olika diktarjag, Siza i ett slags hybridform där han ser kompromissen och konflikten som ett sätt att föra in flera och motstridga röster i sina byggnader. Ändå, skriver Moneo, är Sizas arkitektur laddad med en tydlig ”arkitekturdoft”, en ursprunglig bild som aldrig vill släppa. Det är den konflikten som gjort Álvaro Siza till en av de mest beundrade arkitekterna i dag och som det inte går att negligera. Säger Rafael Moneos föreläsningar något om hans egen arkitektur, till exempel om Moderna museet och Arkitekturmuseet i Stockholm? En hel del. Också hos Moneo finns ett inslag av ett ”alien”, ett främmande väsen som lika ofta är hämtat från antik arkitektur som från ny stadsteori. Egentligen främst en stark analys som inte utesluter något. I Stockholm har han sammanfört en antik bybildning med ett gammalt excercishus och en lång marin militärbyggnad. Av detta har blivit en egen stad med en sammanbindande bred gata som avslutas med en svenskinspirerad funkiskåk. Som i hans föreläsningar nyfiket och impulsivt, men inte alltid så innovativt. peder alton peder.alton@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24560, "headline": "Färgstark dansk grafiker", "summary": "Den danske konstnären Palle Nielsen guidar oss genom filmen om sig själv i kvällens ”K special”. Resultatet blir en enkel resa till grafikens värld.", "article": "Om och om igen går världen under i den danske konstnären Palle Nielsens (1920–2000) bilder. Hans grafiska verk, linoleumsnitt i litet format, ter sig som illustrationer till Paul Asters ”I de sista tingens land” (1993). Eller som frusna ögonblicksskildringar från tumultet vid World Trade Center den 11 september 2001. Skurna i linoleum och valsade i färg knäböjer, kramas, faller hans figurer framför byggnader i spillror. De gestikulerar, åmar sig och säljer sig, allt medan mönstret i deras kläder går igen i monumenten de överblickar. Känslan av en underliggande, explosiv stämning är i många fall total. Som vår tids störste danske grafiker skildrar Palle Nielsen det mänskliga tillståndet och de dramatiska händelseförloppen både på ett suggestivt, grafiskt sätt och på ett filmiskt; med en konkret symbolism är de ofta skapade i bildserier. Bland annat har han åstadkommit två stora sviter över temat ”Orfeus och Eurydike” (1953 och 1970). Kvällens ”K special” bjuder på en uppsjö verk av Palle Nielsen. På programmet står regissören och målaren Jytte Rex prisbelönta film”Palle Nielsen – mig skall intet fattas” från 2001 (filmen vann Bedstre Portraet vid Odense International film festival 2002) med ingen mindre än Palle Nielsen själv som guide. Det är en lågmäld historia om en färgstark konstnär som öppnar dörren till sitt säregna universum. Resan går genom bild och verklighet till platser i och utanför Danmark, och den bekräftar att Palle Nielsen tog avgörande intryck av ockupationsårens stämning och av efterkrigsårens första möten med ruinernas Europa. Nielsen utbildade sig i Köpenhamn under tiden för andra världskriget; under åren 1936–1949 var han bland annat elev på Kunsthåndvaerkerskolen, Erik Clemmensens malerskole och Det Kongelige danske kunstakademi. Hans verk har ställts ut på biennaler runt om i världen – de har nått allt från The American-Scandinavian Foundation i New York, Triennale in dia i New Delhi till Moderna museet i Stockholm, där de 1967 delade plats med skapelser av Carl-Henning Pedersen och Henry Heerup i utställningen ”Jord Himmel Helvede”. I artikeln ”Vad händer i Köpenhamn?” i nättidskriften Konsten vittnar skribenten Anders Olofsson om om Nielsens sociala engagemang, vilket tog sig uttryck i 60-talets konstaktioner. Dessa ägde bland annat rum just på Moderna museet. Mitt inne i museet, liksom i en dansk betongförort, anlade Nielsen en lekplats för barn (den senare dock utan tillstånd). Allt för att riva hindret mellan konstens institutioner och människans spontana kreativitet. IDA LITHELL K special: Palle Nielsen – mig skall intet fattas SVT 2 20.00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 24570, "headline": "Östasiatiska museet får ingen egen chef", "summary": "Sanne Houby-Nielsen, i dag chef för Medelhavsmuseet i Stockholm, föreslås att bli chef också för Östasiatiska museet från den 1 juli.", "article": "MUSEUM. Sanne Houby-Nielsen, i dag chef för Medelhavsmuseet i Stockholm, föreslås att bli chef också för Östasiatiska museet från den 1 juli. Där är hon just nu tillförordnad chef sedan Magnus Fiskesjö sa upp sig strax efter nyår. Posten tillsätts av överintendenten vid Statens museer för världskultur i Göteborg, Eva Gesang-Karlström. Förslaget har presenterats för personal och de fackliga representanterna, och mbl-förhandlas på fredag. Överintendenten har tidigare till personalen på Östasiatiska sagt att detta är bästa förslaget hon kan komma på. Marcus Boldemann Medelhavsmuséet Östasiatiska muséet ", "article_category": "culture"}
{"id": 24577, "headline": "Låt populismen visa sin nuna!", "summary": "Debatten om projektet måste få fart.. Om förslaget till EU-konstitution röstas ner så kommer EU att falla sönder. Ett nej är ett nej till Europa.", "article": "Ja-sidans hotande fiasko i den franska folkomröstningen har lockat fram sedvanligt nyanserade uttalanden från EU:s ledare. Kommissionens förre ordförande Romano Prodi uttrycker det bäst: \"Det skulle inte bara innebära en katastrof för Frankrike utan bli hela Europas fall. Det skulle inte finnas något Europa mer. Vi kommer att gå in i en utdragen kris.\" De som är på väg att bringa Europa i fördärvet beskrivs som en blandning av omdömeslös tokvänster, nationalromantiker och mörka, främlingsfientliga krafter. När ska vi komma ifrån dessa barnsligheter? På vilket sätt skulle EU falla sönder om människor säger nej till ett grundlagsförslag som man - grovt sett - inte varit med om att utforma? En alternativ tankegång är den motsatta: Ett nej skulle kunna öppna dörren för ett mer förankrat EU-projekt. Förutom hotet om kaos slås man av en sak i den yrvakna debatten: avsaknad av argumentation för konstitutionsförslaget i sig. Kort sagt: Varför är det ett bra förslag? Förklaringarna har hittills pendlat mellan att det knappast innebär något nytt alls - därför anses vi i Sverige inte behöva ta ställning till förslaget, vare sig i riksdagsval eller genom folkomröstning - till att det utgör ett historiskt framsteg på vägen mot ett socialt Europa - en linje som nu haltar i Frankrike. Men de vanligaste argumenten handlar inte om det liggande förslaget. De går i stället ut på att EU behöver en konstitution, så där i allmänhet. Därför bör vi säga ja - oavsett innehåll. Det är som när Margot Wallström väljs till kommissionär. Genom sin blotta svenskhet anses hon på något sätt stå för hela Sveriges drömmar och visioner. Det finns bara ett problem. Konstitutionsförslaget är ett politiskt dokument med politiskt innehåll. För att klargöra det krävs ingen expertis. Det räcker att läsa rubriken till dokumentets tredje och utan jämförelse mest omfattande och detaljerade del: \"Unionens politik och funktion\". Här slås ramar och inriktning för EU:s politik fast. Och konstitutionens förespråkare har rätt - de är desamma som i tidigare fördrag: prisstabilitet, fri konkurrens och fri rörlighet för kapital, varor och tjänster. Till detta har lagts en rättighetsstadga och högtidliga ord om det europeiska arvet. Och så har EU:s beslutsordning renodlats något. Med en alltjämt gedigen maktposition för kommissionen och EU:s ministerråd - även om justeringar gjorts till förmån för EU-parlamentet, och på marginalen de nationella parlamenten. Det kan låta raljerande. Och man må prisa rättighetsstadgan eller de renodlade formerna för beslutsfattande. Men faktum kvarstår: konstitutionens kärna, de marknadsdyrkande paragraferna från tidigare fördrag, är och förblir desamma. Och cementeras nu i grundlagsform. I detta ljus ter sig oviljan att låta oss rösta litet märklig, speciellt hänvisningen till att så litet ändras. Det är ungefär som om regeringen insisterar på att riksdagsval är onödigt - man kommer ändå inte ändra sin politik. Det är också här - kring konstitutionens politiska innehåll - som diskussionen lyser med sin frånvaro. Låt oss alltså få fart på den debatten: Mer exakt, paragraf för paragraf, på vilket sätt leder förslaget oss mot ett socialt Europa? Låt oss avslutningsvis göra ett tankeexperiment: Ponera att EU:s medborgare gavs reell möjlighet, inte bara att säga bu eller bä till ett färdigpaketerat förslag, utan att faktiskt rösta om dess bärande ingredienser. Vill man att den avgörande makten skall ligga hos kommissionen? Vill man att EU:s grundläggande principer skall vara fri konkurrens och prisstabilitet? Det vore synnerligen intressant att veta. Men någon sådan möjlighet ges inte. I stället frammanas hotet. Hotet att populismen skall visa sin fula nuna och omintetgöra arbetet i elfenbenstornet. Vilken hopplös demokratisyn. Och vilken hopplös framgångsväg att driva ett hållbart och radikalt Europaprojekt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24583, "headline": "Kentridgegör blytill guld", "summary": "William Kentridges scenografi till Mozarts ”Trollflöjten” är summan av ett konstnärskap. Här försvarar Kentridge konstens rätt till allvarsam lek och förtrollning. Ingela Lind går omtumlad ut från operan i Bryssel.", "article": "”Die Zauberflöte” Scen: La Monnaie, Bryssel Dirigent: RenÉ Jacobs Regi: William Kentridge scenografi: William Kentridge OCH Sabine Theunissen Kostym: Greta Goiris Äntligen går ridån upp för Mozarts ”Trollflöjten”. Ett sprakande fyrverkeri och några illusionistiska kast kring mörker och ljus, rationalism och drömmar. Så jag har längtat till denna föreställning, alltsedan William Kentridge i höstas berättade att han i två år studerat operan för att göra scenografin till ”Die Zauberflöte” på operan i Bryssel, under musikalisk ledning av René Jacobs. Sydafrikanen William Kentridge är en säregen konstnär – en av de största i dag med en brokig bakgrund som trickfilmare, dockteaterledare, regissör, skulptör och framför allt tecknare. Men han är ingen lirare utan sänker sig djupt ned i de olika genrernas traditioner för att med självklarhet kunna behärska idéer, ljud, bild, text och rum – och deras historiska sammanhang. Jag tvekar att använda ordet lätthet, för William Kentridges formspråk är tungt och gistet som ett gammalt teatermaskineri. Det knirrar och flimrar när hans svartvita teckningar blir film. Men just detta är poängen. Ur den tunga mekaniken stiger lätta rökmoln, ånga, blått vatten eller en sorg som drar in oss mitt i raskravallerna, industriplundringen av det sydafrikanska landskapet och drömmarna om konstnärskap, sex och att få en sten eller en fumlig kropp att flyga. Kentridge använder sig av den första modernismens alla landvinningar för att gestalta vår tids konflikter. Men han står alltid på konstens sida. Han är alkemisten som gör guld av bly. Och att han ville pröva sig i ”Trollflöjten” är helt logiskt. Där försvarar han Mozarts motsatsspel mellan fundamentalistisk förnuftskult och ensidig känslodyrkan. ”Trollflöjten” är bildkonstnärernas teatrala prövosten. Mest berömd är kanske den tyske Friedrich Schinkels romantiska tolkning från 1816 med stjärnbilderna som en dekorativ gobeläng över egyptiska sfinxer och tempel. Men Kentridge har säkert också studerat Oskar Kokoschkas scenbilder från 1955, Marc Chagalls för Metropolitanoperan (1967) och David Hockneys poppiga för Glyndebourne (1978). Och så naturligtvis Ingmar Bergmans filmade ”Trollflöjten” från 1974. Både Kentridge och Bergman utgår från barockens teaterrum, och båda tar definitivt ställning för konstens rätt till lek och förtrollning. Men William Kentridges version är tyngre, svart/vit och mer intellektuellt konsekvent. Efter studier av Frimurarordens vishetslära med dess prövningar och matematiska mystik och med ett bildspråk grundat i film- och fotohistorien bygger han upp en barockscen, som också är fotografens mörkrum. Det ger honom möjlighet att fritt korsa 1800-tal med 1700-tal och med transparenta videoprojektioner suger han in oss i skapandet. I illusionismens mitt. Scenen blir bälgkamerans optiska rum, och även barockteaterns perspektivistiska arrangemang med kulisser från prosceniet till fonden får han att anspela på den äldsta kamerans konstruktion! ”Kvantmekanikens perspektiv”, kallar Kentridge det i programmet. ”Ett djup som ges av en serie hopp mellan platta plan.” Vilket förstås påminner om hans tidigare filmers knyckiga tidsrörelser. Men det som huvudsakligen utmärker scenografin till ”Die Zauberflöte” – summan av ett helt konstnärskap – är spelet mellan svart och vitt, mörker och ljus. Urbilden är frimurarnas svarta tavla med kritade symboler – en kalkyl som gång på gång löses upp i vilt poetiska vita projektioner över scenens svarta låda. Här flödar mystiska tecken och siffror, som om världen vore ett matematiskt problem som faktiskt går att lösa. Mest magiska – och liksom på skoj – är kasten mellan sofistikerat och naivt. Operans essens, tänker jag, när frimurarnas passare slås ihop som fågelvingar, sol och måne blygt kopulerar eller noshörningen piruetterar som en akrobat – ett av konstnärens insmugna självporträtt. Jag känner igen element från Kentridges filmer – till exempel det ödsliga landskapet som människan själv skövlat, fågeln som glider mellan duva och falk (ibland guden Horus), stenbumlingarna som blivit moln och kaskaderna av vatten som bryter fram i en undergångens extas och markerar det ögonblick då allt kan vända. Men i ”Trollflöjten” fortsätter också konstnären sin berättelse om den vita kolonialismen. Detta förvånar mig att musikkritikerna knappt uppfattat. Franska och tyska recensenter bråkar i stället om René Jacobs rätt att speeda upp musiken – enligt expertisen helt i Mozarts anda. De har också krockande åsikter om scenografen. Några hyllar honom som en trollkarl, medan andra kallar honom dominant eller för ”konventionell”. Vilket är en korkad anmärkning, eftersom film- och fotoassociationerna är dirigentens och konstnärens gemensamma och René Jacobs likt Mozart improviserar på flygeln, som vid en stumfilmsvisning. Den magiska transformationen av det gamla ”maskineriet” är ju själva kärnpunkten i bådas tolkning! Själv ser jag anslaget i ”Die Zauberflöte” som den vita orientalismen med dess romantiserade pyramider, palmer och stjärnbilder i ett drömskt landskap, byggt på okunniga 1800-talsillustrationer och på berättelsen om de goda vita upptäcktsresandenas inträngande i Afrikas (belgiska Kongos) mörker. Tamino är den kakiklädde naive kolonisatören, Nattens drottning och hennes kvinnor suffragetter, Papageno en frackklädd vaudevilleartist och frimurarna ett manligt geografiskt sällskap. Men de politiska associationerna är inte krampartade, utan lätt antydda och luften hög. Jag går ut från operan med de underbart truliga bildernas dans på näthinnan, musiken klingande i hela kroppen och texten ringande i öronen. För René Jacobs har också satsat på det talade ordet. Och i både musiken, bilden och texten finns denna oerhörda längtan efter mänsklig utveckling. En sällsynt klar och berörande sorg. Ingela Lind ingela.lind@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24595, "headline": "Mänskliga kvarlevor spåras i samlingar", "summary": "Hur många mänskliga kvarlevor finns gömda på svenska institutioner? Regeringen vill att alla statliga museer och universitet tar reda på det. I dag begravs kraniet efter Levin Dombrowsky, som sparats på en hylla på Lunds universitet.", "article": "I ett regeringsbeslut i mars konstaterades att vissa kvarlevor efter ursprungsbefolkningar som finns på svenska museer och universitet har förts till Sverige med oetiska metoder. En rad myndigheter och institutioner ska därför gå igenom sina samlingar, och vara klara till oktober nästa år. Några extra pengar för uppdraget får de inte - regeringen räknar med att inventeringen ska hinnas med ändå. Bara på Lunds universitet finns kvarlevor efter mer än 2.000 människor sparade. Det är ben och skallar och hela skelett som samlats in i vetenskapens namn, katalogiserade med direkt rasistiska benämningar som \"skelett af fullblodig ziguenare\". För två år sedan uppmärksammades samlingen då den judiska församlingen i Malmö krävde att skallen efter Levin Dombrowsky skulle återföras till församlingen och begravas. Dombrowsky hängde sig när han satt i häkte 1879 och överlämnades sedan till universitetet. Där plockades hans kropp isär, varpå skallen kokades ren och sparades i en låda. Det var i samband med en utställning i Lund om rasbiologi, där Dombrowskys huvud fanns med, som en företrädare för den judiska församlingen i Malmö reagerade. I vintras bestämde sig Lunds universitet till slut för att lämna ut kraniet. Men enligt Sydsvenskan borde regeringen ha fattat beslutet och en forskare har begärt att det ska granskas. Detta kommer dock inte att påverka begravningen som sker som planerat i dag. Även Karolinska i Stockholm har massor av skelettdelar sparade, liksom Etnografiska museet. Just från Etnografiska återfördes kvarlevor av aboriginer till Australien i höstas, och där finns stora samlingar som donerats till museet. - Vi har uppemot hundra kubikmeter med lådor vars innehåll vi inte säkert känner till. Vi har inte haft resurser att gå igenom dem. Men jag är ganska säker på att det inte finns humanmaterial där, säger Etno- grafiskas chef Anders Björklund. Det aktuella beslutet om inventeringen gäller bara så kallade ursprungsbefolkningar, och inte övriga mänskliga kvarlevor som har kommit forskningen till del, exempelvis genom att avlidna själva har donerat sin kropp till vetenskapen. Enligt departementssekreterare Monica Pourshahidi har regeringens beslut redan väckt många reaktioner. - Både allmänheten och institutionerna verkar tycka att det är bra att vi skaffar oss den här helhetssynen, säger hon. Men vad som händer sedan är en öppen fråga. - Vi fattar inga generella beslut om vad man ska göra med kvarlevorna. Man måste göra en bedömning från fall till fall, säger Monica Pourshahidi på kultur- och utbildningsdepartementet. Sådana beslut fattas på regeringsnivå. Australiens urbefolkning har varit mycket aktiv med att få hem alla skelett som förts bort av \"forskningsskäl\". På andra ställen är frågan inte lika aktuell. På Uppsala universitet har alla fakulteter fått i uppdrag att se över sina egna samlingar - för ingen vet i dag exakt vad som finns i universitetens enorma förvaringsutrymmen. - Vi låter en grupp professorer hos oss bestämma exakt hur inventeringen ska gå till och se över vad vi kan tänkas ha liggande, berättar Doris Solander, kanslichef på fakulteten för medicin och farmaci. På Göteborgs universitet är det fakulteten Sahlgrenska akademien som samordnar: - Jag är ganska säker på att vi på Sahlgrenska inte har något sådant här material, men det kan mycket väl finnas på annat håll inom Göteborgs universitet. Jag räknar med att vi ska kunna svara regeringen betydligt tidigare än i oktober nästa år, säger kanslichef Irja Persson Utterhall. Myndigheter som ska leta skelett Regeringen gav uppdrag åt ett antal institutioner att skapa exakta listor av vilka människorester efter personer från ursprungsbefolkningar som finns sparade. De berörda är Statens historiska museer, Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet, Naturhistoriska riksmuseet, Statens museer för världskultur, Karolinska institutet samt universiteten i Stockholm, Lund, Uppsala och Göteborg. För att definiera ursprungsbefolkningar använder man den så kallade ILO-konventionen, som enligt regeringens beslut avser \"människor som härstammar från folkgrupper som levde i ett specifikt område vid tiden för erövring, kolonisation eller skapande av nuvarande statsgränser, som helt eller delvis har behållit sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner samt som själva definierar sig som ursprungsbefolkning\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 24637, "headline": "Gnabb utan klös", "summary": "Dramaten kan spela komedi. Men brittisk högreståndsmiljö från 40-talet känns passé. Ingegärd Waaranperä längtar efter något nyskrivet.Teater", "article": "”Min fru går igen” av Noël Coward Scen: Dramaten, Stora scen,Stockholm Översättning: Bo G Forsberg Regi: Jan Maagard Scenografi: Peter Schulz Kostym: Gabriele Hennig Medverkande: Örjan Ramberg, Katarina Ewerlöf, Elin Klinga, Kicki Bramberg, Lil Terselius, Rolf Skoglund, Therèse Brunnander Någon på Dramaten verkar vilja pröva hur gamla komedier från olika årtionden fungerar på publiken av i dag. 1960-talets ”Black comedy” om elavbrott i London gick inte lysande direkt. Nu kommer Noël Cowards äktenskapliga spökhistoria från 1940-talet, ”Min fru går igen”. Brittiskt igen, högreståndsmiljö med dry martini i glasen. Örjan Ramberg som Charles Condomine är en tillbakalutad gentleman, möjligen med militär bakgrund. Förstrött munhuggs han med sin senaste fru, Katarina Ewerlöf i eleganta klänningar. Det ser fint ut på scenen där det brinner en äkta brasa i öppna spisen. Klockan på väggen tickar också på riktigt, men den förebådar en lång kväll, vilket det också blir. Dramaten kan nog visst spela komedi, men borde ta sig en funderare över vilket slag. Det fanns en tid när publiken skrattade åt ouppfostrade pigor och infödingar i Afrika, men den är och förblir förhoppningsvis förbi. Nu måste vi ändå försöka igen, som premiärpubliken gärna gör. Första testet är husjungfrun Edith som inte kan gå normalt utan antingen tjurrusar när dörrklockan ringer eller också rör sig i slowmotion. Det är komedimaterial så klent att man blir brydd, även om Therèse Brunnander med sin Buster Keatonska uttryckslöshet gör vad hon kan av det. Noël Cowards humor är annars snarast underförstådd och bygger mer på mellankrigstidens brittiska jargong och attityder än på det allmänmänskligt komiska. Att porträttera sin tids arter och avarter är absolut en svår konst, och Coward behärskade den med subtil ironi. Men ju subtilare, desto svårare att översätta till annan tid och plats. Risken är stor att omvärldskontakten försvinner helt och bara det nattståndna finns kvar. Gästerna kommer på seans. Lil Terselius är den i ensemblen som bäst har hittat tonen. Hon spelar grannen madame Arcati, en av krigsårens många andeskådare med omgivningens överseende blickar inbyggda i rollen och stora (ibland väldigt stora) gester. Att hon är så mycket 1940-tal gör henne igenkännlig som urmoster till dagens magnetisörer. Resten av ensemblen är mer hemlösa i tiden. Kicki Brambergs snörpiga blickar hör till behållningen, men hon och Rolf Skoglund som läkarparet Bradman är ändå bara tama ramfigurer. Örjan Ramberg och Katarina Ewerlöf har scengolvet för sig själva men svårt att få det att hetta till i gnabb och gräl, den nonchalanta spelstilen drar ner tempot och att vänta på publikskratt som uteblir känns inte bra. Husets förra fru Elvira, död sedan sju år, dyker upp som revanschlystet spöke. Elin Klinga svävar och väser som den scen-ande hon är, men kyligt vackert snarare än roligt. Enda gången hon överraskar är med sin entré: först inte där, och sedan plötsligt där utan att man sett hur. Fler överraskningar än så hade krävts för att rädda föreställningen, om det nu vore möjligt. Dramaten borde försöka komma underfund med vad Dramatenhumor är, vad som skulle göra rättvisa åt husets egentligen nyanserade och djuplodande skådespeleri. Varför inte titta lite på egna gamla Shakespeareföreställningar, eller låta skriva nytt? Ingegärd Waaranperä ingegard.waaranpera@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24638, "headline": "Trumpetarens tonerträffar hjärtats inre", "summary": "Trumpetaren Tom Harrell spelar förbi allt som bara låter som jazz och uttrycker sig direkt, som om han viskade direkt i örat. Johannes Cornell bara älskar hans musik.", "article": "Tom Harrell Band SCEN: Fasching, Stockholm Det är tveksamt om någon har överträffat Clifford Browns närmast perfekta trumpetspel, men Tom Harrell har utan tvekan varit i närheten. Just den där fullt utvecklade och liksom helt logiska fraseringen – det är där de snuddar varandra. Och trots att Harrell sedan länge dras med en sjukdom som begränsar hans rörelseförmåga så spelar han om inte lika kraftfullt som Brown så i alla fall förbluffande ledigt och brilliant. Innan den här konserten på Fasching var det i och för sig länge sedan jag hörde honom – men den gången var också speciell. Det var på Skeppsholmen, någon gång i slutet av 80-talet. Vi fattade ingenting, först. Där stod den där killen och hängde med huvudet medan vi bara ville höra överdängaraktig fusionjazz. Men så hände det som nu händer igen. Harrell spelar direkt till hjärtat. Han passerar förbi allt det där som bara låter som jazz och uttrycker sig istället som stod han alldeles intill mig och talade lågt i mitt öra. När han lyfter trumpeten som annars hänger som en förlängning av hans till synes livlösa arm är det som om han inrättade ett eget rum i musiken. Han närmar sig rytmen, prövar harmoniken. Men det är egentligen oviktigt. Det viktiga är hans uttryck, som på något märkligt sätt tycks ta form både i och utanför musiken som spelas bakom honom. Jag minns det så tydligt. Hur paffa vi blev. Och även om det märks att han har blivit äldre och att sjukdomen har börjat ta ut sin rätt så är upplevelsen på Fasching nästan lika svår att beskriva. Det beror inte så mycket på låtarna, som mest är ganska konventionella nummer i en stil nära hard bop. Inte heller de övriga musikerna, trots att de spelar oerhört skickligt, ryms i samma dimension. Vad är det Harrell gör, egentligen? Något tillkämpat försöker jag höra efter, rent tekniskt. Han är verkligen svagare nu än sist. Men magin beror snarare på hans sätt att förhålla sig till musiken. Emellanåt spelar han rakt på beatet, utan konstigheter. Men så plötsligt är det som om han lösgjorde sig, till och med från rytmen. Han liksom trotsar den. Han tar den med sig, samtidigt som den är kvar. Där någonstans lägger han grunden till det där rummet jag talar om. De andra plöjer på. Saxofonisten Jimmy Greene, pianisten Danny Grissett, basisten Ugonna Ukegwo och trummisen Neal Smith är alla i absolut toppklass, vilket i sig säkert också är en förutsättning för att Harrell ska lyckas med sitt konststycke. Möjligen är det inte heller alla på plats som hör detsamma som jag. Saxofonisten Greene, inte minst, kan definitivt tänkas imponera mer på somliga. Också pianisten spelar mycket och fingerfärdigt. Alla svänger hårt, dessutom. Men i mitt lilla universum sker alltså detta mystiska som kanske delvis kan kläs i ord men som egentligen existerar vid sidan om det gängse språket. Varför älskar jag jazz? Just därför. JOHANNES CORNELL musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24642, "headline": "Ensam och paranoid", "summary": "Niels Mueller gör en jobbigt bra historia om maktlöshet och paranoia. Sean Penns porträtt av verklighetens Samuel Byck, mannen som försökte mörda Nixon, är gripande och fingertoppskänsligt.", "article": "”Attentatet motRichard Nixon” Regi: Niels Mueller I rollerna: Sean Penn, Don Cheadle, Naomi Watts, Jack Thompson Längd: 1 timme, 35 minuter Från 11 år Man närmar sig sakta och försiktigt det stora ämnet elfte september. Inte rakt på. Den enda historien som man kan göra en rak heroisk action-film på är väl myteriet på planet som skulle ha rammat Vita huset om inte passagerarna hade offrat sig. Niels Mueller är ute efter något helt annat. Han har hittat en helt vanlig, desperat amerikan, Samuel Byck (i filmen Bicke), som 1974 fick idén att kapa ett plan och köra in det i vita huset för att döda Nixon. Planet hann aldrig lyfta, Bicke blev skjuten och nyheten dränktes i medie-haussen kring Watergateskandalen. Det är en jobbigt bra historia om maktlösthet. Oklanderlig, snygg, konsekvent filmad (manusförfattaren Mueller debuterar som regissör) och, som väntat när Sean Penn har varit insyltad, starkt skådespelardriven. Kameran och Bicke är så förbundna att vi hela tiden tvingas gå i hans skor. När han försöker bli en bra kontorsmöbelförsäljare (i hans ögon det samma som en bra lögnare). När han spontant dyker upp hos sin exfru (Naomi Watts) och sina barn, där han bara sprider förstämning med sin närvaro. Vi förstår hennes känslor, men vi är dessvärre i hans kläder. Till skillnad från sin nästan-namne Travis Bickle från ”Taxi Driver” är Bicke varken heroisk, djupt störd eller halvfascistoid. Han sympatiserar med de svaga, avskyr varje form av rasism, har en stark känsla för personlig integritet och är överkänslig för arbetslivets små förödmjukelser. Hans attityd är sympatisk. Han driver den bara litet för långt. Det sårade egot blir för varje minut som går litet mer framträdande än patoset i hans övertygelse. När han försöker övertyga en Svart panter-ledare att de ska byta namn till sebrorna, så att nedtryckta vita också får vara med, har pantrarna svårt att hålla sig för skratt. En vit man tillhör ingen minoritet och kan inte skylla på någonting. Bicke är en olöslig konflikt. Det är där Richard Nixon kommer in. Maktens män som trampar på sitt folk för egen vinning. Som säljer lögner. Tv-bilden av presidenten kommer närmare och närmare. När Bicke har förlorat allt är Nixon hans enda samtalspartner. Sean Penns porträtt är gripande, fingertoppskänsligt och tragiskt. Sampelet med Naomi Watts är en lysande fortsättning på deras arbete i ”21 gram”. Birollerna, framför allt Jack Thompson som Bickes chef, manifestationen av positive thinking och försäljaranda, kanske ännu mer imponerande. Hans subtila växlingar mellan faderlig uppmuntran och sadism hakar i Bickes överkänsliga paranoia på ett sätt som ger rysningar. På den knivseggen, mellan paranoia och klarsynthet, balanserar dramat. Och balanserar och balanserar. Lite för länge. Mueller har förbjudit sig att göra filmen ”Larger than life” i amerikansk mening, det vill säga heroisk, mytisk. Men den blir heller inte larger then life i europeisk mening. Tekniken med kameran tätt inpå Bicke är för individcentrerad för att samhällskritiken ska bli tydlig. Scorsese panorerade åt motsatt håll mot Bickle i början av ”Taxi Driver” just för att vi inte skulle identifiera oss utan i stället ta en ordentlig titt på den värld som omger honom. Något saknas. Vi identifierar oss, tar till oss Bickes samhällskritik och blir sedan sinnessjuka mördare. Punkt. Som enskilt konstverk håller det inte hela vägen, men som ett litet steg mot en djupare insikt i vad som kan ha hänt den elfte september är det kontroversiellt. Penns sympatiska porträtt väcker tanken att det kan vara bättre att ta livet av Nixon än att ta livet av sin fru, sin arbetsgivare eller sig själv. KERSTIN GEZELIUS film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24658, "headline": "Får jag bli dintangokavaljer?", "summary": "I ”Tango – återkomsten” åker Gunilla Ander och Nils Hansson kors och tvärs i världen i den mytomspunna dansens fotspår; från Stockholmsrestaurangen Pelé till milongorna i Buenos Aires. Gunilla Brodrej följer med på resan.", "article": "Gunilla Ander och Nils Hansson ”Tango – återkomsten” Ordfront Gunilla Ander och Nils Hansson (musikkritiker i DN) är det tangodansande äkta par som talar om tango i termer av drog och frälsning och som tillsammans skrivit ”Tango – återkomsten”. Efter att ha lyssnat igenom deras favoritskivlista förstår man hängivenheten och får gratulera dem till den hobby som tog fart en januarikväll för sju år sedan, på tangorestaurangen Pelé i Stockholm. För en vanlig vit västerlänning måste tangon vara den mest medryckande musikformen, tätt följd av bluestolvan, som också talar ett omedelbart och universellt språk i klassisk dur och moll harmonik. Till tangons tjuskraft hör dess-utom den introverta och dramatiska dansen och den erotiska lockelsen. Tangon är mytomspunnen och multimjölkad. Man kan Lasse Berghagen-skoja eller Al Pacino-förföra med den. Tangon rymmer romantiken och rytmen, sentimentaliteten och sorgen, de stora svepen och intimiteten. Ett frestande och laddat varumärke för en pr-byrå. Ander och Hansson har rättat sina semestrar efter de eftertraktade milongorna, konserterna och festivalerna och steg för steg upptäckt att deras favvodans är global och vital. Ibland kan man som läsare förnimma den jolmiga luft som kan uppstå kring par med gemensamma intressen. Hängivenheten skymmer när de ska presentera sina intryck och intervjuobjekt. Å andra sidan räcker den gemensamma orken till desto fler platser och människor. Minst krut har lagts på att utreda urtangons ursprung – trubadursång på Pampas, immigrantkultur i Buenos Aires och afrikanska rytminfluenser, mer krut har lagts på det som dansas i dag. Framför allt är boken en bred exposé över allt som inte bara är den länge allenarådande bandoneo-nisten Astor Piazzollas musikertango, och framför allt är det en hyllning till tangoklubbarna, mi-longorna, i Buenos Aires. Upplägget är enkelt: ett antal reportage följer på varandra, varvade med notiser, bilduppslag och citat. När man läst färdigt har man ett oöverblickbart myller såväl geografiskt som kronologiskt. Det känns som om man bara läst kulturreportage i DN:s söndagsbilaga i en vecka. Men det går att ransonera samt självstrukturera genom ordlistor, faktarutor och terminologiguide i slutet. Boken blir med all säkerhet snart kurslitteratur på ett universitet med blött finger i luften. Ander och Hansson har skapat ett collage över den värld de gått in i präglade av en önskan att bevisa genrens renässans. Där ordet tango finns har paret varit. Om det så bara är en norsk klädbutik. Den klingande tangon finns i sin taktfasta, nästan marschartade form, bland annat hos violinisten Juan d’Arienzos orkesters dansvänliga inspelningarna från tangons guldålder, 30- och 40-talet. Mer spännande, men svårdansad, är tangon i sin friare och poe-tiska form med den oförliknelige croonern Carlos Gardel, eller den raspige Roberto Goyneche, som fick världsomspännande genomslag genom Fernando Solanas filmer. Och som fick mig själv på fall. Det är de manliga artisterna som ligger på topplistan. Tangomusikernas estrader är männens. Med undantag av elaborerande tangodivor som Susana Rinaldi. Ett annat lysande undantag finns faktiskt i Sverige i den unga cellisten och kompositören Beata Söderberg som spelat in skivan ”Beatitudes” med tunga tangograbbar som Walter Ríos: bandoneon och pianisten Juan Esteban Cuacci. Jazzigt och svårdansat och inte på Ander–Hanssons lista. Där-emot Parisbaserade Gotan projects, vars debutalbum, ”La revancha del tango” tillhör den sorts klubbmusik som strömmar ur högtalarna på Buddha bars och dansgolv över världen. Gotan har gjort soundtracket till filmen ”Shall we dance?”, där Jennifer Lopez dansar klyschtango med Richard Gere. Ursprungstangon är lika svår att hitta som ursprungsvalsen. Men det finns skäl att tro att de euro-peiska immigranterna i hamnstäderna Buenos Aires och Montevideo snodde/lånade/lärde sig afrikanska rytmer av de svarta slavarna. Alla har vi väl snyltat på tangon. Det går inte att ta miste på glädjen när musikproducenten i P 2 lägger en tango med I Salonisti jämte kammarmusik av Schubert och på så vis knyter vänskapsband mellan genrerna. När musikjournalisten och SvD-kritikern Carl-Gunnar Åhlén i slutet av 80-talet drog i gång sin svenska tangoorkester ”Tango clasico” fick fintangon ett uppsving i den konstmusikaliska svängen i Sverige. Den argentinska tangons huvudinstrument, bandoneon, är en tysk uppfinning. Och Åhlén, som doktorerat på tangons spridning i Europa, skriver att tangon ursprungligen spreds genom noter. Men till en början var termen tango tätt förknippad med tillhåll för de svarta slavarna i Buenos Aires. Svårt att veta vad som är höna och ägg. Tangon innehåller ofta känslan av en sorglig tanke, med stänk av förlust och separation. Det är sorgligt att tänka sig att den faktiskt skulle kunna vara svart stöldgods. ”Tango – återkomsten” travar tangorelaterade företeelser. Tangon är till slut allt. Den är en film av Bergman, säger sångerskan Susanna Rinaldi, den är en landsplåga med Petra Nielsen, en knorr på en ramsa på Skansen eller en feministisk känsla i ett nätverk startat av Marita Ulvskog. Ander och Hansson har mutat in allt detta, fått fason på fotarbetet och en skön känsla av att de befinner sig i händelsernas mitt. Entusiasmen är medryckande men kan också vara vilseledande. Författarna ser Turkiets Kemal Atatürk bjuda upp hela sitt land till dans, kallar honom därmed okritiskt för ”stor landsfader” och hans utrensningskrig för ”befrielsekrig”, eftersom han blir helbrägdagörare för det turkiska folket genom sin passion för tangon. Armenier och kurder blev uppbjudna till en dödsdans. Alla människor blir inte fina av tango. Gunilla brodrej Kritiker på Expressens kulturredaktion ", "article_category": "culture"}
{"id": 24663, "headline": "Svensk film efter Bergman", "summary": "Det enda Bergmanarv de svenska filmerna har i dag är de tunga skådespelarna. Få regissörer verkar intresserade av att film kan vara ett språk, ett förhållningssätt.", "article": "Lukas Moodyssons \"Ett hål i mitt hjärta\" har inte gjort succé i New York. Ja, det är värre än så - en kritiker skriver att svensk film över huvud taget är medioker och har svårt att ta sig ur Bergmans skugga. Säkert en korrekt bedömning. Avskalade sin Guldbaggeretorik liknar de flesta svenska filmer en uppförstorad tv-serie: relationer, intimitet, hur man mår. Men det där om Bergman är en klyscha. Jag har svårt att se att svenska filmregissörer har något som helst förhållande till IB, utom de privata - i sina verk står de varken i skuld eller i opposition till honom. Visst hade det varit intressantare om de hade gjort det: tagit intryck eller polemiserat, befunnit sig i något slags dialog. Under ett par dagar i Paris, i samband med ett program som handlar om Ibsens \"Peer Gynt\", bland andra Bergmans bägge föreställningar, haglar frågorna över mig och Bibi Andersson, som var säterjänta i Malmö 1957 och Mor Åse i Målarsalen på Dramaten 1991. Att man bara behöver komma över Sundet för att möta cineaster som förhåller sig till Bergman som kompassnålen till den magnetiska nordpolen är välkänt. Ingenting gör dem så besvikna och förvånade som när man berättar att den unga svenska filmen inte delar detta intresse - att den så till vida inte har någon historia. Fast i ett avseende tror jag man kan tala om ett Bergmanarv: svensk film är fortfarande skådespelartung. Den lever på kända ansikten. Ofta är dessa naturligtvis även de bästa, som i Björn Runges \"Om jag vänder mig om\" (2003), denna stjärnspäckade eländeskatalog med Ann Petrén, Pernilla August och Jacob Eklund som skruvar fast åskådarna i vittnesbåset och tränger sig så nära att man ramlar baklänges. Mina minnen av svenska filmer de senaste tio åren består nästan enbart av ansikten. Få regissörer verkar intresserade av att filmen kan vara ett språk, ett förhållningssätt, att det finns andra uttryck än psykologiska närbilder, känslotillstånd och \"upplevelser\". Bergman har egentligen inte med saken att göra, för hans närbilder ingår i en personlig estetik: han studerar sina skådespelare, ställer dem så frontalt mot kameran att man tycker sig se sitt eget ansikte såsom i en spegel. Det är en psykologi med rötter i Luthers idé om skapelsen överdragen av en mask som en dag ska ryckas loss och ställa oss öga mot öga med Gud. För Bergman är skådespelaren en förbedjare som han i sekulariserad form använder för att nå det ögonblicket. Därför hushållar han med sina närbilder. De kommer inte gratis, de måste skapas i förhållande till resten av filmen. En av en de starkaste scenerna i hela hans uvre är Jonas Perssons självmord i \"Nattvardsgästerna\", med forsen som brusar och den döda kroppen - det är Max von Sydow som ligger där - dold under en presenning. Kameran står långt från platsen och väcker samma vanmaktskänsla hos oss som om vi vore närvarande utan att kunna ingripa. Vad Ingmar Bergman gör är att han regisserar vår blick: han för oss från avstånd till närhet. I en essä för tre år sedan skrev Carl-Johan Malmberg om sitt växande tvivel på filmen som konstform (\"Montage om film\", Bonniers), och kanske hör han helt enkelt till den lyckliga generation - jag räknar mig själv dit - som fick sitta på parkett under efterkrigstidens guldålder, den som rymmer allt mellan Godard och Truffaut, Hitchcock och Visconti, Fassbinder, Jacques Demy och (den tidige) Milos Forman. Carl-Johan Malmberg mötte något han kallar \"erfarenhetsfilm\" och som avlöste barndomens \"upplevelsefilm\". Var det en parentes i filmkonstens historia? Läser man Antoine de Baecques \"La cinéphilie\" (Fayard) tvingas man dra den dystra slutsatsen. Författaren har varit redaktör för filmtidskriften Cahiers du Cinéma och är kulturchef på dagstidningen Libération. Hans innehållsrika bok bär den talande undertiteln \"Invention dun regard, histoire dune culture 1944-1968\" och är helt enkelt historien om hur Truffaut, Godard, Rivette och de andra uppfann den filmdiskurs som egentligen bestod av två ting: filmerna själva och - inte mindre viktigt - sättet att se på dem, läsa dem som konstverk och sökandet efter föregångarna, tidiga auteurer som Jean Renoir och Roberto Rossellini, Howard Hawks och Samuel Fuller. I denna krets var även Ingmar Bergman välkommen, med viss assistans av Monika, det vill säga Harriet Andersson. Nog verkar det vara på tiden att svensk film reser sig ur tv-soffan och uppfinner sin blick. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24664, "headline": "Bloggare kan avgöra valet 2006", "summary": "Bloggar, dagböcker på nätet, har funnits länge. Men det stora svenska genombrottet? Det sker just nu, och enligt en ny rapport kommer bloggarna att få stor betydelse i valet 2006. Det här reportaget är en grundkurs för dig som just nu hör ordet blogg överallt och vill komma i kapp.", "article": "Det är mindre än två år sedan bloggfenomenet förklarades för första gången i DN. Men egentligen vore det fel att påstå något annat än att bloggar, i bemärkelsen kronologiska texter på en egen hemsida, har funnits sedan nätets födelse. Med nätets födelse avses då förstås inte de olika militära nät som funnits i årtionden, heller inte de extremt små nätkommuner som uppstod i mitten på 1980-talet. Nätet som det ser ut i dag är i allt väsentligt en 90-talsprodukt. Det förutsätter snabb expansion, stor tillgänglighet, tekniska möjligheter att publicera ljud och bild och sist men inte minst: ett brett användande. I dag använder mer än 70 procent av svenskarna internet minst en gång i månaden. Och i en ny rapport från företaget Observer, som bland annat sysslar med omvärldsbevakning, kommer Sveriges bloggare för första gången bli en politisk maktfaktor nästa år, valåret 2006. – I det amerikanska valet blev det så, och allt tyder på att det blir likadant här, säger Alexander Mason på Observer. Hans prognos är att bloggvärlden kommer att förbli ganska smal och elitistisk, även om den växer snabbt. – Ett par ledande bloggare kommer nog att utkristalliseras, och vara dem som alla vill synas hos. Och om de arbetar journalistiskt kan de få stor betydelse, säger Alexander Mason. I USA var det bloggare som grävde fram en mer nyanserad bild av John Kerrys hjältedåd under Vietnamkriget, för att nämna ett exempel. Men bloggarna kan också hjälpa dem som redan sitter på etablerade platser i samhället. Professor Sören Holmberg vid Göteborgs universitet, mest känd som valforskare, tycker att USA-valet gav en av historiens riktigt stora genombrott för ny kampanjteknik. – Det här är ingen nyhet för svenska partier. De sitter på kanslierna just nu och funderar på hur de ska utnyttja det här nästa år, säger han. Sören Holmberg tror att bloggandet snabbt kan gå från att vara ett gräsrotsfenomen till något som etablissemanget gör mest och bäst: – Och i så fall kommer undergroundfolket att gå vidare till något nytt. Så är det alltid. Det ska bli oerhört spännande att följa detta, säger Sören Holmberg. Enkelt uttryckt kan man dela in bloggarna i några underkategorier: ? De privata, som skriver om vardagligheter och samhällshändelser. ? De nördiga, som skapar ett smalt forum för ett specialintresse. ? De journalistiska, som vill nå stor publik. Ett exempel är modebloggen för män, manolo.se, där upphovsmännen bygger ett innehåll i förhoppning om att besöksmängden ska locka annonsörer, alternativt en större ägare. ? De politiskt agiterande, som skriver för att driva en särskild tes eller diskussion. En ofta läst och citerad är johannorberg.net. EU-kommissionären Margot Wallström bloggar, liksom förstås Carl Bildt som med sitt elektroniska veckobrev för ett decennium sedan revolutionerade de politiska kommunikationsvägarna i Sverige. En politisk bloggare är Svenska Dagbladets chefredaktör P J Anders Linder. – Det ger ett utrymme för det snabba. Jag kan kommentera direkt. Precis som inom annan journalistik: jag lägger ut när jag är klar, säger han. En bra dag läser uppemot 2 000 personer hans blogg. En effekt blir att debatten flyttar ut på nätet – fler diskussioner, men färre åhörare. I sin tur leder detta till ett svårare uppdrag för dem som ägnar sig åt omvärldsbevakning i professionell mening, till exempel i journalistiska sammanhang eller för pr-arbete. Det kan också bli problem med trovärdighet, eftersom det inte är svårt att utge sig för att vara någon annan på nätet – eller att inte alls tala om vem man är. Trots det är tilltron till bloggars sanningshalt ännu ofta hög, och de bloggkritiska bloggarna relativt få. Hans Kullin, informationschef på advokatbyrån Linklaters och själv bloggare på sajten kullin.net, diskuterar i rapporten från Observer just problemet med opinionsbildare med dold agenda och dold identitet: – Det är konstigt att etablerade medier sätter så stor tilltro till anonyma källor. Men det är väl heller inte så vanligt att helt anonyma bloggare når ut på ett trovärdigt sätt, säger han. Tycker du att man ska acceptera debattörer som inte talar om vilka de är? – Det beror på hur personen uppträder. Om han eller hon har en hätsk debatteknik är det mindre okej än om samtalet förs på ett sansat sätt och med kontrollerbara fakta, säger Hans Kullin. Enligt gissningar i branschen finns ungefär 1 000 svenskspråkiga bloggar som uppdateras med hygglig regelbundenhet. I USA finns det däremot minst sju miljoner. Och det startas faktiskt tiotusentals varje dag hos de stora blogghotellen, som tillhandahåller den enkla tekniska plattform som behövs. Hur många som sedan får kontinuerlig livskraft är en annan fråga. En blogg som har fått betydande genomslag är den mediekritiska Stockholm Spectator. Två amerikaner, en irländare och en engelsman bosatta i Stockholm lägger sedan knappt ett år massor av kraft på att hitta sakfel i svenska medier, allra helst i DN – och på att högljutt agitera för en politisk linje som ligger närmare Bush än Kerry, för att tala i presidenttermer. – Jag hatar republikaner. Men jag hatar verkligen demokrater, som fan. Så säger Norton Tierra, en av männen bakom Stockholm Spectator, och citerar därmed gänget bakom ”South park”. Norton Tierra heter inte så egentligen. Hans identitet är känd av ett fåtal personer. – Min chef vet visserligen att jag bloggar, men innehållet i Spectator står på ett sätt i konflikt med vad jag gör på mitt jobb. Det är bäst att jag förblir hemlig, säger han. Ett par sajter på nätet ägnar betydande kraft åt att försöka ta reda på vem Norton Tierra är. Av nivån på hans kommentarer är det lätt att förstå att han måste ha ett arbete med viss insyn i centrala maktstrukturer. Michael Moynihan är något av Spectators chefredaktör. Det är han som skriver de flesta inläggen, och det är han som pratar mest. Rappt, snabbt. – Jag lever, äter och andas politik. Men vi tjänar ju inga pengar på Spectator, så jag överlever genom att göra research åt journalister och andra typer av frilansjobb. De fyra har hamnat i Sverige eftersom deras respektive är svenskor. – Men det här jobbet behöver göras överallt. Och jag tycker att svenska tidningar har en usel rättelsekultur. Om man har skrivit fel på ett gatunamn, ska man inte rätta det då? Jo, det är klart att man ska. Se på hur New York Times hanterade Jayson Blair-skandalen, när en reporter hade hittat på grejer under hela sin karriär. Det måste ha varit världens största rättelse. Och Times har bara fått respekt för det, inget annat, flödar Michael Moynihan på. Just engagemanget är särskiljande för många bloggare. Det blir vanebildande att skriva. Diskussioner och kommentarer flödar. – Utan politisk teater vore livet tråkigt. Och tänk dig in i vår situation. Om du var svensk och levde i USA, och amerikanska medier gjorde grejer om Sverige varje dag som var fulla av fel. Du skulle ju flippa ut, eller hur? Några tiotusental webbanvändare återkommer med regelbundenhet till Spectator. – Massor av folk surfar in till oss från de stora medieföretagen. Det kan vi se i våra loggar, säger Norton Tierra nöjt. Så hur var det nu med den tekniska grunden för bloggar? Den går, om man vill, att härleda tillbaka till en enda person. Evan Williams lanserade 1999 genom sitt San Francisco-baserade företag Pyra Labs webbplatsen Blogger.com, där vem som helst enkelt och gratis kunde publicera sina dagböcker. Han har nu blivit en rik man eftersom Blogger har köpts upp av sökmotorn Google. Fältet har sedan fyllts av konkurrenter. Återstår frågan om trovärdighet. Varför tror så många blint på vad som står på bloggar? Särskilt personer som gärna misstror etablerade medier och ser enorma konspirationer som omfattar tusentals journalister är beredda att fästa obegränsad tilltro till den okorrumperade bloggaren. Paul O’Mahony på Stockholm Spectator har en teori: – Som jag ser det beror det på en ökande misstro mot etablerade medier. En lust att hitta något annat. Michael Moynihan sammafattar, med instick från Paul O’Mahony, och de ser nästan förvånat nöjda ut när det är utsagt: – Vi är inte journalister, vi är inte politiker, vi är inte bakhållskonstnärer. Vi är bloggare. Andreas Ekström andreas.ekstrom@dn.se 08-738 15 28 ", "article_category": "culture"}
{"id": 24699, "headline": "Historiska krigsspel tar sig friheter", "summary": "Andra världskriget, Vietnamkriget, Irakkriget - datorspelsvärldens krigsspel tummar mer eller mindre på den historiska sanningen. Enligt speltillverkarna är det för att göra spelen så underhållande som möjligt.", "article": "I dator- och tv-spelsvärlden är krig och historia självklara ingre dienser, precis som i film, teater och litteratur. Men krigshistoria som underhållning är minerad mark, och frågan är hur mycket historisk realism spelkonsumenten vill ha. En klassiker inom strategispelsgenren är \"Civilization\" från år 1991 som i stora drag går ut på att bygga en historisk civilisation och erövra världen. Utvecklaren bakom spelet, Sid Meier, anses vara en av världens bästa och enligt honom är valet enkelt: \"If you come to a conflict between fun and history, you go with the fun.\" Men riktigt så solklart är det inte alltid. Att göra underhållning av krigshistoria är kontroversiellt på många vis, och de speltillverkare som har försökt har valt att handskas med problemen på väldigt olika sätt. Det finns allt från actionspel där man tagit sig stora friheter med sanningen till oerhört faktaspäckade och realistiska strategispel. Svenska Paradox Interactive är en av de ledande utvecklarna av de senare och har bland annat gett ut andra världskrigsspelen \"Hearts of Iron\" I och II. Den som är ansvarig för den historiska korrektheten i spelen är speldesignern och historikern Joakim Bergqwist. Han menar att det först och främst måste finnas \"en balans mellan realism och game play\" i spelen. - Striderna och kriget måste vara simulerade på ett vettigt sätt. Men det måste samtidigt vara roligt att spela, säger han. Det innebär bland annat att man inte får tynga spelen med alltför mycket realism, men att \"Hearts of Iron II:s\" manual är på dryga 90 sidor säger något om hur detaljerat det ändå är. Alla generaler, ministrar och truppslag finns beskrivna, och som spelare väljer man ett av 130 länder och tar kontroll över dess ekonomi, militär, forskning, diplomati och politik. Insamlandet av all data har gjorts av 150 ideellt arbetande Hearts of Iron-fans. Själv fungerar Joakim Bergqwist som ett kontrollfilter och sållar bort fakta som inte platsar i spelet. - Om stridsvagnarna gick på dieselbrännolja eller hur många procent svavelsyra som fanns i artillerigranaterna är inte relevant. Det intressanta är proportionerna. Den vanligaste stridsvagnen var en T34, vilket var en bättre modell än den tyska och därför får den högre värden i spelet. Det är så man måste jobba, säger Joakim Bergqwist, som beskriver historiebeskrivningen i strategispel som ganska \"mekanisk\": Det går helt enkelt inte att trycka in alla delar av samhällsutvecklingen i dem. Men som spelutvecklare tvingas man också till kompromisser med sanningen. - En av de många myter som finns om kriget är att den tyske generalen Rommel var en otroligt skicklig militärstrateg, men de flesta historiker menar att han var ganska ordinär. Och där blir man tyvärr tvungen att välja myten eftersom köparna förväntar sig det. De vill inte få sina myter sönderslagna. Ytterligare ett dilemma är hur man handskas med historiens grymma baksidor. - Man skulle kunna låta spelarna välja hur mycket förtryck de vill utöva i en fascistisk stat för att öka produktionen. Men i \"Hearts\" har vi valt att inte ta med det, säger Joakim Bergqwist, som menar att det \"finns en gräns för hur man kan visa upp historien\". Var den gränsen går skiljer sig mellan olika speltillverkare och genrer. I vissa spel går man väldigt långt när det gäller våld och förtyck. Till exempel i några av de många spelen om Vietnamkriget, som \"Shellshock: Nam ’67\", där man bland annat kan köpa en prostituerad och skära halsen av henne om man får lust till det. Men det vanliga är att civila inte syns över huvud taget i spelen. I många shooter- och actionspel är man också mindre noga med fakta än i strategispelen: Att få fram ett spännande spel är viktigare än att detaljerna stämmer. - Som speldesigner har jag inget emot den typen av spel, de gör sin grej, vi gör en annan. Men som historiker tycker jag att det är väldigt tråkigt, säger Joakim Bergqwist. Lars Gustavsson jobbar på företaget Dice och var projektledare för deras storsäljare \"Battlefield 1942\"; ett shooter-spel som kom för tre år sedan. Målet under utvecklingsarbetet var att återge landskap, fordon och vapen på ett så realistiskt vis som möjligt, utan att göra avkall på spelvärdet. Historien skulle användas mer som \"en fasad\" och i vissa fall tummade man rejält på verkligheten. Japanerna fick till exempel använda mycket tysk materiel. - Vi var medvetna om felen, med det var ett val som vi var tvungna att göra, säger Lars Gustavsson. Tiden rann i väg och det var viktigare att lägga den på att få fram ett bra och varierat spel, men Lars Gustavsson erkänner att han \"brottades med en del moraliska dilemman\". Till exempel kring slaget Market Garden som ägde rum 1944. - I verkligheten var det engelsmännen som stod för det största insatsen i Arnhem där vårt slag utspelar sig. Men i spelet är det amerikaner, och rent moraliskt kan jag känna att det är lite av en skymf mot de engelsmän som stred. I \"Battlefield 1942\" har man valt att inte blanda in någon som helst politik och har också försökt att hålla blodskvättandet nere. I stället visar man en putsad \"Hollywoodvariant\" av kriget. - Det är utan tvekan en balansgång när man framställer krig så. Man vill respektera dem som upplevde det i verkligheten, men samtidigt tror jag att varken de eller någon annan vill att vi ska återge kriget så vidrigt som det faktiskt var, säger han. När historien ligger så nära att den knappt blivit historia blir de etiska avvägningarna ännu svårare. Lars Gustavsson jobbar just nu med \"Battlefield 2\", som handlar om ett fiktivt krig i Mellanöstern. Men flera andra spelutvecklare har redan gett sig på det verkliga Irakkriget. Joakim Bergqwist ser inga principiella problem med det, utan tror att man skulle kunna göra \"ett jättebra spel om Irak\". Men det förutsätter att man gör ett rent krigsspel och struntar i de politiska och etiska frågorna. Är inte det också ett sätt att förvanska historien? - Så länge som man står för att man inte gör en heltäckande beskrivning av verkligheten så behöver det inte vara fel, men jag förstår resonemanget. Men i den meningen är alla historiska spel klandervärda med tanke på att man till exempel inte tar upp kvinnornas position i historien och problematiserar familjens roll och arbetsfördelningen mellan könen. Men, om jag ska vara krass, frågan är hur kommersiellt gångbart det skulle vara. Strategispel för datorn delas i Strategispel för datorn delas i regel in i kategorierna \"turnbased\" och \"rts\". Turnbased innebär att spelaren i lugn och ro kan fundera ut sina drag medan motspelaren (datorn) väntar på sin tur och reagerar på dragen. rts står för realtidsstrategi, där dragen pågår hela tiden så att också snabbheten blir en viktig faktor. rts möjliggjordes av snabbare datorer. Ett av de tidiga banbrytande spelen var \"Dune II\" från 1992. Spelserierna \"Warcraft\" och \"Command & Conquer\" blev det stora genombrottet för rts och ledde till en våg av sådana spel under hela 90-talet. De turnbaserade spelen lever kvar och präglas av en komplexitet och detaljrikedom som är omöjlig och oönskad i de stressigare rts-spelen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24701, "headline": "Historiska krigsspel tar sig friheter", "summary": "Andra världskriget, Vietnamkriget, Irakkriget – datorspelsvärldens krigsspel tummar mer eller mindre på den historiska sanningen. Enligt speltillverkarna är det för att göra spelen så underhållande som möjligt.", "article": "I dator- och tv-spelsvärlden är krig och historia självklara ingre dienser, precis som i film, teater och litteratur. Men krigshistoria som underhållning är minerad mark, och frågan är hur mycket historisk realism spelkonsumenten vill ha. En klassiker inom strategispelsgenren är ”Civilization” från år 1991 som i stora drag går ut på att bygga en historisk civilisation och erövra världen. Utvecklaren bakom spelet, Sid Meier, anses vara en av världens bästa och enligt honom är valet enkelt: ”If you come to a conflict between fun and history, you go with the fun.” Men riktigt så solklart är det inte alltid. Att göra underhållning av krigshistoria är kontroversiellt på många vis, och de speltillverkare som har försökt har valt att handskas med problemen på väldigt olika sätt. Det finns allt från actionspel där man tagit sig stora friheter med sanningen till oerhört faktaspäckade och realistiska strategispel. Svenska Paradox Interactive är en av de ledande utvecklarna av de senare och har bland annat gett ut andra världskrigsspelen “Hearts of Iron” I och II. Den som är ansvarig för den historiska korrektheten i spelen är speldesignern och historikern Joakim Bergqwist. Han menar att det först och främst måste finnas ”en balans mellan realism och game play” i spelen. – Striderna och kriget måste vara simulerade på ett vettigt sätt. Men det måste samtidigt vara roligt att spela, säger han. Det innebär bland annat att man inte får tynga spelen med alltför mycket realism, men att ”Hearts of Iron II:s” manual är på dryga 90 sidor säger något om hur detaljerat det ändå är. Alla generaler, ministrar och truppslag finns beskrivna, och som spelare väljer man ett av 130 länder och tar kontroll över dess ekonomi, militär, forskning, diplomati och politik. Insamlandet av all data har gjorts av 150 ideellt arbetande Hearts of Iron-fans. Själv fungerar Joakim Bergqwist som ett kontrollfilter och sållar bort fakta som inte platsar i spelet. – Om stridsvagnarna gick på dieselbrännolja eller hur många procent svavelsyra som fanns i artillerigranaterna är inte relevant. Det intressanta är proportionerna. Den vanligaste stridsvagnen var en T34, vilket var en bättre modell än den tyska och därför får den högre värden i spelet. Det är så man måste jobba, säger Joakim Bergqwist, som beskriver historiebeskrivningen i strategispel som ganska ”mekanisk”: Det går helt enkelt inte att trycka in alla delar av samhällsutvecklingen i dem. Men som spelutvecklare tvingas man också till kompromisser med sanningen. – En av de många myter som finns om kriget är att den tyske generalen Rommel var en otroligt skicklig militärstrateg, men de flesta historiker menar att han var ganska ordinär. Och där blir man tyvärr tvungen att välja myten eftersom köparna förväntar sig det. De vill inte få sina myter sönderslagna. Ytterligare ett dilemma är hur man handskas med historiens grymma baksidor. – Man skulle kunna låta spelarna välja hur mycket förtryck de vill utöva i en fascistisk stat för att öka produktionen. Men i ”Hearts” har vi valt att inte ta med det, säger Joakim Bergqwist, som menar att det ”finns en gräns för hur man kan visa upp historien”. Var den gränsen går skiljer sig mellan olika speltillverkare och genrer. I vissa spel går man väldigt långt när det gäller våld och förtyck. Till exempel i några av de många spelen om Vietnamkriget, som ”Shellshock: Nam ’67”, där man bland annat kan köpa en prostituerad och skära halsen av henne om man får lust till det. Men det vanliga är att civila inte syns över huvud taget i spelen. I många shooter- och actionspel är man också mindre noga med fakta än i strategispelen: Att få fram ett spännande spel är viktigare än att detaljerna stämmer. – Som speldesigner har jag inget emot den typen av spel, de gör sin grej, vi gör en annan. Men som historiker tycker jag att det är väldigt tråkigt, säger Joakim Bergqwist. Lars Gustavsson jobbar på företaget Dice och var projektledare för deras storsäljare ”Battlefield 1942”; ett shooter-spel som kom för tre år sedan. Målet under utvecklingsarbetet var att återge landskap, fordon och vapen på ett så realistiskt vis som möjligt, utan att göra avkall på spelvärdet. Historien skulle användas mer som ”en fasad” och i vissa fall tummade man rejält på verkligheten. Japanerna fick till exempel använda mycket tysk materiel. – Vi var medvetna om felen, med det var ett val som vi var tvungna att göra, säger Lars Gustavsson. Tiden rann i väg och det var viktigare att lägga den på att få fram ett bra och varierat spel, men Lars Gustavsson erkänner att han ”brottades med en del moraliska dilemman”. Till exempel kring slaget Market Garden som ägde rum 1944. – I verkligheten var det engelsmännen som stod för det största insatsen i Arnhem där vårt slag utspelar sig. Men i spelet är det amerikaner, och rent moraliskt kan jag känna att det är lite av en skymf mot de engelsmän som stred. I ”Battlefield 1942” har man valt att inte blanda in någon som helst politik och har också försökt att hålla blodskvättandet nere. I stället visar man en putsad ”Hollywoodvariant” av kriget. – Det är utan tvekan en balansgång när man framställer krig så. Man vill respektera dem som upplevde det i verkligheten, men samtidigt tror jag att varken de eller någon annan vill att vi ska återge kriget så vidrigt som det faktiskt var, säger han. När historien ligger så nära att den knappt blivit historia blir de etiska avvägningarna ännu svårare. Lars Gustavsson jobbar just nu med ”Battlefield 2”, som handlar om ett fiktivt krig i Mellanöstern. Men flera andra spelutvecklare har redan gett sig på det verkliga Irakkriget. Joakim Bergqwist ser inga principiella problem med det, utan tror att man skulle kunna göra ”ett jättebra spel om Irak”. Men det förutsätter att man gör ett rent krigsspel och struntar i de politiska och etiska frågorna. Är inte det också ett sätt att förvanska historien? – Så länge som man står för att man inte gör en heltäckande beskrivning av verkligheten så behöver det inte vara fel, men jag förstår resonemanget. Men i den meningen är alla historiska spel klandervärda med tanke på att man till exempel inte tar upp kvinnornas position i historien och problematiserar familjens roll och arbetsfördelningen mellan könen. Men, om jag ska vara krass, frågan är hur kommersiellt gångbart det skulle vara. Hanna Malmodin noje@dn.sv ", "article_category": "culture"}
{"id": 24703, "headline": "Virtuos som väljer en ton framför två", "summary": "Årets Swedish Jazz Celebration flyttades från Stockholm till Malmö. Johannes Cornell gjorde ett nedslag och hörde Torbjörn Zetterbergs festivalverk och Maggi Olins trio.", "article": "”SWEDISH JAZZ CELEBRATION” SCEN: KB samt Jeriko, Malmö ARTISTER: Torbjörn Zetterberg, Maggi Olins Trio med Ingrid och Christine Jensen Med årets upplaga av Swedish Jazz Celebration ville arrangörerna poängtera den rikstäckande aspekten och hade därför flyttat hela evenemanget från Stockholm till Malmö. Inget dumt val, för även om Stockholm är en samlingspunkt för musiker från hela landet så är Malmö en tämligen annorlunda, musikalisk miljö. Närheten till Köpenhamn gör att ”scenen” för jazz i praktiken täcker två länder. Men också Musikhögskolan på plats har en egen karaktär, med andra lärare och en mindre beboporienterad undervisning än i Stockholm. Som hade festivalen ändå en fot kvar i huvudstaden var de två centrala framförandena på fredagskvällen inte desto mindre ett från vartdera Stockholm och Malmö. Det fungerar så, nämligen, att arrangörerna varje år ber vissa musiker att göra någonting direkt för festivalen. Mest konkret innebär det ett så kallat beställningsverk, denna gång levererat av Torbjörn Zetterberg. Han är ett välkänt namn i kretsen kring skivbolaget Moserobie; en mångsidig basist med tydlig profil och en rad skivor bakom sig i eget namn. En typisk Stockholmsmusiker, på många sätt. Och det finns verkligen någonting där, i stämningen och attityden och kanske också i själva spelstilen. När Zetterberg leder sitt åttamannaband genom uruppförandet på KB framstår han som något av en Charles Mingus. En kraftfull röst på basen, tungt pulserande under, men också mitt i det musikaliska skeendet. En virtuos när som helst. Men framför allt en musiker med en vision för musiken som helhet och som levande organism. Därför det tydliga sättet att spela. Valet av en ton i stället för två. Målmedvetenheten och auktoriteten i varje enskild basgång. Verket har tre delar men känns så sammanhängande att det knappast är fråga om avskilda satser. Utan ackordinstrument men med fyra saxofoner och två tromboner utöver trumset och kontrabas har bandet ett sound som anspelar på frijazz, rock och gammal soul. Det låter rått och naket, och då det inte existerar någon form av klanglig matta (ackord) att falla tillbaka på är det som om musiken fick sin bärkraft av själva luften den flyttar. En utmaning – rent fysiskt. Men så har också Zetterberg valt sitt manskap med omsorg. Det är Kjell Nordeson på trummor, till att börja med. Och bland blåsarna finns både Fredrik Ljungqvist och Jonas Kullhammar. Jag nämnde ju Mingus, men mot slutet av konserten tänker jag snarare på Pharoah Sanders mässande grooves. Zetterbergs skrivna material tycks förutsätta stämningen, rummet, själva framförandet och kanske också just de här musikerna. Det saknar definitivt inte värde rent kompositoriskt, men det är musik som existerar fullt ut först då den spelas med tillräcklig övertygelse och energi. Finns det en form av samstämmig, kreativ atmosfär knuten till Moserobie och jazzen i Stockholm så kunde den här sviten mycket väl vara ett uttryck för den. Och det förringar inte Zetterberg som individ. Det gör honom till en strålande uttolkare av en i grunden kollektiv form av musik. Maggi Olin, som står för kvällens andra huvudnummer, sysslar med någonting helt annat. Här, på den mindre konsertlokalen Jeriko alldeles i närheten av KB, spelas i stället ett slags akustisk mainstreamjazz med fokus på ett gott hantverk snarare än obändig vilja. Olins trio är för kvällen utökad med de kanadensiska systrarna Ingrid och Christine Jensen på trumpet och saxofon. Den förra är internationellt etablerad och visar inte bara upp ett mycket drivet spel, utan också en särskild känslighet i förhållande till musiken och situationen. Olin har inte skrivit allting själv; även Christine Jensen bidrar med flera låtar i en tempererad, modern stil som går igen i hennes eget spel, i synnerhet när hon spelar sopransaxofon. Också Olin som pianist har en relativt diskret framtoning, med vikten på harmoniska progressioner snarare än tekniska avancerade övningar med högerhanden. Hon leder sitt band med en påtaglig ödmjukhet, vilket också tycks smitta av sig på den övriga gruppen. Det känns sympatiskt, över lag. Duktiga musiker som spelar bra. Punkt. Johannes Cornell scen@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24721, "headline": "Tony Olsson talar ut – och förtiger", "summary": "”Chockvågor” är en hyfsat välskriven redo-görelse för Tony Olssons liv före och efter polismorden i Malexander. Men det är oklart om det är thriller eller botgöring.", "article": "Tony Olsson ”Chockvågor” Hjalmarson & Högberg ”Jag försökte rekapitulera när jag hade skjutit mitt tredje magasin och kom på att det hade skett när polismannen flydde ner i kärret. Skrattade för mig själv när jag mindes hur han hade sprungit, som skjuten ur en kanon. Där hade inte ens världsrekordhållaren på etthundra meter haft en chans. Det tycktes mig så komiskt när jag tänkte på det.” Så lyder ett stycke ur rånaren, polismördaren och nazisten Tony Olssons egen version av flykten efter bankrånet i Kisa våren 1999, den som strax skulle passera Malexander. De tre kumpanerna har stoppat den första polisbil som jagat dem och driver med skottsalvor föraren att ta skydd. En stund senare hinns de upp av nästa polisbil, med känt resultat. ”Chockvågor” är det kittlande namnet på en ny bok av Tony Olsson. Titeln är både adekvat och helt malplacerad, som så mycket annat i denna tvetydiga bok som på ytan är en hyfsat välskriven, rak redo-görelse för Tony Olssons livsväg, till och från morden i Malexander. Men är den också, till exempel, en utsträckt hand mot omvärlden – eller bara ett långfinger? Botgöring eller thriller? Hjältebiografi eller inlägg i kriminaldebatten? Det är mer oklart, lite av alltihop kanske, det vill säga för mycket. Här kan alla tänkbara läsare finna skäl för sin sak: nazister och antinazister, tjyvar och poliser, hökar och duvor i kriminaldebatten. Till och med de som vill höra en ångerfull själ ta avstånd från sina förvillelser får sitt – även om just de delarna av boken råkar utgöra de mest summariska och minst övertygande. Allt inräknat har boken därmed förstås också alla utsikter att bli en lysande förlagsaffär. På ett plan ger berättelsen ett öppet och ogarderat intryck. Självutlämnande och säkert ärligt berättar Tony Olsson om sin barndom: otrygghet, misshandel, mobbning. Om relationen till olika styvpappor som präglades av våld och svek (så tycks också hans fortsatta förhållande till män och auktoriteter kastas mellan hat och undergiven lojalitet) och om de starka känslobanden till mamman – som å andra sidan också är den som först lär honom att stjäla. Både trovärdigt och begripligt förklarar han sitt senare engagemang i nazismen. Hans väg dit är rena skolexemplet på hur en jagsvag och frustrerad ung man kan ryckas med av en våldspräglad extremiströrelse som han själv i eftertankens blekhet kallar ”sekt”. Ofta röjer han en skarp iakttagelseförmåga, som när han redogör för den långa flykten till Costa Rica efter polismorden, först i berusande frihet, sedan i landets vedervärdiga fängelser. Sanningen och hela sanningen alltså? Nja. Mot slutet av boken återger Tony Olsson delar av polisförhören kring Malexander. Där framgår med all tydlighet hur väl skolad han är i den ädla kriminella konsten att tiga, blåljuga och förneka. Och läser man boken mot bakgrund av allt som redan publicerats kring honom får man känslan att han använder lite av samma teknik mot läsaren. Framför allt förstår man att han är minutiöst noga med vad han inte skriver; frågan är om vi får veta någonting som inte redan framgått i intervjuer och förundersökningar. Det är en misstanke som också kastar ett sista, tvetydigt ljus över bokens slutscen, själva polismorden. Han berättar nämligen – absolut ingenting. Efter detaljrikedomen kring den föregående skottlossningen är det en smula förbryllande; eller kanske snarare talande. Inför offentligheten har Jackie Arklöv tagit på sig all skuld för de dödande skotten. Olssons beslutsamma tigande låter ana att vi inte fått veta hela sanningen. Med tanke på den debatt som förts om Lars Norén, Riksteatern och pjäsen ”Sju tre” är det mest upp seendeväckande avsnittet annars det som handlar om Tony Olssons, Mats Nilssons, Andreas Axelssons och Jackie Arklövs arbete med sin egenhändiga nazistiska organisation, NRA. Jag hörde själv till dem som efter premiären försvarade tilltaget med ”Sju tre”. Jag ansåg då, egentligen fortfarande, att det var ett modigt om också ofullgånget försök av Lars Norén att gå i närkamp med en fråga samhället annars helst blundar för: vad är det som gör unga män till nazister, och hur ska man bemöta dem? Den efterföljande debatten och de känslor pjäsen väckte hörde så att säga till föreställningen. Men hela diskussionen både avstannade och kantrade efter Malexander, och jag fick delvis skäl att tänka om. Inte så mycket för att de förhärdade brottslingarna visat sig vara förhärdade, det visste vi redan – utan för att förundersökningen kom att visa på djupet av deras nazistiska engagemang. Det var ju inte några vilseledda extremister i allmänhet Norén råkat stöta på – i själva verket tycks hela deras senare brottslighet bestå i grov, målmedveten och omstörtande nazistisk kriminalitet. De rånade för att skaffa pengar till en militär nazistisk kampgrupp, med förebild i IRA. En bisarr idé, men praktiken var högst verklig. I deras värld rådde krig, och i dag skulle de nog ha kallats terrorister. Man undrar vad kriminalvården vid tiden för ”Sju tre” egentligen visste, eller anade, om den sidan av deras verksamhet. Det var ju den myndigheten som stod för säkerhetsbedömningen och som släppte ut föreställningen i full frihet. Tony Olsson ger intryck av att vara på en gång intelligent och kortsynt; en osäker men kaxig känslomänni-ska som till skillnad från exempelvis den kylige Mats Nilsson väcker ett slags motvillig sympati för att han tycks leva, med Lars Noréns uttryck, ”i sina demoners våld”. Han antyder gärna att han kommit till insikt. Samtidigt är ett återkommande omkväde i boken ett självupptaget hat mot alla dem som på ett eller annat sätt ställt sig i vägen för honom: polis, kriminalvård, kamrater som golat. Ett hat som får hans språk att glöda – och hans försäkringar att han lagt den sortens känslor bakom sig att klinga ganska ihåligt. Visst är det ändå rätt kul med en snutjävel som springer för livet? Till bokens många tvetydigheter hör att Alf Svensson skrivit ett fromt och tomt förord om det goda i att förlåta även de förtappade. Fint – men har han diskuterat ämnet med Tony själv? Lars Linder lars.linder@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24724, "headline": "Kuba sitter i fingrarna", "summary": "Bebo Valdés har i hela sitt musikaliska liv tillhört de främsta namnen inom den afro-kubanska traditionen. Efter revolutionen på Kuba kom han till Sverige - och stannade för gott.", "article": "- Jag har nästan lika stort grepp som pianistvirtuosen och tonsättaren Rachmaninov, skrattar Bebo Valdés och spänner ut fingrarna på sin högerhand för mig när vi träffas på en barservering vid Slussen i Stockholm. Bebo berättar att han särskilt älskar den tredje pianokonserten, som han hört Rachmaninov själv spela en gång i Boston, samtidigt som hans händer liksom fladdrar iväg i rytmiskt utbrott - som vore han mitt i den kokande finalen. Det är en fördel att kunna ta stora breda ackord om man, som Bebo Valdés, varit en ledande pianist, kompositör och bandledare inom den afro-kubanska musiktraditionens musik i mer än sex decennier. Pianots roll inom den kubanska musiken ger en unik frihet till ett spel som spänner mellan det rent slagverksmässiga till stor romantisk gestik. En stil med djupa kubanska rötter men som har influerats av såväl den amerikanska jazzen som av den klassiska musiken. - Det har varit tätt mellan genrerna på Kuba, säger Bebo, och influenserna har löpt kors och tvärs. Men det betyder inte att man som enskild musiker spelar allt möjligt. Det är viktigt att veta vem man är och vad man är bra på. Våra traditioner går tillbaka till Afrika och de är månghundraåriga. Fram till revolutionen på Kuba ledde Bebo Valdés orkestern på den omsusade nattklubben Tropicana i Havanna (där av musikerna i Buena Vista Social Club också spelat), gjorde över tusen skivinspelningar och var djupt involverad - tillsammans med bland andra Dizzy Gillespie - i tillkomsten av den stil som kallats latin jazz. 1960, efter Castros maktövertagande, reste han från Kuba till Mexiko och rev sönder sin returbiljett. Och har sedan dess aldrig återvänt. Under en turné i Sverige i början av 1960-talet med sitt band Lecuona Cuban Boys, på dansrestaurangen Tyrol på Gröna Lund (Bebo är noga med datum och skriver \"24 april 1963\" i mitt block!) träffade han den 19-åriga svenskan Rose-Marie Pehrson, som han kort därefter gifte sig med. Flera av hans barn har också blivit framgångsrika musiker, exempelvis Rickard som är basist i Stockholm och Chucho på Kuba, pianist och Grammybelönad. Sedan giftermålet har denne legend, alltså i fyrtio år, levt i Stockholmsförorten Brandbergen och spelat i ett oräkneligt antal hotelllobbyer. Ändå har han varit fullkomligt okänd för de flesta svenskar. - Rose-Marie är det bästa som hänt mig i mitt liv, säger Bebo. Berömmelsen som jag erfarit de senaste åren tack vare Fernando Truebas musikfilmer, \"Calle 54\" och \"El Milagro de Candeal\", och de tre Latin Grammys som jag vunnit - tar jag med ro. Jag är stolt över att ha levt ett enkelt liv med min familj här i Sverige och att alltid ha kunnat försörja mig. - Jag tycker också mycket om Sverige och har faktiskt komponerat en \"Stockholms-svit\". Jan Johansson träffade jag på sextiotalet, han var en fantastisk pianist, men jag har också inspirerats av Olle Adolphson och Evert Taube. Hör \"Är ni Fröken Pehrson?\" på min senaste platta \"Bebo de Cuba\" där jag hyllar mina musikaliska rötter (här avbryts intervjun för en stunds gemensam sång i Taubes sugande sommarnattsvals: \"Vad vore livet Rose-Marie förutan sång och dans ...\") I filmen \"El Milagro de Candeal\" som visades på Göteborgs filmfestival i februari besöker Bebo Valdés Salvador de Bahia i Brasilien, en stad där det afrikanska ursprunget lever kvar på ett unikt sätt i riter, rytmer och språk. Här ses han besöka heliga kvinnor, jamma med unga vilda sambaorkestrar och möta storheter som Carlinhos Brown och Marisa Monte. I en underbar scen, på en veranda ut mot havet, ackompagnerar han Caetano Veloso i klassikern \"Brazil\" genom att bara trumma med händerna på bordet. - Detta var en pilgrimsresa för mig, jag har alltid lockats av att ta del av hur det afrikanska arvet lever vidare i Bahia. Jag är ju från Afrika (Bebo pekar skrattande på sin ansiktshy). Och Kuba har historiskt sett varit porten till Amerika för alla de rytmer som kommit från Väst- eller Centralafrika. Men den brasilianska musiken tillhör samma familj, samma rytmiska språk. Bebo Valdés föddes år 1918 i Quicivan, en liten stad strax söder om Havanna och fick tidigt gratislektioner av en pianolärarinna vars fingerrörelser han memorerade. Något eget piano hade familjen inte råd med, han fick i stället ett par maracas. När Bebo väl köpte sitt första piano var det fullt av termiter. Men det sociala livet var genomsyrat av musik, den fanns överallt, särskilt vid årets alla högtider, \"festas\". - Det jag minns starkast från när jag var liten är hur man vid sådana tillfällen fick bidra med sin egen rytm. Då lärde jag mig det polyrytmiska, att med sin egen rytm relatera till de övrigas. Och det är grunden i mitt arv. I kubansk musik finns alltid ett rytmiskt grundmönster, som vi kallar clave, till vilket vi är fria att lägga till andra rytmer, i lager på lager. Clave är själva nyckeln till det rytmiska samspelet. På söndag spelar Bebo Valdés tillsammans med flamencosångaren Cigala i Stockholms konserthus. En konsert som varit slutsåld sedan månader tillbaka. Deras platta \"Lagrimas negras\" vann en Grammy i år och har prisats för det känsliga mötet mellan två stora traditioner, den afro-kubanska och den andalusiska. - Det var ett mycket svårt arbete, säger Bebo lite sammanbitet, och det tog lång tid för mig att finna ut hur jag skulle kunna vara mig själv. Jag har spelat med mamboerans mest färgstarka sångare, som den store Beny Moré, den vilde Rolando Laserie och den otrolige Miguelito Valdés, den bästa av alla och min musikaliska själsfrände. - Men Cigala gör helt som han vill. Beröringspunkter finns emellan oss, exempelvis genom vissa danser, och flamencon har ju influerats av rumban. Men flamencon har rötter i Indien och kretsar kring ett uppgivet känsloläge som på sätt och vis är främmande för den kubanska musiken. Det skall bli spännade på söndag! Bebo Valdés fyller 87 år till hösten och Kuba lever i hans minnen. På \"Bebo de Cuba\" finns en låt som tillkom efter en dröm om Cecilio, en före detta slav, som hade tagit hand om Bebos farfars familj när denne tidigt dog. Och som ofta satt och improviserande på sin gitarr (très) när Bebo var liten. - Jag kommer aldrig att återvända till Kuba, säger Bebo allvarligt. Jag tål inte diktaturer. Men min farmor blev 109 år så jag kommer nog att drömma lite till - och kanske göra ny musik. När vi skall lämna barserveringen vid Slussen får Bebo syn på en av de unga servitriserna och ropar på henne. - Förlåt fröken, ni ser indisk ut, är ni från Indien? - Nej, jag är från Teheran, svarar hon. - Åh, vad säger ni, skrattar Bebo, där spelade jag dansmusik med min kubanska orkester på ett hotell 1934! 5 skivormed Bebo Valdés \"The Original Mambo Kings\" (Verve) En lysande introduktion till den första afro-cubopen åren 19481954 med namn som Machito, Mario Bauza och Dizzy Gillespie. Här finns Bebo Valdés sprakande piano på \"Con poco Coco\" från 1952, den allra första kubanska inspelningen av latinjazz. \"Guapacha con Bebo Valdés y sus amigos\" (Caney) Galen och modernistisk dansmusik från slutet 1950-talet, inspirerad av cha-cha-cha, och med sångare som Rolando Lasarie, Armando Borcelá och Pio Leiva. Frenesin i \"Chaguere\" är hardcore salsa och rent sanslös. \"Lágrimas negras\" (Calle 54/BMG) Ett närmast rituellt möte mellan Kuba och Andalusien där Bebo Valdés lyriska lätthet balanserar flamencosångaren Cigalas inåtvända svärta. \"Bebo de Cuba\" (Calle 54/BMG) Ett slags musikaliskt testamente på två cd. Brusande latinjazzinfluerad orkester på \"Suite Cubana\", intimare och mer ren kubansk dansmusik på \"El Solar de Bebo\". \"The miracle of Candeal\" (Sony/BMG) soundtrack till filmen med samma namn som visades på Göteborgs filmfestival i år och där Bebo Valdés ackompanjerar Brasiliens vackraste röst, Marisa Monte. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24730, "headline": "En hyllning till den eldfängda duetten", "summary": "Stockholm 59° North dansar fem duetter av fem koreografer. Örjan Abrahamsson ser en glimrande föreställning.", "article": "Verk: ”Duo” Kompani: Stockholm 59° North Scen: Dansens Hus Ingen människa är en ö. Men en tango kräver heller inte fler än två. Därför är en duett fullt tillräckligt. Ja, den är faktiskt mer än så, åtminstone inom klassisk balett. Duetten, eller pas de deux, är ofta dramats och balettens absoluta höjdpunkt. Så kompaniet Stockholm 59° North utgår från traditionen när man nu presenterar fem duetter av fem olika koreografer på raken i föreställningen ”Duo”. Dansarnas ryggmärgsreflexer stavas klassisk balett. Flera tillhör Kungliga Balettens bästa dansare. Sedan Stockholm 59° North bildades i slutet av 90-talet har dock målet varit att dansa samtida koreografier, inte klassiska. Den enda gången under kvällen som balettraditionen är uppenbar är i engelsmannen David Dawsons koreografi ”Morning ground” med Nicole Rhodes och Nikolaus Fotiadis. Då befinner sig ändå Dawson långt, långt ifrån Svansjöns estetik, och betydligt närmare den moderna balettens mest inflytelserike geni William Forsythe. Liksom i Dawsons suveräna koreografi ”The grey area” på Operan i höstas utnyttjas den klassiska tekniken till bristningsgränsen. Men det blixtrar aldrig riktigt till denna gång. Det gör det desto oftare i kvällens andra verk. I Jorma Elos inledande, smäktande fina ”Drive” visar Göran Svalberg och en alltjämt enastående Yvan Auzely vad mjuk böjlighet och intim pardans verkligen kan vara. Örjan Andersson drar på elektronmusiken på chockerande hög volym i ”Oblique”. I denna lätt ironiska, ljuvliga betraktelse över balettens eviga diagonal skär en vass ljusstråle scenen i två delar. På var sin sida av den liksom osynliga spegeln finner Kristina Oom och Jeanette Diaz-Barboza varandra med en underbar precision. Kvällens clou! ”Duo” vill visa på duettens olika möjligheter. Så jag blir bara lite överraskad när Shintaro Ou-e, dansare i Cullbergbaletten, i ”Öppen planlösning” gör en koreografi som påminner om att vi faktiskt befinner oss på det scenkonstnärliga 2000-talet. Samtidskommentar och performance med andra ord. Två grabbar förenas av en kavaj som siamesiska tvillingar och fajtas för att nå upp till mikrofonen i taket. Man vill ju inte bara synas, utan också höras! Långkalsonger med snyggt gällivarehäng gör sitt till. Många skratt. Avslutande ”by the painless arrow of artemis” är likväl föreställningens märkligaste koreografi. Kontrasten mellan koreografens och dansarnas språk är stor och uppenbar. Två hyperklassiska eleganter från Kungliga Baletten, Karin Forslind och Jan-Erik Wikström, möter här en av våra mest säregna, moderna koreografer, Virpi Pahkinen, som ju gärna lånar rörelsematerial från ett annat, betydligt mer anrikt klassiskt danshåll: Indien. Det blir en gudalik, eldfängd duett som bara delvis övertygar mig, men som fascinerar genom rörelsernas inre spänningar. Två distinkta språk slåss liksom om uppmärksamheten i en kropp. Inte undra på den schizofrena energin. ”Duo” är en på papperet intressant idé, men som faktiskt också tagit en mycket spännande, varierad och tankeväckande form. Dessutom inramas föreställningen av Mikael Israelssons ursnygga laserdesign. Frågan är om Stockholm 59° North inte är Sveriges mest spännande kompani i dag. Vem, vilka vågar anta utmaningen? Örjan Abrahamsson scen@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24745, "headline": "En sprickfri romantiker", "summary": "Den finlandssvenske målaren Albert Edelfelt ville behaga med sina bilder, inte rannsaka och bryta ner. Samtidigt arbetade han mot 1800-talets slut mot den tilltagande förryskningen.", "article": "Albert Edelfelt Prins Eugens Waldemarsudde T o m 14/8 Jag letar efter sprickor i Albert Edelfelts måleri på Waldemarsuddes stora utställning. De syns inte. Snart inser jag att mitt företag är orättvist. Den finlandssvenske nationalmålaren Albert Edelfelt (1854–1905) sökte inte konflikter. Han ville behaga och hålla samman, inte rannsaka och bryta ner. Edelfelt tycks ha givit alla vad de ville ha. Så fick den finska lojalitetspolitiken sina goodwillporträtt av den ryska centralmaktens kejsarfamilj medan finskhetsivrarnas nationella projekt fick sina bilder av vad man ansåg vara finsk historia och kulturell särart, finsk själ och finskt folk. Dit räknades dock inte tjuderna, den urfinska befolkningen, berättar den innehållsrika katalogen/boken (förlaget Atlantis). Med sina breda ansikten och höga kindknotor rensades tjuderna bort från föreställningen om rasren finskhet. När Edelfelt 1873, 18 år gammal, med fickan full av statliga pengar skickades till Antwerpen för att bli Finlands efterlängtade historiemålare var hans uppdrag alltså dubbelt. Konstpolitiskt skulle han tjäna såväl Ryssland som Finland. Liksom Skandinavien och Frankrike. I femton år förblev Paris hans andra hemstad. Han skötte sina mångdubbla uppgifter diplomatiskt väl. Efter studier i Frankrike, Italien och Spanien öste han frisk luft och skinande solljus på Finlands tänkta folk. I hans måleri är småpojkarna blonda, smalkindade och friska. I målningen ”I yttersta skären” 1898 är fiskarbefolkningens kvinnor sega, slanka och spetsnästa och bär åror och räfsor lika stridlystet som om de bar vapen. Som konstnär gjorde Edelfelt vad nationalskalden Johan Ludvig Runeberg uppdrog åt författarna; att bli folkets realistiska och ”naiva” diktare. 1894–1900 illustrerade Albert Edelfelt Runebergs verk ”Fänrik Ståls sägner”. Konstköparna i Paris jublade över Edelfelts exotiska folklore, naturalistiska porträtt och glitterhudade parisiskor som bara lagom lite hade doppats i impressionismens färgcocktail. Edelfelt tyckte om impressionisternas fräschhet, men betraktade deras violetta skuggor och gula himlar som ohederliga. Hos Edelfelt kommer ljuset utifrån, inte inifrån – som i en brittisk dramadokumentär eller amerikansk kostymfilm där allt är genomlyst, registrerat och likvärdigt. Edelfelt slet hårt med rekvisita och research. Jag vet inte om nutidens filmare använt sig av ”Drottning Blanka” (1877) eller ett ”Ett barns likfärd” (1879). I Frankrike uppfattades scenen med det döda barnets kista på kant i båten som både hänförande och grym. På en amerikansk köpares begäran förvandlade Edelfelt snällt om scenen till en dopfärd. Hemma i Helsingfors fick kultureliten sina porträtt, liksom deras hustrur, älskarinnor, mammor och barn. Författarna Viktor Rydberg (1892) och Zacharias Topelius (1889) avbildas med pekfingret i boken och dagsljuset riktat mot deras upplysta pannor. Med gapande mun och fingret under hakan beundrar konstnärinnan Antoinette Råström kokett sin makes Ville Vallgrens halvfärdiga gosseskulptur. Nu låter det som om Waldemarsudde framställer Edelfelt som en anpasslig kompromiss- och brödmålare. Så är det inte alls. Visst kan hans måleri och konstdiplomatiska arbete framstå som en sinnebild för storfurstendömet Finlands politiska balansakter. Men Edelfelt var samtidigt internationalist och en kosmopolit som stödde Dreyfuss, lutade sig mot Zola och bejakade moderniteten. Mot panslavismen ställde han patriotismen men vände sig tillsammans med sina ryska konstnärskolleger mot den konservativa nationalismen som han ansåg stängde ute Finland (och Ryssland) från det ”europeiska inflytandet och den moderna konströrelsen”. Mot 1800-talets slut agerade han aktivt mot den tilltagande förryskningen. Skrapar man lite på Edelfelts ljussatta ytor som han så ömt fernissade syns i Zolas anda en varm respekt för modellen. Som i porträtten av den åldrade runosångerskan Larin Paraske och pojkarna på arbetshemmet i Helsingfors. Det fanns säkert åtskilliga sprickbildningar i Edelfelts bildvärld – som han snabbt fyllde i och målade över. Fast de köttsliga porträtten av flickvännen Virginie slätade han inte ut. Jessica Kempe konst@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24752, "headline": "Ett snillrikt par", "summary": "Albert Einstein kom på relativitetsteorin och gick till historien. Hans första fru Mileva Maric var en okänd pianolärare – fast det var hon som fick Nobelprispengarna. Det hade Einstein lovat henne när de skildes. Varför?", "article": "Albert Einstein fick Nobelpris i fysik 1921 för sin relativitetsteori. Prissumman var 121 572 kronor, och den 40-åriga Albert Einstein kunde inte komma till prisceremonin i Stockholm utan fick pengarna först två år senare. Så vad gjorde han med dem? Skickade dem i all tysthet till sin förra fru, Mileva Maric, som han hade skilt sig från 1918. I deras skilsmässoavtal stod det faktiskt att hon skulle få pengarna i händelse av att han fick ett Nobelpris. Varför gav han henne pengarna? Var det hans sätt att betala ett rejält underhåll för de två sönerna? Eller var det faktiskt så att relativitetsteorin var två personers gemensamma arbete – Alberts och Milevas? Det finns tecken som tyder på att de skrev teorin tillsammans, även om man givetvis kan invända att om det var så, skulle de väl ha uppgivit det när teorin publicerades. Varför skulle hennes namn utelämnas? Makarna Curie fick ju dela ett Nobelpris, så ett par kunde mycket väl få priset. Det finns inga anteckningar bevarade, inga bevis för vem som gjorde vad, men Albert refererade till deras gemensamma arbete med relativitetsteorin då och då i brev till Mileva. Medan de var gifta, förstås. När de hade skilt sig talade han aldrig mer om hennes del i hans teorier. Serbiska Mileva Maric började läsa matematik och fysik vid Zürichs polytekniska högskola när hon var 21 år gammal. Hon var den enda kvinnan i sin årskurs, en begåvad student med en missbildad höft som gjorde henne låghalt. Kvinnor hade nyligen tillåtits att läsa på högskolor, men det sågs ändå som naturvidrigt. Hennes tillvaro måste ha blivit lättare när hon mötte den tre och ett halvt år yngre Albert Einstein. De inledde ett kärleksförhållande men arbetade också tillsammans, intresserade av samma ämnen och lika begåvade. Självklart planerade de att leva tillsammans hela livet: ett äktenskap med två självständiga forskare inom samma område, en oslagbar arbetsgemenskap. Naturligtvis gick det åt skogen; den tidens kvinnor kunde knappast förena äktenskap, familjeliv och avancerad forskning. Mileva Maric väntade sitt första barn redan innan de var gifta. Det var just när hon skulle upp i slutexamen på Zürichs polytekniska högskola, en examen hon misslyckades med. Hon åkte hem till Serbien där hon födde dottern Lieserl 1902. Sedan återvände Mileva ensam till Albert, som aldrig såg dottern. Först när Lieserl var ett år gifte de sig och registrerades som ett par utan barn – och ett halvår sedan adopterade de bort dottern. I stället lovade Albert att Mileva skulle få ”en ny Lieserl”, ett barn var ju ”varje kvinnas rättighet”. Hon fick Hans-Albert, som var ett år gammal den vår som relativitetsteorin skrevs. De fick ytterligare en son några år senare. Paret skilde sig 1918. Albert Einstein gifte om sig med sin kusin Elsa Löwenthal och flyttade till USA, medan Mileva Maric bosatte sig i Zürich med barnen. Albert Einstein fortsatte sitt liv som världens mest begåvade fysiker, och Mileva Maric försörjde sig och barnen som matematik- och pianolärare. Men hon fick Nobelprispengarna. Lotta Olsson lotta.olsson@dn.se 08-738 22 11 Fru Einstein SVT 1 22.00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 24767, "headline": "Vad ska få flöda fritt?", "summary": "Den nya lagen om digital upphovsrätt införs präktigt försenad i sommar. Massor av avgörande frågor återstår att reda ut eftersom tvisterna spänner över över stora områden.", "article": "I tio år har upphovsrättsfrågorna i tysthet vuxit till ett alltmer explosivt samhällsproblem. Först nu, med ett EU-direktiv som skall bli svensk lag i sommar och när Antipiratbyrån, APB, med Kronofogdens hjälp gör räder mot Internetföretaget Bahnhof och fanatiska dödshot singlar genom luften: då vaknar medierna. Kring den digitala upphovsrätten har det stormat i tio år, men in i medierna har det bara skvalpat när något riktigt spektakulärt har hänt, med start kring det första ”P2P-programmet” Napster år 1999. Det är nu i senaste laget att diskutera en hel rad grundläggande problem: den nya lagen införs, redan präktigt försenad, i sommar. En stor grupp människor känner sig ändå kriminaliserade över en natt. Massor av frågor återstår egentligen att reda ut. (Anders Mildner hör till dem som gör en bra insats i tisdagens Expressen.) Att det är svårt att gå till botten med frågan om fildelningen är att tvisterna spänner över så stora områden – flera av dem avgörande för framtidens internet och mediaföretagens respektive konsumenternas ekonomiska och rättsliga ställning. För att nu inte tala om rättsäkerheten i sig. Jag ska försöka beskriva några av problemfälten. Bakgrunden. Fildelningsstridens rötter går minst tio år tillbaka och har egentligen två olika grenar, som inte bör blandas ihop. Den ena handlar om IT-boomens snabba mytbildning kring vad den digitala revolutionen egentligen skulle föra med sig på ett ekonomiskt plan. En konsultmyt som blev inflytelserik var att till exempel tidningar och bokförlag skulle skynda sig att lägga beslag på den digitala upphovsrätten till de texter man publicerade – eftersom pappersutgåvor snart skulle höra forntiden till. (Detta gick knappt att diskutera på ett sansat vis när det begav sig. Folk var antingen vildögda eller i förväg uttråkade.) Den som när visselpipan ljöd samlat mest digital information på hög – och ägde den – skulle vinna. Ganska snart bröt illa grundade strider ut mellan förlag och författare, mellan tidningar och skribenter, strider som inte är över än och som kanske utkämpades i onödan. De digitala textarkiven och e-böckerna blev inte den där snabba guldgruvan. Men redan här såg man att upphovsrätten var osäkrad och ideologiskt laddad. Och redan här drog de stora medieföretagen på sig badwill genom att vara klumpiga och aggressiva i sin hantering av frågan. Den andra rottråden till dagens konflikt stammar ur bråket kring copyright på programvara, och går tillbaka på hur internet och stora delar av persondatorrevolutionen växte fram – genom öppenhet och ospärrad tillgång till kod och kunskap. I de kretsar som ledde denna utveckling fanns och finns en starkt ideologisk tanke om hur tillgänglighet på information (”information wants to be free”) är framstegets själva motor – en tanke som lever vidare i hela linuxrörelsen. Varje försök att stoppa det fria informationsflödet ses som framstegsfientligt och i längden dåligt för samhällsekonomin. Men här sker också ofta en olycklig sammanblandning av perspektiven – bråket om det oriktiga i att ta patent på information, kunskap och ytterst programvara är en delvis annan strid än den som gäller fildelning av film och musik. Upphovsrätten. Ingen har såvitt jag vet på allvar hävdat att upphovsrätten skulle avskaffas. Men redan i bråket kring Napster uppstod två skyttegravsfronter som sedan inte flyttat sig en millimeter. I den ena skyttegraven sitter mediaföretagen, som precis som programvaruföretagen hävdat att varje kopierad fil helt enkelt skulle betraktas som en förlustpost. En kopierad låt är lika med en försåld skiva mindre. Den hållningen är absurd men inarbetad: det var samma argument som användes när man på sjuttiotalet försökte få statsmakterna att förbjuda först kassettband och senare videoband. (Den som har några vinylskivor från den tiden behöver inte leta länge bland innerkonvoluten förrän man hittar det dödskallemärkta budskapet ”Home taping is killing music!”.) Man hade alltså redan ropat vargen kommer några gånger. Den gången slog lagstiftarna fast att det var ok att göra ”kopior för enskilt bruk” – ett kopieringsutrymme som med ens blev mycket större med internets ankomst och som den nya upphovsrättslagen är tänkt att täppa igen. Men denna ”bussighet” är djupt förankrad i breda lager. I den andra skyttegraven sitter de som hävdar att ”husbehovskopieringen” kanske är av ondo för de stora mediaföretagen, men knappast för musiken eller artisterna. Tillgången till musik för provlyssning leder tvärtom till att man går till skivaffären oftare – ett påstående som kan vara psykologiskt trovärdigt men är svårbevisat. Ett annat och tyngre argument är att branschen uppvisat drag av kartellbildning – höga och mycket enhetliga priser på cd -skivor har kritiserats länge som ett närmast korrupt tillstånd. Man vill se nedladdningen som ett konsumentuppror, inte bara mot priserna utan också mot storföretag som ensidigt lanserar en enda artist per säsong med hutlös marknadsföring, vilket drabbar bredden i utbudet. (Internet har över huvud lett till en breddning av utbudet, genom postorderförsäljning och nedladdning.) Man menar att musik- och film-industrin med lagstiftarnas hjälp nu försöker cementera ett förmånligt övertag mot kunden. Symtomatiskt nog var det också Apple och inte något större musikföretag som vågade lansera den första lyckade betal-nedladdnings-tjänsten iTunes, som går allt bättre. Väntetiderna för filmpremiärer och släpp av populära filmer på DVD har också på ett mirakulöst sätt snabbats på det senaste året. Det finns, hörs det ur denna skyttegrav, väldigt litet forskning på hur skivindustrins vacklande inkomster skall förstås. En ofta citerad undersökning från University of North Carolina visar att effekten är marginell. Skivindustrin å sin sida säger sig blöda. Det är i alla fall klart att försöken att jämställa kopiering med att snatta i en skivaffär haltar. Digital kopiering är en kvalitativt ny situation som egentligen fordrar en ny moral. iTunes framgång visar på att folk är villiga att betala – fast mindre än vad bolagen först tänkt sig. Rättssäkerheten. Såväl mjukvaruföretagens copyrightorganisation BSA, Business Software Alliance, som mediaföretagens Antipiratbyrån har från första början dragit på sig kritik genom att pressa fram gränserna för hur copyright skall bevakas. Minnesvärt är det brev som BSA 1999 skickade till landets kommunala chefer där man begärde in svar på frågan hur man bekämpade användningen av program som saknade licens. Tonen i brevet fick flera kommundirektörer att härskna till, då en branschorganisation nu uppträdde som en myndighet. Även Kommunförbundet reagerade. Det är den suddiga gränsen mellan branschorganisation och myndighet som är riktigt obehaglig. Man vill i Sverige införa en rättstolkning efter amerikansk förebild där hot om stämning, löfte om belöningar och plötsliga gryningsrazzior är de tunga instrumenten. Här fordrar allmänheten klart besked om vem som är polis och vem som har vilka befogenheter. Likaså när det gäller de spionprogram APB skickar ut på internet och som samlar information om fildelare; mycket tyder på att de strider mot personuppgiftslagen. Ju förr Datainspektionen kommer till ett svar på den frågan, desto bättre för alla parter. ”Digitala allmänningar”. Men tolkningen av vad som är upphovsrätt har expanderat under senare år. Ett exempel var det EU-direktiv som höjde skyddstiderna för ett verk från femtio till sjuttio år efter upphovspersonens död. (Vilket i sin tur nästan gjorde det omöjligt att citera ur Joyces Ulysses vid hundraårsminnet av Bloomsday förra året. Det fordrades att irländska staten tillät ett engångsundantag för att högtiden skulle bli av. Där är vi inte ännu i Sverige – men den nya lagen drar åt det hållet.) En starkt expanderad upphovsrätt, vilket är en utveckling som mediaföretagen gärna ser, är förmodligen ett lika allvarligt hot mot kreativiteten i ett samhälle som någonsin nedladdning av skyddat material. Men de som slår vakt om tillgängligheten har inte lika många lobbyister. Framgångsrik på det området är dock Lawrence Lessig, jurist vid Stanford i USA och författare till böcker som ”The future of ideas” (2003). Lessig vill lika litet som någon annan avskaffa upphovsrätten, men manar till eftertanke. Han vill införa ett ”moratorium”: den får inte expanderas ytterligare och bör kanske rullas tillbaka till de skyddsnivåer som rådde för tio år sedan. Lessig står också bakom uttrycket ”creative commons”, tanken på att man måste låta viss information flöda fritt, på vissa villkor – annars stannar allt av. (Denna tanke är i själva verket ganska besläktad med den svenska folkbildningstradition som hittills präglat svensk upphovsrätt.) Lessig är illa sedd av de stora aktörerna, men allt fler lyssnar till honom, som en moderat röst i en infekterad debatt. Och vill vi att nästa genombrott av Internets slag skall bli möjligt är det nog bäst att vi börjar diskutera hans förslag. Det skulle också vara en hjälp om Thomas Bodström blev bättre påläst. Nu senast (DN 17/3) talar han om att den nya lagen skall ”bekämpa dem som tjänar grova pengar på att sprida upphovsrättskyddat material”. Några sådana finns inte i fildelningsnäten. Där ekar Bodström Antipiratbyråns egna argument. De som delar ut copyrightskyddat material är oftast just de ungdomar han nu klart säger att polisen inte skall jaga. Det verkligt otäcka scenariot är naturligtvis att en stor generation ungdomar riskerar att få en bild av rättsapparaten som något som används för att hålla ett skakat mediaoligopol under armarna, att en penningstinn bransch som får vad man vill av stat och EU bara man ropar. Det ligger i statens uppdrag att försvara inte bara en rimlig upphovsrätt, utan också det gemensamma allmänna. Annars ger man folk skäl att se fildelning som trots och uppror. OLA LARSMO kulturdebatt@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 24776, "headline": "Genrep inför döden", "summary": "Döden sveper in på Teater Giljotin i Stockholm. Men deras föreställning \"The total fucking death experience\" handlar lika mycket om döden i livet som döden efter livet, säger regissören Kia Berglund.", "article": "\"Älskade, käraste, dyraste vän. Vi saknar dig så.\" En kvinna, spelad av Anneli Martini, med vitkalkat ansikte och långt grått hår träder in i grådiset på Teater Giljotins scen och sjunger. I skuggorna längst bak på scenen visar sig flera svartklädda personer. De sänker ned en vitklädd flicka i det cementgrå vattnet. Döden har tagit plats i den svenska kulturvärlden i vår. \"Lik som män\" med Mikael Persbrandt och Reine Brynolfsson hade premiär på Vasateatern i går. \"Dödsbo\" heter Linus Tunströms föreställning som turnerar med Cullbergbaletten. Och ingen har väl missat Kents nya album \"Du & jag döden\"? Och \"The total fucking death experience\" heter Stockholmsteatern Giljotins föreställning som har premiär på lördag och nu repeteras framför oss. En man kommer fram till den döda flickan, lyfter upp henne ur vattnet och börjar dra runt med henne i en lealös dans. Musiken brakar loss och vill nästan trycka undan väggarna. Det var av många anledningar som den fria gruppen Teater Giljotin i höstas bestämde sig för att möta döden. Bland annat handlade det om regissören och konstnärliga ledaren Kia Berglunds egna personliga reflektioner kring ämnet. Ensemblen började träffas långa dagar på teatern. Inte bara Kia Berglund och skådespelarna, utan också teaterns andra medarbetare: kompositör, ljussättare, producent, scenograf. - Våra samtal kom att handla lika mycket om döden efter livet som döden i livet: hur man gör sig död genom att inte leva fullt ut, säger regissören Kia Berglund när hon sitter i en lite nedsutten fåtölj i kaféet på Giljotins övervåning efter repetitionerna. - Vi pratade om narcissismen i vår tid och hur många kanske upplever ett slags tristess, att man lever mycket i huvudet och skapar en bild av sitt liv i stället för att leva det. I samtalen utgick de från sig själva och sådant de läste och hörde. Sällan har nog skådespelare läst så mycket inför en föreställning för att sedan säga så litet på scenen. Klart var att alla skådespelare skulle göra var sitt solo. Annars hade Kia Berglund ingen plan. \"Men i bakhuvudet har du väl ett koncept?\" sa någon. - Jag svarade bara att \"nej, jag vill att vi gör det här tillsammans\". För det var inte bara döden hon var intresserad av, utan även processen: att skapa föreställningen tillsammans med skådespelarna. - Det var mycket mer krävande än jag trodde att arbeta i en öppen process och vara i dialog med tio kreativa personer. Ett tag tänkte jag att nej nu skriver jag in mig på psykakuten. Det här går inte längre, jag sprängs. På frågan hur hon tänkte när hon sedan skulle få ihop det svarar hon att hon har målat, associativt, intuitivt och musikaliskt, använt andra sinnen och inte bara hjärnan. För en annan sak är ju att Kia Berglund är van vid textbaserad teater. Nu ville hon utforska performancetraditionen. Men hon visste inte riktigt hur man gjorde så gruppen bjöd in en amerikansk koreograf som hade en workshop med dem. - Vi dansade nere i källaren, var helt ledbrutna och hade skitroligt. Och tänkte att \"aha, det är så här koreografer jobbar\". Det gav oss en bra verktygslåda. Mitt i förberedelserna hände något som konkretiserade döden - tsunamin i Indiska oceanen. Det var precis när de skulle sätta upp affischer. Utanför, nere på den tättrafikerade Torsgatan, gick flygbussarna till Arlanda. - Det gick inte. Vi kunde inte sätta upp dem. De funderade på att döpa om pjäsen, men kom fram till att om de backade skulle också de vara med och stigmatisera döden, låta döden vara något man inte får prata om. Men planerna på föreställningen förändrades inte. Snarare skärptes vikten av varför de skulle sätta upp föreställningen. På vilket sätt kan konsten diskutera döden? - Vi går ju in och gestaltar någonting. När vi som teater tar upp vissa frågor, knådar dem, gör bilder av dem, gör vi ett jobb åt samhället. Vi släpar in ämnena på samhällsarenan och omformar dem så att man kan diskutera dem. Kia Berglund och ensemblen började repetera i januari, improviserade för det fanns ju inget manus. De använde sig på olika sätt av det de diskuterat. Fortfarande, få dagar före premiären, är några scener inte klara. Vad är då resultatet? Kia Berglund vill inte gå in på detaljer, vill att publiken ska kunna associera helt fritt. Hon säger bara att det är en väldigt visuell föreställning. - Musiken och ljuset tar väldigt stor plats. Allt är egentligen som ett stort musikstycke. - Jag tror aldrig jag har varit så osäker på hur folk ska reagera och aldrig känt mig så ovetande om vad det är vi har gjort. Det hon säkert kan säga om det som ska visas är att det är en mix av döden som det som kommer efter livet och döden i livet. - För på något sätt så går de ju ihop ändå. Man dör som man har levt. Kia Berglund har tidigare bland Kia Berglund har tidigare bland annat regisserat för Riksteatern, Dramaten och Göteborgs stadsteater. Skådespelarna som medverkar och som var med och diskuterade fram pjäsen: Pernilla Björnsdotter, Ana-Yrsa Falenius, Erika Höghede, Tatyana Maneva, Anneli Martini, Sunil Munshi och Michael Segerström. Musiken är komponerad av Teater Giljotins konstnärliga ledare Rikard Borggård. Premiär på lördag. Några av Giljotins senaste pjäser: \"4:48 Psychosis\", \"Vinter\" och \"Den perfekte mannen\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 24777, "headline": "Genrep inför döden", "summary": "Döden sveper in på Teater Giljotin i Stockholm. Men deras föreställning ”The total fucking death experience” handlar lika mycket om döden i livet som döden efter livet, säger regissören Kia Berglund.", "article": "”Älskade, käraste, dyraste vän. Vi saknar dig så.” En kvinna, spelad av Anneli Martini, med vitkalkat ansikte och långt grått hår träder in i grådiset på Teater Giljotins scen och sjunger. I skuggorna längst bak på scenen visar sig flera svartklädda personer. De sänker ned en vitklädd flicka i det cementgrå vattnet. Döden har tagit plats i den svenska kulturvärlden i vår. ”Lik som män” med Mikael Persbrandt och Reine Brynolfsson hade premiär på Vasateatern i går. ”Dödsbo” heter Linus Tunströms föreställning som turnerar med Cullbergbaletten. Och ingen har väl missat Kents nya album ”Du & jag döden”? Och ”The total fucking death experience” heter Stockholmsteatern Giljotins föreställning som har premiär på lördag och nu repeteras framför oss. En man kommer fram till den döda flickan, lyfter upp henne ur vattnet och börjar dra runt med henne i en lealös dans. Musiken brakar loss och vill nästan trycka undan väggarna. Det var av många anledningar som den fria gruppen Teater Giljotin i höstas bestämde sig för att möta döden. Bland annat handlade det om regissören och konstnärliga ledaren Kia Berglunds egna personliga reflektioner kring ämnet. Ensemblen började träffas långa dagar på teatern. Inte bara Kia Berglund och skådespelarna, utan också teaterns andra medarbetare: kompositör, ljussättare, producent, scenograf. – Våra samtal kom att handla lika mycket om döden efter livet som döden i livet: hur man gör sig död genom att inte leva fullt ut, säger regissören Kia Berglund när hon sitter i en lite nedsutten fåtölj i kaféet på Giljotins övervåning efter repetitionerna. – Vi pratade om narcissismen i vår tid och hur många kanske upplever ett slags tristess, att man lever mycket i huvudet och skapar en bild av sitt liv i stället för att leva det. I samtalen utgick de från sig själva och sådant de läste och hörde. Sällan har nog skådespelare läst så mycket inför en föreställning för att sedan säga så litet på scenen. Klart var att alla skådespelare skulle göra var sitt solo. Annars hade Kia Berglund ingen plan. ”Men i bakhuvudet har du väl ett koncept?” sa någon. – Jag svarade bara att ”nej, jag vill att vi gör det här tillsammans”. För det var inte bara döden hon var intresserad av, utan även processen: att skapa föreställningen tillsammans med skådespelarna. – Det var mycket mer krävande än jag trodde att arbeta i en öppen process och vara i dialog med tio kreativa personer. Ett tag tänkte jag att nej nu skriver jag in mig på psykakuten. Det här går inte längre, jag sprängs. På frågan hur hon tänkte när hon sedan skulle få ihop det svarar hon att hon har målat, associativt, intuitivt och musikaliskt, använt andra sinnen och inte bara hjärnan. För en annan sak är ju att Kia Berglund är van vid textbaserad teater. Nu ville hon utforska performancetraditionen. Men hon visste inte riktigt hur man gjorde så gruppen bjöd in en amerikansk koreograf som hade en workshop med dem. – Vi dansade nere i källaren, var helt ledbrutna och hade skitroligt. Och tänkte att ”aha, det är så här koreografer jobbar”. Det gav oss en bra verktygslåda. Mitt i förberedelserna hände något som konkretiserade döden – tsunamin i Indiska oceanen. Det var precis när de skulle sätta upp affischer. Utanför, nere på den tättrafikerade Torsgatan, gick flygbussarna till Arlanda. – Det gick inte. Vi kunde inte sätta upp dem. De funderade på att döpa om pjäsen, men kom fram till att om de backade skulle också de vara med och stigmatisera döden, låta döden vara något man inte får prata om. Men planerna på föreställningen förändrades inte. Snarare skärptes vikten av varför de skulle sätta upp föreställningen. På vilket sätt kan konsten diskutera döden? – Vi går ju in och gestaltar någonting. När vi som teater tar upp vissa frågor, knådar dem, gör bilder av dem, gör vi ett jobb åt samhället. Vi släpar in ämnena på samhällsarenan och omformar dem så att man kan diskutera dem. Kia Berglund och ensemblen började repetera i januari, improviserade för det fanns ju inget manus. De använde sig på olika sätt av det de diskuterat. Fortfarande, få dagar före premiären, är några scener inte klara. Vad är då resultatet? Kia Berglund vill inte gå in på detaljer, vill att publiken ska kunna associera helt fritt. Hon säger bara att det är en väldigt visuell föreställning. – Musiken och ljuset tar väldigt stor plats. Allt är egentligen som ett stort musikstycke. – Jag tror aldrig jag har varit så osäker på hur folk ska reagera och aldrig känt mig så ovetande om vad det är vi har gjort. Det hon säkert kan säga om det som ska visas är att det är en mix av döden som det som kommer efter livet och döden i livet. – För på något sätt så går de ju ihop ändå. Man dör som man har levt. Lina Kalmteg lina.kalmteg@dn.se 08-738 20 15 ", "article_category": "culture"}
{"id": 24783, "headline": "Grönt ljus för nedladdning i Frankrike", "summary": "Friande fransk dom ger rätt att ladda ner filmer från nätet. En högre fransk domstol frikände nyligen en ung IT-student som laddat ned och bränt egna kopior av filmer från nätet.", "article": "Konsumentorganisationerna jublar om att det nu är helt lagligt att ladda ned musik och filmer. Men film- och videobranschen har blåst till strid och överklagar till högsta instans. För drygt två år sedan knackade polisen på hos den unge cinéasten. Han erkände utan omsvep att han laddat ned och bränt inte mindre än 488 filmer, trots att han visste att det var förbjudet. Men han svor samtidigt på att aldrig ha sålt eller bytt någon vidare, även om han nog tittat på en och annan film med kompisar och kanske lånat ut någon ibland. Förra hösten frikändes han i en lägre instans, eftersom kopiorna bara varit avsedda för privat bruk. I förra veckan fastslog hovrätten i staden Montpellier hans friande dom. Beskedet kom bara några veckor efter att en lärare i staden Pontoise dömts till motsvarande 135.000 kronor i böter, för att ha laddat ned omkring 10.000 musiklåtar från nätet. Nu har läraren bestämt sig för att överklaga sin dom. - Den friande domen i hovrätten är ett genombrott för rätten att ladda ned från nätet. Nu kan alla familjer i Frankrike känna sig trygga, det är lika lagligt som att spela in på kassett, säger IT-studentens advokat, Joëlle Gluck, till Le Monde. Men videobolagen och filmdistributörerna pekar på att domstolen inte rett ut om det kan anses att studenten olagligen skaffat sig tillgång till originalen via nätet. Som kompensation överväger de att kräva skatt på hårddiskar eller en särskild avgift för tillgången till internet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24816, "headline": "Tredje vågens feminism på film", "summary": "Sonia Hedstrand och Åsa Elzén har filmat alla feministiska evenemang i Stockholm under ett år. Resultatet är den nio timmar långa \"Systerskapets år\" som visas i dag.", "article": "Tänk om vi bara hade fått se vad som hände under andra vågens feminism på 1970-talet. Då hade vi inte känt oss så ensamma i vår kamp. Så tänkte journalisten Sonia Hedstrand och konstnären Åsa Elzén när de började fundera på att dokumentera den pågående tredje vågens feminism. - Vi är båda födda på 70-talet, men våra egna mammor var inte involverade i feminismen då. Det var ett jättestort vakuum. Man visste att det hade hänt, men det var svårt att få information om det, säger Åsa Elzén när vi träffas i hennes arbetslokal på Kungsholmen i Stockholm dagen efter premiärvisningen på Kafé 44 på Söder. - Vi har båda varit aktiva i feministrörelsen i många år och tyckte att det fanns så mycket kunskap i vår närhet som vi ville lyfta upp och dokumentera, säger Sonia Hedstrand. Sagt och gjort. Efter ett bidrag från Konstnärsnämnden till inköp av kameror satte de i gång sommaren 2003 - trots att de inte jobbat dokumentärt förut. De sprang på varenda feministisk tillställning i Stockholm, lärde sig alltmer om filmtekniken, fick ihop över 100 timmar film som blev till 55 reportage, på totalt nio och en halv timme, i ett slags stor kunskapsbank som fick titeln \"Systerskapets år\". Filmen inleds med Pridefestivalen, sveper förbi en queerfeministisk dansföreställning och uppläsningen av Scum Manifesto, zoomar in en debatt om hedersmord, visar aktioner mot porrbutiker, feministiskt självförsvar, världsrekord i flathångel och avslutar med en natt med tantfeministerna. Bara för att nämna något av all kamp som trängs på filmen. - Vi tyckte att det var viktigt att visa hur mycket positiv kraft det finns och peppa andra tjejer att göra saker. Dessutom ville vi ge kvinnor utrymme och låta dem tala till punkt, säger Åsa Elzén. En slutsats de kan dra av allt som hamnade på filmen är att det bubblar otroligt mycket inom den svenska feminismen just nu. - Det är så mycket unga tjejer som gör grejer, utan killar. De startar egna klubbar, egna band med bara tjejer, egna fester, egna tidningar, säger Sonia Hedstrand. En annan tydlig trend är att alla feminister nu jobbar ihop - systerskapet växer sig allt starkare. Sexualiteten är också ett tydligt stråk som finns med i många evenemang. Så mycket att det faktiskt förvånade dem. - Det har varit jättemycket som har handlat om fittan, det är tydligt att det finns ett behov av att ta tillbaka det ordet. Det är lite ovant för oss som är födda på 70-talet, när vi var tjugo var ju fitta ett svärord, säger Sonia Hedstrand. De båda filmarna har själva fötterna djupt nedborrade i feminismen och hade båda ett tidigt feministiskt uppvaknande. Sonia Hedstrand upptäckte redan i 6-7-årsåldern att hon på många sätt var mindre värd för att hon var tjej. - Jag tänkte att antingen är det fel på mig eller så är det fel på världen. Jag bestämde mig för att det var fel på världen. Det var en lättnad när jag blev äldre och började inse att jag inte var ensam om att tycka så. Det är det som är så skönt med systerskapet och det är det vi vill visa med filmen; att det finns alternativ och att man kan gå samman som tjejer. Även om filmen ger en känsla av att feminismen i Sverige bara brakar framåt med stormsteg är de noga med att poängtera att allt inte är frid och fröjd. - Bara för att vi visar att det görs mycket är inte situationen i Sverige positiv. Vi visar ju många mörka exempel på vad som händer. Det är fortfarande så att massor med kvinnor våldtas och mördas, porren blir allt grövre och kvinnors löner minskar jämfört med mäns, det ser ju absolut inte bra ut, säger Sonia Hedstrand. Det finns alltså all anledning att fortsätta att föra ut filmen. Förhoppningen är att göra en dvd-box för att få fler tjejer att inspireras och kämpa. - Många har hört av sig om att de vill köpa den, vi hoppas att vi kan få finansiering till att trycka upp den, säger Åsa Elzén. \"Systerskapets år\" \"Systerskapets år\" visas i dag på ABF-huset i Stockholm och på Arbetets museum i Norrköping. Den kommer bland annat också att visas på Umeå feministfestival senare i veckan och på Moderna museet i maj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24820, "headline": "Tredje vågens feminism på film", "summary": "Sonia Hedstrand och Åsa Elzén har filmat alla feministiska evenemang i Stockholm under ett år. Resultatet är den nio timmar långa ”Systerskapets år” som visas i dag.", "article": "Tänk om vi bara hade fått se vad som hände under andra vågens feminism på 1970-talet. Då hade vi inte känt oss så ensamma i vår kamp. Så tänkte journalisten Sonia Hedstrand och konstnären Åsa Elzén när de började fundera på att dokumentera den pågående tredje vågens feminism. – Vi är båda födda på 70-talet, men våra egna mammor var inte involverade i feminismen då. Det var ett jättestort vakuum. Man visste att det hade hänt, men det var svårt att få information om det, säger Åsa Elzén när vi träffas i hennes arbetslokal på Kungsholmen i Stockholm dagen efter premiärvisningen på Kafé 44 på Söder. – Vi har båda varit aktiva i feministrörelsen i många år och tyckte att det fanns så mycket kunskap i vår närhet som vi ville lyfta upp och dokumentera, säger Sonia Hedstrand. Sagt och gjort. Efter ett bidrag från Konstnärsnämnden till inköp av kameror satte de i gång sommaren 2003 – trots att de inte jobbat dokumentärt förut. De sprang på varenda feministisk tillställning i Stockholm, lärde sig alltmer om filmtekniken, fick ihop över 100 timmar film som blev till 55 reportage, på totalt nio och en halv timme, i ett slags stor kunskapsbank som fick titeln ”Systerskapets år”. Filmen inleds med Pridefestivalen, sveper förbi en queerfeministisk dansföreställning och uppläsningen av Scum Manifesto, zoomar in en debatt om hedersmord, visar aktioner mot porrbutiker, feministiskt självförsvar, världsrekord i flathångel och avslutar med en natt med tantfeministerna. Bara för att nämna något av all kamp som trängs på filmen. – Vi tyckte att det var viktigt att visa hur mycket positiv kraft det finns och peppa andra tjejer att göra saker. Dessutom ville vi ge kvinnor utrymme och låta dem tala till punkt, säger Åsa Elzén. En slutsats de kan dra av allt som hamnade på filmen är att det bubblar otroligt mycket inom den svenska feminismen just nu. – Det är så mycket unga tjejer som gör grejer, utan killar. De startar egna klubbar, egna band med bara tjejer, egna fester, egna tidningar, säger Sonia Hedstrand. En annan tydlig trend är att alla feminister nu jobbar ihop – systerskapet växer sig allt starkare. Sexualiteten är också ett tydligt stråk som finns med i många evenemang. Så mycket att det faktiskt förvånade dem. – Det har varit jättemycket som har handlat om fittan, det är tydligt att det finns ett behov av att ta tillbaka det ordet. Det är lite ovant för oss som är födda på 70-talet, när vi var tjugo var ju fitta ett svärord, säger Sonia Hedstrand. De båda filmarna har själva fötterna djupt nedborrade i feminismen och hade båda ett tidigt feministiskt uppvaknande. Sonia Hedstrand upptäckte redan i 6–7-årsåldern att hon på många sätt var mindre värd för att hon var tjej. – Jag tänkte att antingen är det fel på mig eller så är det fel på världen. Jag bestämde mig för att det var fel på världen. Det var en lättnad när jag blev äldre och började inse att jag inte var ensam om att tycka så. Det är det som är så skönt med systerskapet och det är det vi vill visa med filmen; att det finns alternativ och att man kan gå samman som tjejer. Även om filmen ger en känsla av att feminismen i Sverige bara brakar framåt med stormsteg är de noga med att poängtera att allt inte är frid och fröjd. – Bara för att vi visar att det görs mycket är inte situationen i Sverige positiv. Vi visar ju många mörka exempel på vad som händer. Det är fortfarande så att massor med kvinnor våldtas och mördas, porren blir allt grövre och kvinnors löner minskar jämfört med mäns, det ser ju absolut inte bra ut, säger Sonia Hedstrand. Det finns alltså all anledning att fortsätta att föra ut filmen. Förhoppningen är att göra en dvd-box för att få fler tjejer att inspireras och kämpa. – Många har hört av sig om att de vill köpa den, vi hoppas att vi kan få finansiering till att trycka upp den, säger Åsa Elzén. Lina Kalmteg lina.kalmteg@dn.se 08-7382015 ", "article_category": "culture"}
{"id": 24833, "headline": "...men vilka ideal styr pressbilden?", "summary": "Noll kvinnor bland de pristagarna i Årets bild, få kvinnor anställda som fotografer på landets tidningar. Debatten har handlat om vem som får de tuffa uppdragen och om ett \"kvinnligt\" bildspråk - men det är också en generationsfråga.", "article": "Med fotoväst, gärna skägg och en världsvan machoattityd riktar fotografen objektivet mot världen, registrerar och dokumenterar. Blicken framför sökaren är per definition manlig. Den klichén om vad en fotograf är verkar vara det största hindret för unga, fotograferande kvinnor som försöker etablera sig i branchen. - Det är teknik och en man som håller i kameran och riktar den mot en kvinna. Det är den modell som finns i människors medvetende och den är väldigt svårt att bryta mot, trots att det finns så många undantag idag, säger massmedieforskaren Karin Becker. Hon har forskat om medier och genus både på JMK och på Linköpings universitet, med inriktning på bilden och hon har också suttit med i Årets bild-juryn två gånger. Trots allt är kvinnorna på gång, på landets få fotoutbildningar för pressfotografi dominerar de. Många nya stjärnskott inom pressfotogfrafin är kvinnor. När två unga, svenska fotografer valdes ut för att tävla om ett deltagande i prestigefyllda World Masterclass blev det i år två kvinnor: Frida Hedberg och Lisa Selin. Det saknas tillförlitlig statistik på hur könsfördelningen ser ut bland landets fotografer. Kanske är det därför som nomineringslistan till Årets bild väcker så väldigt starka reaktioner - förstå då blir problemet synligt. - Årets bild är symtomet och inte problemet. Om branschen fortfarande domineras av vita män i medelåldern så är det något som är fel, säger Karin Becker. En stor majoritet av de fotografer som är anställda eller anlitas av landets dagstidningar män, Expressens bildchef Per Kagrell tippar på att minst 80 procent av dagstidningsfotograferna är män. Vad händer på vägen? - Kvinnorna försvinner ur branschen, de söker sig till andra områden inom fotografin, säger Expressens bildchef Per Kagrell. Varför? - Det kan handlar om arbetsvillkoren, det är snabba puckar och korta uppdrag inom dagspressen och kvinnor kanske tycker att de får mer ut av att jobba med magasin och reklam. Men jag vet inte om det är ett tjej/kille-problem för de tjejer som vi jobbar med hänger med i tempot utan problem. Karin Becker ser problemen i strukturen. - Det är väldigt jobbigt att uppfattas som ett undantag. På en redaktion är det fortfarande väldigt grabbig stämning och tills man har en tillräcklig mängd kvinnor som kommer in så att det blir självklart att vara kvinna så kommer det kommer att vara väldigt svårt. Pelle Kronestedt, lärare på bildjournalistikprogrammet på Mittuniversietet där mer än hälften av eleverna är kvinnor, är inne på samma spår. - Det handlar om maktperspektiv. Det är medeålders, heterosexuella medelklassmän, blekansikten dessutom, som bestämmer. Och det är lättare att anlita någon som liknar en själv. Samma grundstrukturer finns inom andra områden, ändå är just pressfotografin långt efter vad gäller könsfördelningen. En teori om varför kvinnor inte uppmärksammas på samma sätt som män är att kvinnorna har ett annat bildspråk och tar en annan sorts bilder. Per Kagrell håller inte med. - Det är mer individuellt, jag kan inte avgöra om en bild är tagen av en kvinna eller man. Den stora skillnaden är mellan de som jobbat ett tag och de som kommer direkt från utbildningen. Inte heller Karin Becker vill definiera något särskilt \"kvinnligt\" bildspråk, men visst kan det märkas vilket kön fotografen har. - Man fotograferar alltid utifrån sin egen livserfarenhet. Väldigt många blir fotografer för att de vill ändra på något och uttrycka något som är annorlunda och nytt. Och jag tror inte kvinnor vill gå in i den manliga yrkeskåren på deras villkor. Om man ändå inte kan vara normen kan man lika gärna göra något eget? - Ja, precis, man satsar på att bryta normen. Sanna Sjöswärd tycker att det finns en förnyelse av pressfotografin bland unga, kvinnliga fotografer. - De har ett mycket mer vågat bildspråk och svänger ut mer. Men det står även en del män för, som Pieter ten Hoopen, han är ett lysande exempel. Skillnaderna handlar om att gå ifrån idealet om den direkta, omedelbara bilden som berättar allt vid ett första ögonkast. Sanna Sjöswärd tar gärna bilder som kräver tid av betraktaren och hon tycker att många av hennes kvinnliga kollegor har ett liknande förhållningssätt. Men skillnaden är också en generationsfråga, men blir sammankopplad med kön, även i den delvis hätska debatt som fördes inom Pressfotografernas klubb efter nomineringarna av Årets bild. - Många känner sig hotade av en ny generation som ifrågasätter deras bildsyn och då blir manliga kollegor nästan nedlåtande mot kvinnor och där blir det farligt. Vi måste ändå utgå från att vi gör samma hantverk och att vi ska göra ett jävligt bra jobb. Det är en tuff bransch som unga fotografer kliver in i. De fasta anställningarna på tidningarna har minskats till ett minimum, unga fotografer hankar sig fram genom frilansuppdrag och korta vikariat. Eftersom kvinnor kommit fram på senare år är många av dem unga och därmed utsatta. - På redaktionerna är det mest män och på frilansmarknaden är konkurrensen är enormt hård. Det är inte heller så lätt att ifrågasätta eller ta för sig när man är frilansare eller vikarie, säger Sanna Sjöswärd. Ändå är det vad som krävs, menar hon. Det är tuffare för kvinnor att få de statusfyllda uppdragen, men det gäller att inte ge upp. - Det gäller att ta för sig. Annars kan det lätt bli så att de som lägger ut jobben tänker att \"nu skickar vi ut Sanna för att ta ett porträtt för den här olyckan är Kenneth mycket bättre på\". Man måste gå ut och ta ansvar, inte en gång men flera gånger. Det ändras inte över en natt. Per Kagrell kan inte påminna sig om att han någonsin tagit hänsyn till kön när han lagt ut jobb på fotografer. Men det kanske han visst har, utan att tänka på det. - Det handlar om omedvetna val. Allt jämställdhetsarbete som har lyckats har byggt på att det kommer någon utifrån som kan synliggöra de osynliga strukturerna, säger Karin Becker. Av Pressfotografernas klubbs ca Av Pressfotografernas klubbs ca 900 medlemmar är drygt 100 kvinnor. För två år sedan bildades nätverket Brudarna som nu har 120 medlemmar. De består av kvinnliga pressfotografer och vill verka för att fler kvinnor kommer fram i yrket. Det bildades efter en kommentar vid Årets bild-prisutdelningen 2003 då en manlig fotograf sa att bristen p kvinnor beror på att fotoutrustningen är för tung för dem. De har nu planer på att instifta ett eget pris. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24834, "headline": "Turbulent tid i museivärlden", "summary": "Chefsproblemen inom de statliga museimyndigheterna fortsätter. Nyligen bestämde sig Keith Wijkander, överintendenten för Statens maritima museer, för att sluta i förtid. Nu lämnar även Kristian Berg på Statens historiska museer sin post.", "article": "Chefskarusellen inom statens nya museimyndigheter har varit fartfylld de senaste veckorna. Keith Wijkander, chefen för Statens maritima museer hoppade av häromveckan. Det efter problem som inleddes med att han sparkade chefen för Marinmuseet. Dessutom är det oroligt inom Statens museer för världskultur. Eva Gesang-Karlström kritiserar Jette Sandahl, chefen för Världskulturmuseet för hennes agerande i samband med Darabitavlorna, som DN har berättat om. Det efter förhandlingar mellan de båda som inleddes redan ett år innan museets öppnade. Och i början av januari lämnade Magnus Fiskesjö sin chefspost på Östasiatiska museet. I ett öppet brev till kulturministern skrev han att orsakerna var \"bristen på långsiktighet och förtroende, avsaknade av analys och öppen diskussion och atmosfären av tabu, rädsla och förbud\". Nu väljer alltså ännu en chef att lämna sin post i förtid. Överintendenten Kristian Berg vill efter fem och ett halvt år inte fortsätta som chef för Historiska museet och kommer att sluta den 1 juni, tre månader innan hans förordnande går ut. - Jag har länge fört den här diskussionen med departementet. Jag slutar av två orsaker. Jag vill se till att Historiska museet får en chef som kan komma in i verksamheten i tid och blir posten tillsatt först till hösten har denna person väldigt små möjligheter att påverka nästa års utställningar. Men jag slutar också av personliga skäl. Jag tycker att det behövs en person som kan fortsätta att förändra en rätt traditionell verksamhet mot ett brett uppdrag och då behöver man även fortsatt lägga mycket energi. Jag känner att jag har gjort vad jag klarar. Under sin tid som chef har Kristian Berg fått en hel del kritik för att han satsar för mycket på samtidskonst och inte nog på historiska utställningar. Men den kritiken har inget med hans beslut att göra, hävdar han: - Jag har varken nu eller tidigare duckat för att ta den diskussionen offentligt. Vad tror du det beror på att flera museichefer lämnar sina tjänster just nu? - Det är en rätt turbulent tid i museivärlden. Det är ju inte bara vi som har försökt skapa en verksamhet på nya villkor. Museerna har varit relativt slutna institutioner som haft ett traditionellt uppdrag. Att gå in en ny tid med nya behov som hela tiden formas i samhället omkring oss kräver mycket av cheferna. Möjligen återspeglas detta i att det är en relativt stor omsättning på museichefer. Claes Ånstrand, statssekreterare på kulturdepartementet, ser inga generella orsaker till chefsproblemen. - Det finns ingen sammanhållande röd tråd bakom de här avgångarna. Vad gäller Magnus Fiskesjö är ju det en chef inom Statens museer för världskultur och ingen chef som regeringen tillsätter. Vad har ni lärt er av turbulensen? - Jag tror att man ska lägga ned mycket kraft både på att specificera vilken typ av kompetens som behövs för varje aktuell chefspost och sedan följa upp att den specifikationen följs. Gör man inte det, blir det inte bra. Tycker du att ni varit dåliga på det tidigare? - Jag vill inte ha uppfattningar om det, jag är ju ny här och var inte här vid tillsättningarna. Claes Ånstrand har i dagsläget ingen uppfattning om när de nya chefstillsättningarna kan tänkas vara klara. - Givetvis vill vi ha det klart så fort som möjligt, men med tillägget hellre rätt än fort. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24835, "headline": "Storskalig attack gör Bert Karlsson till vinnare", "summary": "Den som har flest bidrag i Melodifestivalen får göra den efterföljande samlingsplattan. Det är därför Bert Karlsson öser i väg hundratals låtar varje år.", "article": "Hittills har Dagens Nyheter lyckats rapportera om Melodifestivalen utan att nämna Bert Karlsson en enda gång. Så kan det inte fortsätta. Inte med tanke på att kvällens festival i Växjö, deltävling fyra, totalt domineras av honom. Hans bolag Mariann och samarbetspartnern Lionheart har nämligen två rejäla nävar i samtliga låtars syltburkar. - Ja, vi har rubbet. Men alla låtar är inte så himla bra, ärligt talat. Det är absolut inte det starkaste startfältet den här veckan, säger Bert Karlsson till DN. Så låtsas han inte heller att kvalitet för honom är lika med något annat än säljbarhet. Enligt egna uppgifter har Mariann skickat in cirka 200 låtar i år. - Men av de 3 100 som kom in är kanske 150 bra, säger Bert Karlsson, alltså väl medveten om att en del av det han själv skickade in inte höll någon vidare klass. Men varför är mängden låtar då så viktig? Det finns en enkel förklaring: det bolag som har flest låtar får rätt att göra samlingsplattan från festivalen. Att ha flest låtar är alltså nödvändigt för att kunna göra pengar på låtar som annars skulle vara kommersiellt stendöda. I tisdags var förhandsbeställningarna på samlingsskivan uppe i 130.000 exemplar. Sådana volymer säljer i princip bara de allra största svenska artisterna. - Jag kan säga att om jag inte visste att vi skulle få göra samlingsplattan, då skulle jag aldrig satsa på det här sättet, säger Bert Karlsson. För att bli precis så säker har Bert Karlsson gått ihop med musikbolaget Lionheart där Bobby Ljunggren, låtskrivare med hittills 19 bidrag i festivalen finns. De samarbetar nu i det gemensamma bolaget M & L. Bert Karlsson säger själv att det är dyrt att satsa på festivalen, och att han har tagit initiativet med M & L för att sprida riskerna. Att sprida riskerna är dock knappast något som Bert Karlsson behöver göra. Hans bolag, Mariann, är solvent. I stället är målet att säkra rätten till samlingsskivan - för två stora blir tillsammans alldeles garanterat störst. Nyckeln är att ösa in bidrag för att vara säker på att få med många. Och med ösa menar vi ösa: några hundra låtar är det inte ovanligt att Mariann och Lionheart skickar in. Låtar som inte kommer med sparas till nästa år. På ettdera sättet kontrollerar Bert Karlsson nu totalt 20 av 32 låtar i årets festival. Sedan debuten 1978 med \"Miss Decibel\" har han i runda tal haft 120 låtar med. Vinst har det blivit 14 gånger, alltså ganska precis varannan gång. - Och när vi inte vinner kommer vi tvåa. Bert Karlsson tycker alldeles uppenbart att det är väldigt kul att vara Bert Karlsson. Han åker till deltävlingarna, han rör sig vant bland artister och journalister, älskar att ställa frågor till-baka (jamen vad tycker du då? säger han och liksom klipper till mig på knäet där vi sitter) och han avbryter samtalen för att svara i en ständigt ringande Ericsson med en sådan där genomskärande gammaldags signal. Han kastar ut krokar och frågor men mest av allt påståenden. Som detta om Thomas G:son, framgångsrik låtskrivare: - Han kopierar sig själv. För att vara säker på att komma med är det en bra metod, men kommersiellt kan det vara dåligt. Eller om Christer Björkman, hårt kritiserad under detta mästerskap: - Han är bra, han brinner för det här. Men han är onödigt vårdslös med sina kontakter och med vem som sitter i juryn som gör det slutliga urvalet om vilka 32 låtar som får vara med. Där funkar det inte i dag. Det är bara en massa stockholmare som bestämmer det. Eller om årets internationella dragplåster: - Jag tycker att svenska låtar är bättre än engelska. Och jag tycker att det är pinsamt att släpa hit avdankade fördettingar som Katrina från The Waves och Alannah Myles. Helt meningslöst. Bert Karlsson, 60 år i år, är Bert Karlsson, 60 år i år, är folkbokförd på Gårdfarivägen i Skara. Han kontrollerar sina musikrelaterade verksamheter i bolag som alla heter Mariann, i olika varianter. Det finns sju bolag med Mariann i namnet. Det är ändå bara en bråkdel av hans verksamhet. Han sitter i styrelsen för eller äger flera tiotal bolag, som till exempel Heja Sverige AB, och ett antal bolag som sysslar med evenemang och nöjen. Bert Karlsson avslutade hela fem företagskonkurser så sent som 1998, och har ytterligare konkurser bakom sig längre tillbaka i tiden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24869, "headline": "Tidningar flitiga prisutdelare", "summary": "Publicitet ger pengarna tillbaka.. Svenska dagstidningar älskar att dela ut priser. Enligt en kartläggning som DN har gjort delade tidningarna i Sverige ut nära en miljon kronor i kontanter under 2004.", "article": "Guld- och diamantbollen, bragdmedaljen, författarpris, kulturstipendier och rockbjörnar. Nästan varje svensk dagstidning delar ut ett årligt pris eller stipendium, ofta med lång tradition, lika ofta med ganska nypåkomna koncept. Priser är helt enkelt inne - och de blir snabbt fler. - Det här handlar om ren marknadsföring, säger pr-konsulten Henrik Westander. Ska man få ett pris av en tidning är det kultur eller sport man ska ägna sig åt. Andra verksamheter premieras sällan, det visar DN:s kartläggning av samtliga svenska dagstidningar med medlemskap i Tidningsutgivarna, TU. Totalt delas nästan en miljon kronor ut i kontanta medel. De flesta utmärkelserna ges till personer med lokal anknytning som har gjort något bra under året. Den genomsnittliga prissumman är cirka 10.000 kronor. Mer än hälften av priserna är inrättade efter 1990 - och det finns en tydlig övervikt för priser instiftade efter år 2000. Ju mindre tidning, desto mindre pengar - men ofta har de små tidningarna många små priser i stället för ett stort. Henrik Westander menar att ideella organisationer har visat vägen för tidningarna. - Man har sett det som en gratisväg till god publicitet, och det har tidningarna lärt sig av. Ungdomens nykterhetsförbund delade ut Årets skrumplever ett år. Det var genialt. I Henrik Westanders firmas råd för att nå publicitet finns instiftande av ett pris som en viktig punkt. - Priset ska gärna ha en fyndig klang. Samtidigt ska man se det som ett sätt att sponsra någon, och kryddar man med ett arrangemang så har man garanterat pengarna tillbaka i publicitet, säger han. En medelstor tidning som fått mycket uppmärksamhet för sitt pris är just Borås Tidning. Debutantpriset som delas ut till årets bästa nya svenska författare är nämligen på hela 100.000 kronor. Priset gick alltså i går till Ida Börjel. - Att dela ut ett pris som får genomslag har en god påverkan på vår självkänsla, säger Borås Tidnings chefredaktör Jan Öjmertz. Avsikten med Debutantpriset var att göra Borås, Borås Tidning och Borås bibliotekshögskola synliga på den nationella kulturella scenen, och dessutom att uppmuntra till mer läsande och skrivande. Guldbollen. Delas ut av Aftonbladet Guldbollen. Delas ut av Aftonbladet till årets bästa manliga fotbollsspelare. Diamantbollen. Delas ut av Sydsvenskan till årets bästa kvinnliga fotbollsspelare. Bragdmedaljen. Delas ut av Svenska Dagbladet för årets idrottsbragd. Heffaklumpen. Delas ut av Expressen till årets barnboksförfattare. Stora litteraturpriset. Delas ut av Göteborgs-Posten. Siripriset. Delas ut av Upsala Nya Tidning till en författare som man anser förbigåtts av Augustprisjuryn. ST-pokalen. Delas ut av Sundsvalls Tidning till årets lokala idrottsprestation. Årets insats. Delas ut av tidningen Dagen till någon som \"oegennyttigt ger av sig själv och sin tid till människor som är speciellt utsatta, genom att arbeta mot egoism, kärlekslöshet och isolering\". Gulddraken. Delas ut av DN På Stan till Stockholms bästa krog, bar, kafé och till någon som har gjort Stockholm till en bättre plats. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24911, "headline": "Popmusikalen hotar West End-vibratot", "summary": "Monstersuccén \"Mamma mia!\" har skapat en våg av \"jukeboxmusikaler\" världen över. I kväll är det världspremiär för den nyskrivna \"Sol, vind och vatten\" som baseras på Ted Gärdestads poplåtar.", "article": "Den svenska dansen kring Abbas guldkalv har just börjat. Men redan i kväll får \"Mamma mia!\" konkurrens av ännu en nyskriven \"jukeboxmusikal\". Väl valda delar av Ted Gärdestads låtkatalog har kokats ner till \"Sol, vind och vatten\" på Chinateatern i Stockholm. - Detta är en feel good-musikal, men det ska inte bara kännas som någon Pripps Blå-reklam. Vi är inte rädda för allvaret. Att tricksa med en älskad popskald som Ted Gärdestad kräver ett stort ansvar, säger Anders Butta Börjesson, regissör och manusförfattare. I centrum står den grubblande prästsonen Henrik (Tobias Gustafsson) som spelar i garageband och bor på skärgårdsön Tryggö. Livshunger och jakt på äventyr tar honom till Stockholms kändisfixerade nöjesvärld. - Det handlar om en ung mans själsliga utveckling, men vi driver också lite med den ytliga \"Idol 2004\"-kulturen. Låttexterna är ju skrivna av brodern Kenneth och ligger förstås nära Ted, men musikalen är ingen biografi över hans verkliga liv. Däremot har låtnamn som \"Helena\", \"Angela\" och \"Silver\" blivit rollfigurer, säger Anders Butta Börjesson. Att skivbolaget Universal tände direkt på idén, kanske inte är så konstigt. Efter den globala mångmiljardsuccén \"Mamma mia!\" råder det en form av guldfeber kring popsikaler där alla jagar nya låtkataloger som kan plockas upp på scenen. Eller som hjärnan bakom \"Mamma mia!\", Judy Craymer, uttrycker det i en amerikansk tidning: \"När det gäller att attrahera publiken så skadar det inte att Abba har sålt 260 miljoner album.\" I vår tids globala karaokekultur står till och med Broadway rustat till tänderna. Nyligen var det premiär för Beach Boys-musikalen \"Good vibrations\". I mars kommer Elvis Presley-musikalen \"All shook up\". Och i sommar är det dags för \"Lennon\", en biografisk musikal över Beatlesstjärnans liv. Broadwayproducenten Michael David (\"Good vibrations\" och Four Seasons-musikalen \"Jersey boys\") väljer att beskriva det nya fenomenet i byggtermer: \"På en fantastiskt bit tomtmark, bygger vi ett hus.\" Andra artister som också fått sin låtegendom bebyggd är Queen, Billy Joel, Rod Stewart, Pet Shop Boys, Madness, Frank Vialli & the Four Seasons, Joni Mitchell, Janis Joplin, Mamas and the Papas och Boy George. Och just nu utvecklas musikaler på artister som Bruce Springsteen, Bob Dylan, The Smiths, Johnny Cash, Chicago och Kinks-sångaren Ray Davies. Till och med svenska Kents låtar får en musikal på Södra teatern i Stockholm den här månaden. I de anglosaxiska länderna försöker man förklara jukeboxmusikalens popularitet med hjälp av demografiska kurvor. Köpstarka 40- och 50-talister vill gärna göra nostalgitripper med hjälp av låtar ur hjärtat. Och arrangörerna slipper betala de dyraste stjärngagerna, i popsikalen är det själva musiken som är stjärnan. \"Sol, vind och vatten\" har en relativt okänd ensemble utanför showkretsarna. - Det är alltid en balans mellan kommers och äkthet. Men vi har gått på magkänslan och valt bort de traditionella musikalartisterna, till förmån för mer popskolade röster. Tobias, vår huvudperson, gillar inte ens musikaler. Och jag tror att denna nya trend gör att West End-vibratot kommer att försvinna på sikt, säger Börjesson. Vem vet? De dåligt underhållna teatrarna i Londons klassiska nöjesdistrikt går i alla fall dåligt för tillfället. Det sägs att musikalkungen Andrew Lloyd Webber planerar att sälja flera av sina förlusttyngda teatrar. Men i USA och Storbritannien menar många kritiker att popsikalerna är ett lågvattenmärke för Broadway och riskerar att äta upp musikalgenren levande. Inför hotet från Rod Stewart-musikalen \"Tonight´s the night\" längtade irländska The Sunday Independent till och med efter Andrew Lloyd Webber: \"Andrew försöker i alla fall ta med sig något till festen, något originellt, något hemmalagat för det speciella tillfället. Det är mer än man kan säga om Rod Stewart.\" Skådespelaren, musikalartisten och översättaren Ulricha Johnson menar att mängden av jukeboxmusikaler är ett tecken på att musikalen befinner sig i kris. - Det är inget fel med att sätta upp popsikaler, men man kan knappast säga att de utvecklar musikdramatiken. Musikalen som konstform existerar ju knappt längre. Det är också extremt svårt att få fram riktigt bra, nyskrivna musikaler. Att skapa en musikal av Sondheimkaliber är en process som tar flera år. Så länge har en producent varken tid eller råd att vänta i dag, säger Ulricha Johnson som just översatt Lee Halls tragikomiska \"Cooking with Elvis\", en absurd teaterpjäs ackompanjerad av Elvis hitlåtar (premiär i april på Göteborgs stadsteater). - Och inte ens veteraner som Lloyd Webber och Stephen Sondheim är några garanter för succé, även de har ju misslyckas. Så visst är det betydligt mer bekvämt och riskfritt att sätta upp jukeboxmusikaler. Men varje ytlig och snabbproducerad musikal som görs bidrar till att genren fortsätter att klassas som lättsmält, säger hon. Anders Börjesson, som jobbat som showansvarig på resebyrån Sunwing, menar att svenskar har ett mer allvarligt förhållande till underhållning än till exempel engelsmännen. - Det är ingen slump att \"Mamma mia!\" hade urpremiär i London. I England har de lättare att ta underhållningen med en klackspark. I Sverige är vi nog lite mer kritiska, säger han. Hur som helst - från och med i kväll utmanar Ted Gärdestad Abba. - Men det är inte fråga om något \"musikalkrig\". Vi ska till och med ha en fest ihop med \"Mamma mia!\"-gänget, skrattar han. Lägg karaokemaskinerna på kylning, tack! \"Sol, vind och vatten\" baseras \"Sol, vind och vatten\" baseras på Ted Gärdestads musik och Kenneth Gärdestads sångtexter. Idé, manus och regi: Anders Butta Börjesson som fått manushjälp av Mats Kjelbye. Medverkande: Tobias Gustavsson, Tina Leijonberg, Per Ragnar, Hanna Hedlund, Lina Hedlund, Micke Grahn, Daniel Sjöberg med flera. Musikalisk ledning och arrangemang: Kristofer Nergårdh. Koreografi: Therese Carlsson. Totalt 35 låtar från \"Sol, vind och vatten\":\"För kärlekens skull\", \"Eiffeltornet\" och \"Angela\" till \"Chapeau-Claque\", \"Satellit\", \"Jag vill ha en egen måne\", \"Låt kärleken slå rot\" och finalnumret \"Rockin´ n´ Reelin´ \". Premiär på onsdagskvällen på China teatern i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24952, "headline": "Zelda blir nostalgitripp", "summary": "\"The legend of Zelda: Four swords adven-tures\" är en total nostalgitripp, ett tvådimensionellt spel som helt enkelt är väldigt kul.", "article": "Detta är något som jag och andra gnälliga gamla spelare väntat på. Ett tvådimensionellt spel som inte byter kameravinkel alls och bara är väldigt spelbart utan att försöka göra nya tekniska landvinningar. \"Four swords adventures\" är alltså inte det supersnygga Zeldaspel som det cirkulerar filmsnuttar från, utan en återgång till gamla tiders spelformat. Nåja, att kombinera en Game Cube med en Game Boy Advance är en någorlunda ny trend och \"Four swords adventures\" går klart längre med den idén än vad tidigare spel har gjort. Förvisso går det utmärkt att som ensam spelare köra med bara en Game Cube, men för att kunna spela med kompisar behöver var och en koppla in en Game Boy och använda den som handkontroll. Att få den handhållna Game Boyen att smälta samman med det större tv-spelet torde vara en viktig del i Nintendos strategi eftersom den möjligheten är något som inte konkurrenterna Sony och Microsoft särskilt enkelt kan kopiera. I grunden är spelet en uppdatering av det \"Four swords\" som ingick i Game Boy-spelet \"A link to the past\" för ett par år sedan. Den elake trollkarlen Vaati har rövat bort prinsessan Zelda, som måste ha världsrekordet i antal kidnappningar hon genomlevt. Allas vår Link tar upp jakten med hjälp av ett svärd som delar upp honom i fyra olika personer. De olikfärgade Linkarna måste arbeta tillsammans för att ta sig igenom ett gäng olika banor och besegra motståndarna. Det som \"Four swords adventures\" gör bäst är att spelet är lika njutbart själv som med andra spelare. Att spela med andra ger ett inslag av intern konkurrens och det är ibland svårt att låta bli att slänga kompisen ned i en lavaflod på pin kiv, samtidigt som samarbetet är helt nödvändigt för att komma någon vart i spelet. (Det ingår en annan version av spelet där det bara gäller att slåss mot varandra, men det är en ganska trist bisak.) Att spela själv ger full kontroll och använder ett smart sätt att formera de fyra Linkarna, som alla används oavsett hur många spelare man är. Det är dock oftast bara den gröna, traditionella Link som leder kolonnen som är en aktiv spelfigur, övriga följer bara efter och kan bli lite irriterande eftersom de egentligen inte har någon funktion när de inte låsts i en formation. Mycket i spelet känns igen från tidigare Zeldaspel. Det är liknande problemlösning, liknande monster och nästan helt samma utrustning som tidigare. En nyhet är dock att varje pryl (pilbåge, bumerang etcetera) har obegränsad ammunition med i gengäld kan man bara bära en sak i taget, vilket leder till mycket springande fram och tillbaka och grunnande över precis vilken grej som behövs för ett visst problem. Gåtorna i sig är ganska enkla och motståndarna är föga respektingivande. Men att lista vad man ska göra härnäst för att komma vidare kan bli desto svårare. Game Boyen kommer in i spelet när en spelare går in i en grotta eller en alternativ dimension. Det är en synnerligen fiffig funktion när man är flera spelare, eftersom spelarna verkligen kan fungera vad för sig när de skilts åt. Hoppandet mellan skärmarna fungerar smärtfritt och att koppla ihop systemen ger verkligen nyhetens behag till spelet. Men viktigast av allt är att det är riktigt roligt och småklurigt. \"Four swords adventures\" kommer inte att skrivas in i spelhistorien som det mest nyskapande någonsin, men det är förbaskat kul i väntan på nästa tredimensionella Zelda. Titel: The legend of Zelda: Four Titel: The legend of Zelda: Four swords adventures Utgivet/utvecklat av: Nintendo Finns till: GameCube (GameBoy Advance kan kopplas till) Åldersgräns: 3 år ", "article_category": "culture"}
{"id": 24957, "headline": "Två världar möts i ny opera", "summary": "Den svenske tonsättaren Mats Larsson Gothe skriver en opera tillsammans med den sydafrikanske operachefen Michael Williams. Operan ska spelas både i Kapstaden och på Norrlandsoperan i Umeå.", "article": "Det är världens nordligaste och världens sydligaste operahus som inlett ett samarbete - Norrlandsoperan och Kapstadens opera. Båda har var sin udda historik. - En dag i mars förra året mejlade Kapstadens operachef Michael Williams till mig. Han ville samarbeta. Det var möjligt, eftersom Sida via Kulturrådet avsätter 45 miljoner under tre år för kulturutbyte mellan Sverige och Sydafrika. Vi har fått två av de miljonerna, säger Norrlandsoperans vd och konstnärlige ledare Magnus Aspegren. - Jag visste inget om Kapstadens opera, började med deras hemsida, for ner och blev förvånad. Nu känns det som om vi lär oss mer än vad de gör. I januari gick startskottet när kören Vocal Ensemble gästade Västerbotten. De 24 körmedlemmarna sjunger det mesta från opera till traditionella afrikanska sånger. Kören bildades i samarbete mellan Cape Town Opera och universitetet i Kapstaden för att utbilda professionella sångare från alla samhällsområden i Sydafrika. Många av körens medlemmar är från kåkstäderna. Michael Williams besöker Sverige för ett hastigt arbetsmöte i slutet av januari. Han spelar upp en video med en scen ur Beethovens frihetsopera \"Fidelio\" som Kapstadsoperan gav på Nelson Mandelas fängelseö Robben Island. I finalen dansar hela kören med solisterna i ett enda glädjerus till Beethovens rytmik. - För oss var det självklart att spela just den operan för att fira att Sydafrika varit demokrati i tio år. Den utspelas ju också i ett fängelse, säger Michael Williams. \"The voice of the nation\" är Kapstadsoperans dristiga undernamn. Man gör cirka tio nya produktioner per säsong. Varje år ges en nyskriven sydafrikansk opera. Den kan utan vidare gå i jazzstil. Samhällsbidragen är mycket låga, man förlitar sig på sponsorer. Och så har man ett modernt tekniskt fungerande operahus, invigt 1964. - Det byggdes av apartheidregimen. Det gör att äldre svarta fortfarande undviker operan, säger Michael Williams. Nästa steg i samarbetet operahusen emellan blir en uppsättning av Dvoráks \"Rusalka\", aldrig spelad vare sig i Sverige eller i Sydafrika. I detta verk möts två världar: sjöväsen och människor. Handlingen har en inbyggd konflikt mellan två kulturer som här kommer att gestaltas av vita respektive svarta sångare. Premiären (Staffan Aspegren regisserar) äger rum om ett år i Kapstaden och därefter kommer produktionen till Norrlandsoperan. Därpå planeras ett samarbete kring Gershwins \"Porgy and Bess\". Och finalen blir den nyskrivna operan med musik av den svenske tonsättaren Mats Larsson Gothe och med text av Michael Williams själv. Operan handlar om den svenske 1700-talspoeten och författaren Bengt Lidner som tvingades fly till Asien 1776 med en Ostindiefarare. Att Gothe och Williams väljer Lidner som huvudperson är Lidners anknytning till Sydafrika; han hoppade av där och levde också i ett förhållande med en sydafrikansk kvinna innan han återvände till Sverige. Samarbetet gjuter nytt liv i Norrlandsoperan. Det var förra året som Folkoperans vd Magnus Aspegren blev både konstnärlig ledare och vd. Dessförinnan hade huset genomlevt flera inre kriser, gjort få operaproduktioner, men också fått ett helt nytt opera- och konserthus som stod färdigt våren 2002. För tre decennier sedan var det inte lätt att efter ett regeringsbeslut i Stockholm etablera en opera i Norrland, utan orkester och utan fast scen. Men trots detta rivstartade förste chefen, dirigenten Arnold Östman, med en Rossiniopera. I dag ingår i organisationen Botnia Musik (Länsmusiken), Symfoniorkestern vid Norrlandsoperan, Scen för dans och Dans i Västerbotten. Magnus Aspegren talar om de fem benen som Norrlandsoperan står på: opera, konsert (nyutnämnd chefdirigent Andrea Quinn), dans, teater. Och konst. Operahuset har nu också ett galleri. Sveriges första metalfestival Sveriges första metalfestival i ett operahus äger rum den 1 och 2 april på Norrlandsoperan, helt i linje med institutionens mångflexibla väg. Tre rockband från Umeå kommer att möta symfoniorkestern och festivalen har fått namnet \"Demons of the Opera\". En annan begivenhet i vår blir premiären den 19 mars på Puccinis ofullbordade opera \"Turandot\" som då för första gången i Sverige ges i Luciano Berios version, som låter verket sluta i ett frågetecken om Calaf och Turandot blir så lyckliga egentligen. Regissörer Matthew Richardson och Patrik Sörling. Dirigent Tobias Ringborg. Säsongen avslutas traditionsenligt med Umeå internationella kammarmusikfestival 10-15 juni. ", "article_category": "culture"}
{"id": 24967, "headline": "Lena Einhorn filmar mammas berättelse", "summary": "Lena Einhorns föräldrar överlevde båda Förintelsen. Nu gör dottern spelfilm baserad på sin mors egen berättelse. Till hösten har Ninas resa biopremiär.", "article": "Den här berättelsen börjar med att Jerzy och Nina Einhorn får veta att de har cancer. Året är 1999 och en månad senare filmar deras dotter Lena en fem timmar lång intervju med sin mamma. Min mamma ville berätta, säger Lena Einhorn. Alla överlevande verkar känna att de måste berätta, att det är en plikt. För mig är det ett sätt att leva vidare med min mamma. Sedan är det en sanslös historia. En berättelse om överlevnad, vad Förintelsen gjorde med människor och vilka som överlevde. Man ser vägvalen hela tiden och hur lätt det hade kunnat gå fel. Hon pratar mycket och fort, händerna flyger i luften. Av fyrahundratusen som befann sig i Warzawagettot när deportationerna började överlevde cirka trehundra. Nina Einhorn var en av dem. Tillsammans med sin bror Rudek klarade hon sig undan deportering till förintelseläger, valdes ut att arbeta i rustningsindustrierna och höll sig gömd på den ariska sidan när ghettot hade jämnats med marken 1943 (historien är full av undkommanden i sista sekunden). Samtidigt var vardagen bedrägligt normal, åtminstone i början, även om tyfus härjade och många hade det eländigt. Nina kunde studera, gå på teater och äta ute på restaurang. I stället kommer faran långsamt smygande, en känsla som Lena Einhorn hoppas ska finnas med i både filmen och boken med samma titel: Ninas resa. Det är också en förklaring till att de kunde gå som boskap till slakten. Det var en oerhört raffinerad utrotning som pågick. Hon bestämde sig för att skriva en bok, eftersom filmprojektet lades ner två gånger. En miljon från Svenska filminstitutet blev räddningen i sista sekund, och går allt enligt planerna har Ninas resa biopremiär tidigt i höst. Lena Einhorn har spelat in på plats med polska skådespelare, medan Nina Einhorn är filmens autentiska berättarröst. Det är ingen dramadokumentär, utan jag kallar det spelfilm med dokumentär tråd. Lena Einhorn är vetenskapskvinna i botten, forskade i tumörbiologi och virologi. I slutet av åttiotalet bytte hon bana och har i dag gjort ett femtontal dokumentärer i vitt skilda ämnen: polarforskare, språkhistoria, Greta Garbo, Trustoraffären, jaget och Nelly Sachs (det handlar om att få det att klinga inom sig själv). Om det finns någon röd tråd i det hon håller på med, skulle det vara en kombination av nyfikenhet och grundläggande intressen. Jag får plugga hela livet, men jag får själv välja vad jag pluggar, säger hon glatt. Sedan kommer den plågsamma processen att övertyga andra. Ämnet Förintelsen har hon redan varit inne på, med den prisbelönta dramadokumentären Handelsresande i liv som också blev en bok. En berättelse om den okände Gilel Storch som mot alla odds räddade tusentals judar i slutet av kriget. Man nappar på historier som ligger en nära eller som väcker ens nyfikenhet. Just nu håller jag på med en dokumentär om Jan Myrdal. Det måste också vara en utmaning att skildra händelserna under andra världskriget från nya perspektiv, hålla intresset vid liv. Det är alltid mer fascinerande att höra om en person än sex miljoner, konstaterar Lena Einhorn. Handelsresande i liv handlar egentligen om försöken att köpa loss judar, att få västvärlden att agera till slut. Men berättelsen går genom några personer. I Ninas resa berättar jag min mammas historia, och den äger rum inom ramen för Förintelsen. Därmed handlar den om Förintelsen. För varje berättelse om en människa berättar en djupare historia. Lena Einhorn Född 1954. Bor på Södermalm i Stockholm. Verksam som dokumentärfilmare, regissör och författare. SVT har bland annat visat: \"Greta Garbo - berättelsen bakom breven\", trilogin \"Ur det förflutnas dunkel\", \"Jagets gåta\" och \"Trustor - den stora blåsningen\". Aktuell med spelfilmen \"Ninas resa\" med planerad biopremiär i höst. Boken \"Ninas resa\" publiceras redan i slutet av mars, och i april kommer en nyutgåva av \"Handelsresande i liv\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 25015, "headline": "Från himmelen till travbanan", "summary": "Höstens filmsuccé \"Så som i himmelen\" blev Frida Hallgrens stora genombrott. Vårsäsongen startar med mer Frida - huvudroll i Kjell Sundvalls \"Vinnare och förlorare\" och \"Elektra\" på Stockholms stadsteater.", "article": "Långt fler än en miljon människor har sett Kay Pollaks \"Så som i himmelen\" på bio. Det finns goda skäl att anta att intresset för Frida Hallgren bara kommer att öka. Nu är hon aktuell med ny film och en roll på Stockholms stadsteater. DN träffar henne på Stadsteatern. Det hänger en låg nymåne över Stockholm. Frida Hallgren kommer ut efter en dag av repetitioner - skarp i blicken, koncentrerad och intresserad, tro inget annat! - och hälsar på sitt patenterade sätt: med båda händerna. Det hade varit okej annars, om Frida Hallgren varit trött. Det pågår intensiva repetitioner av \"Elektra\"-trilogin av Eugene O´Neill, som har premiär den 27 januari. Dagen efter går Kjell Sundvalls film \"Vinnare och förlorare\" upp på biograferna, där Frida Hallgren gör en av huvudrollerna. Och så kryddar hon det med ett prisutdelarjobb på Guldbaggegalan, där hon dessutom är nominerad för sin roll i \"Så som i himmelen\", och hedersuppdraget \"shooting star\" som Svenska filminstitutet har givit henne, vilket medför en resa till festivalen i Berlin och ... Bäst att ta ett djupt andetag, precis som Frida gör. - Du vet, jag har inget bokat sen, säger hon. Vaddå inget bokat sen? - Inga jobb! Vi spelar \"Elektra\" fram till maj, och sedan vet jag inte. Frida Hallgren myser till. - Jag vill jobba, det är inte det, men jag vill inte splittra mig. Det blir för svårt att vara här och nu. Det betyder i klarspråk att det har landat manus hemma på Södermalm som fått nobben. - Jo, så är det. Jag måste våga tacka nej till saker. Men till Stadsteatern och Alexander Öbergs uppsättning av \"Elektra\"-trilogin har hon tackat ja. Eugene O´Neills tre pjäser i en kräver sina män och kvinnor. Denna uppsättning tar mer än tre timmar i anspråk. Arbetar man strikt utifrån O´Neills oredigerade original kan det lika gärna bli sju. - Det är jättehärligt att få leva igenom en sådan här saga, men jag har varit stressad över mängden text. Att den inte ska sätta sig i kroppen. Frida Hallgren talar så när hon beskriver sitt yrke, med sådana ord: kropp, jord, rot, leva, trygg. - Det är mycket jag i alla mina roller. Kärnan är jag. Det är de yttre omständigheterna som är någon annans, och mitt uppdrag är att se vad som händer med kropp och ansikte och röst och hållning i de omständigheterna. Frida Hallgren läser manus med detta för ögonen: inte bara vad som ska berättas, utan också sökande för att hitta det utrymme författaren kan ha lämnat kvar till skådespelaren. Men hon vill inte göra politik av sin röst. - Mitt jobb är att vara bärare av andra gestalter. Därför vill jag inte uttrycka mig för tydligt om vad jag tycker privat. Inte än i alla fall. När jag ser skådespelare som har visat sin privata sida mycket så märker jag att jag tänker på det när jag ser dem jobba. Vad driver dig? - Jag vill bli lyssnad på. Sedd. Älskad. Tagen på allvar. Få förmedla en berättelse till andra. Det känns som om att det kanske finns fler punkter i den där uppräkningen, men efter en kort paus för eftertanke stannar Frida Hallgren där med en bestämd nick. Vad får du av ditt jobb? - Att folk lyssnar. Jag känner att jag kickar på det, att du sitter där och vill veta vad jag tycker om saker. Jag kan vara rädd för att bli beroende av det. Har du nojor? - Jag kliver inte på A-brunnar. Avund, avgrund - man borde kliva på K-brunnar i stället. Kärlek. Fast det gör jag inte heller. Ibland när jag går och tänker kliver jag mitt på plattorna på trottoaren också. Frida Hallgren börjar skratta. - Jag är hur jobbig som helst när jag är ute med vänner, för om man går på var sin sida av en stolpe slits vänskapen isär. Så jag styr folk så att vi går på samma sida. Och missar man en stolpe så kan man rädda det genom att säga \"ostsmörgås\". Jag började med det här för tre år sedan. Dessutom får man dåligt sexliv för evigt om man inte klingar i glasen när man skålar. Berätta om din rollfigur Lena i \"Så som i himmelen\". - Hon slog an något hos mig eftersom hon tar hand om andra, ser andra, lyssnar på andra. Hon är ärlig, modig och talar om vad hon vill. Står för sina behov, att hon spelar banjo och sjunger country! Någonting hos Lena har slagit an också hos folk. Det har jag byggt, jag och Kay. Det ger mig jättemycket. Den nya filmen \"Vinnare och förlorare\" är ett drama i travmiljö - rejält sponsrat av det där stora statliga hästspelbolaget - där en kusks kärlek måste fördelas mellan yrket och drömkvinnan han möter. - Vi filmade den i april och maj. Det är tre förvirrade och ensamma personer som söker varandra i en varm vardagskomedi. Min rollfigur är lätt förvirrad och av ett helt annat slag än Lena i \"Så som i himmelen\". Frida Hallgren har nyss fyllt 30 och fått en Lisa Rinnevuo-litografi av sin bästa kompis Katrin. Hon tycker att det är det finaste hon någonsin fått - den föreställer två prinsessor som kramas - och hon började gråta när hon tog emot den. Frida Hallgren är utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Någon liten poäng med att lämna barndomens Stockholm, där hon växte upp med föräldrar och två syskon, fanns det väl med. - Jag sökte scenskolan i Stockholm, men sprack på tredje provet av fyra. Så det blev Malmö. Och det blev bra. Sedan väntade en praktik på Göteborgs stadsteater och anställning i omgångar på Upsala stadsteater. Nu är hon känd. En busschaufför har denna morgon tackat henne för fina insatser, trots att hon trodde att mössa och halsduk borde man kunna gömma sig i. Inte en chans. Inte om en miljon svenskar har sett det där ansiktet skratta, gråta och smälta ihop med Michael Nykvists. - Jag blir så glad, men ledsen över att jag inte kan säga något tillbaka. Jag kan ju inte berömma någon för vad han eller hon gör på sitt jobb, för det vet ju inte jag. Det blir en konstig och ojämlik situation. Frida Hallgren ser uppriktigt bekymrad ut över detta. Men det finns en annan sak med att bli igenkänd som plågar henne mer: hennes främsta arbetsredskap har vridits ur hennes händer. - Vet du varför? Jag kan inte titta på folk just nu! Jag brukar göra det så mycket. Hur de går och rör sig och tar sig i håret. När jag var liten hörde jag inte vad min fröken sa i skolan. Jag var alldeles besatt av hennes kroppsspråk och gester. Sedan när jag kom upp i högstadiet började jag förstå varför jag inte hörde människor. Det var för att jag såg dem. \"Det första äventyret\", 1988 \"Min \"Det första äventyret\", 1988 \"Min debut. Jag spelar tuffa tjejen som tjuvröker.\" \"Svart Lucia\", 1992 \"Jag sökte till huvudrollen, men blev avancerad statist.\" \"Sökarna\", 1993 \"Jag och Rebecka Hemse sitter i en soffa och hickar. Kändes som en musikvideo.\" \"Kådisbellan\", 1993 \"Min första riktiga film, och då får man heta Fitt-Margit!\" \"30:e november\", 1995 \"Frida goes finsk getto-kid. Jonas Karlsson och jag blev mirakulöst Guldbaggenominerade. Ingen fick den! Går antagligen just i denna stund på en betalkanal nära dig.\" \"Livet är en schlager\", 2000 \"Det var hemskt att spela stressad i en OB-buss när ingen talar om för en hur jobbet går till.\" \"Om inte\", 2001 \"Fick oförtjänt lite uppmärksamhet. Jag älskar Ella Lemhagen. Skarp kvinna!\" \"Så som i himmelen\", 2004 \"Det känns som att alla som var med numera är familj. Man gör kanske bara en sån här film? En stor händelse i mitt liv på alla plan.\" \"Vinnare och förlorare\", 2005 \"Kjells norrländska var betryggande. Det var roligt att gestalta en vänskapsrelation mellan en 11-åring och en 30-åring. Märta Ferm forever!\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 25021, "headline": "Triangeldrama på film och scen", "summary": "Helena Bergström, Kjell Bergqvist och Philip Zandén har ett triangeldrama ihop. När Strindbergs \"Fordringsägare\" spelats färdigt på Stadsteatern gör Colin Nutley film av samma drama.", "article": "Måsskrik och vågskvalp, en brygga vid havet. Adolf och Gustaf har tagit sig ett dopp. Adolf är gift med Tekla, lyckligt som det sägs, tills Gustaf dyker upp som ormen i paradiset. Triangeldramat \"Fordringsägare\" kan börja. För Helena Bergström, Kjell Bergqvist och Philip Zandén är det en välkommen möjlighet att få fortsätta det arbete de påbörjade med Henrik Ibsens \"Ett dockhem\". - Det var lyckosamt, och nu vill vi fördjupa det, säger Philip Zandén, som också regisserar pjäsen. De tre ser projektet som ett grupparbete och är glada över förtroendet att få fortsätta sitt \"konstnärliga experiment\". Efter \"Ett dockhem\", som hade premiär på Stadsteatern år 2000, började de genast leta efter en ny klassiker. \"Fordringsägare\" blir i deras händer både tragisk och komisk, med inslag av slapstick. - Går det ihop? undrar Philip Zandén, och besvarar själv frågan med ett ja. - Spelstilen är komisk, tragedin ligger i texten. För kunskapen om hur man bäst spelar komedi och fars står Kjell Bergqvist, som har \"sprungit och smällt i en och annan dörr\" i sina dagar. Helena Bergström tyckte först att hennes Tekla var som Nora i \"Ett dockhem\" femton år senare. - Jag tycker alltid om de karaktärer jag spelar, säger hon. Tekla är en härlig kvinna som kämpar för sin rätt. Hon är inte lycklig, hon längtar. Och hon offrar sig. Var Strindberg kvinnohatare? - Med Ibsen är det så himla lätt, man kan bara säga att han älskade oss kvinnor. Strindberg blir man ofta arg på. Men bilden av honom som kvinnohatare stämmer inte, jag tycker att han står på Teklas sida, säger Helena Bergström. Regissören Philip Zandén anser att \"Fordringsägare\" handlar om kvinnans frigörelse i lika hög grad som \"Ett dockhem\" gör det. Priset Tekla får betala är högt, hon avsäger sig ett barn och till slut själva kärleken. Det är första gången Philip Zandén både regisserar och spelar med i en pjäs, och det kan bli komplicerat ibland - fast kanske mest för medspelarna. Helena Bergström berättar om hur han plötsligt kunde stelna till under en repetition och titta på henne och undra om hon verkligen tyckte att det där var bra? Då hade regissören tagit över. - Det viktigaste är att man har stor respekt för varandras kunnande, och det har vi, säger Philip Zandén. Strindbergs två tanter bytte han ut mot ett ungt, förälskat par som finns med för att relief åt de tre huvudpersonernas historia. - Det ger ett bra perspektiv. Man blir både förbannad och avundsjuk när man ser dem, så vackra och så kära, när man själv har fyllt 50 och är skild, säger Philip Zandén, som för allt i världen inte vill bli någon \"institutionsgubbe\". En av statisterna (de spelar i två lag) är för övrigt hans son Max Wallér Zandén. Nästa projekt för de tre skådespelarna handlar också om \"Fordringsägare\". Helena Bergströms man, regissören Colin Nutley, ska göra en film om tre personer som sätter upp pjäsen. Regissören (Philip Zandén) är gift med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren (Helena Bergström), och filmen handlar om hur han offrar sitt äktenskap för att nå ett gott resultat professionellt. Trots att de olika projekten verkar så insyltade i varandra har filmplanerna inte påverkat arbetet med teaterpjäsen, försäkrar Philip Zandén. \"Fordringsägare\" Teaterpjäs av August Strindberg från 1889. Skrevs i Danmark av den 40-årige Strindberg under äktenskapet med Siri von Essen, omedelbart efter \"Fröken Julie\". Pjäsen har tre roller: Adolf (Philip Zandén), Tekla (Helena Bergström) och Gustaf (Kjell Bergqvist). Regissör är Philip Zandén. Premiär på Stadsteaterns stora scen den 20 januari. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25044, "headline": "Fantasy tar drömmaren på allvar", "summary": "Harry Potter-succén har lett till en uppsjö av fantasyböcker. Mycket är skräp, men det finns också böcker med nytänkande inslag. DN har hittat sju guldkorn.", "article": "I höstas fanns det bara en enda bok som inte var fantasy i ungdomsboksskyltningen på jättebokhandeln Waterstones vid Piccadilly Circus i London. Det var J D Salingers klassiker \"Räddaren i nöden\", och den var förmodligen obligatorisk skolläsning. Nog för att jag visste att Harry Potter-succén lett till en uppsjö fantasyböcker, men det här var nästan löjligt. De flesta nya fantasyböckerna var Harry Potter-lookalikes: trollkarlslärlingar på trollkarlsskolor. Att fantasyn är populär för förlagen är ju ingenting att undra över - det säljer, helt enkelt. Men varför? Själv inbiten fantasyläsare sedan tonåren skulle jag kunna tänka mig att fantasyn i grunden är den optimala läsningen för en bokslukare, som kan definieras av sin heta längtan att gå upp i en bok. Skönlitteratur är en annan värld, och fantasyn är den enda litteraturgenre som tar längtan efter den andra, nästanverkliga världen, på allvar. Genrens popularitet gör förstås att det publiceras en massa skräp, men det finns en hel del guldkorn. Författare som experimenterar med genrens gränser, välskrivna böcker med nytänkande inslag. Cornelia Funkes \"Bläckhjärta\" kan närmast beskrivas som bokslukarens bibel, eller åtminstone som en gedigen gröngölingshandbok. Bokbindaren Mo vågar inte längre läsa högt för sin dotter Meggie, eftersom han har en otäck förmåga att levandegöra det han läser: en död katt dök upp ur \"Tom Sawyers äventyr\", en illgrön fjäder från papegojan Polynesia kom ur \"Doktor Dolittles äventyr\". När Mo läste \"Bläckhjärta\" för Meggie föll det ut två skurkar och en eldslukare - medan Meggies mamma försvann in i boken. Inte bra. Man ska inte låta sig uppslukas så till den milda grad. Nu har Mo ett sjå att hålla sig undan för skurkarna, som vill ha sina kompisar framlästa och också en rejäl skatt, förslagsvis från \"Skattkammarön\" (men hur undviker man att Long John Silver trillar ut på köpet? svårhanterliga saker, böcker). Mo blir kidnappad och Meggie och deras boksamlande vän Elinor ger sig ut på trassliga litterära vägar för att rädda Meggies föräldrar. Dessutom måste de hantera den sorgsne eldslukaren som vill tillbaka in i sin berättelse, men det vill inte Mo som vet att eldslukaren dör i slutet om han återvänder. Ack, litteraturens makt! Kanske kan författaren hjälpa dem? Men vad är egentligen författarens roll i den fantasivärld han själv skapat? Cornelia Funke dissekerar relationerna mellan berättelserna, mellan fantasi och fantasi, mellan verkligt och verkligt. På köpet får man en hel rad lästips, från Nalle Puh till Narnia till Isaac Bashevis Singer. Världen i \"Bläckhjärta\" är den verkliga med fantastiska inslag, där böckerna står för fantastiken. På liknande sätt använder sig Gunila Ambjörnsson av teatern som fantasi i sin \"Silverapan\", som är strålande elegant svensk fantasy, berättad med lätt hand och lekfulla allusioner. Här skymtar Mumintrollets förbryllade upplevelse av teatern från Tove Janssons \"Farlig midsommar\", här åker lillasyster silverbrickskana nerför trappan som Lilla My, och i trädgården hemma hos sjuttonåriga Kalle sjunger Sorgfågel från Astrid Lindgrens \"Mio min Mio\". Om det nu inte är en vanlig koltrast. Illusioner och verklighet är sällan lätta att skilja åt, och alla kämpar med sina egna subjektiva verkligheter. Kalles pappa träffar en annan och flyttar, familjen går i bitar och på teatern går en pjäs i andra bitar. Gunila Ambjörnsson utgår från Alan Lightmans essäbok \"Einsteins drömmar\" (1993) och tar avstamp i tidens opålitliga gång. Kalle träffar en flicka, en fjortis, nedblodad och trasig i hissen på teatern. Hon har blivit våldtagen, gråter hon, bara för att sekunden efter flina: gick du på den? I själva verket är hon statist i en pjäs. Men Kalle hittar inte pjäsen, hittar inte flickan när han letar. När spelas egentligen pjäsen? Eller spelades? Hos Gunila Ambjörnsson är de fantastiska inslagen få men effektiva, en gäckande, lockande underton som låter som ett eko av teaterråttan Emmas retsamma skratt i \"Farlig midsommar\". Ytterligare ett kulturellt uttryckssätt blir fantasy i Finn Zetterholms \"Lydias hemligheter\" om tolvåriga Lydia som älskar att teckna och som plötsligt kan resa bakåt i konsthistorien genom att röra vid mästarnas tavlor. Det låter till en början hur tråkigt som helst, rena läseboken i konsthistoria. Så där pedagogisk får väl inte en bok vara! Fast till och med en så konstskeptisk person som jag själv blir entusiastisk och vill omedelbart rusa till Nationalmuseum när Lydia huvudlöst ramlar in i Velazquez värld och blir anklagad för häxeri, pratar ljus med Turner och äter frukost med Rembrandt. Finn Zetterholm får samma sorts liv i historien som Tracy Chevalier i sin \"Flicka med pärlörhänge\", och trots det idoga hoppandet mellan epoker får varje konstnär tillräckligt mycket utrymme för att bli mänsklig och levande. Lydia hinner både med tavlor, målarteknik och historiska vardagsvanor. Finn Zetterholm använder fantastiken som ett sparsamt förekommande transportmedel till konsthistorien. I \"Skuggornas besvärjare\" av G P Taylor sker det däremot fantastiska saker hela tiden. Det är klassisk fantasy: kampen mellan ont och gott, och inte vilken kamp som helst utan Gud mot Djävulen. Redan i början dyker det upp en varelse som osar ängel lång väg och pratar evangelium. \"Skuggornas besvärjare\" marknadsförs som \"hotter than Potter\" och G P Taylor är en brittisk kyrkoherde. Är detta den kristna motelden mot stackars sekulariserade Harry Potter? Sånt blir man nervös av, det kan inte bli annat än pompöst skräp. Men G P Taylor får rejält flyt i historien trots att han missar en del uppenbara spänningsmoment och är klumpig i personbeskrivningen. Djävulens hantlangare är en riktigt trovärdig kyrkoherde på dekis, och G P Taylor visar på en biblisk värld där det finns hur mycket material som helst att hämta. Det jobbiga är att Gud är så svår att beskriva - han är ju alltid större, semper melior, än människans föreställning. G P Taylor väljer den traditionella bilden av ett bländande ljus, vilket till slut tyvärr sticker i ögonen så att man börjar leta efter strömbrytaren. Kan man få en Gud med dimmer? Å andra sidan finns det en omotiverat stor misstänksamhet mot kristen fantasy, man nagelfar och felfinner, fäller hellre än friar och jämför omedelbart med mästaren C S Lewis och hans Narniaserie. Inte skulle man behandla vanlig fantasy så oförsonligt? Jämför man i stället G P Taylor med annan nyskriven fantasy är han definitivt bland de bättre. Ett mycket udda inslag i fantasyvärlden är danskan Lene Kaaberböl, vars tredje bok om skämmerskedottern Dina kommit, \"Ormens gåva\". En skämmerska är just ett sådant genialt påhitt som gör att man älskar fantasy. Skämmerskan kan se i dina ögon vad du skäms för - eller borde skämmas för. Alltså tillkallas hon vid rättegångar som enväldig domare. Ett fruktansvärt arbete, och en människa som andra skräckslaget vänder bort blicken från. De första delarna, \"Skämmerskans dotter\" och \"Skämmersketecknet\", är lysande. Den nordiska miljön har samma egenart som Irmelin Sandman Lilius fiktiva Tulavall; en särskild värld som ligger långt från fantasyns keltiska mittfåra. Lene Kaaberböl har dessutom en imponerande förmåga att bygga upp en i grunden enkel, men effektiv historia, och fylla den med mångfasetterade karaktärer ner till minsta statist. Men tredje delen, \"Ormens gåva\", når inte riktigt de andras höjder. Dina och hennes familj kommer till ett totalitärt, slutet samhälle, där alla snärjs i byråkratiska kontrakt som i praktiken blir slaveri. De snörräta gatorna, den centraliserade makten, förtryck och tortyr är av någon anledning inte särskilt trovärdiga. Har totalitarismen blivit obsolet? Tyvärr inte. Men Kaaberböl har gjort en abstrakt totalitär konstruktion som ligger närmare George Orwells \"1984\" än den vagt medeltida värld som Dina och hennes familj rör sig i, vilket i sammanhanget blir en illasittande anakronism. Britten Kevin Crossley-Holland, som nu kommit till sista delen av sin kung Arthur-trilogi, \"Riddarkungen\", håller fantasin i strama verklighetstyglar. Fantastiken lyser med sin frånvaro, och ersätts av en poetiskt vacker medeltidsrealism. Arthur har till slut kommit i väg på det ärofulla korståg han längtade till, men har råkat ut för det mest misslyckade, korståget år 1204. Det som kom av sig och bort sig i Italien, där man belägrade den kristna staden Zara för att tjäna ihop pengar till sina skepp. Långt från idealismen och långt från Jerusalem, ett smutsigt litet krig där unge Arthurs illusioner om ära och hederlighet krossas. Parallellerna till Irakkrig och samtid är många, och den mytiske kung Arthur dyker bara upp just som myt, som sagan som den \"verklige\" Arthur kan se i den sten som han fått av trollkarlen Merlyn. \"Myten finns för att vi ska spegla våra liv i den\", sade Crossley-Holland på bokmässan i Göteborg i höstas. Mary Hoffman låter också sina brittiska ungdomar resa till Italien, fast samtida ungdomar och ett Italien som är en riktig annan-värld. I \"Stravaganza - Stjärnornas stad\" heter Italien Talien, den värld dit bara vissa kan förflyttas under sömnen, stravagera. I Stravaganza-seriens första del, \"Maskernas stad\", stravagerade en pojke som var döende i leukemi - en ganska svårsmält handling där pojken så småningom dog i vår värld men levde vidare i Talien, som vore det ett slags Nangijala. Nu är det pojkflickan Georgia som vantrivs i England, och som hamnar i \"Stjärnornas stad\", Remora, där det är dags för årets ryttartävling. Staden är indelad i tolftedelar efter zodiakens tecken, varje tecken har sitt stall - och i Vädurens stall föds en flygande häst, en mytisk Pegasus som adelsfamiljen di Chimici vill åt. Mary Hoffmans Talien är skickligt beskrivet och med precis lagom dos fantastiska inslag, en längtansvärld åt drömmaren. Ändå saknar hon något och resultatet blir alltför ihåligt. Ett djup? Eller bara lite kärlek till vår värld, som tycks så iskall för Georgia och ännu värre för Lucien? \"True journey is return\", säger min favorit bland fantasyförfattarna, Ursula LeGuin, och kanske är det så enkelt: Man kan inte resa i fantasyn på allvar om man inte i grunden älskar vår värld. Det behövs en trygg punkt om man ska kunna rubba orden. Cornelia Funke\"Bläckhjärta\"Översättning: Cornelia Funke \"Bläckhjärta\" Översättning: Gunilla Borén Opal Gunila Ambjörnsson \"Silverapan\" Bonnier Carlsen Finn Zetterholm \"Lydias hemligheter\" Eriksson & Lindgren G P Taylor \"Skuggornas besvärjare\" Översättning: Susanna Hellman Libris Lene Kaaberböl \"Ormens gåva\" Översättning: Karin Nyman Rabén & Sjögren Kevin Crossley-Holland \"Riddarkungen\" Översättning: Lena Karlin Alfabeta Mary Hoffmann \"Stravaganza - Stjärnornas stad\" Översättning: Lena Karlin Alfabeta ", "article_category": "culture"}
{"id": 25049, "headline": "Graffitiveteranen är trogen gatukonsten", "summary": "Pierre \"Zappo\" Tsappos är en av Sveriges första graffitikonstnärer. Nu visar han ett urval av sina bilder i Stockholm. Och hoppas att nolltoleransen tas bort.", "article": "Meningslös skadegörelse eller gatukonst? Åsikterna om graffiti går fortfarande isär, trots att konstformen är lika gammal som mänsklighetens historia. För den svenska graffitilegenden Pierre \"Zappo\" Tsappos, som varit med sedan 80-talets början, råder det naturligtvis inget tvivel - graffiti är konst, och om 20 år hänger hans egna bilder på Moderna museet: - Se på Keith Haring. Han började som gatukonstnär. Sedan upptäcktes han av Andy Warhol, och visades på alla de fina gallerierna. Här i Sverige är det värre. De stora institutionerna är inte särskilt intresserade av konstformen, och för den som vill måla lagligt finns inga alternativ. Pierre Tsappos utställning, som öppnar på Seriegalleriet på Söder i dag, är med andra ord en rätt unik händelse. Och inte helt riskfri - Pierre bläddrar i sina pärmar och tar fram ett klipp från DN, där det berättas hur polisen gjort husrannsakan hos en gallerist som visat graffiti. Under en period ledde Pierre Tsappos själv ett försök med en graffitiskola på Kungsholmen - det minskade det olagliga klottret i området med 80 procent. Ändå lades verksamheten ned. Varför? Det handlar om pengar, tror \"Zappo\". Klottersaneringen omsätter varje år mångmiljonbelopp - om den illegala graffitin försvinner som ett resultat av lagliga väggar skulle det innebära ett ekonomiskt avbräck för SL/Connex och de företag som tjänar pengar på rengöringen. - Det är något skumt med det där, muttrar han konspiratoriskt. Men på en punkt är \"Zappo\" precis som vilken svensson som helst: han gillar inte när ungdomar sabbar för andra. Han har själv arbetat som fritidsledare i många år, och vill vara ett föredöme för dem som är intresserade av graffiti och annan hiphopkultur: - Jag vill säga att det är okej att skapa konst, men ge en knäpp på näsan till dem som slår sönder busskurer. Pierre började med graffiti och breakdance när han var 17 år, och letade i affärerna efter de första rapskivorna i 80-talets början. Den moderna gatukulturen hade just börjat blomstra i den fattiga stadsdelen Bronx i New York - en kultur som i dag påverkar hela västvärlden. Och trots att han snart fyller 40 år är \"Zappo\" trogen gatukonsten. På grund av nolltoleransen målar han inte längre i Sverige, utan åker på kombinerade surf- och graffitiresor med kompisarna till Bali. Här hemma jobbar han mest med att rita flyers och logotyper till butiker och klubbar. - Min bästa merit är att jag tackat nej till Ikea, säger han med ett lurigt leende. De ville att jag skulle göra mönster till tyger, bårder och tapeter, men ville bara betala 3 600 kronor. Då tyckte jag att de cyklade i badkaret. Pierres senaste projekt är en serie illustrationer till boken \"Förortsslang\" av Dogge Doggelito och Ulla-Britt Kotsinas. Några av dem visas på Seriegalleriet, tillsammans med skisser och målningar från \"Zappos\" hela karriär. Och nu hoppas \"Zappo\" att nolltoleransen i Stockholm ska tas bort. Det finns indikationer på det, säger han: - Det finns tomma väggar som till och med poliser pissar på - varför skulle man inte kunna få måla på dem? När folk ser mig komma med mina burkar blänger de argt. Men när de ser resultatet brukar de komma fram och be om ursäkt. Man ska inte döma någon i förväg. 1966 i Stockholm.Bor: i Hägersten.Bakgrund: Född: 1966 i Stockholm. Bor: i Hägersten. Bakgrund: Var tillsammans med signaturerna Graff, Amen, Merley, Zack, Dissey och Ziggy en av Stockholms graffitipionjärer. Övrigt: Var med i den omdebatterade utställningen \"The Arrow\" under Kulturhuvudstadsåret 1998. En av hans målningar finns avbildad på ett leksakståg. Gjorde målningen \"Poison\" som en kommentar till det förgiftade vattnet vid Nobels fabrik 1989. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25067, "headline": "Terje Hellesø förfalskade foton på lodjur: Jag vet att det var fel att jag ljög", "summary": "Naturfotografen Terje Hellesø förfalskade runt hundra bilder på lodjur och blev en av Sveriges mest hatade män. Nio år senare gör han sig redo att ställa ut på ett galleri i Göteborg. Vad händer när man avslöjas med en livslögn, och hur tar man sig ur den?", "article": "En lördagsmorgon i september 2011 erkände Terje Hellesø vad han hade gjort i ett inlägg på ett nätforum för fotografer. Han åkte ut i skogen, till en plats han döpt i sitt huvud till Malintjärn, efter sin fru. Till Malin ringde han och sade: ”Jag kommer inte hem.” Malin Ellisdotter Hellesø och några vänner hittade honom till slut. Efter det tillbringade Terje Hellesø en vecka på sluten psykiatrisk avdelning. Varje gång han slog på telefonen för att ringa Malin forsade meddelanden in, journalister ringde, alla ringde. Några månader senare skulle Språkrådet ha med ett verb på sin årliga nyordslista: ”terja”. Att ”manipulera ett foto i bedrägligt syfte”. Den välrenommerade naturfotografen Terje Hellesø hade förfalskat runt hundra bilder. De flesta på lodjur. Nio år senare sitter vi i Terje Hellesøs kök i Mullsjö i Västergötland. Han har gjort kaffe och bjuder på småkakor. Ute är det slaskigt. Hans norska brytning är mjuk och knappt märkbar. Ett par veckor senare är det tänkt att han ska ställa ut på ett galleri i Göteborg och han håller på med det sista urvalet bilder. Utställningen blir senare framflyttad på grund av coronakrisen, men det vet vi inte när vi sitter där i köket. Terje Hellesø kommer från Bergen i Norge. Som nioåring upptäckte han fotograferandet – en lånad kamera under en resa till Skottland, bilder som redan då var speciella, inte som andras. Han byggde tidigt sina egna världar, satt hemma och ritade stora detaljerade kartor över fantasiländer med djur och landskap. Fotografierna han tog började långsamt avfolkas, naturen tog allt större plats och människorna mindre. En dag var de helt borta. Människor är ”för definitiva”, säger han. – Att visa hur saker och ting ser ut har aldrig intresserat mig. Jag vill att bilderna ska vara något mer. Jag kan gärna vara politisk i mina bilder, sarkastisk, cynisk, humoristisk. Jag vill ha abstraktion, symbolik och metaforer. Många gånger kan man säga mer om en människa genom att visa en äng med torrt gräs. Man kan visa hur svensk skola fungerar genom att visa en flock sidensvansar i en rönn. Han blev naturfotograf, en framgångsrik sådan: böcker, kurser, utställningar, föreläsningar. Han gifte sig och flyttade till Sverige, skilde sig men blev kvar. Nuvarande hustrun Malin träffade han på en fotosajt, samma sajt där han senare skulle erkänna sina förfalskningar. Hon är också fotograf, och de började skriva kommentarer på varandras bilder. De blev kära i varandras fotografier, föreslår jag, och Terje Hellesø skrattar. – Ja, kanske, det har jag aldrig riktigt tänkt på. Var det så, Malin? Han ropar ut mot vardagsrummet där Malin sitter. Hon vill inte vara med på bild, men kommer så småningom in i köket och sätter sig på en pall vid köksbänken och flikar in kommentarer, rättar Terje när hon tycker att han minns fel. Katten Sheldon får mat i en skål. 2011 hade Terje Hellesø fullt upp. – Jag höll på att jobba fram en fotofestival här i Mullsjö, arrangerade Naturfotografernas årsmöte, hade mycket möten, föreläsningar, kurser, telefonen ringde hela tiden. Det var ingen måtta på uppmärksamheten. Till och med kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth, besökte galleriet här. Du var på topp karriärmässigt? – Ja... – Det vill jag inte påstå, flikar Malin in torrt från pallen. Du jobbade mycket, åtminstone. – Ja. Jag upptäckte också när åren gick att allt fler av de andra etablerade naturfotograferna var mina före detta kursdeltagare. Jag hade utbildat en hel generation. Det var väl lite därför jag fick den där utmärkelsen, för det mångåriga pedagogiska arbetet. Jag har kvar diplomet. Malin erbjuder sig att hämta det. Diplomet med motiveringen till varför Terje Hellesø utsågs till Årets naturfotograf 2010 av Naturvårdsverket: ”Med sin karismatiska framtoning och pedagogiska förmåga har han förmedlat vidare sitt sätt att se på naturen och öppnat nya dörrar för mängder av naturfotointresserade svenskar och nordbor.” Trots mycket jobb hade han och Malin det inte direkt fett ekonomiskt – men det var inte därför lodjursbilderna blev till. Snarare beskriver Terje Hellesø hur hans egen blogg – som han inte tjänade några pengar på – blev en faktor. I bloggen brukade han ofta berätta i förväg när han gav sig ut på fototurer, dela med sig av sina planer. Han hade ofta sett lodjur i skogarna runt Mullsjö. – Lodjur har varit mitt favoritdjur i alla år. Jag älskar dem. De har ett fascinerande väsen. De är bra på att gömma sig, men samtidigt väldigt nyfikna. När man väl får se ett lodjur kan man få en rätt så närgången, långvarig upplevelse. När de rör sig är de som stora katter. Alla lodjur är olika, du hittar inte två som är identiska. Deras rop påminner lite om berguv, det är ett spöklikt ljud... Han hade kunnat föreläsa om lodjur i timmar, säger han, utan att visa några bilder. Hade kartlagt deras rörelsemönster i skogarna. Visste allt om dem. Det var bara det att han aldrig fick bilderna han ville ha. – Jag byggde ju upp allt det här i min blogg. Jag hade väldigt många besökare, väldigt mycket kommentarer. ”I dag blir det en ny tur ut till lodjuren, vi får se om det blir några nya bilder!” kunde jag skriva, och folk satt och väntade. Så började Terje Hellesø förfalska bilder. Klippa och klistra in djur i dem. När jag frågar om detaljer säger han ofta att han inte minns. Han minns inte hur han tänkte, hur det gick till, han har inget bra svar på varför. Han minns inte den första fejkade bilden, men den blev långt från den sista. Runt hundra bilder totalt, enligt vad han erkände, de flesta på lodjur. De vilda djuren kom från digitala bildbanker, tror han åtminstone, inte heller det är han helt säker på säger han. Han photoshoppade in dem i miljöerna från Mullsjöskogarna. Och så ut på bloggen. – Tro mig, jag har backat bandet väldigt många gånger, men en del är borta ur minnet. Jag kan bara konstatera att jag vet att jag gjorde det, och att det är fel. Varför kan jag inte svara på. Det är som med människor som vet att man inte får köra bil med alkohol i blodet, men gör det ändå. ”Varför gjorde du det, du visste ju att man inte fick?” Att man inte tror att man ska åka fast är inte ett svar, det är inte därför man kör onykter, det ska man ju inte göra ändå. Jag har inget svar. Jag vet att det var fel, och att jag ljög om det. Terje Hellesø beskriver hur det blev en press att leverera. – Bilderna födde ett väldigt stort intresse för Mullsjöskogarna, hur många som helst åkte hit. Det gav uppmärksamhet till fotofestivalen också, och Mullsjö i sig. Det blev många väldigt positiva effekter av det här. Givetvis med konstant hög ångest, för jag visste vad jag hade gjort och att det var fel. Och jag gjorde hela tiden allt för att jag inte skulle avslöjas. Länge tänkte han att han snart skulle få bättre bilder, riktiga. – Jag hade naiva tankar om att jag så småningom skulle ha så många äkta bilder att jag kunde lägga undan de andra, en i taget, så att ingen märkte det. Så att det bara var äkta bilder kvar. Det måste ha varit otroligt frustrerande att gång efter gång komma hem utan bilder. – Ja, men det var mer frustrerande varje gång jag fejkat en bild och skulle lägga ut den i bloggen. Ångesten. Tanken på att nu, nu kommer någon att avslöja mig. Det var värre än att komma hem utan bilder. När han våren 2011 bad läsarna rösta om sina favoritbilder från hela Terje Hellesøs karriär valde nästan alla manipulerade lodjur. – Det var som att få ett knytnävsslag rakt i ansiktet. Som att allt annat jag gjort inte hade något värde över huvud taget. Jag minns inte exakt, men jag kan ha suttit uppe en hel natt och bara stirrat i väggen. Du hade skapat en version av dig själv som fotograf som du inte kunde nå upp till. – En version av mig, där bilder som egentligen inte fanns hade det högsta värdet. Det... det var jobbigt. Sveket var kanske allra störst mot Malin. För Terje förfalskade inte bara sina egna bilder, utan även ett par av hennes. Ibland var de ute i skogen tillsammans. Och visst mötte de lodjuren, även om det alltid var buskage i vägen, träd, grenar – ofta knäppte de av bildserier på chans. När Malin kollade igenom sina bilder såg hon inga lodjur. Men Terje erbjöd sig att ta en extra titt. – Så kom han tillbaka: ”Malin, titta, du fick visst ett lodjur på bild!” Jag brydde mig inte så mycket om de där lodjuren, försökte väl vara entusiastisk för hans skull. Jag minns att han en gång frågade: ”Blev du inte gladare än så?” säger Malin Ellisdotter Hellesø. Hon grubblade inte så mycket över saken, inte då. Lodjuren var inte hennes projekt, inte hennes hjärtebarn. När anklagelserna mot Terje Hellesø brakade loss ville Malin Ellisdotter Hellesø lägga ut originalfilen till en av sina egna lodjursbilder på bloggen för att bevisa att bilderna visst var äkta. Men Terje stoppade henne. – I efterhand förstod jag ju varför. Det var jaktvårdskonsulenten Gunnar Glöersen som först ifrågasatte bilderna i en blogg på Jägareförbundet den 26 augusti 2011, efter att ha blivit uppringd av en journalist som fattat misstankar. Glöersen hade inga bevis, men skrev att han hade en ”dålig magkänsla” kring bilderna. Ett lodjur med sommarpäls i vinterlandskap. En mårdhund, som enligt Glöersen kanske inte ens fanns i Mullsjöskogarna. Det gav upphov till en tråd på nätforumet Flashback. ”En armé av frivilliga med CSI-drömmar”, som Emanuel Karlsten senare beskrev det som i en krönika i DN, började leta bevis: originalbilderna som Terje Hellesø använt sig av. Riksmedier hakade snart på. När Terje Hellesø först konfronterades med uppgifterna ljög han. Blånekade. Bland annat när han mötte Glöersen i en direktsänd radiointervju i P4 den 30 augusti: ”Nej nej nej. Givetvis inte. Inte under några omständigheter. Jag är en fotograf som under alla år jag hållit på – och särskilt sedan jag blev digital 2005 – vidhållit att allt skapande som jag lägger ner, fotografiskt sett, det gör jag innan jag trycker av, inte efter.” Den 2 september hade Flashbackanvändarna hunnit hitta de flesta originalbilderna som Terje Hellesø använt. Dagen därpå erkände han. Och gick ut i skogen. Malin och två vänner hämtade honom. Han ville inte lämna skogen, men följde till slut med. Det ringdes efter ambulans som tog honom till psykakuten. – Det kunde uppfattas som att jag skulle begå självmord, sättet jag skrivit erkännandet på, men jag ville bara ge mig ut i skogen och försvinna, aldrig komma tillbaka. Det var väl ungefär så långt jag hade tänkt. Varför valde du skogen? Det var ju, så att säga, platsen för brottet. – Skogen hade inte gjort något fel. Det mest fantastiska med naturen är att den inte är dömande. På sjukhuset fick han inte ha mobil. Man gjorde bedömningen att Terje Hellesø var suicidal. – Men det sade jag aldrig, när de frågade vad jag skulle göra om jag släpptes sade jag bara att jag skulle ge mig ut i skogen. Det kunde de inte acceptera. Varje gång han fick slå på telefonen: hundratals missade samtal. – Någon sade till mig att det var två personer som var mest eftersökta i Mediesverige just då – jag och Muammar Khaddafi som just hade störtats. – Journalister ringde och ville att jag skulle bemöta påståenden på Flashback – något jag konstant vägrat att göra. Det är inte Flashback som ska diktera villkoren här. Jag har vägrat ha alla former av kommunikation med dem. De har gjort allt för att deras sanning ska bli etablerad som Den Stora Sanningen. Men de hade ju också rätt. – Ja. Det som jag erkände, ja. Det värsta med Flashback är inte att de avslöjade mig, det tycker jag är bra. Utan allt det som kom efteråt. Det är tio gånger värre. – Att de beskrev Terje som sektledare som hjärntvättade folk, säger Malin. – Psykopat var jag tydligen också, säger Terje. – Det var rätt att de avslöjade honom. Men allt annat, efter. Allt hat, säger Malin. Hur minns du den här tiden, Malin? – Fruktansvärt. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att prata om det. Känner du att du borde ha fattat? – Ja, naturligtvis. Men samtidigt, mina kunskaper inom Photoshop var på nivån kontrast, beskärning... Jag kände kanske att någon bild såg knepig ut, men jag kunde inte tänka mig att han fifflat. Det fanns inte på min karta. Under de nio månaderna bildfuskandet pågick gled Malin och Terje ifrån varandra. Han var i sin egen kupa. – Jag var väldigt ensam den tiden. Terje försvann ut i andra saker. Det blev ett väldigt stort avstånd mellan oss, säger Malin Ellisdotter Hellesø. Hur lång tid tog det innan du förlät honom? – Det är nog, faktiskt, relativt nyligen. Full tillit kommer jag aldrig att ha. Jag har förlåtit för min egen skull, gått vidare för min egen skull. Han har ju inte mördat någon. Inte våldtagit någon. Inte levt dubbelliv med en annan kvinna. Jag försöker tänka så. Det hade kunnat vara värre. I november 2011 fick Flashbackgrävarna, som de kallades, ett journalistpris av Sveriges Radio, Årets medieorm. I mars 2012 fick avslöjandet och bloggen Terjadefoton, där bildbevisen på manipulationen publicerades, ett hedersomnämnande av juryn för grävpriset Guldspaden. Terje Hellesø lämnade föreningarna Photo natura, som han varit med och startat, och Naturfotograferna. Han frågtogs priset som Årets naturfotograf. Men diplomet har han behållit. Det som skrevs i medierna, att han fått priset just för sina lodjursbilder, stämmer inte, säger han, och det har Naturvårdsverket också sagt. Det var för hans hela gärning som fotograf. Det är mycket som inte stämmer, säger han, särskilt på Flashback och andra forum. – Man har ju försökt bygga upp en gärningsmannaprofil av mig på nätet. Att det skulle ha varit viktigt för mig med ”äkta” naturfoto, naturliga bilder, det dokumentära. Men så har det aldrig varit, säger Terje Hellesø. – Visst var det fel det jag gjorde. Det var fel att ljuga som jag gjorde, det har jag sagt hundra tusen gånger, det har jag bett om ursäkt för. Men att jag ska bli framställd som något annat än det jag någonsin varit... De flesta tar nog för givet att naturfotografi är dokumentärt. – Varför det? Hur fungerar naturfoto i dag? Jo, de flesta bilder är från betalda gömslen. Du kan ligga i Finland och fota björn, varg och järv som någon lockat dit med en död ko. På andra ställen kan du fotografera ugglor när de tar möss i snön. Kungsfiskare i Skåne. Aftonfalk i Ungern. Krushuvad pelikan i Grekland, havsörnar i Norge, sparvhökar som slåss med nötskrikor i Telemark. Allt är arrangerat. Allt är tillrättalagt. Dokumentärt? Inte det minsta. – Dokumentärt blir det, i mina ögon, om du har med gömslet på bild, visar omständigheterna. Men det aktar man sig noga för. Det är illusioner det handlar om. Naturfoto har aldrig varit dokumentärt. I dag är Terje Hellesø kritisk mot naturfotografkretsarna, som han beskriver som en väldigt speciell miljö. – Det är inte så stor marknad ekonomiskt, och fruktansvärt många som håller på. Den ekvationen går ju inte ihop. Jag har sagt i föreläsningar många gånger genom åren att naturfotomiljön är genomrutten. Det fick jag ju nedtryckt i halsen 2011, om man säger så. – Börjar man diskutera hur man får manipulera naturfotografi har du en evighetsdiskussion och alla blir osams. Det finns ingenstans man kan bråka så mycket som när man pratar om det här på naturfotoforum och festivaler. Man diskuterar petitesser, hur man kan göra reglerna tydligare. Men det är inte reglerna det är fel på, det som är fel är att miljön i naturfotokretsen är sådan att den kan driva fotografer att göra övertramp. Slutna föreningar, hemliga sällskap, grupperingar, tävlingar – dessa förbannade fototävlingar står mig upp i halsen. Tycker du att det finns en tydlig gräns för vad man får och inte får göra med en bild? – För mig finns egentligen bara två regler. Jag är glasklar på det området. Du får inte ljuga. Och du får inte skada naturen. Punkt. Det var alltså tydligt för dig att du bröt mot dina egna regler? – Ja. Oh ja. Lögnen var det värsta. Hade jag varit öppen med vad jag gjort – inga problem. Men jag ljög. Bilderna finns inte kvar. Han har slängt dem, alla originalfiler också. – Jag hade kunnat tjäna pengar på dem om jag velat, du kan inte ana hur många erbjudanden jag fått sedan dess. Vill folk köpa dem trots att de är fejk? – För att de är kända, omtalade. De hade kunnat vara värda miljoner i glas och ram på väggen. Men inget skulle kunna få mig att ta emot en krona för dem. Så viss heder har jag ändå i kroppen. Jag vet vad jag gick igenom 2011. Terje Hellesø har fortsatt att fotografera under de nio år som gått. – Jag gick från en inkomst som var hyfsad till ingenting över en natt. Men jag har fokuserat på mitt och tagit en sak i taget. Jag är inte den som ger mig. När han så småningom visar sina bilder i Göteborg blir det hans första större utställning med nya fotografier sedan 2011. Jag påpekar att alla som skriver om den, pratar om den, kommer att göra det i ljuset av det som hände då. Att han aldrig kommer att kunna fly undan det. – Jag är inte intresserad av att fly undan. Han ska fortsätta berätta om vem han är, säger han. I höst kommer också en dokumentärfilm om Hellesø i SVT. – Folk säger: Tänk om det blir en ny storm nu, på grund av den. Ja, då blir det väl det. Jag är inte rädd för någonting längre, inte ett smack. Jag har redan gjort bort mig. Flashbacktråden om Terje Hellesø är fortfarande aktiv. Så sent som i februari ifrågasatte någon en bild på en fågel. Den första tiden efter avslöjandet var Malin Ellisdotter Hellesø besatt av att samla bevis för att Terje Hellesøs nya bilder faktiskt var sanna. Hon fotograferade samma motiv som han, samtidigt. Hon filmade med mobilen. Förberedde argument om någon skulle ifrågasätta äktheten. Än i dag flikar hon in förklaringar när Terje Hellesø visar några av de fotografier han ska ställa ut i Göteborg. Detaljer kring hur bilderna tagits, tekniker som använts, nästan tvångsmässigt noggrant. Terje Hellesø själv rycker bara på axlarna. Folk får tro vad de vill, säger han, om han manipulerade bilder i dag skulle han vara öppen med det. Bilderna är förhäxande. En bäck fotograferad med tjugo sekunders slutartid där vattnet ser ut som mjukt vispad grädde. Dubbelexponeringar, vissa är självporträtt, som där Terje Hellesøs eget öga skymtar som en suddig portal i förgrunden. En björn med päls som silke, svartvit, som ur en saga. När jag tittar på de här bilderna blir det ännu svårare att förstå. Du behövde ju inte förfalska något. – Jag önskar att diskussionen handlat om det från första början. En seriös diskussion där man satt sig ner och diskuterat varför i helsike gjorde du det, Terje. Där man resonerat kring vad man kan göra för att andra fotografer inte ska göra samma sak. Det är flera som åkt fast efter mig. Terje Hellesø Född: 1964 i Bergen, Norge. Bor: I Mullsjö tillsammans med hustrun Malin Ellisdotter Hellesø, även hon fotograf. Bakgrund: Började fotografera 1973 och har arbetat som yrkesfotograf sedan 1983. Har bland annat gett ut läroboken ”Naturen som fotomotiv” (1992) och fotoböckerna ”Min plats i ljuset” (2005), ”Året” (2008) och ”Svartvita landskap” (2013). Var med och startade naturfotografföreningen Photo natura 1988. Blev Årets naturfotograf 1987 i Norge. Utsågs till Årets naturfotograf 2010 i Sverige av Naturvårdsverket men fråntogs titeln 2011. Bildfusk: 2011 avslöjades att Terje Hellesø förfalskat runt hundra bilder på bland annat lodjur. Aktuell: Arbetar med ”Bara en naturfotograf” på Galleri M i Göteborg, en utställning som är framskjuten på grund av coronakrisen. Startdatum är ännu inte bestämt. I höst kommer också en dokumentärfilm om Terje Hellesø i SVT regisserad av Andreas H Nilsson och Gustav Hugosson. Publicerar regelbundet bilder i sin blogg. Läs mer: Så nosades styckmördaren upp av detektiverna på internet Fin gräns mellan fix och fusk i fotografiet Hellesø fråntas titeln Årets naturfotograf 2010 ", "article_category": "culture"}
{"id": 25077, "headline": "SVT sänder egna Eurovisionprogram i maj", "summary": "Årets Eurovision song contest i maj är inställt, men det hindrar inte SVT från att presentera ett eget Eurovisionpaket. I direktsända ”Sveriges 12:a” ska svenska folkets Eurovisionvinnare koras, skriver SVT i ett pressmeddelande.", "article": "Årets upplaga av Eurovision song contest, som var planerad att genomföras den 12–16 maj i Rotterdam i Nederländerna, är inställd på grund av coronapandemin. För att fylla hålen i tablån har SVT nu utvecklat ett eget Eurovisionpaket. Eurovisionveckan på SVT inleds lördagen den 9 maj då programmet ”Inför ESC” sänds. I programmet presenterar komikern David Sundin och SVT:s producent Christer Björkman årets 41 bidrag. Via Melodifestivalens app kan svenska tittare rösta på vilka 25 bidrag de vill se i final. – Det programmet är i snabbformatsform. Ett antal personer kommer att sitta vid vår studio, följa sändningen tillsammans med tittarna och kommentera bidragen. Låtarna kommer inte att visas i sin helhet, men vi kommer att hänvisa till var man kan se dem och hur man ska göra i appen, säger Christer Björkman till DN. Torsdagen den 14 maj direktsänds programmet ”Sveriges 12:a” från Stockholm, där de framröstade finalisterna ska tävla om vem som blir svenska folkets Eurovisionvinnare 2020. Medverkar i sändningen gör även årets Melodifestivalvinnare The Mamas som framför bidraget ”Move”. – Det blir både lekfullt och kul. Och samtidigt blir det ett bra avslut, inte minst för The Mamas. Vi vill ge dem en jättefin spot i programmet så att de får känna uppskattning från tittarna som röstat fram dem, säger Björkman. Planen är också att kontakta de andra ländernas finalister och få med den slutliga vinnaren i programmet via en direktlänk. – Vi ser fram emot att dela ut den där tolvpoängaren som vi faktiskt har rätt till varje år. Och nu får vi välja vår egen vinnare. Det är jättehärligt, skrattar Björkman. Tidigare på fredagen kommenterade han det nya Eurovisionpaketet i ett pressmeddelande: – Det här kommer att bli en underbar Eurovisionkväll för alla tv-tittare. Vi kommer givetvis att dela ut Sveriges 12:a och kora en vinnare, men vi kommer också att gräva fram härliga favoritminnen. Inte minst från våra egna ESC i Malmö 2013 och Stockholm 2016, understryker Björkman. Lördagen den 16 maj visar SVT även det två timmar långa programmet ”Eurovision: Europe shine a light” där sångerna som skulle ha varit med och tävlat i Rotterdam kommer att hyllas. Läs mer: Hanna Fahl: Eurovision hade behövts mer än någonsin Årets Eurovision song contest ställs in – flyttas till 2021 ", "article_category": "culture"}
{"id": 25079, "headline": "Fredrik Backman skänker 100.000 till författare i kris", "summary": "Författarförbundet inrättar en tillfällig krisfond där författare och översättare kan söka stipendier för förlorade uppdrag. Fonden har möjliggjorts genom bidrag från stiftelsen Natur & Kultur och författaren Fredrik Backman.", "article": "Stiftelsen Natur & kultur bidrar med 400.000 kronor till krisfonden, skriver Författarförbundet i ett pressmeddelande. Även författaren Fredrik Backman och hans fru skänker 100.000 kronor till fonden. ”Jag förstår att svensk litteratur är långtifrån det viktigaste för många just nu, men för mig och många andra har den betytt allt”, skriver Fredrik Backman på Twitter och uppmanar sina följare att hellre köpa poesisamlingar och böcker av debutanter än bästsäljare, samt att stödja sin lokala bokhandel. Redan efter påsk ska medlemmar som förlorat intäkter på grund av inställda arrangemang och förlorade uppdrag till följd av coronapandemin kunna söka stipendier ur fonden. ”Att stiftelsen sluter upp kring författarna och översättarna i denna svåra situation skickar en viktig signal. Vi välkomnar fler att följa Natur & Kulturs exempel”, säger Patrik Lundberg, vice ordförande i Sveriges Författarförbund i pressmeddelandet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25082, "headline": "Fredrik Strage: Morrissey låter som en dåre som gapskrattar på undergångens rand", "summary": "Morrissey spelade live i London den 14 mars. Efter första versen i den förlamande vackra covern av sextiotalshitten ”The end of the world” avbröt han låten och nös kraftigt på publiken. Idiotin blir rockhistoria.", "article": "2010 slutar jag lyssna på Morrissey efter att han beskrivit kineser som en ”underart”. 2014 börjar jag lyssna på Morrissey igen efter det utmärkta albumet ”World peace is none of your business”. 2018 slutar jag lyssna på Morrissey efter att han rekommenderat sina fans att rösta på det kvasifascistiska partiet For Britain. 2019 börjar jag lyssna på Morrissey igen efter att The Guardian gett det hyfsade coveralbumet ”California son” en etta (av tio) i betyg och jag oroar mig över att också bli en kritiker som bryr mig mer om politik än estetik. Två veckor senare slutar jag lyssna på Morrissey efter att han låtit sig intervjuas av den högerextrema sajten Kipper Central där han uppmanar folk att sluta följa traditionella medier. 2020 skrattar jag när Morrissey meddelar att han sörjer sin avlidna katt varpå ett före detta fan twittrar: ”Fuck you, Morrissey. And fuck your dead cat.” Sedan börjar jag, dessvärre, att lyssna på Morrissey igen efter att ha uppslukats av singeln ”Bobby, don't you think they know?”, ett ödesmättat drama om droger med körsång av discodrottningen Thelma Houston. Jag lyssnar om och om igen för att begripa om texten handlar om Bobby Hatfield i Righteous Brothers, som dog av en överdos, eller kanske Bobby Brown, Whitney Houstons make som drog ner henne i fördärvet. Den 9 mars slutar jag lyssna på Morrissey när han i Köln drar en ordvits om att konserten i Paris blivit inställd på grund av Miley Cyrus (det roliga består i att virus rimmar på Cyrus). Under första hälften av nollnolltalet var Morrissey skojigare än de flesta ståuppkomiker så åderförkalkningen av hans humor stör mig lika mycket som hans politiska förvirring. Den 14 mars börjar jag lyssna på Morrissey igen efter att ha sett klipp från spelningen på SSE Arena i London som han inleder med en förlamande vacker a cappella-cover av Skeeter Davis sextiotalshit ”The end of the world”. Efter första versen avbryter han låten genom att nysa kraftigt på publiken. Att Morrissey uppträder för 10 000 personer, trots smittrisken, kritiseras i tidningar och sociala medier. Men som han sjunger på sitt nya album: ”I do not read newspapers. They are troublemakers.” Som tokhöger är det viktigt för honom att inte lyssna på etablissemanget. I höstas ställde Morrissey in en konsert efter att någon, föregående kväll, hållit upp en överkryssad For Britain-symbol. För tre år sedan ställde han in en utomhuskonsert i Kalifornien eftersom han tyckte att det var kallt. Han har också ställt in turnéer i Kanada (som en protest mot säljakt) och Italien (eftersom han var sur på en polis). Men coronaviruset är inget problem. Kanske vill han bli den sista rockstjärnan som uppträder för en stor publik på väldigt länge. Idiotin blir rockhistoria. ”It's the end of the world” följs av ”London” där han frågar: ”Do you think you've made the right decision this time?” Och många i publiken frågar sig nog om det var en bra idé att gå dit. Eller om det är en bra idé att fortsätta lyssna på Morrissey. Jag kommer antagligen att hinna sluta lyssna på honom – och börja igen – många gånger innan hans karriär är över. Ett klipp som jag lär återvända till är finalnumret på SSE Arena: ”Jack the ripper” där han iklär sig rollen som Londons mest kända seriemördare. Mot slutet av den börjar han att skratta och vråla: ”Rats! Rats! Rats!” Scenen badar i rök. Morrissey fortsätter babbla om råttor. Han parafraserar scenen i ”Dracula” från 1931 där en mäklare blir galen av vampyrens kraft. ”Rats! Rats! Rats! This I give to you! Ha! Ha! Ha!” En dåre gapskrattar på undergångens rand. Det känns som den sista konserten någonsin. Läs fler krönikor och andra texter av Fredrik Strage ", "article_category": "culture"}
{"id": 25084, "headline": "Nils Frahm vill hjälpa lyssnarna att hålla sig starka i isolationen", "summary": "Med sin nya skiva, som egentligen är ett soundtrack, återgår Nils Frahm till en skissartad estetik med naket piano och ambientljud, som låter oron existera i rummet.", "article": "Det går en röd tråd från Erik Saties tidigaste pianostycken från sent 1880-tal till John Cages ”In a landscape” från 1948 till Brian Enos ”Ambient 1: music for airports” som kom trettio år senare till Aphex Twins ”Avril 14th” från millennieskiftet till vår tids Nils Frahm. Det är en tråd som handlar om inverterade äventyr, ett negativt utforskande, att våga tro på skönheten i tomheten. ”Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära”, för att citera Edith Södergran. Tyske Nils Frahm har låg status inom konstmusikkretsar, av den enkla anledningen att hans musik inte låter eller beter sig som konstmusik. Frahm är mer en artist än en tonsättare, det han skapar är intressant på skiva, inte på notpapper. Hans sparsmakade och repetitiva stil är formmässigt simpel, hans melankoliska stämningsbyggen är inte utmanande (men tålamodsprövande för vissa) och hans pianospel är allt annat än virtuost. Vill man så kan man stå med armarna i kors och avfärda Nils Frahm som en bluff. Själv hör jag en intimitet och en uppriktighet i hans musik, och om den ibland låter lättviktig känns det alltid som ett avsiktligt grepp. På sitt förra album, sensationella ”All melody”, gick Nils Frahm i en ny riktning – ett mer maximalistiskt och mindre pianistiskt sound. Experimenterandet fortsatte på den ep-trilogi som samlades på fjolårets ”All encores”. Nya ”Empty” är dock en återgång till estetiken från äldre skivor som ”Felt” och ”Solo”. Det rör sig om åtta skissartade låtar med naket piano i fokus och ambientdoftande ljud som en tunn dimma runt allting. ”Empty” är egentligen soundtracket till en experimentell kortfilm med samma namn som Frahms vän Benoit Toulemonde regisserade 2012. Men musiken släpps först nu, med den uttryckliga intentionen att hjälpa lyssnarna att hålla sig starka och lugna i dessa tunga dagar av isolation. Det är musik som låter oron existera i rummet. Bästa spår: ”No step on wing”  Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om Arcas drygt timslånga queer-electrolåt i trettio sektioner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25089, "headline": "Färgstark aktivist ger lyster åt miljödokumentären ”Jozi Gold”", "summary": "Dramats hjältinna Mariette Liefferink ger lyster åt ”Jozi Gold”. Men efter den här filmen känns den glimmande ädla metallen guld allt annat än ädel, tycker Helena Lindblad.", "article": "”Jozi Gold” är slang för Johannesburg, guldstaden, uppbyggd kring en gruvindustri som genererade välstånd (för vissa) under decennier. Nu är guldruschens dagar över. Folket som bor i trakten kring de forna gruvindustrierna är lämnade med ett ovälkommet arv. En förgiftad, till och med radioaktiv miljö. ”Jozi Gold” är den typ av dokumentärfilm som framför allt är ett klassiskt didaktiskt indignationsreportage, vilket inte är någon kritik. Det är svårsmälta lärdomar som leveras, men verkligt intressanta. Idén om guld är ju idén om något med ett evigt värde, en trygghet när allting fast förflyktigas. Men efter den här filmen känns den glimmande ädla metallen allt annat än ädel, när man betänker priset som alla runt gruvorna fått betala. Visste ni till exempel att ett teskedsmått guld generar tonvis med farligt avfall i form av bland annat tungmetaller? Aldrig hade jag trott att min vintagevigselring skulle ge mig ångest! Det som ger ”Jozi Gold” sin lyster som film är dramats hjältinna. Filmen följer tätt i hälarna på miljöaktivisten och den före detta Jehovas Vittne-missionären (!) Mariette Liefferink som länge kämpat för att väcka uppmärksamhet kring Johannesburgs miljökris. En färgstark dam, ofta klädd som nattklubbssångerska, som är allt annat är foträt och förmodligen aldrig skulle bära Kånkenryggsäck. En kvinna som ändå uppenbarligen är effektiv. Finns det ett problem med filmen är det kanske att hon är så excentrisk att hennes ”larger than life”-uppenbarelse och livsresa känns som en egen film i sig, och som stjäl en del uppmärksamhet från den skitiga guldhanteringens spår. Å andra sidan ger hon onekligen kulör och jävlar anamma-känsla åt det egentligen väldigt extremt mörka ämnet. Det låter kanske inte riktigt som den film man vill skingra tankarna med just nu, men den känns ändå hoppfull med sitt budskap om att det alltid kommer finnas någon envis jäkel som fortsätter att kämpa, även när det ser dystert ut. Det är också märkligt underhållande med en film som gör ungefär lika dålig reklam för guldsmycken som ”Blood diamond” gjorde för handeln med afrikanska diamanter. Se mer. Tre andra miljöaktivistiska dokumentärer: ”En obekväm sanning” (2006), ”This changes everything” (2015), ”A plastic ocean” (2016). Läs intervju med Fredrik Gertten om ”Jozi Gold” Läs fler filmrecensioner i DN ", "article_category": "culture"}
{"id": 25104, "headline": "Stulen Van Gogh-tavla värd över 60 miljoner", "summary": "Vincent van Gogh-tavlan som stals natten till måndagen i Nederländerna är värd ungefär 60 miljoner kronor. Målningen är fortfarande saknad.", "article": "Den van Gogh-tavla som under natten till måndagen stals från Singer Laren-museet i Nederländerna är värd ungefär 60 miljoner svenska kronor, skriver The Guardian. Enligt museets representanter ska inget i säkerheten ha brustit, men trots att larmet gick hann tjuvarna få med sig tavlan och lämna platsen innan polisen hann dit. Den nederländske konstbrottsutredaren Arthur Brand har i lokal medier sagt att brottet verkar vara professionellt utfört. – I vanliga fall kan de genomföra stölden på två, tre minuter. De är väl förberedda med ett strikt schema och ett stoppur. Efteråt kollar de hur många som är intresserade. Ibland kan verken till och med förstöras, säger han till RTL Neiuws. Tavlan, som tillhörde Groningermuseet i samma land men som lånats ut tillfälligt, har lagts till på Interpols internationella lista över stulen konst. Verket, vars namn är ”Parsonage Garden at Neunen in Spring”, på originalspråk ”Lentetuin” som kan översättas till ”Vårträdgård”, är från Vincent Van Goghs tidiga konstnärsperiod, vilket innebär att det inte är lika dyrt som verk från senare i hans karriär. Dock såldes en tavla från Neunenperioden för ungefär 120 miljoner kronor på auktion nyligen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25105, "headline": "Max Martin etta igen – snart i kapp Lennon och McCartney", "summary": "The Weeknds ”Blinding lights” är ny etta på Billboards topp 100-lista. Den är skriven av svenske Max Martin. Det blir hans 23:e placering på listan som låtskrivare.", "article": "The Weeknds ”Blinding lights” är ny etta på Billbords topp 100-lista. Den är skriven av svenske popproducenten Max Martin och blir hans 23 placering på listan som låtskrivare. Billboards ”Hot 100”-lista har sedan 1958 presenterat vilka som är de mest spelade låtarna i USA. Senaste gången Max Martin figurerade där var 2016 med Justin Timberlakes ”Can’t stop this feeling”, som låg etta på listan under en vecka. ”Blinding lights” blir svenskens 23:e Billboardplacering som låtskrivare. Endast två andra musiker ligger före i den kategorin, The Beatles frontfigurer Paul McCartney och John Lennon. Den förstnämnda med 32 placeringar och den senare med 26. För The Weeknd blir ”Blinding lights” (från albumet ”After hours”) i sin tur hans femte på Billboards ”Hot 100”-lista. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25112, "headline": "Så vill Dua Lipa ändra popens spelplan: ”Jag vet exakt vad jag vill göra”", "summary": "Vad får dig att känna nostalgi? För Dua Lipa, en av världens största artister, är det musiken hon hörde som barn. Med sitt nya album vill hon nu skapa framtidens stora pop. ”Jag vet exakt vad jag vill skriva om, och hur jag vill låta”, säger hon till DN.", "article": "”You want a timeless song, I wanna change the game.” De inledande textraderna på Dua Lipas nya album ”Future nostalgia” sätter stämningen för vad hon är ute efter att göra. Förändra musikens spelplan. Det ska ske genom kombinationer. En mix av de erfarenheter hon bär med sig, och det hon väntar på att möta. – Jag har alltid gillat att kombinera. Det här albumet är bara ett nytt sätt för mig att visa upp det, säger Dua Lipa. Vi hörs på telefon från hennes hemstad, London. Hon talar med lugn, eftertänksam röst. I samtalet hörs inte världens oro, men några dagar senare införs hårda restriktioner i landet i syfte att stävja spridningen av det nya coronaviruset. Dua Lipa meddelar då själv, i en tårfylld livesändning i sociala medier, att världsturnén (inklusive spelning i Sverige) skjuts upp på obestämd tid. Samtidigt tidigareläggs släppet av ”Future nostalgia”, enligt BBC troligen för att det redan läckt på nätet. I livesändningen berättar Dua Lipa också om sina tvivel att släppa ny musik i en tid när många människor världen över lider: ”Jag vet inte om jag gör rätt, men jag tror att det vi behöver mest av allt just nu är musik, och vi behöver glädje och försöka se ljuset.” För miljoner av fans är det vad artistens färgstarka pop har gjort sedan hon slog igenom stort med sitt självbetitlade debutalbum för tre år sedan. Gett dem ljus, och dans. Framgångarna har varit stora. Dua Lipas största hit ”New rules” har miljardhöga strömningstal på digitala musiktjänster: enligt en nyligen publicerad lista är hon världens sjunde mest lyssnade kvinnliga artist på Spotify. I fjol tog hon hem två Grammys, däribland för bästa nya artist. Dua Lipa Bakgrund: Föddes i London, 1995. Bodde en period i Kosovo, men flyttade tillbaka till Storbritannien som 15-åring. Har tidigare arbetat som servitris och fotomodell, innan hon fullt ut kunde satsa på musikkarriären. Musikkarriären: Sajnade 2015 kontrakt med Warner Music Group och släppte sitt första album ”Dua Lipa” två år senare. Flera av singlarna, däribland ”New rules”, ”IDGAF” och ”One kiss” har nått Billboardlistan. Framgångar: Prisades vid Grammygalan 2019 i två kategorier, bästa nya artist och bästa dans. Har nominerats till sammanlagt tio Brit awards, och tagit hem tre priser, bland annat för bästa brittiska singel med ”One kiss”. Aktuell med: Hennes andra album, ”Future nostalgia”, släpptes den 27 mars. Första singeln ”Don’t start now” har tidigare nått plats 3 på Billboardlistan. Dua Lipa tog steget in i musikvärlden efter en ung modellkarriär, men hade redan i tidiga tonåren publicerat sina covers av Pink- och Nelly Furtado-låtar på Youtube. I en tidig intervju pratade hon om hur steget till musiken på allvar förändrade henne. Att skapa musik fick henne att för första gången känna att hon själv hade kontroll. Sedan dess har hon velat vara involverad i alla delar, från texter till produktion. Och det ska komma inifrån. – Jag känner betydligt större självförtroende med den här skivan än med min första. Jag vet exakt vad jag vill skriva om, och hur jag vill låta, säger Dua Lipa, som nämner att hon hämtat inspiration under det intensiva turnerande de senaste åren. – Jag ville inte att det här albumet skulle vara lika elektroniskt. Det skulle vara mer sammanhållet och innehålla fler liveelement. I flera intervjuer på sistone har du talat just om ökat självförtroende. Var kommer den här känslan ifrån? – Från erfarenhet, tror jag. De första tre åren var mycket av en inlärningsprocess. Jag lärde mig att stå framför en kamera, hur musikvideor produceras, vad som krävs med resande, marknadsföring, fotosessioner – allt det jag måste göra för att min musik ska höras över hela världen. Den här gången är jag mer förberedd, och det har definitivt hjälpt mig i skapandet. Dua Lipa om att skriva musik med svenska artisten Tove Lo: ”Jag älskar Tove. Hon är nära vän och jag gillar att arbeta med mina vänner. Det var ett litterärt skapande. Vi bollade våra tankar mot varandra och skrev genom att hela tiden avsluta varandras meningar. Det var en väldigt rolig upplevelse att få jobba med en person som man verkligen känner sig bekväm med”, säger Dua Lipa. Dua Lipa föddes i London 1995, barn till föräldrar som ett par år tidigare lämnat ett oroligt Kosovo, vars autonomi begränsats. Efter krigets slut, i mitten av 2000-talet, flyttade familjen tillbaka till Pristina. Där mötte Dua Lipa hiphoppen; den första konsert hon någonsin såg live var med Method Man och Redman. Samtidigt tog hon in den musik som föräldrarna lyssnade på, artister som Prince, Blondie och Moloko. Vad får dig att känna nostalgi? – Influenserna från min barndom. Musiken som mina föräldrar lyssnade på, och som också blev en stor del av mitt eget liv. Det är artisterna som har inspirerat mig, och även i skapandet av det här albumet. Hur hörs det på albumet? – Kanske här och där. Men det handlar mer om den stämning jag skapar snarare än direkta influenser. Som 15-åring flyttade Dua Lipa tillbaka till London, men hon ser fortfarande Pristina och Kosovo som sitt andra hem. Hon driver en välgörenhetsorganisation för att ge unga, aspirerande artister en chans att utvecklas. En årlig musikfestival anordnas, och senare i år är planen att öppna ett nytt innovationscenter. – Allt det som händer i Kosovo har gjort att jag vill vara mer frispråkig, en förebild och en bra representant för mitt land, säger Dua Lipa. Häromdagen fick hon smeknamnet ”Karantänens drottning” av amerikanska Vulture, som tolkat hennes textrader på albumet som passande för en tid där människor tvingas till social distansering. ”Don't show up, don't come out”, sjunger hon på nya hitten ”Don’t start know”, och på senaste singeln ”Break my heart” uttrycker hon en vilja att stanna hemma eftersom hon klarar sig bättre på egen hand. Mest av allt handlar dock orden om vad Dua Lipa står och alltid har stått för, den tydliga kamp hon för i syfte att sätta fokus på och stärka unga kvinnors rättigheter. På slutspåret ”Boys will be boys” berättar hon om vad en kvinna kan tvingas utstå bara för att hon tar en promenad hem efter mörkrets inträde. – Jag har alltid stått upp för jämställdhet. Jag behövde tala om mina egna erfarenheter och vad vi kvinnor måste gå igenom varje dag. Hur vi tvingas anpassa oss för att undvika att bli trakasserade, säger Dua Lipa, och fortsätter: – Vi har under lång tid blivit programmerade att göra just det. Samtidigt finns det hela tiden en bild, inte minst från medier, om hur vi kvinnor ska vara, hur vi ska klä oss och hur vi ska se ut. Jag vill starta en diskussion om det här och se hur det kan förändras. Det är en kamp Dua Lipa tänker fortsätta att föra, även efter att hon med ”Future nostalgia” tagit ett steg in i sin framtid. – Jag försöker stå för det jag tror på. Men jag är inte perfekt, jag lär mig hela tiden. Jag snackar om det jag tänker och tror på. Med stöd av andra kvinnor kan vi samlas och göra skillnad. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25122, "headline": "”Coronakrisen pekar ut globaliseringens risker”", "summary": "Globaliseringen har drivit på såväl spridningen av covid-19 som massutrotningen av djur, menar Elizabeth Kolbert, aktuell med den Pulitzerprisbelönade boken ”Det sjätte utdöendet”. – Från andra arters perspektiv är globaliseringen en katastrof, säger hon.", "article": "Coronapandemin är ett budskap från naturen. Det menar FN:s miljöchef Inger Andersen, som har beskrivit virusutbrottet som en varningssignal om att vi sätter för stort tryck på jordens kvarvarande vilda livsmiljöer. Såväl klimatförändringarna som exploateringen av naturliga livsmiljöer – för till exempel jordbruk, gruvdrift eller stadsbebyggelse – driver vilda djur i närmare kontakt med människor. Enligt FN:s miljöprogram väntas sjukdomar som det nya coronaviruset bli vanligare i takt med att människan fortsätter att förstöra vilda djurs habitat. Även den amerikanska författaren och journalisten Elizabeth Kolbert ser beröringspunkter mellan coronakrisen och det sjätte utdöendet – det vill säga den pågående massutrotningen av levande djur runt om i världen. Dels pekar hon på att myrkotten, som tros ha varit mellanvärd för det nya coronaviruset, är ett av de mest tjuvjagade djuren i världen. – Det sätter ljus på den decimering av vilda djur som pågår i såväl Asien som på andra håll. Men framför allt belyser coronakrisen problemet med vårt inkräktande på världens kvarvarande skogar och orörda naturområden. Detta inkräktande för oss i närmare kontakt de sjukdomsreservoarer som kommer att sätta i gång nästa pandemi, så som till exempel David Quammen har beskrivit i sin bok ”Spillover”. Coronoakrisen borde göra oss mycket mer försiktiga, säger Elizabeth Kolbert på telefon från sitt hem i Massachusetts. Om det inte hade varit för coronakrisen skulle Elizabeth Kolbert ha varit i Stockholm för att presentera sin bok ”Det sjätte utdöendet”, som nu ges ut på svenska med ett förord av Patrik Svensson, författaren till Augustprisbelönade ”Ålevangeliet”. Boken kom ut i USA 2014, vann Pulitzerpriset året därpå och har jämförts med Rachel Carsons väckarklocka ”Tyst vår”. Den är en blandning av reportage och populärvetenskap som presenterar den forskning som kartlägger utrotningen. Under de senaste 500 miljoner åren har jorden drabbats av fem massutdöenden på grund av stora naturkatastrofer. I dag pågår det sjätte stora utdöendet, med en utdöendetakt som är många tusen gånger över det normala. Vi som lever i dag bevittnar, som Elizabeth Kolbert skriver, ”inte bara en av de mest sällsynta händelserna i livets historia, utan vi orsakar den också”. I ”Det sjätte utdöendet” berättar hon om märkliga, utrotade arter som garfågeln och mastodonten, om hotade grodor, fladdermöss och koralldjur och djur som nästan har försvunnit, som sumatranoshörningen. Läsaren får följa de vetenskapsmän och forskare som upptäckte att människan, inte naturkatastrofer, sannolikt ligger bakom utrotningen av megafaunan (till exempel mammuten, jättesengångaren och den sabeltandade tigern) och även stifta bekantskap med en forskare som tror att framtiden på jorden tillhör jätteråttan, stor som en elefant. En process som har drivit på såväl spridningen av covid-19 som massutrotningen av djur är globaliseringen. – Coronakrisen pekar ut globaliseringens risker. Vad vi transporterar runt i världen är inte bara billigt producerade varor, utan också virus. För hur spred sig det nya coronaviruset? Bland annat genom att du kan kliva på ett flygplan och vara på andra sidan jordklotet på mindre än en dag, kortare tid än det tar att utveckla symtom. Samma process ser vi gång på gång med invasiva arter som får andra arter att utrotas, säger Elizabeth Kolbert. En invasiv art är en art som introducerats till nya områden och som sprider sig av egen kraft, skadar ekosystemet och tränger undan inhemska arter. Med globaliseringens transporter och resor har omstuvningen av världens flora och fauna de senaste decennierna accelererat så kraftigt att de icke inhemska växterna i vissa delar av världen numera är fler än de inhemska. Under ett enda dygn beräknar man att tiotusen olika arter förs runt i världen enbart i ballastvatten, skriver Elizabeth Kolbert: ”En enda supertanker kan på så sätt upphäva miljoner år av geologisk separation.” – Från andra arters perspektiv är globaliseringen en katastrof. Före globaliseringen kunde landlevande djur inte korsa hav. Och havslevande djur kunde inte korsa kontinenter. I dag för vi samman evolutionära linjer som har varit åtskilda i tiotals miljoner år. Ofta händer ingenting, men eftersom vi gör det tusentals gånger varje dag inträffar ändå många katastrofer. Och en sådan utspelar sig just nu, med coronakrisen. År 2006 började miljoner fladdermöss i USA att dö av vitnossjuka (white nose syndrome), en vit svamp som växer på fladdermusens nos och vingar. Sedan dess har flera amerikanska fladdermusarter minskat med mer än 90 procent. En trolig källa till sjukdomen är att svampen har överförts från mer motståndskraftiga fladdermöss i Europa. Elizabeth Kolbert bor strax öster om Albany i Massachusetts, nära den grotta där de första högarna av döda fladdermöss upptäcktes. Samtidigt prenumererade hon vid den tiden på National Geographic för unga åt sina barn. I ett nummer fanns en artikel med bilder på den utrotningshotade gyllene grodan i Panama, som biologer försökte rädda genom att bygga en ny biologiskt säker laboratorieanläggning i staden El Valle. Eftersom anläggningen inte blev färdig i tid rapporterade tidskriften att biologerna hade ordnat en provisorisk lösning med ”ett grodhotell” – ett lokalt pensionat som hade gått med på att hyra ut ett antal rum åt grodorna. I artikeln konstaterades att grodorna ”kunde njuta av förstklassig service” och råvaror ”så färska att maten ibland hoppade av tallriken”. Några veckor senare läste hon en vetenskaplig artikel av två herpetologer (kräldjursforskare) som menade att groddjurens starka nedgång tyder på ett pågående, sjätte massutdöende. – Jag förstod varför en tidskrift för barn framhävde humorn i att grodor har rumsbetjäning. Men i mitt huvud sammanfördes historien med alla de döda fladdermössen. Jag tyckte att tanken på en pågående, sjätte massdöd också förtjänade en större och allvarligare berättelse. Det blev upphovet till boken ”Det sjätte utdöendet”, som Elizabeth Kolbert började skriva för tio år sedan. Hon reste till regnskogar, korallrev och avlägsna öar för att skildra hur fossil förbränning, skogsskövling, besprutning, gruvdrift, dränering, tjuvjakt, industrifiske, globala transporter, habitatfragmentering och monokulturellt jordbruk tillsammans bildar en perfekt storm som hotar att svepa med sig en stor andel av jordens djur. Dagens utrotningstakt är oöverträffad av tidigare mänskliga kulturer. Samtidigt utraderades djurarter från jordens yta även av våra förfäder. – Om jag ska destillera en huvudorsak till utdöendet är det nog att vi människor företräder förändring. Vi frodas i förändring, vi hyllar förändring och anser i dag till och med att sönderfall är någonting bra. Vi uppfinner ständigt nya teknologier, vi gör om våra liv och gör därefter om världen så att den ska passa vår livsstil. Men den mänskliga förändringens tidsskala och den evolutionära förändringens tidsskala är inkompatibla. Andra varelser kan inte hålla stånd mot våra dramatiska förändringar. De kan inte gå ut och köpa en AC-anläggning när det blir för varmt. Vad tycker du att massdöden säger om oss människor och vår självbild? – Människor är verkligen fantastiska på många sätt, men jag tycker inte att vi borde vara i närheten av så självbelåtna som vi är just nu. Det råder ingen tvekan om att vi orsakar mer skada än någon annan art någonsin har gjort i livets historia på jorden. Känner du något hopp för framtidens vilda djur? – Jag tror inte att frågan om jag känner hopp eller inte betyder något. Frågan är om vi kommer att göra något eller inte. Andra arter på jorden bryr sig inte om vad vi känner. De bryr sig om vad vi gör. Har du någon idé om vad som kan göras? – Det är så klart en enorm fråga. De drivande krafterna bakom utdöendet är flera: globaliseringen, klimatförändringarna, havsförsurningen, förstörelsen av vilda livsmiljöer. Men roten till allt är människors livsstil och de resurser vi konsumerar. Så om jag skulle skriva ut ett recept skulle det vara en fundamental omprövning av vårt sätt att leva. Det finns 7,8 miljarder människor i världen. Det är många som – med full rätt – vill äta sig mätta, skapa sig bättre liv och höja sin konsumtion. Därför vilar ansvaret tungt på Europa och USA, som redan har konsumerat mer än sin beskärda del. En del menar att människan kan klara sig med mindre biologisk mångfald. Behövs det så många arter på jorden? – Ja, överlever vi ändå? Jag tror att svaret på den frågan är oklart. Det finns teorier om att vi kan göra oss av med massor av arter och ändå klara oss. Men även om vi bara ska värdera andra arter utifrån vad de gör för oss människor så tror jag inte att artutrotningen kommer ha en bra effekt på mänskligt liv. Jag kan inte bevisa det, men förr eller senare tror jag att vi kommer upptäcka att vi har gjort oss av med en art som vi verkligen, verkligen behöver. Elizabeth Kolbert Amerikansk författare och journalist på The New Yorker. Född 1961, bosatt i Massachusetts och verksam vid Williams College. Aktuell med ”Det sjätte utdöendet – om arternas död i människans tidsålder”. Utkommer på Volante förlag i översättning av Jim Jakobsson, och med ett förord av Patrik Svensson. Boken belönades med Pulitzerpriset för bästa fackbok 2015. Har tidigare skrivit en bok om klimatförändringarna, ”Field notes from a catastrophe” (2006) och reste då till jordens alla hörn för att skildra hur klimatförändringarna påverkar djur, natur och människor. Läs mer: David Wallace-Wells: ”Vi har makten att göra något åt klimatkrisen” Jonas Eika: Jag tror på skrivandet som en form av magi ", "article_category": "culture"}
{"id": 25124, "headline": "Sveriges Radio-profilen Kerstin Behrendtz död", "summary": "Musikredaktören och mångåriga Sveriges Radio-medarbetaren Kerstin Behrendtz har avlidit – 69 år gammal. Familjen säger till DN att hon avled efter att ha smittats av nya coronaviruset.", "article": "I en kommentar till Sveriges Radio Ekot säger Anna-Karin Larsson, områdeschef musik på Sveriges Radio, att de nåtts av beskedet att Kerstin Behrendtz gått bort. Familjen bekräftar för DN att Kerstin Behrendtz avlidit och säger att hon var smittad av nya coronaviruset. Kerstin Behrendtz var musikredaktör och valde musiken till en rad olika program, bland annat Radiosporten, P4 Extra och Vaken och Radioapans knattekanal. Anna-Karin Larsson uppger att Kerstin Behrendtz varit en uppskattad medarbetare i Sommar i P1 under många år. ”Och hon har på det sättet gett Sveriges musikälskare underhållning och sällskap i 50 år. Hon har varit ett känt och kärt namn för våra lyssnare”, uppger Anna-Karin Larsson till Sveriges Radio Ekot. Hon fortsätter: ”Kerstin var Musik! Outtröttlig, nyfiken, noggrann och lojal har hon under sin karriär stått i musikhändelsernas centrum och som kvinnlig förebild i en värld som länge dominerades av enbart män kan hon inte överskattas.” Kerstin Behrendtz blev 69 år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25136, "headline": "Alexandra Sundqvist läser tre böcker om kvinnohistoria", "summary": "Det kommer många kvinnohistoriska böcker för barn. Bland de mer udda är ”Dömda kvinnor – förbryterskor i Sveriges historia”, medan ”Lev som du vill – tio svenska kvinnor visar vägen” ger goda råd och förra årets ”Kvinnor i kamp – 150 års kamp för frihet, jämlikhet, systerskap” är som en norsk Liv Strömquist.", "article": "3 x kvinnohistoria Elin Hägg: ”Dömda kvinnor - Förbryterskor i Sveriges historia” Opal, från 9 år ”Godnattsagor för rebelltjejer” är en av de senaste årens stora försäljningsframgångar inom barnlitteraturen. Boken, som inledningsvis finansierades via Kickstarter, visade att kvinnohistoria inte bara var angeläget utan också… väldigt kommersiellt. Sedan dess har det spottats ut remarkabla, men bortglömda kvinnoöden på löpande band. Elin Häggs debut ”Dömda kvinnor” är mörkare än de flesta av dem, men rakt igenom läsvärd i sin skildring av brottsdömda kvinnor och adelsdamer.  Birgitta Ohlsson (text) och Lina Bodén (bild): ”Lev som du vill – Tio svenska kvinnor visar vägen” Bonnier Carlsen, från 6 år Där Elin Hägg lyfter fram svenska kvinnor vars liv varken prisades eller fick några lyckliga slut gör ex-politikern Birgitta Ohlsson det motsatta. ”Ingenting är omöjligt”, skriver hon i förordet och efter att ha läst boken känns det precis så. ”Lev som du vill” är en peppande, intelligent bok som lyfter fram stora öden – men också små känslor. Till och med skådespelerskan Ingrid Bergman var blyg! Likt en storasyster ger Ohlsson goda råd. Men de är aldrig förnumstiga och rakt igenom humanistiska.  Marta Breen (text) och Jenny Jordahl (bild): ”Kvinnor i kamp – 150 års kamp för frihet, jämställdhet, systerskap!” Översättning Hanna Hellquist, Natur & Kultur Från Norge kommer detta lättfattliga och ändå omfångsrika praktverk. ”Kvinnor i kamp” är inget mindre än 150 år av motstånd och aktivism i serieform, och torde vara en dröm för varje historielärare ute i landet. Boken börjar i en sorgligt blå ton i det för kvinnor trånga 1800-talet. Med Harriet Tubman, Mary Wollstonecraft och Emmeline Pankhurst kommer de kontrastrika färgerna och framstegen. Det grafiska formspråket doftar 70-tal, men ändå känns duon Breen/Jordahl lite som en norsk Liv Strömquist. Läs fler texter av Alexandra Sundqvist och fler av DN:s barnboksrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 25137, "headline": "Håkan Hellströms nya singel en tröst i mörkret", "summary": "Håkan Hellström har spelat in större låtar men få har känts lika trösterika som den nya singeln ”Tillsammans i mörker”, skriver Mattias Dahlström.", "article": "På senare år har Håkan Hellström allt mer skrivit låtar som, likt Ulf Lundells flirtande med ”pojkarna längst fram”, ganska oblygt och direkt riktar sig till Hellströms rätt enorma inre krets av publik. För att tala politik – han vänder sig till sina kärnväljare. I texterna tecknar han än tydligare och med än större eftertryck än tidigare ett ”vi”. Din tid kommer, även om du är arbetslös, hjärtekrossad eller bara allmänt vilsen. Och till dess finns Håkan där för dig. I musiken har han allt mer siktat mot ett anslag som är så storslaget att det ska kunna samla alla i en enda stor rusig arenarockkram. Med allt detta som utgångspunkt låter den nya singeln ”Tillsammans i mörker” väldigt mycket som en avslutande, i sammanhanget något mer nedtonad del i en sentida episk Hellström-trilogi där ”Det kommer aldrig va över för mig” och ”Din tid kommer” var de första. Över gråtonad rock som andas Springsteen, U2 och R.E.M. sjunger Hellström ”när demonerna sparkade in dörren – vad fick dig att tro att du var ensam?” och ”om du skadar dig själv, så skadar du mig med” till textens mörkt självdestruktiva Jonna. Där Jonna i det här sammanhanget självklart kan, närmast ska, tolkas som oss alla. Vi: ”vi befinner oss i mörkret”. Håkan Hellström: ”Jag har också varit där”. Möjligen har han spelat in större låtar, men få som har känts lika trösterika i just den stunden som den släpps. Läs fler skivrecensioner och fler texter av Mattias Dahlström ", "article_category": "culture"}
{"id": 25139, "headline": "Nils Hansson: Bob Dylan skildrar Kennedymordet genom en flod av referenser", "summary": "Efter sin längsta paus hittills återkommer Bob Dylan med sin hittills längsta låt, där han mer liknar en mästare som framför ett litterärt verk än en sångare som sjunger en ny låt.", "article": "Åtta år sen senaste albumet med nyskrivna låtar, det är längsta pausen hittills. Och när Bob Dylan återvänder utan förvarning är det med en enda låt, den längsta han har gett ut. ”Murder most foul” är nästan sjutton minuter av stillsam pratsång över en föränderlig musikgrund av piano, stråkar och någon enstaka slagverkstouch. Den är vag och vibrerande och märkligt fängslande. Faktiskt inte olik Nick Caves senaste album av meditationer kring sorgens väsen och hur man går vidare efteråt. Bob Dylan funderar inte så mycket kring förlåtelsen, däremot finns det något starkt ödesmättat när han redogör för detaljer kring mordet i Dallas – han nämner i förbifarten att domedagen just har passerats – varvat med en rent övermannande flod av associationer hit och dit i kulturhistorien. Redan titeln ”Murder most foul” är en Agatha Christie-film från 1964, och om Bob Dylan ibland har fått skäll för att självsvåldigt låna från andra verk så går refererandet bortom alla gränser den här gången. På 164 textrader finns långt över hundra citat eller omnämnanden av låtar, artister, filmer, pjäser, skådespelare… Mycket är uråldrigt, som stumfilmer, minstrelshower, Shakespeare och Houdini, och musiken är till stora delar den han spelade i sin radioserie på 00-talet: John Lee Hooker, Etta James, Nat King Cole, Charlie Parker. Men även mer otippade namn som The Allman Brothers Band, Eagles, Stevie Nicks och Queen. Genom allt håller Bob Dylan formen remarkabelt flexibel, när han går mellan en sorts vers- och refränglägen enligt ett ständigt skiftande schema. Han sjunger entonigt men precist, med en högoktanig närvaro i rösten. Faktiskt mer likt en mästare som framför ett litterärt verk, än en sångare som sjunger en ny låt.  Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Brandy Clark sjunger sig igenom sin separation. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25156, "headline": "Psykoanalysens fader som ung valp i ”Freud”", "summary": "Österrikes första Netflix-serie åkallar nationalklenoden Sigmund Freud – innan han blev psykiatrins fixstjärna. I långt ifrån verklighetsbaserade ”Freud” löser unge Freud brott. En flämtande jakt på ledtrådar på Wiens gator, men tyvärr helt humorbefriad, suckar Jacob Lundström.", "article": "Det dröjer inte många minuter innan en lemlästad kvinnokropp bokstavligen landar på den skäggige titelfigurens skrivbord i ”Freud”. Det är ett slags urscen för modern thrillerpsykologi, där vart och vartannat mord som bekant kan förklaras med bortträngda minnen, dåliga mammor eller omedvetna begär. Att dylika gärningsmannaprofiler har blivit stapelvaror kan inte Sigmund Freud hållas ensamt ansvarig för, men psykoanalytiska idéer är uppenbart tacksamma att exploatera för skräckinjagande filmporträtt. Därför är det väl inte mer än rätt att den första österrikiska Netflixserien sluter cirkeln och överlåter detektivuppdraget åt nationalklenoden själv. Han får inte bara en död kvinna på halsen, utan stöter också på en näckande och blodig operasångare, ett möjligen hysteriskt och definitivt attraktivt medium, samt konspirationer som blottar slitningarna i kejsardömet. ”Freud” är samtidigt långt ifrån något idolporträtt – tvärtom presenteras den unge läkaren som en karriärist som försöker lura den medicinska eliten att han bemästrar hypnos (i själva verket är det hans hembiträde som agerar skådespelare). I 1880-talets Wien är Freud ännu ingen psykiatrisk fixstjärna, men i första avsnittet får han åtminstone lägga ut texten om det omedvetna i föreläsningssalen. Serien ger en osmickrande bild av den samtida psykiatrin, med otydliga gränser mellan tortyr och terapi. Där en sträng överläkare betraktar patienternas vanföreställningar som en form av illasinnade lögner, försöker Freud förstå sig på deras belägenhet. Men trots en del överlappande omständigheter är serien knappast verklighetsbaserad, vilket gör att den utmärker sig från John Hustons svartvita biopic från 1963 med Montgomery Clift liksom David Cronenbergs ”A dangerous method” från 2011. ”Freud” är ingen pratig historia utan en flämtande jakt på ledtrådar genom Wiens gator och tunnlar, där huvudpersonen springer omkring och utbrister ”somnambulism!” och ”dissociation!” till höger och vänster. Med sin fördjupning i ungersk shamantradition har serien dessutom ungefär samma anspråk på historisk korrekthet som ”Abraham Lincoln: Vampire hunter”. Som spänningsserie betraktad har den ännu mer gemensamt med en egensinnig uppdatering av en annan 1800-talsfigur: Mark Gatiss och Steven Moffats BBC-serie ”Sherlock”. Liksom för övrigt ”Sherlock”-författarnas nytolkning av ”Dracula”, som hade Netflixpremiär i början av året. I den konkurrensen står sig ”Freud” verkligen sådär, och det hjälper inte heller att serien är totalt österrikiskt humorbefriad. Det blir många datoranimerade skymningsbilder från Wien och återkommande skildringar av hypnostillstånd med suddiga konturer, men desto mindre klarsyn. Efter åtta avsnitt har serien hunnit varva sig själv flera gånger om, i ett måttligt underhållande mysterium om att våra mörkaste hemligheter kan utnyttjas av främmande makt. Det är ändå roligt att möta den legendariske läkaren medan skägget fortfarande är helsvart. Den unge Freud poserar inte med någon karakteristisk cigarr utan halsar i stället kokainlösning som om det vore energidryck. Mindre spännande känns den konventionella passionskonflikten, där han slits mellan mediet Fleur Salomé och sin tråkigt trygga fästmö. ”Freud” utspelar sig precis innan den verklige Freud började placera patienter på divanen, och påminner därför om ett slags ”origin story” enligt gängse superhjältemodell. Med tanke på psykoanalysens starka ställning i filmens värld, om än omdebatterade status inom vården, är det möjligen på tiden. Tyvärr är resultatet så överlastat att det snarare liknar aversionsterapi. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25165, "headline": "”Generation wealth” – en generations lyxliv som blev ett luftslott", "summary": "Lauren Greenfield har ägnat 25 år åt att dokumentera rika människor och statusjakt. Nu visar Fotografiska i Stockholm hennes utställning ”Generation wealth”. Ett skrämmande aktuellt dokument över en ohållbar livsstil, tycker Birgitta Rubin.", "article": "Utställning ”Generation wealth” Lauren Greenfield Fotografiska, Stockholm. Visas t o m 17/5 I höstas tipsades jag om en hårresande dokumentär på SVT Play, kallad ”Besatta av rikedom”. Jag både fascinerades och förfasades över denna osminkade skildring av den globala konsumtionskulturens excesser, som utgår från fotografen och dokumentärfilmaren Lauren Greenfields egen uppväxt i Beverly Hills – omgiven av rikemansbarn och skyhöga förväntningar på att leva upp till den amerikanska drömmen. Filmen är en del av hennes världsomspännande projekt ”Generation wealth”, som bygger på 25 års dokumentation av extremrika människor och statusjakt. I samband med finanskrisen 2008 anade hon en större, sedelärande historia om ”överflödets inflytande” i sitt arkiv med en halv miljon bilder. Urvalet blev först en fotobok och en vandringsutställning, som nu har landat på Fotografiska i Stockholm, där filmen även visas i en halvtimmesversion. Till fotona hör även texter med citat från Greenfields bok; från hennes intervjuer såväl som samhällskritiska kommentarer av andra. Det är den mest texttunga fotoutställningen hittills på Fotografiska – där jag brukar klaga på bristen på pedagogik och bakgrundsinformation. Här får vi så det räcker av allt – även bildmässigt är utställningen näst intill övermäktigt rik, men helt i linje med sitt ämne. Ett hyperaktuellt dokument över en ohållbar livsstil, som landar mitt i klimatkrisen och coronapandemien. Greenfields fotografier presenteras i tre olika storlekar och Fotografiska öppnar med två uppblåsta, emblematiska bilder. Christina, 21, i en glasvagn à la Askungen, på väg mot sagobröllopet i Disneyworld, Orlando. Och så tre kvinnor i guld, paljetter och päls, vars svindyra märkeshandväskor är blickfånget. Utställningen inleds med material från Greenfields första bok ”Fast forward: growing up in the shadow of Hollywood”. Hon började sin bana som antropolog och efter misslyckandet med att tränga in i mayaindianernas kultur använde hon i stället den antropologiska fältstudiemetoden i undersökningen av ungdomskulturen på hemmaplan, bland lyxvillor, poolpartyn, märkeskläder och stjärnkult. Här såg hon att barnen redan var formade av materialismen och förevigade bland annat den piffiga tolvåringen Kim Kardashian på en skoldans, femton år innan dokusåpan där hon blev känd för att vara känd. Utställningen är indelad i teman som ”The Princess brand”, ”The cult of celebrity” och ”Dream house”, för att avrundas med ”The fall” i flera länder och ”The legacy of Gordon Gekko” – en resa från lyxtillvaro till ruin. Läs texterna till bilderna säger jag, för de både skaver mot och fördjupar de livsöden som Lauren Greenfield förmedlar. Konstnärligt är hennes fotografier mindre avancerade och inget sägs vara arrangerat. De flesta är knäppta rätt upp och ner, vissa dock fotograferade med vidvinkelobjektiv eller kraftigt inzoomade och ett par kompositioner är dramatiskt beskurna. Ljuset är genomgående hårt, färgerna uppskruvade och printarna platta. Men motiven är desto mer spektakulära. Ibland skrattretande absurda, andra gånger skrämmande, sorgliga eller frånstötande. Tillvägagångssättet är det som imponerar mest på mig. Greenfield är lika mycket antropolog och journalist som fotograf och filmare – att bara hitta och få tillträde till dessa människor och miljöer måste ha krävt omfattande research och övertalning. Styrkan är också att hon återkommit till många av sina objekt. Däribland hedgefondmiljardären Florian Homm, som sammanlagt tjänade 800 miljoner dollar på toppen av sin karriär, men sedan haffades för bedrägeri och förlorade allt. Kända (och ökända) är det gott om i Greenfiels persongalleri, där stjärnor som Michael Douglas, Jennifer Lopez, Tiger Woods och Snoop Dogg flimrar förbi. Men kändisarna är inte projektets brännpunkt, utan alla dem som jagar en ouppnåelig dröm. Greenfield vill blottlägga psykologin bakom allas våra begär och visar tydligt hur osäkerhet exploateras av den kapitalistiska kulturen, där kvinnor, ungdomar och minoriteter är de mest sårbara i jakten på pengar, framgång och bekräftelse. Deprimerande nog är statusmarkörer som feta cigarrer, smycken, kaviar, märkesprylar och golf sig lika jorden runt, även i Ryssland och Kina. I en av utställningens bästa bilder svingar den kinesiska affärskvinnan Xue Qiwen en golfklubba i sitt guldglänsande sovrum. Flickor och kvinnor dominerar Greenfields bildvärld och genusperspektivet bränner till särskilt i sviten från skönhetstävlingarna för barn och från Las Vegas. En plats där ”sexuellt kapital” och tjocka sedelbuntar regerar men försvinner ack så lätt. Från filmen minns jag särskilt den Barbiedockslika skönhetsprinsessan Eden Wood, som drivs hårt av sin mamma. Utställningens starkaste foto är i mitt tycke Eden, 6 år, i rosa volangklänning, kraftigt sminkad och ondulerad, fokuserad på en förförisk tungrullning. Här berättar bildtexten att fotot är taget strax innan hon drog sig tillbaka från skönhetstävlingar, för att i stället koncentrerar sig på sitt varumärke, med en skiva, en Eden-docka och en egen realityshow... Den ”sexiga” sexåringen är uppförstorad på en vägg, i siktlinjen mot en mun i grotesk närbild, där en spruta med collagen sticks in i överläppen på en 72-årig kvinna. Kapitlet ”New aging” handlar om kvinnor som vägrar att acceptera åldrandet och missbrukar plastikoperationer, med minst sagt avskräckande bilder på bröstförstoringar och ansiktslyft. Greenfield upptäckte att en majoritet av de skönhetsopererade inte alls är rika, utan försätter sig i oöverkomlig skuld. Busschauffören Cathy är nog det mest tragiska exemplet. Hon åker till Brasilien på kredit, och parallellt med att hon desperat försöker köpa lycka under kniven, skär sig dottern svårt under upprepade självmordsförsök. Försummade barn är ett återkommande inslag i projektet. ”Queen of Versaille” är också ett drama som heter duga, där byggherren och miljardären David Siegel och hans 30 år yngre fru Jackie stupar på bygget av en kopia av slottet Versaille. Här finns även klipp ur den film som blev Greenfields genombrott. Han med kulmage, hon stereotypt blonderad och bröstopererad. Här och i avsnittet ”Drömhem” börjar lyxfantasierna att krackelera på allvar, med både rika och mindre bemedlade som gått i konkurs och blivit hemlösa. Jag hade nog kräkts av alla ytliga, fåfänga drömmar, allt guld, glitter och glans, om inte Greenfield knutit ihop berättelsen med finanskrisen och slutet på spekulationsbubblan. Här finns ödsliga bilder från spökstäder, där växter äter sig in i övergivna byggen. Här berättas om självmord, skilsmässor och hon som tvingas försörja sig på telefonsex –men också om ånger, religiös omvändelse och naturen som en kraftkälla. Greenfield avtäcker metodiskt mönster i framgångshetsen och vad den på sikt gör med oss människor. I en intervju berättar hon att det under resans gång ibland har ”känts som om jag bevittnat den västerländska civilisationens fall”. Men Greenfield behöver inte moralisera. Hon visar bara fram den krassa verkligheten för många av dem hon har följt genom åren, där en ruinerad person lakoniskt konstaterar att ”jakten på rikedom är otillfredsställande”. Utställningen avslutas med en anslående bild från Dubai. I förgrunden ett litet ruckel, i bakgrunden skyskrapor – som i soldiset framstår som en hägring. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25172, "headline": "Kända rappare sprider coronainformation till svensk-somalier", "summary": "Svensksomalier är överrepresenterade bland de avlidna i covid-19 i Stockholm. Nu går flera artister ut i sociala medier för att sprida information till sina följare. – Jag tror inte att folk ute i förorterna har förstått hur allvarligt det här är, säger artisten Cherrie till DN.", "article": "På måndagen rapporterade flera medier att minst sex av de femton som dött i covid-19 i Stockholmsområdet är svensksomalier. Enligt Svensksomaliska läkarföreningen, som är de som slagit larm, var fem av de sex avlidna bosatta i Järvaområdet i Stockholm, som består av stadsdelarna Kista/Rinkeby och Spånga/Tensta. Den sjätte var hemmahörande i Järfälla kommun. Nyheten har fått flera svenska rappare att gå ut i sociala medier och informera sina följare om coronaviruset. 28-åriga artisten Cherrie, som växte upp i Rinkeby och har rötter i Somalia, är en av dem. – Jag blev helt ställd när jag hörde nyheten i går. Jag tror inte att folk ute i förorterna har förstått hur allvarligt det här är. Det var därför jag kände att jag behövde säga något. Jag har många yngre somaliska följare som i sin tur kan informera sina föräldrar och släktingar, som kanske inte själva följer nyheterna eller ens kan svenska, säger Sherihan ”Cherrie” Hersi. I ett inlägg på Instagram uppmanar hon sina 116.000 följare att följa myndigheternas riktlinjer, stanna hemma vid symptom, undvika att träffa äldre släktingar och tvätta händerna ofta. Att coronaviruset har slagit hårt mot utrikesfödda i förorterna kommer inte som en överraskning, säger hon. – Vår kultur bygger på att umgås. Gemenskapen är stark i de här familjerna och ofta bor flera generationer i samma lägenhet. Då är det extra viktigt att de förstår att man inte längre kan umgås på det sätt som man brukar. Häromdagen, när jag behövde gå ut för att handla, gick jag faktiskt fram till en grupp män som satt och fikade och skällde på dem för att de inte höll sig hemma, säger Sherihan ”Cherrie” Hersi. Cherrie är inte den enda som gått ut och vädjat till sina följare. Under det senaste dygnet har rappare som Jireel, Dree Low, Yasin Byn och 1. CUZ alla delat information i sociala medier. Hässelbyrapparen 1. CUZ, som även han har somaliskt påbrå, säger att han känner ett stort ansvar eftersom han har många yngre fans. – Jag har en stor plattform och många lyssnar på mig. Även om vi unga inte blir allvarligt sjuka själva så är risken stor för att vi smittar andra i riskgruppen. Jag vill inte riskera att smitta någon äldre. Man måste vara fett vaksam på det, säger 1. CUZ som inte vill ställa upp med sitt riktiga namn. Svenska myndigheter fick inledningsvis kritik för att inte vara tillräckligt snabba på att informera om viruset covid-19 på andra språk än svenska. 1. CUZ håller med om den kritiken. – När man vet att det finns en sådan mångfald i Sverige så ska man inte bara informera på svenska. Det måste vara lika tydligt för alla. Framför allt ska man inte bara informera om att viruset existerar, utan även vad man som enskild person bör göra, säger 1. CUZ. Även Cherrie tycker att myndigheterna borde ha agerat snabbare. – Man borde ha fått ut informationen direkt på alla språk. Men nu har Folkhälsomyndigheten i alla fall publicerat översättningar på språk som somaliska, tigrinska och arabiska på sin sajt, vilket är bra. Jag vill egentligen inte dissa myndigheterna, vi måste alla bara göra bättre nu, säger Sherihan Hersi. Nyligen fick Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) 75 miljoner kronor av regeringen för att snabbt ta fram ett nationellt informationsblad till alla hushåll. Sherihan ”Cherrie” Hersi är en av de artister som nyligen blivit kontaktade av Youtubenätverket United screens music för att hjälpa MSB att nå ut till fler grupper i samhället. Nätverkets vd Georg Herlitz ligger bakom initiativet och berättar att han har koordinerat kontakten mellan artister och myndigheten. – Jag tycker att det kändes viktigt, eftersom många grupper i samhället varken tittar på SVT eller läser tidningar som DN. Så jag hörde av mig till MSB och erbjöd vår hjälp. De här artisterna är viktiga eftersom de kan nå ut till helt andra målgrupper. Tyvärr blir de ofta bortvalda eftersom man anser att de representerar en typ av gangsterromantik. Jag tycker att det är viktigt att hylla dem som hjältar, säger Georg Herlitz, som poängterar att artisterna ställer upp utan ersättning och gör det för att hjälpa myndigheten. Sherihan ”Cherrie” Hersi berättar att hon ser det som en självklarhet att hjälpa. Hon har varit orolig och hållit sig inomhus de senaste två veckorna. – Alla mina spelningar fram till maj har blivit inställda, så jag har varit ensam hemma i min lägenhet och försökt arbeta i min hemmastudio. Men jag ska inte ljuga, det har varit svårt att jobba eftersom jag har haft en stor klump i magen. Jag har mest suttit i telefon med min familj och mina vänner och tjatat på dem att hålla sig hemma, säger Sherihan Hersi. Läs mer: Kändisar donerar miljoner under viruskrisen Lisa Magnusson: MSB påminner om skoltrötta högstadieelever Ökat tryck på produktionsbolag när coronakrisen gör kulturen digital ", "article_category": "culture"}
{"id": 25173, "headline": "Per Svensson: Efter detta vill man aldrig mer se en fläskfilé", "summary": "I ”Rapport från ett slakteri” tar Lina Gustafsson tjänst som veterinär på en slaktfabrik för att hålla koll på djurskyddet. Per Svensson läser ett reportage som får honom att aldrig vilja se en fläskfilé igen.", "article": "Reportage Lina Gustafsson ”Rapport från ett slakteri. En veterinärs berättelse” Natur & Kultur, 243 sidor Andra dagen på det nya jobbet visas Lina Gustafsson runt av en kollega. De följer drivgången fram till butinan. Det är ett slags hissystem. Grisarna blir infösta i stålkorgar som sänks ner i ett schakt med koldixoid. Gasen gör dem medvetslösa. Sedan dumpas de på ett löpande band, hissas upp i kedjor som fästs kring ett av bakbenen och dras hängande vidare längs produktionslinjen. En arbetare sticker dem i halsen med en dubbeleggad kniv. En annan kontrollerar att de är regelrätt avblodade. Det är här, i ”sticket” som ”djur blir produkt”, skriver Gustafsson. Det är en av de få formuleringar i hennes bok jag känner tveksamhet inför. Dessa slaktsvin har ju aldrig varit något annat än produkter. De har aldrig fått leva. Aldrig fått vara djur. Styrkan i Lina Gustafssons dagbok från slaktfabriken är att hon gör det skoningslöst tydligt. Man läser den. Man vill aldrig mer se en fläskfilé. När Lina Gustafsson vintern 2017/2018 jobbade på ett av Sveriges större svinslakterier var hon anställd av Livsmedelsverket. Hon och hennes kollegor på anläggningen var ”officiella veterinärer”, där för att hålla koll på livsmedelssäkerheten och djurskyddet. Matens målsägandebiträden. Själv ville Lina Gustafsson i första hand bidra till att göra grisarnas sista timmar så drägliga som möjligt. I dagboksform låter hon oss nu följa hur hon successivt blir alltmer desillusionerad och samtidigt alltmer avtrubbad. ”Det är en av de mest obehagliga insikter jag fått om mig själv: att även jag kan vänja mig”, noterar hon den fyrtiosjunde dagen. ”Jag registrerar inte när slaktarna utan handskar gräver ut tarmpaket och river i grisarnas bukhinnor. Eller hur cystorna i njurarna spricker av urin, som vattenballonger om somrarna.” Veterinärerna har sin dagliga arbetsplats på anläggningen. De är i praktiken arbetskamrater med de slaktare vars arbete de övervakar. Det är en komplicerad situation. Risken för att olika former av Stockholmssyndrom, ”vi” mot de där ute, är uppenbar. Om en veterinär alltför ofta slår ner på att grisarna blir slagna med de plastpaddlar som används för att driva dem kan det bli dålig stämning på jobbet. Enklare kanske att vara lite smidig, ta det hela med lämpor och leenden. Lina Gustafsson namnger inte slakteriet hon hämtat sitt material ifrån. Också kollegorna och slaktarna har kamouflerats. Men man tvivlar inte på autenticiteten. Hennes prosa har saklighetens poetiska tyngd. Hon håller sig innanför slakteriets väggar, med bara få utblickar. Det skapar en malande klaustrofobisk atmosfär. Man vadar genom blod, avföring, inälvor och kommer fram till ett personalrum där det mumsas korv. Slakt är till sin natur en blodig och brutal hantering. Det är truismernas truism. Gamla tiders lantliga svinslakter var säkerligen inte heller några uppbyggliga upplevelser. Men det är egentligen inte blodet, inte heller dödandet i sig, som gör Lina Gustafssons interiörer från det stora slakteriet så obehagliga. Det är det distanserade, det opersonliga, det industrialiserade i slakten som får själen att våndas. Jag har skrivit många dumma saker i mitt liv. En av de dummaste letar jag fram i en 25 år gammal Expressenkrönika om brittiska militanta djurrättsaktivister som skickade brevbomber till personer i köttbranschen. Jag har inte ändrat uppfattning om den sortens aktivism. Däremot ångrar jag formuleringen: ”Grisens plats är på spisen.” En gris är inte en råvara, inte en produkt utan ett djur. Framhärdar vi i att döda och äta det bör vi erkänna och ta ansvar för detta. Vi producerar, levererar och konsumerar inte en vara. Vi dödar och äter ett djur. Då måste vi också vara redo att betala vad det kostar att låta grisen leva innan hon dör. Pionjärer som Rolf Axel Nordström på Ängavallen i Vellinge har visat att ett helt annat, respektfullt och moraliskt hållbart, förhållningssätt till grisar och griskött är möjligt. Nyligen visade SVT den norska aktivisten Norun Haugens undercoverdokumentär ”Grisarnas hemliga liv” (går fortfarande att se på SVT Play). Den aggressivitet och sadism som grisuppfödare där ger prov på kan bara anas i den stora slaktfabriken. Där ska 3.000 svin slaktas per dag. Där härskar effektiviteten. Man sköter sin maskin, sticker sin gris, lyssnar på skvalradio i hörselkåporna. För arbetaren längs linjen är grisen bara ett ting att hantera, som stockarna på ett sågverk. För konsumenten en inplastad vara till extrapris. Och samtidigt kan både slaktaren och alla som tar för givet att grisens plats är på grillen tala varmt och inkännande om sina katter. Det är en av vår civilisations stora paradoxer. Det ena djuret görs till en huggkubbe, det andra till vår sängkamrat. Men också grisen står oss nära, kanske närmare än både hund och katt. Hon är som människan intelligent, nyfiken, social, sårbar i sin nakenhet. Varför föraktar och främmandegör vi henne? Kulturjournalisten Jane Magnusson gav en gång ett tänkvärt svar på den frågan i en DN-artikel: Vi behandlar dem så illa just för att de liknar oss. Vårt förakt för grisen ”grundar sig i självförakt”. En dag tittar Lina Gustafsson ner i schaktet där suggorna sprattlar och vrålar i gasen. Det är då hon förstår att hon måste säga upp sig. Läs fler texter av Per Svensson och fler av DN:s bokrecensioner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25177, "headline": "Kvinna döms för att förtalat känd komiker", "summary": "En kvinna döms av Solna tingsrätt för grovt förtal av en känd svensk komiker. Kvinnan skrev på Facebook att han utsatt henne för sexuella övergrepp – ett utpekande som inte var försvarligt, enligt tingsrätten.", "article": "Påföljden blir villkorlig dom och 50 dagsböter, och hon ska även betala skadestånd på 50.000 kronor, skriver tingsrätten i ett pressmeddelande. Kvinnan hade i en Facebookgrupp skrivit att komikern utsatt henne för sexuella övergrepp under en lång tid. Enligt tingsrättens dom innebar det utpekande inlägget att kvinnan lämnat en uppgift som är förtalsgrundande. Man behöver inte dömas för förtal för det, om det varit försvarligt att lämna uppgiften. I det aktuella fallet var det inte försvarligt, enligt tingsrätten. ”Det är självklart att kvinnan hade rätt att lämna uppgifter om sexuella övergrepp, såväl i Facebookgruppen som på andra ställen. Men hon skulle inte ha pekat ut mannen, det var inte försvarligt”, säger rättens ordförande Mattias Möller. Eftersom utpekandet bedömts som inte försvarligt, så har tingsrätten inte haft anledning att gå vidare och pröva om uppgiften var sann eller om kvinnan hade skälig grund för den. Brottet har bedömts som grovt främst eftersom ”uppgifterna avsett mycket allvarlig och stigmatiserande brottslighet och lämnats till en relativt stor grupp människor avseende en mycket känd person”, skriver tingsrätten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25193, "headline": "Beethoven fick Berwaldwebben att bryta samman av besökstryck", "summary": "Malin Broman leder Peter Mattei och Radiosymfonikerna i en strömmad konsert med Ludwig van Beethovens väldiga Eroica-symfoni. Det är djärvt, precist och fräscht, skriver Camilla Lundberg.", "article": "Konsert Verk av Stenhammar, Mahler, Beethoven Peter Mattei, solist, Sveriges Radios Symfoniorkester Malin Broman, konstnärlig ledning Scen: Strömmad studiokonsert från Berwaldhallen Det skulle ha varit en niondel av Konserthusets påkostade festival med alla Ludwig van Beethovens symfonier. En ambitiös logistik – sju svenska orkestrar under en lång vecka i mars. En ambitiös profil – varje symfoni matchad med verk av en kvinnlig kompositör. Hela det stolta projektet kraschat av coronavirus. Men Radiosymfonikerna och ”Eroica”-symfonin förblev i stället i sin Berwaldhall. Avstod från finsk dirigent och Kaija Saariahos ”Orion”. Avstod från publik, men kopplade på sina play-kameror. Bjöd i stället in Peter Mattei och – mest intressant – överlät hela ledningen på konsertmästaren Malin Broman och hennes violin. Detta var det djärvaste i hela projektet: att en regelmässig symfoniorkester leds av sin sittande konsertmästare i något så anspråksfullt som Beethovens väldiga tredje symfoni, ”Eroica”. ”Vi har alla varit dirigenter”, menade Peter Mattei, som fick inleda konserten med ett par av sina älsklingssånger. Han verkade trivas med att vända salongen ryggen och musicera med orkestern. Ljuvlig att lyssna till i Wilhelm Stenhammars och Gustav Mahlers sånger, som kändes skräddarsydda för dem alla. Fast hur detta såg ut fick jag återvända till med eftertittning, då Berwaldwebben bröt samman av besökstrycket. Lagom till starten av Beethoventrean kom strömningen igång och visade en relativt liten orkester med Malin Broman endast marginellt upphöjd på ett lågt podium. Med fiolen i händerna och foten på notpaddans pedal (hur annars vända blad i partitur?). Redan första gången jag såg Broman – för tjugo år sedan som triomusiker i en tv-inspelning – fäste jag mig vid hennes intensiva och intelligenta utstrålning. I dag leder hon allt större ensembler, men det viktigaste ligger givetvis i hennes instudering. Här blev det till kammarmusik i megaformat: känsligt, precist och fräscht, utan svulst och åtbörder. Ingen längtade efter en dirigent. Läs DN:s senaste konsertrecensioner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25203, "headline": "Recension: Mer ångest än igenkänning i brittiska ”Breeders”", "summary": "Martin Freeman pendlar mellan att vilja krama och strypa sina barn i den nya HBO-serien ”Breeders”. Tyvärr mer ångest än komisk igenkänning när det gäller småbarnsåren, menar Wanda Bendjelloul.", "article": "Jag vet att det råder delade meningar om huruvida det är roligt när folk driver med sina egna (och andras) barn. Instagramkonton där föräldrar lägger ut komiska bilder på sina barns sammanbrott eller när komiker som Louis C K (salig vare hans komikerkarriär) gjorde en vansinnigt rolig ståupprutin som handlade om hur korkad hans dotter var när de lekte kurragömma. För att inte tala om det där ”Seinfeld”-avsnittet där kompisgänget helt tappade aptiten på grund av ett motbjudande barn. Det är med andra ord ett ymnighetshorn av förbjuden vardagskomik som Martin Freeman (”The Office” och ”Hobbit”-filmerna) och hans medskapare öst ur när de skapat den nya brittiska tv-serien ”Breeders”. Här spelar Martin Freeman själv Paul som är gift med Ally och pappa till två små barn. De vänder titt som tätt på dygnet och tvingar föräldrarna till ofrivilliga nattlekar. Sonen har i sin tur svår snubbelnedsättning och ett högt utvecklat katastroftänk. Tänk om det börjar brinna? Eller om det kommer en inbrottstjuv? Kanske går hela världen under snart? Med sådana tankar snurrande i huvudet är det ju inte helt lätt att komma till ro om kvällarna. Det hjälper ju inte direkt heller att Paul har svåra aggressionsproblem som gör att han hela tiden pendlar mellan att vilja krama och strypa sina barn. Hans coola fru Ally är betydligt mer pedagogisk med barnen och under seriens lopp blir det allt svårare att känna någon riktig sympati för Freemans karaktär. Det fula och missunnsamma tar liksom över. Till slut blir det så mörkt utan att vara tillräckligt skruvat eller vasst för att vrida på skrattventilerna. För den som någon gång stått och bölat med ett otröstligt barn i famnen klockan fyra på morgonen eller somnat på en parkbänk mitt i vintern under en intensiv amningsperiod kan ”Breeders” nog vara mer ångestladdad än bjuda på rolig igenkänning. Eller så är serien framför allt tänkt att vara katharsis för barnfria människor? Det bästa blir i stället beskrivningen av det där tvärrelationella ansvaret som uppstår för människor efter fyrtio. Precis som i Pamela Adlons ljuvliga ”Better things”, där hon spelar en ensamstående trebarnsmamma med dement mamma, ligger utmaningen här i att hitta utrymme för sig själv och sin relation i en pressad period av livet då både barn och föräldrar kräver omsorg. Pauls mamma och frikostigt griniga pappa (fint spelad av Alun Armstrong) planerar för flytt till ålderdomshemmet medan Allys ansvarslösa vagabond till far kommer tillbaka på obestämd tid för att sova på deras soffa. Finns det ett mönster i hur vi är som föräldrar och de livspartners vi väljer? ”Breeders” vrider och vänder på den frågan. Men fyra av tio avsnitt in i serien ser det tyvärr ut att bli ett visst idisslande utan någon tillräckligt stark humorknorr. Läs fler artiklar om tv av Wanda Bendjelloul, som till exempel om Netflix första afrikanska originalserie ”Queen Sono”, om klass i serievärlden och om HBO:s kärnkraftskatastrofala ”Chernobyl”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25205, "headline": "Så planerar SVT fylla hålet i tablån efter Eurovision", "summary": "I veckan kom beskedet att Eurovision song contest i maj ställs in. Nu uppger SVT att man börjat planera för ett nytt innehåll som ska ersätta de tre sändningarna. – Nu samlar vi våra kreativa krafter, säger producenten Christer Björkman till DN.", "article": "Årets upplaga av Eurovision song contest var planerad att genomföras den 12, 14 och 16 maj i Rotterdam i Nederländerna. Men i veckan kom beskedet att det inte blir någon tävling i år, på grund av risken för smittspridning av det nya coronaviruset. I stället kommer tävlingen att hållas 2021. De två semifinalerna och finalen skulle i vanlig ordning ha sänts i SVT. Med de inställda tävlingarna uppstår tre stora hål i tablån, inte minst lördagen den 16 maj då den fyra timmar långa Eurovisionfinalen skulle ha sänts. Nu uppger SVT för DN att man redan börjat planera för ett nytt innehåll, som ska ersätta de tre sändningarna. ”Vi har tre stora hål i tablån som gapar tomma efter att Eurovision song contest ställts in. Nu samlar vi våra kreativa krafter för att fylla dessa hål, men allt är så nytt och färskt att vi ber att få återkomma när vi har kommit lite längre i skaparprocessen”, skriver SVT:s producent Christer Björkman i ett mejl till DN. Hålen i tablån är desamma för alla europeiska tv-kanaler som skulle ha sänt sångtävlingen. I veckan hintade Thomas Schreiber, chef på tyska tv-kanalen ARD, om att europeiska radio- och tv-unionen EBU planerar ett slags ersättningsshow för alla de 41 medlemsländerna, rapporterar sajten Wiwibloggs. Blir det inte av, så kommer tysk tv att sända en egen ”Eurovisionkväll”. Huruvida SVT väljer en liknande väg återstår att se. Läs mer: Hanna Fahl: Eurovision hade behövts mer än någonsin Årets Eurovision song contest ställs in – flyttas till 2021 ", "article_category": "culture"}
{"id": 25211, "headline": "Recension: Faust och Melnikov gör Mozarts duetter till stor konst", "summary": "I sina violinsonater hörs Mozart översätta det dialogiska från operan, i en lekfullt utprövande musik som förebådar kända duetter i ”Trollflöjten” och ”Cosi fan tutte”.", "article": "Under slutet av 1770-talet och en bit fram är Haydn och Mozart i full färd med att överföra det dialogiska meloditänkandet i komisk opera till instrumentalmusik. Den förre i sina stråkkvartetter, den senare i violinsonaterna. Lekfullt utprövande musik som i händerna på Isabelle Faust (violin) och Alexander Melnikov (pianoforte) blir stor konst. Duetter som förebådar det förälskat teatrala och lite gnabbiga hos exempelvis Papageno och Papagena i ”Trollflöjten” (K. 376) eller det mer hemlighetsfullt passionerade som avtäcks i ”Cosi fan tutte” (K.378). Den imiterande gestiken i K. 301, sats 2, har dock en sådan barnslig charm att jag inte kan låta bli att associera till Elins och Roberts engelska talövningar på akterdäck i ”Utvandrarna”. Mun mot mun, som musik. Bästa spår: Sonata K.376  Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om det labila och förvirrande i Schumanns musik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25224, "headline": "Geometriskt ögongodis av Lars-Gunnar Nordström", "summary": "Galerie Forsblom i Stockholm visar nu ett fyrtiotal verk av den finska konkretisten Lars-Gunnar Nordström. En gedigen presentation av konstnären i sitt jazziga esse, tycker Sebastian Johans.", "article": "Utställning Lars-Gunnar Nordström Galerie Forsblom, Stockholm. Förlängd tills vidare och öppet enligt överenskommelse. Som den kanske mest tongivande finska konkretisten har Lars-Gunnar Nordström (1924-2014) ofta utmålats som en finländsk motsvarighet till Olle Bærtling. Men där Bærtling sökte sig vidare mot en öppen form, som tycks fortsätta utanför underlagets begränsning, höll sig Nordström alltid till den konkreta konstens grundidé. Han är närmare besläktad med den andra generationens svenska konkretister, som Lars-Erik Falk. Galerie Forsblom visar nu ett fyrtiotal verk från 1950-talet och framåt av Lars-Gunnar Nordström. Helheten är en gedigen presentation av en Nordström i sitt jazziga esse. Det finns en skön behärskning hos denne konstnär. Han är föredömligt återhållsam i sitt arbete med geometriska formelement. Det blir aldrig ett frosseri. Ett fåtal tydliga färger och några väl valda former per gång, det räcker. Och visst har det gett honom en hållbarhet. Lars-Gunnar Norströms konst är fortfarande väldigt snygg. Som det anstår en konkretist som tror på formens autonomi är han dessutom som bäst när han gör grafiska blad där spåren efter konstnärens hand knappt är synliga. Lars-Gunnar Nordströms verk är knappast omvälvande, men bjuder en elegant, rytmisk och lättillgänglig fanfar för konstens egenvärde. Ögongodis, helt enkelt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25229, "headline": "Kent Ekeroth vinner tvist om järnrörsfilm mot SVT", "summary": "Högsta domstolen ger den före detta riksdagsledamoten Kent Ekeroth rätt till ersättning från SVT, sedan de använt hans film från den så kallade järnrörsskandalen utan tillåtelse. Domen är ”bekymmersam för hela mediebranschen”, anser SVT Nyheters divisionschef Anne Lagercrantz.", "article": "Bråket där Ekeroth var inblandad inträffade i Stockholm juni 2010 och fick mycket stor uppmärksamhet, efter det att hans film från händelsen publicerades i flera olika medier. Eftersom Kent Ekeroth hade upphovsrätt till filmen har han i efterhand krävt ersättning för publiceringarna och vunnit flera processer mot medier som publicerat bilder och klipp ur filmen. Nu fastställer HD domen från Patent- och marknadsöverdomstolen, som SVT hade överklagat. SVT ska därmed betala skadestånd och upphovsrättsersättning till Ekeroth samt stå för hans rättegångskostnader. HD kommer fram till att informationsintresset ”inte kan utsläcka den rätt till ersättning för SVT:s användning som filmaren har enligt upphovsrättslagen”, skriver domstolen på sin hemsida. Det står vidare att de inskränkningar som gäller i upphovsrätten för bland annat nyhetsrapportering ”är utformade så i lagen att de inte är tillämpliga på SVT:s användning av mobilfilmen”. Domen är en stor besvikelse, säger SVT Nyheters divisionschef Anne Lagercrantz till SVT. – Domstolen menar att vi hade behövt fråga om lov för att använda filmen men vi vet ju att vi aldrig skulle ha fått lov. – Ledande Sverigedemokrater ville inte att den här filmen skulle ut. HD lämnar en rättslig osäkerhet kring hur medier i speciella situationer som den här ska agera, säger hon till SVT. Ekeroths juridiska ombud Staffan Teste kallar HD:s dom ”en seger för upphovsmännen”: ”Det skall inte vara möjligt att otillåtet utnyttja en upphovsmans material utan tillstånd. Inte ens för public service”, säger i en kommentar. Det är också en seger för svensk upphovsrättslagstiftning, anser Teste: ”HD slår fast att den svenska upphovsrättslagstiftningen är klar och tydlig och inte strider mot europeisk upphovsrättslagstiftning som Sveriges Television försökt göra gällande”. Händelsen, då tre politiker från Sverigedemokraterna, bland andra Kenth Ekeroth, beväpnade sig med järnrör efter ett bråk, ledde till att Kent Ekeroth och hans två partikamrater Erik Almqvist och Christian Westling fick lämna politiska uppdrag 2012. Läs mer: SD-profilen backar efter Twitter-hånet: ”Illa tajmad” SVT förlorar mot Kent Ekeroth om ”järnrörsfilmen” – ”Domstolens utslag är olyckligt Järnrörsfilmen • Under en blöt utekväll i Stockholm 2010 förolämpade tre ledande SD-politiker, däribland Kent Ekeroth, flera personer med rasistiska och sexistiska glåpord. Ekeroth filmade med sin mobiltelefon hur SD-politikerna beväpnade sig med järnrör. • I november 2012 publicerade Expressen delar av filmen. Flera andra medier följde efter. • Kent Ekeroth har drivit och vunnit flera processer mot tidningar som publicerat bilder och klipp ur filmen utan hans samtycke. Bland andra Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Dagens Media har dömts att betala skadestånd till SD-politikern. • Sedan 2015 har Ekeroth drivit en process om saken mot SVT. Han förlorade först i tingsrätten, men domen revs upp av Patent- och marknadsöverdomstolen som hänvisade målet till Patent- och marknadsdomstolen för prövning, som i sin fastslog att filmen inte omfattades av upphovsrätten. • Patent- och marknadsöverdomstolen gjorde dock en annan bedömning, och ansåg att SVT hade kränkt Kent Ekeroths upphovsrätt. SVT dömdes till att betala skadestånd och upphovsrättsersättning till Ekeroth samt stå för hans rättegångskostnader. Domen överklagades av SVT men fastställdes i Högsta domstolen i mars 2020. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25234, "headline": "Nytt avtal ska ta inställd kultur ut på nätet", "summary": "När stora delar av scenkonsten stängs ned på grund av coronakrisen, tas många initiativ för att flytta kulturen ut på nätet. På tisdagen tecknade Svensk scenkonst och Teaterförbundet ett tillfälligt avtal för att göra det möjligt.", "article": "Under tisdagen skapades snabbt olika initiativ för att på nätet tillgängliggöra konserter, teaterföreställningar och annan kultur som publiken stängs ute från på grund av risken för coronasmitta. För att dessa digitala evenemang möjliga tecknade Svensk Scenkonst och Teaterförbundet på tisdagen ett tillfälligt avtal för att scenkonsten ska kunna nå ut digitalt. – Det är en extraordinär situation vi står inför där våra medlemmar riskerar förlora många uppdrag på obestämd tid. Att publiken får möta konst och kultur är just nu extra angeläget och vi har därför hittat ett sätt att skapa ökade möjligheter för det, säger Mika Romanus, förbundsdirektör för Teaterförbundet för scen och film i ett pressmeddelande. Avtalet innebär att Svensk Scenkonsts medlemmar tillsvidare kan tillgängliggöra hela eller delar av verk för allmänheten utan att betala någon extra ersättning till upphovspersoner och utövande konstnärer inom Teaterförbundets medlemsgrupper. En liknande lösning finns sedan tidigare för musiker. Det nya avtalet gäller två veckor framåt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25251, "headline": "The Hanged Man gör snillrikt gestaltad rock i många lager", "summary": "Med The Hanged Man har Rebecka Rolfart skapat en helt egen rockvärld – som är mörk och ljus på samma gång, fylld av symbolism och högt flygande idéer.", "article": "Med sitt The Hanged Man har Rebecka Rolfart skapat en helt egen värld. Esoterisk, flummig, fylld av symbolism och högt flygande idéer – som sig bör när en lånar bandnamn från ett tarotkort som kretsar kring förändring och framåtrörelse. Hennes rockvärld är mörk och ljus på samma gång, ungefär som en djup skog där solen då och då tillåts kika in. På nya skivan ”As the tower fell” samlas psykedeliska ljudmattor, krautrock och gitarrer täta som, säg, mossa med mer varm, organisk retropop. Hårt möter mjukt och däremellan skapas de spännande kontrasterna och den dualitet som är albumets kärna. Som exempel kan tas det drömska, nästan vädjande spåret ”Fall”, där allting fortfarande går att rädda, och den betydligt mörkare epilogen ”I fell off”. Det är snillrikt gestaltad rock i många lager. Bästa spår; ”Hasche”  Läs fler musikrecensioner av Alexandra Sundqvist, till exempel om Alice Bomans länge efterlängtade albumdebut. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25253, "headline": "Modigt och frispråkigt om trasiga syskonsjälar", "summary": "I ”Josas bok” bearbetar Marie Nilsson Lind skuldkänslorna och sorgen efter en död syster. Boken styrka är tonen som balanserar mellan det personliga, poetiska och sakligt kliniska, skriver Johanna Paulsson.", "article": "Sakprosa Marie Nilsson Lind ”Josas bok. Min berättelse” Kaunitz-Olsson, 327 sidor  Det var Marie Nilsson Lind som skrev texten till Benny Anderssons musik. Men det var lillasyster Josefin som sjöng den där darrande strofen ”Älska mig för den jag är”. Den som blev namnet på fjolårets uppmärksammade (och kritiserade) SVT-dokumentär om sångerskans liv och karriär i sviterna efter den destruktiva relationen med en känd skådespelare. ”Jag talar i halva meningar, jag är så van att min syster tog den andra halvan”, skriver Marie. Men nu är det hon – storasystern – som på egen hand får teckna ner och analysera deras gemensamma historia. ”Josas bok. Min berättelse” bygger på texter ur Josefin Nilssons skriv- och dagböcker mellan åren 1994 och 2016. Men den är bådas berättelse, kanske ännu mer Maries. Egentligen är det inte heller en enda bok, utan flera som samsas mellan sidorna. Dels en sorts uppgörelse med det förflutna som – likt Felicia Feldts ”Felicia försvann” – benar i trauman från barndomen, där föräldrarnas relationsdrama ständigt påminde om ”Scener ur ett äktenskap”. Dels en biografi om bandet Ainbusk Singers, succéshower och floppar. Dels ett appendix till dokumentären som försöker besvara frågan om varför någon väljer att stanna i en både psykiskt och fysiskt nedbrytande relation. Men till stor del handlar det om författarens bearbetande av skuldkänslor. Marie Nilsson Lind är som skarpast när hon betraktar svensk psykvård både inifrån och utifrån på samma gång. Vården av, som hon uttrycker det, ”våra själar och mentala delar”, där arbetsterapeuten ropar: ”inte för många färger!”. Och sjukvårdens brist på helhetsansvar. Marie själv har varit suicidal sedan tonåren. Hon berättar om sin dödspakt med syrran: om livet gick åt helvete skulle de köra utför Högklintens kant likt ”Thelma och Louise”. Men 2016 blev hon alltså ensam kvar med både bok och meningar att avsluta. Mellan raderna ekar den Ann Heberleinska devisen ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Obduktionsrapporten sa självmord; Josefin har ett sextiotal tabletter i magsäcken natten när hon dör. Men då har hon knaprat morfin för att döva smärtan efter en operation, drabbats av psykoser och paranoida drag. Bokens styrka är tonen som balanserar mellan det personliga, poetiska och sakligt kliniska. Som terapimedvetet drar slutsatser och resonerar kring svårigheterna att reparera trasiga själar. De två andra småsyskonen, ännu en syster och en bror, har hanterat familjekriserna på andra sätt. Resonemang som å ena sidan handlar om psykisk ohälsa i största allmänhet, är å andra sidan svåra att separera från artistbranschens mycket specifika villkor. Det kan handla om alltifrån starka piller mot scenskräck till de självförbrännande musikernas ”27 Club” med en medelålders motsvarighet bland kvinnliga sångerskor som slocknat kring 47. Från Judy Garland till Josefin. Marie Nilsson Linds redogörelse kan te sig som ett bokslut, men tycks fortfarande befinna sig mitt i krisen. ”Josas bok” är ingen självhjälpsbok mot varken destruktiva relationer eller tankar, utan snarare ett stöd och sällskap till andra i samma situation. Eller snarare situationer i plural. Här finns ju inga lösningar, men däremot varnande exempel. Att våga berätta även om ”skiten” – om så bara för att inte någon annan ska gräva fram skammen – är samtidigt gott nog även om det ibland gränsar till ett ältande och redaktören borde ha hjälpt till att rensa bort ett par upprepningar. Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler av DN:s bokrecensioner Läs mer: ”Jag vill vara trogen min syster Josefin” ", "article_category": "culture"}
{"id": 25265, "headline": "Sydney Smiths ”Liten i staden” är en bilderboksodyssé i miniformat", "summary": "Ett barn rör sig i staden, mellan armbågar på bussen, längs blanka vattenpölar och avgasdammiga gator. Det är ett barn som kan sin stad, och kan ge bra råd om hur man klarar sig. Sydney Smith hittar en perfekt balans mellan text och bild i ”Liten i staden”.", "article": "Bilderbok Sydney Smith ”Liten i staden” Översättning Katarina Kieri Lilla Piratförlaget ”Jag känner dig. Du klarar dig alltid. Men om du vill, kan du få några råd.” Det är bara några sidor in i Sydney Smiths bilderbok ”Liten i staden” som berättelsen helt kort tycks hålla andan. Plötsligt vänder sig berättelsen inte till läsaren utan till någon annan. Ett barn rör sig mellan armbågar på bussen, längs blanka vattenpölar och avgasdammiga gator. Råden hen talar om kommer från någon som varit barn i staden länge, som känner dess påträngande ljud och tendens att svälja en, som kan gränderna man ska undvika och ödetomterna som må se ofarliga ut men där buskarna har illvilliga barr. Men också vilka träd som kan fungera som gömställen och var ventilationsröret som blåser ut varm sommarluft finns. ”Kura ihop dig därunder och vila en stund.” Ovädret tilltar och snön faller ymnigt. I parken sätter barnet upp lappar. Textens lugna berättarröst dämpar det hårda i bildernas skissartade karaktär. Samtidigt är illustrationerna knappast ensidiga eller svartvita i sin framtoning av den bullriga stadsmiljön – även i gränden finns fläckar av sol. Ändå är den för mörk att ta som genväg. Sydney Smith är skicklig på att gestalta stadslivets nycker och många, ofta bortvända, ansikten. Genom reflektioner i bussfönster, anonyma folkmassor och ilsket röda bromsljus i snöyran fångar han den där nästan hopplösa känslan som kan uppstå i storstadens hektiska tempo. Huvudet kan kännas alldeles fullt, konstaterar berättarjaget, till en illustration av en spegelvägg där både barnet själv och trafiken hackas upp och dubbleras på samma gång. ”Liten i staden” är en odyssé i miniformat, där Sydney Smith funnit en perfekt balans mellan text och bild. Bara i relation till varandra berättas och utvecklas historien på det finstämda sätt den gör. Stora städer visar ingen hänsyn för små sökare. Där får man klamra sig fast vid det man känner till: en famn, ett träd eller huset där musiken hörs trots stormen. ”Liten i staden” är en lågmäld och vacker bok att sjunka ner i. Läs fler texter av Emma Holm och fler av DN:s barnboksrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 25270, "headline": "DN tipsar: Tre nya och sevärda tv-serier", "summary": "”Annihilation”-skaparen Alex Garland har med ”Devs” gjort sin första tv-serie, ”Baron noir”, Frankrikes svar på ”House of cards” är tillbaka för ett tredje säsong och SVT visar nya danska krimserien ”DNA”.", "article": "”Devs” (HBO) Med: Sonoya Mizuno, Nick Offerman med flera. Med de två briljanta filmerna ”Ex Machina” och ”Annihilation” har Alex Garland visat sinne för att gestalta framtidsvisioner på ett säreget visuellt sätt. Första avsnittet av hans första egna tv-serie, miniserien ”Devs”, lovar gott. En ung mjukvaruspecialist blir misstänksam när hennes kille, en AI-forskare, hittas död just som han blivit befordrad på ett mystiskt tech-företag vid namn Amaya. En fascinerande återhållen och suggestiv mix av spiondrama, familjedramatik och spjutspetsforskning. ”Baron noir 3” (HBO) Med: Kad Merad, Anna Mouglalis. Frankrikes svar på ”House of cards” är tillbaka för en tredje säsong. Den nordfranske politikern Philippe Rickwaerts – med erfarenheter av att både vara borgmästare och ledamot av franska parlamentet – fortsätter manipulera sig fram genom maktens korridorer. Den mest politiska av franska serier fortsätter blanda fiktion och verklighet och försöker svara på frågan hur mittenvänstern i Frankrike ska resa sig upp ur ruinerna.  ”DNA” (SVT) Med: Anders W Berthelsen, Jadwiga Jankowska-Cieslak med flera. Dansk deckare om den rutinerade kriminalpolis Rolf Larsen som råkar ut för en personlig tragedi i jobbet när hans bebis försvinner. Fem år senare gör han en oväntad upptäckt i ett DNA-register. Fallet bäddar för transeuropeisk dramatik och serien kryssar mellan Danmark, Polen och Frankrike. Extra plus för att Charlotte Rampling dyker upp i utredningen som rutinerad fransk kommissarie. ”DNA” är skapad av Torleif Hoppe som bland annat varit med och skrivit serier som ”Bron” och ”Brottet”. Läs fler texter av Helena Lindblad och fler av DN:s filmtips. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25276, "headline": "Magnus Dahlström skriver högkaratig litteratur", "summary": "Det är författarskapet som är profilerat, personen som är anonym. Magnus Dahlström nya roman ”Förhör” skulle kunna ligga till grund för en briljant tv-serie. Per Svensson blir upprymd av den maniska litterära monotonin.", "article": "Roman Magnus Dahlström ”Förhör” Albert Bonniers förlag, 389 sidor. Han är en av Sveriges mest profilerade författare. Samtidigt en av de mest anonyma. Det är författarskapet som är profilerat. Det är personen som är anonym. Trots uppståndelsen kring pjäsen ”Järnbörd” i början av 90-talet och kritikerhyllningarna när han 2011, efter en lång prosapaus, återkom som romanförfattare med ”Spådom” är de enda biografiska uppgifter man kan vaska fram ur mediearkiven Magnus Dahlströms födelseår, 1963, och hemort, Stockholm. Det är uppenbarligen så han vill ha det. I de få intervjuer han gett under åren är det bara det egna skrivandet, och knappt det, han velat säga något om. Det placerar på ett intressant sätt läsarna av Magnus Dahlströms nya roman ”Förhör” i samma position som bokens sammanhållande figur, en civilanställd kvinnlig utredare hos polisen. I ett opersonligt tjänsterum är hon hänvisad till sin egen förmåga att skapa sammanhang och mening i de berättelser hon konfronteras med. Utanför förhörsrummet finns inte mycket hjälp att få. Utredaren är utlämnad till det som sägs innanför väggarna, läsaren till det som sägs innanför pärmarna. ”Vad är det som händer egentligen? frågar man sig ständigt”, konstaterade Sandra Stiskalo när hon i samband med utgivningen av Dahlströms förra roman ”Hemman” intervjuade honom i DN för två år sedan. Det är den givna frågan när man träder in i Magnus Dahlströms författarskap, med tonvikten lagd på ”egentligen” snarare än på ”händer”. Det är i sig inte unikt. All verkligt spännande fiktion tvingar fram den frågan. Det är ju den som ligger till grund för det man brukar kalla litteraritet. Det är läsarens försök att skapa mening, tolka, svara på frågan vad det hela handlar om egentligen, som gör en text till litteratur. Det skadar inte att bli påmind om det i en tid som kanske hellre ställer sig frågor som är lättare att besvara, till exempel: ”Vad händer i den här säsongens sista avsnitt?” Med det sagt: ”Förhör” skulle kunna ligga till grund för en briljant tv-serie. Romanen är byggd av 13 både skilda och sammanhängande delar, plus en epilog. Varje del har drag av detektivnovell. Utredaren förhör personer som vill anmäla brott eller själva är misstänkta för olagligheter: ett ungdomsgäng som misstänks ha rånat en närbutik, en anlagd skolbrand, en misshandel i samband med en demonstration, poliser som infiltrerat en smuggelliga, kränkningar på nätet... Några av fallen tycker man sig känna igen, de är kalkerade på fall som förekommit i nyhetsmedierna. Magnus Dahlström kan som få andra ladda en text med hyperrealism. Hans kontorsmiljöer är påträngande autentiska i sin anonymitet: ”Rummet hade en svag lukt av cement, torrt trä och damm, trots att det skulle vara städat efter hennes företrädare.” Samtidigt förvandlar han den tryggt triviala vardagsvärlden av ärendebeskrivningar, toaletter med tandkrämsfläckade speglar och lunchrum med lite dävet doftande kylskåp till en spökvärld där allt går igen, en mardröm av upprepningar och låsningar. Kafka är ett namn som gärna nämns i samband med Magnus Dahlström. Det är svårt att låta bli att upprepa det. Kafka. Kafka som kontorschef. Förhören, de av en författare med absolut gehör återgivna dialogerna och monologerna, följer ett givet mönster: De förhörda ignorerar utredarens frågor, är påstridiga, talar förbi henne, tiger, blir aggressiva, misstror henne. Är du verkligen polis? Är du polis, egentligen? Det finns något maniskt i monotonin. Den uniformerade kvinnliga kollegan i rummet bredvid är konstant okollegial och avvisande. Avdelningschefen sitter ständigt i telefon och viftar avvärjande med handen. Utredaren sköljer ansiktet med vatten i toalettrummet, dag efter dag. Finns hon? Egentligen? Finns människorna hon förhör? Deras lukter och dofter finns, och registreras noggrant. Men ett par av de förhörda tvivlar själva på att de finns, eller åtminstone på att andra ser att de finns. Och kanske är det just detta det handlar om: Människor som berättar för att få finnas. Människor som finns för att få berätta. Man kan bli litet förvånad, någon gång till och en smula besviken, över att Magnus Dahlström i en del av fallen faktiskt tycks vilja slå fast vad som egentligen hade hänt. Varför lämnar han inte den saken åt läsaren? Möjligen just för att hålla oss fortsatt förbryllade. Inte inbilla oss att vi vet att vi har ett säkert signalement på en Dahlström-text. Mot slutet av romanen tycks Magnus Dahlström också bryta mot sin princip om att hålla sig osynlig. Lite i Alfred Hitchcock-stil skymtar han förbi när en polis får karaktärisera en kollega som anklagas för att ha spelat under täcket med brottslingar: ”Som ensam behörig har han konstant redigerat i fallbeskrivningen och tror att han döljer sig bakom det./---/ En riktig författare.” Även som tv-serie skulle ”Förhör” förbli litteratur. Riktig litteratur. Högkaratig litteratur. Läs fler texter av Per Svensson och fler av DN:s bokrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 25277, "headline": "Teaterpubliken stannar hemma när oron växer", "summary": "Efter regeringens nya riktlinjer om ett tak på 500 personer för evenemang har teatrar, operor och museer infört begränsningar av antalet besökare. Men till onsdagskvällens föreställning av ”Bortbytingen” på Dramaten kom bara 200 personer.", "article": "På Stora scenen på Dramaten finns 770 sittplatser. Efter regeringens nya riktlinjer om ett tak på 500 personer för evenemang har Dramaten begränsat publiken till omkring 450 personer, eftersom de inkluderar skådespelare och scenarbetare i maxantalet. Men under onsdagskvällens föreställning av ”Bortbytingen” på Stora scenen märktes ett drastiskt minskat publiktryck. – Det var betydligt färre i salongen. Vi hade dragit ner antalet bokade sittplatser till 450 men det var bara 200 i publiken, säger Lena Törner, pressansvarig för Dramaten. Dramatens kundservice kontaktar alla som har köpt biljett till någon av föreställningarna på Stora scenen framöver. De som är oroliga för smittorisk erbjuds att boka om sina biljetter till ett senare datum. Däremot återbetalas inga biljetter. Återbetalning sker bara om en föreställning ställs in helt och hållet. – Vi tar det dag för dag nu. Folk som är oroliga får boka om sin biljett till ett senare datum eller ett presentkort. Det är vad som gäller nu. Sedan har vi gruppbokningar från skolor, ombud och företag och där löser vi det fall för fall, säger Lena Törner. Eftersom beslutet att begränsa folksamlingar är unikt i Sverige finns inga exempel att utgå från. Genast uppstod viss osäkerhet om hur antalet 500 ska definieras på teatrar med stora scener. I Kungliga operans salong i Stockholm finns drygt 1.100 sittplatser. Operan förklarade inledningsvis på sin hemsida att man nu inte skulle ha mer än 500 personer i publiken. Men samtidigt utgör personalen under en föreställning fler än 100 personer. Enligt polisens meddelande om den nya förordningen räknas ”samtliga personer som deltar vid den allmänna sammankomsten eller offentliga tillställningen”, alltså inte bara publiken. – Vi ska inte gå emot polisen, men beslutet kom sent i går, vi fick snabbt vidta vissa försiktighetsåtgärder, sade Operans presschef Torbjörn Eriksson på torsdagsmorgonen. Senare på dagen justerade Operan sin information. ”Högst 500 personer inkluderar samtliga i våra offentliga lokaler, såväl publik som föreställningsanknuten personal. Det betyder att det inte kommer att vistas fler än 500 personer i våra offentliga lokaler samtidigt”, skriver Torbjörn Eriksson i ett svar till DN. Redan inför onsdagskvällens föreställning av ”Figaros bröllop”, som knappt 800 köpt biljett till, drog Operans ledning ner antalet. – Vi fick boka av och boka om en del. Vi fick lägga manken till, säger Torbjörn Eriksson. Även större museer som Vasamuseet, Moderna museet och Nationalmuseum ändrar sina riktlinjer efter regeringens beslut om ett maxantal på 500 personer. – Vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer och det beslut som regeringen har fattat och ser till att vi inte har fler än 500 personer på Vasamuseet inklusive personal, säger Vasamueets chef Lisa Månsson. Vasamuseet har nu ett digitalt system som räknar hur många besökare som går in och ut jämte manuell räkning som personalen utför. Har ni sett några förändringar i antalet besökare? – I februari hade vi inga förändringar trots att det redan då fanns en internationell medveten om smittan. I mars har vi däremot sett en nedgång, runt 25 procent färre besökare per dag i snitt, säger Lisa Månsson. Museet prioriterar nu bland annat städning av toaletter, dörrar, räcken och handtag som kan komma att vidröras av besökarna liksom större mängder alkogel samt handskar för personal som önskar sådana. Läs mer: Kulturrådet: ”Förändrar förutsättningarna för kulturlivet fundamentalt” Så påverkas kulturen av regeringens nya beslut Svenska konserter som påverkas av förbudet ", "article_category": "culture"}
{"id": 25284, "headline": "Så påverkas kulturen av regeringens nya beslut", "summary": "Det nya publiktaket på 500 personer för allmänna sammankomster stoppar nu flera kulturarrangemang med omedelbar verkan. Under onsdagen varnade kultur- och idrottsminister Amanda Lind (MP) för ”enorma ekonomiska konsekvenser” för kulturarrangörer på grund av det nya coronaviruset.", "article": "Regeringen beslutade på onsdagen att följa Folkhälsomyndighetens rekommendation och stoppa alla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än 500 personer. Beslutet får nu stora konsekvenser för kulturevenemang över hela landet. Redan på onsdagen stod det klart att litteraturfestivalen Littfest i Umeå, som skulle startat på torsdagen, ställs in. – Vi följer givetvis rekommendationerna. De första gästerna kom igår, en del är på resande fot och vi har flera kolleger som just nu är ute och hämtar folk. Det är som att försöka vända på en Atlantångare, säger Erik Jonsson, en av Littfests koordinatorer och fortsätter: – Jag misstänker att 5.000 personer är på väg till Folkets hus den här helgen. Vi gör vårt bästa för att informera alla och att avboka lokaler, hotell och en volontärstyrka på 100 personer. En av de branscher som väntas påverkas mest av att publiktaket begränsas är musikindustrin, där konserter ofta har stora besöksantal. – Det här drabbar publiken och arrangörer av publika evenemang inom musik och idrott hårt, säger Joppe Pihlgren, verksamhetsansvarig på Svensk Live som samlar över 200 arrangörer av livemusik. Organisationen var en av dem som tidigare under onsdagen träffade kultur- och idrottsminister Amanda Lind (MP) för ett möte kring vilken påverkan som spridningen av det nya coronaviruset får. – Där framförde vi att vi gärna vill hjälpa till. Även om det drabbar oss hårt är det en fråga om folkhälsa. Vi vill bidra till att det inte sprids, säger Joppe Pihlgren. Exempel på kulturaktörer som drabbas. Dramaten. På Dramaten inledde man på onsdagens eftermiddag ett möte i ledningsgruppen om hur nationalscenen ska förhålla sig till regeringens väntade beslut om ett tak på 500 personer för evenemang. Stora Scenen rymmer 770 åskådare. ”Det berör Stora scen. Vi kommer att begränsa antalet så att det inte blir fler än 500 i salongen, inklusive besökare, gäster och aktörer på scen. Vi håller nu på att omboka. Alla som har biljetter till föreställningar får ett sms och ett mejl”, säger Lena Törner, pressansvarig på Dramaten. Kungliga Operan. Torbjörn Eriksson, presschef på Kungliga Operan, säger på onsdagen till DN att man följer Folkhälsomyndighetens hemställan. Därför kommer man begränsa det till max 500 personer i salongen. – Det kommer vi att göra tills vidare. Beskedet kommer ganska sent, vi har ju en föreställning av ”Figaros bröllop” ikväll för knappt 800 personer. Hur sker gallringen? – Det finns möjligheten att vissa bokar om eller bokar av sina biljetter, samt att vi aktivt kontaktar personer som har köpt biljetter. LiveNation Världens största konsertarrangör. Anna-Clara Olofsson, marknadschef, säger till DN: ”Till följd av försiktighetsåtgärder från Folkhälsomyndigheten påverkas nu vissa av våra evenemang. Säkerheten för artister, fans och personal är alltid vår högsta prioritet och vi kommer att fortsätta följa utvecklingen noga. De som har biljett till ett evenemang som påverkas kommer kontaktas direkt.” Blixten & Co. Arrangerar bland annat Veronica Maggios turné, Petters turné och Nour el-Refais monolog ”Störst av allt” på Rival. Man kommer nu att gå på Folkhälsomyndighetens rekommendation när den fastställts av regeringen. ”Det innebär att vi kommer titta igenom våra evenemang och se vilka som innebär fler än 500 besökare, det har vi redan tittat på. Vi står på tå. Vi kommer även kommunicera med våra biljettköpare”, säger Sandra Nordin, marknads- och kommunikationschef. Kommer de att få pengarna tillbaka? ”Vi behöver titta på hur evenemangen ser ut, hur nära i tid de ligger, om de behöver ställas in eller kan flyttas. Det finns flera möjligheter. Och när de gäller de evenemang som rör färre än 500 personer kan man gå på rekommendationen att genomföra dem ändå” Moderna museet Moderna museet ställde efter regeringens beslut in den öppna vernissagen för utställningen med John Baldessari - som var planerad att äga rum den 20 mars. Utställningen öppnar dock som planerat lördagen den 21 mars. ”Vi tar spridningen av coronaviruset på allvar och har vidtagit åtgärder så som extra städning. Vi ber också besökare som känner sig sjuka att stanna hemma. Alla tjänsteresor till utlandet är också inställda”, säger Kristin Lundell, pressekreterare på Moderna museet. Nationalmuseum ”Vi kommer att hålla öppet som vanligt, men sätter upp en begränsning på 500 personer. Sedan förra veckan har vi också tillsatt en speciell coronagrupp som träffas en gång/vecka för planering”, säger överintendent Susanna Pettersson till DN. Han menar att det är viktigt att regeringen kommer med tydliga instruktioner till arrangörerna, som de sedan kan förhålla sig till. De senaste dagarna har han fått mängder med mejl och telefonsamtal från arrangörer som varit osäkra på hur de ska agera, berättar han. – Vi hoppas också på att det finns möjlighet till kompensation för våra branscher som gör publika evenemang, eftersom många inte kan genomföra den verksamhet som de lever på. Hur allvarligt är det här för arrangörerna? – Om det här pågår länge är det väldigt allvarligt. Men folk gör inget annat än att rådda och fixa. Om det pågår under en begränsad period blir det så klart även då ett avbräck, men om arrangörerna får kompensation så kan de klara av situationen rätt bra. För konsumenterna som redan har köpt biljetter till ett evenemang är det oklart om de kommer att få tillbaka biljettpengarna. Konsumentverket säger dock att om en exempelvis konsert ställs in så har man rätt till återbetalning av biljettpriser. – Det man får titta på är allmänna avtalsrättsliga principer. Det är det som normalt gäller. Nu är det lite speciellt i och med att det är regeringen som går in och stoppar sammankomsterna. Den situationen har inte prövats tidigare, säger Maja Lindstrand, jurist på Konsumentverket. Kan inte arrangören trycka på att det handlar om ett regeringsbeslut? – Konsumentverket anser att konsumenten ändå har rätt att få tillbaka pengarna om ett evenemang ställs in. För att det man har betalat för det får man inte. Vad händer om arrangören inte vill betala tillbaka? – Då får man vända sig till Allmänna reklamationsnämnden om det är så att man inte kommer överens om vad som gäller, säger Maja Lindstrand. När DN träffade Amanda Lind vid lunchtid på onsdagen hade regeringen ännu inte tagit beslut om att begränsa antalet personer vid sammankomster. Hon menade då att aktörerna visat stor förståelse för allvaret i situationen. – Att fatta den här typen av beslut är väldigt ingripande i människors rörelsefrihet och i verksamheter. Det måste grundas och baseras på expertkunskap, säger Amanda Lind. I USA har exempelvis konsertarrangören Live Nations aktievärde rasat snabbt, med 40 procent på bara en månad. Hur ska ni hjälpa dessa aktörer om den här situationen fortsätter? – Det är helt uppenbart att det här skulle få enorma ekonomiska konsekvenser, inte minst om det blir en långvarig situation med coronaviruset i Sverige. Det är därför viktigt att vi har en nära dialog med aktörerna. Regeringen och samarbetspartierna fortsätter att arbeta för att se hur vi ska hantera de ekonomiska konsekvenserna, och i det arbetet kommer även arrangörerna räknas in. Bland de andra organisationer som deltog vid mötet med ministern fanns Svensk scenkonst, branschorganisation för teatrar och andra scenkonstverksamheter runtom i landet. Vd Mikael Brännvall ser stora konsekvenser av beslutet om förbud mot sammankomster med fler än 500 personer. – En teater eller opera har ju tagit större delen av kostnaden när man kommer fram till premiär och sedan har man budgeterat för biljettintäkter. Det slår rakt mot verksamheten och blir ett stort avbräck. Mikael Brännvall berättar att man vid mötet med Amanda Lind diskuterade hur man kan hantera en situation där teatersalonger och konsertlokaler plötsligt gapar tomma. – Det är klart att folkhälsan måste gå först men vi förväntar oss att det allmänna stöder oss på ett eller annat sätt i den här situationen. I slutänden handlar det om pengar, säger Mikael Brännvall. Läs mer om det nya coronaviruset på DN.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 25285, "headline": "Straffet fastställt – Harvey Weinstein döms till 23 års fängelse", "summary": "Filmproducenten Harvey Weinstein döms till 23 års fängelse för våldtäkt och sexuellt övergrepp. Det meddelade domstolen på Manhattan i New York under onsdagen, enligt flera amerikanska medier.", "article": "I slutet av februari dömdes filmproducenten Harvey Weinstein för ett fall av våldtäkt och ett fall av sexuellt övergrepp efter en omfattande rättegång. Straffpåföljden för dessa två domar blir 23 års fängelse, vilket domaren James A. Burke meddelade på onsdagseftermiddagen, strax efter klockan 16, svensk tid. Weinstein anlände själv till rättsalen på Manhattan i New York i rullstol. Weinstein kunde få max 29 år i fängelse, vilket är den högsta straffpåföljden i USA för de brott han dömts till. Hans advokater har tidigare yrkat på fem år, den lägsta straffpåföljden, på grund av Weinsteins sviktande hälsa och ålder. Weinstein själv har hävdat att han är oskyldig och planerar att överklaga domen, enligt tidningen LA Times. I väntan på att straffet skulle tidsbestämmas har den 67-årige filmproducenten suttit häktad. Tanken var att han skulle föras till fängelset direkt efter rättegången, men på grund av smärtor i bröstet fick han föras i ambulans till sjukhuset Bellevue på Manhattan, där han genomgick en hjärtoperation. Därefter har han suttit på New York-fängelset Rikers Island. Sedan rättegången, som inleddes i New York i början av januari, har Weinstein åtalats för ytterligare fyra sexualbrott i Los Angeles, vilket kan leda till fler domar. Anklagelserna mot Weinstein blev startskottet för metoo-rörelsen under hösten 2017. Sammanlagt har ett 90-tal kvinnor, däribland skådespelare som Ashley Judd, Rose McGowan, Angelina Jolie och Gwyneth Paltrow anklagat Weinstein för sexuella trakasserier och våldtäkter. I december kom beskedet att Weinstein och hans numera bankruttförklarade filmbolag nått en förlikning med ett 30-tal kvinnor som anklagat honom för sexuella övergrepp. Kvinnorna får dela på omkring 250 miljoner kronor. Summan betalas ut av försäkringsbolag som representerar hans tidigare bolag The Weinstein Company. Läs mer: Så har Hollywood förändrats efter metoo-avslöjandena ", "article_category": "culture"}
{"id": 25292, "headline": "Harvey Weinstein döms för övergrepp – men har Hollywood förändrats?", "summary": "I november 2017 avslöjades att flera kvinnor anklagade Hollywoods stjärnproducent Harvey Weinstein för sexuella övergrepp. Han har dömts och under onsdagen offentliggörs påföljden. Men har Hollywood förändrats sedan avslöjandena som blev startskottet för #Metoo?", "article": "– Jag har inte andats ut så här på länge, säger skådespelaren Rose McGowan efter att Harvey Weinstein fällts. Den tidigare omhuldade Hollywoodproducenten dömdes den 23 februari för ett fall av sexuellt övergrepp och ett fall av våldtäkt. Harvey Weinstein satt stilla mellan sina advokater när domen läses upp. – Men jag är oskyldig, upprepade han till sin advokat. I övrigt såg han oberörd ut. Nu några veckor senare har Weinsteins hjärta opererats och han har tagits till det ökända fängelset på Rikers Island. Där inväntar han straffsatsen, som kommer att offentliggöras på onsdag. Weinstein kan då dömas till upp till 29 års fängelse. Rose McGowan är en av dem som anklagat Harvey Weinstein för övergrepp. Han ska ha våldtagit henne i ett hotellrum under Sundancefestivalen 1997. Och det är till journalisten Ronan Farrow, som stod bakom tidningen The New Yorkers avslöjande om Weinstein, som hon säger att hon efter domen äntligen kan andas ut. När Farrow i sin podcast ”Catch and kill” frågar Rose McGowan vad domen betyder säger hon: – Jag tycker att det här bevisar att det kan göras. Och vet du vem det bevisades för? För mig. För jag visste inte det. Jag hade inga bevis, ingen anledning, inget hopp. Men det finns miljoner människor där ute som hoppas. Och kanske kan det här ge dem en liten David mot Goliat-känsla, att de betyder något. Att de räknas. När Harvey Weinsteins decennier långa historia av övergrepp avslöjades av New York Times och The New Yorker blev det början på en global rörelse där kvinnor vittnade om sexuella övergrepp. Men vad hände i branschen där Weinstein själv verkat? Har någonting förändrats i Hollywood efter avslöjandena? Den 2 mars höll Rebecca Corbett, granskningsredaktör på New York Times, ett föredrag på Reuters Institute for Journalism i Oxford. New York Times var en av de första tidningarna att avslöja övergreppsanklagelserna mot Weinstein. Ett arbete som tog månader och som Corbett ledde. Under föreläsningen berättade hon om hur granskningen gått till, hur svårt det varit att hitta kvinnor som öppet vågade tala om vad Harvey Weinstein gjort mot dem, och hur hans jurister och medarbetare försökte stoppa avslöjandet. Hon berättade också om de osannolika konsekvenserna som granskningen fick. – Den enda journalistiska utgången av Weinsteinberättelsen är påverkan. Rapporteringen spred ljus över ett dolt ont. Den skapade en väg för ansvarsutkrävande. Och den gjorde det tryggare för kvinnor att berätta, och gav frasen ”hon sade” en ny mening: en möjlighet att bli hörd. Den granskande journalisten Ronan Farrow stod bakom det andra avslöjandet om Harvey Weinsteins övergrepp. I sin bok ”Catch and kill” beskriver Ronan Farrow också ett system där Harvey Weinstein, trots otaliga rykten om hans uppförande, kunde fortsätta i decennier. Efter domen mot producenten sade han till radiostationen NPR att avslöjandena lett till en ny diskussion i Hollywood. – Men frågan är om den diskussionen kan leda till handling, sade han. I dag är många överens om att Hollywood har förändrats sedan hösten 2017. – Den här industrins tektoniska plattor har skiftat fullständigt. Det kommer alltid att finnas en uppfattning om att fruktansvärda saker har hänt över stora delar av den här industrin, och människor kan se det. Det säger Melissa Silverstein, redaktör för organisationen Women and Hollywood som arbetar för jämställdhet i filmmeckat, till L.A Times om innebörden av avslöjandet om Harvey Weinstein. Hon är inte ensam bland kvinnor i Hollywood om att tycka att strukturerna inom filmindustrin har luckrats upp. – Det jag ser i dag, som jag inte såg förut, är en medvetenhet som inte fanns förut, och ett gruppbyggande, särskilt bland kvinnor, säger Amy Baer, ordförande för organisationen Women in Film till samma tidning. I Hollywood har flera branschorganisationer tagit fram nya uppförandekoder. I en del av dem finns riktlinjer som att kvinnor inte ska träffa potentiella arbetsgivare på hotellrum och i andra utsatta utrymmen. Grupper som Time's Up har bildats för att lobba för ytterligare åtgärder för att förhindra att det Harvey Weinstein gjorde ska kunna hända igen. Nina Shaw, jurist och en av grundarna till just Time's Up” berättar för New York Times att hon ser en stor kulturell förändring i branschen. – Och kulturella förändringar är svårare att uppnå än något annat, säger hon och fortsätter: – Vi är inte där vi bör vara, men det finns en generell känsla av att vissa saker helt enkelt inte är acceptabla och att om man finner att man är i ett system som tillåter den här typen av övergrepp så kan man ställa sig upp och säga något. Och då kommer man ofta att stöttas. Kirsten Schaffer, chef för Women in Film, säger till New York Times att skillnaden i dag är att man har insett att man kan arbeta i en tuff bransch men ändå behandla andra med respekt – till skillnad från tidigare. – Innan har det funnits en generell attityd kring att det här är vad som krävs för att överleva i den här branschen. Sedan Weinsteinavslöjandet har ytterligare flera män i branschen fallit från sina upphöjda positioner. I magasinet Variety skriver man att män som utsätter andra för övergrepp i dag inte hålls om ryggen på samma sätt som tidigare, eftersom deras uppförande kan bli en förlust för bolagen. Men en del av de män som anklagats har landat mjukt, och lyckats behålla sin makt inom branschen – även om det i vissa fall är på ett mindre publikt plan än tidigare. Och frågan är om systemet som lät Weinsteins övergrepp ske har förändrats. Fortsätter människor titta bort, skvallra i det tysta eller till och med möjliggöra övergreppen? Än är det de vita männen som har makten i Hollywood. Varje år gör universitetet i South California en rapport om mångfalden i Hollywood. I den senaste rapporten, om filmer från 2018 och 2019 syns att kvinnor fortfarande är underrepresenterade i flera kategorier – även om det har skett en förbättring. 15 procent av regissörerna till de filmer som analyserades var kvinnor, och 18 procent av studiocheferna. Vid årets Oscarsgala var ingen kvinna nominerad i den prestigefulla kategorin bästa regi. Antalet nominerade kvinnor var en aning högre jämfört med tidigare år – men endast 30 procent av de nominerade till priser för arbete bakom kameran var kvinnor. ”Här är vita män fortfarande de som har makten. Trots mindre framsteg för kvinnor och färgade regissörer sedan vår förra rapport har båda grupper fortfarande en lång väg att gå innan de kan uppnå något som ens kommer i närheten av en proportionerlig representation på denna viktiga arena”, skriver rapportförfattarna. Som Nina Jacobson, producent och tidigare chef för Disneys Buena Vista Motion Pictures, uttrycker det för USA Today: – Oavsett hur mycket saker förändras åt rätt håll så hittar man oftast en vit snubbe när man kommer till toppen av de här mediebolagen. Makten bakom är fortfarande vit och manlig, och när det kommer till att verkligen ge facklan vidare, har man inte gjort det. Men samtidigt är många överens om att metoo har öppnat många människors ögon. Och att det inte är möjligt att återgå till hur det var tidigare. – Kulturen i Hollywood har redan förändrats. Och det var kvinnorna som åstadkom förändringen. Men vi har en lång bit kvar, sade den legendariska juristen Gloria Allred till DN:s Martin Gelin när domen mot Harvey Weinstein kom. Hon representerade tre av de kvinnor som anklagat Weinstein för övergrepp, och har tidigare företrätt kvinnor som anklagat bland andra Bill Cosby, Roman Polanski och USA:s nuvarande president Donald Trump. Även om det är en lång väg kvar till att Hollywood förändras i grunden är det fler kvinnor i branschen som ser positivt på framtiden i och med att Harvey Weinstein nu dömts och strukturerna börjat luckras upp. Kirsten Schaffer, chef för Women in Film, beskriver för US Today hur kvinnor hon pratat med känner kring att Weinstein dömts: – Lättade. Stolta. Rörda. Jag blev själv rörd när jag hörde nyheten i morse. Hoppfulla. Och samtidigt vet vi att vi behöver arbeta hårt på jämställdhetsfronten, särskilt när det kommer till kvinnor i maktpositioner, beslutsfattande och jämlika löner. Även Rose McGowan, hon som skrev Twitterinlägget om den icke namngivna studiochefen som senare visade sig vara Weinstein, är försiktigt positiv. – Om jag tror att alla därute plötsligt är bra människor? Nej, men jag tror att de vet att de har ögonen på sig, så att de i alla fall måste verka som bra människor. Och jag tror att många fler människor i dag skulle vara mycket mindre benägna att spela med, säger hon till Ronan Farrow. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25304, "headline": "Jonathan Safran Foer ställer in Sverigebesök", "summary": "Den amerikanska författaren Jonathan Safran Foer ställer in sitt planerade besök i Sverige med anledning av det nya coronaviruset. Även författaren Helle Helle meddelar att hon hoppar av Littfest i Umeå, som inleds på torsdagen.", "article": "Beskedet att författaren ställer in Sverigebesöket kom i ett uttalande på måndagen: ”Jonathan Safran Foer ställer in sin medverkan med anledning av Coronaviruset. Med hänsyn till sina barn kan han inte riskera att fastna i Europa vid en eventuell karantän. Jonathan är givetvis oerhört bedrövad över att behöva ställa in sin resa till Sverige, han hade sett mycket fram emot att få möta sin svenska publik. Han skickar sina varmaste hälsningar och hoppas att han får möjlighet att besöka Sverige vid ett annat tillfälle”, står det i uttalandet. Jonathan Safran Foer skulle ha besökt Sverige för att marknadsföra sin nya bok, ”Det är vi som är klimatet” som nyligen utkom på svenska på Norstedts förlag. Foer skulle bland annat delta i ett författarsamtal på Konstakademien i Stockholm arrangerat av Judisk kultur i Sverige. Safran Foer skulle även ha medverkat vid litteraturfestivalen Littfest i Umeå, som äger rum under veckoslutet. Han är dock inte ensam om att lämna återbud. Arrangörerna för festivalen meddelade på måndagen att även den danska författaren Helle Helle uteblir på grund av ”liknande skäl” som de Jonathan Safran Foer framfört. – Vi har givetvis förståelse för deras beslut, även om det förstås är väldigt tråkigt för festivalen och för våra besökare, säger Elenor Nordström, en av koordinatorerna för Littfest, i ett pressmeddelande. Arrangörerna meddelar samtidigt att de följer utvecklingen kring coronaviruset, men att man i nuläget avser att genomföra Littfest som planerat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25305, "headline": "Max von Sydow är död – 90 år gammal", "summary": "Filmgiganten Max von Sydow är död. Han blev 90 år gammal. ”Han var den starkaste skådespelaren, den mest älskvärda och käraste vän”, minns kollegan Gunnel Lindblom.", "article": "Tidningen Paris Match skriver att dödsfallet bekräftas av hustrun Catherine von Sydow. Även von Sydows manager bekräftar uppgifterna för Aftonbladet. ”Det är med brustet hjärta och oändlig sorg vi med stor smärta måste meddela att Max von Sydow gått bort”, skriver hustrun Catherine von Sydow i ett uttalande till franska medier. Max von Sydow föddes 1929 i Lund. Han gick på Dramatens elevskola och arbetade därefter bland annat på Malmö stadsteater, under 1950-talet ofta i Ingmar Bergmans uppsättningar. Han blev sedan en av Bergmans flitigast anlitade skådespelare i filmer som ”Vargtimmen”‚ ”Jungfrukällan” och ”Det sjunde inseglet”. Skådespelaren och regissören Gunnel Lindblom arbetade tillsammans med Max von Sydow redan i slutet av 1950-talet, och minns honom i dag som en av Sveriges främsta skådespelare. – Han var den starkaste skådespelaren, den mest älskvärda och käraste vän och den bästa medspelare jag haft. Han var så mänsklig, så ödmjuk, och hade trots det en oerhörd styrka och självklarhet när han spelade och arbetade. Han var samtidigt otroligt generös, säger Gunnel Lindblom till DN. Max von Sydow hade flera egenskaper som bidrog till hans stora framgångar, menar Gunnel Lindblom. – Han hade en otrolig närvaro, en stark utstrålning och var också noggrann i sitt arbete. Han kunde göra flera olika typer av karaktärer och gick in dem på riktigt. Han läste manus noggrant, och intresserade sig också för medspelarna på ett sätt som inte är självklart för alla skådespelare, säger hon. Jan Troell regisserade von Sydow i ett flera filmer, bland andra ”Utvandrarna” och ”Invandrarna” samt ”Ingenjör Andrées luftfärd” och ”Hamsun”. Han berättar att von Sydow betytt oerhört mycket för honom, inte minst i hans val av yrke. De arbetade ihop första gången 1965, i novellfilmen ”Uppehåll i myrlandet”. – Jag hade inte haft yrket jag har nu utan honom faktiskt. Att han accepterade att göra huvudrollen i en liten spelfilm med en okänd amatörfilmare var en fantastisk fin upplevelse. Han blev min mentor. Hur var han att jobba med? – Så enkelt det kan vara. Han var som de bästa skådespelarna; i stort sett självgående och behövde bara veta situationen. Det liv han gav åt scenen, det kändes alltid äkta. För mig var det en idealisk utgångspunkt eftersom jag inte hade någon teatererfarenhet eller hade jobbat med skådespelare innan, säger Jan Troell. Skådespelaren Inga Landgré spelade mot Max von Sydow i filmen ”Det sjunde inseglet”, och menar att hans närvaro i arbetet var hans stora styrka. – Mitt minne av honom är väldigt positivt. Han utstrålade någon slags trygghet. Jag tyckte om honom och han var en bra aktör, säger Inga Landgré. Katinka Faragó, scripta och filmproducent, arbetade med Max von Sydow i en rad filmer ända sedan Ingmar Bergmans ”Ansiktet” 1958 bland annat i ”Smultronstället”, ”Såsom i en spegel” och ”Sjunde inseglet” – En rolig sak var att han ringde mig när han just spelat in skräckfilmen ”Exorcisten” och bad mig att inte gå och se den. Varför? Han tyckte den var för otäck. Vad var hans främsta styrka? – Han kunde spela allt. Hans mästerskap var ju den begåvningen. Och hans röst. Var man än satt i teatern så hörde man varje stavelse, säger Katinka Faragó. Marie Göranzon spelade mot von Sydow när hon debuterade på Dramaten i Shakespeares ”Troilus och Cressida” – Jag vara bara 24 år då. Det var väldigt mycket män med i den pjäsen, män och herrar som var mycket äldre än jag. Men den som hjälpte mig och verkligen läxade upp några av de männen var Max von Sydow. Några år senare spelade vi ihop i en pjäs om Ådalen-kravallerna och då passade jag på att tacka honom för det. För mig betydde han väldigt mycket. – Jag upplevde honom som en oerhörd gentleman. Han hade dessutom civilkurage att säga ifrån, jag brukar dra upp det när jag träffar på sådana historier i dag. Den internationella karriären tog fart med rollen som Jesus i den amerikanska filmen ”Mannen från Nasaret” (1965), och han arbetade därefter framgångsrikt i Hollywood. Han har medverkat i filmer av en lång rad regissörsgiganter såsom Lars von Trier, Wim Wenders, Woody Allen, Steven Spielberg, Julian Schnabel, Martin Scorsese och Ridley Scott. När DN:s Nicholas Wennö intervjuade Max von Sydow 2012 sade han att han ofta fått spela ”män med auktoritet”, men att han aldrig upplevde att han behövde identifiera sig med sina rollfigurer. – Nej, men detta betyder absolut inte att jag inte är känslomässigt engagerad i dem. Jag har ingen patenterad standardmetod, men jag försöker alltid ta reda på deras bakgrund: Vad vill de uppnå? Varför gör de så här? Och vad vill de andra rollfigurerna? Om sin förmåga att spela lidande rollfigurer sade han då: – Jag har ju levt några år, man samlar på sig minnen, saker som hänt mig och människor runt omkring mig. Människor jag har läst om. Sedan handlar det om att hitta figurernas story. Jag är fortfarande fascinerad av varför vi människor beter oss så underligt. Bland Max von Sydows största filmer finns ”Det sjunde inseglet”, ”Exorcisten”, ”Pelle Erövraren” och ”Utvandrarna”. Han Oscarsnominerades för sina roller i ”Pelle Erövraren” 1988 och ”Extremt högt och otroligt nära” 2012. Bland de sista rollerna han gjorde var i ”Star wars: The force awakens” (2015) och i tv-serien ”Game of thrones” (2016). Han spelar också huvudrollen i den grekiska filmen ”Echoes of the past”, regisserad av Nicholas Dimitropoulos, som ännu inte är släppt. Max von Sydow var sedan många år bosatt i Frankrike. Han sörjs av hustrun Catherine von Sydow och fyra barn. I sociala medier uppmärksammas Max von Sydows död bland annat av skådespelaren och aktivisten Mia Farrow, som skriver: ”Jag ser Max framför mig i himlen, i sin vita linnekostym, med Sven [Nykvist], Ingmar Bergman och Bibi Andersson, skrattandes och älskandes varandra”. Författaren Joyce Carol Oates skriver på Twitter om Max von Sydows ”vackra” men ”skräckinjagande” ansikte och presenterar en teori om blondhetsfobi. Komikern och pratshowvärden Seth Meyers hyllar honom för hans insats i den kanadensiska kultkomedin ”Strange brew” från 1983. Den brittiska filmregissören Edgar Wright kallar honom ”en ikonisk närvaro på vita duken sedan sju decennier tillbaka” och ”en gud” på Twitter. Regissören Kevin Smith skriver också han på Twitter: ”Du spelade i mycket mer respekterade filmer än ’Strange brew’ och ’Flash Gordon’ men jag älskade dig först och främst för just dem.” Läs mer: Max von Sydow prisades på Stockholms filmfestival Läs DN:s intervju från 2012 med von Sydow ", "article_category": "culture"}
{"id": 25307, "headline": "Språkkrönika: Iskallt nej till svensk trippelteckning", "summary": "Är en glasskål en glas-skål eller en glass-skål? Trippelteckning av samma konsonant är inte accepterat i svenskan. Men i flera grannspråk är trippelteckning norm, konstaterar Anders Svensson i språkkrönikan.", "article": "Braskande rubriker om coronaviruset, flyktingkrisen och supertisdagen dominerade den gångna veckan. Men den bjöd också på en språkvårdsdebatt i mikroformat. Det började med att en tidning av misstag skrev om en flytttrend från storstäderna. En språkvårdare som vurmar för trippelteckning av konsonanter jublade. Men tidningen pudlade på Twitter med motiveringen att det inte såg ”så snyggt ut”. En annan språkvetare reagerade med besvikelse på ursäkten: ”Neeej våga leda den språkliga utvecklingen!” Det korrekta hade varit att skriva flyttrend. Om det skulle vara oklart om det rör sig om en flyt-trend eller en flytt-trend är rekommendationen att använda bindestreck. Trippelteckning av samma konsonant är alltså inte accepterat i svenskan. Undantaget är avstavningar som till-låta. Det här problemet kan bara uppstå i sammansatta ord. Är en glasskål en glas-skål eller en glass-skål? För det mesta avslöjar dock sammanhanget hur ordet ska tolkas. Det finns ingen naturlag som säger att trippelteckning inte är snyggt. Vi är bara inte vana vid det. I flera grannspråk är trippelteckning norm. I isländskan finns sammansättningar som upppantaður, ’bokad’, dökkklæddur, ’mörkklädd’, grunnnám, ’grundutbildning’, fimmmenningur, ’femmänning’, och krosssaumur, ’korssöm’. I färöiskan hittar vi ord som sigaretttubak, ’cigarettobak’, villlaksur, ’vildlax’, och bygggreytur, ’korngröt’. Trippelteckning var en av nyheterna i 1996 års tyska stavningsreform. Schiffahrt, ’sjöfart’, blev till exempel Schifffahrt. Införandet av trippelteckning var ett avgörande skäl till att reformen floppade. Många vägrade att rätta sig efter de nya reglerna. Målet att förenkla stavningen nåddes inte heller. I den tyska grundskolan fördubblades antalet stavfel i elevuppsatser. Lärare hävdade att osäkerhet om stavningsnormerna var orsaken. Åtskilliga tysktalande tyckte helt enkelt inte att trippelteckning av konsonanter såg snyggt ut. För islänningar och färingar är det däremot en självklarhet. Den som saknar trippelteckning i svenskan kan kanske trösta sig med zoooordning och Råååål – ål som finns i Rååån i Helsingborg – som visar att vi åtminstone kan ha kvadrupelteckning av vokaler. Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen. anders@spraktidningen.se 1 fråga om språket Svenska har flera språk i språket Vad är det för skillnad mellan fackspråk och allmänspråk? Kim Svar: Stora språk som svenska består av många olika, mindre ”språk i språket”. Här finns bland annat olika slags fackspråk och gruppspråk, som skiljer sig mer eller mindre från allmänspråket. Allmänspråket är, förenklat sett, de ord och uttryck som merparten av talarna av ett språk kommer i kontakt med. Fackspråken är alla de sätt att tala och skriva som fackexperter använder för att kommunicera med varandra på ett effektivt sätt. Hit hör alla uttryck knutna till olika yrken och intresseområden, från exempelvis juridik, medicin och lingvistik till religion, sport och matlagning. Det mest utmärkande för fackspråken är de ord som används. Orden i fackspråken kallas termer och har ofta en innebörd som inte är känd utanför fackområdet. Men det kan också finnas skillnader i allt från uttal, stavning och böjning av ord till hur texter och samtal ser ut. Experterna utvecklar ofta vardagliga sätt att tala om sin verksamhet, med slangord och förkortningar – en jargong. I formellare texter använder de ofta andra, mer etablerade uttryck och överenskomna termer. I kommunikation med icke-experter kan de använda mer pedagogiska uttryck. Det som kirurger sinsemellan kallar för appendicit, eller app som jargongord, beskriver de i kontakt med patienterna som blindtarmsinflammation. Gränsen mellan fackspråk och allmänspråk är inte alltid tydlig. Ibland hämtar fackexperter ord från allmänspråket och ger dem nya, mer specialiserade betydelser. Ordet besök används i allmänspråket om en tillfällig vistelse hos någon, men inom hälso- och sjukvården står det för ett möte som en patient och exempelvis en läkare har om ett visst hälsoproblem. Ibland vandrar termer över till allmänspråket. Då tappar de ofta sin specialiserade betydelse och får en mer allmän betydelse. I allmänspråket är trauma en svår psykisk påfrestning, ofta som en följd av chock eller sorg. Men den fackspråkliga betydelsen i medicinska sammanhang är ’fysisk eller psykisk skada som uppkommer till följd av yttre orsaker’. Här står trauma alltså även för fysiska skador, allt från en stukad fot till livshotande skador efter en olycka. Åsa Holmér Veckans språkfrågor publiceras i samarbete med Språktidningen och Språkrådet. Du kan få svar på många andra språkfrågor i Språkrådets Frågelådan. Här finns även kontaktinformation till Språkrådet. Gör veckans språktest: Vad betyder orden? ", "article_category": "culture"}
{"id": 25308, "headline": "Tre improvisationsmusiker sätter av så att man får hålla i hatten", "summary": "När sångerskan Lindha Kallerdahl, basisten Ingebrigt Håker Flaten och trummisen Andreas Werliin bildar band blir resultatet något annat än man hade kunnat föreställa sig.", "article": "Det är alltid intressant när musiker man känner väl till bildar en ny konstellation. Som så ofta blir också kombinationen av sångerskan Lindha Kallerdahl, basisten Ingebrigt Håker Flaten och trummisen Andreas Werliin någonting delvis annat än man hade kunnat föreställa sig. Jag hör en form av improvisationsmusik, med en av flera utgångspunkter i jazzen. En annan är om inte direkt rock, så i alla fall singer/songwritertraditionen. Det senare beror mycket på Kallerdahls sång och på texterna, samtidigt som det egentligen ligger i hela hennes uttryck att utmana genrer och andra begränsningar. På ett parallellt plan både renodlar och öppnar det spara, ibland närmast karga sound som kommer av instrumenteringen. Låtarna görs relativt korta och linjära, som skissade i en rörelse och utan att på något sätt ställa sig in hos lyssnaren. Man får hålla i hatten. Bästa spår: ”The old country” Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om hur Fredrik Ljungkvist Trio samtalar med tidigare generationer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25327, "headline": "Därför är kvinnorna i fokus i årets Melodifestival", "summary": "När tittaren själv får välja brukar det bli en man som vinner. Men i år är de förhandstippade favoriterna alla kvinnor. Kan Dotter, Hanna Ferm, Anna Bergendahl eller The Mamas bryta Melodifestivalens manliga dominans?", "article": "Inte sedan Sanna Nielsen vann Melodifestivalen 2014 har Sverige skickat en kvinnlig segrare till Eurovision song contest. De senaste fem åren har den manliga dominansen varit stark: Måns Zelmerlöw 2015, Frans 2016, Robin Bengtsson 2017, Benjamin Ingrosso 2018 och förra året John Lundvik. Men nu syns ett trendskifte. Förvisso är sju av tolv finalister på lördag män, men det är de kvinnliga finalisterna som på flera håll är segertippade. – Den stora grejen i år är att kvinnliga artister har låtar som har en chans att ta hem det. Det har vi inte sett de senaste åren, då det alltid har varit killar i toppen och männen även varit segertippade. Det är väldigt skönt att det har vänt, säger Ronny Larsson, chefredaktör för QX och skribent på bloggen Schlagerprofilerna. Vad tror du att vändningen beror på? – På en stor ansträngning från både SVT och skivbolagen att ge tjejerna bättre låtar. Men det är också en bredare trend inom musikindustrin. Till exempel Billie Eilish tror jag är en bidragande orsak till att folk i år är mer öppna inför coolare, yngre kvinnor. Nu förväntas de inte längre stå och le sig igenom hela låten, utan kvinnor kan vara tuffa, svåra eller coola popstjärnor i stället för glada schlagertjejer. Förhandsfavoriter sedan länge att vinna hela tävlingen är Dotter, Anna Bergendahl, Hanna Ferm och The Mamas. Tidigare var även Mariette en av de segertippade, men har den senaste veckan seglat ner på spelbolagens oddslistor. Ett av de främsta exemplen på en ny sorts kvinnliga bidrag tycker Ronny Larsson är Dotter: – En sån artist och ett sånt nummer hade aldrig gått vidare för två år sedan. Ett nummer som är relativt mörkt och där hon är cool och står i hotpants och slänger med håret i stället för att le sig igenom hela låten. Hanna Ferm är också ett bra exempel: att en tjej under 20 kan vara flirtig men samtidigt självsäkert äga som popstjärna, det känns mer MTV än glad schlager. Dotter, vars riktiga namn är Johanna Jansson, tror inte att tittarna i första hand tänker kön när de röstar, utan går på dem de tycker är bäst. – När jag har tittat själv så har jag alltid bara röstat på mina favoriter. Och kanske insett först efteråt att alla har råkat vara killar. Men går jag till vad jag lyssnar på annars så är det nästan uteslutande kvinnliga artister. Inte för att de är kvinnor, utan helt enkelt för att jag tycker att just de artisterna är bäst, säger Johanna Jansson. Har tjejerna fått bättre låtar i tävlingen i år? – Svårt att svara på, jag har ju skrivit min låt själv. Och den verkar ju ha gått hem, vilket är jättekul, säger Johanna Jansson. Även TV4:s Idol har präglats av stark manlig dominans. De senaste åren har fyra killar i rad vunnit tävlingen – lika många som antalet kvinnliga vinnare totalt i programmet. Och det finns en annan likhet mellan Idol och Melodifestivalen: artistuppställningen i början är en relativt jämnt könsfördelad grupp. Men när tittarna har sagt sitt blir det oftast en man som står ensam kvar på scenen och får framföra segerlåten. Sedan starten 2004 har det blivit en manlig vinnare i 71 procent av fallen. Karin Gunnarsson, tävlingsproducent för Melodifestivalen, intygar att utgångspunkten för Melodifestivalen varje år är en jämn könsfördelning av artisterna. – Vi har alltid en grundprincip om att det ska vara 50-50, en jämn könsfördelning av de 28 som ställer upp i startfältet. Vårt jobb är att ta fram ett så dynamiskt, engagerande och hitstarkt startfält som möjligt. Sedan är det upp till tittarna, säger Karin Gunnarsson. Samtidigt medger hon att de kvinnliga bidragen i år har haft en större genomslagskraft än vanligt. – Det som har hänt är att det är väldigt många tjejakter i år som har fått ett stort genomslag, inte bara i Sverige utan också i Europa. Om man tittar på bettingsajter så är det tjejerna som ligger i topp för att vinna, säger Karin Gunnarsson. William Lee Adams som driver sajten Wiwibloggs, den största europeiska nättidningen om Eurovision song contest, säger att även internationella fans har varit frågande kring mansdominansen bland de svenska vinnarna. – I utländska tittares ögon är Sverige starkt förknippat med kvinnors rättigheter och jämlik representation. Så för många är det lite underligt att Sverige alltid skickar män! För de internationella fansen har Sverige blivit ett stående skämt – stereotypen är att de svenska bidragen alltid är slicka, strömlinjeformade låtar som framförs av snygga killar. – Sverige sätter trender och följer trender – majoriteten av era låtar i år, oavsett om de sjungs av en kvinna eller man, är fortfarande slicka, polerade och samtida. Så stereotypen kommer att leva vidare. Men jag tycker nog att Anna Bergendahl och The Mamas känns lite mindre förutsägbara och har unika perspektiv på vad ”popmusik” är, säger William Lee Adams, som själv dock har Dotter som favorit till segern. Karin Gunnarsson säger att det är svårt att kommentera hur det svenska folket röstar. – Det kan vara så att folk känner att det är dags för en tjej. Men i slutändan handlar det om att ha ett starkt bidrag, en stark låt och ett starkt artistiskt framträdande. Har ni arbetat aktivt för att bryta den manliga dominansen? – Nej. Ingången till att sätta ihop tävlingen är att hitta starka låtar och tydliga uttryck på både tjejsidan och killsidan. Och det gäller oavsett vilket kön du har. Sedan är det upp till svenska folket som tittar och röstar hur de väljer att engagera sig, säger Karin Gunnarsson. Läs mer: Malou Prytz inlagd på sjukhus efter Melodifestivalen SVT ställer in Eurovisionmöte på grund av det nya coronavirusets spridning Kajsa Haidl: Ovärdiga prisutdelningar i Melodifestivalens Hall of fame ", "article_category": "culture"}
{"id": 25333, "headline": "Spinn off-serien ”Better call Saul” utmanar originalet ”Breaking bad”", "summary": "Femte säsongen av den strålande spin off-serien ”Better call Saul” börjar mycket lovande. När slutet börjar närmar sig ser Kerstin Gezelius hur de dramatiska trådarna håller på att börja lödas ihop med moderserien ”Breaking bad”.", "article": "Tv-serie ”Better call Saul 5” Serieskapare: Vince Gilligan, Peter Gould I rollerna: Bob Odenkirk, Rhea Seehorn, Jonathan Banks med flera Finns att strömma på Netflix Lite misstänksam blev jag när de första ryktena började spridas om en spin off till succéserien ”Breaking bad”, med Bob Odenkirks sliriga advokat Saul Goodman som central figur. Jag hade förstås fallit lika pladask för Saul som alla andra. Det var alltid en lättnad när han svepte in i sina grälla slipsar och med sin hänförande blandning av känslighet och total moralisk flexibilitet snackade sig ut och in ur de vidriga, pressande situationer som Walter White försatte honom i. Trots att portföljerna, så småningom säckarna och till slut balarna med sedlar vällde in från Whites droghandel så bytte han varken klädstil eller kontor. Ska man attrahera ett skumt klientel ska man ha mottagning i ett shoppingcenter, billig eau-de-cologne och en putslustig pseudonym (” ’s all good, man”) i stil med åttiotalets frisersalonger. Men kulten kring ”Breaking Bad” och upphetsningen i grabbpressen kring varje liten detalj hade vid det laget blivit så flåsig att det nästan gick ut över tittarupplevelsen, trots att serien var lysande och kommer att gå till tv-historien. Idén till en spinoff, dessutom en prequel, luktade inte bara kommersiell spekulation utan kultspekulation. Kanske till och med en ren oförmåga att släppa taget. Det verkade värdigare att sluta på topp. Jag hade totalt fel. Det var ju ingen slump att BB var bra. Författaren och showrunnern Vince Gilligan vet hur man gör för att sätta skruv på en serie genom fem säsonger. En av hemligheterna är att inte ge serien samma rytm och puls som huvudkaraktären utan tvärtom låta dem skava mot varandra från första bildrutan. Den reserverade, kontrollerande och metodiska kemiläraren Walter White, som (till en början) bara ville ha trygghet för sin lilla familj, fick en så våldsam och adrenalinstinn serie att det gjorde ont i kroppen. Saul Goodman däremot, eller Jimmy McGill som han egentligen heter; rastlös, speedad, ytlig och clownaktig, fick ”Better call Saul”, den kanske mest saktmodiga och melankoliska serien som gått på amerikansk tv. Melankolisk som en dörrknackares nacke när han lämnar ditt hus och packar in sina osålda varor eller påskrifter i bakluckan på en Nissan Estate, lättar på slipsen, öppnar en burköl och tittar ut på Albuquerques dammiga gator som verkar glida ihop med den beige öknen utanför. Extra melankolisk för publiken, som redan visste var han skulle landa och fick oväntat ont i hjärtat av att se honom försöka bli en respektabel advokat, stöttad av den genuint sympatiska flickvännen Kim Wexler (Rhea Seehorn), vars moraliska integritet är lika medfödd och självklar som Jimmy McGills inte är det. Under en period i säsong ett och två verkar han till och med hitta sin självklara plats, inte på sin brors superadvokatfirma men inte heller i rännstenen utan som advokat för gamla: tanterna älskade honom förstås och han älskade tanterna tillbaka. Men också den möjligheten glider sakta och obevekligt ur ”Slipping Jimmys” händer. För han är predestinerad för mörkare ting, inte bara av karaktär och öde, utan för att hans liv utspelar sig i en prequel och vi faktiskt vet hur det går. Kvaliteten har varit genomgående skyhög, på sitt eget lite lågmält jazziga sätt med spretande parallella storylines där gangstern Nacho och parkeringsvakten och mångsysslaren Mike har sina egna historier som ibland löper samman med de andras. Inget kommer visserligen att kunna mäta sig med säsong två och tre, där det gripande och komplicerade kriget mellan Jimmy och hans högpresterande men elallergiska bror Chuck , spelad med imponerande gravitas Michael McKean (i en klass för sig) stod i fokus. Men inte ens en opera kan bestå av bara arior. Också den femte säsongen är lovande. Det är nu allt ska börja lödas ihop, inte bara de dramatiska trådarna mellan de två serierna, det kommer Gilligan och hans team inte ha några problem med, utan deras atmosfär och tempo. Nu ska Jimmy och Kim liksom landa mitt i ”Breaking bad”-hajpen och serien bli något att plocka isär och analysera igen. Kommer den känslomässiga distansen och dramaturgiska briljansen i ”Breaking bad” att krocka med den mer jazziga och känsliga ”Better call Saul”? Lite av den predestinerade tyngden har lyfts från våra axlar. De svartvita små glimtarna av ett drama som utspelar sig efter ”Breaking bad” utlovade nu plötsligt fortsatt dramatik. Alla är i alla fall på plats nu för att ta emot Walter White och hans stackars medbrottsling Jesse Pinkman: Nacho, Gus, Tuco och Mike. I tisdags kom till och med Whites svåger, poliskommissarie Hank Schrader in i bilden och genast uppstod ett metasurr i rutan, en rolig Verfremdung som man hoppas inte helt ska dränka den ljuvliga melankolin i ”Better call Saul”. Men allt har sin tid, till och med den. Läs fler texter av Kerstin Gezelius och filmrecensioner i DN ", "article_category": "culture"}
{"id": 25345, "headline": "En bortglömd men urskicklig illustratör", "summary": "Den svenske illustratören Gustaf Tenggren blev berömd i USA, bland annat som medarbetare till Walt Disney. Jessica Kempe har sett hans i dag närmast bortglömda livsverk i en tankeväckande utställning på Millesgården.", "article": "Utställning Gustaf Tenggren: Folksagor & Disney Millesgården, Lidingö. Visas t o m 31/5 Första världskriget var över. 1920- och 30-talens uppblomstrande mediemarknad ropade efter skickliga illustratörer och reklamtecknare. USA lockade och bjöd in, suktade efter europeisk konst-, myt- och kulturhistoria. Det är välkänt hur Skandinaviens modernister drog till Paris. Det är mindre känt hur traditionalisterna istället drogs till New York och Los Angeles. Till den växande förlagsbranschen, tidningsvärlden, filmkonsten och produktindustrin. Och till fyrfärgstrycket. Den svenska konstnären och illustratören Gustaf Tenggren var en av dem som tog emigrantbåten Hellig Olav till Amerika – för att stanna. Nu ägnas hans livsverk en bred och tankeväckande utställning på Millesgården. För det som visas här berättar lika mycket om det tidiga 1900-talets gyllene illustrationsera, om tidens kommersiella bildvärld, om Disneystudions estetik och om John Bauers enorma inflytande - som om Gustaf Tenggren själv. Vida berömd i USA, nästan bortglömd i Sverige. När den 24-årige Gustaf Tenggren med hustru Anna anlände till New York 1920 hade han väskan full av pågående prestigejobb i Sverige. Vid konstnären John Bauers död 1918 övertog han uppdraget som illustratör för Åhlén & Åkerlunds praktböcker ”Bland tomtar och troll”. Arbetet pågick i ytterligare åtta år. Liksom illustrationsarbetet för Bröderna Grimms sagor. När Gustaf Tenggren steg iland i USA gjorde de amerikanska konstnärerna en motsatt studieresa. Med sitt bagage packat med vardagsrealism, vilda västern-mytologi och rassegregation drog de till Europa och kom hem med den brittiska illustratören Arthur Rackhams jugendlinjer, Wagners operor och Shakespeares Midsommarnattsdröm, med Peter Pan och Alice i Underlandet, nordiska troll, renässans och riddarromantik. Blandat med psykoanalys och rasbiologiska typläror. Den akademiskt skolade Gustaf Tenggren hade redan allt på sina fem fingrar. 1935 begav sig Walt Disney ut på sin egen stora Europatur. Vid hemkomsten, berättar Millesgårdens utställning, efterlevererades 335 bilderböcker med posten. Så bildar den europeiska folksagan, symbolismen och romantiken själva grundtemat i Disneystudions första långfilmer ”Snövit och de sju dvärgarna” och ”Pinocchio”. Walt Disney önskade sig hett den åldrade Arthur Rackham som konstnärlig stämningsskapare och affischkonstnär. Istället gick uppdraget till Gustaf Tenggren. Figurkaraktärerna skapades främst av tecknarna Joe Grant och Milt Kahl. När jag vandrar runt i Millesgårdens utställning ser jag Gustaf Tenggren som urtypen för den amerikanska drömmens formgivare – urskicklig, anpassningsbar och energisk, livsnjutande och mångstilistisk, både lojal och självgående, lika otrevlig som plikttrogen. Bilden framgår tydligt i Lars Emanuelssons och Oskar Ekmans digra biografi från 2014. Med virtuos distans låter Tenggren det internationella mytgodset smälta in i den nordiska naturmystiken: piraterna, krigshjältarna och drakarna tillsammans med orientaliska slavinnor och guldlockiga prinsessor. Samtidigt ser jag en kylighet som kan förklara varför jag slutade läsa de band av ”Bland tomtar och troll” som Gustaf Tenggren tog över efter John Bauer. När Bauer målar troll får de alltid en glimt av liv och förundran i sina pyttesmå ögon. Hos Bauer hör troll och människa ihop. Gustaf Tenggren troll är utan blick, de stirrar blint och vitt, likt döda fiskar. Hans troll är ickevarelser. Det mänskligas motsats. Lusten hos Tenggren tycks snarare ligga i ytan och representationen. Känslan läggs på hårlockar, bykyrkor i snöfall, sagoslott och trädgrenar med greppande figrar, ett inlån från Rackham. När han 1928 får i uppdrag att göra en reklammålning för det amerikanska strumpföretaget ”Blue Moon Silk Stockings” är han i sitt esse. Prinsessan som pinuppa och gudinna uppflugen på moder Marias månskära. Böjd över utställningsmontrarnas filmskisser, broschyrer och affischer tänker jag att det knappast är en tillfällighet att Gustaf Tenggren under sin tid hos Disney 1935-40 lade ner sin själ i landskapens årstidsväxlingar, dvärgarnas tyrolska stuga (Snövit) och i snickaren Geppettos träsnidade säng smyckad med fåglar och keruber (Pinocchio). En stor del av uppväxten tillbringade Tenggren i sällskap med sin farfar dekorationskonstnären i Magra socken i Västergötland. Fram till sin död 1970 producerar Gustaf Tenggren rader av barnboks-, sago- och tidningsillustrationer. Alltmer idylliskt renodlade. Ibland ytliga. ”Little Golden Books” gör honom berömd. Ännu år 2000 låg ”The poky little puppy” på första plats över USA:s genom tiderna mest publicerade bilderbok för barn. Den utkom även på svenska. Så varför glömdes Gustaf Tenggren bort? Millesgårdens presentation ger ett möjligt svar. Hans kommersiella stil passade inte in svensk illustrationstradition, präglad av konstnärerna Elsa Beskow, Tove Jansson och John Bauer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25358, "headline": "SVT ställer in Eurovisionmöte på grund av det nya coronavirusets spridning", "summary": "SVT ställer in sin medverkan i det årliga möte som hålls i Eurovisions värdstad efter Melodifestivalfinalen. – Vi har valt att avboka, som en ren försiktighetsåtgärd, säger Melodifestivalens projektledare Anette Helenius till DN.", "article": "Varje år efter Melodifestivalfinalen hålls ett möte i Eurovision Song Contests värdstad där delegationer från alla deltagarländer samlas för att presentera sina egna bidrag och ta del av andras. I år hålls mötet på måndag den 9 mars i Rotterdam i Nederländerna, där också ESC ska äga rum 12-16 maj. Men på grund av det nya coronavirusets spridning kommer SVT inte att skicka någon delegation i år. – Vi har valt att avboka, som en ren försiktighetsåtgärd. Vi tror att vi kan klara det mötet med digitala hjälpmedel, och då kändes det bara onödigt, säger Anette Helenius, projektledare för Melodifestivalen, till DN. Är det oro bland deltagarna som ligger bakom beslutet? – Nej, det är ingen oro. Det är ett ganska rutinartat möte för vår del. Vi har deltagit i det mötet årligen och vi vet vad som förväntas av oss och då tror vi att vi lika gott kan leverera det de behöver digitalt. Då kändes det som en ren försiktighetsåtgärd att inte behöva närvara. Mötet kommer att hållas ändå. SVT har enligt Anette Helenius fått ett brev där arrangörerna intygar att de har daglig koll på utvecklingen och att det inte finns någon anledning till oro för att delta i mötet. Hur många andra länder som kommer att delta är oklart i nuläget. Sveriges deltagande i Eurovision Song Contest 12-16 maj påverkas inte av detta beslut. – Vi hoppas att det får bli den fest som det har varit i så många år. Vad krävs för att den svenska delegationen ska ställa in sin medverkan i Eurovision Song Contest i Rotterdam? – Det är alldeles för tidigt att säga. Men vi följer utvecklingen som alla andra länder och det går inte att säga något i dag, men vi hoppas att det blir av. Hur allvarlig skulle situationen behöva bli för att ni ska ställa in er medverkan i Eurovision? – Det är upp till arrangörerna att göra bedömningen om finns någon anledning att ställa in evenemanget. Så vi väntar in deras rekommendationer. Jag ser ingen anledning att misstro deras omdöme. Men när det gäller mötet på måndag har ni gjort en annan bedömning än arrangörerna? – Ja, det har vi gjort. De vill att vi levererar material och vi vet vi också kan leverera det materialet digitalt. Då såg vi det som en ren försiktighetsåtgärd bara. Melodifestivalfinalen i Stockholm på lördag den 7 mars ska hållas som planerat. Än så länge finns enligt Anette Helenius ingen anledning att ställa in arrangemanget i Friends arena, som rymmer upp till 75.000 personer: – Inte som det ser ut i dag. Vi håller oss uppdaterade varje dag. Men i dagsläget ser vi ingen anledning att ställa in det. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25359, "headline": "Sparkad Grammychef attackerar ledningen", "summary": "Nu river företaget Recording Academy kontraktet på riktigt med den före detta Grammychefen, Deborah Dugan. ”Jag är inte överraskad med tanke på företagets hantering av visselblåsare”, säger hon.", "article": "Den amerikanska Grammygalans högsta chef, Deborah Dugan, sparkas officiellt efter den ”administrativa ledighet” som bolaget bakom galan, Recording Academy, beordrade i mitten av januari. Beskedet kom bara tio dagar innan galan, sedan Dugan anklagats för ”olämpligt beteende” gentemot en kvinnlig medarbetare. Som svar på detta skickade Dugan in ett klagomål, där hon anklagade ledningen för att tysta ned att hon lyfte problem med sexuella trakasserier och brister i röstningsprocessen. Nu säger organisationen bakom galan att Dugan konsekvent haft problem med ”misslyckanden och brister i sitt ledarskap” och häver därför kontraktet med henne helt och hållet. ”Trots att jag är besviken över hur det utvecklat sig, är jag inte överraskad med tanke på företagets hantering av visselblåsare”, skriver Deborah Dugan, genom sina advokater, i ett brev. ”I stället för att försöka bekämpa korruptionen i institutionen inifrån kommer jag fortsätta att jobba för att de som gynnar sig själva, påverkar Grammy-röstningsprocessen och diskriminerar kvinnor och färgade ska få ta ansvar för sina handlingar”, fortsätter hon. Hon och hennes advokater meddelar att ledningen för Recording Academy kommer att ställas till svars, men mer än så avslöjar de inte. Läs mer: Tyler the Creator riktar kritik mot Grammyjuryn Candlemass och Tove Lo blev utan Grammy ", "article_category": "culture"}
{"id": 25380, "headline": "De går vidare till finalen från andra chansen", "summary": "Anis Don Demina, Paul Rey, Felix Sandman och Mendez feat. Alvaro Estrella går vidare till finalen i Melodifestivalen efter lördagens deltävling ”andra chansen”.", "article": "Förhandsfavoriten Anis Don Demina höll för trycket. Nu är han vidare till final i Melodifestivalen. Det är även Paul Rey, Felix Sandman, Mendez och Alvaro Estrella, som alla vann sina dueller. Anis Don Demina och hans ”Vem e som oss” tävlade mot Ellen Benediktsons och Simon Peyrons ”Surface” och var tidigt storfavorit hos spelbolagen. Bidraget är dessutom en av de mest strömmade på Spotify i årets tävling. Anis Don Demina tog sig vidare från den tredje deltävlingen i Luleå, där han det fartfyllda numret till trots tävlade med feber. I helgens Andra chansen var han däremot i toppform – och har dessutom lagt till pyroteknik för att lyfta numret ytterligare. Vi har jobbat jävligt hårt för det här, sade Anis Don Demina tidigare till TT. 26-åringen debuterade i Melodifestivalen som saxofonist i Samir & Viktors bidrag ”Shuffla” 2018, som slutade på en fjärdeplats i finalen. Förra året tävlade han tillsammans med Zeana och låten ”Mina bränder”. Det här är första gången han står på egna ben i tävlingen. Paul Rey och hans stillsamma ”Talking in my sleep” lyckades också knipa en finalplats i Andra chansen. Han slår därmed ut Malou Prytz och hennes ”Ballerina”. Paul Rey debuterade i Melodifestivalen i år, men är långt ifrån en nybörjare i musikbranschen. Tidigare har han samarbetat med bland andra Snoop Dogg och har miljontals strömningar på Spotify. 27-åringen från Lund har dessutom skrivit Ellen Benediktsson och Simon Peyrons bidrag i tävlingen. Årets medverkan i musiktävlingen ser han som ett sätt att etablera sig som artist även i Sverige. Felix Sandman trodde på förhand att Frida Öhrn skulle slakta honom i den tredje duellen – men tittarna ville annorlunda. Nu är han klar för final med bidraget ”Boys with emotions”. Felix Sandman tävlade senast i Melodifestivalen 2018 med bidraget ”Every single day”, där han också gick vidare till Friends Arena via Andra chansen. Den gången knep han silvermedaljen i tävlingen. I år tävlade Felix Sandman i den första deltävlingen i Linköping, och var en av de stora förhandsfavoriterna innan Melodifestivalen drog igång – men då räckte det inte hela vägen. Under repetitionerna i Eskilstuna har han förhållit sig ödmjukt till favoritskapet i duellen. Det är livsfarligt om man är någon form av favorit, för då tror folk att man är självklar. Och så åker man. Så folk måste rösta, sade han tidigare till TT. På förhand såg den sista duellen ut att bli årets jämnaste. Men Mendez och parhästen Alvaro Estrella lyckades med sin fartfyllda och färgglada latinlåt ”Vamos amigos” att slå ut Drängarna. Alvaro Estrella debuterade i Melodifestivalen 2014 med låten ”Bedroom”, och har även medverkat som dansare i musiktävlingen till Danny Saucedos ”Amazing” och Eric Saades ”Popular”. Mendez debuterade i Melodifestivalen 2002 och medverkade senast 2018 – där låten ”Everyday” blev en riktig radio- och strömningshit efter att ha gått vidare från Andra chansen. Men inför lördagens duell var Mendez långt ifrån säker på att han skulle lyckas återupprepa den tidigare succén. Om jag hade suttit hemma och tittat skulle jag ha haft svårt att välja mellan de här två akterna, sade Mendez tidigare till TT. De övriga finalisterna The Mamas med ”Move” Text och musik: Melanie Wehbe, Patrik Jean, Herman Gardarfve. Robin Bengtsson med ”Take a chance” Text och musik: Jimmy Jansson, Karl-Frederik Reichhardt, Marcus Winther-John. Dotter med ”Bulletproof” Text och musik: Dino Medanhodzic, Johanna Jansson (Dotter), Erik Dahlqvist. Anna Bergendahl med ”Kingdom come” Text och musik: Bobby Ljunggren, Thomas G:son, Erik Bernholm, Anna Bergendahl. Mariette med ”Shout it out” Text och musik: Thomas G:son, Cassandra Ströberg, Alex Shield, Mariette Hansson. Mohombi med ”Winners” Text och musik: Jimmy Jansson, Mohombi, Palle Hammarlund. Hanna Ferm med ”Brave” Text och musik: David Kjellstrand, Jimmy Jansson, Laurell Barker. Victor Crone med ”Troubled waters” Text och musik: Dino Medanhodzic, Benjamin Jennebo, Victor Crone. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25386, "headline": "Frånvarande Polanski överskuggar filmgala", "summary": "Roman Polanskis film ”En officer och spion” belönades med priser på franska Césargalan. Men ingen var på plats för att ta emot utmärkelsen.", "article": "Den franska filmindustrins högtidsstund Césargalan möttes av starka protester när röda mattan rullades ut framför konserthuset Pleyel i Paris. Personer på plats vittnar om sammandrabbningar mellan polis och demonstranter medan tårgasen låg tung i luften. En grupp demonstranter lyckades ta sig förbi en avspärrning utanför konserthuset, men stoppades innan några av galans gäster hann anlända. De häftiga reaktionerna är riktade mot den kontroversielle regissören Roman Polanski, vars senaste film ”En officer och spion” är nominerad till tolv priser. ”En officer och spion” prisades tidigt under ceremonin, i kategorin bästa kostym. Men kostymören Pascaline Chavanne var inte på plats för att ta emot priset, då hela skådespelarensemblen och produktionsteamet bojkottar aftonen. I sin frånvaro tilldelades även Polanski priset för bästa manus efter förlaga. Roman Polanski hade meddelat inför galan att han inte tänker närvara av rädsla för ”att lynchas” av feministiska aktivister. Feministgruppen Osez Le Féminisme har ifrågasatt hur César kunde belöna en man som ”har begått övergrepp mot barn och som är på flykt för en våldtäkt”. Alain Terzian, som ledde den franska filmakademin, sade att den ”inte tar någon moralisk ställning” när den delar ut priser. Efter kritik från över 200 skådespelare och andra filmarbetare fick hela styrelsen avgå. ”En officer och spion”, som handlar om Dreyfuss-affären, har blivit en publikfavorit i Frankrike. Men pr-kampanjen kom av sig när den franska fotografen Valentine Monnier hävdade att hon också blivit våldtagen av regissören 1975, något som Polanski förnekar. Läs mer: Polanski skippar kampen om Césarpriserna – rädd för för att bli lynchad Filmrecension: Spännande skandalhistoria med perfekt tidskänsla ", "article_category": "culture"}
{"id": 25388, "headline": "Marie Nilsson Lind: Jag ville vara trogen min syster Josefin", "summary": "Den 29 februari har det gått fyra år sedan artisten Josefin Nilsson dog, bara 46 år gammal. Nu har hennes syster Marie Nilsson Lind skrivit ”Josas bok” – om deras liv tillsammans, musiken och saknaden. ”Jag ville vara trogen min syster, så att hennes berättelse kommer ut”, säger hon till DN:s Johar Bendjelloul och Josefine Stenersen.", "article": "I flera år har Marie Nilsson Lind umgåtts med sin döda syster. Läst hennes anteckningar, studerat almanackor, bläddrat i kollegieblock. Talat om hennes liv och för tidiga död inför en tårögd miljonpublik, i den uppmärksammade SVT-dokumentären ”Älska mig för den jag är”. Berättat om saknaden, om att nu vara ”Piff utan Puff”, inför ännu en rörd storpublik i radions ”Sommar i P1”. Men en sak fanns fortfarande kvar att göra. Att se till att Josefin Nilssons ofullbordade bok nådde ut. Marie Nilsson Lind har varit en ansvarstagande storasyster i hela sitt liv. Den som gick ut i mörkret om natten på familjegården för att kontrollera att alla ljus var släckta i ladugården, så att inget skulle börja brinna. Självklart skulle hon också ta hand om Josefins kvarlämnade texter, färdigställa ”Josas bok”, berättelsen om systrarnas liv tillsammans. ”Verkställa” är ett ord hon återkommer till, när hon beskriver det hon gjort. – Jag ville vara trogen min syster, få ut hennes text. Jag ville berätta vår historia, om vår uppväxt och om Ainbusk. Och så hoppas jag att boken kanske kan vara till hjälp, för någon som sitter fast i en destruktiv relation. Att Josas berättelse kanske kan ge kraft att bryta upp, säger hon. Marie Nilsson Lind Född: 13 december 1961, i Alvare socken i När på Gotland. Lever med: Maken Magnus ”Mangen” Lind. Yrke: Artist, textförfattare, kompositör. Verk i urval: Medlem i gruppen Ainbusk sedan 1984. Skrev stora delar av Ainbusks material, bland annat texterna till Svensktoppsettorna ”Lassie” (1990) och ”Älska mig” (1991). Har också satt upp egna föreställningar, som ”Systrarna Sisters” (2015), tillsammans med Josefin Nilsson, som blev systerns sista scenföreställning. Har fortsatt att uppträda efter Josefins död, i egna föreställningen ”Mina drömmars land – en show om mi och di” på Länsteatern i Visby (2018). Aktuell: Med ”Josas bok” (Kaunitz-Olsson) om systern Josefin Nilsson. Och med spelningar med nya bandet Mina drömmars band. Vi möts i hennes ombonade hus, i ett vintertomt sommarstugeområde några mil norr om Visby. När vi båda tystnar (och det gör vi många gånger under samtalet) kan man höra havets brus. Här lever hon tillsammans med sin käresta sedan mer än 30 år, musikern Magnus Lind. En storvuxen man som hälsar mig med en bamsekram, trots att vi aldrig setts förut. Maries kärlek till ”Mangen” är på många sätt ljuset i den här berättelsen, som tagit så mycket kraft att färdigställa. – Ja, vad ville jag? Jag vill komma vidare i livet. Få något slags bokslut. Även om sorgen inte på något sätt är färdig, säger hon. ”Josas bok” är också Marie Nilsson Linds självbiografi. Det är en självrannsakande text, skriven av en människa som är van vid att reflektera kring det egna beteendet, efter många år i terapi. Hon frågar sig: har det intensiva umgänget med den döda systern blivit ett slags besatthet? ”Eller ännu värre, att det liksom blivit min 'verksamhet', ett jobb, att allt det här bara är mitt sätt att hålla kvar, inte acceptera?” skriver hon. – Jag har pratat med min terapeut om det här. När boken kommer ut så blir det ju på ett sätt som om Josa försvinner. Då finns inte Josa mer, säger hon. Hur kommer det att bli, tror du? – Jag vet inte. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, säger Marie Nilsson Lind. – Min terapeut använder liknelsen att jag ska ”släppa ballongen”, att jag ska våga låta henne vara borta. Jag kan fortfarande inte använda ordet ”död” om henne. Marie Nilsson Linds röst krymper till en viskning. – Josa är död. Det är så svårt att säga. – Men det får inte bli mitt jobb att resten av mitt liv prata om min syster. Jag känner att jag nu vill skriva, spela, stå på scen, och vara den jag förhoppningsvis själv ändå är. – Men jag har byggt upp min identitet väldigt mycket tillsammans med min syster. Jag tyckte inte om mig själv, men jag tyckte så vansinnigt mycket om henne och om oss, vi tyckte om varandra. Jag trodde på min syster och hon trodde på mig. Josa fick mig att lysa, säger Marie Nilsson Lind. Hennes röst är varm, med en lätt heshet. De gotländska diftongerna sjunger. Det var i Ainbusk Singers (senare bara Ainbusk) som Marie och Josefin lyste tillsammans. Gruppen bildades i mitten av 80-talet av systrarna Nilsson och deras barndomsvänner Annelie Roswall och Birgitta Jakobsson. Maries och Josefins far, revyartisten Allan Nilsson, kom på namnet. ”Ainbusk” är gutemål för den taggiga och väldoftande enbusken. ”Singers” gav internationell klang. Kvartetten slog igenom stort i början av 90-talet, med skivor och scenföreställningar. Josefin var stjärnan, den självklara mittpunkten, som sjöng med oförställd innerlighet. ”Hon trodde på det hon sjöng. Det är inte så vanligt”, konstaterade Benny Andersson i SVT-dokumentären om ”Josas” liv. Det Josefin sjöng var ofta formulerat av Marie. Som texten till bröllopsklassikern ”Älska mig” (1991). Oräkneliga svenska par har sagt ja till varandra till Marie Nilsson Linds ord: ”Se mig för här är jag. Låt mig få komma nära/.../Min enda längtan nu och här. Älska mig för den jag är.” Storasystern var Ainbusks texthjärna, den som förfinade gruppens grundtoner – vemodet och den skenbara glättigheten. Det var inte alla som uppfattade de melankoliska undertonerna. Ta Svensktoppsettan ”Lassie” (1990) – en psalmlik hymn med melodi av Benny Andersson, om ett misshandlat barn som får tröst i mötet med en hund. När jag lyssnar på låten i dag framstår ”Lassie” som något av det sorgligaste som skrivits på svenska språket. Trots (eller tack vare) den trallvänliga melodin och att Marie låter ”vov” rimma med ”love” i refrängen. – Jag undrade lite varför vi fick så få frågor om svärtan då. Jag skrev ju låten utifrån psykologen Alice Millers teorier om trauman och föräldrars makt över barnen. Men vi blev ju ”gotländskorna med hunden”, det var massor av fotograferingar med colliehundar i tidningarna, säger Marie Nilsson Lind. Trots att ni sjunger ”Av allt ont blir man blå. Inuti, utanpå. Varför finns jag”? – Ja. Men de som gick och såg Ainbusks föreställningar förstod vad vi menade, tror jag. Marie Nilsson Lind ler försiktigt. På väggen bakom oss hänger affischen till Ainbusks första stora scenframgång, föreställningen ”More amore” (1990). Den föreställer ett gråtande barn med clownnäsa. I ”Josas bok” berättar Marie Nilsson Lind om sin och systerns barndom. I tidigare intervjuer har hon beskrivit uppväxten som Bullerbyn, men med ”Lars Norén som manusförfattare och Ingmar Bergman som regissör”. Marie var äldst, med tre yngre syskon. – Det fanns enormt mycket som var fint och bra. Vi fick väldigt mycket kärlek av våra föräldrar. Det är aldrig enkelt, säger Marie Nilsson Lind. – Men mamma och pappa hade väldigt starka huvudroller i sina liv. Vi barn var lite mer statister. Fadern Allan Nilsson var ”världsberömd på Gotland”. Han var lantbrukare och revyartist, en omhuldad lillebror, med ett omättligt bekräftelsebehov. Modern Doris drev bondgården tillsammans med maken. Hon var en sorgsen storasyster, som sökte trygghet utan att finna den hos sin man, berättar Marie Nilsson Lind. Faderns ”behov av bekräftelse gick inte ihop med mammas behov av tillit och det blev vår familjs trauma”, skriver hon i boken. Det var otrohet, svartsjuka, ständiga dramer. – Min mamma blev nästan som besatt av att få hans kärlek, att få vara den första kvinnan. Man talade inte om psykisk ohälsa då, det hette att ”mamma mådde dåligt”. Marie blev också en sorgsen storasyster. Hon försökte medla, hålla samman flocken, skydda sina yngre syskon. Hon vakade över sin ledsna mor, som kunde låsa in sig på sitt rum och hota med att ta livet av sig. – I dag hade mamma säkert kunnat få mer stöd. Men hon var väldigt mycket emot att söka hjälp. På den tiden kallade man psykiatriska kliniker för dårhus, det var en plats för idioter. Det fanns så mycket skam. Men du vet, det krävs faktiskt en viss intelligens för att vara deprimerad. Jag har själv legat på psyket ett år, så jag vet vad jag pratar om, säger hon. – Josa brukade kalla mig för ”el-hude” ibland. Elhuvudet. Jag hade ju fått så många elchocker. Det är roligt. Brutalt, men roligt. – Ja, vi hade väldigt mycket roligt ihop! Marie Nilsson Lind är själv totalt öppen med sitt eget psykiska mående. I ”Josas bok” skriver hon om sina depressioner, om självmordsförsök i tonåren, om tiden på psykiatrisk klinik. Är din öppenhet en reaktion mot din mammas slutenhet? – Ja, kanske. Eller mer en reaktion på den tidens slutenhet, säger hon. I ”Josas bok” finns också systern Josefin Nilssons texter, den bok hon aldrig hann färdigställa. Delar av det ofullbordade manuset publicerades under 2019 i den enormt omtalade SVT-dokumentären ”Älska mig för den jag är”. Här berättades historien om den firade och folkkära artisten, som brutits ner både fysiskt och psykiskt av ex-pojkvännen, en skådespelare, som dömts 1998 för att ha misshandlat och hotat henne. Få filmer väckte större sorg och vrede i Sverige under fjolåret. Ljusmanifestationer till minne av Josefin Nilsson arrangerades. Kort därpå fick skådespelaren lämna sin mångåriga arbetsplats Dramaten. Också den dåvarande Dramatenchefen Eirik Stubø fick gå. Överallt talades det om mäns våld mot kvinnor. Om tystnadskulturer. Om osund genikult i kulturvärlden, där grisigt beteende tolererats om det utövats av Stora Konstnärer. SVT-dokumentären ledde också till en hatstorm mot skådespelaren. Hans advokat Sargon De Basso berättar om händelserna i sin självbiografiska bok ”Till mitt försvar” som utkommer under våren. ”Som tidsandan var våren 2019 skulle jag åta mig Satan själv som klient” skriver han. ”Hatet mot honom var det värsta jag upplevt. De skulle skära pung och huvud av honom. Stycka honom och döda honom” . Skådespelaren ansåg att han felaktigt pekats ut som ansvarig för Josefin Nilssons död. I december fälldes filmen i Granskningsnämnden, för bristande respekt för (skådespelarens) privatliv. Filmens saklighet och opartiskhet kritiserades däremot inte. Marie Nilsson Lind väljer att kalla skådespelaren för ”ett strukturfel” i boken. ”En symbol för en rutten tid där våld i nära relationer betraktades som en privatsak.” – Han är inte så viktig. Faktiskt inte, säger hon. Marie Nilsson Lind väger sina ord noga. Jurister har gått igenom hennes text. I boken finns nästan inga skildringar av fysiskt våld. Berättelsen om den psykiska misshandeln finns dock kvar. Det börjar med den stora Passionen. ”Hans kärlek var som om han aldrig mött en kvinna förut, jag var allt”, skriver Josefin Nilsson. Sedan kommer mörkret gradvis. Irritation över att hon rör sig i sömnen, när han ska upp och repetera dagen efteråt. Vansinnig vrede över småsaker, som när hon glömmer att sätta på korken på schampoflaskan. Väsande elakheter i örat, som på ett ögonblick kunde förvandlas till charmerande kvitter så fort andra människor fanns inom hörhåll. Nilsson beskriver hur hon kallades för: ”Grisfitta.” ”Farmarfitta.” ”Grisfarmarfitta.” ”Han njöt av att göra mig osäker”, skriver Josefin Nilsson. ”Tiden gick och han nådde in, ända in till roten.” Texten är ett slags körverk, där systrarna sjunger i stämmor. Marie Nilsson Lind skriver: ”Nej, han dödade inte min syster. Nej, hon var inte Guds bästa barn alla gånger. Men hon förtjänar fortfarande respekt som den människa hon var och hon förtjänade att bli behandlad som en människa.” – Efter dokumentären var det många som sa till min bror: ”Hade det varit min syrra så hade jag åkt upp och slagit ihjäl honom.” Men det är ett så primitivt sätt att se på saker, då blir det som om Medeltidsveckan aldrig tar slut, säger Marie Nilsson Lind. Så hämnd är inget för dig? – Nej, nej. Det var det inte för Josa heller. Berättelser om såriga upplevelser förekommer ofta i offentligheten. I de allra flesta fall handlar det om bearbetade händelser i det förflutna. Förr mådde jag dåligt, men nu mår jag bra. Jag har varit på botten, men nu skiner solen. Marie Nilsson Lind vågar bryta mot den dramaturgin. Hon bryter mot den tysta överenskommelsen att undvika att tala offentligt om pågående smärtor. Marie nämner ”den stora, stora demonen”. Det som smärtar mest just nu. Skuldkänslorna efter Josefins död. – Jag kunde först inte berätta att hon hade tagit livet av sig. Jag kunde ju kanske ha hindrat det, tänkte jag. Vi var ju tillsammans och vi var båda så trötta den där morgonen, vi hade varit vakna hela natten. Och så somnade jag, säger Marie Nilsson Lind. Du vet ju att det inte går att tänka så. Du vet ju att det är helt orimligt. – Jag vet. Men om jag hade varit vaken, så kanske... Jag kanske hade märkt något. Fått tag på ambulans. Det gör mig jätteledsen när du säger så. Du måste ju veta att det inte går att ta ansvar för en annan människa på det sättet. – Jag vet. Jag VE-T, säger Marie Nilsson Lind. T-et låter som en pisksnärt. – Intellektet vet. Man jag har ju växt upp med detta. Att jag måste skydda familjen. Jag har vakat över människor som mått dåligt. Hur ska du komma ur det här? Jag märker att jag höjer rösten. Marie Nilsson Lind svarar mjukt. – Jag går i terapi en gång i veckan och jag har en fantastisk kärlek. Min man och jag har det väldigt bra här i vårt hus, vi är experter på mysiga hemmakvällar. Det är konstant mysigt hemma hos oss. Vi läser och vi ser film och vi skrattar. Och så spelar jag i ett nytt band, som heter Mina drömmars band. Det finns så mycket som håller mig uppe. Vad har din man betytt för dig? – Han är den enda jag inte behöver vara en storasyster för. Han är självgående, en egen person. Jag är så kär i honom. Och han har verkligen älskat mig för den jag är. Från första början. För Marie Nilsson Lind väntar nu några dagar av intensiv medieuppmärksamhet. Mikrofoner, raspande reporterpennor, Skavlans snurrfåtöljer. – Nu ska jag släppa katastroftänkandet, om att det jag skrivit kanske kommer att missuppfattas. Det är skönt att verkställa saker, att jag lyckats genomföra detta. Marie Nilsson Lind tittar ut mot tallskogen utanför fönstret, där skymningen nu fallit. – Jag vågar nästan inte säga det. Jag är ju uppvuxen med att det är farligt att förhäva sig. Men jag känner mig faktiskt stolt över den här boken. Den utpekade skådespelaren har avböjt att kommentera. Läs fler artiklar av Johar Bendjelloul, bland annat en intervju med Suzanne Osten ", "article_category": "culture"}
{"id": 25395, "headline": "”Coronaviruset kan få katastrofala följder för livebranschen”", "summary": "På fredagen stoppade Schweiz alla publika evenemang med över 1.000 personer. I det nya coronavirusets spår ställs konserter och mässor in världen över. Eurovision och EM i fotboll riskerar att ställas in. Förvärras smittoläget kan det få katastrofala följder för livebranschen, säger forskaren Daniel Johansson.", "article": "På fredagen meddelade Schweiz att man stänger ned alla evenemang med mer än 1.000 deltagare. Japan och Kina har tidigare infört liknande åtgärder. Läs mer: Årets bilmässa i schweiziska Genève ställs in Den globala nöjes- och evenemangsbranschen är mycket känslig för händelser som den pågående spridningen av det nya coronaviruset. Själva smittoläget behöver inte vara allvarligt innan människor börjar tveka att gå på biografer och konserter. Enligt källor i EU-kommissionen och Europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC kan det bli aktuellt att ställa in en rad kommande stora publikevenemang som Eurovision och fotbolls-EM, rapporterar Nyheter Direkt. Europeiska radio- och tv-unionen, EBU, i Schweiz, känd för tv-samarbetet inom den så kallade Eurovisionen, följer noga virusets spridning: ”EBU övervakar naturligtvis noga situationen kring coronaviruset och vidtar nödvändiga åtgärder i enlighet med WHO och nationella myndighetens riktlinjer. Vi kommer att fortsätta följa utvecklingen i Europa; men det är för närvarande för tidigt att kommentera möjliga scenarier, skriver EBU-ledningen i en kommuniké. Det krävs inte ett särskilt allvarligt smittoläge innan folk väljer bort ett biobesök eller en konsert för att inte ta några risker. Daniel Johansson, musikbranschforskare vid Linnéuniversitet och medarbetare i det europeiska forskningsprojektet FuturePulse.eu varnar för att situationen snabbt kan bli allvarlig, inte minst för musikindustrin. – Problemet är ju att ingen vet hur det här kommer att utvecklas. Men om det blir på samma sätt i Sverige som i Kina, Sydkorea och nu också vissa delar av Japan och Italien så kommer det få katastrofala följder för livebranschen. En bransch som i Sverige omsätter mer än vad hela den inspelade delen av musikbranschen, alla rättighetsdelar och Spotify gör, säger han. Den levande musiken på svenska scener och festivaler omsätter sex miljarder kronor och utgör 56 procent av totala branschen i Sverige. – Håller den här virussituationen i sig och vi får ett utbrott i vår så skulle det påverka både arrangörer, artister, festivaler, men också låtskrivare och deras Stimintäkter eftersom en stor del av dessa kommer från just livespelningar, påpekar Daniel Johansson som beskriver hur oron redan växer i branschen. – Bakom kulisserna diskuteras den här utvecklingen redan väldigt mycket bland arrangörer. Det har bland annat skickats ut generella instruktioner bland de anställda om hur artister från olika delar av världen ska hanteras, säger han. Molly Brunner, pressansvarig för Melodifestivalen, beskriver för DN hur tävlingsledningen nu vidtagit åtgärder inför lördagens sändning av Andra Chansen på Stiga Sports Arena i Eskilstuna: – Vi skickade under torsdagen ut ett internt meddelande till de som befinner sig på arenan i Eskilstuna med information om hur coronaviruset sprider sig, säger hon. – Arbetet med Melodifestivalen fortsätter som planerat, men vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer och håller oss ständigt uppdaterade, betonar Brunner. Professor Richard Wahlund forskar vid Handelshögskolan i Stockholm kring media, psykologisk ekonomi och konsumentbeteenden. Han beskriver ett förlopp som förändras i takt med hotbilden: – Så länge man upplever att det finns en distans till själva problemet så har man en tendens att ignorera eller nedvärdera det. Man tycker inte att problemet berör en själv, säger han. – Har man till exempel betalat en semesterresa eller driver en institution som är beroende av intäkter från besökare så har du också något att förlora och kommer därför bli mer riskbenägen. Det betyder att du ignorerar hotbilden i än högre grad, poängterar Wahlund. – Men när problemet kommer närmare och det står mycket på spel förändras ens synsätt. Ju närmare situationen kommer en desto starkare upplever man att det som händer verkligen är ett hot, understryker han. – I den fasen påverkas man mycket av hur omgivningen reagerar, ett sorts flockbeteende. Det är just det som händer i södra Europa nu, konstaterar han och poängterar att en tilltagande mediebevakning och spridning i sociala medier bidrar ytterligare till en växande oro. Så har kulturlivet påverkats av det nya coronaviruset Billboard listar de konserter som hittills har påverkats, varav de flesta i Kina. Iranska myndigheter har begärt att samtliga konserter i landet ska ställas in. Japans premiärminister har begärt att alla stora kulturevenemang i landet ska ställas in under två veckor. Göteborgs symfoniker drabbas och stoppar turné. South by South West har fått flera avbokningar, framför allt från Kina. Frågetecken råder kring Venedigbiennalen samt de kommande filmfestivalerna i Europa, däribland Cannes. Möbelmässan i Milano är framflyttad. K-pop musikfestivalen i Los Angeles har skjutits upp, samt flera musikevenemang i Sydkorea. K-popgruppen Seventeen ett av de band som ställt in världsturné. Stormzy har bokat om sin turné. Hongkongupplagan av Art Basels konstmässa ställdes in. Hongkongs största konstevenemang Hong Kong arts festival ställs in. Giorgio Armani höll modevisning inför tomma läktare i Milano. Nice, Frankrike, har ställt in karneval. Även karnevalen i Venedig har stoppats. Seoul Arts Center har stängt. En rad stora företag, däribland Electronic Arts, ställer in medverkan vid spelkonferensen Game Developers Conference. En rad museer i Italien och Sydkorea har stängt. Sotheby’s har flyttat auktion från Hongkong till New York. Institutioner som teaterscener, operahus, biografkedjor och konserthus riskerar inte bara att förlora intäkter och anseende utan kan också bli föremål för också juridiska utredningar om de inte agerar i tid. I vilket psykologiskt skede tror du merparten av svenskarna befinner sig nu? – Människor reagerar olika och somliga snabbare än andra. Situationen förändras nu över tid i olika delar av befolkningen, säger professor Richard Wahlund. – Men oron ökar generellt ju närmare du bor städer med många invånare och som har regelbundna kontakter med utlandet – av helt logiska skäl. Hotet blir mer konkret och fysiskt i sådana regioner, svarar han. På de stora kulturinstitutionerna i Stockholm fortsätter verksamheten som tidigare: Folkhälsomyndigheten bedömning att spridningsrisken för det nya coronaviruset i dag är låg följer bland annat Kulturhuset/Stadsteatern, Dramaten, Kungliga Operan, Moderna museet och Nationalmuseum. Också Live Nations konsert- och evenemangsproduktion fortsätter enligt plan. Läs mer: Coronaviruset stoppar Göteborgs symfonikers Japanturné Bo Madestrand: Den inställda möbelmässan i Milano kan bli en tankeställare ", "article_category": "culture"}
{"id": 25405, "headline": "Maria Schottenius: Ska Säpo sköta utrikespolitiken?", "summary": "Magnus Fiskesjö fäller grova anklagelser. Han påstår att diplomaten Anna Lindstedt gått Kinas ärenden, svarar Maria Schottenius.", "article": "Kina är en farlig diktatur, det kan vi vara överens om, men det är minst sagt grova uttalanden Magnus Fiskesjö fäller om den tidigare Kinaambassadören Anna Lindstedt när han skriver att: ”en svensk ambassadör spelade med i de kinesiska ansträngningarna att få tyst på kritiken av deras brutala behandling av Gui Minhai”. Och häpnadsväckande när han påstår att ”en svensk representant går den kinesiska diktaturens ärenden i stället för Sveriges”. Magnus Fiskesjö mer än insinuerar att hennes drivkrafter skulle ha varit motsatsen till att få Gui Minhai fri. Han välkomnar att hon ställs inför rätta, i stället för att UD hanterat detta internt. Så vad säger Magnus Fiskesjö? Ska polisen och Säpo sköta utrikespolitiken i fortsättningen? Läs mer: Magnus Fiskesjö: Rätt att åtala vår tidigare ambassadör i Kina Maria Schottenius: Det är obegripligt och upprörande att ambassadör Anna Lindstedt åtalas Gui Minhai döms till tio års fängelse 21 ambassadörer protesterar mot åtalet ", "article_category": "culture"}
{"id": 25406, "headline": "Netflix första afrikanska originalserie ”Queen Sono” saknar nerv", "summary": "Ett ungt, coolt och urbant Afrika som leds av kvinnor står i fokus i sydafrikanska agentthrillern ”Queen Sono”. Dessvärre saknar Netflix första afrikanska originalserie riktig nerv, tycker Wanda Bendjelloul.", "article": "Netflix lanserar sin första afrikanska originalserie med nedslag på flera olika platser över kontinenten. Huvudpersonen är spionen Queen, spelad av den sydafrikanska fotomodellen och skådespelerskan Pearl Thusi (från den amerikanska tv-serien ”Quantico”) som vid sidan av sitt uppdrag för underrättelsetjänsten letar efter sin mors mördare. Allt tyder på att hennes mamma, som av många sågs som det nya Sydafrikas hopp, röjts ur vägen av sina politiska motståndare. Företagsledaren Ekaterina Gromova (spelad av Kate Liquorish som med sin usla skurkryska är seriens svagaste länk) leder det Blackwaterliknande företaget Superior Solutions som erbjuder säkerhetslösningar för instabila afrikanska nationer och dess mutkolvar till ledare. Samtidigt vinner terrorgruppen Watu wama allt fler anhängare med sin antikolonialistiska panafrikanska retorik. En rörelse som visar sig vara den perfekta affärspartnern för ett företag som Superior Solutions som livnär sig på anarki och korrumperade ledares rädsla för att bli avsatta. Den afrikanska filmindustrin är i mångt och mycket beroende av utländska investeringar (om man bortser från det spektakulära antalet lågbudgetfilmer som främst produceras för den inhemska marknaden förstås). Detta påverkar naturligtvis vilka ämnesval och skildringar av Afrika som premieras och uppmärksammas utomlands. En konsekvens av detta är till exempel att ytterst få komedier och actionfilmer lyckas ta sig igenom nålsögat till en bredare internationell release (sci-fi-skräckisen ”District 9” från 2009 är ett av få lysande undantag). Så det faktum att Netflix nu står bakom en sydafrikansk actionthriller, med allt vad det innebär för den globala spridningen, har gjort ”Queen Sono” till en väldigt efterlängtad och omskriven händelse i afrikanska medier. Här är det nämligen ett ungt, coolt och urbant Afrika – lett av kvinnor – som står i fokus. Rent genremässigt passar dessutom Sydafrika perfekt som skådeplats för en politisk thriller som bygger på oheliga allianser mellan vita rasistiska nätverk och apartheidregimens svarta medlöpare. Det finns en naturlig kalla kriget-stämning i det att alla tycks ha dolda agendor eller bär på ett mörkt förflutet. Agenter och skurkar möts och utbyter menande blickar i futuristiska 70-talsbyggnader i Harare, Joburg och Nairobi. För att inte tala om det språkbad det innebär när franska, zulu, afrikaans och engelska blandas i dialogen. Tyvärr blir alla övriga jämförelser med förlagor som James Bond eller ”The Bourne supremacy” otacksamma eftersom ”Queen Sono” är långtifrån lika fartfylld. Med undantag av Foxy Brown-kattiga Pearl Thusi som självsäkert kastar sig in i viga närkamper saknar serien nerv. I stället är det ramverket, beskrivningen av de politiska intrigerna post-apartheid, som är den stora behållningen. Serien är som ett lackmuspapper över kontinentens tillstånd och avhandlar alla stora ödesfrågor såsom religiös fanatism, nykolonialism, korruption, falska evangelister och rasism mellan etniska grupper. I Watu wamas uppgörelse med de opportunister som skövlat och skott sig på ett land i turbulens finns också ett visst mått av ”rape revenge”, det vill säga en våldsam uppgörelse med det förflutna. Spänningen växer över sex avsnitt och leder fram till en spektakulär final men det rår tyvärr ändå inte på det faktum att intrigens kärna, de cyniska vapenskramlarnas maktövertagande, inte är tillräckligt originell eller intressant i sig för att stå sig i konkurrensen med andra serier i Netflix utbud. Läs fler filmrecensioner i DN ", "article_category": "culture"}
{"id": 25409, "headline": "Stormzy kan helt enkelt inte göra något fel", "summary": "Endast 26 år gammal är Stormzy Storbritanniens största popstjärnor och en politisk maktfaktor. Även om beatsen stundtals studsar mot väggarna så märker man hur nära även de mer nedtonade låtarna ligger hans hjärta.", "article": "”Det var fem år sedan jag var i Stockholm för första gången” konstaterar Stormzy en bit in i konserten. Det låter lite som när en åldrande arenarockare vill påminna sig själv och publiken om vilket långt förhållande han har till staden han befinner sig i: ”jag minns när jag var här första gången 1978, någon här som var där då?”. Men för Stormzy handlar det alltså bara om ett halvt decennium. Det säger en del om hur snabbt det har gått för 26-åringen (möjligen en hel del också om hur snabbt musikvärlden snurrar nu). Under den perioden har han gått från att vara en lovande grimeartist i svallvågorna efter Skepta och Wiley till att i dag, bara två album senare, vara en av Storbritanniens allra största popstjärnor och en politisk maktfaktor. Dessutom utan att tappa varken i fart eller skärpa. Inledningen på Annexet är också en uppumpad uppvisning av det slag som man egentligen bara ser av artister som nått toppen – men hungrigt strävar efter att nå ännu högre. Med bara ytterst korta andningspauser emellan närmast rusar Stormzy igenom bland annat ”Big Michael”, ”Audacity” och ”First things first”. Beatsen studsar smattrande mot Annexets väggar, basen får golvet under en att gunga och Stormzy liksom bankar in varje rim. Satsningen är så furiös att man undrar om det kan hålla igenom hela konserten. Det kan det inte riktigt, men det behövs inte heller. Och när tempot sjunker är det också Stormzys eget val. Alla bänghårda bangers till trots märker man hur nära de mer nedtonade låtarna ligger Stormzys hjärta: rörande öppenhjärtiga relationsballaden ”Lessons”, mäktiga gospelavslutningen ”Blinded by your grace, pt 2” och, kanske framför allt, ”Aldrig igen (må sådär)”, Cherrielåten som han gästade och som framförs tillsammans med den svenska r’n’b-sångerskan. Inte ens när han ger sig på de få svagare låtarna i diskografin, som jazztobak-hyllningen ”Cigarettes & kush”, sjunker energinivån. Stormzy kan inte göra fel den här kvällen helt enkelt. Läs fler texter av Mattias Dahlström och fler av DN:s konsertrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 25413, "headline": "Niklas Wahllöf: Jag begår mitt första vinterbad och mår som en prins", "summary": "Badkruka, brukar de säga. Men nu tar jag modigt nog ett vinterbad i Helsingfors skärgård – och det är en sensation. Jag lovar hädanefter att bada kallt så ofta jag kan.", "article": "Det här kan inte vara rätt. Varenda nerv i kroppen skriker nej, stanna människa, stanna medan tid är. Jag skriker också, tror jag, i halv hysteri. Ett moln av ånga omgärdar mig men jag kan skönja nakna människor i periferin. Jag hör hur de på mäns vis vrålar mitt efternamn och, kom igen, du klarar det. Nu känner jag plankor under fötterna, jag ser metallstegen som leder ned i det kolsvarta. Förlåt mig gode Gud och alla människor, det blev inte så bra det här med livet och relationerna och anställningarna och avhållsamheten och allt, jag försökte ibland men oftast inte alls ... Och så vaknar jag till. Jag sitter nu på en träbänk, jag har en finsk öl i handen. Det är en minusgrad i luften men allt jag har på mig är en handduk om livet. Och ett par plasttofflor. Jag stirrar rakt fram. Är det Tallinns ljus där långt borta? Jag vill inte gå in, inte på länge än. Jag har begått mitt första vinterbad, i Helsingfors skärgård. Och aldrig någonsin har jag mått så bra. Den eviga gaslågan i bröstet har på något mirakulöst vis skruvats ned, jag fryser inte och jag svettas inte och jag har inte ont någonstans. Allt har stillnat. Under resten av kvällen befinner sig min kropp i en besynnerlig vila. Jag föddes till badkruka. Och aldrig hade jag förstått vitsen med att sitta och stånka i en 90-gradig bastu, ihop med andra fula, svettblanka kroppar som jag inte vill ha det minsta med att göra. Men, förhållandevis sent i livet, hade jag låtit mig övertalas. Jag lovade att hädanefter bada kallt så ofta jag kom åt. Det var givetvis varken nytt eller unikt. De kalla badens livgivande effekter, med eller utan överdriven uppvärmning innan, har massor vittnat om genom historien. I London togs några av färskvattendammarna från 1600-talet i Hampstead Heath över av simmare och städer som Oslo, Helsingfors och Köpenhamn har sina kallbadhus. I Stockholm, som på sedvanligt kulturfientligt vis tenderar att göra sig av med sina, kunde lokalpressen så sent som i januari rapportera att ett nytt kallbadhus nu planeras och möjligen öppnar nästa år. De omkringliggande friluftsområdenas bastuanläggningar sägs räkna in alltfler gäster. Och arrangemangen ökar; Sverker Lenas skrev i denna tidning nyligen om exempelvis Skandinaviska Mästerskapet i vintersim i Skellefteälven. Men utanför identitetsskapande tävlingar och jippon, bortom Facebookgrupper och anläggningars värld växer intresset för simmandet i det vilda. Doppet i sig, var som helst, för sig själv eller med några vänner. John Deakins tjugo år gamla ”Waterlog”, där författaren beskriver sitt simmande i alla typer av vattenansamlingar och betraktelser av den omkringliggande naturen i England, Wales och Skottland, kommer i nytryck. Liksom efterföljande ”Wild swim” av Kate Rew. Och här hemma utkom i höstas vinterbadarens och psykologens Helena Kubicek Boyes ”Wild swimming – bada för livet”. För att klä av sig in på bara badbyxorna, och låta kroppen omslutas av en kall å eller älv eller sjö – eller till nöds ett hav – är förstås inte bara en kroppslig sensation. John Deakin såg vildsimmandet, eller vad det ska kallas, som en subversiv handling, ett sätt att reclaima naturen från kapitalismen. Men det kan man göra på andra sätt, även på land och med kläder på. För mig är det den närmast vanvettiga skräcken inför kylan, chocken kroppen förnimmer vid vattenkontakten, registrerandet av omgivningarna och stillheten inom mig efteråt som skapar den bästa flyktvägen från jaget. Och gör att allt bara känns rätt. Läs fler krönikor och andra texter av Niklas Wahllöf Läs mer: Därför ska du lida som en stoiker ", "article_category": "culture"}
{"id": 25415, "headline": "Biokedja tar tillbaka uttalande om kritiserade Polanskis film", "summary": "Biografen Spegeln i Malmö hänvisade till Roman Polanskis kriminella förflutna när man förklarade varför inte ”En officer och spion” skulle visas. Men enligt biografens ägare Folkets hus och parker berodde beskedet på ett ”missförstånd”.", "article": "HD-Sydsvenskans filmredaktör Mattias Oscarsson ifrågasätter i en text (25/2) på kultursidan varför flera biografer i Malmö och Lund tvekar inför att visa Roman Polanskis nya film, ”En officer och spion”. Tidningen har varit i kontakt med flera biografer, och bland annat uppger Spegeln i Malmö i ett mejl att filmen inte visas på fredagen (då den har premiär), och hänvisar till att regissören ”är dömd för ett brott och två gånger undflytt att avtjäna sitt straff”. Men enligt Calle Nathanson, vd på Folkets hus och parker (som äger Spegeln), beror det här beskedet från biografen på ett ”missförstånd”. – Det här var verkligen olyckligt att det här missförståndet dök upp, säger Nathanson, som uppger att han varit i kontakt med Spegelns föreståndare efter att artikeln publicerats. Han berättar att filmen ”En officer och spion” kommer att visas på minst elva av de biografer som är knutna till organisationen. – Grundläggande för oss i valet av film är kvalitet och bredd. Om en regissör har tvivelaktig person, har begått kriminella handlingar eller har extrema åsikter är inte föremål för vår diskussion när vi bedömer filmen. Kommer filmen att visas även på Spegeln? – Ja, de kommer att visa filmen när det finns plats. Allt är programsatt för fredagen så de kommer inte visa den på premiärdagen, men framöver kan de plocka upp filmen igen. Studio S distribuerar ”En officer och spion” i Sverige. Johanna Holmin, som arbetar med marknadsfrågor på bolaget, uppger i ett mejl till DN att filmen kommer att visas på fler än 50 biografer över hela landet. Däremot har Studio S inte besvarat frågan om vilka förklaringar de fått från biografer som beslutat att inte visa filmen. Polanskis ”En officer och spion” handlar om Dreyfusaffären, och berättas ur visselblåsaren Georges Picquarts perspektiv. Filmen fick i höstas ett varmt mottagande vid filmfestivalen i Venedig, och nominerades till tolv priser vid franska Césargalan, vars jury dock avgick efter hård kritik mot att de premierat Polanskis film. I samband med att filmen visats och marknadsförts har samtidigt en rad markeringar mot den skandalomsusade regissören gjorts. En rad anklagelser har riktats mot Polanski, som sedan 1977 håller sig undan amerikanska rättsväsendet efter en våldtäkt en 13-årig flicka som han har erkänt. Läs mer: Så mottogs Roman Polanskis skandaldrama i Venedig ", "article_category": "culture"}
{"id": 25416, "headline": "Maya Henckel är första svenska kvinnliga ”League of legends”-mästaren", "summary": "Svenska Maya Henckel vann med sitt e-sportlag Out of the Blue i helgen en turnering i datorspelet ”League of legends” i Dubai. Och blev därmed världsmästare. Hon är den första svenska kvinnan att vinna titeln.", "article": "I e-sportfestivalen Girl gamer 2019 tävlar kvalificerade lag i två av de mest populära e-sporterna: skjutspelet ”Counter-strike: Global offensive” och strategispelet ”League of Legends”. I den sistnämnda tog det 17-åriga svenska e-sportproffset Maya Henckels lag Out of the blue hem vinsten. De besegrade fyra andra internationella lag och kan därmed titulera sig världsmästare i ”League of legends”. När DN når den nyblivna segraren har hon precis kommit hem från tävlingen i Dubai. – Vårt lag har jobbat hårt för det här hela året. Nu får vi äntligen något för det, säger Maya Henckel. Tillsammans med laget Out of the Blue, som hon tillhört i ett år, tränar hon fem dagar i veckan. Då spelar de mot andra andra spelare över nätet. Ibland studerar hon också videoklipp för att lära sig hur motståndarna spelar. Varför tävlar du i just ”League of legends”? – Jag gillar att det är just väldigt tävlingsinriktat. Det är viktigt för mig när jag spelar. Jag har testat andra spel men inte fastnat. ”League of legends” är ett strategikrävande datorspel där två lag, med fem personer vardera, tävlar om att förstöra varandras baser. Henckel nämner att det är just det som lockar henne mest. – Det är ett väldigt komplicerat spel. Men när man väl har kommit in i det är det väldigt svårt att sluta. Maya Henckel gick en gymnasieutbildning med e-sportinriktning. Tanken var att göra skolgången lite roligare. När hon slutligen valde att satsa på att bli proffs hoppade hon dock av utbildningen. Det tog helt enkelt för mycket tid från spelandet. – Om jag väl ska satsa och göra mitt bästa måste det ske nu, medan jag fortfarande är ung. Jag kan plugga om tre år, men kanske inte spela då. Hur reagerade din omgivning på ditt yrkesval? – Först var min mamma inte så glad över det. Men hon har alltid stöttat mig och vill att jag ska göra det jag verkligen brinner för. När jag väl blev antagen till e-sportlaget och började vinna blev hon jätteglad. Vad tror du om framtiden för e-sporten? – Över lag känns det som att svenskar är mer förstående kring e-sport i dag. I andra länder accepteras sporten inte alls. Men jag tror att den kommer att växa, speciellt damscenen. Henckel hoppas också att de kvinnliga spelarna och damturneringarna får mer uppmärksamhet framöver. – Detta är ju den första världsomfattande turneringen specifikt för kvinnlig e-sport som finns. Men jag tror att detta bara är början. Läs mer: 16-årige Theo från Rönninge vann 6,6 miljoner på VM i ”Fortnite” ", "article_category": "culture"}
{"id": 25422, "headline": "Coronaviruset stoppar Göteborgs symfonikers Japanturné", "summary": "Fler än hundra medlemmar från Göteborgs symfoniker har rest till Japan för en två veckor lång turné. Men nu kommer beskedet att turnén inte blir av sedan landet stoppat alla konserter för att förhindra spridning av det nya coronaviruset.", "article": "På onsdagens morgon, svensk tid, fick orkestern beskedet att Japans premiärminister beslutat att samtliga konserter i landet ska ställas in, något som Kungälvs-Posten var först med att rapportera. Beslutet gäller från och med i dag och två veckor framåt. Beskedet att konserterna stoppas kom kort efter att fler än hundra musiker och tjänstepersoner från Göteborgs symfoniker landat i Tokyo. Orkestern skulle ha gjort en två veckor lång turné i landet, men kommer nu att återvända Sverige utan att gett något framträdande. – Vi håller redan på att försöka hitta platser på flygen hem. Det är väldigt tråkigt att turnén inte blir av. Många har sett fram emot det här. Samtidigt har vi full förståelse för regeringens beslut och det ansvar de tar i en sådan här situation, säger Sten Cranner, vd och konstnärlig chef för Göteborgs symfoniker, till DN. I ett pressmeddelande uppges att turnésponsorn beklagar omständigheterna som gjort att turnén fått ställas in. Man ska dock ha bjudit in Göteborgs symfoniker till Japan nästkommande år, och Sten Cranner berättar för DN att de medarbetare som just nu befinner sig i landet mår bra och känner sig väl omhändertagna. Spridningen av det nya coronaviruset har sedan tidigare lett till att flera idrottsevenemang i Japan har ställts in, och oro finns för hur utbrottet kan påverka sommarens OS. Tidigare under onsdagen kom även beskedet att Japan tvingas spela inför tomma läktare i tennisens Davis Cup. Läs mer: Nya coronaviruset får Art Basel att ställa in konstmässa ", "article_category": "culture"}
{"id": 25427, "headline": "Johannes Cornell: Rena Rama speglade det mest mänskliga med musik", "summary": "Det finns en särskild nerv i liveinspelningar som inte minst blir tydlig i jazzen. Till exempel i Rena Ramas ”Live”, från Fasching 1975, som nu ges ut på skiva igen.", "article": "I dagarna återutges en inspelning med det legendariska, svenska jazzbandet Rena Rama från Fasching i november 1975. Samma år och månad, fast på Konserthuset lite längre uppför Kungsgatan, gjorde Bruce Springsteen en av sina första spelningar utanför USA. Båda konserterna talas det om än i dag, och även om Springsteen på just Konserthuset aldrig gavs ut på skiva så är boxen ”Live/1975-85” (från andra håll) ett av hans mest omtyckta album någonsin. Inte för att det skulle vara så enkelt att bara för att man spelar in live så blir det bra. Men ta som ytterligare exempel liveinspelningarna med Miles Davis 60-talskvintett. Där lät gruppen ofta bli låtarna de gjorde i studio under samma period, och spelade i stället standards som de liksom plockade isär och satte ihop igen. I min mening överträffar de inspelningarna ofta studioalbumen. Det beror på nerven som direktkontakten med publiken genererar. Men eftersom det är live kan det också uppstå misstag, eller åtminstone detaljer som förmodligen skulle ha tagits om i en studio. Det finns kända undantag – rockbandet Thin Lizzys berömda ”Live and dangerous” ska till exempel ha editerats mer än lovligt för en liveplatta. Men vad det gäller inte minst jazzen är det precis som en insiktsfull person sa om en trumpetare som kom många år efter Davis: ”Vad Wynton Marsalis inte har förstått är att det perfekta solot innehåller misstag”. Live kan i princip översättas till direkt. Eller till – liv. Det är med anda ord inte de eventuella misstagen i sig som är poängen. När Rena Rama kommer loss på återutgivningen av ”Live” (Caprice/Naxos) är det som om saxofonisten Lennart Åberg, pianisten Bobo Stenson, basisten Palle Danielsson och trummisen Leroy Lowe speglade det mest mänskliga med musik över huvud taget. Och för att citera filosofen Epiktetos: ”Önska inte att händelserna må hända såsom du önskar; utan önska att de må hända såsom de hända”. Läs fler musiktexter av Johannes Cornell, till exempel om fem favoriter som spelats in av den norske ljudteknikern Jan Erik Kongshaug. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25430, "headline": "Kinas ambassadör: Fallet Gui Minhai inte längre Sveriges sak", "summary": "Fallet med den i Kina fängslade svenske bokförläggaren Gui Minhai har inte längre med Sverige att göra. Kina anser att Gui Minhai är kinesisk medborgare, inte svensk. Det hävdar Kinas ambassad i Sverige.", "article": "Kinas ambassad i Stockholm skriver på tisdagseftermiddagen att Gui Minhai-fallet har avslutats för ambassadens del. ”Fallet har tagits bort från arkivet som rör konsulära fall mellan Kina och Sverige”, skriver man. Detta innebär, enligt ambassadören Gui Congyou, att ”ämnet inte längre är en sak mellan Kina och Sverige”. Ambassaden hänvisar till att Gui Minhai skulle ha ansökt om och fått sitt kinesiska medborgarskap godkänt 2018. Något som man påstår ska ha skett av egen vilja. ”Detta är Kinas ensak och inget annat land, inräknat Sverige, har någon rätt att lägga sig i det.” Utrikesdepartementet säger i en kommentar till DN att Sverige är tydligt med att Gui Minhai ska släppas fri och att svenska representanter ska få träffa honom för konsulär hjälp. – Han är svensk medborgare, säger Buster Mirow Emitslöf på UD:s pressjour. – Ett svenskt medborgarskap kan endast avsägas efter prövning och beslut av Migrationsverket. Även utrikesminister Ann Lindes pressekreterare Mikael Lindström säger att man inte har någon information som skulle visa att Gui Minhai avsagt sig sitt svenska medborgarskap. – Något sådant beslut har inte fattats så vitt vi vet, säger Mikael Lindström. Enligt ambassaden erkänner Kina inte dubbelt medborgarskap för någon kinesisk medborgare. Ambassaden påstår också att ”man följer Gui Minhais vilja”. Också EU fortsätter att ge sitt stöd till Sverige när det gäller att fortsätta en diskussion med Kina. I ett uttalande på tisdagen skriver en talesperson att EU ”förväntar sig att de kinesiska myndigheterna fullt ut ska samarbeta med sina svenska motsvarigheter, och detta öppet och tydligt.” ”Europeiska unionen ger sitt fulla stöd till den svenska regeringens ansträngningar.” EU konstaterar också att Gui Minhai är svensk medborgare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25434, "headline": "Hillary Clinton: ”Jag stöttar Bernie Sanders om han blir presidentkandidat”", "summary": "BERLIN. Hillary Clinton är stenhård mot sin forna konkurrent Bernie Sanders i nya dokumentären ”Hillary”. Men hon lovar ändå att stödja honom – om han blir Demokraternas kandidat.", "article": "– Självklart har jag åsikter om vilka som kandiderar i valet och vem som skulle bli den starkaste personen. Men det enda jag egentligen bryr mig om är att vi ska besegra och pensionera Donald Trump. Jag kommer att stödja vilken demokratisk kandidat det än blir, sade en leende, avslappnad och högenergisk Hillary Clinton som landade i ett soligt Berlin, klädd i svartvit dräktjacka och ett stort, pärlemorskimrande, tajt halsband. Hon kom tillsammans med regissören Nanette Burstein (”The kid stays in the picture”) som gjort den första långa dokumentären, ”Hillary”, en film som porträtterar världens mest kända kvinnliga politiker och hennes långa karriär. Filmen premiärvisades för en månad sedan på Sundancefestivalen och har nu blivit högaktuell i samband med de laddade primärvalen i USA där Clintons forna demokratiska konkurrent Bernie Sanders seglat upp som det hetaste namnet. Hillary Clintons aggressiva uttalanden om Sanders har redan väckt uppmärksamhet. Bland annat säger hon i den fyra timmar långa filmen att ”ingen tycker om” Sanders och att ”ingen vill jobba med honom”, ”han har inte uppnått något” och att han ”bara är en karriärpolitiker”. Under en gruppintervju på anrika hotell Adlon i Berlin tycktes dock Hillary Clinton mena, på DN:s direkta fråga, att hennes hårda ord kanske inte var vad hon skulle säga i dag. Däremot duckade hon för frågan om hon ångrade sig. – Jag sade det där om Bernie Sanders för ett och ett halvt år sedan och syftade på presidentvalskampanjen 2016. Blir han presidentkandidat så kommer han att få mitt stöd, så är det bara. På följdfrågan om hur hon ser på det splittrade demokratiska partiets framtid svarade hon: – Vi får vänta och se hur nomineringsprocessen går och vem som segrar till slut och hur den personen gör det. Det är helt nödvändigt att vi vinner den här gången, inget är lika viktigt som det. Jag kommer att göra allt som står i min makt för att det ska bli så. – Jag har sagt till alla kandidater, många gånger, att vi måste slå Donald Trump men att vi också måste bekämpa påverkansoperationer från främmande makter, propaganda på sociala medier, informationsstölder som används som politiska vapen och inte minst motarbeta ”voters suppression” (hinder för folk att rösta), som är republikanernas metod att eliminera väljare som de inte tror ska rösta på dem, menade Hillary Clinton, Hillary Clinton, som kom till festivalen i Berlin dagen efter domen mot filmmogulen Harvey Weinstein – en stor donator till hennes presidentvalskampanj – kommenterade utfallet i rättsprocessen så här: – Domen talar för sig själv. Det är uppenbart något som många har tittat på och följt, eftersom det är tid för räkenskap och juryn tyckte tydligen det också. Harvey Weinstein stödde många demokratiska kampanjer. Det var inte bara min, han gick in med pengar även till Barack Obamas och John Kerrys kampanjer. Jag tror inte att det här fallet påverkar hur kampanjer finansieras i fortsättningen, men domen kommer definitivt att sätta stopp för den typ av beteende som han har ägnat sig åt. Dokumentären ”Hillary”, uppdelad i fyra entimmesavsnitt, var från början tänkt som en film om presidentvalskampanjen 2016 men har utvecklats till ett närgånget porträtt av ett politikerliv som spänner över Clintons liv från barndomen fram till det fatala valet 2016 då hon fick se sig slagen av Donald Trump. Många vänner och kollegor medverkar, men också Barack Obama som hyllar sin före detta utrikesminister. På frågan om vad som fick Hillary Clinton att ställa upp på totalt sju dagar intervjuer för filmen svarar hon: – Jag har varit en offentlig person så otroligt länge nu. Det finns så många missuppfattningar om mig, så många galna historier. Till slut vill man bara säga, ”ni får gilla mig eller inte men ni måste i alla utgå ifrån något slags sanning och autenticitet”. Jag har varit samma person hela tiden, ända sedan jag gick på college, med samma politiska drivkraft och engagemang för social rättvisa, säger Hillary Clinton Hon lämnar koppen med silverte som står framför henne orörd. – En intressant sak är att mina värsta motståndare alltid har förstått mig väldigt väl. När jag jobbade med sjukvårdsreformen som ”first lady” var det ingen som missade vad jag ville göra. De ville bara inte att jag skulle lyckas. Samma sak med president Putin. Man kommer kanske aldrig riktigt nära privatpersonen Hillary Clinton, hon är för mycket av ett rutinerat politiskt djur för det, men filmen innehåller tillräckligt många glimtar av hennes privata persona för att man sitta som klistrad. Här finns också några smärtsamma stunder när både hon och maken Bill Clinton kommenterar hur deras äktenskap påverkades av Monica Lewinsky-affären. Här finns också färgstarka ögonblick som när Obama säger ”Gå ut och vinn över fascisten” under Clintons presidentvalskampanj 2016. Eller när Hillary Clinton öppet säger att Donald Trump går någon annans ärenden. – Jag skulle inte gå så långt som att säga att Trump är en ”manchurian candidate”, en marionettdocka, men han är och har varit märkvärdigt villig att gå Putins ärenden. Han är en man som är besatt av ett auktoritärt ledarskap och fungerar som en inspirationskälla världen runt, som till exempel i Brasilien. Titta på vad han har uppnått! Han har försvagat Nato, FN, EU, miljöavtalet och hela vår roll i världen. Det passar Putin perfekt. – Demokratin befinner sig över lag i kris. Nationalism, extremism och populism, både till höger och vänster, ökar och frodas på sociala medier. Jag vet inte hur genomtänkta och sansade ledare som hanterar verkliga frågor på ett görbart sätt, som miljökrisen till exempel, ska få någon vettig uppmärksamhet i dag? Unga människor, som Greta Thunberg, anklagar med rätta vuxenvärlden för att förstöra deras framtid. Det är helt oacceptabelt, menar Clinton och låter som hon trots allt kampanjar för fullt. Även om Hillary Clinton har lämnat den politiska hetluften fortsätter hennes engagemang för kvinnors rättigheter, en fråga hon engagerat sig i under fyrtio års tid. – Feminism för mig handlar om jämlikhet. Jag säger inte att kvinnor är bättre eller sämre än män, men att vi ska ha samma rättigheter och att de ska regleras i lagstiftningen. Hon säger också att hon som privatperson är lyckligare nu än någonsin. – Folk frågar mig hela tiden hur jag har det, ha ha. Jag kan lugnt säga att den här tiden i mitt liv är helt underbar. Vi promenerar, går mycket på bio, umgås i familjen. Att ha den här tiden med min man och min dotter, och framför allt med mina tre barnbarn, är ren glädje, säger Clinton och skiner i kapp med sitt tjocka guldiga berlockarmband. – Men som amerikan och världsmedborgare är jag fortfarande väldigt upprörd. Jag vaknar upp varje morgon i den här världen och ser vad som händer. Vi begår förfärliga misstag som kommer ha stora konsekvenser för mina barnbarn. Det är en schizofren tillvaro. Hillary Clinton Född 1947 och uppvuxen utanför Chicago. Utbildad jurist vid Wellesly College och Yale University. Gift med Amerikas 42:a president Bill Clinton sedan 1975. USA:s ”första dam” 1993–2001, senator 2001–2009, utrikesminister 2009-2013 i Barack Obamas administration. Utsågs till Demokraternas presidentkandidat 2016 men förlorade mot Donald Trump. Har spelat sig själv i tv-serien ”Madam Secretary” och skrivit flera böcker, bland annat ”What happened” om förlusten mot Trump. Dokumentären ”Hillary”, signerad Nanette Burstein, premiärvisas på Berlins filmfestival och visas senare i år på SVT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25436, "headline": "Helado Negro till ny endagsfestival i Göteborgs skärgård", "summary": "I juni får den nya endagsfestivalen Kolonien premiär i på Grötö i Göteborgs skärgård. Musikern Roberto Carlos Lange, känd under artistnamnet Helado Negro, är festivalens första bokning.", "article": "Livekonserter, dj-spelningar, teaterförställningar, konst, mat och dryck. Till sommaren blir det premiär för en ny endagsfestival på Grötö i Göteborgs skärgård och anslaget är eklektiskt. ”Kalla det festival om du vill, vi kallar det vuxenkollo. Kolonien är liksom en internationell festival, finvin hos skärgårdsdoktorn och brötig långgata samtidigt”, säger Edvin Edvinsson, en av festivalens grundare, i ett pressmeddelande. Festivalens första bokning är den amerikanske artisten Roberto Carlos Lange, bättre känd under artistnamnet Helado Negro. Kolonien går av stapeln den 13 juni. Gänget bakom satsningen kallar sig för ett nystartat, men erfaret, kulturkollektiv. Läs mer: The Strokes till Way Out West ", "article_category": "culture"}
{"id": 25437, "headline": "Norska sångaren Jahn Teigen är död", "summary": "Den folkkäre norske sångaren Jahn Teigen är död, rapporterar norska medier. Han avled på ett sjukhus i Ystad på måndagskvällen. ”Jahn Teigen är en legendar i ordets rätta bemärkelse”, säger Christer Björkman, senior producent för svenska Melodifestivalen, till DN.", "article": "Jahn Teigen har under sin långa artistkarriär gett ut ett sextiotal album och singlar, och vid flera tillfällen mottagit det prestigefyllda Spellemannprisen. Han är även den artist som flest gånger (16) deltagit i den norska motsvarigheten till Melodifestivalen, en tävling som han vann vid fyra tillfällen. Första gången som Jahn Teigen representerade Norge i Eurovision song contest (ESC) var år 1978, med låten ”Mil etter mil”. Låten gav Jahn Teigen hans stora genombrott som soloartist, trots att bidraget misslyckades stort i finalen. ”Mil etter mil” fick nämligen inte ett enda poäng. ”Jahn Teigen är en legendar i ordets rätta bemärkelse. Teigens ’Adieu’ från ESC 1982 är en av de vackraste balladerna någonsin och hans 0 poäng för ’Mil etter mil’ är också klassisk. Han lämnar efter sig en enorm låtskatt som han hann få uppleva bli musikal förra året. Vi sörjer med Jahns familj och hela Norge i dag”‚ säger Christer Björkman, senior producent för svenska Melodifestivalen, i en kommentar till DN. Jahn Teigen föddes 1949 i norska Tønsberg och var aktiv som artist i nära 50 års tid. Han beskrivs efter sin död som en av landets mest kända och folkkära sångare och låtskrivare. Han har vid sidan av artistkarriären även programlett flera tv-program, samt medverkat i musikaler och filmer. ”Vår nationalskatt har gått bort. Hela Norge har ett kärt och nära förhållande till Jahn Teigen och hans musik har satt sina spår i oss alla. Tack för ditt fantastiska bidrag till norskt kulturliv; du kommer att saknas. Våra tankar går till hans familj. Vila i frid”, skriver Norges kulturminister Abid Raja (V) på Twitter. De senaste tolv åren har Jahn Teigen levt ett mer tillbakadraget liv och varit bosatt på en gård i svenska Ingelstorp, utanför Ystad. Hans manager uppger för norska nyhetsbyrån NTB att Teigen avled på ett sjukhus i staden under måndagskvällen. Jahn Teigen blev 70 år. Han sörjs närmast av sin 35-åriga dotter. Managern meddelar att familjen är i sorg och inte önskar kommentera dödsfallet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25438, "headline": "Jurist: ”Weinstein är i fängelse, där han hör hemma”", "summary": "NEW YORK. Kvinnorättsjuristen Gloria Allred har arbetat i fyra decennier för kvinnor som utsatts för övergrepp och trakasserier av USA:s mäktigaste män. I åtalet mot Harvey Weinstein representerade hon tre kvinnor som vittnade mot filmmogulen, som på måndagen dömdes för våldtäkt och övergrepp. – Det här är väldigt betydelsefullt för kvinnorna som haft modet att träda fram. Rättvisa har skipats och Harvey Weinstein är i fängelse, där han hör hemma, säger hon till DN efter domslutet i New York.", "article": "Gloria Allred är en levande legend i Hollywood. I fyra decennier har hon drivit rättsfall efter rättsfall mot mäktiga män som förgripit sig på kvinnor, i Hollywood, Washington och näringslivet. Hon har tidigare bland annat representerat kvinnor som anklagat Bill Cosby, Jeffrey Epstein, Roman Polanski och Donald Trump för sexuella trakasserier och övergrepp. Allred anses vara USA:s tyngsta jurist i diskrimineringsfrågor. I rättsfallet mot Harvey Weinstein hade hon en nyckelroll, då hon representerade tre av kvinnorna som vittnade mot Hollywoodmogulens sexuella övergrepp. På måndagen dömdes Weinstein för våldtäkt och övergrepp och riskerar nu 25 år i fängelse. DN träffade Gloria Allred direkt efter rättegången i New York. Var du överraskad att Harvey Weinstein dömdes? – Man vet aldrig vad en jury kan komma fram till, men jag är väldigt, väldigt nöjd med att de trodde på kvinnorna och att de kom fram till att det fanns bevisbörda bortom rimligt tvivel. Det var ingen enkel rättegång. Det här är väldigt betydelsefullt för kvinnorna som haft modet att träda fram. Rättvisa har skipats och Weinstein är i fängelse, där han hör hemma. Han får nu, slutligen, leva med konsekvenserna av sitt brottsliga beteende, säger hon. Sedan metoorörelsen tog fart i USA har Allred blivit en ledarfigur för de kvinnor som vittnat om övergrepp och trakasserier. Personligen avskydde Harvey Weinstein henne så mycket att han försökte förbjuda henne från rättssalen. Kommer den här domen förändra kulturen i Hollywood? – Kulturen i Hollywood har redan förändrats. Och det var kvinnorna som åstadkom förändringen. Men vi har en lång bit kvar, säger hon till DN. Ytterligare ett fall mot Harvey Weinstein väntar nu i Los Angeles. Även där representerar Allred en av kvinnorna, Lauren Young, som ska vittna mot Weinstein. Läs mer: Juryn: Weinstein skyldig till våldtäkt och övergrepp Så föll Harvey Weinstein – metoos huvudanklagade ", "article_category": "culture"}
{"id": 25443, "headline": "M och KD tar avstånd från SD:s public service-förslag", "summary": "Förra veckan röstade kulturutskottet ner ett förslag från SD om att kalla public service-bolagens chefer till riksdagen. M och KD tar i dag avstånd från förslaget, men partierna möter samtidigt kritik från S för deras ställningstagande under mötet på torsdagen.", "article": "Förra veckan röstade riksdagens kulturutskott ned ett förslag från SD om att kalla public sevice-bolagens chefer till riksdagen. Bakgrunden var att partiet haft synpunkter på innehåll i SVT:s ”Morgonstudion” samt SR:s program ”P3 med Rebecca och Fiona”. Förslaget blev senare känt genom rapportering av SVT:s Kulturnyheterna och väckte då starka reaktioner. ”Det är en gräns som har passerats, när man vill kalla publicister direkt till riksdagen för att stå till svars för en enskild publicering”, sa Hanna Stjärne, vd på SVT, i ett uttalande. Efter mötet har det dock funnits delade meningar kring hur diskussionerna i utskottet, vars möten sker bakom stängda dörrar, gick. I ett uttalande på fredagen hävdade SD att initiativet hade stöd av ett par andra partier i kulturutskottet. ”Att utskottet bjuder in företrädare för public service är inget nytt och det ska också tilläggas att vårt initiativ fick stöd av fler partier i utskottet”, skrev Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson Aron Emilsson i ett uttalande till DN. Vilka partier Emilsson syftade på är inte känt. I det kortfattade protokoll som upprättats efter utskottets möte ingår följande skrivning: ”Utskottet beslutade att avslå begäran och menar att det inte är aktuellt att kalla public service-bolagen till utskottet. Mot beslutet reserverade sig SD-ledamöterna.” Christer Nylander (L) är ordförande i kulturutskottet. Han vill inte berätta i detalj vad som sades under mötet. – Jag kan bara konstatera att det var ett parti som reserverade sig, och det var SD. Jag tog inte någon omröstning utan summerade diskussionen som varit, och då var en majoritet mot förslaget. Sedan fanns det så klart nyanser i hur man argumenterade, men det får varje parti definiera, säger Nylander till DN. Moderaterna och Kristdemokraterna är de partier som vid sidan av Sverigedemokraterna de senaste åren varit mest kritiska till hur public service-bolagen lever upp till sändningstillståndets krav på opartiskhet och saklighet. Bägge dessa partier hävdar i intervjuer med DN att de inte stöttar initiativ som handlar om att ställa public service-bolagens chefer till svars för opartiskhet vad gäller enskilda program. Lotta Finstorp är Moderaternas kulturpolitiska talesperson och satt med på mötet i torsdags då SD tog det kontroversiella initiativet. – Utskottssammanträdena är slutna, så jag kan inte gå in på vad enskilda ledamöter sa. Men jag kan säga vad jag själv sa och det handlade om sändningstillståndet. Vi går aldrig in på tablånivå, för där finns sändningstillståndet. Däremot är det motiverat att kalla public service-direktörerna till utskottet om något år när det nya sändningstillståndet har varat ett tag för att se hur det har effektuerats, säger Lotta Finstorp. Fanns det något i SD:s initiativ som Moderaterna är positiva till? – Nej, inte att ta in public service för att granska på tablånivå. Vad vi förhåller oss till är sändningstillståndet. Sedan finns Granskningsnämnden. Men i sändningstillståndet och det beslut som fattats i riksdagen har vi en reservation tillsammans med KD, som jag tror att SD också gick med på, som handlar om att vi vill se ett tydligare, opartiskt och sakligt public service. Men det handlar inte om tablånivå, säger Lotta Finstorp. Enligt Roland Utbult, kulturpolitisk talesperson för Kristdemokraterna, stöttade inte heller Kristdemokraterna det förslag som SD lade fram under mötet. – Jag såg det som att orsaken till att partiet lade fram förslaget var att de hade synpunkter på ett visst program. Därför kunde jag inte bifalla det, säger Roland Utbult. – Vi biföll inte deras reservation utan vi gick på majoritetslinjen. Det är viktigt att säga det. Annars hade det naturligtvis varit uppseendeväckande. I likhet med Moderaterna vill Kristdemokraterna dock gärna att de ansvariga för public service-bolagen kommer till utskottet, men då inom ramen för de möten som enligt Utbult brukar hållas en eller två gånger per mandatperiod. – Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att kalla dem till utskottet. Men då utifrån att vi har de vanliga samtalen, där de först presenterar sin verksamhet och sedan ställer vi frågor, säger Roland Utbult och fortsätter: – Jag tycker det är bra att man har ett pågående resonemang. Inte minst när det gäller saklighet och oberoende. Och bolagen brukar dyka upp, senast de var där ställde vi frågor till Hanna Stjärne och de andra. Förklaringen från M och KD ifrågasätts dock på måndagen av Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar. Hon hävdar att partierna inte tydligt tog avstånd från SD:s förslag. ”Formellt har de inte reserverat sig. Så på så sätt är det rätt att de inte ställt sig entydigt bakom SD. Men KD såg inte problem med att kalla in bolagen utan ställde sig i diskussionen bakom deras begäran, och M tyckte motiveringen inte höll för att kalla in dem”, skriver Lawen Redar i ett sms till DN, och fortsätter: ”Det uttrycktes aldrig från vare sig M eller KD att detta var allvarligt eller problematiskt. Det tycker jag är anmärkningsvärt sett till att alla andra partier uttryckte avstånd och med kraft avslag.” DN har sökt Aron Emilsson angående hans uttalande om att fler partier gav stöd till initiativet. På fredagen beskrev han anledningen till partiets förslag på följande sätt: ”Syftet är att ge dem (public service-bolagen, reds. anm) en chans att redogöra för deras syn på tittares och lyssnares starka reaktioner efter den senaste tidens ensidiga inslag, bland annat om förnedringsrånen. Samt att ge utskottet möjlighet att ställa frågor om hur de ser på måluppfyllelsen om kraven på opartiskhet och saklighet.” Läs mer: SD ville kalla cheferna på SVT, SR och UR till riksdagen efter missnöje med program Hanna Stjärne om SD:s krav: ”En gräns har passerats” ", "article_category": "culture"}
{"id": 25457, "headline": "Borgarrådet om striden kring Börshuset: ”Vi har en stämningsansökan redo”", "summary": "Stockholms stad och Svenska Akademien har inte kunnat enas i tvisten kring Börshuset. Frågan kommer nu allt närmare en domstolsprocess. – Jag är fullt redo att gå till domstol och vi har en stämningsansökan redo att lämna in, säger bostads- och fastighetsborgarrådet Dennis Wedin (M).", "article": "Det var i mars förra året som Stockholms stad formellt tog kontakt med Svenska Akademien avseende Börshuset. Staden vill omförhandla hyresavtalet som bedömts medföra att nära sex miljoner kronor i möjliga hyresintäkter uteblir varje år. Svenska Akademien förklarade dock på ett tidigt stadium att institutionen inte har något som helst intresse av att häva avtalet eller sluta en ny överenskommelse. – Vi kommer naturligtvis inte vara oartiga, men det finns inget att förhandla om. Akademien har redan betalat hyran och kommer inte att förhandla om att göra det igen. Någon öppen förhandling ser jag inte framför mig, men är det så att kommunen vill bryta avtalet får man i så fall pröva frågan i domstol, har ledamoten Eric M Runesson tidigare sagt till DN. Efter nästan ett år av diskussioner mellan parterna har de fortfarande inte kunnat enas. Och på fredagen valde Svenska Akademien att öppet kommentera hur institutionen ser på tvisten. I en åtta sidor lång skrivelse som skickats till DN redogör Svenska Akademien för varför institutionen har juridiken på dess sida, och varför stadens krav på ytterligare ersättning från institutionen således kan avvisas. Akademien poängterar i skrivelsen att det inte finns skälig grund för staden att häva avtalet, och uppger att den är beredd att möta staden i domstol: ”Staden avser att väcka talan mot Akademien i domstol. Akademien avser att gå i svaromål. Om staden når framgång med sitt krav har Akademien att välja mellan att lämna huset eller att kraftigt reducera sitt finansiella stöd ur egna medel till språk och litteratur”, står det i skrivelsen. Akademien framhåller att stadens krav på ytterligare hyra ”står i strid med alla tidigare tolkningar av avtalet”, och fortsätter senare: ”Akademien söker en långsiktigt hållbar lösning på sitt lokalbehov och hoppas på en dialog med staden baserad på stadens tidigare inställning att Akademien vore den logiska ägaren av huset och att en sådan lösning skulle vara utmärkt.” Bostads- och fastighetsborgarrådet Dennis Wedin (M) säger på fredagen till DN att staden varit mån om att ha en respektfull dialog med Akademien. – Men det kan inte vara en evighetslång diskussion. Huvudfrågan handlar om huruvida det här är ett hyresavtal eller inte. Från stadens sida anser vi att den frågan nu måste redas ut, säger Dennis Wedin. Staden satte enligt Wedin en ”deadline” på diskussionerna, som löpte ut i mitten av februari. Nu vill man inom kort träffa Svenska Akademien för ett sista möte, för att ta reda på vilken som är institutionens slutgiltiga inställning i frågan. Enligt Dennis Wedin handlar det i första läget att komma överens om vilken typ av avtal man har gällande Börshuset. – Om Svenska Akademien fortsätter att vidhålla att det handlar om ett nyttjandeavtal, och inte ett hyresavtal, då är nästa steg för oss att det här ska prövas i domstol, säger Dennis Wedin, och fortsätter: – Jag är fullt redo att gå till domstol och vi har en stämningsansökan redo att lämna in. En domstolsprocess är enligt Wedin fortfarande möjlig att undvika. För det krävs dock enligt honom att man kan nå en samsyn kring vilken typ av avtal det är. – Om vi båda är överens om det, då startar en annan process där vi ska bestämma vad hyresnivån ska ligga på, säger han. Det berörda avtalet för Börshuset skrevs år 1914 och handlar om en yta på cirka 2.000 kvadratmeter. Akademien fick, mot en kostnad på, i den tidens penningvärde, en halv miljon kronor ”för all framtid” nyttjanderätt till lokalerna. Några år senare betalade Akademien ytterligare 100.000 kronor för uppvärmning och underhåll av lokalerna. I avtalet finns en paragraf som kan innebära att staden blir återbetalningsskyldig av det fulla beloppet, 600.000 kronor, utifall att avtalet skulle sägas upp. Akademien har påtalat att den summan, om det skulle bli aktuellt att avtalet sägs upp, ska beräknas utifrån dagens penningvärde. Det skulle sammanlagt innebära en ersättning på minst 30 miljoner kronor, men enligt Akademien borde summan kunna bli större än så. Läs mer: Svenska Akademien vill träffa påven Horace Engdahl om konflikten med Kjell Espmark: Ett smärtsamt drama ", "article_category": "culture"}
{"id": 25472, "headline": "Steve Sem-Sandberg och Johan Jönson nominerade till Nordiska rådets litteraturpris", "summary": "DN-medarbetaren Steve Sem-Sandberg och poeten Johan Jönson nomineras till Nordiska rådets litteraturpris 2020.", "article": "Under torsdagen offentliggjordes nomineringarna till Nordiska rådets litteraturpris 2020. Totalt 13 författare som skriver på något av de nordiska språken nomineras till det anrika priset. För Sveriges del rör det sig alltså om Steve Sem-Sandberg och Johan Jönson. DN-skribenten Sem-Sandberg nomineras för sin roman ”W” om den historiska gestalten Johann Christian Woyzeck. Johan Jönson nomineras för diktsamlingen ”Marginalia/Xterminalia”. – Det känns väldigt roligt. Det är ett otroligt stort pris, både sett till äran och till prissumman. Jag är väldigt glad, säger Steve Sem-Sandberg till DN. – Jag blev ju nominerad till Augustpriset förra året, och i år dels till Sveriges Radios romanpris och nu det här. Det känns som ett kvitto på att boken har nått ut till många olika sorters läsare av olika skäl. Det är ju det man drömmer om som författare, säger han. Sem-Sandberg har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris två gånger förut, 2003 och 2010. – Vi får hoppas att det blir tredje gången gillt nu då! skrattar han och tillägger: – Nej, det spelar inte så stor roll om jag vinner eller inte. Det kan man ändå inte påverka. Men det känns förstås jätteroligt att bli nominerad. Nordiska rådets litteraturpris har delats ut sedan 1962. Prissumman, 350.000 danska kronor, går till ett skönlitterärt verk på något av de nordiska språken. Verket ska uppfylla ”höga litterära och konstnärliga krav”. Vinnaren avslöjas på en prisceremoni i Reykjavik den 27 oktober i år. Nominerade till Nordiska rådets litteraturpris 2020 Danmark ”YAHYA HASSAN 2” av Yahya Hassan (Gyldendal) ”HHV, FRSHWN – Dødsknaldet i Amazonas” av Hanne Højgaard Viemose (Gyldendal) Finland ”Vem dödade bambi?” av Monika Fagerholm (Förlaget M) ”Ihmettä kaikki” av Juha Itkonen (Otava) Färöarna ”Ikki fyrr enn tá” av Oddfríður Marni Rasmussen (Sprotin) Island ”Lifandilífslækur” av Bergsveinn Birgisson (Bjartur) ”Kláði” av Fríða Ísberg (Partus forlag) Norge ”Den gode vennen” av Bjørn Esben Almaas (Oktober forlag) ”Vi er fem” av Matias Faldbakken (Oktober forlag) Det samiska språkområdet ”Juolgevuoddu” av Niillas Holmberg (DAT) Sverige ”Marginalia/Xterminalia” av Johan Jönson (Albert Bonniers förlag) ”W” av Steve Sem-Sandberg (Albert Bonniers förlag) Åland ”När vändkrets läggs mot vändkrets” av Mikaela Nyman (Ellips förlag) Läs mer: Bokrecension: Trollbindande om den hunsade mördaren Woyzeck Bokrecension: Johan Jönsons dikter skär rakt in i veka livet ", "article_category": "culture"}
{"id": 25473, "headline": "Storbråk kring bokbranschens topplista: ”Mitt värsta bakslag som författare”", "summary": "Författaren Sofie Sarenbrant rasar efter hon utelämnats från listan över fjolårets mest sålda svenska böcker. – Det är en katastrof. Det handlar om statistik man ska kunna lita på, säger hon till DN. Hennes förlag Bookmark beskyller de ansvariga för ”maktmissbruk” – men kravet på att listan ska göras om avvisas, rapporterar Svensk Bokhandel.", "article": "Bråket i bokbranschen inleddes tidigare i veckan, i samband med att Bokhandlareföreningen och Förläggareföreningen publicerade listan över de 20 mest sålda böckerna i Sverige under fjolåret. Författaren Sofie Sarenbrant, som skrivit deckaren ”Skamvrån”, publicerade ett inlägg på Instagram, och berättade att siffrorna för hur många som lyssnat på titeln som ljudbok inte räknats med i statistiken. Det här medförde enligt Sarenbrant att 100.000 lyssningar på hennes bok fallit bort och därmed lämnades hon utanför topplistan: ”Mitt värsta bakslag som författare inträffade i dag”, skrev hon. – Det här är det stora kvittot på hur det går, men jag var över huvud taget inte med på listan. Hela bokbranschen och återförsäljarna tittar på den här listan, och även min agent använder den här han jobbar mot utlandet. Den är otroligt viktig, säger Sofie Sarenbrant till DN. – Min trovärdighet som författare kan också komma att ifrågasättas, när jag vill publicera något om olika framgångar med siffror på försäljningen. Det handlar om flera olika delar, förutom att det är fel. Det är en katastrof. Det handlar om statistik man ska kunna lita på. Boken ”Skamvrån” ges ut av förlaget Bookmark, som även ger ut Alex Schulmans ”Bränn alla mina brev”. Hans bok hamnade på plats 15 på topplistan, men även för den titeln saknades lyssningssiffrorna. På topplistan hade en fotnot lagts till där det stod, apropå Schulmans bok, att statistiken för ljudboken inte räknats med. ”Om denna försäljning inräknats hade titeln sannolikt haft en högre placering på topplistan”, står det i fotnoten. Företaget Bokinfo, som samlar in försäljningsstatistik, förklarar händelsen för Svensk Bokhandel, som var först med att rapportera om händelsen, med att den information som förlaget först rapporterat in kring titlarna varit ofullständig. Den uppgift som först saknades i systemet, som i hög utsträckning är automatiserat, var författarnamnet. Förlaget Bookmark kompletterade senare uppgifterna. Och enligt vd:n Claes Ericson ska man i inledningen av februari ha fått en bekräftelse på att lyssningssiffrorna skulle ingå i statistiken. Ericson har visat ett mejl för DN, där en medarbetare från Bokinfo (3/2) tackar för att förlaget lagt in nya titlar på tjänsten och uppgett att de kommer att ingå på topplistan. ”Det är många som med mig kräver att den korrekta listan, som återspeglar årsförsäljningen 2019, nu måste publiceras. Det är en skandal för de enskilda personerna, i det här fallet Alex Schulman och Sofie Sarenbrant, att uppdragsgivarna vägrar att offentliggöra den. Och lika allvarligt är den skadade trovärdigheten för statistiken. Att i detta läge aktivt ta beslutet att inte publicera denna lista är både tjänstefel och maktmissbruk”, skriver Claes Ericson till Svensk Bokhandel. – Det är tjänstefel att inneha en lista som återspeglar verkligheten bättre än den som som är publicerad och ändå inte gå ut med den. Och det är maktmissbruk att sitta på korrekt information utan att offentliggöra den, säger Claes Ericson till DN. Förläggareföreningens besked på torsdagen är att listorna inte kommer att uppdateras. – Just nu har jag inget annat besked, men det pågår ett samtal i vår styrelse och med Bokhandlareföreningen, säger vd Kristina Ahlinder till DN. Hon beklagar det inträffade men påpekar samtidigt att förlagen själva har ansvar att så tidigt som möjligt registrera titlarna i Bokinfo. – Det är väldigt olyckligt att det har blivit så här. Vi tycker det allihop, både Bokhandlareföreningen och Förläggareföreningen. Vi vet att statistiken inte är komplett men vi jobbar för att få den så komplett som möjligt och att den ska spegla svensk bokmarknad, säger Kristina Ahlinder. Det handlar enligt Ahlinder om en ”rad olyckliga omständigheter” som gjort att vissa uppgifter inte finns med i statistiken. – Det ligger också ett ansvar på förlagen att registrera sina titlar och de format man vill ha med i Bokinfo och det gör man lämpligen när titeln är ny.  Sofie Sarenbrant har under veckan fortsatt sin kritik mot Förläggareföreningen. Hon har även fått stöd av den författare som toppar listan, Camilla Läckberg, som skriver på Instagram: ”Jag vill att nuvarande lista ogiltigförklaras och en ny tas fram med KORREKT underlag.” – Jag hade inte kunnat ana att Förläggareföreningen skulle välja att mörka den riktiga listan. Jag tycker att det är en självklarhet att den ska korrigeras, säger Sofie Sarenbrant. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25478, "headline": "30 kulturpersonligheter i öppet brev till Kinas president Xi Jinping: ”Frige Gui Minhai!”", "summary": "”Vi kräver att Gui Minhai friges. Och vi kräver att Kinas Sverigeambassadör Gui Congyou slutar hota personer som kritiserar Kina och engagerar sig för den fängslade svensken”, skriver 30 röster inom svenskt kulturliv i ett öppet brev till Kinas president Xi Jinping.", "article": "Det har gått över fyra år sedan den svenske medborgaren, författaren och förläggaren Gui Minhai kidnappades i Thailand och sedan fängslades i Kina. Fallet har fått allt större uppmärksamhet, både i Sverige och även internationellt. Inte minst Kinas totala brist på respekt för Gui Minhais mänskliga rättigheter och grundläggande internationella rättsprinciper har fått fler och fler personer att engagera sig i frågan. Kinas ambassad i Stockholm har en hemsida och under ”Spokesperson’s remarks” drevs inledningsvis en smutskastningskampanj mot dem som engagerar sig i Gui Minhais fall. Listan över journalister, redaktioner, politiker, organisationer och forskare som drabbats av ambassadens påhopp kan göras lång. Kinas Sverigeambassadör Gui Congyou har på senare tid trappat upp retoriken. När Svenska Pen i november 2019 tilldelade Gui Minhai Tucholskypriset meddelade ambassadören att organisationen skulle ”drabbas av konsekvenserna av sina egna handlingar”. Och inför beskedet att kulturminister Amanda Lind skulle dela ut priset trots kritik från Kina hotade ambassadören att kulturministern skulle portas från Kina. Sverige är en demokrati. Det betyder att vi har yttrandefrihet. Vi försvarar den genom att inte låta oss tystas av hot och förolämpningar från utländska diplomater. Vi som undertecknar detta brev värnar vårt lands och våra medborgares demokratiska rättigheter. Därför kräver vi att: • Kinas Sverigeambassadör Gui Congyou slutar hota och förolämpa personer som kritiserar Kina och engagerar sig för Gui Minhai. • Kina ska respektera Gui Minhais mänskliga rättigheter. • Kina ska frige Gui Minhai och låta honom återvända hem! Vi som skriver under uppropet: Kristina Ahlinder, vd Svenska Förläggareföreningen Robert Aschberg, ordförande Publicistklubben Kurdo Baksi, författare och opinionsbildare Jesper Bengtsson, ordförande Svenska Pen Eva Bonnier, förläggare Albert Bonniers förlag Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt Jennifer Clement, författare och ordförande Pen International Christophe Deloire, generalsekreterare Reportrar utan gränser Peter Englund, författare och ledamot i Svenska Akademien Magnus Fiskesjö, professor, Cornell University Eva Gedin, vd Norstedts Förlagsgrupp Angela Gui, dotter till Gui Minhai Erik Halkjær, ordförande Reportrar utan gränser Richard Herold, förlagschef Natur & Kultur Ulrika Hyllert, ordförande Journalistförbundet Lisa Irenius, kulturchef Svenska Dagbladet Martin Kaunitz, förläggare Kaunitz-Olsson David Lagercrantz, författare och ledamot av Svenska Pen Ola Larsmo, författare och ledamot av Pen International Marianne Lindberg De Geer, konstnär och författare Torbjörn Lodén, professor emeritus i Kinas språk och kultur Karin Olsson, kulturchef Expressen Karin Pettersson, kulturchef Aftonbladet Grethe Rottböll, ordförande Sveriges Författarförbund Alex Schulman, författare Steve Sem-Sandberg, författare Björn Werner, kulturchef Göteborgs-Posten Björn Wiman, kulturchef Dagens Nyheter Elisabeth Åsbrink, författare och f.d. ordförande Svenska Pen Ida Ölmedal, kulturchef HD-Sydsvenskan  Uppropet publiceras samtidigt i flera svenska tidningar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25480, "headline": "Per Svensson: Alla vet vad vi kan göra åt lidandet i Idlib – men att säga det vore politiskt självmord", "summary": "Omkring en miljon flyktingar i Syrien har jagats in i ett hörn vid den turkiska gränsen. Men vi i Europa vill aldrig mer uppleva 2015. Vi har gjort vårt. Vi har ansträngt oss nog. Vi går på knäna. Vi tyar inte mer, skriver Per Svensson.", "article": "Europa är lamslaget av skräck för ett spöke. Flyktingströmmarnas spöke. Så förfärlig är denna gengångare att Europa gör allt för att slippa se och höra henne. Det underlättas av att hon bara med svårighet kan rassla med sina kedjor eftersom hon så omsorgsfullt och effektivt fjättrats med dem. Det som nu sker i Idlib är oerhört, men det oerhörda har spätts ut till vatten under snart tio år av krig i Syrien. Under några timmar eller dygn kan det bildas obehagliga vattenpölar i nyhetsmedierna, men de rinner snart undan. Mellan 800.000 och en miljon flyktingar, merparten av dem kvinnor och barn, många av dem sedan länge på flykt från andra delar av Syrien, jagas nu av al-Assads och Putins krigsmaskin in i ett hörn vid den för dem stängda turkiska gränsen. Där är de hänvisade till att överleva eller dö bäst de kan under de iskalla vinternätterna. Den syriska diktatorn säger sig ha inlett en slutoffensiv mot de islamistiska terroristgrupper som bitit sig fast i provinsen. Han gör det på tyranners och krigsförbrytares vis; slå mot de svagaste, ta de oskyldiga som gisslan. Man ser framför sig en gigantisk hjullastare som skyfflar människomassorna framför sig för att sedan dumpa dem vid Erdogans mur, som ju åtminstone i bildlig mening förstärkts med betong han fått av oss, av det spökrädda Europa. Vi har en deal med honom. Han får betalt, kontant och politiskt, för att hålla spöket inlåst. Vi vill ju aldrig mer uppleva 2015. Vi har gjort vårt. Vi har ansträngt oss nog. Vi går på knäna. Vi tyar inte mer. Vi har Jimmie Åkesson att ta hänsyn till. Det är faktiskt synd om oss också. Turkiet har härbärgerat mellan 3 och 4 miljoner syriska flyktingar, runt en sjättedel av Syriens befolkning före kriget. Det ger viss tyngd åt Erdogans både outtalade och uttalade hot om att öppna de västra portarna och låta flyktingströmmarna skölja in över Europa. Det i sin tur gör det svårt för EU att trovärdigt protestera när Erdogan stänger den östra porten, och precis som vi slår fast att nu finns det inte plats för fler lidande syrier. Europa suckar. Vi vill ju så väl, men vad kan vi göra? Alla vet vad vi kan göra åt det, men att säga det är politiskt självmord. Erdogan suckar också, av belåtenhet. Nu kan han och al-Assad i mer eller mindre öppet samförstånd genomföra de etniska rensningar och folkförflyttningar de länge önskat sig. Det finns avgrundsdjupa, helt avgörande, skillnader mellan ”flyktingfrågan” på 30-talet, prologen till Förintelsen, och dagens flyktingkatastrofer. Men det finns också förhållningssätt som går igen. Jag läser ”Medlöparna”, en kritikerrosad syntes av familjehistoria och historiereportage av Géraldine Schwarz, och fastnar för hennes påminnelse om den stora flyktingkonferensen på Hôtel Royal i Évian-les-Bains vid Genèvesjön i juli 1938. Företrädare för världens länder, ja också Sverige var representerat, hade samlats för att diskutera vad som kunde göras för att ge 385.000 tyska och 185.000 österrikiska judar en fristad. Svaret var: Ingenting. Man hade redan gjort så mycket. ”Mättnadsgraden” var nådd. Israels blivande premiärminister Golda Meir deltog i konferensen som ”observatör”. Schwarz citerar en reflektion Meir senare gjorde: ”Att sitta i denna magnifika sal och höra hur den ansvariga från 32 stater, den ena efter den andra, förklarade hur gärna de skulle vilja ta emot flyktingar men att de var alldeles förtvivlade över att behöva säga att det var omöjligt... det var en traumatiserande upplevelse.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 25485, "headline": "Bok om fransk övergreppsskandal ges ut på svenska", "summary": "Fransyskan Vanessa Springoras debutroman ”Samtycket” ges ut på svenska i november, på Albert Bonniers förlag.", "article": "När Vanessa Springoras debutroman ”Le consentement” gavs ut i Frankrike i januari fick den stor uppmärksamhet både i hemlandet och internationellt. Boken handlade om hur hon som 14-åring utnyttjades sexuellt av den då 50-åriga författaren och kulturpersonligheten Gabriel Matzneff. Boken har sålts till 17 länder, och i november ges den ut på svenska på Albert Bonniers förlag. – ”Samtycket” är en bragd på så många vis. Vanessa Springora skriver fram sitt unga jag i en bok som berör, upprör och svider att läsa. Det är ett vittnesmål om övergrepp med omgivningens tysta samtycke, en dissektion av groomingens mekanismer oavsett tid och plats, säger Lotta Aquilonius som är förläggare på Albert Bonniers Förlag, i ett pressmeddelande. Läs mer: Kulturskandal skakar Frankrike – uppburen författare hade sex med minderåriga Malin Ullgren: Jag känner igen kulturvärldens benägenhet att bortse från ett övergrepp ", "article_category": "culture"}
{"id": 25487, "headline": "Pendlingar mellan skämt och skarp samhällskritik", "summary": "Den samiska konstnären Carola Grahn har intagit Röda Stens konsthall i Göteborg, med väldiga vedskulpturer och variationsrika installationer. Hennes första stora separatutställning är ett rejält genombrott, tycker Birgitta Rubin", "article": "Utställning ”I have scrutinized every stone and log on the southwest side of the mountain” Carola Grahn Röda Sten, Göteborg. Visas t o m 5/4 Vi är mitt i en samisk kulturboom. En flodvåg av konst, film, musik och litteratur, med rötter i såriga samiska erfarenheter och särpräglade traditioner. Inom konsten har flera generationer samiska konstnärer lyfts fram nästan samtidigt, med framträdande profiler som Britta Marakatt-Labba, Katarina Pirak Sikku och Tomas Colbengtson, följt av de yngsta; Anders Sunna, Olof Marsja och Carola Grahn. Nu har Röda Sten i Göteborg upplåtit hela konsthallen åt Carola Grahns utställning med den långa titeln ”I have scrutinized every stone and log on the southwest side of the mountain”. Det är en fras ur en video som ingår i denna retrospektiv, med en jagberättelse om ett misslyckat försök att hitta en siedi (en helig stenformation). De senaste åren har jag sett flera intressanta verk av Grahn i olika sammanhang men detta är hennes första större separatutställning. Hon är född 1982 och uppvuxen i Jokkmokk, med en svensk mamma och samisk pappa, och utbildad på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, såväl som Beckmans designhögskola och fotoskolan i Gamleby. Carola Grahn leker och laborerar med genrer och tekniker, utforskar och utmanar alla tänkbara roller utifrån den feministiska parollen ”det personliga är politiskt”; same, svensk, vit, konstnär, kvinna, mor. Därtill pendlar hon mellan globala och lokala perspektiv, mellan fin- och populärkulturella referenser, skämt och skarp samhällskritik. Det börjar redan i konsthallens entré, med den fräcka installationen ”Shop”. Här är porslinsmuggar dekorerade med selfier av Grahn, iklädd traditionell samisk dräkt, från en performance på Västerbottens museum. Det är bara det att hon bär fel sorts kolt utifrån sin lulesamiska bakgrund. Ett traditionsbrott som på en gång diskuterar autenticitet och tillhörighet, men också är en kommentar till exotiseringen av samisk konst och hantverk, som allt för länge förpassats till kulturhistoriska museer och souvenirshoppar. Intill står en stadig frysbox, en sådan som finns i alla samiska hem där det jagas och fiskas. På fronten finns en bild av familjens hus i vinterskrud och i boxen vaniljglasstrutar, inpackade i papper med konstnärens porträtt, som vernissagepubliken fick kalasa på. ”Ice ice baby” är den fyndiga titeln, efter låten av den vita hiphopartisten Vanilla Ice. Den referensen hade jag missat utan konsthallens och curatorns utmärkta pedagogiska arbete. Varje verk presenteras med korta, informativa texter, som ger många fler möjligheter att upptäcka alla lager i Carola Grahns verk. En trappa upp slår doften av skog mot mig, stark och ljuvlig. Det är berg av brasved som luktar, vackert travade björkklabbar i verket ”Mur”, en symbolisk skiljelinje precis vid ingången. Mitt i rummet reser sig den mäktiga, trappformade vedskulpturen ”Fasad”, 4 x 4 x 4 meter. Travandet i sig är en interaktiv akt, ett mödosamt arbete som konstnären alltid kopplar till ett utbyte av berättelser, om alltifrån identitet till sorg och psykisk ohälsa. Grahn sätter dessutom en ära i att använda lokalt producerat material, som efter utställningen återlämnas, som en del i ett cykliskt förlopp. Det finns förstås också en poäng med att använda ved som material i ett före detta pannhus. Det är imponerande hur Carola Grahn tar i anspråk Röda Stens katedrallika huvudsal, med dryga tio meter i takhöjd och höga fönster ut mot älven. Det varma naturmaterialet trä samspelar förbluffande fint med den råa, slitna interiören, med betongpelare, rör i taket och färgstark graffiti på tegelväggarna. Men lägg till det kaskader av infallande ljus. Här ska man långsamt insupa atmosfären och läsa de 15 dikter som är uppnålade på en vägg. En poetisk svit som Carola Grahn inleder med ”Det mest samiska jag har/ är smärtan”. En skranglig spiraltrappa upp fortsätter utställningen, med en hoppborg i plast. Den är formad som ett berg i Disneystil, som cykliskt pumpas upp och krymper ihop. Flämtandas. Titel ”Siedivárre” betyder heligt berg – här i skräpmaterialet plast, en vass kommentar till hur vårt konsumtionssamhälle behandlar naturen. På väggarna hänger verk i serien ”Anteckningar om hud”, varav några visats tidigare. Här parodierar Grahn manliga mästare som Malevitj och Fontana – den senare med ett snitt i renhud, som sedan sytts ihop likt ett sår. Andra verk i serien är skapade med sentråd och kläde (kolttyg), i olika färger och geometriska former. Här citerar och krockar hon olika referenser och traditioner på postmodernt vis. Sängskulpturen i samma rum tillhör mina favoritverk, med en kopia av den yllefilt som de samiska barnen i decennier tilldelades på de svenska internatskolorna. Det färgglada täcket är mönstrat med naivistiska samiska scener och i den övre kanten har Carola Grahn broderat sitt eget tillägg; ”Godnatt lille lapp, godmorgon svensk”. Vilket förstås anspelar på den hårdföra försvenskningspolitiken. Själv tänker jag att styrkan hos många samiska konstnärer ligger i att de är uppväxta med en högstående hantverkstradition, samtidigt som de erövrat modern teknik och nya idéer på konstskolorna. En hotad kultur känns nog dessutom extra viktig att hålla levande men också att utveckla. Samtidigt är det hög tid att de koloniala övergreppen, exploateringen av naturtillgångar och rasismen mot samerna blir belysta. Läs mer: Så fördrevs samerna från sina hem Det är uppenbart att Carola Grahn tänkt mycket på den globala urfolksrörelsens brännande teman, särskilt synligt på konsthallens översta våning. Där sammanstrålar hennes tankevärld i installationen ”Look who’s talking”, med 12 samordnade videoskärmar i en loop. Texter flimrar förbi och hoppar mellan skärmarna, liksom bilder av renar, trolltrummor, rovfåglar, stjärnhimlar och den samiska aktivisten Elsa Laula i dialog med ett ”jag”. Här hade jag önskat ett något lugnare flöde, för att hinna smälta innehållet – om alltifrån självtvivel och att vara vit i ett urfolkssammanhang, till tvångsförflyttningarna av samer och självmorden bland unga renskötare. Trots detta en starkt final på en skojig, skarp och skickligt komponerad utställning, i mitt tycke Carola Grahns stora genombrott. Läs mer: Sårig samisk historia med konsekvenser än i dag ", "article_category": "culture"}
{"id": 25488, "headline": "Gloria Steinem och Göran Persson får Gilel Storch Award", "summary": "Det svenska människorättspriset Gilel Storch Award går i år till två pristagare – aktivisten Gloria Steinem och Sveriges tidigare statsminister Göran Persson.", "article": "I år får två pristagare det unga människorättspriset Gilel Storch Award. Den första är den amerikanska feministen och författaren Gloria Steinem – ”för hennes livslånga och hängivna insatser för kvinnorörelsen, för mänskliga rättigheter och mot diskriminering”, lyder motiveringen. Gloria Steinem, född 1934, är en av världens mest kända feministiska aktivister. Hon delar priset med den tidigare svenska statsministern Göran Persson, som prisas för sitt ”ihärdiga bidrag i kampen mot antisemitism och konstruktiva insatser för att etablera och stödja utbildning, forskning och vidmakthållandet av minnet om Förintelsen”. I motiveringen lyfts hans kampanj från 1997 för att upplysa svenska folket om Förintelsen, som bland annat ledde till boken ”Om detta må ni berätta”. Gilel Storch Award, till minne av den svensklettiske Gilel Storch som bidrog till att rädda judar från Förintelsen, instiftades 2018 av föreningen Judisk kultur i Sverige. Priset delas årligen ut till människor som ”genom framstående verksamhet har bidragit till att främja demokratiska, universella och humanistiska värden i Gilel Storchs anda”, enligt Storchs Stiftelse som väljer ut pristagarna. Förra året gick priset till Ruth Bader Ginsburg, domare i USA:s högsta domstol. Prisceremonin äger rum i Konserthuset i Stockholm den 11 maj. Läs mer: Jackie Jakubowski: Han var beredd att förhandla med djävulen för att rädda judiska liv Stående ovationer för Ruth Bader Ginsburg ", "article_category": "culture"}
{"id": 25491, "headline": "Med bortglömda veck gör han lyxmode av en enkel skjorta", "summary": "Med gamla sömnadstekniker skapar Olivier Saillard haute couture-konst av stora säckiga t-shirtar och helt vanliga skjortor. Nu visas hans modekonst på ”Art in fashion” på Sven-Harrys konstmuseum. – För mig handlar lyx inte om pengar, det är mer en fråga om attityd och elegans.", "article": "Modehistorikern och museichefen Olivier Saillard har gjort över hundrafemtio modeutställningar de senaste tjugofem åren. Däribland några av vår tids mest inflytelserika. Det finns inte en betydelsefull epok eller kreatör i modets historia som han inte synat i sömmarna, bokstavligen. Ändå tvekar han inte en sekund när jag frågar vilken av alla utställningar genom åren han själv är mest nöjd med. Den om Madame Grès, på Musée Bourdelle i Paris. Det var 2011. Olivier Saillard var nyutnämnd chef för modemuseet Palais Galliera i Paris. Museibyggnaden hade stängt för renovering så han iscensatte i stället utställningen i skulptören Antoine Bourdelles ateljé, som numera är ett museum. Det blev ett storslaget, emotionellt och poetiskt möte. Madame Grès tidlösa, draperade och plisserade design i dialog med Bourdelles monumentala skulpturer. En enkel utställning som gjordes med mycket små medel, men som fick stor effekt, säger han. När vi ses på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm är han på besök för att delta i utställningen ”Art in fashion”. Inte som utställningsmakare dock, utan som modeskapare. Olivier Saillard bestämde sig för ett par år sedan för att lämna prestigejobbet som chef på Palais Galliera för att påbörja ett helt nytt kapitel i livet – som modekreatör. Resultatet blev projektet ”Mode povera” som nu ställs ut på Sven-Harrys. Ett antal enkla, vita t-shirtar och skjortor, konstfullt veckade och vridna till nya former, och effektfullt exponerade som dyrbara konstverk på stiliserade stafflier. Olivier Saillard beskriver det uppmärksammade projektet som en samtidskollektion som i likhet med ett museum bygger på att samla in och bevara. Skillnaden är att det inte är objektet som är i fokus för bevarandet, utan kunskapen om hantverket. Draperings- och sömnadstekniker som utvecklades under haute couturens glansdagar på nittonhundratalet, och som i dag mer eller mindre fallit i glömska. – När jag gjorde utställningen om Madame Grès lärde jag känna en sömmerska och en modell som hade arbetat för henne mot slutet av hennes långa karriär. Vi kände alla tre att vi borde skapa något tillsammans. En dag såg jag av en slump en gigantisk vit t-shirt som burits av en mycket stor man. Jag kollade runt på internet och insåg att det gick att hitta fler enorma t-shirtar, oftast i USA. Det fick bli det enkla grundmaterialet för vår första kollektion, säger han. Namnet på projektet, ”Mode povera”, är en hyllning till sextiotalets radikala konströrelse arte povera. Likt dem utgår Olivier Saillard och hans medarbetare från enkla vardagsmaterial. – För mig handlar lyx inte om pengar, det är mer en fråga om attityd och elegans, säger han. Varje plagg draperas fram i ateljén i Paris med hjälp av hantverkstekniker som sömmerskan Martine Leonir lärde sig hos Madame Grès. Modellen Axelle Doué – som också har vanan inne från den legendariska modeskaparens ateljé agerar provmodell. – Vi har försökt drapera på dockor, men det fungerar inte, det krävs en levande kropp för att skapa uttrycket vi eftersträvar, säger Olivier Saillard. I nästa kollektion, som presenteras i en performance med skådespelaren Charlotte Rampling under haute couture-veckan i Paris i juli i år, har de valt att utgå från ytterligare ett ikoniskt plagg, den svarta kostymen. Olivier Saillard visar mig ett antal snapshots från en workshop. Kostymplaggen har samma avantgardistiska touch som de vita t-shirtarna och skjortorna. Enkelt och utsökt. – Den här metoden, att skapa unika kreationer av enkla standardplagg med hjälp av gamla couturetekniker och på levande modell, tilltalar mig. Det ger en möjlighet att skapa nytt utan att addera fler plagg i en värld som redan är överfull, säger han. Han vill inte skapa ett nytt varumärke, och har därför vare sig logga eller etikett i plaggen. – Det handlar om något mer intimt och personligt. Vi säljer plaggen direkt till kunderna. Lite som en trädgårdsmästare som åker till marknaden allteftersom frukten mognar. Jag tycker att jag har hittat ett sätt att arbeta som känns relevant i dag. En poetisk, känsloladdad metod som jag vill fortsätta att utforska, säger han. Vilket påminner honom om ett råd han en gång fick av modeskaparen Azzedine Alaïa: ”Får du en god idé, se till att fånga den och arbeta på den så länge det behövs. Man måste inte ständigt komma med nya idéer.” Azzedine kunde jobba med formen på en kavaj i tio år. Det tyckte han var en lagom takt. Madame Grès var inne på samma spår. Det finns visserligen andra modeskapare som var skickligare rent tekniskt, som Madeleine Vionnet och Cristobal Balenciaga, men Madame Grès hade en noggrannhet och konsekvens som jag beundrar. Hon ägnade sig åt att förfina samma tidlösa design, år ut och år in. Det var som ett slags motstånd mot säsongstempot i modesystemet, säger Olivier Saillard. Azzedine Alaïa var förutom en av vår tids främsta och mest egensinniga couturekreatörer även en stor samlare av ikonisk modedesign. När han hastigt gick bort för ett par år sedan föll uppdraget att ta hand om hans omfattande samling på Olivier Saillard. – Jag hade känt Azzedine sedan början av min karriär och han sa alltid att det var jag som skulle bli chef för hans foundation en dag – samtidigt ville han aldrig visa mig samlingen. Jag fick en chock när jag efter hans död kom in i rummet där den förvarades. En gigantisk sal fylld från golv till tak med en enda röra av ovärderliga plagg. I dag är samlingen organiserad och Olivier Saillard är chef för Fondation Azzedine Alaïa – ett av hans många olika uppdrag. Förutom det egna projektet ”Mode povera” har han nyligen gett ut en ambitiös modehistorisk bok ”Le Bouquin de la mode” och han är dessutom engagerad som kreativ chef i ett anrikt skovarumärke. – Det var inget lätt beslut att lämna Palais Galliera. Men jag insåg att jag faktiskt hade gjort alla utställningar jag drömt om, om alla modeskapare jag beundrar, från Madame Grès, Madeleine Vionnet, Cristobal Balenciaga, Yohji Yamamoto, Comme des Garçons och Azzedine Alaïa till Martin Margiela, som blev min sista. Jag kunde inte se mig själv göra utställningar om dagens modevarumärken, som jag inte har samma passion för, säger han. Den avgörande knuffen kom med erbjudandet att bli creative director för JM Weston. Ett annat starkt incitament var den översvallande responsen på en serie hyllade performances med historiska plagg som han iscensatte under tiden på Palais Galliera tillsammans med skådespelarna Tilda Swinton och Charlotte Rampling. – Det var fantastiskt, de emotionella reaktionerna och stormande applåderna. Det blev som en drog! Jag insåg att jag längtade efter ljud, känslor och levande kroppar efter alla år med tysta arkiv, stängda glasmontrar och stela dockor. Läs mer: Hollywoodglamour på Alaiamuseet i Paris Doldisen Madame Grès inspirerar modestjärnor Makalös modelyx från Paris Balenciaga, L’oeuvre au noir på Musée Bourdelle i Paris På spaning efter modet som flytt Exklusiva hantverksobjekt. Men Alaïas hemlighetsfulla lyxvärld lämnas därhän Skapelser fyllda av kritvit modepoesi ”Art in fashion” och Olivier Saillard ”Art in fashion” på Sven-Harrys konstmuseum visar verk av tretton nordiska modeskapare, däribland Bea Szenfeld, Diana Orving, Martin Bergström, Astrid Olsson, Wilhja och Henrik Vibskov, samt Olivier Saillards Mode Povera. Utställningen är curerad av Cay Bond och visas till och med den 31 maj. Olivier Saillard har ett förflutet på modemuseet i Marseille och Musée des arts décoratifs, samt Palais Galliera i Paris. Han är numera chef för Fondation Azzedine Alaïa. ”Mode povera” är ett projekt han gör i samarbete med ett par före detta medarbetare till legendariska modeskaparen Madame Grès, som hade sin storhetstid på trettiotalet. ”Le Bouquin de la mode” (Robert Laffont) är en drygt tusensidig, bildlös bok om modets historia, samt en antologi med texter av författare som Émile Zola, Gustave Flaubert, Jean Cocteau, Colette och Françoise Sagan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25498, "headline": "Stadsteatern hämtar tillbaka stjärnregissör från Dramaten", "summary": "Kulturhuset Stadsteatern vill skapa en ny konstnärlig kärna. DN kan nu berätta att teatern hämtar tillbaka stjärnregissören Alexander Mørk-Eidem från Dramaten. – Det känns som att komma hem, säger han.", "article": "För fem år sedan tog Alexander Mørk-Eidem steget i motsatt riktning mellan de stora teaterscenerna i Stockholm. I januari 2021 återvänder han till Kulturhuset Stadsteatern, får rollen som husregissör och ska ingå i den konstnärliga ledning som den nytillträdda teaterchefen Maria Sid vill ha omkring sig. – För mig är det viktigt att jobba med en konstnärlig kärna, ett team med dramaturgerna och teaterchefen. Nu har jag bjudit in Alexander Mørk-Eidem i det arbetet, och jag är otroligt glad att han har tackat ja, säger Maria Sid och fortsätter: – Hans konstnärliga styrka, kompetens och den inspiration han sprider till sin omgivning är guld värd. För mig är det viktigt att teaterhuset ger resurser till konstnärerna, så att de kan få blomma ut. Det är fantastiskt att Alexander kommer till oss och att han kan få idka sin konst. Alexander Mørk-Eidems handplockades till Dramaten av den tidigare vd:n Eirik Stubø (som i fjol lämnade teatern). Alexander Mørk-Eidem har där regisserat uppsättningar som ”Mary Page Marlowe” och ”Häxorna”. Vid jul senare i år går hans kontrakt ut och kommer nu inte att förlängas. – Maria Sid har legat på och frågat om jag inte skulle komma tillbaka. Det känns väldigt fint. Jag har saknat både många av de jag brukade arbeta med och stället i sig. Det känns som att komma hem. Det är en mix av nostalgi och inspiration. Maria och nya vd:n Jesper Larsson har bra energi och verkar vilja skapa något riktigt bra, säger Alexander Mørk-Eidem. Den norsk-svenska regissören är i dag 48 år. Han slog igenom under 2000-talet på Kulturhuset Stadsteatern med en rad uppmärksammade föreställningar, bland dem ”Tre systrar”, ”Paraplyerna i Cherbourg” och ”De tre musketörerna”. För sitt arbete har han också blivit flerfaldigt prisbelönad. När Mørk-Eidem 2015 lämnade Kulturhuset Stadsteatern var det efter att ha varit i huset under tolv års tid. Han betonar dock att det inte finns någon konflikt bakom beslutet att lämna Dramaten, och återvända till institutionen vid Sergels torg. – Jag är bara obotligt otrogen, säger Alexander Mørk-Eidem och skrattar. – Det har varit väldigt, väldigt roligt på Dramaten, men jag tror att det är bra för alla oss som håller på med konstnärliga yrken att flytta på oss ofta, så att man inte sjunker in i en och samma kultur. Jag har absolut ingenting emot Mattias Andersson (Dramatens nya teaterchef, reds. anm.) men det är ganska naturligt att en institution vid chefsbyten tar in nytt tänk och en ny inriktning. Alexander Mørk-Eidem säger att han fortfarande inte vet exakt hur hans nya roll på Kulturhuset Stadsteatern kommer att se ut. Men han ser fram emot att få jobba långsiktigt med att ta fram teaterhusets konstnärliga uttryck. – Det ska bli väldigt kul att få arbeta mer kontinuerligt. Skapa ett djupt förhållande till de andra som arbetar där, och samtidigt hinna ha ett samtal med publiken som pågår längre tid än vad man hinner med under ett enskilt projekt. Jag kan vara mer delaktig och samtidigt ta ett större ansvar för hela repertoaren, säger Alexander Mørk-Eidem. Läs mer Stadsteaterns Maria Sid och Dramatens Mattias Andersson i DN-intervju Alexander Mørk-Eidem i intervju 2016: Jag ville känna mig som en underdog igen ", "article_category": "culture"}
{"id": 25499, "headline": "Trots männens perspektiv är ”Stolthet och fördom” fortfarande kvinnornas berättelse", "summary": "Fem skådespelare träder in i det kvinnliga rummet i Jane Austens friar- och klassdrama. Det är både vackert och riskfyllt men respekten för berättelsen vinner, skriver DN:s Isa Andersson.", "article": "Teater ”Stolthet och fördom” Regi och dramatisering: Anna Sjövall fritt efter Jane Austen. Översättning: Gun-Britt Sundström. Scenografi och kostym: Karin Dahlström. Ljusdesign: Joakim Qvarforth. Med: Jesper Gester, Acaymo Luis Valdes, Morten Vang, Mikael Dahl, Petter Heldt. Scen: Teater Halland och turné. Längd: 2 timmar och 30 minuter. I Teater Hallands okonventionella uppsättning av ”Stolthet och fördom” diskuterar den manliga ensemblen fenomenet att så många jämställda (nåja) kvinnor av i dag frivilligt bänkar sig framför Jane Austen-kostymdramer. De handlar ju om ett gäng 1800-talskvinnor fjättrade vid föråldrade könsstrukturer. Vi får inget tillfredsställande svar, men att Austens skildringar av mänskliga, sociala och patriarkala förhållanden fortfarande är möjliga att relatera till vår tid, ska vi snart bli varse. Regissör Anna Sjövall vågar nämligen lita fullt ut på berättelsen om medelklassystrarna Bennet. Frånsett exemplet ovan låter hon därför historien passera relativt okommenterad, i en föreställning som passar sig för att bli alltför meta. Till uppdraget har hon rekryterat fem manliga skådespelare, som kliver in, liksom vilsna, på scenen. Vilka är de när de inte flankeras av det motsatta könet? Raskt finner de sig i situationen, de måste helt enkelt spela alla roller själva, och slår sig ner i salongen med slöjdpåse, flickhatt och broderi. Pjäsens undertitel ”The story of Mr Darcy, Mr Bingley, Mr Wickham, Mr Collins och Mr Bennet” skapar en missvisande förväntan om att vi ska få ta del av de manliga friarnas perspektiv. Men detta är fortfarande kvinnornas berättelse, med förbehållet att den spelas av män. Huvudpersonen Elizabeth görs med värdighet och högkänsligt allvar av Morten Vang. Fullödig komisk motor är Mikael Dahl som nervvraket mamma Bennet och gudfruktiga Mr Collins. En svår balansgång mellan humor och parodi uppstår ibland i kvinnogestaltningen. Så även i den korta undersökningen av manliga stereotyper, som innefattar fäktning och ”pissa i kors”. Mer subtil är då scenrummets dialog med det förflutnas kvinnor. Här syns Anna Anchers vardagsporträtt av en arbetarflicka med ryggen mot betraktaren, här spelas musik av geniet Fanny Mendelssohn som aldrig erkändes som tonsättare, här nämns feministiska klassiker av de Beauvoir och Woolf, som i likhet med Austen skildrat det kvinnliga rummet. Att fem manliga skådespelare nu beträder detta golv är både vackert och riskfyllt. Men humor, spelglädje och varm respekt för berättelsen vinner till sist över både stolthet och fördom. Läs fler texter av Isa Andersson och fler av DN:s scenrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 25509, "headline": "SVT om ”Kalifat”: Vi sysslar inte med viktiga budskap", "summary": "Debatten om ”Kalifat” kom inte som en överraskning. Vi belyser ett tema i dramagenrens form. Och utgår ifrån att publiken inte blandar ihop extremister med vanliga människor, skriver SVT Dramas programchef Anna Croneman.", "article": "Det finns många utmaningar med en serie som ”Kalifat”, det visade inte minst den debatt som föregick seriens publicering där en sida lyfte att serien skulle leda till ökad islamofobi, och den andra att SVT nu krattade för att ta hem jihadisterna. Debatten kom inte som en överraskning för oss, och eftersom vi har en ambition att producera åtminstone en serie per år som skapar debatt så välkomnar vi ett fördjupande samtal kring ”Kalifat”. Professionella författare kommer till oss med sina idéer. Inte tvärtom. För det fall dessa idéer innehåller intressanta teman och lovande premisser så går vi in i ett gemensamt utvecklingsarbete. Under utvecklingsarbetet sker ofta en omfattande research, och i fallet ”Kalifat” bidrog många olika röster med både kunskap och erfarenhet. Men ytterst är det dramatik vi sysslar med, och inte reportage, varför vi naturligtvis smalnar av berättelsen till att innehålla just det som krävs för att berätta historien. Saeed Alnahhal vill se moderata muslimska ledare i serien, och tycker att det borde ha varit en imam i moskén som hjälper pappan övertyga dottern om att IS inte är bra. Han oroas också av hur muslimska kvinnor ska påverkas på arbetsmarknaden efter serien (DN 12/2). Läs mer: Saeed Alnahhal: ”Kalifat” låter IS styra bilden av islam Vårt arbete utgår från grundfundamentet i public service, det vill säga demokratiparagrafen och alla människors lika värde, men ”viktiga budskap” (Alnahhal), det sysslar vi inte med. Vi belyser ett tema i dramagenrens form och måste utgå ifrån att publiken klarar av att inte blanda ihop till exempel våldsbejakande extremister med vanliga människor. Alnahhal menar att serien ”inte erbjuder några motbilder” till IS, och det är fler kritiker som pekat på detta (senast Cecilia Uddén i Studio Ett). Man tycker att det saknas exempel på ”goda praktiserade” muslimer i serien. Det finns exempel på gestaltningsmässiga detaljer vi kunde gjort bättre, men om vi diskuterade något annat än just religiös tillhörighet så tror jag många skulle invända mot idén att dramat ska förväntas innehålla ”goda representanter” över huvud taget? Jag känner också muslimer som valt bort att se ”Kalifat”, muslimer som lidit nog av Islamiska statens mördande – av muslimer – och helt enkelt inte orkar. Och precis som Rakel Chukri nyligen skrev i Sydsvenskan finns det också många kristna, kurder och yazidier som lyckades fly kriget och nu befinner sig i Sverige. Inte heller de orkar återuppleva fasorna genom en dramaserie. Men väldigt många muslimer, sekulariserade och praktiserande, har hört av sig till oss och tackat för serien, just för att den visat att IS, i motsats till andra jihadistiska grupper, rekryterat långt utanför den religiösa världen. Eller helt enkelt: Att de som valde att resa till Kalifatet från Sverige gjorde det av andra anledningar än att de var muslimer som djupstuderade Koranen. Många muslimer är utsatta för en oacceptabel och omfattande rasism, och det är ett absolut krav att film- och tv-branschen släpper fram andra berättelser om muslimer än de om terrorism. Det åtagandet vilar tungt på SVT vilket inte är mer än rätt då vårt uppdrag är att finnas för alla. Läs mer: ”Kalifat” låter IS styra bilden av islam SVT:s ”Kalifat” är en obekväm nagelbitare ", "article_category": "culture"}
{"id": 25510, "headline": "Torbjörn Zetterberg är öppen för alla sorters kreativa tankegångar", "summary": "Torbjörn Zetterbergs musik låter som jazz när den är som mest öppen mot andra genrer och uttryck, och lyckas vara både introspektiv och extrovert på samma gång.", "article": "De ganska hisnande titlarna som basisten Torbjörn Zetterberg använder ska inte tolkas som en gimmick utan visar snarare att han tänker på annat än musik – på ett sätt som också tar sig uttryck i musik. Nya skivan med det band han haft sedan 2014 låter inte bara som jazz utan snarare som jazz när den varit som mest öppen mot andra genrer och kreativa tankegångar överlag. Tänk i linje med Sun Ra, Pharoah Sanders, Don Cherry och kanske även Charles Mingus. Men tänk framför allt Zetterberg, som har integritet nog att styra fritt från alltför upptrampade stigar och i stället söka ett uttryck som förenar sväng och kropp med vad som faktiskt låter som genuin eftertanke och personlighet. Det är en på samma gång introspektiv och extrovert musik, som hur som helst står alldeles utmärkt på egna ben. Bästa spår: ”Påminnelser för den kortsinnade”  Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om Nacka Forums sätt att visa hur svensk jazz har funnit sina egna röster. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25515, "headline": "Så gick det till när skärmarna charmade skolan", "summary": "Enligt läroplanen ska svenska skolbarn lära sig digital teknik. Globala företag har tagit tillfället i akt och nästlat sig in i klassrummen med hjälp av surfplattor och bärbara datorer. Förstår vi att data om våra barn kan spridas på en kommersiell marknad? undrar författaren Katarina Bjärvall.", "article": "Han säger att han blev en trojansk häst. För ungefär tio år sedan begärde han under några perioder tjänstledigt från jobbet som digital utvecklingsledare i en kommun för att ta uppdrag inom ett projekt som drevs av bland annat Apple. Sedan reste han – och många andra – runt till skolor och kommuner och berättade hur lärarna där bäst kunde använda sina nya Mac-datorer. Han marknadsförde Apples teknik med vad han kallar ”en Messiasberättelse om en revolution i undervisningen”. Budskapet var att den nya tekniken krävde att undervisningens kärna omdefinierades. Som före detta lärare hade han stor trovärdighet. Skolorna han kom till var fyllda med Macar men kunde ha toaletter som inte fungerade. Allt oftare såg han lärarna tveka: Det måste väl vara den goda pedagogiken, snarare än tekniken, som var nyckeln till inlärning? Då började han själv tvivla – och gick tillbaka till sitt vanliga jobb. Andra fortsatte, på uppdrag av Apple och andra digitala jätteföretag. Och i dag finns det knappast längre något barn som skulle säga att en padda, det är ett litet knottrigt djur. Företagen inom den bransch som kallas ed-tech har klivit in i svensk skola på bred front och etablerat paddan som elektronisk platta med en skärm på ena sidan och ett tuggat äpple på den andra. Barn i förskolan ska enligt läroplanen lära sig hantera digital teknik. Från lågstadiet till gymnasiet jobbar eleverna på surfplattor eller på bärbara datorer fyllda med Microsofts eller Googles verktyg. Mer än hälften av alla svenska skolor tros ha en digital infrastruktur byggd av Google. Eleverna lär sig programmering och de kommer inom några år att skriva de nationella proven digitalt och uppkopplade mot det så kallade molnet. Hur gick det till? Och vilket är nästa steg, i en värld där data från barn och ungdomar blir en alltmer värdefull handelsvara? Flera av dessa frågor tar Neil Selwyn, professor i pedagogik i australiska Melbourne, upp i sin bok ”Skolan och digitaliseringen” (Daidalos 2017). Och han har ytterligare en försynt undring: Om Wikipedia fick Encyclopaedia Britannica att lägga ner sin tryckta upplaga, varför skulle inte digitaliseringen kunna göra skolan som vi känner den, med byggnader och närvarande personal, onödig? Tanken svindlar – men det skulle tanken på ett datanätverk i varje byxficka också ha gjort för trettio år sedan. Och utvecklingen rullar på. Det blir i dag allt vanligare att eleverna själva organiserar sitt skolarbete med hjälp av en digital plattform. I USA finns ett företag som kallar elevernas personliga samlingar av sådana digitalt tillgängliga kunskaper för ”playlists”, spellistor, alltså samma begrepp som används av till exempel Spotify. Sverige – alltid ängsligt angeläget att ta till sig ny skärmteknik – kan vara på väg åt samma håll. Den digitala utvecklingsledaren som agerande trojansk häst åt Apple gick sedan vidare till ett av Sveriges största skolbolag. Han berättar att hans chefer där såg framför sig just ett Spotify för skolan: eleverna blir abonnenter som beställer lektioner via en app. En del av lösningen på lärarbristen, om inte annat. Det argumentet har branschen lyft fram envist men varsamt, som i Almedalen 2018. Då presenterade ett techbolag skolroboten Elias. En gimmick förstås – men frågan han fick har en underton av allvar: Skulle han ta över lärarnas jobb? Nej, sa han, ”jag vill samarbeta med lärare och befria dem så att de kan göra de delar av jobbet som de älskar mest, som är viktigast och som bara en lärare kan göra”. Win-win, som det brukar heta. Tre forskare vid Göteborgs universitet – Annika Bergviken Rensfeldt, Thomas Hillman och Jonas Ivarsson – har i sin studie ”Brave new platforms: a possible platform future for highly decentralised schooling” spekulerat i hur privata skolbolag under 2020-talet alltmer kommer att använda så kallade lärplattformar för att dra ned på antalet lärare. Villkoren är extremt goda just i Sverige, med ett decentraliserat och marknadsstyrt skolsystem. Plattformarna och deras innehåll kommer att bli den kraft som håller skolsystemet samman, menar forskarna. Ed-techindustrin är en tillväxtsektor och branschens optimister pekar på de astronomiska summor som satsas på skolan globalt. Till stor del är det pengar som har genereras ur skatteintäkter. En viktig aktör i Sverige är branschorganisationen Swedish Edtech Industry, som bland sina medlemmar stoltserar med ett åttiotal program- och systemleverantörer. Där finns Google och Microsoft men också mindre bolag, ofta svenska, specialiserade på administration, som planering och frånvarohantering, och på till exempel läxhjälp och läromedel. I många fall handlar det om plattformar som läraren kan använda för att hantera själva undervisningen, från läxor till examinationer. Organisationen har sedan den bildades 2017 bjudits in av både nationella myndigheter som Skolverket och Sveriges kommuner och regioner (SKR, tidigare SKL) i projekt tänkta att snabba på skolans digitalisering, till exempel när det gäller nationella prov. En annan aktör är SETT-mässan i Älvsjö, en marknadsplats för ed-techindustrin med lärare och beställare inom skolan som målgrupp. Liksom storasystern i London, BETT-mässan, dit svenskt skolfolk har strömmat år efter år. Årets upplaga är just avslutad och inför nästa år lovar BETT att utställare ska få ”förenklad tillgång till inköpare, från förskola till gymnasiet, inom högre utbildning och fortbildning...” Enskilda företag har också varit drivande. Ett exempel är Spotify, som i ett öppet brev till den svenska regeringen 2016 skrev att ”vi behöver få in programmering tidigt i grundskolan”. Regeringen lyssnade. Från 2018 är programmering ett obligatoriskt inslag i flera ämnen i grundskolan. Ed-techbolagens drivkrafter är ekonomiska, på kort och lång sikt: att sälja teknik, att knyta unga användare till varumärket, att marknadsföra företaget som socialt engagerat och att säkra försörjningen av kompetenta framtida medarbetare. Men vilka är drivkrafterna hos skolor, kommuner och skolbolag att nappa på marknadsföringen? Under mer än tio års arbete som skolreporter har jag sett en hel del goda exempel. Lågstadieelever som sprudlar av kreativitet när de filmar med sina surfplattor. Kommunikationsappar som gör att elever kan grupparbeta tillsammans med jämnåriga på andra sidan jordklotet. Språkappar som översätter material till elevers modersmål. Möjligheter för elever som av olika anledningar inte går i skolan att delta hemifrån. Och så vidare. Sannolikt blir elever genom skoltekniken ännu bättre än de redan är på att hantera digital teknik. Men resten av lärandet då, stärks det? Nej, inte att döma av en färsk svensk studie, gjord av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU). Forskarna har granskat så kallade en-till-en-satsningar, där alla elever har utrustats med en egen dator, och konstaterar att de inte ger några effekter, varken positiva eller negativa. Elever vars föräldrar har lägre utbildning får till och med något sämre resultat om de får en egen dator av skolan. OECD kom 2015 till liknande resultat i en stor undersökning baserad på Pisastudien. I de länder där man satsade mest på digital skolteknik nådde eleverna inte bättre resultat i läsning, matematik och naturkunskap. Bland de förklaringar OECD listade fanns bristande digital kompetens hos lärare och elever, liksom låg kvalitet på själva tekniken. Detta är sådant som engagerade aktörer sedan dess jobbat hårt för att åtgärda. Men OECD skrev också att politiken och hur den appliceras på verkligheten var naiv. Den naiviteten kan vara sprungen ur digitaliseringens sällsynta förmåga att förena annars motstridiga ideal, något som pedagogikprofessorn Selwyn menar särskilt gäller skolan. Där finns de progressiva, som värnar om individens behov och lockas av internets öppna, generösa och demokratiska kultur. Och där finns samtidigt de nyliberala, som ser utbildning på internet som ett sätt för kunskapskonsumenten att frigöra sig från stora ineffektiva och auktoritära institutioner. Båda idealen leder fel i dag, när de digitala jättarna är mäktigare, slutnare och rikare institutioner än många stater. Man kan förstå att skolor och huvudmän tilltalas av att skärmtekniken kan göra undervisning och lärande beräkningsbart och rättssäkert. Artificiell intelligens, AI, rättar till exempel prov mer fördomsfritt än lärare. Det är ett av huvudargumenten bakom satsningen på att digitalisera de nationella proven i Sverige. Men här visar sig samtidigt nativiteten. Enligt Google är det över 90 miljoner elever som använder företagets skolplattform världen över – och detta är i stort sett gratis för skolorna. Men som så ofta konstateras: det finns inga gratisluncher, inte ens på internet. Googles affärsidé är att sälja annonser riktade till användare och att sälja vidare information om användare. Skolplattformarna marknadsförs som undantag från detta. I avtalet med svenska skolor lovar Google att inte använda information från lärare och elever för marknadsföring och att inte sälja vidare. Varför bjuder Google skolan på allt detta? Jag frågar företagets ansvariga för skolplattformarna i norra Europa, Grainne Rietveld. Det är rätt grej att göra, säger hon – och påpekar att när eleverna blir vuxna och lämnar skolan så är de fria att göra vad de vill med all den information som finns om dem. Detta är sannolikt en nyckel. För eleverna lämnar skolan som minst sagt vana googlare – en stor del av deras digitala liv börjar på G. Och det tar de med sig ut ur skolan, där Google har helt andra möjligheter att använda informationen. Oavsett vad man tycker om detta så kvarstår faktum att många svenska elevers lärande i dag är i händerna på amerikanska teknikjättar. Men kanske inte så länge till. I de tre Göteborgsforskarnas framtidsvision har världens största teknikföretag – kinesiskt förstås – köpt upp svenska skolor och introducerat en egen digital plattform. En stor andel skolelever får då sina kunskaper från teknik baserad inte i Kalifornien utan i Shenzhen, skriver forskarna. Där kan man tala om trojanska hästar – ett gigantiskt kavalleri som på hästskor av siden smyger in i svensk skola och ser allt, hör allt och vidarebefordrar allt till en centralmakt som redan är världsmästare på digital övervakning. Skräckscenario eller realism? Det får vi se. Skolan är en alldeles speciell plats. Mer än en miljon svenska barn måste vistas i grundskolan fem dagar i veckan, annars bryter deras föräldrar mot lagen om skolplikt. Detta gör att svenska skolbarn riskerar att bli en del av det man i debatten om internet beskriver som digital labor, det globala proletariat som bland annat via sociala medier oavlönat matar den digitala marknaden med data. Eleverna kan inte välja bort detta arbete. Skolplikten kedjar dem vid plattan eller datorn. En del av de problem OECD beskrev för fem år sedan – som otekniska lärare och bångstyrig teknik – kanske är på väg att lösa sig. Men naiviteten tycks ha tilltagit. Eller är det uppgivenhet vi ser?   Katarina Bjärvall är journalist och författare, som ofta skriver om skola, digital teknik och konsumtion. Hennes senaste bok ”Pedagogikens pionjärer” (Lärarförlaget) kom ut 2019. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25519, "headline": "Konsertrecension: Z.E levererar smattrande oneliners", "summary": "Tyvärr. Lil Mosey har inte låtarna och kan inte rappa. Annat är det med Tenstas senaste superstjärna: Z.E. ”Han bemästrar balansen mellan blodigt allvar och skämtsam självdistans” skriver DN:s Noa Söderberg.", "article": "Konsert Z.E, Lil Mosey Scen: Annexet, Stockholm Z.E – betyg 4 Lil Mosey – betyg 2 ”Open up this moshpit! Right now!” Dj:n Tizz the influence står på scenkanten och skriker kommandon. Han har uppenbarligen fått skarpa order om att Lil Mosey, den artonåriga Seattle-rapparen som på bara något år blivit en världsartist, inte går på scen förrän publiken vaknat. I sin vapenarsenal har dj:n en lång tirad av andra artisters hittar – Ski Mask The Slump Gods ”take a step back”, Juice Wrld:s ”Lucid dreams”, Roddy Rich:s ”The box”, med flera. Ett vanligt sätt att inleda hiphopkonserter, men den här kvällen liknar det mer ett motvilligt erkännande – Moseys egen musik är en nedslipad schablon av all melodiös trapmusik som släppts de senaste åren, och då är det lika bra att nyttja förebilderna för att få igång rummet. Trots det präglas konserten av en frustration över att så aldrig sker. Lil Mosey har en maxad produktion, men han har inte låtarna och han kan inte rappa. Då hjälper det inte att dj:n samplar ett pistolskott var tionde sekund. Det nedsättande genrebegreppet ”mumble rap”, som trycks på all hiphop som inte låter som 1997, kommer faktiskt till sin rätt här. Mosey varken rappar, sjunger eller pratar. Han mumlar. Till slut, när hans betydelsebärande låtar ”Noticed” och ”Blueberry faygo” drar igång, höjs temperaturen. Rollspelet i kärlekslåten ”Greet her”, där ett fan bjuds upp på scen och blir Moseys partner, är charmigt. Men det som främst fastnar är begreppet ”Certified”, som snurrar på videoskärmarna under hela konserten. Lil Mosey är en certifierad hiphopartist och inte så mycket mer. Annat är det med Z.E Tenstas senaste superstjärna. Med en Grammis i bagaget och ännu ett album runt hörnet, är han en av Sveriges bästa rappare. Han bemästrar balansen mellan blodigt allvar och skämtsam självdistans bättre än de flesta. Oneliners smattrar fram en efter en: ”Svensk lag är nått jag inte föredrar/Svensk lag, till och med hatad av min advokat”, ”Vändningarna sker, hon tar mina centimeter Sen tillbaka till kvarteret och bli jagad utav Peter”. Nya plattan ”Tio steg före” släpps om ett par dagar och Z.E provkör fem-sex låtar. Inte helt ofarligt, eftersom hiphopspelningar bygger otroligt mycket på momentum. Men det fungerar och skapar en känsla av att vara just tio steg före. Att kika in i framtiden. Det är en framtid där han bygger ett imperium större än honom själv. Team Platina – managementbolaget och kompisgänget där Z.E är ledstjärna – översvämmar scenen. Till slut är de över 20 personer. Dansgruppen Blackout iscensätter ”Twerk på en Benz”, konferencieren Vicki leder kvällen, och med de kommande låtarna som avstamp växer gänget ytterligare när nya namn som ST, 2clock och danska Icekid gästar. Alltihop skapar känslan av total sammanhållning, mellan vännerna på scen och mellan publik och artist. Den traditionella distansen till idolen finns inte där, och efter 50 minuters konsert – en evighet i den här genren – måste Z.E skynda sig upp igen för att hinna med ett extranummer innan salen tömts. Ett gott tecken. Det här är en skara snabbrörliga fans som inte väntar på att bli matade. De skapar musiken tillsammans med sina artister. Läs DN:s senaste konsertrecensioner här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25520, "headline": "Moa Romanova: Jag är ett vädursbarn som alltid velat stå i centrum", "summary": "Moa Romanova är den svenska serieromanens nya stjärna. Nu släpps hennes krisalbum ”Alltid fucka upp” i USA. ”Det har alltid funnits ett romantiskt skimmer runt sexig ledsen tjej-grejen”, säger hon.", "article": "Kaffebryggaren är barbierosa, plastig och rund i formerna. Moa Romanovas mamma hittade den på loppis och visste att dottern skulle älska den. Men eftersom hon ännu inte listat ut hur den funkar fixar Moa Romanova pulverkaffe till bullarna. Innan jag kommer hem till henne har jag skickat ett kontroll-sms, vill hon ha vindruvor i stället? Ingen rör ju längre bakverken som tidigare piggat upp vid långa frågesessioner. ”Jag äter socker!!!! Bullar wooo!” svarar Moa Romanova, och skriver avskedsfrasen ”Allt gott” som ”Allt goth”. Serietecknaren som odlar en emo-image i sin serieroman strålar lika godmodigt som den oväntat intensiva februarisolen när hon öppnar dörren till hemmet i Stockholmsförorten Gubbängen. – Pappa höll på att pissa på sig när han hörde att jag skulle intervjuas, säger hon så fort hon lyckas överrösta hunden Unos utskällning av inkräktarna. Han brukar citera ur DN-intervjuerna med Åsa och Sarah! Moa Romanova syftar på artistvännerna Sarah Klang och Åsa ”Shitkid” Söderqvist. Båda centrala i Moa Romanovas liv, och direkt avgörande för hennes konstnärskap. Vi kommer till det. Först ska hon fotograferas i solljuset, från den snygga sidan – ”det här blir min nya Tinderannons” – och helst med älsklingen Uno i famnen. Under tiden ser jag mig omkring i lägenheten, en korsning mellan kitschig Dallasglamour och ett kuriosakabinett dedikerat till 80-talet. Den turkosa bokhyllan rymmer ett litet välsorterat seriebibliotek; från Charles Burns-klassikern ”Black hole”, via Nina Hemmingsson och Martin Kellerman till Ester Eriksson och Freja Erixån – den nya generationen svenska serieskapare som hon själv tillhör. En madonnafigur står intill en kusligt realistisk snopp (äkta avgjutning tydligen) och hemmet går i samma pastelliga skala – blekrosa, mintgrönt, gult – som innehavarens tecknade värld. Moa Romanova Moa Strinnholm är född 1992. Artistnamnet Romanova är taget, så hon är inte släkt med den ryska tsarsläkten. Hon är uppvuxen i Kramfors, har bott i Härnösand, Göteborg och Malmö och är sedan ett år bosatt i Stockholm. Hon debuterade 2018 med seriealbumet ”Alltid fucka upp” (Kartago förlag). Boken har översatts till sju språk och kommer ut i USA den 16 februari. Hon arbetar för närvarande på sin kommande serieroman, samt frilansar som illustratör. Hon har gjort skivomslag och affischer till bland andra artisterna Sarah Klang och Miriam Bryant. Hon drev bloggen Monkinodraw på Djungeltrumman.se under åtta år, men den är nu raderad. När fotograferingen är klar installerar sig Moa Romanova halvliggande under en filt på soffans schäslong och konstaterar att hon alltid trivts med att synas och höras. – Jag vet att det är jävligt osexigt att vilja ta plats. Man ska vara lite skygg för rampljuset och bara råka hamna där. Men jag är ett vädursbarn som alltid velat stå i centrum, och är inte så känslig för vad andra ska tycka. Sedan tvärvänder hon, säger att hon vill kräkas när hon hör sig själv i en podd eller läser en intervju. – Men den skammen, har jag märkt, går över väldigt snabbt. Nu gör jag vad som helst som är kul och som gör att jag säljer fler böcker. För det innebär ju att jag slipper ha Uno på hunddagis, vilket jag inte har råd med, och kan fortsätta lalla runt i min ateljé. Arbetsproverna till Serieskolan i Malmö var de första serier Moa Romanova ritade. Snabbheten och det tydliga berättandet kändes befriande efter det tidskrävande figurativa målandet i olja som hon dittills ägnat sig åt. – Jag skolkade mig igenom två terminer på Göteborgs konstskola, sedan hoppade jag av. Det låter bortskämt, men jag har alltid varit dålig på att förhålla mig till måsten, och konstskolan, jag tyckte den var oinspirerande. Det var kanske fel tid för mig där. Moa Romanova kom in på Serieskolan och debuterade två år senare med den självbiografiska serieromanen ”Alltid fucka upp”. Titeln parafraserar Jens Lapidus deckare ”Aldrig fucka upp”, och boken skildrar en krisperiod i Romanovas liv. Det handlar om panikångest och depression. Om konstnärsdrömmar och om relationen med en känd medieman som erbjuder sig att bli hennes mecenat. Samtidigt är det en historia om vänskap och det livsnödvändiga i att, mitt bland läckande soppåsar och sjukskrivningsblanketter, kunna skratta åt hela skiten. – Egentligen har jag haft ganska mycket problem med min psykiska hälsa under hela mina twenties. Det gick från en dag till en annan att jag fick panikångest. Då hade jag rökt så mycket gräs så länge och inte känt efter hur jag mådde. Till slut tornade allt upp sig. ”Alltid fucka upp” skildrar en sinnesstämning snarare än en linjär berättelse. Vi får följa med när bokens Moa famlar efter andningshål; hon går hos en psykolog som gör allt rätt på papperet, men inte fattar någonting; hon bryter ihop på en rejvfest och misslyckas med att mata sin mammas påfåglar. – Jag försökte leta efter någonstans där man fick må så dåligt. Ingen av dem jag umgicks med delade den erfarenheten, och jag kände mig så ensam och oförstådd. Jag hade behövt läsa min egen bok för att få skratta åt det, säger Moa Romanova. Ändå har skildringar om psykisk ohälsa kommit i strid ström under 10-talet, tabutrollet har släpats ut i solen, spruckit, inte minst inom seriekonsten, men det har även luftats på mer kommersiella plattformar: idrottare, influerare, kungligheter – alltfler grupper delar med sig av tidigare skambelagda erfarenheter. Och när jag lyssnar på poddar som Romanova gästar slås jag av hur gäst och programledare liksom glider över i en rappkäftad kraftmätning, vem har egentligen mått allra sämst? Det är som att det gått från att alla sitter ensamma i ett eget helvete till att det nästan slagit över och blivit… –… en slags valuta? fyller Moa Romanova i. Jag fattar vad du menar, det är som att folk har fattat att trauma är valuta, att alla sorters stora känslouppvisningar innebär klick. Typ som i Nyhetsmorgon, om någon får ett skrattanfall känns det nästan iscensatt för att de hoppas att det ska bli viralt. Mental misär är ofta vacker i konsten, i din också. Ser du några risker med att psykisk ohälsa estetiseras? – Det har väl alltid funnits ett romantiskt skimmer över det, och nu har sexig ledsen tjej-estetiken verkligen boomat. Man ska vara sad och sexy, käka xanax och typ… rappa. Moa Romanova garvar. – Det är ju kanonbra för mig! Att precis när jag hade mitt stora breakdown blev det jättecoolt. Hon reser sig upp, rotar efter något i bokhyllan, fortsätter mindre skämtsamt: – Alltså, jag ser det som en väldigt bra grej att vi kan prata om hur vi mår. Jag kan inte tänka mig att det finns någon som på riktigt vill må dåligt. Och ifall folk nu approprierar att vara ångestfylld och deppig – vem skadar det? Snart nog blir det en fitnesstrend igen. Hon återvänder till soffan med en hudkrämstub, smörjer omsorgsfullt in en torr fläck bakom Unos öra, säger att det trots allt finns en utbetalning, när man väl ryckt sig ur det värsta. – Då är det som att man blivit fast forward-klok. Man får mycket mer medkänsla för hur andra har det, inser att ibland kan folk inte bättre. På riktigt. Moa Romanova suckar. Lägger sig raklång med Uno som en ihopkrupen kanelbulle vid fötterna. Att axla rollen som sin generations Berny Pålsson, författaren känd för sina självbiografier om psykisk sjukdom, är hennes värsta skräck. Hon bläddrar fram och tillbaka i mitt exemplar av serieromanen. – Det jag är mest stolt över är ju humorn. ”Alltid fucka upp” är rolig. Också. Under läsningen har jag stuckit in lappar vid dråpliga situationer. Moa Romanova gläds över det stora antalet. Flera av dem markerar sidor där kompisgänget vardagshänger, och där dialogen på äkta Seinfeldmanér sätter fingret på något samtida, fast ur ett kicksökande underground-90-talist-tjejgäng-perspektiv. Hur mycket betyder vännerna Sarah Klang och Åsa Söderqvist för ditt skapande? – Allt! Jag jobbar åt dem, gör skivomslag och turnéposters, och i boken är de karaktärer. De är oumbärliga för mitt konstnärskap. Blev ni vänner för att ni har samma konstsyn? Moa Romanova skakar på huvudet, det är inte så det fungerar. – Vi har funnit varandra för att vi skrattar åt samma saker. Det vill säga varandra! Jag tycker att båda Åsas och Sarahs finaste egenskap är att de är så roliga. Det, och att de är födda utan skam. De är skamlösa och saknar integritet. Precis som jag! Nej, inte alla skulle välkomna att få sitt förmodat herpessmittade kön detaljerat tecknat i en serieroman. Moa Romanova erbjöd vännerna att läsa innan boken gick i tryck. ”Det behövs inte, det blir säkert kul”, svarade de oberoende av varandra. Hederskodexen tycks vara att aldrig låta skammen styra. – Man måste alltid ställa pinsamma saker mot hur kul de är, förklarar Moa Romanova. Ifall det är tillräckligt kul så måste det få finnas, typ. Att ni alla tre har slagit igenom ungefär samtidigt, hur känns det? – Jag vet! Är inte det sjukt? Det är så kul. Man blir också stege åt varandra, vi är duktiga på att promota varandras grejer till ganska olika publik. Moa Romanovas nästa bok, som hon arbetar smått maniskt med för tillfället, handlar om när hon följer med punkiga duon Shitkid på utlandsturné. Musikern Åsa Söderqvist har hon känt sedan barnsben, båda kommer ursprungligen från Bollstabruk utanför Kramfors. En ort med knappt två tusen invånare som placerats på den svenska seriekartan genom Mats Jonssons uppväxtskildringar. Moa Romanova beskriver sin barndom som ”hippie-light”, med djurhållning för nöjes skull, och flera flyttar inom närområdet när tvåbarnsfamiljen blev sugna på något nytt. – Jag var jättenöjd. Jag hade roliga föräldrar och det var mycket hatta runt lite som man ville. Visst var det lite isolerat, men det var nog värre för min syrra, för hon är född gothare. När jag ritade furbies och kaniner med ögonfransar ritade hon mumier. Lillasyster Moa ägnade sin fritid åt sport. Hon sörjde att det inte fanns en asfaltsväg där hon kunde träna inlines, satsade i stället hårt på handboll. – Sedan slutade jag växa vid 160 centimeter, och när jag inte blev lång nog för handboll blev jag emo. Jag hade ändå fått ut väldigt mycket av att ha en emosyrra, hon djupdök i saker, prenumererade på Galago och visade mig ”Riket” av Lars von Trier när jag var elva, fick mig att fatta att det var coolt. Vad var emo i Kramfors? – Allt som stack ut lite lite grann kallades för emo. Stack ut från vad? – Typ Peak Performance-hoodies, G-Star Raw jeans och dyra skor. Jag började sy mina egna kläder när jag var fjorton. Och jag plockade upp att rita igen. Jag tänkte helt ärligt att jag skulle bli bra på någonting och musik låg för långt bort. Under panikattackerna i ”Alltid fucka upp” är det dock inte vännerna som tröstar effektivast, utan en annan återkommande karaktär, Mecenaten. Eller ”Känd tv-gubbe, 53” som hans Tinderprofil anonymiserats till. Det omaka paret matchar på dejtningsappen och inleder en tvetydig vänskap. Moa Romanova väljer tre favoriter just nu: Simon Hanselmanns seriealbum ”One more year” ”Min tasmanska favoritserietecknare. Ingen gör serier som Simon Hanselmann, han är bäst i världen. Handlar om en uggla och en katt och en häxa som bor ihop och tar ketamin och är panka. Finns en utgåva på svenska från Lystring förlag också!” Shitkids skiva ”Duo Limbo” ”Ny skiva från Shitkid där halva plattan är på engelska och halva på svenska. De spelade in den när vi var i USA förra året och härjade runt. Bästa spår: 'Som på film/Feels like the movies'.” Konstnären Malin Lindeberg ”Min svenska favoritkonstnär, obesegrad i sin genre 'rolig oljemålning'. Vill köpa den med en labrador och en naken kille som står utanför en affär i mystisk rök. Vill egentligen köpa allt hon gör.” Det rör sig alltså inte, understryker Moa Romanova från sitt soffhörn, om någon metoohistoria. Deras vänskapsrelation tycks ge båda något, till dess att han plötsligt gör sig okontaktbar. Å andra sidan vill jag inte vara för fucking ”namaste”. Det han gjorde var osnyggt. – Den här boken är absolut inte ett försök att dra ner byxorna på honom. Jag är övertygad om att han inte ville något illa. Det största brottet han gjorde var att lova guld och gröna skogar och sedan dra. Du tecknar honom med en papperspåse som huvud, varför just så? – För att det är snyggt! Ha ha! Det var det eller att göra honom som en tidning med två ögonhål. Papperspåsegubben är ändå imponerande uttrycksfull. I sin recension lyfte DN:s kritiker fram Romanovas ”underbara karaktärsteckningar” och ”välutvecklade, intrikata bildspråk”. För en lekman är proportionerna det mest iögonfallande: axlar, ben och öron är närmast gigantiska, medan huvudena är små. – Jag har utvecklat min stil i den nya boken, men en sak som jag behållit och som jag älskar med ”Alltid fucka upp” är just proportionerna. Innan har jag alltid jobbat stenhårt för att allting ska se realistiskt ut. Nu har jag märkt att det här med att hitta på, det är ännu roligare och ännu svårare. Medan jag bläddrar i boken får jag alltmer känslan av att det är något bekant över mecenaten; den extravaganta klädstilen, tepåsarna och de inkännande sms:en väcker minnen. Fast nej… det kan väl ändå inte röra sig om samma, redan då medelålders medieman, som jag uppvaktades av för nästan tjugo år sedan? Jo, visar det sig. Det kan det. Om hon blir överraskad visar Moa Romanova det inte. Jag är inte den första hon mött som umgåtts med ”Känd tv-gubbe, 53”, förmodligen inte heller den sista. Hon rycker på axlarna. – Jag gjorde en bok ändå. Det är en ganska fet grej att ta med från den erfarenheten. Jag tror egentligen att det är farligt att nära någon slags art daddy-relation. I dagarna släpps hennes debutbok i USA, på kultiga serieförlaget Fantagraphics. Sedan kommer den på ryska, det är det sjunde språket som ”Alltid fucka upp” översätts till. Uno behöver med andra ord inte bli dagisvovve inom en nära framtid. – Jag är helt besatt av Uno. Det är nästan ohälsosamt. Om vi är själva bär jag runt på honom och sjunger. Men det är bra för mig att jag har en hund som ser så rolig ut, jag skrattar mycket, kolla! Moa Romanova drar upp Unos överläpp så att den fastnar i ett skälmskt grin. – Han ser precis ut som ekorren i ”Ice age”! utbrister hundägaren, som beskrivit samvaron med en italiensk vinthund som att vara personlig assistent åt en liten clown. Kan du tänka dig att vara art mommy till en lovande konstnärsgosse när du själv är 53? – Apropå det där jag sa om medkänsla innan, så har jag frågat mig själv en sak när det gäller mediemannen – hur mycket bättre hade jag varit själv? Men ifall jag blir en 50-årig kulturtant som är mecenat åt en 22-årig kille – då får jag fan se till att sköta det snyggt. Läs mer: Sarah Klang: Att må dåligt är inte sexigt – bara oattraktivt och klängigt Shitkid: Jag ska vara känd i fem år och sedan bli sjuksköterska Recension: I Moa Romanovas ”Alltid fucka upp” har vänskapen en specifik roll i berättelsen ", "article_category": "culture"}
{"id": 25531, "headline": "I hemliga dagboken berättade hon om affärerna med de kända författarna", "summary": "Författaren Tora Dahl bestämde att hennes dagböcker skulle förseglas i femtio år: ”Jag tror att det blir läst en gång, när jag inte finns längre, av människor jag inte känner, det är ganska lustigt att tänka. En del ska förstå.” Jesper Högström har hittat dagböckerna och läst de intima skildringarna av hennes betydligt yngre älskare, som hon hade förhållanden med samtidigt: poeterna Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren.", "article": "Valborgsmässoafton 1937 var inte så annorlunda än många tidigare kvällar i villan på Lidingö. Frun i huset antecknade i sin dagbok att det var sommar ute, att hon grävt i trädgården och plockat nässlor, och på kvällen var det middag. Man drack – mannen och den unge poeten som gick som son i huset lite mer än de borde, som vanligt – pratade litteratur och gick och la sig. Men just denna kväll upptäckte Tora Dahl att hon hade glömt klockan på undervåningen och när hon gick ner för att hämta den hörde hon Gunnar Ekelöfs röst från hans sovrum: ”Söker du efter din klocka, den är här.” Det var en vänskap som varit intensiv, ända sedan den där sommaren tre år tidigare när Ekelöf för första gången dök upp på Parkvägen på Lidingö, på en av alla de fester Tora Dahl och Knut Jaensson höll för Stockholms unga författare. Henne skänkte det en ung förtrogen som visade sig äga en bland tidens och kretsens män ovanlig förmåga till närhet och intimitet. ”Jag har aldrig var så förtrolig med någon”, anförtrodde hon sin dagbok. Och honom, som hade ett så plågat förhållande till sin egen mor, skänkte det en modersgestalt som hade förståelse för hans särart: ”Förstår du nu vilken härlig morsa Tora har varit för mig?”, som han utbrast till en gemensam vän. Men det var också en vänskap som i grunden var präglad av konstellationens inneboende logik – hon 51 år gammal, gift och därmed del av vad som närmast blivit en institution i Stockholms litterära liv, äktenskapet med Ekelöfs vän, litteraturkritikern Knut Jaensson. Det äktenskapet var olyckligt och kallt och hade flera gånger varit på väg att gå sönder på grund av Knuts otrohetsaffärer med unga kvinnor i kretsen, men det var det inga utomstående som visste. Vad Gunnar Ekelöf beträffar var han 29 år gammal: begåvad och mer och mer erkänd, men också ryktbar för en destruktiv livsföring som många, däribland Tora, hade kritiska synpunkter på. Ändå gick hon nu in i Ekelöfs sovrum och det som hände sedan beskrev hon i sin hemliga dagbok: ”Jag gick in, då tog han tag i min hand, satte sig i stolen o höll fast mig. Varför ska vi vara sentimentala? sa han. Vi är båda ensamma. Varför ska man vara så högtidlig? Han drog mig ner i sitt knä o smekte mig. Jag var ganska stel, tänkte väl på allt det jag hade emot honom. Jag strök honom lite över håret, och plötsligt kysste jag honom. Ja, så gick jag upp o gjorde mig i ordning o var snart nere igen. Jag stängde dörren tyst, gick sakta i den knarrande trappan. Han låg o hade släckt. – Varför är du inte naken, sa han. Det var underligt, jag hade varit så förälskad i honom förut, och hade klippt av det vid roten o sedan grävt upp rötterna också – jag fick så mycket emot honom. Och nu låg jag där, nu låg vi nakna tätt intill varann o han smekte mig sakta över brösten, armarna, höfterna, och jag låg och iakttog mig själv o honom o tänkte på, hade i minnet all vår osämja, var iakttagande hela tiden – och ändå och på samma gång hela tiden så kände jag intensivt, jag visste att det inte var mig han smekte, jag kände att han var en kvinnoälskare som en finsmakare, han strök så sakta över huden. Men det var inte bara det, han hade också, liksom jag, en längtan efter att vara en människa nära. Han sa det, flera gånger, och det rörde mig.” För sin samtid var Tora Dahl just en ”härlig morsa” i den legendariska kretsen på Lidingö – en ”modersgestalt”, som Artur Lundkvist skrev i en av de många minnesskildringarna från miljön, ”den kloka och milda framför andra”. Därför väckte det så starka reaktioner när hon i sina memoarer långt senare – ”Kamrater” (1978) och ”Nya vägar” (1979) – talade ut om hur hon själv upplevt tiden när hon städat och diskat efter de unga genierna och själv kämpat med ett författarskap hon inte tyckte sig få något större erkännande för. Där citerade hon många bistra omdömen om männen i kretsarna ur de dagböcker hon fört hela tiden – om Knut Jaensson och Gunnar Ekelöf, om Eyvind Johnson och Artur Lundkvist. De skildrade reagerade häftigt: Artur Lundkvist skrev ett öppet brev där han anklagade Dahl för att ha svartmålat Jaenssons minne. De åldrade modernisterna uppskattade inte att bli skildrade med samma syrlighet som de själv en gång riktat mot det bestående samhället. Ändå hade Tora Dahl inte sagt allt. I hennes enorma kvarlåtenskap på Kungliga biblioteket ligger också dagböcker hon spärrade för offentligheten, från tiden mellan 1939 och 1944. Där har de legat även sedan förseglingen bröts 1994, utan att någon uppmärksammat dem. Jag tog fram dem för min arkivforskning för en biografi om Gunnar Ekelöf, och jag erkänner att det gick en stöt genom mig när jag öppnade dem. Tora Dahl, framgick det, hade haft ett sexuellt förhållande med Gunnar Ekelöf, från valborgsmässoafton 1937 till slutet av 1942, när Ekelöf träffade sin blivande fru Nun Flodqvist. Hon hade samtidigt haft ett ännu mer seriöst förhållande med Ekelöfs poetkollega Erik Lindegren – långa partier i den hemliga dagboken är riktade till honom, i andra person – ”Och du ska aldrig läsa detta”, skriver hon i en lång anteckning från september 1939. ”Och inte Gunnar heller. Och förmodligen ingen annan heller. Inte så länge jag lever. Men jag tror att det blir läst en gång, när jag inte finns längre, av människor jag inte känner, det är ganska lustigt att tänka. En del ska förstå.” Det låter pikant, naturligtvis: en äldre författarinnas hemliga förhållande med två unga älskare som dessutom är tidens mest berömda poeter. Men verkligheten som framgår i skrivböckerna – elva stycken, förvarade i Kungliga bibliotekets standardiserade vita kapsel – är gråare, mer vardaglig. Det förhållande hon skildrar till Ekelöf har inget romantiskt över sig. Hon gör ingen hemlighet att det drivs av det hon kallar ”köttets och ensamhetens dragning”, att de tar tillfället i akt när han sover över där, med långa mellanrum, för det mesta berusad. De fotflörtar och blinkar till varandra i köket när Knut tittar åt ett annat håll, Gunnar knackar i taket och fäller sin stående raggningsreplik: ”Var lite snäll mot mig.” Ibland vägrar hon gå ner för att han är för full. Ibland har han hunnit somna när hon väl kommer ner; efter ett sådant tillfälle, på våren 1939, skäller hon ut honom efter noter: ingen riktig man beter sig så mot en kvinna. När hon väl inlett sitt förhållande med Lindegren gör hon ingen hemlighet av att hon ligger med Gunnar, som hon bryr sig mindre om, för att förbättra sin position i förhållande till Erik, som hon bryr sig mer om: ”När jag nu träffar honom kommer jag att vara lugnare och säkrare.” Det innebär inte att förhållandet skulle sakna sina innerliga drag. Toras skildring av Gunnar är skarp, men också klarsynt och åskådlig. Den 25 april 1940: ”Knut var på nattvakt o G kom upp till mig (…) Han kan skapa en atmosfär kring sig, det tycker jag om. Han är inte hetsig. Han fångar en sakta med osynliga trådar. Vi hörde Pastoralen o nyheterna kl 11 om de tyska flygarna över Sverige. Jag satt på soffan med det onda benet på soffan, det andra nere. Han satt i andra ändan av rummet. Jag såg månen mellan moln, vi pratade lite. Så reste han sig upp, gick över golvet, jag trodde han skulle gå ut, men han la sig på soffan med huvudet i mitt knä o ena handen smekte det onda knät. Jag smekte honom o vi pratade lite. Om att vi var stela mot varann på dagen – efteråt. Han sa: vi skulle ha träffats förr, före allt det där. Jag blev rörd att han glömde hur gammal jag var. Jag sa: lilla Gunnar, det hade inte gått ändå, åldersskillnaden är ett verkligt hinder, man kan glömma den stundtals, men den är ett hinder. Han sa: ja, den är ett hinder. Jag sa: det är därför vi blir stela mot varann i dagsljuset. Sedan sa han att han inte kunde fara hem. Han bäddade åt sig o jag gick upp, sa att han kunde komma upp om han ville. Hans smeksamhet är en vila för mig, det är väl likadant för honom. Ingen hets, vi kan vänta, ingen kraft går bort. Det är så att vi tycker om varandra men har mycket emot varann, att vi varit så aggressiva mot varann beror väl på att vi inte kunnat övervinna hindren, vi ville till varandra, men kände oss hindrade. Den här gången var vi inte så stela på dagen, mera som ett par äkta makar som slutat att smekas i dagsljus, men tycker om varann.” Historien med Erik Lindegren är allvarligare. Den börjar på sommaren 1939 när de har gemensamt sommarställe på Dalarö. Lindegren är då inte ens trettio år gammal, lovande poet men inte på långa vägar så etablerad som Ekelöf. Det är en ömsesidig attraktion, men ännu mer omöjlig än flörten med den vinddrivne Ekelöf, eftersom Lindegren har ett fast förhållande på sitt håll med Lajla Bill, som han till och med gifter sig med medan förhållandet med Tora Dahl pågår. De träffas i smyg, stjäl till sig kyssar bakom stugknuten, håller hand bakom ryggen: ”Det var som att gå och leda ett par hundar i koppel, lydiga, men med vilda önskningar.” Tora är väl medveten om att Erik är upptagen och dessutom sägs vara kvinnokarl – på en bjudning hör hon att Knut Jaensson och Marianne Grate skvallrar om Lindegrens enkla inställning till kärleken, ”man hade erektion, då var det kärlek” – men det rör henne inte. ”Vi hör ihop, hur orimligt det än är.” När Lindegren och Lajla Bill sover över på Parkvägen hör hon honom ”vara hos henne” på natten: ”Jag hörde, ville inte, men hörde ändå. Jag var inte svartsjuk, det jag vill är så annorlunda. I alla fall var det plågsamt. Jag somnade snart, men vaknade tidigt, låg o grubblade.” Hon lever för de små ögonblicken och replikskiftena, alla noggrant återgivna: ”– Jag tryckte mina händer mot ditt bröst och sa: Det är ett berg. Och du lade dina händer på mitt bröst och sa: det är så mycket inne i dig. Men sedan sa du: du är så psykologisk. Ska man inte vara enkel. – Man kan inte vara enkel, när man jämt är ensam, sa jag.” Ena dagen, den 9 januari 1940, är hon jublande glad: ”Jag åkte skidor häromdan och hade fantastiska tankar som gjorde mig glad. Jag tänkte på de där makterna som till sist hört min heta önskan om en syskonsjäl, de fann dig o sände dig till mig.” Dagen efter är hon missmodig: ”Det försvinner i fjärran för mig, blir alltmer overkligt. Det tycks mig att jag skriver här för att bevisa för mig att det dock har varit verkligt.” På hösten 1940 inleder så hon och Lindegren ändå ett sexuellt förhållande. Det sker bara i mån av tillfälle: kriget rasar, han är inkallad långa stunder och hon kan inte låta bli att notera att han aldrig skriver. Ekelöf finns fortfarande med i bilden och farsartade situationer uppstår: efter en fest i oktober 1940 måste båda de berusade poeterna forslas hem till Lidingö, men Tora ser till att Knut lägger Gunnar i vindsrummet och smiter själv ner till Erik. Hon är fortfarande bottenlöst förälskad i Lindegren, men försöker resonera med sig själv: ”Orimligheten i vårt förhållande är också klar för mig, är alltid klar för mig.” Hon tröstar sig med Ekelöf – ”Gunnar var med o stannade kvar när du o L for hem. Du visste vad det betydde. Det gjorde mig ingenting att du visste det. Jag tänkte knappt på dig när jag var hos honom, sedan. Varför skulle jag krångla med G, när han nu vill att jag ska vara hos honom? Vi har aldrig förespeglat varandra något. En gång sa han: Jag älskar dig inte. Och jag svarade: Inte jag heller, jag älskar en annan. I alla fall har vi det bra tills[ammans]. Det börjar nästan likna ett förhållande.” (31 januari 1941). Men när hon sedan träffar Lindegren på Dalarö och de lyckas bli ensamma på verandan en sekund kan hon ändå inte stå emot: ”du hade sandaler o inga strumpor o jag smekte fotleden. Jag kände en hejdlös ömhet, hade velat smeka dig vilt o hejdlöst. Vi kysste varandra flera gånger.” Det ”orimliga” förhållandet fortsätter, och tar sig uttryck i måleriskt beskrivna scener. Vid en av de återkommande middagarna på julen 1941 får Tora ett raseriutbrott på Gunnar, som drivit igenom att sällskapet ska åka därifrån och in till Anglais. Det är Ekelöfs ohövlighet och slapphet som retar henne – han har bott på Parkvägen i flera veckor och ”har inte ens gjort så mycket som satt in en brasa” – men för dagboken erkänner hon att det också handlat om att han lockat med sig Lindegren: ”Om G inte varit här skulle vi haft mycket att säga varann. Nu gick G som en osalig ande fram o tillbaka över golvet driven av sitt spritbegär o så måste de andra följa honom.” Inget av detta kan hon yppa. Till den tysta överenskommelsen i hemmet hör att inget sägs öppet om Toras kärleksaffärer, fast det utan att någonsin stavas ut framgår att Knut naturligtvis vet. Den 22 januari 1941 har han ett berusat utfall, säger att han hatar de unga män Tora är så förtrolig med, säger att han själv känner hatet från hennes sida. Hon ger ett lugnt svar: ”Jag sa, att det är ju för att vi inte kan skiljas utan tvingas att vara samman, fast vi inte borde det.” Knut har ju kvinnor på sitt håll. Och Tora uppskattar honom också, som kamrat och samtalspartner. Men om det är något dagboken gör klart är det hur nedslitande och tragiskt för alla parter det är med ett kärlekslöst äktenskap är som hålls samman av konvenans och ekonomi. Dagboken fylls av skönlitterärt förtätade scener medan förhållandet till Lindegren går mot sitt oundvikliga slut. Tora ger sig själv ständigt förnyade löften om att tolerera situationen, att vara nöjd med det hon kan få och inte beklaga sig. Men den 19 april 1943 kommer till sist brytpunkten, som beskrivs på sedvanligt detaljerat sätt. Det är Knuts födelsedag, Erik är enda gästen, Tora har längtat intensivt. Men Knut förstör stämningen genom att ta fram en flaska konjak och inleda en häftig diskussion om Knut Hamsuns roman ”Pan”. Lindegren häller upp ett glas och skålar: ”Det var det sista livstecknet från honom. Sedan såg jag plötsligt cognacsbuteljen o förstod att den försvarade honom mot Knuts prat, jag såg den stå där mellan honom o mig, den tog proportioner o färgen blev så intensiv, jag förstår det där med anden i flaskan, det blev verkligen något ganska personligt med den där ondskefullt gula flaskan. Jag såg klart o tydligt att han valde den istället för mig, att han skulle ha setat o pratat o skålat med vem som helst hellre än ha avstått från flaskan (…) Jag kände plötsligt hur lite jag betydde för honom, han visste hur jag hade gått o längtat…” Hon ligger vaken, hör hur Erik går och lägger sig därnere, ”bad till Gud att hjälpa mig så jag inte skulle gå ner till E.” Dagen efter träffas de ensamma i köket och hon avvisar hans försök att omfamna henne: ”Jag såg på hans slips o skjortan av grå silkestrikå som var slarvigt knäppt o något skräp som fastnat nertill på slipsen. Jag tog tag i slipsen o började plocka bort det o sa: Jag menar…, jag menar bara det… jag menar bara att… Det var så svårt att få fram det, men så tvingade jag mig till det o sa: jag menar att jag betyder ganska lite för dig.” Förhållandet tar slut i vad hon där och då hävdar är försoning och samförstånd. Den enda revansch hon vill ha är dagboken – ”att han, när jag är borta, ska läsa allt som jag har skrivit här om vårt förhållande. Det är därför jag har varit så nog med att skriva upp allt. Någon annan hämnd vill jag inte ha.” Vilket naturligtvis inte är slutet på historien. När Erik Lindegren senare på sommaren visar sig ha inlett ett förhållande med översättaren Irmgard Pingel – en av de ”demimondäna” kvinnor i kretsen som Tora Dahl betraktar med ovilja – flammar hennes vrede mot Lindegren upp på nytt. Längre fram kommer hon fram till en annan uppfattning som gör det möjligt för henne att förlåta Lindegren: ”Jag har tänkt på hur överdriven jag är”. Som på flera andra ställen i dagboken ångrar hon sina tidigare hårda omdömen om människor, men bestämmer att de, i sanningens namn, måste finnas kvar: ”de får stå där som ett uttryck för hur jag känner. De får inte tas som riktiga omdömen om personerna i fråga.” Till det fascinerande med dagboken hör givetvis att Toras unga älskare, medan den skrivs, ger ut två av den svenska litteraturhistoriens klassiker. På hösten 1941 kommer Gunnar Ekelöfs ”Färjesång” ut och 1942 Erik Lindegrens ”Mannen utan väg”. ”Mannen utan väg” ser hon som tomma fyrverkerier, underlägsna Ekelöf: ”Erik är tillknäppt, han utlämnar sig inte. Det gör Gunnar, Ekelund också. En skald måste utlämna sig.” Men även hennes bedömning av Ekelöfs poesi är befriande jordnära. Hon bländas inte av den orientalistiska rekvisitan eller de filosofiska krumbukterna, ser dem tvärtom som utslag av bristerna i hans personlighet, det undanglidande och ansvarslösa. När ”Färjesång” kommit ut är Erik Lindegren full av beundran för Ekelöfs sätt att ”söka en arkimedisk punkt bortom gott och ont”. Tora replikerar att hon tror att det där är ”artistisk skönmålning. Jag tror G vill finna en reservutgång, en möjlighet att slippa avgöranden, han vill en undantagsställning på grund av att han är skald.” Ändå har hon en känsla för det väsentliga i Ekelöfs poesi, det som får den att leva. Man känner, säger hon till honom en gång på hösten 1941, att den som har skrivit dem är en människa som haft ont. ”Jag såg att Gunnar blev glad som man blir när någon förstår det som ligger bakom.” Man kan se hennes dagböcker som ett sätt att försöka hävda den versionen, att rädda till framtiden de människor som dikterna är ett avtryck av, rädda hennes egen syn på litteraturen som en avspegling av livet och världen. Det är just motsatsen som hon stött på i Ekelöfs och Lindegrens gestalt: ”G och E är stämnings-skalder. De rycks med av stämningar av olika slag, de finner ord o bilder som låter bra, men så genomtänkta är de inte (…) jag har fått rikt tillfälle att studera skald-mentaliteten. Jag tänker mig ge klara ord åt det där nån gång. Jag har ibland varit rädd för mina avslöjanden, tyckt att det varit illa av mig att ge eftervärlden sådana skaldeporträtt, men nu finner jag en mening o en uppgift i det.” Det fanns visst fog för den kritik som mötte Tora Dahl när hon, vid över nittio års ålder, till sist gav ut sina memoarer (hon hade då överlevt sina båda unga älskare med nästan femton år: både Ekelöf och Lindegren dog 1968, härjade av alkoholmissbruk). Läser man de ursprungliga dagböckerna bredvid det urval som till sist publicerades märker man hur mycket mer levande och mångbottnat originalet är. Hennes memoarer kom att beskyllas för att vara utlämnande och indiskreta, men det är just det som utelämnades i diskretionens namn som ger förståelse och kontur åt hennes hårda och bittra omdömen. De är fascinerande på grund av ärligheten, troheten mot känslan i stunden. Tora Dahl var minst av allt blind för sin egen subjektivitet – hon har ”inslag av tråkighet”, hon anklagar sig för hetsighet och överkänslighet – ”min besvikelse blir till anklagelse”. Framför allt har hon tillräckligt mycket objektivitet och iakttagelseförmåga för att människorna hon skriver om ska stiga fram ur det förflutna och bli levande igen, åttio år senare.  Knut Jaensson Författare och litteraturkritiker (1893–1958). Anställd vid Stockholms gasverk fram till 1949. Kritiker i olika tidskrifter, från 1946 knuten till Dagens Nyheter. Gifte sig med Tora Dahl 1914. Parets hem på Lidingö var från 1930-talet och framåt en mötesplats för unga svenska författare.  Gunnar Ekelöf Författare och översättare (1907–1968) och en av Sveriges mest hyllade poeter under 1900-talet. Debuterade med diktsamlingen ”sent på jorden” 1932 och fick sitt stora genombrott med ”Färjesång” 1941. Till hans andra och mest kända verk hör ”Non serviam” (1945), ”Strountes” (1955) och ”Sagan om Fatumeh” (1966). Invaldes 1958 i Svenska Akademien.  Erik Lindegren Författare, kritiker och översättare (1910–1968. Debuterade med diktsamlingen ”Posthum ungdom” 1935). Med samlingen ”Mannen utan väg” (1942) grundlades Lindegrens rykte som en av 40-talets viktigaste poeter. Under 50- och 60-talen även verksam som operalibrettist. 1962 blev han invald i Svenska Akademien.  Tora Dahl Författare (1886–1982). Arbetade som lärare innan hon gifte sig med Knut Jaensson. Dahl debuterade 1935 med romanen ”Generalsgatan”, då hon var 49 år. Hon blev känd för sina självbiografiskt inspirerade romaner om Gunborg Haag, som inleds med ”Fosterbarn” 1954. Dahl skrev senare en lång svit öppet självbiografiska böcker, som bland annat skildrar äktenskapet med Knut Jaensson och de författare och intellektuella som samlades i villan på Lidingö, så som ”Kamrater” och ”Nya vägar” (1978–1979). 2018 fick författaren en plats i Stockholm uppkallad efter sig, Tora Dahls park i stadsdelen Fredhäll. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25532, "headline": "Anders Nilssons nya cellokonsert tillägnas terrorismens offer", "summary": "Kompositören Anders Nilsson är en typisk traditionsförvaltare snarare än förnyare. Men hans nya cellokonsert är utan tvekan ett starkt stycke med hitpotential nog att kunna avlösa en gammal stridshäst som Elgars cellokonsert.", "article": "”Sjostakovitjs nia med världspremiär”, så lockade Malmö Live inför torsdagens uruppförande av Anders Nilssons cellokonsert. Det är inte utan att man avundas litteraturen. Att en modern kulturscen skulle försöka dra publik till en författarträff med, säg Strindbergläsning, i stället för en ny roman ter sig tämligen osannolikt. Men så marknadsförs i regel nyskriven konstmusik. Särskilt onödigt, ängsligt och orättvist blir det om man har ett verk av just Nilsson på programmet. En femtiotalist fostrad av 70-talets proggvåg som gjort succéopera av Zarah Leanders liv och vet hur man gör sig bekväm i såväl sonatform som ett senromantiskt sound. Det stora formatet – symfonier och solokonserter – är Nilssons hemmaplan. Han är en typisk traditionsförvaltare snarare än förnyare. Men när han levererar en cellokonsert som denna, skriven för den unga norska solisten Amalie Stalheim, kan man knappast klandra honom. Det börjar med en djup och dyster solostämma som strax får sällskap av orkesterstråkarna och dras med i ett naturdynamiskt virvlande motiv. Här hörs också en taktfast trampande kontrabaspuls och frustrationens strävhet i kadensen. Sedan följer den långsamma mittensatsens filmiskt milda sorgsenhet med klämtande klockklanger. En begravningsmusik tillägnad de två skandinaviska kvinnor som mördades i Marocko av IS-sympatisörer samt andra offer för terrorismen. Tredje satsen är ett dramatiskt riffande rondo, där både musiken och stämningen förtätas. Som något tryggt att hålla sig i seglar spår av psalmen ”Härlig är jorden” in i moll. Orkestreringen är skickligt utförd och låter gärna stämmorna effektfullt växa in och ut ur varandra. Nilsson har också komponerat på ett sätt som ger känslan av att Stalheims solocello hela tiden har någonting viktigt att berätta, fjärran ren virtuositet och sound. Det här är utan tvekan ett starkt stycke med hitpotential nog att kunna avlösa en gammal stridshäst som Elgars cellokonsert. Fräscht kändes också tidigare solistprisvinnaren och P2-artisten Stalheims val av extranummer: färgrikt fladdrande fjärilsvingar ur Kaija Saariahos ”Sept papillons” med sina svirrande övertoner. Patrik Ringborg hade pondus nog att kunna dra tonerna ur Malmösymfonikerna likt en marionettspelare. Konsertprogrammet som i övrigt inte såg alltför spännande ut på papperet framstod som en tanke kring musikens inverkan på politiken och politikens inverkan på musiken. Å ena sidan Hitlerfavoriten Wagners förspel till operorna ”Lohengrin” och ”Mästersångarna i Nürnberg” (med snöplig tjuvstart). Å andra sidan Sjostakovitj nionde symfoni som 1945 gav Stalin lång clownnäsa. Sovjetregimen hade givetvis väntat sig något triumfatoriskt efter att Röda armén besegrat Nazityskland. Men Sjostakovitj stack ner händerna i den klangliga lattjolajbanlådan. Med sin knappa halvtimme är det ett småskaligt men underhållande verk, mer humoristiskt än heroiskt. Ringborg satte sprätt på gäckande galopprytmer, men skapade också utrymme för solistiska spratt och det kontrasterande lugnet, där i synnerhet fagotten fick visa sin tjusarkraft. Fotnot: Konserten direktsändes i Sveriges Radio P2 och går att höra i efterhand på webben. Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler av DN:s konsertrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 25535, "headline": "Hildur Guðnadóttir: Löjligt få kvinnliga tonsättare får jobba med storfilmer", "summary": "BERLIN. Hildur Guðnadóttir har gjort succé med musiken till tv-serien ”Chernobyl” och ”Joker”. I veckan blev isländska tonsättaren fjärde kvinnan någonsin att vinna Oscar för bästa originalmusik. Filmfredag träffade henne i den egna studion i Kreutzberg.", "article": "När Hildur Guðnadóttir tog emot sin Oscar för originalmusiken till ”Joker” avslutade hon sitt tacktal med en uppmaning ”till tjejerna, kvinnorna, mammorna och döttrarna som hör musiken bubbla inombords. Tala ut – vi behöver höra era röster!”. Guðnadóttir var inne på samma spår när jag träffade henne strax innan Oscarsgalan i den egna studion i Berlin. Då hade hon redan vunnit både Golden globe och Bafta för ”Joker”, samt Emmy och Grammy för ”Chernobyl”. – Det viktigaste med priserna är att de har startat en diskussion om hur löjligt få kvinnliga tonsättare det är som får chansen att jobba med storfilmer. Till och med om man jämför med antalet kvinnliga regissörer som också så klart är alldeles för få, så är siffran skrattretande låg. Jag hoppas mina priser kan inspirera unga kvinnor att våga, säger Hildur Guðnadóttir i studion som ligger i stadsdelen Kreuzberg. Sen skrattar hon och lägger till: – Jag menar förstås alla kvinnor. De behöver inte vara unga. Förra gången jag intervjuade Hildur Guðnadóttir var för sex år sedan. Då stod vi på en regnig gata i Londonförort där hon skulle spela en solokonsert på sin cello inför en liten, men entusiastisk publik. När vi nu möts igen är hon högvilt inom filmvärlden och har ett oerhört tajt schema. – Jag är inte van vid så mycket uppmärksamhet. Men återigen: när jag fick min Grammy i höstas berättade många att filmproducenter nu faktiskt letar efter kvinnliga kompositörer som de vill anlita för att skriva filmmusik. Då är det värt allt slit. Hildur Guðnadóttir Född 1982 på Island bor numera i Berlin med sin make Sam Slater som också är kompositör. Hildur Guðnadóttir har bland annat skrivit originalmusiken till filmerna ”Arrival” (2016) och ”Joker” (2019), samt tv-serien ”Chernobyl”. Belönades både med Emmy och Grammy för soundtracket till ”Chernobyl”. Blev första kvinnan (solo) att vinna en Golden Globe för bästa originalmusik med ”Joker”. I veckan blev hon den fjärde kvinnan någonsin att vinna en Oscar för originalmusik med samma film. Den 29 februari klockan 22.00 kan du höra hela Mats Almegårds intervju med Hildur Guðnadottir i programmet Elektroniskt i P2. I studion där vi sitter skrev hon soundtracken till både ”Chernobyl” och ”Joker” parallellt. – Att leverera musik till sådana stora projekt kan vara extremt stressigt eftersom musiken ofta är bland det sista som ska in i filmen och filmbolagen jagar på. Men jag fattar inte varför kvinnor inte skulle kunna hantera det? Det är ju bara att kolla på arbetande mammor, som jag själv är: vi är mästare på att jonglera arbete och familj. Jag pekar på hennes yogamatta som ligger ihoprullad i ett hörn av studion. Använder du den där mycket? – Oerhört mycket. Yoga och meditation har räddat livet på mig under den här stressiga perioden. Senare på kvällen ska Hildur Guðnadóttir framföra soundtracket till ”Chernobyl” under den pågående CTM-festivalen i Berlin tillsammans med Sam Slater och Chris Watson. De båda var med henne då hon reste till det gamla nedlagda kärnkraftverket i Ignalina för att spela in ljud till ”Chernobyl”-musiken. – När jag läste manuset till ”Chernobyl” bestämde jag mig för att inte skriva musik som var dramatisk på något sätt. Jag ville inte färga stämningen, av respekt för alla som dog. Jag ville skriva musik på själva kärnkraftverket. Skapa radioaktiv musik. Under åtta timmar, i full skyddsutrustning, gick Hildur Guðnadóttir, Sam Slater och Chris Watson runt och spelade in olika ljud i kärnkraftverket. – Jag var groggy efteråt. Vi fick varken äta eller dricka därinne, på grund av radioaktiviteten som finns kvar. Hemma i Berlin satte Hildur Guðnadóttir samman ett ytterst starkt soundtrack baserat på dessa inspelningar. Cellon använde hon inte. Just för att hon inte ville skapa för mycket dramatik. Med ”Joker” var det en helt annan historia. – Todd Philips skickade sitt manus till mig och det var oerhört intressant att läsa. Jokern är ju en populärkulturell ikon. Det finns så många fantastiska tolkningar av honom, men ”Joker” med Joaquin Phoenix är ändå ett nytt sätt att berätta om honom. Denna förhistoria är så självständig, men ändå djupt förankrad i en väldigt fiktiv värld som vi känner igen. Jag ville spegla det i musiken, dyka in i berättelsen och gå in i den magiska världen. Det är ett väldigt rått soundtrack. – Jag ville inte programmera musiken i datorn, utan spela live. Och ja, jag ville att det skulle vara rått och direkt eftersom Gotham city är en så rå miljö och Arthur Flecks känslor är så råa. Efter att Hildur Guðnadóttir läst manus till Joker satte hon sig ned med sin cello och spelade in ett par första skisser och utkast till det som senare skulle växa och bli ett soundtrack. Dessa primitiva skisser skickade hon till Todd Philips som fick användning för dem redan tidigt i inspelningen, då han skulle spela in den scen där Arthur Fleck, sminkad som Jokern, dansar inne på en toalett. – Men från början skulle han inte dansa. I manuset tror jag det stod något som ”han höjer sin pistol och tittar sig i spegeln”. Joaquin Phoenix körde fast, eftersom han inte kände att scenens utformning stod för den utveckling som hans karaktär skulle genomgå. För att få honom att slappna av satte Todd Philips på Hildur Guðnadóttirs skissartade musik – och hela scenen bytte karaktär. – Joaquin började bara dansa, helt improviserat. Todd har berättat för mig hur Joaquin instinktivt reagerade på musiken och bara satte i gång med sin vackra koreografi. Det var magiskt att se det på film efteråt, för hans dans var precis vad jag velat uttrycka med min musik. Vi har aldrig pratat om det, så han kände rent telepatiskt vad jag känt. Läs mer: Storslam för ”Parasit” på Oscarsgalan Helena Lindblad: Oscarsgalan är festen där män älskar varandra så mycket ", "article_category": "culture"}
{"id": 25537, "headline": "Så eskalerade striden kring utställningen på Norrköpings stadsmuseum", "summary": "En väska med en davidsstjärna och en antisemitisk nidbild placerades vid entrén. Dagarna därpå polisanmälde SD en utställning och nu har partiets oppositionsråd begärt ut tjänstemännens e-post. På Norrköpings stadsmuseum har en serie händelser och en borttagen bild väckt debatt om kulturens frihet.", "article": "Polisanmälan gjordes på polisens kontaktcenter, onsdagen den 5 februari klockan 14.32. Darko Mamkovic, Sverigedemokraternas ordförande i kommunen, anklagade Norrköpings stadsmuseum för förtal: ”På en av väggarna, bredvid ett hakkors, har en bild satts upp där man ser samtliga personer i Sverigedemokraternas styrelse från Norrköping. Anmälaren uppger att det är grovt förtal att koppla personerna i dagens styrelse med nazismen”, står det i polisanmälan. Innan arbetsdagen var slut hade polisen tagit ett beslut. Någon förundersökning skulle inte inledas, då händelsen inte ansågs falla inom ramen för de ärekränkningsbrott som skulle kunna leda till allmänt åtal. Kanske kunde situationen ha lugnat sig där. Men drygt en vecka senare står utställningen ”Medlöperi och motstånd” på stadsmuseet i Norrköping fortfarande i centrum för en kulturdebatt om yttrandefrihet. Situationen har i stället eskalerat. Det startade med att museipedagogen Ellika Kyndel upptäckte en väska med antisemitiskt innehåll. På minnesdagen för Förintelsens offer, den 27 januari, hade den placerats utanför entrén till Norrköping stadsmuseum. En öppen ljusbrun resväska, på insidan inklädd i kamouflagemönstrat tyg och innehållande en antisemitisk nidbild, en davidsstjärna, gröna tvålar och ett par glasögon. Vem som placerat den där visste inte Ellika Kyndel. Hennes chef kontaktade säkerhetsavdelningen, som tillkallade polis. I dag utreds händelsen som misstänkt hets mot folkgrupp. Dagen innan väskan upptäcktes hade museet vernissage för ”Medlöperi och motstånd”, en utställning om nazismen i Norrköping förr och nu. I två år har Ellika Kyndel förberett utställningen, som bygger på en bok av forskaren och författaren Johan Perwe. Kyndel visar DN runt i utställningslokalen. Den är liten. Fem rödmålade väggar som det skulle ta högst en halvminut att passera förbi om man inte stannade för att titta på bilderna eller läsa texterna. I högtalarna spelas soundtracket från filmen ”Amelie från Montmartre”. Utställningen är byggd efter några underrubriker: ”Medlöparna till nazisterna”, ”De som gjorde motstånd”, ”Flyktingmottagandet under andra världskriget” och ”Nazismen i Sverige i dag”. Sverigedemokraterna nämns i ett stycke under rubriken ”Nazismen i Sverige”. Det står att den förste partiledaren, Anders Klarström, var ”före detta medlem” i nazistiska Nordiska rikspartiet. Det står att partiet till en början lockade skinheads till sina möten men ”…1996 förbjuder de sina anhängare att bära bomberjacka och skinheadmundering på möten”. Det står att partiet ”forsätter att städa upp i sitt högerextrema förflutna och blir invalt i riksdagen 2010”. Intill finns en bildskärm, som visar videoklipp. Ellika Kyndel hade hoppats att SD i Norrköping skulle vilja vara med i ett eget klipp där. – De tillfrågades tidigt av mig i processen, men avböjde. Jag ville att de skulle tala om hur de ser på partiets historia, och sin politik i dag. – I sann demokratisk anda tänkte jag att det kunde vara en bra möjlighet för dem att göra upp med partiets historia. Det fanns inga baktankar. Vid slutet av utställningen finns en anlagstavla med ett trettiotal pappersutskrifter på tidningsartiklar. Artiklarna kommer från tidningar som Norrköpings Tidningar, Folkbladet och Expressen. Nyheterna är tänkta att ge ögonblicksbilder av hur nazismen märks av i vår tid. När utställningen öppnade satt ytterligare en utskrift längst ned på tavlan. En artikel från printupplagan (4/9-2018) av Folkbladet, med rubriken: ”SD-politiker utreds för inlägg på nazistsajt”. I artikeln rapporterades om hur en lokalpolitiker i partiet i Norrköping agerat. Och SD:s dåvarande ordförande i staden Jan Petersson berättade i sin tur vilka åtgärder som partiet vidtagit. På tidningssidan fanns även en bild med. Den visade SD:s lokala partistyrelse och hade bildtexten: ”Jan Petersson, i mitten, kallar det hela olyckligt.” Ellika Kyndel säger att hon varit förberedd på att utställningen skulle väcka reaktioner, men inte just den bilden. – Jag tänkte nog inte ens på den lilla bilden av styrelsen. Jag såg bara tidningsartikeln som den var, och den kan ju lika gärna ses som något positivt för Sverigedemokraterna eftersom medlemmen den handlar om uteslöts. Men när företrädare för SD:s lokala styrelse kom till museet i början av förra veckan reagerade de både på bilden och på andra texter i utställningen. En av de första från partiet som var där var oppositionsrådet Matthias Olofsson (SD). Han säger i ett telefonsamtal med DN att Sverigedemokraterna i utställningen kopplas samman med nazismen i nutid. Olofsson menar att utställningens tema är viktigt, men har flera invändningar. För det första bilden, som han anser i och med placeringen i utställningen kan utsätta personerna på den för potentiell fara. Men det handlar också om beskrivningen av Anders Klarström som ”medlem” i nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP). – Det var ett nazistiskt parti, det ifrågasätter jag inte. Men var han medlem? I sådana fall skulle jag vilja se ett medlemsbevis, säger Olofsson, som tydliggör att han inte vill ta Klarström i försvar. Anders Dalsbro, tillförordnad chefredaktör på tidskriften Expo, säger till DN att det finns tydliga bevis för att Anders Klarström var aktiv i NRP. – När det gäller nazistiska organisationer är de ofta slutna och diskreta med sina medlemsregister. Men att Anders Klarström var aktiv i NRP råder det ingen tvekan om, säger Anders Dalsbro. Olofsson har även reagerat mot en text under utställningens rubrik ”Nazismen i Norrköping”, där det står: ”Efter 1945 är det relativt tyst kring nazismen i Norrköping. Sannolikt finns det lokala anhängare kvar sedan krigsåren, men de verkar i det tysta fram till 1980-talet. Norrköping är dock ett starkt fäste för Sverigedemokraterna. Redan i 1991 års val får de hela 688 röster i kommunen”. – Om inte det är att säga att Sverigedemokraterna var nazister och att medborgarna som röstade på partiet i valet 1991, 688 stycken, var nazister, då är inte läsförståelsen helt korrekt för den som läser det här. Man utmålar 688 personer i Norrköping 1991 till att vara nazister. Jag undrar om det verkligen stämmer och är historiskt belagd fakta, säger Matthias Olofsson. Samtidigt som Norrköpings stadsmuseum har fått hantera politisk ilska och nationell massmedial uppmärksamhet så står institutionen utan chef. Maria Modig, som är kultur- och fritidsdirektör i kommunen, har fått stiga in som tillförordnad chef. När Darko Mamkovic ilsknade till på museets bildanvändning gick Maria Modig ned till museientrén för att tala med politikern. Hon fick höra att han skulle göra en polisanmälan, och kort därpå beslutade museet att ta bort bilden. – Vi tog kontakt med våra jurister. Vi ville granska det här och se om vi gjort något konstigt, säger Maria Modig. När DN möter henne har en vecka gått sedan polisen beslutade att inte utreda anmälan. Men juristerna har ännu inte avgjort vad som ska hända med bilden. Museet har fått kritik, bland annat från Johan Perwe, som menar att det är beklagligt att bilden tagits bort. – För oss är det en fråga om yttrandefrihet, men också en säkerhetsfråga. Bland annat utifrån personalens säkerhet, säger Maria Modig. Enligt henne har inte personalen utsatts för hot, men hon berättar att en del telefonsamtal och reaktioner i sociala medier ”inte varit så trevliga”. I lördags höll museet stängt på grund av händelserna. Väktare har tagits in för att skapa större trygghet – men också för att hantera ett ökat besökstryck. Hade ni kunnat göra på något annat sätt för att undvika det här? – Situationen vi befinner oss i visar hur klimatet ser ut i Sverige. Frågan om yttrandefrihet är otroligt viktig, och vi är stolta över att den lyfts på det här sättet. Den måste alltid vara levande i ett demokratiskt samhälle. I Norrköpings Tidningar påstod Darko Mamkovic att ni tjänstemän ”formas helt i de vänsterliberala tankegångarna”. Hur reagerar du på det? – Vi är väldigt noga med att vi jobbar utifrån de politiska mål som finns uppsatta, och min nämnd värnar armlängds avstånd. Museilagen styrker oss i detta. Min roll är att vara opolitisk. Jag jobbar utifrån politikens uppdrag, oavsett vem som styr, säger Maria Modig. Tjänstemännen fick stöd av kommunstyrelsens ordförande Lars Stjernkvist (S) som kallade SD-toppens uttalande ”helt absurt”. DN har sökt Darko Mamkovic utan resultat, men Matthias Olofsson menar att enskilda tjänstemän kan vara politiskt påverkade i sitt arbete. – Jag ser att några kanske kan vara det. Den tjänsteman som sade att jag stod och ljög, att jag visste om att jag ljög, och att Sverigedemokraterna var nazister, ser jag väl jag har en viss politisk åskådning. Om det har runnit igenom i utställningen och hur texterna skrivits och hur de blivit korrekturlästa, det vet jag inte, men man kan mycket väl kanske misstänka det. Museipedagogen Ellika Kyndel rör sig mycket kring utställningen och för henne har den senaste tidens händelser fått flera konsekvenser. Matthias Olofsson, SD:s oppositionsråd i kommunstyrelsen, har begärt ut en logg över hennes inkorg för e-post de senaste 18 månaderna. Olofsson har även begärt ut Maria Modigs mejl. Dessutom, uppger Kyndel, har personer från SD:s styrelse i Norrköping flera gånger dykt upp under hennes visningar. En av dem ska ha varit Matthias Olofsson. – De beter sig inte som andra museibesökare. De har ingen vett eller etikett. De fotar, trots att jag hela tiden berättar att det råder fotoförbud. De ler, skrattar och fortsätter fota. Förra veckan kom även en företrädare från propagandasajten Nordfront, som drivs av den våldsbejakande nazistorganisationen Nordiska motståndsrörelsen, till museet samtidigt som Ellika Kyndel höll i en visning. – Det känns väldigt obehagligt och olustigt. Speciellt den dagen, när det både var en person från Nordfront här, och personer från SD:s styrelse, säger Ellika Kyndel, som tillägger att personerna inte var där tillsammans. Matthias Olofsson säger till DN att han besökt utställningen vid två tillfällen sedan den öppnade. Han vill inte svara på kritiken från Kyndel om hur han agerat på museet. – Det får stå för henne. Jag har fotat på utställningen. Hon har talat om för mig att det var fotoförbud. Jag sa att jag vill dokumentera texterna, annars kan inte jag visa vad som står i texterna. Olofsson berättar att han också begärt mejlloggen för stadsmuseets centrala e-postadress, förutom loggen för museipedagogen och kultur- och fritidsdirektören. Varför har du gjort det? – Jag vill veta hur man resonerat kring korrekturläsningen på utställningen. Om man ens har ifrågasatt de punkterna jag ifrågasatte till tjänstemannen. Olofsson tar upp en annan detalj i utställningens text under ”Nazismen i Sverige” som får honom att undra hur korrekturläsningen gått till – att Jimmie Åkessons förnamn är felstavat. – Det har inte göra med polisanmälan eller att jag begärde ut mejlen. Men det skulle vara intressant att veta om de korrekturläst det, men ingen annan har ifrågasatt att de stavat fel på en av de mest kända politikerna i Sverige. När man som ledande politiker i Norrköping begär ut alla mejl från de senaste 18 månaderna – kan du förstå att det kan kännas märkligt för en tjänsteman? – Nej, det kan jag inte. Att jag begärde för ett och ett halvt år beror på att jag inte vet när arbetet med utställningen började. Jag vill läsa vad de skrivit själva om utställningen och framför allt när de korrekturläst utställningen, säger Matthias Olofsson. Finns det något speciellt, vid sidan av utställningen och forskningen som ligger bakom den, som gör att diskussionen om nazismen och dess spår in i ett av landets största partier uppstår just i Norrköping? Egentligen inte, menar Mats Granberg som under många år var kulturredaktör på Norrköpings Tidningar, och i dag är projektledare för Stadsbibliotekets Litteraturscen Norrköping. I Expressen häromdagen skrev han att konflikten i staden också måste förstås utifrån det i ”Sverige lågintensiva krig om kulturpolitiken som bedrivs med både ideologi och ekonomi som vapen”. – Jag tror att den här debatten är positiv och för något väldigt bra med sig. Utställningen är inte spektakulär, men den är ganska direkt. Det är viktigt att folk konfronteras med det här, säger Mats Granberg. Han sitter nedsjunken i en soffa i bottenplanet på stadsmuseets granninstitution Arbetets museum. Utanför fönstret rinner Motala ström förbi. Mats Granberg är rädd för en ökad ängslighet i takt med att många kommuner minskar resurserna till kulturverksamhet. Risken, menar han, är att många inte vågar ta i frågor som potentiellt sett skulle kunna medföra kontrovers. – Men det enda svaret är att skapa fler demokratiska miljöer och göra dem ännu mer demokratiska. Det är en stor uppgift för kulturpolitiken i Norrköping och på andra platser. Granberg tror att museets val att plocka bort bilden på SD:s styrelse är ganska verkningslöst, inte minst eftersom det redan genomförts en aktion där en kopia av bilden satts upp på samma plats av författaren Bernt Hermele. Men Granberg gläds åt att museet inte viker undan från de fakta som tagits fram. – Det är Norrköpings fattigaste och minsta kommunala kulturinstitution som lyckats åstadkomma det här. Vad skulle då inte andra större kulturinstitutioner kunna göra? frågar sig Mats Granberg och ler. – En del kanske tycker att den senaste tidens händelser inte är så mycket att bråka om. Men om museer och andra institutioner inte kan hålla den här typen av demokratiska samtal, då står vi inför en stor fara. Läs mer: SD:s anmälan mot museum utreds inte Ola Larsmo: När SD ingriper mot Norrköpings stadsmuseum passeras en demokratisk gräns ", "article_category": "culture"}
{"id": 25544, "headline": "Jonathan Biss: Beethoven får mig att tappa andan", "summary": "New York. Beethovens 250-årsdag firas med en historisk mängd konserter över hela världen. I veckan gästas Berwaldhallen i Stockholm av den amerikanska pianisten Jonathan Biss, som ägnat de senaste tio åren åt att spela in samtliga Beethovens pianosonater och även skrivit två böcker om Beethoven. – Det finns ingen kompositör som väcker starkare känslor, säger han till DN inför besöket.", "article": "När rymdfarkosten Voyager skickades ut i galaxen 1977 packades den med höjdpunkter ur den mänskliga civilisationen. Bilder från Egyptens pyramider, Isaac Newtons böcker, detaljer om mänsklig anatomi. Med på farkosten fanns även en särskilt inspelad grammofonskiva i guld med 31 musikstycken som skulle representera mänskligheten i all prakt, om farkosten mot förmodan skulle stöta på en annan civilisation. Urvalet på skivan, som sammanställdes av bland andra astronomen Carl Sagan, var musik från världens alla hörn: indonesisk gamelan, folkmusik från Azerbajdzjan, kinesisk qinmusik, Chuck Berry, Bach och Mozart. Men en kompositör ansågs så viktig att han representerades med två musikstycken: Beethoven. Enligt den amerikanska konsertpianisten Jonathan Biss, som vigt större delen av sitt liv åt att spela Beethoven, var det ett rimligt val. – Orsaken till att Beethoven förblir så oerhört populär är att det finns något med hans musik som griper tag i en och kräver hundra procent av din uppmärksamhet. Det finns ingen kompositör som väcker starkare känslor. Hans musik speglar inte världen som den är, utan världen som han önskar att den vore. Jag tror vi söker efter en djupare skönhet och sanning i hans musik, som ger oss en chans att lämna verkligheten en stund, säger Biss i en intervju inför besöket i Stockholm i veckan. I år firar Beethoven 250 år, vilket uppmärksammas med konserter över hela världen. Enligt Carnegie hall i New York, som leder en av många konsertserier med Beethoven för att hedra hans jubileum, har Beethovens musik aldrig framförts så ofta och på så många platser globalt som detta år. På Berwaldhallen i Stockholm kommer Jonathan Biss att framföra Beethovens omtyckta kejsarkonsert. Biss har själv varit besatt av Beethovens musik sedan han var tolv och har ägnat de senaste tio åren åt att spela in samtliga av Beethovens 32 pianosonater. Han har även skrivit två böcker om Beethoven och leder kurser om kompositören på Marlboro music school, där han är konstnärlig chef tillsammans med den berömda pianisten Mitsuko Uchida. – Som kompositör är Beethoven så full av motsägelser. Han framstår som ett slags supermänniska, men kan samtidigt verka så oerhört ömtålig, säger Biss. I USA har Beethovens musik under de senaste åren ofta presenterats som ett motgift till intolerans och fanatism. Kompositörens berömda humanism framstår i dagens politiska klimat som radikal. Den amerikanska dirigenten Marin Alsop leder i år en världsomspännande turné med Beethovens nionde symfoni, som hon presenterar som en protest mot intolerans och ett upprop för radikal humanism. Alsop har även poängterat att Beethovens spelades av Pinochets dissidenter i Chile och av vänsterradikala Occupy Wall Street i New York. Flera nya böcker, som John Clubbe, ”The relentless revolutionary” och Ted Gioias ”Music – A subversive history” belyser kopplingarna mellan Beethovens musik och den franska revolutionen. Men det är inte så lätt att hitta en konsekvent politisk vision hos Beethoven. Budskapen om fred, demokrati och heroisk humanism präglar flera av hans symfonier, men många Beethovenkännare anser att han är för komplex som person för att placeras in i något politiskt fack. Om det finns något riktigt radikalt med Beethoven är det snarare själva musiken, menar Jonathan Biss. – Det finns något rebelliskt över honom, absolut. Han trotsade alla regler. Han hade en oerhört vidsträckt fantasi som inte kunde hämmas av konventioner, det var helt enkelt omöjligt för honom att följa reglerna. Han var så rastlöst innovativ. Det mest slående när jag spelat in alla 32 sonater är hur oerhört olika de är. Så fort han bemästrat en viss idé så går han raskt vidare till något helt annat. Han vägrar upprepa sig själv. Biss är inte ensam om att ha spelat in Beethovens samlade pianosonater de senaste åren. Den unga tyska pianisten Igor Levit har dränkts i superlativ för sina finstämda inspelningar av samtliga sonater, som han också kommer att framföra på Konserthuset i Stockholm, med fyra konserter i vår – den första redan den 17 februari – och fyra i höst. Läs också: Intervju med Igor Levit om konserterna i Stockholm Om Biss får välja ut en favorit av Beethovens 32 pianosonater är det den allra sista. Det är en av Beethovens mest besynnerliga och enigmatiska sonater och ett ständigt ämne för debatter bland Beethovenkännare. Författaren Thomas Mann beskrev den som ”ett farväl till sonaten”. Mot slutet har den ett lekfullt parti som Biss jämfört med ragtime. – Den är bitvis oerhört stillsam, bitvis intensiv och extatisk, med musik som nästan snubblar över sig själv av entusiasm. Beethoven skrev den sent i livet och jag tolkar den som en meditation över livet och döden. Den har inget tydligt slut, men det finns en konstant puls i sonaten, som ett hjärtslag, som långsamt tynar bort i slutet. Det är som ett försök att förstå sig på livet och döden, med hjälp av ljud och tystnad, säger Biss. Efter att ha tillbringat tio år med Beethovens pianomusik säger Biss att han nu helst lyssnar på Beethovens sena stråkkvartetter, som kompositören skrev när han var på god väg att bli döv. Särskilt gillar han den berömda cavatinan i den trettonde stråkkvartetten. När rymdskeppet Voyager färdades ut i galaxen var det just cavatinan som fick avsluta guldskivan, som ett slags farväl från hela mänskligheten. På guldskivan kommer den direkt efter en bluessång av Blind Willie Johnson, ”Dark was the night, cold was the ground”. En blind sångare och en döv kompositör får sista ordet från vår planet. – Det är många som tolkar cavatinan som ångestfull och sorgsen. Men den känsla jag hör är snarare ett slags andnöd, som om någon är överväldigad av känslor, en ömhet som gått över styr. Det är en påminnelse om varför jag själv spelat in Beethovens musik. Den får mig att tappa andan. Jonathan Biss Född 1980, uppvuxen i en familj med musiker och kompositörer. Hans farmor var den berömda cellisten Raya Garbousova. Biss är pianist och lärare, samt konstnärlig ledare på Marlboro Music School. Han har även skrivit två korta böcker om Beethovens musik. Jonathan Biss spelar i Berwaldhallen den 13 och 15 februari. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25549, "headline": "”Monster i terapi” låter skräckfigurerna gå till psykologen", "summary": "Kan den klassiska skräcklitteraturen göra våra inre demoner begripliga? I ”Monster i terapi” genomgår Dr Jekyll, Carmilla och Dorian Gray psykologisk utvärdering. Aase Berg läser en intelligent och viktig bok om människor och monster.", "article": "Sakprosa Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg ”Monster i terapi” Norstedts, 294 sidor Vilka människor är människor, och vilka är monster? Pedofiler till exempel, de är väl solklara monster. Och psykopater. IS-krigare. Nazister. Molotovcocktailanarkister. Halstatuerade lantisar med noll flygskam som dricker stulen diesel till frukost. Nya boken ”Monster i terapi” av Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg utgår från att uppdelningen mellan den onda främlingen och den vanliga människan är felaktig. Här handlar det inte om samtida monster, utan om den klassiska skräcklitteraturens. Idén är lysande: Dr Jekyll, vampyren Carmilla, Frankensteins monster och Dorian Gray sätts i terapi tillsammans med sina partner, skapare och sidekicks. Vi får följa såväl samtalen som psykologens anteckningar och hennes korrespondens med handledaren. Psykologen resonerar såhär: ”Mitt problem med begrepp som ’monster’ är att det utgår från att vissa varelser har något slags inneboende ondska. Det tror inte jag. Jag tänker att epitetet ’monster’ ofta används om varelser som vi inte förstår, för att de beter sig annorlunda eller ser annorlunda ut. Det som är främmande kan förväxlas med ondska, eftersom vi blir rädda för det.” Det gäller för övrigt på ett individuellt plan också: den som tränger bort eller förnekar icke önskvärda aspekter av sig själv kan bli ett monster. Dr Jekyll mår betydligt bättre när han släpper skammen över sin egen brutala sida och slutar förpassa alla oönskade beteenden till fantasifiguren Mr Hyde. Intressant nog kommer ”Monster i terapi” ut samtidigt med en debatt om psykoanalys i DN, där Björn Hedensjö (5/2) avfärdar psykoanalysen som ”personlig utveckling” och ”själavård”. Nyanser och djuplodande självkännedom viftas bort som tidsfördriv för medelklassen. Men att eftersträva ”resultat” och ”effektivitet” genom tidsbegränsad kognitiv beteendeterapi, som Hedensjö förespråkar, är inte liktydigt med en lyckad behandling. Att begreppet ”effektivitet” ens används om psykiska tillstånd är tvärtom symtom på att vi lever i ett sjukt samhälle. Samtidens ökande psykiska ohälsa kan rent av bero på detta effektivitetskrav. Kanske är det kbt-tänkandet som är själva sjukdomen. I ”Monster i terapi” bedrivs visserligen ingen regelrätt psykoanalys, inte ens psykodynamisk terapi, eftersom boken är en snabbspolad version. Men den ger ändå en fingervisning om alternativen till kbt: Antalet sessioner är inte begränsat. Det vindlande samtalet gäller. Bara i undantagsfall föreslår psykologen uttalade lösningar. Oftare låter hon klienterna själva treva sig fram, för att så småningom bottna i kunskapen i stället för att få den skriven på näsan utifrån en högeffektiv handlingsplan. Det starkaste partiet i boken handlar om den sexiga och fascinerande psykopatvampyren Carmilla från Sheridan LeFanus roman med samma namn. Carmillas konstant bedragna och utnyttjade flickvän Laura beter sig som en medberoende, misshandlad kvinna ur vår egen tid. Men till slut lär hon sig att sätta gränser för vad som är okej i relationen. På så vis bryter hon den charmerande förövarens magi. I vissa lägen handlar det dock snarare om att sätta gränser mot samhället än mot andra personer. Psykologen tänker i ett anfall av ursinnig samhällskritik: ”Jag undrar om jag ens kan fortsätta jobba som psykolog. Går det att försvara etiskt? Ska jag behandla individer för problem som i själva verket inte är individuella utan strukturella?” Eller, kan jag tillägga, existentiella. Här är psykoanalysen relevant, eftersom den ger tid att spåra rädslor och fobier till källan, till ”livsproblemens sfär”, som Johan Eriksson kallar det i ett debattinlägg (DN 7/2). Det hjälper inte alltid att enbart behandla det psykiska lidandets uppenbara framträdelseform. Själv har jag erfarenhet av både kbt och psykoanalys. Den mest effektiva kbt-träningen i landet hjälpte visserligen på sätt och vis mot min svåra flygfobi: jag kan landa en Boeing i simulator, jag kan identifiera alla motorljud, jag kan triggerpunkterna och har en inre handlingsmanual för mina reaktioner vid exempelvis turbulens. Å andra sidan sitter jag alltid med blicken klistrad vid sätesdisplayens karta och kollar avståndet till närmaste flygplats, eftersom jag har lärt mig att man kan glidflyga i tjugo minuter även om motorerna skulle paja. Det är skitjobbigt att hålla reda på ett helt flygplan från passagerarsätet. Alltså: kbt inger alltför ofta en tillkämpad känsla av kontroll, medan psykoanalys handlar om att uthärda och förstå mekanismerna bakom den bristande kontrollen. Ingen av oss kan tämja döden. Det som i långa loppet har hjälpt mest mot min flygfobi är denna insikt. Det säger alltså något om vår samtid att frenetiskt kontrollbeteende prioriteras framför desillusionering och acceptans av den mänskliga bristfälligheten. ”Monster i terapi” förmedlar på ett lättbegripligt sätt denna tanke, även om det också finns problem med boken. Tyvärr snöar författarna alltför ofta in på att gestalta konflikten mellan de litterära monstrens värld och vår egen. Oproportionerligt mycket utrymme ägnas åt att låta Dr Jekyll förfasa sig över dagens kvinnoroll, Carmillakapitlen hänger upp sig på skillnaden i syn på homosexualitet då och nu. Jag hade accepterat monstren ändå, utan den tillkrånglade ramen och det styltigt anakronistiska sättet att prata. Och ett par av historierna har lite väl lyckliga slut. Psykopaten Carmilla förblir i och för sig oemottaglig, och mer än så, hon lyckas rent av manipulera psykologen. Även narcissisten Dorian Gray är en besvärlig nöt att knäcka. Men arbetet med övriga klienter ger löften om solskenshistorier. Särskilt när det gäller Frankensteins monster vill jag utfärda en gråtande barn-varning. För nej. Det räcker inte med en snabbkurs i anger management. Denna djupt dysfunktionella varelse kommer aldrig att lämpa sig som barnvakt. Han har inga förutsättningar att inrätta sig i den prydliga normaliteten. Det är alltså alldeles riktigt att psykoanalys inte botar, om man med botar menar att bli samhällsduglig. Å andra sidan beror det på hur man definierar samhällsduglig. Man blir visserligen inte bättre arbetskraft och kassako åt diverse utsugare som vill profitera på ens tid, men man blir en tydligare människa, ovillig att ingå i manipulativa tystnadskulturer och osugen på att visa upp livslögner och fasader. Människor med sådan livsinställning kan på kort sikt störa den sociala ordningen, men ha långtgående, positiva effekter på samhället och den kollektiva psykiska ohälsan. Men psykoanalys är ingen religion, snarare motsatsen. Det behövs ingen gud som tröstare och beskyddare. Det räcker att parera en förljugen omvärld och se klart på den existentiella, inre ensamheten – inklusive de sköra sidorna, och de skitiga, fula och fasansfulla. Det är alltså en viktig politisk gärning av Jägerfeld och Strandberg att på ett populärkulturellt intelligent vis fördjupa sig i de litterära monstren. Är det något vi behöver för att stå ut med både den inre och den yttre främlingen, så är det denna insikt: monster är människor, och människor är monster. Läs fler texter av Aase Berg och fler av DN:s bokrecensioner. Läs mer: Vården ska inte lägga patienterna på divanen Psykoanalysen är absolut ett alternativ till kbt ", "article_category": "culture"}
{"id": 25551, "headline": "Fransk åklagare ber offer för känd författare att träda fram", "summary": "Under den senaste månaden har författaren Gabriel Matzneffs sexuella relationer med minderåriga skapat en stor skandal i Frankrikes kulturvärld. Åklagare uppmanar nu författarens offer att träda fram och berätta. I en intervju med New York Times beskriver Gabriel Matzneff själv de som vänt sig ifrån honom som ”fega”.", "article": "Författaren Gabriel Matzneff hyllades länge i den franska litterära världen, trots att han i sina böcker beskrev sexuella relationer med barn. Det var först när Vanessa Springora i en bok som släpptes i början av januari beskrev hur den då 50-årige Gabriel Matzneff inlett ett sexuellt förhållande med henne när hon bara var 14 år som författaren fick kritik för sina handlingar. Därefter har marken skakat under den i dag 83-årige författaren: Hans tre bokförlag har sagt att de inte kommer att ge ut hans böcker längre, han har förlorat ett livslångt stipendium. Kulturdepartementet ser över de två utmärkelser han tilldelades av dem under 90-talet och han får inte längre skriva krönikor i tidskriften Le Point, skriver New York Times. På onsdagen är Matzneff kallad till rätten i Paris för att ställas till svars för att genom sina böcker ha ”uppmanat till brott”. Förra månaden gjorde åklagare en husrannsakan hos förlaget Gallimard för att ta Matzneffs böcker i beslag. Även de förlag som publicerat hans böcker kan komma att ställas till svars. – Vi känner till känslomässigt störda män som rättfärdigat pedofili efter att ha läst Matzneffs böcker, säger Méhana Mouho, jurist hos antipedofiliorganisationen l'Ange Bleu till New York Times. Gabriel Matzneff kan även komma att åtalas för ytterligare brott. Även om preskriptionstiden för sexuella övergrepp mot Vanessa Springora har passerat letar åklagare efter ytterligare offer. Samlag med barn under 15 år klassas i fransk lagstiftning inte automatiskt som våldtäkt, och skiljer sig därmed från svensk lagstiftning. På tisdagen gick åklagare ut med ett pressmeddelande där man uppmanar möjliga offer för Matzneff att träda fram, enligt den franska nyhetskanalen 20minutes. ”Oavsett tid, oavsett omständigheter eller människor involverade,” skriver man i pressmeddelandet. Sedan Vanessa Springoras bok kom ut i slutet på december har Gabriel Matzneff befunnit sig utanför Frankrike. New York TImes har sökt upp honom på den italienska rivieran där han befinner sig. Där berättar han att han känner sig ensam. – Jag känner mig som en levande död. En död man som går på strandpromenaden, säger han till New York Times. New York Times beskriver hur Gabriel Matzneff genom sin karriär skyddats av högt uppsatta personer i Frankrike: bland annat den tidigare presidenten François Mitterrand och modeskaparen Yves Saint Laurent. I intervjun bekräftar Gabriel Matzneff hur människor med makt hjälpt honom under åren – och han beskriver till och med hur vissa skyddat honom från myndigheterna. Efter att Vanessa Springoras bok släppts har många kritiserat Gabriel Matzneff, och den litterära värld som hyllat honom trots hans öppenhet kring sexuella övergrepp mot barn. Gabriel Matzneff säger till New York Times att hans tidigare vänner är ”fega”. – De visar sin feghet. Man kan säga försiktighet, men det är mer än försiktighet från människor som jag såg som vänner, säger han. Läs mer: Kulturskandal skakar Frankrike - uppburen författare hade sex med minderåriga. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25555, "headline": "Efter metoo: ”Nu måste vi tala väldigt öppet och väldigt rakt”", "summary": "2019 var året som förenade Sveriges två största teaterhus: Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern. Båda höll stängt på grund av renovering och drabbades hårt av dramatiska chefsbyten. Samtidigt samarbetade man på scen för första gången. DN har träffat de två nya ledarna, Stadsteaterns Maria Sid och Dramatens Mattias Andersson och frågat: Vad händer nu?", "article": "Hur får man två helt galet upptagna teaterchefer att stråla samman för en gemensam intervju och fotografering? Svaret är ”Efter vanlig arbetstid”. Vad det nu är för en chef i en bransch som kräver ständig uppdatering även på kvällstid, både vad gäller de egna medarbetarnas gestaltningar på scenen, och konkurrenternas dito. Dramatens Mattias Andersson har dessutom haft två premiärer att tänka på, de egna pjäserna som han också regisserat – ”Determinism” och ”Vi som fick leva om våra liv”. Och Stadsteaterns Maria Sid som försökt hålla ihop en ensemble som under året har varit utspridd över hela stan, på åtta olika teatrar. Det krävs en hel del för att få ihop ett personalmöte under sådana förutsättningar, när dessutom själva möteslokalerna är täckta av byggplast. Till slut hittar vi en tid efter arbetstid och innan ridåerna går upp. Vi ses i DN:s fotostudio där fotografen Beatrice Lundborg väntar med sin kamera. När fotograferandet är klart kör vi effektivt och utan att blinka: Ni tar båda över ett teaterhus som på olika sätt skakats av metoo. Vad återstår att göra? Maria Sid: För mig är det väldigt klart att vi måste bygga den nya framtiden tillsammans, att efter ”metoo” måste det bli ”wetogether”. Vi måste tala väldigt öppet och väldigt rakt. Nyckeln är kommunikation där vi tillsammans bestämmer hur vi vill ha det. Mattias Andersson: Det blev ju väldigt radikala följder av metoo för båda de här teatrarna. Om man talar enbart Dramaten så tror jag mycket på den nya konstruktionen med en vd och en konstnärlig ledare. Det är nästan omöjligt att en person ska sköta både personalfrågor, fastighetsfrågor och det konstnärliga innehållet. Att man delat upp de tjänsterna är en stor anledning till att jag tackade ja till jobbet. Det är så jag jobbat på Backa Teater. – Det har historiskt sett absolut funnits unkna mekanismer på Dramaten – som det funnits på många arbetsplatser – men det är en ny tid nu. Och jag känner att det i dag finns en hundraprocentig uppställning kring att man vill gå vidare och hitta modernare arbetssätt. Jag är intresserad av alla subjekt som är med i en process, på Backa jobbade jag så. Alla yrkesgrupper ska känna att de kan bidra med sina röster, inte bara skådespelarna. Det gäller att skapa rum för det. – Jag är helt övertygad om att det blir bättre konst därav. Och samtidigt utesluter man den typ av hierarkier där vissa är mer värda än andra, det ska vara nolltolerans mot mobbningstendenser. Jag är hoppfull, den unga generationen skådespelare accepterar inte det sättet att vara, det genererar inget kulturellt eller symboliskt kapital att bete sig svinaktigt. Maria Sid: Ja, vi befinner oss alla i samma rum när vi skapar teater, det är ju ett ”vi” som skapar det. Och, det är viktigt, egentligen hör ju inte maktförhållanden och teater ihop, teater är en gemensam sak. Att det blev såna stora problem handlar om att det var geniernas tid, en kultur där vissa ansåg sig kunna göra lite vad de kände i stunden. Mattias Andersson: Jag hoppas verkligen att det finns plats för genier framöver också – kvinnor som män, av olika hudfärger – men inte vissa beteenden. Det man i en tid vinner position på blir man i en annan tid utskrattad för. Det är intressant att få vara med om hur snabbt det kan skifta. – I den meningen tror jag på människans rationalitet och möjlighet till förändring beroende på vad som legitimeras i ett visst rum och vad som inte gör det. Men det finns också många andra medskapande krafter till vilka beteenden som ger status och uppmärksamhet i en viss tid – medierna till exempel. Så Dramaten är inte ett fritt svävande rymdskepp i den meningen. Maria Sid: Absolut! Och nu känner man ju att det är en ny tid. Att det kommer något helt annat från den unga generation som vuxit upp i ett sociala medier-samhälle där alla är i kontakt med varandra och diskuterar på ett helt annat sätt. Förut var man bara tyst och skämdes. Hur tänker ni rent konkret, som chefer och konstnärliga ledare, gå vidare? Mattias Andersson: Det handlar om att implementera det i hela verksamheten. Vilka röster vi ger plats åt i våra scenproduktioner. Om vi söker en teaterkonst där även underprivilegierade människor ges röst, så kan vi inte ha kvar starka hierarkier inne i huset om vem som är bra och vem som är dålig, vem som är hög och vem som är låg. – Men sedan handlar det också om infrastruktur, något som jag upplever att Dramaten redan börjat ta itu med: Hur anmäler man? Hur tas anmälningarna emot? Kan man, när man berättar, få vara anonym? Det är ren arbetsplatshygien som det finns massor av kunskap om och den kompetensen har jag uppfattat finns i dag på Dramaten. – Men vi är en del av allas vår gemensamma omvärld som är fylld av konflikter, våld, sexism, rasism, homofobi etcetera. Vilket såklart även kan förgifta människor som kommer och går på Dramaten. Det kommer aldrig gå att skydda sig mot helt. Det viktiga är att man vet hur man hanterar exempelvis en kränkning om det händer. Maria Sid: Precis. Tidigare kunde saker hända utan att chefer och andra tog tag i det, för att det kändes jobbigt. För mig är det jätteviktigt att ta mig an även det som känns jobbigt, för att hela tiden signalera vad vi är och vad vi står för. – Vi talar mycket värderingar på teatern just nu. I höst flyttar vi in i vårt nyrenoverade hus igen och för diskussioner om vilka vi är och vilka vi vill vara. Om vi ska vara ett hus för alla så är det viktigt att vi jobbar internt med dessa frågor. Det är lätt att prata om nolltolerans, men man måste också agera.  Skulle man kunna säga att det som händer nu rentav är teaterhistoriskt? Mattias Andersson: Ja, de såpass dramatiska saker som hänt både på Dramaten och på Kulturhuset Stadsteatern är teaterhistoria i den bemärkelsen. Men jag är mest intresserad av det konstnärliga innehållet som kommer ut till publiken efter detta. Får vi en mer intressant, relevant och på riktigt komplex konst? Maria Sid: Jag tror att metoo och tiden efter är historisk för hela världen. Det handlade om att hälften av befolkningen sade ”Det räcker nu!”. Men det här är bara början. Jag är optimistisk och tror att vi är på väg mot en tid av respekt. I efterskalvet av metoo har båda teatrarna genomgått stora renoveringar och under tiden varit i behov av nya spelplatser. Vad har det betytt för era ensembler? Maria Sid: För oss har det varit en stor sak, vi har spelat på väldigt många olika ställen och gör så även under våren. Vi har samarbetat med Folkoperan, Dramaten, Dansens hus och Teater Giljotin och har fått med oss många olika saker. Samarbetet har inneburit att många kulturer har mötts, vi är våldsamt inspirerade. – Det har också varit positivt för staden att vi har kommit närmare, som i Årsta som fått en egen stadsteater. Sedan tycker jag att Dramatens och Stadsteaterns samarbete har varit fenomenalt, skådespelarna har fått stor energi av att stå på samma scen, det vet jag. Det samarbete med Dramaten som Maria Sid talar om är i första hand ”Häxjakten” i regi av Alexander Mørk-Eidem, som fick hyllande recensioner. Ett nytt samarbete där även Maximteatern är involverad, har premiär i dagarna – ”Katt på hett plåttak” i regi av Stefan Larsson. Där är fyra av de åtta skådespelarna från Dramaten och fyra från Stadsteatern. Mattias Andersson: För Dramatens del har endast Thalia-huset varit stängt. Förutom det som Maria nämner så har Dramaten samarbetat med Backa Teater i uppsättningen ”Vi som fick leva om våra liv” och med Cirkus Cirkör i ”Guds olydiga revben”. – Och sedan har Dramaten, i linje med sitt uppdrag som nationalscen, samarbetat med teatrar ute i landet, förutom med Backa även med Malmö och Norrland. Har du hunnit ta del av hur skådespelarna på Dramaten har uppfattat samarbetena? – Inte riktigt än, jag tillträder ju först i mars. Men jag vet att sådant genererar energi. Alla diskussioner kring sådant som ”vad är ett scenkonsthus” och ”hur kommer vi närmare vår publik” är av godo som jag ser det. Maria Sid: Jag tror att det är bra för teatrarna att samarbeta. Det är också en ny tid. Ser ni det som en väg att att fortsätta på framöver? Mattias Andersson: Vi är ett såpass litet land och vi cirkulerar ju redan nu. Även om jag inte tycker att det ska vara någon battle-duell så är det ju roligt om man drar åt olika håll. Det är bara vitalt för en stad. – Kulturpolitiskt tror jag också att det vore negativt om vi gjorde samma sak för då skulle ju våra politiker kunna säga att man kan lägga ned den ena teatern. Maria Sid: Ja och Kulturhuset Stadsteaterns uppdrag är att vara extremt bred. Men om det finns ett spännande projekt där man ser ett behov av samarbete så är tröskeln lägre. Det kan ju komma en tid då vi vill säga något tillsammans. Vad har era respektive teatrar i uppdrag att vara bäst på? Maria Sid: Bredden, att vara alla stockholmares teater. Vi ska erbjuda både nyskrivet och klassiskt, musikteater och teater för barn och unga. I bredden ingår ju att vi kan erbjuda högklassig musikteater till rimligt pris. – Samtidigt borde vi bli vassare på att få fram de nya konstnärerna och berättelserna. Ett sådant stort kulturhus borde erbjuda en sorts drivhus där de nya konstnärerna kan hitta sin publik. Mattias Andersson: Jag har gått igång väldigt mycket på nationalscensbegreppet. Vad betyder det? I en globaliserad värld är begreppet nation i problematisk omförhandling. Hur ska vi kunna bli en teater som är relevant för hela Sveriges befolkning? Vad är det för någonting? – Detta är viktigt att problematisera och diskutera. Inte minst mot bakgrund av den politiska utvecklingen i Ungern och Polen. Där har nationalscenerna varit det deras regeringar varit snabbast på att omdefiniera och ge nya direktiv till vad de ska syssla med. – Vem ska bestämma hur vår svenska kanon ska se ut? Utan att måla för mycket svarta bilder så tror jag att det kommer att bli mer och mer dramatik kring Dramaten och nationalscensbegreppet. Hur ser nationen ut? Du har ju arbetat mycket med de kollektiva berättelserna i vår tid, Mattias, som ”The mental states of Gothenburg” och ”The mental states of Sweden”, som ju också har gästspelat på Dramaten. Kommer du att leta efter dessa berättelser framöver också? – Absolut, att samla material från vår samtid och sedan omvandla det till teaterkonst. Jag har stora anspråk på att hitta de berättelserna. Men jag kommer naturligtvis inte att göra om hela Dramaten till en dokumentärteater. Det handlar snarare om ett förhållningssätt. Maria Sid: Jag tror att det är den stora cloun just nu, att hitta de berättelserna. När vi talar med publiken så märker jag att de vill vara delaktiga och få känna att ”min röst hörs här”. Formen är också viktig, att det ibland får vara många röster samtidigt på scen. Maria, du har en bred teaterbakgrund men är inte en lika tydlig profil som Mattias här i Sverige. Är det en fördel vad gäller förväntningarna på dig? – Att komma utifrån, som jag gjort, har gett mig en möjlighet att jobba ifred. Varken jag eller nya vd:n, som började den 1 december, har en massa förutfattade meningar om människor, utan har fått se själv och bilda oss egna uppfattningar. Det är lättare att vara tydlig med hur man vill ha det om man inte är så insyltad. Du, Mattias, har ju snarast blivit hälsad som en frälsare, det verkar som att väldigt många har stora förväntningar på dig. Hur känns det? – Det är naturligtvis oerhört pressande, jag har inte precis korkat upp champagneflaskan och skrikit ”Jaaaaa!”. Visst är det ett utsatt jobb och jag kommer inte att kunna göra alla glada, det är omöjligt. – Men det var en omfattande och bra rekryteringsprocess där jag pratade med många människor och fick redogöra för min idé om scenkonst. Jag har varit helt ärlig med vad jag vill och styrelsen har köpt det. Samtidigt, fortsätter Mattias Andersson, har han varit bedömd och levt under press sedan han skrev och regisserade sin första pjäs när han var 23 år gammal. ”Och blir det inte bra så står man ju där ensam.” – Det är ju ett uppdrag man får, inte en statisk maktposition. Fungerar det inte så får jag väl kliva av, jag kommer inte att bita mig fast vid min chefsposition till varje pris, det blir ju inte bra för någon. Det är det konstnärliga innehållet det handlar om för mig. Apropå den senaste teaterdebatten, som initierades av DN:s Johan Hilton, vad anser ni att teatern har för plats i det offentliga samtalet i dag? Maria Sid: Vi har talat om det på teatern och vi anser att vi för ett ofantligt samtal hela tiden. Vi gör det varje kväll klockan 19, över hela stan just nu. Det är bara att komma och titta. Jag kommunicerar aktivt med min publik varje dag, det är oerhört viktigt och vår uppgift. Mattias Andersson: Samtidigt är det såklart inte så att teatern står mitt i samhällsdebatten som den gjorde under 60- och 70-talen som den gjorde exempelvis i Göteborg med Kent Anderssons politiska ”Flotten”, ”Hemmet” och ”Sandlådan. – Då fanns det så få kanaler, i dag är både arenorna många fler och samhället är mycket mer segregerat. Så bara tanken på att man ska kunna föra ett gemensamt samtal som alla förhåller sig till är en fullkomlig chimär. Han fortsätter: ”Se bara på hur det ser ut i en vanlig familj. Där man förr tittade på en och samma nyhetssändning så sitter familjen nu med en varsin skärm i soffan och följer sina egna nyhetsflöden.” – Då blir ju teatern fortfarande den plats dit du kan gå vid ett bestämt klockslag och uppleva något i realtid tillsammans med andra människor. Och det ser jag som väldigt hoppfullt med teater, att bli berörd tillsammans med andra och att skapa samtal och erfarenheter som stannar kvar. Maria Sid: Jag såg kulturchefsdebatten som hölls på Elverket när en av kulturcheferna i panelen sade att han tyckte att det var läskigt att gå på teater för att det ”är på riktigt, det är levande människor på scenen”. Jag blev jätteglad. Det är ju kärnan i teatern, det unika, det levande mötet i rummet. Mattias Andersson: Visst, jag tycker att dagens teater generellt är lite ängslig. Jag tycker att vi borde titta dit som inte alla andra tittar, upptäcka fenomen innan de diskuteras i alla andra medier, helst redan innan de inträffar.  Fotnot. Mattias Andersson tillträder sin post den 1 mars. Både Maria Sid och Mattias Andersson förvaltar just nu de tidigare teaterchefernas repertoar, deras egna repertoarer träder i kraft först hösten 2021. Maria Sid Gör: Är konstnärlig ledare på Kulturhuset Stadsteatern sedan 1 augusti 2019. Dessförinnan arbetade hon som biträdande chef under ett år. Är skådespelare och regissör. Ålder: 51 år. Född och uppvuxen: I Helsingfors. Tidigare: Maria Sid har arbetat som skådespelare och regissör i 25 år, både på scen, tv och film. Hon har samarbetat med dramatikern Dario Fo, de repade i Italien och hon spelade i Helsingfors. Hon har regisserat både drama, musikteater och opera i Finland, bland annat nyskriven opera på Nationalscenen och musikalen ”Chess” i Helsingfors. I Sverige är hon mest känd för sina rollarbeten inom tv och film, bland annat i Maria Bloms film ”Hallåhallå”, tv-serien ”Livet i Fagervik” och senast filmen ”En komikers uppväxt”. Återflytt: Kulturhuset är färdigrenoverat hösten 2020, samtidigt som Stockholms stadsteater fyller 60 år.  Mattias Andersson Gör: Konstnärlig ledare för Dramaten från 1 mars. Tidigare konstnärlig ledare för Backa teater under 13 år. Regissör och dramatiker. Ålder: 50 år. Tidigare: Började som skådespelare på Backa 1993. Blev teaterns konstnärliga ledare 2006. Har skrivit 30 pjäser och regisserat på flera olika teatrar. Har genomgående behandlat samtidens samhällsfrågor och människors dolda längtan, inte minst i stora verk som bygger på intervjuer med vanliga människor. Just nu: Urpremiären av hans senaste pjäs ”Determinism” ägde rum på Dramaten den 18 januari, samt ”Vi som fick leva om våra liv”, en samproduktion mellan Backa Teater och Dramaten som spelas på Elverket fram till 22 februari. Priser: Har fått en mängd svenska och internationella priser för sin dramatik. Återflytt: Under renoveringen av Thaliahuset var Stora scenen, Målarsalen Tornrummet och Lejonkulan stängt. Under tiden spelades det på Lilla scenen, Elverket och på andra platser. Thaliahuset öppnades igen i december 2019. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25579, "headline": "Ola Larsmo: När SD ingriper mot Norrköpings stadsmuseum passeras en demokratisk gräns", "summary": "SD i Norrköping kräver att Norrköpings stadsmuseum ska plocka bort delar som handlar om partiet ur en utställning om nazism och flyktinghjälp. Ola Larsmo vill ha svar från ansvariga politiker: är detta den kulturpolitik som tar form i Sverige just nu?", "article": "För en dryg vecka sedan fick jag det hedersamma uppdraget att inviga den nu så uppmärksammade utställningen på Norrköpings stadsmuseum, ”Medlöperi och motstånd”, om nazism och flyktinghjälp i staden under åren före och under andra världskriget. På utställningen, som bygger på Johan Perwes väldokumenterade bok ”Mörkläggning” (2016), pekas några av de personer som låg bakom öppet medlöperi med Nazityskland ut med namn. Också i Norrköping spreds vid denna tid, liksom i många andra städer, antisemitisk propaganda av dem som välkomnade ”nyordningen” i Tyskland. Inte nödvändigtvis av organiserade nazister – men av dem som såg med avsmak på den då unga demokratin, som föraktade och skrämdes av flyktingar från nazityskt område och gärna pekade ut judar som syndabockar för allt möjligt. Men på väggen mittemot hänger andra porträtt: av människor som tvärtom tog ställning för demokratins värderingar och människosyn och hjälpte flyktingar. En sådan kamp mellan olika hållningar pågick hela tiden; det fanns inte ”ett Sverige” under kriget, det fanns många, som slogs om vad Sverige skulle vara. Vi har glömt namnen på medlöparna. Men vi har också glömt namnen på dem som räddade liv och stod för demokratins idé om mänskliga rättigheter. Också denna tystnad är skamlig. Hela poängen med att minnas sin historia, också när den är känslig och laddad som den om nazism och judehat i Norrköping, är att människorna är borta, men att idéerna och hatet lever kvar. Men det gör även solidariteten. Det var väntat att utställningen skulle få kritik. Men det som skett är av stor principiell vikt. Utställningen polisanmäldes av Sverigedemokraternas ordförande i Norrköping, Darko Mamkovic. Anledningen till anmälan är ett tidningsklipp ur Folkbladet som sitter på den vägg i utställningen som handlar om nutiden, under rubriken ”SD-politiker utreds för inlägg på nazistsajt”. Folkbladet refererar till ett större reportage i Expressen inför valet 2018, där reportern David Baas gått igenom de Sverigedemokrater på partiets valsedlar som delat antisemitiskt och nazistiskt material på sociala medier, bland dem ryska VK. Här nämns särskilt en dåvarande kandidat till kommunfullmäktige i Norrköping, som skrivit på kända nazistaktivisters sidor och då använt uttryck som ”hell seger”, en direkt översättning av ”Sieg Heil”. Baas reportage redovisade ett antal SD-kandidater som använde den sortens språk: som den dåvarande representant för partiet i Oskarshamn som lade ut en bild på Anne Frank med texten ”The coolest jew in the shower room”. Samtliga dessa kandidater ströks från listorna efter Baas reportage. I klippet från Folkbladet finns citaten av SD-kandidaten från Norrköping, liksom en bild på partiets lokalstyrelse, vars dåvarande ordförande intervjuas och menar att man har ”nolltolerans mot sådana saker”. Museets poäng är här att visa att denna sorts språkbruk fortfarande lever i Sverige, inte minst på sociala medier. SD-ordförande Mamkovic förnekar inte att uppgifterna stämmer. Intressant nog förnekar inte Mamkovic heller att SD har sina rötter i svensk nynazism, utan säger rakt till Folkbladet att ”det finns en gammal koppling där” men menar att det rör ”enskilda medlemmar”. Han och hans partikamrater bjöds in att titta på utställningen före öppningen men tackade nej. Det principiellt viktiga är detta. En folkvald kommunpolitiker, ordförande för sitt parti i regionen, kräver att ett museum ska plocka bort uppgifter ur en utställning. Inte för att de är felaktiga. Utan därför att han och hans parti känner sig ”kränkta” av att sådana fakta refereras. Som kulturpolitiskt utspel passerar det en gräns, där det finns ett före och ett efter. Den gränsen handlar om huruvida man i skattefinansierade, offentliga utställningar kan återge historiskt korrekta fakta när de inte passar ett politiskt parti. För då kallar politikerna in polisen. Det är här vi måste få ett svar från ansvariga politiker, i Norrköping och i andra städer: är detta den kulturpolitik som tar form i Sverige just nu? Det hela blir till sist en illustration av att kampen om vad ”Sverige” är pågår lika öppet nu som då. Läs fler texter av Ola Larsmo ", "article_category": "culture"}
{"id": 25580, "headline": "Birgitta Rubin: Missa inte chansen att se da Vinci gratis", "summary": "Louvren släpper gratisbiljetter till sin stora jubileumsutställning med originalverk av Leonardo da Vinci.", "article": "Nu släpper Louvren nya biljetter till världens största utställning med originalverk av Leonardo da Vinci – till nattöppet för första gången i museets historia, gratis dessutom! Först till kvarn gäller när biljetterna släpps under tisdagen den 11 februari till avslutningshelgen 22-24 februari, med möjliga tidsbokningar från kl 21 på kvällen till 08.30 på morgonen. Denna generösa gest motiverar museet med att man vill ”tacka publiken för intresset för utställningen”. Det är att uttrycka det milt. Denna fantastiska, forskningsbaserade jubileumsutställning – för mig en upplevelse för livet – har redan slagit publikrekord, med kvällsöppet onsdagar och fredagar för att klara anstormningen från hela världen. Museet håller besökssiffrorna hemliga fram till stängningen, men gratisevenemanget nattetid tillåter ytterligare 30.000 besökare. Ingen lär somna i trängseln men kaffe utlovas dessa nätter, med en symbolisk Madeleinekaka till. Läs mer: Nisse: Folksamling vid konstsamling ", "article_category": "culture"}
{"id": 25584, "headline": "Fundamentalt vackert om kärlek mellan mor och dotter", "summary": "Danska författaren Helle Helle nominerades till Nordiska rådets litteraturpris för romanen ”De”, en berättelse om en sjuk mamma och hennes tonårsdotter. DN:s Malin Ullgren läser en skildring som bultar av smärta.", "article": "Roman Helle Helle ”De” Övers. Ninni Holmqvist Norstedts, 160 sidor Det känns som om det var länge sedan jag läste en så fint komponerad roman. Så här börjar den: ”Senare går hon över åkrarna med ett blomkålshuvud”. När tonårsflickan som gått över åkrarna kommer hem för att laga en blomkålsgratäng till sin mamma, som har fått så dålig aptit, ropar ”Det är jag!” får hon inget svar. Betydelsen av den tystnaden ekar över romanens sista sidor. Inledning och slut möts i tiden. Däremellan har 51 kapitel gått, eller kanske 51 veckor, ett knappt år under vilket 16-åringens mamma har blivit allvarligt sjuk. Sjukdomens art benämns inte, men är den sorten som går snabbt, innebär svår smärta och till slut inget för läkarna att göra något åt. Danska Helle Helle, född 1965, är en av Danmarks mest hyllade författare i sin generation. För ”De” blev hon förra året nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, och ingenting är märkligt med den nomineringen: ”De” är en fundamentalt vacker skildring av kärleken mellan en mor och en dotter, en berättelse om kärlek på existentiell grund. I romanen, tonsäkert översatt av Ninni Holmqvist, framträder två varelser som hör samman bortom ett ord som ”relation”. De två talar inte om det som väntar, inte om mammans smärta eller om dotterns påbörjade sorg. I stället rör de sig tätt tillsammans i sin värld, i sina små lägenheter på Lolland – de flyttar ofta, som man gör när låg hyra är detsamma som överlevnad. Mamman förestår en dammodebutik av enklare slag, dottern går på gymnasiet och är en sådan som kan skriva. De planerar måltider och städar mycket, dottern lever sitt tonårsliv på landsorten, där frågan om hur man ska lyckas ta sig till olika platser är avgörande. Det tidiga 80-talet gör sig diskret påmint, i sådant som ”etappklippning” och parfymen Fidji från Guy Laroche. Tiden är på sätt och vis allt i ”De”; den tid som de har haft tillsammans och den som återstår. Med en egen hantering av språkets dåtid, drar Helle Helle ihop livet till ett starkt nu: ”Det är hennes mamma och Marna och alltiallomannen som för sju år sedan nyinreder butiken”, eller ”i morse ligger där en nästan ny overall”. Greppet att skriva in det förflutna i romanens presens är genomgående och närvarokänslan blir så intensiv. Alldeles i början av läsningen undrar jag om det sparsmakade berättande skulle kunna vetta åt det kokett tokroliga hållet. Men efter bara några sidor framstår stilen inte som det minsta kokett, utan som en tät realism i hastiga nedslag. På raderna har ”De” ibland ett komiskt, försiktigt absurdistiskt drag, så som vanor och saker blir lustiga och märkliga när de beskrivs ingående utan kommentarer. Men strax därunder bultar en smärta så stor att den aldrig kan uttalas, bara verka romanen igenom. Helle Helle har länge i sitt författarskap sökt sig till gestalter som skulle kunna kallas obemärkta – men dessa människor är inte obemärkta eller oviktiga i sina egna liv, inte heller för sina närmaste. Med tunna blyertsstreck tecknas bilden av ekonomisk brist. Samtidigt strör Helle Helle något magiskt pulver över sina människor. Tingen de äger, vad de gör, befrias från sina socioekonomiska bojor och uppgår i litteraturens svävande verklighet. I den är en arbetarfamilj inte mer tungfotad än sagans älvor. Helle Helle placerar klass på en poetisk nivå, utan att ta vägen genom vare sig vrede eller sentimentalitet. Det finns en storartad etisk ansats i det. Läs fler texter av Malin Ullgren ", "article_category": "culture"}
{"id": 25591, "headline": "Jordan B Peterson vårdas akut på rysk avgiftningsklinik", "summary": "Sedan fyra veckor tillbaka behandlas den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B Peterson akut på en avgiftningsklinik i Ryssland. Han ska ha legat i koma i åtta dagar, uppger hans dotter Mikhaila Peterson.", "article": "Den kontroversiella, kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B Peterson ska i fyra veckor ha behandlats för beroende av en receptbelagd medicin på en rysk avgiftningsklinik. Han ska ha flugits till Ryssland efter att ha fått en ”paradoxal reaktion” på det lugnande läkemedlet bensodiazepin och inte fått lyckade behandlingar på sjukhusen hemmavid. Efter fyra veckors behandling på den ryska kliniken kan Jordan B Peterson fortfarande inte skriva eller gå utan hjälp. Det uppger hans dotter Mikhaila Peterson i ett inlägg på Jordan B Petersons Youtubekanal och i ett skrivet uttalande i tidningen National Post. ”Det är ändå en enorm och snabb förbättring. Förra veckan kunde han inte sitta utan hjälp. Veckan dessförinnan kunde han inte lyfta på armen eller tala”, skriver hon. Jordan B Peterson ska enligt Mikhaila Peterson ha börjat ta sin medicin för flera år sedan för att behandla ångest som uppkommit efter en autoimmun reaktion på mat. När hans fru förra året diagnosticerades med cancer ökades dosen, vilket ledde till att han blev fysiskt beroende av preparatet. Efter ankomsten till Ryssland försattes han i koma i åtta dagar för att avvänjas från bensodiazepin. Mikhaila Peterson, vars make talar ryska, berömmer de ryska läkarna i sitt uttalande. ”Till slut är pappa på bättringsvägen. Hans sinne för humor är tillbaka. Han ler igen för första gången på månader, men han har en lång väg kvar till full återhämtning, skriver hon. Var i Ryssland familjen befinner sig framgår inte av rapporten. Nästa uppdatering från familjen Peterson på Youtube ska komma från Jordan B Peterson själv, enligt hans dotter. Läs mer: Jordan B Peterson i DN-intervju: En lögn att tillvaron bygger på könsförtryck ”Nej, Jordan B Peterson, jämställdhet gör inte kvinnor och män mer olika” ", "article_category": "culture"}
{"id": 25596, "headline": "10-gruppens aura pånyttfödd", "summary": "Ingela Håkansson Lamm och Tom Hedqvist från den kända 10-gruppen ställer nu ut sina textilier på Konstakademien i Stockholm. Det blir ett värmande återseende för Lotta Jonson.", "article": "Utställning ”Rum Bilder Ränder” Ingela Håkansson Lamm, Tom Hedqvist Konstakademien, Stockholm. Visas t o m 1/3 ”Rum Bilder Ränder” är det något kryptiska namnet på den textila utställningen i Konstakademien. I den inre av tre salar har Ingela Håkansson Lamm delat med sig av skisser och inspirationsmaterial från sina första år som textildesigner och mönsterskapare; typ pappershattar, tidiga stickade klädesplagg, fotografier, tidningsurklipp med mera. I det mittersta rummet hänger nytryck, vepor med flera av hennes kända motiv. Den tredje och sista salen är Tom Hedqvists. Säg 10-gruppen och många designintresserade vet. År 1970 gick tio konstnärer och grafiska formgivare samman, under ett namn, för att omdefiniera begreppet ”tryckta textilier”. Resultatet blev tyger i starka färger med bananer, monster, flygande lejon, blad, prickar och vardagsföremål men också rutor och ränder. 10-gruppens tyger lämpade sig väl för ett nytt inredningsideal, okonventionella kläder, såväl som kassar och necessärer. Även om de flesta av medlemmarna lämnat gruppen fanns den kvar på papperet ända fram till 2015. Både Ingela Håkansson Lamm och Tom Hedqvist var med hela vägen. ”Rum Bilder Ränder” blir något av ett värmande återseende, inte bara av dem utan också av 10-gruppens aura. Den lyckades ju göra det tidigare i inredningssammanhang otillåtna rumsrent. Känslan av ”allt är möjligt” genomsyrar framför allt den första salen, där en ung Ingela Håkanson Lamms syns vid tryckpressen eller hemmavid bland plastbyttor och pastellfärgat smågodis. Tom Hedqvist bevisar i sin tur att han är rändernas mästare (1992 formgav han för övrigt de första randiga mjölkpaketen). I den fina utställningskatalogen berättar Hedqvist om Inez Svensson, även hon en gång medlem i 10-gruppen, om hur han fick rita ränder under en praktikperiod hos henne på 60-talet. Hela rummet på Konstakademien är en eloge till Inez och hennes design. Till det exakta, till den klassiska blockranden. Här med olika bredder och tryckt på sammet för att få fram rätt distinktion och lyster. De olika proportionerna är framtagna efter salens dimensioner. Förutom svart och vitt är färgerna både Hedqvists egna och 10-gruppens favoriter: orange, ultramarin, citrongult, smaragdgrönt. Så vackert. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25602, "headline": "Good Harvest skapar en dramatik som känns pur och rå", "summary": "Med en fot i svensk folkmusik och den andra i känslovurmande americana ger duon Good Harvest ut sitt andra album – som är underbart i sin charmiga spretighet.", "article": "Drömmar om juni känns aldrig lika avlägsna som i februari. Sommarnatten, ljuv för att den är förgänglig, säg lika förgänglig som en omöjlig – och därför förtärande – förälskelse, är spelplatsen för titelspåret på Good Harvests andra skiva. En skiva där känslor, ofta de man inte vill ha men ändå måste dras med, stöps i naturlyriska metaforer som i sig skapar en dramatik som kanske inte är ny, men känns pur och rå trots de stundtals finstämda arrangemangen. Med en fot i svensk folkmusik och den andra i känslovurmande americana tar duon ännu ett kliv i framgångssagan som började 2016. ”Dream of June” är ett dynamiskt album, lekfullt, ärligt och mångbottnat i så väl temperament som tempo, poplyrik som tematik. Tillåtande i all sin charmiga spretighet, och därför alldeles underbart. Det är Good Harvest 2.0. Bästa spår: ”Lioness”  Läs fler musikrecensioner av Alexandra Sundqvist, till exempel om hur Alice Boman lyckas behålla den intima känslan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25606, "headline": "Nya coronaviruset får Art Basel att ställa in konstmässa", "summary": "Hongkongupplagan av Art Basels konstmässa kommer att ställas in på grund av det nya coronavirusets utbrott, rapporterar Artnet News.", "article": "Art Basels konstmässa i Hongkong var inplanerad 19 till 21 mars. I ett yttrande som återges i Artnet News skriver den schweiziska ägaren MCH Group att spridningen av det nya coronaviruset ligger bakom beslutet. Efter att WHO utlyste internationellt hälsonödläge på grund av viruset förra veckan konstaterar konstmässans ägare att de inte har ”något annat val än att ställa in den kommande upplagan av Art Basel Hongkong.” Anledningarna anges vara oro för hälsan och säkerheten dels hos de som arbetar med mässan, dels mässans besökare. De ser också en ökande svårigheter att förlita sig på den internationella flygtrafik som krävs för att mässam ska kunna äga rum. Läs mer: Nya coronaviruset – detta har hänt Asiater utanför Kina vittnar om rasism efter virusutbrottet Forskare: Nya coronaviruset kan ha spritts via myrkotten ", "article_category": "culture"}
{"id": 25607, "headline": "Programledare kritiserar CBS efter uppmärksammat Kobe Bryant-klipp", "summary": "Programledaren Gayle King kritiserar CBS för hur de marknadsförde hennes intervju om den avlidne basketlegendaren Kobe Bryant, rapporterar New York Times. King menar att tv-bolaget medvetet valde ut det ”mest anstötliga” klippet.", "article": "Tidigare i veckan hamnade Gayle King, programledare för ”CBS this morning”, i blåsväder efter ett kritiserat videoklipp. Detta sedan tv-kanalen CBS marknadsfört en av hennes intervjuer med ett klipp som enbart handlade om anklagelserna kring sexuella övergrepp som för sjutton år sedan riktades mot den nyligen avlidna basketstjärnan Kobe Bryant. Den fem minuter långa intervjun var gjord med Lisa Leslie, tidigare basketstjärna i WNBA, som talade om Bryants arv och de båda kollegornas nära vänskap. När King tog upp en fråga kring anklagelsen mot basketlegenden sa Leslie att hon vill att medierna i denna tid ska visa respekt: ”Det är inte personen jag kände. Jag såg aldrig honom som en person som skulle våldföra sig på en kvinna eller vara aggressiv på det sättet”, sa Leslie. Det är med det klippet som CBS aviserar intervjun, som sändes dryga veckan efter att Kobe Bryant avlidit i en helikopterolycka. Att klippet bara handlade om den gamla brottsanklagelsen mot Bryant väckte starka reaktioner i sociala medier, bland annat från basketstjärnan LeBron James och rapparen Snoop Dogg. Den senare sa i en Instagramvideo: ”Varför attackerar du oss? Respektera familjen och backa.” Gayle King gick på torsdagen ut och kommenterade händelsen på sitt personliga Instagramkonto. Hon kritiserade då sin arbetsgivare som hon menar har det fulla ansvaret för valet av videoklippet. King menar att bolaget ”medvetet valt ut den mest anstötliga biten” ur intervjun med syfte att locka fler tittare. Tv-kanalen var inte sena med att försvara sig efter det uppmärksammade Instagraminlägget: ”King utförde en omtänksam och omfattande intervju. Klippet vi använde avspeglar inte tonen för hela innehållet. Vi har inlett en intern undersökning kring händelsen och har redan infört förändringar”, skriver CBS i ett uttalande, som citeras av New York Times. Att de gamla brottsanklagelserna mot Kobe Bryant gällande sexuella övergrepp tagits upp kort efter hans död väckte även uppmärksamhet under slutet av januari. Washington Posts politiska reporter Felicia Sonmez stängdes av efter att hon twittrat om anklagelsen, men avstängningen hävdes senare sedan Sonmez fått stöd från ett stort antal av sina kollegor. Kobe Bryant utreddes 2003 för en misstänkt våldtäkt mot en 19-årig kvinna, men åklagaren lade ner utredningen efter att kvinnan vägrat att vittna. Senare stämde kvinnan Bryant och de nådde en överenskommelse utanför rätten. Kobe Bryant avled den 26 januari i år efter en helikopterolycka i närheten av Los Angeles. Ytterligare åtta personer omkom, däribland Bryants 13-åriga dotter Gianna. Läs mer: Washington Post-reporter stängdes av – kräver offentligt svar från tidningen Medierapporteringen om Kobe Bryants död väcker kritik Sekunderna före helikopterkraschen: ”Ni är för lågt för att vi ska kunna följa er” ", "article_category": "culture"}
{"id": 25609, "headline": "Thorsten Flinck kan få tävla i finalen", "summary": "Thorsten Flinck diskvalificerades från Melodifestivalen eftersom att han befinner sig mitt i en pågående rättsprocess. Men hinner domen falla före finalen kan artisten få komma tillbaka. – Det är ju Thorstens låt, säger Melodifestivalens projektledare Anette Helenius.", "article": "Förra söndagen diskvalificerades Thorsten Flinck från Melodifestivalen, eftersom han är misstänkt för olaga hot och ringa skadegörelse. I stället kommer Jan Johansen att ta sig an bidraget ”Miraklernas tid” under lördagskvällen. Enligt Melodifestivalen får artisterna inte tävla om de befinner sig i en pågående rättsprocess. Det är därför Flinck tvingades lämna kort före deltävlingen. Men är man redan dömd gäller andra regler. – Har man fått en dom och tagit emot sitt straff är alla lika inför lagen, det är den hållningen vi har. Så gör vi även när vi fastanställer personal på SVT, säger Anette Helenius. Åtalet mot Thorsten Flinck kom in till Varberg tingsrätt redan den första december. Än finns inget datum för när rättegången kommer att äga rum, men enligt tingsrätten brukar det dröja ungefär tre till fyra månader efter att stämningsansökan har lämnats in. Det innebär att rättegången kan vara avklarad innan Melodifestivalfinalen äger rum i Friends arena i Stockholm. TT: Om rättegången är avklarad före finalen, och bidraget går vidare, får Thorsten Flinck komma tillbaka i tävlingen då? – Det skulle kunna vara så, men vi måste ta ställning till det när det händer. Det förutsätter också att låten går vidare. Vi ser med spänning på lördag vad som händer, sedan får vi prata med skivbolaget också, om vem som ska representera låten. Men det är ju Thorstens låt. Det är Thorsten som sjunger på skivan, och så är det sagt, säger Anette Helenius. Än har SVT inte kontaktat Thorsten Flinck angående en eventuell comeback i finalen. – Vi har inte pratat om det så hypotetiskt, säger Anette Helenius, och berättar att SVT inte heller har haft någon kontakt med den diskvalificerade artisten om hans inställning till tävlingen. – Jag vet bara det som vi har läst i tidningarna, han har sin närmaste kontakt via skivbolaget, säger hon. Läs mer: Thorsten Flinck diskvalificeras från Melodifestivalen Läs mer: Jan Johansen: Jag var den enda som kunde rädda numret ", "article_category": "culture"}
{"id": 25610, "headline": "Horace Engdahl om konflikten med Kjell Espmark: Ett smärtsamt drama", "summary": "I en DN-intervju berättar författaren och akademiledamoten Kjell Espmark om konflikten han haft med kollegan Horace Engdahl. ”Kjell påminner mig varje torsdag om att han och jag egentligen är arga på varandra, och jag blir alltid lika förvånad”, skriver Engdahl till DN.", "article": "Det var i april 2018 som konflikten mellan Horace Engdahl och Kjell Espmark blev känd i offentligheten. Sedan Engdahl, i en debattartikel i Expressen, beskrivit Sara Danius ”…som den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift”, replikerade Espmark med följande ord i en Aftonbladet-intervju: – Det är det falskaste och skändligaste jag har läst i hela mitt liv, sa Espmark till tidningen och tillade: Det finns ingen heder kvar i kroppen på den mannen. Kjell Espmark (som senare utan framgång kom att kräva Engdahls avgång) beskriver nästan två år senare tiden för konflikten som väldigt svår för dem båda. – Men nu har vi återfunnit den sorts arbetsgemenskap där vi är fortsatta motståndare, men i en kamratlig anda. När vi i dag kommer till samma slutsats kallar vi det för ”en oförsonlig enighet”, säger Kjell Espmark i en intervju med DN:s Sverker Lenas. Horace Engdahl skriver på fredagen, efter intervjun publicerats, i en kommentar till DN att han inte har något att invända mot Espmarks beskrivning av deras relation. ”Det var ett smärtsamt drama 2018, men vi tänker inte mycket på det utan arbetar för framtiden. Kjell påminner mig varje torsdag om att han och jag egentligen är arga på varandra, och jag blir alltid lika förvånad”, skriver Horace Engdahl. Läs mer: Kjell Espmark: Det var en väldigt svår tid för Horace och mig ", "article_category": "culture"}
{"id": 25612, "headline": "Tarrodi låter vinden vina och snötäcket breda ut sig över fjället", "summary": "Verket ”Ur Aednan” hämtar inspiration från Linnea Axelssons Augustprisbelönade diktepos och samiska släktberättelse och är komponerad för kombinationen viola, jojk och orkester.", "article": "Det är en vibrerande och färgrikt skiftande musik Andrea Tarrodi har skrivit i sin nya konsert för den ovanliga kombinationen viola, jojk och orkester. En minimalistiskt infärgad impressionism, flimrande och förundrande likt ett norrsken. I synnerhet när jojksolisten Maxida Märak emellanåt träder in i ljudbilden. Beställningsverket ”Ur Aednan”, som i torsdags fick sitt uruppförande, hämtar inspiration från Linnea Axelssons Augustprisbelönade diktepos och samiska släktberättelse. Titeln ”Aednan” är gammal nordsamiska och betyder landet, marken och jorden. Mot den bakgrunden får Ellen Nisbeths både inkännande varma och okuvliga violastämma gestalta den enskilda människans kamp. Inte enbart mot naturens nycker, utan även mot den svenska staten och det bullrande industrisamhällets framväxt. Det sträva stämningsmåleriet för tankarna till Tarrodis cellokonsert ”Highlands”, där solisten på ett liknande sätt utgör det vandrande subjektet genom ett både kargt och vackert landskap. Med trioler, sammanbindande legatobågar och uttänjda toner – sostenuto – låter Tarrodi vinden vina och snötäcket breda ut sig över fjället och betesmarkerna. Här hörs älven som letar sig fram och det frusna vattenkristallerna som slumrar över vidderna. Isen – eller jaget – som brister och vågor som stiger. Men i violans självständiga solokadens tronar också bokförlagans ”tvärsäkra sturska samiska drottning”, ord som finns citerade i partituret. Kvar i minnet dröjer framför allt den detaljrikt svävande finalen, där Tarrodi skickligt skapat utrymme för ögonblickets jojk – känslornas klang – som en suggestiv förlängning av orkestersoundet. Med utgångspunkt i James Joyces modernistiska roman ”Odysseus” har Helsingborgs konserthus utlovat ett spelår av (litterära) ”irrfärder”. Torsdagens konsert hade underrubriken ”Samer” ambitionen att göra upp med ett stycke svensk kolonialmaktshistoria och visade samtidigt att samisk kultur är så mycket mer än det på sistone uppmärksammade Girjasmålet. Inte minst ett levande språk som kom till uttryck i alla sina nyanser genom norrmannen Nils Henrik Asheims ”Muohta”. Stycket, som 2018 belönades med Nordiska rådets musikpris, utgår från arton olika samiska ord för snö. Det är ett verk för åttastämmig kör och stråkorkester som med varsamt modernistiska uttrycksmedel utforskar språket som musik och musiken som språk. Ibland med kylig isskärpa, andra gånger Arvo Pärt-likt skimrande. Kvällens dirigent Rolf Gupta ledde inspirerat Helsingborgs symfoniorkester tillsammans med Göteborgs symfonikers vokalensemble, som dessförinnan förstärkte framförandet av samiska folkets nationalsång ”Sámi soga lávlla”. Sibelius tresatsiga svit ”Rakastava” (”Den älskande”) i version för stråkorkester, pukor och triangel blev en älskvärd överledning mellan förra sekelskiftets nationalromantik och samisk känsla för snö. Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler av DN:s konsertrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 25617, "headline": "SD polisanmäler Norrköpings stadsmuseum", "summary": "Sverigedemokraterna polisanmäler Norrköpings stadsmuseum, rapporterar P4 Östergötland och flera andra lokala medier. Anmälan görs på grund av att en bild på partiets lokala styrelse ingår i en utställning om nazism.", "article": "Utställningen ”Medlöperi och motstånd” öppnade i slutet av januari och handlar om de nazistiska rörelserna i Norrköping under 1930-talet och andra världskriget. På en anslagstavla i slutet av utställningen (som handlar om nazismen förr och nu) ingår en artikel till vilken det finns bifogat en två år gammal bild på Sverigedemokraternas partistyrelse i Norrköping. Bilden har skapat upprördhet i partiet som nu har valt att polisanmäla museet och kommunen. – Det är det lägsta jag har varit med om, att man försöker koppla 30-talets nazism med Sverigedemokraterna är ren galenskap. Att min styrelse finns med i samband med hakkors och grymheter som nazismen kan jag inte tolka som något annat än smutskastning, säger Darko Mamkovic, Sverigedemokraternas ordförande i Norrköping, till SVT Nyheter Öst. Darko Mamkovic berättar att samtliga personer som ingår i bilden kommer att göra en egen polisanmälan. Stadsmuseets tillförordnade chef Maria Modig säger till P4 Östergötland, som var först att rapportera om anmälan, att partiet bjudits in till utställningen innan öppningen och fått möjlighet att delge sin bild av historieskildringen – något som partiet dock ska ha avböjt. – Jag tycker det ska provas, naturligtvis, om vi har gjort något fel. Men vi har haft kommunens jurister som har gått igenom alla våra texter och tittat på det här, och vi har inte sett något som vi kan titta på där. Men självklart välkomnar vi det och ska se om vi gjort något olagligt, vilket jag inte tror, säger Maria Modig. Hon förklarar även för tidningen Folkbladet att hon haft ett samtal med Mamkovic om varför SD:s styrelse förekommer i utställningen när nazistsympatisörer även funnits i andra partier. Det handlar, menar Modig, om att andra partier grundats genom andra folkrörelser. – Men Sverigedemokraterna föddes ju genom den nazistiska rörelsen, vilket vi säger, säger Modig till tidningen. Darko Mamkovic får också frågan av Folkbladet om han förnekar att det historiskt sett i Sverigedemokraterna funnits en koppling till nazismen. – Nej, det finns en gammal koppling där, men i dag handlar det om enstaka medlemmar som visat sig ha avvikande ideologiska åsikter och upptäcker vi det blir de omedelbart uteslutna ur partiet, säger Darko Mamkovic och tillägger: – Och jag tänker så här, att det fula politiska spelet där andra politiker i brist på ord, kallar mig för både det ena och det andra, men sånt bryr jag mig inte om. Men nu använder Stadsmuseet våra skattepengar till att smutskasta enstaka medlemmar hos oss, kan vi inte acceptera. Så jag tänkte att nu räcker det och så lämnade jag in polisanmälan. Läs mer: Med knyppling och trollmasker för nationen ", "article_category": "culture"}
{"id": 25618, "headline": "Lill Lindfors om Ola Magnell: En av våra främsta poeter", "summary": "En av Musiksveriges allra främsta poeter och textförfattare. Ola Magnells kollegor i musikbranschen minns en artist som lyckades förena flera världar. – För mig var han en av de stora inspiratörerna, säger artisten Tomas Andersson Wij.", "article": "Under torsdagen kom beskedet att artisten och låtskrivaren Ola Magnell är död. Han blev 74 år gammal. Lill Lindfors ser tillbaka på en kär vän och artistkollega. – Han var en av våra främsta poeter. Han hade fina tankegångar och ett eget språk. Han var klurig i sitt sätt att uttrycka sig. En vän och fin människa, säger hon. På 1970-talet inledde Ola Magnell sin bana som textförfattare åt bland andra Lill Lindfors. – Det är klart att han har betytt mycket för mig och min karriär. Jag döpte en hel lp efter låten ”Fritt fram” som han skrev åt mig, berättar Lill Lindfors. Mikael Wiehe, musiker och låtskrivare, säger att trots att han och Magnell hade lite med varandra att göra så hälsade de alltid vänligt på varandra. – Jag avslutade bara för en vecka sedan en bok med Ola Magnells samlade låttexter, som han gav ut häromåret. Jag läste alla hans bra texter och dessutom gjorde han ju många bra Bob Dylan-översättningar. Jag upptäckte att vi hade mycket gemensam i ordval, bilder som vi sökte oss till – och rim. Jag kände mig besläktad med honom, säger Wiehe. Wiehe beskriver Magnells musik som bärande på en ensamhetskänsla. – Jag tyckte nog att väldigt många av hans texter handlade om det, ett utanförskap, mer än direkt politiska inlägg. Hans texter var mer individualistiska och personliga. Artisten och journalisten Tomas Andersson Wij upptäckte Ola Magnells musik när han varit i femtonårsåldern och har senare gjort flera intervjuer med honom. – Den senaste intervjun var en lång mejlintervju som pågick några månader. Han var väldigt svårintervjuad: han var självmedveten, självkritisk och tyckte inte om att höra sin egen röst. Det var lättare att skriva med honom, även om det inte var särskilt lätt heller, säger Tomas Andersson Wij. Det finns något slitstarkt i det som Magnell skapat, menar Andersson Wij som lyfter fram albumet ”Rolös” (2010) som ett av artistens allra bästa. – För mig var han en av de stora inspiratörerna – en som visade vad man kunde göra med det svenska språket. Han var fantastisk med språket, vig som en Idlaflicka och lyckades förena Bob Dylans lite psykedeliska, drömska värld med något väldigt svenskt: Hasse och Tage, Per Oscarsson, Fröding. Det fanns humor och lekfullhet i hans uttryck, men också en väldig hudlöshet. Han var en väldigt känslig och orolig människa, säger Tomas Andersson Wij. Journalisten och författaren Göran Greider minns Ola Magnell med värme. – Han var som en svensk Bob Dylan, en av de stora oroliga poeterna i svensk vistradition. Han kombinerade ångest med finstämd lyrik. En av de vackraste sångerna som har skrivits i hela det här landet är ”Pappa”, som är en storslagen hyllning till hans far, säger han. Christian Kjellvander, musiker och låtskrivare, säger att han träffade Magnell några gånger och beskriver honom som ”en otroligt trevlig person”. – För mig hade han ett slags urkraft i sin röst, en som ger en slags Tony Joe White-känsla. Hans röst kom ur en så otrolig botten, en oefterhärmlig och ofuskbar botten. Det var något särskilt med tonen i rösten, det fanns så mycket där. Han var samtidigt en väldigt mjuk och vän person som var omhändertagande och dessutom försiktig. Man kände alltid en stor mjukhet i honom trots att han var en stor, vuxen, karl, säger Kjellvander. Läs mer: Ola Magnell är död – blev 74 år ", "article_category": "culture"}
{"id": 25619, "headline": "New York Times-kritiker sågar nya Fotografiska", "summary": "Fotografiska öppnade i slutet av förra året på Park Avenue i New York. Nu har New York Times-kritikern Arthur Lubow recenserat utställningarna som han kallar ”ytliga och förutsägbara”.", "article": "Fotokonstmuseet Fotografiska slog upp sina dörrar i Stockholm år 2010 och har sedan dess öppnat en filial i Tallinn. I december intog museet New York där Fotografiska flyttat in en spektakulär byggnad på Park Avenue. I den första utställningsomgången återfinns Ellen von Unwerth, Helene Schmitz, Tawny Chatmon, Adi Nes och Anastasia Taylor-Lind. Men de fotograferna imponerar inte på New York Times konstkritiker Arthur Lubow. ”Fotografierna som ställs ut är inte värda att gå och se, särskilt inte då entréavgiften är 28 dollar”, skriver Arthur Lubow. Han skriver också att huvudnumret, tyska modefotografen Ellen von Unwerth, har ärvt sin vulgära stil av Helmut Newton men att hon saknar sin landsmans originalitet och slagfärdighet. I stället tycker Arthur Lubow att det mest imponerande med nya Fotografiska inte är själva konsten, utan sexvåningshuset den huserar i. Byggnaden uppfördes 1894 som missionshus för Episkopalkyrkan och ägs i dag av konstsamlaren och fastighetsmogulen Aby Rosen. ”Mot en sådan slående arkitektur känns de utställda fotografierna infogade i dekoren”, skriver Arthur Lubow. Slutligen konstaterar New York Times-kritikern torrt att Fotografiskas utställningar är ”ytliga och förutsägbara”. Läs mer: Nu öppnar Fotografiska i New York: ”Inte så lätt att imponera här” ", "article_category": "culture"}
{"id": 25622, "headline": "Johan Eriksson: Psykoanalysen är absolut ett alternativ till kbt", "summary": "Att utesluta psykoanalysen ur den offentligt finansierade vården är ett stort misstag. När det handlar om psykiskt lidande är det inte så lätt att upprätthålla skillnaden mellan personligt livsproblem och sjukdom. Johan Eriksson svarar Björn Hedensjö.", "article": "Det Björn Hedensjö (DN 5/2) främst reagerar på i Kajsa Haidls artikel, i vilken jag intervjuas (2/2), är att hon presenterar psykoanalysen som ett alternativ till den moderna kognitiva beteendeterapin (kbt). Det är ”helt olika saker”, konstaterar Hedensjö. Jag håller med Hedensjö om att psykoanalys och kbt i mångt och mycket är olika saker. Men jag vill problematisera den grund han tycker sig ha för att konstatera detta. Vad man ägnar sig åt på divanen är enligt Hedensjö ”personlig utveckling i någon form” och inte ”att behandla sjukdom”. När det kommer till det psykologiska lidandet är det inte alldeles lätt att upprätthålla distinktionen mellan ett personligt livsproblem och sjukdom. Hedensjö nämner tre psykiska sjukdomstillstånd i sin replik: sömnlöshet, tvångssyndrom och panikattacker. Även mina psykoanalytiska patienter söker hjälp för dessa och liknande tillstånd (man ger sig inte in i ett krävande psykoanalytiskt arbete för att man är lite nyfiken på sig själv!). Men anledningen till att de söker just psykoanalys eller psykoanalytisk orienterad psykoterapi är inte sällan att de har en intuitiv känsla för det som Freud artikulerade så här: ”De neurotiska symtomen har en mening och står i samband med de personers liv som producerar dem.” Patienterna har med andra ord en känsla för att det som på ytan framstår som en funktionsstörning som de blott ”drabbats av”, egentligen är ett uttryck för mer eller mindre medvetna inre konflikter och livsproblem, det vill säga problem som rör det sätt på vilket de i egenskap av personer eller subjekt har handskats med de prövningar som livet har ställt dem inför. Att med olika medel på ett brådstörtat sätt försöka göra patienten symtomfri vore utifrån psykoanalysens synvinkel endast att stänga dörren till de frågor som en sant psykologisk behandling i varje enskilt fall bör adressera. Nu kan man i och för sig tänka sig ett psykiskt lidande som inte har sin omedelbara grund i livsproblemens sfär, låt säga en depression förorsakad av en medfödd brist på balans i hjärnans system av signalsubstanser. Men även i detta fall kommer vi inte bort från livsproblemens sfär. Som mänskliga subjekt ”är” vi inte bara, utan vi lever alltid i ett förhållande till oss själva och vårt liv. Jag ”har” alltså inte bara en depression, utan ”hur” det är att ha depressionen är alltid en aktualitet för mig. Kanske genererar depressionen jobbiga skuldkänslor av att vara en värdelös människa, känslor som kanske har sin historiska grund i att jag tidigt i livet svarade på en kärlekslös omgivning genom att skapa ett vad Freud skulle kalla för ett strängt överjag, ett överjag som nu straffar mig inifrån och gör min livssituation minst sagt krånglig att handskas med. Psykoanalys och psykoanalytisk orienterad psykoterapi är någonting annat än kbt, visst. Men psykoanalys och psykoanalytisk terapi är absolut ett alternativ till kbt. Att på psykologins områden ”behandla sjukdom” står inte i motsatsställning till att ägna sig åt ”personlig utveckling”. Jag säger inte att psykoanalys och psykoanalytisk terapi nödvändigtvis är det bästa alternativet i varje enskilt fall, men att utesluta denna behandlingstradition ur den offentligt finansierade vården är ett stort misstag som inte tar hänsyn till vad det innebär att lida som mänskligt subjekt. Dessutom har den psykoanalytiska terapin i flera vetenskapliga studier visat god effekt på de så kallade ”sjukdomstillstånden”, bland annat har en nyligen publicerad studie av Marianne Leuzinger-Bohleber m.fl. visat att kroniskt deprimerade personer har lika mycket hjälp av psykoanalytisk terapi som av kbt. Därmed framstår båda som goda behandlingsalternativ där snarare det enskilda fallet än den generella diagnosen bör avgöra val av metod. Läs mer: Vården ska inte lägga patienterna på divanen Psykoanalysen är tillbaka ", "article_category": "culture"}
{"id": 25630, "headline": "Spotifychefen om manipulation: ”Har nästan ingen ekonomisk påverkan”", "summary": "Musiktjänsten Spotify ökar antalet betalande användare – men redovisar en rörelseförlust för fjärde kvartalet. I kvartalsrapporten nämns inte frågan om manipulation av strömningar. Men till Di Digital säger finanschefen Paul Vogel att fusket i stort sett inte får några ekonomiska konsekvenser.", "article": "På onsdagen presenterade Spotify rapporten för det fjärde kvartalet 2019. Bolaget redovisar en rörelseförlust på 77 miljoner euro, motsvarande runt 812 miljoner kronor, för fjärde kvartalet. Under motsvarande period ett år tidigare gjorde bolaget en vinst på 94 miljoner euro. Bolagets egen prognos var en förlust i intervallet 31–131 miljoner euro. Antalet betalande premiumabonnenter – som står för nästan 90 procent av intäkterna – ökade till 124 miljoner, från 113 miljoner i tredje kvartalet. Det var i den övre delen av bolagets prognosintervall. Nettoökningen av antalet premiumanvändare under fjärde kvartalet var den högsta någonsin för ett enskilt kvartal. Det totala antalet användare, gratisabonnemang inräknade, ökade till 271 miljoner, från 248 miljoner vid utgången av kvartalet före. Det låg över bolagets egen prognos. Sedan bolagets börsintroduktion för två år sedan har tillväxten i antalet användare varit den fråga som diskuterats mest bland analytikerna. Inför onsdagens presentation efterlyste flera analytiker att Spotify skulle ta upp problemet kring manipulation av strömningar på plattformen. DN har sedan december granskat frågan i flera artiklar. I rapporten nämns dock inte hur bolagets arbete för att motverka fusket ser ut i dagsläget. Men den nye finanschefen Paul Vogel kommenterar senare frågan om vilka ekonomiska konsekvenser manipulationen får i en intervju med Di Digital. – Den ekonomiska inverkan av detta är i stort sett ingenting. Den är försumbar. Vi ser detta som en fråga för musikindustrin. Det påverkar alla spelare. Och vi jobbar hårt för att bygga upp tekniken och resurserna för att bekämpa detta. Vi vet att detta är en utmaning för alla plattformar och vi tar det på stort allvar, men ekonomiskt har det ingen större inverkan alls, säger han. Paul Vogel får därefter frågan av Di Digital om hur stor andel av strömningarna som är manipulerade på något vis. – Vi tror det är en pytteliten del, säger Paul Vogel, innan han enligt tidningen blir avbruten av Spotifys kommunikationschef som betonar att företaget inte gått ut med en procentuell uppskattning. Frida Bratt, sparekonom på Nordnet, säger på onsdagens eftermiddag till DN att det hade varit önskvärt att Spotify kommenterat frågan i rapporten. – Det finns en efterfrågan hos analytiker, investerare och förvaltare – alla egentligen med intresse i bolaget att få en kommentar kring det här, eftersom man inte vet hur stort problemet är. Så länge det är så finns det en risk för tänkbara scenarier, säger Frida Bratt, sparekonom på Nordnet, till DN och fortsätter: – Stämningar, eller att både artister och användare tycker att tjänsten blivit sämre och inte vill använda den. Då kommer det leda till spekulationer som är viktiga för det finansiella resultatet. Det här är ett problem som man skulle önska att Spotify säger något kring. Spotifys omsättning uppgick till 1,86 miljarder euro under fjärde kvartalet 2019. Det kan jämföras med en omsättning på 1,50 miljarder euro motsvarande kvartal 2018. Omsättningen var lägre än vad ekonomer räknat med. Spotify noterar en kraftig tillväxt i podcastverksamheten. 16 procent av användarna lyssnar på poddar. Mätt i timmar hade lyssnandet en ökningstakt på årsbasis på 200 procent. – Poddsatsningen är viktig för att få upp lönsamheten. Det är en annorlunda strategi än den man tidigare haft. För musiken ska man vara en plattform, men för poddarna handlar det om eget innehåll. En ”Netflixstrategi”. På sikt gör man de stora investeringarna i poddar och köpet av bolag för att få upp lönsamheten, säger Frida Bratt. I samband med rapporten meddelar bolaget sin prognos både för första kvartalet och för helåret 2020. Spotify räknar med en förlust under första kvartalet och en förlust i spannet 150–250 miljoner euro för helåret. Vid slutet av 2020 räknar bolaget med att totalt ha 328–348 miljoner användare varav 143–153 miljoner betalande användare. Daniel Ek, grundare och vd för Spotify, sa under onsdagen vid en telefonkonferens för investerare, att man är nöjda med förutsättningarna inför det kommande året. Han lyfter särskilt ökningen i antalet timmar användare lyssnade på poddar via Spotify. – Vi har gjort stora framsteg mot vårt mål att bli världsledande som lyssningsplattform. Jag är mer säker än någonsin på att vi är på rätt väg, säger Daniel Ek. Läs mer Forskare om köpta strömningar: ”Allmänheten kan tro att systemet är riggat” Köpta strömningar ett hot mot musikbranschen Börsanalytiker: ”Spotify kan inte blunda för problemet med manipulation” Svensk artist berättar: Så köpte jag 100.000 strömningar på Spotify ", "article_category": "culture"}
{"id": 25643, "headline": "Jan Johansen: Jag var den enda som kunde rädda numret", "summary": "Med kort varsel rycker artisten Jan Johansen in som ersättare till Thorsten Flinck, som blivit diskad från Melodifestivalen. På lördag blir det alltså i stället Jan Johansen som framför bidraget ”Miraklernas tid” i Göteborg. – Det här är lite utanför min comfort zone måste jag erkänna, säger Johansen till DN.", "article": "I söndags kom beskedet att Thorsten Flinck diskvalificerats från sin medverkan i Melodifestivalen, på grund av att han står åtalad för olaga hot och skadegörelse. I stället blir det artisten Jan Johansen, som tävlat i Melodifestivalen fyra gånger förut, som framför numret ”Miraklernas tid”. – Låten är specialskriven (av Thomas G:son reds. anm) till Thorsten och den är väldigt teatralisk så det här är lite utanför min comfort zone måste jag erkänna. Men jag kommer att göra den på mitt sätt. Jag kommer inte att härma hans uttryck, säger Jan Johansen till DN. Han fick frågan av SVT i fredags, när han besökte Linköping för att medverka som mellanakt i årets första deltävling med sin schlagerhit ”Se på mig”. Vad tänkte du när du fick frågan? – Först blev jag skärrad eftersom jag trodde att det hade hänt något allvarligt. De sa inte vad det gällde. SVT var rätt påstridiga, de sa att det kommer att bli svårt att hitta en ersättare och att de skulle bli tvungna att stryka låten från tävlingen om jag inte hoppade in. Jag var inte helt bekväm först, jag visste inte om jag skulle våga. Men när de sa att jag var den enda som kunde rädda numret, så tackade jag till slut ja. Det låter som ett bra förhandlingsläge. Vad får du betalt? – Det har jag ingen aning om. Alla artister får samma gage i tävlingen. Jag vet inte om jag har samma. Men jag bryr mig inte om pengarna – det enda jag krävde när jag tackade ja var att jag skulle få framföra låten på mitt sätt. Hur stressig blir din vecka nu? Hinner du sova? – Haha, nej sova får jag göra nästa vecka. Det är väldigt intensivt och jag har tvingats ställa in flera konserter för att kunna göra det här. Just nu är det intervjuer och repetitioner om vartannat och så måste jag lära mig texten. Är du nervös? – Jag skulle säga att jag är väldigt fokuserad och samlad eftersom det är så ont om tid. Hur skulle du beskriva låten? – Det är en slags powerballad i valstakt. En visballad kanske. Den har en väldigt poetisk text som handlar om att hitta lyckan, kärleken och miraklernas tid i världen. Tar du med dig skinnrocken på lördag? – Nej, den får hänga kvar i garderoben i Uppsala. Jag kommer att ha svarta kläder på mig på scen den här gången, det blir finast så. I Expressen sade Thorsten Flinck, och nu citerar jag hans ord, att han hoppas att du älskar lite med låten, inte bara ”knullar”, ”eftersom kärleken är vacker”. Har du någon hälsning tillbaka? – Ingen kommentar. När jag har en hälsning till Flinck så kommer han att få den. Läs mer: Thorsten Flinck talar ut: Jag är otursförföljd Kajsa Haidl: Dags att SVT bestämmer sig för vilka regler som gäller ", "article_category": "culture"}
{"id": 25647, "headline": "Babymetal är en skrattspegel i ansiktet på metalvärlden", "summary": "Japanska Babymetal är en komplett nihilistisk marknadsanpassning av hårdrock. En Lolita-variant av Slipknot, skriver DN:s Noa Söderberg som sett bandet på Fryshuset.", "article": "Vad vore den absoluta motsatsen till ett subkulturellt ”äkta” metalband? Kanske något i den här stilen: En grupp som skapats av ett japanskt nöjesimperium, kombinerar sockersöt j-pop med modern metal, frontas av två nyss myndiga dansöser med rosetter i håret och kallar sig Babymetal. Det må låta som en dagdröm från en svettig 4chan-källare, men ett sådant band finns på riktigt. De börjar faktiskt bli veteraner. När Babymetal bildades år 2010 var frontpersonerna, ”Moametal” och ”Su-metal”, elva och tretton år gamla. Bakom spakarna stod den erfarna musikproducenten Key Kobayashi. Med hittar som ”Gimme chocolate!!” och videor där flickebarnen dansar synkroniserat i randiga knästrumpor skapade de genren ”kawaii metal” (ungefär ”gullig metal”). Sex år efter att de bildats uppträdde bandet för 55 000 personer i megaarenan Tokyo Dome, två kvällar i rad. Kort sagt: Babymetal är en komplett nihilistisk marknadsanpassning av hårdrock. En lolita-variant av Slipknot. Det är också ganska kul musik. Efter en videoprojicerad rymdskeppslandning i Fryshuset kliver de tre frontpersonerna – Moametal, Su-metal och en ackompanjerande dansare – upp på scen och sparkar igång ”Da da dance”. Avgrundsdjupa growls och blixtrande gitarrsolon går hand i hand med hoppiga tuggummirefränger som om det vore det mest naturliga i världen. Med några undantag – mellanspelet där de anonyma instrumentalisterna får skina, de oväntat oprocessade sångrösterna – är det som att titta på en spellista. Den millimeterplanerade koreografin och omänskligt tajta musiken är såklart själva poängen med Babymetal, men en sådan föreställning behöver en maffig arena för att bli levande. Tyvärr står vi i en avlång gympasal. För att väga upp visas videoprojektioner av den gigantiska spelningen i Tokyo. Illusionen funkar sådär. Trots det är Babymetal ett underhållande spektakel och en skrattspegel i ansiktet på metalvärlden. Genrens lärjungar (liksom de flesta subkulturella anhängare) gör ofta anspråk på att stå för högre värden än simpel vaudeville. Babymetal stirrar dem i vitögat och ställer en kaxig fråga: Hur olika är vi egentligen er? Läs fler texter av Noa Söderberg och fler av DN:s konsertrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 25653, "headline": "Så hänger integration och välfärdspolitik ihop", "summary": "I sin nya bok visar ekonomen Sandro Scocco hur svenska politiker har vänt kappan efter vinden sedan flyktingvågen 2015. Det är en välkommen appell för ett starkt välfärdssamhälle i en debatt som mest kretsar kring invandringens vådor, skriver Lars Linder.", "article": "Ekonomi Sandro Scocco ”Och några, antar jag, är ok!” Atlas, 246 s Gör inte en grimas, sa man förr, för om vinden vänder kan den fula minen fastna. Det gamla talesättet har på senare tid visat sig bära på en djup sanning. För just som svenska politiker började grimasera under den stora flyktingvågen 2015 så råkade vinden vända – och nu står de där med sin fula uppsyn. Mer och mer av deras retorik kretsar sedan dess kring invandringens vådor och allt mer skylls öppet eller indirekt på utlandsfödda, från brister i välfärden och bostadsproblem till brottslighet och förortsgetton. En lika entonig som nedslående debatt, och därför blir jag först lite trött när jag börjar läsa vänsterekonomen Sandro Scoccos nya bok ”Och några, antar jag, är ok!”. Han ägnar där inledningsvis stor möda åt att slå fast självklarheter som att nej, Sverige är inte sämst i världen på integration, och landets ekonomi vacklar inte under invandringens tunga bördor. Nog för att det finns en hel del att diskutera kring integrationens olika problem och misslyckanden, men är det något som tuffat på i god styrfart genom det senaste dystra årtiondets flyktingkatastrofer så är det väl svensk ekonomi? Scocco är dessutom arg på olika meningsmotståndare men tyvärr ingen riktigt vässad polemiker – och boken är uselt korrekturläst – så ett tag undrar jag om han inte kunde ha hållit sig till att bråka på sociala medier. Men snart inser jag att min reaktion är djupt orättvis, och inte enbart för att Scocco försöker stå hedersamt rak i rådande reaktionära snålblåst. För efterhand växer boken till en riktigt intressant betraktelse över invandringsfrågans strategiska plats i hela den större debatten om dagens och framtidens välfärdssamhälle. Kärnan i resonemanget kretsar kring social rörlighet. För så länge det är lätt att ta sig uppåt på arbetsmarknaden och i samhället, menar han, så är invandring en ren vinstmaskin för alla. De nya medborgarna kan då ta sig in på låga löner medan de infödda relativt lätt vandrar vidare mot bättre anställningar. De lägsta lönerna sjunker inte och konkurrensen på botten blir uthärdlig. I stora drag är det också så den svenska situationen har sett ut fram till i dag. Men om den sociala rörligheten tvärtom är låg eller avtar så stannar cirkulationen av, och de infödda arbetarna får slåss med allt fler utlandsfödda om jobben längst ner. Och det är då invandring leder till växande prekariat och sjunkande lägstalöner. Den sociala rörligheten är störst i relativt jämlika länder, främst de skandinaviska. De största hindren mot rörlighet är nämligen olikheter i inkomst, utbildning och sociokulturell bakgrund, just sådant som motverkas av en framsynt välfärdspolitik. Men på alla tre områden har nu Sverige snabbt retirerat, för att inte säga börjat slitas isär. Scoccos poäng är därmed lika enkel som glasklar: välfärdspolitik och förutsättningarna för en lyckad integration är tätt sammanvävda. Försämras välfärden får invandringen oönskade följder. Och omvänt – stryps invandringen klarar inte Sverige på sikt att hålla välfärden uppe, följden blir en åldrande befolkning och vikande skatteunderlag. En särskild måltavla för Scocco är socialdemokraternas nya strategi att på en gång utlova välfärd och åtstramad invandring. Att på det sättet, om än indirekt, peka ut invandrare som en belastning underminerar nämligen effektivt hela stödet för omfördelning över huvud taget. Varför ska vi betala för dom? Jag tror också att det finns ett starkt samband mellan tilltron till välfärden och tilltron till en dynamisk invandringspolitik – men det bottnar nog i något djupare än Stefan Löfvens senaste retorik. Båda är ju frågor som kräver en viss grundläggande tillit till samhället, till politikens förmåga att lösa problem och till det långsiktiga värdet av solidaritet människor och grupper emellan. Värden som stått under ständig attack ända sedan Margaret Thatcher utslungade sin förbannelse ”There is no such thing as society!”. Och tyvärr, misstänker jag, är nog den skada Scocco vill förekomma till stora delar redan skedd. Under decennier av åtstramningar och skattesänkningar har misstron slagit rot i takt med att politiken försvagats, myndigheterna urholkats, integrationen underfinansierats och de rika blivit allt rikare. Ett skeende som nu går allt fortare, och det ser ut att blåsa upp till något som liknar en perfekt storm. Skandalerna duggar tätt inom vård, skola och ämbetsverk, däruppe tycks korruptionen tillta och därnere hotar gängkriminella att spränga sönder det som återstår av medborgarförtroende. Där tilliten redan eroderat är det lätt att känna sig hotad, och blir man hotad sjunker tilliten: Vi har varit naiva! Dom är för många! En växande del av väljarkåren söker nu skydd på den mer misstrogna och pessimistiska sidan av den politiska skalan. Som stjärnorna står ser en nationalkonservativ revolution ut att stå för dörren i Sverige efter nästa val, och vad man än kan säga om högern så brukar den sällan slåss för sådant som jämlikhet, rörlighet mellan klasser och minskande samhällsklyftor. Vilket sammantaget betyder att om Sandro Scocco har rätt, vilket jag tror, så är prognosen inte munter. Barometern faller. När det mojnat en dag får vi väl uppfinna ett samhälle åt oss på nytt. Läs fler texter av Lars Linder. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25655, "headline": "Liam Gallagher låter mycket och står för det han gör", "summary": "För 25 år sedan var Oasis på väg mot världsherravälde. I dag är det bara en sårig brödrarelation kvar. Men Liam Gallagher är inte tragisk, mer sorglig på ett fint vis. Och det är högljutt och maffigt.", "article": "2018 inledde musiksajten Noisey en intervjuserie där olika artister blev utfrågade av förskolebarn. Seriens största stund är tveklöst när Liam Gallagher får svara på musikjournalistikens kanske bästa fråga någonsin: ”Vilken är din favoritprutt?” Den forne Oasis-sångaren svarar: ”Det måste vara en som låter mycket. Folk ska veta att det är min prutt, om den är tyst så kan någon annan ta äran för den”. Möjligen överanalyserar jag, men jag tror att Liams svar mellan raderna handlar om att äga situationen, att stå för vad man gör, även när det är jobbigt eller kanske till och med lite pinsamt. Det går, utan större ansträngning, att applicera resonemanget på Liams musikkarriär. År 2020 är Liam Gallagher självklart aldrig på Oasis nivå, vad det nu betyder, men ingen är heller mer medveten om det än Liam själv. Oasis var här på Annexet 1995 på väg mot det världsherravälde Liam Gallagher och hans bror, numera värsta fiende, tyckte de förtjänade och nu är han här igen på andra sidan karriärtoppen. Han vet att ingen kommer jubla lika mycket åt de nya låtarna, oavsett hur strålande den oväntat insiktsfulla soloballaden ”Once” faktiskt är, som åt Oasis-hittarna från förr. Han vet att de flesta, rätt eller fel, ser honom som en halv artist utan brorsans låtar. Allt hade kunnat bli sorgligt på ett tragiskt sätt, men i stället blir det sorgligt på ett fint sätt. För även om Gallagher snäser ur sig textraderna med samma nordengelska arrogans och övertygelse som för 25 år sedan, så gör han det med en klädsam ödmjukhet. När det är dags för extranummer, bara Oasis-låtar så klart, kommer närmast en ursäkt: ”jag vet att ni skulle vilja se Oasis återförenade, men det kommer inte att hända, så det här är det näst bästa”. I den efterföljande gamla b-side-favoriten ”Acquiesce” blinkar refrängens ”cause we need each other/we believe in one another” över tv-skärmarna som en påminnelse om vad den kanske mest komplicerade brödrarelationen på den här sidan Kain och Abel en gång i tiden betydde och innebar. Liam Gallagher och hans redan sedan tidigare högljudda och maffiga band vrider upp volymen ytterligare och överröstar orden på skärmen. Det här är ju hans prutt. Den låter mycket. Och han står för den. Läs fler texter av Mattias Dahlström och fler av DN:s konsertrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 25656, "headline": "Carsten Jensen: Därför vill jag hellre leva i Norge än i Danmark", "summary": "Den danska regeringen är likgiltig för barnen som sitter fast i Syrien. Hur kan barn vara medskyldiga till terrororganisationen IS? Annat är det i Norge. Där är humanismen gemensam för högern och vänstern, skriver Carsten Jensen.", "article": "Om du vill veta varför jag hellre vill leva under en högerorienterad regering i Norge än under en vänsterorienterad i Danmark, så läs vidare. Vi känner henne allihop, den elaka styvmodern. Hon plågar livet ur Askungen, hon försöker ta livet av Snövit. Hon skickar barnen mot en ensam död i den vilda skogen i Hans och Greta. Forskare har upptäckt att i tidiga versioner av bröderna Grimms sagor handlade det inte alls om någon styvmor, utan om en mor. Men den versionen var för otäck för barn, som inte skulle behöva få för sig att deras mor skulle kunna hata dem eller rentav önska att de var döda. Så uppstod den elaka styvmodern som litterär figur, ett slags täckmantel för en outhärdlig sanning. Den elaka styvmodern finns också i verkligheten. I Danmark har vi valt henne till statsminister. Mette Frederiksen kallar sig ”barnens statsminister”, med en cynism som till och med i spinndoktorernas storhetstid är oöverträffad. Uttrycket ger associationer till en landsmoder, ett något slitet uttryck som hör hemma i den tid då demokratin hade en allomfattande modersroll, som beskyddare för de omyndiga små som inte kan ta hand som sig själva. Och det är också dit som Mette Frederiksen gärna vill ha oss danskar, till ett nytt omyndigförklarande, där en rad mänskliga och medborgerliga rättigheter har satts ur spel. Liksom i en barnkammare ska vi övervakas dag och natt, och styvmor kan komma och gå som hon vill i våra privatliv, utan att först knacka på dörren. Har du stridit i Syrien är du rättslös. Polisen kan även efter avtjänat straff ta sig in i ditt hem utan domstolsbeslut. Du kan bli förbjuden att vistas eller röra dig i bestämda områden i Danmark. Du är från och med nu en permanent outsider, också i rättssystemet, som inte längre erbjuder dig någon likhet inför lagen. Dina barn blir tvångsomhändertagna, och om du är fast i fångläger i Syrien ses du, också med ett danskt pass, som en främmande, som den danska staten kommer att ignorera. En gång kallades de för Syrienkrigare, de 159 män och kvinnor från Danmark som valde att strida i Syrien. Nu kallas de för främlingskrigare, inte för att de har stridit i ett främmande land, utan för att de själva oåterkalleligen har blivit främlingar, ända ned i botten av deras själar, aliens från en fjärran planet eller utkastade från ett stort hål någonstans i universum. Detsamma gäller om du är ett litet barn med blont hår och blå ögon, oskuldens och danskhetens nedärvda symboler. Gör dig inga förhoppningar om hjälp. Gråt ensam i mörkret. Din elaka styvmoder ger dig på sin höjd ett förgiftat äpple, eller överlämnar dig till häxans bakugn, så att du slutligen kan befrias från ditt lidande. I al-Hol-lägret i norra Syrien förvaras 68.000 av nederlagets män och kvinnor från den islamiska staten. Något annat än förvaring kan man inte kalla det, när inte ens deras överlevnad kan garanteras. Bland lägrets 12.300 utlänningar finns 8.700 barn. Under det senaste året har 371 av dem dött av undernäring och obehandlade sjukdomar. De 30 danska barn som finns i lägret kommer aldrig hem, om det är upp till den elaka styvmodern på statsministerposten. De kan gå under, medan en likgiltig dansk regering som har valt att ignorera Genèvekonventionens minimala krav på anständig behandling av krigsfångar, stilla ser på. Och hur kan barn vara medskyldiga till en terrororganisation? Det är en fråga som inte går att besvara, och som äger mening bara i den elaka styvmoderns förmörkade universum. Annat är det i Norge. Här har statsminister Erna Solbergs högerorienterade regering, som har suttit vid makten sedan 2013, satt sin framtid på spel för att rädda ett sjukt barn från al-Hol. Ingen spinndoktor har fått lägga sig i. Inga opinionsundersökningar eller sidoblickar mot rörelser i väljarkåren har fått leda en allmän mänsklig moral på avvägar. Erna Solberg kallar sig inte för ”barnens statsminister”. Men det är vad hon är. Saken har inte varit enkel. Barnets mor, som i Åsne Seierstads bok ”Två systrar” uppträder under namnet Aisha, framstår inte omedelbart som någon sympatisk figur. En tidigare ledamot av Stortinget, Erling Folkvord, som har mött henne i al Hol-lägret, beskriver henne som iskall och cynisk, men alltså inte inför sitt barn. Vid hemkomsten anhölls hon, men inte för militära aktiviteter. Hennes barn, en pojke på fem år, lider av cystisk fibros och väger lika lite som en ettåring. Utan behandling har han inte långt kvar. Dansk Folkepartis systerparti, Fremskrittspartiet, har under buller och bång lämnat regeringen. Vi och dom-tänkandet var viktigare än ett barns liv. Erna Solberg menar det motsatta. Ett barns liv är viktigare än överlevnadschanserna för hennes regering, och majoriteten i det norska Stortinget instämmer. Alla dessa partier och politiker förtjänar att nämnas vid namn. I mitt huvud kommer det för alltid att finnas en minnesplakett för dem. I den danska socialdemokratin anser de att detta slags humanism är otaktisk, politiskt vanvettig, ja rent av skadlig – inte nödvändigtvis för landet utan för socialdemokraterna själva, som riskerar att tappa sina surt förvärvade väljare tillbaka till den yttersta högerkanten. Dansk Folkeparti råkade förvisso ut för ett tillintetgörande nederlag under det senaste valet till Foketinget, som de förhoppningsvis aldrig kommer att resa sig ifrån, men deras värderingar segrade, och vi befinner oss djupt inne i en nedbrytande förråelseprocess som Folketingsmajoritetens stympade inställning till de fördömda barnen i al-Hol är det bästa beviset på. Humanismen överlåter man till i förväg marginaliserade oppositionspartier, vilket därmed blir det avgörande beviset på deras oduglighet som regeringspartner. I Norge är humanismen gemensam för höger och vänster, när det gäller de avgörande frågorna. Där kan moral väga tyngre än makt, om man undantar de moraliska avvikarna i Fremskrittspartiet. Där finns inget vi eller dom när det gäller ett barns framtid. I Danmark anses humanismen vara ofolklig. I Norge är den folklig. Det är därför som jag hellre lever under en högerorienterad regering i Norge än under en vänsterorienterad i Danmark. Övers. från danska: Björn Wiman Läs mer: Sverige bör ta hem både IS-kvinnor och deras barn IS-kvinnorna är både svikna offer och aktiva torterare ", "article_category": "culture"}
{"id": 25660, "headline": "Thorsten Flinck diskvalificeras från Melodifestivalen", "summary": "Thorsten Flinck diskvalificeras från att delta i Melodifestivalen 2020, uppger SVT. Detta för att han sedan drygt två månader står under åtal misstänkt för olaga hot och ringa skadegörelse. ”Thorsten och vi i hans team är otroligt ledsna över detta men har självklart full respekt för SVT:s beslut”, skriver hans kontaktombud på Stone Media i ett sms.", "article": "Anette Helenius, projektledare för Melodifestivalen, säger att man meddelade Thorsten Flinck om beslutet att diskvalificera honom på söndagen. – Han blev underrättad om det i dag på förmiddagen. Hur ställer han sig till beskedet? – Det får du fråga honom om. Vi pratar inte direkt med honom utan det gör hans kontaktperson på hans musikbolag. Men det är klart att vi beklagar detta och det här är en personlig tragedi för honom, säger Anette Helenius. ”Thorsten och vi i hans team är otroligt ledsna över detta men har självklart full respekt för SVT:s beslut. Vi kommenterar inte vidare utan hänvisar till SVT”, skriver Johanna Boström på Stone Media. De misstänkta brotten ska ha begåtts i centrala Varberg i maj 2019, enligt Expressen som tagit del av stämningsansökan. Flinck satt i passagerarsätet i en bil som ska ha kört om en bil så vårdslöst att paret i den omkörda bilen tutade. Detta, säger den ena i paret under förhör, fick Flinck och hans sällskap att stanna sitt fordon och gå ur. Paret hävdar att båda betedde sig aggressivt och att Flinck bankade en buckla i motorhuven på parets bil. Flinck försvarar sig med att att han bankade för att paret varit ”mycket otrevliga”, enligt Expressen. DN kan bekräfta att åtal i bägge brottsrubriceringarna väcktes av Åklagarkammaren i Halmstad den 1 december. I förhör erkänner Flinck ringa skadegörelse, men inte olaga hot, enligt Expressen. SVT kan inte svara på när man fick vetskap om brottsmisstankarna. – Han var inte namngiven i artiklar om åtalet och vi gör inte några bakgrundskontroller av medverkanden i våra program. Vi har inte sett någon anledning till det tidigare men vi får diskutera om det är något vi kommer att införa, säger Anette Helenius. Tidigare i veckan uppmärksammades att två andra deltagare i årets Melodifestival är dömda för brott. Enligt Anette Helenius är det en stor skillnad om man redan är dömd jämfört med ett åtal. – Är man aktuell i en rättsprocess just nu är det svårt att kombinera det med att medverka i vårt program, säger hon. Bidraget ”Miraklernas tid”, som är skriven av Thomas G:son, kommer att tävla med en annan artist i Göteborg på lördag. Processen att hitta en ny artist är påbörjad och så snart beslut har fattats kommer SVT att meddela vem som ersätter Thorsten Flinck. – Vi arbetar febrilt för att hitta en värdig ersättare till Thorsten Flinck, säger Anette Helenius. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25663, "headline": "Bonny Light Horseman bygger om folksånger så att allt känns bra igen", "summary": "Ur Justin Vernons musikfestival Eaux Claire häromåret kom åtminstone en bra sak: folktrion Bonny Light Horseman som skapar något nytt utifrån de brittiska öarnas tradition.", "article": "Projektet Bonny Light Horseman – såväl album som band har tagit namnet från en sång – är en av rätt få bra saker som kom ur Justin Vernons anarkistiska festival Eaux Claire häromåret, då kända musiker skulle jobba i nya konstellationer och magi skulle uppstå. Just detta försök blev mycket lyckat. Fruit Bats-sångaren Eric Johnson, soloartisten/dramatikern Anaïs Mitchell och musikern Josh Kaufman valde att skapa en folktrio med inriktning på de brittiska öarnas tradition och har gjort en skiva med tio modifierade tradsånger som är så fina och hjärtliga att allt känns bra igen. Instrumenteringen är varm, avvägd och sparsam, det är framför allt rösterna som bär. Både Mitchell och Johnson har otroligt fin känslomässig närvaro, och en avspänd men drömsk/episk ton som kontrasterar mot den högstämdhet sånger som dessa ofta lider av. En fin start på musikåret. Bästa spår: ”Deep in love”, ”The roving”  Läs fler musikrecensioner av Po Tidholm, till exempel om hur The Tarantula Waltz klyver luften framför sig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25681, "headline": "Greta Thurfjell: Välsignat att Patrick Stewart är tillbaka i ”Star trek”", "summary": "Den 79-åriga skådespelaren Patrick Stewart gör comeback i nya ”Star trek: Picard”. Greta Thurfjell välkomnar både Stewart och hans ikoniska kapten Jean-Luc Picard tillbaka in i matchen.", "article": "För oss som alltid tänkt på oss själva som ”Star trek”-socialister är nya ”Star trek: Picard” ingen glad nyhet. Traditionellt är vår egen planet, i ”Star trek”-framtiden, nämligen befolkad av människor som gladeligen arbetar tillsammans för jordens och universums bästa. Fenomenet pengar är avskaffat, fenomenet svält likaså, det begås inte ens några brott – alla bara… sköter sig. I ett avsnitt av ”Star trek: The next generation” från 1988 säger den ikoniske kapten Jean-Luc Picard (Patrick Stewart) till en nittonhundratalets finansman som väckts ur kryosömn: ”Mycket har förändrats på trehundra år. Människor är inte längre besatta av att samla på sig ’saker’. Vi har utraderat hungersnöd, begär, behovet av personliga tillhörigheter.” Mycket har förändrats på trettiotvå år. ”Star trek: Picard” (Amazon Prime) utspelar sig ett par decennier efter händelserna i filmen ”Nemesis”, och den numera pensionerade kapten Picard talar inte längre hänfört om sin världs många förtjänster. Federationen, den intergalaktiska regeringen, har svikit och Picard har i raseri dragit sig tillbaka till sin familjs franska vingård, Chateau Picard (!). Där ägnar han dagarna åt att skriva böcker, bära stickade tröjor och vandra mellan vinrankorna med sin pitbull Number One i hasorna. Hans välkända standardbeställning vid replikatorn – maskinen som skapar mat ur tomma intet – ”tea, Earl Grey, hot” har bytts ut mot ett vemodigt ”tea, Earl Grey, decaf”. Under en motvilligt genomförd tv-intervju får tittaren veta varför Picard lämnat stjärnflottan. När en supernova hotade förgöra romulanernas planet, Romulus, sträckte de äntligen ut en hand till federationen – som skickade ut Picard på räddningsuppdrag. Men evakueringsskeppen attackerades av en grupp revolterande androider, och stjärnflottan drog tillbaka sin order. Romulanerna lämnades ensamma. Syntetiska livsformer, såsom Picards förtrogna (om än döda) android Data, förbjöds. ”It was no longer Starfleet”‚ väser Picard framför tv-kameran. Nå, bortsett från detta svek mot, förlåt, denna uppdatering av ”Star trek”-universumet, ser ”Star trek: Picard” faktiskt ut att bli spännande. Romulanerna kommer tveklöst att spela en roll i serien, liksom kaptenens ärkefiende Borg-kollektivet, och mycket tyder på att det finns fler syntetiska livsformer kvar än vad federationen känner till. Flera av ”The next generation”-skådespelarna har kallats in för att reprisera sina roller, liksom den fritagna borgen Seven of Nine från ”Voyager”. Hittills är dock Data det enda bekanta ansikte som skymtat förbi, och det flitigt, trots att han offrade sitt liv för sin kaptens skull i ”Nemesis”. Picard sörjer sin förlorade vän och kollega, drömmer ständigt om honom, önskar honom tillbaka om så bara för ett parti poker. När en flicka med plötsliga, oanade krafter och mystiska kopplingar till Data dyker upp på Chateau Picard öppnar sig en möjlighet för kaptenen att hedra sin väns minne – och ge sig ut på nya äventyr. På förhand har ”Star trek: Picard” framstått som en närmast stillsam nostalgitripp till tv-serie. Trailrar har fokuserat på vingården, åldrandet, kära återseenden i solsken. Men den nu 94 år gamla rymdkaptenen verkar bara ha gått och väntat på att få avpensionera sig. Detsamma gäller Patrick Stewart, 79, som tidigare sagt att han aldrig mer skulle spela Picard. En sådan välsignelse att han ändrade sig. ”Star trek: Picard” ”Star trek: Picard” (CBS) är den åttonde tv-serien i ”Star trek”-universumet. Den är skapad av Akiva Goldsman, Alex Kurtzman, Michael Chabon och Kirsten Beyer – de två förstnämnda är parallellt involverade i ”Star trek: Discovery”. Skådespelar gör bland andra Sir Patrick Stewart, Isa Briones, Santiago Cabrera, Alison Pill, Harry Treadaway och Michelle Hurd. Första säsongen av ”Star trek: Picard” hade premiär den 23 januari och sänds i 10 delar på Amazon Prime Video i Sverige. En andra säsong är redan beställd. Läs mer: Greta Thurfjell: En ofantlig lycka när ”Star Trek”-hjälten återvänder ”Star Trek”-skådespelaren René Auberjonois död ", "article_category": "culture"}
{"id": 25687, "headline": "Angela Hewitt ger Bachs partitor en skönhet som inte går att beskriva", "summary": "Angela Hewitt har en bakgrund som dansare. Med sin magiskt klingande Fazioli-flygel framkallar hon nu ”Bachs inre dansare” och får hans sex partitor att sträcka ut av längtan.", "article": "Efter att ha spelat in all klavermusik av Bach är Angela Hewitt nu ute på en Bach-odyssé runt världen – med sin magiskt klingande Fazioli-flygel. På detta instrument har hon nu återvänt på skiva till de sex partitorna. Och förmedlar en skönhet som är bortom det som går att beskriva. Kanske New York Times kom närmast när man för en tid sedan skrev att hon framkallade ”Bachs inre dansare”. Delvis med tanke på hennes bakgrund inom klassisk balett. Men hennes ”dans” över tangenterna har inte bara med det rytmiska att göra. Koreografin når mycket längre än så när hon får de melodiska linjerna att sträcka ut och sticka i väg som vore de sprängfyllda av längan. Som riktade de sig mot de mest avlägsna mål - bara för att pröva räckvidden. Bästa spår: ”Allemande” i Partita nr 4  Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel av när Ton Koopman spelar barockmusik på 1700-talsorgeln i Versailles. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25691, "headline": "Washington Post-reporter stängdes av – kräver offentligt svar från tidningen", "summary": "Washington Posts reporter Felicia Sonmez stängdes tidigare i veckan av från tidningen efter att hon twittrat om övergreppsanklagelser mot basketspelaren Kobe Bryant kort efter hans död. Nu kräver Felicia Sonmez att Washington Posts ledning offentligt förklarar sitt beslut att tillfälligt stänga av henne från tidningen.", "article": "Det var i måndags som Felicia Sonmez stängdes av från sitt arbete som politisk reporter på Washington Post. Orsaken var att hon kort efter basketspelaren Kobe Bryants död twittrat om anklagelser om sexuella övergrepp som tidigare riktats mot honom. Tidningen meddelande att reportern stängdes av medan de utredde om hennes Twitterinlägg bröt mot Washington Posts policy för sociala medier, skriver The Hill. ”Inläggen visade på ett bristande omdöme som underminerade hennes kollegors arbete”, sade tidningens redaktionschef Tracy Grant i samband med avstängningen. I inläggen på Twitter länkade Felicia Sonmez till en artikel från 2016 som tog upp anklagelser mot Kobe Bryant. Basketspelaren utreddes 2003 för en misstänkt våldtäkt mot en 19-årig kvinna, men åklagaren lade ner utredningen efter att kvinnan vägrat att vittna. Senare stämde kvinnan Bryant och de nådde en överenskommelse utanför rätten. Under tisdagen hävde tidningen avstängningen mot Felicia Sonmez som nu riktar kritik mot redaktionens beslut och vill att de offentligt förklarar agerandet. ”Jag hoppas att Washington Posts redaktionsledning inte bara prioriterar sina anställdas säkerhet när de utsätts för hot utan att de också garanterar att ingen journalist straffas när de säger sanningen”, skriver Felicia Sonmez på Twitter. Läs mer: Medierapporteringen om Kobe Bryants död väcker kritik Basketstjärnan Kobe Bryant död i helikopterkrasch ", "article_category": "culture"}
{"id": 25694, "headline": "Här breder medelklassens blinda fläck ut sig", "summary": "I ”Här slutar världens ände” samlar Jonathan Franzen sina tankar om klimat, litteratur och meningen med livet. Elisabeth Åsbrink läser en ojämn essäbok där författaren ofta maskerar sin egen trötthet genom att kalla texterna försök.", "article": "Sakprosa Jonathan Franzen ”Här slutar världens ände” Övers. Johan Nilsson Brombergs, 234 sidor Detta är skäl nog för att ha fötts på den här planeten, tänker den amerikanske författaren Jonathan Franzen när han står i det smältande Antarktis och ser en kungspingvin. Ögonblicksscenen är hämtad ur ”Här slutar världens ände”, en samling essäer utgiven av Brombergs förlag och översatt av Johan Nilsson, och utgör en brännpunkt av Franzens teman: meningen med livet, klimatets obönhörliga inverkan på världen, tankar kring litteratur och en besatthet av fåglar. Efter att rest på en dyr kryssning, i sällskap av människor som han inte gillar därför att de fotograferar allting, gillar Trump eller är ointresserade av fåglar, finner han plötsligt en livsavgörande tillfredsställelse av att betrakta denna stiliga pingvin som först kliar sig bakom örat med ena foten och därefter helt sonika somnar, omgiven av trettio kryssningsresenärer i orangea västar. Jonathan Franzen tycks begripa världen genom fåglar. De leder honom till nya platser, nya bekantskaper och tankar om jordklotets framtid. Reser han klimatvänligt till Antarktis? Nja. Men med fåglarna som utgångspunkt är han djupt upptagen med klimatfrågan och vrider och vänder på både forskning och debatt. ”Här slutar världens ände” heter alltså boken - kanske en av de klumpigaste titlar jag någonsin stött på. Vad är egentligen slutet på världens ände? Jag vet inte. Men ingen skugga ska falla över översättaren, också originaltiteln är obegripligt stolpig: ”The end of the end of the world”. Jag antar att det ska signalera hopp om framtiden, att här tar domedagen slut och att Franzens texter ska förmedla någon slags väg till meningen med livet, eller åtminstone ett sätt att stå ut med dess meningslöshet. Aldrig en bra litterär ambition. Detta är inte heller en helt lyckad essäsamling. Visserligen påminner författaren redan i bokens allra första mening om att essäer, som ju kommer ur det franska ordet för försök, essai, är snabbt framkastade texter som utgår från subjektivitet. Faktum är, fortsätter Franzen, att vi lever i något som borde vara essäns guldålder. Jaget tar plats i alla tänkbara texter och trivialiteter som knappt ansågs värda att nämnas i forna tiders dagböcker (min hund träffade en annan hund, jag drack en cappuccino, solnedgången var fin) utgör nu det huvudsakliga innehållet i sociala medier. Det subjektiva och essäistiska har påverkat skönlitteraturen, skriver han, och nämner Karl Ove Knausgård och Rachel Cusk som exempel. ”Deras mer extrema beundrare hävdar att fantasi och påhittade historier har blivit omoderna - att varje inifrånskildring av en person som inte liknar författaren är en fråga om appropriering, rent av kolonialism; att den enda autentiska och politiskt försvarbara berättartekniken är den självbiografiska.” Bitvis levererar Jonathan Franzen alltså uppiggande vassa analyser av samtidens allmänna dumhet och trendkänslighet. Till exempel får den amerikanska yttrandefrihetsorganisationen Pen en skarp påminnelse om att yttrandefrihet också inbegriper de åsikter man inte gillar. Heja! Franzen skriver inte sina essäer för att bli älskad av alla. Men detta är en mycket ojämn samling texter. Franzén kommer ur en landsbygdsmedelklass men transformerades till en urban kulturell medelklass. Han har ägnat sitt hyllade författarskap åt medelklassens relationer och tillvaro och det är inget fel i det. Däremot blir perspektivet problematiskt när en essä inleds med frågan om en safariresa till Östafrika är ”något man måste göra” (Franzens kursivering) innan man dör. Han använder essän till att resonera kring vår tids turism och nämner sociologen Jean Baudrillards teori om att konsumtionskapitalismen ersatt verkligheten med bilder av verkligheten. Gott så. Men när han avslutar med att safariresan till Östafrika inte är ett måste utan bara ska göras ”om man vill” undrar jag varför mitt korta liv ska ägnas åt detta. Det är som om han inte orkar tänka längre, ger upp och sedan maskerar sin trötthet genom att kalla texten ett försök. Hur stor del av världens befolkning som faktiskt skulle kunna semestra i Östafrika ”om de vill” ägnas inte en tanke, inte heller var Östafrikas befolkning skulle vilja semestra. Medelklassens blinda fläck brer motståndslöst ut sig. Hans skildringar av fåglar, små, stora, vanliga och ovanliga är fascinerande. Essän om människans nöjesjakt av fåglar, ”Må ditt liv bli förstört”, är stark och nattsvart. Om bara någon redaktör längs vägen hade kastat ut det ogenomtänkta (som hans analys av den amerikanska författaren Edith Whartons författarskap utifrån att hon lär ha varit ful) skulle essäsamlingen vara helt igenom läsvärd. Nu får läsaren själv hitta guldkornen likt en ortolansparv pickar efter skalbaggar. Som belöning kommer själva titelessän på sidan 200, där Franzen sömlöst växlar mellan en ömt nyanserad skildring av en vän, ett skarpt kritiskt självporträtt, ett ironiskt resereportage från de privilegierades kryssning till Antarktis och tankar på klimatfrågan, helt enkelt 30 sidor ren njutning. Men är det hoppfullt? Inte särskilt. Läs fler artiklar av Elisabeth Åsbrink och fler bokrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 25699, "headline": "J Hus har skapat afroswingens första mästerverk", "summary": "På sitt andra album har den brittiska afroswingrapparen J Hus vuxit som artist och låter både mer fokuserad och mer avslappnad. Samtidigt som hans beats är suveräna.", "article": "Knivrelaterad brottslighet är ett växande problem i England, särskilt i London. Den unge rapparen J Hus hade lagförts flera gånger för knivbrott, och även själv blivit knivhuggen, när han slog igenom 2017 med debutalbumet ”Common sense”. Året därpå dömdes han till åtta månaders fängelse för att ha burit kniv. J Hus tillhör dock inte UK drill-scenen och dess mörka våldsbesatta musik, däremot är han en pionjär inom afroswing, det poppiga och klubbvänliga sound som blandar rap med afrobeats. Den efterlängtade uppföljaren ”Big conspiracy” har en annan ton än debuten: dovare, coolare, mer sensuell. J Hus har vuxit som artist, han låter på samma gång mer fokuserad och mer avslappnad. Fyndiga textrader, klockrena refränger och suveräna beats – afroswing har fått sitt första mästerverk till album. Bästa spår: ”Play play”, ”No denying”  Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om att Eminem nu befinner sig i sin fjärde fas som artist. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25702, "headline": "Hon tar över Melodifestivalen efter Christer Björkman", "summary": "Det tog tre år – nu tar Karin Gunnarsson till slut över som Melodifestivalens tävlingsproducent efter Christer Björkman. – Jag kommer att göra det här på mitt sätt. Jag är ny tävlingsproducent för Melodifestivalen, inte nya Christer Björkman, säger hon.", "article": "När Christer Björkman för ett par år sedan meddelade att han skulle sluta som Melodifestivalens tävlingsproducent 2021 hade han redan en tilltänkt efterträdare. Efter flera års förberedelser tar nu Karin Gunnarsson över rollen, medan Björkman går över till att kalla sig ”senior producer” med fokus på Andra chansens Hall of Fame. Till skillnad från sin föregångare har Karin Gunnarsson inte en karriär som Melodifestivalartist bakom sig. Hon har främst verkat i bakgrunden, tidigare som musikredaktör på P3 och innan dess som produktchef på ett skivbolag. Hon beskriver sig som en musiknörd sedan barnsben. Under mellanstadiet praktiserade Karin Gunnarsson på Konsum i Vetlanda, bara för att få fri tillgång till musiktidningar som Smash Hits och New Musical Express. Under gymnasiet bestämde hon sig för att hon skulle jobba inom musikbranschen på något sätt. Hon sökte själv aktivt tjänsten när Christer Björkman signalerade att han skulle sluta. – En bra dag känner jag att ”herregud, det är klart jag ska göra det här”, säger Karin Gunnarsson och skrattar högt. – Men det är ju ett jättestort projekt och ett program som betyder mycket för många människor. Det är klart att det finns ett ansvar och en press ibland som man inte riktigt är van vid. Som tävlingsproducent väljer man bland annat vilka artister och bidrag som ska tävla, och i vilken ordning. Karin Gunnarsson beskriver sig som nyfiken på fenomen, men också på vad den stora publiken går i gång på. TT: Kan du nämna ett typiskt Karin-val och ett typiskt Christer-val från årets startfält? – Jag tror att det är lite fördomsfullt att tro att Christer representerar de äldre inslagen och jag de nya. Där har jag kommit med idéer som man skulle kunna tänka att ”det här är en gammal artist” och tvärt om. Vi har ju olika erfarenheter från att ha jobbat mycket med musik och där kompletterar vi varandra väldigt fint. I år har det så kallade ”green room” slopats under deltävlingarna, i stället filmas artisternas reaktioner från scenen. Låtskrivarna får större utrymme och medverkar i bidragets presentationsfilm. Men när det kommer till framtida förändringar är Karin Gunnarsson fåordig. – Jag har idéer och tankar, men sådant måste ske i en gruppdiskussion. Hon beskriver sin framtidsvision för tävlingen i breda drag. – Jag vill att Melodifestivalen ska vara jämställd och representativ för hela Sverige, relevant, engagerande och underhållande. Melodifestivalen är ett av Sveriges största tv-program som många tycker om att tycka till om. Men hur bra är Karin Gunnarsson på att ta kritik? – Man får inte läsa allting känner jag, även om jag inte vill stoppa huvudet i sanden. Jag är jättestolt och supernöjd med Melodifestivalens startfält, sedan har alla rätt att ha sin åsikt. Läs mer om Melodifestivalen på DN: Här är alla deltagare i Melodifestivalen 2020 ", "article_category": "culture"}
{"id": 25710, "headline": "Kvinnorna vittnar mot Weinstein i rätten: ”Han skulle krossa mig”", "summary": "En av de kvinnor som Harvey Weinstein misstänks ha förgripit sig på sexuellt vittnade i rätten i New York på måndagen. Inför juryn berättade hon i tårar att den tidigare Hollywoodproducenten tvingade henne till oralsex i hans bostad 2006.", "article": "Harvey Weinsteins öde hänger till stor del på om de sju män och fem kvinnor som utgör rättegångens jury väljer att tro eller inte tro på att den förre Hollywoodproducenten förgrep sig sexuellt på två av de kvinnor som har anklagat honom, skriver The Hollywood Reporter. Dessa två kvinnor är skådespelaren Jessica Mann och Weinsteins tidigare produktionsassist Mimi Haleyi. På måndagen gav Mimi Haleyi juryn sitt vittnesmål under den pågående rättegången i New York. Enligt nyhetsbyrån Reuters berättade Haleyi att Weinstein 2006 bjöd hem henne till sin bostad i New York efter att de hade arbetat tillsammans med en av hans tv-produktioner. – Efter en stund, ganska kort efter att jag hade kommit dit, slängde han sig emot mig. Jag tog mig upp från soffan och sa: Åh nej. I tårar beskrev Haleyi vidare för juryn hur Weinstein sedan drog med henne in i sovrummet där han tryckte ner henne mot sängen och tvingade henne till oralsex. Förra veckan vittnade ”Sopranos”-skådespelerskan Annabella Sciorra inför rättens jury att filmmogulen våldsamt förgrep sig sexuellt på henne under tidigt 1990-tal. Sciorras vän ska efter händelsen ha bett henne att gå till polisen, men Sciorra ska ha vägrat och svarat: ”Han skulle krossa mig”, enligt Reuters. Även om Sciorras anklagelse ligger för långt bak i tiden för att kunna leda till åtal, hoppas åklagarna att hennes vittnesmål ska bevisa för juryn att den 67-årige före detta filmmogulen är en notorisk sexförbrytare. Harvey Weinstein riskerar livstids fängelse om han fälls på de grövsta åtalspunkterna. Bland annat står han åtalad för grov våldtäkt. Han nekar till alla anklagelser och hävdar att alla sexuella kontakter har skett med kvinnornas samtycke. Läs mer om Harvey Weinstein-fallet i DN Läs mer: Ytterligare en kvinna avvisar uppgörelse med Harvey Weinstein ", "article_category": "culture"}
{"id": 25715, "headline": "Sex DN-fotografer har chans att vinna Årets bild", "summary": "Sex av DN:s fotografer har blivit nominerade till fototävlingen Årets bild. I mars avslöjas vilka priser de har vunnit – och för vilka bilder. – Årets bild samlar de bästa bildjournalisterna vi har i Sverige och att vara utvald bland dem betyder mycket för mig, säger DN-fotografen Lotta Härdelin.", "article": "I årets upplaga av fototävlingen Årets bild har sex fotografer från DN nominerats. I nuläget vet inte fotograferna vilket pris de kommer att tilldelas eftersom tävlingen innebär flera klasser och priskategorier. Fotograferna som nominerats har därmed chans att vinna flera priser. Ali Lorestani, som praktiserade på Dagens Nyheter under hösten, är nominerad i tävlingen. – Jag är så glad, jag har kämpat mycket för att hitta min plats i yrket sedan jag kom till Sverige. Det här ger mig ytterligare energi att kämpa vidare, säger han. Förra året nominerades fem av DN:s fotografer som sedan fick dela på tio priser under galakvällen, och Paul Hansen tilldelades för nionde gången priset som årets fotograf. Lotta Härdelin, fotograf DN, är också nominerad i årets tävling. – Årets bild samlar de bästa bildjournalisterna vi har i Sverige och att vara utvald bland dem betyder mycket för mig. Mitt bildspråk är fortfarande under utveckling, så det känns kul att få knipa ett pris bland alla andra formsäkra visuella berättare. Den 21 mars hålls prisutdelningen i Helsingborg och först då får de de nominerade fotograferna veta med vilka bilder, och vilka pris, de vunnit. Totalt har 30 fotografer nominerats i 17 olika tävlingsklasser. Under våren kommer vinnarbilderna visas för allmänheten på Galleri Kontrast i Stockholm. De nominerade fotograferna är: Ali Lorestani, Nordens Fotoskola/Dagens Nyheter Anders Deros, Deros Bild Andreas Bardell, Aftonbladet Anette Nantell, Dagens Nyheter Björn Larsson Roswall, Exponera Daniel Nilsson, Frilans Izabelle Nordfjell, Frilans/Hemmets Journal Joel Marklund, Bildbyrån, Jonas Lindkvist, Dagens Nyheter Karl-Göran Zahedi Fougstedt, frilans, Lina Larsson, Nordens Fotoskola Lotta Härdelin, Dagens Nyheter Magnus Wennman, Aftonbladet Matilda Ahlberg, Frilans Max Modén, Frilans Meli Petersson Ellafi, Göteborgsposten Mikael Eriksson, SVT Niclas Hammarström, Expressen, Niklas Berglund, SVT Paul Hansen, Dagens Nyheter Peter Holgersson, Frilans/Bildbyrån Peter Wixtröm, Aftonbladet Pontus Lundahl, TT Nyhetsbyrån Petter Arvidson, Bildbyrån Robin Aron, Göteborgsposten Robert Eriksson, Jönköpingsposten Roger Larsson, Hallandsposten Roger Turesson, Dagens Nyheter Svetlana Panourova Jansson, Nordens Fotoskola Vanni Jung Ståhle, Nordens Fotoskola  Årets bild Årets bild är Sveriges största fototävling för professionella fotografer och arrangeras av Pressfotografernas Klubb sedan 1942. Fotograferna tävlar om första, andra och tredje pris i 17 olika kategorier. Den 21 mars hålls prisutdelningen i Helsingborg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25727, "headline": "Alexander Ekman årets Bindefeld-stipendiat: Jag vill visa hur vanmakt uppstår", "summary": "Koreografen Alexander Ekman är årets mottagare av Micael Bindefelds stiftelses stipendium. För pengarna ska han göra dansverket ”Vanmakt”, som knyter an till Förintelsen. I höst har den tekniskt avancerade filmen/liveföreställningen premiär.", "article": "Alexander Ekman tar emot i sin studio vid Södra station i Stockholm, 500.000 kronor rikare än han nyligen var. Den svenska koreografen och regissören som nyligen hyllats för dansföreställningen ”Eskapist” på Operan tilldelas nämligen årets Micael Bindefeld-stipendium. I år är stipendiesumman högre än någonsin tidigare. Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen delar sedan 2015 ut ett stipendium som syftar till att finansiera kulturprojekt som berättar Förintelsens berättelse på nya sätt, för nya generationer. Under en ceremoni på Förintelsens minnesdag på måndagen får Alexander Ekman motta stipendiet för sitt kommande verk ”Vanmakt”, en installation han beskriver som ”film, live och happening på samma gång”. – Det är första gången jag skapar ett verk på det här sättet. Jag hoppas hitta ett nytt ord för den här konstformen, det vore coolt om vi hittade på en helt ny genre, säger han. ”Vanmakt” har världspremiär på Artipelag Artbox i Stockholms skärgård den 23 oktober i år. – Det handlar helt enkelt om hur vanmakt uppstår. Det är viktigt att förstå att det inte handlar om den vanmakt som Förintelsens offer kände, utan den vanmakt som uppstår i oss, i samhället, när vi känner oss hjälplösa. Meningen med hela verket är att få oss att förstå vad det är som leder till att en sådan kraft kan komma fram, förklarar han. Alexander Ekman fick sitt genombrott som koreograf 2006, med ”The swingle sisters”. Sedan dess har hans verk satts upp världen över, från Sydney till Paris till New York. Nu vill han, åtminstone för ett tag, ta en paus från danskompanierna och ägna sig åt egna projekt. – Jag har jobbat på operahus i femton år, det ska bli spännande att använda min kreativa kraft på ett nytt sätt – och i ett så viktigt ämne. Jag vill nå ut med något som känns väldigt viktigt just nu, i den tid vi lever i: ”Förintelsen är någonting oerhört hemskt som skett, hur kan vi lära oss av det?” Jag tror mycket på människans utvecklingsförmåga. Hur kan dansen förmedla berättelser om Förintelsen? – Jag skulle vilja hitta koreografiska situationer som alla kan delta i, där publiken kan vara med och förstå vad som händer. Dans är bra på det sättet att man uttrycker sig utan ord, och jag tror väldigt mycket på att man genom bilder kan förmedla ett budskap. Det vore fantastiskt om man som åskådare kunde stå där och säga: ”Det är så här det fungerar, det är det här som händer inom oss.” Verket som Alexander Ekman arbetar på – ännu bara på idéstadiet – ställer frågan: Hur kan vi omvandla vanmakt och hjälplöshet till mod och civilkurage? Jag ställer samma fråga till Alexander Ekman. – Det är viktigt att vara medveten om krafterna omkring en. Hur medierna påverkar oss, när de skriver om hot, faror och rädsla – vilket ofta leder till att människor söker sig till ledare med enkel, tydlig retorik. Man känner sig kanske trygg där. Men man glömmer också kanske bort vad man tror på, och vad man tror är bra för oss tillsammans. Det här verket handlar om vikten av att inte se till skillnaderna, utan snarare till allt vi har gemensamt. Jag tror väldigt mycket på att vi måste vara snälla mot varandra, för att undvika att just saker som Förintelsen ska ske, säger han. Micael Bindefeld själv, också närvarande i studion, slår sig ner på en stol intill oss. – Vi har talat mycket om att man har ett val, säger han. I dag har nästan alla människor möjlighet att utöva påverkan, på ett sätt som vi inte hade bara för tio år sedan. Alexander och jag har begåvats med två helt olika typer av plattformar, men med möjlighet att nå väldigt många människor. Då måste man ta det ansvaret som det innebär att ha ett nätverk, och använda det till att göra bra saker. Han startade stiftelsen i sitt eget namn 2014, och året därpå delades det första stipendiet ut på Förintelsens minnesdag den 27 januari. Då till fotografen Örjan Henriksson, som skapade fotoutställningen ”Auschwitz KZ I-II”, och till skådespelaren Sara Sommerfeld och tv-producenten Johan Romin, som tillsammans gjorde dokumentärfilmen ”Min farmor och Förintelsen”. Sedan dess har föreningen Zikaron, kompositören Jacob Mühlrad, fotografen Mikael Jansson och författarna Natalie Verständig Axelius och Anders Rydell mottagit Micael Bindefelds stiftelses stipendium. Varje år mottar stiftelsen ett trettiotal stipendieansökningar, av vilka ungefär fem väljs ut och blir aktuella för omröstning i stiftelsens styrelse. – Det fanns inga tvivel om att Alexanders projekt var något alldeles särskilt fascinerande. Han skickade in en väldigt fin ansökan om ordet ”vanmakt”, jag blev väldigt berörd av texten, som handlade om hur man gör sig av med ”van-” och om hur ”vanmakt” i stället blir till ”makt”. Micael Bindefeld lyfter på några gigantiska pappersark som ligger på bordet, täckta av skisser och teckningar och prydliga textrutor gjorda med knallgrön markeringspenna. Det är detta som ska bli ”Vanmakt”. – Det är fantastiskt att Alexander har möjlighet att både skapa vackra saker och förmedla viktiga budskap. Jag såg danskompaniet Batsheva i Israel, utan att ha någon relation alls till dans sedan tidigare, och blev så otroligt tagen. Vilka budskap och känslor man kan förmedla genom dansen! Jag har så klart otroligt höga förväntningar, säger han. Alexander Ekman skrattar och låtsas dunka huvudet i bordet av prestationsångest. Han berättar om tiden fram till premiären i oktober – först ett intensivt idéarbete under våren, sedan går sommaren åt till mer konkreta förberedelser, och i augusti börjar inspelningarna. Jag frågar honom vad stipendiesumman möjliggör för arbetet. – Eftersom verket kommer att bli ganska tekniskt avancerat så går mycket åt till det. Och hela summan kommer att gå till verket – det är inte ett projekt jag gör för att tjäna pengar, det är ett projekt jag gör för att det är viktigt. Men jag tycker att det vore så vackert om man kunde göra så att folk kommer och skapar det här tillsammans med mig, säger Alexander Ekman. Micael Bindefeld berättar att det dagtid kommer att vara fri entré till installationen på Artipelag Artbox, för att uppmuntra skolklasser och ungdomar att besöka Hålludden. Omkring sex veckor är ”Vanmakt” tänkt att visas på Artipelag – sedan drömmer Alexander Ekman om att verket ska spridas internationellt, till museer runt om i världen. Vem ska se ”Vanmakt”? – Alla! Alla. Det är ju oss det handlar om, säger Alexander Ekman. Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen 2020 års stipendium från Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen, som i år uppgår till 500.000 kronor, tilldelas koreografen Alexander Ekman för verket ”Vanmakt” som har världspremiär på Artipelag den 23 oktober i år. Motiveringen lyder: ”2020 års stipendium tilldelas koreograf och regissör Alexander Ekman för hans filminstallation om de stora och komplexa frågor som minnet av Förintelsen väcker. I detta konstprojekt utforskar Alexander vår vanmakt, vårt mod och vårt civilkurage och bjuder in såväl unga som vuxna till självreflektion om det egna ansvaret. På detta sätt hålls inte bara minnet av Förintelsen vid liv, utan projektet väcker också insikt om att det är möjligt för alla och envar att förhindra att något liknande någonsin sker igen.” Läs mer: Romandebutanten Natalie Verständig tilldelas Micael Bindefeld-stipendiet Ulf Kristersson hoppar av stipendieutdelning till minne av Förintelsen ", "article_category": "culture"}
{"id": 25736, "headline": "Patricia Kopatchinskaja ersätter vansinnet med ursinne", "summary": "Få världsstjärnor inom den klassiska musiken är så djärva som violinisten Patricia Kopatchinskaja och ”Time & eternity” är ett aldrig tidigare hört klassiskt album.", "article": "Få världsstjärnor inom den klassiska musiken är så djärva som violinisten Patricia Kopatchinskaja. Inte för att hon framträder barfota utan för sina koncept. Som när hon besökte Göteborg i våras med en fullkomligt galen version av ”Pierrot Lunaire” som förenade atonalitet med allsång. Med ”Time & eternity” har vansinnet ersatts av ett plågat ursinne och oändlig tröst. Här utgörs grundpelarna av KA Hartmanns smärtsamt antinazistiska ”Concerto funebre” för violin och stråkorkester och Frank Martins ”Polyptyque” för violin och två små stråkorkestrar, inspirerade av medeltida väggmålningar över Jesu lidande. Lägg därtill musik av John Zorn, Bach och Machaut samt inslag av texter på hebreiska, polska och ryska så har ni ett aldrig tidigare hört klassiskt album. Bästa spår: ”Concerto funebre”  Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om Katarina Leymans farliga och djärva musik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25741, "headline": "Björn Wiman: När SD-Söder bjuder till minnesstund kan vad som helst hända", "summary": "För tjugo år sedan poserade Sverigedemokraten Björn Söder på bild med en organiserad nazist. I veckan stod Björn Söder som inbjudare till en minnesstund för Förintelsen. ”Man får gnugga sig i ögonen”, skriver Björn Wiman.", "article": "Fotot från 1998 föreställer en ung svensk politiker. Han står leende, i förtrolig handskakning med en äldre tysk man. Mannen heter Franz Schönhuber och har en gedigen bakgrund på den högerextrema scenen i Tyskland. Under andra världskriget var han frivillig i Waffen-SS, den nazistiska regimens mest fruktade och blodbesudlade organisation. Bland annat belönades han med järnkorset av andra graden, en av Tredje rikets mest prestigefyllda ordnar. Efter kriget gjorde Schönhuber en framgångsrik karriär som journalist, som varade ända fram till 1981. Då publicerade han sina memoarer och inledde i stället en politisk bana inom den högerextrema rörelsen, bland annat som representant för det parti som fört det ideologiska arvet vidare från Adolf Hitlers nationalsocialister. Det var i denna egenskap han var inbjuden till Sverigedemokraternas valmöte i Järfälla utanför Stockholm 1998. Den unge svenska politiker som där poserade med honom hette Björn Söder. 16 år senare skulle han – som författaren Gellert Tamas poängterar i boken ”Det svenska hatet” – utses till andre vice talman i Sveriges riksdag. På sitt politiska cv hade Söder då även uttalanden där han jämställt islam med nazismen och kallat homosexualitet en ”sexuell avart”. Under perioden som talman förklarade Söder i en intervju att judar inte kan vara svenskar – ett påstående som han för säkerhets skull upprepade 2018. I veckan skrevs ett nytt kapitel i berättelsen om normaliseringen av Sverigedemokraterna, när Björn Söder stod som inbjudare till en minnesstund för Förintelsen i riksdagen. Ja, ni läste rätt. Det var ett av de (allt fler) tillfällen i vår tid då man måste gnugga sig i ögonen och fråga sig om det man ser verkligen kan vara sant. Psykologen och författaren Hédi Fried reagerade i DN mot att ”bärare av samma ideologier som låg bakom Auschwitz” medverkade på en minnesstund för dem som i likhet med henne själv överlevt nazisternas massmord. ”De överlevande måste nu förbereda sig för att möta representanter avlade av samma ideologier som deras föräldrars mördare”, skrev hon. Hédi Frieds reaktion kan ses också i ett större sammanhang. En av de viktigaste av de många böcker som nu ges ut inför 75-årsminnet av Auschwitz befrielse är den fransk-tyska författaren Géraldine Schwarz ”Medlöparna – en berättelse om Europas glömska”. Schwarz har inte bara skakat hand med de skyldiga till folkmordet. Hon har dem i släkten. Hennes farfar var medlem i det tyska nazistpartiet och hennes morfar en fransk gendarm som tjänstgjorde under den nazitrogna Vichyregimen. ”Medlöparna” handlar om de mekanismer som skapar normaliseringen av det oerhörda: små blundanden och mindre fegheter som sammantagna utgör förutsättningarna för ett större brott. Géraldine Schwartz visar tydligt hur denna process fungerar, när de enskilda medborgarnas passivitet och likgiltighet lägger grunden för något som tidigare framstod som otänkbart. Ett exempel är deportationerna av omkring 2.000 judar i tyska Mannheim den 22 oktober 1940, som fungerade som ”ett test för att utröna medborgarnas reaktioner”. Hade medborgarna i Mannheim trätt emellan för att protestera när deras grannar, arbetskamrater och bekanta fördes bort hade kanske Adolf Hitler backat, som han gjorde med eutanasiprogrammet mot handikappade. Men operationen i Mannheim ”genomfördes utan besvär och missöden”, som det hette i en rapport av Reinhard Heydrich. Medlöparna stod passiva. Nazismens ledare fick frikort att gå vidare med folkmordet. En av Géraldine Schwarz viktiga poänger är att det inte heller efter kriget i Tyskland var någon som ställde frågan vad som skulle ha hänt om majoriteten hade gått inte med strömmen, utan mot den politik som ledde till katastrofen. Det var denna tystnad som ledde till att SS-veteraner och aktiva nazister som till exempel Franz Schönhuber kunde fortsätta ett vanligt liv som respekterade medborgare ända fram till 1980-talet. Det är samma likgiltighet som nu institutionaliseras när en företrädare för ett parti som grundades av bland andra nazistveteraner, fascister och öppna rasister nu bjuder in till minnesstund för Förintelsen i Sveriges riksdag. Men vad har ett över 20 år gammalt foto på Björn Söder med allt detta att göra? kanske någon undrar. Har inte folk rätt att utvecklas och gå vidare? Söder förklarar själv i Expressen: ”Vi visar utåt att det är alla åtta partier som står bakom den här minnesstunden. Det tycker jag är viktigt med tanke på den ökande antisemitismen, inte bara i Sverige utan i hela Europa och världen.” Återigen får man gnugga sig i ögonen. Hyckleriet är uppenbarligen gränslöst. Björn Söder är själv en av dem som har bidragit till denna ökande antisemitism – och det så sent som förra året. I april 2019 prisade han Ungerns ledare Viktor Orbán och gick till attack mot den judiskättade finansmannen George Soros, som han hävdade ”drar i trådarna” i europeisk politik. Enligt forskaren Henrik Bachner är detta en av de klassiska retoriska figurer som legitimerar den antisemitiska mytbildningen om en judisk världskonspiration. ”Det är normförskjutningens mörka stig vi vandrar. Jag har sett det komma, och ändå ville jag inte tro det”, skrev Hédi Fried i DN. I en värld som tyst accepterar att en Sverigedemokrat står som värd till en minnesstund för Förintelsen kan vad som helst hända. Det är därför årets minnesdag för Förintelsens offer den 27 januari betyder mer än någonsin. Bara genom att förstå det förflutna kan vi bli medvetna om vår egen svaghet som individer inför de tidlösa manipulationstekniker som hotar att vända upp och ner på hela vårt värdesystem. Men minnesdagen kan bli en påminnelse inte bara om individens svaghet, utan också om hennes styrka och ansvar i kampen mot förskjutningen av de normer som leder åt helvete. ”Normförskjutningens mörka stig” är inte ofrånkomlig. Vi blir var och en oundgängliga. Läs fler krönikor av Björn Wiman ", "article_category": "culture"}
{"id": 25744, "headline": "3 x gamla djurbekanta i ny upplaga", "summary": "Pia Huss har läst tre gamla djurbekanta i nyutgåva: Ulf Nilssons och Eva Erikssons ”Älskade lilla gris”, Pelle Svanslös i ny version och katten Snurran av Eva Bergström och Annika Samuelsson.", "article": "Ulf Nilsson och Eva Eriksson (bild): ”Älskade lilla gris” Bonnier Carlsen Det handlar om den försvarslöse, som inte får plats och tycks gå ett hemskt öde till mötes men räddas, inte bara till livet utan till en fantastiskt kärleksfull tillvaro som husgris hos något människobarn. Vi minns Emils Griseknoen eller, som här, Ulf Nilssons ”Älskade lilla gris”. Magra och ämliga – Eva Erikssons illustrationer får hjärtat att svälla – tas de om hand. Kaxiga och rundnätta går de småningom vidare i livet. Allt så komiskt, knipslugt och alldeles underbart. ”Älskade lilla gris” är en saga om empati men också om det nödvändiga i att låta en älskad vän få kliva vidare ut i livet. Maria Frensborg, Åsa Rönn och Michael Rönn efter Gösta Knutssons berättelser: ”Stora boken om Pelle Svanslös” Bilder: Inger Flygare & Lovisa Lesse Bonnier Carlsen Pelle Svanslös, 80 år gammal, är aktuell både i ny bok och på bio. Och visst är det bra att Pelle och hans äventyr ständigt tycks genomgå make-overs, men faktum är att det inte är något större fel på originalutgåvan från 1939 heller. I nya ”Stora Boken om Pelle Svanslös” har dock Åsa Rönn, Michael Rönn och Maria Frensborg knådat till Pelle så att han om möjligt blivit ännu snällare och mer rekorderlig än i original. Mja… sådär lyckat kanske. Men tilläggen av dilemmasagor där katt och människomoral prövas är tankeväckande, Pelle-illustrationerna roliga och summan av kardemumman; ”Våga vara snäll!” är förstås livsviktig. Eva Bergström och Annika Samuelsson (bild): ”Snurran äter ketchup” En bok för alla Kattklösa med karaktär, det är Snurran det. En riktig liten egensinnig mjau-too-tjej som försätter tillvaron i spinn och sina luttrade föräldrar i bryderi. 2006 snurrade hon upp för första gången och sedan dess går ingen säker från skratt och igenkänning. Raden av Snurran-böcker är ren och skär pigg-upp-litteratur för barn liksom för vuxna. Snurran kryddar tillvaron även då hon, som här, faktiskt frossar vilt i både ketchup och senap. Läs fler av Pia Huss texter och fler av DN:s barnboksrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 25746, "headline": "Brasilianska filmare jublar när Göteborg står upp mot Bolsonaro", "summary": "Göteborgs filmfestival blir första festival i världen att välja Brasilien som tema efter att Jair Bolsonaro inledde sitt krig mot landets filmindustri. Bland annat visas succéfilmen ”Bacurau” som blivit en symbol för motståndet mot presidenten.", "article": "– Vi gör det både av hyllning till brasiliansk film och som en solidaritetshandling åt brasilianska filmskapare som har det väldigt svårt nu, säger Jonas Holmberg, festivalens konstnärlige ledare. Brasilien brukar beskrivas som ett bipolärt land. Ena dagen är det himmel. Andra dagen är det helvete. När världens femte största land styrdes av Arbetarpartiet mellan 2003 och 2016 satsade regeringen stort på att inkludera fler i landets kulturliv. Den största satsningen gjordes inom filmindustrin som via det statliga filminstitutet Ancine fick särskilda medel från en höjd skatt på mobiltelefoni- och kabel-tv-bolag till att producera film. Det tog ett tag innan satsningen gav resultat. 2011 producerades 30 filmer, men 2017 kom 158 filmer och förra året hade nästan 300 brasilianska filmer premiär. Även kvaliteten har förbättrats. Förra året vann två brasilianska filmer priser vid filmfestivalen i Cannes. Regissören Karim Aïnouz 1950-talsdrama ”The invisible life of Eurídice Gusmão” vann Un certain regard-priset i Cannes och hans kollega Kleber Mendonça Filho vann juryns pris för sin spektakulära neovästern ”Bacurau”. Det paradoxala är att just som den brasilianska filmen mår som bäst håller president Jair Bolsonaro på att montera ned landets filmindustri. Bolsonaro har sett till att filminstitutet styrs av kristna värderingar och har utsett en chef, som enligt honom, ”bär en Bibel under armen och kan recitera 200 bibelverser”. I augusti förra året ströp han ett bidrag på 165 miljoner kronor till produktion av tv-serier åt brasiliansk public service och en månad senare drog han in stödet till internationell lansering av brasilianska filmer. Bolsonaro har också uppmanat landets största företag, det statliga oljebolaget Petrobras, att inte längre sponsra brasiliansk film. Den nya politiken drabbade Rio de Janeiros internationella filmfestival som varje år i två decennier erbjudit uppemot 400 filmer under en vecka i en av världens vackraste städer. Inför förra årets festival var det in i det sista osäkert om festivalen skulle kunna äga rum. Festivalens största sponsor, Petrobras, hoppade av och arrangörerna var tvungna att lansera en crowdfundingkampanj för att festivalen skulle kunna arrangeras. För att hinna få in mer pengar sköts festivalen upp en månad och blev den minsta av alla genomförda festivaler. Filmutbudet mer än halverades och flera inbjudna regissörer kunde inte komma, eftersom det inte fanns pengar till resor. Bolsonaro har även gett sig på Brasiliens biografer. Precis innan nyår lade han in sitt veto mot en lag som Arbetarpartiets president Dilma Rousseff skapade 2012 för att modernisera landets biografer. Lagen garanterar skattebefrielser åt dem som renoverar eller bygger nya biografer på landsbygden. Göteborgs filmfestivals initiativ att göra brasiliansk film till ett tema har väckt jubel inom brasiliansk filmindustri. – Det finns en känslighet för vad som görs internationellt. Att vi väljer att stödja brasiliansk film, just när den behöver det som mest, har gjort många brasilianska regissörer glada, säger Jonas Holmberg. Till Göteborg kommer bland andra Karim Aïnouz och Juliano Dornelles, medregissör till succéfilmen ”Bacurau” som håller på att slå publikrekord i Brasilien. ”Bacurau” är en skruvad korsning av drama, science fiction, västern och splatter och har hyllats av en enig presskår. ”Vem behöver Tarantino när 'Bacurau' finns?” skrev magasinet Vice. Filmen utspelas i en fiktiv by i det torra, nordöstra Brasilien och utan att det var tänkt från början har filmen blivit en aktuell inlaga i debatten om Bolsonaro. Hans regering har infört lagar som premierar poliser som skjuter för att döda och har gett tillåtelse åt poliser att från helikopter skjuta misstänkta brottslingar som bär vapen. Det har lett till att oskyldiga personer, som burit på ett paraply, skjutits ihjäl av polisen. Det genomgående temat i ”Bacurau” är njutningen av att avrätta människor, vilket ses som en gliring mot den före detta yrkesmilitären Bolsonaro. Vid ett tillfälle försvinner även byn Bacurau från kartan, vilket ses av Bolsonaros motståndare som förtäckt kritik mot att Brasilien isolerats internationellt efter att Bolsonaro inte ville släcka bränderna i Amazonas. Vid en kollektiv begravning i byn läses två namn upp – ”Mariza Letícia” och ”Marielle”. Namnen anses vara en hyllning av Marisa Letícia, den före detta presidenten Lula da Silvas avlidna fru, och den svarta, lesbiska människorättsaktivisten Marielle Franco som misstänks ha mördats av Bolsonaros granne under 2018. Regissörernas tanke med ”Bacurau”, vars arbete pågått i tio år, var att göra en film om framtiden. I stället hann verkligheten i kapp. Att gå och se ”Bacurau” har i dag blivit ett sätt att visa sitt missnöje mot Bolsonaros politik. I förra veckan åsidosatte en brasiliansk domare landets yttrandefrihet och förbjöd strömningstjänsten Netflix att visa satirgruppen Porta dos Fundos årliga julfilm, eftersom den framställde Jesus som homosexuell. Först när ordföranden i Högsta domstolen förklarade att satiren inte hotar kristna värderingar tilläts den åter att visas. Brasilianskt tema på filmfestivalen i Göteborg Festivalen bjuder in fem brasilianska regissörer och visar femton brasilianska filmer, däribland ”Bacurau” som ännu inte fått svensk distribution. För fullständigt program se: www.goteborgfilmfestival.se Under 1960-talet blev brasiliansk film världskänd på grund av den så kallade filmvågen cinema novo som skapade intellektuella filmer som skildrade Brasiliens sociala orättvisor. En av de främsta filmerna var ”Antonio das Mortes” från 1969 av filmlegenden Glauber Rocha. Läs mer: Brasiliens högsta domstol friar Netflixsatir om Jesus Brasiliansk komedigrupp bakom Jesussatir attackerad på julafton Jair Bolsonaro avskedar filmchef – vill satsa på mer ”kristna värderingar” ", "article_category": "culture"}
{"id": 25747, "headline": "Mange Schmidts manipulerade låt försvunnen från Spotify", "summary": "Artisten Mange Schmidt köpte 100.000 strömningar till en av sina låtar på Spotify. På torsdagen berättade han om testet öppet – och nu har låten tagits bort från musiktjänsten.", "article": "På torsdagen rapporterade DN om det experiment som den svenske artisten Mange Schmidt gjort under januari. Han har genom en internettjänst köpt 100.000 lyssningar till sin låt ”In the ghötto” på Spotify, som därigenom seglade upp som hans mest populära på plattformen. Avsikten var enligt Mange Schmidt att se om Spotify upptäckte fusket och att visa hur lätt det är att använda metoden för att dopa sina lyssningssiffror. Under perioden för testet fick artisten inte över huvud taget några indikationer på att någon hade noterat oegentligheterna. På fredagens morgon var dock låten ”In the ghötto” försvunnen från Spotify. Mange Schmidt har publicerat ett inlägg på Instagram där det står att låten inte längre är tillgänglig. Han skriver ”Har Spotify vaknat???”, och frågar om fler användare har märkt att låten inte går att spela. – Sakta men säkert verkar de ha stängt av låten för fler och fler. Jag har inte hört någonting från dem ännu, men jag hoppas att de hör av sig. Jag hjälper dem gärna och efterlyser deras närvaro, säger Mange Schmidt i en kommentar till DN på fredagen. Spotify har inte ställt upp på någon intervju med händelsen kring Mange Schmidts låt och det är inte känt om det är bolaget som agerat för att radera låten. I en kommentar till DN skrev bolaget på torsdagen: ”När vi identifierar eller blir uppmärksammade på otillåten aktivitet vidtar vi åtgärder som kan inkludera borttagning av streams, innehållande av royalties och åtgärder för att motverka effekten på placeringar på våra topplistor.” Mange Schmidts experiment gav inte bara utslag på de rena Spotifysiffrorna. Musikbranschforskaren Daniel Johansson kunde på torsdagen visa att artisten även nått toppskiktet på en ofta använd list för att hålla koll på vilka artister som har en starkt uppåtgående trend, i bland annat månatliga lyssningar. – De senaste 30 dagarna har det skett en 24-procentig ökning i antalet månatliga lyssnare på honom. När jag nyligen visade upp trendfunktionen i det här verktyget för branschpersoner reagerade alla likadant när de såg Mange Schmidt: ”Men han har ju inte släppt något?”, berättade Daniel Johansson. Läs mer: Svensk artist berättar: Så köpte jag 100.000 strömningar på Spotify Forskare om köpta strömningar: ”Allmänheten kan tro att systemet är riggat” Köpta strömningar ett hot mot musikbranschen ", "article_category": "culture"}
{"id": 25748, "headline": "Säverman: Pizza tack – och mycket pommes frites", "summary": "Kåseri. I min ungdom vande vi oss vid att allt var billigare i andra länder, i synnerhet Italien. Pizza för en krona, spagetti för två, piccata för tre.", "article": "Det var på Capri, den omsusade ön i Neapelbukten. I en kombinerad vin-, chark- och ostbutik stod folk i kö för att köpa pizza. Pizzorna var av det gängse slaget - capricciosa, vesuvio, cacciatore etc. Men till skillnad från överallt annars i världen där jag varit – och det vill inte säga mycket – så ville alla kunder ha ett lass pommes frites på pizzan. Pizza med pommes. Där ligger Sverige i lä. Tror man. I Sverige erbjuds man kebabpizza med pommes. Och bea. Där ligger Capri i lä. I min ungdom vande vi oss vid att allt var billigare i andra länder, i synnerhet Italien. Pizza för en krona, spagetti för två, piccata för tre. Nu har det blivit lika dyrt där som här. En italiensk middag består av fyra delar, antipasto för 250, primo piatto för 250, secondo piatto för 250, frutta e dolci för 250, summa tusen riksdaleros – plus vin, öl, vatten, kaffe, konjak, likörer och servettavgifter. Men vid årets matfestival kostade motsvarande kvartett bara 80 kronor allt som allt, inklusive rundvandring i gåsmarsch genom den lilla stadens gamla gränder med fyra utsökta matstationer utplacerade. Man blev minst lika proppmätt och man behövde inte vänta på maten, bara följa med strömmen. ”Trampa själv”, löd bildtexten i min barndom till en skämtteckning av en skräckslagen fotsvettig svensk turist som erbjöds vara med och göra vin vid Medelhavet. ”Nu ska vi skörda vinet i da’, plocka det ner och trampa det bra …”. Vi fick vara med och plocka druvor i trädgården på Axel Munthes San Michele. Vi behövde inte trampa druvorna. De pressades med en uråldrig mekanisk press och sattes sedan att jäsa under fyrtio dagar. Det blev kanske inget bra vin, men vin blev det likafullt. Som det blivit i alla tider. Den vittberömda trädgården ligger så högt att man inte känner lukten av vare sig pizza eller pommes frites. Gatan nedanför bär Munthes namn och har numreringen 14, 2, 18, 6, 8, 24, lika gåtfull som sfinxen som Munthe lär ha smugglat med sig från Egypten och som vaktar hans trädgård. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25750, "headline": "Filmpremiärer ställs in på grund av coronaviruset", "summary": "Kinesiska myndigheters beslut att ställa in allt större nyårsfirande har stor påverkan på den kinesiska filmindustrin. Flera stora premiärer planerade till helgen har ställts in, rapporterar Variety.", "article": "Beredskapen i Kina är hög efter eskalerad spridning av det nya Corona-viruset de senaste dagarna. Hittills har 17 personer dött och på torsdagen kom rapporter om att myndigheter i Peking beslutat att ställa in allt större nyårsfirande för att hejda smittspridningen. Det beslutet får nu stor påverkan på den kinesiska filmindustrin, rapporterar Variety. Minst sju filmpremiärer som var planerade i helgen har ställts in, skriver bolagen bakom filmerna i ett uttalande. Folkhälsa nämns som ett skäl till beslutet och man ber bland annat biografer om ursäkt. Sammanlagt, skriver Variety, förväntades filmerna dra in cirka en miljard dollar under det kinesiska nyåret, som vanligtvis är den helg under året som lockar flest biobesökare. Även internationella biobesökare påverkas eftersom distributörer i andra länder tvingas ställa in sina premiärer i enlighet med beslutet från Kina. Enligt kinesiska bestämmelser ska filmer som producerats i Kina inte visas utanför landet innan de haft inhemsk premiär. Vidare vill rättighetsinnehavare inte att premiären i Kina föregås av internationella visningar eftersom det ökar risken för piratkopiering, skriver Variety. Några av de filmer som nu inte visas är ”Detective Chinatown 3” och ”Vanguard” med Jackie Chan, som spelat i många Hollywood-producerade filmer, i en av rollerna. Läs också: Amina Manzoor: Viktigt ta reda på hur smittsamt viruset är ", "article_category": "culture"}
{"id": 25760, "headline": "Po Tidholm: Det är jag och norrmännen som älskar Oscar Danielson", "summary": "Även om Oscar Danielson aldrig har nått den svenska publiken så sluter Sveriges bästa musiker upp så fort han vill spela in. Och i Norge är han stor.", "article": "En gång för länge sen försökte jag få det norska popbandet deLillos att slå i Sverige. Jag åkte hela vägen till Oslo och träffade dem, men trots stort utrymme i tidningen hände inget. Det är mycket möjligt att jag överskattade Dagens Nyheters genomslagskraft, men nästan mer troligt är att Norge har helt andra smakpreferenser när det gäller popmusik. Till exempel tycks de älska Oscar Danielson. Han har gett ut sju album, tre romaner och några barnskivor men är trots detta rätt okänd hemma i Sverige. När han om ett par veckor ger sig ut på turné, föranledd av nya skivan ”Det här kan bli året som jag faller” (Sif Recordings) spelar han på trettio ställen i Norge och Danmark men bara i tre svenska orter: Örebro, Luleå och i en källare i Vasastan. Kanske är han för mysig, för välljudande och tajt, kanske lite för rolig. Humor och popmusik i kombination har sällan funkat i Sverige, men Altaposten älskar honom och rapporterar att han under sin senaste utsålda spelning i Nordnorge var ”lunefull” och ”fikk fram godstemningen”. Konserten var som helhet en ”mental messasje”. Jag har försökt hjälpa Oscar Danielson i karriären också. Vid sidan av att berätta hur bra skivorna är har jag också försökt introducera honom som ett smalare och snäppet mer kvalitativt alternativ till de superfolkliga Bo Kaspers Orkester. Men det har uppenbarligen inte hänt någonting med hans inhemska karriär för det. Han står och stampar, och marknadsför sin nya skiva som ”eventuellt min sista”. Jag tror inte man ska ta det på allvar. För han är trots sin brist på kommersiell framgång rätt privilegierad. Varje gång han vill spela in sluter landets bästa musiker upp, bland många andra steelgitarristen från Tonbruket och trummisen från Amason. Per ”Texas” Johansson spelar lite saxofon och Sara Isaksson, som egentligen slutat sjunga, kommer såklart. Det är en riktigt fin skiva han gjort, men det har jag å andra sidan tyckt om alla han gjort hittills. Det är jag och norrmännen.  Läs fler musiktexter av Po Tidholm, till exempel om när Lasse Stefanz plötsligt ska spela för sittande publik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25763, "headline": "Martin Aagård får fortsätta på Aftonbladet Kultur", "summary": "Aftonbladets tidigare biträdande kulturchef Martin Aagård får fortsätta på kulturredaktionen tills vidare – men i en annan roll än tidigare. – Vi ska rekrytera en ny biträdande kulturchef, skriver kulturchef Karin Pettersson till DN.", "article": "I torsdags uppgav Aftonbladets biträdande kulturchef Martin Aagård att han fått sparken från kulturredaktionen. Orsaken var enligt Martin Aaagård att den tillträdande, nya kulturchefen Karin Pettersson ville rekrytera en ny biträdande kulturchef. – Hon tycker att redaktionen är för homogen och har jobbat ihop för länge. Hon vill rekrytera en yngre person med ett annat nätverk, och hon tycker att hennes och min profil är alldeles för lika varandra. Det är vad hon har sagt till mig, sa Martin Aagård till DN. Karin Pettersson ville inte kommentera uppgifterna. – Jag håller på att fundera över hur redaktionen ska fungera och vem som ska göra vad, sa hon till DN, med hänvisning till att hon skulle börja först på måndag. I torsdags eftermiddag förra veckan skulle Martin Aagård ha ett möte med chefredaktör Lena K Samuelsson om sin framtid på tidningen. Vad som blev sagt är inte känt, men enligt uppgifter till DN spelade facket en roll i den fortsatta processen. Nu har Karin Pettersson tillträtt, och Martin Aagård är kvar. I dagens pappersutgåva av Aftonbladet kan läsarna ta del av en kulturartikel han skrivit om försvarsminister Peter Hultqvists roll som ledarskribent. I ett mejl till DN bekräftar Karin Pettersson att Martin Aagård får fortsätta på kulturredaktionen och att det är en permanent lösning. Vilken roll han får är än så länge oklart. Planerna på att tillsätta en ny biträdande kulturchef kvarstår: ”Jag kan bekräfta att Martin A aldrig lämnat kulturredaktionen, att han blir kvar på kulturen, och att vi ska rekrytera en ny biträdande kulturchef”, skriver Karin Pettersson. Också Martin Aagård bekräftar uppgifterna om att han får vara kvar på kulturredaktionen tills vidare, i ett sms till DN. DN har även sökt Lena K Samuelsson och Aftonbladets fackordförande Johan Stambro. Läs mer: Aftonbladets biträdande kulturchef: ”Jag har fått sparken från kulturredaktionen” Karin Pettersson ny kulturchef på Aftonbladet Åsa Linderborg slutar som kulturchef på Aftonbladet ", "article_category": "culture"}
{"id": 25770, "headline": "Johannes Öhman blir ny chef för Dansens hus", "summary": "Han har varit chef på Göteborgsoperan och Kungliga baletten, och kommer senast från Berlins statsbalett. Nu står det klart att Johannes Öhman blir ny chef för Dansens hus i Stockholm.", "article": "Det blir tvära kast för den 52-årige balettchefen, som kommer att byta Berlin mot Stockholm. Från den 1 januari 2021 blir Johannes Öhman chef för Dansens hus, landets största gästspelsscen för dansare. – Livet är kort och jag tror att jag för tillfället är klar med den typen av jobb som jag har haft i Tyskland. Det finns en fara i att börja upprepa sig, säger han. Sedan augusti 2018 har Johannes Öhman varit chef på Berlins statsbalett, men snart är det alltså slut med det. I bagaget har han med sig erfarenheter av att jobba i en annorlunda arbetsplatskultur. – Jag har blivit mindre ängslig för vad folk tycker och tänker. I Berlin är det väldigt hierarkiskt, en konflikt kan gå från 0 till 100 och det blir ganska turbulent. Det har gjort att jag har fått mer skinn på näsan. I Sverige är det tvärtom, man kan ha fem möten trots att alla redan vet vad beslutet kommer att bli. Han är kritisk mot att dansen inte värderas högre av svenska kulturpolitiker och menar att dans som kulturform har hamnat i skymundan. – Här i Sverige är dansen långt ner i hackordningen. Dansens existens måste alltid rättfärdigas. I Tyskland finns det en större publik och där har dansen en mer självklar plats. Det är en stor skillnad. För mig kommer det att bli en omställning. Utöver de kulturella skillnaderna är Dansens hus till skillnad från statsbaletten en gästspelsscen utan fast dansensemble. – Det ska bli ganska skönt, faktiskt. Jag älskar att jobba med dansare, det är mitt skrå. Men det är också väldigt tidskrävande. Jag tror att det är ett perfekt läge för mig att gå in på rakare ”curatoriskt” arbete. Den administrativa delen av arbetet är större än vad många tror. Johannes Öhman känner inte att han tar ett steg nedåt när han nu byter statsbaletten i Berlin mot Dansens hus. – Absolut inte, tvärtom. Det är två helt olika jobb, det är äpplen och päron. Det går inte att jämföra. Det enda som är likt är det administrativa arbetet. Det är nog det som blir min biljett in, säger Johannes Öhman och skrattar. När Johannes Öhman tillträder som chef firar Dansens hus 30 år i sin nuvarande lokal, och om några år ser han gärna att just hans scen blir det självklara valet för artister och premiärföreställningar. För att nå dit förhåller han sig ödmjuk inför verksamhetens historia, och vill fortsätta att jobba med både bredd och spets. – Det har visats otroligt mycket bra dans på Dansens hus, såväl nationell som internationell. Jag är ödmjuk inför alla mina företrädare som har gjort jättebra jobb på olika sätt. Det gäller att förvalta det och att attrahera en publik. Det kan ta lång tid, särskilt när man introducerar nya koreografer och grupper. Det är en utmaning, men jag är inte orolig. Johannes Öhman ersätter Annelie Gardell, som vid årsskiftet lämnade Dansens hus efter sex år som teaterchef. Från den 1 mars ansvarar Johannes Öhman för det konstnärliga ledarskapet och programläggningen, och den 1 januari 2021 tillträder han som teaterchef fullt ut. Johannes Öhman Ålder: 52 Född: Stockholm Bor: Berlin Bakgrund: Skolad i Kungliga Svenska Balettskolan och mångårig balettchef Aktuell: Som ny chef för Dansens hus Läs mer: Annelie Gardell slutar på Dansens Hus DN gratulerar: Johannes Öhman Johannes Öhman ny konstnärlig chef på Staatsballett Berlin ", "article_category": "culture"}
{"id": 25783, "headline": "Helena Lindblad: Så slappt av Amanda Lind att man baxnar", "summary": "Kulturministern Amanda Lind gästade Guldbaggegalan – utan att ha sett en enda av de nominerade svenska filmerna. Ingen vidare uppmuntran för en krisande bransch.", "article": "I måndags kväll gästade en guldigt festklädd Amanda Lind Guldbaggegalan på Cirkus i Stockholm. Kulturministern hann knappt lämna röda mattan innan hon glatt erkände i Expressen-tv att hon inte sett en enda av de filmer som nominerats, däribland ”And then we danced”, ”Quick”, ”438 dagar”, ”Britt-Marie var här” med flera. Alltså, den som är ytterst ansvarig för den statliga svenska filmpolitiken hade alltså inte bemödat sig om att se någon av de svenska filmer som var föremål för kvällens firande. Så slappt att man baxnar. Miljöpartisten Lind hade inte ens sett ”Aniara” – den Harry Martinson-baserade rymddystopin som handlar om flykten från en döende jord. ”Det är ... för att jag har varit gravid och fött barn under året som gått, så jag har inte gått på bio. Många av de här filmerna går inte att hitta än förutom om man går på bio”, löd hennes lama motivering. Okej, hon hade sett ”blockbusters” med sina barn, vilket kanske var mer information än nöden krävde just på Guldbaggegalan. Kulturministern pratade sedan svävande om att ”det finns många olika sätt att konsumera svensk film”. Precis! Många av de nominerade filmerna har funnits tillgängliga på olika strömningsplattformar i god tid före galan. Dessutom lär en kulturminister bara behöva knäppa med fingrarna för att få länkar till de senaste svenska filmerna. Svensk film lämnar ett tufft år bakom sig med ett rekordstort publiktapp. Att inte ens vår kulturminister väljer svensk film måste ses som en riktig käftsmäll på en bransch som redan ligger ner. Läs mer: ”And then we danced” och ”Aniara” största vinnarna på Guldbaggegalan Helena Lindblad: ”Aniara” är den film som bäst fångar upp vår undergångskänsla ", "article_category": "culture"}
{"id": 25792, "headline": "Magnifik, sublim och bjussig Schubert på Konserthuset", "summary": "Dirigenten Alan Gilbert spelar både violin och viola i Konserthuset och hans hustru Kajsa William-Olsson cello. Konsertens höjdpunkt är ändå Schuberts stråkkvintett, skriver DN:s Nicholas Ringskog Ferrada-Noli.", "article": "Alan Gilbert är inte bara före detta chefsdirigent (numera hedersdirigent) för Kungliga Filharmonikerna, nytillträdd chefsdirigent för Elbphilharmonie-orkestern i Hamburg och Kungliga Operans nya musikchef. Han är också violinist, violast, make och pappa. När han mellansnackar under denna utsålda kammarkonsert skjuter han in ett par ord till sina barn i publiken, och hans fru, cellisten Kajsa William-Olsson, är en av konsertens sex musiker. New York-sonen Gilbert säger att Stockholm är hans ”musikaliska hem” och att han älskar att spela med filharmonikerna. Att höra honom göra det som violast i kammarsättning, i stället för dirigent över ett hav av musiker, är roligt. Att se honom musicera ihop med sin fru är rörande. Kammarmusikens stora löfte, känslan av intimitet, infrias här. Musikernas blickar och leenden är fyllda med värme. Mozarts sjätte pianotrio blir en perfekt förrätt, en avslappnad bagatell som får den soliga dagen att kännas som en sommardag. Den följs av Kaija Saariahos ”Je sens un deuxième cœur” från 2003, ett av de starkaste kammarmusikverken jag har hört från 2000-talet. Denna trio är fritt inspirerad av tonsättarens egen opera ”Adriana mater” och en vidareutveckling av dess teman: moderskap, traumatiska familjeband, våldsutbrott och medlidande. De fem satserna kontrasterar häftigt mot varandra och är alla föredömligt korta, som fem stämplar med varsin sinnesstämning. I den vackra finalsatsen framstår William-Olssons cello som den havande kvinnans hjärta och Gilberts viola som barnets. Konsertens höjdpunkt är ändå Schuberts stråkkvintett, komponerad 1828, några månader innan den melankoliska mästaren dog, endast 31 år gammal. ”Kanske den bästa musik som någonsin har skrivits” säger Alan Gilbert. Normen bland stråkkvintetter är en stråkkvartettsättning med en extra viola, men Schubert valde i stället en extra cello. Och verkets två cellor blir som händer eller armar som omsluter lyssnaren i en tung trygghet. Öppningssatsen är magnifik, den långsamma andra satsen är sublim (violinisten Joakim Svenheden spelar fantastiskt här), den tredje satsen är ett ovanligt bjussigt scherzo som känns som en inverterad version av den andra satsen (formen är hetsig-inåtvänd-hetsig i stället för stillsam-våldsam-stillsam) och finalsatsen är gripande genom att musiken håller modet uppe trots att en kuslig trötthet dämpar entusiasmen – men alldeles i slutet exploderar ändå det energiska och bestämda. Livet vinner. Läs fler texter av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli och fler av DN:s konsertrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 25796, "headline": "Trippar och sex som inte lyfter", "summary": "I Sofia Stenströms ”Magic love pixie” är huvudpersonen både tjej, sexig och dräggig. Hon präglas av barndomen – och vill frigöra sig från en man. Men romanen lyfter inte riktigt.", "article": "Roman Sofia Stenström ”Magic love pixie” Norstedts, 239 sidor När Sydsvenskan nyligen publicerade ett reportage om kvinnor som skriver om sex sade författaren Sofia Rönnow Pessah, aktuell med debutromanen ”Männen i mitt liv”: ”Tjejer som är både sexiga och dräggiga får sällan vara huvudpersoner.” Är det verkligen sant? Jag tycker knappt att jag läser något annat. De senaste åren har en lång rad svenska kvinnliga författare med varierande resultat valt att gestalta just sina kvinnliga romanfigurers sexliv, ofta på ett avtrubbat, smutsigt, liksom degenererat sätt, med ett plågsamt avstånd mellan dem och deras älskare. I Sofia Stenströms ”Magic love pixie” är huvudpersonen i vilket fall helt klart både tjej, sexig och dräggig. Sofia Stenström har tidigare gett ut diktsamlingarna ”Venus vanish” och ”Klockan ciao”. I centrum för hennes romandebut ”Magic lovie pixie” står den unga kvinnan Nadja, vars mamma nyligen har gått bort. Relationen till mamman har varit symbiotisk, intensivt sinnlig, ända sedan födseln: ”Om jag dör vill jag återfödas som ditt barn, jag vill ligga i din ljuvliga mage som du gjort i min”, säger hon till barnet Nadja. Och Nadja tar det till sig. Hennes dagar präglas av ett sökande efter den mor hon förlorat, sorgen gestaltas i romanen av en sorts förvrängd tidsuppfattning – minnena av modern, barndomen, samhörigheten är omöjliga att skilja från det som händer i hennes nu. Andevärlden är ständigt närvarande i Nadjas liv, och boken består av två delar – i den första, ”Åkallan”, söker hon och finner under ett drogrus en äldre man som liknar mamman, samma blonda hårsvall, samma köttiga läppar. Hon kallar honom demonen eftersom han vägrar berätta sitt namn. De inleder en gränslös sexuell relation, hemlig för omvärlden i allmänhet och Nadjas bästa vän Angelica i synnerhet. Vännernas knarkiga saccosäckstillvaro utmanas av demonens prydliga klädstil och fina restauranger. Han vinner. Den andra delen, ”Utdrivning”, är just det – en utdragen kamp för att göra sig fri från honom. (Och genom det bli fri också från modern? Kanske snarare tvärtom.) För demonen är, föga förvånande för läsaren, just demonisk. Ingen förvåning registreras i mig när hans omsorg förbyts i kontrollbehov, när han går över de få gränser hon tillåter sig att ha, och när Nadja hittar barnpornografi i hans dator blir det hela alltför övertydligt. Han är ond, bara ond – så oväntat av honom! Frågorna som romanen inledningsvis verkar ställa – kan man bota sorgen efter en med en annan? vad är det man söker i en älskare? blir man ohjälpligen som, eller kanske ohjälpligen ihop med, sin förälder? – får inga svar. Det fysiska, gurleska, liksom fräcka språket tar över och distraherar, jag tvingas sluta ögonen när analsex beskrivs som ett möte mellan en ”sjögurka” och en ”rubin”. ”Magic love pixie” är det namn Nadja ger sig själv när hon går på sexklubb, och sedermera det internetalias hon använder för att avslöja sin demons dolda dejtingsajtsanvändande. Det är menat att föra tankarna till ”manic pixie dream girl”, det lite uttjatade begreppet för en mansförlösande hoppetossa på film, fast man är ju ”hellre magisk än manisk”, som det konstateras. Men trots alla andar, alla reinkarnationer och alla syratrippar uppstår aldrig någon magi. Läs fler texter av Greta Thurfjell och fler av DN:s bokrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 25797, "headline": "Hedda Stiernstedt och Daniel Hallberg prisades för årets bäst klädda", "summary": "Hedda Stiernstedt och Daniel Hallberg utsågs till årets bäst klädda kvinna respektive man på helgens Ellegala i Stockholm. Prisades gjordes även designerparet Elin Kling och Karl Lindman för klädmärket Totême.", "article": "Ellegalan har funnits sedan 1986 och är Sveriges största modepris. På helgens gala på Grand Hotel i Stockholm delades totalt fjorton priser ut i olika kategorier. Bland annat prisades skådespelaren Hedda Stiernstedt, från SVT:s ”Vår tid är nu”, för årets bäst klädda kvinna. Juryns motivering löd: ”Vi ser henne gärna i vintage. Men hon kan även konsten att bära upp samtidens mest avancerade modekreationer. Hennes tid är utan tvekan nu!” Årets bäst klädda man blev komikern Daniel Hallberg med motiveringen: ”Med en personlig mix av olika stilar skapar en modern look som inspirerar”. Konferencier var programledaren och komikern Karin ”Kakan” Hermansson som lett galan flera gånger tidigare. Årets designer blev Elin Kling och Karl Lindman som tillsammans driver klädmärket Totême. Priset för årets influencer gick till programledaren Brita Zackari och kulturjournalisten Parisa Amiri som driver en podd tillsammans. Läs mer: Hedda Stiernstedt: Jag har redan nu fått leva ut min åldersnoja  Alla vinnarna på Ellegalan 2020. Årets bäst klädda kvinna: Hedda Stiernstedt Årets bäst klädda man: Daniel Hallberg Årets hederspris: Acne Studios Årets designer: Elin Kling och Karl Lindman på Totême Årets accessoardesigner: Susan Szatmáry Årets blickfång: Modekreatören Frida Jonsvens i samarbete med Glada Hudik-teatern Årets stylist: Anna Fernandez Årets fotograf: Angelina Bergenwall Årets beauty: Hårstylisten Sainabou Chune Årets modell: Ursula Wångander Årets influencer: Parisa Amiri och Brita Zackari Årets look: Imane Asry med instagramkontot Fashion with faith Årets nykomling: Amanda Borgfors Mészáros Årets H&M och ELLE Conscious Award: Vividye ", "article_category": "culture"}
{"id": 25799, "headline": "Utspel mot SD i tacktal på P3 Guld väckte ilska", "summary": "En av de artister som fick pris på P3 Gulds direktsända gala i helgen använde sitt tacktal för att kritisera Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Uttalandet väckte stor ilska i sociala medier. SD:s presschef tonar dock ner händelsen och berömmer programledaren för snabbt agerande.", "article": "Under lördagens direktsända gala i Göteborg fick Malmöbandet Arre! Arre! pris i kategorin Årets rock/metal. I tacktalet uppmärksammade en av medlemmarna bland annat alla som ”gömmer flyktingar, alla som sliter inom vården, alla som jobbar på kvinnojourer” och avslutade med en känga till Sverigedemokraternas partiledare: ”Tack alla som röstar rött. Fuck Jimmie!”. Efteråt tog programledaren Kodjo Akolor avstånd från uttalandet enligt Sveriges radios riktlinjer om opartiskhet, men det har ändå väckt stor ilska i sociala medier, rapporterar Sveriges radio. Flera uppmärksammade att det inte var någon tillfällighet att uttalandet gjordes i ett public service-program. Bland annat reagerade SD:s rättspolitiske talesperson Adam Marttinen i ett inlägg på Twitter: ”Lagbrott, hat mot oliktänkande påhejat med musik och applåder. Inte speciellt vackert”, skrev Marttinen. Emil Moghaddam, distriktsordförande i KDU Södra Älvsborg, beskrev händelsen som ”vidrig” i ett inlägg. Sverigedemokraternas presschef Henrik Gustafsson tar dock händelsen med ro: – Jag upplevde det som att man från programledarnas sida var tämligen snabbt på och förklarade att det här var inget man stod bakom, utan det här var den enskilda artistens egen kommentar och eget initiativ att uttrycka sig på det sättet, säger han till SR. Programledaren Kodjo Akolor får även beröm från producenten för P3 Guld, Liv Ungermark, som i övrigt beklagar händelsen: – P3 Guldgalan vill ju hylla det gångna årets bästa musik och ingenting annat. Vi tycker det är jättetråkigt att man använder P3 Guld för egna syften, vilket faktiskt skedde i det här fallet, säger hon till SR. DN har sökt bandet som meddelar att de inte vill lämna någon kommentar. Läs mer: Här är alla vinnarna från helgens P3 Guld ", "article_category": "culture"}
{"id": 25800, "headline": "Phoenix och Zellweger SAG:s vinnare", "summary": "Joaquin Phoenix och Renée Zellweger var de stora vinnarna i årets Screen Actors Guild awards. Men även Brad Pitt och Jennifer Aniston vann priser för sina rollprestationer. Och mitt i galaglittret och glamouren fick även president Donald Trump sig en känga.", "article": "Den sydkoreanska filmen ”Parasite” är den första filmen på sitt eget hemspråk som vinner det prestigefyllda priset Ensemble i film på årets Screen Actors Guild awards, SAG, där främst skådespelare väljer vinnarna. Men de stora vinnarna på galan var Renée Zellweger, som fick pris för bästa kvinnliga huvudroll i film för sin tolkning av Judy Garland samt Joaquin Phoenix, för bästa manliga huvudroll i filmen ”Joker” där han porträtterar livsödet för Batmans ständige ärkefiende, en roll som redan gett honom flera priser, bland annat en Golden Globe. – Jag axlar manteln efter min favoritskådespelare, Heath Ledger, sade Joachim Phoenix i sitt tacktal. Ledger, som avled av en överdos 2008, 29 år gammal, vann en postum Oscar 2009 för sin roll som Jokern. Prisregn har det även varit över Zellweger för hennes roll som den amerikanska sångerskan och skådespelerskan Judy Garland, något även hon kammade hem en Golden Globe för. I sitt tacktal tackade hon Garland, som avled 1969: – Judy Garland, ikväll tänker vi på dig, 50 år senare. Brad Pitt har också fått flera priser för sin roll i ”Once upon a time in Hollywood”. På SAG kammade han hem priset för bästa manliga biroll, något som skådespelaren planerar att dra nytta av i sitt liv som singel. – Jag måste lägga till det här på min Tinder-profil, skämtade stjärnan i sitt tal. Helena Bonham Carter passade på att ge sitt stöd till prins Harry och Meghan efter senaste veckornas tumult i det brittiska kungahuset. – Det kommer att bli väldigt intressant att se vad de gör härnäst. De har världen för sina fötter, och nu har de sitt öde i egna händer. Jag önskar dem lycka till, säger Bonham Carter enligt People. Bonham Carter tog emot priset för bästa ensemble i en dramaserie för ”The Crown”. Även Robert De Niro passade på att uttrycka sin personliga åsikt när han fick motta hederspris för sin livslånga gärning. I sitt tacktal gav han president Trump hård kritik. – Det finns rätt och det finns fel och det finns sunt förnuft och det finns maktmissbruk och som medborgare har jag lika mycket rätt som någon annan att säga min åsikt. Och om jag har en större röst på grund av min situation, kommer jag att använda den när jag ser ett uppenbart maktmissbruk. Och det är allt jag ska säga om det ikväll, sa Robert De Niro. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25806, "headline": "Ingen Greta utan Pippi och Bamse", "summary": "Den 17-åriga aktivisten Greta Thunberg har på bara ett och ett halvt år fått en hel värld att diskutera klimatförändringarna. Är det en slump att hon kommer från Sverige? Nej, skriver Elisabeth Åsbrink, hon förkroppsligar den svenska idén om att barn är kompetenta som präglat hela 1900-talet – från Ellen Key till Bamse.", "article": "Är det en tillfällighet att Greta Thunberg är svensk? Det är en fråga som jag har fått av en rad internationella medier det senaste året, från den franska nyhetsbyrån AFP, The New York Post och Australiens public service. Det är uppenbart att världen försöker förstå denna unga människa som hytter med fingret åt världens allra mäktigaste makthavare och, uppfylld av moralisk indignation, undrar hur de vågar riskera världens framtid. How dare you? Hon, som på bara ett år gick från att vara en trumpen skolstrejkare till att bli Greta med hela världen, samplad av Fat Boy Slim, roastad av Ricky Gervais och förminskad på Twitter av Amerikas president Trump. Det är en tankeväckande fråga: Skulle Greta Thunberg kunna ha varit en italiensk sjuttonåring, en tysk eller en norsk? Jag tror inte det. Svenskheten är i själva verket en av Greta Thunbergs grundförutsättningar. Hon befinner sig på samma lag som barnboksförfattaren Astrid Lindgren, seriefiguren Bamse och statsminister Olof Palme. Och för den som tycker resonemanget låter märkligt kan jag bara lägga till Ellen Key. Greta Thunbergs persona utgår från idéer och ideal som formulerades av den svenska författaren, pedagogen och kvinnosaksideologen, framför allt i boken ”Barnets århundrade” som gavs ut 1900. Det hela hänger samman och blir med tiden genomsvenskt. Även om Ellen Key, som föddes 1849, levde under privilegierade förhållanden med välutbildade föräldrar, var hennes uppväxt hård. Framför allt utsattes hennes tre bröder för våldsamma bestraffningar som ledde till falska bekännelser och som skapade bitterhet och bristande förtroende mellan föräldrar och barn. Som vuxen blev hon en motsägelsefull politisk aktivist – hon stod på liberal grund men solidariserade sig med arbetarrörelsen och socialismen. Hon stred för kvinnors rösträtt och rätt till förvärvsarbete samtidigt som hon hävdade kvinnans särart som bärare av moderlighet och menade att kvinnans plats var i hemmet, ansvarig för barnens uppfostran. ”Barnets århundrade” översattes till 26 språk och hon blev i ett slag känd i världen på samma sätt som August Strindberg och Selma Lagerlöf. I boken framför hon dels argument för Darwins ”naturliga urval” och att vissa ”människotyper” inte borde tillåtas fortplanta sig, dels kritiserar hon skoningslöst dåtidens auktoritära uppfostran, skola och undervisning. Kroppsstraff och aga gjorde ”den fege mer feg, den trotsige mer trotsig, den hårde mer hård”. Uppfostran ska i stället stärka individualiteten och det fria växandet, ansåg hon. Det var chockerande radikalt i en tid där barn ansågs bära på en arvssynd som skulle bekämpas med slag och straff. Men barnet har ”skyldigheter och rättigheter lika orubbliga som de äldres”. Barnet ska respekteras samt lära sig att respektera andra. Med hänvisning till den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau hävdade Ellen Key att uppfostrans största hemlighet är att undvika uppfostran: ”Endast en hundradel av föräldrarnas nuvarande möda borde brukas för att ingripa i barnets liv; de nittionio hundradelarna borde användas för att omärkligt leda utan att ingripa; för att verka som osynlig försyn, genom vilken barnen erhålla vissa oumbärliga erfarenheter, över vilka de sedan få göra sina egna slutsatser.” Barn ska stödjas när de utforskar världen och därefter tillåtas dra sina egna slutsatser, alltså. Ord som man önskar att många av dagens föräldrar hade broderade i korsstygn ovanför spjälsängen. Den som tänker så, tar människors åsikter på allvar vare sig de uttrycks av en 7-åring, en 17-åring eller någon som är 57. En av dem som influerades av Ellen Keys tankar var den polske barnläkaren Janusz Korczak. I böckerna ”Hur man älskar ett barn” och ”Barnets rätt till respekt” formulerade han grunden till de fem principer för barnens skydd och välfärd som Nationernas förbund antog 1924 och som sedan utvecklades till FN:s barnkonvention. (Under nazisternas ockupation drev han ett barnhem för judiska föräldralösa barn i Warszawas getto. Han mördades när han, trots möjlighet att undkomma, valde att följa barnen till dödslägret Treblinka.) En annan som inspirerades var den italienska barnläkaren Maria Montessori. I likhet med Key önskade hon att nya, jagstarka människor skulle utvecklas och att barn skulle leva i en miljö som var så fri som möjligt från vuxen dominans. Japp, det låter precis som Pippi Långstrump – och det är ingen tillfällighet. Jag återkommer till det. Men även om Keys idéer fick spridning i en stor del av världen, var det hemlandet Sverige som kom att bli impregnerat av hennes ideal om barnet som ska betraktas som en individ, likvärdig de vuxna. När systrarna Moberg öppnade landets första förskola 1904 i Norrköping inspirerades de av tanken på att barnet skulle utbildas och uppfostras för sin egen skull, inte för att kuvas. Deras motto slog an en ton som skulle klinga långt in i framtidens svenska barnträdgårdar, daghem och förskolor: ”Det barn som leker mycket och ihärdigt, blir säkert också en duglig människa.” Såväl författaren Elsa Beskow som kompositören Alice Tegnér influerades av Key och arbetade för barns rätt till en egen utveckling och kultur – och de lyckades. Finns något barn i Sverige som inte bläddrat i Beskows böcker eller sjungit ”Bä bä vita lamm”? En annan hängiven beundrare var Astrid Lindgren, som i hela sitt livsverk utgick från den syn på barn och barndom som kan sammanfattas i begreppet ”det kompetenta barnet”. Och en gång möttes faktiskt de två giganterna, ansikte mot ansikte. Det var sommaren 1925. Astrid Lindgren var 18 år och gick på fotvandring tillsammans med några väninnor. Kanske var det kändisspotting som fick dem att söka upp Ellen Keys hus på Omberg i Östergötland? De stod i alla fall vid staketet och kikade in i trädgården då Key plötsligt klev ut på en balkong och frågade vad de ville. Enligt Lindgren, som berättat om händelsen för författaren Margareta Strömstedt, störtade sedan en stor hund ut och bet en av flickorna i benet. De släpptes in i huset för att plåstras om och den världsberömda författaren kom ner för trappan och hälsade, halvklädd och med utsläppt hår. Plötsligt hade Ellen Key vänt sig till Astrid och i bestämd ton bett henne att knäppa Keys underkjol. Förvånad och förlägen lydde hon och så var det klart, detta första och enda möte. (Ur händelsen skulle en detalj särskilt dröja sig kvar i Astrid Lindgrens minne, ett citat som Key hade låtit måla på väggen: ”Denna dagen, ett liv.” (Fyrtio år senare kom det till god användning i berättelsen om farbror Melker i ”Vi på Saltkråkan”.) När Pippi Långstrump föds 1947 – ett jagstarkt barn som varken har kuvats eller utsatts för någon särskild uppfostran – får Ellen Keys tankar kropp, ansikte och flätor och de antiauktoritära idealen sprids till varenda unge i hela landet i generation efter generation. Jag vågar påstå att de utgör det första fröet till Greta Thunbergs förvandling från en deppig tonåring till aktivist och idol med världen som arbetsfält. Häromveckan intervjuades Thunbergs pappa i brittiska medier. Där berättade han bland annat hur han blev vegan och hans hustru slutade flyga som en följd av dotterns engagemang. Greta Thunberg är på så sätt själva sinnebilden för det kompetenta barnet – hon som lär sina föräldrar lika mycket som de lär henne. Men detta är ändå inte hela svaret på frågan om Thunbergs koppling till svenska värderingar. Greta-effekten handlar inte bara om att vara en ung människa som blir bemött med respekt, vars röst tillåts höras, som lär av världen men som också förväntar sig att världen ska lära av henne. Det finns ytterligare en parameter: den moraliska överhögheten. How-dare-you-pekfingret som inte bara hytter åt de som gör fel utan också visar vilken väg de rättänkande ska ta. Budskapet som framförs utan skuggan av ett tvivel utgör kanske Greta-fenomenets tydligaste drag och just denna rättfärdighet väcker känslor, älskas av många och avskys av andra. Också den är en gedigen svensk tradition, till och med en politisk fastslagen värdering. För, hur var det nu dåvarande utrikesminister Carl Bildt (M) formulerade det i 2013 års utrikesdeklaration? ”Sverige är en humanitär stormakt.” Då väckte uttalandet starka reaktioner men i själva verket var orden bara en korrekt sammanfattning av en långvarig utrikespolitisk hållning som grundlades i slutet av 1960-talet. Det är här socialdemokraten Olof Palme kommer in. Under min livstid har en slags Palmenostalgi återkommande sköljt över samhällsdebatten, många människor tycks längta efter ledare som talar om ideal, förändring och utopi; ledare som vill något, som gör avtryck i världen. Palme har med tiden blivit själva sinnebilden för politikern med stark moralisk kompass och tydliga ställningstaganden i frågor som rör orättvisa och ojämlikhet. Palme kritiserade USA. Han kritiserade Sovjet. Han var en aktivist som gifte sig med en tjeckisk kvinna i slutet av 1940-talet för att hjälpa henne ur det kommunistiska förtrycket. Från år 1954 var han en av socialdemokraten Tage Erlanders ”pojkar” – en ung, centralt placerad maktmänniska som sysselsatte sig med inrikesfrågor. Men när han blev Socialdemokraternas partiledare och Sveriges statsminister i oktober 1969 var det internationella frågor som verkade engagera honom mest. Fram till dess hade svensk utrikespolitik präglats av en återhållsamhet – den så kallade Undénlinjen, uppkallad efter utrikesminister Östen Undén. I FN:s generalförsamling avvek Sveriges röstningar sällan från de andra väststaternas. I den internationella opinionsbildningen hördes inte Sveriges åsikt mer än andras. Som en alliansfri buffertstat mellan de båda stormaktsblocken valde Sverige ofta att hålla en låg profil. Allt det ändrades med Palme. Han talade gärna om den ”tredje världen” – de fattiga länder som varken tillhörde kommunistblocket eller västvärlden – och argumenterade för att Sverige hade ett moraliskt ansvar gentemot folken där. Ekonomiska och sociala orättvisor borde utrotas annars skulle fattigdom och orättvisor få den tredje världen att explodera i konflikter och lidande. Med hans egna ord från 1968: ”Vårt ansikte ut mot världen måste präglas av den solidaritet med de fattiga och förtryckta som var drivkraften när arbetarrörelsen en gång byggdes upp i det gamla Fattigsverige och som varit vägledande i vår strävan att omdana det svenska samhället på jämlikhetens och rättfärdighetens grunder.” Kort sagt, med Palme inleddes en politik med hög moralisk svansföring. Sverige var inte någon ekonomisk stormakt, ingen militär stormakt heller, men rollen som en moralisk stormakt var möjlig att axla. Ute i världen fick Sverige etiketten »the darling of the third world«. Och som en spegling av tidsandan föddes figuren Bamse, världen starkaste björn, som en lurvig och barnvänligt pedagogisk version av Palme själv – alltid beredd att ställa sig på de svagas sida, förvandla ovänskap till vänskap och formulera bärkraftiga deviser för hur livet ska levas. Jag vet inte mycket mer om Greta Thunbergs föräldrar än att de kommer ur samma generation som jag själv. När vi var små, på 70-talet, började Sveriges Television visa tecknade färgfilmer om Bamse. 1973 kom den första serietidningen och blev snabbt en av de bäst säljande i landet. Jag växte upp med tvärsäkra påståenden om att världens dumhet kan utrotas med kunskap och att ingen blir snäll av stryk, innesluten i en allmänt rådande uppfattning om att Sverige skulle ta ledningen i omvärldens moraliska dilemman. Och så har det varit sedan dess. I utrikesdeklarationen från 1996, när socialdemokraten Göran Persson blev statsminister, står att Sverige ska visa vägen inom bistånd och humanitära insatser. Sverige ser sig självt som en ledande aktör inom FN-systemet, särskilt i fråga om att bidra till fred och säkerhet i världen. I och med medlemskapet i EU började Sverige successivt framställa sig som en ledande aktör i fråga om unionens utvidgning och i arbetet med att stärka EU:s krishantering och fredsfrämjande verksamhet. När den borgerliga alliansen tog över makten, övertogs också denna svenska utrikespolitiska identitet. Sverige är, som sagt, en humanitär stormakt, enligt Carl Bildt och regeringen Reinfeldt. Mitt svar till de utländska medierna blir alltså att Greta Thunberg är svensk för att Astrid Lindgren hade Ellen Key som förebild och ur deras syn på barnet uppstod Pippi Långstrump, det kompetenta barnet försett med superkrafter. Hon är svensk för att bara i Sverige uppstod en politisk kultur som gick ut på att tala om för världen hur den ska bete sig, formulerad av Olof Palme och upprätthållen sedan hans tid vid makten. Som en följd läste nästan varje unge i landet om Bamse, som ju oavbrutet blir arg på världens dumhet och orättvisor. Hans lösning är att få folk att tänka annorlunda (det vill säga rätt), allt enligt devisen: ”Många små svaga tillsammans kan besegra den starke.” Greta Thunberg själv säger: ”Ingen är för liten för att göra skillnad.” Det är som hämtat ur ”Bamse”. Jag tror att både Astrid Lindgren och Olof Palme skulle applådera Thunbergs engagemang, styrka, skörhet och beslutsamhet att försöka ändra världen. Jag är säker på att Ellen Key skulle jubla. Svenskare än så blir det inte. Skribent Elisabeth Åsbrink är författare, journalist och debattör. För ”Och i Wienerwald står träden kvar” mottog hon 2011 Augustpriset i fackboksklassen. Hennes senaste bok, ”Orden som formade Sverige” (2018), handlar om svenska värderingar. Läs mer: Greta Thunbergs tal blir performanceverk på Dramaten Tyska tågbråket: Reste Greta Thunberg på golvet eller i första klass? ", "article_category": "culture"}
{"id": 25815, "headline": "Alice Boman förblir stilla när allt runt omkring skyndar", "summary": "Nära sju år efter första ep:n kommer äntligen Alice Bomans första album och den intima, avskalade känslan finns kvar. Där hon mer än något annat låter som sig själv.", "article": "Få svenska debutalbum är så efterlängtade som Alice Bomans. Hon vet att skynda långsamt, liksom att förbli stilla när allting runt omkring skyndar. Nära sju år efter hennes första ep, en samling lågmält bedårande skisser från sovrummet, kommer fullängdaren. Och visst finns den intima, avskalade känslan som förknippas med Boman kvar. Fullängdaren är ett pärlband av varsamt orkestrerade popballader om att drömma, sakna, längta, såra, bli sårad och bryta upp. En tonsatt malström av känslor och relationer, några dömda redan från början. Andra en början på någonting nytt och större än en själv. I inledande ”Wish we had more time” låter hon som en ung Anna Ternheim, ibland som en tidig Vashti Bunyan – men allra mest låter Alice Boman som sig själv. Bästa spår: ”Don’t forget about me” Läs mer: Alice Boman: Filmer inspirerar mig till att skriva nya sånger  Läs fler musikrecensioner av Alexandra Sundqvist, till exempel om hur gruppen Alice! lyckas förmedla det trösterika i Alice Tegnérs visor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25816, "headline": "Svenska artisten Anna Leone får musikpris av EU", "summary": "Svenska Anna Leone är en av åtta artister som prisas på Music moves Europe talent awards, EU:s pris för samtida popmusik.", "article": "Music moves Europe talent awards är EU:s prisgala för europeisk populärmusik, som ägde rum på fredagskvällen i nederländska Groningen. Av sexton nominerade, som presenterades i september 2019, har nu åtta europeiska artister tilldelats pris – bland dem svenska Anna Leone, som 2018 släppte sin debut-ep ”Wandered away”. De andra pristagarna, som väljs av en expertjury, var italienska Meduza, norska Girl in Red, nederländska Naaz, portugisiska Pongo, ungerska Harmed, österrikiska 5K HD och brittiska Flohio. Samtliga tilldelas en prissumma på 10.000 euro, som ska användas för att främja artisternas internationella satsningar. Publikpriset, som röstas fram av europeiska fans, tilldelades också det nederländska Naaz, som mottog ytterligare 5.000 euro och en inspelningssession i en studio i Paris. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25819, "headline": "Brasiliens kulturminister får sparken efter att ha citerat nazistledare", "summary": "Roberto Alvim, Brasiliens kulturminister, får sparken efter att han citerat ett tal av Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels. Det rapporterar brasilianska medier.", "article": "Ministerns anförande publicerades i ett videoklipp på Twitter. Roberto Alvim berättade där om landets kulturpolitiska inriktning och ett speciellt pris för att hedra konsten i landet, rapporterar BBC. Under det sex minuter långa anförandet – där musik från Wagners opera ”Lohengrin” – spelades i bakgrunden, använde Alvim formuleringar snarlika dem som tidigare ska ha använts av Joseph Goebbels. Han var propagandaminister i Nazityskland från 1933 till 1945. Roberto Alvim talade i klippet bland annat om att konsten i Brasilien det kommande decenniet kommer att vara ”heroisk”. Samma ord användes av Goebbels, som dock talade om konsten i Nazityskland. Likheterna var dock, som flera brasilianska och internationella medier uppmärksammat, fler än så. Båda talen innehöll bland annat ord om att konsten inte är immun mot ”dessa mäktiga intellektuella och politiska omvälvningar”, och de uppmärksammade passagerna avslutades med exakt samma ord. Kritiken efter att klippet publicerats var massiv och från flera håll kom krav om Alvim skulle sparkas. Rodrigo Maia, ordförande i kongressen, uppmanade president Jair Bolsonaro att avskeda Alvim. ”Kultursekreteraren gick över alla gränser”, sa Rodrigo Maia, rapporterar Washington Post. Roberto Alvim gick dock till frän motattack och hävdade att likheterna enbart berodde på ett ”retoriskt sammanträffande”. Han anklagade även ”vänstern” för att sprida vanföreställningar. Hans försvar togs dock inte emot väl. På fredagens eftermiddag, svensk tid, rapporterar brasilianska medier och nyhetsbyrån Reuters, som hänvisar till en källa, att den brasilianska regeringen informerat ledare i kongressen att kulturministern sparkas från samtliga uppdrag. I en intervju med O’Globo säger Alvim att de fraser som kunnat kopplas till Goebbels hade tagits med efter ett möte med ”rådgivare”. På sin Facebooksida skriver Alvim, enligt Folha De S. Paulo, att om han hade känt till var fraserna kom ifrån så hade han aldrig använt dem: ”Hade jag vetat det hade jag aldrig sagt dem. Jag är känd för mitt djupa avståndstagande av totalitära regimer och jag har uttalat min avsky med naziregimen. Min kristna grund gör att jag aldrig skulle kunna ha någon relation med mördare.” Alvim är den tredje kulturministern som får lämna Bolsonaros regering sedan den bildades. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25827, "headline": "Fredrik Strage: Knappt någon fnyser längre överlägset åt eurodiscon", "summary": "Eurodiscon har postumt blivit den hetaste musikgenren från nittiotalet. Varför blev den mest hjärndöda musiken det officiella soundtracket till ett avantgardistiskt decennium?", "article": "1995 skrev Bob Stanley, medlem i den brittiska trion Saint Etienne, en artikel i tidningen Pop där han försvarade en av nittiotalets mest bespottade genrer: eurodiscon. Han menade att den musiken skulle bli historiskt viktigare än exempelvis indierock: ”De fnyser överlägset nu, men om tio år kommer människor som håller sina Elastica- Gene- och Sleeper-skivor nära hjärtat att gladeligen byta allihopa för ett ex av Baby D:s 'Let me be your fantasy'.” Bob Stanleys teori var ett tidigt exempel på ”poptimism”, att kritiker bejakar hyperkommersiell pop för att framstå som vidsynta. Jag har gjort mig skyldig till det otaliga gånger. Ibland leder poptimismen till att man upptäcker intressant musik. Ibland leder den till att man måste våldtäktsduscha efter att ha försökt hitta försonande drag i ”Smurfhits 7”. Hur som helst har eurodisco, eller eurodance som dess anhängare hellre säger, postumt blivit den mest omtalade nittiotalsgenren. Det är svårt att veta om den var bra från början eller om den låter bättre nu eftersom den fått ett nostalgiskt skimmer. Knappt någon fnyser längre överlägset. Eurodiscon dominerar de nostalgiska nittiotalsfestivaler som blivit populära över hela Europa. ”Detta ÄR nittiotalet” säger dessa retrojippon som om andra genrer än eurodisco knappt existerade för 25 år sedan. Den mest hjärndöda musiken blir det officiella soundtracket till ett avantgardistiskt decennium. Den turnerande festivalen We Love The 90's, som arrangeras för femte gången i sommar, blir förvisso lite mer hiphop genom att i år boka Coolio och The Latin Kings (eller vad man nu ska kalla bandet när bröderna Salazar inte är med på scen). Eurodiscon håller annars den nostalgisugna publiken i ett så hårt grepp att den till och med dominerar det snarlika spektaklet We Love The 2000's som i april förväntas fylla Tele2 Arena i Stockholm (och nästan lika stora lokaler i Malmö och Göteborg). Om jag tänker på nollnolltalets musik så tänker jag på garagerock, nu metal, electroclash, grime, dubstep och så kallad hatt & blås-indie à la Håkan Hellström. Festivalen We Love The 2000's tänker på Günther, Da Buzz, Kobojsarna och Brandsta City Släckers. Den senare gruppen är kanske representativ för nollnolltalet, vars musikliv präglades av Melodifestivalens comeback som maktfaktor. Och det vore faktiskt kul att se ryska Tatu (eller vad man nu ska kalla duon när Julia Volkova inte är med på scen). Däremot är det snurrigt att We Love The 2000's väljer Wyclef Jean som huvudartist. Han hade en hit 2006 med Shakiras ”Hips don't lie” men är annars så mycket nittiotal som det går att bli. Bokningarna Bomfunk MC:s (finska eurorappare) och Five (brittisk pojkgrupp) lider av samma kronologiska problem eftersom de gav ut sina mest kända låtar före millennieskiftet. Det som stör mig mest är dock känslan av att retrofestivalerna trivialiserar hela decennier. Konsertarrangörer som får oss att koppla ihop nittiotalet med Rednex ”Cotton eye Joe” eller nollnolltalet med Günthers ”Tenny weeny string bikini” gör musikhistorien en otjänst. Det är plågsamt att tänka på unga som ser festivalaffischerna och kanske googlar Brandsta City Släckers för att få ett hum om vilken musik som deras föräldrar gillade. ”Jaha, mamma och pappa var idioter redan då”, tänker ungarna. Sedan lyssnar de garanterat aldrig mer på något som gjorts före 2010. Om We Love The 90's älskar nittiotalet och We Love The 2000's älskar nollnolltalet så borde den kärleken kunna uttryckas på ett lite mer värdigt vis. Läs fler krönikor och andra texter av Fredrik Strage ", "article_category": "culture"}
{"id": 25863, "headline": "Aftonbladets biträdande kulturchef: ”Jag har fått sparken från kulturredaktionen”", "summary": "Aftonbladets biträdande kulturchef Martin Aagård kommer inte att fortsätta sin tjänst på kulturredaktionen. Det uppger han själv för DN medan den tillträdande kulturchefen Karin Pettersson inte vill kommentera uppgifterna.", "article": "På måndag tillträder Karin Pettersson som ny kulturchef efter att den tidigare kulturchefen Åsa Linderborg slutade i somras. Nu framkommer att biträdande kulturchef Martin Aagård, som under den chefslösa tiden har varit tillförordnad kulturchef, inte får behålla sin tjänst. Det uppger Martin Aagård själv för DN. – Jag har inte fått sparken från Aftonbladet, men jag har fått sparken från Kulturredaktionen. Vad jag kommer att jobba med framöver är inte bestämt än. Vad är skälet till att du inte får jobba kvar på kulturredaktionen? – Karin Pettersson ville rekrytera en ny biträdande kulturchef. Hon tycker att redaktionen är för homogen och har jobbat ihop för länge. Hon vill rekrytera en yngre person med ett annat nätverk, och hon tycker att hennes och min profil är alldeles för lika varandra. Det är vad hon har sagt till mig, säger Martin Aagård. Martin Aagård fick beskedet förra fredagen. Under tisdagseftermiddagen skulle han träffa chefredaktören Lena K Samuelsson för att eventuellt få besked om sin framtid på tidningen. Karin Pettersson vill inte kommentera uppgifterna om att Martin Aagård tvingas sluta. – Jag har ingen kommentar till det, jag börjar på måndag, säger Karin Pettersson till DN. Stämmer det inte att du i samtal med Martin Aagård har gett honom detta besked? – Jag håller på att fundera över hur redaktionen ska fungera och vem som ska göra vad. Kan Martin Aagård alltså få fortsätta som biträdande kulturchef? – Vi är inte klara med det än. Karin Pettersson har tidigare varit politisk chefredaktör Aftonbladet. Innan Karin Pettersson rekryterades till Aftonbladet var hon med och grundade tidskriften Fokus, där hon arbetade som chefredaktör. 2009–2010 var hon kommunikationschef på Socialdemokraterna. Hon är även författare till boken ”Internet är trasigt” (tillsammans med Martin Gelin). Martin Aagård har tidigare bland annat varit kulturredaktör på Arbetarbladet och Dalarnas Tidningar, chefredaktör för Konstnären och vikarierande redaktör för Under Strecket i SvD. Han har också skrivit boken ”Popkulturens död” (tillsammans med Natalia Kazmierska) och är medlem i popbandet Doktor Kosmos. Läs mer: Karin Pettersson ny kulturchef på Aftonbladet Läs mer: Åsa Linderborg slutar som kulturchef på Aftonbladet ", "article_category": "culture"}
{"id": 25872, "headline": "Sofia Lenninger: Därför blev jag omöjlig i SD:s Sölvesborg", "summary": "SD:s kulturpolitik stärker det som främjar partiets ärenden och försvagar det man inte vill ha. I Sölvesborg fick kultur- och bibliotekschefen Sofia Lenninger lämna sin tjänst. Här skriver hon själv om det omöjliga uppdraget att vara opolitisk tjänsteperson när all kultur plötsligt förvandlas till politik.", "article": "Jag hade arbetat med kulturfrågor under sammanlagt 10 år i Sölvesborgs kommun, en liten kommun i västra Blekinge, när jag i slutet av oktober förra året fick lämna min tjänst som kultur- och bibliotekschef. Sett till budgetfördelning kan man inte säga att kulturen i Sölvesborg har haft någon särskilt framträdande plats under min tid här, men kulturlivet har ändå varit livfullt. Små resurser har kompenserats med samverkan och dialog mellan föreningar och kommunala tjänstepersoner. Kulturverksamheten i Sölvesborg är på alla sätt folkligt förankrad, med bibliotek, musikskola, föreningsarrangemang, julmarknad med mera. Denna småskalighet har inte gjort arbetet mindre viktigt för mig. Att arbeta med kulturfrågor i en kommun handlar om att göra det möjligt för så många som möjligt att ta del av och utöva kultur, hitta sina egna vägar att växa som människa och se och ta in världen med någon annans ögon. Ytterst handlar all kultur om friheten att förmedla och ta del av sin egen och andras världsbild. Så himla konstigt är det inte. Och det var det heller inte, fram till 2019 när ett nytt styre kom till makten efter valet 2018, en koalition av SD, M, KD och det lokala SoL-partiet. Detta har hänt Den 24 oktober kom beskedet att Sofia Lenninger slutar som kulturchef i Sölvesborgs kommun efter en ekonomisk uppgörelse. Hon fick ett avgångsvederlag motsvarande 14 månadslöners ersättning på cirka 650.000 kronor Orsaken bakom uppgörelsen var en ”förtroendeklyfta”, menade kommunchefen Lars Ericson. ”Vi har inte samma syn i alla delar och det är en klyfta som tyvärr inte går att överbrygga trots samtal”, sa han i en intervju med DN. Sofia Lenninger har fått stöd av oppositionspolitiker i Sölvesborg, som ifrågasatt varför hon förmåtts att sluta. ”Hon har varit ärlig och det passade inte de ledande politikerna”, har Lars Lamberg (L), gruppledare, sagt till SVT Nyheter Blekinge.  Vad var det då som hände, när jag plötsligt fick gå efter att så länge ha varit en engagerad tjänsteperson i en miljö där det inte är något nytt med stor närhet mellan politik, förvaltning och föreningsliv? Redan vid första fullmäktigemöte stod jag inför ett yrkesetiskt dilemma. Varje kommun ska enligt lag ha en biblioteksplan som beskriver hur man tänker sig svara upp mot bibliotekslagen (2013:801) och som syftar till en likvärdig biblioteksservice i hela Sverige. Under 2018 hade såväl fritids- och kulturnämnd som barn- och utbildningsnämnd antagit en uppdatering av sina delar i en sådan plan. Kvar återstod för fullmäktige att ta ett gemensamt beslut för de båda nämndernas planer. Men det nytillträdda kommunalrådet, Louise Erixon (SD), ville inte ta upp biblioteksplanen till fullmäktige. Kommunalrådet hade framför allt synpunkter på bibliotekets service för personer med andra modersmål än svenska och menade att vi skulle göra så lite som möjligt av vad lagen kräver. Jag ombads göra ändringar, men menade att politikerna själva behövde formulera en analys av hur deras politik förändrade biblioteksplanen. På en direkt fråga om jag i så fall kunde kontrollera om ändringarna höll sig inom lagen, svarade jag ja, eftersom det är min uppgift att se till att planen när den går upp för beslut är laglig. Kommunalrådet fick dessutom lagtext, förarbete till lagen samt en sammanfattning av hur man inom biblioteksväsendet brukar uppfatta vad som förväntas utifrån lagstiftningen. Sofia Lenninger Var fram till oktober 2019 kultur- och bibliotekschef i Sölvesborg. Har tidigare varit verksam som, bland annat, platsledare på Riksantikvarieämbetet, konsult och museipedagog vid Glimmingehus.  Jag försökte agera på ett sätt som gjorde att jag kunde stå fast vid en yrkesmässig hållning, där biblioteken aktivt ska arbeta för att nå alla invånare, men ändå inte sätta mig över ett politiskt styre och hindra beslutsprocessen. Efter att ha läst en artikel som byggde på en intervju med kommunalrådet, där det sades att kulturchefen och kommunalrådet tillsammans skrivit om biblioteksplanen, uttryckte jag till undrande press mina farhågor att politiken avsåg att skjuta mig framför sig när man genomförde sin politik. Med det ville jag få sagt att det visserligen är mitt jobb att få beslutsprocessen att fungera, men att innehållet i ändringarna var helt politiska. Nästa svårhanterliga sits blev samtidskonsten. Jag lät bli att kommentera politikens ambition att styra konstinköp, men på frågor från press korrigerade jag den bild som politiken gett av att kommunala resurser skulle ha lagts på konst som är provocerande. Detta stämmer ju inte. Inget avsiktligt provocerande hade köpts in, hur man än vänder och vrider på begreppet ”provokation”. Att påstå någonting annat hade varit att delta i en osann verklighetsbeskrivning. Andra dilemman för mig som tjänsteperson uppstod utanför offentligheten, i det interna arbetet. Medierna uppmärksammade några punkter i Samstyrets så kallade 220-punktsprogram för hur Sölvesborg ska styras. Men skrivningen om att man nu tänkte säkerställa att bidrag enbart går till föreningar vars verksamhet är ”rotade i sådana normer som format det svenska samhället”, blev för oss tjänstepersoner under fritids- och kulturnämnden problematiska. Vem ska avgöra vad som menas med sådana normer? Räcker inte skrivningarna om krav på en demokratisk och inkluderande verksamhet (som ju redan finns)? Läs mer. Sölvesborgs kulturchef slutar efter oenighet Jag fick också ett par ifrågasättanden från politiken via mejl. Det ena var från kommunalrådet själv som ställde sig frågande till den tjänsteskrivelse jag gjort när biblioteksplanen skulle upp i fritids- och kulturnämnden, detta efter en återremittering där planen skulle prövas mot lagstiftningen. Det andra kom från fritids- och kulturnämndens ordförande och handlade om arabiskspråkig dockteater i barnkulturprogrammet. Ordföranden (SD) frågade efter vem som var ansvarig för bokningen och menade att ett utbud med arabiskspråkig teater inte är i linje med vad Samstyret vill. Jag stod på mig i båda fallen, ändrade inte i min tjänsteskrivelse och ställde inte in eller bortförklarade någon teater. Detta är ett par konkreta exempel där jag hamnat i för mig helt nya situationer i relation till politikerna. Inget av dessa exempel har varit försök att agera i egen politisk sak. Jag har tvärtom försökt införa ett yrkesmässigt tjänstemannaperspektiv i beslut där kommunala resurser till kultur och bibliotek är tänkta att främja bredd och kvalitet. Hitta den gräns för vad man kan använda en tjänsteperson och hens underskrift till. Sannolikt hade min position i Sölvesborg förr eller senare blivit ohållbar ändå. För hur förblir man opolitisk tjänsteperson när plötsligt all kultur i en kommunal förvaltning blir politik? När barnkulturprogram och bibliotekens innehåll blir ifrågasatta utifrån politisk ståndpunkt, samtidigt som konstinköp förväntas filtreras genom politiska program för vad som är bra konst? Sedda i ljuset av SD:s principprogram är detta inga små, lokala frågor för Sölvesborg. Sverigedemokraterna är tydliga med hur högt man värdesätter en kulturell samhållning på nationell grund. Den politiska praktiken i Sölvesborg visar att det är minst lika viktigt att minska möjligheterna för den kultur man inte vill se – som att stärka den kultur som främjar, ja, utgör själva kärnan av det samhälle man själv vill se. Läs mer. SD i Sölvesborg: Begränsa bibliotekens böcker på andra modersmål För att få legitimitet att göra detta använder sig ledande politiker i Sölvesborg av en helt igenom systematisk vi-och-dom-retorik. Två intervjuer från hösten 2019 kan exemplifiera detta, Niklas Svenssons intervju med Louise Erixon och Jimmie Åkesson den 10 oktober på Expressen-TV och Monica Saarinens intervju med Louise Erixon i P1:s Lördagsintervjun den 12 oktober. Här framgår det tydligt hur man länkar samman en viss sorts kultur med en viss sorts människor – en liten klick av självutnämnda experter och proffstyckare, gärna från Stockholm och understödda av mediaeliten. Därefter ställer man den mot en kultur som påstås uppskattas av ”vanligt folk”, en grupp som lämnar och hämtar barn på dagis, åker på semester en gång om året, har ett vanligt kneg och som bor ”här” (Louise Erixons definition av ”vanligt folk” i P1 ). Den första gruppen, den privilegierade eliten, påstås vilja ha utmanande och provocerande konst medan den vanliga Sölvesborginvånaren föredrar en tidlös och klassisk, med förankring i bygden. I Expressen-intervjun gör Louise Erixon och Jimmie Åkesson det även helt klart för tittarna att de själva inte tar del av någon ”finkultur”. Åkesson och Erixon är tvärtom en del av ”folket” och ”lyssnar mest på hårdrock”. I samma intervju kallas journalisternas uppmärksamhet mot vad som händer inom kulturen i Sölvesborg för ”bisarrt drev” och liknas vid ”halmgubbar”. Retoriken är alldeles för sammansatt och skickligt uppbyggd för att vara en slump. Det handlar om att så tvivel i uppfattningen om konstens allmännyttiga värde. Den rådande kulturpolitiken i Sverige beskrivs som ”normupplösande” och ”samhällsupplösande”. Därför ska det te sig naturligt att ifrågasätta om man bör lyssna på och ens lägga offentliga medel på ”en liten skyddad sfär för en viss grupp där man fått sitta och kuckilura lite som man vill” (Expressen). Principen om armlängds avstånd mellan politik och verksamhet är en central och viktig del av svensk förvaltningstradition. I mångt och mycket handlar principen om att upprätthålla en avvägning mellan politiskt inflytande baserat på valresultat och den sak- och yrkeskunskap som finns på olika offentliga områden (sjukvård, skola, omsorg). Inom kulturområdet har det hittills handlat om att skydda centrala demokratiska värden på yttrandefrihetens grunder. För att inte de som sitter på den politiska makten ska kunna använda sin maktposition och utnyttja offentliga medel (skattemedel) till att påverka människors världsbild och bilda politisk opinion, har man inom offentlig kulturverksamhet varit extra noga med att hävda principen om armlängds avstånd mellan politik och kulturutövare. Bakom denna princip finns en koppling till 1930-talets historia då nazister, fascister och kommunister lade stora resurser på att förhärliga den egna maktutövningen och ideologiskt odla sin befolkning till att stödja ”rätt” världsbild och människosyn. För västeuropeiska demokratier har det sedan dess varit viktigt att offentligt finansierad kultur främjar en mångfald av åsikter som kommer till tals sida vid sida. Läs mer. Per Svensson: I SD:s Sverige ska vi alla bo i Sölvesborg Detta är nog så viktigt att komma ihåg för den som funderar över om det är rätt eller inte när politiker går in och styr hur resurser avsatta för kultur i det offentliga ska användas. Förenklingen och den demagogiska uppdelningen mellan elitkultur och folklig kultur är en del av retoriken som används för att rättfärdiga styrningen från mångfald av kulturyttringar till enhet och likriktning. De kan visserligen tas för oinitierade, oerfarna och udda uttalanden från en politiker som nyss kommit till makten, men är faktiskt också bekanta drag som påminner om hur fascister och kommunisterna agerade en gång i tiden. Som tjänsteman och som chef för en offentligt finansierad verksamhet, har man ett långsiktigt ansvar – som sträcker sig över flera mandatperioder – för att inte institutioner som upprätthåller demokratiska principer i vårt samhälle urholkas. Biblioteken är en sådan viktig institution som vidmakthåller och reproducerar vår demokrati. Liksom konstnärlig frihet. Självklart måste politiken gå in och styra hur mycket av våra gemensamma skattepengar som ska gå till kultur, argumentera för att det är mer eller mindre viktigt att tillgängliggöra kultur eller att utveckla ett samhälles kulturella kapital. Men det blir något helt annat när politiken går ner och styr vilken kultur som ska ges resurser eller inte, vems människosyn och vilken världsbild som ska finansieras eller inte finansieras med dina och mina skattemedel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25878, "headline": "Justin Bieber uppmanade fans att manipulera lyssningar", "summary": "Popstjärnan Justin Bieber möter kritik efter att ha spridit en ”guide” för hur hans fans skulle kunna hjälpa till att manipulera strömningssiffrorna på Spotify för hans nya låt ”Yummy”. Bland annat ombads fansen att sätta låten på repeat på låg volym och spela den över natten, rapporterar flera amerikanska medier.", "article": "Uppdatering 16/1 07:53: Artikeln har tillfogats en rättelse. DN har de senaste veckorna rapporterat om problemet med ett manipulerat antal strömningar och följare på nätets musikplattformar, såsom Spotify. Med uppblåsta siffror kan artister och låtar framstå som hetare och mer framgångsrika än de egentligen är. Fler strömningar skulle potentiellt kunna öka artistens royaltyer men också stärka chansen att nå högre platser på musikbranschens topplistor. Nu har Justin Bieber, en av världens mest uppmärksammade popstjärnor, hamnat i fokus för frågan. Detta sedan han på Instagram spridit instruktioner för hur hans fans skulle kunna hjälpa till att på onaturlig väg späda på lyssningssiffrorna för hans låt ”Yummy” (som släpptes den 3 januari) i USA. Inlägget, vars uttalade syfte var att se till att Bieber nådde plats ett på topplistor, har senare raderats, rapporterar flera amerikanska medier – men Bieber har i sociala medier fått kritik för att försöka ”lura systemet”. I ”guiden”, som först publicerades av ett inofficiellt fan-konto, fick följarna bland annat tips att spela låten på repeat på låg volym över natten. De uppmanades även att köpa låten upprepade gånger på både Itunes och artistens hemsida. Dessutom ombads fans utanför USA att använda så kallade VPN-tjänster, för att därigenom få det att framstå som att de befinner sig i landet. Först därefter skulle de, enligt instruktionerna, skapa nya konton på Spotify för att spela upp låten. Den här typen av ”fan-aktivism” för digitala musikplattformar har tidigare kopplats samman med det koreanska popbandet BTS. I fjol uppmärksammads att fansen till bandet skapat Spotifykonton vars inloggningsuppgifter de sedan spridde till fans i andra länder, så att musiken spelades samtidigt världen över från flera olika enheter. Bandet har även organiserat donationskampanjer för att samla pengar och köpa abonnemang på Spotify. Rättelse: I en tidigare version förekom en felaktig uppgift om vem som skapat konton för att spela popbandet BTS. Läs mer Köpta strömningar ett hot mot musikbranschen Hans Spotifykonto kapades – fejkartist fick tusentals spelningar Hiphopstjärna anklagas för fejkade strömningar på Spotify ", "article_category": "culture"}
{"id": 25879, "headline": "”Joker” har flest vinstchanser på Oscarsgalan", "summary": "”Joker” tog täten i årets Oscarsrace med 11 nomineringar – tätt följd av ”1917”, ”The Irishman” och ”Once upon a time in Hollywood” (10 vardera). Greta Gerwig blev första kvinna någonsin som nominerats två gånger för bästa film.", "article": "Det blev inga stora skrällar när årets Oscarsnomineringar presenterades i ett folktomt Dolby Theatre i Los Angeles på måndagen. Om en knapp månad kommer Hollywoods heligaste kultplats att fyllas med planetens största stjärnor. Ingen lär bli särskilt förvånad om den färska Golden globe-vinnaren Joaquin Phoenix kommer att skratta högst också på Oscarsgalan. Phoenix har haft möjlighet att fila på tacktalet ända sedan Venedigs filmfestival i höstas. Frågan är hur många fler Oscar det blir för Todd Phillips anarkistiska mästerverk? Många menar också att det är skördetid för Tarantinos nostalgitripp ”Once upon a time in Hollywood”. Andra utmanare är Bong Joon-Hos drastiska klasskampsdrama ”Parasit”, Scorseses geriatriska gangsterdrama ”The Irishman” och en annan joker i leken - Hitlersatiriska ”Jojo Rabbit” som vann publikpriset i Toronto (precis som fjolårets Oscarsvinnare ”Green book”). Största utmanaren till årets bästa film är Sam Mendes starka antikrigsdrama ”1917” som slog ner som ett mindre bomb på Golden Globe-galan och tog hem båda tungviktsklasserna för bästa film och bästa regi. Om filmen går hela vägen är det det första krigsdramat som vunnit Oscar på över tio år – sedan dubbeltriumfen för ”The hurt locker” (2009) där också Kathryn Bigelow blev första kvinna att vinna för bästa regi. På papperet har Greta Gerwig chansen att göra om bedriften med sitt feministiska kostymdrama ”Unga kvinnor” som samlat på sig sex nomineringar. Hur det än går på Oscarsgalan den 10 februari har Gerwig redan satt ett nytt filmhistoriskt rekord. Med ”Lady bird” blev hon den första kvinnliga debutanten någonsin att nomineras för bästa film för två år sedan. På måndagen blev hon första kvinna någonsin att nomineras för bästa film två gånger. I övrigt blir det inget märkesår för Oscarsakademins mångfaldsarbete – trots att det i branschen har gjorts försök att vända blad och utropa 20-talet till ett jämställdhetsdecennium. Den två år gamla hashtaggen #OscarsSoWhite lär även den återigen trenda på Twitter. Detta trots att Akademin ansträngt sig för att bredda medlemsbasen med fler kvinnor, fler icke-vita och fler icke-amerikaner. I de fyra skådespelarkategorierna är det endast Cynthia Erivo (”Harriet”) som bryter av mot den vita hegemonin. Om Joaquin Phoenix tar hem spelet med sin Jokerfigur, så ligger också Golden globe-vinnaren Rene Zellweger bra till med sitt suveräna större än filmen-porträtt av Judy Garland i ”Judy” – inte minst i det narcissistiska Hollywood som älskar att hylla sin egen historia. Zellweger lär få konkurrens av Scarlett Johansson som är nominerad både för bästa huvudroll (”Marriage story”) och bästa biroll (”Jojo Rabitt”). Även om birollskampen är lite mer oviss, så är Golden globe-vinnarna Brad Pitt (”Once upon a time…”) och Laura Dern (”Marriage story”) favoriter. Lustigt nog är nomineringarna i kategorin för bästa biroll helt identiska med dem på Golden globe-galan. Men Brad Pitt ska nog inte underskatta gamla stötar som Hopkins, Hanks, samt Pacino och Pesci (som gör sitt livs roll i ”The Irishman”). I en alltmer globaliserad filmvärld blir även Oscarsakademin mer internationell. För ett par år sedan var ”Roma” snubblande nära att kamma hem en Oscar för bästa film. Med sex nomineringar är Guldpalmsvinnaren ”Parasit” en seriös utmanare som med all säkerhet kommer att vinna i klassen bästa internationella film. Värt att notera är också att den sydkoreanska filmen har spelat in över en miljard på biograferna och – tillsammans med ”The irishman” och ”Jojo Rabbit” – är den enda film som samlat på sig nomineringar från samtliga de stora Hollywoodfacken (producenter, regissörer, skådespelare och manusförfattare). Det brukar sägas att den lite mer uppsluppna Golden globe-galan på Beverly Hills hotell brukar fungera som en seismograf inför Oscarsgalan. Men i själva verket är det snarare de olika fackgalorna (som avlöser varandra under den kommande veckan) som brukar förebåda den slutgiltiga utgången på Oscarsgalan. Det beror bland annat på att många av de som röstar också återfinns bland de 8.000 medlemmar som röstar i Oscarsakademin. Detta kan jämföras med Golden globe-galans cirka 100 medlemmar. Vid årets Oscarsgala ska statyetter delas ut i sammanlagt 24 klasser. Den enda vinstchansen med svensk anknytning återfinns i kategorin bästa kortfilmsdokumentär där ”Life overtakes me” (”De apatiska barnen”) är nominerad. Kristine Samuelson har gjort filmen tillsammans med sin make och samarbetspartner John Haptas. Samuelson är professor på Stanforduniversitetet i USA och har gjort en rad prisade dokumentärer. – Det här var, ärligt talat, helt oväntat. När vi började arbetet med filmen var det här inte något vi tänkte på. Vi ville bara göra en bra film, säger John Haptas till DN. Den 40 minuter långa Netflixdokumentären handlar om de svenska apatiska barnen som uppmärksammades först i samband med flyktingvågen i mitten på 10-talet. Samuelson och Haptas har tillbringat lång tid i Sverige där de har följt flera av barnen på nära håll. – Vi är helt independent och gör allt själva, såväl foto som ljud. Vi kommer de här familjerna nära och kan filma hemma hos dem. Vi har tillbringat hundratals timmar med de här familjerna, säger Kristine Samuelson. Oscarsgalan kommer i år att äga rum den 9 februari och visas i TV4 och TV4 Play.   Här är årets Oscarsnomineringar Bästa film: ”Le Mans '66” ”The Irishman” ”Jojo Rabbit” ”Joker” ”Unga kvinnor” ”Marriage story” ”1917” ”Once upon a time in Hollywood” ”Parasit” Bästa regi: Martin Scorsese – ”The Irishman” Todd Phillips – ”Joker” Sam Mendes – ”1917” Quentin Tarantino – ”Once upon a time in Hollywood” Bong Joon-ho – ”Parasit” Bästa kvinnliga huvudroll: Cynthia Erivo – ”Harriet” Scarlett Johansson – ”Marriage story” Saoirse Ronan – ”Unga kvinnor” Charlize Theron – ”Bombshell” Renee Zellweger – ”Judy” Bästa manliga huvudroll: Antonio Banderas – ”Smärta och ära” Leonardo DiCaprio – ”Once upon a time in Hollywood” Adam Driver – ”Marriage story” Joaquin Phoenix - ”Joker” Jonathan Pryce – ”The two popes” Bästa kvinnliga biroll: Kathy Bates – ”Richard Jewell” Laura Dern – ”Marriage story” Scarlett Johansson – ”Jojo Rabbit” Florence Pugh – ”Unga kvinnor” Margot Robbie – ”Bombshell” Bästa manliga biroll: Tom Hanks – ”A beautiful day in the neighbourhood” Anthony Hopkins – ”The two popes” Al Pacino – ”The Irishman” Joe Pesci – ”The Irishman” Brad Pitt – ”Once upon a time in Hollywood” Bästa originalmanus: ”Knives out” ”Marriage story” ”1917” ”Once upon a time in Hollywood” ”Parasit” Bästa manus efter förlaga: ”The Irishman” ”Jojo Rabbit” ”Joker” ”Unga kvinnor” ”The two popes” Bästa långfilmsdokumentär: ”American factory” ”The cave” ”The age of democracy” ”For Sama” ”Honeyland” Bästa internationella film: ”Corpus Christi” (Polen) ”Honeyland” (Nordmakedonien) ”Les miserables” (Frankrike) ”Smärta och ära” (Spanien) ”Parasit” (Sydkorea) Bästa produktionsdesign: ”The Irishman” ”Jojo Rabbit” ”1917” ”Once upon a time in Hollywood” ”Parasit” Bästa filmmusik: ”Joker” ”Unga kvinnor” ”Marriage story” ”1917” ”Star wars: the rise of Skywalker” Bästa originalsång: ”I can't let you throw yourself away” – (Toy Story 4) ”I'm gonna love me again” – (Rocketman) ”I'm standing with you” – (Breakthrough) ”Into the Unknown” – (Frozen II) ”Stand up” – (Harriet) Bästa filmfoto: ”The Irishman” ”Joker” ”The lighthouse” ”1917” ”Once upon a time in Hollywood” Bästa klippning: ”Le Mans '66” ”The Irishman” ”Jojo Rabbit” ”Joker” ”Parasit” Bästa kostym: ”The Irishman” ”Jojo Rabbit” ”Joker” ”Unga kvinnor” ”Once Upon a time in Hollywood” Bästa ljudmixning: ”Ad Astra” ”Le Mans '66” ”Joker” ”1917” ”Once upon a time in Hollywood” Bästa ljudklippning: ”Le Mans '66” ”Joker” ”1917” ”Once upon a time in Hollywood” ”Star Wars: the rise of Skywalker” Bästa visuella effekter: ”Avengers: Endgame” ”The Irishman” ”The Lion King” ”1917” ”Star Wars: The Rise of Skywalker” Bästa kortfilm: ”Brotherhood” ”Nefta football club” ”The neighbours' window” ”Saria” ”A Sister” Bästa animerade långfilm: ”How to train your dragon: The hidden world” ”I lost my body” ”Klaus” ”Missing link” ”Toy story 4” Bästa animerade kortfilm: ”Dcera (Daughter)” ”Hair love” ”Kitbull” ”Memorable” ”Sister” Bästa kortfilmsdokumentär: ”In the absence” ”Learning to skateboard in a war zone (If you're a girl)” ”Life overtakes me” ”St Louis Superman” ”Walk run cha-cha” Bästa smink: ”Bombshell” ”Joker” ”Judy” ”Maleficent: Mistress of evil” ”1917” ", "article_category": "culture"}
{"id": 25883, "headline": "Maria Schottenius: Obegripligt att vi säljer bort vår chans att påverka framtiden", "summary": "Stockholmarna drog en nitlott när staden sålde ut sitt elnät för 20 år sedan. Nu står Helsingborg på tur att göra samma misstag. Gång på gång gör vi oss dummare och mer maktlösa än vi hade behövt vara.", "article": "Har ni också stirrat på er elräkning och undrat över vad som hänt? Varför kostnaden för elnät bara ökar, oavsett förbrukning? Och känt er lurade? I början av 2000-talet sålde Stockholm stad sin andel av Birka Energi till finländska Fortum, som snabbt höjde priserna, eftersatte underhållet och lät cheferna berika sig med cirka en miljard. Mest fick Fortums koncernchef Mikael Lilius med 97 miljoner. Expressens ”Dina pengar” gjorde 2009 en granskning och visade hur stockholmarna genom att sälja ut sin el gjorde dessa finländska direktörer snuskigt rika. Pengar som hade gjort betydligt större nytta i Stockholms skolor och sjukhus. Det är lätt att tjäna pengar när man har privat monopol. Ingen konkurrens. Man kan sätta vilka priser man vill. Låg risk och hög avkastning. Flera av de ansvariga politikerna i Stockholm har ångrat sig, tyckte att de gjorde en usel affär när de sålde ut elen och de 19 miljarderna som kommunen fick (för en del av bolaget som snart var värt 65 miljarder) är puts väck. Stockholmarna blev helt klart blåsta och sedan 2015 äger ett annat bolag, Ellevio, elnätet i Stockholm. Min elräkning i Stockholm är 20 procent högre än den skulle varit om jag hade bott på samma yta i Helsingborg. Där är det kommunens bolag Öresundskraft som äger el- och fjärrvärmenätet för Helsingborgs cirka 150 000 invånare. Vinsten disponeras efter behoven i kommunen. Men nu vill M, L och KD i staden ändra på den saken. De vill sälja Öresundskraft till det för tio år sedan skandalomsusade pensionsbolaget AMF, som har bjudit 12,2 miljarder. Pengarna ska stoppas i en stiftelse, som sköts av kommunen, är det sagt, och AMF har lovat att inte höja priserna på fem år (om de inte har sålt vidare vid det laget). De andra partierna, S, MP, C och V, är emot försäljning. De är fler, men SD avgör. Det partiet är för försäljning, om inte folkomröstningen i dag, söndag, visar ett klart nej och mer än 51 procent av de röstberättigade röstat. Den 26 februari fattas beslutet om försäljningen. I Helsingborg har man fortfarande chansen att fatta ett bättre beslut än vad politikerna gjorde i Stockholm för 20 år sedan. En rådgivande folkomröstning har ordnats och Helsingborgs Dagblad har öppnat för en rejäl diskussion som blåst kuling i Helsingborg under julhelgerna. Debatten håller på att sprida sig uppåt landet och i Aftonbladet (8/1) skriver Ingvar Persson att Energimarknadsinspektionen på regeringens uppdrag driver ”en juridisk kamp för att hindra oskäliga nätavgifter. Att Helsingborgs kommun i det läget skulle sälja sitt energibolag känns så 1990-tal. Det är bara för korkat.” I avregleringens nyliberala yra gjorde många kommuner riktigt dåliga affärer. Borde inte alla dumma utförsäljningar av allmänna nyttigheter förskräcka? Privata skolor som missköts och går i konkurs. Fuskverksamhet av olika slag finansierade med skattepengar. Men det allra viktigaste kring just elen är hur vi medborgare genom utförsäljning förlorar inflytande över hur elverksamheten ska skötas i framtiden. Att inte vi inte kan ställa krav på en privat aktör på det sätt som man kan gentemot stat eller kommun via politisk demokrati. Exempelvis efterfråga fler laddningsstolpar för elbilar, att skynda på utvecklingen till ett fossilfritt samhälle. Vi tappar viktigt ekonomiskt inflytande över klimatomställningen. Den fråga som är vår framtid. I Tyskland jobbar tvärtemot Sverige många kommuner på att köpa tillbaka elbolag som såldes under den nyliberala perioden. Gång på gång gör vi oss dummare och mer maktlösa än vi hade behövt vara. Vi har billigt sålt bort vår chans att påverka. Obegripligt. Uppdatering 2020-01-12 23.48, efter omröstningen i Helsingborg: Nej-sidan vinner stort i Helsingborg. Sent på söndagskvällen visar det preliminära valresultatet en klar seger för nej-sidan i folkomröstningen. Valdeltagande var högt, 50 procent och 96,37 procent av helsingborgarna har röstat nej till en försäljning av Öresundskraft och 3,34 har röstat ja. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25885, "headline": "Björn Wiman: Hans lögner eldar under klimatkatastrofen i Australien", "summary": "Mediemogulen Rupert Murdoch är en av klimatförnekelsens värsta huvudmän. Men det är fler än fossilbaroner och mediemagnater som har tänt den nya världsbranden, skriver Björn Wiman.", "article": "Det bistra budskapet framfördes via ombud: ”Låt det inte råda något tvivel om att den tragedi som utspelar sig i Australien har sin grund i klimatförändringarna. Vi måste agera i enlighet med vetenskapen, ställa om den globala arbetskraften till förnybar energi och respektera vår planet som den unika och underbara plats den är. På så sätt har vi alla en framtid.” Orden kom från skådespelaren Russell Crowe – men det var hans kollega Jennifer Aniston som uttalade dem, när hon i hans ställe tackade för Golden globe-utmärkelsen i Los Angeles förra helgen. Själv var Crowe kvar hemma i Australien för att ta hand om sin egendom, som eldhärjats svårt av de bränder som rasar på kontinenten sedan några månader. I Crowes hemstat New South Wales har en av bokhandlarna satt upp en skylt vid ingången: ”Postapokalyptisk fiktion har flyttat till hyllan för aktuella samhällsfrågor.” Ytor stora som Sydkorea har brunnit ner, 2.300 hem har förstörts och så mycket som en miljard djur beräknas ha dött i bränderna. Läs mer: Bränderna rasar i Australien – men detta är bara början Det finns en dold twist i Russell Crowes uttalande på Golden globe-galan. Han prisades för sin roll i den verklighetsbaserade tv-serien ”The loudest voice”, där han gestaltade Roger Ailes, mannen som skapade den konservativa amerikanska tv-kanalen Fox News. Den har med sin starkt tendentiösa nyhetsförmedling blivit en av den organiserade klimatförnekelsens starkaste knutpunkter. Läs mer: David Wallace-Wells: Vår reaktion på bränderna är en moralisk skandal Fox News ägs och startades av den australiske mediemogulen Rupert Murdoch, som också figurerar i ”The loudest voice”. Men Murdochs imperium anses också stå som förlaga till tv-serien ”Succession”, som även den prisades på Golden globe-galan. Om den Murdochliknande mediemagnaten i serien sägs vid ett tillfälle: ”Han kan mycket väl vara den enskilda person som är mest ansvarig för denna planets död. Räknat i det antal människoliv som kommer att gå förlorade till följd av hans fnaskande för klimatförnekarna kan man med fog hävda att han är värre än Hitler.” Så långt fantasin. I verkligheten skrev den amerikanske klimatforskaren Michael E Mann i veckan: ”Om det finns en större skurk på denna jord än Rupert Murdoch skulle jag bra gärna vilja veta vem det är.” Mann syftade bland annat på det faktum att Murdoch genom sitt bolag News Corp även äger en stor del av Australiens mediemarknad, där hans tidningar och tv-kanaler pumpar ut falska nyheter med klimatförnekande budskap. Syftet är att skydda landets konservativa regering och undergräva sambandet mellan klimatförändringarna och de allt längre och allvarligare säsongerna för vildmarksbränder, som den pågående katastrofen är ett exempel på. En av Rupert Murdochs chefer på News Corp kallade i ett läckt mejl nyligen denna desinformativa nyhetsförmedling för ”farlig” och ”oansvarig”. Bland annat har kolumnister och ledarsidor i Murdochs tidningar systematiskt försvarat Australiens klimatskeptiska premiärminister Scott Morrison och hånat dem som kritiserat honom. Den senaste veckan har man bland annat spridit den falska och helt felaktiga nyheten att det skulle vara uppåt 200 pyromaner som ligger bakom bränderna i Australien. Via botar och trollkonton på sociala medier har denna och liknande lögner blivit del i en desinformationskampanj, som fått stor spridning bland annat via den amerikanske presidentens son Donald Trump Jr. För allt detta – och mycket annat som har gått snett i den globala utvecklingen – har Rupert Murdoch ett ansvar. Men saken är dessvärre mer komplicerad än så. Den verkligt svåra frågan är förstås vilka som är de egentliga pyromanerna. Australien kallas ofta för kanariefågeln i gruvan när det gäller klimatförändringarna – det är därifrån de första varslen kommer som förr eller senare kan komma att drabba oss alla. Stora barriärrevet, världens största system av korallrev, är i stort sett redan förlorat och den enorma förödelsen efter de senaste månadernas vildmarksbränder är bara en försmak av kommande klimatbaserade kriser. Det vi ser i Australien är hur framtiden spelas upp i realtid. Ingen annanstans på jorden hörs därför dissonansen mellan verklighet och politik heller tydligare än i Australien. Nationen är världens största kolexportör och ett av de länder som har gjort mest för att sinka och obstruera de internationella klimatförhandlingarna, bland annat senast under FN:s klimattoppmöte i Madrid. Australien släpar inte bara fötterna efter sig – landet sätter effektivt klackarna i marken. Richard Flanagan: Bränderna kan bli klimatkrisens Tjernobyl ”Den största tragedin i dag är den uteblivna insikten om tragedin”, skrev den australiske etikprofessorn Clive Hamilton i sin bok ”Den trotsiga jorden” som kom för några år sedan. Det är inte mindre sant i dag. De flesta väljer alltjämt att vifta bort klimatforskarnas varningar som störande irritationsmoment. Det må ha varit fossilföretagen som uppfann klimatförnekarnas desinformation och mediemoguler som Rupert Murdoch som kolporterade dem, men det finns inget som har tvingat oss medborgare att acceptera lögnerna. ”Tvivlets frön har såtts i bördig jord”, skriver Clive Hamilton. Men bränderna blir svåra att vifta bort i längden. Australiens premiärminister Scott Morrison blev vald tack vare fossilindustrins pengar och Murdochmediernas stöd, men han kan också bli den första politiska ledare som faller på klimatfrågan. Han lär i så fall inte bli den sista. Situationen påminner, som flera har påpekat, om läget i Sovjetunionen i samband med kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl, då de styrande avslöjades i sin ömkliga maktlöshet, lögnerna blev ohållbara och verkligheten kom ikapp inte bara dem utan också hela omvärlden. Man hör ibland uppfattningen att Australien får skylla sig självt efter sin dödsföraktande klimatpolitik. Men det är fler än fossilbaroner och mediemoguler som har tänt den nya världsbranden – och ännu fler som kommer att få lida av dess effekter. I dag är vi alla australier. Läs fler av Björn Wimans krönikor om klimatkrisen – och om boken ”Sent på jorden. 33 tankar om världens största nyhet”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25891, "headline": "Erik Haag och Lotta Lundgren testar att leva klimatneutralt i ny framtidsserie", "summary": "Erik Haag och Lotta Lundgren är tillbaka i tv-rutan. Den 15 januari har ”Rapport från 2050” premiär. Paret testar i SVT-serien på hur vardagslivet kan se ut i ett framtida, klimatneutralt, Sverige.", "article": "I Haag och Lundgrens tidigare tv-serie ”Bye bye Sverige” (2017) fick tittarna följa med duon på en tidsresa som följde svenska emigranter under den stora utvandringen till USA. Programledarna har också ätit sig igenom en rad olika epoker i ”Historieätarna” (2012). I nya ”Rapport från 2050” byter Haag och Lundgren fokus, från dåtid till framtid. De undersöker hur det är att leva i ett framtida Sverige som klarat Parisavtalets löfte om nollutsläpp till år 2050. – Det hade varit enklare att göra ett deppigt och sorgligt program om klimathotet. I stället valde vi att skildra hur Sverige kan tänkas se ut efter den klimatomställning vi står inför, förklarar Lotta Lundgren. Men hur ser egentligen vardagslivet ut i en framtid där vi inte förstör vårt klimat? I ett utsläppsneutralt Sverige får varje svensk släppa ut strax under ett ton koldioxid om året. En sänkning med hela nio ton jämfört med dagens nivåer. I serien har den populära tv-duon – precis som i sina tidigare program – tagit hjälp av en rad forskare och experter. Men i ”Rapport från 2050” har det varit lite klurigare än tidigare, påpekar Haag. – När vi exempelvis gjort ett program om 1500-talet så har ju forskarna vetat en hel del om ämnet, men det går liksom inte att säga med säkerhet hur vi kommer att leva i framtiden. Forskarna får i stället berätta vad som kan tänkas ske utifrån det vi vet i dag. Haag beskriver hur det skapades en intressant dynamik i ”Rapport från 2050” eftersom forskarna ibland motsade varandra i synen på människans framtida livsstil och konsumtionsvanor. Deras teorier testades därpå av programledarduon. – Det brukar bli bra när vi använder oss själva som försökskaniner. Vi tar en kula för laget för att se hur det är att leva på ett visst sätt, säger Erik Haag och utvecklar: – Både våra tidigare program om historien och nu om framtiden har gett oss en lite ny bild av vår egen tid. Vi kan se mönster som vi kanske inte sett förut. Exempelvis hur mycket kläder vi köper numera, i snitt ett plagg i veckan. Dessutom eldar vi upp oerhörda mängder kläder som inte blir sålda under reorna. I ”Rapport från 2050” är konsekvenserna av vårt väldiga överflöd tydliga. Erik Haag och Lotta Lundgren hoppas kunna teckna en bild av hur Sverige kan komma att se ut efter klimatomställningen. Ambitionen är att göra det abstrakta mer greppbart. Inte minst för barnen som kommer att leva under den tid som programserien undersöker. – Våra egna barn är med rätta väldigt oroade, men också engagerade, betonar Lotta Lundgren. – Många av dem ser mörkt på framtiden, eller ser ingen alls. Men det här programmet visar att det faktiskt går alldeles utmärkt att leva i ett utsläppsneutralt Sverige. Vilka är de största skillnaderna mellan Sverige år 2020 och ett klimatneutralt Sverige år 2050? – Vi lever då på mindre boyta, äter mer vegetariskt, reser inte lika långt eller lika ofta, framför allt inte med flyg. Vi jobbar betydligt mindre, konsumerar inte slit-och-slängvaror över huvud taget och äger ingen bil om vi bor i stan, slår Erik Haag fast. I programmets första avsnitt undersöks just framtidens resande. Erik Haag och Lotta Lundgren får då veta att Sveriges alla bilar står parkerade under 97 procent av dygnets timmar. Antalet bilar skulle därför kunna minska med 90 procent om samtliga fordon ständigt rullade. För tillfället finns det fem miljoner bilar i landet, utspridda över befolkningen på tio miljoner. År 2050 kan en egen bil potentiellt vara ett privilegium endast för de som bor på landet. Just bilen är samtidigt något som Erik Haag hade haft vissa problem med att klara sig utan. – Det hade varit en stor förändring för mig eftersom jag är så van att ha en bil. Det är som min lilla handväska där jag har allt som behövs. Om jag har tid över kan jag parkera någonstans och kanske sova middag en stund. Jag är liksom uppvuxen i en kultur som hyllar det här med att trampa på gasen och köra i väg ett tag om livet är lite jobbigt. – Så det är svårt för mig att tänka att jag i framtiden med en app ska boka en självkörande bil som hämtar mig. Man bränner inte i väg som i slutscenen av ”Thelma & Louise” direkt. Har ni fått några nya insikter genom att göra det här programmet? – Ja. Jag är inte längre säker på att den livsstil vi har i dag är vägen till lycka. Det här med att du har ett jättestort lån på banken och jobbar och jobbar för att ha råd med utlandsresan och att ständigt kunna köpa nya saker. Jag tror att det är ganska stressande. Alla människor verkar ju helt ärligt inte må toppen i dag, säger Lotta Lundgren och fortsätter: – Vi lever bara som en slags form av konsumenter. Det är knappt hållbart varken på det mänskliga eller personliga planet. Vad kan den som vill leva lite mer hållbart göra redan nu? – Det känns jobbigt att vara programledare och nyfrälst och sedan berätta för resten av befolkningen hur de ska leva, svarar Lotta Lundgren eftertänksamt. – Jag har verkligen inte tillhört de som släpper ut minst eller levt på det rimligaste sättet tidigare. Men jag hoppas att de som tittar på programmet får tips och därefter kan dra sina egna slutsatser. När ni tänker på klimatets framtid, hur föreställer ni er den då? – Vi kan ju se tillbaka på andra stora omställningar som Sverige har varit med om. Hur vi gick från vänster- till högertrafik, från ingen rösträtt till allmän rösträtt. Lag på bilbälten och restriktioner kring rökning. Jag tror att när Sverige bestämmer sig att ställa om för klimatet så har vi goda förutsättningar att klara det på grund av att människor både är intresserade och inställda på att samarbeta, säger Erik Haag. Lotta Lundgren instämmer. – Man märker ju på barnen hur de förändras. De vill inte flyga långa resor och ber om mer och mer vegetarisk mat. De vill heller inte köpa nya kläder. Då får man helt enkelt lösa det på andra sätt. – Och det är ju ganska kul, understryker hon. \"Rapport från 2050\" Premiär: 15 januari i SVT Programmet sänds i fyra avsnitt och produceras av Nexiko för SVT. Producenter för serien är Karin af Klintberg och Carl Tofft. Erik Haag och Lotta Lundgren har tillsammans tidigare gjort SVT-serierna: ”Landet brunsås”, ”Historieätarna”, ”Tusen år till julafton” (2015 års julkalender) och ”Bye bye Sverige”. Duon var också julvärdar i SVT 2017. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25899, "headline": "Viktor Sjenderovitj: Den ryska staten är monstruös, men satiren är storslagen", "summary": "Viktor Sjenderovitj vet hur man irriterar folk. Inte bara makthavarna i Kreml. Han gör även vanliga ryssar rasande. – En satiriker ska vara tuffast mot sina egna. Inte mot grannarna, säger Sjenderovitj i en DN-intervju. Rysslands mest kända komiker uppträder i Stockholm den 17 januari.", "article": "Vi sitter på franskt crêperie i norra Moskva och dricker havtornsté. Platsen är charmfull och trivsam, liksom Viktor Sjenderovitj själv. Det är svårt att tro att mannen som sitter framför mig är känd som en av Rysslands elakaste satiriker. Sjenderovitj är älskvärd på ett sätt som är typiskt för äldre, infödda Moskvabor. Han talar mycket, men är också oerhört uppmärksam på den som ställer frågor. I motsats till många ryska män i hans ålder och position tycker han om att lyssna. – Satir, säger han, kan man bara skriva om sig själv. Det visste redan Jonathan Swift. Sjenderovitj är en av Rysslands mest kända komiker och satiriker. Sin position i offentligheten fick han på 1990-talet, då han var manusförfattare till serien ”Kukly” (Dockor) där huvudrollerna spelades av vaxdockor. Konceptet hade köpts av den franska serien ”Les guignols”. ”Kukly” gjorde narr av beslutsfattarna på bästa sändningstid och var djupt avskydd i Kreml. Men Rysslands första president Boris Jeltsin hade som princip att aldrig röra det fria ordet. Hans efterföljare Vladimir Putin, som kom till makten år 2000, hade andra principer. Redan 2001 lät han det statliga gasbolaget Gazprom ta över NTV, den oberoende tv-kanalen som sände ”Kukly”. Följande år lades showen ned. – Tonen i Kukly på 1990-talet var betydligt mjukare än i dag. Sedan dess har jag blivit hårdare och mer kompromisslös i min satir. Det är naturligt. Det sades att efter Auschwitz kan man inte längre skriva dikter. Jag kan inte skämta som jag gjorde förr efter gisslandramat i Beslan år 2004 (där 385 personer dog), säger Viktor Sjenderovitj. Han drar paralleller till hur en läkare behandlar sin patient. – Läkeprocessen börjar med en diagnos. Denna diagnos kanske inte uppskattas av den sjuka. Men ibland behöver man en örfil för att vakna. Att örfila upp det ryska samhället är Viktor Sjenderovitjs profession sedan decennier tillbaka. Med jämna mellanrum har han ställt till med skandaler. Udden i hans texter är konsekvent riktad dels mot makthavarna, dels mot den ryska allmänhetens käraste mytbildningar. Till dem hör uppfattningen om Sovjetunionens roll i andra världskriget. År 2014 jämförde han i ett blogginlägg på Echo Moskvys hemsida den ryska konståkerskan Julia Lipnitskaja med den tyska kulstötaren Hans Woellke. Lipnitskaja tog hem lagguld åt Ryssland i Sotji-OS 2014, Woellke vann guld i Berlin-OS 1936. – Jag påminde om OS i Berlin 1936 och de tyska idrottssegrarna, att vi vet priset för dem: Andra världskriget. En enorm statlig propagandakampanj släpptes lös mot mig och jag förstod inte varför – jag hade ju skrivit liknande saker förut. Jag fattade det först när Krimannekteringen var ett faktum några månader senare, säger Sjenderovitj. Jag frågar honom varför han ofta återkommer till just den parallell som gör inte bara Kreml, utan även vanliga ryssar rasande: Att jämföra dagens Ryssland med 1930-talets Tyskland. – Det som pågår i dagens Ryssland ska inte jämföras med sovjetsamhället. Det var mycket cyniskt, men då hade man inga illusioner. En mer exakt parallell är Tyskland på 1930-talet, som också karaktäriserades av en stark tro på en illusion, på sin ledare och sin egen överlägsenhet. Det är en väldigt uppriktig tro. Ju uppriktigare, desto farligare, säger Sjenderovitj. Den här sortens paralleller gör folk så rasande att de glömmer vad diskussionen egentligen handlar om. – Och kriget som Ryssland för i Donbass? Är det inte känsligt? Jag tycker att min kompromisslöshet är helt adekvat. Ryssland befinner sig i djupaste dvala vad kriget i Ukraina beträffar. Men det uppfattas inte som en dvala utan som att vi håller på att resa oss. Allt grundar sig på illusioner och det kostar både grannarna och oss själva väldigt mycket. När samhället befinner sig i en viss fas så kan man tala med små bokstäver. Men när väldigt mycket står på spel måste man välja en annan ton, säger Sjenderovitj. I en av sina senaste böcker ”Blokada mozga” eller ”Hjärnblockering” (vars första upplaga makulerades av tryckeriet efter att tryckerichefen hade läst boken) skriver Sjenderovitj en satirisk dikt om det ryska folket. Den heter ”Indianerna” och handlar om ett folk som går med på att förlora sin frihet, sitt land och sin självbestämmanderätt så länge de får värdelösa glaspärlor och eldvatten (det vill säga sprit). ”Aldrig har de tråkigt. Ibland har de Eurovision, ibland krig, ibland olympiska spel, medan resten av världen smider ränker mot dem”, skriver Sjenderovitj. – Jag har tillägnat dikten den ryska emigrantförfattaren Jevgenij Zamjatin. Han var en stor satiriker och en föregångare till Aldous Huxely och George Orwell. Att skriva i den här traditionen är ingenting nytt, och det är heller inte specifikt ryskt. Det är bara det att ryska författare har väldigt mycket material – vi har en stor civilisation, vi har vetenskap, konst, litteratur och kultur, men den politiska utvecklingen stampar på stället. Därför är social rättvisa tyngdpunkten i vår litteratur. Det började redan med Gogol. Den ryska staten är monstruös, men satiren är storslagen. Att skriva nedlåtande om sitt eget folk är tillåtet, enligt Sjenderovitj. Men bara om man talar om sitt eget folk. – Man kan bara använda satir mot sig själv. Satir mot andra är propaganda. Att göra narr av sina grannar är xenofobi. Jag är medborgare i det här landet och jag har rätt att säga mycket tuffa saker om Ryssland. Mer än ni kan säga. Ni hindras av en viss artighetskänsla. Av den här anledningen är Sjenderovitj inte intresserad av att lämna Ryssland. – Jag har blivit inbjuden till att flytta till Ukraina och Israel för att jobba där. Men där är jag en gäst, som saknar rätt att vara tuff. Det kan jag bara vara i mitt eget land. Ibland svarar det egna landet med omfattande smutskastningskampanjer. År 2014 hängdes ett gigantiskt plakat ut över en fasad vid Novyj Arbat, en av Moskvas mest centrala gator, med bilder på bland annat Sjenderovitj, musikern Andrej Makarevitj och författarna Ljudmila Ulitskaja och Dmitrij Bykov. De anklagades för att ta emot pengar från utlandet. Kriget i Ukraina pågick för fullt och alla som hängdes ut på plakatet hade kritiserat den ryska invasionen av Krim. – De ville pressa mig, istället upphöjde de mig. Det är en heder för mig att bli placerad i samma lag som Ulitskaja och de andra, säger Sjenderovitj. Samma år hotades han fysiskt och var undantagsvis tvungen att ta till extra försiktighetsåtgärder. Nu lever han igen som vanligt. – Jag har ingen bil och rör mig till fots på stan utan säkerhetsvakt. Och tro mig – jag får leenden och handskakningar vart jag än går. Det är ytterst sällan jag möter fientlighet. Det är på nätet som trollen kommer flygande och skriver tarvligheter. I början försökte jag föra dialog med dem, sedan förstod jag att de inte är människor utan en funktion. Att bli utsatt för smutskastningskampanjer är ändå ett litet pris att betala, säger Sjenderovitj – åtminstone i historisk jämförelse. – Jag känner många dissidenter som har suttit i läger. Mig försökte makthavarna komma åt via plånboken. Jag tjänar mindre nu eftersom jag inte längre får jobba på tv. Men jag betalar ett lågt pris i jämförelse med många andra. Sjenderovitj är övertygad om att ”Kukly” inte blir historiens sista stora ryska politiska satirshow. – En dag kommer en annan show, som någon annan kommer att göra. Då vet vi att förändringen verkligen har skett. Ryssland kan vara demokrati som vilket annat land som helst. Det kommer att kräva mycket jobb, vi har en hel generation som bara känner till Putin. Men det är bara något som måste göras. Det finns ingen sådan tradition att just vi ska vara odemokratiska. Den 17 januari uppträder Viktor Sjenderovitj på Eric Ericsonhallen i Stockholm. Showen är på ryska och kommer inte att textas. Viktor Sjenderovitj Född: Den 15 augusti 1958 i Moskva (61 år) Bakgrund: Sjenderovitj är utbildad regissör vid Moskva statliga institut för kultur. Mellan 1995 och 2001 var han manusförfattare för den satiriska tv-showen ”Kukly”, ett av de populäraste programmen i Ryssland, på den oberoende kanalen NTV. Han ledde också programmet Itogo på samma kanal. Sjenderovitj har gett ut över 40 böcker och uppträder regelbundet med texter och monologer både i Ryssland och utomlands. Han har också ett eget program, ”Sjenderovitj kak est”, på den oberoende tv-kanalen Dozjd. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25916, "headline": "David Wallace-Wells: Vår reaktion på bränderna i Australien är en moralisk skandal", "summary": "I månader betraktades bränderna i Australien som en skrämmande, men knappast ödesdiger lokal nyhet. David Wallace-Wells befarar att vår empati med klimatkatastrofens globala offer håller på att gå upp i rök.", "article": "Just nu, efter ett år då människor äntligen tycks ha vaknat upp och börjat inse det dramatiska hotet från den globala uppvärmningen har en ofattbart fasansfull klimatkatastrof utvecklats under närmare två månaders tid i utkanterna av en hypermodern megastad i den utvecklade världen – och den övriga världen tycktes länge nätt och jämnt bry sig. Bränderna i New South Wales som har pågått sedan i september, har förött mer än 60.000 kvadratkilometer och är fortfarande nästan helt utom kontroll för de frivilliga brandkårsstyrkor som satts in för att hejda dem. Den 12 november utfärdade Sydneyregionen en unik katastrofvarning; det är nu åtta veckor sedan och lågorna kommer nästan säkert att härja ännu i slutet av januari, först då kan riktiga regn börja falla. Bränderna kan förstås pågå längre än så, delvis på grund av de rekordartade värmeböljor som på en gång plågar landet (som egentligen är en hel kontinent, i Australien som helhet låg genomsnittstemperaturen i början av december på 38 grader) och förstör det marina livet i den omgivande oceanen. ”På land är Australiens stigande hetta apokalyptisk”, skrev tidningen Straits Times i Singapore. ”I oceanen är det ännu värre.” Läs mer: David Wallace-Wells: ”Vi har makten att göra något åt klimatkrisen” Den rökmängd som omslutit centrala Sydney har redan tiofalt överskridit de halter som det anses säkert att inandas. Den utlöser brandvarnare inomhus och har tvingat stadens färjetrafik att ställa in turer eftersom båtarna inte kunnat navigera i smogen. Även Melbourne, över 80 mil därifrån, har kvävts av rök, och glaciärerna ända borta på Nya Zeeland har ändrat färg på grund av nedfallet. En tidig rapport om att koalan ”i praktiken utrotats” har visat sig vara felaktig, men en senare undersökning har kommit fram till att 480 miljoner djur dött på grund av bushbränderna. Och eftersom växter innehåller kol som frigörs när det brinner kommer eldsvådorna i New South Wales när de väl slocknat att ha fördubblat Australiens sammanlagda utsläpp av koldioxid under ett år – eller mer ändå. Man kan välja nästan vilken dag som helst från de senaste månaderna och förskräckas över de bilder man fått se, men det var något med flödet i sociala medier på nyårsafton som föreföll mig särskilt illavarslande. Bilderna i sig är redan oroväckande välbekanta, man känner igen dem från skogsbränderna i Kalifornien 2017 och 2018. Men själva reaktionerna på det som nu visats från Australien – och alltså under en period som sträckt sig över månader – är åtminstone för mig nya på ett ganska obehagligt sätt. Bränderna i Kalifornien fångade världens uppmärksamhet, men de i Australien behandlades utanför landet fram till alldeles nyligen som en visserligen skrämmande, men knappast ödesdiger lokal nyhet. Vad beror skillnaden på? Här finns förstås alla de vanliga faktorerna – önskan att titta bort, att inte vilja ta in de mest skrämmande tendenserna i samtiden och vad de förebådar för vår framtid, kortsynta medier som drar sig för att bevaka klimatkatastrofer, åtminstone just som klimatkatastrofer, samt de förnekande krafter som nu tycks ha förkroppsligats av den australiske premiärministern Scott Morrison (som valdes på en kampanj riktad mot klimatengagemang och som glatt tog långsemester i Hawaii medan hans land brann) lika mycket som av Donald Trump eller Jair Bolsonaro. Men ytterligare två förklaringar infinner sig osökt, ingen av dem särskilt uppmuntrande. Den första är att själva varaktigheten i den pågående klimatrysaren gör att vi kan normalisera den trots att den fortsätter att växa – plåga, angripa och skrämma oss. Nästan alla skador i skogsbranden Camp Fire i Paradise, Kalifornien, åstadkoms under loppet av fyra timmar, och den korta tiden kan ha varit lika viktig för vår kollektiva skräck som den hastighet elden spreds med. Om den varat längre, även med samma intensitet, skulle vi kanske ha vant oss även då som vid ett slags katastrofens vita brus, hur svårt det än kan vara att föreställa sig. En sådan hypotes är förstås så mycket mer oroande som klimatförändringarna oundvikligen kommer att sprida just den här sortens fasor under kommande decennier. Läs mer: Björn Wiman: ”David Wallace-Wells bok ”The uninhabitable earth” är suveränt gestaltad” I dag finns det olika sorters naturkatastrofer, som torka, som vi vet kan bestå i månader, eller till och med i åratal, och som trots att de borde påkalla vår uppmärksamhet sällan gör det. Till den kategorin kan man räkna in de översvämningar som drabbade den amerikanska Mellanvästern i våras – de pågick i flera månader på sina håll och förhindrade bönderna från att plantera grödor på 7,5 miljoner hektar. Men att fullt ut fatta en översvämning som just en bestående, månadslång katastrof är en sak, hur otänkbar den än skulle ha förefallit för medelamerikanen för bara fem eller tio år sedan. Att börja se skogsbrandssäsongen som ett ständigt hot är också en skrämmande tillvänjning, även om man i Kalifornien nu gör just det. Men att uppfatta markbränder i sig – som kan spridas i över 100 kilometer i timmen och ge upphov till egna vädersystem med blixtnedslag miltals bort från själva elden och som vållar nya bränder – inte som en plötslig katastrof utan som ett halvt permanent, pågående tillstånd förefaller mig vara en helt ny nivå av tillvänjning. Och ändå är det dit vi nu kommit. Den andra förklaringen är möjligen ännu mer oroande. Om man för sex månader sedan hade sagt mig att en klimatkatastrof som denna skulle drabba en plats som Australien skulle jag kanske inte precis ha väntat mig en heltäckande, global bevakning – att se Sydneys operahus mot en spöklik bakgrund av orange rök ger måhända spektakulära bilder men är ändå inte fullt så lockande för sociala medier som att se Kardashians evakuera sin dal på Instagram – men jag hade väntat mig betydligt mer än det vi hittills sett. Och inte på grund av någon högstämd tilltro till medierna, eller till allmänhetens intresse för uppskakande historier som denna – utan av ett betydligt bistrare skäl: i decennier har vi i USA och Västeuropa ägnat betydligt större uppmärksamhet åt klimatrelaterade olyckor som i begränsad skala drabbat Väst än vi någonsin ägnar dem som så dramatiskt hemsöker Asien och det globala Södern. En så diskriminerande hållning i reaktionerna är moraliskt skandalös, klimatförändringarna drabbar redan i dag utvecklingsländerna på ett sätt som knappast någon i det rika Väst skulle anse acceptabelt – om de bara tillät sig själva att se det. Men det är också en inställning som visat sig djupt inrotad, och jag hade just därför väntat mig att det oerhörda som nu drabbat Australien, en i huvudsak vit, engelskspråkig tidigare koloni, numera del av Första världen om också långt borta, skulle väcka sympati och empati bland miljontals i USA och Europa. Läs mer: Bränderna har chockat invånarna: ”Elden lät som ett godståg” Dessvärre har världens reaktion på bushbränderna visat på det närmast motsatta: inga band av lojalitet, inte ens av stammässig samhörighet, tycks vara starka nog för att vi inte ska bortse från dem om det gör att vi kan uppfatta lidandet på andra håll i världen som försumbart för våra egna liv. Dessa bränder är förstås bara en katastrof, och planeten har många liknande prövningar framför sig. Men det skulle höra till de mest perverst groteska följderna av klimatförändringarna om de kom att göra slut på den här typen av globalt diskriminerande blick – men inte för att ersätta den med en känsla av en allt omfattande humanitet, utan med en ordning där empatins cirklar ständigt krymper.  Översättning från engelska: Lars Linder  David Wallace-Wells David Wallace-Wells är amerikansk journalist och författare med fokus på klimatkatastrofen. Hans bok ”Den obeboeliga jorden” kom ut på svenska hösten 2019 på Albert Bonniers förlag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25918, "headline": "Södra teaterns vd: Flytta Zlatanstatyn till Mosebacke", "summary": "Zlatanstatyn vid Stadiontorget i Malmö har den senaste tiden vandaliserats gång efter gång. Nu uppmanar Södra teaterns vd Samuel Laulajainen politikerna att flytta statyn till Mosebacketerrassen i Stockholm.", "article": "– Det hade varit en stor ära att ge statyn av en av Sveriges största fotbollsspelare ett nytt hem. Vi tror att han hade passat perfekt i vår miljö, säger Samuel Laulajainen i ett pressmeddelande. Statyn av Zlatan Ibrahimovic har förstörts flera gånger. Detta efter att fotbollsikonen – född och uppvuxen i Malmö och tidigare spelare i Malmö FF – köpt in sig i allsvenska konkurrenten Hammarby IF. Tidigare i december vandaliserades statyn och näsan kapades bort. Senast under natten mot söndagen vältes också statyn efter att fötterna sågades av, vilket har lett till att skulptören Peter Lindes verk nu fraktats bort från platsen för reparation. Nu erbjuds Zlatanstatyn ett nytt hem: på Mosebacketerrassen i hjärtat av Södermalm i Stockholm. Där skulle den bli granne med bysten av August Strindberg. – Vi erbjuder ett nytt hem till Zlatanstatyn på anrika Mosebacketerrassen där han kan stå och blicka ut över Stockholm tillsammans med August Strindberg, säger Samuel Laulajainen, vd Södra teatern. Uppmaningen att flytta statyn delades på Södra teaterns Facebooksida på måndagskvällen och har fått en hel del reaktioner. – Med Mosebacketerrassen har vi en unik plats och möjlighet som inte många andra aktörer kan erbjuda. Vi hoppas nu att politikerna i Malmö tycker likadant, så ser vi till att Zlatanstatyn får ett nytt hem, säger Samuel Laulajainen. ”Beslut om placering tas efter februari”, skrev Frida Trollmyr (S), kommunalråd i Malmö för kultur och fritid, till Sportbladet i en kommentar efter att statyn togs bort från Stadiontorget i Malmö. Läs mer: Zlatan vill inte prata om vandaliserade statyn Zlatans magiska spark – första statyidén fick nobben ", "article_category": "culture"}
{"id": 25920, "headline": "Johan Croneman: Traditionellt stjärnporträtt om Whitney Houstons tragedi", "summary": "Nick Broomfields dokumentär ”Can I be me” (SVT) är förbluffande traditionell. Alla tycks känna sig som hemma i framgången – utom Whitney Houston själv. Det påminner mest om ännu en promotionfilm.", "article": "Nick Broomfield (i dag 71 år) var under 80- och 90-talet en av samtidens mest kända och ökända dokumentärfilmare. Hans stil, inte sällan med honom själv i centrum, blev kontroversiell och kritiserad, men också livligt kopierad: Michael Moore och Louis Theroux är två av dem som anses starkt påverkade av Broomfields stil. Inte sällan stod Broomfield mitt i bild med en ljudbom i handen när han skötte sina intervjuer – flera av hans filmer blir en slags metaprodukter och handlar lika mycket om mödan med att göra film som att verkligen göra film. En del av hans dokumentärer är glimrande, som till exempel ”Lily Tomlin”, ”Tracking down Maggie” (om Margaret Thatcher), ”Heidi Fleiss” med flera. Hans musikdokumentärer ”Kurt & Courtney” (1998) och ”Biggie & Tupac” (2002) blev både omdiskuterade och ifrågasatta; hans porträtt av Courtney Love var brutalt och han påstod dessutom att Kurt Cobain mördades och att Courtney Love kan ha varit den som beställde mordet. I går kväll sände SVT hans och österrikaren Rudi Dolezals dokumentär om Whitney Houston, ”Can I be me”, och det är kanske en av Nick Broomfields mest traditionella filmer någonsin. Broomfield och Dolezal berättar Whitney Houstons historia, rakt upp och ner, till sin hjälp har de påstått ”aldrig tidigare visade backstagebilder”, det finns några ögonblick som brinner till – ja förutom Whitney Houstons grymma öde i sig – men de stunderna är sällsynta. Det är visserligen tragiskt från första rutan till den sista, särskilt när det stupar brant utför för Whitney Houston, alla ser men ingen kan, och ingen vill, egentligen på allvar bryta in. Det kan vara rent stötande när man man hör förmögna och framgångsrika människor säga att ”rikedom och berömmelse har aldrig gjort någon lycklig” – när Whitney Houston säger det någonstans i en intervju i mitten av filmen har man inga problem med att tro på henne. Hon pressas hårt och målmedvetet av sina föräldrar, särskilt sin gospelsjungande mamma, och skivbolaget med dess pr-maskineri vill förpacka och lansera henne som en svart popsångerska för en stor vit publik. Och det lyckas över förväntan. Hon säljer mer än 25 miljoner av sitt debutalbum, det börjar snurra rejält, och det slutar aldrig snurra. Alla tycks känna sig som hemma i framgången – utom Whitney Houston. Vem som helst hade blivit förvirrad av bara farten, och Whitney Houston har tidigt använt droger, hon kunde till slut inte leva utan. Världens äldsta, och mest trafikerade, återvändsgränd. Filmen har tidvis fokus på triangeldramat som utvecklas mellan Whitney Houston, hennes vän/assistent/manager Robyn Crawford och äkta mannen/musikern Bobby Brown, men riktigt nära kommer aldrig Broomfield/Dolezal. De letar sig fram till en bekräftelse att Robyn och Whitney hade ett kärleksförhållande under flera årtionden, och att det kunde komma till handgripligheter mellan Robyn och Bobby Brown när de tävlade och konkurrerade om kvinnan de bägge älskade. Men lika ofta tappar filmen detta fokus – snabbt kastar man in ännu en vän, ännu en musiker, ännu en släkting som ska ge sin syn på saken, ge sin version av varför det gick som det gick, berätta sitt mest privata ögonblick med Whitney, världsstjärnan, och peka finger mot några (andra) som varit extra skyldiga till hennes för tidiga död. Det känns mycket sällan som en genuin Nick Broomfieldproduktion, oftare som ett fett beställningsverk till vilket man har serverat och servat Nick Broomfield och Rudi Dolezal med rätt slags bilder – även de aldrig tidigare visade: Det känns riggat, allting, mer promotion än dokumentärfilm, och som sagt, mindre Nick Broomfield än på mycket länge. Läs fler krönikor och andra texter av Johan Croneman ", "article_category": "culture"}
{"id": 25923, "headline": "Stellan Skarsgård vann en Golden Globe", "summary": "Nattens stora Golden Globe-gala i Los Angeles fick en svensk vinnare. Stellan Skarsgård prisades för sin insats i tv-serien ”Chernobyl”. – Jag skulle kunna tänka mig att vinna fler såna här, säger han efter att ha fått sin statyett.", "article": "När nattens glittriga gala inleddes hade två svenskar vinstchans. Och när en av de första kategorierna lästes upp var det ett svenskt namn som ropades ut: Stellan Skarsgård, som vann för sin insats i HBO-succén ”Chernobyl” – en serie som senare även vann pris som bästa miniserie. – Det känns så bra att … att jag skulle kunna tänka mig att vinna fler såna här priser, sade Skarsgård på en presskonferens direkt efter utdelningen. Det känns fantastiskt. Jag hoppas det (festen) håller på ett bra tag till! Skarsgård upprepade med priset sin son Alexander Skarsgårds seger från i fjol. Han fick då en Golden Globe för sin insats i miniserien ”Big little lies”. – Jag följer i min sons fotspår nu. Till slut, sade Skarsgård den äldre. Första svensk att nämnas under galan var dock Greta Thunberg. Den brittiske komikern Ricky Gervais inledde glitterfesten med en uppmaning till alla pristagare: – Om du vinner i kväll, använd inte ditt tacktal som en plattform för att hålla ett politiskt tal. Du är inte i någon som helst position att undervisa allmänheten om någonting. Du vet ingenting om den verkliga världen. De flesta av er tillbringade mindre tid i skolan än vad Greta Thunberg har gjort, sade Gervais, som under sina fyra tidigare tillfällen som värd har delat ut flera rallarsvingar mot Hollywood. Han ville därför att alla stjärnorna som samlats i Beverly Hills hotel skulle slappna av lite. – Låt oss avsluta med en stor smäll, låt oss skratta åt oss själva. Senare under galan hade även svenske låtskrivaren Ilya Salmanzadeh chans på en statyett, då för låten ”Spirit” i filmen ”Lejonkungen”. Svensken fick dock i stället se Elton John och Bernie Taupin ta hem det priset för ”I'm gonna love me again” i filmen ”Rocketman”. På filmsidan blev Quentin Tarantinos ”Once upon a time in Hollywood” en av kvällens stora vinnare. Regissören själv vann pris för bästa manus, medan filmen tog hem priset för bästa komedi eller musikal. Brad Pitt tog hem priset för bästa biroll i samma film. – Jag måste tacka min ”partner in crime”, LDC, sade Pitt och syftade på motspelaren Leonardo DiCaprio. Jag hade inte varit här utan dig. Men jag hade delat med mig av den där flotten, fortsatte Pitt, med en blinkning mot DiCaprio-filmen ”Titanic”. René Zellweger och Awkwafina blev bästa skådespelerska, i drama respektive komediklasen för ”Judy” och ”The farewell”. På herrsidan hette de pristagarna Joaquin Phoenix (”Joker”) och Taron Egerton (”Rocketman”). Största skrällen var kanske att Sam Mendes krigsdrama ”1917” tog hem pris för såväl bästa drama som bästa regissör. Den filmen har nu klättrat upp som en av huvudfavoriterna inför årets Oscarsgala. – Herregud, det var en stor överraskning. Kan jag bara få säga att det inte finns en enda regissör i det här rummet, inte en enda i hela världen, som inte står i skuggan av Martin Scorsese?, sade Mendes i sitt tacktal för bästa regissör, ett tal som gick över till en hyllning till en av hans mednominerade i kategorin. Noah Baumbachs ”Marriage story”, som hade flest nomineringar inför galan, blev därmed den stora förloraren med bara ett pris, till Laura Dern för bästa biroll. Det var också det enda filmpris som Netflix fick under galan. Strömningstjänsten hade även stora vinstförhoppningar för ”The Irishman” och ”The two popes”, som båda gick lottlösa från Beverly Hills hotel. Läs mer: Johan Renck: Allt jag gör från och med nu ska ha en mening ", "article_category": "culture"}
{"id": 25929, "headline": "Leonard Cohens ljus kommer in i sprickorna", "summary": "Tre år efter sin död är Leonard Cohen aktuell med både nytt album och en stor turnerande utställning. Författaren Klas Östergren åkte till Köpenhamn för att se ”A crack in everything” och slås av en förbisedd sida hos den store artisten – humorn.", "article": "Utställning ”A crack in everything” Kunstföreningen GL Strand & Nikolaj Kunsthal, Köpenhamn. Visas t o m 13 april. Bortgångna författares verk hamnar i ett eget limbo. Vissa författarskap kan vederfaras en spontan revival efter ett tag, andra blir föremål för mer överlagda återupplivningsförsök, i form av biografier och återutgivningar av de populäraste titlarna. Leonard Cohens kvarlåtenskap utgör ett undantag från denna tråkiga regel. Tre år efter sin död är han aktuell och närvarande; kanske inte främst som romanförfattare, men som poet och artist, med ett nytt album, och genom en stor utställning, som troligtvis kommer att vandra över världen i åratal framöver. ”A crack in everything” initierades av Musée d'art contemporain de Montréal, öppnade förra året och gick därefter till New York i USA och ska vidare till San Francisco. Dessförinnan finns den att se på närmare håll, i Köpenhamn, fram till i april nästa år. Ett tjugotal verk visas av lika många upphovsmän på Kunstföreningen GL Strand och Nikolaj Kunsthal. Till detta kommer sceniska evenemang, uppläsningar, konserter och filmvisningar som ska pågå hela vintern. Cohens efterlämnade verk behöver knappast några statligt subventionerade insatser för att hållas vid liv. Så vad kan en hedersbevisning tillföra? Förvånansvärt mycket, visar det sig. ”A crack in everything” är ett överraskande intressant spektakel. Den stora utställningen om David Bowie, som gick runt för några år sedan, var full av kläder och parafernalia; här väljer man en annan väg. Minimalisten Cohen lämnade väl inte så mycket pryttlar efter sig. Konstnärer och filmare har på olika sätt inspirerats att göra konst av konst, det vill säga tolkningar av texter, sånger och persona. Bidragen består av installationer och videoverk, en del raka hyllningar, men också collage av intervjuer och konsertupptagningar som man kan ta del av, nersjunken i en saccosäck. Andra bidrag är mer sofistikerade. Som den sydafrikanska Candice Breitz version av ”I’m your man”, albumet från 1988, som på sin tid innebar en framgång som breddade publiken och gjorde artisten mer eller mindre folkkär. Breitz version av albumet, in extenso, framförs av arton herrar, projicerade i naturlig storlek på varsin separat skärm, monterade på parad i ett stort rum, återgivna med våldsam visuell skärpa, i kontrast till den sång de presterar, som man kanske skulle kunna kalla mindre pregnant. Till det yttre är herrarna mycket olika, från skilda sociala sammanhang, men de är alla grånade, over the hill. Ett faktum som väcker ömhet inför deras bemödanden. Det handlar lika mycket om dem som om Cohen. Ett konstnärligt högriskprojekt. Hur lätt hade det inte kunnat slå över i cynisk ironi, eller patetisk överdrift, ett tarvligt utnyttjande av fåfäng ofullkomlighet. Men konstnären har inga sådana baktankar. Hennes infallsvinkel är snarare sociologisk, varje deltagare framställs respektfullt och värdigt, resultatet blir därför sällsamt gripande; en kör av gamla män, som gör lånade ord till sina egna, som i bön, enskild och gemensam; amatörer, i ordets rätta bemärkelse – det vill säga sådana som omfattar det de ägnar sig åt med kärlek, en passion som borde ha vissnat för längesedan – som envist håller fast vid drömmen om att få sina ord besvarade, bara en eller kanske ett par gånger till, innan det är för sent. Kanske kan man uppfatta det som att det aldrig är för sent, eller att den sjungna dikten, den ”rock poetry” som blivit gammal, nu gjort sitt definitiva genombrott på ålderdomshemmen. Ett annat verk som står ut från de övriga är den israeliske Ari Folmans interaktiva ”Depression chamber”. Titeln gör klart att här finns inte heller någon ironi eller annan form av spekulativ distans. Filmaren Folman berättar att han inspirerats av en äldre syster, som i sena tonåren blivit övergiven av en pojkvän och låst in sig på rummet i flera veckor och bakom fördragna gardiner spelat ”Songs of Leonard Cohen” på grammofonen, om och om igen. Medan familjen oroligt vakat över henne på andra sidan dörren. Efter en månad i totalt mörker kom hon ut, blek, mager och utmärglad. Flickan konstaterade kort att hon tänkte studera till läkare. Sagt och gjort. Krisen var över. Genomlevd. Eller genomlyssnad. Verket ”Depression chamber” kan bara upplevas av en person i taget. Man släpps in i ett litet, kolsvart utrymme och tar plats på en bekväm divan. Som i en terapisession. Dörren stängs. I taket ovanför ser man sitt eget ansikte projicerat. Låten ”Famous blue raincoat” spelas. Versfoten är stolpig amfibrack, tempot sederande, pulsen på femtio stavelser i minuten. Och någonting märkligt framträder. I det kompakta mörkret lyser textrader ur sången, från alla håll och kanter, fragment som strax faller sönder, övergår i små stiliserade figurer som rör sig, uppåt, inåt, till ett blickfång där allt samlas till någon sorts amorf skalle. Enskilda bokstäver transformeras till kors, stjärnor, törnekronor, fiskar, spermier, gamla gubbar, kärlekspar, hammare, gitarrer, fioler, blommor, händer, benknotor, med mera. Emblem ur Cohens bildvärld, med spår från primitiva religioner, judiskt och kristet tänkande, zen-buddhism. Strof efter strof övergår i dessa små stiliserade figurer som anhopas i ett kluster och till slut krälar som maskar ur ett kranium svävande i en svart rymd. Även om man hört denna svårmodets och de trassliga kärleksrelationernas anthem tusen gånger så framstår den i detta skick som förunderligt ny. Man befinner sig inne i sången, rent konkret. Det handlar inte om någon visuell illustration av Ordet, tvärtom, snarare då en dekonstruktion. Språket faller sönder, liksom av sig självt. Ord förlorar sin mening, eller får en ny. Tecken byter skepnader, förvandlas till bilder. Eller förångas i små bubblor. Är det kanske depressionens inverkan på språket som Folman försökt åskådliggöra? Fasan och skräcken inför en meningslöshet som kan få en drabbad att söka avskildhet, avgränsning, där man kan ägna sig åt varje andetag för sig, en uppdelning av tiden i sekvenser, som gör det möjligt att beta av den i korta, överblickbara intervall? En kontroll av ett annars övermäktigt kaos? Sångens terapeutiska potential ligger i att dess varaktighet just är angiven, på konvolutet, som här: 5 min och 10 sek. Ett slutet, eget universum. Man går in i det, vet hur länge det pågår. Klarar man av det så kan man upprepa akten, beta av fem minuter och tio sekunder till. Så kan man få dagar att gå. Inte minst nätter. Uppspaltade i delmoment. Det inger det minimum av tillförsikt som kanske behövs för att hålla sig vid liv. Så länge varje moment pågår gör man inget drastiskt. Låten upprättar en magisk sekvens som fogas till en annan och som till slut kan få en kris att bli genomliden. Som i någon sorts sollipsistisk rite de passage. Om det är möjligt att lyssna sig genom en depression, vet jag däremot inte om det är möjligt att läsa sig igenom en. Det är tveksamt. I alla fall går det inte genom att läsa litteratur som försöker vara rolig på fel sätt. Jag har själv suttit sömnlös i min nattstol och kastat ifrån mig böcker av lustigkurrar som Frithiof Nilsson Piraten och Frans G Bengtsson, författare som gjort sig kända för språklig elegans och förmågan att förmedla så kallad berättarglädje. Men det finns nog inget värre än denna berättarglädje när man mår taskigt. Allt är bara stil, falskt och tillgjort. Man vill ha något som låter äkta. Ett par minuters andrum i en depressionskammare. Något som ibland bara en sång kan erbjuda. I nättidskriften Kvartal skriver Ola Wong en artikel med rubriken ”Varför är finkulturen så deppig?” En text som borde väcka rabalder. Wong har varit elektor för Augustpriset, alltså en av de 21 personer som utsett vinnaren av det skönlitterära priset. ”Efter att ha läst de sex böcker som var nominerade kan jag konstatera att den svenska författareliten gör ingen glad.” Det kan förstås innebära ett etikettsbrott när en jurymedlem i efterhand går ut och klargör sin uppfattning om nominerade böcker och författare; man kan också invända mot antagandet att sex titlar som nominerats till ett litterärt pris skulle representera ”svenska författareliten”. Men det är en välkommen sällsynthet att någon sätter fingret på en kulturell konvention som, om den inte plågar författarna, i alla fall kan plåga en och annan läsare. Nämligen den konvention som uttrycks med de superlativ Wong själv anger: ”hudlös, rasande, mörk, ångestfylld, uppgörelse”. Litteratur som kan beskrivas med sådana ord blir särskilt omhuldad i vårt litterära klimat. Det som är fint ”ska också vara allvarligt.” Wong radar upp exempel på kritikers mörkaste klichéer och ställer sig frågan: ”Är det konstigt om läsningen sjunker?” En retorisk fråga. Som dock berör kopplingen mellan konstnärliga konventioner och vissa mentala tillstånd. En omtalad serie teveprogram denna höst heter ”Landet lyckopiller” och kretsar kring det faktum att en av tio svenskar äter antidepressiva läkemedel. Hävdat som något uppseendeväckande. Det betyder dock att nio av tio svenskar inte behöver farmaka för att stå ut. Lika uppseendeväckande det. Programmet kan säkert göra nytta. Lämpligt nog är det en komiker som leder det. Titeln har fått rättmätig kritik. Man tar inte antidepressiva läkemedel för att bli lycklig, utan för att fungera något sånär hyggligt i sin vardag. Jag minns att poeten Lars Forssell blev ursinnig när läkemedlen introducerades på 80-talet och förnumstigt blev kallade just ”lyckopiller”. Det var föraktfullt, ett okunnigt förhånande. Han var öppen med sitt behov och innerligt tacksam att hjälp fanns. Forssell var som bekant en av dem som bröt mot den konventionella distinktionen mellan sådant som anses ”seriöst” och sådant som anses ”lättsamt”. Krasst beskrivet: mellan dikt tryckt i bok och dikt framförd med musik. För en seriös poet kan det alltså verka desavouerande att göra både och. Det sker inte utan risker, en dålig och fåfäng estradör kan göra sina dikter irreparabel skada. Att mindre exhibitionistiska och nog så seriösa författare som läser dåligt kan fördärva sina egna ord är förvisso sant det också. Texter som framförs med en konstlad monotoni kan få en lyssnare att känna sig som gäst på litteraturens begravning. Spikar i kistan, men inte en spricka i locket. Jag vet inte vad som läses och diskuteras på skrivarskolor i dag, men jag tror mig förstå att det inte är böcker av Henry Miller och Jan Wolkers. Eller Sture Dahlström. Författare som för närvarande verkar stendöda bland yngre läsare. Deras förtjänster har beskrivits med lika klichéartade ord som den ”finkulturella” deppigheten: ”frustande vitala, hämningslöst utlevande.” Den en gång så utmanande och upproriska sensualismen kan i dag troligtvis tas för gubbsjuka. Men de är ändå författare som fått läsare att skratta. Vilket också kan sägas om Leonard Cohen. Hans humor är ofta förbisedd. Som Marcel Prousts. Evenemanget i Köpenhamn är nästan helt och hållet ägnat att uppmärksamma sångerna, präglade av den åtrå och det vemod som blivit hans kännetecken, framförda av en åldrad ”ladies man” med sober självironi. Men han skrev också ett par romaner i yngre år, ”Älsklingsleken” och ”Sköna förlorare”, där humorn är mer anarkistisk och otyglad. Böckerna gjorde starkt intryck på unga läsare för femtio år sedan. Står de sig i dag? Har de några utsikter att bli levande klassiker? Jag åker hem från Köpenhamn och gör en omläsning. ”Älsklingsleken” är en ganska konventionell och delvis självbiografisk skildring av uppväxten i en judisk familj i Montreal. Början på Cohens litterära bana som poet. Han förlorade sin far tidigt och skrev som nioåring sin första text med någon sorts förhöjd ambition. Han tog en av faderns flugor, sprättade upp den och sydde in ett meddelande och begravde den i trädgården. En rätt storslagen scen som han ägnar ett par rader. De frispråkiga skildringarna av erotik kan möjligtvis verka pubertala, men har inget obstinat över sig. Cohen tycks aldrig ha behövt begå något föräldrauppror. Modern har beskrivits som excentrisk och levnadsglad, hon förmedlade ett musikaliskt arv med rötter i Östeuropa. Stilen är tämligen rak, men den som är förtrogen med författaren känner igen det tonfall och tilltal som senare skulle bli sånger. ”Sköna förlorare” är något annat, en komplex, vild och utmanande bok, vanvördig, desperat, ett försök att införliva de flesta av de medel som den litterära modernismen tillhandahåller. En bitvis krävande bok. Kanske för att den skrivits i stark sol på Hydra i den grekiska arkipelagen av en författare som självmedicinerat med alkohol och droger. Berättarjaget har befunnit sig i ett triangulärt kärleksdrama mellan två män och en kvinna, där alla legat med alla. Två är nu döda och berättaren ensam kvar, förvirrad och förtvivlad. Han uppges vara en ”gammal forskare”, möjligen antropolog, i färd att skriva om Kateri Tekakwitha, en mohawk som blev kristet helgon på 1600-talet. Sorgen över den döda hustrun överförs till en dyrkan av helgonet. Han säger sig vilja ”knulla ett helgon”, och på något vis komma i kontakt med den energi som utgått från jungfrun. F., den andre manlige partnern, är en gåtfull gestalt, amoralisk och hänsynslös, givetvis genial, en läromästare i kärlekskonst, drabbad av satyriasis, bombman inom separatiströrelsen för ett självständigt Quebec. ”Jag vill att Förenta staterna ska gripas av allvarligt tvivel på sig själv… Jag vill se kyrkan splittrad, se den slåss på båda sidor om bioduken.” Som ung läsare förstod jag det hela som ett försök att få ”balans i tillvarons kaos”. Av en outsider som misstror alla totalitära trossystem. Ett intryck som består. Boken stämplades som övermåttan blasfemisk och provokativ på sin tid, den fick ett kyligt, ibland direkt fördömande mottagande i hemlandet. Den uteblivna framgången gjorde att Cohen ifrågasatte sin framtid som författare. Han övergav prosan och valde den sångburna poesin. Att sammanföra eller snarare införliva den fysiska kärlekens väsen i ett ”spiritual language” har sannolikt gått bättre i sångtexter än i den berättande prosans utförlighet. Den sexualitet som ”Sköna förlorare” uppehåller sig vid kan säkert stå i vägen och verka motbjudande grov och kanske rentav sexistisk för unga läsare i dag. Precis som hos Miller och Wolkers. Den kräver en god vilja hos läsaren som är mindre vanlig i vårt polemiska klimat. Dock, Cohens roman är allt annat än heteronormativ, den är i många avseenden gränsöverskridande och kan säkert bli läst och omtolkad i generationer. Där finns, inte minst, en esprit och språklig humor som kan locka nya läsare. Beskrivningen av en skenande massageapparat är drastisk och absurd. Ett veritabelt slapstick-nummer. Helgonets självspäkelse och underverk beskrivs med en poesi som är lika drastisk, men också omtumlande ömsint. Kasten är tvära mellan högt och lågt. För att det ena förutsätter det andra. Lite synd är det att han övergav prosan. Jag hade förmånen att få ett långt samtal med Cohen en gång, på ett hotellrum i Stockholm. Ämnen fanns att prata om, men jag var mest angelägen om att få veta vilken poesi han tagit intryck av som ung. T S Eliot och franska surrealister kom på tal. Men han verkade inte särskilt intresserad av dem. Bakom ”Sköna förlorare” hade kritiker sett influenser av Swedenborg. ”Well…” Vi kom ingenvart med det. Men desto längre med annat. Han beskrev vikten av arbetsdisciplin, att hålla ordning, åtminstone på sina papper. På bilderna från detta möte ser han mest ut som en skrattande Buddha. Jag minns det också som ett mycket roligt möte, även om jag inte kommer ihåg ett enda skämt. Kanske skrattade han åt rubrikförslaget: ”Kaos är inget för en slarver.” Det är väl helt enkelt så att de poeter och författare som bäst satt ord på depressionens alla faser, och fasor, också är de som har närmast till skratt, eller har uppnått insikten att det inte föreligger någon som helst motsättning mellan skratt och allvar. Precis som i alla stora religioner. Det är i sprickorna ljuset kommer in.  Klas Östergren En av Sveriges främsta författare, född i Stockholm 1955 men sedan länge bosatt på Österlen. Debuterade 1975 med romanen ”Attila”. Fick sitt stora genombrott 1980 med fjärde romanen, ”Gentlemen”. Blev den 27 februari 2014 invald i Svenska Akademien men valde att träda ut den 7 maj 2018. När han lämnade Akademien gjorde han det genom att citera Leonard Cohen: ”I´m leaving the table, I´m out of the game.” Hans senaste roman, ”Hilde”, kom 2019.  Leonard Cohen Sångaren, låtskrivaren och författaren Leonard Cohen föddes 1934 och dog 2016. Slog igenom 1967 med albumet ”Songs of Leonard Cohen”. Har genom åren haft flera stora hits som ”Suzanne”, ”Hallelujah”, ”So long, Marianne” och ”Famous blue raincoat”. Tillbringade åren mellan 1994 och 1999 i ett zenbuddhistiskt kloster. Karriären fick ny fart 2008 då Leonard Cohen började turnera igen. Avled i sömnen 7 november 2016 – en månad efter att han släppt det kritikerhyllade albumet ”You want it darker”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25961, "headline": "Asli Erdogan om tiden i fängelse: ”Som att kastas i ett hål”", "summary": "Författaren Asli Erdogan släpptes från turkiskt fängelse på torsdagen, villkorligt frigiven under rättegången. Nu säger hon till The Guardian att hon inte kan förstå att hon är fri.", "article": "Författaren Asli Erdogan hade suttit fängslad i Turkiet i 132 dagar sedan hon greps i augusti, anklagad för att ha spridit terrorpropaganda genom sitt arbete för den prokurdiska tidningen Özgür Günden. I slutet av november kom uppgifter om att Erdogan skulle släppas inför rättegången den 29 november, eftersom det saknades bevisning i anklagelserna om att hon ”störa landets enighet och integritet”. Men strax därefter kom information om att hon blev kvar i fängelse på grund av anklagelser om att hon var medlem i en terroristorganisation. Den 29 december inleddes rättegången mot Erdogan. Då beslutades att hon skulle bli villkorligt frigiven under rättegången, men att åtalspunkterna mot henne kvarstår – och det finns fortfarande risk att hon döms till livstids fängelse. Asli Erdogan talade själv, enligt The Guardian, med reportrar efter frigivningen. – Jag kan inte förstå det ännu. Jag är i chock. De tar en och kastar en i ett hål. Det är väldigt svårt, det är som jag fortfarande är kvar där inne, sade hon utanför fängelset. På frågan om vad hon saknat mest under tiden i fängelse svarade hon: – Havet... Dans, balett, klassisk musik. Vid rättegångens inledande på torsdagen sade Asli Erdogan i sitt försvarstal inför en fullsatt rättsal att hon skulle ”försvara sig som att lagen existerade”, enligt den turkiska tidningen Hurriyet daily. – Jag är författare, och meningen med min existens är att berätta en historia, fortsatte hon. Asli Erdogan har tidigare skrivit i DN om oroligheterna i samband med kuppförsöket i Turkiet i juni. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25971, "headline": "Brittisk programledare får kritik för att ha sagt att bara homosexuella äter glass", "summary": "Programledaren Richard Hammond sade i ett tv-program att han inte äter glass för att han inte är homosexuell. Nu får uttalandet stark kritik.", "article": "I Amazons bilprogram ”The grand tour”, som Richard Hammond programledde tillsammans med Jeremy Clarkson – som fick sparken från sitt jobb på ”Top gear” efter att han slagit en producent i ansiktet – och James May, skojade Clarkson om att man inte skulle kunna äta glass i en bil med vit stolsklädsel. – Det gör ingenting, jag äter inte glass. Det har någonting med att jag är straight att göra, svarade Richard Hammond på skämtet enligt The Independent. Delar av publiken applåderade hans uttalande, vilket fick Jeremy Clarkson att undra: – Varför applåderar ni? Vad menar du, säger du att alla barn är homosexuella? Richard Hammond fortsatte sedan att insistera på att han hade rätt. – Det är inget fel på glass, men en vuxen man som äter glass, det är på det sättet, snarare än på det sättet. Nu får Richard Hammond stark kritik för sitt uttalande. –Det är en pervers värld där ett vardagsnöje som glass blir en anledning till homofobiska gliringar. Att Richard Hammond tror att han behöver förhäva sin heterosexualitet är konstigt. Hans fördomar är illa nog, men publikens applåder gör det hela värre. Det visar att vi fortfarande har en lång väg att gå för att komma bort från trångynt skämtande, säger Peter Tatchell, människorättsaktivist till The Guardian. På Twitter skriver London Pride: ”Ska gå och äta en STOR GAY glass. Vill du ha något Richard Hammond?” Musikern Neil Milan twittrade: ”Homofobi i ett program om bilar, den mest klassiska vita elefanten av patetisk sårad maskulinitet är så jävla tragisk”. Twittraren Chris Mandle refererade till George Michael och skrev: ”Jag önskar att George Michael fortfarande levde så han kunde be Richard Hammond ta sin ömtåliga maskulinitet och stoppa upp den i röven”. Även det brittiska glassmärket Walls gav sig in i diskussionen. ”Det spelar ingen roll vilken smak man gillar mest, glass är för alla”, twittrade de. Richard Hammond har ännu inte sagt någonting om sitt kritiserade uttalande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25984, "headline": "Sony ber om ursäkt efter falsk dödförklaring av Britney Spears", "summary": "Sony Musics officiella Twitterkonto twittrade ut att Britney Spears dött i en olycka. Nu ber skivbolaget om ursäkt och menar att kontot blivit hackat.", "article": "På måndagen twittrade Sony Musics officiella Twitterkonto ut att Britney Spears dött i en olycka. Den korta tweeten avslutades med en gråtande smiley. Strax därefter twittrades budskapet ”RIP Britney Spears” ut även från Bob Dylans officiella Twitterkonto. De falska tweetsen togs snabbt bort från Twitter – och Sony Music bad i ett pressmeddelande om ursäkt till Britney Spears och hennes fans för att man falskeligen dödförklarat popstjärnan, skriver BBC. ”Någon har gjort intrång i vårt twitterkonto. Det har nu åtgärdats”, skriver Sony Music i pressmeddelandet där de också ber om ursäkt. – Jag har inte pratat med någon ännu, men jag är säker på att kontot blivit hackat. Britney mår bra. Det har funnits en del internetclowner genom åren som gjort liknande uttalanden om hennes död, men inte från Sony Musics officiella konto, säger Britney Spears manager Adam Leber till CNN. Den brittiska tidningen Mirror Online publicerade snabbt en artikel om stjärnans död, enligt CNN. Den har nu uppdaterats med information om att Sonys twitterkonto hackats. I december 2014 hackades Sony Pictures nätverk av en grupp som kallade sig ”Guardians of peace”. Då läckte ett stort antal budgetuppgifter, mejl och filmer som ännu inte haft premiär ut på nätet samtidigt som Sony Pictures nätverk låg nere. Hackergruppen krävde då att Sony skulle stoppa filmen ”The interview” om ett försök att döda den nordkoreanske diktatorn Kim Jong Un. Det misstänktes att Nordkorea låg bakom hackerattacken – någonting som bekräftades av FBI, men som den nordkoreanska staten dementerade. En av de uppgifter som spreds efter den tidigare hackerattacken var en mejlkorrespondens som visade att de kvinnliga skådespelarna Jennifer Lawrence och Amy Adams i storfilmen ”American hustle” fick mycket mindre betalt än sina manliga kolleger. ", "article_category": "culture"}
{"id": 25988, "headline": "Många vittnar om George Michaels generositet efter hans död", "summary": "Han var anonym volontär på ett härbärge för hemlösa, donerade pengar till utsatta barn och dricksade en gång en bartender med 5000 pund. Efter George Michaels död vittnar många om hans stora generositet.", "article": "Efter att George Michael avled på juldagen, 53 år gammal, har många världsartister uttryckt sin sorg i sociala medier. Nu kommer också ett stort antal vittnesmål om popstjärnans generositet. Han donerade pengar till både välgörenhetsorganisationer och privatpersoner, ofta anonymt. Det är väl känt att han 1984 var en av de artister som sjöng på ”Do they know its christmas”. Låten samlade in 19 miljoner pund till de som drabbats av svältkatastrofen i Etiopien.Men förutom de publika insamlingarna och projekten stöttade George Michael också välgörenhetsorganisationer och privatpersoner i hemlighet. – Under många år var han en otroligt generös filantrop, som gav pengar till Childline. Men han var bestämd om att inte göra sin generositet känd, ingen utanför organisationen visste hur mycket han har gett till landets mest utsatta barn, säger Esther Rantzen, grundare och chef för välgörenhetsorganisationen Childline till Press Association. Richard Osman, programledare för det brittiska tävlingsprogrammet ”Deal or no deal” skriver på Twitter om ett annat exempel på George Michaels välvilja. ”En kvinna i programmet berättade att hon behövde 15 000 pund för en IVF-behandling (provrörsbefruktning). George Michael ringde upp i hemlighet dagen efter och gav henne 15 000 pund.\" George Michael gav inkomsterna från flera av sina populäraste låtar till olika välgörenhetsorganisationer. Han var bland annat en stor sponsor av organisationen Terrence Higgins Trust som arbetar för personer med hiv. – Vi är så tacksamma att vara en av de organisationer som fick pengar från hans duett med Elton John ”Don't let the sun go down on me”. Hans donationer bidrog till vår vision om en värld där personer med hiv lever hälsosamma liv fria från fördomar och diskriminering, säger Jane Barron, talesperson för organisationen till The Guardian. Enligt The Guardian stöttade George Michael ett flertal olika ändamål, bland annat Palestina, utsatta barn, hiv-prevention, strejkande gruvarbetare och hemlösa. ”George Michael arbetade anonymt på ett härbärge för hemlösa där jag var volontär. Jag har aldrig sagt det till någon, han bad oss att inte göra det. Det var sådan han var” skriver Emilyne Mondo på Twitter. The Guardians skribent Sali Hughes berättar om hur han en gång dricksade 5 000 pund till en bartender. ”Jag skrev en artikel för åratal sedan om en kändis som jag arbetat med som dricksade en bartender 5000 pund för att hon var en sjuksköterskestudent med skulder. Det var George Michael” skriver hon på Twitter. Enligt The Independent gjorde George Michael en gratisspelning för sjuksköterskor som tack för att de tagit väl hand om hans mor, och 2012 han gav bort ett stort antal konsertbiljetter till sjukvårdspersonal i Österrike efter att de behandlat honom för lunginflammation. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26004, "headline": "Ford uttrycker sitt stöd för Fisher", "summary": "Carrie Fishers motspelare i ”Star Wars”, Harrison Ford, säger är ”chockad och bedrövad” över hennes tillstånd.", "article": "Skådespelerskan Carrie Fisher – mest känd för sin roll som prinsessan Leia i ”Stjärnornas krig”-filmerna – kämpar för sitt liv på sjukhus efter att ha drabbats av en hjärtattack på ett flygplan. Hennes tillstånd beskrivs som kritiskt och hon vårdas på intensivvårdsavdelning. Harrison Ford, hennes motspelare i den ursprungliga ”Star Wars”-trilogin och förra årets ”The Force Awakens”, säger att han är ”chockad och bedrövad” över hennes tillstånd. ”Våra tankar är med Carrie, hennes familj och vänner”, säger han och beskriver Fisher som en ”kär vän”. Mamman: Carrie Fishers tillstånd ”stabilt” ", "article_category": "culture"}
{"id": 26024, "headline": "Bluesmusikern Sven Zetterberg död", "summary": "Bluesmusikern Sven Zetterberg avled på söndagen enligt Expressen. Han slog igenom med Telge Blues på 80-talet och har nominerats till två grammisar.", "article": "Sven Zetterberg föddes 1952 i Skärblacka. Han är en av Sveriges mest hyllade bluesmusiker och slog igenom med Telge Blues på 80-talet. Han har också spelat med Blues Rockers, Four Roosters och Chicago Express. Dessutom har han turnerat med internationella artister som Jimmy Rogers, enligt Expressen. Sven Zetterberg blev under sin karriär nominerad till två grammisar, och 1989 tilldelades han Cornelis Vreeswijk-stipendiet. Under vintern har han varit ute på julturné, och hade flera spelningar inbokade även under 2017. Lasse Jansson, ordförande i Södertälje jazz- och bluesförening bekräftar dödsfallet till Expressen. – Usch, det är hemskt. Jag tycker att han var den bästa. Jag har sett honom i över 30 år och han bodde också i Södertälje under många år, säger han. Sven Zetterberg blev 64 år gammal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26036, "headline": "Youtubestjärna pratade arabiska – kastades av plan", "summary": "Youtubaren Adam Saleh slängdes av ett plan till New York efter att en medpassagerare känt sig obekväm då han pratade arabiska.", "article": "Youtubaren Adam Saleh blev eskorterad av ett flygplan strax innan det skulle lyfta från London till New York. Det skedde efter att en medpassagerare klagat på att han pratade arabiska med sitt resesällskap. Adam Saleh själv lade ut flera videoklipp från incidenten på Twitter. ”Jag håller på att börja gråta nu. Ni är rasister”, hörs han säga i klippet. Enligt Adam Saleh reagerade en kvinna några rader bakom honom och hans resesällskap. ”Ni måste prata engelska, jag känner mig obekväm”, berättar Adam Saleh för The Guardian att kvinnan sagt. Medan vissa passagerare försvarade Adam Saleh sa en annan man: ”Släng av dem.” Efter att kvinnan sagt att hon skulle lämna planet om inte Adam Saleh gjorde det blev han tillsammans med sitt resesällskap eskorterad tillbaka till gaten. – Rasistiska personer där inne sa att de kände sig obekväma, men bara för att det fanns 20 av de rasistiska personerna kom piloten och kastade ut oss. Jag kommer inte att låta det här passera. De skrek på oss som om vi var terrorister, säger Adam Saleh till The Guardian. Adam Saleh är tidigare känd för sina skämtklipp, men nu menar han att de här videoklippen är äkta. – Vi skulle inte skämta om det här, vi har mer klipp som vi kan dela, säger han till The Guardian. Enligt flygbolaget Delta Airlines eskorterade man Adam Saleh och hans resesällskap av planet efter att de ”stört kabinen, vilket resulterade i att över 20 kunder uttryckte att de blivit obekväma”. Nu undersöks händelsen och flygbolaget menar att de tar kritiken om diskriminering på allvar. Samtidigt sprids klippet på sociala medier med uppmaningen att bojkotta flygbolaget på grund av incidenten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26038, "headline": "Tekniska museet kan vinna prestigepris", "summary": "Tekniska museet är nominerat till den prestigefulla utmärkelsen European museum of the year award. Det är framför allt museets stora satsning ”Mega mind” som har uppmärksammats.", "article": "Varje år delar European museum forum ut priset European museum of the year award - ett av det mest prestigefulla prisen ett Europeiskt museum kan få. Det tilldelas ett museum som antingen öppnar eller gjort ett större förändringsarbete under de senaste åren. För Tekniska museet är det främst dets stora förändringsarbete i samband med öppnandet av ”Mega mind” som har uppmärksammats. – Vi är otroligt stolta över den här nomineringen. Tillsammans med våra besökare är den ett intyg på att vi tagit ett jättekliv mot visionen att bli alla små geniers favoritställe och ett av Europas mest kreativa tekniska museer, säger museidirektören Peter Skogh i ett pressmeddelande. European museum forum valde ut de 46 nominerade genom oannonserade besök på över 2.000 museer i Europa. Vinnaren presenteras den 6 maj 2017 på Mimaramuseet i Zagreb, Kroatien. Det enda svenska museet som tagit hem titeln tidigare är Sundsvalls museum 1989. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26040, "headline": "Youtubestjärna: Jag pratade arabiska – kastades av plan", "summary": "Youtubearen Adam Saleh slängdes av ett plan till New York. Enligt Saleh var anledningen att en medpassagerare känt sig obekväm på grund av att han pratade arabiska.", "article": "Youtubaren Adam Saleh blev eskorterad av ett flygplan strax innan det skulle lyfta från London till New York. Enligt Saleh skedde det efter att en medpassagerare klagat på att han pratade arabiska med sitt resesällskap. Adam Saleh själv lade ut flera videoklipp från incidenten på Twitter. ”Jag håller på att börja gråta nu. Ni är rasister”, hörs han säga i klippet. Enligt Adam Saleh reagerade en kvinna några rader bakom honom och hans resesällskap. ”Ni måste prata engelska, jag känner mig obekväm”, berättar Adam Saleh för The Guardian att kvinnan sagt. Medan vissa passagerare försvarade Adam Saleh sa en annan man: ”Släng av dem.” Efter att kvinnan sagt att hon skulle lämna planet om inte Adam Saleh gjorde det blev han tillsammans med sitt resesällskap eskorterad tillbaka till gaten. – Rasistiska personer där inne sa att de kände sig obekväma, men bara för att det fanns 20 av de rasistiska personerna kom piloten och kastade ut oss. Jag kommer inte att låta det här passera. De skrek på oss som om vi var terrorister, säger Adam Saleh till The Guardian. Läs mer: Flygbolag avfärdar rasistanklagelse från youtubare Adam Saleh är tidigare känd för sina skämtklipp, men nu menar han att de här videoklippen är äkta. – Vi skulle inte skämta om det här, vi har mer klipp som vi kan dela, säger han till The Guardian. Enligt flygbolaget Delta Airlines eskorterade man Adam Saleh och hans resesällskap av planet efter att de ”stört kabinen, vilket resulterade i att över 20 kunder uttryckte att de blivit obekväma”. Nu undersöks händelsen och flygbolaget menar att de tar kritiken om diskriminering på allvar. Samtidigt sprids klippet på sociala medier med uppmaningen att bojkotta flygbolaget på grund av incidenten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26060, "headline": "Till minne av Hans-Eric Hellberg: Han tog unga på allvar", "summary": "Hans-Eric Hellberg skrev med respekt, ärlighet och humor. DN:s Lotta Olsson minns en författare som på riktigt ville tala med barn och ungdomar.", "article": "Ungdomsboksförfattaren Hans-Eric Hellberg har gått bort, 89 år gammal. För vår tid är han ihågkommen främst som författaren till ”Kram” (1973) och ”Puss” (1975), svensk barnlitteraturs mest frispråkiga böcker om sex. Men för de flesta av sina läsare är han författaren som på allvar ville tala med barn och ungdomar. Hemadressen fanns med i böckerna, visst, skriv! Och barnen skrev och Hans-Eric Hellberg skrev tillbaka, öppet, vänligt och intresserat, i en tid när det var betydligt krångligare att svara på läsarbrev. Det finns ett otal brev från Hans-Eric Hellberg som fortfarande bevaras av hans läsare. Numera har jag glömt mycket av det han skrev, men jag minns tonfallet: respekten, ärligheten och humorn. Jag kommer inte ihåg sexscenerna i ”Puss” särskilt bra, men jag kommer ihåg hur han bröt upp berättandet och fogade in läsarbrev, sig själv och sitt författarliv i ett slags lågmäld modernism (som få märkte, det var ju ungdomsböcker). Hur han vaknade en morgon och tänkte att han skulle åka och hälsa på Katarina, tills han till sin förvåning insåg att hon inte fanns på riktigt, utan bara i en av hans böcker. Han skrev så att man började skratta, och man lärde sig något viktigt om vänlig självironisk humor. Hans-Eric Hellbergs första berättelse för ungdomar var följetongen ”Juveltjuvarna” I Vestmanlands läns tidning 1950, och sedan dröjde det till 1958 innan bokdebuten kom med ”Jan får en vän”. Det blev en hel rad barnböcker, bland annat de populära barndeckarna om Dunder & Brak, i samma humoristiska genre som Bengt Linders Danteböcker. Mot slutet av 1960-talet började barns verklighet bli viktig och tas på allvar, och barnkulturen fick större resurser. Det finns en skev uppfattning i nutiden om att dåtidens böcker var gråtrista skildringar av ungdomar som knarkar, snattar och ligger med varandra (språkligt långt före den tid när man ”har sex”), men den som vill ha en annan bild bör läsa om Hans-Eric Hellbergs böcker. Jovisst, ”Kram” och ”Puss” innehöll explicit sex som knappast hade beskrivits på det sättet tidigare för ungdomar. Och det var viktigt, i en tid när de vuxna låtsades som om sexualiteten kom från tomma intet till vuxna människor. Men de är framför allt berättelsen om den ensamme, blyge Jonni som bor med sin mamma i ett tyst hem. De delar hus med Katarina och hennes stora, stökiga familj där man pratar om allt, vågar allt, grälar och stökar och lever intensivt. Jonni står utanför och betraktar deras självklara förmåga att ta plats. Han kunde beskriva osäkerhet och längtan, Hans-Eric Hellberg. Kvinnor och flickor i hans böcker var alltid mer initiativrika, långt före den tid när ”starka flickor” blev ett viktigt begrepp i barnlitteraturen. Hans-Eric Hellbergs samarbete med kollegan Elvira Birgitta Holm på Borlänge Tidning är tyvärr mindre känt, kanske för att de skrev i en genre som inte riktigt fanns då: unga vuxna. Deras ”Förbjudet” (1974) och ”Tillåtet” (1975) är tidiga romaner om homosexualitet, inte som ett problem utan som en tindrande, ljuvlig kärleksupplevelse. Det är så lätt att reducera Hans-Eric Hellbergs verk till ett slags porr för barn. Det var aldrig det han skrev. Han skrev på allvar, och han vågade skriva om allt. Hans-Eric Hellberg (1927–2016) ?  Barn- och ungdomsboksförfattare med 78 böcker i sin verkslista, från debuten ”Jan får en vän” (1958) till ”Outhärdligt” (2003). ?  Journalist och kulturredaktör på Borlänge Tidning. ?  Mest känd för ”Kram” (1973) och ”Puss” (1975), där han skrev mycket detaljerat om sex för yngre tonåringar. Många vuxna blev upprörda och ansåg att det var på tok för avancerat för åldersgruppen, och debatten rasade. Men barnen slukade böckerna. ?  Böckerna om Maria (”Morfars Maria” 1969, ”Martins Maria” 1970, ”Jag är Maria jag” 1971, ”Älskade Maria” 1974 och ”Maria kär” 1982) följer en flicka från barndomen upp till vuxenlivet, och älskades av såväl kritiker som läsare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26061, "headline": "August Strindberg. De la mer au cosmos på Musée cantonal des Beaux-Arts de Lausanne, Schweiz", "summary": "För första gången visas målaren och fotografen Strindberg i Schweiz där han bodde i mitten av 1880-talet. Det lär dröja innan så många verk visas igen.", "article": "Familjen Strindberg bodde i Schweiz i mitten av 1880-talet, en relativt harmonisk period i författarens liv. Under tiden i Lausanne färdigställde August Strindberg sin roman ”Giftas”, blev medlem av stadens selektiva herrklubb Cercle littéraire och Siri von Essen födde deras tredje barn. För första gången någonsin i Schweiz uppmärksammas nu Strindberg som målare och fotograf av Musée cantonal des Beaux-Arts i Lausanne. Utställningen innehåller 70 verk, varav 45 tavlor, 10 teckningar och 15 fotografier. Mycket av konsten kommer från svenska musei- samlingar, men samsas här med många privatägda tavlor, inte minst från schweiziska samlingar. Dock målade Strindberg aldrig i Lausanne, det gjorde han bara periodvis. Men fotograferade gjorde han 1886, då han återvänt till Schweiz och bodde i Gersau. Bland fotografierna finns både familjebilder och Strindbergs så kallade celestografier. Det vill säga hans utopiska försök att i bild fånga himlavalvet, enbart genom att exponera den fotografiska plåten för stjärnljus, utan vare sig objektiv eller kamera. Sensommaren 1894, när Strindberg lämnat österrikiska Dornach för Frankrike, trodde han sig under en kort period kunna leva på sin konst. Men den danske konsthandlaren Willy Gretor, som hade köpt flera av Strindbergs tavlor, kunde inte leva upp till sina högtflygande löften. Att Gustave Courbets målning ”La vague” från 1869 visas vid sidan av Strindbergs stormiga 1890-tals produktion, antyder att han sneglade mer på fransmannens produktion än på Turners målningar. Utställningskommissarien Camille Lévêque-Claudet har radat upp ett antal ljusare tavlor gjorda under 1894, däribland ”Underlandet”, för att påvisa ett möjligt försök av Strindberg att enklare erövra den franska konstmarknaden. Men kanske var den ljusare tonskalan bara ett tecken på Strindbergs lättare sinnesstämning i hoppet om att slå igenom som konstnär? Den nyupptäckta tavlan ”Stormlandskap”, häromåret förvärvad av en belgisk privatsamlare för närmare 12 miljoner kronor, ställs nu ut för första gången. I reproduktion kan verket upplevas som monumentalt, men tavlan är inte mer än 32 cm hög. Den målades i Paris där Strindberg gav den direkt till den danske poeten Sophus Claussen. På utställningen exponeras flera av tavlornas baksidor, vilket är intressant både på grund av alla äldre inskriptioner på ramarna och att Strindberg ibland målat på båda sidor av duken. Frågan inställer sig om det var konstnären eller konsthandlaren som bestämde vilken sida som skulle vara fram eller bak. Och det gäller att ta tillfället i akt, för det lär nog dröja många år innan man får se så många Strindbergstavlor samlade som här i Lausanne. Till utställningen finns också en rikt illustrerad katalog, med svenska bidrag men också texter av italienska, kanadensiska och schweiziska skribenter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26089, "headline": "Ett sibiriskt ”The hunger games” – i realityserien ”Game2: winter” är allt tillåtet", "summary": "Den nya ryska realityserien ”Game2: winter” strandar 30 deltagare i den sibiriska skogen. Där ska de sedan klara sig i nio månader. Enligt annonseringen inför serien är ”allting” tillåtet.", "article": "RÄTTELSE: Nyheten om Game2: Winter har visat sig vara en reklamkupp. DN:s Jack Werner skriver om det här. 30 män och kvinnor ska släppas ut i skogen i Sibirien, där de sedan ska överleva i nio månader för chansen att vinna motsvarande 16 miljoner kronor. I den ryska realityserien ”Game2: winter” är allting tillåtet. ”Varje tävlande går med på att de kan skadas, eller till och med dödas. 2.000 kameror, 900 hektar och 30 liv. Allting är tillåtet. Våld, alkohol, mord, våldtäkt, rökning, vad som helst,” står det i annonseringen inför programmet, enligt The Guardian. De tävlande får skriva på en klausul där de avsäger sig ersättning om de skulle bli våldtagna eller dödade. Samtidigt står det i tävlingsreglerna att polisen har möjlighet att gripa personer som bryter mot rysk lag. ”Vi är på ryskt territorium, och följer de ryska lagarna”, står det i reglerna. Inget kamerateam kommer att följa de tävlandes eskapader, i stället sätter produktionsbolaget upp 2.000 kameror på området. Enligt den ryska Kreml-trogna nyhetsbyrån Sputnik kommer deltagarna att tränas av tidigare elitsoldater. Bakom serien, som ska sändas dygnet runt online, står entreprenören Jevgenij Pyatkovskij. Han berättar om programmet i en intervju med Sputnik. – Tänk dig en skog. Deltagarna kommer dit den första juli för en kort träningsperiod. Varje deltagare har tre till fyra månader på sig innan den första vinterkylan kommer för att bygga ett skydd. De kan leva ensamma eller forma lag. Man ska också komma ihåg att det här är en riktig skog med farliga vilddjur och skadliga insekter, säger han. Deltagarna får använda kniv, men inga skjutvapen är tillåtna. Varje vecka kan deltagarna be om ett föremål från tittarna för att klara sig bättre. Tittarna kan donera pengar till föremålet via webbsidan. Det kommer finnas vissa säkerhetsrutiner på plats, men Jevgenij Pyatkovskij menar att det fortfarande är en farlig utmaning, då det tar tid för räddningsaktioner att ta sig till den avskilda platsen. Det kommer att finnas en panikknapp, om en deltagare vill bryta. – Programmet är extremt. Det finns inga undantag. Det kommer inte att finnas några läkare med deltagarna. Blir någon sjuk, skadad eller inser att de inte kommer klara utmaningen kommer en helikopter och tar dem därifrån till läkare. Men då avslutar deltagaren spelet, säger han. Förutom de 2 000 kameror som ska sättas upp på området kommer varje deltagare också att själv kunna filma sina utmaningar. – Det här blir ett väldigt underhållande och utbildande projekt, säger Jevgenij Pyatkovski till Sputnik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26100, "headline": "Ingen litteraturfestival i Sigtuna nästa år", "summary": "Sigtuna Litteraturfestival tar paus nästa år. Anledningen är att festivalledningen behöver ta fram en hållbar strategi för festivalen, som vuxit mycket under de fem åren den har funnits.", "article": "Sigtuna Litteraturfestival har funnits i fem år. Under den tiden har festivalen vuxit, och under 2016 gästades den av författare som John Ajvide Lindqvist, Elisabeth Åsbrink och Kristina Kappelin. Men 2017 blir det ingen litteraturfestival. Anledningen är att litteraturfestivalen har växt så snabbt att det krävt för mycket resurser av Destination Sigtuna som står bakom arrangemanget. Nu ska man ta fram en långsiktig plan för att kunna fortsätta hålla festivalen. – Vi är en liten organisation och för att vi ska kunna skapa en hållbar organisation som främjar festvialen framöver och kan få den att växa ännu mer tar vi en paus och går tillbaka och ser hur vi kan skapa långsiktighet över tid, säger Eva Camél Fuglseth, vd för Destination Sigtuna. Förhoppningen är att festivalen åter ska kunna hållas 2018. – Intentionen och tanken är att vi ska försöka hitta en plan som kan sjösättas från 2018. Vi behöver hitta en balans och det tror vi att vi kommer att göra, men vi behöver tid som vi inte har om vi sitter med planeringen inför nästa års festival, säger Eva Camél Fuglseth. Hur känns det att behöva pausa? – Det känns både sorgligt och välbehövligt. I grund och botten så tror vi att det här kommer att leda till något bättre och mer hållbart. I grunden så är ordets kraft och tron på läsandet som något viktigt det som driver oss framåt. Och den drivkraften har inte förminskats alls. Sigtuna litteraturfestival är en framgångssaga och vi har byggt jättefina relationer med förlag och författare, och lyckats få hit författare vi aldrig trodde vi skulle få. Just därför känns det viktigt att vi förvaltar det vi har. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26103, "headline": "Patti Smiths egna ord om känslorna vid Nobelceremonin", "summary": "När Patti Smith tolkade Bob Dylans ”A hard rain's a-gonna fall” vid Nobelceremonin fick hon bryta mitt i låten. Nu berättar hon själv om känslorna i en essä i New Yorker. ”Jag slogs av en uppsjö av känslor, som kastades mot mig med sådan intensitet att jag inte kunde klara av dem”, skriver hon.", "article": "Under årets Nobelceremoni tolkade Patti Smith Bob Dylans ”A hard rain's a-gonna fall”. Flera i publiken grät till framförandet. Och Patti Smith själv fick bryta mitt i och ta om en vers, efter att hon tappat orden. ”Förlåt, jag är ledsen. Jag är så nervös”, sade hon då. I en essä i New Yorker berättar hon nu själv om känslorna kring ceremonin, och varför hon bröt. Låten har betytt mycket för henne sedan tonåren, och den var även hennes avlidne makes favoritlåt. Hon skriver att hon inför ceremonin repeterat intensivt, och känt att låten blivit en del av henne, och om de starka känslorna inför att framföra Dylans egen låt framför de samlade människorna. ”Jag har existerat i Bob Dylans tid. Jag tänkte på min man och mindes när vi framförde låten tillsammans, och såg framför mig hur hans hand formade ackorden”, skriver hon. Patti Smith menar att hon inte avbröt versen för att hon glömt texten, som hon repeterat intensivt under de senaste månaderna – i stället var det de starka känslorna som gjorde att hon var tvungen att ta en paus. ”De första ackorden i låten introducerades, och jag hörde mig själv sjunga. Den första versen kunde passera, lite skakigt, men jag var säker på att jag skulle hämta mig. Men i stället slogs jag av en uppsjö av känslor som kastades mot mig med en sådan intensitet att jag inte kunde klara av dem. Ur ögonvrån såg jag den stora tv-kameran och alla dignitärer på scen och framför. Ovan vid en sådan övermäktig nervositet kunde jag inte fortsätta”, skriver hon. Efter en kort paus fortsatte Patti Smith att sjunga, lite skakigt. Hon berättar att känslorna inte släppte henne under hela framträdandet, när hon sedan satte sig ner kände hon att hon misslyckats. ”När jag tog min plats kände jag det förnedrande stinget av misslyckande, men också en stark känsla av att jag gått in i och verkligen levt i textens värld.” Hon skriver också om Nobelbanketten där hon satt mittemot den amerikanska ambassadören Azita Raji, som också var den som framförde Bob Dylans tacktal. ”Hon läste felfritt, och jag kunde inte hjälpa att tänka på att han har två starka kvinnor i sitt hörn. En som vacklade, och en som inte gjorde det, men båda utan något annat i tankarna än att tjäna hans arbete väl.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 26107, "headline": "SVT:s julkalender ”Selmas saga” anklagas för plagiat", "summary": "SVT:s julkalender granskas av Stim efter att vinjetten anklagats för plagiat. Det var regissören Josefine Andersson som upptäckte att låten var väldigt lik det instrumentala introt till Borås stadsteaters ”Snödrottningen”.", "article": "Vinjetten till SVT:s julkalender ”Selmas saga” anklagas för plagiat. Detta efter att regissören Josefine Andersson upptäckt stora likheter mellan vinjetten och det instrumentala introt till uppsättningen av HC Andersens ”Snödrottningen” på Borås stadsteater, rapporterar Hallands nyheter. Läs mer: Så bra är SVT:s julkalender ”Selmas saga” Musiken till ”Snödrottningen” har skrivits av kompositören Dick Karlsson, som nu kontaktat Stim, delvis för att inte själv bli anklagad för att ha plagierat musiken. – Temat i ”Selmas saga” är exakt likadant, ton för ton i två takter, och sedan återkommer det men i en annan tonart, säger Dick till Hallands nyheter. Julkalendermusiken har skrivits av kompositören Jonathan Järpehag. Men han menar att han hörde introt från ”Snödrottningen” först nu i december när någon från SVT berättade om den, långt efter att han komponerat vinjetten. – Någon på SVT sa det, och först trodde jag att Dick ville fråga om det var okej att hans låt var så lik mitt tema. Jag hörde hans musik första gången nu i december, säger han till Hallands nyheter. Läs mer: Alla avsnitt av ”Selmas saga” sammanfattade Nu ska likheterna mellan låtarna granskas av Stim. Johanna Gårdare, ansvarig utgivare för ”Selmas saga” menar att SVT nyligen upptäckte likheten mellan låtarna. – Enligt kompositören Jonatan Järpehag har han aldrig hört musiken till ”Snödrottningen” tidigare. Allt verkar vara ett slumpartat sammanträffande. Johan skickade sitt verk till julkalenderns regissörer några veckor innan Snödrottningens musik publicerades, vad vi förstår. Enligt uppgifter till oss ska Stim ta upp ärendet i sin bedömningskommitté, vi får avvakta vad de kommer fram till, skriver hon i ett mejl till DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26111, "headline": "Mäktig retroromantik i rymden", "summary": "Barnförbjudna ”Rogue one” har en rå och realistisk känsla. Den nya ”Star wars”-filmen är den bästa sedan 36 år gamla ”Rymdimperiet slår tillbaka”, enligt Fredrik Strage", "article": "”Rogue one: A Star wars story” Regi: Gareth Edwards Manus: Chris Weitz, Tony Gilroy. I rollerna: Felicity Jones, Diego Luna, Ben Mendelsohn m fl Längd: 2 tim 13 min (15 år) Den första ”Star wars”-filmen, som senare fick titeln ”Episod 4: Ett nytt hopp”, hade premiär 1977. Introexten berättade att rebellerna just lyckats stjäla ritningarna till rymdimperiets ultimata vapen: dödsstjärnan. Hur den stölden gick till får vi nu se i ”Rogue one: A Star wars story” som utspelar sig mellan episod 3 och 4. ”Rogue one” är inte, som många tror, den första film som petats in mellan tidigare ”Star wars”-äventyr. Redan på åttiotalet skrev George Lucas manus till ett par filmer om ewokerna, de gulliga nallebjörnarna i ”Jedins återkomst”. ”Hjältarnas karavan: Ewokernas återkomst” och ”Ewoks: Flykten från Endor” utspelade sig mellan episod 5 och 6. Medan de vände sig till en publik som inte tappat mjölktänderna är ”Rogue one” den första ”Star wars”-film som får 15-årsgräns i Sverige sedan ”Rymdimperiet slår tillbaka” för 36 år sedan. Det är också den bästa ”Star wars-film” som gjorts sedan dess – strået vassare än fjolårets utmärkta ”The force awakens”. En av få brister i den senare filmen var att hjältinnan Rey var så himla bra på allting. På ett ögonblick lärde hon sig saker som det tog Luke Skywalker två filmer att bemästra. Jyn (Felicity Jones), huvudperson i den nya filmen, känns mer mänsklig. Hon kan inga jeditrick utan är bara en välutbildad soldat. Rebellerna kontaktar Jyn eftersom hennes far, en vetenskapsman som jobbar åt imperiet, har byggt ett massförstörelsevapen. Men Jyn bryr sig inte om politik. ”Står du ut med att se imperiets flagga vaja över hela galaxen?” frågar rebellerna. ”Det är okej om man inte tittar upp”, svarar hon. Rymdfascisternas grymheter får Jyn att engagera sig. Samtidigt visar filmen att den ljusa sidan inte är helt och hållet god. Motståndsagenten Cassian Andor dödar en till synes oskyldig man som riskerar att tjalla. Undrar vad George Lucas (som klippte om episod 4 så att Han Solo inte längre kallblodigt sköt ihjäl en skurk) skulle ha tyckt om det. Diego Luna, som spelar Cassian, stjäl många scener med sin luggslitna charm. Han påminner om fransoser som i filmer om andra världskriget faller ihop, genomborrade av tyska kulor, och väser ”Vive la résistance!”. Cassians hårdföra gäng får förstärkning av Jyn plus K-2SO, en imperierobot som efter att ha omprogrammerats har utvecklat mänskliga drag som förmågan att ha tråkigt. ”The force awakens” har under det senaste året beskyllts för att bara vara en nostalgisk upprepning av den första filmen. Det är en orättvis kritik men retroromantiken är förstås en viktig ingrediens, så även i ”Rogue one” som minutiöst återskapar kostymer och scenografi från 1977. Repliken ”informera Lord Vader” är tillräcklig för att ge mig gåshud. Och när den mörke sithriddarengör entré kommandobryggan, och tänder sin röda ljussabel, är det obeskrivligt mäktigt. En rad andra figurer ur de gamla filmerna dyker också upp. Mest häpnadsväckande är imperielakejen Tarkin, spelad av Peter Cushing som dog 1994 och här återuppstår digitalt (en försmak av en framtid där skådespelares karriärer kommer att vara längre än deras fysiska liv). Den tekniken imponerar oändligt mycket mer än 3D:n som inte fyller någon som helst funktion. Regissören Gareth Edwards, som slog igenom med den dystra science fiction-roadmovien ”Monsters”, fångar den lasersprakande hänförelse som alltid varit ”Star wars”-filmernas kärna, samtidigt som han maximerar smutsen och svetten som fanns i ”The force awakens”. Delar av ”Rogue one” har en nästan dokumentär känsla. Striderna på den tropiska planeten Scarif för tankarna till slaget om Iwo Jima med brinnande palmer och granater som sprängs i sanden. Ännu mer realistisk är en strid mellan stormtroopers och rebeller i stadsmiljö där en gråtande flicka plötsligt syns bland ruinerna. De befinner sig på ökenplaneten Jedha men skulle kunna vara i Aleppo. Stjärnornas krig har aldrig känts så jordiskt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26113, "headline": "Kanye West i möte med Donald Trump", "summary": "Kanye West träffade i eftermiddags Donald Trump i Trump Tower. Den blivande presidenten ska ha sagt att West är en \"bra man\" och att \"de har varit vänner en lång tid\", men detaljer om vad mötet handlade om avslöjades inte, enligt CNN.", "article": "För drygt en månad sedan kom rapartisten Kanye West ut som en Trump-supporter. Under tisdagseftermiddagen, svensk tid, träffades han och USA:s blivande president i Trump Tower, där Trump bor. Spekulationer cirkulerade i sociala medier efter att Kanye West setts promenera in i Trump Tower och journalister och fotografer samlades i hotellobbyn för att föreviga händelsen. Trump sa då att West är en \"bra man\" och att \"de har varit vänner en lång tid\". På frågan vad de diskuterat svarade han \"livet\". West ignorerar frågor om mötets innehåll, om att han sagt att han tänker kandidera till presidentposten 2020 eller huruvida han ska uppträda på presidentinvigningen. – Jag vill bara ta en bild nu, säger West leende. – Ta hand om dig, vi ses snart, säger Trump till West. Enligt Oliver Darcy, politisk redaktör på brittiska Business Insider, har Trumps talesperson bekräftat mötet. West hade bett Trump om ett femton minuter långt möte, vilket är ett tecken på att Kanye West är öppen för att samarbeta med Trump, enligt CNN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26115, "headline": "Danny Saucedo mest populär i ”Så mycket bättre”, enligt Spotify", "summary": "Flest människor har lyssnat på Danny Saucedos tolkningar från programmet ”Så mycket bättre” på Spotify. Men den allra mest populära tolkningen gjorde Jill Johnson.", "article": "När ”Så mycket bättre”-säsongen var slut var både Magnus Carlson och Josefin ”Little” Jinder eniga om att det var Danny Saucedo de mest kunde tänka sig att umgås med privat. Och tydligen är han även populärast bland svenska folket, i alla fall att döma av Spotifys lyssnarsiffror. Hans tolkningar har spelats fler gånger än de övriga artisternas. Den populäraste låten stod dock inte Danny Saucedo för, även om han knep både andra- och tredjeplatsen med ”Snacket på stan” och hans tolkning av Little Jinders ”Super8”. I stället var det Jill Johnsons tolkning av Tommy Nilssons ”Open your heart” som hon dedikerade till sitt eget äktenskap, som blev den mest populära låten. De artister som stigit mest i popularitet till följd av ”Så mycket bättre” är Magnus Carlson och Freddie Wadling, Den senare gick bort strax innan programmet skulle börja spelas in. Lyssningen på Magnus Carlsons alla låtar på Spotify har stigit med över 2 000 procent sedan programmet började sändas. I år var det sista avsnittet i ”Så mycket bättre” en hyllning till Ted Gärdestad där artisterna tolkade några av hans många låtar. Teds bror, Kenneth Gärdestad, fanns på plats under programmet för att ta mot artisternas hyllningar. Det programmet ledde till en 200 procentig ökning av lyssnandet på hela Ted Gärdestads katalog på Spotify. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26116, "headline": "Rekordmånga journalister fängslade i världen", "summary": "Nedslaget mot journalister i Turkiet är en betydande orsak till att rekordmånga journalister i år sitter fängslade runt om i världen. 259 journalister är fängslade på grund av sitt arbete, vilket är det största antalet sedan organisationen Committee to protect journalists (CPJ) började göra sina rapporter.", "article": "Den första december 2016 satt 259 journalister fängslade runt om i världen, enligt CPJ:s årliga rapport om situationen för journalister globalt. Det är den högsta siffran sedan 1990, när organisationen började göra sina rapporter. – Det här är oerhört allvarligt. Alla samhällen behöver ha fungerande press för att kontrollera och korrigera fel som begås. Det är svårt att kämpa för någon annan rättighet om det inte finns en fungerande press- och yttrandefrihet eftersom det är en förutsättning för mycket annan diskurs, säger Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser. Tillslagen mot journalister i Turkiet efter den misslyckade statskuppen i juni är enligt CPJ den största orsaken till det höga antalet journalister som fängslats. Där sitter 81 journalister i fängelse på grund av sitt arbete, vilket är den högsta siffran som uppmätts för ett enskilt land. DN har tidigare rapporterat om Asli Erdogan som suttit fängslad sedan augusti när polisen stängde ner den prokurdiska tidningen Özgür Günden där hon var kolumnist. – Turkiet har höjt den globala siffran fruktansvärt mycket under de sista månaderna och åren. Det är viktigt att poängtera att Turkiet är världens största fängelse för journalister i dag, landet fängslar fler än Kina till exempel trots en mycket mindre folkmängd, säger Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser. Kina är det land som efter Turkiet har flest journalister frihetsberövade. Där sitter 38 journalister fängslade. Enligt CPJ har myndigheterna under de senaste veckorna kraftigt slagit ned på journalister som täckt protester och mänskliga rättigheter. Bland annat greps nyhetssajten 64 Tianwangs redaktör Huang Qi i november. Förutom Turkiet och Kina är flest journalister fängslade i Egypten, Eritrea och Etiopien. I Egypten sitter 25 journalister fängslade, de flesta för att ha rapporterat från demonstrationer. Tre fjärdedelar av de fängslade journalisterna är anklagade för att ha arbetat mot staten. Enligt CPJ har regeringar sedan 2001 i allt högre grad tystat kritiska journalister med hänvisning till lagar om den nationella säkerheten. Det gäller i hög grad journalister som täcker ämnen som politisk opposition, etniska minoriteter och uppror. – Stater använder ofta bortförklaringar till varför de fängslar journalister. Det kan vara antiterrorism eller statshemligheter. Många regimer har blivit bättre på att utnyttja dessa lagar på mer och mer kreativa sätt vilket varit förödande för journalistiken. Dessutom har myndigheter i dag fler egna kanaler, som Facebookkonton så de själva kan nå ut. Då känner de att man inte behöver journalister på samma sätt som tidigare då man uppfattar att ens egna propagandakanaler gör att man klarar sig ändå, säger Jonathan Lundqvist. Vad kan en allt svårare situation för journalister leda till? – Det är inte bara de fängslade journalisterna som är problemet, utan vi ser en utbredd självcensur när journalister vet att hotet är stort om att bli fängslad. Det leder till att man automatiskt börjar anpassa sig. I förlängningen ger det här tystade samhällen där människor inte vågar diskutera vad de ser. Det påverkar samhällets utveckling. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26118, "headline": "Saudisk kvinna gripen efter tweet utan heltäckande klädsel", "summary": "Malak al-Shehri twittrade ut en bild på sig själv på gatan i Saudiarabien utan heltäckande klädsel, något som orsakade en storm av kritik i sociala medier. Nu har hon gripits för att ha kränkt den allmänna moralen.", "article": "Malak al-Shehri meddelade på Twitter att hon bestämt sig för att lämna sitt hem utan den heltäckande klädsel som kvinnor ska bära på offentliga platser i Saudiarabien. Därefter twittrade hon ut en bild på sig själv på gatan iklädd mönstrad kjol, jacka och solglasögon. ”En saudisk kvinna gick ut igår utan abaya eller hijab i Riyadh och nu kräver många saudier hennes avrättning” skriver en person som har delat bilden. Många kvinnor hyllade bilden i sociala medier, men den orsakade också snabbt en backlash där många krävde att saudisk polis skulle fängsla Malak al-Shehri. Flera krävde också att hon skulle avrättas. Malak al-Shehri raderade sitt twitterkonto till följd av påhoppen. Kritiken gjorde också att någon anmälde Malak al-Shehri till den religiösa polisen i Saudiarabien. Och nu ska hon ha gripits, rapporterar The Guardian. Polisens talesperson har bekräftat att kvinnan har gripits och satts i fängelse. Hon anklagas nu för att ha ”talat öppet om förbjudna relationer med män”. – Polisen har gripit en flicka som tog av sin abaya på al-Tahliyagatan för att klara den utmaning hon offentliggjorde via sociala medier för flera dagar sedan, säger överste Fawaz al-Maiman till den saudiska tidningen Al-Sharq. Gripandet var enligt al-Maiman en del av att ”övervaka kränkningar av den allmänna moralen”. I Saudiarabien ska kvinnor bära abaya, ett svart löst sittande heltäckande plagg, på offentliga platser. Enligt saudiarabisk lag får kvinnor inte köra bil. De får inte heller resa utan en manlig förvaltare. I september skrev 14 000 kvinnor på en namninsamling för att protestera mot systemet. När Stefan Löfven i oktober besökte Saudiarabien menade han att utvecklingen mot jämställdhet går åt rätt håll i landet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26126, "headline": "Nu låses Kodjo Akolor, Howlin’ Pelle och Little Jinder in i Musikhjälpens glasbur", "summary": "Musikhjälpen 2016 drar i gång och årets tema är ”Barn i krig har rätt att gå i skolan”. Programledaren Josefine ”Little” Jinder är ”skitpeppad” på att låsas in i glasburen i 144 timmar.", "article": "Årets Musikhjälpen äger rum på Stortorget i Örebro och från glasburen ska Josefine ”Little” Jinder, Kodjo Akolor och Howlin’ Pelle (Pelle Almqvist från bandet The Hives) leda programmet. — Jag vill låsas in omedelbart. Det ska bli så jävla kul. Vi har laddat för det här sedan vi fick frågan om att vara programledare i maj. Det ska bli kul att bara köra i gång, säger Josefine Jinder. I kväll klockan 20.00 startar inlåsningen, och programledarna släpps ut igen på söndag samma tid. I 144 timmar ska de tillsammans med lyssnare, tittare och kända personer samla in pengar som går direkt till Radiohjälpen. —Jag tror att det kommer att vara intensivt, känslomässigt, roligt, jobbigt, hungrigt, kallt, varmt och allt möjligt. Omtumlande är ett samlande ord, Det känns som att det inte går att förbereda sig för det, eftersom det är en sådan extrem situation. Jag försöker bara vila och samla mig innan jag går in i buren, säger Josefine Jinder. ”Barn i krig har rätt att gå i skolan” är årets tema för insamlingen och handlar om att fler barn i krig och konfliktområden ska få gå i en säker skola. —Jag tycker att det är superrelevant med tanke på hur världen ser ut. Jag gillar att det handlar om människors förutsättningar att bygga upp ett samhälle igen. Det är så himla viktigt. Jag tror att det är ett tema som det är lätt att känns någonting för, säger Josefine Jinder. På gästlistan till buren står bland annat Silvana Imam, Stefan Löfven, Alex & Sigge, Miss Li och Veronica Maggio. Programmet direktsänds i P3 och SVT Play. Förra årets Musikhjälpen, som ägde rum i Uppsala, slog insamlingsrekord med de över 31 miljoner kronor programmet drog in. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26133, "headline": "En genomlyckad transaktion", "summary": "För första gången på tre år har Håkan Hellström spelat i Stockholm. Konserten på Globen var ett under av perfektion och publiken extatisk, skriver Po Tidholm.", "article": "Håkan Hellström Globen, Stockholm Håkan Hellströms första Stockholmsspelning på tre år är givetvis en positiv upplevelse, allt annat hade varit orimligt. Popmusiken har genomgått en enorm professionalisering de senaste decennierna. Det var inte länge sedan en konsertbiljett var en relativt osäker investering. Artisten kunde ha en dålig kväll, vara full, bandet kunde spela illa, ljudet vara uselt. Det var något publiken ändå accepterade, eftersom en relation med en artist rymde en viss tolerans för misstag. I dag skulle jag säga att den mer påminner om en affärstransaktion. Inte nödvändigtvis för att musiken kommersialiserats, utan snarare för att relationen förändrats och det allt mer sällan händer att publiken inte får exakt vad den betalat för. Vi har också blivit allt mer benägna att lägga pengar på upplevelser snarare än materiella ting. En upplevelse går att dela med andra människor i stunden men också via sociala medier, där den ger oss möjlighet att berätta vilka vi är. Känslan vi får av en köpt upplevelse räcker längre än den stimulans vanlig konsumtion kan ge oss, eftersom den tar längre tid att smälta. Publiken strömmar vid det här laget till Håkan Hellströms konserter med väldigt specifika förväntningar. Hellström har, på gott och ont, blivit en artist som ägnar sig åt utlevelse och eufori. Och publiken betalar gladeligen för att få dela glädjen. Ingen eftertanke, ingen friktion. Konserten på Globen är ett färdigt, inrepeterat format och låtlistan är densamma som på tidigare stopp under den här lilla turnén. Men det är ett genomtänkt och snyggt låtval som har några riktiga toppar och inga egentliga dalar. Det börjar ganska brötigt men tar sig snart och faktiskt är alla nummer från tredje låten till tolfte ett under av både perfektion och utförande. Det stora bandet kan ta i när det behövs, och bäst blir det genomgående i balladerna där det inte vräks på allt för mycket med saxofoner, tvärflöjter och wailande. Stegringen från ”Shelley” till ”Gårdakvarnar och skit”, ”2 steg från Paradise” och ”Ramlar” är obarmhärtig, och det är faktiskt inte klokt hur mycket alla tycks älska Håkan Hellström. Den enkla anledningen är förstås att han ger alla vad de önskat sig; en stunds gemensam verklighetsflykt, ögonblickets upphöjdhet, en närvaro som trycker undan allt annat. Men han har inte blivit Sveriges största stadiumartist genom tiderna bara genom att dynamiskt attrahera en allt större publik. Det var långt ifrån givet att han skulle slå in på just den här vägen, han har aktivt valt den och successivt förändrat sitt uttryck för att det ska funka i arenorna. I viss mån har det fått Håkan Hell ström att likna andra arenaartister, men det är nog ändå ett litet pris att betala. Efter ett charmigt men svajigt inhopp av Håkan Hellströms mamma Christina går han och bandet mot upploppet. Det blir brötigt igen men rätas upp av den gästande Amanda Bergman som balanserar Håkan med sin sträva skärpa i första extranumret ”Pistol”. Sedan kommer förstås ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, konfettiregn och ännu mer extas innan det är över. Precis alla i hela Globen verkade nöjda. En genomlyckad transaktion. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26151, "headline": "Ingen medalj till Bob Dylan under Nobelprisutdelningen", "summary": "Ingen medalj kommer att delas ut för litteraturpriset under Nobelceremonin på lördagen. Överlämningen av priset till Bob Dylan kommer i stället ske under nästa år.", "article": "När Nobelprisen delas ut i Konserthuset på lördagen kommer kungen inte att överräcka en medalj för Nobelpriset i litteratur. I stället kommer man gå vidare i programmet efter att Svenska Akademiens Horace Engdahl presenterat Bob Dylan som årets Nobelpristagare i litteratur. – I stället för att i slutet av presentationen be någon stiga fram på scenen så kommer han att skicka en hälsning, precis som man brukar när ingen pristagare är på plats, och ingen representant har skickats, säger Annika Pontikis, kommunikationschef på Nobelstiftelsen som håller i arrangemanget. Så ingen kommer ta emot medaljen i Bob Dylans ställe? – Nej, utan då går man över på nästa programpunkt efter att Horace Engdahl håller sitt tal. Hur får Bob Dylan medaljen? – Det är inte bestämt ännu, men det kommer att ske någon form av överlämning under nästa år. Det här har hänt vid flera tillfällen, då löser vi alltid det med överlämning senare. Under prisutdelningen kommer också Patti Smith att framföra Bob Dylans låt ”A hard rain's a-gonna fall” ackompanjerad av Kungliga Filharmonikerna i ett arrangemang av Hans Ek. Under banketten på kvällen kommer inte heller någon representant för Bob Dylan vara på plats. I stället har pristagaren skickat ett tacktal, som kommer att läsas upp i samband med övriga tacktal, strax efter 22.20 på lördagskvällen. Vem som kommer att läsa tacktalet vill man inte berätta ännu. – Det kommer att offentliggöras när det hålls. Blir det några avvikelser från normalt schema eftersom Dylan inte är på plats? – Nej, vi följer vårt program så som vi brukar, och det är inga andra avvikelser på något sätt, säger Annika Pontikis. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26155, "headline": "Breitbart använder väderkanal för att förneka klimatförändringar", "summary": "Tv-kanalen Weather channel vädjar till den högerpopulistiska sajten Breitbart att sluta ta deras material för att förneka klimatförändringar. ”Snälla, använd inte våra klipp för att vilseleda amerikaner”, skriver man till sajten.", "article": "I en artikel som publicerades på den högerpopulistiska sajten Breitbart förra veckan använder man information från Weather channel för att argumentera för att de sista tre åren har varit slutet på den globala uppvärmningen. Men nu vädjar väderkanalen till Breitbart att inte använda sig av deras information för att vilseleda sina läsare. ”Vi skulle föredra att fokusera på vår vanliga rapportering om väder och klimatvetenskap, men i det här fallet känns det viktigt att ge vår version”, skriver kanalen i ett öppet meddelande med rubriken ”Jorden kallnar inte, klimatförändringarna är verkliga, och snälla sluta använd våra klipp för att vilseleda amerikaner”. De fortsätter med att skriva att Breitbart plockar valda delar av Weather channels information för att föra ett vilseledande resonemang. ”I själva verket är tusentals forskare och vetenskapliga forum överens om att växthusgaser som produceras av mänsklig aktivitet värmer upp planetens klimat och att de kommer fortsätta göra det\", skriver man. Weather channel skriver att de är medvetna om att Breitbart har laglig rätt att använda sig av deras klipp – men vädjar samtidigt till dem att inte göra det. Därefter går de vidare med att förklara vilka delar av Breitbarts artikel som innehåller vetenskapliga fel. Tidigare i december förklarade företaget Kellogg's att de inte vill se sina annonser på Breitbart, då sajten inte lever upp till företagets värdegrund. Något som fick sajtens chefredaktör att ”förklara krig\" mot Kellogg's i en artikel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26156, "headline": "Regeringen föreslår ny lag för museernas självständighet", "summary": "Ett formaliserat oberoende för museer och möjligheten för statliga museer att ge bort föremål från sina samlingar till regionala och lokala museer. Det var en av punkterna i den lagrådsremiss för en ny kulturarvspolitik som kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke presenterade på torsdagen.", "article": "Kultur och demokratiministern Alice Bah Kuhnke presenterade på torsdagen regeringens lagrådsremiss för en ny kulturarvspolitik vid en presskonferens i Ordensvillan på Skansen. — Det är genom kunskap och bildning om vår historia som vi tillsammans kan förstå oss själva och vår samtid bättre. Sveriges regering tar nu för första gången ett helhetsgrepp om kulturarvsområdet som eget politiskt område, sa Alice Bah Kuhnke under presskonferensen. I lagrådsremissen föreslår regeringen en ny museilag, där museernas oberoende från politiken formaliseras. Någor som Alice Bah Kuhnke menar är det viktigaste i remissen. — Det viktigaste i lagrådsremissen är att vi skriver fram och formaliserar oberoendet och går från en vacker princip till att det är framskrivet i lag att politiken ska hålla sig borta från innehåll och hur de bedriver verksamheten. Varför är detta viktigt? — Det finns tyvärr sorgliga bevis från vår omvärld på hur politiken inte håller sig borta från museer och kulturinstitutioners verksamhet men det finns också sådana tendenser i vårt land både nationellt, regionalt och lokalt, där politiker vill styra kulturinstitutioners arbete. Och det är ett antiintellektuellt förhållningssätt till vilken roll våra museer bär. Här förtydligas att politiken inte ska lägga sig i innehåll eller perspektiv i museiverksamheterna, sade Alice Bah Kuhnke. Man vill också göra det möjligt för statliga museer att ge bort föremål från sina samlingar till regionala och lokala museer. — På det sättet skriver vi fram att det gemensamma kulturarvet får möjlighet att bli en angelägenhet för hela Sverige. Regeringen föreslår att Riksantikvarieämbetet får samordningsansvar för museifrågor och tar över flera av Riksutställningars arbetsuppgifter. Man vill också se att Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet inordnas under Statens historiska museer. — Detta är en satsning för att de tre myndigheterna ska få mer genomslag för det arbete de gör. Regeringen föreslår också ett fördubblat stöd till det civila samhällets och de nationella minoriteternas arbete med kulturarvet, från 8-16 miljoner kronor. Man vill också se över hanteringen av arkivmaterial med koppling till det samiska folket. — Väldigt mycket av Sveriges kulturarvsarbete görs av ideella krafter. Det görs av människor som brinner för sin hemmiljö och kulturarvsfrågorna och det ska vi stötta, sade Alice Bah Kuhnke. Nu går detta vidare till Riksdagen. Hur bedömer du sannolikheten att det går igenom? — Jag tror att sannolikheten är stor. Jag hoppas och har en god dialog med riksdagens partiers företrädare och alla betonar med ord, även i debatten, vikten av kulturarvet och våra museer som oberoende. Så jag hoppas att de är beredda att gå från vacker princip till formalisering av oberoendet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26159, "headline": "Picassoverk såldes för rekordbelopp i Uppsala", "summary": "Fyra Picassoverk auktionerades under onsdagen ut av Uppsala auktionskammare. Det mest eftertraktade verket, Picassos ”Filette au béret” såldes efter 18 minuter för rekordsumman 21,4 miljoner kronor.", "article": "De fyra originalverken av Picasso hörde till konstsamlaren Bertil Neumans privata samling fram till hans död 2011. I onsdags auktionerades de ut av Uppsala auktionskammare. Under oktober har verken, tillsammans med verk av Fernand Léger, André Masso och Marc Chagall visats i London, Paris och New York för att öka intresset. Och när de nu auktionerades ut såldes de för rekordsummor. Hela auktionen slutade på 39 miljoner kronor. Picassos ”Filette au béret”, det mest uppmärksammade av verken, hade ett utropspris på 12 till 18 miljoner kronor. Men efter bara 18 minuter såldes tavlan för 21, 4 miljoner kronor. Priset är enligt Expressen rekord för den typen av verk. Och Uppsala auktionskammares vd Magnus Bexhed var nöjd med resultatet. – Det är en helt fantastisk framgång. Vi har inte sålt något över 20 miljoner förut så för oss är det definitivt rekord. Storslaget, säger han till Expressen. Picassos ”Nus” såldes för 8,6 miljoner kronor under auktionen. Verket ”La Thora” av Marc Chagall gick för 4,8 miljoner kronor under auktionen. Fernand Léger och André Masso var andra konstnärer vars verk auktionerades ut. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26160, "headline": "Dylan firas på flera håll i Stockholm", "summary": "Bob Dylan kommer inte till Nobelfesten som hålls i Stockholm på lördagen. Men det betyder inte att firandet av honom som Nobelpristagare är inställt.", "article": "Sedan Bob Dylan offentliggjordes som årets Nobelpristagare i litteratur har turerna kring hans möjliga medverkan vid banketten i Stockholm varit många. Men nu står det klart utom allt rimligt tvivel – ingen Bob Dylan kommer att dyka upp i Stadshuset på lördag. Däremot skickar han ett tacktal som han själv skrivit, enligt Svenska Akademien. Under själva Nobelfesten fylls Bob Dylans tomrum av rockartisten och författaren Patti Smith, som tolkar hans låt ”A hard rain’s a-gonna fall” ackompanjerad av Kungliga filharmonikerna i arrangemang av Hans Ek. Hon kommer på fredagen även att delta i ett samtal om förebilder under Nobel Week Dialogue. Men även utanför de officiella Nobelfestligheterna kan Dylanfans frossa i Bob Dylan-arrangemang i Stockholm. Patti Smith. Foto: Nicklas Thegerström På torsdagen klockan 18 hålls ett seminarium på ABF-huset i Stockholm. Där argumenterar professorn Ola Holmgren som i våras gav ut boken ”Stickspår – åtta skäl varför Bob Dylan borde tilldelas Nobelpriset i litteratur”för Nobelpristagarens poetiska storhet, tillsammans med Carl Tham. Gunnel Nornholm kommer också att framföra Dylans låtar ackompanjerad av Christer Lyssarides. Och enligt Katarina Gold, kommunikationschef på ABF Stockholm har intresset varit stort. – Ja, vi har fått jättemycket frågor kring samtalet som hålls. Så många har intresserat sig att vi till våren kommer att starta en studiecirkel just om Dylan och hans texter ur ett litterärt perspektiv, säger hon. Även om hon menar att det finns en trend av att fler och fler är intresserade av att delta på seminarier så har intresset för Dylan varit ovanligt stort. – Jag tror att det beror på att valet av Dylan var så otippat för många. Utropet ”Äntligen!” har aldrig rungat så starkt som när hans namn offentliggjordes, säger Katarina Gold. Redan samma kväll firas Nobelpristagaren på ett annat sätt på Bonden bar. Där gör humorkollektivet ”Oslipat” med medlemmar som Martin Soneby, Fritte Fritzon, Sandra Ilar och Marcus Johansson standup av Dylans låtar. Läs mer: Nobelpriset i litteratur 2016 till Bob Dylan – Vi har gjort det här konceptet tidigare, men då har vi tagit låtar och gjort om dem tillsammans med originalartisterna. Den här gången tror vi ju inte att Dylan kommer så vi har två andra musiker med i stället som tolkar olika låtar som komikerna har valt att göra om till standup, säger Marcus Johansson. Även till detta evenemang har man märkt av ett stort intresse. – Ovanligt många hör av sig och är nyfikna på olika sätt, vilket känns väldigt roligt. Intresset för Bob Dylan är stort, han är en sådan ikonisk larger-than-life-figur, och det finns knappt några sådana kvar i ett samhälle som i dag inte är lika samlat som det var när han blev stor, säger Marcus Johansson. Kan ert evenemang trösta dem som sörjer att ingen Bob Dylan dyker upp i Stockholm? – Ja, absolut. Det här är minst lika bra. Ane Brun. Foto: Nicklas Thegerström På Dramaten firar man traditionsenligt litteraturpristagaren på Stora scen på måndagskvällen tillsammans med sina skådespelare. I år medverkar även musikern Ane Brun och Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius. – Vi kommer att fokusera på texterna och att lyssna på Dylans texter. Hela diskussionen kring Dylan som Nobelpristagare har handlat om vad som är litteraturen i hans konstnärskap, och det ska bli intressant när våra skådespelare får lyfta texterna, säger Helena Seth, innehållsansvarig på Dramaten. Efter alla turer kring Dylan som Nobelpristagare har många hört av sig till Dramaten för att få veta om det årliga evenemanget kommer ske även i år, trots att Dylan framför allt är musiker. – Jag tror många undrade om en teater ska göra något om Dylan, som de flesta förknippar med musik. Men vi tycker det är självklart att vi ska lyfta honom på teatern. De senaste åren har Nobelpristagarna själv i många fall varit med vid Dramatens firande. Men inte i år. – Det hade varit fantastiskt om han varit med, men nu ger det en annan frihet att tolka hans texter. Det kanske hade gjorts på ett lite annat sätt om han varit på plats, säger Helena Seth. I utställningen ”Nobel creations” som från och med fredag visas på Tom Tits i Södertälje har studenter från flera konstnärliga högskolor tolkat de olika Nobelpristagarnas livsverk. Eli Solberg och Benedicte Elise Eggesbø, studenter på modelinjen på Beckmans designhögskola har tolkat Dylan med en galaklänning. – Vi har jobbat med ett långt vitt tygstycke som symboliserar ett oskrivet blad. Och precis som Dylan använder enkla medel för att göra komplexa texter har vi försökt göra den enkla formen till något komplext, säger Benedicte Elsie Eggesbø. – Utmaningen har varit att jobba med en person som har ett så stort verk som appellerar till så många människor, säger Eli Solberg. Men för den som ändå inte är nöjd med att fira Dylan utan honom i Stockholm i egen hög person är det väntan som gäller. Förhoppningen från Akademien är att Bob Dylan kommer till Stockholm i vår. Därför har man beslutat att inte hålla någon alternativ Nobelföreläsning under Nobelveckan. – Vi har bestämt oss för att ställa in allting den dagen. Anledningen är att det finns goda chanser att han kommer till Stockholm i vår. Det kommer vara ett utmärkt tillfälle att hålla sin föreläsning, sade Sara Danius till Sveriges Radio i november. Bob Dylan-evenemang. Torsdag 8 december 18.00: ABF-huset Bob Dylan–seminarium med Ola Holmberg och Carl Tham. Musik med Gunnel Nornholm och Christer Lyssarides. Torsdag 8 december 19.00: Bonden bar ”Oslipat tolkar Bob Dylan”. Humorgruppen Oslipat gör standup av Dylans låtskatt. Måndag 12 december, kl 19.00: Dramatens stora scen. Ane Brun, Sara Danius och Dramatens skådespelare hyllar Bob Dylan som litteraturpristagare. Fredagen den 9 december till den 12 januari: Tom Tits Utställningen ”Nobel creations” – konststudenter från bland annat Beckmans designhögskola tolkar Nobelpristagarnas verk. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26161, "headline": "Linus Larsson: Åt alla och envar, en egen statlig version av sanningen om presidenten", "summary": "Företaget som hjälpte Trump till makten handlar med data om 220 miljoner amerikaner. Nu uppges det förhandla om att bli hans digitala propagandamaskin.", "article": "Du googlar ett par skor. Kanske nämner du dem i en chatt. Sedan förföljer annonserna dig som en osalig ande från Facebooksidor till sunkbloggar och tidningssajter. Överallt samma pockande – köp det där du sökte efter. Vi vet ju att du är intresserad, vi har dig i en databas. Jämfört med alternativet, att visa samma reklam för alla, är de mycket effektiva. Ju mer man vet om människor desto mer detaljerat kan annonserna styras. Företagen som handlar med informationen omsätter miljarder. De kallas datamäklare och de flesta har du troligtvis aldrig hört talas om (Acxiom? Experian? Epsilon?) men om du ska lära dig namnet på en, låt det bli detta: Cambridge Analytica. Vi tar det en gång till: Cambridge Analytica. Tidigare Brexit-sidans expert på datadrivet kampanjande i Storbritannien. Senare Trump-kampanjens. Och snart kanske den nya USA-presidentens egen digitala propagandamaskin, specialiserad på att trycka ut rätt budskap till rätt person vid rätt tidpunkt. Till sin hjälp har företaget sin databas, som uppges innehålla 220 miljoner amerikaner och upp till 5000 uppgifter per person. Det har varit märkligt tyst om Cambridge Analytica med tanke på dess roll i presidentvalet. Bara i september, alltså långt före valdagen, köpte Trumps kampanj tjänster för fem miljoner dollar. Företaget bröt ner folkmassor i mindre grupper för att räkna ut vilka som skulle kunna påverkas. Ett klipp där Clinton uppgavs beskriva afroamerikaner (hon talade om gängmedlemmar) som ”superrovdjur”, riktades mot svarta. Områden med inflyttade från Haiti fick meddelanden om Clintonstiftelsens omstridda Haitiverksamhet. Yngre kvinnor nåddes av anklagelser om Bill Clintons sexuella övergrepp, har Bloomberg skrivit. Det syftade troligtvis inte till att få dem att rösta på Trump, utan att få Hillary Clintons väljare att inte rösta alls. Relationen Cambridge Analytica-Trump är inte den vanliga mellan klient och konsult. I företagets styrelse sitter Steve Bannon, tidigare chef för högerextrema sajten Breitbart News, känd för artiklar som den om hur p-piller gör kvinnor feta, slampiga och hur de ändå borde föda fler barn för att hålla en muslimsk invasion stången. Nyligen utsågs Bannon till Trumps chefstrateg i Vita huset. Persondata och riktade budskap i politiska kampanjer är inget ovanligt. Barack Obama anno 2008 brukar ses som pionjären. Men Cambridge Analytica utmärker sig. Nu förhandlar företaget om två kontrakt: Ett för att föra ut president Donald Trumps agenda och ett för att gynna hans företagsimperium, enligt The Guardian. Där någonstans kan man se ett skifte. Om Cambridge Analytica får uppdragen är det inte längre en kämpande politisk kampanj som försöker övertyga väljare. Då är det en vald president som utnyttjar datavetenskapens mer sinnrika marknadsföringsidéer för att öka sin egen popularitet. Det öppnar för en svindlande framtidsbild där varje person serveras sin egen, skräddarsydda sanning om regeringen. En filterbubbla med staten i ryggen. Nyckeln är Facebook och Google. Det är där man når ut. – Jag skulle aldrig ha börjat jobba för Trumpkampanjen om jag inte hade vetat att de byggde det här gigantiska maskineriet kring Facebook och data, sa Bannon till Bloomberg nyligen. – Breitbart fick sin enorma räckvidd tack vare Facebook. Vi vet hur mäktigt det är. Den där efterhängsna skoreklamen börjar plötsligt kännas ganska oskyldig. Det öppnar för en svindlande framtidsbild där varje person serveras sin egen, skräddarsydda sanning om regeringen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26168, "headline": "Ny storm kring Nobelpristagaren Mo Yan", "summary": "Den kinesiske författaren Mo Yan, 2012 års Nobelpristagare i litteratur, hyllade i ett tal vid en konst- och författarkonferens i Peking Kinas ledare Xi Jinping så hämningslöst att han nu kritiseras i kretsar av författarkolleger, akademiker och journalister.", "article": "Det styrande kommunistpartiets generalsekreterare Xi öppningstalade i förra veckan vid den 10:e nationella kongressen för konst och litteratur och den 9:e kongressen för författarförbundet – en sammandragning som hålls vart femte år och som samlar Kinas elit inom litteratur, konst, musik, film och teater. Xi Jinping uppmanade deltagarna att tro på den kinesiska kulturen, tjäna folket med positiva verk och skapa inspirerande klassiska storverk för att återuppväcka Kina. Det var därefter Mo Yan tog till orda. Läs även: Mo Yan anklagas för att vara maktens medlöpare Hans status som icke-dissident med kopplingar till kommunistpartiet diskuterades redan när han utsågs till Nobelpristagare för fyra år sedan. Då fick han kritik för sin tystnad och ovilja att klandra den kinesiska regimen. Vid framträdandet i förra veckan hyllade Mo Yan till den grad Xi Jinping att talet, som publicerades på Folkets Dagblads webbsida, sedan dess startat diskussioner på universitet och redaktioner om Nobelpristagarens avsikter. Mo Yan inledde sitt anförande: – När jag läser Xis tal (vid konferensen) så är det också precis vad jag vill säga från mitt hjärtas djup. Han hjälper oss att yttra vad vi vill. Han säger exakt vad vi vill säga. Författaren fortsatte med att beskriva Xi Jinping, Kinas mäktigaste ledare sedan Mao Zedong, så här: ”Han är verkligen en enastående person, som läser allt han kommer över. En person som har väldigt fin smak för konsten, en mästare. Han är som en i branschen. Ordförande Xi är vår läsare men han är också vår vän och en vägledare för våra tankar.” – Det var en chock att se talet. Det fanns ingen undre gräns för Mo Yans hyllning av Xi. Det var som en koppling till Mao Zedong under kulturrevolutionen, säger Li Qiang, en journalist vid en av landets största webbportaler, till DN. Som Nobelpristagare har Mo Yan redan nått toppen av sin författarbana. Han har gjort sig ett namn och tjänat pengar som enligt journalisten borde ge honom möjlighet att vara självständig. Anställda vid myndigheter och vid militären brukar hålla underdåniga tal till ledarna, men inte författare. – Mo Yan behöver inte kritisera Xi Jinping, men har heller ingen anledning att hylla honom så hämningslöst som han gör. Nu framstår han som en nära vän till dem som styr folket, säger reportern vid webbportalen. Under Xi Jinpings fyra år vid makten har klimatet hårdnat betydligt i Kina. Mängder av akademiker, journalister och advokater har gripits. Kommunistpartiets kontroll av landets medier är sträng. Statliga tv-kanaler används som skampåle för gripna, som tvingas bekänna brott innan någon rättegång ägt rum. Mo Yan är ett respekterat namn bland allmänheten efter sitt Nobelpris, och kan därför bidra till propagandan runt Xi Jinping. – Det är inte bara vi i medierna som diskuterar hans tal, det gör även professorer på universitet och andra författare, säger Li Qiang. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26179, "headline": "Ken Ring-konsert avbokades efter kritik – nu spelar han ändå", "summary": "Ken Ring kritiserar på sin Facebooksida Värmdö kommun för att ha ställt in en spelning i Gustavsbergsteatern. Men enligt kommunen var det en ideell organisation som bokat spelningen – och nu ska han spela där ändå.", "article": "På sin Facebooksida går Ken Ring till stark kritik mot Värmdö kommun efter att en spelning han skulle ha hållit i Gustavsbergsteatern blivit inställd. ”Gustavsberg! Tråkigt men arrangören fick tydligen påtryckningar från kommunen och polis så att dom inte ska genomföra min konsert. Vad fan är vi på väg när denna uppsättning ska ifrågasättas av folk som inte ens vart där eller ens vet vad det är för konsert?? Jag ska lösa detta, även om det betyder att jag själv ställer ett PA i Gustavsberg. Rakt av. Låt mig sova på saken”, skriver han på Facebook. Men enligt kommunen är det inte de som har beslutat att spelningen, som skulle arrangeras av föreningen Nattvandrarna i Värmdö, ska ställas in. – Nej, det stämmer inte. Nattvandrarna ville ordna konserten och vi ställde upp och bokade lokalen. Men sedan ändrade sig Nattvandrarna och ville inte ha konserten med Ken Ring längre. Jag har läst hans Facebookinlägg, men han blandar ihop kommunen och en ideell förening, säger Fredrik Nornvall, kultur- och fritidschef i Värmdö kommun. Micael Eriksson, som är ordförande i Nattvandrarna Värmdö, säger att de ställde in konserten efter massiv kritik från föräldrar i sociala medier. – Vi ville göra något roligt för barnen. Men när vi gått ut med informationen fick vi väldigt mycket kritik från föräldrar som undrade hur vi tänkte och det blev ramaskri på Facebook, så då förstod vi att det blivit fel. Då valde vi som förening att ställa in för vi vill inte stöta oss med någon – även om det var en bra tanke, säger Micael Eriksson. Han menar att även polisen i Värmdö uppmanat dem att ställa in konserten. – De menade att det inte var lämpligt, för vi måste anlita massa vakter och liknande. Vi betalar för evenemanget med sponsrade pengar från privatpersoner så då valde vi att bita i det sura äpplet och ställa in. Vad var det för kritik som föräldrarna framförde? – Det var att han hade drogliberala texter och att han hamnat i klammeri med rättvisan. Men vår tanke var att visa barnen att även om man gör misstag så kan man titta framåt. Den som aldrig gör några misstag lever nog ett hyfsat tråkigt liv. Men när kritiken blev så massiv var det lika bra att vända. Men nu blir det ändå en konsert med Ken Ring. På Facebook skriver han att han nu själv har bokat lokalen. ”Jag har bokat Gustavsbergsteatern själv!!!! Ja, ni hörde rätt. Dom ska fan inte stoppa mig!!!! Så jag hyrde lokalen själv istället och gör nu spelningen iallafall! Hehehe, nu kan kommunen få sitta där på sina kontor och tro dom äger hela världen utan att ens ha gått ut och sett den!”, skriver han. Enligt Fredrik Nornvall på Värmdö kommun har Ken Ring bokat lokalen direkt av kommunen, som nu alltså valt att hyra ut den till honom. – Nu har Ken Ring själv bokat lokalen, och då upplåter vi den till honom för en taxa som är fastställd av kommunfullmäktige, säger han. Nattvandrarna har ännu inte bestämt om man ska ha extra beredskap under kvällen när konserten hålls. – Vi har inte pratat om det. Men däremot tror jag att några av nattvandrarna kommer gå dit som privatpersoner, för det är ju ett bra arrangemang, säger Micael Eriksson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26196, "headline": "Lizzie Oved Scheja: Vi vill inte ha en separat hemvist för judisk kultur", "summary": "Lizzie Oved Scheja är grundare av Judisk kultur i Sverige, som har växt till en stark kulturinstitution i Stockholm. På tisdagen framförs György Kurtágs ”Kafka-Fragmente” på Dramaten, som hon regisserat.", "article": "Lizzie Oved Scheja har arbetat med judisk kultur i nästan hela sitt vuxna liv. Från studier och arbete som regissör i USA och Paris och sedan vidare till Stockholm. För fyra år sedan bestämde hon sig för att göra kallet till sitt heltidsjobb, och startade organisationen Judisk kultur i Sverige, som nu har vuxit till en stark kulturinstitution i Stockholm. – Vi ville skapa en plattform för judisk kultur och tänkande som något som har koppling till nutiden. Det viktigaste för oss är att vara självständiga, och en inkluderande och öppen organisation, säger Lizzie Oved Scheja som grundade organisationen tillsammans med Monica Nagler Wittgenstein och Lars Dencik. Hon sitter i ett mötesrum på Dramaten i Stockholm. I högtalarna ljuder med några minuters mellanrum rop om repetitioner som börjar. På tisdag ska Lizzie Oved Scheja regissera kompositören György Kurtágs ”Kafka-Fragmente” med sopranen Elin Rombo och violinisten Anders Kjellberg Nilsson på scenen. – Föreställningen baseras på fragment från Kafkas dagböcker, anteckningar. De handlar mycket om själsligt sökande, reflektioner. Hela verket är existentiellt och väldigt aktuellt. Dels för att ungerskjudiske György Kurtág fyller 90 år i år, men också för att det sammanför två judiska personer som tillsammans gjort något fantastiskt. Kafka, som dog 1924, är fortfarande en av de mest inflytelserika författarna för nutida filmmakare och författare. Kulturdebatt: Växande judisk oro för muslimsk antisemitism Föreställningen introduceras med ett samtal mellan musikkritikern Paul Griffiths, författaren Aris Fioretos och diplomaten och översättaren Tomas Kafka, tillsammans med en filmad intervju med den 90-årsfirande kompositören. – Vi hanterar judisk kultur och historia som något som har koppling till nutiden. Vi skulle aldrig bara göra en konsert, vi har alltid ett seminarium där verket kopplas till samtiden. Jag tror att vi är unika i Sverige i det sätt vi arbetar. Regin kring själva föreställningen är lågmäld, Lizzie Oved Scheja vill att verket ska tala för sig själv. – Jag vill att det ska vara suggestivt och att texten och musiken ska tala för sig själv. Men jag hoppas att jag kan hjälpa till med att kommunicera det till publiken.   Under de fyra åren som Judisk kultur i Sverige har funnits har man anordnat en mängd seminarier, symposier och konserter. Vid symposiet ”Jewish Vienna” utforskade man hur Wien innan andra världskriget utvecklades till en kreativ mötesplats både socialt och politiskt. Under konferensen ”Minorities in dialogue” diskuterades judisk kultur som minoritetskultur i samarbete med muslimska och romska organisationer. Och tidpunkten för konferensen råkade bli alltför relevant. – Vi hade vårt seminarium bara veckor efter terrordåden mot Charlie Hebdo och i Köpenhamn. Plötsligt blev det hela så mycket mer relevant. Och vi hade stimulerande diskussioner med inbjudna gäster som Herta Müller och Steve Reich, samt med deltagare från olika minoriteter, om relationen mellan muslimer och judar, mobilitet och det kollektiva minnet hos minoritetsgrupper, säger Lizzie Oved Scheja. Organisationen riktar sig inte främst till den judiska minoriteten i Sverige – utan vill snarare visa att judisk kultur är en del av det svenska samhällslivet. Därför arrangerar man alla sina evenemang i samarbete med stora kulturinstitutioner i Sverige. – Vi vill inte ha en separat hemvist för judisk kultur. Poängen är att vi vill se judisk kultur på Dramaten, på Moriska i Malmö, i Konserthuset, på Konstakademien. Vi vill göra saker tillsammans. Och att vara inkluderande är något som Lizzie Oved Scheja menar att man har lyckats med. – Ibland stannar människor mig på gatan och säger att de älskar våra program, och ofta är det folk som inte är judiska som menar att vi gör någonting som de längtat efter. Vad är det folk längtat efter? – Jag tror att vi för samman människor och återupplivar en tradition av att mötas och prata i en stimulerande atmosfär med hjälp av musik och diskussioner. Folk säger att de känner sig upplyfta och hemma – och att den judiska kulturen är del av den svenska. Och det är precis det som är vårt mål. Samtidigt duckar inte Lizzie Oved Scheja för att ta upp provokativa och potentiellt kontroversiella frågor. Som i seminarieserien ”Tainted greatness” där man behandlade filosofen Heidegger och kompositören Wagners komplicerade förhållande till judendomen. – Med Heidegger ville vi diskutera hans öppna antisemitiska värderingar i förhållande till hans tänkande. Kan man betraktas som en av vår tids stora filosofer om man hävdar att judar inte ens är en lägre stående ras utan helt saknar ett existensberättigande i historien? Det var den stora och svåra frågan. Läs mer: Judisk konst såldes till nazistfamiljer efter kriget Lizzie Oved Scheja hoppas att organisationen samtidigt som man sprider judisk kultur i Sverige också ska kunna välkomna nya minoritetskulturer i Sverige, i en tid när den politiska kartan förändras. – Vi är i en föränderlig period. Samhället förändras, och kulturen förändras. Vi hoppas att den judiska kulturen kan hjälpa andra minoritetskulturer, och vara en del i att välkomna dem. Har ert arbete förändrats på grund av dagens politiska klimat? – Absolut. Det blir viktigare och mer angeläget hela tiden. Den judiska erfarenheten är unik, samtidigt som den har bäring på hela det västerländska samhället, och därför är det viktigt att kommunicera med andra minoriteter i Sverige. Vi är inte unika i att göra det – men vi arbetar med diskussion på ett lite annorlunda sätt. Vi vill nå ut till en bred publik och inte vara en sluten grupp. Har arbetet blivit svårare? – Vi startade för bara fyra år sedan, så det var i början av den politiska tendens vi nu ser blomma ut. Jag skulle inte säga att det blivit svårare, men vi har en utmaning i att fortsätta hålla en hög nivå och inte vara rädda för att ta upp brännande frågor. Det är viktigare än någonsin. Och det kommer vi att fortsätta med. György Kurtágs ”Kafka-Fragmente” Fragment från Kafkas dagböcker, brev och anteckningsböcker har tonsatts av Gyrögy Kurtág. Här framförs verket som duett mellan vokalisten Elin Rombo och violinisten Anders Kjellberg Nilsson. Lizzie Oved Scheja är regissör. Inför föreställningen hålls ett samtal mellan Aris Fioretos, Paul Griffiths och Tomas Kafka. Visas den 6 december kl 19.00 på Dramatens lilla scen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26197, "headline": "Elak musikal får mormoner att missionera", "summary": "När musikalen ”Book of mormon” har premiär i Sverige i januari kommer mormonerna själva att annonsera i programbladet. De menar att musikalen ger en nidbild av mormonska missionärer, och att annonserna är ett sätt att ge en rättvisande bild av kyrkan.", "article": "Succémusikalen ”Book of mormon” har översatts till svenska och har premiär i januari på Chinateatern i Stockholm. Den satiriska musikalen om två mormonska missionärer som kommer till en by i Östafrika har skrivits av ”South Park”-skaparna Trey Parker och Matt Stone och i Sverige är det Anders Albien som regisserar uppsättningen. Sedan premiären 2011 har 2,2 miljoner människor sett föreställningen bara på Broadway. Under premiäråret tilldelades den nio Tonypriser. Hittills har den spelats bland annat på Broadway och i West End. När musikalen nu har premiär i Stockholm har Jesu Kristi Kyrka av sista dagars heliga, eller mormonerna, köpt tre sidor reklamplats i programbladet. Trots den elaka skildringen av deras tro. – Det är väl lite av en ”if you can’t beat them, join them”-filosofi. Alla organisationer är ju väldigt mediedrivna i dag, och även mormonerna i USA är bra på detta, säger Anders Albien. Bland annat ska annonserna bestå av bilder med texter som ”Boken är alltid bättre” och ”Nu har du sett musikalen – dags att läsa boken”. Ingrid Nilsson, informationsansvarig hos mormonerna i Sverige, menar att de vill ta tillfället i akt att försöka ge en rättvisande bild av kyrkan som har runt nio tusen medlemmar i Sverige. – En del kan tycka det är konstigt att vi ger vårt stöd till musikalen på det här viset. I den ges en nidbild av missionärer, men vi vill ta chansen att visa hur det ser ut på riktigt. Vi har ingenting med den här musikalen att göra, och det är en satir vilket vi inte har några problem med. Men vi tror att en musikal kan underhålla under en kväll, men att Mormons bok kan ge en mycket mer långsiktig betydelse för människor att komma närmare Kristus, säger hon.   Anders Albien menar att skaparna bakom musikalen, och även han själv, har vinnlagt sig om att ge en rättvisande bild av kyrkan och att all information i musikalen är direkt tagen från Mormons bok. Han har också gått på mormonernas samlingar för att få en bättre bild av kyrkan. – Musikalen är mer ironisk än elak. Vi berättar historien om mormonerna precis som den är beskriven i Mormons bok. Det är bara det att om man sätter fingret på saker så kan det bli otroligt roligt att man faktiskt kan tro på vissa delar av boken, säger han. Ingrid Nilsson menar att mormonerna i dag utsätts för många fördomar från allmänheten, Hon säger att många tror att mormonerna i Sverige är för månggifte, vilket är fel. Andra fördomar mot mormonerna är att de inte skulle vara kristna, och att de är introverta och håller sig för sig själva. – Kristus är det centrala i vår tro, så det är en fördom. Och att vi skulle vara introverta stämmer inte alls, vi lever i vanliga samhällen och går i vanliga skolor. Vi är som folk är mest, säger hon. Annonserna ser de som ett sätt att ge folk en annan bild av kyrkan. Tidigare har man annonserat i programbladen vid uppsättningar både i USA och i London, med goda resultat. Läs mer: Per Andersson och Linus Wahlgren missionerar i succémusikalen ”The book of mormon” – Deras erfarenhet var att när de intagit en avslappnad attityd gentemot föreställningen så var det som skrevs ofta neutralt eller positivt. Och vi fick större uppmärksamhet. Om det resulterat i att antalet medlemmar ökat vet jag inte, men det vi är mest intresserade av är att folk ska ha en korrekt bild av oss, säger Ingrid Nilsson. Anders Albien säger att musikalen, även om den handlar om just mormonerna, egentligen skulle kunna handla om vilken religion eller gruppering som helst. – Det handlar mer om vårt behov av att formera oss. Har man ryggen mot väggen och ingenstans att gå är man beredd att lyssna på nästan vad som helst – titta bara på Trump – och det är det som är intressant. Men det är klart, går man till storms mot något som är fel så får det uppmärksamhet, och därmed kan de tjäna på den uppmärksamheten. Men det finns mycket gott också med mormonerna, och det är inte en tvingande religion över huvud taget, säger han. ”Book of mormon”. Succémusikalen från Broadway har premiär på China den 26 januari 2017. Det blir första gången musikalen, som skrivits av ”South Park”-skaparna Trey Parker och Matt Stone, tillsammans med kompositören Robert Lopez. I Sverige spelar bland andra Linus Wahlgren, Anton Lundquist och Samantha Gura. För regi står Anders Albien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26216, "headline": "”Leif G W Persson är en romanfigur”", "summary": "Han har starka åsikter, men möter sällan motstånd. Leif G W Persson har en ställning som få andra i det här landet. Journalisten och författaren Lars Ragnar Forssberg försöker i en ny bok få fatt i ”Fenomenet G W”.", "article": "Av världens miljontals bilder på tatueringar sticker en ut lite extra. Den på Leif G W Persson, förevigad i bläck på ett lår tillhörande en man i Eskilstuna. Det är inte bara en exakt utförd tatuering, med glasögonen upphissade på hjässan och allt, den är också väldigt stor – och ett mått på hur stor en egentligen okänd människa kan bli för någon annan. Men efter en anmärkningsvärd karriär inom både det halvt slutnas och det helt offentligas tjänst – polisens och mediernas – är detta Leif G W Perssons position i dag. Kriminologen, polisprofessorn, författaren, manusförfattaren, tv-experten, kolumnisten har blivit en ikon. Ett fenomen. Så ser i alla fall journalisten och författaren Lars Ragnar Forssberg på Persson och i ”Fenomenet G W” (Ordfront) skildrar han Leif Gustav Willy Perssons väg från Allmänna BB i Stockholm den 12 mars 1945 till ”Veckans brott” på tisdagskvällarna 2016. Varför då, måste man ju fråga? – Det här är ju en man som går hem i alla läger, och en så folkligt populär författare har väl ingen varit sedan Astrid Lindgren, om ens hon. Men extra intressant är att han äger privilegiet att själv berätta sin historia, G W är som en romangestalt som Leif hela tiden utvecklar, säger Lars Ragnar Forssberg. Förra hösten var Forssberg just klar med biografin ”Ernest Thiel. Pengar & passion” (Leopard förlag) och satt en kväll och tittade på ”Veckans brott” då det slog honom: ”Varför skriver ingen om Leif?”. Efter en krönika i Mittmedia-tidningarna om de två Persson-dokumentärerna i SVT kring nyår blev frågan ett svar: ”Jag måste skriva en bok”. Den som önskar sig smaskiga inblickar i Leif G W Perssons familjeliv i julklapp får vända sig någon annanstans, ”Fenomenet G W” uppehåller sig kring G W och G W allena, hans möten under åren på Rikspolisstyrelsen, i tv, på tidningar, inom politiken. Och i jakten. Det är en personteckning mer än en biografi, men kapitlen rör sig mer eller mindre kronologiskt framåt och är uppdelade på Perssons olika roller och positioner. Här görs tillbakablickar på allt från det dramatiska ståhejet under Geijer-affären, den korta men rätt kontroversiella parentesen ”Grabbarna på Fagerhult” till dagens kolumner i Expressen. Författarkollegan och jägarkompisen Jan Guillou framträder i ett eget kapitel. Det är med- och motgångar och manövrar, en del skarpa omdömen och kritiska uttalanden, bland andra av förre rikspolischefen och då Leif G W Perssons chef Björn Eriksson. Men också som balans mer imponerade avsnitt. – Trots en helt annan tv i dag så har G W blivit som en Lennart Hyland – som alla ser hela tiden, som alla pratar om. Och som själv pratar om mycket, men aldrig möter några invändningar. Det är fascinerande. Han är lika begåvad, fyller samma tomrum, är samma sorts samlande gestalt. Till och med hans sätt att tala har en landsfaderlig ton. – Sedan händer det ju att han är oerhört slarvig, en del av det som sägs i ”Veckans brott” är direkt fel, men det finns en fiktiv kraft i det han berättar och han kan en massa saker som vi andra inte kan. Om en del är tunt spelar ingen roll. Men ingen är ett fenomen utan sin omgivning. Vilket behov fyller de? – Här är det till att börja med vår fascination för brott, för skurkar och poliser. Det är en värld som ända sedan skillingtryckens tid har fängslat oss, och det är en värld som G W har gett oss tillträde till och är obestridlig mästare i. Han var tidigt kriminologen med stort K och har kallats Sveriges viktigaste brottsforskare, trots att hans forskning egentligen är något av ett fiasko. Men ingen har opponerat sig. En fantastisk begåvning även här, vi älskar ju att höra hans historier. Vad har överraskat dig under arbetet med boken? – Jag hade inte insett med vilken medvetenhet den gestalt vi ser är skapad av honom själv, inget har lämnats åt slumpen, och bilden möter inget något motstånd någonstans ifrån. Sedan var det förvånande att ett antal som skulle ställa upp i boken ändrade sig, ville plötsligt inte vara med. Människor med egna karriärer, egna framgångar, var alltså rädda för att stöta sig med Leif G W Persson. Jag läser kapitlen om G W:s författarskap som om din respekt har ökat genom åren? – Jag ser en väldigt mycket bättre författare i dag än förr. På ett mycket skickligt sätt hanterar han komplicerade intriger, tidsförlopp och personskildringar. Han lyckas gestalta även en sådan som Evert Bäckström mycket bra. En del börjar ju tröttna på Bäckström, men jag förstår att han säljer många böcker. Du nämner i boken G W:s beundran för Zlatan. Ser du likheter? – Absolut! Zlatan står över allt och alla, han kan behandla landslagskamrater och omgivning hur han vill. Jag tror att de är lika på det sättet att de har liksom byggt sig själva. G W bestämmer också själv vad han kan säga, och kommer undan med det. – När jag såg honom i rökrock i förra ”Veckans brott” blev jag övertygad om att han egentligen är en romanfigur, att Lord Peter Wimsey (Dorothy Sayers excentriska överklassdetektiv, red:s anm.) kan slänga sig i väggen, haha. Människor med egna karriärer, egna framgångar, var alltså rädda för att stöta sig med Leif GW Persson. Lars Ragnar Forssberg Född 1945. Är journalist, har skrivit dramatik och poesi. Har även skrivit biografierna ”Hyland: Legenden och hans tid” och ”Ernest Thiel. Pengar & passion”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26238, "headline": "Högerextrema sajten Breitbart förklarar krig mot Kellogg's", "summary": "Flingföretaget Kellogg's drog tillbaka sina annonser från den högerextrema sajten Breitbart.com. Nu uppmanar Breitbarts chefredaktör sina läsare att bojkotta företaget. Han avslutar uppropet med hashtaggen #WAR.", "article": "På tisdagen valde flingföretaget Kelloggs att dra tillbaka all sin annonsering från den högerextrema sajten Breitbart News. Detta då företaget menar att nyhetssajten inte går i linje med företagets värderingar. – Vi arbetar regelbundet med våra partner för att se till att våra annonser inte visas på sajter som inte går i linje med våra värderingar. Nyligen gick vi över listan på sajter där våra annonser ska synas och bestämde oss då för att sluta annonsera på breitbart.com. Vi jobbar nu på att ta bort våra annonser från sidan, sade Kris Charles, talesperson för Kellogg's då till Bloomberg. Kelloggs besked kom efter att flera kunder klagat då de sett annonser för företaget på Breitbart. Flera andra företag har också valt att ta bort sina annonser från Breitbart. Sajten har publicerat artiklar som ”Kvinnor blir oattraktiva och galna av preventivmedel” och ”Vill du hellre att ditt barn ska ha feminism eller cancer?”. Enligt DN:s Martin Gelins granskning av sajten har man också spridit öppet främlingsfientliga budskap. Men Kellogg's besked upprörde Alexander Marlow, chefredaktör för Breitbart. I artikeln ”#DumpKelloggs: Frukostföretaget svartlistar Breitbart. Deklarerar hat mot 45 miljoner läsare” uppmanar han sajtens läsare att bojkotta företaget. ”Handlingen verkar vara ännu ett exempel på ett verklighetsfrånvänt företag som tar till sig vänstervridna narrativ som används för att cyniskt svartmåla de hårt arbetande amerikaner som befolkar denna nation”, skriver han i artikeln. Han menar att Kellogg's försöker driva fram en ”vänstervriden totalitarism”, något som han menar visar på en ”skamlig feghet”. ”Att bojkotta Breitbart News för att man presenterar vanliga amerikanska idéer visar på diskriminering och intensiva fördomar. Om du serverar Kellogg's-produkter till din familj, serverar du trångsynhet vid frukostbordet”, skriver han. Artikeln avslutas med en uppräkning av flera av Kellogg's populära varumärken, följt av hashtaggen #WAR och en länk till hur man går till väga för att annonsera på sajten. Breitbarts tidigare chefredaktör Steven Bannon, som Donald Trump nu utsett till sin chefsstrateg i Vita huset, har haft som tydligt mål att förvandla Breitbartnätverket till en plattform för den amerikanska alternativhögern. I november i år rapporterade Reuters att Breitbart har planer på att expandera till Europa, och öppna flera filialer i USA, efter Donald Trumps vinst i presidentvalet. – De grundläggande principerna som driver Breitbart verkar öka i popularitet. Det finns en rörelse, sade chefredaktören Alex Marlow då till CNNMoney. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26242, "headline": "Justin Bieber är årets populäraste artist på Spotify", "summary": "Justin Bieber är årets mest spelade artist på Spotify i Sverige. Och den mest populära svenska artisten är Håkan Hellström.", "article": "Under året som gått har Justin Bieber spelats flest gånger på Spotify i Sverige. På andra plats kommer Håkan Hellström, som är den mest spelade svenska artisten. Två andra svenskar finns med på tio i topp-listan. Det är Kent på femte plats, och Miriam Bryant som kommer sjua. Även på den globala topplistan gick det bra för Justin Bieber, som där hamnar på en andraplats efter Drake – som spelats 4,7 miljarder gånger under året. De följs av Rihanna, Twenty One Pilots och Kanye West. Den mest populära låten på svenska på Spotify var ”Bara va mig själv” med Laleh. Norska Alan Walkers ”Faded” är den populäraste låten i både Sverige, Norge och Finland. Även Melodifestivalvinnaren Frans har varit populär. Hans \"If I were sorry” hamnar på tionde plats av de populäraste låtarna i Sverige. – 2016 har varit ett helt fantastiskt år för nordiska artister. Aldrig tidigare har nordisk musik spelats så mycket på Spotify utanför regionen som i år. Genom Spotify och strömning kan artister nå musikfans över hela världen på ett ögonblick och som enda europeiska låtar på topp 10-listan globalt finner vi ”7 Years” av danska Lukas Graham och ”Faded” av norska Alan Walker. Strax därefter återfinns flera nordiska artister som Tove Lo, Mø, Kygo och Zara Larsson vilket tydligt visar på hur otroligt framgångsrikt Norden har varit som musikmarknad det här året, säger Eva Lægsdsgaard Madsen på Spotify i ett pressmeddelande. De är de tio mest spelade artisterna på svenska Spotify 1. Justin Bieber 2. Håkan Hellström 3. Drake 4. Rihanna 5. Kent 6. Miriam Bryant 7. Coldplay 8. Kygo 9. The Chainsmokers 10. Sia ", "article_category": "culture"}
{"id": 26244, "headline": "Martina Haag och Edward Blom bland årets Vintervärdar i P1", "summary": "Martina Haag, Edward Blom och Olof Wretling är några som lyssnarna har röstat fram till årets vintervärdar i P1. – Vilka lyssnarna har röstat fram säger någonting om den tiden vi lever i, säger Bibi Rödöö, programchef för ”Vinter i P1”.", "article": "För sjätte året i rad är det lyssnarna som har röstat fram vilka av tidigare Sommarvärdar de vill höra igen. Programmet inleds på juldagen med skådespelaren Olof Wretling som för femte året i rad ska vinterprata. Flera av årets Vintervärdar är personer som i år debuterade som sommarvärdar - Stina Stoor, Edward Blom, Sakine Madon och Emil Jensen. På nyårsafton kommer författaren Martina Haags stämma höras i radion. – Jag ville prata på nyårsafton eftersom det är en speciell kväll. Jag ska prata om hur man håller en riktig dårfest med anor från medeltiden och hur det kommer sig att jag satt ensam på en tunnelbanestation helt utklädd till Orup, med hans guldhatt och allt, på en nyårsnatt. Jag ska sända programmet från mitt kök medan jag lagar mat till min nyårsmiddag, säger Martina Haag. Bibi Rödöö är programchef för ”Vinter i P1” och hon har även valts ut till att bli årets julvärd i P1. – Vilka lyssnarna har röstat fram säger någonting om den tiden vi lever i. I år är vintervärdarna varma personer som har humor och är kloka. Jag tror att det är det som vi behöver just nu, säger Bibi Rödöö. Är det någon av Vintervärdarna du ser extra mycket fram emot att höra? – Nej, jag är kär i allihop. Jag har jobbat med ”Sommar i P1” i 20 år så jag känner dem. De är jätteglada över att få vara Sommarvärdar och blir ännu gladare att få Vinterprata också. Vinterpratare 2016 25/12 Olof Wretling, 26/12 Stina Stoor, 27/12 Emil Jensen, 28/12 Edward Blom, 29/12 Sakine Madon, 30/12 Tomas Sjödin, 31/12 Martina Haag, 1/1 2017 Jesper Rönndahl. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26255, "headline": "Taylor Swift är världens bäst betalda musiker", "summary": "Taylor Swift toppar Forbes årliga lista över världens bäst betalda musiker. Tvåa på listan kommer pojkbandet One Direction, och fyra av de fem på listan är kvinnor.", "article": "170 miljoner dollar tjänade Taylor Swift mellan juli 2015 och juni 2016. Det gör att hon är världens bäst betalda musiker under den perioden, enligt Forbes årliga lista. Den största inkomsten kommer från hennes världsturné ”1989”. På andraplats på listan ligger pojkbandet One Direction som under året tjänat 110 miljoner. Annars domineras topp fem-listan av kvinnor. Förutom One Direction och Taylor Swift finns där även Adele, Madonna och Rihanna. Enligt Forbes har de bäst betalda musikerna tjänat sina stora inkomster mest på livespelningar. Undantaget är Adele som tjänade merparten av sina 80,5 miljoner dollar på inspelad musik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26256, "headline": "Över en miljon svenskar har Netflixabonnemang", "summary": "Över en miljon människor har Netflix. Sedan starten 2012 har Netflix växt så att strömningstjänsten nu når en fjärdedel av svenska hushåll, enligt analysföretaget Mediavision.", "article": "Under tredje kvartalet 2016 nådde strömningssajten Netflix över en miljon användare i Sverige. Det gör Netflix till den mest populära strömmade betal-tv-tjänsten i Sverige, då den når en fjärdedel av svenska hushåll i åldersgruppen 15-74 år. Det visar en analys som företaget Mediavision har gjort. Runt 35 procent av de svenska hushållen har abonnemang på en eller flera strömmade betal-tv-tjänster. Enligt ett pressmeddelande från Mediavision innebär det att strömningssajterna knappar in på den traditionella digital-tv-n, som i dag når runt 60 procent av hushållen. I åldersgruppen 25-34 år når strömningstjänsterna i dag fler än vanlig digital-tv. – Vi ser ingen inbromsning i tillväxten för strömmade betal-tv-tjänster. De unga har redan tagit till sig de nya tjänsterna och nu sker tillväxten framför allt i äldre målgrupper. I takt med att marknaden mognar kommer nya utmaningar där traditionella distributions- och marknadsföringskanaler kan komma att spela en viktig roll, säger Marie Nilsson, vd för Mediavision i ett pressmeddelande. De näst största strömningstjänsterna för tv i Sverige är MTG:s Viaplay och HBO Nordic. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26260, "headline": "De tävlar i nästa års Melodifestival", "summary": "Två Eurovisionvinnare tävlar i nästa års Melodifestival. Owe Thörnqvist blir den äldsta tävlande någonsin och Benjamin Ingrosso gör Melodifestivaldebut. Nu är det klart vilka som kommer att tävla om att representera Sverige i Eurovision i Ukraina.", "article": "På onsdagsmorgonen presenterade David Lindgren, som kommer att leda nästa års Melodifestival tillsammans med Clara Henry och Hasse ”Kvinnaböske” Andersson, de 28 akter som gör upp om vem som ska representera Sverige i Eurovisionfinalen i Ukraina i maj. Hanna Fahl: Ett baksmälleår kan ha sina goda sidor I år tävlar två tidigare Eurovisionvinnare i Melodifestivalen. Charlotte Perrelli, som vann finalen år 1999 med ”Take me to your heaven” tävlar i första delfinalen, och Loreen, som tog Eurovision till Stockholm i Azerbajdzjan 2012 tävlar i år i den sista delfinalen i Skellefteå med låten ”Statements”. – Det känns bra, eftersom jag känner att jag har något att komma med. Annars hade jag inte stått här. Jag lyckades skriva en låt tillsammans med låtskrivargänget som jag tror kan inspirera och kanske spegla vad människor, inklusive jag själv, behöver fokusera på. Det är tuffa tider, och vi kreatörer har ett ansvar att använda en plattform som är så här stor till att sprida någonting bra, säger Loreen. Loreen är tillbaka. Foto: TT ”Euphoria” blev en enorm succé – är det läskigt att kliva in i tävlingen igen? – Det jag tycker känns lite läskigt är att jag utvecklats. Man förändras, that's life. Jag vet att folk har en bild av mig och det finns en liten oro: oj, undrar vad de kommer att säga nu… Det har hänt mycket på vägen. Jag har fått lite hårdare hud. 2016 års Eurovisionfinal i Stockholm fick stor uppmärksamhet både i Sverige och internationellt. Christer Björkman tror att det kan göra att nästa års Melodifestival blir bättre än vanligt. – Vi har fått mer kraft för vi fick en sådan boost av Eurovision. Vi fick så mycket beröm och är stolta, så vi känner oss på topp som tv-makare. Vi tar med oss det in i Melodifestivalen för att göra den ännu bättre än tidigare, säger han. Vad blir temat? – Det genomgående är att vi vill att det ska vara så bra som möjligt och representera så mycket av populärmusiken som möjligt. Alla tittare ska förhoppningsvis hitta någon favorit i startfältet. I år finns jättemånga hittar och fantastiska artister. Det är smärtsamt att veta att alla de här artisterna inte kommer att kunna vinna. Finns det någon som skulle kunna ta hem Eurovision? – Flera, men vem får tittarna avgöra. Owe Thörnqvist blir i år tävlingens äldsta deltagare genom tiderna när han med sina 87 år tävlar med ”Boogieman blues”. Han tävlar i delfinal tre som hålls i Växjö mot bland andra pojkbandet The Fooo Conspiracy. Även Robin Bengtsson, som kom fyra i årets Melodifestival, tävlar där med låten ”I can't go on”. – Låten är en popdänga med mer fart och fläkt än förra året. Men jag vet att många av de andra tävlande har en stor fanbase, så jag tror det kan bli tajt. Kommer du att vinna? – Det tror jag inte, men det är inte heller mitt största mål. Det är en stor fest alltihop, och så sjukt bra stämning. Förra året var jag extra glad för det gick så bra för mig, men det känns som om alla är glada. En annan artist som återkommer i Melodifestivalssammanhang är Mariette Hansson, som 2015 kom på en tredjeplats. – Jag kände att det var så kul att jag kunde tänka mig att göra det en gång till om rätt låt dyker upp. Och nu har jag fått chansen, vilket jag är superglad för. Samtidigt som jag vill påstå att jag inte hänger upp mitt liv på det här blir man så insyltad att det nästan inte är hälsosamt. Hur är konkurrensen i år? – Stenhård. Det finns några jag inte har stenkoll på, men de ser superfarliga ut. Melodifestivalen 2017 Deltävling 1 Göteborg Amare - Adrijana Her kiss - Boris René Hold on - Nano Mitt liv - Charlotte Perrelli One more Night - Dinah Nah Road Trip - De vet du Wild Child - Ace Wilder Deltävling 2 Malmö A million years - Mariette Good lovin' - Benjamin Ingrosso Hearts align - Dismissed Himmel och hav - Roger Pontare I don't give a - Lisa Ajax Up - Etzia Vart haru varit - Allyawan Deltävling 3 Växjö Boogieman blues - Owe Thörnqvist Crucified - Bella och Filippa Got a thing - The Fooo Conspiracy Gravity - Jasmine Kara I can't go on - Robin Bengtsson Kiss you goodbye - Anton Hagman Snurra min jord - Krista Siegfrieds Deltävling 4 - Skellefteå As I lay me down - Wiktoria Bound to fall - Les Gordons Du får inte ändra på mig - Sara Varga och Juha Mulari En värld full av strider - Jon Henrik Fjällgren feat. Aninia När ingen ser - Axel Schylström Running with lions - Alice Statements - Loreen ", "article_category": "culture"}
{"id": 26266, "headline": "”Historieätarna” anklagas för antiziganism efter inslag om ”tattare”", "summary": "Historikern Annika Sandén medverkar i senaste avsnittet i SVT:s ”Historieätarna” för att berätta om 1600-talets ”tattare”. Hon beskriver dem som ”människor som levde utanför bondesamhället”. Men Frantzwagnersällskapet och den romska författaren Thom Lundberg riktar hård kritik mot programmet.", "article": "Senaste avsnittet av SVT-programmet ”Historieätarna” utspelar sig på 1600-talet. I det ska programledarna Erik Haag och Lotta Lundgren föreställa ”tattare” – vilka, enligt medverkande historikern Annika Sandén, var ”ett samlingsnamn på de människor som levde litegrann utanför bondebefolkningen, och urskiljde sig genom sitt sätt att försörja sig och att sätt att leva”. Haag och Lundgren tvingas ta i saker och ting med tygtrasor för att inte vidröra dem, och anses av samhället vara smutsiga. När de protesterar mot ’t-ordet’ säger Annika Sandén: ”Det här var det ordet som användes under 1600-talet.” Frantzwagnersällskapet, som vill bevara och sprida det romska arvet, riktar på sin Facebooksida kritik mot programmets porträttering av ”tattarna”. I programmet beskrivs de som ”bödlar och hästskärare”. Frantzwagnersällskapet menar att det bara var en liten del av gruppen som utförde dessa sysslor, och skriver att hennes beskrivning av ”tattare” inte tar hänsyn till att det använts för att beskriva den etniska gruppen romer under stora delar av 1900-talet. ”Därav är det mer än oroande hur SVT sprider ett budskap som inte kan tolkas som annat än en kränkning av vårt folk. Sannolikt går detta under brottsrubriceringen hets mot folkgrupp. Förhoppningsvis är Annika Sandéns uttalanden grundade i okunskap. Faran är dock att uttalandena grundar sig i bristande människosyn, att alla människors inte har samma värde. Det som annars betecknas som ren och skär rasism”, skriver Frantzwagnersällskapet på Facebook. Även den romske författaren Thom Lundberg kritiserar programmet på Facebook, och uppmanar andra att anmäla det till Granskningsnämnden så som han har gjort. Martin Vårdstedt är tillförordnad programchef för SVT:s kultur- och samhällsutbud, och ansvarig utgivare för ”Historieätarna”. Han tycker att kritiken är värd att diskutera. – I hur vi framställer det här ämnet gör programledarna först tydligt att begreppet i sig är olämpligt, men Annika Sandén berättar att det var den historiska termen. Programmet stödjer sig på den här historikern, som har publicerats i historiska tidskrifter med den här hållningen, i att det fanns många beteckningar på den här gruppen, däribland det samlingsbegrepp som nämns i programmet. Martin Vårdstedt framhåller att avsnittet av ”Historieätarna” inte är SVT:s enda forum för att porträttera de svenska romernas historia. – Redaktionen har tagit beslutet att det fanns något intressant i att begreppet hade en annan innebörd förr än det har i dag, och väljer att lyfta fram det för att skapa förståelse för den här socialgruppen. I ett annat program kan SVT kanske lyfta fram ett annat perspektiv, där man fokuserar på den etniska gruppen romer. Det blir en samlad publicering från SVT, som i många andra sammanhang. Hur förhåller ni er till att flera av kritikerna har anmält avsnittet till Granskningsnämnden? – Vi är ledsna om det här har uppfattats som en kränkning, när vi hela tiden har velat skapa förståelse för utanförskapet. Utgångspunkten hos programledarna och hos oss är förstås att vi känner sympati för de utsatta. Syftet var att visa på hur man på 1600-talet inte såg det här som en etnisk beteckning, utan en social. Det är så klart tråkigt om det uppfattas som att vi på så sätt bidrar till osynliggörandet av den etniska gruppen, men det var aldrig vårt syfte. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26272, "headline": "Johan Croneman: Nu är det dags att sluta larva sig och skärpa analysen av USA", "summary": "Många kritiska ord om Trump. Men har världen blivit en säkrare, bättre, mer rättvis plats med Obama i Vita huset?", "article": "SVT:s presidentexpert Andreas Utterström – lika raljant och grund som de flesta av deras experter denna höst – sade i ”Gomorron Sverige” i måndags att Donald Trump (hehe) när det gällde Kuba som vanligt nog var helt oförutsägbar. Man har inte en susning om vad han tycker. Eller vad han skall göra. Så här sade Andreas Utterström: ”Han har en förmåga att alltid lyssna på den senaste person som han har pratat med. Och då är frågan vem som får hans öra när det gäller Kubafrågan.” Han går bara förbi i växeln, slänger några ord med personalen, och invaderar Venezuela – ”för det tyckte vaktmästaren var en bra idé”. Jo, visst kan man ha den synen på hur USA och ämbetet fungerar. Eller inte fungerar alls. Och visst kan man vara lika historielös som till exempel Carl Bildt och påstå att Trump ”är slutet på västvärlden som vi känner den” – själv blir jag närmast uppiggad av just Carl Bildts dystopiska skräck. I åtminstone det avseendet måste ju Donald Trump föra något gott med sig!? Man pratar alltid om USA:s president som världens mäktigaste man – aldrig om vem eller vad som egentligen styr Amerika. Det blir för komplicerat. Världens största demokrati styrs alltså de fyra närmaste åren av en despot? Marianne Rundström och Alexander Norén sitter och tjittetjattar om ditten och datten, och så lite Trump då. Vi följer vartenda steg han tar, säger Marianne. Vilket skämt, säger jag. Helt ärligt, och nu måste nog SVT gräva djupt bland sina experter: Berätta för oss om den enorma skillnaden i till exempel familjen Bush-administrationen och Obamaadministrationen? Ge mig några exempel på politik förd av den superreaktionäre Bush och den superradikale Obama? Kan ni göra de politiska skillnaderna för mig så tydliga som möjligt. Har världen blivit en säkrare, bättre, mer rättvis plats med Obama i Vita huset? Har amerikanen fått det bättre? Sorry, jag tror mer på min gamla ungdomsanalys som proggare i början av 70-talet: USA styrs av intressen mäktigare än USA:s president, intressen som grävt djupt i plånboken för att få just deras man på plats – vi såg som unga John F Kennedy som nickedocka, för att inte tala om Lyndon Johnson, och Tricky Dick!? De uppfann, trappade upp och förde samma krig. USA skickade runt sina tortyrexperter i Sydamerika, CIA störtade lagliga regeringar runt om i hela världen, startade och avslutade krig, oavsett president – vi inbillade oss aldrig för en sekund att det kunde få ett slut med en ”radikal” galjonsfigur. Jag tror fortfarande inte att det tar slut med en svart eller en kvinnlig president – det skulle förvåna mig högeligen om vi om fyra år ens kan notera den här påstådda enorma politiska vindkantringen. Däremot kan vi ju dra en rak linje mellan det som händer i Europa och det som händer i USA. Högervågen, skräcken för vår kulturs undergång (vad är vår kultur förresten – den amerikanska?), rädslan för massinvandring, rädslan för islam. Tror fortfarande att Jimmie Åkesson är det deprimerande svaret på den förda politiken, och att Donald Trump är svaret på det politiska och ekonomiska bedrägeri ett helt folk känner att de utsatts för. Bankbluffen, trötta på att ständigt bli förda bakom ljuset, trötta på att alltid få stå för notan. Man kan kräva att SVT nu för en gångs skull anstränger sig ordentligt för en analys med något som helst substansvärde. Andreas Utterström kunde lika gärna ha fått frågan om vad han tror om Håkan Hellströms vårturné eller melodicharaden. Han har förmodligen ett populärkulturellt svar på allt. Så praktiskt, SVT. Jag tror fortfarande inte att det tar slut med en svart eller en kvinnlig president. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26276, "headline": "Kanadas premiärminister Justin Trudeau blir mem efter Fidel Castro-hyllning", "summary": "\"Idag sörjer vi konstnären och djurrättsaktivisten Adolf Hitler, vars död påminner oss om vikten av självmordsprevention.” Så lyder ett av memen på nätet som skapats efter att Kanadas premiärminister Justin Trudeau hyllat Kubas bortgångne exdiktator Fidel Castro.", "article": "När Kubas före detta ledare Fidel Castro gick bort i helgen kommenterade Kanadas premiärminister Justin Trudeau hans död i ett pressmeddelande. Han sade sig känna ”djup sorg” över Castros bortgång, kallade honom en ”legendarisk revolutionär och talare” och en ”enastående ledare”, och tog upp diktatorns vänskap med Trudeaus pappa, som var premiärminister i Kanada 1968–1979. De nästan uteslutande positiva orden om Kubas exdiktator har kritiserats av hans politiska motståndare – och nu också av internet. Under hashtaggen #TrudeauEulogies (Trudeau-runor) på Twitter sprider användare påhittade uttalanden om historiska despoter, diktatorer och fiktiva karaktärer som anses onda, i samma stil som det Trudeau sade om Castro. \"Idag sörjer vi konstnären och djurrättsaktivisten Adolf Hitler, vars död påminner oss om vikten av självmordsprevention”, skriver en användare. ”Stalins största bedrift var hans utplåning av fetma i Ukraina med hjälp av innovativa jordbruksreformer”, skriver en annan. Ett ”Sagan om ringen”-fan skriver: ”Låt oss minnas Sauron, vars ledarskap sammanförde det splittrade folket i Midgård för ett gemensamt syfte.” Justin Trudeau har i efterhand svarat ja på frågan om huruvida han ansåg att Fidel Castro var en diktator eller ej. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26278, "headline": "Sanna Nielsen anklagas för rasism efter Instagraminlägg", "summary": "Sanna Nielsen anklagas för rasism efter ett inlägg på Instagram där hon poserar i attribut som ofta förknippas med en nidbild av asiater.", "article": "Under lördagen postade Sanna Nielsen ett inlägg på Instagram. På bilden sitter hon tillsammans med komikern Robert Gustafsson klädd i flera av de attribut som förknippas med en nidbild av asiater. ”Vi säger tack för en fantastisk revyvecka!” lyder inlägget som hon lagt upp i anslutning till att Oscarsrevyn avslutats. Men nu får den folkkära artisten och programledaren, som bland annat ledde Allsång på Skansen i somras, stark kritik för rasism. ”Men gud, det är väl 2016!?? Hur kan ni inte inse hur kränkande det där är”, skriver en som kommenterat på inlägget. ”Återigen inte okej med gulinghumor & att klä ut sig till marginaliserade folkgrupper. Skärpning även till Robert Gustavsson”, skriver en annan. Utklädnaden ska komma från ett nummer i Oscarsrevyn där ensemblen skämtar om olika saker som man inte får skämta om. Flera reagerar också på det faktum att Sanna Nielsen tidigare starkt kritiserat mobbning på nätet i anslutning till att hon fick mycket kritik då hon utsågs till årets julvärd av SVT. Då skrev Sanna Nielsen själv på Facebook att hon uppfattade kritiken som mobbning. ”De horribla kommentarer jag fick om min tröja och ett läppstift kändes inte som kritik utan som mobbning”, skrev hon då på Facebook. Nu undrar en person på Instagram om inte Sanna Nielsen ser parallellen mellan de kommentarer hon utsattes för och hennes eget Instagraminlägg. ”Snälla Sanna Nielsen. Du står själv upp mot mobbning i alla dess former för att sedan direkt själv delta i en direkt rasistisk mobbning. Varför?”, undrar personen. På måndagseftermiddagen tog Sanna Nielsen upp händelsen på sin blogg. \"Idag blev jag kallad rasist på sociala medier. Jag trodde aldrig att den dagen skulle komma, då det är så långt ifrån den jag är. Det tror jag också att de flesta av er vet\", skriver hon. Sanna Nielsen skriver att hon förstår reaktionerna men att bilden är tagen ur sitt sammanhang. ”Numret handlar om precis det som folk reagerar på. Numret handlar om sådant man inte ska skämta om.Hela föreställningen handlar om en fördomsfri värld, där alla individuella delar tillsammans bildar något större och vackert. Där alla är välkomna. Jag sjunger även en sång om detta i slutet på revyn. Dessa masker på bilden används i ett nummer som handlar om precis det vi INTE ska skämta om.\" skriver hon. DN har sökt Sanna Nielsen för en kommentar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26282, "headline": "”Mr Robot”-skådespelare mordhotad efter Ivanka Trump-skämt", "summary": "”Mr Robot”-skådespelaren Stephanie Corneliussen skämtade om att Ivanka Trump grattat sin son på födelsedagen när han fyllde åtta månader. Därefter menar hon att hon fått motta flertalet mordhot.", "article": "Under helgen lade Donald Trumps dotter Ivanka Trump upp en bild på sin åtta månader gamla son på Twitter. ”Grattis på födelsedagen, lilla nallebjörn!” skrev Ivanka Trump under bilden. Det fick ”Mr Robot\"-stjärnan Stephanie Corneliussen att reagera. På sin Twitter skrev hon ett skämt om födelsedagshälsningen – som skedde när barnet inte fyllde år, varpå hon fick ett glatt svar från Ivanka Trump själv. ”Lol. Såklart, du har rätt! Bara under en bebis första år i livet skulle en förälder ”fira” födelsedag varje månad!” svarade hon. Men alla reagerade inte lika positivt som Ivanka Trump på skämtet. Stephanie Corneliussen menar att hon efter skämtet har fått motta ett antal mordhot, vilket gjort att hon tagit bort sitt inlägg från Twitter, enligt Vanity Fair. ”Wow, kommer helt klart radera den tweeten. Twitter är läskigt på riktigt”, skrev Stephanie Corneliussen först. Därefter fortsatte hon: ”Fick på riktigt just mordhot för att ha gjort vad jag tyckte var en rolig/sarkastisk observation, som till och med mamman tyckte var rolig. Färdig med detta”, skrev hon vidare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26285, "headline": "Fortfarande ojämlikt i svenska nyhetsmedier", "summary": "Representationen av kvinnor och personer med utomnordisk bakgrund i Sveriges största nyhetsmedier är fortfarande låg. – Det står still, och det är dags att göra någonting åt det här, säger Seher Yilmaz, ordförande för Rättviseförmedlingen.", "article": "Rättviseförmedlingen har för andra året kartlagt representationen i Sveriges största nyhetsmedier. Och studien visar att kvinnor och personer med utomnordisk bakgrund fortfarande är starkt underrepresenterade i bevakningen, säger Seher Yilmaz, ordförande för Rättviseförmedlingen. – I ett land som Sverige som slår sig för bröstet vad gäller jämställdhet så har vi ändå nöjt oss med ojämställdhet och det tycker jag inte är rimligt, säger Seher Yilmaz. Studien visar att bara 29,2 procent av dem som kommer till tals i media är kvinnor, jämfört med nästan 50 procent i befolkningen. Läs också: Seher Yilmaz: ”Klassresan jag gjort skulle vara svår i dag” – Nyheterna är en arena för det offentliga samtalet, och blir vissa röster exkluderade så skapar det ett problem. Det finns också ett uppdrag att beskriva verkligheten, och den verklighet som nu visas ger en skev bild, vilket är problematiskt. Studien visar också att bara tre av tio experter som uttalar sig i medierna är kvinnor. De flesta av experterna är forskare eller på något sätt knutna till universitetsvärlden, vilket är en värld som i stort är jämställd. Ändå är de flesta experter som tillfrågas i medierna män. – De som får vara experter skapar en bild som sätter sig hos allmänheten. Och den bild som nu ges är att de som är trovärdiga nog att förklara samhället för oss är män, säger Seher Yilmaz. Läs också: Medierna speglar inte hela Sverige ", "article_category": "culture"}
{"id": 26293, "headline": "Erik de la Reguera: Livet efter El Comandante", "summary": "Kommer Kuba att fortsätta som vanligt efter Fidel Castros död? Författaren och DN-medarbetaren Erik de la Reguera skriver om ett folk som vaknat i en tomhet där de själva är ansvariga för sina handlingar.", "article": "El Comandante är död. Gerillaledaren som rullade in i Havanna i en jeep på nyårsdagen 1959, med cigarren i mungipan, triumfatoriskt leende, vinkande åt folket. Anti-imperialisten som sedan stod timtals i talarstolen och vevade med armarna, i utfall efter utfall mot USA, medan hans säkerhetstjänst fängslade oliktänkande och internerade homosexuella i arbetsläger. Presidenten som skröt om hur han bara sov tre-fyra timmar om natten, för att kunna sätta sig in i varje detalj av sitt lands affärer. Diktatorn som satt kvar i ett halvsekel, såg 11 amerikanska presidenter komma och gå – och undkom otaliga mordförsök sponsrade av CIA. Ni kommer att få läsa och höra mycket om honom den närmaste tiden. Filmer kommer att göras. En och annan biografi kommer att dyka upp i bokhandeln. Men någon ny personkult som den kring Ernesto ”Che” Guevara är svår att tänka sig – trots de bombastiska hyllningsceremonier som i detta nu förbereds för Fidel Castro av kommunistpartiets apparatchiks på Kuba.   Anledningen är egentligen självklar: Om Che Guevara var den eviga rebellen, var Fidel den eviga presidenten. Medan ”Che” lämnade tryggheten på Kuba för att föra sin marxistiska revolution vidare till andra delar av världen, stannade Fidel i Havanna och utropade sig själv till landsfader. Och efter snart 57 år är hans politiska bygge något som bara extremt enögda kan hylla. Fattigdomen minskade snabbt under 1960-talet, barnadödligheten likaså och en rad andra viktiga sociala indikatorer förbättrades. Men samtidigt avrättades oliktänkande och interneringsläger inrättades för homosexuella. Ekonomiskt började Kuba stagnera i mitten av 1970-talet, samtidigt som beroendet av Sovjetunionen tilltog och tystnaden bredde ut sig på ön. Fidel lyckades hålla skenet uppe internationellt genom att rikta blickarna mot övriga Latinamerika och de militärdiktaturer som tog tiotusentals människoliv i Chile, Argentina och Brasilien. Tillsammans med tidstypisk antiimperialistisk retorik och stöd till post-koloniala befrielserörelser runt om i världen gjorde det honom till en ikon för vänstern under flera årtionden. Men på hemmaplan hade många redan börjat tappa tron på revolutionen. För varje utlovad rekordskörd av socker som inte blev av växte känslan av att något inte var som det borde. Efter Sovjetunionens fall blev denna diffusa känsla till en kännbar verklighet för de flesta kubaner. Den ”speciella perioden”, som de där krisåren på 1990-talet döptes till, fick miljontals kubaner att en gång för alla förlora tron på revolutionen. En del lyckades lämna ön, trots regimens reseförbud. Andra hade inte råd att anlita smugglare och försökte i stället fokusera på saker i det lilla livet, det privata, saker som faktiskt gick att påverka. En av dem var Namibia. Jag minns hur hon berättade om hur svårt det var att få vardagen att gå ihop. Om hur ransoneringarna och åtstramningarna hade minskat något efter millennieskiftet, men att hon försökte undvika att tänka på framtiden. Jag minns att hon berättade att hon hade gripits av polis på strandpromenaden El Malecon, bara för att hon var ung, svart och kvinna. Att hon hade fått sitta hela kvällen i häkte, eftersom polisen felaktigt utgått från att hon var en av de desperata unga kvinnor som ibland säljer sina kroppar till västerländska turister. Året var 2006. Samma år som Fidel plötsligt försvann ur rampljuset och lämnade över den formella makten till sin bror, Raúl Castro. Som vanligt var informationen knapphändig och sjukdomens exakta beskaffenhet oklar. Det talades bara vagt om ”matsmältningsproblem”. Men de flesta kubaner brydde sig mindre om det än om alla ransoneringarna, bristen på läkare på sjukhusen och den säkerhetstjänst som övervakade allt och alla. Jag minns cynismen och uppgivenheten. Hur många unga kubaner berättade om frustrationen över att inte kunna köpa en skjorta eller ens toalettpapper utan att ha CUC:s, den särskilda valuta som inrättats för turister – och som bara kubaner med kontakter utomlands eller i turistindustrin kom över. Jag minns mitt besök hemma hos den dåvarande oppositionsledaren Oswaldo Paya. Hur ensam han var. Och väggmålningen utanför hans hem, där regimens utsända hade textat sitt krassa budskap: ”På ett belägrat torg är oliktänkande förräderi.” Denna belägringsmentalitet, och de inskränkningar av demokrati och mänskliga rättigheter som följt av den, har varit själva grunden i Fidel Castros regim de senaste årtiondena. Därför kommer de sannolikt också att överleva honom. Att Donald Trump snart intar Vita huset ändrar egentligen inte det, även om det riskerar att sätta stopp för närmandet mellan länderna – med uppskruvad retorik till följd. Så kommer allt att fortsätta som vanligt? Jag är inte så säker på det. Under de tio år som gått sedan Fidel insjuknade har en ny generation oppositionella, med Yoani Sanchez som förgrundsfigur, börjat sätta press på regimen. Konstnärer som Tania Bruguera använder sina verk för att ifrågasätta legitimiteten i en regim som inskränker grundläggande mänskliga rättigheter. ”Nu är Raúl Castro ansvarig för sina handlingar”, twittrade Tania Bruguera trotsigt efter budet om Fidel Castros död. Det samma – att de är ansvariga för sina handlingar – kan nu sägas om alla kubaner. För efter ett halvsekel där det offentliga livet dominerats helt av landsfadern Fidel, står plötsligt det offentliga rummet nästan tomt. Raúl Castro kan inte fylla det, och bakom honom ekar det ännu mer ödsligt. Det är den tomheten, men därmed också en känsla av gryende frihet, som Kubas befolkning vaknade till på lördagsmorgonen. I övriga Latinamerika är vänstern splittrad om hur den ska hantera regimen. En del, som Venezuelas president Nicolas Maduro, verkar fortfarande se Kuba som något av ett exempel, och vissa vänsterintellektuella är blint lojala mot regimen. Hade Gabriel Garcia Marquez varit vid liv i dag skulle han sannolikt ha varit hedersgäst vid minnesceremonierna. Men efter 2000-talets många demokratiska vänstersegrar på kontinenten är det trots allt få som förespråkar en återgång till den revolutionära doktrin som Fidel Castro och Che Guevara stod för. Till och med Farcgerillan i Colombia tycks ha förstått att den enda legitima vägen till makten går genom demokratiska val, inte gevärspipor – och att inrättandet av oantastbara, eviga presidenter inte nödvändigtvis är ett politiskt framgångsrecept. 3 x verk kring Fidel Castro Film. ”El Comandante”. Oliver Stones film från 2002 är underhållande, men är ibland också stundtals påfrestande okritisk till Fidel Castro. Låt. ”Y en eso llegó Fidel”. Den kanske mest kända hyllningssången till Fidel Castros revolution, skriven av trubaduren Carlos Puebla. Bok. ”Måste få polisen ur huvudet”. Erik Jennisches reportagebok från 2013 om den kubanska regimens behandling av politiskt oppositionella. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26316, "headline": "Håkan Hellström lägger till spelningar på Ullevi och Stadion", "summary": "Biljetterna till Håkan Hellströms sommarturné nästa år släpptes på fredagen. Efterfrågan var så hög att han nu lägger till två stora stadionspelningar. En i Göteborg och en i Stockholm.", "article": "Det blir ytterligare två stora konserter på Håkan Hellströms sommarturnén nästa år. Till spelningen den 10 juni på Stockholms stadion lägger Hellström till en spelning på samma ställe dagen före. Artisten gör också en tidigare spelning i Göteborg. Sedan tidigare hade han bokat arenan till den 29/7. Nu får göteborgarna chans att lyssna till stadens älskade son den 28 juli. För ett par veckor sedan presenterade Hellström den stora Sverigeturnén \"Rullande åska\". På fredagen släpptes biljetterna till turnén och trycket är så hårt på biljettsajterna att det verkar som att han kommer sälja slut på biljetter till flera av spelningarna. • Läs fler Håkan Hellström-artiklar här Åtta orter får besök. Kalaset inleds med den nyinsatta konserten den 9 juni på Stockholm stadion den 10 juni och avslutas med Ullevikonserterna. Men det är inte bara landets två största städer som får chans att se Hellströms mullrande show. Han kommer också till Gävle, Umeå, Örebro, Karlstad, Borgholm och Malmö. Tanken med turnén är dels att sätta punkt för albumet ”Du gamla du fria”, dels att ta med den storslagna showen ut i landet. Joel Borg på skivbolaget Woah Dad menar att det totalt sett kan vara den största Sverigeturnén en svensk artist har gjort. Tidigare i höst kom nyheten om att Hellström lämnar bokningsbolaget Live Nation, efter ett 16 år långt samarbete. Nu står Hellström utan fast bokningsbolag, även om den kommande sommarturnén görs i samarbete med FKP Scorpio. Håkan Hellström Håkan Georg Hellström, född den 2 april 1974, inledde sin musikkarriär i Broder Daniel i slutet av 1990-talet. Han spelade trummor i indiepopbandet fram till 1994. Spelade sedan trummor i Honey Is Cool – ett indierockband som frontades av Karin Dreijer, i dag i The Knife. Återvände till Broder Daniel 1997, som basist, och fortsatte att spela med bandet fram till 2002. Då hade han redan hunnit solodebutera med det extremt hyllade albumet \"Känn ingen sorg för mig Göteborg\" (släpptes 2000). Har sedan dess släppt skivorna \"Det är så jag säger det\" (2002), \"Ett kolikbarns bekännelser\" (2005), \"Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått\" (2005), \"För sent för Edelweiss\" (2008), \"2 steg från Paradise\" (2010), \"Det kommer aldrig va över för mig\" (2013) och \"Du gamla du fria\" (2016). I vinter åker Hellström på vinterturné, med stopp i Göteborg (25 och 26/12), Linköping (9/12), Stockholm (10/12), Malmö (21/12) samt i Oslo (3/12). Därefter är det dags för sommarturnén Rullande åska som besöker åtta svenska städer. Hit kommer turnén Rullande åska 9-10/6 – Stockholm, Stadion. 16/6 – Gävle, Gasklockorna. 17/6 – Umeå, Campus Arena. 7/7 – Örebro, Brunnsparken. 8/7 – Karlstad, Mariebergsskogen. 15/7 – Borgholm, Borgholms slottsruin. 22/7 – Malmö, Mölleplatsen. 28-29/7 – Göteborg, Ullevi- ", "article_category": "culture"}
{"id": 26318, "headline": "Branden på Lars Vilks ”Nimis” utreds som mordbrand", "summary": "Under torsdagskvällen brann delar av Lars Vilks konstverk ”Nimis” i Kullaberg. Under fredagen kommer polisens tekniker att undersöka platsen.", "article": "Larmet kom in klockan 18.30 på torsdagskvällen. En person på andra sidan Skälderviken hade då sett att delar av konstverket ”Nimis” i Kullaberg stod i brand. Under kvällen bekräftade räddningstjänsten i nordvästra Skåne till DN att 25 procent av konstverket brunnit ner. Hela ”Vindarnas torn” som är en del av konstverket ska ha förstörts. Under natten släcktes branden. Och enligt polisens ledningscentral utreds branden som mordbrand. – Vi utreder det nu som mordbrand, främst på grund av det kulturella värdet på platsen, säger polisens pressinformatör Kim Hild till DN på fredagsmorgonen. Under dagen kommer polisen tekniker att undersöka platsen. – Men först måste det hinna svalna under dagen, säger Kim Hild. Har ni någon uppfattning om vem som ligger bakom branden? – Nej, vi har ingen uppfattning om det än så länge. Lars Vilks sa själv i en intervju med DN på torsdagskvällen att verket inte kan ha självantänts, utan att det borde ha krävts flera personer för att sätta i gång den. Samtidigt menade han att våld mot konst alltid gynnar verket och konstaterade att \"det är bättre att man ger sig på konstverk än på människor\". Han sade till DN att han kommer att försöka restaurera de förstörda delarna av verket. Konstverket ”Nimis” – som betyder \"för mycket” på latin – började byggas av Lars Vilks under sommaren 1980 och består av höga torn byggda av drivved. Verket har varit kontroversiellt, främst eftersom att det ligger i ett naturreservat, och Länsstyrelsen har tidigare försökt att få Vilks att riva det. Rättsprocesserna har inkorporerats i verket. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26321, "headline": "Helt solo med grandiosa melodier", "summary": "När Jens Lekman gör en solouppvärmning inför vårens större turné är budgetramen snäv, men hans sätt att sjunga likt en korgosse gör det omöjligt att inte bli berörd.", "article": "Jens Lekman Scen: Södra Teatern, Stockholm Det är inte lätt att vara en romantiker. Jens Lekman har alltid följt sitt hjärta snarare än karriärbyggande strategier, vilket i ett och ett halvt decennium har tagit honom världen över på ett oräkneligt antal spelningar. Han tycks älska äventyret, de spontana mötena, de intima scenerna och de krokiga vägarna. Han har valt det livet och valt bort att bli popstjärna i Sverige. När intresset för Jens Lekman var som störst, efter andra fullängdaren ”Night falls over Kortedala”, flyttade han till Australien för kärlekens skull och väntade fem år med att släppa ett nytt album. Han var och är fri från den uttryckliga eller underförstådda pressen från musikindustrin – han har sin konst och sin publik, det är det enda han behöver. Denna utsålda konsert är den sista i en handfull solospelningar som är en uppvärmning för vårens större turné. Lekman säger uttryckligen att han gör detta gig dels för att testa hur låtarna från hans kommande skiva funkar live, dels för att spara ihop pengar till roligare men mindre inkomstbringande spelningar. Så minimalismen känns lika mycket som ett estetiskt val som ett budgetbeslut. Och det blir ibland lite väl tvära kast mellan dunkande beats från hans sequencer och intima akustiska ballader. Men han griper tag i mig redan i inledande ”Black cab”, i ”I want a pair of cowboy boots” lite längre fram under konserten har jag nära till tårar och i extranumret ”Your arms around me” rullar de nedför min kind. Bakom alla Jens Lekmans lustiga textrader finns en så innerlig kärlekslängtan, och med hans grandiosa melodier och hans anti-indie-sätt att sjunga på (likt en korgosse sjunger han så fint som han bara kan) är det omöjligt att inte bli berörd. Jag har sett Jens Lekman live ett antal gånger sedan 2003, men jag har aldrig hört honom sjunga så bra som denna kväll, så avslappnat och starkt. Av de nya låtarna förtjusar framförallt ”Dandelion seed”, där han över ett fint beat sjunger om att vara ett maskrosfrö som beskyller vinden för att ha burit iväg honom. Och halvgamla ”I know what love isn’t” blandas på ett snyggt vis med Boz Scaggs ”It’s over”, på samma sätt som ”The opposite of hallelujah” sedan länge har varit gift med Chairmen of the Boards ”Give me just a little more time” från samma era. Men Jens Lekman försöker inte imponera med sin skivsamling, han vill bara skulptera fram det vackraste och mest känslofyllda i sina sånger. Han lyckas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26326, "headline": "Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” toppar bästsäljarlista i New York Times", "summary": "Fredrik Backmans bok ”En man som heter Ove” toppar New York Times bästsäljarlista för pocketböcker.", "article": "På New York Times bästsäljarlista över pocketböcker toppar Fredrik Backmans ”En man som heter Ove”. Boken har legat 46 veckor på topplistan. På fjärde plats på samma lista syns också Backmans namn. Då med boken ”Min mormor hälsar och säger förlåt”. ”En man som heter Ove” finns också med på New York Times stora kombinerade bästsäljarlista – där ligger den på sjunde plats. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26334, "headline": "SF om kritiserad turkisk filmfestival: ”Vi har en skyldighet att ställa upp med lokal”", "summary": "Författaren Kurdo Baksi och journalisten Murat Kuseyri skriver i dag i DN om den turkiska filmfestivalen på Rigoletto i Stockholm som ”en festival med besk eftersmak”. – Så länge man håller sig till vad som är tillåtet inom lagens ramar har vi inga synpunkter, svarar SF Bio.", "article": "I sin text skriver Kurdo Baksi och Murat Kuseyri om den turkiska filmfestival som i dagarna anordnas på SF-biografen Rigoletto i Stockholm. ”Går biokoncernen SF den totalitära turkiska regimens ärenden?”, frågar de sig. Thomas Runfors, informationschef på SF Bio, menar att de har en skyldighet att ställa upp med lokaler eftersom biograferna i Stockholm är förhållandevis få. – Vi har tidigare haft bland annat indiska, palestinska, ryska, ukrainska, iranska och kurdiska filmfestivaler. Så länge arrangörerna håller sig till vad som är tillåtet inom lagens ramar har vi inga synpunkter – det främjar både biobesök och mångfald att visa filmer från hela världen. Med tanke på hur situationen ser ut i Turkiet förstår vi att det blir reaktioner, det har hänt förut med andra totalitära regimer, men vi har inte bedömt att det är fel att visa film från Turkiet. Thomas Runfors säger att de inte har fört samtal kring detta med turkiska ambassaden eller turistkontoret. – Internt för vi däremot alltid en diskussion, i både praktiska frågor och i frågor om säkerhet kring länder som befinner sig i olika former av kontroverser. Det är de enskilda filmarna som representerar Turkiet här, inte staten, och det är väl viktigt att de får göra sina röster hörda, nu ännu mer än tidigare? En fråga som artikelförfattarna ställer är om ni har en ”moralisk kompass” när ni väljer samarbetspartner. Hur väljer ni ut vilka som får visa film i era lokaler? – Det är klart att om det skulle vara ett läge där Sverige bojkottar ett land är det en annan sak. Mig veterligen finns ingen sådan bojkott mot Turkiet, eller mot de andra länderna vi haft hos oss. Men om en sådan hade funnits hade ni inte upplåtit lokalerna? – Det skulle vi nog inte ha gjort. Det finns naturligtvis mycket att invända mot den turkiska regimen, men att vi skulle hindra turkisk film från att visas på biograferna, där är vi inte än. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26335, "headline": "Donald Trump skällde ut amerikanska medier på inofficiellt möte", "summary": "På måndagen kallade Donald Trump till ett möte med flera framstående amerikanska medier. Mötet var inofficiellt, men enligt uppgifter till New York Post kallade Trump bland annat de samlade medierna för ”oärliga” och ”vilseledande”.", "article": "Ett antal chefer från framstående amerikanska medier samlades på måndagen för ett möte med den blivande presidenten Donald Trump i hans Trump Tower. Mötet skedde inofficiellt, och bland deltagarna fanns företrädare från NBC, CBS, MSNBC och CNN och nyhetsankare från flera av de större medierna. Eftersom mötet var informellt hade deltagarna gått med på att inte tala öppet om vad som sades. Men enligt källor till New York Post attackerade Donald Trump deras rapportering och kallade dem för ”lögnare” och ”vilseledande och oärliga medier som fått allt om bakfoten”. Enligt flera anonyma källor ska Donald Trump också ha attackerat CNN-chefen Jeff Zucker, och kallat hans kanal för ”ett nätverk av lögnare”. – Mötet var en total katastrof. Cheferna och nyhetsankarna trodde att de skulle diskutera vilken tillgång de skulle få till Trumps administration, men fick i stället en Trumpsk avhyvling, säger New York Posts källa. Flera amerikanska mediekritiker har kritiserat det faktum att medierna gick med på att hålla mötet med Trump inofficiellt och inte tala om vad som sades under det. ”De gick rätt in i ett bakhåll, lovade att inte prata om det, och sedan gick Trump direkt till New York Post med sin version” twittrade Brian Friedman, pr-chef i Virginia. Washington Posts mediekritiker Margaret Sullivan skriver att det inofficiella mötet var en vinst för Trump. ”Återigen lyckades han använda medierna för sin vinning. Att ha en syndabock är viktigare än någonsin nu när valet är över och det inte finns en politisk motståndare att baktala.\" Hon fortsätter: ”Han fick mycket uppmärksamhet, fick fortsätta slå ner på etablissemangets elit och visade för tv-personerna att om de vill ha tillgång till honom som president måste de buga och bocka.” Donald Trumps talesperson Kellyanne Convay, menade att mötet varit produktivt. – Det var väldigt produktivt och behagligt. Det var också uppriktigt och ärligt, sade hon efter mötet, enligt New York Times. På tisdagen planerade Donald Trump ett möte med New York Times, som han tidigare starkt kritiserat, men samma förmiddag ställde han in det på grund av oenigheter om reglerna kring mötet. Donald Trump twittrade då: ”Kanske kommer ett nytt möte att sättas upp med New York Times, under tiden fortsätter de rapportera felaktigheter om mig – och med en dålig ton.” Men på tisdagseftermiddagen hölls ändå mötet hos New York Times. Och i stället för att vara inofficiellt livetwittrades den blivande presidentens svar ut från personer på plats, och intervjun i sin helhet publicerades i New York Times. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26340, "headline": "Tredje albumet satt långt inne för Sverigeaktuella Bruno Mars", "summary": "Bruno Mars hade svårt att hitta själen och känslan i låtarna på sitt tredje album. – Jag kan inte bara vakna och hoppas på att jag ska göra ett mästerverk, säger han.", "article": "När Bruno Mars tredje album ”24 K magic” släpptes i förra veckan hade det tagit honom fyra år att färdigställa. Hans två första album gjorde honom till en av världens mest framgångsrika artister. Efter dem har han samarbetat med artister som Adele, Mike Ronson och Jay Z. Men det är inte bara på grund av alla hans övriga åtaganden som den tredje skivan har dröjt. – Det är alltid svårt. Jag har så många gånger svängt vänster i en låt, lyssnat på den och så har den låtit skit, så att jag inte gillat den längre. Jag vill bara fånga själen och känslan i rummet, säger han. Skivrecension: Bruno Mars: ”Doo-wops & hooligans” och ”Earth to Mars” 2011 Bruno Mars sitter och röker ut genom fönstret i ett hotellrum i centrala Stockholm, där han är för att göra intervjuer med skandinaviska medier. – Du har ju hört albumet, så vad tycker du, är det bra? Jag tyckte det var bra. – Bara? Han skrattar. – Om jag inte hade lagt ner min själ i ett album som folk inte gillar, hade jag känt mig som skit och tänkt: ”Vad håller jag på med?” Det här är min profession, jag måste älska det jag gör. Om jag slarvar betyder det att jag inte älskar det längre och då kommer jag inte synas mer. Älskar du det nu? – Mer än någonsin. Det nya albumet representerar anledningen till att Bruno Mars började med musik. – Jag vill att folk ska trycka på play och känna att de vill dansa, att de vill älska. Och sedan dansa igen. Det är allt. Skivrecension: Bruno Mars: ”Unorthodox jukebox” Bruno Mars, föddes som Peter Gene Hernandez, i Honolulu, Hawaii, och växte upp i en musikalisk familj. Smeknamnet Bruno fick han som liten för att han var så lik proffsbrottaren Bruno Sammartino. Som fyraåring blev han snabbt känd för sina imitationer av Elvis Presley, en stor idol. – Min pappa visade mig James Brown och Elvis. Jag kommer ihåg att tjejerna skrek varje gång de rörde sig. Som barn var de superhjältar – och jag ville göra som dem. Jag ville hålla i en mikrofon, skaka på benen och få tjejerna att skrika. Har du kommit dit? – Nu skakar jag på allt – och mikrofonen jag håller i är av guld, haha. Bruno Mars har med sina två första album lyckats producera en mängd hitlåtar, blivit korad till en av världens hundra mest inflytelserika personer, toppat Forbes lista över viktiga personer under 30 år och vunnit fyra Grammys. Men med tiden har hans musik förändrats. – Har du förändrats? Är du samma person som du var för fem år sedan? Det är samma sak med mig. Det skulle vara tråkigt att vara fast i samma sak i fem, tio år. Det viktiga är att jag är genuint inspirerad. Jag kan inte bara vakna och hoppas på att jag ska göra ett mästerverk. Är du nöjd med albumet? – Varför vill du att jag ska vara sorgsen? Många människor kommer att ogilla albumet. Många ogillar mina gamla låtar. Men sitter de längst upp i ett svenskt hotell och tittar ut över staden och pratar om sin nya musik? Nej, det gör de inte. Se dig omkring – det är fantastiskt. Tolv timmar efter vårt möte blir Donald Trump blir USA:s nästa president efter en minst sagt turbulent valrörelse. På frågan om hur det känns att släppa sitt album just nu, när det är så mycket som händer i världen, svarar Bruno Mars att det känns bra. – En bra sång ska kunna föra samman människor och få dem att fira. Det spelar ingen roll var du kommer ifrån eller vilken nationalitet du har. En bra sång för samman folk. I mars påbörjar Bruno Mars sin nästa världsturné i Antwerpen i Belgien. Därefter turnerar han runt i Europa och Nordamerika i flera månader. Den 21 maj ska han tillbaka till Sverige för att spela i Globen. – Det känns som världen behöver musik. Kanske mer än någonsin. Kanske kan jag påverka på något sätt, säger han. Bruno Mars. Till Sverige i vår Född 8 oktober 1985. Det tredje albumet ”24 K Magic” släpptes den 18 november. Tidigare har han släppt albumen ”Doo-wops and hooligans” (2010) och ”Unorthodox jukebox” (2012). ”24 K magic world tour” startar den 28 mars i Antwerpen. Med den kommer han till Ericsson Globe i Stockholm den 20 maj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26344, "headline": "Skildring av kväner i SVT:s ”Midnattssol” får kritik", "summary": "Sedan SVT:s dramaserie ”Midnattssol” började visas har den fått kritik för hur minoritetsgruppen kvänerna porträtteras. Kvänernas ordförande Göran Johansson vill att SVT ber om ursäkt, men SVT vill inte.", "article": "Tv-serien ”Midnattssol” har fått kritik för hur minoritetsgruppen kväner representeras i serien. Maja Mella, verksamhetsledare vid Svenska tornedalingarnas riksförbund, säger till DN att kvänerna i serien beskrivs som en grupp i konflikt med samerna – något som ger en ensidig bild av gruppen. – När det kommer till att beskriva kväner så var serien inte folkbildande – de framställs som en konfliktfylld grupp i stället för att man ger en nyanserad bild av dem, säger hon. Enligt Göran Johansson, ordförande för Kvänernas förbund i Sverige, finns dokumentation på att kvänerna funnits i Sverige i över 800 år. Medan de är erkända som minoritet i Finland och Norge är de inte det i Sverige. – Man har försökt att osynliggöra oss i massa år och vi jobbar för att bli erkända. Men när man då börjar plocka fram oss så kallar man oss tjuvar och gangsters, säger Göran Johansson. Efter att det senaste avsnittet av serien visades krävde Göran Johansson i SVT:s Kulturnyheterna en ursäkt från SVT. – På ett sätt är det ju bra att vi lyfts upp, för ingen har velat kännas vid oss under en massa år. Men sättet man gör det på är det värsta tänkbara. Man ljuger, och även om det är en fictionfilm måste det finnas sanning i den. Skulle man prata om romer, judar eller samer på det sättet man pratar om kväner i serien skulle det bli ramaskri. Vi lever ändå 2016. Marcos Hellberg, projektledare för ”Midnattssol”, säger att han kan förstå kritiken från kvänerna, även om han inte tycker att SVT kan be om ursäkt. – Jag kan förstå att ett minoritetsfolk som är så lite representerat i medier blir besviket när en fiktiv karaktär av deras ursprung är kriminell. Men vi har fiktiva karaktärer av alla möjliga folkslag och etniska grupper, och det måste drama få ägna sig åt. Samtidigt menar han att det finns anledning att vara självkritisk kring porträtteringen. – Det är klart att vi inte har någon som helst vilja att göra en minoritetsgrupp ledsen. Vi kanske kunde ha ägnat mer tid åt att prata om det innan. Även om vi har synen att alla människor har lika värde måste man när man har att göra med människor som har levt under förtryck vara extra vaksam med hur man skildrar dem, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26351, "headline": "Konflikt tvingar Röhsska museet att stänga", "summary": "Kulturnämnden i Göteborg beslutade på ett extrainsatt möte på tisdagen att Röhsska museet i Göteborg ska stänga, på grund av den psykosociala arbetsmiljön, skriver SVT:s Kulturnyheterna.", "article": "Kulturnämnden i Göteborg har beslutat att Röhsska museet måste stänga på grund av den psykosociala arbetsmiljön, rapporterar SVT:s Kulturnyheterna. – Det här ser vi som en vändpunkt för museet, en nystart, säger nämndens ordförande Mariya Voyvodova (s) till TT. I ett yrkande skriver nämnden att de ser allvarligt på situationen på Röhsska museet som präglas av långvariga problem med den psykosociala arbetsmiljön – med hög chefsomsättning, många sjukskrivningar och brister i organisationen. När museet ska stänga beslutas på nästa vecka på Kulturnämndens möte. I september firade museet 100 år. Då sade Mariya Voyvodova till DN att hon oroade sig för miljön på museet. –  Jag kan känna oro för att vi inte kan komma vidare i frågor runt den psykosociala miljön, men vi jobbar hårt politiskt för att Röhsska ska behålla sin unika ställning i Västra Götalandsregionen och i Sverige. Jag ser fram emot att vi kan utveckla museets verksamhet med andra aktörer, sade hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26353, "headline": "Sailor Moon bekämpar könssjukdomar i Japan", "summary": "Seriefiguren Sailor Moon har gått ihop med japanska hälsodepartementet för att bekämpa könssjukdomar i landet med hjälp av kondomer och broschyrer.", "article": "Den populära seriefiguren, månhjältinnan Sailor Moon, ska bekämpa könssjukdomar i Japan. 60.000 kondomer och broschyrer med Sailor Moons ansikte kommer att delas ut till unga japanska kvinnor på flera platser i landet. Hennes skapare Naoko Takeuchi har gått ihop med det japanska departementet för hälsa, arbetsmarknad och välfärd i en kampanj för att förebygga könssjukdomar, och få fler att testa sig. Sailor Moons kända citat ”Jag ska straffa dig, i Månens namn” har i kampanjen bytts ut mot ”Jag ska straffa dig, om du inte testar dig”, skriver BBC News. Quiz: Kan du låtarna om månen? Kampanjen har fått positiva reaktioner på sociala medier. På Facebook skriver ett Sailor Moon-fan: ”Bra att de, i månens namn, skyddar folk från könssjukdomar.” Sailor Moon handlar om den 14-åriga flickan Annie Tsukino som förvandlas till hjältinnan Sailor Moon och bekämpar ondskans makter som hotar att ta över världen. Serien började gå på japansk tv 1992, och har också visats i Sverige. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26354, "headline": "Modellen Gigi Hadid anklagas för rasism efter Melania Trump-imitation", "summary": "AMA-värden Gigi Hadid imiterade Melania Trump under galan i söndags. Nu får hon stark kritik på sociala medier, där tittare kallar imitationen för rasistisk och onödig.", "article": "Under AMA-galan på söndagen imiterade supermodellen och AMA-värden Gigi Hadid USA:s blivande presidentfru Melania Trump. – Det här är min Melania Trump-imiation. Jag måste bara få till minen, sade hon innan hon gjorde en ”duck face” och fortsatte sin imitation. – Jag älskar min man, president Barack Obama, och våra barn, Sasha och Malia, sade hon med en stark östeuropeisk brytning. Imitationen var en hänvisning till Melania Trumps hyllningstal från Republikanernas konvent tidigare i år. Där anklagades hon för att ha plagierat Michelle Obamas tal från när Barack Obama blev president. Men skämtet gick inte hem hos alla tittare. På sociala medier fick Hadid stark kritik av många som menade att imitationen var rasistisk, enligt US Weekly. ”Gigi Hadids öppet rasistiska imitation av Melania Trump är helt oacceptabel” skrev en twittrare, medan en annan menade att det var ohyfsat och rasistiskt att skämta om Melanias brytning. ”Gigi kunde ha gjort något bättre”, menade twittraren. ”Jag förstår inte varför Gigi Hadid gick på Melania, det var onödigt och utan klass. Skämta om Trump – inte hans fru??” skrev en annan person. Gigi Hadid har själv svarat på kritiken på sociala medier. På Twitter skriver hon att hon står för sin imitation. ”Jag var hedrad över att få vara värd på AMA i går kväll och över att få arbeta med några av de mest respekterade manusförfattarna i branschen. Jag tog bort eller ändrade allting i manuset som jag tyckte tog skämtet för långt, och oavsett om man väljer att se det, var skämtet gjort med gott humör och utan ont uppsåt.” Hon fortsatte med att berätta att hon själv också varit måltavla för skämt på tv. ”Jag lyckades hitta humorn i det. Och jag tror Melania förstår underhållningsbranschen och sättet som galor skrivs och fungerar. Jag ber om ursäkt till alla som tagit illa vid sig och har bara de bästa förhoppningarna för vårt land”, avslutade hon. Samtidigt som många kritiserade imitationen tyckte andra tittare att kritikerna överreagerade. Gigi Hadids medvärd, Saturday Night Live-stjärnan Jay Pharaoh, kommenterade också skämtet på måndagen. ”Trampa på bromsen i en minut. De senaste åtta åren har den vackra Michelle Obama varit offer för omåttligt skitsnack. Hon har kallats apa, gorilla, ful, äcklig, inte passande för Vita huset, alltid fysiskt attackerad av befolkningen. Ingen hetsar upp sig över det! På galan överdrev vi ett tal som faktiskt hände, där Melania uppenbarligen plagierade”, skrev han i ett Facebookinlägg.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 26357, "headline": "Beastie Boys-grundare i känslosamt tal mot hat efter antisemitiskt klotter", "summary": "På söndagen samlades hundratals Brooklynbor för en manifestation i Adam Yauchs park efter att någon klottrat antisemitiska budskap i parken. Beastie Boys-grundaren Adam Horovitz höll där ett känslosamt tal mot hat, där han tog upp det ökade antalet hatbrott som drabbat USA sedan Trump valdes till president.", "article": "Under fredagen klottrade någon hakkors och ”Go Trump” i Adam Yauchs park i Brooklyn. Något som fick hiphopgruppen Beastie Boys, där Yauch ingick innan han dog, att mana till en manifestation mot hat. På söndagen samlades därför ett hundratal Brooklynbor i parken för en manifestation, där Beastie Boys-grundaren Adam Horovitz, mest känd som Ad-Rock höll ett känslosamt tal mot budskapen i det antisemitiska klottret. – Att spraymåla hakkors på en lekplats är en sjuk sak att göra. För många av oss har det en särskild mening eftersom den här parken är döpt efter Adam Yauch, min vän och bandkollega i över trettio år, som också var en person som lärde ut ickevåld i sin musik och i sitt liv, till alla oss och till mig. Men det här handlar mer om att någon i New York som länkar Nazityskland till Donald Trump på ett ”hell yeah”-sätt i en park där barn ska leka, sade Horovitz, enligt Time. Han tog också upp det ökade antal hatbrott som drabbat USA sedan Donald Trump blev vald till president. – Det här handlar om KKK som delar ut flygblad i Long Island. Det här handlar om nynazister som ger sig på synagogor i Jacksonville. Det här handlar om hatbrotten mot muslimer som ökat till de högsta nivåerna sedan 11 september-attackerna. Det här handlar om den vite mannen på Starbucks i Florida som kallad en svart kvinna för skräp för att hon inte gjorde hans latte tillräckligt snabbt, och som sedan menade att han blev diskriminerad för att han var vit och röstade på Trump. Kom igen, sade Adam Horovitz i talet som sprids på Youtube. Läs även: Beastie Boys drabbat av hatbrott i Trumps namn I manifestationen deltog förutom Adam Horovitz också religiösa ledare från Brooklyn, och senator Daniel Squadron, som representerar området i New Yorks senat. Adam Horovitz passade i sitt tal på att uppmana de boende i området till att ta ställning, och göra någonting för samhället. – Om du kan volontärarbeta, gör det. Om du är musiker skriv en kampsång, om du är skribent – skriv. Ta det du är bra på och det du verkligen gillar att göra, och erbjud dina tjänster till det som du mest bryr dig om. För vi kan inte, vi kommer inte, och vi ska inte sluta. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26361, "headline": "”Det blir ännu mörkare nu”", "summary": "Otrohetsdramat ”The affairs” tredje säsong hade premiär på HBO Nordic på måndagen. Seriens skapare Sarah Treem har ambitionen att ta tittarna längre och längre in i sina egna mörkaste känslor.", "article": "I första avsnittet av tredje säsongen ”The affair” har tre år gått sedan den oförutsedda tvisten i slutet av säsong två. Noah Solloway (Dominic West) har suttit tre år i fängelse, men är nu fri och har fått arbete på ett universitet. Första avsnittet utspelar sig helt från hans perspektiv, och hoppar, som tittarna vant sig vid från de tidigare säsongerna, mellan nutid och dåtid. – I den här säsongen måste karaktärerna göra upp med sig själva och ta hand om de skador de orsakat. Tre år har gått och alla karaktärer slåss med sina egna demoner. Det blir ännu mörkare nu, säger Sarah Treem, skaparen bakom serien. Vi hörs på telefon från inspelningsplatsen i New York. På telefon hörs hur hon hälsar på Dominic West som är på plats för att spela in den tredje säsongens sista avsnitt, en säsong som blivit alltmer mörk i takt med att det politiska klimatet i USA förändrats. – Vi skrev säsongen så att den har mycket att göra med klimatet i USA, men med det som hänt nu så känns den mycket mörkare än den gjorde när den skrevs. Den handlar om hat – något som är väldigt närvarande just nu. Det ska bli intressant att se hur folk tar emot den, för vissa scener kan ses på ett helt annat sätt i ljuset av den senaste tidens händelser. Första säsongen av ”The affair” börjar med att fyrabarnspappan Noah Solloway, som drömmer om att bli författare, tillsammans med sin fru Helen (Maura Tierny) semestrar i badorten Montauk. Där träffar han servitrisen Alison Lockhart (Ruth Wilson) och de inleder i hemlighet en affär. Alisons man Cole Lockhart spelas av Dawson Creek-stjärnan Joshua Jackson. Medan första säsongen fokuserade på själva otroheten, fick man i säsong två följa de konsekvenser som karaktärernas val har för dem själva och deras familjer. Samtidigt antyds bakgrunden en rättsprocess där något hemskt ska ha hänt. Något som framför allt uppmärksammats i serien är det faktum att varje avsnitt skiftar utgångspunkt. I första säsongen fick man följa händelseförloppet från både Alisons och Noahs perspektiv, där samma scen kunde skildras på helt olika sätt beroende på vem som upplevde den. För Sarah Treem har detta förhållningssätt till verkligheten, även om det varit svårt att få till rent praktiskt, varit viktigt. – Det är så jag ser världen. Varje person upplever världen på sitt eget sätt, och mycket dramatik uppkommer just för att vi inte kan förstå varandra. Så det kändes inte alls så radikalt när vi kom på att serien skulle utgå från olika perspektiv, säger Sarah Treem. Efter att i säsong ett ha sett Noah och Alisons perspektiv släpptes även deras båda makars perspektiv in i andra säsongen, och perspektivskiftena är något som fått starka reaktioner. – Vissa gillar verkligen det här sättet att berätta, medan andra finner det otroligt frustrerande. Men jag kommer aldrig sluta berätta på det här sättet. Jag tror det handlar om ifall man faktiskt tror på att sanningen är subjektiv. Och det gör jag. Man pratar mycket om den manliga blicken i tv och vad kameran väljer att fokusera på. Men den här serien utmanar hela tiden de valen – och ifrågasätter vad kameran väljer att se. Från de fyra perspektiven i andra säsongen, introduceras nu ännu ett perspektiv till seriens narrativ. Den franska professorn Juliette Le Gall (Irène Jacob) som lär känna Noah Solloway efter fängelsestraffet blir både en ny karaktär i serien – och ett nytt perspektiv på sanningen. – De andra karaktärerna har levt med varandra i flera år nu, och ser varandra på ett särskilt sätt. Så det är fint att få in en ny person som inte har någon tidigare relation till dem och därför kan återuppfinna dem. Hur många perspektiv finns det plats för? – Miljoner, och åter miljoner, säger Sarah Treem skrattande. – Nej, jag vet inte. ”Less is more.” Men nu var det viktigt att introducera lite nytt blod. Seriens tema om otrohet, lögner och vad som är sanning har också fått tittarna att reagera. – Hela idén med serien var att människor skulle kunna ta med sina egna erfarenheter i tittandet, och att alla skulle titta på en lite egen serie. Och det har folk verkligen gjort. Vissa har blivit moraliskt förbannade över hela innehållet i serien, och vissa tycker att temat är helt normalt, säger Sarah Treem. Varför reagerar folk så olika? – Serien handlar om den slags historier vi berättar för oss själva om vilka vi är, och hur bräckliga de historierna är. Det finns en hel debatt om ifall våra personligheter är medfödda, eller om vi hela tiden reagerar på omständigheterna. Det är en fråga som fascinerar mig, och det är essensen i berättelsen: att tittarna ställs inför frågan om de verkligen vet vilka de är. Sarah Treem säger att hon aldrig hade kunnat förutspå hur uppmärksammad serien skulle bli när hon först förslog den. Och även om den ”inte är någon ”Game of thrones” trodde hon inte heller att den skulle bli någon Golden Globe-vinnare. utses till årets dramaserie vid Golden Globe-galan 2015. Men det gjorde den. – Dominic skämtar ofta om att ”du, jag tror serien har blivit en hit”, för vi har aldrig riktigt kunnat veta. Vi har blivit väldigt chockade över reaktionerna – och glada över vilka som relaterar till serien. Vilka är det? – Det är smarta människor som är nyfikna på sina liv. Tänkande människor. På många sätt är serien mer populär i Europa än den är i USA. Varför tror du den gillas i Europa? – Jag läste en recension där man skrev att serien är filmad som en utländsk film. Kanske har den en mer europeisk vibe, och är lite långsammare. Den ställer fler frågor än den ger svar. ”The affair”. Tredje säsongen har premiär på HBO Nordic den 21 november. Sarah Treem och Hagai Levi har skapat serien, och i rollerna syns bland andra Dominic West, Ruth Wilson, Maura Tierney, Joshua Jackson och Irène Jacob. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26365, "headline": "Kanye Wests turné ställs in", "summary": "Kanye West kritiserade under en konsert i helgen en mängd kändisar – däribland artisten Beyoncé, Facebooks vd Mark Zuckerberg och president Obama. Därefter gick rapparen av scenen. Nu ställs hela hans turné in.", "article": "Det har varit en tuff vecka för Kanye West. Efter att han i början av förra veckan inför publik berättade att han – om han hade röstat i det amerikanska presidentvalet – skulle ha röstat på Trump, har rapparen mötts av massiv kritik från sina fans. Det stoppade honom inte från att orsaka rabalder under ännu en konsert. En och en halv timme sen klev han i lördags in på scen i Sacramento, Kalifornien, och spelade tre låtar. Sedan höll han vad som först verkade vara ett ovanligt långt mellansnack, karaktäristiskt för den excentriske rapparen, där han kritiserade artisterna Beyoncé och Jay Z, förlorande presidentkandidaten Hillary Clinton, den sittande presidenten Barack Obama och Facebooks grundare Mark Zuckerberg. ”Beyoncé – jag blev sårad när jag hörde att du inte skulle uppträda på VMA-galan om du inte vann Video of the Year över mig. (...) Ibland spelar vi det politiska spelet för mycket och glömmer vilka vi är för att vinna”, sa han om artistkollegan. Han klagade även på att rapparen Jay Z, som är gift med Beyoncé, inte ringt honom för att höra hur han och hans fru, Kim Kardashian, mår efter att hon blivit rånad i Paris tidigare i höstas. Läs även: Drake och Kanye West i depressionsbråk Kanye West, som tidigare tillkännagivit att han tänker ställa upp i det amerikanska presidentvalet 2020, passade också på att påpeka att om man inte hela tiden förnyar sig kommer man att sluta som Hillary Clinton. Vidare kritiserade han president Obama, som han tycker varit för ”perfekt” för att kunna åstadkomma någon skillnad i USA, och Facebooks grundare och vd Mark Zuckerberg, som han utan framgång bett om pengar för att kunna betala sina skulder. Han avslutade monologen med att släppa mikrofonen i golvet och gå av scenen för att inte komma tillbaka. Konserten hade då hållit på i en knapp halvtimme. Snart därefter ställdes en kommande konsert i Los Angeles in. På måndagseftermiddagen meddelade en talesperson för Kanye West till Pitchfork att han ställer in alla återstående spelningar på sin ”Saint Pablo”-turné. En stund senare skrevs rapparen in på sjukhus i Los Angeles för observation, enligt uppgift på grund av sömnbrist och utmattning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26367, "headline": "Amadou & Mariam på Kulturhuset, Stockholm", "summary": "Som början på en lång natt. När det strävsamma paret Amadou & Mariam från Mali åter turnerar tillsammans är det som att inget alls har förändrats, även om bandet har krympt en aning.", "article": "Det var väl inte så att man behövde bli orolig, Amadou Bagayoko och Mariam Doumbia träffades i Bamako för bortåt fyrtio år sen och hördes tillsammans på skiva redan 1978. Och deras långa karriär tillsammans har gått från lokala kassetter som ”Det blinda paret från Mali”, via internationellt skivkontrakt, samarbeten med Manu Chao och Damon Albarn och flera successiva genombrott, till att de i dag självklart hör till världsmusikens stora. Ändå var Mariam senast här i somras, utan Amadou, som en del i den kvinnliga supergruppen Les Amazones d’Afrique på festivalen Stockholm Music & Arts. Och för två år sen turnerade Amadou utan Mariam, som gitarrist i de återförenade Mali-legenderna Les Ambassadeurs, där han var medlem innan han och Mariam blev en duo. Men på Kulturhusets klubblokal Studion är det som att inget alls har förändrats, eller någonsin kommer att göra det. Amadou och Mariam inleder ensamma med bara hans gitarr som ackompanjemang, snart smyger bandet in och redan andra låten är den hårdfunkiga partyrökaren ”Batoma”, med de första av många uppmaningar till dans, allsång och gemenskap. Förvisso är bandet en aning krympt, med bara en körsångerska den här gången, men rytmsektionen med fenomenale trummisen Yvo Abadie och den idogt dansande basisten Yao Dembélé har ett grundgung som känns både genuint lyxigt och bedrägligt enkelt. Ändå kan man få för sig att det är Amadou som driver allt, med sin ständigt aktiva gitarr, som aldrig blir skarp i klangen, aldrig stannar till i några utdragna toner, utan bara pilar vidare i sina evighetsslingor – om han inte fastnar på någon enstaka ton i en enkel motrytm som plötsligt tycks på vippen att välta hela konstruktionen. Innan han bryter, tar ett nytt avstamp, kilar vidare. Allt utan några åthävor, för att ge musiken en ytterligare skjuts. Som första extranummer kommer det stora undantaget, den rörande syntballaden ”Sabali” där Mariam sjunger med den bräckligaste falsett och överöser sin make med kärleksord på flera språk, men det kommer ändå som en lättnad när groovet återuppstår i ”Coulibaly” och allt fortsätter att pumpa på precis som alltid, som gjort för en lång natt, trots att konserten har börjat så nordeuropeiskt kulturhustidigt att den är slut redan före nio. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26368, "headline": "Springsteen stöttar ”Hamilton”-skådespelare", "summary": "Donald Trump vill att ”Hamilton”-ensemblen ber om ursäkt till Mike Pence efter att de ”trakasserat” honom under helgens föreställning. Nu stöttar Bruce Springsteen ensemblen.", "article": "När den blivande vicepresidenten Mike Pence besökte den hyllade musikalen ”Hamilton” på Broadway i helgen blev han utbuad av publiken. Skådespelaren Brandon Victor Dixon vände sig efter föreställningen direkt till vicepresidenten, efter att ha uppmanat publiken att sluta bua, och sade: – Det finns inget att bua åt, vi har kommit hit för att dela en historia om kärlek. Därefter berättade han för Mike Pence om oron som finns inför att den nya administrationen inte kommer ta hand om alla amerikaner, och hoppades att föreställningen ”inspirerat Pence till att arbeta för alla i USA”. Något som inte var populärt hos den tillträdande presidenten Donald Trump, som snabbt twittrade att skådespelarna borde be om ursäkt efter att ha ”trakasserat” Mike Pence. Samtidigt passade han på att kalla den kritikerrosade föreställningen för ”överskattad”. Brandon Victor Dixon svarade på Trumps tweet med att skriva att ”konversation är inte trakasserier” och tackade Mike Pence för att han lyssnat. Även Mike Pence sa senare i en intervju med Fox News att han inte blivit förolämpad under sin vistelse på teatern - trots att han hört spridda burop. Flera kända amerikaner har reagerat på ordväxlingen, och kritiserat det faktum att hashtaggen #boycotthamilton trendat på Twitter. ”Bojkotta 'Hamilton'? Lycka till. Biljetterna är redan slutsålda bortom vår blivande trollpresidents riksrättsåtal\", skrev bland annat \"Westworld\"-skådespelaren Jeffrey Wright på Twitter. Och nu ger sig rocklegenden Bruce Springsteen in i diskussionen. I ett inlägg på Twitter poserar han tillsammans med sin fru Patti Scialfa utanför teatern där musikalen sätts upp, under hashtaggen #yttrandefrihet. ”På Hamiltonmusikalens matiné -- letandes efter vicepresident Pence. #freedomofspeech” skriver Bruce Springsteen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26371, "headline": "Spotify ger svenska artister en fördel globalt", "summary": "Svenska artister som Tove Lo och Zara Larsson har kunnat dra nytta av Spotifys starka ställning för att slå igenom globalt. Eftersom så många använder tjänsten just i Norden hamnar artisterna på spellistor som når lyssnare över hela världen.", "article": "När en låt slår igenom i Norden är chansen stor att den hamnar på spellistor som sprids till resten av världen. Skälet är att antalet användare är så stort just här. Exempelvis lyssnades nordiska låtar 1,4 miljarder gånger på Spotify globalt under mars månad. Över 60 procent av lyssningarna på svenska artister kom från länder utanför Norden. Tove Lo och Zara Larsson är två svenska artister som ligger högt upp på Spotifys lista över mest spelade artister globalt. – Det är intressant att se vad som hänt i de nordiska länderna. De senaste två åren har artist efter artist slagit igenom över gränserna. Den nordiska marknaden är mogen och har många användare på strömningstjänster, så när en sång slår igenom i de nordiska länderna hamnar den ofta på den globala topplistan, vilket ger en trampolineffekt. Då kan låten få ett eget liv, säger Eva Lægdsgaard Madsen, ansvarig för nordiska skivbolagssamarbeten på Spotify. Mike Perry, eller Mikael Persson som den Skövdebaserade musikern egentligen heter, är ett exempel på en artist vars låt kan få eget liv genom strömningstjänster. En redaktör för Spotifys spellistor hittade hans låt ”The ocean”, när han fortfarande gjorde musik vid sidan av sitt jobb som bilmekaniker, och tyckte att den var bra. När låten hamnat på en av Spotifys tropical house-spellistor blev den snabbt en av de mest populära låtarna på listan. Nu har den runt 260 miljoner strömningar och är en global hit. Spotifys satsning på spellistor har gjort att deras redaktörer, som hela tiden letar efter nya hitlåtar, också har stor makt över vilken musik som hamnar framför vilka användare – vilket kan hjälpa artister att marknadsföras till potentiella lyssnare. Eva Lægdsgaard Madsen är snabb med att påpeka att Spotify inte ”gör en artist” utan att det finns ett stort intresse för nordisk musik. – Det handlar så klart om kvalitet. Vi gör inte artisterna, det är de som gör musiken. Men strömning har lett till en gränsöverskridande värld, vilket gör att musik lättare kan spridas nu än när man inte längre behöver skeppa över cd-skivor eller få radiostationer att spela ens låtar. Det finns ett stort intresse för den nordiska ljudbilden just nu, och det är också väldigt inspirerande att se att de nordiska artisterna lyckas globalt. Det gör att nya artister kan tänka stort, för dem är det superinspirerande att se att det faktiskt går. De senaste tre åren har intäkterna från svensk musik online och i nya medier ökat från 14 till 19 procent av alla intäkter från musik, Intäkterna från musik spelad utomlands har också ökat – från 31 till 36 procent, enligt branschorganisationen Stim. Och mellan 2009 och 2015 har intäkterna från svensk musikexport ökat med en miljard kronor. – Strömning har betytt mycket för svensk musik generellt eftersom den svenska musikbranschen varit hårt drabbad av illegal nedladdning. Strömningstjänsterna blev en ny möjlighet för svensk musik att spridas och för upphovspersoner att tjäna pengar på sin musik igen, säger Maria Frändegård, pressansvarig vid Stim. Även Per Herrey, jurist på Svenska musikerförbundet, menar att strömningstjänsterna setts som ett positivt alternativ till illegal fildelning. Men det finns också problem med hur den nya marknaden påverkat villkoren för musiker. – Innan visste man att släpper man en cd så kommer den sälja ett antal tusen exemplar, och man kunde räkna ut sin inkomst utifrån det. I dag krävs otroligt mycket klick för att en låt ska generera en inkomst av substans. Systemet gynnar framför allt de som har väldigt stora kataloger – som de större skivbolagen, säger han. Skivbolagen har inte heller ändrat artisternas royalties sedan övergången till digital försäljning, trots att kostnader kring fysisk hantering och distribution har minskat enligt Svenska musikerförbundet. – Hela systemet missgynnar återväxten i branschen, det är vi kritiska mot. Nu gör bolagen kortsiktiga aktierace som utarmar branschen. I dag sajnas artister låt för låt vilket leder till osäkerhet eftersom man inte vet från dag till dag vilka inkomster man kan vänta sig. Samtidigt menar han att strömningssajter har gjort det lättare att få ut sin musik, om man lyckas med att ”höras genom bruset”. – Det finns en potential som kan vara bra, och det har blivit tekniskt lättare att göra och få ut sin musik. Lyckas man som enskild artist klara sig utan skivbolagen så är man en vinnare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26390, "headline": "Metallica tar ett steg framåt", "summary": "Efter förra albumets ängsliga bakåtblickar har Metallica nu lagt energin på att återupptäcka sig själva, med ett både roligare och fränare resultat. Även om få spår sticker ut.", "article": "Metal Metallica ”Hardwired… to self-destruct”. (Blackened/Universal) Metallica brukar hålla sig borta från politik, men trummisen Lars Ulrich antydde tidigare i höstas att han skulle överväga att flytta tillbaka till Danmark om Donald Trump vann valet och med facit i hand är det svårt att inte uppfatta titelspåret som smått profetiskt. ”We’re so fucked”, vrålar James Hetfield på förstasingeln ”Hardwired”. Om det beror på försenad fildelningsfrustration, Occupy Wall Street-ilskan som inspirerade konsertfilmen ”Metallica through the never” från 2013 eller årets amerikanska presidentval må vara osagt. Men Metallica har inte låtit lika inspirerade på typ två decennier. ”Hardwired… to self-destruct” är bandets första nya album på åtta år och rykten om skivinspelningen har florerat åtminstone sedan 2011. Mycket tyder på att material har skrivits och förkastats innan studioarbetet tog fart på allvar med Greg Fidelman som både ljudtekniker och producent. Inte minst för att gitarristen Kirk Hammett för två år sedan slarvade bort sin mobil med ett par hundra riffutkast och därför inte har bidragit till låtskrivandet. Med undantag för “ManUNkind” (där även basisten Robert Trujillo fått vara med och leka på ett hörn) är rubbet skrivet av herrarna Hetfield och Ulrich. Rick Rubin-producerade ”Death magnetic” från 2008 sökte sig tillbaka till 80-talets thrashrötter i ett försök att göra ”Metallica great again” – för att sno den parodiska frasen som cirkulerat på truckerkepsar snarlika Trumpkampanjens. Men om förra skivan kan ses som ett ängsligt försök att blidka fansen efter den knotiga terapiplattan ”St Anger” har bandet nu haft mindre att bevisa. I stället har de lagt energin på att återupptäcka sig själva, vilket gör att nya dubbelalbumet ”Hardwired… to self-destruct” låter betydligt roligare och fränare. Det är förvisso få spår som sticker ut, men låtarna håller i gengäld en förhållandevis jämn kvalitet under åttio minuters speltid. Texterna är knappast ett under av hårdrockpoesi; här finns en rad rim av typen ”fame”/”flame” i låten ”Moth into flame”, som för övrigt lär vara inspirerad av Amy Winehouse-dokumentären ”Amy” och dagens kändisfixering. Men soundet spänner från ursinnigt, hårt och smattrande till ösigt melodiöst på ”Atlas, rise!” och närmast progressivt sökande på bland annat ”Halo on fire”, som också flexar ett renare röstläge. ”Now that we’re dead” låter tungt och köttigt utan att det blir slafsigt. Det tuggande och sprakande riffet backar visserligen hemåt mot 90-talets ”Load” och ”Reload” som inte föll i helt god jord bland fansen, men som ändå står för någon sorts resning och stabilitet i ett heavy metal-sammanhang. Alternativrockapproachen präglar också krämigt krängande ”Dream no more”. Annars är spåren på första skivan generellt rappare än albumets mer utforskande andra halva – i alla fall om man bortser från den sanslöst snygga thrashfinalen ”Spit out the bone”. Jag vet inte riktigt vad som skulle krävas för att göra ett trettiofemårsjubilerande band som Metallica stort igen, men ”Hardwired… to self-destruct” är definitivt ett steg i rätt riktning – framåt. Bästa spår: ”Halo on fire”, ”Spit out the bone” Det är förvisso få spår som sticker ut, men låtarna håller i gengäld en förhållandevis jämn kvalitet under åttio minuters speltid. 1 Basistförlusten Den 27 september 1986 kraschar Metallicas turnébuss på gamla E4:an mellan Ljungby och Värnamo. Bandets basist Cliff Burton omkommer och ersätts av Jason Newsted. Än i dag vallfärdar fans från hela världen till minnesstenen i svenska Dörarp. 2 Balladbrottet Att ett thrash metal-band spelade in en renodlad ballad sågs inte med blida ögon bland de hårdaste headbangarna 1991. Men ”Nothing else matters” från det självbetitlade, så kallade ”svarta albumet” blev en av gruppens populäraste och mest kända låtar. 3 Napsterhärvan Kring millennieskiftet fick bandet nys om att deras musik spreds på Napster och stämde fildelningssajten. 300 000 Napsteranvändare blockerades för att ha spridit Metallicalåtar. Piratanklagade fans rasade och bandet stämplades som snikna rockstjärnor. 4 Gruppterapin När Jason Newsted lämnade bandet och James Hetfield checkade in på avvänjningsklinik tvingades Metallica ta itu med sina demoner. Dokumentärfilmen ”Some kind of monster” skildrar terapiprocessen och tillkomsten av det kritiserade albumet ”St Anger”. 5 Loutallicaplattan Få skivor har hånats lika hämningslöst som Metallicas spoken word-samarbete med rockikonen Lou Reed. Albumet ”Lulu” släpptes 2011 och texterna var baserade på den tyske författaren Frank Wedekinds pjäser om förra sekelskiftets femme fatale. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26398, "headline": "Nynazister saboterade pjäs om Förintelsen", "summary": "Förintelsepjäsen ”Svarta moln” hade premiär den 11 november på Arenan i Karlstad. Natten innan hade den nynazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen ”spärrat av” ingången till teatern.", "article": "Pjäsen ”Svarta moln” handlar om Förintelseöverlevaren Walter Kielbas livsberättelse. Den 11 november hade den premiär på Arenan i Karlstad. Men kvällen innan pjäsen skulle visas för första gången hade den nynazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen (NMR) satt upp avspärrningsband framför ingången till teatern. De hade även satt upp en affisch med en stor varningskylt och texten ”Förintelsen är en bluff!” på. – Det var jätteobehagligt. Pappa har nyss gått bort och jag sörjer honom fortfarande. Det har varit en väldigt turbulent vecka på grund av premiären. Och så hände det här på det, säger Susanne Kielba, dotter till Walter Kielba. Hon blev väldigt ledsen och chockad över sabotaget men har ändå kunnat tänka sig att försöka prata med nazisterna för att få dem att ändra inställning. – Jag pratade med Peter Sundin, en före detta nynazist som numera jobbar på Brottsförebyggande Centrum, och frågade honom vad vi kan göra, om vi kan bjuda in dem till ett samtal. Jag tror inte på hat och tycker inte om hetsen som finns i dag. Men han sa att det här inte är några vilsna själar utan riktiga nazister. NMR är en nynazistisk organisation med säte i Grängesberg i Dalarna. De har tidigare skapat rubriker när de attackerade en antirastisk demonstration med smällare, flaskor och knivar i Kärrtorp i Stockholm 2013. Förra lördagen spärrades delar av centrala Stockholm av då uppskattningsvis 500 personer från NMR marscherade genom staden. Läs även: Stor polisinsats på nazistdemonstration Ingen anmälning har för närvarande gjorts angående sabotaget i Karlstad. – Jag är fortfarande chockad och trodde att den som tog ned det skulle anmäla det, men nu vet vi inte vem som tagit ner det, säger Susanne Kielba. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26401, "headline": "James Schamus: Allt är väldigt cyniskt och rörigt just nu i USA", "summary": "Stjärnproducenten James Schamus regidebuterar med en filmatisering av en Philip Roth-roman som utspelar sig på 50-talet men återspeglar stämningarna i Trumps USA. Bioaktuella ”Indignation” tävlar om Bronshästen på Stockholms filmfestival.", "article": "För att vara politiskt indignerad är regidebutanten James Schamus på ett ovanligt gott humör. Han väljer att ta det surrealistiska beskedet om Donald Trumps valseger med en stor portion galghumor och frätande ironi. – Jag har just gjort ett amerikanskt drama som utspelar sig 1951 och handlar om rasism, paranoia, xenofobi, kvinnoförtryck, antisemitism, sexuell repression och galna imperialistiska krig – så uppenbarligen tänkte jag inte alls på vad som pågår 2016, ler James Schamus. Den amerikanska stjärnproducenten sitter i en gustaviansk fåtölj med utblick över Kungsträdgården i Stockholm. Hans första besök på Stockholms filmfestival var som producent till Ang Lees ”Crouching tiger, hidden dragon” 2000. Sedan dess har han skrivit manus till och producerat ytterligare Ang Lee-filmer som ”Lust, caution”, ”Hulken” och ”Brokeback Mountain”. Nu är han alltså tillbaka i egenskap av en debutregissör som tävlar om Bronshästen med sin filmatisering av Philip Roths ”Indignation”, som hade världspremiär på Sundance filmfestival. Recension: Indignation av James Schamus med Logan Lerman och Sarah Gadon I filmen spelar Logan Lerman en judisk arbetarklasskille från New Jersey som börjar på ett litet universitet i Ohio. Medan Korea-kriget rasar i bakgrunden har den unga Marcus sina första trevande sexuella möten med den posha och suicidala Olivia (spelad av Sarah Gardon) samtidigt som han frontalkrockar med rektorn (Tracy Letts) i en diskussion om religionens roll i den akademiska världen. Romanen speglar Philip Roths egna upplevelser som ung student i början av 1950-talet. – Det är en vemodig och melankolisk roman med ett enormt mått av elegans. Det handlar om ett sexuellt möte som hemsöker Philip Roth sent i livet och slungar honom tillbaka till sitt första år på universitetet. Jag tilltalades framför allt av rollfigurerna. Han menar att Roth är en av de största nu levande författarna. – Som en typisk judisk snubbe på Upper West Side så läser jag en hel del Roth, det är en del av kulturen i den här delen av New York. Så varje höst undrar man: Är det dags för ett Nobelpris? Aha, nähä, okej, ledsen Phil... men Bob Dylan är också okej, ler James Schamus. Logan Lerman och Sarah Gadon i ”Indignation”. Foto: Winesburg Productions LLC ”Indignation” publicerades mitt under finanskrisen 2008 och har synska kvaliteter, menar Schamus. –Philip  Roth är en av de där författarna som har alltid fingret i luften. Han förutsåg framväxten av den globala fascism som vi ser nu. Jag tror att indignation är ett samlat uttryck för vad alla egentligen borde känna i dag, säger Schamus och tillägger: – Occupyrörelsen inspirerades ju av spanska indignacios som ju är ett mycket intressant glosa. För att vara Hollywoodproducent är James Schamus ovanligt intresserad av ord. Han lär också vara en av få regissörer som har en professur i engelska språket och föreläser regelbundet vid Columbiauniversitetet i New York. Det var också han själv som kämpade med att överföra Roths ord till bioduken. – Det första jag gjorde var egentligen att kopiera all dialog från boken och skriva beskrivningar till dem. Eftersom jag inte hade någon vettig strategi så blev det ren smörja. Så jag fick börja om från början med att kondensera, skala av, koka ner. Film handlar om att skapa en reducerad sås i stället för en fluffig sufflé, säger han. – Problemet är att jag även tvingades ta bort Roths kraftfulla och vassa berättarröst. Så, visst kan man förmedla en viss känsla för hans intelligens, men en film kan egentligen aldrig bli en Rothroman. Efter 30 år i branschen som producent och manusförfattare är han lätt euforisk över att ha fått regidebutera när han närmar sig 60-årsstrecket. – Under 30 år har ingen av ”mina” regissörer berättat för mig hur kul detta är. Tvärtom brukar Ang Lee mest klaga. För mig har det varit en välsignelse att för en gångs skull bara jobba med en sak och stänga ute allt annat, säger han. Foto: Lisa Mattisson Trots sin erfarenhet av filmvärlden så fick han inget gratis. Framför allt var arbetet med skådespelare ”en chockerande” ny erfarenhet. – Visst känner jag till världen, men om man som producent arbetar direkt med skådespelarna så kan jag lova att det är en hemsk film man håller på att spela in, säger James Schamus mycket roat. – Det var lite skräckinjagande att ge regi åt erfarna tungviktare som Tracy Letts. Min enda strategi var att vara helt öppen med skådespelarna och jag bad dem att vara brutalt ärliga mot mig – om jag förlorade deras förtroende så skulle jag förlora filmen. Allra mest nöjd är han med de intensiva scenerna där Marcus och rektorn Caudwell drabbar samman i ett slags subtila slagsmålsscener med ord i stället för nävar. – Mycket i filmen handlar om att säga en sak och mena något annat. Jag bad Tracy Letts att säga sina repliker till Marcus på ett vänligt sätt som om han ville honom väl – trots att han är mycket passivt aggressiv – vilket gör Marcus rollfigur extremt frustrerad, berättar James Schamus. Delvis ser han denna konfrontation som en bild av det delade amerikanska samhället. – USA är ganska trasigt. Men om man reducerar det politiska kaoset till två poler så missar man det mesta som sker däremellan. USA är väldigt många olika saker samtidigt. Å ena sidan har vi den första svarta presidenten som lämnar sin post med de högsta popularitetstalen i modern historia – å andra sidan en öppet antisemitisk president som tar hans plats. Som många andra menar Schamus att det handlar om en djup klyfta mellan städerna och landsbygdsområden som lämnats helt åt sitt öde. – Problemet är att de väljare som proteströstat mot ett etablissemang som de upplevt har svikit dem i praktiken har röstat på fascismen, säger James Schamus, som är av judisk börd. – Än så länge har jag bara upplevt antisemitismen på nätet, men det kommer säkert mer nu. Ett dåligt omen var att Trump lät sätta in en öppet antisemitisk annons bara tre dagar före valet – förmodligen framtagen av Stephen Bannon och Trumps svärson Jared Kushner, som själv är av judisk börd! Det är lite rörigt just nu – Ivanka Trump konverterade till judendomen innan hon gifte sig med Kushner. Och Trump är ju anhängare till staten Israel. Folk vill gärna ha det svart och vitt men cynismen går så djupt... det är så cyniskt alltsammans, säger Schamus och kan inte låta bli att skratta. Hans nästa film som regissör är hemlig men är ”mycket löst baserad på en film som till och med är mer tragisk än ’Indignation’”. Samtidigt hoppas han få göra en storslagen Hollywoodfilm på ”Thrilla in Manila” om mötet mellan Muhammad Ali och Joe Frazier 1975 som sågs av hundratals miljoner världen över. – Det var brutala fajter dem emellan och jag är egentligen ingen boxningsfantast alls. När jag väl började sätta mig in i sporten – om man nu kan kalla det så – så blev jag fascinerad av mänsklig uthållighet, skicklighet och hängivenhet, säger han och fortsätter. – Och framför allt hur ett sportevent kan hamna i centrum för en enorm politisk och social energi. I ena ringhörnan: Ali – en svart muslim som vägrade delta i Vietnam-kriget och på den andra: Frazier – en svart man från en slavfamilj från South Carolina som blev en representant för det konservativa USA. Snacka om drama... James Schamus. Född 1959 i Detroit, uppvuxen i Los Angeles och bor i New York. Manusförfattare, producent, regissör. Har en professur vid Columbia University School of the Arts, har även föreläst vid Yale University och Rutgers University. Har en doktorsexamen i engelska från University of California, Berkeley. James Schamus är medgrundare till produktionsbolaget Good Machine och tidigare vd för det högprofilerade independentbolaget Focus Features. Har skrivit och producerat Ang Lee-filmer som ”The ice storm”, som gav honom manuspriset i Cannes, ”Mat, dryck, man, kvinna” och ”Crouching tiger, Hidden dragon”, som gav honom en Oscarsnominering. Har även producerat andra Ang Lee-filmer som Oscarsnominerade och Golden globe-belönade ”Brokeback Mountain”, ”Förnuft och känsla”, ”Hulken”, ”Taking Woodstock”, ”Ride with the devil” och ”Lust, caution”. Han debuterade som producent 1990 med Raúl Ruiz ”Den gyllene båten”. Har även producerat filmer som Todd Haynes ”Poison”, Tom Kalins ”Swoon”, Todd Solondz ”Happiness”, Sarah Gavrons ”Suffragette” och Vincent Perez ”Ensam i Berlin”. Har varit inblandad i och distribuerat filmer som ”Eternal sunshine of the spotless mind”, ”Lost in translation”, ”Milk”, ”Coraline och spegelns hemlighet”, ”The kids are all right” samt ”The king’s daughter” med Pierce Brosnan som har premiär 2017. Schamus har också skrivit boken ”Carl Theodor Dreyer’s Gertrud: The moving word”. Bioaktuell med regidebuten ”Indignation”, som baseras på ett eget manus som bygger på Philip Roths roman. Filmen tävlar om Bronshästen på Stockholms filmfestival. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26402, "headline": "Marilyn Monroes ikoniska klänning klubbad", "summary": "Den berömda klänning som Marilyn Monroe bar när hon sjöng \"Happy birthday Mr President\" till John F Kennedy 1962 har sålts för 44 miljoner kronor under en auktion på Julien's i Los Angeles.", "article": "Det var en bra bit över det förväntade priset på omkring 25 miljoner kronor. Den hudfärgade klänningen är dekorerad med över 2 500 paljetter som sytts på för hand, och bars av Monroe när hon sjöng för John F Kennedy inför hans 45-årsdag på Madison Square Garden i New York den 19 maj 1962. – Marilyn Monroes \"Happy birthday Mr President\" är helt klart ett av de mest berömda improviserade framförandena i USA:s historia, säger Darren Julien, vd för auktionshuset. Köparen var en amerikansk museikedja som specialiserat sig på udda och historiskt värdefulla föremål. Klänningen har tidigare auktionerats ut 1999, men inbringade då bara en dryg fjärdedel av det nya försäljningspriset. Marilyn Monroe avled av en överdos mindre än tre månader efter framförandet. John F Kennedy mördades året efter. Webb-tv: Marilyn Monroes klänning till salu ", "article_category": "culture"}
{"id": 26407, "headline": "”Traditionell tv får mindre betydelse”", "summary": "Svensk tv har tv fler tittare än någonsin. Men konkurrensen är knivskarp. Yngre konsumenter överger traditionell tv för internationella jättar som Youtube och Netflix.", "article": "Det är i dagarna 60 år sedan public service-tv började sändas i Sverige. Det har varit en på det stora hela behaglig resa för det företag som i dag är SVT. De första decennierna i fullständigt monopol, men sedan 80-talet i viss konkurrens med de kommersiella kanalerna. Sedan 2000-talet har tv-landskapet förändrats fullständigt och SVT kan inte längre sitta säkert trots att förra året var ett rekordår för tv-tittande. För det är många som slåss om tittarna. De traditionella tv-kanalerna som SVT, TV3, TV4 och Kanal 5 tävlar inte bara med varandra utan kanske framför allt med webbtjänster som Youtube och Netflix. Enligt Marie Nilsson, vd för konsultbolaget Mediavision, är den svenska tv-industrin inne i en förändring som vi bara sett början av. – Det handlar om en total omställning av en hel marknad, säger hon. På ena sidan finns de traditionella tv-bolagen som måste anpassa sig till nya krav från konsumenterna. På den andra sidan finns nya aktörer som driver på utvecklingen. Det handlar både om annonsfinansierad webb-tv, där Youtube dominerar, och betald webb-tv, där Netflix står i en klass för sig. Enligt siffror som analysföretaget MMS tagit fram åt DN har till exempel 37 procent av svenskarna tillgång till Netflix under tredje kvartalet i år. Det ska jämföras med 12 procent för samma period 2013. – Sverige ligger mycket högt för den här typen av tjänster, betydligt högre än USA, Tyskland och Storbritannien, säger Magnus Anshelm, vd för MMS, som mäter tv-tittandet på reguljär basis på uppdrag av tv-företagen. Även om förflyttningen till digitalt tittande går snabbt så tror inte Marie Nilsson att den tablålagda tv-n försvinner inom överskådlig tid. – Det är klart att traditionell tv kommer att finnas kvar, men den får en väsentligt mindre betydelse om några år, säger hon. Marie Nilsson menar att SVT har ett bättre utgångsläge än sina kommersiella konkurrenter inom traditionell tv eftersom public service finansieras med en avgift och inte påverkas lika mycket av att intäkterna från abonnemang och reklam just nu förändras så påtagligt. – Det här ger SVT en speciell position. Avgiften innebär ju också krav på SVT att leverera annat än det som kommersiella bolag gör. Och naturligtvis måste SVT upplevas som relevant av sin publik. Hur lyckas SVT med det i dag? – Enligt konsumenterna klarar sig SVT bra i jämförelse med många konkurrenter. När vi gör utvärderingar så faller SVT väl ut, både kvalitativt och kvantitativt. Men det är tydligt att även för SVT märks ökad konkurrens från internationella aktörer, särskilt inom drama och speciellt från Netflix. Faktum är att det ”vanliga” tv-tittandet räknat i tid hittills inte minskat i större omfattning de senaste åren. I stället har det totala tittandet ökat. Så tablå-tv och webb-tv tycks än så länge snarare komplettera varandra än konkurrera. Den totala tittartiden för ”vanlig”, även kallad linjär, tv en genomsnittlig dag har minskat med fem minuter de senaste tio åren. De första tre kvartalen 2006 tittade alla svenskar i åldrarna 3–99 år i snitt 151 minuter på tv 2006 jämfört med 146 minuter under samma period 2016, enligt siffror som analysföretaget MMS tagit fram åt DN. – Men tittar man på olika målgrupper ser det inte lika bra ut. Förklaringen till att tittandet ligger ganska still är att gruppen över 50 år ökat sitt tittande. I grupperna tonåringar, yngre vuxna och även i gruppen 25–40 år minskar tittandet, säger Magnus Anshelm. I dessa yngre grupper ökar i stället onlinetittandet mycket – inte minst på de traditionella tv-kanalernas playtjänster – kraftigt. Ungefär hälften av alla svenskar mellan 9 och 99 år tittar någon gång per dygn på playtjänster. I åldersgruppen 9–19 år tittar mer än 84 procent på playtjänster. Ett annat sätt att mäta det linjära tv-tittandet är räckvidd, det vill säga hur många som tittar på tv en vanlig dag. Den har minskat från 70 procent 2011 till 63 procent 2016. Sveriges Televisions vd Hanna Stjärne tycker att SVT står sig bra i det nya tv-landskapet. – Vi samlar en stor del av svenskarna fortfarande. Nio av tio tittar på SVT varje vecka. Det är en otroligt häftig utveckling att du kan ta del av vårt innehåll på det sätt som passar dig bäst, säger hon. Marie Nilsson tror att en stor utmaning för SVT framåt blir att behålla och utveckla public services position inom kärnområden som barnprogram, nyheter och samhällsprogram. – Det handlar till exempel om hur man ska kunna locka människor att ta del av deras program i det enorma utbud som finns i dag. Många unga väljer ju redan i dag bort de traditionella medierna. Det är sannolikt svårare att motivera tv-avgiften för den som har begränsad eller ingen kontakt med SVT, säger Marie Nilsson. Enligt MMS siffror har SVT1 fortfarande en klar tätposition med en tittartidsandel på nästan 25 procent under årets första tre kvartal. – För SVT:s del är det linjära tittandet stabilt särskilt i fråga om livetittande som sportevenemang och Melodifestivalen. Ändå har SVT tappat flera stora sportevenemang till de kommersiella tv-kanalerna, säger Magnus Anshelm på MMS. Strax under SVT1 kommer TV4 med en andel på knappt 20 procent. Därefter är det ett stort gap till SVT2, TV3, TV4 och Kanal 5. Hanna Stjärne säger att SVT har en viktig funktion i att testa nya programformat och tekniker – och pekar på två särskilt banbrytande beslut: att göra ”Expedition Robinson” och att starta SVT Play. – ”Expedition Robinson” väckte otroligt mycket kritik då men revolutionerade tv-branschen. Vi har tidigt ute med playtjänster och hann före BBC. I år firar SVT Play tioårsjubileum. Hanna Stjärne betonar att man på SVT ser på tv-tittandet som en helhet utan att värdera olika distributionsformer. En sak de kunnat konstatera är att tittandet på senare år gått ned rejält i åldrarna. – I dag kan 1,5-åringar vara mediekonsumenter. Därför gör vi mycket användartester med barn. De sorterar och navigerar på ett helt annat sätt än vi vuxna. Till exempel efter ansikten. Det är mycket spännande. säger Hanna Stjärne. Vad gäller digitalt tittande ser man på SVT två tydliga trender. – Den ena är att tittarna använder den stora tv-skärmen hemma i vardagsrummet för att titta på SVT Play, där man själv väljer vad man ska se. Det tittandet ökar ordentligt. – Samtidigt är det en växande andel som tittar på den verkligt lilla skärmen, mobilen. När vi sänder en partiledardebatt i ”Agenda” vill man titta på den medan den pågår oavsett var man befinner sig, även om Stefan Löfvén bara blir en halv centimeter lång i mobilen. Hon påpekar att tv i sig är en händelse, vilket gör att tittarna vill se ”På spåret” direkt när det sänds. Trots att programmet är förinspelat. Vad är SVT:s viktigaste funktion i dag? – Vi ska hjälpa till så att människor blir mer nyfikna och insatta i olika samtidsfrågor. SVT är till exempel den viktigaste källan för information när människor ska rösta i valet. Det är en roll som vi tar på ett stort allvar. Men jag tror också att det är viktigt att det finns en plats där vi kan samlas och dela upplevelser – och inte minst skratta tillsammans. Våra stora evenemang som ”Allsång på Skansen” , ”På spåret” och ”Skavlan” är mycket betydelsefulla där. – I dag när det sprids mycket desinformation är det extra viktigt att SVT finns att hålla i handen. Hur kommer public services roll att förändras i framtiden? – I den tid vi lever nu samlas vi mer och med likasinnade, till exempel genom flöden i sociala medier. Där är det lätt att få sin världsbild bekräftad. För SVT kommer det att vara en allt viktigare uppgift att bredda den bilden. Många stör sig i dag på reklaminslag som avbryter tv-program och filmer, men även SVT:s trailrar för kommande program irriterar en del. Varför behöver ni dem? – De är centrala för att människor ska få reda på vilka program som kommer, skarvarna mellan programmen är en betydelsefull informationsyta. Trailrarna kan förstås irritera men ännu sämre är det om vi gör bra program som människor inte känner till. Livetittandet som Melodifestivalen och sportevenemang är ännu starkt. Hur ser du på att SVT tappat sändningsrättigheterna till flera av de stora sporthändelserna? – Mitt mål är att försöka få loss större och viktiga sportevenemang till SVT så att de kan ses av alla, men det måste hela tiden vägas mot hur vi använder våra licenspengar, säger Hanna Stjärne. Tablå-tv distribueras i dag på flera olika sätt. De vanligaste är via tv-antenn, kabel-tv, satellit och via fiber. Den enda distributionsformen som växer kraftigt är att titta på tv via bredbandet. Enligt Post- och telestyrelsen, PTS, ökade antalet abonnemang med 24 procent mellan 2014 och 2015, till 655 000. Det är den största ökningen sedan mätningarna startade. I dagens flora av tv-kanaler tappar de fria tv-kanalerna mark. Enligt PTS var det knappt 7 procent av de svenska hushållen som enbart tittade på de fria tv-kanalerna via tv-antenn eller digitalbox förra året. Det fria utbudet är förutom SVT:s kanaler TV4 och TV6. De frekvenser som används för marksänd tv är åtråvärda. Regeringen har i flera omgångar beslutat att föra över flera av tv:s frekvenser till de mobila bredbanden. Just nu står det marksända nätet inför att släppa ifrån sig ytterligare frekvenser. Det statliga bolaget Teracom, som ansvarar för det marksända tv-nätet, arbetar just nu med ett omfattande teknikskifte som berör tv-tittarna. För att få plats med samma antal tv-kanaler trots färre frekvenser byts den nuvarande sändningstekniken ut. Befintliga sändare programmeras om till nya frekvenser. Hur ser Teracom på framtiden för det markbundna tv-nätet? – För många är marknätet fortfarande det enda sättet att titta på tv. Både marksända tv-nätet och radionätet är viktiga för beredskapen. Vi gör ständiga investeringar för att se till att det kommer fungera under lång tid framöver, säger Marcus Hartmann på Teracom. Hanna Stjärne håller med om att det markbundna tv-nätet gör att SVT når väldigt många tittare. Samtidigt vill hon inte att det ska kosta för mycket. – Vi vill att så många som möjligt ska kunna se det som SVT gör, det finns inget annat medium som kan samla så många tittare. Samtidigt vill vi i framtiden inte att en så stor del av licenspengarna ska gå till distributionen. Fredag 18 nov: ”Siewert och sågklingan”, Ett av Siewert Öholms inslag 1984 förändrade livet för både Öholm själv och den unge Anders Tengner. Lördag 19 nov: ”Kulturstudion – SVT 60 år, var det bättre förr?”. Måndag 21 nov: ”Fråga doktorn” gör en tillbakablick på hälsotrender i SVT under åren i form av ett lite humoristiskt inslag. Måndag 21–torsdag 24 nov: ”Svenska tv-historier 4x30 minuter”. Fyra halvtimmesprogram utifrån olika teman: ”Tittarstormar”, ”Älskade tv-program”, ”Fel i rutan” och ”Julkalendrar”. Torsdag 24 nov: ”Året var 1956”. 1956 är året då vi fick tv på riktigt här i Sverige - i en värld där Grace Kelly gifter sig i Monaco och ”M/s Stockholm” kolliderar med ”Andrea Doria”. Elvis Presley slår igenom och Ungern försöker frigöra sig från Sovjets järngrepp, och tusentals ungrare flyr för sina liv till Sverige. Fredag 25 nov: ”SVT 60 år: Jubileumsprogrammet.” Kattis Ahlström och Niklas Källner leder två timmars underhållning som sammanfattar 60 års television med över 50 gäster som delar med sig av personliga tv-minnen och upplevelser. Bland dem Cissi Elwin, Åke Ortmark och Henrik Schyffert. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26408, "headline": "Fredrik Strage: Darth Vader gör comeback och det kan bli hur snyggt som helst", "summary": "Den nya Star wars-filmen ”Rogue one” går upp på bio den 14 december. Trailern ser lovande ut. Vi får hoppas att Darth Vader är mer skräckinjagande än sist vi såg honom.", "article": "Den mörka skepnaden skrider ut ur röken. Manteln fladdrar bakom honom, den svarta hjälmen blänker och mina andetag blir lika tunga som hans. Darth Vaders entré i trailern till ”Star wars: Rogue one” är årets snyggaste comeback. ”Star wars”-hysterin är inte lika stark som i fjol när ”The force awakens”, episod sju i George Lucas rymdsaga, hade premiär. Men ”Rogue one”, som går upp på bio den 14 december och utspelar sig mellan episod tre (”Mörkrets hämnd”) och fyra (”Nytt hopp”), verkar bli minst lika spektakulär. Hjälte är Jyn Erso, en strulig tjej som rekryteras av rebellerna eftersom hennes far hjälpt imperiet att designa ett massförstörelsevapen. Stridsscenerna ser ännu svettigare och smutsigare ut än i ”The force awakens”. Men mest lockar givetvis Darth Vader som förhoppningsvis är mer skräckinjagande här än sist vi såg honom i episod tre – där den onödiga repliken ”noooo” gjorde hans mest tragiska stund patetisk. ”Rogue one” är den första av tre så kallade ”anthology”-filmer som Lucasfilm tänker producera utöver de redan planerade episod 8 och 9. Den andra anthology-filmen ska skildra Han Solos tidiga karriär som smugglare. Handlingen i den tredje är än så länge okänd och jag hoppas innerligt att de filmar den tecknade Darth Vader-berättelse som just publicerats av Marvel Comics – som gjort ”Star wars”-serier sedan 1977 och den här gången överträffat sig själva. I 25 nummer broderar den brittiske manusförfattaren Kieron Gillen ut historien om vad som hände den mörke rymdlorden mellan episod 4 (”Nytt hopp”) och 5 (”Rymdimperiet slår tillbaka”). Hur kommer det sig att Darth Vader, som bär ansvaret för det största militära nederlaget någonsin (dödsstjärnans förstörelse), i nästa film inte är arbetslös utan mäktigare än förut? Inspiration har Kieron Gillen hämtat från tv-serien ”House of cards”, där en annan ledare blir undanskuffad och smider ränker för att ta över ett imperium. Marvel-sagan är också historien om hur Darth Vaders grymhet växer och växer tills han i ”Rymdimperiet slår tillbaka” hugger av sin sons hand för att visa vem som bestämmer. Till sin hjälp har Darth Vader arkeologen Dr Aphra, en moraliskt tvivelaktig Indiana Jones, och hennes två robotar BT-1 och 0-0-0 som på ytan är väldigt lika R2-D2 och C-3P0; den ena ger mest ifrån sig blipp och den andra låter som en brittisk butler. Men 0-0-0 presenterar sig som specialist på ”etikett, sedvanor, översättningar och tortyr” och tillämpar så fasansfulla förhörsmetoder att de inte visas i bild. Det är den otäckaste roboten sedan T-1000-modellen i ”Terminator 2”. Allra mest rysningar framkallar dock huvudpersonens repliker. Kieron Gillen har en osviklig känsla för hårdkokt dialog och påminner oss om varför Darth Vader otaliga gånger röstats fram som den främsta filmskurken genom tiderna. I första scenen kliver Darth Vader in i Jabba The Huts palats och klyver vakterna som försöker stoppa honom. Jabba blir irriterad: ”Du anländer en dag för tidigt, dödar två av mina vakter och förväntar dig att jag ska samarbeta?” ”Jag har bara dödat två”, påpekar Darth Vader. ”Få mig inte att ompröva min generositet.” Lika monumental är scenen där han lurats i ett bakhåll och plötsligt har en hel rebellarmé emot sig. ”Du är omringad!” ropar rebellerna. ”Jag är bara omringad av rädsla”, svarar Darth Vader. ”Och av döda män.” Mörkret har sällan varit mer kompakt i den där galaxen för länge sedan långt, långt borta. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26415, "headline": "SVT-journalisten Fredrik Önnevall åtalas för människosmuggling", "summary": "Fredrik Önnevall och två medarbetare i hans tv-team riskerar åtalas för människosmuggling efter att de under inspelningen av serien ”Fosterland” hjälpt en 15-årig syrisk pojke att ta sig till Sverige. Nu riskerar de fängelsestraff.", "article": "I januari 2015 anmäldes SVT-journalisten Fredrik Önnevall och två medarbetare i teamet bakom tv-serien ”Fosterland” för människosmuggling. Skälet är att de under inspelningen av tv-serien hjälpte den syriske 15-åringen Abed att ta sig från Grekland till Sverige. SVT stod då bakom beslutet att hjälpa Abed, och ”Fosterlands” ansvariga utgivare Mikael Lekberg sade till DN att det också var etiskt försvarbart att ha med pojkens historia i programmet. – De stora flyktingströmmarna är en av de stora framtidsfrågorna. Det är otroligt relevant att berätta om den här historien som inte på något sätt var planerad, sade han då. På onsdagseftermiddagen, snart två år efter tv-serien sänts, lämnade kammaråklagare Kristina Amilon in åtalet mot Önnevall och hans team. Nu riskerar de fängelsestraff för människosmuggling. Fredrik Önnevall säger till SVT Nyheter att han inte är förvånad över att åtal väcks, även om han inte tror att deras handlingar rör sig om ett brott. – Åklagaren gör ju tydligen inte den bedömningen, men de juridiska experter jag har pratat med säger att det inte rör sig om ett brott, säger han till SVT Nyheter. Samtidigt menar han att han inte ångrar att han hjälpte Abed att komma till Sverige. – Det var en 15-årig pojke som befann sig i fara och behövde hjälp. Då sade medmänniskan i mig att det var något jag skulle göra. Och det sade mina kollegor också. Så det är inget jag ångrar, säger Fredrik Önnevall till SVT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26420, "headline": "Hon släktforskar i Sveriges historia", "summary": "I sin nya bok låter Karin Bojs dna-teknik möta släktforskning. I ”Svenskarna och deras fäder” tecknar hon och Peter Sjölund en bild av Sveriges historia – och avlivar en del myter.", "article": "Dna-teknikens utveckling har gett helt nya möjligheter för en rad områden. Några nämner den medicinska forskningen, fler babblar om kriminaltekniken. Men släktforskningen då, hur lite topsad saliv ger alla (med lite pengar) möjlighet att hitta sin egen gren på människosläktets stora trädstam? Tillsammans med arkeologisk forskning som dna-analys av skelett, blir vår gemensamma väv allt finmaskigare. Som Dagens Nyheters vetenskapsredaktör följde Karin Bojs noga utvecklingen. Till slut bestämde hon sig för att med dna-forskningens hjälp berätta Europas historia, hon sade upp sig och satte i gång. Förra året kom resultatet, ”Min europeiska familj: De 54 000 senaste åren”, där hon utifrån sitt personliga dna följde sin familjs spår. Succé. Hon spårade sig själv till Europas ”urmoder” Ursula, boken toppade alla möjliga listor, såldes till åtta länder och förlänade Bojs Augustpriset. Då var det dags att följa spåren upp i Sverige. – Jag tänkte att om jag slog ihop min kunskap om den professionella forskningen med den dna-baserade släktforskningen, så kallad medborgarforskning, så kunde något helt nytt presenteras, berättar Karin Bojs över en kaffe på ett konditori på Södermalm i Stockholm. Hennes blick föll på Peter Sjölund, en av källorna i ”Min europeiska familj” och en av våra främsta på släktforskning med dna. I ”Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren” berättar de nu tillsammans om framväxten av Sverige. Efter en andra köldperiod, när isen dragit sig tillbaka upp till Skövdetrakten, var Öresund under en period torrlagt och man kunde till fots ta sig från Danmark till Skåne.En sådan tidig invandrare var Bredgårdsmannen, stenåldersjägaren vars kvarlevor hittades i en åker söder om Ulricehamn. Bokens rikliga kartor visar hur det jungfruliga Skandinavien blir koloniserat i tre vågor från två håll: söderifrån och österifrån. – Efter jägarna kom stenåldersbönderna för 6 000 år sedan och därpå de indoeuropeiska yamnaherdarna som kom hit med start för 4 500 år sedan. Alla har de format den befolkning som vi har i dag. För 5 000 år sedan fanns här två olika kulturer, två levnadssätt, kanske även lite olika hudfärg, som levde bara mil ifrån varandra. Jägarna och bönderna. – Grupperna var mer olika än italienare och finnar i dag, det vill säga så stor genetisk skillnad som man kan finna i Europa. De levde sida vid sida i tusen år innan de sakta flöt ihop. Då var jordbruket det nya heta och främst kvinnor från jägarkulturen sökte sig dit. Kanske kan man jämföra med hur tjejer i glesbygden långt senare drog till städerna för utbildning eller arbete. Vilka som skulle komma att dominera vet vi. Tack vare ny forskning vet vi också att få i dag dock brås i rakt nedstigande led på fädernesidan på dessa första bönder. De allra flesta fädernelinjer i Sverige – minst 80 procent – har sitt ursprung i bronsåldern. För ungefär 3 500 år skedde dramatiska förändringar i invandringen och fädernelinjerna från den tiden dominerar stort. Ungefär då kom Ragnar, eller z284 som hans vetenskapliga namn är, anfader till var sjätte svensk inklusive både Karin Bojs och Peter Sjölund. Och så följde Rutger, och Ivar och Niemo. Kanske tarvar detta med fädernas spår sin förklaring. Betydligt fler män, med finupplösta tester av y-kromosomer, har undersökt sina fädernelinjer än vad det finns släktforskare totalt som har undersökt mödernelinjer. – Det är ett skäl till att vi fokuserat på fäder, det finns fler prover och proverna är mer detaljerade. Titeln är också en blinkning – och ett tjuvnyp – till Verner von Heidenstams ”Svenskarna och deras hövdingar”, läsebok i historia för Sveriges barndomsskolor, som kom för drygt 100 år sedan. – Ska man jämföra gamla böcker så var Selma Lagerlöfs ”Nils Holgersons resa” geografiskt sann medan Verner von Heidenstam kom med en massa trams om vår historia. Vi visar nu nya rön som dna-forskarna tagit fram och som löser stridsfrågor som arkeologer har grälat om i hundra år. Karin Bojs påpekar hur dna-tekniken avlivar myter, men hon vägrar benhårt att lägga någon värdering i det ökade antalet tester, att proffs och amatörer gemensamt gör skitsnack kring vår historia svårare. – Vi bidrar med naturvetenskapliga fakta, hur de används kan vi inte styra. Men visst finns ett olustigt idéhistoriskt arv, rent ideologiska skäl som gör att vissa ogillar att tala om arv och genetik. Den mest kända företrädaren för den riktningen var Josef Stalin som till och med lät avrätta genetiker. – Men behovet av rötter är fundamentalt, titta på Gamla testamentet. Och det finns skriftlösa kulturer, som på Nya Guinea, där man kan rabbla förfäder tio generationer tillbaka – lika långt som en duktig släktforskare. Ett bra exempel på intresse och spräckt myt är hur Bureättens släktträd behövt beskäras. År 1600 gav sig Johan Bure ut på resa i Norrland för att kartlägga sin mors släkt. Han tecknade en unik släktbok – för dess storlek och för att den innehöll främst allmoge, inte adel. Men också för sina kvinnolinjer. Problemet var bara att när den fylldes på av senare släktingar – slutligen hade man nystat sig tillbaka till 900-talet – så hade också hjältar ur historien ritats in. Fiktiva släktkedjor. Till 2012 då bland andra medförfattaren till denna bok, Peter Sjölund, med dna-tester kunde visa vilka som var Bure och inte. – Där har du det! Medborgarforskare som korrigerar vad historiker under århundraden haft fel på. ”Svenskarna och deras fäder” är fascinerande även för dess ”mindre” historia; hur och varför skogsfinnarna kom hit, eller resandefolket, judarna, vallonerna. – Vi är uppfostrade med kungarnas historia. Det här är en bok om människornas historia, säger Karin Bojs och tömmer sin kaffekopp. Journalisten och författaren Karin Bojs var vetenskapsredaktör på Dagens Nyheter fram till 2013. När hon slutade skrev hon boken ”Min europeiska familj: De senaste 54 000 åren” som utsågs till Årets bok om svensk historia och fick Augustpriset för bästa fackbok 2015. Nya boken ”Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren” har hon skrivit tillsammans med Peter Sjölund. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26424, "headline": "Bob Dylan kommer inte till Stockholm", "summary": "Bob Dylan kommer inte till Stockholm i december för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Detta på grund av ”åtaganden han redan hade” säger Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius till DN.", "article": "”Igår kväll fick Svenska Akademien ett personligt brev från Bob Dylan där han förklarar att han inte kan göra sig ledig i december och fara till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Han önskar att han kunde ta emot priset personligen, men andra åtaganden gör det dessvärre omöjligt. Han underströk att han känner sig oerhört hedrad av Nobelpriset,” står det i pressmeddelandet från Svenska Akademien. – Han skrev ett brev personligt ställt till mig, säger Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius till DN. Hur ser akademien på att Bob Dylan inte kommer? – Det är helt okontroversiellt. Det har hänt många gånger förut, och kommer hända igen. Nobelpriset är inte ett honorar för en resa till Stockholm, utan en belöning för ett livsverk. Läs även: Nobelpriset i litteratur 2016 tilldelas Bob Dylan Även om det är ovanligt har flera Nobelpristagare inte kommit till Stockholm för att ta emot utmärkelsen. Under de senaste åren har bland andra Doris Lessing, Harold Pinter och Elfriede Jelinek inte kunnat ta emot priset själva. Vad är Dylans anledning att inte komma? – Det är på grund av åtaganden han redan hade. Däremot säger Sara Danius att Bob Dylan kommer att hålla en Nobelprisföreläsning någon gång under de närmaste sex månaderna. Det är det enda kravet som ställs på pristagaren, och enligt Sara Danius är Bob Dylan medveten om det, även om Svenska Akademien inte vet när eller i vilken form det kommer att ske. – Nej, det har vi ingen information om ännu, vi återkommer så snart vi har det. Och det är inte säkert att Bob Dylan kommer till Sverige för att hålla föreläsningen. – Det finns många sätt att göra det, man kan till exempel skicka en video som är gjord för ändamålet. Kommer någon att ta emot priset i hans ställe? – Nej, inte vad vi vet, säger Sara Danius. Läs mer: ”Ett förnedrande fiasko för Svenska Akademiens experiment” ", "article_category": "culture"}
{"id": 26428, "headline": "”Post-sanning” utnämnt till Årets ord", "summary": "”Post-sanning” utnämns till årets internationella ord av Oxford dictionaries. Varje år utnämner ordboken ett ord som karakteriserat året som gått – och utnämningen av ”post-sanning” förklaras med ett år som präglats av en laddad politisk diskurs.", "article": "”Ett ord som relaterar till eller betecknar omständigheter där objektiv fakta påverkar den allmänna opinionen mindre än känslor och personliga uppfattningar.” Så förklarar Oxford dictionaries ordet ”post-sanning” (post-truth) som de utnämnt till 2016 års internationella ord. Varje år utnämner den brittiska ordboken ett ord som har karakteriserat året. Och under 2016 har användandet av ordet ”post-sanning” ökat med 2. 000 procent jämför med året innan. Ökningen förklaras med folkomröstningen om Brexit och presidentvalet i USA. – Det är inte oväntat att vårt val reflekterat ett år som dominerats av högt laddad politisk och social diskurs. Pådrivet av en ökning av sociala medier som nyhetskälla och en växande misstro mot fakta som ges av etablissemanget, har ”post-sanning” som koncept under en tid hittat sitt lingvistiska fotfäste, säger Oxford dictionaries ordförande Casper Grathwohl till The Guardian. – Jag skulle inte bli förvånad om ”post-sanning” blir ett av de ord som definierar vår tid, fortsätter han. Första gången ordet användes var enligt Oxford Dictionaries i en uppsats av den serbisk-amerikanske manusförfattaren Steve Tesich 1992, då han diskuterade Gulfkriget. Andra ord som tävlade om utnämningen var ”alternativhöger”, ”Brexitanhängare” och ”coulrofobi” - vilket betyder en irrationell rädsla för clowner. Även det danska ordet ”hygge” som tidigare i år utnämndes till ett av årets ord av det brittiska bokförlaget Collins, fanns med i diskussionerna. Förra året utnämnde Oxford dictionaries för första gången en emoji till årets ord. Då blev ”skrattar så jag gråter”-emojin årets ord. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26439, "headline": "Susanne Ljung: Punkens tydligaste symbol dyker upp som ett solidaritetstecken", "summary": "STILKRÖNIKA. Att fästa en säkerhetsnål på kavajen eller tröjan har blivit ett sätt att visa stöd och sympati med de extra utsatta efter Brexitomröstningen och valet av Donald Trump.", "article": "Säkerhetsnålen är en av modets mest multifunktionella detaljer. Den kan inte bara fästa ihop plagg som bokstavligen håller på att gå upp i sömmarna, den kan också symbolisera både revolt och respekt. Det senare är något nytt. Från att ha varit punkens tydligaste symbol för att visa på viljan att sticka hål på gamla ideal, har säkerhetsnålen i dag i stället seglat fram som ett tecken på solidaritet. Att fästa en liten diskret säkerhetsnål som en sorts brosch på kavajslaget eller tröjan har blivit ett sätt att visa stöd och sympati med de människor som i dag är extra utsatta efter de politiska val som skett, i både Storbritannien och USA. Trenden började efter Brexit, då Storbritannien valde att lämna EU. Kort därefter skedde ett flertal attacker, både våldsamma och verbala, mot invandrare och färgade i landet. Rädslan växte. Det gjorde också empatin. Men hur skulle man visa den? En kvinna, som kallar sig för Alison och är bosatt i London, fick en idé. Varför inte använda sig av något enkelt och billigt som de flesta redan har hemma för att signalera att man är av det rätta virket, och redo att hjälpa till. På Twitter skrev hon: ”Jag gillar tanken på att fästa en säkerhetsnål, tom på innehåll, på kappan. En bokstavlig SÄKER nål!” Hashtaggen ”safetypin” spreds snabbt. Det gjorde också de sarkastiska kommentarerna. Många ansåg det larvigt, ett sätt för vita människor att försöka bli av med sina skuldkänslor. Det har emellertid inte hindrat säkerhetsnålarna från att nu dyka upp i USA. Att fästa en säkerhetsnål på kläderna är en protest mot valutgången, och en subtil signal om att man stöder dem som kommer att bli extra utsatta för Donald Trumps politik. Där lyder hashtaggen ”safetypinUSA”. Att säkerhetsnålen nu laddas med ett sympatiskt symbolvärde skulle säkert upphovsmannen till säkerhetsnålen, Walter Hunt, ha gillat. Han var en amerikansk uppfinnare, och en av de första som konstruerade en fungerande symaskin i mitten av 1800-talet. Men tanken på att denna effektiva maskin skulle komma att göra hundratals sömmerskor arbetslösa fick honom att överge idén. I stället kom en man vid namn Isaac Merritt Singer att kort därefter finslipa symaskinen, och göra sig en förmögenhet på densamma. Det gick rätt bra för Walter Hunt ändå. Han försörjde sig som fastighetsmäklare, och förbättrade en mängd befintliga saker, som spisar, pennor och skjutvapen på sin fritid. Kanske kan man beskriva honom som en sorts obetald Oppfinnarjocke. Men så hamnade han i ekonomisk knipa. Han blev tvungen att skaffa fram stålar snabbt. Medan han tänkte på hur det skulle gå till tvinnade han på en stråltråd – och tre timmar senare var säkerhetsnålen född. Den 10 april 1849 lämnade han in en patentansökan i New York om något nytt, en ”dress pin”. Det var en sorts dubbelnål med en spiralfjäder och ett litet knäppe som hindrade den från att glida iväg i klänningstyget. Till skillnad från liknande varianter var denna nål gjord i ett enda stycke av stål. En stadig konstruktion. Nålen böjde sig inte mot tyget. Patentet på sin säkerhetsnål sålde han för 400 dollar, det vill säga ungefär 100.000 kronor i dagens penningvärde, varefter företaget A. Meyers & Sons Corporation började tillverka den typ av små billiga säkerhetsnålar som vi använder oss av än i dag, på olika sätt. Mer om säkerhetsnålar Den amerikanske musikern Richard Hell började i mitten av 1970-talet bära trasiga plagg som hölls ihop av säkerhetsnålar, och håret i spretiga testar. En distinkt och annorlunda look som inspirerade Malcolm McLaren till att, tillsammans med Vivienne Westwood, skapa den karakteristiskt trasiga stil som blev förknippad med Sex Pistols, och punkrörelsen i allmänhet. En av de säkerhetsnålar som Walter Hunt själv tvinnade av ståltråd finns i samlingarna på Museum of Modern Art i New York. Säkerhetsnålar har även använts inom konst. På den sista tavlan som den franske konstnären Marcel Duchamp gjorde, 1918, målade han en reva – en trompe l’œileffekt – som han sedan fäste tre riktiga säkerhetsnålar på. Han sade sig hata måleri. Därefter ville han bara spela schack. Susanne Ljung Susanne Ljung är journalist och programledare för det hyllade mode- och kulturprogrammet ”Stil” i Sveriges Radio. Hon bor i Stockholm och New York och medverkar i Lördagsmagasinet varje vecka. Läs tidigare stilkrönikor här ", "article_category": "culture"}
{"id": 26440, "headline": "”Det suger att ha rätt” säger Bart Simpson om Trump", "summary": "För 16 år sedan förutspådde ett Simpsons-avsnitt Trump som president i ett skräckscenario. I det första Simpsonsavsnittet efter USA:s presidentval förra veckan skriver nu Bart Simpson att ”det suger att ha rätt”.", "article": "I det första Simpsonsavsnittet att sändas efter presidentvalet förra veckan står Bart Simpson i öppningsscenen och skriver ”Det suger att ha rätt” många gånger på en svart tavla, samtidigt som han grimaserar. Det efter att Simpsonsskaparna i ett avsnitt för 16 år sedan förutspådde Trump som president i ett skräckscenario för USA. I avsnittet ”Bart to the future” blir Lisa Simpson USA:s president. Hon får ta över ett land i förfall efter den tidigare presidenten – Donald Trump. – Det vi behövde var att Lisa skulle ha problem som var för allvarliga för henne att lösa, och att allt skulle gå så dåligt som det kunde, och därför valde vi Trump som hennes föregångare, sade manusförfattaren Dan Greany inför presidentvalet om avsnittet. Skaparna menade innan valet att Donald Trump är en Simpsons-lik figur. – Han passar rakt in, på ett överdrivet sätt. Han verkade rätt älskvärd förr, på ett hårdfört vis. Men nu när han faktiskt kandiderar ser jag det på ett mycket mörkare sätt, sade Dan Greany till Washington Post tidigare i år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26442, "headline": "Harry Potter-läsare mer toleranta och kritiska mot Trump", "summary": "Många Harry Potter-fans tog till sociala medier för att jämföra verkligheten med Harry Potters värld efter det amerikanska presidentvalet. Flera undersökningar har visat att Harry Potter-böckerna påverkar läsarnas attityd mot minoriteter. En undersökning från i somras visar också att de är mer kritiska till Donald Trump.", "article": "Efter att Donald Trump vunnit presidentvalet i USA drog mängder med människor på sociala medier paralleller mellan dagens verklighet och Harry Potters magiska värld. ”Hörni, det tog sju år för Harry att besegra Voldemort. Vi kan klara oss genom de här fyra åren” skrev en Twitter-användare. ”Minns ni i Harry Potter när professor Umbridge och Voldemort regerade? Ljuset och kärleken kommer att vinna till slut” skrev en annan. Medan en tredje nöjde sig med att konstatera att ”Dumbledores armé nu rekryterar”. Många använde också kända citat från Harry Potter för att trösta sig efter valresultatet. ”Glädje kan hittas även i de mörkaste tiderna, om man bara kommer ihåg att tända lamporna” var en replik från Hogwarts rektor Dumbledore som flitigt citerades. Malin Alkestrand är doktor i litteraturvetenskap och har skrivit sin avhandling om hur lärare kan använda Harry Potter-böckerna och annan fantasy för att få sina elever att reflektera kring grundläggande värden som mänskliga rättigheter och demokrati. – Det som är så träffande här är att man använder en fantasivärld, som till synes inte har så mycket att göra med vår värld, och låter den utgöra en samtidskommentar till den värld vi lever i. Det finns en parallell mellan Voldemorts rasideologi mot mugglare, och både Hitlers ideologi mot judarna och den rasism vi ser i dag i vår verklighet. I och med att det i böckerna inte handlar om hudfärg utan magiskt arv kan man behålla distansen och få ett perspektiv på den egna verkligheten, säger hon. Kanske är det ingen överraskning att Harry Potter-fansen vänder sig till sina böcker efter valresultatet. En undersökning som publicerades i forskningstidskriften ”PS: Political science and politics” i juli visade att Harry Potter-läsare var mer benägna att ogilla Donald Trump än andra, oavsett övrig partipolitisk övertygelse. – Genom hela serien segrar kärlek och vänlighet konsekvent över aggressivitet och fördomar. Där finns ett kraftfullt positivt tema, och det är därför inte förvånande att läsarna förstår det underliggande budskapet i handlingen och att de påverkas av det, sade forskningsledaren Diana Mutz på University of Pennsylvania till The Guardian om sin undersökning. Hon menar att det varit svårt för Harry Potter-läsare att inte se likheterna mellan Donald Trumps och Voldemorts världsbild, och skriver att även Trumps anhängare har använt analogin, genom att trycka affischer med en bild på Trump och Voldemorts kända citat: ”Det finns inget gott och ont, det finns bara makt, och de som är för svaga för att söka den.” Redan när Trump förra året berättade att han vill stoppa muslimer från att komma in i USA började Harry Potter-fans dra liknelser mellan honom och den onde lord Voldemort som i Harry Potter-världen tar över makten genom sin rasism mot ”mugglare”. Och även Harry Potter-författaren J K Rowling själv tog till orda på Twitter och menade att Trump ”är värre än Voldemort\". Sommarens undersökning är inte första gången man har sett att Harry Potter-böckerna påverkar läsarnas världsbild. Redan 2013 publicerades en undersökning, där man studerade amerikanska collegestudenter. Den visade att Harry Potter-läsare var mer öppna för mångfald, mer politiskt toleranta och mindre auktoritära än de som inte läst böckerna. Ett år senare visade ytterligare en undersökning som publicerades i tidskriften ”Scientific Journal of applied psychology” ett samband mellan läsning av Harry Potter och attityder mot stigmatiserade grupper. De gymnasieelever och universitetsstudenter som i studien läste delar i Harry Potter-böckerna där karaktärerna blir utsatta för fördomar, som den när Draco Malfoy kallar Hermione Granger för ”smutsig mugglare”, fick en bättre attityd mot bland annat homosexuella och flyktingar. – Min tanke är att de här böckerna, trots vissa problematiska aspekter, har ett tydligt budskap om att man till exempel ska stå upp för det man tror på och ha en kritisk inställning till auktoriteter. Och den kopplingen blev väldigt aktuell nu med presidentvalet. Läser man litteratur som får en att reflektera kring sin egen verklighet så kan man se problemen i sin egen omvärld. Då har man mycket gratis när man sedan diskuterar väldigt abstrakta frågor som demokrati och vad som är rätt och fel, säger Malin Alkestrand. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26450, "headline": "Figaros bröllop på Malmö Opera", "summary": "Malmöoperans ”Figaros bröllop” utspelar sig i traditionell 1700-talsmiljö men spetsas med aggressiva accenter och gör Mozarts människor levande med genomtänkt finlir.", "article": "Det är inte konstigt att Mozarts ”Figaros bröllop” från 1785 fortfarande ligger stadigt på tio-i-topplistan för världens alla operahus. En fräck och erotiskt laddad komedi med idel örhängen som ”Säg farväl lilla fjäril”, pagen Cherubins charmiga visor och Grevinnans smäktande arior. För att inte tala om den virvlande uvertyren. Men på Malmö Opera spetsas den välkända ridåöppnaren med aggressiva accenter som utlovar något utöver en trevlig kväll med tokiga förväxlingar mellan herrskap och tjänstefolk. I traditionell 1700-talsmiljö, därtill. Ett förment äkthetsideal, senast praktiserat även för Mozarts ”Trollflöjten” just i Malmö. Den gången kändes det bara fantasilöst. Nu finns det betydligt mer substans och mening när det är gamle regilegendaren Peter Stein som fått lägga ut kursen. ”Figaros bröllop” må vara en älskad klassiker, men är i själva verket svår att göra läslig för en publik på flera seklers avstånd. Musiken är genialt och tajt sammanflätad såväl med replikerna som med intrigerna i Beaumarchais pjäsförlaga, något som de flesta produktioner sällan förmår belysa. Man litar på musikens kraft, och den räcker långt. Men Stein litar också på vitaliteten i texten. Med en skärpa i personinstruktion och scenerier man sällan sett maken till på en svensk operascen gör han Mozarts människor långt mer levande än de som bor på Downton Abbey. Det behövs ingen gul peruk för att vi ska känna igen en Trump i den kjoltygsjagande Greven. Däremot behövs det genomtänkt finlir för att vi verkligen ska förstå varför han inte bara är ett uppblåst pucko när han låter sig luras. Så har denna produktion också genomförts med en väl tilltagen instudering, där sångarna inledningsvis har fått tala sina roller. Ändå lyckas snabbt inhoppade Henning von Schulman som Figaro att smälta in i ensemblens finnerviga koncept. Ett extra plus att få möta denna unge gotlänning som sedan några år gör karriär på Köpenhamnsoperan. Liksom Charlotta Larsson, som äger scenen med sin ampra Marcellina med bett i repliken värdig en Maggie Smith. Annars har Malmöoperan som vanligt handplockat en ung och internationell cast, men en riktig sångarfest har det ändå inte blivit. Litauiske Kostas Smoriginas sticker ut med sin svärtat klangfulla Greve. De tre sopranerna – Grevinnan, Susanna, Cherubin – är perfekt valda för att låta sig förväxlas, men är just vokalt lite anonyma. Av Cherubins pubertalt pilska byxroll gör Giuseppina Bridelli en närmast bokstavlig toyboy – lika lealös som liderlig. Det märks att regissören har satt tonen för föreställningen snarare än dirigenten, men Evan Rogister håller det hela tajt och snyggt. Och publiken är helt med på noterna: Sällan har det skrattats och suckats så mycket på så många rätta ställen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26463, "headline": "Nu publiceras de okända kärleksbreven till Astrid Lindgren", "summary": "Ett blixtrande möte i Berlin 1953 blev startpunkten för en vänskap som förändrade Astrid Lindgren. Nu publiceras hennes brevväxling med Louise Hartung. ”Hon blev förälskad i Astrid”, säger redaktören Jens Andersen.", "article": "Hur träffades Astrid Lindgren och Louise Hartung? – De träffades i Berlin i oktober 1953. Astrid Lindgren var inbjuden av Louise Hartung och stadens barnomsorg för att berätta om sitt författarskap för bokhandlare och bibliotekarier. På kvällen tog Louise med sig henne till östsidan. Astrid ville se resterna av den europeiska metropol hon hade skrivit så mycket om i sin ”Krigsdagbok”. Ingen av kvinnorna glömde någonsin den rörande kvällen, som blev början på en mycket vital vänskap som pågick i elva år. De skrev 600 brev till varandra, Astrid på svenska, Louise på tyska. Vem var Louise Hartung? Berätta! – Hon var en eldsjäl som följde sina lustar, på gott och på ont. Louise bodde i 20-talets Berlin, var utbildad konsertsångerska, hade en roll i ”Tolvskillingsoperan” 1928 och ingick i kretsen runt Bertolt Brecht, Kurt Weil, Lotte Lenya och svensk-tyska Nell Walden, som var med och grundade tidskriften ”Der Sturm”. Under nazitiden tvingades hon till fronten för att sjunga för de sårade tyska soldaterna. Men i hemlighet hjälpte hon också judar. – Efter kriget hade hon en vision för Berlins barnomsorg: att genom konst och kultur läka de själsliga såren hos traumatiserade, föräldralösa barn. Genom ”den goda barnboken” – som Pippi Långstrump – skulle en ny generation tyskar resa sig. Hon spred hängivet Astrid Lindgrens böcker. Trots att hon var mycket utåtriktad i sitt arbete var hon en mycket privat människa, ville inte bilda familj, levde ensam i sin lägenhet och tillbringade mycket tid i sina två trädgårdar. Därifrån skickade hon genom alla år färska blommor till sin väninna i Stockholm. Vad skriver de om i breven? – Om kärlek, vänskap, melankoli, ensamhet, minnen, konstupplevelser. Och om sina gemensamma resor genom södra Europa i Louises VW Karman Ghia Cabriolet. Breven är fulla av allvar och humor. De kunde verkligen skratta tillsammans på papper, inte minst när de berättar om kollegor, vänner, familj, syskon och – i Astrids fall – barn och barnbarn. Men de skriver också om politiska frågor i en svår tid. Och inte minst om alla utmaningar för 50-talets ambitiösa yrkeskvinnor, som de själva tillhörde. Man förstår av breven att deras möte var otroligt starkt. Var det en förälskelse? – För Louise innebar mötet med Astrid en känsla av djup gemenskap, som bara kunde förstås på ett sätt – som förälskelse. De återkommer ofta till den första kvällen i Berlin där också Astrid upplevde en nästan telepatisk förbindelse. Men ganska snabbt gör Astrid klart att hon inte kan besvara Louises starka känslor. Många brev under de första tre–fyra åren kretsar runt denna känsliga och svåra fråga. Sedan börjar Louise acceptera situationen, och under åren blir vänskapen allt mer jämlik. Louise blir en som kan trösta, skälla ut och utmana Astrid. Hur tycker ni att de här breven förändrar bilden av Astrid Lindgren? – De understryker hur viktig, värdefull och absolut nödvändig ensamheten var för människan och konstnären Astrid Lindgren. Hon beskriver sig i ett brev till Louise som ”konstitutionellt melankolisk” och skriver i ett annat: ”O, den som bara, kunde få lov att vara, ett liten ensamt djur i skogen”. Det är också överraskande att Astrid Lindgren kände sig så stressad och i perioder frustrerad som jagad, världsberömd författare och redaktionschef på förlaget Rabén & Sjögren. Att som brevskrivare ha vänner på distans passade kanske ensamvargen Astrid Lindgren riktigt. – Sedan kan man ju också fundera på hur mycket diskussionerna med den belästa Louise påverkade Astrids litteratur. Det är möjligt att en ny och djupare, filosofisk ton märks i böcker som ”Sunnanäng” och ”Vi på Saltkråkan”. Vilken betydelse kom vänskapen med Louise att få för Astrid genom åren? – Oj, stor betydelse! Hon var inte bara en bildad och underhållande vän. Kanske viktigast av allt: genom alla år var Louise en skarpsinnig och konstruktivt läsare, som såg till att de tyska översättningarna av hennes böcker inte förlorade kraft och konstnärlig finess. Louise Hartung avled i cancer i februari 1965. Vet man något om hur Astrid Lindgren förhöll sig till minnet av henne i efterhand? – Astrid besökte Louise på hospitalet i Berlin innan jul 1965 och försökte ringa henne samma dag hon dog. Senare noterade Astrid i sin anteckningsbok: ”Louise Hartung dog i dag. Sörjer över Louise”. Mer vet vi inte. Jo, att Astrid inte var närvarande vid Louises begravning i Berlin, 4 mars 1965. Men hon fortsatte att korrespondera med Louises väninna, Gertraud Lemke, fram till dennas död 1970. Brevväxlingen mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung ••• Stockholm, 28 oktober 1953 Liebe liebe süsse Frau Hartung! Ni är sannerligen en upplevelse för Er omgivning! Jag vet inte hur jag ska börja, men nu sätter jag igång. Alltså – stort stort tack! För allt! Om Ni bara anade hur mycket det här besöket har glatt mig, nej, det kan Ni inte förstå, trots att Ni är en mycket klok och intelligent människa. Men det ska jag säga Er att jag är så fruktansvärt tacksam, att jag överhuvudtaget inte kan uttrycka det, jag försöker det inte heller. Jag har plågat Er, Ni har inte fått någon ro, Ni har inte kunnat sova – men det gör mig inget! Jag har roat mig kungligt. Men jag hoppas att Ni nu får sova ordentligt och inte arbetar för mycket och är mycket lycklig och ofta träffar Era goda vänner. Jag tyckte så mycket om dem, fru doktor Lemke (så klok hon var!) och fru Herking och fru Obrig. /…/ Jag har bett herr Oetinger att skicka er översättningen av pjäsen ”Pippi Långstrump” och förhoppningsvis får ni den om några dagar. Senare skickar jag också pjäsen om ”Mästerdetektiven Blomkvist”. /…/ Jag vill gärna skriva mycket mer, men ni vet hur det står till med mina kunskaper i tyska. Det är så man kan bli tokig. Man blir ju en helt annan människa när man inte kan använda sitt eget språk. Och jag tycker att denna andra människa är mycket trist med sitt fattiga ordförråd. Men till sist återigen – Ni var en upplevelse. Med de hjärtligaste hälsningar Astrid Lindgren ••• Berlin, början av februari 1954 Kära, mycket kära fru Lindgren, /…/Jag är mycket glad för att ni tror att vi kommer att ses igen. När och var spelar ingen roll. Redan när vi träffades på flygplatsen, visste jag att mötet skulle bli något mycket mer än ett officiellt besök på Hauptjugendamt av en svensk barnboksförfattare./…/ Jag frågade er om ni hade någon mer önskning som jag kunde uppfylla, och det enda ni ville var att jag skulle berätta om mig själv hela natten lång. Jag visste att jag inte kunde förtiga något alls för er, eftersom förtroende ju antingen är obegränsat eller inte finns alls. Inget vore mig kärare än en Sheherazades yrke. Men i så fall måste man ha 1 001 nätter på sig och inte bara en enda. Jag var rädd för slussarna som öppnar sig så lätt men inte är så lätta att stänga. Och fruktan är i vanliga fall en obehaglig grundkänsla som inte alls passar mig och som jag bara kan förklara med allt jag gått igenom under åren. I världen behöver vi mycket mer av ”hängivelsens äventyr”, annars kvävs vi av penningaffärer och byråkrati. Jag tänkte nog att ni redan har planerat er sommar, ingen människa lever ju i ett lufttomt rum. I så fall måste ni förmodligen ändå komma till Berlin, där ni ju lämnade så mycket ogjort ... aldrig glömmer jag kvällen vid Potsdamer Platz ... och jag föreställer mig att ni också vet att man inte kan vara två dagar i Berlin och sedan resa därifrån för att aldrig mer återvända. /.../ Dröj inte för länge. Men sak samma om det dröjer länge eller inte, att få träffa er igen är det jag önskar mest av allt. Er Louise Hartung ••• Stockholm, skärtorsdag 1954 Kära söta snälla rara, Nu tänker jag skriva på svenska. Varför ska jag sitta och skriva på engelska till en som kan läsa ”Tjänstekvinnans son” på originalspråket? Men vilket språk jag än använder så kan jag ju inte tillräckligt uttrycka min tacksamhet för alla de gåvor ni hopar över mig. Brev har jag fått, långa, innehållsrika och tjusiga, blommor har jag fått, underbara vita nejlikor och ännu underbarare gula rosor och små söta vårblommor från er trädgård, parfym har jag fått, en härlig sådan, kära snälla människa, det är alldeles för mycket. Ni är verkligen dynamisk i allt vad ni företar er, förunderlig på alla sätt. /…/ Vad jag är glad att ni tycker om Bullerbybarnen. Jag tycker så mycket om att höra ert omdöme, för ni säger alltid så rent ut vad ni anser, det ni tycker är bra och det ni tycker är mindre bra. Därför vågar jag tro på det ni säger – allra helst som ni har ett så förnuftigt sätt att lägga fram allting på. Gud, vilka meningar jag skriver, så illa formulerade! Är ni alltid frisk och framåt? Jag tycker att jag är ovanligt trött denna s.k. vår, jag får ingenting ur händerna, jag bryr mig inte om att planera, jag svarar inte på brev, jag orkar inte skaffa mig några kläder. Jag är inte sjuk och inte frisk. Berätta fler stories ur ert liv! Det låter så spännande i mina öron, jag tycker att ni har upplevat så mycket i så många olika miljöer, medan jag har gått här hemma i Sverige så fromsint och upplevt så lite. Det här tidningsurklippet hittade jag i Dagens Nyheter häromdan, och jag skickar det till er förhoppning att jag får höra en ny story. I morgon är det påsk, och här är ett fruktansvärt väder, inte en tillstymmelse till vår. Jag ska i alla fall ta mina barn och mitt barnbarn med mig och fara ut till Furusund ett slag /.../ Jag glömde tacka för den tjusiga Berlinkartan, jag hoppas jag ska få tillfälle att använda den så småningom och kanske också få en ny – utan zongränser – någon gång. Ja, nu är jag tillbaka till utgångspunkten – hur ska jag kunna tacka er? Era rosor står här och är så bedårande. Om en timme ska jag bort på middag – omgiven av en lätt sky av Arpège. Ja, ni slösar verkligen med er själv och med era gåvor. Ni borde allt hushålla lite, för jag är inte värd allt detta. Jag hoppas verkligen att vi ska kunna råkas åtminstone något, om ni kommer till Sverige i sommar. Av olika anledningar är mina sommarplaner ännu inte riktigt fixerade, jag menar data och dylikt. De blir i viss mån beroende av mitt arbete på förlaget. Jag brukar alltid vara ledig hela sommaren, men i år har det kört ihop sig lite grann. Jag önskar er allt gott! Till att börja med en glad påsk och VACKERT VÄDER! Tack en gång till! Tillgivna Astrid Lindgren ••• I augusti 1954 besökte Louise Hartung Astrid Lindgrens sommarställe på Furusund. Via Furusundsbron körde hon hela vägen fram till den röda stugan, Stenhällen, där hon lastade ut blomsterlökar och plantor som hon tagit med sig från Berlin. Under tre dagar pratade de, plockade svamp och badade. Den 7 augusti fortsatte Louise Hartung till Lappland. Rovaniemi, 8 –12 augusti 1954 De tre dagarna är som en fjärran dröm – och när jag blundar ser jag bara en lång, smal bro – Astrid, kära, kära, kära, kära, inte på hundra år kommer jag att glömma den bron. Hur kan en människa vara så rar som du, så ljuvligt det är att vara hos dig. Aldrig hade jag trott att det kan vara en lycka att se på när någon diskar i ett litet kök, å, dina vackra händer ... Jag har dig obeskrivligt kär, hur mycket kan jag inte uttrycka. När jag är hos dig tänker jag att jag ska skriva det till dig, och när jag ska skriva tänker jag att man kanske kan säga det, men jag kan varken det ena eller det andra, det enda jag vet är att jag dör av längtan efter dig. Nu är jag 1 200 km norr om dig i stället för söder som vanligt – men alltid dessa förfärliga km emellan. Några dagar till stannar jag kvar här för att återhämta mig, resan tog på krafterna. Sedan går färden vidare mot nordligaste Lappland. /…/ Var är du den 1 september? Kan jag inte hämta dig någonstans? Den 4 september är sista dagen jag kan vara kvar i Sverige, sedan måste jag definitivt tillbaka. Snälla, snälla, fundera en gång till på ditt schema om där inte går att göra plats för en liten människa. Med allt som du har att göra vet jag nog vad det betyder att du tar ledigt för min skull och har skänkt mig tre dagar från morgon till kväll. Mitt tack för den tiden sparar jag på och drar ut på litegrann, men att jag kommer att träffa dig igen och alltid, alltid vill träffa dig går inte längre att ändra på. Var snäll och slösa lite med din tid, du kan ju ställa ännu högre krav, jag uppfyller alla som du ställer – tre sånger om dagen! – som om det skulle finnas en större glädje för mig än att sjunga för dig – men gör vad som helst för att få träffa dig igen och snart. Louise ••• Furusund, 16 augusti 1954 Louisechen, Det går inte! Den 1 sept., då är jag i Småland och tar, om Gud vill, mitt körkort. Man måste beställa tid långt i förväg för att få köra upp, eftersom det i denna lilla skruttstad bara är uppkörning en gång i veckan, och just den 1 sept. är det min tur. Och samma eftermiddag ska jag fara med mina föräldrar i bil (dock inte med mig som chaufför) på en rundresa till deras gamla vänner och den resan ska sluta i Enköping den 5 sept., varefter jag i sporrsträck ska åter till Stockholm för ett viktigt sammanträde den 6, och mina föräldrar ska vara hos mig ett litet tag. Så du ser, att där finns inget kryphål någonstans. Ibland undrar jag, om man hela livet ska ha sin tillvaro så inrutad ... det verkar så. Och fastän man rutar in och står i, ligger där ändå tusen saker ogjorda och väntar på att man ska ta itu med dem. Tänk, när man är död en gång, vem ska göra allt det där då? Louisechen, Louisechen, jag är inte alls så där underbar som du tror och du ska inte så helt gå upp i en annan människa, inte i mig och inte i någon annan, för då blir du så värnlös och prisgiven åt en annans godtycke. Jag tycker så mycket om dig och vi ska vara goda vänner i alla våra dagar, men du får inte idealisera mig och för min skull åsidosätta alla andra, som jag förstår behöver dig som en kraftkälla och ett ”läkeblad”. Om du sitter i Berlin och bara tänker på die schmale Brücke, så får du det så sorgesamt, min lilla Louisechen. Gör inte det, är du snäll. Men tänk på mig ofta och skriv till mig ofta, och var glad och frisk och sjung vackra, vackra sånger, även om jag inte är där och hör dem. Inte ett ord skriver du om hur det har varit med ditt hälsotillstånd under den här ansträngande resan, jag hoppas innerligt att du inte har överansträngt dig. Vackert väder kunde jag bara organisera under de tre dagar du var här, sedan har det mest regnat, och jag antar att du har sett det svenska landskapet genom dystra regnskyar. Jag känner mig ju personligen ansvarig för att Sverige uppför sig som det ska, när Louise Hartung kommer hit, och jag är rädd att det inte har uppfört sig riktigt som det borde. Men solen sken i alla fall i Furusund, medge det! Och du var så förtjusande och tröttnade inte att berätta för mig, tack, kära Sheherazade! /…/ Tack, Louisechen, för ditt besök här och för den lilla björnen och för all din vänlighet och tillgivenhet. Jag hoppas att inte det ska dröja allt för länge, tills vi ses och jag får höra drei Lieder pro Tag. Astrid ••• Berlin, mitten av november 1954 Kära du, den boken (”Mio, min mio”, reds. anm.) gör mig tokig – hur kan man komma på något så vackert, något så enastående? Du har sannerligen fått en välsignad fantasi – och varje rad är vacker, och några ännu vackrare, och ytterligare några tar sig raka vägen in i hjärtat och ställer till med ofog – och andra gör ont, så vackra är de – och så finner jag inga ord för att säga hur mycket, hur mycket jag gläder mig. Astrid, finns det verkligen inget man kan glädja dig med? Det går ju inte an att du hela tiden ger och ger och inget får du tillbaka. Jag skulle vilja att du någon gång uttrycker en önskan, att du någon gång vill något som man kan göra för dig. Du anar ju inte hur stor glädje du kan skänka. Ditt språk är så omedelbart och så fulländat i sin enkelhet och alltid alldeles äkta. Å, Astrid, barnen som spelar flöjt för stjärnorna! De liknar dig. Vad var det de skrev i Dagens Nyheter: ”oemotståndlig hjärtevärme”? Astrid, /…/ det finns bara en enda, verkligt varm plats i världen, och det är vid ditt hjärta. Louise ••• Stockholm, 24 november 1954 Louisechen, snällaste flickan i norra Europa, hur kan du säga att jag ger och aldrig får något – det är ju hela tiden du som ger, intresserar dig för mina böcker och gör dig möda att skriva om allt det till mig. Tack, för det första för allt vackert du säger om Mio, för det andra för din långa och intressanta utredning om Bullerbyöversättningen, för det tredje för alla dina brev och goda önskningar till min födelsedag, för det fjärde för ditt söta och dåraktiga påhitt att vilja skicka mig flygbiljett till Berlin. Voj, voj (säger dom i Finland), visst skulle det vara underbart att få komma till Berlin igen, men nu ska jag beskriva min tillvaro för dig just nu, så förstår du att det inte går: Min mamma ligger svårt sjuk med blodpropp i hjärnan och jag har med nöd och näppe kunnat ta mig ifrån och resa hem till Småland över en enda futtig dag, fast jag helst skulle vilja vara där en månad. Jag har varje vecka ett radioprogram som jag dels ska skriva och delvis regissera. Tjogtals med ”bokdagar” rasar den här tiden på året och tusen andra förunderliga påhitt som man försöker klara sig ifrån så gott man kan, men det lyckas bara till ung. 75%, återstående 25% räcker till för att man ska ha sina veckor fyllda för en lång tid framåt. Min kära, slösaktiga och godhjärtade Louisechen, jag kan inte komma till Berlin nu. Att jag skriver så sällan får du ta som ett bevis för att min tillvaro är precis så förvirrad som jag här beskriver den. Du är en av de få jag skriver till (utom nödvändiga affärsbrev), men det är ju inget att komma och skryta med till dig, du som enligt uppgift aldrig skriver brev och ändå skriver så många och så underhållande och spirituella brev till mig. Om igen – hur kan du säga att jag är den som ger; jag ger nästan ingenting och du slösar. [ ... ] Vill du höra vad jag ska göra i morgon och kommande dagar? Skriva ett radioprogram på förmiddan, äta lunch med två radiogossar, åka till förlaget på ett sammanträde, ha en radioinspelning, kasta mig i en bil och fara hem och byta kläder, kasta mig i en ny bil och fara bort och äta middag långt åt skogen utanför stan, komma hem sent, önska att jag vore på en öde ö. Fredag morgon, skriva radioprogram, ila till förlaget och göra undan så pass att jag kan vara borta en halv vecka, ha en radio inspelning kl. 5, åka hem, åka bort och äta middag. Upp i svinottan på lördag morgon, åka bil till Värnamo för att delta i någon slags barnbokshistoria (fast jag har bett på mina bara knän att få slippa), fortsätta på söndag till Växjö för att delta i ett bokhandlarmöte, som förlaget tvingar mig att vara med på, kliva upp i svinottan på måndag morgon, bila till Vimmerby och under två dagar avlösa min stackars utmattade svägerska vid mor mins sjuksäng./…/ Gud sig förbarme vad jag är glad att jag inte är drottning Elizabeth av England! Hon har väl antagligen program för flera år framåt, och då förstår jag inte hur hon orkar leva. Nu ska jag inte beklaga mig mer, min snälla Louisechen. Förlåt mig, när jag tiger. Fast jag vet att du har lika mycket att göra som jag och du, du skriver ändå, tack för det! Tillgivna Astrid ••• Mitten av december, 1954 Astrid, du är så tyst. Det går inte för sig. Det går verkligen inte för sig, tro mig. Det finns gränser för allt. Längta och älska, lida och hoppas, allt har sina gränser, och lättast att skada är förmågan att älska. I världen finns inte så mycket arbete att man inte kan skriva en rad. /.../ Louise ••• Berlin, den 11 januari 1955 Kära, söta, älskade Astrid. /…/ Du skriver att vi ska vara vänner och förklarar det ungefär som så att det enda som behövs är ett eller annat livstecken, som ger besked om ömsesidig existens. Astrid, vad menar du? Vad ska det vara bra för? Att hålla vänskap vid liv är nästan det svåraste i världen, den kräver noggranna omsorger, annars bleknar oftast glansen, all värme försvinner och det som återstår är minnen. I bästa fall. Till och med de kan blekna. Dessutom verkar det för mig som om du vill ha fasta gränser i mänskliga förhållanden, i så kallade vänskaps- och kärleksförhållanden. Förutsatt att jag förstår dig rätt. /…/ I mitt tidigare liv finns så många så kallade kärleksupplevelser att jag sedan lång tid inte vill ha den sortens upplevelser med en annan människa, med mindre än att den andliga och känslomässiga gemenskapen också leder till kroppslig gemenskap som en naturlig, om än inte nödvändig konsekvens. När jag såg dig, Astrid, visste jag redan när vi for in i aftonrodnaden helt säkert att jag aldrig, aldrig mer vill förlora dig, att varje slags förhållande till dig är rätt för mig, så länge det leder till att du aldrig mer stiger ut ur mitt liv/…/ Att du oavsiktligt lyckats fylla mitt känsloliv så fullständigt kan bara bero på att det trots alla olikheter finns en djup själsgemenskap som jag aldrig förr har upplevt, och därav också detta nästan oförklarliga förtroende. Och nu återkommer jag till den första kvällen. Så sorglös du var när du önskade dig att jag hela långa natten skulle berätta om mig! /…/Och så föresatte jag mig att aldrig någonsin, vare sig den gången eller senare, pressa dig med önskningar och att skydda denna gåva från himlen, eftersom man helt enkelt skyddar en sådan klenod. Jag ville inte att det händer som jag vill, utan bara det du vill. Och så ska det vara. /…/I dag hade jag kunnat skriva mycket mer, och har till och med god lust att göra det, men dessvärre är jag på nytt så utmattad att jag ligger till sängs som en död fluga. Sedan julen, nyåret, trettondagen är det som om jag hade ett glädjehus i stället för en tvårumslägenhet. Den 6 januari måste jag fira min femtioårsdag, måste säger jag med avsikt./…/ Och nu är jag helt utslagen. Min enda önskan att få träffa dig igen gick ju inte i uppfyllelse. Louise ••• Stockholm, 18 januari 1955 [...] Tack för ditt uppriktiga brev och tack också för all kärlek. Jag fattar inte enda minut vad det finns hos mig som kan uppväcka så stormande känslor. Det måste vara så att du har en speciellt stor begåvning för kärlek, och för din egen skull är det allt bra synd att du inte har valt ett annat föremål (”valt” är ett dumt ord förstås – man ”väljer” ju inte). Emellertid – du har varit fullt uppriktig i ditt brev och jag vill vara lika uppriktig tillbaka. Du har rätt i att jag gör en bestämd skillnad mellan vänskap och kärlek. Jag kan ge dig vänskap, Louisechen – kärlek med åtföljande fysisk gemenskap kan jag bara ge en man. Jag har inga fördomar och jag förstår att du efter dina många upplevelser, kanske inte minst under sammanbrottsdagarna i Berlin, kan känna dig rätt färdig med hela manskönet. Men i det fallet är vi olika, Louisechen. Att jag är lidelsefull, har du också rätt i, men mitt bondska blod reagerar helt gammalmodigt bara inför det motsatta könet. Hur lidelsefull jag än är, så har jag i alla fall inte kastat mig in i flera kärleksförhållanden än att jag lätt kan räkna dem, om också inte riktigt på ena handens fingrar. Förhållanden baserade på enbart fysisk gemenskaphar jag aktat mig för, och jag har en utpräglad förmåga att säga nej. Du säger – på tal om den där första kvällen i Berlin – att du inte betvivlar att den främmande miljön, den ovanliga situationen, din lidelsefulla önskan stödd på erfarenhet, säkert hade kunnat förmå mig att ge efter, om du hade gjort ett närmande. Men där tar du allt fel, och jag är glad att inget sådant närmande gjordes. ”Och så ska det förbli” skriver du, lilla kloka – och det är bra. Det är bara det att det är lite svårt att balansera vår relation, när det jag känner för dig är tillgivenhet och vänskap och det du känner för mig något annat. /…/ Det här brevet skulle du naturligtvis ha haft för länge sen. Men det har inte varit något riktigt lätt brev att skriva och därför har det gått så här. Beträffande mig själv finns följande att meddela: Jag har äntligen tagit körkort (två dar före jul). Jag måste börja skriva men jag gör det inte, för att jag har så mycket annat att tänka på. Jag är melankolisk – ofta. Jag har fått den tyska översättningen av ”Mio, min Mio”. Den förefaller mig delvis mycket bra gjord men ibland är ord och vändningar inte så enkla som jag vill ha dem. Jag har bett Oetinger att låta dig titta på översättningen (fast du har väl varken tid eller lust?) och inte vet jag om Oetinger anser att tiden tillåter det heller, innan boken måste gå till sättning. Var förvissad om min vänskap. Astrid De brev som skrivits på tyska är översatta till svenska av Thomas Grundberg. I Astrid Lindgrens sista brev i DN:s publicering har redaktionen översatt några tyska fraser för läsbarhetens skull. Louise Hartung 1905–1965 Föddes i Münster, Tyskland. Hon utbildade sig till sångerska och spelade in flera skivor. På 20-talet flyttade hon till Berlin, där hon umgicks i stans kosmopolitiska konstnärskretsar. Efter nazisternas maktövertagande 1933 förbjöds hon att uppträda. Under kriget tvingades hon att sjunga för sårade soldater vid fronten, och gömde parallellt judar i sitt hem. När Röda armén intog Berlin var hon en av många tyska kvinnor som utsattes för våldtäkter. Efter kriget arbetade hon på den så kallade barn- och ungdomsbyrån som ordnade värdfamiljer, bokcirklar och kultur för föräldralösa barn. Astrid Lindgren 1907–2002 Föddes i Vimmerby. Som 18-åring flyttade hon till Stockholm och utbildade sig till kontorist. Hon gifte sig 1932 och fick två barn. Hon debuterade 1944 med ”Britt-Mari lättar sitt hjärta”. Några av hennes verk: ”Pippi Långstrump går ombord” (1945), ”Alla vi barn i Bullerbyn” (1946), ”Mio, min Mio” (1954), ”Emil i Lönneberga” (1963), ”Ronja Rövardotter” (1981), ”Bröderna Lejonhjärta” (1973). Lindgrens hem på Dalagatan 46 är i dag museum. Hon hade också ett sommarhus i Furusund, i skärgården. Förra året publicerades ”Krigsdagböcker”, de dagböcker hon skrev mellan 1939 och 1945. Över 600 brev i ny bok ”Jag har också levat!” (Salikon förlag) är en brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung som innehåller över 600 brev som skrevs 1953–1965. Vart de än reste gav de varandra adressen så att de ska kunna hålla kontakten. När Louise Hartung avled i februari 1965 efterlämnade hon en pappkartong fylld med brev med påskriften: ”Skall efter min död oöppnad skickas till: Fru Astrid Lindgren, Dalagatan 46, Stockholm, Schweden”. Brevvolymen är sammanställd och redigerad av Jens Andersen, som skrev den uppmärksammade Astrid Lindgren-biografin ”Denna dagen, ett liv” (Norstedts 2014), och Jette Glargaard, som bland annat är lärare och läroboksförfattare i tyska. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26472, "headline": "Både tillspetsat och inåtvänt", "summary": "Efter två ursinnigt personliga tolkningar av Mozartoperor samlar Teodor Currentzis en rad av storartade sångare i sin \"Don Giovanni\" och lyfter fram det mysteriöst mörka.", "article": "Årets mest emotsedda operainspelning är tveklöst Mozarts ”Don Giovanni” under ledning av det grekiska dirigentfenomenet Teodor Currentzis - operachefen i Perm på gränsen till Sibirien som med sin ensemble Musicaeterna tagit världen med storm med sina lika lekfulla som ursinnigt personliga tolkningar av ”Figaros bröllop” och ”Cosi fan tutte”. Två operaverk som står på den unga kärlekens sida - den som ännu inte format sig efter samhällets normer eller idealiserande bilder. Som skyr det skuldtyngda och moraliserande och som har Mozarts kemiskt instinktiva musik som sin like. I ”Don Giovanni” finns allt detta, ännu mer dramatiskt tillspetsat, men i en atmosfär som också färgas av ett mysteriöst mörker. Något som Currentzis lyfter fram redan i operans början när han drar ner tempot till det nästan stillastående i den dödliga kampen mellan Don Giovanni och Il Commendatore så att det låter som att de flyter omkring sida vid sida i ett mörkt vatten innan den förre når upp till ytan och den senare sjunker till botten. I barytonen? Dimitris Tiliakos har Currentzis också funnit en Don Giovanni med en ung och len stämma som inte bara kan uttrycka vitalitet utan även den sällsamma inåtvändhet som tidvis präglar rollen. En magnetiserande försjunkenhet, lik den som återfinns i flamencons cante jondo, som hörs i recitativet till duetten ”La ci darem la mano” med Zerlina och som här låter som att han drar henne med sig in i det mörka djupet i honom själv. Samma slags inåtvändhet uttrycker även Karina Gauvins Donna Elvira i sitt outsägligt vackert framförda recitativ till arian ”Mi tradi quell’alma ingrata”. Och Kenneth Tarvers Don Ottavio i sin aria ”Dalla sua pace” där han framstår som lika universellt övergiven som i Joseph Loseys filmatisering från 1979. Eller som i René Jacobs inspelning av Don Giovanni från 2007. En ung, älskande mans smärta som även Currentzis tar på fullaste allvar. Don Ottavios kärlek? är Myrto Papatanasius smärtsamt purunga Donna Anna som får sin egen omskakande inre och yttre resa accentuerad och fördjupad i denna inspelning. Från det att hon i inledningen, efter mordet på sin far, tappar rösten och knappt kan sjunga till ”Fuggi, crudele, fuggi!” där hon murar in sig i sina hämndtankar och ”Non mi dir, bell’idol mio” där hon vecklar ut sig så att hennes inre motsättningar mellan ”ja” och ”nej” blir fullt synliga. En demaskering som får mig att minnas den sceniska tolkning som Etienne Glaser låg bakom i sin legendariska uppsättning på Stora Teatern på 80-talet och som kom att ligga till grund för Suzanne Ostens lysande film ”Bröderna Mozart”. Återstår då att kommentera de två personer i operan som Don Giovanni är mest sammanväxt med: betjänten Leporello som i Vito Priantes kameleontiska gestaltning håller den förvandlande buffaenergin på högvarv. Och Christina Ganschs ljuvliga Zerlina, den av Don Giovanni förförda, men som efter att nästan ha dukat under av hans skrämmande strömvirvel bär något oerhört värdefullt med sig att återskänka till livet. Bästa spår: 1:a aktens final I barytonen Dimitris Tiliakos har Currentzis också funnit en Don Giovanni med en ung och len stämma som inte bara kan uttrycka vitalitet utan även den sällsamma inåtvändhet som tidvis präglar rollen. 1 ”La ci darem la mano” Duetten i första akten mellan adelsmannen Don Giovanni och Zerlina som är av folket får sin spänning av ytterst subtila musikaliska medel. Rytmiska förskjutningar och klangliga förändringar som gör samtalet mellan dem till en förförelsescen utan motstycke i operahistorien.? 2 ”Ecco il birbo che t’ha offesa” Demaskeringen under festen i första aktens final där Don Giovanni avslöjats som den som är förövaren. En ensemblescen som går från ett paralyserat tillstånd till en kaotisk förvirring på några minuter. Och som efter Mozart blev en modell för Rossini, Bellini och Verdi.? 3 ”Deh, vieni alla finestra” Den ljuvliga ”Canzonettan” som Don Giovanni sjunger till Donna Elvira för att hon skall förväxla honom med den till sig själv förklädde Leporello. Ett av många rollbyten mellan dessa två barytonstämmor som uppenbarar hur dialogiskt tänkta deras identiteter är.? 4 ”Sola, sola, in buio loco…” Den nattliga sextetten i andra akten som rytmiskt drivs av den jagade Leporello, förklädd till Don Giovanni. En dynamiskt upplagd scen för sex röster där Mozart ställer sin tids olika operakoder, buffa och seria, mot varandra och leker med dem tills bara förvillelsen återstår.? 5 ”Vedrai carino” Alla vill Don Giovannis undergång, men när han väl är borta uppstår en enorm tomhet. Han har smittat dem med något som alltid har förändrat dem. I den här arian som Zerlina riktar till sin älskade Masetto visar Mozart hur den tidigare duetten lever kvar i henne. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26478, "headline": "”Idol”-bolaget om kritiken mot deltagarnas löner", "summary": "Musikerförbundet har tidigare kritiserat det låga arvode ”Idol”-deltagarna får för sin medverkan i TV4-programmet. Nu svarar produktionsbolaget Fremantles vd att Musikerförbundet missuppfattat frågan. – Vi investerar jättemycket kring varje idol, säger vd:n Magnus Karlsson Lamm till DN.", "article": "De medverkande i TV4:s talangtävling ”Idol” får 875 kronor i veckan i ersättning. I förra veckan kritiserades de låga ersättningarna av Svenska musikerförbundet, som menade att idolerna skulle ”tjäna mer som gatumusikanter”. – Vi har ett gällande kollektivavtal med SVT som varit branschformerande i många år. Det skulle ge deltagarna motsvarande 4 000 kronor om dagen med repetitioner och inspelningar, sade Musikerförbundets Per Herrey då till DN. I veckan har Musikerförbundet haft ett möte med Fremantle, som producerar ”Idol”. Enligt Fremantles vd Magnus Karlsson Lamm har de helt missuppfattat vilka premisser ”Idol”-deltagarna medverkar under. Idolerna är inte anställda, utan får sådan ersättning som är praxis för tävlingar i Sverige, säger han. – Alla våra avtal är enligt branschpraxis. Vi tycker att det är en fantastisk chans att vara med i ”Idol” och investerar jättemycket kring varje idol för att ge dem de bästa chanserna. De får betald mat och resor, hotell, sångcoach och koreografer – jag tror att inga etablerade artister har ett så stort uppställ runt sig som de har. Vi är stolta över att ”Idol” ger möjlighet för de här oetablerade talangerna, säger Magnus Karlsson Lamm, vd för Fremantle som producerar ”Idol”. Han menar att de flesta ”Idol”-deltagare är gymnasieelever, och är glada för att de får ett arvode som är i samma nivå som det studiebidrag de är vana vid. – Och den exponering de får är värd enorma summor. Problemet är att Musikerförbundet inte vill diskutera det här alls. De vill bara se idolerna som anställda, vilket vi har svårt att se då det i så fall är tittarna som säger upp en av dem varje vecka, säger han. En annan kritik som Musikerförbundet lagt fram är att Fremantle avlönar jurister som hjälper de unga talangerna i förhandlingar med skiv- och managementbolag, och då förklarar att de villkor som ges är skäliga. Men Magnus Karlsson Lamm menar att det inte finns något alternativ. – Visst kan man fråga sig hur oberoende de här juristerna är, men vi erbjuder idolerna dem för att de ska kunna vara till hjälp och rekommendera dem att prata med andra parter. Jag vet inte vad som är alternativet, eller om Musikerförbundet skulle vilja betala för juristerna? ", "article_category": "culture"}
{"id": 26490, "headline": "Kändisar tappade sin dragningskraft i USA-valet", "summary": "Den amerikanska underhållningsindustrin oroas över en framtid med Donald Trump som president. Samtidigt ses de som en av anledningarna till att han vann valet. Men med Trump som president finns också en förhoppning om ett mer politiskt medvetet Hollywood.", "article": "Under upprinnelsen till presidentvalet tog många nyhetsmedier, kulturpersonligheter och underhållningsprogram en ståndpunkt mot Donald Trump i valet. Under valnatten twittrade ”The late show” ut att det kändes som ”vi försöker undvika apokalypsen, medan halva landet röstar på asteroiden”. På sociala medier var kulturpersonligheter runt om i USA som tagit mer eller mindre aktiv ställning för Hillary Clinton chockade över utgången av valet. På torsdagen publicerade Aaron Sorkin i Vanity Fair ett öppet brev till sin dotter där han skriver om sin oro över att ha Trump som president. ”Världen förändrades sent igår kväll på ett sätt som jag inte kunde skydda oss mot. Det är en fruktansvärd känsla för en pappa. Jag kommer inte förringa det här, det är helt fruktansvärt”, skriver han och fortsätter ”det här är första gången en totalt inkompetent gris med farliga idéer, en psykisk störning, ingen kunskap om världen och ingen nyfikenhet för att lära sig har vunnit”. När Barack Obama valdes till president för första gången 2008 tog Oprah Winfrey stark ställning för honom, något som enligt en studie från Northwestern University gav honom runt en miljon fler röster än vad han annars hade fått. Men i år har effekten uteblivit. – Jag tror inte att någon i Hollywood eller underhållningsindustrin skulle kunna producera en stor mängd röster för varken Clinton eller Trump. Kanske kan några kändisar få fler ungdomar att rösta eftersom de ofta inte gör det. Men det är en helt annan sak, säger Larry Sabato, chef för Virginia Universitys center för politik till Fox News. Historikern Douglas Brinkley tror att det faktum att Donald Trump nu är USA:s president gör att kändisar måste överväga om de har något inflytande i politiken – eller om deras ställningstagande till och med kan få motsatt effekt. – Många av de kändisar som arbetat för Hillary Clinton undrar i dag om deras arbete inte hjälpte – eller ännu värre, förstörde. Ingen har missat det faktum att knappt några stora stjärnor arbetade för Trumpkampanjen, vilket väcker frågan för kändisarna: På vilket sätt kan de influera sina fans? säger han till USA Today. I upprinnelsen till valet har flera underhållningsprogram gjort satir på Trump. Men även om de parodierat Trump, ibland till den grad att Trump på Twitter uppmanat dem att ”lägga ner”, menar flera nu att de också har normaliserat hans språkbruk i sina program, då de inte pressat honom tillräckligt hårt. Times underhållningskommentator Daniel D'Addario skriver att underhållningsbranschen gav Trump möjlighet att framstå som en rimlig kandidat till presidentposten, trots att han rörde sig långt utanför normen. Han förbryllas av underhållningsprogrammens förhållningssätt till Trump, från när NBC lät honom leda ett avsnitt av ”Saturday Night live” i november 2015, till det numera klassiska klippet i ”The tonight show” där pratshowvärden Jimmy Fallon rufsar Donald Trumps hår – ett ögonblick som beskrivits som en vändpunkt i Trumpkampanjen. ”I underhållningsprogrammen har han lyckats sätta sin persona i ett igenkännligt ramverk: han kunde se ut som att han var ganska nära normen” skriver Daniel D'Addario i Time efter valet. På onsdagsmorgonen stod det klart att Donald Trump blir USA:s nästa president. Nu oroar sig den amerikanska underhållningsindustrin både för sin roll i valresultatet, och för framtiden för underhållningsindustrin med Trump som president. Just det faktum att Trump har reagerat på satir genom uppmaningar om nedläggning och uttalanden som att ”medier riggar valet!\" gör att det finns en oro för utvecklingen framöver. Roy Gutterman, professor och expert på yttrandefrihet, säger dagen efter valet att det finns en försiktig stämning i branschen. – Oron är att allting förändras. Min förhoppning är att satiren kommer att fortsätta att vara lika skyddad i grundlagen i morgon som den var för två dagar sedan, men allt verkar vara lite upp-och-ner just nu, säger Roy Gutterman till USA Today. Samtidigt spår flera i branschen att filmskapare kommer att göra mer politiska filmer med Trump som president. – Så fort det finns strider och Hollywood står upp mot någonting pumpas kreativ energi in i processen. Fler politiska filmer kommer att hamna i pipeline, det kommer att ske. Och man kan förutse att den gamle vite mannen kommer att återkomma som prototyp för Hollywoods skurkar under de närmaste fyra åren mer än vi sett på ett tag. Nu kommer han att ha en stor peruk, säger Jeff Bock, biljettförsäljningsanalytiker, till USA Today. Även Marc Fisher på The Washington Post, som skrivit Trumpbiografin ”Trump revealed\" har förutspått en ökning av protestkonst om Trump blir president. Till Time säger han att han samtidigt tror att Hollywood kommer att försöka närma sig Trumps anhängare. – Det kan betyda några gyllene år för författare och regissörer att specialisera sig på teman som är anknutna till klasskonflikter, militära ämnen, tro, och kulturella frågor som familj, giftermål, sexualitet och teknik, säger han till Time. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26491, "headline": "Lalehs musik har spelats i 597 916 dygn på Spotify", "summary": "På fredag gästar Laleh Globen med sin turné ”Kristaller”. Hittills har hennes musik spelats i 597 916 dygn på strömningstjänsten Spotify. Och den mest populära låten är ”Some die young”.", "article": "I slutet av oktober inledde Laleh sin turné ”Kristaller” på Scandinavium i hennes hemstad Göteborg. På fredagen gästar hon Globen. Och hon verkar vara populär på strömningstjänsten Spotify. Varje månad lyssnar 1 326 000 lyssnare på hennes musik, och hon har låtar med på 4,4 miljoner spellistor. Sammanlagt har Lalehs musik strömmats i 597 916 dygn, och enligt Spotify är Lalehs mest populära låt ”Some die young\" följt av ”Bara få va mig själv”. På tredjeplats kommer hennes Eva Dahlgren-cover ”Ängeln i rummet”. I maj i år gjorde DN en intervju med Laleh inför släppet av albumet ”Kristaller”. Där berättade hon om sitt nya liv som musikproducent i Los Angeles. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26500, "headline": "”Vi borde skämmas” – hård självkritik i amerikanska medier", "summary": "Inför årets presidentval har historiskt många stora nyhetsmedier i USA tagit ställning mot Donald Trump. När det stod klart att han blir USA:s president var flera av dem självkritiska kring sin bevakning av presidentvalet – och de konsekvenser den fick.", "article": "Inför årets val har historiskt många tunga amerikanska nyhetsmedier tagit ställning mot Donald Trump som presidentkandidat. USA Today, New York Times, Foreign Policy och Variety är några av de nyhetsmedier som tagit avstånd, något som tidigare varit nästintill otänkbart. När det på onsdagsmorgonen stod klart att Donald Trump bli USA:s nästa president var flera av USA:s stora mediehus starkt självkritiska över hur de hanterat rapporteringen inför valet. I New Republic skrev Brian Beutler dagen före valet under rubriken ”Vi, de amerikanska medierna, borde skämmas” att ”medierna förstörde det här valet, med potentiellt skräckinjagande konsekvenser”. The New Yorker har på onsdagen rubriken ”En amerikansk tragedi” under en bild av Donald Trump på sin förstasida. Ryan Lizza, tidningens Washingtonkorrespondent, menar att medierna tog ”spektakulärt fel om det här valet” och skriver att amerikaner därför har goda anledningar att inte lita på medierna. ”Det finns inte mycket tid att vältra sig i skuld. Vår demokrati kommer att behöva en livlig presskår som skiftar sitt fokus bort från intetsägande hästkapplöpningsrapportering om politik till att ta tillbaka sin plats som den fjärde statsmakten, och lika mycket ett kontrollorgan för ett potentiellt Vita huset med Trump, som en kontroll av kongressen och högsta domstolen”, skriver han. Jim Rutenberg, New York Times mediekrönikör tror att USA:s journalister inte förstod vidden av hur många som höll med Trump, eftersom det stred mot deras egen magkänsla. ”Journalister porträtterade Trumps anhängare, de som fortfarande trodde att han hade en chans, som verklighetsfrånvända. I slutändan var det tvärtom”, skriver han. Samma tidnings tv-kritikchef James Poniewozik är kritisk till hur medierna framställt de båda presidentkandidaterna inför valet. ”Pressen rapporterade om Hillary Clinton som USA:s nästa president, men om Donald Trump som en framtida frågesportsfråga (och som en kassako). Jag slogs av hur många gånger jag hörde prominenta journalister säga att ’Jösses, jag känner ingen som skulle rösta på Trump, det måste jag jobba på’.” USA Todays ledarredaktion var inför valet tydliga med att de tyckte att Trump skulle vara olämplig som president. Men nu blickar de framåt. ”Trump är den som det amerikanska folket har valt. Och i en demokrati är det skäl nog att acceptera resultatet utan våld. De som opponerade sig mot honom bör ta rollen av lojal och konstruktiv opposition”. Washington Posts mediekolumnist Margaret Sullivan tror att journalistkåren hade så svårt att svälja att Trump hade någon chans, att de helt enkelt tittade åt ett annat håll. ”De kunde inte förstå att det Amerika som de känner skulle kunna omfamna någon som hånade en handikappad man, skröt om sexuella övergrepp mot kvinnor och spottade ur sig misogyni, rasism och antisemitism,” skriver hon. Huffington Posts mediereporterMichael Calderone är kritisk till att nyhetsmedierna prioriterade höga tittarsiffror i sin valbevakning – något som utnyttjades av Trump. ”Historieskrivningen kommer inte att vara nådig mot nyhetsmedierna för deras okritiska besatthet av Trump. Han behandlades alltför länge som en stjärna i en realitysåpa, snarare än det han egentligen var, en kandidat till positionen som världens mäktigaste man.” Jesper Strömbäck, medieforskare med inriktning på politisk kommunikation, tycker att de amerikanska medierna bör vara självkritiska. Enligt honom finns flera lärdomar att dra av valbevakningen, både i USA och Sverige. – En väldigt stor del av valrapporteringen har handlat om det politiska spelet och inte sakfrågorna. Om journalistikens uppgift är att tillhandahålla relevant information för allmänheten så de kan ta ställning i en så viktig fråga, då har de misslyckats. Flera amerikanska medier menar att de inte tagit Trumps väljare på allvar, finns det någon sanning i det? – Det ligger något i det. Kärnan i populismen är vi mot dem, här har ”dem” varit medierna, de etablerade politikerna och opinionsinstituten. Det är en retorisk konstruktion, för det finns inte så stora skillnader mellan grupperna. Men det finns helt klart ett problem i att journalistiken varit för dålig på att analysera samhällsförändringar som inte plockas upp av etablerade politiska aktörer. Donald Trump har under valkampanjen vid ett flertal tillfällen varit extremt kritisk mot medierna, och närmast hotfull. Jesper Strömbäck är orolig över att det faktum att han blir president kan göra att det blir svårare för journalister att göra sitt jobb – något som kan få allvarliga konsekvenser. – Frågan är om hans uttalanden bara varit retorik. Jag tror att det nu blir svårare för medierna att få tillgång till central information. Om Trump fortsätter att attackera medier för en partiskhet som inte har stöd i forskning så ökar det misstron mot medierna, vilket försvagar demokratin. Jag är orolig både för USA och Sverige – där vi ser samma trend. Det finns en risk att människor väljer bort traditionella medier till förmån för alternativa nyhetskällor, och då har man gått från askan in i elden. För med alla sina brister är traditionella medier fortfarande oändligt mycket bättre om man vill ha saklig, relevant och opartisk information. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26504, "headline": "Trumpskräck och undergång på tidningsvärldens förstasidor", "summary": "”Mardröm”, ”apokalyps”, ”skräckens hus” – världens tidningar mötte sina läsare med skräckfyllda rubriker efter Donald Trumps seger i presidentvalet i USA.", "article": "Den tyska tidningen Hamburger Morgenpost tog tydligt ställning inför valet. ”Snälla, inte skräckclownen” stod det under en stor bild på Donald Trump på tidningens förstasida på valdagen. Tidningen Die Welt var desto mer kreativ – deras förstasida pryddes av filmomslaget till krigsfilmen ”Apocalypse Now”. Men i stället för den megalomane översten Kurtz syntes Donald Trump ovanför floden i Vietnam. Den spanska tidningen El Periodicos rubriksättning är tydlig. ”Må Gud förlåta USA” står det över ett stort foto på Donald Trump. Hamburger Morgenposts chefredaktör hymlade heller inte med sin åsikt i dag: ”Donald Trumps seger är en seger för den politiska dumheten och oberäkneligheten över förnuftet”, skriver han i en krönika. Huffington Post skriver i versaler: ”Mardröm: president Trump”. Tyska Bild Zeitung frågar sig hur detta kunde ske och New York Post skriver ”President Trump – de sa att det inte kunde ske”. Tyska Tagesspiegel kallar segern för ”de vita männens hämnd”, och skriver att USA har slagit in på fel väg. De jämför Donald Trump med Vladimir Putin, Recep Tayyip Erdogan, Bashar al-Assad och David Cameron. Den spanska tidningen La Razon tvistar till det med rubriken ”De populistiska staterna av Amerika”. Wall Street Journal skriver: ”President Trump – Populistvåg hjälper republikan att uppröra.” Den progressiva franska tidningen Libération är särdeles dystopisk och hakar på die Welts tema: ”Trumpocalypse” står det med stora bokstäver på dagens specialutgåva. På New York Daily News framsida är ett foto på Vita huset med texten ”Skräckens hus”. ”Det otänkbara, mardrömmen, har inträffat. Från den 20 januari kommer världens starkaste ekonomiska och militära makt styras av en rasistisk, irrationell och isolationistisk president”, skriver franska nyhetsmagasinet Le Nouvel Obs. Tyska Süddeutsche Zeitung: ”Trumps seger – en klyvning för USA och världen”. Australiska Daily Telegraphs rubrik är en ordvits: ”W.T.F – Will Trump flourish or fail?” men som också kan läsas som förkortningen för ”What the fuck?”. Men många tidningar är mer försiktiga i dag än innan valet. Flera av dem är självkritiska. Ovan nämnda tyska tidningen die Welt, som varnade för en filmisk apokalyps, toppade sin hemsida under förmiddagen efter valet med ”Donald Trump, den amerikanska sensationen”, en artikel som handlar om hur alla opinionsinstitut och mätningar kunde ha så fel om valresultatet. Huffington Post hade tidigare en form av fotnot till varje artikel om Donald Trump, där man kan läsa att han är en notorisk lögnare, skenande xenofob och en mobbare. Den är nu borttagen. Tidningen The New York Times har stått i centrum under höstens valkampanj som en stark Trumpmotståndare. ”Trump triumferar” står det på dagens förstasida. ”Chock när outsider tar nytta av väljarnas missnöje” och ”Det var en beslutsam styrkevisning av framför allt arbetarklassröstare som kände att det amerikanska löftet hade glidit dem ur händerna efter flera decennier av globalisering” kan man läsa på deras hemsida. Amerikanska Foreign Policy, som i år bröt sin långa tradition av att vara opartisk när de meddelade att de stödde Hillary Clinton, rubricerade sin hemsida under förmiddagen efter valet med ”Vita huset skiftar nu fokus till skademinimering”. Brittiska högertidningen Daily Mail skriver ”Welcome to Trumpland” med underrubriken ”Donald, fredsmakaren: den nyvalda presidenten hyllar Clinton för hennes lojala arbete för USA”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26506, "headline": "”Vi borde skämmas” – amerikanska medier självkritiska", "summary": "Inför årets presidentval har historiskt många stora nyhetsmedier i USA tagit ställning mot Donald Trump. När det stod klart att han blir USA:s president var flera av dem självkritiska kring sin bevakning av presidentvalet – och de konsekvenser den fick. Jesper Strömbäck, svensk medieforskare, menar att det finns flera lärdomar att dra av rapporteringen.", "article": "Under veckan före valet sade flera amerikanska medieforskare till DN att amerikanska medier får underkänt för sin rapportering inför valet. Inför årets val har historiskt många tunga amerikanska nyhetsmedier tagit ställning mot en presidentkandidat. USA Today, New York Times, Foreign Policy och Variety är några av de nyhetsmedier som tagit avstånd från Trump, något som tidigare varit nästintill otänkbart. När det på onsdagsmorgonen stod klart att Donald Trump bli USA:s nästa president var flera av USA:s stora mediehus starkt självkritiska över hur de hanterat rapporteringen inför valet. Läs även: Trumpskräck och undergång på tidningsvärldens förstasidor I New Republic skrev Brian Beutler dagen före valet i en artikel med rubriken ”Vi, de amerikanska medierna, borde skämmas” att ”medierna förstörde det här valet, med potentiellt skräckinjagande konsekvenser. Det finns ingen brist på journalister och mediebolag i industrin som har mycket att vara stolta över. Men det större systemet vi är en del av använde inte fakta för att ge en korrekt bild av de alternativ som väljarna nu står inför i dagens val.” The New Yorker har på onsdagen rubriken ”En amerikansk tragedi” under en bild av Donald Trump på sin förstasida. Ryan Lizza, tidningens Washingtonkorrespondent, skriver att medierna, han själv inkluderad, tog ”spektakulärt fel om det här valet” och skriver att amerikaner har goda anledningar att inte lita på medierna, efter att de haft så fel om valutgången. Nu vill han att medierna ser framåt: ”Det finns inte mycket tid att vältra sig i skuld. När vi ser framåt kommer vår demokrati att behöva en livlig presskår som skiftar sitt fokus bort från intetsägande hästkapplöpningstäckning av politik till att ta tillbaka sin plats som den fjärde statsmakten. En institution som jobbar lika mycket som kontrollorgan för ett potentiellt Vita huset med Trump, som en kontroll av kongressen och högsta domstolen”, skriver han. Jim Rutenberg, som är New York Times mediekrönikör skriver i en artikel med rubriken ”Nyhetsmedierna lyckades återigen misstolka Amerikas komplexa puls” att USA:s journalister misslyckades med att förstå vidden av hur många som höll med Trump, eftersom det stred mot deras egen magkänsla. ”Journalister porträtterade Trumps anhängare, de som fortfarande trodde att han hade en chans, som verklighetsfrånvända. I slutändan var det tvärtom”, skriver han. Samma tidnings tv-kritikchef James Poniewozik är kritisk till hur medierna framställt de båda presidentkandidaterna inför valet. Något som han skriver kan bero på journalisternas egen världsbild. ”Pressen rapporterade om Hillary Clinton som USA:s nästa president. Pressen rapporterade om Donald Trump som en framtida frågesportsfråga (och som en kassako). Jag slogs av hur många gånger jag hörde prominenta journalister säga att 'Jösses, jag känner ingen som skulle rösta på mr. Trump, det måste jag jobba på' eller liknande. Det fanns helt klart en stor diskrepans mellan journalisterna i mainstreammedia och Trumpanhängarna.” USA Todays ledarredaktion medger efter valet att Trump inte var deras val till president, och att de i stället tyckt att han var olämplig för att sköta nationens angelägenheter. Men nu uppmanar de medierna till att gå vidare med försiktighet. ”Trump är den som det amerikanska folket har valt. Och i en demokrati är det skäl nog att acceptera resultatet utan våld. De som opponerade sig mot honom bör ta rollen av lojal och konstruktiv opposition”. Washington posts mediekolumnist Margaret Sullivan har redan tidigare varit kritisk till hur medierna hanterat Trump. Efter valresultatet skriver hon att journalistkåren hade så svårt att tro att Trump hade någon chans, att de helt enkelt tittade åt ett annat håll och inte tog hans anhängare på allvar. ”De kunde inte förstå att det Amerika som de känner skulle kunna omfamna någon som hånade en handikappad man, skröt om sexuella övergrepp mot kvinnor och spottade ur sig misogyni, rasism och antisemitism,” skriver hon. Huffington Posts mediereporter Michael Calderone tror att Trumps vinst visar på mediernas förminskade makt. Han är kritisk till att nyhetsmedierna prioriterade höga tittarsiffror i sin valbevakning – något som Trump utnyttjade. ”Historieskrivningen kommer inte att vara nådig mot nyhetsmedierna för deras okritiska besatthet av Trump.” Han skriver att presidentkandidaten alltför länge behandlades som en stjärna i en realitysåpa, snarare än det han egentligen var \"en kandidat till positionen som världens mäktigaste man.” Jesper Strömbäck, medieforskare med inriktning på politisk kommunikation, tycker att de amerikanska medierna har rätt i att vara självkritiska, och säger att det finns flera lärdomar att dra av valbevakningen både i USA och Sverige. – En väldigt stor del av valrapporteringen har handlat om det politiska spelet och inte sakfrågorna. Om journalistikens uppgift är att tillhandahålla relevant information för allmänheten så de kan ta ställning i en så viktig fråga, då har de misslyckats, säger han. Han menar att misslyckandet blir ännu större i och med att medierna har utgått från opinionsundersökningar, som i slutändan visade sig vara felaktiga. – Om de är bränslet som driver den här speljournalistiken och de visar fel – då kommer bilen att gå åt fel håll. Flera amerikanska medier menar att de misslyckades med att ta Trumps väljarbas på allvar – finns det någon sanning i det? – Det ligger något i det. Kärnan i populismen är vi mot dem – och här har \"dem” varit medierna, de etablerade politikerna och opinionsinstituten. Det är en retorisk konstruktion för det finns inte så stora skillnader mellan grupperna. Men det finns helt klart ett problem i att journalistiken varit för dålig på att analysera samhällsförändringar som inte plockas upp av etablerade politiska aktörer. Donald Trump har under valkampanjen vid ett flertal tillfällen varit extremt kritisk mot medierna, och närmast hotfull under sina tal. Jesper Strömbäck är orolig över att det faktum att han blir president kan göra att det blir svårare för journalister att göra sitt jobb – något som kan få allvarliga konsekvenser. – Frågan är om hans uttalanden bara varit retorik. Jag tror det blir svårare för medierna att få tillgång till central information. Om Trump fortsätter att attackera medier för en partiskhet som inte har stöd i forskning så ökar det misstron mot medierna, vilket försvagar demokratin. Jag är orolig både för USA och Sverige – där vi ser samma trend fast i mindre skala. Det finns en risk att människor väljer bort traditionella medier till förmån för alternativa nyhetskällor, och då har man gått från askan in i elden. För med alla sina brister är traditionella medier fortfarande oändligt mycket bättre om man vill ha saklig, relevant och opartisk information, säger Jesper Strömbäck. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26511, "headline": "Kulturvärlden för chockad för att skämta", "summary": "På onsdagsmorgonen stod det klart att Donald Trump blir USA:s nästa president. Och reaktionerna från den amerikanska kulturvärlden lät inte vänta på sig.", "article": "”Snälla säg att det här bara är en hemsk mardröm, snälla säg till mig att vakna – jag försöker att vakna” twittrade sångaren Cher på onsdagsmorgonen, när det stod klart att Donald Trump hade stora chanser att bli USA:s nästa president. I en till tweet skrev sångaren ”det finns inget roligt med i natt. Miljoner kvinnor, färgade, muslimer och invandrare är livrädda.” Cher var inte den enda som reagerade starkt på valresultatet. Madonna skrev på Twitter att ”en ny eld har tänts. Vi ger inte upp. Vi fogar oss inte” bredvid en bild på USA:s flagga. Filmmakaren och regissören Judd Apatow tweetade att ”en sak jag inte vill se just nu - komedi om något av det här. Det är hur skrämmande och nedslående detta är.” ”Kan någon ge mig hopp?” frågade sig komikern Sarah Silverman på Twitter. Skådespelaren och sångaren Ariana Grande nöjde sig med att konstatera att ”det här är riktigt skrämmande.” Rapparen Snoop Dogg hänvisade på Facebook till den nya generationen, genom att länka till en karta över hur de födda på 2000-talet skulle ha röstat. ”Den nya generationen kommer bli förändringen” skrev han. Senare lade han även upp en video där han menade att man ”inte kan låta den där jäveln vinna”.  Skådespelaren Rashida Jones reagerade också på resultatet med förskräckelse. ”Jag vill bara påminna alla att vi är väldigt nära en presidentkandidat som stödjs av KKK” skrev hon. Men vissa firade Donald Trumps vinst. Skådespelaren Kirstie Alley, som varit en Trump-anhängare twittrade på onsdagsmorgonen att ”Människor vill ha bra löner, de vill ha en rättvis och begränsad regering, de vill ha fred, de vill ha säkerhet, de vill ha en ren planet, och mest av allt... glädje.” Även Kardashianfamiljen reagerade på nyheten. ”Hur man än ser på saker så skrivs historia i natt. Sprid kärlek. Inte hat!” twittrade Khloe Kardashian. Några minuter senare förtydligade hon vad hon menade i en ny tweet. ”Historia på ett dåligt sätt.” Harry Potter-författaren J K Rowling skrev under natten på Twitter att ”På ett eller annat sätt kommer historia att skrivas i dag. Låt det bli den bra sorten. Snälla, snälla, låt det bli den bra sorten.” När det stod klart att Donald Trump blir president twittrade hon igen: ”Vi står tillsammans. Vi står upp för de utsatta. Vi utmanar de trångsynta. Vi låter inte hatspråk bli normaliserat. Vi står kvar.” Tv-programmet \"The late show\" twittrade under natten att ”det känns som vi försöker undvika apokalypsen, och halva landet röstar på asteroiden”. \"Vart det här än slutar, är där vi börjar”, skrev dokumentärfilmaren Michael Moore när det fortfarande inte var helt klart att Donald Trump skulle bli president. Journalisten Glenn Grennwald är chockad över nyheterna. Han skriver på Twitter att han inte tror att ”någon kan komma i närheten till att ta in följderna av att Donald Trump faktiskt blir president”. Popstjärnan Zara Larsson var också oroad över att Trump blir USA:s president. ”Det här händer verkligen. Det här är faktiskt vad USA röstade för. Mitt hjärta brister i miljoner bitar”. Joel Kinnaman, som har både svenskt och amerikanskt medborgarskap, har tidigare sagt att han flyttar tillbaka till Sverige om Trump blir president. På onsdagsmorgonen twittrade han: ”Det här är förödande. Malena Ernman menar i ett långt Facebookinlägg att det sorgligaste med resultatet är att det visar på ett starkt kvinnoförakt.  Komikern Soran Ismail var inte förvånad över valresultatet, enligt hans inlägg på Twitter. Framtidsserien \"Black mirrors\" officiella Twitterkonto skrev att valresultatet inte är ett pr-trick från seriens sida. ”Det här är inte ett avsnitt. Det är inte marknadsföring. Det här är verkligheten”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26520, "headline": "Konsten ut i förorten", "summary": "Fler barn i Stockholms förorter ska få ta del av kulturupplevelser. Därför inleder Stockholms stad ett samarbete med Moderna museet för att föra ut bildkonsten till skolor.", "article": "Som en del i stadens satsningar på att göra kulturen tillgänglig för fler har Stockholms stad inlett ett samarbete med Moderna museet för att ge elever i skolor i Stockholms förorter möjlighet att ta del av deras verksamhet. – Det mest konkreta är att vi tittar på en modell som liknar El sistemas, där barn på skoltid intensivt ska kunna jobba med hur man konsumerar, förstår och skapar konst, säger Roger Mogert (S), kulturborgarråd i Stockholm. El sistema, som började som statligt finansierad musikskola i Venezuela, finns i flera av Sveriges kommuner, bland annat Stockholm. Där får barn i skolan prova att spela i orkester och sjunga i kör i samarbete med olika större institutioner, till exempel Sveriges Radios symfoniorkester. Tanken är att en liknande pedagogik ska användas i samarbete med Moderna museet – men här gällande konst. – Dels är det här en möjlighet för en stor och stark institution i Stockholm att nå ut till delar av befolkningen och delar av staden som man annars inte når i dag. De får möjlighet att kliva ut utanför sina fyra väggar. För oss är det också en möjlighet att få ut kulturen i fler skolor, vilket är en rejäl tillgång för skolverksamheten, säger Roger Mogert. Moderna museet är inte den enda institution som Stockholms stad har planer på att samarbeta med, även Operan och Dramaten är på väg in i liknande verksamhet. – El sistema har inlett ett samarbete med Operan, och vi har haft samtal med Dramaten, så jag tror det finns möjlighet att dra det här flera steg. Men med Moderna har vi en väldigt tydlig gemensam agenda. Under nästa budgetår kommer Stockholms stad att tillsammans med Moderna museet utreda hur arbetet ska gå till rent praktiskt. Man kommer då att kontakta skolor för att utreda var intresset finns. – Vi måste ta reda på vad det här skulle kosta, och hitta skolor som vill vara med. Det kräver ju ett engagemang från skolan och skolledningen. Men hittar vi en modell som är bra så kan vi köra på, säger Roger Mogert. Daniel Birnbaum, museichef på Moderna museet, säger att man direkt nappade på idén om ett samarbete med Stockholms stad eftersom man ända sedan museet öppnade har fokuserat mycket på barn och unga. – Vi var en av de första institutionerna som inte såg barnen bara som några som hängde med föräldrarna, utan vi tyckte att deras möte med konsten och deras skapande var lika viktigt som vuxna människors skapande – bara annorlunda. Så det här är inte en blixt från klar himmel, utan snarare en del i museets ambition, säger han. Daniel Birnbaum ser fram emot att försöka göra med bildkonst det som El sistema gjort med musik. – Vi tycker det är jättekul att man vill jobba med institutioner med stora samlingar så att barnen faktiskt möter modern konst. Det här är ett experiment och ett pilotprojekt som är jättespännande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26540, "headline": "Nadja Weiss sätter upp sin pappas pjäs ”Rannsakningen”", "summary": "Om författaren och dramatikern Peter Weiss hade levt så hade han haft hundraårskalas på tisdagen. Men firad blir han. På Orionteatern är det premiär för hans pjäs ”Rannsakningen”, i regi av dottern Nadja Weiss.", "article": "Ena bilden: Året är 1966. Den internationellt hyllade författaren och dramatikern Peter Weiss sitter i salongen till Dramatens stora scen bredvid sin hustru, scenografen Gunilla Palmstierna Weiss och i raden framför sitter regissören Ingmar Bergman. Framför dem, utanför själva fotografiet, håller Peter Weiss pjäs ”Rannsakningen” på att ta form i en nästan lodrät scenografi där tilltalade och vittnen sitter i olika våningar, medan domaren är placerad med huvudet i jämnhöjd med scenkanten. Andra bilden: Året är 2016. Det har gått 50 år sedan ”Rannsakningen” sattes upp på Dramaten första gången. En mängd udda, klädda stolar från olika decennier, ganska slitna, står uppradade så att hälften av stolarna är vända mot den andra hälften med en gång emellan. Scenrummet den här gången är en gammal industrilokal med järnbeslag, vajrar, tegel, smutsig betong och slitna golvplankor i Orionteatern. Längs med långsidorna finns avsatser i flera våningar som för tankarna till de simpla sängarna i barackerna i Auschwitz. Den här gången är det Peter Weiss dotter Nadja som står för regin. Uppsättningen är ett samarbete mellan Dramaten och Orionteatern. Nadja Weiss har levt med sin pappas pjäs i ett och ett halvt år nu, och i morgon är det premiär. Hon var 17 år första gången hon läste pjäsen, då de letade efter en pjäs med många roller (28) när hon gick teaterlinjen på Södra latins gymnasium. – Jag blev så klart väldigt drabbad då, men det är något helt annat att läsa den som vuxen. Det råkade sammanträffa med den stora flyktingströmmen och jag kände mig enormt hjälplös. Pjäsen gick rakt in i mitt system, och det bubblade upp bilder direkt kring hur man skulle kunna göra den. – Samtidigt drabbades jag av en genomträngande smärta som var outhärdlig. Men jag tänkte att hur smärtsamt det här arbetet än är så måste jag genomföra det. ”Rannsakningen” väckte enorm uppmärksamhet när den kom. Urpremiären var i Västberlin, ett år efter att de två år långa rättegångarna mot 18 av hantlangarna i Auschwitz avslutades 1965, där ett antal vittnen också medverkade. Pjäsen är baserad på helt dokumentärt material, sakligt och obarmhärtigt. Det är den rena ondskan som stiger fram, utan åthävor. Ingen av de åtalade erkände att de begått något fel. En av de tilltalade säger ”Vi hade inget val, det var vår sanning.” Foto: Erik Ardelius I scenanvisningarna står att texten ska framföras stramt och rent, utan känsloutlevelser. Och där står att salongen ska vara lika upplyst som scenen, så att publiken blir delaktig, alla måste rannsaka sig. – Pappa och mamma följde rättegångarna på plats, inte hela tiden men då och då. De var bra på att tränga sig in överallt. Bland annat var de med när de åtalade transporterades till Auschwitz och höll en tyst minut för offren. Tänk så absurt. Det finns fotografier på det, som jag har på en hel vägg i mitt arbetsrum. Jag måste påminna mig ibland om att detta har hänt på riktigt. Till skillnad från Nürnbergrättegångarna så hölls dessa rättegångar i Frankfurt am-Main och fokuserade helt på underhuggarna i Auschwitz, de som utförde det smutsigaste jobbet. Skötte de sig ”bra” så kunde de göra karriär i lägret, och hemma var de vanliga familjefäder som läste sagor för sina barn. – Förhören går in i detaljer, ”gjorde du det med glädje?”, ”gjorde du sådant som du inte var tillsagd att göra?”. De som jobbade där blev ju som monster, jag tror att de tappade greppet om att det var människor de hade med att göra, säger Nadja Weiss. När rättegångarna startade, 20 år efter krigsslutet, så var det som att riva upp ett stort sår i Tyskland. Det var en kollektiv förträngning som ägt rum, så många hade lagt locket på, även bland de överlevande offren. – En del av de tilltalade flydde efter kriget, eller höll sig gömda, men många hade gått vidare i livet, öppnat en skönhetssalong, arbetade på sockerfabrik eller som tandläkare. De såg sig som anständiga människor som levde ett normalt liv, ”så vad vill ni mig nu?” Det var som att det förflutna inte existerade längre. Nadja Weiss är, precis som sina föräldrar, lika mycket europé som hon är svensk. Hon är gift med en fransman, Philippe Boix-Vives (som står för musiken i föreställningen) och hon har arbetat med teater i Tyskland. När hon bestämde sig för att sätta tänderna i ”Rannsakningen” hade hon just avslutat regiarbetet med ”Rädsla urholkar själen” på Stockholms stadsteater, en bearbetning av Fassbinders film med samma namn. Också det en pjäs som handlar om fördomar, utanförskap och främlingsfientlighet, med delvis samma mekanismer som i all mobbning. – Jag var ganska trött efter premiären, men jag kände att jag ville fortsätta att gå ned i det mörka. Mobbning är ett starkt tema för mig, jag var själv utsatt för det som barn. Vad är det som gör att människor bestämmer sig för att någon sticker ut, är annorlunda, och måste stötas ut, och får andra att hänga på, bli medlöpare? – Andra världskriget var ju en masspsykos, ett raskrig. Det är mobbning i sin värsta konsekvens. Jag är intresserad av vad det är som gör människor onda, vad som får dem att släppa spärren och gå över gränsen. Eller som domaren säger i pjäsen: ”Men var det ingen som protesterade?” Regissören Ingmar Bergman tillsammans med scenografen Gunilla Palmstierna Weiss och dramatikern Peter Weiss under repetitionerna av ”Rannsakningen” på Dramaten 1966. Foto: Beata Bergström Bilden på repetitionen från Dramaten 1966 visar tre av den tidens storheter inom teatern. Det är Nadjas mamma och pappa, och så farbror Ingmar, som var en vän i familjen som Nadja träffade en hel del under uppväxten, och som senare blev hennes mentor. Tillsammans med Ingmar Bergman gjorde hon sina första stora jobb på Dramaten, som nybakad skådespelare i Molières ”Misantropen” och Gombrowitcz ”Yvonne, prinsessa av Burgund” (båda 1995). Men ändå, klivet till att själv sätta upp pappas pjäs kan inte ha varit självklart. Nej, säger Nadja, men det är någonting med rytmen i hans pjäser, och gränslandet mellan det realistiska och surrealistiska som tilltalat henne. – Men jag började läsa hans texter väldigt sent, för jag har velat bevara honom som pappa. Det finns så starka bilder av honom som den allvarliga, sanningssökande, otroligt intellektuella och politiska personen som det skrivits om i avhandlingar, som inte alls stämmer med den pappa jag kände. – För mig var han en kärleksfull person, en som tyckte mycket om att leka. Vi lekte ofta i hans arbetsrum, och låtsades att jag var hans sekreterare. Och vi skrev sagor tillsammans. Jag är hans yngsta barn, han fick mig när han redan var 56, och det drabbade honom starkt att få barn i den åldern. Han var en väldigt överbeskyddande pappa, som alltid var rädd för att det skulle hända något. En sida som hon själv har ärvt. – När jag började arbetet med ”Rannsakningen” var min bild av honom som pappa väldigt stark, men nu när jag har umgåtts med honom i ett och ett halvt år så ser jag honom som en annan, som en arbetskompis. På vissa ställen i texten undrar jag över hur han tänkt, och jag önskar verkligen att jag hade kunnat fråga. Med hjälp av dramaturgen Irena Kraus har hon strukit mycket, originalpjäsen är sex timmar lång utan paus och nu blir den drygt tre, med en paus. Även i Bergmans manus finns det en hel del strykningar. – Det finns en del omtagningar i Peters original, men jag har velat göra det lite enklare att komma fram. Under arbetets gång har hon drömt hemska mardrömmar. Ohyggligheterna som står i manus har ju hänt på riktigt. Men det passar Nadja Weiss att forska som en del av arbetet, och lära sig nya saker, om världen, utsattheten och om vad människor är kapabla att göra mot varandra. – Vi kan inte låtsas som om det aldrig ska hända igen. Före andra världskriget växte hatet och skuldbeläggandet på vissa grupper. Precis som i dag. Om tjugo år kommer våra barn att säga ”men varför gjorde ni inget”. Peter Weiss. Peter Weiss föddes den 8 november 1916 i Potsdam i Tyskland. Han var utbildad bildkonstnär men gjorde sig internationellt mest känd som författare och dramatiker. Han var även en central person inom den experimentella filmen under 50-talet. Weiss kom till Sverige som judisk flykting 1939 och blev efter sju år av statslöshet svensk medborgare 1946. Han skrev på både svenska och tyska. En av hans mest kända pjäser är ”Mordet på Marat” som hade premiär i Västberlin 1964, och strax därefter på Dramaten. Till skillnad från ”Rannsakningen”, som kom två år senare med sitt neutrala, avskalade tilltal, så var ”Mordet på Marat” både fysisk och starkt politisk teater, enligt många ett slags förebud om studentupproren i Paris och Tyskland. Även om Markis de Sade i pjäsen påstår att upproret är meningslöst. Han gjorde sex experimentella filmer, en sorts associativa kollage av bild och ljud, inspirerade av surrealismen och möjligen också av psykoanalys. Hans sista stora verk blev romantrilogin ”Motståndets estetik”, om en grupp människor i det sena 30-talets Europa. Deras tänkande och handlande är helt och hållet inriktat på motstånd mot det fascistiska förtrycket. Den sista delen gavs ut 1981. Peter Weiss dog i maj 1982 i en hjärtattack 65 år gammal. Den öppna platsen i korsningen Drottninggatan–Adolf Fredriks kyrkogata heter numera, Peter Weiss plats. Där var hans första adress i Stockholm. Nadja Weiss. Som skådespelare: Har medverkat i en mängd uppsättningar på Dramaten, de två första i regi av Ingmar Bergman, ”Misantropen” och ”Yvonne” 1995, året efter att hon gick ut Teaterhögskolan i Stockholm. Som regissör: ”Rannsakningen” är hennes sjunde uppsättning. Den har premiär på Orionteatern i morgon, den 8 november, på hundraårsdagen av Peter Weiss födelse. Uppsättningen görs i samarbete med Dramaten. Tidigare uppsättningar är bland annat ”Mannen utan minne” och ”Nico Sphinx of Ice”, båda Dramaten, liksom ”Undertiden” som hon även skrev, tillsammans med Jakob Hirdwall. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26545, "headline": "”Vad är det som gör människor onda?”", "summary": "Om författaren och dramatikern Peter Weiss hade levt så hade han haft hundraårskalas i morgon. Men firad blir han. På Orionteatern är det premiär för hans pjäs ”Rannsakningen”, i regi av dottern Nadja Weiss.", "article": "Ena bilden: Året är 1966. Den internationellt hyllade författaren och dramatikern Peter Weiss sitter i salongen till Dramatens stora scen bredvid sin hustru, scenografen Gunilla Palmstierna Weiss och i raden framför sitter regissören Ingmar Bergman. Framför dem, utanför själva fotografiet, håller Peter Weiss pjäs ”Rannsakningen” på att ta form i en nästan lodrät scenografi där tilltalade och vittnen sitter i olika våningar, medan domaren är placerad med huvudet i jämnhöjd med scenkanten. Andra bilden: Året är 2016. Det har gått 50 år sedan ”Rannsakningen” sattes upp på Dramaten första gången. En mängd udda, klädda stolar från olika decennier, ganska slitna, står uppradade så att hälften av stolarna är vända mot den andra hälften med en gång emellan. Scenrummet den här gången är en gammal industrilokal med järnbeslag, vajrar, tegel, smutsig betong och slitna golvplankor i Orionteatern. Längs med långsidorna finns avsatser i flera våningar som för tankarna till de simpla sängarna i barackerna i Auschwitz. Den här gången är det Peter Weiss dotter Nadja som står för regin. Uppsättningen är ett samarbete mellan Dramaten och Orionteatern. Nadja Weiss har levt med sin pappas pjäs i ett och ett halvt år nu, och i morgon är det premiär. Hon var 17 år första gången hon läste pjäsen, då de letade efter en pjäs med många roller (28) när hon gick teaterlinjen på Södra latins gymnasium. – Jag blev så klart väldigt drabbad då, men det är något helt annat att läsa den som vuxen. Det råkade sammanträffa med den stora flyktingströmmen och jag kände mig enormt hjälplös. Pjäsen gick rakt in i mitt system, och det bubblade upp bilder direkt kring hur man skulle kunna göra den. – Samtidigt drabbades jag av en genomträngande smärta som var outhärdlig. Men jag tänkte att hur smärtsamt det här arbetet än är så måste jag genomföra det. ”Rannsakningen” väckte enorm uppmärksamhet när den kom. Urpremiären var i Västberlin, ett år efter att de två år långa rättegångarna mot 18 av hantlangarna i Auschwitz avslutades 1965, där ett antal vittnen också medverkade. Pjäsen är baserad på helt dokumentärt material, sakligt och obarmhärtigt. Det är den rena ondskan som stiger fram, utan åthävor. Ingen av de åtalade erkände att de begått något fel. En av de tilltalade säger ”Vi hade inget val, det var vår sanning.” I scenanvisningarna står att texten ska framföras stramt och rent, utan känsloutlevelser. Och där står att salongen ska vara lika upplyst som scenen, så att publiken blir delaktig, alla måste rannsaka sig. – Pappa och mamma följde rättegångarna på plats, inte hela tiden men då och då. De var bra på att tränga sig in överallt. Bland annat var de med när de åtalade transporterades till Auschwitz och höll en tyst minut för offren. Tänk så absurt. Det finns fotografier på det, som jag har på en hel vägg i mitt arbetsrum. Jag måste påminna mig ibland om att detta har hänt på riktigt. Till skillnad från Nürnbergrättegångarna så hölls dessa rättegångar i Frankfurt am-Main och fokuserade helt på underhuggarna i Auschwitz, de som utförde det smutsigaste jobbet. Skötte de sig ”bra” så kunde de göra karriär i lägret, och hemma var de vanliga familjefäder som läste sagor för sina barn. – Förhören går in i detaljer, ”gjorde du det med glädje?”, ”gjorde du sådant som du inte var tillsagd att göra?”. De som jobbade där blev ju som monster, jag tror att de tappade greppet om att det var människor de hade med att göra, säger Nadja Weiss. När rättegångarna startade, 20 år efter krigsslutet, så var det som att riva upp ett stort sår i Tyskland. Det var en kollektiv förträngning som ägt rum, så många hade lagt locket på, även bland de överlevande offren. – En del av de tilltalade flydde efter kriget, eller höll sig gömda, men många hade gått vidare i livet, öppnat en skönhetssalong, arbetade på sockerfabrik eller som tandläkare. De såg sig som anständiga människor som levde ett normalt liv, ”så vad vill ni mig nu?” Det var som att det förflutna inte existerade längre. Nadja Weiss är, precis som sina föräldrar, lika mycket europé som hon är svensk. Hon är gift med en fransman, Philippe Boix-Vives (som står för musiken i föreställningen) och hon har arbetat med teater i Tyskland. När hon bestämde sig för att sätta tänderna i ”Rannsakningen” hade hon just avslutat regiarbetet med ”Rädsla urholkar själen” på Stockholms stadsteater, en bearbetning av Fassbinders film med samma namn. Också det en pjäs som handlar om fördomar, utanförskap och främlingsfientlighet, med delvis samma mekanismer som i all mobbning. – Jag var ganska trött efter premiären, men jag kände att jag ville fortsätta att gå ned i det mörka. Mobbning är ett starkt tema för mig, jag var själv utsatt för det som barn. Vad är det som gör att människor bestämmer sig för att någon sticker ut, är annorlunda, och måste stötas ut, och får andra att hänga på, bli medlöpare? – Andra världskriget var ju en masspsykos, ett raskrig. Det är mobbning i sin värsta konsekvens. Jag är intresserad av vad det är som gör människor onda, vad som får dem att släppa spärren och gå över gränsen. Eller som domaren säger i pjäsen: ”Men var det ingen som protesterade?” Bilden på repetitionen från Dramaten 1966 visar tre av den tidens storheter inom teatern. Det är Nadjas mamma och pappa, och så farbror Ingmar, som var en vän i familjen som Nadja träffade en hel del under uppväxten, och som senare blev hennes mentor. Tillsammans med Ingmar Bergman gjorde hon sina första stora jobb på Dramaten, som nybakad skådespelare i Molières ”Misantropen” och Gombrowitcz ”Yvonne, prinsessa av Burgund” (båda 1995). Men ändå, klivet till att själv sätta upp pappas pjäs kan inte ha varit självklart. Nej, säger Nadja, men det är någonting med rytmen i hans pjäser, och gränslandet mellan det realistiska och surrealistiska som tilltalat henne. – Men jag började läsa hans texter väldigt sent, för jag har velat bevara honom som pappa. Det finns så starka bilder av honom som den allvarliga, sanningssökande, otroligt intellektuella och politiska personen som det skrivits om i avhandlingar, som inte alls stämmer med den pappa jag kände. – För mig var han en kärleksfull person, en som tyckte mycket om att leka. Vi lekte ofta i hans arbetsrum, och låtsades att jag var hans sekreterare. Och vi skrev sagor tillsammans. Jag är hans yngsta barn, han fick mig när han redan var 56, och det drabbade honom starkt att få barn i den åldern. Han var en väldigt överbeskyddande pappa, som alltid var rädd för att det skulle hända något. En sida som hon själv har ärvt. – När jag började arbetet med ”Rannsakningen” var min bild av honom som pappa väldigt stark, men nu när jag har umgåtts med honom i ett och ett halvt år så ser jag honom som en annan, som en arbetskompis. På vissa ställen i texten undrar jag över hur han tänkt, och jag önskar verkligen att jag hade kunnat fråga. Med hjälp av dramaturgen Irena Kraus har hon strukit mycket, originalpjäsen är sex timmar lång utan paus och nu blir den drygt tre, med en paus. Även i Bergmans manus finns det en hel del strykningar. – Det finns en del omtagningar i Peters original, men jag har velat göra det lite enklare att komma fram. Under arbetets gång har hon drömt hemska mardrömmar. Ohyggligheterna som står i manus har ju hänt på riktigt. Men det passar Nadja Weiss att forska som en del av arbetet, och lära sig nya saker, om världen, utsattheten och om vad människor är kapabla att göra mot varandra. – Vi kan inte låtsas som om det aldrig ska hända igen. Före andra världskriget växte hatet och skuldbeläggandet på vissa grupper. Precis som i dag. Om tjugo år kommer våra barn att säga ”men varför gjorde ni inget”. Peter Weiss föddes den 8 november 1916 i Potsdam i Tyskland. Han var utbildad bildkonstnär men gjorde sig internationellt mest känd som författare och dramatiker. Han var även en central person inom den experimentella filmen under 50-talet. Weiss kom till Sverige som judisk flykting 1939 och blev efter sju år av statslöshet svensk medborgare 1946. Han skrev på både svenska och tyska. En av hans mest kända pjäser är ”Mordet på Marat” som hade premiär i Västberlin 1964, och strax därefter på Dramaten. Till skillnad från ”Rannsakningen”, som kom två år senare med sitt neutrala, avskalade tilltal, så var ”Mordet på Marat” både fysisk och starkt politisk teater, enligt många ett slags förebud om studentupproren i Paris och Tyskland. Även om Markis de Sade i pjäsen påstår att upproret är meningslöst. Han gjorde sex experimentella filmer, en sorts associativa kollage av bild och ljud, inspirerade av surrealismen och möjligen också av psykoanalys. Hans sista stora verk blev romantrilogin ”Motståndets estetik”, om en grupp människor i det sena 30-talets Europa. Deras tänkande och handlande är helt och hållet inriktat på motstånd mot det fascistiska förtrycket. Den sista delen gavs ut 1981. Peter Weiss dog i maj 1982 i en hjärtattack 65 år gammal. Den öppna platsen i korsningen Drottninggatan–Adolf Fredriks kyrkogata heter numera, Peter Weiss plats. Där var hans första adress i Stockholm. Som skådespelare: Har medverkat i en mängd uppsättningar på Dramaten, de två första i regi av Ingmar Bergman, ”Misantropen” och ”Yvonne” 1995, året efter att hon gick ut Teaterhögskolan i Stockholm. Som regissör: ”Rannsakningen” är hennes sjunde uppsättning. Den har premiär på Orionteatern i morgon, den 8 november, på hundraårsdagen av Peter Weiss födelse. Uppsättningen görs i samarbete med Dramaten. Tidigare uppsättningar är bland annat ”Mannen utan minne” och ”Nico Sphinx of Ice”, båda Dramaten, liksom ”Undertiden” som hon även skrev, tillsammans med Jakob Hirdwall. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26549, "headline": "Maria Schottenius: Det var romanerna som förändrade Sverige, inte kungarna", "summary": "Fredrika Bremers banbrytande 160-åriga roman ”Hertha” ges ut på nytt. Boken är en av de romaner som haft en avgörande betydelse för hur det svenska samhället blivit.", "article": "På måndagskvällen ska ”Hertha” firas grundligt i ett program i Börssalen på Svenska Akademien med anledning av att Svenska Vitterhetssamfundet ger ut Fredrika Bremers roman på nytt. Det är i höst 160 år sedan pionjärromanen ”Hertha” kom. Jag läser om den och blir glad. Den är så frisk, så djärv. Den snirklar runt på en gammaldags prosa, lite uppstyltad och sirlig, men i tanken är den verkligen inte det, tvärtom. ”Hertha” är en emancipations- och idéroman som bär fram tanken att kvinnan ska bli myndig vid 25 års ålder. Hon och hennes syster Alma talar i boken om att resa till kungen i Stockholm. Hertha skulle då säga; ”Ers Majestät! Giv oss friheten, giv oss rätt över våra själar, över vårt liv, vår egendom, vår framtid, och vi skola tjäna eder, och vårt land och allt gott av allt vårt hjärta och all vår håg, och med all vår förmåga, såsom blott de fria kunna göra det!” Fredrika Bremer själv och hennes syster hade rest till kungen 1840 och blivit myndigförklarade. Två år efter det att ”Hertha” gavs ut, år 1858, började reformarbetet. Fem år senare, 1863 blev alla ogifta kvinnor automatiskt myndiga vid 25 år, men en gift kvinna förblev omyndig till 1921. Man brukar säga att Sveriges historia är dess kungars. Men jag vill säga att landets moderna historia snarare bestäms av romanerna. Det finns ett antal avgörande och stilbildande texter, idéromaner och dikter, som gjort Sverige till vad det är, och det går ledningar mellan dem. Starkt strömförande. Här några exempel: ”På Nyårsdagen 1838” heter den dikt Erik Gustaf Geijer skrev när han gick från att vara en av de konservativas förgrundsgestalter till att bli liberal. Det skakade om världsbilden för de gamla partivännerna. ”Ensam i bräcklig farkost vågar/seglaren sig på det vida hav;/stjärnvalvet över honom lågar,/nedanför brusar hemskt hans grav./Framåt! — så är hans ödes bud;/och i djupet bor, som uti himlen, Gud.” Carl Jonas Love Almqvists”Det går an” från 1839 ändrade synen på rätten till fri kärlek och fritt samliv, utan formell vigsel. Boken rev upp himmel och jord, och startade en våg av ”det-går-an-litteratur”, som svallade länge. I sitt sommarprogram utnämnde Ingvar Carlsson ”Det går an” som den bok som haft störst betydelse för honom. Fredrika Bremers klara och modiga ”Hertha” som kom 1856 har en manlig gestalt i centrum: Yngve Frey Nordin. En modern och klok man, som dessutom med sitt namn blinkar till Almqvists ”Det går an”. Det var på ångbåten Yngve Frey som Albert och Sara Videbeck förälskade sig. August Strindbergs ”Röda Rummet” från 1879 fick ideologiskapande betydelse som samhällssatir, Elin Wägners ”Väckarklocka” från 1941 och Harry Martinsons ”Aniara” som kom 1956 – var tidiga med frågorna om miljö och teknik och människans kraft att förgöra jorden. Politikerna i Sverige har genom åren svarat på de frågor som viktiga romaner ställt. Ingvar Carlsson är ett exempel. Han kommer att gå till historien som den som genomförde varannan damernas i politiken. I dag är det mer religionen än politiken som hindrar kvinnorna: ”Svenska kvinnor är mycket starka och duktiga. Och därför händer det att en svensk man letar och söker en fru som kommer från ett annat land.” Den populäre påvens gubbskämt är inte bara att leka med. Efter oljekrisen 1973 startade de västliga ekonomierna sin väg nedåt, medan de oljeproducerande arabländerna blev allt rikare. Med rikedomen ökades ländernas plats i världen, även ideologiskt. Om då (den religiösa) ideologin säger att kvinnan har en underordnad plats efter mannen, slår den synen igenom. Och kampen måste fortsätta. Hertha, hjälp! Den populäre påvens gubbskämt är inte bara att leka med. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26566, "headline": "Domarna bakom Brexitdomslutet attackeras i brittiska medier", "summary": "”Folkets fiender”, skriver Daily mail på sin förstasida om domarna bakom torsdagens domslut som säger att det brittiska parlamentet måste avgöra om Brexit. De är en av flera tidningar som attackerar de tre domarna. En av domarnas sexualitet har också använts som en förolämpning. En av de som reagerar mot tidningarna är J K Rowling.", "article": "På torsdagsmorgonen beslutade den brittiska domstolen High Court i Storbritannien att parlamentet behöver avgöra om artikel 50 ska åberopas och Brexit ska kunna ske, snarare än att regeringen ska kunna göra det på egen hand. I det brittiska parlamentet uppskattas 75 procent av ledamöterna vara emot Brexit. Den brittiska regeringen har sagt att man ska överklaga domslutet till Storbritanniens högsta instans Supreme Court. Flera brittiska tidningar som inför folkomröstningen varit starkt positiva till Brexit gillade inte alls domslutet som fastslogs av tre domare. På fredagen attackerades de tre domarna, som hör till några av Storbritanniens mest kvalificerade, på flera tidningsomslag. ”Folkets fiender” basunerade Daily Mail ut på sitt omslag över en bild på de tre domarna som läste upp domslutet. ”Domarna mot folket” skrev Daily Telegraph med bilder på de tre domarna med ett pålagt blått filter. På Daily Express förstasida hade man en brittisk flagga och texten ”I går blockerade tre domare Brexit. Nu behöver ditt land dig mer än någonsin, VI MÅSTE TA OSS UR EU”. De fortsatte i mindre typsnitt ”3 november 2016 var dagen då demokratin dog”. Daily Mail fortsatte med att beskriva de tre domarna. En av dem beskrevs som ”grundare av en EUROPEISK rättsgrupp” en annan med att han ”fakturerat brittiska skattebetalare miljoner för sina råd”. Domaren sir Terence beskrevs som ”öppet homosexuell före detta OS-fäktare”. Sir Terence Etherton blev 2008 den första seniora domaren i Storbritannien som är öppet homosexuell. Hänvisningen till sir Terence sexualitet har fått stark kritik på sociala medier. En av de som reagerat är Harry Potter-författaren J K Rowling. Hon skriver på Twitter att ”om det värsta de kan säga om en är att man är ÖPPET HOMOSEXUELL FÖRE DETTA OS-FÄKTARE har man helt enkelt vunnit i livet”. En annan twittrare frågar sig varför tidningen använder sir Terence sexualitet som ett skällsord. Tidningarna kritiseras också för sina krigiska rubriker om domslutet. Flera användare på Twitter undrar varför brittiska nyhetsmedier ställer sig emot den engelska rättssäkerheten. ”Daily Mail – en brittisk nyhetsorganisation som är helt i opposition till rättssäkerheten” skriver twittraren Emily Bell. Andra frågar sig om tidningarna skulle vilja verka i ett land utan rättssäkerhet. ”The Telegraph kanske vill fråga (sparkade) kolleger i Ungern och Turkiet hur det är att driva en tidning i ett land utan rättssäkerhet”, skriver Daniel Kelemen på Twitter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26568, "headline": "Susanne Ljung: Som ”first gentleman” måste Bill Clinton klä sig och bete sig på ett sätt som inspirerar", "summary": "STILKRÖNIKA. Om Hillary Clinton blir president kommer maken Bill att synas i sömmarna. Hans val av kläder kan generera intresse och inkomster för det amerikanskt designade och producerade modet.", "article": "Om Hillary Clinton tar hem segern i nästa veckas amerikanska presidentval finns viss anledning till oro. Kommer hennes man att palla trycket? Kommer Bill Clinton, i rollen som ”first gentleman”, klara av att bokstavligen bli synad i sömmarna, på samma skoningslösa vis som tidigare ”first Ladies” blivit? Man kan alltid hoppas. På de amerikanska demokraternas partikonvent i somras väckte nämligen Bill Clintons klädstil viss uppmärksamhet. Han bar en välskräddad marinblå kostym med matchande ljusblå slips. Det silverfärgade håret var ovanligt välkammat. Ansiktet var lätt solbränt och syntes stråla av hälsa. Han såg mycket elegant ut. Professionell, men diskret. Kläderna gav ett hum om hur han skulle kunna te sig som stöd till USA:s första kvinnliga president. Korrekt, men med snits. Till skillnad från den blå klänning som presidenthustrun Michelle Obama bar vid samma tillfälle, fick Bill Clintons outfit inte tillnärmelsevis lika många kommentarer i press, eller på sociala medier. Inläggen som gjordes hade en lätt sarkastisk ton. ”Ska vi börja bedöma hans kläder nu”. Ja, det bör man faktiskt göra. Om inte annat med tanke på att modeindustrin är en mångmiljardbusiness, inte minst i USA. Å andra sidan fanns inga uppgifter om vem som designat Bill Clintons kostym att tillgå. Kom den från herrklädesmärket Hart Schaffner Marx från Chicago? Eller från ett liknande i New York, Hickey Freeman? Det är ett par anrika amerikanska klädmärken som Bill Clinton synts bära under åren. Ingen visste, och ingen berättade. Det råder emellertid ingen tvekan om att Bill Clinton är väl medveten om vikten av att bära amerikanska märken, producerade i USA. På hans handled syns i dag en klocka av märket Shinola, producerad i Detroit. Under ett besök i staden 2014 köpte han mer än ett dussin klockor av märket. Så man kan alltid hoppas att informationen om Bill Clintons kommande garderob blir generösare med tiden, om han blir rikets förste gentleman. Rätt skött kan hans val av kläder – och accessoarer – generera lika stort intresse – och inkomster – för amerikanskt mode som den nuvarande presidenthustrun Michelle Obama har gjort. Med sina väl valda plagg har hon kommunicerat att mode inte står i motsats till smartness. Hennes garderob har också öppnat ögonen för att USA är ett land med en mängd olika typer av designer, av olika ursprung och bakgrund, men med en gemensam känsla för något som kanske kan kallas för modern amerikansk stil. Det är kanske ingenting man kan förvänta sig av Bill Clinton. Men det han behöver göra nu är att bevisa att han kan spela andrafiolen, utan att gnälla, eller gnistra mer än sin fru. Och det har han jobbat på. Under sin hustrus presidentvalskampanj har han framställt sig som en helt vanlig kille. Han har burit rutiga flanellskjortor och stickade tröjor med amerikanska flaggan på bröstet. Ofta har han synts i en olycklig kombination av sportig pikétröja, blazer och chinos. Plagg som, i likhet med dem som många amerikanska män i en viss ålder bär, varit en storlek för stora. Men i rollen som ”first gentleman” behövs bättre kläder. Det är förvisso ett obetalt jobb. Ingen regelbok vad denna roll innebär finns. Men outtalat är att rollen som partner till landets president kräver att man både klär sig och beter sig på ett sätt som inte provocerar, utan inspirerar. Andra äkta makar Till skillnad från USA håller de äkta makarna till världens mäktigaste kvinnor i Europa sig i bakgrunden. Joachim Sauer, som är gift med den tyska förbundskanslerns Angela Merkel, ogillar publicitet. Han dök inte ens upp då hon svor eden, 2005. Han är emellertid alltid korrekt klädd, inte sällan med fluga i halsen, då han måste vara med. Vid den brittiska premiärministern Margaret Thatchers sida stod däremot ofta hennes make, Denis Thatcher. En man som ofta syntes leende, ledigt klädd i cardigan. Han blev favorit bland brittiska journalister. Självfallet kommer Hillary Clintons kläder att granskas, om hon blir president. Hon är redo. Till sin kampanj bar hon specialdesignade plagg av den amerikanske designern Ralph Lauren. Det kommer hon säkert att fortsätta med. Susanne Ljung Susanne Ljung är journalist och programledare för det hyllade mode- och kulturprogrammet ”Stil” i Sveriges Radio. Hon bor i Stockholm och New York och medverkar i Lördagsmagasinet varje vecka. Läs tidigare stilkrönikor här ", "article_category": "culture"}
{"id": 26570, "headline": "Turkisk parlamentsledamot hotar stämma svenska journalister", "summary": "Den turkiske parlamentsledamoten Abdullah Agrali hotar stämma de svenska journalisterna Kurdo Baksi och Murat Kuseyri efter att de i ett öppet brev uppmanat ett hotell i Malmö att avboka ett evenemang där Agrali skulle tala.", "article": "På fredagskvällen skulle den turkiske parlamentsledamoten för Erdogans parti AKP, Abdullah Agrali, ha föreläst i en konferenslokal på Quality Hotel View i Malmö. Men efter att journalisterna Kurdo Baksi och Murat Kuseyri i ett öppet brev som publicerades på sajten Nyheter24 vänt sig till hotelldirektören avbokades evenemanget. De hänvisade i det öppna brevet till uttalanden från Abdullah Agrali som ”Den som motsätter sig oss ska halshuggas genast” och menade att det går emot hotellets etiska riktlinjer att låta en person som inte respekterar demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter föreläsa på hotellet. En timme efter att brevet publicerats valde hotellet att avboka konferensen där Abdullah Agrali skulle tala. – Jag anade faktiskt inte att hotellet skulle avboka. Men man blir stolt när man skriver en artikel och når ett mål efter bara en timme – det sker inte så ofta, säger Kurdo Baksi till DN. Han tror att anledningen till att hotellet valde att avboka evenemanget var att man hänvisade just till hotellets egna etiska riktlinjer. – Eftersom vi menade att om man låter den här politikern tala bör man ta bort sina etiska riktlinjer om samhällsansvar på sin hemsida tror jag att de blev väldigt påverkade, säger han. Den regeringsvänliga turkiska nyhetsbyrån Anadolu News rapporterade att journalisterna i det öppna brevet kallat Abdullah Agrali för en talesperson för IS. Det faktiska citatet i det öppna brevet löd: ”Vi krigar inte bara mot kurder. Vårt krig är halvmånens krig mot korset”, svarade Agrali två veckor senare när kurdernas rättigheter skulle diskuteras i parlamentet. Hans språkbruk hör mer hemma hos Daesh än i något EU-kandidatland.” Enligt Kurdo Baksi har han själv efter det öppna brevet publicerades utsatts för en häxjakt i turkiska medier, något som han säger att han vant sig vid när han yppar kritik mot den turkiska regimen. Under torsdagskvällen rapporterade ryska Sputnik News i sin turkiska edition att Abdullah Agrali planerar att stämma de svenska journalisterna för brevet. Kurdo Baksi ser mycket allvarligt på att en företrädare för den turkiska staten vill stämma journalister i utlandet. – Erdogans behandling av journalister är välkänd. Men att stämma en journalist i Sverige är chockerande. Att Turkiet inte ens tolererar en debattartikel i en liten tidning i Sverige gör att mina tankar går till de 150 kolleger jag har som sitter fängslade i Turkiet – många helt utan åtalspunkter. Han menar att det är allvarligt att den turkiska regimen försöker förflytta sitt yttrandeförbud till Sverige. I våras försökte turkiska ambassaden utöva påtryckningar mot TV4 för att stoppa en dokumentär om folkmordet på armenier, något som fick stark kritik. – Det här är en oroväckande utveckling. Den turkiska regimen vill tvinga ut sin egen version av sanningen i Europa. De tolererar inte kritik vare sig i Turkiet eller i utlandet. Situationen blir bara värre och värre i Turkiet och det är mycket allvarligt att ledningens hatiska syn på medier även flyttas över till mitt land, säger Kurdo Baksi. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26571, "headline": "Kronan på verket – så skapas en drottning i The crown", "summary": "London. I dag sjösätter Netflix sitt slösande lyxiga flaggskepp ”The crown” som skildrar drottning Elizabeths första år på tronen. Filmfredags Nicholas Wennö träffade serieskaparen Peter Morgan och Claire Foy som spelar huvudrollen.", "article": "Manusförfattaren Peter Morgan råkade slinka in i Buckingham Palace bakvägen. – Det var en ren olyckshändelse att jag hamnade där. Om du hade sagt till mig för 10–15 år sedan att jag skulle skriva nära tjugo timmars drama om drottning Elizabeth så skulle jag ha hoppat från London Bridge, säger Peter Morgan med ett snett leende i en soffa på lyxhotellet Corinthia i centrala London. ”The queen”, ”The last king of Scotland”, ”The other Boleyn girl”, ”Frost/Nixon” och ”The deal” – om den historiska uppgörelsen mellan Tony Blair och Gordon Brown... Få rör sig lika världsvant i gränslandet mellan fakta och fiktion som Peter Morgan. Ändå menar han att jättesatsningen ”The crown” var som en oplanerad graviditet. – Oftast försöker jag förgäves få andra att intressera sig för det jag brinner för. Med ”The crown” var det precis tvärtom. Jag tyckte att det var en hemsk idé, men alla hetsade mig att fortsätta, säger Peter Morgan. ”Till en början förstod jag inte den dramatiska poängen med att spela en diskret kvinna som aldrig gjort något snedsteg. Nu tycker jag att Elizabeth II är en extraordinär person som spelat sin roll perfekt i alla år”, säger Claire Foy. Foto: Netflix ”The crown” börjar 1947 och chocköppnar med att George VI hostar blod på toaletten. När han dör i lungcancer 1952 står den unga Elizabeth på tur att ta över tronen. Året därpå kröns hon till drottning i Westminster Abbey – och har numera brittiskt rekord i antal år på tronen. Första avsnittet av ”The crown” skildrar drottningens tidiga vuxenår och gör tillbakablickar i systrarna Elizabeths och Margarets barndom. ”The crown” är ett stillsamt rafflande familjedrama som skildrar Elizabeths ofta spända relationer till alfamaken Philip (Matt Smith), den utlevande systern Margaret (Vanessa Kirby), den dominanta drottningmodern (Victoria Hamilton) och inte minst den bullriga excentrikern Winston Churchill (John Lithgow). Men framför allt är det ett slags ”Sagan om kronan” som skildrar maktens tyngd på en ung kvinnas axlar – med allt vad det innebär av självuppoffring och känslomässig självstympning. – Hon betalar ett högt pris för sitt liv i lyxbur. För en dramatiker är det rena självmordet att försöka sig på ett skildra en blyg kvinna som dessutom får lära sig att spela ner hela sin personlighet. Även om jag inte kan använda henne som ett alter ego, så måste jag erkänna att det var intressant att skriva om den unga Elizabeth, säger han. Läs även: Greta Thurfjell — ”The crown” är välbehövlig mysrojalism Peter Morgans stora specialitet är att spegla historiska skeenden genom dramatiska möten mellan två verkliga rollfigurer. Det var just mötet mellan Tony Blair och drottning Elizabeth i samband med Dianas död som triggade honom att skriva ”The queen”, där Helen Mirren spelade en känslomässigt alienerad regent och dysfunktionell mamma. ”The crown” är delvis inspirerad av Peter Morgans teaterpjäs ”The audience” som dramatiserar veckomötena mellan drottningen och premiärministern. I ”The crown” exploaterar han psykodynamiken mellan Whitehall och Buckingham Palace i en tid när imperiet knakar i fogarna. – Utan mötet med politiken är monarkin ganska ointressant. Elizabeths relation till den åldrande och alltmer skröpliga Winston Churchill påminner en hel del om ”Timmarna med Rita”, säger Peter Morgan och syftar på filmen där Julie Walters och Michael Caine har en elev–mentor-relation. Peter Morgans största utmaning var att hitta rätt sorts ton för att fånga den världsberömda familjen. – Som manusförfattare vill jag vara så osynlig som möjligt. Jag tycker ofta att det är problem med biografiska skildringar – antingen blir det insmickrande hyllningsporträtt eller något tillkämpat revolutionärt. Jag stämmer in på någon av dessa gärningsmannaprofiler, säger Peter Morgan. ”The crown” varken romantiserar eller raserar den offentliga bilden. Serien väjer inte för äktenskapliga komplikationer och vänsterprassel, men försöker heller inte att snaska i onödan. Det udda triangeldramat mellan drottning Elizabeth II, prins Philip och Storbritannien sköts med diskretion och finess. Peter Morgan med sin CBE-orden (kommendör av andra klass i det brittiska imperiet). Foto: REX – Om en part gifter sig med ett helt land så blir det naturligtvis problem. Det som förvånade mig mest under researcharbetet var hur annorlunda prins Philip är mot sin offentliga bild. I verkligheten var den unge Philip en alfahanne som tvingades gå två steg bakom sin fru. Sådant skapar problem tror jag, säger Peter Morgan. ”The crown” har en detaljrikedom, slösande lyxig scenografi och ett kameraarbete som påminner mer om film än om tv. I medierna har det cirkulerat uppgifter om att det är den mest påkostade Netflixserien någonsin med en totalbudget på 100 miljoner dollar. Morgan skakar lätt frustrerad på huvudet och menar att summan gäller för de första två säsongerna. Trots budgeten har Morgan ändå fått ge avkall på vissa saker. – Jag hade en vision om att tre riktiga lejon skulle promenera i Westminster Abbey i förtexterna. Men av praktiska och ekonomiska skäl slutade det med att det blev ett intro med suggestiva bilder på hur en kungakrona tillverkas, vilket naturligtvis var en passande symbolik. Med åren har han lärt sig att dosera fakta och fiktion. – Jag vill inte att folk ska säga att jag har fått saker om bakfoten. Samtidigt måste jag erkänna att jag tappat lite respekt för fakta. Jag tröstar mig med att det alltid finns olika versioner av ett händelseförlopp. – Men detta betyder naturligtvis inte att jag tar mig vilka jäkla friheter som helst, säger Morgan och berättar att han skrev om och lätt spela in ett helt avsnitt på nytt av ”The crown” efter att ha fått bakläxa från några vänner till det brittiska hovet. Den brittiska kungafamiljen lär vara medveten om ”The crown” men har än så länge inte yppat ett ord. – Jag vill varken ha någon reaktion eller någon som helst kontakt med dem. Jag vill stå helt fri och inte känna att jag är skyldig dem något. Tidigare i år tog han i alla fall emot en så kallad CBE-orden (kommendör av andra klass i det brittiska imperiet) ur prins Charles hand i Buckingham Palace. – Prins Charles hade inte en susning om vem jag var, men var väldigt rolig och artig. Det var som att besöka en temapark, en sagoteater med trumvirvlar och fåniga kostymer. När vi spelade in vissa ceremoniella scener i ”The crown” tyckte jag ofta att det blev så mycket pompa och ståt att det blev löjligt, men efter att ha besökt den här tillställningen så insåg jag att vi var på rätt sida om okej. Elizabeth med systern Margaret (Vanessa Kirby). Foto: Netflix Huvudrollsinnehavaren Claire Foy är desto mer sugen på att få feedback på tv-serien från Buckingham Palace. – Jag skulle älska att få höra vad de tycker, även om det skulle spoliera en del av mystiken, säger Claire Foy som håller hov i rum 127. Arbetet med ”The crown” har fått henne att helt omvärdera drottning Elizabeth II. – Tidigare var hon mest som en gammal fondtapet. Till en början förstod jag inte den dramatiska poängen med att spela en diskret kvinna som aldrig gjort något snedsteg. Nu tycker jag att Elizabeth II är en extraordinär person som spelat sin roll perfekt i alla år, säger Claire Foy. Förutom titelrollen i Dickensserien ”Little Dorrit” har hon även spelat Anne Boleyn i ”Wolf hall” efter Hilary Mantels bästsäljare. Foy menar att Henrik VIII:s andra fru och den nuvarande drottningen är olika som natt och dag. – Anne Boleyn hade lite för lätt att visa sina känslor öppet, hon tappade ofta kontrollen. Drottning Elizabeth II var en tyst tänkare redan som ung. I sociala sammanhang har hon modet att inte göra något, säger Claire Foy, som pratar så energiskt att hennes rollfigur framstår som en vaxdocka på Madame Tussauds i jämförelse. Nyckeln till att hitta drottning Elizabeth var att imitera hennes sätt att tala. – Hennes accent är helt unik. I serien tog vi oss den konstnärliga friheten att låta rollfigurerna slappna av lite när de befinner sig i sovrummet. Det hade varit löjligt att låta dem prata på ett officiellt sätt, ler Claire Foy. Själv pratar hon vanlig så kallad estuaryengelska, en sydengelsk dialekt som är besläktad med den karaktäristiska cockneyaccenten. – Min dialogcoach fick mig att inse att sättet man talar speglar det fysiska uttrycket. Windsorfamiljen håller tillbaka sina reaktioner och vänder känslorna inåt med ett stilla: ”Oh!” säger Claire Foy och visar ett smakprov på den stela överläppens diskreta charm. ”The crown” har världspremiär när Storbritannien fortfarande upplever efterskalven efter sommarens politiska jordbävning. Peter Morgan menar att den 90-åriga drottning Elizabeth fortfarande fungerar som en politisk kraft – inte minst när det gäller Brexit. – Britterna är besatta av sin monarki. Om Elizabeth II fick ställa upp i valet skulle hon vinna en jordskredsseger. Det är ingen slump att britterna inte känner sig instinktivt europeiska eftersom deras statsöverhuvud känner sig mer besläktad med länderna i det brittiska samväldet än, säg, Tyskland och Frankrike. Elizabeth är dotter till en imperialistisk kung, det finns i hennes dna. Jag tror att det kan dröja ett par generationer innan vi kan skaka av oss det koloniala arvet, säger Peter Morgan. Själv är han mest intresserad av att skaka av sig den brittiska kungafamiljen efter tre års arbete med ”The crown”. – Jag känner en desperat längtan efter att skriva något mindre artigt och polerat. Påfallande många av scenerna i ”The crown” är egentligen slagsmålsscener men de utkämpas med återhållen, undertryckt aggression. Nu vill jag skriva något mer maskulint om män och våld, säger Peter Morgan roat. Om ”The crown” blir en hit så är det inte otänkbart att han återvänder till Buckingham Palace. Så hur ska du hålla liv i en tv-serie där huvudpersonen egentligen inte ändrar sig nämnvärt? – Nej. Elizabeth II kanske inte ändrar sig, men det gör resten av världen och hennes familj. Kom ihåg att Charles introduceras som en rollfigur redan i den andra säsongen, sedan kommer Camilla, Diana, William och Harry och så vidare. Lita på mig, det finns mycket att hämta här, säger Peter Morga Peter Morgan. Född 1963 i Wimbledon, utanför London. Manusförfattare för film, tv och teater. Har skrivit manus till bland annat ”The queen”, ”The last king of Scotland”, ”The other Boleyn girl”, ”Frost/Nixon”, ”The deal” och Tomas Alfredsons ”Tinker, tailor, soldier, spy”. Claire Foy. Född 1984 i Stockport. Studerade till skådespelare vid Oxford School of Drama. Foy har bland annat spelat Dickensfiguren Amy Dorrit i BBC-serien ”Little Dorrit” (2008) och porträtterade Anne Boleyn i tv-serien ”Wolf Hall” (2015) efter Hilary Mantels bästsäljare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26582, "headline": "Svenska Pen börjar kamp mot hatkultur", "summary": "Svenska Pen vill öka medvetenhet om vad hatspråkskulturen i Sverige gör med offentligheten. Det ska de göra i ett nytt projekt som når ut till bland andra politiker och skolor, och som görs med stöd från Svenska Postkodlotteriet.", "article": "Enligt Svenska Pen är hatkulturen det största hotet mot yttrandefriheten i Sverige i dag. En undersökning som Myndigheten för kulturanalys presenterade tidigare i år visar att 35 procent av Sveriges författare och 30 procent av Sveriges journalister har drabbats av hot och trakasserier. Nu påbörjar Svenska Pen ett arbete mot hatkulturen. – Vi har jobbat med hat och hot i världen, men nu har det blivit en realitet även i Sverige, där det nu finns en hotbild mot svenska författare och journalister som vi aldrig sett här någonsin tidigare. Jag tror inte att någon trodde att vi skulle få en sådan situation här – men nu blir den stadigt värre. Så vi måste ta tag i detta, säger Ola Larsmo, ordförande för Svenska Pen. Varför har det blivit så i Sverige? – Det är den frågan alla sliter med. Men på ett plan är det en självgående process. Om man börjar gå in i ett språk där världen är svartvit och det finns goda och skurkar så blir det självförstärkande. Men det är också en högerpopulistisk och religiösextremistisk våg som drar fram över planeten. Det är en antimodern rörelse som är fientligt inställd mot en modern demokrati och utbytet mellan människor. Men vi känner igen det, och det vi måste göra är att prata öppet om det och urskilja hatspråket som en farlig och negativ faktor i sig. Från 2017 ska organisationen Svenska Pen med stöd från Svenska Postkodlotteriet utöka sitt arbete i Sverige och rikta in sig på att öka medvetenheten om vad hatspråkskulturen i Sverige gör med det offentliga samtalet i skolor, på arbetsplatser och på gatan. – Vi vill få i gång en kunskapsprocess för vi upplever att folk är lite oförberedda på detta och de förstår inte vidden av och komplexiteten i hatkulturen. Vi tror att med våra erfarenheter av att ha jobbat med frågan sedan andra världskriget kan vi göra något. Bland annat kommer man att rikta in sig på utbildning i skolor för lärare och elever i källkritik och om hatbrottskultur. – Skolan är en viktig målgrupp men vi kommer också bedriva lobbyarbete mot politiker. De är också en grupp som råkat illa ut, så vi vill vända oss till politiker både i kommuner och landsting och riksdagen, för att få en dialog om vad hatspråkskulturen gör med människor och samhället, säger Ola Larsmo. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26583, "headline": "Mila Kunis talar ut om Hollywoods sexism", "summary": "När Mila Kunis vägrade vara halvnaken på omslaget av ett magasin hotade hennes producent henne att hon aldrig skulle kunna jobba i Hollywood igen. Det skriver hon i ett öppet brev om sexismen i filmbranschen.", "article": "I ett öppet brev som publicerats på webbsidan A Plus skriver skådespelaren Mila Kunis om sexismen i filmbranschen i USA. ”Genom min karriär har det funnits ögonblick när jag blivit förolämpad, åsidosatt, fått mindre betalt, blivit kreativt ignorerad och på andra sätt förminskad på grund av mitt kön”, skriver hon. Ett exempel som skådespelaren tar upp är när hon vägrade ställa upp halvnaken på omslaget av ett magasin för att göra reklam för en film hon var med i. En i brevet inte namngiven producent hotade då Mila Kunis med att hon aldrig mer skulle kunna jobba i Hollywood om hon vägrade. Men hon stod på sig. ”Och gissa vad som hände? Jorden gick inte under. Filmen gick jättebra och jag jobbade igen i den här staden, gång på gång.” Hon skriver om sexistiska kommentarer från producenter och medarbetare i e-post, telefonsamtal och kontorslandskap och menar att det finns en kultur av att undervärdera kvinnors arbete i branschen. Flera kända skådespelare har under de senaste åren tagit upp det faktum att kvinnliga skådespelare får sämre betalt än sina manliga motsvarigheter. Nu säger Mila Kunis att hon har fått nog, och inte längre kommer att ställa upp på att ”spela på männens villkor”. ”Jag är färdig med kompromisser. Från och med nu ska jag, när jag konfronteras med sådana här kommentarer – oavsett om de är subtila eller öppna, vända mig till dem direkt. Jag ska stanna upp i ögonblicket och göra mitt bästa för att informera dem. Jag kan inte garantera att man kommer ta till sig mina invändningar, men då vet jag i alla fall att jag är en del i att skapa en miljö där det finns möjlighet att växa. Om mina kommentarer tas emot med döva öron kommer jag att välja att gå därifrån.” Hon avslutar sitt brev med att säga att om detta händer henne, som redan är ett namn i branschen, måste det drabba nya kvinnliga skådepelare ännu hårdare. ”Jag har turen att jag har en plattform där jag kan prata om dessa upplevelser, och hoppas att jag kan bli en till röst i samtalet, så att kvinnor känner sig lite mindre ensamma och mer benägna att slå tillbaka på arbetsplatsen”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26584, "headline": "Terrordådet i Bataclan blir dokumentär", "summary": "Bandet Eagles of Death Metal gör dokumentär om händelserna kring terrordådet vid deras spelning i Bataclan i Paris. Dokumentären, som regisseras av Colin Hanks, har premiär på HBO i februari.", "article": "I november förra året stod det amerikanska rockbandet Eagles of Death Metal på scen i konsertlokalen Bataclan i Paris när terrorister slog till. 90 personer dödades och många skadades. Bandmedlemmarna själva klarade sig ut från lokalen. Nu gör bandet en dokumentär om dådet, enligt Pitchfork. I ”Eagles of Death Metal: Nos amis (Our friends)\" som regisseras av Colin Hanks och har premiär på HBO i februari, får tittarna följa sångaren Jesse Hughes och trummisen Josh Hommes relation till varandra och fansen. Dokumentären kommer att fokusera på händelserna inför, under och efter terrorattacken. Sedan attacken i november har Eagles of Death Metal åter börjat turnera. DN intervjuade sångaren Jesse Hughes inför deras första spelning efter dådet, på Debaser Medis i Stockholm i februari. Samma vecka återvände bandet också till Paris för en spelning. Sedan bandet började turnera igen har frontfiguren Jesse Hughes fått mycket kritik för uttalanden om dådet i en intervju i den konservativa tidskriften Taki's Magazine. Där berättade han bland annat om att han sett muslimer fira dådet på gatorna i Paris. I maj ställde två franska festivaler in bandets medverkan på grund av Jesse Hughes uttalanden. Även överlevande från terrordådet har kritiserat bandet: ”Jag trodde aldrig att du skulle bli en av dem som sprider rädsla”, skrev Ismael El Iraki, en av de överlevande från Bataclan, i ett öppet brev till Hughes. I november kommer Bataclan att öppnas igen, och hålla den första spelningen sedan dådet. Pete Doherty ska då spela i den anrika konsertlokalen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26591, "headline": "Japanskt popband i SS-uniformer får kritik", "summary": "Det japanska bandet Keyakizaka46 klädde sig i SS-liknande uniformer för en konsert på halloween. Efter stark kritik har Sony Music Japan nu bett om ursäkt.", "article": "När det japanska popbandet Keyakizaka46 höll en öppen konsert på halloween klädde de sig i uniformer med långa svarta rockar och hattar med ett fågelemblem liknande det örnemblem som nazisterna använde under andra världskriget. Men tilltaget fick stark kritik i sociala medier, och den judiska människorättsorganisationen Simon Wiesenthal center kallade det för \"djupt stötande”. ”Att se unga tonåringar på scen och i publiken dansande i naziliknande uniformer skapar stor sorg hos offer för det nazistiska folkmordet”, skriver organisationen i ett uttalande. Sony Music Japan, som är bandets skivbolag, har bett om ursäkt för om konserten upplevdes kränkande för någon. Bolaget menar också att det inte fanns någon tanke på att uniformerna skulle kunna kopplas till nazism. ”Vi tar incidenten på stort allvar och ska göra allt för att motverka liknande händelser i framtiden”, skriver man i uttalandet, enligt The Independent. 2014 fick det japanska popbandet Pritz kritik för att det vid ett uppträdande bar svarta skjortor med röda armbindlar som liknade dem som Waffen SS bar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26599, "headline": "Nationalopera med franskt flöde", "summary": "Ivar Hallströms och Frans Hedbergs tragedi ”Vikingarna” spelas för första gången sedan 1882. Det är en trallvänlig konsert snarare än nationalistisk Nordenhyllning.", "article": "”Vikingarna” av Ivar Hallström och Frans Hedberg (libretto) Dirigent: B Tommy Andersson I rollerna: Hillevi Martinpelto, Tomas Lind, Mats Persson, Ann-Kristin Jones, Mats Almgren m fl. Scen: Göteborgsoperan. När tonsättaren Ivar Hallström och librettisten Frans Hedberg klev in i det svenska operalivet i slutet på 1860-talet väckte de liv i ett svenskt operakomponerande som praktiskt taget hade legat i träda sedan gustavianismens dagar och mordet på Gustav III. I 1800-talets Sverige hade man allt starkare hyllat det enkla, äkta och naturliga vilket gjorde att exempelvis Almqvists och Geijers visor för piano och sång kunde värderas (under den så kallade dilettantdebatten) långt högre än Beethovens symfonier. Men denna äkthetsvurm fick en mer professionaliserad drive när den kopplades till en allt starkare nationalism som sökte legitimitet i folkvisor och bondekultur. Något som kom till uttryck i Hallströms och Hedbergs ”Hertig Magnus och sjöjungfrun” från 1867 och ”Den bergtagna” från 1874 som båda ställde den konstlöst nordiska atmosfären i kontrast till mera raffinerade världar. I ”Vikingarna” från 1877 gick Hallström och Hedberg ett steg längre och spetsade denna kontrast till att bli en dödlig konflikt. Handlingen utspelas i Provence dit vikingen Rolf, trolovad med Astrid, seglar med sin vapendragare Björn. Och där Rolf förälskar sig i prinsessan Isaura, en passionerad kvinna av en ny och främmande värld. Ett svek som får Astrid att resa till Provence där hon snart efter ankomsten dödas av sin rival Isaura. Varpå Rolf tar sitt liv då han sätter sitt skepp i brand. När Göteborgsoperan ger ett konsertant framförande av denna ”Vikingarna” har den inte spelats sedan 1882 och aldrig spelats in. Vad vi får höra är inget bortglömt mästerverk men en charmfull och känslostark musikdramatik med ett mjukt franskinspirerat flöde och en medryckande, ja närmast trallvänlig melodik. Lysande omhändertagen av orkestern under B Tommy Anderssons ledning och av kör och solister där Hillevi Martinpelto, Tomas Lind, Mats Persson och Ann-Kristin Jones briljerar i de ledande rollerna. Visst finns här ett nationalistiskt drag, bland annat i de malmklingande manskörer som hyllar Norden, men inte alls så unket som det kom att bli lite senare i operahistorien. Och så är ju detta inte ett hjältedrama utan en tragedi. Finast i operan är den första scenen i andra akten där vi möter den karge vikingen och sjömannen Rolf, som – likt en ung Evert Taube – nu är helt impregnerad av fridsamheten och sensualiteten i den Medelhavskultur han blivit en del av. Ett paradisiskt tillstånd som han dock brutalt kastas ut ur genom finalscenens våldsamma konfrontation mellan Astrid och Isaura. Det är en scen med kännbar nerv men som oundvikligen får tankarna att än en gång gå just till Evert Taube som nästan femtio år efter ”Vikingarnas” tillkomst var den förste att förbinda och harmoniera dessa två skilda världar i sin mytologiserande gestaltning av sin hustru Astri. En Afrodite buren på en våg från Mälaren till Medelhavet som enligt litteraturforskaren David Anthin i sin bok ”Evert Taubes värld” är den ”sångmö som förenade nord och syd i Taubes poetiska universum.” Ett av den svenska kulturens vackraste teman som fortfarande väntar på att bli opera. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26603, "headline": "Donald Trump ser världen som ett lovligt byte", "summary": "Donald Trumps kampanj är en trollövning i industriell skala. Och det är kvinnorna som råkar värst ut. Författaren Laurie Penny skriver om valet där alla är förlorare.", "article": "Ingen drog är som självförtroendet hos en medelmåttig vit man, och även livslånga brukare som Donald Trump bör iaktta försiktighet när de injicerar den offentligt. Se bara på den härdsmälta av episka mått som lyckliggjort rubriksättare jorden runt, där den republikanske presidentkandidaten i Amerikas fördömda Förenta stater brister ut i en ström av misogyn sörja och fascistiska formuleringar så att världspubliken knappt tror sina öron. Trumps supportrar kanske skäms, men det motbjudande spektaklet är ungefär lika genant för alla som har kvar den minsta tilltro till demokrati och rättsstat. Den andra presidentvalsdebatten mellan Hillary Clinton och Donald Trump var som ett meningsutbyte online mellan en kunnig politisk skribent och inläggen i kommentarsfältet intill. Inför debatten – bara 48 timmar efter att den nu världskända videon läckts som visar hur Trump skryter om hur hans kändisstatus gjort det möjligt för honom att kyssa, tafsa på och försöka ha sex med kvinnor – höll han en presskonferens där han indirekt försökte smutskasta Hillary Clinton genom att invitera varje kvinna han kunde få tag på som någonsin klagat på sexuella närmanden från Bill Clinton. Mannen som skrutit om att nypa kvinnor ”i fittan” hade inga betänkligheter inför att exponera påstådda offer för övergrepp för att få hjälp i sitt eget tarvliga tafsande efter makten. Clinton sänkte sig inte dit. Debatten igenom förblev hon en bild av värdighet, vilket inte var så svårt med tanke på vad hon stod inför. Från första början stod det klart att det var något fel med Trump: denna gnällande inkarnation av en vit, manlig nationalist var inte bara principlös, han föreföll inte riktigt frisk. Under 90 olidliga minuter strök han runt scenen, grimaserande och muttrande för sig själv som en matinémördare som pratar med en djävul på axeln. Vid ett tillfälle verkade han så irriterad över att kamerorna inte var riktade mot honom att han faktiskt började jucka med sin egen stol. Det var som att se den där sortens bilkrock i slow motion som kan få tittarsiffrorna för reality-tv att lyfta genom taket, i det här fallet mer exakt: glastaket. Hela den pågående valkampanjen liknar en våt dröm David Lynch kunde ha haft efter att ha somnat framför Fox News. Trump förlorade snabbt greppet inte bara om anständigheten utan om det mänskliga språket, ropade påhittade ord och osammanhängande uttalanden som ”Syrien är inte Syrien längre. Syrien är Ryssland… Jag tror vi måste få IS” och lovade att ”ge ekonomin åt folket”. Han hotade att åtala sin motståndare så snart han blivit president. Mer än något annat lät han som när ens berusade, rasistiska farbror låter sin konservativa hatrobot algoritmiskt spruta fram föregivna sanningar. Den retoriska förebilden var knappast Abraham Lincoln, snarare då Tay, Microsofts kortlivade chattbot på Twitter som arméer av högerextrema troll med tillgång till all tid i världen lärde säga saker som ”feminism är cancer” och ”jag älskar Hitler”. Det påminde mig om glansdagarna för det som en gång kallades bloggosfären, då redaktörerna genomgick en fas när de trodde att kommentarsfälten var folkets röst – snarare än en röst för dem som var uttråkade, arga och hatiska nog att ägna timmar av sin fritid åt trakasserier särskilt mot kvinnor, färgade eller dem som över huvud taget var dumdristiga nog att uttrycka en åsikt som inte var vit, manlig, heterosexuell och konservativ. Vi lärde oss, men inte snabbt nog. Kommentarsfälten lever och frodas nu i hjärtat av den västerländska demokratin. Det är ingen tillfällighet. Hela Trumps kampanj är en trollövning i industriell skala, vilket inte för en sekund betyder att det är något ofarligt. Det innebär att han spelar efter helt andra regler, där segern går till den som skriker högst. För den här mannen och hans följare är demokrati bara ett nytt spelsystem, och ger det inte vinst så prövar de något annat. Det de främst vill uppnå är inte presidentämbetet – inte i någon seriös mening. Jag är övertygad om att Trump gärna vill sitta i en glänsande stol i Ovala rummet och dagarna i ända höra folk tala om för honom att han är världens mäktigaste och mest imponerande man, lika säker som jag är på att han inte vill låta sig besväras med regerandets egentliga angelägenheter. Nej, det hans anhängare vill är att få skrika och kasta saker tills någon talar om för dem att de fortfarande är betydelsefulla. Varför? För att de kan. För att det känns befriande. För att de inte har så mycket att förlora. För att det är roligt och får dem att känna sig stora och mäktiga när så lite annat gör det. Jag gillar inte att säga det här eftersom det inte hjälper, men en del av oss varnade för de här människorna för åratal sedan. På den tiden begränsade de sina trångsynta fritidsintressen till kvinnor och icke-vita som fick höra att de skulle hålla käft och sluta vara så känsliga. Jag känner ingen glädje över att ha fått rätt. Den som här och nu inte förmår se kopplingen mellan genus, politik och geopolitik har antingen händerna för ögonen eller blicken riktad bakåt mot en tid då lite grabbigt sexuellt våld inte diskvalificerade någon från att väljas till en förtroendepost. Men det här handlar inte enbart om feminism. Mer specifikt handlar det om samtycke. Det handlar om människor som anser sig ha rätt att dominera och kontrollera den andra hälften av befolkningens kroppar, en hälft som numera också tycker sig ha rätt att vara med och styra världen – och om de sjukliga mönster som uppstår ur det. Vi har att göra med en man som vill nypa hela världen i fittan och blir förvirrad och rasande när fittan nyper tillbaka. Och han är inte den enda av sin sort. Glöm inte att det här varit mönstret i manligt maktspel i generationer. I åratal har vi sett välkända politiker och underhållare avslöjas som sexuella rovdjur. Vi har tvingats hantera sanningen att de tilläts komma undan med det för att det helt enkelt var vad det innebar att vara en framgångsrik man. De flesta republikanska kommentatorer med minsta besinning förpassar nu sitt parti till kylförvaring i förhoppningen att det ska kunna bevara något som överlever skammen bara det sänks ner i framkallad koma. Men den lämmelliknande brådskan mot det politiska stupet kan vara förhastad. Trump kommer inte att lägga ner. Han har bestämt sig för att han vill ha presidentposten och tror sig nu ha rätt till den. Han är fast besluten att knulla världen vare sig den vill eller inte, och man får hoppas att USA har graviditetsskydd av någon sort. Folk som inte respekterar andra individers samtycke tenderar också att sakna respekt för dem de kan styra. De uppfattar demokratiskt samtycke på exakt samma sätt som de uppfattar sexuellt samtycke – fint om man får det, om inte har man ändå förtjänat bytet. Det motsvarar ordboksdefinitionen av chauvinism och kommer sannolikt inte att rensas ut ur offentligheten den 9 november när detta djupt obehagliga spektakel äntligen är över. Alternativhögerns kamikazeliknande chauvinism uppstod inte från ingenstans. Den är det oundvikliga resultatet av decennier av folkligt missnöje som styrts och främjats av egenintressen, samma egenintressen som finansierat Republikanerna och deras gelikar i generationer. Trots den blyga rodnaden inför Trumps grova kvinnofientlighet och de senfärdiga protesterna mot hans attityd gentemot den hälft av befolkningen som är mödrar, fruar och döttrar, besvärligt nog också väljare, vet traditionella konservativa att det Trump gjort helt enkelt varit att föra den samtida högerretoriken till dess logiska slutpunkt. Han har rivit den ärbara slöjan av gängse nyliberal debatt och röjt den babblande psykopaten bakom den. Det är djupt pinsamt, och pinsamhet gör det ungefär lika sannolikt att människor sparkar bakut som att de ger med sig. Om hela ens identitet är uppbyggd kring en viss självbild är det mycket svårt att överge den bilden, även om den förstör ens möjligheter till framgång. Att leva med en sådan dissonans gör märkliga saker med ens psyke. Alla sorters galna och underliga idéer börjar dyka upp. Det börjar hoppa ut ord som får en att låta grym, tokig eller bådadera, men har man ställt upp i ett val brukar man vanligtvis försöka låta bli att uttala dem när det finns kameror i närheten. Det ovanliga med Trump är bara att han saknar filter. Han säger rakt ut vad många tänker, men att många tänker något gör det inte rätt, eller ofarligt, eller sant. Vad USA och den globala konservativa samstämmigheten ser i Trump är sitt eget ansikte i den moderna mediemaskinens förvridna spegel – och de är inte de enda som stirrar på det i fasa. Problemet med att vara en hårfager stropp som håller sitt svullna ego uppblåst med amerikansk råenergi är att om någon punkterar en så går luften ur med ett fisljud som ekar över hela världen. Trump har förtjänat varje uns av den förödmjukelsen, men rörelsen bakom honom drivs av den sårade stoltheten hos miljoner människor – och den är vildsint, oförutsägbar och inte det minsta rolig. Jag skrattar inte. Det här upphörde att vara ett skämt för åratal sedan. Trump må förlora valet, men kriget om anständighet och demokrati kommer att fortsätta och just nu är vi alla förlorare. Den som inte förmår se kopplingen mellan genus och geopolitik har antingen händerna för ögonen eller blicken riktad bakåt mot en tid då lite grabbigt sexuellt våld inte diskvalificerade någon från att bli vald. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26606, "headline": "Edna Gundersen fick första intervjun med Bob Dylan efter Nobelpriset", "summary": "Musikjournalisten Edna Gundersen fick prata med personen hela världen väntade på när hon nästan två veckor efter att Bob Dylan fått Nobelpriset i litteratur fick en åtråvärd intervju med den tyste pristagaren.", "article": "Edna Gundersen fick ett samtal från Bob Dylans management en vecka efter att det offentliggjorts att han blivit årets Nobelpristagare i litteratur. Under den veckan hade Dylan själv varit helt tyst om priset medan hela kulturvärlden väntade på en reaktion. Och inte ens den här intervjun skulle i första hand handla om priset – i stället skulle Edna Gundersen för The Telegraph framför allt prata med Dylan om en kommande konstutställning i London. Själv säger hon till DN att hon tror att Bob Dylan valde att ge henne den första intervjun efter Nobelpriset för att de tidigare har haft mycket kontakt. – Jag har intervjuat honom många gånger, säkert 8–9 gånger sedan 1989. Och nu lovade hans management att han också skulle säga några ord om Nobelpriset. Vi pratade i telefon, för Bob Dylan var på turné i Oklahoma, men han var på väldigt gott humör – det är han oftast. Trots att Nobelpriset inte var huvudfokus för intervjun var han inte alls motvillig till att tala om priset. – Inte alls, han var glad att göra det, och var uppenbarligen väldigt hedrad. ”Fantastiskt, otroligt. Vem drömmer ens om något sådant?” säger Dylan i intervjun med Edna Gundersen. Och hon tror att han kommer göra allt han kan för att kunna vara med vid Nobelprisutdelningen: – Han sade att han skulle göra allt för att kunna vara med vid prisceremonin. Och jag tror att han kommer att vara väldigt hövlig och tacksam om han kommer. Edna Gundersen är inte alls förvånad över att det tog över två veckor innan Bob Dylan själv sa någonting offentligt om Nobelpriset. – Det är så han är. Han är inte en förutsägbar person. Hans management hade haft kontakt med Svenska Akademien så det är inte så att han varit helt tyst. Men Dylan själv är väldigt privat, och det hade varit ovanligt av honom att slänga sig på telefonen och prata om det här, särskilt när han var på turné. Jag vill inte tala för honom men jag tror att det skulle vara ett misstag att tro att han skulle bete sig konventionellt. Själv är hon helt överens med Akademien om att Bob Dylan var rätt mottagare av årets Nobelpriset. – Jag tycker det var ett modigt men självklart val. Han är en av de största låtskrivarna i modern tid och hans texter kan enkelt läsas oberoende av sin musik som poesi eller litteratur. Det här visar att Svenska Akademien hänger med i tiden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26626, "headline": "SVT frågar anställda om partisympatier", "summary": "Medarbetare på SVT fick under torsdagen en enkät skickad till sig där de uppmanades svara på vilka partisympatier de har inför ett program som vill se om det finns sanning i idén om att SVT är vänstervridet. Men Ulrika Hedman, forskare, är kritisk till tillvägagångssättet som hon menar snarare kan befästa idén.", "article": "1500 medarbetare vid SVT fick under torsdagen en enkät skickad till sig där de uppmanas svara på vilka partisympatier de har. Det är inför SVT-programmet ”Sant eller falskt” som ska granska olika idéer som sprids i sociala medier, som man vill veta om det finns någon sanning i påståendet att SVT är vänstervridet, en idé som har spridits i vissa kretsar sedan 60-talet, men som de senaste åren fått stor spridning i sociala medier. I enkäten uppmanas personalen att svara på två frågor, anonymt. Den ena frågan är vilket parti man mest sympatiserar med, och den andra om man är journalist. \"Ett påstående vi vill syna är att SVT är vänstervridet\" står det i det brev som skickats ut till medarbetarna. – Varför vi gör enkäten är framför allt för att vårt programuppdrag är att titta på olika påståenden som sprids på sociala medier. Och där är det här påståendet väldigt vanligt, säger Lisa Jarenskog, som är projektledare för programmet på SVT. Men enligt Ulrika Hedman, forskare vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation på Göteborgs universitet är tillvägagångssättet helt fel för att få svar på frågan. – Frågan om SVT är vänstervridet handlar ju om innehållet, och att fråga de anställda vilken partisyn de har svarar inte på den frågan, säger hon. Lisa Jarenskog menar dock att det här bara är ett första steg i arbetet för att ta reda på om det finns någon sanning i påståendet. – Vi har aldrig påstått att detta är det enda vi ska göra, men hur vi går vidare beror på vad vi får fram av enkäten. I slutändan undrar ju alla om eventuella partisympatier hos medarbetarna innebär att innehållet i våra program får någon politisk riktning eller inte, säger Lisa Jarenskog. Svenska journalistundersökningen är en återkommande vetenskaplig undersökning som görs av Göteborgs universitet. Där får svenska journalister svara på frågor om sin yrkesroll – och en av frågorna är just partisympatier. Men där har man kommit fram till att det inte finns någon koppling mellan journalisternas egna sympatier och det redaktionella materialet. – Den har visat att svenska journalister, precis som alla andra, har en politisk uppfattning. Men när man gjort regelbundna innehållsanalyser har man sett att dessa uppfattningar inte slår över i innehållet. På det stora är det ganska neutralt i förhållande till partisympatier. Det finns andra faktorer som slår hårdare som traditionell nyhetsvärdering och yrkesideal som neutralitet och objektivitet, säger Ulrika Hedman. Den undersökningen fick bara svar från 93 SVT-anställda. – Vi tycker det är intressant att se om vi kan få ett bättre underlag med vår undersökning. Men den har bara varit ute några timmar än så länge så det återstår att se, säger Lisa Jarenskog. Men enkäten som skickats ut till personalen är enligt Ulrika Hedman felaktigt utformad, vilket gör att man inte kan dra några slutsatser av den, då den saknar alla slags forskningsvariabler. Hon är också kritisk till att man som arbetsplats ber sin personal att svara på frågor om sina partisympatier. – Som respondent skulle jag nog bli ganska misstänksam mot det här brevet. Och i och med att avsändaren finns på den egna arbetsplatsen kommer nog många fundera på hur anonym den här undersökningen är. Jag hade inte svarat, säger hon. Men enligt Lisa Jarenskog behöver medarbetarna inte vara oroliga för att deras åsikter registreras. – Vi tar frågan om anonymitet på väldigt stort allvar. Vi kan inte ta reda på vilka som svarar och kan inte koppla någon åsikt till någon specifik person. Dessutom så är det här en frivillig enkätundersökning, så man kan välja att inte svara. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26627, "headline": "Susanne Ljung: Hillary Clintons grindvakt och ”extradotter” vet hur man klär sig personligt", "summary": "STILKRÖNIKA. Med sin självsäkra och djärva stil är Hillary Clintons assistent Huma Abedin en av de mest välklädda kvinnorna i maktens Washington.", "article": "Bakom varje mäktig kvinna står en ännu mäktigare assistent. I Hillary Clintons fall heter denna assistent Huma Abedin och betraktas inte bara som ett under av effektivitet när det gäller att fungera som den amerikanska presidentkandidatens grindvakt och alltiallo, hon anses även vara en av Washingtons mest välklädda kvinnor. Till skillnad från många andra, som i tysthet verkar bakom de politiska kulisserna i Washington DC, är Huma Abedin inte rädd för att synas i kläder som väcker uppmärksamhet. Hon klär sig gärna i starka färger och djärva mönster och har aldrig stuckit under stol med att hon hellre bär plagg från modehus som Prada, Vera Wang och Alexander McQueen, än konventionella kontorskläder från klädkedjor. Hon har ett stort antal väskor från kända märken. Men framför allt kan hon konsten att kombinera plagg, oavsett prislapp, med färgstarka accessoarer som ger en personlig prägel. Det är en mycket modern stil. Det är ingen tillfällighet att två av de få intervjuer Huma Abedin har gjort under åren har varit för amerikanska Vogue. Tidningens chefredaktör Anna Wintour är en av hennes stora supportrar. Uppskattningen är ömsesidig. ”Hon får det omöjliga att se lätt ut”, som Huma Abedin sade i den amerikanska podcasten ”Call your girlfriend” i våras. Det är många som säger detsamma om henne. Inte minst efter dokumentären ”Weiner”, en film som följer hennes dåvarande make, den före detta kongressledamoten Anthony Weiner, under hans kampanj för att bli New Yorks borgmästare 2013. Staden var då redo att ge honom en andra chans, efter att han två år tidigare ertappats med att ha skickat bilder på det resliga innehållet i sina kalsonger till unga kvinnor via sin telefon. Men under kampanjens – och filmens – gång gör han det igen. Huma Abedin behåller fattningen på ett imponerande sätt, oklanderligt klädd och med rödmålade läppar. Hennes svarta hår blänker. Ryggen är rak. ”Hon är magnifik, hon strålar av elegans och förnuft”, som The New York Review of Books beskrev henne. Hennes arbetsgivare, Hillary Clinton, är inne på samma spår. ”Ingen har kommit nära hennes grace, intellekt och ödmjukhet under de tjugo år som jag sett henne utvecklas från praktikant, hjälpreda och rådgivare till att bli en i toppen av min presidentkampanj”. De har arbetat tillsammans sedan 1996 då en drygt 20-årig Huma Abedin sökte, och fick, ett oavlönat praktikantjobb i Vita huset som en av assistenterna till Hillary Clinton, som då var presidenthustru. Sedan dess har hon inte lämnat hennes sida. Många har kallat henne för Hillary Clintons extradotter. Kaliforniens guvernör Gavin Newsom har däremot beskrivit henne som ”en politisk schweizisk armékniv”. Han imponeras av hur hon har örat mot marken, drar smarta slutsatser, jobbar snabbt och kommunicerar så folk begriper. Men så är Huma Abedin också drillad sedan barnsben i att klara av alla sorters situationer. Hon är uppvuxen med akademiska föräldrar med rötter i Indien och Pakistan. När hon var liten flyttade familjen från Michigan till Jeddah i Saudiarabien, där hon gick i brittiska internationella skolor. På George Washington University i USA läste hon journalistik. Hon talar flera språk flytande. Själv säger Huma Abedin att hon ofta har funderat på vad hon skulle jobba med om hon inte hamnat inom politiken. För de som imponerats av hennes självsäkra stil är svaret förstås inte överraskande: ”jag skulle nog ha arbetat med mode”, säger hon. Foto i text: Janet Mayer/Splash News Mer om Huma Abedin Samtidigt som Huma Abedin fick en praktikplats hos presidenthustrun Hillary Clinton i Vita husets östra flygel 1996, så fick en annan praktikant i uppgift att jobba för president Bill Clinton i den västra. Hon hette Monica Lewinsky. Den amerikanske modeskaparen Oscar de la Renta designade brudklänningen då Huma Abedin 2010 gifte sig med Anthony Weiner. Han fick fria händer. I Boken ”Oscar de la Renta: His Legendary World of Style” kallar hon den för: ”det mest utsökta konstverk jag har burit i hela mitt liv”. Vogue är inte den ena modetidning som omfamnat Huma Abedin. 2013 skrev hon en artikel i amerikanska Harper’s Bazaar där hon försvarade sin dåvarande man Anthony Weiner. Rubriken? ”The Good Wife”. I augusti år tog hon ut skilsmässa. Susanne Ljung Susanne Ljung är journalist och programledare för det hyllade mode- och kulturprogrammet ”Stil” i Sveriges Radio. Hon bor i Stockholm och New York och medverkar i Lördagsmagasinet varje vecka. Läs tidigare stilkrönikor här ", "article_category": "culture"}
{"id": 26635, "headline": "Vitterhetsakademien kritiserar plan att stänga museer", "summary": "Kungliga Vitterhetsakademien ger sig in i debatten om världskulturmuseerna. I ett uttalande skriver den ständiga sekreteraren Birgitta Svensson att akademin är mycket orolig över kvaliteten på \"några av Sveriges mest framstående museer”.", "article": "Under de senaste veckorna har en debatt rasat om de svenska världskulturmuseerna. Den följde på nyheten om att tre av statens fyra världskulturmuseer kan bli ett, enligt ett förslag från ledningen för museerna. Nu ger sig även Kungliga Vitterhetsakademien in i museidebatten. I ett uttalande skriver dess ständiga sekreterare Birgitta Svensson att akademien är orolig över kvaliteten på museerna, som de menar är några av Sveriges mest framstående museer. \"Det som hänt är att dessa institutioner med stöd av statsmakterna är på väg att förlora eller redan nästan helt har förlorat sin vetenskapliga kompetens”, skriver hon. Nu uppmanar Kungliga Vitterhetsakademien regeringen att ändra sin politik och stödja att expertkunskap ska vara det viktigaste vid museerna. ”Den linje som Sveriges regering för leder i förlängningen till en förlust av vetenskapligt baserat tänkande och till att Sveriges ansvar som förvaltare av ett internationellt kulturarv hotas”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26636, "headline": "Optisk synvilla förbryllar på sociala medier", "summary": "Vit färg eller oljiga ben? En ny synvilla har blivit en snackis på sociala medier.", "article": "På bilden ses ett par ben, men den stora frågan bland twitteranvändarna är om det är vit färg på dem eller om benen är oljiga och ljuset reflekteras. Bilden lades upp av användaren @Kingkayden under onsdagen med frågan ”Är benen oljiga eller är det ben med vit färg på dem?”. Sedan dess har bilden fått stor spridning och diskussionen i full gång. De flesta kunde till slut, efter att ha kollat lite närmre, komma överens om att benen har vit färg på sig – och inte olja. Det är inte första gången som synvillor engagerar folk på sociala medier. Förra året hamnade en klänning i fokus efter en diskussion om den var guldig eller blå. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26638, "headline": "Bergmans okända manus blir film", "summary": "Suzanne Osten ska göra spelfilm av Ingmar Bergmans okända ”Sextiofyra minuter med Rebecka”, kan DN avslöja. Nästa söndag är det världspremiär för Ostens radiopjäs på manuset som legat gömt i arkiven sedan 1969.", "article": "Den 7 augusti 1969 satt Ingmar Bergman på Fårö och skrev sista repliken i manuset ”Sextiofyra minuter med Rebecka”. Från början var det tänkt som Bergmans bidrag till ett exklusivt samarbete med Akira Kurosawa och Federico Fellini. Huvudrollen var vikt åt Katharine Ross som spelade i klassiker som ”Mandomsprovet” och ”Butch Cassidy och Sundance Kid”. När samarbetet rann ut i sanden hamnade manuset i byrålådan. Det upptäcktes först när regissörsikonen donerade sina samlingar till det som skulle bli Stiftelsen Ingmar Bergman i början av 2000-talet. På söndag den 6 november är det världspremiär på Suzanne Ostens radiopjäs på ”Sextiofyra minuter med Rebecka” för SR Drama i P1. Det högintensiva dramat kretsar kring en gravid och känslomässigt alienerad lärare för dövstumma. Manuset skildrar hennes jakt på sexuell och politisk frigörelse mitt under den omvälvande 68-vågen. – Detta är de enda sextiofyra minuter där Bergman är feminist fullt ut. Han har ju alltid haft starka kvinnor i sina filmer men i den här pjäsen går han ett steg längre. Han står mitt i tidens rum 1969 när en enorm förändringsvåg svepte genom Sverige och fångar detta på ett fantastiskt sätt. Det är ett skitbra manus! utbrister Suzanne Osten. – Med tanke på min långa historia som Bergmans fiende var jag till en början helt nollställd, men när jag läste blev jag överförtjust. För ett ögonblick stod Bergman i samma tid som jag, men sedan tog vi helt olika vägar, förklarar Suzanne Osten, som bland annat var aktiv i den feministiska spetsorganisationen Grupp 8. Att Suzanne Osten skulle ta sig an ett Bergmanmanus är en ironi av kulturhistoriska mått. Det är ingen hemlighet att de båda tungviktarna var öppna antagonister ända fram till Bergmans död 2007. – Det hade inte gått att göra detta när Bergman levde – han ville ju kontrollera allt och hade bara bråkat med mig: ”Fy, fan ska den där jävla kärringen göra det här?” skrattar Suzanne Osten medan hon härmar demonregissörens karaktäristiska stämma. ”Sextiofyra minuter med Rebecka” skrevs när Bergman stod på tröskeln till en internationell karriär där han lockades att spela in filmer på engelska utomlands. Tanken var att manuset skulle filmas under titeln ”The white wall”. Åren dessförinnan hade han radat upp banbrytande filmer som ”Persona”, ”Tystnaden”, ”Skammen” och ”En passion”. ”Sextiofyra minuter med Rebecka” rör sig sömlöst mellan verklighet och dröm där titelfiguren hamnar i olika tillspetsade situationer. – Ja, fast det är kanske snarare som att befinna sig i en mardröm. Under inspelningen har vi skojat om ”Rebecka i Underlandet”. Flera av de situationer hon hamnar i är rent Kafkaartade och humoristiska, säger Suzanne Osten och fortsätter: – Bergman lånade friskt från franska nya vågen och Antonioni, men gjorde det till sitt. Manuset är feministiskt, queert, homoerotiskt och antiauktoritärt. Det är ett otroligt djärvt, komplext och radikalt manus. En av scenerna utspelar sig på en sexklubb där Serge Gainsbourgs och Jane Birkins kitschiga hitlåt ”69 année érotique” spelas i bakgrunden. Bergman skapar en sadomasochistisk scen där Rebecka ber en man att han ska ha sex med henne: ”Jag vill att det ska göra riktigt ont.” – Det är ju ett manus om en kvinna som utforskar sin sexualitet, det handlar om att erövra, upptäcka och ta för sig. Det är inte ”nice”, men det är en annan bild än den romantiska kärleken, utan den sammansatta, komplexa sexualiteten som började diskuteras vid den här tiden. Bergman skildrar också tidens möte med pornografin, säger Suzanne Osten. – Rebecka har självdestruktiva drag, känner sig utanför och säger att hon inte kan känna. Men jag upplever att hon har kontroll över situationen. Enligt min tolkning är det delvis Bergman själv som talar här. Precis som i hans filmer är Bergman både kvinnorna och männen i pjäsen, säger hon. Osten menar att det finns ett tydligt politiskt stråk i Bergmans filmer från slutet av 1960-talet, inte minst i ”Skammen” som har tolkats som Bergmans kommentar till Vietnamkriget. – ”Skammen” tar upp samma frågor som vi står inför i dag med Aleppo och Mosul. Vad gör det med oss att bara stå tysta och titta på? Vilka blir vi? Bergman skildrade den moraliska kollapsen, men tyvärr attackerades han av vänstern med Sara Lidman i spetsen för att han inte tog öppet ställning mot Vietnamkriget, säger hon. – En av de mest intressanta sakerna med Bergman var att han skrev tolkningsbara texter som färgas olika beroende på vilken människosyn man har. Det har varit otroligt lustbetonat att arbeta med detta manus som ger så många olika associationer, säger Suzanne Osten förtjust. Hon är till och med så exalterad att hon också planerar att göra en långfilm på manuset. Nyligen fick hon utvecklingsstöd från Svenska filminstitutet för att förbereda en filmatisering som beräknas får premiär jubileumsåret 2018 – 100 år efter Bergmans födelse. – Jag har många idéer om hur man ska göra detta, men allt är hemligt än så länge, säger Suzanne Osten som tidigare har regisserat filmer som ”Bröderna Mozart”, ”Skyddsängeln” och nu senast ”Flickan, mamman och demonerna”. Att hitta manus av den här kalibern är extremt ovanligt, menar Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman. Visserligen skrev Bergman flera manus som inte filmades, men ”Sextiofyra minuter med Rebecka” var tidigare helt okänt till och med för de mest inbitna konnässörerna. – Det är att likställa med att hitta ett opublicerat manus av Ernest Hemingway eller en okänd tavla av Picasso – en oerhörd nyhet. Det är Bergman på toppen av sin förmåga i klass med det bästa han gjorde, det är inget ungdomsverk som skrivits för byrålådan, säger han. Jan Holmberg menar att ”Sextiofyra minuter med Rebecka” bekräftar hela Bergmans övriga konstnärskap men också är som ”en saknad pusselbit”. – Det är ett oerhört rafflande manus för att vara Bergman – förutom de typiska äktenskapskriserna eller komplicerade mor–dotter-relationerna innehåller det våldsamt sex, homoerotik och ett starkt feministiskt perspektiv som inte finns i så många andra Bergmanfilmer, säger Holmberg och lyfter även fram Bergmans paradtema med kommunikationssvårigheter. I våras erbjöd han SR Drama att sätta upp manuset lagom till Bergmanjubileet 2018. Men det nysatsande SR Drama ville inte vänta. Att det var Osten som skulle regissera kom som en total överraskning för Jan Holmberg. – Jag jublade – Osten och Bergman är ju en ”match made in heaven”. Osten är en av våra främsta filmskapare och hade ett mycket komplicerat förhållande till Bergman som motarbetade henne. Jag tycker att Ingmar Bergman är skyldig henne det här och jag är säker på att det kommer att bli fantastiskt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26641, "headline": "Lily Allen om Calais: ”Medierna vill att vi inte ska lita på flyktingbarnen”", "summary": "Lily Allen har kritiserats i brittiska tidningar för att ha besökt flyktinglägret i Calais och bett om ursäkt till ett barn i lägret å Storbritanniens vägnar. Nu skriver popartisten själv om sin resa och om efterspelet i medierna.", "article": "Popsångaren Lily Allen besökte det informella flyktinglägret ”Djungeln” i Calais och pratade med en trettonårig pojke i lägret som berättade om hur han försökt ta sig in i England genom att ta sig ombord på lastbilar. Under det känslosamma mötet bad Lily Allen om ursäkt för att Storbritannien inte lät honom komma in. \"Vi har bombat ditt land, satt dig i händerna på talibanerna och nu försatt dig i fara att riskera ditt liv för att komma in i vårt land. Jag ber om ursäkt å mitt lands vägnar. Jag är ledsen att vi gjort vad vi har gjort mot dig\", sade Lily Allen. I sociala medier och i brittiska tidningar fick Allen stark kritik för hur hon uttryckt sig. I The Sun kallade man Lily Allens tårar för ”krokodiltårar” och Daily Mails krönikör Jan Moir skrev att hon var ”ännu en bortskämd idiot som ömt tror sig vara en vågad och provokativ politisk röst”. Nu skriver Lily Allen själv om hur brittiska tabloidtidningar försöker stoppa kända personer från att prata om flyktingkrisen. I Vice skriver hon att hon \"inte trodde att det var särskilt kontroversiellt att åka till Calais, men det visade sig att det numera är skumt territorium att säga att vi behöver hjälpa utsatta barn”. Hon menar att brittiska tidningar vill skapa fördomar mot flyktingungdomar, och försöker tysta kända personer från att ta ställning för dem. ”Frågan om vissa flyktingar har ljugit om sin ålder handlar inte om ifall dessa flyktingar ska få komma in i landet: det handlar om att skapa ett narrativ där personer som försöker komma hit inte ber om vår hjälp, utan försöker lura oss och utnyttja vårt system. Förhoppningen är att det ska få oss att lita mindre på dem nästa gång”, skriver hon. Allen beskriver hur hon själv också påverkats av medias rapportering av flyktingkrisen, då hon själv för en stund tvivlade på flyktingpojkens berättelse om att han hade en pappa i Birmingham. \"Jag upptäckte att jag var misstänksam mot honom på grund av det jag läst i medier. Men så tänkte jag att 'vem fan bryr sig om var hans pappa är? Varför frågar jag mig ens det?'” ", "article_category": "culture"}
{"id": 26643, "headline": "100 barnboksförfattare kräver amnesti för flyktingbarn", "summary": "100 barnboksförfattare kräver i ett upprop på SVT Opinion att Sverige stoppar utvisningar av barn till Afghanistan. ”Vi kan inte tyst se på när Sverige så grovt kränker barns rättigheter”, skriver de.", "article": "Nyligen skrev Sveriges regering ett avtal med Afghanistan om att man ska kunna skicka tillbaka personer som inte fått asyl i Sverige. Migrationsminister Morgan Johansson kallade avtalet för ”en framgång för Sverige\". Men avtalet har mött starka reaktioner. Nu kräver 100 barnboksförfattare på SVT Opinion att Sverige stoppar utvisningarna och ger amnesti till flyktingbarn från Afghanistan. ”Vi kan inte tyst se på när Sverige så grovt kränker barns rättigheter. Vi kräver att Sverige stoppar utvisningar till Afghanistan och ger de barn som kommit hit amnesti”, skriver de på SVT Opinion. Sara Bergmark Elfgren, Gunna Grähs, Johan Unenge, Stina Wirsén och Jenny Jägerfeld är några av de hundra författare som skrivit under uppropet. Barnboksförfattarna menar att de gjort till sin livsuppgift att vara trogna barnens röst, och skriver att det nya avtalet visar på dubbelmoral från den svenska regeringen. De skriver att det är inhumant att utvisa barn och ungdomar som har rotat sig i Sverige. \"Det enda anständiga är att riva de tillfälliga flyktinglagarna och stoppa utvisningarna till Afghanistan omedelbart. Vi är övertygade om att Sverige klarar av att ta hand om de människor som har kommit till vårt land. Ge dessa barn amnesti och låt deras familjer komma hit!\" skriver de. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26653, "headline": "Brittiska tabloider kritiseras för bilder av flyktingar", "summary": "Flera brittiska tabloider har anmälts till pressombudsmannen efter att de använt bilder på ungdomar som anlänt i England under rivningen av flyktinglägret i Calais utan att veta om personerna på bilderna är över 16 år. De får också kritik för att de skapar fördomar mot flyktingar.", "article": "På tabloiden The Suns förstasida står rubriken ”Migrantbarn ser ut som 40 år” över en bild på en person som under rivningen av flyktinglägret ”Djungeln” i Calais fått asyl i England. Tidningen Daily Star skriver ”Skumt: de anländande migranterna såg misstänkt äldre ut än man antagit” i en bildtext i en artikel om att flyktingbarn från lägret tagits emot i Storbritannien. Nu får tidningarna, tillsammans med flera andra tabloider, stark kritik för publiceringen av bilderna. På sociala medier har kända britter lagt ut bilder på sig själva som tonåringar som en protest mot tidningarnas publiceringar. Det brittiska partiet Green Party har lämnat in klagomål till den brittiska självständiga pressombudsmannen över att tidningarna använt bilder på personer utan att veta om de är över 16 år – och utan att i så fall ha deras föräldrars tillåtelse, enligt The Guardian. – Ni måste snabbt utreda om dessa tidningar som publicerade bilder på flyktingar bröt mot pressens uppförandekod, skriver Green Partys partiledare Jonathan Bartley i ett brev till pressombudsmannen. Tidningarna kritiseras också för att de publicerat bilder som bidrar till att skapa fördomar mot flyktingar i Storbritannien. – Jag uppmanar alla tidningar att tänka sig för två gånger innan man publicerar spekulativt material som bidrar till större klyftor i vårt samhälle, skriver Jonathan Bartley. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26657, "headline": "Johan Croneman: Missa inte de europeiska serierna som lyfter hela tv-industrin", "summary": "Franska ”Falsk identitet” var kanske vårens bästa tv-serie. Och den belgiska ”Barnjägaren” är höstens stora positiva nyhet. Det är alltid roligt med nya ansikten.", "article": "Jag är inte fullt lika övertygad som min kollega Helena Lindblad (DN i fredags) när det gäller genialiteten i den nya svenska serien ”Midnattssol” – jag tycker att Måns Mårlind och Björn Stein kan mycket bättre, norrlandskuriosan och landsbygdsfördomarna står som spön i backen, same-jojkandet och mystiken känns ännu mer påklistrad. Men: Vi är överens om att seriens franska spår, eller rättare, det fransk-algeriska, är spännande, originellt, välgjort och utmanande, Och att fransyskan Leïla Bekhti är lysande. Franska ”Falsk identitet” var kanske vårens bästa och mest välgjorda tv-serie alla kategorier – den belgiska serien ”Barnjägaren”, som man just nu kan se hela säsong 1 av på Cmore är kanske på samma sätt höstens största positiva överraskning: välgjord, välspelad, komplex, mycket otäck och oavbrutet spännande. Ja, man sitter stenhårt i skruvstädet under hela seriens tio avsnitt, man kommer inte undan för en sekund, det är oerhört imponerande. Och vi möter många begåvade debutanter, både framför och bakom kameran, de flesta för oss helt okända bekanta. (Nicholas Wennö intervjuade seriens skapare Matthieu Frances i DN 12/10). Rätt löst bygger det på kriminalfallet som förändrade hela Belgien för alltid på 90-talet, seriemördaren Marc Dutroux och hans ofattbara grymhet – men parallellerna är nog ändå mer känslomässiga än faktiska. Inledningen är emellertid som hämtad ur Dutrouxfallet: Barn- och seriemördaren Guy Béranger (iskallt och elegant sparsmakat spelad av Angelo Bison) skall efter 20 års fängelse slussas ut i samhället igen, via ett kloster i den lilla belgiska byn Vielsart, djupt inbäddad i de täta och mytomspunna Ardennerskogarna. Miljöerna och fotot är också lysande. (Dutroux’ fru och medbrottsling, Michelle Martin, gick i kloster och frisläpptes efter 16 år på ett liknande sätt för fyra år sedan – under våldsamma protester.) I den lilla byn Vielsart i ”Barnjägaren” är man kollektivt hatiskt inställd till att bli påtvingade den avskydde seriemördaren Béranger, han är urusla nyheter för både moralen och affärerna – för att skydda och övervaka honom skickar polisen dit mordutredaren Cloé Muller (också hon, Stephanie Blanchard, ett stjärnskott på den europeiska skådespelarhimlen). Det dröjer inte länge förrän ännu en liten flicka försvinner under mystiska och dramatiska omständigheter, den erfarne (men också psykiskt skadade) Cloé och den mindre erfarne och sämre utbildade lokala utredaren får nu slå sina kloka analytiska huvuden samman (precis som i svensk-franska ”Midnattssol”). Visst tyckte uppstår dessutom. Den täta, djupa skogen spelar som sagt också en given roll i serien, och här finns samma krypande känsla i bilåkandet och i den skrämmande musiken som när vi för första gången fick följa Jack Torrance i ”The Shining” på slingrande vägar upp i Klippiga bergen. Och vi vet ju alltför väl hur den resan slutade. Mordutredaren Cloé Muller förföljs på sin resa in mot sanningen av egna hemska erfarenheter, blottlagda bit för bit, ruta för ruta. Det är framför allt hon som inte ger oss ro. Givetvis måste också ”Barnjägaren” så småningom få vandra ut från Cmore till en lite större och bredare kanal. De här internationella utblickarna och serierna (som gudskelov numera inte alltid är brittiska eller amerikanska) är också stärkande för hela tv-utbudet. Och det är bra som fan! ", "article_category": "culture"}
{"id": 26658, "headline": "Johan Croneman: Missa inte de europeiska serierna som lyfter hela tv-industrin", "summary": "Franska ”Falsk identitet” var kanske vårens bästa tv-serie. Och den belgiska ”Barnjägaren” är höstens stora posi-tiva nyhet. Det är alltid roligt med nya ansikten.", "article": "Jag är inte fullt lika övertygad som min kollega Helena Lindblad (DN i fredags) när det gäller genialiteten i den nya svenska serien ”Midnattssol” – jag tycker att Måns Mårlind och Björn Stein kan mycket bättre, norrlandskuriosan och landsbygdsfördomarna står som spön i backen, same-jojkandet och mystiken känns ännu mer påklistrad. Men: Vi är överens om att seriens franska spår, eller rättare, det fransk-algeriska, är spännande, originellt, välgjort och utmanande, Och att fransyskan Leïla Bekhti är lysande. Franska ”Falsk identitet” var kanske vårens bästa och mest välgjorda tv-serie alla kategorier – den belgiska serien ”Barnjägaren”, som man just nu kan se hela säsong 1 av på Cmore är kanske på samma sätt höstens största positiva överraskning: välgjord, välspelad, komplex, mycket otäck och oavbrutet spännande. Ja, man sitter stenhårt i skruvstädet under hela seriens tio avsnitt, man kommer inte undan för en sekund, det är oerhört imponerande. Och vi möter många begåvade debutanter, både framför och bakom kameran, de flesta för oss helt okända bekanta. (Nicholas Wennö intervjuade seriens skapare Matthieu Frances i DN 12/10). Rätt löst bygger det på kriminalfallet som förändrade hela Belgien för alltid på 90-talet, seriemördaren Marc Dutroux och hans ofattbara grymhet – men parallellerna är nog ändå mer känslomässiga än faktiska. Inledningen är emellertid som hämtad ur Dutrouxfallet: Barn- och seriemördaren Guy Béranger (iskallt och elegant sparsmakat spelad av Angelo Bison) skall efter 20 års fängelse slussas ut i samhället igen, via ett kloster i den lilla belgiska byn Vielsart, djupt inbäddad i de täta och mytomspunna Ardennerskogarna. Miljöerna och fotot är också lysande. (Dutroux’ fru och medbrottsling, Michelle Martin, gick i kloster och frisläpptes efter 16 år på ett liknande sätt för fyra år sedan – under våldsamma protester.) I den lilla byn Vielsart i ”Barnjägaren” är man kollektivt hatiskt inställd till att bli påtvingade den avskydde seriemördaren Béranger, han är urusla nyheter för både moralen och affärerna – för att skydda och övervaka honom skickar polisen dit mordutredaren Cloé Muller (också hon, Stephanie Blanchard, ett stjärnskott på den europeiska skådespelarhimlen). Det dröjer inte länge förrän ännu en liten flicka försvinner under mystiska och dramatiska omständigheter, den erfarne (men också psykiskt skadade) Cloé och den mindre erfarne och sämre utbildade lokala utredaren får nu slå sina kloka analytiska huvuden samman (precis som i svensk-franska ”Midnattssol”). Visst tyckte uppstår dessutom. Den täta, djupa skogen spelar som sagt också en given roll i serien, och här finns samma krypande känsla i bilåkandet och i den skrämmande musiken som när vi för första gången fick följa Jack Torrance i ”The Shining” på slingrande vägar upp i Klippiga bergen. Och vi vet ju alltför väl hur den resan slutade. Mordutredaren Cloé Muller förföljs på sin resa in mot sanningen av egna hemska erfarenheter, blottlagda bit för bit, ruta för ruta. Det är framför allt hon som inte ger oss ro. Givetvis måste också ”Barnjägaren” så småningom få vandra ut från Cmore till en lite större och bredare kanal. De här internationella utblickarna och serierna (som gudskelov numera inte alltid är brittiska eller amerikanska) är också stärkande för hela tv-utbudet. Och det är bra som fan! Krönikor av Johan Croneman Henrik Larsson beter sig som en treåring Helsingborg kvalade mot Halmstad BK, C More sände och Henrik Larsson var precis som vanligt – omöjlig att prata med. Fotbollsgalan blir ju så förbannat på låtsas Ge oss lite allvar, tack. Något som åtminstone ligger en smula i paritet med våra kunskaper och vårt engagemang som fotbollsfans. Slappare granskning än nya ”Sociala monster” får man leta efter SVT har både musklerna och kunskapen för att kunna bedriva tänkvärd mediekritik. Men av programmet ”Sociala monster” blir man inte ett dyft klokare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26659, "headline": "Förslag om 200 miljoner kronor till Kulturskolan", "summary": "Ett nytt statsbidrag på 200 miljoner kronor, nya lärarutbildningar och ett nationellt Kulturskolecentrum. Det är några av förslagen på hur Kulturskolan kan bli mer jämlik. På måndagen överlämnades utredningen till regeringen.", "article": "På måndagen lämnades kulturskoleutredningen över till kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke och utbildningsminister Gustav Fridolin. Utredningen som på uppdrag av regeringen gjorts av Monica Lindgren föreslår flera åtgärder för att göra kulturskolan i Sverige mer jämlik och inkluderande. Ett förslag är att inrätta nationella mål för Kulturskolan för att ge en tydlig riktning för verksamheten. Utredarna vill också se ett nytt statsbidrag på 200 miljoner kronor för att utveckla kulturskolan, 10 miljoner kronor i tidsbegränsade verksamhetsbidrag för att mindre kommuner ska kunna starta eller stödja kulturskolor och 5 miljoner kronor för spetsutbildningar för unga som i framtiden vill ha kultur som yrke. Man vill också se mer forskning om kulturskolan vid svenska lärosäten. I utredningen föreslås också flera nya högskoleutbildningar för att säkerställa att det finns personal till Kulturskolan. Bland annat vill man införa en yrkesexamen som kulturskolepedagog. – Det är viktigt att bygga kompetens om Kulturskolans särart. Om man har krav på konstnärlig kompetens för att komma in på en sådan utbildning kan man också skapa en breddad marknad för yrkesutövande konstnärer, sade Monica Lindgren under presskonferensen. Ett annat förslag är ett nytt nationellt Kulturskolecentrum för att främja erfarenhetsutbyte mellan kommuner och regioner. – Ett nationellt kulturskolecentrum skulle sätta kulturskolan på agendan på ett helt nytt sätt och göra den till en del av diskussionen om kultur på nationell nivå. Det betyder mycket för den enskilda kulturskolan, säger Monica Lindgren. ”Bring it on”, sade Alice Bah Kuhnke inför att utredningen presenterades. – Att vi tillsatte den här utredningen bland det första vi gjorde var viktigt av flera anledningar. En av dem är att vi fått rapporter om att det råder stor ojämlikhet i vilka som får tillgång till kulturskolan. Alla har pratat om att frågan är viktig men nu har vi faktiskt utrett frågan för att säkerställa att den kan nå så många barn som möjligt. Vad hoppas du att utredningen ska leda till? – Här finns flera förslag som på olika sätt kan skapa en matta för att uppnå en mer jämlik kulturskola. Jag hoppas att vi får många svar under remisstiden så att de förslag som vi sedan lägger landar väl. Kulturskolan är en kommunal verksamhet och jag är mån om det kommunala självstyret – men vi tillsatte utredningen för att se hur vi från nationell nivå ska kunna göra att den blir bättre. Blir det mer pengar till kulturskolan? – Det är för tidigt att sia om, men här fanns det flera satsningar på Kulturskolecentrum, forskning och utvecklingsstöd. Vi får se vad remissen säger. För Monica Lindgren är det viktigaste förslaget från utredningen att skapa en infrastruktur för den svenska Kulturskolan. – Vi ser att det finns för få möjligheter till samverkan så vi tror att en infrastruktur skulle underlätta. Enligt utredningen skulle en lag om tillhandahållande av Kulturskolan i alla kommuner kunna leda till en mer jämlik Kulturskola, det är dock inte något som ges som förslag - då det skulle kräva två miljarder kronor att genomföra. – Det är mycket pengar så det är inget vi eftersträvar i första hand. Nu vill vi pröva de förslag som vi gett och har därför föreslagit en utvärdering efter två år för att se om de har lett till något. Vad hoppas ni på nu? – Nu hoppas vi att utredningen får pågå och att remissinstanserna ger gott omdöme till våra förslag så att de så snart som möjligt kan träda i kraft, säger Monica Lindgren. Relaterade artiklar Björn Wiman: Kulturen ska stänga klyftor, inte vidga dem. Mångfalden saknas i kulturen Orättvisan härskar i Kultursverige ”Behövs tuffare press på de som inte når kraven” Rena lotteriet vem som får gå i kulturskola ", "article_category": "culture"}
{"id": 26682, "headline": "”Intresset för Morran & Tobias är nog en kombo av skadeglädje, empati och avundsjuka”", "summary": "Den svårt dysfunktionella mor och son-duon Morran och Tobias återuppstår på bioduken på onsdag. Johan Rheborg och Robert Gustafsson lägger sina rollfigurer på analyssoffan inför premiären av ”Morran & Tobias. Som en skänk från ovan”.", "article": "”Jaja, det är en dag i morgon också.” Sextonde och sista avsnittet av ”Morran och Tobias” på SVT Play slutade som det brukar sluta – allt rasar, kaos råder, men tåliga mamma Morran rycker på axlarna åt allt omkring henne: det risiga huset, bilvraken, det gamla kylskåpet och all annan bråte ute på tomten. Och inte minst åt hemmavarande, snart medelålders sonen Tobias med en eller annan bokstavskombination i sin journal. Jaja, det är en dag i morgon också. När det gravt dysfunktionella mor och son-paret nu börjar om än en gång sker det i ett större format: på onsdag har långfilmen ”Morran & Tobias. Som en skänk från ovan” premiär på biograferna. Inte får de två det så mycket bättre för det, huset brinner ner och ett nytt – nej, ett annat – som kommunen tilldelat dem ska tas i besittning. Räkna med röra. – Hon är ju en mästare på att gå vidare, säger Johan Rheborg om sin rollfigur Monica som Morran egentligen heter. – Hon bara släpper skiten, alla besvikelser och allt som Tobias har sönder: ”Ja-a, bubbis!” säger hon. Allt har liksom fastnat i ett temporärt läge i deras liv, men mitt i den här rörigheten finns faktiskt en trivsel som gör dem blinda för allt som går snett, säger Rheborg. – Visst är det äckligt och skitigt och inget fungerar, de har inte känslan för hur man tar hand om sig själva eller sitt hem, men de ser ju aldrig misären omkring dem, kanske inte riktigt jag heller, säger Robert Gustafsson som spelar den eviga tonåringen Tobias, han som tokhandlar tuffa tekniska prylar på nätet, bygger ihop dem – och omgående tappar intresset. De båda folkkära skådespelarna har tagit plats i en stor plufsig soffa i Cadierbaren på snofsiga Grand Hôtel i Stockholm där vi ska äta lunch och försöka bena ut vilka Morran och Tobias egentligen är. På soffbordet ligger en vinlista med sirligt ornamenterade pärmar, servila kypare håller sig diskret redo i bakgrunden. Det är en miljö så långtifrån Morrans och Tobias som man kan komma, bara soffan lär väl vara värd mer än deras hus. Men kanske ligger den här karaktärsduons succé just där; att det bland alla galna händelser – bränderna, kortslutningarna, översvämningarna, explosionerna, det allmänna förfallet – berättas om ett Sverige som aldrig annars lyfts fram. Ett Sverige som aldrig getts chansen, eller om så definitivt inte har tagit den. Men det handlar inte om någon typisk bang-krasch-poff-komedi med juldagspremiär, inte heller om något klassförakt eller lyteskomik. I grunden är det en mörk historia med ett försvunnet alkoholiserat as till make och pappa (nja, det är nog någon annan) som bärande element, en historia som berättas med en rätt stor skopa ömhet. Den sortens komedi där man bara nästan skrattar i någon sorts skräckblandad förtjusning åt mamman och sonen i samhällets offsideläge. – Jag tror att det handlar om en kombo av skadeglädje, empati och avundsjuka, säger Robert Gustafsson. Lite av alla tre behövs. Och nog skulle man själv vilja ha det kravlösa livet ibland. Jag växte faktiskt upp mittemot ett sådant där hus, det var alltid stökigt, det lät alltid mycket därifrån, råttor sprang omkring, sopor och en gammal frysbox stod ute på tomten, allt det där, men alla sneglade frestat ditåt, där verkade man ju få göra som man ville. – Samhället har ju släppt de här två. De är omöjliga, men har varandra till hundra procent, vilket också är den onda cirkeln, säger Johan Rheborg. Samtidigt finns en frihet, en lockelse i all släppt ordning. Det är ett tag sedan nu men Johan Rheborg och Robert Gustafsson har gjort mycket tillsammans förr. Inte minst som kolleger i Killinggänget, och inte sällan med karaktärer som har snubblat lite snett i tillvaron. Rätt sorgliga typer, allihop. Det fanns en gång en viss affärsresenär och företagskonsult, men inte ens han tilläts hålla ut i sin hybris. – Nej, jag tog ju Percy Nilegård från någon sorts börsmäklartyp till mer eller mindre hemlös, skrockar Johan Rheborg. För mig känns det logiskt, det är alltid mer meningsfullt och roligt att göra människor som har det kämpigt. Och kämpigt har de ju, Morran och Tobias. Det går egentligen inget vidare med någonting, men de känner inte av misslyckanden som de flesta av oss andra skulle göra. De bara fortsätter med sitt gemensamma liv, och allt bara fortsätter att rasa omkring dem. – Tobias har ju en begåvning, om än autistisk, menar Robert Gustafsson. Men begåvningen är också ett hot för Morran, tänk om någon uppfattar den, tänk om någon sätter honom på ett jobb och han skulle försvinna från henne hela dagarna. Det är det här Helan och Halvan-konceptet som är något av det finaste jag vet. Särar du på paret så dör båda, men får de fortsätta vara ihop så klarar de allt. Duon som förutsättning, alltså. Men samtidigt finns det en sjuka, inom såväl fiktionen som dokusåpan, att så fort ett par har etablerats så ska de ut och resa, möta världen, bli fler. Inte de här två. Morran drömmer förvisso om att komma i väg, och tafatta försök görs ibland, men Tobias ser alltid till att det spricker. Eller manusförfattarna Johan och Robert, snarare. – Det här är bara de två, slår Johan Rheborg fast. Bryter man den barriären så blir det något annat. Hela idén är att kliva in i deras slutna men totalkaosiga värld. Det är en värld av inte bara skräp, fukt, kyla, saker som går sönder, det är också en värld präglad av en usel uppförandekod, om man säger så. Tobias språkbruk, inte minst, skulle i vår hysteriska tid lätt kunna misstolkas. – Vi var beredda på en anstormning i början, berättar Robert Gustafsson, framför allt med tanke på Tobias vokabulär som i princip bygger på att allt kan ha ändelsen ”hora”. Men folk verkar ha fattat att det här är tänkt som kärnfulla porträtt. Det handlar väl mycket om moral just nu. Då kan det vara förlösande att titta på två som inte har några moraliska regler alls. – Jag tror att jargong, att bli immun mot hårda ord uppstår jättelätt, fyller Johan Rheborg i. Nu lever vi i en tid där ordet bedöms snabbare än budskapet medan det för de här två är tvärtom, deras ord har tappat allt värde. – Och humor ska vara på gränsen för mig, fortsätter Johan Rheborg. Min absoluta favorit är ”King of comedy” (Scorsese/De Niro, red:s anm). Jag rekommenderade min bror den, men han tyckte att den var fruktansvärd, han blev enormt illa berörd av Rupert Pupkins genanta beteende. Men jag känner så oerhört starkt för den typen av karaktärer, människor som är utanför på olika sätt. Är det här en svensk humorform, att dels teckna par, dels visa sympati med losern? – Det kan hända att det är så: Biffen & Bananen, Ronny & Ragge, Morran & Tobias… Vi är ju uppvuxna på Hasseåtage, Magnus och Brasse – och Reinfeldt och Borg, det var ett framgångsrikt komikerpar! säger Robert Gustafsson med blixtrande ögon. I långfilmen blickas det bakåt en del, bland annat får vi glimtar ur Tobias barndom. Men finns det också en fortsättning framåt, alltså en del 2? – Det vet man aldrig. Men det finns många gamla skruttiga hus i Sverige att flytta in i, säger Johan Rheborg och ler hemlighetsfullt. Jo, det kan nog bli nödvändigt för Morran och Tobias att flytta igen. Det är ju faktiskt en dag i morgon också. Morran och Tobias. Hon: Monica, mamma. Frånskild, möjligen änka. Arbetar inte. Röker. (Spelas av Johan Rheborg.) Han: Tobias, hemmavarande son. Arbetar inte. Nätshoppar, mekar. (Spelas av Robert Gustafsson.) Bor: Kanske utanför Trosa, Södermanland. Bakgrund: Startade som minisketch i tv-programmet ”Svensk humor” 2013, fortsatte som 16 webbavsnitt på SVT Flow/Play 2014 och sändes förra året som fyra halvtimmesavsnitt i SVT. Långfilmen ”Morran & Tobias. Som en skänk från ovan” har biopremiär onsdag den 26 oktober. Regissör är Mats Lindberg. För manus står Robert Gustafsson, Johan Rheborg, Stefan Wiik och Mats Lindberg. Robert Gustafsson Född 1964, uppväxt i Skövde. Roller i urval: ”Nilecity 105,6”, ”Percy tårar”, ”I manegen med Glenn Killing”, ”Att stjäla en tjuv”, ”Torsk på Tallinn”, ”Fyra nyanser av brunt”, ”Hundraåringens som klev ut genom fönstret och försvann”. Johan Rheborg Född 1963, uppväxt i Täby. Roller i urval: ”Ha ett underbart liv”, ”Cleo”, ”Hjälp!”, ”Torsk på Tallinn”, ”Fyra nyanser av brunt”, ”Rederiet”, ”Kenny Starfighter”, ”Kenny begins”, ”Solsidan”, ”Allt faller”. 3 karaktärspar inom humor som duon gillar 1 ”Helan och Halvan” ”Det perfekta karaktärsparet. Man gråter lika mycket åt dem som man skrattar.” 2 Patsy och Edina i ”Helt hysteriskt” ”Det totalt ansvarslösa livet, de klänger fast vid en ungdomstillvaro som de har passerat för länge sedan. Sättet som Edina behandlar dottern på är detsamma som Tobias behandlar Morran på. Hon måste vara sämsta mamman i mannaminne – oerhört befriande.” 3 Magnus & Brasse i ”Fem myror...” ”Helt outstanding ihop, så extremt tydliga karaktärer, akademikertypen och slarvern. Vuxna barn som fortfarande tävlar och tjafsar. Precis som Morran och Tobias.” + Kan vi inte få lägga till en trio? Jönssonligan! ”Perfekt som trio, tre nycklar för en lyckad komedi: en med hjärna men utan social begåvning, en doer utan hjärna men som är social och en nörd med specialkunskaper.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 26710, "headline": "Ebba Witt-Brattström gör opera", "summary": "Författaren och litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström gör nyskriven svensk opera i Vattnäs konsertlada i Dalarna.", "article": "I ett nytt operasamarbete görs nyskriven svensk opera i Vattnäs konsertlada i Dalarna. Litteraturprofessorn och författaren Ebba Witt-Brattström samarbetar med Mathias Clason, som gör libretto och scenografi, Paula Malmborg Ward, tonsättare och regissören Niklas Hjulström. ”Där de brännande samtidsorden blir till toner och tonerna kommer till liv på ett sätt som aldrig skådats tidigare på en svensk operascen”, skriver man i ett pressmeddelande om operan som kommer ha urpremiär på Vattnäs konsertlada. Ebba Witt-Brattströms gjorde sin skönlitterära debut med boken ”Århundradets kärlekskrig” som gavs ut tidigare i år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26716, "headline": "Partierna eniga kring ny kulturmoms", "summary": "När DN ringer runt till riksdagspartierna är de eniga om att den digitala momsen bör sänkas till 6 procent. Men trots det sker ingenting, och flera menar att regeringen gjort för lite för att driva frågan.", "article": "I tisdagens DN kritiserade flera företrädare för mediebranschen regeringen för att man gjort för lite för att driva en förändring av digitalmomsen, som i dag ligger på 25 procent jämfört med 6 procent på tryckt material. När DN ringer runt till de riksdagspartierna som inte är i regeringsställning är de överens om att det inte är hållbart med olika moms på tryckt och digitalt material. Olof Lavesson, kulturpolitisk talesperson för Moderaterna: – Sverige behöver en fungerande mediemarknad och då är digitalmomsen ett stort problem som behöver lösas. Alternativet är att man fortsätter dopa mediemarknaden med olika bidrag, vilket inte är hållbart i längden. Jag vet att direktivet är på väg fram nu i EU, så det regeringen behöver göra är att sätta i gång arbetet direkt så att man kan anpassa systemet med fungerande regler. Det borde redan ha gjorts. – Alice Bah Kuhnke har nämnt mediefrågor som en prioritering sedan hon tillträdde, men än så länge har man gömt sig bakom medieutredningen som kommer senare i år. Men det här med momsen är något som behöver lösas direkt oavsett vad Anette Novak kommer fram till. Per Lodenius, kulturpolitisk talesperson för Centerpartiet: – Inte minst inom bokbranschen har det här varit en stor diskussion, men nu är det även det i mediebranschen. När medierna ställer om för att anpassa sig till en ny verklighet ska inte vi hindra den utvecklingen – det här är inte minst viktigt på landsbygden där det är ett sätt att ha kvar den lokala journalistiken. Att kunna ta del av den kunskap och bildning som finns oavsett form ska inte straffas kostnadsmässigt vare sig för läsare eller publicist. Han anser att regeringen borde förbereda en ny digital moms redan nu före det nya EU-direktivet och menar att anledningen till att inget gjorts ännu är att man har skyllt skillnaden på EU. – Just nu är det inte mycket som saknas för att man ska kunna införa lika moms redan nu. Förväntningarna är att direktivet kommer att tas i EU, men man borde kunna gå före, vilket man gjort i andra länder. Man har skyllt det här på EU. Men vad det handlar om är att samma typ av medieinnehåll ska ha samma momssats oberoende om det är tryckt eller digitalt. Vi har sett att man är försiktig i Sverige att gå emot EU, men samtidigt finns möjligheten redan nu så det är upp till regeringen och kulturministern att vara tydligare med vad de vill. Mathias Sundin, skattepolitisk talesperson för Liberalerna: – Vår ståndpunkt är att digitalt och tryckt material borde ha samma procentsats. Det är en helt bisarr ordning att det är 6 procent moms på tryckt material och 25 procent för exakt samma text digitalt. Det är befängt. Men det är naturligtvis inte bara för oss att ändra på i Sverige – det måste ske i EU. Han tycker det är viktigt att EU kommer överens i frågan, och vill inte se att Sverige går före i att ändra reglerna. – Som med alla EU-regler och överenskommelser kan man ju bara strunta i dem, men det är bättre att försöka komma överens. Men det är långa processer inom EU, så det är upp till regeringen att driva det här och kräva att flera regeringar driver frågan. Jag har inte sett att S-regeringen gjort det på något särskilt sätt, men jag hoppas man tar tag i och driver detta nu. Han menar att digitalmomsen i dag förvärrar situationen för mediebranschen. – Särskilt tidningar har haft en svår situation länge och det här gör det svårare att flytta över material till det digitala. Det är väldigt kontraproduktivt, så det är inte bara en liten konstig grej, utan drabbar en hel bransch. Rossana Dinamarca, kulturpolitisk talesperson för Vänsterpartiet: – Vi motionerade i den här frågan redan i höstas. Riksdagen har redan sagt ja till en sänkt moms för e-böcker men regeringen har hävdat att det inte är möjligt på grund av EU. Sättet du läser ska inte vara det som avgör hur mycket du betalar. Kulturmomsen ska inbegripas oavsett teknik. Har regeringen gjort tillräckligt? – Nej, och det är därför vi motionerar om detta. Beslutet fattades i riksdagen för fem år sedan och vi tycker att det är dags att göra något aktivt. Är EU problemet så måste man trycka på i EU. Sverigedemokraterna svarar kort att de inte ser någon vinst i en differentierad kulturmoms. DN har även sökt Kristdemokraterna. I dag har tryckta böcker och tidningar 6 procent moms, medan samma material i digital form har en moms på 25 procent. Orsaken är en EU-reglering som hindrar Sverige från att sänka momssatsen på digitala produkter. Frankrike och Luxemburg har sänkt den digitala momsen i strid med reglerna. I tisdagens DN publicerades en artikel där flera personer i mediebranschen kritiserade regeringen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26724, "headline": "Politikerenkät: Digitala momsen bör sänkas", "summary": "När DN ringer runt till riksdagspartierna är de eniga om att den digitala momsen bör sänkas till sex procent. Men trots det sker ingenting, och flera menar att regeringen gjort för lite för att driva frågan.", "article": "I tisdagens DN kritiserade flera företrädare för mediebranschen regeringen för att man gjort för lite för att driva en förändring av digitalmomsen, som i dag ligger på 25 procent jämfört med 6 procent på tryckt material. När DN ringer runt till de riksdagspartierna som inte är i regeringsställning är de överens om att det inte är hållbart med olika moms på tryckt och digitalt material. Olof Lavesson, kulturpolitisk talesperson för Moderaterna: Olov Lavesson. Foto: Charlotte Ström – Sverige behöver en fungerande mediemarknad och då är digitalmomsen ett stort problem som behöver lösas. Alternativet är att man fortsätter dopa mediemarknaden med olika bidrag, vilket inte är hållbart i längden. Jag vet att direktivet är på väg fram nu i EU, så det regeringen behöver göra är att sätta i gång arbetet direkt så man kan anpassa systemet med fungerande regler. Det borde redan ha gjorts. – Alice Bah Kuhnke har nämnt mediefrågor som en prioritering sedan hon tillträdde, men än så länge har man gömt sig bakom medieutredningen som kommer senare i år. Men det här med momsen är något som behöver lösas direkt oavsett vad Anette Novak kommer fram till. Per Lodenius, kulturpolitisk talesperson för Centerpartiet. – Inte minst inom bokbranschen har det här varit en stor diskussion, men nu är det även det i mediebranschen. När medierna ställer om för att anpassa sig till en ny verklighet ska inte vi hindra den utvecklingen – det här är inte minst viktigt på landsbygden där det är ett sätt att ha kvar den lokala journalistiken. Att kunna ta del av den kunskap och bildning som finns oavsett form ska inte straffas kostnadsmässigt vare sig för läsare eller publicist. Han anser att regeringen borde förbereda en ny digital moms redan nu innan det nya EU-direktivet och menar att anledningen till att inget gjorts ännu är att man har skyllt skillnaden på EU. – Just nu är det inte mycket som saknas för att man ska kunna införa lika moms redan nu. Förväntningarna är att direktivet kommer tas i EU, men man borde kunna gå före, vilket man gjort i andra länder. Man har skyllt det här på EU. Men vad det handlar om är att samma typ av medieinnehåll ska ha samma momssats oberoende om det är tryckt eller digitalt. Vi har sett att man är försiktig i Sverige att gå emot EU, men samtidigt finns möjligheten redan nu så det är upp till regeringen och kulturministern att vara tydligare med vad hon vill. Mattias Sundin, skattepolitisk talesperson för Liberalerna. – Vår ståndpunkt är att digitalt och tryckt material borde ha samma procentsats. Det är en helt bisarr ordning att det är 6 procent moms på tryckt material och 25 procent för exakt samma text digitalt. Det är befängt. Men det är naturligtvis inte bara för oss att ändra på i Sverige – det måste ske i EU. Han tycker det är viktigt att EU kommer överens i frågan, och vill inte se att Sverige går före i att ändra reglerna. – Som med alla EU-regler och överenskommelser kan man ju bara strunta i dem, men det är bättre att försöka komma överens. Men det är långa processer inom EU, så det är upp till regeringen att driva det här och kräva att flera regeringar driver frågan. Jag har inte sett att S-regeringen gjort det på något särskilt sätt, men jag hoppas man tar tag i och driver detta nu. Han menar att digitalmomsen i dag förvärrar situationen för mediebranschen. – Särskilt tidningar har haft en svår situation länge och det här gör det svårare att flytta över material till det digitala. Det är väldigt kontraproduktivt, så det är inte bara en liten konstig grej, utan drabbar en hel bransch. Rossana Dinamarca, kulturpolitisk talesperson för Vänsterpartiet: – Vi motionerade i den här frågan redan i höstas. Riksdagen har redan sagt ja till en sänkt moms för e-böcker men regeringen har hävdat att det inte är möjligt på grund av EU. Sättet du läser ska inte vara det som avgör hur mycket du betalar. Kulturmomsen ska inbegripas oavsett teknik. Har regeringen gjort tillräckligt? – Nej, och det är därför vi motionerar om detta. Beslutet fattades i riksdagen för fem år sedan och vi tycker att det är dags att göra något aktivt. är EU problemet så måste man trycka på i EU. Sverigedemokraterna svarar kort att de inte ser någon vinst i en differentierad kulturmoms. DN har även sökt Kristdemokraterna. DigitalmomsenI dag har tryckta Digitalmomsen I dag har tryckta böcker och tidningar sex procent moms, medan samma material i digital form har en moms på 25 procent. Orsaken är en EU-reglering som hindrar Sverige från att sänka momssatsen på digitala produkter. Frankrike och Luxemburg har sänkt den digitala momsen i strid med reglerna. I tisdagens DN publicerades en artikel där flera personer i mediebranschen kritiserade regeringen för ", "article_category": "culture"}
{"id": 26726, "headline": "Nytt filmrekordår för Disney", "summary": "Året är långt i från över, men filmstudion Disney kan redan nu säga att 2016 blir det mest inkomstbringande året någonsin på marknaden utanför USA och Kanada.", "article": "Året är långt i från över, men filmstudion Disney kan redan nu säga att 2016 blir det mest inkomstbringande året någonsin på marknaden utanför USA och Kanada. Med hjälp av ”Captain America: Civil war”, ”Hitta Doris”, ”Zootopia” och ”Djungelboken” passerade Disney i söndags 3,566 miljarder dollar, mer än de 3,565 miljarder som spelades in under förra året, som var det tidigare rekordåret, rapporterar företaget De fyra nämnda filmerna är dessutom de mest inkomstbringande av alla hittills i år på den totala biomarknaden, enligt Box Office Mojo. Disney har dessutom flera storfilmer kvar som släpps i år; ”Rogue one: A star wars story”, ”Doctor Strange” och ”Vaiana”. Den sistnämnda har dock premiär först i februari i bland annat Sverige. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26728, "headline": "Natur & Kultur startar nya litterära tidskriften Revy", "summary": "Förlaget Natur & Kultur startar en ny litterär tidskrift – Revy. Första numret innehåller en djupdykning i den amerikanska författaren Toni Morrisons roman ”Jazz” och kommer att väga över ett kilo.", "article": "Förlaget Natur & Kultur startar en ny litterär tidskrift. Det första numret av tidskriften Revy släpps den 31 oktober, och i det djupdyker man i Toni Morrisons roman ”Jazz” från 1993. Den brittisk-somaliska författaren Nadifa Mohamed har gjort en längre intervju med författaren, och förutom det fylls numret av bland annat ett samtal mellan Fanna Ndow Norrby och Amie Bramme Sey om boken, ett reportage av Katia Wagner om flyktingungdomar i Sverige och recensioner av flera böcker som går i ”Jazz” fotspår. Redaktör är Anton Gustavsson. Varför har ni valt att utgå från ett verk och ett författarskap? – Vår grundidé är att använda en bok som ett prisma för att diskutera olika ämnen. I stället för att välja ett ämne, som rasism eller migration, så blir ämnena tydliga om man utgår från ett verk. Så har vi en stor kärlek till bra romaner, vi vill djupdyka i dem och se vilka idéer de väcker. Vilka idéer väcker ”Jazz”? – På ett sätt kan man tycka att det är lite konstigt att vi valt ”Jazz”. Den är lite svår att få tag på, och har inte fått någon nyutgåva på svenska sedan 1993. Men vi tyckte det fanns så många intressanta spår som var värda att utforska. Den utspelar sig i Harlem på 20-talet och huvudpersonerna försöker bygga ett nytt liv efter att ha lämnat Södern och slaveriet. Det är en intressant utgångspunkt för den samtida litteraturen och samhällsdebatten, och så är Toni Morrison en intressant författare, säger Anton Gustavsson. Första numret av Revy kommer alltså ut redan om två veckor, men arbetet med tidskriften har pågått i flera år. – Vi har haft en idé länge om att göra en litteraturtidskrift som tar sig an litteratur ur olika vinklar och nu har vi landat i det här första numret. Vi har inspirerats lite av Beyoncé så vi släpper tidskriften när den är färdig – utan att ha pratat så mycket om den innan, säger Anton Gustavsson. Behövs en ny litterär tidskrift nu? – Vi ser att utrymmena för att diskutera litteratur minskar. Det finns färre tidningar som recenserar litteratur i dag, och även om kulturtidskrifterna gör ett fantastiskt jobb så finns det ett mindre omfång i dag än det gjorde för 15–20 år sedan. Tidskriften kommer att ges ut i A3-format och väga strax över ett kilo per nummer. Efter det första numret kommer Revy att komma ut med ojämna intervaller, när man samlat ihop material till ett nummer så släpps det. Och namnet är en blinkning till både utländska tidskrifter och det klassiska svenska. – Namnet är en blinkning till de amerikanska och brittiska litteraturtidskrifterna, som The New York Review of Books. Och så är revy ett gammalt svenskt ord för tidskrift, även om det nästan bara är Veckorevyn som använder ordet i dag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26733, "headline": "Svenska Akademien slutar söka Bob Dylan", "summary": "Svenska Akademien har slutat försöka få tag på Bob Dylan. Årets Nobelpristagare i litteratur har ännu inte kommenterat priset. Men Akademien har en reservplan om han inte kommer till Stockholm.", "article": "Fyra dagar efter att Bob Dylan presenterades som årets litteraturpristagare har hela världen gratulerat artisten. Själv fortsätter han att turnera i envis tystnad om priset. Svenska Akademien har sökt honom sedan tillkännagivandet. Men nu slutar man försöka få tag på artisten. ”Vi sitter stilla i båten och jag är inte orolig, jag har en känsla av att Bob Dylan kan komma”, säger ständiga sekreteraren Sara Danius till Sveriges Radios Kulturnytt. Än så länge har Dylans officiella Twitterkonto gjort två korta anspelningar på Svenska Akademiens val. Ett tillkännagivande och en retweet av president Barack Obamas gratulationer. Få Nobelpristagare i litteratur har hållit sig undan lika länge.   – Att man inte har fått tag på pristagaren på dagen då priset tillkännages har hänt många gånger. Men att det har dröjt så här länge har knappt hänt förut. Men det är ju speciella omständigheter, han är på en stor turné. Jag bara konstaterar att det är ovanligt men jag har inga åsikter, säger Odd Zschiedrich, kanslisamordnare på Akademien. Oavsett om Bob Dylan väljer att komma till Stockholm eller inte hålls dock Nobelfestligheter till hans ära den 10 december. – Vi har inga deadlines utan avvaktar beskedet. Det har hänt förut att pristagare har uteblivit och då utarbetar vi ett alternativt program, säger Jonna Pettersson, pressansvarig på Nobelstiftelsen. Bob Dylans verk uppställda i Börshuset i Stockholm på torsdagen efter att Svenska Akademien tillkännagivit att Bob Dylan tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Pristagare som har uteblivit En person har tidigare tackat nej till Nobelpriset i litteratur. Den franske författaren och filosofen Jean Paul Sartre avböjde priset 1964, eftersom han sade sig värna om sin frihet och sitt oberoende. Akademiledamoten Lars Gyllensten hävdade att Sartre hörde av sig flera år senare och ville ha prispengarna. Men då var det för sent. Den ryske författaren Boris Pasternak tackade ja till priset år 1958. Men senare tvingade ryska myndigheter honom att tacka nej. Flera författare har uteblivit från Nobelfestligheterna. Det har lösts med alternativa program. Harold Pinter och Elfriede Jelinek deltog på storbildsskärmar. Doris Lessings läkare avrådde henne från att åka. Hon skrev då ett tal som hennes förläggare läste upp. När Tomas Tranströmer tilldelades priset gjorde man ett program utifrån hans dikter, på grund av poetens talsvårigheter efter en stroke. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26737, "headline": "26 miljarder kronor till kultur 2015", "summary": "Förra året lades 26 miljarder kronor i offentliga medel på kultur. Mest pengar till kulturen kom från kommunerna och staten, som tillsammans stod för 85 procent av pengarna.", "article": "Förra året lades 26 miljarder kronor i offentliga medel på kultur. Mest pengar lade kommuner och stat på kulturen. Tillsammans stod de för 85 procent av medlen, medan landstingen och regionerna stod för 15 procent. Detta enligt en rapport från Myndigheten för Kulturanalys. Mellan 2008 och 2015 har de offentliga medlen som gått till kultur ökat med runt 10 procent. Mest har de medel som kom från regionerna och landstingen till kulturen ökat. Men även om bidragen till kulturen har ökat, så har andelen av den totala budgeten som gått till kultur minskat hos stat, kultur och landsting. I kommunerna har minskningen varit stadig under en längre period, medan utgifterna för kultur i statsbudgeten minskade till 2015, efter att ha legat stadigt i några år. Enligt rapporten har statens utgifter för kulturområden som kulturmiljövård, litteratur, kulturtidskrifter, bild- och formområdet och konstnärlig gestaltning av gemensam miljö minskat mellan 2000 och 2015. Utgifterna för folkbildning har i stället ökat. Sedan 2010 har statens utgifter för medier minskat – vilket beror på att presstödet har sjunkit i takt med tidningarnas upplagor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26739, "headline": "Catia Hultquist: Vittnesmålen om Trumps sexövergrepp är ingen stor överraskning", "summary": "Donald Trumps pussygrabbande är inget extremt undantag. Det är sådant vissa tar sig rätten att göra. Och den gemensamma nämnaren brukar vara att denne är pojke eller man.", "article": "Det är onekligen underhållande att följa de amerikanska reaktionerna på sexanklagelserna mot Donald Trump. Det har varit moderligt förminskande (boys will be boys), via puritansk moralchock (herregud, kvinnan var ju gift!) samt kristen förvirring (Gud kan ändå ha användning för den mannen!). Men de nya vittnesmålen från kvinnor om Trumps påstådda sexövergrepp får mig knappast att famla efter luktsaltet. Rapporterna om tafsande, tvångskyssar och händer mellan ben är ju i själva verket mer logiska än chockerande. Och inte bara för att presidentkandidaten faktiskt själv sagt att han gjort just detta. Det var ju nämligen exakt dessa kriminella handlingar han beskrev i den ökända inspelningen som numera går under omskrivningen ”omklädningsrumssnacket”: Trump som skryter om hur han ogenerat kan ta för sig av kvinnor han möter för att han är en ”stjärna”, att han kysser dem utan lov och att han även brukar ”grab them by the pussy”, det vill säga ta dem mellan benen. Nej, den största anledningen till att detta inte kommer som en överraskning är det sorgliga faktum att Trumps pussygrabbande inte är något extremt undantag. Det är helt enkelt sådana saker som vissa människor tar sig friheten att göra. Oavsett bakgrund, hudfärg, religion, klass, kläder och frisyr. Och jag är ledsen, men den första gemensamma nämnaren för sextrakasseraren brukar vara att denne är pojke eller man. Den andra brukar vara kopplingen till en stark manlig gemenskap. Den tredje är idén om att tafsandet inte bara är ”helt okej”, utan att det också ingår i en sorts rättighetskatalog för gruppen man representerar. Och nej, de här tre komponenterna, som tillsammans utgör den genomsnittlige sextrakasseraren, är knappast förbehållna en obskyr grupp människor från Långtbortistan. Som många av oss redan vet – vardagens sexmarodör går runt mitt ibland oss och kan se ut lite hur som helst. Och det var ju just det här som några debattörer försökte påpeka när ämnet sexuella övergrepp kom upp sist. Det var när masskränkningarna av kvinnor under nyårsnatten 2016 i Köln upprörde en hel värld. Då påpekade exempelvis DN:s Hanna Fahl att den gemensamma nämnaren för den sortens övergrepp var könet (man) snarare än härkomst. ”Vet män att många kvinnors första reaktion inte är förvåning utan igenkänning”, skrev hon. Debatten som följde (vilka var det egentligen som sysslade med sextrakasserier och övergrepp, var det bara en viss sorts man med en särskild hudfärg och härkomst?) blev hätsk med mer eller mindre uttalade rasistiska slängar. Också när sexövergreppen mot unga tjejer under festivalen ”We are Sthlm” debatterats (var det enbart pojkar och män från andra kulturer som stod för tafsandet och var det därför det tystats ner?) har diskussionen snabbt glidit in på ett, för vissa, behagligare vi och dom-tänk. Det är andra män som gör så – inte vi. Sällan har väl sexuella trakasserier blivit så diskuterade och genomlysta. Med rätta. Men, som en luttrad väninna konstaterade med viss ironi: ”Vad skönt att vi äntligen kan slå fast att det är fel att ta en kvinna mellan benen!” Om sexanklagelserna mot Trump skulle stämma – vilket inte är helt otroligt eftersom han på ett sätt redan erkänt dem – är det dags att sluta peka finger och i stället börja se sexövergreppens mönster. Om Trump är toppen på isberget kan vi ju bara föreställa oss hur det ser ut därunder. Som många av oss redan vet – vardagens sexmarodör går runt mitt ibland oss och kan se ut lite hur som helst. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26752, "headline": "Melinda Kinnaman får Dramatens O'Neillpris", "summary": "O'Neillpriset ska gå till ”högt förtjänta artister på Dramaten”. På fredagen fick Melinda Kinnaman årets pris.", "article": "Melinda Kinnaman är just nu aktuell med monologen ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” av Ann Heberlein på Dramaten. På fredagen fick hon O'Neillpriset, som ska gå till ”högt förtjänta artister på Dramaten”. — Jag var helt oförberedd, säger Melinda Kinnaman till DN. — Teaterchefen och ensemblechefen hade totalt lurat mig! Jag ska spela monologen ikväll och repar varje kväll innan, och hade sagt till dem att jag inte hade tid att komma på prisutdelningen. ”Du kan väl komma och applådera”, sa de. Och så fick jag det! Jag trodde man skulle vara äldre. Inte för att jag är så ung... I motiveringen till priset står att ”hon är uthållig och beständig som bly. Och hon är snabb och rörlig som eter och kvicksilver. Hon vet att den ömmaste och mjukaste leken är nära släkt med vargens klor.” — Jag tycker verkligen att det är en ära. Alla stora skådespelare som jag beundrar och inspireras av har fått det här priset, det är en sån ära att få vara en del av det gänget – Stina Ekblad, Lena Endre, Thérèse Brunnander, säger Melinda Kinnaman. Hur ska du fira? — Jag ska spela monologen ikväll och imorgon, haha! Stipendiet kommer från en donation av den amerikanska dramatikern Eugene O'Neill som när han dog 1953 testamenterade ”Lång dags färd mot natt” till Dramaten. Förra året fick Per Mattsson priset, och 2014 gick det till Thérèse Brunnander. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26754, "headline": "Akademien: Det här var Bob Dylans kodnamn", "summary": "Ledamöterna i Svenska Akademien använde kodnamnet ”Barbro” för Bob Dylan när de talade om årets Nobelpristagare i litteratur. Det säger Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius till DN.", "article": "Hemlighetsmakeriet är rigoröst under Svenska Akademiens diskussioner om vem som ska tilldelas Nobelpriset i litteratur. För att ledamöterna ska kunna referera till kandidaten utan att obehöriga råkar snappa upp namnet brukar man tilldela vederbörande ett kodnamn. I år blev det ”Barbro”, uppger Sara Danius i ett mejl till DN. Hon har själv inte använt kodnamnet eftersom hon inte talat med någon ledamot om Bob Dylan utanför Svenska Akademiens lokaler i Börshuset i Gamla stan. Läs mer: Tomas Tranströmers alias ”Stina” Varför valet föll på just Barbro är oklart. Förra årets litteraturpristagare Svetlana Aleksijvetij fick kodnamnet ”Bertil”. Patrick Modiano som fick priset 2015 benämndes som ”Eva” och Alice Munro fick heta ”Olle” under diskussionerna. Kodnamnen har historiskt sett haft en koppling till den potentielle pristagaren, men sedan Peter Englunds tog över som ständig sekreterare under perioden 2009–2015 får kandidaterna slumpvalda kodnamn. ”Vi tar en slumpvis vald bok, slår upp den på ett slumpvis valt ställe, och det första namn som dyker blir det nya täcknamnet”, skrev han i sin Akademiblogg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26755, "headline": "Bob Dylan sade inte ett ord om Nobelpriset under konserten", "summary": "LAS VEGAS. Bob Dylan sade inte ett ljud om Nobelpriset under sin konsert i Las Vegas, kvällen efter tillkännagivandet. Under fredagen, svensk tid, hade Dylan fortfarande inte brutit tystnaden. På plats i USA såg DN:s Martin Gelin en artist som bjöd på sina klassiska låtar.", "article": "En gigantisk glittrande neontavla lyser upp hela Las Vegas Boulevard med texten ”Grattis Bob Dylan”. Men under en drygt 90 minuter lång konsert här på natten till fredagen gjorde Dylan ingenting som visade att han överhuvudtaget kände till att han fått Nobelpriset. Han började sin konsert utan att säga ett ord och avslutade den likadant. Det var förstås precis vad hans fans förväntade sig. – Jag har sett honom mer än 50 gånger och jag älskade konserten. Det skulle ha varit väldigt överraskande om han hade sagt något om priset, det vore inte riktigt hans stil, säger Tom Mullooly, som likt många andra i publiken varit en hängiven Dylanlyssnare i många decennier. Tom Mullooly. Foto: Orjan F. Ellingvag Bland hans fans märktes en genuin stolthet över en artist som många utvecklat en djupt personlig relation till under flera decennier. Betsi Drayman, på besök i Las Vegas från Pennsylvania, var en av många i publiken som såg priset som vädligt välförtjänt. – Han är vår generations största poet. Det är klart att han förtjänar priset. Han har lyckats skildra mänskliga och politiska frågor som är tidlösa. Hans sånger är lika aktuella i dag som när vi sjöng dem på demonstrationer på 1960-talet, säger Drayman. Om det finns en plats i USA där folk är generellt obrydda om Nobelpriset, eller där man inte löper någon större risk för att hamna i diskussioner om huruvida låtskrivande verkligen kan anses vara litteratur, så är det nog här i centrala Las Vegas, där casinon, barer och nattklubbar håller öppet dygnet runt. Men längs dessa kilometer av lyxhotell med glittrande fasader var det förvånansvärt många som ägnade torsdagsnatten åt att prata om just Dylan. Hans ansikte skiner över hela Las Vegas Boulevard, med en stor gratulationstext om Nobelpriset, vilket fick många förbipasserande att stanna upp och diskutera nyheten. Betsi Drayman och Katheryn Gelo. Foto: Orjan F. Ellingvag De flesta som DN pratade med hade tydliga åsikter om att han tilldelats priset. Nyheten fick ovanligt mycket uppmärksamhet i amerikanska medier, sannolikt inte bara för att Dylan är den första amerikan som fått priset sedan Toni Morrison 1993, utan också för att han är just berömd och folkkär. Även i USA följde omedelbart en debatt om huruvida en låtskrivare förtjänar det prestigefulla litteraturpriset. Den anrika litteraturtidskriften Paris Review skrev en ironisk text där man raljerade över att en musikartist fått priset: ”Nu har det blivit dags för Philip Roth och Don Delillo att plocka upp gitarren”. Men många andra såg det som självklart och efterlängtat. Foto: Fred Tanneau/AFP Själv sade Dylan ingenting. På fredagen, svensk tid, hade han ännu inte tillkännagivit att han fått priset i något offentligt sammanhang och man har inte heller skickat ut något pressmeddelande om nyheten. Hans vän, sångaren Bob Neuwirth, sade till Washington Post att \"Han är inte en 'skrytmåns'. Han kanske inte ens kommer att kännas vid det\". Bob Dylans brist på entusiasm för priser och utmärkelser var ett roande samtalsämne bland många i publiken på konserten i Las Vegas, där man även diskuterade huruvida Dylan kommer att åka till Sverige för att ta emot priset. Han besökte Frankrike när han tilldelades Hederslegionen 2013 och höll ett mycket kort tacktal. När Barack Obama gav honom en nationell hedersmedalj tre år tidigare kom han också till Vita Huset, men är, enligt Obama, den enda artist som inte bett om en bild tillsammans med presidenten. Publiken på konserten var även en spegling av Dylans breda popularitet. Åtminstone fyra generationer var på plats. Mammor tog med sig sina döttrar, äldre hippies i batiktröjor och långa hästsvansar trängdes med unga studenter från University of Nevada som gjorde sitt bästa för att se ut exakt som Dylan såg ut när han var 22. Bryan Aaron och Liliana efter konserten. Foto: Orjan F. Ellingvag Bryan Aaron, en ung kille som arbetar med ljudteknik här i Las Vegas, besöker konserten med sin flickvän, som köpt med sig en snygg Dylanaffisch. – Jag har lyssnat på Dylan så länge jag kan minnas, säger han världsvant. Dylan bjöd på en relativt publikfriande konsert, med gott om de mest folkkära sångerna, som ”Don't think twice, it's all right”, ”Tangled up in blue” och ”Blowin' in the wind”. Efteråt var publiken nöjd, även om vissa hade förväntat sig att han skulle ha uppmärksammat sin status som den första sångaren någonsin med ett Nobelpris i litteratur. – Den enda överraskningen i kväll var att han plockade upp gitarren i ”Simple twist of fate”. Det har han inte gjort på många år, sade Tom Mullooly efteråt. DN i Las Vegas Text: Martin Gelin Foto: Orjan F. Ellingvag Nobelpriset till Bob Dylan Björn Wiman: Bara tråkmånsar kan muttra i missnöje över att Bob Dylan får Nobelpriset Årets Nobelpris är också en utmärkelse till den amerikanska litteraturen – när landet som bäst behöver det. Hans sångpoesi slungas till hjärna och hjärta Naturligtvis är Bob Dylan värd priset. Litteraturprofessor Johan Svedjedal om en av vår tids viktigaste författare, en Rimbaud för jukeboxen. 10 av Bob Dylans största sånger DN:s musikkritiker Nils Hansson väljer höjdpunkter ur den långa karriären – med särskild hänsyn tagen till texterna. 5 smarta saker att säga om Bob Dylan Gläns i diskussionerna kring årets oväntade pristagare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26757, "headline": "Valet av Bob Dylan väcker ilska", "summary": "För första gången på 23 år får en amerikan Nobelpriset. Men det som skulle kunna ha blivit ett ”äntligen” får nu i stället kritik från flera håll. Vissa menar att utnämningen av Bob Dylan snarare är ett hån mot de amerikanska författare som är värda priset.", "article": "– Tiden var mogen. Bob Dylan är en stor poet i den stora engelskspråkiga traditionen från William Blake och framåt, sade Sara Danius om valet av Bob Dylan till att få årets Nobelpris i litteratur. Men alla håller inte med Svenska Akademiens ständiga sekreterare om att det var dags att göra Bob Dylan till pristagare. Det har pratats länge om honom som en kandidat och många är glada. Andra säger att de är chockade och nu får utnämningen också stark kritik. På Twitter haglar negativa, och lagom cyniska, kommentarer till att en låtskrivare får världens största litterära pris. ”Om Bob Dylan kan få Nobelpriset i litteratur tycker jag att Stephen King borde bli invald i ’Rock’n’roll hall of fame’”, skriver författaren Jason Pinter. Författaren Irvine Welsh skriver att valet är ett ”illa uttänkt nostalgiutnämnande hämtat från senila svamlande hippies härskna prostator”. Och kritiken mot att Dylan blir Nobelpristagare handlar ofta just om det faktum att det är 23 år sedan en amerikansk författare sist tilldelades Nobelpriset i litteratur – när Toni Morrison fick det 1993. Och att Svenska Akademien därför borde ha valt just en författare – snarare än en låtskrivare. ”Jag processar fortfarande att Bob Dylan vinner Nobelpriset i litteratur. Det finns så många välförtjänta romanförfattare”, twittrar New York Times Book Reviews redaktör Pamela Paul. Även i Sverige kritiseras Akademien för att den utnämnde amerikanen inte är författare. Litteraturkritikern Per Svensson säger i Sydsvenskan att beslutet är ”deprimerande” och en ”Trumpifiering”. För DN utvecklar han sin kritik: – Enkelt uttryckt så tycker jag att om man efter 23 år äntligen bestämmer sig för att ge priset till en amerikan, och alltså till en litteratur som ändå står för en ganska väsentlig del av litteraturen i världen – så är det en förolämpning att inte ge den till en författare. I synnerhet om man tittar på de kandidater som finns, som Philip Roth, Joyce Carol Oates, Don DeLillo. Vad menar du med en ”Trumpifiering”? – Jag menar att det är populism. Man flörtar med att det som är populärt också är det som är bäst. Samtidigt är det också ett slags elitism. Som att det bästa som USA kan prestera är deras sångtradition. ”De kan i alla fall sjunga”. Så det känns populistiskt och snobbigt på samma gång. Här menar man ju att Bob Dylan gör stor lyrik? – Jag är inte enig om det. Det är olika konstformer. Bob Dylan är absolut på tio-i-topp-listan över de bästa musikerna. Men precis som Tomas Tranströmer fungerar dåligt när han tonsätts fungerar de flesta bra låtskrivare dåligt när de berövas sin musik. Jag tycker att det är gymnasialt att säga att det faktum att Dylan använder surrealistiska formuleringar och litterära vändningar gör hans texter till litteratur. Det finns jättemånga band som kan alludera på Shakespeare i en sångtext. Expressens Karin Olsson tycker att Akademien har ”förfuskat sin fina tradition av att värna det skrivna ordet”. ”En hyllad självbiografi räcker inte till ett Nobelpris. Särskilt inte när stora amerikanska berättare som Don DeLillo, Joyce Carol Oates och Philip Roth trampar i spiltorna”, skriver hon. Författaren Carina Rydberg är även hon kritisk till utnämningen. ”Hursomhelst, Svenska Akademien har precis förolämpat alla stora författare, särskilt de amerikanska”, twittrar hon. Ola Holmgren, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola, som i år skrivit boken ”Stickspår – Åtta skäl varför Bob Dylan borde tilldelas Nobelpriset i litteratur” tycker att det är befängt att kalla utnämningen av Bob Dylan för ”Trumpifiering.” – Det säger väl mer om den som säger det än det säger om Dylan. Även om han är verksam inom populärmusiken är han samtidigt en klassisk poet. Det är inte många författare som har hans litterära bildning. Lyrik betyder från början ”sång till lyra” och i Dylans händer är lyran en gitarr. Så han svarar egentligen mot de klassiska kraven, säger han. Han tror att kritiken beror på att Bob Dylan är en nutida stjärna. – Han befinner sig i rampljuset, och det gör att folk tror att de vet vem han är. Det är ingen som tror sig veta vem Gunnar Ekelöf är om de inte läst honom. Jag tror att Akademien behöver Dylan mer än Dylan behöver Akademien. Hans stjärnglans avspeglas på dem, så det här är väl ett sätt för dem att bredda synfältet och uppdatera sig själva. Jag tycker att det är gymnasialt att säga att det faktum att Dylan använder surrealistiska formuleringar och litterära vändningar gör hans texter till litteratur. Per Svensson, litteraturkritiker på Sydsvenskan. Lyrik betyder från början ”sång till lyra” och i Dylans händer är lyran en gitarr. Så han svarar egentligen mot de klassiska kraven. Ola Holmgren, professor emeritus i litteraturvetenskap. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26760, "headline": "Malena Rydell: En riktig Dylanman liknar inga andra Dylanmän", "summary": "Han var inte den första popstjärnan, men frågan är om någon har format relationen idol-fan mer än Bob Dylan, skriver Malena Rydell om Nobelpristagaren.", "article": "Kanske är det jakten som gör att Dylanmännens kärlek aldrig sviktar. Det finns alltid en ny inspelning där Dylan gör om sina sånger till oigenkännlighet att hitta hos en annan Dylanolog på andra sidan jorden. Det finns så många Dylanbootlegs att de är som rymden, ingen vet var de tar slut och när samlingen kan bli komplett. Det är nu 51 år sedan Dylan slöt en pakt med fansen, när han satt på den berömda presskonferensen i San Francisco 1965 och sa, ungefär, att jag tänker bli en enigma, och ni är välkomna att hålla mig vid liv som gåtfull figur. Jag kommer att vara en slags Frank Sinatra för den moderna popkulturen. Det blir en dans där jag för och ni följer. Han var inte den första popstjärnan, men frågan är om någon har format relationen idol-fan mer än Bob Dylan. Långt innan makeovern blev popkulturvardag visade han att det bara är att radera ut sitt förflutna om man inte trivs med det, och uppfinna ett nytt. Och trots att tiden gick, och han fick sällskap på scenen av artister som var betydligt mer raffinerade i sin lek med identiteter så lyckades han behålla sin ställning som urmystiker. Björn Wiman: Bara tråkmånsar kan muttra över Bob Dylans Nobelpris Rockmannen har välts ner från piedestalen många gånger om nu, men Bob Dylan har nog inte brytt sig särskilt mycket om det. Ungefär när hans stora genombrott var på gång reste han runt USA och lät sig intervjuas på små lokalradiostationer. Han hade en uppsättning symboler och bilder som han använde sig av för att bygga sin myt, han sa att han var cirkusartist, lindansare, siouxindian, son till en egyptisk kung. ”I didn’t have a past”, upprepar han på äldre dar, i Martin Scorseses ”No direction home”. Till tonerna av countrysången ”Drifting too far from shore” förklarade han sig vara född av fel föräldrar, med fel namn, på fel plats. Ingen självhjälpsförfattare i världen kommer i närheten av hans inflytande. Bob Dylan är superindividualisten som blev inte en talesman, men en symbol, för flera generationer av individualister. Det som utmärker en Dylanman är, som Hanna Fahl kom fram till i ett reportage i DN för fem år sedan, att deras tolkning av honom är speciell. Den liknar ingen annans. Framför allt liknar en riktig Dylanman inte de andra Dylanmännen. Sedan mitten av 60-talet har han nästan aldrig pratat till sina fans, men det har bara gjort Dylanmännens kärlek ännu starkare. Ja, han har skrivit sina memoarer, men de liknande inte de vanliga berättelserna om mansblivande och royaltybråk i rockens namn, utan han fortsatte bara skriva på sin skröna om Bob Dylan, cirkusartisten, hittebarnet, som alltid kan byta skepnad. Och visst har han turnerat, hundratals dagar om året, men han har i stort sett inte sagt flaska från scenen. Det har aldrig gått att förutse: ska det här bli ett gig där han står med ryggen mot publiken större delen av konserten? I går skrattade han sitt varggrin på scen, i morgon vet man inte. Kanske gör han en reklamfilm för Victorias Secrets nya kollektion med spetsunderkläder. Så reagerade omvärlden på Bob Dylans Nobelpris Det surmulna draget tycks också bara få fansens kärlek att växa, oavsett om de tillhör frimärkssamlarfansen eller Dylanakademikerna, med sina ibland nästan hjärtskärande högtravande analyser av hans symbolspråk. Han är en figur som fansen kan projicera alla sina drömmar på, vill de spegla sig själva går det också bra, Bob Dylan fungerar som Narcissus damm. Han gav sina fans bekräftelse på 1900-talets mest omtyckta dröm: du måste inte vara dina föräldrars barn, du måste inte stanna där du föddes, man behöver inte binda sig, du kan bli en annan, du kan bli den du säger att du är. Det finns inget som är äkta, det finns ingen gräns mellan biografi och fiktion. Många av hans efterföljare har missat att det är den hållningen som gjort Bob Dylan stor, och istället försökt bygga potenta, autenticitetsvurmande trubaduregon helt utan humor och finess. Fem smarta saker att säga om Bob Dylan Dylanmännens kärlek kommer att växa sig starkare ju fler som provoceras av att han tilldelas Nobelpriset. Den här gången kommer de att stå enade. De kommer försvara Bob Dylans verk mot uppfattningen att hans låtskatt skulle vara mindre betydande än de romaner som de stora amerikanska berättarna i hans generation har skrivit, De Lillo, Roth, Oates, de som aldrig får Nobelpriset. Många kommer att kunna tala länge om hur Bob Dylans låtskatt förenas med den stora Amerikanska Romanen genom osmos. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26761, "headline": "Nobelpriset blev en kick för Dylanpjäs på Stadsteatern", "summary": "Föreställningen ”Dylansällskapet” spelas just nu på Stadsteatern i Stockholm. Pjäsen är en hyllning till Bob Dylan och hans fans. Och under eftermiddagen har biljetterna gått åt. – Vi ser att det är ett ökat tryck på föreställningen, säger Anna Takanen, teater- och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern.", "article": "För andra gången på fem år har Stadsteatern i Stockholm en uppsättning med anknytning till det aktuella årets Nobelpristagare. 2011 sattes ”Den halvfärdiga himlen” baserad på texter av Tomas Tranströmer upp. Och just nu spelas ”Dylansällskapet” i regi av Dennis Sandin. Pjäsen kretsar kring fyra mäns kärlek till Bob Dylan och ska ses som en hyllning både till artisten och till hans fans. Skådespelaren Lennart Jähkel spelar en av huvudrollerna. — Det är fantastiskt roligt, jag har ju gått och skojat om detta med de andra i ensemblen. Typ ”Såg ni inte att Horace Engdahl och Katarina Frostenson satt i publiken i kväll?” Det här innebär ju något för oss också. De som har kommit hit har visserligen varit entusiastiska, men det har varit halvfullt i salongerna. Men nu lär det braka till. Själv är jag inte någon större Dylannörd, men han skriver fantastiska texter och jag antar att det är de som lockar så många, säger han. Och beskedet att Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur har ökat intresset för föreställningen, berättar Anna Takanen, teater- och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern. — Det är klart att den får energi genom det här priset. Bob Dylans ande är ju en stor del av föreställningen. Och hans textrader finns med som tröst och inspiration och svar på hur man ska hantera livet när det blir lite svängigt och gungigt. Blir det fler föreställningar nu? — Det får vi ju se över. Vi ser ju redan i dag att vi får ett tryck på föreställningen. Den hamnar helt rätt i sin tid. För fem år sedan spelade ni Tranströmer när han fick priset. Har ni en särskild fingertoppskänsla? — Ha, ha. Det vet jag inte. Men vi kanske har en fingertoppskänsla för författarskapet. Vi uppskattar och inspireras av det som vi tänker är de stora författarskapen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26765, "headline": "Ronald McDonald stoppas efter clownskräck", "summary": "De senaste veckorna har USA drabbats av clownskräck. Nu drar McDonald’s tillbaka sin maskot clownen Ronald McDonald på grund av skräcken.", "article": "Under de senaste veckorna har ett antal obehagliga clownobservationer rapporterats i USA, där många nu har drabbats av clownskräck. Till och med Vita huset har uttalat sig om clownerna som härjar i landet. – Jag vet inte om presidenten har blivit informerad om just den här situationen, men det här är uppenbarligen en situation som polisen tar på stort allvar, sade presstalespersonen Josh Earnest vid en presskonferens. Clowner ska även ha synts i Storbritannien, Australien och Kanada. Och nu senast i Sverige, där en kvinna i Mjölby rapporterade att hon hotats till livet av beväpnade clowner. Nu offentliggör McDonald's i USA att man drar tillbaka sin evige maskot sedan 1963, clownen Ronald McDonald, från evenemang en tid framöver. ”Vi tänker igenom Ronald McDonald's deltagande vid samhällsevenemang på grund av det nuvarande klimatet runt clownsiktningar i samhället”, säger McDonald's i en kommentar till AP. Men i Sverige planerar man inte att stoppa Ronald McDonald: – I dagsläget har vi inga planer på att pausa Ronald McDonald men vi kommer att vara lyhörda för vad våra gäster säger och också för vad som händer i samhället, säger presschef Alexandra Svenonius, till TT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26772, "headline": "Balettakademien vill bli högskola", "summary": "Den 14 oktober kommer Balettakademien att ansöka om högskolestatus. Skolans rektor Jan Åström kallar ansökan för ”ett naturligt steg för yrkesdansarutbildningen i Sverige”.", "article": "Det är den treåriga yrkesdansarutbildningen på Balettakademien som skolan vill ska få statusen högskoleutbildning. Den 14 oktober skickar de in ansökan, som de hoppas kommer leda till att dansyrket både professionaliseras och breddas – en högskoleutbildning är avgiftsfri, till skillnad från dagens yrkesdansarutbildning på Balettakademien som kostar 26 000 kronor per termin. — Vi ser det som ett viktigt och naturligt steg för yrkesdansarutbildningen i Sverige, säger Balettakademiens rektor och konstnärliga ledare Jan Åström i en kommentar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26781, "headline": "Jake Gyllenhaal i ny Netflix-film om helikopterrånet", "summary": "Jake Gyllenhaal spelar huvudrollen i en ny film om det uppmärksammade helikopterrånet i Västberga 2009. Filmen, som produceras av Netflix, bygger på en kommande bok om rånet av Jonas Bonnier.", "article": "Niclas Salomonsson på Salomonsson Agency har sålt in filmen om det spektakulära rånet av G4S värdedepå i Västberga, där rånarna 2009 använde en helikopter för att hämta sitt byte på 39 miljoner kronor. Filmen bygger på romanen ”Helikopterrånet” av Jonas Bonnier, som kommer ut på Albert Bonniers förlag nästa sommar, och Jake Gyllenhaal (”Brokeback Mountain”, ”Donnie Darko”) har sagt ja till att medverka. Ännu är det så tidigt i processen att det inte går att säga när filmen har premiär. — Nästa steg blir att hitta rätt manusförfattare, säger Niclas Salomonsson till DN. — Jag är jätteglad över att Jake Gyllenhaal och Riva Markers filmbolag Nine Stories Productions, ihop med Netflix, producerar filmen. Netflix är en av de mest intressanta aktörerna på marknaden. Det känns helt klockrent, och de är superentusiastiska. Hur fick ni med Jake Gyllenhaal i projektet? — Jag är bekant med honom, och vi har gjort affärer förut. Han är en väldigt intelligent snubbe och en skicklig, otroligt passionerad producent. Tanken är att han, förutom att producera, ska spela en av huvudrollerna. Var kommer filmens fokus att ligga? — Boken som filmen är baserad på är skönlitteratur med utgångspunkt i en sann historia. Det här är första gången man får se helikopterrånet ur brottslingarnas perspektiv – tidigare har det alltid varit ur mediernas. Hur kommer det sig att ni inte börjar i Sverige, utan tar filmen till Hollywood direkt? — För det första är det en internationellt känd kupp. Strukturen på boken är dessutom så bra att den ligger på internationell nivå. Det finns en mening i att göra den på engelska direkt. Foto i text: Salomonsson Agency ", "article_category": "culture"}
{"id": 26786, "headline": "Ett maratongig med mersmak", "summary": "Efter sin kommersiella topp har The Cures konserter bara blivit längre. Det är ett estetiskt problem för ett så glåmigt band, men tre timmar i Globen är en musikalisk fröjd.", "article": "The Cure Scen: Globen, Stockholm Yngwie Malmsteen uttryckte en gång sin totala oförståelse inför talesättet ”less is more”: ”Hur kan mindre vara mer? Det är omöjligt. More is more.” Robert Smith i The Cure skulle nog instämma. I alla fall när han bestämmer vad som ska spelas under en konsert. Bandet framför trettiofem låtar i Globen och står på scen i över tre timmar. När The Cure gav en ännu längre konsert i Royal Albert Hall för ett par år sedan skrev The Guardian att de borde ha skurit ner speltiden till nittio minuter. Bandet avfärdade kritiken: ”När vi ser en artist som vi är fans till, så vill vi inte att konserten ska ta slut. Det är vad som menas med att vara ett fan, eller hur?” The Cures konserter har inte alltid varit så här långa. I slutet av 80-talet nöjde de sig ofta med tjugofem låtar. Men efter det svalt mottagna albumet ”Wild mood swings” 1996, som markerade slutet på deras kommersiella storhetstid, började låtlistorna att svälla. Kanske var det ett sätt för Robert Smith att återfå självförtroendet. Kanske var det bara spelglädje. 2013 firade gothikonen sin femtiofjärde födelsedag med en femtio låtar lång konsert i Mexico City. Den varade i fyra timmar och sex minuter – exakt lika länge som Bruce Springsteens rekordspelning i Helsingfors 2012 (om man lägger till den akustiska förspelningen stod Bossen dock på scen i fyra timmar och trettio minuter). Maratongig passar en svettig arbetarklasshjälte som Springsteen. The Cure ska däremot vara bleka och anemiska. De ska inte orka spela i tre timmar, precis som deras fans inte orkade vara med på gympan. Estetiskt är spellängden med andra ord ett problem. Musikaliskt är den en fröjd. Vetskapen om att konserten kommer att hålla på länge gör visserligen att stämningen till en början blir lite loj. Fyrtioplusfansen tar det lugnt för att orka med trettiopluslåtlistan. Jättehitsen ”In between days” och ”Just like heaven” glider förbi tidigt utan att någon verkligen ger sig hän. Efter ”Boys don’t cry” säger Robert Smith: ”Jag vet vad ni tänker: ’Vad ska de spela nu? Härifrån kan det bara gå utför.’” Men det är inte hitkavalkaden som imponerar utan bandets genuina intresse för sin egen historia. De ger oss sällan spelade pärlor som ”Burn” (som skrevs till filmen ”The crow” 1994) och ”The perfect girl” (som knappt framförts live sedan 1987). The Cure har repeterat in nittiosju (!) låtar för att kunna variera sig så mycket som möjligt. Tänk om arenaelefanter som U2, Depeche Mode och Kent orkade göra detsamma i stället för att spela så gott som samma låtar kväll efter kväll. De låter dessutom toppen i Globen – ömsom darrande sorgsna, ömsom nipprigt lyckliga. Den senare känslan dominerar. Robert Smith ger ofta ifrån sig det där myskuttrande tjutet som får honom att påminna om en belåten katt. Hans trassliga frisyr har blivit grå som Svinto men rösten som kommer ut mellan de slarvigt rödmålade läpparna kittlar lika mycket som förr. ”It can never be the same”, står det på hans gitarr. Så heter den enda nya, outgivna, låten som spelas. The Cure kan uppenbarligen skapa en lika stark gothmagi som förr. Den släpiga migränbluesen får mig att längta efter att de ska ge ut sitt första album på åtta år. När bandet tackat för sig med en struttigt dansant ”Why can’t I be you?” inser jag att de inte spelat en enda låt från sitt miserabla mästerverk ”Pornography”. The Cure har, milt sagt, gett publiken mycket rock för pengarna men jag vill ändå ha mer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26816, "headline": "Hanna Fahl: I ”Westworld” släpper människorna alla hämningar och går loss", "summary": "Premiären av tv-serien ”Westworld” är fantastisk. Men om seriens nöjespark fanns på riktigt skulle den vara mycket tråkigare. Människor är nämligen snällare än man kan tro.", "article": "Flugan i den sista bildrutan i första avsnittet. Utan att avslöja något för den som ännu inte sett ”Westworld”-premiären (HBO Nordic): flugan är en perfekt kulmen på det långsamma men tätt konstruerade första avsnittet av höstens stora science fiction-serie. En subtilt planterad liten silkestråd som man i efterhand inser har löpt genom avsnittet, och som med en snabb smäll får sin mening. Det är en av de bästa seriestarter jag sett. ”Westworld”, skapad av Jonathan Nolan och Lisa Joy med Michael Chrictons film från 1973 som förlaga, utspelar sig i en obestämd framtid där höjden av nöje är en sorts helomslutande vilda västern-temapark. Besökarna körs in med tåg varje morgon, och tillbringar dagen i en fullskalig västernbygd befolkad av noggrant programmerade robotar som beroende på besökarnas val spelar upp tusentals komplext sammanvävda scenarier. Varje kväll raderas robotarnas minne och allt börjar om. En ny programjustering gör att vissa av robotarna börjar bete sig oförutsägbart; samtidigt antyds att det finns ett större syfte med parken än bara underhållning. Besökarna i parken släpper alla hämningar. Våldtar, dödar, njuter av det. Ett medelålders par poserar nöjt för kameran med mördade androider, en psykopatiskt lagd man rider ensam med en robots skalp efter att ha torterat den. Det är en fantastisk och tacksam premiss att göra scifi-serieav, ett utforskande av en mörkt nihilistisk människosyn, och jag längtar efter att få följa seriens tio avsnitt under hösten. Intressant nog är detta dock, hur desillusionerad man än må vara när det gäller mänsklighetens moral, inte vad som skulle inträffa om ”Westworld” fanns på riktigt. Nöjesparken är i princip ett ovanligt verklighetstroget öppenvärldsspel eller sandlådespel, där spelaren fritt rör sig och utforskar världen. Tänk ”Grand theft auto”. I spelvärldar ställs människor ofta inför hypotetiska moraliska val som inte har några konsekvenser för verkliga personer. Själv är jag totalt oförmögen att välja ondska i spel, utan är snarare obotligt naivt vänlig (häromdagen var jag nedstämd i säkert en kvart efter att ha nödgats ta till våld mot en trettio pixlar hög pirat i mobilspelet ”Tinker island”). Och tvärtemot vad man kanske skulle kunna tro – att spelare passar på att leva ut ondska och testa gränser i spelets trygghet – så är jag inte ensam. De allra flesta väljer faktiskt godhet. I en studie som spelkritikern och -designern Amanda Lange gjort intervjuas över 1 000 spelare om hur de agerar i moraliska speldilemman. Av dem som spelar igenom ett spel en gång, är det bara 5 procent som konsekvent väljer ondska. 59 procent väljer godhet, och resten väljer olika utifrån situation. En majoritet agerar i spelet som de skulle göra i verkligheten. Och gör de inte det, kan de må dåligt: 69 procent av de tillfrågade spelarna uppgav att de känt skuld över en handling de utfört i ett spel. Faktum är att vi är så goda att det gör spelmakare förbannade. Som speldesignern Peter Molyneux uttryckt det: ”Ni är bara trevliga. Illamåendeframkallande, insmickrande trevliga mot varandra. Och det får mig att må dåligt, för i ett spel som ’Fable’ ägnade vi timmar, månader, år åt att konstruera den onda delen, och bara tio procent spelade den. Kom igen. Jag trodde ni var gamers.” Ett verkligt ”Westworld” skulle alltså förmodligen vara mycket trevligare. Vi skulle ta hand om robotarna i stället för att förstöra. Kanske passa på att lära oss rida. Ta ett glas på saloonen. Säga ja när någon bad om hjälp att utföra ett uppdrag. Är inte det en upplyftande tanke? Men inte så bra tv. I spelvärlden ställs människor ofta inför hypotetiska moraliska val. Och de flesta väljer att agera gott. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26821, "headline": "”Jag har alltid velat spela på festivalen”", "summary": "I dag fredag börjar Stockholms jazzfestival. På 35 scener runt om i Stockholm hålls under tio dagar över 160 konserter. En av de första som spelar är Magnus Tingsek, som efter sex år nu släpper ett nytt album.", "article": "Sedan Stockholms jazzfestival flyttade inomhus 2012 har evenemanget växt i snabb takt. Från 9.000 besökare första året besöktes förra årets festival av 26.000 personer. Och nu är det dags igen, vid årets upplaga av Stockholms jazzfestival görs 160 spelningar under tio dagar på 35 scener runt om i Stockholm. Nytt för i år är att man även intar Debaser Medis och Vasateatern. En av de artister som spelar redan jazzfestivalens första kväll är den svenske soulartisten Magnus Tingsek. Han spelar på ett utsålt Vasateatern inför att hans nya album ”Amygdala”, som fansen väntat på i snart sex år, släpps i nästa vecka. Sina första fyra skivor släppte Magnus Tingsek med bara ett års mellanrum. Att det tagit så mycket längre tid att bli klar med det femte är nytt för både honom och hans fans. – Då bodde jag i min studio och levde, andades och åt min musik. Nu har jag vänt på mitt liv. Andra saker har blivit viktigare. Jag har träffat en tjej, fått barn, varit med om dödsfall i familjen. Det handlar väl om att bli äldre antar jag, säger Magnus Tingsek på telefon från en bänk i solen vid Radiohuset. Under de sex år som gått har Magnus Tingsek dock inte varit sysslolös musikaliskt. Han har bland annat skrivit och producerat skivan ”Radius” åt den amerikanske soulartisten Allen Stone som han också turnerat med i USA och Europa. Han bestämde sig tidigt i arbetet med ”Amygdala” för att inte stressa fram något, utan låta processen ta sin tid. – Jag ville göra något som speglar mig själv till hundra procent, och ett album som är det som jag alltid velat göra. Så jag har samlat på mig erfarenheter och upplevelser under tiden – för att ha något att skriva om som faktiskt betyder någonting på riktigt. Så blev ”Amygdala” det album du alltid velat göra? – Verkligen. För mig är det mitt personliga mästerverk. Det är en skiva som jag är så fruktansvärt stolt över, där alla fjorton låtar har en betydelse, inte nödvändigtvis för att de handlar om något viktigt i mitt liv, utan för att jag brinner för varje sekund av skivan musikaliskt. Och nu är det alltså dags för kritiker och publik att få höra det han jobbat med i sex år. Men Magnus Tingsek låter lugn. – Det känns inte alls nervöst, bara lite pirrigt för att det är spännande. Det spelar inte någon roll vad andra tycker när jag vet vad skivan betyder för mig. Jag är skitstolt. Fredagskvällens spelning på Vasateatern i Stockholm blir den första för Magnus Tingsek under jazzfestivalsflagg, men han har länge drömt om att få vara en del av festivalen. – Jag har alltid känt att jag vill spela på jazzfestivalen, och nu har jag väl lyckats tjata till mig en plats, säger han och skrattar. Under de senaste sex åren säger Magnus Tingsek att han säkert skrivit minst fyra fullängdsalbum – som nu kokats ner till 14 låtar långa ”Amygdala”, som publiken på Vasateatern i kväll kommer få ett smakprov på. – Det var lite så jag ville ha det. Att den här skivan skulle vara the best of the best. Kvällens spelning kickar i gång höstens turné, som sedan kommer att gå vidare i Sverige. – Det känns kul att börja på Vasateatern. Även om det finns kapacitet för mycket folk så är det intimt. Det känns som att spela i en gryta, så det är en drömlokal. Peppen är verkligen stor. Jazzfestivalen. 160 konserter kommer hållas mellan den 7 och 16 oktober. Abduallah Ibrahim, Roscoe Mitchell, Dee Dee Brigewater och Avishai Cohen är några av de som spelar under festivalen. Även svenska artister som Bobo Stenson, Naoko Sakata och Malena Ernman tillsammans med jazzflöjtisten Magnus Lindgren uppträder. Festivalen öppnas av Fatoumata Diawara från Maliklockan 18.00 på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen. Där spelar hon tillsammans med Stockholm Art Orchestra. Tingsek spelar klockan 19.30 på Vasateatern. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26823, "headline": "”Birth of a nation”-regissör kritiserar medias våldtäktsbevakning", "summary": "Nate Parkers långfilmsdebut med ”Birth of a nation” har överskuggats av en våldtäktsanklagelse från 1999. Nu kritiserar regissören mediernas bevakning av anklagelserna.", "article": "Långfilmen ”Birth of a nation”, om Nat Turner som ledde ett slavuppror i Virginia 1831, spås kunna vinna en Oscar nästa år. Men i uppladdningen inför filmens biopremiär har mycket av diskussionen om filmen överskuggats av filmskaparen och huvudrollsinnehavaren Nate Parkers förflutna. 1999 anklagades han och en nära vän för våldtäkt mot en kvinna under tiden de studerade vid Pennuniversitetet. Sedan tidningen Deadline i en intervju med Nate Parker rapporterade om anklagelserna har han fått stark kritik för hur han hanterat situationen. Rapporteringen har gjort att det uppmanats till bojkott av filmen, och vissa visningar har ställts in på grund av den starka negativa publiciteten kring filmskaparen. Kritiken har blivit särskilt stark i ljuset av att en nyckelscen i filmen kretsar just kring ett våldtäktsscenario. Men nu kritiserar Nate Parker i en intervju med pratshowvärden Steve Harvey mediernas bevakning av våldtäktsanklagelserna mot honom. Han kallar bevakningen ”partisk” och ”en tragedi på många nivåer”. – Vad försöker de här journalisterna göra? Bryr de sig ens om någon av de inblandade? undrar Nate Parker i intervjun. Även om Nate Parker kritiserar den negativa bevakningen inför filmpremiären menar han samtidigt i intervjun att uppmärksamheten kring fallet har lett till en viktig diskussion om den våldtäktsepidemi som drabbat USA. – Om min film, eller det här ögonblicket, är det som gör att våra ögon och strålkastarljuset riktas mot det här, må så vara. Och med \"det här\" menar jag det sexuella våld som utförs mot kvinnor av män i det här landet. Det jag lärt mig genom att gå igenom detta är att det finns så många överlevare som vi aldrig skulle ha vetat om annars, säger han. Nate Parker har tidigare inte velat uttrycka skuld över det som skedde 1999, men i intervjun med Steve Harvey säger han att han ångrar den kvällen. – Även utanför den här tragiska situationen har jag så mycket empati. Om jag tittar på mig själv då, så var de idéer jag hade om hur man är en man inte samma idéer som jag har i dag. ”Birth of a nation” har biopremiär i oktober. Filmen blev historisk då Fox Searchlight efter premiären på Sundance filmfestival betalade rekordmycket för rättigheterna till filmen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26827, "headline": "Springsteen får vänta på Storytel", "summary": "Flera förlag planerar att införa karens på nya titlar hos ljudbokstjänster som Storytel, skriver tidningen Svensk Bokhandel. Bruce Springsteens självbiografi blir den första bok som inte släpps direkt.", "article": "De stora framgångarna för ljudbokstjänster på abonnemangsbasis som Storytel, Bookbeat och Nextory skapar problem för förlagen. Möjligheten att sälja digitala ljudböcker styckvis minskar. En karens på nya titlar kan stävja utvecklingen, menar man på förlaget Natur & Kultur som nu väljer att hålla på Bruce Springsteens självbiografi ”Born to run”. Den kommer inte att gå direkt till Storytel eller någon av de andra abonnemangstjänsterna. – Springsteen släpper vi inte på streamingtjänsterna. Det är en premiumtitel som vi först vill sälja styckvis. Streaming blir nästa läge, säger Richard Herold, förlagschef på Natur & Kultur till branschtidningen Svensk Bokhandel. Hur lång karenstiden ska vara har förlaget inte bestämt, det kan handla om mellan en och sex månader, säger Richard Herold till SvB. Alla nya titlar kommer inte att beläggas med karens, det kommer i stället att avgöras från fall till fall. Enligt tidningen Svensk Bokhandel har flera andra förlag liknande planer. – En enda försäljning av en digital ljudbok via en nätbokhandlare kan ge mer än tre gånger pengarna, jämfört med en lyssning på Storytel, säger en förläggare till tidningen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26847, "headline": "Främling, om Bert Karlsson på Riksteatern i Skövde", "summary": "Riksteatern turnerar i höst musikföreställningen ”Främling”, som handlar om Bert Karlsson. Han framställs som en aningslös populist och drar olustiga fräckisar.", "article": "Vem är egentligen världens bästa Karlsson? I höst har västgöten Bert fått konkurrens av Leif-Ivan i TV3-programmet ”Karlssons”. Inte nog med att de bullriga och lagom tjocka herrarna delar efternamn, båda har dessutom gjort snabba pengar på asylboenden. Visserligen blev Bert känd långt innan reality-tv exploderade, men kanske krattade han den mediala manegen för genren med sin rubrikmakande frispråkighet. Numera är Bert Karlsson proffs på att spela rollen som folklig antihjälte och föraktad krämare på samma gång. Och hans framgångsrika självmedvetenhet gör att satir som Gertrud Larssons musikaliska föreställning ”Främling”, som i höst turnerar över landet under Riksteaterns flagg, tenderar att rinna av honom – eller kantra över i dialektal lyteskomik. Visst förväntas Anna-Lena Efvermans löständer och fluorescerande träningsjacka räcka för att locka till garv, när hon äntrar scenen i rollen som den egenkäre entreprenören från Skara. Scenografin andas varken Fame factory eller Melodifestivalen utan är snarare utstuderat lågbudget – möblemanget är begränsat till diverse trälådor och från taket hänger kulörta lyktor i form av färgglada plastpåsar. Titeln till trots handlar inte pjäsen om att lära känna Bert Karlsson på riktigt, bortom den mediala personan, eller ens om att försöka ta reda på vad som egentligen driver honom – bortsett från en aversion mot sossigt förmynderi och Bengt Westerbergs väluppfostrade Stockholmsliberalism. Snarare närmar sig ”Främling” Bert Karlsson som fenomen, om den fixa idén att ge folk vad de vill ha. Det Efvermans rollfigur saknar i termer av psykologiskt djup tar hon igen med inspirerat yviga gester och miner. Övriga ensemblen sköter musiken, mestadels hittar från Mariann records, och porträtterar personer i skivbolagsbossens närhet: Carola, Ultima Thule, Ian Wachtmeister med flera. Föreställningens första halva är väl rapsodisk och vi får följa Bert Karlssons framfart från ”Främling” via Skara sommarland och affärerna med dåvarande Invandrarverket fram till bildandet av Ny demokrati. Tempot haltar och det hela påminner tyvärr om en musikalisk Linked in-profil. Men efter paus händer något spännande med ”Främling” tack vare en välkommet absurdistisk vändning. Kung Carl Gustaf dyker upp och klappar några danska svin. En hatfylld kaja från tidningen Nya Tider varnar för systemkollapsen. Vi återvänder till inledningens hätska informationsmöte om ett asylboende, som förvandlar huvudpersonen till en flyktingvän när han protesterar mot hatet från bänkraderna. Även om han bara gör det för pengarna. Han drar olustiga fräckisar men i slutändan avdramatiseras Bert Karlsson som en aningslös populist som gillar semlor. Allt är ungefär som vanligt med andra ord. Undra på att alla gillar att skoja med Karlsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26850, "headline": "Ernst Billgren vs Wilhelm von Kröckert på Borås konstmuseum", "summary": "På Borås konstmuseum möter Ernst Billgren sitt nya alter ego Wilhelm von Kröckert. Det är en storslagen och fängslande utställning, tycker Dan Jönsson.", "article": "För ett par år sedan överraskade Ernst Billgren konstpubliken med att under det nya namnet Wilhelm von Kröckert (egentligen hans gamla, om jag förstår rätt) ställa ut ett antal stora målningar som inte riktigt liknade någonting han gjort förut. Det rörde sig om ett måleri där det personliga uttrycket tycktes stå tillbaka för ett stileklektiskt experiment som ledde tankarna åt många skilda håll – till renässansens allegorier, surrealismens drömvärldar, Jan Lööfs barnboksfantasier och postmoderna filmdystopier. Men också, givetvis, till Billgren själv. Frågan huruvida Billgren och von Kröckert ska ses som skilda konstnärskap är inte direkt ointressant, men trots allt rätt akademisk. För den som följt Ernst Billgrens verksamhet några decennier var namnbytet på en gång oväntat och väldigt logiskt. Billgrens konst har alltid hämtat energi ur sin förmåga att närmast metodiskt släppa kontrollen – så fort han målat in sig i ett hörn har han sett till att ändra riktning: gått upp i format, skrivit en bok, regisserat film. Denna konsekventa rastlöshet är för mig hans stora kvalitet som konstnär, eftersom den oavbrutet tillför även tidigare verk nytt syre, nya dimensioner. Det gäller i hög grad även Wilhelm von Kröckert. I den storslagna utställning som under hösten visas på Borås konstmuseum blir det nya alter egot ännu ett i raden av förvandlingsnummer som genom åren tagit Billgren vidare, från det tidiga åttiotalets snabba, skissartade punkmåleri, via djurmosaikerna och galna filmprojekt som ”Kontakt”. I Borås finns det mesta, utställningen breder ut sig över två plan och innehåller allt från spröda små elevarbeten till praktfulla konstmöbler och mosaikpjäser. Att se allt samlat så här kan onekligen ge intryck av att flera konstnärer varit i arbete, von Kröckert är i så fall bara en av dem. Foto: Per-Erik Adamsson Med detta sagt ska originaliteten i dessa nya arbeten heller inte förringas. Wilhelm von Kröckerts måleri skiljer sig från Billgrens främst i teknik och stämning. Enskilda motiv och bildelement går att känna igen från tidigare, det nya är precisionen i utförandet, myllret av detaljer, de ofta svindlande perspektiven – och inte minst de rika referenserna till konsthistoria och populärkultur. Ta en bild som ”Vid stadens utkanter”, där vyn över sagostaden vid vattnet rymmer associationer till såväl Bruegel och Friedrich som till gurlesk och fantasy. Eller de religiösa, apokalyptiska övertonerna i ”Nära framtid”, eller ”Bygget och gruvan” med sitt italienska renässansberg i bakgrunden till det väldiga palats som tornar upp sig över den lilla barnboksgruvan. Till och med när von Kröckert blir lite Billgrenskt putslustig och låter sina sorgfälligt tecknade byggnader forma ordet IDIOT (i ”Bygger idiot”) är det omgivande surrealistiska månlandskapet laddat med dramatiskt patos. Det är fängslande och udda. Samtidigt finns det nog skäl att fråga sig hur detta måleri skulle klara sig på egen hand, utan hjälp och stöd från Billgrens mångfasetterade konstnärskap. Inte så vidare, tror jag. Ryckt ur sin kontext hade von Kröckert framstått som förvisso skicklig, men aningen manierad och lite kufisk. En jämförelse med andra konstnärer ur samtidens nysurrealistiska strömningar, som Viktor Rosdahl, utfaller – än så länge – till von Kröckerts nackdel. Sedda i sitt eget sammanhang däremot, i förbindelse med Ernst Billgrens envetet spretiga och oförutsägbara praktik, blir dessa bilder ett på en gång självklart och förbryllande sidospår. En injektion av ny energi i ett konstnärskap som för all del inte lider någon brist på just det, men som ständigt söker nya utmaningar, nytt motstånd, nya sätt att börja om på nytt, från början. Gärna då genom att aktivt göra själva konstnärsrollen tvetydig och osäker – som i den serie interiörbilder som ”regisserades” av Tomas Alfredson till filmen ”Fyra nyanser av brunt”. Eller som i de tre målningar från förra året där Billgren utgått från andra människors barndomsminnen. Jag tycker mycket om just de bilderna – de uttrycker en ogarderad ödmjukhet inför det oåtkomliga, nästan som om de målats med förbundna ögon. Wilhelm von Kröckerts verk är något liknande, ett försök att tränga under huden på sitt alter ego, i bokstavlig mening. Ens andra jag: den människa man kunde ha blivit, men aldrig blev. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26852, "headline": "Elena Ferrantes förläggare kallar avslöjandet ”vidrigt”", "summary": "Under söndagen rapporterades om att den bästsäljande författaren Elena Ferrantes riktiga identitet kan vara röjd. Men nu får avslöjandet kritik. Ferrantes förläggare kallar journalistiken ”vidrig”.", "article": "Många har spekulerat i vem som döljer sig bakom den bästsäljande pseudonymen Elena Ferrante. Och under söndagen kunde den italienske journalisten Claudio Gatti efter månader av efterforskningar avslöja att personen bakom namnet är översättaren Anita Raja. Ett namn som tidigare figurerat i spekulationer om vem Ferrante är – men alltid utan bevis. Men nu får avslöjandet stark kritik både från läsare och från Ferrantes förläggare. Kritikerna kallar Claudio Gattis scoop för ett intrång, och menar att det kan finnas goda skäl till varför författaren valt att skriva under pseudonym. Vissa oroar sig också för att avslöjandet kan stoppa Ferrante från fortsatt skrivande, skriver The Guardian. Ferrantes förläggare Sandro Ferri är en av få personer som känner till författarens riktiga identitet. Han menar att han är ”bestört” över att man velat avslöja någon som så länge valt att hålla sig utanför rampljuset. – Vi tycker den här typen av journalistik är vidrig. Att leta i plånboken hos en författare som helt enkelt valt att inte vara offentlig, säger han till The Guardian. Claudio Gatti försvarar nu sitt avslöjande med att Elena Ferrante är så pass välkänd att läsarna har rätt att få veta vem hon är. Han menar också att det faktum att förlaget valt att släppa författarens biografi gör att hon avsagt sig möjligheten till fortsatt anonymitet. ”Genom att annonsera att hon skulle ljuga i sin egen biografi har Ferrante på ett sätt avstått sin rätt att försvinna bakom sina böcker och låta dem leva och växa medan deras författare är okänd”, skriver han i ett mejl till The Guardian. Han fortsätter: ”Hon och hennes förläggare verkar inte bara ha eggat intresset för hennes riktiga identitet, de har också utmanat kritiker och journalister att gå bakom lögnerna. Hon har sagt att hon finner dem hälsosamma. Det gör inte jag. I stället är det mitt jobb att avslöja dem.” Elena Ferrante förklarade tidigare i år anledningarna till sin anonymitet, i ett mejl till The Guardian. Förutom att skydda det napolitanska samhälle från vilket hon inspirerats menade hon då att anonymiteten var för hennes egen skull: ”Viljan att avlägsna sig själv från alla former av socialt tryck och förpliktelser. Att inte känna sig fastlåst i det som skulle kunna bli ens offentliga image. Att med total frihet exklusivt kunna koncentrera sig på skrivandet och dess strategier.” Anita Raja själv har ännu inte kommenterat uppgifterna om att det skulle vara hon som är författaren bakom pseudonymen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26855, "headline": "Per Andersson och Linus Wahlgren missionerar i succémusikalen ”The book of mormon”", "summary": "Musikalen ”The book of mormon” har sålt bättre än någon annan föreställning på Broadway sedan premiären 2011. Den 26 januari har den premiär på Chinateatern i Stockholm. Linus Wahlgren och Per Andersson gör huvudrollerna.", "article": "De känner inte varandra, Linus Wahlgren och Per Andersson. Men snart ska de tillsammans lyfta succémusikalen ”The book of mormon” i den svenska versionen på Chinateatern i Stockholm. – Nu har vi träffats några gånger och han verkar väldigt trevlig. Och så är han är ju otroligt snygg. Jag brukar inte reagera så men första gången jag träffade honom tänkte jag ”fan vad snygg han är”, säger Per Andersson. Det är duon bakom tv-serien ”South Park” som har skrivit musikalen, Trey Parker och Matt Stone. De är själva uppvuxna i den mormontäta staten Colorado och i föreställningen får publiken följa två unga missionärer, den ena en välartad yngling (Linus Wahlgren) och den andra en science fiction-nörd som egentligen bara är mormon för att få kompisar (Per Andersson). – Min karaktär utvecklas under resans gång. Han får en kompis och han hamnar i situationer där han måste lösa problem. Och det gör han på sitt sätt. Han har ju inte riktigt läst den här mormonboken så han höftar lite. Det gör jag själv också ofta, säger Per Andersson. Trots att han hade höga förväntningar när han såg musikalen första gången blev Per Andersson knockad. Och Linus Wahlgren säger: – Det är den absolut roligaste musikal jag har sett. Jag såg den tidigt på Broadway och kände bara ”det här måste jag få vara med i”. Egentligen skulle Linus Wahlgren ta en paus från musikalerna. Just nu gör han huvudrollen i ”Bullets over Broadway” på Göta Lejon men trots att den kommer fortsätta gå var tanken hela tiden att lämna efter en säsong. – Jag tänkte satsa mer på tv och film och det är svårt när man står på scen fem kvällar i veckan. Men när den här chansen kom var jag tvungen att köra en musikal till. De två missionärerna hoppas båda på en fin placering för sin tjänstgöring. Linus Wahlgrens karaktär Elder Price drömmer om ett lyxigt uppdrag i Florida. I stället hamnar de två unga männen i en liten by i Uganda. – Den här killen börjar som någon som tycker att allt är fantastiskt och ser inga svårigheter i livet. Och sen börjar han tvivla på allt han står för. Han gör verkligen en resa, säger Linus Wahlgren. Kompositören Robert Lopez står för musiken. Bland många utmärkelser har han vunnit en Oscar för låten ”Let it go” i filmen ”Frost”. – Jag har gjort många musikaler men inte fått de där ordentliga sångrollerna innan, där man får sjunga ut. Det kommer jag få göra här och det ser jag fram emot, säger Linus Wahlgren. Anders Albien regisserar föreställningen. Men några större förändringar mot originalversionen ska publiken inte vänta sig, de amerikanska rättighetsinnehavarna kräver att man håller sig nära den amerikanska originaluppsättningen. – Grundstommen är ju så pass bra att den ska vi inte ändra men man kan ju förädla. Och sen vill man ju ge sig in och göra sin version av karaktären, säger Per Andersson. På Broadway ges ”The book of mormon” fortfarande för fulla hus. Även på West End i London spelas föreställningen, nu inne på fjärde året. Den 26 januari är det premiär på Chinateatern i Stockholm, ungefär samtidigt börjar den spelas i Melbourne i Australien. – Det här är första gången den sätts upp på ett annat språk än engelska. Det är rätt coolt och det säger en hel del om var Sverige står internationellt i musikalvärlden, säger Linus Wahlgren. ”The book of mormon”. Musikalen är skriven av tv-serien ”South Parks” grundare Trey Parker och Matt Stone. Den tog sju år att skriva. Musiken är skriven av Robert Lopez, känd bland annat för låten ”Let it go” från filmen ”Frost”. ”The book of mormon” hade premiär på Broadway i mars 2011 och har gått på West End i London sedan 2013. Den har belönats med många priser, bland annat nio Tonystatyetter inklusive den för bästa musikal. Svensk premiär blir det den 26 januari nästa år på Chinateatern i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26872, "headline": "Nobelpriset i litteratur offentliggörs en vecka sent", "summary": "Nobelpriset i litteratur offentliggörs en vecka för sent. Det bekräftar akademiledamoten Per Wästberg för TT. Men officiellt bekräftar Svenska Akademien ingenting om datumet.", "article": "Hemlighetsmakeriet kring vem som ska få Nobelpriset i litteratur är alltid stort. Under nästa vecka offentliggörs de övriga Nobelpristagarna, men inte litteraturpriset. Det kommer i stället att annonseras den 13 oktober, enligt Per Wästberg, akademiledamot. – Det är absolut korrekt. I går på sammanträdet bestämde vi detta, säger Per Wästberg till TT. Men på Svenska akademins kansli vill man inte bekräfta informationen om det försenade offentliggörandet. – Datumet är inte bestämt ännu utan det får ni veta måndagen före den torsdagen. Står det på hemsidan klockan tio på måndag så är det den torsdagen. Det är inte bestämt, säger Odd Zschiedrich, kansliansvarig på Svenska Akademien. Han menar att det är möjligt att priset offentliggörs redan nästa vecka, eller så sent som om två veckor. – Men det troliga är att det blir en av de första veckorna i oktober. Flera medier menar att akademiledamöter bekräftat att offentliggörandet blir försenat? – Vad roligt att de skriver så. Det är ju väldigt skojigt. Men jag håller mig till akademiens linje. Annars valsar det alltid runt information om pristagare och tider. Jag är inte närvarande när varje enskild ledamot ger intervju, så vad de har sagt kan jag inte gå i god för, säger Odd Zschiedrich. Under de senaste åren har offentliggörandet av de olika priserna koordinerats så att de alla sker under samma vecka – den första i oktober. Det är redan klart att de övriga priserna kommer att offentliggöras nästa vecka. På måndagen den 3 oktober offentliggörs priset i medicin, de följande dagarna annonseras i tur och ordning fysikpriset på tisdagen och kemipriset på onsdagen. Därefter är det ett glapp innan fredspriset offentliggörs under fredagen. Måndagen i veckan efter annonseras ekonomipriset. Mattias Fyrenius på Nobel Media, som samordnar Nobelaktiviteterna har ingen information om när litteraturpriset kommer att offentliggöras. – Allt sådant sköts från Akademien, så det är helt enkelt en fråga för Svenska Akademien, säger han till DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26874, "headline": "Chefredaktören om Nya tiders debattartikel: ”Fanns ingen anledning att inte publicera”", "summary": "Göteborgs-Postens chefredaktör Cecilia Krönlein har fått kritik för den debattartikel, undertecknad av 111 Nya Tider-anhängare angående uppropet om bojkott av Bokmässan, som tidningen publicerade under torsdagen.", "article": "Till DN säger Cecilia Krönlein att hon läst och godkänt publiceringen på förhand. — Våra två debattredaktörer fick en förfrågan från Nya Tider och var för en publicering, och då kom det vidare till mig som ansvarig utgivare. Det var inget lätt beslut, men vi gick igenom och dubbelkollade alla rena faktapåståenden som fanns i texten. Cecilia Krönlein menar att publiceringen ska ses i sitt sammanhang – det vill säga som en följd av debatten som pågått kring Nya Tiders medverkan på Bokmässan. — Det fanns ingen anledning, utifrån innehållet i texten, att säga ”detta kan vi inte publicera”. I synnerhet inte eftersom vi är anhängare av yttrandefrihet och att ha högt i tak. Därmed inte sagt att vi stöttar Nya Tider, men vi har publicerat många debattartiklar som står för saker som inte GP står för. Läs även: Göteborgsposten publicerar debattartikel av Nya Tider Även det faktum att Nya Tiders debattartikel undertecknades av 111 personer genom Nya Tider-skribenten Perra Winbergs Facebook, och att namnen sedan publicerades på GP, har mötts av kritik. Cecilia Krönlein säger att de varken kollat upp namnen eller frågat om de verkligen vill medverka i GP. — En del av namnen har helt klart medverkat i tveksamma sammanhang när det gäller att försvara, eller snarare inte försvara, demokratiska rättigheter. Som jag ser det är en del av vitsen med publiceringen att de stödtrupperna som finns bakom tidskriften framträder. Det är ganska intressant att se vad det är för personer som står bakom Nya Tider. Vad ser du för nytta med att publicera texter skrivna av människor med kopplingar till högerextremism? — Jag är innerligt trött på de konspirationsteorier, fantasier och lögner som sprids om GP och andra etablerade medier. Det finns en stor misstänksamhet hos de här människorna, mot politiker och andra samhällsinstitutioner. Om vi säger att ”vi pratar aldrig med er” eller ”ni får inte existera i våra kanaler” är jag ganska säker på att vi ger ny näring åt de här fantasierna och lögnerna. Läs även: Hundra författare bojkottar nästa års bokmässa Mycket av kritiken går ut på att ni, oavsett vad som står i den publicerade texten, hjälper Nya Tider genom att ge dem en plattform. Kan du förstå den invändningen? — Absolut. Man kan tycka olika om huruvida det här är att ge dem legitimitet, och jag menar att det inte är det. Jag hoppas på fler debattinlägg, det är inte bara Nya Tider som ska komma till tals. Jag har bara läst ett nummer av deras tidning, men det numret ägnade sig åt att sprida politikerförakt och misstro, vilket är en del av agendan för konspirationsteorier. Cecilia Krönlein säger att hon flera gånger tidigare mejlväxlat med medarbetare på Nya Tider. — De har anklagat oss för att driva en politisk agenda. När jag förklarat att vår nyhetsvärdering och vårt nyhetsarbete görs utifrån en professionell publicistisk hållning, och inte utifrån enskilda medarbetare åsikter eller eventuella politiska sympatier, så har svaret varit att jag är naiv. Genom sig själv känner man andra, tänker jag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26875, "headline": "Krismöte på Aktuellt efter kritiserad debatt", "summary": "Efter onsdagens kritiserade debatt mellan Jan Helin och Janne Josefsson i SVT:s Aktuellt har man kallat till krismöte på redaktionen.", "article": "Klockan elva på fredagen hölls ett extrainsatt krismöte på Aktuelltredaktionen med anledning av den senaste tidens turbulens kring flera debatter i programmet. Det är programdirektör Jan Helin som tillsammans med Aktuellts ansvarige utgivare Ulf Johansson kallat till mötet, som kommer beröra en rad frågor: – Dels det som har hänt de senaste dagarna med Jan Helins text och vad som menas med den. Sen hade vi Aktuelltdebatten i onsdags kväll. Men det handlar också om större frågor om public service uppdrag och hur man ser på det, säger Hanna Dowling på SVT:s presstjänst till Expressen. Jan Helin kommenterar mötet i ett mejl till DN: – Vi har haft ett mycket bra möte. Vi är ense om att det gick fel förra torsdagen och har diskuterat på djupet hur vi undviker att det sker igen. För mig som ny programdirektör har detta varit ett omtumlande sätt att lära känna en av Sveriges bästa redaktioner. Mitt förtroende för Aktuellt är orubbat och jag är full av beundran för hur man hanterar sådana här diskussioner internt. Det pekar framåt och kommer att stärka oss i dessa svåra frågor.  Under onsdagskvällen hölls en debatt mellan Jan Helin och Janne Josefsson i Aktuellt. Debatten kritiserades i sociala medier, och flera kallade den för ett internt personalmöte. Enligt Dagens Media har debatten också två gånger anmälts till Granskningsnämnden, av anmälare som menar att programledaren Nike Nylander agerade partiskt i debatten. ”Debatten mellan Jan Helin och Jan Josefsson leddes inte av en opartisk programledare då endast den ena parten fick motfrågor trots att den andre svävade i väg och inte ens höll sig till ämnet, vilket programledaren knappt heller gjorde då denna fastnade i vad som hade sagts på ett möte och inte i den debattartikel som parterna var där för att diskutera. Upplägget blev på grund av detta två mot en och därmed partiskt”, skriver en av anmälarna. En av anmälarna skriver också att inslaget var osakligt. Onsdagens debatt hölls efter att Jan Helin i DN gett kritiker rätt angående ett inslag i Aktuellt med Nya Tiders Vavra Suk. Jan Helins artikel har fått kritik internt på SVT, men flera medarbetare har också ställt sig bakom hans ställningstaganden. Under torsdagen fick Aktuellt kritik av bland andra DN:s kulturchef Björn Wiman för att man i en debatt kvällen innan mellan SD:s gruppledare Mattias Karlsson och Centerpartiets gruppledare Anders W Jonsson okommenterat låtit Mattias Karlsson säga att den förra alliansregeringen ”släppte in tiotusentals potentiella sexualförbrytare och terrorister”. I torsdagens Aktuelltsändning förtydligade programledaren Nike Nylander att Aktuellts redaktion inte stod bakom Mattias Karlssons uttalande, som hon menade ”utgör en generalisering av i detta fall gruppen nyanlända flyktingar och asylsökande”. – Det här strider mot principen om alla människors lika värde och med bakgrund av det här vill Aktuellt understryka att redaktionen till fullo tar avstånd från detta uttalande, sade programledaren Nike Nylander i sändningen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26877, "headline": "Clara Henry en av Melodifestivalens programledare 2017", "summary": "Nu är det klart vilka som leder Melodifestivalen nästa år. Programledartrion blir Hasse Andersson, Clara Henry och David Lindgren.", "article": "Tre programledare – med ett åldersspann på 46 år. Hasse Andersson, David Lindgren och Clara Henry ska leda Melodifestivalen nästa år under sex veckor. Det avslöjades på en presskonferens på fredagen. Trions veteran Hasse Andersson gjorde oväntad succé när han ställde upp i Melodifestivalen med ”Guld och gröna skogar” 2015 och slutade på en fjärdeplats i finalen. Och att det var här, som programledare för Sveriges största tv-program, den resan skulle sluta hade han ingen aning om. — Mitt enda mål då var att inte komma sist. Sedan hade jag tänkt ta semester! Men det här är ett sådant hedersuppdrag, man kan bara inte säga nej till det. Det ska bli så roligt att jobba med de här två över generationsgränserna, säger Hasse Andersson. Även David Lindgren har schlagererfarenhet. Han har tävlat tre gånger – 2012, 2013 och 2016 – och som bäst kommit fyra i finalen. Han är också musikalartist som bland annat spelat i den svenska uppsättningen av ”Hairspray”. — Det ska bli så roligt att få göra hela resan under sex veckor. Som programledare kan man ju åtminstone inte bli utröstad, säger David Lindgren och skrattar.  Clara Henry är yngst men den i trion med mest programledarerfarenhet. Hon slog igenom med sin egen Youtubekanal, 2014 ledde hon Melodifestivalens för- och eftersnack på SVT Play, och under sommaren hade hon ett eget program i radions P3. Hon har också skrivit boken ”Ja jag har mens, hurså?” kom ut 2015. — Om man som jag satt vid tv:n med poängprotokoll som tioåring är det här en dröm. Då fantiserade jag om att vara med som artist – sedan insåg jag att det aldrig skulle hända... Men när Nour El-Refai var programledare för tävlingen började jag tänka att det kanske var möjligt för mig också. Melodifestivalen drar i gång den 4 februari 2017 med deltävlingar i Göteborg, Malmö, Växjö och Skellefteå. Andra chansen hålls i Linköping och finalen äger rum i Friends arena i Solna den 11 mars. Vinnaren får representera Sverige i Eurovision song contest i Ukraina i maj 2017. Läs mer: Programledartrion känns som en vild chansning av SVT ", "article_category": "culture"}
{"id": 26879, "headline": "Jesse Eisenberg: Woody Allen har banat vägen för mig", "summary": "I Woody Allens nya film axlar Jesse Eisenberg rollen som regissörens nervösa och nördiga alter ego. I den romantiska komedin ”Café Society” dejtar han Kristen Stewart.", "article": "Jesse Eisenberg står i evig tacksamhetsskuld till Woody Allen. – Han har banat väg för osannolika förhållanden på filmduken genom att ge sina rollfigurer en karisma och charm som överglänser utseendet. Han har gjort det möjligt för sådana som jag att ha en relation med Kristen Stewart. Hon är planetens snyggaste varelse medan jag har en hållning som bokstaven ”r”, sade Jesse Eisenberg självironiskt på Hotell Carlton i Cannes efter premiärvisningen i våras. Efter ”Förälskad i Rom” gör han sin andra film med den numera 80-årige Manhattanregissören. Nästa fredag är det svensk biopremiär för den romantiska komedin ”Café Society” som rör sig ledigt mellan Manhattan och Hollywood under 30-talet. Eisenberg spelar newyorkaren Bobby Dorfman, en nervös, halvvilsen romantiker som åker till Los Angeles för att få distans till sin bångstyriga judiska familj. Väl på plats söker han upp morbror Phil Stern (Steve Carell) som är en Hollywoodmogul av den gamla sorten. De romantiska förvecklingarna tar en akut vändning när han börjar dejta Sterns sekreterare, spelad av Kristen Stewart, och senare blir en framgångsrik entreprenör. Bobbys syster är en intellektuell marxist medan hans bror är en tuff gangsterboss och hans mamma spelas av ”The night of”-åklagaren Jeannie Berlin. – På ett komiskt men realistiskt sätt fångar filmen den amerikansk-judiska diasporan. Den är också en spegel av min egen judiska familj under 30-talet. Jag hade nära släktingar som var socialt engagerade akademiker och sådana som var gangsters. Tyvärr var jag inte lika nära besläktad med den grenen som blev mycket framgångsrika entreprenörer, ler Jesse Eisenberg som har en collegeexamen i antropologi. – Jag är intresserad av att titta på kulturer ur ett akademiskt perspektiv för att se hur vi alla passar in i det kulturella mönstret. Själv ser jag mig som en enda stor anomali – en filmskådespelare som kommer från en tystlåten judisk familj, berättar han. – Men påfallande ofta är det ju de blyga barnen som blir mest framgångsrika. Som liten var jag ett ensamt, tyst och deprimerat barn som satt på mitt rum och skrev skämt. Men i själva verket planerade jag hela tiden min revansch, säger Jesse Eisenberg i något som skulle kunna vara en oneliner från Woody Allen. Jesse Eisenberg och Kristen Steward i ”Café Society” som har biopremiär den 7 oktober. Foto: IBL Fotoware Även om de är helt olika till utseendet så är det mycket som påminner om en ung Woody Allen. Jesse Eisenberg är en nervig, kvick, självironisk, sarkastisk och lite nördig newyorkare som pratar fort som en kulspruta. När ”Café Society” hade premiär i Cannes var det också många som noterade likheterna. Men Woody Allen själv var inte lika övertygad: – För mig är likheterna inte lika uppenbara som för er, men om det hade varit förr så hade jag antagligen spelat Jesses rollfigur, visst. Men eftersom jag är en komiker så hade jag spelat Bobby Dorfman på ett ganska snävt och endimensionellt sätt. Jesse spelade honom på ett djupare och mer mångbottnat sätt, förklarade Woody Allen i samband med världspremiären i Cannes. Jesse Eisenberg debuterade i tv-serien ”Get real” 1999 och spelade i omsusade independentfilmer som ”Rodger Dodger” och ”The squid and the whale”. Han fick sitt breda genombrott mot Kristen Stewart i ”Adventureland” och Oscarsnominerades för sin roll som Facebookgrundaren Mark Zuckerberg i ”The social network” (2010). Med rollen som Lex Luthor i ”Batman vs Superman” nådde han också ut till en yngre publik. – Jag står och kammar mig i timmar framför spegeln varje dag och tänker: ”Du kommer att vinna!” Haha, nej det enda sättet att dra nytta av mitt kändisskap är att göra intressanta filmer eller att sätta mitt ansikte på en affisch för att dra folk till någon teaterpjäs, säger Jesse Eisenberg som nyligen gjorde West End-debut i London med sin tredje pjäs ”The spoils”. I pjäsen spelade han själv rollen som en förmögen Manhattanslacker som sakta men säkert alienerar sina vänner genom att vara socialt bångstyrig. Han har också skrivit en novellsamling som delvis har publicerats i The New Yorker. – Jag är väldigt flexibel när det handlar om konstformer. Jag har aldrig varit någon filmnörd som är förälskad i mediet i sig, utan verkar i det medium som krävs för att berätta en historia. Och som helst är så utmanande och gränsöverskridande, som möjligt, säger Jesse Eisenberg. Jesse Eisenberg. Född 5 oktober 1983 i Queens, New York. Skådespelare och manusförfattare. Fick sitt genombrott som neurotiker i skräckkomedin ”Zombieland” 2009, Oscarsnominerades för sitt porträtt av Facebookgrundaren Mark Zuckerberg i ”The social network”. Filmografi i urval: ”Rodger Dodger” (2002) ”The squid and the whale” (2005) ”Adventureland” (2009) ”Zombieland” (2009) ”The social network” (2010) ”The double” (2013) ”Louder than bombs” (2015) ”Batman vs Superman” (2016) ”Café Society” (2016) ", "article_category": "culture"}
{"id": 26883, "headline": "Gränslöst underhållande", "summary": "Kritikerhajpade ”Min pappa Toni Erdmann” håller alla löften. Tyska Maren Ade har gjort höstens bästa film om en stressad streber och hennes maniskt skämtande pappa.", "article": "”Min pappa Toni Erdmann” Regi, manus: Maren Ade I rollerna: Peter Simonischek, Sandra Hüller m fl. Längd: 2 tim 42 min (från 15 år). En långlång tysk film som utspelar sig i Bukarest med den osexiga titeln ”Min pappa Toni Erdmann” fick som bekant kritikerkåren att gå ner i spagat under filmfestivalen i Cannes i våras. Klart man, på håll, blev rätt misstänksam mot en sådan masspsykos. Men allt jubel var berättigat. ”Min pappa Toni Erdmann” är inte bara höstens bästa film. Den är gränslös, obekväm, galet underhållande, pervers, överraskande och djupt, djupt originell. För en gångs skull är klyschan ”svart humor” på sin plats. Jag har sällan, eller kanske aldrig, sett en film om två personer som krisar så rejält och så iögonenfallande – och ändå mått så bra efteråt. En typ av filmmaraton där feel good-belöningen så att säga kommer i efterhand. Är ni inte övertygade? Låt mig förklara. ”Min pappa Toni Erdmann” kretsar kring Winfried Conradi, en medelålders, frånskild lärare som bittert saknar sin 30-åriga dotter Ines. Alltmedan han försöker hantera sin lågintensiva depression genom konstiga practical jokes i vardagen stressar hon runt som oljebranschkonsult i Bukarest. När Ines kommer hem till Tyskland på blixtvisit är hon knappt kontaktbar. Hon är spänd som en fiolsträng i sin dyra, figurnära kavaj och låtsaspratar med sig själv i mobilen. Winfried ser sin egen olycka spegla sig i dotterns tomma blick och bestämmer sig för att göra ett överraskningsbesök i Bukarest. Det går sådär. Den klunsige Winfried och hans plastpåse från Lidl är lika apart i dotterns värld som Dunderklumpen i en Louis Vuitton-butik. Den 69-årige aktören Peter Simonischek spelar den olyckliga pappan med en sorts fumlig, tung melankoli. En karaktär som i sin tur gestaltar den maniskt skojfriske fejkcoachen Toni Erdmann som nästlar sig in i Ines lyxiga men glädjelöst krävande liv. Winfrieds fäbless för tokiga peruker, pruttkuddar och löständer får så att säga fritt spelrum i rollens dubbelexponering. Sandra Hüller spelar Ines med en tyst, knuten desperation. Men i några av filmens finaste far–dotter-ögonblick ser man hur skickligt hon ändå släpper fram det nästan dolda släktskapet, någonstans delar de dragningen till det oförutsägbara. Regissören Maren Ade, med sin smak för hyperrealism och bisarra humor, skulle kunna vara Ulrich Seidls och Harmony Korines kärleksbarn. Hon lyckas på ett enastående vis hålla liv i det långa formatet. Hon utmanar med utdragna scener, som när Ines och hennes pappa – i en stunds samförstånd – gatekraschar en rumänsk lägenhetsfest och framför en hjärtskärande version av Whitney Houstons ”The greatest love of all”. Iscensättningen är också briljant och förvandlar det kuriösa till politiskt sprängstoff. Den såriga familjerelationen får en intressant relief genom att den utspelar sig med den sårigaste delen av EU som fond. Ines Rumänien är de skärande kontrasternas land, å en sidan slösande rikedom, å andra sidan den skräpiga slum som EU-migranterna flyr ifrån. Här finns de blankpolerade kontoren där affärsmän och konsulter tävlar om att slimma och outsourca lokala företag – på arbetarnas bekostnad. Här finns lyxhotellen, den dyra shoppingen, väldoftande spaanläggningar, champagnefester. Här finns beniga, ryska lyxhustrur som lojt konstaterar att ”länder med en medelklass är så lugnande”. När Ade blandar in referenser till den verkliga rumänska, tokrika affärsmannen och före detta tennistjärnan Ion Tiriac blir det extra vasst. Men inte ens här, i den samhällskritiska delen av historien, levererar Maren Ade några enkla moralkakor eller någon politisk korrekt ideologikritik. ”Är du ens en människa?” säger Winfried till sin dotter när han ser henne hantera sina affärer. När han inte når fram med vare sig tafatta kärleksbetydelser eller med hjälp av sin skämtlåda blir han på gränsen till elak. ”Hur håller man fast stunden?” säger han senare i en annan del av sin känslomässiga berg och dal-bana. I Maren Ades värld finns det inget som verkar förädlande på de inblandande, vare sig känslomässigt eller politiskt. Winfried fortsätter vara en jobbig jävel och Ines en karriärist. Men resultatet av ”Min pappa Toni Erdmann” är ändå en märklig känsla av mindfulness, som inte har något med veckotidningstesten att göra. Lyckan kan vara en film som får en att känna sig fångad och befriad på samma gång. Stäng av mobilen först bara, det är en avgörande del av upplevelsen. Se mer. Tre andra sevärda far–dotter-filmer: ”Youth” med Michael Caine och Rachel Weisz (2015), ”The descendants” med George Clooney och Shailene Woodley (2014), ”Paper moon” med Ryan och Tatum O’Neal (1973). Regissören Maren Ade, med sin smak för hyperrealism och bisarra humor, skulle kunna vara Ulrich Seidls och Harmony Korines kärleksbarn. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26886, "headline": "Right now, wrong then med Jung Jaeyoung och Kim Min-hee", "summary": "En regissör och en konstnärssatsande kvinna möts och fördriver en stillsam dag tillsammans i sydkoreanske Hong Sangsoos film ”Right now, wrong then”.", "article": "En regissör kommer en dag för tidigt till en stad där han ska närvara vid en visning av en av sina filmer, och får oväntat tid över. Han träffar en ung kvinna som satsar på en konstnärskarriär. De fördriver en kväll tillsammans. Ivrigt flörtande från hans sida ingår. Risvinet flödar. Denna stillsamma dag och kväll utspelas två gånger i sydkoreanske regissören Hong Sangsoos nya film ”Right now, wrong then”. Efter halva tiden börjar filmen om, och skildrar samma dag igen. Samma saker händer, fast på aningen olika sätt. Första gången är, till exempel, en stund i hennes ateljé stillsam – andra gången blir hon arg på hans attityd. ”Right now, wrong then” är tålamodskrävande och ger för lite tillbaka. En drömskt bortslösad dag kan ha sin filmiska charm, men det är inte den Sangsoo försökt fånga. Och han är inte ute efter att visa slumpens betydelse i våra liv, som den skildrats i omtagningsfilmer som Krzysztof Kieslowskis ”Ödets nyck” (1987) eller Peter Howitts ”Sliding doors” (1998). Det är svårt att se någon stark avsikt alls i ”Right now...”. I pressmaterialet säger Sangsoo att han vill förmedla känslan av ”alla de oändliga möjligheter som ryms i vår existens”. Den inställningen har sina risker. Summan av oändliga möjligheter blir lätt konturlöshet. Man lämnar ”Right now, wrong then” med en känsla av att varken kvällen i den eller filmen själv riktigt blev av. Se mer. Tre andra filmer av Hong Sangsoo: Den bisarra dramakomedin ”Hahaha” (2010), ”The day he arrives” (2011) med bland annat en filmkritiker i centrum och som utspelar i den akademiska världen, ”In another country” (2012) med den franska aktrisen Isabelle Huppert på rollistan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26904, "headline": "Disney gör ”Lejonkungen” en gång till", "summary": "En ny version av Disneys succéfilm ”Lejonkungen” från 1994 ska göras. För regin står Jon Favreau som gjorde nya ”Djungelboken” med premiär tidigare i år.", "article": "Disneys ”Lejonkungen” från 1994 är en av de största animerade filmerna genom tiderna. Biljettförsäljningen till filmen uppgick till närmare 9 miljarder kronor totalt. Filmen belönades med en Oscar för låten ”Can you feel the love tonight” av Elton John och Tom Rice och en för soundtracket av Hans Zimmer. Disney berättar att man har påbörjat utvecklingen av en ny version av berättelsen om Simba och Nala. För regin står Jon Favreau som även stod bakom den nya versionen av ”Djungelboken” som hade svensk premiär tidigare i år. Filmen kommer, precis som nyfilmatiseringen av ”Skönheten och Odjuret” som har premiär under 2017, att innehålla låtar från originalsoundtracket. När filmen släpps har ännu inte offentliggjorts. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26907, "headline": "Svenskt företag bakom årets hittills mest sålda spel", "summary": "Spelet ”Tom Clancy's the division” är årets hittills mest sålda spel. Och bakom framgångsspelet står det Malmöbaserade bolaget Massive Entertainment.", "article": "Redan när spelet ”Tom Clancy's the division” släpptes i mars slog det ägarna Ubisofts försäljningsrekord under första dygnet. Under de första fem dagarna såldes spelet för 2,7 miljarder kronor globalt, vilket var branschens försäljningsrekord för ett spelvarumärke. Och framgången har fortsatt. I dagarna uppgav Ubisoft att spelet är det mest sålda spelet hittills i år. Och bakom ”Tom Clancy's the division” ligger Malmöbolaget Massive Entertainment. – Vi visste att det var ett bra spel, så på ett sätt är det inte förvånande. Men det är såklart fruktansvärt roligt. Bara glädje, säger David Polfeldt, Massive Entertainments vd till Sydsvenskan om siffrorna. I oktober släpps en ny uppdatering av spelet. Men redan under torsdagen kan det bli turbulent för Massive. Då håller Ubisoft bolagsstämma, där det finns möjlighet att miljardären Vincent Bolloré, som under året köpt upp 23 procent av aktierna i Ubisoft, tar över bolaget och byter ledning. Ett övertagande skulle kunna leda till stora förändringar för Massive, enligt Sydsvenskan. Men David Polfeldt är inte orolig för övertagandet: – Jag är inte orolig för Massive, för jag vet att det vi gör är otroligt bra och intressant för vilken affärsman som helst, säger han till Sydsvenskan. ”The division” håller samtidigt på att bli film. Redan i juni avslöjade Variety att Jake Gyllenhaal kommer att spela huvudrollen och producera filmen som utspelar sig i ett dystopiskt New York efter en mässlingspandemi. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26909, "headline": "Artificiell intelligens läser böcker", "summary": "Google har matat in tusentals böcker för att förbättra konversationsfärdigheten hos artificiell intelligens. Men Google bad inte författarna om lov att använda böckerna.", "article": "Tusentals författare har fått en ny, udda läsare. Forskarna på nätjätten Google har nämligen låtit artificiell intelligens sluka 11 000 böcker. Men det handlar inte om någon lustläsning. Snarare har böckerna matats in för att förbättra systemets konversationsfärdigheter, skriver The Guardian. Målet är att den artificiella intelligensen ska kunna skapa mer språkligt nyanserade meningar. Problemet är dock att Google inte har bett författarna om lov. Enligt företaget använde man en samling böcker av ännu inte publicerade skribenter som finns tillgängliga på nätet. Flera av författarna har dock skrivit e-böcker där en upphovsrättsdeklaration specificerar att verket är till för ”läsarens privata nöje”. Ingen ersättning betalades ut till dem. Google har tidigare fått kritik för att företaget inte tar hänsyn till upphovsrätten när de digitaliserar böcker. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26911, "headline": "Adele når historisk milstolpe", "summary": "Adeles senaste skiva går in i diamantklubben. Albumet ”25” har sålt i 10 miljoner exemplar.", "article": "Adeles senaste album ”25” har sålt i tio miljoner exemplar, eller som det heter på branschspråk: ”sålt diamant”, i USA, skriver Stereogum. ”25” blir därmed det 79:e albumet i världshistorien som kommer upp i sådana försäljningssiffror på andra sidan Atlanten, och det har skett på oerhört kort tid. Det senaste albumet som sålde diamant var Nellys ”Country grammar” tidigare i år, men det tog skivan 16 år att komma upp i de siffrorna. Det är inte första gången Adele skriver in sig i diamantklubben. Med sitt förra album ”21”, från 2011, lyckades hon också med den bedriften. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26916, "headline": "Malin Ullgren: Det vi bevittnar är bara högerpopulismens dödsryckningar", "summary": "Parallellt med Donald Trumps framfart i oinskränkt makt växer sig feminismen allt starkare, svartas rättigheter stärks, gayrörelsen tar form.", "article": "I ljusare stunder betraktar jag samtiden som en utdragen dödskamp. Det låter inte så trösterikt, men jag tänker så här: den auktoritära, fascistiska, nazistiska, högerpopulistiska, isolationistiska, kvinnohatande, antidemokratiska rörelse som just nu tycks ha världen i ett iskallt famntag kommer inte att kunna hålla i hur länge som helst. Den är en sorts dödsryckning. En kamp för att behålla alla privilegier i en föränderlig värld. Donald Trump är en perfekt gestaltning av vad jag menar. I den första presidentvalsdebatten natten till tisdag (svensk tid) formulerade sig Hillary Clinton tydligt om hans djupt liggande drivkrafter: ”Han har faktiskt börjat sin politiska gärning med den rasistiska lögnen att vår första svarta president inte är amerikansk medborgare.” Trump själv pratade om att Clinton inte hade ”the look” för att bli president. En är för mycket afroamerikan, en är för mycket kvinna. Trump själv är född in i en rik, vit, protestantisk familj 1946. Han är man, och han är den sortens man som har gjort hela sitt liv till en manifestation av sina privilegier, så som könstillhörigheten. Så manlig är den här mannen, att han till och med kan objektifiera sin egen dotter, som när han i en tv-intervju sade att: ”Om inte Ivanka var min dotter, skulle jag kanske dejta henne”. Så potent, att inte ens incesttabut riktigt angår honom. Men någonstans i detta liv av oinskränkt makt baserad på manlighet, vithet, kristenhet och kapital, har han nåtts av ryktet om en annan strömning i världen. Parallellt med just hans liv växer sig feminismen allt starkare, svartas rättigheter stärks, gayrörelsen tar form. Inte så att dessa rörelser förändrar just Donald Trump. Men han vet att de formar nya generationers världsbilder och på sikt hotar allt han håller högt: den egna medfödda makten. Faktiskt hans identitet som vit, manlig amerikan. I en lång artikel på amerikanska vox.com, med den talande rubriken ”White riot”, spaltas undersökning efter undersökning upp, som tyder på att kopplingen mellan människors ekonomiska oro och deras benägenhet att rösta högerpopulistiskt inte är så stark som ibland hävdas. Inte i Brexit. Inte i Trumps väljarstöd. Inte i stödet för Västeuropas kryptofascistiska partier. Det absolut tyngst vägande skälet i en lång rad studier visar sig vara just negativa attityder till invandring, eller rättare sagt, till ”icke-vit” invandring, och till muslimsk invandring. Oron för att en sorts företräde i världen ska försvinna när nationerna förändras är den stora bakomliggande orsaken, menar samtliga dessa undersökningar, från olika länder och universitet. Det betyder inte att det inte finns ekonomisk oro också. Men det är inte i första hand det högerpopulismen lever av – den lever av rasism och av obehag inför den migration som lika mycket som frihetsrörelserna har präglat världen från och med andra halvan av 1900-talet. Den lever av skräck för förlorad makt och därmed en förlorad identitet. Att det alltså är en 70-årig, vit amerikansk man med gott om pengar som är den mest framgångsrika politiska representanten för den här reaktionen är med andra ord helt naturligt, i det närmaste organiskt. Hans ”Make America great again” betyder egentligen, i både USA och i Europa: ”Låt mig få behålla mina privilegier, nu och för alltid.” Och det är i detta jag finner tröst. För det kommer inte att förbli så. Det kommer att komma nya europeiska och amerikanska generationer som uppfattar en ny sorts maktdelning som mer naturlig. Kanske tar den högerpopulistiska dödsryckningen flera decennier. Men det är en dödsryckning likafullt. Den lever av skräck för förlorad makt och därmed en förlorad identitet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26919, "headline": "Malin Ullgren: Det vi bevittnar är bara högerpopulismens dödsryckningar", "summary": "KRÖNIKA. Parallellt med Donald Trumps framfart i oinskränkt makt växer sig feminismen allt starkare, svartas rättigheter stärks, gayrörelsen tar form.", "article": "I ljusare stunder betraktar jag samtiden som en utdragen dödskamp. Det låter inte så trösterikt, men jag tänker så här: den auktoritära, fascistiska, nazistiska, högerpopulistiska, isolationistiska, kvinnohatande, antidemokratiska rörelse som just nu tycks ha världen i ett iskallt famntag kommer inte att kunna hålla i hur länge som helst. Den är en sorts dödsryckning. En kamp för att behålla alla privilegier i en föränderlig värld. Donald Trump är en perfekt gestaltning av vad jag menar. I den första presidentvalsdebatten natten till tisdag (svensk tid) formulerade sig Hillary Clinton tydligt om hans djupt liggande drivkrafter: ”Han har faktiskt startat sin politiska aktivitet byggd på den rasistiska lögnen att vår första svarta president inte är amerikansk medborgare.” Trump själv pratade om att Clinton inte hade ”the look” för att bli president. En är för mycket afroamerikan, en är för mycket kvinna. Trump själv är född in i en rik, vit, protestantisk familj 1946. Han är man, och han är den sortens man som har gjort hela sitt liv till en manifestation av sina privilegier, så som könstillhörigheten. Så manlig är den här mannen, att han till och med kan objektifiera sin egen dotter, som när han i en tv-intervju sade att: ”Om inte Ivanka var min dotter, skulle jag kanske dejta henne”. Så potent, att inte ens incesttabut riktigt angår honom. Men någonstans i detta liv av oinskränkt makt baserad på manlighet, vithet, kristenhet och kapital, har han nåtts av ryktet om en annan strömning i världen. Parallellt med just hans liv växer sig feminismen allt starkare, svartas rättigheter stärks, gayrörelsen tar form. Inte så att dessa rörelser förändrar just Donald Trump. Men han vet att de formar nya generationers världsbilder och på sikt hotar allt han håller högt: den egna medfödda makten. Faktiskt hans identitet som vit, manlig amerikan.  I en lång artikel på amerikanska vox.com, med den talande rubriken ”White riot”, spaltas undersökning efter undersökning upp, som tyder på att kopplingen mellan människors ekonomiska oro och deras benägenhet att rösta högerpopulistiskt inte är så stark som ibland hävdas. Inte i Brexit. Inte i Trumps väljarstöd. Inte för Västeuropas kryptofascistiska partier. Det absolut tyngst vägande skälet i en lång rad studier visar sig vara just negativa attityder till invandring, eller rättare sagt, till ”icke-vit” invandring, och till muslimsk invandring. Oron för att en sorts företräde i världen ska försvinna när nationerna förändras är den stora bakomliggande orsaken, menar samtliga dessa undersökningar, från olika länder och universitet. Det betyder inte att det inte finns ekonomisk oro också. Men det är inte i första hand det högerpopulismen lever av – den lever av rasism och av obehag inför den migration som lika mycket som frihetsrörelserna har präglat världen från och med andra halvan av 1900-talet. Den lever av skräck för förlorad makt och därmed en förlorad identitet. Att det alltså är en 70-årig, vit amerikansk man med gott om pengar som är den mest framgångsrika politiska representanten för den här reaktionen är med andra ord helt naturligt, i det närmaste organiskt. Hans ”Make America great again” betyder egentligen, i både USA och i Europa: ”Låt mig få behålla mina privilegier, nu och för alltid.” Och det är i detta jag finner tröst. För det kommer inte att förbli så. Det kommer att komma nya europeiska och amerikanska generationer som uppfattar en ny sorts maktdelning som mer naturlig. Kanske tar den högerpopulistiska dödsryckningen flera decennier. Men det är en dödsryckning likafullt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26942, "headline": "En utveckling i rasande fart", "summary": "Mitten av 70-talet är en period som går i rasande fart för David Bowie, ändå hann han spela in ett album som glömdes bort - och ges ut först nu, i en fet samlingsbox.", "article": "Rock David Bowie ”Who can I be now? [1974–1976]”. (Parlophone/Warner) Först verkar albumet ”The gouster” lite futtigt. Bara sju låtar, inledningen är en nyversion av singeln ”John, I’m only dancing” som David Bowie gav ut två år tidigare och toppnumret ”Young Americans” ligger undangömt näst sist. Ändå var det proppat till max, berättar producenten Tony Visconti, utifrån vad man fick plats med på två lp-sidor med bibehållen ljudkvalitet. Låtarna var långa också. Längst var just ”John, I’m only dancing”, som mer än fördubblat sin speltid på två år och blivit till en utdragen funkövning som visar David Bowies senaste, nya inriktning. Men trots att den har getts ut på olika sätt genom åren är det först här, som anslag till en pånyttfödd funk-Bowie, som den får ett sammanhang den fungerar i. Två år är i sammanhanget väldigt lång tid, måste man också påpeka. Under hela 70-talet utvecklades David Bowie i en så rasande fart att det är ett under att publiken kunde hänga med. Vissa saker var så nyskapande att de låter moderna än i dag. De senaste åren har det varit mycket David Bowie, med bland annat Broadwaypjäsen ”Lazarus”, hans sista album ”Blackstar” i januari i år och hans dödsfall två dagar senare. Lite mindre uppmärksammat blev det stort anlagda retroprojekt som drog i gång med boxen ”Five years 1969–1973” i september för ett år sen. Tolv cd med David Bowies andra album 1969 som den egentliga startpunkten för hans karriär. Med sex originalalbum plus ett par livealbum och en samlingsvolym med uddamaterial. En oerhörd mängd musik på bara fem år. Men också bara början. Nu kommer ”Who can I be now? [1974–1976]” med lika mycket till, tolv cd hämtade från en ännu kortare period. Låt vara lite tunt utkavlad, med både ”David live” och ”Station to station” i två versioner vardera. Att det kommer en tredje box nästa år, med den mytomspunna Berlinperioden från slutet av 70-talet, är en försiktig gissning. Just den här perioden i mitten av 70-talet är en brytningsperiod. David Bowie har – efter många olika försök – fått ett ordentligt genombrott med ”Ziggy Stardust”, en uppblåst och lite skrämmande rockstjärna som han oväntat tar livet av på scen. Ett coveralbum med 60-talslåtar ges ut, medan David Bowie funderar på vem han ska bli härnäst. Hans ursprungliga idé är att göra en musikal baserad på George Orwells framtidsdystopi ”1984”, det blir av olika anledningar inte av. En filmversion skissade han också på. Några låtar hamnar på 1974 års album ”Diamond dogs”, där David Bowie delvis är kvar i sin gamla identitet med gitarrbaserad glamrock, samtidigt som han laborerar med större orkestreringar och R&B-influenser. Sen ger han sig av på USA-turné, i ett halvår med start i juni. Och mitt under den spelar han alltså in sitt nästa album ”The gouster”, döpt efter en äldre sorts afroamerikanska modelejon. I oktober rapporterar musiktidningen Rolling Stone från en provlyssning, med några tappra fans som har häckat utanför inspelningsstudion i Philadelphia. Materialet är så färskt att Richard Nixon nämns i imperfekt, trots att det bara är en dryg månad sen hans avgång. Skribenten går igenom albumet låt för låt och noterar att David Bowie har gjort sitt första album som går att dansa till. Fast i stället för att ge ut albumet fortsätter David Bowie sin turné, och släpper det dubbla livealbumet ”David live” inspelat samma sommar. Sen gör han fler inspelningar, John Lennon kommer förbi och de skapar funkbomben ”Fame” ihop. När ”Young Americans” kommer ut i mars 1975 är det ett helt annat album. Och ”The gouster” glöms bort tills nu, när det nästan blir till en kontrafaktisk utgåva: så här var det på vippen att David Bowies nästa steg hade blivit, och vart han då skulle ha gått vidare känns förvånansvärt osäkert. Bästa spår: ”Young Americans”, ”1984” 1 ”The man who fell to earth soundtrack” I samband med nypremiären för Nicolas Roegs film från 1976, där David Bowie debuterar som skådespelare i titelrollen, gavs också musiken till filmen ut för första gången härom veckan, skapad av John Phillips (från The Mamas & the Papas) och Stomu Yamashta. 2 ”The man who fell to earth - Bowies version” I samband med alla återutgivningar spekuleras det även om att David Bowies aldrig utgivna originalmusik till filmen till slut ska plockas fram och dammas av, även om det råder oklarheter kring hur pass färdig den alls blev. 3 ”Lazarus” Musikalen baserad på filmen ”The man who fell to earth” hade premiär i New York i fjol, nu har den Europapremiär i London den 25 oktober. Låten med samma namn fanns med på Bowies sista album ”Blackstar” i år. 4 ”Lazarus cast album” I samband med teaterpremiären ges också musiken till föreställningen ut den 21 oktober. Där nytolkar pjäsens skådespelare olika Bowielåtar, men det stora dragplåstret är tre helt nya låtar som ska vara David Bowie allra sista inspelningar. 5 ”Bowie: photographs by Gerard Fearnley” Brorsan till den basist som David Bowie spelade med 1966-67 var fotograf och tog omslagsbilden till debutalbumet ”David Bowie” 1967. Samt en massa ytterligare bilder som först nu har visats offentligt på Londongalleriet Snap. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26963, "headline": "Passionerat om röda drömmar", "summary": "Nina Björk hamnar mycket rätt i tiden med sin nya bok om Rosa Luxemburg. Men Josefin Holmström köper inte det socialistiska frihetsprojektet.", "article": "Nina Björk ”Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek” Wahlström & Widstrand Rosa Luxemburg föddes 1871 i Polen och dog 1919 i Berlin; mördad i kampen blev hon en marxistisk martyr som fått komma att symbolisera det som kommunismen kunde ha blivit. Luxemburg sökte en syntes mellan socialism och demokrati, ett styrelseskick som inte skulle ersätta aristokraterna med en partielit (vilket många också menar var orsaken till att hennes egen tyska revolution misslyckades). Hon är föremål för Nina Björks nya idébiografi ”Drömmen om det röda” – boken tar inte formen av en regelrätt levnadsteckning utan utgår från Luxemburgs tal och texter, kring vilka Björk spinner egna tankar kring socialismen. Resultatet blir en personligt skriven, ofta passionerad bok som ofta säger lika mycket om Nina Björk som Rosa Luxemburg. Den hamnar mycket rätt i tiden, mot bakgrunden av den senaste månadens diskussioner om vänsterns och socialdemokratins arbetssätt och framtid i Sverige. Hur hade den aggressivt identitetspolitiska vänstern av i dag tagit emot Rosa Luxemburg, som inte kallade sig feminist, utan sade att hon ”hade ingenting att göra med kvinnorörelsen”? Hon var dessutom judinna och invandrare, men framställde sig aldrig som ett offer och verkar över huvud taget ha varit ganska ointresserad av sin egen identitet. Det var den socialistiska kampen som sattes i första rummet. Hon kände, som Björk skriver, samhörighet med ”[a]rbetarnas internationella broderskap”. Jag kan inte låta bli att tro att någon hade tjurat över ett så analysfattigt uttalande i dag. Varför tala om ”broderskap”? Liksom Björk observerar levde Rosa Luxemburg på ett sätt som många skulle tolka feministiskt, men hon sysslade inte med en analytisk teoribildning kring kvinnors situation. Hon var bara sig själv. Många sådana kvinnor finns även i dagens samhälle, men de misstänkliggörs i mycket högre grad än kamrat Luxemburg. Inom vänstern pågår sedan en tid en förskjutning från att tala om produktionssätt till att tala om strukturer, vilket Björk också beskriver som en omdefiniering av vad ”det politiska” innebär: mindre ställningstagande, mer personliga ”erfarenheter, känslor och identiteter”. Det visar också vari försvagningen ligger, en solipsistisk drift mot ett jaghävdande dagisklimat där det är viktigare att stänga ute den med annan hudfärg eller kromosomuppsättning än att arbeta tillsammans. Upptagna med halmgubbar förlorar socialisterna mark till en allt mer liberal socialdemokrati som sedan länge tycks ha glömt vad den trodde på. Nina Björks förklaring av vad ”socialism” egentligen är ter sig mer än lovvärt utopisk i dagens samhälle: det är nog inte många ledande socialdemokrater som på allvar arbetar för att nedmontera Sveriges konkurrenskraftighet i den internationella solidaritetens namn, vilket Björk tycks mena är en förutsättning för sann socialism. Björk är mycket riktigt starkt kritisk mot Löfven och hans kamrater. Nina Björk ger verkligen uttryck för uppriktig människokärlek. Det är bara synd att hon valt att ansluta sig till en ideologi som verkar tappa bort människan så fort den praktiseras i stor skala. Mycket av hennes kritik mot det kapitalistiska samhället är högst motiverad, som till exempel ifrågasättandet av visionen om galopperande tillväxt – är den verklig nödvändig? Hur länge kan ett samhälle växa, och på vilkas bekostnad? Frågan är varför svaret på dessa frågor måste förbli så strikt politiska. Luxemburg kunde till exempel använda Bibeln som inspiration; hon tycks ha anat dess världsomstörtande budskap om ett helt nytt sätt att leva på. Det är mer än vad hennes marxistiska credo förmådde; marxismen handlar om historiens slut, den förkastar transcendensen och förtrycker varje mänskligt uttryck för längtan efter Gud och en sanning bortom partiprogrammets. Här försöker man inte diagnosticera människans grundproblem; man söker lösningar utan någon djupare förståelse. Ett sådant liv kan bara bli halvt. Ett av de mest brännande kapitlen handlar om ett annat slags transcendens, om hur revolution och kärlek möts – eller krockar – i Rosa Luxemburgs liv. Nina Björk citerar ur plågsamt personliga brev där Luxemburg uttrycker en längtan efter vad som låter förvånansvärt mycket som ett borgerligt kärnfamiljsliv med älskaren Leo Jogiches. Socialism kan inte utradera fundamentala mänskliga behov. Björk menar att denna Luxemburgs barnlängtan blivit en generande hemlighet för senare generationer feminister. 2015 utkom Kate Evans serieroman om Luxemburgs liv, och där har den näst intill desperata längtan förvandlats till ”Rosa väljer att inte skaffa barn. Om hon inte gjort det, hade vi kanske aldrig hört talas om henne.” Evans illa dolda förakt visar att det är galjonsfiguren Luxemburg hon intresserar sig för, inte människan. Det visar i sig på ett slags kvinnohat: varför får inte hela kvinnan i all sin komplexitet rymmas? Är det omöjligt att vara både revolutionär och mamma? Det uppfriskande med just Nina Björk är ju att hon är en av få feminister som inte omfamnat ”normkritik” så som den uttrycker sig i en överdriven skepsis mot den heterosexuella kärleken inkarnerad i kärnfamiljen. Hon försöker inte amputera den del av kvinnan som drömmer om kärlek, man och barn. Hon erkänner dessa behov, även om hon framhåller att de i vissa fall för med sig problem. Luxemburgs liv kom ju dock ändå att definieras av politik och politisk handling, även om hennes socialistiska drömmar krossades en efter en. Tyska SPD stödde kriget, revolutionen avstannade, Stalin, Mao och Pol Pot skördade liv som andra skövlar regnskogar. Vad hade hon tänkt om det, denna bevisligen mycket intelligenta tänkare? Jag gissar att hon skulle ha blivit förfärad. Jag delar Luxemburgs och Björks sorg över världens tillstånd, men Rosa Luxemburgs eldfängda prosa till trots: kommunismen är och förblir en förtryckande, ytterst människofientlig ideologi, och inga snabbkurser i historiematerialism, ingen marxistisk propaganda, än så elegant uttryckt, kan ändra på det. Visst, det finns ”frihetliga socialister”, men den Björk citerar och diskuterar är Karl Marx. Utgår man från honom är det svårt att tala om frihet. Det måste finnas en annan väg. litteratur@dn.se Nina Björk är medarbetare i DN kultur, därför recenseras hennes bok av Josefin Holmström, kritiker i Svenska Dagbladet. Nina Björk ger verkligen uttryck för uppriktig människokärlek. Det är bara synd att hon valt att ansluta sig till en ideologi som verkar tappa bort människan så fort den praktiseras i stor skala. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26987, "headline": "Från slaveri till den första svarta presidenten", "summary": "Washington. I hundra år har det talats om ett museum över USA:s afroamerikanska historia. Nu står till sist National museum of African American history and culture färdigt, ett stenkast från Vita huset. När museet invigs på lördag är president Barack Obama en av talarna.", "article": "Utsidan av mönstrad, uppbruten brons sträcker sig mot himlen, i våningar. Den mörka metallen står i kontrast mot den skinande marmorn på Washington monument, bara en kort bit därifrån. Under flera år har National museum of African American history and culture vuxit fram, rent fysiskt: från en djup, jättestor grop, till ställningar ovan jord och till sist ett färdigställande av mer än 37 200 kvadratmeter museum. Museets utvändiga färg har liknats vid både skoläder och guld och är en dov påminnelse om mörka sidor av USA:s historia, men fasadens form, inspirerad av en västafrikansk skulptur, erbjuder på samma gång strävan uppåt – som resta armar mot skyn. Det dubbeltydiga budskapet har blivit hela museets idé: minnen av sorg, minnen av glädje; ständig kamp, stundom seger. Att museet finns, och just här, är för övrigt en seger i sig. Försöken att få till stånd ett museum över USA:s afroamerikanska historia har pågått i över hundra år. – När museet nu öppnar, i en tid då social och politisk oenighet påminner oss om att rasism tyvärr inte är något som tillhör det förflutna, kan det förhoppningsvis hjälpa oss att nå framåt i diskussionen, sa David Skorton, chef på Smithsonian institution vid pressvisningen häromdagen. – Det här landets historia är komplicerad och i rörelse. Vi har velat hitta spänningen mellan svårigheterna, sorgen och lidandet – och ögonblicken av lycka. Vi berättar om slaveriet, men också om frihetsbegreppet och alla tillfällen att fira. De första initiativen till ett särskilt museum över afroamerikanernas historia togs redan 1915, av en grupp veteraner efter inbördeskriget. Av deras projekt blev intet, och olika planer gick i stå ända fram till 1987, då den dåvarande kongressledamoten och nuvarande senatorn John Lewis, en av de mest välkända medborgarrättsaktivisterna i USA, lade fram ett första förslag för kongressen. Efter femton års motstånd, ofta av typen: ”Om kongressen ger klartecken för det här nu, hur ska den kunna säga nej till latinos, och nästa grupp och nästa grupp efter den?” som senatorn Jesse Helms formulerade det 1994 nåddes en partiöverskridande överenskommelse som år 2003 slutligen skrevs under av den dåvarande presidenten George W Bush. Hans hustru Laura Bush sitter sedan länge i museets styrelse. Nu, när NMAAHC (en förkortning utskälld för sin klumpighet) invigs 13 år senare, när landets första svarta president har några månader kvar i Vita huset pågår i USA en intensiv valkampanj som också har rasmässiga undertoner. Och lika nära som det är från museet till Vita huset, lika nära är det till Donald Trumps nyöppnade lyxhotell, några hundra meter bort. Där är servicen lika oklanderlig som dagens oreglerade rasuppdelning är uppenbar. När medierna som några av de första besökarna nu fyller museets stora hörsal (uppkallad efter tv-stjärnan Oprah Winfrey) är Smithsonianchefen David Skorton allvarlig men uppsluppen. Han tar en selfie av sig själv och museidirektören Lonnie Bunch framför tv-kamerorna. Bunch har lett museet sedan 2005. När han fick uppdraget saknades allt: pengar, plats, samling, personal. – Vårt mål är att mänskliggöra, och att visa att den breda historien består av den enskilda familjens historia – att besökarna kan börja tala om hur det var för dem, säger Lonnie Bunch en stund senare, allvarligare. Av kongressen hade han fått löfte om en halv finansiering, resten måste han hitta själv. Med fördyringar under resans gång landade notan på över 540 miljoner dollar, varav 270 utgörs av privata medel. En del är stora och kommer från företag, stiftelser och stormrika privatpersoner (Oprah Winfrey skänkte 21 miljoner dollar); andra är på några dollar bara. Parallellt med pengajakten formades innehållet, och Lonnie Bunch ägnade två år åt att resa runt för att lyssna, titta och bilda sig en uppfattning om vad människor visste och vad de hade. Med hjälp av forskare och experter inom olika områden utformades sedan ett curatorteam utställningens olika delar. – Det har varit som att segla ett skepp som man fortfarande bygger på. Det har varit en arbetsintensiv tid, men när någon undrar hur han ser på allt det hängningsarbete och byggande som helt tydligt återstår skrattar han: ”Lätt som en plätt!” Samlingen har växt i takt med antalet skänkta föremål, i dag är de mer än 40 000. Det handlar om såväl föremål som härrör från slavhandelns tid, över minnen från en lång medborgarrättsrörelse till rena konstverk. Av samlingen visas i en första vända 3 500 föremål, i en utställning som är kronologiskt uppbyggd och börjar längst ned, 20 meter under mark, med slaveriet, inbördeskriget och friheten. Avdelningar löper över segregation och åtskillnadslagar till 1960-talets medborgarrättsrörelse och vidare, fram till dagens Black lives matter-rörelse. Ju högre upp i byggnaden man kommer, desto ljusare blir berättelserna. Under rubriker som ”gemenskap och kultur” har idrott och kyrka var sitt kapitel, liksom de stridande afroamerikaner som valt att gå in i armén. Högst upp finns underhållningen, musiken och konsten. Bland alla föremål finns bojor, nycklar och bomullsbalar som symboliserar arbetet på fälten. Här finns en kjol som tillhört en slavflicka; en järnvägsvagn för ett segregerat samhälle, en Ku klux klan-huva och kistan som den unge Emmitt Till låg i, den 14-åriga pojke som misshandlades till döds i Mississippi 1955. Här finns friidrottaren Carl Lewis OS-medaljer, Muhammad Alis boxhandskar och Chuck Berrys röda Cadillac. Här finns små saker, som en deltagarbricka till en afroamerikansk kongress. Många av sakerna har skänkts av vanliga amerikaner. President Barack Obama (som fick en egen förhandstitt på museet i förra veckan) har en egen liten monter. Museet har hyllats för sin arkitektur och sin fängslande, informationstäta utformning, men också fått kritik för att vara väl traditionellt och kompromissdrabbat, och för att väja undan de riktigt svåra konflikterna. Tydligt är också avsaknaden av ett tilltal eller en sektion som vänder sig till – eller handlar om barn. – Om samtiden är journalisternas sak att ta hand om, ägnar vi åt oss att försöka göra det som sker i dag begripligt och angeläget. Vi vill bekräfta besökarnas erfarenheter, men också överraska dem och ifrågasätta deras uppfattningar, säger William Pretzer, en av curatorerna. Även om den vanliga publiken inte har släppts in än finns de personliga erfarenheterna redan här – i princip alla amerikaner har en relation till rasfrågan. Hal Davis, arkitekt vid Smith Group, en av de fyra arkitektbyråer som har utformat byggnaden, berättar om utmaningarna med att konstruera en byggnad som till 60 procent ligger under markytan i ett område som har varit flodbädd: här, längs vad som i dag är Constitution Avenue löpte en gång Tibor Creek, en gren av Potomacfloden som användes för att frakta slavar in i stan för försäljning. – En väldigt speciell plats, säger Hal Davis lågmält, och berättar sedan om hur han som ung i Memphis insåg vad segregationen innebar, och om hur han valde att studera vid ett lärosäte där också afroamerikaner var välkomna. Och Deryl McKissick, som är vd för det arkitekt- och ingenjörsbolag som verkställt hela museibygget, kan inte längre hålla rösten stadig: – Det är… mycket mer än jag hade kunnat föreställa mig. Min farfars farfar var slav i Tennessee. År 1905 startade min farfar en arkitektfirma, den första i USA som grundades och ägdes av en afroamerikan. Min pappa tog över den och var förtvivlad över att han bara hade döttrar. Vi är tre systrar och alla blev arkitekter – vårt bolag omsätter i dag över tio miljarder dollar. Jag, vi, är ett exempel på vad hela det här museet handlar om. Det är inte ett museum om afroamerikaner. Det är ett museum om amerikaner, om USA. Om Amerika. National museum of African American history and culture invigs i helgen i Washington DC. Det sker under en festival som pågår hela helgen i och utanför museet på The National Mall. President Barack Obama är en av talarna. Som på alla Smithsonianmuseer är inträdet gratis men entrétider måste bokas. Det är fullt flera månader framöver, men spontanbesökare kan slåss om det fåtal biljetter som släpps dagligen. Museidirektör är Lonnie Bunch. Byggnaden är utformad av Freelon Group, Adjaye Associated, Davis Brody Bond , Smith Group. För verkställande svarar McKissack & McKissack. Utställningsdesigner är Ralph Appelbaum Associates; landskapsarkitekt: Gustafson Guthrie. Mer information finns på nmaahc.si.edu. Förlängda öppettider under de första veckorna. Invigning är den 24 september. Under hela öppningshelgen, den 23–25 september, arrangeras en gratis festival med musik, dans, spoken word, mat med mera på området i anslutning till museet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 26991, "headline": "Petra Mede, den ofrivilliga divan på Maximteatern", "summary": "Titeln på Petra Medes show antyder att publiken ska få lära känna personen bakom divan. Det blir inte så mycket med det. I stället bjuder hon på en kompakt rolig föreställning – om än lite för tv-vänlig.", "article": "När Sissela Kyle intervjuades av DN:s Scenhöst varnade hon för den allt större autenticitetsvurmen inom svensk humor. ”Det känns mest ”äkta” att tala om sig själv på scenen” sa hon, och utvecklade: ”men äkthetsbegreppet kan i värsta fall stå i vägen för inlevelse, förståelse, solidaritet.” Petra Medes första soloföreställning illustrerar på papperet trenden träffande. Nu ska en av Sveriges roligaste människor berätta vem hon verkligen är. ”Bakom” det spelade. Senaste decenniet har publiken fått lära känna Petra Mede som couture-dressad värd för Guldbaggen, Melodifestivalen eller Eurovision. Det är med den bilden som ”Den ofrivilliga divan” vill leka. Nu ska vi få möta hennes ”riktiga” jag. Varför vi nu skulle vilja göra det en fredagskväll, undrar man i tysthet när man slinker ned på sin plats i den kändistäta premiärsalongen. Vanlig kan man ju vara själv. Oron för att detta ska visa sig vara ännu en självbiografisk show med vardagskänsla visar sig lyckligtvis vara obefogad. Petra Mede gör entré i galaklänning och trots att här så småningom även kommer att förekomma en mjukisdress släpper hon aldrig divarollen ur sikte. Ofrivillig är hon inte i första hand för att hon är upphöjd mot sin vilja, förklarar hon, utan för att hon föddes lite bättre än oss andra. Historien om hennes eget liv är snabbt avklarad. Huvuddelen av showen ägnar hon i stället åt att i punktform behandla tiggeri, invandring, politik, arbetsmarknaden, religion, döden. Alltid snett uppifrån. Allra roligast är hon när hon gör en brutal imitation av en annan diva, Anita Ekberg. Där kommer hennes drastiska stil till sin rätt fullt ut. Annars känns manuset bitvis återhållet. Kanske räknar Mede med att publiken mestadels kommer att bestå av fans från Melodifestivalen. Skämten skulle i de allra flesta fall kunna gå rakt in på bästa sändningstid i tv. Att beskriva komikern Petra Mede som präktig känns bisarrt, men här önskar man faktiskt att hon tog ut svängarna mer. Samtidigt är det uppfriskande med en svensk humorshow som vågar vara kompakt rolig. Som när det är dags för allvar inte gräver ned sig för djupt för att kapitalisera på den där gamla kontrasten mellan skratt och gråt, utan som snabbt är tillbaka på toppen – med sång! ”Den ofrivilliga divan” demonstrerar poängen med att som komiker välja att spela en roll fullt ut. Petra Mede är fortfarande en gåta. Men publiken har på djupet fått lära känna divan som roat dem genom åren. Och det är ju faktiskt hon som i det här sammanhanget är äkta intressant. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27014, "headline": "Fifty shades of Grey-trailer slår Star Wars rekord", "summary": "Trailern till ”Fifty shades darker” sågs 114 miljoner gånger under det första dygnet efter att den lagts upp. Det gör att trailern slår det rekord som ”Star wars: The force awakens” tidigare hade.", "article": "Under onsdagen släpptes trailern till ”Fifty shades darker”, den andra filmen i serien om Christian Grey och Anastasia Steele. Och nu har trailern slagit rekord skriver The Guardian. Under det första dygnet sågs trailern 114 miljoner gånger globalt enligt uppgifter från Universal. Bara inom den första timmen hade den fått 2,5 miljoner visningar på den officiella Facebooksidan. Det gör att trailern har slagit det rekord som ”Star wars: The force awakens” haft sedan hösten 2015. Den trailern sågs 112 miljoner gånger under det första dygnet. I förra veckan berättade huvudrollsinnehavaren Jamie Dornan att han inte kommer att göra några fler filmer i serien, efter de tre filmer som redan är inspelade. – Jag går vidare väldigt snabbt i tanken, sade han då till The Sun. Här är rekordtrailern: ", "article_category": "culture"}
{"id": 27016, "headline": "Game of thrones kan slå rekord vid helgens Emmy-gala", "summary": "”Game of thrones” kan bli den mest Emmy-prisade serien genom tiderna. Serien har nio nomineringar till helgens gala - men behöver bara ta hem tre utmärkelser för att gå till historien.", "article": "Till årets Emmy-gala fick ”Game of thrones” 23 nomineringar, vilket gör den till årets mest nominerade tv-serie. Redan vid förra helgens Creative arts Emmy Awards tog serien hem nio utmärkelser. Bland annat prisades den för bästa kostym i en historisk/fantasy-serie, bästa visuella effekter och bästa stuntkoordinering. Med de nio utmärkelserna har ”Game of thrones” tagit hem 35 Emmy-utmärkelser sedan den började sändas. Det gör den till den mest Emmy-prisade dramaserien i historien, före tidigare rekordhållarna ”Vita huset” och ”Hill street blues”. Vid den kommande helgens stora Emmy-gala har ”Game of thrones” nio nomineringar, bland annat för bästa dramaserie. Men serien behöver bara ta hem tre utmärkelser för att gå till historien som den mest prisade tv-serien genomtiderna. Då går den om långköraren ”Frasier” som hann vinna 37 Emmys under tiden den sändes. I nomineringarna till bästa biroller dominerar ”Game of thrones”. I den kvinnliga kategorin konkurrerar Lena Headey för rollen som Cersei Lannister och Emilia Clarke för Daenerys Targaryen. De har båda nominerats för sina roller tidigare. Maisie Williams är i år nominerad för första gången för rollen som Arya Stark. – Jag är så tacksam att vara en del av ”Game of thrones\", så jag har inga ord för hur det känns att bli nominerad till en Emmy. Men jag vill säga tack till George för att ha skapat en så fantastisk rollfigur och till Dan, David och alla andra som gjort Arya levande, säger Maisie Williams till Huffington Post om nomineringen. Peter Dinklage har tidigare nominerats sex gånger till bästa manliga biroll för sin roll som Tyrion Lannister. I år konkurrerar han med Kit Harrington som för första gången nominerats för rollen som Jon Snow. – Att mitt arbete med ”Game of thrones\" uppmärksammas så här är känslosamt för mig. Jag kunde inte vara mer ödmjuk, säger Kit Harrington till Variety. Sedan tidigare är det bestämt att den sjunde säsongen av ”Game of thrones” skjutits upp eftersom man väntar på rätt väderlek för att filma vintersäsongen. Det innebär att premiären sker först under sommaren 2017. Den sena sändningsstarten innebär att serien inte kommer att kunna tävla om utmärkelserna vid nästa års Emmy-gala, skriver Business Insider. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27024, "headline": "Förläggare i upprop mot rasism på Bokmässan", "summary": "På Bokmässan kommer Svenska förläggareföreningen att dela ut tygpåsar med budskap mot rasism. ”Jag är glad över att vi har hittat ett sätt att markera”, säger Kristina Ahlinder.", "article": "I kölvattnet av diskussionerna kring Nya Tiders medverkan på Bokmässan har svenska förläggareföreningen ställt sig bakom ett upprop mot rasism på Bokmässan. – Den direkta orsaken är diskussionen som varit om vem som får ställa ut på mässan och debatten om Nya Tider. Våra medlemmar har hanterat det på olika sätt, men vi vill gärna göra någonting som visar att vi tar ställning – och det här är ett tydligt och okomplicerat sätt att göra det, säger Kristina Ahlinder, direktör för Svenska förläggareföreningen. 2 500 tygkassar med texten ”Bokälskare mot rasism” ska delas ut under mässan. Kassarna är prydda med en bild tecknad av Elin Ekman, bland annat känd för serien \"Lilla Berlin”. Enligt Kristina Ahlinder är det förläggareföreningens medlemmar som tagit initiativet till uppropet: – Våra medlemmar står upp för grundläggande värden som upphovsrätt, tryckfrihet och yttrandefrihet, men vi vill också markera väldigt tydligt mot rasism, säger hon. Vad tycker ni om debatten om Nya Tiders medverkan? – Jag har följt debatten i offentligheten och vi har självklart pratat om det här i föreningen. Jag tror många känner sig väldigt engagerade och vill ha en diskussion med mässan om hur de tänker och om hur vi ska tänka. Men jag är glad över att vi har hittat ett sätt att markera å alla medlemmars vägnar, säger hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27033, "headline": "Kannibalfilm fick flera att svimma", "summary": "Flera i publiken svimmade under en visning av kannibalfilmen ”Raw” på Torontos filmfestival.", "article": "Visningen av den franskspråkiga kannibalfilmen ”Raw” blev för mycket för några av besökarna vid Torontos filmfestival. – En ambulans fick kallas till platsen när filmen blev lite mycket för några av gästerna, säger Ryan Werner, filmens marknadschef till Hollywood reporter. Ambulansen tillkallades efter att flera av besökarna svimmat under visningen av filmen, som handlar om en collegestudent som är vegetarian men som sakta blir kannibal. Sedan filmfestivalen i Cannes har den blivit en snackis bland skräckfilmsälskare. Men i Toronto blev några av scenerna alltså lite för påträngande. Ryan Werner menar att han inte sett liknande reaktioner på en film sedan Lars von Triers ”Antichrist”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27034, "headline": "Barbro Hedvall: Nu är det socialliberala arvet snart utslocknat", "summary": "Den socialliberala profilen var Folkpartiets/Liberalernas existensberättigande visavi Moderaterna och Centern. Så varför finns partiet i dag? Den frågan tycker Barbro Hedvall att Jan Björklund och Liberalernas partiledning behöver svara på.", "article": "Se där ett personbråk i ett av de många småpartierna – en fullt normal inledning på det politiska året. Den här gången är det Liberalerna, tidigare Folkpartiet, och en av dess få profilerade företrädare – Birgitta Ohlsson. Hon håller inte tyst i klassen och så kan vi inte ha det, säger partiledare Björklunds vänner, hon ska bort. Alldeles riktigt – Birgitta Ohlsson håller inte tyst, det har hon inte gjort under sin politiska karriär. Tvärtom, hon har drivit de frågor hon lovat väljarna att stå för – demokrati och mänskliga rättigheter. Det gjorde hon som demokratiminister i Fredrik Reinfeldts regering och så har hon fortsatt i opposition. Läs mer: Krav på Birgitta Ohlssons avgång Ett problem för henne – och nu även för hennes partikamrater – är att partiet förändrats. Det folkparti Birgitta Ohlsson gick med i kunde med gott samvete sätta etiketten ”socialliberalt” på sig. (För nytillkomna läsare: socialliberal är välfärdsstat kombinerad med marknadsekonomi, en fri utbildning för alla och starkt värn av mänskliga rättigheter, tolerans och yttrandefrihet.) Så är det inte längre, namnbytet från Folkpartiet till Liberalerna har suddat kraftigt i den sociala profilen och – inte minst – givit partiledare Björklund stort svängrum som han använder för att göra diverse ”utspel” kring problem i tiden. Det gäller att ligga i framkant. Läs mer: Tunga partikollegor stöder Ohlsson Partiet har också krympt och därmed tycks kravet på disciplin ha vuxit. Den tradition av fritänkande som funnits och hört till det socialliberala arvet syns nu vara näst intill utslocknad. Om en profilerad partiföreträdare inte får anmäla avvikande mening gentemot uttalanden från partiledaren då är det inte längre lågt i tak, taket har fallit ner. Den socialliberala profilen var Folkpartiets/Liberalernas existensberättigande visavi Moderaterna och Centern. Så varför finns partiet i dag? Det är den frågan Jan Björklund och partiledningen behöver svara på. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27036, "headline": "Netflix köper Noomi Rapace-film", "summary": "Netflix slutförhandlar om rättigheterna till filmen ”What happened to Monday” enligt Variety. Noomi Rapace spelar en av huvudrollerna i scifi-thrillern.", "article": "Filmen ”What happened to Monday” utspelar sig i en postapokalyptisk värld där familjer endast får ha ett barn. I scifi-thrillern spelar Noomi Rapace sex olika roller. Filmen har visats på privata visningar vid Torontos filmfestival och fått positiv respons. Nu kan Netflix vara på väg att köpa rättigheterna till filmen. Enligt Variety ligger bolaget i slutförhandlingar om köpet. ”What happened to Monday” har regisserats av Tommy Wirkola. Förutom Noomi Rapace spelar Willem Defoe en av huvudrollerna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27046, "headline": "Stina Dahlström blir chef för Cullbergbaletten", "summary": "Stina Dahlström, som i dag är verksam på Moderna dansteatern i Stockholm, blir ny verksamhetsledare för Cullbergbaletten.", "article": "Stina Dahlström är bland annat initiativtagare till det oberoende nationella nätverket Tour de dance för att sprida dansföreställningar i Sverige. Hon har haft flera roller på MDT (Moderna dansteatern) i Stockholm och har utbildning i bland annat dans- och teatervetenskap. Nu blir hon ny verksamhetsledare för Cullbergbaletten. Där efterträder hon Monica Fredriksson. – Jag är jätteglad! Med min erfarenhet och mitt kontaktnät hoppas jag kunna bidra till Cullbergbalettens viktiga utveckling och arbete. För mig kommer konsten alltid först och fungerar som en grund för alla beslut och aktiviteter. Jag ser fram emot att arbeta med kompaniet, säger Stina Dahlström i ett pressmeddelande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27050, "headline": "Facebook ber om ursäkt för censurering av Vietnambild", "summary": "Sheryl Sandberg, Facebooks operativa chef, ber om ursäkt till den norska statsministern Erna Solberg för att man tog bort ett Facebookinlägg med en ikonisk Vietnambild.", "article": "Under förra veckan startade debatt efter att Facebook hade raderat norska Aftenpostens Facebookinlägg med den världsberömda bilden på en flicka som flyr från napalmbombningar under Vietnamkriget. Chefredaktören Espen Egil Hansen skrev ett öppet brev till Facebook där han menade att beslutet var felaktigt. Efter att norska statsministern Erna Solberg också lagt upp bilden på sin Facebooksida blev även den raderad. Under fredagskvällen valde Facebook att lägga tillbaka inläggen på sajten. Och nu ber deras operativa chef Sheryl Sandberg om ursäkt till statsministern för att man tog bort bilden. I ett brev till Erna Solberg, som Reuters tagit del av, skriver Sheryl Sandberg att Facebook ”inte alltid gör rätt” trots att man har tydliga riktlinjer om vad som är acceptabelt på Facebook. ”Men vi kommer att se till att bli bättre. Vi vill lyssna till våra användare och utvecklas. Tack för att du hjälpte oss att rätta till detta”, skriver Sandberg i brevet. Foto: Nick Ut Facebook tillåter inte nakenhet på sajten, men med vissa undantag – till exempel konst som innehåller nakenhet. Sheryl Sandberg menar i brevet att man skulle ha tagit hänsyn till Vietnambildens historiska vikt. ”Ibland är den globala och historiska signifikansen av en bild viktigare än att hålla nakenhet borta från Facebook”, skriver hon. Bilden som orsakade kontroversen togs av AP-fotografen Nick Ùt. Den visar ett antal barn som springer från en napalmbombattack. Ett av barnen är Kim Phuc som springer naken från anfallet. Bilden belönades med Pulitzerpriset, och stärkte opinionen mot kriget i Vietnam. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27060, "headline": "Jessica Almenäs till Kanal 5", "summary": "Programledaren Jessica Almenäs får nytt jobb – hon lämnar TV4 och går i stället över till Discovery och Kanal 5. – Det låg rätt i tiden, säger hon.", "article": "Jessica Almenäs har varit en av Sveriges mest välkända programledare sedan hon började leda ”Let's dance” i TV4 2008. Hon har också lett ”Biggest loser” och den stora idrottshögtiden ”Fotbollsgalan” inte mindre än sex gånger. Nu blir hon knuten till Discoverys satsning på underhållning och sport. – Ja det var en liten skräll, va? säger Jessica Almenäs till TT. Hur gick tankarna? – Jag har ju jobbat på TV4 hela tiden jag har varit verksam med tv egentligen, jag har varit där i 15 år och haft det jättebra och verkligen fått chansen att göra många tv-program inom olika genrer. Så det har varit kanon, men jag har kommit till en punkt i karriären där känns helt rätt att göra något helt nytt, att utmana mig själv och även att utvecklas som programledare och kanske behövde jag ta det här klivet helt enkelt. Almenäs säger att erbjudandet låg ”rätt i tiden”. Exakt vilka projekt hon ska arbeta med är inte offentliggjort, men hon känner sig ”väldigt peppad”. – Det känns som att jag kommer att få jobba med sådant som jag går i gång på och även få den möjligheten att röra mig mellan olika genrer och det har varit väldigt viktigt för mig när jag har tagit det här beslutet. Övergången sker vid årsskiftet, men det exakta programmet kommer att hållas hemligt ett tag till. Calle Jansson, kanaldirektör för Discovery Sweden, säger att det finns ”en tydlig plan” för vad hon ska göra. – Men det är inte så att hon ska in och ta över ett befintligt program, säger han och berättar att rekryteringen känns ”fantastisk”. – Det fanns ingen annan, om jag säger så. Vi har uppvaktat Jessica – punkt slut. ”Let's dance” har nått mycket höga tittarsiffror - och Jessica Almenäs är medveten om att det kan bli svårt att hamna där på Kanal 5. Men det spelar mindre roll, säger hon. – Jag har jobbat så länge nu att det börjar kännas viktigare med andra grejer, som att man får utveckla projekt som man verkligen brinner för och att få göra program som är mer anpassade efter mig, säger Almnäs och tillägger att framtiden känns ”spännande och ljus”. – Sedan tycker jag att jag är rätt modig också som vågar ta det här steget och kasta mig ut till något nytt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27061, "headline": "Kompositören Knut Wiggen död", "summary": "Den norsk-svenske kompositören Knut Wiggen avled under lördagen efter en tids sjukdom. Han blev 89 år gammal.", "article": "Knut Wiggen föddes 1927 i Trondheim i Norge. Under 50- och 60-talet hade han stort inflytande på den experimentella musiken i Sverige. Efter att ha studerat piano i Darmstadt i Tyskland flyttade Knut Wiggen till Stockholm 1955. Fyra år senare blev han ordförande för föreningen Fylkingen, som sedan 1933 är en förening för experimentell musik och konst. På Fylkingen stannade Knut Wiggen i tio år, och under den tiden hann han starta Elektronmusikstudion (EMS), som var en ickekommersiell studio för elektronisk musik. I dag drivs den vidare som en del av Statens musikverk. I dag är Mats Lindström chef för EMS. – Knut Wiggen var en tongivande gestalt på 50- och 60-talet. Jag vågar påstå att Stockholm inte hade sett likadant ut utan hans insatser. Han gjorde så att Sverige hamnade på kartan på samma sätt som Paris och Berlin och London. Vi blev någon slags metropol inom experimentell konst och musik trots att vi var ett gammalt bondland. Jag försöker förvalta hans varumärke, och vårt nuvarande internationella rykte beror mycket på den grund han lade under 60-talet, säger han. Knut Wiggen avled under lördagen efter en tids sjukdom. Han blev 89 år gammal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27062, "headline": "Ulvaeus, Molinder och Martin ska hjälpa musiker få betalt", "summary": "Varje år når stora mängder pengar i musikbranschen inte fram till rätt mottagare. Det vill den nya stiftelsen Music Rights Awareness råda bot på. Bakom initiativet står de tre svenskarna Björn Ulvaeus, Max Martin och Niclas Molinder.", "article": "Den globala musikindustrin omsätter miljarder kronor. Men en stor del av pengarna hittar inte fram till rätt mottagare, eftersom musikskaparna i många fall inte kan identifieras. Nu har tre svenska musikveteraner – Niclas Molinder, Max Martin och Björn Ulvaeus – skapat stiftelsen Music Rights Awareness som ska utbilda musikskapare i den allt snårigare digitala djungeln. – Jag vet precis hur fantastiskt det är att vara musikskapare, men jag har också upplevt hur frustrerande det är när man känner att man får för lite betalt, säger producenten och låtskrivaren Niclas Molinder. Han är för många en okänd stjärna inom musikbranschen men har samarbeten med stjärnor som Miley Cyrus och Lady Gaga bakom sig. Molinder menar att låtskrivarnas kunskap om sina rättigheter och skyldigheter är för låg. – Det är otroligt mycket pengar som inte kommer till rätt mottagare. Vi vill skapa bättre förutsättningar för musikkreatörer och tror att det bästa sättet är att sprida informationen från kreatör till kreatör. Det här är en ren \"pay it forward\"-grej. Ett av problemen med musikintäkter på vift är att pengar inte öronmärks. Music Right Awareness vill utbilda låtskapare om sina rättigheter för att skapa en mer hållbar situation i industrin. Det kan till exempel handla om att det tydligt framgår vilka bolag, musiker, producenter och andra som har medverkat under processen. All information ska stämma. – Det pågår många initiativ för att råda bot på problemet med pengar inom musikindustrin. Det diskuteras till och med på politisk nivå. Vi ser oss som ett komplement till allt – för det finns en avsaknad av någon som pratar kreatörernas språk. Music Rights Awareness Foundation Den globala stiftelsen Music Rights Awareness Foundation startades av Niclas Molinder, Björn Ulvaeus och Max Martin. Syftet med stiftelsen är att ordna upp den rättighetsproblematik som råder globalt och har växt i och med digitaliseringen, där musikskapare inte alltid blir rättvist kompenserade. Music Rights Awareness vill minska glappet mellan bolag och skapare. ”Information och utbildning är alltid lösningen och jag hoppas att Music Rights Awareness tillsammans med andra ska kunna hjälpa musikskapare att hjälpa sig själva i de utmaningar de möter”, säger Max Martin i ett pressmeddelande Stiftelsen har redan startat ett projekt i Malawi, Rwanda och Tanzania, där flera musikskapare, branschmänniskor och politiker utbildades. Sedan tidigare är trion bakom Music Rights Awareness också involverad i Auddly – en digital plattform som ska hjälpa musikskapare att hålla ordning på sina låtar, samarbeta och registrera rättigheter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27069, "headline": "Komisk fullträff på Göta Lejon", "summary": "Emma Buchts uppsättning av ”Bullets over Broadway” är helt enkelt skitkul. Inte minst Shima Niavarani är suverän och överträffar Jennifer Tilly i Woody Allens originalfilm.", "article": "”Bullets over Broadway” Manus: Woody Allen Regi och bearbetning: Emma Bucht Svensk översättning och bearbetning: Calle Norlén. Musikaliskt ansvarig/arrangör: Kristofer Nergårdh. Koreograf: Denise Holland Bethke. Scenografi: Anna Asp. Kostymdesign: Camilla Thulin. Mask och peruk: Erika Nicklasson. Medverkande: Shima Niavarani, Johan Rabaeus, Johan Rheborg, Helen Sjöholm, Linus Wahlgren med flera. Scen: Göta Lejon, Stockholm. Speltid: Cirka 3 timmar. Rollbesättningen är a och o, på såväl Broadway som på Götgatan. Något som den kämpande manusförfattaren David Shayne i Woody Allens kriminalkomedi ”Bullets over Broadway” (”Kulregn över Broadway”) från 1994 blir smärtsamt medveten om med en gangsterboss som pjäsfinansiär. Denne Nick Valenti kräver nämligen att Shayne gör en stjärna av hans talanglösa flickvän med skådespelardrömmar. ”Bullets over Broadway” blev musikal i New York så sent som 2014. Stockholmsuppsättningen innebär Europapremiär och på Göta Lejon har man inte bara fått till den läckra 1920-talsmiljön med flapperflickor och steppande gangstergrabbar, utan också en – ursäkta uttrycket – träffsäker casting. För det krävs verkligen ett superproffs för att spela Valentis totalt obegåvade flickvän Olive och Shima Niavarani är helt suverän i den här något utbyggda rollen med en gestaltning och tajming som vida överträffar filmens Jennifer Tilly. Johan Rheborg gör som motvikt en stram Cheech, torpeden som Valenti (Johan Rabaeus i högform med hästsvans i nacken) anställt som livvakt åt Olive, men som snart lägger sig i hela pjäsen och bäddar för succén på ett både roande och oroande sätt. Resten av persongalleriet följer filmförlagan förhållandevis nära. Helen Sjöholm lutar sig mycket mot Dianne Wiests Oscarsbelönade tolkning av divan Helen Sinclair och får ut det mesta och det bästa av denna mustiga manslukerska med god smak för dry martini. Sin hängivne beundrare David Shayne sväljer hon också med hull och hår i Linus Wahlgrens precis lagom valhänta och pretentiösa gestalt. Den unge Tjechovaspiranten Shaynes syn på såväl konsten som moralen blir allt mer tänjbar och naturligtvis bedrar han flickvännen Ellen som i sin tur ligger med hans bästa vän Flender (Lisa Stadell och Henrik Johansson i pålitliga biroller). Men med en yrkesmördare som hemlig medförfattare finns det förstås värre brott än otrohet; Cheech har så att säga sitt eget sätt justera en dålig casting när han får nog av att höra sina repliker slaktas. New York-produktionen fick bland annat kritik för att vara alltför högljudd. Men Emma Buchts välavvägda regi handlar mer om tajming än om komiska överdrifter och därför blir det också roligt på riktigt. Trots att det i stort sett rör sig om en jukeboxmusikal med ett hopplock ur den stora amerikanska sångboken som musikalisk fond har man förvånansvärt smidigt lyckats integrera sångerna i dialogen. Mycket tack vare Calle Norléns vitsiga översättning med rappa repliker och svenska sångtexter. Kapellmästaren Kristofer Nergårdh håller i gång ett skönt storbandssväng bakom såväl enskilda sånginsatser som snyggt koreograferade ensemblenummer. Scenografen Anna Asps lyxiga art déco-kulisser och Camilla Thulins urläckra kostymer är värda ett besök i sig. Woody Allens dialog bottnar i grunda tankar om konstnärliga kompromisser och moraliska gränser. Men ibland behövs det inga intellektuella analyser och poetiska omskrivningar. Det här är kort och gott en skitkul musikal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27093, "headline": "En skadskjuten Nick Cave", "summary": "Efter sin sons död upptäcker Nick Cave att riktig sorg bara hindrar skapandet. Hans nya album är skevt och självutplånande, fram till det gospeltonade titelspårets förlösning.", "article": "Rock Nick Cave & The Bad Seeds ”Skeleton tree”. (Bad Seed/Playground) I halvdokumentären ”20 000 days on earth”, som iscensätter en dag i Nick Caves liv, har han videomys med sina trettonåriga tvillingsöner. De äter pizza och tittar på ”Scarface”. Den idylliska scenen bidrog till att fjolårets tragedi – när en av tvillingarna föll från en klippa i Brighton och dog – fick väldigt mycket uppmärksamhet i brittiska medier (The Telegraph antydde till och med, i en snaskig artikel som senare togs bort, att olyckan hade ett samband med Nick Caves intresse för ond, bråd död). Nick Cave och hans band The Bad Seeds höll på att göra sitt sextonde album när sonen dog. Inspelningen blev en del av sorgearbetet. För att senare slippa prata med journalister om vad som hänt beslöt Cave att göra en dokumentär om inspelningen. ”One more time with feeling”, som den heter, släpps samtidigt som ”Skeleton tree”. Caves publik, som älskat hans depprock i snart fyrtio år, förväntar sig att han den här gången ska vara mer miserabel än någonsin. Nick Cave har tidigare romantiserat lidandets effekt på skapandet. 2004 sjöng han om skrivkramp i låten ”There she goes my beautiful world”. Han hade nyligen börjat arbeta enligt ett nio-till-fem-schema och beklagade sig över att det inte fanns något inspirerande kaos i hans liv: ”St John of the cross did his best stuff imprisoned in a box. And Johnny Thunders was half alive when he wrote ’Chinese rocks’.” (Rockhistorisk korrigering: den skrevs av Dee Dee Ramone och Richard Hell.) Men riktig sorg leder inte till rock ’n’ roll. Den förlamar och förtär. I den nya dokumentären säger Nick Cave att sonens död bara har hindrat skapandet. Och på nya skivan låter det som om han fått sig en törn både som musiker och som människa. Om förra albumet ”Push the sky away” var lågmält så är ”Skeleton tree” skevt och självutplånande, särskilt i ”I need you”, en skadskjuten kärlekssång som haltar fram utan att veta vart den är på väg. Warren Ellis, Bad Seeds multiinstrumentalist, strösslar abstrakta småljud som ofta bara ackompanjeras av ett piano. Det påminner om de smutsiga looparna på Einstürzende Neubautens senare skivor. Även texterna verkar loopade, de är böner som upprepas snarare än berättelser med en början och ett slut, som om tragedin slagit sönder vers-refräng-vers-refräng-formatet. I den surrande suggestiva ”Magneto”, som kanske syftar på superskurken, tycks berättarjaget balansera på gränsen mellan förälskelse och blodtörst. I den stråksmyckade ”Jesus alone” återföds Messias som knarkare i Tijuana och organstjälande doktor i Afrika – eller kanske som den döde sonen (”you fell from the sky”). ”Jag älskar känslan av en låt innan jag förstår den”, sa Nick Cave i ”20 000 days on earth” och här finns mycket diffus mystik. Men låtarna griper inte tag lika hårt som de brukar – vilket kanske är meningen, de blir en autentisk illustration av sångarens sinnestillstånd där inget smakar, inget känns och inget låter. Först i det blekt gospeltonade titelspåret, som är mindre abstrakt, släpper bedövningen och ger plats åt en underskön refräng. ”I called out, that nothing is for free”, sjunger Nick Cave, som om han förstått att sorgen är kärlekens pris. Bästa spår: ”Skeleton tree” Men låtarna griper inte tag lika hårt som de brukar – vilket kanske är meningen, de blir en autentisk illustration av sångarens sinnestillstånd där inget smakar, inget känns och inget låter. 1 ”Himmel över Berlin” I Wim Wenders melankoliska 80-talsklassiker går ett par änglar på Nick Cave-konsert i Berlin. Han har sällan sett mer demonisk ut på scen. 2 ”Scream” Nick Caves musik används i massor av filmer. Men ingen av hans låtar slår an tonen för dramat lika mycket som ”Red right hand” i Wes Cravens banbrytande slasher. 3 ”Autoluminescent” Dokumentär om Rowland S Howard, gitarrist i Nick Caves andra band The Birthday Party. Här finns tumultartade bilder från deras tidiga spelningar. 4 ”Leonard Cohen: I’m your man” Konsertfilm från en hyllningskonsert till Leonard Cohen på operahuset i Sydney 2005. Nick Cave gör magnetiska tolkningar av ”Suzanne” och ”I’m your man”. 5 ”20 000 days on earth” Konstnärerna och regissörerna Iain Forsyth och Jane Pollard, som iscensatt klassiska konserter med The Cramps och David Bowie, konstruerar en vanlig dag i Nick Caves liv. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27114, "headline": "Spotify börjar göra egen musik – under påhittade namn", "summary": "Spotify har börjat producera egna låtar till sina populära spellistor. Enligt sajten Music Business Worldwide ligger låtarna under fingerade namn på populära spellistor på strömningstjänsten för att musiktjänsten ska slippa betala royaltypengar.", "article": "Enligt sajten Music Business Worldwide har Spotify under de senaste månaderna betalat producenter för att skapa musik efter särskilda musikaliska riktlinjer. Låtarna ska ligga på populära spellistor som ”chill” och ”running”, och vissa av dem har flera hundra tusen lyssningar. Låtarna är oftast instrumentella, och läggs ut på spellistorna under fingerade namn, enligt anonyma källor till sajten. Producenterna får en fast summa för sitt arbete, medan Spotify tar rättigheterna till musiken och därmed slipper betala pengar till skivbolag eller artister. Nyheten kommer samtidigt som Spotify förhandlar om nya kontrakt med de största skivbolagen. Enligt Music Business Worldwide har strömningstjänsten just nu inga långtidsavtal med de tre största skivbolagen Universal, Sony Music och Warner. Och enligt deras källor känner de stora skivbolagen inte till den egenproducerade musiken på Spotify. När DN kontaktar Spotify vill man inte officiellt kommentera uppgifterna om den egenproducerade musiken. Man medger dock att det finns musik som producerats specifikt för vissa spellistor, men menar att de som skapat dessa låtar får royaltypengar för dem. Till exempel finns ett samarbete med DJ Tiësto, där han har gjort särskild musik anpassad för löpning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27128, "headline": "Fler ser e-sport än vanlig sport på nätet", "summary": "Att titta på e-sport online är mer populärt än traditionell sport online. Det visar en ny undersökningsom analysföretaget Mediavision har gjort. Även globalt ökar intresset för e-sport och större mediebolag har gett sig in i den snabbt växande marknaden.", "article": "Under det tredje kvartalet 2016 gick tittandet på e-sport om tittandet på traditionell sport på nätet för första gången. Det visar en undersökning som analysföretaget Mediavision har utfört. Undersökningen utfördes genom webbintervjuer med 3 000 svarande mellan 15 och 74 år under tre månader. Enligt analysen tittade 12 procent av de som uppgav att de tittat på online-tv på just e-sport, medan 10 procent tittade på traditionell sport. E-sport är en sport där deltagarna tävlar mot varandra i olika datorspel. – Tidigare när vi har mätt samma sak har tittandet på vanlig sport alltid varit större än e-sport. Tittandet på traditionell sport har legat på jämna nivåer, med lite högre siffror vid stora mästerskap. Men utvecklingen har gått snabbt. På bara ett år har e-sporten gått om den traditionella sporten, både i antalet tittare och tittartid, säger Arvid Åsbrink, analytiker på Mediavision. Även globalt växer intresset för e-sport i snabb takt. Enligt analysbolaget Newzoo uppgick antalet e-sportittare globalt till 230 miljoner under förra året. Samtidigt beräknade man att e-sportsintäkterna låg på 2,8 miljarder kronor. Att intresset i Sverige har gått om det för traditionell sport på nätet tror Arvid Åsbrink beror på att leverantörerna har kommit ikapp tittarefterfrågan. – Under det senaste året har utbudet blivit alltmer professionellt från tjänsternas sida. Man erbjuder proffsigare sändningar med studior och experter, precis som i traditionell sport. Det finns en stor konsumentefterfrågan, framför allt från unga som själva spelar spel och därför tycker om att titta på andra som spelar. I grunden är det tittarna som alltmer har hittat till den här genren, och då har marknaden svarat – och håller på att svara mer och mer. Mest populär var e-sporten inte förvånande bland en yngre publik. 21 procent av de 15-34-åringar som uppgav att de tittade på online-tv varje dag tittade just på e-sport, jämfört med 10 procent på traditionell sport. – Jag tror att hela e-sportsbranschen kommer att bli mer och mer lik traditionell sport. Det håller på att gå från ett fenomen bland unga till att bli mycket mer brett och med samma infrastruktur som traditionell sport. Och samtidigt som medieföretag tappar tittare och pengar i vanlig tv börjar man ge sig in i den här marknaden – som kommer generera mer och mer pengar, säger Arvid Åsbrink. På medieföretaget MTG har man under flera år satsat på e-sporten. Man har bland annat köpt Dreamhack, som arrangerar stora turneringar. Man äger även ESL som är världens största e-sportsbolag. I maj lanserades kanalen E-sports tv som är helt dedikerad till e-sporten. – All sport är viktig för MTG så därför är det ett naturligt steg att gå vidare till e-sport. Det är i dag en global sport som attraherar miljontals fans över hela världen. Redan i dag är e-sporten större än till exempel ishockey globalt, säger Jessica Sjöberg, kommunikationsansvarig för MTG. Hon menar att en av faktorerna som lett till den explosionsartade ökningen av intresset för e-sport under de senaste åren är att e-sportsvärlden snabbt blivit alltmer professionaliserad. – Spänningen i innehållet i kombination med en ökad professionalisering i produktionen gör att det blir ett extremt stort intresse. Dessutom är det här idrottsmän och -kvinnor som är extremt duktiga på vad de gör och som deltar i en sport som attraherar stora prissummor. Alla de elementen gör att intresset växer, säger hon. Hon menar att MTG som mediebolag kan ta med sig den kunskap och erfarenhet som man har samlat på sig genom årtionden av traditionella sportsändningar in i e-sportsvärlden. – Vi som har stor erfarenhet inom mer traditionell broadcasting kan ta med detta och använda den kompetensen för att föra ut det här innehållet till en ännu större fanbase, till exempel genom att som vi just gjort, lansera en kanal helt dedikerad till e-sport, säger Jessica Sjögren. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27130, "headline": "Youtubare rasar över sajtens reklamregler", "summary": "Youtube stoppar reklam kring klipp med opassande ämnen. Våld, opassande språk och rapportering kring krig är några av de ämnen Youtube menar är ”reklamovänliga”. Men nu rasar Youtubare mot reglerna.", "article": "Under de senaste dagarna har Youtube uppmärksammat sina användare på vilka av deras klipp som anses reklamvänliga genom att skicka meddelanden till dem om vilka av deras klipp som handlar om opassande ämnen. Klipp som inte följer Youtubes riktlinjer kring vad som är passande får sin reklam borttagen. Enligt Youtubes riktlinjer är bland annat sexuell humor, våld och opassande språk några saker som kan göra att man tappar reklamintäkterna från ett klipp. Även innehåll som kretsar kring krig, politiska konflikter och naturkatastrofer hör till de ämnen som anses opassande – även om klippen inte innehåller våldsamt grafiskt innehåll. Till Kulturnytt säger Youtubes informationschef Farshad Shadloo att man inte ändrat riktlinjer för vilka klipp som ska sändas med reklam, utan bara blivit tydligare med användarna om vad som är reklamvänligt innehåll. Men nu rasar många youtubers över förändringen, som de menar kan innebära att användare kommer att censurera sig själva i sina klipp – eller helt enkelt byta plattform. De menar till exempel att Youtubekanaler som i dag rapporterar om nyheter och konflikter kan behöva rapportera om mer ”reklamvänliga” ämnen för att behålla sina inkomster. Enligt sajten Heatstreet har klipp från satiriska nyhetssajter, skönhetsklipp om acneborttagning och intervjuer i flyktingläger blivit av med sin reklam. Under hashtaggen #youtubeisoverparty kritiserar nu ett stort antal youtubare reglerna. ”Reklam har tagits bort från mina klipp för att jag pratar om att min man har cancer och om att öka uppmärksamheten kring cancer”, skriver en twittrare. En annan skriver syrligt om riktlinjerna: ”När Youtube försöker göra sig familjevänliga, men egentligen bara förstör Youtube.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 27132, "headline": "Hit kommer Melodifestivalen nästa år", "summary": "Göteborg, Malmö, Växjö, Skellefteå, Linköping och Stockholm står som värdstäder för Melodifestivalen 2017, uppger SVT.", "article": "”Det är alltid roligt att komma tillbaka till städer som väljer att stå värdar igen för Melodifestivalen. De vet vad det innebär och är peppade på att visa upp ett värdskap som bygger på tidigare erfarenheter så att de kan höja ribban ännu ett snäpp”, säger projektledare Anette Helenius i ett pressmeddelande. Första deltävlingen äger rum på Scandinavium i Göteborg den 4 februari. Sedan rullar 2017 års Melodifestival vidare till Malmö Arena den 11 februari, Vida Arena i Växjö den 18/2 och Skellefteå Kraft Arena den 25/2 innan den är dags för andra chansen i Linköping Saab Arena den 4 mars. Finalen hålls på Friends Arena utanför Stockholm den 11 mars. 2017 års runda är nästan identisk med den från 2005, då samma städer förutom Malmö besöktes. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27143, "headline": "Peter Jöback plockar hem teaterspöke i nya svenska Fantomen på operan", "summary": "London. Alla tre har Europas musikalscener som arbetsplats. Nu möts Peter Jöback, Emmi Christensson och Anton Zetterholm i Stockholm för att tillsammans göra ”Fantomen på operan” på Cirkus.", "article": "Peter Jöback är på besök i London och bondar med sina medspelare i kommande uppsättningen av ”Fantomen på Operan”. Här i Londons teaterdistrikt West End gjorde nämligen Emmi Christensson nyligen sina sista föreställningar som Christine, kvinnan som Fantomen åtrår. Tredje personen i dramat är hennes barndomsvän Raoul, som på Cirkus i Stockholm ska spelas av Anton Zetterholm. Han är närmast okänd för svensk publik, men etablerad i Tyskland. Peter Jöback är en av bara fyra skådespelare som gjort Fantomen i både London och New York. När föreställningen får premiär på Cirkus den 14 september blir det Jöbacks tredje version. Varför tackade du ja till att gestalta rollen i Stockholm? – Jag var först lite tveksam när Vicky von der Lancken och Bosse Andersson (producenterna) började tala om det, men sedan tänkte jag om. Fasen vad kul det vore att ta hem Fantomen till Sverige, säger Peter Jöback. Han beskriver rollen som en av de största han gjort i genren och är mycket förtjust i karaktären. Dessutom är han medproducent och delaktig i den konstnärliga utformningen. – Mitt avtryck blir att jag varit med och plockat ut det kreativa teamet, varit inblandad i rollbesättningen och i vilka andra som ska arbeta med föreställningen, som musiker och dirigent. Att nu göra rollen en gång till både förenklar och är en utmaning. – Det känns skönt att ha rollen i kroppen sedan tidigare, men den var på ett sätt i London och lite annorlunda i New York. Nu blir det spännande med ett nytt språk. Jag ska sudda ut engelskan och sätta rollen på mitt hemspråk. Vad blir skillnaden gentemot produktionerna utomlands? – Formatet, formen, kläderna och musiken är likadana, men jag hoppas verkligen att vi ska kunna utnyttja våra personligheter för att få karaktärerna levande. Vi kopierar inte det som har gjorts tidigare, säger Peter Jöback. Du är några år äldre också än när du tidigare gjorde rollen. Har det betydelse? – Ja, nu är jag ju faktiskt precis i Fantomens ålder. Peter Jöback berättar om hur han tämligen ung träffade Tommy Körberg som sade något i stil med att Jöback kunde bli riktigt bra när han fick mer livserfarenhet. – Då tyckte jag han var rätt gubbig och tänkte att han nog mest var avundsjuk på att jag är ung och snygg eller så, säger Peter Jöback och skrattar åt minnet. Sedan fortsätter han: – Nu förstår jag honom. Man behöver inte nödvändigtvis vara äldre, men att leva ger livserfarenhet, vilket är bra när man ska gestalta någon.   Fast Peter Jöback kände sig hemma med rollen redan när han läste igenom manuset inför uppsättningen i London 2013. – Jag kände att det fanns så mycket av mig själv i honom. Delar jag kunde känna igen mig i. Människorna runt omkring Fantomen har skapat ett monster och jag förklarade för regissören i London att jag hellre ville spela honom som ett barn som misshandlats och göra honom sårbar. Peter Jöback har berättat öppet om sin egen uppväxt, präglad av dysfunktionella relationer och alkoholmissbruk i familjen. Han anser att när något ligger och trycker inombords kan det skapa en viss typ av människa, om man inte förmår sig att ta itu med det. – Där han valde mörkret, valde jag ljuset, säger Jöback. Jöback nämner den starka slutscenen i ”Fantomen på Operan”. Utan att avslöja för mycket för dem som inte sett musikalen tidigare berör den inre skönhet, självkänsla och förmågan att kunna älska sig själv innan man kan älska någon annan. – Den speglar mina egna resor, vad jag burit med mig, hur jag förminskat mig och att mitt yttre inte har speglat den jag är. Jag fick ett vackert ansikte och kunde gömma de mörka stråken, men det var först när jag vågade plocka fram dem som jag blev hel. Peter Jöback tror att det är en viktig förklaring till att han var framgångsrik i rollen i London. Han ser masken som Fantomen bär som väldigt symbolisk, ett sätt att dölja för omvärlden vem han egentligen är. – Historien är mångbottnad. Den är en klassisk kärlekshistoria och samtidigt en berättelse om mänskligheten och hur ett samhälle skapar ett monster. Det är ju teatern som skapat monstret, ingen har sett honom. Han är annorlunda och det finns paralleller till integration och annat. Jag hoppas vi lyckas ta fram det mångbottnade i den här föreställningen, säger Peter Jöback. Han tycker också att kärlekshistorien mellan Fantomen och Christine är komplex. – En del spelar som om de vore ett kärlekspar, men så ser inte jag det. Han vet inte riktigt vad kärlek är, men känner en dragning till hennes skönhet och tror att han kan styra henne. Christine spelas av Emmi Christensson, som nyligen gjort samma roll i London. – Där har den gått i 30 år och man ska passa in i den mall som finns. Nu är jag med i en ny produktion där det kan finnas mer utrymme att skapa och komma med egen input, säger hon. Emmi Christensson har spelat ett par hundra föreställningar i teaterdistriktet West End. Känns det ”futtigt” att göra den i Sverige nu? – London slår visserligen Sverige rent prestigemässigt, men jag känner inte så. Att få göra Fantomen på hemmaplan, där det kommer mycket människor som man känner, är jättekul och jag tror att det här blir en mycket bra produktion, säger hon. Emmi Christensson berättar att ända sedan hon var liten har det varit hennes största dröm att få göra Fantomen i Sverige. – Jag trodde nog inte ens att det var möjligt för mig att göra den i London. Det hände bara av en lycklig tillfällighet, säger hon. För Anton Zetterholm, som gör rollen som Raoul, blir uppsättningen i Stockholm en chans att visa upp sig på hemmaplan. – Jag har sjungit i ”Allsång på Skansen” en gång, säger han om sin karriär i Sverige. Anton Zetterholms genombrott på musikalscenen var 2008 i ”Tarzan” i Hamburg. Han fick huvudrollen efter en tv-sänd uttagningstävling där musikern Phil Collins satt i juryn. Anton Zetterholm har bott i åtta olika städer de senaste åtta åren. Hur blir det att sjunga på svenska jämfört med andra språk? – Skådespeleriet borde kännas naturligare för mig eftersom svenskan kommer mer naturligt. När jag gör en roll på tyska, som är mitt tredjespråk, kan det bli rätt tekniskt eftersom jag måste koncentrera mig på att inte göra en felsägning, som till exempel ”den” eller ”dem”, säger Anton Zetterholm. ”The Phantom of the opera”. Trettio år som musikalsuccé ”The Phantom of the opera” bygger på franska romanen ”Le fantôme de l’opéra” av Gaston Leroux från början av 1900-talet. Handlingen kretsar kring skönsjungande Christine, hennes barndomsvän Raoul och den vanställda Fantomen, som vill förmå Christine att börja älska honom. Andrew Lloyd Webbers musikalversion hade premiär i Londons West End 1986 och på Broadway 1988. Året efter hade ”Fantomen på Operan” premiär på Oscarsteatern i Stockholm, med Mikael Samuelson i huvudrollen. Där gick den i sex år. Musikalen har översatts till 13 olika språk och spelats i 30 länder. Peter Jöback Född i Stockholm 1971. Debuterade som tioåring i ”Sound of music”. Fick sitt genombrott 1995 i ”Kristina från Duvemåla”, där han belönades med en Guldmask och låten ”Guldet blev till sand” låg länge etta på Svensktoppen. 1997 fick han sin första roll i London i ”Miss Saigon”. 2012 spelade han Fantomen i London och 2013 gjorde han rollen på Broadway i New York. Emmi Christensson Född i Vessigebro i Falkenberg 1984. Debuterade i ”Into the woods” i Göteborg 2007. Har spelat i ”Mamma mia!” i Oslo, ”Les misérables” i Malmö och i ”The Phantom…” i London. Anton Zetterholm Född i Växjö 1986. Fick sitt internationella genombrott 2008 i musikalen ”Tarzan” i Hamburg. Har spelat i tyska uppsättningen av ”Wicked” och i ”Les misérables” i London. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27149, "headline": "Därför är ”The Maulers” kamp en berättelse om motstånd", "summary": "I natt gick den svenska MMA-stjärnan Alexander ”The Mauler” Gustafsson en ny match. Och det finns mer under den våldsamma ytan till denna omstridda sport. Livet liknar MMA mycket mer än vad vi vill erkänna, skriver psykologen Jonas Olofsson.", "article": "Livet, skriver författaren och boxningsfantasten Joyce Carol Oates, liknar en av dessa långa boxningsmatcher som liksom vindlar framåt, rond efter rond, utan att någonsin definitivt avgöras. Kampsporternas symbolik har berikat västerländsk populärkultur och litteratur även i perioder där intresset för sporterna dalat. I dag växer kampsporterna snabbt i popularitet, särskilt hybridsporten MMA, mixed martial arts, som innefattar element från boxning, brottning, jujutsu och andra kampsporter och som utövas i en åttakantig bur. Alexander ”The Mauler” Gustafsson, MMA-sportens svenska affischnamn, gick i natt upp i ringen igen efter två raka förluster. Matchen hade stor betydelse inte bara för Gustafssons karriär utan även för den hårt kritiserade sportens ställning i Sverige. Debatten om MMA har rasat i snart ett decennium, till synes utan att leda till en bättre förståelse av fenomenet. Vad händer egentligen i buren? Alexander Gustafssons livshistoria illustrerar sportens lockelse. I boken ”The Mauler” berättar Leif Eriksson och Martin Svensson om hur Gustafsson gick från ett liv som gatuslagskämpen ”Bond-Ove”, kallad så efter Arbogatraktens största avelstjur, till världskänd MMA-stjärna. Gustafssons uppväxt behandlas utförligt, med sorgliga minnen av en alkoholiserad, frånvarande pappa, adhd och skolkande, eskalerande fyllor, bilstölder och våld. I bokens mittenrond når han botten, både bokstavligt och metaforiskt. På en dykningsövning, organiserad av behandlingshemmet Västkustfamiljen, slocknar lampan och han sjunker till botten, trettio meter under ytan. Då simmar en liten självlysande bläckfisk förbi, likt ett förebud om kommande stjärnglans. Veckan därefter introduceras Gustafsson till MMA. Hans historia är knappast unik, och påminner bland annat om Mike Tysons, som skildrats av Joyce Carol Oates i essäsamlingen ”On boxing”. Precis som Tyson upptäcktes i ungdomsfängelse och fick en manlig förebild i tränaren och adoptivpappan Cus D’Amato, så upptäcktes Gustafsson av en instruktör på Västkustfamiljen och fick en manlig förebild i metodistkyrkans Wiggo Karlsson. Våra vägar korsades på Stockholm Fighter Centre samtidigt som Alexander började resan mot toppen i Ultimate Fighting Championship, UFC. Organisationen är världens största kampsportsorganisation och såldes nyligen, för den som fortfarande behöver övertygas om sportens popularitet, för fyra miljarder dollar. Att boxas med Gustafsson är som att vara nära ett lejon som bestämt sig för att leka med maten. Men de mjuka sidor som lyfts fram i ”The Mauler” är också bekanta. Han var tystlåten, målmedveten och omtyckt av alla. På kampsportsgym i Stockholm och senare i Chicago träffade jag personer som kämpade för att hantera svårigheter och förändra sina liv till det bättre. Jag vet av erfarenhet att kampsporten kan förändra utövaren. Påståendet att kampsport ger utlopp för aggressivitet har visserligen inget stöd i emotionspsykologisk forskning. Dess välgörande effekter består nog snarare i att den som utsätts för psykiskt och fysiskt obehag under kontrollerade former slutar att vara rädd för detta. Litteraturen om västerländsk kampsport domineras av historiska och dokumentära skildringar. Kasia Boddys ”Boxing: A cultural history” står ut genom sin mästerliga redogörelse för kampsportens symboliska och kulturella betydelse från antiken till i dag. För att förklara kampsportens egendomliga lockelse använder hon begreppet ”deep play”. Innebörden är att de fysiska risker som kampsporterna medför egentligen gör utövandet svårmotiverat, men att just detta faktum leder till att den symboliska laddningen fördjupas och betydelsen förstärks. Vi kan alltså inte förstå kampsportens lockelse utan dess kulturella symbolik. Särskilt intressant är Boddys beskrivningar av hur svarta och judiska boxare har bidragit till att bekämpa rasistiska och antisemitiska stereotyper. Den kanske främsta studien av kulturen i ett boxningsgym gjordes av den franske sociologen Loic Wacquant. Hans ”Body & soul: Notebooks of an apprentice boxer” är en lysande etnografisk rapport från boxningsgymmet Woodlawn boys club i Chicagos fattiga och våldsdrabbade South side. Wacquant blottlägger genom de vardagliga rutinerna och snacket på Woodlawn ett litet universum där mäktiga sociala krafter manifesteras. Boxaren förkroppsligar för Wacquant Karl Marx beskrivning av människan som en varelse som definieras av sin relation till lidandet. Den varma gemenskapen hjälper individen att hantera lidande i och utanför ringen. Gymmet representerar den disciplinerande kraft som Emile Durkheim kallade moralisk utbildning. Den monotona träningen liknar arbetet vid ett löpande band, och i denna biologiska fabrik skapas det trygga och förutsägbara rum som ofta saknas utanför dess väggar. Wacquant beskriver hur etniska kategorier och andra kollektiva identiteter obönhörligt bryts ned och ersätts av pugilismens arbetsmoral. Kanske är det därför som huliganism, rasism och misogyni tycks vara mindre utbredd inom dagens kampsport än inom fotbollen? Många av mina forskarkollegor har ett annat perspektiv. Ledande hjärnforskare på Karolinska institutet krävde för några år sedan på DN Debatt att MMA skulle uteslutas ur Riksidrottsförbundet på grund av att sporten uppmuntrar till ”mellanmänskligt våld” och därmed bryter mot Riksidrottsförbundets ideal. Det folkliga motståndet mot MMA tycks också främst vila på liknelser vid misshandel och gatuvåld. Låt mig därför uppehålla mig vid våldsbegreppet – och bilden av en enkel boxningsring i betong, vars grund lutar betänkligt. En sådan skulptur restes 2010 tillfälligt i Berlins Kreuzbergdistrikt till minne av Johan Trollmann, tysk mästare 1933 i lätt tungviktsboxning. Trollmann, som tillhörde folkgruppen sinti, mötte motstånd i 30-talets alltmer korrumperade och rasistiska tyska idrottsvärld. Trollmann hånades som en ”dansande zigenare” och beordrades av nazistregimen att boxas ”tyskt” – det vill säga att inte använda sitt bländande fotarbete för att undvika motståndarens slag. Den ”tyska” stilen, upphöjd som ädelmodig av nazisterna, var i själva verket en återgång till primitiva engelska regler från 1700-talet. Nazisterna satte Trollmann i koncentrationsläger, där han fram till sin död, alltmer undernärd och sjuk, användes som slagpåse åt SS-officerare. Den lutande boxningsringen förblir en påminnelse om att förnedringen och orättvisan som kännetecknar verkligt våld i själva verket är kampsportens antites. Trettio år senare kunde Cassius Clay, med ett efternamn som härstammade från förfädernas slavägare, bli ”niggern som den vite mannen inte kunde fånga”. Den nyligen avlidne Muhammad Ali förfinade Johan Trollmans flyktiga stil. Den initierade betraktaren ser bortom den våldsamma ytan. Till skillnad från sporter som simning eller tyngdlyftning är motståndarens styrkor i MMA endast en reflektion av de egna svagheterna, och vice versa. Därför är spegeln sportens viktigaste träningsredskap, och därför kan sporten inte ha något annat mål än självförverkligande. Den fysiska styrkan har mindre betydelse än strategin, ”the game plan”. Sporten liknar en sten-, sax- och påselek där boxning besegrar jujutsu, som i sin tur besegrar brottning, men där brottning ändå besegrar boxning. Sporten trotsar liksom den transitiva logiken, och strategibytet, mer än någon särskild teknik, är mästarens signum. Men försök göra det i buren! I MMA vinner den nederlagstippade i fyra matcher av tio. Rankinglistorna, som ger illusoriskt sken av hierarkisk ordning, kan sällan förutsäga resultat. ”Styles make fights”, säger matcharrangörerna. Förmågan till förändring har räddat Alexander Gustafsson, såväl i ringen som i privatlivet. Efter karriärens första förlust, mot det amerikanska brottaresset Phil Davis, flyttade Gustafsson till San Diego för att träna med sin överman. Den tekniska distansboxningen har så med tiden skickligt anpassats för MMA genom att kompletteras med överrumplande brottningsgrepp. Hans nästa utmaning är att lära sig de oortodoxa rörelsemönster som fört träningskamraten i San Diego, Dominick Cruz, till UFC:s mästarbälte i bantamvikt. Boken om Alexander Gustafsson avslutas i moll, med motivationsproblem efter tunga förluster. Han är rädd för hjärnskador, men mest av allt att halka tillbaka i gamla banor när karriären är över. Matchen på lördagen kan innebära att ett nytt kapitel skrivs. Kanske är vi också på väg bort från det våldsnarrativ som ensidigt präglat den svenska MMA-debatten, mot en berättelse om det djupa spelet och dess grundelement, rädsla, kamp, disciplin och frigörelse. Livet liknar MMA mer än vad vi vill erkänna. Sporten kan ge liv, men också ta det tillbaka, och däremellan är ingenting avgjort. Jonas Olofsson är docent och lektor i psykologi vid Stockholms universitet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27153, "headline": "Därför är ”The Maulers” kamp en berättelse om motstånd", "summary": "I lördags gick den svenska MMA-stjärnan Alexander ”The Mauler” Gustafsson en ny match. Och det finns mer under den våldsamma ytan till denna omstridda sport. Livet liknar MMA mycket mer än vad vi vill erkänna, skriver psykologen Jonas Olofsson.", "article": "Livet, skriver författaren och boxningsfantasten Joyce Carol Oates, liknar en av dessa långa boxningsmatcher som liksom vindlar framåt, rond efter rond, utan att någonsin definitivt avgöras. Kampsporternas symbolik har berikat västerländsk populärkultur och litteratur även i perioder där intresset för sporterna dalat. I dag växer kampsporterna snabbt i popularitet, särskilt hybridsporten MMA, mixed martial arts, som innefattar element från boxning, brottning, jujutsu och andra kampsporter och som utövas i en åttakantig bur. Alexander ”The Mauler” Gustafsson, MMA-sportens svenska affischnamn, gick den 3 september upp i ringen igen efter två raka förluster. Matchen hade stor betydelse inte bara för Gustafssons karriär utan även för den hårt kritiserade sportens ställning i Sverige. Debatten om MMA har rasat i snart ett decennium, till synes utan att leda till en bättre förståelse av fenomenet. Vad händer egentligen i buren? Alexander Gustafssons livshistoria illustrerar sportens lockelse. I boken ”The Mauler” berättar Leif Eriksson och Martin Svensson om hur Gustafsson gick från ett liv som gatuslagskämpen ”Bond-Ove”, kallad så efter Arbogatraktens största avelstjur, till världskänd MMA-stjärna. Gustafssons uppväxt behandlas utförligt, med sorgliga minnen av en alkoholiserad, frånvarande pappa, adhd och skolkande, eskalerande fyllor, bilstölder och våld. I bokens mittenrond når han botten, både bokstavligt och metaforiskt. På en dykningsövning, organiserad av behandlingshemmet Västkustfamiljen, slocknar lampan och han sjunker till botten, trettio meter under ytan. Då simmar en liten självlysande bläckfisk förbi, likt ett förebud om kommande stjärnglans. Veckan därefter introduceras Gustafsson till MMA. Hans historia är knappast unik, och påminner bland annat om Mike Tysons, som skildrats av Joyce Carol Oates i essäsamlingen ”On boxing”. Precis som Tyson upptäcktes i ungdomsfängelse och fick en manlig förebild i tränaren och adoptivpappan Cus D’Amato, så upptäcktes Gustafsson av en instruktör på Västkustfamiljen och fick en manlig förebild i metodistkyrkans Wiggo Karlsson. Våra vägar korsades på Stockholm Fighter Centre samtidigt som Alexander började resan mot toppen i Ultimate Fighting Championship, UFC. Organisationen är världens största kampsportsorganisation och såldes nyligen, för den som fortfarande behöver övertygas om sportens popularitet, för fyra miljarder dollar. Att boxas med Gustafsson är som att vara nära ett lejon som bestämt sig för att leka med maten. Men de mjuka sidor som lyfts fram i ”The Mauler” är också bekanta. Han var tystlåten, målmedveten och omtyckt av alla. På kampsportsgym i Stockholm och senare i Chicago träffade jag personer som kämpade för att hantera svårigheter och förändra sina liv till det bättre. Jag vet av erfarenhet att kampsporten kan förändra utövaren. Påståendet att kampsport ger utlopp för aggressivitet har visserligen inget stöd i emotionspsykologisk forskning. Dess välgörande effekter består nog snarare i att den som utsätts för psykiskt och fysiskt obehag under kontrollerade former slutar att vara rädd för detta. Litteraturen om västerländsk kampsport domineras av historiska och dokumentära skildringar. Kasia Boddys ”Boxing: A cultural history” står ut genom sin mästerliga redogörelse för kampsportens symboliska och kulturella betydelse från antiken till i dag. För att förklara kampsportens egendomliga lockelse använder hon begreppet ”deep play”. Innebörden är att de fysiska risker som kampsporterna medför egentligen gör utövandet svårmotiverat, men att just detta faktum leder till att den symboliska laddningen fördjupas och betydelsen förstärks. Vi kan alltså inte förstå kampsportens lockelse utan dess kulturella symbolik. Särskilt intressant är Boddys beskrivningar av hur svarta och judiska boxare har bidragit till att bekämpa rasistiska och antisemitiska stereotyper. Den kanske främsta studien av kulturen i ett boxningsgym gjordes av den franske sociologen Loic Wacquant. Hans ”Body & soul: Notebooks of an apprentice boxer” är en lysande etnografisk rapport från boxningsgymmet Woodlawn boys club i Chicagos fattiga och våldsdrabbade South side. Wacquant blottlägger genom de vardagliga rutinerna och snacket på Woodlawn ett litet universum där mäktiga sociala krafter manifesteras. Boxaren förkroppsligar för Wacquant Karl Marx beskrivning av människan som en varelse som definieras av sin relation till lidandet. Den varma gemenskapen hjälper individen att hantera lidande i och utanför ringen. Gymmet representerar den disciplinerande kraft som Emile Durkheim kallade moralisk utbildning. Den monotona träningen liknar arbetet vid ett löpande band, och i denna biologiska fabrik skapas det trygga och förutsägbara rum som ofta saknas utanför dess väggar. Wacquant beskriver hur etniska kategorier och andra kollektiva identiteter obönhörligt bryts ned och ersätts av pugilismens arbetsmoral. Kanske är det därför som huliganism, rasism och misogyni tycks vara mindre utbredd inom dagens kampsport än inom fotbollen?   Många av mina forskarkollegor har ett annat perspektiv. Ledande hjärnforskare på Karolinska institutet krävde för några år sedan på DN Debatt att MMA skulle uteslutas ur Riksidrottsförbundet på grund av att sporten uppmuntrar till ”mellanmänskligt våld” och därmed bryter mot Riksidrottsförbundets ideal. Det folkliga motståndet mot MMA tycks också främst vila på liknelser vid misshandel och gatuvåld. Låt mig därför uppehålla mig vid våldsbegreppet – och bilden av en enkel boxningsring i betong, vars grund lutar betänkligt. En sådan skulptur restes 2010 tillfälligt i Berlins Kreuzbergdistrikt till minne av Johan Trollmann, tysk mästare 1933 i lätt tungviktsboxning. Trollmann, som tillhörde folkgruppen sinti, mötte motstånd i 30-talets alltmer korrumperade och rasistiska tyska idrottsvärld. Trollmann hånades som en ”dansande zigenare” och beordrades av nazistregimen att boxas ”tyskt” – det vill säga att inte använda sitt bländande fotarbete för att undvika motståndarens slag. Den ”tyska” stilen, upphöjd som ädelmodig av nazisterna, var i själva verket en återgång till primitiva engelska regler från 1700-talet. Nazisterna satte Trollmann i koncentrationsläger, där han fram till sin död, alltmer undernärd och sjuk, användes som slagpåse åt SS-officerare. Den lutande boxningsringen förblir en påminnelse om att förnedringen och orättvisan som kännetecknar verkligt våld i själva verket är kampsportens antites. Trettio år senare kunde Cassius Clay, med ett efternamn som härstammade från förfädernas slavägare, bli ”niggern som den vite mannen inte kunde fånga”. Den nyligen avlidne Muhammad Ali förfinade Johan Trollmans flyktiga stil. Den initierade betraktaren ser bortom den våldsamma ytan. Till skillnad från sporter som simning eller tyngdlyftning är motståndarens styrkor i MMA endast en reflektion av de egna svagheterna, och vice versa. Därför är spegeln sportens viktigaste träningsredskap, och därför kan sporten inte ha något annat mål än självförverkligande. Den fysiska styrkan har mindre betydelse än strategin, ”the game plan”. Sporten liknar en sten-, sax- och påselek där boxning besegrar jujutsu, som i sin tur besegrar brottning, men där brottning ändå besegrar boxning. Sporten trotsar liksom den transitiva logiken, och strategibytet, mer än någon särskild teknik, är mästarens signum. Men försök göra det i buren! I MMA vinner den nederlagstippade i fyra matcher av tio. Rankinglistorna, som ger illusoriskt sken av hierarkisk ordning, kan sällan förutsäga resultat. ”Styles make fights”, säger matcharrangörerna. Förmågan till förändring har räddat Alexander Gustafsson, såväl i ringen som i privatlivet. Efter karriärens första förlust, mot det amerikanska brottaresset Phil Davis, flyttade Gustafsson till San Diego för att träna med sin överman. Den tekniska distansboxningen har så med tiden skickligt anpassats för MMA genom att kompletteras med överrumplande brottningsgrepp. Hans nästa utmaning är att lära sig de oortodoxa rörelsemönster som fört träningskamraten i San Diego, Dominick Cruz, till UFC:s mästarbälte i bantamvikt. Boken om Alexander Gustafsson avslutas i moll, med motivationsproblem efter tunga förluster. Han är rädd för hjärnskador, men mest av allt att halka tillbaka i gamla banor när karriären är över. Matchen på lördagen kan innebära att ett nytt kapitel skrivs. Kanske är vi också på väg bort från det våldsnarrativ som ensidigt präglat den svenska MMA-debatten, mot en berättelse om det djupa spelet och dess grundelement, rädsla, kamp, disciplin och frigörelse. Livet liknar MMA mer än vad vi vill erkänna. Sporten kan ge liv, men också ta det tillbaka, och däremellan är ingenting avgjort. Jonas Olofsson är docent och lektor i psykologi vid Stockholms universitet. Foto i text: Mark Blinch / AP ", "article_category": "culture"}
{"id": 27155, "headline": "Historia med framåtblick", "summary": "I det nyss självständiga Nigeria skapades den moderna musiken i en smältdegel från tiden före soul och funk. Femton år senare kom discon. Nya samlingar fångar båda epokerna.", "article": "Afro ”Nigeria freedom sounds! Calypso, highlife, apala, mambo, juju: Popular music and the birth of independent Nigeria 1960–63” Betyg 5 (Soul Jazz/Border) ”Nigeria soul fever: Afro funk, disco and boogie. West African mayhem!” Betyg 4 (Soul Jazz/Border) Det är så vansinnigt länge sedan. Man ser det på alla annonser som finns med i den medföljande lilla boken, där olika typer av företag år 1960 lyckönskar den nya nationen Nigeria till sin självständighet, med hopp om goda affärer i framtiden. Textil- och speditionsföretag, varuhus och cykelhandlare, bryggerier och oljebolag. Alltsammans så tidspräglat att det liknar kitsch. Över hela Afrika drog den moderna tiden fram och kolonialvälden vecklades ihop, i skarven mellan 50- och 60-tal blev nya länder självständiga på löpande band; det mesta tycktes ännu möjligt. Man hör det också på musiken, där finns en optimism som återspeglas i långt mer än en titel som ”Freedom highlife”. Framtiden stod för dörren, utvecklingen av en modern afrikansk populärmusik var i full gång. Men det mesta som vi i dag förknippar med en sådan moderniserad musik ligger ännu i framtiden. I Västafrika vid 60-talets början är det inte soul, funk och elektrisk rockmusik som står för de nya, internationella influenserna. Snarare handlar det om generationen före, om afrokaribisk musik som mambo eller calypso. Vilken gärna ingår förening med den jazzinfluerade highlifemusiken, behagligt loj i rytmen, med akustiska gitarrer och blåssektioner. Som en mer distinkt nigeriansk motströmning kommer jujumusiken, mer rytmbaserad, ibland med dragspel som bärande instrument. Och så finns den mer traditionella apala, som håller sig strikt till slagverk och sång och ratar västerländska instrument – men gärna tar till sig lite kubanska rytmer. Rör man ihop allt detta får man en sorts smältdegel med massor av kulturella ingredienser, men allt ter sig i efterhand så egenartat mjukt och solvarmt. Det låter mer förmodernt än urbant och hippt, vilket nog säger mer om dagens öron än dåtidens – även om inget kan få mig att tro att dåtidens highlife svängde lika beskedligt live på en fullsmockad dansklubb. Under alla omständigheter är ”Nigeria freedom sounds!” en fullkomligt fascinerande tidsresa till en bubblande musikvärld där många trådar går att spåra till i dag, men helheten känns förunderligt avlägsen. Londonbolaget Soul Jazz står bakom, med sedvanligt kärleksfull grundlighet, och man kan bara hoppas att det är fler volymer på väg. I väntan på det tycks bolaget ha bestämt sig för en större satsning på just Nigeria, och nästa vecka kommer en djupdykning i hur landet svarade på discovågen som svepte över hela världen i slutet av 70-talet. Då har det bara gått femton år sedan musiken på ”Nigeria freedom sounds!” men skillnaden är som natt och dag, det är elektriskt, funkigt, rytmiskt hårdare. Tonvikten ligger på namn som har förblivit obskyra utanför Nigeria, trots alla retrosamlingar med afrikansk musik som har getts ut på senare år. Även om den Joni Haastrup som lyfts fram allra mest här också har funnits representerad tidigare. Hans inledande ”Free my people” framstår hur som helst som den självklara discoversionen av Fela Kutis afrobeat. Och näst på tur står Tee Mac – som på två låtar här låter som en kusin till 2013 års retrofynd William Onyeabor – med ett helt album från 1980, som återutges om tre veckor. Bästa spår: ”Onye oma Rosa” med Ishie Brothers och ”You cheat me” med Godwin Omobuwa and his Soundmakers från ”Nigeria freedom sounds!”, ”Do the funkro” med Joni Haastrup från ”Nigeria soul fever” 1 IK Dairo Isaiah Kehinde Dairo gick med i sitt första band som tolvåring och hade femton års erfarenhet när han 1957 bildade sin egen orkester. 1961 vann han en tv-sänd jujutävling och fick en rejäl knuff i karriären, här hörs han i fyra låtar med yster talkörssång och stunsig gitarr – eller ettrigt dragspel. 2 Haruna Ishola Det främsta namnet inom den muslimskt rotade slagverksmusiken apala, som ursprungligen förknippades med slutet på fastemånaden ramadan men utvecklades till en brett populär genre. Tillsammans med IK Dairo grundade han Star Records, Afrikas första artistägda skivbolag. 3 EC Arinze Ogbueshi Eleazar Chukwuwetalu Arinze dog så sent som i fjol, åttiofem år gammal och en av de äldsta överlevarna från highlifemusikens tidiga guldår. En trumpetare med spetsig ton vars fem spår från 1961 framför allt visar ett förföriskt mjukruffigt gitarrgroove. 4 Tex Dandies Dance Band Gitarristen Tex Ubong Henry kallade sig även Tex Soul och skulle på 70-talet spela i en rad mer rockinfluerade grupper som Frank Fyne Rock Express Group, The Vibrations och The Bayonets, men med ”O bo mi ebe mi” skapade han 1962 den mest ljusglittrande highlife. 5 Sammy Akpabot När Samuel Ekpe Akpabot 1959 återvände från sina musikstudier i London hade han redan siktet inställt på att bli klassisk tonsättare med afrikansk identitet, men den glättiga calypson ”Save for a rainy day” låter inte ana några sådana ambitioner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27174, "headline": "Tecknaren Pontus Lundkvist förvånas av reaktionerna på #mitthakkors", "summary": "En satirbild i Aftonbladet med hashtaggen #mitthakkors har skapat stor debatt. Serietecknaren Pontus Lundkvist själv säger att reaktionerna förvånar honom.", "article": "Den 29 augusti publicerade Aftonbladet en satirbild signerad serietecknaren Pontus Lundkvist. På bilden syns en person som har ett kors målat på sin haka. Till bilden står texten ”Kampanjen går ut på att man i solidaritet med förföljda kristna har ritat ett kors på sin haka, men det är som folk vill missförstå” syns mannen på bilden säga. Under bilden finns hashtaggen #mitthakkors. Satirbilden fick snabbt stark kritik från flera håll. Detta då den driver med kampanjen #mittkors, en kampanj som startade i slutet av juli och där man uppmanar personer att lägga upp bilder på sociala medier där de bär kors för att visa solidaritet med förföljda kristna i världen. Flera röster har jämfört publiceringen av Pontus Lundkvists satirbild med Lars Vilks kontroversiella rondellhund, och publiceringen av Muhammedkarikatyrerna.   Annika Borg, en av initiativtagarna till kampanjen #mittkors skrev så här på sin Facebooksida. ”Jag har bara ett ord för detta: Vidrigt. All världens vidrighet ligger samlade i den hatsymbol de nu vill associera med oss och med korset. Det är att relativisera och trivialisera andra världskrigets fasor.” Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturchef, fick själv försvara publiceringen av bilden i en krönika. Där skriver hon att \"satir bygger på överdrifter. I det här fallet kommenterar Pontus Lundkvist, som gärna arbetar med ordvitsar, en infekterad debatt. Att så många tagit illa vid sig, visar ju bara att #mittkors har en politisk agenda.” Själv är serietecknaren Pontus Lundkvist förvånad över de starka reaktionerna som bilden fått. Till DN säger han att han inte förväntade sig att folk skulle bli så arga. – Jag trodde att jag gjorde en harmlös ordvits, och i nästa ögonblick är folk jättejättearga. Jag blev alltså ganska snopen först, men när bordet väl var dukat har allt följt den vedertagna koreografin. Tyckare leker upprörda och kastar anklagelser mot varandra, medan deras anhängare gräver sig djupare ner i sina diken, skriver han i ett mejl till DN. Vad tycker du om kritiken? – Jag önskar jag kunde vara generös och säga att den är rimlig, men jag måste nöja mig med att konstatera att folk får tycka vad de vill och det är ju bra. Det är ett alltför vanligt fusk att fiska upp groteska exempel från motståndarnas absoluta bottenskikt och låta dessa representera en hel grupp, så det ska jag inte göra, men redan ytskiktet är tokigt nog i det här fallet. Vi delar kort sagt inte uppfattning om vad skämtet gick ut på. Samtidigt tycker Pontus Lundkvist att de starka reaktionerna från redaktörer och religiösa ledare är förvånansvärda. – Om alla vanliga nissar som rasar i kommentarsfält tänker jag ungefär förlåt dem, ty de veta icke vad de göra, men jag kan önska mig en lite högre grad av ansvarstagande från redaktörer och religiösa ledare. Inget farligt har hänt nu, men om en svensk satiriker av valfri politisk färg en dag blir mördad av terrorister så kommer det vara som en direkt följd av att en svensk ledarskribent gjort en massa väsen av ingenting för att denne tycker om att mucka gräl, skriver han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27178, "headline": "Peter Jezewski förlorar jobb efter SD-uttalande", "summary": "Den tidigare Boppers-sångaren Peter Jezewskis julspelningar i Karlstad ställs in efter att sångaren i samband med Sverigedemokraternas sommarfestival uttalat sig positivt om partiet.", "article": "Under Sverigedemokraternas sommarfestival uppträdde den tidigare Bopperssångaren Peter Jezewski. I samband med spelningen sade han i en intervju med Expressen att han ”håller med om stora delar av Sverigedemokraternas politik”. – Jag vill inte hymla med det, jag står för det. Sen vet jag att många inom kultur och media inte gillar det. Men de som inte kommer och lyssnar på mig på grund av det här, de kommer i alla fall inte tror jag, sade han i intervjun. Uttalandet har gjort att hotell Gustaf Fröding i Karlstad valt att ställa in de fem julspelningar som Jezewski skulle ha gjort på hotellet. – Vi hoppades att det skulle vara ett misstag, men han stod fast vid det han sa och det står emot allt som vi står för, säger Åsa Larsson, hotellchef till Nya Wermlands-Tidningen. Flera Sverigedemokratiska politiker uppmanar nu till bojkott av hotell Gustaf Fröding efter beslutet om att ställa in spelningarna. ”Stöd Peter! Bojkotta hotell Fröding! PS: var kan man köpa hans musik så pengarna går till honom direkt?” skriver bland andra Kent Ekeroth på Facebook. Inför sommarfestivalen i Sölvesborg hoppade flera av de bokade artisterna av. Black Ingvars och Jan Johansen var två akter som bokats till festivalen, men som valde att hoppa av då de insåg att Sverigedemokraterna stod bakom festivalen. Något som ledde till att de fick motta flera hot. Huvudnumret på festivalen, som arrangörerna menade var opolitisk, blev partiledaren Jimmie Åkessons eget band Bedårande Barn. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27179, "headline": "”En man som heter Ove” blir Sveriges Oscarsbidrag", "summary": "Biosuccén ”En man som heter Ove” blir det svenska bidraget till 2016 års Oscarsnominering. – ”Filmer med dödstema blir ofta rörande berättelser”, säger regissören Hannes Holm till DN.", "article": "Det blir Hannes Holms ”En man som heter Ove” som blir Sveriges bidrag till 2016 års Oscarsnominering i kategorin för bästa icke engelskspråkiga film. Det meddelade Svenska Filminstitutets vd Anna Serner och Oscarskommitténs ordförande Pia Lundberg vid en presskonferens på Filmhuset i Stockholm på torsdagen. Bidraget valdes ut av den svenska Oscarskommitténs sju ledamöter. –”En man som heter Ove” är en nationell särart med ett tema som alla kan relatera till. Alla känner en man som heter Ove. Filmen är också, som amerikanerna säger, en ”crowdpleaser”, säger Pia Lundberg. Filmrecension: ”En man som heter Ove” Filmen om den vresige Ove baseras på Fredrik Backmans succéroman från 2012 och har haft drygt 1,7 miljoner biobesök. Därmed ligger den på tredjeplats över de mest sedda filmerna på bio i Sverige sedan Filminstitutet började med sina mätningar. – Jag tycker att det var ett bra val. Det är en film med hög angelägenhet och den film som har störst chans att vinna, vilket är vad vi vill, säger Anna Serner, vd vid Filminstitutet. Regissören Hannes Holm säger att han ser sig själv som en underdog och att nomineringen därför kommer som en chock. Styrkan i filmen tror han ligger i det vardagliga. –”En man som heter Ove” har visat hur långt en film i svensk radhusmiljö kan gå. Jag hoppas att det kommer fler magiska berättelser ur den svenska vardagen. Sedan är det också en historia med döden som ingrediens. Filmer med dödstema blir ofta rörande berättelser, säger han. Vid den senaste Guldbaggegalan fick filmen stor uppmärksamhet och kammade hem ett flertal priser. Filmen har också chans till att vinna pris på European film awards som äger rum i Polen i december. Den 30 september lanseras den i 40 städer i USA och producent Annica Bellander tycker att Oscarsnomineringen är vältajmad: – Alla goda nyheter är bra inför en lansering. Framför allt är det ärofyllt, Oscars är så stort det kan bli, säger hon. På frågan om det var en enig jury säger Oscarskommitténs Pia Lundberg: – Det är alltid intressant att diskutera filmerna och det var spretigt i början. Skådespelaren Filip Berg spelar rollen som Ove som ung, något han tycker var en utmaning. – Det var skräckinjagande och helt fantastiskt. Eftersom att så många hade läst boken gällde det att möta det som människor hade i sitt huvud. Jag tror att många gillar Ove även om han är sur och bitter och snäser av folk. Det är en gubbe som finns överallt och det handlar om att förstå varför han har blivit så, säger han. Förra årets svenska representant var Roy Anderssons ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”, som inte nådde fram till de slutgiltiga nomineringarna. Oscarsjuryns val kommer att presenteras drygt en månad innan Oscarsgalan äger rum den 26 februari 2017. Svenska Oscarsbidrag Den är tolv år sedan en svensk film nominerades i kategorin bästa icke engelskspråkiga film. Då var det Kay Pollaks ”Så som i himmelen”. Det är 33 år sedan en svensk film vann guldstatyetten i kategorin – det var ”Fanny & Alexander” av Ingmar Bergman. De senaste tio årens svenska Oscarsbidrag: 2015: ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” (regi: Roy Andersson) 2014: ”Turist” (Ruben Östlund) 2013: ”Äta sova dö” (Gabriela Pichler) 2012: ”Hypnotisören” (Lasse Hallström) 2011: ”Svinalängorna” (Pernilla August) 2010: ”I rymden finns inga känslor” (Andreas Öhman) 2009: ”De ofrivilliga” (Ruben Östlund) 2008: ”Maria Larssons eviga ögonblick” (Jan Troell) 2007: ”Du levande” (Roy Andersson) 2006: ”Farväl Falkenberg” (Jesper Ganslandt) Källa: TT Svenska Oscarshistorien 14 svenska filmer har blivit nominerade till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. Tre har vunnit. Här är hela listan: ”Jungfrukällan” (regi: Ingmar Bergman, 1960, vinnare) ”Såsom i en spegel” (Ingmar Bergman, 1961, vinnare) ”Kvarteret Korpen” (Bo Widerberg, 1964) ”Käre John” (Lars-Magnus Lindgren, 1965) ”Ådalen '31” (Bo Widerberg, 1969) ”Utvandrarna” (Jan Troell, 1971) ”Nybyggarna” (Jan Troell, 1972) ”Ingenjör Andrées luftfärd” (Jan Troell, 1982) ”Fanny & Alexander” (Ingmar Bergman, 1983, vinnare) ”Oxen” (Sven Nykvist, 1991) ”Lust och fägring stor” (Bo Widerberg, 1995) ”Under solen” (Colin Nutley, 1999) ”Ondskan” (Mikael Håfström, 2003) ”Så som i himmelen” (Kay Pollak, 2004) Fotnot: Svensk/danska ”Pelle Erövraren” vann priset för bästa icke engelskspråkiga film 1988. Men den klassar Oscarsakademin som dansk. Källa: TT ", "article_category": "culture"}
{"id": 27200, "headline": "Inga västerländska värderingar i kinesisk tv", "summary": "Kinesisk film och tv som främjar västerländska värderingar och inte bidrar till en ”positiv energi” kommer att förbjudas, enligt nya statliga regler i Kina.", "article": "Enligt nya regler från den kinesiska press-, radio-, film- och tv-myndigheten (SAPPRFT) får kinesisk tv inte längre sända material som inte ger en ”positiv energi”. Det står att läsa i nya regler som offentliggjordes under måndagen. Tv-program och filmer ska enligt de nya reglerna inte skämta om kinesiska traditioner, parodisera klassiska kinesiska verk, uppmana till en dekadent livsstil eller främja västerländska värderingar, skriver The Guardian. Riktlinjerna säger också att man inte ska upphöja miljardärer eller internetpersonligheter genom sina produktioner. Produktionerna får inte heller glorifiera kändisskap eller framhäva själviskhet som någonting bra. De produktionsbolag som inte följer reglerna kan bli av med sina tv-licenser. I Kina arbetar man också på ett lagförslag om att filmarbetare ska ”sträva efter förträfflig professionell skicklighet och moralisk integritet, och försöka uppnå socialistiska kärnvärden”. Tidigare i år rapporterade DN om att den kinesiska tv-myndigheten ville förbjuda kändisbarn att medverka i realityserier. Detta för att alltmer populära program där kända personer gör saker tillsammans med sina barn enligt myndigheten uppmanar till kändiskult. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27202, "headline": "Eva Dahlgren missnöjd med Jimmie Åkessons cover", "summary": "Jimmie Åkessons band Bedårande Barn har släppt en cover på Eva Dahlgrens låt ”Ung och stolt” från 1987, utan att fråga artisten själv om lov. Nu är Eva Dahlgren starkt kritisk mot hur låten används.", "article": "Under måndagskvällen dök en version av Eva Dahlgrens ”Ung och stolt” från 1987 upp på Spotify och Itunes. Versionen är en nysläppt cover från Jimmie Åkessons band Bedårande Barn. Samtidigt lade man även ut en video på sin Youtubekanal som märkts som ”officiell”. När Sverigedemokraterna i helgen höll festival i Sölvesborg, där Bedårande barn var huvudakt efter flera avhopp, spelade gruppen också ”Ung och stolt”. Men Eva Dahlgren, som står bakom originallåten uppskattar inte att bandet gjort en cover. På Instagram skriver hon att det sätt låten nu används är ”oförenliga med textens budskap och min syn på världen”. Nu ska Eva Dahlgren skänka de intäkter hon får från covern till människor som jobbar för ett mångkulturellt Sverige. Förra året släppte Bedårande Barn en cover av Simon Ådahls låt ”Jag tänker be för Sverige”. Inte heller då frågade man upphovsmannen om lov. Även han valde då att skänka bort de intäkter han fick från covern, då till arbete för flyktingar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27204, "headline": "Johan Croneman: ”Fråga Lund” kan få reda ut de intellektuellas dåliga minne", "summary": "Man skall ju inte göra alltför mycket research i den här typen av diskussioner, men vid en jämförelse var den akademiska nivån för nya ”Fråga Lund” kanske till och med något högre än för gamla.", "article": "Också intellektuella kan bli ofrivilligt komiska – till och med ovanligt komiska, och ilskna, särskilt när någon försöker sig på att skapa underhållning om något de själva betraktar som väldigt akademiskt. Och svårt, och viktigt. Det är verkligen inget att skoja om. Fråga Lund. Jäklars vilket liv det blev. Äntligen reagerade den svenska intelligentian som ett kollektiv. Som man har längtat efter denna stora fråga, något att samlas kring. Jag råkade, närmast i förbifarten, betrakta ännu en SVT-upplaga av ”Fråga Lund” som en rätt oförarglig bagatell, ganska bra underhållning till och med, när en ny spännande, smart generation forskare och lärda från Lund gav tittarna och Kristian Luuk svar på traditionsenligt (!) rätt larviga frågor. I just det här fallet blev det som sagt lite extra roligt eftersom de upprörda akademikerna tveklöst, och tvärsäkert, dristade sig till att jämföra nya fråga Lund med gamla fråga Lund, och som de minns det var 60-talsupplagan minsann folkbildande, och respektfull, och uppfostrande och höll sig på mycket ”hög” akademisk nivå. Kristian Luuk och samtiden och tittarna (faktiskt, dom också) hade gemensamt lyckats fjanta till det å det grövsta. Jag fick mejl från upprörda läsare (akademiker) som skulle sluta läsa Dagens Nyheter: Nu fick udda vara jämt, Hur kunde jag understå mig. Man skall ju inte göra alltför mycket research i den här typen av diskussioner, eller vad det nu är, risken är att man blir poänglös innan man ens hinner säga ”Lund” högt, en enda gång: Jag ramlade via SVT:s utmärkta arkiv in i ett högst vanligt ”Fråga Lund” från 1962 och där satt Jan-Öjvind Swahn och en ung David Ingvar och hela lärdomen i sin svartvita prydo och svarade på frågor om varför man hälsar med höger hand och inte vänster, de fick frågan om vad mörkrädsla var för något – och de redde noggrant ut varför rött eventuellt var en bättre varningsfärg än blått. Vid en jämförelse var den akademiska nivån för nya ”Fråga Lund” kanske till och med något högre än för gamla. Kanske kan nya fråga Lund reda ut varför just intellektuella ibland tycks ha så mycket sämre minne än helt vanligt folk – eller bara minns det som för tillfället passar. Och vad som lönar sig att ha en åsikt om. Mest upprörd över ”Fråga Lund” var nog Expressens Jens Liljestrand, föga förvånande faktiskt, eftersom han tillhör den sortens kulturskribenter som när som helst på dygnet kan fås att skriva en klipsk (givetvis!), lärd och indignerad drapa om exakt vad som helst som är på tapeten. Alltid en skarp åsikt i luften. Och alltid på rätt sida. Varför inte ett ”Fråga Liljestrand” som seriös fredagsunderhållning? Svar på allt du aldrig bett om att få veta. Domare: Sven-Eric Liedman, intellektuell nestor som (med Ida Östenberg) också skrev en indignerad artikel i SvD om nya ”Fråga Lund” – dock utan att ha sett programmet. Det oroade dem inte nämnvärt. Nya ”Fråga Lund” är den vattendelare i debatten, och i tiden, vi sökt så länge. Så jädrans typisk SVT också, eller hur? Och så sade han (Luuk) det där plötsligt onämnbara när läkaren Henrik Widegren stoppade in en kamera i näsan på sig själv för att kolla hur det såg ut på insidan, och alla såg exakt vad det såg ut som, och det var ju illa nog, men så måste då absolut Kristian Luuk också tvångsmässigt säga exakt det som vi alla tänkte, nämligen att det var väldigt likt en... humhumhum. Skandal är ordet, sade Bill. Jag rasar, sade Bull. Sätter ner foten, sade Jens. Nästa torsdag kan det förresten vara populärkulturellt très chic att upphöja ”Ullared” eller ”Paradise hotell” till stor konst. Man kan aldrig vara helt säker. Skandal är ordet, sade Bill. Jag rasar, sade Bull. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27206, "headline": "Författaren Bengt Nerman död", "summary": "Författaren och journalisten Bengt Nerman avled den 14 augusti. Han blev 93 år gammal.", "article": "Bengt Nerman föddes 1922 i Stockholm. Han blev känd som författare, poet, samhällsdebattör och journalist. Under 60-talet gav han ut tre diktsamlingar i snabb följd, bland annat ”Talade dikter” där han skrev i den nyenkla stilen. Efter de tre diktsamlingarna fortsatte Nerman med att skriva debatterande texter. 1962 gav han ut debattboken ”Demokratins kultursyn” där han kritiserade kulturklimatet i Sverige. Bengt Nerman arbetade också som lärare på Journalisthögskolan i Stockholm. Där skapade han det egna ämnet ”massmedieretorik” där studenterna undersökte mediebranschens villkor och på vilket sätt journalister skapade en bild av samhället. 1973 skrev han boken ”Massmedieretorik” där han framförde stark kritik mot journalistutbildningen. Bengt Nerman var son till journalisten och politikern Ture Nerman och avled den 14 augusti, 93 år gammal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27213, "headline": "Björn Skifs akut till sjukhus", "summary": "Artisten Björn Skifs fick föras akut till sjukhus efter sitt framträdande på Skansen på fredagskvällen.", "article": "– Han ligger inne för observation och går igenom undersökningar på sjukhus just nu. Vi har ingen information om vad han drabbats av men han fick åka ambulans till Södersjukhuset i natt, säger Åsa Holmgren, producent på Göta Lejon. Skifs var även inlagd på sjukhus under två dygn innan han bedömdes vara i tillräckligt gott skick för att kunna uppträda på Skansen tillsammans med Tommy Körberg på fredagen. Medicinsk personal fanns närvarande bakom scenen, men artisten kunde genomföra sitt uppträdande innan hans tillstånd förvärrades under fredagsnatten. Björn Skifs ställer in sina konserter på Skansen den 27 och 28 augusti. Arrangörerna undersöker möjligheten att genomföra konserterna längre fram. – Björn är så ledsen för det. Att ställa in var det sista han ville, säger Åsa Holmgren. Tommy Körberg säger till Expressen att Skifs ska vara kvar på sjukhuset till på måndag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27220, "headline": "Förbud mot rapmusik på skolbussar kritiseras", "summary": "I ett meddelande till skolbussförare i Portland förbjuder skoldistriktet rapmusik på bussarna när barn är ombord. Country, pop och jazz anses däremot okej. Nu får förbudet stark kritik av föräldrar som menar att det är rasistiskt.", "article": "I påbudet som gått ut till Portlands skolbussförare räknas godkända radiokanaler, som förarna får lyssna på när barn finns i bussen, upp, skriver Washington Post. Radiokanaler som spelar country, jazz och pop finns med på listan, medan man skriver att rapmusik är ”opassande”. ”Den här listan exkluderar alla radiokanaler som kan vara kränkande mot studenter som åker skolbuss. Radiokanalerna som är opassande inkluderar religiösa kanaler, rapmusik och pratshower” står det i meddelandet från distriktet. Efter att meddelandet spridits på sociala medier har det fått stark kritik från föräldrar i Portland, som menar att förbudet mot rapmusik är rasistiskt. – När man bannlyser en typ av musik som är speciell för en viss grupps moderna kultur, säger man i grund och botten att de inte är välkomna. De av oss som lever i mångkulturella samhällen i Portland förstår att det jämlikhetssnack som pågår enbart är för kamerorna. Det finns ingen substans bakom, säger Ryan-Onken, förälder till en elev i en av Portlands skolor till tidningen The Oregonian. Att just rapmusik förbjudits, medan pop och country är tillåtet är något som många reagerat på. En elev på en skola i Portland säger till den lokala radiokanalen KGW att förbudet visar på rasism. – Det verkar väldigt rastiskt och kulturrasistiskt för mig, säger Nic Speed. Efter den starka kritiken ber skoldistriktet om ursäkt för hur påbudet kommunicerats. ”Vår målsättning var att skydda eleverna mot religiösa läror, svordomar och våldsamma texter. Transportstyrelsen kommer att se över sina riktlinjer till busschaufförer för att bli mer inkluderande av olika typer av musik, säger Portlands skoldistrikts talesperson Courtney Westling till Washington Post. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27221, "headline": "Nytt stipendium till Lars Gustafssons minne", "summary": "Vestmanlands Läns Tidning instiftar ett stipendium för unga inom kulturområdet som verkar i författaren Lars Gustafssons anda.", "article": "Vestmanlands Läns Tidning, VLT, instiftar ett stipendium för unga inom kulturområdet som verkar i författaren Lars Gustafssons anda. Författaren Lars Gustafsson avled i april i år, 79 år gammal. Den Västeråsfödde författaren hann ge ut ett 80-tal böcker under sin karriär. Förutom att skriva både poesi och prosa utdelade han skarp kritik mot det svenska samhället. Nu inför VLT, där Lars Gustafsson som ung själv var reporter, ett stipendium i hans minne. Stipendiet ska delas ut varje år på hans födelsedag, och gå till en ung person mellan 16 och 21 år som utmärkt sig inom kulturområdet och arbetar i Lars Gustafssons anda, skriver VLT. Stipendiet är ett gemensamt initiativ med tidigare kommunalrådet Lars Luttropp och kommer att vara på 25 000-50 000 kronor. – För Lars Gustafsson var det viktigaste att varje människa får växa i frihet. Det känns stort, viktigt och roligt att få hedra hans minne genom att bidra till att unga kreativa och begåvade människor får växa i sitt skapande och tänkande, säger VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius i VLT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27222, "headline": "Universal stoppar skivsläpp på enbart en musiktjänst", "summary": "Efter att Frank Ocean släppte sina album ”Endless” och ”Blonde\" exklusivt för Apple Music stoppar nu Universal Music group sina bolag från att släppa album via enbart en strömningstjänst.", "article": "I ett nyhetsbrev till cheferna för Universal Music Group-koncernens bolag skriver vd Lucian Grainge att man är färdig med albumsläpp som sker på bara en plattform, enligt Billboard. Beskedet kommer efter att Frank Oceans senaste album ”Blonde” släpptes exklusivt för Apple Music i helgen. Det är dock inte säkert att beslutet tagits som en direkt konsekvens av Oceans albumsläpp. Frank Ocean är en i raden av artister som har valt att släppa sina album på bara en strömningstjänst. Beyoncés ”Lemonade” och Rihannas ”Anti\" släpptes båda bara på Jay Z:s tjänst Tidal. Även Kanye West släppte ”The Life of Pablo” för Tidal innan han ändrade sig och släppte den genom fler tjänster. Spotify, marknadens största strömningstjänst, har länge kritiserat de exklusiva släppen som de menar är negativa både för fans och artister. Chefer för flera större skivbolag har menat att de exklusiva släppen är negativa då de leder till mer piratkopiering. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27228, "headline": "Jonas Gardells Facebookinlägg tillbaka", "summary": "En bild från Jonas Gardells Facebookprofil togs bort av Facebook som menade att den bröt mot deras gemenskapsregler. Men nu är inlägget tillbaka.", "article": "Jonas Gardell gjorde under onsdagen ett inlägg på Facebook. Inlägget bestod av en bild på en kvinna i Nice som tar av sig sin slöja omringad av polise och fick snabbt spridning i sociala medier.  Bilden delades över 7000 gånger innan Facebook valde att ta bort inlägget, som de menade bröt mot deras gemenskapsregler Men under torsdagseftermiddagen skrev Jonas Gardell på sociala medier att Facebook, som under dagen inte velat kommentera varför man tog bort bilden, har lagt tillbaka bilden igen: ", "article_category": "culture"}
{"id": 27240, "headline": "Alice Bah Kuhnke ska besöka Mittmedia", "summary": "Efter förra veckans nyheter om möjliga nedskärningar hos Mittmedia bjöd Gefle Dagblads chefredaktör in Alice Bah Kuhnke till ett besök på redaktionen. Nu har kultur- och demokratministern tackat ja till till inbjudan.", "article": "Förra veckan rapporterade DN om en möjlig plan för nedskärningar hos tidningskoncernen Mittmedia. Något som kultur- och demokratiminister ansåg vara mycket allvarligt. – Medierna står vid kanten av ett stup, sade hon i en intervju med DN angående avslöjandena. Under måndagen skrev Mittmedias ordförande Jan Friedman ett öppet brev till Alice Bah Kuhnke i DN, och samtidigt bjöd Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg in ministern till ett besök på redaktionen, via Instagram. – Jag har länge tänkt bjuda in Alice Bah Kuhnke till oss. Men igår gick det inte att skjuta upp längre. DN:s kulturchef Björn Wiman skrev en längre text om Gefle Dagblad och Mittmedia, och situationen för medier. Han uppmanade kulturministern att logga ur instagram och engagera sig i frågan. Det hoppas jag verkligen att hon gör. Men jag tycker att det är bra att hon finns på Insta, och söker en ny dialog, säger Anna Gullberg i Gefle Dagblad. Och på tisdagen svarade Alice Bah Kuhnke på inbjudan - via Instagram, rapporterar Journalisten. Där skriver hon att samtal med journalister och ägare om mediernas roll är något som är en gemensam utmaning, och något som hon behöver lägga mycket tid på: ”Med andra ord vill jag förstås gärna tacka ja till din inbjudan och ser till att någon av mina medarbetare tar kontakt. Jag önskar dig en bra dag!” avslutar hon inlägget. Anna Gullberg är nöjd med resultatet av sin inbjudan: – Jag vet ännu inte när hon kommer men det är sagt att hon ska ta kontakt med mig om en tid så får vi se. Jag hoppas att hon kommer så snart som möjligt eftersom det är angelägna tider nu när Medieutredningen ska fram i november, säger hon till tidningen Journalisten. Mittmedia Mittmedias plan kan slå hårt mot lokaltidningar Fram till 2018 kan lokaltidningskoncernen Mittmedia säga upp 75 procent av sina journalister – enligt en av två planer som presenterades för koncernstyrelsen i juli. ”Medierna står vid kanten av ett stup” Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) ser allvarligt på situationen för de svenska medierna, som hon menar står vid ruinens brant. ”Skulle slå ut stora delar av svensk lokaljournalistik” DN:s avslöjande om den framtidsplan som presenterades för Mittmedias styrelse har väckt stor uppmärksamhet. AnnaKarin Lith: Mittmedias styrelse ville se en ”big bang” Enligt koncernens tidigare redaktionella chef är det ett skarpt förslag, framtaget av Per Bowallius själv. Alice Bah Kuhnke svarar Mittmedia Kulturdebatt: Kulturminister Alice Bah Kuhnke svarar Jan Friedman om Mittmedia. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27241, "headline": "Ny bok om Trump sågas av Trump själv", "summary": "Två Washington Post-reportrar har skrivit en ny bok om Donald Trump som utgörs av granskande material och intervjuer. Men själv ger presidentkandidaten inte mycket för deras arbete. ”Tråkig”, skriver han om boken på Twitter.", "article": "Den nya boken ”Trump revealed: An American journey of ambition, ego, money, and power”, som ges ut under tisdagen, har skrivits av de två Washington Post-reportrarna, Michael Kranish och Marc Fisher som tagit hjälp av ett trettiotal Washington Post-medarbetare för att ta fram material om presidentkandidaten. Detta i ett försök att kartlägga Trumps liv som finansmogul och presidentkandidat. ”Historierna i boken är baserade på rapporteringen för 'Trump revealed', en bred och övergripande undersökning av den republikanska presidentkandidatens liv” skriver Washington Post om boken. Trump gav enligt Washington Post de två reportrarna 20 timmar av sin tid för att intervjua honom inför bokens utgivning. Det trots att Washington Post sedan juni är bannlysta från att bevaka Trumps presidentkampanj inifrån. I ett uttalande skrev man då om tidningen att de \"inte har någon journalistisk integritet och skriver falskt om Mr Trump. Mr Trump har inget emot en dålig historia, men den måste vara ärlig”, och drog tillbaka deras ackrediteringar. Boston Globe skriver om den nya boken att den är ”den mest kompletta och nyanserade om Trumps liv än så länge” och menar att det största problemet med boken är att den tar slut för tidigt. ”Alla väljare som inte redan är hängivna Trumpfans kommer att hitta många anledningar till att tänka länge och väl på om de skulle vilja stötta honom efter att ha läst den här boken”, skriver USA Today. I boken, som samlat ihop rättegångsprotokoll och ekonomisk information, finns berättelser om hur Trump vägrar läsa längre rapporter utan bara vill ha muntliga genomgångar, hur han varje dag går igenom alla nyheter om sig själv och hur han ser på bilden av honom själv. ”Trump menade att den kändisbild han kultiverat i medierna gjorde mer för att slipa hans rykte än de utredningar som gjordes av regeringstjänstemän eller skeptiska journalister gjorde för att förstöra det\", står i ett utdrag från boken som sajten Politico publicerat. I ett annat utdrag beskrivs Trumps syn på vilka som är hans vänner. ”Han hade aldrig haft nära vänner. (I en juni-intervju med författarna namngav han tre män som han haft affärsuppgörelser med två eller fler decennier tidigare, men som han sällan sett under senare år.)” Och hans rädsla för bakterier: ”Han började dricka sin lightläsk genom ett sugrör, och bara när de kom från Norma Foerder, hans assistent, för att han var för rädd för andras bakterier. Donald Trump själv är inte sen med att recensera boken om honom. Och han verkar inte nöjd med reportrarnas arbete enligt en uppdatering på Twitter: ”Snabbt ihopsatt jobb om mig – sammanställt av kopior av deras gamla felaktiga historier. Köp den inte, tråkig!” ", "article_category": "culture"}
{"id": 27242, "headline": "Lars Bohman gallery går ihop med finländska Galerie Forsblom", "summary": "De två gallerierna Lars Bohman gallery i Stockholm och Galerie Forsblom i Helsingfors slås ihop. Ägarna hoppas nu att Norden ska bli en allt viktigare marknad inom konstvärlden.", "article": "Lars Bohman gallery i Stockholm firar i år 35 år och Galerie Forsblom i Helsingfors fyller 40. Samtidigt slås de båda gallerierna ihop till ett nytt storgalleri. På Galerie Forsblom i Helsingfors har man just visat en utställning av den kinesiske konstnären Ai Wei Wei. Några av de internationella konstnärer som i dag är knutna till galleriet är Jacob Hashimoto, Joel Shapiro och Chantal Joffe. Lars Bohman gallery, Sveriges största galleri, har svenska konstnärer som Lena Cronqvist, Maria Miesenberger, Linn Fernström och Ernst Billgren knutna till sig. – Att vi slås ihop gör att det blir en större marknad för de konstnärer som är knutna till de båda gallerierna. Dessutom kan vi få mer resurser att ha utställningar med internationella konstnärer när de kan visas både i Stockholm och i Helsingfors, säger Kaj Forsblom på Galerie Forsblom om hopslagningen. Jan Hansen, som äger Lars Bohman gallery håller med, och menar att det faktum att man samarbetar just med Forsblom är ett naturligt nästa steg efter den senaste expansionen 2013 då man gick ihop med Angelika Knäpper Gallery och flyttade in i den tidigare konsthallen Jarla Partilagers lokaler. – Vi har samma position i våra respektive länder och samarbetar redan med ett antal konstnärer – både svenska och internationella namn. Därför är det naturligt att gå vidare, bli mer internationella och starkare och kunna göra fler utställningar. Att två gallerier slår sig ihop över nationsgränserna är ingenting ovanligt. Under de senaste åren har det snarare varit en trend att gallerier samarbetar mer och mer internationellt. Gagosian Gallery, som startade 1979 i New York, har i dag gallerier på sexton olika platser, bland annat London, Paris, Aten och Los Angeles. David Zwirner gallery finns i både London och New York och Galerie Thaddaeus Ropac har gallerier både i Paris och Salzburg. Det är bara några exempel på gallerier som har fått ökad internationell verksamhet. – Eftersom konstmarknaden har blivit så mycket mer internationell i dag krävs det att man har viss styrka för att driva ett galleri. Och nu blir vi dubbelt så stora över en natt, säger Jan Hansen. Kaj Forsblom hoppas att hopslagningen av Bohman och Forsblom ska kunna stärka den nordiska positionen i konstvärlden: – Det här ger mycket utrymme för nordisk konst i Skandinavien, och ger möjlighet att visa internationell konst som är ganska unik här. Vi får större köpkraft, och får möjlighet att visa sådana konstnärer som man sällan ser i Norden. På det viset behöver man inte åka till Berlin för att kunna se en fin utställning, utan kan göra det på hemmaplan. Planeringen kommer att göras under hösten, och först till januari kommer de två gallerierna att ha gemensamma program. Det betyder dock inte att man ska visa samma utställningar i Helsingfors och Stockholm. – Vi kan ställa ut en konstnär på våren i Helsingfors och på hösten i Stockholm, men då får man också möjlighet att visa mer av deras konst, och olika kollektioner på de olika gallerierna, säger Kaj Forsblom. Maria Miesenberger är en av de svenska konstnärer som är kopplad till Lars Bohman gallery. Hon tycker att det ska bli spännande att se vad hopslagningen med Galerie Forsblom leder till, både för henne själv och för Stockholm. – Det känns som det här öppnar upp möjligheter till internationell exponering som kanske inte hade funnits om det fortsatt precis som innan. Det ger både visningsmöjligheter och möjligheten att hitta andra samlare och nya kunder. Forsblom tar också med sig nya spännande konstnärskap in i galleriet, som blir kul att visa även i Stockholm. Läs mer: Birgitta Rubin: Allt större spelare stryper de mindre Lars Bohman gallery och Galerie Forsblom. Till Lars Bohman gallery hör i dag bland andra konstnärerna: Ernst Billgren, Marie-Louise Ekman, Lena Cronqvist, Maria Miesenberger. Den 25 augusti till den 24 september visas Jarl Ingvarssons utställning ”Åtta fönster”. Galerie Forsblom representerar konstnärer som: Jacob Hashimoto, Joel Shapiro, Chantal Joffe, Donald Baechler och Johanna Ehrnrooth. Den 25 augusti till den 25 september visas både Heikki Marilas ”Paintings” och Adam Winner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27272, "headline": "Hédi Fried: Svenska värderingar finns inte", "summary": "En av de frågor jag fått under åren är om det tagit lång tid för mig som invandrare att lära mig de svenska värderingarna. Min slutsats är att det inte finns några typiskt ”svenska värderingar”.", "article": "I Sverige har jag återfunnit samma värderingar jag kände till från både mitt tidigare hemland och andra demokratiska länder. Dess kärna, att inte mörda och inte stjäla, att inte göra mot andra det du inte vill att andra ska göra mot dig, återfinns med olika formuleringar och på olika språk i världens alla religioner. ”Värdering” är ett mycket vidsträckt begrepp som oftast förväxlas med kultur. Moralen kan vara mer eller mindre elastiskt i olika länder, beroende på om den rådande kulturen är en skamkultur eller en skuldkultur. Skamkulturer utmärks av att individen tillåter sig icke förbjudna handlingar så länge hen inte blir ertappad. Att bli ertappad är skamligt, och innebär samhällets dom. Skuldkulturen präglas av Luther – skulden du känner när du utför förbjudna handlingar håller dig ifrån att genomföra sådana. Jag kommer från en skamkultur, och 1945 mötte jag ett Sverige som var en skuldkultur. Det förstod jag när vissa handlingar kommenterades med: ”Så gör man inte i Sverige.” Blommor som hänger utanför grannens staket fick inte plockas, man får inte vara sen när man är bjuden på middag, man går inte in i ett hem med skorna på med mera. Vid ett första möte med Sverige är det mycket som är ovant, rent av förbluffande, men det hör till den svenska kulturen – inte speciellt ”svenska värderingar”. Jag minns mina första tabbar, men de var kulturbrott, inte brott mot svenska värderingar. En sommar fick jag anställning på en skärgårdsbåt. Jag hade till uppgift att städa kaptenens hytt och servera i båtens kafeteria. Jag gjorde så gott jag kunde, men när månaden var slut fick jag inte ut min lön med motiveringen att jag städade slarvigt. Det kanske var sant, och nu skämdes jag, men hade jag fått någon anmärkning hade jag nog bättrat mig. När jag framhöll det svarade min arbetsgivare att i Sverige anmärker man inte på en anställd – men den som inte utför det åtagna arbetet tillfredsställande har inte förtjänat att få betalt. Det har tagit ganska lång tid att lära mig leva i en svensk kultur, men grundvärderingarna hade jag med mig i det bagage jag förde hit. Det har skett en hel del invandring under åren, och vi kan se hur kulturutbytet har pågått. Sverige öppnade sig, bjöd till möjligheter för invandrare, som i sin tur anpassade sig. De tog till sig den svenska kulturen medan Sverige berikades av den utrikiska. Inga speciella svenska värderingar står i vägen för en lyckad integration, det handlar bara om människors goda vilja. Det går inte fort, speciellt när myndigheternas kvarnar mal långsamt. Det är av stor vikt att förkorta väntetider och intensifiera möjligheterna för svenska och invandrarungdomar att samlas och lära känna varandra under lustbetonade former. De enstaka försök som pågår, visar sig ge goda resultat. Israel är ett bra exempel för integration av ungdomar från världens alla hörn. Gruppsamvaron under militärtjänsten sammansvetsar dem till en enhetlig nation. Sverige kan också bli en smältdegel, om staten utvecklar de privata ansatserna som i olika lustfyllda aktiviteter sammanför invandrare och svenskar. Om skribenten. Hédi Fried är författare och psykolog. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27281, "headline": "Marina Abramovic beskylls för rasistiska memoarer", "summary": "Ett utdrag från performancekonstnären Marina Abramovics kommande memoarer har fått stark kritik i sociala medier. I passagen beskriver hon aboriginer som ”märkliga” och skriver att de ser ut som ”dinosaurier”.", "article": "Ett foto av ett utdrag ur Marina Abramovic kommande memoarbok ”Walk through walls” som visar dagboksanteckningar från 1979 där performance-konstnären beskriver aboriginer i nedsättande ordalag har fått stor spridning. Nu får Abramovic stark kritik på sociala medier, skriver The Guardian. ”Aboriginer är inte bara den första rasen i Australien. Det är den första rasen i världen. De ser ut som dinosaurier”, påbörjar Abramovic anteckningarna som skrevs under de sex månader hon tillbringade med Pitjantjatjarastammen i Australien 1979. Hon fortsätter med att beskriva sitt första möte med aboriginer: ”De är väldigt märkliga och annorlunda, och de ska behandlas som levande skatter. Men det gör de inte. Samtidigt, när man träffar dem, måste man anstränga sig. För det första ser de hemska ut för västerländska ögon. Deras ansikten är som inga andra ansikten på jorden: de har stora överkroppar (ett dåligt resultat av deras möte med västerländsk civilisation och dess sockerrika diet som gör att deras kroppar sväller) och pinnliknande ben”, skriver hon i anteckningarna. Bokförlaget bakom memoarerna har nu sagt att det aktuella avsnittet kommer att strykas från de färdiga memoarerna. Och själv försvarar Abramovic sig i ett uttalande på sin Facebooksida med att utdraget är ett icke-korrekturläst utdrag ur hennes dagbok från 70-talet som handlar om hennes första reaktion vid mötet med aboriginer. Hennes attityd har sedan dess förändrats, skriver hon: ”Jag har den största respekt för aboriginer, vilka jag är skyldig allt. Tiden jag tillbringade med personer ur Pijantjatjara- och Pintubi-stammarna i Australien var en omvälvande upplevelse för mig, och har djupt påverkat mitt liv och min konst”, skriver hon.  Men kritikerna menar att Abramovics ursäkt inte räcker. Under hashtaggen #Theracistispresent vädrar ett stort antal personer sin kritik mot konstnären. ”Jag bryr mig inte om Abramovic menar att passagen kommer från hennes dagbok på 70-talet. Hon hittade ändå en sida för den i sin bok från 2016”, skriver en Twitteranvändare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27283, "headline": "Ungdomsbok stoppas efter kritik om kränkande dialekt", "summary": "Utgivningen av e.E Charlton Trujillos ungdomsbok ”When we was fierce” skjuts upp, efter att flera kritiker på sociala medier beskrivit den påhittade dialekt som boken är skriven i som djupt kränkande mot afroamerikaner.", "article": "Boken ”When we was fierce” av den amerikanska författaren E E Charlton-Trujillo handlar om en tonåring som ser ett gäng attackera en handikappad pojke och väljer att ingripa. Boken, som skulle ha släppts den 9 augusti, är skriven på en gatuslang som författaren själv har hittat på. – Slang kan så snabbt bli daterad, så jag hade en unik möjlighet att använda slang tillsammans med en helt ny dialekt, sade författaren Charlton-Trjuillo i en intervju med Booklist under arbetet med boken. Men efter att ha fått fina förhandsrecensioner skjuts boken nu upp. Detta efter att kritik framkommit på sociala medier och bokbloggar just på grund av den påhittade slangen, som flera anser vara djupt kränkande mot afroamerikaner, skriver The Guardian. I en av recensionerna av boken, på bibliotekarien Edith Campbells blogg, skriver recensenten Jennifer Baker, som arbetar för mångfald i bokvärlden, att ”When we was fierce” visar ”hur afroamerikaner fortfarande porträtteras i barnlitteratur, och hur språket, ett uttryck för en kulturs uppfattning av sin makt, görs om efter en författares infall”. Själv skriver bibliotekarien Edith Campbell så här om boken: ”Vem hittar på ett språk när den porträtterar riktiga människor som lever i ett nutida samhälle?” Författaren e.E Charlton Trujillo själv menar att hon skrivit berättelsen baserat på berättelser och erfarenheter hon fått när hon arbetat med marginaliserade ungdomar. ”I arbetet med att få ungdomar i riskzonen att ta kommando över sina berättelser genom att skriva i traditionella och alternativa skolor, bibliotek, fritidsprogram och ungdomsanstalter har jag sett ett djupt behov av en bok som ”When we was fierce”, som handlar om att göra val och ha svåra konversationer,” skriver hon på förlagets hemsida. Men på grund av kritiken har alltså nu bokförlaget Candlewick reagerat, och offentliggjort att boken blir fördröjd. Enligt The Guardian ska beslutet ha tagits i samråd mellan förlag, agent och författare. Nu ska bokens framtid diskuteras. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27289, "headline": "Filip och Fredrik kan ta hem sex priser på Kristallengalan", "summary": "Nomineringarna till årets bästa insatser i svensk tv är klara. Och i år dominerar tv-duon Filip och Fredrik, som kan ta hem sex av priserna.", "article": "Kristallengalan hålls årligen och hyllar dem som gjort de bästa insatserna inom svensk tv. Nu är nomineringarna klara till årets gala, som hålls den fjärde september. Och tv-duon Filip och Fredrik dominerar bland nomineringarna. De kan vinna priser i sex olika kategorier, bland annat för bästa manliga programledare. Där tävlar de mot David Hellenius, Patrick Grimlund och Magnus Hedberg och Måns Zelmerlöw för hans insats i Eurovision Song Contest. På damsidan har Gina Dirawi möjlighet att för tredje gången bli utnämnd till årets programledare. Där är även Carina Berg och Christine Meltzer, Tilde de Paula Eby och Malin Gramer nominerade. I år kommer årets sport-tv-profil att bli en kvinna. Det står klart efter att endast kvinnor, för första gången, är nominerade till priset. Johanna Ojala, Anna Brolin, Karin Frick och Frida Nordstrand har alla möjlighet att ta hem priset. Medan priserna för årets program, årets kvinnliga och manliga programledare och årets sport tv-profil röstas fram av tittarna under sändningen utses övriga 13 priser av en jury. Galan direktsänds den fjärde september på Kanal 5. Kristallengalan. Alla nomineringar Årets barn- och ungdomsprogram ”Familjen Rysberg”, SVT, Nordisk Film tv ”Livet i mattelandet”, UR, Patrik Sthlm ”Läsmysteriet”, UR, UR ”Min bror kollokungen”, SVT, Bob Film & Bleck Film ”Tusen år till julafton”, SVT, Thelma & Louise Årets dokumentärprogram ”Det är inte så dumt att bli gammal: Livet börjar vid hundra”, SVT, SVT ”Gåtan Christer Pettersson”, TV4, Stål television ”My life my lesson”, UR, Film and Tell ”Taikon”, SVT, Gellert Tamas Filmproduktion ”Trevligt folk deluxe”, Kanal 5, Nexiko/Thelma & Louise Årets dokusåpa ”Bachelor”, Sjuan, Warner Bros ”Bonde söker fru”, TV4, Fremantle Media ”Jakten på storsäljaren”, Kanal 5, Strix ”Mästarnas mästare”, SVT, Meter ”Ung & bortskämd”, TV3, Baluba Årets fakta- och aktualitetsprogram ”Absolut svensk”, SVT, SVT ”Breaking News”, Kanal 5, Nexiko ”Det handlar om dig”, UR, UR ”Nyhetsmorgon”, TV4, Nyhetsbolaget ”Vi kallas tiggare”, SVT, SVT Årets granskning ”Den hemliga kontrollen - Kalla Fakta”, TV4, Nyhetsbolaget ”Dokument inifrån: Experimenten”, SVT, SVT ”Uppdrag granskning: Legitimerad”, SVT, SVT ”Uppdrag granskning: Panama-dokumenten”, SVT, SVT Årets humorprogram ”Boy machine”, TV4, FLX ”Full patte”, SVT, Eyeworks ”Inte ok”, TV3, FLX ”Partaj”, Kanal 5, Baluba ”Solsidan”, TV4, FLX/Jarowskij Årets kvinnliga skådespelerska i en tv-produktion Alexandra Rapaport (”Gåsmamman”), Kanal 5 Cilla Thorell (”Det mest förbjudna”), SVT Djuangjai Hirunsri (”30 grader i februari”), SVT Maria Kulle (”Fröken Frimans krig 2”), SVT Shima Niavarani (”Boy machine”), TV4 Årets livsstilsprogram ”Det sitter i väggarna”, SVT, Titan ”Ska vi göra slut”, Kanal 5, Nexiko ”Skilsmässohotellet”, Sjuan, Warner Bros ”Sommar med Ernst”, TV4, OTW ”Vänligen Lars Lerin”, SVT, Nexiko Årets manliga skådespelare i en tv-produktion Johan Rheborg (”Solsidan”), TV4 Jonas Karlsson (”Boy machine”), TV4 Kjell Bergqvist (”Springfloden”), SVT Kjell Wilhelmsen (”30 grader i februari”), SVT Krister Henriksson (”Modus”), TV4 Årets realityprogram ”Gift vid första ögonkastet”, SVT, Baluba ”Gympaläraren”, SVT, Nexiko ”Heja Sverige”, TV4, Nordisk Film tv ”Jorden runt på 6 steg”, Kanal 5, Nexiko ”Parneviks”, TV3, Elk Entertainmnent Årets tv-drama ”Black widows”, TV3, Moskito ”Bron”, SVT, Filmlance & Nimbus Film ”Det mest förbjudna”, SVT, GötaFilm ”Gåsmamman”, Kanal 5, Endemol Sverige ”Modus”, TV4, Miso Film Årets tv-personlighet Dagny Carlsson (”Det är inte så dumt att bli gammal”), SVT Karin Laserow (”Bytt är bytt”), TV4 Lars Lerin (”Vänligen Lars Lerin”), SVT Miriam Bryant (”Så mycket bättre”), TV4 Patrik Andersson (”Trevligt folk deluxe”), Kanal 5 Årets underhållningsprogram ”Berg & Meltzer på Oscars”, Kanal 5, Fremantle Eurovision Song Contest - finalen, SVT, SVT ”Let's dance”, TV4, Mastiff ”På spåret”, SVT, SVT ”Så mycket bättre”, TV4, Mastiff Årets program ”Gympaläraren”, SVT, Nexiko ”Jorden runt på 6 steg”, Kanal 5, Nexiko ”Så mycket bättre”, TV4, Mastiff ”Parneviks”, TV3, Elk Entertainment Årets kvinnliga programledare Carina Berg och Christine Meltzer, Kanal 5 Gina Dirawi, SVT Tilde de Paula Eby, TV4 Malin Gramer, TV3 Årets manliga programledare David Hellenius, TV4 Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, Kanal 5 Måns Zelmerlöw, SVT Patrick Grimlund och Magnus Hedberg, TV3 Årets sport-tv-profil Anna Brolin, TV4 Johanna Ojala, SVT Karin Frick, Kanal 5 Frida Nordstrand, TV3 ", "article_category": "culture"}
{"id": 27290, "headline": "Tuva Novotny gör roll i filmen om Björn Borg", "summary": "Tuva Novotny gör en av de stora rollerna i filmen om Björn Borg. Hon ska spela Borgs exfru, Mariana Simionescu, i filmen där Sverrir Gudnason spelar tennislegenden.", "article": "Tuva Novotny kommer att spela en av de stora rollerna i långfilmen ”Borg”, om Björn Borgs liv. Novotny ska spela den rumänska tennisspelaren, tillika Björn Borgs exfru, Mariana Simionescu, enligt ett pressmeddelande. – Vi är oerhört glada över att Tuva ska vara med. Hon är helt perfekt i rollen som Mariana. Hon är en fantastisk skådespelare, säger Fredrik Wikström Nicastro, producent, till Aftonbladet. Tuva Novotny har varit med i filmer som ”Smala Sussie”, ”Bang bang orangutang” och ”Bröllopsfotografen”. Hon har också gjort karriär som skådespelare i Norge. Sverrir Gudnason spelar huvudrollen som Björn Borg i filmen, och den amerikanska skådespelaren Shia LeBeouf spelar hans största rival John McEnroe. – Varje cell av McEnroe är jag. Jag identifierar mig med alla aspekter av hans liv. En av anledningarna till att jag tog rollen var att jag såg parallellerna, sade Shia LaBoeuf till DN i maj om rollen. Janus Metz står för filmens regi. Han har tidigare regisserat filmen ”Armadillo” och flera avsnitt av TV-serien ”True Detective”. Under tisdagen börjar man spela in filmen i Prag. Senare kommer inspelningen fortsätta i bland annat Göteborg, London och Monaco. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27298, "headline": "Nu är Brendan Dassey nära att bli fri", "summary": "Brendan Dassey från dokumentärserien ”Making a murderer” kan han komma att släppas fri. Nu får hans advokat hård kritik av en federal domare.", "article": "Den federala domaren säger i sitt beslut att det var fel av polisen att förhöra den då 16-årige Dassey utan en vuxen närvarande och att man låtsades vara på den unge mannens sida. Flera förhör genomfördes också utan att Dasseys advokat var närvarande. Polisens förhörsledare lurade också Dassey att tro att man visste exakt hur mordet hade gått till, vilket inte var sant. Domaren, William Duffin som lade fram sitt beslut i form av en 91 sidor lång rapport, riktade hård kritik mot Dasseys försvarare, Len Kachinsky, vars agerande han kallade för ”oförsvarbart”: – Hans agerande var oförsvarbart såväl taktiskt som etiskt. Det är en sak för en försvarare att visa för sin klient hur djupt hålet är som han befinner sig i. Men att att hjälpa åklagarsidan att göra hålet ännu djupare går rakt emot de juridiska principer som en försvares roll bygger på. Len Kachinsky själv har svarat på kritiken genom att säga att domarens beslut visar att han gjorde sitt jobb. För ett par dagar sedan blev det känt att den tidigare morddömde Dassey skulle släppas fri inom 90 dagar efter ett nytt domslut. TMZ har talat med åklagarens kontor i Wisconsin där man uppger att man ännu inte tagit något beslut om hur man ska agera i fallet. Brendan Dassey dömdes till 41 års fängelse för mord och sexövergrepp 2007 tillsammans med sin morbor Steven Avery. Hela rättsprocessen och historien om Averys kamp för en rättvis prövning dokumenterades i serien ”Making a murderer” som släpptes på Netflix i slutet av 2015. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27299, "headline": "Två anmälda ofredanden på Way out west", "summary": "Trots en satsning på trygghet anmäldes två fall av sexuella ofredanden på helgens Way out west. – Två fall är två fall för mycket, säger festivalens marknadschef Joakim Skoglund.", "article": "Inför årets Way out west satsade man extra på tryggheten, efter sommarens uppmärksammade sexuella övergrepp på festivaler i Sverige. Men när festivalen nu är slut har två personer anmält sexuella ofredanden till polisen. Det ena ofredandet ska ha skett på Bananpiren, och det andra i anslutning till scenen på huvudområdet, enligt GP. – Det stämmer, det har kommit in två anmälningar om sexuella ofredanden på festivalen. Så det är tydligt att vi inte lyckades förhindra det här helt och hållet, säger Joakim Skoglund, marknadschef på Luger till DN. Han menar samtidigt att det är bra att liknande brott anmäls i allt högre grad: – Vi välkomnar att sådana här brott polisanmäls. Vi måste få bort alla mörkertal och debattera det samhällsproblem som gör att den rådande mansnormen skapar män som tar sig sådana här friheter, säger han.   Enligt GP beskriver polisen annars festivalen som lugn. Trots över 30.000 besökare omhändertogs bara två berusade personer utanför området. Joakim Skoglund hoppas att de flesta besökare har kunnat känna sig trygga på festivalen: – Två fall av sexuellt ofredande är två fall för mycket. Men över lag hoppas jag att de flesta besökare har kunnat känna sig trygga på festivalen, säger han. Förra året rapporterades ett sexualbrott i anslutning till Way out west, enligt polisens sammanställning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27300, "headline": "Teaterbesökare med andrahandsbiljetter avvisas från Harry Potter", "summary": "En biljett till pjäsen ”Harry Potter and the cursed child” finns till försäljning på en andrahandssajt för 68.000 kronor. Personal på teatern har avvisat över 60 personer med andrahandsbiljetter för att stoppa utvecklingen.", "article": "Biljetterna till pjäsen ”Harry Potter and the cursed child” på Palace Theater i London sålde slut nästan direkt när de släpptes. I dag säljs biljetterna på andrahandssajter. På en andrahandssajt kostar en biljett till föreställningen, som normalt ska gå för strax under 800 kronor, motsvarande 68.000 kronor. Men att dyka upp på teatern med en andrahandsbiljett kan bli en tråkig historia. Personal på teatern har nämligen fått order om att avvisa besökare med andrahandsbiljetter för att stoppa de överdrivna biljettpriserna, skriver BBC.  Producenterna Sonia Friedman och Colin Callender säger i ett uttalande att de tar informationen om de uppdrivna biljettpriserna på största allvar: ”Vår prioritet är att skydda våra kunder, och vi gör allt vi kan för att motverka detta. Tillgänglig prissättning har varit av största vikt för oss från starten”, skriver man. En av andrahandssajterna säger till BBC att priserna på biljetter bara reflekterar ”tillgång och efterfrågan”· Sedan föreställningen började visas har ungefär en person per dag blivit avvisad från teatern på grund av att ha köpt biljetter på andrahandssajter. Enligt uttalandet kommer endast biljetter köpta från de officiella återförsäljarna att accepteras. DN:s Johan Hilton recenserade pjäsen som han kallade för ”förkrossande teaterunderhållning”. Och efter förhandsvisningen hyllade Harry Potter-fans pjäsen på sociala medier. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27312, "headline": "Solen sken över årets DN-konsert i det gröna", "summary": "Årets DN-konsert i det gröna hölls under strålande sol. Nästan 40.000 personer hade samlats utanför Sjöhistoriska i Stockholm för att njuta av klassisk musik från Kungliga Filharmonikerna och solon av Peter Jöback.", "article": "Förmiddagens olycksbådande regnmoln hann med god marginal lätta inför årets DN-konsert i det gröna utanför Sjöhistoriska i Stockholm. Så även den 41:a konserten i ordningen hölls i strålande sol över scen och publik. Strax innan klockan ett vallfärdade människor med picknickkorgar och campingstolar över Gärdet för att se och höra Kungliga filharmonikerna under ledning av Carina Canellakis spela i augustieftermiddagen. Kattis Ahlström guidade förtjänstfullt genom evenemanget - och som solist syntes Peter Jöback, som förutom flera stycken översatta från franska, sjöng den egna låten ”Stockholm i natt”. – Nu blir det Stockholm på dagen, men det passar ju perfekt, sade han till DN strax innan konserten. Klockan fjorton hälsade DN:s kulturchef Björn Wiman alla, nästan 40.000, besökare välkomna till detta ”en av årets största folkrörelser” som han liknade vid lördagskvällens folkfest i samma storleksordning, Midnattsloppet. Årets DN-konsert hyllade bland annat kvinnliga kompositörer i historien. Kattis Ahlström rådde alla yngre tjejer i publiken att titta lite extra på dirigenten Carina Canellakis, som hon kallade för en inspiration för de som vill ta sig in i den fortfarande mansdominerade dirigentbranschen. Ela Sörenssen i hemgjord tidningshatt. Foto: Emma Eriksson En av de som bänkat sig på gräset nära scenen var Ela Sörenssen från Stockholm i hemgjord tidningshatt. Hon hade tagit med några vänner på besök i Stockholm för första gången, från Polen. – Man måste ju vara med när sådana här stora och fina evenemang hålls i Stockholm, och jag vill visa för mina vänner hur bra det här evenemanget är och så älskar jag klassisk musik, sade hon. Traditionsenligt fanns också flera aktiviteter för den yngre publiken. I DN:s tält kunde man bli ansiktsmålad och bredvid fanns möjlighet att prova på att spela olika instrument under ledning av Stockholms kulturskola. Alexandra Firth, fyra år, såg lycklig ut när hon blev målad till en grå kanin. Hon och hennes familj hade snubblat över evenemanget men fick snabbt lägga mer pengar på parkering för att kunna stanna på konserten. Alexandra Firth blev målad till en grå kanin. Foto: Emma Eriksson – Det är så imponerande i Sverige att det alltid finns så bra aktiviteter för familjer, sade Alexandras pappa. Förutom klassiker som Tjajkovskijs ”Danse russe” och Claude Debussys ”Fêtes” bjöds det bland annat på allsång till ”Beethovens Månaderna”. Medan molnen åter hopade sig bjöd Peter Jöback publiken på ett extranummer i form av det första framförandet av ”Nattens musik” från höstens uppsättning av Fantomen på Operan. För den fick både han och orkestern stående ovationer, innan de tackade för sig. Foto i text: Emma Eriksson DN-konserten Peter Jöback: Det finns inget mäktigare än att stå i en orkester och sjunga Efter att ha spelat ”Fantomen på operan” på världens musikalscener ska Peter Jöback nu göra den i Stockholm. På söndagen uppträder han på DN:s stora konsert i det gröna, framför Sjöhistoriska museet. Kattis Ahlström: Alla ska få chans att upptäcka klassisk musik Hon gillar klassisk cello men också rap, musikal och metal. Det är tvära kast som gäller för Kattis Ahlström. Möt årets konferencier för DN:s konsert i det gröna. Björn Wiman: Den klassiska musiken är ingen kulturpolitisk konstruktion, den är en del av det mänskliga På söndag är det dags igen för årets DN-konsert utanför Sjöhistoriska i Stockholm. Men frågan om varför den klassiska musiken behövs är felställd. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27332, "headline": "Maggio är den mest lyssnade kvinnan på Spotify i Sverige", "summary": "Med över en miljon lyssnare varje månad är Veronica Maggio den mest spelade kvinnan någonsin på Spotify i Sverige. Just nu är hon mest populär i Stockholm, Göteborg och, något otippat, Sölvesborg.", "article": "I år firar Veronica Maggio tio år som artist, och på lördagen gör hon en konsert på Stadion i Stockholm. Sedan hon slog igenom med singeln ”Dumpa mig” 2006 har hon släppt fem bejublade album. Och fansen verkar fortsatt älska popstjärnan, som enligt nya siffror från Spotify är den mest spelade kvinnan någonsin på strömningstjänsten i Sverige. Globalt har hon en miljon lyssnare varje månad. Men debutsingeln är i dag inte publikens favorit bland artistens låtar. När Spotify inför hennes spelning på lördagen tagit fram siffror på vilka av hennes låtar som är populärast är det, inte helt otippat, låtar från hennes senare skivor som faller lyssnarna i smaken. Mest populär är ”Vi mot världen” från senaste skivan. På andra plats kommer den betydligt äldre balladen ”Snälla bli min”. Men på tredje plats är det tillbaka till nutid med ”Den första är alltid gratis”. Maggios duett med Håkan Hellström ”Den första är alltid gratis” hamnar på en fjärdeplats av de mest populära låtarna. Mest populär är Maggio i storstäderna Stockholm och Göteborg. Men på tredje plats i topplistan och före Sveriges tredje största stad Malmö, kommer något otippade Sölvesborg i Blekinge. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27333, "headline": "Veronica Maggio inför spelningen på Stadion: Jag har glad panik", "summary": "På lördag blir Veronica Maggio historisk. Som första svenska kvinnliga artist tar hon Stockholms stadion i anspråk i eget namn.", "article": "Genom sin konsert på Stadion i Stockholm på lördag, som tar runt 30.000 besökare, blir Veronica Maggio historisk som första kvinnliga svenska artist där. Men så har hon också släppt fem album under tio års tid, hyllade av både kritiker och publik. När DN når Veronica Maggio på telefon dagen innan konserten sitter hon på scenen på Stadion. – Jag tittar ut över de tomma läktarna och har lite panik – fast glad panik. Det känns så sjukt mäktigt. Jag är mest rädd att det kommer att gå så fort att jag sen kommer ångra att jag inte var mer närvarande. Men Veronica Maggio har faktiskt stått på Stadions scen en gång tidigare. Under ett nationaldagsfirande i början av hennes karriär framförde hon debutlåten ”Dumpa mig”. Läs även: Maggio är den mest lyssnade kvinnan på Spotify i Sverige – Det är så sjukt. Jag gjorde bort mig ganska mycket då. Till och med de som var där kan i dag säga att det inte lät så bra, det lilla jag gjorde. Så jag kunde aldrig tänka mig att jag skulle stå här igen nu. Det är få svenska artister som är så stora att de kan sälja ut Sveriges jättearenor. Men att man blir så stor som Maggio, och några andra, tror Eva Ossiansson, doktor i varumärkesbyggande vid Göteborgs universitet, har att göra med att artisten stärker hur deras fans vill bli uppfattade. – Att kunna fylla arenor och skapa hysteri handlar om att skapa tillhörighet, att göra så att folk vill vara delaktiga. Vissa artister lyckas stå för en symbolik som skapar mytbildning kring dem. Då vill fler och fler vara en del av det kultvärde som uppstår, och visa att de också är med i sammanhanget. Det är den tröskeln man måste komma över, säger hon. Det viktigaste är att få publiken att känna med det som sjungs, att artisten själv känns passionerad – och framför allt äkta och generös. – Det måste finnas en äkthet i det som görs. Framgångsreceptet är en kombination av texter som berör, att artisten känns äkta och verkar som att den älskar musiken och att stå på scen. Det får inte kännas fejk. Publiken vill att artisten är där för deras skull. Veronica Maggio har som få andra svenska artister lyckats med att skapa sammanhanget som gör att publiken kan relatera. – Det är en väldigt fin tanke att människor ändå dras till äkthet. Man är rädd för att folk ska vara lättduperade, och lockas av yta. Men det finns ju hopp för mänskligheten om det är precis tvärtom. Jag har aldrig strävat efter att ha någon fasad – det man får se är på riktigt, säger Veronica Maggio. Samtidigt har hon svårt att säga vad som gör just hennes artistskap så populärt. – Det är himla svårt att se sig själv utifrån men mycket handlar nog om tajmning. Många gör jättefina grejer som ingen vill ha ändå. Under spelningen kommer Maggio att gästas av flera artister. Som förband spelar Maja Francis, Miss Li och dj-duon Sharks. Men vilka gästartisterna är vill hon inte avslöja. – Jag kan säga att det kommer bli svårt för mig att inte börja gråta under några tillfällen. Det har till och med varit svårt under repetitionerna. Hur hon ska toppa Stadionspelningen har hon inte börjat tänka på ännu, men hon vet hur hon ska fira efter spelningens slut – om hon orkar. – Jag ska försöka förlora mig i natten med mina vänner. Jag hoppas att jag orkar dricka champagne och dansa tills det blir ljust. Foto i text: Jessica Gow/TT Veronica Maggio på Stadion 30.000 besökare kan se popstjärnan under lördagskvällen. Maggio har tidigare avslöjat att Maja Francis och Miss Li är förband. Även Även dj-duon Sharks kommer att värma upp publiken innan Maggio själv äntrar scenen. Under konserten kommer hon att ha flera gästartister, men vilka är än så länge hemligt. Kl 17.30 påbörjas konserten med Sharks. Veronica Maggio själv går på kl 21. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27336, "headline": "Lina Wolff: De polyglotta älskarna", "summary": "Lina Wolffs ”De polyglotta älskarna” rymmer ovanligt sammansatta gestalter – som saknar facit. Jonas Thente läser en bärkraftig och komplicerad relationsroman.", "article": "Lina Wolff ”De polyglotta älskarna” Albert Bonniers förlag På sidan 54 drar den känsliga bokälskaren efter andan. Lina Wolff låter en av sina huvudpersoner kasta ett unikt bokmanuskript på brasan. Manuset heter ”De polyglotta älskarna” och är författaren Max Lamas magnum opus. Det är opublicerat, fläckigt och medfaret, och utlånat till en litteraturkritiker och Lamasspecialist för bedömning.   Man drar efter andan, men sympatiserar samtidigt med förövaren. Hon heter Ellinor och har nyss blivit våldtagen av litteraturkritikern, som hon träffat via en kontaktsajt på nätet. ”De polyglotta älskarna” är också titeln på Lina Wolffs nya roman. Den är byggd av tre sammanlänkande berättelser, tre olika berättarröster. Antalet bottnar är betydligt fler. De kyliga underströmmarna löper kors och tvärs i denna komplicerade relationsroman. Om man nu vill kalla den det. Relationerna är hur som helst alltid mellan kvinna och man. Här finns inga nära väninnor, inga manliga kamrater. Wolffs gestalter är solitärer som, när de upplever attraktion till andra människor, snarare drivs av besatthet och dunkla begär än av längtan efter närhet. De är också betydligt mer psykologiskt sammansatta än romangestalter brukar vara: inte bara ett knippe enklare egenskaper i bekväm harmoni under intrigens hårda regim, utan outgrundliga gestalter som saknar facit. Ta Ellinor till exempel. Hon är den första vi möter – en ganska alldaglig skåning i begynnande medelålder vars hobby är att slåss, som killarna i byn. ”De flesta blir inte förbannade för att de blir anfallna utan för att de inte kan försvara sig”, säger hennes första pojkvän och mentor Johnny. Så hon lär sig att försvara sig och mer än så. Det räcker emellertid inte när hon möter den ömklige litteraturkritikern Calisto som alltså förgriper sig på henne i ett anfall av något som inte står riktigt klart. Därefter somnar paret, men hon vaknar först och bränner manuskriptet. I centrum av den genom tre perspektiv löpande intrigen står manuskriptet. I bokens andra avdelning är det manusets författare som för ordet. I tredje akten handlar det om Lucrezia: ättling till en av Italiens ädlare familjer men nu utblottad och utmätt. Det är till familjens sommarpalats som författaren en gång kommit för att skriva boken ”De polyglotta älskarna” – ett projekt som ändat i skandal och katastrof. Den sortens porträtt som Lina Wolff har åstadkommit brukar inte presenteras på en så enkel, rak och realistisk prosa som hon framlägger. Jag associerar snarare till författare som Marguerite Yourcenar, Djuna Barnes och Angela Carter. Och kanske Michel Houellebecq, som är ett genomgående hatobjekt, eller objekt för fascination, i romanen. Manliga författare med grumlig kvinnosyn var föremål för aggression även i Wolffs förra roman, ”Bret Easton Ellis och de andra hundarna”. Sammantaget får man säga att Lina Wolff draperar symbolism i ett realistiskt hölje. Man kan grubbla länge på hur skeendet egentligen hänger ihop, vilka drivkrafter som styr de ofta märkliga val som Wolffs gestalter gör, och på huruvida namnet Calisto har något med den grekiska mytens Callisto att göra: nymfen som lägrades av Zeus i Artemis gestalt, och till straff förvandlades till björn. Eller på den mystiska, blinda sierska som då och då styr skeendet i romanen. Är hon rättvisan? Eller siaren Tiresias i sin kvinnliga skepnad? Man kan också grunna på spegelsymboliken som är framträdande romanen igenom. Det är fullt av speglar i ”De polyglotta älskarna”, och i förlängningen är tanken självklart också att gestalterna speglar sig i varandra. Därmed förblir de också ensamma, såvida inte relationen är affärsmässig. För att en sista gång återvända till den våldsamma scen som leder till manusförintelsen, så genomförs våldtäkten ovanpå skärvorna av en sprucken spegel. Det står emellertid helt klart att kvinnorna representerar det starka könet i denna dualistiska roman. På olika sätt framstår de som friare, mer i kontroll av sina egna öden än de unkna och havererade männen. Ibland känns det rent av som om Lina Wolff har vänt på de litterära konventionerna och låtit männen få rollen av gåtfulla, naturdrivna väsen, medan kvinnorna är mer redbara och rationella. Det finns mycket att upptäcka i ”De polyglotta älskarna”: en ovanligt bärkraftig roman, skriven såsom i en spegel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27340, "headline": "Way out west höjer säkerheten efter sommarens ofredanden", "summary": "Under torsdagen börjar Way out west i Göteborg. Förra året anmäldes få sexualbrott på festivalen, men efter årets uppmärksammade ofredanden på flera festivaler har man nu satsat hårdare på tryggheten.", "article": "När Nöjesguiden efter förra årets festivalsommar sammanställde flera av de största festivalernas brottsstatistik, hade ett sexualbrott anmälts under Way out west. Joakim Skoglund, marknadschef för Way out west, tror att de låga siffrorna för brott på festivalen har att göra med samarbetet man har med polisen och Göteborgs stad. – Vi har haft en ganska unik relation med polisen, Göteborgs stad och övriga myndigheter, och vi pratar hela tiden om hur vi kan utvecklas. Efter årets uppmärksammade sexualbrott i samband med festivaler har man satsat på att ytterligare stärka tryggheten på området. – Under året har det här hamnat tydligare och starkare på vår agenda. Det här är ett samhällsproblem snarare än ett festivalproblem. Men Way out west ingår så klart i samhället då ett stort antal människor kommer hit. Under onsdagen gick alla funktionärer och serveringspersonal en kurs för att lära sig hur man hanterar sexuella ofredanden. – De har pratat om hur man uppmärksammar ofredanden, och i värsta fall, om det faktiskt händer något, hur man bemöter offret. Det har varit väldigt praktiskt och användbart för vår personal. På Göteborgspolisen har man också tagit flera steg för att öka tryggheten på festivalen i år. Bland annat har man infört anmälningsmottagare som snabbt kan ta emot anmälningar om något skulle ske. – Det innebär att vi snabbt kan få ut signalement, plats och tid till ordningsvakter, funktionärer och poliser på plats och arbeta för att lokalisera en möjlig gärningsman. Det är något vi testar i år, säger Andreas Welin, insatsledare hos Göteborgspolisen. Andreas Welin tror att det låga antalet anmälda brott tidigare år har mycket att göra med att publiken är äldre än på många andra festivaler, att det är en stor andel kvinnliga besökare och att berusningsgraden är låg. Även att polisen är synlig på plats tror han påverkar antalet brott. – Sedan tidigare år har jag erfarenhet av att vi är uppskattade. Det arbete vi gör tillsammans med arrangör och funktionärer innebär att vi är många som syns i området, vilket ökar tryggheten. Samtidigt menar han att det är positivt att folk har blivit mer benägna att anmäla brott efter att sexuella ofredanden uppmärksammats under året. – Att anmälningarna från festivaler har ökat så mycket beror på att folk är mer upplysta i dag och att problemet har belysts och det är ju positivt, säger han. Lisen Andreasson Florman, grundare av Nattskiftet, kommer att vara på plats på festivalen. Även om organisationen inte har något samarbete med Way out west är hon positiv till att flera festivaler har börjat arbeta alltmer aktivt för att uppmärksamma frågan om sexuella ofredanden. – Jag ser att det händer saker, och även om man inte jobbar just med oss så märker man att folk pratar om våra frågor. Det innebär att vi lyckats med vår opinionsbildning om vad sexuella övergrepp är. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27344, "headline": "Rihanna och Anne Hathaway i spinoff till ”Ocean's Eleven”", "summary": "Anne Hathaway, Rihanna och Helena Bonham-Carter ska spela i en spinoff till succéfilmen ”Ocean's eleven”. Sedan tidigare är Sandra Bullock och Cate Blanchett klara för filmen.", "article": "Sju av åtta titelroller i Warner Bros satsning ”Ocean's ocho” är fyllda. Filmen är en spinoff på succéfilmen ”Ocean's eleven” från 2001 där bland andra George Clooney och Brad Pitt orkestrerar en kupp mot ett casino. Men medan de allra flesta rollerna i den första filmen spelades av män, kommer ”Ocean's ocho” att handla om en kupp helt utförd av kvinnor, skriver Hollywood Reporter. Sandra Bullock och Cate Blanchett har länge ryktats spela stora roller i filmen. Nu är det även klart att skådespelarna Anne Hathaway och Helena Bonham-Carter kommer att vara med. Superstjärnan Rihanna kommer också hon att spela en roll i den nya filmen. Även artisten Awkwafina och skådespelaren Mindy Kaling, mest känd för sin roll i amerikanska tv-serien ”The office”, har några av titelrollerna. Steven Soderbergh, som regisserade originalfilmen, kommer enligt Hollywood Reporter att vara involverad även i spinoffen, som beräknas börja spelas in i oktober. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27354, "headline": "Anna von Hausswolff återvänder till Way out west", "summary": "På torsdagen spelar Anna von Hausswolff på Linnéscenen på Way out west. Det var också här allting började: 2009, innan hon ens släppt sin första singel, spelade hon inför en fullsatt Annedalskyrka.", "article": "I november förra året släppte Anna von Hausswolff sitt tredje album ”The miraculous”. Sedan dess har hon haft ett späckat spelschema runt om i Europa. Men till Way out west återvänder Göteborgsdottern till där allt började. – Det blir alltid extremt emotionellt att spela i sin hemstad, nu har jag inte haft möjlighet att spela så mycket i Göteborg eftersom jag har behövt täcka de större områdena i Europa. Dessutom kommer min syster vara med på scen. Hon är en av de bästa sångare jag känner till, men hon är väldigt sällan med, så det blir speciellt, berättar Anna von Hausswolff på telefon. Redan 2009 spelade Anna von Hausswolff första gången på Way out west, också då tillsammans med sin syster, i Annedalskyrkan som en del i festivalens klubbprogram Stay out west. Det var innan hon ens släppt sin första singel. Men kyrkan blev snabbt full och i dag ser många på spelningen som avstampet i hennes karriär. – Det skrevs inte så mycket om den spelningen då, men senare blev det en sådan som folk pratade om. Det var bara jag med ett elektriskt piano och min syster som körade och spelade på en ”ghost tube tuner” som skapade spöklika ljud i kyrkan. Jag har inte många konkreta minnen från den spelningen, mest bara att jag var så nervös. Men det blev ett fint startskott för de släpp jag gjorde sedan, säger hon. Hur kunde du fylla Annedalskyrkan innan du släppt något? – Då trodde jag att folk gått fel. Men bandet som spelade efter mig var populärt och folk kom i god tid. Det var ju inte så många som kände till mig då. Sedan dess har karriären gått ganska rakt uppåt. 2013 nominerades Anna von Hausswolff till DN:s kulturpris, och för sitt senaste album nominerades hon till en Grammis i kategorin Årets rock och hyllades av recensenterna.   – Det har skrivits fina ord om skivan, och man är ju jättetacksam för det. Jag hade ingen aning om hur den skulle bli mottagen och fick kämpa lite med bolaget som inte tyckte den var lättillgänglig nog. När man spelar upp någonting första gången och får en ”nja”-reaktion blir man väldigt osäker. Men jag hade rätt, det fungerade, säger hon. Anna von Hausswolff försöker att avskärma sig från tyckanden under tiden hon skriver sin musik. Hon vill vara bortkopplad för att ha ett öppet sinne och utforska musiken, något som gör tiden inför ett släpp extra påfrestande. – Man är så isolerad, men plötsligt ska andra höra det man gjort. Jag längtar efter att dela med mig, men dagen innan albumet släpps kan vara så himla jobbig. Då är det inte mitt längre, utan tillhör alla. Men det finns något fint i det också. Sedan 2009 har Anna von Hausswolff återvänt till Way out west flera gånger. Året efter debutspelningen spelade hon som inhoppare på Linnéscenen, och 2012 ersatte hon ett avhopp på festivalens största scen, Flamingo. – Det var en slump att de tog in mig som ersättare, och jag hann inte helt förbereda mig för spelningarna. Båda gångerna har det varit den då största scen jag spelat på. Det är som att Way out west hela tiden har gått lite före i min karriär, säger hon med ett skratt. Efter att ha slagit igenom i Europa och släppt tre skivor är Anna von Hausswolff nu en av de ordinarie artisterna på tältscenen Linné under Way out wests tioårsjubileum. Den här gången har hon hunnit förbereda sig mentalt för att fylla sin plats. – Nu vet jag hur jag ska kunna fylla rummet och ta den plats på scen som jag borde. Det ska bli jättekul att presentera min nya skiva på en stor utomhusscen, där jag verkligen kan blåsa ut ljudet på så hög volym jag vill... nästan, säger hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27356, "headline": "Artisterna som spelas mest inför Way out west", "summary": "På torsdagen inleds Way out west i Göteborg. Och enligt Spotifys siffror är det de svenska akterna som är mest populära att lyssna på inför festivalen.", "article": "Den tionde upplagan av festivalen Way out west inleds på torsdagen i Slottsskogen i Göteborg. På festivalen spelar artister som Zara Larsson, Sia, Seinabo Sey, P.J Harvey och The Libertines. När nu Spotify tagit fram siffror på vilka av festivalens artister svenskarna helst har velat lyssna på visar det sig att de svenska akterna dominerar bland lyssningarna. På första plats hittas ett av festivalens dragplåster, australiensiska Sia. Hon följs av Sveriges egen superstjärna Zara Larsson. Tredje mest populär är Daniel Adams-Ray som släppte ep:n ”För er” i juni i år. På fjärde plats kommer den kaliforniske rapparen G-Eazy som släppte skivan ”When it's dark out” 2015. Brittiske singer-songwritern James Bay hamnar på femte plats. Seinabo Sey, Cherrie, José Gonzalez och The Tallest man on earth är också de med på tio-i-topp-listan. Även Way out wests officiella spellista har spelats flitigt i anslutning till festivalen. 2,3 miljoner minuter musik från spellistan har spelats under veckan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27371, "headline": "Dags igen för DN-konserten i det gröna", "summary": "På söndag är det dags för den årliga DN-konserten i  det gröna på Sjöhistoriska i Stockholm. Peter Jöback är årets solist och Kattis Ahlström konferencier för konserten som anordnas tillsammans med Kungliga Filharmonikerna.", "article": "Förra året lockade den 40-årsfirande DN-konserten i det gröna över 40 000 besökare till Sjöhistoriska i Stockholm. På söndag den 14 augusti är det dags igen. Årets konferencier Kattis Ahlström kommer att lotsa besökarna genom programmet som arrangeras av Dagens Nyheter och Kungliga Filharmonikerna. – Jag har varit där många gånger, säger Kattis Ahlström till DN. Tvingat dit mina barn också och lockat med picknickkorgen, men sedan har det visat sig att jag inte behöver tvinga dem, för de har tyckt att det är lika kul varje gång. Under ledning av dirigenten Karina Canellakis framför Kungliga filharmonikerna sitt program tillsammans med årets solist, sångaren och musikalartisten Peter Jöback. Han kommer, tillsammans med Kattis Ahlström, att presenteras närmare i DN.s kulturdel på söndag. Bland tidigare solister finns Lisa Nilsson och Sarah Dawn-Finer. Vid 40-årsjubileet förra året sjöng Helen Sjöholm på konserten. DN:s utomhuskonsert hölls första gången 1975 efter inspiration från klassiska utomhuskonserter i Central Park i New York. Och intresset för att ta med sig picknickkorgen och lyssna på klassisk musik i gräset utanför Sjöhistoriska har bara vuxit. Med 40 000 besökare slog evenemanget publikrekord 2015. På plats är också Kulturskolan Stockholm som låter barnen prova på instrument inför konserten. Läs mer och bjud in vänner via DN-konsertens Facebook-event! DN-konserten 2016: Program 11.00: Start fo¨r aktiviteter i barnta¨ltet samt fo¨rsa¨ljning av mat och dryck. 13.00: Musik med ungdomar fra°n Konserthusets sommarmusiker. 13.30: Därför behövs den klassiska musiken. DN:s kulturchef Björn Wiman intervjuar musikkritikern Martin Nyström. 14.00: Kungliga Filharmonikerna och Peter Jo¨back. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27389, "headline": "Sverige skickar bloggare mot döden", "summary": "Nästa vecka riskerar den sekuläre bloggaren Mishu Dhar att skickas tillbaka till ett Bangladesh där de som försöker diskutera religion och mänskliga rättigheter regelmässigt knivmördas, skriver Ola Larsmo, ordförande i svenska PEN.", "article": "Vad som just nu sker i Bangladesh kan inte ha undgått någon. I ett nyhetsflöde som dominerats av terrordåd har nyheterna från landet förekommit med skrämmande regelbundenhet. Ännu en bloggare, författare eller annan opinionsbildare brutalt mördad – därför att de försvarat den religionsfrihet som står inskriven i landets grundlag, kvinnors rättigheter eller något annat som är ett förbjudet samtalsämne för lokala, islamistiska terrorgrupper. Den kände författaren Avijit Roy höggs ned efter ett framträdande vid bokmässan i Dhaka i februari 2015. Bara ett par månader senare mördades en annan bloggare, Ananta Bijoy Das, på samma sätt. Das var inbjuden av svenska PEN att komma till Stockholm när han mördades – men hade i en första vända fått sin visumansökan avslagen. Det som förenar samtliga dessa mordoffer är att de har varit publicistiskt verksamma och att de har fört fram sekulära åsikter och försvarat grundläggande mänskliga rättigheter. På internet cirkulerar långa namnlistor över bloggare, med den öppna uppmaningen att mörda dem så fort som möjligt. Flera sekulära bloggare från Bangladesh har sökt sin tillflykt till Sverige. Jag har själv hört vittnesmål om hur radikala islamister beväpnade med machete bokstavligen stått utanför deras dörrar. PEN, Amnesty och andra organisationer har under de senaste åren gjort allt vi kunnat för att informera om vad som sker i ett land med 160 miljoner invånare – där de som försöker diskutera viktiga samhällsfrågor om religionens roll och minoriteters rättigheter regelmässigt knivmördas. Denna information har dock inte nått ända fram till Migrationsdomstolen. Nästa vecka ska den sekuläre bloggaren Mishu Dhar avvisas tillbaka till Bangladesh, där han redan utsatts för ett överfall. Dhar har regelbundet medverkat i en av de större religionskritiska bloggarna, Dhormockery, där han uttryckt sig mycket frispråkigt. Detta till trots anser Migrationsdomstolen att Bangladesh är ett säkert land och att hotbilden mot Dhar är försumbar. Det som hålls emot honom är att han när han först kom till Sverige på ett studentvisum inte omedelbart sökte asyl. Det skulle försvaga hans trovärdighet. Situationen är något som vi i PEN mycket väl känner igen; kulturellt aktiva och opinionsbildare som måste fly vill i det längsta hålla öppet för att kunna återvända till sitt eget språkområde – tills man tvingas inse att det är omöjligt. Situationen i Bangladesh har också kontinuerligt förvärrats. Migrationsdomstolen anför ett antal byråkratiska skäl för att avslå Dhars asylansökan. Men möjligheten att ompröva hans fall finns – om det är av stor principiell betydelse och skulle kunna påverka andra liknande fall. Och just här bränner det till. I Sverige finns i dag upp till ett tiotal aktiva, sekulära bloggare från Bangladesh som räddat sig ur landet. De följer detta fall med stor oro, och flera av dem har kommit till Sverige på liknande sätt. Avvisas Dhar till Bangladesh är hans liv i fara. Men hans fall riskerar också att bli ett prejudikat – och därmed riskera livet på flera bloggare som just nu är i säkerhet i Sverige. Internationella PEN har därför riktat en särskild appell till Migrationsöverdomstolen i Stockholm att ompröva Dhars fall på grund av dess stora principiella betydelse. Men tiden är kort. Redan under de närmsta två veckorna kan han komma att utvisas. Sverige och svenska myndigheter har nu en möjlighet att visa att vi menar allvar med våra upprepade utfästelser om försvar av grundläggande mänskliga rättigheter – den svenska tryckfrihetens jubelår 2016. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27399, "headline": "Egyptisk revolutionär uppträder i Stockholm", "summary": "Ramy Essam blev internationellt uppmärksammad när hans revolutionära låtar blev signaturmelodier för revolutionen i Egypten. På torsdagskvällen spelar han i Stockholm.", "article": "När de folkliga protesterna utbröt i Egypten i januari 2011 var Ramy Essam en låtskrivare som lockade högst 300 besökare till sina spelningar. Men när egyptierna samlades på Tahrirtorget hamnade han i rampljuset med sina revolutionära texter. Hans låt ”Irhal” - som betyder avgå – blev en signaturmelodi för revolutionen. Med den uppträdde han på Tahrirtorgets provisoriska scen Éframför en publik på en halv miljon personer och samlad världspress. – Jag skrev mina låtar för att jag var missnöjd med den politiska situationen och min bror var aktivist, det var min enda koppling till politik. Men låtarna fungerade och fick människor att sjunga tillsammans. Låten ”Irhal” blev startpunkten för min involvering i revolutionen. Efter att vid flera tillfällen ha gripits och torterats för sina ställningstaganden är Ramy Essam sedan tre år i Malmö, där han har visum som fristadskonstnär. Han lämnade Egypten för att komma undan den militärtjänstgöring som alla män under 30 år ska göra i Egypten. – Militärtjänstgöring är farligt för alla. Men för mig hade det blivit riktigt farligt. Jag har tidigare arresterats av militären för mina sånger, så jag var tvungen att lämna landet snabbt, säger han. I oktober går hans visum som fristadskonstnär ut, men nu vill Ramy Essam förlänga visumet tills han fyller 30 år och kan komma undan militärtjänstgöringen. Därefter hoppas han kunna återvända till sitt hemland, men även då är han orolig över hur han kommer mottas. – Det skulle vara naivt av mig att tro att jag är säker där. Revolutionen gjorde regimen arg, och nu är det som att hantera ett skadat monster. De är arga och rädda för att slås ner igen. Därför vet jag inte om jag skulle vara säker, men jag vill se mitt land igen. Under sin tid i Sverige har Ramy Essam fått tid att fortsätta producera musik. På femårsdagen av revolutionen släppte han första låten från sitt nya album, och på torsdagskvällen spelar han på en musikkryssning i Stockholm. Samtidigt har han kunnat nå många via sociala medier, och turnerat runt i världen med sina politiska sånger. – Jag har fått en stor plattform, och kan nå personer i mitt hemland härifrån. Jag har haft tur och kunnat fortsätta göra min politiska musik. Om revolutionen hänt innan sociala medier hade regimen kunnat tysta mig igen. Men nu finns sociala medier som ett fönster mot förändring. Jag får bättre spridning härifrån än vad jag hade kunnat få om jag varit kvar i Egypten, säger han. Från Sverige har han lyckats bygga en internationell publik, och även få fans som inte talar arabiska – det språk han skriver sina texter på. – En stor del av min publik här är icke-arabisktalande. Folk kommer för att ta del av mina budskap, även om de inte kan språket. Det tycker jag är viktigt. Nu hoppas Ramy Essam på att en ny generation ungdomar kommer att ta vid efter den revolution som han menar aldrig fick ett slut. – Vi lever fortfarande med samma strid. Men jag tror något kommer hända inom fem år. Den generation som nu växer upp i Egypten har sociala medier, och kan få information som vi aldrig kunde få som unga. När jag ser 12-åriga tjejer kommentera på mina låtar på Youtube på ett mer vältaligt sätt än jag kunde när jag var 21 får jag hopp för mitt lands framtid. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27401, "headline": "Årets Bo Widerbergstipendium till filmfotograf", "summary": "Filmfotografen Ita Zbroniec-Zajt tilldelas årets Bo Widerbergstipendium på 40.000 kronor som delas ut under Lilla Filmfestivalen i Båstad.", "article": "Den Malmö-baserade fotografen är utbildad vid den klassiska filmhögskolan i polska Lódz och har bland annat jobbat på filmer som ”Svenskjävel”, ”Yarden” och ”Min faster i Sarajevo” som hade biopremiär förra veckan. ”Ita Zbroniec-Zajts foto fångar stämningar, närvaro och har förmågan att i filmens flöde skapa stilsäkra bilder som blir bestående fotokonst”, skriver juryn i sin motivering. Ita Zbroniec-Zajt Född: Krakow. Yrke: Filmfotograf. Hon är i dag stationerad i Malmö, men delar sin tid mellan Polen och Sverige. Bakgrund: Har studerat filmfoto vid den ansedda filmskolan i Lodz där bland andra regissören Krzysztof Kieslowski gick i slutet av 1960-talet. På skolan blev hon bekant med den svenska regissören Jenifer Malmqvist och de båda har gjort flera projekt tillsammans, bland annat kortfilmen ”On suffocation” som belönades med en Guldbagge 2014. Filmer i urval: Zbroniec-Zajt har bland annat svarat för fotot i filmer som ”Yarden”, ”Min faster i Sarajevo”, ”Granny´s dancing on the table” och ”Svenskjävel”. TT Bo Widerberg-stipendiet Bo Widerberg-stipendiet instiftades 1997 av filmskaparen Stefan Jarl tillsammans med den ideella föreningen Film i Båstad och delas ut varje år under Lilla Filmfestivalen i Båstad. Agneta Fagerström-Olsson blev den första stipendiaten 1997. Sedan dess har stipendiet tilldelats namn som Sanna Lenken, Sara Broos, Axel Petersén, Gabriela Pichler, Babak Najafi och Lukas Moodysson. Motiveringen till årets stipendiat lyder i sin helhet: ”För Bo Widerberg var bilden alltid central. Därför ägnar vi årets stipendium åt fotot som i filmernas eftertexter oftast bara omnämns med en rad. Årets stipendiat har de senaste åren utmärkt sig som en av våra främsta filmfotografer, aktuell inte minst genom en kritikerrosad premiär i förra veckan. Ita Zbroniec-Zajts foto fångar stämningar, närvaro och har förmågan att i filmens flöde skapa stilsäkra bilder som blir bestående fotokonst. Hon tilldelas därför 2016 års Bo Widerbergstipendium på 40.000 kronor.” TT ", "article_category": "culture"}
{"id": 27405, "headline": "”Att ta sig förbi hinder är vad aktivister gör”", "summary": "När spelkritikern Anita Sarkeesian gjorde en Youtubeserie om kvinnliga stereotyper i tv-spel möttes hon av en våg av hat, som ännu inte fått ett slut. Trots mordhot fortsätter hon att uppmärksamma kvinnors roll i spelvärlden.", "article": "Crystal var en hjältemodig räv med ett blått spjut. I spelet ”Dinosaur planet” var hennes uppgift att, tillsammans med sin bror, slåss mot förhistoriska monster och rädda världen. Men något hände med Crystal. Bara månader innan ”Dinosaur planet” skulle släppas beslutade man sig för att arbeta om spelet och ersätta den kvinnliga hjälten och hennes bror med den manliga figuren Fox McCloud. Crystals roll i det slutgiltiga spelet, som släpptes till spelkonsolen GameCube 2002, var grovt reducerad. Klädd i en sexig outfit spenderar hon den största delen av tiden som kidnappad – i väntan på räddning. Crystals öde uppmärksammas i den första delen av Anita Sarkeesians Youtubeserie ”Tropes vs women in video games”. I videon berättar Sarkeesian om den vanliga stereotypen av kvinnor i spel, ”jungfru i nöd”, där kvinnan är hjälplös och i de flesta fall ospelbar. Det mest klassiska exemplet är prinsessan Peach i den populära Super Mario-serien. Samtidigt som Sarkeesian pratar flimrar otaliga spelsekvenser förbi där kvinnor slås ned, kidnappas, hålls fast eller bärs bort. På telefon från Los Angeles berättar Anita Sarkeesian om den insikt hon fick när hon började titta på representationen i spelvärlden: – Jag upptäckte snabbt att det var värre än jag först trott. Att göra ett avsnitt var som att skriva en ny masteruppsats varje gång. Det fanns oändligt många exempel. Jag är cynisk i grunden, men till och med jag blev chockad över hur illa det var. 2009 startade Anita Sarkeesian organisationen och Youtubekanalen Feminist Frequency. Som student i social och politisk teori hade hon då tröttnat på hur exkluderande den akademiska diskussionen om feminism var. I stället började hon använda Youtube för att på ett enkelt och lättillgängligt sätt, ofta med hjälp av ironi och humor, undersöka hur kvinnor porträtteras i populärkultur. – Jag använde feministisk teori och tittade kvinnliga stereotyper i medier. Jag försökte hitta ett större mönster, och såg att samma stereotyper upprepades gång på gång. Det är klart att bilderna har en påverkan på den värld vi lever i, och alltför ofta är det en negativ bild av kvinnor och andra marginaliserade grupper. Hon nämner den aktuella ”Ghostbusters”-filmen, där 1990-talets manliga spökjägare bytts ut mot kvinnliga, som ett exempel på hur ett brott mot normen kan provocera. Både filmen och skådespelarna har mötts av en massiv hatstorm. – När medier utmanar normen blir det märkvärdigt, för det är lättare att hålla sig till status quo. Det borde inte vara konstigt att ”Ghostbusters” i dag spelas av kvinnor, det borde inte ens vara värt att kommentera. Men eftersom mansnormen är så stark blir det jättestort. Det var först när Anita Sarkeesian valde att rikta sin kritiska blick mot spelvärlden som hon fick verkligt stor uppmärksamhet. 2012 startade hon en insamlingskampanj via Kickstarter och fick snabbt tillräckligt med investerare för en serie i fem delar om kvinnliga stereotyper i tv-spel. Förutom ”jungfrun i nöd” innehåller ”Tropes vs women in video games” exempel på hur kvinnor används som belöning eller bakgrundsdekoration i spel, och hur de blir feminiserade versioner av manliga spelfigurer. – Spelvärlden är mycket värre än filmvärlden, och då är filmvärlden redan dålig. Spelindustrin har under många år utvecklats till att nästan enbart rikta sig till pojkar och män. De kvinnor som gillar spel har fått vara tysta och stå ut med rollen som åskådare. Även om kampanjen snabbt fick stöd var det långt ifrån alla som uppskattade att hon tog upp frågan. Redan innan serien hade haft sin premiär lanserades en massiv hatkampanj mot Anita Sarkeesian: – Jag ville göra några filmer som sa ”hej, spel är lite sexistiska – låt oss prata om det”. Jag kunde aldrig tänka mig att det skulle förändra hela mitt liv. Hon fick mord- och våldtäktshot, hennes webbsidor hackades och platser dit hon var inbjuden för att tala bombhotades. I oktober 2014 fick en föreläsning på ett universitet i Utah ställas in efter anonyma hot om ”den dödligaste skolskjutningen i USA:s historia”. På Youtube finns otaliga klipp där, företrädesvis män, förklarar hur osanna Sarkeesians observationer är, hur fel hon har och vilken dålig person hon är. Än i dag blossar nya hatstormar upp när hon uttalar sig. Själv talar hon sakligt om hatkampanjen: – De storskaliga trakasserierna mot mig och andra kvinnor handlar om en känsla av berättigande. Patriarkatet lär män att de har rätt till vissa arenor. Det är frustrerande när någon annan vill ta den rätten. Hon är noga med att poängtera att hon kritiserar populärkultur som hon konsumerar och i många fall tycker om. Det kan kännas självklart, men Sarkeesian menar att poängen behöver göras: – Som del av en marginaliserad grupp lär man sig uppskatta populärkultur som inte är gjord för en. Vi lär oss att tänka nyanserat kring den kultur vi älskar. Min favoritserie är ”Buffy och vampyrerna” vilket är en långt ifrån perfekt serie, med mängder av rasistiska stereotyper. Men jag kan hålla de två tankarna i huvudet samtidigt. Många har inte den nyanserade blicken: för dem är något antingen perfekt eller fruktansvärt. Hatkampanjen mot kvinnor i spelvärlden började under hashtaggen #gamergate. Pretentionen var att uppmärksamma etiken inom datorspelsjournalistiken, men i dag är många överens om att rörelsen därigenom i stället ägnade sig åt misogyni och hat mot kvinnor inom samma sfär. Anita Sarkeesian blev en av måltavlorna. Hon tror själv att hatkampanjen fick sådan kraft eftersom den lockade personer att samarbeta och värva fler för att tysta henne. – Jag blev fienden, som en boss i något av de datorspel de spelar, någon som måste besegras. Jag är inte den första personen inom spelvärlden som blivit utsatt för det här, konstaterar hon krasst. Även om hon inte vill reducera de allvarliga hot som riktats mot henne, tror hon att det främst handlar om ”temper tantrums” – raseriutbrott oftast förknippade med små barn som inte får som de vill. Sedan Sarkeesian påbörjade sitt arbete har en förändring skett. Näthat diskuteras oftare i dag, och frågan är mer öppen, säger hon. Spelutvecklare vill bättra sig, och många har ställt sig på hennes sida. Hatkampanjen har dessutom genererat ett större intresse för hennes arbete. Sedan starten har Feminist Frequency fått in 160 000 dollar och därmed kunnat genomföra fler projekt än vad som var planerat från början. Den nya serien ”Ordinary women: daring to defy history”, med premiär på Youtube i september, fokuserar på bortglömda kvinnor i historien. En av de som kommer att lyftas fram är författaren Murasaki Shikibu, som skrev den första moderna romanen omkring år 1000. Medborgarrättsaktivisten Ida B Wells och sjörövaren Ching Shih, som styrde över 60 000 pirater, är två andra som kommer att porträtteras. – Vi har hittat kvinnor som är inspirerande, vågade och komplicerade. Alldeles för ofta har man visat kvinnors begränsningar snarare än de världsomvälvande saker de har åstadkommit. Vi vill visa de sakerna. På frågan om Anita Sarkeesian någon gång känner sig uppgiven säger hon: – Ibland känner jag det så klart. Men jag skulle inte kunna fortsätta arbeta om det bara kändes hopplöst. Att ta sig förbi trakasserier och hinder är vad aktivister gör. Även om sexistiska spel fortfarande släpps, betyder det inte att vi har misslyckats – bara att vi måste fortsätta kämpa. Det är så vi gör skillnad. En Youtubekanal som startades 2009 av Anita Sarkeesian för att utforska kvinnors representation i populärkulturen. Klippen ska utbilda i mediekritik och få producenter att förbättra sina verk. Mest känd är videoserien ”Tropes vs  women in video games” där Anita Sarkeesian diskuterar porträtteringen av kvinnor i tv-spel. I september har ”Ordinary women: daring to defy history” premiär. I den nya serien uppmärksammas fem bortglömda kvinnor i historien. I dag drivs Feminist Frequency som en icke-vinstdrivande stiftelse. Videoklippen produceras av ett team av anställda. I augusti 2014 startade en ledarlös rörelse under hashtaggen #gamergate. Under pretentionen att diskutera etik inom speljournalistiken började ett stort antal, ofta anonyma, personer sprida hat och trakasserier mot kvinnor i spelbranschen, både spelutvecklare och kritiker. Anita Sarkeesian var en av de kvinnor som drabbades hårt av kampanjen. Hon hade dock redan innan mottagit trakasserier på grund av sitt arbete. Begreppet #gamergate myntades av skådespelaren Adam Baldwin. Tidigare kallades rörelsen #quinnspiracy då den fick sin början med en bloggpost om den kvinnliga spelutvecklaren Zoe Quinn. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27408, "headline": "Ombytta roller för slavförsäljare – såldes på auktion av kvinnor", "summary": "På Fotevikens museum polisanmäldes teatergruppen efter att ha sålt en kvinna som slav på en iscensatt auktion. Men i Norge var rollerna ombytta. Där blev i stället slavförsäljarna själva sålda.", "article": "När teatergruppen Nordic international slave trade company besökte Fotevikens museum i Skåne i början av juli blev de polisanmälda efter att ha fångat in en kvinna och sålt henne på en iscensatt auktion. Men på vikingamarknaden Gudvangen i Norge i juli tillfångatogs i stället de slavförsäljande männen själva. Kvinnor i den fiktiva vikingabyn stod för infångandet och gjorde sedan parodi på teatergruppens vanliga auktionsprocedur där de kommenterar de infångade personernas former och hur bra de är på hushållsbestyr. Sydsvenskan var först med att rapportera om de ombytta rollerna. På teatergruppens Facebooksida har flera inlägg publicerats från den nya showen. Gruppen menar att infångandet av slavförsäljarna skedde helt spontant: ”Här ser vi en av våra manliga fångar bli bortauktionerad av våra kvinnliga vikingahjälpare”, skriver gruppen under en bild från marknaden. Efter att gruppen polisanmäldes startade en diskussion kring iscensatt slavhandel. 200 kvinnliga lajvare skrev ett öppet brev där de krävde ett slut på ”sexistsunket”i lajvscenen, och fyra arkeologer skrev i en debattartikel i Sydsvenskan att vikingatiden missbrukas som fond för att rättfärdiga sexism och nationalism. Teatergruppen har dock backats upp av Gudahagens vikingamarknad i Sverige. DN har sökt grundaren av teatergruppen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27416, "headline": "Ikea: ”Inga planer på samarbete med Kanye West”", "summary": "Efter att Kanye West under måndagen i en intervju med BBC sagt att han är intresserad av att samarbeta med Ikea, säger möbeljätten nu att de inte har några planer på samarbete med hiphopartisten.", "article": "I en intervju med BBC under måndagen sa Kanye West att han ville jobba ihop med Ikea för att designa ”minimalistiska lägenheter i studentkorridorer”. I intervjun sade hiphopartisten om sig själv i tredjeperson: – Yo Ikea, låt Kanye skapa, låt honom göra den här grejen, för vet ni, jag vill ha sängen han gör, jag vill ha stolen han gör. Spekulationerna om ett möjligt samarbete började redan i mars när Kanye West sågs besöka Ikeas huvudkontor i Älmhult. Men redan då var Ikea förtegna om besöket. Och på tisdagen svarade möbeljätten på Kanye Wests utsträckta hand: – Även om vi är väldigt smickrade av Kanye Wests stora intresse av Ikea och spekulationerna om att vi gör något tillsammans, har vi i nuläget inga planer på att samarbeta, säger en talesperson för Ikea till CNBC. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27437, "headline": "M.I.A anklagar MTV-gala för rasism", "summary": "Hiphopartisten M.I.A anklagar MTV Video Music Awards för rasism, sexism, klassförakt och elitism efter att videon till hennes låt ”Borders” inte nominerats till något pris på galan.", "article": "Efter att MTV avslöjade vilka som nominerats till deras Video Music Awards (VMA), som delas ut på en gala i augusti, har hiphopartisten M.I.A tagit till Twitter för att vädra sitt missnöje med att videon till hennes låt ”Borders”, som belyser flyktingkrisen, inte nominerats till något pris. Något som hon menar är rasistiskt: ”Borders är inte inkluderad i VMA-nomineringarna! #hahahahahaha!! Rasism, sexism, klassförakt, elitism!” skriver hon på Twitter. Hon fortsätter med att skriva att det faktum att videon inte nominerats är ett exempel på vilka röster som är tillåtna i USA. ”'Borders' representerar personer utanför USA. Det här är ett perfekt exempel på 'tillåtna' röster versus exkluderade röster,” skriver hon på Twitter. Beyoncés ”Lemonade” är nominerad till elva priser på galan, vilket gör Beyoncé till den artist som har flest nomineringar. M.I.A har tidigare kritiserat Beyoncé för att enbart ta ställning för Black lives matter-rörelsen, utan att lyfta andra gruppers utsatthet. Dessa uttalanden fick många att kritisera M.I.A för att vara emot Black lives matter-rörelsen, något som gjorde att hon avbokades som huvudakt på festivalen Afropunk i London tidigare i år. Till TIME säger M.I.A att hon är van vid att få kritik för sina ställningstaganden: – Jag har fått mycket kritik och har offrat mycket för att jag fortsätter att prata om de här frågorna. Jag skulle kunna aldrig prata om det här igen och bli mer framgångsrik, mer tillgänglig, mer känd och mer rik. Men jag har aldrig gjort det för att frågan är så viktig för mig, säger hon till tidningen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27441, "headline": "Fredrik Strage: Satans egen superstjärna har blivit som Elvis i Las Vegas", "summary": "Marilyn Manson är en spillra av sitt forna jag och kan numera bara chockera med sin brist på engagemang. Men jag brukar gilla sådana spillror.", "article": "Marilyn Manson sluddrar sig igenom ”The beautiful people” och kutar genom folkmassan bort till mixerbordet där han skjuter upp reglagen till max. En irriterad ljudtekniker sänker dem igen, varpå Marilyn Manson snavar och faller pladask. Han får hjälp att komma på fötter igen och slår sedan omkull en bildskärm i ett desperat försök att göra något punkigt. Eftersom The Antichrist Superstar utvecklat en viss rondör måste vakterna knuffa på för att få upp honom på scen igen. Mot slutet av giget i Hershey bestämmer han sig för att ställa till med en skandal och ropar: ”Kom igen nu! Jag hörde mer skrik på dödsskjutningen i Orlando.” Kommentaren borde väcka raseri i sociala medier men resulterar i tre ynka tweets. 2016 bryr sig ingen om Marilyn Manson. Under sommarturnén verkar han bara kunna chockera med sin brist på engagemang. ”Han lämnade scenen mitt i låten”, skriver en konsertbesökare på Youtube. ”Han var packad och mumlade mest”, skriver en annan. ”Det här är som att se Elvis i Las Vegas när han var fet och drogad”, skriver en tredje. Fjolårsalbumet ”The pale emperor” var det bästa Marilyn Manson gjort sedan millennieskiftet, men hejdade inte hans stjärna från att fortsätta dala. Hans gamla keyboardist Madonna Wayne Gacy beklagade i vintras att Manson inte var en av alla rockikoner som nyligen dött: ”Det bästa han kunde göra för att bevara sitt arv är att sätta en kula i sitt huvud och bevisa sin integritet.” Efter att ha sett klipp från turnén är det skönt att bli påmind om Marilyn Mansons storhet i senaste numret av Galago. Där finns en briljant serie av Ellen Greider om en tjej som älskar Manson så mycket att han uppenbarar sig som en låtsaskompis. ”Jag ska börja sjuan i dag, i en helt ny skola”, säger hon nervöst. ”Då har du chansen att bli precis den du vill”, säger Manson. ”Jag önskar att jag var du”, suckar hon. ”Jag vill vara en kille med smink. En tjej med smink är bara en... tjej.” Manson försäkrar att det finns en miljon sätt för en tjej att spåra ur i makeuplådan. Sedan ger han henne en cool gothmakeover. Men hennes nya vänner säger att Marilyn Manson är en ”sellout”. Hon börjar lyssna på The Cure i stället. Åren går och hon glider ifrån sin låtsaskompis. ”Längesen men jag älskar dig fortfarande”, säger hon när de fikar ihop en dag. ”Whatever, du kom inte ens på min konsert”, fnyser Manson. Sedan börjar hon klaga på hans senaste skivor. Hon har blivit feminist och tycker att hans provokationer är tomma när han sjunger att någon är ”pretty as a swastika”, eller i en video kör en spruta genom kinden på en kvinna. ”Var lite subtil”, föreslår hon. ”PK-hora”, säger Manson och påminner henne om att obscent sex och våld var det som en gång fick henne att gilla honom. Och han har onekligen poäng i att det var de vrickade historierna, snarare än musiken, som byggde hans ikonstatus: som ryktena om att han köpte Eva Brauns handväska och opererade bort två revben för att kunna suga av sig själv. ”Gillar du inte vita privilegierade män?” frågar Manson flickan i serien. ”Vill du ha feministiska texter? Leta upp något coolt riot grrrl-band då!” Ellen Greider beskriver ömsint och pricksäkert hur det känns att växa ifrån en idol – och hur det förbjudna och förhäxande som drar oss till rock’n’roll senare krockar med ideal vi försöker upprätthålla. Själv vet jag inte om jag klarar av att göra slut med Marilyn Manson. Han må vara Elvis i Las Vegas, en spillra av sitt forna jag, men jag brukar gilla sådana spillror. Det var aldrig meningen att han skulle tillhöra det vackra folket. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27447, "headline": "Fredrik Strage: Satans egen superstjärna har blivit som Elvis i Las Vegas", "summary": "Marilyn Manson är en spillra av sitt forna jag, och kan numera bara chockera med sin brist på engagemang. Men jag brukar gilla sådana spillror.", "article": "Marilyn Manson sluddrar sig igenom ”The beautiful people” och kutar genom folkmassan bort till mixerbordet där han skjuter upp reglagen till max. En irriterad ljudtekniker sänker dem igen, varpå Marilyn Manson snavar och faller pladask. Han får hjälp att komma på fötter igen och slår sedan omkull en bildskärm i ett desperat försök att göra något punkigt. Eftersom The Antichrist Superstar utvecklat en viss rondör, måste vakterna knuffa på för att få upp honom på scen igen. Mot slutet av giget i Hershey bestämmer han sig för att ställa till med en skandal och ropar: ”Kom igen nu! Jag hörde mer skrik på dödsskjutningen i Orlando.” Kommentaren borde väcka raseri i sociala medier men resulterar i tre ynka tweets. 2016 bryr sig ingen om Marilyn Manson. Under sommarturnén verkar han bara kunna chockera med sin brist på engagemang. ”Han lämnade scenen mitt i låten”, skriver en konsertbesökare på Youtube. ”Han var packad och mumlade mest”, skriver en annan. ”Det här är som att se Elvis i Las Vegas när han var fet och drogad”, skriver en tredje. Fjolårsalbumet ”The pale emperor” var det bästa Marilyn Manson gjort sedan millennieskiftet, men hejdade inte hans stjärna från att fortsätta dala. Hans gamla keyboardist Madonna Wayne Gacy beklagade i vintras att Manson inte var en av alla rockikoner som nyligen dött: ”Det bästa han kunde göra för att bevara sitt arv är att sätta en kula i sitt huvud och bevisa sin integritet.” Efter att ha sett klippen från turnén är det skönt att bli påmind om Marilyn Mansons storhet i senaste numret av Galago. Där finns en briljant serie av Ellen Greider om en tjej som älskar Manson så mycket att han uppenbarar sig som en låtsaskompis. ”Jag ska börja sjuan i dag, i en helt ny skola”, säger hon nervöst. ”Då har du chansen att bli precis den du vill vara”, säger Manson. ”Jag önskar att jag var du”, suckar hon. ”Jag vill vara en kille med smink. En tjej med smink är bara en... tjej.” Manson försäkrar att det finns en miljon sätt för en tjej att spåra ur i makeuplådan. Sedan ger han henne en cool gothmakeover. Men hennes nya vänner säger att Marilyn Manson är en ”sellout”. Hon börjar lyssna på The Cure i stället. Åren går och hon glider ifrån sin låtsaskompis. ”Längesen men jag älskar dig fortfarande”, säger hon när de fikar ihop en dag. ”Whatever, du kom inte ens på min konsert”, fnyser Manson. Sedan börjar hon klaga på hans senaste skivor. Hon har blivit feminist och tycker att hans provokationer är tomma när han sjunger att någon är ”pretty as a swastika”, eller i en video kör en spruta genom kinden på en kvinna. ”Var lite subtil”, föreslår hon. ”PK-hora”, säger Manson och påminner henne om att obscent sex och våld var det som en gång fick henne att gilla honom. Och han har onekligen poäng i att det var de vrickade historierna, snarare än musiken, som byggde hans ikonstatus: som ryktena om att han köpte Eva Brauns handväska och opererade bort två revben för att kunna suga av sig själv. ”Gillar du inte vita privilegierade män?” frågar Manson flickan i serien. ”Vill du ha feministiska texter? Leta upp något coolt riot grrrl-band då!” Ellen Greider beskriver ömsint och pricksäkert hur det känns att växa ifrån en idol – och hur det förbjudna och förhäxande som drar oss till rock'n'roll senare krockar med ideal vi försöker upprätthålla. Själv vet jag inte om jag klarar av att göra slut med Marilyn Manson. Han må vara Elvis i Las Vegas, en spillra av sitt forna jag, men jag brukar gilla sådana spillror. Det var aldrig meningen att han skulle tillhöra det vackra folket. Krönikor av Fredrik Strage Fredrik Strage: Teorierna om tandfens motiv är många och ofta rysliga. Det är varje förälders uppgift att uttolka och vårda myterna för barnen, men när det gäller tandfen är det inte helt lätt. Fredrik Strage: Satans egen superstjärna har blivit som Elvis i Las Vegas. Marilyn Manson är en spillra av sitt forna jag, och kan numera bara chockera med sin brist på engagemang. Fredrik Strage: All makt åt Pikachu, vår befriare. Efter ytterligare några veckors jagande med ”Pokémon go” kommer vår motståndskraft att vara helt utslagen. Fredrik Strage: Jag är lika aktuell som en hörtös på en västgötsk åker 1940. De med miljoner följare på Youtube är påfallande alldagliga. Å andra sidan – vad vet en rockjournalist? ", "article_category": "culture"}
{"id": 27455, "headline": "Zara Larsson kan få pris på MTV-gala", "summary": "Beyoncés ”Lemonade” nomineras i elva kategorier, och Adele får åtta nomineringar till MTV Music Video Awards som delas ut i augusti. Även Zara Larsson kan prisas på MTV-galan.", "article": "Beyoncés visuella album ”Lemonade” har rosats av kritikerna. När MTV Music Video Awards nomineringar offentliggjordes under tisdagen nominerades albumet i elva kategorier, vilket gör Beyoncé till den artist som har flest nomineringar, skriver The Guardian. Näst flest nomineringar fick Adele, som nominerades i åtta kategorier – sju av dem för videon till ”Hello”. Både ”Formation” och ”Hello” är nominerade i den tyngsta kategorin ”Årets video” - tillsammans med Drakes ”Hotline Bling”, Justin Biebers ”Sorry”och Kanye Wests omdiskuterade ”Famous” där han poserar i sängen med ett antal kända personer. Zara Larsson kan bli årets nya artist på galan. På Twitter skriver hon: ”Händer det här just nu?” och fortsätter: ”Mitt svar på allt den här veckan kommer bara vara ”ja, okej, men jag är nominerad till en VMA så...” MTV-galan hålls i augusti på Madison Square Garden i New York. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27468, "headline": "”Symboliskt viktigt att hon spelar nu”", "summary": "Få artister har samma genomslagskraft som Beyoncé. Hennes politiska ställningstaganden har delat musikvärlden och hon hyllas som hbtq-ikon. I kväll möter hon fansen i Stockholm.", "article": "När biljetterna till Beyoncés konsert på Friends arena släpptes i februari vittnade frustrerade fans om kaos. Tiotusentals personer försökte samtidigt att klicka hem de åtråvärda biljetterna – som sålde slut på bara ett par minuter. I år har Beyoncé, eller ”Queen B”, hittills lockat 783 000 besökare till sina 18 konserter runt om i världen under turnén ”The formation world tour” – och bara Bruce Springsteen och Madonna slår hennes konsertintäkter på 835 miljoner kronor i år. En av de som lyckades få biljett till Stockholmskonserten var Selam Hayle, som följt Beyoncé sedan starten i r&b-gruppen Destiny’s Child. – Hon betyder så mycket för mig. Hon är min barndom tänkte jag nästan säga. Hennes låtar har alltid varit relevanta för just den åldern och det steg i livet jag befunnit mig i just då. Trots att hon hållit på länge överraskar hon alltid, säger Selam Hayle. I april slog Beyonces senaste album ”Lemonade” ned som en bomb i musikvärlden, dels på grund av musiken och estetiken, dels för det nya politiska ställningstagandet som Beyoncé visade på albumet. Under en hyllad mellanaktshow vid amerikanska Super Bowl i våras riktade hon ljus mot Black lives matter, en rörelse som kämpar mot diskriminering av afroamerikaner i USA. Med albumet och showen tog Beyoncé steget till att bli en mer politiskt laddad artist. Ett kontroversiellt steg, menar skribenten och Beyoncékännaren Aida Wondimu. – Beyoncé har egentligen alltid varit feministisk, men hon kallade sig inte det förrän hon släppte albumet ”Beyoncé”. Att gå ut och säga att man är feminist kan så klart vara kontroversiellt, särskilt i USA, men det går inte att jämföra med hur det ser ut i dag när hon tar ställning för Black lives matter-rörelsen. Enligt Aida Wondimu tog Beyoncé en risk när hon aktivt valde att ta ställning i frågan, eftersom hon har en så bred publik: – Hon tog en risk som folklig artist – att hennes vita fans, som är vana att bli inkluderade, skulle känna sig exkluderade av hennes ställningstagande. Men nu känns hon mer äkta, hon tar ansvar, och vågar ta risker – och jag tror att hon har vunnit på det. År 2014 blev Beyoncé av Time Magazine utsedd till världens mest inflytelserika person. Och många hävdar att hennes inflytande bara ökar. – Hon är en av vår tids största artister. Hon är svart, kvinna och har ett imperium. När hon lyfter en fråga får den automatiskt mer genomslagskraft. Allt förändras så klart inte med en låt, men att det talas om frågan är jätteviktigt, säger Aida Wondimu. Även Selam Hayle tycker att Beyoncés politiska ställningstaganden har adderat en dimension till hennes storhet: – I och med att hon är mörkhyad, och jag också är det, så är jag extra glad att hon har framfört åsikter om diskriminering - för det är något som jag också har upplevt. Det känns viktigt att en sådan stor ikon som har inverkan på människor i alla åldrar gör sådana ställningstaganden, säger hon. Beyoncés konsert sammanfaller med årets Stockholm Pride som inleddes på måndagen. Samma kväll hölls en större Beyoncéfest på Långholmen i Stockholm som ingick i festivalens program. Bland annat visades dokumentärfilmen ”Waiting for B”, som följer ett antal Beyoncéfans i São Paulo som under två månader köar för att få de bästa platserna till artistens konsert. – Filmskaparna har följt vad som händer i kön. De som porträtteras är hbtq-personer, som många av hennes fans är. Filmen visar både vad Beyoncé betyder för hbtq-personer i världen och kontextualiserar hur situationen för hbtq-personer är i São Paulo, säger Melissa Lindgren, festivalchef för Cinemaqueer som arrangerade Beyoncéfesten. På vilket sätt är Beyoncé viktig inom hbtq-rörelsen? – Hon har blivit viktig av flera skäl. Dels har ”larger than life-divor” alltid varit viktiga för hbtq-gruppen, framför allt för homosexuella män. Men Beyoncé är dessutom politisk – och därför blir hon enorm. Många av hennes låtar är temalåtar för delar av hbtq-rörelsen, säger Oscar Eriksson från Cinemaqueer. Beyoncé har både hyllats och kritiserats för sina politiska ställningstaganden. Somliga har hävdat att hon profiterar på minoritetskamper och att hon enbart tar ställning eftersom att det gynnar henne ekonomiskt: – Det finns en kritik mot att Beyoncé är kapitalist och vill tjäna pengar. Men för mig är det okej. Hon gör det på ett snyggt sätt och med respekt för frågan. Vad hon får ut ekonomiskt är kanske inte det viktigaste, utan att de frågor hon tar upp når fler människor, säger Aida Wondimu. Melissa Lindgren är inne på samma spår: – Man kan kritisera henne för att popularisera på minoritetsrörelser och för att hon är extremt kommersiell, men man ska inte förringa vad det betyder att en ikon med så enorm räckvidd tar ställning. Kvällens konsert blir inte första gången Queen B besöker Stockholm. Men flera av dem DN pratar med känner lite extra inför just kvällens konsert: – Det är jättestort att hon kommer hit. Det här blir min tredje gång och det blir bara större och större, säger Selam Hayle. Aida Wondimu tycker att det faktum att Beyoncés turné når Stockholm just nu är symboliskt viktigt i det samhällsklimat som råder: – Det här blir något positivt och härligt, särskilt med tanke på allt som händer i Sverige och den utsatthet som afrosvenskar känner. Så det kommer att bli superstort. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27470, "headline": "”Symboliskt viktigt att Beyoncé spelar nu”", "summary": "Få artister har samma genomslagskraft som Beyoncé. Hennes politiska ställningstaganden har delat musikvärlden och hon hyllas som hbtq-ikon. På fredagen möter hon fansen i Stockholm.", "article": "När biljetterna till Beyoncés konsert på Friends arena släpptes i februari vittnade frustrerade fans om kaos. Tiotusentals personer försökte samtidigt att klicka hem de åtråvärda biljetterna – som sålde slut på bara ett par minuter. I år har Beyoncé, eller ”Queen B”, hittills lockat 783 000 besökare till sina 18 konserter runt om i världen under turnén ”The formation world tour” – och bara Bruce Springsteen och Madonna slår hennes konsertintäkter på 835 miljoner kronor i år. En av de som lyckades få biljett till Stockholmskonserten var Selam Hayle, som följt Beyoncé sedan starten i r&b-gruppen Destiny’s Child. – Hon betyder så mycket för mig. Hon är min barndom tänkte jag nästan säga. Hennes låtar har alltid varit relevanta för just den åldern och det steg i livet jag befunnit mig i just då. Trots att hon hållit på länge överraskar hon alltid, säger Selam Hayle. • Läs mer: Beyoncés karriär i grafik I april slog Beyoncés senaste album ”Lemonade” ned som en bomb i musikvärlden, dels på grund av musiken och estetiken, dels för det nya politiska ställningstagandet som Beyoncé visade på albumet. Under en hyllad mellanaktshow vid amerikanska Super Bowl i våras riktade hon ljus mot Black lives matter, en rörelse som kämpar mot diskriminering av afroamerikaner i USA. Med albumet och showen tog Beyoncé steget till att bli en mer politiskt laddad artist. Ett kontroversiellt steg, menar skribenten och Beyoncékännaren Aida Wondimu. – Beyoncé har egentligen alltid varit feministisk, men hon kallade sig inte det förrän hon släppte albumet ”Beyoncé”. Att gå ut och säga att man är feminist kan så klart vara kontroversiellt, särskilt i USA, men det går inte att jämföra med hur det ser ut i dag när hon tar ställning för Black lives matter-rörelsen. Enligt Aida Wondimu tog Beyoncé en risk när hon aktivt valde att ta ställning i frågan, eftersom hon har en så bred publik: – Hon tog en risk som folklig artist – att hennes vita fans, som är vana att bli inkluderade, skulle känna sig exkluderade av hennes ställningstagande. Men nu känns hon mer äkta, hon tar ansvar, och vågar ta risker – och jag tror att hon har vunnit på det. År 2014 blev Beyoncé av Time Magazine utsedd till världens mest inflytelserika person. Och många hävdar att hennes inflytande bara ökar. – Hon är en av vår tids största artister. Hon är svart, kvinna och har ett imperium. När hon lyfter en fråga får den automatiskt mer genomslagskraft. Allt förändras så klart inte med en låt, men att det talas om frågan är jätteviktigt, säger Aida Wondimu. Även Selam Hayle tycker att Beyoncés politiska ställningstaganden har adderat en dimension till hennes storhet: – I och med att hon är mörkhyad, och jag också är det, så är jag extra glad att hon har framfört åsikter om diskriminering - för det är något som jag också har upplevt. Det känns viktigt att en sådan stor ikon som har inverkan på människor i alla åldrar gör sådana ställningstaganden, säger hon. • Läs mer: Beyoncé – ladda inför konserten Beyoncés konsert sammanfaller med årets Stockholm Pride som inleddes på måndagen. Samma kväll hölls en större Beyoncéfest på Långholmen i Stockholm som ingick i festivalens program. Bland annat visades dokumentärfilmen ”Waiting for B”, som följer ett antal Beyoncéfans i São Paulo som under två månader köar för att få de bästa platserna till artistens konsert. – Filmskaparna har följt vad som händer i kön. De som porträtteras är hbtq-personer, som många av hennes fans är. Filmen visar både vad Beyoncé betyder för hbtq-personer i världen och kontextualiserar hur situationen för hbtq-personer är i São Paulo, säger Melissa Lindgren, festivalchef för Cinemaqueer som arrangerade Beyoncéfesten. Oscar Eriksson och Melissa Lindgren. Foto: Anna Josefsson På vilket sätt är Beyoncé viktig inom hbtq-rörelsen? – Hon har blivit viktig av flera skäl. Dels har ”larger than life-divor” alltid varit viktiga för hbtq-gruppen, framför allt för homosexuella män. Men Beyoncé är dessutom politisk – och därför blir hon enorm. Många av hennes låtar är temalåtar för delar av hbtq-rörelsen, säger Oscar Eriksson från Cinemaqueer. Beyoncé har både hyllats och kritiserats för sina politiska ställningstaganden. Somliga har hävdat att hon profiterar på minoritetskamper och att hon enbart tar ställning eftersom att det gynnar henne ekonomiskt: – Det finns en kritik mot att Beyoncé är kapitalist och vill tjäna pengar. Men för mig är det okej. Hon gör det på ett snyggt sätt och med respekt för frågan. Vad hon får ut ekonomiskt är kanske inte det viktigaste, utan att de frågor hon tar upp når fler människor, säger Aida Wondimu. Melissa Lindgren är inne på samma spår: – Man kan kritisera henne för att popularisera på minoritetsrörelser och för att hon är extremt kommersiell, men man ska inte förringa vad det betyder att en ikon med så enorm räckvidd tar ställning. Kvällens konsert blir inte första gången Queen B besöker Stockholm. Men flera av dem DN pratar med känner lite extra inför just kvällens konsert: – Det är jättestort att hon kommer hit. Det här blir min tredje gång och det blir bara större och större, säger Selam Hayle. Aida Wondimu tycker att det faktum att Beyoncés turné når Stockholm just nu är symboliskt viktigt i det samhällsklimat som råder: – Det här blir något positivt och härligt, särskilt med tanke på allt som händer i Sverige och den utsatthet som afrosvenskar känner. Så det kommer att bli superstort. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27502, "headline": "FBI: ”Wolf of Wall Street” finansierades med svarta pengar", "summary": "Leonardo DiCapriofilmen ”The wolf of Wall Street” från 2013 finansierades med svarta pengar. Det hävdar amerikanska FBI som nu avser att beslagta produktionsbolaget Red Granite Pictures tillgångar. De svarta pengarna ska, enligt FBI, komma från Malaysia.", "article": "”The wolf of Wall Street” handlar om avancerad penningtvätt på Wall Street, men nu håller filmen, som regisserades av Martin Scorsese och vars huvudroll spelades av Leonardo DiCaprio, på att bli en del av ett enorm stor kriminell utredning. Pengarna till filmen ska, enligt FBI, komma från en malaysisk investeringsfond som tömts på drygt åtta miljarder kronor, rapporterar Business insider och nöjestidningen Variety. Läs också: USA-stämning i malaysisk mutskandal Genom att följa pengarna via skalbolag hävdar den amerikanska polisen att motsvarande en halv miljard kronor hamnat i produktionsbolaget Red Granite Pictures, som i sin tur finansierat den Oscarsnominerade filmen ”The wolf of Wall Street”, tillgångar som FBI nu vill beslagta. Den verkställande direktören i bolaget Red Granite Picture är Riza Aziz, styvson till den malaysiska premiärministern Najib Razak. I FBI:s begäran till domstolen påstås också att de svarta pengarna gått till köp av fastigheter i Beverly Hills och New York, samt inköp av konstverk av van Gogh och Claude Monet, och ett Bombardier jetflygplan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27503, "headline": "Hon fick van Goghs öra", "summary": "Vad hände egentligen med Vincent van Goghs öra? I en ny bok avslöjas nya uppgifter om händelsen – och vem som fick ta emot det.", "article": "Det var i samband med ett psykiskt sammanbrott 1888 som Vincent van Gogh skar av sig en bit av sitt vänstra öra, slog in det i tidningspapper och gav bort det. Ett och ett halvt år senare tog konstnären sitt liv. Sedan dess har en 128 år lång jakt på sanningen bakom konstnärens handling pågått. Skar van Gogh av sig hela örat? Vem gav han egentligen bort det till? Och varför gjorde han det egentligen? I dagarna har en rad nya uppgifter presenterats. Först ut var författaren och amatörhistorikern Bernadette Murphy, vars bok nyligen gavs ut. Murphy har kommit över ett arkivdokument skrivet av en läkare som behandlade van Gogh. På dokumentet finns en teckning som påstås visa att konstnären skar av sig hela örat, skriver New York Times. Murphy har i researchen också lyckats lokalisera den kvinna som van Gogh gav bort örat till, skriver tidningen. Enligt författaren var namnet på kvinnan Gabrielle. Under lång tid har kvinnan pekats ut som prostituerad, men enligt Murphy arbetade hon som tjänsteperson på en bordell. I boken avslöjas dock inte kvinnans fullständiga identitet, enligt Murphy av respekt till kvinnans släktingar. Men efter boken släppts har flera medier efterforskat vem kvinnan egentligen var. The Art Newspaper var först med att lyckas. Tidningen skriver att kvinnans namn var Gabrielle Berlatier. Kvinnan ska enligt uppgift ha varit 18 år när van Gogh gav bort örat till henne under en natt på bordellen. Gabrielle Berlatier ska under samma period ha blivit behandlad för rabies sedan hon blivit biten av en smittad hund, enligt tidningen. Uppgifter framkommer också om att kvinnan arbetade på ett kafé som drevs av vänner till van Gogh. De nya uppgifterna om van Goghs öra står i kontrast till tidigare publicerade uppgifter. Två tyska författare uppgav 2009 att konstnären i själva verket fick örat avskuret av en konstnärskollega. Den amerikanska historikern Steven Naifeh och medförfattaren Gregory White Smith, argumenterade dessutom i en bok från 2011 att van Gogh inte skar av hela örat. Författarna hänvisar i boken till vittnesuppgifter från flera personer som ska ha sett van Gogh efter händelsen, skriver New York Times. Jakten på sanningen kring örat lär fortsätta. Så länge visas dokumentet med läkarens teckning över örat i Van Gogh-museets utställning \"On the Verge of Insanity\", som öppnade i Amsterdam på fredagen. Dessutom ställs 25 målningar och objekt ut som behandlar perioden från tidpunkten för van Goghs avskurna öra fram till dess att han tog sitt liv. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27513, "headline": "Svensk festivalkänsla på export", "summary": "Maxida Märak, Bob Hund, Anna Ternheim och Jay Jay Johansson är bara några av de svenska artister som spelar på spanska musikfestivalen \"La mar de músicas\" i veckan. Och i Los Angeles lanseras snart den första helsvenska musikfestivalen utomlands.", "article": "Musikfestivalen La mar de músicas har ägt rum i den spanska hamnstaden Cartagena sedan 1995. Varje år väljer festivalarrangörerna ut ett land som tema. I år är det Sverige som gäller. – Den svenska musiken är, i alla sina stilar och varianter, väldigt attraktiv för de personer som besöker festivalen och intresserar sig för musik som skapas på andra sidan Europa, säger Enka Tripiana, pr-ansvarig för festivalen. De åtta svenska artisterna som medverkar har valts ut i samarbete med den svenska ambassaden. Förhoppningen är att musikerna ska ge publiken en bild av den svenska musikscenens mångfald. Enka Tripiana tror att just musikupplevelser är ett effektivt verktyg för att lära känna andra länders kulturer. Hon tror att den spanska publiken är särskilt mottaglig för svensk musik. Kanske beror det på att \"det svenska musikundret\", med många just nu välkända artister, blivit ett slags kvalitetsbegrepp utomlands. La mar de músicas rymmer inte enbart svenska artister, även om de är många. Men det finns aktuella exempel där musikarrangörerna gått ett steg längre för att bevara den svenska festivalkänslan utomlands. I höst arrangeras festivalen Stockholm, CA i Los Angeles, den första musikfestivalen utanför Sverige med enbart svenska artister. Men vad är egentligen poängen med att exportera en svensk musikfestival till USA? Björn Barnekow, en av arrangörerna bakom den nya festivalen förklarar: – Egentligen handlar det inte så mycket om export av festivalen i sig, utan om artisterna som spelar. Dels vill vi lyfta fram de artister som är \"up and coming\" och ge dem en chans att spela inför en större publik. Samtidigt handlar det om att ge svenskar som har bott i USA en längre tid chansen att se artister som kanske inte har tillfälle eller anledning att besöka den amerikanska marknaden så ofta. Veronica Maggio är ett exempel på detta, även om vi så klart både hoppas och tror att den amerikanska publiken kommer att uppskatta hennes framträdande också. Förutom Veronica Maggio är bland andra Little Dragon, Rebecca & Fiona, Mapei och Elliphant bokade. Förhoppningen är att sälja 10 000 biljetter. Men då krävs det att också den amerikanska publiken ska intressera sig för de svenska musikerna. Björn Barnekow tror inte att det kommer bli något större problem. – Little Dragon, som vi har bokat är, väldigt stora i USA och är en av artisterna som kommer betyda mycket för biljettförsäljningen. De är vår största headline i USA, men i Sverige är bandet betydligt mindre känt. Vi hoppas att deras spelning på vår festival också kan hjälpa dem att nå en större publik i Sverige. Sedan håller Sverige en så pass hög nivå inom kultur och musik rent generellt, att vi hoppas att det fenomenet i sig ska locka amerikaner. Svenska artister på La mar de músicas: Bob Hund Kolonien Anna von Hausswolff Räfven Tingvall Trio Hoffmaestro Club 8 Jay Jay Johansson Anna Ternheim Maxida Märak Svenska artister på Stockholm, CA i Los Angeles: Little Dragon Veronica Maggio Little Dragon Rebecca & Fiona Otto Knows Elliphant Rebecca & Fiona AronChupa Nause Salvator ", "article_category": "culture"}
{"id": 27514, "headline": "Pride-paraden tar plats i datorspel", "summary": "Dagarna före festivalen i Stockholm gör Pride-paraden entré i datorspelet Grand Theft Auto. Efter terrorattentatet i Orlando valde skaparna att göra paraden oförstörbar.", "article": "I den fiktiva staden Los Santos kommer spelare framöver att kunna beskåda en Pride-parad. Stockholm Pride har tagit initiativ till en modifikation av datorspelet Grand Theft Auto 5 (GTA). En modifikation innebär att tillägg görs till spelets originalkod. På så sätt skapas det nya inslaget: Figurerna bär nya kläder, dansar på flak och viftar med Prideflaggor. I spelet läses ett radiotelegram upp när festivalen \"Los Santos Pride\" dragit i gång. William Löthman, interactive art director, berättar att internationella programmerare och GTA-entusiaster som ” JulioNiB”, ”8-Bit Bastard” och ”TheFriedTurkey” kopplats in i arbetet. – De har gjort skyltar med budskap som ”Happy Pride”, ”Love comes in all colours” och även en skylt som hyllar offren efter attacken i Orlando, säger William Löthman. Terrorattacken i Orlando, där 49 människor dödades på gayklubben Pulse, har medfört att skaparna gjort förändringar i modifikationen. GTA är ett spel med grafiska våldsinslag. Spelaren har tillgång till vapen, som primärt används för att klara uppdrag, men som också kan användas på den fiktiva stadens gator. – Från början tänkte vi inte ändra grundspelet. Det är ett våldsamt spel. Om någon ville skada Pride-paraden för att sedan lägga upp klippet på Youtube, då hade det varit deras val, säger William Löthman. När attacken i Orlando följdes av hot mot Prideparaden i Los Angeles ändrade skaparna uppfattning. – Vi började ifrågasätta oss själva. Vi beslutade oss sedan för att göra paraden oförstörbar. Deltagarna i paraden går inte att döda, säger William Löthman. Var det ett svårt beslut att fatta? – Vi har redan från start fört diskussioner med Stockholm Pride kring det här. Vi tycker att budskapet handlar om kärlek och att sprida kärlek. Beslutet var ganska självklart efter allt som har hänt, säger William Löthman. Modifikationen av spelet har rönt stor uppmärksamhet världen över. William Löthman berättar att syftet med kampanjen delvis varit att sprida Prides budskap internationellt och till forum där budskapet inte tidigare visats. – Det finns många platser i världen där Pride-parader inte är tillåtna. Nu tar vi Pride till en helt ny kontext, till en miljö som är förknippad med våld. Det blir en intressant kontrast, säger William Löthman ", "article_category": "culture"}
{"id": 27515, "headline": "Twitter agerar efter näthat mot ”Ghostbusters”-stjärna", "summary": "Twitter har fått stark kritik för att de inte agerat tillräckligt efter att Leslie Jones blivit föremål för rasistiska kommentarer. Nu svarar företaget - och agerar genom att bland annat stänga av näthataren Milo Yiannopoulos.", "article": "DN har tidigare berättat om hur Leslie Jones, som efter premiären av \"Ghostbusters\" fått utstå mängder av näthat, exponerat sina näthatare genom att återpublicera de rasistiska inläggen hon tagit emot. Skådespelaren har också, i en serie tweets, riktat skarp kritik mot att Twitter inte agerar mot användare som uttrycker sig rasistiskt och misogynt. Nu svarar mikrobloggen på kritiken genom att utfärda varningar och permanent stänga ner konton som under veckan siktat in sig på Leslie Jones: – Vi vet att många tycker att vi inte har gjort tillräckligt för att förhindra den här typen av beteende på Twitter. Vi håller med, skriver företaget i ett officiellt uttalande. I framtiden ska Twitter bli bättre på att snabbt identifiera hatiska användare och förhindra upprepade trakasserier, skriver man vidare i uttalandet. En av användarna som blivit avstängd från Twitter är Milo Yiannopoulos, tech-redaktör på konservativa amerikanska nyhetssajten Breitbart. Yiannopoulos ska ha eldat på hatkampanjen mot Leslie Jones och uppmuntrat sina 388042 följare att bombardera Leslie Jones med med smädelser, skriver Buzzfeed. Enligt sajten skriver Twitter i ett mejl till honom att han blir avstängd för att ha brutit mot användarvillkoren. Att Twitter kritiseras för att inte göra tillräckligt för att förhindra näthat är inget nytt fenomen och under året har många välkända kulturpersonligheter hoppat av mikroblogen. I juni berättade en av redaktören för New York times, Jonathan Weissman, att den våg av antisemitiska kommentarer som riktats mot honom utan att Twitter reagerat, gjort att han stänger ner sitt konto. I september förra året skrev den välkända amerikanska tv-serieskaparen Lena Dunham att hon numera anställt någon för att twittra åt henne för att hon inte längre känner sig trygg på Twitter, uppger Hollywood reporter. Också den välkända brittiska komikern Stephen Fry har stängt ner sitt konto, efter att ha kallat mikrobloggen \"en stagnerad pool, fylld av slem, hårda stenar och krossat glas\", något DN har skrivit om tidigare. Även svenska opinionsbildare, som Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson och kulturjournalisten Martin Aagård, har lämnat Twitter med hänvisning till det brutala samtalsklimatet. Statistik visar att de många avhoppen fått konsekvenser. Aktiviteten på mikrobloggen sjönk kraftigt under hösten och vintern, liksom Twitters värde på börsen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27525, "headline": "Gränslöst, naket och välbehövligt", "summary": "Hanna Hellquist skriver om självtvivel, ångest och ensamhet. Och traumat är granne med farsen i hennes texter. Isabelle Ståhl läser ”En tryckare på Blue Moon bar”.", "article": "Hanna Hellquist ”En tryckare på Blue Moon bar – samlade krönikor och kåserier” Albert Bonniers förlag Det handlar om depressioner, mammas pojkväns allergier, husdjur, trassliga kärleksförhållanden, inredning, panikångest, uppväxten i Karlstad och om pappa, som begick självmord. Journalisten och programledaren Hanna Hellquist började skriva kåserier för Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida 2003. Nu återpubliceras nära femtons års texter i en tjock volym. Det är modigt att använda de privata erfarenheterna som Hanna Hellquist gör. Kvinnor har historiskt inte haft möjlighet att experimentera med konstnärliga eller textuella jag på samma sätt som män. Kvinnor förväntas fortfarande vara hemlighetsfulla och inte röja mystiken. De ska vara jordnära och värna den lilla världen, inte fläka ut den. Det splittrade jaget och experimenterandet med olika identiteter har ingen plats i den traditionella kvinnligheten. Därför finner jag det mer radikalt när Hanna Hellquist skriver om sitt eget liv än när till exempel Karl-Ove Knausgård gör det. Han skriver med det lugn man känner när man vet att familjen väntar på en på andra sidan dörren. Hans smärta kommer alltid ur det förflutna. Många av Hanna Hellquists texter genomsyras av en oro över att aldrig hitta hem. I alla fall fram till 2014. Efter det börjar jaget i texterna bli så nöjt. Texterna är för mysiga, innehåller för mycket inredning och för lite hat. Textjaget upplever ensamhet som en lyx och minglen som lite tråkiga. Hon är inte utanför och osäker längre, hon har en inbjudan. Det känns cyniskt av mig, men jag gillar texterna bättre när jaget i texterna är otillfredsställt och rastlöst. När hon fixar sig själv och sitt hem inför gäster som någon gång ska komma eller sminkar sig inför en lunchdejt och känner sig gammal och dödssjuk. Det regnar snöblandat och hon står ensam på Hemköp och tittar på par som plockar godis till söndagsmyset. Stjärnhimlen gör henne rädd för sin egen ensamhet, och staden hon flyttade till räddar henne inte från den. Hon ifrågasätter meningen med att arbeta för att ha råd med en existens man avskyr. Hon tar en sömntablett för att det är så skönt att bli medvetslös. Hon vill bara spola fram några år. I vår kultur är det bara okej att berätta om trauman och lidande i imperfekt, men Hanna Hellquist skriver om smärtan i presens. Självtvivlet, ångesten, ensamheten. Det är naket, hudlöst och välbehövligt. I en tid då vi drunknar i pastellfärgade Instagrambilder av perfekta liv känns det underbart att läsa om att gå på Ikea själv; det är fortfarande en emblematisk, förnedrande erfarenhet för singlar i dag. Alla texter känns inte fullt så aktuella, som krönikor om Facebook och Farmville. Att vara 28 i dag är annorlunda mot för sju år sedan när Hanna Hellquist var det. Hon kollar bara mejlen sju gånger per dag, hon raggar på krogen och dejtar inte. På den tiden gav man ett ansikte en längre chans än två sekunder. I dag har Tinder gjort dejter identiska med arbetsintervjuer och det finns alltid en smart telefon som hotar närvaron i rummet. Jag irriterar mig på när det blir för tokroligt och P3-tjoigt, som när hon räknar upp roliga saker som hennes kompisar har sagt. Det finns ibland en övertro till läsarens intresse för dråpliga episoder i hemmet, fester och på lantstället. Dessa episoder känns ofta allt för förnöjsamma och interna, angelägna främst för de som var med. Jag saknar också en metatext. Sådana här samlingsvolymer känns ofta mest angelägna för fansen om den inte sätts i ett sammanhang. Karin Johannissons kommenterande förord hade kunnat vara längre. Hanna Hellquist är ett proffs på det korta formatet. Hon blandar de inre och yttre livets scener på ett effektfullt och levandegörande sätt. Jag tror att jag och många som började blogga i mitten av 00-talet inspirerades starkt av hennes blandning av privat och politiskt, hårt och skört, fars och trauma. Det var ett sätt att blanda sitt eget liv med aktuella debatter och politiska frågor som kändes självklart på grund av henne. För mig är hon en symbol för ett decennium som redan ter sig avlägset och lite drömskt, då man kunde vara gränslöst privat, innan näthat omöjliggjort den totala ärligheten, om den nu någonsin var möjlig. När man skrev en krönika eller bloggade om sina spruckna relationer utan en tanke på framtida googlingar av det egna namnet. Nätet var en laglös, fri, underjordisk värld där det bara existerade ett enda evigt nu. Ingenting satte några spår, man kunde experimentera med sig själv och sitt jag eftersom det kändes som att ingen kunde döma en. Samtidigt fanns det gränslösa möjligheter att bli sedd och göra sig ett namn. Det var en tid då den unga arga tjejen blev en eftersökt produkt som mediehusen ville kapitalisera på. De ringde och bad mig skriva debattartiklar med åsikter de ville föra fram. Jag tror att det är svårare för unga i dag att göra som Hanna Hellquist och skriva gränslöst om sina egna liv. Jag är rädd att ge för mycket av mig själv, rädd att förlora berättelsen om mig själv. Debatten om autenticitet och min egen identitetskris har fått mig att ifrågasätta alla privata erfarenheter jag läser om, inte minst mina egna. Vem är det egentligen som skriver? Är det verkligen jag och vem är jag egentligen? Det är säkrare att lägga ut en bild av ett stilleben med mat och möbler. Hanna Hellquist får mig att tänka att det är okej att skriva trots att jag inte vet vem jag är eller vilka som kommer att läsa. Att jaget är något som kan skrivas fram. Hanna Hellquist är medarbetare i Dagens Nyheter, därför recenseras hennes bok av Isabelle Ståhl, kritiker i Svenska Dagbladet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27529, "headline": "Actionfilm dras tillbaka efter attacken i Nice", "summary": "Den amerikanska actionfilmen \"Bastille day\" hade premiär i Frankrike förra onsdagen. Men efter attacken i Nice dras filmen nu tillbaka från franska biografer.", "article": "Actionfilmen \"Bastille day\" handlar om en CIA-agent, spelad av Idris Elba, som ska förhindra ett terrorattentat i Frankrike på landets nationaldag. Sedan premiären förra onsdagen har den visats på 230 biografer i Frankrike. Men efter terrorattacken i Nice på Frankrikes nationaldag dras nu filmen tillbaka från samtliga biografer i landet. Filmdistributören bedömer att handlingen ligger alltför nära förra veckans händelser, då en lastbil plöjde in i folkmassorna på strandpromenaden i Nice och dödade minst 80 personer under just nationaldagsfirandet. Antoine Banet-Rivet, talesperson för filmdistributören StudioCanal, uppger i den brittiska tidningen The Guardian att beslutet fattats av respekt för offren och deras anhöriga. Redan förra veckan beslutade man att dra tillbaka reklamaffischerna för filmen. Det här är inte första gången som \"Bastille day\" fått premiärproblem. Premiärdatumet sköts upp i såväl Storbritannien som Tyskland redan ifjol, efter terrorattacken i Paris i november. Det är heller inte första gången som den franska biorepertoaren påverkas av terrordåd. Den franska terroristthrillern \"Made in France\" – som skildrar hur en journalist infiltrerar en jihadistgrupp i en förortsmoské – sköts upp två gånger innan den hade premiär i april 2016. Först sköts den upp efter terrorattackerna i Paris i januari förra året, och ytterligare en gång efter dåden i november. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27531, "headline": "Vikander kritiserar mansnormen i Hollywood", "summary": "Alicia Vikander ogillar Hollywoods mansnorm. I en intervju med The Daily Telegraph berättar skådespelaren att hon skäms över hur få roller hon spelat mot andra kvinnliga skådespelare.", "article": "I en intervju med The Daily Telegraph inför premiären av den nya Bourne-filmen ”Jason Bourne”, där Alicia Vikander spelar mot Matt Damon, berättar Oscarvinnaren om hur hon känner inför att hon spelat så få roller mot andra kvinnliga skådespelare: – Förra året insåg jag att ”Gud, jag har gjort fyra filmer och har aldrig spelat mot en annan kvinna”. Och jag skämdes inför mig själv, för jag trodde att jag var väldigt medveten, säger hon. Det är i en diskussion om Vikanders nya produktionsbolag Vikarious Productions som skådespelaren vädrar sin kritik mot den rådande mansnormen i filmbranschen – som hon menar förhindrar att flera kvinnor spelar mot varandra i en produktion: – Det har gått så långt att det verkligen är normen. Genom alla filmer jag gjort har det varit så ovanligt att jag kan räkna scenerna jag gjort med kvinnor, säger Alicia Vikander. Med Vikarious productions hoppas hon kunna lyfta fler historier om kvinnor, och få kvinnliga skådespelare att kunna fortsätta jobba längre. Hon säger att hon ser fram emot att samarbeta med fler kvinnor i branschen. Just nu ser Alicia Vikander mest fram emot arbetet med filmen ”Euphoria” där hennes bolag är en av samproducenterna. Filmen regisseras av Lisa Langseth, som regisserade Vikanders genombrottsfilm ”Till det som är vackert”. I ”Euphoria” medverkar den brittiska skådespelaren Charlotte Rampling. Alicia Vikander kommer själv att spela mot den franska skådespelaren Eva Green, mest känd för sin roll i ”Kingdom of heaven”. En skådespelare som Alicia Vikander själv beundrar. – Jag träffade henne i början av året på en lunch. Hon sa att hon hört att mitt kontor skulle skicka ett manus till henne. Jag kände mig som att jag var tolv år och sa: ”Ja, jag hoppas du hinner läsa det”. Jag nyper mig själv i armen över att jag får arbeta med sådana skådespelare, säger Alicia Vikander. I april rapporterades att Alicia Vikander kommer att ta Angelina Jolies plats i rollen som Lara Croft i nästa ”Tomb raider”. Hon är även aktuell i det historiska dramat ”Tulip fever” som planeras ha premiär i februari 2017. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27535, "headline": "Karin Eriksson: Paulsen briljerar i korthuggna känslosvall", "summary": "Kommentar. Marit Paulsen har aldrig krånglat till det. Andra får ägna sommaren 2016 åt att febrilt försöka definiera den unika svenskheten. Själv ser hon EU som garanten för kulturell och biologisk mångfald.", "article": "För några månader sedan skulle jag kontakta personer som engagerat sig i folkomröstningen om EU för drygt tjugo år sedan. Flera av dem visade sig vara döda eller svårt sjuka. Nyss en del av samtiden, nu historia. Har vi redan glömt vad de sade? Även Marit Paulsen tänker – på ett mindre dramatiskt sätt – lämna offentligheten efter söndagens Sommarprogram. I historien om hur Sverige blev en del av den europeiska unionen är det en av huvudpersonerna som sätter punkt. Författaren och maktkämpen Paulsen var ett av jasidans starkaste namn i kampanjen 1994. När hon fem år senare kandiderade till EU-parlamentet för Folkpartiet satte hon rekord i personröster. Möjligen tycker hon att hon redan sagt det mesta både en och två gånger tidigare. Den traumatiska barndomen i Norge avhandlas i programmet i några korta fragment. Ett par meningar om femåringen som drömde om att bli fet och vacker. Några ord om den tioåriga flickan som läste om nazismen och började förstå varför folk var så stygga mot tyskertösens dotter. Men hon återkommer till barndomens upplevelser när hon levererar sitt brandtal för EU som fredsprojekt, en mötesplats där varenda människa i Europa har rätt att göra sig förstådd och där medlemsstaternas gräl styckas upp i kompromisser. Nog har hon noterat Brexit och de nationalistiska strömningarna. Nog funderar hon över flyktingkrisen och den stora folkvandringen. Men Marit Paulsen har aldrig krånglat till det. Andra får ägna sommaren 2016 åt att febrilt försöka definiera den unika svenskheten. Själv ser hon EU som garanten för kulturell och biologisk mångfald. Utan vidare åthävor kombinerar hon kärleksförklaringarna till EU-samarbetet med lovsången till svenska björkar och omfattande doser nationalromantisk stråkmusik. I genren korthuggna känslosvall finns ingen som briljerar som Marit Paulsen. Nu tar hon farväl av debatten för att gå ut i skogen, vara med sina närmaste och älska sin man. Författaren och maktkämpen Marit Paulsen.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 27550, "headline": "Kvinnliga lajvare slår tillbaka mot slavhandeln", "summary": "I ett öppet brev till Fotevikens vikingamarknad kritiserar 200 kvinnliga lajvare ”sexistsunket” som de menar pågår på deras vikingamarknader. – Man kan inte gömma sig bakom sunkiga värderingar från den tiden, säger Ea Malmberg.", "article": "I veckan rapporterade DN om att en kvinna polisanmält en händelse där hon under Fotevikens vikingamarknad blivit tillfångatagen och såld som slav av ett kringresande teatersällskap. Något som museet själva försvarade. I ett öppet brev till Foteviken, som Sydsvenskan har publicerat, kritiserar nu 200 kvinnliga lajvare slavauktionerna och ”sexistsunket” som de menar pågår på vikingamarknaden. Bakom brevet står grupperna Larp Women unite och Reenactment Women Unite. Grupperna har bildats för att belysa just övergrepp i lajv- och reenactmentsammanhang, som det på vikingamarknaden. I deras slutna Facebookforum har kvinnliga lajvare berättat hur de själva upplevt sig utsatta: – När en började prata så sa fler och fler att de känt sig objektifierade och utsatta för kommentarer och påhopp i liknande situationer, säger Ea Malmberg, som är en av kvinnorna bakom brevet. Hon menar att man försökt lyfta frågan om övergreppen tidigare, men känt sig tystade. – Jag har själv varit i många sammanhang där jag känt mig tystad, eller inte sagt ifrån för att jag inte orkar hantera kritiken. Men med den här gruppen har man fått stöd av övriga utsatta inom vår hobby, då är det lättare att göra något. Ofta har övergreppen försvarats med att ”det var så på den tiden” säger Ea Malmberg. – Det känns som att de använder autenticiteten för att den passar dem i det här fallet. Men i dag är det viktigt att alla människor har lika värde och får samma bemötande, då kan man inte gömma sig bakom sunkiga värderingar från den tiden. Vad tänker du om argumentet att det bara är en lek? – För dem kanske det är en lek. För oss är det vår vardag. Kvinnor råkar ut för övergrepp och nedsättande kommentarer hela tiden. Ska vi då stanna hemma om vi inte tycker det är okej? Hon säger också att hon inte vill att det här ska bli bilden av historiska skådespel, så kallade reenactments, som i övrigt är ett bra initiativ. Därför är det viktigt att museiledningen tar frågan på allvar när den kommer upp. Något som hon inte tycker har skett i det här fallet. – Saker och ting kan hända och det är oturligt. Men när något sådant här lyfts fram måste man ta ansvar för det och inte försvara det. Det är bara så det kan bli bättre, säger hon. Linnea Risinger står även hon bakom brevet. Hon säger att frågan har lyfts fram tidigare, och hoppas att det öppna brevet ska leda till att man nu lyssnar: – Folk har försökt prata med dem innan om att det varit sunkigt men ingen har lyssnat. Och kritiken har kommit från kvinnor som lever det här livet och är en del av lajvgruppen. Men nu är det verkligen dags att lyssna, och jag hoppas att det kan bli ett slut på slavhandeln efter det här, säger Linnea Risinger. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27552, "headline": "Musik på slottet lyfter minoriteter", "summary": "Höstens festival Musik på Slottet kommer att fokusera på Sveriges minoritetsgrupper. Man har också inlett ett samarbete med ett flyktingboende på Gotland. – Det sker något kraftfullt och vackert i mötet mellan kulturer, säger konstnärliga ledaren Anna Eklund Tarantino.", "article": "Musikfestivalen Musik på Slottet är en av Sveriges äldsta festivaler som funnits i över 40 år. Där bjuds på klassisk musik på Kungliga slottet i Stockholm i september varje år. I år har man förutom klassisk musik fokuserat på Sveriges minoritetsgruppers kultur och inlett ett samarbete med en flyktingförläggning på Gotland. – Jag står alltid med en fot i den tid vi lever i nu, och jag tycker det är fruktansvärt viktigt att ta inspiration av varandras kulturer och snarare än sätta upp hinder öppna upp och ta inspiration från varandra, säger Anna Eklund Tarantino, nytillträdd konstnärlig ledare för Musik på slottet. Vid årets festival uppträder bland andra Maxida Märak och Jon Henrik Fjällgren. Zinat Pirzadeh gör ståupp-show på persiska, och Mozarts opera ”Enleveringen ur Seraljen” framförs med syriska och afghanska influenser, med hjälp av personer från flyktingboendet Fröjelgården på Gotland och solister under ledning av Maria Lindal. – I klassisk musik kan folk vara lite skräckslagna kring hur man ska bära sig åt med nya influenser. Men vi har tagit in den musik som personer på flyktingboendet lyssnar på och sjunger till och lagt in det i Mozarts opera, säger Anna Eklund Tarantino. Uppförandena går av stapeln i Rikssalen på slottet, en historisk plats som passar just för den här typen av musikaliska möten enligt Anna Eklund Tarantino. –För mig symboliserar rikssalen det finaste vi har i Sverige: vår demokrati och vårt medbestämmande. Det är på grund av det som vi har vårt land och nu fylls den platsen med glädje. Känns det här temat extra viktigt i år? – Det här är vår framtid. Vi behöver någonting att glädjas åt tillsammans och finna kraft i. I de här mötena sker något som drabbar folk. Världsartister som Ann Hallenberg och pianisten Matti Hirvonen kommer även att framföra ett romansprogram med sånger av bland andra Gustav Mahler under festivalen. Klasser från Adolf Fredriks musikskola kommer framföra jojk, och artister med funktionsvariationer kommer att framföra flera programpunkter. – Vi ska alltid leverera på hög nivå, men vi måste berika varandra och hitta nya uttryck. Jag vill vara öppen, och tänka på vad som händer om en världsartist står sida vid sida med någon med kognitiva hinder på scen. Vilket möte leder det till? säger Anna Eklund Tarantino. Även om årets festival lyfter nya uttryck för inspiration, kommer även den vane Musik på slottet-besökaren känna igen dess fokus på klassisk musik i repertoaren. – Vi har en touch av klassisk musik i varje konsert - det hör hemma här. Men det är jätteviktigt att röster från i dag också får komma till tals. Istället för integration vill jag kalla det för inspiration. Och här inspirerar vi varandra i kraftfulla möten. Musik på slottet, på Kungliga slottet, äger rum den 3–30 september. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27555, "headline": "Tv-genierna laddar för höstens kamp", "summary": "För tredje säsongen i rad sänds ”Genikampen” i SVT, programmet som samlar skarpa hjärnor för tävling. – Bland det roligaste jag någonsin har gjort, säger Maria Gunther, DN:s vetenskapsredaktör, som är en av deltagarna.", "article": "Tänk att få tävla i en miljö där alla förstår dina tankemönster, där medspelarna direkt kopplar vad du vill göra. Maria Gunther beskriver känslan av att medverka i ”Genikampen” som speciell. – Det var häftigt att vara med så pass många intelligenta människor på ett och samma ställe. Det gick så fort när tävlingarna startade. Folk ser direkt problemen och vad som måste göras. Alla har samma logiska sätt att tänka på, säger Maria Gunther. Programmet spelades in under dryga tre veckor tidigare i somras i ett industriområde utanför Nynäshamn. I augusti startar sändningarna av den tredje säsongen av ”Genikampen”, underhållningsprogrammet där tolv deltagare gör upp om segern. I årets tävlingar kommer deltagarna bland annat att kasta sig från helikoptrar, spela Memory från passagerarsätet i en rallybil och lösa Albert Einsteins berömda gåta på hög höjd. – Produktionen är otroligt svår. Det är inte lätt att göra att underhållande tv av kunskapsfrågor. Vi lär oss för varje år och försöker spetsa till programmet, säger Björn Wahren, projektledare på SVT. Han säger att programmet har försökt bredda genialiteten hos deltagarna. – Vi vill ha en bredd i de personligheterna som är med. Nu har vi alltifrån människor som är duktiga på teknik till musik. En stark musikalitet är ju också en slags genialitet. Vi vill inte ha tolv deltagare som räknar algebra i varje avsnitt, säger Björn Wahren. Maria Gunther säger, utan att avslöja utgången av tävlingarna, att säsongen blir spännande. I vissa moment tar händelseutvecklingen en helt annan väg än den på förhand uttänkta. – Jag tror verkligen att det här blir den bästa säsongen hittills, framför allt på grund av deltagarna som var med. Det är bland det roligaste jag någonsin har gjort, säger Maria Gunther. DN:s vetenskapsredaktör är civilingenjör och doktorerat i partikelfysik. Hon har även arbetat som programmerare och med klimatforskning. På inträdesprovet till Mensa – en ideell förening för människor med hög IQ – fick Gunther alla rätt. Hon är dock inte medlem i föreningen. – Det är väldigt kul med program där den här typen av intelligens får ta plats. För unga, särbegåvade barn kan det exempelvis vara svårt att hitta sin plats i skolan, jämfört med om man är bra på sport, säger Maria Gunther. Hon går i tankar om att framöver skriva mer journalistik och även en bok om vad intelligens är. – Jag vill skriva om vad IQ egentligen mäter, och vad det är som gör att människor löser problem på olika sätt. För mig handlar det inte om att gradera begåvning bara för att någon råkat vara väldigt bra på logik och på att se mönster och upptäcka samband, säger Maria Gunther. ”Genikampen” har en av tv-tablåns tyngsta platser, på söndagkvällar klockan 20.00. Enligt Björn Wahren består tittarna framför allt av familjer med skolbarn och av vuxna. – Vi är jättenöjda med produktionen. Det är ett ganska stabilt program som drar mycket tittare, i genomsnitt runt en miljon, säger Björn Wahren. Den tredje säsongen startar söndagen den 28 augusti. Årets deltagare. Jinci Brettschneider, 22 år från Oslo. Studerar fysik. Har deltagit i VM i Legorobotbygge. Hans Brettschneider, 50 år från Skellefteå. Kommunalpolitiker. Driver Legobutik. Har vunnit ”Expedition: Robinson”. Medlem i Mensa. Pappa till Jinci. Maria Gunther, 48 år från Uppsala. Partikelfysiker. Vetenskapsjournalist på Dagens Nyheter. Josef Wideström, 46 år från Onsala. Arkitekt och lärare på Chalmers. Ultramaratonlöpare. Medlem i Mensa. Ziyene Melki, 28 år från Malmö. Utbildad jurist. Jobbar som upphandlare för Malmö stad. Har klarat Mensatestet men är inte medlem. Lars Arell, 49 år från Stockholm.Kansliråd på regeringskansliet. Har medverkat i ”Jeopardy” och ”Vem vet mest?” Medlem i Mensa. Kaos Michalewska, 28 år från Stockholm. Entreprenör som driver eget företag. Har bland annat läst sexologi, astronomi, massörutbildning, croupier, pedagogiskt ledarskap. Aktiv i Mensa. Karan Partovi, 35 år från Stockholm. Har en civilingenjörsexamen och en civilekonomexamen och jobbar i dag som lärare efter att ha jobbat 10 år i finansvärlden. Medlem i Mensa. John Litborn, 22 år från Linköping. Läser till civilingenjör i datateknik samt lär ut programmering. Medlem i Mensa. Jesper Högström, 46 år från Stockholm. Mjukvaruutvecklingschef och skicklig programmerare. Seglare och aktiv karateutövare. Medlem i Mensa. Elida Thunell, 18 år från Järvsö. Studerar naturvetenskap på gymnasiet i kombination med alpin idrottsutbildning. Gick med i Mensa som 16-åring. Anna Falk, 43 år från Sundbyberg. Bedriver stamcellsforskning vid KI, driver sitt eget forskarlag. Orienterare och rankad 10 i Sverige i sin åldersgrupp. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27575, "headline": "Konstnär bakom väggmålning slår tillbaka mot SD-politiker", "summary": "Konstnären Milu Correch går till angrepp mot den SD-politiker som kritiserat hennes nya väggmålning i Nässjö. – Han försökte så hårt att inte vara rasistisk men misslyckades kapitalt, säger hon.", "article": "I ett öppet brev på Facebook – som Hallpressen återger – går konstnären Milu Correch till angrepp mot den Nässjöpolitiker som kritiserat hennes väggmålning. – Det är en ignorant och absurd kommentar han har skrivit. Den skrevs bakom min rygg och det tycker jag är orättvist. Han försökte så hårt att inte vara rasistisk men misslyckades kapitalt, säger Milu Correch. – Man borde nästan sätta hans ord i munnen på en komiker. Då hade den kunnat gestaltas i den kontext som den förtjänar, säger Milu Correch. Bakgrunden till händelsen är ett inlägg från kommunpolitikern Mats Trägårdh (SD). Under rubriken ”Mörkhyade barn speglar Nässjös själ” skriver han på partiets lokala Facebooksida, att han föredragit ett motiv som speglade stadens historiska arv: ”Det är nya tider, det är tiden för multikulturalism, och då undrar man om det skulle vara kränkande med i alla fall ett barn med vit hud?”, skrev han. I debatten som följt har Anders Rydell, kulturchef på Hallpressen, kallat angreppet för ”den grövsta rasistiska attacken på ett konstverk i svensk samtidshistoria”. – Jag tycker det är ett horribelt uttalande. Det finns inget rasistiskt i det här, säger Mats Trägårdh till DN. Mats Trägårdh menar att inlägget var ett konstaterande av att Nässjö blivit ett multikulturellt samhälle. – Jag spånade lite om vad speglade stadens själ bäst och tänkte bland annat på järnvägen och några kändisar som kommer härifrån. Sedan raljerade jag lite över det faktumet att samhället ser ut så här i dag, säger han. Han erkänner samtidigt att han hade en baktanke med inlägget. – Jag vill få i gång den här mobben. Det är allmänt känt att det drar medlemmar. Det må vara fult att tänka så, men det var precis så det blev, säger han. Milu Correch tänker inte låta sig påverkas av politikerns uttalanden. I dagarna arbetar hon på en väggmålning som ska uppföras i Halmstad. – Många ser dessa uttalanden som farliga men jag tror på att möta det med humor. Det finns ingen logik eller verklighetsanknytning i kommentaren, säger Correch och fortsätter: – Jag har redan ett fem gånger större antal personer som har gillat min kommentar på Facebook jämfört med hans kommentar. Men jag väntar fortfarande på att han ska våga svara mig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27576, "headline": "Kvinna toppar Forbes lista över de kändisar som tjänar mest", "summary": "Taylor Swift hamnar etta på Forbes årliga lista över de 100 kändisar som tjänat mest under de senaste tolv månaderna. Hon är den enda kvinna som kvalar in på topp fem-listan.", "article": "170 miljoner dollar eller ungefär 1,46 miljarder kronor tjänar den amerikanska country-popartisten Taylor Swift. Därmed hamnar hon först på Forbes årliga lista över de 100 kändisar som tjänat mest i världen under de senaste tolv månaderna. Men Taylor Swift tjänade ändå betydligt mindre pengar än förra årets stora vinnare, den före detta boxaren Floyd Mayweather Jr. som kammade hem 300 miljoner dollar ifjol. Däremot har hon fått ihop mer pengar än förra årets toppnoterade artist, Kate Perry. Swift är den enda kvinnan som rankas bland de fem högsta inkomstbringarna enligt Forbes. Nästa kvinna som lyckats kvala in är den brittiska artisten Adele på nionde plats. På andra plats på Forbes lista kommer popbandet One Direction som tjänade 100 miljoner dollar. På tredje plats finns den amerikanske författaren James Patterson, på fjärde plats kommer tv-psykologen Dr Phil och på femte plats syns den portugisiske fotbollsstjärnan Cristiano Ronaldo. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27591, "headline": "En bok som nästan dansar", "summary": "Det är som att läsa en musikvideo. Bilderboksveteranerna Ulf Stark och Lotta Geffenblad börjar en ny serie, där man stampar takten redan vid första läsningen.", "article": "Ulf Stark och Lotta Geffenblad ”Elmer Kock” Berghs förlag Vad är det som gör en bilderbok extra bra? Här börjar det med Lotta Geffenblads fantasieggande bilder i nyansrik blandteknik som ger en märklig djupverkan. Det tar en stund innan jag ser vad träden är för några, till exempel. Det är spralligt, med sneda perspektiv från olika håll och närmast serietecknade figurer. Bulliga bilar kommer på slingrande vägar mellan akvarellskiftande höjder, ett gulrutigt golv övergår sömlöst i en rosaskiftande vägg. Det ser ut som om Lotta Geffenblad har arbetat med alla tillgängliga tekniker: datorgenererade bakgrunder och collage, akvarell och tydliga tuschlinjer. Men det är bilderna tillsammans med texten som lyfter berättelsen och gör boken till något utöver det vanliga. Ulf Starks dansanta rim ger nästan känslan av att läsa en musikvideo, man ser ju hur Elmer hackar grönsaker i takt med texten. Det är Elmer som är huvudperson, och detta är första boken i en ny serie (denna Elmer är icke att förväxla med Elmer i Ulf Starks och Anna Höglunds moderna bilderboksklassiker ”Jaguaren” från 1987). Elmer är fyra år och redan en framgångsrik kock: ”Det luktar så gott från hans restaurang/att bilarna krockar så det säger PANG!/Hit kommer gäster från väster och söder,/poliser och präster, fem vindögda bröder.” Detta är bilderbokspoesi med assonanser och allitterationer, med kända referenser för äldre läsare och så rytmiskt att man ropar efter en rappare (och en bra rytmsektion). Både Ulf Stark och Lotta Geffenblad är ju begåvade veteraner i bilderboksbranschen, med synnerligen imponerande bibliografi på båda håll. Men här släpper de lös så att det är svårt att inte börja stampa takten, när behovet av Elmers kokkonst sprider sig till såväl hungrande massor som regentens rasande middagsgäster. 8 x nya bilderböcker Emma Adbåge ”Snart blir det roligt!” Rabén & Sjögren Andra boken i samma stil som förra årets Augustnominerade ”Nu är det sent!”. Den här faller jag själv handlöst för, särskilt de fenomenala bilderna med hisnande perspektiv i en blandning av skarpa tuschlinjer, färgfält och pastellkritiga luddmönster. Ett konkret och sparsmakat vardagsäventyr där huvudpersonen och en vuxen förbereder sig för kalas genom att slå in paket och klä sig fina, vilket höjer förväntningarna så att själva kalaset nästan blir en antiklimax. Fast bara nästan. Catarina Sobral ”Min morfar” Övers. Örjan Sjögren Urax Portugisisk bilderbok, vilket är värt att påpeka eftersom det är sorgligt ovanligt att portugisiska böcker hittar till Sverige. Det lilla förlaget Urax gör en kulturgärning. ”Min morfar” är en enkel, lågmält humoristisk berättelse om vuxnas förhållande till tid. Vad gör morfar i lugn och ro, och vad stressar herr Sebastiao samtidigt runt och gör? Roligt dubbelperspektiv, med färgsättning i grönt-rött-svart och skicklig användning av de vita fälten så att det blir en mycket egen färg. Solja Krapu-Kallio och Anna Bengtsson ”Du ska få gröt och en lillasyster” Alfabeta Det är färgsättningen man ser först, med mjuka, mättade toner som signalerar trygghet och värme. Anna Bengtsson bildberättar med konkreta detaljer och stark igenkänning, hela tiden med barnet i centrum. Jojo ska få en lillasyster och poeten Solja Krapu-Kallio resonerar språkligt kring ägande: en lillasyster, gröt, cykel – ”få” kan betyda så många olika saker. Vad är egentligen mitt? En lillasyster, visar det sig, äger man inte alls. Kenneth Steven och Øivind Torseter ”Hur hunden fick sin blöta nos” Övers. Helena Stedman. Speja förlag Oemotståndlig berättelse om Noaks ark och framför allt om Noaks hund, som spelar en avörande roll för alla djurens överlevnad. Själv fastnar jag ohjälpligt och lyckligt i Øivind Torseters bilder som innehåller stor humor, förvånansvärt mänskliga djur och många detaljer (ett casino? godisätande giraffer?). Det verkar lite oroväckande ett tag med hundens tämligen ensidiga uppgift, men det ordnar sig. Sally Altschuler och Sven Nordqvist ”Herr Babels torn” Övers. Anja Eriksson Opal Det ser ut som en gammal saga, med ett bildspråk som till en början påminner om sextio- och sjuttiotalet. En prinsessa har tråkigt och kungen gör allt för att lyckas roa henne: till slut tillkallar han byggmästaren Babel och beordrar honom att bygga ett torn upp till himlen, för det har aldrig någon gjort förut. Äntligen blir prinsessan intresserad. Rolig och respektlös (i god mening) omdiktning av den bibliska historien. Cecilia Torudd ”En dag med farfar: Vi leker” Bonnier Carlsen Cecilia Torudd är en av våra mest kända bilderbokskonstnärer, med all rätt: hon är rolig både för barn och vuxna, och en av de få som lyckas berätta vardagsdetaljer så att man både känner igen sig och skrattar. Hennes barnbarnsböcker har nu hunnit bli fyra stycken, en för varje mor- och farförälder. Den här gången är det farfars tur att passa sitt barnbarn, och han har tänkt att de ska bygga en lyftkran med meccano. Det går inte riktigt enligt planen, men roligt har de. Levi Pinfold ”Grönlingen” Övers. Emeli André Karneval förlag Texten är måttligt imponerande, en konstlös rimmad berättelse om jordbrukarparet Åkerström som hittar en liten ... varelse, en grönling, trots att de ser ut att vara lite för gamla för att bli föräldrar. Grönlingen är å andra sidan ett mystiskt barn som måste bo i jord. Ett troll? Nej, grönlingen är snarast en symbol, visar det sig. Men bilderna! De är otroligt vackra, märkligt fotografiska och med en stämning som påminner om en del av Edward Hoppers verk. Gun Jacobson och Lotta Geffenblad ”Vinga på villovägar” Urax Nyutgåva av en fin klassiker från 1989, om den lilla fågeln Vinga som en torsdag flyttar till en ny förort där husen ser alldeles likadana ut. Det upptäcker inte Vinga förrän hon har cyklat till affären för att köpa sylt till torsdagsplättarna, och ska försöka hitta hem igen. Ja, alla hus är likadana, men det finns sätt att urskilja vem som bor var: råttfamiljen och nyckelpigorna, till exempel. Alla djur är olika, men alla äter plättar. Fast fladdermössen äter blodplättar! ", "article_category": "culture"}
{"id": 27594, "headline": "Ny opera som både angår och går an", "summary": "Vips förvandlas hela borggården till en ångbåt när Jonas Love Almqvists bok blir opera i Daniel Fjellströms energiskt böljande musik och Maria Sundströms rappa libretto. Johanna Paulsson hör och ser en stark berättelse bäras fram över seklerna.", "article": "”Det går an” Musik: Daniel Fjellström Libretto: Maria Sundqvist efter Carl Jonas Love Almqvists roman. Dirigent: Simon Phipps, Regi och scenografi: Linus Fellbom, Kostym: Anna Ardelius, Mask: Therésia Frisk, Ljusdesign: Markus Granqvist, Koreograf: Lars Bethke Medverkande: Frida Engström, Carl Ackerfeldt, Monica Danielson, Johan Wållberg, Lisa Carlioth, Fredrik Af Klint, Läckö Operaorkester med flera. Scen: Läckö slott, Lidköping Ångbåtsvisslan ljuder i bleckblåset och vips har hela borggården förvandlats till fartyget Yngve Frey som glasmästardottern Sara Videbeck och sergeanten Albert färdas på genom romanen ”Det går an”. Läckö slott brukar vara skickliga på att sätta lokal prägel på gamla klassiker och med en nyskriven operaversion av Carl Jonas Love Almqvists bok från 1839 behöver man knappast anstränga sig. Handlingen utspelar sig redan i trakten; resan från Stockholm avslutas i Lidköping och under tiden har Sara och Albert förälskat sig i varandra. Men i stället för giftermål föreslår Sara att de ska leva tillsammans i en jämlik relation utan formell vigsel och utan gemensam egendom. Almqvists roman, som gör upp med romantikens kvinnoideal, klasstänkandet och äktenskapet som institution, orsakade på sin tid stor skandal. Men temat går fortfarande att relatera till. Anna Ardelius i grunden traditionsenliga kostymer är uppdaterade med moderna haute couture-detaljer och en svartvit enkelhet kongenial med regissören Linus Fellboms stilrena scenografi med speglar och glas. Något som också går igen i Daniel Fjellströms energiskt böljande musik som särskilt för tankarna till John Adams postminimalism, men också till Charles Ives sätt att stapla simultana melodier. Fjellströms tonspråk är både trubbigt och tilltalande på samma gång. Inte minst när han fiskar fram levande miljöer ur musiken med cellisternas fiskmåsglissandon och det svirrande soundet av vattenstämda vinglas. Den framväxande romansen vecklar under tiden ut sig över allt mer komplexa ledmotiv. Att lägga lager på lager av körpartier bakom en berättande aria blir ytterligare ett dramaturgiskt effektivt grepp, även om texten ibland får lite svårt att gå fram. Maria Sundqvists libretto har tagit fasta på kvinnans symboliska huvudbonad – mamsellens hatt eller jungfruns sjalett – samt lyft in romanens rappaste ordväxlingar och lätt igenkännbara nyckelscener. Som den jäktade avgången där Saras moster (Monica Danielson) blir kvar på land, medan ångbåtens allt större avstånd till kajen fiffigt iscensätts med hjälp av en palldragare. Den lite valhänta fjantigheten som bor i Almqvists roman genomsyrar de smått parodiska baronerna Mörck och Stjerne (Karl Peter Eriksson och Jonatan Lönnqvist). Man har också arbetat med situationskomik i ensemblens kroppsspråk, men den här skutan går aldrig överstyr. I princip all rekvisita mimas dessutom fram på ett sätt som känns, ja, glasklart oavsett det rör sig om tagelringarna som kastas i sjön eller apelsinerna som skalas. Den självständiga Saras saklighet kontrasteras mot ensemblens bröllopsyra, medan Albert genomgår en personlighetsutveckling från fyrkantig till förstående framtidsman. Frida Engströms varmt rundade sopranstämma kan ibland drunkna lite i orkesterns klangprakt med dirigenten Simon Phipps vid rodret. Men Carl Ackerfeldts barytonstämma ljuder stark och stolt över borggården och tillsammans bär de den här berättelsen genom seklerna, från 1800-talet till i dag. Intrycket blir en förträfflig föreställning som både angår och går an. Fotnot: Det går an är ett samarbete mellan Stiftelsen Läckö slott och Operaverkstan/Malmö opera. Föreställningen spelas på Läckö slott till och med den 30 juli. Därefter på Kulturen i Lund den 5-6 augusti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27595, "headline": "”Ett visst mått av nostalgi är nog ganska bra”", "summary": "I sommar gör Badrock comeback i Slottsruinen i Borgholm efter 30 år. Björn Skifs är grundaren till en idé som han hoppas åldrats väl, och åter kan locka publiken till skratt och allsång.", "article": "Redan 1971 kom Björn Skifs på idén. En turné med vänner, sommar och musik, några stugor och barn som sprang omkring på sommarlov. Men det skulle dröja 16 år till innan idén blev verklighet, till sommaren 1986 – då den första upplagan av Badrock hölls i Slottsruinen i Borgholm på Öland. – Jag tittade på dokumentären ”Mad dogs and Englishmen” om ett gäng amerikanska artister på turné, som gjorde musik, hade med sig ungar och badade. Redan när jag såg den tänkte jag att det här måste jag göra någon gång. Det såg så mysigt ut, säger Björn Skifs nu – 47 år efter att idén om sommarturnén tog form. Vi sitter i hans trädgård, med kaffe i muggarna, och en skinande sol över poolen där en undervattensdammsugare gör rent. Som urtypen av en svensk sommardag, och precis den känslan som Badrock vill förmedla. Nu 30 år efter första upplagan av Badrock på Borgholm ska Björn Skifs återskapa den där känslan av ”det bästa i livet: sommar, musik och publik”. – Men vi kommer inte ha så många barn med oss den här gången, säger han och skrattar. Badrockskonceptet gör comeback, med åtta spelningar. Flera gamla rävar – och en nykomling kommer att ta scenen i besittning i samband med att Borgholm firar 200-årsjubileum: – Vi fick en förfrågan från Borgholms kommun om vi inte skulle göra en Badrock under firandet. Jag och Anders Berglund tyckte det började pirra i Badrockstarmen, så vi ringde upp de gamla rävarna. Och ”de gamla rävarna” – som bestod bland andra av Sanne Salomonsen, Mats Ronander, Lisa Nilsson och Tommy Nilsson – kände visst också ett sug efter att återuppta den gamla sommartraditionen från 80-talet. – När jag ringde blev det ett unisont ”Ja, äntligen!” Alla har någonstans velat göra det här igen. Det är mest jag som känt att var sak har sin tid. Men nu gör vi det ändå en gång till, säger Björn Skifs. Precis som det var Björn Skifs idé att starta Badrock – en idé som det tog tid för folk att börja tro på, var det också han som sju år senare bestämde sig för att lägga ner evenemanget – precis när det började gå ekonomiskt bra. Badrock hade på sju år växt från fyra spelningar i Borgholm till en långtradarturné över Sverige. – Sista två åren gjorde vi 20-25 gig över hela Sverige. Vi åkte och spelade, åkte och spelade. Hela grundidén om det sociala livet tillsammans blev allt mindre. Så till slut kände jag att ”nej, nu är det inte roligt längre”. Jag sa till de andra att jag inte skulle vara med ett år till. De tyckte jag var dum i huvudet som hoppade av just när det började gå bra. Vad var det som hade förändrats? – Från början var det inte riktigt någon som trodde på idén med Badrock, men publiken kom i  mängder och vi hade jättekul redan första året. Så efter några år började vi spela på fastlandet och det hela rullade på. Men de första hundåren var allt på lite lösa boliner. Vi repade hysteriskt i två dygn för att få in en repertoar, och sen körde vi bara. Det blev lite si och så med hur tajta vi var men lusten och entusiasmen smittade av sig på alla. De var nog de roligaste åren. Och det är precis den känslan av entusiasm som Björn Skifs nu vill återskapa. Och göra något annat än en vanlig rockturné. – Det här handlar inte om en artist som gör sitt på scen, och sedan kommer nästa artist och gör sitt. Vi är allihop på scen och gör det här för vi tycker det är så kul. Även om en person frontar en låt, så körar de andra, eller spelar tamburin – eller är med på något annat sätt. Om inte någon måste gå av för att pinka eller så. Årets Badrock blir en nostalgitripp för alla de som var med under de åren som Badrock höll till på Öland. Och tanken är att den gamla publiken ska känna igen sig. – Jag tror vi räknar med att största delen av publiken kommer att bestå av folk som var med då. Så för dem blir det ju samma nostalgi som för oss. Det finns folk som hört av sig och säger att ”ja! klart vi kommer!”. Det är människor som träffat sin partner på Badrock för 25 år sedan och nu återvänder med sina barn, och till och med barnbarn i vissa fall. Det är som att vi sysslat med en positiv koppleriverksamhet. Björn Skifs skrattar, och säger att det nog alltid funnits ett behov av nostalgi i världen. – Man får inte fastna i det förgångna. Men ett visst mått nostalgi är nog ganska bra. Även om urpubliken ska känna igen sig hoppas han att Badrock även ska kunna locka till sig ny publik. – Jag hoppas att vi får se några i  publiken som är... ja, under 40 år. Vi kanske slänger in någon houselåt bara för att, för mycket har ju hänt musikaliskt på 30 år. Men tanken är att det här ska vara samma gamla Badrock. Annars hade man ju tagit konceptet och hittat ett yngre gäng artister. Vi gör det vi är bra på helt enkelt. Björn Skifs återkommer till glädjen över att återigen få stå på scen med sina gamla kolleger. Men även om han är taggad, så har han ändå lite blandade känslor inför att ställa sig på Badrocksscenen igen. – Det ska bli skitkul, och jag tänker att vi gör rätt som gör det här, men jag hoppas att konceptet inte känns mossigt i dag. Det återstår så klart att se, men jag tror det kommer fungera. Han tror ändå att publiken kommer förstå att det hela görs av glädje, snarare än som ett sätt att boosta någons karriär. – Det finns inga affärsgrejer eller karriärgrejer som ligger bakom att vi gör det här igen. Det är bara kul att vi får vara tillsammans igen och musicera ihop. Så på det sättet känns det jättebra. Men Badrock ska ändå boosta vissa artister. Under åren har man alltid haft med några ”rookies” på scen. Några av dem var Per Gessle och Marie Fredriksson, som senare slog igenom internationellt tillsammans som Roxette. En annan var Lisa Nilsson, som uppträdde vid flera tillfällen under de första åren. – Ja, hon var ju lite av en rookie då. Men nu är hon verkligen inte det. Nu är hon ju en veteran. Och veteranen Lisa Nilsson gör Badrockscomeback i år. I år blir showens ”rookie” i stället Nina Söderquist, som dock inte är någon rookie musikaliskt. Förutom att under de senaste åren ha sjungit i musikalen ”Spamalot” i London har hon även medverkat i Melodifestivalen. – Jag har känt till henne länge. Hon är en riktig rock’n’rolltjej men hon kan så mycket mer än rock. Så jag kände verkligen att hon passar perfekt till Badrock. Och ett stort plus är att hon är jäkligt trevlig privat också, vilket är halva grejen. Men en person som särskilt kommer saknas vid årets Badrock är Peter Lundblad, som även han var med i ursprungsensemblen. Varje Badrockskväll avslutades med allsång till Lundblads låt ”Ta mig till havet” strax innan fyrverkerier sattes av över ruinerna. Och när Björn Skifs under förra sommaren ringde upp sin forna kollega, som då kämpat med cancer under flera år, tackade han direkt ja till 30-årsjubileet. – Han sa ”jag ska fixa det här, jag ska orka med det”. Han ville verkligen bli stark och tyckte det skulle bli så kul att vara med. Men bara några veckor efter att ha gett sitt klartecken till att vara med gick Peter Lundblad bort i  cancern som han kämpat mot. – Jag blev väldigt, väldigt ledsen. Inte bara för han inte kan vara med i det här. Utan för att han var en fantastisk kille, och en fantastisk kompis, säger Björn Skifs. Varje kväll kommer att avslutas med publikallsång till ”Ta mig till havet”. – Vi kommer göra den låten som en hyllning till honom, tillsammans med publiken. Jag tror och hoppas att det blir väldigt fint. När jag ringde blev det ett unisont ”Ja, äntligen!” Alla har någonstans velat göra det här igen. Det är mest jag som känt att var sak har sin tid. Badrock startade 1986 i Borgholm på Öland på initiativ av Björn Skifs. Showen skulle samla delar av Sveriges artistelit för både en musikalisk show och social samvaro. Efter premiären 1986 hölls ”Badrock” varje sommar i sju år. Efter två år utvidgades konceptet till en turné, och man spelade runt om i Sverige – från Helsingborg i Söder till Umeå i norr. Efter sommaren 1992 lade man ner konceptet. Några av de som medverkat i Badrock genom åren är Sanne Salomonsen, Mats Ronander, Anne Lie Rydé, Elisabeth Andreasson, Marie Fredriksson och Peter Lundblad. I år firar Badrock 30 år, med åtta shower i anslutning till Borgholms 200-årsjubileum. Björn Skifs, Sanne Salomonsen, Mats Ronander, Tommy Nilsson, Nina Söderquist, Lisa Nilsson och Anders Berglund kommer att medverka i årets upplaga. 21–23 och 26–30 juli spelas Badrock i Slottsruinen i Borgholm. Björn Skifs är artist, musiker och skådespelare. Just nu är han, förutom Badrock, aktuell med ”Skifs vs. Körberg – Revanschen på Skansen” tillsammans med Tommy Körberg. Han spelar också ”Björn Skifs – lite nu och då” på Göta Lejon i höst. Under 80-talet tilldelades han Karamellodiktstipendiet för sitt arbete. Han har medverkat i flera svenska filmer som ”Strul” och ”Drömkåken”, tävlat för Sverige i Eurovision Song Contest och fått en listetta i USA med låten ”Hooked on a feeling” 1974. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27621, "headline": "”Övergrepp av en av Europas största tidningar”", "summary": "Lisen Andréasson Florman, grundare av Nattskiftet, anklagar brittiska Daily Mail Online för förvanskning av en intervju om det sexuella våldet på Bråvallafestivalen. ”Tidningen har medvetet förvanskat mina citat, stulit mina privata bilder och ljugit”, skriver hon.", "article": "I ett inlägg på Facebook går Lisen Andréasson Florman till angrepp mot Daily Mail Online och den intervju som tidningen publicerade med henne tidigare i veckan. ”Vad ni än läst, så är jag inte ett offer för sexuellt våld den här festivalsommaren. Men i går blev jag utsatt för övergrepp av en av Europas största tidningar”, inleder hon inlägget. Lisen Andréasson Florman är grundare av Nattskiftet, en organisation som arbetar med att skapa trygghet i natten, bland annat genom närvaro på festivaler. Den gångna helgen var Andréasson Florman på Bråvallafestivalen för att arbeta med trygghetsskapande åtgärder. Hon berättar att Daily Mail Onlines reporter kontaktade henne för att tala om händelserna under festivalen, där fem unga kvinnor anmält att de blivit våldtagna. Men artikeln som senare publicerats är en förvanskning, enligt Andréasson Florman. Hon anser att tidningen målar ut henne som ett offer för sexuella övergrepp. Andréasson Florman har i tidigare intervjuer berättat att hon blev omringad av tre män som betedde sig vidrigt. Men artikeln i Daily Mail Online inleds med beskrivningen att männen tagit henne hårdhänt på brösten. ”Det är inte sant. Jag har inte utsatts för något sådant. Jag blev konfronterad av ett gäng unga män som var hotfulla eftersom de visste vem jag var och för att de ogillar att jag tar ställning. Ingen rörde mina bröst. Som Daily Mail påstår i sin rubrik och artikel”, skriver Andréasson Florman. Andréasson Florman har godkänt för DN att inlägget återges. Hon skriver att Daily Mail Online publicerat en sensationsartikel fylld av lögner, att de medvetet förvanskat hennes citat och stulit privata bilder. I anslutning till texten har tidningen publicerat flera bilder från hennes Facebooksida. Vissa bilder är flera år gamla och har ingenting med hennes arbete att göra. ”Bilder på en ung människa i privata situationer. Bilder, som i Daily Mails kontext, är bilden av ett offer”, skriver hon. Daily Mail Online är världens största engelskspråkiga nyhetssajt med över 200 miljoner unika besökare. Intervjun med Andréasson Florman har citerats av flera andra medier. DN har varit i kontakt med reportern Ulf Andersson som genomförde intervjun. Han säger att han på grund av företagets policy inte kan kommentera. DN har även sökt tidningens ledning, hittills utan framgång. Det är inte första gången som Daily Mail Online kritiseras för sin rapportering av händelser i Sverige. Tidningens rapportering av mordet på ett asylboende i Mölndal och de planerade attackerna på ensamkommande flyktingbarn i Stockholm har anklagats för att vara sensationslysten, invandringskritisk och för att innehålla direkt felaktigheter. Att driva en process mot tidningen i Sverige är dock en omöjlighet, enligt Nils Funcke, journalist och yttrandefrihetsexpert. – Det är en väldigt stor och komplicerad apparat för den enskilda att försöka driva en process mot en tidning utomlands, säger Nils Funcke. – Angående bilderna från Facebook kan det vara tal om en upphovsrättslig fråga. Man skulle kunna hävda att tidningen gjort intrång på ensamrätten. Men även det är en svår och långsökt möjlighet, säger Nils Funcke. Vad kan man då göra? – Inte mycket mer än att försöka starta en diskussion om hur de beter sig och försöka lägga på luren när de ringer. Men det är så klart inte lätt för den enskilda att känna till den pressetiska och publicistiska nivån på alla tidningar, säger Nils Funcke. Skulle du ha ställt upp på en intervju med Daily Mail Online? – Som regel skulle jag lägga på luren. Det blir inget seriöst i slutändan. De lever på snaskigheter i den publicistiska undervegetation de kommer ifrån. Lagvägen ska de inte stoppas, man kan inte förbjuda tidningar. Men naturligtvis ska de kritiseras. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27627, "headline": "Fredrik Strage: Lou Reed skulle ha lynchats av identitetspolitiska pundare", "summary": "Miley Cyrus anklagas för att glorifiera droger hon inte använt, men att hon sprider psykedelisk kultur är givetvis lika positivt som att hon sprider hiphop.", "article": "Kulturell appropriering, decenniets mest korkade intellektuella koncept, togs till sin mest bisarra nivå i vintras när Miley Cyrus kritiserades för att inte ha knarkat. Hon hade visserligen rökt gräs men inte tagit några av de hallucinogena substanser som nämns på ”Miley Cyrus and her petz”, albumet hon gjorde med experimentrockarna The Flaming Lips. ”Jag har aldrig testat psykedeliska grejer men jag har inget emot det”, sa Miley Cyrus till tidningen Paper, varpå modesajten Refinery29 anklagade henne för att appropriera den psykedeliska kulturen och ”förminska de verkliga andliga och kulturella kontakter som psykoaktiva substanser genom historien haft med människor över hela världen”. Miley bedrog sina fans genom att glorifiera droger som hon inte använt. Ungefär som Lou Reed gjorde när han skrev ”Heroin”, alltså. Om han gjort det i dag skulle han antagligen ha lynchats av identitetspolitiska horsepundare. Att Miley Cyrus sprider psykedelisk kultur är givetvis lika positivt som att hon sprider hiphop. Några av hennes fans kanske upptäcker psychpionjärerna 13th Floor Elevators ungefär som de upptäckte rapparna French Montana och Future efter att ha lyssnat på hennes förra skiva. Antalet artister som ägnar sig åt sinnesutvidgande musik har ökat dramatiskt under tiotalet. Boomen av kalejdoskopiskt skimrande toner visar inga tecken på att mattas av. Förra veckan släppte den brittiska duon Beyond The Wizard’s Sleeve (som inkluderar dj-stjärnan Erol Alkan) sitt debutalbum med eterisk mix av gammaldags psychedelia och modern electro. Grupper som The Underground Youth, Uncle Acid & The Deadbeats och chilenska Föllakzoid har också rönt internationella framgångar genom att drapera sextio- och sjuttiotalets febrigaste flimmer i en modern skrud. I Sverige är antalet psykedeliska band större än någonsin. Josefin Öhrn + The Liberations spejsade pop och Goats rituella etnodunk hör kanske inte till samma genre, men musikens mål är detsamma: att projicera nebulosor på insidan av lyssnarens ögonlock. Det betydligt hårdare Viagra Boys strävar också efter en sorts sinnesupplösning – men klär sig hellre som huliganer än schamaner. Och allra mest suggestiva är nog Audionom, gruppen som den här helgen har flyttat sin spelning från Peace & Love-festivalen till den ockuperade aulan i Hagsätra – av ”anarkospirituella” skäl. Austin Psych Fest, världens främsta psykedeliska festival, har knoppat av sig i lokala arrangemang som Malmö Psych Fest, som arrangerades förra månaden, och Copenhagen Psych Fest som drar i gång på onsdag nästa vecka med två svenska bokningar: krautmanglande Les Big Byrd och det fuzzat böljande The Presolar Sands. Jessica Mengarelli, vokalist och gitarrist i det senare bandet, tror att definitionen av psychedelia har breddats så att det numera är ett ”samlingsnamn, som indierock, mer än en genre som syftar till att vidga sinnena på ett spirituellt eller drogrelaterat sätt”. Och om man vidgar definitionen lite är årets största psykedeliska hit Veronica Maggios singel ”Ayahuasca”, där hon jämför sin älskade med hallucinogent te: ”Du gör att jag vill flyga över bergen. Du får mig att se färger. Vill dansa tills jag glömmer vem jag är.” Förhoppningsvis kommer Maggio att appropriera lika mycket psykedelisk kultur som Miley. Hennes spelning på Stockholms stadion den 13 augusti skulle rentav kunna bli en gigantisk Psych Fest. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27628, "headline": "”Wannabe” fortsätter peppa unga kvinnor", "summary": "20 år har gått sedan Spice Girls släppte girl power-låten ”Wannabe”. Sedan dess har sammanlagt 1 000 år av Spice Girls musik strömmats på Spotify. Och lagom till 20-årsjubileet används låten för att främja jämställdhet.", "article": "Den 8 juli 1996 släppte popbandet Spice Girls singeln ”Wannabe”. Låten tog världen med storm och seglade snabbt upp som listetta i 37 länder. Debutalbumet ”Spice”, som kom strax efter, såldes i 31 miljoner kopior internationellt, och blev därmed det historiskt bäst säljande albumet av en kvinnlig grupp. Kort efter ”Wannabe” släppts blev gruppen, som bildades redan två år tidigare, ett globalt fenomen, så också deras motto om ”girl power”. Två album, en långfilm och flera världsturnéer senare splittrades bandet i början av år 2000. Ända sedan splittringen har det spekulerats om en återförening av ”girl power”-gruppen. 2008 förenades de också för en sista turné, som dock fick avbrytas i förtid. Och 2012 gjorde gruppen ett bejublat framträdande vid OS-invigningen i London. När nu ”Wannabe” firar 20 årsjubileum är både gruppen och låten fortfarande populära. I alla fall om man tror på siffror på Spotify. De visar att ”Wannabe” strömmats hela 94 miljoner gånger och att Spice Girls musik lyssnats på i över 1 000 år genom tjänsten. Samtidigt finns gruppens låtar med på 6,7 miljoner spellistor globalt. Populärast av Spice Girls låtar är, föga förvånande, just ”Wannabe”. ”Spice up your life” och ”Stop” ligger på andra och tredje plats. Lagom till 20-årsdagen har en ny video till ”Wannabe” spelats in. Där används ”Wannabes” budskap till att slå ett slag för FN:s globala mål gällande jämställdhet – där utbildning, lika lön för lika arbete, ett slut på barnäktenskap och våld mot kvinnor är några av delmålen. I videon, som är ett initiativ från ”Project Everyone” uppträder kända artister från bland annat Storbritannien, Indien och Nigeria. – Jag tycker att filmen är en underbar idé. Hur fantastiskt är det inte att 20 år senare kan arvet efter Spice Girls ”girl power” användas för att uppmuntra och inspirera en helt ny generation? säger tidigare Spice Girls-medlemmen Victoria Beckham enligt The Guardian. På sin Facebooksida delar hon också med sig av vilket globalt mål hon ser som viktigast. Under hashtagen #Whatireallyreallywant skriver hon att ”inga fler tjejer dör i hiv”. Även Melanie C från gruppen är stolt över det nya användandet av låten. ”Så smickrad och ärad över att vår galna låt används så vackert för en så viktig sak,” skriver hon på Facebook. Trots rykten om att gruppen skulle återförenas inför deras 20-årsjubileet för hiten verkar det nu inte ske. Enligt uppgifter i brittisk press är det Melanie C och Victoria Beckham som stoppat planerna på återförening. Resterande medlemmar ska inte vilja uppträda på scen tillsammans utan Sporty Spice och Posh Spice. Den brittiska popgruppen bildades på initiativ av skivbolaget Heart Management 1994 som en motvikt till de pojkband som då var populära. Bandet splittrades år 2000. Medlemmar i bandet var Melanie Brown (Scary Spice), Melanie Chisholm (Sporty Spice), Emma Bunton (Baby Spice), Geri Halliwell (Ginger Spice) och Victoria Beckham (Posh Spice) Gruppen är ett av de bästsäljande banden genom tiderna. Under sin storhetstid vann de många priser för sin musik, bland annat flera Billboard Music Awards, Brit Awards och MTV Awards. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27633, "headline": "Fredrik Strage: Lou Reed skulle ha lynchats av identitetspolitiska pundare", "summary": "Krönika. Miley Cyrus anklagas för att glorifiera droger hon inte använt, men att hon sprider psykedelisk kultur är givetvis lika positivt som att hon sprider hiphop.", "article": "Kulturell appropriering, decenniets mest korkade intellektuella koncept, togs till sin mest bisarra nivå i vintras när Miley Cyrus kritiserades för att inte ha knarkat. Hon hade visserligen rökt gräs men inte tagit några av de hallucinogena substanser som nämns på ”Miley Cyrus and her petz”, albumet hon gjorde med experimentrockarna The Flaming Lips. ”Jag har aldrig testat psykedeliska grejer men jag har inget emot det”, sa Miley Cyrus till tidningen Paper, varpå modesajten Refinery29 anklagade henne för att appropriera den psykedeliska kulturen och ”förminska de verkliga andliga och kulturella kontakter som psykoaktiva substanser genom historien haft med människor över hela världen”. Miley bedrog sina fans genom att glorifiera droger som hon inte använt. Ungefär som Lou Reed gjorde när han skrev ”Heroin”, alltså. Om han gjort det i dag skulle han antagligen ha lynchats av identitetspolitiska horsepundare. Att Miley Cyrus sprider psykedelisk kultur är givetvis lika positivt som att hon sprider hiphop. Några av hennes fans kanske upptäcker psychpionjärerna 13th Floor Elevators ungefär som de upptäckte rapparna French Montana och Future efter att ha lyssnat på hennes förra skiva. Antalet artister som ägnar sig åt sinnesutvidgande musik har ökat dramatiskt under tiotalet. Boomen av kalejdoskopiskt skimrande -toner visar inga tecken på att mattas av. Förra veckan släppte den brittiska duon Beyond The Wizard’s Sleeve (som inkluderar dj-stjärnan Erol Alkan) sitt debut-album med eterisk mix av gammaldags psychedelia och modern electro. Grupper som The Underground Youth, Uncle Acid & The Deadbeats och chilenska Föllakzoid har också rönt internationella framgångar genom att drapera sextio- och sjuttiotalets febrigaste flimmer i en modern skrud. I Sverige är antalet psykedeliska band större än någonsin. Josefin Öhrn + The Liberations spejsade pop och Goats rituella etnodunk hör kanske inte till samma genre, men musikens mål är detsamma: att projicera nebulosor på insidan av lyssnarens ögonlock. Det betydligt hårdare Viagra Boys strävar också efter en sorts sinnesupplösning – men klär sig hellre som huliganer än schamaner. Och allra mest suggestiva är nog Audionom, gruppen som den här helgen har flyttat sin spelning från Peace & Love-festivalen till den ockuperade aulan i Hagsätra – av ”anarkospirituella” skäl. Austin Psych Fest, världens främsta psykedeliska festival, har knoppat av sig i lokala arrangemang som Malmö Psych Fest, som arrangerades förra månaden, och Copenhagen Psych Fest som drar i gång på onsdag nästa vecka med två svenska bokningar: krautmanglande Les Big Byrd och det fuzzat böljande The Presolar Sands. Jessica Mengarelli, vokalist och gitarrist i det senare bandet, tror att definitionen av psychedelia har breddats så att det numera är ett ”samlingsnamn, som indierock, mer än en genre som syftar till att vidga sinnena på ett spirituellt eller drogrelaterat sätt”. Och om man vidgar definitionen lite är årets största psykedeliska hit Veronica Maggios singel ”Ayahuasca”, där hon jämför sin älskade med hallucinogent te: ”Du gör att jag vill flyga över bergen. Du får mig att se färger. Vill dansa tills jag glömmer vem jag är.” Förhoppningsvis kommer Maggio att appropriera lika mycket psykedelisk kultur som Miley. Hennes spelning på Stockholms stadion den 13 augusti skulle rentav kunna bli en gigantisk Psych Fest. Krönikor av Fredrik Strage Fredrik Strage: Vi som är decemberbarn utmanar logiknormen Försäkringskassan presenterade nyligen en undersökning som visar att barn födda i december ofta har svårt i skolan. Det medför även vissa konsekvenser senare i livet. Fredrik Strage: Ramones var smarta idioter och hårt arbetande slashasar Många drömmer om att se ut som sina idoler. Och om man ska sälja sin själ till ett band så är Ramones ett alldeles utmärkt val. Fredrik Strage: Därför kan hiphopstjärnor idolisera rasisten Trump Charmen med raplyrik är inte sällan att tvivelaktiga figurer används för att beskriva hur en artist krossar allt motstånd. Om de kan jämföra sig med Charles Manson så borde de även framöver kunna rappa om Trump. Fredrik Strage: Plötsligt går det att koppla politisk mitt med död och erotik Liberala ungdomsförbundet tog i veckan strid för nekrofilin, som de anser bör legaliseras. Likpornografiska skildringar är ett kärt men kontroversiellt ämne även i fiktionen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27635, "headline": "Magnus Uggla till Liljevalchs konstjury", "summary": "Till Vårsalongen nästa år på Liljevalchs sitter Magnus Uggla i juryn. Han gör där Ernst Billgren och Charlotte Gyllenhammar sällskap.", "article": "Senast den 23 september i år ska konstnärer ansöka om att få ställa ut på Liljevalchs vårsalong nästa år. I årets jury, som går igenom samtliga bidrag, sitter Ernst Billgren, Charlotte Gyllenhammar – och artisten Magnus Uggla, som alltså nu också blir konstkritiker. – För att citera Ernst Billgren 'Är det ett popband vi ska starta?' men nej det är det inte – utan en jury. Magnus Uggla har varit genuint konstintresserad i många år och har ett gott omdöme, säger Mårten Castenfors, chef för Liljevalchs och juryns ledare. En av anledningarna till valet av Uggla till juryn är just att han står lite utanför konstvärlden. – Jag ville pigga upp konstnärerna med någon som står lite utanför men som ändå har kunskap. Och så är han en rolig person. I höst flyttar Magnus Ugglas scenshow \"Hallå! Popmusik, kickar å kläder\" in på Dramaten. – Nu har han ju varit överallt, och det som fattas honom är att vara med i en konstjury – sedan är cirkeln sluten, och han kan dra sig tillbaka, säger Mårten Castenfors. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27637, "headline": "Spice Girls ”Wannabe” firar 20 år", "summary": "20 år har gått sedan Spice Girls släppte girl power-låten ”Wannabe”. Sedan dess har 1.000 år av Spice Girls musik strömmats på Spotify. Och lagom till 20-årsjubileet används låten för att främja jämställdhet.", "article": "Den 8 juli 1996 släppte popbandet Spice Girls singeln ”Wannabe”. Låten tog världen med storm och seglade snabbt upp som listetta i 37 länder. Debutalbumet ”Spice”, som kom strax efter, såldes i 31 miljoner kopior internationellt, och blev därmed det historiskt bäst säljande albumet av en kvinnlig grupp. Kort efter ”Wannabe” släppts blev gruppen, som bildades redan två år tidigare, ett globalt fenomen, så också deras motto om ”girl power”. Två album, en långfilm och flera världsturnéer senare splittrades bandet i början av år 2000. Ända sedan splittringen har det spekulerats om en återförening av ”girl power”-gruppen. 2008 förenades de också för en sista turné, som dock fick avbrytas i förtid. Och 2012 gjorde gruppen ett bejublat framträdande vid OS-invigningen i London. När nu ”Wannabe” firar 20 årsjubileum är både gruppen och låten fortfarande populära. I alla fall om man tror på siffror på Spotify. De visar att ”Wannabe” strömmats hela 94 miljoner gånger och att Spice Girls musik lyssnats på i över 1.000 år genom tjänsten. Samtidigt finns gruppens låtar med på 6,7 miljoner spellistor globalt. Populärast av Spice Girls låtar är, föga förvånande, just ”Wannabe”. ”Spice up your life” och ”Stop” ligger på andra och tredje plats. Lagom till 20-årsdagen har en ny video till ”Wannabe” spelats in. Där används ”Wannabes” budskap till att slå ett slag för FN:s globala mål gällande jämställdhet – där utbildning, lika lön för lika arbete, ett slut på barnäktenskap och våld mot kvinnor är några av delmålen. I videon, som är ett initiativ från ”Project Everyone” uppträder kända artister från bland annat Storbritannien, Indien och Nigeria. – Jag tycker att filmen är en underbar idé. Hur fantastiskt är det inte att 20 år senare kan arvet efter Spice Girls ”girl power” användas för att uppmuntra och inspirera en helt ny generation? säger tidigare Spice Girls-medlemmen Victoria Beckham enligt The Guardian. På sin Facebooksida delar hon också med sig av vilket globalt mål hon ser som viktigast. Under hashtagen #Whatireallyreallywant skriver hon ”att inga fler tjejer dör i hiv”.  Även den tidigare medlemmen Melanie C är stolt över det nya användandet av låten. ”Så smickrad och ärad över att vår galna låt används så vackert för en så viktig sak”, skriver hon:  Trots många rykten om en återförening av gruppen inför 20-årsjubileet för hiten verkar det nu inte ske. Enligt uppgifter i brittisk press är det Melanie C och Victoria Beckham som stoppat planerna på återförening. Resterande medlemmar ska inte vilja uppträda på scen tillsammans utan Sporty Spice och Posh Spice. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27644, "headline": "Avgående chefen: Personal måste lämna Mittmedia", "summary": "Mittmedia kan dräneras på digital kompetens, varnar AnnaKarin Lith, avgående redaktionell chef på koncernen. ”Jag är otroligt bekymrad”, säger hon. Men den nya ledningen menar att förändringar måste till – av ”överlevnadsskäl”.", "article": "Beskedet att toppnamnen Thomas Peterssohn, vd, och AnnaKarin Lith, redaktionell chef, lämnar sina uppdrag på Mittmedia, har mött starka reaktioner. Splittringen har sin bakgrund i den nya strategi som koncernen tar fram – en förändring som får konsekvenser för personal och läsare, menar AnnaKarin Lith. – Jag är otroligt bekymrad över utvecklingen. Om Mittmedia inte klarar sitt demokratiska uppdrag, då blir det medieskugga i 63 av Sveriges kommuner, säger hon. Strategin är inte klar, men DN har tagit del av ett internt brev som skickats till medarbetarna inom Mittmedia. Nytillsatte vd:n Per Bowallius skriver att koncernen ”av rena överlevnadsskäl tvingas bli mer realistiska i förväntningarna på vad den digitala affären kan ge oss inom den överskådliga horisonten”. – Utmaningen är att hantera transformationen från print till digitalt samtidigt som vi säkerställer att vi får med oss publiken och våra företagskunder, säger Per Bowallius till DN. Läs mer: Mittmedias bomb ökar oron i tidnings-Sverige Mittmedia har profilerat sig som en medieaktör som går i bräschen för digitala satsningar. AnnaKarin Lith berättar koncernen arbetat med nya affärsmodeller för att öka intäkterna digitalt. – Jag och många med mig var helt övertygade om att det skulle ha lyckats, säger AnnaKarin Lith. Per Bowallius påpekar dock att 91 procent av företagets samlade intäkter fortfarande kommer från affärer relaterade till papperstidningen: – Vi vill undvika en polarisering mellan delarna. Det gäller att arbeta med en mix av analogt och digitalt under en successiv förskjutning, förklarar Per Bowallius. AnnaKarin Lith menar dock att Mittmedia, i och med den nya strategin, tar ett steg tillbaka. – I fyra år har redaktionerna arbetat helt efter en digital logik. Det har varit en gigantisk omställning. Det blir väldigt svårt att vända skutan, säger AnnaKarin Lith. Tomas Backlund, ordförande på fackklubben, har en liknande bild: – Jag tror vi redan har gått alldeles för långt i vår digitala omställning för att kunna gå tillbaka, och det tror jag varken styrelse eller ägare inser, säger Tomas Backlund till tidningen Journalisten. AnnaKarin Lith förutspår att digital spjutspetskompetens lämnar företaget. – Den kunskapen kommer snabbt att dräneras. Då skulle jag säga att det är kört, säger AnnaKarin Lith. Har du fått information om att personal som arbetar med digitala satsningar kommer att behöva lämna? – Ja. Hur många personer rör det sig om? – Det får du fråga den nya ledningen om. Hur kommer förändringen att påverka läsarna? – Om den lokala journalistiken inte står i centrum och redaktioner nedmonteras, då kommer det självklart att påverka människorna som bor i de kommunerna, säger AnnaKarin Lith. Per Bowallius tillbakavisar uppgifterna om att Mittmedia kovänder från sin digitala satsning. – Det är fullständigt hjärndött. Vi vet alla i vilken riktning det här går, i framtiden kommer vi bara vara ett digitalt företag. Frågan är hur vi hanterar övergången. Bowallius tror att den digitala kompetensen stannar kvar. – Jag hoppas de kommer att känna att de vill vara med hela vägen fram, säger Per Bowallius. I brevet skriver du att ni går mot en mindre verksamhet. – I takt med att vi får en förskjutning från print till digitalt kommer intäkterna att minska och organisationen måste krympa. Men det är inte på grund av att vi skulle vända oss bort från det digitala. Stor mediekoncern Mittmedia står som ägare till 28 tidningar, däribland Gefle Dagblad, Östersunds-Posten och Sundsvalls Tidning. Mittmedia äger sedan i fjol tidningarna i Mediebolaget Promedia som bland annat ger ut VLT och Nerikes Allehanda. På tisdagen kom beskedet att Mittmedia byter ut den högsta ledningen. Tomas Peterssohn, vd, och AnnaKarin Lith, redaktionell chef, lämnar koncernen. Per Bowallius har utsetts till ny vd och Anders Ingvarsson blir tillförordnad redaktionell chef. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27645, "headline": "Pablo Escobars bror stämmer Netflix för \"Narcos\"", "summary": "Pablo Escobars bror stämmer Netflix på en miljard dollar för rättigheterna till tv-serien \"Narcos\". Enligt honom äger familjen rättigheterna till Pablo Escobars liv.", "article": "Första säsongen av tv-serien \"Narcos\", som följer Pablo Escobars väg till ledare av ett av världens största knarkimperium blev snabbt en stor succé när den släpptes på Netflix 2015. I augusti ska den andra säsongen släppas. Men nu stämmer Roberto De Jesus Escobar Gaviria, bror till huvudpersonen Pablo Escobar, Netflix för varumärkesintrång. – Det som har hänt är att Netflix inte har rättigheterna till någonting. Vi har alla rättigheter gällande Pablo Escobar, säger Olof Gustafsson, vd för Escobar Inc. Under tisdagen krävde Escobar Inc att få gå igenom seriens andra säsong innan den släpps. Men under onsdagen har man i stället bestämt sig för att stämma Netflix på en miljard dollar. Om tv-bolaget inte betalar tar man i stället frågan till rättegång. – Roberto Escobar är inte så glad över att inte ha fått betalt. Det känns inte så smart att göra en före detta knarkkung arg, säger Olof Gustafsson. Nu menar Escobar Inc att en miljard dollar är ett lågt pris att betala för serien. – Det här är rea, så förhoppningsvis väljer de att betala. Annars kommer de få betala mycket mer om det här går till rättegång. Och dessutom kommer deras aktier att sjunka, säger Olof Gustafsson. Olof Gustafsson menar att Roberto Escobar inte kommer att nöja sig med någonting under en miljard dollar, men han är säker på att Netflix kommer att välja förlikning: – Vi är de enda som äger rättigheterna, och att serien ens fått släppas utan att man pratat med oss är löjligt, säger Olof Gustafsson. DN har kontaktat Netflix som avböjer att kommentera. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27653, "headline": "Debattartikel på SVT innehöll faktafel om sexövergrepp", "summary": "I en debattartikel pekade Felicia Sundmark (KD) ut ensamkommande flyktingungdomar som skyldiga till sexuella övergrepp på Putte i parken. Uppgiften var felaktig – trots det ligger artikeln kvar på SVT Opinion. ”Det är klart att det är olyckligt”, säger Robert Olsson, ansvarig utgivare till SVT Kultur.", "article": "Helgens misstänkta sexuella övergrepp på musikfestivalerna Putte i parken och Bråvalla har skapat starka reaktioner och debatt. DN har tidigare rapporterat om konflikten mellan artisten Pernilla Andersson och sajten Avpixlat. Nu väcks ytterligare kritik mot en opinionsartikel som publicerats efter händelserna. I Felicia Sundmark (KD) debattartikel på SVT Opinion, som delats över 10.000 gånger på sociala medier, anklagas ensamkommande flyktingungdomar för att ligga bakom de sexuella övergreppen på Putte i parken. Sundmark skriver att ”den minsta gemensamma nämnaren för de här övergreppen är att de begåtts av så kallade ensamkommande flyktingungdomar”. Anklagelsen bygger på Värmlandspolisens tidiga uppgifter om att ensamkommande barn misstänktes för övergreppen, en uppgift som senare har dragits tillbaka. SVT Opinion har trots den felaktiga uppgiften beslutat att artikeln ska ligga kvar, skriver SVT Kultur. – Det är klart att det är olyckligt att vi publicerade något som visar sig inte stämma, men vi har gjort en fotnot och korrigerat delen där felet finns. Därutöver har vi publicerat två andra debattartiklar, så i sin helhet finns det en saklighet och korrekthet i det som förs fram, säger Robert Olsson, ansvarig utgivare, till tv-kanalen. Enligt Robert Olsson har han, efter publiceringen, diskuterat med redaktionen på SVT Opinion hur man ska arbeta, bland annat gällande faktakontroll av artiklar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27662, "headline": "Kit pudlar efter rubrik om ”bögpest”", "summary": "I en artikel om förebyggande medicin mot aids, publicerad på nyhetssajten Kit, användes ordet ”bögpest” i rubriken. Efter kritik valde nyhetssajten att plocka ner artikeln. – Det var ett olyckligt val, säger Kits ställföreträdande chefredaktör.", "article": "”Leder det här pillret till paradiset före aids - eller till en ny bögpest?” Det var rubriken till en artikel om förebyggande medicin mot hiv-spridning som nyhetssajten KIT publicerade under måndagen. Ordvalet ”bögpest” – ett ord som under tidigt 80-tal användes för att benämna aids som en sjukdom som främst drabbade homosexuella män – fick dock snabbt stark kritik i sociala medier. Något som Linda Öhrn Lernström, ställföreträdande chefredaktör för Kit, säger att hon förstår: – Jag tänkte när jag såg att den hade gått ut och att den fått kritik att jag förstår varför folk blir irriterade. Ur sin kontext så kan man se den som kränkande, och det är inte meningen. Tanken med rubriken var enligt henne just att visa hur man såg på sjukdomen aids på 80-talet. Men efter kritiken valde man att tillfälligt avpublicera artikeln. Nu ligger artikeln uppe igen under en ny rubrik. – Jag vill inte ta strid för en rubrik, utan hellre göra om och göra rätt och ge läsarna en text som är sjukt bra och viktig. Om folk hänger upp sig på ett ord och blir kränkta och provocerade tappas idén med artikeln. Det var ett olyckligt val, och vi borde ha upptäckt det innan, säger hon. Tidigare i vår fick nyhetssajten stark kritik för ett reportage om en bdsm-helg i Göteborg, där reportern beskrev hur hen kände sig under vistelsen på evenemanget. Linda Öhrn Lernström berättar att man ändrat sina rutiner sedan dess: – Sedan dess har vi en checklista inför varje publicering. Och vi arbetar annorlunda med hur vi ser på och hur vi ger feedback på texter. Vi har märkt att det fungerar mycket bättre och att vi kan stanna upp i processen. Men det fungerar inte hundraprocentigt – det blev ju fel nu med. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27664, "headline": "Coldplay på Friends arena", "summary": "Med ljusarmband till alla och såväl konfettiregn som barnkalasballonger ser Coldplay till att få med sig precis hela publiken, även om det finns svajigheter bland låtarna.", "article": "Vid insläppet får alla varsitt led-armband och det är verkligen makalöst snyggt när en hel arena småningom lyser upp i blinkande rött med hjälp av alla 55 000 utspridda ljuskällor. Sällan har klyschan ”alla ska med” känts lika handgriplig som när Coldplays ”A head full of dreams tour” mellanlandar i Stockholm. Efter att ha legat lågt på livefronten efter förra skivan ”Ghost stories” är britterna tillbaka med en fullskalig arenaturné och så fort armbanden skiftar över i gult vet man att det är dags för genombrottshitten ”Yellow”. Sångaren Chris Martin gillar ordet ”crazy”. Som i ”go crazy” för att trigga igång stämningen (inte för att det behövs), men också i betydelsen av allt galet som händer runt om i världen just nu. Som när han senare under konserten ber publiken skicka kärlek till bombdådens Turkiet och Bagdad. Då, när han stämningsfullt framför ”Everglow” ensam vid klaviaturen, lyser publiken upp arenan med mobiltelefoner helt på eget bevåg. Det är lockande att jämföra Coldplay med Muse som spelade i Globen för knappt en månad sedan. Båda banden kom fram strax före millenieskiftet i kölvattnet av Radioheads arenamässiga alternativrock. Men medan Muse låtit en mer progressiv symfonirockriktning rama in dystopiska konspirationsteorier, vänder Coldplay soundet efter arenavindarna med en euforisk färgexplosion. Det är lite som en scenisk version av löpartävlingen ”Colour run”, fast utan det där jobbiga jävla färgpulvret som fastnar överallt. ”Every teardrop is a waterfall” får läktarsektionerna på fötter innan Martin trappar ner en stund med ”The scientist”. Coldplay gjorde sig trots allt en namn tack vare mellantempolåtar och expanderande halvballader, även om U2:s bombastiska arenarock numera ligger lika nära till hands som DJ-trendens EDM. Men precis som Muse förflyttar sig Coldplay mellan olika scensektioner för att skapa närhetskänsla mitt bland alla storslagna effekter. Om alla låtar lät lika såsiga som ”Always in my head” och den lunkande r’n’b-flirten ”Magic” vore det outhärdligt, men för variationens skull fungerar det till och med en musikaliskt svajig kväll som denna. De lugnare låtarna är samtidigt de mest avslöjande ifråga om såväl taffliga texter som tråkighetsfaktor, men Coldplay tycks medvetna om sina svagheter och ser till att hålla den positiva energinivån uppe med sådant som en stroboskopflimrande ”Clocks” och en euforiskt bultande ”Viva la vida”. Allt medan en något andfådd Martin rusar genom det kulörta konfettiregnet över catwalken. ”Adventure of a lifetime” – hippedisco med barnkalasballonger – är ögonblicket då stilistisk spännvidd övergår i identitetslöshet och egentligen gör man inte oinspirerad arenaboogie av David Bowies ”Heroes” ostraffat. Men partykänslan är svårslagen. The Guardians kritiker konstaterade att Chris Martin är den sortens rockstjärna som snarare skulle erbjuda sig att reparera en TV än att kasta ut den genom fönstret. I en trasig värld är det faktiskt inte helt fel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27677, "headline": "Bråvalla infriar sina löften", "summary": "Bråvalla är så mycket rockfestival att man nästan känner sig som en statist i Spinal Tap, skriver DN:s Mattias Dahlström. Men det är först med Zara Larsson det bränner till.", "article": "Bråvallafestivalen Mumford & Sons, Rammstein, Zara Larsson, Biffy Clyro, Editors, Yelawolf Framåt kvällen ligger Bråvallafestivalen lite före i planeringen. Ungefär sex månader. Det luktar nyårsafton framför Panoramascenen. Inte nyinköpta kostymer och champagne, även om det nu finns en särskild ”rosé & bubbel”-bar här på den enda av Sveriges rockfestivaler som försöker tilltala varenda liten målgrupp. Nej, det luktar fyrverkerikrut och – lite beroende på hur man ser på saken – brutna löften. Har man något slags naiv tro att en rockfestival ska bjuda på överraskningar, nya upptäckter och en känsla av upprymdhet har man väldigt lite att hämta här. Vill man däremot bara att en rockfestival ska vara så mycket rockfestival som möjligt då håller Bråvalla exakt vad den lovar. Allt från konsertutbud till matförsäljning är så rockfestivaloptimerat- och maximerat att det nästan får ett slags metanivå. Man går omkring och känner sig som en statist i rockfestivalernas Spinal Tap. Rammstein, anledningen till att det luktar bränt krut framför den största scenen är kanske det främsta exemplet. Tyskarna med pyromantendenser är det optimala rockfestivalbandet att samlas kring och headbanga till. Just när mörkret fallit över dammiga fält ska de ju stå där med sina eldkastare, fyrverkerier och den väst med fyrverkeripjäser som sångaren Till Lindemann bränner av en bit in i konserten. Och någonstans mellan alla linbaneraketer mellan scentaket och ljudbåset spelar de sin närmast parodiskt rockfestivalanpassade perfekta blandning av Beavis & Butthead-hårdrock och marschtakt-industrirock. Som underhållande spektakel är det svårslaget. Som musik: lättglömt. Biffy Clyro har färre bomber och granater, men de har Simon Neil och det är ungefär samma sak. Det skotska bandets sångare studsar explosivt omkring på scenen med långt, stripigt vått hår, bar överkropp och så många tatueringar att man inte vet om man ska titta på eller läsa honom. I något mindre skala är Biffy Clyros mix av hardcore, förvånansvärt melodiska refränger och 90-talistisk alternativrock precis lika klippt och skuren för rockfestivalscener som Rammstein. Även om Neil tjoar att Biffy Clyro är ”all your dreams and nightmares come true”, så är de ju, precis som Bråvalla i stort, varken eller. Det är gedigen, ändå ganska välsmakande, bukfyllerock där Neils energi ger lite extra krydda. Yelawolf erbjuder ungefär detsamma. Den snabbrappande Eminem-skyddslingen i cowboyhatt slår samman sydstatsrockgitarr med manisk scratching – ett hiphopelement så ovanligt nu för tiden att det helt plötsligt låter väldigt speciellt – men lyckas inte bibehålla inledningens furiösa tempo och fastnar ganska snart i en trivsam, men ganska utdragen, old school-lunk. Att gitarrpop inte är Bråvallas starkaste gren – ofta verkar det som om festivalen får ta det som blir över när andra festivaler gjort sina bokningar – bevisas än en gång genom Mumford & Sons. Någonstans finns det en god tanke i att låta ett stillsamt folkrockband stå för en stämningsfull avslutning efter Rammstein-fyrverkerierna, men Londonkvartetten låter mest utslätat anonyma. Då är Editors tidigare på dagen mer imponerande. Precis lagom till att 00-talshajpen kring bandet klingat av har gruppen utvecklats till ett liveband som förmår rensa bland idéerna, frigöra sig från det tidiga 80-talets ljudbild och ge stort och rätt utrymme till Tom Smiths kraftfulla röst. Zara Larsson erkänner att hon varit så nervös för sin konsert att hon knappt kunnat sova. Ett år efter det idiotiskt omdebatterade förra besöket – ni vet där en sjuttonåring, fullt rimligt, ifrågasatte maktstrukturer och fick vuxna män att tycka att hon borde örfilas upp – är hon tillbaka. Med en sorts obeveklig tro på att om hon beter sig som en storstjärna kommer hon oundvikligen att bli en så framträder hon med en kraft jag inte sett tidigare. Utan att det känns maskinellt eller överambitiöst gör hon en show som är både elegant och välkomnande. Samtidigt som hon sjunger fantastiskt. Möjligen har hon ännu inte låtmaterialet för att göra en helgjuten sjuttiofemminuterskonsert, men det kommer. Och när en stegrande, mot slutet närmast rusig ”Carry you home” lyfter mot den bistert hotande gråa himmeln ovanför Norrköping är Bråvalla för första gången under dess första dag riktigt entusiasmerande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27686, "headline": "”Gift vid första ögonkastet” fortsätter – trots kritik", "summary": "Sju av tolv tidigare deltagare från SVT:s ”Gift vid första ögonkastet” kritiserar kanalen för att inte ha gett tillräckligt stöd till deltagarna. Men SVT har inga planer på att lägga ner programmet.", "article": "I ett öppet brev till SVT går sju av tolv tidigare deltagare i SVT:s program ”Gift vid första ögonkastet” till stark kritik mot serien, skriver Aftonbladet. I brevet står bland annat att flera av de tidigare deltagarna mått dåligt efter programmet, och att flera sjukskrivit sig efter att ha medverkat. ”Efter två säsonger av totalt misslyckade matchningar, lögner och förtal från produktionen och flera sjukskrivningar hos oss deltagare kräver vi nu att SVT lägger ner programmet”skriver de i brevet som Aftonbladet tagit del av. Men SVT har inga planer på att lägga ner programmet. ”Efter två säsonger kan vi konstatera att publiken har omfamnat både serien och de modiga människor som bidragit med insikter om moderna relationer,” skriver SVT:s programchef Christina Hill i ett mejl till DN. Hon skriver att man inför den tredje säsongen har pratat med experter i andra länder där experimentet har varit mer lyckat än i Sverige, för att se hur man kan förbättra programmet: ”Vi tror innerligt på att vi ska kunna nå hela vägen även här i Sverige”. I det öppna brevet menar deltagarna att de inte fått något stöd från SVT efter att programmen spelats in. En bild som programmets projektledare Siri Bergerud inte delar: ”Vi har erbjudit och fortsätter erbjuda stöd och hjälp till de som önskar det,” skriver hon till DN. Hon menar att man har stor respekt för deltagarnas åsikter, och att man har tagit med deras synpunkter i det fortsatta arbetet med programmet. ”Vi gör allt vi kan för att deltagarna ska känna sig omhändertagna och lyssnade på. Dock ser jag utifrån brevet att vi inte varit tydliga nog i kommunikationen runt de ganska stora förändringarna vi gjorde baserat på deras erfarenheter efter första säsongen,” skriver Siri Bergerud. SVT-programmet går ut på att en grupp experter parar ihop sex singlar till tre par. Första gången paren möts är vid deras egen bröllopsceremoni. Därefter följer sex veckors samvaro med smekmånad och samboskap. Efter de sex veckorna får varje par bestämma sig för om de ska gå vidare tillsammans – eller ta ut skilsmässa. Ingen av de sex par som deltagit i de två första säsongerna av programmet lever tillsammans i dag. Och redan i slutet av säsong två fick SVT kritik för ihopmatchningen av paren. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27714, "headline": "Douglas Coupland letar dubbelgångare till van Gogh", "summary": "5000 euro, en resa till Vancouver och chansen att bli gjuten i brons. Det får den person i världen som författaren Douglas Coupland tycker är mest lik Vincent van Gogh. Och det är en svensk som just nu leder omröstningen – SvD:s ledarskribent Ivar Arpi.", "article": "Författaren och konstnären Douglas Coupland, bland annat känd för boken ”Generation X” har dragit igång ett nytt konstprojekt. Han är på jakt efter den person i världen som är mest lik Vincent van Gogh. På hemsidan Iamvincent.com kan hugade van Gogh-fantaster ladda upp bilder på sig själva, grannar eller vänner som de tycker skulle kunna passera som van Gogh – med eller utan öra. Den person som Coupland tycker är mest lik den nederländska 1800-tals-konstnären får 5000 euro, en resa till Vancouver och blir 3d-skannade för en bronsgjutning. ”Personens ansiktsdata kommer bli Vincent van Goghs till en slutgiltig skulptur, som förevigt kommer att odödliggöra dem i brons, och på ett plakat med deras namn” skriver Coupland på hemsidan. Van Gogh-gjutningen är den första i en serie som Douglas Coupland kallar ”Rödhåriga”. Serien ska lyfta rödhårighet, något som han menar är ”den senaste framgångsrika mänskliga mutationen” som en till två procent av världens befolkning har. Efter van Gogh kommer en rad andra rödhåriga att bli odödliggjorda med hjälp av bronsskulpturer. Även om det är Douglas Coupland som har det slutgiltiga avgörandet över vem som ska få bli förlagan till bronsskulpturen av van Gogh, finns det även en informell omröstning om vem som är mest lik. Något överraskande är att Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi just nu leder omröstningen. Han har 6344 röster – mer än dubbelt så mycket som omröstningens tvåa. – Jag är föräldraledig och behövde något att tramsa med, därför valde jag att vara med. Och så har jag hört att jag är lik honom. Min mamma tycker inte jag är det minsta lik, så hon tycker inte jag förtjänar att leda. Att jag har så många röster kan också bero på att jag har fler lojala nätvänner än de andra som är med i tävlingen, men så ska man inte tänka – bara att man ska vinna, säger Ivar Arpi om ledningen. Vad gör dig så lik van Gogh? – Jag vet inte vad det är, men han har en lite galen blick, och det kan jag få till på bild ibland, särskilt när jag koncentrerar mig. Så det kanske är det. I sociala medier är många överens om deras likhet: På Twitter har Ivar Arpi lovat att själv göra som förlagan van Gogh och skära av sig sitt öra om han skulle vinna tävlingen – något han bekräftar för DN. – Jag kommer göra det i en liveström på Facebook, för det har jag lovat nu. Jag måste ju vara enörad till statyn. Men sedan kommer jag ta vinstpengarna och operera tillbaka örat igen, och sända det med. Förutom att ha något att ”tramsa med under föräldraledigheten”, tror Ivar Arpi också att statyn kan ge honom vissa fördelar i framtida debatter. –Jag kommer att få så mycket kulturkapital genom det här. Vi ledarskribenter är alltid lite fulare än kulturskribenterna, men nu kan jag säga ”jag finns som Vincent van Gogh-staty, vem är du?” i debatter. Jag kanske ska ha med en liten staty och sätta fram på bordet vid debatterna, så det tänker jag kan vara nyttan med det här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27739, "headline": "Björn Wiman: Han lät språkets varma vind svepa över sidorna", "summary": "KULTURKRÖNIKA. En av Sveriges största publicister, Bo Strömstedt, är borta. DN:s Björn Wiman minns en man som levde och skrev och gjorde tidning med osviklig musikalitet.", "article": "Bo Strömstedt var, för mig, i första hand en musikant. Det beror inte bara på att jag fick förmånen att se honom sjunga och spela dragspel på trappan till sommarhuset på Smådalarö – säkert något av Taube, Bo var lycklig, texten satt som ett rinnande vatten. Allt Bo Strömstedt gjorde präglades av musikalitet – av samspelet mellan rytm, melodi och harmoni. Det var som om hela livet, för att ha mening, måste innehålla dynamik och motsättningar. Tidningen måste sjunga, inskärpte han, bokstäverna och siffrorna dansa tillsammans. Språkets varma vind skulle svepa över sidorna. För Bo Strömstedt var journalistiken en konst och han själv dess största artist. Han älskade scenen, säkert kom impulserna från barndomens bakgrund i den frireligiösa rörelsen, först i missionsförbundet och sedan i pingströrelsen. Det var här han hänfördes av poeten och predikanten Sven Lidmans böljande ordmusik, det var här han förstod hur man både kan upptända och upplysa människor med hjälp av orden. Bo behöll under hela sitt liv något bibliskt i sina framträdanden – oavsett om han läste dikter i tv:s ”Röda rummet” eller höll brandtal från desken på Expressens redaktionsgolv. Han blev kulturredaktör på Expressen 1961, där han – i konkurrens med Olof Lagercrantz på DN – var den som uppfann den moderna svenska kulturjournalistiken. På Expressens kultursidor tog Anders Ehnmark hand om världen, Bo tog Sverige. Allt kunde göras, allt gjordes. De bästa författarna skulle skriva i Expressen, de bästa författarna skrev i Expressen. Det var exempelvis kulturredaktör Strömstedt som publicerade Astrid Lindgrens klassiska Pomperipossa-saga inför valet 1976, som bidrog till att fälla den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Året därefter blev Bo Strömstedt chefredaktör för tidningen, men de stora namnen från kulturvärlden fortsatte att finnas symboliskt och andligen närvarande i hans tjänsterum: Evert Taube, Ingmar Bergman, Astrid Lindgren, Vilhelm Moberg. De var de kulturella hörnpelarna i rekordårens Sverige, då tidningen och välfärdsstaten tillsammans växte mot nya, oanade höjder. Bo Strömstedt var en av dem – en av dem som både skildrade och skapade det Sverige som blev och som snart inte längre är.  Det känns svårt att Bo Strömstedt går bort just detta år, som sett så många andra betydelsefulla personer ur hans tid försvinna. Och det känns ödesmättat att han avled samma natt som nyheten kommer om att britterna röstat för att lämna EU, från det London han älskade och under perioder bodde i. Bo Strömstedt var en djupt hängiven person och publicist. Det är en kliché att efter en framstående persons död säga att han eller hon skulle behövas i vår tid, men i Bos fall stämmer det. Jag minns hans envetna kampanj för den synskadade flickan Nadina Imamovic som skulle utvisas ur Sverige till Bosnien, jag minns hans obrutna tro på den goda journalistikens förmåga att förflytta världen ur ett eländigt läge. När jag besökte honom sista gången på sjukhemmet där han vistades talade vi om utvecklingen i medievärlden. Han fylldes av fasa när vi pratade om hur terrorister hade mejat ner en hel tidskriftsredaktion i Paris, men vid ett annat minne väcktes den muntra slagkraften i hans uttryckssätt: ”En tidning som inte väcker rabalder? Det är ju meningslöst!” Bo Strömstedt levde för striden, för trumpetstötarna, för polemiken som kunskapsform. ”Det är hopplöst”, sade han också med ett snett leende på sjukhemmet. ”Det är ingen som talar illa om mig längre.” Bo var, som sagt, musikant. De sista åren, då dimmorna svepte in, fanns en sak kvar hos honom: sångerna, dikterna och orden. Han kunde dem utantill, eftersom de var en oskiljaktig del av hans liv och väsen. För Bo Strömstedt var kulturen inte ett bihang, varken till samhälls- eller till människokroppen. Hos honom satt den i märgen. Det sista jag minns honom sjunga är tonsättningen av Harriet Löwenhielms ”Beatrice Aurore”, dikten om den gamla drömboken från Hallbergs antikvariat. Bo sjöng i sin säng, och orden till sången fanns kvar, glasklara. Kulturkrönikor DN:s samlade kulturkrönikor signerade Niklas Wahllöf, Björn Wiman, Hanna Fahl, Fredrik Strage och många fler hittar du här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27748, "headline": "Han minns staden i svartvitt", "summary": "Anders Wahlgrens dokumentärer om rivningarna i Stockholm väckte mångas känslor. Nu är han aktuell med en film om förbjuden kärlek och med en bok om stadens utveckling.", "article": "Jag träffar filmaren Anders Wahlgren på Konditori Valand, ett av stans få äkta kvarvarande 50-talsfik. Den brunmurriga inredningen är intakt sedan 1954. Anders Wahlgren är mest förknippad med sina personliga filmer om det Stockholm som försvann i rivningshysterin på 50-talet och 60-talet. Men den här dagen är han nyligen hemkommen från italienska ön Capri. Hans nya film om svenska drottningen Victorias långvariga, hemliga kärleksaffär med den svenske läkaren Axel Munthe i början av 1900-talet utspelar sig där. – ”Förbjuden kärlek” har premiär i augusti, jag var på Capri och förhandsvisade den. Italienarna var väldigt intresserade, jag fick en helsida i tidningen La Repubblica, säger Anders Wahlgren. – Det är en film om två människor som var ganska ensamma. Peter Andersson spelar Munthe och Marie Richardson drottningen i en blandning av spelfilm och dokumentär med vissa filminslag från förra sekelskiftet, bland annat privata filmsnuttar som kommer från kungahuset. Flitige Wahlgren har dubbla premiärer i augusti. Några dagar före ”Förbjuden kärlek” kommer hans bok ”Staden vi har till låns” som bygger på flera decenniers forskning. – Jag är inte emot Hötorgscity i sig, jag gillar 50-talsestetik, men man gick för hårt fram när man beredde plats för det. Boken är en analys av stadens utveckling från 1920-talet fram till i dag, där jag försöker se vad man gjorde för fel på vägen. Men jag tar inte bara upp Stockholm, utan även Göteborg, Malmö och Halmstad. Halmstad, där jag tillbringade många somrar som ung, förstördes nästan mer än Stockholm. Anders Wahlgren växte upp på Torsgatan i Stockholm. Fadern var ingenjör på gasverket och familjen bodde i gasverkshuset. Morfar Erik Sköld, en Hallandskonstnär, väckte Anders intresse för konst som bland annat har manifesterats i några utställningar han har curerat. Men allra mest har det blivit film. Nästan ett hundratal. De första för Pistolteatern i Gamla stan. – Pi Lind och Staffan Olzon på Pistolteatern hade hört att jag filmade lite privat och bad mig göra kortfilmer som skulle ingå i deras teaterföreställningar. Det var så mitt filmande började, som 20-åring för 50 år sedan, säger Anders, som även skrivit en bok om Pistolteatern på 60-talet. Och när Sveriges Radio behövde en vikarie för sin konstbevakning tipsade Staffan Olzon, som även var radiomedarbetare, om Wahlgren. – Jag var där i ett par år på halvtid samtidigt som jag tog en fil kand i konst- och arkitekturhistoria. Men jag längtade efter att göra film, sökte en tjänst på Sveriges Television och fick den. – Jag hade turen att börja när man startade TV2, dagens SVT2, och det fanns gott om pengar. Det var bara att sätta i gång. Jag gjorde tre fyra dokumentärfilmer per år, alltid minst 30 minuter långa. 1989 slutade Anders Wahlgren på SVT och har sedan dess arbetat som frilansfilmare. Redan några år tidigare hade han varit ledig från SVT för att efter eget manus 1986 regissera spelfilmen ”Moa” om författaren Moa Martinson med Gunilla Nyroos i huvudrollen. ”Moa” såldes till sjutton länder och var en stor framgång. Kanske ännu större uppmärksamhet här hemma väckte dokumentärfilmen ”Staden i mitt hjärta” 1992, Anders Wahlgrens personliga bild av den stora förändring som Stockholm genomgick under efterkrigstiden, med fokus framför allt på rivningarna på Norrmalm där omkring 700 hus försvann. (Filmen finns i SVT:s Öppet arkiv.) – Många som såg filmen blev upprörda. Det blev jag också när jag jobbade med den och mindes min uppväxt i ett annat Stockholm. Anders Wahlgren har fortsatt att hålla hög produktionstakt. De senaste 20 åren har han släppt ifrån sig 13 dokumentärfilmer och ett antal böcker. Och i augusti kommer alltså både en bok och en film. – Jag har jobbat väldigt hårt i år, jag skulle egentligen bara vilja ta det lugnt nu, säger han och skrattar. Anders Wahlgren Gratuleras till: Fyller 70 år den 25 juni. Gör: Filmregissör och författare. Bor: Nockebyhov, Stockholm. Filmer, urval: ”Moa”, ”Staden i mitt hjärta”, ”Sigrid & Isaac,” om konstnärsparet Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald, ”När Domus kom till stan”, ”Vasa – människorna, skeppet, tiden”, ”Spelet om Stockholm”. Utmärkelser, urval: Svenska Penns pris, Svenska Akademiens kulturpris, juryns stora pris i Montreal för ”Sigrid och Isaac”, Årets Stockholmare, Ikaros-priset för filmen om konstnären Carl Fredrik Hill. Udda intresse: Gillar att meka med gamla bilar som avkoppling. Så firas födelsedagen: ”Det blir lugnt, kanske en flaska champagne.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 27749, "headline": "Portishead hedrar Jo Cox med Abba", "summary": "Brittiska gruppen Portishead hedrar den mördade politikern Jo Cox med en känslosam video till covern på Abba-låten ”S.O.S”.", "article": "Labour-politikern och parlamentsledamoten Jo Cox mördades förra veckan efter ett väljarmöte i hennes valdistrikt Birstall utanför Leeds. Hon arbetade bland annat för att stödja flyktingar och var tydlig förespråkare för ett fortsatt EU-medlemskap. För att hedra Jo Cox arbete för flyktingar har bandet Portishead nu släppt en känslosam video till deras lågmälda cover av Abba-låten ”S.O.S”, skriver The Guardian. I videon syns gruppens sångare Beth Gibbon ensam sträcka sig mot kameran. Videon avslutas med ett citat från ett tal Jo Cox höll i det brittiska parlamentet: ”Vi har mycket mer gemensamt än vi har som delar oss.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 27762, "headline": "Bob Hund låter fansen bestämma", "summary": "Vad ska Bob Hund ha på sig? Vilka låtar ska de spela? Inför Bob Hunds konsert på Stockholm kulturfestival i augusti överlåter gruppen alla beslut till fansen.", "article": "Konserten som beskrivs som ett dadaistiskt konstexperiment kommer att formges av publikens olika val. Vilka låtar kommer att spelas? Vad ska bandet ha på sig? Ska det visas film? Vilka instrument ska användas? Det är några av de frågor som gruppen överlåter till sina fans att bestämma. Först ut är låtvalet, och på gruppens hemsida kan just nu rösta på vilka låtar ur Bob Hunds omfattande musikatalog man vill höra. Bob Hund uppträder på Stockholm kulturfestival den 20 augusti. Festivalen hålls den 16-21 augusti och pågår samtidigt som ungdomsfestivalen We are Sthlm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27767, "headline": "Glödande rikt och sinnligt", "summary": "Den svenske tonsättaren Wilhelm Stenhammars passionerade ”Gillet på Solhaug” framstår i dag som den svenska national-romantiska erans allra främsta operaverk.", "article": "Opera Wilhelm Stenhammar ”Gillet på Solhaug” Henryk Schaefer, Norrköpingssymfonikerna, Matilda Paulsson, Karolina Andersson, Per-Håkan Precht med flera. (Sterling) I andra akten av Wilhelm Stenhammars ”Gillet på Solhaug” råder en nordiskt ljus sommarkväll. Låtspel och danser fyller luften när ett hemligt kärleksmöte sker vid sidan om festligheterna. Det är Signe och Gudmund som träffas i smyg och orkesterklangen färgas på ett nytt sätt. Signes underbara öppningsreplik: ”Å tal! Bliv ved!” (Åh, fortsätt att tala!) alstrar ett skirt och bävande sagoskimmer som påminner om det i Richard Wagners ”Lohengrin”. Och deras korthugget folktonsinspirerade melodik expanderar i allt längre linjer, liksom uttänjda av passionens allt häftigare andhämtning. En scen som följs av Signes äldre och olyckligt gifta syster Margit som vrider sagotonen mot det hemska och vilda. ”Jag må ud!”, ropar hon mot slutet av akten. Instängd som hon är i sitt äktenskap med den förmögne stormannen Bengt - likt folkvisans jungfru hos Bergakungen. Ett utbrott som tillhör det starkaste som finns inom svensk operakonst. Komponerat av en blott tjugotvåårig men otroligt skicklig och upp över öronen förälskad tonsättare. I sin biografi över Stenhammar vill Bo Wallner snarare kalla ”Gillet på Solhaug” från 1894 för en scenisk ballad än en opera – ett förbluffande rikt och sinnligt ungdomsverk som följde på framgångarna med soloballaden ”Florez och Blanzeflor” och körballaden ”Snöfrid”. Och i vilket han slutligen sammansmälte Wagners expressiva linjeföring med den nordiska folkvisans stämningar för att åstadkomma en musikdramatik med en helt egen ton. Ett lyriskt passionerat operaverk som i dag framstår som det i särklass främsta från den svenska nationalromantiska eran. Trots att Stenhammar baserade ”Gillet på Solhaug” på den berömde Ibsens pjäs från 1854 med samma namn, där den fångna Margit kan ses som föregångare till rollgestalter som Nora, Agnes och Rebekka, tog det tid innan den fick sin publik. Uruppförandet skedde först i Stuttgart 1899 och på Stockholmsoperan fick den inte premiär förrän 1902 - vilket följdes av uppsättningar i Berlin 1905 och i Dortmund 1912. I modern tid har den spelats in av Sveriges Radio på 1960-talet och satts upp av Norrlandsoperan 1990. Men tyvärr knappt gjort något större väsen av sig. Kanske är det dags nu. I den nya inspelningen med Norrköpings symfoniker under ledning av Göteborgsoperans chefdirigent Henryk Schaefer hittar man just den karaktär som Wallner är ute efter när han kallar det en ”scenisk ballad”. Inget uppblåst försök att bevisa en dramatik som inte finns utan en lyhörd gestaltning av dess inre glöd. En spänning som varieras från scen till scen och som varar hela vägen. Och som är omöjlig att inte bli tagen av. Den norska originaltexten (Stenhammar var en sann skandinavist) klingar också gudomligt vackert i kören och hos solistensemblen med den lysande mezzon Matilda Paulsson som Margit i spetsen. En nivå som även hålls av Per-Håkan Precht (Gudmund), Karolina Andersson (Signe), Fredrik Zetterström (Bengt), Erik Lundh (Erik), Mathias Zachariassen (Knut) och Anton Ljungqvist (Sändebud). Bästa spår: akt 2 Det är ett utbrott som tillhör det starkaste som finns inom svensk operakonst. Komponerat av en blott tjugotvåårig men otroligt skicklig och upp över öronen förälskad tonsättare. Först Wagner... 1 När Stenhammar hörde ”Lohengrin” första gången var han femton år gammal. En oförglömlig upplevelse som han omsatte i ”Gillet på Solhaug” 1894. Men som aldrig, till skillnad från hos flera sina samtida, tog överhanden över hans egen stil. En försiktighet som bland annat föll i onåd hos kritikern och tonsättarkollegan Wilhelm Peterson-Berger, vilket sårade Stenhammar djupt. Efter den svenska premiären av ”Gillet på Solhaug”, som dröjde ända till 1902, skrev inte Stenhammar någon ytterligare opera. ... sedan kvinnlig viking... 2 I Stenhammars andra opera, ”Tirfing”, som hade urpremiär på Stockholmsoperan 1898 är tonen mera högspänd, mycket på grund av Anna Bobergs (hustru till arkitekten Ferdinand) patetiskt laddade libretto. Ett fornnordiskt drama om en kvinnlig viking i strid med sin inre destruktivitet som har många kvaliteter, särskilt i de stora monologerna, men som saknar den tidigare operans oemotståndliga charm. ... och till sist Shakespeare 3 Mot slutet av sitt liv närmade sig Stenhammar operaformen igen efter att ha komponerat musik för en rad Shakespearepjäser. Men det stannade vid några skisser till en ”Trettondagsafton”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27773, "headline": "Därför ger Knausgård ett viktigt bidrag till förståelsen av nazismen", "summary": "Historikern Maja Hagerman går för långt i sin kritik av synen på Hitler och nazismen i Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. Hans roman gör det tvärtom möjligt att förstå hur människor handlar i en given historisk kontext, skriver Kjell Magnusson.", "article": "I en stort uppslagen artikel i DN (11/6) kritiserar Maja Hagerman på nytt den sista delen av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. Enligt henne relativiserar den norske författaren nazismen genom att presentera Hitler som en ”oskyldig” och vanlig människa. Både hennes beskrivning av den långa essän om Förintelsen – det handlar inte enbart om Hitler – och romanen i övrigt gör att man undrar om Hagerman verkligen läst boken. Hon säger sig tycka om Knausgårds skildring av livet ”som pappa till tre små barn med en livskamrat vid sin sida som är starkt berörd av det han skriver”. Romanens centrala parti handlar emellertid om hur Knausgårds hustru genomgår ett allvarligt skov av sin sjukdom. Författaren skildrar förloppet ingående och ger en medicinskt trovärdig bild av maniska villfarelser och humörsvängningar. Knausgård väjer inte för det bisarra och komiska, men hans gestaltning präglas av djup respekt för hustruns lidande. Den som läst boken kan inte undgå att gripas av dessa sidor, som Hagerman över huvud taget inte nämner. På liknande sätt förhåller det sig med essän om Förintelsen. Det är en mästerlig text som borde vara obligatorisk på universitetskurser i modern historia. Jag har sällan läst något som med sådan närvaro och skärpa lyckats sammanfatta mordet på de europeiska judarna; där det oerhörda gestaltas i en mångfacetterad text utan all sentimentalitet. Analysen av Paul Celans Dödsfuga, där sanningen uppenbaras steg för steg, är plågsam men präglas av den djupa identifikation med offren som genomsyrar Knausgårds upplevelse av Shoah. Hur någon kan mena att detta är att ”blunda för nazismens rasideologi” är en gåta. Maja Hagerman tar fasta på en detalj på sidan 480, där författaren till ”Mein Kampf” beskrivs som en vanlig människa, som ännu inte gjort sig skyldig till mord, stöld eller brand. Hagerman invänder att ”Hitler var en brottsling när han skrev den första, mest kända delen av ”Mein Kampf”. Han satt i fängelse för ett mycket allvarligt brott, dömd för högförräderi och försök till statskupp.” Det är sant att 19 människor förlorade livet, 16 nazister och 3 poliser, men den misslyckade kuppen i november 1923 var ett politiskt fiasko som försvagade Hitlers ställning, även om han släpptes ur fängelset efter nio månader. Inte heller kan Hagerman visa att Knausgård har fel i sak. De systematiska morden på politiska motståndare och konkurrenter om makten kommer senare. Det djupt betänkliga i Maja Hagermans framställning är att det på samma sida (!) finns en diskussion som direkt strider mot hennes bild av romanens budskap. Knausgård skriver: ”Det är vår tids mest beryktade bok, inte på grund av det som står i den, utan på grund av att det som står där sedan verkställdes i verkligheten, och det är omöjligt att läsa ’Mein Kampf’ i dag utan att känna ett starkt obehag, det häftar något fasansfullt och motbjudande vid den, som om den vore skriven av djävulen själv. Men författaren, Adolf Hitler, var en vanlig person när han skrev den, han hade inte mördat någon, hade inte beordrat mord på någon, hade inte stulit något eller bränt ner något. Hade han inte kommit till makten i Tyskland nio år senare skulle ingenting av det han skrev ha haft någon speciell laddning eller betydelse…” ”Inte bara blev det som står där genomfört i verkligheten, det som hände i verkligheten färgar dessutom det som står i texten, inte en mening kan man läsa eller citera utan att tänka på den industriella judeutrotningen som nazisterna iscensatte och de miljoner som stupade under andra världskriget. Det är nästan omöjligt att läsa boken sådan den en gång var, en bok skriven av en politisk fanatiker som redogör för sin personliga bakgrund, analyserar samhället och beskriver vad som måste göras för att förändra det i den riktning han önskar Det finns inget medryckande i den, inget hypnotiskt eller suggestivt…” Att påstå att detta skulle vara en relativisering av nazismen eller ett försök att gå för långt i förståelsen av Hitler är att vilseleda läsarna. Hagerman fastnar för en formulering och ser inte helheten. Hon betraktar Hitlertiden med eftervärldens glasögon och då finns inget att förklara. Det som händer i dag är viktigare (varför skriver inte Knausgård om Mangs?!) och viljan att begripa vår tids värsta förbrytelse blir detsamma som att ställa sig på mörkermännens sida. För Hagerman finns inget att tillägga, medan Knausgård brottas med frågan hur människor kan göra det onda. Han försöker förstå hur en i alla avseenden vanlig om än udda människa kom att spela den roll han gjorde. Knausgård använder för övrigt inte ordet oskyldig, det läggs i hans mun. Hans bevekelsegrunder är djupt moraliska och har ingenting med svärmeri för Hitler att göra: ”Betraktar vi Hitler som en ”dålig” människa med obetingat negativa egenskaper redan som barn och ung man som samtidigt pekade mot en senare eskalerande ”ondska”, då tillhör Hitler ”de andra”, han är inte en av oss, och då får vi ett problem, för då har vi själva inget ansvar när det gäller de illdåd som han och Tyskland senare utförde, då var det något ”de” gjorde, och inte längre farligt för oss” (s. 538). Knausgårds resonemang påminner om Christopher Brownings och stöds av socialpsykologisk teori. I själva verket drabbar Hagermans kritik den moderna forskningen om Hitler och nazismen. I ett nyskapande arbete från 2010, ”Hitlers Charisma. Die Erfindung eines deutschen Messias”,försöker Ludolf Herbst utifrån Max Webers teorier om karisma ge ett svar på Knausgårds frågor. Han konstaterar som denne att Hitlers barn- och ungdom inte säger särskilt mycket om vad som skall komma. Underrättelseofficeren Karl Mayr som upptäckte Hitler 1919 (han var då trettio år gammal) menar att Hitler var opportunist: ”Vid den tiden var Hitler beredd att tjäna var och en som visade honom vänlighet… det tyska folket och dess öde bekymrade honom föga.”(s. 75) Han blir ett verktyg för militären som gör honom till en skicklig talare, samt stöder och kontrollerar uppbyggandet av det nationalsocialistiska arbetarpartiet. Ingenting i den utveckling som leder till maktövertagandet 1933 är givet 1923, varken Hitlers roll eller partiets inriktning. Att det fanns högerradikala och antisemitiska strömningar, med intellektuella som Jünger och Heidegger, samt militanta organisationer och väpnade grupper stödda av inflytelserika kretsar är en sak. Att man verkligen tog makten en annan. Hos Hagerman finns en paradoxal motsägelse. Å ena sidan utgår hon från att den nazistiska ideologin med dess antisemitism och våldsdyrkan är farlig, att människor påverkas även i dag. Å andra sidan ifrågasätter hon idéernas och Hitlers dragningskraft, och pekar på att nazistpartiet länge hade låga röstetal. Knausgård försöker i stället besvara frågan hur folk blev anhängare till Hitler. Han menar att det måste ha funnits en lockelse hos ideologin – inte så mycket i specifika påståenden som i det sätt på vilket den förmedlades. Det viktiga var formen, inte innehållet. I Hitlers tal upprepades laddade teman som förräderi, det förödmjukade fosterlandet, folkets lidande och upprättelse, behovet av samling och gemenskap, bröd och arbete – men också bilden av en världsvid judisk konspiration. Hagerman har en poäng när hon tar upp trettiotalets massmöten. Ludolf Herbst visar emellertid att Hitlers skickliga och noga inövade retorik långt tidigare hade fångat människor. Åren 1920–1923 ökade antalet åhörare vid hans möten från några hundra till 10 000. Herbst understryker att de spektakulära massmötena efter maktövertagandet utgjorde en manipulativ syntes av spontan karisma och modern propaganda. Sångerna anknöt till tysk tradition; texterna handlade om fosterland och gemenskap, men också om rörelsens martyrer. Till det kom uniformerna, fackeltågen och fanorna, de stora människomassorna och den ensamme talaren, Messiasgestalten. Hitlers passion för teater hade till sist blivit verklighet. Knausgårds tanke att det i nazismen fanns ett slags skönhet kan tyckas stötande, men är ett försök att finna en psykologisk förklaring till dess genomslag. Varje framgångsrik social rörelse knyter an till existerande attityder och kulturmönster. Det betyder inte att sådana element utgör en koherent ideologi, eller att alla medborgare påverkas av ett budskap. Hitler hade aldrig en majoritet av befolkningen bakom sig och motståndarna var inte enbart socialdemokrater eller kommunister. I Sebastian Haffners berömda bok kan den liberala medelklassen inte föreställa sig att en vulgär pöbel skulle vinna ett val; man hade rätt – nazisterna tog makten i en kupp. Maja Hagerman går väl långt i sin kritik. Knausgård vill med sitt angreppssätt förstå hur människor handlar i en given historisk kontext. Den relevanta frågan blir i det perspektivet hur vi själva hade agerat om Sverige ockuperats av Hitler. I sin analys av språk och beteende har Knausgård visat, inte att ondskan är banal, men att den är latent närvarande runt hörnet. Hans roman är därmed ett viktigt bidrag till förståelsen av nazismen och förtjänar en seriös diskussion. Kjell Magnusson är docent i sociologi, Uppsala universitet och före detta universitetslektor vid Hugo Valentin-centrum. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27791, "headline": "Bieber om fallet: ”Jag har nio liv”", "summary": "Justin Bieber föll under torsdagen handlöst ner i en lucka på scenen under en konsert i Kanada.", "article": "Justin Bieber kommenterar nu för första gången torsdagens olycka där han föll handlöst ner i en lucka på scenen under en konsert i Saskatoon hemma i Kanada. På lördagskvällen skriver popstjärnan på Twitter: ”Jag är en katt. Jag har nio liv. Lol (skrattar högt).” Han delar också med sig av en de många filmer på fallet som cirkulerar på internet. I flera av dem kan man se Bieber rätta till sina byxor innan han traskar rakt ner i luckan med en rejäl duns. ”Tur att jag är som en katt och landade på fötterna. Herregud. Det där skrämde skiten ur mig”, säger han från scenen i en film från händelsen som publicerades av TMZ häromdagen. Justin Bieber kommer i höst till Sverige för två konserter. Den 29 och 30 september uppträder han i Tele2 Arena i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27812, "headline": "Om Zlatan älskar min skiva kommer alla att göra det", "summary": "Trots sin långa karriär i svensk hiphop släppte Abidaz sin första skiva först 2013. Han lovade då att det också skulle bli hans sista. Men nu är den folkskygge rapparen tillbaka med sin andra – och sista – skiva.", "article": "Sedan Abidaz släppte sin första – och vad han lovade skulle bli hans sista – skiva 2013 har mycket hänt i hans liv. Han har blivit tvåbarnspappa, mognat och bestämt sig för att han inte är riktigt klar med musiken. När nu albumet ”Respektera hungern” släpps säger Abidaz att det är sista skivan på riktigt. Efter ditt förra album var du ganska säker på att du var klar med musiken – och nu är du tillbaka? – Ja, det var inte alls obvious att jag skulle göra det. Men nu kändes det som det rätta att göra. Efter första skivan fortsatte jag spela in låtar för att avvänja mig, bara för skojs skull. Jag tänkte skita i att ge ut dem, men nu blev det fjorton spår – och nio eller tio av dem är bra nog att vara singlar, så det kändes rätt helt enkelt. Kan man då lita på att det verkligen är sista albumet den här gången? – Nu är det definitivt min sista skiva. Det är inte alls min grej att göra det här. Jag är ganska tillbakadragen, och det är svårt och jobbigt att vara i spotlight hela tiden. Jag är klar med det livet. Jag har artisteriet i mig, och kan göra vad som krävs – den här skivan har jag gjort för att försörja mig. Och för att alla fans frågar mig hela tiden vad jag håller på med. Fast de visste att det inte skulle bli någon ny skiva undrar de hela tiden varför. – Jag tror att jag har gjort den bästa skivan som någonsin kommer släppas inom svensk hiphop. Är det så? – Ja, det är sant. Jag försöker vara lite ödmjuk och säga tror, men jag är ganska säker på att det är så. Jag låter inte som någon annan. Det mesta som släpps låter likadant – men jag lyssnar inte på hiphop ens, jag gjorde det mycket mer när jag var ung. I dag finns det så klart människor som låter som mig, för att de inspirerats av mig. Men det är något som alla vet om. Så du inspireras inte av någon annan hiphop? – Nej, jag inspireras av livet, och av mina vänner. Min skivtitel ”Respektera hungern” är ett exempel. Jag och min vän Näbil pratade om hur vi kommit från ingenting och tagit oss fram, och så sa han att ”man måste respektera hungern” och jag tänkte att ”ouph! Det måste bli en låt”. Kommer du från ingenting? – Jag kommer från noll – mina föräldrar hade ingenting när de kom till Sverige. De kunde inte ens köpa blöjor – så det är ingenting. Jag vill kunna ge min mamma någonting som hon inte har haft, och jag är snart där. Jag är snart vid mitt mål. Vad har förändrats sedan du var yngre i hiphopbranschen? – För mig har jättemycket förändrats. Jag har gjort musik sedan jag var liten, men mest hemma hos polare i deras hemmastudior, ingenting på allvar. Men när jag släppte förra skivan blev det som att jag var ett barn som fick priser och allting. Det blev en chock, med massa publik hit och dit. Men nu har jag vant mig lite vid det. Har svensk hiphop förändrats sedan dess? – Ja, absolut. I dag kan alla rappa. Youtube finns, och du kan nå ut mycket snabbare. Förut var man tvungen att vara riktigt duktig för att någon skulle bry sig. Själva musiken har också förändrats, men jag har inte följt med den vågen. Vissa kallar mig gangsterrappare, men jag svär inte ens på hela min skiva. Man kanske inte tänker på det, men jag är perfektionist och är väldigt noga med det. Varför? – På grund av min religion. På grund av att jag har barn, och jag vill inte att någon ska stå och svära för att de hört mig göra det. Jag vill lära ut bra saker. Gör man musik är man en förebild. Hämmar det dig? – Det gör att jag är lite kluven mellan två världar. Jag vill inte sända ut fel signaler, jag vill att folk ska gå i mina fotspår. Och det är en av anledningarna till att det här är sista skivan. Man måste göra saker helhjärtat. Och när jag är klar med det här kommer jag på ett sätt känna mig fri. Då ska jag försöka vara familjefar, och en dag kanske min son kollar på en video och ser att jag gjorde stora framsteg men att jag ändå var ödmjuk och valde att vara hemma med familjen. På vilket sätt är det här albumet annorlunda än det förra? – Musiken har blivit mycket mognare. Och den här skivan är mycket mer positiv. Jag har tagit mig igenom mycket saker. När jag skrev förra skivan var det mycket dödsfall i familjen, men nu mår jag mycket bättre. Det var nog därför jag rörde mig tillbaka till studion också, för att jag mådde bättre. Du har tidigare sagt att du inte gillar den svenska hiphopkulturen, varför inte? – Alltså jag älskar musiken och jag älskar att göra musik. Men det finns en annan sida som jag inte gillar. Den tar med sig mycket dåliga saker - från alkohol till droger och allt sådant. Allt det där har jag lämnat. Alla vet hur musikbranschen är. Det är stressigt, och finns medel som ska lugna ner en och göra så att man pallar. Jag vill inte vara ute på turné och vara borta från min familj. Men ändå blev det en till skiva? – Jag är gammal. Det enda som fick mig tillbaka var hungern: Hungern att ge mina fans bra musik en sista gång, och hungern att försörja min familj såklart. Och det har blivit mycket lättare för mig att skriva, jag bemästrar verkligen att skriva nu. Det är så här det låter när man är på topp. Ryktet säger att Zlatan gillar din skiva? – Ja, han älskar den. Hur kommer det sig? – Zlatan älskar min skiva. Det enda man behöver veta är att om Zlatan älskar min skiva så kommer hela Sverige älska min skiva. Abiel ”Abidaz” Ghebrehiwet Abidaz växte upp i Hagalund i Solna utanför Stockholm. För 20 år sedan mötte han hiphopmusiken genom kompisen Josh och hans storebrors Public Enemy-skivor. Josh och Abiel blev så småningom rapduon Chapee & Chess. De blev en respekterad men halvt bortglömd undergroundduo på Stockholms hiphopscen, gjorde spelningar ibland men släppte aldrig någon skiva. 2013 släppte Abidaz albumet ”In & ut”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27815, "headline": "Harry Styles sägs spela Mick Jagger i ny film", "summary": "One Direction-stjärnan Harry Styles uppges vara aktuell för rollen som Mick Jagger i den kommande filmen om Rolling Stones. Det skriver flera brittiska medier.", "article": "”Exile On Main Street: A Season In Hell With The Rolling Stones” kommer att följa gruppens arbete med det hyllade albumet ”Exile on main street” som släpptes 1972. Enligt flera brittiska medier sägs Harry Styles vara klar för rollen som Mick Jagger. Den 22-åriga One Direction-stjärnan har tidigare uppmärksammats för sina yttre likheter med musikikonen och enligt The Daily star upptäckte filmteamet Styles i samband med inspelningen av Christopher Nolans kommande film ”Dunkirk” där artisten spelar en av rollerna. ”Han är egentligen tio år för ung, men smink och specialeffekter kommer att lösa det”, säger en källa till tidningen (Jagger var närmare 30 när albumet släpptes). Filmen kommer att regisseras av Andy Goddard, en av regissörerna bakom tv-serien Downton Abbey. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27816, "headline": "Ja till regeringens filmpolitik", "summary": "Riksdagen röstade igenom regeringens nya filmpolitik. Men man ger bakläxa på de sju punkter som kulturutskottet tidigare har presenterat.", "article": "Regeringens hett omdebatterade nya filmpolitik röstades på onsdagseftermiddagen igenom i riksdagen. Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) kallar voteringen ”en historisk dag för svensk film”. – Det känns viktigt och bra att beslutet nu är taget en gång för alla. Nu har vi en ny svensk filmpolitik som börjar gälla från den 1 januari 2017, säger hon till TT. Riksdagen ställde sig samtidigt bakom samtliga av de tillkännagivanden som kulturutskottet tidigare har framfört. – Jag konstaterar att regeringen saknar stöd i riksdagen för sin filmpolitik, det stod klart redan när kulturutskottet behandlade den och det står klart i dag, säger Olof Lavesson (M), ordförande i kulturutskottet. Innebär inte det här att filmbranschen får vänta ännu längre på en fungerande filmpolitik? – Jag tycker att filmbranschen förtjänar en fungerande filmpolitik och det är inte det regeringen har presenterat. Det vi nu ger regeringen möjlighet till och förväntar oss är en brett genomarbetad filmpolitik som har stor förankring både i branschen och i riksdagen. De sju tillkännagivanden som kulturutskottet anfört handlar bland annat om att genomföra en ny utredning om filmpolitikens framtid, att se över Svenska Filminstitutets roll och framtida organisationsform, samt se över hur finansieringen av filmpolitiken ska utformas. Regeringen kommer nu att behöva ta ställning till hur dessa ska behandlas och återkomma till riksdagen. Alice Bah Kuhnke säger att regeringen kommer att gå försiktigt tillväga: – Vi kommer sakta men säkert att avveckla det gamla systemet och gå in i det nya, men vi gör det oerhört varsamt, just för att vi månar om filmens förutsättningar. Regeringens nya filmpolitik Bakgrund: Den 8 maj 2015 meddelade regeringen att man sade upp det rådande filmavtalet från 2013, för att från och med 2017 ersätta det med en helstatlig filmpolitik. Den 10 mars 2016 presenterade kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke regeringens nya filmpolitik i propositionen ”Mer film till fler – en sammanhållen filmpolitik”. Regeringen har arbetat med två huvudinriktningar för filmpolitiken: ökade resurser för den svenska filmbranschen, och ökat inflytande för filmbranschen på svensk film. Regeringen har framför allt fått kritik för den planerade momshöjningen från 6 till 25 procent (som ingick i budgetpropositionen och alltså redan klubbats igenom) samt att Svenska Filminstitutets handlingsutrymme förstärks. Den 24 maj 2016 lämnade kulturutskottet över sitt betänkande. I det föreslog man att riksdagen skulle godkänna regeringens förslag till nya mål för den nationella filmpolitiken. Samtidigt riktade man sju tillkännagivanden till regeringen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27821, "headline": "Max Martin höll masterclass i hitmakeri", "summary": "Max Martin får årets Polar Music Prize. På onsdagskvällen gav den framgångsrika låtskrivaren och producenten en masterclass i hur man skriver hits. – Tricket är att göra något enkelt, men ändå intressant, sa Max Martin och berättade hur det är att arbeta med några av världens största artister.", "article": "Det var fullt framför stora scenen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm när Max Martin äntrade scenen till publikens stående ovationer. Han är i Sverige för att ta emot årets Polar Music Prize, och många hade tagit chansen att få se den dolda svenska stjärnan och för första gången höra honom berätta för publik om hur han gör sina superhits. Musikjournalisten Jan Gradvall intervjuade från scen. – Jag har blivit lovad att jag får nörda ner mig, skrattade Max Martin och berättade om hur han tänker kring riff, refränger och melodier. Han bjöd också på berättelser från skrivandet av superhits som Britney Spears ”Baby one more time” – som han kom på när han halvsov – och Backstreet Boys ”I want it that way”. – Jag var som en sjätte medlem i Backstreet Boys. Jag hade en otroligt stark relation till bandet. Och det är därför det blev så bra, sa Max Martin till publiken – där flera av de forna Backstreet Boys-medlemmarna satt. Han fortsatte berätta om hur hitsen blir till, och att det inte stämmer att man kan göra hits enbart baserat på formler och siffror. Däremot menade han att formlerna är en verktygslåda att använda när man kör fast. – Allting måste komma från inspirationen först. Sedan kan man använda formler för att få balans. Balansen är det viktigaste, som i allt, sa Max Martin som höll publiken i sin hand under hela sessionen. Han berättade också om den period i början av 2000-talet när hitsen inte duggade lika tätt som innan. Han menade att han lärde sig mycket under den tiden, när världens musiksmak förändrades medan han själv stod kvar. – Vi dominerade. Så när det kom nya aktörer trodde jag länge att alla andra hade fel och jag hade rätt. Men så fick jag en uppenbarelse om att kanske jag hade fel, och att världen gått vidare medan jag stod kvar. Efter uppenbarelsen började han få nya infallsvinklar i musiken, köpte en gitarr och har nu skrivit hit efter hit med artister som Justin Timberlake, Taylor Swift, Pink och nu senast Adele. Den brittiska sångaren har sagt att Max Martin i stort sett skrivit soundtracket till hennes liv, och han är i sin tur ett stort fan av henne. – Jag och Shellback ville skriva en låt som vi ville höra Adele sjunga – för vi är fans. Hon tog en risk, för hon var långt utanför sin comfort zone. Det respekterar jag henne för. Han har själv också tagit risker i sitt låtskrivande, och med vilka han arbetar med. Med Katy Perry, som han valde på grund av sin magkänsla när hon gjorde audition i hans garage i Los Angeles, blev det helt rätt. – Man vet aldrig med nya artister. Men hon var fantastisk. Och så skrev ni en ganska kontroversiell låt? frågade Jan Gradvall angående Katy Perrys hitlåt ”I kissed a girl”. – Ja, men det fattade jag inte då. Jag fick mejl innan den släpptes där folk skrev att ”det här är definitivt inte en hit”. Så släpptes den, och det blev jättestort. Reportrar frågade föräldrar på gatan i USA om de skulle låta sina barn lyssna på en låt som handlar om två tjejer som kysser varandra. Och jag, från Sverige, tänkte ”det är väl inget?” Och den viktigaste ingrediensen för en superhit, enligt Max Martin: – Tricket är att göra något enkelt, men ändå hålla det intressant och unikt. Så då får man ta till olika knep. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27823, "headline": "Fler sparkas från SF Studios", "summary": "SF Studios vd Jonas Fors fick sparken efter avslöjanden om sexism och grabbkultur på bolaget. Nu får även en affärsutvecklare, som beskrivs som Jonas Fors högra hand, lämna bolaget med omedelbar verkan.", "article": "Det är inte bara SF Studios vd Jonas Fors som tvingas lämna bolaget efter den senaste veckans avslöjanden om grabbkultur, sexism och höga omkostnader som tas från filmers budget. Nu får även en affärsutvecklare, som beskrivs som Jonas Fors högra hand, lämna bolaget enligt SVT:s ”Kulturnyheterna”. Anledningen ska vara att de två delar samma värdegrund. Affärsutvecklaren kom till SF Studios samtidigt som Jonas Fors, i samband med förvärvet av Tre Vänner. Stormen runt SF Studios har även lett till att finansiären Film i Väst hotat med att dra in pengar till kommande storproduktioner inom svensk film. Några av filmerna som kan bli aktuella är ”Tårtgeneralen” av som regisseras av tv-personligheterna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, samt Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”, i regi av Daniel Espinosa. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27827, "headline": "”Det blir lite extra tätt mellan skratten”", "summary": "Farserna på Vallarna i Falkenberg firar 20 år. Det görs med den nyskrivna föreställningen ”Jäkelskap i kikar’n” – där publiken kan vänta sig något alldeles extra.", "article": "I 20 år har Vallarna i Falkenberg varit en scen för fars på somrarna. Nu är det jubileum, vilket firas med en extra stjärnspäckad kväll med den nyskrivna ”Jäkelskap i kikar’n” där publiken får följa med på kriminalbuskis. – Jag tror det blir lite extra tätt mellan skratten nu när det är jubileum. Det känns som att vi har lite extra kul redan nu under repetitionerna, säger Stefan Gerhardsson, kanske mest känd som ena halvan i duon Stefan och Christer, som är en av skådespelarna i föreställningen. Siw Carlsson är, förutom att vara en av årets Sommarvärdar i P1 också en av de som är med i föreställningen. Hon blir förvånad över att 20 år kan ha gått så snabbt. – Vart har alla åren tagit vägen? Det går verkligen fortare och fortare ju äldre man blir. Och alla sådana där floskler stämmer verkar det som, säger hon och skrattar. Och jubileet kommer att göra så att årets publik bjuds på något alldeles extra. –  Det är klart att det blir speciellt, men jag kan inte säga hur för då försvinner överraskningen. Men sitter man kvar tills det är slut så kommer man att få uppleva någonting i hästväg, det är klart, säger hon hemlighetsfullt, säger Siw Carlsson. Stefan Gerhardsson vill kalla föreställningen för ett ”sommarlustspel” eller en ”kriminalbuskis” som utspelar sig på pensionat Solhöjden. – En hel del folk med olika drivkrafter och från olika samhällsklasser blandas på pensionatet, och då händer det en hel del roliga och underliga saker. Och det finns så klart en sensmoral som är ganska given, men det är inget man behöver fundera på efter att man kommit hem. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27837, "headline": "Protester mot borttagen lesbisk romans i tv-serie", "summary": "I den svenska översättningen av den tecknade serien ”Steven Universe” som visas på Cartoon Network har en lesbisk romans fått en annan betydelse. Nu protesterar aktivister mot vad de menar är censur.", "article": "Cartoon Networks serie ”Steven Universe” har hyllats för sina hbtq-rollfigurer i USA. Men när tv-kanalens serie översatts till svenska har betydelsen i en dialog helt förändrats. De två kvinnliga karaktärerna Ruby och Sapphire har i den engelska versionen av serien en dialog med romantiska undertoner – något som helt förbisetts i den svenska dubbningen av serien. Nu har en grupp aktivister startat en svensk namninsamling för att protestera mot vad de menar är censur. I namninsamlingen, som redan har 1.400 underskrifter, skriver man att översättningen är ”ett aktivt val att censurera relationen som Ruby och Sapphire har”. ”Vi kräver att Cartoon Network skriftligt lovar att aldrig mer censurera Ruby och Sapphires relation i deras översättning eller annars. Vi kräver att de hädanefter alltid ska inkludera deras relation och inte felöversätta tillfällen då dessa två eller andra kvinnliga karaktärer visar kärlek för varandra”, skriver initiativtagarna bland annat i uppropet. Som svar på kritiken skriver Cartoon Networks moderbolag, enligt tidningen The Local, i ett uttalande: ”Som kanal gillar vi mångfald, och det kan ses i många av våra program och karaktärer. Vårt mål är inte att på något sätt censurera scener där homosexuella relationer visas och vi är stolta över att våra program har många hälsosamma förebilder för barn att relatera till.” De menar i stället att förändringen i översättningen beror på olika graderingar av serier i olika länder. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27844, "headline": "Landmärken världen över lyser för Orlando", "summary": "Över världen lyser kända landmärken och byggnader upp i regnbågens färger för att hedra offren vid helgens masskjutning mot gayklubben Pulse i Orlando.", "article": "Efter söndagens terrordåd mot gayklubben Pulse i Orlando hedrades under natten offren genom att kända byggnader och landmärken över hela världen lyste upp i regnbågens färger. I Paris kommer bland annat stadshuset och Eiffeltornet att lysa upp i regnbågens färger för att hedra offren för dådet. Paris borgmästare Anne Hidalgo skriver på Twitter: ”Paris står med Orlando ikväll. Eiffeltornet kommer lysa i HBTQ-färger för att hedra offren.” ”New Yorks hyllning till Orlando-offren igår kväll. #Hänförande” skriver en twitteranvändare under en bild på New Yorks Empire State Building i regnbågsfärger. Även World Trade Center i New York hyllade offren. ”Efter den dödliga massakern på en gayklubb i Orlando har guvernör Cuomo beordrat att lamporna på en av World Trade Centers spiror att lysa i regnbågsfärger ikväll i solidaritet med HBTQ-befolkningen.”  Australien var en av de första länderna att hedra offren, på grund av sin tidszon. I flera städer lyste kända byggnader upp för offren, bland annat stadshuset i Sydney. ”Inatt har vi lyst upp Sydney stadshus i rosa” skriver Sydneys borgmästare Clover Moore på Facebook.  I Tel Aviv, där man nyligen avslutade sin Pride-parad, lystes stadshuset upp i regnbågsfärgerna. ”I solidaritet med Orlando lyser Tel Avivs stadshus upp med USA-flaggan och HBTQ-samfundets flagga” skriver Tel Avivs borgmästare på Twitter. Läs också: Stjärnorna i sorg efter Orlando-dådet Läs mer om hat- och terrordådet i Orlando • De mördades i USA:s värsta masskjutning • Vittnen: Han var på Pulse många gånger • Så gick gärningsmannen till väga • Analys: Trump och IS jublar ikapp • Gelin: Värsta men långt från första hbtq-attentatet • Hilton: Inga vapen kan stoppa oss • Detta vet vi om Orlando-dådet ", "article_category": "culture"}
{"id": 27845, "headline": "Ångest fick Zayn Malik att ställa in konsert", "summary": "Före detta One direction-medlemmen Zayn Malik tvingades ställa in en stor spelning i London i helgen. ”Storleken på eventet gjorde att jag har lidit av den värsta ångesten i min karriär”, skriver artisten på Twitter.", "article": "Den 23-åriga artisten skulle ha uppträtt på helgens Summertime Ball på Wembey i London tillsammans med artister som Zara Larsson och Ariana Grande. Konserten skulle bli hans första stora solokonsert i Storbritannien. Men i sista stund tvingades Malik att ställa in framträdandet. I ett inlägg på Twitter förklarar han att orsaken beror om den ångest han brottats med under de senaste månaderna och mer specifikt den press han känner inför att uppträda live. ”Tyvärr har ångesten, som spökat de senaste månaderna i samband med liveframträdanden, blivit för mycket för mig. Storleken på eventet gjorde att jag har lidit av den värsta ångesten i min karriär”, skriver artisten bland annat i inlägget som i skrivande stund har retweetats 84.000 gånger. Även om Zayn Maliks debutskiva som soloartist har fått positiva recensioner har artisten gjort få liveframträdanden för att supporta skivan, skriver The Guardian. En orsak kan vara den negativa respons han fick från tittarna efter framträdandet i Jimmy Fallons tv-show ”The tonight show” i februari. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27861, "headline": "Höjd säkerhet på Summerburst", "summary": "Efter en anmälan om våldtäkt under Summerbursts första kväll i Stockholm skärper festivalen säkerheten ytterligare. Extra patrullerande personal har tagits in för att höja säkerheten. Polisen har inte gripit någon misstänkt för våldtäkten.", "article": "Under fredagskvällen anmäldes ett övergrepp som av polisen rubriceras som våldtäkt inne på festivalområdet. Ingen har gripits efter händelsen. Inför kvällens spelningar har arrangören bakom Summerburst utökat säkerheten. – När en sådan här sak händer skapar det här ju en otrygghet så klart, och även om det största ansvaret ligger på den enskilda individen som gjorde det här, har vi tagit in extra patrullerande personal för att skapa en större trygghet. Och vi vill att alla ska se att det finns folk att vända sig till, säger Anna Sjölund, konsertansvarig på Live Nation. Läs: Misstänkt våldtäkt på Summerburst Hon menar också att man har arbetat förebyggande mot ofredanden genom mer belysning på området, nära samarbete med polis och att personalen uppmanats att vara extra uppmärksam. – Vi har en styrka på 300 ordningsvakter, trygghetsvärdar och vårdpersonal som rör sig på området hela tiden, men det är omöjligt att titta på varje enskild person under ett evenemang. Men det här är ju ett samhällsproblem att vi har individer som tycker att de kan bete sig så här. Det är ett problem som vi vill lyfta och vi jobbar väldigt hårt med det. Inför festivalen har arrangörerna annonserat att det råder nolltolerans mot sexuella ofredanden. – Självklart är det nolltolerans. Om det är någon som inte kan bete sig åker den ut med en gång. Vi tolererar absolut inte det, sade festivalgeneralen Anders Boström till SVT:s ”Kulturnyheterna” tidigare i veckan. Läs: Summerburst lovar nolltolerans Kompisarna Amanda Utterberg, Julia Jacobsson och Hanna Nord från Stockholm är på plats på festivalen och blir arga när de pratar om det misstänkta övergreppet på festivalområdet kvällen innan. – Man blir arg och lite skraj, säger Hanna Nord. Själva känner de sig trygga inne på området, där de hänger ihop med ett stort kompisgäng. Samtidigt berättar de att de kände sig \"lite småskraja\" inför festivalen. – Den känslan glömmer man när man är mitt i det, säger Amanda Utterberg. Ingen har gripits för fredagens misstänkta våldtäkt och det finns ännu ingen misstänkt gärningsman. Det var en för offret okänd person, enligt polisen. Några eventuella bilder från övervakningskameror ska inte finnas att tillgå. – Det är undersökt och det finns tydligen inte några övervakningskameror, enligt vad man har tagit reda på, säger Roger Elisson, stationsbefäl på Norrmalmspolisen i Stockholm. Kvinnan har undersökts av läkare på sjukhus och där har det också tagits prover som möjligen kan ge exempelvis DNA-spår. Anmälningar ökar I den färska polisrapporten \"Lägesbild över sexuella ofredanden och förslag till åtgärder\" visar en kartläggning att antalet anmälningar om sexuellt ofredande har ökat med omkring 25 procent mellan 2011 och 2015. Diskussionen om sexuella övergrepp mot unga kvinnor blossade upp efter att det kommit fram att ett stort antal tjejer utsatts för sexuella trakasserier under musikfestivalen We Are Stockholm och under ett nyårsfirande i tyska staden Köln. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27863, "headline": "”Min kamp” blundar för nazismens rasideologi", "summary": "Varför diskuterar ingen på allvar bilden av den unge Adolf Hitler i Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”? Hans försök att förstå nazismen bortser från kalla historiska fakta. Maja Hagerman gör upp med Knausgårds överdrivna litterära inlevelse.", "article": "Det är många år sedan Knausgårds ”Min kamp del 6” kom ut i Skandinavien. Men först nu har det blivit en större debatt i Norge om den långa essä om Hitler och nazismen som finns i romanen. Historikern och tidigare statssekreteraren Sten R Helland har i två stora artiklar i kulturtidskriften Vinduet (4/2015 och 2/2016) gett detaljerad faktakritik och argumenterat för att Knausgård normaliserar och relativiserar nazismen, och går för långt när han driver sin tes, som går ut på att presentera Hitler som ett slags oskyldig ”mannen på gatan”. En artikel med liknande tema skrev jag när den svenska översättningen kom (DN 13/9 2013) och har sedan dess förvånats över hur passivt många recensenter förhållit sig till texten, då de nickat gillande åt den som tankeväckande – ”en ögonöppnare”. Låt mig genast säga att jag tycker mycket om att läsa Knausgårds skildring av sitt eget liv i sjätte delen av ”Min kamp”. Livskänslan finns där även i de gråaste ögonblick, då han beskriver en författarvardag i Malmö under åren 2009–11, som pappa till tre små barn med en livskamrat vid sin sida som är starkt berörd av det han skriver. Det är fantastiskt att läsa, för Knausgård skriver så att det känns alldeles sant och uppriktigt. Men samtidigt ryggar jag inför det sätt han tar upp Hitler och nazismen i den fem hundra sidor långa essän ”Namnet och siffran” som finns mitt i romanen. Ämnet berör, inte minst därför att vår samtid utgör en självklar klangbotten för texten. Vid den tid då romanen utspelas härjar en seriemördare i Malmö (men jag tror inte han är nämnd i boken). Just då Karl Ove hämtar ungarna på dagis och går med dem till lekparken finns det – i verkligenhetens Malmö – en man som putsar på sina vapen i en lägenhet inte så långt bort. Han riktar sitt lasersikte mot vilt främmande personer var som helst, och han skjuter för att döda. Men han väljer bara personer som han tycker ser främmande ut. Mördaren i verklighetens Malmö är nazist. Han skildras i boken ”Raskrigaren. Seriemördaren Peter Mangs” (2015) av Mattias Gardell, professor i religionshistoria. Stadsmiljön där romanfiguren Karl Ove rör sig dagligdags framträder här ur en helt annan synvinkel. Raskriget är för Malmöbon Mangs djupt meningsfullt, ett slags korståg. Han vill skriva in sig i den ariska rasens hjältekrönika, och hoppas att han får en plats där jämte Hitler. Han vill att framtidens nazister ska ha honom som förebild och att de ska kopiera hans metod för framgångsrikt ”raskrigande”. När Gardell senare intervjuar Breivik i Telemarksfängelset i Skien så visar det sig, överraskande, att han gärna talar om Mangs. De har aldrig träffats, bara hört talas om varandra. Men Breivik ser Mangs som den främste nordiska raskrigaren efter fascismens fall. Efter honom själv förstås: ”Den störste motståndsmannen i Skandinavien efter andra världskriget fram till den 22 juli.” Peter Mangs dömdes för att ha mördat två och ha försökt döda ytterligare åtta. Hur många han i verkligheten försökte ta livet av är oklart. Men det mest intressanta är Malmöpolisens blindhet och dövhet för den rasistiska ideologin. Deras ”icke-seende” var en viktig orsak till att det dröjde så länge från det att Mangs begick sitt första kända mord 2003 till att polisen grep honom i november 2010. Brottsutredarna utgick ifrån att skjutningarna på Malmös gator handlade om kriminella invandrargäng och deras uppgörelser. De tänkte med andra ord precis som Mangs förutsett att de skulle göra. I den så kallade ”slasken” (alltså det material som bedömts som oviktigt i polisutredningen) fann Gardell att Mangs till och med hade författat ett slags manifest, som hade legat som en fil i hans dator, det hette ”Den germanska filosofin”. Polisen hade lagt undan texten utan att be någon sakkunnig kika på idéinnehållet. I höstas hände det igen: Den 22 oktober 2015 var det den 21-årige Anton Lundin Pettersson som, utklädd till en Darth Vader-liknande figur, tog sig in i en av Trollhättans mest invandrartäta skolor för att med svärd och kniv attackera människor med utländskt utseende. Tre personer hann dö, elever och lärare, och andra skadades innan polisen kom, även Lundin själv omkom senare på sjukhus. Sådan är vår tid. Idéer om raskrig, alltså rasläror med budskap om hur högre raser som måste försvara sig mot lägre, har överlevt andra världskriget. Paradoxalt nog är det lättare än någonsin att ta del av dem. De finns på obskyra högerextrema sajter. Men inte bara där, utan även exempelvis på Wikipedia finns artiklar där dessa idéer ingår. Skribenterna framträder bara som alias och ip-nummer, och som nästan överallt annars på internet möts man av budskap, åsikter, sanningar och lögner utan att riktigt kunna veta vem som är avsändare. I ”Min kamp del 6” finns en lek med speglar och identiteter. Romanen handlar om figuren Karl Ove Knausgård som skriver en bok med samma namn som den läsaren har i sin hand. I den finns en flera hundra sidor lång sakprosatext om Hitler och nazismen. Men är det den verklige författaren eller romanpersonen som för pennan? Är det fiktion eller verklighet? Oavsett vilket står texten där. Den finns i verkligheten – och påverkar den. Romansvitens sista del handlar mycket om hur det Knausgård har skrivit om sig själv och andra i de tidigare delarna blir publicerat och börjar påverka både hans eget och andras liv – och därmed förändra läsningen av texten. Ord och verklighet. Genom hela boken ser sig författaren vaket omkring i den snurriga spegelsal han skapat med sin text. Han drar paralleller till Hitlers ”Mein Kampf”, resonerar om hur synen på den texten förändrades efter Förintelsen och andra världskriget, då dess hemska budskap blivit verklighet. Men vem var Hitler egentligen då han skrev boken femton år tidigare? frågar sig Knausgård. Han finner en dödligt allvarlig och idealistisk ung man, beredd att gå till de yttersta extremer för sina idéers skull. Starkt bunden till sin mor, men med en renhetslängtan, rädsla för kvinnor och mänsklig närhet, som får författaren att tänka att Hitler faktiskt liknade honom själv som ung. Knausgård känner ett slags fascination och vill undersöka den. Nazismen finns i hans eget familjeförflutna, han har hittat en nazinål bland kvarlämnade saker efter faderns död, och upptäckt att det i kistan i vardagsrummet hos farmor legat kvar ett exemplar av ”Mein Kampf”, som hon inte gjort sig av med efter kriget. Han blir inspirerad av en bild på nazistisk propagandaaffisch, ”den föreställde en bro som går genom ett bergslandskap och var så vacker, fyllde mig med en så underlig längtan, att jag ville undersöka det. Skapa en sådan värld”, skriver han. Knausgård förklarar (Dagsavisen 10/5 2016) att han vill försöka förstå nazismen, undersöka den med sin inlevelse och sina känslor, och genom att låta sig lockas med i de stämningar och känsloströmmar nazismen anspelar på. I en viktig passus i boken låter han sitt eget verk sammanstråla med Hitlers. Läsaren får där en förklaring till hans ovanliga beslut att ge romansviten samma namn som den världsberömda kampskriften. Knausgård skriver på sidan 480 i den svenska utgåvan: ”… Adolf Hitler var en vanlig person när han skrev den, han hade inte mördat någon, hade inte beordrat mord på någon, hade inte stulit något eller bränt ner något.” Det är konstigt att Knausgård skriver så. Hitler var en brottsling när han skrev den första, mest kända, delen av ”Mein Kampf”. Han satt i fängelse för ett mycket allvarligt brott, dömd för högförräderi och försök till statskupp. Den 8 november 1923, vid ett möte där tusentals personer var samlade i en ölkällare i München för att höra delstatsregeringen i Bayern tala om det politiska läget, hade Hitler låtit 600 av sina SA-män omringa och spärra av lokalen utifrån, samtidigt som han själv under revolverhot tilltvingat sig scenen, utropat en ”nationell revolution” och tagit regeringsmedlemmarna som gisslan. Kuppförsöket slogs ner nästa dag, och då dödades 19 personer. Jag vet inte varför Knausgård skriver att ledaren för det våldsamma, antidemokratiska parti som utförde kuppen är en oskyldig man. Men texten står där, och blir nu översatt till allt fler språk. Under 2017 når den läsare även utanför Skandinavien, genom översättningar till tyska och engelska. Knausgård är mest intresserad av den unge Hitler. Texten dröjer vid händelser mer än tio år innan Hitler skrev ”Mein Kampf”. Men berättar betydligt mindre om vad Hitler gjorde ett år innan. Jo, den snabba succén som politisk talare skildras, liksom hemligheterna bakom en intagande talekonst. Men inte många ord sägs om att det politiska engagemanget och agitationen också inbegrep våldsamma aktioner. Hitlers tid med kampförbunden nämns knappt, trots att han på hösten 1923 är ledare för de privata väpnade kårer som marscherar på gatorna i München för att visa sina muskler och sin kapacitet att föra in våld i politiken. Tusentals organiserade slagskämpar, inte bara SA-män utan en sammanslagning av flera olika nationalistiska kampförbund, ägnar sig åt kampövningar och beväpnade demonstrationer på gator och i parker, för att skrämmas och provocera delstatsregeringen. Detta förklaras inte ordentligt. Knausgård vill att vi ska förstå att nazismen från början inte framstod som uppenbart monstruöst eller ond. Det är ett farligt förhållningssätt, för det öppnar för en sorts blindhet inför vad rasideologier egentligen är, och vad de gör med människor. Organiserat våld fanns i nazirörelsen från början. Våldet utgjorde ett fundament. Ideologin handlar ju om raskrigets legitimitet. Alltså det rimliga i att avskaffa en gammal etik och införa en ny, som utgår ifrån att människor har olika värde. Knausgård skriver att tyskarna tog emot nazismen som om de älskade den, och att Hitler tände en låga i alla som hörde honom tala. Men det stämmer inte: Nazismen framstod under 1920-talet som frånstötande för väldigt många, och att glömma det är att på något sätt ”höja upp” den och förvandla den till en lockelse. Faktum är att Hitler, efter sju år som partiledare och talare, inte hade tänt en låga i mer än en bråkdel av dem som hört honom. I riksdagsvalen i maj 1928 fick NSDAP 2,6 procent av rösterna. Fram till börskraschen 1929 var nazisternas väg mot makten alltså på intet sätt självklar eller utstakad. Men dramatiska världshändelser väckte människors rädsla, och det gav valframgångar. Hitler fick 30 procent av rösterna i presidentvalets första omgång 1932, i andra och sista omgången hade en kandidat försvunnit och då fick han 36 procent. Detta är mindre än häften av de röstande. Nästa år är det presidentval i Frankrike och Marine Le Pen kan få röstsiffror som liknar Hitlers. Men låt oss inte glömma att det i så fall handlar om politik, inget annat. För inte heller hon har någon egen mystisk förbindelse med hela det franska folket – även om hon naturligtvis gärna vill få oss att tro det. När Knausgård med inlevelse beskriver ett stort mystiskt samförstånd mellan massan och Hitler får jag känslan av att han återger vad han sett gestaltat i nazistisk regi på partidagar eller i propagandafilmer från tiden efter maktövertagandet 1933, då demokratin avskaffats och oppositionen kastats i fängelse, mördats eller skrämts till tystnad. Så inlevelse kan vara problematisk. Jag hade anledning att fundera över det när jag skrev om den svenske rasforskaren och nazisympatisören Herman Lundborg, chef för världens första statliga institut för rasbiologi i Uppsala 1922–35. Hur långt ville jag gå som författare i att leva mig in i hur rasbiolog Lundborg tänkte? Det är viktigt att förstå både honom och hans många inflytelserika supportrar. Just därför kallade jag boken ”Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta” (2015). Men jag ville sätta en gräns, inte gå in i honom till hundra procent. Jag ville se mötet: vad hände då hans rasläror om underlägsna människosorter omsattes i praktiskt liv, då han kom till Lappland med kamera och skallmätningsinstrument, för att göra sina rasundersökningar bland samer – men blev kär i en kvinna av ”fel sort”? För vad händer med identifikationen om man bara söker förstå en sida, förövarens men inte offrets? Om man filmar mobbning ur mobbarens perspektiv, men håller offrets ögon och upplevelser utanför bild. Rasideologin är ond, den kan äta sig in i en och liksom förgifta en inifrån, påverka känslor, seende, förnuft och inlevelseförmåga. Hur Herman Lundborg omformades och förändrades av att läsa Artur de Gobineau, ofta kallad ”rasismens fader”, kunde jag följa på nära håll. Jag har också konfronterats med möjligheten att gå ännu längre i inlevelse under mina efterforskningar i raslärornas historia. Jag har funderat över hur det skulle kännas att gå samma kurser som SS-männen gjorde. Hur det skulle vara att få veta att man är en övermänniska, representant för en överlägsen ras, och att vanliga moralregler därför inte längre gäller: mänsklighetens öde hänger på att man med våld försvarar sin exklusivitet. Jag har läst kursböckerna i raslära, sett diabilderna och föreläsningarna som SS använde i sina internutbildningar för att inpränta i kursdeltagarna att de hade en vetenskapligt välgrundad, biologisk rätt att behandla andra som underlägsna och mindre värda. Och jag kan föreställa mig hur det känns att få allt detta inympat i sig, att tränas i att tänka på sig själv som en ny genetisk aristokrati, en elit. Samtidigt som man blir uppklädd i elegant svart uniform med silverbeslag och dödskallemärke, designad av Hugo Boss. Det är väl så det går till att mentalt fostra och övertyga dem som dagligdags ska döda och tortera. Det är väl så man gör för att utbilda mördare. Men om jag i dag, i vår tid, ska berätta om dessa rasläror och deras farliga kraft, hur gör jag då? Innehållet i SS internkurser i raslära är till stor del nåbart på internet. Samtidigt som trösklar verkar nötas ner och tabun mot dessa idéer blir allt mindre. I land efter land har de högerextrema framgångar. I Tyskland når det relativt nya partiet Alternative für Deutschland, AfD, 15 procent i opinionsmätningarna, och inför valet 2017 planerar man att göra hotet från islam till sin paradfråga. I möte med den framväxande fascismen får vi inte bortse från fakta i historien. Detta är politiska rörelser med specifik agenda – ingen mytisk urkraft som drar människor till sig. Maja Hagerman är historiker och författtare. Hon gav senast ut boken ”Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta”. Texten är en kortad och bearbetad version som tidigare publicerats i norska Klassekampens bokmagasin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27870, "headline": "”Den här tragedin ger mig märkligt nog livslust”", "summary": "Penélope Cruz spelar sitt livs tuffaste roll som cancersjuk mamma i Julio Medems ”Ma ma”. Filmfredag ringde upp Spaniens största filmstjärna.", "article": "”Ma” är spanskt slang för både ”mamma” och ”bröst”. I Julio Medems storvulna snyftare ”Ma ma” (premiär nästa vecka) är båda orden starkt betydelsebärande. I dramat spelar Penélope Cruz en arbetslös lärare vars man, även han lärare, lämnat henne för en av sina studenter. Just när det inte kunde bli värre får den olycksdrabbade Magda beskedet att hon har livshotande bröstcancer. Under behandlingsperioden formar hon ett starkt band till en man som förlorat sin familj i en bilolycka – och upptäcker att hon är gravid. Det låter som ett mirakulöst skillingtryck med extra allt, Penelope Cruz ser det på ett annat sätt, hon blev ”knockad” när hon sträckläste manuset. – Jag älskade manuset för att det är så anti-melodramatisk. Det är första gången jag har spelat en rollfigur som i första hand är mamma – och inte kvinna och älskarinna. Moderskapet är nyckeln till filmen, hela tragedin kommer ur detta, säger Penelope Cruz på telefon till hemmet i Madrid. Den uttrycksfulla spanska filmstjärnan gör en liten konstpaus innan hon fortsätter på sin engelska med distinkt spansk accent: – Men ”Ma ma” handlar inte så mycket om tragedi som om hur vi reagerar på tragedin. Det är ett tungt drama, visst men inte deprimerande. Tvärtom ger det mig livslust! – Rollen som Magda var mitt livs svåraste men också en av de mest lärorika. Jag hade inte förstått rollfiguren på samma sätt om jag inte själv hade blivit mamma, säger Penélope Cruz som har två små barn tillsammans med maken och stjärnkollegan Javier Bardem. Cruz har tidigare jobbat med ledande spanska regissörer som Pedro Almodóvar och Alejandro Amenábar, men detta var första samarbetet med den sensuella auteuren Julio Medem som regisserat filmer som “Sex and Lucia”, “Vacas” och “De älskande vid Polcirkeln”. ”Ma ma” går i lätt överexponerad ton med kalla och blåaktiga färger, som för att spegla rollfigurens sinnesstämning. Samtidigt är ”Ma ma” är en film som tycks vilja gråta med ett leende. I en av scenerna skämtar Magda om att hon ska låta konservera sin bröstvårta efter operationen. – Jag gillar Magdas bisarra reaktion på när hon får cancerbeskedet: ”Oh, jag har en tid hos frissan, ska jag behålla den eller byta tid?”. – I de flesta andra filmer brukar den typen av scener vara väldigt dramatiska och rollfigurerna förstår genast vad som väntar dem. Men ingen reagerar så i verkligheten, säger Penélope Cruz som också har varit med och producerat filmen. Hon är den enda kvinnliga spanska aktrisen som har en stjärna på Hollywoods stjärnbesatta Walk of fame. Numera rör hon sig ledigt med mellan karaktärsroller på hemmaplan och lekfulla gästspel i Hollywood, senast i komedier som “Zoolander 2” och “Grimsby”. Hon har tidigare spelat mot Tom Cruise i ”Vanilla Sky” och gjort roller i filmer som ”Kapten Corellis mandolin”, Rob Marshalls musikal ”Nine” och ”Pirates of the caribbean”. Åren i Hollywood har inte lyckats slipa bort hennes pregnanta accent från arbetarklassförorten Alcobendas utanför Madrid. Redan som liten hade hon en viss passion för skådespeleri, men tonårssatsade först på en karriär som prima ballerina. Allt förändrades när hon såg Pedro Almodóvars ”Bind mig, älska mig” och blev besatt av att få jobba med den excentriske regissören. Fem år efter debuten i komedin ”Ät mej” fick hon spela döende prostituerad som föder barn i en buss i Almodóvars ”Köttets lustar”. Några år senare dök hon upp som en aids-smittad nunna i Pradakläder som blivit på smällen av en transvestit i Almodóvars Oscarbelönade ”Allt om min mamma”. Hennes stora genombrott kom i Almodóvars ”Att återvända” där hon Oscarsnominerades för sin roll som arbetarklasskvinnan Rosamunda som upptäcker att hennes man försökt våldta deras dotter. Ett par år senare vann hon en Oscar för sin eldfängda och superneurotiska konstnärsfigur Maria Elena - svartsjuk ex-fru till Javier Bardems förföriska konstnärsbohem i Woody Allens dramakomedi ”Vicky Cristina Barcelona”. Rollen i ”Ma ma” är andra gången hon spelar en bröstcancerpatient. Men i Isabel Coixets ”Elegy – skönhetens makt” efter Philip Roths roman ”The dying animal” gjorde hon en ung kvinna utan barn. Inför rollen ”Ma ma” pratade hon med läkare och en handfull kvinnor i olika åldrar och situationer som kämpade mot bröstcancer i olika stadier. – Jag kände en omedelbar respekt för och kärlek till dessa kvinnor och kände en drift att skapa ett slags hyllning till alla kvinnor som har tvingas genomleva detta. En av dem hade redan en 3-årig son och var samtidigt gravid – precis som Magda slogs mot döden samtidigt som hon skapade liv, säger Cruz och tillägger: – För mig är Magda en fighter och förebild, säger Cruz. Julio Medem har pekat på likheter mellan Penélope Cruz och Magda. – Jo, vi är nog båda optimistiska fajters, men hennes energi och temperament är annorlunda, säger Cruz och fortsätter: – För mig är det alltid intressantare att spela någon rollfigur som ligger långt ifrån mig. Skådespeleri handlar om att ta sig in under skinnet på någon som inte är du. Ju längre en rollfigur ligger från mig, desto större möjligheter ger det mig som skådespelare. Mitt jobb är inte terapeutiskt, säger Cruz. Härnäst väntar bland annat en roll i Asghar Farhadis nya film som ska spelas in i Spanien. Cruz är en stor beundrare av den iranska regissören som vann en Oscar för hyllade ”Nadir och Simin – en separation”. Cruz har också börjat planera för en framtida karriär bakom kameran. På tio års sikt skulle hon gärna vilja regissera långfilmer. Förutom några kortfilmer har hon regisserat en dokumentär om barnleukemi, ”En på hundratusen”. – Jag älskar att regissera. Numera följer jag hela inspelningsprocessen på mycket nära håll. Jag vill lära mig sakta, steg för steg. Penélope Cruz. Född 1974 i Madrid. Debuterade 1992 i Bigas Lunas komedi ”Ät mej” mot nuvarande maken Javier Bardem, som hon numera har två barn med. Fick sitt internationella genombrott i Alejandro Amenábars ”I andras ögon” 1997. Samma år spelade hon i Almodovars ”Köttets lustar”. Cruz är den första spanska skådespelare som tilldelats en Oscar - för bästa kvinnliga biroll i Woody Allens ”Vicky Cristina Barcelona”. Hon är dessutom den första spanska skådespelare som förärats en stjärna på Hollywood Walk of Fame. Filmografi i urval: ”Grimsby” (2016) ”Zoolander 2” (2016) ”Förälskad i Rom” (2012) ”Pirates of the Caribbean: I främmande vatten” (2011) ”Brustna omfamningar” (2009) ”Vicky Cristina Barcelona” (2008) ”Elegy – skönhetens makt” (2008) ”Att återvända” (2006) ”Sahara” (2005) ”Vanilla sky” (2001) ”Allt om min mamma” (1999) ”Köttets lustar” (1997) ”Jamón Jamón” (1992) ", "article_category": "culture"}
{"id": 27882, "headline": "SF:s vd svarar på kritiken", "summary": "Filmbolaget SF Studios får hård kritik för fester med lättklädda damer och grabbkultur. \"Osmakligt\", säger kulturministern. Men SF Studios känner inte igen sig i kritiken.", "article": "Många vittnar enligt SVT:s ”Kulturnyheterna” om att filmbolaget SF Studios präglas av en ”sexistisk grabbkultur”. Enligt tidigare medarbetare ska ledningen ha festat i Cannes på en lyxyacht och vistats på nattklubben VIP Room där personal poserar nakna. I ett mejl till ”Kulturnyheterna” bemöter företagets vd Jonas Fors kritiken. ”SF Studios arrangerar inte och betalar inte för några evenemang på nattklubben VIP Room i Cannes”, skriver han. Han beskriver dock stället som en populär mötesplats i samband med festivalen och skriver att en del SF-medarbetare har besökt klubben utanför arbetstid. \"En del av våra medarbetare, både män och kvinnor, har valt att besöka klubben på egen bekostnad. Utanför arbetstid. Så även jag\". Enligt SF Studios är inte VIP Room någon stripp- eller sexklubb. En av dem som framfört hård kritik mot SF är ”En man som heter Ove”-regissören Hannes Holm. – När jag sitter i Sverige och jobbar och får höra talas om det här vilda festandet nere på Rivieran och får läsa om det i tidningen, då blir jag väldigt arg och irriterad. Svenska filmarbetare jobbar arslet av sig och så dyker det upp champagnefester, yachter och lättklädda flickor, säger han till ”Kulturnyheterna”. Sedan 2013 har SF Studios och Tre vänner fått mer än 40 miljoner kronor i stöd för filmproduktion från Svenska Filminstitutet, rapporterar SVT Kulturnyheterna. Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) är en av dem som reagerat över uppgifterna. I ett sms till Expressen skriver hon att hon räknar med en fortsatt granskning av rutinerna: ”Det är osmakliga uppgifter som kommit till allas kännedom under kvällen. Jag ser fram emot att Filminstitutet nu ser över om det behövs ytterligare regler för att säkerställa att samhällets pengar går till dem som faktiskt gör film.” SF Studios förstår dock inte var all kritik kommer ifrån. Det har varken förekommit vilt festande eller lättklädda damer. Och lyxyachten, den hyrde företaget av kostnadsskäl. – Det blev ett betydligt mer kostnadseffektivt boende med en båt, säger informationschefen Stefan Klockby till TT. Klockby känner inte igen bilden av en sexistisk grabbkultur: Enligt Resumé är SF Studios styrelseordförande Mikael Lövgren delägare i lyxyachten som filmstudion hyrt i Cannes. Stefan Klockby säger till TT att man har fått hyra båten till rabatterat pris, men vill inte avslöja några summor. Enligt Resumé hyrs båten, som heter ”Naughty by nature”, normalt ut för 51.000 euro i veckan, alltså närmare en halv miljon kronor. TT: Ser du något problem i att företaget hyr en båt som delvis ägs av styrelseordföranden? – Ja nu så här i backspegeln kan det vara ett problem. Nu får vi fundera på om vi ska göra det, men vi jobbar hårt för vår ekonomi hela tiden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27912, "headline": "”En sådan här sång skriver man bara en gång”", "summary": "Över en natt blev krimtatariska Jamala en av Europas mest omtalade personer. Hennes vinnarlåt från Eurovision har gett nytt hopp till ett helt folk. DN har som första tidning träffat henne i Kiev.", "article": "Jamala är försenad, hon har suttit på fel kafé och fastnat i trafiken på väg hit. Vi ses på en vanlig restaurang i Kiev, inga säkerhetspoliser i sikte. Det är informellt på det typiskt ukrainska sättet och vi blir snart avbrutna av en restauranggäst som vill ta en selfie med Eurovisionssegraren. Jag avbryter resolut hans försök eftersom jag inte vill att en enda minut dyrköpt intervjutid ska gå till spillo. Jamala tittar tacksamt på mig. – Tack, jag har själv så svårt att säga nej. Just nu är det helt omöjligt att gå på stan eller i affärer, alla kommer springande och vill ta en selfie ... Jag avskyr att göra folk besvikna, men nu måste jag lära mig att göra det. Kiev har fem miljoner invånare, jag kan inte fotografera mig med varenda en. Jamala är anonymt klädd i svarta jeans med rivna knän, en lång svart skjorta och gympadojor. Ansiktet är omsorgsfull sminkat och det kolsvarta håret är rakt och utsläppt. Hon är trött. Över en natt blev hon en firad stjärna i sitt ukrainska hemland och Europa, hon har gett konserter i Lviv, Ternopil och Kiev, intervjuats av turkisk tv och CNN. DN är den första tidningen som hon har valt att ge en intervju. – Jag vill ge något tillbaka till Sverige. Eurovisionsarrangemangen och showen var helt otroliga! All denna självironi ... att folk faktiskt kan skratta åt sig själva och inte skämmas över sina brister. Det är underbart. Och då måste jag tillstå att jag aldrig haft som mål att vinna Eurovision. Länge betraktade jag det som en tävling på ganska låg nivå. Det har handlat för lite om musik utan om vem som haft de mest extravaganta kläderna eller den bästa showen. För mig var det väldigt viktigt att sången stod i fokus. Jag ville inte vara en vacker docka på scen, det var en principsak för mig. Jamala, eller Susana Dzjamaladinova som hon egentligen heter, är klassiskt skolad operasångerska. Hon tog sin examen på Tjajkovskijkonservatoriet i Kiev och bägge hennes föräldrar är musiker – mamman spelar piano, pappan dragspel. Segern i Eurovision ser hon framför allt som en ny etapp i sitt konstnärliga liv. –  Jag förhåller mig lugnt till den här framgången. Inte för att jag inte skulle uppskatta den. Men i hela mitt liv har jag hållit på med musik. Jag har gått i musikskola, studerat på musikinstitut och konservatorium, jag har deltagit i en massa tävlingar. Det har varit segrar, det har varit besvikelser. Jag har släppt skivor, vissa var framgångsrika och andra inte. Att Jamala nu tog hem segern i Eurovision har gjort henne till en symbol i hemlandet på ett sätt som hon aldrig hade väntat sig. – De verkligt viktiga musikerna i världen kan vi räkna på bägge händernas fingrar. Att folk vill lyssna på mig är mer betydelsefullt än priser. Det var fullsatt när jag uppträdde i Kiev i går, vilken känsla! Och jag fick helt vansinnigt mycket blommor. Så många människor tackade mig för att jag ger dem hopp, för att jag själv hoppas och tror. Det var jag inte medveten om när jag åkte till tävlingen. Jamalas roll i dagens Ukraina är komplex. Hon är en symbol för två olika folk och två skilda kamper – för det ukrainska folkets vilja att integreras med Europa och för krimtatarernas kamp för historisk rättvisa. År 1944 deporterades samtliga krimtatarer från sina historiska hemtrakter på Krimhalvön, eftersom Stalin såg dem som potentiella femtekolonnare. Under fruktansvärda förhållanden transporterades över 238 000 krimtatarer, från minsta spädbarn till bräckligaste gamling, i godsvagnar till Centralasien. Många dog på färden. En av dem var den lilla flicka som Jamalas farfars mor höll i sin famn. – Farfarsmor hade fem barn med sig i vagnen – fyra söner och en liten dotter som hon fortfarande ammade. Hennes man hade dött vid fronten. Föreställ er att vara en ung kvinna med ensamt ansvar för fem barn under en deportation! Dottern dog i hennes armar och slängdes ut ur vagnen. När farfarsmor kom fram till Nefteprom i Uzbekistan fick hon ensam fostra de fyra sönerna. Då Sovjetunionen började knaka i fogarna återvände hon till Ukraina. Men hon fick aldrig återse Krim – det var förbjudet för krimtatarer att bo där så hon bosatte sig tillfälligt i Melitopol och där dog hon. Det var hennes kraft som inspirerade mig och fick mig att skriva ”1944”. Texten till ”1944” är på engelska, men refrängen är på krimtatariska - något som Jamalas mamma inte tyckte var någon bra idé. – Mamma sade att jag borde översätta refrängen till engelska, ”annars förstår de dig inte i Europa”. Men jag sade nej – publiken kommer att förstå. Trots att den här sången handlar om sorgliga saker har den en ljus energi. Till och med den mest sorgliga musik kan lyfta dig. När människan gråter renar hon sig genom tårarna. Hon finns. Vad säger ni till dem som påstår att er sång är politisk? Jamala får eld i blicken. – Tycker ni om ert land? Ser ni det som ert fosterland? Jag anser inte att det är politiskt att älska sitt hem. Att påstå att ens hemland inte betyder något är inte tolerans, det är konstgjort och ytligt. Man ska respektera sin egen kultur, sitt eget hus, sitt Krim, sitt Sverige – men inte på ett pseudopatriotiskt sätt! Det handlar om en tyst och enkel kärlek. Du älskar ditt hem eftersom du har vuxit upp där. Det är en del av dig! Hennes ögon är intensiva, hon tar mina händer. Fotografen har gett mig stränga förhållningsorder att vi inte får sitta för nära varandra – men Jamala måste få sitta invid den hon talar med. När jag flyttar mig följer hon efter. – Min sång är en del av mig. Jag är ledsen över att många har gjort den till en politisk kampsång. En person som älskar sitt fosterland ... hur kan det vara politiskt? Jag förstår inte varför det har blivit fel att älska sitt land? Alla har ju ett ställe därifrån de kommer! Hela världen består av ställen som är någons hem. Om vi uppskattar och respekterar vår egen kultur så kommer vi också att uppskatta andras kulturer. Jamalas modersmål är ryska och intervjun gör vi på ryska, det språk hon uttrycker sig mest nyanserat på. Ukrainska och engelska talar hon flytande, däremot har hon bara elementära kunskaper i sin pappas språk krimtatariska. – Tyvärr talar jag inte krimtatariska speciellt bra, jag är född i Osj i Kirgizistan och i vår familj talade vi ryska. Jag förstår krimtatariska mycket bra, men mina muntliga kunskaper är svaga. Men jag skrev refrängen till sången själv. Orden på krimtatariska är enkla och begripliga för alla som kan ett turkiskt språk. I Turkiet anser man att det här är en turkisk seger. Jag har blivit nerringd av turkiska medier. Vissa anser att er sång är en allegori, att den inte bara handlar om deporteringen utan också om att Ryssland har annekterat Krim. – Det är ett faktum att Krim är ockuperat. Jag kan inte åka hem. Jag kan inte träffa min farfar som är 90 år gammal. Det är visserligen möjligt att de släpper mig över gränsen, men jag vågar inte resa dit. Under de senaste två åren har den nya makten på Krim visat sig helt opålitlig. Först sade de att de inte skulle ändra namn på krimtatariska byar. Men vad gjorde de i min hemby Kutjuk-Uzen? De kom med traktor och förstörde namnskyltarna. Nu heter den bara Maloretjenskoje. Förr hade den två namn, ett ukrainskt och ett krimtatariskt, nu har den ett ryskt. De sade att de respekterar alla folkgrupper, och vad gör de? De stänger skolor och moskéer! Jamala är upprörd, orden forsar fram. – Jag kan tack och lov resa och se världen. Men det enda folk på Krim ser är statskontrollerad tv. I två år har de bara hört samma saker, samma formuleringar. Folk har slutat tänka, tv:n har gjort dem till kloner. Erfarenheten av deportering finns på bägge sidor i Jamalas familj. Hennes pappa är krimtatar och mamma armeniska med släktrötter i Nagorno-Karabach. Mammans förfäder deporterades på 20-talet under de sovjetiska tvångskollektiviseringarna och hamnade i Osj i södra Kirgizistan. Det var här Jamalas föräldrar träffades när de bägge studerade på musikinstitutet. I generationer har lidandet ackumulerats på båda sidor i hennes familj. Jag frågar hur det påverkar henne. Hon tänker efter en stund innan hon svarar. – Sovjetregimen har trampat fram lika hårt på båda släktgrenarna i min familj, säger hon och låter sina handflator härma trampet av soldater på bordet. – Men jag vill inte placera mig själv på en tron av lidande. Det enda jag gör är att berätta det jag har hört av mina släktingar. Jag för vidare vittnesmål från min egen familj. Man kan diskutera hur länge som helst om huruvida min sång var bäst eller inte. Men ingen kan ifrågasätta att den är äkta. Jag skrev och tonsatte den själv, ingen låtskrivare eller utländsk producent var involverad. Mycket i Eurovision är producerat enligt samma mönster. Man letar efter en låtskrivare, en producent, en lämplig artist, sedan ska allt kombineras, man försöker skapa en hit genom att analysera vilken slags musik som just nu är populär. Det är matematik och inte musik! Hon är helt uppenbart stolt över att inte tillhöra den här genren. Men hon vinnlägger sig samtidigt om att visa uppskattning för sina motståndare. Den ryska artisten Sergej Lazarev känner hon sedan flera år tillbaka och när hon talar om honom använder hon hans smeknamn Serjozja. – Serjozja är en bra musiker och en bra person. Nu är han förstås utsatt för press från alla håll ... alla dessa ynkryggar i Ryssland som försöker hitta en orättvisa i att jag vann. Folk i Ukraina säger att ni ger dem hopp. Ni har också gett krimtatarerna hopp. Det är ett enormt ansvar. – Verkligen. Jag känner det mycket starkt. Det skrämmer mig lite förstås. Jag får inbjudningar till en massa konferenser, de vill göra mig till ambassadör för olika saker, utse mig till professor ... det är galet. Jag tackar konsekvent nej till allt, jag vill förbli musiker, sångerska. Så fort man blir en röst för någon annan – då är man körd. Då har man lämnat musiken. Det handlar om att uttrycka en känsla genom varje not. Att gestalta något ur det förflutna. Historien är viktig för Jamala. Hon tillhör ett folk som har fått kämpa för sin kultur, sitt språk, sin existens, hon har förlorat sitt fadersmål vilket är en sorg. Rötter och traditioner är inte rekvisita för henne. – Jag är en modern person, titta på mina gympadojor och rivna jeans. Min massproducerade skjorta inköpt på en butikskedja. Men jag tycker om när folk är medvetna om sina rötter och kan sina traditioner, det ger dem ett djup. Då ser man annorlunda på saker. Jag kan inte med ord förklara den respekt jag känner för alla de äldre människor som nu kommer hem till mamma och pappa att berättar att de ställde sig på knä framför tv:n när jag sjöng ... Jamala får tårar i ögonen. – Kan ni förstå det? När jag sjöng ställde de sig på knä framför tv:n och bad att jag skulle vinna. Bara namnet på sången, ”1944”, fick dem att gråta. För det är mycket svårt att ha tvingats leva hela sitt liv i en lögn. Att bli kallad förrädare. Att se sovjetmakten försöka skriva om historien och inte kunna göra något. Se hur de suddar ut dig ur alla böcker. År 1944 lät Stalin deportera en mängd folk, inte bara krimtatarerna. Från Krimhalvön deporterades även greker och bulgarer, i det övriga Sovjetunionen bland annat tjetjener, ingusjer, balkarer och karatjajer. År 1956, under Chrusjtjev, rehabiliterades de alla och fick återvända till sina hemtrakter – alla utom krimtatarerna. De fick göra det först efter Sovjetunionens fall och då hade deras hem nya ägare och byar och städer ryska namn. Många tvingades bo i tågvagnar och skjul i åratal. Ingen har kompenserat dem för förlorad egendom. När Jamalas föräldrar återvände till Krimhalvön var de tvungna att skilja sig för att hennes mamma skulle kunna köpa en tomt i släktens gamla by, eftersom det då var förbjudet för krimtatarer att köpa mark. – Det här är en historia som har gömts undan. Men ni ska veta en sak: Det enda jag gjorde var att berätta min egen historia. Det var först efteråt som jag insåg att jag samtidigt berättade tusen historier! Jag blev en röst för alla människor som inte kunnat uttrycka sina känslor via konst, som aldrig blir intervjuade. Jamalas producent tittar på klockan. Fotografen ger mig en blick – vi ska ännu hinna filma videomaterial, vi har överskridit tiden för intervjun. Men Jamala tänker inte längre på tiden. – Jag har visat att det finns en rättvisa. Nu får jag en massa brev där folk berättar om sin mormor, sin farfar. Det finns så många historier ... men jag kan inte skriva fler sånger om detta. En sådan här sång skriver man bara en gång. När jag sjöng ställde de sig på knä framför tv:n och bad att jag skulle vinna. Bara namnet på sången, ”1944”, fick dem att gråta. För det är mycket svårt att ha tvingats leva hela sitt liv i en lögn. Att bli kallad förrädare. Det finns cirka en halv miljon krimtatarer i världen. Ungefär hälften bor på Krimhalvön, där de utgör ca 12 procent av befolkningen. De talar ett turkiskt språk och anses vara ättlingar till mongolerna som anlände till Krimhalvön på 1200-talet. Ryska kejsarinnan Katarina den stora inkorporerade Krimhalvön med ryska imperiet i slutet av 1700-talet. 1944 deporterade Stalin Krimtatarerna och de fick återvända först efter Sovjetunionens fall. Enligt sovjetmyndigheterna dog 7 889 personer under deportationen, ca 5 procent av befolkningsgruppen. Siffran är sannolik underdriven, enligt många forskare. Samtidigt fick byar och städer med krimtatariska namn, nya, ryskspråkiga namn och Stalin lät flytta in etniska ryssar och ukrainare. Ålder: 32 Ursprungliga namn: Susana Dzjamaladinova Bakgrund: Jamala föddes i Osj, dåvarande Kirgiziska republiken i Sovjetunionen. Hon flyttade som barn tillbaka till pappans hemby Kutjuk-Uzen eller Maloretjenskoje vid Krimhalvöns södra kust. Hennes pappar är krimtatar och mamma armeniska. Hon har sysslat med musik sedan barnsben och spelade in sin första skiva som nioåring. Därefter har hon gått musikinstitutet i Simferopol och Tjajkovskijkonservatoriet i Kiev. Hon är sopran och utbildad operasångerska. I dag sjunger hon förutom pop även jazz, folksånger, soul och deltar i operakonserter. Anna-Lena Laurén om intervjun: Jamala var intensiv och välformulerad, det var svårt att ställa följdfrågor och avbryta henne. Oksana Jusjko om fotograferingen: Jamala ger ett väldigt uppriktigt intryck. I hennes ansikte är känslorna tydliga och nakna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27919, "headline": "Malin Ullgren: Jag lyssnade efter det vackra i hans röst, det som gjorde all text levande", "summary": "Freddie Wadling kom att bli oundgänglig efter de där första spelningarna jag såg i Göteborg. Jag ville höra så mycket mer. Och det vill jag fortfarande.", "article": "Livet tog mig under sin vinge, räddade och skyddade. Allt lyckades mig, sannerligen. Men det är inte nog.” Det är inte sant att säga att livet tog Freddie Wadling under sin vinge. Han visste mer än många andra om skärande smärta; den i själen, den i kroppen. Men vid budet om hans död är sången han sjunger på senaste skivan – ”Det är inte nog” – själva protesten som formulerar sig hos mig: Det är inte nog. Hans 64 år räcker inte, inte för mig, jag ville höra så mycket mer, se honom igen och igen. Han är rösten, soundet, helt enkelt, som i minnet omger ett ungt liv i Göteborg, i skiftet mellan 1980- och 1990-tal. Hans röst slår ut alla andra minnen av honom. Jag försöker komma på var första gången var – Nefertiti, Valvet, Atalante, Göteborgs stadsteater? – men platserna är suddiga i efterhand, det är bara ljudet som finns kvar, något som på en gång är vackert och som gnisslar. Redan innan han dog fanns ”första gången jag såg Freddie” som en fråga att förhålla sig till för den som hade rört sig i Göteborg under den här tiden: i sången ”Dom där jag kommer från” sjunger Håkan Hellström ”Första gången jag såg Freddie var på Valvetscenen”. Jag var som tonåring skeptisk till det som kallades den alternativa svenska musikscenen, jag ville – och vill fortfarande – att saker och ting ska vara vackra, låta vackert. Freddie Wadlings uppenbarelse på de där scenerna, känslan av hans ständiga närvaro i musik-Göteborg, var komplicerad för mig. Han utstrålade fara, den sorts slitenhet jag aldrig har romantiserat, tvärtom aktat mig ett helt liv för att komma för nära. En sorts självbevarelsedrift som nästan skulle kunna vara oemottaglig för ljudet av Freddie Wadling. Det är också något djupt provocerande med duniga, trygga människors oreflekterade jakt på andras sår – kanske var det därför jag närmade mig hans musik smygande i sidled, inte lystet skuttande: jag var för sträng och själv för sorgsen för att stå längst fram när Freddie Wadling stod på scenen, sliten in på skelettet, ömsom vass och mjuk i sången. Men han kom att bli oundviklig och oundgänglig efter de där första spelningarna jag såg i Göteborg som tonåring, och jag utvecklade mitt skönhetsbegrepp. På ett sätt kan man säga att jag har älskat hans musik genom att utesluta något ur den, genom att inte riktigt höra hotet från de erfarenheter som finns i hans röst. Det är det vackra jag har lyssnat på. Jag har hört den magiska tonträffen, rösten som fotograferar känslor, rösten som gör all text levande igen. Ändå vet jag att ingen kan sjunga så – och jag tror inte att jag romantiserar – om man inte vet. Vet alltför mycket om motsatsen till dunig trygghet.Det är medkänslans djupa klang som hörs, i ”Alfredsvisan” lika mycket som i ”Matter doesn’t matter”. Om jag i dag inte minns exakt första gången jag såg Freddie, vet jag nu säkert när sista gången var: den 1 april i år, på Rival i Stockholm, mer än 25 år efter första gången. Han sjöng ”Det är inte nog”, Stina Nordenstams tonsättning av Arsenij Tarkovskijs text: Nu har sommaren gått som om den aldrig varit i gläntan är det ännu varmt men det är inte nog allt som kunde slog in lade sig som ett femfingrat blad rakt i mina händer men det är inte nog Det är en fruktansvärt vacker sång, och det kändes inte nog när spelningen var över. Jag tänkte att det skulle bli fler; även om han inte orkade spela så länge. Han hade ont i foten, men det skulle väl ordna sig? Det ordnade sig inte. Och det är inte nog. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27922, "headline": "Håkan Hellströms ord blir fotobok", "summary": "I kväll spelar Håkan Hellström på ett utsålt Ullevi. I en ny bok som ges ut i höst publiceras hans samlade låttexter och bilder från Göteborg av fotografen Marcus Erixson som följt sångaren under våren. Bakom projektet står förlaget Max Ström.", "article": "”Möt mig där båtarna rullar ut – senare i dag.” ”Jag har drivit från Stigberget till hamninloppet – tänkt på dig.” I oktober kan fansen möta Håkan på de platser han sjunger om. Det när hans låttexter samlas i en fotobok, där de varvas med illustrationer från platserna han sjunger om, repetitioner, resor och spelningar. För två år sedan blev Håkan Hellströms spelningar på Ullevi till en stor fotobok. Kända fotografer hade följt Håkan från repetitioner till konsertdag och dokumenterat allt. Sedan den boksuccén har förlaget Max Ström haft tät kontakt med Håkan om uppföljningen. Och när den nya boken ”Ord för ord – alla låtar och många bilder” kommer ut i oktober blir den en hyllning till Håkan Hellströms konstnärskap och framför allt till hans låttexter. – De här texterna förtjänar en bok. Det här är stor poesi, och hans låtar är samtidsskildringar som är väldigt speciella. Hundratals tjejer och killar har tatuerat in hans textrader på sina kroppar. Och vi vill samla dem, säger Jeppe Wikström, förläggare på förlaget Max Ström som står bakom boken. Förutom att samla låttexterna har fotografen Marcus Erixson följt Håkan Hellström under flera månader. Han berättar att han nog skulle kunna tapetsera sin lägenhet med foton från spelningar i New York, repetitioner inför helgens konserter – och de platser i Göteborg han växt upp i och besjungit. – Vi besökte platser som han sjunger om och som han tycker om. Han är ju uppväxt på de här olika platserna så det är speciellt, säger Marcus Erixson. Hur var det? – Det var lätt och komplicerat på samma gång. Han är ju igenkänd kan man säga, så ibland fick man vara snabb om man inte ville ha 40 fans med på bilden, skrattar han. Håkans låtar handlar sällan specifikt om en plats utan rör sig, ibland drömskt, genom Göteborg. Något som ibland var svårt att göra rättvisa på bild. – Hans låtar är ju en blandning mellan fantasi och verklighet, så jag fick vara kreativ. Det finns många inslag som inte går att fota, för de finns inte, säger Marcus Erixson. Därför ska på Håkans initiativ konstnären Carl-Johan de Geer måla tillägg på de faktiska fotona, för att fånga den drömska känslan. – Ibland sjunger ju Håkan om en plats som förut var en svartklubb – men i dag är samma ställe bara en glasfasad med studentlägenheter så det får man försöka skildra genom foton och tillägg. Håkan Hellström själv är nöjd med bilderna: – Jag är särskilt glad över Marcus foton och att Carl-Johan de Geer målar sina tillägg – han är en stor inspiration och jag har stirrat ner i många av hans böcker. Vi har till och med haft en och annan de Geer-bild bakom oss live. Tillsammans blandar de fantasi och verklighet, och med deras bilder så känns det som om boken blir något extra, säger Håkan Hellström själv om boken. Till texter och bilder kommer man även att ha med ackordanalyser och diagram – så att den som vill kan följa med texterna på gitarr. – Håkan själv lärde sig att spela gitarr just genom att läsa ackordanalyser till musik han gillade. Och nu får man chansen att göra samma sak med hans musik, säger Jeppe Wikström. Marcus Erixson har nu umgåtts ganska intensivt med Håkan Hellström under månaders tid. Så vad är det som gör Håkan till en av Sveriges största artister? – Jag tror det är på grund av hans texter och att han är så jordnära. Han går ut och pratar med sina fans inför sin egen konsert, och behandlar alla så himla fint. Jag tror det är det som går hem, säger Marcus Erixson. Hur var det då att umgås med en sådan kultförklarad person? – Som att umgås med en kompis. Verkligen inte konstigt alls. Som att hänga med en väldigt glad kompis.Fotografen Marcus Erixson har dokumenterat Håkan Hellström i den kommande boken \"Ord för ord – alla låtar och många bilder\". I oktober får fansen möta artisten, låttexterna och platserna han sjunger om. Jag är särskilt glad över Marcus foton och att Carl-Johan de Geer målar sina tillägg – han är en stor inspiration och jag har stirrat ner i många av hans böcker. Håkan Hellström ", "article_category": "culture"}
{"id": 27924, "headline": "Håkan Hellströms ord blir fotobok", "summary": "På lördag kväll spelar Håkan Hellström på ett utsålt Ullevi. I en ny bok som ges ut i höst publiceras hans samlade låttexter och bilder från Göteborg av fotografen Marcus Erixson som följt sångaren under våren. Bakom projektet står förlaget Max Ström.", "article": "”Möt mig där båtarna rullar ut – senare i dag.” ”Jag har drivit från Stigberget till hamninloppet – tänkt på dig.” I oktober kan fansen möta Håkan på de platser han sjunger om. Det när hans låttexter samlas i en fotobok, där de varvas med illustrationer från platserna han sjunger om, repetitioner, resor och spelningar. För två år sedan blev Håkan Hellströms spelningar på Ullevi till en stor fotobok. Kända fotografer hade följt Håkan från repetitioner till konsertdag och dokumenterat allt. Sedan den boksuccén har förlaget Max Ström haft tät kontakt med Håkan om uppföljningen. Och när den nya boken ”Ord för ord – alla låtar och många bilder” kommer ut i oktober blir den en hyllning till Håkan Hellströms konstnärskap och framför allt till hans låttexter. – De här texterna förtjänar en bok. Det här är stor poesi, och hans låtar är samtidsskildringar som är väldigt speciella. Hundratals tjejer och killar har tatuerat in hans textrader på sina kroppar. Och vi vill samla dem, säger Jeppe Wikström, förläggare på förlaget Max Ström som står bakom boken. Förutom att samla låttexterna har fotografen Marcus Erixson följt Håkan Hellström under flera månader. Han berättar att han nog skulle kunna tapetsera sin lägenhet med foton från spelningar i New York, repetitioner inför helgens konserter – och de platser i Göteborg han växt upp i och besjungit. – Vi besökte platser som han sjunger om och som han tycker om. Han är ju uppväxt på de här olika platserna så det är speciellt, säger Marcus Erixson. Hur var det? – Det var lätt och komplicerat på samma gång. Han är ju igenkänd kan man säga, så ibland fick man vara snabb om man inte ville ha 40 fans med på bilden, skrattar han. Håkans låtar handlar sällan specifikt om en plats utan rör sig, ibland drömskt, genom Göteborg. Något som ibland var svårt att göra rättvisa på bild. – Hans låtar är ju en blandning mellan fantasi och verklighet, så jag fick vara kreativ. Det finns många inslag som inte går att fota, för de finns inte, säger Marcus Erixson. Därför ska på Håkans initiativ konstnären Carl-Johan de Geer måla tillägg på de faktiska fotona, för att fånga den drömska känslan. – Ibland sjunger ju Håkan om en plats som förut var en svartklubb – men i dag är samma ställe bara en glasfasad med studentlägenheter så det får man försöka skildra genom foton och tillägg. Håkan Hellström själv är nöjd med bilderna: – Jag är särskilt glad över Marcus foton och att Carl-Johan de Geer målar sina tillägg – han är en stor inspiration och jag har stirrat ner i många av hans böcker. Vi har till och med haft en och annan de Geer-bild bakom oss live. Tillsammans blandar de fantasi och verklighet, och med deras bilder så känns det som om boken blir något extra, säger Håkan Hellström själv om boken. Till texter och bilder kommer man även att ha med ackordanalyser och diagram – så att den som vill kan följa med texterna på gitarr. – Håkan själv lärde sig att spela gitarr just genom att läsa ackordanalyser till musik han gillade. Och nu får man chansen att göra samma sak med hans musik, säger Jeppe Wikström. Marcus Erixson har nu umgåtts ganska intensivt med Håkan Hellström under månaders tid. Så vad är det som gör Håkan till en av Sveriges största artister? – Jag tror det är på grund av hans texter och att han är så jordnära. Han går ut och pratar med sina fans inför sin egen konsert, och behandlar alla så himla fint. Jag tror det är det som går hem, säger Marcus Erixson. Hur var det då att umgås med en sådan kultförklarad person? – Som att umgås med en kompis. Verkligen inte konstigt alls. Som att hänga med en väldigt glad kompis. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27925, "headline": "Frej Larsson utmanar Petter om bild på Arlanda", "summary": "Frej Larsson utmanar Petter att delta i en rap-battle. Han vill göra anspråk på Petters plats i Arlandas ankomsthall. ”Må bästa rappare hänga på Arlanda”, skriver Larsson på Instagram.", "article": "Sedan 2006 har bilder på kända stockholmsprofiler hängt på väggarna i ankomsthallen på Arlanda. Nu pryder 93 kändisar väggarna i terminal 2 och 5. En av plasterna tillhör rapparen Petter, född i Stockholm. Frej Larsson, artist från Ronneby, utmanar nu Petter om den här platsen. ”Okej, jag utmanar dig på en rap-battle om platsen på flygplatsen. Den som är bäst på att rappa ska uppenbarligen kunna döda den andra i en battle”, säger Frej Larsson i ett videoklipp där han samtidigt filmar Petters porträtt på Arlanda. I inlägget skriver han även: ”Vi kör en battle i Sthlm och en i Ronneby. Jag slaktar dig till små grytbitar äter dig och lämnar dig som rapavföring. Må bästa rappare hänga på Arlanda.” Frej Larsson är just nu aktuell med sitt debutalbum som soloartist, ”Livin La Vida Larsson” som innehåller Sveriges officiella kamplåt till EM ”Mitt team”. Tidigare i år utmanade rapparen Henok Achido RMH-medlemmen Adam Tensta i en rap-battle. Enligt Henok Achido lyckades han samla ihop 70.000 kronor till en eventuell battle. Då Adam Tensta valde att inte svara på utmaningen släppte Henok Achido låten ”#antitalang Freestyle”. Till DN sa Henok skämtsamt: – Jag ville att pengarna skulle gå till välgörenhet. Men eftersom han ännu inte har tackat ja, får jag väl lägga ner hela grejen. Det är synd, jag tror folk hade gillat att se lite blod. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27930, "headline": "Roxette ger ut turnébok", "summary": "Fotografen Anders Roos har följt gruppen under deras avslutningsturné. Nu har bilderna sammanställts i boken ”RoXXXette on the road” om släpps i juni.", "article": "I april kom beskedet att Roxette slutar turnera. På inrådan av Marie Fredrikssons läkare ställde bandet in samtliga spelningar på den avslutande etappen av sin världsturné ”30th Anniversary Tour”. Nu släpps boken som sammanfattar gruppens 30 år i branschen. ”RoXXXette on the road” innehåller 300 bilder av fotografen Anders Roos som följt gruppen på deras avslutningsspelningar i Europa, Sydafrika och Australien. Dessutom finns bilder från inspelningen av det tioende studioalbumet ”Good Karma” som spelades in på Österlen i Skåne. Bilderna blandas upp med anekdoter, tillbakablickar och reflektioner av Per Gessle. Boken släpps den 30 juni. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27931, "headline": "I kön växer Håkanfebern", "summary": "Klockan sju på lördag morgon slår portarna till Ullevi upp för de över 60.000 Håkan Hellström-fans som kommer att inta arenan inför kvällen. DN har träffat 17-åriga Sigrid Langwagen som står först i kön. Hon har köat i en vecka.", "article": "Var fjärde timma är det upprop. Några av de mest hängivna Håkanfansen radar upp sig i tältstaden som växer sig allt större på det gräsklädda taket till biografen Bergakungen, ett stenkast från Ullevi. 17-åringarna Sigrid Langwagen och Mathilda Edman radar upp de nyfunna vännerna på ett långt led. De prickas av en efter en sedan det nummer och den bokstav de har på handen kontrollerats med namnet på en lista. – Man måste vara här för att behålla sin plats i kön, säger Mathilda Ekman, som har 2A på sin hand. Sigrid Langwagen har 1A. Det innebär att de står först i kön när portarna på Ullevi slår upp på lördag morgon klockan sju för den första av helgens två utsålda Håkan Hellströmkonserter. Så var de också först på plats. Redan förra onsdagen slog de upp sitt tält för att börja sin vaka. När DN träffar dem har de sovit här i sju nätter och blivit ansvariga för kösystemet. – Va' gör man inte för den här gubben, säger Sigrid Langwagen. – Det är han som styr ens liv, säger Mathilda Edman, som även var på plats och fick träffa Hellström när han nyligen spelade i New York. Emelie Schöndorff och Anna Stenhammar väntar i kön på Håkan Hellströms konsert på Ullevi. Foto: Tomas Ohlsson. De var Håkan som förde dem samman. Det vill säga de båda göteborgskorna träffades vid spelningen på Slottsskogsvallen 2013 och ska givetvis gå båda dagarna. De tycker att möjligheten att umgås med alla andra fans inför är lika viktigt som själva spelningen. – Om inte viktigare till och med. En Håkanspelning pågår en vecka, säger Sigrid Langwagen. Anna Stenhammar (34A) och Emelie Schöndorff (35A) säger att köandet definitivt är en del av att gå på Håkan. När biljetterna släpptes satt de i timmar utanför Scandinavium. De berättar att en Håkanvaka kan användas som anledning att få ledigt från skolan. – Min lärare är också Håkanfan, säger Anna Stenhammar och förklarar att hon ändå var klar med skolarbetet för terminen.   Pim Lindgren har rest ända från Skellefteå och till sin stora lycka fått nummer 1B, först i kön till söndagens konsert. Det ger möjlighet att välja bästa platsen framme vid scenen. Någon större oro för att det ska bli kaos vid insläppet och att fans som valt att inte vara med i kön på Bergakungens tak ska försöka smita före på lördag morgon finns inte. Vakter ska hjälpa till att hålla ordning. Vid Ullevispelningen den 7 juni 2014 lockade Håkan Hellström 69.349 och raderade ut Bruce Springsteens publikrekord. Den här helgen ska han fylla arenan två gånger om. Allt fler sjömansmössor och andra Hellströmattribut börjar synas på Göteborgs gator. Fansen tar chansen att besöka de miljöer som beskrivs i låtarna. Någon hoppas kanske få en skymt av stjärnan själv. Ett tips kan vara att åka till ett industriområde på Hisingen. I en smått osannolik miljö för att vara restaurang, granne med Kenneths MC-service och Masens Rost&Plåt, ligger Jenin Grill. I en studio inte långt härifrån spelade Hellström in sina senaste låtar. – Jodå, Håkan är en av mina stammisar, säger ägaren Hossam Aboutakah och dukar fram Hellströms favoriträtt, en vegetarisk tallrik med hemlagade läckerheter från det palestinska köket. Han berättar att fans kommer till restaurangen för att få en bild och en autograf av sin idol. – Håkan är den snällaste människa som finns. Han säger aldrig nej till någon, även om han är mitt i maten, säger Hossam Aboutakah, som även har killarna i bandet Mando Diao bland sina kunder. Hossam Aboutakah lägger all sin tid på sin alltmer populära restaurang och räknar inte med att få tid att gå på helgens konserter. Däremot hoppas han snart har Håkan Hellström till bords igen. Vem vet, kanske dyker Jenin Grill upp i en låttext som fansen går och nynnar på i framtiden. Foto i text: Tomas Ohlsson. Förfest i Haga eller på Hisingen Hela Göteborg förvandlas till en förfest i helgen när Håkan Hellström ger dubbla konserter. Här är några ställen där fansen laddar: Slottsskogen • Picknick i det gröna. \"Och i Azalea kan man inte undgå att bli kär\", som Håkan sjunger. Haga • I de gamla träkåkarna finns många sköna ställen och dessutom har Håkan en lägenhet här. Jazzhuset • Det blir både för- och efterfest på haket där Hellström inledde in karriär. Trädgår'n och Yaki-da • Klassiska Göteborgsställen - på Trädgår'n gjorde Hellström sin första stora konsert - då som förband. Jenin Grill • Den som vill uppleva Hellströms nuvarande stamlokus får bege sig till en osannolik restaurangmiljö på Magnetgatan på Hisingen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27937, "headline": "Susanne Bier kan regissera nya Bond", "summary": "Danska regissören Susanne Bier kan bli den första kvinnan att regissera en Bondfilm. Ryktet är att hon är en av en handfull filmskapare som är aktuella för att ta över efter Sam Mendes.", "article": "Den danska regissören Susanne Bier är en i en handfull filmskapare som är tilltänkta för att regissera nästa Bond-film, uppger The Guardian. Den nuvarande regissören Sam Mendes har offentliggjort att han inte kommer att regissera en tredje film om 007-agenten efter \"Skyfall\" och \"Spectre\". Ryktet om att Susanne Bier ska regissera den nya filmen kommer efter en kampanj för att få en första kvinnlig Bond. Både Gillian Andersson och \"Game of Thrones\"-stjärnan Emilia Clarke har sagt att de gärna skulle spela rollen som James Bond. Nyligen regisserade Susanne Bier spiondramat \"The night manager\" där Tom Hiddleston spelade spion. Han pekas nu, enligt spelbolagen, ut som favorit till att spela nästa Bond. Även \"Homeland\"-stjärnan Damian Lewis, Tom Hardy, Aidan Turner och Idris Elba, som i så fall skulle bli den första svarta Bond, har varit på tal som möjliga huvudpersoner i nästa film. Nuvarande regissören Sam Mendes har dock sagt att producenten Barbara Broccoli inte kommer välja någon av favoriterna, utan att hon i stället kommer ta ett oväntat namn både till att spela huvudrollen och regissera filmen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27939, "headline": "Danskt storbråk efter politikerintervju", "summary": "Ett storbråk har brutit ut i Danmark efter att journalisten Clement Kjersgaard intervjuat den danske politikern Uffe Elbæk i tv. Elbæk liknar intervjun vid ett korsförhör, och får stöd av justitieministern som från och med nu tänker bojkotta programmet.", "article": "Danmarks radios program ”Vi ses hos Clement” har gjort sig känt för att tuffa utfrågningar av danska politiker. Nu har ett storbråk utbrutit i Danmark efter att programledaren Clement Kjersgaard frågat ut oppositionspolitikern Uffe Elbæk om hans idéer kring dansk flyktingpolitik. Uffe Elbæk skrev efter intervjun ett långt inlägg på Facebook där han beskriver att han var rasande då han lämnade studion. ”Min upplevelse var att det mer var tal om ett korsförhör än en egentlig uppriktig intervju” skriver han i Facebookinlägget där han också ställer sig frågande till om detta verkligen är den slags journalistik som politiker ska behöva ställa upp på. Inlägget har startat en het debatt i sociala medier där tittare risar och rosar både Kjersgaards intervjuteknik och Elbæks reaktion på intervjun. Och det är inte bara tittare som reagerat. Danmarks justitieminister Søren Pind skriver i ett inlägg på sin Facebooksida säger han att han i fortsättningen tänker bojkotta Clement Kjersgaards show. Han hänvisar till att programledaren tidigare sagt att politiker och journalister ”lika lite är i samma bransch som poliser och rövare är”. ”Därför har jag kommit till beslutet att inte delta i intervjuer eller program med Clement. Det är jag ledsen för. För han är en duktig och begåvad man. Men han ser och behandlar mig som en kriminell, och det är totalt oacceptabelt” skriver justitieministern. Clement Kjersgaard menar dock att justitieministern helt missförstått hans poäng. – Jag har aldrig någonsin beskyllt politikerna för att vara kriminella. Poängen är att vi inte är i samma bransch. Han må gärna vara rövare så är jag polis. Vi kan också säga att det är omvänt. Det ligger inte någon form av moralisk bedömning i det uttrycket eller en anklagelse om att politikerna är kriminella, säger han till Danmarks Radio. Clement Kjersgaard menar att den typ av kritiska utfrågningar som han gör behövs: – Det är otroligt viktigt och en förutsättning för att göra kritiska intervjuer att man som intervjuare inte nödvändigtvis godtar förutsättningarna hos den man intervjuar. Om du godtar de krav som den intervjuade sätter och i det ögonblick då du låter den intervjuade bestämma definitionen på begrepp som används är det inte längre tal om en kritisk intervju, utan om propaganda, säger han till tidningen Politiken. Nu riktar danska journalistförbundets ordförande Lars Werge skarp kritik mot justitieministerns bojkott. Han menar att det är helt fel av en minister att vända sig emot en enskild journalist och säger att DR:s ledning måste ta situationen på stort allvar: – Det kan inte vara så att varje sittande minister har redigeringsrätt över ett medium. Det måste en ansvarig ledning verkligen ta på allvar. Och om inte justitieministern själv svarar så bör DR gå till statsministern Lars Løkke Rasmussen, som är pressens minister, säger Lars Werge till DR. Förra året blev det tittarstorm i Sverige efter att Fredrik Skavlan intervjuat Jimmie Åkesson. 400 anmälningar kom in till Granskningsnämnden och många hörde av sig till SVT. De flesta klagomål handlade då om att Skavlan varit för tuff och ifrågasättande i intervjun med Åkesson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27962, "headline": "Svensken bakom hitlåten ”The ocean”", "summary": "Mike Perry har gjort dundersuccé med ”The ocean” som spås bli en av sommarens stora hits. Bakom artistnamnet döljer sig Mikael Persson från Skövde. – Det är helt sjukt, säger han om framgångarna.", "article": "Den 15 april släppte Mikael Persson, eller Mike Perry som han kallar sig när han gör musik, \"The ocean\". Singeln puttrade på ett par veckor – sedan plockade strömningstjänsten Spotify upp låten och lade in den på den populära spellistan \"Chill hits\". – Då smällde det ju, milt sagt. Det var då allting hände. Den spelades några tusen gånger om dagen innan dess, nu är den uppe i 500.000 spelningar om dagen, säger Mikael Persson. På de sex veckor som har gått sedan \"The ocean\" släpptes har den spelats över nio miljoner gånger på Spotify och i fredags placerade den sig på plats sex på den svenska singellistan. Samtidigt hamnar låten på allt fler stora spellistor och antalet lyssnare bara ökar. En speciell upplevelse för Mikael Persson som \"alltid hållit på med musik\" men bara vid sidan om sitt vanliga arbete; till vardags jobbar han med dieselmotorer på Volvo hemma i Skövde. – Man har hållit på med musik så länge och så hamnar låten på några spellistor och allting vänds upp och ner. Det ringer folk från hela världen som vill prata och diskutera. Det har verkligen varit omvälvande. Som en ren effekt av framgångarna fick han i helgen göra sin första riktiga spelning som Mike Perry – på Summerbursts stora scen på Ullevi i Göteborg. Nästa vecka uppträder han också när dansmusikfestivalen kommer till Gärdet i Stockholm. – Det är lite häftigt. Jag har gjort lite gig lokalt tidigare men inget som är värt att skriva hem om. Han tror att \"The ocean\" blivit en sådan stor hit för att den är \"enkel och rak på\". – Det är inga krusiduller, den är lätt att ta till sig. En ljudbild som ligger rätt i tiden, det är väl hemligheten egentligen. Jag brukar inte vilja krångla till det för mycket. Ännu finns inga konkreta planer för hur \"The ocean\" ska följas upp. Mikael Persson säger att det visserligen känns \"lite stressigt\" men å andra sidan har han \"aldrig varit mer inspirerad\". – Det finns lite tankar och planer. Jag kör Summerburst men sedan kommer jag nog att ligga lite lågt med spelandet för det viktigaste just nu är att göra bra musik. Man kommer ingenstans utan bra låtar, säger han. Mike Perrys succé Bakom artistnamnet döljer sig Mikael Persson – en 32-årig Skövdebo som jobbar på Volvo. Han spelade på Summerburst i Göteborg i helgen och nästa vecka spelar han på Summerburst i Stockholm. Gav i april ut singeln \"The ocean\" med sång av Shy Martin. Den tillbakalutade elektroniska låten har blivit en enorm hit och har spelats över nio miljoner gånger på Spotify. Låten nådde en miljon spelningar på bara tre veckor efter att ha lagts till i flera stora spellistor. Den 22 maj hade \"The ocean\" sålt guld – enbart baserat på spelningar på strömningstjänsten. Om låten fortsätter att öka i samma takt kommer den att ha sålt platina den 3 juni. Enligt statistik från Spotify har \"The ocean\" alla \"kännetecken för en viral hit\" – bland annat mängden användare som sparat låten i sin egen samling och sina spellistor samt ett högt antal användare som spelar låten flera gånger varje dag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27977, "headline": "Barnböckerna som orsakat jättebråk", "summary": "Bråkiga barn, rasistiska stereotyper och rituella samlag. Svenska barnböcker har orsakat debatt i årtionden. ”Det handlar i stor utsträckning om att man inte tror att barnen kan hantera det som står i böckerna”, säger forskaren Olle Widhe.", "article": "De senaste årens debatter kring kränkande stereotyper i barnkulturen har knappast gått någon förbi. Kulturhuset flyttade 2012 på ”Tintin i Kongo” från barnbiblioteket. Samma år rasade en debatt om Stina Wirséns bok ”Lilla Hjärtat” och SVT:s julaftonsprogram med Kalle Anka klipptes om. I maj 2016 avslöjade DN att förlaget ville att Jan Lööf skulle ändra i sina barnböcker ”Morfar är sjörövare” och ”Ta fast Fabian”. – De har ställt ett ultimatum. Antingen måste jag rita om böckerna, eller så kommer de inte att ges ut längre, sade Jan Lööf till DN. I debatten framställs det ofta som att dagens barnboksbråk beror på en ny medvetenhet, eller ängslighet, kring känsliga frågor. Men de senaste årens upprörda diskussioner om barnböcker är inget nytt. Åsa Warnqvist, forskare på Svenska barnboksinstitutet, säger att barnböcker länge har väckt starka känslor. – Jag tror att det handlar om att vi har stor tilltro till litteraturen som fostrare. Och att vuxna då också tror att litteraturen måste erbjuda något slags ideal eller moraliskt rättesnöre, säger hon. Ta bara exemplet med Pippi Långstrump. En barnbokskaraktär som lyckats med konststycket att befinna sig i centrum för två av Sveriges största barnboksdebatter. Under 2015 togs Efraim Långstrumps epitet ”negerkung” bort i en nyutgåva. – Vi byter ut ett ord som skadar barn, men rör inget annat i texten, sade Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman till DN. Revideringen blev en del i den redan pågående debatten om censur, konstnärlig frihet och barns rätt att inte kränkas. Men när Pippi Långstrump dök upp i bokform på 1940-talet var hon måltavla för en helt annan typ av kritik. Många oroade sig över den upproriska flickans potentiellt dåliga inverkan på barnen. ”Minnet av den onaturliga flickan och hennes osmakliga äventyr i Lindgrens bok, kan, om hon eljes ihågkommes, inte bli annat än förnimmelsen av något obehagligt, som krafsar på själen”, skrev litteraturkritikern John Landquist i Aftonbladet, 1946. – Litteratur som spränger ramarna och går mot den aktuella samhällsnormen riskerar alltid att ses om kontroversiell. När det gäller litteratur för barn blir det ofta ett problem i samtiden, men det är inte sällan de böckerna som sedan blir klassiker, säger Åsa Warnqvist. På 1960-talet uppstod en liknande moraldebatt kring den populära barnboksförfattaren Lennart Hellsing. Hans ”Sjörövarbok” (1965) kritiserades för bilder på nakna kvinnobröst och sånger om alkohol. I dag är möjligtvis meningen ”Kapten Ess tog sig en negress”, det mest kontroversiella i boken. Även Hellsings ”Boken om bagar Bengtsson” som kom ut året därpå fick skarp kritik för att den skojade om döden. Under 1970-talet utkämpades en ny strid på de svenska barnbokssidorna. Den politiska vänstern gjorde uppror mot vad man upplevde som kommersiella och imperialistiska strömningar i barnlitteraturen. – Serietidningar pekades ut som kommersiella, våldsförhärligande och imperialistiska. Joakim von Anka ansågs göra barnen till kapitalister, säger författaren Kalle Lind som skrivit ”Proggiga barnböcker” om 70-talets barnlitteratur. Astrid Lindgren hamnade återigen i skottgluggen, när tidskriften Ord & Bild 1971 publicerade en marxistisk analys av ”Emil i Lönneberga” där Emil kallades ”agrarkapitalist”. Astrid Lindgren raljerade å sin sida över sina radikala kolleger. ”... rör ner ett par klimpar rasmotsättning och ett par klimpar könsdiskriminering och strö sen över duktigt med samlag och knark, så har du en stark och bra stuvning...”, skrev hon under rubriken ”Litet samtal med en blivande barnboksförfattare” i tidskriften Barn & Kultur. Den radikala 70-talsvänstern reagerade med kraft mot den samtida barnkultur man ansåg var kapitalistisk och borgerlig. I ”Proggiga barnböcker” lyfter Kalle Lind exempel på den nya tidens barnböcker som skulle fostra en ny typ av barn. I boken ”Här är Nordvietnam” lärde sig barnen hur det nordvietnamesiska folket älskade sin \"Onkel Ho\", och i \"Sprätten satt på toaletten\" fick de veta hur kapitalister förstörde jorden. ”Sprätten satt på toaletten, och när han gick därifrån, så rann bajset ut i ån. Sen hitta han en vacker vik, där starta Sprätten en fabrik, sen dess var ingenting sig likt.” Men trots sina radikala budskap debatterades böckerna oftare inom den vänster som var målgruppen, än bland deras ideologiska motståndare. – Många av böckerna var inte särskilt spridda, de gavs ut på små vänsterförlag. Men när det blev tv av det, vilket det blev i hög utsträckning, så blev det desto mer debatt, säger Kalle Lind. Ett exempel är den historiska bokserien ”Trälarna” (1973-1981) av Sven Wernström, om arbetares kamp mot orättvisor. När dansk tv gjorde en animerad tv-serie av böckerna så blev resultatet för magstarkt för SVT som först sköt upp sändningen i ett år. När serien till sist sändes var det i en censurerad version som föregicks av en varning från hallåan. – Böckerna var hyllade, men när man såg dem på tv var det många som reagerade negativt. Det var ju väldigt våldsamt. Men det mest kända är kanske det rituella samlaget mellan två unga trälar som alltså visades på bästa barnprogramstid, säger Kalle Lind. Parallellt med vänsterns barnboksrevolution pågick en annan debatt om barnböcker som väckte mycket ont blod. Tidigare barnböcker var ofta våldsamma historier, men i takt med att barnpsykologin vann mark började allt fler ifrågasätta barnens stridslekar under 1960- och 70-talet. – Inom psykologin tänkte många att \"man blir vad man leker\". Samtidigt växte fredsrörelsen och kvinnorörelsen som ville se ett nytt mansideal. Det gjorde att allt fler började argumentera för att våld i barnböcker var skadligt för barnen, säger forskaren Olle Widhe som skrivit boken ”Dö din hund!” om våldslekar i svenska barnböcker. Debatten om våld i barnböcker var en föregångare till senare tiders hätska bråk om videovåld och våld i tv-spel. Barnboksförfattare som Stina Hammar såg sig ifrågasatta för att de inte tog tillräckligt mycket avstånd från våldsamma barnlekar i sina böcker. – Hennes bok ”Upp med händerna” som kom ut 1967 handlar om barn som leker krig. Biblioteken rekommenderas att inte ta in boken, men det fanns också de som försvarade henne vilket ledde till en hård debatt, säger Olle Widhe. Oron för att utsätta barn för våldsam kultur och lekar nådde sin kulmen 1979 då Konsumentverket och Socialstyrelsens lekmiljöråd kom till en överenskommelse med leksaksbranschen om att inte sälja leksaker som replikerade vapen som producerats efter 1914. Äldre vapen, som svärd och flintlåspistol, var dock fortsatt tillåtna. – Det finns stora likheter mellan dagens barnboksdebatter och de tidigare. Det handlar i stor utsträckning om att man inte tror att barnen kan hantera det som står i böckerna, säger Olle Widhe. Även Åsa Warnqvist på Svenska barnboksinstitutet säger att konflikten mellan synen på barnboken som pedagogiskt verktyg eller som konst går långt tillbaka i tiden. – Egentligen är det lite fascinerande att vi fortfarande sitter fast i den diskussionen och inte kommer ur den, säger hon. Bilder i text: DN ", "article_category": "culture"}
{"id": 27980, "headline": "Sjuk torsdagskväll på Dramaten", "summary": "Under torsdagskvällen ställdes två föreställningar in på Dramaten på grund av sjukdom. Något som är mycket ovanligt, enligt Dramaten.", "article": "Under torsdagskvällen möttes Dramatenpubliken av två föreställningar som ställts in på grund av sjukdom. Den ena var ”Kärleken kommer skilja oss åt” och den andra ”Rampfeber” där publiken i stället för föreställningen kunde välja att se ”Sufflören”. Det var en sjukdomstyngd torsdagskväll? – Ja, det var två personer som var sjuka av helt olika anledningar. ”Rampfeber” har ju en stor ensemble – och en i den var sjuk. Det är tråkigt när sådant händer, men när det gör det får man försöka lösa situationen på olika sätt, säger Mimmi Fristorp, pressansvarig på Dramaten. Är det här vanligt? – Nej det är väldigt ovanligt att det här händer på två scener samtidigt. Skådespelarna är ju rätt tåliga och spelar ibland sjuka på eget initiativ, så att två föreställningar ställs in är otroligt ovanligt. Vi hade någon vinterkräksjuka för några år sedan när det var en liknande situation. I januari i år skrev DN om Jenny Andreassons uppsättning av ”Hamlet” som kort innan premiär ställdes in på grund av sjukdom. Det framgick också att det funnits konflikter kring uppsättningen. I en intervju i DN den 4 april sa regissören att orsaken till att uppsättningen lades ner var att den inte hunnit bli färdig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27985, "headline": "Svarta prestigefilmer skriver ny historia i Hollywood", "summary": "Efter kritiken mot den vittvättade Oscarsgalan kommer nu fler svarta att synas på biograferna. Men den riktiga spjutspetsen är tv när det gäller att skildra ojämlikheter i det amerikanska samhället, både nu och då.", "article": "Symboliken var slående. Den 31 januari, nästan på dagen 101 år efter premiären på D W Griffiths mastodontfilm ”The birth of a nation” (”Nationens födelse”), hade en film med samma namn premiär på Sundancefestivalen. Griffiths film – en av historiens mest framgångsrika – var ett rasistiskt drama om inbördeskriget där svarta spelades av vita i blackface och Ku Klux Klan hyllades. Den nya ”The birth of a nation” handlar om ett annat stycke amerikansk historia från samma sekel – ett slavuppror skildrat ur svart perspektiv. Regissören, Nate Parker, är en svart amerikan. Laddningen kring Parkers film blev inte mindre av att den fick sin festivalpremiär (samt vann jury- och publikpris) under vinterns växande protestkampanj mot att akademin bakom Oscarsgalan nominerat vita skådespelare i alla tunga kategorier. Filmer som likt ”Birth of a nation” lyfte svarta teman var vintern 2016 lika ovanliga som afroamerikanska huvudroller. Men är det Hollywood som kritiseras under hashtagen #Oscarssowhite nu på väg att förändras så att det också inkluderar det svarta USA? Mycket tyder på det. Svårigheterna för svarta amerikaner att utanför stereotypa roller få plats i filmer, och då en åt gången, är ingen nyhet. Att protesterna har blivit högljudda det senaste året beror inte på att allt har blivit sämre – snarare tvärtom. 2013 vann till exempel Steve McQueen som första svarta person Oscar för bästa regi och film med ”12 years a a slave”. De konvulsioner som märks i det amerikanska samhället, med rörelser som Black lives matter, har andra förklaringar. Som att utvecklingen ofta har formen av ett steg framåt, två steg bakåt. Många amerikaner, i synnerhet svarta, hade förhoppningar på att Barack Obamas presidentskap skulle innebära förändring och uppgörelse med historiska orättvisor. I stället är kvittot efter åtta år poliser som skjuter svarta barn, Ferguson och smutsigt dricksvatten i städer med övervägande svart befolkning. Vid horisonten en presidentkandidat med öppen rasistisk retorik. Andra amerikaner, i synnerhet vita, projicerade sina föreställningar på Obama – som att USA nu hade gått in i ett ”post-racial”, färgblint, tillstånd och att man kunde fortsätta att ignorera historiens trauman. Dessa finner man även på filmens område. Etnicitet var något som drömfabriken länge bankade bort till förmån för ett amerikanskt vithetsideal. In i fabriken åkte invandrarbarnen. Judarna Bernard Schwartz, Betty Joan Perske och Issur Danielovitj Demsky kom ut som amerikanerna Tony Curtis, Lauren Bacall och Kirk Douglas. De fick sällskap av männen bakom filmerna: Shmuel Gelbfisz blev Samuel Goldwyn i filmbolaget Metro-Goldwyn-Meyer. Dessa var inte förtjusta i judiska karaktärer. Columbias chef Harry Cohn var känd för att han på 30-talet skällde ut regissörer som ville använda judiska skådespelare. De fick spela indianstatister tillsammans med de italienska invandrarna. Svarta var över huvud taget inte aktuella för denna fabrik. Mellan 1930 och 1950 hade afroamerikaner egna filmer, så kallade race films, och Hollywoods självcensur förbjöd blandade par. Den höll i sig till 60-talet. Då dök en av de fortfarande bästa filmerna i ämnet upp: ”Gissa vem som kommer på middag” med Sidney Poitier. Även om historien om en vit San Francisco-tjej som tar med sig en svart läkare till föräldrarna inte är samma bomb i dag som 1967 – då hade 16 delstater lagar mot rasblandning – så är det sluga att filmen inte ifrågasätter någon bakåtsträvande hillbilly. Brudens far är en liberal som våndas över att låta sin dotter gifta sig med en svart man. Och trots att många barriärer har rivits sedan 1967 så beter sig filmfolk fortfarande förfärande ofta som pappan. De är ju öppensinnade, men det går bara inte att ha en svart person i huvudrollen. Finansiärerna skulle få slag. Senast var det Ridley Scott som förklarade hur det bibliska uttåget från Egypten i mastodontfilmen ”Exodus” kunde vara så iögonfallande kritvitt. Det går, förklarade Scott, inte att göra en film av den storleken och säga att ”min huvudroll är någon Mohammed”. ”Frågan finns inte ens på bordet.” Uttalandet möttes av ett ramaskri – men problemet är att Scott faktiskt har rätt. I ”Building bridges”, en färsk rapport om diversitet i filmindustrin, påpekar producenten Alison Owen att det ”kommer att bli bättre och sedan sämre”. Orsaken stavas internationell finansiering. ”Försök sälja något med kvinnor till Asien, eller svarta till Italien”, säger Owen. Den minnesgode ser filmaffischen till ”12 years a slave” framför sig. När den Oscarsbelönade filmen anlände till Sydeuropa ansåg distributören att huvudrollsinnehavaren Chiwetel Ejiofor inte kunde sälja den. Brad Pitt fick pryda affischen. Det här har satt spår i Hollywoods högsta sfär. I ett läckt epostmeddelande från en Sonychef varnade denne från att sätta Denzel Washington i stora roller eftersom ”den internationella filmmarknaden är rasistisk – filmer med afroamerikaner i huvudrollen fungerar inte utomlands”. Washington har vunnit två Oscars. Det innebär att kampen för förändring i Hollywood inte bara är en fråga om representation i det amerikanska samhället. Vem som kan hamna i förarsätet för en blockbuster i dag – en Avengers eller James Bond – bestäms lika mycket av attityderna i världens just nu mäktigaste filmnation, Kina. Kombinationen av censur och allt fler kinesiska bolag i Hollywood har redan resulterat i omskrivna manus och redigering av filmer. Först med kinesiskt godkännande blir det en svart Captain America de närmaste tio åren. En annan möjlighet till förändring – och det är anledningen till att Scotts uttalande om ”Exodus” stack i ögonen – är att någon av Hollywoods namnkunniga kassakor tar ett modigt beslut. En Steven Spielberg eller Ridley Scott kan föra upp frågan på bordet. Fram till dess får man vända blicken åt andra håll, för bråket om Oscarsstatyetter handlar inte om de dyraste filmerna. Dessa så kallade tältstångsfilmer kostar 140 miljoner dollar (”Exodus”) eller 220 miljoner (”Avengers”) att göra men vinner inga viktiga Oscars. På filmerna som tävlar om världens mest prestigefyllda filmpris får man ta bort en nolla – ”12 years a slave” hade en budget på 22 miljoner. På den här nivån har initiativ som #Oscarssowhite fått effekt. Akademin är utskämd, och Hollywood har börjat planera för en drös filmer med svart tematik och ofta svarta regissörer, vilket New York Times nyligen rapporterade om i en generös genomgång av kommande projekt (DN 11/5). Oavsett om det är ett billigt sätt för filmbolag att köpa sig snygg fasad eller inte, så ser en rad prestigeprojekt ut att bli färdiga till höstens galasäsong. Jeff Nichols Cannesvisade ”Loving” handlar om en vit man och en svart kvinna som 1958 arresteras på grund av giftermål. Denzel Washington tar sig an ett annat svart 50-talsdrama när han regisserar och gör huvudrollen i ”Fences”, baserad på ett Pulitzerbelönat drama. Mira Nair arbetar på ”Queen of Katwe”, om en kvinnlig ugandisk schackmästare. I rollerna syns Oscarsbelönade Lupita Nyong’o. I ”Southside with you” får vi möta paret Obama på deras första dejt. Den långa listan med prominenta producentnamn och bolag med Oscars-cv toppas av ”Birth of a nation” som ledde till dragkamp i Hollywood och fick den dyraste prislappen i Sundancefestivalens historia. Jag vågar påstå att akademin inte kan förbise alla dessa filmer i år. Ändå är det inte bland kvalitetsfilmerna som den mest progressiva utvecklingen står att finna, utan i tv. Nästa vecka på Memorial day i USA – och den 31 maj i svenska HBO – har en nyinspelning av ”Rötter” premiär (sändes i svensk tv 1977). History channel lanserar den klassiska serien om slaveriet med ”hopp om att rekontextualisera ’Roots’ för en era som åter upptas av frågor om ras, ojämlikhet och ursprung”. Nyligen meddelade Netflix att man har beställt en serie baserad på filmen ”Dear white people”. Webbserier som den strålande ”Black folk don’t” utreder med dokumentära grepp saker som ”Black folk don’t: live to the end of a horror film” och ”Black folk don’t: join the NRA”. (Sök på Youtube). Dundersuccén ”Empire” – ett familjedrama centrerat kring ett skivbolag – har beskrivits som en svart ”Dynastin”. Shonda Rhimes som skapade ”Grey’s anatomy” står bakom ABC:s ”Scandal” med Kerry Washington i fokus, den första stora amerikanska serien sedan 1974 som har en svart kvinna i huvudrollen. På samma stora kanal hittar man familjekomedin ”Black-ish” som nyligen avslutade sin andra säsong. En entusiastisk Michelle Obama har omfamnat den som sin favorit. Hisspitch: En ”Cosby” för 2010-talet. Men om ”Cosby” var en serie om en familj som råkade vara svart, så är ”Black-ish” en serie om en svart familj. Serien, skapad av Kenya Barris, är kanske det bästa exemplet på vad USA:s största mediebolag nu går med på (ABC ägs av Disney). I ett läsvärt New Yorker-reportage (25/4) berättas om Kenya Barris klassresa som stått som modell för serien, samt karriären genom helvita manusrum och vad ”diversitetskvoter” och mentorer betyder för en svart person i tv-branschen. I intervjun berättar serieskaparen hur mycket samhällsstämningarna har ändrats sedan han skrev första säsongen 2014. Då fick Barris nej när han ville göra ett avsnitt om hur en historieprofessor arresterades när han försökte ta sig in i sitt eget hem. Tv-bolaget ville inte ha skämt om rasistiska poliser. Ett år senare hade ”Black-ish” premiär på sitt hittills bästa avsnitt, ”Hope”. Det utspelar sig i familjens vardagsrum, tre generationer väntar framför tv:n för att se om det ska bli åtal i en uppmärksammad polisskjutning. ”Hope” är en terapeutisk övning kring hur svarta föräldrar kan prata med sina barn om polisiärt övervåld. Den diskuterar upplopp och historiskt minne med humor – farfadern som spelas av Laurence Fishburne fick aldrig vara med i Svarta pantrarna, utan i det mesigare Black Bobcats – och allvar: här avhandlas svarta författare från Richard Wright till Ta-Nehisi Coates. Mitt i alltsammans börjar makarna Dre och Rainbow prata om hur det var när Barack Obama vann valet och presidentparet klev ur limousinen. Hur de växlade från hopp till rädsla – för att någon skulle skjuta honom som de skjutit alla andra, ”och ta hoppet ifrån oss”. Utvecklingen tycks alltså gå framåt. Men den som tror att #Oscarssowhite inte kommer att behövas 2017 bör påminnas om att det mesta har hänt förut.   I början på 90-talet ledde framgångarna för ”Cosby” till en lavin av svarta serier som ”Fresh Prince i Bel-Air” och ”Roc”. Men samtliga lades ner eller placerades i nischkanaler när bolagen skulle bli ”mainstream”. I boken ”Color by Fox” skildras hur tv-bolagens chefer inte bara kände sig olustiga med svarta skådespelare och manusförfattare, utan med ”svart komplexitet”. Att tv-mätningar då, liksom nu, visade att svarta ser 37 procent mer tv än andra demografiska grupper spelade ingen roll. I slutet av 90-talet var alla svarta serier borta. Medborgarrättsrörelsen NAACP kallade det för en televisionens ”whiteout”. Samma år, 1990–91, prisades filmerna ”Chameleon Street” och ”Daughters of the dust” på filmfestivalen i Sundance. Två svarta regissörer, ytterst svart amerikansk tematik. Men varken Wendell B Harris eller Julie Dash – den första afroamerikanska kvinnan att göra en spelfilm – fick göra fler biofilmer. ”Det fanns redan en Spike Lee”, som en bitter Harris uttryckt saken. 16 år senare är USA på gott och ont ett annat land. ”Daughters of the dust” hyllades nyligen när Beyoncé uppmärksammade den med referenser i sin film ”Lemonade”. I februari blev Channing Dungey, som bland annat utvecklat ”Scandal”, den första svarta kvinnliga toppchefen på ABC. Vad som händer när Barack Obama lämnar Vita huset står dock skrivet i stjärnorna. Men att också den amerikanska filmen måste ta tag i såren är uppenbart. Författaren James Baldwin menade att förnekelse var lika frätande som hat eftersom den skapade blindhet. En blind hängivenhet till den nationella mytologin – the great America – där vita har handskats ärofyllt med svarta, mexikaner och indianer men huggits i ryggen som tack. Det är denna Donald Trump omfamnar med sin nostalgiska slogan ”Make America great again”. Det är hög tid att en ny nationens födelse får ta plats på biografen och i Netflixutbudet för att bemöta dessa myter och deras nygamla förespråkare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27986, "headline": "Sjukdomstyngd torsdagskväll på Dramaten", "summary": "Under torsdagskvällen ställdes två föreställningar in på Dramaten på grund av sjukdom. Något som enligt Dramaten är väldigt ovanligt.", "article": "Under torsdagskvällen möttes Dramatenpubliken av två föreställningar som ställts in på grund av sjukdom. Den ena var \"Kärleken kommer skilja oss åt\" och den andra \"Rampfeber\" där publiken i stället för föreställningen kunde välja att se \"Sufflören\". Det var en sjukdomstyngd torsdagskväll? – Ja, det var två personer som var sjuka av helt olika anledningar. \"Rampfeber\" har ju en stor ensemble - och en i den var sjuk. Det är tråkigt när sådant händer, men när det gör det får man försöka lösa situationen på olika sätt, säger Mimmi Fristorp, pressansvarig på Dramaten. Är det här vanligt? – Nej det är väldigt ovanligt att det här händer på två scener samtidigt. Skådespelarna är ju rätt tåliga och spelar ibland sjuka på eget inititativ, så att två föreställningar ställs in är otroligt ovanligt. Vi hade någon vinterkräksjuka för några år sedan när det var en liknande situation. I januari i år skrev DN om Jenny Andreassons uppsättning av Hamlet som kort innan premiär ställdes in på grund av sjukdom. Det framgick också att det funnits konflikter kring uppsättningen. Något som även Jenny Andreasson berättat om i en intervju i DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 27994, "headline": "DO avslår anmälan om rasism på Kulturhuset", "summary": "Diskrimineringsombudsmannen avslår anmälan om rasism på Kulturhuset Stadsteatern, då det enligt anmälan inte är chefer eller medarbetare som kommit med kränkningar - utan kunder.", "article": "Tidigare i vår kunde DN rapportera om att två medarbetare vid Kulturhuset Stadsteatern anmält sin arbetsplats till Diskrimineringsombudsmannen för rasism. Detta då de tvingats bemanna den kontroversiella utställningen av Makode Lindes verk som även fick Marianne Lindberg De Geer att i protest avgå från Kulturhuset. De menade bland annat att kunder vid bemanningsdisken använt kränkande ord när de frågat efter utställningen. \"Kulturhuset/Stadsteatern har tagit in och legitimerat en afrofobisk/rasistisk utställning som jag som icke-vit anställd ska bemanna.\" skrev de i sin anmälan. Men nu avslår DO ärendet en andra gång, enligt SVT. Anmälarna begärde omprövning efter att DO först avslagit anmälan - då anmälarna menat att de kränkts av Kulturhusets kunder - inte av sina chefer eller medarbetare. Detta skulle enligt DO innebära att ärendet inte faller inom diskrimineringslagstiftningen. I omprövningen lade de anställda fram bevis för att de schemalagts för att arbeta med utställningen. Men DO bedömer alltså likadant även nu. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28003, "headline": "”Skönheten och Odjuret”-trailer slår tittarrekord", "summary": "Trailern till kommande Disneyfilmen ”Skönheten och Odjuret” sågs närmare 92 miljoner gånger under det första dygnet. Den går därmed om ”Star wars” tidigare tittarrekord.", "article": "Den kommande nya versionen av Disneys ”Skönheten och Odjuret”, där Emma Watson spelar huvudrollen, har slagit tittarrekordet som tidigare hafts av trailern till \"Star Wars: The Force Awakens\", enligt The Guardian. Trailern sågs på 24 timmar nästan 92 miljoner gånger. ”Star wars” tidigare rekord låg på 88 miljoner visningar. Förutom Emma Watson spelar flera kända skådespelare i den nya versionen av den populära Disneyfilmen som först kom ut 1991. Filmen har premiär i mars 2017. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28011, "headline": "Riksdagsman i karikatyrstrid", "summary": "En rasistisk karikatyrteckning av den svenske riksdagsledamoten Ali Esbati (V) skapar debatt i Norge. ”I dag anses det närmast som en extrem ståndpunkt att stå för antirasism där”, säger Esbati.", "article": "En debatt om yttrandefrihet och censur har blossat upp i Norge sedan den norska konstnären Thomas Knarvik publicerat en rad karikatyrbilder på sin Facebooksida. En av bilderna föreställer svenska riksdagsledamoten Ali Esbati (V) som ritats som en babian under rubriken ”Apenes konge” (Apornas kung). Efter att bilden anmälts valde Facebook att stänga ner konstnärens konto, men bilden har fått spridning genom andra norska debattörer. Bakgrunden till karikatyrbilden menar Esbati beror på den intervju han gav i norska tidningen Dagbladet tidigare i maj då han blev tillfrågad om läget i de svenska förorterna i samband med NRK:s uppmärksammade tv-inslag i Husby, då tv-reportrar blev attackerade. Kort efter att reportaget hade sänts skrev Esbati ett längre inlägg på Facebook där han kritiserade reportaget för vara starkt missvisande. Detta är anledningen till att han nu blivit tecknad som en apa, menar han. – Det är inte teckningen i sig som är det värsta, utan det språkbruk och entusiasm som den här typen av bilder väcker. Det är väldigt svårt att diskutera rasism på systemnivå i Norge och det har bara blivit värre. I dag anses det närmast som en extrem ståndpunkt att stå för antirasism, säger Esbati som tidigare varit bosatt i Norge. 2011 blev han vittne till dödsskjutningen på Utöya, men överlevde själv massakern. I en intervju i norska Dagbladet avfärdar tecknaren kritiken mot att bilden skulle vara rasistisk. Han säger bland annat att han ”önskar fullständig yttrandefrihet” och tar upp den svenska debatten om n-ordet i Pippiböckerna som ett varnande exempel. Enligt Ali Esbati handlar dock diskussionen inte om censur. – Jag har aldrig förespråkat lagstiftning mot rasistiska tendenser. Desto viktigare är det att ta ansvar för att möta eller kritisera den här typen av innehåll. Är det bra eller dåligt att publicera rasistiska teckningar? Det är vad den här debatten handlar om för mig, säger Esbati. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28012, "headline": "De är Hillary Clintons osynliga armé", "summary": "Du kommer aldrig att bli förolämpad på Twitter av Hillary Clintons väljarbas. De är kvinnor, ofta äldre och lågutbildade som sällan syns i medierna. DN:s Martin Gelin har träffat dem.", "article": "Under det senaste året har jag rest runt i USA och besökt kampanjevenemang för Hillary Clinton, från kust till kust. Något som ofta förvånat mig är hängivenheten bland hennes äldre anhängare. Många av dem bär fortfarande runt på kampanjskyltar från hennes förra kampanj, 2008. De kommer till hennes kampanjmöten flera timmar i förväg, sätter sig längst fram i ”I’m with her”-tröjor och efteråt väntar de tålmodigt på att Clinton ska signera deras gamla kampanjskylt. Många av dem säger att detta kanske är deras sista chans att se en kvinnlig president. I Kentucky träffade jag en kvinna, tidigare ingenjör på IBM, som sparat pengar i fem år för att kunna gå i förtidspension och arbeta frivilligt för Clintonkampanjen hela 2016. Men dessa kvinnor har inte alls fått synas i mediernas stora berättelser om årets presidentval. Där får man i stället intrycket att all energi finns antingen hos Trumps gormande rasister eller hos Bernie Sanders unga vänsteridealister. Det är lätt att få intrycket att dessa två farbröder har monopol på politisk entusiasm. Men som tur är har den amerikanska demokratin, trots många andra brister, en smart metod för att mäta den faktiska entusiasmen för olika presidentkandidater: man räknar antalet väljare som har röstat på dem. Där visar det sig att Hillary Clinton har fått nästan 13 miljoner röster under primärvalen, medan Trump fått 11 miljoner röster och Sanders 10 miljoner. Clintons anhängare är inte högljudda. Men de går och röstar. Häromveckan skrev jag på Facebook om det jag kallade Clintons osynliga armé av äldre, svarta och latinamerikanska kvinnor och fick då en mängd svar från amerikanska vänner och bekanta, som berättade att de kände igen detta från sina egna mammor. En latinamerikansk man i Kalifornien skrev: ”Den där armén av osynliga kvinnor är min mamma, min mormor, mina mostrar. Starka, hängivna latinamerikanska kvinnor som djupt hoppas se Hillary Clinton som president, men inte postar särskilt mycket på Twitter eller Facebook och sällan syns i den offentliga debatten.” När Clintons stöd bland kvinnliga väljare väl uppmärksammats i medierna är det oftast med den tillskruvade vinkeln att Clinton inte är så populär som hon ”borde” vara; som om man utgår från att hon liksom automatiskt borde få 90 procent av kvinnligt väljarstöd. Daily Beast rapporterade redan i höstas: ”Därför gillar unga feminister inte Hillary”, en tes som enbart grundades på personliga anekdoter och inte på statistik. Snart följde Los Angeles Times upp med artikeln: ”Därför väljer unga feminister Bernie framför Hillary” och i Expressen 17/5 fick vi läsa: ”Därför kan kvinnorna bli Hillarys största problem.” (Expressen citerade åtminstone opinionssiffror som visade att Clintons stöd minskat bland kvinnor sedan förra vintern, vilket inte är så chockerande med tanke på att hon då var den enda kandidaten som var nationellt känd.) I själva verket är kvinnliga väljare inte Hillary Clintons största problem, utan hennes största styrka. Det är äldre kvinnor som gett henne den ointagliga ledningen i demokraternas primärval. Ändå får vi läsa rapporter om att Hillary Clinton ”saknar förmågan att skapa kontakt med väljarna” (Washington Post), ”inte går att relatera till” (New York Times) eller ”helt enkelt saknar förmågan att framstå som genuin” (The Week). Kanske för att det är ont om 60-åriga latinamerikanska kvinnor i medierna? För trots att politiska experter är rörande överens om att alla hatar Hillary Clinton så har hon faktiskt fått fler röster än någon annan. Det är svårt att hitta en annan förklaring till denna märkliga obalans än att hennes väljare helt enkelt inte tas på samma allvar som de vrålande männen på Trumps och Sanders kampanjmöten. Det pratas mycket om den ”frustrerade arbetarklassen” i det här presidentvalet. Lite skamset har politiska reportrar i kusternas storstäder tvingats erkänna att de inte hade någon aning om hur hårt livet var för den kämpande arbetarklassen ute i stugorna. Men i rapporterna som skickas hem från USA:s förfallna fabriksstäder får man ofta intrycket att Riktiga Arbetare enbart är män som jobbar med händerna. I själva verket är hälften av det som räknas som arbetarklass i dagens USA – arbetande vuxna utan collegeutbildning – kvinnor i serviceyrken. 42 procent av dem är inte vita. Detta är Hillary Clintons väljare. Ensamstående mammor som jobbar på Dunkin’ Donuts. Hotellstädare i Orlando. Latinamerikanska pensionärer i The Bronx. Klass, etnicitet och ålder har samverkat för att marginalisera dessa kvinnors röster. Mediernas enögda fokus på Trumps och Sanders mest högljudda supportrar speglar ett nytt medieklimat, där de högsta rösterna får mest uppmärksamhet. När jag besöker Clintons kampanjmöten, på någon oansenlig diner i Kentucky, är det ingen som höjer rösten. Det blir inga slagsmål när Clinton talar om subventionerade sjukförsäkringar inför medelålders sjuksköterskor i södra Chicago. Det blir inga kravaller när hon besöker ett ålderdomshem med spansktalande tanter i San Diego och pratar om bolåneräntor. Det bör väcka frågor om hur dagens medier prioriterar berättelser om de politiska ytterligheterna, medan det är svårt att få några klick på berättelsen om den timida trebarnsmamman som sällan står på barrikaderna, men träget går och röstar i varje val. Dessa pragmatiska röster försvinner i en polariserad debatt, där det enda som hörs till slut är två sidor som hatar varandra. De 62-åriga kvinnorna som utgör Clintons väljarbas kommer aldrig att förolämpa dig på Twitter, eller trolla i ditt kommentarsfält på Instagram. De kommer varken att hamna i bråk med polisen i Oakland eller vråla ”white power” på en sportarena i Alabama. Men de kommer att ge sig ut och rösta på Hillary Clinton i november, förmodligen i historiska mängder. Hennes armé av osynliga kvinnor är faktiskt det enda som kan stoppa Trump nu. Martin Gelins bok “Den längsta kampen. Hillary Clintons väg till makten” (Natur & Kultur) ges ut i juni. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28022, "headline": "Eurovision slog tittarrekord", "summary": "204 miljoner människor såg Jamala och de andra tävlande i årets Eurovision. Det är fem miljoner fler än förra årets tävling.", "article": "När ukrainska Jamala presenterades som vinnare av årets Eurovision Song Contest hade 204 miljoner tv-tittare tagit del av de tre sändningarna. Det innebär att Sveriges show sprängde den åtråvärda 200-miljonersgränsen, med fem miljoner fler tittare än i fjol, enligt EBU:s siffror. Finalen den 14 maj sågs av 36,3 procent av tv-tittarna i över fyrtio länder. Programledarna Måns Zelmerlöw och Petra Mede och de tävlande lyckades även locka 15–24-åringar till tv:n, något som annars brukar anses svårt. – Vi är jätteglada att Eurovision Song Contest fortsätter få en växande publik och nu når 200 miljoner människor runt om i världen, säger EBU:s generaldirektör Ingrid Deltenre. I Sverige såg drygt 3,6 miljoner tittare finalen, vilket är den högsta siffran sedan ESC arrangerades i Globen förra gången år 2000. Läs mer: Mede och Zelmerlöw hyllas internationellt Tio år i ESC-siffror 2016: 204 miljoner 2015: 197 miljoner 2014: 195 miljoner 2013: 170 miljoner 2012: 102,9 miljoner 2011: ingen uppgift 2010: 108,2 miljoner 2009: 122 miljoner 2008: 106 miljoner 2007: 106 miljoner ", "article_category": "culture"}
{"id": 28041, "headline": "Thrash metaltrummisen Nick Menza död", "summary": "Den tidigare trummisen i thrash metal-bandet Megadeth, Nick Menza, är död. Han kollapsade på scen under en spelning i Los Angeles.", "article": "Nick Menza ska ha fått en massiv hjärtattack och fallit ihop på scenen under en spelning på jazzklubben Baked Potato i Los Angeles, skriver sajten Blabbermouth. Menza-familjens talesperson J Marshall Craig bekräftar på Facebook att trummisen avlidit. Han skriver att flera spännande projekt var på gång men att Menza dog när han gjorde det han älskade. Nick Menza var trummis i Megadeth i nio år och han medverkar på flera av bandets mest framgångsrika skivor, bland annat på \"Rust in peace\", \"Countdown to extinction\" och \"Youthanasia.\" ”Alla visste vilken unik och duktig trummis Nick Menza var, men han var också en vän som man kunde lita på, en rolig bandmedlem såväl som en bra pappa. Jag är otroligt ledsen, det här kunde jag aldrig ha förutspått. RIP Broder”, skriver trummisens tidigare bandkamrat Marty Friendman på Facebook. Megadeths frontman Dave Mustaine är chockad över beskedet och skriver på Twitter: ”Säg att det inte är sant. Jag vaknade vid 4 och fick höra att Nick Menza dött den 21/5 när han spelade trummor med Ohm på the Baked Potato.” Nick Menza och Megadeth Nick Menza var framför allt känd för sina insatser som trummis i thrash metal-bandet Megadeth där han spelade mellan 1989 och 1998. När Menza fick ett cancerbesked sommaren 1998 ersattes han temporärt av Jimmy DeGrasso. Sedan dröjde det sex år innan Menza var tillbaka i Megadeth och comebacken blev kortvarig. Han petades bara efter några dagar av bandets frontfigur Dave Mustaine som sade att Menza inte var fysiskt redo för en turné. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28063, "headline": "Kritik mot flytt av BBC:s matsajt", "summary": "Det brittiska public service-bolaget flyttar sin populära matsajt till en egen, kommersiella sida. Detta efter att allmänheten reagerat kraftigt på ett löfte om nedläggning. Nu får BBC kritik för att konkurrera ut kommersiella aktörer.", "article": "För ett halvår sedan fick SVT kritik för sin nya matsajt ”SVT Recept”. Bland annat reagerade Expressens chefredaktör Thomas Mattsson starkt mot sajten – som han menade direkt konkurrerar med kommersiella aktörers receptsajter. Nu har en liknande debatt nått Storbritannien och BBC. Detta efter public service-bolagets beslut om att lägga ner sin in populära matsajt ”BBC Food” – både som en del i ett sparpaket och för att minska konkurrensen med kommersiella aktörer. De 11.000 recepten på sajten skulle därmed försvinna. BBC:s beslut offentliggjordes kort efter att den brittiska regeringen gått ut med sin plan för BBC i förra veckan. Bland annat innebar planen en översyn av BBC:s digitala material, där man uppmanar BBC att ”reducerar det magasinlika innehållet” för att i stället fokusera på ”opartisk analys av viktiga nyhetshändelser och aktuella frågor”, skriver The Guardian. ”BBC Food” har länge varit den mest använda receptdatabasen i Storbritannien – med långt fler användare än konkurrenterna och nedläggningen har lett till starka reaktioner från allmänheten. Bland annat skrev nästan 200 000 personer på en namninsamling för att bevara receptsajten. Då gjorde BBC en helomvändning. – Som en respons till den massiva allmänna reaktionen har vi bestämt oss för att snabbt flytta innehållet. Folk ska inte förlora de recept som de älskar, skrev BBC i ett uttalande. Istället för att helt ta bort recepten valde man att flytta dem till sin egen kommersiella gren BBC Worldwide och webbsidan ”BBC Good Food”. Ett beslut som nu upprör kommersiella aktörer – som tror att flytten snarare kommer leda till större konkurrens. BBC Worldwide finansieras av reklamintäkter, men överskottet går direkt tillbaka till public service-aktören BBC. – Det här ser ut som ett cyniskt drag nu när regeringens plan är ute. Nu verkar BBC ha spelat 'stackars BBC-kortet' för att samla allmänheten mot förändringar. Att flytta recept till en annan BBC-märkt hemsida hjälper knappast kommersiella rivaler, säger en högt uppsatt chef på en av BBC:s konkurrenter till The Guardian. Enligt BBC-chefen James Harding, som ansvarar för flytten, är det hela dock ett missförstånd. – För att vara helt tydlig fanns det aldrig någon möjlighet att recepten skulle försvinna. Alla recept har varit och kommer vara tillgängliga för allmänheten, sade han till brittiska Radio 4. Att kritikerna tror att missförståndet var ett medvetet drag för att få den allmänna opinionen med sig inför flytten ger han inte mycket för: – Det finns vissa som önskar att BBC försvann från internet. Jag har argumenterat starkt för att folk förväntar sig att BBC ska göra vissa saker online: de litar på BBC och vill att vi ska göra de sakerna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28064, "headline": "Noomi Rapace i Netflix-serie med Will Smith", "summary": "Svenska Noomi Rapace förhandlar just nu om en roll i Netflix kommande serie ”Bright” med Will Smith och Joel Edgerton i huvudrollerna, uppger Variety.", "article": "Serien som är skriven av Max Landis kommer att regisseras av David Ayer som tidigare gjort kriminaldramat ”End of watch”. Enligt uppgifter till branchsajten Variety har ”Bright” likheter med den filmen, men kommer att utspela sig i en sagovärld där orcher och älvor lever tillsammans med människor. Det är tidigare klart att Will Smith och Joel Edgerton spelar huvudrollerna i serien som köpts in av Netflix – som vann budgivningsracet före bolagsjättarna Sony och Warner Bros. Enligt branchsajten fick Netflix hala upp 3 miljoner dollar (motsvarande 25 miljoner kronor) för manus och planerar spendera totalt 90 miljoner dollar på projektet som har planerad inspelningsstart i höst. Noomi Rapace, mest känd för rollen som Lisbeth Salander i Millennium-trilogin, medverkade i thrillern ”Child 44” 2015. Kommande filmprojekt inkluderar sci-fi-filmen ”Boy” som just nu visas på Cannesfestivalen. Läs mer: Noomi Rapace blir ambassadör för Ecpat Sverige: ”Jag såg flera få sina liv förstörda” ", "article_category": "culture"}
{"id": 28067, "headline": "Australien ESC-vinnare med förra årets system", "summary": "Röstningssystemet i Eurovision ändrades i år för att skapa mer spänning. Bra för vinnaren Ukraina – dåligt för Australien, som skulle ha vunnit med det gamla systemet. Och nu höjs röster för att resultatet ska ses över.", "article": "För att skapa mer spänning i Eurovision ändrade EBU i år röstningsförfarandet. Juryröster och tittarröster delades ut separat i stället för att, som tidigare, räknas ihop. Och det blev mer spänning än vanligt: att Ukraina vunnit tävlingen stod inte klart förrän sekunder före slutet av sändningen. Nu avslöjar databasanalytikerna på sajten Fivethirtyeight att det nya röstningssystemet gav ett annat resultat än vad tidigare system hade gjort. Hade rösterna delats ut på samma sätt som förra året hade favorittippade Dami Im från Australien vunnit tävlingen med låten ”Sound of silence”. Nu fick hon se sig slagen av Ukrainas Jamala. Samtidigt höjs röster för att EBU ska se över resultatet i årets Eurovision. I skrivande stund har 362 445 personer skrivit på en namninsamling som menar att fel låt vann årets tävling. Det polska bidraget blev också vinnare på de nya reglerna, som hamnade på plats åtta i tävlingen. Michal Szpak fick över 200 röster från tittarna – men bara sju när juryrösterna räknats. Med det gamla systemet hade Polen enligt The Guardian bara hamnat på plats 19. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28070, "headline": "”Cirkeln”-författare gör thriller för SR", "summary": "Sara Bergmark Elfgren varvar bokskrivandet med att göra radio. Författaren är först ut i SR:s dramasatsning med sin åtta avsnitt långa serie ”De dödas röster”.", "article": "Serien beskrivs som en fiktiv dokumentär med övernaturliga inslag och handlar om journalisten Emma som börjar nysta i ett ouppklarat mord som ägde rum i området där hon själv växte upp på 1990-talet. – ”De dödas röster” är först och främst en spännande historia. Den utgår från nutiden med tillbakablickar på 90-talet, och riktar sig både till dem som var med då och dem som föddes under den perioden, säger författaren i ett pressmeddelande. I rollerna hörs Sanna Sundqvist, Leona Axelsen och Måns Nathanaelson, Clara Henry och Simon J. Berger. Den åtta avsnitt långa serien har premiär den 1 juli och blir då den första delen i SR:s dramasatsning ”P3 serie”. Serien sänds även som podcast. Sara Bergmark Elfgren är mest känd för sin ”Engelsfors”-trilogi, som hon skrev tillsammans med Mats Strandberg. Hon skrev även manus till filmatiseringen av boken ”Cirkeln”. För Aftonbladet berättar Bergmark Elfgren att hon just nu arbetar på en ny roman i samma genre som ”Engelsfors”-böckerna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28076, "headline": "Beyoncés modesatsning kritiseras för ”slavlöner”", "summary": "Beyoncés nya klädkollektion ska ”uppmuntra kvinnor genom sport”. Nu kritiseras stjärnan för hur företaget behandlar de kvinnor som syr kläderna på fabriker i Sri Lanka. – Flera element som stämmer in på slaveri, säger Jakub Sobik från organisationen Anti-Stavery International.", "article": "Enligt den brittiska tabloidtidningen The Sun tjänar de sömmerskor som syr Beyoncés nya sportkollektion ”Ivy Park” i Sri Lanka bara fem kronor i timmen för sitt arbete: – Det här är en form av låglöneslaveri. Det finns flera element som stämmer in på slaveri: Den låga lönen, restriktioner på kvinnornas rörelse på nätterna och att man låser in dem, säger Jakub Sobik från välgörenhetsorganisationen Anti-Slavery International till The Sun. Läs mer: ”På senare år har Beyoncé börjat intressera sig för feminism och antirasism” Flera kvinnor som The Sun talat med beskriver en situation där de arbetar utan möjlighet till sjuklön eller semester. Många av kvinnorna bor i internat nära fabriken där de arbetar. Där har de strikt utegångsförbud efter klockan 22. – Allt vi gör är jobba, sova, jobba, sova, säger en av kvinnorna som jobbar på fabriken. Klädkollektionen ”Ivy Park” säljs av bland annat Top Shop som beskriver att kollektionen ska ”uppmuntra kvinnor genom sport”. Beyoncé själv sa så här vid lanseringen i april: – Mitt mål med Ivy Park är att flytta gränserna för sportkläder och att stödja och inspirera kvinnor som förstår att skönhet är mer än fysiskt utseende. – Jag vet att när jag känner mig fysiskt stark är jag mentalt stark - och jag ville skapa ett märke som fick andra kvinnor att känna likadant. En av sömmerskorna i Sri Lanka säger till The Sun: – När de pratar om att stärka kvinnor är det bara för utlänningar. De vill att utlänningarna ska tro att allt är okej. Företaget ”Ivy Brand” som står bakom märket försvarar sig dock mot kritiken. De menar att sömmerskorna tjänar mer än dubbelt så mycket som Sri Lankas lägstalön – som är på cirka 26 kronor per dag. I ett uttalande skriver de: ”Ivy Park har ett strikt etiskt program. Vi är stolta över våra fortsatta insatser i form av fabriksinspektioner och revisioner, och våra team över hela världen arbetar i mycket nära samarbete med våra leverantörer och deras fabriker för att säkerställa efterlevnaden.” Läs mer: Beyoncés politiska utspel väcker starka känslor ", "article_category": "culture"}
{"id": 28079, "headline": "Eurovision sätter fokus på hbtq i Ukraina", "summary": "Sångerskan Jamala säger att det ”självklart” är säkert för hbtq-personer att besöka Eurovision i Ukraina. Men i dag är landet rankat 44 av 49 på det årliga indexet över hbtq-rättigheter i Europas länder.", "article": "Eurovisionfesten är över för den här gången. Men om ett år möts världens Eurovisionfans igen, den gången i Ukraina efter att sångerskan Jamala tog landet till vinst med låten ”1944”. Den på förhand favorittippade ryske Sergej Lazarev lyckades inte hela vägen i mål utan fick se sig slagen av grannlandet. Något som kanske gladde tävlingens hbtq-fans som innan finalen uttryckt oro för ett Eurovision i Moskva, på grund av situationen för hbtq-personer i landet. Det skulle då ha blivit den första gången Eurovision anordnades i Ryssland sedan de införde de kontroversiella anti-gaylagarna 2013. Ryssland rankas i dag näst lägst på paraplyorganisationen ILGA:s (International lesbian, gay, bisexual, trans and intersex association) årliga Rainbow Europe-index, där Europas länder rankas utifrån efterlevandet av mänskliga rättigheter för hbtq-personer. Men Ukraina återfinns inte mycket högre upp på listan. De kvalar in som nummer 44, alltså det sjätte sämsta landet i Europa för hbtq-personer att leva i. Förutom Ryssland och Azerbajdzjan är situationen för hbtq-personer bara sämre i Turkiet, Armenien och Monaco. Men när sångerskan Jamala under presskonferensen direkt efter vinsten fick frågan om hbtq-fans kan känna sig säkra vid Eurovision i Ukraina, svarade hon kort och gott: – Självklart. Självklart. För Ukrainas hbtq-aktivister har det dock inte alls varit självklart att kunna känna sig säkra när de genomför evenemang. Vid förra årets Prideparad i Kiev, som kunde genomföras efter månader av diskussioner med polisen, attackerades deltagarna våldsamt av hbtq-motståndare. Två poliser skadades vid attacken. Vid en festival för jämlikhet i staden Lviv tidigare i år fick deltagarna evakueras efter att högerextremister omringat hotellet där evenemanget hölls och skanderat: ”Döda! Döda!” Polismyndigheten menade då att man inte kunde garantera deltagarnas säkerhet och evenemanget fick ställas in. Olena Sjevtjenko, chef för den ukrainska hbtq-organisationen Insight, berättar att man under Eurovisionhelgen anordnade ännu ett evenemang för jämlikhet, den här gången i centrala Kiev. – Evenemanget fick skyddas av hundratals poliser. Trots att det här var en sluten festival attackerades vi av motståndare som skrämde oss och vår lokal bombhotades så att vi tvingades bli evakuerade. Så kan myndigheterna garantera besökarnas säkerhet vid Eurovision? – Polismyndigheter är oftast kapabla till att garantera folks säkerhet om det finns en politisk vilja till det. Så jag tror inte man ska dra förhastade slutsatser som att säkerheten inte skulle kunna garanteras. Eurovision har också tidigare hållits i länder som har haft en ovänligare inställning till hbtq-personer än Ukraina har, säger Juris Lavrikovs, kommunikationschef på ILGA-Europe som står bakom Rainbow Europe-indexet. – Jag vet att myndigheterna kan det. Men allt beror på om de vill, menar Olena Sjevtjenko. – Eurovision blir ett test för staten, då får vi se hur de hanterar homofobi och transfobi i landet, särskilt nu när den är på uppgång, Vi förväntar oss att regeringen i samband med Eurovision öppet ger stöd till hbtq-personer i landet. Det skulle i så fall få effekt också på den allmänna opinionen, säger hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28085, "headline": "Sinead O´Connor återfunnen efter stort sökpådrag", "summary": "Polisen i Chicagoförorten Wilmette sökte i ett dygn efter sångerskan Sinead O'Connor som försvann på söndagsmorgonen. Nu ska hon enligt uppgift vara återfunnen och oskadd.", "article": "Den 44-åriga O’Connor lämnade förorten Wilmette för en cykeltur klockan sex på söndagsmorgonen och var därefter spårlöst försvunnen under ett dygn. Enligt tidningen Chicago Tribune var det en person som oroade sig över stjärnans psykiska hälsa som larmade polisen. Polisen sökte i parker och på stränder i området där hon senast sågs. Först måndagseftermiddagen meddelade polisen enligt Hollywood reporter att Sinead O´Connor var återfunnen och oskadd. Den irländska sångerskan har tidigare talat öppet om sin bipolära sjukdom och har haft problem med sin hälsa under en tid. I november fick hon vård efter att ha lagt ut ett meddelande på Facebook om att hon tagit en överdos. För någon vecka sedan stämdes hon av komiker Arsenio Hall som hon på Facebook anklagat för att ha försett den nyligen bortgångne artisten Prince med droger. Hennes senaste inlägg på Facebook är ett öppet brev till en av sönerna i något som liknar en vårdnadstvist. Sinead O´Connor blev känd över hela världen när hon 1990 slog igenom med Prince låt \"Nothing Compares to you\". Sedan dess har hon gjort 14 album. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28090, "headline": "Bonniers konsthall nyöppnar: ”Konsten ska tala här”", "summary": "Efter en stor ombyggnad nyöppnar Bonniers konsthall nästa söndag. Det firas med 30-årsjubileet för Maria Bonnier Dahlins stiftelse och en utställning med tidigare års 79 stipendiater.", "article": "Bonniers konsthall invigdes i Stockholm 2006, en triangelformad byggnad ritad av Johan Celsing, med en generös fönsterrad mot Torsgatan i norr och tågspåren i söder. Nu har konsthallen varit stängd sedan i somras, för en ombyggnad av vitala delar. – Efter tio intensiva år har vi hittat vår verksamhet, hur vi vill jobba, vilken plats vi vill vara och vad konstnärerna behöver. Så nu har vi sett över hur lokalerna kunde optimeras och bli mer flexibla, berättar konsthallschefen Sara Arrhenius. ”Förhöjningen” av byggnaden är baserad på en större och bredare verksamhet. Uppdraget har utförts av Marge arkitekter, som specialiserat sig på ombyggnader av konstinstitutioner. Nu är arbetet inne på slutspurten, samtidigt som konsthallens personal hänger jubileumsutställningen ”Samlade verk! 30 år med Maria Bonnier Dahlins stiftelse”. Jeanette Bonnier grundade denna stiftelse till minne av sin konstintresserade dotter Maria Bonnier Dahlin, som tragiskt dog i en bilolycka bara 20 år gammal. Jeanette Bonnier, som avled i april, ville att stiftelsen skulle stötta unga konstnärer och har sedan starten 1986 sammanlagt belönat 79 stipendiater. – Utställningen blir en tidsresa, säger Sara Arrhenius. Jeanette Bonnier var även grundare av konsthallen och dessutom en tillskyndare av att verksamheten i februari 2015 fick fri entré. Det ökade publiksiffrorna med 50 procent och under ombyggnaden har en text på fasaden informerat: ”Nu har vi stängt för att bli ännu öppnare.” – Med fri entré blev konsthallen tillgänglig för alla och vi fick besökare som aldrig varit på en konstutställning. Då måste man också signalera att alla är välkomna; transparensen betonas och byggnaden blir tydligare. Den största förändringen märks vid entrén. I stället för ett mjölkvitt glas, som skymde sikten in i lokalerna, syns det nu direkt var man ska gå in. – Det ger en större öppenhet och sänker trösklarna, menar Sara Arrhenius. Väl inne i konsthallen har bibliotek, kafé och shop grupperats på ena sidan om informationsdisken, medan alla utställningsytor samlats på andra sidan. Shoppen har den mest originella nymodigheten. Här kan man rulla ut enheter i rummet och sedan skjuta in dem i väggen igen, precis som när Musse Pigg är på husvagnssemester! – Det är en flexibel funktion, så att vi kan få mer utrymme när det behövs, till exempel vid olika sorters programverksamhet. Med fri entré satsar vi ännu mer på programverksamhet och det pedagogiska arbetet, berättar Sara Arrhenius. Även inomhusklimatet har förbättrats med skjutdörrar och ljusinsläppet kontrolleras, bland annat med en skärm mot fönstren i söderläge. Dessutom har garderob och toaletter flyttats upp från källarplanet. – Ändå har vi vunnit utställningsyta. Bättre disponerade ytor tror jag också förbättrar helhetsupplevelsen av konsthallen. Sara Arrhenius har arbetat nära i lag med den ansvarige arkitekten Louise Masreliez på Marge. Inspirationskällan till butikslösningen kommer från John Soanes museum i London, som har ett snillrikt system med flera lager av utskjutbara väggar. Hela arbetet bygger på djupintervjuer och noggranna analyser av verksamhetens förändrade behov, liksom av hur besökarna rör sig i byggnaden. – Det är ett fantastiskt hus, som en vågbrytare mellan tågtrafiken och det urbana livet. Vi har valt att förstärka konsthallens karaktär och samtidigt förtydliga innehåll, berättar Louise Masreliez. Husets öppenhet har betonats i dubbla riktningar, både inåt och utåt mot Torsgatan. I den glasade entrén finns nu även speglar. – Det får ingången att kännas större och speglar samtidigt staden, säger Louise Masreliez. Konsthallens dominerande material, glas och betong, har kompletterats med trämaterial och textilier infärgade i samma gråskala. – Det är konsten som ska tala här, arkitekturen och inredningen ska inte konkurrera, betonar Louise Masreliez. Både hon och Sara Arrhenius talar om hur spännande det varit att skräddarsy konsthallens ombyggnad. – Men det är förstås oerhört sorgligt att Jeanette Bonnier inte fick se det färdiga resultatet. Hon var väldigt engagerad i arbetet, trots sin sjukdom, säger Sara Arrhenius. – Men vi ska bära vidare hennes arv. För Jeanette Bonnier var konsten livsviktig och hon var alltid nyfiken på det nya. Pontus Bonnier, som också varit engagerad i konsthallen sedan starten, är nu tillförordnad ordförande i styrelsen: – Vi ska självklart driva konsthallen vidare i Jeanettes anda och med samma inriktning på samtidskonst som tidigare. Hela familjen Bonnier står bakom detta. Inriktad på samtidskonsten. Bonniers konsthall är en plats för svensk och internationell samtidskonst i centrala Stockholm som öppnade 2006. Byggnaden är ritad av Johan Celsings arkitektkontor och konsthallen har nu byggts om under ledning av Marge arkitekter. Konsthallen har sitt ursprung i Maria Bonnier Dahlins stiftelse, grundad av Jeanette Bonnier till minne av dottern. Stiftelsen har sedan 1986 årligen delat ut stipendier till unga svenska konstnärer och firar nu 30-årsjubileum. I jubileumsutställningen som är öppen den 22/5–28/8 ingår verk av 79 stipendiater från stiftelsens samling. 2015 års stipendiater Caspar Forsberg, Linus Nordensson Spångberg och Max Ockborn visar helt nya verk. En bok om stiftelsens arbete ges ut av Bonnier Fakta. Konsthallens chef Sara Arrhenius har dessutom gjort en lång intervju med grundaren Jeanette Bonnier, som gick bort i april (även tillgänglig på konsthallens hemsida). I en intervju i DN (20/12 2014) berättade Jeanette Bonnier att hennes arv går till en stiftelse, med syfte att stödja bland annat konst och det fria ordet. Bonniers konsthall drivs utan vinstintresse inom ramen för Bonnierföretagen, med Pontus Bonnier som tillförordnad styrelseordförande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28093, "headline": "Mede och Zelmerlöw hyllas internationellt", "summary": "Programledarduon Måns Zelmerlöw och Petra Mede är i mål efter en intensiv Eurovision-vecka. Nu hyllar världen deras insats. ”De bästa programledarna för Eurovision någonsin”, skriver amerikanska sajten Buzzfeed.", "article": "Den amerikanska sajten Buzzfeed hyllar programledarduon i en artikel med rubriken ”Petra Mede och Måns Zelmerlöw var jäkla bra programledare det här året”. I artikeln lyfts flera minnesvärda ögonblick från veckan som gått – från Medes sexskämt och hennes kostymbyten till duons Eurovisionsnördiga shownummer ”Love love peace peace” i finalen. ”Petra är helt enkelt otroligt sassy”, konstaterar sajten. Shownumret som var fyllt av referenser till tidigare års tävlanden, hyllas även på andra håll. Brittiska Independent konstaterar att Mede och Zelmerlöw till och med lyckades överglänsa Justin Timberlake med numret och frågar sig: ”hur märkligt är det att vi inte kunde rösta på kvällens uppenbart bästa låt?”. Läs mer: ”Love love peace peace” var alla eurovisiongeeks våta drömmar körda i en mixer I år sändes Eurovision för första gången i USA och därmed närmare 50 miljoner amerikanska hem. Inför sändningen beskrev den amerikanska sajten Slate Eurovision för sina läsare som en tävling med ocool popmusik där Bonnie Tyler är den största influensen. Efter sändningen konstaterade man att ”Eurovision 2016 var allt vi hade hoppats på och mer därtill”. Också på Twitter hyllas duon av fans över hela världen. Bland annat startades ett helt konto med namnet ”12 points goes to Petra”, skriver Expressen. ”Den riktiga vinnaren det här året är Petra Mede”, skriver fankontot och kräver också att Ukraina ska välja Petra Mede som programledare även nästa år. Läs mer: 10 reaktioner på Ukrainas Eurovisionvinst ", "article_category": "culture"}
{"id": 28098, "headline": "FIlip Hammar och Fredrik Wikingsson om nya filmen ”Tårtgeneralen”", "summary": "CANNES. Filip Hammar och Fredrik Wikingsson spelfilmsdebuterar med ”Tårtgeneralen” efter deras egna bok. Robert Gustafsson spelar den excentriska entreprenören Hasse P som skapade världens största smörgåstårta i Köping.", "article": "Allt började egentligen i en flyglounge i Bogota häromåret. Filip Hammar och Fredrik Wikingsson satt och mindes den originella entreprenören Hasse P som de porträtterade i boken ”Tårtgeneralen” (2009) som såldes i 90.000 exemplar. Boken handlar om hur Hasse P triggades av att revanschlust mot ”Stockholmsjävlarna” när Jan Guillou utsåg Köping till Sveriges tråkigaste stad i mitten av 80-talet. Dagen innan hade Ikea-varuhuset stängt igen. – Vi upptäckte återigen hur förtjusta vi är i Hasse P och hela hans märkliga livshistoria. Nu är han ju död, men vår lovsång till honom finns ju kvar, säger Fredrik Wikingsson som sitter på SF:s hyrda yacht under en blixtvisit i Cannes tillsammans med parhästen Filip Hammar. ”Tårtgeneralen” blir deras andra film efter succédokumentären ”Trevligt folk” om lokalprofilen Patrik som startade ett bandylag med somalier i Borlänge. – Vi dras ju till sådana här figurer, småstadsentreprenörer med stora drömmar. När Hasse P kom till Köping hade han misslyckats med alla affärer, varit gift fem gånger och förlovad tolv, vi sugs till sådana karaktärer. Det är också roligt att göra en film om en person som ingen vet vem han är. Han misslyckades totalt med allt han försökte sig på i hela sitt liv och ändå lyckades med en grej, säger Filip Hammar och tillägger: – Filmen väcker frågor som vad konstituerar ett livsverk och vad kan man hitta tröst i? I Hasse P:s fall blev det en smörgåstårta, säger Fredrik Wikingsson. Filip Hammar fyller i: – Det är också en skildring av en tid. Om \"Trevligt folk\" skildrar det nya Sverige så skildrar \"Tårtgeneralen\" det gamla Sverige som inte finns längre, säger Hammar. Robert Gustafsson tackade genast ja när han fick läsa storyn om ”Tårtgeneralen”. – Han berättade att det påminde honom om sin uppväxt i Skövde. Det finns också ett vemod över Robert som passar perfekt för rollen. Det är otroligt inspirerande att sitta med honom - han är redan inne på detaljer som hur Hasse P fimpade sina cigaretter. Det som förenar oss med Robert är att vi planerar minutiöst för att det ska se enkelt ur, säger Filip Hammar. Från början var det inte självklart att de skulle regissera själva. En fem minuter lång provfilmning i Köping gav dem blodad tand. – Jag älskade att säga ”tystnad, tagning!” och Filip älskade att säga ”tack, nu har vi det” så jag tror att vi kompletterar varandra perfekt, ler Fredrik Wikingsson. – Det är förstås plågsamt och nervöst att återigen vara ute på hal is, men det är nyttigt att göra saker som nybörjare, det håller oss hungriga, säger Filip Hammar. Inspelningen smygstartar i höst, men huvuddelen av filmen spelas in nästa vår och sommar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28107, "headline": "Timberlake hyllade Frans låt", "summary": "Justin Timberlake stal showen under genrepet inför Eurovisions final. När stjärnan hälsade på Frans uttryckte han sin uppskattning för det svenska bidraget. ”Det är en fantastisk låt”, sade Timberlake till Frans.", "article": "Ett leende. Ett vinnande? Frans Jeppsson Wall är de små gesternas man, men i Eurovision Song Contest innebär det att han sticker ut. Publiken som fyller Globen för att uppleva genrepet inför lördagens final klappar med i ”If I were sorry” från första versen. Effekten är smittande. Till och med i pressrummet sitter tillresta schlagerkorrespondenter och klappar takten. Frans gjorde ett bergsäkert intryck på fredagen. Tack vare ett väl genomarbetat kameraarbete med många snygga närbilder lyckas SVT blåsa liv i hans närmast minimalistiska nummer. Läs också: Dags för final – så bra är alla låtarna ”Vilken kväll! Publiken var fantastisk och mitt team var on point”, skriver Frans i ett sms till TT. Men det var USA som stal showen under repetitionerna av den europeiska musikfesten. Justin Timberlake står för pausunderhållning i finalen och när han uppträdde under det publika genrepet uppstod en viss kontrast, om man ska uttrycka sig diplomatiskt. Timberlake hälsar på Frans. Foto: Karin Törnblom/IBL När Måns Zelmerlöw presenterade Timberlake i green room ställde sig de tävlande artisterna i givakt. Vissa tog upp mobiler för att fotografera stjärnan. Läs också: Hanna Fahl: Dags för festivalen att ta nästa steg – vi ses i Australien Frans fick chansen att skaka hand med Justin Timberlake som hyllade det svenska bidraget. – Har du skrivit den låten? Jag älskar den låten. Det är en fantastisk låt, sade Timberlake till Frans, uppger den svenske artistens presskontakt för TT. Frans blev hedrad av Timberlakes vänliga ord. ”Finner inga ord. Tacksam”, skriver han i sms till TT. Justin Timberlake kommer till Globen för att lansera sin nya singel \"Can't stop the feeling\", i sin tur en del av marknadsföringen av den animerade barnfilmen \"Trolls\". Låten kommer gissningsvis att ligga på listor över hela världen långt efter det att frökapslarna har blåst av maskrosbollen Eurovision. Foto i text: Maja Suslin/TT ", "article_category": "culture"}
{"id": 28115, "headline": "Ingen Timberlake för Eurovisiontittare i USA", "summary": "Justin Timberlake uppträder i årets Eurovision och USA sänder för första gången tävlingen live. Men de amerikanska tittarna kommer att missa Timberlakes mellanakt.", "article": "I år sänds Eurovision första gången live i USA i en del i ett försök att göra tävlingen populär globalt. Samtidigt uppträder superstjärnan Justin Timberlake i finalen. Men de amerikanska tittarna, som kommer kunna följa tävlingen i kabelkanalen Logo, kommer bara se en svart ruta i stället för Justin. Till The Guardian säger Eurovisions högste chef Jan Ola Sand att kanalen inte har rättigheter till den delen av sändningen. Och Aftonbladet citerar en tweet från musiksajten Popbitch, som menar att det ska vara EBU som glömt förhandla om amerikanska rättigheter till Timberlakes uppträdande i finalen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28117, "headline": "”Nästa nivå” säsong fyra: Hiphoptalangerna chans i New York", "summary": "Webb-tv-serien ”Nästa nivå”, där nya hiphoptalanger coachas av etablerade artister, spelar just nu in en ny säsong – i New York. DN fick en pratstund med artisten Sabina Ddumba och hennes talang Patrik Jean.", "article": "I ”Nästa nivå” får talanger som ännu inte slagit igenom chansen att synas genom sin musik. De fyra utvalda tilldelas var sin coach som de får chansen att spela in en låt tillsammans med i New York. I fjärde säsongen av Nästa nivå medverkar förutom Sabina Ddumba också Elliphant, Leslie Tay och Linda Pira som coacher. Tidigare år har bland annat Timbuktu, Maskinen och Silvana Imam deltagit i programmet. Det är en hektisk dag som väntar Sabina Ddumba och hennes adept Patrik Olsson, 25 år (artistnamn Patrik Jean) när DN får en pratstund via telefon en tidig morgon i New York. De har varit i staden i två dygn och är lite jetlaggade. Under dagen ska de in i studion för att spela in sin helt nya låt och samma kväll väntar konsert där de ska framföra låten. Hur är känslan att vara i New York? – Det är fantastiskt faktiskt, som hemma. Det är väl tredje, fjärde gången jag är här, sedan bor min storasyster här med, säger Sabina Ddumba. – Man är lite jetlaggad, vi kom för två dagar sedan och har inte riktigt hunnit ställa om. Men man lever på adrenalinet, säger Ddumbas adept Patrik Jean. Patrik Jean sökte med en egenskriven låt till programmet och Sabina Ddumba fastnade för den. – Det är väldigt mycket person i hans sång, han vågar lämna ut sig. Det är det man blir berörd av, säger Sabina Ddumba. Hur ser din musikbakgrund ut Patrik Jean? – Jag har hållit på ett tag, det är en svår bransch men jag har kämpat ganska länge för att det ska hända någonting. För tre år sedan bestämde jag mig för att satsa på riktigt. Jag har alltid vetat att jag vill hålla på med det här, säger Patrik Jean. Hur har arbetet gått med den nya låten? – Jag var nervös innan att vi hade så kort tid på oss, att men så fort vi satte oss ner och började jobba gick det skitfort, säger han. – Låten är väldigt inspirerad av staden och känslan att vara här första gången. Att bli kär i staden och känslan som finns här, säger Sabina Ddumba och nämner att det fortfarande återstår en del arbete med låten som de gjort tillsammans med producenten Amr Badr. Vad kan du bidra med för Patrik Jeans utveckling? – Dels bara lägga fram mina tankar, det kan vara skönt att få höra en annan synvinkel ibland. Jag har försökt få honom att tro på det han gör och peppa honom att våga, säger Sabina Ddumba. Har du själv kämpat med det? – Jag har nog alltid vågat, men kämpat med att inte riktigt tro på att jag sjunger bra. Jag jämförde ofta mig själv med andra hela tiden och blev aldrig nöjd med det jag gjort, vilket blev jobbigt. Men efter ett tag insåg jag att jag aldrig kommer att sjunga som Beyoncé. Det handlar om att inse att jag sjunger som jag sjunger och att det är jag som gör mig själv bäst. ”Nästa nivå”. I ”Nästa nivå” coachas nya hiphoptalanger av artisterna Elliphant, Sabina Ddumba, Leslie Tay och Linda Pira. Under en vecka får talangerna chansen att umgås med sina idoler och dessutom spela in en låt tillsammans i en studio i New York. Coacherna har själva valt ut sina talanger som de tar med sig till New York. Förra året sökte över 500 personer till programmet. Webb-tv-serien läggs ut på Aftonbladet Boom i oktober då den inspelade musiken också släpps. Värd för programmet är Adam Tensta. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28118, "headline": "Hundraåringen är tillbaka i ny film", "summary": "CANNES. Robert Gustafsson gör comeback i sin succéroll som hundraåring. Uppföljaren ”Hundraettåringen som smet från notan och försvann” har fått elva miljoner i stöd för att filmas av Felix Herngren och hans bror Måns Herngren.", "article": "Robert Gustafsson spelar också huvudrollen i Filip Hammar och Fredrik Wikingssons debutkomedi ”Tårtgeneralen”, som tillsammans med bröderna Herngrens ”Hundraettåringen som smet från notan och försvann” och en ny än så längre hemlig spelfilm från producenten bakom ”Monica Z” tilldelas autostöd. De tre filmprojekten får tillsammans dela på 25 miljoner kronor som går till filmer med stor publikpotential, avslöjade Svenska Filminstitutet i Cannes på fredagen. Elva miljoner går till uppföljaren av Felix Herngrens biovältare ”Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann” med en hårdsminkad Robert Gustafsson i titelrollen. Elva stödmiljoner går till uppföljaren med det logiska namnet ”Hundraettåringen som kom tillbaka” där Felix Herngren delar på regisysslan med brodern Måns Herngren. Den nya filmen utspelar sig på Bali och involverar Folksoda, hämndlystna gangstrar och CIA. Planerad premiär är juldagen 2016. Efter den framgångsrika bandydokumentären ”Trevligt folk”, får duon Filip och Fredrik 8 miljoner i stöd för sin spelfilmsdebut ”Tårtgeneralen” som berättar samma verklighetsbaserade historia som i deras bok från 2009: om entreprenören Hasse P som ville motbevisa Jan Guillou och ”Stockholmsjävlarna” att Köping var Sveriges tråkigaste stad genom att skapa världens längsta smörgåstårta. Dessutom beviljas 6 miljoner i autostöd till producenten Lena Rehnberg på Stella Nova Film, filmbolaget som ligger bakom publiksuccéer som ”Sommaren med Göran” och ”En gång i Phuket”. Bolagets nya filmprojekt är än så länge hemligt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28119, "headline": "Petra Mede: Snart blir det mer allvar än komik", "summary": "Drygt 200 miljoner människor har sett henne leda Eurovision Song Contest i Stockholm när lördagens final är över. Men nu är Petra Mede trött på komiken. Hon vill bli en seriös skådespelare.", "article": "Hon står mitt på ett pr-kontor i Stockholm och föreställningen är redan i gång. Petra Mede är lång även utan sina klackar, välklädd i en dräkt som för tankarna till en affärskvinna snarare än till en underhållare och talar med en stämma som ljuder av bildning och världsvana, den där rösten som otvetydigt är hennes. Är detta den autentiska Petra Mede? Nja, hennes scenpersona snarare. En tillskruvad Petra Mede, den offentliga versionen. Det är hon som i kväll programleder finalen av Eurovision Song Contest. Totalt, med semifinalerna, har omkring 200 miljoner tittare sett henne under veckan. I det lilla konferensrummet blir de första tjugo minuterna av samtalet ett sammelsurium av saknade glasögon, diskussioner med sminkösen om hon kan gå hem eller inte, funderingar kring kläder och därefter anklagelser om att undertecknad inte är särskilt förtjust i melodifestivaler. – Du är en sådan där vänsterintellektuell som koketterar med det och så har ni säkert någon samling där ni träffas – en antifestival, upplyser Petra Mede. Ja, ni förstår. Scen-Petra är snabb i skallen och ”associativ”, ordet hon själv använder för att beskriva sin hjärnas vindlingar och vrår, och slutar inte prata – i synnerhet inte om hon blir nervös. – Jag tror att det var Kerstin Ekman som sa det, att all form av självbeskrivning är självbedrägeri. Det tror jag också. Jag tror att jag är den som är sämst på att tala om hur jag är faktiskt, för jag tror att man omedvetet vill försköna. Så vem är du? – På riktigt? Okej. Om jag får välja skulle jag nog gärna vilja kalla mig stockholmare. Mitt förhållande till Göteborg är komplext. Jag har hela min barndom där och jag har pratat väldigt stark göteborgska, men jag blev liksom aldrig upptagen i den heliga Göteborgskretsen. Till exempel gick jag på en halvprivat skola som hette Göteborgs högre samskola där barnen var skeppsredare i fjärde generationen. Det var liksom ingen idé. Jag åkte till Stockholm på nästan alla lov och blev kallad ”stockholmaren”. Som ung vuxen fick du återvända till din hemstad? – Så kan man nästan säga. Jag hängde kvar i Göteborg lite från och till, för att jag gick på Balettakademien, och var inte riktigt tillbaka förrän jag var 20–21. Men det var som att komma hem, tycker jag. Jag har inte kontakt med en enda person från Göteborg nu. Men vem är du? – Ja, Gud – vad är en människa? Jag kan försöka. Då är jag väl en ganska typisk medelålders storstadsmänniska med hyfsat stort kontrollbehov och ganska mycket existentiell ångest. Den unga Petra Mede, stockholmaren som växte upp i Göteborg för att hennes pappa startade upp Volvofinans, älskade att dansa och tränade nästan varje dag. Hon stod på randen till ett genombrott – när ryggen gick sönder och allt föll samman. Hon var 20 år gammal och hade ingen aning om vad hon skulle göra med sitt liv. De första åren var hon så påverkad av smärtan att hon inte var kapabel att göra någonting alls. Hon försöker beskriva de många år som följde: – Jag var sjukskriven och pluggade och lyckades till slut fullfölja min Komvuxutbildning. I den mån jag orkade gick jag och mamma på kurser på Folkuniversitetet. Jag gick bland annat en kurs om svenskt glas som var rolig. Med tiden skulle hon vid Stockholms universitet ta en kandidatexamen i konsthistoria, franska, historia och lingvistik – det sistnämnda var så roligt att hon kunde tänka sig att forska i det. Men det var tunga år. För att orka fick hon göra tentorna i två delar. Kompisar hjälpte henne att göra anteckningar. Ibland kunde hon inte ens sitta för att det gjorde så ont. Det skulle kräva mycket träning och terapi innan hon började hamna rätt. Frågan var dock vad hon eventuellt kunde arbeta med. Hon sökte sig till guideyrket, för det sociala och möjligheten att prata olika språk, men också mycket för att jobbet skulle ge henne en möjlighet att vila mellan passen. Hon har än i dag ont i ryggen.   En lång process nådde i mål bland annat tack vare stöd från en handläggare på Försäkringskassan, Kerstin Wikström Falk. Petra var omkring 35 när hon blev auktoriserad guide. – Jag hade extremt lite pengar att röra mig med och fick hjälp av mina föräldrar. Nu lever jag i en värld där ingen som jag umgås med någonsin ifrågasätter om man har råd att gå ut och äta. Man vänjer sig ganska snabbt, konstaterar hon. Hur minns du den 15-åriga Petra, dansaren? – Hon var också en ganska ångestladdad person, men väldigt bestämd och visste precis vart hon skulle, var väldigt elitistisk, tävlingsinriktad och väldigt, väldigt högpresterande. Var hon lycklig? – Nja, fast ordet ”lycklig” tycker jag verkligen är överanvänt. Hur många går omkring och är lyckliga? Det är någon känsla som kommer då och då. Jag kan minnas att den absolut gladaste perioden i mitt liv var mellan nio och tolv ungefär och jag var medveten om det. Vi gjorde en flera dagars cykelutflykt till Kinnekulle och så satt vi där, min klasskompis Magnus och jag, och drack choklad och åt prickigkorvmacka. Och jag sa: ”Det här är nog den lyckligaste dagen i mitt liv.” Det var så mycket lek då. – Sedan blir man 13 och kommer in i puberteten – för vem är det en lycklig period? Jag var en så kallad tönt, men jag tyckte att det var en befrielse att ha dansen. I dag rör hon sig inte särskilt mycket alls, proklamerar hon: – Jag tog på mig en stegräknare och gissa hur många steg jag gick på en dag? Under 500. Det är nästan svårt. Jag har bil hela tiden och så sitter jag här och sedan sitter jag i sminket. Det är verkligen inte bra. Fast det är inte som snabbtungad guide på Stockholms gator vi känner Petra Mede, utan som en ibland väldigt elak komiker som utan att darra på manschetten skämtar om att förra centerledaren Maud Olofsson sväljer när man runkar henne i munnen och att komikerkollegan Soran Ismails kurdiska ansikte påminner henne om att hon behöver skaffa städhjälp. Att hon slog sig in på komikens bana var en halv slump, för att kompisen Madde bad henne följa med på en ståupptävling. En tisdagskväll 2005 befann de sig på Tre Remmares ljusfattiga undervåning på Vasagatan i Stockholm. I publiken satt ”åtta nio överförfriskade män i 75-årsåldern”. Hon hade satt på sig slips och kavaj, möjligen för att hon inte ville vara ”för behagfull med kvinnliga attribut”. I övrigt var hon ganska oförberedd. – Som jag minns det gick jag runt bland borden och pratade med gubbarna och det blev väldigt roligt. Jag kommer inte ihåg något skämt, bara vad jag slutade med. Jag ställde mig så här, säger hon och visar, sittande i soffan, med överkroppen och armarna: – Så sa jag, med en övertygelse som jag bara önskar att jag kunde ha nuförtiden: ”Jag heter Petra Mede. Glöm. Aldrig. Det.” Det gick jag ut på. Hon tystnar nöjt. Petra Mede kom tvåa i den deltävlingen men vann finalen och hastigt och lustigt var hon komiker – trots att hon inte var riktigt redo. När hon en tid senare uppträdde på Tivoli i Stockholm, vilket var förstapriset, garvade ingen. Även denna gång kom hon utan att ha förberett sig och tillbringade tjugo minuter med att prata om sig själv. – Det gick jättejättedåligt, konstaterar hon. Jag hade inte förstått vad humor handlar om. En karriär blev det ändå. Efterhand förstod hon att hon hade varit kul hela tiden utan att någonsin tänka tanken att det är något man kan livnära sig på. Har du blivit roligare sedan 2005? – Nej, jag var roligare då. Jag var fullkomligt anarkistisk. Det var när jag hade ett manus och släppte det. Jag sa precis vad som helst som föll mig in och jag var ofta ganska nedlåtande. Jag roastade publiken. Om man pratar om att gå över gränser och så – då gjorde jag det hela tiden. Det var också villkoret för att det ibland skulle kunna bli väldigt, väldigt roligt. Kan du komma tillbaka till det? – Nej. Man förändras av livet och allt sådant där och det hade kunnat uppfattas som omoget om jag inte hade förändrat mig på något sätt, men visst kan jag tycka att det är jobbigt att nu behöva väga vartenda ord på guldvåg. Censurerar du dig själv? – Ja och det är kontextuellt också. På en standupklubb kan man skämta om vad som helst, men det är skillnad om man leder Melodifestivalen, som nästan är ett barnprogram. Vid ett tillfälle hade jag något skämt om diabetes som jag tyckte var roligt men då fick jag ett brev från en mamma vars son har diabetes. Han hade inte förstått skämtet, bara hört ”diabetes” och så skrattade 10.000 människor på det. Hon kan känna en längtan efter ståuppscenen – efter den överenskommelse med publiken som innebär att gränserna för vad som är okej att skoja om upplöses. Hon tycker att hon fick för mycket uppmärksamhet för tidigt och hamnade på scener som var för stora. Folk förväntade sig att hon skulle dra ned skratt från start till mål, något som hon inte klarade. Det dödade hennes självförtroende. – Men sedan fick jag mycket tv-erbjudanden och har gjort mycket livesändningar och galor och där kan jag nog säga att jag är ganska trygg. Däremot är jag förberedd, att vara oförberedd var inte något jag höll fast vid. Är din självkänsla stabil? – Hyfsat. I början sket jag blankt i vad folk tyckte. När jag sedan blev mer känd kom det en period då jag blev mer ängslig och den försöker jag nog komma ifrån igen. När man är underdog kan man köra på hur som helst, men så fort man blir etablerad så har man ju någonting att förlora. Någon vecka senare, på Urban Deli vid Nytorget i Stockholm, möter jag en mer återhållsam Petra Mede – vardags-Petra? Hon närmast smyger in. Hon funderar en stund innan hon beställer in råbiff och läsk. Vi diskuterar huruvida man får skoja om allt och hon hävdar att hon inte ångrar några skämt. Jag undrar specifikt om humor om kvinnor, som framför allt i en internationell kontext ofta handlar om att de är strippor, horor eller liknande. Är det verkligen roligt fortfarande? Hon tycker inte att ämnet i sig är problematiskt. – Egentligen är det bara en spegling av vårt ojämställda samhälle, säger hon. Man kan bli trött på att det är så könsstereotypt, men jag kan inte säga att det är något fel på skämten i sig. Jag är ganska liberal. I Sverige är det i dag mycket igenkänningshumor, som jag kanske inte tycker är det roligaste. Jag tyckte att det var roligare för ett par år sedan när det var mer bitskt och elakt. Vi får inte bli för rädda för att skämta om saker, det är inte bra om en komiker själv börjar moralisera över humorn. Kallar du dig feminist? – Ibland tänker jag att jag inte kan vara med i någon ism alls. Jag kanske inte ens är feminist längre. Allting går att vrida... Det kan jag tycka är lite svenskt. Man har en känsla av att man alltid har de rätta åsikterna och att man är en god människa. Jag är alltid så rädd för människor som tycker att de är goda eller ödmjuka. Hon ger sig ut i en utläggning om en P1-debatt hon lyssnade till, om rätten till kvinnokroppen. – Först var det en person som hade genomgått en könskorrigering och då frågade journalisten: ”Ja, hur är det nu att ha en kvinnokropp?” Då svarade den här personen: ”Men könet är bara en konstruktion”. Jaha? Men ändå var det viktigt att operera sig till den här konstruktionen? Sedan kom nästa person och sa: ”Kvinnokroppen blir bara objektifierad.” Sedan kom en tredje person: ”Vi måste älska våra kroppar, vi måste få sminka oss och smycka oss och dansa.” Det blev helt rörigt! – Så tycker jag att så många offentliga samtal är. Alla sådana diskussioner, det känns som att de bara havererar så fort vi försöker gruppera eller kategorisera saker. Vi är ute på väldigt djupt vatten hela tiden. Du som person, är du för sällan allvarlig? – Ja, det kan man nog säga. Mindre och mindre hoppas jag, men absolut. Lika klyschigt som jag tycker att allt som har med att bli mamma att göra är – att det är så fantastiskt och meningen med allt, lika klyschig är jag när det gäller uttrycket att clownen gråter bakom sminket. Jag har mött få komiker som är så där jätteharmoniska. Blir man verkligen komiker om man är harmonisk? – Nej, därför är det nog mycket ett förhållningssätt. Man håller på och skämtar ända tills tomheten kommer ikapp en. Det kan hända flera gånger per dygn. Är det den existentiella ångesten du pratade om förra gången vi sågs? – Ja, det är det. Den ligger och pockar hela tiden. Jag lyssnade på en intervju med underbara Barbro Lindgren, det är ju bara att se på livets uppbyggnad. Det går inte åt något annat håll än utför och sedan är det slut, själva upplägget är inte särskilt schyst och ganska ångestskapande tycker jag.   Tycker hon att hon gör något viktigt? Verkligen inte, svarar hon. Är hon missnöjd med det? Ibland. – Jag pratade om skrattet med Aron Flam, en av mina närmaste vänner och en av Sveriges bästa komiker. Vi hade läst en text som handlade om hur Nietzsche och Kierkegaard såg på skrattet. Om jag förstod Nietzsche rätt så menade han att om man inser hur meningslöst allting är så kan man lika gärna gapskratta åt det som att sätta sig ned och gråta. Och då bör man i princip kunna skratta åt allting, eftersom ingenting har något värde. Jag har eventuellt den inställningen också. Hon tänker en del på det, att hon är otroligt lite engagerad i politik och nämner specifikt den flyktingtragedi som har utspelat sig i Europa det senaste året. Hon pratar om en bild av en familj med spädbarn som inte fick komma in i Ungern, som hade täppt till sina gränser. – Då stänger jag bara av, för jag klarar inte av att se det. Sedan agerar jag inte utan försöker tänka på något annat. Antingen är det för att jag bryr mig för mycket eller så är det för att jag tänker att allt är så meningslöst. Men jag kan inte säga att jag är så stolt över någon livsgärning. Vill du göra något annat? – Nej, jag kan inte säga att jag vill göra något ädlare. Det kan jag också skämmas för. I framtiden är det i skådespeleriet Petra Mede vill lägga sin energi och det är inte i humorroller hon ser sin stjärna stiga, hon planerar att bli en seriös skådespelare. Redan som 10-åring sökte hon rollen som Ronja Rövardotter i Tage Danielssons filmatisering av Astrid Lindgrens bok med samma namn. Hon gick inte vidare, men fick åtminstone vara med i Aktuellt. – De valde ut mig bland alla hundra tjejer och frågade: ”Varför tror du att du ska få rollen?” Jag kommer ihåg att jag sa (med Göteborgsdialekt): ”För jag kan rida.” Hon skrattar. – Mina riktiga idoler är Lena Nyman och Margaretha Krook, de som var på tv på 70-talet. Det var regissören Colin Nutley som gav henne chansen att återbesöka drömmen om skådespelarkarriären när han erbjöd henne rollen som den homosexuella grannen i ”Medicinen” med bland andra Helena Bergström. Hon njöt av att laborera med andra sidor av sig själv. – Det är väldigt, väldigt roligt. Och nu får jag spela en stor roll i Felix Herngrens nya dramaserie ”Bonusfamiljen”. Jag kollade på ett avsnitt i går och det var verkligen inte fy skam kan jag säga. Jag var duktig. Var det i ”Medicinen” du för första gången inte spelade Petra Mede? – Exakt! Och det var väldigt roligt. Det negativa var att man fick mycket mindre bekräftelse. Man spelar in och så kanske det sänds ett år senare och i stunden blir det lite tomt. Med publik får man direktbekräftelse. Den här tomheten, behöver du fylla den på något sätt? – Jag behöver bekräftelsen mindre och mindre. Samtidigt leder du det mest sedda programmet i Europa. – Sant, sant. Jag är bortskämd med direktbekräftelsen. Om den skulle försvinna helt skulle jag säkert... Jag kanske känner att jag inte har något att berätta. Jag är så cynisk att jag tänker: det finns ingen åsikt att ha, det finns ingen slutsats att dra. Privat är det framför allt treåriga dottern Adeline som upptar hennes tid. Hon pratar gärna om vilken förändring i hennes liv detta älskade barn har varit – det roligaste ”någonsin”. – Om jag hade tillräckligt med pengar så skulle jag – jag vet inte om jag menar det men jag tror att jag menar det – nog sluta jobba och bara vara mamma. Jag blev mamma väldigt sent i livet och är en person som plötsligt blev medveten om vad jag höll på att missa. Den mest meningsfulla känsla jag har upplevt är i samband med min dotter. Hade jag vetat att det var så roligt hade jag börjat producera barn när jag var 20 och fått fem sex stycken. Då hade du suttit här och sagt ”jag ångrar att jag skaffade barn så tidigt”... – Så är det. Så är det. Det kom aldrig någon biologisk klocka till mig. Riktiga beslut behöver inte tas förrän det finns en deadline. Så kom det en deadline. Och då hade jag turen att kunna få barn när jag var så gammal. Det är jättesvårt, har jag förstått. Men det slår allt. Tycker Adeline att du är rolig? – Hon tycker att jag är jobbig. I morse stod jag och dansade framför henne och skrattade väldigt högt, men hon bara tittade på mig. Hon tycker att hon själv är väldigt rolig, det har hon ärvt efter mig. Foto: Eva Tedesjö Övriga foton i text: Nicklas Thegerström Petra Maria Mede Född: 7 mars 1970 i Stockholm. Familj: Dottern Adeline, 3 år. Bor: Bromma. Bakgrund: Vann ståupptävling 2005 och kom på så sätt in på komiken. Har varit med i bland annat ”Parlamentet” i TV4 och ”Roast på Berns” i Kanal 5. Aktuell: Leder Eurovision Song Contest tillsammans med Måns Zelmerlöw, semifinalerna den 10 och 12 maj samt finalen den 14 maj. SVT räknar med att omkring 200 miljoner kommer att se programmen totalt. Sveriges bidrag heter ”If I were sorry” och sjungs av Frans. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28125, "headline": "J.K Rowling hjälpte fan med Harry Potter-tatuering", "summary": "Twitteranvändaren Kate ville tatuera in den magiska Harry Potter-formeln för att komma över sitt självskadebeteende – och bad författaren J.K Rowling om hjälp. Nu blir hennes önskan uppfylld.", "article": "I en känslosamt inlägg på Twitter bad Kate, ett stort Harry Potter-fan, författaren J. K Rowling om hjälp. Kate bad författaren att skriva en magisk formel från Harry Potters värld, så att hon skulle kunna tatuera in den på sin handled i författarens handstil, skriver The Guardian. ”Jag har gått igenom så mycket i mitt liv, från sexuella övergrepp till mobbning till att ha försökt begå självmord åtta gånger. Jag är inte stolt över de här sakerna, men det är den jag är. Jag försöker också göra mitt bästa för att sluta skada mig själv” skrev Kate till J.K Rowling på Twitter. Kate berättade att Harry Potter-böckerna hjälpt henne igenom mycket av det svåra i livet. Och för att kunna komma över sitt självskadebeteende ville hon nu tatuera in den magiska formeln ”expecto patronum” – med J. K Rowlings egen handstil. I Harry Potters värld används den avancerade formeln för att framkalla en beskyddare i form av ett djur. ”Jag vet att det här kommer att hjälpa mig att sluta, även om det tar ett tag”, skrev hon. Och författaren var inte sen att hjälpa. Kort efter inlägget hade publicerats svarade J. K Rowling med en bild på den handskrivna formeln: ”Jag älskar att du jobbar på att läka och skydda dig. Du förtjänar det här, jag hoppas att det hjälper”, skrev J. K Rowling. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28128, "headline": "Sverrir Gudnason spelar Björn Borg i ny film", "summary": "Nu är det klart att svenska Sverrir Gudnason axlar rollen som Björn Borg i den kommande filmen om tennishjältens liv. Shia LaBeouf kommer att spela John McEnroe.", "article": "DN har tidigare berättat om planerna på att göra tennisstjärnans liv till långfilm. ”Borg vs McEnroe” regisseras av dansken Janus Metz, som tidigare gjort den omtalade dokumentärfilmen ”Armadillo” och regisserat avsnitt till tv-serien ”True detective”. För manus står regissören och författaren Ronnie Sandahl som tidigare gjort filmen ”Svenskjävel”. Nu är det klart att svenska Sverrir Gudnason axlar rollen som Björn Borg, enligt nyhetsbyrån TT. Den amerikanska tennisrivalen, som Borg mötte i Wimbledonfinalerna på 1980-talet, kommer att spelas av den amerikanske skådespelaren Shia LaBeouf. Mycket kring produktionen är fortfarande hemligt. ”Får inte säga ett pip förrän nästa helg då jag åker till Cannes tillsammans med regissör, skådespelare och producenter för att berätta om projektet inför svensk och utländsk press”, skrev Sandahl på Facebook i förra veckan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28140, "headline": "Riccardo Muti: ”Unga dirigenter kan väldigt lite om opera”", "summary": "När Riccardo Muti kommer till Stockholm för att dirigera Verdis opera ”Macbeth” är det inte på operan utan Konserthuset. Då slipper han samarbeta med regissörer som gör ”förfärliga saker” med hans store favoritkompositör.", "article": "Han svarar på första telefonsignalen: ”Hur är vädret är i Stockholm?” Den italienske dirigenten Riccardo Muti har nyss kommit hem från Chicago till Ravenna, som han kallar staden med den vackraste mosaiken i världen. ”Vackrare än Istanbul och Palermo”. Förra gången han var i Sverige var det december och kallt. ”Men det var fint. Jag tycker om både värme och kyla” säger han. Uttalandet handlar sannolikt inte bara om väder, för hans del. På Nobelkonserten 2013 gav Riccardo Muti ett italienskt program med bland annat ”De fyra årstiderna” av Guiseppe Verdi. Och det speciella med Kungliga filharmonikerna som han tycker är ”en underbar orkester” är att ”den är så flexibel”. Den förstår att Verdi ska tolkas med extrem musikalitet, varje ton måste spelas med intensitet och känsla. – Ibland låter Verdi ”um pa pa, um pa pa” en dålig tradition, som började när Toscanini lämnade Italien för USA under fascismen. Efteråt gick det utför. Riccardo Muti, ”Kungen av Verdi under 40 år”, som han utnämndes till för tre veckor sedan av New York Times, kommer hit för att ge en konsertversion av Giuseppe Verdis ”Macbeth” på konserthuset i Stockholm. – ”Macbeth” är en av Verdis viktigaste operor, där han går långt före sin tid. Verdi var framtidens kompositör. Han skapade hela universum på några sekunder. – Och när det gällde Macbeth och Lady Macbeth frågade inte Verdi efter vackra röster, utan röster som kunde återskapa karaktärerna och personligheterna av två onda människor. – Så när han skrev den första versionen av Macbeth som sattes upp i Florens under Verdis egen ledning fanns det på den tiden en mycket berömd italiensk sopran som hette Tadolini. Men Verdi sa: ”Hon har en för vacker röst för rollen.” – För häxorna skrev Verdi en häxkör så att sopranerna och mezzosopranerna inte skulle glömma att sjunga med häxröster. Lady Macbeth sjungs i Stockholm av Vittoria Yeo. Har hon inte den ”vackra röst” som Verdi inte skulle välja? – Haha, men när Verdi sa, ”jag vill inte ha en vacker röst” menade han inte, ”jag vill ha en ful röst”. Han menade en röst som kan skapa särskilda ljud som stämmer med den ondskefulla personligheten hos Lady Macbeth. Och Tadolini hade verkligen en vacker röst, en belcantoröst. Så det var inte rätt för denna lyriskt dramatiska roll. Men Vittoria Yeo har rätt röst för rollen. Ska man ha en kraftfull röst? – Ja, kraftfull, men framför allt färgrik. Många fraser måste sjungas nästan som en viskning verkligen sotto voce, sotto voce, sotto voce. Nästan utan ljud. Det är lätt att sjunga starkt, men det är svårt att sjunga piano uttrycksfullt. Du har sagt att Verdis ”Macbeth” är svår för den är så enkel. Och det mest komplicerade kan finnas i två toner. Och att du är lite rädd för att möta Verdi. – Som dirigent har jag ägnat en stor del av mitt liv åt att studera denne tonsättare, jag har tjänat honom i hela mitt liv, av hela mitt hjärta. Så när jag dör, om jag då möter Verdi och han säger att jag gjort allt fel – då kommer jag att dö en andra gång. Eller kommer han att säga att du gjorde det bra? – Jag vet inte. Kanske kommer vi inte att träffas för han är i paradiset och jag i helvetet. Jag får skicka honom ett budskap, fullt av eld. Foto: Todd Rosenberg Det är Shakespearejubileum i år, hur ser du på Shakespeares betydelse för operan? – Han har haft sådan enorm betydelse, inte bara för operan, utan för hela mänskligheten. Utan Shakespeare hade vi varit mycket fattiga. Det två giganterna som är avgörande för vår kultur är Shakespeare och Dante. Verdi förstod Shakespeare för han var en teaterman. I Rom 2011 gjorde du en politisk aktion på operan i Rom när du dirigerade ensemblen och hela publiken i ”Fångarnas kör” ur Verdioperan ”Nebukadnessar” – hur gick det till? – Generellt är jag emot körer i opera. Det förstör kontinuiteten i dramat, men under den perioden ville politikerna förstöra för kulturen. – Jag sa, om vi verkligen vill kämpa för ett bättre land, varför inte sjunga alla tillsammans som en bön? Då ger vi körverket en mening. Så alla i teatern stod upp och alla sjöng. Och jag var lycklig att upptäcka att majoriteten av alla hade texten i minnet, och melodin förstås. Även om de inte sjöng exakt samtidigt … Hade det något politisk effekt? – Javisst. Faktum är att finansministern några dagar senare öppnade sin plånbok, så teatrarna kunde andas lite lättare. Silvio Berlusconi var ett direkt hot mot kulturen. Matteo Renzi är ung och entusiastisk, säger Riccardo Muti, men vågar bara hoppas. – Om inte Europa kan hålla samman och stärkas kommer vi att sjunka neråt och i stället för att vara ett starkt Europa kommer vi att bli ett slags museum. Inklusive ditt land. Jag frågar honom om operans status i dag och han är minst sagt tydlig. – Problemet är att dirigenterna, särskilt de unga, kan väldigt lite om opera. De dirigerar opera utan att känna till teaterns värld. Det räcker inte ha kunna dirigera en Brahmssymfoni eller Beethovensymfoni och sedan dirigera ”Othello” eller ”Falstaff”. Förr kom alla de stora dirigenterna från operan. – Och eftersom dirigenterna inte har kontroll över hela produktionen blir regissörerna allt viktigare. Ofta gör de förfärliga saker som går emot musiken. Som förstör den. – Operan har under senare år förlorats och hamnat i händerna på regissörerna. Detta är ett faktum, och en av anledningarna till att jag i dag väldigt sällan dirigerar opera. När jag gör det gör jag det huvudsakligen i konsertform. – Jag minns att för många år sedan när jag var i Stockholm kom Ingmar Bergman till min konsert och efter konserten hade vi ett långt samtal. Han älskade musik och kunde väldigt mycket om musik. Men dessa genier på scen existerar inte i dag. Med få undantag. Du är 75 år i sommar, finns det några begränsningar, något som blivit lättare? Svårare? – Allt är svårt. När man är 20, 30,40, 50, till den sista dagen av livet vill man uppnå något nytt. Det finns alltid något att lära. Livet är kort, tyvärr, men konsten är lång. Du vill fortsätta så länge du kan? – När jag känner att det räcker så räcker det. Det är för patetiskt att se någon på scen som inte kan kontrollera situationen. Du och Chicagos symfoniorkester har engagerat er i ishockeylaget Chicago Blackhawks och framfört deras sång med full orkester. – Ja, jag dirigerade och de vann. Men nu förlorade de i Stanley Cup mot St Louis Blues? – Ja, kanske för att vi inte spelade sången. Riccardo Muti Familj: Hustru Cristina Mazzavillani Muti, gifta sedan 1969, en dotter och två söner, fyra barnbarn. Född: I Neapel Bor: I Ravenna, Italien. Karriär: Chefsdirigent vid La Scala i Milano 1986–2005, Philadelphia Orchestra 1980–1992. Sedan 2010 chefsdirigent för Chicago Symphony Orchestra. Priser: Många, bland annat Birgit Nilsson-priset på en miljon kronor 2011. Aktuell: Ska ge Verdis ”Macbeth” på Konserthuset i Stockholm 15 och 17 maj. Svenskar han beundrar: Jussi Björling, Nicolai Gedda, Birgit Nilsson, Ingmar Bergman och Eric Ericsson. ”Ni har de bästa körerna i världen.” Läser: Mest partitur och böcker om kompositörer. Just nu om Bruckner och Mahler. Har ännu inte hunnit läsa Elena Ferrantes Neapel-serie. Nästa projekt, härmed offentliggjort: Ska dirigera ”Aida” på Salzburgfestivalen nästa sommar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28141, "headline": "Försiktigt mindre motvalls", "summary": "Efter en lång karriär av att göra det extra svårt för sig tycks Radiohead ha slappnat av en smula, trots allt nytänkande, och gör sitt mest tillgängliga album på nästan tjugo år.", "article": "Rock Radiohead ”A moon shaped pool”. (XL/ Playground) Ingen kan säga att Radiohead gör det lätt för sig. Snarare finns det knappast något känt band som lika metodiskt har gått in för att komplicera sin tillvaro. På något sätt tycks vartenda album gruppen gjort efter sitt tidiga genombrott ha varit en ny sorts försök att torpedera sin ställning. Eller åtminstone dra sig undan de givna formerna för hur man ger ut framgångsrika skivor och tar hand om sin karriär. Där finns milstolpar som när Radiohead med ”Kid A” 2000 bröt med den ursprungliga sättningen av tre gitarrister, bas och trummor och baserade hela albumet på syntar, trummaskiner och klassiska orkesterinstrument. Eller när de i oktober 2007 blev pionjärer genom att släppa ”In rainbows” för nedladdning till valfritt pris, och först flera månader senare gav den en release via mer konventionella kanaler. Båda dessa album hör för övrigt till gruppens mest framgångsrika, även rent kommersiellt, så vad som är enkelt och vad som är motvalls när det gäller Radiohead är svårt att korrekt avgöra. Samtidigt tycks de själva ha rätt vaga uppfattningar om vart de egentligen är på väg, och man kan bli utmattad bara av att läsa om de långdragna processer som har lett fram till olika skivor, om hur de gång på gång tycks starta nära nog från noll. Ändå är de ju så oerhört igenkännliga. Genom Thom Yorkes sätt att sjunga, släpigt och inåtvänt, en röst som liksom alltid tycks blunda. Men också genom det finkalibrerat pillriga sättet att skapa sound och rytmer, gärna med en grundläggande långsamhet som paras med en mängd ytterligt aktiva smådetaljer. Lyssnar man slarvigt kan man tro att de låter ungefär likadant jämt, hur unik varje låt än är när man lägger lupp på den. Fast något måste ha lossnat nu. ”A moon shaped pool” är på många sätt det mest lättillgängliga de har gjort sen 1997 års ”OK computer”, full av vackert modstulna melodier, varma arrangemang och en serie rent förtrollande orkester- och körarrangemang signerade Jonny Greenwood – gitarristen som blivit soundtrackspecialist vid sidan av. Den avslutande låten är till och med äldre än så. ”True love waits” ska ha spelats live redan 1995 och finns på 2001 års ”I might be wrong: live recordings”. Då som närmast en sololåt med Thom Yorke och hans akustiska gitarr; tydligen har de försökt gång på gång genom åren att spela in en definitiv version utan att lyckas. Nu kliver den fram som en halvelektronisk bandkomposition med trillande impressionistiskt piano, i all blygsamhet åtminstone huvudet högre än den tidigare versionen. Samtidigt har den plågade ”jag gör vafanduvill”-texten – så gammal den är – redan hunnit kopplats till Yorkes separation i fjol från den kvinna han levt tillsammans med i tjugotre år, och som han har två barn med. För det här tycks också vara en skilsmässoplatta, trots att Radiohead mer än nästan något annat band vill framstå som en unison enhet av fem man, samma sen starten, som skapar allt tillsammans. Men Thom Yorke är ändå gruppens röst och ansikte, och åtminstone hälften av låtarna bär någon sorts referenser till hans separation. Inklusive den minst sagt svårtydbara slingan av orden ”half of my life” baklänges i ”Daydreaming” (han har fyllt fyrtiosju nu). Det säger också någonting om kulten kring gruppen att den sortens information blev allmän på ett ögonblick. Ändå är mitt helhetsintryck en sorts förlösning, mer av en lättnad än ett trauma. Där gruppen, trots alla experimentella nivåer och nytänkande detaljer, också tillåter sig att slappna av en smula. Bästa spår: ”The numbers”, ”Ful stop” För det här tycks också vara en skilsmässoplatta, trots att Radiohead mer än nästan något annat band vill framstå som en unison enhet av fem man, samma sen starten, som skapar allt tillsammans. 1 ”Burn the witch” Bara Radiohead gör en sådan förstasingel. Till nerviga staccatostråkar som kunde driva en Hitchcockfilm sjunger Thom Yorke obehagliga rader om hur det är bäst att hålla sig i klungan, inte låta sig märkas, och heja på häxbränningarna som alla andra. 2 ”Decks dark” Många gånger har Radiohead jämförts med symfonirock, sällan har länken varit tydligare än när ”Decks dark” (och även andrasingeln ”Daydreaming”) nickar till de mest subtilt dallrande klangvärldarna hos tidiga Genesis. Och parar med sakral körsång. 3 ”Ful stop” Det elektroniska knepknåpandet är mindre framträdande på det här albumet, i gengäld finns denna övning i vad som skulle kunna kallas manuell techno, där pumpande elbas, vaga ljudeffekter och dramatiskt orkesterblås samverkar i ett långsamt växande groove. 4 ”The numbers” En av två låtar som Thom Yorke framfört som ensamtrubadur (”Desert island disk” är den andra) där den psykedeliska folktraditionen från Roy Harper och John Martyn får en subtil modernisering – och ett svindlande orkesterarrangemang med doft av Indien. 5 ”Present tense” Den vispiga trumrytmen ger den lättaste fläkt av brasiliansk batucada, medan Thom Yorke kan luta sig tillbaks mot en varm bädd av akustiska gitarrer och så småningom en hel The Swingle Singers-kör. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28145, "headline": "Rysk jurymedlem avstängd från Eurovision efter videoläcka", "summary": "EBU stänger av rysk jurymedlem från Eurovision efter att denne sänt live från juryarbetet vid genrepet inför den första semifinalen.", "article": "Det var sent på måndagskvällen som det avslöjades att en av de ryska jurymedlemmarna sänt live via appen Periscope från arbetet i juryrummet under genrepet inför semifinalen. Det är under genrepet som varje lands professionella jurygrupper lägger sina röster på vilka bidrag som ska gå vidare till lördagens final. European Broadcasting Union (EBU) som ansvarar för Eurovision har under tisdagen granskat materialet från sändningen – och nu kommit fram till att stänga av den ryska jurymedlemmen som stod bakom sändningen från Eurovision. Detta på initiativ av RTR, det ryska ansvariga tv-bolaget. – Trovärdigheten hos de professionella jurygrupperna är en viktig del av tävlingen. Vi är nöjda med RTR:s förslag, som visar en förståelse för vad som är och inte är korrekt beteende hos en jurymedlem vid Eurovision Song Contest, säger Frank Dieter Freiling, ordförande för Eurovisions referensgrupp till eurovision.tv EBU anser att sändningen inte bröt mot några faktiska regler eftersom den inte avslöjade några av juryns poäng. Men man anser ändå att jurymedlemmen inte agerat i linje med tävlingens anda, och att det finns en risk för att Periscope-sändningen hade kunnat avslöja några av jurypoängen, som ska hållas hemliga fram till efter finalen. Under sändningen visades även delar av det armeniska och nederländska bidraget. Något som det ryska tv-bolaget bett om ursäkt för. – Sändningen av juryns semifinal och juryfinalen är en intern sändning, som inte är menat för att distribueras publikt, säger Jon Ola Sand, chef för Eurovision Song Contest enligt eurovision.tv. Den avstängde jurymedlemmens poäng inför semifinalen förklaras nu ogiltiga. Den övriga ryska juryn, som består av fyra personer, anses ha kommit fram till sina poäng på ett korrekt sätt. Inför Eurovisionfinalen på lördag får den ryska delegationen möjlighet att skicka en ny jurymedlem för att ersätta den avstängda. Professionella jurygrupper från varje deltagande land delar ut hälften av poängen i Eurovision Song Contest. Den andra hälften av poängen röstar tittarna fram. I tisdagens semifinal anses Rysslands bidrag vara favorit till att gå vidare till lördagens final. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28155, "headline": "Publiken sviker svensk film", "summary": "Bioåret 2016 är hittills ett av de bästa på länge – förutom för svensk film. Bara jättesuccén \"En man som heter Ove\" räddar den svenska filmvåren.", "article": "124.000 personer. Så många köpte biljett för att se en svensk film på bio i mars i år. Det är den lägsta siffran sett till en femårsperiod, enligt statistik från Svenska Filminstitutet. Men för Anna Serner, vd på Svenska Filminstitutet, är det ingen överraskning: – Det är helt enligt prognos. Vi visste att det skulle bli ett dåligt bioår i år, säger Anna Serner. Hon menar att de svenska filmerna inte får tillräckligt bra sättning på biograferna, och att de dessutom får för kort tid på sig att nå upp till bra publiksiffror. Enligt statistiken ökade den totala siffran biobesök med 32 procent jämfört med mars månad 2015. Det innebär att 2016 års marsmånad är den mest besökta på fem år. Biointresset ökar alltså, men besökarna ratar den svenska filmen. Med ett undantag: \"En man som heter Ove\". Hannes Holms film, med Rolf Lassgård i rollen som den självmordsbenägne pensionären Ove, är framgångsfenomenet som lyfter den svenska biostatistiken. Tre månader efter juldagspremiären är det den mest sedda överhuvudtaget på svenska biografer, med totalt 1 688 143 biobesök, varav knappt 1,26 miljoner bara under 2016. \"En man som heter Ove\" har dragit mer än dubbelt så många besök som den näst mest sedda svenska filmen, Helena Bergströms \"En underbar jävla jul\" (716 446 besök sedan premiär), och håller till och med avståndet till \"Star wars: The force awakens\" på topplistans andra plats (1 312 275 besök). Per Mårtensson, programchef på SF Bio, är betänksam inför att enstaka filmer ska dra hela det svenska biolasset: – Svensk filmindustri kan inte överleva på en eller två stora filmer per år, det är ju för lite. Uppenbarligen har vi ett problem med att göra den film folk är intresserade av att se, och samtidigt göra konstnärligt intressanta filmer. Vilka svenska filmer saknas då på biograferna? – Det är anmärkningsvärt att ingen verkar vilja satsa på svensk action, man kan inte ens se någon svensk krim på bio längre. Ingen \"Hamilton\", inga fler \"Snabba cash\", inga \"Beck\"-filmer. Det är som att ingen vågar ge sig på den genren längre, säger Roger Wilson, filmkritiker och programledare på P1 Kultur i Sveriges Radio. Han saknar också ytterligare en målgrupp: – Jag förstår inte riktigt varför man inte satsar tydligare på 50-plus-kvinnorna. Samma grupp som håller resten av Kultursverige flytande. Drog ingen någon lärdom av \"Mamma Mia\"-effekten?Pressbild. Bioåret 2016 Under årets första tre månader gjordes drygt sex miljoner biobesök i Sverige, av vilka knappt 1,7 miljoner var besök på svenska filmer. Det första kvartalet 2016 låg den svenska marknadsandelen på knappt 28 procent. Det är den tredje bästa sett till en femårsperiod, men ändå 8 procent under snittet för perioden. Bortser man från \"En man som heter Ove\", rasar den svenska marknadsandelen för det första kvartalet 2016 ned till knappt sju procent av den totala biokakan. De tio mest sedda svenska filmerna, första kvartalet 2016, enligt statistik från Svenska Filminstitutet: 1) \"En man som heter Ove\" 1 259 115 besök (totalt 1 688 143 sedan premiär) 2) \"En underbar jävla jul\" 115 876 besök (totalt 716 446) 3) \"Tsatsiki, farsan och olivkriget\" 92 428 besök (totalt 205 744) 4) \"Den unge Zlatan\" 79 179 besök (totalt 79 179) 5) \"Tjuvheder\" 17 802 besök (totalt 53 349) 6) \"LasseMajas detektivbyrå – Stella nostra\" 17 063 besök (totalt 271 310) 7) \"Bajsfilmen – Dolores och Gunellens värld\" 14 779 besök (totalt 14 779) 8) \"The Swedish theory of love\" 14 489 besök (totalt 14 489) 9) \"Martha & Niki\" 9 950 besök (totalt 9 950) 10) \"Efterskalv\" 6 063 besök (totalt 10 500) De fem mest sedda filmerna, första kvartalet 2016: 1) \"En man som heter Ove\" 1 259 115 besök (totalt 1 688 143 sedan premiär) 2) \"Star wars: The force awakens\" 482 040 besök (totalt 1 312 275) 3) \"Zootropolis\" 471 148 besök (totalt 471 148) 4) \"Deadpool\" 401 716 besök (totalt 401 716) 5) Den gode dinosaurien\" 339 283 besök (totalt 339 283) ", "article_category": "culture"}
{"id": 28168, "headline": "Jeanette Bonniers memoarer ges ut i höst", "summary": "På fredagen begravdes Jeanette Bonnier, tidigare huvudägare i Bonniers, i Oscarskyrkan i Stockholm. I höst kommer hennes memoarer, skrivna tillsammans med Ulrika Knutson.", "article": "Mediekoncernen Bonniers enskilt största ägare Jeanette Bonnier avled den 16 april, 82 år gammal. Hennes familj och Mediesverige fick under fredagen ta farväl av den uppskattade medieprofilen under begravningen i Oscarskyrkan i Stockholm. Jeanette Bonnier ägde ensam en tiondel av Bonnierkoncernen och var dessutom initiativtagaren till Bonniers konsthall. Hon satt även i styrelsen för både DN och Expressen. Under hösten ges memoarerna om Jeanette Bonnier ut. Memoarerna är skrivna tillsammans med journalisten och författaren Ulrika Knutson. – Man kan säga att det kretsar kring hennes intresse för konsten och människorna hon träffar i den världen. Det handlar också om den svåra upplevelsen när hennes dotter Maria dog i en bilolycka på 80-talet, och hur konsten räddar henne tillbaka till livet, säger förläggaren Albert Bonnier. Ulrika Knutson har tidigare tilldelats priser som Guldpennan och Stora journalistpriset. Hon var även nominerad till ett Augustpris för Årets svenska fackbok med \"Kvinnor på gränsen till genombrott\" 2004. – Det var ett naturligt val att det blev Ulrika Knutsons som skulle skriva. Hon är helt enkelt enastående bra, en av landets bästa kulturjournalister. Det var Jeanette tydlig med att hon ville ha, säger Albert Bonnier. För två år sedan kontaktade Albert Bonnier Jeanette Bonnier för att diskutera om de skulle börja arbeta med hennes memoarer. – Hon och Ulrika Knutsson satte i gång ganska direkt och har arbetat kontinuerligt. Det blir väl lite annorlunda nu eftersom hon inte finns kvar, men de två hann skriva så pass mycket tillsammans så det kommer kännas som att Jeanette var med, säger Albert Bonnier. Memoarerna ges ut på Wahlström och Widstrand och förhoppningen är att de ska ges ut under senhösten. – Jeanette och Ulrika har hunnit gå igenom det Jeanette tyckte var viktigt i sitt liv. Nu kommer Ulrika prata med andra runt omkring som var viktiga för Jeanette. Exakt när memoarerna kommer har vi inte bestämt än. Vi måste få allt på plats och det ska kännas som något Jeanette själv hade velat ha. Läs mer: ”Jeanette Bonnier var en orädd människa” ", "article_category": "culture"}
{"id": 28176, "headline": "Cannes är störst och bäst bland festivalerna", "summary": "Cannes är fortfarande det överlägset viktigaste skyltfönstret för världens konstfilm. Jämfört med festivalkonkurrenterna i Berlin och Venedig står Cannes i en klass för sig, visar Filmfredags granskning.", "article": "När Woody Allens ”Café Society” kickar i gång den 69:e Cannesfestivalen på onsdag så står den ikoniska franska filminstitutionen starkare än någonsin. Sjuttio år efter den officiella starten växer festivalen fortfarande. I fjol vallfärdade 32 000 ackrediterade branschdjur tillsammans med nära 5 000 mediearbetare till den palmprydda strandpromenaden La Croisette. Lägg till horder av nyfikna stjärnskådare med selfiepinnar så dubbleras invånarantalet i den gamla fiskarbyn som numera är ett reservat för lyxhotell, märkesboutiqer, restauranger och överdimensionerade yachter. Och, förstås, en gång om året för filmstjärnor som kindpussar varandra på röda mattan till smattrande fotoblixtar och ljudet av smällande champagnekorkar. Bakom den glättiga och glamorösa fasaden har Cannes en livsviktigt uppdrag för den globala konstfilmen. Ingen annan festival erbjuder samma sorts skyltfönster för den seriösa filmen. Att fjolårets Guldpalmsvinnare, Laszlo Nemes ”Sauls son”, gick vidare och vann både Oscar och Golden globe för bästa utländska film är ingen slump. Tvärtom har de filmer som har premiär i Cannes mångdubbelt större chanser att bli framgångsrika på de stora prisgalorna. Jämfört med de andra europeiska filmfestivalerna Berlin och Venedig står Cannes i en klass för sig. Sedan 1951 (då Berlinfestivalen startade) har de filmer som haft premiär i Cannes tagit nära 70 procent av de 5 olika priser som Filmfredag har titta på: EFA award, Oscar bästa film, Oscar bästa utländska film, Golden globe för bästa utländska film och Guldbaggen för bästa utländska film (se alla siffror i grafiken intill). Under de senaste fyra åren har Cannesfilmerna dominerat totalt, från Oscarsgalan och Golden globe till EFA awards och Guldbaggegalan. Förutom Laszlo Nemes starka förintelsedrama återfinns Guldpalmsvinnare som Michael Hanekes ”Amour”, Abdellatif Kechiches ”Blå är den varmaste färgen” och Paolo Sorrentinos ”Den stora skönheten”. Samt Guldpalmskandidater som Andrej Zvjagintsevs ”Leviatan” och Pawel Pawlikowskis ”Ida”. Enda prisklassen där Cannes inte dominerar är Oscar för bästa film som nästan undantagslöst går till amerikanska filmer – de två senaste vinnarna ”Spotlight” och ”Birdman” hade båda världspremiär i Venedig. För att hitta en Berlinfilm som lyckats slå sig in på de fem prislistor som DN tittat på får man gå tillbaka till 2011 då Asghar Farhadis Guldbjörnsbelönade skilsmässodrama ”Nader och Sadim – en separation” gjorde succé och tog hem både Oscar, Golden globe och Guldbagge. Att Cannes erbjuder filmvärldens finaste premier cru-skördar är huvudanledningen till att så många söker sig till Rivieran i mitten av maj. En av dem är den brittiska veteranen Charles McDonald, en luttrad filmpublicist som pendlat mellan Cannes, Berlin och Venedig i mer än tre decennier. Under årets Cannesfestival ska han sköta pr-verksamheten kring nya filmer av Guldpalmskandidater som Pedro Almodóvar, Jim Jarmusch, Ken Loach, Xavier Dolan och Olivier Assayas. – Jag älskar verkligen båda festivalerna i Venedig och Berlin, men det är ingen tvekan om att Cannes är nummer 1. Det har bara blivit tydligare under de senaste åren, vare sig man gillar det eller inte. När jag talar med filmskapare så säger de alla att det helst vill testa sig själva i Cannes. En Guldpalm smäller helt enkelt mycket högre än ett Guldlejon eller en Guldbjörn. Cannes är också det bästa skyltfönstret för de mer esoteriska och utmanande filmerna som vill hamna på löpsedlarna, säger Charles McDonald, som driver bolaget International Rescue från hemmabasen London. McDonald menar att Cannes har stärkt sin ledande ställning efter den senaste finanskrisen runt 2008. – De ekonomiskt tuffa tiderna och mediebranschens ekonomiska kris har gjort att bevakningen har skurits ner i Berlin och Venedig, medan alla fortfarande satsar i Cannes. Bara antalet journalister och att bevakningen håller högre klass än på någon annan festival gör att Cannes är det bästa skyltfönstret. Det som oroar mig lite är att allt fler journalister är mer upptagna av att jaga den stora Angelina Jolie-intervjun i stället för att upptäcka morgondagens regissörer och skådespelare, säger McDonald. Han tror att Cannes kommer att behålla sin särställning under överskådlig framtid. – Cannes är som friskt syre för konstfilmen och en mer diversifierad filmkonst. Trots digitaliseringen och dess förändrade distributionsformer så ger en Canneslansering en helt annan sorts publicitet, säger Charles McDonald. Den svenska succéregissören Ruben Östlund är en av dem som framgångsrikt använt Cannes som språngbräda ut i världen. Samtliga hans tre senaste filmer, ”De ofrivilliga”, ”Play” och ”Turist”, har haft världspremiär i den prestigefyllda sidosektionen Un certain regard (UCR), som är snäppet under Guldpalmstävlingen. För två år sedan vann ”Turist” detta det näst finaste priset och nominerades senare bland annat till en Golden globe och en Bafta för bästa utländska film. Som jurymedlem i årets Un certain regard-sektion är det Östlunds tur att kasta ”ett särskilt ögonkast” på nya spännande filmskapare. – Egentligen har jag inte tid att sitt i någon jury eftersom vi snart ska börja spela in nya filmen ”The square”, men detta är ett erbjudande man inte kan tacka nej till. Dem jag jobbar med i USA ringde genast och gratulerade som om jag hade vunnit ett pris. Jag tror att Thierry Frémaux, festivalens konstnärliga ledare, har dåligt samvete för att ”Turist” inte var med i Guldpalmstävlingen. Ett visst mått av payback är det i alla fall, säger Ruben Östlund självsäkert och skrattar lite. Ni behöver knappast gissa var han siktar på att ha världspremiär med filmen nästa år. Ruben Östlund har alltid siktat mot stjärnorna i Cannes. – De regissörer som jag ser upp till har premiär på sina filmer i Cannes. Guldpalmstävlingens startuppställning är den enda jag kastar mig över när nyheten släpps. I Cannes har fler olika typer av filmer en chans att bli sedda – till skillnad från Berlin och Venedig. Tack och lov går det inte att köpa sig in i det absoluta finrummet i Guldpalmstävlingen, säger Östlund. Han menar att Cannes har en viktigare roll för den smala och konstnärliga filmen än någonsin. – Cannes har lyckats blanda idén om glamour och filmstjärnor på röda mattan med kompromisslös konst. Det är en oslagbar kombination. Startåret räknas officiellt till 1946, men festivalen grundades redan 1939 som ett svar på Mussolinis fascistiska propagandafestival i Venedig. Den första Cannesfestivalen fick genast ställas in på grund av att Hitler invaderade Polen. Den årliga budgeten ligger på 20 miljoner euro. 2015 utfärdades cirka 32 000 ackrediteringar till professionella besökare, varav bland annat 5 400 producenter, 4 700 distributörer och nära 1 600 filmskapare och manusförfattare från hela världen. Fjolårets Cannesfestival bevakades av 4 038 journalister plus 700 tekniker från totalt 89 olika länder. Printjournalister dominerar fortfarande till antalet (891), men renodlade webbjournalister ökar snabbast. Sedan 1995 har antalet ackrediterade webbjournalister ökat från 1 till 544. I fjol visades 129 filmer i det officiella programmet (inklusive Cannes classics, Kritikerveckan och Quinzaine des réalisateurs) och 1 147 på marknaden. Den 69:e festivalen startar nu onsdag den 11 maj och pågår till och med söndag den 22 maj. Bland de ofta återkommande regissörerna återfinns Canneskända namn som Pedro Almodóvar, bröderna Dardenne, Xavier Dolan, Jim Jarmusch, Ken Loach, Nicole Garcia, Park Chan-Wook och Bruno Dumont. Ingen svensk långfilm har passerat någon av urvalskomittéernas nålsögon i år, varken i den stora tävlingsserien eller i någon av sidoserierna. Två svenska kortfilmer har dock chans att vinna en Guldpalm, dels ”Madre” i regi av Simón Mesa Sotos och ”Fight on a Swedish beach” av Simon Vahlne. Konstfilmen ”Her self” av koreografen Maud Karlsson och regissören Martin Lima de Faria visas i Short film corner. Skandinavisk film är över huvud taget ovanligt osynlig i den kommande festivalen. Dansken Nicolas Winding Refn tävlar om en Guldpalm men med den internationella skräckfilmen ”The neon demon” med Elle Fanning i huvudrollen. I sidoserien Un certain regard visas den finska debutfilmen ”Tha happiest day in the life of Olli Mäki” av Juho Kuosmanen. Källa: Filmfestivalen i Cannes ", "article_category": "culture"}
{"id": 28187, "headline": "Jazzgitarristen Doug Raney inspiratör i 40 år", "summary": "I 40 år var amerikanske jazzgitarristen Doug Raney en musikaliskt lågmäld men inspirerande företrädare för bebopidiomet. Han var inte den mest kände jazzmusikern i världen.", "article": "Men i Danmark, där han bodde i nära 40 år var han viktig del av jazzscenen. För svensk publik var han kanske mest känd för att ha spelat med Bernt Rosengren i olika konstellationer. Han dog i Köpenhamn i veckan, bara 59 år gammal. Doug Raney började spela gitarr som tonåring. Han saknade inte påbrå. Hans far var jazzgitarristen Jimmy Raney, och med honom gjorde han han också gjorde sin första skivinspelning 1975. På skivan medverkade också pianisten Al Haig. Det var inget dåligt debutsällskap. Al Haig hade en gång varit med i kretsen kring altsaxofonisten Charlie Parker och trumpetaren Dizzy Gillespie som revolutionerade jazzmusiken på 40-talet. Även Jimmy Raney hade spelat med Charlie Parker, men främst arbetat sig igenom 50-talet i olika smågrupper och spelat med tenorsaxofonisten Stan Getz. Doug Raney, som föddes i New York 1956, började som många andra i sin generation att spela blues- och rockgitarr inspirerad av Jimi Hendrix, Eric Clapton och blueslegendarer som Muddy Waters och BB King. Men redan i de sena tonåren renodlade han sitt jazzintresse. I en baksidestext till en duoskiva han gjorde med sin far 1979 beskriver Doug Raney hur han vid en serie spelningar på jazzklubben Bradleys i New York, ”ett av mina första riktiga jobb”, var nära att hoppa av, varje kväll. Bradleys var på den tiden ett ställe dit många spellediga jazzmusiker gick och bland publiken fanns ofta stadens stora jazznamn. – Jag var livrädd mest hela tiden och förväntade mig att någon skulle säga åt mig ”gå hem och träna, grabben”. Men de flesta var uppmuntrande och på något sätt klarade jag mig igenom jobbet, skriver han på baksidestexten. Doug Raney flyttade tidigt till Europa, först till Holland och sedan till Danmark, där han blev kvar. – New York kan vara ett väldigt tufft ställe att bo på för en musiker. Det finns många fler scener att spela på än exempelvis här i Köpenhamn, men det finns också enormt många fler som spelar, så konkurrensen blir oerhört hård. Fast jag tror inte att det var skälet till att jag flyttade till Köpenhamn 1977. – Jag kunde mycket väl ha klarat att bo kvar och spela i New York, men jag har alltid känt en dragning till Europa, berättade han i en intervju i svenska jazztidskriften OJ i december 2001. I Köpenhamn etablerade han sig, gifte sig, fick barn och blev en i den koloni av amerikanska jazzmusiker som då bodde i Köpenhamn: tenorgiganten Dexter Gordon och pianisterna Horace Parlan och Kenny Drew för att nämna några spelkamrater. Han började också arbeta med danska och skandinaviska musiker. En av dem var Bernt Rosengren som han spelade med i olika grupper, både i Rosengrens ganska kortlivade storband, dokumenterat på skiva, och i mindre sättningar. Två andra tenorsaxofonister, svenske Tomas Franck, också bosatt i Köpenhamn, och amerikanen Bob Rockwell hörde till Doug Raneys medspelare. En serie skivor med flera av jazzens standardlåtar som Raney gjorde tillsammans med trumpetaren Chet Baker och danske basisten Niels Henning Ørsted Pedersen, inspelade på jazzklubben Montmartre 1979, visar tydligt att den då endast 23-årige Raney var sina äldre medmusikers jämlike. Doug Raney var i perioder borta från spelandet på grund av missbruksproblem. Han blev aldrig riktigt välkänd utanför den inre jazzkretsen, men var ändå under nära 40 år en betydelsefull inspiratör i Köpenhamns jazzliv, och en viktig del av Skandinaviens och Europas jazzscen. När Doug Raney kom till Köpenhamn såg det annorlunda ut bland de unga musikerna, som många höll på med fusionsmusik. Doug Raney har hela tiden varit trogen sin egen jazzuppfattning med sitt lågmälda, harmoniska och rytmiska gitarrspel. – Nu spelar de flesta unga musiker bebop i stället. Det tycker jag är bra eftersom det är den stil jag själv spelar och tycker om, sade han i OJ 2001. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28190, "headline": "Olle Ljungström död", "summary": "Artisten Olle Ljungström är död. Han ska ha hittats död i sitt hem under natten till onsdagen. En nära vän till artisten bekräftar dödsfallet för DN.", "article": "Det var under natten till onsdagen som Olle Ljungström anträffades död i sin bostad i Alingsås. Vårdpersonal ska ha hittat den folkkära artisten avliden. En nära vän till artisten bekräftar Ljungströms död för DN. Omständigheterna på platsen gjorde att polis och läkare inte omedelbart kunde avgöra hur dödsfallet gått till. – Vi är vid den aktuella fastigheten för att genomföra en teknisk undersökning. Det görs alltid i fall då man inte direkt kan avgöra dödsorsaken, säger Tommy Nyman, presstalesperson på polisen i region väst, till Aftonbladet. Läs mer: Så minns vänner och kolleger Olle Ljungström De senaste åren har Olle Ljungström kämpat med hälsan, enligt tidningen. Inför sin medverkan i ”Så mycket bättre” på TV4 drabbades han av en stroke och fick avbryta inspelningarna vid flera tillfällen för att vila. Olle Ljungström blev 54 år. Ljungström slog igenom i början av 80-talet med bandet Reeperbahn, med albumet Venuspassagen. Bandet upplöstes 1984, men bandet har återförenats vid två turnéer, först 1986 på första Hultsfredsfestivalen och sedan 2010 på Forever Young. Efter ett längre uppehåll från musiken, där Olle Ljungström bland annat gick på Berghs och jobbade som fotomodell, återvände han som soloartist 1993. Sammanlagt släppte han åtta studioalbum som soloartist. Det senaste, ”Släng in en clown”, kom 2013. 2012 var han med i TV4-programmet Så mycket bättre tillsammans med bland andra Magnus Uggla, och blev därmed känd för en bredare publik.  Olle Ljungström i DN Samlingssida: DN:s samlade artiklar om Olle Ljungström Webb-tv: Olle Ljungström inför Så mycket bättre Intervju: Nu har han blivit en alldeles vanlig Olle Intervju: Fredrik Strage möter Olle Ljungström Foto: Stefan Edetoft Olle Ljungström Född 1961. Debuterade med bandet Reeperbahn 1979. Sammanlagt blev det fyra studioalbum med bandet. Reeperbahn-medlemmarna medverkade i den kultstämplade filmen ”G – som i gemenskap” 1983. Solodebuterade med ett självbetitlat album 1993. Därpå följde ”Världens räddaste man” (1994), ”Tack” (1995), ”Det stora kalaset” (1997), ”En apa som liknar dig” (2000), ”Syntheziser” 2002”, ”Sju” (2009), ”Släng in en clown” (2013). Släppte även samlingsskivan ”Så mycket Olle Ljungström” 2012. 2008 kom ”Andra sjunger Olle Ljungström” som innehöll andra artisters tolkningar av hans musik. Medverkade i Jacob Frösséns dokumentär ”En film om Olle Ljungström” 2009. Hade även ett flertal utställningar med egna teckningar och målningar. I samband med att han fyllde 50 gavs boken ”Jag är både listig och stark ut” år 2011. TT ", "article_category": "culture"}
{"id": 28203, "headline": "Nya ”Ghostbusters” mest ogillad på Youtube", "summary": "Trailern till kommande, kvinnligt frontade remaken ”Ghostbusters 3” är den filmtrailer som fått flest negativa reaktioner i Youtubes historia, skriver The Guardian.", "article": "Sedan videon släpptes den 16 april har den fått över 600.000 tummar ned – Youtubes egen ”ogilla”-knapp, vilket gör filmtrailern till den mest dissade i videosajtens historia. Enligt The Guardian handlar många av de negativa reaktionerna om att huvudrollerna bytt kön i den kommande filmen. Den första ”Ghostbusters”-filmen kom 1984 och fick en uppföljare 1989. I Paul Feigs remake, med världspremiär i juli, spelas spökjägarhjältarna av Leslie Jones, Kate McKinnon, Kristen Wiig och Melissa McCarthy. I en andra trailer har filmteamet bemött kontroversen kring filmens uppfattade kvinnohat och rasism, skriver The Guardian. Totalt hamnar ”Ghostbusters 3” på plats 18 av de mest ogillade videoklippen: Plats 1–17 är musikvideor med Justin Biebers ”Baby” i topp med 6 miljoner tummar ned. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28212, "headline": "Robert Wåtz 50 år: Robs retro fyller dansgolvet", "summary": "En gång gick han i bräschen för den svenska dansmusiken. Men Robert Wåtz från Rob’n’Raz är fortfarande dj – och i dag förstår publiken vad det handlar om.", "article": "Det var i slutet av 1980-talet. Två unga dj:er hade slagit sig samman och turnerade i folkparkerna under artistnamnet Rob’n’Raz. De spelade funk och hiphop – musik som aldrig hördes i svensk radio – och showade med sin scratchteknik bakom vinylspelarna. Robert ”Rob” Wåtz kom från mångkulturella Botkyrka utanför Stockholm och hade kompisar från olika världsdelar, vilket hade vidgat hans musikintresse. En lärare i sjunde klass introducerade honom för dj-tekniken och snart började Robert köra egna gig på ungdomsgårdar. Han vann dj-SM, och placerade sig högt på en internationell dj-tävling inför ett fullsatt Royal Albert Hall. Men det gick trögt att frälsa folk med dansmusik i det svenska rockbältet. Det var långt till Englands och USA:s housescener, och folkparkspubliken förstod sig inte på det här med rap och scratching. – Folk ville inte se någon dj, de ville se en artist eller en dansare, säger Robert Wåtz och skrattar. Tillsammans med Rasmus Lindvall bildade han duon Rob’n’Raz. De gjorde som andra dj:er, de remixade populära topplistelåtar, spelade in nya versioner med fetare trummor och beat, för att ha något att spela ute på klubbarna. Robert hade en hel del jobb på gayklubbar, där öppenheten för nya trender var större. Men dansmusiken hördes aldrig i radio eller på tv, och de förstod snart att för att nå en större publik behövde de bredda sig – göra egna låtar och ta in en artist som frontfigur. Så träffade de den 17-åriga sångerskan Leila K, ett möte som ledde till singeln ”Got to get”. Och resten är faktiskt ett stycke svensk musikhistoria. Låten slog över en natt och blev topp fem i England, etta i Tyskland och hamnade på Billboardlistan i USA. Det var något så ovanligt som en svensk danslåt på export, långt före Avicii och Swedish House Mafia, före Denniz Pop och Max Martin. – Att vara dj var gatukultur då, som graffiti, breakdance – det var nytt, det var spännande och rebelliskt. Jag tror att vi faktiskt spelade en liten roll i att dansmusiken fick komma in i finrummet. Jag har sett gamla klipp, vi fick vara med i ”Svepet” och sådana där vanliga svenneprogram som typ ”Bingolotto” i dag. Sedan dess har mycket hänt. Digitaliseringen, internet, Youtube och Spotify har revolutionerat både musikbranschen och folks lyssnande. Under tiden försvann också vinylskivorna, ett arbetsredskap för dåtidens dj. Nu ser Robert Wåtz hur intresset är på väg tillbaka för gamla analoga ljudbilder. Han ser det både hos sina egna tonårssöner, som båda gör musik, och på den unga publik som kommer på hans spelningar. För dj:ar, det gör han fortfarande, i bästa retrostil, med skivspelare och ofta samma musik som han försökte locka folkparkspubliken med en gång i tiden. Och numera får han det unga dansgolvet med sig. – Jag kan spela en 90-talslåt med Robin S, ”Show me love”, som de har hört Steve Angellos version av, men jag spelar originalet! Sedan spelar jag någon ny skön houselåt. Det är så brett i dag, så jag älskar att lira. – När vi kommer med vinylspelare och lirar retro så tycker de att det är skithäftigt. Vi är lite vinylambassadörer. Robert Wåtz Gratuleras till: Fyller 50 år den 3 maj. Gör: Musikproducent, dj och eventmakare. Spelar som bäst in nytt material med dj-duon Rob’n’Raz. Bor: I Vasastan i Stockholm. Familj: William Wåtz, 20, och Wictor Wåtz, 18. Flickvän. Lyssnar på: ”Just nu på gammal disco och soul.” Blir lycklig av: ”Sol.” Saker som engagerar: ”Politik. Det som händer i världen nu, som den katastrofala utvecklingen med IS.” Så rensar jag tankarna: Med golf. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28231, "headline": "Melankolisk hotellromantik", "summary": "I sin nya essäfilm går Kristian Petri på spaning efter anrika hotell tillsammans med hotellkännare som bland andra Lars Norén, Stellan Skarsgård och Åsne Seierstad.", "article": "”Hotellet” Regi: Kristian Petri Med: Lars Norén, Stellan Skarsgård, Åsne Seierstad, Björn Andrésen m fl. Längd: 1 tim 22 min (från 15 år). Filmtiteln frammanar helt säkert minnen ur varje besökares personliga resekatalog. Redan före förtexterna har ett slitet lägenhetshotell i New York och en naken bulgarisk klostercell hunnit plockas fram ur min egen minnesbank. Det är svårt att tänka sig ett bättre upplägg för ett intressant och ömsesidigt samtal mellan filmskapare och publik. Precis som regissören Kristian Petri formulerar det, så är ju hotellet en förhöjd värld. En plats som ter sig isolerad från verkligheten och dess förväntningar, om så bara som idé och för några enstaka dagar. För vissa en fristad omgiven av ett visst romantiskt skimmer. För andra själva sinnebilden av den bottenlösa ensamheten. ”Hotellet” är den tredje filmen i den serie där ”Atlanten” (1995) och ”Fyren” (2000) ingår. Återigen har Kristian Petri samarbetat med fotografen Jan Röed. Petris sätt att arbeta utifrån fysiska begränsningar såsom en geografisk plats eller en viss typ av byggnad gör ett djärvare associativt berättande möjligt. I ”Hotellet” tar sig historien från röran i köket efter faderns bortgång, via stadshotellet i Ed, ut till de första kända härbärgena i öknen och till Japan där världens äldsta hotell i drift ligger. Historiska och litterära referenser blandas med Petris egna betraktelser och intervjuer med kända personer. Lars Norén berättar om sin uppväxt på ett stadshotell och Stellan Skarsgård om sin relation till det legendariska Chateau Marmont Hotel i Los Angeles. Essäfilmens form är en balansakt. Det krävs att filmarens betraktelser har en viss allmängiltighet för att publiken skall känna sig inkluderad i avsändarens universum. Tråden måste vara, om inte tydlig, så i alla fall skönjbar. Ibland försvinner hotellfasaderna helt utom synhåll i berättelsen. Allt stannar upp och vi betraktar körsbärsblommorna för en stund. Ibland är tråden så tunn att den slinker mellan fingrarna. Som den långa redogörelsen för svensken Björn Andrésens upplevelser av att ha blivit utsedd till världens vackraste pojke i Luchino Viscontis film ”Döden i Venedig” som till slut känns som ett planlöst flanerande på Lidos stränder. Ibland hade en mindre omdisponering av scener kanske kunnat få tråden att framträda något tydligare. Den första timmens associativa strövtåg med Petri antar också, med sina matadorer, referenser till döda manliga poeter och besök hos Conan Barbarens skapare, formen av en pojkdröm. Balansen återställs dock något senare när journalisten Åsne Seierstad kommer in och redogör för sin långa hotellvistelse i rum 713 på The Palestine Hotel i Bagdad under Irakkriget. Trots dessa invändningar blir det i slutändan ändå en rätt behaglig hotellvistelse med Petri. Filmens associativa form, arkivbilderna varvade med åkningar genom hotellkorridorer, ackompanjerade av filmarens röst och den fina musikläggningen lyckas ändå suggerera den där distinkta känslan av melankoli som bara ett hotellrum kan framkalla. Se mer. Tre andra filmer med fokus på märkvärdiga hotell: Wes Andersons euronostalgiska ”Grand Budapest Hotel” (2014), ”Chelsea Walls” i regi av skådespelaren Ethan Hawke (2001) som utspelar sig på nedlagda Chelsea Hotel i New York, Stanley Kubricks skräckfilmsklassiker ”The shining” (1980). ", "article_category": "culture"}
{"id": 28234, "headline": "Utsålt men tyst om Håkan Hellströms konsert i New York", "summary": "På fredag släpper Håkan Hellström sin nya ep ”1974”. Samma dag ställer han sig på scen för att göra sin första spelning i New York. Men kritiska röster antyder att Sveriges största artist fått storhetsvansinne.", "article": "Utsålt! När Håkan Hellström gör sin karriärs New York-premiär står inte ett säte tomt på Gramercy theatre, vare sig i på fredagens konsert eller på Valborgsmässoafton. På Stubhubs andrahandsförsäljning kostade den enda kvarvarande biljetten på torsdag förmiddag 400 dollar – och den var borta ett kort stund senare. Men är man amerikan i New York har man med största sannolikhet varken hört eller sett något om konserten. Det går inte att hitta någonting skrivet om den i amerikanska medier. På fredag kommer samtidigt Hellströms EP ”1974”; tre låtar från den har redan släppts på strömningstjänster och på Facebook, senast ”Brinner in the shit”. Hellströms nästa fullängdsalbum släpps sedan i augusti. Det har av producenten Björn Olsson beskrivits som ”mindre indie, mer Abba”, och har skapats och spelats in på Hisingen. – Det är soundmässigt ett snäpp upp nu, det märks att det är mer allvarligt nu med de stora konserterna och så, allt låter mer uppstyrt, och det är ju mycket tack vare (producenten) Charlie Storm, sa Björn Olsson nyligen till HSB:s webbtidning Hisingenftw. Han syftar främst på konserterna på Ullevi den 4 och 5 juni, en betydligt större arena än den i USA. ”Din tid kommer”, den första singeln från ”1974”, möttes med höga betyg i Aftonbladet, Expressen och Göteborgs-Posten, men den följdes också av kritik från ett nytt håll: från tidigare lojala Hellströmanhängare i samma skrå. ”Håkan gör ingen hemlighet av att låten är skriven direkt för hans nya scen. De enorma arenorna. Men där folkfesten går in, där går autenticiteten ut”, skriver musikjournalisten Annah Björk på sin blogg. ”Nu märker jag att Håkan är på väg bort”, skriver Aftonbladets Fredrik Virtanen. Intresset för Håkan Hellström är alltjämt enormt. Ullevispelningarna är sedan länge slutsålda och skivhandlarna gör sig redo för det stundande släppet av ”1974” – som kommer att finnas i sju olika utgåvor. – Vi har nog inte varit med om en sådan mängd utgåvor tidigare. Det finns ett extremt stort intresse och för oss är det här ett jättestort släpp, säger Anders Iwers på Bengans skivbutik i Göteborg till TT. – Det här med att man inte kan bli profet i sin egen hemstad stämmer verkligen inte in på Håkan. Quiz: Shakespeare eller Håkan Hellström? ", "article_category": "culture"}
{"id": 28236, "headline": "Lotta Jonson: Varför bara engelsk text när nästan alla talar svenska?", "summary": "Kommentar. ”Varför inte lägga ut svenska versioner av texter för utställningar gjorda här i Sverige på nätet åtminstone?”, skriver Lotta Jonson.", "article": "När designbyrån Form Us With Love nyligen firade 10-årsjubileum hyrde den in sig på Konstakademin. Konst ger cred i designvärlden, där kommersiella bevekelsegrunder gärna kamoufleras med kulturell guldkant. Besökarna fick med sig en tegelstenstjock bok. Snygg, välgjord, tryckt med miljötänk, formgiven av välkände Henrik Nygren. Och text bara på engelska. Trots att förmodligen nittio procent av alla besökare talade svenska. Jag kan på sätt och vis förstå det. Svenska designer hoppas på att kunna sälja sina tjänster utanför landets gränser. Ofta är även hemsidorna enbart på engelska – känn dig exkluderad! De är inte gjorda för dig. Skulle du ändå vilja veta så brukar budskapet vara enkelt och språket knappast komplicerat. Om översättningarna inte är hemsnickrade, vill säga. Desto mer irriterande är det när institutioner beter sig på samma sätt, det vill säga bara informerar på engelska och utestänger stora delar av besökarna från den teoretiska diskursen. Just nu pågår ”Open space – Mind maps” på Nationalmuseum design, en utställning om samtida smyckekonst. ”Positions in contemporary jewellery” lyder undertiteln, på engelska också i all annonsering. Katalogen är på engelska, även svenska författares bidrag. Här skriver curatorn Ellen Maurer Zilioli ungefär så här: För närvarande speglar all konst snarare ”hemlöshet” än ”känslan av att vara hemma”. Smyckekonsten är också ”rastlös” och befinner sig i en miljö ”identisk med ett laboratorium i vilken serier av experiment kan utveckla sig och oväntade metaforiska fält växa ut”. Texten är ganska knepig även för den som är intresserad av ämnet men många besökare kan säkert traggla sig igenom den. Fast hur mycket av de teoretiska resonemangen begriper vi egentligen? Så vem är katalogen till för? Nationalmuseum försvarar sig med att den är bekostad av ett tyskt förlag. Dokumentationen är värd en större publik än den svenska. Jo, det kan jag hålla med om men… Också Moderna museet väljer den elitistiska vägen. För är det inte just vad det här handlar om? I anslutning till vårens stora utställning har en icke bildsatt antologi, över 300 sidor tjock, producerats i samarbete med ett engelskt förlag. Här finns längre och kortare texter av en rad superintressanta konstteoretiker, filosofer och författare – både levande och sedan länge döda. Det är en imponerande blandning av stort och smått avsedd att fördjupa totalupplevelsen av ”Livet självt – om frågan rörande vad det egentligen är; dess materialiteter och dess egenskaper, med tanke på att den västerländska vetenskapens och filosofins försök att besvara frågan visat sig otillräckliga”. Titeln ger en fingervisning om att det krävs mer än en kafferast att läsa boken. Även om den vore översatt till svenska. Vilket den alltså inte är. Engelska står ju på schemat redan i lågstadiet numera; vi svenskar tror att vi förstår. Men det stämmer inte. Ännu sämre är vi på att argumentera. Hur många av er är bekväma med att föra mer teoretiskt krävande resonemang på engelska? Jag är det inte. Engelskan är en nödvändig förbindelselänk och gemensam nämnare på den globala scenen men alla måste få en chans att delta i debatten på hemmaplan. Eller ska vi återgå till 1800-talet då konst- och kultursamtalet bara riktade sig till ett fåtal? Varför inte lägga ut svenska versioner av texter för utställningar gjorda här i Sverige på nätet åtminstone? Det kostar en del, jag vet, men demokratin borde vara värd det priset. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28242, "headline": "Maria Andersson: Succession", "summary": "Fem år efter att Sahara Hotnights splittrades har Maria Andersson lagt bort det ungdomligt gapiga och i stället hittat en plats där hon kan föra ett vuxet samtal i vanlig samtalston.", "article": "”Det var bara fantastiskt att ha en plats där man kunde skrika och gasta” sa Maria Andersson i en DN-intervju tidigare i år och syftade på sitt förra band Sahara Hotnights. Till en början var det faktiskt exakt så kvartetten från Robertsfors lät: som om de hittat ett eget litet ställe där de då tonåriga Maria Andersson, Josephine Forsman, Jennie och Johanna Asplund kunde vråla loss. De skrek från varenda rockfestivalscen och spelade gapiga The Undertones-covers så alla rockkritiker gick ned i spagat av pur lycka. De svepte på sig sina skinnjackor och gastade sig in i först svenska hjärtan och sedan vidare ut i världen. Och sen slutade Sahara Hotnights. Efter tjugo år tillsammans, efter att ha vuxit upp i bandet de bildade som elvaåringar. Fem år efter gruppens splittring låter det inte längre som att Maria Andersson vill få utlopp för något skrikande eller gastande. Snarare som att hon tycker det är fantastiskt att ha hittat en plats där hon kan viska eller bara föra ett ganska vuxet samtal i vanlig samtalston. Även om Sahara Hotnights med tiden, och på ett mestadels positivt sätt, slipade ned de allra vassaste kanterna har Maria Andersson aldrig tidigare spelat in så här stillsam och nedtonad musik. Inte minst sjunger hon på ett helt annat sätt nu. Läs mer: Matilda Gustavssons intervju med Maria Andersson Lundell Det där energiska, men ibland ganska pressade och ansträngda, tonläget från förr är ersatt med ljuv, mjuk och sval elegans som passar texternas vemod och funderingar kring förlust, sorg och en viss osäkerhet kring vart man är på väg när man så länge varit del av ett självklart sammanhang. Garagerock- och punkinfluenserna som var grunden i Sahara Hotnights är också som bortblåsta. I stället i har Maria Andersson i det smart koncentrerade och korta debutalbumets åtta låtar sökt sig till ett gammalt lager där de finaste små detaljerna från den allra mest bitterljuvt romantiska 60-talspoppen magasinerats och med tiden nästan glömts bort. Nu släpper hon in ljuset, blåser bort dammet och går försiktigt, men med en nyfiken upptäckarglädje, runt bland lådor där det står saker som ”The Mamas & the Papas” och ”Karen Dalton” på etiketterna och bara njuter av allt hon hittar. Inledande “Lift me up” är wall of sound-pop med en lätt sprucken jazztrumpet och en närmast Eurovision Song Contest-pampig avslutning. César Vidal-duetten ”Granada” låter som en solblekt polaroidbild från ett fantiserat sensommarmöte mellan Carole King och Françoise Hardy på Franska Rivieran 1966. Singeln ”Birches” är supersöt, utan att bli sliskig, och lite släpigt vemodig pop. ”I was looking for somewhere to call my own” sjunger hon i albumets kanske mest centrala textrad i den lysande avslutande “The girl who loved islands” och det är verkligen vad hon gör. Hittar en ny plats. En alldeles egen. Bästa spår: ”The girl who loved islands” 5 spårbytande solodebutalbum. 1. John Lennon ”Plastic Ono Band” (1970) ”I don’t believe in Beatles” förkunnade Lennon på sitt första album i eget namn och gjorde självbiografisk utlevande rock som skilde sig markant från det tidigare bandet. 2. Brian Eno ”Here come the warm jets” (1973) Efter att ha lagt grunden för Roxy Musics glammiga elegans solodebuterade superproducenten med spretig, udda popmusik. 3. Q-Tip ”Amplified” (1999) Först splittrade Q-Tip det jazzigt och souligt nedtonade A Tribe Called Quest, sen släppte rapparen loss sin allra mest lättillgängliga dansgolvscharmör. 4. Beyoncé ”Dangerously in love” (2003) Det poppiga mjuka soundet hos briljanta Destiny’s Child passade egentligen Beyoncés kraftfulla röst ganska illa. På ”Dangerously in love” fick den en råare, souligare inramning. 5. Gwenno ”Y dydd olaf” (2014) Efter att ha varit sångerska i närmast lajvande retroflickpoppiga The Pipettes gick Gwenno Saunders vidare till lågmäld elektronisk pop på walesiska. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28248, "headline": "Prince hem kan bli hyllningsmuseum", "summary": "Prince hem i Paisley Park kan bli ett hyllningsmuseum till stjärnan. Hans mångåriga medarbetare Sheila E menar att Prince innan sin död pratade om planer på att göra hemmet till museum.", "article": "Prince död förra veckan chockade miljontals fans. Och exakt vad som orsakade stjärnans död i hans hem och studio i Paisley Park är fortfarande inte klarlagt. Nu säger Prince mångåriga medarbetare Sheila E i en intervju med Entertainment Tonight att Prince ville att hemmet skulle bli ett museum, något hon hoppas ska kunna bli verklighet: – Vi hoppas kunna göra Paisley till det Prince ville att det skulle bli. Han jobbade för att det skulle bli ett museum. Han har samlat minnessaker från alla turnéer, som mina trummor och hans motorcykel, säger hon i intervjun. Enligt Sheila E är byggnaden full med priser och andra saker som fans borde få ta del av. – Det finns en hall med priser och andra saker, som han inte brydde sig så mycket om, men han visade upp det för fans för att han visste att de skulle vilja se det. Det finns bilder på honom i korridorerna, några som man sett förut och några som aldrig setts, säger Sheila E. I intervjun med Entertainment Tonight berättar Sheila E också att hon inte tror att Prince var medveten om hur stor påverkan hans musik hade på människor. Efter hans död har fans över hela världen sörjt och hedrat honom. Försäljningen av hans musik har ökat med 40.000 procent efter hans död, enligt Washington Post. – När man är inne i sin bubbla och skapar musik och skriver så gör man bara sin grej och förstår inte hur många människor man påverkar. Jag vet inte om han egentligen visste att han berörde nästan alla i den här världen. Vem som kommer att ärva Prince hem i Minnesota är inte klart än. Enligt The Independent är Prince 55-åriga syster Tyka Nelson hans närmaste släkting, och därför den som kan ärva hans tillgångar. Byggnaden som Prince hittades död i är ett studiokomplex som bland annat innehåller en studio och en nattklubb. Läs mer: Här är Princes största hits ", "article_category": "culture"}
{"id": 28250, "headline": "Mammas nya kille går från radio till show", "summary": "Radiohumorprogrammet ”Mammas nya kille” går från bandad live till live på riktigt när deras show ”Kunskapslyftet” spelas i höst. Nu ser komikerna fram emot att få se sina karaktärer, som hittills bara har varit röster.", "article": "Elva år efter att radioprogrammet ”Mammas nya kille” för första gången spelades på P3 tar gänget bakom humorsuccén steget från radio till scen. I höst har de premiär för ”Kunskapslyftet” – en show där publiken bjuds in i ”Mammas nya killes” universum, men där studion bytts ut mot en skolmiljö. – Vi ville hitta en miljö som lever på scen, eftersom ”Mammas nya kille” fram till nu har utspelat sig i en radiostudio. Och då valde vi att stoppa in karaktärerna i ett klassrum i stället, säger Olof Wretling, som är en av fem personer i Mammas nya kille-kollektivet. – Våra karaktärer har ju ofta något att berätta eller förklara. Och det kan de göra även i skolmiljön, säger Sofia Wretling. I radioprogrammet har Bengt Strömbro, som är den enda i gruppen som spelat sig själv, agerat programledare i en pratshow som ett stort antal karaktärer har gästat genom åren. Men nu får även han ta klivet ut ur radiostudion. – Bengt har fått rollen som klassföreståndare i stället för programledare, säger Olof Wretling. ”Mammas nya kille”-skaparna är på Södra teatern i Stockholm, där föreställningen ska spelas efter premiären i Umeå. Annars är det inte så vanligt att Bengt Strömbro, Olof Wretling, Sofia Wretling, Sven Björklund och Mattias Fransson befinner sig på samma plats; de bor utspridda i Umeå, Karlstad och Kolmården. Inte ens under inspelningarna av radioprogrammet träffas de nödvändigtvis. – Vi har haft jätteroligt med skrivprocesserna och att få höra resultatet. Men vi har ofta inte ens befunnit oss i samma stad när vi spelat in. Så därför ska det bli väldigt kul att gå upp på samma scen ihop, säger Sofia Wretling. Än så länge är de i början av processen med att göra radio till liveshow. Och de får hjälp av kostymören och perukmakaren bakom ”Historieätarna” för att ge ansikten, kläder och minspel till karaktärerna, som hittills bara varit välbekanta röster för lyssnarna. – Lyssnarna har ju satt karaktärerna i kostym själva tidigare, och nu ska vi göra det. Det kan bli väldigt känsligt om det blir fel och inte är så som folk har föreställt sig, säger Sofia Wretling. Foto: Anette Nantell – Publiken är så van vid att höra ”Mammas nya kille”. Och just eftersom folk har så olika bilder av de olika karaktärerna så kan det vara bra att vi satt dem i en situation där de måste se ut på ett visst sätt – som skolan, säger Olof Wretling. Som radioprogram har ”Mammas nya kille” varit framgångsrikt. Redan 2008 korades programmet till det roligaste humorprogrammet genom tiderna av P3:s lyssnare. Därefter har det bland annat vunnit Svenska poddradiopriset vid flera tillfällen. Varför är ni så omtyckta? – Jag tror att det är spretigheten och att det händer så mycket olika saker hela tiden. Och att det finns ett väldigt tempo, säger Olof Wretling. – Pratshowformatet är en enkel form som är väldigt tillgänglig, fyller Sofia Wretling i. – Men det viktiga är att vi fyller formen med idérikedom och intressanta texter. Vi har medvetet valt en enkel form för att det fungerar i radio när det är rakt och direkt, säger Mattias Fransson. Och det är just att lyckas med formen och hitta ”Mammas nya killes” kärna som är utmaningen när konceptet ska bli scenshow. – Vi måste hitta stringensen i det nya formatet. I en lyssning måste man hitta förutsättningarna snabbt, men i en scenshow kan man veckla ut dramat under längre tid, säger Sofia Wretling. – Även om allt är nyskrivet vill vi att man ska känna att det här är radioprogrammet. Vi måste hitta kärnan och ta med den till scenen, säger Sven Björklund. Både radioprogrammet och i framtiden scenshowen är hårt manusstyrt. Men de som står på scen märker ändå av skillnaderna. – De små nyanserna kan ge gigantiska skillnader för en själv. Humor är så otroligt känsligt på scen, säger Mattias Fransson. Just att spela ”Mammas nya kille” live är egentligen att ta konceptet till sitt rätta element: – Vi har hela tiden lekt med formen live – fast det i själva verket har varit bandat, klippt till förbannelse och kommit ut ett halvår efter inspelning. Nu går vi från bandad live till live på riktigt, säger Olof Wretling. – Det ska bli otroligt kul att få den där direkta responsen. När man gör radio har man ingen aning under inspelningen om hur reaktionerna kommer att bli, utan får läsa kommentarer först efteråt. Men nu kommer man veta direkt vad som fungerar, säger Sofia Wretling. ”Kunskapslyftet” ”Kunskapslyftet” har urpremiär i Umeå den 1 september. Föreställningen kommer till Södra teatern i Stockholm den 8 september. Medlemmarna i Mammas nya kille är Sven Björklund, Mattias Fransson, Bengt Strömbro, Olof Wretling och Sofia Wretling. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28251, "headline": "Stjärnklart för en större publik", "summary": "Showen ”Stjärnklart” har turnerat sedan 80-talet. Men i år är första gången som allmänheten bjuds in. Jill Johnson, Ola Salo och Henrik Schyffert är några av artisterna på turnén.", "article": "– Vi är precis i startgroparna, så nu ska alla artister samlas som en start och känna på varandra, säger Jill Johnson på telefon från sminklogen där hon förbereder sig inför en heldag med ”Stjärnklart”-gänget. Ola Salo, Martin Stenmarck, Jill Johnson, Henrik Schyffert och Molly Sandén är några av dem som i höst under ledning av Anders Berglund möter publiken i en humor- och musikshow med anor från 80-talet. Konceptet började med några få oannonserade föreställningar på Stockholms konserthus 1986, och med tiden har framgångarna växt. Då stod artister som Magnus & Brasse, Björn Skifs och Lill-Babs på scenen. Anders Berglund, som då mest var känd som dirigent för orkestern i Melodifestivalen, ville starta en Las Vegas-inspirerad turné med några av Sveriges mest folkkära artister. Arrangemangen kantades då av hemlighetsmakeri. Showerna dök upp oannonserat runt om i Sverige och företag bjöds in att köpa biljetter till evenemangen, som blev alltmer populära i takt med att fler av Sveriges artister ville vara med. Men i år är det första gången arrangemanget öppnar upp för en större publik. Turnédatum och plats kommer att vara offentliga och vem som helst kan köpa biljett. – Det känns roligare att alla får gå i år. Det betyder att de som kommer väljer att komma för att titta på just de artisterna som är med, säger Jill Johnson. Hon är en av veteranerna i ”Stjärnklart”-sammanhang. Hon har tidigare gjort turnén tillsammans med bland annat Henrik Schyffert. – Förra gången sjöng jag och Schyffert en duett. Tanken är att man ska kunna göra lite udda grejer i det här formatet, säger hon. Det finns stora möjligheter att visa flera sidor av sig själv när sammanhanget är tryggt. Jill Johnson berättar att ingen brukar kunna slippa undan att göra saker som de kanske inte känner sig helt bekväma med. – Jag är otroligt blyg vad gäller humorbitarna. Jag känner mig som en b-variant från Skåne i jämförelse med några av mina kolleger. Men jag kan gärna vara statist. De kan klä ut mig till någonting bara jag slipper säga något. En som inte vet lika väl vad han har gett sig in på är Ola Salo. – Jag har alltid tyckt väldigt bra om Anders Berglund. Det var alltid mäktigt när han dirigerade orkestern i Melodifestivalen. Det är ju en del av ens tv-uppväxt. Så det känns kul att äntligen kunna säga ja till honom. Just nu är Ola Salo mitt uppe i förberedelserna för musikalen ”Hedwig and The Angry Inch” där han spelar huvudrollen. Och förberedelserna inför ”Stjärnklart” får vänta lite. – Det är nog bäst så. Livet blir roligare om det får innehålla överraskningar. Men det känns som att det kommer bli en rolig turné med ett bra gäng. Han tror att han har något eget som han kan tillföra showen: – Kanske att jag kan bidra med ett litet stänk av kaos. Hur kommer det yttra sig? – Det är lite det som är grejen med kaos: att man aldrig vet. Stjärnklart Medverkande: Anders Berglund leder turnén. Artisterna är Jill Johnson, Ola Salo, Martin Stenmarck, Molly Sandén och Henrik Schyffert. Turnéplan: 24-26/11 Stockholm, 30/11 Uppsala, 1/12 Linköping, 2/12 Västerås, 3/12 Leksand, 6/12 Norrköping, 7/12 Stockholm, 8-9/12 Malmö, 10/12 Lund, 14-16/12 Göteborg, 17/12 Lidköping. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28261, "headline": "Åke Andrén 80 år: ”Fira inte mig – fira stipendiet”", "summary": "Att fylla 80 tycker Åke Andrén inte är något att fira. Däremot att han i höst får dela ut en halv miljon till en ung konstnär för femte gången.", "article": "Smålänningar har rykte om sig att vara om inte snåla så åtminstone sparsamma. Det gäller inte Åke Andrén. Han sålde nästan hela sin konstsamling för fem år sedan för att kunna stödja unga konstnärer och det är inte lite pengar det handlar om: 500.000 kronor på ett bräde. Dessutom ska stipendiet delas ut i 50 år. Åke Andrén och hans sambo Ingrid har samlat på och njutit av skön konst under många år. Till slut räckte väggarna i den småländska bonnagården, som Åke Andrén kallar sitt hem, inte till längre. – Jag vet inte hur jag fick idén, men jag insåg att vi hade för mycket konst hemma. Vi hade tavlor stående på golvet och i garderoberna och det var ju inte bra. Det var bättre att konsten kom flera människor till del, säger Åke Andrén. Paret sålde en betydande del av samlingen för fem år sedan och den försäljningen har haft stor betydelse för en kvartett unga konstnärer som de senaste fyra åren fått en halv miljon vardera för att kunna som Åke Andrén säger ”i lugn och ro kunna utvecklas i sitt yrke och stora intresse utan att hela tiden behöva oroa sig för hyresavier och andra räkningar”. De har i och med stipendiet fått möjlighet att ställa ut sin konst på Waldemarsudde, länsmuseet i Jönköping och Borås konstmuseum. 500.000 är ingen liten summa precis … – Nej, men om det ska bli något kan man inte komma duttande med 15.000 eller 50.000 kronor. Det räcker ingen vart. Tanken är att de unga – eller relativt unga – konstnärerna ska få möjlighet att ägna sig åt det de är utbildade till. De flesta har studerat i kanske åtta tio år och är luspanka när de på stapplande ben ska ut och försöka försörja sig. Själv har Åke Andrén inga akademiska studier bakom sig trots att det var föräldrarnas högsta önskan. – Det blev ett annat universitet för mig. Det var ganska hårt och krävande, men mycket givande, säger han om arbetet med Per Åsbrink (den forne riksbankchefen). Vad lärde han dig? – Lite av varje, framför allt allmän bankteknik, säger Åke som efter Riksbanken hamnade på Göteborgsbanken och senare Sparbanken. Han avslutade sin karriär i Värnamo, men bankdirektör vill han inte kalla sig längre. – Jag var bankdirektör före fallskärmarnas tid och innan bonusen var uppfunnen, säger han med viss ironi i rösten. Att Åke, född i Halland, hamnade i Småland är inte så underligt. Han har småländska rötter: – Smålänningar är glada och trevliga att umgås med, säger han och berättar att fadern var kusin med Thor Modéen, pilsnerfilmskungen framför alla andra. – När han kom på besök var det stor fest med cigarrer, groggar och kortspel och alla skulle överträffa varandra, säger Åke som sju år gammal låg under bridgebordet och med stora öron lyssnade på de vuxnas historier. Han beskriver det med Thor Modéens bevingade ord ”Härliga tider, strålande tider” och skrockar förtjust. Det gjorde han även i torsdags när konstmässan Market ordnade mingel på Liljevalchs. Åke hade lämnat Småland för att bevista ett antal kulturevenemang i huvudstaden. På terrassen till Liljevalchs utställning med magnifik utsikt över Stockholm och med ett glas premiärbubbel i handen, berättar Åke att han gärna tar ett par glas vin, men att hans läkare har sagt att han får hålla sig till att dricka vin på torsdagar, fredagar, lördagar och söndagar. Hur ska det gå, med tanke på att du fyller år på en måndag – får du dispens? Åke Andrén skrattar åt frågan och berättar att det inte är några problem. Han tänker inte fira, men är beredd på att det nog kommer några vänner till ”bonnagården” och sjunger för honom. – Vi ska ha en fest i Karlskrona längre fram och fira vårens ankomst, säger Åke, som hellre pratar om sitt stipendium än om sig själv. Allt för att konstnärerna ska som han säger ”slippa köra buss och ägna sig åt det de är ämnade att göra”. Åke Andrén Gratuleras till: Fyller 80 år den 25 april och i augusti delas det femte stipendiet ur Åke Andréns stiftelse ut. Familj: Sambon Ingrid. Yrke: Vill inte ha någon titel. Bor: På en gård i Lerdala, drygt en mil utanför Värnamo. Intressen: Konst är det stora intresset och har så varit i många år. Vid sidan av detta intresse tycker han om att påta i trädgården och att läsa – företrädesvis facklitteratur om konst och ekonomi samt skönlitteratur. Favoritfattare: Lars Gustafsson och Per Odensten. Dricker gärna: Ett glas rödvin. Äter helst: Blodpudding, men den ska serveras med välstekt fläsk (bacon duger inte) och krösamos förstås. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28264, "headline": "Beyoncé sjunger om sorgens fem faser", "summary": "Efter intensiva spekulationer släppte Beyoncé i helgen sitt sjätte soloalbum, med tolv nya låtar. Projektet innehåller även en kortfilm.", "article": "Världsstjärnan Beyoncé Knowles hemliga projekt ”Lemonade” visade sig bestå av tolv nya låtar, musikvideor och en kortfilm. Projektet har kantats av spekulationer sedan två kryptiska trailerfilmer släpptes i veckan. Fans har spekulerat intensivt sedan det blev känt att Beyoncé i helgen skulle ha ett eget specialprogram på tv-kanalen HBO. Det har talats om en längre ”dokumentärliknande film”, lik stjärnans tidigare dokumentär från 2013, ”Life is but a dream”. I två kryptiska trailerfilmer som släpptes i veckan ses Beyoncé bland annat stå i ett majsfält. Beyoncé har också lagt upp flera bilder på Instagram med citroner. Svaret på spekulationerna blev att artisten halvvägs in lördagskvällens lanseringskonsert på HBO släppte sitt nya album, tolv nya låtar, exklusivt på musikströmningstjänsten Tidal. Enligt Tidal är Beyoncés nya album ”ett konceptuellt projekt baserat på varje kvinnas resa mot självkännedom och helande”. Videorna till låtarna är tungt lastade med sydstatsgotik och titlarna anspelar på Kübler-Rossmodellen om sorgens fem faser, skriver New York Times. Tidningen tolkar upplägget som Beyoncés svar på tabloidpressens spekulationer om hennes äktenskapliga bekymmer med artisten Jay-Z. I flera av låtarna gör artistkollegor gästframträdanden. The Weeknd gör en insats i ”Emptiness”, Kendrick Lamar medverkar i ”Freedom”, Jack White i ”Don’t hurt yourself” och James Blake i ”Forward”. Till albumet hör också en kortfilm. ”Lemonade” är Beyoncés sjätte soloalbum. Hennes senaste släpptes 2013. Det sålde i fem miljoner exemplar världen över, om man räknar med platinaversionen 2014, och den Texasfödda artisten belönades med tre Grammy-utmärkelser. När hon släppte singeln ”Formation” i februari i år stegrades förväntningarna inför en ny release. Den snart 35-åriga Beyoncé ger sig inom kort ut på en drygt tre månader lång världsturné med början i Miami den 27 april. Den 26 juli spelar hon i Stockholm. Beyoncé Knowles inledde sin karriär på 1990-talet i gruppen Destiny’s Child. Hon solodebuterade 2003. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28270, "headline": "En tragisk triumf i traditionell stil", "summary": "När Eugene O’Neills ”Lång dags färd mot natt” sätts upp på Broadway, i regi av Jonathan Kent och med Jessica Lange i den stora modersrollen, är det en stor teaterhändelse. DN:s Johan Hilton har varit där.", "article": "Teater ”Long day’s journey into night” Av Eugene O’Neill Regi: Jonathan Kent. Scenografi: Tom Pye. Kostym: Jane Greenwood. Med: Jessica Lange, Gabriel Byrne, Michael Shannon, John Gallagher Jr och Colby Minifie. Scen: Roundabout theatre company, American airlines theatre, New York, USA. Spellängd: cirka 4 timmar. Eugene O’Neill påstod sig inte vara särskilt influerad av psykoanalysen. Den uppsjö av dåliga mödrar som flockades i hans dramer hämtade han från teaterns ”uråldriga kunskap” om mänskliga relationer. Redan de gamla grekerna visste vad en mamma gick för: Klytaimnestra, Medea, Iokaste. Det finns ingen anledning att ifrågasätta honom, det destruktiva moderskapet har löpt som en röd tråd genom teaterhistorien, även efter antiken: drottning Gertrud, ”Pelikanen”, Bernarda Alba. O’Neill är dock en av de moderna stilbildarna – freudian eller ej. I synnerhet som han inte lägger fingrarna emellan. I ”Desire under the elms” låter han en ung kvinna mörda sitt spädbarn, i ”More stately mansions” försöker en svartsjuk mor manövrera ut sin svärdotter. Och i pjässviten ”Mourning becomes Electra” förläggs Aiskylos ”Orestien” till ögonblicken efter det amerikanska inbördeskriget. Dramat är dock detsamma: mor dödar far, son dödar mor. Det är en händelsekedja som skulle kunna utgöra skolboksexempel på hur teatermoderns på en gång freudianska och darwinistiska lott har sett ut inom den moderna världsdramatiken; falla offer för sin avkomma eller själv ta död på den. Följaktligen är det knappast en slump att mammamonstret Gunnel i Lars Noréns ”Bobby Fischer bor i Pasadena” precis är hemkommen från en Dramatenuppsättning av just O’Neills ”Long day’s journey into night” när pjäsen börjar. Eller att hon känner en skuldblandad förtjusning inför det hon just har bevittnat: ”Det är hat och kärlek, kärlek och hat – en fruktansvärd kärlek, men jag tycker inte att man ska stå under bannet i hela sitt liv…” I ”Long day’s journey into night” tar O’Neill nya tag om mammademonen. Där han tidigare har draperat sina oidipala uppgörelser i fiktion är den pjäs som han numera är ihågkommen för en bara nödtorftigt maskerad berättelse om hans egen familj. Och inte minst om modern Ella, kvinnan han dyrkade som barn tills hon en natt, när han var tolv år, plötsligt började bete sig som en galning, gick ut i nattlinne och försökte dränka sig. Det visade sig att familjen under hela hans uppväxt hade hemlighållit att modern var svårt narkotikaberoende, avslöjandet kom att fördystra hans vuxenblivande och blev det sår varur många av hans pjäser föddes. ”Long day’s journey into night” – som fick premiär först efter författarens död – kan ses som både ett försvarstal och en anklagelseakt mot Ella O’Neill. Å ena sidan utmålas hennes täta återfall i missbruket, som aldrig får omnämnas högt, som ett ständigt ångestmoment som knäcker hela familjen psykiskt. Modern och den uteblivna tryggheten framställs till och med som den enskilt viktigaste faktorn till att både man och söner tar till flaskan för att få tröst. Samtidigt är pjäsen en komplex skildring av moderskapet som förbannelse. Kärnan i pjäsens Mary Cavan Tyrones själva tragedi kan i hög grad härledas till ett föräldraskap som hon inte behärskar, kanske inte ens vill behärska. Symboliskt nog är det därför en förlossning som har förvandlat Mary till knarkare – O’Neills alter ego Edmund föddes genom kejsarsnitt och för att döva smärtorna skrev doktorn ut morfin som hon sedan blev beroende av. Det moderliga mörkret fanns dock där redan tidigare. Det uppstod då Jim, den äldre av hennes söner, smittade älsklingssonen Eugene med mässling – med dödlig utgång. Sedan dess har Jim utgjort en levande påminnelse för Mary om både den förlorade sonen och hennes egen oförmåga att rädda Eugene undan döden. Som ensam kvinna i familjen och utan någon att prata med försöker hon gång på gång fly sitt trauma genom morfinet. Men förlorar sig också i minnen från tiden innan hon träffade sin make James Tyrone, tiden innan hon tvingades in i sin förutbestämda roll som mor och maka, tiden då framtiden fortfarande var ljus. Mary Cavan Tyrone är en av världsdramatikens mest sammansatta och maffiga roller, gestaltad och älskad av kvinnliga skådespelare. Inte minst här i Sverige – genom Eugene O’Neills änka Carlotta Montereys försorg testamenterades pjäsen till Dramaten där den hade bejublad urpremiär 1956, något som rimligtvis har förstärkt dess ställning som ständig klassiker på svenska scener. Följdenligt har många stora aktriser spelat henne: Marie Göranzon, Chatarina Larsson, Lena Endre, Ann Petrén, Liv Ullmann. I USA har dock ”Long day’s journey into night” inte varit riktigt lika tätt återkommande på teaterrepertoaren de senaste åren. När nu Roundabout theatre company sätter upp den på Broadway i regi av brittiske Jonathan Kent och med Jessica Lange som Mary är det att beteckna som en stor teaterhändelse. Kents resa in i natten är en på alla sätt traditionell föreställning, i det närmaste fundamentalistiskt texttrogen och med en klassisk naturalistisk New England-scenografi: en trappa i valnötsträ, tunga mörka trämöbler, ett till hälften genomskinligt vitt salongsdraperi som även tjänstgör som ridå. Samt en veranda över vilken dimman från havet tränger in i takt med att de fyra familjemedlemmarna försjunker allt djupare i alkohol- och drogberusning. Ändå utkristalliserar den sig – efter att det första teaterdammet skingrats – till en regelrätt triumf, så nära urkunden och ändå så förtvivlat full av liv. Och med en ensemble som i princip helt saknar svaga länkar. Gabriel Byrnes patriark – skådespelaren James Tyrone som sålde ut sin begåvning för stora cash genom att kuska land och rike runt i en medioker uppsättning av ”Greven av Monte Christo” – bär klanen Tyrones europeiska arv på sina breda axlar. Hans amerikanska accent glider, ju fler glas whisky han sänker, över i en bondsk irländska och vidhängande bitterhet över att den lysande framtid som skulle växlas in mot det enkla ursprunget som fattig, men hårt arbetande, immigrant har gått honom ur händerna. För John Gallagher Jr innebär den alltigenom organiska gestaltningen av Eugene O’Neills alter ego Edmund sannolikt hans slutgiltiga erkännande som karaktärsskådespelare, efter glättigare Broadwaysammanhang som musikalen ”American idiot”. Och Michael Shannon är Michael Shannon, en skådespelare som konsekvent förser sina rolltolkningar med ett disharmoniskt grundackord och skulle kunna få buskis på Vallarna att kännas mörk och olycksbådande. Med det sagt är det här likväl – och som alltid – moderns föreställning. Likt männen i pjäsen som oavbrutet cirklar runt frågan om Marys missbruk kan iscensättningen inte lösgöra sig från det magnetfält som uppstår kring Jessica Langes tolkning. En roll som Lange gör för andra gången – första var 2000 i West End – och som inte minst hanterar den underliggande tragiken i Marys själva moderskap på ett fullkomligt förkrossande sätt. Det som Lange gör här på Broadway är nämligen en koncentrerad uppvisning i drygt 40 års skådespelarerfarenhet, ett mästarprov där teknik, närvaro och intuition strålar samman i en sorts skådespeleriets supernova. Hennes Mary bär moderskapet som ett kors på ryggen, i ena stunden ömhetstörstande och kärleksfull, i nästa ögonblick tillknäppt, avvisande och full av skräck inför att bli påkommen i sitt dubbelliv. I jämförelse med Ann Petréns Mary på Uppsala stadsteater 2009, där modern närmast påminde om en pundare på Sergels torg, är Langes tolkning på ett yttre plan lika trogen urkunden som föreställningen i stort. Här finns både sekelskiftesklänningen, det vita håret och den oklanderliga frisyren. Likväl förser hon sin roll med subversiva nyanser. För i likhet med Marie Göranzons kärva, nästan trotsigt avstängda, Mary i Thorsten Flincks uppsättning på Dramaten 1998 – den bästa svenska iscensättningen som har gjorts på 20 år – är Langes tolkning i allra högsta grad en feministiskt färgad gestaltning av en utebliven frigörelse. I hennes händer ger Mary uttryck för en rebellisk oförsonlighet, en pockande vilja till förändring. Missbruket blir här snarast en misslyckad revolt mot en förkvävande tillvaro som mor och maka, en inverterad husmorssemester från det outhärdliga livet som instängd och oförverkligad. Eller varför inte som en sorts uppgiven jakt på ett förlorat och mer autentiskt jag, som i slutscenen där hon hög på morfin vandrar runt i rummet som en vålnad i jakten på ett odefinierat något, ett syfte, ett minne, en tro: ”Nånting som jag saknar så förskräckligt. När jag hade det kände jag mig aldrig ensam och rädd, det minns jag. Jag kan inte ha förlorat det för alltid. Då skulle jag dö, om jag trodde det. För då skulle det inte finnas något hopp”. Hos Lange tar sig därför Marys försvar av sin integritet, sin liksom naturliga rätt till frihet från moderskapets bördor, uttryck i en bitvis bitter fientlighet gentemot söner och make. I synnerhet när hon värjer sig inför deras insinuanta frågor. Samtidigt laddar hon rollen med en skir nervositet som löper som en smitta genom ensemblen. I första akten befinner sig inte bara hennes egna rastlösa händer i ständig abstinensvandring mellan hår och knä, även John Gallagher Jr:s Edmund och Gabriel Byrnes James Tyrone låter fingrarna spela, liksom som i solidarisk bävan inför att formulera det oundvikliga: Mary har trillat dit igen. Att Langes närvaro är så dominant fördjupar dock ett problem som finns redan i pjäsens själva struktur. I sönernas uppgörelse med varandra och med fadern i föreställningens fjärde akt – där Mary är frånvarande – förlorar sig föreställningen i en sorts det högt uppskruvade känslolägets stiltje. Ett tillstånd som fick en av O’Neills kritiker att likna hans pjäser vid cirkuselefanter: tunga, stora och respektingivande, men på det stora hela trampar de bara runt, runt, runt i sin manege. För trots att både Gallagher Jr, Byrne och inte minst Michael Shannon står för betydande urladdningar i dessa sista uppgörelsescener, och trots att Natasha Katz fascinerande ljussättning närmar sig det expressionistiska när nattens skuggor sträcker sig allt längre över väggarna, är det svårt att bortse från elefantfaktorn. Det privatterapeutiska syfte som skrivprocessen kom att få för O’Neill – i Robert M Dowlings fina biografi från 1914 berättas om hur han, under arbetet, varje dag kom ut rödgråten från arbetsrummet – medförde också att han inte kunde förmå sig att sätta punkt. Varenda rollfigur skulle få sin utmätta tid av anklagelser och ursäkter, den enda som undkommer med hedern något så när i behåll är husan. Samtidigt skulle man kunna se det som ett bevis på hur stor Mary Tyrones betydelse är, både som centralfigur och teaterkonvention. Utan henne, modern, inget liv, genom henne både föds och dör det borgerliga familjedramat. Eller som Mary själv säger om tjänstefolket, men som lika gärna skulle kunna gälla publiken: ”Det är jag som har ansvaret för hemmet. Jag är tvungen att göra allt för att få dem att stanna.” Jessica Langes tolkning är i allra högsta grad en feministiskt färgad gestaltning av en utebliven frigörelse. I hennes händer ger Mary uttryck för en rebellisk oförsonlighet, en pockande vilja till förändring. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28271, "headline": "Björn Wiman: Cervantes visste allt om vår tids virtuella verklighet", "summary": "Krönika. Shakespeare är inte den enda klassikern som kan läsas i fängelset. Nyligen rapporterade den brittiska tidningen Guardian om hur den mexikanske maffiabossen ”El Chapo” fått ett exemplar av Miguel de Cervantes roman ”Don Quijote” tillsänt sig i fängelset.", "article": "En av de finaste historierna om litteraturens makt är den om ”Robben Island-bibeln”, det exemplar av William Shakespeares samlade verk som på 70-talet smugglades in på den berömda fängelseön utanför Kapstaden i Sydafrika. Boken slogs in i ett ”falskt” omslagspapper för att lura vakterna och fick därefter cirkulera bland Nelson Mandela och de andra frihetskämparna, som alla fick markera sina favoritrader genom att signera med sina namn. Vackert. Men Shakespeare är inte den enda klassikern som kan läsas i fängelset. Nyligen rapporterade den brittiska tidningen Guardian om hur den mexikanske maffiabossen ”El Chapo” fått ett exemplar av Miguel de Cervantes roman ”Don Quijote” tillsänt sig i fängelset – enligt uppgift var det anstaltschefen själv som gripit in för att lindra den ökände knarkbaronens nedstämdhet. Det gjorde han förmodligen rätt i. ”Don Quijote” är inte bara en av världshistoriens första och största utan också en av dess roligaste romaner. Dessutom visste författaren vad han talade om – Cervantes tillbringade en stor del av sitt liv i olika fängelsehålor, bland annat hela fem år som gisslan hos berberpirater i Algeriet. Kanske var det i detta gränsland mellan islam och kristendom som han utvecklade sin tolerans med den som är annorlunda och sitt manifesta motstånd mot fanatismen, som Anders Cullhed lyfte fram i en fin artikel i torsdagens DN. Det är dock inte det enda som gör romanen aktuell i en tid av både mångkulturella och regionala spänningar, inte minst i författarens hemland Spanien. Cervantes visste, i egenskap av kringresande skatteindrivare, allt om spansk regionalpolitik och ”Don Quijote” kan just i år läsas som en tidlös kommentar till den växande nationalismen och separatismen i Katalonien. Första upplagan av boken trycktes i Barcelona 1605, vilket inte var en slump: Katalonien har alltid varit den iberiska halvöns öga mot moderniteten, Barcelona låg redan från början närmre handelslinjen mellan Rom och Paris än vad Madrid gjorde.   När kastilianaren Don Quijote mot slutet av Cervantes roman kommer till Barcelona är det alltså nästan som att han träder in i en annan värld. Här ser han havet för första gången, här möter han den moderna teknologin i ett besök på ett boktryckeri och här överträffar Barcelonas mondäna borgerskap sig självt i raffinemang för att roa sig med byfånen från vischan. Och, inte minst. Det är här som Don Quijote besegras av Månriddaren – en utklädd student – som tvingar honom att återvända hem till byn i La Mancha. ”Här stod mitt Troja! Här dalade min lycka för att aldrig stiga igen”, utropar den symboliskt kastrerade kastilianaren när hans häst till slut haltar ut ur Barcelona. I Spanien har många under den senaste tiden klagat över brist på både resurser och entusiasm inför 400-årsdagen av Cervantes död, samtidigt som man kastat avundsjuka blickar mot engelsmännens entusiasm inför det stora Shakespearejubileet samma dag. Oroliga röster varnar för att Cervantes är på väg att bli en angelägenhet för eliten och det förflutna. Inget kunde i så fall vara felaktigare. I ”Don Quijote” finns ju – till allt annat – hela vår tids medierevolution förebådad. Om inte annat kan den stollige lantjunkern som förläst sig på riddarromaner ses som den första resenären in i den virtuella verklighetens förlovade land – utan headset. I dag förutspås tekniken kring ”virtual reality”, VR, snart kunna bli ett nytt slags ”empatimaskin” för mänskligheten, alltså öka vår förmåga att på djupet förstå varandra och vår värld. Inom tio år förutspås VR vara större än tv, redan i dag används tekniken inom utbildning, konst och terapi. Men Cervantes säger också en sak till: den virtuella verkligheten bjuder på underbara möjligheter till fantasi och frigörelse, men den är inte tillräcklig. ”Don Quijote” slutar ju med insikten om att alla riddarromaner till sista kommer att genomskådas – vare sig det handlar om den förskönade versionen av verkligheten på Facebook eller om de vederstyggliga trollkarlarnas formelspråk på de ”alternativa mediesajterna”. De magiska nätjättarna kommer till slut att visa sig för vad de är: vanliga, vinstdrivande väderkvarnar. • Läs mer: Salman Rushdie om Cervantes och Shakespeare Björn Wiman Björn Wiman: Obegripligt att Facebook inte rensar upp i rasismen, sexismen och hoten Det är obegripligt att Facebook och de andra stora nätföretagen inte rensar upp i träsket av sexism, rasism och grova våldshot. Björn Wiman: Vårt behov av trams är oändligt Den synliga muren mellan ”det fina” och ”det folkliga” må vara officiellt riven, men dess fundament finns kvar. Det blev tydligt inte minst i en del av de snorkiga reaktioner som följde på valen av årets Polarpristagare Max Martin och Cecilia Bartoli. Björn Wiman: Skandalen på KI visar att humaniora har ett samhällsvärde William Stoner – huvudperson i John Williams roman med samma namn – är en lärare med starka principer. Om en student har för dåliga kunskaper ska vederbörande underkännas – och det oavsett om hon eller han råkar vara en av kollegans favoriter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28279, "headline": "Ett litet ensamt monster ylar", "summary": "Nioårige Frank förvandlas till en varulvsunge som sätter skräck i staden, trots att han bara vill ha ömhet. Mats Strandberg skriver med vemodig medkänsla och bara aningen för präktigt.", "article": "Mats Strandberg (text) och Sofia Falkenhem (bild) ”Monstret i natten” Rabén & Sjögren ”Vi har inget att frukta utom fruktan själv”, Franklin D. Roosevelts storslagna ord när han svors in som USA:s president, sammanfattar Mats Strandbergs första bok för yngre barn, ”Monstret i natten”. Frank är nio år och saknar kompisar, men det svåraste i hans liv är att han är så rädd. Han är rädd för mörkret och vinden som ylar i skorstenen och får fönstren att knaka. Läskigast av allt är monstren som lurar i hörnen, han försöker intala sig att de inte finns. Ända tills han blir biten av grannens hund Uffe och förvandlas till en slags varulv i en nutida variant på Gunnel Lindes ”Jag är en varulvsunge” från 1972. Men om Lindes varulv var en tuffing vill Strandbergs mest ha ömhet. Trots att Frank är ett monster som bara vill bli kliad på magen plockar människor fram gevären, och snart får han ducka för kulorna. Det blir en klappjakt, Franks ”monsterhjärta slår jättehårt i bröstet” medan han flyr. Skräcken härskar över en stad som aldrig var hotad från början. Precis som John Ajvide Lindqvist i början av sitt författarskap – vampyrer i ”Låt den rätte komma in” och zombier i ”Hanteringen av odöda” – tar Mats Strandberg avstamp i ett bekant och småtrött monster. Han slungar in det i vardagen med målet att mixtra med mytologin och göra något eget av det. Först tog han sig an häxan tillsammans med Sara Bergmark Elfgren i Cirkeltrilogin, sedan var det vampyrens tur att kvickna till liv i vuxenboken ”Färjan”. Och med ”Monstret i natten”, första delen i en serie, ger han sig i kast med varulven (eller hamnskiftaren om man ska vara kinkig) tillsammans med illustratören Sofia Falkenhem. Mats Strandberg skriver med vemodig medkänsla och låter Franks ensamhet bli sorglig på riktigt. Det förstärks av illustrationerna där Sofia Falkenhem tecknar Frank på distans och låter den ödsliga omgivningen omsluta honom. Hon är en av de främsta nya illustratörerna, ändå undrar jag om hon var rätt val för just den här boken. Med mjukt rundade former liknar karaktärerna mjukdjur, med stora huvuden och små kroppar. Allt ser mjukt och vackert ut. Monstret är så bedårande tecknat, mest liknar det en lammunge med fluffig svans, att det blir orealistiskt att staden blir kollektivt skräckslagen. Till nästa bok hoppas jag att hon tonar ner det gulliga och släpper fram fasan. Och Mats Strandberg får gärna dämpa präktigheten. Frank är, precis som så många andra barnbokskaraktärer, galen i läsning och har ”Den oändliga historien” som favoritbok och ”magnolia” som favoritord. Trots att boken utspelas i nutid sneglar han inte ens åt mobilen. När han behöver information så googlar inte utan traskar iväg till det lokala biblioteket som – precis som i Pax-serien – framställs som stans mest spännande plats, med en bibliotekarie med goda, övernaturliga krafter. Det är som om litteraturmediet vill göra reklam för sig själv, men om man strutsar samtiden riskerar boken att kännas mossig snarare än tidlös, som jag tror är känslan författaren eftersträvar. Men det är trots allt en randanmärkning, ”Monstret i natten” lyckas fånga Franks rädsla för mörkret, som lockar och hotar. Och när han till slut vågar gå in i den allra svartaste tunneln möter han monster långt läskigare än han själv. Och då är han kanske inte ensam längre? ", "article_category": "culture"}
{"id": 28289, "headline": "”Nu vet vi hur det låter när duvor gråter”", "summary": "New York. Popstjärnan Prince död kom som en fullständig chock för miljontals fans. Bara minuter efter dödsbeskedet började folk samlas utanför hans hem i Minnesota för att sörja hans bortgång. DN:s Martin Gelin rapporterar.", "article": "Det dröjde inte många minuter efter de första ryktena om Prince död innan fansen började samlas på gräsmattorna utanför Paisley Park, popstjärnans hem utanför Minneapolis i Minnesota. I lokala nyhetssändningar syntes unga och gamla fans som omfamnade varandra och grät utanför hans hus. Foto: Jim Mone Det må finnas andra artister som har sålt fler skivor och gjort fler utsålda turnéer, men det är tveksamt om någon artist är så djupt älskad av sina fans som Prince. I USA reagerade många beundrare med djup, uppgiven sorg. Prince var en av få artister vars kulturella gärning var mycket mer än själva musiken. Sedan sitt breda genombrott här i slutet av 1970-talet har han varit en ikon som många såg upp till med en närmast religiös hängivelse. När David Bowie avled i januari i år var det många som frågade sig om det någonsin funnits ett lika unikt musikaliskt geni. På torsdagen påmindes vi om att det finns åtminstone ett svar på den frågan: Prince. I slutet av mars var Prince ute på turné i Nordamerika och framförde bland annat en av David Bowies mest älskade låtar, ”Heroes”, på en konsert i Toronto. De två artisterna var båda två konstnärer som lyckades skapa egna, parallella universum. Under konserten i Toronto sade Prince att Bowie var den mest eklektiska artisten jag någonsin sett – \"utom jag själv\". Som de riktigt stora konstnärerna skapade Prince inte bara enskilda konstverk, utan ett helt universum som han erbjöd oss en chans att resa till. Som The New Yorkers kritiker Emily Nussbaum skrev strax efter dödsfallet \"Prince är en hel planet\". I sociala medier var många musiker och Hollywood-profiler förkrossade över Prince bortgång. Regissören Shonda Rhimes gav röst åt miljontals amerikaners ordlösa sorg: \"Jag kan bara inte. Det här går inte\". Programledaren Ellen DeGeneres skrev: \"Prince var briljant och större än livet självt. Vilken sorglig dag.\" Det kom omedelbart reaktioner från musikprofiler som Questlove, Russell Simmons och Katy Perry. Den erfarna låtskrivaren Dianne Warren skrev på Twitter: \"Vill du veta vad en riktigt bra låt är? Lyssna på varenda sång på 'Purple Rain'. Lyssna sedan på 'Nothing Compares 2 U'. Vila i frid Prince. Fuck.\" Popstjärnan Lorde citerade i sin tur Tomas Tranströmer: ”Begravningarna kommer tätare och tätare som vägskyltarna när man närmar sig en stad”. Dödsorsaken var oklar på torsdagskvällen, men Prince var intagen på ett sjukhus i Illinois förra veckan med en allvarlig influensa, enligt Minnesotas lokala ABC-kanal. Så sent som i lördags, den 16 april, hade Prince en stor fest på Paisley Park med dussintals gäster som dansade till Prince musik Teknikmogulen Anil Dash påpekade i en rad inlägg på Twitter att Prince inte bara har varit ett musikaliskt snille, utan även ett teknologiskt. Så fort det gjordes nya uppfinningar inom tekniken för att skapa musik – och det kom många under de decennier då Prince var verksam – försökte han förstå hur det fungerade. Det var inte bara instrumenten, Prince bemästrade all teknik som behövdes för att skapa en egen värld. En anledning till att 1999 lät så annorlunda var att han var en av de första som använde en Linn-trummaskin. Samtidigt ska Prince ambivalenta inställning till internet ses i ljuset av att han alltid villa behålla perfekt kontroll över sitt konstnärskap. På torsdagskvällen var det många i USA som frustrerat konstaterade att det var nästan omöjligt att hitta Prince-videor på Youtube, då han varit noggrann med att aldrig sprida sin musik till plattformar han inte anser sig kunna kontrollera. På Twitter fortsatte kommentarerna om Prince att strömma in även från folk som stod utanför musikvärlden. Vetenskapsmannen Neil DeGrasse Tyson skrev ”Först nu vet vi hur det låter när duvor gråter”, en referens till Princehitten \"When doves cry\". Men det vanligaste inläggen på sociala medier handlade inte bara om sorgen över hans bortgång, utan ställde en mer angelägen fråga: ”Var kan vi träffas för att dansa och hedra Prince minne?” Prince Rogers Nelson, vilket var hans fullständiga namn, avled i sitt hem utanför Minneapolis i USA. Han blev 57 år gammal. Så minns vi Prince Malin Ullgren: Känslorna som kom med Prince var storstad och fönster på vid gavel En stor artist är död. Malin Ullgren minns när albumet \"Parade\" från 1986 vibrerade genom linoleumgolvet i hemma mammas lägenhet. Mats Nileskär: Prince var det senaste halvseklets största musiker En helt outstanding liveartist, med monumental påverkan och utstuderat flamboyant stil. Så kommer Prince att bli ihågkommen i Sverige. Världskändisar sörjer Prince Reaktionerna på artistens död var först vädjande – ”låt det inte vara sant”. Men efter att bekräftelsen på dödsbeskedet blev slutgiltig fylldes sociala medier med sorg, även från kändiseliten. Bildspecial: Prince Funk- och r'n'b-ikonen Prince är död. Han blev 57 år gammal. Här är Princes största hits Prince slog igenom på 1980-talet och har sedan dess släppt en rad olika skivor. Här är 20 av hans största hits som toppat Billboardlistan i USA. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28292, "headline": "Bonnier startar labb för framtidens litteraturkritik", "summary": "Bonnier Books startar ett kritiklabb för att undersöka hur recensioner och kritik kan utformas i dagens medieklimat. ”Försvinner kritiken får det enorma konsekvenser”, säger en av initiativtagarna.", "article": "Kritiklabbet är en ny satsning från Bonnier Books i samarbete med bland andra Handelshögskolan och KTH. Där ska forskare, studenter och kritiker ta fram nya idéer för hur recensioner och kritik kan utformas i dagens medieklimat. Poeten och kritikern Magnus William–Olsson är en av initiativtagarna. Varför startar ni ett ”kritiklabb”? – Dagskritiken finansieras av tidningar. Vi har i dag en tidningskris där de som finns kvar får allt svårare att ha råd med kritik. Samtidigt är böcker, konsten och allt annat beroende av kritik. De har ett symbiotiskt förhållande. Försvinner kritiken får det enorma konsekvenser, säger Magnus William–Olsson. Varför är den seriösa kritiken så viktig? – Om konstverken ska få den behandling som de kräver måste man ägna mycket tid åt den. När kritiken avprofessionaliseras kan den inte svara mot konstverkens komplexitet. Bonniers tycker själva att de ger ut den bästa litteraturen, men ingen får veta om de blir offentligt värderade på ett noggrant sett. Vad får Bonniers ut av detta? – Bonnier Books äger labbet. Men vi har fått lov att vara helt jävla vilda! Bonnier vill inte utveckla egna kritikplattformar. Det vill bli värderade, men inte av sig själva. Kritiken måste komma från annat håll. Är det inte bara en ekonomisk fråga? – Det handlar ju en del om pengar, eftersom seriös kritik kostar pengar. Tittar man på till exempel kommersiella gallerier så är deras affärside att investera i konstnärer som kan bli något på sikt. Sedan kan man casha in längre fram. Men ska man bygga ett symboliskt kapital är man beroende av kritiken. Kritiken är för konstmarknaden vad smöroljan är för maskinen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28293, "headline": "Andrea Hedenstedt 20 år: Tar plats i alla kanaler", "summary": "För bloggaren finns inga röda dagar. Det gäller att ständigt uppdatera. Det är Andrea Hedenstedt varse. Hon har bloggat sedan hon var 12 år, nu fyller hon 20.", "article": "Andrea Hedenstedt försörjer sig på att vara just Andrea Hedenstedt. Det är inget nio till fem-jobb hon har, utan snarare ”twentyfour-seven”. Dygnet runt, sju dagar i veckan. Tre gånger om dagen skriver hon inlägg på sin blogg, hon lägger ut videor på Youtube, i alla fall 1–2 per vecka, och ett nytt avsnitt av podden med bästisen Mathilda sänds varje tisdag. Sedan förstås Instagram, Snapchat och Twitter. – Min första blogg startade jag när jag var typ 12. Det var på den tiden då alla skulle ha en blogg. Många slutade nästan lika fort som de började, men Andrea fortsatte. Fyra fem år senare hände något. Besöken ökade rejält. – Jag hade börjat lägga ned mer tid på bloggen och jag hade skaffat en bättre kamera, förklarar Andrea framgången. Då gick hon fortfarande i skolan, ekonomiskt program på Kunskapsgymnasiet i Globen, men sedan studenten förra våren arbetar hon heltid med sina sociala medier. I dag har Andreas blogg 35.000 unika besökare i veckan. Att det är just unika besökare är viktigt, det är de som räknas när man ska locka annonsörer och sponsorer. Likt en skådespelare har hon folk som hjälper henne att fixa kontrakt. Fast Andrea verkar ha full koll. – Jag är ett kontrollfreak. Därför känns det faktiskt lite läskigt att bli intervjuad. Jag är van att själv välja vad jag lägger ut eller inte lägger ut. Så jag vet att det blir bra. Nu är det du som bestämmer! I gymnasiet träffade hon Mathilda, de klickade med en gång. Tillsammans har de podden Mathilda & Andrea, hittills har de gjort 109 avsnitt och har 250.000 nedladdningar i veckan. – Mathilda och jag är så lika. Vi har samma inställning till livet, till deadlines och så kommer vi båda alltid i tid – oftast i väldigt god tid. Bloggen är som en dagbok där Andrea blandar sina tankar och vardagsliv med pluggtips och mascaratester. I podden har varje avsnitt sin egen rubrik: skilsmässor, fördomar, sociala medier, mobbning, åldersskillnader, obesvarad kärlek. Lågt, högt och angeläget. Ämnena hittar Andrea och Mathilda i sin vardag, i nyhetsflödet eller bland inmejlade förslag från lyssnarna. De sociala medierna kryllar av unga kvinnor som bloggar, vloggar och poddar. Varför har just hon lyckats? – Jag tror att människor kan relatera till mig. Jag är en vanlig tjej som gör roliga saker. Mitt liv är inte så himla exklusivt, det är inte ouppnåbart. Jag är på samma nivå som mina följare. Andrea talar fort men artikulerat. Och har ett smajl som många skulle dö för. – Som liten ville jag bli känd – fotbollsproffs, programledare, artist – whatever. Jag ville synas. – Jag kanske inte var klassens clown, men jag har alltid varit utåtriktad och glad. De flesta av hennes tusentals följare är jämnåriga men många är yngre. Det ger makt – och ansvar. – Vissa saker skulle jag aldrig lägga ut. Visst kan jag visa bilder från när jag är ute och festar, men jag är försiktig. Jag vill inte romantisera alkohol till exempel. Min blogg ska vara safe, föräldrar ska kunna känna sig trygga med att deras döttrar följer mig. Oavsett om hon vill eller inte så blir hon i alla fall en sorts förebild. Andrea vill gärna vara som ”en schyst storasyster”. – Unga tjejer måste fatta att de också har rättigheter – även om jag inte alltid använder just ordet ”feminism”. Plötsligt slår det mig: tänk om jag kommer att figurera i Andreas blogg som ”en knäpp tant från DN”? – Ärlig ska man vara men varför vara taskig? Jag ser ingen mening med att folk blir sura eller provocerade. Andrea säger sig bli ”mojsig i huvudet” av att bara tala om sig själv. Men jag kan ändå inte låta bli att fråga vad som händer den dag då följarna börjar svika. Om den kommer. – Då får jag göra något annat. När jag var liten ville jag bli polis! Jag försöker att leva i nuet och inte stressa upp mig inför framtiden. Andrea ska åka hem till Älvsjö. Hon har vloggvecka, men varit sjuk och inte riktigt orkat leverera. Nu måste hon ta igen det. För en bloggare finns inga röda dagar. – Det är inget ”Einsteinjobb” men det är kul så länge det varar. Och jag vill bli tagen på allvar. Andrea Hedenstedt Gratuleras till: Fyller 20 år den 21 april. Bor: Hemma hos pappa i Älvsjö, i södra Stockholm. Gör: Jobbar med sociala medier. Familj: Mamma, mammas man, pappa, pappas flickvän, två yngre systrar 17 och 8 år. Pojkvän. Lyssnar på: P3 Dokumentär. P1 dokumentär, Ångestpodden. Älskar: Mat. ”Att äta mat, inte att laga. Gärna tapas.” Så firar jag födelsedagen: ”Middag med mina tjejkompisar, senare tillsammans med släkten.” På jakt efter: Lägenhet, gärna i Älvsjö. ”Jag skulle aldrig i livet betala miljoner för 16 kvadrat på Östermalm.” Önskar sig: ”Tråkiga saker som kastruller och stekpannor.” Andrea i sociala medier Blogg: www.andreahedenstedt.se Snapchat: andreahedensted Podd: Mathilda och Andrea blogpod Instagram: @andreaviktoria Twitter: @Ahedenstedt Liten ordlista: Youtube: Hemsida där vem som helst kan ladda upp videor. Vlogg: Video på Youtube där tittarna får följa någon under en dag, från morgon till kväll. Vloggvecka: En vecka då man lägger upp en ny vlogg varje dag. Instagram: Applikation där man har ett flöde av egna bilder samt kan följa andras. Snapchat: Applikation där man kan chatta med sina vänner i form av bilder. Bilderna, ”snapsen”, visas bara en kort stund. Haul: Video där man visar upp något man har köpt. Swap: Video där två ”youtuber” skickar saker till varandra. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28310, "headline": "Bloggare granskas för smygreklam av KO", "summary": "Två av Sveriges största bloggare, Alexandra ”Kissie” Nilsson och Isabella ”Blondinbella” Löwengrip, misstänks för att ha gjort smygreklam i sina bloggar. Nu har båda blivit ärenden för Konsumentverket.", "article": "Alexandra Nilsson och Isabella Löwengrip är två av Sveriges mest lästa bloggare. Båda skriver om mode och skönhet för en ung, kvinnlig läsekrets och lockar hundratusentals läsare varje vecka. Nu har Konsumentverket valt att göra en större granskning av smygreklam i bloggar som Nilssons och Löwengrips, skriver Göteborgs-Posten. Sedan ett halvår tillbaka pågår en större satsning där man kallat ett flertal bloggare till informationsmöten och gett ut en handledning om vad som är tillåtet och inte. I fallet Nilsson och Löwengrip rör det sig om två specifika inlägg, där bloggarna hyllar två olika företag och inte tydligt nog markerat att det rör sig om reklam, som har lett till så kallade tillsynsärenden. Konsumentverket vill i första hand att bloggarna frivilligt ska bättra sig och bli tydligare med vad som är reklam och inte. I sista hand kan det bli tal om förebudsföreläggande eller stämning. Enligt KO:s regler ska en läsare genast och enkelt kunna identifiera om inlägget är marknadsföring. Det ska också tydligt framgå vem som står bakom reklamen. – Ofta är det barn som läser bloggarna och det gör att vi ser extra allvarligt på den här dolda marknadsföringen. Barn är en utsatt och extra skyddsvärd grupp. De har svårare att förhålla sig kritiskt till reklam och ännu svårare blir det om det inte ens framgår att det är reklam, säger vikarierande konsumentombudsmannen Cecilia Tisell till Göteborgs-Posten. Kissies blogg har tidigare granskats av Konsumentverket 2012. Blondinbella utreddes 2008 och 2009. De ärendena lades ned. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28314, "headline": "Johan Hilton: Fall inte för den falska uppdelningen av förnuft och känslor", "summary": "Allt oftare avfärdas debattörer med ordet ”känsloargument”, senast i grälet om kulturfolkets upprop mot migrationspolitiken. Men går det verkligen att separera politik från känslor?", "article": "I den uppblossande debatten om kulturfolk och politik har jag slagits av en sak. Den förklenande tankefiguren ”känsloargument”. Efter att SvD:s Ivar Arpi drog i gång grälet genom att fara ut på Twitter mot ett antal kulturarbetares upprop mot den förda migrationspolitiken – ”Snälla sluta skriva debattartiklar. Det blir så pinsamt” – har figuren återkommit frekvent. Det kändisar ”saknar i kunskap tar de igen i känsla”, påstod följaktligen GP:s Naomi Abramowicz, vad hon nu vet om kändisarnas kunskapsnivåer. ”Känslostyrda artister mot logik och fakta”, bloggade libertarianen Henrik Alexandersson. Nu har visserligen opinionsbildare på främst högerkanten länge delat upp samhällsdebattens planhalvor i förnuft och känsla. I en sådan världsuppfattning utmålas ofta vänstern som en samling vrålapor. Eller som Liberalernas Jan Björklund sammanfattade protesterna mot Findus i söndagens Agenda: man löser inte problem ”genom att stå och gapa på ett torg i Bjuv”. Men måste känslan nödvändigtvis vara politiskt värdelös? Patos, någon? En av retorikens grundpelare? Föraktet för känslouttryck tycks mig snarare allt mer som ett tidens tecken, ett aktivt val att fjärma sig från de moraliska konsekvenser som en politisk omläggning, inte minst i migrationsfrågan, leder till. Så länge konsekvenserna hålls inom intellektets strikta ramar förblir de liksom abstrakta, man håller avståndet till den där läbbiga medkänslan som riskerar att grumla till Den Grundade Meningen. Samtidigt upprätthåller indelningen somliga debattörers självbild av det kyliga tänkandets idealtyp, sådana som likt förskolelärare ständigt förpassar meningsmotståndare till skamvrån: ”App, app, app, lilla gumman, nu blev vi visst lite hysteriska här, dags för dig och vänstern att rycka upp sig lite”. En härskarteknik, helt enkelt. För känslor är naturligtvis alltid involverade i politik, även i de grådassigaste av förhandlingsrum. De kan till och med sägas utgöra själva grogrunden för politiskt engagemang, för inte drabbas man av insikten om tillvarons orättvisor, klassklyftorna, att bli skattad till döds, enbart genom att läsa tabeller från SCB? Var möter man orättvisorna om inte i erfarenheten? Och är inte erfarenhet något som ofta grundas i just en känslomässig bearbetning? Även strukturellt är känslans betydelse för politiken stor. Hbtq-rörelsen hade förmodligen inte alls haft samma genomslag utan Pride som gör politik av dionysisk utlevelse. Och hur många aktivister födde inte den fullkomligt förkrossande bilden på den döde Alan Kurdi i höstas? Snarare finns det något kryptosexistiskt i både föreställningen om det känslosamma kulturfolket och argumentationen om att de bör hålla sig utanför debatten. På samma sätt som orden kultur och tant ofta kopplas samman får bilden av kulturutövarens känslosamhet inte så lite gemensamt med den kvinnligt geggiga hysterin som sätter logik och fakta ur spel. Glåporden fungerar dock bara om man a) är rädd för att kopplas samman med denna patriarkala definition av känslosamhet, att känslan inte samtidigt kan rymma ett djuptänk och b) verkligen är av åsikten att det offentliga samtalet i stort bör se ut som en ventilation av en b-uppsats på universitetet. Och det är inte jag. I synnerhet inte som viljan att utifrån yrke straffa ut vissa människor från samhällsdebatten påminner om den av högern så djupt hatade identitetspolitiken: tendensen att sanktionera tyckande efter egenskaper. Bredda åsiktskorridoren var det, ja. Jaja. Jojo. Känslor är naturligtvis alltid involverade i politik, även i de grådassigaste av förhandlingsrum ", "article_category": "culture"}
{"id": 28324, "headline": "Fan stämmer Kanye för falsk marknadsföring", "summary": "Mannen hävdar att han lurades till att prenumerera på Tidal sedan Kanye West lovat att albumet ”The life of Pablo” inte skulle finnas tillgängligt på andra strömningstjänster.", "article": "I samband med sitt uppmärksammade albumsläpp i februari meddelande Kanye West att ”The life of Pablo” skulle släppas exklusivt på Tidal, och därmed inte finnas tillgänglig på någon annan strömningstjänst. ”Mitt album kommer aldrig aldrig aldrig finnas på Apple. Och den kommer aldrig vara till salu. Man kan bara få skivan via Tidal” proklamerade stjärnan då på Twitter. Nu har en domstol i San Francisco mottagit en stämningsansökan från ett ilsket fan som hävdar att han blev lurad till att börja prenumerera på Tidal för att kunna lyssna på skivan. Detta sedan Kanye West bestämde sig för att göra skivan tillgänglig på alla strömningstjänster den 1 april. Enligt stämningsansökan har den falska marknadsföringen lett till en tillströmning av Tidal-prenumeranter som gjort att bolaget kunnat samla användarnas personliga information, skriver The Guardian. ”The life of Pablo” strömmades över 400 miljoner gånger på Tidal innan den gjordes tillgänglig på andra tjänster. Tidigare i april seglade skivan upp till en förstaplats på den prestigefulla Billboardlistan tack vare, eller trots, att den nästan enbart funnits tillgänglig via strömningstjänster. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28346, "headline": "Artisten Grimes till attack mot sexuella trakasserier i branschen", "summary": "I en intervju vittnar den kanadensiska artisten och producenten Grimes om ett ”flertal” sexuella inviter hon ska ha fått från musikproducenter hon samarbetat med.", "article": "Den kanadensiska musikern Claire Boucher, som uppträder under artistnamnet Grimes, vittnar om sexuella inviter hon ska ha fått från ett flertal musikproducenter. När tidningen Rolling Stone nyligen frågade sångerskan om hennes åsikt om artisten Keshas uppmärksammade stämning mot producenten Dr Luke – som anklagas för att ha förgripit sig på och misshandlat henne under de tio år de jobbat tillsammans – svarade Grimes så här: – Jag vet inte tillräckligt om den specifika situationen för den verkar komplicerad. Men jag kan säga att jag har varit i ett flertal situationer där manliga producenter sagt ”Vi kommer inte färdigställa den här låten om inte du kommer till mitt hotellrum”. Om jag var yngre eller i en mer ekonomiskt desperat situation, kanske jag skulle ha gjort det. Jag tror inte att det finns få kvinnliga producenter för att kvinnor inte är intresserade. Jag tror att det är svårt för kvinnor att komma in. Det är en rätt fientlig miljö. Grimes har tidigare kritiserat sexismen på produktionssidan av musikbranschen. I förra året berättade hon om hur kvinnor ses ned på i industrin: – Det jag hatar med musikindustrin är att alla plötsligt säger ”Grimes är en kvinnlig musiker” och ”Grimes har en tjejig röst”. Ja, men jag är också producent och spenderar hela dagarna med att titta på massa jävla grafer och EQs och med att göra riktigt tekniskt arbete, sa hon förra året till tidningen The Fader. Tidigare har artister som Adele, Lady Gaga, Taylor Swift, Ariana Grande och Lorde uttalat sitt stöd för Kesha. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28347, "headline": "MTG tar över tre radiofrekvenser", "summary": "MTG Sverige får tre nya tillstånd för att sända radio i Stockholm och Göteborg. Vilka kanaler som kommer att sändas på frekvenserna är ännu inte offentligt.", "article": "Det var i februari som Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) utlyste tre tidigare återlämnade tillstånd för privat radio i Stockholm och Göteborg. Tillstånden gäller frekvenserna 105,9 och 107,1 i Stockholm där Bauer Media Group tidigare sände ”The Voice” och ”Vinyl 107”. I Göteborg är det 104,8 där MTG Sverige sände \"Bandit Rock”. Efter en sluten budgivning står det nu klart att samtliga tre tillstånd tillfaller MTG Sverige. Vilka programformat som bolaget kommer att satsa på vill man ännu inte uppge. – Nu kommer vi noggrant analysera marknaden för att se vilken typ av utbud som har störst potential, både hos lyssnarna och utifrån konkurrenssituationen. Vi vill inte avslöja alltför mycket i förväg, men vi hoppas att vara igång innan sommaren, säger Christer Modig på MTG Sverige i ett pressmeddelande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28348, "headline": "Fler uppföljare än väntat för ”Avatar”", "summary": "3D-äventyret ”Avatar” får fyra uppföljare. Det offentliggjorde James Cameron i ett specialframträdande vid CinemaCon.", "article": "Under ett framträdande vid CinemaCon i Las Vegas offentliggjorde filmskaparen James Cameron att det blir ytterligare fyra filmäventyr om de blå na’vierna på planeten Pandora. Den första kommer gå upp på bio 2018, enligt Deadline. De senare filmerna väntas 2020, 2022 och 2023. – Vi gör fyra episka Avatar-filmer som kan stå för sig själva, men som tillsammans formar en historia. Filmerna designas för att ses på bio först, sade James Cameron. Tidigare har filmskaparen pratat om tre uppföljare till sci-fi-äventyret. Men nu är det alltså klart att det kommer blir fler än så. Under framträdandet passade James Cameron även på att ge sin bild av det hot som strömningstjänster sägs vara mot biobesökandet: – Det finns en viktig poäng som behöver göras. Det har alltid funnits ett hot mot biobesöken, oavsett om det varit video, dvd eller strömning... Vi svarar genom fantastiskt artisteri. Vi skapar saker genom att vara fantastiska i biosalongen, sade han. Cameron passade även på att ge handfasta tips för hur filmskapare ska få folk att faktiskt ta sig till biografer för att se film: – Vi gör upplevelsen helig: vi gör ljudet bättre, stolarna skönare – vad som helst för att få folk att sätta sig i bilen och åka, sade han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28357, "headline": "Danstillståndet avskaffas", "summary": "I dag, torsdag, har Riksdagen röstat för att avskaffa danstillståndet. Redan två timmar innan voteringen inleddes bjöd Vänsterpartiet in till förfest på Mynttorget med Rossana Dinamarca som dj.", "article": "Efter att flera partier tidigare har utmanat danstillståndet med ett tjugotal motioner lyckades Vänsterpartiet till slut få bifall med en bred majoritet i Justitieutskottet. Nu har Riksdagen avgjort frågan till alla dansanta kroggästers fördel. – Det känns fantastiskt bra. Det är obegripligt att den här lagen har kunnat överleva så här länge. Nu behöver man inte längre oroa sig för att bli tagen på bar gärning för att dansa till musik och klubbarrangörer och barägare slipper böter och förlorade serveringstillstånd, säger Vänsterpartiets kulturpolitiska talesperson Rossana Dinamarca. Hon beskriver riksdagsbeslutet som ett rent klubbärende eftersom motionen hon skrev i höstas redan hade fått bifall i Justitieutskottet och lett fram till ett enigt betänkande. Redan klockan 14 på eftermiddagen, två timmar innan voteringen skulle inledas, bjöd Rossana Dinamarca därför in till förfest på Mynttorget under rubriken ”dansa bort danstillståndet”. Hon själv och AmberValent från Femtastic spelade skivor medan danskollektivet Motion:Motion framförde sin föreställning ”Får vi dansa här?”. I motionen beskrivs danstillståndet som absurt och otidsenligt då barägare inte har vågat spela musik som har kunnat uppmuntra till dans. Nu hamnar frågan på regeringens bord. – De måste återkomma en gång till riksdagen med en ny ordningslag där kravet på danstillstånd inte längre finns med. Hur lång tid det tar är oklart. Det är upp till regeringen att hantera. Jag hoppas att går så snabbt som möjligt, eftersom det också finns en total politisk enighet bakom beslutet, säger Rossana Dinamarca. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28386, "headline": "”Disney – Konsten att berätta”: Nordiska akvarellmuseet", "summary": "Fint och flummigt från Disney. Originalverk från den kreativa processen i Walt Disneys Animation Studios visas nu på Nordiska akvarellmuseet. Här kan man förlora sig i både subtila och sanslösa skisser.", "article": "I en grönskande rymd står en skattkista på glänt. Gestalter svävar lite varstans i skogens djup: En liten pigg riddare. En häst. En varelse med svarta fladdermusvingar. Tre små skvallriga feer i rött, gult och blått. Och en flicka i en säng. Disneyfilmen ”Törnrosa” från 1959 har aldrig tillhört mina favoriter. Det är något alltför slätstruket och mesigt över den ständigt leende, sovande hjältinnan. Men den lilla konceptskissen ur filmens tidiga produktionsprocess är helt enkelt bedårande i sitt ofärdiga uttryck. På Nordiska akvarellmuseets utställning ”Disney – konsten att berätta” i Skärhamn visas nu denna originalskiss tillsammans med en mängd andra teckningar och akvareller från Walt Disneys Animation Studios från 1930-talet och framåt. Välkända långfilmer som ”Snövit och de sju dvärgarna” från 1937 och liknande publikframgångar har kompletterats med material från mer eller mindre bortglömda produktioner som ”Melody time” från 1948. Den helflummiga (jo faktiskt) ”Fantasia” från krigsåret 1940 är ett exempel på en film som varken blev någon kritiker- eller kommersiell framgång. Men Walt Disney var begåvad med såväl kommersiell fingertoppskänsla som förståelse för skapandets förutsättningar och insåg värdet av konstnärliga experiment. Det är lätt att förlora sig i stillbildernas detaljer både länge och väl. Man fångas av subtila förändringar i den stora stygga vargens ansiktsuttryck och de sanslösa färgkombinationer som testades ut till ”Den lilla sjöjungfrun” från 1989. Skisserna ger inblickar i en konstnärlig process, men också i en arbetskultur. Att det rådde en kass kvinnosyn både i Disneystudion och i en del filmer har väl ingen missat vid det här laget. Den sovande Törnrosa kan på en skiss exempelvis lätt uppfattas som naken där hon ligger i väntan på sin kyss. En utställning om Walt Disneys filmer blir en utställning för alla. Och här trängs animationsfantaster såväl som barnfamiljer och pensionärer. Men jag längtar efter någon form av problematisering. Det finns ju att ta av. En Disneyfierad barnkultur, inte minst. Ett tillskott hade varit att lyfta fram några av studions många – oftast helt anonyma – medarbetare. En figur i berättelsen om företaget är den svenske emigranten Gustaf Tenggren. Den på Valand utbildade konstnären var anställd som animationschef och art director under några år på 1930-talet. Där slets han mellan rollerna som kommersiellt styrd animatör och fri konstnär, och valde till slut det senare. Mary Blair utgör ett undantag i den tidigare helt manliga arbetsstyrkan på Disneys kreativa avdelning. Som animatör lät hon den moderna konsten göra sitt intåg med färgsprakande, expressionistiska gouacher och konceptskisser, bland annat till den enastående snygga ”Johnny Appleseed” från 1948. Utan någon form av kritisk diskussion blir en sådan här utställning lika slätstruken som ”Törnrosa”. Om än välgjord. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28387, "headline": "Lisa Nilsson på Rival", "summary": "Rösten är större än låtarna. Lisa Nilsson kröner sin turné med sex utsålda kvällar i Stockholm. Hennes röst har aldrig varit bättre, men ändå når hon inte ända fram. De stora låtarna är alltför få.", "article": "Lisa Nilsson har aldrig riktigt passat in, hon har alltid legat steget före den musikaliska inkarnation som hon för tillfället har befunnit sig i. Hon var för soulig för den grälla popkostym som hon kläddes i på sina två första, engelskspråkiga skivor. Hon var för snäll och blyg för den coola Mary J Blige-på-svenska-gestalt som Mauro Scocco ville få henne till. Hon var för mycket av en sofistikerad diva för att bli en vardagsmysig vispopartist. Hon var för stel för att bli ett med det brasilianska svänget. Och hon var för personlig och integritetsfylld för att kunna sadla om till ödmjukt formbar musikalartist, trots succén med huvudrollen i ”Chicago”. Samtidigt har två saker varit konstanta genom hela hennes karriär: den starka sångrösten, som bara har blivit tryggare och fylligare med åren, och statusen som folkkär artist. Den uppmärksamhetsvåg som ”Så mycket bättre” erbjuder är Lisa Nilsson perfekt rustad för att surfa på och vårens turné har varit framgångsrik på alla sätt. Den kulminerar med sex utsålda kvällar på Rival. På den första av dessa är stämningen på topp både på scen och hos den sittande publiken. Lisa Nilssons röst är i högform och hennes kompmusiker är excellent samspelta. Så vad är då problemet? Problemet är låtarna. Lisa Nilssons dilemma är att när hon av förståeliga skäl tog sig ur samarbetet med Mauro Scocco efter några extremt framgångsrika år på nittiotalet, ett samarbete där hon aldrig hade full frihet och aldrig blev helt och hållet huvudperson i sin egen karriär, så började en lång och osäker jakt på låtmaterial som passade henne lika bra som Scoccos hade gjort. Även om hon då och då hittat rätt – som i ”Säg det igen”, i Bjørn Eidsvåg-duetten ”Mysteriet deg” eller i fjolårets Ted Gärdestad-cover ”I den stora sorgens famn” – så överskuggas allt av den emblematiska soulpop som hon skapade 1992. Faktiskt en milstolpe i den svenska soulhistorien. Det innebär att det finns många tama låtar i Lisa Nilssons låtkatalog, och även en greatest hits-kavalkad, vilket är vad denna turné handlar om, innebär många sömniga stunder. Låtar med melodier utan finess, texter fulla av nödrim, fantasilösa arrangemang, refränger som aldrig tänder till. Det blir en del transportsträckor till de låtarna som verkligen griper tag. Dessa griper dock tag med besked. ”Säg det igen” är en oerhört naken ballad, en bedjande dröm om att bli sedd, älskad, bekräftad och verklig, en låt som verkligen blottar strupen. Lisa Nilsson gestaltar den med full inlevelse och fantastisk röst, endast ackompanjerad av piano, och hon verkar själv tagen efteråt. Av de klassiska Mauro Scocco-låtarna görs ”Allt jag behöver” starkast, medan ”Varje gång jag ser dig” har fått ett lunkande tempo som gör att euforin går förlorad, och ”Himlen runt hörnet” saboteras av halvlyckade allsångsförsök. Lisa Nilssons evighetslånga och lite väl spontana mellansnack drar ned helhetsintrycket. När hon ska prata allvar och tar upp situationen för de lidande människorna i och på flykt från Syrien får hon det lite olyckligt allting att handla om henne själv och hennes störda sinnesro, och bjuder på tips och tricks för att skaka av sig empatins ångest. Hon tar också upp sexismen i musikbranschen, men skojar snart bort det med några horribla under bältet-skämt och poängen går förlorad. Lisa Nilsson är en stor artist, men hon är fortfarande en lite förvirrad artist. Men det finns något positivt i det: sökandet är inte över, frågorna har inte slutat ställas, utvecklingen har inte stannat upp. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28392, "headline": "Med en röst större än låtarna", "summary": "Lisa Nilsson kröner sin turné med sex utsålda kvällar i Stockholm. Hennes röst har aldrig varit bättre, men ändå når hon inte ända fram. De stora låtarna är alltför få.", "article": "Musik Lisa Nilsson Scen: Rival, Stockholm Lisa Nilsson har aldrig riktigt passat in, hon har alltid legat steget före den musikaliska inkarnation som hon för tillfället har befunnit sig i. Hon var för soulig för den grälla popkostym som hon kläddes i på sina två första, engelskspråkiga skivor. Hon var för snäll och blyg för den coola Mary J Blige-på-svenska-gestalt som Mauro Scocco ville få henne till. Hon var för mycket av en sofistikerad diva för att bli en vardagsmysig vispopartist. Hon var för stel för att bli ett med det brasilianska svänget. Och hon var för personlig och integritetsfylld för att kunna sadla om till ödmjukt formbar musikalartist, trots succén med huvudrollen i ”Chicago”. Samtidigt har två saker varit konstanta genom hela hennes karriär: den starka sångrösten, som bara har blivit tryggare och fylligare med åren, och statusen som folkkär artist. Den uppmärksamhetsvåg som ”Så mycket bättre” erbjuder är Lisa Nilsson perfekt rustad för att surfa på och vårens turné har varit framgångsrik på alla sätt. Den kulminerar med sex utsålda kvällar på Rival. På den första av dessa är stämningen på topp både på scen och hos den sittande publiken. Lisa Nilssons röst är i högform och hennes kompmusiker är excellent samspelta. Så vad är då problemet? Problemet är låtarna. Lisa Nilssons dilemma är att när hon av förståeliga skäl tog sig ur samarbetet med Mauro Scocco efter några extremt framgångsrika år på nittiotalet, ett samarbete där hon aldrig hade full frihet och aldrig blev helt och hållet huvudperson i sin egen karriär, så började en lång och osäker jakt på låtmaterial som passade henne lika bra som Scoccos hade gjort. Även om hon då och då hittat rätt – som i ”Säg det igen”, i Bjørn Eidsvåg-duetten ”Mysteriet deg” eller i fjolårets Ted Gärdestad-cover ”I den stora sorgens famn” – så överskuggas allt av den emblematiska soulpop som hon skapade 1992. Faktiskt en milstolpe i den svenska soulhistorien. Det innebär att det finns många tama låtar i Lisa Nilssons låtkatalog, och även en greatest hits-kavalkad, vilket är vad denna turné handlar om, innebär många sömniga stunder. Låtar med melodier utan finess, texter fulla av nödrim, fantasilösa arrangemang, refränger som aldrig tänder till. Det blir en del transportsträckor till de låtarna som verkligen griper tag. Dessa griper dock tag med besked. ”Säg det igen” är en oerhört naken ballad, en bedjande dröm om att bli sedd, älskad, bekräftad och verklig, en låt som verkligen blottar strupen. Lisa Nilsson gestaltar den med full inlevelse och fantastisk röst, endast ackompanjerad av piano, och hon verkar själv tagen efteråt. Av de klassiska Mauro Scocco-låtarna görs ”Allt jag behöver” starkast, medan ”Varje gång jag ser dig” har fått ett lunkande tempo som gör att euforin går förlorad, och ”Himlen runt hörnet” saboteras av halvlyckade allsångsförsök. Lisa Nilssons evighetslånga och lite väl spontana mellansnack drar ned helhetsintrycket. När hon ska prata allvar och tar upp situationen för de lidande människorna i och på flykt från Syrien får hon det lite olyckligt allting att handla om henne själv och hennes störda sinnesro, och bjuder på tips och tricks för att skaka av sig empatins ångest. Hon tar också upp sexismen i musikbranschen, men skojar snart bort det med några horribla under bältet-skämt och poängen går förlorad. Lisa Nilsson är en stor artist, men hon är fortfarande en lite förvirrad artist. Men det finns något positivt i det: sökandet är inte över, frågorna har inte slutat ställas, utvecklingen har inte stannat upp. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28393, "headline": "Fint och flummigt från Disney", "summary": "Originalverk från den kreativa processen i Walt Disneys Animation Studios visas nu på Nordiska akvarellmuseet. Här kan man förlora sig i både subtila och sanslösa skisser.", "article": "Konst ”Disney – Konsten att berätta” Nordiska akvarellmuseet, Skärhamn. Visas tom 4/9. I en grönskande rymd står en skattkista på glänt. Gestalter svävar lite varstans i skogens djup: En liten pigg riddare. En häst. En varelse med svarta fladdermusvingar. Tre små skvallriga feer i rött, gult och blått. Och en flicka i en säng. Disneyfilmen ”Törnrosa” från 1959 har aldrig tillhört mina favoriter. Det är något alltför slätstruket och mesigt över den ständigt leende, sovande hjältinnan. Men den lilla konceptskissen ur filmens tidiga produktionsprocess är helt enkelt bedårande i sitt ofärdiga uttryck. På Nordiska akvarellmuseets utställning ”Disney – konsten att berätta” i Skärhamn visas nu denna originalskiss tillsammans med en mängd andra teckningar och akvareller från Walt Disneys Animation Studios från 1930-talet och framåt. Välkända långfilmer som ”Snövit och de sju dvärgarna” från 1937 och liknande publikframgångar har kompletterats med material från mer eller mindre bortglömda produktioner som ”Melody time” från 1948. Den helflummiga (jo faktiskt) ”Fantasia” från krigsåret 1940 är ett exempel på en film som varken blev någon kritiker- eller kommersiell framgång. Men Walt Disney var begåvad med såväl kommersiell fingertoppskänsla som förståelse för skapandets förutsättningar och insåg värdet av konstnärliga experiment. Det är lätt att förlora sig i stillbildernas detaljer både länge och väl. Man fångas av subtila förändringar i den stora stygga vargens ansiktsuttryck och de sanslösa färgkombinationer som testades ut till ”Den lilla sjöjungfrun” från 1989. Skisserna ger inblickar i en konstnärlig process, men också i en arbetskultur. Att det rådde en kass kvinnosyn både i Disneystudion och i en del filmer har väl ingen missat vid det här laget. Den sovande Törnrosa kan på en skiss exempelvis lätt uppfattas som naken där hon ligger i väntan på sin kyss. En utställning om Walt Disneys filmer blir en utställning för alla. Och här trängs animationsfantaster såväl som barnfamiljer och pensionärer. Men jag längtar efter någon form av problematisering. Det finns ju att ta av. En Disneyfierad barnkultur, inte minst. Ett tillskott hade varit att lyfta fram några av studions många – oftast helt anonyma – medarbetare. En figur i berättelsen om företaget är den svenske emigranten Gustaf Tenggren. Den på Valand utbildade konstnären var anställd som animationschef och art director under några år på 1930-talet. Där slets han mellan rollerna som kommersiellt styrd animatör och fri konstnär, och valde till slut det senare. Mary Blair utgör ett undantag i den tidigare helt manliga arbetsstyrkan på Disneys kreativa avdelning. Som animatör lät hon den moderna konsten göra sitt intåg med färgsprakande, expressionistiska gouacher och konceptskisser, bland annat till den enastående snygga ”Johnny Appleseed” från 1948. Utan någon form av kritisk diskussion blir en sådan här utställning lika slätstruken som ”Törnrosa”. Om än välgjord. Skisserna ger inblickar i en konstnärlig process, men också i en arbetskultur. Att det rådde en kass kvinnosyn både i Disneystudion och i en del filmer har väl ingen missat vid det här laget. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28395, "headline": "Snowden: Journalister blir hackade", "summary": "Underrättelsetjänster spionerar på journalister och deras källor genom avlyssning och dataintrång. Att intervjua vissa personer räcker för att hamna på myndigheternas radar. Det sa Edward Snowden när han talade via videolänk på Grävseminariet i Göteborg på lördagen.", "article": "NSA riktar regelbundet sin internetspaning mot granskande journalister och arbetar för att avslöja deras källor. Visselblåsaren Edward Snowden målade en dyster bild av respekten för reportrars arbete när han framträdde på Föreningen grävande journalisters konferens i Göteborg. Det skedde via videolänk från Ryssland, där han befinner sig sedan närmare tre år. – Det första en underrättelsetjänst tar reda på efter en läcka är vem journalisten är, säger Edward Snowden. Enligt honom försöker underrättelsetjänsten ringa in vem som har läckt informationen genom att gå igenom alla personer som journalisten har varit i kontakt med. När familj, vänner och andra kända kontakter rensas bort kan de okända som finns kvar pekas ut. – De undersöker all kommunikation och tar reda på vem journalisten har talat med. Vem av dessa vet man inte vem det är? Listan blir kortare och till slut kan de ta reda på vem källan är. För att lyckas med detta behöver NSA bara ha tillgång till så kallad metadata, uppgifter om vem som har kommunicerat med vem och när det har skett. Det är alltså inte nödvändigt att avlyssna samtal eller läsa innehållet i mejl eller chattkonversationer. Försvarare av långtgående avlyssning framhåller att bara metadata sparas i många fall, i praktiken exempelvis samtalslistor från teleoperatörer. – Journalister måste tänka på alla metadatakopplingar, inte bara på vad de säger utan vem de kommunicerar med. Allt kan avslöja något, säger han. Läs också: Edward Snowden i världsexklusiv DN-intervju Snowden via videolänk på Grävseminariet i Göteborg. Foto: Pia Skagermark Enligt Edward Snowden utförs också regelrätta dataintrång mot journalister. Han nämner att en reporter vid al-Jazira blev ett mål bara för att ha intervjuat personer som stod terrornätverket al-Qaida nära. – Jag vet hur journalister blir hackade. Det är en öppen hemlighet och flera utredningar har visat det. Svaret är e-mail. Journalister äter, lever och andas kommunikation och får mejl de aldrig borde ha litat på. När de klickar på en bifogad pdf-fil, som såg helt vanlig ut, det är då de blir hackad. Frågan om kryptering har på senare tid vållat nya strider. Detta efter nya krav på att myndigheter ska ha möjligt att kringgå kryptering. Det skulle kräva att mjukvara som krypterar användares information förses med så kallade bakdörrar, medvetet planterade säkerhetshål. Terrordåden i Paris och Bryssel har kastat bränsle på debatten, av rädsla för att terrorister ska kunna planera sina attacker utan upptäckt tack vare krypterad kommunikation. – Efter attackerna framkom att de inte hade använt kryptering. – Om någon påstår att de gör det så måste denna bevisa det. Ingen regeringsföreträdare i något land har gjort det. Däremot har vi bevis för att terrorister använder simpel teknik, som billiga mobiler som kan slängas bort. Det är samma metod som brottslingar har använt i ett årtionde. Edward Snowden fick också frågan om svenska FRA:s samarbete med sin amerikanska motsvarighet. Han var försiktiga med att ge ett precist svar, eftersom han själv uppger att han inte arbetade med Europa som mål under sin tid på NSA. SVT:s Uppdrag Granskning har tidigare, med stöd i de dokument Edward Snowden läckte, visat på ett nära samarbete. – Jag såg europeisk kommunikation varje dag. All er kommunikation finns självklart där. Allt som finns i kablarna samlas in. Men det betyder inte att jag vet att FRA eller någon annan nordisk underrättelsetjänst spanar efter något speciellt, säger han. Gräv • Grävseminariet är Föreningen grävande journalisters årliga konferens. • En av huvudtalarna i år var Edward Snowden, som 2013 läckte enorma mängder dokument från USA:s underrättelsemyndighet National Security Agency, mer känd som NSA. • Grävseminariet avslutas med utdelning av det prestigefyllda priset Guldspaden. • Flera DN-journalister är nominerade i år: Linus Larsson och Kristoffer Örstadius för granskningen ”Våra övervakade liv” samt Niklas Orrenius, Josefin Sköld och Roger Turesson för sin artikelserie ”De osynliga”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28397, "headline": "Lena Dunham hyllar Lena Andersson", "summary": "Tv-profilen Lena Dunham tycks ha en fäbless för svenska kultur-Lenor. På sin hemsida beskriver hon Lena Anderssons bok ”Egenmäktigt förfarande” som nödvändig.", "article": "”Girls”-skaparen Lena Dunham älskar Lena Anderssons bok ”Egenmäktigt förfarande”. Under vinjetten ”Nödvändiga romaner” på sin hemsida skriver hon följande om den svenska boken: ”Jag trodde aldrig att en bok om ängsliga svenska intellektuella som har en filosofisk dialog skulle gripa tag i mig som flygplatslektyr, men nu är det så.” Hon skriver även att boken ”utforskar kulturkapitalets och kändisskapets makt över ett förhållande, och hur långt vi är beredda att gå för att föreställa oss att vi får vad vi vill ha”. Författaren själv är glad över att boken uppmärksammas i USA. – Jag tycker verkligen att det är jätteroligt. Det är så lätt att en bok försvinner i ett så stort land, så det är roligt, säger hon. Men hon håller inte helt med om Dunhams tolkning av innehållet: – Men läsningen är fri, och det här är en läsning som gjorts – även om jag känner mig främmande inför den tolkningen, säger hon. Lena Andersson har tidigare hyllats utomlands. När boken kom ut i Storbritannien i somras skrev The Guardians recensent Julie Myerson att hon aldrig läst en mer listig och underhållande skildring av det slitna ämnet blind kärlek. Andersson är inte den första svenska Lena som Lena Dunham hyllar. I november lade Dunham upp en bild på Lena Nyman från ”Nyfiken gul” på Instagram och skrev ”Det här är minen jag gör i mitt hjärta”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28401, "headline": "Kroatien vinner Eurovision – om statistiken får bestämma", "summary": "Startordningen för Eurovisionfinalen är klar. Vilken plats i tävlingen ger störst chans på vinst? DN har kartlagt årens vinnare och förlorare – och vet vilket bidrag som enligt statistiken kommer att vinna.", "article": "Plats nummer 17 i finalen är den som flest gånger lett till Eurovisionvinst genom åren. Det visar DN:s sammanställning av de bidrag som tävlat i finalen. Totalt har sju bidrag stått som segrare på den platsen. I årets final tävlar Kroatien som nummer 17 och har därmed en klar fördel att ta hem segern om statistiken får bestämma – även om Rysslands bidrag är störst favorit hos spelbolagen. Läs mer: Hela startfältet i Eurovision på lördag Sedan tre år tillbaka är det Eurovisions tävlingsproducenter som sätter startordningarna. Tidigare lottades detta slumpvis. Numera är det endast i vilken halva av startfältet man hamnar i som lottas. Resten är upp till tävlingsproducenterna att bestämma och Christer Björkman är den som i år har ansvarat för numreringarna. Han säger till DN att ambitionen är att göra startfältet så intressant och rättvist som möjligt så att alla bidragen ska få glänsa. – Det handlar om att göra varje låt så synlig som det bara går. Efter regeländringen 2013 så har betydelsen av placeringen i startordningen reducerats, då du nu har chans att märkas var du än är i startfältet. Enligt DN:s grafik har startplats 17 lett till flest segrar. Varför tror du att det är så? – Det är otroligt svårt att svara på men jag gissar att det är lagom sent i tävlingen för att man ska komma ihåg bidraget. Samtidigt tror jag det är en mycket speciell slump då mycket bara handlar om att hamna där man märks och ha en stark låt. Sverige, som värdland, har sedan länge vetat att Frans kommer tävla som bidrag nummer nio. En plats som enligt DN:s statistik har lett till fyra vinster genom åren. Är nummer nio en bra plats? – Ja, den är stabil då det finns utrymme för att omge en sådan låt med det uttrycket med något bombastiska bidrag så att låten verkligen sticker ut, säger Björkman. Vilken plats tror du personligen mest på? – Sedan regeländringen så har slumpen reducerats till minimun. Tidigare kunde fyra ballader komma i rad och då var den tredje och fjärde rökt då tittaren har svårt att ta emot alltför likriktat material. Att starta sent kan antas vara en liten fördel då det är lättare att bli ihågkommen men den fördelen tror jag är väldigt liten. – Samtidigt kan det vara en fördel att gå ut först om man har en riktigt bra låt. Herreys vann ju med startnummer ett och slog knock out på hela tävlingen. Om det inledande bidraget är starkt får de andra mer att bevisa i resten av tävlingen. Eurovision song contest Hanna Fahl: Ibland tittar rockvargen fram hos de tama schlagerartisterna Drömmer schlagerartister om vildsint ylande vargar? Ja. Fast i själva verket är Eurovision en kennel full av väldresserade knähundar. Så startade Eurovision song contest Tävlingen på väg att bli global. Men hur många deltagare klarar tävlingen av? Med eller utan mössa? Få deltagare i Eurovision song contest tar det lika lugnt som Frans inför tävlingen. Hans framträdande sitter redan där det ska. Här är de mest googlade frågorna om Frans Vad heter han i efternamn? Hur blev han känd? Google har sammanställt våra vanligaste funderingar om Frans – och DN ger dig svaren. Quiz: Minns du Eurovisionvinnaren? Hur bra koll har du på tidigare års vinnare? Fräscha upp kunskaperna i DN:s frågesport ", "article_category": "culture"}
{"id": 28404, "headline": "Lena Dunham hyllar Lena Andersson", "summary": "Tv-profilen Lena Dunham tycks ha en fäbless för svenska kultur-Lenor. På sin hemsida lyfter hon Lena Anderssons bok ”Egenmäktigt förfarande”. – Jätteroligt, säger Lena Andersson.", "article": "”Girls”-skaparen Lena Dunham älskar Lena Anderssons bok ”Egenmäktigt förfarande”. Under vinjetten \"Nödvändiga romaner\" på sin hemsida skriver hon följande om den svenska boken: ”Jag trodde aldrig att en bok om ängsliga svenska intellektuella som har en filosofisk dialog skulle gripa tag i mig som flygplatslektyr, men nu är det så.” Hon skriver även att boken ”utforskar kulturkapitalets och kändisskapets makt över ett förhållande, och de längder vi är beredda att gå för att föreställa oss att vi får vad vi vill ha”. Författaren själv är glad över att boken uppmärksammas i USA. – Jag tycker verkligen att det är jätteroligt. Det är så lätt att en bok försvinner i ett så stort land, så det är roligt, säger hon. Men hon håller inte helt med om Dunhams tolkning av innehållet: – Men läsningen är fri, och det här är en läsning som gjorts - även om jag känner mig främmande inför den tolkningen, säger hon. Lena Andersson har tidigare hyllats utomlands. När boken kom ut i Storbritannien i somras skrev The Guardians recensent att hon aldrig läst en mer listig och underhållande skildring av det slitna ämnet blind kärlek. Andersson är inte den första svenska Lena som Lena Dunham hyllar. I november lade Dunham upp en bild på Lena Nyman från ”Nyfiken Gul” på sin Instagram och skrev ”Det här är minen jag gör i mitt hjärta”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28406, "headline": "Persbrandt: ”Jag har längtat efter Shakespeare i alla dessa år”", "summary": "I höst står Mikael Persbrandt och Marie Richardson på Maxims scen som lord och lady Macbeth i Shakespeares tragedi. En pjäs som de menar är extra aktuell just nu.", "article": "När DN möter Marie Richardson, Mikael Persbrandt och regissören Stefan Larsson är de samlade på Maximteaterns scen. De verkar avslappnade i varandras närhet, och ser med lust på arbetet med att sätta upp ”Macbeth”. Varför ”Macbeth”? – För det är en så förbannat bra pjäs... har folk sagt till oss, halvskämtar Mikael Persbrandt. – Nej, egentligen vill väl alla i vår ålder sätta upp ”Macbeth”. Och nu har det fallit ut så att vi kan göra det. Det är med en jävla lust jag går in i det här jobbet – och så är det inte med alla jobb, fortsätter han. För 33 år sedan agerade de alla tre figuranter när Ingmar Bergman satte upp ”Kung Lear” på Dramaten. Därefter har Stefan Larsson och Marie Richardson spelat Shakespeare vid flera tillfällen, men för Mikael Persbrandt blir det här första gången sedan han var stol i den där Bergmanuppsättningen. – Jag har längtat efter Shakespeare i alla dessa år. Men det har aldrig blivit av, vilket jag har sörjt. Så det här ska bli kul, säger han. Stefan Larsson, Marie Richardson och Mikael Persbrandt, sätter upp ”Macbeth” på Maxim. Foto: Paul Hansen Marie Richardson menar att det är något särskilt med att spela just Shakespeare. – Man behöver aldrig tvivla på texten, något man annars lägger ner mycket energi på. Men här är texten fantastisk, säger hon. Att uppsättningen är en svår uppgift att axla är de alla överens om. Stefan Larsson säger att han inte sett någon svensk ”Macbeth” som helt lyckats. – Det finns ju en anledning till att den i den anglosaxiska teatervärlden kallas för ”The Scottish play”, fyller Mikael Persbrandt i. Det är för att det är en riktigt svår pjäs. Han syftar på ryktet om att pjäsen har en förbannelse över sig. Något som har gjort att man på många teatrar inte velat yttra namnet ”Macbeth”, utan i stället sagt ”The Scottish play”. – Ja, den är bra att läsa, den är ball och man kan se allt framför sig. Men sen ska man sätta upp den också... fortsätter han. ”Macbeth” är en av Shakespeares allra mest spelade tragedier, en berättelse om girighet och högmod, uppgång och fall, och en värld i krig. – Den är politisk utan att man behöver anstränga sig för att kasta in samtidsmarkörer. Och det säger nog någonting om Shakespeare, säger Stefan Larsson. Känns pjäsen extra aktuell i dagens samhälle? – Referenserna finns ju där så klart. Men pjäser blir klassiker just för att de behandlar eviga spörsmål. I dag är det Syrien, IS och flyktingkatastrofen. Men före det var det Afghanistan och dessförinnan Vietnam, säger Mikael Persbrandt. – På ett sätt är det deprimerande att det inte hänt något med den mänskliga naturen på 400 år. Evolutionen rår inte på vissa saker, de är beständiga, säger Stefan Larsson. Marie Richardson menar att det är just det som gör pjäsen så fantastisk.   – Den känns väldigt angelägen. Vi lever i en tid som är svår att förstå, med mycket våld och roffande. Jag tror att publiken behöver bearbeta det. Då är det stort och mäktigt, om än deprimerande, att kunna spela den här pjäsen. Men om uppgiften är svår – verkar de i alla fall rörande överens om att de tar sig an den med rätt personer. Marie Richardson beskriver det som en ”drömensemble”. – Vi har fötterna i samma teatermylla och det har man inte med alla skådespelare i dag. Vi har samma teatrala referenser. Och däri ligger lusten, säger Mikael Persbrandt. – Det blir lite perverst att sitta och smickra varandra – men jag känner verkligen bara tillit till ensemblens erfarenhet, säger Stefan Larsson. ”Macbeth” på Maxim. Premiär: 19 oktober 2016. Regi: Stefan Larsson I rollerna: Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Ellen Jelinek, Johannes Bah Kunhke, Charlotta Jonsson med flera. • Under förra året regisserade Stefan Larsson Strindbergs ”Dödsdansen” på Maxim. I den spelade Mikael Persbrandt tillsammans med Lena Endre och Thomas Hanzon. Shakespeareåret • I år är det 400 år sedan den engelske författaren William Shakespeare avled. Detta kommer att uppmärksammas över hela världen. I Sverige kommer hans verk att spelas på scener runtom i landet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28408, "headline": "SVT ökar sin sponsring trots skärpta regler", "summary": "SVT får in mer och mer pengar på sponsring. Under 2015 ökade intäkterna med 3 miljoner kronor jämfört med 2014, trots att regler infördes redan 2010 för att begränsa sponsringen i public service.", "article": "År 2010 beslutade riksdagen att public service måste bli mer restriktivt med sponsrade evenemang. Enligt den skärpta lagstiftningen skulle SVT få möjlighet att sända 20 sponsrade evenemang per år. Och antalet sponsorbudskap, det vill säga de företagsloggor som syns i sändning när ett program är sponsrat, sjönk efter att de nya reglerna infördes. Men efter fem år är de nu på nästan samma nivå som de var när reglerna infördes. Enligt Sifos reklammätningar visades 4 106 sponsormeddelanden i SVT under förra året. – Det går inte riktigt att jämföra nuläget med hur det var före de nya reglerna, säger Stina Björk, sponsringsansvarig på SVT. Nu måste vi visa budskapen vid varje sändning och repris, så då blir det fler budskap. Men även intäkterna från sponsringen har ökat under de senaste åren, mellan 2013 och 2014 ökade de med 6 miljoner kronor. Och mellan 2014 och 2015 med 3 miljoner kronor, från 30,3 till 33,3. SVT menar att intäkterna beror helt på vilka sportevenemang som sänds under ett år. Under både 2014 och 2015 sände SVT 20 sponsrade evenemang, 19 sportevenemang och Melodifestivalen. Det är exakt så många som reglerna tillåter. Men under de 20 evenemangen visades alltså sponsormeddelanden fler gånger än tidigare. Samtidigt som SVT:s sponsringsintäkter ökat har de totala reklam-intäkterna i branschen minskat. Public service-kommissionen, en grupp med representanter från olika mediebolag som satts ihop för att utvärdera public services påverkan på medielandskapet, menar att sponsring i public service borde förbjudas helt. – SVT borde vara reklamfritt. Man trycker på sitt oberoende i olika sammanhang, så då borde man för sin egen skull inte hålla på med sponsring – särskilt inte när det ändå genererar så lite pengar i sammanhanget, säger Gunnar Strömblad, ordförande för kommissionen. Stina Björk håller inte med. – Vi skulle inte ha möjlighet att verka i den här branschen om vi inte hade möjlighet till sponsring. Det är en väldigt liten del av våra intäkter, men för att alls få sända internationella sportevenemang måste vi tillfråga vissa sponsorer. Men argumentet att SVT utan sponsringen inte skulle kunna sända vissa evenemang ger Gunnar Strömblad inte mycket för. – Det är ju lite märkligt om man säger att man är oberoende – och i det sammanhanget är man plötsligt beroende. Jag har svårt att se logiken. Jag är ganska övertygad om att det skulle gå ändå, och annars finns det andra kanaler som skulle kunna göra de evenemangen tillgängliga för svenska folket. Gunnar Strömblad menar att sponsring är att jämställa med reklam, som ju är förbjudet inom public service. Han pekar på ett exempel där han tycker sponsorbudskapen vid Melodifestivalens final kringgår andra regler för reklam. – Coca-cola var en stor sponsor av Melodifestivalen, ett program som många barn är engagerade i och tittar på, fast det finns ett förbud mot reklam som riktar sig till barn. Det blir ju hyckleri alltihop. Under 2015 kom myndigheten för press, radio och tv ut med en rapport om public services påverkan på medielandskapet. En av de delar som undersöktes var just sponsring inom public service. – Det är klart att public service påverkar marknaden, men det är förväntat om man har en sådan verksamhet. Men hur mycket eller lite kan diskuteras. Vår övervägande slutsats var att SVT hade både positiv och negativ påverkan på marknaden, säger Peter Schierbeck, enhetschef och ansvarig för utredningen. Myndigheten bedömde att SVT:s möjlighet till sponsring hade en begränsad påverkan på marknaden för sponsring av tv-program. – Det finns reglerat tydligt hur många evenemang som får sponsras. Och intäkterna handlar om små summor jämfört med den totala marknaden. Så vi menar att det här inte är något jättestort problem. Men inför nästa tillståndsperiod kan det finnas skäl att titta på regelverket, säger han. Skulle det kunna bli ett problem om intäkterna fortsatte att öka? – Dagens regler anger bara antalet evenemang som får sponsras, men inte hur stora belopp det kan handla om. Skulle det bli större och större belopp kan man behöva fundera, säger Peter Schierbeck. Stina Björk säger att hon tror att folk förstår att SVT behöver kunna sända vissa sponsrade evenemang. – Folk vet att om vi ska kunna sända stora evenemang som fotbolls-VM så måste vi också ha möjlighet att köpa in dem, annars får man titta på dem på en betalkanal till exempel. Men vi är så klart väldigt noga med att följa de regler som finns. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28437, "headline": "Alma-priset till Meg Rosoff", "summary": "Den amerikanska författaren Meg Rosoff får årets Alma-pris på fem miljoner kronor för sina ungdomsböcker. Juryn motiverar valet med att Rosoff skriver modigt, humoristiskt och aldrig lämnar läsaren oberörd.", "article": "Det blev den amerikanska författaren Meg Rosoff som fick motta årets Alma-pris, världens största pris för barn- och ungdomslitteratur. Med följande motivering presenterade Boel Westin, ordförande Alma-juryn, vinnaren på en presskonferens på Kungliga biblioteket under tisdagen: ”Meg Rosoffs ungdomsböcker talar till både känsla och intellekt. På en gnistrande prosa skriver hon om människans sökande efter mening och identitet i en besynnerlig och bisarr värld. Hon lämnar aldrig läsaren oberörd. Ingen bok är den andra lik i detta modiga och humoristiska författarskap.” Det var en chockad men mycket glad pristagare som hördes via telefon från London under presskonferensen. – Åh herregud, det är helt underbart! Jag måste sätta mig ned, jag kan inte tro detta! säger Rosoff efter beskedet. Foto: ???Zoe Norfolk Och när DN når henne en timme efter beskedet är hon fortfarande märkbart tagen. – Det hela känns lite overkligt om jag ska vara ärlig. Författare fantiserar ju alltid om att vinna Nobelpriset, men jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle vinna det här priset. Det känns märkligt, säger hon. Hur stort är det här? – Det finns inget större. Alla människor som jag ser upp till, över hela världen, finns på den här listan. Varje år tittar jag på listan och hoppas på vissa vinnare. Men jag kunde ärligt talat aldrig föreställa mig att jag skulle vinna. Juryn beskriver Rosoffs författarskap som både modigt och humoristiskt. ”Hon skriver om ungdomar i gränslandet mellan barndom och vuxenliv som utsätts för svåra prövningar i sina försök att finna sig själva, ibland på eller över gränsen till det outhärdliga. Huvudpersonerna kämpar med sin egen identitet och sexualitet och hamnar ofrivilligt i kaotiska situationer. I likhet med Astrid Lindgren är Rosoffs empati för och lojalitet med unga fullständig”, skriver juryn i ett pressmeddelande. Juryordföranden Boel Westin säger till TT att Meg Rosoff är ovanlig som ungdomsboksförfattare. – Hennes romanfigurer är gestaltade med både empati och respekt, men de är samtidigt kritiskt och närgånget granskande. Men framför allt är hon en förnyare som tänjer på gränserna. Hon har en väldig respekt för människan. Även jurymedlemmen Maria Lassén-Seger tycker att Rosoff är en otroligt spännande författare. – Något som vi fastande för i juryn är hennes originalitet, inte bara hennes originella röst utan att hon närmar sig ungdomsboken så fördomsfritt. Någon har sagt att Meg Rosoff skriver som om hon hade läst en regelbok för hur man skriver för ungdomar och sedan slängt bort den. Hon gör så oväntade saker, säger hon till DN. Henry Ascher, som också sitter i juryn, menar att Rosoff kan läsas av såväl vuxna som unga och beskriver hennes författarskap som både våghalsigt och respektfullt mot unga läsare. – Jag tycker att hon är en fantastisk författare. Hon tar upp de existentiella teman som är viktiga barn på väg in i vuxenåldern, men också för oss vuxna. Utan att lägga saker tillrätta ger hon alltid en antydan till vägar framåt också när det ser som svårast ut. Det är absolut inte glättigt men samtidigt inte den typ av naturalistisk litteratur där allt är kolsvart och hopplöst, säger han till DN. Juryn valde mellan totalt 215 kandidater från 59 länder, och det definitiva beslutet fattades just före tisdagens presskonferens enligt TT. Litteraturpriset Alma, till Astrid Lindgrens minne, är på totalt fem miljoner kronor och ges för ett livsverk. Syftet med priset är att stärka och öka intresset för barn- och ungdomslitteratur i världen. Förra årets pris gick till den sydafrikanska läsfrämjande organisationen Praesa. Meg Rosoff föddes i Boston i Massachusetts i USA år 1956 och har studerat vid Harvard University. Senare flyttade hon till New York där hon bodde i tio år, och arbetade som redaktör och i reklambranschen. Rosoff flyttade sedan till London, där hon fortfarande bor och verkar. Efter 15 år i reklambranschen reklam, och efter att hennes yngre syster dött i bröstcancer, började hon skriva sina romaner. Rosoff var då 48 år gammal, och har därefter haft ett kort men intensivt författarskap. Hennes dystopiska debutroman ”How I Live Now” gavs ut 2004 och vann tre priser samt nominerades till 2004 års Whitbread Awards. Därefter har hon gett ut ytterligare sex ungdomsromaner, ett par bilderböcker och en vuxenroman. Rosoffs böcker har översatts till ett tjugotal språk, varav tre på svenska, och 2014 valdes hon in i The Royal Society of Literature. Priset överlämnas vid en ceremoni på Stockholms konserthus den 30 maj. Meg Rosoffs biografi ”How I Live Now” (2004) ”Meet Wild Boars” (2005) ”Just in Case” (2006) ”What I Was” (2007) ”Jumpy Jack and Googily” (2008) Utgivet på svenska: ”Så har jag det nu” (2005) ”Justin Case” (2007) ”Älgbarnet” (2014) Alma-priset Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA) är världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Prissumman är fem miljoner svenska kronor och delas ut årligen till en eller flera mottagare, oavsett språk eller nationalitet. Författare, illustratörer, berättare och läsfrämjare kan belönas. Endast nu levande personer kan få priset. Syftet med priset är att stärka och öka intresset för barn- och ungdomslitteratur i världen. En expertjury utser pristagarna som nomineras av institutioner och organisationer från hela världen. Bland de 12 jurymedlemmarna finns författare, litteraturkritiker och litteraturvetare, illustratörer och bibliotekarier. En medlem representerar Astrid Lindgrens familj. 215 kandidater från 59 länder är nominerade till Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2016. Kandidatlistan offentliggjordes vid bokmässan i Frankfurt den 15 oktober 2015. ALMA inrättades år 2002 av Sveriges regering och administreras av Statens kulturråd. Tidigare pristagare 2015 Praesa, Sydafrika 2014 Barbro Lindgren, Sverige 2013 Isol, Argentina 2012 Guus Kuijer, Nederländerna 2011 Shaun Tan, Australien 2010 Kitty Crowther, Belgien 2009 Tamerinstitutet, Palestina 2008 Sonya Hartnett, Australien 2007 Banco del Libro, Venezuela 2006 Katherine Paterson, USA 2005 Ryôji Arai, Japan, Philip Pullman, Storbritannien 2004 Lygia Bojunga, Brasilien 2003 Christine Nöstlinger, Österrike, och Maurice Sendak, USA ", "article_category": "culture"}
{"id": 28452, "headline": "”Han trodde allt var möjligt”", "summary": "Författaren Lars Gustafsson har avlidit, 79 år gammal. Det uppstår ett stort vakuum när en stor författare går bort, säger hans förläggare Eva Bonnier till DN.", "article": "Natten mot söndagen somnade författaren Lars Gustafsson in i stillhet efter en tids sjukdom, omgiven av sin fru och sin yngsta dotter. Akademiledamoten och författaren Anders Olsson bodde som tonåring granne med Lars Gustafsson. – Det fanns en kolossal optimism och livstro hos honom som var smittande, säger Anders Olsson till DN. Han säger att Lars Gustafsson var en lärare i litteratur för honom. – Jag fick många idéer från honom som kommit att bli bestämmande för mig i min egen utveckling. Hans 60-talsdiktning var otroligt viktig för mig. – Han fick mig att läsa många av de stora diktarna. Han hade en tanke om att allting var möjligt. Han hade en fantastisk tilltro till den enskilda människans förmåga att tänka fritt. Och att ta politisk ställning. – Han är en av våra verkligt stora författare. Framförallt hans poesi håller oerhört hög klass. Gustafsson föddes i Västerås och debuterade bara 21 år gammal med romanen ”Vägvila”. Han gav sedan ut ett 80-tal böcker, till de mest kända hör ”Tennisspelarna” från 1977 samt romansviten ”Sprickorna i muren” (1971–1978). Under perioder var han verksam utomlands, bland annat som professor vid University of Texas i Austin mellan 1983 och 2006. – Jag tycker det är fruktansvärt sorgligt. Det uppstår ett stort vakuum när en stor författare går bort. Han var inte bara en stor svensk författare, utan stor i andra länder också. Dessutom var han en bildningsgigant, säger förläggaren Eva Bonnier. Hon berättar att det bara var ett halvår sedan Lars Gustafsson tog emot Thomas Mann-priset i Tyskland. I mars fick han veta att han också blivit tilldelad det prestigefulla polska priset till poeten Zbigniew Herberts minne. – Det priset skulle han ha tagit emot i maj. Jag tyckte så oerhört mycket om hans poesi. Men han skrev ju också sakprosa, essäer, science fiction, han var verkligen bred på det viset, säger Eva Bonnier. Författaren och debattören Jan Myrdal, som 1974 skrev den mycket utskällda ”Den onödiga samtiden” tillsammans med Lars Gustafsson, blir förfärad när han får höra om kollegans bortgång. – Lars och jag stod varandra väldigt nära. Vi var visserligen olika och har gått olika vägar, men vi var aldrig ovänner. Han har varit mycket betydelsefull, intellektuellt redbar och det här beskedet gör mig mycket ont, säger Jan Myrdal. Lars Gustafsson skulle ha fyllt 80 år den 17 maj. Lagom till födelsedagen hade Albert Bonniers förlag redan tidigare planerat att återutge ”Förberedelser till flykt” och ”Det sällsamma djuret från norr”, två av hans hyllade science fiction-böcker som varit svåra att få tag på. I höst ger förlaget ut en ny diktsamling, ”Etyder för en gammal skrivmaskin”, som kom att bli hans sista. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28453, "headline": "Hans penna dissekerade oförskräckt frihetens vägar", "summary": "Lars Gustafssons lyrik var – efter Tomas Tranströmers död – den viktigaste på svenska språket. Han kunde nog kallas för en rationell romantiker. Författaren Agneta Pleijel minns en frihetsdiktare.", "article": "Det finns människor där döden kommer för tidigt – av vitaliteten, idérikedomen och livsviljan att döma – fast antalet år väl fyller ett liv. Lars Gustafsson, som nästan men inte helt hann fram till sin 80-årsdag är en av dem. Han efterlämnar ett klart stråk av äventyrlighet, av evigt nya möjligheter, av en ständig chans att börja om, tillsammans med paradoxala motsättningar mellan tanke och fantasi. Och vad innebär det? Jag menar att Lars Gustafsson var en egensinnig dynamo i ett samhälle, som i alla fall under en stor del av hans levnad, tycktes märkligt stillastående, och där hans oro var socialt hälsobringande. Han var en människa som, i alla fall utifrån sett, gjorde vad han hade lust till. Då talar jag om språket, som var hans område. Där ägde han en träffsäker lätthet, en fingertoppskänslig briljans och en mycket stor närvaro. Vad var han huvudsakligen – diktare, professor i filosofi, eller samhällskritiker. Måste jag välja? Bäst att säga är att alla hans talanger legerades till ett av det svenska språket mest mångsidiga, omfångsrika och överraskande författarskap. Ömsom uppträdde han som kritiker av ett sävligt Sverige – bondlandet där han föddes – särskilt i romansviten på 1970-talet som han gav samlingsnamnet ”Sprickorna i muren”. Och ömsom som en rastlös kosmopolit, oavbrutet på väg både i geografin och samhällsutvecklingen, en vass kritiker av alla möjliga omständigheter som hindrar människans frihet och hans egen. Det kan inte döljas att Lars Gustafsson var en nagel i ögat för en del. Särskilt på 1970-talet, då han anklagade sitt fosterland för att utmärkas av en mjuk totalitarism. Han var en vass kritiker av det socialdemokratiska välfärdslandet, av svensk konsensus, konformism, korporativism och dold korruption. Kom hans kritik från vänster eller från höger? Den frågan splittrade hans läsare i skilda läger och han fick irriterade fiender på båda kanterna. Hans Sverigekritik var både radikal (i politisk vänstermening) och konservativ (i fråga om moral och värden). Det är klart att det förvirrade sinnena under en epok av strikt blockpolitik, inte minst av mentalt slag. Och fast hans framträdande för det mesta utmärktes av förströdd vänlighet, kunde han vara rå mot dem han inte delade mening med. Andra invändningar mot honom kom från dem som inte tålde hans uppenbara självsäkerhet (var han verkligen filosof i akademisk mening? slarvade han inte med fakta? bluffade han inte med sina matematiska kunskaper?). Det nämns för ordningens skull. Det hör ihop med helhetsbilden av honom, en man med sinne för tillvarons till synes mest oförenliga delar, och med en begåvning som tillät honom att skaffa sig vidsträckta kunskaper på de mest olikartade områden, medan de flesta av oss förblir enkelspårade. Gustafsson klev obesvärat över de flesta klyftor, som den mellan naturvetenskap och humaniora. Han var en lärd diktare av encyklopediskt slag, med en ofattbar associationsförmåga och en ofantlig lust att dialogisera med sina läsare. Ja, han riktar sig oavbrutet till dem – till oss. Det är möjligt att han fick fler manliga läsare än kvinnliga – det här vet jag inte – men om det skulle vara så, beror det nog på att det bakom författarskapet ofta skymtar en nyfiken och vetgirig gosse att identifiera sig med, okynnig, lekfull och experimentlysten. Men också, vilket han ibland lyckades dölja, en känslig ung pojke. Och nu tar jag genast tillbaka det där med könet. Lars Gustafssons lyrik riktar sig till alla: alla kön och alla åldrar. I detta omfångsrika författarskap – nästan lika många titlar av essäer, filosofiska betraktelser, romaner och diktsamlingar som han själv tilldelades år – är dikterna det bestående centrum, själva navet. Den människa som har nu har lämnat det jordiska var – efter Tomas Tranströmers död – den viktigaste på svenska språket. Han debuterade (1957) visserligen som prosaförfattare, men hittade snart den fjäderlätta blandning av konkreta iakttagelser och mirakler som utmärker hans poesi. Det syns i poesidebuten, samlingen ”Ballongfararna” (1962) och fortsatte genom hela livet med ett stort antal diktsamlingar. Hans poesi är nästan alltid grundad i något som vi alla kan känna igen, har varit med om och har erfarenhet av: ett landskap, ett sinnesintryck, ett barndomsminne. Och så lyfter poesin från marken, ibland nästan omärkligt, och vi befinner oss ovanför mark, ställda inför den stora gåta som våra liv är. I häpen förundran över det vi inte får svar på, i ett tillstånd av frisk klarhet som antyder att något hela tiden är oavslutat, något som undgår analys. Hans filosofiska gebit var språkfilosofin i anglosaxisk tappning, logisk empiricism, vilket han studerade i Oxford i ungdomen och som också speglas i hans doktorsavhandling, som i Wittgensteins anda i korthet ställde frågan om vårt språks gränser också är gränsen för vårt medvetande, och huruvida vi verkligen kan kommunicera våra innersta jag till varandra. Han var logiker, men hans poesi jävar den strikthet och stränghet som han ställde upp i sina filosofiska problem. Han kunde nog kallas för en rationell romantiker. I poesin är han oförsvuren allt utom sinnesintrycken och mötet mellan innervärld och yttervärld. Poesin kan vara djupt personlig: ”Jag tror att det är svårt att älska mig./Det är svårt att säga vem jag är eller var jag finns” (ur ”Ballongfararna”) men når det generella och universella. Genom de många diktsamlingarna går det att urskilja en allt större personlig förtröstan och förlitan på att vi verkligen kan nå varandra genom språket, genom aningar som vi kanske inte förmår formulera i ord men som vi delar: glädjen inför vad sinnena förmedlar, hänförelse, längtan, och tacksamhet. Ibland i intrikat och lärd form (han var en rolldiktens mästare, han behärskade med briljans de klassiska versmåtten) men oftast i glasklar synlighet, där läsaren med en liten andlös stöt ställs inför en ny eller bortglömd insikt. Hans stora gåva i språket är musikaliteten, och en rad kompositörer – Bach, Wagner, Berlioz – är inte oväntat närvarande i hans diktning. Grunden för den måste sägas vara en stark optimism, vilket inte hindrar att det går starka stråk av vemod genom den. Barndomen och barndomsminnena (i dikter och i romaner) är en källa till vemod och sorg – förbi, förbi – men lika mycket är de en återhämtningens plats som han i dikten återvänder till, inte minst till naturen där han hittar ny inspiration: Nu är det blankt! Nu speglar det! Nu är den tid då vinden blåser! (Ur ”Bröderna Wright uppsöker Kitty Hawk och andra dikter” 1968) Hans många bilder av Sverige, särskilt utanför städerna, är fylla av konkret kärlek. Vemodet och förlustkänslan balanseras av en osviklig humor (några av hans romaner är rena skrattfester; ibland närmar han sig i träffsäkerhet komiker som bröderna Marx och Woody Allen). Samt av en obändig vilja att inte ge upp; hur ofta återkommer inte mantrat vi ger inte upp, vi börjar om. Genom allt som Lars Gustafsson har skrivit är han mer än något annat upptagen av friheten, alltså frihetens möjligheter, hinder och tillkortakommanden i våra liv. Det gjorde honom till demokrat, en rabiat motståndare till politiska diktaturer, vresig mot hämmande konvenans, förstående inför mänskliga avvikelser och uppmärksam på det udda hos de gestalter han minns eller skapar. Människans frihet i vår samtid är ett mångbottnat problem, såväl politiskt, psykologiskt som personligt. Hans penna dissekerar oförskräckt frihetens vägar på alla dessa fält och i alla former, även i de sociala medierna, på Facebook och i hans egen pregnanta blogg. Att hans kropp nu har gett upp känns ofattbart. Han var i så hög grad en medlevare i det som kallas samtid. För mig, liksom för många, har hans ställningstagande varit injektioner av liv; man behövde inte alls dela hans åsikter. Han var, när han återkommit från den amerikanska exilen, en något disträ men trofast vän – vi brukade några gånger om året äta middag på KB, Konstnärbaren. Det hände att han föreslog en konsert (som i hans kunniga sällskap blev minnesvärd). Han var barnsligt och förtjusande självupptagen – det låg liksom i sakens natur – men mot vänner var han älsklig, generös, uppskattande och uppmuntrande. Att inte få höra hans knarriga röst igen i telefon känns sorgligt. Hans diktning är emellertid långt ifrån barnslig. I hans romaner och poesi hittar man en stor fond av klokhet, fotad i insikten att vi delar den värld som har givits oss. Jag tänkte ibland att han var klokare än han riktigt fattade själv. Det beror förmodligen på hans förmåga att kunna se en sak från många synvinklar på samma gång. Det gjorde hans dikt till allt annat än självupptagen – tvärtom är den ödmjuk och en fantastisk och fenomenal väv att återvända till för att försöka förstå hur man själv hänger ihop med världen. Det är en mycket stor diktare som har gått ur tiden. Lars Gustafsson är en av våra mest översatta poeter, belönad med ett stort antal internationella priser. Även om kroppen gett upp kommer diktningen inte att ge sig. Lars Gustafssons dikt kommer att fortsätta leva, hos oss och utanför hans eget språkområde. De som ännu inte har upptäckt honom kommer att göra det, och på många håll i världen. Hans poesi är nästan alltid grundad i något som vi alla kan känna igen, har varit med om och har erfarenhet av: ett landskap, ett sinnesintryck, ett barndomsminne. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28455, "headline": "Lars Gustafsson död", "summary": "Författaren Lars Gustafsson har avlidit, 79 år gammal. ”Det uppstår ett stort vakuum när en stor författare går bort”, säger hans förläggare Eva Bonnier till DN.", "article": "Författaren och akademiledamoten Anders Olsson bodde som tonåring granne med Lars Gustafsson. – Det fanns en kolossal optimism och livstro hos honom som var smittande, säger Anders Olsson till DN. Han säger att Lars Gustafsson var en lärare i litteratur för honom. – Jag fick många idéer från honom som kommit att bli bestämmande för mig i min egen utveckling. Hans 60-talsdiktning var otroligt viktig för mig. – Han fick mig att läsa många av de stora diktarna som jag kom att intressera mig för. Han hade en tanke om att allting var möjligt. Han hade en fantastisk tilltro till den enskilda människans förmåga att tänka fritt och tänka vidare och ta ställning politiskt. – Han är en av våra verkligt stora författare. Framförallt hans poesi håller oerhört hög klass. – Han stimulerade mig också till ett politiskt engagemang på 1960-talet. Han var anarkist och hade Bakunin på väggen. Gustafsson föddes i Västerås och var mellan 1962 och 1972 redaktör för Bonniers Litterära Magasin, BLM. Till hans mest kända böcker hör ”Tennisspelarna” från 1977 samt romansviten ”Sprickorna i muren” (1971-1978). Lars Gustafsson var professor vid University of Texas i Austin mellan 1983 och 2006. – Jag tycker det är fruktansvärt sorgligt och det uppstår ett stort vakuum när en stor författare går bort. Han var inte bara en stor svensk författare, utan stor i andra länder också, säger förläggaren Eva Bonnier. Hon berättar om hur det bara var ett halvår sedan Lars Gustafsson tog emot Thomas Mann-priset i Tyskland. – Han var också tilldelad, men hade inte tagit emot, ett prestigefullt pris i Polen. Han var en författare i världen och en bildningsgigant. I höst ger Bonniers ut en ny diktsamling av Gustafsson. – Han var en stor poet tycker jag personligen. Sakprosa, poesi, science fiction, han var verkligen bred på det viset, men jag tycker oerhört mycket om hans poesi, säger Eva Bonnier. Författaren och debattören Jan Myrdal, som 1974 skrev den mycket utskällda ”Den onödiga samtiden” tillsammans med Lars Gustafsson, blir förfärad när han får höra om Gustafssons bortgång. – Lars och jag stod varandra väldigt nära, skulle jag vilja säga. Vi var visserligen olika och har gått väldigt olika vägar, men vi var aldrig ovänner. Han har varit mycket betydelsefull, intellektuellt redbar och det här beskedet gör mig mycket ont, säger Jan Myrdal. Expressen var först med att berätta om Lars Gustafsson avlidit. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28464, "headline": "Erica Jong skildrar kvinnorna som skyddar männens egon", "summary": "Från ”Rädd att flyga” till ”Rädd att dö” – Erica Jongs romanproduktion täcker in livets faser. Men handlar ”det knapplösa knullet” egentligen om sex? Nej, skriver Kajsa Ekis Ekman, det handlar om skräcken för att vara ärlig mot män: ”Hur ofta avfärdar kvinnor en påflugen man med att säga ’Jag vill inte ha dig. Du ser förjävlig ut’?”", "article": "Erica Jong ”Rädd att dö” Övers. Amanda Svensson Norstedts Det knapplösa knullet kom att bli för Erica Jong vad madeleinekakan varit för Proust: frasen som blir större än själva verket men som, när man läser boken, knappt märks. Så är det med hela Erica Jongs klassiker ”Rädd att flyga” från 1974. Berättelsen om Isadora White Wing som rymmer från sin make på en psykoanalytisk konferens och åker på roadtrip med älskaren, kom att ge Jong status av den sexuella frigörelsens ikon. En genre som fyrtio år senare har blvit en klyscha i sig, och handlat om kvinnan som vågar vara sexuell och bryter ny mark. En omläsning ger dock något helt annat vid handen: ”Rädd att flyga” handlar snarare om sexuella misslyckanden! Efter att ha rymt med älskaren visar det sig att han är impotent för det mesta. När han äntligen kommer till skott beskrivs det så här: ”Han flaggade på halv stång och härjade vilt runt inuti mig och hoppades att jag inte skulle märka någonting. Det slutade med att jag fick en liten ynklig krusning till orgasm och en mycket öm fitta.” Hon ljuger och säger att hon blivit ordentligt tillfredsställd, varpå älskaren klipper av: ”Ljug inte! Det har du inte alls!” Isadora inser att hon hela sitt liv sett på mannens ego som så bräckligt att det inte kan klara sanningen, och börjar att vara ärlig mot män. Och det som framstår som så revolutionerande med Erica Jongs tidiga romaner i dag är just deras skoningslösa ärlighet. Ärligheten är genrens motsats. Enligt den kvinnliga romantikens genre från Harlequin till D H Lawrence är maken tråkig i sängen och älskaren spännande. Frigörelsen har en rak linje: kvinnan är sexuellt frustrerad, skaffar en ny man och blir tillfredsställd. Hos Erica Jong är maken en underbar älskare med hårlös pung och konstant stånd medan älskarna generellt är ganska kassa och luktar urin. Hela frigörelsen går ut på att saker inte blir som man tänkt. Den lesbiska flickvännen visar sig vara frigid, en planerad orgie blir i stället ett samtal om psykoanalys och mannen som frigjort henne går tillbaka till sin fru och barn. Systerns man försöker smyga sig in i hennes säng på natten men blir utskrattad av hela familjen. Temat är snarare besvikelse: att våga chansa, våga bryta upp och hoppas trots att man blir besviken och just därför lära sig något att ta med sig på vägen. ”Rädd att flyga” var inte öppet självbiografisk, men likheten med Erica Jongs eget liv och namnen på karaktärerna gjorde att hon blev känd som kvinnan som gick bakom ryggen på sin man och berättade om det för hela världen. I uppföljaren ”Rädda livet” visade hon en annan sida av historien: den äkte mannen som ”led” över att ha sitt privatliv exponerat för hela USA var själv otrogen sedan länge – enbart med hemmafruar. Äntligen vågar hon lämna honom och ger samma råd till alla de hundratusentals kvinnor som skrivit till henne. Jong kom att tolkas som en del av kvinnorörelsen men ville nog hellre skriva in sig i Henry Millers traditon av sensualism – feminismen bestod hos henne i avslöjandet av hyckleri och dubbelmoral, inte i ett upplösande av könen. Vilket fortfarande är ett angeläget ärende. Är det något som kvinnor fortfarande drar sig för så är det att vara ärliga, inte att vara sexuella. Hur ofta avfärdar kvinnor en påflugen man med att säga ”Jag vill inte ha dig. Du ser förjävlig ut”? Nej, kvinnan, oavsett hur mycket feminist hon är, väljer hellre tusen lögner och oartigheter än att spräcka någons ego. Termen ”knapplöst knull” dock har hängt fast vid Jong så till vida att hon i sin senaste bok ”Rädd att dö” låter en av karaktärerna driva process mot en datingsida som snott namnet. Huvudpersonen, skådespelerskan Vanessa Wonderman, nätdejtar halvhjärtat på sidan zipless.com bakom ryggen på sin döende make men stöter mest på perversa galningar som vill bli hennes personliga slavar. På sjukhuset gör hon upp med sin döende mor och börjar fundera på vad kärlek egentligen betyder. Är det egentligen att följa sina lustar? Eller handlar det om trofasthet? Titeln är inte bara en ordvits som anknyter till hennes debut (”Fear of Flying”/”Fear of Dying”) utan signalerar höga ambitioner. Den alluderar till det freudianska motsatsparet eros/thanatos. Död och sexualitet är båda mäktiga teman, men ”Rädd att dö” kommer inte nära det svindlande perspektiv Jong haft när hon skrivit om sexualitet. Allt är inbäddat i en fluffig bubbla av New York-bekvämlighet, barnbarn och hundar. Ett öde som tyvärr verkar drabba de bästa – exakt samma sak har hänt Cynthia Heimel, geniet bakom åttiotalets gladfeministiska ”Sex Tips for Girls.” Nu skriver hon om: barnbarn, hundar och New York. Vad är det med dem? Klyschor av typen ”inspirerande citat” duggar tätt i ”Rädd att dö”, som jag är övertygad om att en ung Erica Jong hade fnyst åt. Det finns ingen riktig handling utan huvudpersonen berättar om sitt ansiktslyft, sin dotters alkoholism, syskonbråk om arvet och välgörenhetsmiddagar. Det är ett alltigenom förborgerligat medvetande som talar. I backspegeln framträder dock två andra teman i Erica Jongs författarskap mycket tydligare: det judiska och psykoanalysen. Alla Erica Jongs romaner behandlar judisk identitet från olika vinklar. Huvudpersonerna går alltid igenom en pendelrörelse där de söker sig till kinesiska och brittiska män bara för att ”komma hem” när de träffar en judisk man som förstår deras moderskomplex och skuldkänslor. I ”Serenissima” var det Shylocks dotter som fick röst – en intressant tanke (men som roman känns den mer som en amerikansk reseskildring från Venedig). I ”Rädd att dö” förvandlas en omskärelseritual till en essä över judiska mäns benägenhet att söka sig till allt annat än judiska kvinnor. Men är Vanessa Wonderman verkligen rädd att dö? Nej, det känns långt borta. Hon är rädd att bli änka och inser att hennes föräldrar är dödliga, men någon äkta dödsskräck syns inte här. Det tippar aldrig över kanten. Dock har Jong kvar sitt rappa språk och sin slagfärdighet, vilket gör att boken ändå är givande när hon går in och polemiserar mot ”åldrandets hejarklacksguruer”. Om hon inte är ärlig angående döden, så är hon fortfarande ärlig i delarna som handlar om sexualitet. Det är fortfarande denna lusta kombinerad med patetik – den femtioårige karl hon följer med upp på rummet som visar henne en gummidräkt och blir rasande när hon inte vill ta på den, skildras som en sorglig, inte hotfull karaktär. Vanessa Wonderman säger då: ”Vad ville jag ha? Jag ville ha sex för att bevisa att jag aldrig skulle dö”. Och finns det något som Erica Jong kan lära samtiden så är det just detta: att frigörelse har ingen genväg förbi ärligheten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28474, "headline": "Kanye Wests album kan släppas på Spotify", "summary": "I februari släppte Kanye West albumet ”The life of Pablo” exklusivt på Tidal. Trots det har flera uppdateringar gjorts och det ryktas även om att albumet kan släppas på flera streamingtjänster under fredagen, skriver The Independent.", "article": "Rapparen Kanye West senaste album ”The life of Pablo”, släpptes i början av februari i år på strömningstjänsten Tidal. Trots att albumet redan är offentligt så har stjärnan frekvent fortsatt att göra flera uppdateringar. West har tidigare twittrat om att hans sjunde studioalbum är ”ett levande, föränderligt kreativt uttryck”, vilket därmed öppnar upp möjligheten för att göra justeringar i efterhand. Enligt The Independent ska nu tolv av de nitton låtarna ha fått sig en uppfräschning i form av nya mixningar eller texter. Bland annat medverkar artisterna Sia och Vic Mensa på låten ”Wolves” och det ska även ha gjorts ett tillägg i artisten Chance the Rappers vers i låten ”Ultralight Beam”. Även låtarna ”FML” och ”Famous” har fått mindre justeringar gjorda. I samband med albumsläppet i februari meddelande stjärnan att ”The life of Pablo” enbart skulle finnas tillgängliga på Tidal, men nyligen släpptes låtarna ”I Love Kanye” och ”Famous” även på Apple Music och Spotify. Förutom de nysläppta låtarna förstärks misstankarna ytterligare av att Kanye själv under torsdagen hänvisar till Spotify och Apple Music i en tweet: The Independent och flera andra brittiska och amerikanska medier spekulerar nu även i om hela albumet kan komma att släppas på flera strömningstjänster under fredagen den 1 april. Om det hela rör sig om ett aprilskämt eller ej återstår att se. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28475, "headline": "Ulf Lundell förlorar tornstriden", "summary": "I flera år har striden rasat mellan Ulf Lundell och Kivik Art Center om ett torn som Lundell menar ger insyn i hans fastighet. Men nu har domen kommit från mark- och miljödomstolen: tornet får stå kvar.", "article": "Redan 2008 uppförde Kivik Art Center det 18 meter höga tornet av den världsberömde konstnären Antony Gormley vid konstcentret i Simrishamns kommun. Och ända sedan dess har striden mellan konstcentret och dess närmaste granne Ulf Lundell rasat. Lundell menar att placeringen av tornet skapar insyn i hans fastighet. Det blir därmed en ”betydande olägenhet” för honom. Efter att det tillfälliga bygglovet för sju konstverk – varav tornet var ett av dem – upphävdes av länsstyrelsen redan 2012, efter överklagan från Ulf Lundell, gav Simrishamns kommun i stället Kivik Art Center permanent bygglov för tornet. Även detta beslut överklagades till Länsstyrelsen som åter gick på Ulf Lundells linje och upphävde Simrishamns kommuns beslut om bygglov: tornet skulle alltså inte få stå kvar. Men nu har mark- och miljödomstolen beslutat att tornet kommer att få vara kvar. De upphäver därmed Länsstyrelsens beslut om att tornet måste rivas. Mark- och miljödomstolen menar att det redan är insyn i Ulf Lundells fastighet från närliggande fastigheter som tillhör Försvarsmakten – därför skulle det här tornet inte öka insynen. Man menar också att tornet inte skadar naturvärdena på platsen, och att det är väl integrerat i miljön. Även detta beslut kan komma att överklagas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28478, "headline": "Lotta Olsson: Vilket misstag av Kerstin Thorvall att tro att frigörelsen gällde alla", "summary": "Stundtals håller jag handen för tv-rutan, stundtals tittar jag bort. Serien om Kerstin Thorvall är outhärdlig, och visar ändå bara en bråkdel av vem hon verkligen var.", "article": "Det berättas att konstnären Salvador Dalí som barn var så rädd för att ramla i skoltrappan att han började kasta sig utför den. Så slapp han i alla fall vara rädd. Jag vet inte om det är en sann historia, men den är bra. Och jag tänker på den när jag ser ”Det mest förbjudna”, tv-serien om författaren och illustratören Kerstin Thorvall (1925–2010) som har gått på tv under påskhelgen (den finns också på SVT Play fyra veckor till). Tv-serien är synnerligen fritt hållen efter Kerstin Thorvalls roman med samma namn, den som kom ut 1976, samma år som Ulf Lundells ”Jack” och med ungefär samma innehåll, men som bedömdes synnerligen olika. Det gör ont att se den där historien en gång till: om den begåvade författaren och illustratören vars arbete överskuggas av att hon också är kvinnan som öppet ligger med fel karlar, med för många karlar. Vad gör det att hon försörjer hela familjen när hon försummar sina barn? Kvinnan som har ett så outhärdligt nära förhållande till sin mamma att hon ringer och berättar när hon har varit otrogen. Som inte mäktar låta bli, vare sig otroheten eller erkännandet. Stundtals håller jag handen för tv-rutan, stundtals tittar jag bort för att det blir för pinsamt. Hon var väldigt bra på pinsamheter, Kerstin Thorvall. Ingen har kunnat beskriva skuld och skam som hon. Undra på att hon aldrig blev hyllad som Ulf Lundell, eller som den unga, vackra Suzanne Brögger eller den likaledes vackra och spännande Erica Jong. De skriver om sex och kärlek som om det nästan bara är roligt. Kerstin Thorvall var medelålders, och låg i tamburen hos sin före detta. Grät och skrek. Inte lika imponerande, eller hur? Vilket misstag: tro att frigörelsen skulle kunna nå det svåraste i våra liv, och att den även skulle omfatta äldre kvinnor. Ja, jag är ironisk. Tv-serien blandar ihop fiktion och biografiska fakta på ett sätt som förmodligen blir förvirrande för den som inte kan sin Thorvall. Nej, hon bodde inte ihop med mamman som vuxen. Läs Beata Arnborgs biografi ”Kerstin Thorvall. Uppror i skärt och svart”! Och läs för all del Kerstin Thorvalls egna böcker. Kerstin Thorvall förflyttade sin skam till offentligheten. När andra talade om frigörelse levde hon den, och betalade ett ofattbart högt pris. Jag tänker inte citera de stundtals vidriga recensionerna. Däremot kan jag rekommendera Stina Dabrowskis intervju med Kerstin Thorvall, som finns på Youtube. Där är den riktiga Kerstin Thorvall – och inget ont om Cilla Thorells gestaltning i tv-serien, men Kerstin Thorvall var betydligt större i verkligheten. I intervjun är hon sjuttiofem år, våldsamt rapp i repliken, rolig och mer skärpt än de flesta. Och så blicken, bräddfylld av desperation. Det ser inte ut som att hon någonsin valde sitt liv, även om hon till slut lyckades acceptera det. Det ser ut som om hon aldrig lyckades välja, utan drevs av en tvångsmässig förstörelselusta när hon blev för instängd. Vi kommer aldrig att bli kvitt Kerstin Thorvall. Hon är alltid långt före oss, syndabocken som visar alla våra mörkaste sidor. Och vi kan hylla författaren och illustratören, men sen måste vi ju omedelbart säga ”men hon var ingen bra mamma”, ”men det var ju hemskt med de unga älskarna”. För när det gäller kvinnor är ju privatlivet alltid viktigast. Fortfarande. Vi kommer aldrig att bli kvitt Kerstin Thorvall. Hon är alltid långt före oss, syndabocken som visar alla våra mörkaste sidor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28485, "headline": "Lotta Olsson: Vilket misstag av Kerstin Thorvall att tro att frigörelsen gällde alla", "summary": "KRÖNIKA. Stundtals håller jag handen för tv-rutan, stundtals tittar jag bort. Serien om Kerstin Thorvall är outhärdlig, och visar ändå bara en bråkdel av vem hon verkligen var.", "article": "Det berättas att konstnären Salvador Dali som barn var så rädd för att ramla i skoltrappan att han började kasta sig utför den. Så slapp han i alla fall vara rädd. Jag vet inte om det är en sann historia, men den är bra. Och jag tänker på den när jag ser ”Det mest förbjudna”, teveserien om författaren och illustratören Kerstin Thorvall (1925-2010) som har gått på tv under påskhelgen (den finns också på SVT Play fyra veckor till). Tv-serien är synnerligen fritt hållen efter Kerstin Thorvalls roman med samma namn, den som kom ut 1976, samma år som Ulf Lundells ”Jack” och med ungefär samma innehåll, men som bedömdes synnerligen olika.   Det gör ont att se den där historien en gång till: om den begåvade författaren och illustratören vars arbete överskuggas av att hon också är kvinnan som öppet ligger med fel karlar, med för många karlar. Vad gör det att hon försörjer hela familjen när hon försummar sina barn? Kvinnan som har ett så outhärdligt nära förhållande till sin mamma att hon ringer och berättar när hon har varit otrogen. Som inte mäktar låta bli, vare sig otroheten eller erkännandet. Stundtals håller jag handen för tv-rutan, stundtals tittar jag bort för att det blir för pinsamt. Hon var väldigt bra på pinsamheter, Kerstin Thorvall. Ingen har kunnat beskriva skuld och skam som hon. Undra på att hon aldrig blev hyllad som Ulf Lundell, eller som den unga, vackra Suzanne Brögger eller den likaledes vackra och spännande Erica Jong. De skriver om sex och kärlek som om det nästan bara är roligt. Kerstin Thorvall var medelålders, och låg i tamburen hos sin före detta. Grät och skrek. Inte lika imponerande, eller hur? Vilket misstag: tro att frigörelsen skulle kunna nå det svåraste i våra liv, och att den även skulle omfatta äldre kvinnor. Ja, jag är ironisk. Tv-serien blandar ihop fiktion och biografiska fakta på ett sätt som förmodligen blir förvirrande för den som inte kan sin Thorvall. Nej, hon bodde inte ihop med mamman som vuxen. Läs Beata Arnborgs biografi ”Kerstin Thorvall. Uppror i skärt och svart”! Och läs för all del Kerstin Thorvalls egna böcker. Se hennes illustrationer; ingen ritar på samma sätt som hon. Kerstin Thorvall förflyttade sin skam till offentligheten. När andra talade om frigörelse levde hon den, och betalade ett ofattbart högt pris. Jag tänker inte citera de stundtals vidriga recensionerna. Däremot kan jag rekommendera Stina Dabrowskis intervju med Kerstin Thorvall, som finns på Youtube. Där är den riktiga Kerstin Thorvall – och inget ont om Cilla Thorells gestaltning i tv-serien, men Kerstin Thorvall var betydligt större i verkligheten. I intervjun är hon sjuttiofem år, våldsamt rapp i repliken, rolig och mer skärpt än de flesta. Och så blicken, bräddfylld av desperation. Det ser inte ut som att hon någonsin valde sitt liv, även om hon till slut lyckades acceptera det. Det ser ut som om hon aldrig lyckades välja, utan drevs av en tvångsmässig förstörelselusta när hon blev för instängd. Vi kommer aldrig att bli kvitt Kerstin Thorvall. Hon är alltid långt före oss, syndabocken som visar alla våra mörkaste sidor. Och vi kan hylla författaren och illustratören, men sen måste vi ju omedelbart säga ”men hon var ingen bra mamma”, ”men det var ju hemskt med de unga älskarna”. För när det gäller kvinnor är ju privatlivet alltid viktigast. Fortfarande.  Krönikor av Lotta Olsson Lotta Olsson: Alla spår får plats i den nya deckaren. Tusen blommor blommar verkligen i deckargenren numera, konstaterar jag efter att ha läst nio nyutkomna deckare. Lotta Olsson: Kanske har det blivit dags att lägga ned ungdomsboken. Förmodligen läser en hel del ungdomar vuxenböcker, men man kan också misstänka att tonåringar läser allt mindre. Det borde oroa oss mer. Lotta Olsson: Jag grubblar över världen och inser att vi är lika vilse som vi alltid varit. Femtiotvå år gamla tidningar ställde samma frågor som vi ställer i dag, och mötte samma oro. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28487, "headline": "Sofia Coppola gör om Clint Eastwood-film", "summary": "Stjärnor som Nicole Kidman, Kirsten Dunst och Elle Fanning kommer alla att spela i Sofia Coppolas nya filmprojekt.", "article": "Sofia Coppola skriver och regisserar en ny version av den gamla Clint Eastwood-rullen ”The beguiled” (”Korpral McB- anmäld saknad”) från 1971 som utspelade sig under det amerikanska inbördeskriget. Det oväntade projektet blir första gången som Coppola återvänder till kostymfilmen sedan hennes pastelligt poppiga ”Marie Antoinette” för tio år sedan. Enligt branschtidningen Variety har den kommande filmen redan lockat stjärnor som Nicole Kidman samt gamla Coppola-favoriter som Kirsten Dunst (”The virgin suicides”, ”Marie Antoinette”) och Elle Fanning (”Somewhere”). ", "article_category": "culture"}
{"id": 28498, "headline": "Axl Rose ryktas bli ny frontman i AC/DC", "summary": "Det ryktas vara Axl Rose, sångare i det nyligen återförenade Guns N' Roses, som ersätter AC/DC-sångaren Brian Johnson sedan han tvingats pausa från turnén på grund av hälsoskäl.", "article": "Det var i början av mars som läkarna beordrade sångaren Brian Johnson i den australiensiska rockgruppen AC/DC att ta en paus från turnélivet. Detta då 68-årige Johnson fått rådet att avbryta turnén genast, eller så riskerar han att helt förlora hörseln enligt ett uttalande från bandet själva. Samtidigt meddelade gruppen att man kommer att ge de återstående tio konserter vid senare tillfällen men då ”troligen med en annan sångare”. Sedan dess har det spekulerats hej vilt vem denne nye sångare kan tänkas vara. Hetaste ryktet har gällt Axl Rose, frontman i det nyligen återförenade Guns N' Roses som möjlig ersättare. Enligt en radiovärd i Atlanta ska Rose ha repat med det australiska metalbandet AC/DC när de var i staden för en spelning. – Det är redan beslutat att Axl ska vara frontfigur för bandet de 10 återstående spelningarna i USA, sade Jason Baily i sitt program på radiokanalen WNNX. Ryktet späddes på ytterligare då Axl Rose ska ha setts lämna en studio i Atlanta där rockbandet befann sig i för att repa inför veckans konserter enligt den amerikanska nöjessajten TMZ. Enligt TMZ ska Axl Rose ha lämnat studion strax före bandmedlemmarna Cliff Williams, Chris Slade och Angus Young. Enligt den amerikanska sajten Alternative Nation ska även den tidigare AC/DC-gitarristen Malcolm Youngs son, Ross Malcolm, ha bekräftat uppgifterna på Facebook genom att skriva att ”det stämmer”. Representanter för Rose och AC/DC har ännu inte kommenterat uppgifterna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28545, "headline": "SR startar pratshow på arabiska", "summary": "I SR:s nya pratshow ”Talkshow bl arabi” kommer youtubaren Mahmoud Bitar och P4-reportern Miriam Riaie guida tittarna genom nyhetsflödet på arabiska.", "article": "Mahmoud Bitar blev världskänd när han filmade sig igenom sin flykt från Syrien till Europa, och skämtsamt ”varnade” sina landsmän från att komma till Sverige. Hans populära Youtube-kanal har i dag nio miljoner visningar. Nu har Mahmoud Bitar varit i Sverige i nio månader – och blir en av programledarna för SR:s nya pratshow ”Talkshow bl arab”\" som kommer att sändas på arabiska. Tillsammans med P4-reportern Miriam Riaie ska Mahmoud Bitar i programmet guida lyssnarna genom det svenska nyhetsflödet, samhället och språket. – Fantastiskt att man satsar på en talkshow på arabiska! Jag är så glad att jag fått ett så bra jobb i Sverige, det ska bli roligt att jobba med Sveriges Radio. Nu satsar jag på att lära mig svenska snabbt, säger Mahmoud Bitar i ett pressmeddelande. Programmet kommer att sändas i P2 på fredagar med start den 1 april. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28564, "headline": "New York nytt stopp för svenska shower", "summary": "I år är det New York som gäller när svenska kulturutövare ska avsluta sina succéer. Schyffert, Lindström, Hellström, Dyall och Mirro ska alla spela i världsmetropolen under 2016. Och publikunderlag saknas inte.", "article": "”I want to wake up, in a city that never sleeps, and find I’m A-number-one”, sjöng Liza Minnelli (och Frank Sinatra) i ”New York, New York”, enkelt översatt ”Jag vill bli känd i New York”. Detta verkar stämma även på svenska artister i dag. Tidigare i år tillkännagav Håkan Hellström att han gör två konserter på Gramercy Theatre i New York i vår, och Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms show ”Ägd” gör en avslutande show i samma stad. Och senast i raden är Rennie Mirro och Karl Dyalls dansteaterföreställning ”From Sammy with love” som gör en kväll på klassiska Apollo Theater i november (mer i artikeln här intill). Länge har London med sin stora svenska befolkning varit den stad dit vi vänder blicken när kulturyttringar ska gå på export. Exempel som Tommy Körbergs långkörare med huvudrollen i ”Chess” på 80-talet och Krister Henrikssons ”Doktor Glas” på svenska våren 2013 kan nämnas. Men att avsluta en succé på hemmaplan med ett New York-gig smäller uppenbarligen högre 2016. Från arrangörernas sida ses New York som pricken över i på en lyckosam spelperiod. Malin Larsson är producent för ”Ägd” och hon menar att showens tema gör att New York är det perfekta avslutet. – Föreställningen handlar ju om konsumtionshets, att lyckas och att nå längst. I Sverige har vi ju lite grann satt New York på piedestal. Många trender kommer därifrån och på papperet blir det som att man har lyckats om man når dit, säger hon. Därför känns det extra kul att köra sista ”Ägd” för våra New York-svenskar. Artisternas personliga förhållande till världsmetropolen verkar också spela in i valet av stad. Håkan Hellström skriver i ett pressmeddelande: ”Var annars än den näst bästa staden i världen? Har alltid velat kunna säga att jag spelat i New York.” Hellströms bokningsbolag ser inte spelningarna som något som ska sälja många biljetter eller leda till en USA-lansering, utan snarare en möjlighet för bandet att göra en intimare konsert före sommarens stora Ullevishower. Biljetterna tog dock på vanligt Hellströmmaner slut samma dag de släpptes. – Det är fantastisk kul att en svenskspråkig artist kan göra en sån här sak, och att intresset är så stort, säger Kristofer Åkesson som är kommunikationschef på Live Nation. Apollo Theater, där ”From Sammy with love” ska spela, har cirka 1 500 publikplatser att fylla. Föreställningen har gått bra i Sverige, det är Kulturhuset Stadsteaterns längst spelade någonsin. Men i USA är namnen Dyall och Mirro inga dragplåster, föreställningen har översatts för att kunna locka även en amerikansk publik och man hoppas också att intresset för Sammy Davis Jr i hans egen hemstad ska hjälpa till. Vicky von der Lancken är den som har gjort bokningen på Apollo och hon är inte orolig att publikunderlaget sviktar. – Det bor många svenskar där, och vi har en agent som hjälper oss på plats. Vi kommer att bjuda in teaterfolk och Broadwayproducenter också, säger hon. Att det blev just New York beror på den starka kopplingen till föreställningen menar Vicky von der Lancken. – Det här är inte bara att vi åker över och hyr en teater, det här är stället där Sammy Davis själv uppträdde. Det är ”once in a lifetime”. När DN träffade Henrik Schyffert tidigare i år beskrev han svenskarnas förhållande till New York som ett lillebrorskomplex. – Allting som vi gör i Stockholm måste godkännas av New York. ”SoFo” var ju som ett skämt först, men nu är Telefonplan Stockholms Brooklyn, Sveavägen är Midtown. Stockholmare är helt besatta av det där, säger Henrik Schyffert. – Det bor 30 000 svenskar i New York, det är dem vi ska prata med. Det är ju de som har gått på det där mest av alla, de har ju till och med flyttat till New York. ”Ägd – vad kostar ett rikare liv?” med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström, Gramercy Theatre, den 5 april 2016. Håkan Hellström, konsert på Gramercy Theater, den 29 och 30 april 2016. ”From Sammy with love” med Rennie Mirro och Karl Dyall, Apollo Theater, den 10 november 2016. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28568, "headline": "Svenska shower stannar gärna i New York", "summary": "I år är det New York som gäller när svenska kulturutövare ska avsluta sina succéer. Schyffert och Lindström, Håkan Hellström och Karl Dyall ska alla spela i världsmetropolen under 2016. Och publikunderlag saknas inte.", "article": "”I want to wake up, in a city that never sleeps, and find I'm A-number-one” sjöng Liza Minnelli (och Frank Sinatra) i ”New York, New York”, enkelt översatt ”Jag vill bli känd i New York”. Detta verkar stämma även på svenska artister i dag. Tidigare i år tillkännagav Håkan Hellström att han gör två konserter på Gramercy Theatre i New York i vår och Henrik Schyffert och Fredrik Lindströms show ”Ägd” gör en avslutande show i samma stad. Och senast i raden är Rennie Mirro och Karl Dyalls dansteaterföreställning ”From Sammy with love”som gör en kväll på klassiska Apollo Theater i november. Länge har London med sin stora svenska befolkning varit den stad dit vi vänder blicken när kulturyttringar ska gå på export. Exempel som Tommy Körbergs långkörare med huvudrollen i ”Chess” på 80-talet och Krister Henrikssons ”Doktor Glas” på svenska våren 2013 kan nämnas. Men att avsluta en succé på hemmaplan med ett New York-gig smäller uppenbarligen högre 2016. Från arrangörernas sida ses New York som pricken över i:et på en lyckosam spelperiod. Malin Larsson är producent för \"Ägd\" och hon menar att showens tema gör att New York är det perfekta avslutet. – Föreställningen handlar ju om konsumtionshets, att lyckas och att nå längst. I Sverige har vi ju litegrann satt New York på piedestal. Många trender kommer därifrån och på papperet blir det som att man har lyckats om man når dit, säger hon. Därför känns det extra kul att köra sista \"Ägd\" för våra New York-svenskar. Artisternas personliga förhållande till världsmetropolen verkar också spela in i valet av stad. Håkan Hellström skriver i ett pressmeddelande: ”Var annars än den näst bästa staden i världen? Har alltid velat kunna säga att jag spelat i New York”. Hellströms bokningsbolag ser inte spelningarna som något som ska sälja många biljetter eller leda till en USA-lansering, utan snarare en möjlighet för bandet att göra en intimare konsert innan sommarens stora Ullevi-shower. Biljetterna tog dock på vanligt Hellström-manér slut samma dag de släpptes. – Det är fantastisk kul att en svenskspråkig artist kan göra en sån här sak, och att intresset är så stort, säger Kristofer Åkesson som är kommunikationschef på Live Nation. Apollo Theater, där \"From Sammy with love\" ska spela, har ca 1500 publikplatser att fylla. Föreställningen har gått bra i Sverige, det är Kulturhuset Stadsteaterns längst spelade någonsin. Men i USA är namnen Dyall och Mirro inga dragplåster, föreställningen har översatts för att kunna locka även en amerikansk publik och man hoppas också att intresset för Sammy Davis Jr. i hans egen hemstad ska hjälpa till. Vicky von der Lancken är den som har gjort bokningen på Apollo och hon är inte orolig att publikunderlaget sviktar. – Det bor många svenskar där, och vi har en agent som hjälper oss på plats. Vi kommer att bjuda in teaterfolk och Broadwayproducenter också, säger hon. Att det blev just New York beror på den starka kopplingen till föreställningen menar Vicky von der Lancken. – Det här är inte bara att vi åker över och hyr en teater, det här är stället där Sammy Davis själv uppträdde. Det är ”once in a lifetime”. Foto: Fredrik Funck När DN träffade Henrik Schyffert tidigare i år beskrev han svenskarnas förhållande till New York som ett lillebrorskomplex. – Allting som vi gör i Stockholm måste godkännas av New York. ”SoFo” var ju som ett skämt först, men nu är Telefonplan Stockholms Brooklyn, Sveavägen är Midtown. Stockholmare är helt besatta av det där, säger Henrik Schyffert. – Det bor 30 000 svenskar i New York, det är dem vi ska prata med. Det är ju de som har gått på det där mest av alla, de har ju till och med flyttat till New York. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28571, "headline": "”Nu finns det en chans att ge oss lite upprättelse”", "summary": "På sitt nya album ”Orda – this is my land” är Sofia Jannok mer rakt på sak. Argare. Hon tycker att avkoloniseringen av Sápmi går för långsamt, så med sitt nya album ska det inte finnas några tvivel var hon står.", "article": "Jag var här först inte sist Deala inte med mig som en rättstvist mellan ditt, mitt, rader på vitt, historiska lögner och påhitt Antirasist my ass när du inte ser från vem du snott all din cash Så sjunger Sofia Jannok i låten ”Snölejonnina” från hennes nya album ”Orda – this is my land”. – Kalla det politiskt, för mig är det personligt, säger Sofia Jannok när vi träffar henne i en hotellobby där svala coverversioner på popdängor kommer ur högtalarna och lunchrusningen inte riktigt hunnit komma i gång. Sofia Jannok har på sig en sommarkolt i ljust rosa och orange, vackert broderad och med somriga blommor på. Till det har hon en oversizad jeansjacka och ser så där avslappnat cool ut i soffan längst in i restaurangen. Hon började sin musikkarriär som elvaåring. Hon och barndomsvännen Anna åkte på turné och jojkade. I en tid då jojken inte stod särskilt högt i kurs kulturellt. – Våra närmsta kolleger i jojkvärlden var män som var över 60 år allihop. Det var en stor grej då att unga tjejer jojkade. Sverige hade liksom inte sett det förut, men nu är det en helt annan situation. Samerna och deras kamp för självbestämmande och rätt till mark har börjat höras tydligt, och kanske särskilt tydligt inom kulturen. Systrarna Maxida och Mimie Märak, hiphopartisten Kitok, konstnären Anders Sunna och självklart Sofia Jannok är några av de samer som genom sin konst för debatten om ett fritt Sápmi. – Jag är så himla glad för det som hänt bara de senaste åren. Jag har länge stått själv med sameflaggan i topp och försökt få folk att lyssna. Det har inte funnits en samisk musikscen här, förrän nu. Det här är verkligen frukten av att folk har vunnit tillbaka stoltheten. I musikvideon till låten ”We are still here” från albumet har Sofia Jannok också samarbetat med Anders Sunna. Anders Sunna är känd för sin explosiva och känsloladdade konst, ofta i en kollageliknande form med spraymålade stenciler, alltid med ett starkt politiskt budskap. – Han säger det i bild som jag säger i musiken. Vi har känt varandra länge och planerade ett samarbete redan 2011 som blev av först nu. Det är kul att göra saker ihop med andra, man är ju så mycket ensamvarg annars, säger Sofia Jannok. Med sitt nya album ”Orda – this is my land” har Sofia Jannok funderat över det samiska begreppet ”orda” som på svenska översätts till trädgräns. Ett begrepp som hon knyter till rätten att få vara flerbottnad och inte så homogen som hon upplever att det svenska samhället ofta vill att folk ska vara. – Trädgräns för mig är balansen i livet. Vi är många som faktiskt har ett liv som skiljer sig från majoritetskulturen. För väldigt många människor världen över är inte normen samma sak hela tiden, normen är trädgräns, olika landskap som möts men där båda har samma rätt att existera. Soundet på det nya albumet skiljer sig mycket från de tre tidigare album Sofia Jannok producerat, och framför allt kan man märka att hon hittat inspiration i hiphopen. – Jag snackade med hiphopartisten Cleo och hon berättade att man skriver så mycket text till en hiphoplåt. Jag skriver ofta så mycket text att jag behöver kapa, så till det här albumet försökte jag hitta ett rappt sångsätt, för att kunna knöka in så mycket text så möjligt på de där tre minuterna. Jag sjunger fortfarande orden, men plockade in rappens effektivitet. Det här albumet, förklarar Sofia Jannok, är betydligt mer tydligt i sitt politiska budskap än tidigare och att det är ett medvetet val. Bland annat samplar hon in statens ombuds röst, från förhandlingarna i det uppmärksammade Girjasfallet. I fallet stämde samebyn Girjas staten och begärde tillbaka den rätt till jakt och fiske på sin egen mark som staten berövade alla samebyar på 1990-talet. – Det blir lite av ett replikskifte, en diskussion där staten säger en sak och så svarar jag med mina låtar. Det är väldigt grova uttalanden från staten, speciellt när man ifrågasätter oss som folk, trots att vi är erkända enligt grundlagen. Det är så mycket lögner hela tiden, man försöker förvränga historien till sin egen fördel. Därför har jag skrivit det här albumet, jag tycker att det är nog. Vi har blivit förflyttade så många gånger och vi har ingenstans att ta vägen så vi måste försöka få allmänheten att förstå att det är allvar. Det här är mitt sätt. Hur reagerade du när du fick höra statens ombud säga de här sakerna och kalla er för ”lappar”? – Jag liksom många i det samiska samhället har vetat att det är så, det är det jag vill säga med albumet, ”this is my land”. De flesta i Sverige vet inte att det samiska landet finns, än mindre att det fortfarande är stulet, att det fortfarande begås brott mot urfolket, och därför ville jag säga det rakt ut. Och jag ville att människor ska få höra staten säga det själv också. Nyligen kom beskedet att Girjas vunnit mot staten, något Sofia Jannok ser som en jätteseger. – Det händer grejer nu. Staten står vid ett vägskäl. Nu finns det en chans att ge oss lite upprättelse, vi får se om de tar den bara. Blir det aldrig jobbigt att stå där på barrikaden? – Det är klart det blir jobbigt, men det är en självklarhet för mig att vi har rätt. Jag söker inte konflikt eller provokation utan mitt liv är Sápmi. Jag älskar det högre än allt annat och jag vet att den här världen som jag ser som nummer ett är hotad. Rasismen mot samer är något hon lyfter fram fler gånger under intervjun och menar att den fortfarande är ett otroligt stort problem. Framför allt den strukturella rasismen, som hon förklarar inte ens märks eftersom den blivit så allmänt accepterad. – Ett tv-program ville göra ett reportage om mig som artist och ville då filma mig tillsammans med renar. Jag försökte förklara att det inte är det jag gör i det offentliga ljuset, att jag inte vill visa upp en schablonbild utan försöker visa upp något mer nyanserat. Då ställde reportern ett ultimatum, om jag inte gick med på att filmas med renar skulle de ställa in. Det var viktigare att filma samen med renar än att faktiskt lyssna på vad jag hade att säga. Sofia Jannok tycker att avkoloniseringen av Sápmi går för långsamt och jämför samerna med andra urfolk. Hon menar att deras historia till stor del är densamma, med kolonisering av land, tvångsförflyttningar, inskränkandet av frihet, rasbiologi och att man nu säljer ut deras land till företag som profiterar på det ekonomiskt. – Staten är boven i dramat, när de tagit vår mark som vi har lagstadgad rätt till och gett den till andra grupper. Det har varit konflikter med alla andra näringar som krockar med rennäring, där gruvnäringen är den största. Dekoloniseringen går alldeles för sakta. Det är inte bara för samernas skull enskilt, det handlar om att jordens resurser håller på att ta slut. Slutligen, bara så att vi är lika tydliga som du är på ditt album. Vad är det du vill, vad är det du kämpar för? – Jag vill inte ha rätt att vara svensk, jag vill ha rätt att vara same. Jag har aldrig känt mig svensk och det är inget politiskt statement, utan vi är ett eget folk. Vi vill ha rätt till land och vatten. Vi vill ha självbestämmande. Viktiga händelser i den samiska nutiden. Girjas mot staten Samebyn Girjas stämde 2009 staten för att klargöra vem som äger rätt till jakt och fiske i fjällområdet. 2016 kom beskedet att tingsrätten dömt till Girjas fördel och att samebyn har ensamrätt att förfoga över jakt och fiske på sin mark. Justitiekanslern har överklagat domen. Gruvnäringen i Gállok/Kallak Provsprängningar i det samiska området Gállok inleddes 2013. Aktivister samlades, byggde blockadtorn och protesterade. 2014 sa Norrbotten nej till vidare borrning i området. Beslutet har överklagats och beslut om mineralbrytning i området ska nu tas upp av regeringen. Den svarta renrajden på Jokkmokks marknad I protest mot gruvnäringen i Gállok/Kallak gick en svart renrajd genom Jokkmokks marknad 2014. Maxida och Mimie Märak var en del av aktionen där svartklädda och vitmålade aktivister tågade genom marknaden med renar och renskelett. Viktiga samiska röster. Maxida Märak Rappare, jojkare och skådespelare. Hon och systern Mimie Märak spelade in SVT-serien ”Sápmi sisters” som sändes 2015. Medverkade i ”Sommar i P1” 2015. Mimie Märark Poet och flerfaldig pristagare i SM i poetry slam. Kitok Magnus Ekelund är en rappare från Jokkmokk som gör musik under sitt samiska släktnamn Kitok. Anders Sunna Konstnär som genom sin konst driver en politisk kamp mot den svenska statens kolonisering av Sápmi. Hans familj har under 40 år varit aktiv i rättegången mot länsstyrelsens rennäringsdelegation, efter att de förlorat rätten till renskötsel i samebyn. Amanda Kernell Filmregissör som under 2016 släpper filmen ”Sameblod”, en film om att förneka sitt samiska arv. Jon-Henrik Fjällgren Slog igenom med ”Daniels jojk” i ”Talang” 2014, en tävling som han även vann. Kom tvåa i Melodifestivalen 2015 med låten ”Jag är fri (Manne leam frijje)”. Sofia Jannok. Ålder: 33 år. Bor: I Umeå. Tillhör Luokta Mavas sameby. Aktuell: Med nya albumet ”Orda – this is my land”. Om att blanda tre språk på albumet: ”Det är min vardag att blanda samiska, svenska och engelska, men tanken är också att jag vill kunna nå fler med budskapet.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 28572, "headline": "Storstädning i Debussys opera", "summary": "Kungliga Operan vädrar ut den grumliga symbolismen ur ”Pelléas & Mélisande”. Men när de subtila stämningarna blir till våldsamma scenerier försvinner också skönheten ur Claude Debussys verk.", "article": "”Pelléas & Mélisande” Opera av Claude Debussy efter Maurice Maeterlincks pjäs. Regi: Keith Warner. Scenografi: Ashley Martin-Davis. Med Kerstin Avemo, Jacques Imbrailo, Fredrik Zetterström, Anders Lorentzon m fl. Kungliga hovkapellet. Dirigent: Franck Ollu. Scen: Kungliga operan, Stockholm. Längd: 3 tim 5 min. ”Pelléas” är Debussys polemiska reaktion på Wagners ”Parsifal”. Eller snarare ”anti-Tristan”. Där Wagner pumpar upp sin jätteorkester i ständiga ejakulationer av decibeller och spänner kärleksparets stämband till bristningsgränsen, planar Debussy ut sin lika stora orkester i andlösa smekningar av pianissimo och låter de älskande viska sitt ”je t’aime”. Fast inte den här gången på Kungliga Operan, som okonventionellt nog städslat en dirigent från den nutida modernistiska repertoaren. Fransman är förvisso Franck Ollu, men också en hårdhänt herre utan känsla för Debussys stämningsmåleri med subtila ljudsensationer som fläktande ögonfransar och sovande vatten. Kanske är han helt enkelt inte färdigrepeterad med Hovkapellet, eller också är det en medveten estetik att sopa rent med en förment grumlig sekelskiftessymbolism. Den senare är definitivt regissören Keith Warners utgångspunkt. Rollfigurernas ideliga antydningar, alla dessa flämtande ”je ne sais pas”, har han resolut ruskat om till överraskande våldsamma scenerier. Ut med språket kunde vara föreställningens motto, lys upp det drömska men unkna dunklet. Fram träder då ett freudianskt familjedrama, utlöst av den oskuldsfulla flickhustrun Mélisande. Hennes spektakulära entré är symbolistisk så det förslår, sjunkande från ingenstans ner i en krass verklighet. Här finner Fredrik Zetterströms tunge, strakbente jägare Golaud henne i form av Kerstin Avemos spröda men långt ifrån svaga gestalt. Ett äktenskap från helvetet blir en dödlig triangel när Golauds veke halvbror Pelléas dyker upp. Allt utspelar sig i komplicerad värld av stål och glas; dessvärre också en scenografi som både bullrar och tar plats. Mélisandes ikoniska hårsvall (tänk Rapunzel) är inte en utan flera peruker i en vilsen kvinnas identitetssökande. Slottsfamiljens källare rymmer en bältessäng – kanske hämtad från Keith Warners sinnessjukhus till ”Parsifal” på Köpenhamnsoperan … I denna hårdföra föreställning blir den plågat grymme Golaud den egentliga huvudpersonen. Fredrik Zetterström gör honom till en vandrande osäkrad bomb, med en härligt smidig sonor baryton. Avemos kvicksilvriga Mélisande får svårare att göra sig hörd med sin lätta sopran. Glädjande att Göteborgsoperans stjärnbas Anders Lorentzon gästar sin gamla hemmascen, här som den kraftfulle döende patriarken. I rollen som Pelléas gästar sydafrikanske Jacques Imbrailo med den ungdomliga klang som rollens ovanligt höga barytonparti kräver. ”Pelléas & Mélisande” – det förra sekelskiftets verkliga trendopera – är en svår nöt att knäcka i dag. Oftast gestaltad som ett tungsint, mörklagt oratorium där dirigenten har dragit det längsta strået. Jag uppskattar Kungliga Operans ambition att vädra ut och blåsa liv. Men dessvärre försvann skönheten på kuppen. Ut med språket kunde vara föreställningens motto, lys upp det drömska men unkna dunklet. Fram träder då ett freudianskt familjedrama, utlöst av den oskuldsfulla flickhustrun Mélisande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28598, "headline": "Kents fans tröstade sig med musik", "summary": "Efter beskedet om att Kent lägger ner ökade lyssnandet på deras låtar kraftigt mellan söndag och måndag.", "article": "I slutet av förra veckan gick bandet Kent ut med att de kommer att lägga av i slutet av året. Något som upprörde fansen och gjorde Spotifylyssnarna Kent-tokiga. Mellan söndagskvällen och måndagen ökade lyssningarna på Kents låtar på Spotify med 800 procent. Mest spelades låten \"Egoist\", inte helt oväntat, som släpptes i anslutning till att beskedet kom. Men även äldre låtar ökade i popularitet efter att fansen fått veta att bandet inte kommer finnas så länge till. På andra plats bland Kentlåtarna fanns \"La belle epoque\" från 2014, vars lyssningar ökade med över 605 procent. Tredje mest lyssnade Kentlåt blev \"Utan dina andetag\" som ökade med 245 procent efter beskedet om bandets uppbrott. Procentmässigt blev låten \"Var är vi nu?\" den största vinnaren av Kents låtar. Den spelades 1 055 procent mer under måndagen än söndagen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28607, "headline": "Plats för foto, konst, mat och filosofi", "summary": "Stockholm har fått en ny konsthall. Mindepartementet Art and photography öppnar i dag på Skeppsholmen med den spanske fotografen Alberto García-Alix.", "article": "Mindepartementet Art and photography är en ny konstscen i Stockholm, med inriktning på fotografi. Lokalen på Skeppsholmen är den samma som tidigare hyste Panoptikon Fotografins hus och var innan dess en plats för tillverkning av sjöminor, med anor från 1700-talet. Nu har den nyrenoverade utställningslokalen på 250 kvadratmeter dessutom fått ett kafé med en barista. Men redan i sommar tar Mindepartementet över även den angränsande lokalen och expanderar då verksamheten till 470 kvadratmeter, inklusive en shop och förlagsverksamhet. – Detta är en nygammal konsthall, där vi vill introducera starka namn inom den internationella fotokonsten men även visa måleri. Tanken är att det ska bli en gränsöverskridande verksamhet, mellan foto, konst, mat, litteratur och filosofi, säger Estelle af Malmborg. Hon är konstnärlig chef för Mindepartementet, med tidigare erfarenhet som intendent för foto och samtidskonst på Stockholms Auktionsverket och som curator på Kulturhuset. Samarbetspartner och vd är Anna Eriksson, utbildad fotograf, tidigare konstnärlig ledare på Fotografins hus och grundare av bokförlaget Art and Theory Publishing. Bokförlaget drivs vidare i detta nya sammanhang och har sedan 2012 givit ut ett fyrtiotal titlar om konst, foto och konstteori. Senast var det Dawids 400 sidor tjocka bok ”This is a photograph” och i samband med Mindepartementets öppning ställer Dawid ut Stockholmsbilder i kafédelen. Författaren Charlotte Birnbaum, som skrivit matböcker, är ansvarig för kaféet men även matevenemang i lokalen. – Detta ska bli en plats där konst och gastronomi möts, i föreläsning, provningar, utställningar, säger Charlotte Birnbaum, som ska prata om socker under barocktiden redan på onsdag, då det är kvällsöppet. Mindepartementets första stora satsning är på den spanske fotografen Alberto Garcia-Alix (född 1956), som aldrig tidigare ställt ut i Sverige. Tillsammans med filmregissören Pedro Almodóvar var han en nyckelfigur i La Movida, den konstnärligt experimentella undergroundrörelse som blommade upp i Madrid efter Francodiktaturens fall i slutet av 70-talet. Den självlärde fotografen García-Alix öppnade dessutom Spaniens första tatueringsstudio och visar flera självutlämnande, nakna porträtt av både vänner och sig själv – som en ledsen man, i mc-väst, med blodiga sår på buken och iklädd en feminin svart spetsunderklänning över sin tatuerade bringa. I dessa personliga tidsskildringar speglas även La movidas skuggsida, med droger, prostitution och porrfilmsproduktion. Mindepartementet har fri entré och får stöd från stat, kommun och landsting. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28610, "headline": "Denise Rudbergs ilska mot tv-kollegans rasistutspel", "summary": "DN:s avslöjande om tv-profilen Lennart Matikainens rasistutspel får författaren och programledaren Denise Rudberg att se rött. – Jag är ju själv barnbarn till en båtflykting och feminist från födseln, säger hon till DN.", "article": "DN kunde på torsdagsmorgonen berätta om TV4-profilen Lennart Matikainens rasistutspel i en sluten Facebookgrupp. ”Tänk den dagen man ålderstestar alla skäggbarn så blir det ca 80 % färre att hitta boenden till”, skriver han i ett inlägg i gruppen som han även är administratör för. Vidare för han fram åsikten att feminister och invandrare som förgriper sig på kvinnor bör förflyttas till Sydpolen. Lennart Matikainen. Foto: TV4 Utspelen har fått tv-kollegan och författaren Denise Rudberg att reagera kraftfullt. Hon är aktuell som programledare för TV4:s nya satsning ”Skilsmässohotellet” (visas på TV7 och TV4 Play) där Matikainen är profilerad relationscoach. – Jag är ju själv barnbarn till en båtflykting och feminist från födseln. Jag drivs av de här frågorna och du kan bara gissa vad jag står i den här frågan, säger hon upprört. Efter DN:s avslöjande publicerade Denise Rudberg ett fotografi av sin mormor på sitt Instagramkonto. Hon kom till Sverige som krigsflykting 1944. ”Jag är född ur en flyktingkatastrof. Jag kämpar för jämställdhet. Och jag tar ett jäkligt stort avstånd från nedsättande och kränkande attityder” skriver hon på Instagram.  Kände du till Matikainens engagemang på Facebook? – Nej, det gjorde jag inte. Och han har aldrig hintat om det. Vi ses inte på det sättet, säger hon. Programmet ”Skilsmässohotellet” är färdiginspelat sedan länge. Denise Rudberg säger att hon inte haft kontakt med TV4 med anledning av kollegans utspel. På frågan om huruvida hon kommer att driva frågan vidare svarar hon: – Det är den som gjort mig till författare. Det är en fråga jag aldrig ska sluta att skriva om. Det här är puckat nonsens. Lennart Matikainen och TV4 TV4-profil kränker på Facebook Relationscoachen i TV4:s nya serie ”Skilsmässohotellet” beskriver ensamkommande flyktingar som ”skäggbarn” och tycker att feminister ska utvisas till Sydpolen. Men TV4 tycker att Lennart Matikainen ”känns toppen”. Upp till bevis för TV4:s nolltolerans mot rasism ”Ska man vifta med antirasistflaggan är det hög tid att man börjar syna sin verksamhet”, skriver journalisten Amat Levin om TV4-profilens utspel. Skilsmässohotellet Skilsmässohotellet är en svensk dokumentärserie. Par som bestämt sig för att skiljas checkar in på Skilsmässohotellet där de får hjälp med att hantera konflikter och praktiska problem. Författaren Denise Rudberg är programledare och Lennart Matikainen är relationscoach. Källa: TV4 ", "article_category": "culture"}
{"id": 28613, "headline": "TV4-profil kränker på Facebook", "summary": "Relationscoachen i TV4:s nya serie ”Skilsmässohotellet” beskriver ensamkommande flyktingar som ”skäggbarn” och tycker att feminister ska utvisas till Sydpolen. Men TV4 tycker att Lennart Matikainen ”känns toppen”.", "article": "Vid sidan av författaren Denise Rudberg och advokaten Mia Edwall Insulander är relationscoachen Lennart Matikainen en av frontfigurerna i TV4:s nya satsning ”Skilsmässohotellet” (visas på Sjuan och TV4 Play), där par som bestämt sig för att skiljas får hjälp med att hantera konflikter och praktiska problem. TV4 presenterar honom som en lugn och trygg relationsexpert. ”Använd aldrig barnen i era vuxna konflikter”, säger Lennart Matikainen vänd mot kameran. Själv använder han ensamkommande flyktingbarn som slagträ i samhällsdebatten. ”Tänk den dagen man ålderstestar alla skäggbarn så blir det ca 80 % färre att hitta boenden till”, skriver han i Facebookgruppen ”Människan i fokus”. ”Människan i fokus” är en sluten grupp med drygt 700 medlemmar där Lennart Matikainen själv är en av administratörerna. Invandringsfrågor debatteras högljutt och förhoppningen är att gruppen ska bilda ”ett starkt politiskt parti”. DN har tagit del av en mängd grova och kränkande utfall från TV4-profilen. Under ett inlägg där en annan gruppmedlem hävdar att afghaners dåliga kvinnosyn ”sitter i deras gener” kommenterar Lennart Matikainen: ”Ja jag hade precis samma tanke när galenskapen tror att djupt inpräglade beteenden försvinner genom lite information.” Under en delad krönika av den beryktade bloggpseudonymen Julia Caesar, som handlar om kulturella problem med mottagandet av ensamkommande flyktingbarn, har Lennart Matikainen lagt till en arg kommentar: ”Och våra kvinnor får betala priset.” Själv har han delat Youtubefilmen ”How immigrants behave in Swedish schools”, som visar elever som stökar runt med bänkar i ett klassrum. Filmen beskriver barnen som otacksamma snyltare och ”människor som växte upp i grottor och öknar”. En återkommande tankefigur är att misshagliga element borde utvisas till Sydpolen. Dels gäller det invandrare som kommer till Europa och förgriper sig på kvinnor: ”Så sjukt och ut med packet NU!!”, kommenterar han till en länkad artikel från Aftonbladet om sexövergrepp i Köln. Dels gäller det feminister som inte tar strid mot hedersvåld: ”Hela vänstern och dess feminister bör flyttas till Sydpolen.” Lennart Matikainen ogillar PK, som han definierar som ”politiskt korrekta eliten”. Under en Aftonbladetartikel om att någon målat en IS-flagga på en skola i Småland skriver Lennart Matikainen hotfullt: ”Jag anklagar enkom PK som ansvariga för att detta ens kan ske! De ska banne mig åtalas för folkbrott när tiden är mogen!” – Jag har jobbat med integration sedan 1980-talet och är fullständigt öppen med den jag är, säger Lennart Matikainen när DN ringer upp. Är det inte kränkande att kalla ensamkommande flyktingbarn för skäggbarn? – Skäggbarn är faktiskt ett ganska humoristiskt uttryck. Jag kan vara provocerande i mitt snack, men det handlar inte om att jag tycker illa om människor. Jag tycker illa om när det helt plötsligt kallas för rasism för att man utmanar dogmer. Kan du förstå Facebookanvändare som får ett främlingsfientligt intryck av dig? – Ja absolut, men jag känner inte igen mig i den bilden. Jag har varit i 34 länder, jag har vänner i Afrika. Jag är väldigt rakt på och kan vara ironisk, jag provocerar medvetet ibland för att folk ska vakna till liv. Varför ska svenska feminister utvisas till Sydpolen? – Du får se ironin i det hela. Det är otroligt tyst bland feministerna om hedersbrott. Jag känner att de borde coola ner. Sydpolen är en symbol för mig: var i kylan ett tag för att inse att vi ska stå på de här utsatta kvinnornas sida, oavsett etnicitet, säger han. TV4:s Lotta Andersson är exekutiv producent för ”Skilsmässohotellet”. Hon har haft mycket kontakt med Lennart Matikainen under inspelningen av programmet, men känner inte till hans engagemang på Facebook. När DN läser upp några av de mest uppseendeväckande citaten på telefon kan hon inte svara på om de är förenliga med TV4:s vision om nollrasism eller inte. Men är det acceptabelt att en programledare på TV4 beskriver ensamkommande som ”skäggbarn”? – Det är inte ett så trevligt uttryck och det låter som en tråkig tråd. Vi på TV4 står fast vid våra värderingar gällande nollrasism, men jag kan inte säga åt Lennart vad han ska tycka. Det låter som något man får prata med Lennart om. Ska du prata med Lennart? – Om vad han gör på sociala medier? Något krissamtal blir det inte. Vi vet att han är en person som gillar att debattera och det måste han få fortsätta göra. Är det inte märkligt att ni har en relationscoach som tycker att feminister bör utvisas till Sydpolen? – Jag vet inte vad det där är sprunget ur och de här citaten stämmer absolut inte med den bild jag får av Lennart när vi träffas. Det jag har sett av Lennart känns toppen och jag kan inte göra en helomvändning. Vi tycker att han gör ett jättebra jobb i vårt program. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28615, "headline": "De rofyllda rummens stora skildrare", "summary": "Särlingen Vilhelm Hammershøi betraktas i dag som Danmarks största konstnär. Ordrupgaard har gjort en underbar minnesutställning med hans utsökta interiörmåleri.", "article": "”Hjemme hos Hammershøi” Ordrupgaard, Köpenhamn Visas t o m 19/6. Vilhelm Hammershøi är i dag Danmarks internationellt mest uppmärksammade konstnär, med ett rekordpris förra året på närmare 25 miljoner kronor. Det var en amerikansk privatsamlare som så hett eftertraktade en av konstnärens säregna, serena interiörmålningar från Strandgade 30 i Köpenhamn. Det var här ”de stille stuers maler” målade många av sina mest kända motiv. Och just storhetstiden på denna adress i stadsdelen Christianshavn, där Hammershøi bodde 1898–1909, lyfter museet Ordrupgaard nu fram till 100-årsminnet av konstnärens död. Publiksuccén kan tyckas given. Men under många decennier var det främst andra målare som förstod storheten i Hammershøis sällsynt sparsmakade och hemlighetsfullt slutna motiv, hans subtilt dämpade gråskala och behärskade ljus i exakt balanserade kompositioner. Att Hammershøi fortfarande är en konstnärernas konstnär får jag bekräftat under pressvisningen på museet i Köpenhamnsförorten Charlottenlund, där Lars Vilks dyker upp oannonserat med livvakterna i släptåg. Vilks visar sig länge ha beundrat Hammershøi, som man faktiskt kan kalla en tidig konceptkonstnär – med estetiska projekt där han konsekvent utforskade formella kvaliteter som form, färg, fält, ljus, linjer. Vilks påminner mig om generationskamraten Ola Billgrens fascination för den danske mästaren, vilket av en slump kan studeras i en samlingsutställning på andra sidan sundet. Malmö konstmuseum visar just nu fyra av Billgrens fotorealistiska interiörmålningar från 1960- och tidigt 70-tal, som ekar av Hammershøi-arvet. Bruket av geometriska kompositionselement som dörrposter, lister och fönster, liksom en raffinerad behandling av infallande dagsljus och skuggspel, jämte gåtfullt bortvända figurer i halvmörker. Ordrupgaards ”Hjemme hos Hammershøi” är en briljant genomförd utställning med ett underbart utsökt måleri, som visar att det var den atmosfäriska miljön på Strandgade 30 som inspirerade konstnären till oöverträffade höjder, sitt unikt koncentrerade bilduniversum. Hammershøi hade ingen ateljé utan målade hemma. Modellen var i princip alltid hustrun Ida. För det barnlösa paret var bostaden ramen för såväl deras liv som Vilhelms verk, där Ida var högst delaktig. Utställningen öppnar med några tidiga målningar som visar att Hammershøi redan som 20-åring intresserade sig för interiörgenren. De första modellerna var modern och systern, och Hammershøi var blott 24 år när han målar sitt första tomma rum med vita dörrar. Det symboliska motivet med dörrar, omväxlande stängda, på glänt eller öppna, är det första Hammershøi tar upp när han flyttat in på Strandgade 30. Han var 34 år och en relativt etablerad målare, som just återkommit till Köpenhamn efter en sju månaders vistelse i London, när han och hustrun under en promenad upptäckte den tomma våningen i Christianshavn. Under de kommande elva åren målade han sig metodiskt igenom rum efter rum och undersökte besatt interiörens estetik; proportionerna, perspektiven och det omväxlande ljuset. Rundgången är närmast kronologisk och utgör utställningen struktur. Ordrupgaard visualiserar pedagogiskt den stora våningens många rum med ritningar, modeller och foton på pekskärmar. I den utmärkta katalogen har Hammershøis biografi kompletterats med byggnadens historik. Hörnfastigheten på Strandgade 30 uppfördes på 1630-talet, då Christianshavn anlades med holländska kanalstäder som förebild. Det var ett påkostat köpmanshus i sten som under 1700-talets första hälft byggdes till med sidohus på gården, förbundna av en så kallad svalgång med fönster. När Hammershøi flyttade in var Christianshavn en förslummad arbetarstadsdel och lägenheten förfallen. Men de historiska lagren var närmast intakta, med höga spröjsade fönster, breda golvplankor, profilerad bröstpanel och spegeldörrar i senbarock. Märkligt nog bodde P S Krøyer, Danmarks andra mest kända konstnär, större delen av sin barndom i just denna ålderdomliga våning. Deras spår korsades även när Krøyer var lärare på De Frie Studieskoler och en av de unga eleverna hette Vilhelm Hammershøi. Krøyer skriver i ett brev att han finner eleven ”märklig”, han förstår inte Hammershøis måleri men ”tror att han blir betydande” och försöker klokt nog att inte påverka honom. Det var för övrigt på denna skola som Hammershøi byggde sin lilla vänkrets med bland andra J F Willumsen, Carl Holsøe och Peder Ilstedt, varav den sistnämnde blev hans svåger. De tillhörde en generation som slog igenom i en brytningstid då realism och friluftsmåleri gled över i symbolism och nationalromantik, med ett särskilt intresse för det melankoliska ”nordiska ljuset”. Men det speciella med Hammershøi är att han på en gång är med sin tid och står utanför, som en klassisk outsider. I katalogen framhåller utställningsmakarna att Hammershøi gjorde som många andra målare i tiden; förevigade sin vardagsmiljö. Men han flyttade inte ut på landet som Skagenmålarna, Claude Monet eller Karin och Carl Larsson. Han anlade ingen trädgård och var ingen allkonstnär som ritade möbler, textilier eller dekorerade väggarna. Han stannade mitt i storstan och gjorde inga ingrepp alls i lägenheten, förutom att måla väggarna grå och dörrar, vägg- och fönsterlister vita. Den spartanska inredningen i lägenheten på Strandgade 30 kan ses som en protest mot det danskarna kallar ”klunkestil”, det sena 1800-talets överlastade inredningsideal. Hammershøis estetik leder framåt mot funktionalisterna paroll ”Less is more”, samtidigt som han uppenbart var traditionsbunden. ”Rent personligt håller jag av det gamla; av gamla hus, gamla möbler och den ganska säregna stämning som vilar över allt detta”, berättar Hammershøi i en sällsynt intervju. I utställningen ingår uppbyggda miljöer med föremål, möbler, fönster och dörrar som känns igen från Hammershøis interiörer. Till konstnärens första samlare hörde försäkringsdirektör Vilhelm Hansen med hustru, skaparna av Ordrupgaard, och här finns även möbler ritade av Hammershøis nära vän arkitekten Thorvald Bindesbøll. Museet har till och med lyft av dörrar i huset för att visa hur Hammershøi arbetade med dem som rumsavdelare och studerade perspektiv genom dörröppningar! Det är högintressant att så nära få följa konstverkets födelse. I stället för att skapa något nytt renodlade Hammershøi interiören genom att skala av. Foton visar att makarnas hemmiljö inte var riktigt så asketisk som det verkar i Hammershøis målningar. De hade fler möbler, böcker, gardiner och tavlor, till och med en telefon och ellampor. Men konstnären begränsar strängt sin rekvisita, väljer genomgående möbler i stramare stilar som senempire eller nyklassicism. Det fåtal saker som återkommer är ett enkelt tennfat, en ostindisk terrin, vita kaffekoppar med blått mönster, paret ljusstakar. Rekvisitan flyttar Hammershøi runt i och mellan rummen, testar i olika planparallella arrangemang. I dessa ändlösa rockader kan man säga att han behandlar Ida som en spelpjäs, ett ting i en stillebenuppställning. Under de första åren är hustrun mer närvarande i interiörerna, hon syns från sidan och snett framifrån men tittar nästan alltid ner, upptagen av stillsamma aktiviteter som att läsa, sy, duka, arrangera blommor. Här förhåller sig konstnären tydligt till 1600-talets holländska mästare, däribland Vermeer, som skildrade ett rofyllt borgerligt liv. Hammershøi var också skolad i det danska guldåldersmåleriet men hemföll aldrig åt ett anekdotiskt berättande eller den gemytliga stämning som märks i besläktade interiörer av de samtida efterföljarna Peder Ilstedt och Carl Holsøe. Jag går flera varv genom utställningen och ser hur Ida blir alltmer bortvänd. Hammershøi döljer successivt hennes sysslor eller ägnar sig åt illusionstrick. I en interiör från 1899 så rör sig hustruns hand mot en kopp, men vid närmare påseende vilar den på bordskanten. I utställningens gåtfullaste verk så är hon fryst i en spiralrörelse, står med tennfatet lutat mot höften, ryggen mot betraktaren. Hon verkar stirra in i väggen – ett stumt, existentiellt drama som lämnar allt till betraktarens fantasi. Det grå väggfältet får här en blåaktig ton i släpljuset och i hans ytterst få exteriörer från tiden, folktomma utsikter mot Asiatiska kompaniet på samma gata, får hans förfinade gråtonsskala inslag av grönt. Går man nära inpå Hammershøis målningar så upptäcker man en hypersensibel kolorist – orättvist beskylld för att vara ”färgneurasteniker”. I rumsstudierna når han fram till helt avskalade interiörer, som närmar sig abstraktion. Utsikter genom fönster och annat som stör kompositionen suddas ut. Fönster, dörrar och paneler blir till fält som förebådar abstrakta målare som Mondrian. Här ratas även gardiner och i den rena, tomma rymden blir ljuset huvudperson. ”Dammkornens dans i solstrålarna” är Hammershøis absoluta mästerverk. Det är en magisk ljusmålning, där man först efter ett tag blir varse att dörrhandtag, beslag och fönstervred är övermålade. Betraktaren är instängd. Eller fredad mot omvärlden, hur man nu ser det. Psykologiskt intressant särskilt som makarna Hammershøi bodde i ett bullrigt fabriks- och varvsområde. Utställningen avslutande del är vikt åt skildringar av våningens största rum, den 50 kvadratmeter stora Salen. Då är man så inne i Hammershøis avskalade, rena rum att upptäckten av en diskret, randig matta i en salsinteriör från 1904 stör mig kolossalt! I utställningens sista målningar råder skymning och mörker, med stearinljus som enda ljuskälla. Här lägrar sig en symbolistisk fin de siècle-stämning, den spleen som även märks i dåtidens litteratur. I den introvert ”Myntsamlaren” sitter Hammershøis bror Sven intill två ljusstakar, som återkommer i det outgrundliga grupporträtt som lånats ut av Thielska galleriet i Stockholm. Detta är Hammershøis krets, hans bästa vänner som rynkar ögonen, stirrar stadigt, spotskt, tomt eller inåt, likt brodern Sven. Man anar deras personligheter, samtidigt som uttrycken är extremt nedtonade. Vi vet heller nästan ingenting om den tillbakadragne konstnären, eftersom han brände all sin korrespondens. Men en sak är säker. Efter den påtvingade flytten nådde Hammershøi aldrig mer dessa konstnärliga höjer. Epoken Strandgade 30 är hans bästa tid. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28617, "headline": "TV4-profil kränker på Facebook", "summary": "Relationscoachen i TV4:s nya serie ”Skils- mässohotellet” beskriver ensamkommande flyktingar som ”skäggbarn” och tycker att feminister ska utvisas till Sydpolen. Men TV4 tycker att Lennart Matikainen ”känns toppen”.", "article": "Vid sidan av författaren Denise Rudberg och advokaten Mia Edwall Insulander är relationscoachen Lennart Matikainen en av frontfigurerna i TV4:s nya satsning ”Skilsmässohotellet” (visas på TV7 och TV4 Play), där par som bestämt sig för att skiljas får hjälp med att hantera konflikter och praktiska problem. TV4 presenterar honom som en lugn och trygg relationsexpert. ”Använd aldrig barnen i era vuxna konflikter”, säger Lennart Matikainen vänd mot kameran. Själv använder han ensamkommande flyktingbarn som slagträ i samhällsdebatten. ”Tänk den dagen man ålderstestar alla skäggbarn så blir det ca 80 % färre att hitta boenden till”, skriver han i Facebookgruppen ”Människan i fokus”. ”Människan i fokus” är en sluten grupp med drygt 700 medlemmar där Lennart Matikainen själv är en av administratörerna. Invandringsfrågor debatteras högljutt och förhoppningen är att gruppen ska bilda ”ett starkt politiskt parti”. DN har tagit del en mängd grova och kränkande utfall från TV4-profilen. Under ett inlägg där en annan gruppmedlem hävdar att afghaners dåliga kvinnosyn ”sitter i deras gener” kommenterar Lennart Matikainen: ”Ja jag hade precis samma tanke när galenskapen tror att djupt inpräglade beteenden försvinner genom lite information.” Under en delad krönika av den beryktade bloggpseudonymen Julia Caesar, som handlar om kulturella problem med mottagandet av ensamkommande flyktingbarn, har Lennart Matikainen lagt till en arg kommentar: ”Och våra kvinnor får betala priset.” Själv har han delat Youtubefilmen ”How immigrants behave in Swedish schools”, som visar elever som stökar runt med bänkar i ett klassrum. Filmen beskriver barnen som otacksamma snyltare och ”människor som växte upp i grottor och öknar”. En återkommande tankefigur är att misshagliga element borde utvisas till Sydpolen. Dels gäller det invandrare som kommer till Europa och förgriper sig på kvinnor: ”Så sjukt och ut med packet NU!!”, kommenterar han till en länkad artikel från Aftonbladet om sexövergrepp i Köln. Dels gäller det feminister som inte tar strid mot hedersvåld: ”Hela vänstern och dess feminister bör flyttas till Sydpolen.” Lennart Matikainen ogillar PK, som han definierar som ”politiskt korrekta eliten”. Under en Aftonbladetartikel om att någon målat en IS-flagga på en skola i Småland skriver Lennart Matikainen hotfullt: ”Jag anklagar enkom PK som ansvariga för att detta ens kan ske! De ska banne mig åtalas för folkbrott när tiden är mogen!” – Jag har jobbat med integration sedan 1980-talet och är fullständigt öppen med den jag är, säger Lennart Matikainen när DN ringer upp. Är det inte kränkande att kalla ensamkommande flyktingbarn för skäggbarn? – Skäggbarn är faktiskt ett ganska humoristiskt uttryck. Jag kan vara provocerande i mitt snack, men det handlar inte om att jag tycker illa om människor. Jag tycker illa om när det helt plötsligt kallas för rasism för att man utmanar dogmer. Kan du förstå Facebookanvändare som får ett främlingsfientligt intryck av dig? – Ja absolut, men jag känner inte igen mig i den bilden. Jag har varit i 34 länder, jag har vänner i Afrika. Jag är väldigt rakt på och kan vara ironisk, jag provocerar medvetet ibland för att folk ska vakna till liv. Varför ska svenska feminister utvisas till Sydpolen? – Du får se ironin i det hela. Det är otroligt tyst bland feministerna om hedersbrott. Jag känner att de borde coola ner. Sydpolen är en symbol för mig: var i kylan ett tag för att inse att vi ska stå på de här utsatta kvinnornas sida, oavsett etnicitet, säger han. TV4:s Lotta Andersson är exekutiv producent för ”Skilsmässohotellet”. Hon har haft mycket kontakt med Lennart Matikainen under inspelningen av programmet, men känner inte till hans engagemang på Facebook. När DN läser upp några av de mest uppseendeväckande citaten på telefon kan hon inte svara på om de är förenliga med TV4:s vision om nollrasism eller inte. Men är det acceptabelt att en programledare på TV4 beskriver ensamkommande som ”skäggbarn”? – Det är inte ett så trevligt uttryck och det låter som en tråkig tråd. Vi på TV4 står fast vid våra värderingar gällande nollrasism, men jag kan inte säga åt Lennart vad han ska tycka. Det låter som något man får prata med Lennart om. Ska du prata med Lennart? – Om vad han gör på sociala medier? Något krissamtal blir det inte. Vi vet att han är en person som gillar att debattera och det måste han få fortsätta göra. Är det inte märkligt att ni har en relationscoach som tycker att feminister bör utvisas till Sydpolen? – Jag vet inte vad det där är sprunget ur och de här citaten stämmer absolut inte med den bild jag får av Lennart när vi träffas. Det jag har sett av Lennart känns toppen och jag kan inte göra en helomvändning. Vi tycker att han gör ett jättebra jobb i vårt program. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28620, "headline": "Två statliga museer kan tvingas stänga", "summary": "Statens museer för världskultur kan tvingas stänga ett eller två av sina museer i Stockholm. Flera år av ekonomiska underskott gör att myndigheten måste struktureras om, erfar DN.", "article": "Anställda på Statens museer för världskultur som DN pratat med berättar att det finns långtgående planer på att stänga ett eller två av myndighetens fyra museer Östasiatiska, Etnografiska, Medelhavsmuseet och Världskulturmuseet i Göteborg. Enligt anställda diskuteras en lösning med endast ett museum i Stockholm och ett i Göteborg. En sammanslagning av två eller tre av museerna skulle sannolikt också innebära uppsägningar av personal. Bakgrunden är att myndigheten under flera år dragits med ekonomiska underskott och dessutom fått kritik för bristande intern styrning. I en analys av myndigheten som Statskontoret gjort på uppdrag av Kulturdepartementet får Statens museer för världskultur hård kritik och föreslås göra stora åtgärder för att få ekonomin i balans. Ledningen för myndigheten är tystlåten kring planerna men överintendent Ann Follin säger till SVT att det inte är omöjligt med en omstrukturering av myndighetens lokaler, men att det i så fall kommer vara ett av flera förslag. – Vad vi måste jobba med är att sänka våra lokal- och personalkostnader och öka våra intäkter. Så det är en stor utmaning vi har framför oss, säger hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28629, "headline": "Utgivningen av barnböcker slår rekord", "summary": "Under 2000-talet har utgivningen av barn- och ungdomsböcker ökat med 78 procent. Men förläggarna varnar för att upplagorna per bok kan sjunka när allt fler vill göra barnböcker.", "article": "Barn- och ungdomsboksutgivningen i Sverige har sammanlagt ökat med 78 procent under 2000-talet, konstaterar Svenska Barnboksinstitutet i sin årliga statistik, som just släppts. Det senaste året har utgivningen ökat med tolv procent och är nu uppe i 2 089 böcker under 2015, vilket är rekord för sjätte året i rad. Framför allt ökar utgivningen för yngre barn, där kapitelböckerna (för åldersgrupperna 6-9 år) blivit närmare 30 procent fler jämfört med året före. Antalet mellanåldersböcker (för 9-12-åringar) har gått upp med mer än 25 procent, och serier har ökat närapå 50 procent (men är ändå en ganska liten del av utgivningen). För ungdomsböckerna är ökningen däremot liten, och där har enbart översatta titlar blivit fler. De svenska ungdomsböckerna har i stället blivit något färre. Det finns flera skäl till att barnboksutgivningen ökar. Barnböcker säljer allt bättre, vilket även Förläggareföreningen konstaterade i sin årliga statistik för fyra veckor sedan. Sammanlagt har försäljningen av barn- och ungdomsböcker stigit med 5,9 procent, men med stora variationer mellan åldersgrupperna. Böcker för 9–12-åringar ökade med 22,7 procent, medan böcker för ”unga vuxna” (Förläggareföreningen kallar alla över tolv år för unga vuxna) i stället sjönk med 9,8 procent. Ett annat skäl till att barnboksutgivningen ökar är att det rent praktiskt blivit lättare att starta förlag och producera böcker. – Det är positivt att intresset för att ge ut barnböcker ökar, och mångfalden både vad gäller förlag och titlar är viktig, säger Ann Sköld, förlagschef på Rabén & Sjögren. Men hon ser också risker med utvecklingen. – Barn- och ungdomsböcker vänder sig till en relativt sett mindre målgrupp än vuxenböcker, och behöver därför sälja under fler år. Där finns det ett problem med den tilltagande nyhetsfokuseringen, som hittills bara har handlat om vuxenböcker. Nu börjar även barn- och ungdomsböcker bli beroende av nyhetsrapporteringen, och då är risken att upplagorna sjunker per bok. – Det är ett intressant dilemma, säger Eva Dahlin som är förlagschef på Bonnier Carlsen. – Vi på Bonnier Carlsen gav i stället ut färre böcker förra året än tidigare, för att kunna ägna varje titel mer omsorg och uppmärksamhet. Å andra sidan saknas det alltid böcker för barn och unga! En ökad utgivning kan medföra en ökad bredd och större mångfald. Svenska barnboksinstitutet har också gått igenom 2015 års innehållstrender, och finner något deprimerande att våld, elakheter, ondska, död, mord, självmord, krig, flykt och sociala skillnader blivit alltmer frekvent. Framför allt förekommer alltmer grovt våld. Det är vanligast i ungdomsböckerna, men även i kapitel- och mellanåldersböcker hittar man mycket våldsskildringar. – Dels speglar ungdomsböckerna en våldsam värld. Dels har många ungdomar egna erfarenheter av våld, och det gäller inte alls bara nyanlända. Böckerna ser också berättartekniskt annorlunda ut, med många grafiska inslag och detaljerade våldsscener, säger litteraturforskaren Maria Nilsson från Linnéuniversitetet. Precis som när det gäller vuxenböcker har det blivit betydligt vanligare med egenutgivning och små förlag som ger ut enstaka titlar. Det har bland annat resulterat i att det kommer ut markant fler böcker skrivna av barn och ungdomar, och också fler böcker med uttalat terapeutiskt eller pedagogiskt syfte. – Det finns betydligt fler utgivare i dag. På tio år har antalet små förlag och egenutgivare ökat från 12 till 20 procent av utgivningen. Det är där vi ser den stora ökningen, säger Lillemor Torstensson på Svenska Barnboksinstitutet. All statistik finns tillgänglig på sbi.kb.se. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28631, "headline": "Utgivningen av barnböcker slår rekord", "summary": "Under 2000-talet har utgivningen av barn- och ungdomsböcker ökat med 78 procent. Men förläggarna varnar för att upplagorna per bok kan sjunka.", "article": "Barn- och ungdomsboksutgivningen i Sverige har sammanlagt ökat med 78 procent under 2000-talet, konstaterar Svenska Barnboksinstitutet i sin årliga statistik, som just släppts. Det senaste året har utgivningen ökat med tolv procent och är nu uppe i 2 089 böcker under 2015, vilket är rekord för sjätte året i rad. Framför allt ökar utgivningen för yngre barn, där kapitelböckerna (för åldersgrupperna 6-9 år) blivit närmare 30 procent fler jämfört med året före. Antalet mellanåldersböcker (för 9-12-åringar) har gått upp med mer än 25 procent, och serier har ökat närapå 50 procent (men är ändå en ganska liten del av utgivningen). För ungdomsböckerna är ökningen däremot liten, och där har enbart översatta titlar blivit fler. De svenska ungdomsböckerna har i stället blivit något färre. Det finns flera skäl till att barnboksutgivningen ökar. Barnböcker säljer allt bättre, vilket även Förläggareföreningen konstaterade i sin årliga statistik för fyra veckor sedan. Sammanlagt har försäljningen av barn- och ungdomsböcker stigit med 5,9 procent, men med stora variationer mellan åldersgrupperna. Böcker för 9–12-åringar ökade med 22,7 procent, medan böcker för \"unga vuxna\" (Förläggareföreningen kallar alla över tolv år för unga vuxna) i stället sjönk med 9,8 procent. Ett annat skäl till att barnboksutgivningen ökar är att det rent praktiskt blivit lättare att starta förlag och producera böcker. – Det är positivt att intresset för att ge ut barnböcker ökar, och mångfalden både vad gäller förlag och titlar är viktig, säger Ann Sköld, förlagschef på Rabén & Sjögren. Men hon ser också risker med utvecklingen. – Barn- och ungdomsböcker vänder sig till en relativt sett mindre målgrupp än vuxenböcker, och behöver därför sälja under fler år. Där finns det ett problem med den tilltagande nyhetsfokuseringen, som hittills bara har handlat om vuxenböcker. Nu börjar även barn- och ungdomsböcker bli beroende av nyhetsrapporteringen, och då är risken att upplagorna sjunker per bok. – Det är ett intressant dilemma, säger Eva Dahlin som är förlagschef på Bonnier Carlsen. – Vi på Bonnier Carlsen gav i stället ut färre böcker förra året än tidigare, för att kunna ägna varje titel mer omsorg och uppmärksamhet. Å andra sidan saknas det alltid böcker för barn och unga! En ökad utgivning kan medföra en ökad bredd och större mångfald. Svenska barnboksinstitutet har också gått igenom 2015 års innehållstrender, och finner något deprimerande att våld, elakheter, ondska, död, mord, självmord, krig, flykt och sociala skillnader blivit alltmer frekvent. Framför allt förekommer alltmer grovt våld. Det är vanligast i ungdomsböckerna, men även i kapitel- och mellanåldersböcker hittar man mycket våldsskildringar. – Dels speglar ungdomsböckerna en våldsam värld. Dels har många ungdomar egna erfarenheter av våld, och det gäller inte alls bara nyanlända. Böckerna ser också berättartekniskt annorlunda ut, med många grafiska inslag och detaljerade våldsscener, säger litteraturforskaren Maria Nilsson från Linnéuniversitetet. Precis som när det gäller vuxenböcker har det blivit betydligt vanligare med egenutgivning och små förlag som ger ut enstaka titlar. Det har bland annat resulterat i att det kommer ut markant fler böcker skrivna av barn och ungdomar, och också fler böcker med uttalat terapeutiskt eller pedagogiskt syfte. – Det finns betydligt fler utgivare i dag. På tio år har antalet små förlag och egenutgivare ökat från 12 till 20 procent av utgivningen. Det är där vi ser den stora ökningen, säger Lillemor Torstensson på Svenska Barnboksinstitutet. All statistik finns tillgänglig på sbi.kb.se. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28642, "headline": "Frans vann Melodifestivalen 2016 med ”If I were sorry”", "summary": "Det blev 17-årige Frans Jeppsson-Wall som vann Melodifestivalen 2016 med låten ”If I were sorry”. I finalen vann Frans överlägset svenska folkets röster men det var Oscar Zia som kammade hem de flesta av de internationella jurymedlemmarnas poäng.", "article": "– Det känns galet, säger Frans Jeppsson-Wall direkt efter att rösterna räknats samman på Friends arena på lördagskvällen och det blev klart att han vunnit Melodifestivalen 2016. – Jag hade bara en tanke. Skolan på måndag, säger Frans och skrattar. Frans gick direkt till final från den fjärde deltävlingen och har den senaste veckan varit överlägsen favorit. Trots höga förväntningar höll han för trycket och fick till slut ta emot vandringspriset Sångfågeln från förra årets vinnare Måns Zelmerlöw. Och Frans tog inte ut segern i förskott. – Jag har varit medveten om det men jag har inte låtit det påverka mig. Jag har inte lagt någon extra stress på mig själv på grund av det. Låten ”If I were sorry” har Frans själv varit med och skrivit tillsammans med melodifestivalveteranerna Oscar Fogelström, Michael Saxell och Fredrik Andersson. Under finalen utbröt det överlägset största jublet i Friends arena när Frans tog plats på scen. – Jag är så tacksam över publikens mottagande ikväll, säger Frans. Publiken har varit underbar. I finalen, som för fjärde året i rad hölls på Friends arena, utsågs vinnaren både med hjälp av publikröster och internationella jurygrupper. Oscar Zia låg etta efter att juryrösterna räknats samman, men han är inte besviken på andraplatsen. – Det känns verkligen superbra, det var en så spännande final och jag är supernöjd, säger Oscar Zia. • Läs mer – Johanna Paulsson: Storfavoriten Frans charmade hem segern i Melodifestivalens final Finalen blev slutet på den sex veckor långa tävlingsturnén och Melodifestivalen tycks inte tappa i popularitet. Under deltävlingarna slogs rekord i antalet röster flera gånger. Christer Björkman, som är exekutiv producent, är nöjd. – Det har blivit väldigt mycket hits som har röstats fram, och det är det som ger näring åt den här tävlingen, att låtarna tas emot av en publik även utanför det här forumet, säger han. Frans Jeppsson-Wall får nu uppdraget att representera Sverige i Eurovision song contest på hemmaplan. Om den internationella schlagerpubliken uppskattar hans pojkaktiga charm lika mycket som svenska folket återstår att se. – För mig är det det största, en så stor ära. Jag har nog inte insett det ännu, säger Frans Jeppsson-Wall. ESC går av stapeln i Globen i Stockholm i maj. Två semifinaler hålls 10 och 12 maj och finalen lördag den 14 maj. Frans Jeppsson-Wall och Sverige är i egenskap av arrangörsnation direktkvalificerade till finalen. Så blev resultatet i Melodifestivalens final 2016 1. ”If I were sorry”, Frans (156 poäng) 2. ”Human”, Oscar Zia (132 p) 3. ”Don’t worry”, Ace Wilder (118 p) 4. ”Save me”, Wiktoria (114 p) 5. ”Constellation prize”, Robin Bengtsson (83 p) 6. ”Youniverse”, Molly Sandén (76 p) 7. ”My heart wants me dead”, Lisa Ajax (56 p) 8. ”Håll om mig hårt”, Panetoz (53 p) 9. ”Kizunguzungu”, Saraha (47 p) 10. ”Put your love on me”, Boris René (41 p) 11. ”We are your tomorrow”, David Lindgren (39 p) 12. ”Bada nakna”, Samir & Viktor (31 p) ", "article_category": "culture"}
{"id": 28657, "headline": "Storbolagen styr över årets Melodifestival", "summary": "De tolv låtarna som tävlar Melodifestivalens final har en sak gemensamt; de är alla knutna till ett av Sveriges tre största multinationella skivbolag. Men alla är inte nöjda med storbolagens dominans.", "article": "Det drar ihop sig till final i årets Melodifestival. På lördag kväll i Friends Arena tävlar de tolv bidrag som tagit sig vidare från delfinalerna runt om i landet om att bli Sveriges bidrag i Eurovision song contest. Och alla de tolv finalisterna har i år en sak gemensamt: kopplingen till något av Sveriges tre största multinationella skivbolag – Warner Music, Universal eller Sony Music. Åtta av bidragen är signerade Warner Music – som dominerat startfältet sedan start. Universal är knutet till två bidrag, medan Sony Music står bakom Molly Sandén som tävlar med ”Youniverse” och uppstickaren Frans som är favorittippad med sitt bidrag ”If I were sorry”. – Frans är ny i bolaget och vi har tänkt mycket på vilket sätt Melodifestivalen skulle kunna gynna honom. Det är en plattform där han snabbt kan få den uppmärksamhet som är rätt för honom, säger Mark Dennis, vd för Sony Music i Sverige. På Sony Music satsar man på ett mindre antal artister som tros kunna fungera i tävlingen. Mark Dennis menar att den exponering som Melodifestivalen ger kan hjälpa en artist till framgång – men ett felval kan också bli kostsamt för skivbolaget. – Det är de som tar sig vidare från deltävlingarna som i någon mån lyckas kommersiellt. Går man inte vidare kostar det däremot ganska mycket – och det är varken kul för dem som tävlar eller för oss att komma sist. I dag satsar alla de tre stora bolagen hårt på Melodifestivalen. Men för 15 år sedan såg det annorlunda ut. Då dominerades festivalen av mindre svenska bolag, framför allt Mariann Grammofon och Lionheart. – De stora bolagen var från början helt oförstående till vad vi höll på med i Sverige. Men i och med att vi har breddat tävlingen till att ta med fler genrer av populärmusik än traditionell schlager har vi väckt intresse även hos dem, säger Christer Björkman, exekutiv producent för Melodifestivalen. Och skivbolagen behövs för att göra Melodifestivalen till den kvalitetsshow den i dag är. – Skivbolagen har personer dedikerade till att hitta bidrag till Melodifestivalen året runt. De har resurserna, artisterna, låtskrivarna. Utan dem skulle vi stå oss väldigt slätt som tävling, säger Christer Björkman. Det verkar alltså vara en situation som båda parter tjänar på. På Sony Music framhåller Mark Dennis vikten av exponeringen som Melodifestivalen ger: – Det är utan tvekan Sveriges största fönster för ny musik – ingenting annat kommer i närheten. Och Melodifestivalen har moderniserats till en lyxig produktion som är djupt inrotad i svensk kultur. Det kan vi inte blunda för, säger Mark Dennis. Christer Björkman förstår också varför skivbolagen satsar på tävlingen. – Det finns inget annat sätt som nya artister kan nå ut på listorna lika väl som man gör när man får den här exponeringen, säger han. Och de båda verkar ha rätt i att Melodifestivalens bidrag snabbt når topplistorna. På Spotify ligger under veckan innan finalen Frans bidrag etta på topplistan över mest spelade musik i Sverige. Bland de tio mest spelade låtarna är bara tre låtar svenska – alla från Melodifestivalen. Veckan innan bidragen släpptes dominerades listan i stället helt av internationella artister. – Svensk musik har svårt att hävda sig – under en annan del av året är det otroligt lite svensk musik på topplistorna. Så det här blir ett sätt att hålla liv i svensk musik. Och det är asviktigt, säger Christer Björkman. Men alla håller inte med om att Melodifestivalen är positiv för svensk musik. Örjan Englund, musiker, har grundat Musikupproret, som just nu håller på att författa en anmälan till Konkurrensverket mot Melodifestivalen – som de tycker gynnar de multinationella bolagen på ett otillbörligt sätt: – Melodifestivalen tar så otroligt mycket från allting annat. De bidrag som är med får en otrolig exponering och det är nästintill omöjligt att släppa något annat under den tiden. Och allt det här tillhandahåller public service, säger han. Han tycker att Christer Björkman har alltför stort inflytande på vilka bidrag som kommer med i tävlingen. – Det är inte så enkelt att skivbolagen skickar in sina bidrag som alla andra. Christer Björkman jobbar med dem över hela året. Det blir en allvarlig fara för den svenska musikkulturen. För att alls kunna vara med måste man förena sig med de multinationella bolagen som tjänar enorma summor på Melodifestivalen. Christer Björkman är öppen med att han har dialog med skivbolagen inför Melodifestivalen. – Redan i juni tar vi initial kontakt med olika bolag, och sedan är hela produktionen otroligt mycket ett lagarbete för att göra en bra produktion. Det är absolut ingen hemlighet, säger han. Han slår ifrån sig kritiken mot att de större skivbolagen skulle gynnas. – Tidigare anklagades vi i stället för att vara i maskopi med Mariann och Lionheart. Men det finns ingen sanning i de här anklagelserna, suckar han. Finns det ett problem i att så många av bidragen är knutna till de här tre bolagen? – Så länge det rör sig om flera bolag tror jag inte att det spelar så stor roll. Men däremot är det viktigt att vi inte förbiser de små aktörerna. Mark Dennis, på Sony Music, tycker inte heller att det är ett problem att de stora skivbolagen får med många bidrag – så länge ingenting är dolt. – Vi går enligt samma regler som alla andra. Men eftersom vi jobbar med det här 100 procent under hela året vet vi vad som fungerar – det är inget som är gjort med vänsterhanden. Men Örjan Englund står fast vid att dominansen är ett allvarligt problem: – Sverige är knöktjockt med duktiga producenter, men det är chanslöst för någon annan att komma in. Det här arrangemanget och samarbetet med skivbolagen kväver svensk musik. Christer Björkman tycker inte att Melodifestivalen blockerar annan svensk musik från att ta plats. – Vissa hävdar att Melodifestivalen blockerar och att deras musik inte får plats att spelas. Men det stämmer inte: deras musik får inte plats i alla fall. I dag finns det ett sätt för oetablerade artister och låtskrivare att komma med i Melodifestivalen. Genom ”allmänhetens tävling” får tidigare outgivna upphovsmän möjlighet att skicka in sina bidrag. I år skickades 468 av totalt 2 450 bidrag in den vägen. Men oftast kommer de inte så långt som att de får tävla: – Framför allt för att de ofta inte är tillräckligt bra. Och i dag lägger de flesta som gör musik ut sina låtar på nätet. Där är skivbolagen snabbare än oss – de hittar dem och skickar in genom bolaget, säger Christer Björkman. Örjan Englund tycker dock att hela systemet med Melodifestivalen borde göras om, för att använda den omvittnade starka exponeringen till att lyfta artister och upphovsmän som inte är knutna till de stora bolagen. – Om man bara gav fler artister möjlighet att skicka in en låt till en jury med folk som inte tjänar enorma pengar på det systemet som är i dag så hade det varit bra. Melodifestivalen tar så otroligt mycket från allting annat. De bidrag som är med får en otrolig exponering och det är nästintill omöjligt att släppa något annat under den tiden. Och allt det här tillhandahåller public service. Örjan Englund, musiker och grundare av Musikupproret. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28676, "headline": "Så vill SVT att det vinnande bidraget i Melodifestivalen ska låta", "summary": "SVT vill ha en modern Melodifestival full av radiohits. Och ett segrande bidrag som kan vinna Eurovision på hemmaplan. Frågan är om ambitionerna går att förena.", "article": "Melodifestivalens artister dominerar på såväl Spotify som Itunes. Tävlingen har blivit en hitmaskin med relevans för de svenska topplistorna, men inför årets festival efterlyste SVT bidrag som kan vinna Eurovision Song Contest (ESC). En Eurovision-seger på hemmaplan är den enda trofé som den exekutive producenten Christer Björkman inte har lyckats bärga sedan han tog befäl över festivalen 2002. Frågan är om ambitionen att skapa hitlåtar går att sammanföra med drömmen om en hemmaseger i Eurovision. Journalisten Tobias Larsson har bevakat ESC sedan år 2000 och driver flera schlagerbloggar. Han är kluven till årets Melodifestival eftersom han tycker att radiohittarna har tagit över för mycket. – Problemet är att det är en sådan skillnad mellan vad som fungerar på kommersiell radio och i Eurovision. I Eurovision ska du inte låta som alla andra, där ska du sticka ut. Det gäller att ligga precis rätt i tiden, men ändå lite bredvid, säger Tobias Larsson. Läs mer: Schlagerstjärnor i Melodifestivalens finalmedley Christer Björkman håller med, men den insikten gör inte hans jobb lättare: – Problemet är att ingen av oss kan utläsa vad som är helt rätt i tiden. När vi väljer ut 28 bidrag till Melodifestivalen har vi en föreställning om vad som kommer att hända, men under turnén förändras den. Hur ser det då ut inför finalen? Få har bättre koll än Carolina Norén, programledare för \"Svensktoppen\" och sedan många år kommentator i Sveriges Radios sändningar från Melodifestivalen och Eurovision. Efter en schlagerturné där orden \"svårtippat startfält\" använts flitigare än \"tonartshöjning\" konstaterar hon att det trots allt finns en klar favorit inför lördagens avgörande. – Tidigare år har det alltid stått mellan två artister den sista veckan. Vi hade Sanna Nielsen och Ace Wilder, Måns Zelmerlöw och Jon Henrik Fjällgren. Men nu pratar alla bara om Frans, säger hon. Den 17-årige sångaren uppträder i princip helt utan scenshow och verkade närmast nyvaken när han gjorde succé under deltävlingen i Gävle. – När det gick dåligt för Sverige i Eurovision testade vi lite fler olika saker. Nu har vi mer att försvara eftersom det har gått så bra för oss de senaste åren och då klampar ingen in på scenen utan att ha en stor, snygg show. Det är kanske därför folk tycker så mycket om Frans, säger Carolina Norén. Tobias Larsson tror att Melodifestivalen kan få problem i och med att tävlingen blir allt mer professionell. Han understryker att han är imponerad av kvaliteten på bidragen i finalen men tror att det finns en risk att det blir som på 1990-talet, då intresset för tävlingen störtdök, om musiken blir för likriktad. – Tittar man på årets final så är det lite som om man hade gjort en Melodifestival på 70-talet med bara disko, säger Tobias Larsson. På lördag står avgörandet och Sverige får sitt Eurovision-bidrag. Drömmen om en hemmaseger lever: – I allra högsta grad. Vi har absolut en chans att vinna, säger Christer Björkman. Startfältet i finalen 1. Panetoz: ”Håll om mig hårt”. Telefonröster: 099-202 01 (3,60 kronor per röst) eller 099-902 01 (9,90 kronor per röst, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). Sms-röster: 722 11 med texten 01 (3,60 kronor per sms) eller 729 99 med texten 01 (9,90 kronor per sms, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). 2. Lisa Ajax: ”My heart wants me dead”. Telefonröster: 099-202 02 (3,60 kronor per röst) eller 099-902 02 (9,90 kronor per röst, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). Sms-röster: 722 11 med texten 02 (3,60 kronor per sms) eller 729 99 med texten 02 (9,90 kronor per sms, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). 3. David Lindgren: ”We are your tomorrow”. Telefonröster: 099-202 03 (3,60 kronor per röst) eller 099-902 03 (9,90 kronor per röst, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). Sms-röster: 722 11 med texten 03 (3,60 kronor per sms) eller 729 99 med texten 03 (9,90 kronor per sms, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). 4. Saraha: ”Kizunguzungu”. Telefonröster: 099-202 04 (3,60 kronor per röst) eller 099-902 04 (9,90 kronor per röst, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). Sms-röster: 722 11 med texten 04 (3,60 kronor per sms) eller 729 99 med texten 04 (9,90 kronor per sms, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). 5. Oscar Zia: ”Human”. Telefonröster: 099-202 05 (3,60 kronor per röst) eller 099-902 05 (9,90 kronor per röst, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). Sms-röster: 722 11 med texten 05 (3,60 kronor per sms) eller 729 99 med texten 05 (9,90 kronor per sms, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). 6. Ace Wilder: ”Don't worry”. Telefonröster: 099-202 06 (3,60 kronor per röst) eller 099-902 06 (9,90 kronor per röst, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). Sms-röster: 722 11 med texten 06 (3,60 kronor per sms) eller 729 99 med texten 06 (9,90 kronor per sms, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). 7. Robin Bengtsson: ”Constellation prize”. Telefonröster: 099-202 07 (3,60 kronor per röst) eller 099-902 07 (9,90 kronor per röst, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). Sms-röster: 722 11 med texten 07 (3,60 kronor per sms) eller 729 99 med texten 07 (9,90 kronor per sms, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). 8. Molly Sandén: ”Youniverse”. Telefonröster: 099-202 08 (3,60 kronor per röst) eller 099-902 08 (9,90 kronor per röst, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). Sms-röster: 722 11 med texten 08 (3,60 kronor per sms) eller 729 99 med texten 08 (9,90 kronor per sms, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). 9. Boris René: ”Put your love on me”. Telefonröster: 099-202 09 (3,60 kronor per röst) eller 099-902 09 (9,90 kronor per röst, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). Sms-röster: 722 11 med texten 09 (3,60 kronor per sms) eller 729 99 med texten 09 (9,90 kronor per sms, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). 10. Frans: ”If I were sorry”. Telefonröster: 099-202 10 (3,60 kronor per röst) eller 099-902 10 (9,90 kronor per röst, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). Sms-röster: 722 11 med texten 10 (3,60 kronor per sms) eller 729 99 med texten 10 (9,90 kronor per sms, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). 11. Wiktoria: ”Save me”. Telefonröster: 099-202 11 (3,60 kronor per röst) eller 099-902 11 (9,90 kronor per röst, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). Sms-röster: 722 11 med texten 11 (3,60 kronor per sms) eller 729 99 med texten 11 (9,90 kronor per sms, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). 12. Samir & Viktor: ”Bada nakna”. Telefonröster: 099-202 12 (3,60 kronor per röst) eller 099-902 12 (9,90 kronor per röst, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). Sms-röster: 722 11 med texten 12 (3,60 kronor per sms) eller 729 99 med texten 12 (9,90 kronor per sms, varav 8,90 kronor går till Radiohjälpen). Vinner rätt låt? Fyra Eurovision-fans tycker till Vi ställde fyra frågor till fyra Eurovision-fans från Australien till Norge: Vilken låt ger du ”douze points”? Vilket bidrag tror du skulle placera sig högst i Eurovision Song Contest? SVT har i år beställt Eurovision-vinnare från låtskrivare och skivbolag, var det en god idé? Radiohits men inga schlagerlåtar, vad tycker du om finalen i årets Melodifestival? Nicholas Sowden, Australien Frans, ”If I were sorry”, har varit min favorit sedan jag hörde den första gången. Det är en mix av Jamie T och Justin Bieber, otroligt modern och innerlig. Det här är en låt som skulle gå bra i Australien, helt oavsett tävlingen. Frans, Oscar Zia, Ace Wilder, Robin Bengtsson, Molly Sandén, Wiktoria. Allihop skulle hamna åtminstone topp tio. Frans är mest modern, och Oscar skulle förmodligen gå igenom bäst på tv. Ace Wilder har bäst scenshow. Sverige kanske kan låna ut några artister till några av de andra länderna? Det här är ett av de starkaste startfälten och några av de bästa showerna jag har sett hittills i Melodifestivalen, så ja. Men jag är inte säker på att Sverige har en ny vinnare. Tävlingen är redan väldigt tuff. Melodifestivalen förändras med tiden, precis som Eurovision. Det är lite synd eftersom jag vet att svenskarna älskar sin schlager. De försöker förneka det och säger att det är gammaldags men om du sätter på ”Jag ljuger så bra” så kan alla sjunga med. Eurovision har vuxit till sig de senaste tio åren och låtarna har blivit mer radiovänliga. Det är ingen överraskning att Melodifestivalen går åt samma håll. Dragan Kulic, Serbien Det finns fyra bidrag som jag tycker nästan lika mycket om: Ace Wilders, Frans, Robins och Wiktorias. Men jag skulle ändå ge tolv poäng till Ace Wilders ”Don't worry”. ”Don't worry” skulle sätta fart på hela Globen, göra intryck med en fantastisk show och dessutom se genuin ut. ”If I were sorry” skulle se minimalistisk ut på ett bra sätt, charmig och inte ängslig. En verkligt god idé! Ju högre du siktar desto längre kommer du. Med den här inställningen kan Sverige snart slå Irlands Eurovision-rekord. Personligen, som ett fan av bra skandinavisk schlager, så är jag ledsen över att det inte finns någon i finalen, men populärmusikens genrer och allmänhetens smak förändras och det verkar som om svenskarna år för år har visat att de inte vill ha gammal god schlager i finalen. Alpio James Aquilina, Malta Mina ”douze points” går till ”Don't worry” av Ace Wilder. Det är en ”catchy” låt, den är direkt och texten är fräck, precis som ”Busy doin' nothin'”. Dansen är snygg också, utan att ta uppmärksamhet från låten. ”Human” med Oscar Zia skulle placera sig ganska högt enligt min åsikt. Låten känns väldigt intim och ärlig och stilen är ovanlig i Eurovision. Låtskrivarna är heller inte inblandade i Melodifestivalcirkusen och det är skönt med ett fräscht sound och fräscha idéer. Ja och nej. Ja eftersom bidrag i Melodifestivalen generellt sett har högre kvalitet än låtarna i de flesta nationella uttagningarna. Nej eftersom det ibland känns som att musiken är överproducerad och låtarna inte har någon själ, de blir bara en anledning att göra en snygg ljus- och LED-show. Jag tycker att Melodifestivalen har blivit lite förutsägbar de senaste åren. Personligen tycker jag att en gammaldags schlager är tillräckligt. Hellre än fler poplåtar skulle jag vilja se mer indie och alternativa stilar i Eurovision. Vi måste titta framåt och inte försöka återuppfinna gamla stilar eller ge en touch av Melodifestivalen till gamla låtar från svenska topplistor. Helle Olsen, Norge För mig står det mellan Frans och Robin. De håller mycket hög nivå och låtarna står starkt även utanför Mello-bubblan. Låtarna är professionellt presenterade och båda artisterna har vansinnigt bra utstrålning som gör att de inte behöver så mycket scenshow. Jag tror att Frans tar hem segern på lördag, men mina douze points går till Robin Bengtsson. Jag tycker att Robin Bengtssons ”Constellation prize” är det bidrag som Sverige bör skicka till Eurovision Song Contest. Jag vågar påstå att den låten har en potentiellt större internationell publik än ”If I were sorry”. Den har ett Kygo-sound i munspelsformat. För att inte tala om Robins vackra ögon – de går rakt in i hjärtat! Christer Björkman, I love you! Det här bör alla länder lära sig av. Sverige har lyckats göra Melodifestivalen till en prestigetävling för artisterna och den svenska finalen är den starkaste på många år. Det är en tragedi att inget schlagerbidrag tog sig till final i år. Det hade varit kul med After Dark och ”Kom ut som en stjärna”. Men, med det sagt, så har årets Melodifestival verkligen inte sparat på krutet när det gäller showspäckade nummer. Här vill jag lyfta fram fantastiska Ace Wilder. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28678, "headline": "Nya Star Wars - Sveriges mest framgångsrika biofilm", "summary": "”Star Wars: The force awakens” är tidernas mest framgångsrika film på svenska biografer.", "article": "Sedan ”Star Wars: The force awakens” gick upp på svenska biografer i december har det blivit den mest framgångsrika filmen någonsin på biografer i Sverige. Till i dag har filmen spelat in över 179 miljoner kronor. Det tidigare rekordet hade ”Sagan om Konungens återkomst”. Den hade också sålt biljetter för över 179 miljoner kronor, men nu har alltså Star Wars gått om. På tredje plats kommer filmen ”Titanic” med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna. Den spelade in strax under 176 miljoner kronor på biografer i Sverige. Filmen ”Avatar” har spelat in 171,6 miljoner kronor. DN:s recensent gillade också den nya Star Wars-filmen och gav den en 4 vid premiären i december. Och redan när filmen hade galapremiär i december var förväntningarna skyhöga på den bland Star Wars-fansen. Och det är inte bara biljetterna till filmen som sålt bra. Det har också bildats en hel industri av olika varor med anknytning till filmen som spel, leksaker och figurer. I januari i år kritiserades leksaktillverkare för att ha missat den kvinnliga huvudkaraktären Rey när de tog fram produkter med karaktärer från filmen. Efter massiv kritik, bland annat på sociala medier, åtgärdades detta. Läs mer: Fredrik Strage recenserar ”Star Wars: The force awakens”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28688, "headline": "Radiokanal för kvinnor startar åter i Afghanistan", "summary": "Zarghona Hassan, som äger en radiokanal med fokus på kvinnors rättigheter i Afghanistan, flydde sin hemstad Kunduz för sex månader sedan, när talibaner attackerade. Men nu har hon återvänt för att åter kunna utbilda kvinnor.", "article": "För sex månader sedan tvingades Zarghona Hassan fly från sin hemstad Kunduz efter att talibaner attackerat staden. Hon hade redan tidigare tagit emot flera dödshot för sitt arbete med radiokanalen ”Shaesta” som fokuserar på att utbilda kvinnor om sina rättigheter, enligt AP. När talibanerna attackerade visste hon därför att hon var tvungen att fly. Men nu har hon återvänt till sin hemstad. Och med ett bidrag från UNDP har hon åter kunnat starta radiostationen som enligt deras beräkningar tidigare lyckats nå upp till 800.000 kvinnor med sina sändningar. Framför allt handlar sändningarna om annars tabubelagda ämnen som kvinnomisshandel och reproduktiv hälsa. Att använda radio som medium har visat sig effektivt - då bara runt 15 procent av kvinnor i norra Afghanistan kan läsa. Idag tisdag, på internationella kvinnodagen, räknar Zarghona Hassan med att kunna börja sända igen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28691, "headline": "Efter 150 år är Carl Jonas Love Almqvist fortfarande modern", "summary": "Carl Jonas Love Almqvist är en av de mest framstående svenska författarna. I år är det 150 år sedan han dog i Bremen, utfattig och med ett skamfilat rykte.", "article": "Carl Jonas Love Almqvist liv förknippades länge med skandaler. Anklagelser om giftmordsförsök, bigami och en kamp för kvinnlig frigörelse kantade hans liv och författarskap. Men främst var han en nytänkande författare, och även i dag kan man märka vilket avtryck Almqvist lämnat på den svenska litteraturscenen. – Han är den stora svenska författaren före Strindberg, säger Cecilia Sidenbladh som disputerade 1987 med en avhandling om Almqvist. Hans betydelse, menar Cecilia Sidenbladh, kommer främst av hans idéer som fortfarande inspirerar och engagerar läsare i dag. – Både hans idéer och språk är bitvis förbluffande modernt. Han använder oväntade ord och gör vändningar i språket som överraskar läsaren, och som vi kan uppskatta även i dag, säger Cecilia Sidenbladh. Almqvists jubileumsår firas med en rad evenemang, från konstutställningar till nyskrivna operor och en rad pjäser och läsningar under året. Almqvists litterära och musikaliska gärning ska hyllas och diskuteras, och ett särskilt program har satts ihop av Almqvistsällskapet i en Almqvistalmanacka för 2016. Först ut i firandet var Malmö operas Operaverkstan med en hyllad urpremiär av ”Drottningens juvelsmycke” med musik av Almqvist själv, en föreställning som spelas till och med den 9 april. Ännu en opera har premiär på Läckö slott den 9 juli, då är det en version av ”Det går an” som görs i ett samarbete mellan Stiftelsen Läckö slott och Malmö opera. Dessutom arrangeras seminariet ”Den obekväme journalisten Almqvist” om hans journalistiska gärning under Bokmässan 2016 i Göteborg. – Det är lätt att glömma att Almqvist även var en vass och samhällskritisk journalist, säger Kerstin Brunnberg, som ska vara moderator under seminariet. Carl Jonas Love Almqvists mest älskade verk är kortromanen ”Det går an”, som kom ut 1839, om glasmästardottern Sara och sergeanten Albert som förälskar sig. Trots detta vill inte Sara gifta sig, eller dela ekonomin med honom. Almqvists radikala tankar om kvinnans frigörelse fick stora konsekvenser, och efter bokens utgivning förlorade han sin anställning som rektor. – Almqvist var Sveriges första feminist. Han talade starkt om den kvinnliga frigörelsen och hade jätteavancerade idéer om hur kvinnor skulle leva självständigt. Han tyckte att kvinnor skulle ha rösträtt från 18 års ålder, medan männen inte skulle få rösta förrän de blivit 21 år, eftersom han tänkte att kvinnor mognade tidigare, säger Cecilia Sidenbladh. Almqvist umgicks med flera framstående kvinnor, bland annat utvecklade han en nära vänskap med Sveriges första kvinnliga journalist, Wendela Hebbe. Hebbe var ensamstående med tre döttrar som hon försörjde själv, något som kan ha påverkat hans tankar om kvinnor. – Almqvist intresserade sig mycket för kvinnors tankevärld, antagligen mer än han intresserade sig för män. Många av hans mest intressanta gestalter är kvinnor och de står ofta i centrum i hans berättelser, säger Cecilia Sidenbladh. Almqvist hade även andra intressanta tankar som låg före sin tid. En av hans mest älskade och omtalade karaktärer är Tintomara ur ”Drottningens juvelsmycke”. Tintomara är en androgyn och otroligt vacker varelse som attraherar både män och kvinnor och av Almqvist beskrivs gestalten som: ”Icke man, och ej kvinna, utan rätt och slätt människa.” – Tintomara har många drag av Almqvist själv, säger Cecilia Sidenbladh. Carl Jonas Love Almqvists liv var fullt av kontraster. Han kämpade för de svagas rätt i samhället men var samtidigt bulvan till en ockrare. Han skrev texter om kvinnlig frigörelse men i brev som han skickade till vänner beskriver han sin fru på ett elakt sätt. De stora kontrasterna var också som en röd tråd genom Almqvists författarskap. – Han är en gåtfull gestalt, ett olöst mysterium. Han är alltid lite både och, som författare är han både romantiker och realist. Det var inte slut på kontroverserna kring Almqvist efter ”Det går an”. Något som ofta uppmärksammats av eftervärlden är kriminalgåtan Almqvist. Han anklagades för att ha försökt giftmörda ockraren Johan Jacob von Scheven med arsenik, och anklagades samtidigt för förskingring och förfalskning. Cecilia Sidenbladh har undersökt fallet under arbetet med sin pjäs ”Skyldig/icke skyldig”. – Ju mer man tränger in i rättegångsmaterial och polisförhör desto mer tveksam blir man till att uttala sig. Jag känner mig varken övertygad om hans skuld eller oskuld. Men man kan märka hur det har påverkat synen på honom och tolkningen av hans texter. Almqvist levde resten av sitt liv på landsflykt, återvände aldrig till Sverige och dog utblottad i Bremen för 150 år sedan. Men han fick slutligen upprättelse, när författaren Ellen Key lyfte fram honom som Sveriges mest moderna diktare, och när man på 1950-talet började sätta upp hans teaterstycken, vilket ledde till ett nytt uppskattande av hans författarskap. – Anklagelsen om förskingring och giftmordsförsök är inte det viktigaste. Det är bara en bit av hans biografi som man får inte blanda ihop med hans verk tycker jag, säger Cecilia Sidenbladh. Så firas Almqvists minnesår 5 mars: Urpremiär av nyskrivna ”Drottningens juvelsmycke” på Malmö opera. Spelas fram till den 9 april. 13 mars: Radioteatern sänder en repris av ”Den stora segern vid Gettysburg”. 4 april: Ett program om Carl Jonas Love Almqvist av Barbro Axell. Församlingskretsen Sankt Görans församling i Stockholm. 10 april: Solveig Faringers föreställning ”Love – en hungrig författare”. Wendela Hebbes hus i Södertälje. 20 april: Litterär salong. Skådespelaren Irene Lindh läser ur Almqvists ”Tre fruar i Småland”. Biblioteket Upplands Väsby. 28 maj: Bussresa i Almqvists hemtrakter. Upplands Väsby. 31 maj: Vid graven på Solna kyrkogård. Irene Lindh talar om sitt förhållande till Almqvist. 29 maj: ”Det doftar i Sätras skog” Pianisten Mats Persson spelar Almqvists klavermusik på instrument från Almqvists tid. Klaverens hus, Leufsta Bruk. 12 juni: Hagadagen. ”Man och kvinna. Ett spel om Almqvist och kärleken”, regi Gunnel Bergström. 9 juli: Urpremiär på operan ”Det går an” på Läckö. P2 direktsänder. 9 juli: En bussresa i ”Det går ans” spår kombineras med premiären av operan ”Det går an” på Läckö. 17, 19 och 21 augusti: ”Stockholm, o Stockholm, du ormdigra kula.” Stadsvandring genom Gamla stan och Riddarholmen. 21 augusti: Minnesårsnummer av Almqvistiana. September–oktober: Utställning i Marabouparken. Almqvist som inspiratör i konsten. 22–25 september: Bokmässan. Seminarium: ”Den obekväme journalisten Almqvist” med Johan Svedjedal och Ingrid Elam. 12 oktober: Almqvistsällskapet anordnar en litterär salong på Stockholms stadsbibliotek. Oktober: Heldagssymposium på Södertörns högskola. Bilden av Almqvist i eftervärldens spegel: Hur har Almqvists verk brukats eller missbrukats av samtida och efterkommande författare och tänkare? 26 november: Minnesåret avslutas. Litterär och musikalisk salong, en teaterföreställning och Almqvistmusik. Börssalen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28701, "headline": "Benke från Bounce får fria händer", "summary": "Benke Rydman får ett ettårigt koreografresidens på Kulturhuset Stadsteatern. Under 2017 kommer han att leda en ensemble på fem skådespelare och fem dansare i en ny satsning.", "article": "Fredrik ”Benke” Rydman klättrar vant upp på en stolpe på Drottninggatan. Han ställer sig på den, räknar till tre och tar ett spänstigt skutt med benen sträckta och blicken fäst i kameran. – Vi kör två gånger till bara, säger han efter säkert tionde hoppet, på jakt efter den perfekta bilden. Vi har träffats på ett kafé på Drottninggatan för att Benke Rydman ska berätta om sin nya roll på Kulturhuset Stadsteatern. Det har länge varit väldigt hemligt vad det är han ska göra – men nu är det äntligen klart. I ett år med start 2017 kommer han att leda en ensemble bestående av fem skådespelare och fem dansare inom ramen för ett ettårigt koreografresidens. – Det är som att jag har fått en present av Stadsteatern. Jag får en ensemble som jag väljer, och som jag får göra vad jag vill med och kan göra min grej, säger Benke Rydman och skrattar. Så vad är din grej? – Det som är fantastiskt med det här är att jag inte riktigt vet vad min grej är. Men någonstans bottnar det ju i dansen. Jag har ju ändå dansat i 30 år. Hans genombrott kom med dansgruppen Bounce i slutet av 90-talet. Dansgruppen gjorde streetdance känt för en större och delvis ny publik. Därefter har han koreograferat, dansat själv och lärt upp nya talanger. ”Svansjön” på Dansens hus 2011, mellanakten på Eurovision i Malmö 2013 och dansstudion ”House of Shapes” är några exempel på Benke Rydmans projekt. Men även om dans verkar vara hans grej, vill han inte sätta en etikett på det ensemblen kommer att göra på Stadsteatern: – Vi kommer pyssla med rörelse, men också med text, kanske video och vi kommer att skapa sceniska verk, berättar han. Samarbetet med Kulturhuset Stadsteatern började 2014. Då gjorde Benke Rydman en dansant uppdatering av ”Macbeth” på stora scenen. Och ända sedan dess har diskussionerna pågått om hur deras vägar åter ska korsas. Men inte förrän nu är det klart hur detta ska gå till. Och återigen rör han sig i gränslandet mellan teater och dans: – Jag har en bild av att vi kommer vara den där skitiga kusinen som håller till i källaren. Den som gör något som alla undrar vad det är – men samtidigt tycker verkar häftigt. Men jag vill inte säga att det blir dans, eller att det blir dansteater, säger han. Han berättar att arbetet med Macbeth gjorde att han återigen kände att han fick utlopp för sin kreativitet och fantasi, när han jobbade med en konstform där han inte redan kände sig hemma: – Det uppstod något väldigt fint i mötet mellan mig och skådespelarna som var energiskt och frigörande. När vi gjorde Bounce kändes det som att vad som helst var möjligt, för vi visste fan ingenting. Allt var nytt. Men ju bättre man blir på någonting desto mer tänker man: ”Nej, det där går inte!” ”Nej, det där är redan gjort!”. Till slut tappar man friheten i skapandet. Med ”Macbeth” kände han att han hittade friheten igen – och nu hoppas han känna samma sak. Därför vill han heller inte bli ”för bra” på teater. – Jag skulle kunna gå en regissörsutbildning för att lära mig alla tricks – och jag är expert på att ta till mig och härma andra. Men nu vill jag hitta något helt eget. Benke Rydman är personen bakom koreografin till Måns Zelmerlöws vinnarnummer i Eurovisionfinalen förra året. Och i år är Isas Mellonummer signerat Benke. Han säger att han gillar att hoppa mellan det kommersiella och det mer konstnärliga: – Jag tycker det är befriande att göra ett Mellonummer ena dagen och något väldigt mycket mer ”konstnärligt” nästa dag. Då kan man ta det bästa från båda världar. Och jag tror att det i varje stor konstnär finns en liten showman. Han förklarar att de konstformer han själv fascineras av är de som han också känner sig underhållen av. Där känslor uttrycks fysiskt och publiken känner dem i magen. – Jag hatar teater där någon står fastlimmad i golvet och bara pratar. Jag förstår det inte. Jag har aldrig levt så eller sett någon som är så. Det är som att se på tennsoldater. Han visar med handen hur han vill att hans projekt ska ligga långt högre upp på abstraktionsstegen än den naturalism som han tycker är dominerande i teatervärlden i dag. Och pratar om hur ensemblen tillsammans ska få tid att bygga karaktärer utifrån det fysiska snarare än texten: – Om någon är arg så behöver det inte sägas. I stället kan den springa in i en vägg. Du ska känna att personen är arg – snarare än att förstå det. Jag vill att vi ska kunna ta inspiration från barns mer rena agerande, som min son som lägger sig och skriker när han inte får leka med lego. Och efter ett år hoppas Benke Rydman komma ur processen med ny kunskap och nya förhållningssätt till sin egen kreativitet. Han säger att det känns ”fräscht” att Kulturhuset Stadsteatern vågar stuva om och testa något nytt än att ta in en chef på tre år. Men så skrattar han till. – Alltså vi kommer så klart inte flumma i ett år. Vi kommer ju att producera saker. Men vanligtvis läggs så mycket tid på att ”lösa saker” när man redan vet vad det är man ska berätta. Nu finns möjlighet att istället ”måla fritt”, för att använda en löjlig metafor. Har du fått några riktlinjer? – Nej, och det är det som är så härligt. Det är ingen som tittar över axeln och undrar om det passar in i profilen. Det låter lite som en utopi att kunna jobba på det sättet? – Ja, det är det. Jag har alltid haft lätt för att bli inrutad. Jag gick till skolan, läste alla läxor ordentligt. Jag försöker lära mig att bli mer frisläppt – och här känns det som att jag får möjlighet att vara det. Benke Rydman Tre hyllade verk av Benke Rydman: 1. ”Svansjön” på Dansens hus Hade urpremiär 2011 på Dansens hus. Därefter turnerade uppsättningen i Europa – och under februari–mars 2016 spelades den igen i Sverige på Göteborgsoperan. 2. Måns Zelmerlöws ”Heroes” Koreografin till förra årets Eurovisionvinnarlåt innehöll bland annat en projektion av en liten streckgubbe som interagerade med Måns Zelmerlöw. 3. ”Macbeth” på Kulturhuset Stadsteatern I sin debut på den institution där han nu fått residens förflyttade Benke Rydman Shakespeares Macbeth till en 70-talsmiljö och kryddade den med dans, kung fu och funk. Två röster om Benke Rydman: 1. Benny Fredriksson, vd på Kulturhuset Stadsteatern: ”Jag har följt både Bounce och det Benke gör i 20 år. Han har ett så exceptionellt eget personligt konstnärskap och han har varit så lyssnande till vad han själv vill göra. När han gjorde ”Macbeth” så hade han en tydlig idé med vad han höll på med. Och samtidigt en total öppenhet i sin process som känns unik för en koreograf som jobbar med både skådespelare och dansare. Jag är djupt förtjust i hans tilltal.” 2. Kenneth Kvarnström, nuvarande danschef Kulturhuset Stadsteatern: ”Som danschef har jag funderat på hur vi kan utveckla samarbete mellan frilansvärlden och institutionerna. Vi har kommit fram till ett konstnärligt residens där en koreograf under ett år får möjlighet att göra i princip allt den vill, och knyta till sig de personer den vill.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 28712, "headline": "Prisregn över DN:s fotografer", "summary": "Dagens Nyheters fotografer prisades flerfaldigt under Årets bild-galan i Jönköping på lördagen. Anders Hansson utsågs till årets fotograf och Paul Hansen tog hem förstaplatsen i kategorin vardagsliv utland. Sammanlagt blev det nio utmärkelser för insatser under året som gått, fördelat på fem DN-fotografer och en frilansfotograf med DN-uppdrag.", "article": "Människoöden i flyktingkrisens spår har varit i fokus för DN:s fotografer, men även kriget i Ukraina, liksom vardagliga och lustfyllda situationer här hemma har porträtterats. Årets nyhetsbild Sverige vanns av Anders Hansson, första priset som delades ut under galan. – Jag tänkte att det kanske slutade där. Men det gjorde det inte, säger en mycket glad Anders Hansson, som kunde lämna tillställningen med hela fyra utmärkelser. Han är mest stolt över att ha utsetts till årets fotograf. – Helt fantastiskt att få vinna den den kategorin, som ju innebär ett betyg på hela ens arbete under ett helt år. Han nämner attentatsuppdrag, som det i Paris i november, som mycket svårbevakade. – Man kommer dit efter att det har hänt. Och man är inte precis ensam på plats. Svårt då att göra rätt under förhållanden som är så stressande. Utöver årets fotograf och nyhetsbild Sverige tog Anders Hansson även hem kategorin nyhetsbild utland och kom tvåa i bildreportage utland. Efter årets fotograf är det andraplatsen i bildreportage han värderar högst: – För att ämnet det handlade om, flyktingkrisen, betyder mycket för mig personligen, kanske vår tid största fråga, säger han. DN:s Paul Hansen tog hem förstaplatsen i kategorin vardagsliv utland, och Lotta Härdelin kom på tredje plats i samma kategori. – Jag är jätteglad för den utmärkelsen. Tog bilden under en resa i Iran med reporterkollega Michael Winiarski, då det mesta var omöjligt. Vi gick in med 99 förfrågningar och fick 98 avvisade. Och så fick vi till bilden på en badstrand i Kish, berättar Lotta Härdelin, som ändå helst vill tala om kollega Anders Hansson: – Jag är framför allt glad för Anders skull, han är så otroligt väl värd detta, han har under många år levererat högklassiga bilder, säger hon. DN:s Roger Turesson kom på andra plats i kategorin nyhetsbild utland. I kategorin för kultur/nöje belönades DN:s frilansfotograf Daniel Nilsson med andrapriset, medan Paul Hansen tog hem tredjepriset i samma kategori. En stolt Pär Björkman, DN:s bildchef, var på plats i Jönköping på lördagen och hade visst sjå med att notera alla utmärkelserna till den bildredaktion han basar för. – Vad ska jag säga…? Så många av våra fotografer som blir belönade. Var det sju eller åtta utmärkelser fördelat på fem fotografer? frågar han sig i glädjeyran. Rätt svar är nio utmärkelser, inräknat det pris som frilansfotograf Daniel Nilsson mottog för en bild han tog för DN. – Uppenbart att det är någonting vi gör rätt. Vi ger bilderna gott om utrymme i tidningen och ledningen ger oss resurserna att skapa detta, säger Björkman. Fototvävlingen Årets bild arrangeras årligen av den ideella organisationen pressfotografernas klubb. Årets bild togs 2015 av Aftonbladets Magnus Wennman. Alla vinnarna: Nyhetsbild Sverige 1. Anders Hansson, Dagens Nyheter 2. Urban Andersson, Aftonbladet 3. Bosse Nilsson, Kristianstadsbladet Vardagsliv Sverige 1. Frida Winter, Frilans 2. Christoffer Hjalmarsson, Frilans / Expressen 3. Pavel Koubek, Icon Photography Bildreportage Sverige 1. Erik Simander, Student (Nordens Fotoskola) 2. José Figueroa, Frilans 3. Tomas Ohlsson, Frilans Nyhetsbild Utland 1. Anders Hansson, Dagens Nyheter 2. Roger Turesson, Dagens Nyheter 3. Nikolai Jakobsen, Frilans / Aftonbladet Vardagsbild Utland 1. Paul Hansen, Dagens Nyheter 2. Axel Öberg, Frilans / Expressen 3. Lotta Härdelin, Dagens Nyheter Bildreportage Utland 1. Magnus Wennman, Aftonbladet 2. Anders Hansson, Dagens Nyheter / Kontinent 3. Niclas Hammarström, Frilans / Aftonbladet Porträtt 1. Magnus Wennman, Aftonbladet 2. Åsa Sjöström, Frilans 3. Pi Frisk, Frilans / Svenska Dagbladet Porträttserie 1. Magnus Wennman, Aftonbladet 2. Magnus Wennman, Aftonbladet 3. Magnus Wennman, Aftonbladet Sportbild 1. Ludvig Thunman, Bildbyrån 2. Joel Marklund, Bildbyrån 3. Jeppe Gustafsson, Frilans / Östgöta Correspondenten Sportreportage 1. Jack Mikrut, Dagens Industri 2. Nils Petter Nilsson, Frilans / Expressen 3. Pontus Orre, Frilans / Aftonbladet Multimedia 1. Magnus Wennman, Aftonbladet 2. Stefan Mattsson, Aftonbladet 3. Clement Morin, Frilans / Kontinent Kultur/Nöje 1. Viktor Wallström, Frilans / Rockfoto 2. Daniel Nilsson, Frilans / Dagens Nyheter 3. Paul Hansen, Dagens Nyheter Årets Fotograf Anders Hansson, Dagens Nyheter Årets Bild Magnus Wennman, Aftonbladet Årets Rookie Erik Simander, Student (Nordens Fotoskola) Årets Humor Christian Andersson, Apelöga Fakta DN:s vinnande fotografer Anders Hansson Ålder: 44 Antal år som fotograf: 17 Priser: Flerfaldigt belönad i \"Årets Bild\" för inrikes- och utlandsreportage och sportreportage. Utbildning/karriär: Självlärd fotograf, fem års studier i journalistik, sociologi och språk. Jobbkamera: Canon Eos 5D Mk III. Kamera privat: Leica Q och Leica M-P. Favoritfotograf: Don McCullin, Josef Koudelka, Alex Webb, Martin Parr. Paul Hansen Ålder: 51 Antal år som fotograf: 27 Priser: World Press Photo 2013 och World Press photo andra pris i General News 2015. Flerfaldigt belönad i tävlingen Årets Bild, bl.a. Årets Fotograf vid åtta tillfällen och Årets Bild två gånger. Årets Pressfotograf i internationella POYi 2010, 2012 och andra pris i samma klass 2015. Utbildning/karriär: Poppius Journalistskola. Jobbkamera: Canon Eos 5D Mk III. Kamera privat: Canon Eos 5D Mk III. Favoritfotograf: Todd Heisler, Sergey Ponomarev, Susan Meiselas och Barbara Davidson Roger Turesson Ålder: 60 Antal år som fotograf: 38 Priser: Stora Journalistpriset 2013, Årets Bild tre gånger, Årets Fotograf samt ett antal förstapriser för Årets Nyhetsbild och Bildreportage. Utbildning/Karriär: Volontär Nya Lidköpings Tidningen, Fotograf Borås Tidning, Expressen, Moment och Dagens Nyheter. Jobbkamera: Canon 5D MK III, Eos-1 MK IV Kamera privat: Canon S90 Favoritfotograf: Lars Tunbjörk, Dorothea Lange, Sune Jonsson, Diane Arbus, Sven Erik Sjöberg, Jan Delden och James Nachtwey. Daniel Nilsson Ålder: 37 Antal år som fotograf: 13 Priser: Ett flertal utmärkelser i \"Årets Bild” och internationella \"Pictures of the year\", oftast för sportreportage och sportbilder. Utbildning/karriär: Nordens Fotoskola Biskops Arnö 2000-2002 och därefter sportfotograf i 7 år. Numera frilansfotograf för dagstidningar och magasin. Jobbkamera: Canon Eos 5D Mk III och Canons Eos 1Dx. Kamera privat: Mobiltelefon. Favoritfotograf: Martin Parr, Lars Tunbjörk, David Burnett, Ami Vitale Lotta Härdelin Ålder: 44 Antal år som fotograf: 8 Priser: Ett par priser i Årets Bild. Utbildning/Karriär: Fotograf på Nerikes Allehanda och Pressens Bild. Civilekonom. Ett flertal olika tjänster på Dagens Nyheter, de flesta utan kameran som arbetsredskap. Jobbkamera: Canon 5D. Kamera privat: Mobiltelefon Favoritfotograf: Har ingen speciell, inspireras av dem jag fotograferar och mina kollegor på DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28717, "headline": "Linus Larsson: Det handlar inte om en enskild terrorists Iphone – utan om allas", "summary": "Alla struntar i en död terrorists personliga integritet. Men när Apple vägrar lyda FBI:s order om att låsa upp hans Iphone handlar det om alla Iphones i världen.", "article": "Den 2 december 2015 lämnade Tashfeen Malik och Syed Farook sin sex månader gamla dotter hos Farooks mamma. Sedan åkte de och mördade 14 personer. Terrorattacken i San Bernardino hyllades av IS. Dagen efter sköts paret ihjäl av polis. Men efterspelet kom till stor del att handla om en Iphone och om en konflikt på absolut högsta nivå mellan Apple och FBI. Världens största företag mot en av världens mäktigaste polismyndigheter. Efter attacken hittades nämligen Farooks mobil, en vanlig Iphone 5C. Den kan innehålla värdefull information. Kanske uppgifter om medhjälpare. Möjligtvis något som kan förhindra en framtida attack, men det är en spekulation. Problemet var att FBI inte kunde komma in i mobilen. Krypteringen var för stark. Så polisen gick till domstol och fick den att beordra Apple: Knäck mobilen, FBI måste in. Det var då Apple tvärvägrade. I ett offentligt brev beskrev vd Tim Cook hur den amerikanska staten ”har bett om något som är för farligt att skapa. De har bett oss att bygga en bakdörr till Iphone.” Borde inte frågan vara enkel? Balansen mellan integritet och säkerhet är inte ny. Och vem bryr sig om en död massmördare? En bekräftad terrorist, ansvarig för otaliga människors död och dessutom själv redan ihjälskjuten? Svaret är att ingen bryr sig om honom. FBI kan genomsöka hus, begära ut dokument och data, vända på varje sten för att kartlägga hans liv och kontakter. Apple hör till dem som har lämnat ut information. Få skulle invända, även om ett par oskyldiga drabbas på vägen. Men i praktiken krävde inte FBI att Apple skulle fixa ett sätt att hacka en Iphone, utan ett sätt att hacka Iphones. Notera plural. Verktyget skulle kunna användas för att ta sig in i vilken Iphone som helst i världen. Har Apple väl utvecklat vad FBI kräver är det nästintill omöjligt att garantera att ingen annan utnyttjar samma knep. Bygger man in bakdörrar i system så kan de aldrig vara bakdörrar bara för the good guys. Kriminella och främmande underrättelsetjänster skulle kasta sig över dem vid första chans. Enda utvägen vore för Apple att skapa verktyget FBI kräver, använda det en gång och sedan radera det för alltid. Men Tim Cook har gjort klart att Apple inte kan garantera dess säkerhet. I data-intrångens tidevarv är det lätt att ta oron på allvar. Det har jämförts med att polisen borrar upp ett kassaskåp, men liknelsen haltar rejält. En bakdörr till Iphone är mer som att alla kassaskåp i hela världen får en lättöppnad, extra lucka på baksidan – ja, en bakdörr helt enkelt. Det är alltså inte ett teoretiskt, sluttande plan – inte frågan om vad nästa steg skulle kunna bli – utan påtaglig, teknisk verklighet. Ytterst är frågan större än Iphones, Apple och FBI. Regeringar, framför allt USA:s och Storbritanniens, har börjat få panik över krypteringens effektivitet. Nu talas det öppet om obligatoriska bakdörrar i mjukvara. NSA har påträffats med att sabotera säkerhetsprogram för att lättare kunna knäcka dem. Stefan Löfven har flaggat för att svensk polis ska få smitta misstänktas datorer med statliga trojaner, program som ger tillgång till datorns innehåll. Facebook och Google har båda ställt sig på Apples sida och fler lär sluta upp när frågan ställs på sin spets: Ska det vara olagligt att bygga teknik som staten inte kan ta sig förbi? Det är en vulgär tolkning att frågan handlar om polisen borde få läsa Syed Farooks mejl och sms. Alla struntar i en död terrorist. Stefan Löfven har flaggat för att svensk polis ska få smitta misstänktas datorer med statliga trojaner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28723, "headline": "Kritik mot för vitt skådespelarval i film om Nina Simone", "summary": "Trailern till nya filmen om Nina Simone visar skådespelaren Zoe Saldana i mörkt smink och näsprotes. Detta väcker kritik mot att man valt en alltför ljushyad person för att spela den kända jazzsångerskan.", "article": "Zoe Saldana ska spela jazzsångerskan Nina Simone i filmen om hennes liv. Men sedan trailern till filmen kom ut har kritik mot valet av henne som skådespelare blossat upp. Trailern visar nämligen skådespelaren Zoe Saldana, som själv har en ljusare hudton än Nina Simone, i mörkt smink och näsprotes för att bli mer lik sångerskan, skriver The Guardian. Valet av Zoe Saldana, som har dominikansk och puertoricansk bakgrund, har varit omdiskuterat sedan det offentliggjordes 2012. Då kritiserade bland andra Nina Simones dotter Simone Kelly valet. – Jag älskar Zoe Saldanas arbete. Jag har sett hennes filmer mer än en gång och jag gillar verkligen vad hon ger. Som skådespelare respekterar jag hennes process men jag vet också att det finns många skådespelare där ute, välkända eller inte, som skulle vara fantastiska som min mamma, sade Simone Kelly då till tidningen Ebony. Hon räknade upp namn som Kimberly Elise, Viola Davis som några som skulle ha varit mer lämpade att spela Nina Simone i filmen. Zoe Saldana själv har tidigare känt sig obekväm med att prata om ras och identitet skriver The Guardian. 2013 sade hon apropå ämnet: – För mig finns inte något som heter färgade personer, för i verkligheten är människor inte vita. Skådespelaren har även tidigare försvarat sin medverkan i filmen. – Det spelar ingen roll hur mycket motreaktioner jag får för det här. Jag kommer att hedra och respektera min svarta gemenskap för det är den jag är, sade hon 2013 till tidningen Allure. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28731, "headline": "Slutannonserat för SD i Sydöstran", "summary": "Sydöstrans chefredaktör Gunnar Svensson har beslutat att helt sätta stopp för Sverigedemokraterna att annonsera i tidningen. ”De får inte längre sprida sin propaganda på annonsplats”, säger han till DN.", "article": "Det är slut på annonser från Sverigedemokraterna i Sydöstran. Det meddelade chefredaktören Gunnar Svensson i ett blogginlägg under onsdagen och motiverar beslutet med att partiets värderingar är så väsensskilda från den värdegrund tidningen har. – Det här är ett beslut som växt fram under längre tid när vi värderat Sverigedemokraternas önskan om att få annonsera. I vissa fall har vi tidigare släppt in dem när det gällt harmlösa saker – och vi har sagt nej när det varit rent främlingsfientliga budskap. Men nu är det slut, de får inte längre sprida sin propaganda på annonsplats. Så är det bara, säger Gunnar Svensson. – Det finns en grund som tidningen står på som innebär att vi vill verka för mångfald och alla människors lika värde. Det SD står för går stick i stäv med det vi står för och då får de inte annonsera. Sydöstran kommer fortsätta att bevaka Sverigedemokraterna precis som man bevakar andra partier på nyhetsplats. Och de är öppna för att släppa in debattinlägg från Sverigedemokraterna. – Av en ren slump har vi faktiskt ett debattinlägg från en Sverigedemokrat i dag i tidningen. Och självklart kommer vi fortsätta bevaka och granska dem på nyhetsplats, säger Gunnar Svensson. Det har redan kommit in en hel del redaktioner på beslutet, både via telefon, mejl och i sociala medier. – Många fattar inte att det inte är en mänsklig rättighet att få annonsera. Det är ett samarbete som vi väljer – och vi har valt att tacka nej till SD. Men de allra flesta tycker det här är ett bra beslut och tackar, säger Gunnar Svensson. Gunnar Svensson menar att Sverigedemokraterna tidigare har varit mer benägna att annonsera än de övriga riksdagspartierna. – Sverigedemokraterna klagar ju ofta på ”gammelmedia” eller ”pk-medier” men de annonserar mest av alla partier – så de kanske har rätt i att gammelmedia har en ganska stor genomslagskraft. I Blekinge har Sverigedemokraterna en stor väljarbas – i förra riksdagsvalet fick de nästan 20 procent av rösterna. Men Gunnar Svensson har inte vägt in ett möjligt läsartapp i beslutet om annonsstopp. – Det finns inte alls med i det här beslutet. Vi har bestämt det här för att vi känner att vår värdegrund och vad SD står för går stick i stäv med varandra. Finns det någon annan grupp som inte skulle få annonsera hos er? – Man kan tänka sig att om nordiska rikspartiet eller någon terrororganisation skulle vilja annonsera skulle vi även säga nej till dem, men det känns kanske inte så aktuellt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28748, "headline": "Man bakom Swefilmer greps i Tyskland", "summary": "Sedan januari sitter en turkisk man häktad i Tyskland. Han misstänks vara huvudmannen bakom den populära strömningssajten Swefilmer, rapporterar Expressen.", "article": "En 25-årig turkisk medborgare har gripits och pekas ut som huvudmannen bakom den populära strömningssajten Swefilmer. Han anklagas för upphovsrättsbrott och grov penningtvätt, och misstänks ha tagit ut över 14 miljoner kronor i donationer och annonsintäkter, rapporterar Expressen. Sedan i januari är mannen frihetsberövad i Tyskland. Redan i somras häktades han i sin frånvaro, och i augusti utfärdade en svensk åklagare en europeisk arresteringsorder, som varit sekretessbelagd fram till nu. Enligt Expressen överklagade 25-åringens advokat det senaste omhäktningsbeslutet i mitten av februari. Advokaten anser att det inte finns några belägg alls för att klienten har varit delaktig i Swefilmer. I slutet av juli slog polisen till mot Swefilmer, och sajten stängdes. Administratören trädde då fram i ett filmklipp och berättat att polisen beslagtagit hans dator. Därefter återuppstod den på nätet under ett delvis nytt domännamn. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28751, "headline": "Därför grubblade Friedrich Hegel över hattmodet i Paris", "summary": "Tankar om kläder har inte stått högt i kurs inom filosofin. Friedrich Hegel hävdade att likgiltighet var den enda rimliga hållningen till mode. Men läser man honom noggrant ser man att han uppfattar kläder som en väg till andlig självkännedom, skriver Lyra Ekström Lindbäck.", "article": "Filosofi och mode går knappast hand i hand. Formlösa koftor, svarta syntetkavajer med mjälliga axlar och till och med fleecevästar är tyvärr inte någon ovanlig syn på universiteten. Kanske är det inte så oväntat att filosofer inte intresserar sig för kläder. Men också de få gånger när ordet mode nämns tycks det handla om något helt annat. Med stöd i den tyska socialfilosofen Georg Simmel betraktar man mode som en form av en social imitation. Eller också följer man i fotspåren hos Walter Benjamin och pratar om mode som det evigt återkommande nya. Mode tycks inte vara något att diskutera i sig. Filosofen vill, som Nickolas Pappas skriver i ”British Journal of Aesthetics”, helst spela rollen av den lilla pojken i sagan om kejsarens nya kläder. När ingen annan vågar säga något tar filosofen till orda med sin ärliga barnstämma och utropar: men det finns ju ingenting där! Georg Wilhelm Friedrich Hegel, en av de viktigaste personerna i västerländsk filosofi, hade inte heller särskilt höga tankar om mode. Beundrande citerar han Sokrates, som kritiserade cynikerna för fåfänga när de gick omkring med trasiga mantlar. Så ser en föredömlig inställning till mode ut, enligt Hegel: man ska vare sig bry eller visa för demonstrativt att man inte bryr sig, eftersom det skulle kunna avslöja att man djupt inne faktiskt bryr sig. Likgiltighet är den infallsvinkel som måste råda, eftersom saken i sig är så fullständigt likgiltig. Men trots sitt explicita ointresse för mode har Hegel faktiskt skrivit en del om kläder. Hans tankar på området finns väl sammanfattade av Niklas Hebing i artikeln ”Der Geist zieht sich an”. Geist, eller ande, är det centrala begreppet i Hegels filosofi. Ande betecknar självmedvetande som sådant. För att världen ska komma till medvetande om sig själv måste en process av separation och reflektion äga rum. Till exempel kan varken människan eller naturen bli föremål för reflektion innan människan förstår sig själv som något annat än natur. Titeln på Hebings artikel är en ordlek som pekar ut kläder som ett nyckelstadium i den här processen för Hegel. Genom att ta på sig kläder (sich anziehen) drar anden sig själv till sig själv (ziehen sich an). Människan behöver kläder för att skydda sig från väderförhållanden. Men först när bruket att bära kläder motiveras av något mer än behov får det en andlig relevans, enligt Hegel. Adam och Evas plötsliga impuls att skyla sig är ett omedelbart tecken på förmågan till självreflektion. Skam, beaktat i största allmänhet, är en början på ilska över något som inte borde vara. Människan blir medveten om sin högre bestämning att vara ande, och måste då betrakta det animaliska som något opassande och täcka de delar av sin kropp […] som enbart tjänar djuriska funktioner, skriver han. Kläder har alltså en nyckelroll för den andliga självreflektionen, samtidigt som Hegel tycker att mode är ytligt trams. Förr eller senare måste de här två ståndpunkterna drabba samman – och det sker i diskussionen om beklädning av skulpturer i hans estetik. Hur borde skulpturer egentligen vara klädda? Nakenhet är inte att föredra, eftersom det drar uppmärksamheten från det andliga uttrycket och mot den sensuella skönheten hos kroppen. Men eftersom vackra kläder ju är fullständigt likgiltiga kan Hegel knappast föreskriva någon framträdande plats för dem i konsten. För porträttstatyer blir problemet ännu mer akut. Hegel är väl medveten om historiciteten hos estetiska uttryck, och inser därför att samtidens kläder snart kommer att se löjliga ut. Ännu mer absurt vore det dock att avbilda stora män i en så kallad tidlös inramning, och porträttera krigsgeneraler som grekiska gudar. Därför, föreslår han, är det bäst att bara göra byster, […] eftersom huvudet och ansiktet då blir huvudsaken och resten bara är ett betydelselöst bihang. Men historien är full av magnifika skulpturer i full storlek. Vissa, som den bevingade Nike från Samothrake, lockar varje år hundratusentals besökare till Louvren trots att hon har förlorat sitt huvud. Och det är just med grekiska skulpturer – av Hegel betraktade som skulpturkonstens höjdpunkt – som han löser problemet med beklädning. Precis som den kloka bonddottern i bröderna Grimms saga, som får i gåta av kungen att komma till slottet varken klädd eller naken, så lyckas Hegel hitta ett mellanting. Bonddottern dyker upp insvept i ett fisknät. Det plagg som Hegel menar är idealt för skulpturkonsten är den grekiska draperingen. Den grekiska draperingen är mjuk och följsam, den låter det andliga uttrycket hos hållningen skina igenom fullständigt genom att både dölja och framhäva. Eftersom det här inte handlar om mode utan om grekiska skulpturer kan Hegel låta sin hänförelse flöda fritt. Den grekiska draperingen är, hävdar han, rentav arkitektonisk i sin konstruktion. I dag är arkitektonisk ett utbrett ord i modesammanhang. Det används om allt från komplicerad skodesign till 3D-printade klänningar, och verkar oftast betyda uppenbart konstruerad. Men Hegel specificerar dess estetiska innebörd: Det arkitektoniska verket är enbart en omgivning i vilken människan kan röra sig fritt, samtidigt som verket är separerat från det som det omsluter och måste visa sin egen bestämning i sin egen form. Här skulle en klädernas estetik kunna skrivas fram, i en plastisk dialektik mellan kropp och plagg. Men Hegel hejdar sig. Lite slängigt slår han fast att även om klassisk forskning kan ägna sig åt dessa trivialiteter på ett mer djupgående sätt än vad kvinnor tillåts göra, så har män annars ingen rätt att snacka om klädmode – och sedan fortsätter han på ett vis som någon som var helt likgiltig aldrig skulle göra – dess material, beskärningar, snitt och alla andra detaljer. Ingen hade alltså rätt att intressera sig för mode på allvar. Men impulserna bubblar under ytan hos Hegel. I den engelska utgåvan har översättaren inte kunnat motstå att lägga in en fotnot om att han har skrivit utförligt till sin fru om hattmodet i Paris. Hegel är dock övertygad om att han inte befattar sig med mode. De fina, fria och levande konturerna hos den grekiska draperingen ställs i skarp kontrast till moderna kläder (tänk 1820-tal), som han kallar utsträckta säckar med stela veck och helt och hållet okonstnärliga. Dessutom förändras modet för snabbt för Hegels smak, på ett sätt som han uppfattar som lösryckt från kroppens andliga uttryck. Formvariationerna skapas bara av skräddaren för att följa modets godtycke. Detaljerna hos kläder började faktiskt varieras allt oftare under det tidiga 1800-talet. Industrialiseringen gjorde att konsumtionen ökade och behovet av nyhetens behag växte sig starkare. Den framväxande borgarklassen efterfrågade mer praktiska kläder än de som framtagits för hovlivet. Korsetten, som hade blivit impopulär efter franska revolutionen, kom tillbaka och signalerade att ordningen återställts genom ett fastare grepp om kroppen. För första gången började modevärldens centrum förflytta sig mot vardagslivet. Hegel föddes 1770, och hans ungdomsår sammanföll med en helt annan stilperiod: directoire. Kvinnorna hade mjuka, ofta vita klänningar med lösa klänningsliv. Under 1780-talet, när antiken var på modet inom alla konstarter, utvecklades dessa plagg till explicit pseudogrekiska draperingar. De klassiskt inspirerade klänningarna skulle avslöja så mycket som möjligt av kvinnans form, inte begränsa kroppens rörelser och helst vara gjorda av följsamt silke eller siden. Med andra ord kan man spåra en nostalgisk modepreferens i Hegels förkärlek för de grekiska draperingarna. När han ställer dem mot moderna kläder, och kallar de sistnämnda för fullständigt okonstnärliga, låter han i själva verket ana att ett konstnärligt värde kunde vara tänkbart hos kläder. Likgiltigheten som han ansträngt sig så hårt för att inskärpa hos sina läsare känns inte längre övertygande. Kläder är en form av andlig självkännedom, och vissa plagg kan till och med betraktas som arkitektoniskt dialektiska verk. Varken Hegel eller den kloka bonddottern i sagan lyckades i slutändan lösa kungens gåta. Både fisknätsstrumpor och grekiska draperingar har uppenbarligen figurerat i klädmodets historia. Vad gäller kejsarens nya kläder så krävs det knappast särskilt omfattande kunskaper om 1900-talets modevisningar och tidskrifter för att veta att nakenheten också har haft sin självskrivna plats. I den mån som filosofin har spelat rollen som den lilla pojken i sagan har alltså filosofin haft fel. Samtidigt har förstås Benjamin och Simmel rätt: modet har en inre struktur av temporalitet och social imitation. Men utgör det verkligen en tillräcklig grund för att avfärda mode? Även om filosofin ifrågasätter modets värde på reella grunder så skulle modet kunna ställa minst lika många frågor tillbaka till filosofin. Det kunde låta ungefär såhär: Varför avfärdar ni något som ni vet så lite om? Varför ställs kroppslighet, socialitet, imitation och flyktighet så ofta i motsatsförhållande till mening och värde? Varför har Hegels tankar om hattar redigerats ut ur hans samlade brev, såväl i den tyska som i de översatta utgåvorna? Och den kanske viktigaste frågan: Varför klär ni er så dåligt? Är en dag i det här tillfälliga, sociala livet inte värd mer än en svart kostym i syntettyg? ", "article_category": "culture"}
{"id": 28753, "headline": "”Jag går inte runt och kallar mig skådespelare”", "summary": "Julia Ragnarsson spås bli Sveriges nästa svenska stjärna i Hollywood. Men först väntar SVT:s nya serie ”Springfloden”, där hon gör sin första huvudroll.", "article": "Varför har jag fått den här rollen? Klarar jag av detta? Så gick tankarna i Julia Ragnarssons huvud före inspelningen av ”Springfloden”, SVT:s nya kriminaldrama som har premiär på söndag. I serien gör hon rollen som polisstudenten Olivia, det är hennes första huvudroll. – Man får helt enkelt lita på att man har förtjänat rollen, säger Julia Ragnarsson. Det var mest läskigt innan, men när vi började inspelningen så var det väldigt roligt. Vi har slagit oss ned vid ett hörnbord i en restaurang på 26:e våningen på Söder i Stockholm. Julia Ragnarsson har ett stort glas te i handen och berättar om livet som en av de snabbast stigande stjärnorna på den svenska filmhimlen. Efter inspelningen av ”Springfloden” har hon haft mycket att göra. – Jag provfilmar mycket, det är det man gör. Träffar rollsättare, spelar in tapes hemma i köket, säger Julia Ragnarsson och skrattar. 2014 fick hon utmärkelsen ”Rising star” på Stockholms filmfestival. Sedan dess har hon varit flera gånger i Hollywood och börjat jobba med en agent. Hon har också hunnit med att spela i filmen ”Min faster i Sarajevo” som nyligen hade premiär på Göteborgs filmfestival och i den danska kortfilmen ”In the sea”. Men hon tror inte att priset påverkat hennes karriär så mycket. – Det var ju jättesmickrande, men jag vet inte vad det egentligen har för betydelse, säger Julia Ragnarsson. Blev utmärkelsen en sorts press? – Nej, inte för mig. Jag tror att många kanske tror att ett sådant pris betyder att det plötsligt börjar trilla in filmroller, men det fungerar ju inte så. Det görs inte så många filmer per år i Sverige. Men jag blev jätteglad för priset, och det är väl ett bra sätt att ge lite ljus åt nykomlingar. I ”Springfloden” spelar Julia Ragnarsson polisstudenten Olivia Rönning som börjar gräva i ett gammalt fall som hennes pappa, som också var polis men nu är död, jobbat med tidigare. Rollistan består av idel kända namn, Kjell Bergqvist spelar uteliggare och ex-polis, Johan Widerberg dyker upp som tjallare i snygga skor, Jessica Zandén är Olivias oförstående mamma och Helena Bergström skrupelfri företagare. Julia Ragnarssons karaktär framstår som en vanlig tjej, men rollen ligger enligt henne själv långt ifrån hennes egen personlighet. – Olivia är extremt driven och högpresterande. Hon är lite naiv, men ivrig och disciplinerad, så rolltolkningen har varit jättelätt, jag bara gör tvärtom mot hur jag är själv. Jag själv är slarvig, otålig, odisciplinerad, lite lat och har inget vidare läshuvud. Jag kanske lärde mig lite av att spela henne, jag fick ju plugga väldig mycket text, så lite disciplinerad var jag ju då. Julia Ragnarsson har haft som ambition att välja roller som utmanar henne och inte är för konventionella, inte för stereotypa. Hittills har det gått bra. – Det kan ju vara så att jag inte passar till vissa roller bara. Men jag är glad att jag har fått göra roller som intresserar mig. Det finns inte så mycket roller för tjejer i min ålder som får lov att ta plats, som den här rollen gör till exempel. Jag tror man måste tänka efter en extra gång innan man tackar ja till saker, och det är en väldigt svår avvägning. Man får inte vara dum och tacka nej, men inte heller dum och tacka ja. Julia Ragnarsson är uppvuxen i en familj där teater och skådespeleri fanns nära. Hennes föräldrar har båda jobbat på Malmö stadsteater, pappan Lars-Göran Ragnarsson som skådespelare och mamman Karin Ragnarsson som scenograf. Men om det är från föräldrarna yrkesvalet kommer vet hon inte. – Jag har velat synas, höras och spexa sedan jag var liten. Jag vet inte om det är för att min pappa är teaterskådespelare eller om jag bara är lagd åt det hållet. Hon gick teatergymnasium men bestämde sig för att inte söka till teaterhögskolan. – Det verkar som att jag kommer jobba med film, så då ska jag inte gå på en teaterhögskola. Dessutom skulle jag säkert inte komma in. Trots utmärkelser, Hollywoodagenter och huvudroller ger Julia Ragnarsson ett jordnära och avslappnat intryck. Hon skrattar mycket och växlar snabbt mellan sin skånska och en sorts ironisk Stockholmsdialekt. Hon försöker att inte låta den internationella uppmärksamheten hon fått stiga henne åt huvudet. – För mig handlar det inte om att uppnå någon slags Hollywooddröm utan att få jobba med det jag tycker är roligt. Och går det så går det, det är inget mer med det. Hon försöker också hålla lite distans till arbetet med agenturen i Los Angeles och sköter så mycket som möjligt hemifrån Sverige, åker bara till Hollywood när det behövs. Men hur det går med karriären är så klart inte oviktigt i Julia Ragnarssons liv. – Jag är inte så pass ödmjuk att jag skulle säga att det inte spelar någon roll, det betyder ju självklart jättemycket för mig. Det kanske är en försvarsmekanism att slå ifrån sig allt lite. Men jag går inte runt och kallar mig skådespelare, det tillåter jag mig inte att göra. När kommer du att börja med det tror du? – När jag jobbar med Robert De Niro och Meryl Streep kanske, säger hon och skrattar. Julia Ragnarsson Är född 1992 i Malmö. Bosatt i Stockholm sen några år. Dotter till skådespelaren Lars-Göran Ragnarsson och scenografen Karin Ragnarsson. Har tidigare setts i bland annat svenska ”Bron”, den brittiska tv-serien ”The fear”, filmerna ”Stockholm stories” och ”Tillbaka till Bromma” samt flera Wallanderfilmer. Fick 2014 utmärkelsen ”Rising star” på Stockholms filmfestival. Aktuell i tv-serien ”Springfloden” på SVT som har premiär den 6 mars. Serien bygger på Cilla och Rolf Börjlinds roman med samma namn. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28769, "headline": "Hon skildrar flyktingkrisen i romanform", "summary": "Berlin. Hon reser gärna bakåt i tiden men skriver också om dagens flyktingdebatt. Mats Almegård har träffat tyska Jenny Erpenbeck – aktuell på svenska med romanen ”Natt för gott”. Snart besöker hon Stockholm.", "article": "– Ett ögonblick! Jag står utanför Jenny Erpenbecks dörr i Prenzlauer Berg i Berlin. Klockan är strax efter tio när dörren rycks upp. Hon viftar in mig samtidigt som hon knäpper sista knappen i skjortan, pratar i telefon och kontrollerar frisyren i spegeln. När hon lagt på ler hon urskuldande och säger att det där var en av ”hennes flyktingar”. Vi sätter oss i köket. Hon serverar kaffe och ber om ursäkt för kaoset. – Min son hade sovmorgon och jag avskyr det. Hela mitt schema rubbas och så har jag ”mina” flyktingar som jag tar hand om. Normalt brukar jag sitta och skriva så här dags, säger Jenny Erpenbeck. Senaste halvåret har hon dock inte haft så mycket tid att skriva. Hennes senaste roman ”Gehen, ging, gegangen” (Gå, gick, gått) kom förra året och dess bärande tema var flyktingkrisen, vilket gjorde Jenny Erpenbeck hett eftertraktad i debattprogram i medierna. Hon har också varit ute på en lång lästurné. Anledningen till att vi ses är dock romanen ”Natt för gott”, aktuell i svensk översättning. Det är en episkt vindlande berättelse om Europa under 1900-talet – och samtidigt ett filosofiskt tankeexperiment. I romanens första kapitel dör huvudpersonen som spädbarn i utkanten av Österrike. Genom ett ”intermezzo” hejdar författaren döden och ställer frågan om vad som skulle ha hänt om barnet överlevt. Därefter följer kapitel efter kapitel där huvudpersonen lever i en ny tid och i nya miljöer: som tonåring i krigstidens Wien, som förrådd partifunktionär i stalinismens Moskva, som hyllad författare i Östtyskland och som nittioåring på ett ålderdomshem i Berlin. I varje kapitel en ny död och sedan hejdar berättaren skeendet och börjar om med en ”tänk om…”. Det är elegant, tankeväckande – och lika storslaget som liven som texten gestaltar. – Författaryrket går till stor del ut på att beskåda världen och prova olika lösningar på givna situationer. Det finns inga verkliga svar, men det går alltid att uppfinna nya, fiktiva. Ibland tror jag att vi författare förnimmer vår omvärld lite intensivare men det kanske är förmätet. Möjligen handlar det bara om att vi utsätter oss mer ingående för förnimmelsen. Är det en färdighet som går att öva upp? – Jag vet inte. Jag tror exempelvis inte på creative writing-kurser. De borde heta creative reading för det är så man blir bättre på att skriva: genom att läsa. Romanen börjar med barnets begravning. Därefter rullas hela 1900-talets vindlande historia upp. Så arbetar hon ofta. Hon utgår från en scen, ett ting eller en person och snart har hon landat i de stora historiska skeendena. – Mina senaste romaner kom till mig mitt i livet. Oftast via ett jobbigt problem som krävt min uppmärksamhet. Problemen försvinner inte när jag skriver, men det är så jag hanterar dem. ”Natt för gott” började hon tänka på efter sin mammas död, då hon gick igenom dödsboet. – Min barndom kom emot mig genom en massa saker som mamma hade sparat. Jag ville egentligen inte skriva om henne, snarare om död i allmänhet. Som sörjande går man ju igenom en massa faser. Dr Elisabeth Kübler-Ross har delat in sorgearbetet i fem faser: förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans, säger Jenny Erpenbeck och skrattar kort. – Mitt sätt att köpslå med döden blev att säga: tänk om det hade varit på ett annat sätt. Genast insåg jag att jag hade ett romanämne. Även om döden är central läser jag din roman som en hyllning till livet. – Det gläder mig. Jag hoppas att historierna får berika varandra. Om ”Natt för gott” är en resa i tiden så är Erpenbecks senaste roman i stället en dagsaktuell betraktelse över ett Europa i kris. Hon skrev den efter att ha blivit djupt berörd av flyktingarnas situation i Berlin. – Det tillfälliga lägret på Oranienplatz, där främst flyktingar från Afrika demonstrerade för att få stanna i Tyskland, var mycket omtalat när det begav sig. Jag berördes av deras öden och började samtala med några av dem. Ur intervjuerna växte snart en romanidé fram. Romanens huvudperson Richard är professor emeritus och änkeman. Efter ett långt yrkesliv känner han sig overksam och överflödig. Han börjar intressera sig för flyktingarna runt Oranienplatz och inser efter hand att de delar både tidsöverflöd och känslan av att inte vara behövd. Så småningom växer en vänskap fram där Richards liv får en mening. – Alla dem jag pratade med är potentiella självbiografiförfattare. De har så mycket livserfarenhet och så mycket att berätta. De har ett erfarenhetsdjup och de tänker på identitet på ett väldigt djuplodande sätt. Men det vill tyvärr inga myndigheter veta av. – Det är ett trauma att fly och på det följer att inget land vill ha dem. Det känns väldigt förtvivlat och mitt sätt att hantera problem är som sagt att skriva om dem. Men min förtvivlan just nu är djupare eftersom jag inte tror att politiken ändras ens av de stora livsinsikterna vi får i litteraturen. Hon har deltagit i panelsamtal, debatter och gjort massvis med intervjuer. Ändå är hon inte trött på att uttala sig om flyktingkrisen. Hon är bara trött på att det inte händer något – och på att orättvisorna är så stora. – Att resa staket med taggtråd är att utöva det grövsta våld. Men att låta någon vänta i år på att få veta om han får stanna i landet är också att utöva våld. Jag förstår inte varför det används så mycket våld i vår värld. Jag har inget svar på den frågan. Har du? Nej, tyvärr. Men den tyska välkomnandekulturen: för några månader sedan kändes den så stark och positiv. Hur är det nu? – Det är fantastiskt och tyvärr nödvändigt att privatpersoner hjälper flyktingar. Tyvärr är det ingen lösning på det större, strukturella problemet. Jag inser inte varför vi inte skulle kunna välkomna fler och erbjuda dem arbeten eller utbildning. Nu läser vi dagligen om hårda angrepp mot förbundskansler Angela Merkel och att hennes flyktingpolitik ifrågasätts av andra europeiska länder. Hur ser du på hennes situation och vilka förhoppningar har du när det gäller utvecklingen av migrationspolitiken i Tyskland? – Angela Merkels grundhållning i mottagandet av krigsflyktingar tycker jag moraliskt är exemplariskt: både med tanke på den respekt som hon hyser för de flyende människorna och på det konsekventa sätt hon företräder sin ståndpunkt. Tyvärr kan inte Merkel på egen hand sätta den undermåliga Dublinförordningen – som inte är anpassad för den akuta situationen – ur kraft. – Även inrikespolitiskt är det nödvändigt att ta bort trycket i den aktuella situationen genom lagändringar och en större organisatorisk insats som kunde ge flyktingarna äkta möjligheter. Om detta inte lyckas är jag rädd för det värsta: blodiga dispyter hos oss, mitt i Europa. – Jag tycker att det är ovärdigt och farligt att andra europeiska länder, framför allt de östeuropeiska som verkligen har profiterat på den Europeiska unionen under senare år, nu isolerar sig och drar sig ur gemensamma lösningar för Europa. Telefonen ringer. Ytterligare en flykting behöver hennes hjälp. Hon lovar att återkomma efter att hon rundat av vår intervju. Som avslutning ber jag henne berätta om sina slut. När jag läste dina båda senaste böcker grät jag i slutet… – Det var tråkigt att höra. Nej, det var positivt. Annars blir man ofta besviken på slutet. Men dina är så starka. Hur gör du? – Länge vet jag inte hur historien ska sluta. Jo, jag lägger nog ner mycket tid och energi på det. Ett slut är ju en fråga om hållning och om vikt. Menar du tyngden i ett slut? – Ja, och att ett slut ska kunna hålla för hela bokens tyngd. Jag skriver aldrig mot ett tydligt slut. Snarare är det så att jag skriver fram slutet. Det framgår efter hand hur boken måste sluta för att vara uppbyggd så som den är. Innehållet får liksom det slut som det förtjänar. Jenny Erpenbeck. Gäst på Internationell författarscen i mars Född 1967 i Östberlin. Aktuell med romanen ”Natt för gott” (övers. Ulrika Wallenström, Albert Bonniers förlag). Boken tilldelades den brittiska tidningen The Independets pris för bästa utländska roman 2015. Besöker Stockholm och framträder på Kulturhusets Internationella författarscen onsdagen 16 mars. Studerade teatervetenskap vid Humboldtuniversitetet i Berlin, bland annat under lärare som Heiner Müller. Romandebuterade 1999 med ”Geschichte vom alten Kind” – en roman baserad på stoff som hon wallraffade fram: som 27-åring gick hon som elev i en gymnasieklass och låtsades vara 17 år gammal. Böcker på svenska: ”Historien om det gamla barnet” (2001), ”Smäck” (2003), ”Ordbok” (2006), ”Hemsökelse” (2010). Flyktingar på Oranienplatz spelar en stor roll i hennes senaste bok. Med start 2012 demonstrerade flyktingar för en ändring av asylrätten i Tyskland genom att ockupera Oranienplatz i Kreuzberg, Berlin. Tältlägret var föremål för många politiska diskussioner och debatterades flitigt även i medierna. Det revs av myndigheterna år 2014. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28789, "headline": "Pernilla Andersson bojkottar Grammis", "summary": "Artisten och producenten Pernilla Andersson kritiserar Grammis för den ”otroligt förminskande” introduktion hon fick som prisutdelare under gårdagens gala.", "article": "Pernilla Andersson, som under onsdagskvällens Grammisgala delade ut pris i kategorin årets producent, har själv varit verksam som artist och producent i snart sjutton år. Trots det handlade introduktionen av henne om helt andra saker. I ett inlägg på sin Instagram riktar hon nu skarp kritik mot den ”otroligt förminskande” beskrivningen. ”Det var viktigare att presentera mej som fiskare (?!), melodifestivaldeltagare och student vid Balettakademien (några månader -93) än som Sveriges första kvinnliga producent (2002, Capitol) eller som den enda kvinna som fått producentpris av George Martin”, skriver hon. Läs mer: De läckta ”vinnarna” blev de riktiga på Grammis Hon reagerar också över det faktum att hon, till skillnad från andra prisutdelare, inte fick promenera in till sin egen musik: ”Grammis kunde tydligen inte hitta en enda låt i min snart 17 åriga karriär som dög att gå in till. Så jag fick gå in till 'Come together' av Beatles.” Pernilla Andersson skriver att hon inte tänker gå på Grammisgalan fler gånger, men känner ändå viss glädje över det spontana jublet som uppstod när hon gjorde en markering mot mansdominansen i kategorin (de fyra nominerade producenterna var alla män). Under galan sa hon ”de nominerade männen i årets producentkategori är...”. Daniel Redgert, pressanvarig för Grammisgalan, känner till Pernilla Anderssons kritik men vill inte uttala sig. — Vi har inga kommentarer, varken nu eller senare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28790, "headline": "Photoshopfantomen Erik Johansson ställer ut omöjliga bilder på Fotografiska", "summary": "Med hjälp av digitala fotomontage vill Erik Johansson fånga det omöjliga. Nu släpper han en bok och öppnar sin första stora utställning på Fotografiska i Stockholm: ”Imagine: created reality”", "article": "Fotograf, retuscherare eller photoshopkonstnär. Vad vi ska kalla honom är inte givet. – Bildskapare är ett bra ord, säger Erik Johansson. Vi sitter i personalrummet på Fotografiska i Stockholm. Nyss gick vi genom de tomma utställningssalarna där Erik Johanssons bilder snart kommer att pryda väggarna. Erik Johansson. Foto: Johan Ståhlberg. Målarfärgslukten känns i näsan och verktygen slamrar. På golvet står en stor ensam bild föreställande en flaskpost som flyter i havet, inuti flaskan finns en liten by med röda stugor, träd och en kyrka. Det är Erik Johanssons ”Drifting away”, det här är första gången han ser sitt verk inramat. ”Drifting away”. Foto: Erik Johansson. – Det var väldigt spännande att se den. Även om jag är en digital konstnär som ofta lägger ut bilder på nätet, så tycker jag att en print är det absolut bästa sättet att uppleva de här bilderna, säger Erik Johansson. I ett par månaders tid har Erik Johansson pendlat till Stockholm från hemmet i Prag för att titta på färger, kontraster och papperskvalitet på de bilder som snart ska hänga på Fotografiskas väggar. Det är 25 av hans bilder som ingår i utställningen ”Imagine: created reality” som öppnar på fredag, samtidigt som hans fotobok ”Imagine” kommer ut. Det här är hans första större utställning och ett stort steg i karriären. Men kanske har det större betydelse än så. Är den här utställningen ett steg in i den traditionella fotovärlden? – Ja, jag tror det. Det är väldig spännande att få göra något på ett sånt här ställe, och att de vågar ta det steget tycker jag är väldigt intressant. Erik Johansson har arbetat som fotograf och retuscherare i flera år med bas i Berlin. Parallellt med de egna bildprojekten har han gjort reklamuppdrag och även föreläst om bildskapande. Han är utbildad på Chalmers men självlärd som fotograf. Intresset för bilder fanns redan som barn, men det var i femtonårsåldern som han började fotografera digitalt. – Jag såg på bilder som på ett vitt papper som jag kunde göra något eget med. Det är ett naturligt sätt att skapa för mig, säger Erik Johansson. Jag har alltid gillat att rita och alltid gillat datorer. När jag fick min första digitalkamera var det första gången som jag kunde kombinera de här intressena. Så kallad photoshopkonst, där bilder manipuleras i datorn, är en stor del av dagens internetkultur, men det är stora skillnader i konstärliga ambitioner mellan skaparna. Ofta är bilderna abstrakta med färg och form i fokus eller en del av politisk satir. Erik Johansson eftersträvar däremot autenticitet i sina bilder, han använder aldrig inköpta bilder eller datorgenererade element utan fotograferar allting själv. Fotosurrealist har han kallats. – Jag vill skapa en scen, en plats som känns som att den är från ett parallellt universum. Men att den ändå ska kännas realistisk. Att är fotograferat, det blir ju en begränsning men jag vill att det ska vara på det sättet, för då krävs det att jag jobbar med de miljöer som finns runt omkring mig. Erik Johansson är uppvuxen på en gård utanför Götene i Västergötland med naturen nära inpå. På den västgötska slätten hittar han fortfarande mycket inspiration. – När jag får en idé till en bild så tror jag ofta att det är för att jag tänker på en plats som jag känner till sedan tidigare, säger Erik Johansson. Eftersom jag har vuxit upp på landet med mycket natur så har jag ofta de platserna i huvudet när jag kommer på en idé. – Inspirationen har nog att göra med associationer och oväntade kopplingar mellan saker som inte hänger ihop riktigt. Och att sen försöka komma på ett sätt att kombinera dem, säger Erik Johansson. ”Electric guitar”. Foto: Erik Johansson. Är det just oväntade kombinationer som är första idén till en bild? – Jag tror att det ofta är så, och att tänka emot vad som är logiskt. Som till exempel en av mina bilder med en gitarr där strängarna blir till elledningar. Då tänkte jag ”en gitarr – varför skulle den vara i naturen?”. Så hittade jag kopplingen mellan elgitarrsträngar och elledningar. Det är ofta en associationslek, det växer fram efter att jag har gjort en association. Det byggs upp under tid, och jag funderar på hur man kan göra det intressant. Erik Johanssons bilder är inga hastverk. Ofta kan ett projekt ta flera månader, ibland ett år. Det som tar mest tid är att komma på hur han ska fånga idén och att hitta platser, ibland måste han vänta in rätt årstid. – Jag har stor respekt för fotografer som kan fånga någonting direkt i kameran, säger Erik Johansson. Men det är inte sättet jag jobbar på. För mig är det svåra att komma på idén, Sen fångar jag material på olika ställen, men det är mer att lägga pusselbitarna på plats Är ditt arbete kontroversiellt i vissa kretsar? – Absolut. Jag såg att första kommentaren på Fotografiskas Facebooksida var ”Jättefina bilder, men det här är ju inte fotografi”. Jag kan hålla med till viss del, det här kan man inte kalla för traditionellt fotografi, det handlar mer om att fånga en idé än ett ögonblick. Men jag tycker ändå att det är fel att säga att det inte är fotografi. Det här är en ny typ av fotografi. Erik Johansson har hittills haft sin största publik på nätet och via sociala medier, att göra en stor utställning på en konsthall hoppas han ska bredda publiken. Men även om det här är en milstolpe i hans skapande så blickar han redan framåt. – Jag har fler idéer som jag vill skapa, jag känner att jag precis kommit i gång, säger Erik Johansson. Det här blir bara ett sätt att nå ut till fler människor, men det är viktigt att inte blicka bakåt utan att fortsätta jobba med nya idéer. Foto i text: ”End of line” och ”Melting point”. Erik Johansson. Erik Johansson Erik Johansson är född 1985 i Götene. Han bosatt i Prag, Tjeckien. Utbildad på Chalmers tekniska högskola. Som fotograf är han självlärd. Bildredigeringsprogrammet Photoshop är ett viktigt verktyg för Erik Johansson. Men inte bara för honom. Photoshop har blivit mycket populärt redskap för nätets amatörfotografer. Vid flera tillfällen har Erik Johansson hållit TED-talks – föreläsningar som har en stor publik på nätet. Hans fotobok ”Imagine” släpps i veckan på Max Ström förlag, samtidigt som utställningen ”Imagine: Created reality” öppnar på Fotografiska i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28792, "headline": "Pussy Riot-medlem hånar vänskap mellan Trump och Putin", "summary": "Nadya Tolokonnikova är inte road av Trump och Putins komplimanger till varandra. ”Jag vill inte se två farliga clowner som presidenter för två stora länder”, säger Pussy Riot-medlemmen i en intervju med Rolling Stone.", "article": "”Han är verkligen en lysande och begåvad person, utan tvekan”, har Vladimir Putin sagt om den amerikanska presidentkandidaten i en intervju. Donald Trump har kontrat med att berätta att han och den ryske ledaren ”kommer väl överens” och sagt att han är hedrad av komplimangerna från någon som ”är så högt aktad i och bortom sitt eget land”. Men Pussy Riot-medlemmen Nadya Tolokonnikova är långt ifrån road över de båda männens komplimanger. I en intervju med Rolling Stone kallar hon Trumps presidentkampanj ”ett skämt”. – Jag tror att han skulle kunna vara en helt okej komiker, men han ska inte vara politiker, säger hon i intervjun. Nadia Tolokonnikova menar i intervjun att det skulle vara ”en katastrof” om Trump vann presidentvalet, och säger att hans förslag om att förhindra muslimer från att ta sig in i USA är ”vidrigt”. Själv stöder hon Bernie Sanders kampanj för att bli presidentkandidat. Men hon kan förstå varför Trump och Putin kommer väl överens med varandra. – Jag ser likheter mellan Trump och Putin, för båda gillar att provocera sin publik. Provokationer som dock inte imponerar på Nadya Tolokonnikova - som inte tycker att det är politikers uppgift att provocera: – Artister och musiker ska provocera publiken, politiker ska arbeta i publikens intresse. Det är inte deras roll att uttrycka sin individualitet, och göra galna gester som Trump och Putin gör, säger hon. Men det finns ett sätt som Nadya Tolokonnikova säger att hon ändå skulle kunna stötta deras gryende vänskap: – Om de vill säga upp sig från presidentskapet och bara åka till Hawaii och spendera glada tider så skulle jag älska att stötta dem. Ja, kör! Men jag vill inte se två farliga clowner som presidenter för två stora länder. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28796, "headline": "Stings flygel säljs för miljoner", "summary": "Stings flygel säljs för en och en halv miljon kronor på auktion. Även Stings konstkollektion med verk av Picasso och Matisse auktioneras ut.", "article": "Stings flygel auktioneras ut av auktionshuset Christies. I auktionen ska främst paret Sting och Trudie Stylers konstkollektion, som består av verk av bland andra Picasso och Matisse säljas. Flygeln, som från början var värderad till runt 500.000 kronor, såldes under onsdagen för cirka en och en halv miljon kronor. Den ska ha stått i musikrummet i parets hem på Queen Annes gate i London. Det ska vara på denna flygel som Sting komponerade de tre albumen ”Songs from the labyrinth”, ”If on a winter's night” och ”The last ship”. Sting köpte själv flygeln, som är av märket Steinway, nyrestaurerad år 2002. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28797, "headline": "Magnus Uggla showar på Dramaten", "summary": "Magnus Ugglas monolog ”Hallå! Popmusik, kickar å kläder” flyttar till Dramatens stora scen i maj och juni.", "article": "Under hösten har Magnus Ugglas show ”Hallå! Popmusik, kickar å kläder”, skriven av Martin Luuk, spelats på både Teater Galeasen och Orionteatern. Den 30 maj och 3 juni flyttar Magnus Uggla och showen in på Dramatens stora scen för två föreställningar. Uggla har spelat på samma scen en gång tidigare. Det var 1974 då han spelade i ”Folk och rövare i Kamomilla stad”. – Efter över 40 år är jag äntligen tillbaka. Förra gången spelade jag åsnan i Kamomilla stad, frågan är om jag kommer att klara av att leva upp till det den här gången, säger Magnus Uggla i ett pressmeddelande. Föreställningen är en monolog som gör nedslag i Magnus Ugglas karriär ackompanjerad av hans låtar. I höst flyttar den till Lorensbergsteatern i Göteborg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28804, "headline": "Festivaler förnekar problem med sexuellt våld", "summary": "Festivalarrangörerna själva menar att sexuellt våld knappast förekommer på deras festivaler – men brottsstatistiken säger något annat. Detta visar Nöjesguidens granskning av 15 av Sveriges största festivaler.", "article": "Efter den senaste tidens avslöjanden om sexuella våldsbrott på festivaler i Sverige har Nöjesguiden ringt runt till Sveriges 15 största festivaler för att se vad de ämnar göra för att besökarna ska känna sig trygga. Alla festivalarrangörer uppger att de har små problem med våldsbrott – men polisens statistik om anmälda brott säger någonting annat än arrangörernas uppgifter. – Festivalen har varit enormt förskonad från brottslighet. Det som har varit förekommande är att ett mindre antal ungdomar innehaft alkohol och då har detta blivit beslagtaget, säger Karlstadsfestivalen Putte i Parkens festivalgeneral Niclas Lagerström till Nöjesguiden. Men enligt polisens statistik anmäldes fem fall av misshandel och ett fall av sexuellt ofredande under förra årets festival. På Bråvallafestivalen vill man inte alls svara på Nöjesguidens frågor. Men under 2015 anmäldes enligt polisen två våldtäkter samt två försök till våldtäkt under festivalen. Malmöfestivalens kommunikatör menar att festivalhelgen är lugnare än en vanlig helg – men polisens statistik visar att det i vissa kategorier har anmälts dubbelt så många brott under festivalhelgen jämfört med helgerna runt omkring. Enligt Nöjesguiden har alla festivalarrangörer man pratat med en självbild som inte stämmer överens med det antal brott som anmälts till polisen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28807, "headline": "CSN bekostar utbildning i datorspelet ”Counter strike”", "summary": "På Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå startar man i höst Sveriges första eftergymnasiala utbildning i e-sport. Utbildningen är CSN-berättigad och målet är att eleverna ska bli framgångsrika ”Counter strike”-spelare.", "article": "Elektronisk sport, eller e-sport, där spelare tävlar mot varandra i spel på datorer eller spelkonsoler, har fått ett växande intresse i Sverige. Under de senaste åren har flera gymnasieutbildningar med inriktning på e-sport startat. Och i höst startar Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå Sveriges första eftergymnasiala utbildning i e-sport, där inriktningen är på Sveriges mest populära datorspel: ”Counter strike”. Under den ettåriga utbildningen ska studenterna kunna lägga hela sin tid på att bli riktigt bra på e-sport – och få CSN under tiden. Än så länge är intresset stort för utbildningen enligt linjeföreståndaren Johan Ågren. – Intresset beror nog på att det här är första utbildningen där man kan lägga hela sin kraft på att utveckla sitt spelande och bli en bättre spelare, säger han. Vad får man lära sig? – Innehållet är inte riktigt klart än, men vi har en idé om hur vi vill ha det. Det är viktigt att jobba med den mentala styrkan: att man är i form för att klara en turnering och kan ladda om ifall det går dåligt, säger Johan Ågren. Idén till utbildningen kom efter att en av lärarna på folkhögskolan varit på ett studiebesök vid en skola i Norge där det finns en e-sportsutbildning. Sedan har det tagit ett år av diskussioner innan man bestämde sig för att satsa på utbildningen, och valde att inrikta sig just på ”Counter strike”. – Vi funderade mycket på vilket spel vi skulle satsa på, men till slut stod det mellan ”League of legends” och CS. Men vi tänker oss att vi som folkbildare ska befinna oss där folket befinner sig – och i dag är CS Sveriges största spel, säger Johan Ågren. En fråga som man jobbar med är hur man ska få en jämn könsfördelning bland dem som tas in på linjen. – Det är svårt, men vi försöker trycka på att detta är en sport för alla, där det inte finns några begränsningar – och man tävlar på lika villkor. Förhoppningen är att elever från utbildningen i framtiden kan hamna i något av de internationella topplagen. – Vi hoppas på att någon får spela i ett stort lag i Sverige eller utomlands, och att de ska bli riktigt bra. Och för att det ska kunna ske försöker man nu rekrytera en lärare till utbildningen – helst en som själv har varit med i e-sportsvärlden på elitnivå. – Personen måste ha specialkompetens inom e-sport. Vi tänker oss någon som vistats i toppen som spelare, och helst sedan arbetat som coach för något lag. Men än så länge har vi inte hittat rätt person. Är du själv en gamer? – Nej, jag är ingen gamer på något sätt. Jag är en ganska torr administratör. Men jag har varit på Dreamhack några gånger, säger Johan Ågren. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28810, "headline": "”Det var så fel att det blev rätt”", "summary": "Liv Strömquist och Horace Engdahl reste i augusti förra året runt i Europa för att diskutera bildning. I kväll har SVT premiär på serien ”Liv och Horace i Europa” där tittarna får följa mötet mellan de två kulturpersonligheterna.", "article": "I augusti förra året träffade serietecknaren Liv Strömquist akademiledamoten Horace Engdahl för första gången på Hyllie station i Malmö. Efter det initiala mötet reste duon tillsammans runt i Europa och diskuterade bildning, författare och livet. Nu har resan blivit tv, och programmet ”Liv och Horace i Europa” har premiär på SVT i kväll. Enligt programförklaringen var syftet för dem att söka svaret på om de har samma uppfattning om vad som är bildning. Hade ni samma uppfattning om vad som är kunskap och bildning? – Vi enades kanske i vårt ointresse av att diskutera det. Liv Strömquist skrattar. – Skämt åsido. Vi insåg kanske att den frågan inte var så viktig. Det jag hoppas man kan se genom serien är det som Horace sa till mig en av de första dagarna: att hela grejen med bildning är att det är så kul. Och så är det: Bildning gör livet rikare, eller det kan göra livet rikare och mer lustfyllt. Horace Engdahl sitter bredvid Liv Strömquist i soffan på hotell Esplanad i Stockholm. Det märks att de umgåtts intensivt. De skrattar ofta, är samspelta och avslappnade. – Ja, genom serien kanske man kan få en idé om hur man kan närma sig bildningsarvet. Bildningsarv är ju ett fruktansvärt ord. Det låter lite som att få en cementkloss i skallen. Men bildning är lustfyllt om man närmar sig det på det sätt som jag och Liv gjorde, säger Horace Engdahl. Egentligen var det en slump att det blev den i dag dynamiska duon som skapade programmet tillsammans. Från början var tanken att Horace Engdahl själv skulle resa runt och besöka ställen och personer han fascinerades av. Men så kom Olavi Linna, dokumentärfilmaren bakom programmet, på att det hela skulle bli bättre om Engdahl hade någon att prata med. Han föreslog Liv Strömquist. – Det var ju otroligt smart av honom. Och när han presenterade idén tänkte jag att det här är så pass fel att det kan bli rätt. Liv Strömquist tände också till på idén. Hon säger att hon när samtalet kom var inne i en ”säg ja till livet-fas”. Men hon hade ett villkor för att vara med. – Jag sa direkt att vill ni ha mig med som en halvung feminist som säger ”gubbe” till Horace så får ni hitta en annan feminist. Jag vill inte ha en så förutsägbar dynamik, utan i så fall vill jag vara med och själv prata om verken, säger hon. Var konstellationen så fel att den blev rätt? – Det korta svaret är: ja. Det blev timme efter timme, dag efter dag av samtal. Det är ett fantastiskt sätt att leva – lite som en utopi. Och ur samtalen föddes idéer man aldrig väntat sig, säger han. Liv Strömquist nickar när Horace Engdahl beskriver. Och lägger till: – Olavi sa att om du vill säga gubbe till Horace så får du. Men det blev aldrig så. Min starkaste känsla av den tiden är hur lustfyllt det var och att vi hade väldigt roligt och skrattade mycket. Under hösten skrev vi om tre exempel där olika produktioner sammanförde en ”kulturman” med en kvinnlig serietecknare – vad är det i den dynamiken som fungerar? – Haha, jag kan själv känna mig som en kulturman i många sammanhang, säger Liv Strömquist. – Jag känner mig ju sällan som en serietecknare, men det måste vara en brist i min utrustning. Jag tycker att det blir fånigt när man representeras i sådana termer. Och det kändes aldrig som att det var så, säger Horace Engdahl. Lyssnar man på dem när de pratar om resan så förstår man snabbt att de har trivts ihop. De berättar om den spontana promenaden i S:t Petersburg som gjorde att de upptäckte ”den okända ryska glädjen”, en felkörning i Portugal som ledde till att de hittade en gigantisk skulpturpark som hyllade Portugals poeter –och hur de i Weimar råkade hamna mitt i en folkfest till Goethes ära. – Vi måste ha haft en poltergeist på vår sida under hela tiden, för annars hade det inte funkat, säger han. Och de beskriver vindlande samtal som sträckte sig från tidig morgon till sen kväll. – Fast de var bäst på morgnarna. Samtalen var fantastiska mellan 8 och 10, sedan fortsatte de hela dagarna – senare blev det nog mer babbligt, säger hon. Kan programmet återge den upplevelse som ni hade? – Det är svårt. Det är oerhört svårt att återge den känslan jag hade av resan i 30 minuters-program. Jag hade nog inte tänkt på att våra samtal omöjligt kunde få plats i det formatet. Men det har blivit ett uttryck för filmskaparnas konstnärliga strävan, säger han. Så hur blev programmet? – Det är en orgie i skönhet. Vi besökte sådana otroligt vackra platser, och det passar ju väldigt bra i ett bildmedium, säger hon. Horace Engdahl håller med om att bildmediet bättre passar för att visa de platser de besökte än de ändlösa samtalen. – Vi kanske måste starta en podd, säger han till Liv Strömquist. – Jag är på. Men den typen av samtal kanske inte ens platsar i en podd. De kanske bara ska få vara, svarar hon. Strömquist och Engdahl. Liv Strömquist Ålder: 38 år. Bor: i Malmö. Yrke: serietecknare, programledare i radio, poddpratare, pjäsförfattare. Horace Engdahl Ålder: 67 år. Bor: i Stockholm. Yrke: litteraturvetare och kritiker, ledamot i Svenska Akademien. Kommer i vinter ut med boken ”Den sista grisen”. Tv-serien ”Liv och Horace i Europa”, i sex delar, har premiär på SVT2 kl 20.30 i kväll. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28811, "headline": "”Konstnärlig yttrandefrihet under extremt tryck”", "summary": "Kina ligger i topp i antalet angrepp på den konstnärliga yttrandefriheten i världen, enligt organisationen Freemuses årliga rapport. Parisattackerna i november var den allvarligaste händelsen under året.", "article": "469 fall av angrepp på den konstnärliga yttrandefriheten konstaterades under 2015 enligt organisationen Freemuses årliga rapport ”Art under threat”. Det är nära nog en fördubbling sedan året före och detta beror i hög grad på Kinas försök att tysta kontroversiell musik i landet. I augusti släppte de kinesiska myndigheterna en så kallad svart lista på 120 låtar som inte var önskvärda i landet. I kategorin censur toppar Kina listan, men även med den kategorin borträknad så ligger landet på den föga hedrande förstaplatsen. Andra länder som ligger högt på listan är Iran, Ryssland, Burundi, Syrien och Turkiet. Attackerna mot konsertlokalen Bataclan i Paris i november lyfts i rapporten fram den allvarligaste enskilda händelsen under 2015. Anledningen är att attacken fick så pass stor påverkan på människors möjligheter och vilja att ta del av musik och konst efter händelsen. Annat som påverkat utvecklingen under året är den ökande religiösa extremismen i länder som Nigeria, Pakistan, Afghanistan, Irak och Syrien. I årets rapport konstaterar Freemuse att den konstnärliga friheten i världen är under ett ”extremt tryck i för många länder”. I rapporten sammanfattas 70 länders utveckling inom flera kategorier, däribland fysiska attacker, fängelsedomar, mördade konstnärer och censur. Freemuse skriver själva i rapporten om problem med att få tillgång till alla fakta, och också svårigheter att överblicka konsekvenser för den konstnärliga yttrandefriheten i krigshärjade länder som Syrien och Irak. Freemuse är en internationell organisation finansierad av bistånds- och välgörenhetsorgan, bland annat svenska Sida, Postkodlotteriet och Björn Afzelius internationella kulturfond. Freemuse rapport inkluderar inte attacker på journalister, bloggare eller tecknare som arbetar inom media utan fokuserar helt på kulturutövare och konstnärer. Freemuse, som har sitt huvudkontor Köpenhamn, arrangerar årligen en världskonferens om musik och censur. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28812, "headline": "Jude Law tar strid för flyktingbarn i Calais", "summary": "I ett tal i Calais flyktingläger vädjade skådespelaren Jude Law till den brittiska regeringen om att barn i lägret snabbt ska få komma till Storbritannien.", "article": "Hjälporganisationen Refugee help anordnade under söndagen ett uppträdande där flera brittiska artister uppträdde tillsammans med migranter i flyktinglägret som informellt kallas ”Jungle” i Calais. I ett tal vädjade där brittiske skådespelaren Jude Law om skydd för de barn som bor i lägret, skriver The Independent. Vissa delar av lägret skulle ha rivits i helgen, men rivningen har skjutits fram då en hjälporganisation överklagade beslutet efter att franska myndigheter missbedömt hur många som skulle påverkas av rivningen. – Ingen vuxen borde leva här. Ännu mindre barn. Det är farligt. Det här är barn som bor med vuxna de inte känner, och som riskerar livet för att försöka ta sig över till Storbritannien - och de behöver tas om hand om, sade Jude Law i sitt tal. Han vädjade till den brittiska regeringen att försöka återförena de barn som bor i lägret med sina släktingar i Storbritannien. Han menade också att ensamkommande barn som uppehåller sig i lägret borde föflyttas ut ur lägret – och tas upp i det franska asylsystemet. Jude Law uppmanade också franska myndigheter att skjuta upp rivningen av delar av lägret tills barnen i lägret kan garanteras skydd av myndigheterna. Jude Law är också en av personerna bakom en namninsamling med över 100.000 underskrifter. Bland annat hade skådespelare som Colin Firth, Benedict Cumberbatch, Idris Elba och konstnären Ai Weiwei skrivit på uppropet som uppmanade den brittiska regeringen att göra någonting åt situationen i Calais. Organisationen Refugee help uppskattar att runt 445 barn – varav 315 ensamkommande – befinner sig i lägret. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28814, "headline": "Kina toppar lista över angrepp på konst", "summary": "Kina ligger i topp i antalet angrepp på den konstnärliga yttrandefriheten i världen, enligt organisationen Freemuse årliga rapport. Parisattackerna i november var den allvarligaste händelsen under året.", "article": "469 fall av angrepp på den konstnärliga yttrandefriheten konstaterades under 2015 enligt organisationen Freemuses årliga rapport ”Art under threat”. Det är nära nog en fördubbling sedan året tidigare och detta beror i hög grad på Kinas försök att tysta kontroversiell musik i landet. I augusti släppte de kinesiska myndigheterna en så kallad svart lista på 120 låtar som var icke önskvärda i landet. I kategorin censur toppar Kina listan, men även med den kategorin borträknad så ligger landet på den föga hedrande förstaplatsen. Andra länder som ligger högt på listan är Iran, Ryssland, Burundi, Syrien och Turkiet. Attackerna mot konsertlokalen Bataclan i Paris i november lyfts i rapporten fram som den allvarligaste enskilda händelsen under 2015. Anledningen är att attacken fick så pass stor påverkan på människors möjligheter och vilja att ta del av musik och konst efter händelsen. Annat som påverkat utvecklingen under året är den ökande religiösa extremismen i länder som Nigeria, Pakistan, Afghanistan, Irak och Syrien. I årets rapport konstaterar Freemuse att den konstnärliga friheten i världen är under ett ”extremt tryck i för många länder”. I rapporten sammanfattas 70 länders utveckling inom flera kategorier, däribland fysiska attacker, fängelsedomar, mördade konstnärer och censur. Freemuse skriver själva i rapporten om problem med att få tillgång till alla fakta, och också svårigheter att överblicka konsekvenser för den konstnärliga yttrandefriheten i krigshärjade länder som Syrien och Irak. Freemuse är en internationell organisation finansierad av bistånds- och välgörenhetsorgan, bland annat svenska Sida, Postkodlotteriet och Björn Afzelius internationella kulturfond. Freemuse rapport inkluderar inte attacker på journalister, bloggare eller tecknare som arbetar inom media utan fokuserar helt på kulturutövare och konstnärer. Freemuse, som har sitt huvudkontor Köpenhamn, arrangerar årligen en världskonferens om musik och censur. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28816, "headline": "Prins Charles hyllar kommatecknet", "summary": "”Om vi slutar använda kommatecken, eller för den delen punkter, undrar jag hur vi ska kunna göra världen begriplig” skriver Storbritanniens prins Charles i en text publicerad i tidningen Mail on Sunday.", "article": "Storbritanniens prins Charles älskar böcker, litteratur – och skiljetecken. Det kommer fram i en artikel publicerad i brittiska tidningen Mail on Sunday. I texten, som är en vädjan om medel till välgörenhetsorganisationen Friends of the National Libraries, skriver prinsen att det var hans pappa, prins Philip, som väckte hans livslånga kärlek till litteratur och grammatik. ”Jag har alltid älskat hur vi kan vrida och vända ett ord för att ladda det med olika innebörder och jag förundras över hur stora författare kan använda så få ord för att framkalla en känsla, en plats eller fördjupa en karaktär”, skriver han och betonar grammatikens betydelse. Läs mer: Då firar vi alla skiljeteckens dag Skiljetecken som kommatecken eller punkt är nödvändiga för att göra världen begriplig, skriver prinsen: ”Grammatiken spelar roll!” Prins Charles konstaterar vidare att namn som William Shakespeare skrev för alla och att biblioteken därför måste värnas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28825, "headline": "Oscar Zia och Lisa Ajax till final", "summary": "Oscar Zia pallade för favorittrycket och tog sig raka vägen till final i Melodifestivalen med låten ”Human”. Med sig från deltävlingen i Norrköping får han Lisa Ajax.", "article": "Oscar Zia kunde knappt hålla känslorna i styr när han skulle framföra ”Human” för andra gången efter att ha gått vidare. I ett svårtippat startfält var han ändå en klar favorit tillsammans med Lisa Ajax. Att det just är de som går direkt till Friends arena innebär att de stora skrällarna uteblev. Lisa Ajax har hållit sig undan rampljuset sedan hon vann TV4:s ”Idol” 2014. Fram till nu, vill säga. Nu är hon tillbaka i rutan och tävlade i schlagern för första gången. Hennes nummer ”My heart wants me dead” är ett bidrag med tydliga Rihanna- och Zara Larsson-influenser. Den är skriven av Linnea Deb, Joy Deb, Anton Hård af Segerstad, trion bakom förra årets vinnarlåt, tillsammans med schlagerdebutanterna Nikki Flores och Sara Forsberg. Nykomlingen Saraha får ännu en möjlighet att ta sig till final i Andra chansen. Saraha, eller Sara Larsson som det står i passet, kom från ingenstans, väckte ingens uppmärksamhet, men visade att swahili fungerar bra i sammanhanget. Den 32-åriga sångerskan från Vänersborg är uppvuxen i Tanzania. Hennes ”Kizunguzungu”, en partyglad poplåt med afrikanska rytmer och refräng på swahili, var från början helt uträknad av proffstyckarna i schlagerbubblan. Tittarna ville däremot annorlunda. Ytterligare en nykomling, Boris René och hans ”Put your love on me”, är vidare till Andra chansen. Boris, som egentligen heter Lumbana i efternamn, är till vardags fotbollsspelare i Degerfors IF. Han har aldrig uppträtt för en så stor publik som den på Melodifestivalen och trots att han fick ett starkt gensvar av Norrköpingborna på plats redan under genrepet vågade han sig inte på att analysera sina chanser i tävlingen inför lördagskvällens spektakel. Oscar Zia och hans bidrag ”Human” gick raka vägen till Melodifestivalens final. Vidare från Norrköping Till finalen i Friends arena 12/3: Oscar Zia: \"Human\" Lisa Ajax: \"My heart wants me dead\" Till Andra chansen i Halmstad 5/3: Saraha: \"Kizunguzungu\" Boris René: \"Put your love on me\" Utslagna: Swingfly featuring Helena Gutarra: \"You carved your name\" After Dark: \"Kom ut som en stjärna\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 28836, "headline": "Uppgifter: Kanye vill stämma Pirate Bay", "summary": "Efter att Kanye West beslutat sig för att inte erbjuda sitt nya album någon annan stans än på strömningstjänsten Tidal har den blivit nedladdad rekordmånga gånger illegalt på Pirate Bay. Nu vill Kanye enligt uppgifter till tidningen Hollywood life stämma fildelningssajten.", "article": "Släppet av Kanye Wests nya, hyllade skiva ”The Life of Pablo” har inte gått obemärkt förbi. Först bytte han namn på skivan flera gånger innan den gavs ut, sedan ville en skandalomsusad affärsman köpa skivan så den inte skulle bli offentlig. När skivan väl var släppt beslutade sig West för att inte erbjuda den någon annan stans än på strömningstjänsten Tidal, där West själv är delägare. ”Mitt album kommer aldrig aldrig aldrig finnas på Apple. Och den kommer aldrig vara till salu. Man kan bara få den via Tidal” skrev han nyligen på Twitter. Men hans senaste tweet blev droppen. Efter att Kanye offentliggjorde att skivan aldrig kommer släppas någon annanstans än via Tidal har den laddats ned rekordmånga gånger genom fildelningssajten Pirate Bay. Enligt Venture Beat hånar nu twittrare rapparen själv och musiktjänsten Tidal genom att ladda upp bilder av skivan i just Apple music. Skivan har laddats ned över en halv miljon gånger och över 9.000 användare tillhandahåller piratversioner av skivan för nedladdning. Något som Kanye West är mäkta irriterad över enligt uppgifter till Hollywood life. Samma tidning rapporterar nu att artisten planerar att stämma Pirate Bay. – Kanye ska träffa sitt juridiska team för att diskutera möjligheterna att starta rättsliga åtgärder mot torrentsajten Pirate Bay, säger en anonym källa till tidningen Enligt Venture beat är chanserna att Kanye West vinner i en rättegång små - och processen skulle ta så lång tid att skivan skulle kunna fortsätta spridas i månader. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28837, "headline": "Konflikt vändes till unikt samarbete", "summary": "Under förra året kritiserade Författarförbundet Stockholms stadsbibliotek för oskäliga ersättningar till författare. Efter kritiken har kulturborgarrådet Roger Mogert (s) bjudit in Författarförbundet till diskussioner om årets budgetsatsningar.", "article": "I maj förra året skrev Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius en debattartikel i DN där han skarpt kritiserade Stockholms stadsbiblioteks villkor för föreläsande författare. Kritiken gick ut på att man på Stadsbiblioteket satt i system att inte betala författare, poeter och översättare för framträdanden på biblioteket. Från Författarförbundet hotades det med strejk om inte villkoren förändrades. Snabbt svarade Stockholms stad att man tagit till sig av kritiken. Och som svar inledde staden ett samarbete med Författarförbundet om hur man i budgeten fördelar pengar till kulturen. – Vi gick till ganska hårt angrepp mot Stadsbibliotekets högsta chef och den högsta ansvariga politikern i Stockholm. Men vi fick ganska snabbt därefter svar om att de genast skulle ändra på detta, säger Gunnar Ardelius på Författarförbundet. Under förra året diskuterade man tillsammans fram flera punkter som Stockholms stad och Författarförbundet var överens om vad man borde satsa på. –  Eftersom vi delade deras uppfattning om att vi bör göra rätt för oss och att Stockholm kan göra skillnad för hur det ser ut för författare satte vi oss tillsammans och punktade upp saker som vi hade gemensamt, säger Roger Mogert (s), kulturborgarråd. Enligt Gunnar Ardeliusär det här samarbetet mellan kommunen och Författarförbundet unikt. Och han tycker att det är viktigt att det finns en dialog. – Sveriges författare och kulturskapare är i skriande behov av en aktiv konstnärspolitik som fokuserar på yrkesverksamma kulturskapares möjligheter att få ersättning för sitt arbete. Eftersom detta i dag till stor del är regionaliserat så är det viktigt att ha en tät dialog mellan kulturskapare och politiker. Och vi är överens med Stockholms stad om vikten av proaktivt arbete, säger Ardelius. De punkter som Författarförbundet tillsammans med Roger Mogert har arbetat fram är bland annat att resurser ska avsättas till att alla elever får tillgång till ett välrustat och bemannat skolbibliotek, mer resurser för att stärka det läsfrämjande arbetet och att budgeten ska finansiera att alla författare och översättare som håller föredrag på institutioner som bibliotek ska få skälig ersättning. Man vill också att staden ska ge plats för skapande och utveckla fler poesiarenor. – Vi vill skapa bra möjligheter att både skapa och ta del av kultur, och det sammanfaller ju väl med det Författarförbundet vill. Egentligen är det märkligt att vi inte har fler samarbeten mellan kommuner och den här typen av organisationer, säger Roger Mogert. Och han menar att det inte är tal om en engångsföreteelse. – Jag tänker att vi kommer att jobba vidare med den här modellen framåt, till exempel har jag träffat konstnärernas riksorganisation och haft en dialog med dem, säger han. Detta har parterna enats om Elever ska få tillgång till ett välutrustat och bemannat skol-bibliotek. Mer resurser till läsfrämjande arbete för barn och vuxna. Författare och översättare ska få skälig ersättning för föredrag på bibliotek. Fler platser ska bli tillgängliga för skapande. Resurser ska avsättas till utveckling av fler poesiarenor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28840, "headline": "Polisorganisation uppmanar till bojkott av Beyoncés turné", "summary": "Beyoncés omdiskuterade musikvideo och framträdande på Super Bowl har tolkats som poliskritiskt. Nu planerar Miamis polisorganisation FOP att bojkotta artistens turnépremiär i april.", "article": "Beyoncés musikvideo till ”Formation” och hennes uppmärksammade framträdande på Super Bowl har väckt starka reaktioner. Videon innehåller flera referenser till den pågående konflikten kring polisvåld och etnicitet som rasat i USA de senaste åren och uppträdandet på Super Bowl har tolkats som en hyllning till den revolutionära, afroamerikanska rörelsen Svarta pantrarna och den pågående Black Lives Matter-rörelsen. Många har hyllat artistens politiska ställningstaganden, men budskapet har också väckt starka reaktioner inom den amerikanska poliskåren. – Det är skandalöst att hon använder Super Bowl för att attackera människorna som skyddar både oss och henne, och räddar liv, sa New Yorks förra borgmästare Rudolph Giuliani efter framträdandet. Nu ansluter sig Miamis polisorganisation Fraternal order of police (FOP) till kritiken. I ett uttalande uppmanar FOP:s ordförande Javier Ortiz alla polisorganisationer i USA att delta i en bojkott av artistens turné ”The formation world tour” med premiär i Miami den 27 apil. ”Det faktum att Beyonce använde årets Super Bowl som en plattform för att splittra det amerikanska folket genom att sprida ett antipolisiärt budskap och visa stöd för Svarta pantrarna visar att hon inte stödjer brottsbekämpande myndigheter”, säger Javier Ortiz i pressmeddelande. Miamis polismyndighet har ännu inte kommenterat organisationens planerade bojkott, skriver CNN. Läs mer: Politik eller pengar – Beyoncés budskap delar världen ", "article_category": "culture"}
{"id": 28845, "headline": "”House of cards” lanserar presidentkampanj", "summary": "Inför fjärde säsongen av ”House of cards” slår serieskaparna mynt av intresset för det amerikanska presidentvalet när seriens huvudperson Frank Underwood får sin egen presidentkampanj.", "article": "Intresset för presidentvalen i USA blir allt större. Samtidigt har Netflix serie ”House of cards” fjärde säsong premiär den fjärde mars. Nu slår Netflix mynt av det stora allmänintresset för presidentvalet, när seriens huvudperson, politikern Frank Underwood (spelad av Kevin Spacey), startar en egen presidentkampanj skriver Variety. Ett fejkat kampanjkontor har öppnat i Greenville South Carolina, som också är Frank Underwoods hemstat. Vid kampanjkontoret kan besökare äta mat, se trailers för serien och ta bilder. Samtidigt riktas blickarna mot South Carolina när republikanska primärvalet går av stapeln där den 20 februari. Demokraterna i samma stat röstar på sin presidentkandidat den 27 februari. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28848, "headline": "Siewert Öholm till attack mot Gina Dirawi", "summary": "Den före detta SVT-profilen Siewert Öholm går till angrepp mot programledaren Gina Dirawi och SVT i en kritisk krönika om Melodifestivalen.", "article": "I krönikan, publicerad i den kristna tidningen Världen i dag, kritiserar Öholm den hyllningslåt som framfördes i helgens Melodifestival av Gina Dirawi och Charlotte Perrelli, i vilken det nämndes att Dirawi har rötter i Palestina. Öholm har också synpunkter på att Dirawi i julas presenterades som SVT:s första ”muslimska julvärd”. Räcker det inte med att hon är extremt skicklig, frågar sig Öholm, och skriver vidare att han får kallsvettningar av att SVT ”anser sig ha rätt eller skyldighet att driva en politisk indoktrineringskamp och vulgär etikprotest”. Han lyfter frågan om en förebilds ansvar: ”Innebär förebild i SVT också rätten att vara propagandist och uttalad part i olika politiska frågor och konflikter. Frågan blir då vad som händer med integriteten för SVT och SR, liksom med integriteten för Gina Dirawi själv och hennes egen yrkesroll och ambition.” Melodifestivalens exekutiva producent Christer Björkman får också en känga, som Öholm anser driva ett ”privat normkrig, betalt av tittarnas licenspengar”. Dags att lägga ner Melodifestivalen, avslutar han sin krönika. Till Expressen säger SVT att man inte vill bemöta angrepp på personalen men är stolta över Melodifestivalen och Gina Dirawis insatser. Det är inte första gången Siewert Öholm har åsikter om Melodifestivalen. 2003 kritiserade han tävlingen för att ”manifestera paret Gardells sexuella läggning” (Jonas Gardell och Mark Levengood ledde tävlingen). Öholm blev nyligen porträtterad i SVT-dokumentären ”Siewert och sågklingan” som främst fokuserar på hårdrocksdebatten som rasade på 1980-talet efter att Öholm fördömt musikgenren i debattprogrammet ”Svar direkt”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28854, "headline": "Bruce Springsteen till Sverige i sommar", "summary": "Det har spekulerats i veckor och nu är det klart: Bruce Springsteen och hans E Street Band kommer till Sverige och Göteborg i sommar.", "article": "Att Bruce Springsteen gillar Sverige är ingen nyhet: sammantaget har han spelat i Sverige 32 gånger. Och i sommar är det alltså dags igen när han ställer sig på Ullevis scen i Göteborg den 25 juni. Senast Springsteen var i Sverige var 2013, då på Friends arena i Solna. Sommarens spelning blir hans nionde på just Ullevi. Läs mer: Så var Springsteen på Friends arena – låt för låt ”Vi ser fram emot att få uppleva Bruce Springsteen och hans E Street Band när de återintar Ullevi i Göteborg för ytterligare en klassisk konsert som kommer gå till historien”, skriver arrangören Live Nation i ett pressmeddelande. Spelningen är en del av Springsteens ”The river tour”, som just nu pågår i USA och är hans första på två år. Turnén är en hyllning till det klassiska Springsteen-albumet ”The river” som firar 35-årsjubileum i år, samt ett led i fjolårets släpp av Springsteen-boxen ”The ties that bind: The river collection”. Sedan tidigare är det känt att turnén tar Bossen till flera andra europeiska städer, och på onsdagen blev det klart att han även spelar i Köpenhamn den 22 juni och i Oslo den 29 juni. Biljetterna till konserten i Göteborg släpps den 25 februari. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28856, "headline": "Efter läckan – nu släpper SVT alla låtar", "summary": "Molly Sandéns bidrag till Melodifestivalen diskvalificeras inte, trots att låten läckt ut i förväg på nätet. Nu lägger SVT ut samtliga bidrag i deltävlingen i Gävle för förhandslyssning.", "article": "Ett 30 sekunder långt klipp av Molly Sandéns bidrag ”Youniverse” har funnits på nätet i form av ett klipp för lyssning på försäljningssajten Amazon. Det strider mot SVT:s regler om att låtbidragen i Melodifestivalen inte får publiceras någonstans före tävlingen. När läckan upptäcktes togs låten ned. SVT anser dock att varken Molly Sandén eller hennes skivbolag Sony Music har gjort något fel och hon får därför tävla med sitt bidrag i deltävlingen i Gävle den 27 februari. ”Det har inte funnits något uppsåt från artisten eller dess skivbolag, som i all kommunikation har varit tydliga med att releasedatumet har varit den 28 februari. Felet ligger alltså i nästa led, vilket gör att det inte finns någon grund för diskvalificering” säger Christer Björkman, exekutiv producent för Melodifestivalen, i ett pressmeddelande. För att jämna ut den eventuella fördelen för Molly Sandén i tävlingen har SVT nu valt att släppa samtliga låtar i deltävling fyra för förhandslyssning under en begränsad tid. Bidragen finns tillgängliga till i dag, onsdag, kl 17.00 på SVT:s sajt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28858, "headline": "Teknikfestival för tjejer tillbaka för andra året", "summary": "Teknikfestivalen Tekla vill uppmuntra unga tjejer att våga använda teknik. För andra året anordnas festivalen i Stockholm av KTH i samarbete med artisten Robyn.", "article": "Teknikfestivalen Teklas syfte är att uppmuntra unga tjejer mellan 11 och 18 år att våga använda sig av teknik genom att lyfta kvinnliga förebilder. Festivalen anordnas i år för andra året i samarbete med artisten Robyn. – Teknik är ett av de områden som påverkar samhällets utveckling mest av allt, så det är självklart att tekniken ska formas av alla som vill vara med. Men det tar tid, säger Robyn i ett pressmeddelande. Att kunna skapa i en avslappnad och inspirerande miljö tror Robyn är viktigt för att få tjejer att utveckla sina färdigheter. – Som yngre tjej upplevde jag inte att jag blev uppmuntrad att utforska mina intressen inom teknik lika mycket som killar. Tekla vill främja tjejers nyfikenhet på saker som annars inte ligger så nära till hands och avdramatisera den här miljön, säger hon. Teklafestivalen på KTH:s campus går av stapeln den 9 april. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28862, "headline": "Brian Eno i unikt samarbete i Stockholm", "summary": "Brian Enos verk ”77 million paintings for Kästa school” visades idag upp i en skola i Flemingsberg utanför Stockholm. Verket är tänkt som ett samarbete med skolans elever.", "article": "Den brittiske multikonstnären Brian Eno visade idag upp sitt konstverk ”77 million paintings for Kästa school” som är hans första permanenta och offentliga konstinstallation i Sverige. Konstverket är tänkt att efter hand fyllas på med material från eleverna på Kästa skola i Flemingsberg utanför Stockholm där verket hänger. På åtta skärmar slumpas bilder fram utifrån det material som matats in i ett datorprogram, som ett slags digitalt kalejdoskop. Verket ackompanjeras också av Brian Enos musik. – Jag ville undvika att göra ett statiskt konstverk på väggen som snabbt kommer att ignoreras av barnen, säger Brian Eno som själv deltog under pressvisningen av konstverket på Kästa skola under tisdagkvällen. – Förhoppningsvis kommer det att bli fler och fler av barnens bilder och färre och färre av mina. Så gradvis kommer det att sluta vara mitt konstverk och istället bli skolans verk, säger Brian Eno. Några av skolans elever deltog på visningen och berättade om den workshop som de haft med Brian Eno tidigare på dagen. – Vi fick rita olika bilder helt fritt bara, berättar Josefine Öberg i klass 5. Jag ritade blommor och blad. Eleverna verkar också uppskatta att konstinstallationen nu hänger i deras skola. – Det är väldigt spännande att se vilka bilder som kommer fram, säger Stefanos Zois i klass 5. – Det är unikt, våran skola är speciell nu, vi är de enda som har ett sånt. Det är coolt, säger Roman Malyuta i klass 5. Det något oväntade samarbetet är en fortsättning på Brian Enos konstverk ”77 million paintings” som han sedan 1988 installerat på olika platser runtom i världen. Idén att installera konstverket i offentliga lokaler kommer från Enos önskan att låta sin konst fylla en funktion. – Jag har märkt att människor tittar på mina konstverk längre tid än vad de brukar göra på ett konstgalleri. Jag insåg att det fanns ett sorts terapeutiskt värde med verken, säger Brian Eno. Det var konstkonsulten Ann Magnusson som på uppdrag av Huddinge kommuns fastighetsbolag tog kontakt med Eno som tackade ja till att göra ett konstverk till den nybyggda skolan i Kästa. Rektor Sara Lundberg har redan efter en dag märkt effekter på barnen i skolan. – Ett barn som var väldigt argt satte sig i en soffa och började titta på bilderna, och ilskan försvann väldigt fort. Vi hade någonting att titta på då, säger Sara Lundberg. Många av barnen säger att de måste titta på bilderna varje gång de går förbi eftersom de hela tiden förändras. För Brian Eno är barnens medverkan ett sätt att släppa kontrollen över verket och låta det leva sitt eget liv. – Barnen bidrar med saker som jag inte skulle kunna drömma om att göra. Som snögubbar till exempel, säger Brian Eno och syftar på att många av barnen under dagen ritat just snögubbar. – Jag tycker att det är bra att barnen inte tänker på det här som ett konstverk, de ser bara någonting som förändras varje dag, säger Brian Eno. ”77 million paintings for Kästa school” kommer att visas för publik vid ett fåtal tillfällen under våren. Brian Eno är från början konstutbildad men är kanske mest känd för sitt arbete som musiker och producent. Han har gett ut en rad soloalbum men har haft störst framgångar som producent och i samarbeten med andra artister. Eno har producerat allt ifrån David Bowies tre Berlin-album till Coldplays låt ”Viva la vida” från 2008, och har samarbetat med en mängd artister såsom David Byrne och John Cale. Brian Eno anses också vara den som myntade begreppet ”ambient” som musikstil. Eno, vars fullständiga namn är Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno, är född 1948. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28866, "headline": "Molly Sandéns Melodifestivalbidrag läckt på nätet", "summary": "Ett 30 sekunder långt klipp av Molly Sandéns låt ”Youniverse” ligger ute på nätet, trots SVT:s strikta förbud. Nu hotas låten av diskning, skriver Aftonbladet.", "article": "Favorittippade artisten Molly Sandén uppträder i den fjärde deltävlingen i Gävle den 27 februari. Trots det kan man redan nu höra ett 30 sekunder långt klipp ur låten ”Youniverse” som hon tävlar med på försäljningssajten Amazon. Det strider mot SVT:s strikta regler om att låtarna i Melodifestivalen inte får spelas innan tävlingen. Nu hotas Molly Sandéns låt att diskas ur tävlingen, skriver Aftonbladet. — Jag har precis pratat med Christer Björkman. Han kommer att kontakta Molly Sandéns skivbolag och så kommer vi att återkomma under morgondagen, säger Lili Assefa, pressansvarig för Melodifestivalen till tidningen. Det är inte första gången låtar har läckt i förtid. 2010 läckte en minut av såväl Peter Jöback som Sibels låtar ut i förväg av misstag. Då tog SVT på sig skulden och låtarna fick fortsätta tävla. Molly Sandéns låt som publicerats i förväg på brittiska, amerikanska och tyska Amazon är skivbolagets förhandslyssning. Det är vanligt att 30 sekunder av en låt släpps som man får lyssna på innan man bestämmer sig för ett köp. Men Melodifestivalens regler är tydliga. Inte heller den typen av förhandslyssning är tillåten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28869, "headline": "”Alla SS-officerare i filmens historia flimrade förbi”", "summary": "Berlin. Mikael Persbrandt gör en Max von Sydow och spelar ondsint naziofficer i en Hollywoodfilm. På måndagen var det världspremiär för ”Alone in Berlin” där även Emma Thompson och Brendan Gleeson är med.", "article": "Med käften full av tuggummi och sitt allra charmigaste leende gjorde Mikael Persbrandt entré på festivalen i blitzen från fotografernas stroboskopljus. En bjärt kontrast till rollen som den iskalla och sadistiska SS-officeren Prall i Vincent Perez ”Alone in Berlin” som hade världspremiär på måndagen. Den svenska filmstjärnan är bara med i en handfull scener men hinner ändå sätta en ond prägel på hela filmen. – Det var en väldigt underlig känsla att stå i Berlin och knäppa skärpet, dra på sig handskarna och sätta på sig mössan med dödskallemärket. Jag får rysningar när jag tänker på det, det är fortfarande något extremt laddat med den där uniformen, säger Mikael Persbrandt i festivalpalatset vid Potsdamer Platz i Berlin som en gång var centrum för den nazistiska maktapparaten. ”Alone in Berlin” bygger på Hans Falladas succébok om det äkta motståndsparet som placerade ut i vykort med antinazistisk propaganda över hela den tyska huvudstaden i början av 1940-talet. Den strama och konventionellt berättade filmen går i en murrig färgskala och är ett slags korsning av trapphusthriller med Hitchcockscener och ett stillsamt porträtt av ett trött och slitet äktenskap. Emma Thompson och Brendan Gleeson spelar det oglamorösa paret som jagas av Gestapoinspektören Escherich (spelad av Daniel Brühl) som i början går bet på att få fast dem. Något som föranleder Persbrandts hotfulla SS-officer att storma in på Escherichs kontor halvvägs i filmen. – Redan i första scenen tänkte jag: ”Jag går all-in och kör järnet” och kände hur filmhistoriens alla SS-officerare flimrade förbi i skallen från ”Örnnästet” till Max von Sydow, säger Mikael Persbrandt om sin svenska kollega som spelade naziofficer i Michael Andersons ”The Quiller memorandum” (1966) och i John Hustons ”Den sista matchen” (”Victory”) (1981) med Michael Caine och Sylvester Stallone. – Tack och lov slapp jag att prata med tysk brytning. Det hade blivit ännu en kaka att lägga på uniformen och stövlarna. Risken är att det hade blivit lite John Cleese av alltsammans, säger han. Persbrandt erbjöds rollen förra våren i samband med inspelningen av Guy Ritchies ”King Arthur” i London – strax innan han skulle till Sydafrika för att spela Dag Hammarskjöld i Richie Smyths ”Jadotville” som kretsar kring FN och Kongokriget i början av 1960-talet. Filmen, som får premiär på Netflix i år, utspelar sig under en känslig fas i FN:s barndom då organisationen ifrågasätts av stormakterna. – I filmen pratar jag i telefon både med Churchill och Brezjnev som båda vill skicka ”riktiga” soldater för att röja upp i kaoset. För mig var Hammarskjöld en avslappnad och trevlig man som var ett slags schablonbild av en gammaldags diplomat som aldrig tappade fattningen. En total kontrast till rollen som Prall, säger Persbrandt. Från början hade han velat göra ett mer nyanserat porträtt av sin rollfigur. – Jag befinner mig i ett skede av livet där jag egentligen inte har lust att göra schablonerna av ondska och elakhet. Jag sa till regissören Vincent Perez: ”Ska vi försöka göra en människa av det här också?”. Men jag insåg ganska snart att jag var en liten kugge i ett stort maskineri och skulle symbolisera ondskan, säger Mikael Persbrandt och tillägger: – Naturligtvis skulle det vara mer intressant att göra filmen om Prall när han kommit hem från jobbet, tagit av sig de svarta läderhandskarna och står i kalsongerna framför spegeln, säger han. Fast först väntar några ”hemliga” filminspelningar, ”Dödsdansen” på Maxim i vår och sedan utställning på Lars Lerins galleri i Karlstad. På sikt hoppas han att växla upp i sin internationella filmkarriär. – Jag är van att göra huvudroller, därför kan det ibland vara lite svårt att komma in från sidan. Men det är inte min marknad här, jag säljer inga biljetter. Än så länge. ”Det var en väldigt underlig känsla att stå i Berlin och knäppa skärpet, dra på sig handskarna och sätta på sig mössan med dödskallemärket.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 28871, "headline": "Ai Weiwei klär in konserthus i använda flytvästar", "summary": "Konstnären Ai Weiwei har klätt in Berlins konserthus i 14.000 använda flytvästar för att uppmärksamma hur många flyktingar som försöker ta sig till Europa över Medelhavet varje dag.", "article": "Under natten till söndagen klädde den kinesiske konstnären Ai Weiwei in Berlins konserthus i 14.000 använda flytvästar. Installationen gjordes för att uppmärksamma det stora antal flyktingar som varje dag försöker ta sig över Medelhavet till Europa, rapporterar CNN. De orangea övergivna flytvästarna har transporterats till Berlin från Lesbos där myndigheterna gett dem till Ai Weiwei. Över en miljon flyktingar kom över Medelhavet till Europa under förra året. Ai Weiwei har dokumenterat många av deras öden på sin Instagram. Han har spenderat mycket tid på Lesbos, som ofta är en första europeisk anhalt för flyktingar som kommer med båt. Ai Weiwei skapade stor uppmärksamhet förra månaden när han med sin egen kropp återskapade det världskända fotografiet av 3-åringen Alan Kurdi, som dog under resan över Medelhavet. I januari valde han också att ställa in en planerad utställning i Köpenhamn i protest mot Danmarks åtstramade flyktingpolitik och godkännandet av ett lagförslag om att dansk polis ska kunna beslagta asylsökandes värdesaker och försvåra anhöriginvandring. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28872, "headline": "Kanye får Tidal att toppa listan", "summary": "Kanye Wests skandalomsusade nya album släpptes exklusivt för Tidal. Nu toppar strömningstjänstens app nedladdningslistan på iTunes.", "article": "Kanye Wests på förhand omtalade album ”The life of Pablo”, som fick toppbetyg av DN:s recensent, har fått strömningstjänsten Tidal:s nedladdningar att skjuta i höjden. På iTunes toppade Tidal-appen nedladdningslistan efter att Wests album släppts, skriver tekniksajten Tech Crunch. Detta efter att artisten uppmanat sina följare på Twitter att prenumerera på tjänsten. Tidigare har artisterna Rihanna och Beyoncé (vars man Jay-Z är största ägare av Tidal) släppt låtar exklusivt på Tidal, vilket enligt många ökar strömningstjänstens chanser att ta upp konkurrensen med Spotify och Apple Music. Kanye West är liksom Rihanna och Beyoncé också delägare i Tidal. Albumet ”The life of Pablo”, som är Kanye Wests första album sedan 2013, har omgärdats av mycket uppgifter och rykten innan det släpptes, inte minst från Kanye West själv. Bland annat ändrades skivans titel flera gånger. Den skandalomsusade amerikanske affärsmannen Martin Shkreli försökte också kort innan släppet köpa hela albumet av Kanye West för motsvarande 84 miljoner kronor. Den historien tog ännu en bisarr vändning när Shkreli hävdade att han blivit lurad på pengarna av någon som utgett sig för att företräda West, skriver sajten Fact. En annan uppgift om ”The life of Pablo” som tagits tillbaka är att albumet skulle ha släppts till försäljning på artistens egen webbsida, vilket alltså ändrats till att det blir exklusivt för Tidals användare i en vecka innan det släpps på andra tjänster, skriver flera amerikanska medier. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28883, "headline": "Dubbla uppdragsgivare när Max Martin intervjuades", "summary": "Di Weekend publicerade på fredagen en lång intervju med Max Martin och flera kända artister. Intervjun gjordes av Jan Gradvall, samtidigt som han gjorde filmade intervjuer i Los Angeles för Polarprisets räkning.", "article": "I fredagens DI Weekend publiceras en längre intervju med den vanligtvis medieskygge Max Martin. Intervjun är signerad Jan Gradvall, och gjordes under samma resa till Los Angeles som han gjorde filmade intervjuer för Polarpriset. Med på resan var Polar Music Prizes vd Marie Ledin, ett filmteam och Di:s fotograf Axel Öberg. Så hur landade Gradvall, efter 18 år, denna intervju? – Det är framför allt så att Polarpriset frågade mig när de skulle göra en intervju med honom. De frågade om jag ville göra den, och då undrade jag om jag samtidigt kunde göra en intervju för Di Weekend, säger Jan Gradvall. Han säger att intervjun är ett samarbete mellan honom själv, som frilansjournalist, Polarpriset och Di Weekend. Han poängterar att han hade samma upplägg 2010, när Björk fick priset. – Då flög jag till New York på uppdrag av Polarpriset, och gjorde en intervju som publicerades i Expressen Kultur. Den i dag publicerade intervjun med Max Martin gjordes samtidigt som Jan Gradvall gjorde en filmad intervju. Den filmade intervjun gjordes på uppdrag av Polarpriset, och användes vid offentliggörandet av att Max Martin får Polarpriset. I den figurerar också flera kända artister som arbetat med Max Martin, och som också är med i den publicerade intervjun. – När Max Martin skulle få priset hade jag kontakt med hans management om att göra en filmad intervju och efter ganska mycket om och men tyckte han att det var okej. Jag föreslog då att Gradvall skulle göra den, vilket Max Martin tyckte var en bra idé. I samband med det frågade jag Max Martin om han även kunde göra en intervju för Di Weekend, säger Marie Ledin, vd för Polar Music Prize som också var med i Los Angeles för att träffa Max Martin. Fanns det något samarbete med DI? – Nej, det finns inget samarbete. Vi har tidigare haft samarbete med Di för annonser men det här har ingenting med det att göra. Man får inte blanda ihop korten här – men det tycker jag inte heller att vi har gjort, säger Marie Ledin. Hon säger samtidigt att hon tycker att det kunde varit tydligt att det var tack vare Polarpriset som Di Weekend kunde publicera intervjun. – Jag tycker att det borde ha stått i intervjun att den kom till stånd tack vare Polarpriset. För så ser jag på det. Men samtidigt är det en kombination av att Max Martin får Polarpriset och att Jan Gradvall gör intervjun som gör att han ställer upp, säger hon. Finns det någon problematik med att Jan Gradvall gör ett uppdrag för er samtidigt som han gör ett för Di? – Jag ser ingen som helst problematik med detta. Om jag får välja en journalist att göra detta så väljer jag Jan Gradvall, och jag tycker att han har gjort ett fantastiskt jobb och en film som är otrolig, så jag är väldigt nöjd. Inte heller Jan Gradvall ser några problem med upplägget: – Jag tycker inte det är det viktiga. För mig är det viktiga att jag är frilans, och har gjort en skriven intervju för DI Weekend, och haft en lång kontakt med Max Martin sedan tidigare. Han har sagt att gör han en intervju gör han det med mig. Så det är naturligt att de frågar mig. Så det finns inga problem med det? – Den frågan får du ställa till Di. Jag vet bara att jag gjort ett uppdrag för Polarpriset och ett för Di. Och att Polarpriset inte läst den skrivna intervjun, säger Jan Gradvall. Andreas Johansson är redaktör för Di Weekend. – Jan Gradvall fick ett erbjudande om att intervjua Max Martin för Di Weekend och det var väldigt enkelt att tacka ja till det, säger han. Han vill vara tydlig med att intervjun inte är gjord i samarbete med Polarpriset. – Det är helt och hållet en journalistisk produkt som är frånkopplad dem. Och det är tack vare Jan Gradvall vi har fått intervjun med Max Martin, inte tack vare Polarpriset. Inte heller Andreas Johansson ser några problem med att intervjun gjordes vid samma tidpunkt som Jan Gradvall också gjorde filmade intervjuer för Polarprisets räkning, eller att det var de som förmedlade kontakten. – Det är inte konstigare än att göra en intervju när någon släpper en ny skiva. Det finns alltid ett sammanhang och här framgår det att han just fått Polarpriset. Man kunde inte ha tydliggjort i texten hur det gick till när intervjun gjordes? – Transparens är alltid viktigt, och visst kan man alltid rannsaka sig själv om man borde ha varit ännu tydligare. Men vi har gjort en fristående intervju som kommit till tack vare att Max Martin får Polarpriset. Jan Gradvall har jobbat för att få en intervju med Max Martin i 18 år, om inte tillfället dykt upp nu hade han kanske fått göra en intervju någon annan gång. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28907, "headline": "Förskola stoppar all filmvisning efter Alfons-kritik", "summary": "Efter att förskolan visat en film om Alfons Åberg fick ett barn otäcka mardrömmar som inte gick över. Nu stoppas all filmvisning på förskolan den närmsta tiden.", "article": "DN har tidigare rapporterat om Sadelmakarebyns förskola i Malmö som i december fick kritik från föräldrar för att ha visat filmen ”Alfons och odjuret”. Filmen fick ett barn att drömma otäcka mardrömmar varpå föräldrarna anmälde förskolan till Skolinspektionen, som begärde utredning och svar från Malmö stad. Nu stoppas all filmvisning på förskolan, rapporterar Helsingborgs dagblad. Beslutet togs i samråd med de anmälande föräldrarna. I ett pressmeddelande betonar förvaltningen att det rör sig om en tillfällig ”filmpaus” där man kommer att gå igenom rutiner och riktlinjer. — Det är viktigt att försklara att detta bara är en högst tillfällig lösning på just den här förskolan i samband med den situation som har uppstått, säger förskolechef Eva Danerhall och fortsätter: — Vi kommer absolut att visa film igen när det finns ett pedagogiskt syfte. Likaväl som vi läser böcker eller spelar musik så har också filmen sin plats i den pedagogiska verksamheten inom förskolan. Filmen från 1980 handlar om att Alfons Åberg en dag slår en annan pojke och sedan drabbas av dåligt samvete, som tar formen av ett inbillat ”odjur” under Alfons säng. Alfons Åbergs skapare Gunilla Bergström meddelar via Rabén och Sjögrens förlag att hon inte har några kommentarer till Malmö stads beslut. Men Pelle Svensson som genom Pennfilm filmatiserade ”Alfons och odjuret” är kritisk. – Jag blir förtvivlad när jag hör detta. Det är inte bara gullgull i Gunilla Bergströms Alfonsböcker. Böckerna och filmerna handlar om att bearbeta den verklighet barn befinner sig i, säger han till Helsingborg dagblad. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28915, "headline": "Ann Heberlein: Svenska kyrkan måste värna om kristna flyktingar", "summary": "Varför vill inte Svenska kyrkan kännas vid det folkmord som pågår på kristna runt om i världen? Och varför tar kyrkan inte ansvar för de kristna som flytt till Sverige undan religionsförtryck, undrar Ann Heberlein.", "article": "Jag var stolt över min kyrka när klockorna ringde i protest mot främlingsfientliga och rasistiska demonstrationer i vintras och i våras. Jag tyckte att det var ett utmärkt sätt att bedriva fredlig, civil olydnad när kristna störde främlingsfientliga grupperingars torgmöten medelst psalmsång. Det var det kristna budskapet om alla människor lika värde och rättigheter i praktiken. Kyrkan är en gemenskap av troende, inte en politisk organisation, men det är en gemenskap av människor som tror på något som förpliktar och som manar till handling: Att alla, varje människa, man som kvinna, svart som vit, oavsett religiös tillhörighet, sexuell läggning, färdigheter, egenskaper och prestationer är skapade till Guds avbild. Imago Dei. Tron på det budskapet, människan som Guds avbild, manar till handling och innebär att kyrkan med nödvändighet också är politisk om vi med politik menar ett engagemang i samhällsdebatten. De kritiska röster som höjts mot svenska kyrkans engagemang för flyktingar och migrationsfrågor med argumentet att kyrkan inte ska syssla med politik är, menar jag, ute i ogjort väder. Det kristna budskapet är med nödvändighet politiskt. Evangeliet är radikalt. Jesus predikade jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Den kristne har ett ansvar att leva i hans efterföljelse – och det gör man inte genom att begränsa sin tro till tomma ritualer och till privatreligiösitet. Evangeliet måste praktiseras. Den stolthet jag känt över min kyrka och dess engagemang har på senaste tiden grumlats. Jag undrar varför Svenska kyrkan inte har velat kännas vid det folkmord som pågår på kristna runt om i världen just nu, och jag undrar varför Svenska kyrkan inte tar ansvar för de kristna som flytt hit undan religionsförtryck. 80 procent av alla som utsätts för religiös förföljelse är i dag kristna. Ingen annan religiös grupp är lika utsatt som de kristna. Enligt journalisten och författaren John Allen Jr riskerar uppemot 100 miljoner kristna regelrätt förföljelse. Organisationen Open Doors, som arbetar med förföljda och förtryckta kristna runtom i världen, bekräftar den bild Allen ger i sin bok från 2014, ”The global war on Christians”. De senaste siffrorna från Open Doors visar beklagligt nog att förföljelsen av kristna ökade över hela världen under 2015. Förra året dödades minst 7 .000 kristna för sin tro. Det är en ökning med 3 .000 sedan året innan. Kristna flickor och kvinnor utsätts för sexuella övergrepp och våldtäkter, hålls som sexslavar och tvingas in i tvångsäktenskap av islamistiska extremistgrupper som IS och Boko Haram. Svårast har de kristna det i kommunistiska diktaturer som Nordkorea och i muslimska länder som Irak, Eritrea, Afghanistan och Syrien. Också i sekulariserade Sverige har förföljelsen av kristna ökat. Enligt statistik från BRÅ ökade anmälningarna angående hatbrott mot kristna med 75 procent 2014. Totalt anmäldes 330 hatbrott riktade mot kristna i Sverige. Enligt internationella folkmordsforskare vid tankesmedjan Hudson Institute pågår ett folkmord på kristna i Irak och Syrien – något som för övrigt både Påven och Hillary Clinton uppmärksammat. I en svensk kontext har exempelvis Lars Adaktusson (KD), samt de fristående debattörerna Nuri Kino och Annika Borg försökt att driva frågan. Svenska kyrkan? De väljer att ducka. Den 4 februari antogs så äntligen en resolution i EU-parlamentet som säger att IS begår folkmord på kristna och andra religiösa minoriteter i Irak och Syrien. Beslutet är mycket glädjande, även om det är oklart vad det kommer att leda till. Oavsett vilket resultatet än blir är det i alla fall en markering som ökar trycket på både EU och FN att agera. Detta borde naturligtvis uppmärksammas också av Svenska kyrkan. Att kristendomen hotas i de länder där den har sitt ursprung, de bibliska länderna, borde rimligen oroa kristna samfund över hela världen. Förböner borde hållas för utsatta bröder och systrar vid varje söndagsgudstjänst – inte minst nu, när detta folkmord äntligen kallas vid sitt rätta namn. Framåt eftermiddagen den 5 februari lades så en länk till en nyhet ut på Svenska kyrkans webb: Biskoparna uppmanar till förbön för ”de lidande i Mellanöstern” på Askonsdagen. Vackert så – men inte ett ord om folkmordet som pågår på kristna. Dessvärre tycks kristna syrier och irakier inte alltid vara trygga i Sverige heller. I kölvattnet av diverse rapporter om oroligheter på asylboenden runt om i Sverige har det också framkommit att det förekommer spänningar mellan olika religiösa grupper. Kristna flyktingar trakasseras av islamistiska fundamentalister. Kristna flyktingar hindras från att utöva sin tro. Människor som flytt undan religiös förföljelse i Syrien får utstå samma behandling på ett asylboende i Sverige. Till exempel tvingades en grupp kristna syrier att lämna ett flyktingboende i Mönsterås eftersom en större grupp islamister förbjöd dem att bära religiösa symboler i form av kors samt förvägrade dem tillträde till gemensamma utrymmen. Soheila Fors, konverterad till kristendom, sökte sig till Sverige från Iran och beskriver sin besvikelse över att hon inte heller här kunde utöva sin kristna tro i fred. ”Det religiösa förtryck som vi flytt från hade hunnit före oss”, skriver Fors i en artikel publicerad på Expressen Debatt 29/1, ”Finns det Sverige där religionsfriheten råder?”. Fors beskriver erfarenheter av att ha blivit hånad på SFI-utbildningar, slagen och jagad och berättar om hur hon blivit kontaktad av kristna som blir trakasserade av islamister på asylboenden, kallade för ”smutsiga” och behandlade som en sämre sorts människor. Det gör ont att läsa. Det gör ont för att jag känner med de kristna som förföljs. Det gör också ont att läsa på grund av det tröstlösa i att människor tar med sig de konflikter de borde ha lämnat bakom sig hit. Imago Dei. Varje människa skapad till Guds avbild. Det betyder något. Det förpliktar. Det innebär att vi har ett särskilt ansvar för varandra. Vi delar ursprung. Vi är syskon, oavsett vilken religion vi bekänner oss till, oavsett vilket land vi fötts i, oavsett färg på hår, hud, ögon. Jag lyssnar på lördagsintervjun i P1 med ärkebiskop Antje Jackelén. Hon talar om varje människas värdighet och om vår mänsklighet: om nödvändigheten i att värna och ta hänsyn till den andras värdighet som människa för att inte förlora sin egen mänsklighet, den egna värdigheten som människa. Det är vackert och det är klokt. Det är, i ordets djupaste bemärkelse, kristet. Ändå undrar jag. Tycker Svenska kyrkan att hon har ett särskilt ansvar för att se till att kristna ges tillfälle att utöva sin tro i trygghet? Människor tvingas på flykt för att de är kristna. Är det då rimligt att de ska utsättas för trakasserier för sin religiösa övertygelses skull också i Sverige? Det finns i dag hbtq-certifierade asylboenden i Sverige. Borde Svenska kyrkan driva frågan om trygga boenden för kristna flyktingar? Frågeställningen är djupt deprimerande. Min, och säkert Svenska kyrkans, förhoppning är att människor av olika tro kan leva sida vid sida med respekt för varandras olika övertygelser, i frid och fred. Om verkligheten berättar något annat då? Vem ska värna de kristna flyktingarnas rätt att utöva sin tro i Sverige om inte Svenska kyrkan bryr sig om att göra det? ", "article_category": "culture"}
{"id": 28920, "headline": "Hon ritade prickar i 70 timmar – nu hyllas resultatet", "summary": "Svenska Julia Koceva publicerade en video som visar resultatet efter 70 timmars hårt arbete. Nu har videon blivit en viral succé.", "article": "Det är inte bara konstnärer som Georges Seurat och Yayoi Kusama som har blivit kända för sin prickiga konst. 23-åriga Julia Koceva från Skåne har sedan ett par år tillbaka ägnat tusentals timmar åt att pricka vita ark med sin bläckpenna. Resultaten lägger hon upp på sin Instagram där 38.000 personer följer henne. Nyligen publicerade hon en video där hon visar resultatet av 70 timmars hårt arbete. Och publiceringen har gett resultat – videon har i skrivande stund gillats närmare 14.000 gånger och har blivit en viral succé via artiklar i Aftonbladet och Expressen. — Det är absolut största och första gången jag får så mycket respons, säger Julia Koceva. Vad har du fått för reaktioner på videon? — Främst har jag fått mycket nya följare och positiv respons, sedan en del förfrågningar av människor som vill ha specialbeställda bilder och så. Julia Koceva är utbildad kriminolog och har fram till nu bara haft ritande som hobby. Men i framtiden drömmer hon om att ha egna utställningar. — Drömmen hade varit att plugga grafisk design, kanske på Hyper Island i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28921, "headline": "Kritikerna eniga: Beyoncé stal showen från Coldplay", "summary": "”Stackars Coldplay hade aldrig en chans”, skriver Washington Post om pausunderhållningen på nattens Super Bowl, där gruppen fick se sig besegrade av Beyoncé och Bruno Mars.", "article": "Lika mycket som Super Bowl handlar om amerikansk fotboll, handlar det om underhållningen. Och att döma av recensionerna efter nattens uppträdanden i halvtid av tävlingen lämnade huvudakten mycket att önska – i jämförelse med de två gästande artisterna Beyoncé och Bruno Mars. Coldplays sångare Chris Martin. Foto: Matt Cowan/Getty Images/AFP Gästerna lyckades få upp energinivån när Coldplay och sångaren Chris Martin mest verkade vilse på den stora scenen, skriver AP. New York times lyfter den färgsprakande showen i sin recension, där publiken i slutet skapade en jättelik regnbågsflagga med hjälp av papperslappar. Coldplays visuella stil gick däremot i dova färger som grått, blått och brunt – och fick dem att framstå som ett tomrum i allt överflöd, skriver tidningen. Beyoncé tillsammans med sina politiska dansare. Foto: Sean Ryan/IPS/REX/Shutterstock ”Stackars Coldplay hade aldrig en chans”, skriver Washington Post sin recension och listar fem anledningar till varför gästartisterna fullständigt överskuggade Coldplay, bland annat för att Beyoncé släppte nya singeln ”Formation” strax före matchen och för hennes episka dansnummer på scen tillsammans med Bruno Mars. Telegraph konstaterar i sin recension att Coldplay aldrig blir annat än förutsägbara och hyllar istället Beyoncés politiska dansare som fick stor uppmärksamhet i sociala medier för sin black power-hälsning och för kläderna – en hommage till medborgarrättsrörelsen Svarta pantrarna. The Guardian är inne på samma spår och skriver att Coldplays arenarock i teorin är perfekt för den här typen av events, men att gruppen fick se sig besegrade av Beyoncés ”politiska twerkande”. Vox konstaterar att ”Beyoncé inte bara stal showen – hon gjorde det till en politisk akt”. Att släppa ny singel och video precis innan Super Bowl var inte det enda genidraget Beyoncé gjorde för att vinna uppmärksamhet. Kort efter uppträdandet annonserades en ny världsturné ”The formation tour” – Beyoncés första sedan 2013. Den 26 juli når turnén Sverige och Friends arena i Stockholm. Mer om Super Bowl • Denver segrare i årets Super Bowl. Von Miller avgjorde matchen. • Hela arenan förvandlades till en jättelik regnbågsflagga när Coldplay, Beyoncé och Bruno Mars stod för underhållningen. • Dollarrullning i megaformat i USA-tv när Super Bowl avgörs. 114 miljoner tv-tittare följer dramat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28931, "headline": "”Under sanden” bästa nordiska film", "summary": "Den danske regissören Martin Zandvliet fick jubla allra högst vid lördagens Dragon Award-gala. Hans historiska drama ”Under sanden” utsågs till bästa nordiska film och belönades med en miljon kronor.", "article": "Årets filmfestival i Göteborg börjar närma sig slutet och på lördagen prisades filmer och filmskapare under festivalens Dragon Award-gala. Det mest prestigefyllda priset Dragon Award Best Nordic Film gick till ”Under sanden” – och regissören Martin Zandvliet fick därmed en miljon kronor i prispengar. I motiveringen kallas det historiska dramat, som handlar om hur tyska krigsfångar efter krigets slut fick röja minor på de danska stränderna, för ”en stark, förväntansfull och vacker film, som skildrar utnyttjandet av barn som tvingats in i kriget, och som avslöjar nya fakta om efterkrigstidens Danmark”. Under festivalen röstade även publiken på sina favoriter och utsåg Anna Muylaerts ”Den andra mamman” till bästa långfilm och Rune Denstad Langlos ”Welcome to Norway!” till bästa nordiska film. I övriga kategorier prisades bland annat Jerzy Sladkowskis ”Don Juan” för bästa nordiska dokumentär och Ingmar Bergman-priset för bästa debut tilldelades Pietro Marcellos ”Lost and beautiful”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28942, "headline": "”Orange is the new black” klar för tre säsonger till", "summary": "Netflix har beställt tre nya säsonger av hyllade dramat ”Orange is the new black”, skriver Variety.", "article": "Den 17 juni drar den fjärde säsongen av \"Orange is the new black\" i gång – men det hyllade dramat tar inte slut där. Nu är det klart att Netflix har beställt ytterligare tre säsonger av Jenji Kohans populära fängelseserie, skriver Variety. Den flerfaldigt Golden Globe-nominerade serien började sändas 2013 och skildrar huvudpersonen Piper Chapmans (Taylor Schilling) kamp för att överleva på ett kvinnofängelse. Serien är baserad på Piper Kermans memoarer \"Orange is the new black: My year in a women's prison\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 28943, "headline": "Älskad musikal får svensk premiär", "summary": "Snart är det premiär för musikalen \"Billy Elliot\" på Malmö Opera. En föreställning som rör ensemblen till tårar.", "article": "Berättelsen om Billy Elliot utspelar sig i ett brittiskt gruvsamhälle på 80-talet. Men historien är fortfarande aktuell, även i Sverige. Det säger Ronny Danielsson som regisserar den svenska versionen. – När vi spelar igenom föreställningen så står vi där med tårar i ögonen. Och vi tittar på varandra och undrar: vad är detta? Men den har så många bottnar. Huvudtemat är att få vara den man innerst vill vara. Även om man är en ung pojke som vill dansa balett. Något som på många sätt var svårare i arbetarklassens England för 30 år sedan. – Mycket har förstås hänt sedan dess. Klimatet är inte alls lika hårt i dag. Men några av killarna i ensemblen dansar själva balett, de säger att folk de inte känner ibland upplever det som tjejigt. Så vi är inte framme än, säger Ronny Danielsson. Han berättar att den kreativa processen går bra. Det är emellertid en utmaning att arbeta med 35 barn. Varje föreställning är tre timmar lång och inbegriper förutom teater både stepp, dans och sång. Vid sidan av repetitionerna går barnen dessutom i skolan. – De är riktiga krigare, säger Ronny Danielsson. Beträffande de mer psykologiska aspekterna av arbetet är han däremot alldeles trygg. – Att ta hand om barnen är en hemmamatch för mig. Innan jag blev regissör så jobbade jag som lärare. Efter premiären den 13 februari väntar föreställningar ända fram till juni. I början av 2016 flyttar sedan musikalen till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Där fortsätter Ronny Danielsson sitt uppdrag som regissör. – Det blir 35 barn i ensemblen även i Stockholm. Fast jag skulle gissa att några av barnen här är på väg in i målbrottet om ett år. Vi har några yngre barn som väntar på att det kanske snart blir deras tur. Musikalen \"Billy Elliot\" har premiär på Malmö Opera den 13 februari. Fakta Billy Elliot Den Oscarsnominerade filmen \"Billy Elliot\" hade premiär 2000. Den handlar om en gruvarbetarpojke vars högsta dröm är att få dansa. Fem år senare blev historien musikal på West End i London med musik av Elton John. Den 13 februari har den svenska uppsättningen av musikalen \"Billy Elliot\" premiär på Malmö Opera. Produktionen är ett samarbete mellan Stockholm Stadsteater och Malmö Opera. För regin svarar Ronny Danielsson och översättningen av text och sång till svenska är gjord av Calle Norlén. I början av 2016 kommer musikalen till Stockholm. Elton John, här i tyllkjol, tillsammans med ensemblen efter premiären av \"Billy Elliot\" i Toronto. Artisten har skrivit musiken till musikalen. AP/TT ", "article_category": "culture"}
{"id": 28950, "headline": "Black widows: ”Kul att vi kvinnor får spela bad guys”", "summary": "I kväll har TV3:s nya dramasatsning ”Black widows” premiär. Serien är fylld av mord och utpressning, men med komisk underton och skådespelare från tre nordiska länder. Cecilia Forss spelar en av huvudrollerna.", "article": "Tre par åker på semester till ett vackert beläget sommarhus vid vattnet, en idyllisk bild av lyckade och lyckliga människor – men med en mörk baksida. Innan förtexterna ens rullat färdigt har de tre kvinnorna sprängt sina män i luften. Det är inledningen på TV3:s och Viaplays nya stora dramasatsning ”Black widows” som har premiär i kväll torsdag. Cecilia Forss spelar en av de tre huvudrollerna som efter att bokstavligt talat sprängt sig ur sina parrelationer dras in i en ond spiral av våld, utpressning och mord. – De här karaktärerna lever i en slags naiv tro på att saker och ting ska gå väl, om de bara spränger sina män i luften, sedan ordnar sig allting och livet blir ljust och fint, säger Cecilia Forss. Men det fungerar ju inte så. Cecilia Forss må vara känd för den breda publiken efter sina år som Ica-Cindy, men hon har också hunnit med teaterroller, humorprogram i tv och långfilmer. 2010 nominerades hon till Guldbaggen för rollen som Jennifer i Andreas Öhmans ”I rymden finns inga känslor”. I ”Black widows” spelar hon småbarnsmamman Rebecka som för dotterns skull tar sin man av daga. Cecilia Forss gillade historien redan i manusform. – Plotten är att tre kvinnor väljer att spränga sina män i luften i första avsnittet. Jag skrattade så mycket när jag hörde den idén, det var verkligen en mörk komedi för mig. Så humorn finns där hela tiden. ”Black widows” är en ny version av den finska serien ”Mustat lektet” (Svarta änkor) som sändes 2014 och blev en stor succé i landet. Serien är en samproduktion mellan TV3/MTG i Sverige, Norge och Danmark och den streamningstjänsten Viaplay och sänds samtidigt i de tre länderna. ”Black widows” har lanserats som en nordic noir där tittarsuccéer som ”Bron” och danska ”Brottet” inspirerar, men seriens humoristiska underton gör den snarare till en nordisk version av ”Desperate housewives”. Det spelas också en hel del på de tre skandinaviska ländernas olikheter och våra nationella identiteter, något som Cecilia Forss också märkte av under inspelningen. – Vi är nog mer olika än vad man tänker. Norrmännen som är lite mer försynta, danskarna lite mer eldiga och vi svenskar som försöker vara lite... smidiga på något vis, säger Cecilia Forss. Vi hade ett helfinskt filmteam bakom kameran så därför blev det naturligt att prata engelska så fort kameran var avstängd. Det var ganska mycket språkförbistring, men verkligen roligt. Att ”Black widows” tre huvudkaraktärer är kvinnor lyfts fram i marknadsföringen av serien. – Det är väldigt kul att vi tre kvinnor får spela bad guys i en ganska så normal miljö, en småstadsmiljö, det är roligt och något nytt med den stora humorn som finns där, säger Cecilia Forss. Nästa mål i karriären för Cecilia Forss är att få vara en större del av arbetet med en produktion, kanske också att skriva för film. – Jag märker att ju äldre jag blir desto mer vill jag vara med, jag har svårt att bara vara skådis, säger hon. Jag önskar och tror att jag kommer jobba mer med helheten i framtiden, jag vet inte när, men det är en dröm och längtan jag har. Första avsnittet av ”Black widows” sänds på TV3 i kväll klockan 21.00. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28952, "headline": "Malin Lagerlöf skriver bok om makens försvinnande", "summary": "För fem år sedan försvann regissören Daniel Lind-Lagerlöf när han letade miljöer till en film. Nu har Malin Lagerlöf skrivit en bok om tiden efter hennes mans försvinnande.", "article": "Malin Lagerlöf är manusförfattare som gjort film, tv och teater. För fem år sedan försvann hennes man, regissören Daniel Lind-Lagerlöf, när han letade efter miljöer till en ny film i Tanumshede på västkusten. Han befarades ha fallit från klipporna och drunknat. Kvar lämnades Malin Lagerlöf med tre barn. Nu har hon skrivit boken \"Dagbok från ditt försvinnande\" om tiden efter försvinnandet . Boken som kommer ut i maj blir hennes skönlitterära debut. Vad handlar boken om? – Den beskriver egentligen de två första åren efter Daniel försvann. Men det är inte bara en bok om sorg: den handlar om kärlek, relationer och förändring i des mest extrema form. Det har hela tiden varit min ambition att inte bara skriva en bok om \"så överkom jag min sorg\" utan att den skulle handla minst lika mycket om kärlek. Hur började du skriva boken? – Jag började egentligen anteckna redan någon dag efter försvinnandet utan att veta vad jag skulle ha anteckningarna till. Så småningom började jag se det som en text som jag skulle kunna göra någonting av. Var det en svår bok att skriva? – Nej, att skriva boken var inte svårt. Men det var svårt att genomleva det som hände. Min tanke var inte att skriva en bok, men är man en skrivande person och drabbas av en sådan här sak så ett sätt att förstå saker och begripa dem just att betrakta och skriva. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28958, "headline": "Lotta Olsson: För länge, länge sedan, i en galax som jag hade glömt hur den såg ut", "summary": "Första ”Star wars”-filmen kom 1977. Det har hänt mycket på de åren, inte bara i filmen. Vi som tittar har blivit äldre och världen en annan.", "article": "Harrison Ford har blivit gammal, upptäckte jag med en viss förvåning. Fast han är sig ändå imponerande lik. Carrie Fisher har å andra sidan stelnat i en sorglig mask, en vaxdocka som bara vagt liknar hennes gamla jag. Vi hade äntligen kommit i väg för att se nya ”Star wars”-filmen. Hur länge sedan var det jag såg den första? ”Stjärnornas krig” kom 1977, men jag var ganska misstänksam då och hoppade över den, om jag minns rätt. Rymdfilmer? Var inte det fruktansvärt tråkigt? Sånt som en liten publik av science fictionläsare och ingenjörer gick och såg, och jag höll mig till science fictionböckerna. (Nej, det hette inte sf då. SF var en biokedja, då som nu.) Men när ”Rymdimperiet slår tillbaka” kom 1980 såg jag båda filmerna och fastnade ohjälpligt. Då hade något hänt i populärkulturen, rymdfilmerna hade blivit allmängods. Sen kom ”Alien”-filmerna och ”Terminator” några år senare, och det var plötsligt inte alls bara larvigt med framtid, rymdskepp och lasersvärd. Men det var bara ”Star wars” som lyckades svepa med sig alla biobesökare i sin grumliga halvreligion: ”May the force be with you!” Hur många gånger sedan dess har jag förbannat den där Kraften, som man bara skulle ”känna”? ”Star wars” förstörde generationer med sin diffusa självhjälpsideologi. Jag säger inte att den är ansvarig för den svenska skolans förfall, men det vete sjutton om den inte har bidragit. Det blev viktigast att känna efter och vara sig själv, utan att behöva arbeta hårt och lära sig på gammaldags vis. Man skulle inte behöva förändra sitt liv, bara erkänna det. Filmerna har funnits i större delen av mitt liv, inser jag. Jag träffade min första pojkvän 1977, när första filmen kom. Det var honom jag såg de första filmerna med, fast ”Return of the Jedi” såg jag ensam en varm sommardag i London 1983. Jag rökte nervöst under striderna på filmen, man fick röka på brittisk bio på den tiden. Hur stod vi ut? Sen åkte jag hem och stoltserade med att jag hade sett filmen innan den kom till Sverige (och använde givetvis bara den engelska titeln, vilket allt fler började göra just då). När vi nu ser ”Star wars. The force awakens” är vi en ovanligt blandad biopublik. Här finns minst tre generationer representerade, och vi som är gråhåriga är de mest andäktiga. Men även yngre är där, jag ser minst en mamma som håller sin tio-elvaårige son i handen. Själv går jag med den synnerligen vuxne sonen som haft sitt rejäla skägg sen den tid när hipsters inte fanns. Vi såg de tre mellanfilmerna tillsammans på bio när han var liten, vi köpte vhs-filmerna av de första filmerna och tyvärr också dvd-filmerna (onödiga nya animationer, och slutet på ”Jedins återkomst” är ändrat, vilket är upprörande). Det är svindlande att se sina gamla hjältar igen, och vemodigt: en spegel över livet, som försvinner snabbare än Millennium Falcon när Han Solo växlar upp till ljusets hastighet. Vi googlar fakta om de gamla filmerna i våra smarta mobiler, och det känns märkligt anakronistiskt, som om smartphonen inte riktigt borde vara uppfunnen. När man bara minns sitt eget förflutna verkar det inte så länge sedan. Först när jag ser de gamla ”Star wars”-filmerna har en del av dåtiden blivit riktigt gammal. Det har hunnit hända så mycket på de 38 åren sedan den första filmen kom, både i världen och i mitt eget liv. Det är inte bara en film, och det är faktiskt länge, länge sedan. Precis som filmens första rad. ”Star wars” förstörde generationer med sin diffusa självhjälpsideologi. Den är inte ansvarig för den svenska skolans förfall, men det vete sjutton om den inte har bidragit. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28962, "headline": "JO kritiserar inställd föreläsning om invandring", "summary": "Justitieombudsmannen riktar kritik mot Göteborgs stad efter att stadsbiblioteket ställt in föreläsningen ”Invandring och mörkläggning”.", "article": "Det var i augusti 2014 som en ideell förening hyrde in sig på Göteborgs stadsbibliotek för att hålla föreläsningen ”Invandring och mörkläggning”. Inbjuden föreläsare var den före detta etnologiprofessorn Karl Olov Arnstberg vars böcker har beskrivits som antisemitiska och rasistiska. Stadsbiblioteket fick kritik för sitt arrangemang. Bland annat skrev GP att biblioteket hade ”gjort bort sig” genom att hyra ut sina lokaler till några de inte borde släppa in. Som svar på kritiken hänvisade bibliotekets chef Christina Persson då till kommunallagens regler om lika behandling, och menade att man av denna anledning inte kunde neka uthyrning. Några dagar senare beslutade sig biblioteket ändå för att ställa in föreläsningen, med förklaringen att risken för ordningsstörningar var för stor. Föreningen valde då att JO-anmäla biblioteket för ha agerat diskriminerande och för att ha inskränkt yttrandefriheten. I sitt svar skriver JO att omständigheterna ger intryck av att innehållet och den negativa opinionen påverkade bibliotekets beslut att ställa in föreläsningen. Därför får kulturnämnden i Göteborgs stad, som svarar för bibliotekets verksamhet, kritik för att ”biblioteket genom sitt sätt att hantera ärendet inte levt upp till regeringsformens krav på objektivitet”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28967, "headline": "JO kritiserar inställd föreläsning om invandring", "summary": "Justitieombudsmannen riktar kritik mot Göteborgs stad efter att stadsbiblioteket valt att ställa in föreläsningen ”Invandring och mörkläggning”.", "article": "Det var i augusti 2014 som en förening hyrde in sig på Göteborgs stadsbibliotek för att hålla föreläsningen ”Invandring och mörkläggning”. Inbjuden föreläsare var den före detta etnologiprofessorn Karl Olov Arnstberg vars språkbruk beskrivits som antisemitiskt i DN och vars två böcker ”Invandring och mörkläggning” kallats högerpopulistiska i Aftonbladet. Stadsbiblioteket fick kritik för sitt arrangemang. Bland annat skrev GP att biblioteket hade ”gjort bort sig” genom att hyra ut sina lokaler till några de inte borde släppa in. Som svar på kritiken hänvisade bibliotekets chef Christina Persson då till kommunallagens regler om lika behandling, och menade att man av denna anledning inte kunde neka uthyrning. Några dagar senare beslutade sig biblioteket ändå för att ställa in föreläsningen, med förklaringen att risken för ordningsstörningar var för stor. Föreningen valde då att JO-anmäla biblioteket för ha agerat diskriminerande och för att ha inskränkt yttrandefriheten. I sitt svar skriver JO att omständigheterna ger intryck av att innehållet och den negativa opinionen påverkade bibliotekets beslut att ställa in föreläsningen. Därför får Kulturnämnden i Göteborgs stad, som svarar för bibliotekets verksamhet, kritik för att ”biblioteket genom sitt sätt att hantera ärendet inte levt upp till regeringsformens krav på objektivitet.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 28973, "headline": "Johan Croneman: Nästan varenda sak som Magnus Uggla sa överraskade mig", "summary": "Med Anna Hedenmo som enda programledare blir SVT:s ”Min sanning” mycket bättre. Inte minst i mötet med Magnus Uggla. Det är sällan man ser en så känd och omdiskuterad artist uppträda så uppriktigt.", "article": "Jag satt som klistrad framför Anna Hedenmos intervju med Magnus Uggla i ”Min sanning” i söndags. Och då hade jag redan sett den en gång tidigare i veckan. Hedenmo var bra med Horace Engdahl och kanske särskilt bra med läkaren och professorn Agnes Wold. Med Magnus Uggla var det på viset att han skötte det mesta själv. Det var sannerligen inget fel på hennes frågor, men när man möter någon så totalt utan gard behöver man ofta bara luta sig tillbaka och lyssna. Och hon lyssnade och han pratade. Det är sällan man ser en så känd och omdiskuterad och under långa tider rätt kraftigt ifrågasatt artist uppträda med sådan total uppriktighet, extremt naken – och då är han en kändis som i mycket liten utsträckning fläkt ut sitt liv i media. ”Jag mår illa”, låten om kändisar från 1989, kom nog också helt från hjärtat (den har faktiskt en lysande, elak och hårdsatirisk text). Jag kunde liksom inte hitta några försvar eller manér i hans uppträdande – och när de någon enstaka gång visade sig så var han snart framme för en egen omtagning. Det är ju också lite så med åldern: Ängsligheten försvinner, vad finns det att försvara? Det var i början/mitten av 70- talet, han var adlig, från Östermalm, värsta nollåttan – och skrev låtar om att dra ner på stan, kröka och jaga brudar. När det skulle delas ut grammisar var det Philemon Arthur & the Dung som vann, Uggla var nog inte ens påtänkt – jag hade ju till exempel själv aldrig kunnat tänka mig en Uggla-platta på den tiden, men Philemon spelade jag sönder och samman. Uggla har sålt miljoner och haft fler monsterhits än de flesta, men inget riktigt stort erkännande. Och han har ändå varit en riktigt modig och utmanande artist, som medieeliten brukar älska, men, nej. Det är fortfarande som han kan reta gallfeber på kritiker och krönikörer med sin blotta närvaro. Hans kaxiga framtoning har varit självvald, så aningen har han sig själv att skylla. Vill man bli älskad och populär får man nog lära sig att smila upp sig och kräla lite mer. Satt han och var bitter över det? Inte det minsta, i stället var han, helt överraskande, särskilt förlåtande mot just den samlade kritikerkår som genom åren fått honom att både gråta och förtvivla: ”Recensenterna är ju också en slags artister, och de har ju sin publik de uppträder inför”. Ungefär så. Jag tror aldrig jag någonsin hört den supergenerositeten från en artist tidigare. Nästan varenda sak han sade överraskade mig en smula, hans fullständiga uppriktighet kring barndomen, att han inte hade varit särskilt lycklig, att han hade saknat sina föräldrar, att han var fruktansvärt stökig och bråkig – men hade ett hembiträde, som han älskade, som ofta blev hans tröst och räddning. Och vackra bilder när hans pappa tar ett fast grepp om näven om lördagar och söndagar och drar med honom på antikvariat och museer – pojken skulle ha utbildning. Jag brukar ofta upprepa att jag egentligen bara gråter när jag ser ”Lassie come home”, men nu blev jag oerhört rörd, berörd, tårögd (nej, jag grät givetvis inte på riktigt). Det var, och blev, ett fantastiskt samtal. ”Min sanning” led kraftigt av att de under de fyra första säsongerna hade fyra olika programledare, nu har Anna Hedenmo gjort fyra säsonger helt själv – och det skall hon fortsätta med. Hon vet när hon skall prata och vara tyst, och hon är väldigt duktig på att få samtalet att röra sig framåt. Det är lite av en konst. Den helt meningslösa och löjliga fikan mitt i programmet kan man för övrigt skrota per omgående. Något mer krystat får man leta efter. Jag tror aldrig att jag någonsin hört den supergenerositeten från en artist tidigare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28974, "headline": "Iranska konstnärer protesterar mot Muhammedfilm", "summary": "Iranska exilkonstnärer protesterar mot att Göteborgs Filmfestival visar ”Muhammed: The messenger of God”. Filmen spär på religiös extremism, menar man i ett öppet brev.", "article": "Den påkostade filmen ”Muhammed: The Messenger of God” är det andra långfilmsporträttet som gjorts av Islams grundare, och har valts ut som Irans Oscarbidrag. Filmen visas på Göteborg Filmfestival, under specialprogrammet Gala, och ledningen beskriver den som en storslagen uppväxtskildring av regissören Majid Majidi, som har ”arbetat nära historiker och arkeologer för att uppnå historisk korrekthet”. Men det är också en film som under sin turné över världen följts av kritik och kontroverser. Inför de svenska visningarna protesterar nu ett stort antal iranska konst- och kulturarbetare i exil. I ett öppet brev beskriver de filmen, som till stor del finansierats av den iranska regimen, som ett politiskt verktyg. – De vet – liksom en gång nazisterna – att film är effektfullt. Därför avrättar och fängslar de obundna filmare och skapar sina egna produktioner, säger Karim Savalan, producent, programledare och en av undertecknarna. Uppropets författare menar att filmen, som skildrar profeten ur ett shiamuslimskt perspektiv, spär på religiösa konflikter globalt. Men också att den lokalt skulle kunna uppmuntra unga svenskar till fundamentalism och jihad. – Det finns ett tydligt budskap i filmen om att rätta sig efter Guds vilja. Om att vara beredd att offra sig. Den tanken är bärande hos både IS och shiitiska fraktioner. Och porträttet av judar är farligt. De skildras som terrorister. Som Islams huvudfiende. Men måste inte också problematisk kultur få finnas? –  Många av oss har tvingats fly för kampen om yttrandefrihet; men den kan inte gälla statlig propaganda, säger Karim Savalan. Jonas Holmberg, konstnärlig ledare på Göteborgs filmfestival, delar bilden av den iranska regimen. –  Jag vill betona att vi länge har engagerat oss i den frågan och stöttat regimkritiska filmare. Däremot är ”Muhammed” intressant. Både teologiskt, politiskt och bildestetiskt, säger han och nämner hur profeten – som inte får avbildas – är en huvudperson vars ansikte aldrig syns. Vad svarar du på kritiken om till exempel nidbilder av judar? –  I deras brev formuleras bara en av många tolkningar. Vi tror att publiken själva kan bedöma filmens budskap. Jag tycker att det är bra med debatt, vilket bygger på att filmen visas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28976, "headline": "”Mäktigt att de tycker vi är råvassa”", "summary": "För första gången har svensk film chans att få en Oscar för bästa smink. Eva von Bahr och Love Larson heter duon som är Oscarsnominerad för ”Hundraåringen”.", "article": "”The Makeup designers Stockholm – Love Larson och Eva von Bahr” står det på en smal dörr mellan ett antikvariat och ett garage på Östermalm. Inne i lokalen luktar det starkt av aceton. På hyllorna samsas avklippta tummar, silikonpistoler, ett gorillahuvud, en torso. Ett kvinnoansikte med uppsvälld tunga och puffiga ögon, som ser ut att ha legat begravt i lera alltför länge, delar hylla med en liten pojke med öppen skalle. På ett metallskåp står en skylt: ”don’t open – zombies inside”. Love Larson står och filar på en tandrad medan Eva von Bahr med en locktång lockar de få fjuniga hårstråna på en åldrad skalp. – Tandraden ska Björn Kjellman ha i en ny serie som vi jobbar på just nu. Och Eva friserar Hundraåringen – han har varit ute och flängt en del på sista tiden, säger Love Larson. Det är bråda dagar just nu – trots att det är lågsäsong i svensk filmbransch. Det är många som vill prata med Love Larson och Eva von Bahr sedan de nominerades till en Oscar för bästa smink för ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. – Det är Hollywood Reporter på kvällen, Variety på morgonen, någon annan tidning däremellan. Samtidigt försöker vi göra de jobb vi tagit på oss sedan tidigare, säger Love Larson. Den 14 januarinär regissören Ang Lee tillkännagav Oscarsnomineringarna satt Love Larson och Eva von Bahr med sitt team framför tv:n i studion. När nomineringen för bästa smink väl offentliggjordes var stämningen tryckt. – Jag började känna att om de inte ropar upp oss, kommer jag att börja gråta då? säger Eva von Bahr. Men de ropades upp. Tillsammans med storfilmerna ”Mad Max: Fury road” och ”The revenant”. Tystnaden var påtaglig i salongen på Samuel Goldwyn Theater i Beverly Hills när den relativt okända svenska filmens namn lästes upp. Men på Östermalm var det långt ifrån tyst. – Vi började hoppa upp och ner. Jag skrek rakt ut. Alla skrek. Hantverkarna som jobbar häruppe släppte sina verktyg och tittade ner på oss genom fönstren. De trodde någonting var fel, berättar Eva von Bahr. En sekund senare började telefonerna ringa med lyckönskningar. Några minuter senare ringde fritids: Love Larson och Eva von Bahr var tvungna att komma och hämta sin son som slagit sig. Och så var vardagen tillbaka. – Att bli nominerade kändes fantastiskt. Det var någonting som bara inte kunde hända. Jag tror fortfarande inte att vi har förstått att vi är nominerade, säger Love Larson som just nu arbetar med en svensk tv-serie. De driver företaget The Makeup Designers Stockholm tillsammans. På det gemensamma cv:t står produktioner som Millenniumtrilogin, ”Mammut”, ”Monika Z”, Arn-filmerna och serien ”Äkta människor”. – Vi gör i stort sett alla filmer som är på gång i Sverige. Och ofta gör vi småinsatser i kriminalhistorier på tv. Behövs ett lik, ett ben, en arm så brukar det vara vi som tillverkar dem, berättar Eva von Bahr. Den senaste produktionen där Eva von Bahr och Love Larson totalt förändrade någons utseende var i ”En man som heter Ove” där de förvandlade Rolf Lassgård till den tunnhårige Ove. – Det är en ganska komplicerad maskering. Rolf har en lösdel som går hela vägen från ögonlocken och bak till nacken. I den har vi stuckit in allt hår som syns, berättar Love Larson. För det arbetet tilldelades paret Guldbaggen vid årets gala. Nu delar de två Guldbaggarna hyllplats med ett förruttnat lik - eller om det är en zombie - till deras sjuårige sons stora förtret. – Han är orolig för att de ska bli för dammiga här, säger Eva von Bahr och dammar av en av baggarna. Hamnar Guldbaggarna i skymundan av Oscarsnomineringen? – Nej, vi ville verkligen ha den. Alla som säger att de blir glada bara för att bli nominerade ljuger. Alla går till galan för att få med sig priset hem. För två år sedan Guldbaggenominerades de för ”Hundraåringen”. Men någon bagge blev det inte då. I stället gick det årets Guldbagge till Lukas Moodyssons ”Vi är bäst!”. – Vi blev så otroligt ledsna när vi inte fick den baggen. Vi blev verkligen ledsna på riktigt, säger Love Larson. Känner ni att ni tagit revansch nu? – Jag tror inte riktigt att man kan se Oscarsnomineringen som en revansch. Vi tänker mer att det är mäktigt att amerikanerna tycker att vi är råvassa, skrattar Eva von Bahr. Vad är det amerikanerna gillar med ”Hundraåringen”? – Att sminka någon till att se gammal ut är det svåraste man kan göra. Det finns ett facit: Alla har en relation till gamla människor. Om publiken inte köper att Robert Gustafsson verkligen är hundra år i filmen, då kan de inte heller köpa historien, säger Eva von Bahr. Och att göra så att publiken köpte karaktären ”Allan” var ett tidskrävande arbete. Själva maskeringen tog fyra timmar varje inspelningsdag, och efter dagens slut fick maskdelarna kasseras. – Vi sminkade Robert till hundraåring trettio gånger. Varje mask tog ungefär tre dagar att göra. Ibland sminkade vi av och på honom flera gånger på en dag. Det var väldigt jobbigt för alla inblandade, kanske särskilt för Robert, berättar Love Larson. Medan vissa av de andra nominerade produktionernas maskeringsteam bestått av hundratals personer, bestod teamet bakom ”Hundraåringen” av fyra personer. – Vi besökte en ”Make up effects”-studio i Hollywood där receptionen var större än hela vår studio. Till och med när man förklarar hur litet team vi är trillar inte polletten ner, säger Eva von Bahr. Hon berättar om filmproduktionsbolag som tapetserat Hollywood Boulevard med billboards och plakat som proklamerar ”For your consideration” direkt riktat till medlemmarna i Oscarsakademin som ska utse vinnaren. – Vi har inte ens pengar att skicka ut exemplar av filmen till medlemmarna i juryn för att försäkra oss om att de sett den. Det är verkligen David möter Goliat. Men det faktum att de är en av tre Oscarsnominerade har börjat sjunka in nu. – Först var det omöjligt att hamna på shortlist, sedan var det omöjligt att bli nominerad. Och nu känns det omöjligt att vinna. Så man vet visst aldrig, säger Eva von Bahr. Hur det går för de svenska Oscarshoppen återstår att se, men en sak kan aldrig tas ifrån dem: – Oavsett hur det går så kan jag nu ändra min mejlsignatur till ”Academy award nominee Love Larson”. Love Larson och Eva von Bahr är Oscarsnominerade för bästa smink för sitt arbete med ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. De driver ”Make Up Designers Stockholm” Har arbetat på 15 tv-serier, över 60 filmer och cirka 200 reklamfilmer. Några av filmerna de arbetat med: Arn, ”Äkta människor”, Millenniumtrilogin, Bondfilmen ”Skyfall”, ”En plats i solen”, ”Monica Z”, ”En man som heter Ove”, ”Himlen är oskyldigt blå”, ”Mammut”, Wallander. Guldbaggenominerade för: ”Monica Z”, ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Guldbagge för: ”En man som heter Ove”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28982, "headline": "Johan Croneman: Nästan allt som Magnus Uggla sa överraskade", "summary": "Krönika. Med Anna Hedenmo som enda programledare blir SVT:s ”Min sanning” mycket bättre. Inte minst i mötet med Magnus Uggla. Det är sällan man ser en så känd och omdiskuterad artist uppträda så uppriktigt.", "article": "Jag satt som klistrad framför Anna Hedenmos intervju med Magnus Uggla i ”Min sanning” i söndags. Och då hade jag redan sett den en gång tidigare i veckan. Hedenmo var bra med Horace Engdahl och kanske särskilt bra med läkaren och professorn Agnes Wold. Med Magnus Uggla var det på viset att han skötte det mesta själv. Det var sannerligen inget fel på hennes frågor, men när man möter någon så totalt utan gard behöver man ofta bara luta sig tillbaka och lyssna. Och hon lyssnade och han pratade. Det är sällan man ser en så känd och omdiskuterad och under långa tider rätt kraftigt ifrågasatt artist uppträda med sådan total uppriktighet, extremt naken – och då är han en kändis som i mycket liten utsträckning fläkt ut sitt liv i media. ”Jag mår illa”, låten om kändisar från 1989, kom nog också helt från hjärtat (den har faktiskt en lysande, elak och hårdsatirisk text). Jag kunde liksom inte hitta några försvar eller manér i hans uppträdande – och när de någon enstaka gång visade sig så var han snart framme för en egen omtagning. Det är ju också lite så med åldern: Ängsligheten försvinner, vad finns det att försvara? Det var i början/mitten av 70- talet, han var adlig, från Östermalm, värsta nollåttan – och skrev låtar om att dra ner på stan, kröka och jaga brudar. När det skulle delas ut grammisar var det Philemon Arthur & the Dung som vann, Uggla var nog inte ens påtänkt – jag hade ju till exempel själv aldrig kunnat tänka mig en Uggla-platta på den tiden, men Philemon spelade jag sönder och samman. Uggla har sålt miljoner och haft fler monsterhits än de flesta, men inget riktigt stort erkännande. Och han har ändå varit en riktigt modig och utmanande artist, som medieeliten brukar älska, men, nej. Det är fortfarande som han kan reta gallfeber på kritiker och krönikörer med sin blotta närvaro. Hans kaxiga framtoning har varit självvald, så aningen har han sig själv att skylla. Vill man bli älskad och populär får man nog lära sig att smila upp sig och kräla lite mer. Satt han och var bitter över det? Inte det minsta, i stället var han, helt överraskande, särskilt förlåtande mot just den samlade kritikerkår som genom åren fått honom att både gråta och förtvivla: ”Recensenterna är ju också en slags artister, och de har ju sin publik de uppträder inför”. Ungefär så. Jag tror aldrig jag någonsin hört den supergenerositeten från en artist tidigare.   Nästan varenda sak han sade överraskade mig en smula, hans fullständiga uppriktighet kring barndomen, att han inte hade varit särskilt lycklig, att han hade saknat sina föräldrar, att han var fruktansvärt stökig och bråkig – men hade ett hembiträde, som han älskade, som ofta blev hans tröst och räddning. Och vackra bilder när hans pappa tar ett fast grepp om näven om lördagar och söndagar och drar med honom på antikvariat och museer – pojken skulle ha utbildning. Jag brukar ofta upprepa att jag egentligen bara gråter när jag ser ”Lassie come home”, men nu blev jag oerhört rörd, berörd, tårögd (nej, jag grät givetvis inte på riktigt). Det var, och blev, ett fantastiskt samtal. ”Min sanning” led kraftigt av att de under de fyra första säsongerna hade fyra olika programledare, nu har Anna Hedenmo gjort fyra säsonger helt själv – och det skall hon fortsätta med. Hon vet när hon skall prata och vara tyst, och hon är väldigt duktig på att få samtalet att röra sig framåt. Det är lite av en konst. Den helt meningslösa och löjliga fikan mitt i programmet kan man för övrigt skrota per omgående. Något mer krystat får man leta efter.  Fler krönikor av Johan Croneman Johan Croneman: Därför är Perlskog & Hellgren så överlägsna Ge mig gärna några förslag på kommentatorer som gör det bättre än Perlskog/Hellgren. Tror inte ens att ni får ihop till ett par. Johan Croneman: Lägg hellre tiden på Skarsgård än rojalistiska fjäsk Varför medierna tagit på sig uppgiften att förklara och försvara monarkin ur alla aspekter, och gör jobbet som flaggviftande rojalister, överstiger helt min fattningsförmåga. Johan Croneman: En unik röst har tystnat Av de flesta av oss finns flera kopior, det fanns bara en Kjell Alinge. Det är svårt att föreställa sig en mer nyfiken radioman än Kjell Alinge. Det känns närmast futtigt att kalla honom egensinnig, nyskapande, originell. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28983, "headline": "Protest mot Muhammedfilm på Göteborgs filmfestival", "summary": "Iranska exilkonstnärer protesterar mot att Göteborgs filmfestival visar ”Muhammed: The messenger of God”. Filmen spär på religiös extremism, menar man i ett öppet brev.", "article": "Den påkostade filmen ”Muhammed: The messenger of God” är det andra långfilmsporträttet som gjorts av Islams grundare, och har valts ut som Irans Oscarbidrag. Filmen visas på Göteborgs filmfestival, under specialprogrammet Gala, och ledningen beskriver den som en storslagen uppväxtskildring av regissören Majid Majidi, som har ”arbetat nära historiker och arkeologer för att uppnå historisk korrekthet”. Men det är också en film som under sin turné över världen följts av kritik och kontroverser. Inför de svenska visningarna protesterar nu ett stort antal iranska konst- och kulturarbetare i exil. I ett öppet brev beskriver de filmen, som till stor del finansierats av den iranska regimen, som ett politiskt verktyg. – De vet – liksom en gång nazisterna – att film är effektfullt. Därför avrättar och fängslar de obundna filmare och skapar sina egna produktioner, säger Karim Savalan, producent, programledare och en av undertecknarna. Uppropets författare menar att filmen, som skildrar profeten ur ett shiamuslimskt perspektiv, spär på religiösa konflikter globalt. Men också att den lokalt skulle kunna uppmuntra unga svenskar till fundamentalism och jihad. – Det finns ett tydligt budskap i filmen om att rätta sig efter Guds vilja. Om att vara beredd att offra sig. Den tanken är bärande hos både IS och shiitiska fraktioner. Och porträttet av judar är farligt. De skildras som terrorister. Som Islams huvudfiende. Men måste inte också problematisk kultur få finnas? – Många av oss har tvingats fly för kampen om yttrandefrihet; men den kan inte gälla statlig propaganda, säger Karim Savalan. Jonas Holmberg, konstnärlig ledare på Göteborgs filmfestival, delar bilden av den iranska regimen. – Jag vill betona att vi länge har engagerat oss i den frågan och stöttat regimkritiska filmare. Däremot är ”Muhammed” intressant. Både teologiskt, politiskt och bildestetiskt, säger han och nämner hur profeten – som inte får avbildas – är en huvudperson vars ansikte aldrig syns. Vad svarar du på kritiken om till exempel nidbilder av judar? – I deras brev formuleras bara en av många tolkningar. Vi tror att publiken själva kan bedöma filmens budskap. Jag tycker att det är bra med debatt, vilket bygger på att filmen visas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28986, "headline": "En norsk joker i Beck-leken", "summary": "En Oslo-polis med rött vikingaskägg ersätter Gunvald Larsson i den 32:a Beckfilmen ”Steinar”. ”Steinar är brottsutredningarnas Petter Northug”, säger Kristofer Hivju som blev ett världsnamn i ”Game of thrones”.", "article": "Kristofer Hivju kommer visserligen från en norsk skådespelarsläkt, men som liten drömde han om att bli rockstjärna. Allt förändrades när han stod på scen och gjorde ”Att vara eller icke vara?”-monologen med en dödskalle i handen under en skoluppsättning av ”Hamlet”. – Jag fick jordens kick av att stå på scen och berätta en spännande story för publik och tänkte: ”Nu begraver jag gitarren!”, säger Kristofer Hivju som följde upp med att spela Peer Gynt och Jesus. Den norska ”Game of thrones”-stjärnan sitter i ett kalt hotellrum på Södermalm i Stockholm och tuggar på en hamburgare. Utanför fönstret lyser neonljusen vid Medborgarplatsen där Martin Beck och Lennart Kollberg strosade runt på jakt efter en seriemördare i Sjöwall-Wahlöös ”Den skrattande polisen”. På lördag blir Hivju officiellt en del av samma Beck-universum. Hans rollfigur ersätter Gunvald Larsson som skrevs ut ur serien i den 31:a Beck-filmen som hade premiär i början av året. Över Martin Becks huvud väljer polischefen Klas Fredén (Jonas Karlsson) att värva den empatiska och karismatiska mordutredaren Steinar Hovland från Oslo-polisen. – Steinar kommer in som en virvelvind i serien och står inte med mössan i hand. Steinar är van att köra showen i Oslo – man skulle kunna säga att han är brottsutredningarnas egen Petter Northug, säger Kristofer Hivju som är mycket nöjd med sin liknelse med den norska skidkungen. – Samtidigt har ju Steinar hört talas om Martin Beck som ju är en svensk kriminallegend – jag gick in i rollen på det sättet, säger Hivju och torkar bort en ketchupfläck i skägget. Att han ska ersätta Beck-ikonen Mikael Persbrandt är inget som gjort honom sömnlös. – Nej, jag är dålig på prestationsångest, jag går alltid på hybris, ler Hivju. Nej, jag har förstås full respekt för Persbrandt, men mitt enda fokus är min egen rollfigur Steinar – och jag hoppas att han tas emot med öppna armar av Beck-fansen. I lördagens Beck-premiär är det bäddat för lite trevande och tryckt stämning med små kulturkrockar. I ”Steinar” sätts det nya svensk-norska radarparet genast på prov när de ska utreda ett misstänkt brottsfall i resterna av en husvagnsbrand på en nedgången camping där de påträffat en oidentifierad kropp. Gruppdynamiken förändras också av att Steinar Hovland i det närmaste är Gunvald Larssons antites. – Båda är ambitiösa och duktiga poliser, men Steinar är en sympatisk gutt som har empati med de kriminella – i motsats till den cyniska Gunvald, hehe. Steinar är löst baserad på Kollberg-figuren från böckerna, han var kommunist och tyckte att det var samhällets fel att individer begår brott. Det tog jag med mig in i rollen, förklarar Kristofer Hivju. Precis som många av sina landsmän har han en lång relation till hela den rekordlånga svenska kriminalsviten som han kallar för ”The mothership of Scandinavian noir”. – ”Beck” är en typ av film som man när som helst kan hoppa rakt in i en fredagskväll. Det finns en grundläggande realism som har med verkligt polisarbete att göra och det finns en förståelse för varför människor begår brott – bortom den svartvita uppdelningen i ont och gott, förklarar Kristofer Hivju och berättar att han nyligen tackade nej till ett erbjudande om att spela en rysk skurk i en Hollywoodfilm: – Jag skulle säga repliker som: ”No, I kill you if you don’t say the truth!” väser han på dålig engelska med rysk brytning. Hivju menar att det är betydligt mer givande att försöka hitta rätt sorts personkemi med Peter Haber. – Det var en fröjd att jobba med Peter Haber, en mycket humoristisk och temperamentsfull man som har rollen under huden och är extremt precis. De är ett ”morsomt” par – den lite reserverade och skalliga Beck och denne norske ”fyr” med rött skägg och svallande hår, skrattar han. Hivju har också haft stor användning av sitt potenta vikingaskägg som krigaren Tormund Giantsbane i fantasysuccén ”Game of thrones” på HBO. Vad är den stora skillnaden mellan att spela i ”Beck” och ”Game of thrones”? – Om ”Game of thrones” är som att spela kontrabas, så är ”Beck” mer som att spela en finstämd fiol. ”Game of thrones” har ju ett slags shakespeareiansk spelstil och använder en storvulen amerikansk skådespelareteknik där man pratar med djup röst och hela tiden går på max, säger han. – En annan skillnad är att ”Game of thrones” är enorm produktionsapparat där det inte finns något utrymme för improvisation alls. I en mindre produktion som ”Beck” går det alltid att filma en extra scen om man får en bra idé, säger han. Hivju menar att skådespeleri handlar om att jobba med de uttryck som är möjliga inom ramen för sin egen mask. – Ja, men måste veta vem man är, objektifiera sitt utseende och sedan bygga något bakom denna mask. I ”Game of thrones” är masken väldigt tydlig, jag har väldigt bra kontakt med mina vilda råbarkade sidor och har inga problem med att stå och skrika med ett svärd i handen, ler han. Därför blev Hivju överraskad över hur Ruben Östlund lyckades locka fram nya sidor av honom i rollen som den komiskt förstående psykologvännen Mats till Johannes Bah Kuhnkes jagsvaga pappa i ”Turist”. – I ”Turist” gick jag emot min egen mask och spelar egentligen en förstående kvinna. Östlund tämjde mig som ett vilt djur och detta har jag utvecklat i ”Beck”. Steinar har en transparent mask som kan förändra sig – han kan både vara en tuff polis och känslig, öppen pappa som söker kontakt med sin tonårsdotter. Kristofer Hivju. Född 1978, bosatt i Trondheim. Norsk skådespelare, producent och manusförfattare. Son till skådespelaren Erik Hivju och kusin till franska aktrisen Isabelle Nanty. Utbildad vid Ryska akademin för teaterkonst (GITIS) i Århus, Danmark. Har spelat på Trøndelag Teater i Trondheim. Vann en Guldbagge för bästa manliga biroll 2015 för sin roll som Mats i Ruben Östlunds ”Turist”. Har även spelat i filmer som Hans Petter Molands ”En iskall jävel” (2014), M. Night Shyamalans ”After Earth” (2013) och ”The Thing” (2011) i regi av Matthijs van Heijningen Jr. Just nu skriver han på en egen tv-serie: ”Jag skriver min egen drömroll, men storyn är alltid viktigast” Aktuell: Spelar den nya figuren Steinar Hovland i de kommande tre ”Beck”-filmerna. ”Steinar” har premiär på CMore lördag den 6 februari. Gör också rollen som Tormund Giantsbane i fantasyserien ”Game of Thrones” på HBO. ”Beck” Kristofer Hivjus Oslo-polis Steinar Hovland ersätter Gunvald Larsson i den 32:a Beck-filmen: ”När jag fick läsa tre provscener fick jag genast ett DNA av min karaktär Steinar. Det jag gillar med att göra tre filmer på raken är att man sakta kan bygga ett porträtt där karaktären kan utveckla sig”, säger Hivju. ”Game of thrones” Hivjus resliga krigare Tormund Giantsbane gjorde entré i den tredje säsongen och har fått ett allt större utrymme i fantasysuccén. I serien leder han en stor här av vilda krigare som är lierad med Mance Ryder (Ciarán Hinds), kungen över riket bakom ismuren. ”Turist” Hivju blev guldbaggebelönad för sin biroll som den komiskt förstående psykologvännen Mats till Johannes Bah Kuhnkes krisande pappa i Ruben Östlunds familjdrama ”Turist”: ”Mats är en betydligt sämre psykolog än Steinar Hovland i Beck-filmerna”, skrattar Kristofer Hivju. ", "article_category": "culture"}
{"id": 28996, "headline": "Sven-Bertil mästare i melankoli", "summary": "Vid 81 års ålder visar sig Sven-Bertil Taube fortfarande ha en glödande kreativititet. Under konserten bjuder han på både lyxigt arrangerade visor och melankoliska återblickar, som stannar länge i minnet.", "article": "Sven-Bertil Taube Scen: Göteborgs konserthus, Göteborg ”Det glesnar i leden bland eleganterna” sa Sven-Bertil Taube i sitt Sommarprogram 1992. Redan då hade de börjat stiga ned i dödsriket, idolerna och kollegerna, och nu 24 år senare är det få eleganter av Sven-Bertil Taubes kaliber som fortfarande är i livet. Själv är han inte bara vid liv, han uppvisar en kreativ glöd och en artistisk förmåga som får en att baxna. Att vid 81 års ålder sjunga så vackert och vara så konstnärligt nyfiken och sökande som Sven-Bertil Taube på de färska albumen ”Hommage” volym 1 och 2 saknar motstycke inom popmusiken. Man får vända sig till bildkonstnärer som Louise Bourgeois eller Alice Neel för att hitta relevanta jämförelser. På ”Hommage”-skivorna skakar Sven-Bertil Taube äntligen av sig oket av att vara inte bara son till en av den svenska musikhistoriens bästa låtskrivare utan också den främste uttolkaren av dennes visskatt. Han återvänder till det som han inledde sin karriär med: att med en skådespelares gestaltningsförmåga och en ung romantikers frisinnade blick göra personliga och fräscha tolkningar av musikalisk poesi. Det är en hommage inte bara till Sven-Bertil Taubes vänner som är upphovsmän till dessa pärlor – Olle Adolphson, Lars Forssell, med flera – utan även, på ett mer subtilt plan, till arrangören och kompositören Ulf Björlin. Denne var en ovärderlig pusselbit i Sven-Bertil Taubes vitalisering av den svenska vistraditionen, och den speciella form som duon använde i sextiotalets gryning – att varva lyxigt arrangerade visor med diktrecitationer ackompanjerade av nyskriven musik – plockar sångaren och hans nya radarpartner Peter Nordahl upp på ”Hommage”-skivorna. En hyllning till vänner, till stora konstnärer och till den egna karriären – men inte till pappan. Det är liksom avklarat. Nu handlar det inte om Evert längre, utan om Sven-Bertil. När han under denna konsert sjunger faderns ”Stockholmsmelodi” gör han det efter ett att ha berättat en anekdot om hur han hörde den första gången, framförd av en snygg tjej som han var förälskad i, och på så sätt kommer låten att handla om honom själv. Annars kretsar denna konsert, som inleder Taubes nya turné, väldigt mycket kring materialet från ”Hommage”-albumen. Peter Nordahl dirigerar orkestern och allt är bekant från skivorna, förutom Sven-Bertils charmiga mellansnack som å andra sidan är bekant från annat håll – som den skådespelare han är vårdar han ömt sina anekdoter och konsten att återge dem på ett sätt som får dem att låta spontana. Men när Taube pratar om besöket vid Olle Adolphsons grav låter det som om han talar rakt ur hjärtat. Och när han i det sammanhanget sjunger Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha”, vars svidande melankoli lyftes fram på ett fenomenalt sätt på ”Hommage”, får låten ytterligare en dimension: den tycks nu blicka tillbaka inte på en kärlek, utan på ett helt liv. Sven-Bertil Taube kan se sig i spegeln och konstatera: ja, jag fick det liv jag ville ha. Och sedan då? Ja, sedan följer två avslutande delar i vad som visar sig vara en Olle Adolphson-triptyk. ”Ge mig en dag” ser med fridfullhet på det som väntar oss alla, medan ”Nu är det gott att leva” kraftfullt njuter av nuet. Att efter det framföra ”Ett sista glas” som vemodigt extranummer är lika starkt som det är dramaturgiskt perfekt. En konsert som kommer stanna i minnet länge. Nu handlar det inte om Evert längre, utan om Sven-Bertil. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29006, "headline": "Jefferson Airplanes gitarrist död", "summary": "Paul Kantner, gitarrist och sångare i 60-talsbandet Jefferson Airplane, har avlidit 74 år gammal, uppger San Francisco chronicle.", "article": "Paul Kantner spelade i det San Francisco-baserade bandet Jefferson Airplane som kom att symbolisera 60-talets flower power-rörelse och gjorde legendariska framträdanden på bland annat Woodstockfestivalen. Gitarristen och sångaren Paul Kantner var en av grundarna till bandet och beskrivs ibland som en av skaparna av det så kallade San Francisco-soundet. Det var med hittar som ”Somebody to love” som bandet blev kända i hela världen. Jefferson Airplane valdes in i ”Rock and roll hall of fame” 1996 och fick så sent som i år en Grammy för ”Life time achievement”. Bandet lades ner 1973 men kom att återuppstå i olika former, dock med många tvister mellan de forna medlemmarna och även juridiska uppgörelser om bland annat bandnamnet. Kantner ska ha haft problem med hälsan den senaste tiden och drabbades av en hjärtattack tidigare i veckan. Han avled på torsdagen av organsvikt och septisk chock, enligt San Francisco chronicle. Paul Kantner blev 74 år gammal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29008, "headline": "Svensk rövardotter på japanskt vis", "summary": "På lördag är det svensk premiär för ”Ronja Rövardotter” – i japansk version. Det är filmskaparen Goro Miyazaki som animerat Astrid Lindgrens klassiker som tv-serie, 50 år efter att hans far misslyckats med samma projekt.", "article": "Det är femtio år sedan Hayao Miyazaki, den legendariske japanske animatören och filmskaparen, besökte Sverige med planen att filmatisera en av Astrid Lindgrens böcker. Då var det ”Pippi Långstrump” som lockade, men Miyazaki fick inte tillstånd från Astrid Lindgren och filmen blev aldrig av. Nu har hans son plockat upp stafettpinnen. På lördag är det svensk premiär för Goro Miyazakis tv-serieversion av ”Ronja Rövardotter” i SVT:s Barnkanalen. – Jag läste ”Ronja Rövardotter” för första gången ungefär när mitt första barn föddes. Därför var Mattis glädje i boken precis likadan som min. Upplevelsen fick mig att tänka på att filmatisera ”Ronja”. Jag tycker om berättelsen eftersom den inte bara beskriver barns uppväxt, utan också hur deras föräldrar mognar samtidigt, berättar Goro Miyazaki i en mejlintervju. Filmbolaget Studio Ghibli, som hans far skapade och som sonen numera jobbar med, ligger bakom klassiska animerade långfilmer som ”Min granne Totoro” och ”Spirited away”. Men ”Ronja” är den första tv-serien som Goro Miyazaki någonsin gjort. – Om jag hade berättat historien som film hade jag blivit tvungen att stryka många delar av originalberättelsen. Men jag kände att varje detalj som behövde klippas bort, var viktig för att beskriva Ronja. Därför valde jag att göra en tv-serie, säger Goro Miyazaki. I Sverige blev ”Ronja Rövardotter” film 1984 i regi av Tage Danielsson, och flera generationer barn minns med förtjusning och fasa de levande naturscenerna med vildvittror och rumpnissar. För Goro Miyazaki var Astrid Lindgrens naturskildringar både en utmaning och en stor upplevelse att kliva in i och försöka tolka, berättar han. – Jag steg in i en värld där jag lade märke till likheterna mellan svensk natur och det japanska landskapet som format mig. Jag njöt verkligen av det. Vad i berättelsen var svårast att animera? – Det svåraste var att skildra vardagsliv genom datoranimerad teknik. Det kanske förvånar dig, men att visa vardagliga saker som att äta eller simma i en flod är svårt. Boken kom ut 1981. Vad gör den relevant i dag? – Friktionen och konflikterna mellan föräldrar och barn är oundvikliga allteftersom barn växer upp – det är ett tidlöst, allmängiltigt tema, precis som familjekärlek. Läsare kan välja att identifiera sig med Ronja, Birk eller Mattis. Det är därför berättelsen aldrig känns gammal. Miyazakis ”Ronja Rövardotter” är uppdelad i 26 knappt halvtimmeslånga avsnitt, och serien har redan sänts i Japan där den blev en framgång. Serien nominerades till det japanska Emmypriset, och utsågs till bästa 2D-animerade tv-program på den asiatiska tv-galan. Astrid Lindgrens berättelser fungerar över hela världen; inte minst i Japan. Och det finns likheter mellan de två ländernas kulturer, säger Goro Miyazaki. – Båda samhällena har auktoritära familjestrukturer, och har liknande problem med konflikterna mellan generationer, familjer, och mellan män och kvinnor. Samtidigt finns det stora skillnader också i samhällenas bakgrund som befolkningsstorlek, historia och geopolitik. Vad var det i Astrid Lindgrens böcker som fick din pappa att vilja filmatisera dem en gång i tiden? – Han ville göra högkvalitativ film för barn, och tyckte att ”Pippi Långstrump” vore perfekt. Det är lätt att förstå varför, om man tänker på anledningarna till att barn gillar Pippi så mycket. Kan du se några paralleller mellan Astrid Lindgrens berättelser och Studio Ghiblis filmer? – Man kan se likheter: huvudpersonerna är underdogar, äventyr dyker upp mitt i vardagen, berättelserna skildrar naturen. Och humorn glöms aldrig bort, säger Goro Miyazaki. ”Ronja Rövardotter” Astrid Lindgrens bok ”Ronja Rövardotter” kom ut 1981, och handlar om en ung flicka som växer upp i en rövarborg och blir vän med Birk – son till pappans största rövarkonkurrent. Ronja förskjuts och flyttar ut i skogen tillsammans med Birk, där de tampas med vild natur och vilda djur. Boken har översatts till 41 språk och sålts i över 10 miljoner exemplar världen över. 1984 filmatiserades den av Tage Danielsson, med bland andra Hanna Zetterberg, Dan Håfström och Börje Ahlstedt i rollerna. Filmen sändes också i förlängd version som tv-serie i tre delar 1986. Goro Miyazakis animerade tv-serie-version av ”Ronja Rövardotter” är producerad för en japansk publik. Rättigheterna ägs av svenska Saltkråkan tillsammans med japanska Studio Ghibli. Serien är uppdelad i 26 avsnitt och har premiär lördag den 30 januari kl 20.05 på SVT:s Barnkanalen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29013, "headline": "”Kringlan” Svensson avbokas efter nätattack", "summary": "Efter grova uttalanden mot DN på Twitter avbokar Göteborgsscenen 2Lång Kristoffer ”Kringlan” Svenssons show ”Persona non grata”.", "article": "Showen är tänkt att bli komikerns återkomst i offentligheten efter stormen kring hans person för två månader sedan. Då sade uppdragsgivare som Sveriges Radio, Rabén & Sjögren och Aftonbladet upp sina samarbeten med Kristoffer ”Kringlan” Svensson efter att han bland annat uttalat dödshot mot Aftonbladets Åsa Linderborg och recensenten Victor Malm. Efter att DN ställt frågor till arrangörer om den nya showen gick Kristoffer Svensson på onsdagen och torsdagen till attack mot DN och DN:s reporter på Twitter. Det var de grova formuleringarna i dessa tweet som fick Jens Lindvall att avboka den planerade föreställningen. Han skriver: ”Det är vår fasta övertygelse att alla personer är värda en andra chans. Därför gjorde vi ett val att låta Kristoffer Svensson boka in sig på våran scen. Vi har aldrig och kommer heller aldrig stå bakom de uttalanden som K Svensson gjort. K Svenssons uttalande i dag på Twitter visar på att hans misstag inte haft den reflekterande effekt på honom som hans tidigare ursäkter har gett löfte om.” ”Persona non grata” spelas på flera andra håll i landet. Premiären är planerad till Bonden bar i Stockholm den 22 mars. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29014, "headline": "Vit Michael Jackson orsakar debatt", "summary": "Skådespelaren Joseph Fiennes ska spela Michael Jackson i filmen om stjärnans påstådda flykt från New York efter 9/11. Men att Fiennes är vit och Michael Jackson svart får kritik.", "article": "Samtidigt som kritiken mot bristande mångfald bland årets Oscarnomineringar rasar, har den brittiska tv-kanalen Sky Arts offentliggjort vilka skådespelare som valts att spela i den nya filmen om Michael Jacksons, Elisabeth Taylors och Marlon Brandos påstådda flykt från New York efter terrordåden den 11 september 2001. Den brittiske skådespelaren Joseph Fiennes ska i filmen spela rollen som Michael Jackson - något som får stark kritik på sociala medier. ”En vit Michael Jackson är så dumt efter #oscarsowhite” skriver en twitteranvändare. ”Joseph Fiennes ska spela Michal Jackson i en film. Är Hollywood rasistiskt eller var Jackson en vit man?” undrar en annan. I ett uttalande från Sky Arts om skådespelarvalet skriver man enligt Variety: – ”Elizabeth, Michael och Marlon” är en komedi som tar en lättsam titt på några rapporterat sanna händelser. Joseph Fiennes spelar Michael Jackson. Det här är en del av en serie komedier om osannolika berättelser från konst- och kulturhistorien. Sky Arts ger producenter den kreativa friheten att rollsätta som de vill, inom det mångfaldsramverk som vi har. I en intervju med Entertainment Today tar även Joseph Fiennes själv upp problematiken med att han som vit skådespelare spelar en afroamerikansk sångare: – Jag är en vit medelklasskille från London. Jag är lika chockad som ni måste vara. Jackson hade definitivt ett pigmentsproblem, och det är något som jag tror. Han var antagligen närmare mig i hudton än sin ursprungliga hudfärg, säger Fiennes. För två veckor sedan offentliggjordes att brittiske skådespelaren Charlie Hunnam ska spela den mexikanska knarkkungen Edgar Valdez Villarreal i filmen ”American drug lord”. Något som försvarades av filmens producent Vincent Newman. – Det verkar obetänksamt att bli upprörd över att rollsätta en utmärkt skådespelare att spela en karaktär med vilken han verkar ha många fysiska likheter. Jag förmodar att de som förolämpade av detta skulle ha diskvalificerat Al Pacino från att spela Tony Montana eller James Caan som Sonny Corleone. Det är skådespeleri, och valet kommer göras utefter kvalitén och trovärdigheten i uppträdandet, sa Newman då till Fox News. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29063, "headline": "Snövit för sexig för Qatar", "summary": "En barnbok baserad på Disneys Snövit har tagits bort från ett skolbibliotek i Qatar efter att en förälder larmat om ”oanständiga illustrationer”.", "article": "Barnboken som baserades på Disneys Snövit togs bort från biblioteket på en privatdriven spansk skola i Qatars huvudstad Doha efter att en förälder klagat på oanständiga illustrationer och sexuella antydanden i boken, enligt The Guardian. Qatars högsta utbildningsråd ingrep och uppmanade skolan att ta bort boken från biblioteket. Enligt Doha News ska alla skolor i Qatar följa utbildningsrådets regler om vilka böcker och läromaterial som är kulturellt lämpliga. En tjänsteman på utbildningsrådet säger till Doha News att man har påmint skolan om vikten av att följa reglerna, och om att framtida incidenter inte kommer att tolereras. Vilka av bokens illustrationer som klagomålen syftade på framgår inte, men bokens framsida visar en leende Snövit som hålls om av prinsen - och i berättelsen återuppväcker prinsen Snövit med en kyss efter att hon blivit förgiftad. Skolans rektor Vivian Arif, som plockade bort boken från biblioteket, har i ett uttalande bett om ursäkt för om någon tagit illa upp över boken. – Vi respekterar Qatars kultur djupt och vi är engagerade i att främja dess värderingar och principer. Vi kommer att fortsätta att arbeta så att vår skola alltid ses som en referens för dess engagemang och service till Qatars folk, skrev skolans rektor Vivian Arif i ett uttalande till Doha News. Tidigare i år förbjöds filmen \"The danish girl\", i vilken Alicia Vikander Oscarsnominerats för bästa kvinnliga biroll, från att visas på bio i Qatar efter klagomål från allmänheten på att filmen visade \"moraliskt förfall\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 29065, "headline": "250 miljoner lyssningar på Beatleslåtar på en månad", "summary": "Sedan Beatles låtar släpptes på Spotify på julafton har de streamats över 250 miljoner gånger. Och många av lyssnarna var inte födda på Beatles tid.", "article": "På julafton förra året gjordes tretton remastrade studioalbum och fyra samlingsskivor med Beatlestillgängliga på Spotify. Och redan efter tre dagar hade låtarna streamats över 70 miljoner gånger. En månad senare har Beatleslåtarna lyssnats på över 250 miljoner gånger, och de fortsätter vara populära på Spotify. 79 procent av de som strömmat låtarna var inte födda när Beatles var aktiva. Elva procent av lyssnarna var över 55 år och hade alltså med störst sannolikhet upplevt Beatles under deras aktiva år. Bland dem var den stora favoritlåten \"Rock and roll music\". De lyssnare som var under sjutton år, 5 procent av alla lyssnare, gillade i stället \"Here comes the sun\" mest. Kvinnor och män hade liknande Beatlessmak och favoritlåtarna är \"Come together\" följt av \"Let it be\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 29066, "headline": "Reportrar utan gränser kräver sanktioner mot kinesiska nyhetsbyråer", "summary": "Efter att två svenska medborgare fåtts att erkänna brott i kinesisk tv vill Reportrar utan gränser nu att EU ska införa sanktioner mot kinesiska nyhetsbyråer. Man menar att de sänder framtvingade erkännanden.", "article": "Gui Minhai, bokförläggare som försvann från sitt sommarhus i Thailand i oktober berättade i den statliga tv-kanalen CCTV att anledningen till hans försvinnande var att han överlämnat sig till kinesisk polis och därefter suttit häktad. Han sa att han själv skulle ha valt att överlämna sig för att han bekänna sin skuld i en trafikolycka som han ska ha varit delaktig i för elva år sedan. Människorättsaktivisten Peter Dahlin greps den 3 januari, anklagad för att tillhöra en kriminell organisation. Han kunde under tisdagen i kanalen CCTV ses be det kinesiska folket om ursäkt för att han utfört kriminella handlingar som skadat den kinesiska staten. Organisationen Reportrar utan gränser tycker att de två fallen, tillsammans med flera andra uppvisade erkännanden, är allvarliga. – Vi känner igen den här typen av agerande, där man visar upp för sitt folk att ens undersåtar är ångerfulla och skäms över sitt agerande. Det är en pennalism som är främmande från humanistiska värderingar. Samtidigt begränsar det deras möjlighet till en oberoende rättegång, säger Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser till DN. Nu kräver organisationen att EU omedelbart ska införa sanktioner mot den kinesiska tv-kanalen CCTV och nyhetsbyrån Xinhua för att tydligt visa sitt missnöje med deras agerande. – På lång sikt är vi beroende av att Kina har en fungerande mediestruktur. De här kanalerna är viktiga informationskanaler och därför är det kritiskt att de börjar bete sig som ansvarsfulla medier och inte bara en röst för den kinesiska regimen, säger Jonathan Lundqvist. EU-sanktionerna som organisationen vill se skulle motsvara dem som infördes mot Iran i mars 2013. Där fastslogs det att nyhetschefen för den iranska tv-kanalen Press tv använde sig av framtvingande bekännelser. Något som Reportrar utan gränser menar är oförenligt med det journalistiska idealet. – Om man utgår från ett journalistisk ideal där man skildrar verkligheten så som den är så upphör man att vara en oberoende nyhetsförmedlare om man faller till föga för politiska påtryckningar och börjar sprida propaganda. Då har man, enligt oss, försuttit sin chans att bli tagen på allvar, säger Jonathan Lundqvist. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29083, "headline": "Dömda iranska poeter har flytt landet", "summary": "De iranska poeterna Fateme Ekhtesari och Mehdi Mousavi som i oktober dömdes till piskrapp och långa fängelsestraff har flytt från Iran, skriver SVT.", "article": "De persiska poeterna Fateme Ekhtesari och Mehdi Mousavi dömdes i oktober till elva och ett halvt respektive nio års fängelse samt 99 piskrapp vardera för blasfemi, brott mot regimen och osedlighet. Domen grundade sig bland annat i uttalanden gjorda av Fateme Ekhtesari under Göteborgs poesifestival 2013, där ett tema var kvinnlig iransk poesi. Nu har de båda poeterna flytt Iran, rapporterar SVT. Fateme Ekhtesari ska till nyhetsbyrån AP ha uppgivit att de för några dagar sedan flydde landet – men på grund av säkerhetskäl ville hon inte berätta mer om hur flykten gick till eller var de befinner sig nu. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29086, "headline": "Så ska Storbritannien lyckas bättre i Eurovision", "summary": "För för första gången på sex år får det brittiska folket vara med och välja Eurovisionbidrag. Det görs i en ”Idol”-liknande uttagning.", "article": "Det har gått dåligt för Storbritannien i Eurovision Song Contest de senaste åren. I 2015 års final i Wien kom det brittiska bidraget ”Electro Velvet” på 24 plats – av 27 – och fick bara fem poäng. Nu hoppas britterna kunna bli mer framgångsrika genom att för första gången på sex år låta publiken avgöra vilket bidrag som ska representera Storbritannien. I den ”Idol”-liknande liveshowen ”Eurovision: You decide” kommer sex ännu hemliga bidrag att uppträda live framför en jury på O2 Forum i norra London. Showen livesänds på BBC4 och allmänheten får rösta på sitt favoritbidrag – som blir det brittiska bidraget i Eurovisionfinalen i Stockholm, skriver The Guardian. 90-minutersprogrammet kommer att ledas av Mel Giedroyc, från programmet ”The Great British Bake-off”, som enligt egen utsago är ett stort Eurovision-fan. – Det är en ära för mig att få leda det här fantastiska evenemanget. Det är väldigt spännande att den stora brittiska allmänheten kommer att få chansen at välja vem som ska skickas till Sverige, säger Mel Giedroyc till The Guardian. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29088, "headline": "Simpel fars och fekalier på Dramatens scen", "summary": "Landets finaste scen går ett vulgärt år till mötes. Alexander Mørk-Eidem gör en komedi om uppsättningen av en fars så simpel att skådespelarna gör uppror medan Staffan Valdemar Holm regisserar ett riktigt ”fekaldrama”.", "article": "Att Stadsteaterns tidigare publikmagnet Alexander Mørk-Eidem har rekryterats till Dramaten av sin landsman Eirik Stubø är känt sedan tidigare. Hans första projekt, som presenterades närmare under tisdagens vårsamling på Dramaten, blir en uppsättning av Michael Frayns komedi ”Rampfeber”. Pjäsen handlar om en folklig regissör som kommer till en teater för att sätta upp en simpel fars, full av sexistiska skämt och grunda personporträtt, och hamnar på kollisionskurs med de upphöjda skådespelarna. Ensemblen drabbas av allvarliga samarbetsproblem. Har du själv rampfeber inför debuten på Sveriges nationalscen? – Det är lite pirrigt att vara någonstans där jag inte har varit förut, men det känns väldigt kul och jag känner mig snarare nykär än drabbad av rampfeber. Det är roligare att göra den här pjäsen på Dramatens stora scen än Stadsteaterns, eftersom den här kan få studsa mot en flådig atmosfär med guldinramning, säger Alexander Mørk-Eidem i vimlet utanför Målarsalen. Är skådespelarna på Dramaten mer viljestarka än på Stadsteatern? – Det har varit så historiskt, tror jag, men jag har försökt att få med de minst viljestarka i min produktion, säger han och skrattar. Huvudrollen som den folkliga regissören spelas av Helena Bergström. När hon efter 25 år återvänder till Dramaten blir det i rollen som sig själv. – Jag skulle kanske inte bete mig som den här regissören på riktigt, men det är roligt att vandra runt i den här enorma fantasin som Alexander Mørk-Eidem har. Jag är övertygad om att föreställningen kommer att bli något väldigt speciellt, säger hon. Eirik Stubø presenterade flera andra långtidskontrakterade regissörer som kommer att prägla Dramatens repertoar de kommande åren. Ada Berger med succén ”Liv Strömquist tänker på dig!” i bagaget blir Unga Dramatens nya konstnärliga ledare från och med i höst. Även Mattias Andersson och Tobias Theorell knyts till teatern på fleråriga kontrakt. Mattias Andersson är aktuell med ”Idioten”, som får förlängd speltid efter att ”Hamlet” ställts in, medan Tobias Theorell står bakom ”De stora vidderna” med premiär i februari på Lilla scenen. Det är en pjäs av den österrikiske författaren Arthur Schnitzler i översättning av Horace Engdahl. För 100 år sedan var Arthur Schnitzler en av sin tids mest spelade dramatiker i Europa och hans verk har fått en renässans på senare år, bland annat genom Stanley Kubricks film ”Eyes wide shut”. – ”De stora vidderna” är en klockren beskrivning av vår egen tid. Han skildrar ett gäng människor som ägnar sig åt extremsporter, har olika affärer, sköna sommarhäng, spelar tennis, har mycket fritid och pengar och lever sina liv som att de bara vore på lek. De tänker aldrig att deras handlingar ska få några konsekvenser, vilket de får, säger Tobias Theorell. Andra nyheter som presenterades under tisdagen är att ”Karlsson på taket” från Göteborgs stadsteater, med Krister Henriksson och Nour El Refai i rollerna, kommer till Dramaten som sommarspel. För första gången kommer också Ingela Olsson, Stina Ekblad och Lena Endre att stå på scen tillsammans i höst, regisserade av Staffan Valdemar Holm. De spelar då tre städerskor från samhällets bottenskikt i ”Presidentskorna” av Werner Schwab, en annan österrikisk dramatiker. Hyckleri, småaktighet och okontrollerat driftsliv var återkommande teman för Schwab, som dog bara 35 år gammal. Själv kallade den samhällskritiske dramatikern sina verk för ”radikalkomedier”eller ”fekaldramer”. – Det är en pjäs besläktad med Rainer Fassbinder och Thomas Bernhard, men framför allt en grotesk och underbar komedi skriven på ”schwabiska”, full av språkliga utsöndringar, säger Stina Ekblad. – I många år har vi försökt spela ihop och när det äntligen uppstår ett tillfälle får vi en pjäs som handlar om bajs. Vi tänkte: ”Ja, varför inte? Nya utmaningar!”, säger Lena Endre. Dramatens repertoar. Kommande premiärer, nypremiärer och gästspel ”Idioten” ersätter inställda ”Hamlet”. Foto: Alexander Mahmoud ”Pussy Riot – en punkbön” – av Irena Kraus baserad på Masha Gessens bok ”Ord kan krossa betong”. Regi: Malin Stenberg. Urpremiär den 5 februari, Unga Dramaten/Målarsalen. ”De stora vidderna” – av Arthur Schnitzler. Regi: Tobias Theorell. Premiär 13 februari, Lilla scenen. ”Tove Jansson – den avslöjande tröstaren” – Birgitta Ulfsson porträtterar Tove Jansson i en minnesfest i ord och toner. Den 6–7 februari, Stora scenen. ”Nomnomnom” – av Dimen Abdulla. Regi: Natalie Ringler. Från 10 år. Urpremiär den 25 februari, Unga Dramaten/Tornrummet. ”Hans och Greta” – av Martina Montelius. Regi: Sally Palmquist Procopé. Från 7 år. Nypremiär den 27 februari, Unga Dramaten/Elverket. ”Utvandrarna” – av Vilhelm Moberg, dramatisering av Irena Kraus. Regi och koreografi: Mats Ek. Nypremiär 5 mars, Stora scenen. ”Fåglarna” – av Tarjei Vesaas, dramatisering av Ole Anders Tandberg och Nils Sletta. Regi: Ole Anders Tandberg. Premiär den 19 mars, Elverket. ”Rampfeber” av Michael Frayn. Regi: Alexander Mørk-Eidem. Premiär den 16 april, Stora scenen. ”I lodjurets timma” – av Per Olov Enquist. Regi: Johannes Holmen Dahl. Premiär 13 maj, Lilla scenen. ”Karlsson på taket” – av Astrid Lindgren. Regi: Alexander Öberg. Premiär den 28 maj, Stora scenen. ”Presidentskorna” – av Werner Schwab. Regi: Staffan Valdemar Holm. Premiär 22 okt, Lilla scenen. Nour El Refai och Krister Henriksson spelar i ”Karlsson på taket”. Helena Bergström och Alexander Mørk-Eidem, ”Rampfeber”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29092, "headline": "Malin Ullgren: von Kleists novell är en teori för en magnifik rättshaverism", "summary": "Filmen ”Amour fou”, om författaren Heinrich von Kleists självmordspakt med partnern Henriette Vogel, är bra. Bara inte på det sätt jag hade tänkt.", "article": "På vanligt vis bröt jag mitt eget löfte om att se konstnärligt syftande film på bio och inte skjuta upp till dvd-släppet, missade därför ”Amour fou” när den gick upp i höstas, men nu finns den äntligen att hyra på Triart. Österrikiska regissören Jessica Hausners film om författaren Heinrich von Kleist och hans partner i döden Henriette Vogel är – utan några särskilda ironiska syftningar – mycket, mycket stillsam och man bör lägga undan mobilen, sitta upp ordentligt och koncentrera sig, trots att man inte är på bio. Titeln ger förhoppningar om passion; så blir det inte. Lite fick jag slå mig på kinderna för att ta mig igenom de 96 minuterna, och jag förstår att det här inte är en bra inledning till en rekommendation, men: ”Amour fou” är bra, bara inte på det sätt jag hade tänkt. Filmen utgår alltså från Heinrich von Kleists berömda öde: 1811 sköt han sig till döds strax utanför Berlin, efter att först ha skjutit ihjäl Henriette Vogel, sin väninna. Det var en överenskommelse, han ville inte leva längre och hon var dödssjuk i cancer. Jag ville se filmen dels för att von Kleist är en fantastisk författare, dels för att jag tänkte mig att Hausner skulle lyckas gestalta hur något för mig så främmande som en självmordspakt egentligen kan växa fram. Det är just det hon inte gestaltar. ”Amour fou” bryter med eventuella romantiska föreställningar om Heinrich von Kleist och gör honom till en obegriplig fjant. Likt två bortskämda barn som knappt relaterar till varandra anträder de tillsammans vägen till dödsriket. Jessica Hausners film är knappast särskilt förankrad i von Kleistianan, som är massiv. Hans dramer spelas ständigt på tyska teaterscener och han betyder fortfarande mycket för yngre tyska författare, som till exempel Daniel Kehlmann. Däremot tycker jag att ”Amour fou” kommer nära något som finns i Heinrich von Kleists noveller: slumpen, det irrationella och det instabila som livets själva förutsättningar. Det är sådant man gärna säger, samtidigt som de flesta av oss försöker bygga befästningar som ska skydda oss från dessa förutsättningar: det är värdigt och klokt att skriva ”livet är instabilt, styrt av slump och irrationalitet”, det är rätt vidrigt och ovärdigt när det verkligen är så. Tidigt i filmen nämns en av von Kleists mest berömda noveller, ”Markisinnan von O” från 1808. Henriette Vogel har läst den och tycker sig känna igen något – kanske den genomgripande passiviteten, plötsligt bruten av en sorts naiv handlingskraft. Novellen handlar om en ung änka som upptäcker att hon är gravid, men hon vet att hon har levt dygdigt. Läsaren har goda möjligheter att snabbt räkna ut hur det hela har gått till, bland annat med hjälp av ett högljutt tankstreck väl placerat i en kaotisk scen. I ”Markisinnan von O” syns mycket av det som gör von Kleists noveller så suggestiva – en märkvärdig och i litteraturhistorien ovanligt tidig blandning av komedi och ångesttripp. Än tydligare märks den säregna blandningen i långa novellen ”Michael Kohlhaas”, om en godhjärtad hästhandlare som trycks till av överheten och som i sin jakt på upprättelse visar sig inte sky några medel. I sitt rika förord till den egna nyöversättningen av Heinrich von Kleists dramer (Modernista 2011) nämner Horace Engdahl att von Kleist kallats ”terrorismens förste litteräre teoretiker”, men i fallet ”Michael Kohlhaas” kan man säga att det snarare är en teori för en magnifik rättshaverism. Tyvärr kan det vara svårt att hitta just novellerna samlade på svenska, även om det på biblioteken finns en fin översättning av Margaretha Holmqvist från 1992. Något snällt förlag som är suget på nyutgivning? ”Amour fou” bryter med romantiska föreställningar om Heinrich von Kleist och gör honom till en obegriplig fjant. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29106, "headline": "En guldgubbe bland alla debutanter", "summary": "Magnus von Horns långfilmsdebut ”Efterskalv” vann tungviktsbaggarna för bästa film och bästa regi. Fast flest priser gick till Peter Grönlunds ”Tjuvheder” när förra årets bästa filmer belönades på Cirkus i Stockholm.", "article": "Ett ångestladdat drama om en tonårsmördare (spelad av popstjärnan Ulrik Munther) som försöker återanpassa sig till sitt lilla samhälle. ”Efterskalv” är fjolårets bästa svenska film – när Guldbaggejuryn får välja. – Jag lovade att insupa ögonblicket om jag skulle få stå här. Jag vill tacka alla skådespelare – utan er hade jag inte haft något att göra. Och ett tack till polska filmskolan där jag lärde mig göra film, sa långfilmsdebutanten Magnus von Horn som hade flugit in från hemmet i Warszawa för att ta emot sin första Guldbagge. En av filmens skådespelare, Mats Blomgren, kunde knipa en bagge för bästa manliga biroll som ensamstående pappa som försöker hantera sina motstridiga känslor inför sin son. – Magnus von Horn, ditt manus är grymt bra, man hamnar i en dialog som är som ett isberg, allt händer där under. Och jag vill tacka alla polacker som lärde mig festa, äntligen, sa Mats Blomgren. Även om Guldbaggegalan inte direkt var något polskt bröllop så gjorde konferencieren Petra Mede sitt bästa för att hålla partystämningen uppe i cirkusmanegen med praktiska kysslektioner, medvetet plumpa partyvitsar och introducerade sångnummer med Eva Dahlgren och Hollywood-stjärnan David Hasselhoff från baggebelönade kortfilmen ”Kung Fury”. I övrigt var det en sedvanlig mix av firmafest, tacksägelsehögtid och mässa för insektssamlare. En av de allra lyckligaste var publikfavoriten Rolf Lassgård som vann för sin ordningsfascistiska radhusgubbe Ove. – Kära idioter, tusen, tusen tack! Som jag ville gestalta den här underbara, vidriga hjärtliga, härliga gubben. Och som jag ville ha en Guldbagge för att ha gjort den här speciella rollfiguren! Inspelningen var mer headbanging än foxtrot, sa en mycket rörd Rolf Lassgård. På plats var hela den svenska filmfamiljen toppad med gäster som statsminister Stefan Löfven och kulturminister Alice Bah Kuhnke. Utdelningen av baggen för bästa dokumentär till ”Förvaret”, om vardagen för asylsökande som frihetsberövas i väntan på tvångsutvisning, förvandlades delvis till en politisk manifestation för asylrätten. Sami, den unga rebellen från ”Förvaret” passade på att göra ett politiskt utspel direkt till statsminister Stefan Löfven som satt i publikhavet. – Folk har röstat på dig för att de tror på vad du har sagt. Du borde tänka lite mer på det. Tänk lite mer på att de är dina barn, på detta sätt kommer vi att leva lyckliga i detta fantastiska land, sa Sami. Malin Levanon vann bästa kvinnliga huvudroll för sitt nakna och nerviga porträtt av missbrukaren Minna som kämpar för ett anständigt liv på samhällets botten. – Nu är nervsystemet stretchat, riktigt stretchat. Jag är så glad att den här filmen blev gjord, säger Malin Levanon och avbröt plötsligt sig själv genom att vråla rakt ut av lycka. ”Tjuvheder” som bestals på chansen att vinna för bästa film kunde trösta sig med fem baggar av sex möjliga. Peter Grönlund gick miste om regipriset, men belönades i gengäld för bästa manus. – Tack alla skådespelare som strukit en replik och lagt till något mycket bättre. ”Tjuvheder” är också ett vittnesmål från tiden när jag har jobbat socialt – den här baggen är till de personer jag har träffat där, säger Peter Grönlund om ”Tjuvheder” som även kammade hem baggar för bästa klippning, kostym och scenografi. Galans stora förlorare blev Sanna Lenkens ätstörda systerdrama ”Min lilla syster” och Lisa Aschans ”Det vita folket” som blev helt utan baggar trots fem nomineringar vardera. Bättre gick det för Beata Gårdelers omdebatterade häxjaktsdrama ”Flocken” som fick tre baggar för bästa kvinnliga biroll (Eva Melander), bästa foto och bästa originalmusik. Kvällens största applåd gick till den folkkära västgötska aktrisen Birgitta Andersson som spelat i allt från Hasseåtages ”Att angöra en brygga” till Doris i ”Jönssonligan”-sviten och tv-klassikern ”Teskedsgumman”. – Jag vet inte hur man ska tacka för en sådan här sak. Håll ut, ni kan få en sådan här när ni blir gamla, sa den 82-åriga Birgitta Andersson och höll upp sin bagge mot galapubliken innan de högg in på en mingeltallrik med sjöborrsterrin, rimmad grissida, räk- och krabbfyllda crépes, bao med fläskkarré och rostad zucchini. Bästa film: ”Efterskalv”, producenter Madeleine Ekman och Mariusz Wlodarski Bästa regi: Magnus von Horn för ”Efterskalv” Bästa manus: Peter Grönlund för ”Tjuvheder” Bästa manliga huvudroll: Rolf Lassgård för ”En man som heter Ove” Bästa kvinnliga huvudroll: Malin Levanon för ”Tjuvheder” Bästa kvinnliga biroll: Eva Melander för ”Flocken” Bästa manliga biroll: Mats Blomgren för ”Efterskalv” Bästa foto: Gösta Reiland, ”Flocken” Bästa klippning: Kristofer Nordin, ”Tjuvheder” Bästa kostym: Mia Andersson, ”Tjuvheder” Bästa ljud/ljuddesign: Andreas Franck, ”Jönssonligan – den perfekta stöten” Bästa mask/smink: Eva von Bahr och Love Larson för ”En man som heter Ove” Bästa originalmusik: Lisa Holmqvist, ”Flocken” Bästa scenografi: Kajsa Severin, ”Tjuvheder” Bästa visuella effekter: Fredrik Pihl, Joel Sundberg, Robert Södergren och Torbjörn Olsson, ”LasseMajas detektivbyrå – Stella Nostra”. Bästa utländska film: ”Leviatan”, regi Andrej Zvjagintsev Bästa dokumentärfilm: ”Förvaret”, regi Anna Persson och Shaon Chakraborty Bästa kortfilm: ”Kung Fury”, regi David Sandberg Bästa nykomling: Bianca Kronlöf för ”Svenskjävel” Hedersbagge: Birgitta Andersson Gullspirapriset: Barnfilmskolan och Linda Sternö, Kalle Boman, Martin Sjögren och Klara Björk. Biopublikens pris: ”En man som heter Ove”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29107, "headline": "Maciej Zaremba: Ska man försvara asylrätten får man inte låtsas att den inte kostar något", "summary": "Kulturdebatt. Enligt TT har den tyska staden Bornheim portat asylsökande från badhusen. Bakgrunden sägs vara att sex kvinnor har klagat på att ha blivit ofredade i vattnet. Vad skall man tänka om detta?", "article": "Enligt TT har den tyska staden Bornheim portat asylsökande från badhusen. Bakgrunden sägs vara att sex kvinnor har klagat på att ha blivit ofredade i vattnet. Låt oss för resonemangets skull anta att allt stämmer. Att alla anmälningar är sanna och att Bornheim aldrig haft sådana problem förrän asylsökande dök upp på badhusen. Vad skall man tänka om detta? Man kan börja med att minnas. För ett antal år sedan stod det ”Schweden nicht willkommen” vid ingången till några barer i en österrikisk skidort. Orsaken sades vara en lång rad incidenter där svensk ungdom på sportlov spytt ned dukarna och demolerat bohaget. Och då inga andra folkslag brukade uttrycka sin livsglädje på det sättet, drog krögarna slutsatsen att beteendet hade med svenskhet att göra. Ingen kan påstå att de var helt fel ute. Svensk ungdomsfylla är så nordisk och så rituell att den borde ha en egen inhägnad på Skansen. Alltså var det inte helt tokigt att förknippa tölpaktigt beteende med kulturbakgrund. Kanske kunde samma sak sägas om tafsanden i bassängerna. Det skandalösa ligger förstås i att dra alla svenskar (eller asylsökande) över en kam. Om inte annat kunde någon ha tänkt tanken att tonåringar som sluppit ifrån social kontroll inte är de bästa exponenterna för sin hemkultur. Problemet med debatten om asylsökande och kvinnofrid är att många debattörer tycks ha en låg uppfattning om medborgarnas förståndsgåvor. De tror att vi uppfattar ”kultur” som något statiskt; de antar att vi inte förmår tänka flera tankar samtidigt. Därför skall vi hindras från att ens diskutera ofredanden av kvinnor i termer av kulturkrockar. Som om allt tal om förtryckande kulturmönster riskerade att elda på xenofobin och urholka asylrätten. Emellertid finns ingen konflikt mellan insikten att en del flyktingar har med sig unkna synsätt och oacceptabla vanor – och försvaret av asylrätten. Rätten till asyl är en räddningsplikt, inte en belöning för moderna tänkesätt. Inte heller brandkåren frågar efter de nödställdas bakgrund innan man börjar släcka. De räddar perser och blekingar lika, helt urskillningslöst. Det är bara sverigedemokrater som vill ha det annorlunda: asylrätten skall villkoras med likhet i kultur, tro och seder. Jag tror att de debattörer som förnekar problemet med importerat kvinnoförakt (liksom rasism och antisemitism) vill väl. De tror sig motverka fördomar. De tycks inte förstå att de i själva verket gör det svårare för folk i nöd att få fristad i Sverige. De spär på mångas fördomar mot värnare av asylrätten, som påstås vara antingen blåögda eller tala mot bättre vetande. Skall man försvara den rätten på trovärdigt sätt får man inte låtsas att den inte kostar något i kronor, felbeslut och kulturfriktion. Min sista iakttagelse är kanske för paradoxal för att bli förstådd av dem den gäller: De som tror sig försvara asylrätten genom att förneka kulturskillnaden mellan den svenska manlighetens attityd till kvinnor och den som dominerar i Nordafrika, Mellanöstern och Afghanistan (”män som män”), tycks inte fatta att de därigenom skriver under på Jimmie Åkessons idé om rätten till asyl: De flyktingar vi kan tänka oss att släppa in skall vara som vi. Det är de inte alltid. Konstigt vore annars. Dock finns det hopp. ”Kulturen” verkar inte oföränderlig. Exempelvis var det länge sedan en alpkrögare kände sig tvingad att porta ungsvennar. Någon kulturvetare borde granska hur den anpassningen gick till. Läs mer • Sexuella ofredanden på flera simhallar Flera simhallar i Stockholm samt en i Örebro rapporterar att antalet fall av sexuella ofredanden ökat bland badgästerna. Politiker i Stockholm efterlyser fler badvakter och vill att de misstänkta gärningsmännen portas från anläggningarna. • Separata bubbelpooler efter ofredande Eriksdalsbadet inför separata bubbelpooler för kvinnor och män. Dels har kvinnor önskat det, dels beror det på ökat antal polisanmälningar vid händelser i poolerna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29109, "headline": "Helena Lindblad: ”Efterskalv” gör avgrunden mänsklig", "summary": "Som publikdragare hade årets bästa film inte mycket att komma med, men det var ändå helt rätt att priset till ”Efterskalv”. Få svenska filmer har skådat ner i så kolsvarta bråddjup tidigare.", "article": "För några år sedan upptäcktes en jättestjärna med miljoner gånger starkare lyskraft än solen. Om filmåret 2015 vore rymden skulle ”En man som heter Ove” med sin miljonpublik var den där astronomiskt stora stjärnan. Med några få undantag (”En underbar jävla jul”, ”Så ock på jorden”, ”Jag är Ingrid”) så är resten av årets filmer – många med publika katastrofsiffror – så kallade bruna dvärgar om man fortsätter med metaforer hämtade ur rymden. Ett sådant enormt ojämnt filmår som 2015 är det tur att Guldbaggegalan finns, som inte tar hänsyn till publiksiffror utan fäster uppmärksamheten på kvalitet, förnyelse, framåtblickande. Årets jury gjorde helt rätt i att ge en skådespelarbagge till Rolf Lassgård som gör en av sitt livs roller som den livströtte folkhemsnostalgikern Ove i Hannes Holms välregisserade film. Lika rätt var det att ge baggar för såväl bästa film som bästa regi till Magnus von Horns hårt knutna och bildmässigt extremt imponerande ”Efterskalv”. Sällan har en svensk film skådat ner i sådana mänskliga, kolsvarta bråddjup – utan att avhumanisera eller förenkla sina plågade huvudpersoner. Dundermissen från nomineringsjuryn att inte bry sig om årets allra bästa svenska långfilm ”Tjuvheder” i toppkategorin, kompenserades åtminstone hjälpligt av en rad andra baggar, i synnerhet skådespelarbaggen till Malin Levanon som är helt suverän i rollen som filmens sargade men okuvliga hjältinna. Glädjande också att Bianca Kronlöf, som inte var med i racet om bästa kvinnliga huvudroll trots att hon gör en av årets insatser och dessutom en övertygande tolkning av livet i prekariatets tjänst, fick det nyinstiftade priset Årets nykomling. ”Förvaret\", som fick årets dokumentärbagge är otvetydigt årets viktigaste film med tanke på det aktuella flyktingläget, dessutom visuellt stark, djupt humanistisk och poetisk – men man kunde lätt ha delat ut tre baggar i den kategorin om man velat. Även de andra två nominerade – \"Jag är Ingrid” och ”Every face has a name” – är så värda att både ses och prisas. Tips till Guldbaggegänget på SFI: Nästa års hedersbagge borde tilldelas Tempo Dokumentärfestival med den konstnärliga ledaren Agneta Mogren i spetsen. En högaktuell kulturinstitution som fyller myndig 2017 och som fortsätter spegla den alltmer högkvalitativa dokumentärfilmsvågen både i Sverige och utomlands. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29111, "headline": "Svensktoppen ändrar reglerna efter 30 år", "summary": "Svensktoppen i Sveriges Radio har ändrat reglerna så att låtar bara kan ligga på listan i ett år. ”Det är viktigt att få in ny musik på listan”, säger programledaren Carolina Norén i ett pressmeddelande.", "article": "På senare år har det varit vanligt med långkörare på Svenktoppen. Nya låtar har haft det svårt att göra sig gällande och flera artister har klamrat sig fast länge på listan under en längre period. ”Du är min man” med Benny Anderssons orkester och Helen Sjöholm låg till exempel på listan i hela fem år mellan 2004 och 2009. ”Jag älskar ju egentligen jubileum och rekord, men tycker även att det är viktigt att få in ny musik på listan så att Svensktoppen speglar musikåret”, säger programledaren och producenten Carolina Norén i ett pressmeddelande. Regelförändringen innebär att fyra låtar som legat på listan i över ett år tas bort. Bland annat ”Strövtåg i hembygden” med Mando Diao och ”Min far och jag” med Magnus Uggla som funnits med i över tre år, 166 respektive 160 veckor på listan. Förändringen är den största sedan 1985. Den gången togs tidsbegränsningarna bort. De nya reglerna började gälla i går söndag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29128, "headline": "Lindberg De Geer avsäger sig ansvar för utställning", "summary": "Marianne Lindberg De Geer avsäger sig allt ansvar för Makode Linde-utställningen på Kulturhuset. ”Jag tillåts inte längre ha någon som helst insyn” skriver hon.", "article": "Under måndagen sade Marianne Lindberg De Geer upp sig från sin tjänst som konst- och designchef på Kulturhuset Stadsteatern. En av anledningarna hon uppgav för uppsägningen var kontroversen kring namnet på Makode Linde-utställningen på Kulturhuset. Marianne Lindberg De Geer menade i sin uppsägning att hon skulle ta fortsatt ansvar för Makode Linde-utställningen, som hon menar att hon själv tagit initiativet till. Nu avsäger hon sig dock allt ansvar för utställningen ”Makode Linde” som öppnar den 30 januari. I ett öppet brev skriver hon: ”Eftersom jag, som curator, inte längre tillåts ha någon som helst insyn, vare sig i själva utställningen, i katalogens slutförande eller av planeringen av de två seminarierna, projekt som jag anser vara exceptionellt viktiga delar av presentationen av konstnären och aktivisten Makode Lindes arbete i Stadsteatern Kulturhuset, vill jag varken medverka med text i något sammanhang, (katalog eller annan presentation) eller stå som curator för utställningen”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29129, "headline": "Filmkonsulent i blåsväder efter angrepp på Ann Heberlein", "summary": "”Någon borde medicinera henne” skrev SFI:s filmkonsulent Baker Karim om Ann Heberleins psykiska hälsa. När DN når honom är han ångerfull.", "article": "Under onsdagen publicerade Expressen en text av Ann Heberlein angående debatten kring den senaste tidens avslöjanden om sexuella övergrepp. SFI:s långfilmskonsulent Baker Karim kritiserade krönikan, och skrev på sin Facebook-sida att hon ”talar fascisternas språk.” I en kommentar fortsatte han sedan med att skriva om Ann Heberlein att: ”Hon är kanske mitt i ett maniskt skov Heberlein, någon borde medicinera henne”. Ann Heberlein, författare och lektor i etik, är öppen med sin diagnos bipolär sjukdom. Senare tog Baker Karim bort inläggen från sin Facebook. Till DN säger han att han ångrar inläggen. – Jag skrev en plump kommentar och jag ångrar att jag skrivit den. Det var inte min mening att kränka personer med psykisk sjukdom eller att låta kränkande mot Ann Heberlein som person, kvinna eller människa. Det var hennes åsikter och hennes idé som jag reagerade på, säger han. På Svenska Filminstitutet tar man allvarligt på saken. – Vi har samtalat om det med Baker Karim, som också gjort en offentlig ursäkt. Vi ser det därför som utagerat - men har full respekt för att folk har reagerat, säger Kristina Börjesson, avdelningschef för filmstöd på SFI. Svenska Filminstitutet har inte ett särskilt regelverk för vad medarbetare får och inte får göra på nätet. – Vi tycker inte att det är applicerbart på vår verksamhet. Vi vill att våra medarbetare ska kunna föra debatter och diskussioner via nätet. Men det finns såklart risker förknippade med det. Våra rutiner är att ta en diskussion med medarbetaren, som vi gjort i det här fallet, säger Kristina Börjesson. Gör den här händelsen att det kan bli aktuellt att skapa riktlinjer kring hur man får uttrycka sig på nätet? – Vi är 120 medarbetare på SFI. Vore det ett stort problem att många inte förstår effekten av vad de säger på nätet skulle vi diskutera det, men jag upplever inte att vi har det problemet. Men det betyder inte att det som hänt inte är ett stort problem för de som drabbats, säger Kristina Börjesson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29132, "headline": "Kritiken: Bara vita skådespelare nominerade till Oscars", "summary": "För andra året i rad kritiseras Oscarnomineringarna för bristande mångfald. Bland de 20 nominerade skådespelarna återfinns ingen som inte är vit, och ingen film med en mörkhyad huvudperson återfinns bland nomineringarna till Bästa film.", "article": "Alla Oscarnominerade skådespelare är för andra året i rad vita. Nu fås Oscarakademin återigen kritik för bristande mångfald. Kritikerna menar att storfilmer med och om mörkhyade förbises vid Oscarnomineringar. Ingen film med en mörkhyad huvudroll blev heller nominerad till Bästa film. – Jag tror att det här är en reflektion av den unika sammansättningen som akademin har. Det har börjat förändras, och förhoppningsvis kommer det att fortsätta förändras, men det tar tid, säger Jonathan Herman, som nominerats för \"bästa bearbetade manus\" för filmen ”Straight outta Compton” till LA Times apropå att filmen inte nominerats till Bästa film. Den ”unika sammansättning” som Jonathan Herman syftar på är att Oscarakademin består av medlemmar som, efter att ha blivit valda, är med på livstid. Det innebär att akademin i dag, trots försök att skapa större mångfald, mest består av vita män i 60-årsåldern, skriver Vox.com. Efter Oscarregnet över ”12 years a slave” för två år sedan trodde många att en vändpunkt hade skett - och att flera mörkhyade personer skulle nomineras. Men de senaste två årens nomineringar har gjort kritikerna nedslagna. Oscarakademins ordförande Cheryl Boone Isaacs säger till sajten Deadline.com att bristen på mångfald gör henne besviken: – Självklart är jag besviken. Men det här får inte ta ifrån de nominerade filmerna sin storhet. Det här har varit ett stort år för film, det har det verkligen, över hela spektrat. Under hashtagen #oscarsowhite, som lanserades på sociala medier efter förra årets nomineringar, kritiseras den bristande mångfalden. Man lyfter bland annat att de enda nominerade för de filmer som handlar om mörkhyade personer ”Straight outta Compton@ och ”Creed” är vita. Under samma hashtag har man även kritiserat att inga kvinnor nominerats för bästa regi, fotograf eller manusförfattare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29157, "headline": "Kulturchefen lämnar tjänst efter konflikt", "summary": "Stockholm. Marianne Lindberg De Geer säger upp sig från tjänsten som konst- och designchef vid Kulturhuset Stadsteatern med omedelbar verkan. Hon riktar skarp kritik mot organisationens ledning. Dokument som DN tagit del av visar på konflikter mellan Marianne Lindberg De Geer och hennes personal.", "article": "”Drömmen om Kulturhuset Stadsteatern som fri och djärv plats för konsten, yttrandefriheten och de dagsaktuella frågorna är borta”, skriver Marianne Lindberg De Geer i sin uppsägning som DN tagit del av. Hon lämnar sin tjänst som konst- och designchef med omedelbar verkan, i stället för att förlänga sitt förordnande till juni. Under hösten har Marianne Lindberg De Geer varit starkt kritisk till Kulturhuset Stadsteaterns agerande i samband med Makode Lindes utställning ”Negerkungens återkomst” som senare fått byta namn till ”Makode Linde”. I sin uppsägning anger hon bland annat namntvisten och hanteringen av den uppskjutna pjäsen ”Flickvännen” som hon skulle ha regisserat som två anledningar till att hon säger upp sig. Marianne Lindberg De Geer skriver att hanteringen av sammanslagningen av Kulturhuset och Stockholms stadsteater har lett till en kris i organisationen med otydliga mandat och stor förvirring som följd – något som lett till flera sjukskrivningar. Hon kritiserar även vd:n Benny Fredriksson som hon menar ”ställer medarbetare mot varandra”. I ett pressmeddelande skriver Kulturhuset Stadsteatern att Marianne Lindberg De Geer valt att avsluta sin anställning en månad innan den skulle ha gått ut. Benny Fredriksson skriver: – Marianne Lindberg De Geer är en färgstark person och en konstnär som alltid går sin egen väg. Under sin tid som konst- och designchef på Kulturhuset Stadsteatern har hon legat bakom flera uppmärksammade och framgångsrika utställningar. Marianne Lindberg De Geer menar själv i ett pressmeddelande som svar på Kulturhuset Stadsteaterns uttalande att uppgifterna om att hennes anställning skulle ta slut i februari inte stämmer, utan att ett muntligt kontrakt finns för en fortsatt tjänst fram till juni 2016. Någonting som hon menar har förhalats fram till måndagen – då hon i stället för att förlänga, valde att säga upp sig med omedelbar verkan. Ett dokument från Kulturhuset Stadsteatern underskrivet av Benny Fredriksson som DN tagit del av daterat den 17 december styrker att ledningen föreslagit att ge Marianne Lindberg De Geer fortsatt uppdrag fram till juni 2016. Dock visar samma dokument att facket varit ”tveksamma” till förlängningen och krävt att Marianne Lindberg De Geers personalansvar vid en förlängning ska förflyttas till program- och produktionschefen. DN har också tagit del av dokument från januari i år där personal på Kulturhuset Stadsteatern redogjort för konflikter och vad som den upplevt som hot från Marianne Lindberg De Geer. Så sent som på måndagen, då Marianne Lindberg De Geer lämnade in sin uppsägning, beslutade man efter en incident att ”avvakta med att vidta eventuella åtgärder beträffande hotet då omständigheterna har förändrats sedan hotet inträffade.” Karina Ericsson Wärn, som i dag är modechef vid Kulturhuset Stadsteatern, blir tillförordnad konst- och designchef under rekryteringsprocessen. Kulturhuset Stadsteaterns vd Benny Fredriksson vill inte kommentera Marianne Lindberg De Geers uppsägning. DN har sökt Marianne Lindberg De Geer som inte heller har kommenterat uppsägningen ytterligare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29158, "headline": "Konflikter bakom Lindberg De Geers uppsägning", "summary": "Marianne Lindberg De Geer säger upp sig från tjänsten som konst- och designchef vid Kulturhuset Stadsteatern med omedelbar verkan. Hon riktar skarp kritik mot organisationens ledning. Dokument som DN tagit del av visar på konflikter mellan Marianne Lindberg De Geer och hennes personal.", "article": "”Drömmen om Kulturhuset Stadsteatern som fri och djärv plats för konsten, yttrandefriheten och de dagsaktuella frågorna är borta”, skriver Marianne Lindberg De Geer i sin uppsägning som DN tagit del av. Hon lämnar sin tjänst som konst- och designchef med omedelbar verkan, i stället för att förlänga sitt förordnande till juni. Under hösten har Marianne Lindberg De Geer varit starkt kritisk till Kulturhuset Stadsteaterns agerande i samband med Makode Lindes utställning ”Negerkungens återkomst” som senare fått byta namn till ”Makode Linde”. I sin uppsägning anger hon bland annat namntvisten och hanteringen av den uppskjutna pjäsen ”Flickvännen” som hon skulle ha regisserat som två anledningar till att hon säger upp sig. Marianne Lindberg De Geer skriver att hanteringen av sammanslagningen av Kulturhuset och Stockholms stadsteater har lett till en kris i organisationen med otydliga mandat och stor förvirring som följd - något som lett till flera sjukskrivningar. Hon kritiserar även vd:n Benny Fredriksson som hon menar ”ställer medarbetare mot varandra”. I ett pressmeddelande skriver Kulturhuset Stadsteatern att Marianne Lindberg De Geer valt att avsluta sin anställning en månad innan den skulle ha gått ut. Benny Fredriksson skriver: – Marianne Lindberg De Geer är en färgstark person och en konstnär som alltid går sin egen väg. Under sin tid som konst- och designchef på Kulturhuset Stadsteatern har hon legat bakom flera uppmärksammade och framgångsrika utställningar. Marianne Lindberg De Geer menar själv i ett pressmeddelande som svar på Kulturhuset Stadsteaterns uttalande att uppgifterna om att hennes anställning skulle ta slut i februari inte stämmer, utan att ett muntligt kontrakt finns för en fortsatt tjänst fram till juni 2016. Någonting som hon menar har förhalats fram till måndagen – då hon i stället för att förlänga, valde att säga upp sig med omedelbar verkan. Ett dokument från Kulturhuset Stadsteatern underskrivet av Benny Fredriksson som DN tagit del av daterat den 17 december styrker att ledningen föreslagit att ge Marianne Lindberg De Geer fortsatt uppdrag fram till juni 2016. Dock visar samma dokument att facket varit ”tveksamma” till förlängningen och krävt att Marianne Lindberg De Geers personalansvar vid en förlängning ska förflyttas till program- och produktionschefen. DN har också tagit del av dokument från januari i år där personal på Kulturhuset Stadsteatern redogjort för konflikter och vad man upplevt som hot från Marianne Lindberg De Geer. Så sent som på måndagen, då Marianne Lindberg De Geer lämnade in sin uppsägning, beslutade man efter en incident att ”avvakta med att vidta eventuella åtgärder beträffande hotet då omständigheterna har förändrats sedan hotet inträffade.” Karina Ericsson Wärn, som i dag är modechef vid Kulturhuset Stadsteatern, blir tillförordnad konst- och designchef under rekryteringsprocessen. Kulturhuset Stadsteaterns VD Benny Fredriksson vill inte kommentera Marianne Lindberg De Geers uppsägning. DN har sökt Marianne Lindberg De Geer som inte heller har kommenterat uppsägningen ytterligare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29160, "headline": "Sean Penn under Vita husets lupp efter intervju med knarkbaron", "summary": "Skådespelaren Sean Penns intervju med den nu gripna mexikanska knarkkungen El Chapo ”väcker en rad intressanta frågor”, säger Vita huset, som nu överväger att låta mexikanska myndigheter förhöra Hollywoodaktören. Penn säger att han inte har något att dölja.", "article": "Den tvåfaldigt Oscarbelönade amerikanska skådespelaren Sean Penn har hamnat i blåsväder efter sin intervju med den mexikanska Sinaloakartellens ledare Joaquín Guzmán, El Chapo kallad. När intervjun gjordes för tidskriften Rolling Stone i oktober befann sig Guzmán på flykt undan rättvisan och var världens mest eftersökta man. Penn träffade Guzmán under sju timmar i en bergstrakt i norra Mexiko. Mötet ska i första hand ha arrangerats för att diskutera en film om maffialedarens liv. I fredags greps El Chapo, och i lördags publicerades intervjun. Vita husets stabschef Denis McDonough säger till CNN att artikeln ”väcker en rad mycket intressanta frågor, både för honom (Penn) och för andra inblandade i denna så kallade intervju”. Sean Penn riskerar åtal i Mexiko för sina kontakter med Guzmán. Washington överväger att låta mexikanska myndigheter förhöra Penn och utreda hans roll i sammanhanget men har ännu inte bestämt sig. Penn själv försvarar sitt agerande. Han bröt på måndagen två dagars tystnad i ett kort mejl till AP, där han skriver: ”Jag har inget att dölja”. Det El Chapo säger till Penn i Rolling Stone-artikeln upprör Denis McDonough. – Vad den här skrävlaren säger om hur mycket heroin han skickar ut i världen, inklusive USA, kan göra en galen, säger Vita huset-stabschefen till CNN. El Chapo har i tidigare intervjuer förnekat att han håller på med knarkhandel, men i Penns text råder knappast något tvivel: – Jag levererar mer heroin, metamfetamin, kokain och marijuana än någon annan i världen. Jag har en flotta av ubåtar, flygplan, lastbilar och båtar, säger knarkkungen till Hollywoodskådisen. Även Floridasenatorn och presidentkandidaten Marco Rubio är upprörd och kallar El Chapos kommentarer ”groteska”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29164, "headline": "Bowie – förändringarnas hjälte avslutade mitt i steget", "summary": "David Bowie har avlidit, 69 år gammal. I slutet på sjuttiotalet trodde DN:s Nils Hansson att Bowie var slut. Här skriver han om hur popmusikens mest förändringsbenägna geni gång på gång bevisat hur fel han hade. Ända fram till i fredags, när Bowie med en dag kvar att leva, släppte ännu ett mästerligt album.", "article": "När jag var fjorton år 1978 struntade jag i att gå när David Bowie för första gången spelade i Göteborg. Han hade ju blivit så konstig, det var inte alls den David Bowie jag hade lärt mig älska. Hans storhetstid låg bakom honom, det verkade uppenbart. Fem år senare såg jag honom ändå, på Ullevi i Göteborg. Då hade han än en gång bytt skepnad och musik och jag kunde inte låta bli att dras dit, trots att hans enorma kommersiella genombrott med ”Let’s dance” uppfattades som en sorts förräderi av både mig och de flesta andra som följt honom länge. I gengäld hade jag då hunnit omvärdera hans sena 70-tal, och höll ”Low” från 1977 som hans allra främsta album. Men det var så dags. Och när jag många år senare såg en konsert från 1983 års turné på dvd insåg jag att även den epoken måste omvärderas, den var ju så rasande mycket bättre än jag mindes. Så där var det hela tiden med David Bowie. Han rörde sig så snabbt att knappt någon hann med i alla svängar. Inte ens han själv, alltid. I efterhand har han avslöjat att han inte ens kom ihåg inspelningarna av albumet ”Station to station” 1975. Tempot var så högt och han själv så hög. Men ett mästerverk är det, också det. Märkligt många av hans skivor förtjänar den benämningen. Även om det inte saknas bottennapp heller. Att fånga hans egenart är svårt, hans mest uppenbara kännemärke var hans ständiga förändringar, med nya roller, influenser och musikstilar inkastade i den ständigt rusande kreativa motorn. Ofta på tvärs mot vad hans publik önskade sig, men aldrig utifrån någon sorts Bob Dylan-mässig förtjusning i att vara motvalls. Han ville bara vidare, alltid vidare, även om han själv inte alltid visste vart – och inte alltid nådde dit. Han till och med sjöng helt olika i olika stadier av sin karriär, även om man alltid tyckte att han lät så omisskännlig. Det var lite av en illusion, det också. Spårar man karriären bakåt tycks han ha haft det i sig från första början. Hans tidigaste karrärsteg var som sångare i olika r&b-band, men han hade också varit en aspirerande jazzsaxofonist. Och till första soloalbumet hade han anammat en lustigt lättviktig music hall-pop i närheten av The Kinks. Då var han tjugo år, och vid samma tid började han studera mim och dans. Till andra albumet två år senare var han mer av en folksångare med akustisk gitarr, men hade också skrivit rymdsingeln ”Space oddity” som tajmades med månlandningen i juli 1969 och blev hans första hit. Till nästa album ”The man who sold the world” 1970 poserade han i långklänning på omslaget och den androgyne Bowie var född. Ziggy Stardust. Foto: Wenn Under 70-talet kom han att ge ut minst ett album om året och det var här förändringstakten var som allra högst. Med ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” 1972 blev han intill förväxling lik den glamrockiga superstjärna han sjöng om, och lika överväldigande populär. Men just som han stod på kulmen av sitt första stora genombrott avslutade han Ziggy Stardust-turnén i juli 1973 med att från scenen tillkännage att det här var hans sista konsert någonsin. Någon paus tog han dock aldrig. Tre månader senare kom coverskivan ”Pin ups”, där en plötsligt tillbakablickande David Bowie tillät sig att tolka favoritlåtar från mitten av 60-talet. Samtidigt planerade han en musikalversion av George Orwells ”1984”, som aldrig blev av men gav näring åt albumet ”Diamond dogs” 1974 och en ny turné, utan smink, som skulle leda vidare mot den amerikanska soulmusiken på ”Young Americans” 1975. Och så vidare, och så vidare. Nästan allt han gjorde under 70-talet var fenomenalt, oavsett hur snabbt cirkusen kring honom snurrade och hur mycket droger han konsumerade. Ändå hade han tid att också hjälpa fram flera av sina favoriter från förr. 1972 skrev och producerade han ”All the young dudes” åt det engelska bandet Mott the Hoople, som till slut fick sitt breda genombrott efter år av harvande. Samma år producerade han Lou Reeds andra soloalbum ”Transformer”, som gav den forne Velvet Underground-ledaren sin första kommersiella framgång. Och i samma veva mixade han Iggy Pop och The Stooges ”Raw power”, som inte sålde mycket då men är en odiskutabel klassiker i dag. Det här är lika lätt att glömma som alla de förvånansvärt många coverlåtar som finns utspridda på de flesta av David Bowies album. Han må ha varit en enastående och unik artist, men han var det alltid i nära förbindelse med andra inspiratörer. Han lyssnade mycket, läste mycket, sög åt sig och bearbetade. Fångade upp trådar i tiden och populariserade dem. David Bowie 1976 – the Thin White Duke. Foto Keystone Med Iggy Pop skulle han snart arbeta mer. 1976 flyttade Bowie till Berlin, där han delade lägenhet med Iggy och började spela in en trilogi av skivor (”Low”, ”Heroes” och ”Lodger”) med producenten Brian Eno, starkt influerade av dåtidens elektroniska krautrock. Han passade samtidigt på att producera Iggy Pops två första soloalbum ”The idiot” och ”Lust for life” – och dessutom spela klaviaturer på dennes första soloturné i England och Nordamerika. Skalar man ned David Bowies artistiska liv till bara två viktiga punkter är det här den andra. Efter den sminkade, androgyna, ursinnigt färgstarka glamrockaren i början av 70-talet kom den här nedtonade, dystra, svartvita syntrockaren i 70-talets slut – en sorts postpunkare redan innan punken hade hänt. Nästan varandras motsatser, och båda lika ikoniska. En helt annan sorts motsats presenterade han med albumet ”Let’s dance” 1983. Som en nyfönad elegant i pastellfärgade kostymer sjöng David Bowie plötsligt topplistepop för de stora massorna, slog igenom bredare än någonsin, åkte på arenaturné runt världen och – tappade fotfästet, igen. Den här gången satte det sig på kreativiteten, och Bowies försök att gå vidare som arenarockare hör till det vilsnaste han gjort. Vägen till återfödelse var vad ingen hade önskat: att bilda ett band och spela bluesrock. Tin Machine hette gruppen, David Bowie låtsades vara bara en medlem bland andra och det enkla rockriffandet på 1989 års debutalbum ”Tin Machine” provocerade mer än nästan något annat under hela hans karriär. Men albumet är långt bättre än sitt rykte, likt det mesta han tog sig för när han efter några år åter blev soloartist. Inte för att något skulle få samma genomslag igen, men några fler toppar hann han med. När jag intervjuade honom 1997 beklagade han sig över att hans skivbolag ogillade att han producerade så mycket musik, men som han såg det var det oundvikligt: ju mer engegerad han blev i sin musik, desto mer musik skapade han. Just då hade den drum ’n’ bass-influerade ”Earthling” trängt undan uppföljaren till det futuristiska konstdeckardramat ”Outside”, där tre ytterligare delar skulle följa. Men de blev aldrig av. I stället gjorde han några hyggliga skivor utan tydlig profil, turnerade flitigt och förvandlades successivt till en artist i mängden. Så pass att det knappt märktes när han i mitten av 00-talet gled in i en nästan tioårig tystnad. Desto tydligare märktes det 2013 när han utan förvarning återvände med ”The next day”, en enastående rekapitulering av stora delar av hans tidigare historia, lika snabbfotad som idérik. Laddningen förstärktes ytterligare av att han vägrade såväl intervjuer som scenframträdanden, det enda han släppte ifrån sig vid sidan av själva musiken var några utstuderade musikvideor. I efterhand kan man ana att det var sjukdomen som redan då gjorde strategin nödvändig. Att visa sig öppet skulle ha avslöjat för mycket. Men han var också ämnet för (och källan bakom) den sensationella utställningen ”David Bowie is” på Victoria & Albert-museet i London, som 2013 visade upp artefakter från hela hans karriär i ett sådant myller av detaljer att det föreföll som om han hade sparat och lagrat precis allt i hela sitt liv. Sen for hela rasket ut på turné till olika museer världen över, i stället för att artisten själv gjorde det. En film blev det också. David Bowie hade i elfte timmen hittat ännu ett sätt att återuppfinna sig som artist. Och så sent som i fredags var det dags igen, på hans sextionioårsdag. Albumet ”Blackstar” var ännu ett kliv framåt, skapat tillsammans med ett yngre jazzband, med nerviga impulser från modern dansmusik och två kusliga videor regisserade av svenske Johan Renck. Det lovade lika gott för framtiden som något han gjort sen 70-talet, och gör att han mot alla odds lyckades avsluta sin karriär mitt i steget. Nils Hansson nils.hansson@dn.se Läs också: Jonas Gardell: Bowie lovade mig att skammen var på de andras sida 10 avgörande låtar genom Bowies karriär  DN:s musikkritiker Sara Martinsson har valt ut tio Bowie-låtar som gjort störst avtryck på musikhistorien. 1970 ”The man who sold the world” – The man who sold the world När ”The man who sold the world” släpptes 1970 betraktades Bowie fortfarande mest som en udda figur som inte riktigt visste vart han var på väg musikaliskt. Så här i efterhand kan man nästan höra hur riffet i den här låten blir nyckeln som öppnar dörren till ett helt liv av odödligt musikskapande. När Nirvana sedan tolkade den i MTV Unplugged 1994 blev den klassisk på allvar. 1971 ”Life on mars” – Hunky Dory I konvolutet till ”Hunky Dory” står om ”Life on Mars” att den är ”inspired by Frankie”. Och visst är denna storslagna skildring av ett människoliv där verkligheten bleknar i jämförelse med fantasin Bowies ”My way”. När fansen får säga sitt är “Life on mars” ofta den största favoriten. SVT:s Musikbyrån gick till och med så långt att de i ett specialavsnitt utnämnde den till världens bästa låt, alla kategorier. 1972 ”Moonage Daydream” - The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars En av Bowies mest kända låtskrivartekniker var att inspirerad av beatförfattaren William S Burroughs formulera texter genom att klippa och klistra ihop ord i slumpmässig ordning. I ”Moonage daydream” låter han Ziggy Stardust framföra just en sådan berättelse, som trots sitt synbart osammanhängande narrativ oerhört träffsäkert ringar in det berömda alter egots bakgrund, karaktär och framtidsutsikter. 1975 ”Young americans” – Young americans Efter att ha satt glamrockbollen i rullning hemma i England lät Bowie saxriffet som inleder ”Young americans” signalera karriärens dittills mest drastiska stilbyte. Från att ha gett världen hits som ”Changes” och ”Rebel Rebel” lät han här den amerikanska soul- och R&B-traditionen leda honom till dansgolvet. Texten behandlar rasförtrycket i USA, precis som hela albumet som är lika svängigt som politiskt. 1977 “Sound and vision” – Low Bowies Berlin-period är så mytomspunnen att det i dag finns guidade turer i stan där turistande fans kan följa i idolens spår. ”Sound and vision” finns med på ”Low”, den första i trilogin skivor som följdes av ”Heroes” och ”Lodger”, och är en rak poplåt som inte alls är särskilt talande för den här tiden i Bowies karriär, men oerhört stark. Trogne samarbetspartnern Tony Viscontis fru Mary Hopkin körar. 1980 “Ashes to ashes” - Scary Monsters (and Super Creeps) Visst är det kul att Bowie alltid såg till att förse sina låtar med så mycket referenser och trivia till fansen, som här i ”Ashes to ashes” när Major Tom från ”Space oddity” kommer tillbaka, mer förlorad än någonsin. Men det är den skruvade pianoslingan, förstärkt av tjutande syntar, som gör låten verkligt omistlig. Vissa anser den till och med vara ursprunget till hela den kommande new romantic-vågen. 1981 ”Under Pressure” – Queen ft. David Bowie (samarbeten) Han producerade både Iggy Pop och Lou Reed och släppte singlar tillsammans med både John Lennon och Mick Jagger. Men om man ska välja ett av Bowies många samarbeten med rockhistoriska giganter är ”Under pressure” roligast. Basgången och beatet låter dessutom fortfarande modernt, trots att Vanilla Ice 1990 gjorde sitt bästa för att förstöra allt när han samplade den för ”Ice ice baby”. 1983 “Modern Love” – Let’s Dance Ingen säger att den är bäst, men Nile Rodgers-producerade ”Let’s Dance” från 1983 sålde mest, innehåller flest hits och är mest rakt upp och ner ett popalbum av alla Bowies skivor. Inledande ”Modern Love” lär vara inspirerad av Little Richard, en stor idol för Bowie sedan barndomen. Har en call-and-response-refräng av tuggummisnitt, och är fortfarande en idiotsäker dansgolvsvältare. 1997 ”Little Wonder” – Earthling Bowies förmåga att alltid hålla sig i takt med samtiden illustreras utmärkt av albumet ”Earthling”. Den är i princip en jungle-skiva, och för den som vill lyssna fördomsfullt låter singeln ”Little wonder” som en Prodigy-släkting. Men när den kom var den något av det mest publiktillvända Bowie släppt efter en lång period av industri-influenser, och den har faktiskt åldrats bättre än det mesta i samma stil. 2016 “Blackstar” – Blackstar Inget av Bowies har haft en sådan wow-faktor som ”Blackstar”. Albumet som alltså släpptes bara två dagar innan hans bortgång är i och för sig enormt i sig, men det nära tio minuter långa titelspåret står för den verkliga chockeffekten. Att en man vars karriär löpt över nära ett halvt sekel kan låta så genuint modern, ny och angelägen. ”Blackstar” känns i sin Nine Inch Nails-iga knivskarpa friform som en start, inte som ett avslut. LYSSNA: Här hör du hela listan. David Bowie har avlidit Bowie – förändringarnas hjälte avslutade mitt i steget David Bowie har avlidit, 69 år gammal. I slutet på sjuttiotalet trodde DN:s Nils Hansson att Bowie var slut. Här skriver han om hur popmusikens mest förändringsbenägna geni gång på gång bevisat hur fel han hade. Ända fram till i fredags, när Bowie med en dag kvar att leva, släppte ännu ett mästerligt album. Åsa Beckman: Bowie svarade på en hel generations frihetsbehov David Bowie hann vara så mycket under sitt liv – men kanske framför allt detta: en symbol för rätten att förändras. Jonas Gardell: Bowie lovade mig att skammen var på de andras sida. Jonas Gardell minns en ikon som räddade hans liv. David Bowie dog på söndagen i cancer vid 69 års ålder. Uppgifter om sångarens död kom vid 6.30-tiden på måndagsmorgonen på hans officiella Facebooksida och Twitterkonto. Storbritannien är i chock efter dödsbeskedet. Landets många tv- och radiokanaler lade snabbt om sina tablåer för att ge plats åt minnesprogram om David Bowie. Beskedet om David Bowies död skakar en hel musikvärld och nu strömmar hyllningarna in från fans och kollegor. Tidslinje: Ett liv i popmusikens tjänst. Här är Bowies liv i årtal. Nya ”Blackstar” har en mäktig och gripande intensitet, skrev DN:s Nicholas Ringskog Ferrada-Noli i en recension av Bowies nya skiva i förra veckan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29168, "headline": "Beyoncé populär på löprundan", "summary": "”Run the world (girls)” är världens bästa låt i löpspåret, enligt ny statistik från Spotify. I Sverige toppas motsvarande lista av Lost Frequencies dänga ”Are you with me”.", "article": "I de ännu obrutna nyårslöftenas tid kulminerar antalet strömningar av träningsspellistor. Förra året lanserades Spotify running, en funktion som musiksätter träningen genom att matcha tempo och musiksmak. Nu offentliggörs vilka låter vi spelade mest i löpspåret förra året, både i Sverige och globalt. I Sverige springer vi helst till ”Are you with me” med den holländska dj:n Lost Frequencies medan världslistan toppas av Beyoncés låt ”Run the world (girls)”. Kanske antyder det att svenskar springer med något lägre stegfrekvens än löpare i andra delar av världen – vår favoritlåt har 121 taktslag per minut medan ”Run the world (girls)” låt har 127. Bägge låtarna går dock i avsevärt lägre takt än de 180 landningar per minut som ibland lyfts fram som den optimala kadensen eller stegfrekvensen. Som jämförelse har Spotify tagit fram spellistor för lågt, mellan och högt tempo, där taktslagen per minut är under 140, över 140 respektive 170–180. Att träna till inspirerande musik kan enligt tidigare studier upplevas som mindre ansträngande. En ny undersökning som utförts på uppdrag av Spotify med 1 500 löpare i USA och Storbritannien visar att över 60 procent löpare tycker att musik hjälper dem att springa fortare och längre. Förutom Lost Frequencies visar statistiken att svenskar spelar svensk musik i löpspåret. Avicii och Vigiland har knipit två platser vardera på topp 10-listan. På världslistan syns också att merparten av de mest populära låtarna för löprundan kommer från kvinnliga artister. Favoriter på löprundan. Topp 10 Sverige 1. Lost Frequencies, ”Are you with me” 2. Beyoncé, ”Run the world (girls)” 3. Alfons, ”Ganjaman” 4. Vigiland, ”Ufo” 5. Major Lazer, ”Lean on” 6. Avicii, ”Waiting for love” 7. Deorro, Chris Brown, ”Five more hours” 8. Vigiland, ”Shots & squats” 9. Avicii, ”The nights” 10. Timmy Trumpet, Savage, ”Freaks ” Topp 10 globalt 1. Beyoncé, ”Run the world (girls)” 2. Sia, ”Chandelier” 3. Mark Ronson, ”Uptown funk” 4. Wiz Khalifa, ”See you again” (feat. Charlie Puth) 5. Beyoncé, ”7/11” 6. Kelly Clarkson, ”Heartbeat song” 7. Missy Elliott, ”Work it” 8. TLC , ”No scrubs” 9. Rihanna, ”Bitch better have my money” 10. Calvin Harris, ”Feel so close” ", "article_category": "culture"}
{"id": 29169, "headline": "David Bowie död", "summary": "Den brittiska artisten David Bowie har avlidit i cancer. Han fyllde 69 år i fredags.", "article": "David Bowie dog på söndagen i cancer vid 69 års ålder. Uppgifter om sångarens död kom vid 6.30-tiden på måndagsmorgonen på hans officiella Facebooksida och Twitterkonto. Bowies talesperson Steve Martin och senare även artistens son Duncan Jones bekräftade att uppgifterna på sociala medier stämmer. I uttalandet på Facebook och Twitter står följande att läsa: ”10 januari 2016: David Bowie dog fridfullt i dag omgiven av sin familj efter 18 månaders modig kamp mot cancern. Även om många av er vill visa ert deltagande i förlusten ber vi er respektera familjens avskildhet i sorgens tid”. Den legendariska artisten fyllde 69 år så sent som i fredags. Samma dag lanserades hans sista album ”Blackstar”. DN:s recensent talade om en ”mäktig och gripande intensitet”. Videon till titelspåret regisserades av svenske Johan Renck. Läs recensionen av Bowies sista skiva ”Blackstar” David Bowies produktion nådde över 30 album, inklusive nio liveinspelningar. Hans genombrott kom 1972 med ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” (se lista här intill). Det senaste scenframträdandet var en välgörenhetskonsert i New York 2006. Läs mer: Storbritannien i chock efter dödsbeskedet Bowie var återhållsam med sitt privatliv. Det var inte allmänt känt att han kämpade mot cancer, även om det förekom rykten. Bowies son Duncan Jones uttrycker på Twitter sin sorg över faderns bortgång: David Bowies produktion Bowie ska ha gjort: 27 Studioalbum 9 Live album 46 Samlingsskivor 13 Videoalbum 52 Musikvideor 5 EP 112 Singlar + närmare 100 andra utgåvor Några av David Bowies album 1967 – David Bowie 1969 – Space Oddity 1970 – The Man Who Sold the World 1971 – Hunky Dory 1972 – The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars 1973 – Aladdin Sane 1973 – Pin Ups 1974 – Diamond Dogs 1975 – Young Americans 1976 – Station to Station 1977 – Low Skivorna Low, \"Heroes\" och Lodger är kända som Berlin-trilogin. 1977 – \"Heroes\" 1978 – Peter and the Wolf (Med Eugene Ormandy & Philadelphia Orchestra) 1979 – Lodger 1980 – Scary Monsters 1982 – David Bowie in Bertolt Brecht's Baal 1983 – Let's Dance 1984 – Tonight 1987 – Never Let Me Down 1993 – Black Tie/White Noise 1993 – The Buddha of Suburbia 1995 – 1.Outside 1997 – Earthling 1999 – 'hours...' 2002 – Heathen 2003 – Reality 2013 – The Next Day 2016 – Blackstar Bowie har också gett ut ett antal live-skivor och samlingsskivor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29189, "headline": "Nu öppnar 18 museer för fritt inträde", "summary": "Efter årsskiftet sänktes trösklarna till flera statliga museer i Sverige. 18 så kallade centrala museer ska bli gratis för alla att besöka. För vissa innebär det en större omställning än för andra.", "article": "När kulturbudgeten klubbades igenom i riksdagen den 9 december 2015 beslutades det att 18 statliga museer årligen ska få dela på 80 miljoner kronor för att kunna erbjuda fri entré till alla. – Vi gör det för att öppna vårt kulturarv, vi äger dessa samlade skatter tillsammans. Att tillgängliggöra dem är ett viktigt steg, säger kulturminister Alice Bah Kuhnke till DN angående fri entré-reformen. Den 1 januari 2016 tilldelades respektive museum sin andel av pengarna, och en månad senare, den 1 februari, måste varje museum ha börjat öppna sina dörrar gratis för alla. Temporära utställningar kan dock museerna fortsätta att ta betalt för. – Om det finns särskilda skäl får museerna lov att ta ut ersättning till vissa utställningar av personer över 19 år. Barn och unga ska alltid ha fri entré till allt, säger Alice Bah Kuhnke. Det ekonomiska bidraget för varje museum varierar baserat på det beräknade intäktsbortfallet som slopade entréavgifter leder till. Moderna museet, beläget ute på Skeppsholmen i Stockholm, är det museum som utåt sett drabbas hårdast. Med cirka en halv miljon besökare per år är Moderna museet det tredje mest besökta i Sverige (i topp ligger Skansen, följt av Vasamuseet), och det mest välbesökta av alla de museer som ingår i reformen. Dessutom har museet haft bland de högsta entréavgifterna, 120 kronor för en fullt betalande. Men Modernas överintendent Daniel Birnbaum och vice museichef Ann-Sofi Noring är inte oroliga för den omställning som reformen medför, trots att museet kompenseras med 16 miljoner kronor för 2016 när det uppskattade intäktsbortfallet är 22 miljoner kronor. – Det här stärker oss inte finansiellt, men det stärker oss att vara det vi vill vara. Att nå människor som inte varit här tidigare, säger Daniel Birnbaum och gissar att besökarantalet kommer att öka med 100 000 under 2016 i och med införandet av fri entré. Hur resonerar ni kring vilka utställningar ni kan ta betalt för? – Vi tänker att det som är någorlunda okänt ska vara gratis, för det vill vi nå ut med. Men det kända kan vi ta betalt för, dit kommer man ändå, säger Ann-Sofi Noring och ger exemplet att en stor Andy Warhol-utställning är något museet kan komma att ta betalt för. Daniel Birnbaum fyller i att det är någonting museet måste göra, och poängterar skillnaden mellan museernas egna samlingar – som han säger tillhör oss alla – och inlånade samlingar. – Det kan vara jättekomplicerade och dyra produktioner. Om man jämför det med en teaterföreställning så är det inte konstigt att ta betalt för det. Sedan är det upp till oss som driver museet att ha mer eller mindre av sådana saker, säger Daniel Birnbaum som tror att det räcker med att ta betalt för en eller två utställningar på museet i Stockholm under 2016. På syskonmuseet i Malmö vill man, och tror man, att allt ska vara gratis. Hans-Lennart Ohlsson är museichef på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Museet omfattas av reformen men blir ändå lottlöst. Sjöhistoriska införde fri entré redan 2012 och får därför ingen ersättning av regeringen. – Vi tog ett eget beslut då, för vi tyckte att vi hade för få besökare. Sedan är jag av den principen att museer är som folkbibliotek och ska vara gratis. Man går dit och hämtar in kunskap, det är inte bara en rolig upplevelse. Men visst, en del går hit för att det är kul, säger Hans-Lennart Ohlsson och skrattar. Känns det orättvist att ni nu blir utan kompensation? – Nej, inte alls. De räknar ut kompensationen utifrån entréintäkter ett par år tillbaka och då ska vi inte få något. Jag tror också att vi kommer att påverkas positivt av detta. Även om det redan är fri entré här så kommer folk hit och frågar ”vad kostar det?”. Det blir liksom en medföljande effekt. När fri entré införs på statliga museer så kommer fler folk gå på museer, även hos oss. Vad behövde ni ändra i ert arbete när ni införde fri entré? – Inte mycket, men vi har sakta ökat vår beredskap. Det handlade mycket om bekvämlighetsfaktorer, som mer städning av toaletter. Men vi fick en ganska lagom ökning, rolig och synbar men fullt hanterbar, säger Hans-Lennart Ohlsson vars museum fram till december 2015 hade haft drygt 194 000 besökare, att jämföra med drygt 130 000 under hela 2011, året då museet senast tog ut entréavgifter. När kulturbudgeten diskuterades i riksdagen fick fri entré-reformen kritik för att den mestadels bara gagnar stockholmare. 13 av 18 berörda museer ligger nämligen i Stockholm. En helt riktig kritik svår att ducka för, enligt kulturministern. – De flesta statliga museerna ligger i Stockholm. Men det kommer människor från hela landet till Stockholm. Vi vet också från förra gången det var fri entré på statliga museer (2005–2006) att det spillde över och fungerade som en positiv inspiration för andra typer av museer som tillgängliggjorde sina skatter genom att införa fri entré, säger Alice Bah Kuhnke. Vasamuseet är statligt men blir inte gratis. Varför? – Det beror helt enkelt på att vi har gjort en prioritering utifrån vilken publik museet redan har, vilka reformer man redan infört och vilket förarbete man gjort. Men det här är det första steget vi tar, det betyder inte att inte fler museer kan komma att beröras i framtiden. Till sist, varför är det så viktigt att fler börjar gå på museer? – Våra museer rymmer berättelser om var vi kommer ifrån och vilka vi är. Våra museer skapar förutsättningar för att ställa frågorna ”vart ska vi?”, ”vilka är vi?” och ”vem är jag?”. Det blir varken större eller mindre än så. ”Sex & the sea” Sjöhistoriska museet, Stockholm. Pågår till den 4 april 2016. Den uppmärksammade utställningen som undersöker sjömännens sexualitet har visats sedan den 10 april 2015. ”Livet självt” Moderna museet, Stockholm. 20 februari–8 maj 2016. ”Vad är egentligen livet?” och ”hur har det gestaltats i konsten?” är frågor som utställningen söker svar på. ”Konstnären” Nationalmuseum, visas på Konstakademien, Stockholm. 11 februari–28 augusti 2016. En utställning om vad det innebär att vara konstnär och hur rollen har förändrats genom tiderna. ”Tillsammans” Världskulturmuseet, Göteborg. Pågår fram till våren 2016. En lekfull utställning för barn som nu också blir gratis för vuxna där de tillsammans får utforska det fantastiska och det svåra med att vara just tillsammans. ”Japan äger rum” Etnografiska museet, Stockholm. Pågår fram till våren 2016. En utställning som visar hur Japans kulturhistoria har och fortsätter inspirera omvärlden. ”Visdom i marmor och graffiti” Medelhavsmuseet, Stockholm. Öppnar den 24 mars. En utställning skapad tillsammans med elever från Lillholmsskolan i Skärholmen som binder samman dåtid med nutid. I Stockholm Armémuseum Etnografiska museet Hallwylska museet Historiska museet Kungliga myntkabinettet Livrustkammaren Medelhavsmuseet Moderna museet Nationalmuseum Naturhistoriska riksmuseet Sjöhistoriska museet Statens centrum för arkitektur och design Östasiatiska museet Utanför Stockholm Flygvapenmuseum i Linköping Marinmuseum i Karlskrona Moderna museet i Malmö Skoklosters slott i Håbo Världskulturmuseet i Göteborg ", "article_category": "culture"}
{"id": 29191, "headline": "Snart öppnar museer för fritt inträde", "summary": "Den 1 februari sänks trösklarna till flera statliga museer i Sverige. 18 så kallade centrala museer ska bli gratis för alla att besöka. För vissa innebär det en större omställning än för andra.", "article": "När kulturbudgeten klubbades igenom i riksdagen den 9 december 2015 beslutades det att 18 statliga museer årligen ska få dela på 80 miljoner kronor för att kunna erbjuda fri entré till alla. – Vi gör det för att öppna vårt kulturarv, vi äger dessa samlade skatter tillsammans. Att tillgängliggöra dem är ett viktigt steg, säger kulturminister Alice Bah Kuhnke till DN angående fri entré-reformen. Den 1 januari 2016 tilldelades respektive museum sin andel av pengarna, och en månad senare, den 1 februari, måste varje museum ha börjat öppna sina dörrar gratis för alla. Temporära utställningar kan dock museerna fortsätta att ta betalt för. – Om det finns särskilda skäl får museerna lov att ta ut ersättning till vissa utställningar av personer över 19 år. Barn och unga ska alltid ha fri entré till allt, säger Alice Bah Kuhnke. Det ekonomiska bidraget för varje museum varierar baserat på det beräknade intäktsbortfallet som slopade entréavgifter leder till. Moderna museet, beläget ute på Skeppsholmen i Stockholm, är det museum som utåt sett drabbas hårdast. Med cirka en halv miljon besökare per år är Moderna museet det tredje mest besökta i Sverige (i topp ligger Skansen, följt av Vasamuseet), och det mest välbesökta av alla de museer som ingår i reformen. Dessutom har museet haft bland de högsta entréavgifterna, 120 kronor för en fullt betalande. Men Modernas överintendent Daniel Birnbaum och vice museichef Ann-Sofi Noring är inte oroliga för den omställning som reformen medför, trots att museet kompenseras med 16 miljoner kronor för 2016 när det uppskattade intäktsbortfallet är 22 miljoner kronor. – Det här stärker oss inte finansiellt, men det stärker oss att vara det vi vill vara. Att nå människor som inte varit här tidigare, säger Daniel Birnbaum och gissar att besökarantalet kommer att öka med 100 000 under 2016 i och med införandet av fri entré. Hur resonerar ni kring vilka utställningar ni kan ta betalt för? – Vi tänker att det som är någorlunda okänt ska vara gratis, för det vill vi nå ut med. Men det kända kan vi ta betalt för, dit kommer man ändå, säger Ann-Sofi Noring och ger exemplet att en stor Andy Warhol-utställning är något museet kan komma att ta betalt för. Daniel Birnbaum fyller i att det är någonting museet måste göra, och poängterar skillnaden mellan museernas egna samlingar – som han säger tillhör oss alla – och inlånade samlingar. – Det kan vara jättekomplicerade och dyra produktioner. Om man jämför det med en teaterföreställning så är det inte konstigt att ta betalt för det. Sedan är det upp till oss som driver museet att ha mer eller mindre av sådana saker, säger Daniel Birnbaum som tror att det räcker med att ta betalt för en eller två utställningar på museet i Stockholm under 2016. På syskonmuseet i Malmö vill man, och tror man, att allt ska vara gratis. Hans-Lennart Ohlsson är museichef på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Museet omfattas av reformen men blir ändå lottlöst. Sjöhistoriska införde fri entré redan 2012 och får därför ingen ersättning av regeringen. – Vi tog ett eget beslut då, för vi tyckte att vi hade för få besökare. Sedan är jag av den principen att museer är som folkbibliotek och ska vara gratis. Man går dit och hämtar in kunskap, det är inte bara en rolig upplevelse. Men visst, en del går hit för att det är kul, säger Hans-Lennart Ohlsson och skrattar. Känns det orättvist att ni nu blir utan kompensation? – Nej, inte alls. De räknar ut kompensationen utifrån entréintäkter ett par år tillbaka och då ska vi inte få något. Jag tror också att vi kommer att påverkas positivt av detta. Även om det redan är fri entré här så kommer folk hit och frågar ”vad kostar det?”. Det blir liksom en medföljande effekt. När fri entré införs på statliga museer så kommer fler folk gå på museer, även hos oss. Vad behövde ni ändra i ert arbete när ni införde fri entré? – Inte mycket, men vi har sakta ökat vår beredskap. Det handlade mycket om bekvämlighetsfaktorer, som mer städning av toaletter. Men vi fick en ganska lagom ökning, rolig och synbar men fullt hanterbar, säger Hans-Lennart Ohlsson vars museum fram till december 2015 hade haft drygt 194 000 besökare, att jämföra med drygt 130 000 under hela 2011, året då museet senast tog ut entréavgifter. När kulturbudgeten diskuterades i riksdagen fick fri entré-reformen kritik för att den mestadels bara gagnar stockholmare. 13 av 18 berörda museer ligger nämligen i Stockholm. En helt riktig kritik svår att ducka för, enligt kulturministern. – De flesta statliga museerna ligger i Stockholm. Men det kommer människor från hela landet till Stockholm. Vi vet också från förra gången det var fri entré på statliga museer (2005–2006) att det spillde över och fungerade som en positiv inspiration för andra typer av museer som tillgängliggjorde sina skatter genom att införa fri entré, säger Alice Bah Kuhnke. Vasamuseet är statligt men blir inte gratis. Varför? – Det beror helt enkelt på att vi har gjort en prioritering utifrån vilken publik museet redan har, vilka reformer man redan infört och vilket förarbete man gjort. Men det här är det första steget vi tar, det betyder inte att inte fler museer kan komma att beröras i framtiden. Till sist, varför är det så viktigt att fler börjar gå på museer? – Våra museer rymmer berättelser om var vi kommer ifrån och vilka vi är. Våra museer skapar förutsättningar för att ställa frågorna ”vart ska vi?”, ”vilka är vi?” och ”vem är jag?”. Det blir varken större eller mindre än så. Bilder i text: Henrik Montgomery/TT, Nicklas Thegerström, Anneli Karlsson Museerna som nu är gratis. I Stockholm Armémuseum Etnografiska museet Hallwylska museet Historiska museet Kungliga myntkabinettet Livrustkammaren Medelhavsmuseet Moderna museet Nationalmuseum Naturhistoriska riksmuseet Sjöhistoriska museet Statens centrum för arkitektur och design Östasiatiska museet Utanför Stockholm Flygvapenmuseum i Linköping Marinmuseum i Karlskrona Moderna museet i Malmö Skoklosters slott i Håbo Världskulturmuseet i Göteborg Utställningar. ”Sex & the sea” Sjöhistoriska museet, Stockholm. Pågår till den 4 april 2016. Den uppmärksammade utställningen som undersöker sjömännens sexualitet har visats sedan den 10 april 2015. ”Livet självt” Moderna museet, Stockholm. 20 februari–8 maj 2016. ”Vad är egentligen livet?” och ”hur har det gestaltats i konsten?” är frågor som utställningen söker svar på. ”Konstnären” Nationalmuseum, visas på Konstakademien, Stockholm. 11 februari–28 augusti 2016. En utställning om vad det innebär att vara konstnär och hur rollen har förändrats genom tiderna. ”Tillsammans” Världskulturmuseet, Göteborg. Pågår fram till våren 2016. En lekfull utställning för barn som nu också blir gratis för vuxna där de tillsammans får utforska det fantastiska och det svåra med att vara just tillsammans. ”Japan äger rum” Etnografiska museet, Stockholm. Pågår fram till våren 2016. En utställning som visar hur Japans kulturhistoria har och fortsätter inspirera omvärlden. ”Visdom i marmor och graffiti” Medelhavsmuseet, Stockholm. Öppnar den 24 mars. En utställning skapad tillsammans med elever från Lillholmsskolan i Skärholmen som binder samman dåtid med nutid. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29216, "headline": "”Tjuvheder” en Guldbaggefavorit", "summary": "Publikfavoriten \"En man som heter Ove\" och kritikerhyllade \"Tjuvheder\" får flest nomineringar – sex vardera – till årets Guldbaggegala. Den förstnämnda tävlar bland annat om priset för årets bästa film.", "article": "Även Lisa Aschans film \"Det vita folket\" och Sanna Lenkens \"Min lilla syster\" ligger bra till inför galan, med fem nomineringar var. \"Efterskalv\", där sångaren Ulrik Munther spelar en ung mördare, har fyra nomineringar. I den mest prestigefyllda kategorin bästa film är det just \"Efterskalv\", \"En man som heter Ove\" och \"Min lilla syster\" som gör upp om priset. I den sistnämnda filmen spelar Amy Deasismont, mer känd som Amy Diamond, den kvinnliga huvudrollen. Även hon har chans att kamma hem ett pris på galan. I kategorin årets bästa dokumentärfilm tävlar Magnus Gertten med \"Every face has a name\", Anna Persson och Shaon Chakraborty med \"Förvaret\" och Stig Björkman med den kritikerhyllade \"Jag är Ingrid\" om Ingrid Bergmans liv.\"Carol\" av Todd Haynes, \"Leviatan\" av Andrej Zvjagintsev och \"Timbuktu\" av Abderrahmane Sissako har chans att vinna pris för årets bästa utländska film. Petra Mede är programledare för Guldbaggegalan. Hon ledde galan så sent som 2015 och även 2011 och 2012. Det här blir alltså fjärde året som hon leder tittarna genom filmfesten. Den 52:e upplagan av Guldbaggegalan arrangeras den 18 januari och sänds i SVT. Nytt i år på galan är att ett pris för årets bästa nykomling har införts. Förra året tog Ruben Östlunds \"Turist\" hem flest nomineringar, bland annat för bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll. Filmen \"Tjuvheder\" är nominerad till totalt sex priser på Guldbaggegalan. Malin Levanon har chans att vinna pris för årets bästa kvinnliga huvudroll och Peter Grönlund kan vinna regipriset. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29232, "headline": "Apple inför ångerrätt efter ny EU-lag", "summary": "Apple inför 14 dagars ångerrätt på digital musik, e-böcker och appar.", "article": "Om du är missnöjd med ditt senaste e-bokssköp från Apple kan du numera få pengarna tillbaka. Företaget har infört en 14 dagars ångerrätt på digital musik, e-böcker och appar, uppger Cnet. Den digitala ångerrätten gäller kunder bosatta i EU-länder och är ett resultat av EU:s nya konsumenträttsdirektiv från i somras. Apple har inte kommenterat eller utannonserat förändringen, de nya reglerna för iTunes, iBooks och App store upptäcktes av den tyska tekniksajten iFun när Apples användarvillkor uppdaterades den 16 december. Även Google har infört en 14 dagars ångerrätt på nytecknade prenumerationer av deras musiktjänst Google Play Music, enligt Cnet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29239, "headline": "Maria Schottenius: Jag hörde Astrid säga att Nobelpriset bara hade varit ett hinder i karriären", "summary": "Astrid Lindgren kom att bli en matriark som kunde peka ut vad som är rätt och fel. Kristina Lindströms sensationella dokumentär ger författarskapet en ny och starkare belysning.", "article": "Astrid Lindgren är med oss i jul. I den tredelade dokumentärfilmen ”Astrid” av Kristina Lindström, som Helena Lindblad skrev om på julafton i DN och Björn Wiman i går, träffar vi henne i ett större och mer komplext sammanhang än tidigare, då en sida av Astrid Lindgren gärna offrats för en annan. Både den småländska sagotanten Astrid och debattören Lindgren har stelnat till i klichéer, men genom att filmen fyller ut luckorna kring den tidiga graviditeten, rättsprocessen som barnafadern var inblandad i, härvan av lögner och traumat i att behöva lämna bort sitt barn, kommer hennes författarskap i en ny och starkare belysning. Hennes politiska medvetenhet, hennes engagemang under kriget, hennes aldrig svikande rättskänsla skapar en moralisk pelare i författarskapet. Hon kom, som Per Svensson är inne på i filmen, att bli en matriark som kunde peka ut vad som är rätt och fel. Och dessutom, vad som är småsaker, inget att hetsa upp sig över. Hon kunde ge tingen rätt proportioner. Samtidigt gestaltade hon en 1900-talets kvinnohistoria. Hon kom från ett bondehem med stark kyrkomoralisk prägel, blev gravid, sedan ogift mor, och kontorist, ungefär som en av flickorna i Elin Wägners ”Norrtullsligan”. Hon gifte sig och blev hemmafru, så småningom självförsörjande, minst sagt. Hon utvecklades politiskt och feministiskt från kriget och framåt, och med en debattartikel i Expressen (tillsammans med kärnkraften och löntagarfonderna) kunde hon 1976 medverka till att sätta stopp för ett 40-årigt regeringsinnehav. Trots att det var sitt eget parti hon fällde. Tack vare Expressens chefredaktör Bo och hans hustru Margareta Strömstedt tillhörde Astrid Lindgren de trofasta vänner som fanns runt Expressen. Själv hade jag ofattbar glädje av henne när jag 1993 kom till Expressen som tidningens kulturchef. Jag hade inte suttit länge på min stol förrän telefonen ringde: ”Hallå det är Astrid, jag vill bara hälsa dig välkommen, min lilla vän. Och jag hoppas det ska gå riktigt bra för dig.” Sedan ringde hon ibland på förmiddagarna för att prata lite om vad som stått i tidningarna. Hon ville också gärna sjunga och på slutet sjöng vi mest psalmer i telefon, medan folk på redaktionen undrande tittade in utifrån korridoren. Astrid Lindgren arbetade i det litterära sällskapet De nio, där hennes beläsenhet och skarpa intellekt kom till sin rätt. Hon älskade sammankomsterna på Villagatan och livade upp dem, och hon var innerligt trött på allt tjat om det andra sällskapet, Svenska Akademien, som på den tiden inte hade någon upptagningsförmåga för hennes storhet. En höst när Nobelpriset tillkännagavs och det visade sig att hon inte fått priset det här året heller befann hon sig på en barnboksmässa i Cannes. En radioreporter stack en mikrofon under näsan på henne och jag hörde henne säga i radion: ”Nej, det var så skönt att jag inte fick Nobelpriset. Det hade bara varit ett hinder i min karriär!” Slagfärdig in i det sista. När min man och jag en kväll före jul tog med Astrid Lindgren till en konsert med Bachkören i Adolf Fredriks kyrka var hon närmare nittio och lätt som en liten fjäder. Min man vek försiktigt ihop henne i framsätet på bilen. Kroppen var svag men förståndet var det inget fel på. Inte humorn heller. När dirigenten Anders Öhrwall skulle ha församlingen att sjunga den gamla väckelsepsalmen ”Gå Sion din konung att möta” och kom till stället ”Var glad, var glad” blev det bakläxa. Vi skulle sjunga en gång till och ännu högre. Astrid Lindgren sjöng på med sin lilla näbb ”Var glad, var glad” och när han efter ett antal gånger fått oss att sjunga en gång till och en gång till sa hon med rätt så hög röst: ”Ja, är han inte glad nu, så får han skylla sig själv.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 29244, "headline": "”Nu är jag redo för världen”", "summary": "Kristin Amparo har samarbetat med några av de största svenska artisterna, men har inte känt sig mogen för en solokarriär. Hon behövde först läka såren kring sin adoption och återse sin biologiska mamma i Colombia. Nu är hon redo att ställa sig längst fram på scenen när hon i februari gör Melodifestivalendebut.", "article": "Fem månader gammal lämnade Kristin barnhemmet Chiquitines i den colombianska staden Cali. Med sig hade hon bara sitt efternamn Amparo, ett foto på sin unga mamma Zoraida samt ett foto på sin ett år äldre bror. Hon lämnade ett liv som troligtvis hade blivit präglat av fattigdom och gerillakrig för ett med körsång och basket med kompisarna under barndomen på Lidingö utanför Stockholm. – Jag hade inte heller kunnat syssla med musiken som jag gör utan Zoraidas beslut att adoptera bort mig. Det är jag helt säker på. Men det har varit en lång resa hit, säger Kristin. Nu vid 31 års ålder har hon en lång musikkarriär bakom sig, även om hon inte alltid har stått längst fram på scenen. Hon har turnerat ihop med Oscar Linnros och Daniel Adams-Ray, sjungit med Nina Persson och Charlotte Perrelli och släppt skivor med Umeårapparen Cleo. Hon har även ett punkband ihop med vännen Carolina Wallin Perez och frontar tolvmannabandet Combo De La Musica. Men mest känd har hon blivit som rösten bakom John de Sohns danslåt och ledmotivet till TV4-programmet \"Let’s dance\", ”Dance your tears away”, och sommarens tveklöst största hit ”Din soldat” med rapparen Albin. Den senare har haft 25 miljoner spelningar på Spotify, har toppat alla svenska listor och har gett Kristin sitt stora kommersiella genombrott som artist. Att hon den 21 februari i Östersund gör debut i Melodifestivalen är därför inte så konstigt. Men att satsa på en solokarriär kändes länge inte aktuellt för Kristin. Hon kände att hon behövde ta itu med såren efter adoptionen först. – Det är först nu jag verkligen känner mig redo att visa vem jag är på egen hand. Och som världen känns redo för mig. Uppväxten på Lidingö beskriver Kristin som trygg och lycklig med många vänner, basket- och fotbollsträningar och tidig musikalisk träning i klassiskt piano och kyrkokör. Föräldrarna hade sett Kristins stora musikintresse och när hon skulle börja fjärde klass ville de att hon skulle börja i anrika Adolf Fredriks musikklasser inne i Stockholm, där bland andra Peter Jöback och Sarah Dawn Finer tidigare har gått. Men Kristin spjärnade emot. Hon ville inte byta skola och lämna sina vänner och sin trygghet ute på Lidingö. – Jag hade hört att om man åt choklad och drack mjölk så skulle det vara dåligt för stämbanden. Så precis före intagningsprovet drack jag så mycket mjölk jag kunde och hade köpt en liten chokladkaka som jag åt precis innan jag skulle sjunga. Men jag kom in ändå, säger Kristin och skrattar högt. Men upplevelsen var traumatisk. Hon minns att hon drömde att hon satt fast i en bur och utanför den växte blåsippor som hon inte kunde nå hur mycket hon än försökte. – Det här att ryckas bort från något tryggt. Även om jag inte förstod det då så måste det ha varit känslorna från adoptionen som spökade. I dag är jag dock otroligt tacksam över min tid vid Adolf Fredrik. Där lades stora delar av min musikaliska grund. Under barndomen tänkte hon inte så mycket på sin adoption. Hon levde i nuet med skolan, vännerna och körsången. Hennes känsloliv präglades dessutom av att hennes pappa blev sjuk i cancer när hon var fyra år och senare dog när hon var elva. – Jag älskade honom över allt annat och det gjorde att jag inte tänkte så mycket på min adoption under de åren. Det var först när han hade gått bort som tankarna på min biologiska familj började komma samtidigt med sorgen. Tankarna och frågorna om adoptionen började bli allt fler. Vad hade hänt om hon hade kommit till en annan familj? Varför lämnade mamman henne? Var det något fel på henne? – Min skyddsfantasi var att min mamma var någon sorts drottning i en ljusblå klänning. Det var den bilden jag hade av henne och känslan av att hon en dag skulle komma tillbaka. Jag minns att jag brukade sitta och kolla på stjärnorna på himlen och tänka: ”Det här ser de också i Colombia.” Jag ville känna den kontakten. När Kristin var 13 år fick hon tillsammans med andra adopterade barn från Colombia träffa föreståndaren för det barnhem som hon hade bott på innan hon blev adopterad. Föreståndaren, vid namn Carmen, besökte Sverige tack vare de starka adoptionsmässiga band som fanns mellan Sverige och Colombia på den tiden. I samband med besöket så togs en bild på Carmen med Kristin i knät och de andra adopterade barnen runt omkring. En bild som hamnade i en colombiansk tidning ett år senare. – Min biologiska mamma hittade av någon anledning den tidningen och kände direkt igen mig för att vi är så lika, säger Kristin och brister ut i ett leende. Kristin biologiska mamma Zoraida hade varje år i 14 år gått med sin information om vart hon bodde samt kontaktuppgifter till barnhemmet Chiquitines i hopp om att Kristin skulle ha kontaktat dem. När hon så fann bilden på Kristin bad hon barnhemmet att kontakta Adoptionscentrum i Sverige om att få skriva ett brev till henne. – Det kändes så sjukt. Det var så mycket på en och samma gång. Jag sörjde fortfarande pappa och var inte redo för det där. Jag hade kvar barnfantasierna om att hon var en drottning men tvingades nu inse att hon kanske inte var det. Även om jag blev glad för breven var jag tvungen att svara henne och be henne backa lite så att jag fick chans att hantera det. Zoraida respekterade Kristins beslut och de hade bara sporadisk kontakt de kommande åren. Kristin fokuserade i stället på skolan. Hon pluggade hårt då hon hade en dröm om att bli jurist och arbeta med kvinnorätt. Men så skulle det inte bli. I trean på gymnasiet sjöng hon på avslutningen med sitt band. I publiken fanns Daniel Adams-Ray, som gick på samma skola, och som precis hade slagit igenom med hiphopduon Snook tillsammans med Oscar Linnros. – Han frågade om jag ville åka på Sverigeturné med honom och hans kompis Oscar. Såklart jag ville det! Så jag åkte på turné och ställdes på de största scenerna direkt. Det var då jag upptäckte att jag kunde beröra publiken. Efter turnén insåg Kristin att hon skulle kunna påverka fler med musiken än som kvinnorättsjurist. Hon fortsatte därför med musikstudier, först på folkhögskolor och senare på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. – Min grund var körsång, sedan soul som jag skrev själv. Sedan mötte jag jazzen och den förändrade mitt liv. När jag lärde mig att ta in jazzen i kroppen insåg jag att den hade funnits i all musik jag hade gjort innan dess. I musiken hon skrev själv återkom hon ständigt till känslorna kring adoptionen. Det fanns något ouppklarat där som hindrade henne från att gå vidare. När hennes svenska mamma Ingalill föreslog att de skulle åka på en återresa tillsammans med Adoptionscentrum till Colombia så kändes det som att tiden var mogen för det. Kristin fick då möjligheten att återvända till det barnhem i Cali som hon hade lämnat 25 år tidigare och fick där äntligen återse sin biologiska mamma Zoraida. – Det var så häftigt. Jag tycker att jag kan ha stor pondus när jag behöver det, men när hon kom in var det som att jag blev en liten kattunge jämfört med hennes lejoninna. Jag hade ingen pondus i världen jämfört med henne. Hon var som den där drottningen jag hade fantiserat om som barn. Men jag såg också i hennes ansikte att hon hade varit med om mycket. Det första Zoraida gjorde var att vända sig till Kristins svenska mamma och säga: ”Tack för att du har tagit hand om min dotter.” Ingaill svarade: ”Tack för att jag har fått ta hand om din dotter.” – Sedan vände Zoraida sig till mig och berättade allt jag ville höra. Alla frågor jag hade haft under en så lång tid fick sina svar och där någonstans vann hon över mig. Hon hade tänkt på mig varje dag och arbetade med att ta hand om barn som blivit för gamla för barnhem. Hon gjorde det för att hon hade burit på den eviga skulden av att ha lämnat bort mig. Två dagar spenderade Kristin med Zoraida, sin äldre bror och yngre syster. När det var dags att åka hem grät Kristin för att hon inte ville lämna dem igen. – Då hände något riktigt häftigt. Jag har sedan jag var liten varit svår att trösta när jag har gråtit. Men när jag nu skulle lämna Zoraida gav hon mig en kram och sa: ”Gråt inte, det här är bara början.” Och då slutade jag gråta direkt. Det var första gången i mitt liv det hände. Det var som att det var den här stunden jag hade gråtit efter hela mitt liv och nu kunde jag torka tårarna. Efter återföreningen med Zoraida kände sig Kristin äntligen redo för att satsa på en solokarriär. Första steget var \"X factor Sverige\". I TV4:s nya talangtävling hade de en kategori för tävlande över 25 år med Orup som mentor och Kristin blåste i väg juryn med sin första audition. – Jag tänkte taktiskt att jag skulle kunna få pr för hundratusentals kronor om jag bara tog mig tillräckligt långt. Eftersom jag är och ser ut som jag gör hade jag ju ingen chans att vinna. Hur då menar du? – Jag var och är inte den stereotypa popstjärnan som de sökte efter. Att en ung söt tjej vann var inte så svårt att räkna ut. Kristin åkte ut ur tävlingen precis före livefinalerna, men såg det ändå som en nyttig erfarenhet. Det öppnade även nya dörrar som i sin tur öppnade ännu fler. I somras fick hon så sitt stora genombrott när låten ”Din soldat”, av den då okände rapparen Albin, hamnade i hennes knä. Låten skulle komma att toppa listan över de mest lyssnade låtarna på Spotify nästan hela sommaren 2014 och sålde dubbel platina. Succén resulterade i att Kristin och Albin turnerade Sverige runt hela sommaren. Ofta tre gig i tre olika städer under en och samma dag. De uppträdde även på ”Allsång på Skansen” och på Pridefestivalen i Stockholm. – Det var sjukt slitigt med allt turnerande, men det stod tidigt klart för oss hur mycket låten betydde för många. Unga tjejer skickade citat från låten till varandra i sociala medier, vi fick högar med brev från människor som hade känt sig stärkta av låten. Det gjorde att jag sket i allt som hade med kredd att göra. Jag ville bara ge allt varje gång jag var på scen. Vi hade hur kul som helst. Att hon genom låten har fått många unga fans har stärkt den ansvarskänsla hon länge känt kring vilka budskap hon sänder ut som artist. Hon har länge varit engagerad i feministiska frågor, bland annat genom det kreativa kollektivet Femtastic som vill uppmuntra fler tjejer att ägna sig åt musik. – Jag kan känna en stor press att vara snygg, sminkad och fixad för att det förväntas av mig. Men jag vill alltid att musiken ska komma först. Det ska kännas genuint och på riktigt. För det är vad som kommer leva kvar, inte hur jag såg ut på en viss bild. I februari väntar debut i Melodifestivalen. För Kristin är det en dröm som går i uppfyllelse. Allt började med att låtskrivaren Fredrik Kempe, som har skrivit vinnarlåtar som Charlotte Perrellis ”Hero”, Eric Saades ”Popular” och Sanna Nielsens ”Undo”, kontaktade Kristin på Facebook i somras. – Han skrev att han tyckte jag var fantastisk. ”Tack, vad kul” svarade jag, ”ska vi skriva en låt ihop till Melodifestivalen?” Det kändes som att det var meningen, för precis innan han hörde av sig hade jag tänkt på hur kul det skulle vara att ställa upp. Resultatet, ”I see you”, är en passionerad ballad med Kristins röst i centrum. Just nu är förberedelserna kring numret i full gång. Klänning ska sys, ljus ska fixas och scenshowen ska bestämmas. – Jag har en jättebra känsla i kroppen och om det blir så bra som jag hoppas kan låten vinna. Och Eurovision skulle vara ett kul äventyr jag kan berätta om för mina barnbarn när jag är 80 år. Men jag tänker att bara det faktum att jag faktiskt står där på scenen är vinst nog. Kristin Amparo har samarbetat med några av de största svenska artisterna, men har inte känt sig mogen för en solokarriär. Hon behövde först läka såren kring sin adoption och återse sin biologiska mamma i Colombia. Nu är hon redo att ställa sig längst fram på scenen när hon i februari gör Melodifestivalen-debut. Fakta. Ålder: 31 år. Bor: Bagarmossen, Stockholm. Familj: Mamma Ingalill och brodern Martin. Bakgrund: Har studerat musik vid flera folkhögskolor och vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Fick Alice Babs-stipendiet 2009. Deltog i ”X factor Sverige” i TV4 2012. Har samarbetat med artister som John de Sohn, Oskar Linnros, Daniel Adams-Ray och senast med Albin Johnsén kring låten ”Din soldat” som var sommaren 2014:s största hit. Spelar även i punkduon STRIKE och frontar bandet Combo De La Musica. Är även involverad i det kvinnliga musikkollektivet Femtastic, som verkar för förändring av en mansdominerad musik- och kulturbransch. Aktuell: Gör debut i Melodifestivalen i deltävling 3 den 21 februari i Östersund med låten ”I see you” som hon har skrivit tillsammans med Fredrik Kempe och David Kreuger. Debutalbum väntas senare i vår. Roscharchtestet Jag ser en isbjörn med hög svart hatt och en lucia med korpsvart hår och levande ljus som går i snön! ", "article_category": "culture"}
{"id": 29249, "headline": "Avgift på vatten blev droppen för Liam Neeson", "summary": "Skådespelaren Liam Neeson hade planerat att flytta hem till Nordirland. Men en ny avgift på vatten gör att han stannar kvar i New York.", "article": "62-årige Liam Neeson har sina rötter i Ballymena i Nordirland men de senaste tjugo åren har han och hans familj bott i New York. Sedan en tid tillbaka är han ensam. Frun, Natasha Richardson, omkom i en skidolycka 2009, och nu lämnar också parets söner, 18 och 19 år, hemmet för studier. Men flytten hem blir inte av. I en intervju med The Irish Sun (betaltjänst) som refereras av The Belfast Telegraph, förklarar en uppretad Neeson att regeringens nya avgift på vatten har fått honom att bestämma sig för att stanna kvar på andra sidan Atlanten. – Vi har blivit blåsta från högsta höjd av de där bankirerna och det här var droppen. Att beskatta människor för deras vatten. Det är bara fel. Jag har alltid funderat på att återvända hem, särskilt nu när boet är tomt, men det här är rena förnedringen. Jag tappar helt lusten, säger Neeson. Kritiken mot den nya avgiften på vatten har varit hård och hundratusentals människor har gett sig ut på gatorna för att visa sitt missnöje. Avgiften kommer som ännu en pålaga till de åtstramningar som införts i landet sedan bankkrascherna 2008, skriver Al Jazeera. Vatten är redan tidigare beskattat i Nordirland men införandet av ett nytt system och en ny myndighet för att också ta ut en avgift för hur mycket man konsumerar ses som ett slags dubbelbeskattning. Kostnaden kommer att hamna mellan 1.500 kronor och 2.500 kronor per år beroende på hur många som finns i hushållet. – Jag hoppas verkligen att regeringen lyssnar till folk och gör något åt det. Det är bäst för dem att de lyssnar på kritiken, säger Liam Neeson i intervjun. Rättelse: I en tidigare version av artikeln stod det Irland i stället för Nordirland. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29254, "headline": "Hyllad polisduo synar nationaltrauma", "summary": "Närmare två miljoner svenskar följde Rolf Lassgårds och Helena af Sandebergs mordutredare i deckarserien ”En pilgrims död”. Nu tar sig duon an attentatet mot västtyska ambassaden i uppföljaren \"Den fjärde mannen\".", "article": "”Lägg ut. Lägg ut! LÄGG UT!”. Klockan är 23:47 den 24 april 1975 när en bomb detonerar på västtyska ambassaden i Stockholm. Bo Holmström, SVT:s reporter på plats, går rakt in i historieböckerna när han rapporterar live framför den brinnande byggnaden. Händelsen markerade slutet på den tyska terrororganisationen Röda armé-fraktionens (RAF) 12 timmar långa ockupation av byggnaden. När röken har lagt sig är fyra personer döda. Två ur gisslan, och två av de sex attentatsmännen. Framför tv:n i barndomshemmet i Östersund satt en 20-årig Rolf Lassgård och följde händelserna. – Det var bland det mest dramatiska som jag någonsin har varit med om. Jag minns smällen, lägg ut, allvaret. Att detta kunde ske här i Sverige, säger Rolf Lassgård, som spelar huvudrollen tillsammans med Helena af Sandeberg när terrorattentatet nu skildras i en ny tv-serie. ”Den fjärde mannen” är uppföljaren till SVT:s stora deckarsuccé \"En pilgrims död\", som handlade om mordet på Olof Palme. Den här gången är det ännu ett av Sveriges stora trauman som står i fokus, när händelserna kring ambassadsdådet hamnar på Säpo-chefen Lars Martin Johanssons (Rolf Lassgård) bord. Precis som föregångaren är serien baserad på Leif GW Perssons romantrilogi om välfärdsstatens fall. – Det är en oerhört stark punkt i svensk historia. Det här oskyldiga, trygga landet, som utsetts för ambassad-dådet och sedan Palmemordet. Händelser som förenade oss, men också tog vår oskuld, säger Rolf Lassgård. – Precis som med Palme-mordet ger GW en egen tolkning om vad som faktiskt hände, säger Helena af Sandeberg, som återkommer i rollen som kommissarie Jeanette Ericsson. – För det kan ju inte bara ha kommit hit sex tyskar och gjort detta. Var bodde de? Vilka hjälpte dem? Det där är spännande frågor, säger Rolf Lassgård. ”Den fjärde mannen” tar sin början 1989, då en ung man hittas mördad i sin lägenhet i centrala Stockholm. 21 år senare dyker den mördade mannens namn upp i en hemlig utredning kring bombningen av västtyska ambassaden 1975. Fanns det ett samband? Och varför utreddes det i så fall aldrig? Johansson och Ericsson tar sig an fallet, och berättelsen rör sig mellan dådet 1975, mordet 1989, och nutiden när polisduon försöker nysta ut vad som egentligen hände. ”En pilgrims död” hamnade i blåsväder eftersom den blandade fiktion och verklighet kring mordet på Olof Palme. Nu tar ni er an ännu en verklig händelse, räknar ni med nya reaktioner? – När man arbetar med verkliga händelser måste man agera med ansvar för de berörda. Men kulturen får samtidigt inte låta bli verkligheten, det är viktigt att vi berättar om samhället som vi lever i, säger Helena af Sandeberg. – Jag tror det behöver finnas ett uns av sanning i fiktion för att det ska bli trovärdigt. Men det var också speciellt med just Palme, som alla har en relation till. Jag tror inte att det kommer bli lika starka reaktioner denna gång, säger Rolf Lassgård. ”Den fjärde mannen” är regisserad av Kristian Petri. I rollistan syns, förutom Lassgård och af Sandeberg, också Kjell Bergqvist, Helena Bergström, Shima Niavarani och Claes Malmberg, som återvänder till sin hyllade roll som den odräglige kommissarie Bäckström. Nu väntar en nervös jul för ensemblen innan premiären den 30 december. – Det är alltid nervöst inför mottagandet. Förra gången hade vi Palmemordet, det största trauma vi har haft i Sverige. Nu har vi inte det, kommer folk vilja följa med ändå?, säger Helena af Sandeberg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29255, "headline": "”Viva Hate”", "summary": "”Vildvuxet om kärlek och musik. Med ”Viva Hate” återvänder Peter Birro till ungdomens Göteborg. Det blir gapigt, slängigt och för mycket överspel men historien mognar efter hand skriver Johan Croneman.", "article": "Peter Birro har etablerat sig som en av landets främsta och mest betydelsefulla manusförfattare – det allra mest spännande med hans skrivande är hans mod, och förmåga, att samtidigt skriva med både sitt brinnande hjärta och sin kloka, rationella hjärna. Det blir också ofta hans huvudtema, hur framför allt kärleken, och sökandet efter kärlek och bekräftelse, slits och skavs mellan just passionen och förnuftet. Hur den uppstår ur sådana mellanrum, men också hur den kan slockna och dö på samma plats. Vi vet alla hur livsfarligt helvetiskt och underbart vackert det kan vara att befinna sig där. I SVT:s nya dramaserie ”Viva Hate” har Peter Birro valt att vända hem till Göteborg igen (som han så -framgångsrikt gjorde med den fantastiska ”Upp till kamp” från 2007). Året är nu 1991, och vi möter fyra unga män som både föraktar och fruktar livet som det levs bland vuxna, men samtidigt själva är på väg att bli en del av den där nästan onämnbara gråa massan – först ska de leva sin dröm, spela med sitt band, ta sig fram, och ta sig ut, mot de yttersta gränserna. Det är musik och fester och kärlek. Där finns också en del mörka hot, en del hat, och Jante är som vanligt alltid på plats när Peter Birro skriver och betraktar. I centrum en kärlekshistoria mellan bandet Viva Hates förgrundsfigur och låtskrivare, den sprudlande och sprittande Daniel och den betydligt mer försiktiga och lätt dystopiska Fanny. I bakgrunden en göteborgsk musikscen, tidstypiska krogar, affärer och platser, minnen och människor från Peter Birros eget liv i slutet av 80-talet och början av 90-talet (Ebbott gör en känd musikredaktör på Göteborgs-Posten). Peter Birro minns mycket väl – ibland nästan lite för mycket. Det packas och staplas med detaljer och markörer för att visa att man vet vad man pratar om, att man känner verkligheten, att man minns både kläderna, tugget, tjatet. Dialogen blir också ibland kraftigt lidande av den överambitionen, så laddad och så skruvad att överspelet lurar bakom i stort sett varje scen. Det är regin som är problemet – den norske regissören är ingen Mikael Marcimain. Jens Lien har kolossala problem att hålla igen och ta ner sina unga skådespelare, det är expressivt och fysiskt – det är stundtals gapigt och slängigt, och ibland både fars- och tumultartat – utan att det är riktigt meningen. Under de två första avsnitten är man närmast i chock över att Jens Lien vare sig hör eller ser vad som pågår framför honom, vad som händer med Peter Birros text. Han tycks uppriktigt tondöv, på gränsen till stendöv, inför de utlämnade och övergivna unga skådespelarna. Jo, vi förstår att han har sökt sig mot just det fysiska och tydliga och det passionerade uttrycket – men vi drunknar snart i detta överspel. Det blir betydligt bättre när de riktigt unga får de lite äldre skådespelarna att luta sig mot, som Lena Endre, som kan utnyttja och hantera just övertonerna. I tredje avsnittet en lång, fantastisk scen med -Peter Andersson som visar exakt hur man spelar över med enorm elegans – han briljerar över huvud taget som den numera obligatoriske och typiske Göteborgsgangstern. Han är bitvis makalöst bra. Framemot tredje delen har vi dessutom vant oss en smula vid den ”expressiva spelstilen” – karaktärer växer, historien mognar, här hittar också Jens Lien lite av den -lyhördhet man helt saknat tidigare, särskilt i några väldigt fina scener mellan Lena Endre och Tom Ljungman, mor och son. Man skall kanske betrakta det som en ren dramakomedi – en del missgrepp i regin får sin naturliga förklaring då (fast fan tro’t) – sam-tidigt finns det en del extremt smärtsamma och våldsamma scener som i samma ögonblick blir helt mal-placerade. Det är vildvuxet och ibland riktigt vackert, men det är som sagt hela tiden för mycket, för ofta, utan avbrott. Musik i allmänhet, och Morrissey i synnerhet (första soloalbumet hette som bekant ”Viva Hate”), är i mycket det som Peter Birro blivit, och blir, inspirerad av i sitt skrivande. Så är det sannerligen här också, den driver på och förstärker effektivt – och den får vi definitivt inte för mycket av (originalmusiken är gjord av Soundtrack of our lives”). Vi kommer definitivt att prata mycket om det här under julen – och då är kanske hälften redan vunnet...? ", "article_category": "culture"}
{"id": 29264, "headline": "”Skuggland” på Dramaten", "summary": "Drömmen om att slippa bli vuxen. Christoffer Svensson har obrottslig närvaro i sina undertryckta känslor. Jonas Bruns roman ”Skuggland” behåller sin magi när den sätts upp som pjäs på Dramaten i regi av Lena Endre.", "article": "Livet är en dröm – eller ett dataspel. Att en underbar bok behåller sin magi när den ställs på scenen är inte självklart. Men Jonas Bruns förtätade barndomsskildring ”Skuggland” på Dramaten gör det. Mycket beror på Christoffer Svensson som i Lena Endres regi tar sig igenom den långa monologtexten med obrottslig närvaro, utlämnad och äkta, samtidigt med en mycket ung pojkes omedvetna integritet och gåtfullhet. Ett skådespeleri som liksom Jonas Bruns litterära skapelse håller sina kort nära kroppen och inte avslöjar ett uns för mycket. Lena Endres personregi tycks ha förmedlat en hel del av hennes egna konstnärliga förhållningssätt. Berättelsen om de två grannfamiljerna och om pojkarna Erik och Erik som möts och flyter ihop intill förblandning, förenade i ett barndomsland av snowboards (som de strax är för stora för) och datorspel, rymmer mycket som inte tagits med i scenversionen. Men kärnan och den thrillerartade inramningen finns där. En röd sportbil har setts köra omkring bland skolbarnen som varnas för att låta sig lockas av främlingen. Hoten kommer också inifrån, vilket anas i den vuxne berättaren Eriks skärpta uppmärksamhet på alla små tecken, som först förutspår vänskapen och sedan dess undergång i takt med att sexualiteten vaknar och en annan relation sätts i spel. Jonas Brun, psykolog till yrket, beskriver ett magiskt tänkande och låter sitt precisa, välfunna bildspråk laddas underifrån av berättarröstens starka känslor, som Christoffer Svensson förmedlar genom att mest hålla dem inom sig. Skickligt. Men det som betyder allra mest för romanens lyckade överflyttning till scengolvet är ändå Jan Lundbergs och Lena Endres minimalistiskt vackra scenografi. Den går på djupet som en tunnel rakt fram: en vit, avsmalnande korridor med en låg dörr utan handtag längst bort. Några smala ljusinsläpp på tvären i taket förstärker djupverkan och kan förändra stämningen. I detta rum, som kan liknas vid ett krematoriekapell, ett ispalats (H C Andersen-sagan ”Snödrottningen” återberättas i romanen), eller en stiliserad arkitektdröm, rör sig berättelsen och berättaren ibland liksom svävande, klättrande och studsande mot väggarna, som innesluten i ett kraftfält som utgår från honom själv. Mycket i förhållandet mellan Erik och vännen Erik utspelar sig framför och delvis inne i datorspelet ”Shadowland”. Såväl Peter Pan som Michael Jackson, och med dem drömmen om att slippa bli vuxen, är påtagligt närvarande i berättelsen. Men här finns en dimension till, ett smått filosofiskt skifte som känns helt nytt i romanen och ännu tydligare på scenen och det är den skarvlösa sammansmältningen av datorspelsvärlden och verkligheten som sker i Eriks minnen. Den växer till en livsmetafor, en datorålderns verklighetsuppfattning som får Calderons långlivade observation ”Livet är en dröm” att omfatta också vårt medvetna, vakna tillstånd. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29276, "headline": "Ingvar Kjellson är död", "summary": "En ”enastående” röst har tystnat och en av de största svenska skådespelarna har gått ur tiden. Ingvar Kjellson har somnat in, 91 år gammal. ”Han borde ha fått ett mycket större erkännande än han faktiskt fick”, säger Kristina Lugn till DN.", "article": "Lågmäld, diskret och varm. Ingvar Kjellson blir ihågkommen som en av Sveriges största skådespelare. Till Dramaten kom han 1964, och sammanlagt blev det över 140 roller på nationalscenen. Ingvar Kjellson spelade i bland annat Henrik Ibsens ”Hedda Gabler” och ”Vildanden”. Han gjorde också insatser i komedin och farsen och regisserade på senare år. – Han somnade in lugnt på Danderyds sjukhus, det var ingen dramatik, säger sonen Jan Kjellson till nyhetsbyrån TT. Ingvar Kjellson blev 91 år. Benny Fredriksson är chef för Kulturhuset. Han arrangerade Ingvar Kjellsons 90-årsdag på Stadsteatern förra året och engagerade Kjellson för den sista stora rollen i Körsbärsträdgården på Stadsteatern i regi av Erik Stubö. – Ingvar Kjellson tillhör i den äkta bemärkelsen de största skådespelare Sverige har haft. Han kunde gestalta alla tänkbara roller och var en sann karaktärsskådespelare. – Den värme han hade brände igenom, på ett sätt som gjorde att han blev älskad och folkkär. Fredriksson kallar Ingvar Kjellson för ”en fantastisk person och en förebild”. – Han var en väldigt blyg person. Lyssnade och inkännande och lät hellre andra prata än han pratade själv. Han träffade sin hustru Meta Velander när hon var fjorton och han femton och de beundrade och respekterade varandra hela livet. Dramatikern Kristina Lugn minns framförallt när Kjellson och hans fru Meta gjorde hennes pjäs Rut och Ragnar på Stadsteatern. – Det var så otroligt roligt, för han tillhörde samma generation som Allan Edwall, som jag skrev pjäsen för från början. Han var jättejättebra. Han var liksom en sån där klassisk skådespelare. Den generation som han och Allan Edwall och Margareta Krook tillhör, den är liksom helt unik. Det är jättejättesorgligt, men man kan kanske inte begära att folk ska leva hela tiden. Jag blev jätteledsen. Kristina Lugn beskriver det som en stor upplevelse att få arbeta med paret Kjellson. – Det var en sån udda händelse på något sätt. Jag såg honom i alla alla uppsättningar på Dramaten. Han borde ha fått ett mycket större erkännande än han faktiskt fick. Han har gjort många fantastiska saker med Ingmar Bergman. Yvonne Lombard spelade länge mot Ingvar Kjellson på Stockholms stadsteater. – Han hörde till det första gänget, när Stadsteatern låg på Wallingatan. Det var ett sammansvetsat gäng, en fast ensemble till skillnad från nu, när man inte känner igen någon i korridorerna. Han var var underbar att spela mot, en mycket duktig pojke. Vi var väldigt goda vänner, jag har spelat mycket med Meta och träffat honom väldigt mycket. Dramatens chefdramaturg Magnus Florin minns i Ingvar Kjellson en lugn, diskret och flitig person, med en otrolig dramatisk bredd. – Det känns som att han gav sin röst och kropp till teatern under en ofattbart lång tid. Samtidigt var han en väldigt diskret och lugn person med stor integritet och en egen värld. Han var så fantastiskt flitig och alltid verksam, det var som att han alltid stod på scen, i en repetitionssal eller var med i radio eller tv. Det är svårt att begripa hur han kunde göra så ofantligt mycket. Florins personliga favorit är när Kjellson gjorde fadern i Natten är dagens mor 1983. – Det var en enastående märkvärdig rolltolkning av en fadersgestalt. Helena Bergström spelade med Ingvar Kjellson i hans sista stora roll i Körsbärsträdgården på Stadsteatern. – Jag är stolt över att jag fick spela med denne fantastiske skådespelare. Han tog så allvarligt på sitt yrke, och hade en stolthet i att tala väl, att kunna sina repliker redan på kollationeringen, vilket han gjorde i ”Körsbärsträdgården”. Jag känner stor ödmjukhet inför den kunskap och erfarenhet han hade. – Och jag hoppas att vi kan värdera allt det här och samtala om hur vi kan bevara det i kommande generationer. Att förvalta denna oerhörda kunskap. Ingvar Kjellson gjorde även mycket film och tv. Många kanske minns honom som den excentriske Mon Cousin i \"Hedebyborna\", eller från filmer som \"Raskenstam\", \"Swing it, fröken\" eller Lasse Åbergs \"Den ofrivillige golfaren\". Dessutom gjorde han rösten till karaktärer i tecknade filmer, exempelvis Prins John i Robin Hood. – Jag kommer att minnas hans röst som helt enastående. När jag var liten beundrade jag honom. Jag tror det var en av skådespelarna som fick mig att börja med teater – jag var så fascinerad av hans röst och hans sätt att spela, säger regissören Tobias Theorell. – Hans röst hade en så otroligt egen klang och var en blandning mellan precision, klarhet och samtidigt underbar släpighet. Det är en av de där rösterna som man direkt skulle känna igen. Han var verkligen en av våra absolut största skådespelare tycker jag. Ingvar Kjellson Ingvar Kjellson föddes 1923 och var verksam vid Dramaten från 1964 samt vid stadsteatrarna i Stockholm och Göteborg. Han var gift med skådespelaren Meta Velander sedan 1949. Han spelade i bland annat Henrik Ibsens ”Hedda Gabler” (1964) och ”Vildanden” (1972). Han var också hemma i komedin och farsen och regisserade även på senare år. Rönte även stor framgång med Jean Anouilhs Damorkestern (1986). Han gjorde även ett fyrtiotal roller på film och i tv, bland annat i ”Hedebyborna”. Filmer i urval Ingvar Kjellson medverka i ett stort antal filmer och tv-serier. Här är ett urval: • Dom över död man (2012) • Zorn (1994) • Den ofrivillige golfaren (1991) • August Strindberg: Ett liv (1985) • Raskenstam (1983) • Grisjakten (1970) DN ", "article_category": "culture"}
{"id": 29324, "headline": "Maria Schottenius: Se allt av Guédiguian om ni vill förstå vilka högerextremisterna är", "summary": "Sverigedemokraterna har nästan lika många väljare som Nationella fronten i Frankrike. Vad kunde ha gjorts annorlunda, för att fånga upp dessa väljare innan de sökte sig till extremhögern?", "article": "Det var i början av maj i Paris 2002. Jean-Marie Le Pen hade vandrat från den glänsande Jeanne d’Arc-statyn till Operan i Paris, Nationella frontens favoritplats, där han höll valtal i vårsolen. Jag trängdes i en bisarr samling av unga skinheads, äldre krigsveteraner och blossande, vinfryntliga medelålders män och kvinnor med band i trikolorens färger över bröstet. Det året, 2002, sopades socialisternas kandidat Lionel Jospin bort av Jean-Marie Le Pen, som fick nästan 18 procent och socialistväljarna var tvungna att ”hålla för näsan” som de sa, och rösta på högerns Jacques Chirac för att inte släppa fram Le Pen. Tio år senare, 2012, fick arvtagaren Marine Le Pen knappt 18 procent i första omgången av presidentvalet och blev det stora hoppet/skräcken beroende på ideologisk utgångspunkt. Nu är det Sveriges tur. Sverigedemokraterna har ungefär samma siffror i riksdagsvalet som Nationella fronten. Och de talar i samma lätt aggressiva ton som går ut på att vi är folket, ni är eliten, ni är löjligt pk och ni vägrar att lyssna på oss, vilket ni ska få ångra. Ånger eller ej, och oavsett tillmälen som ”nyfascister” så gnager frågan hos alla partier, vad kunde de ha gjort annorlunda? Hur kunde de ha givit sina svar, bra svar, på de frågor Sverigedemokraternas väljare ställer? Förr, när högerpartierna inlemmade värdekonservatism, nationalism och allmän fördomsfullhet mot homosexuella, feminister och främmande inslag i Sverigebilden, såg det annorlunda ut. Moderatledare fram till Gösta Bohman kunde yttra en mening av det lite grövre slaget och på så sätt sopa in alla dem med tveksamma åsikter som vantrivdes i det moderna. De kom då innanför, inte utanför etablissemanget. Men nu är dessa personer hemlösa. Fältet är fritt högerut. De nya moderaterna är inte intresserade av nationalism. De är nyliberala, tror på marknaden. Det spelar ingen roll vad människan har för hudfärg, från vilket land hon kommer, vilken flagga hon viftar med. Hon är det hon gör, inte vem hon är. Människan har sitt marknadsvärde på den globala marknaden, inte sitt identitetsvärde, vilket tvärtom är det avgörande för högernationalisterna. (Läs intervjun med Björn Söder i gårdagens DN.) Vår avgående moderatledare Fredrik Reinfeldt har en positiv syn på invandring liksom den tillträdande Anna Kinberg Batra. Hon har alltid företrätt en liberal linje i sitt parti, röstade tidigt för homoäktenskap, är feminist, inte ett spår konservativ. De värdekonservativa som aktar kungahuset (inte bara för vad det kan göra för exportindustrin) värnar nationen, hemmafrun och vill se fosterlandet flamma stolt som i fornstora dagar har inte mycket att hämta hos allianspartierna. Inte ens Kristdemokraterna fångar in dessa väljare. KD är för invandrare, accepterar homoäktenskap, är nästan lika liberala som de andra. Kulturradikalismen är i dag så integrerad i den svenska partipolitiken att man inte får syn på den. På samma sätt som Socialdemokraterna kunde oskadliggöra de revolutionära kommunistpartierna genom att ta hand om deras stridsfrågor och fredligt, med demokratins hjälp, se till att arbetarna fick det bättre, borde det finnas en strategi för att ta hand om den aggressiva, främlingsfientliga högern innan den växer till ett monster. Ett tips till politiker och alla som funderar på hur det här ska gå. Se allt ni kan av den franske regissören Robert Guédiguian, som ständigt håller på med frågorna om högerextremism och gestaltar dem i sina fenomenala filmer från Marseille. Han kombinerar i sitt kameraöga det som behövs för att förstå: Genomskådandet, avslöjandet av högerextremismens råhet, men på en botten av ömhet för de människor som hamnat där. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29339, "headline": "Adam Tensta vill krossa mansnormen", "summary": "Adam Tensta tar upp kampen mot mäns sexuella våld mot kvinnor. Tillsammans med Erik Rapp, Zacke och Parham har han gjort årets ”Fatta”-låt ”Det börjar med mig” om att våga bryta med manliga normer.", "article": "Uppföljaren till förra årets ”Fatta”-låt är gjord av Adam Tensta tillsammans med Erik Rapp, Zacke och Parham. Den 11 december släpps ”Det börjar med mig (Fatta man)” på Soundcloud och på lördag uppträder de med låten på releasefesten på Kägelbanan i Stockholm. Den destruktiva mansnormens koppling till sexuellt våld är temat i den hiphoplåt som Fatta mans handplockade kvartett komponerat. Tillsammans med forna ”Idol”-deltagaren Erik Rapp och hiphopkollegorna Zacke och Parham ifrågasätter Adam Tensta mansnormens oskrivna regler. – Kampen mot den stereotypa mansrollen har alltid varit viktig för mig, säger Adam Tensta. Man måste kämpa och utmana den destruktiva mansnormen varje dag. Den är ett problem som vi män gemensamt äger och gemensamt har vi ansvar för det. Var och en har skrivit sin egen vers, baserat på egna erfarenheter. Men som gemensam grund ligger en rad värdegrundsövningar och workshopar, som artisterna gjort tillsammans med representanter ur organisationen Fatta man. – Det är en unik process i jämförelse med hur jag gör låtar i vanliga fall. Vi hade en massa workshopar innan vi satte oss ner och skrev låten tillsammans, säger han. Men det var bra. Ingen av oss är ju utbildade i genusvetenskap, så vi fick ytterligare insikt i det här med normer och hur det påverkar oss. Han hoppas att låten kan uppmana en manlig publik att utmana normen. – Jag hoppas att låten kan få killar att öppna upp och prata om känslor. Det är inte långt mellan en man och en mans känslor, man är bara så jävla frånkopplad i det vardagliga livet. En av verserna Adam Tensta rappar lyder: ”Jag balanserar på linan mellan det som har varit, och det som kommer bli min framtid, känns som hal is. Dom säger att mönstret är svårt att bryta, men alla kedjor som jag burit kommer ryka. Det börjar med mig.” Men det började egentligen hösten 2013, när Cleo, Syster Sol, Kristin Amparo och Nasteho Osman tog ton mot det sexuella våldet i låten ”Fatta”. Låten är baserad på verkliga berättelser om övergrepp som under sommaren skickats in till föreningen Fatta. – Detta är en fortsättning på ”Fatta”-låten, fast ur mannens perspektiv, berättar Svante Tidholm, som är projektledare på Fatta man. Bakom varenda en av de inskickade om övergrepp finns en man. Killarna har tagit del av breven och försökt hitta känslan. Att representanter ur Sveriges hiphopelit får föra fram budskapet är ingen slump: – Hiphop har blivit den nya punken. Ofta är hiphoppare ivriga att använda ord och uttryck för att lyfta samhällsfrågor, säger Svante Tidholm. Adam Tensta och de andra är dessutom en grupp nyfikna artister som inte är rädda för att utforska manlighetens baksidor. Men hiphopscenen är bara ett av områdena där Fatta man lyfter frågan. – Konsekvenserna av manlighetskulturen är katastrofala, och vi vill nå ut till så många som möjligt. Låten är bara ett sätt att lyfta frågan om problemen med den rådande mansnormen. Det här är bara början. På lördag hålls en releasefest på Södra teatern. Förutom liveuppträdande ska artisterna delta i ett panelsamtal om mansnormens problem. Dessutom är det premiärvisning för en dokumentärfilm som skildrar artisternas process från tanke till färdigskriven låt. Fatta Våren 2013 gick organisationerna Crossing Boarders och Femtastic ihop och startade Fatta-rörelsen. Fatta kämpar mot sexuellt våld och för samtycke i praktik och lagstiftning. Under hösten 2014 gick organisationerna ihop med Män för jämställdhet och med stöd av Arvsfonden startade de Fatta man. En satsning för att få pojkar och män att ta ansvar och vara del av den positiva förändringen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29357, "headline": "SVT lägger ned musiksajten PSL", "summary": "Det var där du hörde det först. Sedan 2007 har SVT:s blogg PSL varit en plattform för ny och alternativ musik. Till årsskiftet läggs den ned. – Det känns väldigt vemodigt, säger Per Sinding-Larsen.", "article": "SVT:s musikblogg PSL lägger ned efter årsskiftet. Bloggen, vars namn är hämtat från initiativtagaren Per Sinding-Larsens initialer och ett tidigare musikprogram i SVT, startade 2007. Den blev snabbt en av Sveriges viktigaste plattformar för ny och alternativ musik. – Det starkaste är att vi har fått vara med när en ny generation tagit plats i svensk musik. Lykke Li, Linda Pira och First Aid Kit gjorde alla några av sina allra första framträdanden på PSL, säger Per Sinding-Larsen till TT. Beslutet att lägga ner bloggen grundar sig i att SVT vill använda pengarna till nya satsningar. – PSL har funnits i sju år och väldigt få format löper över en så lång tid. PSL har gjort ett fantastiskt jobb, men samtidigt behöver vi förnya oss och man kan inte skapa nytt utan att ta bort något annat, säger Clara Mannheimer, som är programbeställare med ansvar för kultur på SVT. Något nytt projekt som ska ersätta PSL finns inte i dagsläget, men Clara Mannheimer poängterar att SVT på andra sätt arbetar för att ha en bra bevakning av populärmusik. – Det är viktigt att förstå att det inte finns någon vilja att försvaga musikbevakningen. Vi kommer att fortsätta att bevaka och recensera musik. Nu närmast i \"Kulturnyheterna\" där vi förstärker bevakningen av musik och populärkultur, säger hon. Det finns ingen bitterhet hos Per Sinding-Larsen, som säger sig vara väldigt glad över de sju år som PSL fick leva. Samtidigt tycker han att det är tråkigt att bloggen läggs ned. – Det känns väldigt vemodigt. När nästa år börjar ska jag försöka komma på något nytt. Jag har jobbat med musik i 34 år och hoppas att mina erfarenheter och kontakter kan hitta en ny form i ett nytt projekt. Jag skulle tro att jag blir kvar på SVT, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29358, "headline": "Att ha varit med om Astrid", "summary": "Nu kommer den första biografin om Astrid Lindgren sedan 1977. Jens Andersen har fått tillgång till en stor brevsamling och tecknar en närbild av författaren. Elisabeth Åsbrink gläds åt att få läsa en bok som utmärks av medkänsla och kunskap.", "article": "”Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig” – så skrev en gång poeten Jacques Werup. Vi har alla varit med om Astrid Lindgren. Vi har läst, eller fått hennes ord upplästa, sett filmatiseringar av hennes böcker, och hört hennes distinkta röst tala på sitt alldeles särskilda vis, både förnumstigt och lekfullt på samma gång. Som barn tyckte jag att Malin i ”Saltkråkan” var den vackraste kvinnan på jorden, avundades Bullerbybarnens gemenskap, ensam som jag var, och kanske var det därför jag på stort allvar packade en leksakslastbil med matsmulor och nödvändigheter, kikade under sängen efter spik och sa tjillevippen. Som vuxen visade jag Emil, Pippi, Jonatan och Skorpan för mina barn. Igen och igen vill vi vara med om Astrid Lindgren. Det är därför ingen liten sak att porträttera denna allas vår Astrid. Men nu finns en biografi på danska, och efter nyåret kommer den i svensk översättning. ”Denna dagen, ett liv” är titeln, och är den första levnadsteckningen om Lindgren sedan Margareta Strömstedts bok från 1977. Författaren, Jens Andersen, är ingen rookie. Han har flera storsäljande biografier bakom sig, har skrivit både om H C Andersen och om den danska drottningen Margrethe. Att det nu också blivit Astrid beror på att han recenserade boken ”Jag lägger dina brev under madrassen”, om brevväxlingen mellan författaren och en av hennes unga läsare. Där finner han de stråk av ensamhet och svartsyn som blir den tråd genom Astrid Lindgrens värld han sedan följer. Läs mer: Intervju med Jens Andersen och Karin Nyman – ”Astrid ville vara ensam” Han har samtalat med Lindgrens dotter Karin Nyman, och plöjt det stora Lindgren-arkivet på KB där hennes dagböcker förvaras tillsammans med alla de stenograferade noter som utgjorde hennes första manuskript och annat arbetsmaterial. Andersen har också fått tillgång till en stor samling brev som utväxlades mellan Lindgren och den tyska Louise, där konst, liv och kärlek avhandlas utan minsta lager skydd. Som livsdevis citerade Lindgren gärna ordspråket om sorgefåglarna, som ju flög över ens huvud ibland, men inte fick tillåtas att bygga bo. Det finns naturligtvis tusentals intervjuer med henne, men hon var ju nu en gång så, att hon både var lättillgänglig och höll på sig själv. I de brev och dagböcker som Andersen läst finns en annan Astrid, med sorgefåglar som kommit för att stanna. Sonen Lasse och historien om hans första år är central för Astrid Lindgrens författarskap, och hon berättade den för första gången i just Strömstedts bok. Jens Andersen visar att det som hände är centralt också för hennes liv och person, och vecklar ut hela den sorgsna skandalen på Vimmerby Tidning, då den artonåriga, skrivglada Astrid inledde en relation med den 50-årige chefredaktören Blomberg. Eftersom han låg i skilsmässostrid med sin dåvarande hustru, måste kärleken hållas hemlig. Det gällde också graviditeten som följde och, med den, skammen. Astrid flydde byn, och måste ensam åka till Köpenhamn för att föda, och sedan lämna sonen där de tre första åren av hans liv. Hans fosterhem var både varmt och kärleksfullt, och Lassemamma – som Astrid kallades av sin son – reste dit när hon hade råd. Men att den lille pojken också kände stor ångest och otrygghet, noterar hon plågat. Hon bestämde sig för att ta hem honom, men något riktigt lyckligt slut blir det inte. När Astrid är 70 år, och läser Strömstedts manus om händelsen, gör hon följande notering: ”När vi kom dit och Lasse förstod, att inget var eller skulle bli som han hade trott, då la han sej framstupa över en stol och grät tyst. Alldeles tyst, som om han insåg att det tjänar ändå inget till, de gör med mej som de vill i alla fall! Den gråten gråter ännu i mej och kommer väl att så göra i alla mina livsdagar. Kanske är det för den gråtens skull som jag så häftigt har tagit barnets parti i alla sammanhang och blir så utom mej, när kommunalgubbar skyfflar barn hit och dit – för barn anpassar sej ju så lätt tror de! De anpassar sej visst inte lätt, fast det kan se ut så. De resignerar inför övermakten bara.” Astrid Lindgren levde ett långt och rikt liv, och Andersen skildrar inte bara henne utan också det Sverige hon verkade i. Hennes småländska uppväxt på landet verkade ha gjort henne till en självklar kvinnosakskvinna, på samma sätt som alla orättvisor gjorde henne arg, vare sig de gällde beskattning, atombomber eller djurhållning. Hon revolutionerade barnlitteraturen när hon i Bullerbyböckerna var först med att låta barnet Lisa själv berätta historien, och genom att lojalt och konsekvent se världen genom barnets blick. Vi får följa triumfer och svåraste sorger, ofta pågår de ju parallellt. Samtidigt som hon når oerhörda framgångar med Pippi Långstrump, och bokstavligen räddar förlaget Rabén & Sjögren undan konkurs, blev det svåra år när hennes man Sture ville skiljas på grund av en annan kvinna. Ännu svårare blir det när han insjuknade och slutligen dog som en följd av sin alkoholism. Det är här de svarta stråken i hennes brev och dagböcker blir som svartast, och hon undrar om det finns någon mening med att leva över huvud taget. Den stora ensamheten i att vara människa, den märkliga vandringen bredvid döden som livet ju alltid är, sammanfattar hon själv i orden ”Denna dagen, ett liv”. Sentensen författades en gång av poeten och filosofen Thomas Thorild, men det är nog farbror Melker i ”Saltkråkan” som fått mest cred. Och det blir hennes sätt att kombinera den stora glädjen över att få finnas med den stora insikten om att tids nog inte finnas. Livet är kort som en dag, och varje dag måste levas som om den var det enda livet. Jens Andersen är lågmäld, noggrann i sin research och får mig att gråta utan att jag ens märkte hur det gick till. I sitt sätt att fånga detaljerna, i sitt ordval och i sin blick på kvinnan som han skriver om, finns en medkänsla i ordets rätta bemärkelse: inlevelse, kunskap, respekt. Och vi får vara med om Astrid en gång till. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29359, "headline": "”2013 var enda året någonsin då någon som gör så konstig musik som jag skulle kunna bli känd”", "summary": "New York. Hans långsamma, bastunga beats skulle ha kunnat komma från amerikanska Södern, men Yung Lean är från Söder i Stockholm. Just nu upptäcker USA och Yung Lean varandra och Sverige får vänta. DN har träffat den hyllade artisten.", "article": "Två dagar före turnépremiären på Webster Hall i New York går Yung Lean runt i en skivaffär i Brooklyn och klämmer på sitt eget debutalbum ”Unknown memory”. Han tar upp skivan, läser baksidestexten intresserat, och ber en kompis att ta en bild när han poserar med den. Runt om i butiken står tonåriga beundrare och spanar blygt på Yung Lean och hans gäng Sad Boys, som består av Lean och producenterna Yung Gud och Yung Sherman. Några av ungdomarna bär Yung Lean-inspirerade monokroma vindjackor och fiskarhattar. – Jag ska gå och snacka med lite fans, säger Yung Lean och försvinner in bland hyllorna. Två femtonåriga tjejer fnissar och tar bilder på honom i smyg. Artonårige Yung Lean, som egentligen heter Jonatan Leandoer Håstad, är enkel att få syn på i folkmängden i sin kritvita hoodie från Ralph Lauren, ljusa jeans, och Filakängor. Han kliver runt bland små skaror av anhängare och signerar skivor och ställer upp på bilder. ”New York is the shit”, säger Yung Lean innan han ger tillbaka en ung flickas vinylskiva. På lite mindre än två år har Yung Lean hunnit bli ett stort fenomen i USA. Turnén som stundar är den andra genom Amerika som Yung Lean och Sad Boys hunnit med i år. Då som nu spelar de inför slutsålda hus, Webster Hall, en lokal som tar in 1 500 gäster, har Sad Boys redan fyllt två gånger. – De älskar oss här. Det fanns ett glapp i hiphop och annan musik där jag fick plats, säger Yung Lean när vi sitter vid ett bord på skivaffärens fritidsgårdsliknande övervåning. Bredvid oss spelar resten av Sad Boys ett högljutt parti pingis. – 2013 var enda året någonsin då någon som ser ut som jag, och gör så konstig musik, skulle kunna bli känd. Och det skulle aldrig kunna ha hänt i Sverige. Det hände i USA. Här är de öppna, de är taggade, de ser saker som de är och inte allt runt omkring. I Sverige skriver man om att jag är från Söder och att min pappa är författare. Men här skriver New York Times om hur musiken fungerar i stället. Musiken Yung Lean beskriver som konstig har ofta jämförts med hostmedicinindränkt hiphop från amerikanska Södern. Yung Leans låtar har luftiga, bastunga beats med snabba hi-hats och autotune-effekt på rösten, och texterna innehåller referenser och slangord hämtade från det senaste decenniets amerikanska rapscen. Till och med artistnamnet bär dessa konnotationer: förutom en förkortning för Leandoer är Lean också namnet på en klassisk hiphopdrink bestående av receptbelagd hostmedicin och läsk. Men att klassa Yung Lean som hiphop är att göra sig själv en otjänst. – Jag har aldrig sett mig som en del av en hiphopkultur. Jag bara gillar rap. Det är inte kulturen i sig det handlar om. Vi är egentligen mer jämförbara med The Knife än, typ, Wu Tang Clan, säger Yung Lean. Hiphop i dess klassiska form, med föreställningar om äkthet, är en för snäv genre för att ha plats för alla Yung Leans ambitioner. – Vi gör inte bara musik, säger Yung Lean tvärsäkert. Vi gör konst. Efter att ha pratat med fans och kollat in skivor (Yung Lean köper bland annat en lp med Cocteau Twins och kassetter med Green Day och Death Valley Girls) ska han och Sad Boys spela ett par låtar inför 60 entusiastiska lyssnare, vars inträde till konserten ingick i köpet av Yung Leans album. Meningen var att de skulle spela i en klubblokal i affärens bakre del med kapacitet för flera hundra, men gruppen protesterade och tyckte att det skulle kännas obekvämt att framträda inför ett halvtomt rum. I stället sätter Yung Gud och Yung Sherman upp sin utrustning inne i affären, med mixern på kassadisken. När konserten ska börja kan ingen hitta låtarnas instrumentalversioner de använder till turnén så Yung Lean rappar i stället över albumspåren som strömmar ur Yung Guds Itunesbibliotek. Med rösten tjock och smetig av autotune improviserar han monotona stämmor till refrängerna. Vid ett tillfälle tar Yung Lean en paus i en vers och spottar ut en snus, medan hans röst fortsätter att dåna från högtalarsystemet. ”Heart of a lion, lion, heart departed from my soul; thanks to everyone who hates me, only makes me fit my role”, börjar den första låten, ”Volt”. Hatare är något Yung Lean tvingas handskas med dagligen. – De klagar på allt, säger Yung Lean om sina kritiker. De klagar alltid. De är tråkiga. Det är så det funkar. Antingen gör man saker eller så klagar man. Man väljer här i livet. Bland annat har Yung Lean anklagats för att begå kulturellt bemäktigande. Rader som ”I’mma get a chopper, shoot that hoe in the face” fick webbmagasinet Pitchforks Larry Fitzmaurice att jämföra Yung Leans musik med 1800-talets ministrelunderhållning, i vilken vita skådespelare framförde nidporträtt av svarta karaktärer iklädda blackfacesminkning. Yung Lean låter sig inte bekommas: ”Jag hör, men jag bryr mig inte.” – Om det är en appropriering på amerikansk skräpkultur eller whatever... det här är en diskussion som förs av trettioplussare i Stockholm som kollar på ”Solsidan”, sedan ser de Yung Lean och tänker: Vad gör han? Är han rasist? Är han sjuk i huvudet? Men hiphop är ett uttryck som övergått till något som alla får tycka om. – Kolla på den här spelningen, fortsätter Yung Lean. De här fansen tänker inte: Åh vad skönt, nu gör en vit person det som svarta gör. Det är människor som gillar bra musik, och jag gör bra musik... de uppskattar det för de skulle kunna vara oss. De skulle kunna vara våra kompisar. Hector Sosa, 15, från Bushwick, står vid skivbutikens kaffebar med en signerad Yung Lean-skiva i handen. Han hörde talas om Yung Lean efter att ha läst om honom på det Brooklynbaserade klädmärket Mishkas blogg i mars 2013. Att Yung Lean är från Sverige tycker Hector inte spelar någon större roll. Om något så förhöjer det hans karaktär, säger Hector. När jag berättar för honom att Yung Lean inte alls är lika stor i Sverige som i USA blir han förvånad. Haille McKenzie, 17, och Riley Hughes, 15, kommer båda från Brooklyn och hörde talas om dagens överraskningsspelning på Twitter för bara några timmar sedan. Inte heller de har funderat mycket över Yung Leans ursprung. Vi gillar Yung Lean för att han är originell, säger Haille. Och för estetikens skull, fyller Riley i. Med vissa artister är det omöjligt att gissa hur nästa släpp kommer att låta. Yung Lean och Sad Boys är en sådan akt. Skillnaden i ljudbild mellan ”Lavender EP” och singeln ”Kyoto”, som båda kom ut 2013, är enorm; debutalbumet vittnar om samma rasande snabba utveckling. Producenterna Yung Sherman och Yung Gud fortsätter ta sina minimala, svävande beats i nya riktningar (Yung Gud släppte solo-ep:n ”Beautiful, wonderful” i slutet av november). Texterna har gått från plumpa rader om knark, sex och konsumtionsvaror till abstrakta idékollage (fortfarande med mycket referenser till knark, sex och konsumtionsvaror). – Jag gillar författare som William S Burroughs, som bara har idéer på idéer. Det finns ingen kontext liksom. Det tycker jag är fint, säger Yung Lean. Jag har alltid gillat dekadens. – Yung Lean är ju en karaktär på något sätt. Han är allting Jonatan inte var för två år sedan. Det är min konst, musiken. Det är det enda stället där man kan säga vad man vill. Det enda av allting. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29377, "headline": "På eget spår efter ”Monica Z”", "summary": "Förra året handlade nästan allt om rollen som Monica Zetterlund. Nu är Edda Magnason tillbaka i den egna musikkarriären. Nyligen släppte hon sitt tredje album, ”Woman travels alone”.", "article": "Sångerskan från Fyledalen slår sig ner med en kaffe i en nedsutten fyrtiotalssoffa på kaféet på Södermalm. – Det är i grunden samma tonspråk som förut, fast mer vuxet, säger hon om ”Woman travels alone”. Edda Magnason släppte sin första skiva 2010, men det stora genombrottet kom inte förrän debuten i 2013 års succéfilm ”Monica Z”. Utan tidigare skådespelarerfarenhet klev hon in i rollen som den värmländska jazzsångerskan och blev Monica Zetterlund med folket. – Det har börjat klinga av nu, men fortfarande kommer folk fram till mig och säger ”Det är ju du som är Monica!” Jag är jättestolt och tacksam över filmen, men rollen och soundtracket var ett specialjobb. Jag är ju inte jazzsångerska. Visst har den nya skivan jazziga influenser men lutar mer åt pop. Edda Magnason har gått tillbaka till sitt eget sound med ett brett spektrum mellan melodiös, sorgesam mollton och glada popslingor. Hennes röst flörtar med både folkmusik och soul. – Det här är ett album som jag burit med mig vid sidan av andra projekt som funnits med mig när jag varit ute och rest. Det är nog därför låtarna är lite olika. ”Woman travels alone” var, som titeln avslöjar, tänkt som ett soloprojekt. Trött på att bli regisserad längtade Edda Magnason efter att vara sin egen chef igen, men kom snart underfund med att hon inte gillar att arbeta ensam. – Att sitta uppe sent och göra allt själv fungerar för ett par låtar, men inte för ett helt album. En bit in i projektet inledde hon därför ett samarbete med producenten Johan Lindström från Tonbruket. Hon beskriver det som något som börjat lite artigt och försiktigt, som nya samarbeten ofta gör. Men det tog inte lång tid förrän de känt in varandra. – Jag lade allt mitt material i händerna på Johan, säger Edda Magnason och skrattar. Det kan tyckas masochistiskt att lägga ner jättemycket jobb på någonting och sedan be någon annan göra om det åt mig. Men jag litar på Johan. Hon tänker efter en stund och tillägger: – Jag naglar inte fast mig vid min egen spegelbild. Nästan alla sånginspelningar är förstatagningar. Johan brukar säga: ”Åh vad bra! Det låter inte som om vi är i en studio!” Bland Edda Magnasons musikaliska förebilder finns bland andra Frank Zappa, Supertramp och Björk. Men till den här skivan kan hon inte nämna någon specifik ikon som väglett henne. Inspirationen beskriver hon i stället som en flyktig känsla, som går att hitta i allt. Stämningen på en ukulele blev melodin till ”Daredevil”, sista spåret på skivan. Första spåret ”Hombre, I know” bygger dels på slutscenen ur ”Kristina från Duvemåla”, dels på Michael Hanekes film ”Amour”. – Låten ”Game of gain” skrev jag en kväll när jag jobbat mycket, var väldigt trött och undrade vad jag sysslade med. Den handlar om drivet att hela tiden prestera och försöka uppnå saker för att fyllas av samma lyckliga känsla som när man var barn. För Edda Magnason är skivan redan ett avslutat kapitel. Hon har många bollar i luften och film- och musikprojekt avlöser varandra. – Det jag gör är alltid en reaktion på det jag gjorde senast. Nu i december tar jag ett break från mig själv igen och åker till Köpenhamn för att spela jazz med Niels Lan Doky. Edda Karin Hjartardóttir Magnason. Ålder: 30 Familj: Stor familj och pojkvän. Bor: Södermalm, Stockholm. Aktuell med: Sitt tredje soloalbum ”Woman travels alone”, som släpptes 26 november (recenserades i DN samma dag). Tidigare verk i urval: Albumen ”Edda Magnason” (2010), ”Goods” (2011), ”Monica Z. Musiken från filmen” (2013). Edda Magnason spelade även huvudrollen i filmen ”Monica Z” (2013) för vilken hon fick en Guldbagge. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29385, "headline": "Äventyret i Midgård inte över ännu", "summary": "London. Med sista delen av ”Hobbiten” sätter regissören Peter Jackson punkt för berättelserna om Midgård. Eller kanske inte. Släpps filmrättigheterna till Tolkiens övriga böcker verkar han redo att ta sig an dem.", "article": "För drygt en vecka sedan slutade Peter Jackson klippa ”Hobbit. Femhäraslaget”. Vid världspremiären i London i måndags kväll var första gången han själv, och alla skådespelarna, såg det färdiga resultatet. I den nya filmen har Peter Jackson och hans medarbetare skrivit in scener som binder ihop de tre filmerna om hoben Bilbo med ”Sagan om ringen”. Tillsammans bildar de en unik filmsvit. – De nya generationerna som växer upp nu kan se filmerna i den ordning de var tänkta och förhoppningsvis kan de förstå till exempel relationen mellan Gandalf och Galadriel bättre, förklarar regissören. Peter Jackson verkar inte tröttna på berättelserna om Midgård. – Nu återvänder jag till Nya Zeeland för att i fyra fem månader arbeta med den förlängda versionen, säger han på en presskonferens i London. Han avslöjar att varje natt under inspelningen hade han mardrömmar: filmteamet stod runt honom och krävde att få veta hur han hade tänkt det med olika scener. – Jag levde med filmen dag och natt. Några fler Tolkienfilmer blir det inte, tills vidare. – Det går inte att göra fler. ”Bilbo” och ”Sagan om ringen” är de enda där släktingarna har släppt filmrättigheterna. Så länge de inte samarbetar blir det inte fler, säger Peter Jackson och det låter på honom som han vill ta sig an ytterligare en bok. Ian McKellen (Gandalf) verkar inte heller tro att allt är helt över. Han har sparat sin trollstav och sin hatt i garderoben hemma. – Vi sa hej då redan 2000 när vi lämnade Nya Zeeland efter ”Sagan om ringen”-triologin, men nu sitter vi här 14 år senare, säger han. Han tycker att han haft en himla tur som fått vara med och önskar att fler skulle kunna få uppleva hur det är att leva i Midgård. – Snön som faller ner över stövlarna, känna gräset under skosulorna, vinden i ansiktet. Jag tror att nästa steg kan bli att skapa något museiliknande där tekniken hjälper åskådarna att bli en del av Midgård. Ian McKellen sitter och äter mandarin framme vid podiet och småpratar trivsamt med Martin Freeman (Bilbo) bredvid. När McKellen försöker ta Freemans vattenglas får han smäll på fingrarna. Huvudrollsinnehavaren Martin Freeman har inte samma framträdande roll i denna sista film, som ger stort utrymme för stridsscener. – Det här kommer absolut att vara det största jag gör under min skådespelarkarriär. Men det bästa? Nej, det vet jag inte, säger han till DN. Att det blev hela tre filmer, sammantaget 7 timmar och 54 minuter, gav honom tid att utveckla karaktären och lära sig ha tålamod. – Den här tiden har verkligen berikat mig. Men det är för tidigt att säga hur den påverkat mig. Det vet jag kanske om 15 år, säger Martin Freeman. Han uppskattar att även en kort och kanske inte särskilt framträdande person som Bilbo kan få vara hjälte. – De flesta hjältar i vardagen ser inte ut som vår stereotyp av hjältar. De är inte långa vikingar som Dolph Lundgren. Orlando Bloom (Legolas), för dagen i mörkt, långt lockigt hår har liksom McKellen deltagit under hela resan. – När jag provspelade för rollen var jag 21 år. Nu är jag 37. Jag är verkligen tacksam att få ha varit med, säger han. Redan i film nummer två anas att dvärgarnas ledare Thorin Ekensköld, spelad av den 189 centimeter långe Richard Armitage, ska få problem att hantera rikedomen som ligger gömd i berget. Hans tilltagande habegär är ett tema i ”Femhäraslaget”. Richard Armitage har ett speciellt förhållande till J R R Tolkiens bok. Första gången Armitage stod på scen, som elvaåring i en skolpjäs, spelade han en av alverna i en klassuppsättning av ”Bilbo”. Mikael Persbrandts karaktär Beorn skymtar förbi under några sekunder i en av stridsscenerna. Håll utkik efter örnarna, och blinka inte, så hinner du se honom när han förvandlar sig till björn. Enligt Peter Jackson finns det fler inspelade scener med Beorn och möjligen dyker han upp i den cirka 30 minuter längre versionen, som Jackson alltså ska arbeta med framöver. ”Hobbit. Femhäraslaget” är den tredje filmen i serien baserad på J R R Tolkiens bok ”Bilbo – en hobbits äventyr”. De tidigare delarna är ”Hobbit. En oväntad resa” 2012, och ”Hobbit. Smaugs ödemark”, 2013. Historien handlar om hur hoben Bilbo Bagger ger sig ut på ett äventyr tillsammans med trollkarlen Gandalf och en grupp dvärgar för att hjälpa till att ge deras folk sitt rike i underjorden och en jättelik guldskatt tillbaka. Filmerna är regisserade av Peter Jackson, som tidigare framgångsrikt regisserade ”Sagan om ringen”-trilogin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29388, "headline": "Humorelit gör sommarfars", "summary": "I sommar står Robert Gustafsson, Annika Andersson och Thomas Petersson på samma scen. I regi av Adde Malmberg framför trion farsen \"Tresteg i snedsteg\" på Krusenstiernska teatern i Kalmar.", "article": "Relationer, snedsteg, kärleksaffärer och rappa dialoger står på agendan när några ur Sveriges humorelit sätter upp farsen \"Tresteg i snedsteg\" i sommar. Regisserade av skådespelaren Adde Malmberg spelar bland andra Robert Gustafsson, Annika Andersson och Thomas Petterson farsen på Krusenstiernska teatern i Kalmar. Gustafsson och Petersson har växelvis stått på scenen i Kalmar tidigare somrar och gjort storsuccé. Men nästa sommar blir det första gången komikerna delar på Krusenstiernska teaterns strålkastarljus. \"Tresteg i snedsteg\" har premiär den 25 juni och spelas fram till och med den 25 juli. Biljetterna släpps den 12 december. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29417, "headline": "Susan Faludi: ”Feminismen har blivit ett projekt för ett fåtal”", "summary": "Feministikonen Susan Faludi väckte med sin ”Backlash” liv i den diskussion om kvinnors ställning som förnöjsamt somnat in efter 70-talets framgångar. Nu arbetar hon med en ny bok – och hon är fortfarande arg.", "article": "”Kom in, den här vägen är det.” En dörr i den korta förbindelsen mellan huset och garaget öppnas på glänt och Susan Faludi sticker ut näsan. – Ingen använder huvudentréerna här, jag vet faktiskt inte varför. En del hus har inte ens trappan kvar till dörren på framsidan. Alla går in på sidan. Var parkerade ni förresten, vid vägkanten? På den breda, kav lugna gatan i Brunswick, Maine, är parkeringsvakterna nitiska så det är bättre att använda garageuppfarten, förklarar hon välkomnande. I vardagsrummet är allt prydligt. Där står en cello och ett notställ som är sambons, och där ligger en urgammal katt och sover på en stol. Hon heter Hedda och drar sig tillbaka efter en stund. Vi pratar väl för mycket. – Jag har ägnat mycket tid åt att begrunda förhållandet mellan feminism och kapitalism, säger Susan Faludi om sitt nästa bokprojekt. Susan Faludi var 32 år gammal när det smällde till. Tryckvågorna från hennes genombrottsbok ”Backlash. Kriget mot kvinnorna” nådde ut över världen och lyfte upp Faludi till den stjärnhimmel varifrån feministiska förkämpar blickar ned på vardagshjulens ekorrar. Susan Faludi blev en ikon. I boken gjorde hon upp med det bakslag för kvinnors rätt och rörelse som hon tyckte sig se under 1980-talet och det begynnande 90-talet, efter de tidigare decenniernas högljudda framsteg. Hon menade att starka konservativa rörelser understödda av mäktiga medieindustrier försökte trycka tillbaka amerikanska kvinnor till hemmen, bland annat genom att etablera negativa stereotyper av karriärinriktade kvinnor. Hennes argumentation och bevisning blev en ögonöppnare och en chock för många. Det kanske var en illusion att det gick att luta sig tillbaka? I förberedelserna inför vårt möte ser jag en intervju med henne från 1992, där hon frågas ut i en timme i CSPAN, en kanal som i första hand direktsänder politiska debatter. Faludis klara, lugna svar är slående. Hon är också mycket tydlig med att vad hon iakttagit var en medveten strategi riktad mot kvinnor, ingenting som bara hände. När vi möts i Maine är marken våt av fällda höstlöv och nattens nysmälta snö. Här och i kvarteren omkring är husen av trä, en del är jättestora – pampiga vitmålade villor, alla olika, många med stora fönster men ingen takfot. Susan Faludis hus är inte så stort och ljusgrått. Det tillhör Bowdoin college, lärosätet där hon undervisar sedan ett par år tillbaka och som ligger några minuter härifrån. De är ganska nya i huset och har fått ordna en del för att få det prydligt. Där inne kliver man först upp för en liten trappa och sedan in i ett kök, där vi stannar en stund medan Susan Faludi förhandlar med espressomaskinen, som till slut bestämmer sig för att fungera, och lägger upp stora scones på ett fat. Hon är tunn. Hon brukade springa miltals, innan knäna satte stopp, och hon får i stället ägna sig åt cykling eller – gud förbjude – åt gymmet, som hon tycker är urtrist men har den fördelen att man kan läsa samtidigt som man tränar. Hon säger att hon trivs förvånansvärt bra i Maine, trots att hon egentligen är en storstadsmänniska. Folk här åker långfärdsskidor och motionerar med snöskor på fötterna. Åtta år efter att den feministiskt argumenterande ”Backlash” prisats och skakat om debatten om kvinnors situation, hade hon vänt på problematiken i uppföljaren ”Ställd. Förräderiet mot mannen”. Boken gick ut på att många män inte alls tillhör en grupp med makt och medel, utan tvärtom desillusionerade hamnar utanför – ett ämne som har tagits upp många gånger sedan dess. I sin tredje bok, ”Den amerikanska mardrömmen. Bakhållet mot kvinnorna ”, som kom 2007, försökte hon visa hur terrorattackerna i september 2001 också medförde en tillbakagång till primitiva, machoinspirerade tendenser i USA som tog sig uttryck i såväl politisk retorik som i hur män och kvinnor plötsligt förväntades reagera på terrorangreppet, framför allt genom en återgång till traditionella roller av stridande män och födande kvinnor. En del kritiker menade att Faludi gjorde det lätt för sig och även om boken på sina håll hyllades fick den över lag ett svalare mottagande än de tidigare. Sedan dess för hon en mer tillbakadragen tillvaro. Men feminismen har aldrig släppt henne. Hon skriver vetenskapligt och journalistiskt, undervisar och föreläser. Under några timmar är vi i hennes hem, hon är egentligen pressad av en deadline för en bok som hon inte kan berätta något om, men hon kör inte iväg oss. Jag vill veta hur hon ser på feminismen i USA i dag – ett land där föräldraförsäkring inte finns, där barnomsorg kostar skjortan, där det finns delstater där abort är så gott som förbjudet och där andelen kvinnliga politiker är låg (i den mäktiga senaten är bara 20 av 100 senatorer kvinnor) – men där det också finns kvinnor på mycket höga positioner, inte minst i näringslivet. – En del menar att om det inte vore för kapitalismen skulle vi leva i ett feministiskt Mecka, fast det är mer komplicerat än vad man kan tro. Feminismens framväxt är ohjälpligt innesluten i kapitalismen. Den korta versionen är att kvinnorörelsen uppkom i samband med den industriella revolutionen … Förlåt, nu börjar jag föreläsa, säger hon och skrattar ursäktande. Hon vet vart hon vill komma och är snart framme vid sociala mediers ibland förrädiska genomslag. Fast först säger hon att en växande arbetsmarknad och ekonomisk självständighet blev hävstänger för kvinnorörelsen vid det förrförra sekelskiftet då ett fackligt engagemang för rimliga arbetsvillkor organiserade många kvinnor. – Men! … Med ett utrop och en konstpaus annonserar hon en vändpunkt där kapitalismen inte längre gynnade kvinnors initiativ. En framväxande bredare konsumtion bar med sig en möjlighet att göra affärer av kvinnors utseende och drömmar om berömmelse och banade väg för den kroppsfixering som inte har släppt taget sedan dess och som är stapelvara för alla kvinnor (och män, men det säger inte Susan Faludi). I USA har feminismen, fortsätter hon, alltsedan dess utvecklats längs ett marknadsmässigt mönster. Men i landet, som är lika fixerat vid individen som vid den fria marknaden, är också feminismen i hög grad inriktad på individen. Det är en variant som passar väl in i den amerikanska drömmen, även om klassresan har blivit verklighet för allt färre på senare år. Det är också en trend som har blivit allt starkare. – Jag skulle gärna vilja höra vad du har att säga om det, säger Susan Faludi och lutar sig framåt. Jag säger något om att diskussionen om kvinnor och män i Sverige är ganska olik den i USA, i alla fall så som jag har uppfattat den, och att skillnaden intresserar mig. Skillnaden handlar bland annat om den amerikanska frånvaron av en debatt om jämställdhet som ett mål för både kvinnor och män och allvarligt menade förslag på lösningar för att nå dit (The New York Times stort uppslagna reportage om en pappagrupp häromveckan hör till ovanligheterna, och bär också på en doft av exotism). Men också om en amerikansk förkärlek för biologistiska förklaringar om enzymer och synapser (en syn som är allt mindre vanlig i Sverige) – och om något som i USA går under begreppet ”corporate feminism” eller kanske ”nätverksfeminism” eller ”karriärfeminism”. Jag hinner inte fråga om den innan samtalet ändå hamnar där. För Susan Faludi är arg. Särskilt arg är hon på Sheryl Sandberg, en 45-årig Harvardutbildad ekonom som tillhör chefstoppen på Facebook men som blivit megakänd för boken ”Lean in” som kom 2013. Där berättar hon om sin väg till framgång, hög lön och balans i livet. Boken (som finns på svenska) har sålts i miljontals exemplar och gett upphov till en rörelse av ”Lean in”-cirklar över hela USA. För Faludi är Sheryl Sandberg ett exempel på hur feminismen har annekterats av en klick välbeställda kvinnor som uppmanar andra att undanröja inre blockeringar och med hjälp av lika delar yoga och jävlar anamma bli glada och rika. – Här i USA har feminismen kommit att bli ett projekt för ett fåtal, där mycket handlar om glastaket och om att fylla styrelserummen. De som är kvar på golvet glöms bort. Hon menar att jämställdhetsfrågan inte längre handlar om alla kvinnor, utan om kvinnor som delar samma sociala och ekonomiska situation. För i takt med att inkomstskillnaderna i USA har ökat under lång tid (och i dag är lika stora som för hundra år sedan), har också skillnaderna mellan kvinnor ökat. – De som befinner sig högst upp på stegen har inte längre någon kontakt med det stora flertalet. På botten finns en grupp fattiga som har blivit allt fattigare, varav över hälften är kvinnor, liksom två tredjedelar av de som arbetar för minimilöner. 30 procent av de ensamstående mödrarna tillhör en grupp som inte vet varifrån nästa mål mat kommer, säger Faludi. Medan de mest privilegierade kvinnorna har fått det mycket bra har situationen på många sätt blivit värre i skalans andra ände. Och listan över de vanligaste arbetena bland kvinnor innehåller samma okvalificerade yrken nu som på 1950-talet. – Feministiska rörelser på fabriksgolven finns på många håll, men vi ser ingen samlad rörelse och varför inte? Det är tiotusenkronorsfrågan. Kvinnor har traditionellt varit offer och ingen vill väl liera sig med en förlorare. I USA identifierar sig alla uppåt. Men i ett läge där situationen är katastrofal för många ägnar sig de högst uppsatta åt ”inre ro” och löneförhandlingar. Det är inte klokt. – De kunde använda en del av sina tillgångar – inte bara i form av kontanter utan även i form av medialt utrymme, nätverk, inflytande och makt – till att rikta ljus mot de som saknar samma resurser. Vad som provocerar henne, förtydligar hon sedan, är inte att kvinnor vill klättra högre än någon gjort, krossa glaset, utan att de i så hög grad är koncentrerade på sig själva, samtidigt som klyftorna sedan krisen 2008 växer fortare än någonsin och detta särskilt drabbar kvinnor. – Inkomstskillnaderna borde vara den främsta frågan för feministerna – i synnerhet nu. Hon frågar vad jag tycker om Arianna Huffington, grundaren av webbtidningen Huffington Post och författare till ett flertal böcker på det kvinnopsykologiska livsstilstemat och som Faludi har sett att jag har intervjuat för Lördagsmagasinet (3/5 2014). Arianna Huffington började sin karriär som konservativ politiker, och skrev som mycket ung ”The Female Woman”, en bok som i princip sågade allt vad feminism heter. Så småningom gjorde Huffington en u-sväng, bytte politiskt parti men också ståndpunkt i en rad frågor (Huffington Post har i dag underflikar för både ”skilsmässor” och ”föräldrar”). I dag kombinerar hon bolagsledning med att propagera för att ge kvinnor större kontroll över sitt liv (exempelvis genom att sova bättre). Susan Faludi är skeptisk mot folk som byter åsikt. Jag säger att jag respekterar folk som vågar ändra sig. Det är en enkel utväg, menar Susan Faludi. Hon är inte ensam om att kritisera kvinnor som Huffington och Sandberg, som emellertid brukar försvara sig med att deras metoder och livsstilstekniker går att tillämpa på alla nivåer och inte alls förutsätter att man är privilegierad. Susan Faludi säger att det är skillnad på att liksom känna inom sig att man har makt och att verkligen ha det. Hon slår ut med händerna och säger torrt att om Sheryl Sandberg skänkte inkomsterna från bokförsäljningen till de handelsanställdas fackförbund skulle det göra enorm skillnad. Inkomstskillnaderna började öka i USA redan på 1980-talet, under Ronald Reagans tid som president och under samma decennium som fick Susan Faludi att skriva ”Backlash”. Hon hade då tagit examen från Harvard (precis tio år före den lika mycket yngre Sheryl Sandberg) och arbetat som journalist, skrivit i tidningar som The New York Times, Harvard Crimson, Miami Herald, San Jose Mercury News och som anställd reporter på den konservativt flaggade Wall Street Journal. Ett reportage hon gjorde där om missförhållanden på snabbköpskedjan Safeway belönades med det prestigefyllda Pulitzerpriset. Under hela 80-talet, även på WSJ, skrev hon också om feminism och kvinnofrågor men råddes av sin redaktör att ägna sig åt andra ämnen. Hon löpte risk att hamna i ett fack. Det struntade hon i. – Jag antar att genomslaget för ”Backlash” förändrade mitt liv, men det är inte otroligt att jag ändå hade fortsatt skriva om feminism. När boken kom hade jag väntat mig att bli slaktad från högerhåll, vilket jag också blev, men 90 procent av de brev jag fick kom från kvinnor som trodde att de var de enda som kände som jag. Det var fantastiskt att få en sådan respons. Men det gjorde också att jag kom att tro att ”okej, om man skriver om något man känner starkt inför, med alla fakta och argument på plats och får ut det, så kan det leda till förändring”. Men så var det ju inte. Det hände aldrig igen. Det var frustrerande. Kanske hade hon ändå fortsatt att skriva om feminism, hon hade börjat med det redan på mellanstadiet och insett att hon med block och penna fick viss auktoritet som inte bara dolde hennes blyghet utan också kunde skrämma en och annan lärare. Hon säger med viss syra i rösten att skådespelaren Emma Watsons uppmärksammade tal i FN tidigare i höst, där hon propagerade för mäns engagemang i jämställdhetsfrågan, var ungefär vad hon själv skrev i ”Ställd” för femton år sedan. – Det var saker som feminister har sagt i åratal. Dörren till hallen öppnas och efter någon minut syns Susan Faludis sambo Russ Rymer i öppningen till vardagsrummet. Han är författare och byter några meningar om något hemelektriskt med Susan. Sedan går han. De har varit ett par i över tjugo år och träffades strax efter det att ”Backlash” kommit ut. I en intervju med dem båda 1999 säger han att han var nära att vända på klacken när han presenterades för henne av deras gemensamma förläggare. Hon var samma vecka på omslaget till Time och hade minst sagt rört upp med sina vassa omdömen. Fast han vände inte och de har varit ihop sedan dess. Och när Susan Faludi sommaren 1995 blev inbjuden att skriva för Expressens kulturredaktion (under dess dåvarande kulturchef Maria Schottenius, medarbetare i DN sedan många år) följde Russ Rymer med. Det var kanske tur, faktum är att han skrev nog så många artiklar i Expressen som hon, som var fullt upptagen med förarbetet inför ”Ställd” och helst ville intervjua svenska män om hur de hade det och vad de tänkte. Hon tycker mycket om Sverige, säger hon, och ställer frågor om Feministiskt initiativ och om vad som hände med Stödstrumpornas viktigaste garntrådar, namn som Maria-Pia Boëthius, Ebba Witt-Brattström, Agneta Stark. Hon har varit i Sverige många gånger sedan 1995 och pratar lite avundsjukt om svensk föräldraförsäkring och ”the pappa leave”. Men mest pratar vi om USA. Susan Faludi säger att måltavlorna för den antifeministiska våg hon beskrev i ”Backlash” under 1980-talet var den växande gruppen av unga, välutbildade kvinnor. Attackerna gick ofta ut på att de aldrig skulle gifta sig, och en artikel i tidskriften Newsweek som Faludi ofta hänvisar till hävdade att ”sannolikheten att dödas av en terrorist var större än att ingå äktenskap”. Nu menar Faludi att det i hög grad är just dessa kvinnor som i dag bidrar till att göra feminismen till något som i första hand angår individen, inte samhället, och som går att förändra med tankekraft. Hon använder fraser som ”de har glömt sina systrar”. Huruvida det är rimligt att lägga ansvar för att tala för alla kvinnors börda på ett fåtal kvinnor (som i regel själva har kämpat för att nå sina positioner, och vill dela med sig av sina erfarenheter) blir inte riktigt klart – men hon medger att det finns många goda exempel. Jag säger något om att man kan ha många identiteter och i ett så diversifierat, uppdelat och individcentrerat land som USA har kanske ”kvinna” också hamnat så långt ned att det inte längre utgör tillräcklig grund för gemenskap. Identiteter baserade på nationalitet, yrke, klass, politisk hemvist, ras, grannskap, fotbollsklubb, musiksmak eller gud vet vad kan vara betydligt starkare. Hon nickar tveksamt. Sedan säger hon att det inte går att prata om kollektiva lösningar – som barnomsorg – i ett land ”där tre personer i samma rum misstänkt påminner om socialism”. Nätverksfeminismen eller ”the corporate feminism” är lömsk, varnar hon, eftersom den är osolidarisk och till intet förpliktigande. Man surfar runt på nätet lite grand och passar på att ”gilla” feminism eller avlägger något slags ”löfte” om att ”stötta kvinnor”. Men inte heller de stora bolag som ”gillar” feminism ville diskutera, än mindre lämna ut information eller statistik över sitt interna arbete med kvinnofrågorna när Susan Faludi skrev en artikel om fenomenet för kulturtidskriften The Baffler. Andra som skröt utåt använde svepskäl när de pressades om varför bolaget inte erbjöd barnomsorg (en central fråga för många amerikanska kvinnor). Susan Faludi tar en klunk te, men rör inte brödet. På fötterna har hon svarta sockor i tyg av bambu. Om feministiska rörelser i USA inte längre rullar några stora vågor, har strömmarna med globaliseringens hjälp färdats vidare. – Det har också skett med kapitalismens hjälp. Många av de länder som i dag tillverkar våra kläder går igenom vad som skedde här under industrialiseringen, för hundra år sedan eller mer. Förhållandena är ofta usla på fabrikerna, som de var här en gång, men vi har också outsourcat eller exporterat feminismen och i Bangladesh, Egypten, Kambodja organiserar sig kvinnliga textilarbetare för bättre villkor. Många av ledarna där är kvinnor och vad de åstadkommer kan vi skriva någon artikel om – ibland. Solen letar sig in genom fönstret. Himlen är väldigt blå därute. – Har du sett tröjorna där det står ”Så här ser en feminist ut”? I en artikel häromdagen läste jag att de tröjorna sys av kvinnor i fabriker i Asien där arbetsförhållandena är usla. För mig ligger det stor symbolik i det. Jag önskar att vi kunde hjälpa de svaga kvinnor, som på många håll kämpar för minimilöner och arbetsvillkor – men här riktas allt ljus på de starka kvinnornas självhjälpsberättelser. Feminismen framställs som något man kan välja, konsumera, liksom man kan välja allting annat. Som om man kunde välja sitt självförtroende eller jobba med sina inre motsättningar, kanske skaffa sig en yogamatta. Susan Faludi lägger upp ena benet i fåtöljen. Hon byter spår och kommer in på andra förklaringar till den haltande feminismen. En sådan handlar om svårigheten för kvinnorörelsen att förvalta ett arv – den frågan ägnade hon över ett år, som gästforskare på lärosätet Radcliffe i Boston. Faludi jämför växlingen mellan äldre och yngre generationer feminister med en mor–dotter-relation, där den yngre revolterar mot den äldre. Den frihetsutlevande kvinnans dotter gifter sig, om man ska hårdra det. Hon låter frustrerad när hon talar om det – varför kan vi aldrig lära oss? I en essä i Harper’s Magazine från 2010 skriver hon om 1900-talets vågor av feminister, 1920-talets unga slog tillbaka mot sina mödrar – som efter en lång, hård kamp hade lyckats få igenom rösträtten. Något liknande skedde på 1960-talet, fortsätter hon, där radikala feminister tog avstånd från allt vad präktigt hemmafruliv innebar, och manifesterade revolten mot mödrarna med en demonstrativt fri sexualitet. Deras barn, å sin sida, förkastade det kollektiva och öppnade dörren för ett kroppsligt uttryck där smink och högklackat kan vara självvalt – i protest mot den foträta mamman. I USA gav det också mot slutet av 1970-talet en het debatt om synen på pornografi (en debatt som kom till Sverige med tio, femton års fördröjning). Gång efter annan har de yngre sett med förakt på de äldre och velat göra på sitt sätt – medan de äldre ser sig utmotade, om inte annat så för att de är gamla, och häpnar över sina otacksamma döttrar. De här motsättningarna, menar Faludi, har orsakat feminismen många skador. Kanske inser Susan Faludi att hon låter lite negativ, eller så tycker hon verkligen så: för hon är noga med att säga att vågorna mellan olika generationer feminister tycks bli kortare och mycket tyder på att de yngsta, medvetna kvinnorna, äntligen är annorlunda – och friare i förhållande till sina föregångare och mödrar. Jag nämner kvinnor som den 18-åriga Tavi Gevinson, som från sitt flickrum i Chicago sedan flera år driver den feministiska webbtidningen Rookie (men som nu har flyttat hemifrån och spelar teater i New York), och hennes vän, den feministiskt mer kontroversiella skådespelaren Lena Dunham, mest känd för att ha skapat tv-serien ”Girls”. Faludi blir förtjust: jo, hon och hennes studenter förljer inte bara Gevinson utan även många andra bloggar och webbinlägg – inte minst inom de sociala medier som Faludi nyss kritiserade– som visar på en ny frisk inriktning. Och hon märker ett ökande intresse för genusfrågor också på college, även om hon glatt erkänner att hon mest träffar dem som sökt upp hennes seminarier. Häromkvällen var hon på möte hos Rat-C, ”Radical alternatives to capitalism”. Hon säger muntert att det var kul och att de pratade feminism. Många studenter driver kampanjer mot sexuella trakasserier. – Det svåra är att få något som består, en rörelse som har längre livstid än en fruktfluga. Se på Occupy Wall Street, som startade som en protest under finanskrisen och som var så stark – var är den i dag? Den höll någon säsong. Men med alla skillnader grundar sig motståndet mot kvinnors rätt i dag, som för 30 år sedan, i ekonomi. ”It’s the economy, stupid”, citerar Faludi den förre presidenten Bill Clintons första kampanjslogan, en välanvänd, långlivad fras. – Allt handlar om ekonomi. Jag tror att det också förklarar att vi i dag ser en snabb acceptans av samkönade äktenskap i USA – plötsligt, bara, får homosexuella gifta sig i delstat efter delstat – och amerikaner som nyss var så homofoba?! Det beror på att ingen fundamental ekonomisk balans rubbas genom en sådan förändring. Ingen behöver betala, tvärtom jublar bröllopsindustrin, särskilt som andra gifter sig i allt mindre grad. Men ska vi ha barnomsorg rubbas den jämvikten. Samma sak gäller abortfrågan som inte alls handlar om embryons rätt att leva utan om kontroll över kvinnor. Abortmotståndet är i USA aktivt och en rad delstater har kraftigt försvårat för kvinnor att göra abort. Motståndet mot de som hävdar kvinnors rätt är mer försåtligt i dag, menar Susan Faludi, och påminner sällan om de öppet fientliga strömningar som hon såg på 1980-talet, med raka attacker i både politiska och populärkulturella sammanhang. ”Du kommer aldrig mer att få se en ensamstående mor koka en kanin”, säger hon med ett flin och en hänvisning till Glenn Closes rollprestation i 80-talsfilmen ”Farlig förbindelse”. I dag är motståndet mer rumsrent och inte lika uppenbart eller plumpt, och därmed svårare att bemöta. För Hillary Clinton, till exempel. – Förra gången var det ganska hemskt. Ställer hon upp som presidentkandidat en andra gång slipper hon säkert kommentarer om att hon inte bakar kakor, men det finns fortfarande ett stort hat mot Clintons i det här landet. Hur kampanjerna kommer att bedrivas återstår att se, men det är osannolikt att Clinton inte kommer att få höra att hon är kvinna, på något sätt. Sedan länge har Republikanerna försökt nagla sig fast vid katastrofen i Benghazi, Libyen, då en amerikansk diplomat dödades under Hillary Clintons tid som utrikesminister – men också den gamla Lewinskyskandalen har fått nytt liv, då maken Bill Clintons älskarinna Monica Lewinsky själv har givit ett par uppmärksammade intervjuer. Men det skådespelet tror Susan Faludi kan gynna Hillary Clinton, som har en traditionellt kvinnlig roll som offer. Men vad vet man om hennes förmåga att locka kvinnliga väljare? Den feministiska författaren Courtney Martin, som Susan Faludi citerar i Harper’s Magazine, bloggviskade då, 2008, som en hemlis, att hon inte kunde tänka sig att rösta på Hillary – ”och det beror i alla fall delvis på att hon påminner mig om hur jag blev utskälld av min mamma”. Susan Faludi börjar se lite nervös ut nu, kanske är det boken hon ska skriva. Vi börjar plocka ihop, fotografen arbetar, Susan Faludi ser in i kameran. Sedan går vi ut. På baksidan av huset finns en trädgård som är helt täckt av gula löv. Hon säger att de tillbringar hela somrarna därute, men nu värmer solen inte längre och hon sveper en svart ullkappa runt kroppen. Grillen har presenning. Susan Faludi säger att hon är trött på att alla hus är så vita här, helst skulle hon måla sitt eget falurött. Foto i texten: Linda Forsell Susan Faludi Susan Faludi är amerikansk feminist, forskare och författare. Hon är född 1959 i New York, uppvuxen i Queens.Hennes mor var journalist men slutade arbeta när barnen kom. Fadern var fotograf och kom till USA från Ungern i samband med andra världskrigets slut. Efter examen från Harvard 1981 arbetade hon som journalist på 1980-talet, på flera stora amerikanska tidningar. Hon belönades med Pulitzerpriset för en artikelserie i Wall Street Journal. Susan Faludi har skrivit tre böcker: ”Backlash. Kriget mot kvinnorna” (1991), om hur kvinnorörelsen motarbetats under 1980-talet, ”Ställd. Förräderiet mot mannen” (1999) och ”Den amerikanska mardrömmen. Bakhållet mot kvinnorna” (2007). Faludi om… … städer: ”Jag saknar städerna ibland. Jag ska till mina föräldrar i New York över Thanksgiving, men New York har förändrats mycket sedan jag bodde där. Jag kan sakna Kalifornien, vi bodde länge i San Francisco och Los Angeles, som jag egentligen tycker bättre om, fast man måste ha bil där.” … böcker: ”Jag har snart läst ut första delen i ”Min kamp” av Karl Ove Knausgård. Den är en verklig bladvändare, men nu mot slutet har jag börjat tröttna. Okej, liksom, jag fattar vad han försöker göra. Jag har också nyligen läst Elena Ferrante, henne tycker jag mycket om, men jag läser inte så mycket nyutgivet, mest gamla böcker. Men jag tycker mycket om skandinaviska författare. Som PO Enquist.” … förebilder: ”Jag tycker inte om det ordet, har aldrig fattat vad det betyder. Finns det personer som jag har beundrat? Absolut. Har jag försökt bli som de? Absolut inte.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 29419, "headline": "Fredrik Strage: I dag visas 88 upphetsande sekunder ur den sjunde Star wars-filmen", "summary": "Om ett år har ”The force awakens” premiär, men redan till helgen kommer en 112 centimeter lång Star wars-stjärna till Sverige – Kenny Baker som spelar R2-D2. Uppdrag: skriva autografer på sci fi-mässan i Älvsjö.", "article": "De syntes inte. De hördes inte. Ändå blev de filmstjärnor – inte sådana som flyger privatjet och jagas av paparazzi, alltså, utan den typen som sitter vid bord på sciencefiction-mässan i Älvsjö och skriver autografer. I helgen åker de dit tillsammans: den 112 centimeter korte Kenny Baker, som satt inuti R2-D2:s dammsugarliknande chassi i ”Star wars”-filmerna, och den nästan två meter långe David Prowse som var inuti Darth Vaders heltäckande rustning. För alla som dyrkar George Lucas rymdsagor är de ikoner. Under inspelningen av den första ”Star wars”-filmen trodde David Prowse att han gjorde Darth Vaders röst. Först på premiären upptäckte den kroppsbyggande walesaren att han dubbats av James Earl Jones. Nu är han 79 år och försörjer sig genom att sälja autografer – dock inte på officiella ”Star wars”-konvent där han portades efter att ha medverkat i en kritisk dokumentär om George Lucas. Fansen älskar honom i alla fall. På sci fi-mässorna har han ofta sällskap av den 80-årige Kenny Baker eller Mike Edmonds, den lille mannen som satt inuti fläskmonstret Jabba the Hutts svans. Att folk är beredda att betala för de här människornas namnteckningar kan tyckas lika orimligt som att ett gäng nallebjörnar besegrar rymdimperiet i ”Jedins återkomst”. Men just den här helgen överväger jag att köpa en Darth Vader- eller R2-D2-autograf för 150 kronor. Mitt ”Star wars”-intresse är nämligen på topp inför fredagskvällens historiska händelse. Amerikanska biografer kommer att visa 88 sekunder ur ”Star wars episode VII: The force awakens”, den första av tre filmer som utspelar sig 30 år efter ”Jedins återkomst” (den sjätte filmen i ”Star wars”-kronologin). ”The force awakens” har premiär först om ett år och jag är lika upphetsad som i november 1998, när jag väntade i fyra timmar på att mitt modem skulle ladda ner trailern till ”Star wars episod I: Det mörka hotet”. Den filmen blev en antiklimax utan like. Resten av den så kallade prequeltrilogin (episod II och III) var också, med undantag för den sista halvtimmen i trean (där Anakin Skywalker gick över till den mörka sidan och blev Darth Vader) onödig. Så varför är jag inte skeptisk utan exalterad? Till att börja med regisserar inte George Lucas utan JJ Abrams, som låg bakom tv-serien ”Lost” och ”Star trek”-rebooten. De mest hoppfulla ”Star wars”-anhängarna tror att JJ Abrams kommer att uträtta något lika spektakulärt som Christopher Nolan gjorde med Batman. Som ett fan nyligen uttryckte det i ett kommentarsfält: ”He’s about to Dark Knight this shit!” Att Adam Driver, Lena Dunhams odräglige pojkvän i ”Girls”, har en huvudroll bådar också gott, liksom att Carrie Fisher, Mark Hamill och Harrison Ford medverkar som äldre versioner av prinsessan Leia, Luke Skywalker och Han Solo. Även robotarna R2-D2 och C3PO återvänder, styrda av Kenny Baker respektive Anthony Daniels, de enda skådespelare som medverkar i samtliga ”Star wars”-filmer. Man kan fråga sig vilken nytta jediriddarna i den nya filmen har av så gamla maskiner. ”The force awakens” utspelar sig mer än 60 år efter ”Det mörka hotet”. Charmen med ”Star wars”-filmerna har dock alltid varit att de, enligt förtexterna, utspelar sig ”för länge sedan i en galax långt, långt borta”. Äventyren är fantasy snarare än sciencefiction – spejsade retrofantasier där den sjabbiga tekniken gör fansen lyckliga, precis som autografer från en liten farbror som varit instängd i en dammsugare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29429, "headline": "Putin väljer väg i Europas historia", "summary": "Alliansen mellan Stalin och Hitler har länge varit ett ryskt tabu. Plötsligt väljer Putin att återupprätta minnet av pakten. ”Hans allierade i extremhögern är just de politiska krafter som vill få ett slut på det nuvarande Europa och EU”, skriver Timothy Snyder.", "article": "Alltmedan ryska militära trupper går vidare med invasionen av Ukraina har Vladimir Putin ägnat sig åt att ge upprättelse åt andra världskrigets allians mellan Hitler och Stalin. Inför ett auditorium av ryska forskare på Museet för modern rysk historia sade Putin: ”Sovjetunionen ingick en ickeaggressionspakt med Tyskland. De säger: ’Åh, så förfärligt’. Men vad är det som är så förfärligt med det, om nu Sovjetunionen inte ville ge sig in i krig? Vari ligger det förfärliga?” I själva verket ville Stalin ge sig in i krig. Molotov-Ribbentrop-pakten från augusti 1939 innehöll en hemlig klausul som delade Östeuropa mellan Hitler och Stalin. Den ledde direkt till följande månads tysk-sovjetiska invasion av Polen som inledde andra världskriget. När han hänvisar till denna pakt som god utrikespolitik både kränker Putin ett långvarigt sovjetiskt tabu och reviderar sin egen tidigare uppfattning om fördraget som ”omoraliskt”. Vad är det han lurar på? Varför är närmandet till Nazi-Tyskland så tilltalande just nu? Molotov-Ribbentrop-paktens historiska betydelse kunde knappast vara större: den står som inledning på den tyska och sovjetiska aggressionen i Östeuropa och alla följande tragedier i Polen och på andra ställen. Stalin bejakade pakten med Hitler fullt medveten om sin partners antisemitism, och hade själv gett prov på den i sin diplomati. Den 20 augusti 1939 föreslog Hitler ett möte och Stalin slöt gärna upp. Sovjetledaren hade under fem år försökt hitta en anledning att förinta Polen. Stalin hade förberett sig genom att sparka sin judiske utrikeskommissarie Maksim Litvinov och ersätta honom med ryssen Vjatjeslav Molotov. Avskedandet av Litvinov var, enligt Hitler, ”avgörande”. Den 23 augusti förhandlade Molotov om fördraget med Hitlers utrikesminister Joachim von Ribbentrop i Moskva. I Genève, där sionisterna möttes för sin världskongress, kom nyheten som en chock. Samtliga närvarande insåg omedelbart att Hitler hade släppts lös och att kriget stod för dörren, med särskilt ödesdigra konsekvenser för judar. Chaim Weizmann, presidenten för Sionistiska världsorganisationen, avslutade kongressen med orden: ”Vänner, jag har bara en önskan – att vi alla må överleva.” Det var inga tomma ord. Mindre än två år senare inleddes Förintelsen i just den del av Europa som behandlades i paktens hemliga klausul. 1945 skulle nästan samtliga av den miljon judar som befolkade dessa landsdelar vara döda. Med ett bevingat ord sade Stalin att Molotov-Ribbentrop-pakten var en allians ”undertecknad med blod”. Mycket av blodet som spilldes i de områden som behandlades i fördraget skulle komma från judiska civila. Alliansen mellan Stalin och Hitler fick förödande konsekvenser för Polen och de tre baltiska staterna Litauen, Lettland och Estland. I Polen, 17 september 1939, förenade sig Stalin med sin allierade Hitler i en militär attack och sände Röda armén att invadera landet österifrån. Den mötte Wehrmacht i mitten och man organiserade en gemensam segerparad. De sovjetiska och tyska säkerhetstjänsterna kom överens om att slå ned allt polskt motstånd. Bakom fronten organiserade sovjetiska NKVD massförflyttningar av runt en halv miljon polska medborgare till Gulag. Den sovjetiska säkerhetstjänsten avrättade också tusentals polska officerare, varav många kom direkt från striderna mot Wehrmacht. Tio månader senare ockuperades också de baltiska staterna av Röda armén och annekterades av Sovjetunionen. Dessa tre småstater förlorade tiotusentals medborgare som deporterades, däribland större delen av samhällsbärarna. De baltiska staterna ansågs enligt sovjetisk lag aldrig ha existerat, vilket innebar att ett understödjande av dessa stater blev ett brott. Den sovjetiska uppfattningen att nationer kan förklaras existera eller ej, som nu genljuder i ryska uttalanden om Ukraina, sitter djupt präglad i Polens och de baltiska staternas politiska minnen. Eftersom Polen, Litauen, Lettland och Estland attackerades av Sovjetunionen medan Stalin och Hitler var allierade, har också deras nutida ledare varit de första att genomskåda andra ryska propagandahållningar, till exempel det groteska påståendet att Ryssland tvingades invadera Ukraina i år för att skydda Europa från fascism. De minns inte bara Molotov-Ribbentrop-pakten, utan också raden av ekonomiska överenskommelser mellan nazisterna och Sovjetunionen som följde 1940 och i början av 1941, samt de farsartade valen och propagandan i Sovjetsfären som nu på senare tid tyckts genljuda i Rysslands agerande i det ockuperade Ukraina. Faktum är att Putins upprättelse av Molotov-Ribbentrop-pakten följer på andra utspel från Moskva på senare tid som vill återuppliva tanken på en uppdelning av Östeuropa mellan Ryssland och Väst. I mars föreslog det ryska parlamentet Polens utrikesdepartement att de två länderna skulle dela Ukrainas territorium. Ingen i Warszawa tog förslaget på allvar. I sitt segertal efter den ryska annekteringen av Krim, hävdade Putin att skyddandet av etniska fränder var en legitim anledning till att invadera Ukraina. Denna tanke var också ursäkten för Nazi-Tyskland att erövra Österrike och delar av Tjeckoslovakien 1938, och för Sovjetunionen att attackera Polen 1939. Det är med sådana historiska referenser i minne som vi bör förstå Putins antydningar i sitt tal om att Tyskland borde hysa sympati för doktrinen att rita om gränserna. Det är svårt att föreställa sig något stöd för sådana argument i Tyskland, vars respektingivande status som tongivande europeisk nation just beror på europeisk integration. Ändå har tongivande tyska statsmän som Gerhard Schröder och Helmut Schmidt närmat sig Moskva genom att ifrågasätta den ukrainska statens legitimitet. Men det skulle vara ett misstag att förmoda att det väsentligaste i president Putins hållning inskränker sig till Östeuropas öde, hur viktigt det än må vara. Vad som i själva verket sker är ett försök från Kremls sida att byta från en historieskivning av Ryssland under andra världskriget till en annan – ett skifte i det nationella historiska minnet som skulle kunna påverka hela Europa. Det har alltid funnits två skilda versioner av krigsminnet tillgängliga, eftersom Sovjetunionen stred på bägge sidor i kriget. Under krigets första år, från 1939 till 1941, var Sovjetunionen en tysk allierad, som stred i de östra stridszonerna och försåg Tyskland med mineraler, olja och föda som behövdes i kriget mot Norge, Danmark, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och, framför allt, Frankrike och England. Sedan Hitler förrått Stalin och Wehrmacht invaderade Sovjet i juni 1941, befann sig Sovjetunionen plötsligt på den andra sidan och snart i en magnifik allians med England och USA. I decennier behandlade officiella sovjetiska beskrivningar av kriget dess första år med tystnad och hyllade de senare årens dådkraft. På den internationella arenan måste Sovjetunionen, om man ville framstå som en fredlig makt, förneka att man var en av de makter som startade kriget. Sovjetisk efterkrigspropaganda, i likhet med den nutida ryska propagandan, förknippade Väst med fascism: ett särskilt dramatiskt sätt att glömma vem det faktiskt var som stred på dessa fascisters sida i krigets inledning. Med tanke på de miljoner sovjetiska medborgare som dödades av tyskarna efter juni 1941, och den obestridligt avgörande roll som Röda armén spelade i det slutliga nedkämpandet av Wehrmacht, var hågkomsten av kriget mot nazisterna politiskt helt förnuftigt. Det blev rent av till något av en andra skapelsemyt för Sovjetunionen: det Stora fosterländska kriget. Men i denna historieskrivning måste Molotov-Ribbentrop-pakten förminskas till att bli ett misstag, snarare än ett brott. Pakten innebar trots allt att tyska trupper kunde närma sig Sovjetunionen i god tid före invasionen, den hjälpte Tyskland att bli den europeiska makt som nästan nådde Moskva, och den vaggade in det sovjetiska ledargarnityret i en falsk självbelåtenhet. Trots över hundra varningar från underrättelsetjänsten vägrade Stalin våren 1941 att tro att Tyskland skulle invadera Sovjetunionen. Medan dagens Ryssland för ett anfallskrig i Östeuropa, verkar Kreml för var dag bli alltmer redo att förena den traditionella sovjetiska självbilden av landet som besegrade nazismen, med Stalins egna handlingar som strålande angripare. Detta inbegriper en positiv utvärdering av 1939 års allians med Nazi-Tyskland. Man har varit inne på liknande spår tidigare. Mellan 1939 och 1941 förevisade Sovjetunionen Nazi-Tyskland i den egna propagandan som en vänskaplig stat, upphörde med att kritisera den tyska politiken och började publicera nazistiska tal. Det hände att folk sade fel vid offentliga möten och prisade ”kamrat Hitler” eller åkallade ”den internationella fascismens segertåg”. Det började förekomma hakkors på byggnader och till och med på affischer med sovjetiska ledare. I dag rimmar den positiva synen på anfallskrig väl med tendenserna i ryska medier, där trotsiga kungörelser om rysk antifascism allt oftare kläds i retorik som kan tyckas vara ganska fascistisk. Förintelsen skylls på judarna i riks-tv; en Kreml-trogen intellektuell hyllar Hitler som statsman; ryska nazister marscherar på fösta maj; Nürnberg-aktiga möten där facklor bärs i hakkorsformationer presenteras som antifascistiska och en kampanj mot homosexuella uppges vara ett försvar för den sanna europeiska civilisationen. I och med invasionen av Ukraina har den ryska regeringen uppmanat medlemmar i lokala och europeiska extremhögergrupper att stödja dess gärningar och sprida Moskvas tolkning. Under de ”val” som iscensatts i de ryskstödda ukrainska regionerna Donetsk och Luhansk, liksom under det tidigare riggade valet i ockuperade Krim, har europeiska politiker från extremhögern närvarat som ”observatörer” för att legitimera Rysslands krigsbyte. Snarare än att vara en excentrisk ploj, avslöjar inbjudan av dessa ”observatörer” hur meningsfull Molotov-Ribbentrop-pakten är för dagens Moskva. Även om Putin tveklöst hade glatt sig om riktiga tyska eller polska ledare hade varit korkade nog att hugga på betet och anamma tanken på en ny uppdelning av Europa, så tycks han för tillfället vara nöjd med de människor som på ett eller annat sätt har svarat på hans längtan efter att förinta det nuvarande europeiska upplägget: separatister från alla europeiska hörn (inklusive brittiska UKIP, vars ledare Nigel Farage utnämnt Putin till den världsledare han mest beundrar); anti-europeiska högerpartier (av vilka det viktigaste är Frankrikes Front national) samt högerextrema marginalgrupper inklusive nynazister. Molotov-Ribbentrop-pakten handlade inte bara om territorier i Östeuropa utan också om hela Europas grundvalar. När Stalin ingick en allians med Hitler följde han en politisk logik. Han tänkte att om han stödde den nazistiska staten då den inledde sitt totala krig, skulle han rikta den tyska militären mot Väst, bort från Sovjetunionen. På detta sätt skulle kapitalismens inneboende självmotsägelser blottas och Tyskland, Frankrike och Storbritannien skulle kollapsa samtidigt. På sitt eget sätt försöker nu Putin göra i stort sett samma sak. Precis som Stalin försökte vända Europas mest radikala kraft, Adolf Hitler, mot Europa självt, allierar sig nu Putin med sin gottpåse av anti-europeiska populister, fascister och separatister. Hans allierade i extremhögern är just de politiska krafter som vill få ett slut på det nuvarande Europas grundval: den Europeiska unionen. Det bör vara en självklarhet att en europeisk återgång till den renodlade nationalstaten skulle innebära en katastrof för samtliga inblandade inklusive, i slutändan, Ryssland. Men det finns en viktig skillnad mellan Stalin 1939 och Putin 2014. Säga vad man vill om Stalin, men han försökte i alla fall lösa ett verkligt problem: Hitler ville verkligen krossa Sovjetunionen. Genom att alliera sig med Hitler kompromissade Stalin med sina övertygelser och gjorde ett strategiskt misstag, men han svarade faktiskt på ett verkligt hot. Putin, å andra sidan, hade inga fiender i Europa. Utan något uppenbart skäl utropade den ryska regeringen 2013, för första gången, Europeiska unionen som en motståndare. I ryska medier och i officiella utrikespolitiska styrdokument karaktäriseras EU som ”dekadent”, i betydelsen på väg att gå under. Denna omsvängning i hållningen gentemot Europa, följd av skapandet av en rivaliserande Eurasisk union, följdes av den ryska attacken mot Ukraina. Kreml har upprepade gånger hävdat att den ukrainska interventionen var ett försvar mot europeisk aggression. Allt det här känns en aning underligt. Den ryska invasionen av Ukraina fördjupade en klyfta gentemot Väst som, utifrån Rysslands intressen, ter sig helt obegriplig. Detta var Rysslands val och det känns knappast som ett strategiskt mästardrag. Nu har Kremls desperata jakt på rättfärdigande och precedensfall lett fram till osäkrandet av en av efterkrigspolitikens moraliska grundstenar: motståndet mot europeiska krigshandlingar i allmänhet och nazisternas anfallskrig 1939 i synnerhet. Timothy Snyder. Timothy Snyder är amerikansk författare och professor i historia vid Yale. Hans bok ”Den blodiga jorden. Europa mellan Hitler och Stalin” (Albert Bonniers förlag) räknas som ett standardverk om Öst- och Centraleuropas tragiska 1900-tal och har översatts till mer än tjugo språk. Dagens artikel har tidigare publicerats i The New York Review of Books. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29430, "headline": "”Idol”-deltagaren Tristan Björling, 19, död", "summary": "”Idol”-deltagaren Tristan Björling, 19, har avlidit. ”Våra tankar går till Tristans anhöriga”, skriver redaktionen för programmet på TV4:s hemsida.", "article": "Tv-programmet \"Idol\" har drabbats av sorg sedan en av årets deltagare, 19-årige Tristan Björling, avlidit. Under onsdagen har det hållits en tyst minut på hans skola i Visby och flera fans och vänner uttrycker sin sorg på sociala medier, uppger Sveriges Radio P4 Gotland. Under eftermiddagen kommer Björlings död att uppmärksammas på Fenix Ungdomens hus i Visby, där ljus kommer att tändas, skriver radiokanalen. Tristan Björling gick så långt som till kvalfinalen i årets tävling, steget före de direktsända fredagsfinalerna. Han uppträdde bland annat med årets semifinalist Lisa Ajax i ett av gruppmomenten. \"Våra tankar går till Tristans anhöriga\", skriver redaktionen för \"Idol\" på TV4:s hemsida. \"Vi tänker också på våra Idoldeltagare och deras behov i denna svåra stund\". Så här skriver Tristan Björlings pappa på Facebook om sonens bortgång, enligt Aftonbladet: ”Tristan var med sitt mod och kärleksfullhet en av våra största ledstjärnor i livet. Vårt universum har mist en klart lysande stjärna och världen ter sig just nu mycket mörkare. Vår familj kommer alltid att sakna sin Tristan, hans leende, skratt, humor och varma röst.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 29458, "headline": "”Jag blir aldrig mätt på musik”", "summary": "I boken ”Popmusik rimmar på politik” berättar Anna Charlotta Gunnarson om så vitt skilda artister som Lill-Babs, Nina Simone och Ted Nugent. Boklördag möter samhällsreportern som alltid varit en musiknörd.", "article": "Hyllade journalisten Anna Charlotta Gunnarson hade i flera år försökt få göra musikprogram i radio och tv utan att lyckas förankra sina idéer hos cheferna, som såg henne i första hand som samhällsreporter och debattledare. Inte som den musiknörd hon alltid varit. – När jag var fyra år fick jag Abbas ”Ring Ring” som väckte mitt intresse för Abba och musik, men faktiskt även för texterna. Jag försökte härma och läsa orden innan jag förstod vad de betydde. Sedan dess har musik och texter varit en stor och viktig del av mitt liv, säger hon. Idén till radioserien ”Pop och politik” som ledde till en tv-serie och som nu blivit den Augustnominerade faktaboken ”Popmusik rimmar på politik”, fick hon när hon var på bio med sin 16-åriga halvsyster och såg den engelska filmen ”This is England”. Det visade sig att systern inte kände till Falklandskriget och inte visste vem Margaret Thatcher var. Hennes referensramar för att förstå filmen var begränsade. – Man tycks sällan ta upp nutidshistoria i skolundervisningen. På hemvägen tänkte jag på all musik som var med i filmen och då föddes tanken att göra radioprogram om musik och politik. Jag såg det så tydligt framför mig och visste att det var en bra idé. När jag kom hem skrev jag ett förslag och UR nappade direkt. I ”Popmusik rimmar på politik” berättar Gunnarson med stor inlevelse bland annat om så skilda historier som när Lill-Babs sjöng i Östtyskland, Nina Simones protestlåt mot Ku Klux Klan, morden på tre medlemmar i irländska Miami Showband, afghanska sångerskan Setara Hussainzada som lät sjalen falla i en tv-sändning och vapenälskande rockaren Ted Nugent. Berättelser som på skilda sätt blir speglar av sin samtid och sin värld. Här finns oerhört många intressanta fakta om artister, låtar och texter. Hur har du skaffat dig all den här informationen? – Jag samlar på historier, på sådant som folk inte känner till. Jag läser väldigt mycket om musik och letar aktivt efter information från många världsdelar. När kom tanken på att göra en bok också? – Många förlag hörde av sig redan när vi gjorde radioprogrammen och ville att jag skulle skriva en bok. Men det klickade inte förrän jag träffade Johan Hilton på Atlas bokförlag, vi spånade fram hur jag kunde göra. Jag ville inte skriva i kronologisk tidsordning. Jag valde att skriva ämnesvis, helt efter mitt eget huvud, och länka ihop saker och hitta mönster. Jag är inte ute efter att polemisera, jag vill lyfta fram det som jag är intresserad av, säger Anna Charlotta. Nu har du levt med det här projektet i olika former i sex-sju år. Har du inte blivit mätt på musik? – Nej, tvärtom! Det är fruktansvärt roligt att leta efter låtar. Varje gång jag läser om en ny artist så genererar det ytterligare tio artister som jag blir nyfiken på att höra. Till boken har jag gjort en Spotifylista med över 300 låtar, så läsaren kan följa med. Dina program har hyllats och prisats. Hur stort är det att nomineras till Augustpriset? – Jag trodde faktiskt inte att det var sant när jag fick veta det men det är ju otroligt kul att de har sett vad jag har gjort. Du är nominerad tillsammans med fem andra författare. På måndag vet vi vem som vann. Vad skulle du göra med de 100 000 kronorna om det blir du? – Då får jag råd att göra klar uppföljaren till ”Popmusik rimmar på politik”, den heter ”Vi och dom”. Anna Charlotta Gunnarson. Ålder: 45. Bor: Stockholm. Aktuell: Med boken ”Popmusik rimmar på politik” (Atlas) som nominerats till Augustpriset i fackboksklassen. Gör: Frilansande journalist och författare. Familj: Sambon Andreas Mattsson, musiker, och två barn. Årets Augustnomineringar. Skönlitteratur. Lyra Ekström Lindbäck: ”Ett så starkt ljus”. Sara Stridsberg: ”Beckomberga: Ode till min familj”. Carl-Michael Edenborg: ”Alkemistens dotter”. Ida Börjel: ”Ma”. Kristina Sandberg: ”Liv till varje pris”. Steve Sem-Sandberg: ”De utvalda”. Facklitteratur. Lars Lerin: ”Naturlära”. Anders Rydell: ”Plundrarna: Hur nazisterna stal Europas konstskatter”. Per Wästberg: ”Erik och Margot: En kärlekshistoria”. Anna Charlotta Gunnarson: ”Popmusik rimmar på politik”. Tina Thunander: ”Doktor Nasser har ingen bil. Kairo i omvälvningens tid”. Håkan Håkansson: ”Vid tidens ände: om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand”. Barn- & ungdomsbok. Joar Tiberg och Sara Lundberg: ”Vi springer”. Eva Staaf och Emma Adbåge: ”Tilly som trodde att...” Malin Axelsson och Klara Persson: ”Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn”. Jakob Wegelius: ”Mördarens apa”. Eva Lindström: ”Vi är vänner”. Barbro Lindgren och Eva Lindström: ”Nu leker vi den fula ankungen”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29463, "headline": "Morrissey lämnade scenen efter nytt påhopp", "summary": "Den brittiske sångaren Morrissey får nu hård kritik för att ha lämnat scenen mitt under en konsert i Warszawa i Polen.", "article": "Det var under en konsert på Klub Stodola på onsdagen som Morrissey plötsligt vände ryggen åt publiken mitt under en låt. När låten sedan var slut gick sångaren av scenen utan att komma tillbaka. Då hade det bara gått 25 minuter av den en timma och 30 minuter långa konserten, skriver Polskie Radio på sin hemsida. Enligt arrangörerna Live Nation valde stjärnan att inte fortsätta sedan en person långt fram i publiken hade skrikit glåpord till honom. Vad som skreks är inte känt. Kritiken mot att Morrissey avbröt sin konsert var hård på klubbens Facebooksida där en person konstaterade att det var sista gången han tänkte besöka klubben. ”Efter att ha stått på scenen i så många år så har han fortfarande inte fattat att det alltid finns en idiot när flera hundra personer samlas”, skrev en av åskådarna på Facebook. En kvinna som rest till konserten från Berlin var en av många som ville ha sina pengar tillbaka. Men så blir det inte. Istället har arrangören erbjudet fansen gratis biljetter till Morrisseys konsert i Krakow nu på fredag. Det är inte första gången som Morrissey lämnar en konsert i förtid. 2009 avbröt han en konsert i Liverpool sedan någon kastat en plastflaska mot honom. 2010 reagerade sångaren på att det luktade kött från ett stånd nära scenen – Morrissey är vegetarian sedan han var 11 år. Morrissey har till och med gått så långt att han beordrat att fansen väskor ska sökas igenom före konserten så att ingen ska ta med sig kött in på arenan, skriver The Mirror. I november 2009 fick Morrissey en person i publiken utkastad från en konsert i Hamburg sedan denne skrikit skällsord mot honom, skriver New Musical Express. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29468, "headline": "Julkonserter guldgruva för artisterna", "summary": "När svenskarna vill överdosera jul ställer artisterna upp. Julshowindustrin växer år efter år och engagerar hela Sveriges artistelit, som måste ut och spela när skivförsäljningen minskar.", "article": "Julshowsindustrin blir allt större. Bara i år finns ett tjugotal julturnéer att välja på, och artistutbudet är brett: alla från Christer Sjögren och Pernilla Wahlgren till Weeping Willows, Timbuktu och Magnus Uggla har hoppat på jultåget. Och julshowerna är en jätteekonomi. En överslagsräkning på de största turnéerna visar att den totala omsättningen uppgår till flera hundra miljoner kronor. – Julgalebranschen är nu vad folkparksindustrin var på 1950- och 1960-talen. Det rika utbudet gör att det blir ett samtalsämne vid frukostbordet och på jobbet: ”Vilken julgala ska du se?” Till slut ska alla gå och se något, säger Magnus Stråberg som driver en pr-byrå och har jobbat med många stora svenska turnéer och galor genom åren. En av årets julkonsertturnéer är ”Sinatra Christmas”, där artisterna Gunhild Carling, Andreas Weise och Christer Sjögren besöker 16 städer under en månad. – De tre fyra senaste åren har det accelererat som sjutton. I år är det ett julgalornas ”all time high”, säger Peter Jägerhult som är producent för turnén. Trenden med julkonserter med populärmusikjullåtar startades av Christer Sjögren på 1990-talet, men numera kan man se alla från Weeping Willows till Pernilla Wahlgren sjunga julmusik. – Det finns egentligen bara ungefär 35 moderna jullåtar från ”White Christmas” och framåt – och alla kör mer eller mindre samma repertoar. De som klarar att göra ”O helga natt” lägger till den också. Det är roligt att det verkar finnas ett så stort behov av julkonserter, säger Peter Jägerhult. Patrik Krall är producent för turnén ”Christmas night”, där artisterna Magnus Carlsson, Jessica Andersson och Pernilla Andersson-Dregen ingår. Under månaden innan jul gör trion 25 konserter, sex dagar i veckan. Det stora utbudet av julshower har två anledningar, tror Patrik Krall. – Dels finns det en marknad, folk vill få en härlig dos av julen, dels handlar det om att artisterna tappat intäkter för skivförsäljning, då måste man ut och spela för att tjäna pengar. Enligt Peter Jägerhult är månaden innan jul den konserttätaste under året. Och julsäsongen är en viktig del av många artisters ekonomi, säger Patrik Krall. – Jag kan tänka mig att det är den största delen för många. Generellt blir jag inte förvånad om 40 procent av intäkterna för den genomsnittlige artisten på ett år kommer från julen. Helgerna 5–6 och 12–13 december är värst, enligt Patrik Krall. Då är hela Sveriges artistelit uppbokad på olika julshower. – Jag satt just och jobbade med ett annat event där jag försökte få tag på artister till den 6 december. Det är omöjligt. Alla är uppbokade, det är helt otroligt. Det finns inte en artist att få tag på. ”Christmas night” omsätter ungefär 14 miljoner kronor i år, säger Patrik Krall, och han har inte märkt att marknaden skulle vara mättad. – För vår del räcker marknaden till. Det finns en publik. Vi har sålt bättre än i fjol, säger Patrik Krall. En av artisterna som gör julkonserter är Sarah Dawn Finer. Hon har nyligen släppt albumet ”Vinterland”, en uppföljare till engelskspråkiga ”Winterland” som kom 2010. Även då gjorde hon en julturné, och hon märker att konkurrensen hårdnat. – Det var stark konkurrens för fyra år sedan också, men i år är det sjukt mycket. Många av julshowerna har varit ute på turné i många år, men var tidigare bara öppna företagsbokningar. Nu är de öppna för alla, säger Sarah Dawn Finer. Och även om producenterna för både ”Christmas night” och ”Sinatra Christmas” säger att man inte märkt av någon mättad marknad, så tror Sarah Dawn Finer att det finns ett stopp för hur många julshower som ryms i en småstad. – I storstäderna skulle jag kunna dubblera varje gig, men har du femton julkonserter på två veckor i en liten stad måste hushållen välja en. Det blir en jättekonkurrens. När utbudet blir allt större blir det också viktigare för artisterna att nischa sig – trots att många av julklassikerna på konserterna är desamma. I år kan man bland annat få en rock’n’roll-julshow med amerikanskt julbord (”Bebop a luba Christmas”) eller en Sinatrakväll (”Sinatra Christmas”). Sarah Dawn Finer spelar både tolkningar av kända jul- och vinterlåtar, och nyskrivet material med vintertema som hon själv beskriver som ganska vemodigt. – Jag tycker att den tidlösa traditionella julmusiken är väldigt bra. Nat King Cole, Sinatra... Det är klassiker som håller. Men jag har också en kluven relation till jul och vinter. Det är tufft, mörker och kyla, alla går in i dvala. Det är depressioner, skilda familjer som försöker få ihop sina liv. Stress för att året tar slut, ångest för att ett nytt börjar. Jag tror att vi har ett behov av att få komma in från mörkret och kylan, och musiken kan vara som en varm filt. Men när jag började skriva egna låtar om det här, så märkte jag att jag också ville våga stanna i vemodet, säger Sarah Dawn Finer. Julgalor. ”Julgalan 2014” Uppdelad i fyra versioner med olika artistutbud, bland annat medverkar Ace Wilder, Magnus Uggla, Martin Stenmarck, Danny Saucedo, Pernilla Wahlgren och Doktor Alban. Totalt 36 datum i olika städer. ”Sinatra Christmas” Gunhild Carling, Andreas Weise, Christer Sjögren och Sandviken Big Band. Showen är en hyllning till Frank Sinatra med kända jullåtar av Sinatra och Bing Crosby. Sexton datum. ”Familjens julkalas” Amy Diamond tillsammans med trollkarlen Daniel Karlsson och konferenciern Yahnko Kamwendo. Besöker Skövde, Kungsbacka, Jönköping, Kalmar, Växjö, Halmstad och Vara. ”Christmas night” Magnus Carlsson, Jessica Andersson och Pernilla Andersson-Dregen turnerar i konserthus och arenor i 25 städer. Utlovar både klassiker och nyare jullåtar. ”Christmas time has come” Weeping Willows tillsammans med stråkkvartett och trumpetaren Goran Kajfes. Det bjuds på både Weeping Willows-hits och jullåtar. Turnén besöker åtta städer. ”I decembertid” Operastjärnan Malena Ernman gör sitt femte år med julturnén I decembertid. Gästas av Mikael Samuelsson och gitarristen Mats Bergström. Besöker 15 städer. ”Julens stjärna – en kyrkoturné” Charlotte Perrelli, pianisten Maria Johansson och körer spelar gamla och nya julsånger i kyrkor Malmö, Göteborg, Stockholm, Växjö och Kalmar. ”Stjärnklart 2014” Dirigenten Anders Berglund, Jerry Williams, Miss Li, Sonja Aldén, Babben Larsson och Måns Zelmerlöw gör tolv konserter i Stockholm, Norrköping, Malmö och Göteborg. ”I juletid” Dansbandssångerskan Elisa och trumpetaren Magnus Johansson gör hela 41 konserter runt om i landet mellan november och januari. ”Min jul” Melodifestivalvinnaren Sanna Nielsen och ett sexmannaband mixar klassiska jullåtar med Sanna Nielsens egna låtar. 16 datum runt om i landet. Andra julshower: Julen är här (Peter Johansson med flera), Skifs på Grand (Björn Skifs), Be Bop A Luba Classic Christmas (Peter Jezewski från The Boppers), Sissels jul (Sissel Kyrkjebø). ", "article_category": "culture"}
{"id": 29476, "headline": "Se den mördade svenske fotografens bilder", "summary": "Svenske frilansjournalisten och fotografen Martin Adler sköts till döds under ett uppdrag i Somalias huvudstad Mogadishu 2006. Nu ställs hans bilder ut i hemstaden Västerås.", "article": "Svenske frilansjournalisten och fotografen Martin Adler sköts till döds under ett uppdrag i Somalias huvudstad Mogadishu 2006. Nu ställs hans bilder ut i hemstaden Västerås. Somalia, Tjetjenien, Afghanistan, Rwanda, Irak – Martin Adler var där. Nu visas bilderna och filmerna upp på Västerås Konstmuseum i utställningen ”Martin Adler – Ögonblick”. ”Här möter vi krigets fasor, men även krigets vardag, barnens lek, kvinnors arbete, nära porträtt och poetiska landskap” skriver museet i sin presentation av utställningen. Martin Adler gjorde under sina 16 år som krigsjournalist fem-sex resor om året, och var sammanlagt i ett 30-tal krigszoner. Han var ofta tidigt på plats och var en av de allra första som rapporterade för väst om folkmordet 1994 på 900.000 tutsier i Rwanda. Martin Adler mördades den 23 juni 2006 under en demonstration i Somalias huvudstad Mogadishu. Han blev 47 år gammal och efterlämnade hustru och två döttrar. Utställningen pågår från 22 november till 1 mars. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29481, "headline": "Laleh sjunger för världens flickor", "summary": "Abbas låt ”Chiquitita” har redan samlat in 30 miljoner kronor till världens flickor. Nu ska det bli mer. På torsdag framför Laleh en egen tolkning av låten i FN:s generalförsamling i New York tillsammans med Björn Ulvaeus.", "article": "”Chiquitita” kom ut 1979, då FN samtidigt lanserade det internationella barnåret och inledde sitt arbete med att ta fram barnkonventionen. Barnåret inleddes med en tv-sänd gala där Abba framförde låten i FN:s generalförsamling i New York. Samtidigt donerade låtskrivarna Benny Andersson och Björn Ulvaeus hälften av alla framtida intäkter från låten till Unicef. Hittills har den inbringat omkring 30 miljoner kronor till FN:s barnfond . – ”Chiquitita” är ett smeknamn och betyder lilla flicka på spanska. Jag vävde en liten historia kring det namnet och den handlade om en mycket ledsen flicka som förmodligen hade gått igenom något emotionellt uppslitande. Och hennes bästa vän var den som sjöng. Hon försöker trösta henne och säger att det finns en framtid för dig, du kommer att dansa igen, säger Björn Ulvaeus. På Abba the museum presenterades i går ett nytt Unicefsamarbete kring låten för att samla in pengar till utsatta flickor i världen. Laleh har gjort en ny tolkning av låten och har också designat en egen omslagsbild där hon själv uppträder som Chiquitita i en vit, fjäderliknande dräkt med vassa kanter. På torsdag sjunger hon tillsammans med Björn Ulvaeus ”Chiquitita” i FN-skrapan i New York i samband med att barnkonventionen fyller 25 år. – Jag tycker att det är en uppmuntrande låt och jag tycker att det finns något viktigt i den som jag och många fler behöver höra. Jag vet att vi inte kan förändra världen, men jag vet att vi kan förändra världen för någon, säger Laleh i en inspelad videointervju. Nu ställer sig också samtliga Abba-medlemmar bakom samarbetet och donerar hela sin royalty för ”Chiquitita”, både som artister och som upphovsmän. Tanken är att fler artister framöver ska tolka låten om flickan som enligt texten fjättrats av sorg och tappat hoppet om framtiden. Samtidigt lanseras det digitala initiativet Pressplaytogive där lyssnare kan donera pengar bara genom att spela låten på Spotify, Itunes eller Youtube. – För mig har ”Chiquitita” blivit en symbol för alla de ledsna flickor och kvinnor runt om i världen som förtrycks på ett eller annat sätt. Som inte tillåts ta sin rättmätiga plats i de samhällen där de bor. Ofta på grund av unkna reaktionära, patriarkala strukturer. Om det finns en enda sak som jag fick välja för att skapa en bättre värld är det just att ge dessa flickor utbildning, möjlighet till makt över sitt liv och självständighet, säger Björn Ulvaeus. Att det blev just låten ”Chiquitita” som fick ingå i soundtracket till FN:s barnår var enligt Björn Ulvaeus en ”lycklig slump”. Om barnåret hade ägt rum ett år senare skulle det ha kunnat bli ”The winner takes it all”. – Och om det hade varit ett halvår tidigare så hade det nog blivit ”Take a chance on me” och det skulle inte ha gett samma symboliska innebörd, säger Björn Ulvaeus till DN och skrattar under en kort intervju framför Abbamuseets nya ”Chiquitita”-vägg. De senaste 35 åren har hälften av intäkterna från Abbalåten gått till Unicef. Hädanefter kommer alla intäkter att gå till välgörenhet och på Unicef gläds man åt fördubblingen. – Vi vet att det kommer att ge oss mycket pengar till flickors rättigheter. En av insatserna handlar om att flickor får gå i skolan. Det kan till exempel handla om att förse en skola med en särskild flicktoalett, eftersom många flickor annars inte vågar gå på toaletten av rädsla för våld eller för att de måste sköta sin hygien på ett särskilt sätt, säger Véronique Lönnerblad, Unicef Sveriges generalsekreterare. Låten skrevs av Björn Ulvaeus och Benny Andersson och spelades in av Abba med Agnetha Fältskog på solostämma i den slutgiltiga versionen. Agnetha Fältskog uppskattar Lalehs tolkning i ett uttalande: ”På sitt eget personliga sätt har begåvade Laleh gett oss en helt ’ny’ ’Chiquitita’. Med en röst som uttrycker så mycket nyanser av glädje, sorg och mer därtill. Ett fantastiskt fantasiarrangemang, man dras bara med…” Den 9 januari 1979 spelade Abba låten under en tv-sänd musikgala i FN:s generalförsamling i samband med lanseringen av det internationella barnåret. Förutom Abba uppträdde band som The Bee Gees, Rod Stewart, Donna Summer, Earth Wind & Fire och Olivia Newton-John. Barnkonventionen blev färdig tio år senare och fyller 25 år på torsdag den 20 november. ”Chiquitita” fick aldrig någon musikvideo, men Abbas framförande av låten i tv-programmet ”Abba in Switzerland” från våren 1979 finns bevarad, med bandmedlemmar i 70-talspälsar och en gigantisk snögubbe på ett alpberg i bakgrunden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29485, "headline": "Hon har mött revoltens kvinnor", "summary": "Den arabiska våren startade i Tunisien 2011 men vad hände sedan? I sin debutbok ”Det här är vår tid” följer journalisten Fanny Härgestam fyra kvinnor som engagerade sig i – och drabbades av – revolutionen.", "article": "– Jag ville ge de här kvinnorna ordet. Mitt mål var inte att skriva ett feministiskt manifest, utan låta dem förmedla sina erfarenheter. Det är historier som oftast saknas, som man alltid måste slänga ut i nyhetsrapporteringen, säger Fanny Härgestam när jag når henne på telefon i Tunis. Där bor hon med sin man som är fotograf, men i helgen är hon i Stockholm för att prata om sin bok. Men att hon som journalist skulle bege sig till Tunisien var från början ingen självklarhet. – Som nyutbildad journalist bestämde jag mig för att vara rörlig några år. Jag frilansade lite här och där, bland annat i Östeuropa. Jag visste nästan ingenting om Tunisien innan jag åkte dit. Jag visste knappt var landet låg och var över huvud taget inte särskilt intresserad av Mellanöstern. Men när den arabiska våren startade blev jag nyfiken. Hon reste dit och ganska snart fick hon idén om att skriva en bok. Så när de flesta andra korrespondenterna for vidare mot nästa uppror – Tunisien var ju gnistan som tände revolter i Egypten, Libyen och i Syrien utbröt ett blodigt inbördeskrig- stannade Fanny Härgestam kvar. – Jag ville vara med över tid, förklarar hon. Läs mer: Recension av ”Det här är vår tid” och ”Gulfen. En framtida krutdurk” Hennes bok är en nära berättelse om de tunisiska kvinnorna Selma Mabrouk, Meherzia Labidi, Mabrouka Mbarek och Amira (hennes efternamn är utelämnat av säkerhetsskäl). De tre förstnämnda blev invalda som ledamöter för olika partier i parlamentet 2011. För Amira fick revolutionen en annan betydelse: hennes man Slim sköts till död under en av de många demonstrationer som fick den gamla regimen med president Zayn al-Abidin Ben Ali i spetsen på fall. Amira blev en martyränka och hon bor fortfarande kvar i den by där hon och maken levde som gifta, hårt bevakad av makens släkt. Hon är fast i historiens skarv mellan det moderna nya livet och de gamla traditionerna. – Rent juridiskt har kvinnors rättigheter stärkts med den nya grundlagen – som till exempel att staten ska verka för lika representation för kvinnor och män i valda församlingar. Det är ju en sorts kvotering och unikt för arabvärlden. Men ute på landsbygden har ingenting förändrats. Amira är ett exempel på det, säger Fanny Härgestam. Hur fick du kontakt med kvinnorna? – På ett ganska slumpartat sätt. Amira träffade jag på ett seminarium och de tre andra i parlamentet, Bodopalatset. Då, strax efter revolutionen, var allt öppet och tillgängligt – människorna också. Det är lätt att förstå den nästan euforiska känsla som Fanny Härgestam beskriver i sin bok och som genomströmmade Tunisien efter Ben Alis fall och flykt i januari 2011. Upproret mot regimen hade startat en knapp månad tidigare när en fruktförsäljare i protest mot landets styre dränkte in sig i bensin och tände på. Bakom de våldsamma demonstrationer som följde låg åratal av missnöje, umbäranden och förföljelser mot oliktänkande. Precis som sin föregångare, Habib Bourguiba, hade Ben Ali samlat all makt hos sig själv i egenskap av president. Hösten 2011 hölls så Tunisiens första demokratiska val som resulterade i en koalitionsregering med det tidigare förbjudna islamistiska partiet Ennhada i spetsen. Arbetet med en ny grundlag tog fart, en process kantad av motgångar, mord, avhopp och kompromisser som de tre kvinnorna Selma, Meherzia och Mabrouka följde på nära håll. Vad har varit svårast i arbetet med din bok? – Rent logistiskt att få tillgång till kvinnorna när de var pressade och upptagna. Sedan har jag frågat mig själv hur nära man får gå dem när de haft det jobbigt, varit upprivna, desperata och sorgsna. Gränsen mellan journalist och vän suddades ibland ut. – Men, säger hon, jag har blivit mindre rädd att vara människa. Att man bryr sig betyder inte att man är en dålig journalist. Det andra demokratiska parlamentsvalet i Tunisien som hölls nu i november, innebar en seger för Nidaa Tounes, ett sekulärt samlingsparti där vissa medlemmar sägs ha ett förflutet nära den gamla störtade regimen. Valresultatet har förändrat vardagen för de tre politiskt aktiva kvinnorna. – Selma kandiderade för sitt socialdemokratiska parti men kom inte in i parlamentet. Hon är besviken. Mabrouka bor numera i USA och följer Tunisiens utveckling därifrån medan Meherzia, är supertaggad trots att hennes parti Ennahda kom på andra plats. Och Amira? – Hon kämpar på med sitt liv. Hon är en väldigt imponerande och stark person i mina ögon. Har de här kvinnorna förändrats under den tid du följt dem? – Gemensamt för dem alla är att de har blivit hårdare, tuffare och mer realistiska. Och du själv, hur har du påverkats? – Jag har blivit medveten om hur många gråzoner det finns i politiken och ideologierna under en känslig övergångsperiod. Den svart-vita känslan som fanns under revolutionen har spätts ut till en gråskala där det inte finns klockrena onda och goda partier. Fanny Härgestam Född: 1983. Yrke: Journalist, arbetat för bl a SVT och SR. Bor: ”För närvarande men inte för evigt i Tunis.” Familj: Maken Augustine Le Gall, fotograf. Aktuell med: Boken ”Det här är vår tid. Fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien” (Natur & Kultur). Den har nominerats till Stora Journalistpriset 2014 i kategorin Årets berättare. Juryns motivering lyder: ”För ett envetet reportage som förvandlar tillkomsten av en ny konstitution till en närgången och gripande thriller.” Fakta. Tunisien Huvudstad: Tunis Invånarantal: C:a 10,9 miljoner Språk: Arabiska (franska i vissa medier och viss undervisning) Religion: 99,5 procent muslimer Statsreligion: Islam Blev självständigt: 1956 (från Frankrike) Den så kallade arabiska våren startade 2011 en månad efter att en ung fruktförsäljare i staden Sidi Bouzid brände sig till döds i protest mot den dåvarande regimens politik. Första demokratiska val: I oktober 2011. Andra valet ägde rum i november 2014. Fick en ny grundlag i januari 2014. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29487, "headline": "Ny bok: så blev Sverige världsbäst på tennis", "summary": "Hur var det möjligt att lilla Sverige kunde dominera den stora internationella sporten tennis under 20 år? I boken ”När vi var bäst” får vi svaret. Jan Eklund läser en skildring som når långt utanför tennisbanan.", "article": "Mats Holm och Ulf Roosvald ”När vi var bäst” Offside Press Det mesta var sämre förr i tiden, men en sak var verkligen mycket bättre, svensk tennis. Hur var det möjligt att lilla Sverige år efter år – säg mellan 1972 och 1992 – kunde spotta ur sig så många spelare som nådde den absoluta världstoppen och samtidigt förvandlade den knarriga överklassporten tennis till en toppad folksport? Alla tittade, intresset var hysteriskt, nationen stod verkligen stilla vid de stora matcherna. Och snabbt som ett serve-ess fick vi fler tennisbanor per capita än något annat land i världen. Den märkliga framgångssagan säger mycket om Sveriges moderna historia. Och den ska nog utläsas som en unik kombination av stort sportintresse, radikal social utjämningspolitik och stark individualism. Björn Borg gjorde inte allt på egen hand. Men han var först och bäst; den store förnyaren och inspiratören. Stilen var dessutom ovanligt cool, rena uppenbarelsen för oss som var yngre. Popmodernismens triumf. För mig var det den svenska modellens kulmen. Hur grabbarna från landsortens småstäder som hade motivationen att träna hårdare än alla borgarsöner från Båstad och Djursholm kvickt tog hem spelet och förvandlade svensk idrott till en global exportsuccé. I ”När vi var bäst” skildrar journalisterna Mats Holm och Ulf Roosvald historien om den svenska guldåldern. Det är den klart bästa bok jag har läst om svensk tennis. Den kvalar rentav in som god svensk kulturhistoria därför att författarna inte bara har bollar på hjärnan; de lyfter blicken och granskar även livet utanför linjerna. Man känner dessutom den stilistiska nerv som bara kan komma ur känslan av att ha upplevt de där åren som ung. Nostalgi? Inte mer än nödvändigt. Vi får vida tillbakablickar med erfaren blick och de tre stora intervjuas: Björn Borg, Stefan Edberg och Mats Wilander. Allt gick inte friktionsfritt. Den vita sporten hade sin historia i Båstad och Kungliga hallen på Östermalm. Tennisen blev paradoxalt nog stor ungefär samtidigt som den på allvar utsattes för politisk kritik från vänster. Stoppade matcher och poliser på läktarna. Rhodesia 1968, Chile 1975. Den politiska oskulden och amatörismen var på väg ut. Gentlemännen på centercourten fick konkurrens av långhåriga bollmaskiner som kunde kämpa ner vem som helst. Även den grå socialdemokratin hade problem att anpassa sig till tidens rörelser. 1976 är ett talande år. Då vann Björn Borg sin första Wimbledontitel, Ingmar Bergman gick i landsflykt efter en skatterazzia på Dramaten och Astrid Lindgren skrev sin berömda saga om Pomperipossa i protest mot den absurda byråkrati som tvingade henne att betala 102 procent i skatt. Ulf Lundell debuterade samma år med den trotsiga ungdomsromanen ”Jack”. Efter 44 raka år vid makten förlorade socialdemokraterna valet. Olof Palme tröstade sig kanske med en tennismatch mot Harry Schein i Kungliga hallen. Och Lars Gustafsson skrev på sin lyckliga lilla roman ”Tennisspelarna”, som gavs ut året därpå. Även Björn Borgs skatteflytt till Monte Carlo utlöste en hård debatt. Det var några år med eviga fejder med den svenska pressen. Borg kände sig orättvist behandlad och undrade senare varför ingen kritiserade Ingmar Stenmark när han lämnade landet för Rivieran. Därför att tysta svenska skidåkare från norr alltid stått närmare vår bild av folksjälen, skulle jag tro. Det fanns en annan sida av Borgs triumfer på jordens alla tennisbanor. Han var ständigt på väg i flygplan någonstans och väckte längtan efter resor och metropoler. Kvällstidningarna hängde honom hack i häl: Paris, Miami, Bahamas, Las Vegas, Tokyo. Med Björn Borg importerades internationell glamour till det svenska bönehuset. Pälsar, skumpa, disco. Åh, vilket party! Mats Holm och Ulf Roosvald blåser nytt liv i historien. De kallar träffande sportagenturen IMG och Mark McCormack, som låg bakom Borgs flytt till Monte Carlo, för ”globaliseringskapitalismens tidiga stormtrupp”. Spelet lockade även fram existentiella frågeställningar. Det var knappast en tillfällighet att en nyckelscen i Woody Allens film ”Manhattan” från 1977 utspelar sig på en tennisbana Nätrullare eller dubbelfel? Livets små snedsteg och all dramatik. Mest färgstark är skildringen av tränarna Lennart Bergelin och Percy Rosberg. Det var Percys teknikträning och kloka huvud som formade Björn Borg och Stefan Edberg. Björn behöll sin oortodoxa tvåhandsbackhand men Stefan fick rådet att släppa taget och bara slå med en arm. Så skapades två av tennishistoriens vassaste vapen. Percy Rosberg var det elfte barnet i en arbetarfamilj från Norra Ängby. Han uttrycker sig distinkt och i bilder: ”Stefan hade en så fin backhandvolley, så vass, som att riva ett lakan”. Men hans forehand var skum. ”Han skyfflade över bollen, som en jädra snöskottare”. ”När vi var bäst” slutar i moll. Svensk elittennis kan inte gärna bli mycket sämre än nu. Den vitala tenniskulturen har dött ut. Småstadsstjärnorna blir golfproffs i stället. ”Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt”, sjöng Blå tåget 1972. Det hade sina sidor men för svensk tennis var det toppen. Jämlikhet – eller kanske snarare broderskap – och stålar var en oslagbar kombination. Och allt skedde utan tidiga elitsatsningar som i dag när alldeles för många spelare väljs bort för tidigt. Då blir rekryteringsbasen för smal för att producera stjärnor på löpande band till den internationella marknaden. Visst, tennis kan vara en tuff duell, men det är ännu roligare att spela tillsammans. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29507, "headline": "Fredrik Strage: Eftersom Nicki Minaj är kvinna blir kulturpoliserna rasande", "summary": "Att göra underhållning av nazism har aldrig varit så kontroversiellt som nu. Rapparen Nicki Minaj anklagades nyligen för nazistpropaganda när den animerade videon till hennes låt ”Only” släpptes.", "article": "I fjol fick Mel Brooks amerikanska filminstitutets ”life achievement award”. Komikern Sarah Silmerman berättade i sitt tal om när Brooks som 17-åring tog värvning: ”Han gjorde det inte på grund av mod eller pliktkänsla. Han gjorde det eftersom han visste att han genom att kriga mot nazismen skulle förtjäna rätten att dra skämt om förintelsen resten av livet.” Om Brooks lever tillräckligt länge kommer den rätten nog att ifrågasättas. Att göra underhållning av nazism har aldrig varit så kontroversiellt som nu. Det fick rapparen Nicki Minaj erfara när den animerade videon till hennes låt ”Only” nyligen anklagades för att vara nazistpropaganda. Enligt USA:s Anti Defamation League, som kämpar mot antisemitism, är videon ett ”nytt lågvattenmärke för popkulturens exploaterande av nazisymbolik” som till råga på allt hade premiär på 76-årsdagen av Kristallnatten (vars datum organisationen uppenbarligen glömt bort, videopremiären skedde två dagar tidigare). Nicki Minaj bad i alla fall om ursäkt: ”Jag skulle aldrig tolerera nazism i min konst.” Alla som, likt jag själv, klickade på videon och hoppades att få se Nicki Minaj som storbystad lägerkommendant à la ”Ilsa: She wolf of the SS” (moraliskt dubiös sjuttiotalsfilm) blev besvikna. Bortsett från några fanor och soldater med röda armbindlar innehåller ”Only” knappt några nazistreferenser. Nicki Minaj avbildas som en fetischklädd Kleopatra, flankerad av muskelmän som fläktar henne med palmblad. Chris Brown, som sjunger refrängen, tecknas som amerikansk general medan gästrapparna Drake och Lil Wayne är präst respektive finansman. Texten handlar inte heller om att invadera Polen utan om att Nicki Minaj gärna skulle ligga med sina rappande kollegor och ”let them eat my ass like a cupcake”. Nicki Minaj bjuder på en tamare variant av den totalitära estetik som synts hos exempelvis Marilyn Manson och Laibach – artister som gillar att visa sambandet mellan Leni Riefenstahls arenaspektakel och moderna popkonserter. Men eftersom Minaj är kvinna, och gör kommersiell pop, blir twittrarna rasande – ungefär som när samma kulturpolis anklagar artister som Lana Del Rey, Katy Perry, Miley Cyrus, Iggy Azalea och Rihanna för ”kulturellt bemäktigande” (exploatering av kulturer som inte är deras egna). Till och med Taylor Swift anklagades för kulturellt bemäktigande när feministsajten Jezebel upptäckte mörkhyade dansare i hennes video. Och Nicki Minaj sägs ha begått rovdrift på kinesisk (tatueringen på hennes vänsterarm) och japansk (geishadräkten hon bar i en video) kultur eftersom hon inte har sina rötter i Asien utan i Trinidad-Tobago. Hon är inte heller vad högerextremister kallar ”arier”. Därför har även vissa nazister blivit upprörda över ”Only”-videon och – ironiskt nog – anammat den politiskt korrekta kultursynen. ”Kulturellt bemäktigande?” frågar sig kommentarfältet under nazistiska Daily Stormers artikel om Nicki Minaj. Sajtens redaktör slår fast att videon – precis som allt annat i hela världen – är en judisk konspiration. Och en läsare reagerar med ett desperat ”the niggers are stealing our nazi”. Man kan tycka att popstjärnor borde handskas försiktigt med främmande symboler och kulturer. Själv hoppas jag ändå att Nicki Minaj i sin nästa video twerkar till muslimska böneutrop stylad som chassidisk Gestapogeisha i samedräkt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29511, "headline": "Mästarmöte med sällsam kraft och känsla", "summary": "Två av konsthistoriens största hjältar är aktuella i London. Det är Rembrandt och Turner, vars sena mästerskap lyfts fram i epokgörande utställningar. Birgitta Rubin tappar andan.", "article": "Det finns två sorters åldrande mästare, grovt räknat: de som allt tröttare upprepar ett vinnande koncept, i kontrast till dem som blir allt friare och djärvare med åren. Den senare gruppen har på sistone fått stor uppmärksamhet i museivärlden och nu kulminerar trenden i London med Rembrandts och Turners sena verk, perfekt tajmat med den biografiska filmen om den brittiske nationalmålaren ”Mr Turner”. ”Rembrandt. The late works” på National gallery marknadsförs som en unik chans att se den holländske guldåldermålarens innovativa mästerverk från 1650-talet till dödsåret 1669. Som svensk är man stolt över att ett huvudnummer är ”Batavernas trohetsed till Claudius Civilis”, som ägs av Konstakademien och bara lånats ut två gånger tidigare. Själv hade jag på förhand skummat den brittiska kritikerkårens ovationer, högsta betyg överallt – men var ändå oförberedd på den enastående kraft och känsla som Rembrandts sena verk utstrålar. Med risk för att låta löjlig måste det erkännas att jag gång på gång fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. För ur dessa porträtt, bibliska motiv och vardagliga scener strömmar ett intensivt koncentrat av själsliga kval, smärta och sorg, men också ömhet, ro och andlig försoning. Här stiger mänskligheten fram i sin naknaste form. Ecce homo. Det börjar direkt med Rembrandts osminkade självporträtt från hans sista decennium i livet. Att utställningen visas två trappor ner i underjorden, i intima salar med punktbelysning, förstärker känslan av att ledas in i allas vårt inre. I ljusdunklet möter en fårad, grånad och sliten konstnär, vars forskande ögon blickar sorgset men självmedvetet på publiken. Att Rembrandt målade sig själv som aposteln Paulus betydde kanske att även han axlade ett kall och var en martyr? Mjölnarsonen Rembrandt Harmensz van Rijn hade stora framgångar som konstnär men drabbades också av många förluster och katastrofer, varav några självförvållade. Den älskade hustrun Saskia födde tre barn som dog i späd ålder, innan hon själv avled 1642 och lämnade honom ensam med Titus, blott nio månader gammal. Geertje Dircks anställdes som barnsköterska och blev även Rembrandts sängkamrat, men stämde honom för brutet äktenskapslöfte när han senare förälskade sig i den 20 år yngre hushållerskan Hendrickje Stoffels. Rembrandt svarade med att stämpla Geertje som galen och fick henne inspärrad på tukthus. Samtidigt var han i händerna på lånehajar för att ha råd med sitt flotta hus och sin konstsamling. 1654 uteslöts Hendrickje ur kyrkan för att ha ”praktiserat hor”, i samband med att deras dotter föddes. Till utställningens ömmaste verk hör en tuschlavering av en sovande kvinna som tros vara Rembrandts unga kärlek. Men det vidlyftiga livet slutade med personlig konkurs och förnedringen fortsatte med att många uppdrag gick till forna elever, med nya, polerade stilideal i Rubens anda. Det är denna hårt prövade man vi ser i ögonen. Men Rembrandt tappade uppenbarligen aldrig tron på sin kreativa förmåga och fortsatte att utvecklas; för eftervärlden känd som den ”förste konstkättaren”. Utställningen går igenom hans brott mot allehanda konventioner i rumsindelningar på teman som ”ljus”, ”experimentell teknik” och ”tolkningar”, med Rembrandts remarkabla version av en anatomilektion där den dödes hjärna är brutalt blottad och hans skitiga fötter sticker rakt ut ur bilden. Men här finns även teman som ”kontemplation” och ”inre konflikter” för att visa hans sökande efter en emotionell kärna i såväl profana motiv som bibliska berättelser. Monumentalverket ”Batavernas trohetsed…” har fått en egen vägg i den avdelning som demonstrerar hur skickligt Rembrandt laborerade med ljus och skugga för att framkalla dramatiska och symboliska effekter. Här finns åtskilliga prov på hur nydanande han var i grafiken, medan han i måleriet utvecklade en mjukare variant av barockmålaren Caravaggios klärobskyr. På bänken framför ”Batavernas trohetsed…” sitter nu folk som förtrollade. Figurerna i den politiska sammansvärjningen vibrerar av upprorsanda och syns glöda inifrån. Rembrandt slutförde uppdraget 1662, en panel på drygt fem gånger fem meter för rådhuset i Amsterdam. Det kunde ha lett till en comeback men ”Batavernas trohetsed…” plockades snabbt ner, kapades troligen av konstnären själv till 2 x 3 meter och hamnade efter en auktion slutligen i Sverige. En bevarad skiss visar att det bortskurna främst var staffage. Kan refuseringen ha handlat om att den enögde hövdingen var för tiden ”grovt” målad och rått framställd, med den tomma ögonhålan synlig? I katalogen spekuleras det även om ekonomiska konflikter. Rembrandts karriär tog hur som helst stryk av hans omvittnat omedgörliga och impulsiva personlighet. Hans oortodoxa livsstil gjorde inte saken bättre. Rembrandt fick aldrig betalt för ”Batavernas trohetsed…” och tvingades i desperation sälja Saskias grav. Året därpå fullbordades katastrofen med Hendrickjes död i pesten. Att Rembrandt i denna mörka misär skapar sina mest ljusstrålande, insiktsfulla och känsliga människoskildringar känns som ett mirakel. Rena alkemin. Jag går tre varv runt utställningen och njuter av hur det glöder, glimmar och glänser i ögon, pärlor, guldsmycken, pokaler, rustningar, stoffer. Han applicerade lager på lager på lager av färg; på sina ställen med delikata, korta penseldrag och på andra expressivt, svepande. Ibland skiner undermålningen igenom, ibland är färgen tjockt pålagd, närmast skulpturalt. Rembrandt var först med att använda palettkniven som målarredskap, vilket fick dåtidens kritiker att jämföra med en murslev och påstå att färgen rann löst som ”dynga”. Men en mängd detaljbilder i katalogen visar Rembrandts virtuosa handlag. Ett praktexempel är en guldglänsande ärm i den kända målningen ”The jewish bride”, som tros föreställa det bibliska paret Isak och Rebecka. Fast det som ger gåshud än i dag är motivets innerliga kärleksskildring. Lika tagen blir jag av Rembrandts porträtt av gamla människor, som trots skröpliga och krumma kroppar ges en osedvanlig inre resning. Hans medkänsla nådde sin absoluta topp i Lucretiamotivet. Den våldtagna unga kvinnan, som enligt legenden tog sitt liv för att undgå skam, är i Rembrandts gestaltning en avgrundsdjup tragedi. I en version står Lucretia med kniven höjd, i den andra med blodfläckad särk. Hennes närvaro är så stark och sorgen så hjärtskärande att jag tvingas gå undan för att hämta andan. Efter giganten Rembrandt kan en jämförelse med Turner te sig orättvis. Men i Storbritannien är den romantiske landskapsmålaren J M W Turner något av en nationalhjälte och har i konsthistorien lyfts fram som en föregångare till impressionisterna, för sin innovativa teknik och stil som närmar sig abstraktion. Faktum är att det finns många paralleller mellan Rembrandt och Turner. De kom båda från enkla förhållanden och gjorde karriär i kraft av sin begåvning. Men de kritiserades hårt för sin egensinnighet och ovilja att fjäska, kompromissa och anpassa sig till modetrender. De ansågs sinnesrubbade och beställningar drogs tillbaka men de fortsatte gå sin egen väg. På ett privat plan var de amoraliska, barberarsonen Turner levde på gamla dar ett dubbelliv. Men trots personliga kriser slutade ingen av dem att experimentera med sina uttrycksmedel. Öppningsscenen i filmen ”Mr Turner” är från Holland, där han målar lyriska kanalmotiv och beundrar Rembrandt! I Storbritannien har det gjorts mängder av Turnertolkningar i litteratur, musik, dans, film och utställningar. Tate Britains ”Late Turner. Painting set free” har som ambition att göra upp med anakronistiska idéer om hans intentioner. Likaså romantiska föreställningar om det missförstådda geniet. Jag hade mycket höga förväntningar på denne premodernistiske hjälte, som så tydligt inspirerat vår nationalmålare Zorn och även Strindberg som konstnär. Men jag blir lite besviken på plats. I utställningen, som täcker åren 1835–50, slår en gulbrunsåsig ton igenom i många verk och en del figurer är klumpigt målade. I katalogen spekulerades det om huruvida Turners sjukdomar på ålderns höst kan ha bidragit till att han löste upp motiven; alkoholism, diabetes, hjärtproblem och skakningar som kanske berodde på blyförgiftning. I salarna ser man tydligt att Turners abstrakta tendenser inte följde en utvecklingslinje. Han hoppade fram och tillbaka motivmässigt, och hans sist utställda målningar mytologiska. I en del fall beror nog den lösa, fria penselföringen på att det är förstudier eller oavslutade verk. Turner var ingen människoskildrare som Rembrandt och hans historiemålningar, änglar och gudomliga visioner säger inte nutidsmänniskan mycket. Tidlösa är däremot hans underbara, atmosfäriska landskapsakvareller och oljemålningar där huvudmotivet är oregerliga naturkrafter som virvlande vågor, vind, regn, snö och eld. Turner excellerade i ljusets speglingar och brytningar i vatten, liksom i oroliga himlar, rök- och dimmoln över Themsen. I skildringar av kanalbåtar, flodångare och framforsande tåg mötte han också industrialismens krafter. Turners modernitet låg i hans djupa förståelse av verkligheten. Som utställningen så övertygande visar låg hans sanna radikalitet och frigörelse i gestaltningen av hur den nya, moderna tiden såg ut och kändes. Åldrande mästare på utställningar och film. ”Rembrandt. The late works” visas på National Gallery i London t o m 18/1 och Rijksmuseum i Amsterdam 12/–17/5 2015. Utställningen innehåller drygt 30 målningar, 20 teckningar och 30 grafiska blad. ”Batavernas trohetsed till Claudius Civilis”, som ägs av Konstakademien i Stockholm, har lånats ut under Nationalmuseums renovering. Utställningen är filmad och visas på bio från 2/12 i Storbritannien och 17/2 i bl a Sverige. Se www.exhibitiononscreen.com ”Late Turner” visas på Tate Britain t o m 25/1, därefter i Los Angeles och San Francisco i USA. ”Mr Turner”, Mike Leighs hyllade film om Turner visas på Stockholms Filmfestival 14–15/11 och har svensk premiär 25/12. I Cannes tilldelades huvudrollsinnehavaren Timothy Sprall priset för bästa manliga skådespelare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29523, "headline": "Marilyn Monroes kärleksbrev på auktion", "summary": "”Jag älskar dig och vill vara med dig”, skrev Joe DiMaggio till Marilyn Monroe. Hennes kärleksbrev och andra personliga ägodelar ska nu auktioneras ut, och kan komma att dra in 1 miljon dollar.", "article": "I början av december kommer omkring 300 föremål, däribland kärleksbrev och personliga ägodelar som tillhörde Marilyn Monroe, att auktioneras ut i Beverly Hills. I samlingen finns korrespondens mellan Monroe och hennes andra och tredje make Joe DiMaggio och Arthur Miller liksom brev från vännerna Clark Gable, Cary Grant och Jane Russell, skriver New York Times. ”Jag älskar dig och vill vara med dig”, skrev en förtvivlad Joe DiMaggio i ett av breven i samlingen när Monroe meddelat att hon ansökt om skilsmässa efter några månaders äktenskap 1954. ”Det finns inget jag önskar mer, än att du ska återfå ditt förtroende för mig”, skrev han. – Man får verkligen rysningar när man läser några av de saker som står i breven. Det finns en sådan intimitet och personlig karaktär hos dem\", säger auktions kurator Martin Nolan, som tillbringade nio månader att organisera och katalogisera samlingen. Auktion ägare Darren Julien uppskattar att samlingen kommer kunna få in 1.000.000 dollar, eller mer: – Monroes \"samlarföremål\" har skjutit i höjden under de senaste åren, bland annat pådrivet av asiatiska och europeiska samlares förkärlek till den här typen av konst, säger han. Föremålen kommer att ställas ut på Darren Juliens galleri i Beverly Hills under fyra dagar innan auktionen äger rum 5-6 december. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29524, "headline": "De dimhöljda bergens fasor", "summary": "Orlando von Einsiedel hade tänkt göra en mysig naturdokumentär om utrotningshotade bergsgorillor i Kongo-Kinshasa. Men när han var på plats blev det en helt annan film. I dagarna hade den premiär på Netflix.", "article": "I den kritikerhyllade dokumentären ”Virunga” följer Orlando von Einsiedel en grupp skogvaktare i Virunga National Park i Kongo- Kinshasa som dagligen riskerar livet för att skydda parkens utrotningshotade gorillor. Regissörens ursprungliga idé var att göra en lättsam film om gorillaturismen i landet, men den tanken övergav han fort. På plats upptäckte von Einsiedel att den 7 900 kvadratkilometer stora parken inte bara har ett rikt djurliv, utan även är rik på olja. Trots parkens världsarvsskydd utvinner det stora oljeföretaget Soco International olja ur markerna. – Man kan säga att filmen gjorde en u-sväng över en natt, säger von Einsiedel när DN når honom på telefon i hemstaden London. Plötsligt var det inte en mysig natur-dokumentär om skogvaktare och gorillor, utan en dokumentär om människor som riskerade livet för att skydda Kongo-Kinshasas äldsta nationalpark. Bara ett par veckor efter att han rest till Kongo-Kinshasa eskalerade våldet i landet. Nationalparken, som är hem för 480 bergsgorillor, stod plötsligt under direkt hot från mer än ett håll: Virungaparkens existens äventyras av både tjuvjägare, landets väpnade konflikter och oljeföretaget Soco Internationals närvaro. Mellan 2012 och 2014 tillbringade den brittiske dokumentärfilmaren sammanlagt elva månader i Virunga National Park. Han levde i ett tält i en glänta, sida vid sida med skogvaktarna som han följde. Orlando von Einsiedel är omskriven för att vara en orädd och risktagande filmare, men bland pansarvagnar och skottlossningar är det svårt att behålla lugnet, säger han. – Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var livrädd emellanåt. Samtidigt hade skogvaktarna jag bodde med levt med samma rädslor i tjugo år. Deras lugn och mod stärkte mig. Det här är hans första långfilm och den skiljer sig en del från hans tidigare verk. I ”Virunga” förenar von Einsiedel undersökande journalistik med porträtterande scener av människors öden. – Den här filmen har varit mycket svårare att göra än mina tidigare, säger han. En del av den skildrar livet i en nationalpark. En annan del beskriver ett inbördeskrig som måste förklaras. En tredje del undersöker hur ett internationellt oljeföretag förstör landets natur. När skådespelaren Leonardo DiCaprio såg filmmaterialet från Kongo-Kinshasa visste han att det här var en film han ville producera. DiCaprio är förutom skådespelare och producent även en engagerad miljöaktivist. ”Virunga” är ett produktionssamarbete mellan DiCaprios filmbolag Appian Way Productions och Netflix. – Jag brinner för den här David och Goliat-historien. Den visar att gräsrotsorganisationer och enskilda människor kan stå upp mot stora krafter och faktiskt påverka, säger DiCaprio på telefon till DN. Genom att producera filmen ser jag till att problemen uppmärksammas. Han menar att den här dokumentären är ett bra sätt att skildra de interna konflikter som pågår i Kongo-Kinshasa, och vilka konsekvenser det får för miljön. Är reaktionen från medier och befolkningen tillräckligt kraftfull kan oljejättar som Soco International stoppas. – Miljöförstörelsen som sker i Virunga sker också på flera andra platser i världen, säger Leonardo DiCaprio. Han hoppas att filmens dramaturgiska grepp gör att den får stort genomslag. Mads Brüggers dokumentär ”Ambassadören” har stått som förebild, men filmen flirtar också med dramagenren. En stor del av uttrycket är filmklipparen Masahiro Hirakubos förtjänst. Han har arbetat mycket med spelfilm och klippt bland annat ”Trainspotting” och ”Dödsleken”. Orlando von Einsiedel lockas och inspireras också av fiktionens värld. – När jag gjorde den här filmen hämtade jag faktiskt idéer från ”Avatar”. Tänker man efter så har den ungefär samma handling som ”Virunga”. Men den främsta inspirationskällan är dock varken filmer eller regissörskollegor. Han började göra film i övre tonåren när han tävlade i snowboardåkning. Han och hans kompisar turades om att filma varandra. Så småningom lämnade han snowboardkarrären för dokumentärfilm. Det är i intresset för ämnet och människorna han följer som driver honom. – I Kongo-Kinshasa var det omöjligt att inte engageras av människorna jag följde. För dem betyder nationalparkens överlevnad allt. ”Virunga” är inte Orlando von Einsiedels första film, men det har blivit hans stora genombrott. I år har den fått flertalet nomineringar och utmärkelser på internationella filmfestivaler. Bland annat Docvilles Conscience Award-utmärkelse och Doxas pris för bästa dokumentärfilm. Vad som kommer härnäst vet han inte. – Jag jobbade intensivt med den här filmen i två år och än är jag inte redo att börja på något nytt, säger han. Orlando von Einsiedel Ålder: 34. Bor: Med sin flickvän i London, men tillbringar mycket tid på olika hotell världen över. Yrke: Tillsammans med Jon Drever driver han produktionsbolaget Grain Media. Tidigare försörjde han sig som snowboardåkare. Tidigare dokumentärer i urval: ”Skateistan: To Live and Skate Kabul” (2010), ”The Forced Marriage Unit” (2011), ”My Name is Feker” (2011), ”Aisha’s Song” (2012), ”The Cure: Doctors on Everest – Investigating Intensive Care” (2013). Aktuell med: Den prisbelönta dokumentären ”Virunga”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29531, "headline": "”Det här är min största utmaning”", "summary": "Sveriges genom tiderna mest sedda film ska få nytt liv på scenen. När Lasse Åbergs ”Sällskapsresan” blir musikal lämnar han själv över sin klassiska Stig-Helmer till komikern Anders ”Ankan” Johansson.", "article": "Under en presskonferens på Bromma flygplats på tisdagen avslöjades det att komikern Anders Johansson kommer att spela Stig-Helmer i musikaluppsättningen av ”Sällskapsresan” nästa år. DN erfar också att Sven Melander kommer reprisera sin roll som den skånske festprissen Berra. Även Ted Åström har en roll. Det är med fullt förtroende och en aning ångest som Lasse Åberg låter Anders Johansson efterträda honom i rollen som den folkkäre charterresenären. – Det är smickrande och kul att ”Sällskapsresan” får nytt liv, säger Lasse Åberg. Jag har alltid gillat att se Anders på tv. Jag upplever att vi har lite lika karaktärsdrag. Det är något bräckligt och väldigt charmerande över honom. Anders Johansson står bredvid Åberg på konferensen, iklädd bahamasshorts och blommig skjorta. – Det här är den största utmaningen jag gett mig in på och jag är tokladdad. Han är tidigare känd från komikerduon Anders & Måns, programledare i radio och från SVT:s ”Djursjukhuset”. Ett tiotal personer har provspelat för rollen som Stig-Helmer men trots goda kvalifikationer har de inte haft vad som krävts. – I det här fallet handlar det inte bara om att kunna agera utan också om en viss kroppskonstruktion, säger Bengt Palmers som tillsammans med Jakob Skarin skrivit manus och musik. Skarin fyller i: – Ska man spela Stig-Helmer måste man utstråla tafatthet – en underdog som det är lite synd om. Liksom Lasse Åberg känner igen sig i Anders Johansson, anser sig Johansson har mycket gemensamt med Stig-Helmer. Men när han blev uppringd och ombedd att provspela var han inte helt övertygad: – Stig-Helmer är en viktig karaktär i svensk filmhistoria. Min första tanke var att tacka nej. Men det är förbjudet att säga nej till en sådan chans. En anledning till att han tackade ja var musiken. Den nye Stig-Helmer har ett stort musikintresse som musikalen ger honom möjlighet att leva ut. – Jag är ju ingen Thommy Körberg direkt, säger han. Men det vore å andra sidan konstigt om Stig-Helmer sjöng som honom. När ”Sällskapsresan” hade biopremiär 1980 slog den svenskt publikrekord. 34 år senare är Lasse Åbergs succé fortfarande en folkkär klassiker och ligger etta på topplistan över de mest sedda svenska filmerna. Att filmen skulle bli musikal rapporterades det om i medierna redan 2006, men först förra året kunde manusförfattarna Jakob Skarin och Bengt Palmers bekräfta att den sätts upp i samarbete med Julius Productions och regissören Anders Albien. Musikalen har premiär den 23 oktober 2015 på Nöjesteatern i Malmö. Enligt planen väntar sedan Stockholm. Första av sex filmer om Stig-Helmer ”Sällskapsresan” (eller ”Sällskapsresan eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten?” som originaltiteln lyder) är Lasse Åbergs första film om den tafatte antihjälten Stig-Helmer Olsson. Komedin hade biopremiär den 22 augusti 1980 och följer en grupp människor under deras chartervistelse på Gran Canaria. Förutom Lasse Åberg medverkade Jon Skolmen som Stig-Helmers rumskamrat Ole, Lottie Ejebrant spelade Majsan som Stig-Helmer faller handlöst för och rollen som den frispråkiga Siv hade Kim Anderzon. Även Sven Melander hade en minnesvärd roll som den skånske groggpimplaren Berra. Det är den mest sedda svenska filmen genom tiderna med 2,8 miljoner biobesökare och Stig-Helmer har genom åren återkommit i fem uppföljare: ”Sällskapsresan 2 – Snowroller” (1985), ”SOS – en segelsällskapsresa” (1988), ”Den ofrivillige golfaren” (1991), ”Hälsoresan – En smal film av stor vikt” (1999) och ”The Stig-Helmer story” (2011). ", "article_category": "culture"}
{"id": 29555, "headline": "Jessica Chastain. ” ’Interstellar’ är en färd till det mänskliga hjärtat”", "summary": "För tre år sedan steg hon som en raket mot Hollywoodhimlen. I dag rör sig Jessica Chastain obekymrat mellan Christopher Nolans sci-fi-epos ”Interstellar” och rollen som Eleanor Rigby i Ned Bensons indiedebut, som visas på Stockholms filmfestival.", "article": "Jessica Chastain har ett röstmeddelande på mobilen som hon aldrig kommer att radera. Klockan 13.04 den 21 november 2011 ringde Kathryn Bigelow och berättade att Chastain hade fått rollen som CIA-agenten Maya, den arbetsknarkande stålkvinnan i svarta solglasögon som jagar Usama bin Ladin i ”Zero dark thirty”. Rollen (som skulle ge henne en Oscarsnominering två år senare) toppade hennes galna genombrottsår då hon bland annat spelade i filmer som ”Take shelter”, ”Niceville”, ”Wilde Salomé” och Guldpalmspristagaren ”The tree of life”. För tre år sedan var hon en 35-årig ”late bloomer” som kom från ingenstans och fick ett smått sensationellt genomslag. Numera är hon en själfull aktris på Hollywoods A-lista med flammande rött hår och blek alabasterhy. En hyperemotionell filmstjärna som sällan följer de upptrampade spåren med en förmåga att pendla obekymrat mellan att vara sårbar och hård som stål. Det var bland annat dessa egenskaper som gjorde att hon kvalificerade sig för Christopher Nolans intergalaktiska rymdtripp ”Interstellar”, som har svensk premiär i dag. I filmen spelar hon vetenskapskvinnan Murph, den vuxna dottern till Matthew McConaugheys astronaut som tagit på sig självmordsuppdraget att hitta en ny planet åt mänskligheten som riskerar att dö ut. – Det jag gillar mest med ”Interstellar” är den gripande kärlekshistorien mellan far och dotter – faktiskt ett av de starkaste banden mellan en far och en dotter som jag har sett. Och jag tror att många kommer att bli överraskade av hur emotionell filmen är, säger Jessica Chastain med ett slags triumfatoriskt leende. Hon sitter på en strandservering i Cannes men är egentligen bara bekväm att stå i centrum på inspelningsplatsen. Hon beskriver sig som en blyg person som är expert på att smälta in bland tapeterna på flärdfulla fester. Allra bäst trivs hon med att rasta hunden Chaplin hemma i Venice Beach, laga veganmat, spela ukulele och utöva yoga. Hennes stora upplevelser sker på jobbet. – ”Interstellar” är egentligen inte så mycket en rymdresa som en färd till det mänskliga hjärtat. I detta avseende påminde den mycket om ”The tree of life”, säger Jessica Chastain, som tillsammans med Brad Pitt utgjorde föräldraparet som miste en son i Terrence Malicks poetiska drama. Chastain lovprisar Christopher Nolan för att han lyckades skapa en intim känsla trots att ”Interstellar” är en av årets mest högprofilerade högbudgetfilmer. Hon uppskattade också att Nolan lät odla upp hundratals hektar majsplantor för att skådespelarna skulle slippa fantisera mot en grön skärm. – Nolan är briljant, har utsökt smak och tycks oförmögen att göra en dålig film. Han är en stark kapten på skutan, alla är säkra på att han har kontroll. Och som skådespelare känner man att det finns en exakt anledning att man valdes till just denna roll, säger Jessica Chastain. Detta gäller också i allra högsta grad hennes huvudroll i Ned Bensons starka independentdrama ”The disappearance of Eleanor Rigby” med James McAvoy. En film som hon varit djupt engagerad i sedan hon mötte Ned Benson på en filmfestival för snart tio år sedan. Hans manus om ett kärlekspar som förlorar greppet om tillvaron och varandra när de förlorar ett barn låg på Hollywoods ”svarta lista” över de bästa manusen som ännu inte blivit filmade. – Jag gillade manuset, men sa till Ned: ”Du har bara givit det manliga perspektivet – vi behöver också det kvinnliga”, berättar Jessica Chastain. Det slutade med att de spelade in två filmer från olika könsperspektiv. ”Him” och ”Her” visades på Torontos filmfestival förra året. De båda versionerna har nu också klippts ner till den könsmixade ”Them”, som visas under Stockholms filmfestival. – Som cinefil är jag förstås mest förtjust i de långa versionerna ur två olika perspektiv, men det viktigaste är att alla versionerna är tillgängliga så att publiken har ett val. Vi har verkligen gjort en europeisk film, säger Jessica Chastain och nämner influenser som Claude Lelouch ”En man och en kvinna”, Woody Allens ”Annie Hall” och ”Manhattan”, bröderna Dardenne, Olivier Assayas och Krzysztof Kieslowski. Av bara farten blev hon en av filmens producenter. – Det var inget jag hade planerat, men när min karriär plötsligt tog fart så blev det betydligt enklare att få fram pengar och skådespelare. Jag ringde Isabelle Huppert och andra vänner och frågade om de ville vara med, ler hon. I filmen spelade den franska superaktrisen Eleanor Rigbys mamma. Jessica Chastain förvandlades till en storögt fan och var som ett plåster på sin idol under hela inspelningen. – Haha, det blev lite komiskt, faktiskt. Jag avgudar Isabelle och följde henne hack i häl för att se till att hon hela tiden var nöjd. Om hon tyckte att den andra tagningen i en scen var bäst, så nickade jag och tyckte förstås likadant. Ned Benson gav mig många långa ”sluta fjanta dig!”-blickar, skrattar Jessica Chastain. – Som skådespelare är Isabelle extremt emotionell just för att hon hela tiden försöker gömma känslorna. Egentligen gör hon inte särskilt mycket, utan är bara totalt närvarande och låter sig uppslukas av ögonblicket. En annan inspirationskälla är Youtubeklippet där den då 10-åriga Henry Thomas provspelar för rollen som Elliott i ”ET” – inför en häpen Steven Spielberg som säger: ”Okej, grabben, du har fått rollen!” – Det är en av de mest makalösa uppvisningar jag har sett – en pojke som kan leva sig in så totalt och börja gråta så övertygande på en audition ... Det är just de där känslan från barndomen som jag försöker använda mig av som skådespelare, säger Jessica Chastain. För rollen som Eleanor Rigby som råkar ut för varje förälders mardrömsscenario var hon tvungen att använda hela sitt register. – Om ”The tree of life” skildrade ett föräldrapar som drabbas av plötslig förlust, så skildrar ”The disappearance of Eleanor Rigby” efterspelet. Ett återkommande tema med kvinnor som mist ett barn är att de vill börja om helt och återskapa sig själva helt och hållet. Eleanor försvinner från allt och alla – till och med för sig själv. Hon stålsätter sig mot omvärlden genom att sätta på sig en mask så att hon inte ska se sig själv. Jag är alltid intresserad av rollfigurer som har inneboende motsättningar, säger Jessica Chastain, som brukar använda varje filmroll för att utforska nya sidor av sig själv. Hon har också tagit hjälp av Strindberg. I september var det världspremiär i Toronto på Liv Ullmanns ”Fröken Julie” med Jessica Chastain och Colin Farrell. Den norska regissören valde att flytta Strindbergs psykosexuella svenska klassdrama till 1890-talets Nordirland. Chastain tog rollen på blodigaste allvar och plöjde igenom alla teaterversioner hon kunde hitta, särskilt en vhs-kassett med Helen Mirren från 1972. – Jag kände ett underligt systerskap med alla tidigare som spelat rollen på sitt sätt. Och framför allt kände jag ett själsligt släktskap med Liv Ullmann, säger Jessica Chastain lyriskt. Ironiskt nog sa Terrence Malick att hon var kusligt lik en ung Ullmann under inspelningen av ”The tree of life”. – Liv är en finkänslig själ och en av de bästa aktriserna i världen, säger Jessica Chastain och berättar om en upplevelse som påminner om Bergmans personlighetsupplösande mästerverk ”Persona” där Bibi Andersson och Liv Ullmann byter identiteter. – Det var första gången som jag helt gett upp mig själv. Det var som ett slags exorcism, som om jag och Liv spelade rollfiguren tillsammans. Aldrig tidigare, varken förr eller senare, har jag delat samma värld på det sättet med en annan skådespelare. Jessica Chastain. Född 1977 i Sacramento i norra Kalifornien. Mamma var vegankock med egen foodtruck, styvpappan brandman. Spelade i flera teaterpjäser i San Francisco innan hon fick ett stipendium av Robin Williams till Juilliards dramaskola. Hade små roller i tv-serier som ”Cityakuten” och ”Veronica Mars”. Rollen som Maya i ”Zero dark thirty” gav henne en Golden globe och en Oscarsnominering. Oscarsnominerades även för bästa biroll i ”Niceville” (2012). Lagom till jul dyker Jessica Chastain upp i J C Chandors kriminaldrama ”A most violent year” som utspelar sig under 1981 i New York. Filmografi i urval ”Interstellar” (2014) Christopher Nolan ”Fröken Julie” (2014) Liv Ullmann ”The disappearance of Eleanor Rigby” (2013) Ned Benson ”Mama” (2013) Andrés Muschietti ”Zero dark thirty” (2012) Kathryn Bigelow ”Lawless” (2012) John Hillcoat ”Wild Salomé” (2011) Al Pacino ”Niceville” (2011) Tate Taylor ”The tree of life” (2011) Terrence Malick ”Take shelter” (2011) Jeff Nichols ”The debt” (2010) John Madden ”Interstellar” har svensk biopremiär ”Interstellar” har svensk biopremiär i dag, läs recensionen på nästa sida. ”The disappearance of Eleanor Rigby” visas på Stockholms filmfestival den 9, 13 och 15 november. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29571, "headline": "Boom för bibelöversättningar", "summary": "Guds ord må vara evigt – men det behöver uppdateras med jämna mellanrum. \"Folkbibeln\" kom i reviderad form i oktober, och nya provöversättningar av \"Bibel 2000\", Sveriges mest spridda bibel, pågår. Samtidigt har nätet öppnat för bibelöversättningar bortom de traditionella vägarna.", "article": "Mycket har hänt sedan den första svenska bibeln, Gustav Vasas bibel, kom på 1500-talet. Språkets utveckling och bibelforskningens framsteg är huvudorsakerna till att bibeln översätts med jämna mellanrum. Den mest spridda bibeln i Sverige i dag är \"Bibel 2000\". – Den nytestamentliga delen av \"Bibel 2000\" kom ut 1981, men det mesta av översättningarna är från 70-talet. En ung människa i dag pratar ett helt annat språk, säger Thomas Kazen, professor i exegetisk teologi på Teologiska högskolan i Stockholm. \"Bibel 2000\" tillkom genom att staten tillsatte en Bibelkommission 1972. Nio år senare presenterade kommissionen en översättning av Nya testamentet och år 2000 var även Gamla testamentet färdigöversatt, därav namnet. – Att staten var inblandad var väldigt unikt, det kommer nog aldrig mer att hända. Utgångspunkten var, åtminstone på ytan, strikt vetenskaplig. \"Bibel 2000\" försöker att i mångt och mycket inte välja de översättningsalternativ som passar en viss typ av konfession bäst. Med reservation för att även där har översättarna fattat vissa val som speglar deras egna synsätt, säger Thomas Kazen. I dag är det den ideella föreningen Svenska Bibelsällskapet som förvaltar arvet efter \"Bibel 2000\". Just nu pågår provöversättningar av Nya testamentet som ska presenteras i slutet av januari 2015 och ligga till grund för ett beslut om en nyöversättning. – Det beslutades redan när \"Bibel 2000\" kom ut, i samma veva som svenska kyrkan skiljdes från staten. Då menade man att i likhet med hur det är i andra länder så borde bibelsällskapen ha hand om det ansvaret för att se till att det finns en bra, vetenskapligt hållbar och litterärt högkvalitativ översättning på svenska, konstaterar Mikael Winninge, översättningsdirektor på Svenska Bibelsällskapet. Den näst mest lästa bibeln i Sverige, \"Folkbibeln\" lanserades i en reviderad och uppdaterad version den 18 oktober. Målet med revideringen är att erbjuda en bibel närmare grundtexten, med modernare språk, bättre flyt och fylligare noter. Vad utmärker \"Folkbibeln\"? – Folkbibeln har ett uttalat konfessionellt perspektiv och har delvis tillkommit utifrån ett missnöje med processen bakom \"Bibel 2000\". Motståndare till \"Bibel 2000\" tycker till exempel att vissa traditionella lutheranska dogmer inte bekräftas tydligt av de formuleringar som valts, säger Thomas Kazen. Det handlar inte om att någon översättning förvränger texten, understryker han, utan att det helt enkelt finns många olika sätt att översätta Bibeln. Så det går inte att säga att det finns en rätt översättning av Bibeln? – Nej, precis som det inte kan finnas av någon annan text heller. Så fort du översätter en text från ett annat språk blir det mer eller mindre en parafras. Hur ska en oerfaren bibelläsare veta vilken översättning som är mest lämplig att börja med? – Vi som jobbar med exegetik (bibelforskning reds. anm) jobbar med grundtexten och grundspråken, men jag säger åt alla mina studenter att utgå från \"Bibel 2000\". Använder man en annan översättning bör man ställa en mängd problematiserande frågor vilket kan vara svårt om man inte är initierad. Även utanför de traditionella kanalerna pågår bibelöversättningar, vilket inte minst möjliggjorts av den digitala utvecklingen. Ett exempel är Fribibel.se, som är ett öppet forum för alla som vill bidra till eller diskutera bibelöversättningar. – De översätter bibelbok för bibelbok och för diskussioner om vad som är lämpligt. Vad gäller kvaliteten vet vi inget förrän om många år, men det är intressant med folk som går utanför de de officiella kanalerna och skapar egna forum för att få vara med, säger Thomas Kazen. Fakta/Andra moderna översättningar • Nya levande bibeln Levande bibeln är en översättning från engelskan. Originalet skrevs av Kenneth Taylor som ville förklara bibeln budskap för sina tio barn på ett lättförståeligt sätt. • Reformationsbibeln Bygger till stor del på Karl XII:s bibel från 1702. Översättningen utgår ifrån den äldsta grekiska grundtexten. • Svensk bibel.se En lättläst översättning av Ragnar Blomfelt som undviker otidsenliga ord och begrepp. källa: www.karnbibeln.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 29624, "headline": "Regeringen satsar på förortskultur", "summary": "252 miljoner kronor mer till satsningar inom kulturen. Det är slutsiffran när regeringen presenterar 2015 års kulturbudget. Överraskningen i budgeten är en satsning på kultur i miljonprogramsområden.", "article": "230 miljoner kronor till kultur i miljonprogramområden över en fyraårsperiod. Det är den stora nyheten när regeringen presenterar 2015 års kulturbudget. Pengarna ska gå till kulturverksamheter i förorterna och till ”konstnärlig gestaltning av områdenas boendemiljöer” där 50 miljoner kronor delas ut redan under nästa år. Satsningen välkomnas av Statens konstråd, en av de myndigheter som kommer att medverka i projektet. – För att vara en kulturbudget är det mycket pengar, det är en stor satsning. Samarbetar man med lokala projekt kan de räcka långt, säger Magdalena Malm, direktör på Statens konstråd. Oppositionen är dock inte lika imponerad. – Det här är som ”Kejsarens nya kläder”. Det ligger som en del av upprustningen av miljonprogrammen och det finns redan i dag ett krav på utsmyckning i samband med den upprustningen, säger Per Bill, kulturpolitisk talesperson för Moderaterna. Sammanlagt avsätter regeringen 7,1 miljarder till kulturändamål, en ökning på 252 miljoner jämfört med förra året och en större satsning än de senaste årens höjningar som i snitt har legat på cirka 100 miljoner kronor. Av de andra stora satsningarna var det mesta känt: 100 miljoner årligen till sänkta kulturskoleavgifter - i snitt ska avgiften sänkas med 250 kronor per termin - och 80 miljoner för att införa fri entré på 17 statliga museer med start 2015. – Det intressanta är att vi generellt i väst går mot en liberal kulturpolitik. Nu har vi en regering som efter åtta år av borgerligt styre går tillbaka till en socialistisk syn på statens roll i kulturen, säger Katja Lindqvist, kulturpolitisk expert och docent i företagsekonomi på Lunds Universitet. Per Bill är även kritisk till dessa satsningarna, som han menar kommer att innebära en sned social fördelning av kulturanslagen. – Nu kommer vissa utställningar fortfarande att kosta pengar, medan det blir gratis att se de permanenta samlingarna. Varför ska man subventionera entrén för en rik tysk turist när det kostar pengar för skolbarn att se till exempel en Picasso-utställning? När det gäller kulturskolan tycker vi att det vore bättre att skapa en morot för att se till att det finns kulturskolor i alla kommuner, snarare än att sänka kostnaderna i rika Stockholmsförorter där det i dag ofta är höga avgifter på kulturskolan, säger han. Regeringen har även beslutat att under nästa år lägga ned Myndigheten för kulturanalys, som bildades av Reinfeldts regering 2011. Anledningen är att dess verksamhet enligt regeringen överlappar andra myndigheters analysarbete. Vilken myndighet som övertar arbetsuppgifterna inom exempelvis kulturstatistik kommer att presenteras längre fram. Regeringen skjuter även till 20 miljoner kronor till de frilansade kulturarbetarna, i en satsning som ska skapa större trygghet för skådespelare, musiker och dansare inom kultursektorn. Man inför samtidigt en satsning på e-böcker och en ny nationell biblioteksstrategi för 10 miljoner kronor. Kulturbudgetens utveckling Sedan 2006 har kulturbudgeten ökat från 5,9 miljarder kronor till dagens siffra på 7,1 miljarder. I snitt ökar budgeten med 0,1–0,2 miljarder årligen, vilket gör årets ökning till ett trendbrott. 2006: 5,9 miljarder 2008: 6,0 miljarder 2010: 6,4 miljarder 2012: 6,5 miljarder 2014: 6,8 miljarder 2015: 7,1 miljarder Nyheterna i kulturbudgeten 230 miljoner kronor till kultur i miljonprogramområden över en fyraårsperiod. Pengarna ska gå till att kulturverksamheter i förorterna och till ”konstnärlig gestaltning av områdenas boendemiljöer”. Anslaget tillförs 50 miljoner kronor 2015 och 60 miljoner kronor årligen mellan 2016-2018 för att främja kulturverksamheter i miljonprogramsområden. Myndigheten för kulturanalys avvecklas 2015. Vilka som övertar myndighetens arbetsuppgifter är oklart Forum för levande historia tillförs 25 miljoner kronor under perioden 2015-2017. Pengarna ska gå till ett samarbete med Statens skolverk för en utbildningssatsning i grund- och gymnasieskolor om rasism i historien. Statens kulturråd tillförs 500.000 kronor 2015 för att stärka hbtq-personers rättigheter inom kulturområdet. Riksarkivet får 3 miljoner kronor för att bevara och tillgängliggöra arkivmaterial från statliga myndigheter. Regeringen kommer att avstå sina anspråk på ägandet av Prins Eugens Waldemarsudde. Byggnader och inventarier ska i stället tillfalla Stiftelsen Prins Eugens Waldemarsudde. 100 miljoner kronor ska årligen avsättas för att sänka kulturskoleavgifter i landet. I snitt ska avgiften sänkas med 250 kronor per termin. Fri entré på statliga museer. 80 miljoner kronor kommer att gå till att införa fri entré på 17 statliga museer. Förbättrad trygghet för kulturarbetare. 20 miljoner kronor satsas på skyddsnäten för frilansande skådespelare, musiker och dansare. E-bokssatsning. 10 miljoner kronor går till en e-bokssatsning och en nationell demokratiplan för de svenska biblioteken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29663, "headline": "Fredrik Strage: Jag inser att jag borde bli upprörd, men dumheten roar mig", "summary": "Adolf Hitlers släkt är på väg att dö ut, men det finns fortfarande de som heter Hitler. Nu kommer dokumentären om personerna med världens mest ökända namn, och det absurda blir skrattretande.", "article": "Alois Hitler Jr, Adolf Hitlers halvbror, blev 1911 pappa i Liverpool. Sonen William Hitler reste till Nazi-Tyskland för att göra karriär, men flydde till USA före krigsutbrottet och tog värvning i flottan där han dekorerades med Purpurhjärtat. William Hitlers amerikanska söner Alexander, Louis och Brian bor fortfarande på Long Island. De heter Stuart-Houston i efternamn och är 65, 63 och 49 år gamla. Alexander är pensionerad terapeut åt krigsveteraner medan Louis och Brian arbetar som landskapsarkitekter. De har inga egna barn. Führerns släkt är med andra ord på väg att dö ut (hans halvsyster Angelas barnbarn har inte heller förökat sig) men det finns fortfarande folk som heter Hitler. Om det handlar den nya dokumentären ”Meet the Hitlers”, regisserad av Matt Ogens som tidigare gjort ”Confessions of a superhero” om de misslyckade skådespelare som klär ut sig till superhjältar och tigger småpengar av turister på Hollywood Boulevard. Ogens fick idén till sin nya film när en av hans bekanta gifte sig med en man som delade efternamn med den tyske diktatorn. ”Hitler”, stod det ovanför ringklockan på parets ytterdörr. ”Happy holidays from the Hitlers”, skrev de på sina julkort. ”Om du har ett udda namn, hur påverkar det dig? Hur formar det ditt liv? Jag ville göra en social studie om ett av de mest ökända namnen i historien”, säger Matt Ogens till tidningen Vice om dokumentären som har premiär i kväll på New Orleans filmfestival. Regissören fick nobben av många som inte ville diskutera sitt namn. Bland dem som ställde upp finns Emily Hittler, en tonårstjej i St Louis som gillar rosafluffliga klänningar, och den åttioårige Gene Hitler vars familj hade namnet långt innan Adolfs far bytte från Shicklgruber. Vissa av dem har mobbats men vägrar att byta namn. De påminner om programmeraren Michael Bolton som i filmen ”Office space” avskyr sin namne men säger: ”Varför ska jag byta? Det är ju han som suger.” Enligt den officiella sajten utforskar ”Meet the Hitlers” en rad ”komplexa spörsmål kring invandring, rasism och tolerans”. Själv vill jag mest se den eftersom det är ganska roligt att folk heter Hitler 2014. I filmen möter vi även Heath Campbell, heilande småbarnsförälder från New Jersey som förlorat vårdnaden om barnen Adolf Hitler och Eva Braun och går till förhandlingarna i familjerätten klädd i nazistuniform. Det är komiskt ungefär som när Svenska motståndsrörelsen i våras rapporterade om en lokalförenings firande av Führerns 125:e födelsedag. Man bokade en bygdegård för att heila, äta hakkorstårta och lyssna på ett föredrag som slog fast att ”all välfärd som vi i dag tar för given har vi Adolf Hitler och det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet att tacka för”. Artikeln på nazistsajten Nordfront anmäldes för hets mot folkgrupp men JK avslog ärendet eftersom texten bara var vansinnig – inte rasistisk. Däremot åtalades nyligen en man i Umeå för att ha burit en t-shirt med texten ”Adolf Hitler European Tour 1938–45” med alla turnédatum listade på ryggen och gigen i London och Moskva överstrukna med ordet ”cancelled”. Jag skrattade åt den tröjan redan på åttiotalet när den gick att köpa i vanliga affärer. Jag vet att jag borde bli upprörd. Jag inser att högerextremism är ett allvarligt hot. Men dumheten roar mig. Och jag kan inte låta bli att fnissa åt ”Meet the Hitlers”-trailern där en äldre man sitter i väntrummet hos doktorn tills en sköterska kommer in och ropar: ”Mr Hitler!” ", "article_category": "culture"}
{"id": 29671, "headline": "En dold skatt med ödesmättad lyster", "summary": "Malmö konstmuseums unika ryska samling från Baltiska utställningen 1914 visas nu i dialog med dåtidens nordiska måleri. Ambitiöst och spännande, tycker Dan Jönsson.", "article": "Det finns något ödesmättat över minnet av Baltiska utställningen, den stora konst- och industriutställning som för precis hundra år sedan, sommaren 1914, slog upp portarna i det som blev Pildammsparken i Malmö. På bilderna från utställningen tycker man sig se en värld som aningslöst står på randen till en avgrund. Krigsutbrottet i augusti svävar som en nemesis över de sirliga jugendpaviljongerna, de tyska utställningarna kommer snart att gapa tomma medan de ryska tvärtom strandar här i Malmö som ett vrakgods undan krigets och revolutionens kaos. Går det rentav att ana katastrofens muller i en målning som Ester Almqvists dramatiska ”Sågverket i decembersol”? Eller Gustaf Fjæstads ödsliga, apokalyptiskt rosaskimrande ”Vägen”? Nej, kanske inte. Men hundra år senare är det ändå lätt att se hur ”Baltiskan” stod och vägde precis på tröskeln mellan tidevarven. I Malmö konstmuseums ambitiösa jubileumsutställning ”Baltiska speglingar” är det mycket riktigt detta epokskifte som står i fokus. Det handlar alltså inte om någon rekonstruktion av utställningen i den stora konsthallen, snarare om ett försök att frilägga vissa bärande, om än konfliktfyllda tendenser. Här syns dels tidens rådande modeströmningar, symbolismen och nationalromantiken och deras idealiserande betoning på folklig mytologi och kulturell identitet. Dels de spirande fröna till den kompromisslösa, radikala modernitet som skulle växa fram ur den nationalistiska katastrofen. Expressionism och kubism, förstås. Men även jugendkonstens strävan att förena konst och hantverk, som förebådade Bauhaus och konstruktivismen. Det var inköpen från Baltiska utställningen som lade grunden till Malmö konstmuseums stora samling, och det är de som nästan ensamma bär upp ”Baltiska speglingar”. I denna förutsättning finns en inbyggd skevhet. Medan exempelvis det tyska materialet – ett dominerande inslag 1914 – nästan undantagslöst repatrierades i samband med krigsutbrottet och därför saknas här, blev alltså mycket av det ryska kvar i Malmö. Det utgör numera en smått unik samling i samlingen. Det är också denna ryska sekelskifteskonst, sedd som djärv och kontroversiell när det begav sig, som är huvudattraktionen här. En dold skatt, som med sin speciella lyster faktiskt kastar lite oväntat sidoljus även över sådana gamla nationalinventarier som Anders Zorn och Richard Bergh. Några spännande spår handlar till exempel om hur de ryska konstnärerna vid en jämförelse anammade tidens visioner om ”allkonstverket” på ett långt mer genomgripande sätt. Medan svenskar som Fjæstad eller Carl Larsson visserligen gärna klev över gränsen mellan konst och hantverk var ryssar som Benois och Golovin djupt indragna i verksamheten vid Sergej Diagilevs Ryska balett, som kostymtecknare och scenografer. Även det nationalromantiska intresset för etnografi och folklore tycks på ett mer organiskt sätt ha genomsyrat estetiken hos de ryska konstnärerna. Där Anders Zorn för all del lyfte fram den folkliga traditionen som ett ”arv” värt att bevara, så var detta kulturarv i de ryska konstnärernas ögon något som också pekade framåt – en källa till förändring och förnyelse man på olika sätt försökte ta till sig och stöpa om till ett nytt, visuellt språk. Drag av allmogekultur, kyrkligt ikonmåleri och modern expressionism förenades med enastående kraft och originalitet i exempelvis Vassily Kandinskys kaotiska abstraktioner. Eller som i Pavel Kuznetsovs ”Våren” – där glesa boskapshjordar betar i ett isblått stäpplandskap, stiliserade som på en mattväv. Ändå känns inte skillnaderna helt avgörande. Så här på ett sekels avstånd växer sig något annat starkare: bilden av en självklar, europeisk kulturgemenskap där svenska och ryska konstnärer umgicks i samma cirklar, delade samma influenser och målade ungefär samma Parismotiv. Flera av ryssarna på ”Baltiskan” bodde i München och ingick i kretsen kring Der Blaue Reiter samtidigt som Ryska baletten gjorde sensation i Paris, och svenska och finska konstnärer ställde ut i S:t Petersburg under Diagilevs ledning. Även för denna kosmopolitiska aristokrati står 1914 som ett slutår. Går det att ana katastrofens muller i Ester Almqvists dramatiska målning ”Sågverket i decembersol”? ", "article_category": "culture"}
{"id": 29680, "headline": "Jubilerande filmfestival i storform", "summary": "Stockholms filmfestival firar 25 år med rekordmånga filmer och internationella gäster som Uma Thurman, Mike Leigh och Xavier Dolan – samt en isskulptur av Ai Weiwei.", "article": "För 20 år sedan spelade hon den danssugna gangsterbruden Mia Wallace i Quentin Tarantinos banbrytande Bronshästvinnare ”Pulp fiction”. I början av november flyger svenskättade Uma Thurman in från New York för att ta emot en Achievement award i Stockholm. Detta var en av huvudnyheterna när Stockholms filmfestival, som invigs den 5 november, presenterade årets program på tisdagen. Den 25-årsjubilerande festivalen visar storform med ett rekordutbud: 212 filmer från 60 länder. Precis som tidigare bygger festivalen på kvalitetsmedveten återvinning från europeiska A-festivaler som Cannes, Venedig och Berlin, samt Toronto och Sundance i Nordamerika. På repertoaren står högprofilerade titlar som Alejandro González Iñárritus superhjältesatir ”Birdman”, Nuri Bilge Ceylans Guldpalmsvinnare ”Winter’s sleep”, Bennett Millers ”Foxcatcher”, David Cronenbergs sotsvarta celebritetssatir ”Maps to the stars”, Céline Sciammas franska förortsdrama ”Girlhood”, François Ozons ”The new girlfriend”, Damien Chazelles ”Whiplash”, Tommy Lee Jones excentriska western ”The homesman”, Justin Simiens ”Dear white people” och ”The imitation game” där Benedict Cumberbatch spelar snillet Alan Turning som knäckte nazisternas Enigmakod och räddade miljontals liv under andra världskriget. Årets hederspristagare Mike Leigh gästar Stockholm med det förimpressionistiska biopicdramat ”Mr Turner” och det 25-åriga kanadensiska underbarnet Xavier Dolan kommer med sitt livs första Guldpalmsbidrag ”Mommy” – hans femte film på fem år. Men hela festivalen öppnar helsvenskt med Mikael Marcimains tävlingsbidrag ”Gentlemen” med David Dencik, Ruth Vega Fernandez och Sverrir Gudnason. Även Jens Östbergs mörka drama ”Flugparken” med Sverrir Gudnason tävlar om Bronshästen, medan 2012 års långfilmsstipendiat Amanda Adolfsson debuterar utom tävlan med uppväxtdramat ”Unga Sophie Bell” med Felice Jankell och Hedda Stiernstedt. Nytt för i år är att filmfestivalen inleder ett samarbete med Cinema do Brasil. Sex brasilianska filmer, däribland ”Obra” och Stephen Daldrys ”Trash” visas under festivalen. I år satsas också på filmer från länder som till exempel Somalia (”Fishing without nets”), Ukraina (Miroslav Slaboshpitskijs prisbelönta ”The tribe” om dövstumma ungdomar) och en handfull iranska, däribland Ana Lily Amirpours ”A girl walks home alone at night” – filmhistoriens första iranska vampyrwestern som förenar huggtänder och burkor i skräcksektionen Twilight Zone. Festivalen fördjupar sitt årsgamla samarbete med den kinesiska dissidenten Ai Weiwei som gör en isskulptur som avtäcks på Norrmalmstorg tisdagen den 4 november. Den 16 november avslutas så Stockholms filmfestival med Jean-Marc Vallées ”Wild” där Reese Witherspoons plågade rollfigur försöker komma över sorgen efter sin bortgångna mamma genom att vandra 180 mil i vildmarken. Snacka om walk on the wild side... ", "article_category": "culture"}
{"id": 29683, "headline": "Plácido Domingo – snart på en bio nära dig", "summary": "Livesänd opera på biograferna fortsätter att växa. Länge har Folkets hus och parker haft hela den svenska marknaden. Nu ger sig SF Bio, i ett samarbete med Royal Opera House, in i kampen om de svenska operaälskarna.", "article": "Folkets hus och parkers biokedja sänder opera, teater och andra evenemang på 170 biografer i landet. Nu går även SF Bio in på denna växande marknad. I höst börjar biojätten med livesänd opera och balett på biografer i fem av landets största städer. De flesta av dem har redan en egen opera – Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå och Västerås finns alla med från start. Koncernkollegan Svenska Bio kompletterar med sju mindre orter. – Vi vill bredda vår verksamhet och ge publiken en upplevelse som blir möjlig när biograferna digitaliserats, säger SF Bios programdirektör Sture Johansson. Jätten i liveoperabranschen är Metropolitan i New York, som sedan flera år haft ett avtal med Folkets hus och parker. SF Bio har slutit ett avtal med en uppstickare – Royal Opera House i London, som också är en av världens främsta operascener. – Vi kände att det skulle vara kul att göra detta ihop med Royal Opera House. I och med att vi bara ligger en timme ifrån tidszon kan vi också sända direkt, säger Sture Johansson. SF Bio gjorde för några år sedan en biosatsning med inspelade operaföreställningar som ett svar på Folkets hus och parkers framgångar. Serien blev kortvarig. När publiken förlorade livekänslans här och nu tappade den intresset. Liveupplevelsen är med andra ord nyckeln till varför operaälskarna kommer till biograferna. Det är fem år sedan Royal Opera House startade sina livesändningar. Då var det bara 45 brittiska biosalonger som ingick i en försöksverksamhet. I dag är de digitala sändningarna en självklar del av verksamheten och ett viktigt tillskott till den pressade institutionens budget. Den kommande säsongen beräknas fler se operahusets föreställningar i en biosalong än de 670.000 som besöker teatern i London under samma tidsperiod. Bara i Storbritannien visas föreställningarna på 400 biografer, ute i resten av världen är de 1.100 fördelade över mer än 40 länder. I helgen träffade DN Royal Opera Houses chef Alex Beard i London. Han tar emot i sitt rejält tilltagna arbetsrum i det labyrintiska huset i Covent Garden. Det är nästan tomt förutom ett skrivbord och två fåtöljer. Med bara ett år på posten har han sannolikt haft annat att tänka på än att möblera arbetsrummet. – Jag är mycket glad att Sverige är med oss nu. Ni är ett land med en fantastisk tradition av opera. Vi ser mycket fram emot samarbetet, säger Alex Beard pr-artigt. Beard som kom från chefsjobb på Tate Modern erkänner att det är ett slit att vara teaterdirektör. – Utmaningen är att ständigt locka hit världens främsta artister. Vi har en tradition av hög kvalitet som sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden, den måste vi upprätthålla. Mycket av mitt jobb är att se till att det finns ekonomiska förutsättningar för att fortsätta hålla den höga nivån, säger han. I dag kommer bara en fjärdedel av operans budget från statliga bidrag, resten måste operan ta in med biljettintäkter, donationer och just livesändningar. En uppskattning som tidningen The Telegraph gjort antyder att omkring 5 procent av operans intäkter kommer från livesändningarna. – Visst har inkomsterna betydelse men allra viktigast är att fler får ta del av våra föreställningar. Vi kan bara ta emot drygt 2.000 åskådare per föreställning. Eftersom skattebetalarna betalar för vår opera måste de också få chans att ta del av den – även de som bor för långt bort för att komma hit, säger Alex Beard. Är det ingen risk att den exklusiva glamour som finns runt operan försvinner med livesändningarna? – Vi är en av världens främsta operascener, det är klart att vi omgärdas av en viss exklusivitet. Världens främsta artister framträder här. Men den exklusiviteten går inte förlorad bara för att fler får uppleva den. De flesta konstarter har gått från att vara för ett fåtal till att bli bredare. När livesändningarna har blivit en självklarhet i de största operahusen har också operastjärnorna fått vänja sig vid att agera framför en kamera någon gång under i stort sett varje uppsättning de medverkar i. – Det är klart att det kan vara pressande för dem, kamerorna kommer ju så nära sångarna och dansarna att man kan se dem svettas. Men för åskådarna är det ju fantastiskt hur mycket av livekänslan som behålls, även om det är en helt annan sak än när man sitter i salongen, säger Alex Beard. SF Bios liveprogram börjar med en sändning från premiären av Giuseppe Verdis opera ”I due Foscari” med Plácido Domingo som den stora stjärnan på scen. I söndags kväll bjöd operan in allmänheten till ett möte mellan Domingo och teaterns chefsdirigent Antonio Pappano. Den 73-årige Plácido Domingo berättar att han inte har några planer på att sluta uppträda, men han har allt oftare lämnat tenorfacket och i stället gjort barytonroller. Han anser att utvecklingen med webbsändningar, bio, mer tv och radio har gjort hans eget yrke mer krävande. Förr i världen räckte det i stort sett med att spela in skivor vid sidan av föreställningarna. Men trots det är han positiv till direktsänd opera. – Det möjliggör för många fler människor att se en föreställning. Jämför kostnaden för bio med till exempel de stora uppoffringar som publiken på Metropolitan i New York gör; betala 1.200 dollar (över 8.000 kronor) för två biljetter och sedan tillkommer resa och middag, sade stjärntenoren. Livesäsongen från Royal Opera House på SF Bio SF Bio visar operan på ”Rigoletto” i Stockholm, i Göteborg, Malmö, Umeå och Västerås. Genom Svenska Bio på ytterligare sju orter: Östersund, Skellefteå, Karlskrona, Kungsbacka, Kristianstad, Skövde och Nyköping. SF Bio hoppas på sikt att kunna sprida visningarna till sammanlagt 21 städer och i Stockholm till flera förorter. Evenemang av olika slag ska stå för 2–5 procent av biografernas omsättning. Royal Opera House har sänt opera sedan 2007. I Storbritannien visas opera på 400 biografer. Över 40 länder visar föreställningarna. Livesäsongen från Royal Opera House på SF Bio 27/10 Verdis ”I due Foscari” med Plácido Domingo. 26/11 Donizettis ”Kärleksdrycken” med Vittorio Grigolo, Lucy Crowe och Bryn Terfel. 16/12 ”Alice i Underlandet” med The Royal Ballet. 29/1 ”Andrea Chénier” med Jonas Kaufmann och Eva-Maria Westbroek. 24/2 ”Den flygande holländaren” med Bryn Terfel. 17/3 ”Svansjön” med The Royal Ballet. 1/4 ”Staden Mahagonnys uppgång och fall” Kurt Weills opera med Anne Sofie von Otter i ensemblen. 5/5 ”La fille mal gardée” med operabaletten. 10/6 Puccinis ”La bohème” med Anna Netrebko och Joseph Calleja. 5/7 Rossinis ”Wilhelm Tell” med Gerald Finley och John Osborn. Folkets hus och parker live Folkets hus och parker började livesända 2003. Då var det en konsert med David Bowie. Cirka 160 biografer över landet ingår i biokedjan. Ett 50-tal evenemang visas varje säsong och har omkring 100 000 besökare. Visar opera från Metropolitan opera i New York, Kungliga Operan i Stockholm och Göteborgsoperan. Livesäsongen från Metropolitan och Kungliga Operan: 11/10 ”Macbeth” med Anna Netrebko som Lady Macbeth. På Met. 18/10 Mozarts ”Figaros bröllop” med svenske Peter Mattei i rollen som Greven. På Met. 1/11 Bizets ”Carmen” med Anita Rachvelishvili i titelrollen. På Met. 21/11 Stockholmsoperans ”Madame Butterfly”. 22/11 Isabel Leonard gör Rosina i ”Barberaren i Sevilla”. På Met. 7/12 ”Hans och Greta” på Göteborgsoperan. 13/12 ”Mästersångarna i Nürnberg” med Johan Reuter i huvudrollen. På Met. 17/1 ”Glada änkan” med Renée Fleming i huvudrollen. På Met. 31/1 ”Hoffmanns äventyr” med Hibla Gerzmava. På Met. 14/2 ”Iolanta”/”Riddar Blåskäggs borg” med Anna Netrebko. På Met. 14/3 ”La donna del lago” med Joyce DiDonato och Juan Diego Flores. På Met. 21/3 ”Othello” på Stockholmsoperan. 25/4 ”Cavalleria rusticana”/”Pajazzo”. På Met. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29686, "headline": "Plácido Domingo – snart på en bio nära dig", "summary": "London. Livesänd opera på biograferna fortsätter att växa. Länge har Folkets hus och parker haft hela den svenska marknaden. Nu ger sig SF Bio, i ett samarbete med Royal Opera House, in i kampen om de svenska operaälskarna.", "article": "Folkets hus och parkers biokedja sänder opera, teater och andra evenemang på 170 biografer i landet. Nu går även SF Bio in på denna växande marknad. I höst börjar biojätten med livesänd opera och balett på biografer i fem av landets största städer. De flesta av dem har redan en egen opera – Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå och Västerås finns alla med från start. Koncernkollegan Svenska Bio kompletterar med sju mindre orter. – Vi vill bredda vår verksamhet och ge publiken en upplevelse som blir möjlig när biograferna digitaliserats, säger SF Bios programdirektör Sture Johansson. Jätten i liveoperabranschen är Metropolitan i New York, som sedan flera år haft ett avtal med Folkets hus och parker. SF Bio har slutit ett avtal med en uppstickare – Royal Opera House i London, som också är en av världens främsta operascener. – Vi kände att det skulle vara kul att göra detta ihop med Royal Opera House. I och med att vi bara ligger en timme ifrån tidszon kan vi också sända direkt, säger Sture Johansson. SF Bio gjorde för några år sedan en biosatsning med inspelade operaföreställningar som ett svar på Folkets hus och parkers framgångar. Serien blev kortvarig. När publiken förlorade livekänslans här och nu tappade den intresset. Liveupplevelsen är med andra ord nyckeln till varför operaälskarna kommer till biograferna. Det är fem år sedan Royal Opera House startade sina livesändningar. Då var det bara 45 brittiska biosalonger som ingick i en försöksverksamhet. I dag är de digitala sändningarna en självklar del av verksamheten och ett viktigt tillskott till den pressade institutionens budget. Den kommande säsongen beräknas fler se operahusets föreställningar i en biosalong än de 670 000 som besöker teatern i London under samma tidsperiod. Bara i Storbritannien visas föreställningarna på 400 biografer, ute i resten av världen är de 1 100 fördelade över mer än 40 länder. I helgen träffade DN Royal Opera Houses chef Alex Beard i London. Han tar emot i sitt rejält tilltagna arbetsrum i det labyrintiska huset i Covent Garden. Det är nästan tomt förutom ett skrivbord och två fåtöljer. Med bara ett år på posten har han sannolikt haft annat att tänka på än att möblera arbetsrummet. – Jag är mycket glad att Sverige är med oss nu. Ni är ett land med en fantastisk tradition av opera. Vi ser mycket fram emot samarbetet, säger Alex Beard pr-artigt. Beard som kom från chefsjobb på Tate Modern erkänner att det är ett slit att vara teaterdirektör. – Utmaningen är att ständigt locka hit världens främsta artister. Vi har en tradition av hög kvalitet som sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden, den måste vi upprätthålla. Mycket av mitt jobb är att se till att det finns ekonomiska förutsättningar för att fortsätta hålla den höga nivån, säger han. I dag kommer bara en fjärdedel av operans budget från statliga bidrag, resten måste operan ta in med biljettintäkter, donationer och just livesändningar. En uppskattning som tidningen The Telegraph gjort antyder att omkring 5 procent av operans intäkter kommer från livesändningarna. – Visst har inkomsterna betydelse men allra viktigast är att fler får ta del av våra föreställningar. Vi kan bara ta emot drygt 2 000 åskådare per föreställning. Eftersom skattebetalarna betalar för vår opera måste de också få chans att ta del av den – även de som bor för långt bort för att komma hit, säger Alex Beard. Är det ingen risk att den exklusiva glamour som finns runt operan försvinner med livesändningarna? – Vi är en av världens främsta operascener, det är klart att vi omgärdas av en viss exklusivitet. Världens främsta artister framträder här. Men den exklusiviteten går inte förlorad bara för att fler får uppleva den. De flesta konstarter har gått från att vara för ett fåtal till att bli bredare. När livesändningarna har blivit en självklarhet i de största operahusen har också operastjärnorna fått vänja sig vid att agera framför en kamera någon gång under i stort sett varje uppsättning de medverkar i. – Det är klart att det kan vara pressande för dem, kamerorna kommer ju så nära sångarna och dansarna att man kan se dem svettas. Men för åskådarna är det ju fantastiskt hur mycket av livekänslan som behålls, även om det är en helt annan sak än när man sitter i salongen, säger Alex Beard. SF Bios liveprogram börjar med en sändning från premiären av Giuseppe Verdis opera ”I due Foscari” med Plácido Domingo som den stora stjärnan på scen. I söndags kväll bjöd operan in allmänheten till ett möte mellan Domingo och teaterns chefsdirigent Antonio Pappano. Den 73-årige Plácido Domingo berättar att han inte har några planer på att sluta uppträda, men han har allt oftare lämnat tenorfacket och i stället gjort barytonroller. Han anser att utvecklingen med webbsändningar, bio, mer tv och radio har gjort hans eget yrke mer krävande. Förr i världen räckte det i stort sett med att spela in skivor vid sidan av föreställningarna. Men trots det är han positiv till direktsänd opera. – Det möjliggör för många fler människor att se en föreställning. Jämför kostnaden för bio med till exempel de stora uppoffringar som publiken på Metropolitan i New York gör; betala 1 200 dollar (över 8 000 kronor) för två biljetter och sedan tillkommer resa och middag, sade stjärntenoren. SF Bio visar operan på ”Rigoletto” i Stockholm, i Göteborg, Malmö, Umeå och Västerås. Genom Svenska Bio på ytterligare sju orter: Östersund, Skellefteå, Karlskrona, Kungsbacka, Kristianstad, Skövde och Nyköping. SF Bio hoppas på sikt att kunna sprida visningarna till sammanlagt 21 städer och i Stockholm till flera förorter. Evenemang av olika slag ska stå för 2–5 procent av biografernas omsättning. Royal Opera House har sänt opera sedan 2007. I Storbritannien visas opera på 400 biografer. Över 40 länder visar föreställningarna. Livesäsongen från Royal Opera House på SF Bio 27/10 Verdis ”I due Foscari” med Plácido Domingo. 26/11 Donizettis ”Kärleksdrycken” med Vittorio Grigolo, Lucy Crowe och Bryn Terfel. 16/12 ”Alice i Underlandet” med The Royal Ballet. 29/1 ”Andrea Chénier” med Jonas Kaufmann och Eva-Maria Westbroek. 24/2 ”Den flygande holländaren” med Bryn Terfel. 17/3 ”Svansjön” med The Royal Ballet. 1/4 ”Staden Mahagonnys uppgång och fall” Kurt Weills opera med Anne Sofie von Otter i ensemblen. 5/5 ”La fille mal gardée” med operabaletten. 10/6 Puccinis ”La bohème” med Anna Netrebko och Joseph Calleja. 5/7 Rossinis ”Wilhelm Tell” med Gerald Finley och John Osborn. Folkets hus och parker började livesända 2003. Då var det en konsert med David Bowie. Cirka 160 biografer över landet ingår i biokedjan. Ett 50-tal evenemang visas varje säsong och har omkring 100 000 besökare. Visar opera från Metropolitan opera i New York, Kungliga Operan i Stockholm och Göteborgsoperan. Livesäsongen från Metropolitan och Kungliga Operan: 11/10 ”Macbeth” med Anna Netrebko som Lady Macbeth. På Met. 18/10 Mozarts ”Figaros bröllop” med svenske Peter Mattei i rollen som Greven. På Met. 1/11 Bizets ”Carmen” med Anita Rachvelishvili i titelrollen. På Met. 21/11 Stockholmsoperans ”Madame Butterfly”. 22/11 Isabel Leonard gör Rosina i ”Barberaren i Sevilla”. På Met. 7/12 ”Hans och Greta” på Göteborgsoperan. 13/12 ”Mästersångarna i Nürnberg” med Johan Reuter i huvudrollen. På Met. 17/1 ”Glada änkan” med Renée Fleming i huvudrollen. På Met. 31/1 ”Hoffmanns äventyr” med Hibla Gerzmava. På Met. 14/2 ”Iolanta”/”Riddar Blåskäggs borg” med Anna Netrebko. På Met. 14/3 ”La donna del lago” med Joyce DiDonato och Juan Diego Flores. På Met. 21/3 ”Othello” på Stockholmsoperan. 25/4 ”Cavalleria rusticana”/”Pajazzo”. På Met. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29705, "headline": "Nico Muhly och Steve Reich", "summary": "Tonsättaren Nico Muhly har gjort opera om internetvärlden utifrån de ungas perspektiv – det blev ”Two boys” som nu överförts till cd. Och Steve Reich har för första gången baserat sin komposition på popmusik.", "article": "Efter sina creddiga gästspel som arrangör för Björk, Grizzly Bear och Antony and the Johnsons hamnade den amerikanske tonsättaren Nico Muhly (född 1981) i hetluften. Och fick snart uppdraget av Metropolitan i New York och ENO i London att göra en opera om internetvärlden utifrån de ungas perspektiv. Resultat blev ”Two boys” som baserades på en artikel i Vanity Fair 2006 med rubriken ”You want me 2 kill him”. Och som handlade om en verklig händelse i Manchester i England några år innan då en tonårspojke försökt hugga ihjäl en annan – triggad av en falsk chattkonversation på nätet. I denna ”Two boys”, som består av trettiofyra korta scener fördelade på två akter, övertygar Muhly inte bara med starka samtida stämningar och karaktärer – lyssna på hur fint han varierar den otäckt mörkfärgade ihåligheten i de första scenerna. Utan också med ett oförskräckt förhållande till opera som tradition. Verkets inledande och avslutande ”Help me!” från en skräckslagen pojke är en direkt referens till Mozarts ”Trollflöjten”. Det hjärtskärande ropet som gör sagan till något annat än en saga. I kritiken efter de båda premiärerna av ”Two boys” i London (2011) och New York (2013) efterlyste flera recensenter ett mera dramatiskt tonspråk. Något jag kan förstå, samtidigt som jag tycker att den mestadels filmiskt flödande musiken fungerar bra i denna överföring till cd. Och att den har sina ställen där man verkligen häpnar. Särskilt i de stora köravsnitten där Muhly visar lejonklon när han går in och gestaltar chattrummets gränslösa värld av röster. Dess förrädiska förblandningar mellan verklighet och overklighet där man inte vet vem som är vem (”Jag kunde inte se hans ansikte” är en av operans nyckelrepliker). I dessa scener går Muhly också vidare på den väg inom amerikansk minimalistisk opera som stakats av föregångare som Steve Reich, Philip Glass och John Adams. En stil som distanserat sig mot operans psykologiserande känsloutlevelser och i stället närmat den till det idéburna och dramatiskt mer återhållna hos oratoriet. Där också kören är själva navet. Att man som tonsättare bör vara öppen för popmusiken har också gång på gång förfäktats av Muhlys minimalistiska föregångare, inte minst av Steve Reich. När nu Reich för första gången gör slag i saken och faktiskt baserar en egen komposition på popmusik har han lite överraskande valt två låtar av Radiohead – ”Everything in it’s right place” och ”Jigsaw falling into place”. En musik på ganska stort avstånd till Reichs egen kan man tycka. Men vars svävande mollstämda harmonik och pådrivande motorik han nu (uruppförandet skedde 2012) på ett spännande sätt fantiserat över i sviten ”Radio rewrite” för kammarensemble. Att plattan även bjuder på Radiohead-gitarristen Jonny Greenwood i en storartat frän och medryckande version av Reichs ”Electric counterpoint”, som klart överglänser Pat Metheneys tidigare version från 1987, gör inte Reichs möte med popen mindre lyckosamt. Bästa spår: Finalen i akt 2 i ”Two boys”, sats 4 i ”Radio rewrite” 5xpop i konstmusik 1. Första gången popmusik införlivas i konstmusiken är troligen i Bernd Alois Zimmermanns (1918–1970) avantgardistiska jätteverk ”Requiem für einen jungen Dichter” från 1969 där man hör The Beatles (bilden ovan) ”Hey Jude”. 2. Beatlesharmonik förekommer också som en referens i ett av Anders Hillborgs mest hyllade orkesterverk ”Eleven gates” från 2006. Spelas i Stockholms konserthus i november. 3. Mest känd för sitt införlivande av popmusik är Philip Glass som i två av sina symfonier (1992 och 1996) använder sig av fragment ur David Bowies album ”Low” respektive ”Heroes”. 4. Med cellokonserten ”Crazy diamond” (2011) och orkesterverket ”Brain damage” (2014) har den svenske tonsättaren Albert Schnelzer utforskat sin fascination över myten om Syd Barrett i Pink Floyd. 5. I Jesper Nordins första symfoni är den andra satsen ”Ärr”, som uruppfördes separat i Stockholm 2014, alstrad ur ett riff i låten ”Bleed” av det svenska metalbandet Meshuggah. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29707, "headline": "Elton John och Pharell i nyversion av ”God only knows”", "summary": "Brittiska BBC presenterade under gårdagen en stjärnspäckad nyversion av The Beach Boys-klassiker ”God only knows”.", "article": "Sir Elton John, One Direction, Stevie Wonder, Pharrell Williams, Jake Bugg, Lorde, Emeli Sandé, Chris Martin och Kylie Minogue är bara några av de artister som ansluter sig till låtens kompositör Brian Wilson i BBC:s nyversion. Med låten lanserades BBC Music som beskrivs som ”BBC:s starkaste engagemang för musik på 30 år”. Låten ska också samla in pengar till förmån för deras välgörenhet Children in need. Det är den officiella anledningen till nyversionen av ”God only knows”. Men enligt brittiska The Guardian är det nog något annat som faktiskt ligger till grund för satsningen. Tidningen tror att BBC:s satsning på nyversionen av Beach Boys-klassikern egentligen är en pr-kupp för att behålla den nuvarande finansieringsmodellen av public service. Låtvalet ”God only knows” känns då också ganska självklart. Med rader som ”God only knows what I be with out you” blir det subtila budskapet inte fullt så subtilt. Det här är inte första gången BBC gör det här. För 17 år sedan använde BBC en version av Lou Reeds ”Perfect day” i en reklamfilm, också den gången framfördes låten av ett gäng etablerade musiker. Sir Elton John är dock den enda som medverkat båda gångerna. Hur låter det då? Ja därom tvistar de lärda. The Beach Boys Brian Wilson är, föga förvånande, nöjd. – Alla artister gjorde ett fantastiskt jobb, jag kan inte tacka dem tillräckligt. Jag är hedrad av att ”God only knows” blev vald. ”God only knows” är en väldigt speciell låt. En väldigt spirituell låt och en av de bästa jag har skrivit, säger Brian Wilson till The Guardian. Däremot uttrycker flera på mikrobloggen Twitter sitt ogillande. Svenska musiktidningen Sonic skriver: ”Bryan skulle kanske ha tänkt en gång till innan han gav sig på »God Only Knows«”. Även den brittiske artisten East India Youth tycks ha en något ambivalent inställning till låten. \"Can't stop hate-watching that BBC God Only Knows thing\". En tillhörande video där alla stjärnor dansar runt på scenen i den anrika teatern Alexandra Palace i London har också spelats in. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29720, "headline": "Så blev låten ”Shoreline” ett monument", "summary": "Uttrycket ”Spela Shoreline” har, långt efter att Broder Daniel skrev låten, blivit en generationsmarkör – med en egen minnessten. För DN:s Gustav Gelin berättar bandmedlemmarna Henrik Berggren, Håkan Hellström och Theodor Jensen om låten – och hysterin.", "article": "Fredagen den 30 november 2001 sändes sista avsnittet för säsongen av talkshowen ”Sen kväll med Luuk” i TV4. 1.390.000 svenskar såg kvällens huvudgäst, kronprinsessan Victoria, berätta att hon flyttat hemifrån och om hur hon saknade kärleken. Tretton år senare är det emellertid inte det kungliga besöket som programmet är ihågkommet för, utan avslutningen. Göteborgsbandet Broder Daniel premiärspelade sin nya låt ”Shoreline” för en större publik. En låt som med åren har växt till en helt egen värld, med covers, egna uttryck, plakat och tatueringar. Den har blivit en nationalhymn för den sökande generationen unga vuxna som är uppväxt med indierock. När Magasinet Novell listade 00-talets 100 bästa låtar kom Shoreline på fjärde plats. På Spotify har de olika versionerna av låten nästan 13 miljoner lyssningar i dagsläget. Hur blev låten så stor? Och hur kom uttrycket ”Spela Shoreline” egentligen till? DN har pratat med bandmedlemmarna och några andra centrala personer för historien om den enda svenska rocklåt som fått en minnessten rest över sig. – Jag minns att det kändes stort att vara tillbaka, berättar Håkan Hellström som spelade bas i Broder Daniel, men strax efter framträdandet hos Luuk lämnade bandet för att satsa allt på sin solokarriär. – ”Shoreline” var en av de första låtarna som Henrik skrev till vårt nya album och den gick genom märg och ben. Under ett par års tid när vi repade spelade vi nästan bara ”Shoreline”, men det var lika starkt varje gång och nästan onödigt att försöka göra någon annan låt. Den gick liksom inte att överträffa. – När jag tänker på ”Shoreline” tänker jag på vår dåvarande replokal på Tredje Långgatan i Göteborg, säger Theodor Jensen. Det brukade bli så varmt där att vi stod i kalsonger och spelade. Allt som Henkan kom med kändes genuint och det fanns mycket förväntan kring oss. Som jag minns det började vi ofta le när vi repade ”Shoreline”. Den var så självklar. Jag tror att det var jag som yrkade på att vi skulle marschera med höga knän när slingan gick så att det skulle ge en militant känsla. Broder Daniels sångare Henrik Berggren berättar om hur han skrev låten. – Jag tror att jag först gjorde ackordföljden, sedan gitarrslingan. Det är kärnan i låten, tycker jag. Sedan byggde jag allt utifrån det. Sist skrev jag texten. Jag uttrycker min känsla genom musiken. Det har jag alltid försökt göra. – Jag visste ju direkt att den var bra, men inte att den skulle bli så stor i så många år framåt. Vad handlar låten om för dig? – Jag vill inte gå in på det, vill inte förstöra den för andra. Men kortfattat så handlar den om att bli äldre och att inte tycka att man har några alternativ kvar i livet. Det var en svår period när jag skrev den också. Många kompisar som mådde dåligt och hade blivit arbetslösa, en mörk tid på många sätt, säger Henrik. Programledaren Kristian Luuk kommer också ihåg kvällen väl. – Det konstiga var att Broder Daniels fantastiska spelning lite överskuggades av att Victoria gästade. Det var som två små explosioner i samma program och jag hade svårt att ta in alltihop. Först i efterhand förstod jag hur stort det var, säger han. En av dem som förstod direkt var Broder Daniel-fanet och musikskribenten Jerry Boman. – Jag och min kompis Karl hade ju hört talas om att BD skulle premiärspela en ny låt och vi var extremt förväntansfulla. Vi hade kopplat in en sladd till tv:n och spelade in låten på minidisc så att det skulle bli så hög kvalitet som möjligt, berättar Jerry Boman. Direkt efter programmet laddade Jerry och Karl upp låten på fildelningssidan Direct connect. Länken spreds som en löpeld genom Indie-Sverige. Redan kvällen därpå spelades ”Shoreline” på klubbar i Göteborg och Stockholm och under de kommande månaderna blev låten, som alltså bara fanns i en enda liveinspelning från tv-programmet, en stor hit på dansgolven. Uttrycket ”Spela Shoreline” växte fram, från början som en helt seriös önskan till dj:ar eftersom låten ju inte var släppt officiellt och svår att få tag på. – Det blev en väldig reaktion efteråt. Det pratades om att den var bland de mest nedladdade låtarna på nätet och när man gick på fester så spelade folk den. Det var lite konstigt. Men vi hade ju inte släppt någon skiva på länge då och det fanns ett väldigt sug efter vår musik, minns Henrik Berggren. När Broder Daniel till slut släppte låten i en riktig inspelning på det kraftigt försenade albumet ”Cruel town” hösten 2003 var ”Shoreline” redan en välkänd hit bland fansen. Året därpå gjorde sångerskan Anna Ternheim en cover på ”Shoreline”, som blev en större försäljningshit än originalversionen, med totalt 22 veckor på svenska singellistan. – Jag älskade låten. Den är fantastisk och det är den första låten jag lärde mig spela på piano. Min producent Andreas Dahlbäck och jag tragglade i studion. Det tog ganska lång tid att sätta den. Jag går in i moll i refrängen i stället för dur, hade ingen aning om vad jag höll på med. Men det blev ett lyckat felspel, berättar Anna Ternheim. Vad har den betytt för dig och din karriär? – ”Shoreline” skar igenom bruset. Det spelades inte så många fyraminuters pianoballader på radio då. Många hittade min första skiva tack vare den låten. Under åren som gick växte ”Shoreline”-hysterin sig starkare och kanske nådde den sin kulmen under Emmabodafestivalen 2013 där glada besökare skrålade ”Spela Shoreline” i stort sett konstant hela helgen. Flera plakat målades med uttrycket och till slut valde festivalledningen att avsluta helgen med att sätta på ”Shoreline” i högtalarna sent på lördagsnatten till stort jubel och allsång. I våras skrev Fredrik Strage en DN-krönika om ”Spela Shoreline”-fenomenet, som länge funnits i en amerikansk variant där folk ropat ”Play Free bird” efter en låt med Lynyrd Skynyrd. Uttrycket ”Spela Shoreline” har blivit så populärt att det finns berättelser från såväl filosofilektioner på Uppsala Universitet som Iron Maiden-konserter och houseklubbar när det hörts skrikas. Och i somras dök den omtalade ”Spela Shoreline”-stenen upp i Slottsskogen. De gamla Broder Daniel-medlemmarna själva verkar inte helt införstådda med den kulten. – Jag tycker det var väldigt fint med stenen. Det är lite konstigt det där med ”Spela Shoreline”, för jag har inte riktigt hängt med i vad det betyder, men det är stort och fint så klart, eftersom det är en kärleksförklaring till låten och BD, säger Håkan Hellström. – För några månader sedan var jag på en bar där två personer hade ”Shoreline” tatuerat på sina underarmar och berättade att den alltid spelades som sista låt före stängning. Då förstod jag mer allvaret, för den där ”Spela Shoreline”-trenden såg jag lite som en ironisk fluga, säger Theodor Jensen. – Det känns jävligt konstigt att ha ett monument. Men det är klart man blir glad över att folk känner så mycket för något man har gjort att de gör något sådant, och att så många vill att den ska stå kvar. Det är ett bevis på att man har lyckats nå ut till andra och kommunicera. När man dör så har man lämnat några spår och gjort lite avtryck ändå, säger Henrik Berggren. Broder Daniel. Bildades 1989 av Henrik Berggren, Daniel Gilbert och Håkan Hellström, i högstadiet på Göteborgs högre samskola. Övriga bandmedlemmar: Theodor Jensen, Anders Göthberg, Lars Malmros och Johan Neckvall. Debutalbumet ”Saturday night engine” släpptes 1995. Hade med tre låtar i filmsuccén ”Fucking Åmål”, vilket blev bandets genombrott på bred front. 2003 kom fjärde och sista albumet ”Cruel town”, med låten ”Shoreline”. 30 mars 2008 tog gitarristen Anders Göthberg sitt liv. 8 augusti samma år gjorde Broder Daniel sin avskedsspelning på Way out west. Konserten filmades och filmen ”Broder Daniel forever” kom 2009. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29742, "headline": "Radikal och rolig tonårs-Hamlet", "summary": "När Pontus Stenshäll klipper ner ”Hamlet” blir det en koncentrerad familjehistoria om en ung människa och Shakespeares språk passar bra till den svarta tonårsångesten. Men det är ingen lätt uppsättning, skriver Maina Arvas.", "article": "Vad handlar den här pjäsen egentligen om? Just nu, och just här? Pontus Stenshäll från Moment-teatern, känd för kreativ scenrumsestetik, samtidskritik och djärva klassikertolkningar, verkar ha satt sig ner med William Shakespeares ”Hamlet” och försökt se på en av världslitteraturens mest kända gestalter med nya ögon. Och med ögonen hos en ung publik på Stadsteaterns Skärholmenscen. För att sedan resolut klippa ner pjäsernas pjäs, inklusive persongalleriet, i enlighet med sitt svar på frågan. Det innebär en koncentrerad familjehistoria om en ung människa, vars pappa har dött och vars mamma gift om sig, och som av sorg och vantrivsel i vuxenvärlden drivs till att bli en fanatiskt troende hämnare med pistolhölster under luvtröjan. Vi är vana vid att tro på Hamlets version: att han är den som vet sanningen om att kungen har mördats, och den som är satt att vrida tiden rätt. Men här verkar Hamlet ha fel. Tiden är naturligtvis ur led i alla fall. Den dysfunktionella familjen blir en bild av ett svikande samhälle. Stenshäll står även för scenrummet, som täcks av begravningskistor. Praktiskt (utöver det faktum att alla dör på slutet) med små rum och gömställen i en pjäs där alla verkar ha något att dölja, eller åtminstone inte pratar på allvar med varandra. Kistlocken blir tragedins svar på dörrarna i en fars. Och Tove Berglund har haft kungligt roligt med kostymerna där gympadressuniformer drabbar samman med tyll, glitter och djurmönster. Liv Mjönes är perfekt för denna uppsättning. Det är som att hon varken gör en kvinnlig Hamlet eller en manlig Hamlet spelad av en kvinna – hon gör bara sin Hamlet som en ung människa. Med kroppen slängigt hukande i svart puffärmad bomberjacka, högt snörade kängor, Kurt Cobain-frisyr och Albert Camus ”Främlingen” i handen. Den övriga ensemblen klarar sig också mycket bra, särskilt Silva Belghiti som uttrycksfullt spelar Ofelia på teckenspråk och med känsliga gester, och farshumoristiska Lotta Östlin Stenshäll som en ljuvligt skamlös mamma. Shakespeares språk lånar sig väl till denna svarta tonårsångest – ömsom idéuppfylld vältalighet, ömsom tungsint tigande – poetiska bilder som koder i motstånd mot oförstående vuxna. Det är fint hur teckenspråksfilmen på videoskärmar både smälter in och adderar. Hur radikal och rolig denna ”Hamlet” än är så är det ingen lätt uppsättning. Många unga – och vuxna – behöver säkert prata efteråt. Efter katastrofen, när Hamlet säger sina slutord om att minnas att vi bara är här på jorden nu – ”resten är tystnad” – är det som en bön om att inte låta det gå så här. Om att tala med varandra nu i stället. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29749, "headline": "Prince och 3rdeyegirl", "summary": "Efter bråket på 90-talet är Prince tillbaka på skivbolaget Warner med två album. Det ena är ett ”vanligt” där Prince gör det han är bäst på och det andra är ett trött rockexperiment med nya bandet 3rdeyegirl.", "article": "Det känns konstigt att skriva, men de senaste femton åren har Prince varit som mest påhittig och nyskapande när det gäller distributionen av skivorna. Efter det uppmärksammade bråket med Warner under 90-talet, med ”slave”-märkningen och skivor gjorda under märkliga pseudonymer har han krängt sina alster på en del iögonfallande sätt. 2007 gav han bort ”Planet earth” med brittiska tidningen Mail On Sunday och även med ”20Ten” nåddes en liknande lösning, då den följde med brittiska Mirror och en rad andra europeiska tidningar. Till dubbla släppen ”Lotusflow3r” och ”MPLSound” använde han varuhuset Target som distributör för den amerikanska marknaden och en avancerad, men relativt innehållslös, hemsida för resten av världens fans. Innan dess var han tidigt ute med att använda internet för att samla fansen och ge dem exklusiv tillgänglighet till hans material. För att sedan – han vore ju inte Prince annars – vända sig mot webben 2007 och hota att stämma bland andra Youtube och Ebay. Pionjären var internetvänlig när många andra artister fortfarande var misstänksamma, misstänksam eller direkt fientlig när många av kollegerna väldigt aktivt använder nätet för mer direkt distribution till och kommunikation med fansen. I stället är han nu tillbaka på Warner. Med två album: ett ”vanligt” och ett tillsammans med det nya bandet 3rdeyegirl. Ju mindre man skriver om det senare desto bättre. Jag är övertygad om att samarbetet med gitarristen Donna Grantis, trummisen Hannah Ford och basisten Ida Nielsen berikat Prince, gett honom en nytändning, det märks på ”Art official age” om inte annat, men ”Plectrumelectrum” är tyvärr ett trött rockexperiment som med något enstaka undantag (”Another love”) borde ha fått samla damm i det mytomspunna valvet i Paisley Park där Prince samlar överblivet material. Det har funnits något väldigt logiskt i att den ständigt spirituellt sökande Prince sedan 2001 tillhör Jehovas vittnen – en trosinriktning som, bland mycket annat, inte firar födelsedagar – för han har alltid verkat vara en artist man varken ser eller hör åldras, men på ”Plectrumelectrum” låter den evigt unge som en vilsen femtiosexåring som inte har en aning om vilken väg han ska ta. Titel- och öppningslåten till ”Art official cage” låter oroande nog också som det mest ovärdigt desperata Prince spelat in: en introduktion på danska(!) sen följer undermålig rap, EDM-försök, tjutande gitarrer och disco i en ohelig och rätt obehaglig allians. Denna styggelse är tack och lov inte särskilt representativ för ett album som annars är Princes bästa sedan den oväntade formtoppen vid 00-talets mitt med ”Musicology” och ”3121”. Kanske ännu längre tillbaka. Prince bara lutar sig tillbaka och gör det han alltid varit allra bäst på: lågintensiv funk, inkännande ballader, modern discopop. Med undantag av det nämnda inledningsfiaskot och hetsigt kaotiska ”Funknroll”, som finns med på båda de här skivorna i olika versioner, är ”Art official age” också ett konsekvent och tilltalande enhetligt album, en tvillingskiva till mästerverket ”Parade” både i ton och i sound. ”Time” är svår och oemotståndlig funkminimalism, han leker James Brown i ”The gold standard”, ”U know” är avskalad rå funkpop, briljanta ”What it feels like” är giftigt bubblande neosoul (vill man kan man läsa in ett par kommentarer till Warnerkontroversen mellan raderna i de sistnämnda två). När de svischande laserpistolsljuden någonstans mitt i bygger den vackra lyxångestballaden ”Breakdown” till en av de bästa han spelat in på den här sidan ”Still would stand all time” visar Prince att man aldrig, aldrig, aldrig någonsin ska sluta hoppas på honom. Bästa spår: ”Breakdown”, ”Time” Fyra kompband genom åren 1 The Revolution Förmodligen Princes mest mångsidiga och sammansvetsade band, som spelade på så olika skivor som arenarockiga ”Purple rain”, psykedeliskt poppiga ”Around the world in a day” och funkkoncentratet ”Parade”. Framträdande medlemmar var trummisen Bobby Z, keyboardisterna Matt ”Doctor” Fink och Lisa Coleman samt gitarristen Wendy Melvoin. 2 Prince Själv är bäste dräng och under de perioder då Prince har bråkat med bandmedlemmar eller bara velat göra saker efter eget tycke och smak har multibegåvningen helt enkelt spelat alla eller de flesta instrument på egen hand. Särskilt vanligt och mest framgångsrikt var tillvägagångssättet under sent 80-tal efter The Revolutions splittring. 3 The New Power Generation Det mest långlivade av Princes band, till stor del beroende på att många medlemmar byttes ut med ett par års mellanrum. The New Power Generation hade en tydligare soul- och funkprägel än The Revolution och till en början fick Rosie Gaines mäktiga gospelröst och den ganska mediokra rapparen Tony M gott om utrymme. 4 3rdeyegirl 3rdeyegirl är Prince minsta och hårdaste kompband hittills. En komprimerad trio med danska inslag och influenser från Jimi Hendrix och Led Zeppelin. Medlemmarna handplockades av Prince, enligt en intervju i Mojo tidigare i år, bland annat för att de är uthålliga och klarar av repetitioner som ibland kan sträcka sig upp emot tolv timmar. Eller längre. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29766, "headline": "Melodifestivalens drottning blir programledare", "summary": "Programledare för Melodifestivalen 2015 blir sångerskan Sanna Nielsen och komikern Robin Paulsson. Vid presentationen var Sanna Nielsen så rörd att hon blev tvungen att lämna scenen en stund.", "article": "– Vi ska fokusera på att vara oss själva. Det är sådan ära att ha fått den här uppgiften och jag kommer att njuta, jag älskar Melodifestivalen. Det är en adrenalinkick att det är live också, att vad som helst kan hända, sade Sanna Nielsen som blir så rörd av presskonferensen att hon är tvungen att lämna podiet en stund. Tidigare i år vann sångerskan Sanna Nielsen i Melodifestivalen med sin låt ”Undo” och kom på tredje plats i Eurovision Song Contest. Hon sommarpratade även i P1. Stand up-komikern och manusförfattaren Robin Paulsson har haft sin egen pratshow, ”Robins” på SVT, och både 2011 och 2012 var han programledare för Svenska Idrottsgalan i SVT. Han sade vid presentationen att han tillfrågats tidigare men tackat nej av praktiska skäl. Christer Björkman, exekutiv producent för Melodifestivalen, sade att värme, glädje, spänning och mod är ledorden för årets Melodifestival. Om de två programledarna sade han: – Vi vill ha två människor som själva, utöver tävlingen och gästartisterna, kunde underhålla och roa. Fakta/Melodifestivalen 2015 Det blir färre bidrag i nästa års tävling, men fler i finalen. Åtta bidrag i deltävlingarna har blivit sju och finalen utökas från tio till tolv. Hit kommer festivalturnén: Göteborg, Malmö, Östersund och Örebro. Andra chansen är i Helsingborg och finalen äger rum för tredje året i följd på Friends Arena utanför Stockholm. Sanna Nielsen och Robin Paulsson Sanna Nielsen Ålder: 30. Karriär: Fick sitt genombrott redan i elvaårsåldern då hon blev etta på Svensktoppen med \"Till en fågel\". Har tävlat sju gånger i Melodifestivalen och vann i år med låten \"Undo\" som sedermera slutade trea i Eurovision Song Contest i Köpenhamn. Spelar i höst musikalen \"Dr Zjivago\" i Malmö. Robin Paulsen Ålder: 30. Karriär: Ståuppkomiker som debuterade redan i tonåren och fick sin egen pratshow \"Robins\" i SVT 2006. I det programmet har han bland annat gjort uppmärksammade imitationer av Zlatan Ibrahimovic. Fakta/Programledare i Melodifestivalen De senaste tio årens programledare i Melodifestivalen 2015 Sanna Nielsen och Robin Paulsson 2014 Anders Jansson och Nour El-Refai 2013 Gina Dirawi och Danny Saucedo 2012 Helena Bergström, Gina Dirawi och Sarah Dawn Finer. 2011 Marie Serneholt och Rickard Olsson. 2010 Måns Zelmerlöw, Christine Meltzer och Dolph Lundgren. 2009 Petra Mede. 2008 Kristian Luuk. 2007 Kristian Luuk. 2006 Lena Philipsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29774, "headline": "Därför är Stig Dagerman ständigt angelägen", "summary": "Sextio år efter sin död är Stig Dagerman en författare som angår många både i Sverige och utomlands. Norstedts förlag återutger hans samlade verk och ett flertal översättningar är aktuella. Lars Åke Augustsson förklarar varför Dagerman fortfarande är relevant.", "article": "Stig Dagerman föddes 1923 i Älvkarleby. En söndag i juni samlades ett hundratal människor i det lilla samhället kring Dalälvens utlopp för utdelningen av årets Stig Dagerman-pris till översättaren Anders Bodegård. Priset instiftades av Stig Dagerman-sällskapet år 1995 och tilldelas personer eller organisation, i Sverige eller i utlandet, som i Dagermans anda verkar för demokrati och mänskliga rättigheter. I Enebyberg norr om Stockholm bodde Stig Dagerman de sista åren av det liv han valde att avsluta år 1954. Där finns en liten park uppkallad efter honom, och i den samlades människor en söndag i maj för invigningen av skulpturen ”Manuskript” av Lars Kleen. Skådespelaren Helge Skoog läste dagsverser av Dagerman, författarens dotter Lo Dagerman förrättade själva avtäckningen och författaren Per Wästberg tecknade på dryga tio minuter ett miniatyrporträtt med djupdimensioner: ”Han beslöjade sig och kom därigenom att synas tydligare. Han borrar i det privatas brunn, ett existentiellt flöde springer fram, ur mörkret frigörs en stark vitalitet. Han är en talesman för de osäkra och sökande, som spanar efter ett svar på eviga frågor.” Sextio år efter sin död är Stig Dagerman en författare som angår många både i Sverige och utomlands. Norstedts förlag återutger hans samlade verk. I höst kommer en stor volym med samtliga noveller och andra prosatexter. Han är den svenske författare – möjligen näst Strindberg – som är mest läst och diskuterad i Frankrike. 2013 utgavs ”Bränt barn” i USA, liksom novellvolymen ”Sleet”(efter titelnovellen, ”Snöblandat regn”). ”Tysk höst” har utgivits på polska 2012, på tjeckiska 2013 och på turkiska 2014. 2015 beräknas ”Vårt behov av tröst” utkomma i Turkiet och ”Bröllopsbesvär” i Nederländerna. Och så vidare. Finns en romantisering av den unge döde bakom detta intresse? Forskare och debattörer, från Olof Lagercrantz som skrev den första och alltjämt mycket läsvärda biografin över Dagerman till filmvetaren Gösta Werner till psykiatern Johan Cullberg, har bidragit med såväl psykologiska som sociologiska teorier om vad som gjorde Dagerman fixerad vid döden. Men varför känns han ännu så angelägen? Dagerman är en outsider. Den som tillhör minoriteten är mera skarpsynt för vad som tas för självklart utan att vara det. Han kom till Stockholm som en lantis, i gymnasiet var han ett de fåtaliga arbetarbarnen, som gymnasist tog han det efternamn han var ensam om. Ungefär vid samma tid han började skriva skönlitteratur blev han politiskt aktiv, i den syndikalistiska rörelse som alltid utgjort en minoritet inom arbetarrörelsen. I en tid då för många alternativen tycktes vara en västlig kapitalism självklart ledd av USA och en kommunistisk maktsfär styrd av Sovjetunionen, stod syndikalismen för en självständig radikalism. Dock utan att se väst och öst som lika illa.” Det torde inte vara någon hemlighet för någon”, skrev Dagerman , ”snart inte ens längre för de kommunistiska barnen, att frihetens möjligheter är vida större i västliga demokratier än i Sovjet.” Ryssland under Putin har övertagit många av Sovjets auktoritära drag. Ett antal länder med Kina i spetsen tillämpar kapitalistiska produktionsmetoder men tillåter inte demokrati. De kapitalistiska demokratierna är bättre – men inte när finansmarknaden får härja fritt med finansbubblor, spekulation och förlorade arbeten. Därför är socialistiska idéer som syftar till ett decentraliserat, pluralistiskt och öppet samhälle ännu aktuella. Dagerman är internationalist. Hans första hustru, Annemarie Götze, och hennes föräldrar var anarkosyndikalister och flyktingar i det begynnande folkhemmet. Men när Dagerman reser till ruinerna av det Tredje rike som familjen Götze flytt avstår han från att triumfera. ”Tysk höst”är ett stort reportage inte minst därför att han visar hur världen ser ut för de desperata överlevarna. Självklart anser de flesta att de hade det bättre under Hitler! Dagerman moraliserar inte över sådana reaktioner. ”Tysk höst” ger insikten om att det kan gå att förstå också gårdagens fiende. Men att förstå betyder inte att ursäkta, utan det är först då vi ser människan bakom fienden som vi också kan ställa henne inför fakta och avkräva henne ansvar. En Dagerman i dagens Ryssland skulle rapportera om Putins popularitet, men skulle också med öppen blick undersöka vad den beror på. Att tro på att dagens ryssar liksom gårdagens tyskar är medfött auktoritära vore att ge Putin rätt. Dagermans romaner handlar om konflikter som lever vidare. Irène i ”Ormen” jagas av rädslan för att inte duga i konkurrensen med andra tjejer som är mycket fräckare än hon själv. Hon jagas samtidigt av sin mors moraliserande och möter det med en mordhandling som bara fördjupar hennes ångest. Männen i ”Ormen” är också fast i sina roller. Glada laxen vågar inte yttra sin kärlek, Joker vågar inte erkänna den kluvna värld han bär inom sig utan talar om betongkvaliteter, Sörenson vågar inte ta sitt ansvar för det barn han ser kommer att utsättas för övergrepp. Konflikterna mellan kvinnors och mäns yttre och inre fortsätter skapa ångest, som kan leda till frihet eller den undergång som gestaltas i Dagermans nästa roman. ”De dömdas ö” skrevs strax efter att atombomben hade använts i Japan. En framtid då resterna av mänskligheten överlever som en spillra utan hopp, har inte blivit mindre möjlig sedan dess. Länderna med kärnvapen blir bara fler, och i varje större konflikt agerar människor som söker utplåningen och den belöning som väntar i himlen. Hur länge kommer det att ta innan terrorister kommer över kärnvapen som finns i auktoritära eller sönderfallande stater? Att vi hamnar på ”De dömdas ö”kan också vara en följd av överkonsumtion av jordens resurser. Den kan ligga i det hav som kommer att breda ut sig på jorden då hela världen vill leva på samma nivå som vi nu gör. Av vilken anledning det än må vara: Alla står vi inför det existentiella faktum att vi alla kommer att dö, de flesta av oss under 2000-talets första sekel. Då visar oss Lucas Egmont, i ”De dömdas ö”på en livshållning, mitt i ångesten, som inte är flykt utan en rörelse i rätt riktning: ”Ja, inom min riktning skall jag vara så trogen min död att jag utan en rysning men med en tacksam likgiltighet över att jag har fått leva skall kunna gå över sanden, sakta vandra ut i vattnet och där –” I romanen ”Bränt barn” är det inte insikten, utan manipulationerna som har bevarat sin aktualitet. Bengt bedrar såväl sin far som fästmön Berit, därför att han har det språkliga och definitionsmässiga övertaget. Slutar ”Bränt barn” med att Bengt lyckas lura sig själv (och läsaren)? Är den befrielse, närmast lycka, han upplever efter självmordsförsöket en äkta känsla, eller handlar det om ett än mera omfattande självbedrägeri? Är den vision av den blommande öknen han får då han återupptar förhållandet med Gun en ny världsbild som uppenbarar sig, eller en skärande ironi? De obesvarade frågorna hettar ännu. ”Bröllopsbesvär” kanske erbjuder ett visst motstånd för moderna läsare? Språket blandar ofta dialekt och erlebte Rede, tidsfärgen är sent 40-tal då bilar och det som stavades plastic var ovanligt och luffare och lokala slaktare var vanliga. Å andra sidan är romanens öppenhet en tidlös kvalitet. Dess intrig är inte rälsbundet konsekvent, personerna rör sig fritt och myllret av öden är inte större än vilken dokusåpa som helst. ”Bröllopsbesvär”går vidare från konflikten till möjligheten till försoning, den övervinner världsbilden vi övertagit från dokusåporna, där vi antingen måste vara segrare eller förlorare. Dagerman är inte lätt. Därför avstår jag från att på detta begränsade utrymme ens försöka sammanfatta hans noveller, dramatik och lyrik. Jag vill dock påstå att de texter av Dagerman som drar till sig nya uttolkare paradoxalt nog är de svåraste. Novellen ”Att döda ett barn” skrevs ursprungligen för en trafiksäkerhetskampanj. Men att dess insikt i att liv är något som vi när som helst kan mista, också den vackraste dagen som sommaren, ger upphov till ständigt nya filmversioner. Se på Youtube! Betraktelsen ”Vårt behov av tröst är omättligt” publicerade Dagerman i en familjetidning år 1952. Fastän djupt nere i depression avvisar han både naiv tro och ”ateistens brinnande oskuld”. Han skildrar motsatsen till försoningen i ”Bröllopsbesvär”, den kult av framgången som vi känner så väl igen, den som gör också succén till en förbannelse: ”Jag blir vidare en sådan slav under mitt namn, att jag knappt vågar skriva en rad av fruktan för att skada det.” Vad är då frihet? Han prövar en hållning: ”självmordet är det enda beviset för människans frihet.” Han prövar en annan: att vara ”en självständigt verkande enhet” som ”vilar i sig själv som en sten i sanden”. Han lockar oss inte med säkra svar. Därför kommer ständigt nya tolkningar av denna text. Bland de intressantaste är en sexton minuter lång recitationen på den franska gruppen Les Têtes Raides album ”Banco” (utgivet 2007, finns också på Youtube) och en kortfilm av filmaren (och författarens barnbarn) Dan Levy Dagerman, som växlar sparsmakade bilder bland annat från Enebyberg med sekvenser där Stellan Skarsgård läser texten med en lågmäld men oerhörd intensitet. Stig Dagerman såg frihetens möjligheter mitt i mörker och ångest. Ingen insikt kan vara mera framtidsinriktad, mera internationell. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29783, "headline": "Här är Melodifestivalstäderna 2015", "summary": "Nu är det klart vilka städer som Melodifestivalen arrangeras i under nästa år. Det handlar om Göteborg, Malmö, Östersund, Örebro, Helsingborg och Stockholm.", "article": "Två av städerna 2015 är nya i schlagersammanhang - Östersund och Helsingborg har aldrig tidigare stått som värd för musiktävlingen. \"Vi är glada för att presentera två helt nya städer 2015. Att åka på turné betyder att publiken får möjlighet att uppleva en stor tv-sändning på plats och ett unikt tillfälle för SVT och Melodifestivalen att möta fler av våra tittare\", säger Christel Tholse Willers, chef för Melodifestivalen, i en kommentar. Samtidigt avslöjar SVT under vilka datum som Melodifestivalen kommer att äga rum. Den 7 februari arrangeras den första deltävlingen i Scandinavium i Göteborg - därefter rullar det på med deltävlingar i Malmö Arena den 14 februari, i Östersund Arena den 21 februari och i Conventum i Örebro den 28 februari. Andra chansen arrangeras i Helsingborg Arena den 7 mars och finalen avgörs i Friends Arena i Solna utanför Stockholm den 14 mars. Tidigare i veckan presenterade SVT också en rad andra nyheter kring Melodifestivalen - bland annat en rad nya tävlingsregler. Till exempel blir det bara sju bidrag i varje deltävling, tidigare har det varit åtta, samtidigt som Andra chansen görs om så att fler bidrag går vidare därifrån. I slutändan innebär det att fler bidrag får en chans i finalen - tolv låtar gör upp om vinsten, tidigare var det tio stycken bidrag i final. Tidigare schlagerstäder Sedan SVT inför deltävlingar har följande städer arrangerat Melodifestivalen: 2002 Växjö, Norrköping, Sundsvall, Falun. Final: Stockholm. 2003 Jönköping, Göteborg, Luleå, Sundsvall. Final: Stockholm. 2004 Karlstad, Göteborg, Umeå, Malmö. Final: Stockholm. 2005 Göteborg, Linköping, Skellefteå, Växjö. Final: Stockholm. 2006 Leksand, Karlstad, Karlskrona, Göteborg. Final: Stockholm. 2007 Jönköping, Göteborg, Örnsköldsvik, Gävle. Andra chansen: Nyköping. Final: Stockholm. 2008 Göteborg, Västerås, Linköping, Karlskrona. Andra chansen: Kiruna. Final: Stockholm. 2009 Göteborg, Skellefteå, Leksand, Malmö. Andra chansen: Norrköping. Final: Stockholm. 2010 Örnsköldsvik, Sandviken, Göteborg, Malmö. Andra chansen: Örebro. Final: Stockholm. 2011 Luleå, Göteborg, Linköping, Malmö. Andra chansen: Sundsvall. Final: Stockholm. 2012 Växjö, Göteborg, Leksand, Malmö. Andra chansen: Nyköping. Final: Stockholm. 2013 Karlskrona, Göteborg, Skellefteå, Malmö. Andra chansen: Karlstad. Final: Stockholm. 2014 Malmö, Linköping, Göteborg, Örnsköldsvik. Andra chansen: Lidköping. Final: Stockholm. 2015 Göteborg, Malmö, Östersund, Örebro. Andra chansen: Helsingborg. Final: Stockholm. Källa: TT ", "article_category": "culture"}
{"id": 29790, "headline": "Tove Lo: ”Queen of the clouds”", "summary": "Låtarna är de nya stjärnorna i den moderna musikindustrin. Tove Lo är först ut i en lång rad av svenska proffskompositörer som nu drar igång egna solokarriärer, och redan är en popexport mitt i samtiden.", "article": "Förr var låtskrivare något man blev när rampljuset falnat. Kring millennieskiftet såg vi en hel generation svenska popsnillen byta egna framgångsrika band mot anonymiteten i studion. Popsicles Andreas Mattsson, Brainpools Janne Kask, Atomic Swings Niclas Frisk, Wannadies Pär Wiksten, Cardigans Peter Svensson var några av dem. Kents Jocke Berg likaså, om än unik eftersom han lyckats hålla den egna karriären vid liv samtidigt som hans tjänster anlitas flitigt av andra artister. För de övriga nämnda har eventuella egna projekt vid sidan av låtskrivandet framstått mest som hobbygrejer. Hyran har betalats av A-Teens, Peter Jöback, Amanda Jenssen eller One Direction. I popvärldens traditionella ekosystem, där ungt och nytt alltid har premierats, har detta varit en naturlig utveckling för äldre musiker. Men skivbranschens metamorfos det senaste decenniet har skapat nya förutsättningar. Och en ny typ av artister. Tove Lo är en av dem. Snart tjugosju år gamla stockholmstjejen Tove Nilsson satte sig för fem år sedan i ett skjul i sina kusiners trädgård och började producera musik. Sedan dess har hon jobbat med Max Martin och skrivit åt bland andra Girls Aloud och Icona Pop. Att förvandlas från låtskrivaren Tove Nilsson till artisten Tove Lo verkar inte ha varit hennes slutgiltiga mål. Men när hon väl började släppa egna låtar fick hon snabbt draghjälp. Internationellt av såväl kändisbloggaren Perez Hilton som kompisarna i Icona Pop. Hemma i Sverige av just Jocke Berg och Kent genom spelningen på sommarens Kentfest. I skrivande stund ligger hennes ”Habits (stay high)” på sextonde plats på Billboard. Den har spelats 75 miljoner gånger på Spotify och närmast väntar en turné med Katy Perry för Tove Lo som alltså nu är Sveriges senaste popexport. Att hon befinner sig på en hög nivå vad gäller just hantverket låtskrivande är ”Queen of the clouds” ett odiskutabelt bevis på. För att vara en debut är Tove Los femton spår långa första skiva låtmässigt en djupt respektingivande markering. Allt är lite som att lyssna på ”Paradise hotel”, om tv-programmet i stället hade varit en skiva. Det är superkommersiellt, dyngrakt, knulligt, beroendeframkallande och oemotståndligt. Tove Lo låter som att hon är exakt där man vill att en popstjärna ska vara: mitt i samtidsandan. Vid sidan av ”Habits (stay high)” finns flera låtar som klistrar sig fast. Singeln ”Talking body”, Klas Åhlund-samarbetet ”Timebomb” och sedan tidigare släppta ”Not on drugs” tillhör de starkare. Det som möjligen förtar lite av ”Queen of the clouds” mäktighet är att texterna ärligt talat lämnar en del att önska. Att leka med tanken hur Tove Lo skulle låta på svenska, på ett språk som hon behärskar fullt ut i stället för den ofta haltande engelskan, är bitvis svårt att låta bli. Kanske är det lika bra att något brister. Tove Lo hade nog annars lagt ribban lite väl högt för alla de andra unga, svenska låtskrivare som snart kommer med sina första egna plattor. Där hantverket i studion förr var något som redan etablerade musiker kunde falla tillbaka på är det i dag en ovärderlig skola för den som på sikt själv vill prova lyckan som artist. I den nya musikindustrins ekosystem är det låtarna som är de verkliga stjärnorna. Den som ser till att först och främst bli riktigt bra på att skriva sådana har allt att vinna, även som artist. Bästa spår: ”Habits (stay high)” Fem andra låtskrivare med solokarriär att hålla koll på. 1 Noonie Bao Har skrivit åt bland andra Clean Bandit, Tove Styrke och Avicii och haft en Englandsetta tillsammans med den sistnämnde. Gav lite i skymundan ut albumet ”I am Noonie Bao” 2012. 2 Marlene Jedward, Benga, Sebjack och Alexandra Burke har alla anlitat henne. Släppte tidigare i år egna ep:n ”Indian summer”. 3 Dante Har arbetat med bland andra Naomi Pilgrim, Titiyo och sin pappa Toni Holgersson. Soloalbumet har sagts vara på gång i flera år. 4 Ace Wilder Var innan genombrottet i Melodifestivalen låtskrivare på heltid och har bland annat haft tre topp 10-hits i Tyskland. Har också debutalbum på gång. 5 Ji Nilsson Har jobbat med bland andra Marlene, Beatrice Eli, Mack Beats och Julia Spada. Hördes senast tillsammans med Min Stora Sorg på singeln ”Döda mig”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29791, "headline": "Marie Demker: Därför har Kanada valt fel väg i integrationspolitiken", "summary": "Kanada har länge varit ett mångkulturellt föredöme. Men nu har även Kanada nåtts av den trend som betonar kulturell identitet snarare än ekonomisk jämlikhet. Låt det bli en läxa för Sverige, skriver statsvetaren Marie Demker.", "article": "I valet den 2 maj 2011 förlorade det Liberala partiet definitivt makten i Kanada. Men det var en mycket större förändring än så, menar opinionsanalytikern Darrel Bricker och journalisten John Ibbitson som utvecklat sin tes i en kanadensisk politisk bästsäljare: ”The big shift. The seismic change in Canadian politics, business and culture and what it means for our future” (HarperCollins 2013). Boken blev så populär att en pocketupplaga trycktes upp i våras. Valet 2011 satte helt enkelt punkt för en internationellt välkänd och hyllad integrationspolitisk ideologisk epok i Kanada. För Bricker och Ibbitson är en permanent värdeförskjutning grunden för de förändrade styrkeförhållandena i kanadensisk politik, en värdeförskjutning som lämnar det liberala mångkulturella Kanada till förmån för ett konservativt individualiserat Kanada. Författarna ser en ny ideologisk allians mellan demografiskt dominerande invandrargrupper från Asien som bosätter sig i det ekonomiskt växande västra Kanada å ena sidan, och en förhållandevis individualiserad kanadensisk ny förortsmedelklass å den andra. Denna allians sätter individuella marknadslösningar, valfrihet och bejakande av familj och traditionella värden främst, medan Kanada som nationellt mångkulturprojekt, relationen till USA, Quebecs ställning samt Kanadas fredsmäklande roll uppfattas mindre politiskt relevant. Hur kan detta komma sig? Kanada är ju ett land av invandrare och har haft kanske den mest internationellt berömda av alla mångkulturella politiska erfarenheter. Den som vill bejaka mångfald måste också vara beredd att bejaka verklig förändring. Men denna sanning har inte riktigt tagits på allvar av det liberala partiet och den politiska eliten i Kanada, menar Bricker och Ibbitson. Den liberala elit som drivit den mångkulturella politiken i Kanada har inte varit beredd att ta konsekvenserna av verklig kulturell mångfald, alltså ett samhälle där olika grupper utvecklas sida vid sida snarare än tillsammans, menar författarna. I stället vårdas en ömtålig gemensam kanadensisk identitet byggd på tolerans och öppenhet men på villkor som det liberala etablissemanget har ställt upp. Tydliga kulturella olikheter och stora ojämlikheter mellan folkgrupper är inte en del av den identiteten. Den kanadensiska identiteten har i stället formats av relationen mellan inuiter och inflyttade, mellan eliten i Ottawa och övriga, mellan rika och fattiga provinserna och för att möta hotet från USA – inte i relationerna mellan olika inflyttade grupper. Internationellt har den grupp författarna kallar den ”laurentiska eliten” (efter placeringen av de mest inflytelserika städerna runt Saint Lawrence-viken) velat vårda Kanadas roll som fredsbevarare och icke-militariserad stormakt i världen men också hålla det fransktalande Quebec på gott humör. Det liberala partiet har inte haft någon beredskap för att möta den verkliga mångfalden i Kanada – en mångfald som består också av kulturer som inte självklart omfamnar individuella rättigheter, som inte uppfattar den kanadensiska identiteten som politiskt väsentlig och som inte spontant är villiga att bidra till en gemensam nationell välfärd. Paradoxen, menar Bricker och Ibbitson, är att den gamla liberala laurentiska eliten har sågat av den gren man suttit på genom att blunda för den reella mångfalden. I stället har man vårdat bilden av Kanada som ett lyckat mångfaldssamhälle där huvudsakliga politiska konflikter handlar om andra saker än religion och etnicitet. Bricker och Ibbitson noterar dock att fler invånare i Kanada fortfarande anser att invandring har en positiv effekt på det egna landet, 41 procent mot 36 procent. Som en jämförelse kan nämnas att i Sverige angav 81 procent år 2011 att invandring berikade det egna landet såväl ekonomiskt som kulturellt (Eurobarometer 380). Den svenska invandringen är relativt sett större som andel av befolkningen än den kanadensiska. Och det är väl här någonstans som författarnas tes börjar knaka lite i fogarna. För kan betydligt mindre länder, som Sverige, ta emot en stor andel invandrare och bibehålla stödet för ett öppet välfärdssamhälle, då är det ett skakigt argument att det är den demografiska utvecklingen och invandringen som är förklaringen till värdeförskjutningen i Kanada. Olika länder har olika modeller för integration och upprätthållande av en nationell identitet och dessa modeller påverkar både den faktiska invandringen och hur denna invandring kommer landet tillgodo. Ofta beskrivs den svenska modellen som dålig och misslyckad eftersom den i grund och botten förutsätter någon form av likhetsnorm avseende socioekonomiska förutsättningar och rättigheter. Den anglosaxiska modellen med subkulturer som existerar sida vid sida är en variant som ofta lyckas bra med till exempel att få människor i arbete. Men även den franska modellen, där hänsyn egentligen inte tas till något annat än språk och medborgarskap, har historiskt varit lyckosam. I båda dessa fall talar vi dock om före detta kolonialmakter dit invandringen i stor utsträckning kommit från gemensamma språkområden. I Kanada har utvecklingen varit en annan och landet har gjort det till en nationell värdegrund att integrera och utveckla ett samhälle vars grund är tolerans för olika kulturer och språk. Men i praktiken är den svenska modellen för att integrera invandrare vare sig mer eller mindre lyckad än andra, till exempel Kanadas, om man betänker att olika grupper av invandrare också har olika förutsättningar för att få arbete i det nya landet. De senaste tio–tjugo åren har dock mycket riktigt invandringen till Kanada skiftat fokus till i huvudsak utomeuropeiska grupper, och genom familjesponsring kommer många äldre familjemedlemmar som aldrig lär sig språket i regionen. Förutsättningarna för den sociala inkludering som Kanada önskar genomföra förändras därför. Och det är denna förändring, tillsammans med individualisering, som Bricker och Ibbitson menar är en förklaring till att det liberala partiets politik inte längre har något vinnande koncept. Men vilka är de nya konflikter som Bricker och Ibbitson menar förändrar Kanada? Analysen inskränker sig till att peka på mönstren men underlåter att gräva i förklaringarna. Min uppfattning är att Bricker och Ibbitson inte lyckas visa vilka grundläggande nya skiljelinjer som kan förklara den politiska förändringen. De är alltför upptagna med att klistra in den liberala kräftgången i en utveckling från kollektivism och välfärdssamhälle till individualisering och valfrihetstänkande. Den utvecklingen sker, i Kanada såväl som i andra västländer, men jag betvivlar att den förändringen som kan förklara det liberala partiets problem. I stället menar jag att det är en tendens att politisera motsättningar kring livsstilar, kulturella värden och individuella rättigheter som skapar nya konflikter. Även Kanada har nåtts av den politisk trend som i brist på politiserade socioekonomiska konflikter gör livsstil och kulturella identiteter till avgörande faktorer för grupptillhörighet och politiska preferenser. I Kanada uppfattas – precis som i Sverige – ett fullt och jämlikt deltagande i ekonomiska, sociala och politiska systemen som ett mått på inkludering. Men det målet blir allt svårare att nå. Ny forskning stödjer att det primärt är ekonomisk integration (arbete, bostad) som är nyckeln till det fortsatta stödet för en generell välfärdsstat, inte att dela värderingar och kulturell identitet. Politiskt är det alltså rimligare att tro att de nya skiljelinjer som Bricker och Ibbitson finner förklaras av bristande ekonomisk integration, inte av värderingsskiften. Författarna ger inget argument för att förändringen skulle vara omöjlig att möta för det liberala partiet. Snarare tror jag att förklaringarna till liberalernas förlust av politisk makt kan sökas i en kombination av partistrategi, politiskt ledarskap och ekonomiskt välstånd. Harper har lett sitt omstöpta konservativa parti i en ”lagom” konservativ riktning – han har till exempel betonat sitt stöd till samkönade äktenskap och vill inte inskränka aborträtten. Dock har partiet i andra avseenden en traditionell konservativ agenda med en hög utrikespolitisk profil, som ligger betydligt närmare en amerikansk position än tidigare, och inrikespolitiskt har Harper motsatt sig ökad vapenkontroll och gett stöd till traditionella värden. Harper har också satsat på stora energiprojekt och råvaruproduktion, vilket hållit den kanadensiska ekonomin stark trots nedgångar i omvärlden. Det liberala partiet har haft mycket litet att sätta emot, oppositionen har snarare kommit från vänsterliberalt håll. Slutsatsen blir att integrationen av invandrare och infödda in i en växande eller åtminstone föränderlig ekonomi är avgörande för det politiska stödet för en gemensam välfärd, men att det politiska samtalet kring integrationspolitiken fokuserar kultur, värderingar och identitet – något som åtminstone i Kanada har gynnat andra politiska krafter än de liberala. Även i vårt land ser vi en kantring av debatten om integrationsfrågor där frågor om arbetsmarknad, bostäder och utbildning ofta skyms av oro för skilda värderingar, kulturella identiteter och traditioner. Ekonomisk, social och politisk integration av ständigt nya människor – födda och inflyttade - är ett samhälles normala livsprocess. Det är ett politiskt partis uppgift att möta de förändringarna genom att peka på sina egna ideologiska perspektiv och skissa på möjliga framtida samhällen. I Kanada såväl som i Sverige. DN på Bokmässan I morgon, torsdag, deltar Marie Demker tillsammans med Dilsa Demirbag-Sten och Olle Svenning i en debatt om valresultatet, under ledning av DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. Monter F01:39 kl 11.00. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29803, "headline": "Färre artister ska locka fler tittare till Melodifestivalen", "summary": "Melodifestivalen förändras efter tittarraset senast. Nytt är att det blir färre artister i deltävlingarna, men fler i finalen och så max 20 röster per telefonabonnemang. - Vi vill ge varje låt och artist mer tid och större utrymme i sändningarna, säger tävlingens exekutiva producent Christer Björkman till DN.", "article": "Omgörningen innebär att det blir sju i stället för åtta bidrag i deltävlingarna. Andra chansen renodlas så att de bidrag som hamnat på tredje och fjärde plats i de fyra deltävlingarna möts i fyra dueller. Vinnarna i går sedan vidare till finalen. I denna blir det i år 12 artister på scen mot tidigare tio framröstade bland de totalt 28 deltagarna, mot tidigare 32. De tävlande bidragen utses som tidigare av en urvalsjury i samarbete med tävlingsproducenten samt bidragen från Allmänhetens inskick respektive P4:s nationella musiktävling ”Svensktoppen nästa”. Ledningen för Melodifestivalen arbetade under förra hösten med ett utvecklingsprojekt med bland annat en stor tittarundersökning. I den efterfrågade fansen bland annat ”luft” i sändningarna och en starkare livekänsla. Mer av spontanitet och värme, mindre av hårt mallad struktur. – Det är en reaktion på att vi gått mer på att leverera det perfekta programmet än att ge publiken möjlighet att få lära känna artisterna lite bättre, fånga upp reaktioner inne i arenorna och låta programlederiet ibland också drivas av känslan i luften och saker som händer. Det här kräver förstås mer tid vilket vi nu får genom att bara ha sju tävlande i delfinalerna, säger Melloveteranen Christer Björkman. Just relationen till de tävlande artisterna är en komplex sak, betonar han. – Vissa av artisterna har tittarna ingen relation till alls sedan tidigare och dessa blandas med tävlande som många har en väldig stark relation till redan. Artistpresentationerna i delfinalerna är därför något som vi har tittat noga på för att de ska bli djupare och grundligare. I finalen är situationen den omvända för då har tittarna redan en relation till både låtarna och artisterna. Efter röstskandalen med robotstyrd röstning som uppdagades förra året inför ni ett maxtak på 20 röster per abonnemang. Varför inte en bara en röst – tjugo röster från en enda person skulle aldrig accepteras i några andra sammanhang? – Den frågan kan man ställa sig, men grunden är att Eurovision Song Contest har den regeln och vi tycker att det ska vara lika hos oss som där det vinnande bidraget ska tävla. Detta röstningstak är lätt att kontrollera tekniskt och vi tycker någonstans att engagemang är kul. Dessutom är massan av röstande så stor: Snittet i finalen är tre röster per person, de som röstar tjugo gånger är en marginell grupp. Ni hade cirka 800.000 färre tittare under finalen 2014 mot föregående år, de sämsta tittarsiffror sedan 1999. Hur ska ni locka fler? – Genom att förändra och förnya tror jag att vi kommer att bibehålla intresset för Melodifestivalen. Den är en av de få lägereldar vi har kvar och ju mer differentierad mediebilden blir och ju färre tillfällen det blir att samlas kring något så tror jag att det närmast ökar möjligheterna för oss att behålla publiken. Men det är upp till oss att bli så attraktiva att man vill bli kvar vid lägerelden. Loreens ”Euphoria” slog poängrekord och blev en massiv hit. Är inte låtar av den kvaliteten det effektivaste sättet att hålla uppe intresset för tävlingen? – Jo, men att lyckas med en sådan superhit som passar hela Europa är lite slumpmässigt. Sådana låtar kommer att finnas med i tävlingen igen, men man vet aldrig med vilka intervaller. Ett mer normalt år - som vi hade i år med två starka uttryck, Sanna Nielsen, en traditionell Melodifestivalartist och så det modernare uttrycket med en nykomlingen Ace Wilder – är mer ett scenario vi har som målsättning - och det gav oss en bronsmedalj i Eurovisionfinalen, vilket är fantastiskt. Att vara framgångsrik utanför Melodifestivalen tycks inte vara någon garanti för att man lyckas i tävlingen. Arbetar ni i år med lika stora förhoppningar om att få med kreddiga artister – som exempelvis Robyn, Veronica Maggio eller Icona Pop? – Vi jobbar på det hela tiden – också. Jag tycker att alla etablerade artister skulle vara med en gång bara för att ha gjort det, för det är kul och alla som har en bred fanbase har ju dessutom stora förutsättningar att göra ett bra resultat, men det är ändå inte alltid vi får med någon. Anna Järvinen lyckades inte resultatmässigt även om den låten fungerar väldigt väl i hennes repertoar och hon gör den fortfarande med stor framgång. Salem Al Fakir blev samtidigt tvåa och fick en jättehit med sitt bidrag - resultaten för de smalare uttrycken kommer alltid att variera. Hur ser utgångsläget ut? – Jag har hört ungefär 70 procent av bidragen nu och så här långt känns det väldigt, väldigt betryggande, jag är inte ett dugg orolig. Några stora namn i startfältet? –Ja utifrån vad jag tycker, det beror ju på vad man har för preferenser. På hårdrockssidan har vi till exempel något riktigt bra med i år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29818, "headline": "Jonas Hassen Khemiri: ”Jag vill skapa förståelse och förvirring”", "summary": "Frankensteins monster inspirerade Jonas Hassen Khemiri att skriva pjäsen med den udda titeln ”˜ Ungefär lika med”. Den handlar om ett annat människoskapat kraftfenomen: kapitalet. Om pengars makt över våra liv.", "article": "– Vi får följa några personer som är på kollisionskurs med marknaden. De tycks ha problem som är kopplade till siffror, procentenheter och räntor. De försöker hitta olika strategier för att hantera känslan av att någonting är fel, säger Jonas Hassen Khemiri. Det hela är en smula komiskt. Vi har stämt möte för att prata om pjäsen – om hur pengar påverkar våra liv – på ett kafé som visar sig ligga på Sedelvägen. I kvarteret Valutan. – Ja, allt är symboliskt, det är ett ekonomiskt kvarter och där ligger Sparbanksvägen, säger Jonas Hassen Khemiri, nickar åt ena hållet och ler lite bakom solglasögonen. Vi sitter ute, solen gassar fast almanackan visar september. Om en dryg månad har hans pjäs premiär på Dramaten i Stockholm i regi av Farnaz Arbabi. – Börjar man tänka på vad siffrorna styr så dyker de upp överallt. Han ger exempel: – Man investerar i en relation, röstar med en röstsedel... Att det blev en berättelse om människors kamp i en vardag styrd av marknaden beror på att Jonas Hassen Khemiri fick en förfrågan från Dramaten om att skriva något om Frankensteins monster, skapat av människor men som de förlorar kontroll över. – Jag gick hem och läste Mary Shelleys bok, det är en fantastisk roman, superhäftig, och började tänka på människoskapade fenomen som man tappar kontrollen över. Tankarna gick från monster till ekonomi till robothandel och till vad som egentligen händer när siffror invaderar hjärnor. När människor är omgivna av, men känner sig maktlösa inför, siffervärlden. Nu är den ekonomiska sfären inte okänd mark för Jonas Hassen Khemiri. Han har gått på Handelshögskolan i Stockholm i två och ett halvt år, men hoppade av i samband med att hans debutroman ”Ett öga rött” kom ut. – Att gå där var en väldigt bra förberedelse för att skapa fiktion. I mångt och mycket var det vad man gjorde där. Den världen bygger på en massa grundantaganden som är väldigt svåra att bevisa i verkligheten; om den mänskliga naturen och vår påstådda rationalitet till exempel. – När jag sökte till Handels kalkylerade jag så här: pengar är kopplade till makt och jag är nyfiken på makt. Så jag pluggade någonting som jag ogillade men fortfarande är oerhört fascinerad av. Vad gör kapitalet med oss? Det var verkligen en värld där räntesatser, valutor, siffror besjälades. De var verkligare än Gud. Pengar är inte bara kopplade till makt utan också till klass eller hur? – Pengar kan vara en rulltrappa upp till överklassen, men de kan också bli mardrömmen om man slungas nedåt i hierarkin, konstaterar Jonas Hassen Khemiri. Jag frågar honom om hans eget förhållande till pengar. Skulle han vilja vara ekonomiskt oberoende, rent av rik? Han svarar att han bär på en grundläggande oro. – Det kanske går bra nu men vem vet vad som händer om ett par veckor? Pengar har aldrig varit min största drivkraft, i så fall hade jag gått kvar på Handels. Men jag kommer aldrig att kunna fördöma människor som drivs av ekonomi för jag vet hur stark den kraften kan vara. Drömmen om att konsumera sig fri. I pjäsen ”˜ Ungefär lika med” brottas en grupp människor med det ekonomiska systemet. En vill krossa det, en annan hämnas på det, en tredje vill göra karriär i det och en fjärde vill ta sig ur det. – Alla karaktärerna är delar av mig, jag är också invaderad av siffror. Jag tror inte det är möjligt att leva i vår tid utan att ha en relation till siffror. Det är också fascinerande att det är så extremt svårt att ställa sig utanför systemet. Titeln på din nya pjäs, ”˜ Ungefär lika med”, syftar på – ja, vad då? – Många människor investerar mycket av sina själv- och världsbilder i tron på att världen är lika med. Att vi är lika mycket värda, har lika stora chanser och samma förutsättningar. Att debet i slutänden blir kredit. Den här pjäsen försöker böja till det där lika-med-tecknet och visa hur mycket som är ungefär lika med. Efter den kritikerhyllade ”Ett öga rött” har Jonas Hassen Khemiri skrivit två romaner och fem pjäser, däribland ”Apatiska för nybörjare” och ”Jag ringer mina bröder”, som hade premiär 2013. Den sistnämnda var från början en krönika i Dagens Nyheter och skrevs efter bombdådet på Drottninggatan i Stockholm i december 2010. Flera av hans böcker och pjäser har dessutom översatts och spelats utomlands. Hur noga är du när det gäller att följa dina manus? – Jag brukar vara noga med den första premiären. Hur de spelas utomlands kan jag inte ha kontroll över, och man blir luttrad. Det är bra för egot att påminnas om att texten inte är min längre. Tyska regissörer brukar vara extra bra på att påminna en om det. I våras sattes ”Jag ringer mina bröder” upp i New York. Då var han där och följde arbetet under en månad. – Det var spännande att se vad som hände med den texten i New York. New York-borna har ju en laddad relation till utomstående hot, säger han. Jonas Hassen Khemiris texter har en musikalitet, en rytm, de är, menar han själv, röstbundna. – Allt som jag har producerat har jag läst högt minst en gång. Örat är smartare än hjärnan. Örat vet vad som ska bort, vilka ord som är övertydliga. Och vad händer med den där rytmen vid översättningar? – Man måste ha en översättare som tycker om att dansa. Rytm och humor är viktigt. Då har det fungerat bäst, när översättaren förstår vad jag velat göra och sen vågat ta sig friheter. Och det säger jag som är världens kontrollfreak. Hans berättelser består oftast av fragment, röster, och han tycker om att ändra perspektiv. Det hela får en sorts kalejdoskopisk effekt med humorn som ett ständigt närvarande inslag. – Humor är en effektiv sylt att bädda in medicinen i. Humorn är viktig, men för mig handlar det också om ärlighet. Jag upplever livet som djupt tragikomiskt. Det är så vidrigt och så komiskt och oftast skiftar det snabbt. Så ser jag livet, säger han lugnt och tillägger: – Men humorn har inget egenvärde. Den kan däremot vara användbar som flykt från en livssituation som känns för trång, begränsad, farlig eller maktlös. Det är en... säkerhetsventil. Några dagar före vårt möte där på kaféet har jag sett en repetition av pjäsen ”˜ Ungefär lika med”. Rappa scener, snabba identitetsbyten, situationskomik, igenkänningsbart, varmt och skarpt på en gång. Här anas en förståelse såväl för den arbetssökande rollfiguren som kommer till arbetsförmedlingen och verkligen vill ha ett jobb, som för den utarbetade arbetsförmedlaren som inget har att ge. Den där förståelsen för olika människor, hur viktig är den för dig att visa, förmedla? – Det är mitt sätt att gestalta hur jag ser världen. Jag har alltid haft förakt för min egen förmåga till förståelse. Det har gjort mig statisk. Jag förstår den och den och den och den... Det kan kanske kallas empati? – Jomen, förståelsen kan bli en handlingsförlamning. Men det man känner skam över kan man stoppa in i skrivandet; det dyker upp där. När man skriver gestaltar man mycket mer av sig själv än man förstår. Han funderar en kort stund. – På samma sätt som siffror spelar en stor roll för människorna i min pjäs, så spelar bokstäverna en stor roll för mig. Bokstäverna har blivit ett system som jag har hängt upp min verklighet på. Som ibland har gett mig stor tillfredsställelse – ja, en känsla att vara odödlig – men ibland också fått mig att känna mig fjärmad från världen. Pjäserna, att skriva dramatik eller debattartiklar (som ”Bästa Beatrice” riktad till justitieminister Beatrice Ask och publicerad i DN) är ett sätt för Jonas Hassen Khemiri att koppla samman sig med världen utanför. Romanskrivandet kan vara isolerande. Måste vara det periodvis. Isolation eller i vart fall ensamhet är också ett tema i hans författarskap. Känner du själv ett utanförskap trots att du fått framgång och uppmärksamhet? – Det är lite svårt att svara på. Det som återkommer i allt jag skriver är hur enskilda människor kommer på kant med kollektivet. Hur de försöker förstå sin roll i en kollektiv gemenskap. Det kan jag verkligen känna igen hos mig själv. Genom hela mitt liv har jag förhållit mig skeptisk till grupper. Jag har inte varit så bra på att vara med i grupper. Det finns med i den nya pjäsen: människor som lockas av gemenskaper men sedan drar sig ur. Det står i programförklaringen till din pjäs att ni ”vill ge publiken maximalt underhållningsvärde per investerad krona”. – Underhålla… näää. Om jag har något syfte så är det att skapa förståelse och förvirra på samma gång. Förståelse för karaktärerna och personlig förvirring för sina egna bergsäkra åsikter. Lunchgästerna på det lilla kaféet där vi sitter börjar droppa av. Maten är uppäten, dags att betala, pengar byter ägare. Solen envisas med att gassa. Har du själv fått bra utdelning för den tid du investerat i ditt pjäsprojekt? – Hahaha. Jätteintressant fråga. Som alla roliga projekt så är timpenningen inte så bra men det är ett gott tecken. Det betyder att jag hade roligt när jag ägnade åtta veckor åt att läsa dystopiska ekonomibloggar om skuldbubblan. – Nej men, jag befinner mig i den otroligt lyxiga situationen att jag kan leva på mitt skrivande. Det drömde jag om när jag slutade på Handels och det kan jag göra nu när jag sitter just här på Sedelvägen i kvarteret Valutan, säger Jonas Hassen Khemiri. ”˜ Ungefär lika med” har premiär 23/10 på Dramaten, Stockholm. Jonas Hassen Khemiri Född: 1978. Yrke: Författare, dramatiker. Har gått på Handelshögskolan och läst litteraturvetenskap på universitetet. Bor: I Stockholm. Aktuell: Med pjäsen ”˜ Ungefär lika med” på Dramaten, premiär 23/10 2014. Har också skrivit: ”Ett öga rött” (2003, debut), ”Montecore. En unik tiger” (2006), ”Invasion!” (2009), ”Jag ringer mina bröder” (2012 ), ”Vi som är annorlunda” (2012) och ”Apatiska för nybörjare” (2013). Snabba svar: Skulle du aldrig investera i: ”Mitt ego.” Om jag säger ekonomi? ”Maktkamp, procent, grafer.” Valuta? ”Hjärngympa.” Kvitto? ”Betyg.” Äktenskapsförord? ”Sorg.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 29824, "headline": "”Jag tror inte på att slå dem som slår”", "summary": "”Jag serverar publiken en obehaglig brun, men rolig, sörja”, säger Nils Poletti om sin nya föreställning ”Sånger för Norden”. Det är en musikal som i kabaréformat behandlar rasism och fascism.", "article": "Nils Poletti skulle just hålla ett tal under antirasistdemonstrationen i Kärrtorp i december förra året. Plötsligt gick en grupp nazister till attack och stenar, flaskor och smällare ven genom luften. I kalabaliken – barnfamiljer och gamla flydde för sina liv, andra blev nedslagna, eller slog tillbaka – kände Poletti hur han på en sekund ”förvandlades till neandertalare och ville döda dem som angrep”. – Men så kom en banan flygande och allt bara rann av mig, berättar han. Jag tänkte: ”Men snälla nån, nazisterna kastar ju sitt mellis på oss! Hur ska det nu gå med deras fruktstund ute i skogen?” Det var så absurt, så roligt mitt i det fruktansvärda. En banan. Vi sitter i Turteaterns vackra funkisfoajé i Kärrtorp, bara ett stenkast, bokstavligen, från skådeplatsen för galenskaperna strax före jul 2013. Den chockartade dagen ligger till grund för Polettis nya pjäs ”Sånger för Norden”, som spelas från 1 november och sex veckor framåt. Det är en sorts musikal, med en stor grupp skådespelare och musiker, som i kabaréformat och sketcher behandlar rasism och fascism, bland annat genom att utgå från citat från högerextrema webbsidor och personliga vittnesmål. Här citeras bland annat Anders Behring Breiviks instruktioner för hur en tempelriddare ska se ut när han väl grips (fotografera dig i en studio, sola, träna, gå till en makeupartist!), och här finns en sketch baserad på motdemonstrant- och polisslagsmålen i Malmö nyligen, fast i småbarnsgestalt. Musiken, nyskriven av Daniel Rossetti, blandar nationalromantiska dängor, typisk musikalmusik och neofascistisk syntrock. Anslag från bland andra Postkodlotteriet har möjliggjort att satsa på avancerat ljud, ljus, bild och levande musik utöver det vanliga. – Allt är väldigt obehagligt, men också ofrivilligt komiskt, förklarar Nils Poletti. Jag önskar att vår föreställning kan vara den där bananen, det som får oss ur det simpla polariserandet och hatet. Jag tror inte på att slå dem som slår, jag vill försöka styra det mot kreativitet i stället – och förhoppningsvis skratt – och att inte reagera med rädsla på deras hot och våld. Att inte låta deras vapen fungera. – Vad jag verkligen vill angripa är den stora blobben av fascistiska rörelser i hela Norden och spegla vad som händer när vi utsätts för rasistiskt vansinne. Vi är olika och det finns enorma fördomar de nordiska länderna emellan. Men vi går inte in på scenen och säger ”Rasism är dåligt!” inför en publik som nickar och tänker: ”Aha, det har jag inte tänkt på förut.” Nils Poletti beskriver sig som en regissör med behov att rota i saker man inte bör rota i, som vill göra ”fel”, men med en kärleksfull respektlöshet. Han har tidigare liknat sig vid en svamp som suger upp allt skitigt för att sedan krama ur den över publiken. – Det är den terapeutiska reningen, om man ska vara pretentiös. Jag har ruvat på det här sedan december och nu vill jag tvätta både Kärrtorp och mig själv från den här samhälleliga ångesten och vanmakten. Så jag skiter ur mig en obehaglig brun, men rolig sörja som jag serverar publiken: Bon appétit! säger Nils Poletti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29830, "headline": "”Jag är med på vågen om folk vill satsa på mig”", "summary": "För sex sju år sedan rappade svenska Mapei på världens hetaste klubbar. Till slut blev det för mycket av det goda. Men nu är hon tillbaka med låtar som siktar mot hitlistorna.", "article": "Efter att ha blivit sönderkramad som en av världens hetaste klubbrappare för sex sju år sedan försvann plötsligt Mapei. I fyra år var hon tyst, men nu är hon tillbaka på allvar. Singeln ”Don’t wait” höjdes till skyarna i fjol och på fredag släpps debutalbumet ”Hey hey”. DN ringer upp Jacqueline Mapei Cummings i USA för att prata om skivan, frånvaron och förväntningar om att bli nästa stora svenska musikexport. Hej Mapei, hur mår du? – Det är jättebra! Livet känns soft. Var är du just nu? – Jag är hemma i Providence, Rhode Island. Jag har precis varit på en mindre turné med John Legend. Det har varit lärorikt. Publiken var lite reserverad, många kärlekspar som kanske inte diggar min grej helt. Jag köpte en fin vinflaska till honom, men Dave Chappelle, komikern, drack upp den. Han kom på en spelning och hängde. Och nu ska du snart ut med Lykke Li på en stor USA-turné. – Ja, det känns kul! Jag kände henne för länge sedan, när hon skulle spela in sin första skiva. Hoppas att hennes publik gillar det jag gör. Jag älskar att vara på turné och mitt band är så grymt bra. De har spelat med Nas tidigare. Hur är förväntningarna inför albumsläppet? – Det är jättenervöst. Jag har jobbat väldigt länge med skivan och hoppas att folk gillar den trots att det inte är så mycket rap som folk förväntar sig. Det är mörkt i Sverige, så jag ville göra något roligt. Du blev väldigt omtalad när du slog igenom för sju åtta år sedan, men efter 2009 var det tyst fram till i höstas. Vad gjorde du under de åren? – Det var så mycket som hände och allt var överväldigande. Jag blev utmattad så jag var tvungen att vila lite. Det var skönt att hänga med folk som pratade om annat än musik. Jag blev tillsammans med en snubbe och reste runt här och där i världen, till Brasilien, Senegal, Portugal, Tunisien. Och jag kunde ta reda på vilka som var mina riktiga vänner. Man får många vänner när man är hajpad. Nu ser man vilka som är på riktigt. Tog du paus helt från musiken eller skrev du något under de här åren? – Jag skrev en del låtar och dikter. Jävligt mörka texter. Det var skönt att komma bort från scenen. Jag var på en mörk plats efter all hajp och behövde komma ner på jorden Känns det som en comeback eller mer som en nystart? – Det känns som en nystart. Livet är mer normalt nu. Den hajpen jag hade förut var som en virvelvind. Allt var konstigt, någonting som inte fanns på kartan. Man hängde i Berlin, Paris eller Los Angeles med massa färgglada typer som tog droger. Plötsligt var man i Miami på någon klubb. Nu kan min familj digga min musik också. Jag känner mig mer normal, dricker inte så mycket, försöker inte vara clownen på festen. Jag gör videor, shower och musik och jag har skivkontrakt och bra stöd. Det känns bättre helt enkelt. Albumet är rätt annorlunda från det vi hört av dig tidigare. Mindre hiphop, mer pop, dansmusik och soul. Och framför allt mer sång. – Jag har alltid velat sjunga. Och jag har ju gjort en del soul- och r&b-låtar förut också. Det blir konstigt att möta responsen. Vad kommer folk att säga när det bara är en rap-låt på skivan? Men jag kände bara inte för att göra det nu. Timbuktu kallade dig ”den bästa rapparen som funnits i Skandinavien” i radio nyligen. Känns det inte lite dumt att sluta rappa nästan helt? – Jag blir fortfarande förvånad över att folk kallar mig en grym rappare. Jag är ju ingen Mos Def direkt. Mina texter är finurliga och konstiga och jag passar väl egentligen mer in i en hipstervärld. Det var många renodlade hiphopare som hatade mig förut. Men jag kommer säkert gå tillbaka till att rappa mer igen någon gång. Hur ser du på att det pratas om dig som ”nästa stora musikexport”? – Jag hoppas jag inte gör någon besviken och jag tar det inte personligt om det inte går bra, men känner ingen press. Jag vill inte bli en plastdocka, men jag är med på vågen om folk vill satsa på mig. Jag är down för att jobba och göra det så stort som möjligt. Mitt bolag har bra smak och är inga hajar. Jag tycker att jag har skrivit hitlåtar och är glad att folk tror på det. Du gör en cover på Shirelles ”Baby it’s you”. Har du lyssnat mycket på gammal soul? – Ja, jag har varit mycket i gamla kyrkor här i USA. Hängt med tanter på verandan och lyssnat på soul. Husen är lite fula. Det är fattigt och det bor många puertoricaner och dominikaner här omkring. Det är något väldigt musikaliskt över allting, med gospeln i kyrkorna och de här tanterna som växt upp med doo-woop. Man känner det i luften hela tiden. Vad lyssnar du annars mest på nu? – Mycket topp-40-hits på radion här. DJ Mustard. R&b. Och Seinabo Sey. Du bor i Providence, jobbar med stora internationella artister och hyllas av amerikanska medier. När kommer du tillbaka till Sverige? – Jag har en lägenhet i Stockholm kvar och har alla mina vänner där. Jag växte ju upp där, det finns alltid kvar i mitt blod. Även om jag inte vill erkänna det ibland så är jag ändå svensk. Men det känns sorgligt med allt snack om Sverigedemokraterna. Ett fint land som Sverige med så många fina ideal. Det är så sorgligt att det går åt det hållet, att så många röstar på SD. Din intervju i amerikanska radiokanalen Hot97 i våras blev uppmärksammad för att du lyfte frågor om rasismen i Sverige. – Ja, det var många som blev arga för att jag sa det där. Men det är min verklighet och det var många som kunde hålla med. Och jag har slutat läsa kommentarerna från folk som hatar. Jacqueline Mapei Cummings Föddes 1983 i Providence, Rhode Island, USA. Flyttade till Sverige och Stockholmsförorten Tumba som tioåring, där hon växte upp. Slog igenom med låten ”Video vixens” 2006, producerad av Marcus Price. 2009 släpptes ep:n ”Cocoa butter diaries”, producerad av DJ Mehdi. Hyllades av internationella medier. Spelade in ett album med franska houseduon Justice, men var missnöjd med resultatet så skivan släpptes aldrig. Därefter tog hon paus från musiken i fyra år. I oktober 2013 släpptes singeln ”Don’t wait” som utsågs till årets bästa låt av SVT:s musikblogg PSL. Singeln remixades av bland andra den legendariske houseproducenten Frankie Knuckles, strax innan han gick bort i våras. Aktuell med debutalbumet ”Hey hey” som recenseras på föregående uppslag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29846, "headline": "Gräslig karikatyr av Poirot", "summary": "”Monogrammorden” är inte ett nytt fall för Agatha Christies hjälte! Sophie Hannah borde ägna sig åt sina egna deckare i stället.", "article": "Sophie Hannah ”Monogrammorden – ett nytt fall för Hercule Poirot” Övers. Helen Ljungmark Bookmark Stackars gamle Hercule Poirot. Han avslutade sin karriär så storslaget i ”Ridå – Hercule Poirots sista fall”, Agatha Christies sista bok om honom som skrevs redan 1946 men inte gavs ut förrän 1975, efter Christies död. Man kan ana att Agatha Christie menade något där, eller hur? Hon skrev både ”Ridå” och ”Miss Marples sista fall” i god tid, för att ge sina största hjältar en passande avslutning. Alltså är det inte ett nytt fall för Hercule Poirot som kommit ut lagom till Agatha Christies 125-årsjubileum. Det är ett nytt fall för författaren Sophie Hannah, som i vanliga fall skriver egna deckare. Vilket hon naturligtvis borde ha hållit sig till. Hercule Poirot är en speciell detektiv, farligt nära parodins gräns även i Agatha Christies tappning. Han är en snobbig liten belgare, besatt av sin egen begåvning och ständigt så mycket klokare än den träige vännen Hastings som mest styrs av sina känslor. På något sätt lyckades Agatha Christie gå balansgång med honom, så att Hastings inte verkade stenkorkad och Poirot faktiskt framstod som mer intelligent än folkflertalet. Sophie Hannah gör samma misstag som väldigt många andra gör när de ska försöka kopiera en död författares ton: det blir för omständligt och för många detaljer. Det blir för långt, helt enkelt, och påfallande många av de äldre författarna skrev en effektiv prosa som i vissa fall är en viktig del av succén. I ”Monogrammorden” hittas tre personer döda på ett hotell i London, alla mystiskt tillrättalagda och med varsin monogramförsedd manschettknapp i munnen. Poirot följer med den utredande polisen från Scotland Yard, Edward Catchpool, som alldeles uppenbart har huvudet under armen. Inte en enda liten slutsats kan Catchpool dra för egen del, tvärtom argumenterar han gång på gång emot Poirots tankegångar. Man blir lite ledsen å poliskårens vägnar: anställer de vem som helst? Sen blir man ledsen å Poirots vägnar. Nog för att han då och då talade om sig själv i tredje person i de riktiga böckerna, men Sophie Hannah låter honom konsekvent göra det. Tycker Sophie Hannah ens om Poirot? Eller är detta en gräslig karikatyr av någon som alltid har avskytt Agatha Christie? 8 x uppföljare. Alexandra Ripley ”Scarlett” Övers. Elsa Svensson. Bonniers 1992 Jag gillade faktiskt Margaret Mitchells gamla roman ”Borta med vinden” från 1936, inte bara den legendariska filmen med Vivien Leigh (jaja, och Clark Gable då – men det var Vivien Leigh som var bäst). Uppföljaren blev en dyster, påläst (alla uppföljare är pålästa, det är så de försöker kompensera sig) historia där Scarlett flyttar till Irland, fortsätter vara självständig men är besynnerligt modern. E L James ”Femtio nyanser av honom” Övers. Patrik Hammarsten. Norstedts ”Femtio nyanser”-trilogin började som fan fiction på nätet, när E L James blev irriterad över att Bella och Edward i Stephenie Meyers ”Twilight”-böcker inte lyckades hoppa i säng förrän efter bröllopet och skrev en egen version med explicit sex (och inte mycket annat). Stephenie Meyer höll hårt i rättigheterna, E L James skrev om så att det inte blev för tydlig koppling, och båda blev enorma försäljningssuccéer. Eoin Colfer ”Och en grej till” Övers. Lisbet Holst. B Wahlströms Uppföljaren till Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen” kom 2008 (på svenska 2011), skriven av irländaren Eoin Colfer som tidigare har skrivit ungdomsfantasyserien om Artemis Fowl. Han är en energisk imitatör, som likt många andra är noga med att gång på gång referera till originalböckerna vilket efter ett tag mest blir fantasilöst. Fast i ärlighetens namn blir det inte bättre när han hittar på själv. Micaela Favilla ”Snorkfröken blir fin” Rabén & Sjögren Jag är mycket förtjust i Tove Janssons böcker om mumintrollen. Den här har i-n-g-e-n-t-i-n-g med dem att göra (även om Snorkfröken förvisso är en utseendefixerad tråkmåns för det mesta även i böckerna). I stället är det den enfaldigaste pekbok jag har sett (vilket inte vill säga lite), och behöver jag säga vilket kön den riktar sig till? Måtte Mårran ta alla som förgår sig på arvet efter Tove Jansson. David Benedictus ”Tillbaka till Sjumilaskogen. Nya äventyr med Nalle Puh” Övers. Lotta Olsson. Bonnier Carlsen Här är det till och med två pålästa kidnappare: författaren David Benedictus som ”tagit vid där A A Milne slutade” (javars, hörni) och tecknaren Mark Burgess som skickligt imiterar E H Shepards klassiska illustrationer. Där Milne var stillsam och lite melankolisk är Benedictus mer lik en beskäftigt skuttande Tigger. Benedictus har också lagt till en outhärdlig utter med pärlhalsband, som försöker uppfostra djuren. Geraldine McCaughrean ”Peter Pan. Den röde piraten” Övers. Christina Westman. Damm J M Barries gamla klassiker fick en uppföljare 2004, vid pjäsens hundraårsjubileum (den började som pjäs, sen kom boken ”Peter Pan och Wendy”). Mest var det nog för att barnsjukhuset vid Great Ormond Street i London, som har rättigheterna, behövde pengar. McCaughrean gjorde ett förtjänstfullt arbete, men resultatet blev mer som en ledsen vuxenbok om någon som saknade Peter Pan och barndomens fria fantasilekar. Åsa och Michael Rönn Ingrid Flygare (bild) ”Pelle Svanslös. Våga vara snäll” Rabén & Sjögren Gösta Knutssons gamla kapitelböcker om katten Pelle Svanslös i Uppsala var lätt akademiska, distinkt antinazistiska under andra världskriget och snällt förnumstiga, i den tidens tappning (den första kom 1939). Så en ny version tar upp… ekologiska varor. För all del: Elake Måns är fortfarande elak, Bill och Bull är fortfarande medlöpare. I höst blir Pelle Svanslös relanserad, i ny tappning. Långt från Gösta Knutsson. William Boyd ”Solo. En James Bond-roman” Övers. Gabriel Setterborg. E A Förlag Ian Fleming skrev böckerna om agent 007, men åtskilliga andra har försökt fortsätta. Anthony Horowitz lyckades bäst med sina ungdomsböcker om Alex Rider (som inte fick heta James Bond) som också höll en lätt, humoristisk ton. Charlie Higson har skrivit flera dystra ungdomsböcker, och Sebastian Faulks skrev vuxenboken ”I djävulens tjänst”. I William Boyds nytappning framstår Bond som en kompetent, men rätt moloken tråkmåns. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29847, "headline": "Catia Hultquist: Sveriges Television ingen vinnare i årets mediala valrörelse", "summary": "Kvällstidnings-tv har seglat upp som fullgoda utmanare till SVT och TV4 under höstens valkampanjer. Men frågan är i vilka medier nästa valrörelse kommer att bedrivas.", "article": "Vi är så pepp! Vem vinner och vem försvinner?” Svepande spotlights, en galet hurtfrisk programledare och deltagare som presenteras lika rafflande som om de stod i färd att begå en raketuppskjutning. Nej, jag pratar inte om ”Gladiatorerna”. Jag pratar om partiledardebatt i kvällstidnings-tv, nyheten i årets valbevakning. I dag är det dagen efter valet och vi sitter i alla fall inne med svaret om vem som ”vann och försvann” inom politiken. En fråga som vi däremot inte har svaret på är den som ställdes av den mejlväxlande publicisten Mats Svegfors i gårdagens DN Söndag Kultur: I vilka medier kommer nästa valrörelse att bedrivas? Ja, vilka blir det? Frågan är relevant med tanke på hur mediebranschen ser ut. Nedskärningar, rationaliseringar och tidningsdöd. Vem vet vilka medier som har vunnit och försvunnit 2018? Var ska politikerna höras och synas och granskas? I ”Paradise hotels” politikervecka? Men för att backa bandet. Under hösten 2014 har kvällstidnings-tv seglat upp som en valrörelsens mediala dark horse. Aftonbladets välproducerade partiledardebatt på Waterfront med den på en gång svala och övertända programledaren Karin Magnusson har haft över en miljon så kallade starter (Begreppet starter är det mått som används inom online-tv och är inte samma sak som tittare. Starter står för antal startade strömmar, det vill säga när tv-klippet sätts igång. En person kan göra detta flera gånger vilket innebär att en person kan stå för flera startade strömmar.) och kallats ”historisk” (första partiledardebatten som sändes som online-tv). Förutom ovan nämnda vokabulär (alltså ”pepp”, ”vinna och försvinna”) användes genomgående sportreferenser som ”matchen om makten” och Magnusson tog i för kung och fosterland för att försöka göra svensk partipolitik ”House of cards”-sexig. Ibland lyckades hon över förväntan, ibland blev effekten ofrivilligt komisk med uppenbart obekväma partiledare som skruvade på sig men ändå försökte verka chill med ”Gladiator”-inramningen. Osande sexighet var kanske inte det första ord som dök upp när konkurrenten Expressen-tv sände sin minst lika ambitiösa partiledardebatt två dagar senare. Däremot lyckades kvällstidningen uppbåda en stor dos folklighet när man flyttade sitt koncept ”Bar och politik” och samtliga partiledare till Mariatorgets krogkomplex Rival. Expressens eget svar på Ulf Elfving, det vill säga kompischarmiga stjärnreportern Niklas Svensson, var det givna valet som programledare. Ett stycke utklädd svartochgulrandig jättemjukisgeting agerade dörrvakt. På plats fanns också Bert Karlsson i publiken och en panel innehållande Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och den förtjusande åldermannen Ulf Adelsohn (”på min tid fick minsann politikerna bestämma, inte journalisterna”). Även om Expressens publika partiledardebatt inte glänste lika mycket som Aftonbladet är båda fullgoda utmanare till bevakningen i både SVT och TV4. Under höstens valrörelse har dessutom SVT tagit ut svängarna rejält åt kvällstidningshållet och blivit anklagade för att göra trams-tv. Och ja, greppet med att ta in den näthatande Ian Wachtmeister som valkommentator och skicka ut Janne Josefsson på ”Södermalmsgranskning”, får onekligen Expressens utklädda mjukisgeting att framstå som det seriösa alternativet. Någonstans kanske SVT måste ta ett steg tillbaka, gnugga geniknölarna och göra den valbevakning som anstår public service. Om fyra år vet vi inte bara vilka som är journalistikens vinnare eller förlorare. Det gäller i lika hög grad oss tittare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29884, "headline": "Kulturbudgeten en helig ko", "summary": "Kulturen är en ickefråga i valet, sägs det. Men stämmer det verkligen? I dag vågar inget parti gå till val med ett löfte om att sänka kulturbudgeten. Sex partier, däribland Sverigedemokraterna, vill i själva verket höja den.", "article": "Att kulturen skulle bli en valfråga är en utopi. Det är en sanning som upprepats så många gånger att den förvandlats till en kliché. Samtidigt visar den stora kulturenkät som TT har genomfört med partiernas talespersoner att kulturen trots allt prioriteras i budgetsammanhang. Av de nio tillfrågade partierna vill inget skära i den budget på drygt 6,8 miljarder kronor som slogs fast av Alliansen i september förra året. Samtliga oppositionspartier vill i stället höja kulturbudgeten, med Vänsterpartiet som den ivrigaste tillskyndaren med ett löfte om en höjning med sammanlagt 1,7 miljarder. Även Folkpartiet anser att nivån borde vara högre \"men går inte till val på en speciell procentsiffra\". Hur kommer det sig att något som betraktas som en ickefråga ändå har blivit en helig ko i budgetsammanhang? – Att kulturen är en ickefråga som inte lockar röster är en förklaring till den relativt neutrala hållningen. Men skulle politikerna däremot gå ut med att sänka budgeten skulle man trigga i gång en kör med rätt högljudda och välformulerade röster som kan få negativa konsekvenser, konstaterar Tobias Nielsén, vd och förläggare på analysföretaget/förlaget Volante, som tillsammans med forskaren Emma Stenström också driver bloggen www.kulturekonomi.se Ilskna protester från röststarka kulturarbetare är inget att eftersträva i valtider, menar han. Att föreslå en stor negativ förändring i kulturpolitiken vore att göra politiskt självmål. – Jag tror tyvärr att den viktigaste kulturpolitiska strategin inför valet är att inte reta upp någon, säger Tobias Nielsén. Inte ens Sverigedemokraterna, som tidigare gjort uppmärksammade utspel på kulturområdet, sticker ut hakan. Nu är det ingen som talar om att fängsla konstnärer som målar könsorgan i skolor, i stället fokuserar partiets nye kulturpolitiske talesperson Aron Emilsson på att nå ut med att Sverigedemokraterna minsann också vill satsa på utgiftsområdet kultur och idrott – drygt 360 miljoner kronor mer per år än vad regeringen vill göra. – För fyra år sedan snurrade ett Youtubeklipp runt om Sverigedemokraternas kulturpolitik som fokuserade på fornminnen, julafton och midsommarafton. Det där har de väl lärt sig av, de har blivit mer slipade helt enkelt. Det var lätt att hånskratta åt det där klippet, men lika enkelt är det inte i dag, säger Tobias Nielsén. På frågan om vilken valfråga som är viktigast inom kulturpolitiken skiljer dock Sverigedemokraterna ut sig. När de andra partierna svarar \"tillgänglighet\" eller talar om vikten av att satsa på kultur för barn och unga väljer partiet att lyfta fram satsningar på kulturarvet. När det gäller de stora ideologiska frågorna är skillnaden mellan partierna trots allt ganska liten. Vissa sakfrågor har däremot blivit vattendelare; särskilt tydligt är det i den gamla surdegen om fri entré på statliga museer. Där är Centerpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna ensamma om att tydligt säga att de inte vill slopa entréavgifterna. Sven Nilsson, analytiker och debattör som i många år har granskat kulturpolitiken, tycker att bristen på ideologiska skillnader är oroväckande. – Det alarmerande är att det inte finns några kulturpolitiska idéer. Kulturpolitiken har stelnat i en snäv form. Det bekräftades i den senaste stora kulturpropositionen som lade över ansvaret för kulturpolitiken på regionerna. För staten är kulturpolitiken numera en ickestatlig fråga. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29907, "headline": "”Bossen” blir skådespelare", "summary": "Bruce Springsteen blir skådespelare. Enligt norska NRK har ”The Boss” fått en roll i serien ”Lilyhammer”.", "article": "Springsteens gamle kompis Steve Van Zandt från E Street Band är stjärnan i den populära tv-serien, där han spelar maffiabossen Frank Tagliano. Det är inget dåligt tips att det är Little Steven som nu lockat ”The Boss” att göra ett gästspel som skådespelare. ”Lilyhammer”, som produceras av produktionsbolaget Rubicon tillsammans med NRK, har nått stora internationella framgångar och prisats bland vid internationella tv-festivaler. NRK-chefen Peter Wallace bekräftar uppgifterna. – Jag kan bekräfta att Bruce Springsteen fått en roll i nästa säsong av ”Lilyhammer”, som ska sändas senare i år, säger han till Dagbladet. Tidigare i år meddelade NRK att man kommer att ha med en ”stor stjärna” i serien nästa säsong och enligt branschbloggen deadline.com har Van Zandt även lockat med en annan kamrat, Tony Sirico, som han spelade tillsammans med i serien Sopranos. Enligt NRK kommer Bruce Springsteen i sin gästroll att spela ägaren till ett bårhus. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29931, "headline": "Den vilda jakten på tilliten", "summary": "Sverige inför valet 2014: konfrontation i stället för konsensus. Nazister på gatorna, hatmejl på nätet, upplopp i förorterna och växande frustration i glesbygden. Ändå är Sverige fortfarande ett av de länder i världen där medborgarna har mest tillit till varandra. Hur hänger det ihop? I artikelserien ”Vem kan man lita på?” reser författaren Henrik Berggren genom Sverige för att få ett svar. Första stopp är Örebro och Hällefors.", "article": "Tillit. ”Förhållande(t) att man litar på någon eller något eller att man hyser förtroende eller tilltro till någon eller förtröstan eller tillförsikt inför något; även förhoppning om något eller att något ska ske” (Svenska akademins ordbok). Den som har för mycket tillit till omgivningen uppfattas ofta som godtrogen och dum. Men det finns stora fördelar med att lita på andra människor. Individer som har förtroende för omgivningen är över lag mer optimistiska och lyckliga än de som är misstrogna. Tillit är också bra för samhället. Tillitsfulla människor har en mer positiv syn på demokratiska institutioner, deltar mer i politiska och civilsamhälleliga organisationer, ger mer till välgörenhet och är mer toleranta. Därför har tillit blivit ett viktigt redskap för att beskriva och analysera hur olika samhällen fungerar. Och i det sammanhanget har Sverige kommit i fokus som ”högtillitssamhälle”. Väl över 60 procent av svenskarna väljer det första alternativet i följande fråga: ”Anser du att man i allmänhet kan lita på de flesta eller kan man inte vara nog försiktig i umgänget med andra?” I Tyskland och Storbritannien är motsvarande siffra 30 procent, och i Spanien och Frankrike under 20 procent. I Brasilien och Indonesien är det under tio procent. Förklaringen sägs ligga i de sociala institutionerna i Sverige: demokrati, ett välorganiserat civilsamhälle, en universell välfärdsstat, låg korruption och lagstyrning. Och det är en analys som passat nationens självbild under 1900-talet. Svensk politisk kultur är rationell och pragmatisk, heter det: en förnuftig medelväg där makthavarna lyssnar på medborgarna och fattar kloka beslut för det allmänna bästa. Men Sverige förändras. Nästan varje dag kommer nyheter som signalerar växande misstänksamhet och rädsla. Näthatet breder ut sig, kravaller i miljonprogramsområden, nazister demonstrerar öppet på gatorna, Sverigedemokraterna går stadigt framåt och den autonoma vänstern blir allt militantare. Har den svenska tilliten blivit historia? Jag laddar Hola Bandoolas ”Vem kan man lita på?” från 1972 i bilens CD-spelare och kör ut på E4:an söderut . Högt men falskt sjunger jag med i refrängen: Då kommer Mor Maria krypande och hennes ögon är så blå, när hon skriker, vem i hela världen kan man lita på? Vem i hela världen kan man lita på? Första anhalten är Örebro. Här mördades Engelbrekt på 1400- talet, här residerade Karl IX som hertig och här beslöt riksdagen 1809 att Jean-Baptiste Bernadotte skulle bli Sveriges kung. Men det är inte storpolitiken som format Örebro, utan dess roll som handels- och industristad. År 1895 öppnade den första skofabriken i Örebro och vid första världskrigets utbrott fanns det 21 skotillverkare i staden. Tillsammans med Kexfabriken och Centrala Järnvägsverkstäderna blev detta grunden för en blomstrande socialdemokratisk arbetarkultur. Men lika stark var religionen. I slutet av 1800-talet drabbades staden av väckelserörelserna, vilket har lett till att det ännu i dag finns omkring 30 kristna frikyrkor i staden. Socialdemokraterna och de frikyrkliga kunde vara som hund och katt. Men i den kommunala verkligheten fanns det mer som förenade än som skiljde: en tro på skötsamhet, bildning, och socialpolitiska reformer. I mitten av trettiotalet tog Socialdemokraterna makten och under de tre följande decennierna blev Örebro social mönsterstad med genomtänkta bostadsområden, skolor, idrottsanläggningar, fritidsgårdar, teatrar, ålderdomshem, medborgarhus och andra kommunala nyttigheter. Juvelen i kronan var stadens allmännyttiga bostadsföretag, som styrdes med järnhand av det legendariske starke mannen Harald Aronsson, uppväxt med en ensamstående mor i fattigdom och besatt av att skapa goda bostadsförhållandena för arbetarklassen. Han ordnade personligen lägenheter till arbetare som var särskilt behövande eller eftertraktade av något lokalt företag. Han hade örebroarnas förtroende. Aronsson styrde med hela handen, säger Lena Baastad, kanske en aning längtansfullt. Hon är socialdemokratisk ordförande i Örebros kommunalstyrelse sedan 2010. Jag träffar henne i ett luftigt hörnrum på tredje våningen i Rådhuset, en imposant byggnad i nygotisk stil från mitten av 1800-talet. På torget utanför står Engelbrekt staty. En av myterna om den svenska tilliten är att misstron mot politikerna ökar konstant. I själva verket är bilden komplicerad. Det finns perioder av nedgång – särskilt under ekonomiska kriser – men förtroendet för politiker har faktiskt ökat under senare år. När jag frågar Lena Baastad om hur hon ser på den svenska tilliten berättar hon om Örebros socialdemokraters omfattande ”dialogarbete”. – Vi har knackat på 35 000 dörrar i Örebro för att berätta vad vi vill göra och höra vad medborgarna tycker. Vilket onekligen är mer demokratiskt än att Aronsson tog emot sina bostadsklienter på sitt kontor. Men också tidstypiskt för det växande avståndet mellan politiker och väljare. I vilket fall har hon varit framgångsrik. Socialdemokraterna står fortfarande starka i Örebro med 47, 2 procent i förra valet. – Min målsättning var att bilda ett majoritetsstyre och hålla Sverigedemokraterna utanför. Då räckte det inte med att få stöd av Vänsterpartiet. Så vi bildade koalition med Centern och Kristdemokraterna, som likt Socialdemokraterna är gamla folkrörelsepartier. Den gamla alliansen mellan frikyrkan och Folkets hus alltså. Och sanningen är att den nyliberala revolutionen aldrig riktigt nått fram till Örebro. Visst har det privatiserats, inte minst på skolans område. Men det mesta av kommunal verksamhet drivs fortfarande i egen regi och det kommunala fastighetsbolaget Öbo äger omkring 80 procent av stadens hyreslägenheter. Under de senaste decennierna har Örebro omvandlats från ”skol- och kexstan” till ”skol- och läxstan”. Man satsade på universitet, sjukhus, en växande tjänstesektor och utnyttjade Örebros gynnsamma geografiska läge. – Örebro, säger Lena Baastad, behöver tillväxt. För att minska barngrupperna i förskolan och omvandla kommunala deltidsjobb till heltid. Och så länge vi har en segregation med fattigare områden i västra Örebro måste vi styra mer resurser för att skapa likvärdiga skolor och bekämpa arbetslösheten. De fattigare områdena i västra Örebro.” Det är bland annat stadsdelen Vivalla som byggdes i slutet av sextiotalet. Många svenskar känner igen namnet från den teveserien ”Svensson, Svensson”, där det framställdes som ett präktigt medelklassområde, trots att upphovsmännen aldrig varit i området. Morgonsolen flödar när jag parkerar utanför Vivalla centrum. Än så länge verkar det fullt möjligt att jag skulle kunna stöta på Allan Svensson med sin brevbärarväska. Vivalla består av tvåvåningshus med röda träfasader som ligger mjukt inbäddade av stora lönnar, rullande gräsmattor och prunkande rabatter. När man kör in i området liknar det mer en golfbana än en socialt utsatt förort. När jag kommer in i centrum förändras bilden. Det är visserligen ljust och behagligt, men precis som många inomhustorg i Stockholms miljonprogramsområden erinrar det en aning om gamla Östeuropa. Det offentliga är väl representerat med polis, bibliotek, folktandvård och familjerådgivning medan butikerna är fåtaliga: en mobiltelebutik, en juvelerare med det förtroendeingivande namnet ”Guld 21 Karat”, två matbutiker, ett fik samt Atlantic pizzeria och restaurang. Vivalla är ett fattigt område. Ungdomsarbetslösheten är hög. Medelinkomsten för en familj år 2012 var 200 000 kronor, jämfört med 328 000 i Örebro kommun. Skadegörelse och misshandel är vanligare än i andra bostadsområden i staden. Skolresultaten är sämre och utbildningsnivån lägre. Större delen av den infödda arbetarklass som bodde här på sjuttio- och åttiotalet har flyttat ut. Flyktingvågorna orsakade av Balkankrig, Irakkriget och konflikterna på Afrikas horn har avsatt sina spår. Omkring 25 procent av de 6 500 invånarna är utrikes medborgare och strax över 50 procent är födda utomlands. Jag har stämt träff med en av Örebrobostäders lokala värdar. Han är påfallande svårintervjuad, kanske berättigat skeptisk mot en stockholmsjournalist som luftlandsatt sig själv i hans bostadsområde. Men han ger mig namnet på en lokal föreningsaktivist och tio minuter senare ringer jag på Najim Al-Ganas dörr på Krönikegatan (alla gatutnamn i Vivalla har anknytning till litterära genrer: Poesigatan, Balladgatan och så vidare). På den korta stund han haft på sig för att förbereda vårt möte har han hunnit duka fram uppskuren vattenmelon, nötter och ångande ingefärste i varsin glaskopp. Genom fönstret hörs den svenska sommarens främsta signalljud, det lugna surret från en avlägsen motorgräsklippare. Najim, som är verksamhetsansvarig i Medborgarskolan, berättar om sina olika projekt i Örebro: cykelskolor, ungdomsläger och en mängd andra verksamheter för att hjälpa nysvenskar in i det svenska samhället. – Jag tror inte på traditionella medlemsföreningar. Här i Vivalla blir de ofta styrda av en grupp eller familj. Det är okej så länge det handlar om att bevara språket och kulturen. Men om vi ska bygga en gemenskap måste det vara öppna projekt som aktiverar alla Vivallabor. Kanske har hans hållning med hans bakgrund att göra. När första Gulfkriget bröt ut i början av nittiotalet tvingades hans familj, som hade släkt i Kuwait, att fly från sin hemstad Basra i Irak. De tillbringade sju år på en vindpinad flyktingförläggning i den saudiska öknen. De första åren bodde de i tält, efter hand byggde de primitiva hus av lera. 1997 kom familjen till Gävle och sedan dess har de spridits ut över landet, till Göteborg, Umeå och andra platser. Mitt i hans berättelse ringer det på dörren. Från vardagsrummet hör jag hur en kvinna på bred närkingska klagar på att några pojkar i grannskapet har visat rumpan för fastighetsskötarna. Han bemöter gnället med ett gandhilikt tålamod. När han kommer tillbaka påpekar jag att Sverigedemokraterna fördubblade sin andel av örebroarnas röster i EU-valet, från fyra till åtta procent. Påverkar det hans tillit till det svenska samhället? – Man kan inte salta maten och förvänta sig att den ska smaka sött, svarar han. Han förtydligar när han ser min frågande blick. – Man har alltid har ett val. Antingen betraktar man alla svenskar som Sverigedemokrater. Eller också gör man det inte. När jag kommer ut på den stillsamma förortsgatan slår den svenska försommaren emot mig med full kraft. Ingen visar rumpan. Daniel Spiik, som representerar SD i Örebro kommunfullmäktige, tycker också att det är bra med tillit. Men det blir lättare om människor är lika. När jag säger något om integration tillrättavisar han mig vänligt. – Vi föredrar att tala om assimilation. Jag träffar honom någon dag senare i Landstingets lokaler i centrala Örebro, cirka en halvmil från Vivalla. Daniel har sju generationer närkebönder bakom sig. Han bor kvar i närheten av fädernegården, men marken är utarrenderad och han kör entreprenad med sina maskiner. – I mitt första val röstade jag på Vänsterpartiet, eftersom de var det mest EU-fientliga partiet. Jag var länge misstänksam mot Sverigedemokraterna, dem fick man ju inte ta i med tång, men när jag kom i närmare kontakt med dem förstod jag att det var mitt parti. Han är skeptisk till den starka betoningen på tillväxt. Kommunstyret är alldeles för inriktat på att locka till sig fler människor och företag till Örebro, menar han. Det gäller att vårda den gemenskap som finns. När jag frågar vad det betyder mer konkret berättar han att Sverigedemokraterna i Örebro är mot en utbyggnad av den lokala flygplatsen. Daniel talar inte om ”massinvandring”, däremot om ”stora volymer”. Och han understryker att hans ogillande av inflyttningen till Örebro inte är etniskt diskriminerande. – Jag struntar i om det är dalmasar eller somalier. Örebro behöver inte växa mer. Mora eller Mogadishu spelar alltså ingen roll. Efter intervjun går jag mot Örebros centrum. Låt oss anta – tänker jag – att Daniel är uppriktig. Då är han främst en socialkonservativ som anser att tillväxt och mångfald hotar att underminera sammanhållningen mellan medborgarna. Vilket skriver in honom i en lång och etablerad tradition. Sedan slutet av artonhundratalet har sociologer både till vänster och höger varnat för den otrevnad och främlingskap som uppstår i moderna samhällen. De gamla, intima banden mellan människor skulle slitas sönder och ersättas av kyliga, anonyma marknadsrelationer, ensamhet och familjeupplösning. I detta perspektiv finns tryggheten i det familjära lokalsamhället där ingen låser dörren, medan den brusande storstaden präglas av misstänksamhet och rädsla. Men senare tids forskning pekar snarare åt det motsatta hållet: modernitet, jämlikhet och statlig välfärd ökar tilliten mellan medborgarna. Den svenska tilliten är ovanligt hög, men samtidigt är det ett av de mest individualiserade samhällena i världen, där självförverkligande och personlig autonomi står högt i kurs. En grupp forskare vid Ersta Sköndal högskola har i en nyutkommen bok lanserat tanken om en sval svensk tillit: klanens eller den starka familjens skyddande murar har ersatts av ett förtroende inte bara för stat och myndigheter, utan också för att ”den andre” litar på lagen och följer gemensamma spelregler. Leva och låta leva, snarare än ju mer vi är tillsammans. Fast har inte Daniel en poäng? Inflyttning kan väl underminera den sociala sammanhållningen? Det finns forskare som menar att den höga tilliten i de skandinaviska länderna har gynnats av homogeniteten. Andra varnar dock för att överbetona kulturell enhetlighet och pekar i stället på de politiska institutionernas betydelse. I vilket fall finns ännu inga tecken på att omvandlingen av Sverige till ett invandrarland har påverkat den generella tilliten – det vill säga benägenheten att lita på främlingar – negativt. Kanske den svala och småtråkiga nationella gemenskapen spelar en viss roll: det är inte så varmt på insidan, men heller inte så kallt på utsidan. Jag åker tillbaka till Vivalla, där Najim sammanför mig med några av sina vänner. De är rörande eniga om att Vivalla är en bra plats som har fått oförtjänt dåligt rykte. – Tidigare bodde jag i ett mer svenskt område inne i Örebro, berättar Abir Ibrahim, som läser socialpsykologi vid Örebro universitet. Vi flyttade hit därför att farmor och mina farbröder bor här. Folk känner varandra, jag är helt trygg här. Jag kan gå ut klockan två på natten. Det är en aning ironiskt: när jag hör Vivallaborna prata om gemenskapen i sin stadsdel låter det inte så olikt Daniels vision av Örebro som ett mindre kallt och tillväxtinriktat samhälle. Men Vivalla är förstås inget ideal för örebroarna. Nästan alla som bor där menar att stadsdelen är stigmatiserad. – Ibland känns det som om man betraktar Vivalla som ett slags experimentområde, säger fotografen Michael Neumann, som tidigare bott på Gotland. Visst är Örebrobostäder en ansvarsfull hyresvärd, men vi som bor här är inte delaktiga i planering och förändringar, det sker över huvudet på vanligt folk. – I mina mörka stunder kan jag få för mig att man framför allt vill hindra Vivallaborna från att komma in till centrum, säger Abdu Shirian, lärare. Vi är omringade av en motorled som skär av oss från resten av staden. Och sedan har man byggt ett stort köpcentrum som gör att vi aldrig behöver lämna stadsdelen för att handla. Däremot verkar Vivallaborna mindre bekymrade över Sverigedemokraternas framgångar. Kanske är de luttrade. – Populistiska partier av det här slaget kommer och går med ekonomiska kriser, säger Mahdi Warsama, ordförande i föreningen Afrikas horn, som framför allt samlar örebroare med ursprung i Somalia. Mahdi, som är lärare i Rudbecksskolan i Örebro, påminner om hur det var på nittiotalet då Ny Demokrati drog fram i krisens spår. – Det stora problemet är den strukturella diskrimineringen. Och det är här som det behövs en stor samhällsinsats, inte minst när det gäller utbildning. En gång lyfte den svenska skolan arbetarklassens barn, nu måste den göra detsamma för invandrarbarnen. Katastrofbilden av Sverige känns främmande i Örebro. Arbetslöshet, rasism och segregration är stora problem, men den svenska välfärdsstaten har inte rullat tillbaka. Örebro är fortfarande en öppen stad med starkt socialt ansvar och framtidstro och eldsjälar som Najim och andra Vivallabor arbetar på att bygga tillit i ett ungt och mångkulturellt bostadsområde. För att få ett annat perspektiv sätter jag mig i bilen och kör norrut, över Närkeslättens öppna landskap in i Bergslagen. Efter en dryg timme kommer jag till Hällefors, en gammal bruksort som har ungefär lika många invånare som Vivalla. För fyrtio år sedan var Hällefors ett blomstrande samhälle. Då fanns nästan 12 000 invånare, järnbruket från 1700-talet var fortfarande den stora arbetsgivaren och Carl-Jan hade just tagit över Grythyttans gästgiveri. Men så kom sjuttiotalets strukturkris. Och till skillnad från Örebro kunde inte lilla Hällefors ställa om. Hällefors liknar Vivalla. Båda ligger i regionhuvudstaden Örebros periferi, även om Vivalla bara ligger fem kilometer från Örebro slott och Hällefors fem mil. De har ungefär lika många invånare, arbetslösheten är hög, särskilt bland ungdomarna. Utbildningsnivån är låg. Och båda samhällena är på kant med den rådande politiska majoriteten i Sverige: i Vivalla har allianspartierna bara 14 procent av rösterna, i Hällefors 20 procent. Mitt i Hällefors står Formens hus, en svartglänsande Star Wars-inspirerad byggnad som består av ett sidoskepp med glasfasad som parats med ett folkhemskt hyreshus. Det invigdes 2005 av Göran Persson som ett ”centrum för hållbar och innovativ industriell design”. Tanken var att skapa en brygga från de gamla industrisamhället till den nya kunskapsekonomin. Nu är Formens hus satt i konkurs och har blivit ett monument över grusade förhoppningar. Stålverket finns kvar, men det är bara 500 personer som jobbar där. Grythyttan lever vidare; ”det finns fler restaurangarbetare procentuellt i Hällefors än i Stockholm”, påpekar kommunalstyrelsens ordförande Annahelena Jernberg optimistiskt. Jag träffar henne i kommunhuset. Hon har en lite punkig frisyr och piercade ögonbryn. Hon är född i Hällefors – ”jag är lokalpatriot” – och socialdemokrat. På en whiteboard bakom henne står ett tal med stora siffror: 2078. När jag frågar vad det betyder ler hon snett. – Det är när den sista personen har flyttat från Hällefors enligt befolkningsprognoserna. Hon har ett tufft jobb. Inte bara på grund av avfolkningen. Socialdemokratin i Hällefors är splittrad och många i hennes eget parti är kritiska mot hon regerar tillsammans med Moderaterna. Och det är inte alldeles lätt att förstå varför hon valt denna lösning. – Det gäller att lägga bort prestige och blicka framåt, säger hon korthugget. Jag blir inte så mycket klokare när jag frågar runt i samhället. Många är missnöjda med kommunledningen. Inte minst väcker det irritation att lilla Hällefors har nästan två heltidsanställda kommunalråd, ett socialdemokratiskt och ett moderat. Men vid ett köksbord i en lägenhet ett stenkast från kommunalhuset får jag åtminstone delar av svaret av Lars-Erik Book, en vital herre i åttioårsåldern som är ordförande i den lokala PRO-föreningen. – Mitt förtroende för politikerna i Hällefors ligger under vattennivån. Först fattar de beslut om att avveckla ett äldreboende för svårt sjuka gamla. Och när vi pensionärer protesterar och samlar ihop 2000 namn för att anordna en folkomröstning så underkänner de insamlingen därför att folk inte har skrivit sina personnummer. Men de hade god tid att informera oss om det, men de sa ingenting förrän det var för sent. Äldreboende är ingen marginell fråga i Hällefors. Här är omkring en fjärdedel av befolkningen pensionärer, en av de högsta siffrorna i regionen. Befolkningspyramiden ser ut som en julgran med de flesta grenarna längst upp. Lars-Erik kommer ursprungligen från Karlskoga. I slutet av femtiotalet jobbade han som resemontör i Hällefors, där han träffade sin hustru. Under decennierna har de bott på olika platser i Örebroregionen, bland annat i Vivalla. Han har själv varit lokalpolitiker, för Centerpartiet, men nu misstror han alla partier i Hällefors. – Jag hoppas det kommer ett nytt oppositionsparti. Han kan bli bönhörd. I EU-valet ökade Sverigedemokraterna från fem till femton procent i Hällefors. Jag styr hemåt mot Stockholm längs ensliga Bergslagsvägar där granarna trycker sig intill vägkanten. Jag funderar över Hällefors, ett trevligt och vänligt Bergslagsamhälle. Enligt forskningen är den sociala tilliten något högre i små avfolkningskommuner än i större städer med mycket inflyttning. Vilket kanske kan tolkas som att det finns en viss rationalitet i Daniels Spiiks önskan att göra Örebro mer likt Hällefors. Men samtidigt präglas lilla Hällefors av större motsättningar, mindre framtidstro och mer missnöje än stora Örebro. Vilket kanske beror på den andra definitionen av tillit: förtröstan eller förhoppning om att något ska ske, som Svenska akademin uttrycker det. Det täta, ekonomiskt statiska och kulturellt stagnerade samhället skapar misstro och frustration, inte bara mot främmande utan även mot människor som ingår i gemenskapen. Rädda folk letar efter förrädare i källaren, som Elias Canetti har uttryckt det. Men kopplingen mellan tillit och framtidstro innebär också ett problem för det öppna samhällets förespråkare. Om rörelsen framåt avstannar, om människor känner att de hamnar på undantag och ojämlikheten växer finns alltid drömmen om den täta, varma gemenskapen någonstans i bakgrunden. Henrik Berggren är historiker och Henrik Berggren är historiker och författare. Hans mest kända bok är ”Underbara dagar framför oss” (2010), en biografi över Olof Palme som sålts i nästan 100.000 exemplar och översatts till sex språk. Han också varit medarbetare i Dagens Nyheter i 20 år, bland annat som kulturchef. I september debuterar han som skönlitterär författare med Det röda arvet, en roman om spanska inbördeskriget. Eva Tedesjö är fotograf på Dagens Nyheter. Hon utbildade sig till fotograf på Nordens fotoskola Biskops- Arnö, och efter vikariat på Göteborgs-Posten och Aftonbladet kom hon till DN 1999. På tidningen har Eva jobbat med både nyheter och feature. De senaste åren har hon främst gjort personporträtt och reportage för DN:s bilagor. ”Vem kan man lita på?” är en artikelserie i tre delar om frustration, misstro och tillit. Henrik Berggren laddade Hoola Bandolas ”Vem kan man lita på?” i bilstereon och gav sig inför valet ut på en sommaresa genom Sverige 2014. Första stopp är Örebro och Hällefors. Resan fortsätter sedan till Kiruna och Nacka. Missa inte nästa del i artikelserien i DN Kultur nästa vecka. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29938, "headline": "Romanerna som hyllar den livsviktiga läsningen", "summary": "Den amerikanske författaren John Williams ”Stoner” har varit en av årets mest omtalade böcker. Hur kommer det sig att denna 50 år gamla roman fått så många hängivna läsare? undrar Jesper Högström.", "article": "1965 var året när jag föddes. 1965 är också året när en av de mest omtalade romanerna i Sverige 2014 skrevs. Det måste erkännas: när man närmar sig femtio väntar man sig inte riktigt att finna en jämnårig i den litterära uppmärksamhetens centrum. Det leder till frågan: Vad är det som får folk att intressera sig för en roman om en litteraturlektor på ett litet universitet i den amerikanska Mellanvästern? Vad är det för behov han tillfredsställer som inte dagens svenska roman tillfredsställer? Vad är det vi saknar när vi läser John Williams ”Stoner”? Ett svar på frågan är lätt att hitta. När jag höjer blicken mot spegeln mittemot skrivbordet ser jag en person i jeans och urblekt t-tröja. Då är jag ändå någon som ser det som löjligt, på gränsen till föraktligt, när vuxna människor försöker anpassa sig till någon ungdomskultur. Skulle jag gå i kostym och slips till vardags, som en normal 49-åring för 49 år sedan, skulle jag känna mig som en av de 30-åriga politiska journalister jag stöter på ibland: lillgammal. Att jag tänker det säger något om den generation jag tillhör, om oss som uppfann begreppet ”vuxenpoäng” för alla attribut vi förknippade med våra föräldrar. Även när vi är vuxna har vi känslan av att vi leker vuxna. ”Stoner” är en skildring av en värld där vuxna fortfarande var vuxna. Den utstrålar sorgsen resignation, en avslipad acceptans av tillvarons begränsningar. Något vi i våra dagar kan betrakta som fascinerande, just för att det är så främmande – människans underkastelse under omständigheternas tvingande makt. I Williams roman är kulturen, bildningen inte ett sätt att utmana eller slå sig fri, snarare ett sätt att godta livet med alla dess smärtor och försakelser. William Stoner är en amerikansk motsvarighet till Sten Selanders klassiska bondestudent, han som odlar ”Makten att hålla förtvivlan borta med stålblanka romarcitat”. Om det finns några osympatiska personer i romanen är det just de som inte resignerar. Men romanens kraft beror också på att den ingår i en lång romantradition där nedslipat språk och lågmäld psykologisk gestaltning är självklara och eftersträvansvärda värden. Så långt kom aldrig riktigt den här sociala romanen i Sverige. Den avbröt sig någonstans på vägen. Våra stora prosaförfattare fram till dess – Selma Lagerlöf och Piraten, Hjalmar Bergman, Vilhelm Moberg och Pär Lagerkvist – hade behållit draget av muntlig berättelse, där de stiliserade gestalterna hämtas från saga och lantlig skröna. Det fanns naturligtvis författare som odlade den ”borgerliga romanen” år 1965, när ”Stoner” kom ut. Mästaren Olle Hedberg gav ut sin årliga roman, sin fyrtionde i ordningen, men ingen lär kunna förväxla den kruserliga prosan i ”Den svenska dygden” – ”Även om deras omfamningar mera har karaktären av lång, häftig och munter folkdans än av två själars samklang finner de full tillfredsställelse däri” – med John Williams sparsmakade språk. Nej, vid sextiotalets mitt hade den svenska romanen hunnit byta spår till det som Johan Svedjedal skildrar i sin nyutkomna studie över tidens litteratur ”Ner med allt?”: formexperiment, dokumentarism, autofiktion och politiskt engagemang. ”Stoner” är släkt med de svenska proletärförfattarna eftersom den skildrar en klassresa, men John Williams klassiska distans till ämnet vore otänkbar för Ivar Lo eller Eyvind Johnson. Liksom den fullständiga avsaknaden av politisk aktivitet i boken. Det mest omtalade litterära verket i Sverige 1965 var Göran Sonnevis ”Om kriget i Vietnam”. Stoner är på sätt och vis en parallell till det iakttagande jaget i Sonnevis dikt, fast han på många sätt berörs närmare av de båda världskrigen – hans bäste vän stupar i Frankrike, hans svärson dödas i kriget mot japanerna. Hans mentor Archer Sloane knäcks psykiskt av första världskriget, men först efter att ha avlevererat en minnesvärd replik: ”Ett krig… dödar något hos ett folk som aldrig kan återfås.” Men Stoner genomlever krigsåren med samma inställning som annars: ”som om han trotsade ett hårt och nästan outhärdligt oväder – med böjt huvud, sammanbitna käkar och tankarna inriktade på nästa steg och nästa och nästa”. Men ”Stoner” är inte ensam. Det finns just nu en speciell nisch för återupptäckta författare: Richard Yates är ett exempel. Och i höst ger Natur & Kultur ut en annan bortglömd roman, Paula Fox ”Förtvivlade människor” från 1970, även den med stilfullt svartvitt fotografi på omslaget. Är det bara nostalgi det handlar om? Är det ett ”Mad men”- fenomen, ett bevis för att amerikanerna är bättre än vi på att sälja in sitt sextiotal och att det är ett slags retroaktiv kulturimperialism vi faller offer för? Rör det sig i själva verket om samma banala romantik som i ”Döda poeters sällskap”, samma disiga vision av litteraturstudenter i pullover som vandrar över det anrika universitetsområdets välputsade gräsmattor och diskuterar de stora frågorna? Där förvandlades litteraturen till ett slagord – ”Carpe diem!” – en slogan i en reklamfilm av Nike eller Coca-Cola. Till ett redskap i sextiotalets generationsuppror där föräldrar och lärare är bara just föräldrar och lärare, någonting att göra uppror mot. Stoner är motsatsen till Robin Williams magister Keating. Han skulle aldrig demonstrativt riva ut ett trist förord ur en poesiantologi, han skulle aldrig hetsa eleverna att ställa sig på skolbänkarna; tvärtom ser han det som ett värde i sig att underkasta sig den akademiska disciplinen. Men ändå är han – både romanfiguren och romanen om honom – ett uttryck för litteratur som nödvändigt livsvärde. Och exakt det har han gemensamt med huvudpersonerna i höstens andra romanrevival, ”Förtvivlade människor”. I Paula Fox roman om paret Brentwood – hon översättare, han högt bildad advokat – uppstår deras förtvivlan av insikten att litteraturen inte kan isolera dem från livet: att deras elfenbenstorn inte kan utestänga tiggarna på gatan och det Sonnevi kallade ”USA:s vidriga krig” (ännu pågående). Om denna roman skrev, paradoxalt nog, Jonathan Franzen 1996 en stor essä (”Why bother?”, omtryckt i essäsamlingen ”How to be alone”) att den återupprättade hans tro på romanens möjligheter i en tid när ingen riktigt trodde på den längre. Genom att i romanens form beskriva den romanläsande människans kris blev den ett bevis för romanens värde som litterärt redskap. Samma litteraturens kontinuitet som William Stoner representerar, och som romanen om honom är ett uttryck för. Inte nostalgi, alltså: kontinuitet. Nyckelscenen för mig kommer när Stoner inleder ett förhållande med sin unga student Katherine. Mitt i lyckan slår det honom plötsligt hur andra måste se honom – ”Han fick en glimt av en figur som dök upp när det berättades historier i rökrummet, en gestalt i en billig kärleksroman – en ömkansvärd man på väg in i medelåldern, missförstådd av hustrun, en man som försökte bli ung på nytt genom att ge sig i lag med en flicka som var som många år yngre än han själv i ett tafatt och meningslöst försök att bli viril igen, en dåraktig, grällt utstyrd clown som världen skrattade åt, ömkade och föraktade. Han betraktade denna figur så nära han kunde, men ju längre han tittade, desto mer välbekant blev den. Det var inte sig själv han såg, och han insåg plötsligt att det inte var någon alls.” I en kultur som blir alltmer besatt av grupptillhörigheter och av etiketter borde detta kunna vara litteraturens roll: att få oss se förbi etiketterna. Jag kastar ett öga i spegeln igen. Att bli 49 år gammal är bland annat att inse att det faktum att man är 49 år gammal inte säger så mycket om vem man är. Att detsamma förmodligen var sant även för dem som var 49 år gamla för 49 år sedan: ens föräldrar och farföräldrar, de vars identitet i ens ögon bestämdes helt av deras roll. De som blev den omvärlden såg dem som. Men sådan är ingen av oss. Och jag saknar den svenska roman som, precis som ”Stoner”, påminner oss om den saken. I John Williams roman ”Stoner” är kulturen, bildningen inte ett sätt att utmana eller slå sig fri, snarare ett sätt att godta livet med alla dess smärtor och försakelser. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29947, "headline": "Brad Pitt och Angelina Jolie gifta", "summary": "Brad Pitt och Angelina Jolie har gift sig. I lördags bytte filmstjärnorna ringar med varandra vid en ceremoni i södra Frankrike.", "article": "Under största hemlighetsmakeri bytte Brad Pitt och Angelina Jolie ringar med varandra i Frankrike i lördags, uppger Sky News. En talesperson för paret bekräftar nyheten och berättar att sönerna Maddox och Pax förde sin mor till altaret i ett litet kapell i södra Frankrike. Döttrarna Zahara och Vivienne spred ut blomblad medan dottern Shiloh och sonen Knox agerade ringbärare. Parets familj och närmaste vänner bevittnade ceremonin. En domare från Kalifornien ska ha förrättat vigseln. I slutet på förra veckan anlände paret, som alltså har sex barn tillsammans, till Nice för några dagars ledighet på en vingård, Chateau Miraval, som de hyrt sedan 2008 i byn Correns. De nygifta tu fick ingen lång smekmånad. Den här veckan har skådespelarna påbörjat arbetet med filmen ”By the sea”. Angelina Jolie regisserar det romantiska dramat, där hon också spelar huvudrollen mot sin make. Än så länge är inte mycket om handlingen känt, förutom att den kretsar kring ett kärlekspar som gifter sig. Inspelningarna äger rum på Malta. De två Hollywoodstjärnorna blev ett par efter att de spelat mot varandra i actionkomedin ”Mr and mrs Smith” 2005. Våren 2012 förlovade de sig, och Brad Pitt designade själv sin fästmös ring. – Det är ett löfte för framtiden och deras barn är väldigt lyckliga, sade deras talesperson Cynthia Pett-Dante till CNN då. Genom åren har de ofta fått frågan om de inte ska gifta sig snart, och de har många gånger svarat att den dag alla människor, oavsett sexuell läggning, har rätt att gifta sig vill de också göra det. Det här är det tredje äktenskapet för Angelina Jolie, som tidigare har varit gift med skådespelarna Jonny Lee Miller (1996–99) och Billy Bob Thornton (2000–03). Brad Pitt har varit gift med skådespelerskan Jennifer Aniston (2000–05). ", "article_category": "culture"}
{"id": 29968, "headline": "Malcolm X skapade den moderna ledaren", "summary": "Malcolm X var ingen hjälte, bara en djupt motsägelsefull person som skapade myten om sig själv. Manning Marables Pulitzerbelönade biografi ”Malcolm X” är en akademisk triumf, skriver Malena Rydell.", "article": "Malcolm X (1925–1965) har kommit undan alla, från kitschtillverkare till al-Qaida, som har försökt plocka poänger för sin egen sak på honom. Så motsägelsefull var han att inte ens hans ambitiösa levnadstecknare Manning Marable, som hade ett stort forskarteam omkring sig när han skrev sin Pulitzerprisbelönade biografi under ett decennium, skulle kunna sammanfatta någonting som kan kallas Malcolms filosofi i korthet. Den engelska utgåvan av boken har undertiteln ”A life of reinvention”. Malcolm X sökte hela tiden nya teorier att läsa in sig på, sade emot sig själv, valde ibland hållning efter situation, men han var ofta minst sagt oinställsam. Manning Marable tycker att en jämförelse mellan de båda samtida ledarna Martin Luther King Jr och Malcolm X är belysande: Medan Kings födelsedag har blivit en nationell helgdag tillägnad frivilligt samhällsarbete, har Malcolm X fått stå vid skampålen som ett exempel på en rasextremist. Alla, från höger till vänster, hyllar King för hans icke-våld men, påminner Marable, ger sällan akt på hans brinnande otålighet mot ras-orättvisor, hur aktuella de ännu är. Under protesterna mot polisens mord på Michael Brown i Ferguson, när människor såg poliser komma åkande i stridsvagnar, visade Fox News en bild av King med rubriken: “Forgetting MLK’s Message/Protestors in Missouri Turn to Violence.” När runorna skrevs över Nelson Mandela överskuggade fascinationen över hans förmåga till försoning hans roll som gerillakrigare. För Malcolm X, som mot slutet av sitt liv reste runt lika mycket på den afrikanska som amerikanska kontinenten, allt djupare engagerad i koloniernas befrielsekamp och pan- afrikanismen, var den unga Mandela som trodde på väpnad kamp en stor hjälte. En av Malcolm X sista planer var att internationalisera medborgarrättskampen, och ta upp USA:s rasism som en fråga för FN. Malcolm Little – eller Malcolm X, Homeboy, Detroit Red, Big Red, Malik Shabazz, El-Hajj Malik El-Shabazz – förstod hur en ledare kunde använda fiktion och uppträda som en artist. Som Marable visar vävde han en berättelse om lidande och motstånd, tragedi och triumf, och använde fattigdomen och övergreppen från sin egen uppväxt för att visa för miljontals amerikaner att ”jag är en av er”. Han hakade i den svarta folktraditionen om dissidenter och laglösa, hjältar som överskridit allt vad moralisk och borgerlig ordning hetat. Han blev ”Detroit Red” i ungdomen, antihjälten som arbetade på järnvägen, var småkriminell och hamnade i fängelse innan han hittade hem i Nation of Islam. Senare, i självbiografin och talen, byggde han vidare på berättelsen om Red. En perfekt urban-folkloristisk figur, en mer laglös, knarkande och vild hipster än vad han i själva verket var. Det är bara en av alla myter som Marable sätter i ett sammanhang. Det var en modern ledarroll han skapade. Man kan tänka på hur Public Enemy drog fram honom i rampljuset igen i början av 90-talet som en hyllning till en artistisk föregångare. När han skjutits till döds sade poeten och Barts-grundaren Amiri Baraka (The black arts repertoire theatre school) att Malcolm X kommit med mallen för vad alla svarta artister borde eftersträva vad gäller identifikation och blick på världen: han var det ideala uttrycket för blackness. Marables bok är detaljerad på en stundtals utmattande nivå när varenda personlig vendetta mellan medlemmarna i Nation of Islam återges, men det finns också en poäng med att kartlägga en så mytomspunnen person som Malcolm X ner på rutnätsnivå, med flera källor till alla viktiga händelser: varje hatiskt uttalande mot judar och kvinnor, och varje person som kan ha varit inblandad i – eller oskyldigt anklagad för – mordet på Malcolm X. Hela boken säger liksom med sval stämma: Konspirationsteoretiker göre sig icke besvär. Marable har gått igenom de FBI-arkiv över Malcolm X som med tiden har öppnats, brev, dagböcker, och han har djupintervjuat både Louis Farrakhan och många av de mindre kända i Malcolm X kretsar. Några gånger tillåter Marable sig att uttrycka stillsam irritation över sin huvudperson, som när han tar upp Malcolm X många tal om att de miljontals svarta väljare som stödde Lyndon Johnson var lurade och styrda av ”Onkel Tom”-figurer som Martin Luther King: ”Han förstod helt enkelt inte vilken grundläggande betydelse medborgarrättsrörelsens huvudfåra hade för de flesta svarta”. Marable landar ändå i den största respekt för Malcolm X, som han tycker förkroppsligar en slutgiltig måttstock som alla andra amerikanska ledare måste mätas emot. Inte minst för det han verkligen förstod: vad det betyder att ingjuta stolthet i människor. Manning Marables biografi är en akademisk triumf. Man kan se den som ett vetenskapligt korrektiv till en av de böcker som unga själar världen över älskat mest: Malcolm X självbiografi, skriven med Alex Haley. Sedan 1964, när Marable läste självbiografin som ung student, har han gått från att vara ett fan till att bli en akademiker som stördes av bristerna i självbiografin – och tillbaka igen till en ny förståelse av Alex Haleys text. Mot slutet av sitt liv (Marable dog samma vecka som hans storverk utgavs 2011) insåg han att han faktiskt tyckte väldigt mycket om den, så som man kan tycka om en roman. Själv har han inte skrivit en sådan bok som är lätt att gilla för dess dramatiska kvaliteter, men för att den låter huvudpersonen vara så komplicerad som människor, men inte storsäljande hjältar, ofta är. Malcolm X sökte hela tiden nya teorier att läsa in sig på, sade emot sig själv, valde ibland hållning efter situation, men han var ofta minst sagt oinställsam. ", "article_category": "culture"}
{"id": 29974, "headline": "Richard Attenborough död", "summary": "Den brittiske skådespelaren och regissören Richard Attenborough är död, vid 90 års ålder. Han fick bland annat två Oscar för filmen ”Gandhi” 1982. För yngre generationer blev han känd genom två Jurassic Park-filmer.", "article": "Attenboroughs filmkarriär omfattade sex decennier. Han inledde sin yrkesbana som skådespelare redan på 1940-talet. Gangsterdramat ”Lagt kort ligger” (”Brighton Rock”), 1947, och krigsthrillern ”Den stora flykten”, 1963, var två av hans mest kända filmer. Han var också en mycket framgångsrik regissör. Förutom ”Gandhi” hyllas särskilt hans film ”Ett rop på frihet”, 1987, om kampen mot apartheid i Sydafrika. Han blev känd för en yngre publik genom medverkan i två Jurassic Park-filmer på 1990-talet där han spelade mot bland andra Peter Stormare. Han adlades 1993 och var bland annat verksam som Unicef-ambassadör. Efter en stroke 2008 blev han rullstolsburen och har bott på ett vårdhem tillsammans med sin hustru Sheila. Paret gifte sig 1945. De fick en son och två döttrar men familjen drabbades av en tragedi 2004, när en av döttrarna omkom i tsunamin i Thailand med sin dotter och svärmor. Attenborough, som var bror till naturfilmaren David Attenborough, dog på söndagen efter en längre tids sjukdom, berättar sonen för BBC. Nyheten om hans bortgång möttes med en kör av hyllningsord. ”Hans agerande i ”Brighton Rock” var briljant, hans regi av ”Gandhi” häpnadsväckande” – Richard Attenborough var en av filmens största”, skrev premiärminister David Cameron på Twitter. Skådespelerskan Mia Farrow twittrade: ”Richard Attenborough var den snällaste man jag någonsin haft privilegiet att arbeta med. En prins. Vila i frid, ”Pappa” – och tack”. Attenborough representerade Labourpartiet i det brittiska överhuset. Partiets ledare i överhuset, Janet Royall twittrade: ”Mycket sorgsen över att höra om Richard Attenboroughs död, en fin man på alla sätt. Stolt att han var Labour-pär” ", "article_category": "culture"}
{"id": 29982, "headline": "”Magic in the moonlight”", "summary": "I sin nya film överför den snart 80-årige Woody Allen sitt grubblande på livet efter döden på huvudpersonen – en trollkarl som inte tror på magi. Det är småputtrigt, men Jane Magnusson saknar Allens rappa dialog.", "article": "”Magic in the moonlight” Manus & regi: Woody Allen Med: Colin Firth, Emma Stone, Simon McBurney, Hamish Linklater med flera. Längd: 1 tim 38 min (barntillåten). Tänk att få klarhet i frågan om livet efter döden. Tänk att få konkreta bevis för att andevärlden existerar och att döden inte innebär ett djup svart hål man inte kan kravla sig ur. Tänk att få allt detta bekräftat efter ett relativt långt liv av tvivel, skepticism och surmulenhet. Ett liv ägnat åt att bekämpa just andevärlden och alla dem som befattar sig med den. Vad händer då? Ångrar man sitt tidigare liv? Blir man glad? Blir man bortgjord? Tankarna om döden och livets förgänglighet har sysselsatt Woody Allen i hela hans snart 80-åriga liv. I sin senaste film ”Magic in the moonlight” överför han grubblandet på den brittiske Stanley (Colin Firth), en helt vanlig man på dagarna men som på kvällarna förvandlas till den världsberömde kinesiske trollkarlen Wei Ling Soo som reser runt i Europa och sågar itu kvinnor och trollar bort sig själv till publikens stora förtjusning. Det är 1920-tal och salongerna fylls av facklor och glittrande klänningar. Publiken låter sig luras av allt Wei Ling Soo ställer till med. Den enda som inte tror på magin är Stanley själv. Så pass skeptisk är han att han vid sidan om sitt trollande reser Europa runt för att avslöja de som låtsas vara ett medium. Och när barndomsvännen och trollkarlskollegan Howard Burkan (Simon McBurney) uppsöker Stanley och berättar om en ung bedragerska som nästlat sig in hos en rik amerikansk familj på Rivieran tar Stanley tillfället i akt att åka söderut för att avslöja charlatanen. ”Magic in the moonlight” är ingen fantastisk Woody Allen-film, den är trevlig och lite småputtrig och tack vare Sonia Grandes kostym och Darius Khondjis foto är filmen oerhört vacker. Som Allen-film ligger den någonstans mellan tramsiga ”Förälskad i Rom” (2013) och megasuccén ”Midnatt i Paris” (2011). Spannet dessa två filmer emellan är förvisso enormt, men ”Magic in the moonlight” är ibland bra och ibland helt förutsägbar och enkel. Ofta har skådespelarna inte fått mycket att jobba med och då räcker det inte att låta en och annan klassisk Allen-replik surra förbi: ”Folk som är lättlurade förtjänar att bli lurade”, säger Stanley efter ett uppträdande framför sin storögda publik. Väl på plats på Rivieran förstår vi omedelbart vad som kommer att hända. Det unga mediet Sophie (Emma Stone) är häpnadsväckande vacker, rolig och verkar kunna se rakt in i Stanleys förflutna, hans framtid, ja, rakt igenom hjärtat på honom. Inom kort uppstår förälskelse mellan de tu och Stanley börjar tvivla på allt han tagit fasta vid i hela sitt liv. Kanske finns Gud? Kanske kan Sophie se in i andevärlden? Kanske kan också Stanley bli en lycklig människa – en som inte ser döden och vetenskapen runt varje husknut. Och i ett särskilt rörande ögonblick går Stanley ned på knä för att be Gud rädda livet på hans älskade moster som varit med om en bilolycka. Och det blir uppenbart var Allen själv står i frågor om andlighet och gudstro och livet efter döden. Vad jag saknar i ”Magic in the moonlight” är Allens vanligtvis rappa dialog. Här känns det ofta som repliker ur skilda konversationer byts ut över samma bord. Fiffiga oneliners uttalas utanför sitt sammanhang och ibland känns det lite som att Stanley går omkring och talar allvar i en helt annan film än de andra. Något som jag inte saknar är dock gubbsjukheten. Det är 28 år mellan Firths och Stones födelsedagar och man undrar varför Allen envisas med att gå på denna mina i var och varannan film. Det är tråkigt. Men gör visserligen filmens slut en aning mer överraskande. Men bara en aning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30000, "headline": "Johan Croneman: Konsensus råder, tyst det är i husen, mediehusen", "summary": "Svenska mediers ointresse för att diskutera fler teorier kring nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet MH17 är ett svek mot läsare och tittare.", "article": "När jag för några veckor sedan försiktigt ifrågasatte utrikesminister Carl Bildts tvärsäkra tv-uttalanden om att ryska separatister ”självklart” låg bakom nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet MH17 tog det hus i helsicke. Carl Bildt var visserligen först i hela världen med att kunna peka ut de skyldiga, utan några som helst bevis, men jag översköljdes av mejl som ryckte ut till hans försvar – och själv tål han ju som bekant inte att ifrågasättas över huvud taget. Svenska medier är rädda för honom. Den officiella haveriundersökningen skall vara klar i början av september, hoppas man, men det har vid flera tillfällen dykt upp andra teorier – inte minst den malaysiska tidningen New Straits Times har publicerat flera intressanta artiklar som menar att MH17 kanske inte alls träffades av en så kallad Buk-missil utan sköts ned av ett annat flygplan, Den amerikanske före detta AP-journalisten Robert Parry är en av dem som följt det spåret – i svenska medier har den typen av texter och analyser fullständigt negligerats. Parry citerar visserligen anonyma säkerhetskällor, men det finns enligt honom tydliga indikationer på att planet dels träffades av en missil avfyrad i luften, dessutom kan planet också ha utsatts för mycket kraftig maskingevärseld – det finns bilder som ganska tydligt pekar i den riktningen. Svensk television, svenska nyhetsredaktioner, borde ju vara intresserade av hela sanningen, diskutera flera olika teorier, inte bara den politiska sanning som Carl Bildt ristade i sten bara timmar efter det att MH17 gått i marken. Man hade ju kunnat tänka sig att åtminstone en enda tv-reporter skulle få för sig att undersöka sanningshalten i till exempel Robert Parrys skriverier, och kanske till och med våga citera New Straits Times på någon enda punkt – nej, här följer vi den officiella Bildt-linjen, och ingen annan. Det är slappt, och det är ett svek mot läsare och tittare. Någon eller några har förmodligen begått ett fruktansvärt misstag och skickat 298 passagerare i döden, och det är det misstaget som skall vändas ut och in på – sedan kan vi börja prata om skuldfrågan och hur de skyldiga kan tänkas bli straffade. Jag vill ha hela sanningen – Carl Bildts politiska propagandanummer är jag inte ensam om att ifrågasätta. Man blir skakad av att svenska journalister och de stora mediehusen, och tv med korrar över hela världen, inte vill/vågar undersöka de officiella (politiska) sanningarna. Nu har det varit dödstyst i Sverige om den här saken i veckor – jo, vi vet visserligen hur intresset svalnar efter ett tag, nu har det varit fokus på Irak och IS, men det räcker som sagt med att läsa några engelskspråkiga malaysiska tidningar för att förstå att verkligheten är något mer komplicerad än vi ibland vill förstå. Svenska medier får ju kollektivt ofta för sig att de skall förenkla världen, förklara den, när det är minst lika viktigt att förstå dess komplexitet. Konsensus råder, tyst det är i husen. Så obeskrivligt trist, och farligt, och förfärligt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30037, "headline": "Nazistpropagandan kröp in i Heideggers dagböcker", "summary": "Hans Ruin, professor i filosofi, har levt med Martin Heidegger under ett yrkesliv. När han läser de nyligen publicerade dagböckerna, ser han Heideggers antisemitism svart på vitt. Heideggers filosofi måste från och med nu också läsas utifrån hans förvillelser, skriver han.", "article": "Martin Heidegger ”Überlegungen (Schwarze Hefte)”, vol 94, 95, 96 i ”Martin Heidegger Gesamtausgabe” Klostermann Peter Trawny ”Heidegger und der Mythos der jüdischen Weltverschwörung” Klostermann Mellan åren 1931–1969 förde Martin Heidegger anteckningar i svarta vaxdukshäften, en filosofisk-politisk dagbok. Han ville att de skulle tryckas först efter att hans böcker, uppsatser och föreläsningar publicerats i samlingsutgåvans närmare hundra volymer. I mars utkom de första tre banden ”Överläggningar (Svarta häften)”, från 1931–1941. De har gett genklang i världspressen. Det är ett fascinerande och beklämmande dokument, som visar hur en av det förra seklets främsta filosofer under Tysklands mörka år förirrar sig in i nationalism och antisemitism. När de börjar är Heidegger fyrtio år och står på toppen av sin bana. ”Vara och tid” från 1927 har gjort honom till en celebritet. Han har fått professuren i Freiburg efter sin lärare Edmund Husserl. Han har hustru, två pojkar och ett litet hus i bergen. Studenter strömmar till från hela världen. Allt tycks förberett för ett bekvämt liv i den gamla universitetsstaden. Men annat väntar. Den första anteckningen lyder: ”Vad ska vi göra? Vilka är vi? Varför ska vi vara? Vad är det varande? Varför sker varat?” Och lite längre fram: ”Vi måste åter ställa oss i den stora början.” De båda anteckningarna fångar en grundstämning. Här talar inte någon som samlar material för sina memoarer. Här talar en sökande, skapande människa driven av inre oro som ställer allt i fråga och som anar ett uppdrag. Det handlar om att hitta ett sätt att tänka varat och människans förhållande till det. Tonen är på samma gång apokalyptisk och utopisk. Allt är i kris, kulturen, religionen, politiken och i synnerhet universitetet. Allt måste börja från början. Anteckningarna söker sig mot den högsta filosofiska erfarenheten: varats blotta tilldragelse, som grund och avgrund i ett. Människan är förlorad i det varande, hon står inte längre i ett tänkande och skapande förhållande till varats sanning. Den repetitiva gesten och det höga siktet påminner stundtals om diktare som Gunnar Björling eller Vilhelm Ekelund, vars tankedagböcker hela tiden börjar från början. Det gäller att skriva dagen, stämma av sig mot denna elementära undran. Heidegger fascineras av ungdomens radikalisering och det tyska samhällets politiska uppvaknanden. Han sympatiserar med den nationalsocialistiska rörelsen. Frågan om ”tyskheten” träder fram som en filosofisk uppgift. Den ska sökas via en ny början, ett återvändande till ursprunget, till grekerna. Han ser tidigt hur samtiden förlorar sig i vulgär ”nationalism” och ”biologism”. För honom gör det bara uppgiften mer angelägen. Han ser sig som sitt folks och sin kulturs filosofiska stigfinnare. Hans tidigare skrifter erbjuder ingen säker grund. ”Vara och tid” är ett ”ofullkomligt försök”. Han frågar: ”Ska jag våga den stora ensamma vandringen?” Han bekänner sig till en tragisk existens, vill ”stå i stormen”. I flera anteckningar talar han om att man måste våga gå vilse, lära sig ”irra”. Två år senare har han irrat sig fram till sitt livs mest ödesdigra beslut: att väljas till nationalsocialistisk rektor för Freiburgs universitet i maj 1933. I anteckningsböckerna kan man följa hans vånda: ”Pressad att överta rektoratet handlar jag för första gången mot den innersta rösten.” Elva månader senare när det är över noterar han bittert: ”Leve medelmåttigheten och larmet!” Han drar sig tillbaka ”…till den stora tilldragelsen, långt ifrån allt samtida”. Men när han ska formulera sin egen uppgift lyder den alltjämt: ”närheten till folkets innersta kall”. Från denna stund får anteckningarna en mer kritisk ton. I stället för äkta ”historisk besinning” ser han en propagandistisk upplevelseorienterad kulturpolitik med Wagner i centrum. I stället för en äkta folklig samling ser han en på rasläror grundad biologisk förståelse av det mänskliga. Mot slutet av trettiotalet framstår nationalsocialismen och bolsjevismen som två sidor av samma fenomen, en på teknik grundad strävan efter makt och total organisation. England och USA står för rotlös liberalism och kapitalism. Parlamentarism, maktdelning, rättigheter, värnandet av minoriteter, ja allt som den liberala traditionen mödosamt byggt upp reduceras till filosofiska felslut. Ytterst sett vilar allt på den västerländska metafysikens subjektivism och viljefilosofi. Vad finns då kvar att hoppas på? Det politiska blir till en fråga om hur det nationella och folkliga ska finna sig självt i dialog med diktare och filosofer. Han söker sig till utläggningar av Nietzsche och Hölderlin. Vem var Heidegger under dessa år? Åsikterna går isär. För vissa var han en slug karriärist vars filosofi är en nazism i förklädnad, för andra en apolitisk tänkare som råkade ramla ner i politikens värld. Anteckningarna stödjer en tredje bild (som delvis stämmer med den han själv förmedlade efter kriget), att han inledningsvis verkligen trodde på nationalsocialismen som politisk kraft, men att han från 1934 kom att utveckla en inre opposition. Problemet är dock att han – hur oppositionell han än må ha blivit – inte förmådde se eller tänka bortom den nationalsocialistiska politikens horisont. Vad han sökte var en högre, mer ”andlig” form av tysknationell politik. En kärnfråga var alltid antisemitismen. Hur ställde sig Heidegger egentligen till raspolitiken? I ett omdöme efter kriget menade Karl Jaspers att Heidegger under tjugotalet inte var antisemit, att det stod i strid mot” hans samvete och tycke”, men att han under 1933 visat prov på antisemitism. Andra var skarpare, däribland Husserl. I brev beklagar han sig över att Heidegger ”tillägnat sig en antisemitism som tog sig allt starkare uttryck”. Ett rykte spreds att Heidegger som rektor medvetet skulle ha förvägrat Husserl tillträde till universitetsbiblioteket. Historiska efterforskningar har visat att just det var ont förtal. Vad som dock är sant är att han svek vänner, kolleger och studenter genom att inte tydligt stå upp för mänsklig anständighet och filosofiskt rättsmedvetande. Hans miljö bestod till väsentliga delar av personer med judisk härkomst. Inte bara av personlig omtanke utan också av hänsyn till sin filosofi från tiden före 1933 kan man tycka att han borde tagit ställning mot antisemitismen. Hans analyser av den mänskliga existensen i ”Vara och tid” ser förbi ras, klass, och kön. På den djupaste nivån är ”tillvaron” ett historiskt ospecifikt neutrum, en fri och ändlig varelse kastad in i världen utan fast väsensgrund. Men i bokens idé om ett folks ”egentliga historiska öde” kan man i efterhand se fröet till vad som skulle komma. Från de första åren i häftena finns inte något som öppet vittnar om antisemitism, ”det judiska” är över huvud taget inte en kategori han nämner. Det är anmärkningsvärt nog först efter 1938, efter novemberpogromen och den intensifierade terrorn, som tidens förgrovade rasmässiga språk kommer in i dagböckerna. Som van läsare av hans texter chockeras man. Det är som om propagandan kryper in i och tar över hans röst. Han talar om ”den grundlöshet som inte är bunden till något och som tjänar alla (Judendomen)” och om ”räknandet och glidandet och sammanblandandet på vilket Judendomens världslöshet grundar sig”. En annan anmärkning – nog den värsta i mina ögon – berör just förhållandet till Husserl. Han skriver om hur ”judendomens stegrade makt” är en följd av att västerlandet blottat sig genom en tom rationalitet som gjort det möjligt ”för dem att göra sig hemmastadda i ’anden’. Men ju mer ursprungligt det egna tänkandet blir, ju mer otillgängligt blir det också för denna ’ras’”. I en parentes tar han sedan upp Husserl, vars insatser för fenomenologin erkänns, men han sägs ha varit oförmögen att nå fram till det ”väsentliga avgörandet”, underförstått på grund av sin judiskhet. För den som känner till deras förhållande och har läst de omfattande föreläsningar Heidegger tidigare hållit om Husserls filosofi är detta en grotesk nidbild, som vittnar om mänsklig hänsynslöshet och filosofisk oginhet. Tanken att hans förvisso radikala vidareutveckling av fenomenologin skulle bottna i Husserls judiska bakgrund och hans egen tillhörighet till något annat – till vad? Tyskland? Västerlandet? – är absurd. Den är absurd inte minst för att det var den protestantiske och tysknationelle Husserl själv som påtalat begränsningarna hos den moderna vetenskapens matematiska förståelse av subjektiviteten och naturen. Själv såg Heidegger sina funderingar kring judendom och ”ras” (som han genomgående sätter inom citattecken) som något annat och mer ”andligt” än den ”åsneartade” samtida antisemitismen. Men med historisk distans krymper skillnaderna och han framstår som fångad av sin tids fantasmer. Förblindad av intellektuellt övermod blundar han för kopplingen till vad som pågår runtomkring honom. Bredvid hans överläggningar kan man läsa Victor Klemperers dagböcker, skrivna under samma tid av en annan tysk humanist av samma generation men av judisk börd, som gestaltar vad denna ursprungssträvan betydde i praktiken. Hans skildringar av hur han känner sin egen tyskhet förstöras och förrådas inom sig, och hur han till sist bara längtar bort, till Amerika, till någonstans där han kan vara en främling bland främlingar, ja där han åtminstone inte behöver dö, ställer Heideggers andliga övningar i ett förfärande motljus. När utgivaren Peter Trawny chockerad stötte på dessa öppna antisemitiska anmärkningar valde han att pröva dem som utgångspunkt för en nyläsning av hela verket. I boken ”Heidegger och myten om den judiska världskonspirationen” argumenterar han för att Heideggers åtskillnad mellan ett äkta ”besinnande” och ett rent ”kalkylerande” tänkande i själva verket bottnar i klichén om juden som ”beräknande”. Därmed skulle hans förnuftskritik ha sin grund i en aldrig övervunnen antisemitism. Att tolka ett filosofiskt verk på tiotusentals sidor utifrån några anteckningar i en dagbok är kanske förhastat. Men genom publiceringen är de nu delar av verket, och som sådana gör de anspråk på en plats i dess förståelse. Kanske tänkte sig Heidegger att offentliggörandet av den kritiska hållning han utvecklar under dessa år, skulle rättfärdiga honom. I stället har han försatt sitt livsverk i en ny situation, där det för första gången på allvar riskerar att framstå som obsolet i kloka betraktares ögon. Själv fantiserar han i en anteckning om hur han först på 2300-talet (!) ska bli förstådd. Just nu ser det snarare ut som denna flaskpost från graven 2014 är början på slutet att ens vilja förstå honom. Ryktet säger att dagböckerna från 1942 och framåt rymmer värre saker. I detta skede blir det viktigt att påminna om vad detta tänkande möjliggjorde och gav upphov till genom sina kritiska efterföljare, hos elever som Hans Georg Gadamer, Hannah Arendt och Emanuel Levinas, och läsare som Michel Foucault och Jacques Derrida. Det var Derrida som ur sitt arbete med Husserl och Heidegger skapade ”dekonstruktionen”. Termen inspirerades av Heidegger, som menade att vi måste rikta en ”destruktion” mot en nedärvd tradition för att öppna nuet mot nya tankemöjligheter. Redan från tidigt sextiotal riktade Derrida denna läsart mot Martin Heidegger själv, i en uppgörelse med hans föreställningar om ursprunglighet och egentlighet. I flera studier genom åren fångade han upp det radikala frågandet i Heideggers text men visade hur det fortsatte att vila på otänkta värdehierarkier. Bland ortodoxa läsare sågs han som suspekt. Men i ljuset av de ”Svarta häftena” kan vi än en gång se betydelsen av den väg han pekat ut. I den mån Heideggers tänkande har en framtid, är det genom att ställa dess radikala ansats mot dess egna slutsatser och för-villelser. Martin Heidegger. Filosofen Martin Heidegger levde 1889 till 1976. 1928 efterträdde han Edmund Husserl, vilken han tillägnade sitt mest kända verk ”Varat och tiden” (1927), som professor i filosofi vid universitetet i Freiburg. Han beskrivs ofta som den västerländska filosofins viktigaste röst under 1900-talet. Hans arbeten har dessutom nått långt utanför filosofins område. Heidegger var som filosof främst upptagen av varat, av tingens och människornas existens i grundläggande mening. Han var radikal i sin kritik av hela den filosofiska traditionen, från Platon och framåt. Filosofin behövde komma i kontakt med sanningar som dolts av traditionens förvillande lager, menade han. Heidegger sökte sig ofta till språkets ursprungliga betydelser, i syfte att rensa tänkandet från begrepp utan kontakt med varat. Martin Heidegger var medlem i nazistpartiet 1933–1945. Martin Heidegger var medlem i nazistpartiet 1933–1945. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30038, "headline": "Från lysande gubbtechno till totalt kaos", "summary": "Carl Craig bjuder på lågintensiv techno och när Skrillex tar över blir urladdningen så total, att det enda man kan göra är att dansa. Kontrasterna kunde inte vara tydligare en kväll när Stockholm vädermässigt känns som Ibiza.", "article": "När Carl Craig kliver på scenen klockan två på eftermiddagen en solig lördagseftermiddag känns det nästan som slöseri. Ska en uppburen veteran, den kanske viktigaste artisten i nittiotalets andra generation av Detroittechnoinnovatörer, uppträda mitt på dagen? Innan publiken riktigt hunnit till Riddarholmen? I ett undanskymt tält, på en markant mindre scen än de övriga två? I själva verket känns det väldigt snart oerhört logiskt. Craig bygger långsamt, metodiskt och oerhört skickligt upp ett set av pulserande disco och lågintensiv techno som man lika gärna kan dansa lugnt till, som bara stå och lyssna på. Självklart med den egna remixen av Inner Citys ”Good life”, hyllningen till föregångarna, någonstans i mitten. Det är alldeles lysande, i sammanhanget närmast lågmäld, gubbtechno. Dans Dakar i övrigt premierar i mångt och mycket betydligt hårdare tongångar. Norska Kygo är i och för sig ytterligare ett undantag: hans poppiga, ibland nästan baleariska, sound passar dels väldigt bra en dag då Stockholm rent vädermässigt känns som Ibiza, dels erbjuder han precis som Carl Craig omväxling. Buraka Som Sistemas blandning av techno med kuduro och zouk, med tre hårt jobbande frontfigurer och både trummor och slagverkare, svänger rejält och den portugisiska gruppens spelning är skönt röjig. Folk bjuds upp på scen för att dansa, beskjuts med vattenpistoler och uppmanas att sätta sig ned på kullerstenarna för att sedan, på given signal, studsa upp igen. Det är befriande publikfriande. Rutinerade Basement Jaxx dj-set inleds med en variation som är uppfriskande, där sambarytmer, soulblås och disco blandar upp housen, men som tyvärr avtar ju längre spelningen pågår. Carl Craig inledde dagen kontrollerat. Kontrasten mot kvällens två avslutande konserter kunde inte vara tydligare. Die Antwoords konsert är lite som att gång på gång vakna ur en väldigt konstig dröm. Utan att riktigt veta om den var bra eller dålig. Sydafrikanerna blandar smattrande gangstarap(parodi) med rejvig techno. I korta stunder är det fascinerande extrovert. Den ena rapparen Ninja vrålar att han är en pitbull terrier (ett lån från Emir Kusturicas ”Svart katt, vit katt”) i låten med samma namn. Den andra, Yo-Landi Vi$$er, är hela festivalens största stjärna, med en röst som låter som Betty Boop på dubbla hastigheten och en kulsprutesnabb rapstil. På skärmen bakom duon projiceras gulliga seriefigurer med gigantiska ejakulerande penisar i ena stunden, skräckfilmslika bilder i nästa. Skrillex bjuder sedan på 90 minuter upphackad techno, hiphop, reggae, allt möjligt. Bildsatt med dystopiska robotar, klipp från Disneys ”Lejonkungen”, djävulen och explosioner och åter explosioner. Gaphalsen Fatman Scoops röst vrålar okontrollerat från högtalarna, sirener tjuter, rökmaskiner pyser ut sitt innehåll mot Stockholms kvällshimmel och Skrillex samlar ständigt ny kraft för en ny urladdning, bara någon halvminut från den förra. Det är musik som ska ge ständiga kickar. Att skribenten Robert Barry för ett par veckor sedan skrev en essä för finsmakarmusiksajten The Quietus där han drog paralleller mellan Skrillex maximalism och ryske litteraturvetaren Mikhail Bakhtins teorier kring det karnevaliska – spektakel som blir en annan värld utanför den officiella, där hierarkier förkastas och allt är tillåtet – känns fullkomligt självklart. Att regissören Harmony Korine valde, bland annat, Skrillex musik för att bildsätta ”Springbreakers”, en enda lång strålande skildring av en så hopplös samtid att det enda som kvarstår är ohämmad hedonism, känns lika fullkomligt självklart. Allt är kaos. Det enda man kan göra är att dansa. Skrillex konsert är en musikalisk motsvarighet till en sommarblockbuster där man klippt bort all handling. Kvar finns bara explosionerna, de flimrande actionsekvenserna, slagsmålen, det dånande soundtracket och känslan av att världens undergång är nära. 1 Två killar som i värmen tagit av sig i bar överkropp diskuterar huruvida de bara är normalt vältränade eller om de verkligen ser ”rippade” ut. 2 En tjej dansar framför Basement Jaxx, kollar klockan på mobilen, ser att det börjar bli dags för Die Antwoord och rusar i väg. Hon är långtifrån ensam. Inget snack om vilken artist som lockar flest i den konsertkorcken. 3 Ett gäng på fyra vänner dricker närmast synkroniserat energidryck för att kunna få extra kraft inför avslutande Skrillex. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30053, "headline": "Anna Larsdotter”Stig Lindberg. Människan, formgivaren”", "summary": "Stig Lindberg inredde folkhemmet. Anna Larsdotters bok om formgivaren Stig Lindberg blir intressant för att den inte bara serverar personfakta utan ger en bild av en tidsepok.", "article": "Anna Larsdotter ”Stig Lindberg. Människan, formgivaren” Historiska Media Jag vågar satsa en rejäl slant på att du någon gång hållit Stig Lindberg i handen. I minsta sommarstuga finns hans design i något skåp. I form av en plastbytta, en kopp, en kudde eller kanske några spelkort i en låda. Hippa lattekaféer serverar i nytillverkat porslin dekorerat med Stig Lindberg-mönster. De går till och med att köpa tryckta på pappersmuggar. Biografin ”Stig Lindberg. Människan, formgivaren” innebär alltså ett kärt återseende för många, här finns massor av bilder att minnas till. För andra blir den en aha-upplevelse: Jaså, det var han som ritade Krakel Spektakel! Och ränderna på mormors gamla tekoppar. Stig Lindberg har betytt enormt mycket för den svenska självbilden under de senaste sextio åren, detta trots att han varit död i över trettio. Om Per-Albin Hansson byggde folkhemmet, så var det Stig Lindberg som inredde det. Författare till den senaste boken om Stig Lindberg är Anna Larsdotter. Hennes text blir intressant framför allt därför att den inte bara serverar personfakta utan ger en bredare bild av en tidsepok. Av industrins villkor och samhällets syn på vardagstingen för ett halvsekel sedan. Stig Lindberg startade sin yrkeskarriär 1936, som tjugoåring, hos den krisande porslinstillverkaren Gustavsberg utanför Stockholm. Kaxigt förklarade han för ledningen redan vid första mötet att ”om ni anställer mig så ska jag se till att det blir jobb på fabriken”. Så blev det också. Stig Lindberg kom från Umeå, hade ingen formgivarutbildning (vilket han alltid försökte dölja) men var en enastående tecknartalang och fick genast jobb bland formgivarna på fabriken. Som konstnärlig ledare för Gustavsberg i två omgångar (åren 1949–57 samt 1971–80) kunde han se till att den egna designen av serviser, vaser, ljusstakar, skålar, uppläggningsfat, grytor med mera sattes produktion och sedan distribuerades runt om i landet till alla KF-varuhus; Gustavsberg köptes ju upp av Kooperativa Förbundet 1937. Aveny, Birka, Kanton, Löv, Odon, Prunus och Spisa Ribb är några av de otaliga mönster han tog fram genom åren. Så här sade han själv om sin förmåga: ”Att rita en bra grej kan många, men att matcha den mot ledning, ingenjörer, försäljare och reklamfolk – det är den verkligt stora konsten.” Många av dagens unga formgivare skulle säkert hålla med om den saken. Stig Lindberg anlitades också som industridesigner fast det krävdes ofta kompletterande ingenjörsarbete innan hans konstruktioner kunde sättas i produktion. Tekniska lösningar var inte hans starka sida däremot formkänsla och sinne framför allt för det grafiskt dekorativa. På Gustavsberg hade han dock ett finger med i allt. När plastavdelningen startade ritade han brickor, termosar och citronpressar samt på beställning av Handelsbanken en välkänd sparbössa i form av en skotsk terrier. Han designade handfat och badkar för fabrikens sanitetsporslinsavdelning samt en eldstad och flera offentliga utsmyckningar för dess emaljtillverkning. Därutöver anlitades han av andra uppdragsgivare för tv-apparater, glas, textilmönster samt omslaget till Bonniers stora lexikon som kom ut i början av 60-talet. Samarbetet med barnboksförfattaren Lennart Hellsing var under en period intensivt men upphörde när Lindberg insåg att han riskerade att stämplas som ”barnboksillustratör”. Han ville ju vara konstnär. Hemma hos-reportage gjordes ofta hos familjen Lindberg och i intervjuer serverade Stig många drastiska uttalanden och underhållande anekdoter. Anna Larsdotter har velat nå längre, innanför den misstänkt tillrättalagda offentliga imagen. Hon ger oss en inblick i maktkampen bland formgivarna på fabriken samt ett och annat belägg för Lindbergs manipulativa och narcissiska personlighet. Kanske var det inte han utan kollegan Krister Karlmark som ritade mönstret till storsäljaren Berså? Och Krakel Spektakel är pinsamt lik en dansk figur, tecknad av keramikern Bjørn Winblad. Mer pikant än så blir det dock inte. Jo, möjligtvis att han levde tillsammans med skådespelerskan Ingrid Thulin mot slutet av sitt liv. ”Det är det enda jag ogillar hos mig själv – att jag inte har koncentrerat mig. Jag fruktar att min personlighet är splittrad”, sade Stig Lindberg själv en gång. Det verkar ha stämt: splittrad och sammansatt. Mest intressant i ”Stig Lindberg. Människan, formgivaren” är allt vi får veta om produktionsförhållandena under 1900-talets senare hälft, om formgivarnas villkor och omvärldens intresse för vardagstingen. Numera sker nästan all tillverkning av de föremål vi omger oss med dagligdags i lågpriszoner på andra sidan jordklotet utan möjlighet till insyn. På 1940-, 50- och 60-talet granskade dagstidningarna (inte minst kultursidorna) formgivarnas produkter som om de handlade om politiska förslag, skriver Anna Larsdotter. Smakfostran var inte som nu ett hatat ord, arvet efter Ellen Key var fortfarande högst levande. Människan skulle bli bättre och godare om hon omgav sig med vackra vardagsvaror. Eller som det lät i Stig Lindbergs egen tappning: ”Människan är i smakfrågor relativt labil och har varken god eller dålig smak. Därför måste man i någon mån tvinga det goda på människorna.” Sådan var tidsandan för ett halvsekel sedan. Kanske finns det somliga som håller med även nu. Men att någon skulle få inreda dagens Sverige så som han en gång fick – knappast. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30057, "headline": "Liseberg: Vi hade situationen under kontroll", "summary": "Liseberg tvingades stänga entréerna på grund av det stora publiktrycket för att se Snoop Dogg. Men nöjesparken menar att man hela tiden hade kontroll över situationen.", "article": "Långa köer bildades utanför Liseberg i Göteborg i går för att se rapparen Snoop Dogg. Konsertområdet, som tar in 20.000 fylldes snabbt – och Liseberg tvingades stänga entréerna. Runt 1.500 personer stod då i kö och Snoop-fans plankade in på nöjesparken. Den stora anstormningen fick lokaltidningarna GP och GT och DN att rapportera om kaos. – Vi hade jättemycket folk, men något kaos var det inte fråga om, säger Lisebergs informationschef Julia Vasilis. – När vi hade konsertområdet fullt och fortfarande hade väldigt mycket konsertpublik utanför stängde vi entréerna för att vi insåg att de inte skulle få plats. Som alltid när man har en stor artist som folk gärna vill se är man påhittig och försöker ta sig in på andra sätt. Så också till vardags på Liseberg, men det var några fler än en vanlig dag, säger Julia Vasilis. Liseberg uppger att man hela tiden hade kontroll över situationen. – Stämningen vid stora scenen var fantastisk, med glada ungdomar som gillar Snoop och fick en bra kväll. Sedan är det klart att de som hamnade på utsidan inte var nöjda med det, men vi prioriterar gästernas säkerhet framför att alla ska få komma in, säger Julia Vasilis. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30061, "headline": "Hanna Fahl: Intervision speglar en vidgande kulturell klyfta mellan öst och väst", "summary": "Conchita Wurst var den tändande gnistan. Nu återupplivar Ryssland sin konkurrent till Eurovision Song Contest. Det blir en tävling med starkt symboliskt värde.", "article": "Det dröjde inte länge efter Conchita Wursts seger i Eurovision Song Contest innan Ryssland meddelade sitt motdrag: att återuppliva Kalla krigets Eurovisionkonkurrent Intervision. \"I Intervision kommer du inte att behöva förklara för ett barn varför en skäggig kvinna sjunger\", sade ryska artisten och producenten Igor Matvienko när han släppte nyheten. Det var ingen ny idé för president Putin. Redan 2009 föreslog han Intervision på ett möte med Shanghai Cooperation Organisation, SCO. Men Conchita Wurst var den tändande gnistan. Redan innan tävlingen möttes hon av motstånd och hat. I Ryssland och Vitryssland startades namninsamlingar för att klippa bort hennes framträdande ur de lokala tv-sändningarna. Armeniens artist Aram Mp3 kallade henne \"onaturlig\" i en intervju. Och på hemmaplan i Österrike startades Facebookgruppen \"Anti-Wurst\" som fick över 30 000 \"gilla\" på bara några dagar. Conchita Wurst blev en vattendelare, en symbol. Tävlingen Intervision är också djupt symbolisk. Den hölls mellan 1977 och 1981 i Sopot, Polen, och här samlades länderna på andra sidan järnridån: bland annat Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, och Östtyskland. Eftersom telefonnäten ofta inte var tillräckligt utbyggda för att kunna ordna telefonomröstningar ombads tittarna (genialiskt!) att rösta med sina lampor. Gillade man - tänd. Ogillade man - släck. Topparna i elförbrukningen mättes och poäng fördelades. Tävlingsreglerna var betydligt mer löst hållna än i Eurovision. För BBC berättar den polske tv-regissören Jerzy Gruza, som arbetade med Intervision, om mardrömslånga framträdanden: \"En tjeckoslovakisk tjej gick upp på scenen och sjöng i 45 minuter. Hon sjöng och sjöng och sjöng. Till slut tröttnade hon och gick därifrån.\" När Intervision nu återuppväcks kommer det gissningsvis att vara under mer välproducerade förhållanden. Tävlingen hålls i ryska Sochi, som också var Putins val av värdstad för OS i vintras. Hittills har fem ytterligare länder anmält sitt deltagande. De forna Sovjetrepublikerna Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan - och för första gången Kina. Putin knyter kulturella band österut, samtidigt som han högljutt tar avstånd från den omoral han anser sig se i väst. Nya Intervision speglar en vidgande kulturell klyfta mellan öst och väst - åtminstone politiskt och formellt. För det är värt att notera att Putin och hans kamraters hållning inte är samma sak som folkets. Protestlistor till trots – när det väl gällde hade de ryska tv-tittarna Conchita Wurst som trea i telefonomröstningen. I Vitryssland röstades hon fram som fyra av folket, och i Georgien – där juryrösterna diskvalificerades på grund av fusk – blev hon tvåa. Alan Renwick, som forskar om politik och internationella relationer på universitet i Reading, gjorde en analys av resultatet och drog den hoppfulla slutsatsen att \"även i de länder där den styrande eliten ofta är mycket intolerant, kan befolkningen vara mer beredd att acceptera att människor är olika\". Intervision äger rum i oktober. I maj är det dags för Eurovision Song Contest i Österrike, och det har spekulerats i om Conchita Wurst kommer att vara programledare – hon har själv uttryckt sitt intresse, och skulle förmodligen göra ett strålande jobb. Än så länge är Ryssland fortfarande med på Eurovisiontåget, men frågan är hur länge till. I DN:s intervju säger Conchita Wurst att hennes plötsliga position som symbol är överväldigande, men vare sig hon vill eller ej har hon satt en boll i rullning. Och schlagern är mer politisk än den någonsin varit. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30062, "headline": "Anmälda sommarpratare vill att fler program ska granskas", "summary": "Athena Farrokhzads ”Sommar i P 1”-program anmäldes till Granskningsnämnden över 70 gånger. Nu anmäler Farrokhzad och musikerna Maja Karlsson och Ylva Karlsson själva ett Sommarprat.", "article": "Athena Farrokhzads ”Sommar i P 1”-program blev omdiskuterat när det sändes i P 1. Bland annat upprörde musikvalet. Musikerna Maja Karlsson och Ylva Karlsson framförde alla programmets låtar, bland annat Ebba Gröns ”Beväpna er” från 1979, något som gjorde moderata politikern Gunnar Axén så arg att han slängde ut sin tv och meddelade att han ska sluta betala radio- och tv-licensen. Programmet anmäldes till Myndigheten för radio och tv, tidigare känt som Granskningsnämnden, över 70 gånger vilket är flest anmälningar i ”Sommars” historia. Nu skriver Farrokhzad, Karlsson och Karlsson i en debattartikel i Aftonbladet att de själva anmäler ett ”Sommar”-program. Anna von Bayern ”hetsade mot skatt, förordade ett samhälle med ojämlik inkomstfördelning, ifrågasatte aborträtten och pratade som invandring som ett problem”, skriver trion bland annat. De anmäler nu hennes program för att ”få det prövat huruvida denna retorik, som förordar strukturellt våld, strider mot sändningstillståndet”. – Vi gör anmälan mot programmet för att nämnden ska ha ett jämförelsematerial. Jag tror inte att de politiska och ideologiska stråken i Anna von Bayerns program bedöms på samma sätt som de politiska och ideologiska stråken i vårt program. Det hänger ihop med att vi lever i högerns hegemoni, och att medieklimatet i Sverige domineras av tidningar med borgerliga ledarsidor, säger Ylva Karlsson. Hur ser ni på alla anmälningar som kommit in mot er? – Det är för att programmet utmanar en rådande ordning. Jag har inte fått se anmälningarna än, men jag ser mycket fram emot att läsa dem. Jag är övertygad om att många handlar om hur Athena pratar om Sverigedemokraterna. De är ofta flitigast när det gäller att anmäla till Granskningsnämnden. Blev du förvånad över att just Ebba Grön-låten i programmet blev så omdiskuterad? – Framför allt blev jag förvånad av att många inte har lyssnat på de andra låtarna! Det är synd för dem, det finns så många bra låtar i programmet. Men jag tror att det är en mycket aktiv strategi från meningsmotståndare att bara prata om ”Beväpna er”. Att prata om en 30 år gammal punklåt som närmast är k-märkt, är ett sätt att inte prata om det våld som vårt samhälle i dag innebär. Det tar upp allt syre i debatten, säger Ylva Karlsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30073, "headline": "”Hen” med i ordlistan", "summary": "I nästa upplaga av Svenska Akademiens ordlista tas ordet hen med. Men DN är fortsatt restriktiva med att använda ordet i nyhetstext.", "article": "Det könsneutrala pronomenet hen kommer att finnas med i nästa upplaga av Svenska Akademiens ordlista. Sven-Göran Malmgren, huvudredaktör för ordlistan, säger till Sveriges Radio att man tvekat i några år, men att det nu står klart att ordet inte är en dagslända utan är i bruk och fyller en tydlig funktion i språket. Ordet hen har diskuterats sedan 1960-talet, men fick stor spridning först för ett par år sedan. Ordet kommer att ha två betydelser i SAOL: dels som beskrivning av ett tredje kön, och dels som ett könsobestämt uttryck som betyder ”han eller hon”. Dagens Nyheter har hittills varit restriktiva med att använda hen i nyhetsartiklar, men ordet förekommer i andra typer av texter i tidningen, säger chefredaktör Peter Wolodarski. – Hen används redan i krönikor, kåserier, kritik och personliga texter, om skribenten så önskar, men när det gäller ren nyhetstext avvaktar vi fortfarande. Att ordet tas med i SAOL är en bekräftelse på att ordet finns och används allt mer, menar han. – I nyhetsrapporteringen är ribban lite högre när det gäller nya ord och pronomen, men det är möjligt att vi omprövar beslutet om vi märker att hen slår igenom i vardagsspråket. Det är inte hugget i sten. Nästa upplaga av SAOL kommer i april 2015. Hen föreslogs som könsneutralt pronomen första gången 1966 av Rolf Dunås i Uppsala Nya Tidning. Ordet kan härledas till finskans ”hän”. 2012 drog debatten kring ordet igång på allvar när Jesper Lundqvists barnbok ”Kivi och monsterhund”, där hen används, gavs ut. I februari 2013 användes hen för första gången i en riksdagsdebatt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30084, "headline": "Lynchs ”Twin Peaks” bröt ny tv-mark", "summary": "Utan regissören David Lynch \"Twin Peaks\" hade många av dagens mest populära tv-serier aldrig blivit av. För 24 år sedan var den en sensation – nu kommer hela serien i en enorm bluraybox med massor av extramaterial. – Twin Peaks är för mig ett land av gåtor, säger David Lynch.", "article": "I veckan släpps jätteboxen \"Twin Peaks: The entire mystery\". Den samlar alla tv-seriens avsnitt om jakten på den som mördade den unga Laura Palmer, samt den \"alternativa\" version av pilotavsnittet som gjordes för att kunna visas helt fristående. Det finns dessutom intervjuer med Lynch och några av hans skådespelare och mängder av bonusmaterial. Det blir dock inga kommentarsspår – David Lynch, som skapade \"Twin Peaks\" tillsammans med Mark Frost, har aldrig gjort några sådana till dvd- och bluray-utgåvorna av sina verk. Han vill inte tolka filmerna, utan menar att det är upp till var och en som ser dem. – Jag hatar sådana kommentarer och kommer aldrig att göra några. Filmen är filmen, inget annat ska komma och störa, säger David Lynch. Boxen innehåller dessutom filmen \"Fire walk with me\" som gick på bio 1992. Den utspelar sig före tv-serien och har ofta kritiserats för att vara vara alltför luddig och svår att förstå. – Jag gjorde \"Fire walk with me\" eftersom jag älskade \"Twin Peaks\"-världen och alla karaktärer. Jag tror nog att filmen är mest för de som redan känner till den världen, även om jag försökte göra den allmängiltig. Men den är väldigt abstrakt, och jag tror inte ens att de som känner till \"Twin Peaks\"-världen förstår allt, säger David Lynch. Kanske kan det bli ändring på det nu, eftersom bluray-boxen innehåller nästan 90 minuter med scener som inte kom med i filmen - kanske kommer vi nu att få veta lite mer vad som hände Laura Palmer innan hon blev mördad. I \"Fire walk with me\" kunde David Lynch visa upp det sex och våld som bara kunde antydas i tv-serien. Men han säger: – Jag är förvånad över att vi kom undan med så mycket som vi gjorde på \"Twin Peaks\". När man gör tv finns det alltid restriktioner, och har man valt att arbeta inom det mediet, måste man arbeta inom dessa restriktioner. David Lynch är en av den moderna filmens mästare, och hans betydelse kan inte nog uppskattas. Han har påverkat allt från rockmusik och rockvideor till film och tv. Senaste filmen \"Inland empire\" kom 2006. Han har i stället gjort musik och öppnat en nattklubb i Paris, Il Silencio (döpt efter nattklubben i hans film \"Mulholland Drive\"). Om sitt sätt att jobba säger han: – Det är som ett pussel. Man skriver ner olika fragment, det blir som en drömdagbok. Mellan mina filmer bearbetar jag dessa idéer. Jag sorterar dem och försöker skapa någon sorts helhet. Och det finns en oändlig ocean fylld av idéer, säger David Lynch. De här idéerna kommer dock inte från honom själv. – Det är inte mina idéer. De kommer från någon annanstans. De existerar, och de kommer till oss, och jag ser dem som en gåva. Man fångar idéerna och blir förälskad, säger han. David Lynch berättar att de filmer han gör alla bärs upp av samma sak – att vi lever i en värld fylld av kontraster och motsättningar. – Människan går ständigt vilse i mörker och förvirring. Det är det mina filmer handlar om, om det extrema, om motsättningar. Hur arbetar han med sina skådespelare, hur får han dem att leva med i den värld som är speciell för hans filmer? Han funderar en kort stund och säger: – För det första har jag aldrig regelrätta provspelningar, jag ber aldrig de skådespelare jag är intresserad av att spela upp en scen. Jag tittar på stillbilder av dem, och vi sitter och talar med varandra och när det är som bäst uppstår en känsla av gemenskap, säger David Lynch. Han berättar om hur vissa regissörer lurar och manipulerar sina skådespelare för att få dem dit de vill. Själv känner han redan \"skådespelarnas rädsla\" och försöker i stället introducera sina idéer så mjukt och varsamt som möjligt för skådespelarna. – Jag försöker avläsa i deras ögon om de har förstått vad det är jag är ute efter. Så det är alltid oerhört viktigt med de inledande repetitionerna. Jag knuffar dem aldrig. Jag arbetar ständigt på att vi ska känna att vi är på samma våglängd, säger David Lynch. ”Twin Peaks” • Thrillerserien, skapad av David Lynch och Mark Frost, hade svensk premiär i Kanal 1 i SVT den 18 november 1990 och blev genast mycket omtalad för suggestiva miljön, det filmiska berättandet, de utmejslade rollfigurerna och den ambitiösa mordgåtan. Serien blev en föregångare för tv-dramatikens guldålder som tog fart senare samma årtionde. • I rollerna syntes bland annat Kyle MacLachlan, Michael Ontkean, Mädchen Amick, Lara Flynn Boyle, Sherilyn Fenn, James Marshall, Ray Wise och Dana Ashbrook. • Serien handlar om den lilla staden Twin Peaks i delstaten Washington och mordet på en av dess innevånare - den unga kvinnan Laura Palmer. FBI-agenten Dale Cooper skickas till staden för att hjälpa den lokala polisen att lösa mordet och får där stifta bekantskap med en rad bisarra figurer och övernaturliga fenomen. • Tanken var att \"Twin Peaks\" skulle bli en långkörare i tv. När tittarsiffrorna sjönk under den andra säsongen krävde dock tv-bolaget ABC att Laura Palmers mördare skulle avslöjas – något som Lynch aldrig hade för avsikt att göra, trots att han hade tänkt ut vem den skyldige var. När mördaren sedan väl avslöjades tappade tittarna helt intresset och serien lades ner. • I dag räknas \"Twin Peaks\" som en av de viktigaste milstolparna i tv-seriehistorien och den anses ha banat väg för det episodiska berättande som vi vant oss vid att se i hyllade tv-serier som \"The Sopranos\", \"Mad Men\" och \"Breaking bad\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 30091, "headline": "Kriget födde hennes oppositionslust", "summary": "Elsa Nyblom moderniserade den svenska journalistiken. Och hon formades av första världskrigets fasor. Ulrika Milles läser hennes självironiska och genomskådande memoarer.", "article": "”Det gick ett moln för solen, det blev kallt. De unga männen i Flanderns skyttegravar föll som säd för liemannen, varje sekund, varje gång mitt hjärta slog. Frihet är att inte acceptera bojor. Vi har frihet att inte acceptera andras bojor. Vi har frihet att söka lösa bojor.” Författaren och journalisten Elsa Nyblom (1890–1956) var en av de publicister som la grunden för den moderna svenska journalistiken. Hon sägs ha skapat personjournalistiken, infört hemma-hos-reportaget, lärt hovreportrar av med sin underdåniga stil, och hon skrev socialreportage som med en aktiv journalistik ingrep i samhället. Som kvinnlig journalist kämpade hon för att spränga ramarna för ”damsidorna”. Så heter en av hennes populäraste ungdomsböcker: ”Kvinnans hem är världen”. För i det mesta hon skrev fanns en maning: grip in, förändra världen om du kan. För ”egentligen bör ju den som trivs i samhället skämmas mera än den som vantrivs”. När hon var chefredaktör för den anrika borgerliga Vecko-Journalen drev tidningen en så hård antinazistisk linje under andra världskriget, att den förbjöds i Hitlertyskland. När hon oväntat blev uppsagd av Bonniers, gjorde hon som sina manliga kolleger: skrev memoarer i flera volymer. De självironiska och genomskådande ”Strängt personligt”, ”När hjärtat var ungt” och ”Kvinna u.p.a.”, utkom 1945-1948. De är skrivna i skuggan av det andra världskriget men handlar om att bli till som vuxen människa under det första. Elsa Nyblom växte upp i ett barnrikehus i det ännu inte helt segregerade Östermalm i Stockholm. Granne med både burgenheten och utsattheten blev hon en skarp och rörlig journalist, om inte glömde det hon sett. Hennes berättelse om klassamhället Sverige kring förra sekelskiftet kunde vara skriven av en radikal, feministisk samhällsröst i dag. Hon beskriver första världskrigets utbrott detaljerat och i brottstycken, fullt av uppgifter om vad saker kostade, tidningsannonser om dödsbrickor i kontrollerat silver på lager hos hovjuvelerare Hallberg, billigt mjöl. Filmkonsten är ännu ”darrig, stum”, en van barnsköterska tjänar 15 kronor i månaden och promenaddräkten Elsa bar den våren hette ”Cupido”. Människorna på gatorna är bleka, smittkopporna går, det är bostadsbrist, matbrist, i tidningen notiser om dödsfall: ogifta flickor som blir gravida går i sjön. ”Man ser faktiskt på män att de inte har så mycket med den fula sidan av livet att göra som kvinnor.” Råkar de i olycka vänder de sig bara lätt ifrån den. Hon beskriver hur det är att växa upp i ett sådant samhälle, hur hon som ung kvinna förväntas delta i världen, och på så vis bli medskyldig till den. Det kvinnliga perspektivet är typiskt för Nyblom. Hon får tidigt inblick i kvinnas underordning genom mammans yrke som barnmorska. Får jag en dag en dotter, skrev hon, ”så vill jag genast lägga min hand för hennes mun, så hon blir kvävd”. Hon fyllde 24 då världskriget bröt ut, och betraktar sig själv som ”en förhistorisk flicka, flicka före världskrigen”. Hon minns ett tåg av krigsinvalider som passerar genom Sverige. ”En eländets parad. Bomullstussar i stället för ögon. En man utan armar och ben, en bål, upprättstående, nej upprättställd i en låda.” Det väcker en svårbeskrivlig skam som jagar henne. Hon hade mött första världskrigets katastrof bara som svallvågor, och kände att hon inte räknades trots allt hon uträttade. Hon skäms över att hon lever och är skonad, att hon kan känna sig lycklig samtidigt som detta pågår. Och hon skriver sorgset ärrat, om vad som fattas världen. Nämligen fredskonst, och den skulle grunda sig på modern barnpsykologi. Hon har sett vad våldet mot barn gör, och manlighetsideologin, könsförtrycket, kvinnors underordning. Så vad handlar skammen om? Om självkänsla. Krigen har format hennes liv, men när det första bröt ut hade kvinnor i Sverige inte rösträtt. Det är den starka undertexten: hur driftiga och politiskt brinnande kvinnor som hon själv formellt inte hade rätt att förändra världen. Att hon var en mindervärdig. För man föds inte till medborgare, man blir det. Memoarerna är en lång berättelse om att bli till som myndig person, erövra en moral, en politisk uppfattning och en världsbild att leva efter. Hennes kamp för att våga sträcka på sig, handlar om att inför sig själv förtjäna friheten. När freden kommer 1918, och den allmänna och lika kvinnliga rösträtten erövras i Sverige 1919, andas texten ut i en kort suck. Men trots denna ”evolution” som många förfasade sig över som om den varit revolutionär, skriver hon sarkastiskt, återstår allt. ”Alltjämt fanns det slavar som byggde pyramider, många, ägda av få. Den sociala frågan var olöst.” ”Kvinna U.P.A.” handlar om att kliva ut i världen med nedslagen blick. ”I mörka stunder erkänner jag att jag inte motsvarar mina förväntningar.” Den kvinnliga rösträttsrörelsen befriade henne, hon behövde inte längre vara beroende av manligt godkännande, behövde inte vara lika rädd att inte duga. Och mot slutet sätter författaren en viktig mening inom parentes, som en viskning till läsaren om den eviga slitningen mellan världens bränder och det egna livet. Att de hör ihop, ohjälpligt. Att första världskriget lärde henne att den offentliga synen på vilka vi är, äter sig in i vår självuppfattning. ”(Jag berättar det här om mig själv, därför att ett liv är allas liv, vi kan inte ha några hemligheter för varann.)” Elsa Nyblom Elsa Nyblom (1890-1956) var en kvinnlig pionjär i svensk journalistik. Hon kom till Dagens Nyheter 1913, var en av grundarna till Husmodern 1917, från 1924 knuten till Vecko-Journalen, chefredaktör 1928–1943. Hon var gift med DN-journalisten Eric Nyblom (Mac) och de fick 1915 sonen Lennart, som senare blev en av seklets skarpaste kåsörer under signaturen Red Top. I dag mest känd för sina tre memoarböcker: ”Strängt personligt” (1945), ”När hjärtat var ungt” (1946) och ”Kvinna u.p.a” (1948). De handlar om hur hennes politiska engagemang formas under första världskriget. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30098, "headline": "Museichef tvingas avgå", "summary": "Lena Rahoult har blivit hårt kritiserad under sin tid som överintendent för Statens centrum för arkitektur och design. Nu tvingas hon lämna sin post.", "article": "Regeringen tvingar Lena Rahoult att lämna sitt uppdrag som överintendent för Statens centrum för arkitektur och design. Ärendet verkar ha varit brådskande då Rahoults förordnande går ut om bara några månader. I ett skriftligt uttalande konstaterar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att ”Kulturdepartementet har följt utvecklingen vid myndigheten och påpekat behovet av förändring under en längre tid. Bedömningen är att de insatser som gjorts inte har varit tillräckliga”. Lena Rahoult, som har en bakgrund som textilkonstnär, tillträdde 2008. Hennes chefskap har omgetts av turbulens. Hon har kritiserats för bristande sakkunskap och museets utställningar har kallats tråkiga. 2011 stämde en före detta anställd museet sedan hon fått sparken under sin mammaledighet. Kerstin Brunnberg, tidigare vd för Sveriges Radio, gick från och med i går in som vikarie på posten som överintendent och chef på Statens centrum för arkitektur och design. Hon säger till DN att hon inte tagit del av kritiken mot Lena Rahoult. – Mitt uppdrag är att stärka de administrativa förutsättningarna för en spännande och idérik verksamhet. Nu ska jag tala med min uppdragsgivare och lyssna på medarbetarna. Sedan ska jag läsa på, lite mer än jag hunnit göra, säger Kerstin Brunnberg. På Statens centrum för arkitektur och design vill man inte kommentera chefsbytet utan hänvisar till ett pressmeddelande från Regeringen. Lena Rahoult befinner sig på semester och har inte gått att nå. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30102, "headline": "Roy Anderssons nya film till Venedig", "summary": "Roy Anderssons kommande film \"En duva satt på en gren och funderade på tillvaron\" är en av filmerna som tävlar om Guldlejonet på årets filmfestival i Venedig.", "article": "– Det är fantastiskt fint. Jag är väldigt nöjd med filmen, säger regissören till TT. Den hann inte bli färdig i tid till filmfestivalen i Cannes tidigare i vår, men när filmerna som deltar i den prestigefyllda tävlingskategorin i Venedig presenterades på torsdagen fanns \"En duva satt på en gren och funderade på tillvaron\" med bland de 20 titlarna. – Det är en ära att få komma med i den tävlingen, säger Roy Andersson. – Sanningen är att filmen ännu inte är helt färdig. Vi ska slutmixa i morgon, men vi blir klara i tid till festivalen. Det är första gången en av Anderssons filmer är med i Venedig, och för honom är målsättningen klar: – Jag tror att vi har en mycket stor chans att komma åt det där Guldlejonet, säger han. Roy Anderssons film går upp mot bland annat Abel Ferraras \"Pasolini\" med Willem Dafoe i huvudrollen som den italienske regissören Pier Paolo Pasolini, och Alejandro González Iñárritus \"Birdman or the unexpected virtue of ignorance\". \"En duva satt på en gren och funderade på tillvaron\" har svensk premiär den 14 november. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30109, "headline": "Att kunna läsa blir valfråga", "summary": "Kan du inte läsa och tillgodogöra dig vad andra människor säger är det ett stort problem. Det säger kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt, som vill se bredare satsningar på bibliotek.", "article": "Under Madeleine Sjöstedts tid i Stadshuset har bland annat Liljevalchs besökssiffror nära nog slagit huvudet i taket. Det är hon stolt över. Men är en stor publik ett kvitto på en lyckad kulturpolitik? Madeleine Sjöstedt svarar utan ett ögonblicks tvekan. – Nej, det är inte det enda kvittot, men det är viktigt. Alla verksamheter måste inte nå alla. Men de stora offentliga institutionerna måste ha det som ambition, säger Madeleine Sjöstedt, kultur– och fastighetsborgarråd i Stockholm stad. De senaste åren har den kraftiga befolkningsökningen i Stockholm spräckt alla prognoser. Stockholm växer så det knakar. Enligt Madeleine Sjöstedt innebär det i sin tur att staden behöver mer kultur. – Kulturen måste växa i en stad som vill vara tolerant och öppen. Det måste ske med både offentliga och privata medel. Vad spelar kulturen för roll när det gäller att inympa tolerans i en stad? – Kulturpolitikens uppgift är att värna yttrandefriheten. Därför måste det finnas många plattformar. Den egna uttrycksformen måste också värnas. Kulturpolitik är den slutliga bastionen mot intolerans och småskurenhet. Vad saknas i Stockholms kulturliv i dag? – Inför valet pratar vi mycket om läsning. Kan du inte läsa och tillgodogöra dig vad andra människor säger så är det ett stort problem. Därför vill vi se bredare satsningar på bibliotek. DN har i ett antal artiklar under sommaren skrivit om förhållandena mellan stad och land i Sverige. Bland annat har de drastiska skillnaderna vad gäller kulturkonsumtionen synats. Madeleine Sjöstedt ser det inte som sin uppgift att verka för en form av kulturell fördelningspolitik för att öka konsumtionen av kultur i resten av landet. – Jag tillhör ju dem som lämnade landsbygden för Stockholm. Det viktiga för mig är att Stockholm har ett klimat där alla känner sig välkomna. Det är otroligt allvarligt om kulturlivet utarmas på landsbygden, men jag är inte säker på att det är så. Finns det väljare som röstar utifrån kulturfrågor? – Snarare väljer man nog bort ett parti vars kulturpolitik man inte uppskattar. Det är där ideologin finns. För en ideologiskt intresserad politiker som mig så är det därför ett väldigt intressant område. Sverigedemokraterna är ett utpräglat kulturparti. Det är ett område de lägger stor energi på. Vilket är helt begripligt utifrån deras utgångspunkt. Hur bedömer du kulturens politiska status i dag? – Jag vet att den har ökat. Jag ser en enorm skillnad, det har blivit enklare att vara kulturpolitiker i Stockholm på senare år, oavsett parti. Innebär det att det är enkelt att vara kulturpolitiker? – För mig är det enkelt. Jag har ökat kulturbudgeten med 200 miljoner kronor. Det kan ingen politiker vara missnöjd med. Om man nu ska mäta saken i pengar. Men pengar är faktiskt ganska viktigt. Moderaterna (38 mandat i Stockholm)Bygg Moderaterna (38 mandat i Stockholm) Bygg en ny internationell kulturscen i Gasklockan i Norra Djurgårdsstaden. En barnkultursatsning som fokuserar på barns läsglädje och biblioteken runt om i staden. Stockholm ska bli norra Europas största evenemangsstad. Det växande Stockholm ska få kultur i de nya och växande stadsdelarna. Utveckla bredden i Kulturskolan. Folkpartiet (10 mandat i Stockholm) Den viktigaste kulturfrågan för Folkpartiet är nya och fler bibliotek och att fortsätta den offensiva kulturpolitik som vi har fört de senaste åtta åren. Vi vill se en kulturpolitik som är stadd i utveckling och förändring och där fler människor får tillträde till den offentligt finansierade kulturen. Det har vi också sett de senaste åren, med kraftfulla satsningar på biblioteken. Men också i strukturen för Stadsteatern och Kulturhuset. Detta har Stockholmarna svarat på. Besökssiffrorna har gått upp kraftigt på Liljevalchs och Stadsteatern. Vi vill se en utbyggnad av Liljevalchs och Stadsmuseet, och en filial till Kulturhuset i Skärholmen. Kristdemokraterna (1 mandat i Stockholm) Kulturskolan är mycket uppskattad bland barn och unga. Vi vill utveckla utbudet så att nya grupper kan ta del av den samt satsa på att skapa fler platser. Även små kulturscener ska få del av det statliga kulturstödet genom regional samverkan. Underlätta för spontanbesök på föreställningar genom en gemensam sista minuten-kassa à la London och New York. Skolklasser ska kunna få se föreställningar på teatrar och andra scener som en del av undervisningen. Utöka utbudet och antalet platser på Kulturskolan. Centerpartiet (3 mandat i Stockholm) Politiken ska minska sitt inflytande över kulturutbudet. Öka valfriheten genom att införa ett system med kulturcheckar för alla under 19 år. Skaka liv i biblioteken, bland annat genom att överlåta drift till personalgrupper och företag. Uppmuntra mecenatsamarbeten på bibliotek. Rusta upp och synliggör konsten i t-banan. En procent av byggbolagens budget som i dag avsätts till konstnärlig utsmyckning ska gå till en medborgarfond, så att stockholmarnas möjligheter att påverka sitt närområde förbättras. Staden ska visa större tolerans för gatukonst och alternativ kultur. Förenkla regelverket för föreningar att genomföra kulturevenemang i staden. Socialdemokraterna (25 mandat i Stockholm) Under de senaste åren har det satsats allt mindre på kultur. Det ska vi ändra på. Särskilt när det gäller barn och ungas tillgång till kultur. Föräldrarnas plånbok eller utbildningsbakgrund ska inte styra barnens deltagande. Vi vill ha fler platser i Kulturskolan och sänka avgiften. Alla bibliotek ska ha generösa öppettider och bra service. Vi vill öka anslaget till Stadsteatern och skapa två nya kulturhus, ett i Västerort och ett i Skärholmen. Vi kommer göra en översyn av det kritiserade kulturstödet. Vänsterpartiet (8 mandat i Stockholm) Vi vill motverka kommersialisering, privatisering och marknadsanpassning av kulturen. I Stockholm vill vi öka kulturbudgeten med minst 100 miljoner. Kulturskolan ska ha en nationell maxtaxa på högst 300 kr per barn och termin. Parkteatern ska breddas till en park- och lokalteater med åretruntverksamhet. Det ska finnas samlingslokaler för förenings- och kulturlivet till låga hyror i alla delar av staden. Gör om systemet för kulturstöd så att stadens fria kulturliv får långsiktiga och rimliga ekonomiska villkor. Fri entré till museer. Förbättra villkoren för konstnärerna så att det blir möjligt att leva på sitt skapande. Miljöpartiet (16 mandat i Stockholm) Inför ändamålshyra. Kulturutövare ska inte betala mer än självkostnaderna för de lokaler de hyr. Fri entré på stadens museer. Satsa på Kulturskolan. Barn och unga ska få vara kulturskapare och få uppleva professionell kultur, oavsett familjens ekonomiska ställning. Kulturskolans uppsökande prova-på-verksamhet ska återupptas och förstärkas. Avgifterna ska sänkas och ämnesutbudet ska utökas. I dag finns flertalet kulturinstitutioner i innerstaden. Vi vill öka antalet kulturella mötesplatser i ytterstaden med en scen på Järvafältet och en världskulturfestival som årligen flyttar mellan stadens yttre stadsdelar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30144, "headline": "The Hives förlorare i hovrätten", "summary": "The Hives förlorade tvisten mot The Cardigans i tingsrätten. Bandet överklagade, men nu slår hovrätten fast tingsrättens beslut – The Hives ska betala 18 miljoner kronor plus ytterligare fem miljoner i rättegångskostnader till The Cardigans.", "article": "Våren 2011 stämde The Cardigans musikerkollegorna i The Hives på totalt 18,5 miljoner i en del av den så kallade Tambourinehärvan. Tvisten gäller pengar som Cardigans anser att The Hives har lånat av dem via Tambourine Studios, som varit båda bandens ekonomiska förvaltare, och sedan inte betalat tillbaka. The Hives har dock hela tiden nekat till att man känt till och än mindre godkänt några lån. I april i fjol meddelade Lunds tingsrätt att The Hives döms att betala drygt 18 miljoner kronor, plus runt fem miljoner kronor i rättegångskostnader, till The Cardigans. The Hives överklagade domen och på måndagen kom hovrättens dom. Den blev dock inte vad The Hives hade hoppats på – hovrätten har beslutat att gå på tingsrättens linje. Den enda skillnaden är att rättegångskostnaderna omfördelats. – Domen står sig. Vi har olika skäl, men resultatet blir i princip detsamma som i tingsrätten, säger hovrättspresident Lennart Svenström till SVT:s \"Sydnytt\". Till Sydsvenskan säger The Cardigans advokat David Berggren att han ännu inte hunnit prata med medlemmarna i The Cardigans, men att han utgår från att de är nöjda. – Jag hoppas att The Hives gör rätt för sig. Jag hoppas att de inte överklagar, säger han till tidningen. Flera rättsfall i Tambourinehärvan ligger vilande i väntan på att det här rättsfallet avslutas. Bland de andra artisterna som låtit Tambourine Studios sköta sin ekonomi, och som nu ligger i eller har varit i tvist med varandra, finns The Ark, Europe, Timbuktu, Soundtrack of Our Lives och Weeping Willows. TT har sökt The Hives advokat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30148, "headline": "En rapgud som blixtrar av ilska", "summary": "Det anstår inte världens största rappare att framföra sina verser över en bakgrundstejp. Att Fredrik Strage ändå blir överlycklig under Eminems Londonspelning beror på att en viss mentor dyker upp ur scengolvet.", "article": "Det bästa med Eminem är att han aldrig ler. Inte ens när 90 000 personer samlats för att dyrka honom säger hans blick något annat än att han vill skalla oss. Endast diktatorer brukar vara så bra på självbehärskning när de får ovationer. Publiken är extra extatisk eftersom Eminem gör sin första Londonspelning på 13 år. Egentligen skulle den ha skett i Hyde Park, men den kungliga parkförvaltningen ansåg att låtar som ”Just don’t give a fuck” och ”Still don’t give a fuck” inte passade mellan drottningens rabatter. I stället blir han den första rapparen att fylla Wembley på egen hand (Jay-Z har uppträtt här, men bara som förband till Coldplay). Medialt är Eminem inte lika mega som i början av nollnolltalet då det inte gick att öppna en tidning utan att läsa om hans stormiga förhållande med exfrun Kim och modern Debbie. Avhandlingar skrivs inte längre om hur Eminems onda alterego Slim Shady illustrerar detet inom psykoanalysen, han beskrivs inte längre som det största hotet mot barn sedan polio och anklagas inte heller (konstigt nog i dessa etniskt besatta tider) för att ha stulit de svartas musik. Han är bara världens största, inte mest omtalade, rappare. Endast Justin Timberlake sålde fler skivor i USA i fjol. På senare år har Eminems inflytande märkts på yngre rappare som Nikki Minaj (vars texter innehåller samma schizofrena lek med identiteter), Iggy Azalea (som frossar i samma white trash-estetik) och Angel Haze (som dyrkar honom och dissekerar sin barndom lika brutalt). Grisfestandet som Eminem och hans gäng D12 ägnade sig åt sköts numera av hiphopkollektivet Odd Future som värmer upp publiken på Wembley. Det roligaste med deras spelning är att frontfiguren Tyler The Creator måste dra fram sin astmaspray eftersom de andra i bandet bolmar så mycket marijuana. Odd Future är lika stökiga som unga hiphopkollektiv brukar vara. Kvällens första artist, Danny Brown, gör ett bättre framträdande. Han kommer, likt Eminem, från Detroit och charmar oss med hetsiga rim, sumofet bas och ett tandlöst flin. Förr brukade Eminem kasta piller på publiken när D12 framförde sin narkotiska hit ”Purple pills”. Sedan blev han själv beroende av lugnande medel. När hans backuprappare Proof sköts till döds i ett bråk om en biljardmatch drevs Eminem allt djupare in i medicinskåpet. 2007 fick han av misstag i sig metadon, hamnade på sjukhus och bestämde sig för att bli nykter. Numera gör han färre och mer fokuserade spelningar. Proof har ersatts av Kon Artis, en annan D12-rappare, och dj:n kompletteras med ett liveband som gör soundet fylligare men ibland fastnar i den klumpiga storbandsrock som blivit typisk för arenaformaterad r&b och hiphop. Gitarristen hade gärna fått lämna sitt Eddie Van Halen-komplex hemma. Den enda virtuosen på scen bör vara Eminem själv vars rap nådde en överjordisk intensitet på senaste skivan ”The Marshall Mathers lp 2”. Problemet är att han inte kan återskapa den live. I många låtar rappar han därför över sin egen, förinspelade röst – inte bara i refrängerna (som många rappare) utan även i verserna, vilket knappast anstår någon som utnämnt sig själv till rapgud. Just ”Rap god”, den sex minuter långa uppvisningen på senaste skivan, framförs visserligen utan bakgrundstejp, men skalas ner till en vers och förlorar sin tyngd. Snuttifieringen av livehiphop är irriterande. Endast sju av 34 låtar på Wembley spelas i sin helhet. Det gör inte så mycket att Eminem klipper av några nummer efter andra refrängen, men de som tar slut redan efter första – exempelvis livefavoriterna ”Kill you”, ”White America” och ”Business” – hinner inte komma i gång på allvar. Att jag ändå blir överlycklig beror på att Eminem, mot slutet av det oväntat obskyra låtvalet ”Dead wrong” (ett postumt Biggie Smalls-samarbete), börjar vråla: ”When I say doctor, you say Dre!” Han syftar på mannen som upptäckte honom: NWA-legenden och demonproducenten Dr Dre. Jag slutade bry mig om Dre i samband med att han blev mer känd som entreprenören bakom de storsäljande hörlurarna Beats by Dre, men när han oannonserad åker upp ur scengolvet blir jag lika upphetsad som de blonderade Eminemklonerna framför mig som röker gräs och gör gangstertecken. ”Motherfuckers act like they forgot about Dre”, rappar Eminem och jag hade faktiskt glömt hur mycket jag älskar honom. Tillsammans river de av klassiker som som ”Nuthin’ but a ’G’ thang”. Eminem tycks skärpa sig lite extra när hans mentor är närvarande. Turbotungan accelererar och ögonen blixtrar av ilska. Sista halvtimmen är superb med powerballader som ”Love the way you lie” och stampande machohymner som ”’Till I collapse”. När ”Lose yourself” brakar loss, och 90 000 huvuden headbangar, känns Eminem som en rapgud på scen nästan lika mycket som på skiva. Eminem tycks skärpa sig lite extra när hans mentor är närvarande. Turbotungan accelererar och ögonen blixtrar av ilska. Sista halvtimmen är superb. 3 frågor 1 När kommer Eminem till Sverige? Han har inte spelat här sedan januari 2001. Den planerade konserten på Ullevi 2005 ställdes in på grund av utbrändhet. 2 Kommer Dr Dre någonsin att släppa sitt extremt försenade tredje album Detox? Superproducenten dyker upp som gästartist på Wembley men hoppar över I need a doctor, Eminem-samarbetet som släpptes som försmak till nya skivan för tre år sedan. 3 Var kan man köpa Eminems snygga t-tröja med en bild av en Union Jack-mönstrad ishockeymask à la Jason Vorhees? ", "article_category": "culture"}
{"id": 30151, "headline": "Jazz som smeker och smutsar ner", "summary": "Två bluesbaserade gitarrister med sina band gästade Fasching. Mike Stern är den mer lättillgänglige medan John Scofield ofta framstått som trumpen – men den här gången var han på gränsen till uppsluppen.", "article": "Under en period i början av 80-talet hade Miles Davis två gitarrister i sitt band. Att han sedan använde Mike Sten i en ackompanjerande roll och John Scofield som solist säger egentligen inte så mycket; i sin biografi talar Miles förvisso varmt om Scofields subtila känsla för blues men andra har i stället prisat Sterns mer oborstade, rockiga stil – som på ”We want Miles”, från året innan Scofield kom med i bandet. En god vän till mig som också spelar gitarr liknar Stern vid Buddy Guy och i förlängningen Jimi Hendrix, medan han placerar Scofield mer i linje med BB King. Han har en poäng där, som också blir tydlig under de här båda konserterna på Fasching. Stern bryter bluesen och smutsar ner den. Scofield smeker men håller den samtidigt kort, ungefär som man tuktar ett japanskt bonsaiträd. Stern är den mer lättillgänglige och förföriske. Scofield har ofta framstått närmast trumpen med sin korthuggna frasering och övergripande ovilja att sträcka ut i rollen som gitarrhjälte. Fast den här gången är Scofield faktiskt på gränsen till uppsluppen. Bandnamnet Überjam Band tyder på samma humor som sipprar igenom i mellansnacket och uppmuntrar publiken att heja fram kvartetten från en variant av blues till nästa. Det vill säga: tonspråket är sig relativt likt, medan rytmer och kompstilar byter av varandra i en takt som Scofield tidigare har dragit ut på i intervaller om hela skivalbum med påföljande turnéer. Här kommer i stället afrobeat, boogie, reggae, motown, southern rock och till och med jungle – allt inom ramarna för samma konsert. Det mesta funkar bra; sämst och avgjort mest tillkämpat blir försöket med jungle som utgångspunkt. Mike Stern, om än bluesbaserad som Scofield, är mer av en renodlad fusionmusiker. På Fasching understryks det av att han delar bandledarrollen med saxofonisten Bill Evans, som spelade med Miles Davis i samma veva som Stern och Scofield. Muskeltrummisen Dennis Chambers för tillfället ovanligt tillbakadragna spel känns rätt fantasilöst i jämförelse med Scofields groovigt avspända Terence Higgins, och medan basisten Andy Hess hos Scofield har en varm ton och spelar i samma anda som Higgins drar Sterns Tom Kennedy åt i princip motsatt håll med hårt sound och ett samspel med Chambers som kalkylerat av en civilingenjör. Stern har ett antal ess på handen men spelar ut dem ganska lojt. Hans rockiga sida har en lyrisk, lite eterisk ådra som kan forma ett slags bollplank för hans eget uttryck, men när han dessutom sjunger unisont med sitt eget spel tar det finstämda udden av all nerv. Evans å sin sida spelar både fort och tajt men lämnar inget djupare avtryck vare sig som solist eller kompositör. Till syvende och sist är det ändå Stern som räddar kvällen, exempelvis när han slänger fram sin peppriga gamla fusiondänga ”Chromazone” i om möjligt ännu högre tempo än när jag senast hörde honom spela den. Stern bryter bluesen och smutsar ner den. Scofield smeker men håller den samtidigt kort, ungefär som man tuktar ett japanskt bonsaiträd. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30164, "headline": "Mot Broadway med hjärta och högt tempo", "summary": "Ryktet om att Sverige har en av världens bästa musikalregissörer har nått såväl London som New York. Nu får Anders Albien uppdraget att göra teater av tv-serien ”Svarte orm”.", "article": "Sedan några månader befinner sig den svenska musikalregissören Anders Albien i New York. Det är ett slags nästa steg i de senaste tio årens svenskintåg på världens främsta underhållningsscener. Manegen krattades redan 2001 av Petra Nielsen i Broadwaymusikalen ”Chicago”. Därefter följde succén med Björn Ulvaeus och Benny Andersons ”Mamma Mia” och i fjol spelade Peter Jöback huvudrollen i ”Fantomen på operan”. Anders Albiens arbete äger dock rum utanför det bländande rampljuset. – Jag är här och bearbetar scenversionen av ”Flashdance” som turnerar runt om i USA, berättar han över telefon. Man brukar säga att musikaler aldrig är färdigskrivna. Det kom en brittisk variant 2008 men upphovsmannen tycker att den svenska versionen är bättre, ”the Stockholm version” som han kallar den, det låter nästan som en spionhistoria, säger Anders Albien och skrattar. Att man vänder sig till just Anders Albien för att hitta ett fungerande framgångsrecept för ”Flashdance” är ingen tillfällighet. Adaptioner av olika historier och människoöden är just nu en av musikal- och showvärldens starkaste grenar och Albien har snabbt gjort sig ett namn med framgångsrika egna versioner av Monty Pythons ”Spamalot” och ”We will rock you”, baserad på låtar av rockgruppen Queen. – Det är delvis en tillfällighet men internationellt så finns en trend där filmer blir musikaler eller där en känd musikartists öde sätts upp på scenen. Ett exempel är Carole King-musikalen som jag såg häromdagen och som var mycket bra. Har man ett redan etablerat varumärke är det lättare att locka människor. Så har det alltid varit. Böcker har blivit filmer och nu blir filmer musikaler. – Mycket av det jag har gjort utspelar sig ur ett historiskt perspektiv vilket ständigt intresserar mig. Jag skäms inte över att säga att jag är väldigt allmänbildad och historieintresserad. Gör jag något om första världskriget tar jag det därmed på allvar, annars känns det inte på samma sätt. Intresset för historia har även kommit väl till pass i Albiens senaste produktion. I januari nästa år är det nämligen premiär på Intiman i Stockholm för ännu en adaption av en brittisk förlaga. Denna gång är det den legendariske Rowan Atkinson-figuren ”Svarte Orm” som ligger i Albiens händer, en produktion som tidigare bara tillåtits sättas upp av amatörteatrar för välgörenhetsändamål. Det är dessutom en produktion som blivit möjlig genom ett samarbete som sträcker sig ända tillbaka till 80-talet. – Jag har sedan många år haft en bra relation med den brittiske producenten John Lloyd, han är en central figur inom brittisk underhållning och vi har haft ett långt samarbete. När han exempelvis gjorde humorprogrammet ”Not the nine o’clock news” gjorde jag ”Helt apropå” och vi bytte sketcher och idéer med varandra, vi har följts åt helt enkelt. Han var en av dem som låg bakom ”Svarte Orm” och vi började prata om idén att göra en scenversion redan för sju åtta år sedan. Vad var det som attraherade dig med ”Svarte Orm”? – Det är en otroligt rolig serie med ett icke förklätt fredsbudskap, men även en tydlig scenisk uppbyggnad med ett fåtal miljöer och tydliga karaktärer. Jag har ständigt påpekat det när jag och John träffats. Hur kommer det sig att det tagit så lång tid att få till en scenversion? – John har hela tiden sagt att jag inte varit klok, att jag aldrig skulle få alla upphovsmännen att få tid att titta på en scenversion. Men till slut gav han med sig och gick med på att prata med de andra inblandade. De tyckte att det kändes bra med en version i Sverige, att det är lite lagom långt från London. Att det inte är hela världen om den inte skulle funka i Sverige. Resultatet är en omarbetning av den fjärde säsongen av tv-serien, vars handling är förlagd till första världskriget. En fond som tar fasta på tät dramatik och därmed bäddar för laddad humor med relevans än i dag. Ett sätt att undersöka samtiden genom det förflutna helt enkelt. – Det är en serie som står sig otroligt bra mycket tack vare seriens mörka humor. Där finns en mänsklighet. Handlingen utspelar sig i en skyttegrav med olika människor. Det är en parantes men anledningen till att så många militärfarser fungerade förr i tiden var att det var en perfekt scen för att föra samman olika samhällsklasser. Direktören och muraren blir likadana i uniform. – Det är hundra år sedan första världskriget vilket leder till stor uppståndelse runt den tiden. Situationen i Europa just nu med en stark internationalisering påminner dessutom om samhällsklimatet då. En anspänning där det bara behövs en gnista för att saker ska explodera, situationen i Ukraina är ett tydligt tecken på det. Det ger även ”Svarte orm” en nutida relevans. I sommar är det dock en annan produktion med brittiska förtecken som bär Anders Albien regissörsnamn. Det handlar om en scenversion av ”Pang i bygget” som visas på Fredriksdalsteatern i Helsingborg med Eva Rydberg i en av huvudrollerna. En uppsättning som blev möjlig genom Albiens relation till John Cleese. – Egentligen började arbetet med ”Svarte Orm” före ”Pang i bygget”. Jag hade arbetat med John Cleese under ”Spamalot” där han gjorde Guds röst i den svenska versionen. När jag frågade honom berättade han att en scenversion av ”Pang i bygget” var i görningen. Allt drog sedan ut på tiden och när jag hade väntat bra länge sa John till slut ”okej, kör på”. – Han gav mig i praktiken tre avsnitt som jag fick sätta samman med eget kitt. Jag är en författarens regissör och tycker att det är ordet som styr historien. Det är ett rätt brittiskt förhållningssätt, att som regissör aldrig gå emot innebörden som finns i förlagan. Det gjorde att jag i praktiken aldrig ens behövde visa upp resultatet för John Cleese. Att Anders Albien åtnjuter ett gediget förtroende från scenunderhållningens olika toppskikt är uppenbart. Med samarbeten som sträcker sig från klassiska svenska teatrar, över den brittiska humoreliten, ända till de amerikanska storscenerna visar han en bredd. Trots det är hans grundinställning enkel, på gränsen till simpel. Som sig bör för en svensk i den stora världen. – Mitt signum är nog ett stort hjärta och ett högt tempo i berättandet. Jag vill att det ska gå så fort att det blir oberäkneligt, att publiken ständigt överraskas och att det samtidigt finns ett bultande hjärta. Kan gå på export. Scenversionen av ”Svarte Orm” får premiär på Intiman i Stockholm i januari nästa år. Blir uppsättningen en framgång i Sverige är planen att den ska gå vidare till andra länder. Det är ännu inte klart vilka skådespelarna blir. Svarte Orm eller Blackadder som han heter i original, hade svensk tv-premiär 1983. Komikern Rowan Atkinson spelar huvudrollen, med skådespelare som Hugh Laurie och Stephen Fry vid sin sida. Serien är skapad av Rowan Atkinson tillsammans med Richard Curtis (manusförfattare till bland annat ”Notting Hill” och ”Fyra bröllop och en begravning”, Ben Elton, romanförfattare och manusförfattare till musikalen ”We will rock you”, och John Lloyd, känd för ”Not the nine o’clock news” och ”Spitting image”. Anders Albien har bland annat satt upp ”Pang i bygget”, ”Spamalot”, ”We will rock you”, Dirty dancing” och ”Flashdance”. Hans tv-projekt har bland annat nominerats till Guldrosen i Montreaux och till en Emmy. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30171, "headline": "The Fooo ordnar party på Skansen", "summary": "Tonåringarna i pojkbandssensationen The Fooo gör debut i \"Allsång på Skansen\" och utlovar en oförglömlig scenshow. Dessutom lovar Björn Skifs att bjuda på en helt ny låt i tisdagens Allsång.", "article": "Det har inför årets omgång av \"Allsång på Skansen\" talats mycket om bredd och om ett ungt artistutbud. När tonåringarna i pojkbandet The Fooo på tisdag ställer sig på samma scen som veteranen Björn Skifs blir detta ett tydligt bevis på SVT:s intentioner, då ett åldersspann på fem decennier skiljer artisterna åt. Medlemmarna i The Fooo är alla mellan 16 och 17 år gamla. De gör debut i Allsången och säger att de känner till programmet väl, då de är vana tittare. – Det har alltid varit en helig grej. Det är lite kult, säger Omar Rudberg. Efter ett framgångsrikt år då bandet bland annat fick öppna för Justin Bieber på Globen fick The Fooo i vintras ta emot priset för årets innovatör på Grammisgalan, och de lovar att ta med sig sin energiska och akrobatiska scenshow till Skansen. – Vi kommer att bjuda på ett jäkla nummer. Vi kommer se till att det är mycket party, alla ska få dansa, säger Oscar Enestad och fortsätter: – Vi ska göra någonting som alla kommer att komma ihåg. Någon som ser fram emot att få se The Fooo i Allsången är Björn Skifs. – Den där vilda energin, den vill jag se på scenen med dem, säger han. Björn Skifs, 67, intar Sollidenscenen för åttonde gången, men någon mättnad går det inte att ana hos den pålitlige entertainern. – Det är förunderligt kul varje gång för det är något speciellt med den här publiken, säger han. Exakt vad Björn Skifs tänker bjuda på för nummer denna gång håller han lite för sig själv. Men eftersom han fick ett något oväntat internationellt uppsving i våras då \"Hooked on a feeling\" var med i en trailer för kommande superhjältefilmen \"Guardians of the galaxy\" är det kanske inte en högoddsare att den 40-årsjubilerande hitlåten plockas fram på Skansen. Dessutom lovar han att bjuda på sin sprillans nya singel. – Det är sommar, sommar, sommar i den låten, säger han. – Den heter \"Solglasögon och sommarbil\". Visst är det en knäpp titel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30174, "headline": "Jeff Kinney: Gregserien", "summary": "Kutryggig antihjälte erövrar världen. Miljontals barn i världen kan identifiera sig med mellanstadiekillen Greg och bokseriens skapare Jeff Kinney är en av de mest lästa författarna även i Sverige. Ändå lever barnens nya favorit i en verklighet långt från den svenska, skriver Lotta Olsson.", "article": "Vad läser svenska barn? Jeff Kinneys böcker i serien ”Dagbok för alla mina fans”, förstås. I februari kom boklånestatistik från Stockholms skolor: läsningen ökade, och de sex mest utlånade titlarna visade sig vara sex av Jeff Kinneys böcker. Böckerna om Greg är en av världens mest framgångsrika bokserier, imiteras av flera andra författare och Jeff Kinney har av tidskriften Time utsetts till en av världens hundra mest inflytelserika människor. Bland vuxna är böckerna helt okända, om man inte har ett barn som ivrigt väntar på nästa del i serien. I Dagens Nyheter är detta den första recensionen, som alltså tar upp de åtta böcker som hittills finns översatta till svenska. ”Dagbok för alla mina fans” är serien om en amerikansk mellanstadiekille, Greg. Han bor i villa med sin mamma, pappa, bråkiga storebror Rodrick och jobbiga lillebror Manny. Bästa kompisen heter Rowley, och är rätt korkad. Greg för sin del är en mes. På engelska heter serien ”Diary of a wimpy kid” och Jeff Kinney ritar honom smal som ett streck, oroligt kutryggig. Han är liten för sin ålder, en smågrabb som börjar i middle school i precis den där perioden när några får gå och vänta i evigheter på puberteten, medan andra hånfullt växer och utvecklas. ”För ordningens skull vill jag bara säga att jag tycker middle school är det dummaste som någonsin hittats på. Där blandas sådana som jag, som inte fått fart på växandet, med gorillor som måste raka sig två gånger om dan”. (ur ”Gregs bravader”). Det är en fin beskrivning av det hopplösa utanförskapet när man inte är en av de biffiga grabbarna. Greg är en amerikansk kusin till Sören Olssons och Anders Jacobssons Bert och Sune, fast betydligt mindre framgångsrik. Där Bert och Sune ändå klarar sig rätt bra går allt ständigt åt skogen för Greg: han försöker utnyttja Rowley för att själv imponera på tjejer, varpå alla uppskattar Rowley i stället. Han försöker leka med Manny som börjar skrika, han försöker vara världsvan men gör bara bort sig. Han smyger omvägar för att slippa få stryk av äldre och starkare ungar (inklusive brodern), han är konstant på gränsen till att bli mobbad. I början är det kul: Greg som en liten indignerad George Costanza i tv-serien ”Seinfeld”. Man kan fundera lite över att den mest älskade barnboksfiguren just nu är en genomgående antihjälte, en sådan som misslyckas på alla prov och inte verkar ha några talanger över huvud taget. En Charlie Brown för vår tid, helt enkelt, för den som minns Charles M Schultz Snobbenserie. Eller en bokvariant av den animerade tv-serien ”Simpsons”, fast med en räddhågsen grabb som huvudperson. Det är från serierna Jeff Kinney har hämtat sin inspiration, och där ligger en stor del av hans framgång. Böckerna innehåller extremt lite text för att vara böcker för 9–12-årsåldern, de är snarare ett slags korsning mellan serier och barnböcker. Sidorna är linjerade och texten tryckt med ett typsnitt som imiterar en lättläst, tydlig handstil. Varje sida har ett par enkla teckningar och vanligtvis runt tio–femton rader text, så glest skrivet att jag nyfiket kontrollräknar: 275 tangentnedslag på en sida, 528 på nästa – bara den här meningen innehåller 231 tangentnedslag. Det är ingen slump att så många populärlitterära succéer har valt just dagboksformen: i en dagbok kan man arbeta med korta, avslutade historier och ett känt persongalleri, som amerikanska komediserier. Läsaren behöver inte hålla ordning på en långdragen handling utan kan läsa med minimal uppmärksamhet. Eftersom det är Greg som berättar allt finns det inte ens någon förvillande dialog där man måste hålla reda på vem som säger vad. För att göra det ännu mer lättfattligt har Jeff Kinney lagt in en eller ett par serieteckningar på varje sida, och ofta är historiens poäng förlagd till teckningen. Böckerna ligger helt enkelt väldigt nära serietidningsformen. Vilket absolut inte ska uppfattas som negativt, bara att man ska ha klart för sig att det inte är mycket läsning. Förmodligen är det oslagbart för den som har svårt för att läsa: man läser ju ändå en bok, på riktigt. Och det är en mild, snäll berättelse där Greg är en dumskalle större delen av tiden, medan läsaren lätt kan urskilja att han kommer att få stora problem när han försöker fuska i skolan eller tjäna extrapengar på illa utförda uppdrag. Både Greg och hans storebror Rodrick sover bort lov och helger, särskilt Rodrick som bara korta stunder kliver upp ur sängen för att klå upp sin lillebror, spela trummor eller föra obegripliga tonårssamtal med sina killkompisar. De vill inte gå ut, de vill aldrig behöva börja jobba och de gör sitt bästa för att smita undan skolan. Igenkänningen måste vara total för många barn i dag, paralyserade i en obegriplig värld som växlar mellan hysteriska krav på perfektion och domedagsprofetior. En del inslag framstår åtminstone för mig som lite för amerikanska, men förmodligen är svenska barn så marinerade i amerikansk populärkultur att det inte verkar konstigt med mamman som är hemmafru hela tiden, utom i en bok där hon gör ett tappert försök att plugga. Så komiskt det blir, när pojkarna och deras far ska göra kvinnosysslor! Män som tokar till det i köket! ”Mamma sa att vi karlar får börja laga vår egen middag några dagar varje vecka och göra sådant som hon annars brukar göra. /…/ I måndags försökte vi laga middag på egen hand, men ingen av oss hade minsta aning om vad vi sysslade med. (ur ”Den bistra sanningen”). Gregs relativa mesighet understryks gång på gång: han ville ha Barbies drömhus när han var sju år och ”pappa sa att aldrig i livet att han tänkte köpa ett dockhus åt mig, men mamma sa att det var bra för mig att ’experimentera’ med olika slags leksaker” (ur ”Gregs bravader”). När mamma tar med honom till frisören på Snyggingarnas skönhetssalong (i ”Usla utsikter”) trivs han så bra med att lyssna på tanternas skvaller att han vill komma tillbaka. Men pappan kämpar envist för att Greg ska bli manlig, och tvingar honom att gå med i en simklubb (Gregg fryser bara, missuppfattar allt och är långsam) och en fotbollsklubb (han misslyckas skändligen med att vakta målet). Till slut säger pappan att han ska skicka Greg till militärskola för att det ska bli karl av honom. Jag menar inte alls att detta är sådant som barn i Sverige borde skyddas mot, jag tror att det finns stora poänger i att inse att det finns många olika sätt att leva. Men en del saker ligger nog långt från den svenska verkligheten. Militärskola? Greg har även bacillskräck och vägrar duscha efter gympan eller gå på toa i skolan, han tycker inte om nakenhet och blir så äcklad av duschrummet i badhuset att han knappt kan passera det. När skolan ska ha lite biologiundervisning för de närapå pubertala ungdomarna definierar han sina nya kunskaper som ”motbjudande”. För all del: en intressant motvikt mot kulturen i övrigt, som är sexualiserad även för barn, och jag kommer att tänka på Harry Potterböckerna. Där finns inte heller tillstymmelse till sexualitet, och man kan faktiskt misstänka att barn i dag aktivt söker sig till det oskuldsfulla, till en fredad, kravlös barnzon. Fast det allra mest förbryllande är att varje bok, åtminstone på svenska, består av exakt 223 sidor plus en sida med författarens tack. Hur sjutton lyckas han med det? Och framför allt: varför? Det grubblar jag fortfarande över. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30185, "headline": "Hovrätten sänker Persbrandts dom", "summary": "Skådespelaren Mikael Persbrandt dömdes till fängelse för kokaininnehav. Nu lindras straffet till villkorligt.", "article": "Mikael Persbrandt dömdes av Stockholms tingsrätt för innehav av tolv gram kokain. Skådespelaren fick fem månaders fängelse, men nekar brott och överklagade. Nu lindras straffet av Svea hovrätt, som dömer Persbrandt till villkorlig dom och 75 timmars samhällstjänst. Om fängelse hade utdömts skulle Persbrandt fått två månader, enligt hovrätten. Domen är en del i en större knarkhärva och Persbrandt kopplades till utredningen bland annat genom att hans telefon använts vid en affär där tolv gram kokain bytte ägare. Langaren har uppgett att tre köpare var med vid tillfället och hovrätten menar att Persbrandt därför bara kan dömas för innehav av en tredjedel av partiet. – Jag har gjort mycket i mitt liv, men inte just det där, har skådespelaren sagt om anklagelserna i en intervju med Dagens Nyheter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30201, "headline": "Så formas den spanska krisen till litteratur", "summary": "Krisen i Spanien har analyserats intensivt, men har först de senaste två åren behandlats skönlitterärt. Christian Claesson ser en ny berättelse ta form genom en rad utmanande och samhällskritiska romaner.", "article": "Spanien genomlider sin värsta kris sedan Francos död och demokratins återinförande. Orsakerna är ekonomiska, sociala, kulturella och historiska – effekterna når samhällets alla dimensioner. Sedan krisen började 2008 och fram till 2013 har över en miljon människor vräkts från sina hem, den allmänna arbetslösheten stigit till 27 procent och bland ungdomar till över 50. Företagare, politiker, tjänstemän på alla nivåer och rentav kungligheter har anklagats och dömts för korruption. Nybyggda tjugovåningshus och flygplatser står klara men har aldrig använts, emigrationen är lika stor som på 1940-talet och prostitution, trafficking och drogmissbruk har ökat markant. Under dessa missförhållanden ligger fortfarande det spanska inbördeskriget och mullrar, aktualiserat genom öppnandet av nya massgravar och alltmer infekterade diskussioner kring amnestier och den officiella historieskrivningen. Krisen och dess bakgrund har analyserats intensivt ur flera olika perspektiv, men först de senaste två åren har romaner med krisen i för- eller bakgrunden publicerats. För spanska författare och läsare har en rad frågor i gränslandet mellan etik och estetik synliggjorts: hur gör skönlitteraturen, med sitt specifika vetande, för att förstå, gestalta och hitta en väg genom en djupgående social kris? Hur bedriver romanen samhällskritik utan att de estetiska aspekterna blir lidande? Vad är specifikt för de spanska romaner som skrivs just nu? Och vad har litteraturen för plats i dagens samhällsklimat, när debatt förs i så många olika kanaler? De senaste årens litterära produktion har föranlett spanska kritiker att gå från att för några år sedan diskutera romankrisen till att i stället tala om krisromanen. Begreppet har kritiserats för att vara ett försäljningsknep och för att vända sig till en medelklass som hellre läser om krisen än arbetar politiskt för att bekämpa den. Icke desto mindre är det antal litterärt utmanande, samhällskritiska och varierade romaner som publicerades under 2013 ett friskt alternativ till deckarens slentrianmässiga svärta. Där deckaren trivialiserar allt i sin väg – samhällskritik, brottslighet, döden – och förpackar det i ett färdigtuggat och konventionellt format försöker de aktuella romanerna att via språklig nyfikenhet och formell variation se krisen ur nya perspektiv. Ett av karaktärsdragen hos krisromanen är just dess variation, vilket i sig speglar krisens ständigt skriftande natur. Det verk som av El País utnämndes till 2013 års bästa roman, Rafael Chirbes ”En la orilla” (”Vid strandkanten”), har av samma tidning förklarats vara ”den stora krisromanen”. Ett par ruttnande lik hittas i träskmarkerna utanför en liten stad på Spaniens medelhavskust, och stanken av förruttnelse – av inbördeskrigets nyligen öppnade massgravar, den utbredda korruptionen, dubbelmoralen, spekulationen, människohandeln – ligger tung över sidorna. Chirbes har som få författare observerat den spanska krisen sedan byggbubblan i början på 2000-talet, över kraschen 2008 och fram till dess vittförgrenade konsekvenser i dag. Chirbes målar brett; han lyssnar av olika yrkesgrupper, generationer och klasser med samma skenbart objektiva öra, låter alla komma till tals och väjer inte för att vända på stenar i den ruttna spanska myllan. Chirbes romaner bär drag av spansk 1800-talsrealism, som hos Benito Pérez Galdós, och Émile Zolas naturalism. Med sina sextiofem år och självvalda isolering i en småstad inte olik den som porträtteras i romanen framstår Chirbes som krisromanens grand old man. De flesta andra är yngre och återfinns inte sällan på såväl digitala som fysiska mötesplatser. Pablo Gutiérrez ”Democracia” (”Demokrati”) är en svidande vidräkning vid just begreppet demokrati som till formen inspirerats av serieromanen där såväl Leh-Bro (Lehman Brothers) som George Soros uppträder som mytologiska storheter. Miguel Ángel Hernández ”Intento de escapada” (”Utbrytningsförsök”) prövar den socialt medvetne konstnärens rätt att, under förevändning att synliggöra sociala missförhållanden, använda sig av migranter och uteliggare i sina konstverk. Javier Morenos ”2020” tar plats i en snar dystopisk framtid där vräkta människor bosatt sig i övergivna flygplan på Madrids flygplats, medan ”Diario de campo” (”Fältdagbok”), skriven av sociologen Rosario Izquierdo, beskriver situationen för kvinnor i Sevillas socialt utsatta områden. Bortom skönlitteraturen har en rad icke-fiktiva förstapersonsberättelser publicerats, som Cristina Fallarás stenhårda krönika om sin egen vräkning, ”En la puta calle” (”Utslängd”), eller Javier López Menachos berättelse om en högutbildad halvung människas karriär som godisutdelande jättebjörn och kontrollant av cigarettautomater, ”Yo, precario”, (”Jag, prekär”). I sina ständigt sökande, ständigt nytänkande försök att skriva estetiskt intressant samhällskritik har Isaac Rosa blivit den nutida spanska litteraturens intressantaste namn. Hans ”La mano invisible” (översatt till svenska som ”Den osynliga handen”, 2012) är en snillrik litterär konstruktion som undersöker vad fysiskt arbete egentligen betyder i det moderna samhället och hur det till stora delar osynliggörs för medelklassen. Förra året kom hans ”La habitación oscura” (”Det mörka rummet”) där ett mörklagt och ljudisolerat rum står i centrum för en grupp unga människor vars moraliska förfall speglar det spanska samhället. I båda romanerna använder han centrala fysiska platser som det nav från vilket textens resonemang och gestaltning utgår. I den förstnämnda har tolv arbetare – bland andra en murare, en slaktare, en telefonoperatör – kontrakterats för att utföra sitt arbete inför publik i en stor hangar. Varken publik eller arbetare vet vem som anställt personerna eller vad deras arbete ska tjäna till. Samtidigt som arbetet/skådespelet sätter i gång tankar om vad arbete är synliggörs också de olika yrkesmännens förhållanden under ett både bokstavligt och bildligt strålkastarljus. I ”La habitación oscura” är den centrala skådeplatsen istället totalt mörk och tyst: ett mörklagt och ljudisolerat rum där romanfigurerna samlas under femton års tid och som står för de outtalade men högst verksamma relationerna mellan personerna i en kompisgrupp och i ett samhälle. Via dessa två konkreta metaforer gestaltar romanerna inte bara Michel Foucaults övervakningssamhälle och Guy Debords skådespelssamhälle utan också Zygmunt Baumans tankar om den flytande moderniteten och Slavoj Žižeks idéer om det postmoderna subjektet. Den senare romanen visar att den nya tidens subversivitet även kan vända på kameran och övervaka och manipulera makten. Den ekonomiska och politiska krisen och den efterföljande proteströrelsen är som bekant globala, men varje land har även sina betydande lokala variationer. Den spanska proteströrelsen kallas 15 maj-rörelsen eller Los indignados, efter Stéphane Hessels vitt spridda uppmaning till motstånd och revolt, ”Indignez-vous!” (2010). En 93-årig fransk motståndsman och sedermera ambassadör stod alltså för det intellektuella startskottet, vilket sedan multiplicerades och förstärktes av en idog nätaktivism. 15 maj 2011 var rörelsen stark nog att ockupera Madrids centrala torg, Puerta del Sol, och sätta i gång en myllrande gräsrotsaktivitet i alla Spaniens städer och på ett oöverblickbart antal nätforum. I vårens EU-val gjorde rörelsen för första gången på allvar avtryck i den spanska partipolitiken, när partiet Podemos (”Vi kan”) fick hela fem mandat – lika många som de svenska socialdemokraterna. Partiet bildades så sent som i januari 2014 av en grupp statsvetare på Complutense-universitetet i Madrid och företräds av den karismatiska, knivskarpa och slagfärdiga Pablo Iglesias. Politiken, långt ifrån italienska Beppe Grillos vänsterpopulism, syftar till att reformera den spanska demokratin och föra beslutsfattande från den politiska klassen och närmare medborgarna, genom att bygga på den folkliga energi och småskaliga folkförsamlingar som 15 maj-rörelsen satte i rörelse. Partiet har också från början tryckt på en fullständig transparens i det politiska arbetet, vilket inte kan underskattas i ett land så sargat av korruption och nepotism. Valkampanjen finansierades till största delen av crowdfunding och genomfördes, inte olikt Obamas kampanj 2008 (som också varit inspiration för partiets namn), av gräsrotsaktivister på gata och nät. Rörelsens fokus på direkt aktion och gatuprotester har alltså tidigt ackompanjerats av en omfattande intellektuell aktivitet för att utforska, förstå och hitta en väg genom den rådande krisen. Även litteraturvetenskapen har deltagit i den teoretiska mobiliseringen. Ett stort kollektiv författare och akademiker ger ut serien ”¿Qué hacemos?” (”Vad ska vi göra?”), där man systematiskt går igenom ett stort antal ämnen för att ge konkreta och konstruktiva förslag och analyser. Volymen ägnad åt litteraturen försöker svara på två frågor: vad tjänar litteraturen till i dag och, kanske framför allt, vem tjänar den? Enligt författarna har den spanska romanen under de senaste tjugofem åren sällan ifrågasatt den rådande ideologin utan i stället osynliggjort och naturaliserat en diskurs som i grund och botten är djupt politiskt betingad och tjänar bestämda syften. Genom krisromanen har den politiska litteraturen tagit en plats på samtidsscenen som den inte haft på länge. Med tanke på ambitionsnivån hos romanerna kan inte begreppet krisroman enbart sägas vara ett marknadsföringsknep, även om varje etikettering präglar vårt sätt att läsa. Vad det snarare handlar om, åtminstone hittills, är en heterogen grupp av huvudsakligen manliga författare som av krisen sporrats att skriva en handfull formidabla romaner med stor känslighet för såväl etiska som estetiska aspekter. Verken ackompanjeras av en myllrande intellektuell gräsrotsrörelse vars gemensamma nämnare är att man ser finanskraschen 2008 som slutet för Spaniens skakiga försök att fungera som demokratisk stat. En ny berättelse håller på att skrivas.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 30219, "headline": "Filmisk finsk 1930-talsskildring", "summary": "”Hägring 38” är inte bara en fängslande berättelse från 1930-talets Helsingfors utan också en skärpt blick på vår egen tid. Kjell Westös Augustprisnominerade roman är först ut i DN Kulturs serie med gratis e-böcker.", "article": "Över Kjell Westös roman ”Hägring 38” finns ett lätt patinerat drag. Tiden är 30-tal och vi befinner oss i Helsingfors. På sitt advokatkontor försöker Claes Thune mellan klientbesöken komma över att hans hustru lämnat honom för en av hans bästa vänner. I rummet intill sitter fröken Wiik som är hans nyanställda sekreterare och skriver ut brev. Det finns ett tydligt filmiskt drag i Westös roman. Man tycker sig höra den käcka manliga skådespelarrösten som ropar på ”lilla fröken Wiik” och ljudet av hennes raska klackar mot parketten. Kjell Westö debuterade som poet 1986 men har sedan gett ut ett tiotal romaner och novellsamlingar. Han är en av Finlands mest kända och prisade författare och har också en stor läsekrets i Sverige. ”Hägring 38” fick Sveriges Radios romanpris 2014. Ett bra val av radions läsarjury. För aldrig har Kjell Westö skrivit så rikt och nyanserat som i den här romanen. ”Hägring 38” är en sådan där historia som sinnrikt vecklar ut sig och fördjupas för varje sida man läser. Den tar sig fram genom ett starkt berättardriv och en lätt antydd thrillerintrig. Att Kjell Westö skapar den här lite snygga och filmiska ytan är helt medvetet. Hela romanen handlar om en tid då en sådan yta börjar spricka. I Europa har Tyskland just annekterat Österrike och även i Finland talas det om ett Stor-Finland. I den diskussionsgrupp där Claes Thune ingår, Onsdagsklubben, börjar de politiska olikheterna bli allt mer besvärande. Herrarna som brukar dricka whisky och avhandla världspolitik inser att de är mer olika än de trott. Det ska visa sig att också fröken Wiik har oväntade kopplingar till diskussionsklubben. Bara 20 år tidigare tillbaka ligger det finska inbördeskriget där röda ställdes mot vita, ett grymt och blodigt klasskrig där 36.000 människor dödades. Jo, man kan köpa art déco-möbler och dricka champagne i vackert kupade glas men det som en gång hänt finns alltid kvar. I ett visst läge blir gamla konflikter åter tydliga. En av de många förtjänsterna med ”Hägring 38” är att Westö så skickligt lyckas skildra hur det är när vardagen börjar glida. När personer i ens omgivning börjar tala nedsättande om judar eller menar att Hitler ändå har sina poänger. Och hur man aldrig vet vilka som börjar glida först. Visst, ofta är det de du tror. Men ju mer rumsrent det blir desto fler också bland dem du inte tror. Och här skapar Westö gestalter som inte är entydiga, som inte bara fungerar som exempel på olika åsikter eller hållningar, utan som är lika komplexa och rika på irrgångar som verkliga människor är. Man ska inte dra allt för stora växlar på de ibland spöklika parallellerna mellan vår tid och 1930-talet, med växande klasskillnader, militära interventioner och en allt mer accepterad rasism. Men i den här romanen får man inte bara en fängslande berättelse utan också skärpt blick på vår egen tid. Augustprisnominerad • Kjell Westö är född 1961 i Helsingfors. • ”Hägring 38” (Albert Bonniers förlag) kom ut i höstas. Kritikerna skrev: ”Ett tydligt nytt steg i Westös författarskap, och ett väldigt lyckat sådant” (Jan Arnald, DN), ”Det är en imponerande prestation” (Torbjörn Forslind, SvD). ”’Hägring 38’ är ett konstnärligt fullödigt vittnesbörd om att ambivalens är en rättighet, och att ta ställning till tidens stora, svåra frågor en skyldighet” (Ragnar Strömberg, Aftonbladet). • Westö fick sitt genombrott 1996 med ”Drakarna över Helsingfors”. Tillsammans med ”Vådan av att vara Skrake”, ”Där vi en gång gått” och ”Gå inte ensam ut i natten” utgör den en romankvartett om Helsingfors. • ”Hägring 38” nominerades till Augustpriset. I våras fick Westö också Samfundet De Nios stora pris på 300.000 kronor. • Den 8 juli är Kjell Westö Sommarpratare i P1. Så här lätt får du åtta e-böcker gratis i sommar Den här sommaren bjuder DN Kultur på åtta olika, aktuella e-böcker alldeles gratis för dig som är prenumerant. DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman har tillsammans med Boklördags speciella boktipsare Lotta Olsson valt ut böcker som passar långa, lata dagar. I Boksommar, varje lördag, presenteras en av e-böckerna som samtidigt öppnas för fri nedladdning för dig som är DN-prenumerant. Allt du behöver göra är att gå in på ebok.dn.se. Frågor? Ring kundservice på 08-738 26 00 Sommarens bästa sidor är gratis. Läs med oss! ", "article_category": "culture"}
{"id": 30225, "headline": "Dai Fujikura. ”När jag var åtta sa jag: Nu gör jag min egen musik”", "summary": "Pianolärarinnan och mamma blev jättearga när Dai Fujikura vägrade att följa noterna. Maria Schottenius har träffat Årets tonsättarprofil på Båstad kammarmusikfestival som sällan låter instrumenten låta som de brukar.", "article": "– Här skulle man ha alla musikfestivaler, säger Dai Fujikura och slår ut med handen över Laholmsbukten, för dagen glittrande blå mot gröna sluttningar. – I deckarna och tv-serierna verkar ju Danmark och Sverige vara livsfarliga länder. Men det är svårt att tro. Dai Fujikura, Årets tonsättarprofil på Båstad kammarmusikfestival, fotade med sin mobil hela turen över Öresundsbron på vägen hit. Efter att ha sett tv-serien ”Bron” var han en spänd och ytterst uppmärksam resenär över Öresund, beredd på giftmördare i djurhuvuden. På hans Twitterkonto ligger nu en snygg bild på bron med rubriken ”The bridge”. Vi sitter i Apelrydsskolans matsal i Båstad med brädena under de spröjsade fönstren fulla av ljust rosa Mårbackapelargoner och Dai Fujikura tycker att han är på en exotisk plats. Han är 37 år och kommer från Osaka i Japan. Dai är enda barnet, som i många andra japanska familjer på 70- och 80-talen. Pappan, som i sin ungdom spelade piano och underhöll på barer, var entreprenör och startade ett företag för undervisning för sjuksköterskor och mamman var hemma med Dai. Tills de båda fick nog. – Det var strängt på 80-talet i Japan. Jag började spela piano när jag var fem år. Och mamma sa att jag bara skulle spela om jag tänkte bli professionell pianist, annars skulle jag göra något annat. Jag skulle inte bara spela för att det var roligt. – Hon följde med till min piano-lärarinna och gjorde anteckningar för att veta vad hon skulle få mig att träna på hemma. Men Dai var ett ovanligt envist litet barn. Han lade till och drog ifrån vad Mozart eller Beethoven hade skrivit. Vägrade följa noterna. Både pianoläraren och mamman blev vansinniga. – De var frustrerade, och det kan man ju förstå. De undrade vad det var för fel på ungen. Du får inte ta bort noter och du får inte lägga till, sa de strängt. Jättearga var de. Det var krig med min mamma varje dag. Men när jag var åtta sa jag, nu är det jag som är min egen chef. Nu gör jag min egen musik. Och det har jag gjort sedan dess. Dai Fujikura berättar om sin ovanliga barndom med ett stort leende. Men att han var benhård, det framgår. Inte för att mamman gav sig hon heller, men hon var snäll och läste högt för honom ur tonsättarbiografier om Mozart, Beethoven, Bach och de andra klassiska kompositörerna. Utan att inse vart detta skulle leda. Dessutom reste familjen på en turistresa till Europa, bland annat till Wien, där det snöade. Lille Dai blev helt i gasen. – När jag var tio år upptäckte jag att alla dessa män, för det var män, talade tyska. Och då sa jag till mamma att jag ville flytta till Tyskland och tala tyska, för då skulle jag bli en stor kompositör. – Jag hade aldrig träffat någon tonsättare. Jag kände inte någon annan som gjorde sin egen musik. Hans mamma sa att flytten fick vänta tills Dai gått ut skolan, tills han var femton. Sen kunde han få flytta till Tyskland, eller varför inte först till England, så han lärde sig engelska? De planerade detta i hemlighet. Till sist måste fadern informeras. – Min far sa blankt nej. Men mor och son hade nu en pakt, och han kom i väg på ett musikcollege i Dover. En lättnad för alla parter. – Det var ett internat. Som i Harry Potter ungefär. Jag älskade det. Jag hade fått ett stipendium och i det ingick att jag skulle spela och ge pianokonserter när skolan ville det. Ändrade du inte i noterna då? – Nej. Inte då. Men jag är ju från Osaka. Och där är vi alla försäljare, vi säljer och köper. Och skrattar och skämtar mycket. Så jag kom på att jag kunde göra en deal med skolan. När de ville att jag skulle spela sa jag att det gjorde jag gärna, men kunde jag också få använda orkestern eller musikerna till egna kompositioner? Det var en bra förhandling. Jag var 17–18 år och kunde få mina verk framförda av riktiga musiker. Det har gått snabbt. Dai Fujikura anses vara Japans mest framgångsrika kompositör just nu och är bara 37 år gammal. – Det var mycket mer noter i de tidiga verken. Jag är friare nu, har inte så mycket att bevisa. Fujikura spelas nu i de stora konserthusen runt om i världen och för en månad sedan avslutade han sin första helaftonsopera ”Solaris” som nästa vår ska spelas i Paris på Théâtre des Champs Elysées, i Lille, och i Lausanne i Schweiz. Andrej Tarkovskij, som filmatiserade Stanislaw Lems roman ”Solaris”, är en av Dai Fujikuras stora favoriter, – Jag är snabb. Och blir alltid färdig med mina kompositioner i god tid. Jag vill inte ge musikerna någon ursäkt att säga att de inte hunnit repetera. – När jag var 17 år och gick på skolan i Dover sommarjobbade jag på McDonald’s på färjan mellan Dover och Calais. Då utnämndes jag till avdelningschef för jag var den snabbaste de haft. Jag knäckte 16 ägg hur fort som helst. Han demonstrerar äggknackning med perfekt ljudhärmning, tonsättare som han är. Det utmärkande för Dai Fujikura som kompositör är att han vänder ut och in på föreställningar och klichéer, gillar tanken att göra tvärtom, och sällan låter ett instrument bara låta som det brukar. – Jag hatade fagott, det lät bara ”bobb bobb”, som i Prokofjevs ” Peter och vargen”. Så jag plockade alltid bort fagotten ur mina stycken. Tills en vän, Pascal Gallois, bad mig att komponera ett verk till honom. – Jag gjorde det och blev plötsligt kär i detta instrument. Pascal är fagotternas kung, han kan hålla en ton i evighet, ge det hela övermänskliga dimensioner. Nu är fagott mitt älsklingsinstrument. Den stora inspirationskällan för Dai Fujikura de senaste tre fyra åren har varit hans dotter Mina, snart tre. Från graviditeten har han använt erfarenheterna av henne i sin musik. – För graviditeten fick jag lita till andrahandsuppgifter. Min fru fick berätta och berätta, först om fosterrörelserna. De som kändes som fjärilar, sa hon. Då skrev jag stycket ”My butterflies” för en liten blåsorkester. Själva fö2delsen är beskriven i ett orkesterstycke. – Där får själva orkestern likna en skyddande kropp, en mor. Så sker födelsen, barnet kommer ut och har tjugo olika uttryck på en sekund. Det försöker jag visa i musiken. – Och när Mina var nyfödd skrev jag stycket för horn ”Poyopoyo” om min dotters sammetslena kind. Det hornstycke, som spelades i Båstad i måndags, är märkvärdigt på många sätt. Hornet som brukar vara ett manligt instrument och som ofta används till fanfarer får nu brukas till det mjukaste man kan tänka sig. En babykind. Fujikuras svit ”Tre miniatyrer” för två pianon, beskriver tre rörelser, först den två dagar gamla babyns små, små rörelser, så det två tre månader gamla barnets ganska stora rörelser, och sist ett fjortonmånadersbarn som springer. – Man kan verkligen springa med två pianon, säger han och springer med fingrarna. Jag funderar på vad man inte kan göra med två pianon, eller ett horn eller en orkester med stråkar och blås och slagverk. När man som pappa till och med kan föda barn. Vad säger din mamma nu? – Hon säger ”När ska du skaffa dig ett ordentligt jobb?”. Artikeln är tillfogad rättelser. Filmintresserad tonsättare. Namn: Dai Fujikura. Aktuell: Årets tonsättarprofil på Båstad kammarmusikfestival. Familj: Hustrun Milena, bulgarisk cellist, dottern Mina, snart tre år. Född: Osaka, Japan. Bor: London. Intresse: Film. Favoritfilm: ”Spegeln” av Andrej Tarkovskij. Nästa komposition: ”Solaris”, helaftonsopera som har premiär våren 2015 i Paris, Lille och Lausanne. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30237, "headline": "Sökes: någonstans att bo", "summary": "I boken ”Hitta hem” ger DN-skribenten och arkitekten Ola Andersson förslag på hur Stockholms stad kan komma till rätta med bostadsbristen. Håkan Forsell läser en konkret pamflett om ett hotfullt problem.", "article": "I en annan stad än Stockholm, i ett annat land, går jag ibland förbi ett antikvariat med böcker om arkitektur och stadsplanering. I skyltfönstret ligger pamfletter från mellankrigstiden. De handlar uteslutande om bostadsfrågan. Översatta skulle de halvtjocka häftena heta: ”Ändamålsenligt boende för alla inkomstklasser!”, ”Billiga bostäder för den unga familjen!” Efter första världskriget ville debattörer, planerare och arkitekter förändra den otämjda kapitalismen som hade byggt de trånga, smutsiga städerna och tvingat människor till förnedrande behandling av hyresvärdar. Den oreglerade bostadsmarknaden hade i slutändan alltid erbjudit någonting sämre än vad som efterfrågades – av de flesta. För bostadsbrist är ett relativt fenomen. Har man, eller kan man skaffa sig, tillgångar – om de så ska lånas från helvetet – så finns det alltid ett utbud. Kanske är pamfletternas tid här igen. Arkitekten och skribenten Ola Andersson har åtminstone givit ut den slanka publikationen ”Hitta hem” om dagens bostadsmarknad i Stockholm. Den präglas av återhållen och instruktiv ilska. Varför får inte Stockholm ordning på situationen? Vilka är skyldiga till missförhållandena? Och vad kan politiker, tjänstemän, byggföretag och medborgare göra för att det ska bli bättre? Ola Andersson beräknar att cirka 385 000 bostäder kommer att behöva byggas de närmsta tio åren i Stockholm för att klara av inflyttningen och tillväxten. I dag bygger en handfull bostadsföretag bostadsrätter för höginkomsttagare, vilket naturligtvis är ett rationellt marknadsagerande för att bevara prisstabiliteten. Men för samhället som helhet är det förödande. Anderssons recept för att avskaffa bostadsbristen är att arbeta i prioriteringsordningen nedifrån och upp: mer mark måste bli tillgänglig för byggande. Marknadslösningar, subventioner, snabbare planärenden eller ökad konkurrens bland bygghandlare spelar mindre roll om det inte först finns mark att bygga på. Kommunerna är de stora markägarna. Men kommunerna i Stockholmsområdet ransonerar försäljningen. Andersson drar slutsatsen att det har funnits en politisk vilja att begränsa markutbudet. Stockholms stad får varje år in miljarder från markförsäljning och skulle staden erbjuda mer mark skulle priset sjunka. Nästa steg är planeringen. Andersson vill att kommunerna helst ska börja arbeta med hela stadsplaner igen och sedan sälja färdiga tomter där det bara återstår att söka bygglov. Då blir det kommunen i stället för byggherren som betalar för utarbetande av en plan, och som täcker kostnaden med försäljningspriset på tomten. Därmed kan också fler aktörer komma in på marknaden. Slutligen måste de allmännyttiga bostadsföretagen kunna använda sina vinster till att bygga och rusta upp. Marknadshyror är inte en hållbar lösning för att göra hyresfastigheter till en intressant placering för långsiktiga förvaltare. Viktigare är att tillgången på mark blev större och att de finansiella riskerna som finns i planprocessen togs över av kommunen. Byggandet ska ske genom att närförorter förtätas enligt förebild från Stockholms innerstad. Täthetens tillväxt ser Andersson som effektiv, social och resurssnål – till skillnad från ”rörelsens tillväxt” och efterkrigstidens stadsbyggande som inneburit en gles, bilberoende och resurskrävande stad. Den allmänna kommunikationen ska utvidgas i form av spårtrafik som inte går via centrum utan skapar en mångkärnig stad genom att binda samman kransstadsdelar. Det är i dessa konkreta avsnitt som ”Hitta hem” är som bäst: när den belyser bostadssektorn utifrån byggbranschens, bankernas och politikernas egenintressen, och ställer det otillfredsställande resultatet i kontrast till visioner av hur det skulle kunna vara. I Stockholm torde det stå tämligen klart vid det här laget att alliansen aldrig kommer att bygga bort bostadsbristen under rådande politisk och ekonomisk agenda. Men att förändra prioriteringarna kommer heller inte att bli lätt. Bostaden är för många, av både tvång och vilja, den viktigaste och dyraste konsumtionsvaran man skaffat sig. Bostaden är samtidigt nyckeln för att hamna ”rätt” i stadens tilltagande segregering. Investeringarna i bostäder har i hög grad skett genom lånade medel. Stockholmarnas bostadsskuld ligger i dag på drygt 700 miljarder kronor. Ur ett förändringsperspektiv innebär det att framtida reformer måste handskas med en bisarr form av bestickning. Ett omfattande bostadsbyggande skulle sannolikt sänka marknadspriserna. Nödvändig samhällsomställning ställs mot privatekonomisk stabilitet på ett, för högt belånade medborgare, hotfullt sätt. Andersson argumenterar för bostaden som en social rättighet. Men bostadsfrågan är också på farlig väg att bli en social krutdurk. Det är fullt möjligt att bostadssektorn blir nästa brohuvud att försöka erövra för populistiska och extrema politiska grupperingar. Här finns redan polariseringarna. Både förmögenheterna och otryggheten på bostadsmarknaden i Stockholm präglas av ett godtycke som väcker frustration. I det sammantagna eländet finns det därför en punkt där det är särskilt lätt att hålla med Ola Andersson. Vi måste få bättre politiker som kan få motstridiga led i stads- och bostadsbyggandet att börja arbeta tillsammans igen. Och som inte försöker komma undan ett gigantiskt problem med lösningar som endast gynnar grupper med stora tillgångar. Ola Andersson är arkitekturkritiker i DN. Hans bok recenseras därför av Håkan Forsell, docent i historia vid Stockholms universitet och gästforskare vid Center for Metropolitan Studies i Berlin. Han gav ut boken ”Bebodda platser. Studier av vår urbana samtidshistoria” på Arkitektur förlag 2013. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30252, "headline": "Succéförfattare av bara farten", "summary": "Som elvaåring skickade han in sitt första deckarmanus – som 28-åring har Christoffer Carlsson gett ut tre böcker och disputerat i kriminologi. Hans deckare ”Den osynlige mannen från Salem” blev Årets -bästa svenska kriminalroman 2013. I morgon kan du följa hans spännande fortsättning på berättelsen om polisen Leo Junker, när ”Den fallande detektiven” blir sommar-följetong i DN Kultur. Lotta Olsson har träffat författaren som ”bara råkar vara en som skriver.”", "article": "Det ligger en mördad sociologiforskare i en mörk gränd på Döbelnsgatan. Thomas Heber forskade på extrema politiska grupper: nynazister och vänsteraktivister. Strax innan han blev mördad upptäckte han av en slump något riktigt skrämmande, så otäckt att han funderade på att gå till polisen. Så börjar Christoffer Carlssons nya deckare, ”Den fallande detektiven”, som kommer ut i augusti. Redan den 23 juni börjar den publiceras som sommarföljetong i Dagens Nyheter. Sommaren före ett val där de flesta tror att högerextrema partier kommer att flytta fram positionerna rejält. – Verkligheten sprang ikapp min påhittade historia så att den låg lite för nära verkligheten, så ett tag funderade jag på att dra tillbaka boken, säger Christoffer Carlsson. – Och allt kan hinna ändras så mycket under de närmaste månaderna att boken känns irrelevant när den kommer ut. Kommer man att se vad jag vill berätta? Å andra sidan: hur läsaren reagerar beror nog mer på läsaren än på boken. Det viktiga i den är relationerna. Jag ville skriva en bok om vänskap, svek och dubbla lojaliteter. Den politiska ramen, eller vad man ska säga, gör relationerna intressantare, men det är ändå ingen bok om politik. Christoffer Carlsson har hunnit med ovanligt mycket trots att han inte är mer än tjugoåtta år. Han är forskare i kriminologi, har disputerat på en avhandling i samma ämne, samt publicerat tre hyllade kriminalromaner varav den tredje, ”Den osynlige mannen från Salem”, utsågs till Årets svenska deckare av Svenska Deckarakademin förra året. – Äsch, säger han, viftar snabbt och vant bort all förundran. Det där med böckerna är, tja, bara för att han råkar vara en som skriver. Första manuset skickade han in redan som elvaåring, när han hade skrivit den inledande delen i en tänkt deckarserie om den halländske kriminalkommissarien Jim Wester. – Jag hade läst Henning Mankells Wallanderböcker, Åke Edwardsons Winterböcker och Björn Hellbergs Sten Wallböcker och tyckte att jag hade knäckt koden: en deckarserie skulle ha en huvudperson som var polis och hette något på W. – Morfar hade gett mig Mankells ”Den femte kvinnan”, kanske inte världens mest genomtänkta present till en elvaåring, folk som spetsas på pålar, men jag slukade den och började sen läsa deckare i massor. Så han skickade sitt manus till tre förlag, det var dem han hittade adressen till: Bonniers, Ordfront och Opal. De enda som svarade var Opal, som skrev ett uppmuntrande brev där de rekommenderade honom att gå en av deras skrivarkurser. Och så påpekade de att de var ett barnboksförlag, men att han snarast hade skrivit en vuxenbok. – Det var ju roligt att höra för en elvaåring! Tyvärr kunde jag inte gå nån kurs, jag bodde ju i Halmstad och Opal ligger i Stockholm. Han hade faktiskt börjat skriva redan tidigare: en rad Fem på äventyr-liknande noveller som han inte hade försökt få publicerade. Det var inte därför han skrev. Det är fortfarande inte därför han skriver. – Jag skriver för att det är så otroligt, otroligt roligt. Även om jag i första hand är en läsare. Jag var läsare innan jag började skriva – det finns inget som är så starkt som en berättelse. I början var det Enid Blytons Femböcker. När han nyligen var hemma på besök hittade han barndomens älskade ”Fem på smugglarjakt”, knökfull av smugglare och hemliga gångar, grottor och mystiska nattliga ljus. Men nu vågade han inte riktigt öppna den. Finns magin kvar även när man är vuxen? Christoffer Carlsson är uppvuxen ute på landet mellan Halmstad och Simlångsdalen, ”i princip bara åkrar, och nånstans mitt i låg vårt hus”. Det fanns helt enkelt inget att göra och inga större möjligheter att ta sig i väg till kamrater. – Jag hade inte så många vänner heller, konstaterar han sorglöst, jo i skolan förstås, men inte annars. Inte så att jag var mobbad, bara ensam. En gång gick det ett helt sommarlov utan att jag träffade en enda klasskamrat. Alltså: vad skulle han göra? Det hade kunnat bli musik ”om jag inte hade varit tondöv”, eller bollspel, men han hade inget bollsinne. Visserligen är han inte uppvuxen i en speciellt läsande familj, där förekom mest film och musik. Föräldrarna är inte akademiker, pappa är bilmekaniker och mamma är civilanställd hos polisen. Själv blev han ändå bokslukare, läste stora sjok med deckare när han upptäckt genren. Maj Sjöwalls och Per Wahlöös dekalog ”Roman om ett brott” blev en vändpunkt. – Åh! När jag läste dem… då ändrades världen. ”Den skrattande polisen” är bland det bästa jag har läst. Vad är det, tvåhundra sidor? Och inte ett onödigt kommatecken. Sen grumsar Christoffer Carlsson en stund över sin andra bok, ”Den enögda kaninen” (2011). Den är hans längsta bok, 447 sidor, alldeles för lång, tycker han nu. Även om han fortfarande tycker om den. Debutboken, ”Fallet Vincent Franke”, skrev han på ett halvår vid sidan om doktorandstudier i kriminologi och utredningsjobb på Socialstyrelsen. Hur han nu hann med. – Men den är ju kort! ropar han ursäktande och börjar skratta igen. ”Fallet Vincent Franke” är en berättelse om en langande morfinist som plötsligt får ett uppdrag av en gangster: Vincent ska vakta en kvinna några dagar. Han inser snabbt att hon är offer för trafficking och trasslar in sig ohjälpligt när han försöker rädda henne. – Mja, säger Christoffer Carlsson. Den boken blev väl sådär. Men jag gillade Vincent Frankes röst, den var väldigt speciell. Jag har aldrig kunnat hitta den igen, jag vet inte varför. Och så gillar jag att ha en opålitlig berättare, särskilt när man inte riktigt vet om Vincent verkligen upplever saker eller bara inbillar sig. Det är ett bra litterärt knep. Han fick i huvudsak positiva recensioner, utom en, som råkade vara den första han läste. Det verkar inte bekymra honom nämnvärt, han rycker på axlarna. – Jag hade ju fem års akademiska studier i ryggen, och då är man van vid kritik. Det ligger nära till hands att tro att Christoffer Carlsson har ägnat sig åt kriminologin och deckarna för att hans mamma är civilanställd polis. Ett liv med brottslighet! En allvarlig modersbindning, månne? Det tycker han är en rätt kul tolkning, man ser nästan hur fantasin börjar arbeta. Fast det var ju inte riktigt så: kriminologi blev det för att han ville hitta något kul att plugga som inte fanns i Halmstad. Han ville flytta. Alltså blev det kriminologi på Stockholms universitet, och det råkade vara en fullträff, han trivdes omedelbart och blev kvar. Först en filosofie kandidatexamen, sedan magisterexamen där examinatorn råkade heta Jerzy Sarnecki och råkade få resurser till ett forskningsprojekt, och råkade behöva en doktorand... En serie bra slumphändelser, Christoffer Carlsson befann sig bara på rätt plats vid rätt tillfälle. Och råkade vara rätt person också, förstås, men själv beskriver han det mest som att han av någon outgrundlig anledning har fått göra det han har lust med. Hela vägen. Som doktorand gjorde han djupintervjuer med folk som haft långa kriminella karriärer präglade av grov brottslighet. – Jag undersökte vändpunkter. Vad verkade vara viktigt? Vad var det som gjorde att vissa plötsligt slutade begå brott? Eller att andra började begå brott efter långa uppehåll? Det visade sig att det fanns en massa orsaker, förstås. Både strukturella, som när folk blev utförsäkrade och återföll i brott för att de inte hittade någon annan försörjning, och känslomässiga, som att de fick barn eller helt enkelt blev för gamla för att klara att springa ifrån poliser. Det tycker jag själv är roligt, att kondition kan ha med brottslighet att göra, men Christoffer Carlsson förstår inte varför jag skrattar: vadå, så är det ju? – Jag tror att de där intervjuerna har gjort mig till en bättre författare, jag har lärt mig så mycket. Fast en hel del skulle man inte kunna använda i böcker, verkligheten är alldeles för otrolig ibland. Den nya boken, ”Den fallande detektiven”, är andra delen i berättelsen om polisen Leo Junker. Första delen, ”Den osynlige mannen från Salem”, kom förra året. Leo Junker har själv missbruksproblem och är en av deckargenrens många krångelpoliser, egensinnig och med stora samarbetssvårigheter. Det gillar Christoffer Carlsson, att ha en polis som själv balanserar på kanten av lagen. – En person som lever sitt liv i motvind, det intresserar mig. Christoffer Carlsson är långt inne i arbetet med tredje boken om Leo, och det kommer att bli en fjärde. Men inte fler. Han är inte en författare som skriver långa serier, och skälet till att det blir fyra böcker i samma serie är att berättelsen om Leo bara råkade bli alldeles för lång. – Det finns ingen vettig förläggare som skulle vilja ge ut en så lång bok, så jag gjorde tre hack i den och fick fyra delar. – ”Den fallande detektiven” som kommer ut nu handlar ju om vänskap, svek och politiskt våld, medan ”Den osynlige mannen från Salem” är mer av en uppväxtskildring. Den tredje delen, som jag håller på att skriva, handlar om underrättelsetjänsten under åttiotalet. Ja jag vet, det har många skrivit om förut. Men så är det ju med nästan alla böcker. Det man berättar är inte nytt, men sättet man berättar är i bästa fall nytt. Det är det han är ute efter när han skriver: att töja lite på genrens gränser, berättelsens möjligheter. Han använder sig med förtjusning av kriminalromanens alla klassiska strategier, men vill knuffa lite på de gamla formerna. – Deckargenren är inte ofarlig, det kan hända mycket där, säger han. Samtidigt blinkar han så ofta han kan åt sina gamla förebilder: i ”Den fallande detektiven” ligger en svårt skadad man och säger ”Semosund” och ”Esther”. Helt obegripligt. Det syftar förstås på Maj Sjöwall och Per Wahlöö, som lät en döende säga ”Samalson” och ”Dnrk” i ”Den vedervärdige mannen från Säffle”. – Ja, jag är ett barn av kriminalgenren, det är den form jag är stöpt i. Fast man ska kunna läsa mina böcker utan att kunna föregångarna, jag avskyr litteratur som är exkluderande. Han har stor respekt för läsarna, just för att han själv är en engagerad läsare. Nu börjar han dessutom bli läst i ganska stor omfattning. – Det är klart att det är enormt roligt att så många läser mina böcker nu, men försäljningssiffror är inte alls samma sak som att träffa nån som har läst en bok av mig och tyckt om den. Förlaget skickar små rapporter då och då om tiotusentals sålda exemplar, och jag blir bara… jag vet inte vad jag ska svara, det är så ofattbart. Vad mycket böcker, skriver jag förvånat tillbaka till förlaget, och sen blir jag jätteglad när jag träffar en riktig läsare. Eller läser en recension, som den som skrev om min debutbok, Fallet Vincent Franke, att hon såg på missbrukarna på Sergels Torg på ett annat sätt efter boken. Det betydde mycket. Man kanske kan ändra något genom att skriva, det kanske inte bara är underhållning? Christoffer Carlsson Familj: sambon Mela i Stockholm, föräldrar och lillebror utanför Halmstad. Bakgrund: Kriminolog vid Stockholms universitet, disputerade 2014 på en avhandling om kriminella karriärer och vändpunkter. Debuterade 2010 med ”Fallet Vincent Franke”. 2011 kom ”Den enögda kaninen”. – Den är min version av Donna Tartts ’Den hemliga historien’, och jag är egentligen inte riktigt färdig med den. Det kanske kommer en uppföljare? Fast å andra sidan, kanske inte. 2013 kom ”Den osynlige mannen från Salem”, första boken om Leo Junker. Utsågs till Årets bästa svenska deckare av Svenska Deckarakademin. Samtliga böcker är utgivna på Piratförlaget. Aktuell: Har skrivit ”Den fallande detektiven” som är DN:s sommarföljetong 2014. Första delen publiceras i morgon, 23 juni och den sista den 17 augusti. I slutet av augusti, kommer ”Den fallande detektiven” ut som bok. Rorschachtestet – Jag ser två helt olika saker. En utomjording med hjälm och hakskydd, som en svarthjälmad storm trooper. Och ett djur... nej, vad var det jag såg? Nu ser jag det inte alls längre! ", "article_category": "culture"}
{"id": 30256, "headline": "Succéförfattare av bara farten", "summary": "Som elvaåring skickade han in sitt första deckar-manus – som 28-åring har Christoffer Carlsson gett ut tre böcker och disputerat i kriminologi. Hans -deckare ”Den -osynlige mannen från Salem” blev Årets -bästa svenska kriminalroman 2013. I morgon kan du -följa hans -spännande fortsättning på berättelsen om -polisen Leo Junker, när ”Den fallande detektiven” blir sommar-följetong i DN Kultur. Lotta Olsson har -träffat -författaren som ”bara råkar vara en som skriver.”", "article": "Det ligger en mördad sociologiforskare i en mörk gränd på Döbelnsgatan. Thomas Heber forskade på extrema politiska grupper: nynazister och vänsteraktivister. Strax innan han blev mördad upptäckte han av en slump något riktigt skrämmande, så otäckt att han funderade på att gå till polisen. Så börjar Christoffer Carlssons nya deckare, ”Den fallande detektiven”, som kommer ut i augusti. Redan den 23 juni börjar den publiceras som sommarföljetong i Dagens Nyheter. Sommaren före ett val där de flesta tror att högerextrema partier kommer att flytta fram positionerna rejält. – Verkligheten sprang ikapp min påhittade historia så att den låg lite för nära verkligheten, så ett tag funderade jag på att dra tillbaka boken, säger Christoffer Carlsson. – Och allt kan hinna ändras så mycket under de närmaste månaderna att boken känns irrelevant när den kommer ut. Kommer man att se vad jag vill berätta? Å andra sidan: hur läsaren reagerar beror nog mer på läsaren än på boken. Det viktiga i den är relationerna. Jag ville skriva en bok om vänskap, svek och dubbla lojaliteter. Den politiska ramen, eller vad man ska säga, gör relationerna intressantare, men det är ändå ingen bok om politik. Christoffer Carlsson har hunnit med ovanligt mycket trots att han inte är mer än tjugoåtta år. Han är forskare i kriminologi, har disputerat på en avhandling i samma ämne, samt publicerat tre hyllade kriminalromaner varav den tredje, ”Den osynlige mannen från Salem”, utsågs till Årets svenska deckare av Svenska Deckarakademin förra året. – Äsch, säger han, viftar snabbt och vant bort all förundran. Det där med böckerna är, tja, bara för att han råkar vara en som skriver. Första manuset skickade han in redan som elvaåring, när han hade skrivit den inledande delen i en tänkt deckarserie om den halländske kriminalkommissarien Jim Wester. – Jag hade läst Henning Mankells Wallanderböcker, Åke Edwardsons Winterböcker och Björn Hellbergs Sten Wallböcker och tyckte att jag hade knäckt koden: en deckarserie skulle ha en huvudperson som var polis och hette något på W. – Morfar hade gett mig Mankells ”Den femte kvinnan”, kanske inte världens mest genomtänkta present till en elvaåring, folk som spetsas på pålar, men jag slukade den och började sen läsa deckare i massor. Så han skickade sitt manus till tre förlag, det var dem han hittade adressen till: Bonniers, Ordfront och Opal. De enda som svarade var Opal, som skrev ett uppmuntrande brev där de rekommenderade honom att gå en av deras skrivarkurser. Och så påpekade de att de var ett barnboksförlag, men att han snarast hade skrivit en vuxenbok. – Det var ju roligt att höra för en elvaåring! Tyvärr kunde jag inte gå nån kurs, jag bodde ju i Halmstad och Opal ligger i Stockholm. Han hade faktiskt börjat skriva redan tidigare: en rad Fem på äventyr-liknande noveller som han inte hade försökt få publicerade. Det var inte därför han skrev. Det är fortfarande inte därför han skriver. – Jag skriver för att det är så otroligt, otroligt roligt. Även om jag i första hand är en läsare. Jag var läsare innan jag började skriva – det finns inget som är så starkt som en berättelse. I början var det Enid Blytons Femböcker. När han nyligen var hemma på besök hittade han barndomens älskade ”Fem på smugglarjakt”, knökfull av smugglare och hemliga gångar, grottor och mystiska nattliga ljus. Men nu vågade han inte riktigt öppna den. Finns magin kvar även när man är vuxen? Christoffer Carlsson är uppvuxen ute på landet mellan Halmstad och Simlångsdalen, ”i princip bara åkrar, och nånstans mitt i låg vårt hus”. Det fanns helt enkelt inget att göra och inga större möjligheter att ta sig i väg till kamrater. – Jag hade inte så många vänner heller, konstaterar han sorglöst, jo i skolan förstås, men inte annars. Inte så att jag var mobbad, bara ensam. En gång gick det ett helt sommarlov utan att jag träffade en enda klasskamrat. Alltså: vad skulle han göra? Det hade kunnat bli musik ”om jag inte hade varit tondöv”, eller bollspel, men han hade inget bollsinne. Visserligen är han inte uppvuxen i en speciellt läsande familj, där förekom mest film och musik. Föräldrarna är inte akademiker, pappa är bilmekaniker och mamma är civilanställd hos polisen. Själv blev han ändå bokslukare, läste stora sjok med deckare när han upptäckt genren. Maj Sjöwalls och Per Wahlöös dekalog ”Roman om ett brott” blev en vändpunkt. – Åh! När jag läste dem… då ändrades världen. ”Den skrattande polisen” är bland det bästa jag har läst. Vad är det, tvåhundra sidor? Och inte ett onödigt kommatecken. Sen grumsar Christoffer Carlsson en stund över sin andra bok, ”Den enögda kaninen” (2011). Den är hans längsta bok, 447 sidor, alldeles för lång, tycker han nu. Även om han fortfarande tycker om den. Debutboken, ”Fallet Vincent Franke”, skrev han på ett halvår vid sidan om doktorandstudier i kriminologi och utredningsjobb på Socialstyrelsen. Hur han nu hann med. – Men den är ju kort! ropar han ursäktande och börjar skratta igen. ”Fallet Vincent Franke” är en berättelse om en langande morfinist som plötsligt får ett uppdrag av en gangster: Vincent ska vakta en kvinna några dagar. Han inser snabbt att hon är offer för trafficking och trasslar in sig ohjälpligt när han försöker rädda henne. – Mja, säger Christoffer Carlsson. Den boken blev väl sådär. Men jag gillade Vincent Frankes röst, den var väldigt speciell. Jag har aldrig kunnat hitta den igen, jag vet inte varför. Och så gillar jag att ha en opålitlig berättare, särskilt när man inte riktigt vet om Vincent verkligen upplever saker eller bara inbillar sig. Det är ett bra litterärt knep. Han fick i huvudsak positiva recensioner, utom en, som råkade vara den första han läste. Det verkar inte bekymra honom nämnvärt, han rycker på axlarna. – Jag hade ju fem års akademiska studier i ryggen, och då är man van vid kritik. Det ligger nära till hands att tro att Christoffer Carlsson har ägnat sig åt kriminologin och deckarna för att hans mamma är civilanställd polis. Ett liv med brottslighet! En allvarlig modersbindning, månne? Det tycker han är en rätt kul tolkning, man ser nästan hur fantasin börjar arbeta. Fast det var ju inte riktigt så: kriminologi blev det för att han ville hitta något kul att plugga som inte fanns i Halmstad. Han ville flytta. Alltså blev det kriminologi på Stockholms universitet, och det råkade vara en fullträff, han trivdes omedelbart och blev kvar. Först en filosofie kandidatexamen, sedan magisterexamen där examinatorn råkade heta Jerzy Sarnecki och råkade få resurser till ett forskningsprojekt, och råkade behöva en doktorand... En serie bra slumphändelser, Christoffer Carlsson befann sig bara på rätt plats vid rätt tillfälle. Och råkade vara rätt person också, förstås, men själv beskriver han det mest som att han av någon outgrundlig anledning har fått göra det han har lust med. Hela vägen. Som doktorand gjorde han djupintervjuer med folk som haft långa kriminella karriärer präglade av grov brottslighet. – Jag undersökte vändpunkter. Vad verkade vara viktigt? Vad var det som gjorde att vissa plötsligt slutade begå brott? Eller att andra började begå brott efter långa uppehåll? Det visade sig att det fanns en massa orsaker, förstås. Både strukturella, som när folk blev utförsäkrade och återföll i brott för att de inte hittade någon annan försörjning, och känslomässiga, som att de fick barn eller helt enkelt blev för gamla för att klara att springa ifrån poliser. Det tycker jag själv är roligt, att kondition kan ha med brottslighet att göra, men Christoffer Carlsson förstår inte varför jag skrattar: vadå, så är det ju? – Jag tror att de där intervjuerna har gjort mig till en bättre författare, jag har lärt mig så mycket. Fast en hel del skulle man inte kunna använda i böcker, verkligheten är alldeles för otrolig ibland. Den nya boken, ”Den fallande detektiven”, är andra delen i berättelsen om polisen Leo Junker. Första delen, ”Den osynlige mannen från Salem”, kom förra året. Leo Junker har själv missbruksproblem och är en av deckargenrens många krångelpoliser, egensinnig och med stora samarbetssvårigheter. Det gillar Christoffer Carlsson, att ha en polis som själv balanserar på kanten av lagen. – En person som lever sitt liv i motvind, det intresserar mig. Christoffer Carlsson är långt inne i arbetet med tredje boken om Leo, och det kommer att bli en fjärde. Men inte fler. Han är inte en författare som skriver långa serier, och skälet till att det blir fyra böcker i samma serie är att berättelsen om Leo bara råkade bli alldeles för lång. – Det finns ingen vettig förläggare som skulle vilja ge ut en så lång bok, så jag gjorde tre hack i den och fick fyra delar. – ”Den fallande detektiven” som kommer ut nu handlar ju om vänskap, svek och politiskt våld, medan ”Den osynlige mannen från Salem” är mer av en uppväxtskildring. Den tredje delen, som jag håller på att skriva, handlar om underrättelsetjänsten under åttiotalet. Ja jag vet, det har många skrivit om förut. Men så är det ju med nästan alla böcker. Det man berättar är inte nytt, men sättet man berättar är i bästa fall nytt. Det är det han är ute efter när han skriver: att töja lite på genrens gränser, berättelsens möjligheter. Han använder sig med förtjusning av kriminalromanens alla klassiska strategier, men vill knuffa lite på de gamla formerna. – Deckargenren är inte ofarlig, det kan hända mycket där, säger han. Samtidigt blinkar han så ofta han kan åt sina gamla förebilder: i ”Den fallande detektiven” ligger en svårt skadad man och säger ”Semosund” och ”Esther”. Helt obegripligt. Det syftar förstås på Maj Sjöwall och Per Wahlöö, som lät en döende säga ”Samalson” och ”Dnrk” i ”Den vedervärdige mannen från Säffle”. – Ja, jag är ett barn av kriminalgenren, det är den form jag är stöpt i. Fast man ska kunna läsa mina böcker utan att kunna föregångarna, jag avskyr litteratur som är exkluderande. Han har stor respekt för läsarna, just för att han själv är en engagerad läsare. Nu börjar han dessutom bli läst i ganska stor omfattning. – Det är klart att det är enormt roligt att så många läser mina böcker nu, men försäljningssiffror är inte alls samma sak som att träffa nån som har läst en bok av mig och tyckt om den. Förlaget skickar små rapporter då och då om tiotusentals sålda exemplar, och jag blir bara… jag vet inte vad jag ska svara, det är så ofattbart. Vad mycket böcker, skriver jag förvånat tillbaka till förlaget, och sen blir jag jätteglad när jag träffar en riktig läsare. Eller läser en recension, som den som skrev om min debutbok, Fallet Vincent Franke, att hon såg på missbrukarna på Sergels Torg på ett annat sätt efter boken. Det betydde mycket. Man kanske kan ändra något genom att skriva, det kanske inte bara är underhållning? Som elvaåring skickade han in sitt första deckarmanus – som 28-åring har Christoffer Carlsson gett ut tre böcker och disputerat i kriminologi. Hans deckare ”Den osynlige mannen från Salem” blev Årets bästa svenska kriminalroman 2013. I morgon kan du följa hans spännande fortsättning på berättelsen om polisen Leo Junker, när ”Den fallande detektiven” blir sommarföljetong i DN Kultur. Lotta Olsson har träffat författaren som ”bara råkar vara en som skriver.” Familj: sambon Mela i Stockholm, föräldrar och lillebror utanför Halmstad. Bakgrund: Kriminolog vid Stockholms universitet, disputerade 2014 på en avhandling om kriminella karriärer och vändpunkter. Debuterade 2010 med ”Fallet Vincent Franke”. 2011 kom ”Den enögda kaninen”. – Den är min version av Donna Tartts ’Den hemliga historien’, och jag är egentligen inte riktigt färdig med den. Det kanske kommer en uppföljare? Fast å andra sidan, kanske inte. 2013 kom ”Den osynlige mannen från Salem”, första boken om Leo Junker. Utsågs till Årets bästa svenska deckare av Svenska Deckarakademin. Samtliga böcker är utgivna på Piratförlaget. Aktuell: Har skrivit ”Den fallande detektiven” som är DN:s sommarföljetong 2014. Första delen publiceras i morgon, 23 juni och den sista den 17 augusti. I slutet av augusti, kommer ”Den fallande detektiven” ut som bok. Rorschachtestet – Jag ser två helt olika saker. En utomjording med hjälm och hakskydd, som en svarthjälmad storm trooper. Och ett djur... nej, vad var det jag såg? Nu ser jag det inte alls längre! Text: Lotta Olsson intervjuar Christoffer Carlsson. Plats för intervjun: En svettig måndagseftermiddag i juni på Citykonditoriet, när Christoffer Carlsson tog paus från en kriminologkonferens på Norra Latin. Foto: av Anette Nantell i DN:s fotostudio. Om fotograferingen: Jag samlade blommor i en och en halv timme. Hela studion var full. Sekunderna innan vi började lyckades jag i blomröran sparka sönder blixtsändaren på kameran. Men med en hel del tejp fick jag igång blixtarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30278, "headline": "Lana Del Rey – ”Ultraviolence”", "summary": "Lana Del Rey är mer intressant än hennes tredje album. Melodierna är för vaga och texterna för lama. DN:s recensent saknar de storslagna melodierna och begåvade texterna som hon förförde en hel värld med.", "article": "Det finns bara en Lana Del Rey. Likt det tidiga 60-talets Bob Dylan eller Ziggy Stardust-erans David Bowie har hon mycket omsorgsfullt skapat en persona som är oskiljaktig från Elizabeth Grant, som hon egentligen heter. Det är denna persona som är hennes stora kreativa prestation. Det rör sig om en sammansmältning av tre karaktärer: en nattklubbsångerska från 50-talet med en oräknelig serie hjärtesorger bakom sig, en naiv troféflickvän till en tuff kriminell kille samt en ung uttråkad tjej i en kvävande trygg amerikansk förort som apatiskt låter samtidens droger och populärkultur passera medan hon känner tiden gå och ungdomens skönhet blekna bort. Det dessa tre kvinnor har gemensamt är att de har gett upp hoppet om att någonsin bli lyckliga. Denna mörkt romantiska cocktail förförde en hel musikvärld med låtar som ”Video games”, ”Blue jeans”, ”Born to die”, ”Carmen”, ”National anthem”, ”Summertime sadness” och ”Ride”. Samtliga av de ovanstående var på ett eller annat sätt samarbeten med de begåvade låtskrivarna och producenterna Justin Parker och Emile Haynie. De försåg Lana Del Rey med en perfekt kombination av storslagna melodier och moderna rytmer. Tyvärr är varken Parker eller Haynie inblandade i ”Ultraviolence”, Lana Del Reys efterlängtade tredje album. I stället har hon samarbetat framför allt med Dan Auerbach från bluesrockbandet The Black Keys och veteranen Rick Nowels (som hade en begränsad roll på ”Born to die”). Det gör att denna skiva får ett annorlunda sound: lojt bluesig balladpop. Lana Del Rey har fortfarande en fin sångröst, full av personlighet och sensualitet. Och soundet som Auerbach snickrat ihop är onekligen tjusigt. Problemet är att låtskrivandet inte är på samma nivå som på ”Born to die”. Melodierna är på gränsen till för vaga för att man ska kunna nynna dem, refrängerna är sällan utropstecken och texterna innehåller inga överraskningar. ”Fucked my way up to the top” lever inte upp till låttitelns löfte: det är varken en knivskarp uppgörelse med hennes belackare eller en saga om karriärism och besatthet. Mest intressant på ”Ultraviolence” är när Lana Del Rey gestaltar tragiska och destruktiva förhållanden. Titellåten, som citerar The Crystals ”He hit me (and it felt like a kiss)”, handlar om en misshandlande pojkvän som berättarjaget älskar förbehållslöst. Vissa har kritiserat låten och menat att den romantiserar kvinnomisshandel. Men Lana Del Rey romantiserar inte, dock känner hon inte heller någon skyldighet att skildra enbart starka kvinnor. Hon åtnjuter samma konstnärliga frihet som män alltid har haft. ”Sad girl” handlar om att vara älskarinna till en man som tillhör någon annan, även detta ett destruktivt förhållande. Här finns även en briljant cover av 50-talslåten ”The other woman” av Jessie Mae Robinson, en av de första framgångsrika afroamerikanska kvinnliga låtskrivarna. I originalet är perspektivet den bedragna gifta kvinnans, men Lana Del Rey identifierar sig mer den unga snygga älskarinnan som i slutändan inte alls är lycklig. Trots att skivan inte är någon fullträff bibehålls suget efter Elizabeth Grants skapelse. Lana Del Rey är helt enkelt mer intressant än vad ”Ultraviolence” är. Bästa spår: ”West coast” Fem andra låtar om våld i relationer 1. Billie Holidays ”Ain’t nobody’s business” (1949) Även känd som ”T’ain’t nobody’s bizness if I do”, skrevs i början av 1920-talet och var en signatursång för bluessångerskan Bessie Smith. Men det är i den trasiga gudinnan Billie Holidays händer som den verklighetsförnekande glada sången blir riktigt stötande. 2. The Crystals ”He hit me (and it felt like a kiss)” (1962) En hemsk sång som slätar över kvinnomisshandel och försvarar slagen med att svartsjuka beror på kärlek. Märkligt nog skriven av paret Carole King och Gerry Goffin. Producerad av Phil Spector, som just nu sitter i fängelse för att ha mördat en kvinna. 3. The Beatles ”Run for your life” (1965) John Lennon skrev denna låt och sade senare att han ångrade den. En trallig rock’n’roll-dänga som handlar om svartsjuka från en hotfull kontrollerande killes perspektiv. Lennons första fru Cynthia har vittnat om att popstjärnan själv hade sådana sidor. 4. RZA:s ”Domestic violence” (1998) Handlar egentligen inte om våld utan om ett bråk mellan berättarjaget och hans sambo. Kvinnan kommer till tals, först genom en inledande monolog om hur allt som har att göra med killen ”ain’t shit” och senare, efter en hatisk svada från honom, skäller hon på honom när han pratar i telefon. 5. Britney Spears ”… Baby one more time” (1998) Obehaglig hitlåt vars längtan efter pojkvännens bekräftelse inte gör skillnad mellan kyssar och slag. Britney gjorde i början av sin karriär många låtar med ett tragiskt undergivet berättarjag, förutom denna ”Born to make you happy” och ”I’m a slave 4 U”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30289, "headline": "Guettas pop får hjärtan att skina", "summary": "Dans till housebeatet skapar lycka. Summerbursts andra dag är solig och varm och publiken dansar i extas till Calvin Harris, David Guetta och de andra artisterna", "article": "David Guetta, Calvin Harris, Krewella, Dada Life, Chicane, Wildstylez m fl Scen: Ladugårdsgärdet, Stockholm. Vad är musikalisk extas? Frågan aktualiseras när ett folkhav på 29 000 glada människor dansar vilt till housemusiken som spelas av den leende David Guetta. Thank you for making this night so magical, säger Guetta och publiken svarar med ett instämmande jubelrop. Vad är det som är så magiskt? Jag tror att magin ligger i det kollektiva. De som kommer till Summerburst kommer inte ensamma utan med vänner, pojkvänner och flickvänner. Dansen är inte en individuell kulturupplevelse, det är något som sker i interaktion med andra. Musiken ensam skapar inte extas. Housebeatet är så enkelt att alla kan dansa till det. Det är en inkluderande musik, den uttrycker känslor som kan identifieras och delas av alla. Och just delandet, den kollektiva simultaniteten, skapar lycka och meningsfullhet. Summerbursts andra och sista dag har en annan stämning än den kyliga förstadagen. Det är soligt och varmt, de ditforslade palmerna ser inte lika sorgliga ut och det är smockfullt med människor på festivalområdet. Krewella, en grupp från Chicago, får igång eftermiddagspubliken rejält med sin hysteriska blandning av electrohouse och brostep. Jahan Yousafs entusiastiska headbangande gör också mycket för konserten. Till och med playbacksången imponerar med sin energi. Chicane är en 43-årig veteran inom dansmusik. Hans uppfriskande blandning av mjuka trancesyntar, nyandligt utopiska durackord och snällt snärtiga housetrummor gör hans set till ett av dagens bästa, trots frånvaro av riktigt tung bas. Han spelar ensam och inte i sällskap av musiker och sångare som han ofta gör, men kanske är det av godo. Stockholmsduon Dada Life inleder sin konsert med en märklig koreografi: ett antal vitklädda killar marscherar in med blågula flaggor samtidigt som en hotfull synt morrar i bakgrunden. Låt vara att Dada Lifes logga anspelar på den svenska flaggan – det hela ser ut som aggressiv organiserad nationalism, obehagligt efter det senaste EU-valet. Duon spelar välsmord electrohouse och använder alla knep de kan komma på, som att skicka ut ballonger formade som bananer och champagneflaskor i publikhavet och spela en mashup av Aviciis ”Levels” och Gyllene Tiders ”Sommartider”. Stämningen är på topp på lilla scenen när holländska hardstyleartisten Wildstylez spelar. Basen bankar snabbt och skoningslöst i kvällssolen, och publiken dansar lyckligt med händerna i luften. Wildstylez lyckas ha glada och pigga syntmelodier samtidigt som musiken är rå och brutal, imponerande. Calvin Harris, känd bland annat för Rihannasamarbetet ”We found love”, spelar för ett ofattbart stort publikhav arenahouse som låter hård men på ett polerat sätt. Vissa låtar är kryddade med arga trancesyntar, andra med vokala poprefränger – Calvin Harris har inget personligt sound utan är en skicklig musikalisk kameleont. David Guetta får hjälp av pyroteknik, fyrverkerier, sprutande rök och laserljus, men det är musiken han spelar som får folkmassan att dansa ännu mer än till Calvin Harris. Guetta jobbar mer med dynamik än de flesta andra akterna på festivalen – tempo och intensitet varieras för att bygga upp maffiga crescendon. Många av hans bästa låtar är inte poppig house, utan ren pop med starka houseinslag. Allra finast är ”Titanium” som spelas i slutet och får mitt hjärta att skina ikapp med 29 000 andra. Tre frågetecken. ? Varför så få kvinnliga artister? Av de sammanlagt 41 akter på årets Summerburst i Stockholm och Göteborg är endast två kvinnliga (tre om man räknar Krewella, bilden, vars manliga medlem inte deltog i konserterna). En tjugondel. Inte okej. ? Varför så många nede3rländska artister? Hardwell, Afrojack, R3hab, Showtek, Martin Garrix, Ummet Ozcan, Brennan Heart, Wildstylez, Psyko Punkz och många fler – alla är de holländare. ? Är Nederländerna för EDM vad Kalifornien är för softrock? ? Varför är det så populärt att bröla ”Seven nation army”? The White Stripes indierockhit har länge varit populär bland fotbollssupporters. På Summerburst används den för att uttrycka allt från ”en låt till, David Guetta!” till ”här är vi och vi har det gött”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30315, "headline": "Feministiska krafter tar plats i Malmö", "summary": "I morgon möts aktivister, toppolitiker och stjärnakademiker för en unik kvinnokonferens: Nordiskt forum Malmö 2014. New action on women’s rights. Kraven man enas om ska överlämnas till Nordens regeringar.", "article": "r 1994 hölls ett liknande forum i Åbo och resultatet överlämnades till FN:s ledare under världskonferensen året därpå. Kraven speglades sedan i den internationella kvinnokonventionen: en rad jämlikhetspunkter som de nordiska länderna skrev under – men ännu inte har uppfyllt. Sveriges misslyckande syns till exempel i att kvinnor har lägre löner, färre chefsposter, högre andel sjukskrivningar och osäkrare anställningar än män. – Det blåser också konservativa vindar i Europa. Det är läge för kvinnorörelsen att ses och stämma av läget. Och göra en kraftsamling, säger Maria Almström, kommunikationsstrateg för Nordiskt forum Malmö 2014. New action on women’s rights!, som startar i morgon. Under tre dagar samlas tusentals toppolitiker, näringslivschefer, aktivister, kulturprofiler, stjärnakademiker och intresseorganisationer som alla vill utmana begränsande normer och uppnå en jämlik värld. Utöver de många svenska namnen – som Gudrun Schyman, Margot Wallström, Alexandra Pascalidou och Soraya Post – så kommer dagarna att fyllas av internationella feministiska storheter. Sampat Pal Devi, grundare av Gulabi Gang i Indien, som iklädda rosa sarier slår tillbaka mot sexuellt våld, möter aktivisten och artisten Rudo Chigudu från Katswe sistahood, som arbetar för unga kvinnors hälsa och sexuella rättigheter i Zimbawe. Sydafrikas tidigare vicepresident Phumzile Mlambo-Ngcuka möter den brittiska pornografiforskaren Gail Dines. – Den feministiska kören är stor och mångfasetterad. Man kan inte föra samman så här många tänkare och förvänta sig att alla är överens. Vad vi enas om är att ta kvinnors liv på allvar och att inte vilja kompromissa med patriarkatet, säger Gail Dines och betonar särskilt mötet mellan den akademiska världen och politisk aktivism. – Det är en väldigt explosiv kombination. Vår storhet ligger i att arbeta på båda planen. Den feministiska rörelsen skapades inte för att vi skulle sitta och skriva böcker, säger hon. Utöver föreläsningar och workshoppar satsar Nordiskt forum stort på kultur och öppnar flera litteratur-, musik- och teaterscener i Malmö. Det blir bland annat världspremiär för Hedda Krausz Sjögrens dramatisering av Svetlana Aleksijevitjs hyllade dokumentärroman ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, om den miljon kvinnor som stred vid fronten för Röda armén – men som sällan nämns i några historieböcker. – Intervjuerna med dem drabbade mig: det våldsamma, grymma ihop med det sensoriska och små detaljer ur livet. Hela människor talar och det skiljer dem från det vedertagna sättet att berätta om krig, alla journalfilmer man sett. Vår föreställning ger de här osynliga erfarenheterna ytterligare liv och kropp, säger Hedda Krausz Sjögren och en av skådespelarna – poeten och radioprogramledaren Suzan Alev Arslan – pekar på kopplingen till nuet: – Kriget är på ett sätt långtifrån oss, Sverige har haft fred länge. Samtidigt är det många svenskar som lever med konkreta erfarenheter av krig. De har varit med själva eller har en familj med minnen. Mina föräldrar till exempel. Historierna på scenen är nära oss, säger Suzan Alev Arslan. – Känslan inför de här dagarna är mäktig. Att så många samlas på samma plats och öppnar nya perspektiv för varandra, fortsätter hon. När Nordiskt forum är över ska tydliga krav formuleras, liksom i Åbo 1994. De kommer att överlämnas till de nordiska regeringarna. Men någon ny världskonferens eller önskan om att uppdatera den internationella kvinnokonventionen är inte aktuell. Maria Almström nämner återigen de konservativa vindarna. – Vad vi skrev och vad FN formulerade för tjugo år sedan är långt-ifrån uppfyllt. Att riva upp och ändra i de målen just nu skulle kunna innebära en kraftig backlash. Att jämställdhetskraven trycks tillbaka, säger hon. Nordiskt forum Malmö 2014. New action on women’s rights är en feministisk konferens som arrangeras av över 200 organisationer ur den nordiska kvinnorörelsen. Utöver många jämställdhets- och genuspolitiska föreläsningar, workshoppar och panelsamtal satsar konferensen mycket på kultur. Aktuella akter är bland annat Ane Brun, Virpi Pahkinen, Cleo & Kristin Amparo med Broke ’n Tipsy, Queendom och komikern Shazia Mirza. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30330, "headline": "Göteborg laddar för magisk kväll", "summary": "Göteborg är redo, Håkan Hellström är redo, fansen är redo. Och alla verkar ense om att det kommer att bli en magisk kväll på Nya Ullevi när stadens egen son spelar inför förväntad rekordpublik. ”Det kommer att bli den bästa kvällen i mitt liv”, säger Ida Carlzon, en av många Hellströmfantaster som kom tidigt till kvällens konsert.", "article": "Festen i Göteborg drog igång långt innan Håkan Hellström förväntades inta scenen på Nya Ullevi vid niotiden på lördagskvällen. Många fans kom tidigt för att ladda upp i ett förfestområde som byggts utanför arenan. Här spelas Hellströms musik utan uppehåll. Här visas bildspel över stjärnans karriär. Här visas också den prisbelönta filmen Känn ingen sorg, som bygger på hans texter. – Det är bra texter, det är bra musik och det går att identifiera sig med det han sjunger om även om man inte kommer från Göteborg, säger Ida Carlzon som tillsammans med sin syster Clara Gustafsson åkt från Köping tidigt på morgonen för att insupa atmosfären. Båda är klädda i Hellströmtröjor och har sett honom tre gånger live tidigare. De räknar med att lördagens spelning blir en höjdpunkt. Liksom alla andra Hellströmfans kan de vara glada över att konserten inte var på nationaldagen, då det regnade och åskade så mycket över Göteborg under kvällen att det är tveksamt om det hade gått att genomföra en konsert. Ett sådant väder hade i alla fall skrämt bort en del åskådare, men på lördagen hade de tunga molnen dragit vidare och solen trängde igenom. Allt är upplagt för härlig sommarkväll med 16-18 grader varmt. Därmed hänger publikrekordet på Nya Ullevi löst. Bruce Springsteen och hans E Street Band har de fyra bästa siffrorna med 66.561 från 2012 års spelning som toppnotering. Arrangören bekräftade för en dryg vecka sedan att 65.000 biljetter är sålda, men Catarina Oscarsson på Live Nation vill inte kommentera den exakta siffran på konsertdagen. – Vi väntar med att kommentera publiksiffran till efter konserten, men det har varit ett fantastiskt tryck, säger Oscarsson. Den som inte har biljett får vara beredd att betala för sig. På Blocket hade priset för en ståplatsbiljett stigit till cirka 2.500 kronor. – En jag frågade här hade blivit erbjuden 4.000 för sin ståplatsbiljett, men det tycker jag är lite väl mycket, säger Glenn Svensson från Göteborg, som kommit till Nya Ullevi för att försöka få tag i en dyrgrip i sista stund. Mitt under jakten möter han ett känt ansikte. Det är Tomas von Brömssen som frågar efter sceningången. – Jag frågade om han hade någon biljett över, men det hade han tyvärr inte, säger Glenn Svensson och säger att skådespelarens närvaro innebär att det är en lågoddsare att han kommer att dyka upp på scenen tillsammans med Hellström i kväll. En annan av gästartisterna ryktas vara Veronica Maggio. Håkan Hellström verkar redo för att ge publiken en kväll den aldrig glömmer. När DN intervjuade honom i samband med att konserten flyttades från Slottskogsvallen till Nya Ullevi på grund av det stora publikintresset förklarade han att även han väntade sig en magisk kväll på arenan där han en gång var bollpojke när favoritlaget Gais spelade fotboll. Han avslöjade också att han en gång lämnade en konsert med Bruce Springsteen långt innan ”Bossen” hade spelat färdigt. – Göteborgarna gillar ju att sjunga med i sångerna om New Jersey. Nu får de sjunga om sin egen stad i stället, sade Hellström. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30332, "headline": "”Amazon försöker devalvera värdet på böcker”", "summary": "Kritiken mot nätjätten Amazon växer i USA. På den nyligen avslutade bokmässan i New York gick både författare och förläggare hårt åt företagets sätt att göra affärer.", "article": "På årets bokmässa i New York var det stora samtalsämnet varken någon ny, hyllad debutroman eller några häpnadsväckande nya smartphone-appar som lovade att förändra skönlitteraturen. Istället ville så gott som alla förlagsrepresentanter på plats enbart prata om ett enda företag: Amazon, USA:s största sajt för bokförsäljning och en av världens största e-handelstjänster. Anledningen var Amazons bråk med bokförlaget Hachette, som skapat stora rubriker i amerikansk media de senaste veckorna. Efter att Hachette tvekat inför att skriva under ett nytt kontrakt med Amazon, då man tyckte att villkoren var för dåliga, har Amazon bestraffat förlaget med en rad små och stora knep, som gör det svårare att köpa Hachettes böcker på Amazon. De har tagit bort ”köp”-knapparna på vissa böcker, höjt priserna på andra böcker och i många fall får en kund som försöker köpa en Hachette-bok på Amazon ett meddelande om att ”leveransen kan ta upp till 8 veckor”, trots att de har boken i lager. Det här har drabbat försäljningen av färska böcker på Hachette-ägda förlag, av författare som Malcolm Gladwell och David Sedaris. Dessutom har det väckt en svallvåg av kritik mot Amazon i den amerikanska bokbranschen. – Amazon har alltid betett sig som en maffiaorganisation. Men det är först nu det har blivit offentligt. Det här har tveklöst varit det största samtalsämnet på bokmässan i år, säger Dennis Johnson, som driver det oberoende förlaget Melville House i New York. Flera författare uttryckte sig negativt om Amazon under bokmässan. James Patterson, som ger ut böcker på Hachette, tilldelades ett pris på bokmässan och höll ett tacktal där han gick till hård attack mot Amazon och hånade deras grundare och VD, Jeff Bezos. – Om Amazon är det amerikanska sättet att göra affärer på så är det dags att vi ändrar på det, sade Patterson i sitt tal. Bråket med Hachette skapade även rubriker på förstasidorna i Financial Times och New York Times under bokmässan. På Hachettes bås på bokmässan suckade medarbetarna ilsket när Amazon fördes på tal. I ett pressmeddelande från förlaget ifrågasätter man med relativt diplomatisk ton Amazons agerande, samtidigt som man påpekar att de varit en viktig affärspartner i många år. Dennis Johnson på Melville House är en av få förläggare som går ut offentligt med sin kritik av Amazon. Han har under de senaste åren blivit ett slags inofficiell talesperson för amerikanska bokförlags problematiska förhållande till Amazon. Johnson har besökt bland annat Kanada, Tyskland, Australien och Sverige för att kritisera Amazon och varna förlag för att samarbeta med dem (i Sverige har han bland annat hållit ett föredrag hos Natur & Kultur, där undertecknad ger ut böcker). I en intervju på bokmässan säger Johnson att Amazons bråk med Hachette kan få konsekvenser för bokbranschens framtid. Om nästa förlag som ska förhandla om sitt kontrakt med Amazon, förmodligen Harper Collins eller Simon & Schuster, också vägrar att gå med på Amazons förhållanden så kan det leda till en snöbollseffekt där allt fler av böckerna från de stora förlagen inte längre går att få tag på hos Amazon, enligt Johnson. – Böcker är ovärderliga för vår kultur och vår demokrati, men Amazon försöker sakta men säkert devalvera värdet på böcker. Amazon säger att de bara bryr sig om sina kunder, men om de pressar ner priserna så lågt att det dödar bokförlagen, då är det inte särskilt bra för kunderna. Det här är ett företag som skadar den litterära världen just nu, säger Johnson. De utsända från Amazon höll låg profil på bokmässan och undvek journalister med en entusiasm man annars bara ser hos oljeföretag eller hedgefondfirmor. Enligt de flesta förlagsrepresentanter på bokmässan (som generellt bad om anonymitet) har Amazons tilltagande aggressivitet mot bokförlagen att göra med hårdare krav på lönsamhet från företagets investerare och aktieägare. Trots flera år av snabb tillväxt har Amazons aktiekurs dalat kraftigt under våren och nu höjs rösterna för att man måste öka lönsamheten. – De är i allt mer desperat behov av vinster och man kan se att de blivit mer aggressiva i takt med de hårdare kraven på lönsamhet, säger Dennis Johnson. Den amerikanska bokbranschen har överlag ett kluvet förhållande till Amazon. De står för nästan en tredjedel av bokförsäljningen i USA i dag – för digitala böcker står de för nästan 70 procent – och många förlag är helt beroende av ett fungerande samarbete med dem. Under konflikten med Hachette har flera förläggare försvarat Amazon genom att påpeka att de bidragit till att öka bokläsandet i världen, genom att sälja böcker till så låga priser att fler har råd att köpa och läsa dem. De leverar böcker även till delar av världen där det är ont om bokhandlar och de uppfinner ny teknik som gör det lättare att läsa överallt, när som helst. När Amazon lanserade sitt förlag för internationell litteratur, Amazon Crossing, var de globala reaktionerna överlag positiva. Författaren och Akademiledamoten Per Wästberg sade till exempel att ”Amazon Crossing förtjänar beröm och stöd. Översättning och distribution av bra litteratur från så kallade mindre språk kan enbart stimulera våra kulturer och inspirera författare att bredda sina perspektiv”. Amazons kritiker har däremot alltid oroat sig för riskerna med att ett enda företag börjar få så oerhört stor makt över försäljningen av böcker, och numera även utgivningen av böcker. Under våren har det vuxit fram en backlash mot Amazon i USA, dels från bokförlagens håll, dels genom mer negativ uppmärksamhet i media. Med Hachette-bråket har Amazon till slut ”bekräftat alla kritikers värsta mardrömmar”, skriver Farhad Manjoo, teknikkolumnist i New York Times. Denise Rudberg var den första svenska författaren som publicerades på Amazon Crossing. När hon gästade bokmässan i New York, för att marknadsföra sin roman ”A small indiscretion”, uttryckte hon sig överlag positivt om sitt förhållande med Amazon, men kom också med en mer generell kritik mot maktkoncentration i bokbranschen. – Jag tycker det är oroväckande varje gång ett företag får för stark dominans. Det leder till hybris och brist på ödmjukhet. Bonniers har haft en liknande roll i Sverige tidigare. Det är bättre med fler som konkurrerar, säger Denise Rudberg. Amazon. Nätjätten omsätter 400 miljarder om året Amazon grundades 1994 som en nätbokhandel. I dag omsätter företaget ca 400 miljarder kronor om året, nästan dubbelt så mycket som Ikea. Amazon är världen största nätvaruhus. I USA får nu Amazon hård kritik för monopoltendenser och stenhårda affärsvillkor. De står för nästan en tredjedel av bokförsäljningen i landet. För digitala böcker är siffran uppemot 70 procent. Många förlag är helt beroende av ett fungerande samarbeta med Amazon. I april tecknade nätjätten ett avtal med svenska Bokrondellen. Företaget har en databas som omfattar all svensk utgivning. Rent tekniskt är det en förutsättning för att Amazon ska kunna sälja svenska böcker. Den svenska bokbranschen har länge bävat för Amazons etablering i Norden. De mindre förlagen är rädda för att hamna i knät på Amazon, som fått kritik för att dumpa priserna på böcker. Mot det talar att Sverige redan har en hög andel bokförsäljning på nätet. ”Jag har svårt att se hur Amazon skulle kunna ta kontroll över den svenska marknaden utan att köpa Adlibris och Bokus”, sade förläggaren Kristoffer Lind till DN i april. Håkan Rudels, förlagsdirektör på Bonnierförlagen, har sagt att Amazon skulle kunna öka försäljningen av digitala böcker och bli en injektion för hela branschen. Den svenska e-boksmarknaden är liten. Intäkterna kommer främst från biblioteken. Lästips: Brad Stones ”The everything store. Jeff Bezos and the age of Amazon” (Bantham press). Läs fler artiklar om Amazon på dn.se/kultur ", "article_category": "culture"}
{"id": 30333, "headline": "Hanna Fahl: De gamla bilderna på loppisar och internet kräver sina historier, vill bli berättade", "summary": "En flicka tycks levitera och en pojke täcks av en bisvärm. Huvudpersonerna i Ransom Riggs debutroman har sitt ursprung i gamla buntar med fotografier som han hittat på loppisar.", "article": "Internet är fullt av gamla fotografier. Auktionssajten Ebay har en särskild guide för fotografiköpare och skriver att gamla bilder blivit allt mer populära att köpa och sälja. Twitterkonton som @HistoryInPics samlar historiska ögonblicksbilder – en brödkö under depressionen, Ernest Hemingway som sparkar en ölburk i luften på en liten grusväg 1959, John Lennon på skateboard. Sajten Retronaut kallar sig själv en ”fotografisk tidsmaskin” och organiserar gamla bilder i ”tidskapslar” med teman som unga amerikaner i maj 1973. The Guardian döpte fenomenet till ”retronauting” när de skrev om det i april: ”Nostalgin fastnar på fotografierna som damm på viktorianska prylar. Den sipprar ut från både sepiatoner och Polaroidnyanser.” Den amerikanske författaren Ransom Riggs är en av dem som fastnat för gamla bilder. Hans debutroman ”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” har sitt ursprung i loppisfynd, gamla buntar med bilder där Riggs hittade spöklika barn som han lät bli huvudpersoner i berättelsen. En flicka som tycks levitera, en pojke täckt av en bisvärm, en tonårstjej med långt trassligt hår och en höna i famnen – dessa är de besynnerliga som bor på ett barnhem i en tidsloop och aldrig åldras och upptäcks av huvudpersonen, som visar sig vara en aning besynnerlig själv. I uppföljaren ”Spökstaden” (kommer 19 juni på svenska) utökas persongalleriet med bland annat en hund som röker pipa och en flicka med ett stort hål genom magen. Fotografierna finns med i böckerna, svartvita och kusliga, ofta med experimentell ljussättning. Ransom Riggs är inte den enda som använt sig av gamla fotografier i sin konst. I en intervju med New York Times visar författaren Junot Díaz bilder som inspirerat hans noveller: ett litet svartvitt foto på hans far i fascistuniform, en dyster bild av ett stålverk, hans föräldrar som poserar med en ko. Italienske konstnären Maurizio Anzeri letar, precis som Riggs, efter fotografier på loppmarknader och broderar sedan på dem. Ett gammalt familjeporträtt täcks av svepande loopar av färgad tråd, en naken flicka får en broderad svart slöja. Brittiska Julie Cockburn gör samma sak; ritar, broderar och klistrar på gamla bilder för att ge dem en ny kontext och nytt liv. Resultatet är en sorts dubbelexponering. Bakom broderitrådarna finns människoöden. Ransom Riggs böcker går att läsa rakt igenom som spänningsberättelser, men man kan också fastna i dem i timmar, grubblandes över vilka personerna på bilderna var på riktigt. Vem kom på idén att sätta på sin boxerhund ett par pilotglasögon och sticka pipan i munnen, och betyder hundens stoiska ansiktsuttryck att den var van vid dylik förnedring? Vad hände med det lilla barnet, skrikandes framför ett sönderbombat Londonkvarter? Bakom fantasyserien om Miss Peregrines barnhem skymtar berättelser från verkligheten, fångade i ögonblicksbilder, som kanske är ännu bättre. Ännu mer besynnerliga. I Ebays guide för köpare av gamla bilder förklarar man det nyväckta intresset för historiska fotografier med digitalkamerans intåg, och kanske stämmer det. Precis som vinylskivan fått ett uppsving i och med den digitala musikrevolutionen finns det ett värde i gamla fotografier som fysiska artefakter och minnesbärare, särskilt bilder från kända historiska skeenden. Men i de kontextlösa privata fotografierna, bortglömda på loppmarknader, finns också något pockande. De kräver sina historier, vill bli berättade. De är hela romaner i sig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30336, "headline": "”Amazon försöker devalvera värdet på böcker”", "summary": "New York. Kritiken mot nätjätten Amazon växer i USA. På den nyligen avslutade bokmässan i New York gick både författare och förläggare hårt åt företagets sätt att göra affärer.", "article": "På årets bokmässa i New York var det stora samtalsämnet varken någon ny, hyllad debutroman eller några häpnadsväckande nya smartphone-appar som lovade att förändra skönlitteraturen. Istället ville så gott som alla förlagsrepresentanter på plats enbart prata om ett enda företag: Amazon, USA:s största sajt för bokförsäljning och en av världens största e-handelstjänster. Anledningen var Amazons bråk med bokförlaget Hachette, som skapat stora rubriker i amerikansk media de senaste veckorna. Efter att Hachette tvekat inför att skriva under ett nytt kontrakt med Amazon, då man tyckte att villkoren var för dåliga, har Amazon bestraffat förlaget med en rad små och stora knep, som gör det svårare att köpa Hachettes böcker på Amazon. De har tagit bort ”köp”-knapparna på vissa böcker, höjt priserna på andra böcker och i många fall får en kund som försöker köpa en Hachette-bok på Amazon ett meddelande om att ”leveransen kan ta upp till 8 veckor”, trots att de har boken i lager. Det här har drabbat försäljningen av färska böcker på Hachette-ägda förlag, av författare som Malcolm Gladwell och David Sedaris. Dessutom har det väckt en svallvåg av kritik mot Amazon i den amerikanska bokbranschen. – Amazon har alltid betett sig som en maffiaorganisation. Men det är först nu det har blivit offentligt. Det här har tveklöst varit det största samtalsämnet på bokmässan i år, säger Dennis Johnson, som driver det oberoende förlaget Melville House i New York. Flera författare uttryckte sig negativt om Amazon under bokmässan. James Patterson, som ger ut böcker på Hachette, tilldelades ett pris på bokmässan och höll ett tacktal där han gick till hård attack mot Amazon och hånade deras grundare och VD, Jeff Bezos. – Om Amazon är det amerikanska sättet att göra affärer på så är det dags att vi ändrar på det, sade Patterson i sitt tal. Bråket med Hachette skapade även rubriker på förstasidorna i Financial Times och New York Times under bokmässan. På Hachettes bås på bokmässan suckade medarbetarna ilsket när Amazon fördes på tal. I ett pressmeddelande från förlaget ifrågasätter man med relativt diplomatisk ton Amazons agerande, samtidigt som man påpekar att de varit en viktig affärspartner i många år. Dennis Johnson på Melville House är en av få förläggare som går ut offentligt med sin kritik av Amazon. Han har under de senaste åren blivit ett slags inofficiell talesperson för amerikanska bokförlags problematiska förhållande till Amazon. Johnson har besökt bland annat Kanada, Tyskland, Australien och Sverige för att kritisera Amazon och varna förlag för att samarbeta med dem (i Sverige har han bland annat hållit ett föredrag hos Natur & Kultur, där undertecknad ger ut böcker). I en intervju på bokmässan säger Johnson att Amazons bråk med Hachette kan få konsekvenser för bokbranschens framtid. Om nästa förlag som ska förhandla om sitt kontrakt med Amazon, förmodligen Harper Collins eller Simon & Schuster, också vägrar att gå med på Amazons förhållanden så kan det leda till en snöbollseffekt där allt fler av böckerna från de stora förlagen inte längre går att få tag på hos Amazon, enligt Johnson. – Böcker är ovärderliga för vår kultur och vår demokrati, men Amazon försöker sakta men säkert devalvera värdet på böcker. Amazon säger att de bara bryr sig om sina kunder, men om de pressar ner priserna så lågt att det dödar bokförlagen, då är det inte särskilt bra för kunderna. Det här är ett företag som skadar den litterära världen just nu, säger Johnson. De utsända från Amazon höll låg profil på bokmässan och undvek journalister med en entusiasm man annars bara ser hos oljeföretag eller hedgefondfirmor. Enligt de flesta förlagsrepresentanter på bokmässan (som generellt bad om anonymitet) har Amazons tilltagande aggressivitet mot bokförlagen att göra med hårdare krav på lönsamhet från företagets investerare och aktieägare. Trots flera år av snabb tillväxt har Amazons aktiekurs dalat kraftigt under våren och nu höjs rösterna för att man måste öka lönsamheten. – De är i allt mer desperat behov av vinster och man kan se att de blivit mer aggressiva i takt med de hårdare kraven på lönsamhet, säger Dennis Johnson. Den amerikanska bokbranschen har överlag ett kluvet förhållande till Amazon. De står för nästan en tredjedel av bokförsäljningen i USA i dag – för digitala böcker står de för nästan 70 procent – och många förlag är helt beroende av ett fungerande samarbete med dem. Under konflikten med Hachette har flera förläggare försvarat Amazon genom att påpeka att de bidragit till att öka bokläsandet i världen, genom att sälja böcker till så låga priser att fler har råd att köpa och läsa dem. De leverar böcker även till delar av världen där det är ont om bokhandlar och de uppfinner ny teknik som gör det lättare att läsa överallt, när som helst. När Amazon lanserade sitt förlag för internationell litteratur, Amazon Crossing, var de globala reaktionerna överlag positiva. Författaren och Akademiledamoten Per Wästberg sade till exempel att ”Amazon Crossing förtjänar beröm och stöd. Översättning och distribution av bra litteratur från så kallade mindre språk kan enbart stimulera våra kulturer och inspirera författare att bredda sina perspektiv”. Amazons kritiker har däremot alltid oroat sig för riskerna med att ett enda företag börjar få så oerhört stor makt över försäljningen av böcker, och numera även utgivningen av böcker. Under våren har det vuxit fram en backlash mot Amazon i USA, dels från bokförlagens håll, dels genom mer negativ uppmärksamhet i media. Med Hachette-bråket har Amazon till slut ”bekräftat alla kritikers värsta mardrömmar”, skriver Farhad Manjoo, teknikkolumnist i New York Times. Denise Rudberg var den första svenska författaren som publicerades på Amazon Crossing. När hon gästade bokmässan i New York, för att marknadsföra sin roman ”A small indiscretion”, uttryckte hon sig överlag positivt om sitt förhållande med Amazon, men kom också med en mer generell kritik mot maktkoncentration i bokbranschen. – Jag tycker det är oroväckande varje gång ett företag får för stark dominans. Det leder till hybris och brist på ödmjukhet. Bonniers har haft en liknande roll i Sverige tidigare. Det är bättre med fler som konkurrerar, säger Denise Rudberg. Amazon grundades 1994 som en nätbokhandel. I dag omsätter företaget ca 400 miljarder kronor om året, nästan dubbelt så mycket som Ikea. Amazon är världen största nätvaruhus. I USA får nu Amazon hård kritik för monopoltendenser och stenhårda affärsvillkor. De står för nästan en tredjedel av bokförsäljningen i landet. För digitala böcker är siffran uppemot 70 procent. Många förlag är helt beroende av ett fungerande samarbeta med Amazon. I april tecknade nätjätten ett avtal med svenska Bokrondellen. Företaget har en databas som omfattar all svensk utgivning. Rent tekniskt är det en förutsättning för att Amazon ska kunna sälja svenska böcker. Den svenska bokbranschen har länge bävat för Amazons etablering i Norden. De mindre förlagen är rädda för att hamna i knät på Amazon, som fått kritik för att dumpa priserna på böcker. Mot det talar att Sverige redan har en hög andel bokförsäljning på nätet. ”Jag har svårt att se hur Amazon skulle kunna ta kontroll över den svenska marknaden utan att köpa Adlibris och Bokus”, sade förläggaren Kristoffer Lind till DN i april. Håkan Rudels, förlagsdirektör på Bonnierförlagen, har sagt att Amazon skulle kunna öka försäljningen av digitala böcker och bli en injektion för hela branschen. Den svenska e-boksmarknaden är liten. Intäkterna kommer främst från biblioteken. Lästips: Brad Stones ”The everything store. Jeff Bezos and the age of Amazon” (Bantham press). Läs fler artiklar om Amazon på dn.se/kultur ", "article_category": "culture"}
{"id": 30356, "headline": "”Modigt av Netflix att satsa på serien”", "summary": "Kvinnliga huvudroller är en bristvara på tv och bio. Men Netflix-serien ”Orange is the new black” går mot strömmen. – Man får aldrig se så här många starka kvinnor på samma gång, säger skådespelerskan Laura Prepon.", "article": "”Men det förstår du väl, ingen vill se kvinnor i huvudrollerna. Det vet alla”. Citatet kommer från en ung, manlig filmare och yttrades på ett mingel på en filmfestival för omkring tio år sedan. Tittar man på statistiken verkar det som att hans resonemang är sant, då som nu. Kvinnlig representation på bio är sorglig läsning. I studien (”It's a man's (celluloid) world”), utförd på San Diego State University, visas att kvinnor utgjorde 15 procent av huvudrollerna, 29 procent av stora roller och 30 procent av roller med repliker på topp-100-listan över biofilmer 2013. Men suget efter att se kvinnliga huvudroller finns. Enligt filmsajten Indiewire hade filmer med kvinnliga huvudroller 2013 i genomsnitt tjugo procent högre intäkter än filmer med en manlig huvudrollsinnehavare. Men varje gång Sandra Bullock, en animerad prinsessa eller Jennifer Lawrence lyckas dra massorna till biografen är det som att åtminstone de amerikanska branschtidningarna trillar av stolen av förvåning. Exempelvis blev framgångarna för bioaktuella ”Maleficent” under första helgen föremål för häpna rubriker. Att kvinnor, och män, skulle kunna vara sugna på att se Angelina Jolie i en kanonroll verkar inte passa in i analysen. I stället är det på tv-seriesidan det händer grejer. Några som tänker nytt är Netflix. I nätsajtens originalproducerade utbud finns ett stort orangefärgat utropstecken, som har hjälpt till att rita om hela tv-kartan. – Vi var pionjärer i början. När vi klev på hade inte ”House of cards” visats än och ingen visste riktigt vad den här nya tjänsten kunde innebära. Men så många kvinnor älskar de här rollfigurerna och det är en komplimang att få fortsätta att expandera deras liv ännu mer, säger skådesperskan Laura Prepon, på snabbt Sverigebesök för att göra pr för den andra säsongen av ”Orange is the new black”, som släpps i sin helhet den 6 juni. På ytan handlar dramakomedin om Piper (Taylor Schilling), en vit kvinna ur övre medelklassen som hamnar i fängelse på grund av gamla ungdomssynder. Hon får lämna sin fästman och upptäcka det hårda livet på insidan. Men samtidigt som hon tar på sig sin orangea fängelsedräkt fördjupas serien. Sällan har så många kvinnor, dessutom ur olika minoriteter, skildrats så komplext. I andra säsongen ägnas ett avsnitt åt det faktum att knappt någon av de intagna har koll på vaginans anatomi. Till slut blir det den transsexuella Sophia som får rita en pedagogisk förklaring. I samma avsnitt får vi bakgrundshistorien till en av de intagna, som visar sig vara en tokig stalker. Samt en dos explicit lesbiskt sex. – Det var modigt av Netflix att satsa på detta. På en nivå handlar serien om hur det är att vara kvinna, den är en reflektion av våra liv och det är otroligt uppfriskande att få se, säger Taylor Schilling. Laura Prepon, som spelar Pipers gamla flickvän Alex, som en gång drog in henne i det kriminella drogsmugglarliv de båda nu får betala dyrt för, håller med. – Man får aldrig se så här många starka, oberoende kvinnor på samma gång. De finns inget liknande på tv, som jag har sett. Det kände jag direkt när jag läste manuset. Netflix avslöjar aldrig några tittarsiffror. Men talande är att ”Orange is the new black”-gänget fått förnyat förtroende och börjar spela in tredje säsongen nästa vecka. I bästa fall tittar numera även den där inte längre så unga manliga filmaren. Hoppas det. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30376, "headline": "Neil Gaiman. ”Alla minns mig som ett barn som satt under ett bord med en bok”", "summary": "Han är en sugande bra berättare med en stor och växande fanskara. ”Oceanen vid vägens slut” är hans första vuxenroman på åtta år. Hanna Fahl möter möter britten Neil Gaiman som berättar om barndomens magiska och mörka världar.", "article": "Neil Gaiman har urtvättad svart t-tröja, svart kavaj och svarta jeans. Hans hår är yvigt och har den där salt-och-pepparnyansen som vittnar om att det en gång i tiden varit korpsvart. Han beställer en sallad Nicoise med sparris. – Det där med att bara vissa människors kiss luktar illa av sparris? Det är inte är hela sanningen, säger Neil Gaiman. Han är i Stockholm för att marknadsföra sin nya bok ”Oceanen vid vägens slut” och vi äter lunch på hotellet. Senare på kvällen väntar ett författarsamtal inför en hänfört applåderande publik på Kulturhuset, och dagen därpå kommer köerna att ringla långa utanför Science Fictionbokhandeln där han signerar. – Forskning har visat att vissa människor inte har förmågan att känna doften, fortsätter han och tar en tugga. Neil Gaiman är så mycket rockstjärna som en författare kan bli. En sugande bra berättare, vare sig det handlar om sparris eller magi. Han är karismatisk på scenen och lika ikonisk som person som hans böcker har blivit. Från serierna ”Sandman” på 1980-talet, via fantasyromanen ”Neverwhere” och barnboken ”Coraline”, till episka romanen ”American gods” och den bisarra spindelgudsberättelsen ”Anansi boys” har Neil Gaimans fanskara vuxit stadigt – åtminstone i vissa kretsar. Man skulle kunna argumentera för att han är som sparriskiss: vissa har förmågan att ta honom till sig, andra inte. Genom åren har Neil Gaiman obrytt kastat sig mellan medier och målgrupper: pjäser, tv-manus, barnböcker, serier, noveller och filmer. ”Oceanen vid vägens slut” är hans första vuxenroman på åtta år, men det är en roman om barndom. Den sjuårige huvudpersonen, som aldrig får något namn i boken, blir vän med den äldre flickan Lettie som bor med sin mor och mormor på gården vid vägens ände och har en ocean i trädgården. En serie händelser råkar släppa lös en varelse från en annan dimension, som antar skepnaden av en sorts förvrängd Mary Poppins och får jobb som pojkens barnflicka. Han söker hjälp hos de tre kvinnorna på gården vid vägens slut. Romanen vann utmärkelsen Årets bok i brittiska National book award förra året och har hyllats av kritikerna som en av hans bästa. När hans hustru, rockmusikern Amanda Palmer, reste till Australien för att spela in en skiva, saknade han henne. Eftersom hon inte tycker om att prata i telefon började han i stället skriva en novell till henne om sin uppväxt. Berättelsen svällde och svällde, och till slut skickade han den till sitt förlag med ett ursäktande meddelande: ”Jag vet att ni inte var beredda på det, men jag råkade visst skriva en bok.” Även om romanen inte är självbiografisk per se – Neil Gaiman har varken råkat släppa lös en uråldrig utomdimensionell ondska eller lärt känna några häxor – är den känslomässigt sann, säger han. Och han tror att han lyckades med ambitionen att förklara sin barndom för sin fru. – Jag försökte visa för henne hur det var att leva i en bok. För hon var inte så. Hon gillade böcker, men hon var inte som jag. När min familj åkte till släkttillställningar brukade mina föräldrar kroppsvisitera mig och låsa in alla böcker de hittade i bilen. Min mamma fyllde 80 förra veckan och varenda släkting på festen kom fram och sade att deras minne av mig var att jag satt under ett bord med en bok. ”Vi tyckte alltid att du var konstig”, sade de. Men jag tyckte inte att jag var konstig. Jag gillade bara böcker. Neil Gaiman har fortfarande böcker gömda på sin kropp, fast numera är det anteckningsblock. Han skriver för hand och har specialsydda fickor i sin kavaj som exakt rymmer skrivböckerna; just nu arbetar han på nya delar av ”Sandman overture”, fortsättningen på hans genombrottsserie som ursprungligen publicerades mellan 1989 och 1996. Skillnaden mellan Neil som boksmugglande barn, och Neil som vuxen kreatör med sina egna utkast i kavajfickorna, återspeglas i hans nya roman. Precis som C S Lewis klassiska ”Narnia”-böcker handlar ”Oceanen vid vägens slut” om det man förlorar när man växer upp – om en magisk dimension man har tillgång till som barn men som bleknar bort och försvinner ju äldre man blir. Förlorade du något när du blev vuxen? – Ja. Jag har förlorat det två gånger om. Först förmågan man har som barn att kliva in i en bok, läsa klart den, tänka ”det där var ljuvligt!” och börja läsa den från början. Att kunna kliva tillbaka rakt in i världen man just lämnat, och resan är precis lika fantastisk som förra gången man var i Narnia. Det saknar jag, säger Neil Gaiman. Och han förlorade också något när han själv blev författare, säger han. Han kan inte läsa på samma sätt som förut, ser inte romaner med samma ögon. – Jag gissar att det är som när en magiker går och ser en magishow. Man kan beundra tekniken och flinkheten, men kommer aldrig att tänka ”herregud, han sågar itu den stackars kvinnan!” Men kan det inte vara som för Neo i ”The matrix”? När han lär sig se koden bakom verkligheten kan han för första gången uppskatta och behärska världen fullt ut. – Jo, jag älskar att jag kan skriva berättelser. Det senaste året har något nytt hänt på mina boksigneringar. Unga kvinnor mellan 20 och 25 kommer fram till mig med ett slitet exemplar av ”Coraline” och säger att den hjälpt dem genom mörka stunder. Det kan vara övergrepp, splittrade familjer ... De säger att de läste boken och tänkte att de kan vara modiga som Coraline. Den gav människor hopp. Jag skulle aldrig ge upp något av det för att få tillbaka förmågan att läsa en roman, säger Neil Gaiman. Som barn fantiserade han oupphörligen om att bli författare. Med böcker i fickorna försökte han komma på ett sätt att själv skriva dem, men med barnets fläckfria logik insåg han att sjuåringar inte kan skriva romaner och att han var tvungen att komma på ett annat sätt. – Jag byggde upp gigantiska fantasier för att komma runt problemet. I den ena tog jag med mig ett exemplar av ”Sagan om ringen” och gled in i ett parallellt universum där den inte skrivits. Sedan skickade jag den till en förläggare. Problemet var bara att jag var tvungen att anlita någon att skriva av boken först, och sedan mörda den personen så att ingen visste. Ett väldigt praktiskt resonemang, med tanke på att du redan uppfunnit en parallell dimension? – Ja, och det var ändå enklare än min andra fantasi där jag skaffade en tidsmaskin, hämtade mina favoritförfattare, låste in dem i ett slott och tvingade dem att skriva varsin del av ett gigantiskt episkt mästerverk som jag skissat upp, samtidigt som jag själv låtsades att jag var en av dem och blev kompis med Edith Nesbit och Sir Arthur Conan Doyle. Romanens ocean vid slutet av vägen ryms i en hink, men dyker man ned i den är den oändlig. Den är ”större på insidan”, för att låna en fras som ständigt återkommer i den brittiska tv-serien ”Doctor Who” som Neil Gaiman skrivit två avsnitt av de senaste åren. I ”Doctor Who” är rymds- och tidsmaskinen liten som en telefonkiosk, men gigantisk när man väl kliver genom dörren, precis som oceanen. Eller som ... en bok. – Det är en metafor för läsning, absolut. Men också för mänskligheten. Tittar man sig omkring här på restaurangen är alla bara huvuden på ben, de ser så enkla ut. Där sitter en trevlig ung banktjänsteman. Där är en man som uppenbart försöker få ligga med den där kvinnan. Men när man lär känna människor förstår man att de är så mycket större. Har du någonsin sett en visualisering av fraktaler? Det är exakt så. Ju djupare man går, desto mer information finns det. Så är människor. De är större på insidan, säger Neil Gaiman och äter upp sin sista sparris. Neil Gaiman. Sänds som sommarföljetong i radion. Namn: Neil Richard MacKinnon Gaiman. Född: 1960 i Porchester, England. Bor: I Minnesota, USA. Familj: Hustrun Amanda Palmer som är musiker och artist. Tre barn från ett tidigare äktenskap. Karriär: I tjugoårsåldern började Gaiman arbeta som journalist och bokkritiker. I slutet av 1980-talet lärde han känna serieförfattaren Alan Moore och började själv skriva ”Sandman” för DC Comics, som gavs ut i 75 nummer till 1996. Hans första roman ”Good omens”, skriven tillsammans med Terry Pratchett, kom 1990. Böcker i urval: ”Neverwhere” (1997), ”Coraline” (2001), ”Amerikanska gudar” (2002), ”Kyrkogårdsboken (2008). Övrigt: ”Neverwhere” var ursprungligen en tv-serie för BBC. Gaiman har också skrivit för tv-serierna ”Babylon 5” och ”Doctor Who”. Aktuell: Med nya romanen ”Oceanen vid vägens slut” (Bonnier Carlsen). Med start 30 juni sänder Unga radioteatern ”Kyrkogårdsboken” som sommarföljetong. Jobbar just nu med serien ”Sandman overture”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30387, "headline": "Fredrik Strage: Det händer att också jag fejkar en långvarig relation till ett band", "summary": "Får man bära en tröja med ett band som man inte har en relation till? Sångaren i pojkbandet 5 Seconds Of Summer dödshotas sedan han haft en tröja med punkikonerna Misfits dödskallelogotyp.", "article": "Häromveckan uppträdde det australiska pojkbandet 5 Seconds Of Summer på Billboard music awards. De rosenkindade gullesnufsarna framförde sin hitlåt ”She looks so perfect”. Efteråt överöstes de av näthat på grund av sina kläder. Trummisen hade en turnétröja från Pink Floyds konsert på Oakland Collosseum 1977. Sångaren bar en tröja med punkikonerna Misfits dödskallelogotyp. Av 5 Seconds Of Summers sockrade pop att döma har de lyssnat ytterst lite på dessa band. ”Jag borde skära halsen av det där aset för att han bär Misfitströja”, twittrade en rasande punkare. ”Att ett jävla pojkband bär Pink Floyd- och Misfitströjor är ett slag i ansiktet på de ikoniska banden”, skrev en annan. ”Misfitströja? Glenn Danzig vänder sig i sin grav”, skrev en tredje som missat att Misfits forne sångare fortfarande är i livet. Många fans har sedan 90-talet blivit irriterade när favoritbandens logotyper annekteras av folk som inte alltid bryr sig om musiken. Själv suckade jag när Run-DMC blev mer kända som tröjtryck än hiphoppionjärer. Sedan insåg jag att det i alla fall är bättre än att de glöms bort. När en synthbekant nyligen ondgjorde sig över tjugoåringar som ”flashar sina urtvättade tischor och skryter om Front 242-konserten 1989” föreslog jag därför att hon skulle njuta av att de dyrkar hennes tonårsminnen. Hon replikerade att ynglingarna med vintagetröjor inte brydde sig om hennes favoritband utan bara ville skryta. Hur som helst har jag svårt att kritisera kidsen eftersom jag själv burit många tröjor med band som jag inte haft en djupare relation till (främst med de tyska metalbanden Accept och Scorpions som i början av sina karriärer hade besinningslöst snygga skivomslag och tröjor). Det händer också att jag fejkar en lång relation till ett band som jag upptäckt relativt sent. Jag älskar black metal-bandet Watain sedan 2007. Vintagetröjan som jag köpt (med två stympade Kristusfigurer förenade i en vagina) är dock från 2003 och skickar ut falska signaler om att jag – som det brukar heta inom hiphop – varit nere sedan dag ett. Min nyproducerade tröja från Black Sabbaths USA-turné 1978 ska vi inte ens prata om. Som åldrande rockkonsument fattar jag sympati för 5 Seconds Of Summer när de i sina texter refererar till antika ljudbärare. ”I made a mixtape straight out of ’94”, sjunger de i ”She looks so perfect”, trots att deras publik – som till största delen är född efter millennieskiftet – knappast är bekant med blandband. Raden ”you call me up, it’s like a broken record” borde också vara kryptisk för någon som aldrig köpt en skiva. Flickfavoriterna verkar nästan tävla i hur många klassiska bandtröjor de kan dra på sig. Förutom Misfits och Pink Floyd har de burit tischor med Nirvana, Led Zeppelin, Def Leppard, Grateful Dead, Iron Maiden, Anthrax, Kiss, Joy Division, AC/DC och Ramones. Har de bara en duktig stylist? Eller är tröjorna ett sätt för dem att upplysa oss om att de egentligen skulle vilja rocka hårdare? Att de om några år kommer att genomgå en Miley Cyrus-metamorfos från slätstrukna tweenidoler till bländande stjärnor? Jag undrar vad de ska ta på sig när de värmer upp publiken för One Direction på Friends Arena om två veckor. Om 5 Seconds Of Summer får sina unga fans att upptäcka Misfits är det en sann kulturgärning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30388, "headline": "Jag gjorde filmen för kubanerna", "summary": "”En natt i Havanna” blev verklighet när de unga skådespelarna hoppade av i USA vid premiären. Filmfredag har träffat den kontroversiella regissören Lucy Mulloy på Manhattan.", "article": "Filmen ”En natt i Havanna” (svensk premiär nästa vecka), om de tre kubanska ungdomarna som flyr till Florida, fick oväntad uppmärksamhet vid den amerikanska premiären för två år sedan. På väg till New York försvann plötsligt två av huvudrollsinnehavarna. De tog chansen att själva rymma till det stora grannlandet. Livet imiterade konsten. Men i stället för att ro på träplankor och bildäck, under stekande sol omringade av hajar, steg bara skådespelarna av planet och drog. – Ja, det var galet, men jag vet inte om filmen påverkade deras beslut. De bara träffades under inspelningen, säger regissören Lucy Mulloy som var uppriktigt ovetande om planerna. – I min naivitet trodde jag in i det sista att de skulle dyka upp. De hade fått tillfälliga visum inför filmpremiären. Men detta var deras chans till ett bättre liv, berättar hon eftertänksamt i sin lägenhet i Alphabet City på östra Manhattan. I famnen ligger hennes tre månaders bebis och jollrar avslappnat. Hennes hyllade film ”En natt i Havanna” brinner däremot av nervös desperation. Här är livet fullmatat med prostitution, konspiration och polisvåld. Havanna är en soldränkt rapsodi av dekadens och rå vällust. Energin i filmen är lika elektrisk som ungdomarnas adrenalin. Men nidbilden av den magiska staden med smakrika cigarrer, Hemingway-nostalgi och salsa är kryddad av misär. Fattigdomen är inte pittoresk. – Tiden har stannat i Havanna. Det är som en tidsbubbla. Arkitekturen och gatorna berättar om landets politiska situation under Fidel Castro och om hur landet har isolerats från omvärlden. Samtidigt vibrerar Havanna, det är färgstarkt. Ungdomarna är de som ser framåt, hungriga efter information om världen utanför, säger Mulloy och torkar sin bebis dreglande haka. I filmen hjärta står tre ungdomar – två tvillingsyskon och en sammetsögd hunkvän som är jagad av polisen. I desperation beslutar de att dunsta. Historien är inspirerad av en verklig händelse om en trio ungdomar som i gryningen lämnade ön på en flotte, med ödesdigert resultat. I början av filmen sägs det att tretusen kubaner om året lämnar landet illegalt. – Det är så enormt utbrett på Kuba men många känner inte till det. Att riskera sitt liv på havet är ju ett sådant extremt beslut att ta. Jag ville se det i en berättelse, göra det så autentiskt som möjligt. Jag gjorde filmen för kubanerna, de är egentligen de enda kritiker som betyder något för mig. säger Mulloy. Men ”En natt i Havanna” visades bara på Havanna Film Festival. Sedan förbjöds den i landet. – Det var helt kaotiskt och tumultartat på festivalen, alla ville se den. De som såg den var överväldigade. Det kändes grymt när dörrarna sedan stängdes, säger Mulloy. Lucy Mulloy har själv immigrerat, men under helt andra omständigheter och ”åt andra hållet”. För tio år sedan förtrollades hon av Kuba. Efter en kort semester bestämde hon sig för stanna ett år och återkom senare varje sommar. Hon växte upp i London och Wales och studerade politik och filosofi i Oxford. Men det var filmskapandet som lockade. Föräldrarna är animatörer, brodern en Bafta-vinnande producent och tidigt fascinerades hon av Jim Jarmuschs skenbart enkla filmspråk och Martin Scorseses ”Taxi driver”. Hon flyttade till New York. – Jag har alltid vetat att jag skulle göra film. Spike Lee var lärare på New Yorks universitet och kom att bli min mentor. Han var involverad i ”En natt i Havanna” redan från början. Det betydde allt för mig, säger Mulloy. Under Tribeca film festival för två år sedan, då ungdomarna tog till flykten, vann långfilmsdebuterande Mulloy priset för bästa regi. Killarna belönades för sina skådespelarprestationer. Filmen reste sedan världen över och på Stockholms filmfestival kammade den hem Telia film award. – Stockholm var underbart, jag blev så väl omhändertagen. Man har bra filmstöd i Sverige, i USA är man helt ensam som independentregissör. Men många dörrar har öppnats. Numera har jag en egen agent och man skickar filmmanus till mig, säger Mulloy. ”En natt i Havanna” har en stark sexuell laddning. Den ena killen är kär i sin machovän, men kärleken är obesvarad. Systern visar däremot inget intresse för köttets lustar. Mulloy menar att relationerna är som ett slags kärlekstriangel. Att i grund och botten handlar filmen om att bry sig, om att älska, villkorslöst. – Sexualitet i Havanna är så kännbart. Jag vet att det är en kliché, men det finns något i kulturen som tillåter män och kvinnor att visa sin sexualitet på ett öppet sätt. Men homofobi är utbrett. Jag ville inte att rollfigurerna skulle identifieras utifrån deras sexuella läggning, utan för deras personlighet. Jag ville inte att de skulle associeras med stereotyper, säger Mulloy som träffade över två tusen ungdomar innan hon rollsatta. – Det spelas in oerhört få filmer på Kuba. Ryktet spred sig som en löpeld. Jag ville ha amatörer för att fånga det naturliga. Det kan ibland vara svårt att få utbildade skådespelare att sluta ”spela”, säger Mulloy och ler. Enligt Lucy Mulloy ser livet ljust ut för de förrymda filmstjärnorna från ”En natt i Havanna”. De bor i dag i Las Vegas, har nyligen fått ett barn och har för gott sagt adjö till sitt hemland. Lucy Mulloy är född i England 1979, utbildad i USA och besatt av Kuba. Hon första kortfilm, ”This morning” (2005), nominerades till en studentfilms-Oscar för bästa dokumentär. ”Una noche” (En natt i Havanna) hade världspremiär på filmfestivalen i Berlin 2012, USA-premiär i Tribeca och har sedan visats på en rad festivaler runt om i världen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30389, "headline": "”Jag ville berätta genom ett par cyniska ögon”", "summary": "Hon pratar som hon skriver, i långa målande meningar strösslade med starka känslor och träffsäkra beskrivningar. Marisha Pessls debutroman blev en storstäljare. Nu är hon aktuell med boken ”Nattfilm”.", "article": "Hon är nyss influgen från Norge. Den amerikanska succéförfattaren Marisha Pessl är på intensiv pr-turné med sin nya roman ”Nattfilm”. Journalistkåren är redan på tå, förvarnade av hennes hyllade debutroman ”Fördjupade studier i katastroffysik”. Det var en tät tegelsten som golvade kritikerkåren och snabbt murade in sig på New York Times bästsäljarlista. Året var 2006 och den bara 28-åriga Marisha Pessl arbetade som ekonomisk rådgivare på en internationell revisionsbyrå. Marisha Pessls amerikanska förlag bifogade medvetet inte något foto på den bildsköna men okända författaren i det första utskicket av böcker. En strategi som gick sådär. Det rynkades ändå på fördomsnäsorna, åtminstone tills man läst boken. De kritiska rösterna i branschpressen tystnade, det medryckande mysteriet med den tonåriga protagonisten Blue Van Meer översattes till trettio språk och Marisha Pessl lutade sig tillbaka och började fundera över sitt nästa projekt. – Min norska redaktör påminde mig i går om hur ung och färsk jag var förra vändan, för sju år sedan. Jag hade tydligen suttit och antecknat allt som hon sa, säger Marisha Pessl som är i Stockholm för att prata om resultatet av det där nya projektet. Det blev ”Nattfilm” en lika tjock tegelsten som debuten, men med ett mycket mörkare innehåll. – Båda böckerna handlar väl till en viss del om förhållanden mellan fäder och döttrar. I ”Nattfilm” växer ett slags provisorisk familj fram i kontrast till de dysfunktionella biologiska relationerna. Precis som i ”Fördjupade studier i katastroffysik” kretsar handlingen runt en ung kvinna, men den här gången är det ingen älskvärd lillgammal filmnörd som söker ledtrådar. I ”Nattfilm” är den unga kvinnan redan död och läsaren får förlita sig på att en medelålders, halvt alkoholiserad och skandalomsusad journalisträv att lösa mordgåtan. – Efter Blue i min förra bok – som var ett slags utvecklingsroman – längtade jag efter att berätta en historia genom ett par bittra, cyniska ögon. Scott McGrath i ”Nattfilm” är den personen. En mogen röst som kan belysa mörka händelser på ett sympatiskt sätt, säger Marisha Pessl som är entusiastisk och verbal trots att hon är lite jetlaggad mitt i den långa pr-turnén. Hon pratar precis som hon skriver, i långa målande meningar strösslade med starka känslor och träffsäkra beskrivningar. I ”Nattfilm” har hon övergivit det frekventa nämnandet av boktitlar och filmer från ”Fördjupade studier i katastroffysik” till förmån för påhittade utdrag från riktiga publikationer som Vanity Fair, Time och Rolling Stone. Illustrationerna från den första boken, ritade av Marisha Pessl själv är ersatta av fiktiva kopior på hemsidor och mystiska chattrum. Den döda kvinnan och hennes mystiska far finns fotograferade och allt bidrar till ett noga planerat kollage. – Jag ville att det skulle kännas som att bläddra i ett arkiv av sådant vi lämnar efter oss. I frånvaron av en person har vi endast dokumentation kvar. Det får läsarna ta del av, förhoppningsvis utan att förstöra för deras egen fantasi och i stället berika läsupplevelsen. Marisha Pessl har byggt upp en minutiöst planerad värld kring ”Nattfilm”. Det finns en hemsida och en mobilapp. En googling på den döda kvinnans far, Stanislas Cordova – en genialisk men skrämmande filmregissör resulterar i riktiga filmtrailer och fejkade recensioner. – I vår överexponerade värld finns fortfarande hemliga bakgator, fällor och hemligheter. I ”Nattfilm” skriver jag om häxkonst, subkulturer och personkult, mysterier mitt i vår moderna värld. Jag ville belysa konsten med en hemsida eller en anonym läsarkommentar. Det är väldigt realistiskt att det finns information hämtad från nätet i boken, McGrath försöker ju få fram fakta om en försvunnen person i tiden vi lever i nu. Som författare vill jag hela tiden förnya mig, prova det jag inte gjort tidigare. Min nästa bok är helt utan visuella inslag, nu har jag testat det och kan ta mitt skrivande rymdskepp till nästa planet och upptäcka något nytt, säger hon. Enligt Marisha Pessl har deckare oförtjänt dåligt rykte, hon gillar den tydliga strukturen trots att hennes egna romaner har väldigt lite gemensamt med en klassisk detektivhistoria. – Jag tycker om idén med lås, att läsaren provar på olika nycklar och med hjälp av mig, författaren, äntligen väljer rätt och låser upp hela historien. Ett bra mysterium innehåller alla olika aspekter av mänskliga erfarenheter. Jag älskar den resan och att leda läsaren i mål. Sedan är inte alltid slutet vad man tror att det är. Men det är en annan historia. Marisha Pessl. Ålder: 36 år. Yrke: Författare. Bor: New York. Debuterade med: ”Fördjupade studier i katastroffysik” 2007. Aktuell med: Hennes nya roman ”Nattfilm” på svenska (Natur & Kultur). Marisha Pessls tre boktips för sommaren 1 ”Och solen har sin gång” av Ernest Hemingway, 1926. 2 ”Det dyrbara” av Linn Ullmann, 2012. 3 ”Thrive” av Arianna Huffington, 2014. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30417, "headline": "”Humorbranschen är en otroligt gubbig värld”", "summary": "Veckans storbråk kring evenemanget Comedy queen har väckt frågan om jämställdhet på ståuppscenerna. Men humorbranschen är långt efter musikbranschen, och debatten håller en för låg nivå, menar komikerna Amanda Lindholm och Karin Adelsköld.", "article": "När komikern Karin Adelsköld offentliggjorde ett mejl från Mårten Andersson, komiker som driver klubben Raw, där han bland annat skrev ”Ju fler kvinnor på scen, desto färre i publiken”, ledde det till ett storbråk där Adelsköld blev petad från tidningen Amelias evenemang Comedy queen. Nu kvarstår frågan: varför är humorbranschen så ojämställd, och vad kan man göra åt saken? Trots att frågan diskuterats i åtminstone ett decennium ligger humorbranschen långt efter till exempel musikbranschen, särskilt när det gäller nivån på debatten. Det tycker Amanda Lindholm, komiker och journalist som startat den ideella föreningen Jämställd festival och är en av personerna bakom feministiska humorklubben Stand up yours. – Det var först när medierna bestämde sig för att det finns ett problem, som vi fick en riktig diskussion om jämställdhet i musikbranschen. När det kommer till humor väljer man att börja om från början varje gång, säger Amanda Lindholm, och nämner som exempel Sveriges Radios debatt om bråket som hade rubriken ”Säljer kvinnliga komiker sämre än manliga?”. – Medierna måste skärpa sig. Vi får inte överta humorgubbarnas frågeställningar och verklighetssyn, säger Amanda Lindholm. Karin Adelsköld jobbar också som teknikskribent, och även om den världen också är ojämställd ser debatten annorlunda ut där, säger hon. – Ingen tar upp frågan om huruvida tjejer kan vara bra på teknik. I musikbranschen säger ingen längre att tjejer inte kan spela. Men i den här debatten har varannan åsikt handlat om att tjejer inte är roliga. Det visar att vi är på väldigt låg nivå rent debattmässigt, säger Karin Adelsköld. Amanda Lindholm säger att sexismen i humorbranschen märks både på ett strukturellt och individuellt plan. – Det som gjorde att vi startade Stand up yours var att vi blev så illa berörda av att behöva uppträda på ställen där folk använde sig av sexism och tråkiga strukturmodeller i sina skämt. Det är en otroligt gubbig värld på det sättet, säger Amanda Lindholm. Huruvida kvinnliga komiker säljer färre biljetter än manliga beskriver hon som en icke-fråga. – Det handlar om hur man försöker nå sin målgrupp. Klart som fan att Raw säljer mindre när de bokar kvinnor – deras publik är vana att få se snubbar som uppträder! Raw har ett väldigt specifikt klientel. De tror själva att de är de enda och största, men i själva verket är det en väldigt nischad klubb. Att tro att det inte finns en annan publik därute är befängt, säger Amanda Lindholm. Fritte Fritzson driver ståuppklubben Oslipat, där man har en ”outtalad jämställdhetspolicy” och enligt Fritzson bokar runt 40 procent kvinnor. Han känner inte igen sig i Mårten Anderssons uttalande, och håller med om att det handlar om vana och om vad man har för inriktning på sin klubb. – Så länge det finns en könsmaktordning i Sverige finns den säkert i Humorsverige också. Men det handlar också om vad man har för klimat på respektive klubb. Vi har försökt odla ett klimat där det är trevligt att vara för alla, och där vi har en hyfsad könsrepresentation. Och det kanske avspeglar sig på hur man säljer, säger Fredrik Fritzson. Humorbranschen är också betydligt mindre än musikbranschen. De som bokar och driver klubbarna är ofta själva komiker, vilket gör att man är i större beroendeställning till varandra. Och medan det finns relativt gott om manliga musiker som tar öppen ställning för jämställdhet, så är det få manliga komiker som gör samma sak. – Soran Ismail och Magnus Betnér gör det ibland. Men var är alla andra? säger Amanda Lindholm. Karin Adelsköld håller med om att fler män borde ta ställning, och berättar att hon tvärtom under veckans debatt fått höra av komikerkollegor att hon ”förstör humorbranschen”. Hon nämner Magnus Betnér som ett undantag, men i övrigt är det skralt. – Det vore underbart om de största komikerna faktiskt kunde säga ifrån. Det finns enormt mycket de kan göra. De flesta komiker är smarta människor, och jag tror och hoppas att de förstår att det blir roligare för alla om det är mer variation vad gäller kön, ålder och ursprung på scenen, säger Karin Adelsköld. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30426, "headline": "Niklas Wahllöf: I så gott som varje TV10-dokumentär gastas, grälas, slåss eller skjuts det", "summary": "I höstas fyllde TV10 tre år. Under sin korta levnad har den blivit Sveriges mest konsekventa kanal – här sänds sport och dokumentärer. I TV10 betyder dokumentär: vapen, våld och maskiner.", "article": "Det var väl inte direkt bleckorkestrar och kungakorteger som drog gatorna fram när TV10 fyllde tre i höstas. En tv-kanals treårsjubileum kanske inte är något att uppmärksamma, men TV10 har på sin korta levnad lite i skymundan blivit Sveriges mest konsekventa kanal. Det skulle handla om ”sport och dokumentärer”, hette det när ZTV slaktades och TV10 galopperade in i mediegemenskapen i dess ställe. Mycket riktigt sänds här också en hel del sport, inte de (i Sverige) allra mest uppskattade ligorna men de just därunder. Men det är ”dokumentärer” som utbudet med stor marginal handlar om. Det är ju modernt, dokumentärfilmens uppsving är lika stort som dokumentärbegreppet är brett. I TV10 betyder dokumentär en koncentration kring tre ämnen: Vapen. Våld. Maskiner. Undan för undan, och på tvärs gentemot egentligen all övrig medieutveckling som numera problematiserar våld och stereotypa könsidentiteter, har TV10 kommit att bli en fristad för dem med intressen som, hur ska vi säga, kanske inte inbegriper de sköna konsterna. Här heter programmen ”Asiens största fängelse”, ”Camorran. Italiens blodigaste maffia”, ”Gatugängens inre krets”, ”Megatruckers”, ”Träskjägarna” eller ”Ökenkriget”. För att ta några exempel. Överallt män som brukar våld. Män som dödar djur. Eller män som framför enorma maskiner. Det kan man tycka olika om; somliga ser troligen mänkoncentrationen som anledning att bestycka genushaubitsarna medan andra antagligen tycker att inriktningen inte betyder något djupare alls, och att man kan väl för bövelen stänga av om det inte passar. Men det finns en underton här som är helt unik för medie-Sverige: vurmen för våldet. Oavsett om det handlar om amerikanska gatu- eller mc-gäng där speakern gör allt för att framföra sitt löjliga pratbubblemanus så långt ned i halsen att han nästan börjar hosta, eller brittiske reportern Ross Kemp (TV10:s mest frekventa ansikte) som följer med under strider mot talibanerna i Afghanistan eller hänger med latinamerikanska mördargäng, så framkommer hur otroligt häftigt och herregudigt allt är. Det är bärande även när det kommer till drösen av andra världskriget-program, eller djurdödarprogram – olika varianter på gamla ”Dödlig fångst” där stenhårda män i konstant orkan bärgade krabbor ur världens jävligaste hav. Sedan något år dominerar träsken i Louisiana och männen som jagar alligatorer stora nog för att kunna svälja dem hela: I tio olika kameravinklar kroka urtidsbestarna och med gevär skjuta dem i skallen. Och skälla på lärlingssonen som är för fjösig för att take the goddamn shot. I så gott som varje TV10-dokumentär gastas, grälas, slåss eller skjuts det. Ibland samtidigt. Och skjuts det inte så kan det panga på annat sätt, en kedja kanske brister under världens största hustransport, en son (alltid en son) råkar ha sönder något stort i en verkstad, till censurpipet över en könsglosa. Det betyder inte att allt är dåligt. Somliga produktioner har det lagts enorm omsorg på, från research till färdigklippta program. Somligt har varit intressant, som att på tryggt avstånd lära sig om alligatorjakten (i tre avsnitt, tills jag förstod att hundra avsnitt till skulle se exakt likadana ut), eller när kulorna upprepade gånger bokstavligen visslade över kamerateamets huvuden i ett dike i Afghanistan. Annat känns fånigt, daterat och minst sagt politiskt tveksamt. Det är knappast två sidor av myntet-journalistik som står i fokus. Bara våldet. Kanske något att uppmärksamma inför fyraårsdagen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30435, "headline": "Mejlbråk får komiker att hoppa av ståuppevent", "summary": "Flera komiker hoppar av evenemanget Comedy queen efter storbråket mellan Karin Adelsköld och Mårten Andersson. Efter ett läckt mejl rasar nu debatten om jämställdheten i humorbranschen.", "article": "Evenemanget Comedy queen, en tävling för oetablerade kvinnliga komiker som ordnas av tidningen Amelia och humorklubben Raw, har lett till ett storbråk om jämställdhet i humorbranschen. Komikern Karin Adelsköld, som var anlitad som publikuppvärmare och coach till de tre finalisterna, publicerade i helgen ett mejl som skickats ut av Raws grundare Mårten Andersson där han skyllde evenemangets dåliga biljettförsäljning på att kvinnliga komiker inte säljer. ”Ju fler kvinnor på scen, desto färre i publiken” och ”Varför ska en bokare boka kvinnliga komiker när ingen vill se dem??” skrev Andersson bland annat i mejlet, som gick ut internt till en grupp på nio personer. – Det här är en problematik jag har levt med sedan jag började med ståupp för sex år sedan, och jag har känt att folk inte har trott på mig. När Mårten skickade det här mejlet i ett sammanhang som handlade om att göra mer plats till kvinnor kände jag att det gick över en gräns jag absolut inte kunde acceptera, säger Karin Adelsköld, som också säger att hon tog upp mejlet till diskussion med Amelia innan hon publicerade det men inte fick gehör för sin kritik. Mårten Andersson säger att han kan förstå att mejlet provocerade, men tycker att det var fel av Karin Adelsköld att offentliggöra det. – Jag står för mejlet, men att jag skrev att ingen vill se kvinnliga komiker var klumpigt. Självklart tycker jag inte så! Det var inte nyanserat utan skrivet i frustration över hur branschen ser ut. Jag har hela tiden velat få fram ännu fler grymma kvinnliga komiker, säger Mårten Andersson. Efter att Adelsköld lade ut mejlet på sin blogg har konflikten eskalerat, och tidningen Amelia meddelade på måndagen att man avslutar samarbetet med Karin Adelsköld och kommer att genomföra evenemanget med Mårten Andersson. I ett uttalande skriver Amelias chefredaktör Åsa Lundegård att det beror på att Karin Adelsköld krävde ändrade villkor ”för de affärsavtal som ligger till grund för samarbetet”. Under tisdagen valde komikerna Anna Blomberg och Josefin Johansson, som var bokade att uppträda på Comedy queen, att hoppa av evenemanget i protest. – Det känns svårt att vara med på ett event som en av arrangörerna baktalat på grund av oss som deltar, och där den andra arrangören sparkar sin konsult för att denna påpekat och lyft fram detta, säger Josefin Johansson. Karin Adelsköld står fast vid sitt beslut att publicera mejlet, trots att det bara var menat att läsas av en intern arbetsgrupp. – Han är en stor spelare med enorm makt i branschen, och jag tycker att publiken ska veta vad han egentligen tycker, säger Adelsköld. Åsa Lundegård på Amelia beklagar att Karin Adelsköld inte upplevde att hennes kritik av Mårten Anderssons mejl togs på tillräckligt allvar när det skickades ut till arbetsgruppen. – Det är möjligt att jag borde ha gjort annorlunda, men jag förutsåg inte den situation som nu uppstått, säger Åsa Lundegård. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30436, "headline": "Komiker hoppar av i storbråk", "summary": "Flera komiker hoppar av evenemanget Comedy Queen efter storbråket mellan Karin Adelsköld och Mårten Andersson. Efter ett läckt mejl rasar nu debatten om jämställdheten i humorbranschen.", "article": "Evenemanget Comedy Queen, en tävling för oetablerade kvinnliga komiker som ordnas av tidningen Amelia och humorklubben RAW, har lett till ett storbråk om jämställdhet i humorbranschen. Komikern Karin Adelsköld, som var anlitad som publikuppvärmare och coach till de tre finalisterna, publicerade i helgen ett mejl som skickats ut av RAW:s grundare Mårten Andersson där han skyllde evenemangets dåliga biljettförsäljning på att kvinnliga komiker inte säljer. ”Ju fler kvinnor på scen, desto färre i publiken” och ”Varför ska en bokare boka kvinnliga komiker när ingen vill se dem??”, skrev Andersson bland annat i mejlet, som gick ut internt till en grupp på nio personer. – Det här är en problematik jag har levt med sedan jag började med ståupp för sex år sedan, och jag har känt att folk inte har trott på mig. Jag får ofta höra att det väl bara är att ”ta plats”. Men jag har verkligen känt att man inte får plats på alla ställen bara för att man är kvinna. När Mårten skickade det här mejlet i ett sammanhang som handlade om att göra mer plats till kvinnor kände jag att det gick över en gräns jag absolut inte kunde acceptera, säger Karin Adelsköld, som också säger att hon tog upp mejlet till diskussion med Amelia innan hon publicerade det men inte fick gehör för sin kritik. Mårten Andersson säger att han kan förstå att mejlet provocerade, men tycker att det var fel av Karin Adelsköld att offentliggöra det. – Jag står för mejlet, men att jag skrev att ingen vill se kvinnliga komiker var klumpigt. Självklart tycker jag inte så! Det var inte nyanserat utan skrivet i frustration över hur branschen ser ut. Jag har hela tiden velat få fram ännu fler grymma kvinnliga komiker. Det var därför jag tog initiativet till tävlingen och konstant bokar flest kvinnor i branschen, säger Mårten Andersson. Men Karin Adelsköld tror inte att Mårten Anderssons påstående om att kvinnliga komiker inte säljer biljetter stämmer. – Han säger att han har statistik från de senaste tio åren på att kvinnor inte säljer biljetter, och min första fråga var naturligtvis om jag kunde få se statistiken, men det har jag inte fått. Enligt vad jag upplevt, och efter att ha frågat runt, ser jag inte att det är någon skillnad. Vad gäller Comedy Queen har det sålt bra med tanke på biljettpriset och att det är en måndag. Jag har hört från två säkra källor att Mårten på liknande helgkvällar bara sålt tjugo biljetter – med den vetskapen borde han snarare ha gjort tolkningen att tjejer säljer bättre, säger Karin Adelsköld. Efter att Adelsköld lade ut mejlet på sin blogg har konflikten eskalerat, och tidningen Amelia meddelade på måndagen att man avslutar samarbetet med Karin Adelsköld och kommer att genomföra evenemanget med Mårten Andersson. I ett uttalande skriver Amelias chefredaktör Åsa Lundegård att det beror på att Karin Adelsköld krävde ändrade villkor ”för de affärsavtal som ligger till grund för samarbetet” och att ”därför får nu arbetet fortlöpa utan Karin Adelsköld”. Under tisdagen valde komikerna Anna Blomberg och Josefin Johansson, som var bokade att uppträda på Comedy Queen, att hoppa av evenemanget. – Ja, det stämmer, jag har hoppat av. Det känns svårt att vara med på ett event som en av arrangörerna baktalat på grund av oss som deltar, och där den andra arrangören sparkar sin konsult för att denna påpekat och lyft fram detta, säger Josefin Johansson. Anna Blomberg säger att hon inte tyckte att det kändes roligt att vara med på evenemanget efter att Amelia avslutat samarbetet med Karin Adelsköld. – Jag tycker att Karin har varit väldigt modig. Det är en mansdominerad bransch, och det är lätt att tassa runt de här grabbiga killarna och hitta strategier för att hantera det. I stället gick hon ut offentligt, det är starkt, säger Anna Blomberg. Mårten Andersson menar att avhoppen är kontraproduktiva och drabbar tävlingen. – Jag tycker det är synd. Nu fokuserar vi framåt och inte på oss andra utan på att stötta våra finalister, säger Mårten Andersson. Karin Adelsköld står fast vid sitt beslut att publicera mejlet, trots att det bara var menat att läsas av en intern arbetsgrupp. – Det här är inte första gången han uttrycker liknande åsikter, och nu räcker det. Han är en stor spelare med enorm makt i branschen, och jag tycker att publiken ska veta vad han egentligen tycker, säger Karin Adelsköld. Vad tycker du om Amelias agerande? – Jag förstår att jag har satt dem i en krånglig situation. De bad mig att inte gå ut med mejlet, men jag var tvungen. Jag hade inte kunnat leva med mig själv annars. Jag hade inte gjort det om jag inte trodde att det skulle landa i något bra! Jag förstår att Amelia är arga, men jag tycker att det är ett märkligt val från en tidning som ska ta kvinnors parti, säger Karin Adelsköld. Åsa Lundegård på Amelia säger att hon beklagar att Karin Adelsköld inte upplevde att hennes kritik av Mårten Anderssons mejl togs på tillräckligt allvar när det skickades ut till arbetsgruppen. – Det är möjligt att jag borde ha gjort annorlunda, men jag förutsåg inte den situation som nu uppstått. Jag bedömde det som en fråga vi skulle diskutera i vår arbetsgrupp och att målet och fokus var måndagens event, säger Åsa Lundegård. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30450, "headline": "Högt spel bakom politikernas litteraturval", "summary": "Politiker använder litteraturen för att föra ut sitt budskap, visa sin bildning men också för att skapa närhet till väljarna. Det menar Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson i sin nya bok ”Statsministerns sommarläsning”.", "article": "De båda litteraturvetarnas utgångspunkt är att allt en politiker gör i offentligheten har en politisk innebörd. Ett av deras exempel i boken är när statsministern 2011 berättade att han läste Camilla Läckbergs deckare vilket fick en del av kultureliten att gå i taket. – Det var förstås inte för att han ville skryta med sin höga bildning som han berättade om detta. Han ville snarare markera närhet till många väljare och vad de läser på sin fritid, säger Torbjörn Forslid. Ett par år senare berättade Fredrik Reinfeldt att han läst Roslunds & Hellströms deckare och gav i ett tal detaljerade exempel på intrigerna som handlade om hur den grova brottsligheten fungerar. – Han använde böckerna för att få i gång en politisk debatt om hur man ska komma till rätta med trafficking och gängkriminaliteten, säger Anders Ohlsson. Förr var det vanligt att politikerna berättade om sina läsvanor för att imponera med sin bildning och klokskap. Allt började i de borgerliga partierna, men snart övertog arbetarrörelsen den här kultursynen, menar Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson. Den tidigare moderatledaren Gösta Boman var kanske den siste borgerliga partiledaren som kunde citera Tegnér. Carl Bildt har inte alls använt skönlitteraturen i det politiska arbetet utan mest hänvisat till facklitteratur. – Även Fredrik Reinfeldt kommer från detta traditionella överklassparti men vill ha röster från en bredare bas. Det vore inte någon bra strategi för honom att fram- stå som en exklusiv elitist som främst läste Proust och Kafka. Det flesta av dagens politiker före- träder ett breddat bildningsbegrepp med plats också för populärlitteraturen. Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson har även studerat politikernas egna författarskap. I Fredrik Reinfeldts bok ”Det sovande folket” som kom 1993 beskrev han hur de nyliberala och socialkonservativa idealen kan smältas samman eftersom inte alla kan eller vill leva som självständiga, hyperkapabla entreprenörer. – Boken innehåller både en dystopisk berättelse om livet i ett framtida socialdemokratiskt välfärdssamhälle och en fiktiv dagbok som ger en (utopisk) idealbild av en dag i en ung kvinnas liv. Även Miljöpartiets Gustav Fridolins bok ”Morfar skrev inga memoarer” och Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons bok ”Satis polito” (som är latin och ska betyda ”välpolerad nog”) analyseras. – Gustav Fridolin påstår att hans bok om sin morfars liv inte är politisk. Vi menar att detta inte stämmer. Det är en politisk handling att ett år före valet ge ut en bok som hyllar det socialdemokratiska folkhemmet. Vi ser det som att Fridolin vill positionera sig inför möjligheten att bilda regering tillsammans med Socialdemokraterna. Jimmie Åkessons bok är närmast en programförklaring där han på nästan varje sida försvarar sig mot kritiker och meningsmotståndare, menar Anders Ohlsson. – Han försöker beskriva sig som en representant för ”verklighetens folk”, som en motvillig politiker som egentligen inte vill befinna sig i maktens centrum, men som självuppoffrande ställde upp när partiet kallade. De två från Lund Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson är båda professorer i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. De har tidigare publicerat ett flertal böcker i olika ämnen, bland annat de uppmärksammade ”Fenomenet Björn Ranelid” (2009) och ”Författaren som kändis” (2011). ”Statsministerns sommarläsning” (Roos & Tegnér) kommer ut den 20 maj. Tre frågor till partiledarna. 1. Vilka böcker har du skrivit? 2. Vilken bok läste du senast? 3. Vem är din favoritförfattare? Fredrik Reinfeldt (M) 1. Jag har inte skrivit några litterära eller faktaböcker, men har varit medskribent för skrifter som moderaterna gett ut. (Red. anm. Räknas inte ”Det sovande folket”?) 2.  Allätare och läser gärna deckare. (Red. anm. Tidigare favoriter är Camilla Läckbergs och Roslunds & Hellströms deckare.) 3. Inget svar. Expertkommentar: Tydligt populärkulturell inriktning. Deckare med fokus på vår egen tid och samhällsfrågor. Stefan Löfven (S) 1. Ingen. 2. ”Vi kom över havet” av Julie Otsuka. 3. Vilhelm Moberg. Expertkommentar: Prisade böcker med tydlig samhällsinriktning. Migration och integration i fokus hos Otsuka. Annie Lööf (C) 1. Jag har skrivit ett kapitel i antologin ”Med frihet följer ära” och ett kapitel i ”Position Sverige”. 2. Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”. 3. Vilhelm Moberg ligger mig varmt om hjärtat. Mycket tack vare ”Utvandrarna” som är en gripande skildring om viljan att skapa sig ett bättre liv i ett nytt land. Expertkommentar: Två moderna klassiker. ”Egenmäktigt förfarande” efter mindre än ett år. ”Utvandrarna” – kanske 1900-talets mest populära svenska roman. Göran Hägglund (KD) 1. ”Framtid i Europa” tillsammans med Anders Wijkman. 2. Alice Munros ”Kärlek, vänskap, hat.” Nu läser jag ”Nyponbuskar nyponbuskar hela vägen nyponbuskar” av Jan Gradvall. 3. Graham Greene, min svenska favorit är Lars Gustafsson. Expertkommentar: Klassiskt bildningsideal med säkra författarnamn som Munro, Greene och Gustafsson. Gradvall står här för den populärkulturella breddningen. Jonas Sjöstedt (V) 1. ”Masthugget Moskva Madrid”, ”Sammanflöden”, ”Sahara” och ”Spanska brev”. 2. Samlade dikter av Wislawa Szymborska. 3. Väinö Linna. Expertkommentar: Finkulturellt bildningsideal med författare som Nobelpristagaren Szymborska och klassikern Linna. Skriver dock själv deckare med politisk inriktning. Gustav Fridolin (MP) 1. ”Morfar skrev inga memoarer” och tre politiska böcker. 2. ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten” av Åsa Moberg. 3. Fredrik Backman, annars alltid Charles Bukowski och i svensk historisk litteratur Ellen Key. Expertkommentar: Ett breddat bildningsbegrepp, där kvinnliga debattörer och intellektuella som Moberg och Key kombineras med kultförfattaren Bukowski och den ytterligt populärkulturelle Backman. Jan Björklund (FP) 1. ”Skolstart – dags för en ny skolpolitik” samt medverkan i ett flertal antologier. 2. Ingrid Carlbergs bok om Raoul Wallenberg och ”Barna Hedenhös” för yngste sonen. 3. Peter Englund är en författare jag återkommer till. Jag läser också deckare och då är det Viveca Sten som är favoriten. Expertkommentar: En blandad läsning av barnböcker, deckare och historiska böcker. Historia har lite karaktären av ”ämbetsmannakanon” bland manliga politiker. Jimmie Åkesson (SD) 1. ”Satis Polito”. 2. Maud Olofssons ”Jag är den jag är”. 3. Har läst mycket David Baldacci senaste tiden. Expertkommentar: Klassisk (politisk) biografi möter populär spänningslitteratur. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30456, "headline": "Bara S och Mp vill ger mer EU-pengar till kultur", "summary": "Kulturfrågorna hamnar i skymundan i den svenska debatten inför EU-valet. Men när ungerska Krétakör ger sin pjäs \"The party\" på Göteborgs dans- och teaterfestival är det ekonomiska stödet från EU ändå helt avgörande.", "article": "I Krétakörs föreställning \"The party\" är det val i Ungern. Den fascistiskt anstrukne partiledaren The Boss driver en högerpopulism som går hem i distrikten, men ute på landsbygden gror motsättningarna. Föreställningen, med tillhörande demokratiskola för ungdomar, är en av flera där teatergruppen kritiserar den ungerska extremhögerns framgångar vilket nu straffat sig ekonomiskt. – För tre veckors sedan fick vi veta att vi inte längre får något statligt stöd. Vi är väldigt politiskt engagerade, vi praktiserade en del civil olydnad dessutom. Jag antar att det blir för mycket för dem, säger teaterchefen Márton Gulyás. Premiären kunde Krétakör spela hemma i Budapest, men sedan var pengarna slut. Nu ger de i stället \"The party\" på europeiska festivaler, som Göteborgs dans- och teaterfestival, som får en del av finansieringen från EU. – Utan det här stödet skulle vi aldrig kunna göra den här turnén, säger Márton Gulyás. Däremot kan inte kompaniet söka några EU-pengar för egen del. För det behövs nationell medfinansiering vilket man nu inte får. – Men vår situation är inte värst. Det finns skolor i Ungern där man inte ens får arrangera föredrag, situationen är absurd. Just nu är det väldigt tyst i Ungern, vår mission är att öppna samhället, att skapa en demokratisk process. Krétakörs gästspel i Göteborg är ett exempel på den typ av europeiska utbytesprojekt, i det här fallet mellan åtta scenkonstfestivaler, som prioriteras av EU:s enda renodlade kulturprogram, Kreativa Europa. Den konstnärliga korsbefruktningen hyllas inte minst av konstnärerna själva, men motarbetar samtidigt gästspel från andra världsdelar, menar kritikerna. – Kulturpolitik för oss handlar om hur politiken kan stödja kulturen på ett eller annat sätt. I EU och Bryssel handlar det mer om hur man kan använda kultur för att definiera Europa i kontrast till något annat. Jag är inte så säker på att det skulle bli den kulturpolitik som Sverige vill ha om EU:s kulturbudget skulle få mer pengar, säger EU-parlamentarikern Christofer Fjellner (M). EU:s samlade kulturstöd måste beskrivas som väldigt litet i förhållande till andra områden. Kreativa Europa har en budget på 1,46 miljarder euro för den kommande femårsperioden, vilket kan jämföras med jordbruksprogrammets 312,7 miljarder. Ändå är det bara Miljöpartiet och Socialdemokraterna som uttalat sig positiva till en större EU-budget för kulturen. – Det vore utmärkt om man omfördelade pengar från jordbruksbudgeten till kulturen. Men vi ska vara medvetna om att EU-budgeten aldrig kommer att bli en stor källa att ösa ur. Om vi ska behålla den europeiska mångfalden är grunden en stark kulturbudget i varje land, säger Marita Ulvskog (S). Cecilia Wikström (FP) menar att kulturen i stället i högre utsträckning kan skaffa sig pengar från andra sektorers stödprogram, exempelvis de regionala strukturfonderna. – När man gör de här ansökningarna måste man formulera varför projekten har ett europeiskt mervärde, och då ligger kulturen alltid bra till, sedan kan det vara så att man i Sverige inte riktigt har förstått det. Dror Feiler, konstnär och femte namn på Vänsterpartiets lista inför EU-valet, är visserligen djupt kritisk till svenska politikers ointresse för kulturfrågorna, men vill ändå inte ha en större kulturbudget i EU. – Det vore självklart roligt för dem som kan ta del av pengarna, men man måste också tänka på riktningen. Staterna ser alla möjligheter att slippa betala för kultur, mer pengar från EU skulle kunna dem möjlighet att säga: \"Vi behöver inte betala för kulturen, det gör Bryssel\". Fakta/EU:s kulturstöd • Kreativa Europa är EU:s enda stödprogram som enbart är inriktat på kultur. Inför den nya programperioden 2014 till 2020 höjdes anslaget med nio procent (EU-kommissionen hade föreslaget en höjning med drygt 35 procent). • Tyngdpunkten ligger på europeiska samarbetsprojekt, men Kreativa Europa omfattar även översättningsstöd, kulturpriser och de europeiska kulturhuvudstäderna, just nu Umeå och Riga. • EU-stödet kräver inhemsk medfinansiering. • Vilka projekt som får stöd via Kreativa Europa avgörs i Bryssel. • Nationella kulturprojekt kan få stöd även via bland annat EU:s strukturfonder. Där avgör svenska Tillväxtverket vilka svenska projekt som ska få ta del av pengarna. \"Biffa upp kulturutskottet\" Budgetens storlek och möjligheten till lagstiftning avgör vilka utskott svenska EU-parlamentariker väljer i Bryssel. Bara tre kan tänka sig att sitta i kultur- och utbildningsutskottet. Det visar en enkät som Sveriges Radios \"Kulturnytt\" har gjort bland riksdagspartiernas fem första namn plus Piratpartiet. Under den gångna mandatperioden har ingen svensk politiker suttit i utskottet. Förutom Anna Troberg, Piratpartiets ledare, kan Dror Feiler (V) och Marita Ulvskog (S) tänka sig göra det efter valet. – Men problemet med kulturutskottet är att det inte har någon lagstiftande makt. Flera kulturfrågor hamnar i industriutskottet där jag sitter, mediefrågor som digital utveckling till exempel. Där sitter även före detta kulturministrar från Spanien och Frankrike, säger Marita Ulvskog som tycker att kulturutskottet borde \"biffas upp\" och få mer lagstiftande makt. Cecilia Wikström (FP) tycker att hon gör större nytta för kulturen i det rättsliga utskottet samt i det som har hand om medborgerliga fri- och rättigheter. Där hamnar till exempel alla frågor om upphovsrätt och yttrandefrihet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30467, "headline": "Edda Magnason får stipendium", "summary": "Sångerskan, låtskrivaren och musikern Edda Magnason får årets Ulla Billquist-stipendium.", "article": "Stipendiet uppgår till 25.000 kronor och har delats ut av Folkets Hus och Parker sedan 1984. Ulla Billquist-stipendiet ska gå till en kvinnlig artist som ”genom sitt artisteri berikar den svenska musikscenen”. Edda Magnason mottog utmärkelsen vid en ceremoni på Bio Rio i Stockholm på onsdagen. I sin motivering skriver juryn bland annat att sångerskan är ”en konstnär som vågar och vill gå sin egen väg. Edda Magnason är samhällsengagerad samtidigt som hon bygger egna fantasifulla musikaliska rum – där vi alla är välkomna”. Den 29-åriga Edda Magnason debuterade som skivartist med ett självbetitlat album 2010 och året därpå kom uppföljaren ”Goods”. Hon fick stor uppmärksamhet när hon spelade Monica Zetterlund i långfilmen ”Monica Z”. Edda Magnason belönades med en Guldbagge för sin insats i filmen som blev den mest sedda på svenska biografer förra året. Hon släppte även en skiva med musiken från filmen och blev nominerad till en Grammis för sina tolkningar av Monica Zetterlunds klassiker. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30470, "headline": "Nestorn tar Bruckner till molnet", "summary": "Daniel Barenboim ger ut en heldigital utgåva av Anton Bruckners tre första symfonier – ett tydligt tecken på att även den klassiska musiken anpassas till nya sätt att lyssna.", "article": "I “Moonrise kingdom” utgjorde Benjamin Brittens musik en väsentlig del av berättandet och jag kan inte sluta leka med tanken på att regissören Wes Anderson borde ha använt Brucknersymfonier som soundtrack till sin senaste film “The Grand Budapest Hotel”. Inte för att den österrikiske tonsättarens musik på något sätt skulle vara lika kitschig som den chockrosa kulissen i Andersons la belle époque-skröna, utan för att den på ett lika storslaget romantiskt vis sluter sig kring världen av i går. Mot fonden av det sena 1800-talets progressiva kulturklimat i Wien har Bruckner betraktats som både konservativ och radikal; orkestreringen är Wagnersk, men formen går tillbaka på barocken. Egenskaper som nu får Daniel Barenboim att i introduktionsvideon till sin nya heldigitala Brucknerutgåva tala om musikens djuplodande strukturer i termer av ”arkeologiska expeditioner”. Den sjuttioettårige dirigentens förhållningssätt är på många sätt sympatiskt. Med ambitionen att väcka ett större intresse för klassisk musik hos den uppkopplade världen av i dag har han – i partnerskap med Universal – startat egna labeln Peral Music som kommer att satsa enbart på skivor för nedladdning. Att Barenboim inleder projektet – och därmed också sin tredje Brucknercykel – med tonsättarens tre första (och minst populära) symfonier känns också mer genuint än publikfriande. Tillsammans med sitt Staatskapelle Berlin lyfter han ofta på ett suveränt (men ibland något nyckfullt) sätt fram musikens teatrala dimensioner och sångbara kvaliteter. Ta bara de välformulerade bleckblåskontrasterna några minuter in i första symfonins inledande allegro. Den Wagnerluttrade operaorkesterns dramatiskt anlagda sound torde annars vara bäst lämpat för de senare symfonierna – som i Barenboims liveinspelade Brucknersjua, utgiven på cd häromåret (DG). Men symfoni nr 3 – Bruckners konstnärliga genombrott, tillika ”Wagnersymfoni” – får även i den småskrala finalen en mer solid mognad med ordlöst operatänk. Lyskraften i symfoni nr 2 går heller inte att ta miste på med Beethovenvibrerande stråkar och briljanta detaljer. Men det så kallade ”Brucknerproblemet” – alltså förvirringen kring de otaliga versioner och utgåvor som föreligger av tonsättarens flerfaldigt reviderade symfonier – inbjuder också till större tolkningsfriheter. För Brucknerkonnässören finns nu också en hörvärd och kommunikativ kammarreduktion av just tvåan, där Trevor Pinnock och The Royal Academy of Music Soloists Ensemble plockar fram Schubertcharmen genom Anthony Paynes effektiva kammararrangemang. Pinnocks album (både cd och digitalt) ingår i en serie som tagit fasta på Arnold Schönbergs visioner att presentera symfonisk musik i ett mer intimt och exklusivt sammanhang; Schönberg grundade delvis sitt musiksällskap 1918 som en reaktion mot musikens kommersialisering i efterkrigstidens Wien. Att samma musik nu genom två separata digitalutgåvor blir föremål för ett tillgängliggörande – om man så vill marknadsanpassning – av en genre som i dag bara står för en bråkdel av den totala nedladdningen visar på en ny trend som kan vara avgörande för den klassiska musikens framtid. Vilket format vi väljer betyder mindre än att vi verkligen lyssnar – utan att fingra på mobilen. Bästa spår: Första satsen i symfoni nr 1 med Barenboim och första satsen i symfoni nr 2 med Pinnock. Den klassiska musikens digitala framtid Nya kvalitetskrav I aprilnumret av anrika tidskriften Gramophone (som numera går att läsa i app-version) spekulerade ledaren över om den klassiska musiken – med sina krav på god ljudkvalitet – kan komma att leda utvecklingen för de digitala ljudformaten. Tilläggas kan att cd-längden lär ha anpassats efter Beethovens nia. Ökad tillgänglighet Även den klassiska skivbranschen står inför en övergångsperiod och den digitala direktheten har många fördelar. Inte minst för att de gamla distributionskanalerna för fysiska skivor ofta innebär långa leveranstider från europeiska centrallager och för att det matchar dagens mobila lyssningsvanor. Högre ljudkvalitet Jämfört med vinylskivan har cd-formatet betydligt sämre ljudkvalitet och dynamik. Digitala ljudfiler kan rent av vara bättre, men det gäller att hitta rätt. Hos skivbolag som Linn Records (www.linnrecords.com) kan man enkelt välja: från studio master-kvalitet (bäst) till komprimerade mp3-filer (sämst). Peral Music Barenboims nya label (www.peralmusic.com) laseras som ett digitalt skivbolag för ”det tänkande örat” och kommer att presentera Barenboim som dirigent med såväl Staatskapelle Berlin som Väst-Östliga Divanorkestern, samt som pianist och kammarmusiker. Ska också tillhandahålla utbildningsmaterial. Skivomslagets död? På Itunes finns ofta digitala skivhäften att ladda ned, men till Peral Musics Brucknerutgåva har Barenboim nöjt sig med att spela in ett introducerande videoklipp. Intressant i sig, men för mer detaljerad information om verken och inspelningen saknar man en booklet eller åtminstone en tydligare sajt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30481, "headline": "Massakern i Jedwabne. Han skrev ”Vår klass” om den ohyggliga händelsen", "summary": "Förra helgen var det nypremiär på Teater Galeasens hyllade uppsättning av ”Vår klass”. Den handlar om hur invånarna i den polska byn Jedwabne en julidag 1941 förde sina judiska grannar till en lada och torterade och brände dem till döds. Boklördag träffar Tadeusz Slobodzianek som skrev pjäsen som fått många polacker att reagera starkt.", "article": "10 juli 1941 blev byn Jedwabnes polsk-judiska befolkning infösta i en lada där de torterades och brändes till döds. Under 60 år tystades händelsen ned och det påstods att det var nazisterna som stod bakom massmordet i Jedwabne i nordöstra Polen. Det var historikern Jan Tomasz Gross som först beskrev vad som verkligen hände, att det var byns polska befolkning som utfört pogromen. Hans bok ”Neighbors” möttes av ramaskri och väckte stor debatt när den kom 2001. För många polacker var sanningen om deras landsmän alltför svår att ta till sig och de vägrade att tro på Gross. Det gjorde däremot den polska dramatikern Tadeusz Slobodzianek. – Jag läste ”Neighbors” under en natt och visste direkt att allt var sant. Det var en chock, säger han när vi träffas i Warszawa. ”Vår klass” hade premiär på Teater Galeasen i höstas. Föreställningen hyllades av en enig kritikerkår och blev snabbt utsåld. – För mig har Sverige alltid framstått som ett land utan problem. Därför blev jag förvånad över pjäsens framgång. Det visar att det finns demoner under den trygga ytan, säger Tadeusz Slobodzianek. När jag såg den svenska föreställningen kände jag en stark spänning i rummet. ”Vår klass” kretsar kring en skolklass bestående av fem katoliker och fem judar. Från början oskuldsfulla barn – som vilken klass som helst. Men deras omvärld förändras: Först ockuperar ryssarna, sedan tyskarna. Historien gör de forna klasskamraterna till fiender. Vi följer dem från tidig barndom in i döden; ingen får ett lyckligt liv. Pjäsens bärande scen är massakern i Jedwabne. Tadeusz Slobodzianek har utgått från den verkliga händelsen, även om byn aldrig nämns vid namn. Det har förstås ett symbolvärde; Tadeusz Slobodzianek vill visa att mänskliga mekanismer är universella och att handlingen skulle ha kunnat äga rum var som helst i världen. – Jag skildrar inte hur saker och ting verkligen gick till i Jedwabne, det här är min subjektiva sanning, säger han bestämt. Tadeusz Slobodzianek är artig men distanserad. Han är noga med att påpeka att ”Vår klass” varken är en adaption av Anna Bikonts ”Vi från Jedwabne” eller Gross ”Neighbors”, som det ibland påstås. – Anna Bikonts bok gjorde enormt intryck på mig men är verkligen inte min enda källa – jag har själv läst det mesta som går att läsa om ämnet. Men visst är flera av karaktärerna i min pjäs inspirerade av verkliga personer som levde i Jedwabne. Vi träffar Tadeusz Slobodzianek på hans kontor i Teatr Dramatyczny i Kulturpalatset, mitt i Warszawas centrum bland skyskrapor och bullrigt trafikerade gator. Men han växte upp i Bialystok – drygt en timmes resa från Jedwabne – och bodde där även under en period i vuxen ålder. – Jag känner mycket väl till den sortens personer som utförde dådet. Jag har träffat dem i min egen hemstad, säger han. Liknande pogromer som den i Jedwabne utfördes även i andra närliggande orter. Tadeusz Slobodzianek insåg att det lika gärna hade kunnat inträffa i Bialystok. – Det berörde mig djupt och det var delvis därför jag ville skriva något om Jedwabne. På väggarna hänger inramade affischer av ”Vår klass”. Pjäsen har gjort succé världen över. I Polen möttes den dock inte bara av lovord. – Jag vill påstå att ”Vår klass” är en av vår tids mest kontroversiella polska pjäser. Recensionerna var alltifrån entusiastiska till hatiska, säger Tadeusz Slobodzianek. Han berättar att vissa kritiker menade att pjäsen var antipolsk medan andra anklagade den för att vara antijudisk. – Jag är glad att alla tolkade pjäsen olika. Det visar att den uppfyller min idé; den ska fungera som en spegel där var och en ser sig själv. Somliga ansåg att han själv borde ta tydligare ställning i pjäsen. – Men det är inte min roll att döma mina karaktärer. Jag vill ställa frågan: Hur skulle du själv bete dig i en sådan situation? Jag kan inte göra en tydlig indelning i goda och onda – ingenting är svart eller vitt. När jag såg den polska versionen av ”Vår klass” i Warszawa skrattade förvånande nog vissa i publiken. – Många brukar gråta samtidigt som andra kiknar av skratt. Och en del skrattar och gråter samtidigt, säger Tadeusz Slobodzianek. Skratt kan vara ett sätt att hantera starka känslor. När pjäsen fortfarande var på idéstadiet blev han och Anna Bikont vänner. Han följde med på några av hennes reportageresor för ”Vi från Jedwabne”. När hon sedan läste pjäsen uppstod det meningsskiljaktigheter mellan dem, berättar Bikont när vi träffas hemma hos henne i ett lugnt område i Warszawa. – Det var en märklig känsla. För mig var ju flera av Tadeusz Slobodzianeks karaktärer levande människor som jag lärt känna. ”Wladek och Rachelka är ju inte alls som i verkligheten”, sa jag till honom. Men han var noga med att påpeka att de var fiktiva karaktärer. Den trivsamt inredda lägenheten domineras av böcker; många behandlar olika judiska ämnen. – Sedan jag skrev ”Vi från Jedwabne” läser jag mest om Förintelsen eller om polsk-judiska frågor, berättar Anna Bikont på sitt lugna och eftertänksamma sätt, ledigt uppkrupen i en fåtölj. Hon började arbeta med boken när debatten om ”Neighbors” bröt ut. Även i intellektuella kretsar tvivlade många på huruvida det verkligen var polacker som utfört pogromen i Jedwabne. – Chocken var så stor att många polacker inte kunde ta till sig det Gross skrev. Det var bara enstaka personer som förstod att allt faktiskt var sant. Anna Bikont såg det som sin journalistiska mission att gräva vidare i fallet Jedwabne. Att hitta vittnen och att prata med alla som på olika sätt berörts. Från början var tanken att det bara skulle bli några reportage, men till Bikonts förvåning ville inte hennes tidning Gazeta Wyborcza, som hon var med och grundade, publicera dem. Hon bestämde sig för att ta tjänstledigt och ägna all tid och kraft åt Jedwabne. Resorna till byn blev många. Hon gjorde också flera utlandsresor för att träffa personer som kunde leda henne närmare sanningen. Arbetet med boken kan liknas vid en fyra år lång besatthet. – Jag jobbade till långt in på natten så gott som varje dag, även på helgerna. Jedwabne blev mitt liv. ”Vi från Jedwabne” är inte bara ett historiskt dokument. Det är också Anna Bikonts egen personliga historia. En del av boken är uppbyggd som en dagbok där vi får följa hennes arbete. Hon skriver om hur hon först vid 33 års ålder fick reda på att hon har judiskt påbrå. Ett slumpartat samtal med en kusin ledde till upptäckten. – Jag hade inte haft en aning om att min mamma var judinna. Hon hade gömt sig på den ariska sidan under kriget. Hon hade dolt det väl. När jag fick veta det blev mamma förbannad – så djupt rotad var hennes skräck. Hon var övertygad om att min judiska identitet skulle få mig att känna mig utanför och utesluten. Men jag blev jätteglad och ringde runt till mina vänner och sa: ”Jag är judinna”. Märkligt nog visade det sig att de flesta redan förstått det. Inom Warszawas förhållandevis liberala och intellektuella kretsar var antisemitism inte något som hon märkt av. Det var först när hon genom arbetet med boken vistades på den polska landsbygden som hon mötte djupt och innerligt judehat. – Jag hade aldrig kunnat ana att det var så illa. Vissa människor i dagens Jedwabne var glada över att judarna blev mördade. ”Vi från Jedwabne” är skrämmande och plågsam läsning. Den ohyggliga antisemitismen och invånarnas levnadsöden drabbade Anna Bikont hårt. Men det som smärtade mest var vänners och bekantas reaktioner. – Många sa: ”Varför ska du strö salt i såren, varför ska du ta upp det här?” De tyckte att det var viktigt att tänka på polackernas bästa och att det kan skada det polska folket att skriva om Jedwabne. Jag vet inte om man kan kalla det för antisemitism, det var snarare brist på empati. Det var verkligen inte något jag hade förväntat mig av folk på tidningen eller i min bekantskapskrets. Plötsligt förstod Anna Bikont vad hennes mamma menat när hon sagt att de judiska rötterna skulle kunna få henne att känna sig utesluten. – Folk sa att mitt judiska påbrå gjorde att jag inte kunde vara objektiv när jag skrev boken. Jag upplevde att jag var tvungen att bevisa att jag var en god polack. Hon säger att hon kände sig främmande i sitt eget land. – Jag ville emigrera. Hade det inte varit för mina döttrar så hade jag lämnat Polen. Jag försökte att resa bort så ofta jag kunde. Varje gång när jag satt på flyget hem kände jag en rent fysisk smärta och fick problem att andas. När ”Vi från Jedwabne” väl gavs ut och möttes av positiva reaktioner mådde Anna Bikont bättre. Hon var själv förvånad; hon hade varit på Gross författarträffar där han blev hårt ansatt och hade förväntat sig samma sak. – Tadeusz Slobodzianek erbjöd sig till och med att vara min säkerhetsvakt. Enligt opinionsundersökningar blev antisemitismen i Polen större efter Gross bok. Men samtidigt ökade en annan grupp: antiantisemiterna, som är oroade över den polska antisemitismen och vill bekämpa den. De kom på mina författarträffar och det var en tröst. Min bok förändrade mångas syn på det som hände i Jedwabne. Bad någon av dina vänner eller kolleger dig om ursäkt när boken väl kommit ut? – Nej, faktiskt inte en enda person. Folk sa att boken var fantastisk, men ingen sa: ”Jag hade fel”. Enligt Anna Bikont har en annan sak förändrats sedan sanningen om Jedwabne uppdagades – att den stora judiska delen av den polska befolkningen äntligen får ta plats i landets historia. – Förut låtsades man som om judarna inte funnits. Hur ser det ut i Jedwabne i dag? – Jag var där för några år sedan. Känslorna hade svalnat något, men det var fortfarande svårt att hitta vägen till den judiska begravningsplatsen och till minnestavlan. I höst kommer Anna Bikonts reportagebok ”Vi från Jedwabne” ut på svenska på Atlas förlag.  Flera orter drabbades Pogromen i Jedwabne 1941 föste byn Jedwabnes polska befolkning in sina judiska grannar i en lada där de torterades och brändes levande till döds. Massakern påstods länge ha varit utförd av nazisterna; först 60 år senare kom sanningen fram i och med Jan Tomasz Gross bok ”Neighbors. The destruction of the Jewish community in Jedwabne” (2001). Gross bok skakade om Polen. Det visade sig att liknande pogromer ägt rum även i närliggande orter. Bilden av att polacker faktiskt inte bara varit offer under kriget utan också förövare växte fram. Gross vetenskapliga metoder och källor blev ifrågasatta och vissa anklagade honom för att ljuga. Gross menar att 1 600 judar mördades i pogromen i Jedwabne. Andra har uppskattat siffran till mellan 340 och 400. Under en minneshögtid på 60-årsdagen, 10 juli 2001, bad Polens dåvarande president Aleksander Kwasniewski officiellt om ursäkt för massakern, vilket en del polacker kritiserade honom för. Judar i Polen Före andra världskriget fanns det drygt tre miljoner judar i Polen. Cirka 90 procent blev mördade under Förintelsen. Efter kriget lämnade många av de få judar som fanns kvar landet. 1968 ägde en antisemitisk kampanj rum och runt 13 000–20 000 emigrerade. Uppgifterna om hur många judar som funnits i Polen och hur många som lämnat landet skiljer sig åt. På samma sätt är det svårt att fastställa hur många judar som lever i Polen i dag, men man brukar uppskatta siffran till mellan 5.000 till 12.000. Trots att den polska antisemitismen är utbredd minskar den enligt opinionsundersökningar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30484, "headline": "Hon ligger etta på ryska Itunes", "summary": "Ett dygn efter segern i Eurovision song contest har Conchita Wursts ”Rise like a Phoenix” nått toppen av Itunes listor över mest nedladdade låtar i Ryssland.", "article": "Conchita Wurst ligger etta på ryska Itunes. Ett dygn efter segern i Eurovision song contest har ”Rise like a Phoenix” nått toppen av Itunes listor över mest nedladdade låtar inte bara i Finland, Grekland, Malta, Luxemburg, Grekland och Ukraina, utan även i landet där kritiken mot österrikiska Conchita Wursts vinst har varit skarpast. Ryska Itunesanvändare tycks vara mer förtjusta i Eurovisionsegraren än vissa av landets politiker och medier. I en rysk statlig tv-kanal talade Vladimir Zjirinovskij, partiledare för Rysslands liberaldemokratiska parti, om en ”gränslös vrede” över Conchita Wursts vinst, som han beskrev som ”slutet för Europa”. Han tillade: ”För 50 år sedan ockuperade Sovjetunionen Österrike. Det var ett misstag att släppa landet fritt. Vi skulle ha stannat”. Ryssland bidrog med sju poäng till Conchita Wursts seger. ”Det här projektet bygger på tolerans, acceptans och kärlek”, sa Conchita Wurst på presskonferensen efter omröstningen, då hon också passade på att hälsa till Rysslands president Vladimir Putin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30491, "headline": "Massakern i Jedwabne. Han skrev ”Vår klass” om den ohyggliga händelsen", "summary": "Warszawa. Förra helgen var det nypremiär på Teater Galeasens hyllade uppsättning av ”Vår klass”. Den handlar om hur invånarna i den polska byn Jedwabne en julidag 1941 förde sina judiska grannar till en lada och torterade och brände dem till döds. Boklördag träffar Tadeusz Slobodzianek som skrev pjäsen som fått många polacker att reagera starkt.", "article": "10 juli 1941 blev byn Jedwabnes polsk-judiska befolkning infösta i en lada där de torterades och brändes till döds. Under 60 år tystades händelsen ned och det påstods att det var nazisterna som stod bakom massmordet i Jedwabne i nordöstra Polen. Det var historikern Jan Tomasz Gross som först beskrev vad som verkligen hände, att det var byns polska befolkning som utfört pogromen. Hans bok ”Neighbors” möttes av ramaskri och väckte stor debatt när den kom 2001. För många polacker var sanningen om deras landsmän alltför svår att ta till sig och de vägrade att tro på Gross. Det gjorde däremot den polska dramatikern Tadeusz Slobodzianek. – Jag läste ”Neighbors” under en natt och visste direkt att allt var sant. Det var en chock, säger han när vi träffas i Warszawa. ”Vår klass” hade premiär på Teater Galeasen i höstas. Föreställningen hyllades av en enig kritikerkår och blev snabbt utsåld. – För mig har Sverige alltid framstått som ett land utan problem. Därför blev jag förvånad över pjäsens framgång. Det visar att det finns demoner under den trygga ytan, säger Tadeusz Slobodzianek. När jag såg den svenska föreställningen kände jag en stark spänning i rummet. ”Vår klass” kretsar kring en skolklass bestående av fem katoliker och fem judar. Från början oskuldsfulla barn – som vilken klass som helst. Men deras omvärld förändras: Först ockuperar ryssarna, sedan tyskarna. Historien gör de forna klasskamraterna till fiender. Vi följer dem från tidig barndom in i döden; ingen får ett lyckligt liv. Pjäsens bärande scen är massakern i Jedwabne. Tadeusz Slobodzianek har utgått från den verkliga händelsen, även om byn aldrig nämns vid namn. Det har förstås ett symbolvärde; Tadeusz Slobodzianek vill visa att mänskliga mekanismer är universella och att handlingen skulle ha kunnat äga rum var som helst i världen. – Jag skildrar inte hur saker och ting verkligen gick till i Jedwabne, det här är min subjektiva sanning, säger han bestämt. Tadeusz Slobodzianek är artig men distanserad. Han är noga med att påpeka att ”Vår klass” varken är en adaption av Anna Bikonts ”Vi från Jedwabne” eller Gross ”Neighbors”, som det ibland påstås. – Anna Bikonts bok gjorde enormt intryck på mig men är verkligen inte min enda källa – jag har själv läst det mesta som går att läsa om ämnet. Men visst är flera av karaktärerna i min pjäs inspirerade av verkliga personer som levde i Jedwabne. Vi träffar Tadeusz Slobodzianek på hans kontor i Teatr Dramatyczny i Kulturpalatset, mitt i Warszawas centrum bland skyskrapor och bullrigt trafikerade gator. Men han växte upp i Bialystok – drygt en timmes resa från Jedwabne – och bodde där även under en period i vuxen ålder. – Jag känner mycket väl till den sortens personer som utförde dådet. Jag har träffat dem i min egen hemstad, säger han. Liknande pogromer som den i Jedwabne utfördes även i andra närliggande orter. Tadeusz Slobodzianek insåg att det lika gärna hade kunnat inträffa i Bialystok. – Det berörde mig djupt och det var delvis därför jag ville skriva något om Jedwabne. På väggarna hänger inramade affischer av ”Vår klass”. Pjäsen har gjort succé världen över. I Polen möttes den dock inte bara av lovord. – Jag vill påstå att ”Vår klass” är en av vår tids mest kontroversiella polska pjäser. Recensionerna var alltifrån entusiastiska till hatiska, säger Tadeusz Slobodzianek. Han berättar att vissa kritiker menade att pjäsen var antipolsk medan andra anklagade den för att vara antijudisk. – Jag är glad att alla tolkade pjäsen olika. Det visar att den uppfyller min idé; den ska fungera som en spegel där var och en ser sig själv. Somliga ansåg att han själv borde ta tydligare ställning i pjäsen. – Men det är inte min roll att döma mina karaktärer. Jag vill ställa frågan: Hur skulle du själv bete dig i en sådan situation? Jag kan inte göra en tydlig indelning i goda och onda – ingenting är svart eller vitt. När jag såg den polska versionen av ”Vår klass” i Warszawa skrattade förvånande nog vissa i publiken. – Många brukar gråta samtidigt som andra kiknar av skratt. Och en del skrattar och gråter samtidigt, säger Tadeusz Slobodzianek. Skratt kan vara ett sätt att hantera starka känslor. När pjäsen fortfarande var på idéstadiet blev han och Anna Bikont vänner. Han följde med på några av hennes reportageresor för ”Vi från Jedwabne”. När hon sedan läste pjäsen uppstod det meningsskiljaktigheter mellan dem, berättar Bikont när vi träffas hemma hos henne i ett lugnt område i Warszawa. – Det var en märklig känsla. För mig var ju flera av Tadeusz Slobodzianeks karaktärer levande människor som jag lärt känna. ”Wladek och Rachelka är ju inte alls som i verkligheten”, sa jag till honom. Men han var noga med att påpeka att de var fiktiva karaktärer. Den trivsamt inredda lägenheten domineras av böcker; många behandlar olika judiska ämnen. – Sedan jag skrev ”Vi från Jedwabne” läser jag mest om Förintelsen eller om polsk-judiska frågor, berättar Anna Bikont på sitt lugna och eftertänksamma sätt, ledigt uppkrupen i en fåtölj. Hon började arbeta med boken när debatten om ”Neighbors” bröt ut. Även i intellektuella kretsar tvivlade många på huruvida det verkligen var polacker som utfört pogromen i Jedwabne. – Chocken var så stor att många polacker inte kunde ta till sig det Gross skrev. Det var bara enstaka personer som förstod att allt faktiskt var sant. Anna Bikont såg det som sin journalistiska mission att gräva vidare i fallet Jedwabne. Att hitta vittnen och att prata med alla som på olika sätt berörts. Från början var tanken att det bara skulle bli några reportage, men till Bikonts förvåning ville inte hennes tidning Gazeta Wyborcza, som hon var med och grundade, publicera dem. Hon bestämde sig för att ta tjänstledigt och ägna all tid och kraft åt Jedwabne. Resorna till byn blev många. Hon gjorde också flera utlandsresor för att träffa personer som kunde leda henne närmare sanningen. Arbetet med boken kan liknas vid en fyra år lång besatthet. – Jag jobbade till långt in på natten så gott som varje dag, även på helgerna. Jedwabne blev mitt liv. ”Vi från Jedwabne” är inte bara ett historiskt dokument. Det är också Anna Bikonts egen personliga historia. En del av boken är uppbyggd som en dagbok där vi får följa hennes arbete. Hon skriver om hur hon först vid 33 års ålder fick reda på att hon har judiskt påbrå. Ett slumpartat samtal med en kusin ledde till upptäckten. – Jag hade inte haft en aning om att min mamma var judinna. Hon hade gömt sig på den ariska sidan under kriget. Hon hade dolt det väl. När jag fick veta det blev mamma förbannad – så djupt rotad var hennes skräck. Hon var övertygad om att min judiska identitet skulle få mig att känna mig utanför och utesluten. Men jag blev jätteglad och ringde runt till mina vänner och sa: ”Jag är judinna”. Märkligt nog visade det sig att de flesta redan förstått det. Inom Warszawas förhållandevis liberala och intellektuella kretsar var antisemitism inte något som hon märkt av. Det var först när hon genom arbetet med boken vistades på den polska landsbygden som hon mötte djupt och innerligt judehat. – Jag hade aldrig kunnat ana att det var så illa. Vissa människor i dagens Jedwabne var glada över att judarna blev mördade. ”Vi från Jedwabne” är skrämmande och plågsam läsning. Den ohyggliga antisemitismen och invånarnas levnadsöden drabbade Anna Bikont hårt. Men det som smärtade mest var vänners och bekantas reaktioner. – Många sa: ”Varför ska du strö salt i såren, varför ska du ta upp det här?” De tyckte att det var viktigt att tänka på polackernas bästa och att det kan skada det polska folket att skriva om Jedwabne. Jag vet inte om man kan kalla det för antisemitism, det var snarare brist på empati. Det var verkligen inte något jag hade förväntat mig av folk på tidningen eller i min bekantskapskrets. Plötsligt förstod Anna Bikont vad hennes mamma menat när hon sagt att de judiska rötterna skulle kunna få henne att känna sig utesluten. – Folk sa att mitt judiska påbrå gjorde att jag inte kunde vara objektiv när jag skrev boken. Jag upplevde att jag var tvungen att bevisa att jag var en god polack. Hon säger att hon kände sig främmande i sitt eget land. – Jag ville emigrera. Hade det inte varit för mina döttrar så hade jag lämnat Polen. Jag försökte att resa bort så ofta jag kunde. Varje gång när jag satt på flyget hem kände jag en rent fysisk smärta och fick problem att andas. När ”Vi från Jedwabne” väl gavs ut och möttes av positiva reaktioner mådde Anna Bikont bättre. Hon var själv förvånad; hon hade varit på Gross författarträffar där han blev hårt ansatt och hade förväntat sig samma sak. – Tadeusz Slobodzianek erbjöd sig till och med att vara min säkerhetsvakt. Enligt opinionsundersökningar blev antisemitismen i Polen större efter Gross bok. Men samtidigt ökade en annan grupp: antiantisemiterna, som är oroade över den polska antisemitismen och vill bekämpa den. De kom på mina författarträffar och det var en tröst. Min bok förändrade mångas syn på det som hände i Jedwabne. Bad någon av dina vänner eller kolleger dig om ursäkt när boken väl kommit ut? – Nej, faktiskt inte en enda person. Folk sa att boken var fantastisk, men ingen sa: ”Jag hade fel”. Enligt Anna Bikont har en annan sak förändrats sedan sanningen om Jedwabne uppdagades – att den stora judiska delen av den polska befolkningen äntligen får ta plats i landets historia. – Förut låtsades man som om judarna inte funnits. Hur ser det ut i Jedwabne i dag? – Jag var där för några år sedan. Känslorna hade svalnat något, men det var fortfarande svårt att hitta vägen till den judiska begravningsplatsen och till minnestavlan. Jag hade aldrig kunnat ana att det var så illa. Vissa människor i dagens Jedwabne var glada över att judarna blev mördade. Författaren och journalisten Anna Bikont Pogromen i Jedwabne 1941 föste byn Jedwabnes polska befolkning in sina judiska grannar i en lada där de torterades och brändes levande till döds. Massakern påstods länge ha varit utförd av nazisterna; först 60 år senare kom sanningen fram i och med Jan Tomasz Gross bok ”Neighbors. The destruction of the Jewish community in Jedwabne” (2001). Gross bok skakade om Polen. Det visade sig att liknande pogromer ägt rum även i närliggande orter. Bilden av att polacker faktiskt inte bara varit offer under kriget utan också förövare växte fram. Gross vetenskapliga metoder och källor blev ifrågasatta och vissa anklagade honom för att ljuga. Gross menar att 1 600 judar mördades i pogromen i Jedwabne. Andra har uppskattat siffran till mellan 340 och 400. Under en minneshögtid på 60-årsdagen, 10 juli 2001, bad Polens dåvarande president Aleksander Kwasniewski officiellt om ursäkt för massakern, vilket en del polacker kritiserade honom för. Judar i Polen Före andra världskriget fanns det drygt tre miljoner judar i Polen. Cirka 90 procent blev mördade under Förintelsen. Efter kriget lämnade många av de få judar som fanns kvar landet. 1968 ägde en antisemitisk kampanj rum och runt 13 000–20 000 emigrerade. Uppgifterna om hur många judar som funnits i Polen och hur många som lämnat landet skiljer sig åt. På samma sätt är det svårt att fastställa hur många judar som lever i Polen i dag, men man brukar uppskatta siffran till mellan 5 000 till 12 000. Trots att den polska antisemitismen är utbredd minskar den enligt opinionsundersökningar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30503, "headline": "Så gick det till när svensken blev blond", "summary": "1800-talets nationalistiska historiemåleri formade föreställningar om det typiskt svenska som påverkar oss än i dag. Bland annat blev karolinerna i Gustaf Cederströms Karl XII:s likfärd blondare i den andra versionen. DN:s Birgitta Rubin har sett en angelägen utställning i Göteborg.", "article": "”En målad historia” på Göteborgs konstmuseum är en unik utställning om 1800-talets storvulna, svenska historiemåleri. Ingen har tidigare granskat denna en gång så förnäma akademiska genre med genus- och mångfaldsperspektiv. Faktum är att historiemåleriet knappt har engagerat konstvetarna alls sedan förra sekelskiftet, då både motiv, stil och storlek blev hopplöst passé. I stället matas vi med nya utställningar och böcker om den påföljande generationen med franskinfluerade friluftsmålare som Anders Zorn, Carl Larsson, Karl Nordström, Eva Bonnier. De drog till Paris i protest mot Konstakademiens konservativa undervisning och deras urmodiga svenska lärare glömdes bort. Fast bara till namnen visar denna högintressanta utställning. Historiemålarnas dramer med hjältekungar, lojala soldater och strävsamma undersåtar har levt vidare genom reproduktioner i tidskrifter, kalendrar och framför allt skolböcker. Därigenom har motiv som ”Karl XII:s likfärd” präntats in i ett allmänt medvetande och målningarnas visuella retorik och känsloladdade scener utvecklats i andra bildmedier; från nyhetsfotografi och historisk spelfilm, till tecknade serier och datorspel. Utställningen ger flera exempel på denna koppling. Allra bäst i salen med den ”filmiska” panoramamålningen ”Gustav II Adolf före slaget vid Lützen”. Nils Forsberg kämpade i två decennier med den 20 kvadratmeter stora och idealiserade krigsscenen, där en övertänd kung eldar på sina soldater. Slutligen klar år 1900 hade modernismen slagit igenom och detta nationalistiska praktpekoral hamnade i malpåse. Nu hänger det och andra krigsmotiv med Gustav II Adolf mitt emot en skärm med utdrag ur ”Arn”. Filmens högspända fältslag och sentimentala hjältescener är ett tragikomiskt kvitto på att historiemåleriets bildretorik ekar än i dag. Det även gäller föreställningar om svenskhet i stort, såväl yttre som inre ideal, visar denna tvärvetenskapliga utställning. Historiemåleriets syfte var ju en gång att legitimera den moderna nationalstaten, skapa moraliska förebilder och forma en nationell identitet. Med eldunderstöd från den framväxande, pseudovetenskapliga rasbiologin. Jag kan bara applådera ambitionerna bakom utställningen och det fleråriga forskningsprojektet - så här ska ett seriöst museum arbeta i dag! Även konst som är ringaktad och obekväm, till och med giftstämplad, är viktig att diskutera. En förutsättning är också att Nationalmuseum deltar i projektet och på grund av stängningen kunnat låna ut flera av dessa mastodonmålningar till det yngre museet i Göteborg. I satsningen ingår dessutom ett ambitiöst pedagogiskt program, en välmatad utställningskatalog och en forskningspublikation i skriftserien Skiascope. Denna essäsamling har den talade titeln ”Blond och blåögd. Vithet, svenskhet och visuell produktion”. Här fördjupas utställningens tema, med texter som leder vidare in i vår tid. Konstprofessor Jeff Werner fastslår bland annat att det var först i slutet av 1800-talet som föreställningar om det svenska folket gick från att uttryckas med kläder, seder och bruk, till att knytas till kroppen. En ras. En äkta svensk skulle vara blond, blåögd och ljushyad, helst också reslig och med rak näsa. Till min förvåning är själva utställningen inte bara idémässigt utan även konstnärligt givande – jag som många andra har illa kvickt passerat det historiemåleri som hänger kvar på museerna. Även om motiven är skrattretande teatrala och historiskt tvivelaktiga så är själva måleriet oftast häpnadsväckande bra! En utställningsvägg berättar om Konstakademiens tradition med så kallade prisämnen, där elever som Ernst Josephson, J A G Acke, Carl Larsson och Jenny Nyström på 1870- och 80-talen tävlande om att visualisera historiska teman på ett uppbyggligt och gripande sätt. Inför historiemålningar av de blivande Opponenterna framgår det att de trots allt lärde sig en del av tragglandet med att teckna av antika byster och komponera historiska dramer. För denna symboliska bildteater krävde både en betydande plastisk skicklighet och fantasifull inlevelse. Jag fastnar länge framför Carl Gustav Hellqvists monumentala ”Valdemar Atterdag brandskattar Visby 1361”, signerad 1882. Det är en makalös iscensättning, med ett myller av suggestiva små dramer och pikanta detaljer. Omgärdad av soldater tronar den danske tyrannen på ett torg och övervakar beskattningen av en förnedrad lokalbefolkning. I centrum blänger en man förbittrat med knuten näve, medan hustrun med ett ljust hårsvall blickar bedjande mot skyn och trycker barnen tätt intill sig. Hellqvist bodde då i München och arkitekturen påminner mer om en tysk Hansastad än Visby. Realismen i händelsen haltar också - så här gick det sannolikt inte alls till. En förklaring är att motivens dramatiska nerv ansågs viktigast, en annan att historia ännu inte var en akademisk vetenskap med källkritik. Däremot hade konstnärerna stränga krav på historiskt korrekta kläder, vapen och annan rekvisita. Kvinnliga huvudrollsinnehavare är sällsynta i historiemåleriet - en utpräglat patriarkal genre med stereotypa könsroller och fixering vid manligt hjältemod. Fast lustigt nog är det inga historiska höjdpunkter som skildras, upptäcker jag i utställningen. I stället är det påfallande många bittra förluster, kungliga dödsfall och sorgesamma liktåg. Typiskt svenskt? Katalogen resonerar om 1800-talets förkärlek för martyrer och olycksöden med mänskliga dimensioner. Gustav II Adolf och Karl XII offrade sina liv för Sverige och trots krigsförlusterna var de med denna logik värda medkänsla. Istället märktes fienderna ut som mörka, aggressiva och gärna i utkanten av kompositionerna. Svenskarna var ofta ljusare och Carl Wahlbom gör Gustav II Adolf till rena Kristusfiguren. Göteborgs konstmuseum äger den första versionen av ”Karl XII likfärd”, som är så stor att den inte gick att flytta ner till utställningen i museets tillbyggnad. Av samma skäl kunde Nationalmuseum inte låna ut sin mer kända version. Just storleken på historiemålningarna begränsade köparna och konkurrensen från en växande privat marknad bidrog till de statliga akademiernas minskade makt i slutet av 1800-talet. Nu har Göteborgsmuseet löst problemet med att befolka hela den befintliga Karl XII-hallen med tappra karoliner. Gustaf Cederström specialiserade sig på karolinska motiv när ärkekonservativa krafter gjorde ”krigarkungen” till en politiskt laddad nationalsymbol. I salen visar ett utdrag ur en stumfilm från 1925 att flera målningar okritiskt iscensatts rakt av och i katalogen får den grumliga Karl XII:kulten en genomlysning i två hela kapitel. Cederström målade ”Karl XII:s likfärd” i Paris och belönades med medalj på Världsutställningen 1878, där målningen köptes av en rysk storfurste (innan den hamnade i Göteborg). Många upprördes av att skildringen av den svenska stormaktskungens sista färd gick till ärkefienden Ryssland, trots att händelsen i sig är en ren fantasi. Efter en insamling beställdes en kopia av Cederström. Han hade ursprungligen inget problem med att anlita franska modeller men i repliken från 1884 är karolinerna ljusare, med ett mer ”svenskt” utseende. Här någonstans inleds de ”rasifieringsprocesser” som Jeff Werner analyserar i ”Blond och blåögd”, med kategoriseringar som de helvita konstmuseerna bidrog till. I bildkonsten syns blonderingen tidigast i porträtt av bland andra Gustav Vasa, som går från att vara rödlätt på medeltiden och mörkhårig under barocken till att bli rågblond vid 1800-talets slut. Trots att få svenskar i verkligheten ser ut som på Kalles kaviar-tuben. Vid förra sekelskiftet knöts också föreställningar om svenskhet till naturen och landskapsbilden ljusnar: mörka granskogar byttes mot öppnare vyer med tall, björk och ljusa klippor – perfekt illustrerat av Carl Larssons Sundbornbilder och Zorns bleka, nakenbadande kvinnor i skärgården. Zorn var influerad av rasbiologiska idéer och stöttade frikostigt utställningen ”Svenska folktyper”, arrangerad av Rasbiologiska institutets blivande chef Herman Lundborg. På 1920- och 30-talen ljusnade även arkitektur och design med ”Swedish grace” följt av funktionalismen. Werner har skrivit fem av sex essäer i ”Blond och blåögd” och presenterar nya rön och egna slutsatser i dialog med tidigare forskning. Men oavsett om en del fakta redan är känd så öppnar hans diskussioner mina ögon för betydelsebärande mönster. Nya infallsvinklar ger också andra insikter. I ett par decennier har fördomar om ”De andra” granskats av forskare, författare och konstnärer och de främmandegjorda vänt på blicken (kvinnor, nysvenskar, alla sorters minoriteter). Werners anlägger i stället ett ”vithetsperspektiv” på det majoriteten uppfattar som normalitet och ofta är blind för. Det ger en annan blick på Ellen Keys ”Skönhet för alla” och funkispropagandan, där ett modern hem skulle ha möbler i blonda träslag, ljusa textilier och vita väggar. I funkisretoriken kopplas det blonda vidare till en svensk enkelhet, funktionalitet - och demokratisk anda! ”Den vita blicken” är särskilt viktigt att undersöka i ett mångkulturellt Sverige, med växande främlingsfientlighet. Under läsningen av ”Blond och blåögd” bekräftar verkligheten gång på gång resonemangen. Det svajar till när jag ser Uppdrag gransknings program om den nazistiska Svenska motståndsrörelsen, där ledarna bosatt sig i en by i Dalarna. Knappast en slump eftersom Dalarna på 1800-talet lanserades som det mest ursvenska landskapet, vilket Carl Larsson och Zorn spred vidare över världen. Jag inser också att deras franskinfluerade generation, som blev nationalromantiker på hemmaplan, förde vidare och utvecklade ett nationalistiskt tankegods från historiemåleriet. Werner sätter sökarljuset på allt ifrån antika skulpturer och svanar i Slottsparken, till förorten Hammarkullen, reklam för Gotland och Reva-projektet. Vithetsperspektivet leder ibland lite väl långt och motsägande tendenser spelas ner. Men det är anmärkningar i marginalen. Ni som saknar möjlighet att se utställningen kan i alla fall beställa katalogen och ”Blond och blåögd”. Här finns några av de mest angelägna och tankeväckande konsttexter jag läst på många år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30514, "headline": "Sanna Nielsen är fansens favorit", "summary": "För två månader sedan vann hon Melodifestivalen – på sjunde försöket. Nu är Sanna Nielsen i Köpenhamn för att representera Sverige i Eurovision song contest, och hon har redan vunnit schlagerälskarnas kärlek.", "article": "Sanna Nielsen glider ned i hotellobbyn, overkligt fläckfri, på sedvanligt strålande humör, på sedvanliga decimeterhöga klackar. Hon har redan tillbringat en vecka här i Köpenhamn med att repetera på Eurovision song contest-scenen, göra intervjuer och träffa fans. Det har gått två månader sedan vi sågs i en annan hotellobby. Då var det söndag morgon och Sanna Nielsen hade just vunnit Melodifestivalen med ”Undo” i en rekordartat spännande omröstning, och hon verkade fortfarande lätt chockad och omtumlad. Kanske är hon det fortfarande. Sedan dess har hon jobbat varje dag, berättar hon, i studion, med fotograferingar, filmningar, haft möten om kläder och scenshow. Fortfarande måste hon bli påmind om vad som har hänt. – Min sambo Jocke säger till mig då och då uppe på hotellrummet: ”Sanna, vet du att du faktiskt har vunnit Melodifestivalen?” Köpenhamn har fyllts av schlagerälskare från hela Europa, och hur det än går i tävlingen så har Sanna Nielsen redan vunnit fansens kärlek. När organisationen OGAE, som samlar alla de europeiska Eurovisionfanklubbarna, ordnade sin årliga omröstning vann ”Undo” med 92 poängs marginal. Och när Sanna Nielsen häromkvällen ställde sig på scenen på Euroclub, den särskilda klubben för fans som ordnas varje kväll under Eurovision, sjöng publiken med i varje ord i varje låt. – Herregud, tänk dig att man står på scenen och ska köra sina låtar, och så fort man sjunger första orden så tar publiken över och sjunger hela låten. Till och med när den är på svenska! Hur kan de det? Och de är så bra, kan alla wailingar och allt, haha. Det är jättegulligt. Du har försökt vinna Melodifestivalen sex gånger tidigare. Hade du någon målbild, en vision om hur Eurovision skulle vara? – Absolut. Jag har jobbat nära Charlotte Perrelli, så hon har berättat hur det är. ”Galet”, har hon sagt. Man kliver in i Eurovisionland när man kommer hit. Det är ett äventyr. En grov uppskattning… hur många gånger har du sjungit ”Undo”? – Tusentals. Definitivt. Jag har övat så mycket på låten också, sjungit den fyrtio gånger i en studio på en eftermiddag. Är du trött på den? – Inte det minsta. Den senaste tiden har jag inte övat så mycket, låten har landat i kroppen och satt sig i muskelminnet. Jag vill inte överarbeta den, det måste finnas en nerv kvar. Hur gör du för att få känsla i låten varje gång? Har du laddat den med något personligt från ditt liv? – Inte utom att det är livet. Det går upp och ned. Det är som med arbetsrelationer, jag bytte skivbolag för några år sedan och det var ett tufft beslut. Jag minns så väl känslan när jag gick ut från skivbolaget och hade berättat att jag ville gå vidare, jag kände mig så stark! Jag hade pondus och hade fattat ett beslut. ”Undo” betyder det för mig, styrkan när man gjort något svårt. Man har lärt sig något. När man väl tar steget känner man sig lättare, det är precis innan som det är sjukt jobbigt. Sanna Nielsen beskriver segern i Melodifestivalen som ett kliv uppåt på en stege, ett delmål hon nu uppnått. Att ställa upp där igen en åttonde gång tror hon inte kommer att hända – även om hon inte helt vill stänga den dörren heller. I stället vill hon titta framåt mot ett album, och en höst där hon spelar den kvinnliga huvudrollen i musikalen ”Doktor Zjivago” på Malmö opera. Men nästa stora pinne på stegen då? – Att ha en egen Las Vegas-show, i Sverige. Det kanske tar några år, haha! Jag såg Celine Dion i Las Vegas och tänkte, varför kan vi inte göra det här hemma? Gå hela vägen med glittriga klänningar, dansare, bra kommunikation med publiken, att bara vara jag med allt jag tycker om. Det skulle jag vilja. Någon gång. Om du vinner på lördag, vem är den första du ringer? – Mamma och pappa, de kommer att sitta i publiken. Det är de som tagit mig hit, som började köra runt mig på talangtävlingar när jag var sju. De ska ha ett stort tack. Vad kommer de att svara? – Pappa kommer att skrika: ”Jag älskar dig! Jag älskar dig!” och mamma kommer att skrika: ”Herreguuud, jag fattar ingentiiing.” Om det blir tvärtom då, och du åker ut redan i tisdagens semifinal? – Ungefär samma, mamma skriker: ”Herregud!”, pappa säger att han älskar mig. De är så nervösa! Jag ringde dem nyss. Mamma pratade både på in- och utandning: ”Äter du och sover du och jag såg bilderna och klänningen är så vacker!” Jag sade bara: ”Ta det lugnt. Ta det lugnt.” Armenien Aram Mp3 – ”Not alone” Förutom att den här bildsköne mannen har ett mycket roligt artistnamn som i rakt nedstigande led stammar från Nick Borgens klassiska omfamna-ny-teknik-låt ”World wide web” från 1997, så har han också en ljusdesign som är i princip identisk med Sanna Nielsens. En snygg men lite intetsägande ballad som är en av årets stora förhandsfavoriter. Estland Tanja – ”Amazing” Estland kör på Dannys avlagda låttitel, Loreens avlagda fridanskoreografi och en ganska tunn soppa till låt med plastigt eurodiskobeat som inte gör någon glad. Men det är ganska imponerande att Tanja lyckas sjunga samtidigt som hon och hennes dansare gör akrobatiska lyft i tre minuter, även om hon säkerligen har god hjälp av sin kör. Island Pollapönk – ”No prejudice” Fem färglada islänningar som kör light-trallpunk med världsförbättrande budskap om att leva fördomsfritt och omfamna olikheter. Ganska trivsamt och roligt att titta på, även om det knappast har något med finaltoppen att göra. Rolig kuriosa är att amerikanske indieälsklingen John Grant, som numera bor på Island, har skrivit den engelska texten. Belgien Axel Hirsoux – ”Mother” Plats på scenen för: ett stort människoformat oidipuskomplex med darrig operaröst. Axel Hirsoux sjunger en spänd kärleksballad till sin mor, och – ja! – det är exakt så vagt obehagligt som man kan föreställa sig. Oddsen på att kameran fått instruktionen att zooma in den kvinna i publiken vars öde det var att föda fram denna freudianska mardröm är låga. Portugal Suzy – ”Quero ser tua” I ett balladtätt och ganska sömnigt semifinalstartfält krävs det inte mycket för att en halvdan sommarpartydänga ska framstå som rätt... bra. Suzy kör på det klassiska Eurovisiongreppet gigantiska trummor, hon har hunkiga dansare, det är somrigt och soligt och festligt som en piña colada med för mycket sockerlag. Lättsmält men uppiggande. 1 Armenien. Aram Mp3 – ”Not alone” 2   Lettland. Aarzemnieki – ”Cake to bake” 3   Estland. Tanja – ”Amazing” 4 Sverige. Sanna Nielsen – ”Undo” 5  Island. Pollapönk – ”No prejudice” 6  Albanien. Hersi – ”One night’s anger” 7  Ryssland. The Tolmachevy Sisters – ”Shine” 8  Azerbajdzjan. Dilara Kazimova – ”Start a fire” 9  Ukraina. Marija Jaremtjuk – ”Tick-tock” 10  Belgien. Axel Hirsoux – ”Mother” 11  Moldavien. Cristina Scarlat – ”Wild soul” 12   San Marino. Valentina Monetta – ”Maybe (forse)” 13  Portugal. Suzy – ”Quero ser tua” 14   Nederländerna. The Common Linnets – ”Calm after the storm” 15  Montenegro. Sergej Cetkovic – ”Moj svijet” 16  Ungern. András Kállay-Saunders – ”Running” Hälften av varje lands röster delas ut av en jury. Den svenska juryn består av Michael Cederberg, Robert Sehlberg, Oscar Zia, Sacha Jean-Baptiste och Elli Flemström. Resten av rösterna är tittarnas. Ring 099-212 XX, där XX är bidragets startnummer, eller sms:a startnumret till 72211. Man kan inte rösta på sitt eget lands bidrag. Ny text Efter grammatikkritik är texten omgjord och ordet ”love” har stoppats in på två ställen. Produktionen är något finslipad och bakgrundskörerna är nu live i stället för förinspelade. Nya kläder I stället för svart byxdress har Sanna nu kort spetsklänning. Ny scen Hon står på ett svart åttakantigt podium. Nytt ljus Fler strålkastare i ringen som omger henne. Ny dekor De hängande kristallerna är borta, i stället syns ett glittrande mönster på videoskärmarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30517, "headline": "Sanna har redan vunnit", "summary": "För två månader sedan vann hon Melodifestivalen – på sjunde försöket. Nu är Sanna Nielsen i Köpenhamn för att representera Sverige i Eurovision Song Contest, och hon har redan vunnit schlagerfansens kärlek.", "article": "Sanna Nielsen glider ned i hotellobbyn, overkligt fläckfri, på sedvanligt strålande humör, på sedvanliga decimeterhöga klackar. Hon har redan tillbringat en vecka här i Köpenhamn med att repetera på Eurovision Song Contest-scenen, göra intervjuer och träffa fans. Det har gått två månader sedan vi sågs i en annan hotellobby. Då var det söndag morgon och Sanna Nielsen hade just vunnit Melodifestivalen med ”Undo” i en rekordartat spännande omröstning, och hon verkade fortfarande lätt chockad och omtumlad. Kanske är hon det fortfarande. Sedan dess har hon jobbat varje dag, berättar hon, i studion, med fotograferingar, filmningar, haft möten om kläder och scenshow. Fortfarande måste hon bli påmind om vad som har hänt. – Min sambo Jocke säger till mig då och då uppe på hotellrummet: ”Sanna, vet du att du faktiskt har vunnit Melodifestivalen?” Köpenhamn har fyllts av schlagerälskare från hela Europa, och hur det än går i tävlingen så har Sanna Nielsen redan vunnit fansens kärlek. När organisationen OGAE, som samlar alla de europeiska Eurovision-fanklubbarna, ordnade sin årliga omröstning vann ”Undo” med 92 poängs marginal. Och när Sanna Nielsen häromkvällen ställde sig på scenen på Euroclub, den särskilda klubben för fans som ordnas varje kväll under Eurovision, sjöng publiken med i varje ord i varje låt. – Herregud, tänk dig att man står på scenen och ska köra sina låtar, och så fort man sjunger första orden så tar publiken över och sjunger hela låten. Till och med när den är på svenska! Hur kan de det, jag fattar inte! Och de är så bra, kan alla wailingar och allt, haha. Det är jättegulligt. Du har försökt vinna Melodifestivalen sex gånger tidigare. Hade du någon målbild, en vision om hur Eurovision skulle vara? – Absolut. Jag har jobbat nära Charlotte Perrelli, så hon har berättat hur det är. ”Galet”, har hon sagt. Man kliver in i Eurovision-land när man kommer hit. Det är ett äventyr. Gör en grov uppskattning. Hur många gånger har du sjungit ”Undo”? – Tusentals. Definitivt. Jag har övat så mycket på låten också, sjungit den fyrtio gånger i en studio på en eftermiddag. Är du trött på den? – Inte det minsta. Den senaste tiden har jag inte övat så mycket heller, låten har landat i kroppen och satt sig i muskelminnet. Jag vill inte överarbeta den, det måste finnas en nerv kvar. Hur gör du för att få känsla i låten varje gång? Har du laddat den med något personligt från ditt liv? – Inte utom att det är livet. Det går upp och ned. Det är som med arbetsrelationer, jag bytte skivbolag för några år sedan och det var ett tufft beslut. Jag minns så väl känslan när jag gick ut från skivbolaget och hade berättat att jag ville gå vidare, jag kände mig så stark! Jag hade pondus och hade fattat ett beslut. ”Undo” betyder det för mig, styrkan när man gjort något svårt. Man har lärt sig något. När man väl tar steget känner man sig lättare, det är precis innan det är sjukt jobbigt. Sanna Nielsen beskriver segern i Melodifestivalen som ett kliv uppåt på en stege, ett delmål hon nu uppnått. Att ställa upp där igen en åttonde gång tror hon inte kommer att hända – även om hon inte helt vill stänga den dörren heller. I stället vill hon titta framåt mot ett album, och en höst där hon spelar den kvinnliga huvudrollen i musikalen ”Doktor Zjivago” på Malmö opera. Men nästa stora pinne på stegen då? – Att ha en egen Las Vegas-show, i Sverige. Det kanske tar några år, haha! Jag såg Celine Dion i Las Vegas och tänkte, varför kan vi inte göra det här hemma? Gå hela vägen med glittriga klänningar, dansare, bra kommunikation med publiken, att bara vara jag med allt jag tycker om. Det skulle jag vilja. Någon gång. Om du vinner på lördag, vem är den första du ringer? – Mamma och pappa, de kommer att sitta i publiken. Det är de som tagit mig hit, som började köra runt mig på talangtävlingar när jag var sju. De ska ha ett stort tack. Vad kommer de att svara? – Pappa kommer att skrika ”Jag älskar dig! Jag älskar dig!” och mamma kommer att skrika ”Herreguuud, jag fattar ingentiiing.” Om det blir tvärtom då, och du åker ut redan i tisdagens semifinal? – Ungefär samma, mamma skriker ”Herregud!” och pappa säger att han älskar mig. De är så nervösa! Jag ringde dem nyss. Mamma pratade både på in och utandning: ”Äter du och sover du och jag såg bilderna och klänningen är så vacker!”. Jag sade bara: ”Ta det lugnt. Ta det lugnt. Så har Sannas nummer ändrats Låten. Efter grammatikkritik är texten är omgjord och ordet \"love\" har stoppats in på två ställen. Produktionen är något finslipad och bakgrundskörerna är nu live i stället för förinspelade. Kläderna. I stället för svart byxdress har hon nu kort spetsklänning. Scenen. Hon står på ett svart åttakantigt podium. Ljuset. Fler strålkastare i ringen som omger henne. Dekoren. De hängande kristallerna är borta, i stället syns ett glittrande mönster på videoskärmarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30558, "headline": "Rävhit får Disneypris", "summary": "”The Fox”-febern tycks inte vara över, åtminstone inte i USA. Natten till måndagen vann rävhiten pris för ”svängigast nya låt” på Radio Disney Music Award, skriver norska NRK.", "article": "Senast i januari blev bröderna Bård och Vegard Ylvisåkers ”The Fox (What Does The Fox Say)” utsedd till årets låt på Norges motsvarighet till Grammisgalan och natten till måndagen prisades den i USA, skriver NRK. På Radio Disney Music Award vann ”The Fox” i kategorin ”Stuck in our head – Catchiest New Song”. ”The Fox” släpptes från början för att marknadsföra brödernas tv-program ”I kväll med Ylvis”, i september förra året. Låtens musikvideo blev snabbt en viral succé och många tycks fortfarande undra hur en räv egentligen låter. Enligt NRK passerade videon i förra veckan 400 miljoner visningar på Youtube och siffran fortsätter uppåt – i skrivande stund har ”The Fox” över 404 miljoner visningar. – När vi satt i studion och lyssnade på den färdiga inspelningen så var ’farväl Billboard’ det första jag tänkte. Det fanns inte en tanke på att det skulle bli sådan hysteri. Låten skrevs till vår talkshow ”Ikväll med Ylvis”, så tanken var att underhålla vår norska tv-publik i tre minuter. Men det blev visst lite större, sade Bård Ylvisåker i en intervju med TT i höstas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30567, "headline": "Torgny Lindgren. I Berlin känner jag mig hemma", "summary": "Berlin. Nyligen tog Torgny Lindgren sin Citroën Picasso och körde mot Berlin. Där befinner han sig nu på flykt undan recensionerna av nya romanen ”Klingsor”. Boklördags Sverker Lenas fick följa med till hans favoritplatser. ”Vad jag försöker beskriva i mina böcker är en känsla av främlingskap och hemkänsla. Man är främling om man är hemma, var man än hamnar egentligen. Och man bär sina landskap med sig.”", "article": "I hjärtat av Charlottenburg, mittemot Trinitatis-Kirche, ligger restaurangen Thomas Eck. Om det inte vore för att krogen ligger i Berlins svar på Östermalm – Charlottenburg är kanske inte förstahandsvalet av bostadsort för de yngre konstnärssjälar som föredrar rivningskontrakt i Kreuzberg eller Neukölln – skulle man kunna ta den för en sylta. Det är en varm onsdag i april och rödbrusiga herrar dricker lunchpilsner på uteserveringen. Husmanskost bärs ut till humana priser. ”Eye of the tiger” strömmar ur högtalarna. En stilig herre med kal hjässa och skägg, ledig kostym och glasögon med tjocka skalmar stannar till vid entrén och bligar frågande på mig och fotografen. Först känner jag inte igen honom. Allt hår är borta och glasögonen kanske är nya, men visst är det Torgny Lindgren. Vi har stämt möte på hans favoritrestaurang i Berlin, där han tillsammans med sin fru Stina äter lunch eller middag nästan varje dag, ibland både och. För så här är det: Sedan några veckor befinner sig Torgny Lindgren i ångestfylld landsflykt. Hans nya roman ”Klingsor” har nyligen kommit från tryckeriet och nu väntar obönhörligen den kritiska fasen i det litterära kretsloppet: recensionerna. Torgny Lindgren avskyr dem. För att slippa att ens på omvägar råka höra vad recensenterna anser om hans nya alster packade han resväskan redan i slutet av mars och rattade sin Citroën Picasso söderut över Öresundsbron och vidare ner längs Autobahn. Det är den direkta orsaken till att vi träffas i Berlin; om intervjun skulle bli av var det här den måste göras. Den indirekta är att Torgny Lindgren också har ett nära förhållande till staden. Han älskar europeiska metropoler i allmänhet och Berlin i synnerhet – så pass mycket att det är hit han åker för att spendera ”semestern”, som förlaget kallar hans självvalda exil. Till detta kan man lägga att Torgny Lindgren inte brukar vara överdrivet förtjust i att låta sig intervjuas om sina nya böcker (bara ordet intervju får honom att resa ragg: ”vi kan väl ha ett samtal?”) Huvudpersonen Klingsor i nya boken, en västerbottnisk konstnär, vägrar att öppna sin ateljé för journalister och betraktar sin publik som ”ett nödvändigt ont”. Så varför inte göra dygd av nödvändigheten och låta intervjun handla om Torgny Lindgrens Berlin? Före resan ringer jag honom två gånger och frågar om han kan utse några favoritplatser i staden. Reaktionen är avvaktande, milt uttryckt: ”Några sådana platser vet jag inte på rak arm. Jag är gammal och trött, just nu lite sjuk. Har svårt att gå. Huvudsaken är väl att vi ses en stund? Äta lunch ska jag ändå göra.” Tydligare kan väl ett ”nej, tack” knappast uttryckas. Samtidigt låter han lite klurig på rösten. Det sägs ibland vara svårt att veta var man har Torgny Lindgren. Vi tar det som det kommer, svarar jag. Den urbane Torgny Lindgren kan låta ovant för dem som likt jag själv har uppfattat honom som en västerbottnisk bygdeskildrare med större kännedom om hässjestörar och rotvältor än skyltfönster och esplanader. Men det är knappast kusinen från landet som slår sig ner vid ett av borden på Thomas Eck, lägger ifrån sig dagens upplaga av Berliner Zeitung, beställer en dagens lunch med ett glas vatten och småpratar på tyska med servitrisen i blonderad snagg. – Jag tål inte starka drycker så bra längre, jag blir så jävla trött. Dagens är matjes. Det är något helt annat än matjessillen hemma. Den här liknar mer vad vi hemma kallar spicken sill. En rå, salt sill som lagras på träfat och får en alldeles egen smak. Den finns bara här och i Holland, säger Torgny Lindgren och övertygar även oss att beställa samma rätt. Är det en tillfällighet att vi sitter på en restaurang som serverar det tyska svaret på just den spickna sill som Klingsor går och tuggar på medan han sliter med sina stilleben? Vem vet. Att mat är en central del av livet och litteraturen är i vilket fall inget som Torgny Lindgren förnekar. I så fall skulle en av hans mest kända böcker – ”Pölsan” från 2002 – knappast handla om sökandet efter Västerbottens optimala inälvsröra. – Jag har skrivit rätt mycket om mat. Om jag läser en roman och författaren skriver att ”därpå åt man middag”, då blir jag förbannad. Man ska tala om vad de åt. Det är väldigt viktigt, tycker jag. I det där utelämnandet ligger ett förakt för maten och jag blir väldigt sorgsen när jag ser att till exempel Thomas Mann, som jag verkligen högaktar, rätt ofta i sin dagbok bara skriver att han ätit Abendessen utan att tala om vad det är, säger han medan lunchtallrikarna kommer in: två stora sillfiléer med stjärtfenorna intakta, serverade med stekt potatis, lökringar och äppelremoulad. Vad är det man visar förakt för genom att utelämna maten? – Herregud, för det som håller oss upprätta. Det är så ohyggligt grundläggande. Vårt primalskrik är egentligen ett rop efter mat. Det första och det sista också, förmodligen. Det är ingen tillfällighet att det sista kyrkan gör för en människa är att ge henne en bit bröd och en slurk vin, säger han. Maten beskrivs som Klingsors ”mest formfulländade verk”, gissningsvis mer spännande än hans rikliga produktion av stilleben. Klingsors långkok rymmer ingredienser som grisnjure, kalvtunga, bukfläsk med spenar, njurtalg, fiskögon och skallen från en utlevad ko – allt kokat till en grötliknande smet som räcker till två veckors måltider. I den tjockbottnade gjutjärnsgrytan sjuder en hel världsåskådning: ”Särskiljandet av enstaka råvaror, för att inte tala om smaker och dofter, var ett av förfallstecknen i vår samtid, framlyftandet och dyrkandet av enskilda produkter eller grönsaker eller kryddor eller styckningsdelar, se där ett av de första varslen om vårt samhälles undergång!” I Charlottenburg bor makarna Lindgren i en lånad lägenhet på Krumme Strasse. Stadsdelen var den som klarade sig bäst under andra världskrigets flygbombningar: bara 15–20 procent av husen förstördes och många kåkar från 1870- talet står fortfarande kvar. Torgny Lindgrens tidigaste minne av Berlin är från barndomen, då andra världskriget rasade och staden nämndes varje dag på radiosändningarna hemma i Raggsjö. Då ingjöt staden bara fasa. Men när nyheten om Hitlers självmord kablades ut över världen förändrades bilden. – Då blev Berlin plötsligt något annat, det blev staden där Hitler hade haft visheten att försvinna. Nu var det därifrån freden kom. De här motstridiga bilderna av Berlin har jag levat med i 50 år, och gör det fortfarande. När jag är hemma i Sverige längtar jag ofta till Berlin, till gatorna, gallerierna, kyrkorna, museerna, dessa Kneipen, maten. Men efter en tid kommer på något sätt det gamla Berlin tillbaka för mig. Jag är fortfarande kluven, säger han. När han besökte Berlin för första gången, i början av 1960-talet, brukade han ge sig ut på milslånga stadsvandringar. – På grund av min ålder åker vi mest taxi i dag, men jag har verkligen varit en fotgängare. Det är oerhört stimulerande att se människor, att tänka på dem och undra lite över deras liv. Det är vad man gör när man spatserar. Överallt där jag har varit har jag vandrat miltals varje dag. Det har jag gjort i Berlin också. Jag har ett grodperspektiv på mina städer i Europa: Berlin, Wien, München, Edinburgh, London, Milano. Dessutom älskar jag skyltfönster. Milano har de vackraste skyltfönstren i Europa, om man är road av kläder och möbler och sånt. Känner du dig mer som en storstadsmänniska än en landsbygdssjäl? – Ja, det gör jag. När man väl har flyttat från barndomshemmet har man inte längre något hem i världen. Men jag har onekligen känt mig hemma i större städer. Om du hade varit uppvuxen i Berlin och senare flyttat till Västerbotten, skulle du i så fall ha skrivit böcker om Berlin i stället? – Ja, det tror jag. Vad jag försöker beskriva i mina böcker är en känsla av främlingskap och hemkänsla. Man är främling om man är hemma, var man än hamnar egentligen. Och man bär sina landskap med sig. Men att jag, så vitt jag minns, inte har förlagt någon berättelse till en storstad beror på att det är så många andra som gör det. Att skriva en Berlinroman och låta det dofta bageri på morgnarna, ta sin pilsner klockan tolv och allt sånt där, det vore inte svårt alls. Men det är redan gjort. ”Västerbotten är lika typiskt för Torgny Lindgrens författarskap som hans pipa”, löd en träffande formulering i senaste ”Babel”, där Torgny Lindgren framträdde. Men när landsflyktingen efter avslutad sillunch ber att få byta bord till uteserveringen tycks pipan vara lika avlägsen som Västerbotten: – Nu ska jag gå ut och röka en cigarrcigarett, går det för sig? Kvar inne på matbordet vid Torgny Lindgrens plats ligger en kvarglömd, handskriven lapp med tre adresser. Jag tar med den ut till rökbordet. – Jo, här har jag skrivit upp tre av mina favoritställen i Berlin som jag kan rekommendera att besöka. Man riskerar inte att träffa svenskar där, om man säger så, förklarar han. Så motvilligheten inför konceptet ”Torgny Lindgrens Berlin” var kanske lite av ett skådespel trots allt? Innan sightseeingen, som jag får spara till nästa dag, föreslår Torgny Lindgren en gemensam promenad på stan för att uträtta några ärenden och dricka en espresso. På Pestalozzistrasse ber han oss gå in och lukta på en äkta, inrökt Berlinkrog. – Så där luktade krogarna förr i tiden. När jag kliver in där minns jag hur det luktade på KB och Gyldene freden på 1950-talet. Och gamla Prinsen och Tennstopet. Härliga tider. Jag har inte hittat nåt sånt ställe i Stockholm där man kan sitta länge med en långgrogg och en pilsner och prata skit. När vi kommer ut på Wilmersdorfer Strasse är det vår i luften, spirande blad på träden och fullt med folk på gågatan. Inne på ett av Charlottenburgs få bevarade antikvariat växlar han några ord med ägaren. Vi går förbi Mommsenplatz, ett litet torg med ett monument över antikhistorikern Theodor Mommsen, som fick Nobelpriset i litteratur 1902. Nuvarande innehavare av Svenska Akademiens stol nr 9 – just nu befriad från plikten att närvara på akademiens torsdagsmöten – läste honom i sin ungdom. Vid bokhandeln Hugendubel slinker Torgny Lindgren in och tar rulltrappan upp på övervåningen för att hämta ut en beställd bok. Det är ”Der deutsche Goldrausch” av Dirk Laabs, som handlar om hur de ursprungliga ägarna till Östtysklands konfiskerade egendom kunde spåras efter murens fall. – Jag är intresserad av tysk historia och försöker att hela tiden lära mig saker, säger han. Dorotheenstädtischer Friedhof är nummer tre på listan över Torgny Lindgrens favoritplatser i Berlin. På den grönskande kyrkogården vilar här bland andra Hermann Hesse, Kant, Hegel, Bertold Brecht och Helene Weigel, Arnold Zweig, Johannes R Becher, Hans Eisler, Anna Seghers och Christa Wolf. Nästan överhöljd i bladverket från ett träd står en byst av författaren Heinrich Mann. – Jag var ute och hälsade på honom i går. Det känns lite som en plikt att hälsa på alla de där som hörde till fel sida, som var kommunister. De läses inte i Västtyskland, men de ligger där som någon sorts bevis på att även författare kan ha fel ibland, säger Torgny Lindgren, som en gång i tiden var uttalad socialdemokrat men i dag känner störst samhörighet med den liberala traditionen. Den kändistäta kyrkogården kan stå som symbol för Torgny Lindgrens nästan livslånga relation till det tyska kulturarvet. Förvisso avskydde han att läsa tyska som skolbarn och har ett muntert minne av att några klasskamrater arrangerade ett bokbål med den tyska grammatiken som bränsle. Men redan i 18-årsåldern träffade han sin tysktalande hustru Stina, som tillsammans med Hermann Hesse blev hans vägvisare in i de germanska bokskogarna. I dag läser han mer på tyska än på svenska – ”tyskan är fortfarande ett kulturspråk”. Om man från kyrkogården promenerar söderut mot Kreuzberg kommer man så småningom till Anhalter Bahnhof, dit Berlins alla judar tvingades att marschera för att fraktas med godståg mot koncentrationslägren. Strax intill ligger museet Topographie des Terrors, som dokumenterar den hemliga polisens terror under nazismen och är beläget på den plats där Gestapo och SS hade sina högkvarter. Det är nummer två på Torgny Lindgrens lista. – Där finns ett fotografi som jag kan stå i timmar inför. Det är den hemliga polisen i Flensburg som är på utflykt och på fotot står dessa vidriga män, med lustiga hattar på huvudet, och skrattar mot fotografen. Det är ohyggligt gripande, säger Torgny Lindgren. Med tanke på hur stor roll Tyskland tycks spela i Torgny Lindgrens tankevärld kan det tyckas underligt att landet ändå inte har satt fler handfasta spår i författarskapet än den tysk som anländer till en västerbottnisk by i ”Pölsan”. Men då letar man kanske på fel nivå. – Alla mina böcker är tyska ur formsynpunkt. Och alla mina romanfigurer är på sitt sätt tyskar eftersom mina författare har varit Hermann Hesse, Thomas Mann, Heinrich Mann och andra, säger Torgny Lindgren. Men de rester av Berlinmuren som löper utanför Topographie des Terrors påminner i alla fall om hans ”Hummelhonung”, som även tematiskt påstås handla om det delade Tyskland. Rent faktiskt handlar boken om två dödssjuka, trätande bröder i ett västerbottniskt samhälle. Men visst går det att se Öst i den svältande Hadar och Väst i den sockermissbrukande Olof. – I sitt hat bygger de till slut en gräns mellan sig. Och i texten står att om man gräver ett dike bygger man också en vall. Man får material över. Östtyskarna kallade gränsen för den antifascistiska skyddsvallen. För Västtyskland var det något helt annat, en mur som folk försökte ta sig över. ”Hummelhonung” handlar om Tyskland, bekräftar Torgny Lindgren. Tio minuters tunnelbaneresa norrut, vid stationen Gesundbrunnen i gamla arbetarstadsdelen Wedding, ligger Berliner Unterwelten. Det är ett fascinerande museum om det underjordiska Berlin som Torgny Lindgren har skrivit upp i toppen på sin lista. Som besökare får man där följa med på guidade turer, dels i bunkrarna där civilbefolkningen gömde sig under bombningarna av Berlin, dels i de jättelika skyddsrum som byggdes under kalla krigets fruktan för ett nytt kärnvapenkrig. Trots den ofantliga storleken på de senare skyddsrummen skulle bara någon ynka procent av Berlins befolkning ha fått plats. Guiden visar en förslutningsdörr med sju tons tryck som bara kunde öppnas och stängas av en vakt som saknade möjlighet att se människorna som skulle hamna utanför. – Det är en ohygglig upplevelse att komma dit. Man har inte ändrat någonting, det är precis som det var. Några av skyddsrummen ligger alltså i det gamla Östberlin. Så någon gång i april 1945, när de sista bomberna föll över Berlin gick folk ner i Hitlers rike och kom upp i Stalins. Det är en fasansfull tanke, säger Torgny Lindgren. – Varje år när man gräver för att bygga nytt får man upp mellan 100 och 150 ton odetonerad gevärsammunition. Det finns ett undre Berlin som är jävligt obehagligt. Man börjar höra marschkängorna igen. Det är det som gör att jag efter en tid i Berlin ändå börjar längta härifrån, säger Torgny Lindgren innan han tar farväl och med långa, nästan överraskande spänstiga kliv strosar ner längs Krumme Strasse, mot sitt tillfälliga hem och sin tillflyktsort. Ett eget skyddsrum mot litteratkritikens och journalistikens bombmatta. Kanske inbillar jag mig, men nog tycker jag att han håller ett högre promenadtempo än man kan förvänta sig av en taxiburen man som på telefon en vecka tidigare beskrivit sig själv som ”gammal och trött, just nu lite sjuk”. Torgny Lindgren. Född: 1938 i byn Raggsjö i Västerbotten. Aktuell: Med romanen ”Klingsor”. Bor: Prästgård i Tjärstad utanför Rimforsa i Östergötland och lägenhet i Gamla stan. Bakgrund: Arbetade som lärare till mitten av 1970-talet. Var under flera år aktiv inom kommunalpolitiken för Socialdemokraterna. Ledamot i Svenska Akademien sedan 1991 (stol nr 9). Böcker: Bland annat ”Ormens väg på hälleberget” (1982), ”Batseba” (1984), ”Hummelhonung” (1995), ”Pölsan” (2002), ”Dorés bibel” (2005) och ”Norrlands akvavit” (2007). Sa att ”Minnen” (2010) skulle bli hans sista bok. I dag hoppas han skriva en bok till efter ”Klingsor” – kanske om en svensk som upplever Tyskland efter 1989. Intressen: Hängiven tidningsläsare. I Sverige prenumererar han på Östgöta-Correspondenten, DN, SvD och DI. Älskar att köra bil och kör mellan 3 000 och 4 000 mil varje år. Alternativ yrkesbana: Målade mycket i ungdomen, många landskap i Helmer Osslunds anda. I 25-årsåldern förstörde han alla sina konstverk (merparten brändes upp) förutom ”en grej hos var och en av mina döttrar”. Promenadvägen. Torgny Lindgrens Berlin i åtta bilder 1. Berliner Unterwelten 2. Topographie des Terrors 3. Dorotheenstädtischer Friedhof Torgny Lindgrens favoriter. Läs recensionen av ”Klingsor” i måndagens DN Kultur. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30571, "headline": "Lika angeläget som vackert", "summary": "Koreografen Dada Masilo väljer och vrakar respektlöst ur originalet och gör samtida, samhällskritisk dansteater där klassisk balett möter afrikansk dans. Örjan Abrahamsson ser ”Svansjön” och ger den stående ovationer.", "article": "Dansens mest emblematiska, och uttjatade, verk ”Svansjön” börjar med slutet, när koreografen Dada Masilo sätter sina sydafrikanska tänder i det ryska originalet i en redan smått geniförklarad nytolkning från 2010 som nu nått Dansens hus. Så spelas dessutom finalen i Tjajkovskijs musik alldeles, befängt för snabbt, liksom för klara av det omgående, när fjorton manliga och kvinnliga dansare, samtliga iklädda tutuer, mer struttar än förtjusande dansar in på scenen. Ironin är uppenbar, lättsam, lekfull. Strax får vi en lika magistral som akademiskt satirisk genomgång/analys av ”Svansjön”, framförd av ensemblens enda vita dansare som på löjligt överdriven överklassengelskan river av originalets fyra akter på max tio minuter. Bra så. Klart! Därmed är grunden lagt för Dada Masilos fusion av klassisk balett och afrikanska dans. Respektlöst väljer och vrakar hon ur originalet för att pejla in vad som intresserar henne. Balettens skönhetsideal, rasmotsättningar, kvinnoförakt, homosexualitet. Så tycks prins Siegfried vara gay, gestaltat i en ömt kärleksfull duett mellan prinsen och av de svarta, manliga svanarna. Den vacklande prinsen, Songezo Mcilizeli, är genomgående kompaniets mest självlysande dansare, vid sidan av den nästan Akram Khan-karismatiska koreografen Dada Masilo som själv gör Odette. Masilos solo är föreställningens absoluta höjdpunkt. Dada Masilos gör samtida, samhällskritisk dansteater, själsligt i samma anda som Pina Bausch, som är en av Masilos viktigast influenser. Den avgörande skillnaden är dock hur Dada Masilo fusionerar den klassiska baletten med sitt dansarv från det svarta Soweto. Minsann en utmaning. Men Masilo lyckas skapa en fascinerande vital tvekamp mellan balettens lugna, uppåtsträvande lätthet och den sydafrikanska dansens jordnära fundament och svindlande intensiva tempo. Det är fantastiskt att skåda, likväl kan jag inte blunda för vissa svagheter. Föreställningen glappar här och där. I ett så välmenande ensembleverk om gemenskap blir det problematiskt när ingen dansar i närheten av Masilos tekniska virtuositet och konstnärliga briljans. Vid sidan av snillet Songezo Mcilizeli, framstår resten av ensemblen lite som epigoner. Så är ofta fallet när en koreografi i så hög grad bygger på koreografens/dansarens egen stil, som hon eller han tålmodigt mejslat fram under decennier. Detta är dock randanmärkningar. Dada Masilos ”Svansjön” är lika angelägen som vacker, och just det slags generöst inbjudande föreställningar som Dansens hus behöver för att locka en ny och större publik. På tre kvällar har drygt 2000 (!) personer sett ”Svansjön” som för en genuin dialog med publiken. Gensvaret är genomgående laddat och omedelbart. Och även jag mig ställer mig upp i publikhavet under ovationerna efter föreställning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30572, "headline": "Edgar Reitz på nya strövtåg i sin tyska hembygd", "summary": "München. Efter 53 timmar episk krönika över det tyska 1900-talet återvänder ”Heimat”-regissören Edgar Reitz till Hunsrück. Eva af Geijerstam träffade honom i München för att prata om nya filmen ”Det andra Heimat”, som skildrar utvandrarnas tid på 1840-talet.", "article": "För tjugo år sedan kom ett brev till regissören Edgar Reitz. En sjuksköterska i Porto Alegre hade sett ett tv-program om tysk film och undrade om han möjligen var släkt med hennes klinikchef Reitz, de var ju så lika? Bakom sig hade han ett långvarigt filmarbete i en av alla de europeiska regioner som ännu är fyllda av berättelser om 150 år av utvandring. Det blev avstampet för Edgar Reitz att än en gång återvända till Hunsrücks kullar och fält, till människorna i Schabbach och den långa resan mot filmen ”Det andra Heimat. Krönika över en längtan”. Vid världspremiären under Venedig-festivalen i höstas möttes den av stående ovationer. Det mycket lokala hade än en gång visat sig vara det mest allmängiltiga. – Jag har alltid drömt om den stora berättelsen, ända sen min ungdom, säger Edgar Reitz, som för något år sedan firade sin åttionde födelsedag. Sedan början av 1960-talet har han varit en del av ”den nya tyska filmen” som burits fram av världsnamn som Werner Herzog, Alexander Kluge, Rainer Werner Fassbinder, Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta. Alla olika varandra men förenade i samma dröm om att förnya den tyska efterkrigsfilmen. Vårsolen skiner över München och Rückmannstrasse 11 där filmfirma Reitz och Reitz har sitt moderna produktionskontor, helt lämpligt vägg i vägg med en biograf. Jag har just avbrutit hans arbete för ett samtal. Han och hans fotograf Gernot Roll lägger sista handen vid en färgjusterad och uppfriskad jubileumsversion av första delen i den episka filmcykel som inte liknar någon annan. För jämnt trettio år sedan hade ”Heimat. Krönika över Tyskland” premiär. Den bestod av elva spelfilmer av varierande längd och berättade om livet i en liten fiktiv by i Hunsrück mellan 1919 – strax efter första världskriget – och ett sista nedslag 1982 i en film kallad ”Fest för de levande och de döda”. ”Heimat” kom att bli en enorm publikframgång över hela världen. Inte minst i Tyskland, där den då sågs av runt 50 miljoner människor. I Sverige visades den på numera nedlagda biografen Bostock. Men Edgar Reitz lade aldrig ner. ”Heimat” som laddade det ideologiskt nedsolkade begreppet med ny innebörd. 1992 följdes den av de tretton filmerna i ”Heimat 2. Krönika över en ungdomstid” och 2004 av ytterligare sex filmer i ”Heimat 3. Krönika över en era”. Efter 53 timmar film, som spände över hela 1900-talets tyska historia, delvis överlappande varandra i den tid och med de människor filmerna skildrar. Med ”Avsked från Schabbach”, som är namnet på den fiktiva by där allting tog sin början, sattes punkt för del 3. Men nu är Edgar Reitz alltså tillbaka i Schabbach med ett långt kliv bakåt i historien, den nära fyra timmar långa ”Det andra Heimat”. Den utspelar sig på 1840-talet, början på den stora utvandringen från Europa till Syd- och Nordamerika, det som dåtidens kritiska röster kallade ”Brasilienböjelsen” eller ”utvandringsepidemin”. I sina historiska förberedelser fann han att den också sammanföll med alfabetiseringen av landsbygden och inte enbart handlade om att missväxt och fattigdom tvingade människor att lämna hus, hem, land. – Men det är verkligen ingen prequel eller sequel, utan tänkt som en helt fristående film för biograferna. Man behöver absolut inte känna till någon av de tidigare, varken personer eller miljö, försäkrar Edgar Reitz. Han tillägnar den sin bror Guido, som vid sin död för sex år sedan befanns vara en utomordentligt begåvad språkforskare med ett jättebibliotek ovanför föräldrarnas urmakarbutik som han en gång övertagit. Jag ber ändå att få återvända till den första ”Heimat”-filmen och dess tydligt personliga estetik och utformning som präglade de flesta filmer Reitz hade gjort ända sedan 60-talet. Hans nyckelord är minne, epik, frihet, intuition – och den oändliga historien. – Man tror gärna att man beskriver en väldig utveckling, att allting skapas ur något dramatiskt, en stor kris, att man genomlever stora dramatiska händelser när man i själva verket bär med sig de viktigaste händelserna ut i livet utan att riktigt veta om det. Nu har jag nått den ålder när jag märker att mina föreställningar alltid har varit desamma. Som bekräftelse samlar Edgar Reitz just nu fyrtio år av sina viktigaste texter om filmens estetik och roll i samhället för utgivning i höst. Han har alltid skrivit böcker om sitt filmarbete och framför oss på bordet ligger dels den nätta filmboken om arbetet med ”Det andra Heimat”, dels en magnifik bilderbok i stort format där det precis som i filmen punktvis glöder av betydelsebärande färg i de vackra nyansrika svartvita bilderna: ljuset genom en slipad agat, glöden från en guldslant, en vägg rappad i himmelsblått. Men det var ändå ett slags skaparkris som ledde fram till ”Heimat”-filmerna. 1979 gjorde Edgar Reitz ”Der Schneider von Ulm” med idén om att bryta sig ut ur den tyska filmens trånga hörn och diskussioner och få en stor bred internationell framgång. Men den lyfte aldrig, denna berättelse i det tidiga 1800-talet om å ena sidan snickaren Berblinger och hans flygdrömmar, å den andra hans jakobinska vän med franska revolutionens paroller i bagaget. Edgar Reitz förlorade allt han satsat i filmen och fick gå från hus och hem. ”Mycket tänkt, ingenting känt”, skrev Der Spiegel i sin svidande kritik. – Det blev den sista filmen i raden med ett renodlat intellektuellt motiv. Konstruktionen att så att säga jämställa drömmen om att flyga med drömmen om frihet genom revolution skulle aldrig göras i dag, säger Edgar Reitz. För honom ledde snickarefilmens haveri fram mot ”Heimat” och sökandet efter en ny självbiografisk form. – Det goda med 60-talet var brottet med traditionerna, viljan att finna nya vägar och vår ständiga intensiva diskussion om konst och samhälle runt kaféborden i München. Nackdelen var att alla inte alltid kunde motivera sina känslor, sin intuition och i en diskussion förklara vad och varför. En del kunde aldrig genomföra sina projekt under den här tiden om de inte uppfyllde detta intellektuella legitimeringsbehov och var i takt med tidsandan som hade politiserat estetiken. För honom själv blev svaret att söka sig ännu längre tillbaka i tiden än 60- och 70-talen och börja på nytt genom att ställa sig frågorna: Varför blev jag filmskapare? Varifrån kommer jag? Vilken betydelse har min familj? Vilken är den historiska bakgrunden till allt jag gör? Spåren ledde till födelsestaden Morbach i Hunsrück, där Edgars pappa var urmakare och hans mamma modist och släkten smeder och bönder sedan fem generationer. Som nittonåring, i början av 50-talet, hade Edgar flyttat till München. Hans syster Heli och tio år yngre bror Guido blev kvar, liksom många andra släktingar och grannar – och Edgars egna minnen av dem. – Till att börja med var ”Heimat” bara min lilla film. Framgången kom som en överraskning. Ingen av oss visste att detta tema var moget. I dag kan jag förklara det bättre, förklaringar söker vi ju alltid i efterhand. Edgar Reitz talar om 80-talet som begynnelsen på globaliseringens eufori, den modernistiska idén om gränslös rörlighet och konsumtion, föreställningen om att allt bara blir bättre, bättre, bättre. Men också en gryende skepsis gentemot moderniteten och den globaliserade lyckan i att bära samma kläder, lyssna till samma musik, äta samma mat över hela världen. Det gäller även i dag. – Människor hade börjat misströsta över det moderna. Man fick känslan av att allt man köpte var förgiftat, säger Edgar Reitz och skrattar till. – Av att allt vad man trodde var, och betraktade som framsteg förde en allt längre bort från de personliga behoven och inte kunde göra en lycklig. I detta ögonblick kom ”Heimat” som en blandning av minnena från en annan tid och sökandet efter nya mänskliga värden. De sociala banden mellan oss, rötterna, frågan om familj fortfarande är ett koncept som kan föra oss vidare i framtiden – redan på 60-talet hade vi ju en väldig debatt om familjens död – och om ”historiens slut”. – Jag tror att ”Heimat” blev en frigörelse för många människor: ”Äntligen tillåts jag leva vidare med mina minnen. De är inte alla falska, det finns de som är sanna, goda eller brukbara.” Minnet är en viktig och värdefull del av vår mänskliga natur och moraliska halt, inte minst genom att de tar hela vårt liv i anspråk, inte bara ögonblicket då de skapas. Om man så vill är ”Heimat” en gåva till de moderna människorna för att de behöver minnet och bör ta det i besittning. Men Edgar Reitz är noggrann med att minnet aldrig får förväxlas med våra åsikter, föreställningar och affekter. Det är inte minnets innebörd. Det vi sett och upplevt, det som vi känslomässigt varit en del av, bilderna inom oss, det minnet är inte något avslutat. De måste alltid tolkas på nytt, bearbetas på nytt. Att leva historielöst, att tro att allt man gör bara handlar om nuet är en illusion. – Om man betraktar dagens människor ser man att många tror sig handla och leva fullständigt individuellt. Det gör de inte. Om säsongen föreskriver en viss färg, så köper man det och tror sig ha fattat ett personligt beslut. Egentligen är man manipulerad av reklamen och så vidare. En konsument är den som dagligen dödar sitt minne. Annars skulle man minnas att samma korkade beslut tog jag ju redan förra säsongen. Han uttrycker också djupaste misstro mot att dagens tv-serier skulle vara vår tids romaner. – Jag har inte sett alla de här som de yngre älskar och tittar på hemma. Formellt är de kanske ett slags filmroman som alltid funnits, men de har fortfarande en novelldramaturgi som inte är romanens. Man dramatiserar varje enskild del. I slutet en cliffhanger. Så förstörs möjligheten till en stor berättelse, som litteraturen alltid rymt. Inget av det jag sett har en verkligt fri konstnärlig form, utan präglas av industrin. Går inte att jämföra med en roman av en stor författare. Där finns ingen Lev Tolstoj, ingen Thomas Mann, ingen Marcel Proust. Min stora litterära förebild har alltid varit Marcel Proust, vars stora upptäckt var att vartenda ögonblick kunde bli början på en roman. Han förstod ögonblicket som både beskriver tidens gång och är dess början och fortsättning. Filmen anser Edgar Ritz noga räknat hittills medfört en enda form, ett slags novellistisk form, som vi kallar spelfilm. När man filmade en stor roman som Tolstojs ”Krig och fred” reducerade man materialet till detta schema och förstörde ett epos hela kraft och dimension. – Jag har inga förebilder i filmen. Det finns de som skriver att de nya amerikanska tv-serierna fortsätter och utvecklar ”Heimat”, men jag tror inte riktigt att man i USA förstår vad jag menar. Det viktigaste meddelandet från Edgar Reitz filmer är vad som sker före och efter en bild, utanför den, säger han och pekar på den vida landskapsbild där emigranternas vagnar fyller den ringlande vägen. – Fiktionen är en egen parallell värld, säger han, där alla berättelser utspelar sig. Dit måste jag överföra alla mina erfarenheter, tankar och minnen. Samtiden och det förgångna i ett. Det finns ingen realism, det finns bara det noggranna iakttagandet, att öppna ögonen och se efter. Kläderna, hyn, händerna, rörelserna, man måste gå tätt intill och se om det är sant också på nära håll. Det är normalt arbete, precis som när man bygger en bro, för att den inte ska rasa samman. Han talar med entusiasm om den digitala svartvita bilden som ett helt nytt skulpturalt, plastiskt och närmast fysiska uttrycksmedel, med sina skarpa kontraster och rika gråskala. – Jag är övertygad om att vi under de kommande åren kommer att se många svartvita filmer, allteftersom filmskapare runt världen upptäcker det. Vi har redan sett ett par av dem: ”Nebraska” till exempel eller den nostalgiska ”The artist”. Den öppnar ett kosmos av nya uttrycksmöjligheter för filmskapandet och framför allt för åskådarna som kommer närmare. Den är inte dekorativ som färgfilmen är i riktning måleriet, utan i riktning skulptur. Människan i rummet, säger han och nyper ännu en gång tag i sin tröja för att riktigt visa på känslan. Även om migration är ett stort tema för vår tid, gjorde Edgar Reitz aldrig ”Det andra Heimat” för att undervisa, vis av erfarenheterna från ”Der Schneider von Ulm”. Han sa sig att detta är vår film, vår historia, vår personliga historia. Ju bättre vi förstår den, desto bättre förstår vi andra. – Alltså: om jag vet hur min egen familj levde för hundra år sedan, vet jag mer om känslorna hos de migranter från alla världens hörn som jag i dag möter på våra gator. Hur känns det inpå huden att lämna sin hembygd för ett främmande land? Efter att ha hört brevet från Gretchen och Gustav om strapatserna i Brasilien behöver man ju bara gå ut på gatan efter filmen och om vi vill förstå dem, måste vi förstå oss själva. För att förstå oss själva måste vi förstå den tid, för inte så länge sedan, då vi själva befann oss i deras situation. Också i Sverige. Det är som om virtualiseringen av världen skapat en motrörelse, en längtan till en plats med större kontakt mellan människor och med naturen. – Problemet är att vi lever i ett högindustrialiserat samhälle som inte utvecklat en organisation för detta taktila, personliga. Arkitekturen är standardiserad, gatutrafiken, kommunikationssystemen, allt har standardiserats och det finns bara få exempel på att människans naturliga behov också speglas i omvärlden. – Detta behov av att åter röra vid världen med sina händer, säger Edgar Reitz och nyper tag i sin tröja. – Har ingen lösning på detta problem. Det finns bara minne och längtan. Nog nu. Det är verkligen ingen prequel eller sequel, utan tänkt som en helt fristående film för biograferna. Man behöver absolut inte känna till någon av de tidigare, varken personer eller miljö. Edgar Reitz om nya ”Det andra Heimat” Född 1932 i Morbach, Hunsrück, Tyskland. Grundande Institut für Filmgestaltung tillsammans med Alexander Kluge 1963. Var också en av drivkrafterna bakom Oberhausenmanifestet 1962 som dödförklarade den gamla tyska filmen. Vann debutpriset i Venedig för ”Mahlzeiten” 1967, men är mest känd för den episka ”Heimat”-sviten, en släktkrönika som speglar Tyskland mellan 1919 och 2000 som omfattar drygt 50 timmar. Serien har gjorts i tre olika delar: ”Heimat” (1984) vävs kring Maria Simon i den fiktiva byn Schabbach och tar avstamp 1919. ”Heimat 2” (1992) handlar om Maria Simons son Hermann som tar studenten i München i början av 1960-talet. ”Heimat 3” (2004) speglar den tyska återföreningen 1989 fram till millennieskiftet. Hermann Simon träffar sin gamla kärlek Clarissa Lichtblau och återvänder till Schabbach. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30582, "headline": "Om en pojkes väg till friheten", "summary": "Edmund White gör homosexualiteten till något självlysande och allmängiltigt i självbiografiska ”En pojkes egen historia”. Det är en roman med underbart bildspråk, fylld med glasklara insikter, skriver Aase Berg.", "article": "Är det synd om alla barn? Man kan lätt få det intrycket när man läser självbiografier. Den vuxna berättaren brukar ofta tycka lite synd om sin egen yngre version, som om det vore ett övergrepp att växa upp. Det kanske det är, men samtidigt har det utsatta barnet i självbiografierna med tiden förvandlats till en kliché. Edmund White har verkligen anledning att tycka synd om sig själv som pojke och ung man. Han skulle kunna bränna av alla klichéer som finns. Men det gör han inte. Självbiografin ”En pojkes egen historia”, modern gayklassiker från 1982 i vacker översättning av Thomas Preis, är skriven ur ett annat perspektiv: det erotiska och narcissistiska barnets. Det är en mogen och medveten pojkvärld, om än olik vuxenvärlden. Pojken i Whites biografi vet, precis som de flesta andra barn, att man gör klokt i att hemlighålla sina förbjudna världar. Också de sexuella. Ja, barn är sexuella varelser. De bör få vara det ifred. Bildspråket i romanen är fullkomligt underbart, vindlande och fullt av glasklara insikter. I baksidestexten påstås boken vara en korsning av J D Salinger och Oscar Wilde. Mina associationer går snarare till Georges Bataille och Françoise Sagan. Här gestaltas barn och unga med ett slags övermogen alienation och pragmatism, och framför allt – om det går att tänka sig något sådant – en depraverad naivitet. Det är sorgligt och roligt att följa pojkens klarsynta relation till den oerhört gränslösa och festande mamman. Han är dessutom narcissistisk, inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, och ser sig obekymrat som världens centrum. Han arbetar ytterst medvetet på att utveckla det sociala spelets manipulationskonst. Ju äldre pojken blir, desto mer påverkad blir han av omgivningens krav, och också mer medveten om homosexualitetens skam. Samtidigt som han går till en gravt oetisk och självupptagen psykoanalytiker för att radera ut sin dragning till män, utforskar han sin egen förmåga att styra omgivningen. ”Leende och i besittning av min hemliga makt lyssnade jag till allt.” Detta ger honom rättmätig livslist – han är en jävel på att lura av sin rika pappa fördelar – men gör honom också svekfull. Det går så långt att han anger en älskare. Stefan Ingvarsson lyfter i sitt förord fram speciella signaler ur romanen, som gör en man till en fjolla – hur man synar sina naglar, hur man kastar en boll. Men trots det handlar den här boken inte främst om homosexualitet. Eller snarare: homosexualiteten görs självlysande och allmängiltig. Jag är själv heterosexuell, men känner mig fullkomligt hemma i Whites gestaltning av det asociala begäret. Bögsexet och homoerotiken är snarare ett slags spänningsmotor av total förbjudenhet i det pojkliv som annars mest är halvförbjudet: nästan allt som är intressant för barn är ju på ett eller annat sätt belagt med restriktioner från vuxenvärlden, oftast outtalat och självskrivet. Det är en gränssättning som ständigt måste överskridas. I slutändan är ”En pojkes egen historia” berättelsen om barnets genomskådande av vuxenvärldens smutsigt irrationella normer, och hur man i lönndom och med list kan skapa frihet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30597, "headline": "Spindelman i fritt fall ger pirr i magen", "summary": "Effekterna är vassare och Spidermans förhållande till sin flickvän fortsätter att engagera. Men finalen i ”The amazing Spiderman 2” blir bara en axelryckning, tycker Fredrik Strage.", "article": " ”The amazing Spiderman” var inte särskilt amazing. Att nystarta serien endast fem år efter Sam Raimis ”Spiderman 3” kändes provocerande onödigt. Och även om Andrew Garfield levererade som tonårsnördig nätspinnare – och regissören Marc Webb hade ett efternamn som passade projektet – led filmen av tafatta fajter och en erbarmlig ödleskurk. Att uppföljaren är betydligt bättre överraskar ingen som sett många superhjältefilmer. Tvåorna i filmserier om maskerade hämnare brukar överträffa ettorna eftersom bakgrundshistorien är avklarad och såväl hjältar som skurkar tillåts bli mer komplexa. Se bara på ”Superman II”, ”Batman returns”, ”The dark knight”, ”X2” och ”Spiderman 2”. Lika bra som sistnämnda fullträff från 2004 är inte ”The amazing Spiderman 2”. Men förhållandet mellan Spidermans civila alias Peter Parker och flickvännen Gwen Stacy (en romans som övertygade mer än något annat i förra filmen) fortsätter att vara engagerande – vilket kanske beror på att Marc Webb, som låg bakom snyftaren ”(500) Days of summer”, är bra på att skildra kärlek, kanske på att Andrew Garfield och Emma Stone är ett par även på riktigt. Här gör de slut eftersom Peter lovat Gwens far, som dog i ettan, att hon inte ska utsättas för fara i samband med Spidermans aktiviteter. Och det blir vådligt värre när den mobbade programmeraren Max Dillon, spelad av Jamie Foxx, ramlar ner i en tank full av elektriska ålar och förvandlas till den blixtrande energislukaren Electro. Han är tidstypisk superskurk eftersom han bara vill bli sedd och bekräftad. Samtidigt får Peters förmögna barndomsvän Harry Osborne ett psykbryt och blir den diaboliska Green Goblin. Dane DeHaan är perfekt som den unga dandyn som med sina mjuka anletsdrag och isblå ögon verkar ha trillat ut ur tv-serien ”Brideshead revisited”. Nya Green Goblin blir extra gripande eftersom han inte bär grön mask utan drabbas av en hudsjukdom. Även effekterna är vassare än sist. Det pirrar i magen när Spiderman faller fritt så att hans dräkt fladdrar av luftdraget – och i striderna när han ständigt måste fånga fallande betongblock så att de inte träffar folk nere på gatan (i många superhjältefilmer mosas skyskrapor utan att någon verkar komma till skada). 3D:n tillför dock ingenting och Marc Webb överanvänder slow motion tills det känns som om han försöker reboota ”The matrix”. Manuset är inte heller särskilt rappt. Finalens stora chock utannonseras så tidigt att den blir en axelryckning. ”The amazing Spiderman 2” Regi: Marc Webb Manus: Alex Kurtzman, Roberto Orci & Jeff Pinkner. I rollerna: Andrew Garfield, Emma Stone, Jamie Foxx m fl. Längd: 2 tim 22 min (från 11 år). ", "article_category": "culture"}
{"id": 30609, "headline": "”Nu vill jag visa vem jag är”", "summary": "John Martin Lindström är en av Sveriges mest kända röster. Men få vet hur han ser ut. Nu blir mannen bakom sången på Swedish House Mafias monsterhittar ”Save the world” och ”Don’t you worry child” soloartist.", "article": "John Martin Lindströms karriär har utvecklat sig baklänges. Han har redan rest världen över och stått på de största arenascenerna. Att det är han som är rösten på Swedish House Mafias världsetta ”Don’t you worry child” är ingen hemlighet. På Facebook har svensken 99.000 ”likes” från beundrare över hela världen. Men han har alltid hållit sig i bakgrunden, aldrig axlat huvudrollen. Förrän nu. John Martins samarbete med den i dag upplösta dj-trion Swedish House Mafia tog fart för fyra år sedan. Då hade sångaren, med bakgrund i olika indierockband, redan konstruerat ramen till ”Don’t you worry child” tillsammans med Michel Zitron. På önskelistan över producenter stod bland andra Swedish House Mafia. Men att samarbetet till slut blev verklighet är en ren slump. Sebastian Ingrosso hyrde samma studio som låtskrivarduon, påsar slogs samman och snart hade Lindström och Zitron getts i uppdrag att skriva text och melodi till ”Save the world”. Den moderna housemusiken nådde en brytpunkt, där och då. Plötsligt fick sången spelrum. – Vi tyckte att det saknades sorgliga melodier och fina texter i housemusiken. Det känns coolt att vi fick vara med och påverka det, säger John Martin, som i dag delar sin tid mellan Stockholm, Los Angeles och London, där skivbolaget huserar och debutalbumet tar form. Som de svenska dj-stjärnornas egen sångare fick John Martin snart följa med på turné, komplett med fullsatta arenor, drinkbuffé och stress. – Det var omtumlande. Jag gick från att ha spelat med mitt band inför femhundra fulla människor på Obaren, till att stå och sjunga inför tusentals. Han menar att det var skönt att slippa vara frontfigur – något som Axwell, Sebastian Ingrosso och Steve Angello skötte utmärkt på egen hand. Särskilt med tanke på den ”surrealistiska cirkus” han kastades in i. – Hade jag varit frontman hade jag nog tappat fotfästet. Det var fint att turnera med dem. Det har varit en helt fantastisk skola. Jag fick en ”arenautbildning” och blev bekväm i rollen. John Martin har inte bara lånat ut sin röst till Swedish House Mafia. Han sjunger på Aviciis ”Fade into darkness” och gjorde i höstas låten ”Children of the sun” med den brittiska rapparen Tinie Tempah. Dj:s och producenter från hela världen har hört av sig och vill samarbeta, men John Martin vill inte fastna i ”feature-fällan”. – Många artister lånar sina röster till andra artister, alla av olika skäl och på olika sätt. Själv såg jag det som en språngbräda, för att kunna göra det här, säger John Martin och syftar på singeln ”Anywhere for you” och debutalbumet som är beräknat att komma ut till hösten. På skivan är musiken inspirerad av dansmusiken, men sin bakgrund till trots ser John Martin sig inte som en del av det ”svenska houseundret”: – Jag ser mig som sångare, artist och låtskrivare. Min musik är inspirerad av house – jag tycker att det är häftigt att göra musik som är en del av vår tid – men också av rock och 90-talsballader. Jag vill göra inbjudande musik och blir glad när jag ser att både kidsen och min mormors kompis kan få en känsla för den. På debutalbumet samarbetar John Martin med flera artister. De flesta oväntade, enligt sångaren. Själv kommer han att vänta med att låna ut sin röst igen. Solokarriären och inget annat står högst på agendan. – Det var på tiden. Jag hade inte kunnat vänta längre. Mina fans blir fler och fler. Det har ju inte varit helt tydligt vem jag faktiskt jag är. Jag har inte varit frontfigur, inte figurerat i videorna, utan bara varit ett namn och en röst. Nu vill jag visa vem jag är. Artisterna bakom ”feat”. John Martin Lindström gästsjunger i Swedish House Mafias hits ”Save the world” och ”Don’t you worry child”, Sebastian Ingrossos ”Reload” och Aviciis ”Fade into darkness”. Hans första solosingel, ”Anywhere for you”, hörs i radio och släpps officiellt den 31 mars. Debutalbumet kommer i höst. I den elektroniska musikens tidevarv blir det allt vanligare att elektroniska artister lånar röstförmåga från andra artister. Avicii har samarbetat med Aloe Blacc på ”Wake me up” och danska sångerskan MØ på ”Dear boy”. Swedish House Mafia har arbetat med både Coldplay och Pharrell Williams. Elektroniska duon Disclosure lånade Eliza Doolittle till ”You & me” och Mary J. Blige till ”F for you”. Och många är även de både mer eller mindre kända artister som har skapat musik med den franska houseproducenten David Guetta – från Sia till Akon. De gästande artisternas medverkan brukar markeras med tillägsordet feat, en förkortning av engelskans featuring, I popmusikens ungdom var gästspel en undanskymd företeelse. Eric Clapton fick exempelvis inget erkännande för sitt gitarrsolo i Beatles-låten ”While my guitar gently weeps”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30615, "headline": "Maria Schottenius: Kroppar kan vara osannolikt uttrycksfulla", "summary": "På operan i Berlin lyckas koreografen Sasha Waltz, utan att överarbeta, återuppväcka ett gammalt verk som lätt hade kunnat gå i stå på scenen. Koreografin blåser bort det uppstyltade och pompösa som lurar i ”Tannhäuser”.", "article": "Vad kan man begära av en kropp? I kväll är det nypremiär på Richard Wagners vackra, vackra opera ”Tannhäuser” på Kungliga Operan i Stockholm. Ett verk om kroppens lust och själens längtan. Och i lördags hade ”Tannhäuser” premiär på Staatsoper im Schiller Theater i Berlin med Peter Mattei som Wolfram von Eschenbach. Jag var på genrepet och kände att från och med nu kommer det att vara omöjligt att göra något intressant från en operascen, eller teaterscen för den delen, utan att ge koreografin en dominerande roll. I Berlins nya ”Tannhäuser” är det den framstående och nyskapande koreografen Sasha Waltz som regisserar, koreograferar och samarbetar om scenografin. Hon har allt i sin hand. Utom möjligen orkestern, som dirigeras av den charmige maestron Daniel Barenboim. Jag sitter så till att jag har sträng uppsikt över hans flint, som sticker upp ur orkesterdiket. Under den mjuka, svällande ouvertyren till operan hinner det tränga fram en del svettpärlor. Inte bara dansare svettas på scen. Vad vinner man nu på att låta koreografin bli central i en föreställning? Är det verkligen okej att komma dragande med ännu en konstform som inte står i manus eller partitur? Det som händer i Sasha Waltz ”Tannhäuser” är att hon utan att överarbeta, att spöka ut folk i konstiga kläder eller lägga handlingen till en skruvad tidpunkt får en ny snurr på ett gammalt verk som lätt kan gå i stå på scenen. Hon kan behålla elegansen i festscenerna och mäktigheten i pilgrimstågen och kommenterar i stället handlingen genom dansarna. De ormar sig med rumporna i högsta hugg till komik i Venusberget, syndens boning, här formad som en stor tratt. De stör med sina konstiga språng i sångartävlingen även om de viker undan när Peter Mattei, magnifik som Wolfram, glöder och blöder med sin sanslöst vackra röst i operans mest innerliga arior. Dansarna som går främst i pilgrimståget visar med alla sorters åkallande gester att här är det fromhet i kubik. Och i begravningsscenen sörjer de svartklädda i haute couture, med osannolika knixiga rörelser. Koreografin blåser bort det uppstyltade och pompösa som lurar i ”Tannhäuser”. Ger en ljudlös men ändå högljudd replik till operans alla delar. Även om det var länge sedan bastanta operasångare, med klangen inbäddad i omfångsrika kroppshyddor, kunde placeras ut som statyer och sedan stå där mer eller mindre orörliga och sjunga hela kvällen, har det dröjt innan koreograferna flyttat fram sina positioner till frontlinjen inom scenkonsten. Där är de nu. Om två veckor har Mats Ek premiär på sin uppsättning av ”Utvandrarna” på Dramaten. Då är det dags för Rolf Lassgård och Stina Ekblad att berätta om Karl Oskar och Kristina med sina kroppar. I bästa fall oförglömligt, som Etienne Glaser gjorde med sin roll i Eks ”Spöksonaten”, eller Malin Ek i ”Köpmannen i Venedig”. Kroppar kan vara osannolikt uttrycksfulla. Tänk på Charlie Chaplin. Hans kroppsspråk var en provokation så förödande att filmen ”Diktatorn” förbjöds av Hitlerregimen. I Berlin såg jag också Robert Wilsons fenomenala uppsättning av ”Tolvskillingsoperan” på Berthold Brechts egen teater Berliner Ensemble. Tio minuter varade applåderna på premiären. Även här är det koreografin som bär föreställningen och osäkrar den. Förstärker komiken, ironiserar tragiken. Man kan plocka ner auktoritet och självhögtidlighet med en gest, allt som sägs kan man säga emot med en rörelse. Jag börjar längta efter en alternativ koreografi i våra vardagsliv, en som på ett roligt sätt kan få kroppen att prata bredvid mun, sätta saker på spel och ur spel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30624, "headline": "Timbuktu gör låt om Palmemordet", "summary": "Timbuktu blir alltmer politisk. I dag släpps hans nya låt ”Den svenska skammen”. Där beskriver han ett ”lurat, chockat, skändat” Sverige efter mordet på Olof Palme.", "article": "Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, fortsätter att vara politisk. I november förra året släpptes Kartellen & Timbuktus låt ”Svarta duvor och vissna liljor”, som väckte stor uppmärksamhet för sitt politiska budskap och för en textrad om att ”dunka Jimmie gul och blå”. Låten polisanmäldes för olaga hot men justitiekanslern beslutade att inte inleda någon förundersökning. Sveriges Radio beslutade att inte spela låten okommenterad med motiveringen att den ”innehåller namngivna politiker med inslag som kan ses som uppmaning till våld”, enligt Sveriges Radios musikchef Pia Kalischer. Bara några veckor efter det tog Jason Diakité emot Fem i tolv-rörelsens pris för sitt arbete mot främlingsfientlighet under en manifestation i Riksdagen, där han höll ett känslofyllt tal som fick stor spridning. Nu släpper Timbuktu en ny singel. I ”Den svenska skammen” skriver han bland annat om mordet på Olof Palme. – Det är väl av personliga skälv mina tidiga politiska minnen är Palmemordet ett av de tydligaste. Och det är väl först många år senare som jag har kunnat analysera vad jag tror att det nationaltraumat har inneburit för oss i det här landet. Kanske var Palmemordet början på en ny era för svensk politik, som lett fram till post-folkhemslandet vi lever i nu, säger Jason Diakité. Låttexten handlar om ”Eva”, som ”blev dumpad, lurad, chockad, skändad och plundrad/detta e storyn om hur Sverige blev”. – Texten är menad som en allegori. Eva är Sverige, helt enkelt. Det är en fiktiv historia, säger Jason Diakité. I låten vill du förena Jimmie Åkesson och Olof Palme i en kram. Hur har du resonerat kring den formuleringen? – Det är på något sätt en bild av Sveriges resa från då till nu. Vad hade vår historia sagt om vår nutid? Därav bilden av den omöjliga omfamningen. Egentligen vill jag bara stimulera lite tankar om var vi är och vart vi är på väg. Timbuktu är långt ifrån den enda svenska artisten som väljer att ha ett politiskt budskap just nu. Robyn, The Knife, Tove Styrke, Linda Pira och Sarah Dawn Finer är några av de 65 artister som medverkar på Feministiskt initiativs valskiva ”Fi 2014” som släpps den 23 april, och i går avslöjades att Kartellen-rapparen Sebbe Stakset ska släppa en ny politisk låt tillsammans med Mikael Wiehe. Svenska artister kommer att vara mer närvarande den här gången än de varit i tidigare valrörelser, tror Timbuktu. – Definitivt. Det har blivit viktigare än på länge att ta ställning och framför allt hiphop-Sverige har sedan länge insett detta och visat vägen för resten av musiksfären i Sverige. ”Den svenska skammen” är den andra låten som Timbuktu släppt från sitt kommande album, som släpps senare i vår. Ur ”Den svenska skammen” … så stanna där i soffan håll er lugna jag vet dom talar med en kluven tunga så verkligt att det inte går att blunda detta är storyn om hur Sverige blev så håll för öronen på era ungar för denna sagan handlar om hur Eva blev dumpad lurad, chockad, skändad och plundrad detta e storyn om hur Sverige blev Eva kommer ihåg det vissa ensamma nätter i köksfönstret o gråter paket med cigaretter rymmer aldrig tillräckligt när allting runtom känns äckligt det som en gång var så mäktigt som rivits upp till confetti ja farligt att känna efter men värre att glugga framåt innerst inne är Evas hjärta mjukare än en mango hon drömmer om att Jimmie Åkesson får träffa Palme så dom kan krama om varann o omfamna skammen … Läs hela texten och lyssna på låten på dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 30655, "headline": "Historien om kompromissernas rike", "summary": "Per T Ohlssons skildrar 200 års historia på 550 snabba sidor i ”Svensk politik”. Gunnar Wetterberg sträckläser en handbok som oväntat många kan få glädje av.", "article": "De äldsta historieverken i svensk närhet är de medeltida klostrens och kyrkornas annaler, enkla längder med årets eller datumets märkvärdigheter införda. Från det anspråkslösa avstampet har historieskrivningen gått vidare: Saxo och rimkrönikan prydde skelettet med berättelser, Odhner och hans 1800-talskollegor fördjupade och analyserade, Birgitta Odén och Sten Carlsson vidgade perspektivet till socialhistoria. Flera av banden i den nyutkomna Sveriges historia (Norstedts) går ett steg längre och låter kronologin hamna i skymundan. Helheterna blir viktigare än årtalen. Jag tror det kan vara vanskligt för förståelsen. Det fungerar så länge många läsare redan kan kungalängderna, och kan ta till sig de uppslagsrika glidningarna mellan olika aspekter på vad som egentligen hände. Men ytterst är kronologin fortfarande det bästa verktyget vi har för att se samtidigheter och knyta samman berättelser. Därför är Per T Ohlssons ”Svensk politik” ett välkommet tillskott, de senaste 200 åren på 550 snabba sidor, allting i tur och ordning från Gustav IV Adolf till Fredrik Reinfeldt. Det är en handbok, på gott och ont. Per T Ohlsson får med förbluffande mycket, men ofta ganska knapphändigt. En mening om vad som hände, två-tre för att förklara, och sedan vidare till nästa. Det kunde ha blivit en ganska tröttsam katalogaria, men nej: jag sträckläser. Per T Ohlsson är en av landets säkraste politiska skribenter, och det räddar uppräkningen. Kanske borde han ha litat mer till sin penna. För att ge framställningen en röd tråd börjar han boken med kommissarie Anders Gustaf Kempe. Enligt en journalists minnen 35 år senare ska Kempe ha sträckt fram handen och hindrat polismästare Tamm från att beordra attack på rösträttsdemonstrationen den 21 april 1917. Ohlsson undrar vad som kunde ha hänt om inte Kempe hållit igen sin chef – men sedan gör han Kempes hand till sinnebilden för den besinnande eftertanken, och låter den dyka upp i det ena sammanhanget efter det andra, gång på gång igenom de tvåhundra åren. Stilknepet blir tröttande; den återkommande pekpinnen hade inte behövts. I förordet försäkrar Ohlsson att han inte har några vetenskapliga ”pretentioner”. Det är på det hela taget lite väl blygsamt – jag tror många utbildningar kommer att få stor glädje av ”Svensk politik”. I ett avseende är han dock mindre sträng än många historiker. Memoarer och intervjuer med inblandade långt i efterhand är inte oproblematiska. Ohlssons favorit, finansministern J A Gripenstedt på 1850- och 1860-talet, hamnade länge i skymundan för sin regeringschef Louis De Geer, delvis därför att De Geer i ”Minnen” skrivit sin egen historia. Somliga lägger avsiktligt handlingen till rätta, andra minns helt enkelt fel. Haken med handböcker är att de ofta blir starkt beroende av de etablerade framställningarna i äldre avhandlingar, biografier och tidigare översikter. I litteraturförteckningen finns de flesta standardverken om olika episoder. Problemet är att de kan vara överspelade. Björn Molins klassiska ATP-avhandling är – för att ta ett exempel – närsynt inriktad på riksdagsbehandlingen. De politiska historikerna har ofta skyggat för eller bagatelliserat ekonomiska förlopp som de inte riktigt begripit. Det färgar av sig på ”Svensk politik”. Sverige ”drabbades” inte av deflation på 1920-talet: beslutet att återgå till guldmyntfoten och växelkursen före kriget togs med berått mod, och fick ödesdigra konsekvenser för näringslivet och småspararna (lysande skildrat i Birger Sjöbergs ”Kvartetten som sprängdes”). Den framgångsrika ekonomiska politiken under andra världskriget lockade socialdemokratin att detaljreglera kreditmarknaden på 1950- och 1960-talen, vilket gjorde avregleringen på 1980-talet ovanligt brutal – men det kommer nästan helt bort. På 1970-talet hörde Sverige till de länder som hade svårast att hantera världsekonomins frigörelse från guldet, men skogen skyms av alla träden. Och kommunerna saknas nästan helt, trots deras roll som politisk skola och laboratorium för reformer som sedan blir nationella. Men ofta kommer den uppslagsrike politiske skribenten till sin rätt. Jag tycker mycket om analyserna av folkriksdagen, vänsterns försök på 1890-talet att demonstrera rösträtten i praktiken, och av mjölkregleringen, det borgerliga beslutet att ge bondekooperationen ett korporativt monopol. Per T Ohlsson hittar många godbitar i händelsernas skrymslen: den frisinnade C G Ekmans duell med socialdemokraten F V Thorsson om Eskilstuna arbetarekommun 1897, den unge Carl Bildts högtravande installationstal som ny partiledare, och punkteringen av myten om säldödens betydelse för miljöpartiets framgång 1988. För att inte tala om den handfallne Gunnar Sträng vid riksdagens kopiator, när han blev tvungen att sköta den själv efter förlustvalet 1976 – då han själv suttit i regeringen sedan 1945. Att förloppen ibland illustreras med klipp och bilder ur Sydsvenska Dagbladets arkiv gör inte saken sämre: rikspolitiken försiggår inte bara i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30661, "headline": "En högtflygande magi", "summary": "Hayao Miyazaki avslutar sin karriär med en ödesmättad film om ett ansatt Japan under mellankrigstiden. Jane Magnusson fängslas av animationsmästarens gudomliga tvådimensionella landskap.", "article": "Lilla Jiro sover och drömmer om att flyga. Men han är närsynt, pilotyrket är utom räckhåll. I stället läser han engelska flygböcker med hjälp av ett lexikon och får upp ögonen för den italienske flygplanskonstruktören Giovanni Caproni. Den sistnämnde besöker Jiros sömn och uppmuntrar honom att ta kärleken till flygandet ännu längre: pilot kan vem som helst bli – att rita flygplan är något mycket större. Tonåringen Jiro beger sig till universitetet för att utbilda sig till flygingenjör och hans långa overkliga resa börjar. Redan innan han når fram, möter han sitt livs kärlek på tåget samt upplever den väldiga Kantojordbävningen som jämnade Tokyo med marken 1923. Den historiska naturkatastrofen ter sig fullständigt skräckinjagande i animerad form, med tågräls som böjs likt nudlar, eldsvådor och efterskalv som känns hela vägen in i biofåtöljen. Den japanska animationsmästaren Hayao Miyazaki avslutar sin karriär med sin kanske vuxnaste och mest verklighetsförankrade film. Genom en ung mans uppväxt, fantasier och kärlek skildrar ”Det blåser upp en vind” ett ansatt Japan under mellankrigstiden. Landet är fattigt, folket är outbildat, världen har sprungit om Japan. Jiro är en av dem som tar på sig ansvaret att hinna ifatt. Miyazaki har tillägnat filmen den tuberkulossjuke författaren Tatsuo Hori och flygplanslegenden Jiro Horikoshi. Huvudpersonen Jiro är en kombination av de båda. Poetisk, drömsk, tekniskt kunnig är Jiro säkerligen också ett porträtt av Miyazaki själv. Jiro tecknar hela tiden, först mjuka fantasifulla flygplansformer inspirerade av makrillben, sedan alltmer flygdugliga realistiska plan och till slut designar han det legendariska A65 ”Zero” – som var Japans starka kort under Stillahavskriget. Att pacifisten Miyazaki tecknar ett hjälteporträtt av denna stridsplanskonstruktör är kanske lite märkligt. Filmen sätter aldrig ner en tung moralisk fot utan lämnar mycket till tittarna. Läser man på om verklighetens Horikoshi förstår man att denne var djupt emot kriget och förfasade sig över Japans dumdristiga attack på Pearl Harbor. Jiro tycker inte om att rita plan som skall bestyckas med bomber och gevär, ”ett plan är en dröm”, säger han, men fortsätter arbeta för krigsmakten trots att det bär emot. Miyazakiälskare kan ta med sig barnen på visningen – mest för Jiros psykedeliska drömmar och alla gudomliga tvådimensionella landskap som Miyazaki målar upp. Och trots krig och elände är ”Det blåser upp en vind” också en kärlekshistoria av ”Borta med vinden”-slag. Ödesmättad, krigskantad och förbestämd. Så är det det där med röken, regnet, vattnen och molnen – ingen kan skildra verklighetens magi som Miyazakis pensel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30662, "headline": "Fredrik Strage: Kurt Cobain älskade Pixies – hoppas att han kan höra deras nya i himlen", "summary": "Kurt Cobains död för 20 år sedan har beskrivits som Generation X eget Kennedymord. Fredrik Strage var inget Nirvanafan, men han har svårt att motstå kulten kring Cobain.", "article": "Dagen efter att Kurt Cobains kropp hittats intervjuade jag den brittiska poptrion Saint Etienne. De uppträdde i svensk tv och hade tejpat fast en lapp på sin gitarr: ”Courtney did it.” Saint Etienne var såvitt jag vet de första som lanserade den konspirationsteorin. De var inte särskilt chockade över att en av världens största rockstjärnor tagit livet av sig. Inte jag heller. Cobain hade gjort flera självmordsförsök och skrivit (den visserligen ironiska) låten ”I hate myself and want to die”. Och att Nirvana splittrades gjorde mig mindre bedrövad än att Pixies, gruppen som Cobain plundrade på idéer och dyrkade så mycket att Courtney kallade honom Pixie Meat, hade lagt av två år tidigare. Cobains självmord beskrevs nyligen i Time Magazine som Generation X eget Kennedymord. Det gav onekligen upphov till lika många konspirationsteorier. Men det var knappast en traumatiserande tragedi, i alla fall inte till en början. I boken ”Killing yourself to live” skriver Chuck Klosterman om hur synen på Cobain sakta förändrades från självupptagen förlorare till Messias. Folk som bara hade lyssnat sporadiskt på Nirvana, och till en början knappt reagerade på hans död, började efter ett tag säga att de lärt sig leva med sorgen. Enligt Klosterman blev Cobains död ”en nyckelhändelse för alla dem som ville att deras ungdomstid skulle ha djup: det var nu möjligt att uppnå trovärdighet genom att sörja retrospektivt.” Det är givetvis inget fel att göra så (jag har sörjt både Ian Curtis och Nico långt efter deras frånfälle). Och kulten kring Cobain är svår att motstå. Han blev nittiotalets unge Werther. Jag har fler böcker och dokumentärer om hans öde än Nirvanaskivor. Trots att jag aldrig varit ett fan pirrade det i magen när fotografen Christian Coinbergh en gång lät mig prova en stickad, orange tröja som tillhört grunge-Jesus. Och häromveckan kunde jag inte sluta stirra på de bleka och deppiga bilder av växthuset där Cobain hittades, som polisen framkallat efter 20 år. Där syns bland annat asken där han förvarade sprutor och heroin, en rosa tändare, ett paket mentolcigarretter av märket Natural American Spirit (inte Camel Lights som boken \"Heavier than heaven\" påstår att han rökte före sin sorti) och självmordsbrevet som lagts i en blomlåda och genomborrats med en penna. ”När vi är backstage och ljuset släcks och publiken vrålar berör det mig inte på samma sätt som det berörde Freddie Mercury, som verkade älska och njuta av folkmassans kärlek och beundran”, skrev Cobain i sin sista hälsning. Det värsta han kunde tänka sig var att fejka att han hade roligt på scen. ”Var inte en rockstjärna då, ditt jävla arsle”, sa Courtney Love när hon läste upp brevet på minnesstunden. Och vad hade hänt om han valt det alternativet i stället för döden? ”Nevermind” skulle säkert räknas som en klassiker men Nirvana hade knappast fått samma historiska pondus. Och Cobains solokarriär hade kanske gått lika knaggligt som Pixiessångaren Frank Blacks, ända tills han 2014, vid 47 års ålder, tvingats återförena Nirvana och göra en bejublad turné för grånande generation X:are. Han skulle hur som helst ha blivit överlycklig om han fått se Pixies igen. Om tre veckor släpper de sitt första album på 23 år: ”Indie Cindy”, en gullig titel som Cobain hade älskat. Om det finns Spotify i himlen har han en högtidsstund framför sig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30670, "headline": "Daniel Sandström blir litterär chef", "summary": "Kulturchefen Daniel Sandström lämnar Svenska Dagbladet och blir litterär chef på Albert Bonniers förlag.", "article": "Det blev bara drygt ett år som chef för Svenska Dagbladets kulturredaktion för Daniel Sandström. Den tidigare kulturchefen och chefredaktören på Sydsvenskan i Malmö (jämte gitarrist i Lundapopbandet Beagle) återvänder därmed till litteraturen. Han skrev klart sin doktorsavhandling om poeten Kjell Espmark 2002. I sin nya roll ska Daniel Sandström utöver att leda förläggarverksamheten också vara bokförlagets ”röst i det offentliga samtalet”. – Jag ska inte sluta skriva utan fortsätter att driva de många principiella frågor om litteraturen och kulturen som jag tycker är viktiga. Den tiden när förläggaren bara satt på sin kammare och kommunicerade med bokutskick var tionde vecka är förbi. Jag kommer säkert att skriva i många tidningar framöver, också i Svenskan, säger han till DN. Sandström kallar sitt nya jobb som han tillträder den 15 maj för ”oemotståndligt”. Vad gör det oemotståndligt? – Att få jobba med litteratur utifrån en plattform som Albert Bonniers förlag och med det kunnandet och de författarna är en möjlighet att få arbeta med text på ett annat sätt än i journalistikens snabba tempo. Som litteraturvetare och litteraturälskare slits man hela tiden mellan det dagsaktuella i journalistiken och bokvärldens längre cykler. Har du haft sådana fantomsmärtor under dina år i pressen? – Det är klart att om man drabbats av litteraturens virus så behöver man läsa hela tiden och på det sättet så sneglar man hela tiden på litteraturen. Men jag har också haft väldigt roligt på Svenskan och trivts skitbra, det sista jag ville göra var att lämna tidningen, men bra jobberbjudanden är sällan tajmade. SvD står liksom många dagspressföretag inför svåra utmaningar. Har besparingarna och vinstkraven från tidningens norska ägare Schibsted varit för brutala? – De har inte varit en faktor när jag funderat på det här jobbet. Jag tycker att vi har kunnat stå för en väldigt tydlig kulturjournalistik, inte minst med vårt kulturmagasin. En lång rad namnkunniga medarbetare på SvD:s redaktion har ändå precis som du på kort tid valt att lämna företaget, däribland förra chefredaktören Lena K Samuelsson och förre redaktionschefen Martin Jönsson liksom flera kulturmedarbetare. – Det sista man ska göra är att underskatta Svenska Dagbladet, inställningen att göra bra journalistik finns här. Att jag nu hamnar i den raden av namn är en slump. Daniel Sandström konstaterar att ”alla tidningsjobb är tuffa” i dag, men säger att han ändå är mer optimistisk inför dagstidningarnas framtid än för två år sedan. – Jag är helt säker på att det finns något på andra sidan av denna kris och att det också då kommer att handla om kvalitetsjournalistik om man ska överleva. På en marknad som blir alltmer nischad kan man inte späda ut produkten utan måste vara väldigt tydlig med vad man gör. Du har pendlat mellan Lund och Stockholm som kulturchef på SvD, slipper du det i ditt nya jobb? – Jag kommer att kunna jobba i längre cykler nu och får möjlighet att läsa manus hemma. Arbetar man i tidningsbranschen jobbar man i regel i vecko- eller möjligen månadscykler, nu ska jag hitta 10 till 15 boktitlar per år, det är något annat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30680, "headline": "Vardagsrealism före Instagram", "summary": "Ola Billgrens verk är fotorealistiska snapshots från vardagen, målade långt innan Instagram blev verklighet. På Länsmuseet Gävleborg startar en Billgrenturné med verk från perioden 1963–1976.", "article": "Jag träffade Ola Billgren året innan hans för tidiga död 2001. Då hade hans fotorealistiska målning ”Natt” från 1971 precis satt ett miljonrekord, då det dittills högsta auktionspriset för en levande svensk konstnär. Inte så konstigt med tanke på hur älskat och avgudat Billgrens fotorealistiska måleri blev redan från start, på 60-talet. Privatpersoner köpte nästan allt, ofta för sina sista sekiner, och än i dag är dessa psykologiskt laddade vardagsbilder svåra att få loss även till utställningar. Till mig sa Billgren lite ironiskt ”att det alltid finns ett intresse för realism, hur den än ser ut”. Men underströk samtidigt hur besatt han hade arbetat; hantverket var väldigt omständligt och varje bild minutiöst uppbyggd. Så se den Billgrenturné som startat på Länsmuseet Gävleborg som ett sällsynt tillfälle att få uppleva hans begränsade produktion från den fotorealistiska perioden 1963–1976. Här saknas visserligen ”Natt” och utställningen är relativt liten, totalt 28 målningar. Men efter omständigheterna är det stort – mycket har inte visats sedan Moderna museets retrospektiv 1991 och en handfull verk var inte med där heller. Billgren drevs av ”tron på möjligheten att genom måleriet kunna skapa en ny verklighetssyn”. Utställningen fokuserar på hans gestaltningar av hans nära verklighet; hemmet, familjen och vännerna – detta för att visa på paralleller till hur många i dag delar bilder från privatlivet via sociala medier och på så sätt ”skapar” sig själva. Visst har det en viss relevans, särskilt om man tittar på Billgrens spotska självporträtt som öppnar utställningen. Men att jämföra med dagens sociala medier är ändå att spela ner hur extremt medveten och tekniskt skicklig han var som bildmakare. Om Ola Billgren ville visa sig så var det framför allt konstnärligt, som nyskapande fotorealist, det var inte frågan om en ”show-off” i motivvalen. Snarare tvärt om: rummen är ostädade med disk, matrester och obäddade sängar. Människor sover, är bortvända och frånvarande, avkapade eller förvrängda i drastiska bildbeskärningar och vidvinklar. I stället kan man framhäva Billgrens nya aktualitet i relation till den flodvåg av fotobaserat måleri som också utlösts av den digitala teknikens utveckling, med Karin Broos som den främsta representanten i dag. Ola Billgrens var fostrad i en senmodernistisk tradition och på utställningen visas ett ungdomsverk; ”Nostalgiskt fönster” från 1962. Denna finstämda lyrisk-abstrakta målning var uppenbarligen viktig för honom, eftersom den är avbildad i två av hans senare heminteriörer. Rent konkret representerade den slutet på en epok och påföljande målning ett klassiskt fadersuppror, den fotorealistiska ”Interiör”. Än i dag är det en radikal målning med sitt djärvt beskurna rum och konstlösa fokus på skuggan av ett takfönster, öppnat ut mot natten. Här bildas ett ”svart hål” i målningen och på andra sida är en kvinna på väg ut ur bilden, mot något okänt. Billgren var mindre intresserad av den samtida, realistiska popkonsten och mer av fotografin, ”den nya vågen” inom filmen och ”den nya franska romanen”. Husguden var Alain Robbe-Grillet som propagerade för en illusionsfri världsbild och ett osentimental, objektivt seende. Men när jag står där inför detta till synes superrealistiska måleri så slår det mig att det alltid finns minst en liten detalj där Billgren inte kunnat hålla sig och ett friare, mer expressivt måleri bryter fram – det som senare utvecklades till abstraherade ”romantiska” landskap. Här är det oftast koncentrerat till en ljusreflex eller orolig skugga. I den kliniska sjukhusmiljön i ”Korridoren” 1969 är det en brandsläckare (?) i fjärran och en duk i högra kanten där det röda broderiet liksom lättar från underlaget. I ”Interiör i umbra och rött” är förgrunden påtagligt skissartad och en kaskad av röda penseldrag rör upp luften i det stillastående och sobert brunbeiga rummet med ryggtavlan av en läsande kvinna. I två av utställningens moderna klassiker är det montagetekniken som inspirerat: Moderna museets välkända ”A Mediterràneo” och Gävlemuseets egen ”En vän till mig”. Det är ett märkvärdigt filmiskt collage i flera delar, där den nakna kvinnan i vänsterhörnet är hämtad direkt från ett foto av Bill Brandt. Som feminist kan man tycka illa om Billgrens kvinnobilder från denna period – några nakna, men framför allt passivt sittande, sorgsna, rökande och framför allt sovande. Men i detta urval är även de flesta männen stillastående, skymda eller försjunkna, dock oftare med intellektuella markörer. Billgren upplevde själv att han hamnat i en ”antihumanistisk återvändsgränd” och gick från det kyliga registrerandet mot mer intimistiska porträtt i början av 70-talet. Utställningen avslutas med ett självporträtt: en tvivlare med grubblande blick. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30687, "headline": "Maria Schottenius: Andersons film ger tillbaka drömmen om ett förföriskt Europa", "summary": "Nya filmen ”The Grand Budapest Hotel” är inspirerad av författaren Stefan Zweigs bok ”Världen av igår”. Zweig trodde att världen var förlorad när Hitler kom – det är som om Wes Andersons film vill ge honom hoppet åter.", "article": "Det är en glad sensation att en 44-åring från Texas kan pricka rätt och skapa nytt i känslan av en förlorad centraleuropeisk värld. Om ni ser Wes Andersons film ”The Grand Budapest Hotel”, vilket jag hoppas, ge akt på eftertexten. Där rullar det fram ett namn som filmaren vill tacka för inspiration: Stefan Zweig. För två år sedan gav det lilla utmärkta förlaget Ersatz ut Stefan Zweigs ”Världen av igår” och fick många – bland annat jag själv och Björn Wiman (DN i går) – att läsa denna bok som länge var en klassiker i de bildade européernas bibliotek, men med åren brädad och bräckt av mer högljudda författare. Boken blev min stora läsupplevelse under sommaren. En för evigt förlorad värld restes mellan dessa pärmar. Författaren Stefan Zweig som föddes i Wien och levde mellan 1881 och 1942 kände alla och kände till allt. I varje fall det man som bildad person måste veta i det centrum som var Europas verkliga hjärta under sekelskiftet. Intellektuella som var födda in i det habsburgska riket, som innefattade Central- och Östeuropa, präglade kulturen under decennier. Att en miserabel gaphals på andra sidan gränsen kunde utgöra ett verkligt hot mot denna ekonomiskt och kulturellt välbeställda klass – där många var judar – var det knappast någon som trodde. Hitlers inflytande underskattades till dess att personer som Stefan Zweig fick se sina böcker brännas på bål, vänner försvinna och själv jagades han bort av nazisterna. Han hade förlorat allt och valde att lämna den här världen 1942 i tron att Hitler skulle segra och det han såg som väsentligt skulle gå under. Det som Wes Anderson nu har gjort i personlig form är att ge Stefan Zweig tillbaka det i tillvaron han värderade högst. Den suveräne skådespelaren Ralph Fiennes, här i sitt livs roll som legendarisk butler på hotell Budapest, får stå för förtrollningen. Det är han som skapar den stora konsten, och den lilla. Det är hans artisteri och magiska touch som gör att alla excentriker som har tid och råd checkar in på just detta hotell. Monsieur Gustave vet exakt vad alla vill ha och behöver. Förför och förtrolla mig. Det är vad hotellets gäster ber honom om. Butlern ger filmens författare, porträttlik Stefan Zweig, stoff till berättelsen. Och verk av de gamla celebriteterna från Wien drar förbi, Freud, Klimt, Schiele ... Ett av Stefan Zweigs starkaste drag är en tro, för att inte säga övertro, på konsten. Det är genom den civilisationen manifesteras och människan är värd att kallas människa. Detta har Wes Anderson plockat upp och förstorat in i patetik och komik och – estetik. När han drar upp tempot, vilket han gör hela tiden – till och med replikerna går på högvarv – är det för att gång på gång berätta hur måleriet, musiken, poesin och kärlekens alla raffinerade konster är det enda som kan hålla barbariet stången. Ja, denna film är en lång underbar övertygelse om att vi här har den dräpande och förintande repliken på barbariet. Varken monsieur Gustave, eller hans adept, lobbypojken Zero, är födda med makt och pengar. De kommer från ingenstans – zero (noll) – för att från grunden lära sig att förvalta det bästa livet kan erbjuda. Skönhet, förfining, elegans. Blommor, champagne, parfym och utsökta bakelser! Och varje gång de fula, brutala soldaterna kommer åker de på en verbal piruett av monsieur Gustave innan han får på truten. Jag brukar tjura över det fantasilösa återbruket av färdiglagad kultur. Autentiska människor blir romangestalter. Bok blir film. Det är verkligen urtrist. Så här ska stafetten gå till. En bok berättar en historia och en film svarar med en helt annan, minst lika enastående, sagolik historia. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30696, "headline": "Stones spelning slutsåld", "summary": "Det var ett extremt tryck när biljetterna till Rolling Stones konsert i Stockholm släpptes. Biljetterna tog slut - på bara en halvtimme.", "article": "På fredagsmorgonen släpptes biljetterna till Rolling Stones konsert i Stockholm i sommar. På bara en halvtimme såldes alla biljetter, skriver Aftonbladet.se. – Det gick väldigt fort, säger Kristofer Åkesson på konsertarrangören Live Nation till Aftonbladet. Konserten hålls den första juli i Tele 2 Arena. Biljetterna släpptes klockan nio på fredagsmorgonen och trycket var stort. – Det var ett extremt hårt tryck och det är väldigt många som vill ha biljetter. Vi vill att så många som möjligt som vill se konserten ska få göra det. Men ibland är efterfrågan ännu större, säger Kristofer Åkesson. Kunder hos Tele 2 har haft möjlighet att köpa biljetter i förväg. Men Live Nation tror inte att det blev svårare för andra personer att få tag i biljetter. Exakt hur många biljetter som sålts vill Live Nation inte säga. Men enligt konsertarrangören är det full sättning i arenan, som kan ta emot 30.000 - 40.000 personer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30706, "headline": "”Astrid Lindgren lärde mig hur man skriver”", "summary": "Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne går i år till en författare som Astrid Lindgren själv lärde att skriva – i ett handfast formulerat refuseringsbrev. ”Hon gav mig alla goda råd jag behövde”, säger Barbro Lindgren till DN.", "article": "Nyheten om att Barbro Lindgren är årets Almapristagare nådde henne själv en timme före det officiella tillkännagivandet i går kl 13. Det första hon gjorde var att åka och handla, så att hon skulle kunna vara hemma hela eftermiddagen. När DN når henne på mobiltelefonen sitter hon i köket på sin öländska gård och tar redan emot besök från gratulerande grannar och vänner. Den fasta telefonen ringer i bakgrunden och hunden Mimmi skäller exalterat. Grattis! Hur känns det? – Jomen det är roligt tycker jag. Det känns bra på många sätt. Dels för att det är Astrids pris, jag tyckte om Astrid, och dels för att priset kanske gör att mina mindre kända böcker kommer fram lite mer. Det är också roligt att få mycket pengar, så att man kan bli allmänt generösare, säger hon och skrattar. Ja, vad ska du göra med pengarna? – Jag ska försöka dela med mig så mycket som möjligt och sedan försöka betala min gård, det vore skönt att ha det gjort. Hur firar du priset? – Vi skålar lite och tar det lugnt, jag och grannar och vänner som hörde det i radion. Vi skålar i vitt vin eftersom de ska åka hem sedan och inte törs ta något starkare, säger hon. Astrid Lindgren Memorial Award går till personer och organisationer som verkar i Astrid Lindgrens anda och delades ut första gången 2002. I år är det inte bara första året då priset går till en svensk författare, utan också en författare som bokstavligen talat har följt Astrid Lindgrens detaljerade instruktioner. När Barbro Lindgren skickade in sitt debutmanus ”Mattias sommar” till förlaget 1964 fick hon ett långt brevsvar just från Astrid Lindgren, som även var verksam som förlagsredaktör. Brevet var kritiskt men uppmuntrande: ”När det gäller Er har man en känsla av att Ni verkligen skulle kunna ta ett krafttag och arbeta om boken till något med det rätta stinget i”. – Astrid Lindgren gav mig alla goda råd jag behövde. Hennes brev innehöll allt som man bör veta om man ska kunna skriva en bok. Bygg upp en liten historia i varje kapitel. Ha inte så många huvudpersoner utan låt oss lära känna några få. Och så uppmanade hon mig att ta bort den hjärtligt ointressante Klas-Herman. Så då gjorde jag det. Astrid Lindgren lärde mig hur man skriver en bok, säger Barbro Lindgren. Däremot läste hon inte Astrid Lindgren under barndomen. – Jag hörde talas så mycket om Pippi Långstrump när jag var barn. Alla mina kamrater pratade om boken när den hade kommit ut. Så då tänkte jag att nej, den ska jag inte läsa. Det dröjde ända tills jag blivit stor. Och då tänkte jag att det här var ju humoristiskt! Det hade jag aldrig kunnat tro. Så till slut så, säger hon. Sedan Astrid Lindgrens intensivkurs i kreativt skrivande har det blivit ytterligare ett hundratal titlar. Loranga, Den vilda bebin, Max och Benny är några av hennes säregna och populära karaktärer som återkommit genom författarskapet. Men i dag hoppas hon att priset kan ge en skjuts även åt hennes mindre kända vuxenböcker. – Det skulle jag tycka var roligt. De brukar inte uppmärksammas och det tycker jag är lite synd. Till exempel de senaste här från Öland. En heter ”Även en ihålig nöt vill bli knäckt” och en annan ”Ett nollsummespel”. Mina vuxenböcker är otroligt enkla de också. Jag skriver alltid enkelt faktiskt, jag kan inte komma på några fina ord, säger hon med en underfundig ton som hämtad ur några av hennes berättelser. Flera av Barbro Lindgrens senare böcker har inspirerats av hennes öländska gård i Glömminge – trädgården, grannarna och djuren – bland annat ”Här är den lilla gården” (2013) och ”Dagbok från hönshuset” (2010). – Gården betyder mycket för mig, det är som en liten egen värld där man känner sig fri. Jag sitter och tittar ut genom fönstret just nu och ser gärden långt bort. Och det är skönt, säger hon. Hur tror du att priset kommer att påverka ditt framtida skrivande? – Jag skriver vidare precis som jag brukar och utgår från och knycker ur verkligheten hela tiden. Det blir ingen skillnad. Jag tar det lugnt, fortsätter att skriva och rensa i trädgården. Vilka av dina böcker tror du kommer att stå sig bäst? – Jag tror säkert att de självbiografiska böckerna, ”Sparvel” och ”Jättehemligt”, kommer att stå sig. ”Loranga” verkar också leva vidare. Vad får vi läsa av dig härnäst? – I höst någon gång om jag hinner – ojoj, nu pratar de här i telefonsvararen – kommer en bok som jag har tänkt ska heta ”Varför inte prata så som ett barn?” för det tycker jag egentligen att alla borde göra. Alla bör vara som barn, det är det bästa. Hur intresserar man barn för att läsa böcker? – Det bästa är väl att man läser för barnen när de är små så att de får smak för det. Det behövs egentligen inga bilder eller så, bara att man sitter med dem. Vilken Barbro Lindgrenbok kan du rekommendera för högläsning? – Man kan välja ”Sagan om den lilla farbrorn” om man vill. Eller Vilda bebin-böckerna. Och Benny-böckerna är bra. Men ”Titta Max grav!”, där du tar livet av lilla Max, kanske man får vänta lite med? – Ja fast de brukar förstå den väl även om de är små. Jag tror att vuxna tycker att det är värre med ”Titta Max grav!”. Almajuryns motivering Barbro Lindgren föddes år 1937 och är utbildad vid Konstfack och Konstakademin. Hon debuterade år 1965 med ”Mattias Sommar” som hade en 5-åring i huvudrollen. Sedan dess har hon skrivit för barn – och vuxna – i alla åldrar. Bland hennes klassiker finns böckerna om Max och Den vilda Bebin, skapade ihop med Eva Eriksson, och Loranga, Masarin och Dartanjang – om Masarin, hans pappa Loranga och farfar Dartanjang ute i vedboden. I Sparvel-böckerna berättar hon om sin egen barndom och i ”Jättehemligt”, ”Världshemligt” och ”Bladen brinner” skildras den tidiga tonåren. Barbro skriver också vuxenböcker och, i ”Gröngölingen är på väg”, poesi. År 1997 nominerades hon till Augustpriset för ”Andrejs längtan” och 1998 för ”Nämen Benny”. Under åren har hon tilldelats flera priser, bland annat Astrid Lindgren-priset 1973 och Nils Holgersson-plaketten 1977. I år tilldelas hon ALMA-priset. Dunkers kulturhus i Helsingborg visar fram till den 7 september i år ”Loranga! Loranga! En väldigt stor utställning om Barbro Lindgrens universum”. Alma Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (Alma) är världens största pris för barn- och ungdomslitteratur. Prissumman är på 5 miljoner kronor och priset administreras av Statens kulturråd. Tidigare pristagare 2003 Christine Nöstlinger och Maurice Sendak. 2004 Lygia Bojunga. 2005 Philip Pullman och Ryoji Arai. 2006 Katherine Paterson. 2007 Banco del Libro. 2008 Sonya Hartnett. 2009 Tamerinstitutet. 2010 Kitty Crowther. 2011 Shaun Tan. 2012 Guus Kuijer. 2013 Isol. Barbro Lindgren är en litterär nydanare. Hon har med språklig djärvhet och psykologisk nyansrikedom förnyat inte bara bilderboken för de allra minsta utan också den absurda prosaberättelsen, den existentiella barndikten och den realistiska ungdomsskildringen. Med absolut gehör gestaltar hon såväl ljusa lyckoögonblick och lekfulla upptåg som livets gåtfullhet och dödens närhet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30728, "headline": "Syster i sitt rätta element", "summary": "Hon är en av Sveriges hetaste reggaeartister. Vägen dit har kantats av ångest, depression och många motgångar. Nu har turnéaktuella Isabel ”Syster Sol” Sandblom hittat hem – i musiken, i livet – och i Indien.", "article": "Om åtta timmar lyfter flygplanet mot Goa i Indien. Några månader om året de senaste tio åren har Isabel Sandblom sökt efter något större – i indiska meditationssalar och tysta yogaretreats. Men den här gången blir resan något annat. Hon har slutat att söka. Istället tänker hon gifta sig och fortsätta med en utbildning i ”sinnets natur” som hon påbörjade för tre år sedan. Isabel Sandblom, mer känd som Syster Sol – reggaeartist, textförfattare och kompositör – gungar i fotostudions fåtölj. Hon kommer direkt från en videoinspelning och är därför hårt sminkad. Hennes mobiltelefon är inpluggad i studions högtalare och reggaeartisten Gappy Ranks spelas i bakgrunden. I januari var Syster Sol nominerad till P3:s Guldmick för årets liveartist (utmärkelsen gick dock till Håkan Hellström), hennes senaste album ”Mellan raderna” släpptes under senhösten och blev på Kingsizegalan 2014 utsedd till årets album inom reggae/dancehall, singlarna ”Full fokus” och ”Throw it on the floor” har gått varma i flera radiokanaler och på dansgolv runt om i landet. På sin senaste skiva sjunger hon: ”du kanske ser mig som en flummig liten hippiebrud men, jag lovar, jag har fullt fokus”. Många av texterna spelar med fördomar om reggaemusiken och dess artisters framtoning, och om fördomar i allmänhet. Texterna har också en tydlig feministisk prägel. När journalisten Marimba Roney tidigare i år skrev en debattartikel i Aftonbladet (17/1), en reaktion på vinterns omdebatterade tv-program ”Fittstim – Min kamp” (SVT), nämnde hon Syster Sol som en av flera unga, svenska artister med feministiskt perspektiv. – Grunden till det utanförskap man kan känna som kvinna har roten i samma kärna som rasism eller ekonomiska klyftor enligt mig. Om jag ser att något är kaotiskt i världen, så som att kvinnor inte värderas lika högt som män, då ser jag det som mitt direkta ansvar som människa att bryta det mönstret i min egen upplevelse. Jag tänker inte vara ett offer för det helt enkelt. Kanske låter det enkelt, men det har verkligen fungerat så för mig. Jag får stånga mig fram ibland men bara genom att jag är exemplet som inte lever efter normen, kan jag förändra. För mig är det enda sättet, säger Isabel Sandblom. Hon är en av initiativtagarna till Femtastic, ett nätverk som arbetar för att skapa scen och utrymme för kvinnliga aktörer inom musikbranschen. – Det började med att jag och artisterna Cleo och Vanessa Marco satte oss ner en solig dag på Södermalm och funderade. Hur kan vi organisera oss kvinnor inom den så kallade urbana scenen för att kunna stötta, peppa och nå ut? Resulatet blev bland annat en låt där jag samlade ihop ett gäng grymma kvinnliga artister för att dels visa på att vi finns, men också för att skapa en samhörighet mellan oss alla. Vi har nu arrangerat klubbar, events och workshops runt om i landet och även utomlands där vi fått otroligt varm respons. Visionen är just att samarbeta och stötta istället för att konkurrera. Det, och att bidra till ett jämställt samhälle, att bryta vanemönster och normer och att ha jävligt kul på vägen. Jag är grymt stolt att få vara med i detta crew och beundrar alla systrar som gör sin grej. Det fetaste man kan göra är ju faktiskt att vara den förändring man vill se, och det är något alla i Femtastic gör. En av mytbilderna som Isabel Sandblom vill motbevisa är idén om att reggae skulle vara en mansdominerad musikkultur. Det stämmer helt enkelt inte, säger hon och nämner förebilder som Lady Saw och Marcia Griffiths – Det är en myt att vi är få kvinnor som håller på med det här, och med Femtastic gör vi det enklare för kvinnor att komma in i gemenskapen. Senast här om dagen fick jag en video med några nya tjejer som gjort en fet reggaelåt. På internationella reggaescenen finns mängder av stora artister som är kvinnor. Första reggael-åten som kom till Europa var en kvinnas, ”My Boy Lollipop” med Millie Small. Vi finns här, men jag tror att bilden av att det inte ska finnas kvinnor inom reggae, och andra musikgenrer för den -delen, har gjort att ingen besvärat sig med att leta. Letar man så är vi hur många som helst – Tifa, Janine, Lady G, Lady Anne, alla de där. När vi träffas är det fortfarande vinter, Isabel har slängt vinterjackan över grannfåtöljen, blottar sina armtatueringar och har en sjal över axlar-na som åker på huvudet när det är dags för fotografering. Att hon om några timmar ska flyga till Goa är ett resultat av hennes uppväxt – en bergochdalbana som först på senare år börjat plana ut. Hon växte upp i Sollentuna, såg sig själv som en enstöring och hade ”i dagens samhälle säkert fått någon bokstavskombination som diagnos”. När föräldrarnas stormiga skilsmässa blåste upp hemma i ”svennevillaområdet” hade Isabel fyllt 11 år. Hon blev deprimerad och rebellisk, låste in sig på skoltoaletten med panikångest och började snart hålla sig borta varje helg – på kompis-ars hemmafester eller ute i kylan med en folkölsburk i handen. Depressionen blev värre med åren, hon var i ständig kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin och vid 16-års ålder hade läkar-na börjat skriva ut tunga mediciner till henne. 1999 började Isabel en halvestetisk gymnasie-utbildning på Rudbecksskolan i Sollentuna. Halva schemat fylldes med musik. En räddning för en ångestfylld ungdom? Nej, allt blev värre. – Det var en enorm skola med mycket folk överallt. Jag hittade ingen plats där jag kände mig trygg. Samtidigt som jag utåt sett kunde tyckas vara en social, glad och hård tjej så led jag också av social fobi och tyckte det var svårt att interagera med vänner och lärare. Jag hamnade ofta i bråk med dem. Mina betyg var alltid upp och ned – det berodde på hur jag mådde. Jag ifrågasatte mycket, det tyckte inte lärarna om. Och de ifrågasatte mig när jag ritade på lektionerna, det fick man inte göra, inte heller tugga tuggummi, trots att jag då koncentrerade mig bättre. Skolan var aldrig min grej och jag klarade inte av auktoriteter. Jag förlorade respekten för vuxenvärlden då mina föräldrar skilde sig. Varför sökte du till ett musikgymnasium? – Min bästa vän har alltid varit musiken. Dit har jag flytt när jag inte klarat av omvärlden. Jag började skriva låtar när mina föräldrar skilde sig. Vi hade en begagnad flygel som jag satt och skrev vid. Farsan hade någon idé om att jag skulle bli advokat eller läkare. Han var framgångsrik i sin karriär, mamma också, men samtidigt har de alltid haft sitt småländska arv – de skulle sköta hemmet till perfektion, bara hemlagad mat och så. De blev utbrända. Kompromissen blev i alla fall en halvestetisk utbildning. Jag har egentligen aldrig haft svårt för något ämne, jag kunde skriva när jag var fyra och hade en engelsk dagpappa som hjälpte mig prata flytande engelska redan innan jag började skolan. Jag var faktiskt superintelligent som liten, kunde alla Europas huvudstäder när jag var sex år. Men jag mådde dåligt, så skoltiden blev svår ändå. Den första brytpunkten kom tredje året på gymnasiet. Och den anlände i baktakt. Isabel fick en ny klasskompis som delade intresset för reggae-musik. Hon hette Johanna, spelade bas och sjöng. De två började jamma. – Vi drog ihop ett gäng polare som gillade reggae. Alltid i kompisen Björns föräldrars källare, runt ett biljardbord. Då kände jag för första gången att jag passade in i ett sammanhang, jag kunde umgås utan att behöva snacka och lämna ut mig själv. Och jag hittade en tjejkompis som var som jag. Isabel och den nya kompisen, Johanna Kalén, nördade ned sig i reggaemusik, gick på skivmässor, köpte vinylsinglar, lyssnade sig fram på sjuor och tolvor, och skrev egen musik. Efter student-en 2002 bildade hon reggaebandet ”Livelihood” tillsammans med Johanna, Björn Bonnevier, Hans Gauffin och Martin Bonnevier. Bandet fick ett skivkontrakt och turnerade i hela Sverige. Samtidigt arbetade Isabel på en förskola i veckorna och i en klädbutik på helgerna. Så fort hon hade tillräckligt med pengar flyttade hon hemifrån – och jobbade ”jämt, jämt, jämt”. Hon blev utbränd efter ett år. – Då började allt igen. Jag mådde dåligt, hade kontakt med psykvården, kände mig ensam – alla gamla mönster kom tillbaka. Det fortsatte så under en lång tid, jag varvade slitsamma yrken som personlig assistent och på gruppboende med att göra musik och gå in i väggen, det var så i flera år. Hur förändrades din livsstil sedan du fann reggae-musiken? – Den fick mig att se saker ur ett större perspektiv, jag öppnade mig för mer alternativa svängar, jag sökte i alla metoder eftersom jag upplevde att psykvården svek mig. Yoga, olika hälsokostdieter, mycket indisk filosofi. Jag var trevande och sökande, testade olika gurus. Min mammas polare var sådär spirituell, hon gav mig healing ibland och tipsade om bra hälsokost. Upplevde du något som fungerade? –  När jag väl var där, i det, på ashrams, retreatcenter och yogaläger, då var det helt fantastiskt, jag upptäckte det där lugnet inom mig själv. Men när jag kom hem, då funkade ingenting för mig. Mycket jag testade var väldigt udda och jag var aldrig intresserad av det flummiga, jag ville åt kärnan. Jag minns att jag bad min pappa köpa en bok om buddismen när jag var åtta år gammal, jag har alltid haft existentiella frågor. Och när man mår dåligt kommer frågorna: Varför finns jag här? Vad är meningen med livet egentligen? Varför ska vi leva som vi gör? Jag ville finna svar. Vad är det flummigaste du har upplevt? – Jag var på ett ashram och satt i ett rum med bara ryska tanter som skulle få ut sin ilska, de skrek och grät med ögonbindel på, de rev ned grejer från väggarna och gick bärsärkagång. I mitten av salen satt en indier och guidade alla igenom det. Jag var precis fyllda 20 år och ensam i Indien. Jag tänkte bara: Var fan har jag hamnat? Sedan har det varit en del andra metoder, kosmiska varelser som jag skulle få healing av och så. Men egentligen vill jag inte snacka skit om de metoderna, för den resan har ändå hjälpt mig nå dit jag är i dag. I dag. Det har gått två månader sedan vi träffades i fotostudion. Isabel har gift sig i Goa med sin Oskar – ett ”magiskt bröllop på stranden”, till vilket både indiska mili-tären och ett antal kor anlände för att betrakta. Hon är kvar i Goa när vi pratar, laddar för en vårturné hemma i Sverige men ägnar sig också åt studier i något som kallas ”sinnets natur”. – För tre år sedan hittade jag den här utbildningen, det är konkret och praktiskt, det finns ett stöttessystem som är lätt att anpassa till vardagslivet och jag går utbildningar i Skåne, England och Indien. Jag behöver inte sitta i -lotus och meditera tio timmar om dagen. Den här utbildningen kräver snarare papper och penna. Den är inte knuten till någon religion utan är en gräsrotsrörelse som brinner för global social förändring, och man börjar med sig själv. Då växer en kärna av lugn fram, som är opåverkad av allt som sker runtomkring och som bara är till nytta. Det finns något där som är konstant. Egentligen är det samma som man talar om inom de flesta religioner och filosofier också, att det finns något som är oföränderligt. Sedan finns olika metoder för att leva i detta, i mitt fall handlar det om att ge mig själv korta stunder av det som är konstant, det som är där när man slutar tänka för en stund. Det har funkat skitbra för mig och gjort att jag kan finnas till för andra och göra nytta för världen istället för att vara helt upptagen av att få ”rätt” tankar och känslor hela tiden. Isabel Sandblom fokuserar inte enbart på studier och vila under vinterhalvåret, även om hon tycker det är skönt att släppa artistrollen under sina exilmånader i Indien. – Jag håller på med olika gästinspelningar till andras låtar, bland annat har jag sjungit med irländska reggaeartisten Cian Finn. Jag håller på att styra med en ny musikvideo också, så det händer grejer även här. Varje dag ägnar jag en stund åt att jobba med Syster Sol. Har ångesten släppt nu? – Både ja och nej, jag kan fortfarande uppleva ångest men under de senaste två åren har mitt välmående inte påverkats av det. Jag känner mig så himla stabil nu för tiden vilket är jävligt fett kan jag säga, med min bakgrund. Jag har slutat vara ett offer för mina tankar och känslor kan man säga. Du sjunger om en ”natural high”, vad är det för dig? – Det är nog en sådan där kort stund, när jag får en känsla av samhörighet och delaktighet i något större. Men jag jagar inte kickar längre. Nu för tiden, tack vare allt jag varit med om, känner jag att jag har koll på läget. Jag mår bra. Får man säga så som svensk? Jag känner mig lugn i alla fall. Hur känns det när du sjunger? – Som att jag är i mitt rätta element. Så känns det. Syster Sol Namn: Isabel Sandblom Född: 1983 Uppvuxen: I Sollentuna Bor: I en liten stuga utanför Järna i Sörmland. Familj: Nygift med tatueraren och konstnären Oskar Stjärne. Bakgrund: Startade gruppen Livelihood 2002, släppte första soloalbumet \"Dömd att bli bedömd\" 2009, senaste skivan \"Mellan raderna\" blev på årets Kingsizegala utsedd till bästa album inom Reggae/Dancehall. Aktuell: Albumet \"Mellan raderna\". Sverigeturné med start i Åre den 10 april och avslut den 29 augusti i Uddevalla. Hon spelar även i Stockholm, Hamburger Börs, på hyllningsgalan för Latin Kings den 27 april och medverkar på Emmabodafestivalen den 25 juli. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30778, "headline": "Den flyktiga antikonstens lämningar", "summary": "”Revolternas decennium” presenterar internationell konst från den turbulenta tiden 1965–75. Ingela Lind tycker att Kulturhusets utställning innehåller många spännande guldkorn men är alltför kryptisk.", "article": "En vanlig gråtrist dag kryllar Kulturhuset av folk. Men tyvärr kommer de nog inte upp till ”Revolternas decennium” på femte våningen, den nyöppnade utställning som handlar om konsten 1965–75 och som är en tribut till Kulturhusets idé. Alltså ett hus för gränslösa möten. En motvikt till alla de varuhus och banker som dök upp som svampar ur jorden i Stockholms nya kommersiella city. Ett hus för skapande i stället för köpande. En utvecklingsplats för ”den nya människan” som man då fortfarande sade som ett eko av modernismens dröm. Men som väl ingen längre tror på. Kulturhuset förkroppsligar en av de många utopier som ”Revolternas decennium” bultar av. Och i bristen på ”gräv där du står” ligger också utställningens tillkortakommande. Jag brukar inte efterlysa pedagogik. Men jag är rädd att många kommer betrakta ”Revolternas decennium” som intellektuell kuriosa. Själv fick jag gå dit tre gånger för att få tag på den röda tråden. En konstutställning måste få vara svår – det är en viktig demonstration från Kulturhusets nya ledning. Komplikationen är konstens nerv. Men på 70-talet ville man tro att alla var konstnärer och att alla egentligen ville förstå samma saker. Ideologin bakom Kulturhuset var på många sätt naiv. I dag har vi sorgligt nog blivit luttrade. Där finns ett gap att överbrygga. Men först beröm. ”Revolternas decennium” är ambitiös med ett femtiotal konstnärer, huvudsakligen från Central- och Östeuropa. Vilket är särskilt viktigt just i Sverige, där decenniets konstscen brukar domineras av amerikaner, som ju varit Pontus Hulténs lekkamrater på Moderna museet. Det är heller inte lätt att ställa ut konst från denna tid, dominerad som den var av efterkrigsgenerationens avsky mot alla etablerade värden. Där fanns också ett rent konsthat hos konstnärerna själva. Och där fanns drömmen om en nollpunkt som bottnade i existentialismen och zenbuddismen och som ledde till att många flirtade med tomrummet. De utställda verken kommer främst från Marzona Archive, ett arkiv hopsamlat av den tyske publicisten Egidio Marzona, som i tid förstått att samla vad andra kastade: En konst som ville vara immateriell. Som ratade måleri och skulpturer för slagord, processer, politiska aktioner, happenings och performancer. Att samla denna antikonst redan på 70-talet var en bedrift. Icke desto mindre lägger just flyktigheten hinder i vägen för utställningen. Vi står nu här, nästan femtio år senare, och försöker tolka små torra spår efter tidens våldsamma konsthändelser. Vi stirrar på grå väggar med svartvita minidokument från storslagna, mytiska experiment med ljus, ljud och jord i väldiga öknar. Eller från nakendemonstrationer på alternativa utställningsplatser, där protesterna mot den totalitära kommunismen, postnazismen, rasismen och antifeminismen rasade – ibland på liv och död. Jag försöker begripa något av konstnärernas utstuderat elitistiska smak för den ”vanlighet” som då ansågs göra konsten folklig men som folk själva ville slippa. Försöker få ett hum om bakgrunden till den grå antikonstens poesi. Våldet, pretentionerna och de primitivistiska eruptionerna! Och så dessa små svartvita rester. Det blir paradoxalt. Kliniskt och kryptiskt. Det som sparats är nämligen mest kringmaterial, motsvarande dansprogrammen till historiska baler. Men just denna hemlighetsfulla flyktighet var konstnärernas mål! Att aldrig bygga några monument, att framhäva ”det fula” i motsats till det ”sköna” som blivit politiskt solkigt genom nazismen och att chockera med sex och nakenhet ingick i tidens radikalism. Den kommersiella konstmarknaden var förstås en frestande måltavla. Samma marknad som nu glatt pumpar vidare som motor för revoltkonstens allt galnare auktionspriser. Man måste helt enkelt ge sig tid att upptäcka utställningens guldkorn. Här finns videor med Valie Exports och Marina Abramovics vansinnigt uppdrivna feministiska kroppskonst, som i sin intensitet ännu gör ont. Femtio år efteråt varnar Kulturhuset för Wieneraktionisternas bilder där de stympar och skär sig och smörjer in sig med äckel, blod och urin i masochistiska orgier riktade mot det hycklande österrikiska samhället! Man måste bara älska Walter de Marias sublima återgivning av monumentet Stonehenge i frimärksformat. Jag tycker också mycket om Bruce Naumans träffande, barnsliga språklek i neon: War/Raw.Raw/War. Särskilt spännande är konstnärerna från Östeuropa, vars knepiga avantgardistiska aktioner, före Berlinmurens fall, detonerade som politiska bomber i länder där den föreskrivna statskonsten var socialrealism. (Detta till skillnad från i Sverige, där den modernistiska konsten fungerade som statskonst och där socialrealisterna kände sig oppositionella). Men alltför många av dessa konstnärer deltar med för få verk var. Deras texter saknar översättningar. Och till några verk hittar jag inte ens titlar. För mig som på plats upplevt många av 70-talets internationella aktioner erbjuder ”Revolternas decennium” ett nostalgiskt återseende. Men hur kan en ny generation hitta ingångar till denna antikonst? Lägg till en tematisk katalog och satsa på en dialog mellan nu och då! Alla behöver inte förstå. Men de som vill måste få mer hjälp. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30785, "headline": "Malmö skildrar det judiska arvet", "summary": "Antisemitismen i Malmö har uppmärksammats till och med av USA:s regering. Nu satsar Malmö museer på ett stort projekt för att skildra stadens judiska historia och invånarnas minnen av Förintelsen i en utställning, en bok och en film.", "article": "Utställningen ”Minnenas arv” kring stadens judiska historia som visas 2015 på Malmö museer ska bland annat rymma berättelser från ögonvittnen. Hur är det att i dag – i en tid av växande högerextremism runt om i Europa – att leva med upplevelserna från andra världskrigets koncentrationsläger? Bakom idén till utställningen finns Frank Kelber vid Judiska församlingen i Malmö och bokförlaget Xenofilia i samarbete med Malmö museer . – De som varit med om koncentrationsläger är i dag gamla och det är ytterst viktigt att vi dokumenterar deras berättelser, säger Kelber som betonar vikten av att minnena bevaras. En lång rad judiska Malmöbor ska intervjuas och filmas, både de som minns förintelsens fasor, men också deras barn och barnbarn. Intervjuerna blir en del av utställningen och ska dessutom i utförligare form ingå i den kommande boken och dvd-filmen. – Det vi tänker återkomma till är hur det var för de överlevande från koncentrationslägren som kom till Malmö efter krigslutet: Hur var det? Pratade ni om vad ni sett – och i så fall med vem, majoritetsbefolkningen eller bara den judiska gruppen? Hur har ni kunnat leva med minnena? Det är många som aldrig berättat om sina upplevelser, men som kan få den möjligheten nu, säger utställningens projektledare Anneli Evers. Utställningen ska vidare berätta om Malmö museers förre chef Ernst Fischer som stängde museet för att kunna använda utställningssalarna till flyktingmottagning för nyanlända från kriget. Till ”Minnenas arv” ska också ett pedagogiskt informationsmaterial tas fram för skolelever. – En fråga till de unga att diskutera är förstås vilka erfarenheter som flyktingar kommer till Sverige med i dag? Även om de inte suttit i koncentrationsläger så bär de som är från krigsdrabbade länder på trauman. Utöver de många judar som kom till Malmö efter krigsslutet finns det en högst aktuell nutidshistoria. Judarnas utsatta situation i staden har till och med uppmärksammats internationellt och väckt kritik från USA:s regering. – Ja, vi har en utbredd antisemitism i Malmö i dag och vi hoppas att utställningen kommer att diskutera dessa frågor och vad som hänt och händer i staden. Målsättningen med vår utställning är också att det är viktigt med den judiska identiteten och att minnena förs vidare. Den här diskussionen måste hållas levande hela tiden, säger Anneli Evers som påmindes om den stora vikten av detta bara häromdagen. – Jag talade just med en överlevande från koncentrationslägren som berättade hur hon började gråta när hon läste om knivattacken här i staden i helgen. Det väckte så mycket minnen för henne. ”Minnenas arv” visas 2015 i samband med 70-årsdagen för krigsslutet och judarnas ankomst till Malmö museer. Utställningen finansieras bland annat med stöd från Ungdomsstyrelsen och Kulturrådet. Med de så kallade Vita bussarna under ledning av Röda Korset och Folke Bernadotte räddades cirka 15 000 skandinaver och andra nationaliteter från koncentrationslägren i de tyskkontrollerade områdena i mars och april 1945. Efter den tyska kapitulationen räddades ytterligare 10 000 människor i maj och juni 1945. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30795, "headline": "Bottenrekord för Melodifestivalen", "summary": "Melodifestivalens final sågs av 3,3 miljoner tittare. Det är den sämsta tittarsiffran för en final i Melodifestivalen under hela 2000-talet. Nu ska SVT utreda hur programmet ska se ut framöver.", "article": "Lördagens final i Melodifestivalen sågs av 3.302.000 tittare, enligt mätföretaget MMS, uppger SVT för TT. Siffran innebär ett rejält ras på drygt 800.000 jämfört med i fjol då 4.129.000 tittare såg finalen. Det är dessutom den sämsta tittarsiffran sedan 1999 då 3,2 miljoner tittade. – Vi är överraskade. Vi har legat bra till med tittarsiffrorna under hela turnén men det verkar som att vi har tappat de här tittarna som brukar tillkomma till finalen. Det är ju en signal som vi tar emot och måste titta över när vi gör analyser sedan, säger Maria Ilstedt, projektledare för Melodifestivalen. Inför årets omgång av tävlingen hade SVT ett uttalat mål att rikta in sig mer på humor och lägga mindre kraft på de stora shownummer som vi har sett de senaste åren - det har dock inte gått hem och Melodifestivalen har fått stark kritik för programmets innehåll i tidningar och på sociala medier. – Vi visste att vi hade ett nytänk och vi visste att humor är svårt. Det kan vara saker i tonaliteten, att vi inte har varit så inkluderande, det finns många parametrar som vi måste sätt oss ner och se över. Vi kanske gjorde en missbedömning på vad konsekvenserna blir när man ändrar så pass radikalt jämfört med de senaste två åren, säger Maria Ilstedt. Även röstningssiffforna faller. Det kom in 1,2 miljoner röster från tittarna till finalen i lördags då Sanna Nielsen vann med sin \"Undo\". Det var den lägsta siffran sedan 2002 och ett brant fall jämfört med toppåret 2008 då 2,4 miljoner tittarröster registrerades. Nu ska SVT utreda vad man ska göra med Melodifestivalen - bland annat ska man titta på om upplägget med delfinaler fortfarande håller. – Vi ska se vad vi ska göra framöver, vad är det för tv-program vi ska göra. Det är för tidigt att säga vad det ska bli men vi ska självklart titta på allt, säger Maria Ilstedt. Tittarsiffrorna för Melodifestivalen 3.301.000 såg finalen i Melodifestivalen i år. Det är långt från de högsta siffrorna finalen har haft under 2000-talet. Här är de högsta siffrorna: • 2006: 4.242.000 • 2000: 4.177.000 • 2013: 4.129.000 • 2012: 4.110.000 • 2004: 4.105.000 ", "article_category": "culture"}
{"id": 30801, "headline": "Sjunde gången gillt för Sanna Nielsen", "summary": "Det blev sjunde gången gillt för Sanna Nielsen då hon på lördagskvällen vann finalen i Melodifestivalen när den avgjordes i Friends arena. ”Jag förstod ingenting, nu känner jag bara glädje”, sade hon efter segern.", "article": "29-årig och redan veteran i schlagersammanhang vann Sanna Nielsen med den mjuka men kraftfulla ”Undo” där scennärvaron fick de röstande att ringa när Sanna gjorde sin sjunde final. Ett av fyra soloframträdanden i årets final. Det var en rörd och glad Sanna Nielsen som mötte pressen efteråt. – När Fredrik Kempe kom till mig med den här låten så sa jag, inte ska väl jag ha den här, jag ska ju inte ens vara med i Melodifestivalen. Men så blev det ju. Och jag är så enormt glad. Hur mycket är lättnad och hur mycket är glädje? – Det är bara glädje, bara, bara glädje! Jag är lite chockad faktiskt. Jag gick in i det här och tänkte inte ens på vinst, det är helt ärligt. Jag fattar ingenting. Man kan inte tänka sig att det ska gå så här bra, men det gjorde det! Vad händer i Köpenhamn? – Där händer det grejer! Dina föräldrar var här? – Ja, jag såg dem på fjärde raden Och Sanna Nielsen tog publiken i Friends och hemma i tevesofforna med storm. I en till synes lugn ballad kom kraften inifrån och fick arenan att jubla. När det stod klart att Sanna Nielsen hade vunnit över Ace Wilder med ynka två poäng så bröt jublet loss i Friends. Någon tvekan om att det här var en populär vinnare var det inte. Sedan debuten har Sanna Nielsen gett ut en rad album och turnerat med artister som Charlotte Perrelli, Christer Sjögren och Sten Nilsson. 2008 kom Sanna Nielsen tvåa i Melodifestivalfinalen efter Charlotte Perrelli med låten ”Empty room”. Då var det jurygrupperna som svek henne medan folket ville se Sanna som vinnare. 2011 kom hon fyra med ”I'm in love”. Den här gången gick det hela vägen. En annan inblandad som gladdes mycket denna kväll var festivalgeneralen Christer Björkman. – Vad jag var mest nöjd med? Jo, dramatiken. Finalen blev det bästa vi producerat i den här omgången. Och jag är fantastiskt nöjd med att jurygrupperna och tittarna hittade fram till samma låtar, sade Björkman. Vad vill du förändra inför nästa år? – Vi inleder utvärderingen inför nästa festival kommande vecka. Prio nummer ett nu är Köpenhamn. Så det är för tidigt att säga något om vad vi ska ändra på. Ellen Benediktson, som framförde avskalade ”Songbird”, var jättenöjd med sin insats. – Det kunde inte ha gått bättre, jag kände mig trygg på scenen, sade hon, och tillade: – Det blir ingen Mello nästa år, jag vill utvecklas mera innan jag kommer tillbaka. Helena Paparizou – som varit med förr i dessa sammanhang och till och med vunnit på högsta nivån, för Grekland 2005 med ”My number one” – sade att hon var mycket nöjd med sin fjärdeplats: – Jag är jätteglad för Sannas skull, hon blir en väldigt bra representant för Sverige i Köpenhamn. – Jag har varit borta länge från den svenska scenen, men nu är jag tillbaka igen, sade hon. Finalens tvåa, Ace Wilder, sade sig vara allt annat än sur för att ha missat segern. – Det här var bara positivt. Det ska bli mycket mer av musik för mig i framtiden, men givetvis också dans, sade hon. – Sannas låt är helt fantastisk, hon var väl värd segern. Utrikesminister Carl Bildt och hustrun och EU-parlamentarikern Anna Maria Corazza Bildt fanns också på plats i Friends arena. – Hade jag haft chansen att framföra en av dessa låtar hade jag nog valt Alcazars ”Blame it on the disco”, sade Carl Bildt, som ändå inte ville avslöja vilken låt han skulle ha lagt sin röst på, om han hade lyft luren. Allt medan Anna Maria Corazza Bildt gjorde allt för att med sin kamera få till en så bra bild som möjligt på en omsvärmad Ace Wilder. Vid halvettiden på natten, då efterfestens yra stod på topp, var det så åter dags för Sanna Nielsen att träda upp på scenen och framföra ”Undo”, vinnarlåten. Jublet visste få gränser. Här är resultatet i Melodifestivalen 1. Sanna Nielsen: ”Undo” 212 poäng (90 + 122) 2. Ace Wilder: ”Busy doin' nothin'” 210 (97 + 113) 3. Alcazar: ”Blame it on the disco” 110 (62 + 48) 4. Helena Paparizou: ”Survivor” 84 (57 + 27) 5. Linus Svenning: ”Bröder” 83 (46 + 37) 6. Yohio: ”To the end” 82 (39 + 43) 7. Ellen Benediktson: ”Songbird” 61 (31 + 30) 8. Oscar Zia: ”Yes we can” 53 (32 + 21) 9. Panetoz: ”Efter solsken” 33 (15 + 18) 10. Anton Ewald: ”Natural” 18 (4 + 14) Fotnot: tittarröster och juryröster inom parentes (TT) ", "article_category": "culture"}
{"id": 30805, "headline": "Programledarna ser fram mot semester", "summary": "Tekniska problem och kritik mot manuset har präglat årets Melodifestival. Programledarna Anders Jansson och Nour El Refai ser nu mer fram mot semestern än mot finalen. – Jag längtar verkligen, säger Anders Jansson.", "article": "Årets Melodifestival har varit tuff för programledarduon Anders Jansson och Nour El Refai. Förväntningarna som fanns på mellanakterna var höga efter att SVT gått ut med att tävlingen skulle präglas av mer humor i år än tidigare. – Det är live och därför kan allt hända. Eftersom det är jag och Anders som syns så verkar det som att vi har med allt att göra, säger Nour El Refai. Doun är medvetna om kritiken som varit, men har valt att inte läsa tidningar för att inte låta sig påverkas. Själva är de rätt nöjda med sina insatser. – Jag vet inte vad jag har blivit kritiserad för. Jag har inte tid att bry mig om det, då hade jag inte haft någon energi kvar, säger Nour El Refai. För Anders Jansson har det jobbigaste med tävlingen varit att vara borta från familjen. Att programmet skulle få kritik tycker han var väntat utifrån hur populär tävlingen är. – Vissa saker har gått bra och andra mindre bra. Många har åsikter om det här programmet och det måste man finna sig i, säger han. Efter helgens final ska bägge programledarna resa bort för att återhämta sig. När TT frågar Nour El Refai om hon har några tips att ge nästa års programledare är hon tyst en lång stund. – Jag tänker bara \"säg inte det första du tänker, tänk efter innan du pratar!\" Men att ha hjärtat på rätta stället är nog mitt tips. Fakta/Här gick det snett 31 januari: Genrepet inför den första deltävlingen i Malmö präglas av tekniskt strul. 1 februari: Kritiker i pressen sablar ner underhållningen och programledarna Anders Jansson och Nour El Refai. 3 februari: Sveriges Orkesterförbund går till rasande angrepp mot flöjtbränningen som inleder första deltävlingen. 7 februari: Sean Banans SD-kupp stoppas. Artisten tänker använda partiets partisymbol, blåsippan, i sin mellanakt. 10 februari: Panetoz besöker \"Gomorron Sverige\" i SVT och får namnlappar klistrade på sig så att programledaren John Chrispinsson ska kunna se vem som är vem. SVT ber om ursäkt. 15 februari: I sociala medier är en del arga på en sketch med OS-tema där Björn Gustafsson klämmer Nour El Refai på brösten. 22 februari: Den här gången skämtar programledarna med en teckenspråkstolk på scenen, vilket ger kritik i sociala medier. 27 februari: P4 Radio Sjuhärad avslöjar att personer bakom ett bidrag för något eller några år sedan använt en dator, en röstningsrobot, för att ringa in tusentals telefonröster. SVT skärper reglerna och spelbolag stoppar vadslagningen tills vidare. 1 mars: Grafiken i tv-rutan fallerar under sändningen vilket i ett läge avslöjar vad som händer innan programledaren Nour El Refai berättat det. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30819, "headline": "”Jag är som ett öppet sår”", "summary": "Först i maj kommer hans debutalbum. Men redan har utmärkelserna haglat över 21-årige sångaren Sam Smith. Målet är berätta så ärligt som möjligt om ensamhet, berättar Smith, som själv aldrig har haft någon relation.", "article": "Först 26 maj släpps ”In the lonely hour”, som han jobbat på i ett år, men singeln ”Money on my mind” toppade brittiska topplistan förra veckan och är nu tvåa. Han är redan utnämnd till BBC:s Sound of the year 2014, som röstas fram av 170 dj:s, musikkritiker och bloggare. Därtill har tidningar som The Independent och The Guardian nominerat honom till ”the one to watch” i år och han kammade nyligen hem kritikernas pris på Brit awards. Det om något borde vara pressande för en 21-åring som inte ens har kommit med sitt debutalbum ännu, men Sam Smith verkar avslappnad där han sitter i en svart lädersoffa på Capitol Records kontor med gråa väggar i Kensington, London. – Nej, jag försöker att inte tänka på det. Jag tror så mycket på min musik och utmärkelserna ger mig en bra plattform för att få framföra den. Det enda som pressar mig är att jag vill att albumet ska sälja så pass att jag får göra ett till och kan fortsätta den här karriären. Och för att vara så ung har hans karriär redan pågått länge. Redan som sexåring började han uppträda och vid tolv års ålder fick han sin första manager. Sedan dess har han avverkat nio. Men det är först på senare tid som det har börjat lossna. Förra året var han med och sjöng på Naughty Boys sommarhit ”La La La” och på dansduon Disclosures hit ”Latch”. Så han vet hur det känns att spelas för en stor publik. Och han vill göra det så ärligt som möjligt. Sam Smith vill, med sitt imponerande röstregister, vara en röst för de ensamma som aldrig får till det i relationer. Han är själv öppen med sina känslor. – Jag har aldrig haft en relation, känner mig ensam och vill skriva sånger om det. Jag hoppas att andra kan relatera till det. När jag var barn hörde jag aldrig något album som verkligen slog an på den ensamhet jag kände. Och ensam känner han sig fortfarande. – Den enda kärlek jag kan hämta några känslor från är one night stands eller när jag varit kär i personer som inte har älskat mig tillbaka. Musikaliskt har Smith framför allt inspirerats av kvinnliga artister, särskilt Whitney Houston. Det var henne han lyssnade på dagarna i ända under uppväxten i byn Great Chisill i Cambridgeshire. Att härma henne har hjälpt honom nå höga nivåer i tonskalan. – Ingen annan i min familj sjunger, jag tror jag har ärvt min röst från Whitney Houston. När jag var liten brukade jag kopiera allt hon gjorde. När han ska beskriva sin egen musik landar han efter lite betänketid i att han alltid sjunger med soul men att den kan paketeras i olika former, jazz, r&b eller något annat. För tillfället lyssnar han mycket på norska popsångerskan Maria Mena, men har även börjat upptäcka Joni Mitchell och Prince. Trots att han pratar och skriver om ensamhet är Sam Smith aktiv och gör sitt bästa för att få ut det mesta av livet. Det är så han hämtar inspiration till nya sånger. – Jag lever, jag gör saker, jag skrattar, gråter, blir förälskad, såras och sedan skriver jag musik om det. Det är mitt sätt att ta bilder eller skriva dagbok. Han vill dokumentera livet med musik och leva livet fullt ut. – När jag dör ska det finnas massor med album med mina historier på. När han var yngre gjorde han musikaler, men när han var 15 bestämde han sig för att han ville vara sin egen karaktär. Men det är en utmaning. – Det är mycket svårare än att spela en roll. Inte bara det att jag ska vara mig själv, utan också att jag säger så personliga saker om mig själv. Samtidigt trivs han med att ha ett personligt tilltal. – Jag är som ett öppet sår, hela tiden. Men jag tycker inte illa om det. Det är så många som döljer saker. Jag är helt öppen och det är en tröst, gör att jag känner mig lite mindre ensam. Albumet har fötts fram under ett år. Nu har han en paus i låtsnickrandet och går in för att uppleva saker. – Jag försöker njuta så mycket som möjligt, gå ut och äta, vara med vänner, resa, så att jag har mycket att skriva om när det är dags för nästa album. I vår väntar turné i både Europa och Nordamerika. Han gillar att uppträda, men säger att inget slår att skriva en låt om en riktigt hemsk upplevelse. – Det är en otrolig känsla, som terapi. Bor norr om London. Sam Smith är född den 19 maj 1992. Han är uppvuxen i Cambridgeshire norr om London, där han bor i dag. Släpper sitt första album, ”In the lonely hour” den 26 maj. Har medverkat som sångare på Naughty Boys singeletta ”La, la, la”. Sjöng också på Disclosures genombrottssingel ”Latch”. Fick utmärkelsen Critics choice på årets Brit awards. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30824, "headline": "Ilska blir stor bilderbokskonst", "summary": "Det krävs konstnärer som Gro Dahle och Svein Nyhus för att göra ett ämne som våldsamma föräldrar till stor litteratur för barn. Lotta Olsson återvänder till \"Den arge\" efter att ha läst \"En fanfar för bilderboken\".", "article": "Gro Dahle och Svein Nyhus \"Den arge\" (\"Sinna mann\") Övers. Lotta Eklund. Daidalos 2009. \"Jag måste erkänna att jag själv är lite överraskad över att barn skrattar\", skriver den norska bilderboksförfattaren Gro Dahle i \"En fanfar för bilderboken!\" om hur hon har läst sin och Svein Nyhus \"Den arge\" för barn. En bok som många vuxna reagerar med förskräckelse på: den handlar ju om pojken Boj som har en pappa som är våldsam. Svein Nyhus bilder är otroligt uttrycksfulla, starka känslor, pappa går från att vara snäll, pastellfärgad normalvuxen till brunsvart monster, ögonen svarta springor, stor och hotfull, stretar mot bildytans gränser. Faran ökar för Boj och hans fjäderlätta mamma. Men barnen skrattar, konstaterar Gro Dahle: \"Till och med barn som själva har upplevt våld i den egna familjen, kan skratta och peka på den dumma pappan och se hur dumt han uppför sig.\" \"Den arge\" är en underbar bilderbok, och tror man att den bara är för utsatta barn så tänker man sorgligt fel. Barn läser inte samma berättelse som vi vuxna. Barnen skrattar, eller tolkar sakligt boken som en berättelse om mänsklig vrede. Den behöver inte begränsas mer än så. Men det ska vara konstnärer som Gro Dahle och Svein Nyhus för att kunna göra ett sådant ämne till stor konst som även är pedagogiskt hållbar. Gro Dahle berättar om deras samarbete i ett underbart kapitel i \"En fanfar för bilderboken!\", hur de diskuterar medan de borstar tänderna, hur de springer uppför och nedför trappan mellan sina arbetsrum, pratar intensivt, sen i väg för att arbeta var för sig. Gro Dahle skriver texten först, visar för Svein Nyhus, skriver om, tänker om, funderar, ändrar. Men ändå. Ganska fort (tycker åtminstone Gro Dahle). Sen ritar Svein Nyhus och Gro Dahle iakttar fascinerat hur det närmar sig fullbordan: \"Då går det dygnet runt så det tjuter från ångvisslan och ångpannan sprängs och skenorna glöder, dygnet runt, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad /.../ Han äter kaffe direkt ur paketet, tuggar grovmalet kaffe för att hålla sig vaken, plågar sig själv, spränger på, vild i ögonen, vild uppför och nedför trappan, desperat och förtvivlad.\" Det blir bilderbokskonst för alla människor som någonsin har varit arga eller mött någon arg. Barnen skrattar åt att pappan inte vet bättre. Och kanske har de rätt? 8 bilderböcker och hur man kan läsa dem. Astrid Lindgren och Ingrid Vang Nyman \"Känner du Pippi Långstrump?\" Rabén & Sjögren 1947 Danska Ingrid Vang Nyman utvecklade bilderbokskonsten redan på 1940-talet. Vi tänker sällan på det, Ingrid Vang Nymans Pippibilder är så integrerade med berättelsen om Pippi Långstrump att vi knappt ser dem längre. Tittar man närmare, som Gunna Grähs har gjort, ser man hur Ingrid Vang Nyman leker med perspektivet på ett sätt som inte gjordes tidigare, i en kameravinkel som närmar sig filmens sätt att se. Tove Jansson \"Hur gick det sen?\" Geber 1952 Själva boken spelar roll för läsupplevelsen: formatet, känslan, papperskvaliteten. Tove Jansson lekte redan i början av 1950-talet med den fysiska bokens möjligheter, där sidorna i \"Hur gick det sen?\" har titthål som leder vidare till bilden på nästa uppslag. En tidig form av cliffhanger! Det går inte att ändra på bokens konstruktion utan att tappa en del av berättelsen, formen är en väsentlig del av innehållet. Anna-Clara Tidholm \"Apan fin\" Alfabeta 1999 Många föräldrar gör om text, ibland hela historier, när de läser högt för sina barn. De väljer ett språk som de tror att barnet utvecklas mer av eller helt enkelt förstår bättre än vad författaren har trott. Särskilt bilderböckers barnspråk brukar provocera föräldrar till att använda andra ord. Ska föräldrarna styra läsningen så att den uttrycker deras syn, eller låta bilderboken vara en annan syn på världen? Håkan Jaensson och Gunna Grähs \"Rita ensam hemma\" Alfabeta 2001 Hur behåller man barnperspektivet? Här gör Gunna Grähs två sorters bilder till Håkan Jaenssons text, dels där hon visar Rita utifrån, dels där hon ritar Ritas bilder, där hon ritar som ett barn. I Ritas egna bilder använder Gunna Grähs kritor, den ligger nära barnets egna bilduttryck. \"Hela denna besynnerliga övning lärde mig en del om mig själv och om mitt eget seende\", konstaterar Gunna Grähs. Eva Lindström \"I skogen\" Alfabeta 2008 När bilderbokskonstnären själv gör både text och bild är det ofta en mer dynamisk process, där bilden kan ändra texten och vice versa. \"När jag vill att författaren ska ändra några rader så brukar det inte vara några problem\", har Eva Lindström sagt (med sedvanlig torr humor). Oftast är avståndet längre mellan författare och illustratör och har man otur blir bilderna stumma upprepningar av texten. Oscar K och Dorte Karrebaek \"Idiot!\" (\"Idiot!\") Övers. Marie Norin Daidalos 2010 Berättelsen om August som är \"idiot\", som vandrar efter sin mamma genom boken. Till slut är mamman gammal. Vem ska ta hand om August när hon dör? En otäck berättelse, men: \"Det är viktigt för oss alla att tysta människor får komma till tals\", säger Oscar K i \"En fanfar för bilderboken!\". Bilderboken kanske inte bara behöver vara tröstande trygg? Den kanske också kan berätta något om hur världen ser ut för somliga? Klara Persson \"Molly och Sus\" Urax 2012 Klara Persson debuterade 2012 med \"Molly och Sus\" som fick det nyinstiftade nordiska bilderbokspriset Snöbollen. Boken handlar om tvillingar som sitter ihop i flätorna, de cyklar tandemcykel och gör allt tillsammans. Tills saxen går, flätorna delas och tvillingarna blir egna individer. Bilder och ord sitter ihop i en bilderbok, men likväl kan plötsligt saxen gå. Läsaren fördjupar sig i endera: bilden eller texten. Sen återvänder man, ser tvillingparet igen. Anna Höglund \"Om detta talar man endast med kaniner\" Lilla Piratförlaget 2013 Årets Snöbollspristagare är Anna Höglund, med en bilderbok som mest är för äldre barn och tonåringar. Och känsliga vuxna. Och förmodligen även en del barn. Vem är bilderboken till för? Kan man någonsin avgöra annat än på individnivå? Somliga barn älskar vuxenböcker från späd ålder. Nästan alla vuxna skulle få ut något av att då och då läsa bilderböcker, med en annan blick än den de har vant sig vid i böcker. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30826, "headline": "Pharrell Williams – låtskrivandets guldgosse hyllar kvinnan", "summary": "Pharrell Williams låg bakom tre av fjolårets största hittar: Daft Punks \"Get lucky\", Robin Thickes \"Blurred lines\" och sin egen \"Happy\". I dag släpps hans nya skiva \"Girl\", det första soloalbumet på åtta år.", "article": "– Det här är min personliga favoritlåt på skivan, säger Pharrell Williams och börjar berätta om låten och \"The Robots\" som han konsekvent kallar sina nyfunna vänner i Daft Punk. Låten han spelar upp heter \"Gust of wind\" och gästas av de franska housestjärnorna med den karakteristiskt autotuneade sången. När Pharrell Williams släpper sitt första soloalbum på åtta år är det inte som vilken albumlansering som helst. Vi är ett 80-tal journalister och skivbolagsfolk från hela Europa som flugit in för att bänka oss i ett stort rum på Sony Musics kontor i flotta Londonstadsdelen Kensington. Där får vi lyssna på skivan ihop med huvudpersonen själv som sitter längst fram i en soffa, omgiven av sin fru, modellen Helen Lasichanh, ett par biffiga livvakter och några höjdare från skivbolaget. Det är dagen efter den stora Brit awards-galan där Pharrell Williams gjorde ett bejublat framträdande, men inte ett spår av trötthet märks i de spralliga ögonen på den kortvuxna amerikanska superstjärnan. Han dansar, både stående och sittande i soffan. Han spelar luftbas, luftgitarr, lufttrummor och luftsynt. Han klappar händerna och sjunger med i nästan vartenda ord och ser kort sagt ut att älska varje ögonblick av skivan och responsen den möts av från oss åskådare. – \"Girl\" är den skiva jag alltid drömt om att få göra. Jag är överväldigad av tacksamhet för att ha fått möjligheten att göra den, säger Pharrell Williams när vi ses dagen därpå i en svit på ett av Londons mer fashionabla hotell. Den sprallige och nästan överentusiastiske person som spelade lufttrummor dagen före är nu satt på lite sparlåga. Det märks att han har gjort intervjuer hela dagen och han ber flera gånger om ursäkt för att han är jetlaggad och varit vaken sedan före gryningen för att mixa färdigt skivan. Under de åtta år som gått sedan förra soloalbumet \"In my mind\" har Pharrell Williams hunnit bli en av världens mest framgångsrika artister. Att gå igenom hans diskografi är som att läsa en Billboardlista. Totalt har han sålt över hundra miljoner skivor, som producent, låtskrivare, gästartist eller solosångare. Han ligger bakom över ett dussin hittar på topplistorna och har samarbetat med så många världsstjärnor att det nästan vore enklare att nämna de få han inte har arbetat med. – I hela mitt liv har jag varit killen som står bredvid den andra killen – och det har jag varit helt okej med. Men det känns väldigt roligt att ha fått möjligheten och friheten att göra ett eget album nu, säger Pharrell Williams för dagen iklädd en rosa version av sitt senaste modeutspel, den höga Vivienne Westwood-designade skinnhatten. Han påstår att han har tre fyra stycken olika som han växlar mellan. \"Girl\" hämtar mycket inspiration från 70-talets soul och disco, inte sällan med beröringspunkter till giganter som Michael Jackson, Chic och fjolårets hyllade Daft Punk-album \"Random access memories\", där Pharrell medverkade på två spår. Samarbetet med den franska duon blev starten för soloalbumet. Pharrell Williams vill dock inte kalla \"Girl\" för en soloskiva. Han är noga med att ständigt lyfta fram alla medverkande musiker och gäst- artister. Förutom Daft Punk gästar även bland andra Justin Timberlake, Alicia Keys och Miley Cyrus. – Min förra skiva var verkligen ett soloalbum, som helt och hållet handlade om mig. Då hade jag en tävlingsinstinkt som handlade om att bevisa för andra att jag kunde vara bättre och göra annorlunda saker. Det här är inte ett soloalbum eftersom låtarna inte handlar om mig själv. De handlar om kvinnan. Hela albumet är en hyllning till kvinnan. När Robin Thickes \"Blurred lines\" nådde topplistorna i höstas rasade en het debatt om texten och videon som kritiserades hårt för att vara sexistisk. Låten bannlystes från flera amerikanska studentradio- stationer och brittiska Guardian utnämnde den till \"decenniets mest kontroversiella låt\". Pharrell Williams har uppenbarligen tagit åt sig av kritiken och åtminstone börjat fundera en del kring könsroller. Gång på gång under samtalet betonar han hur viktiga kvinnor är för människans fortlevnad och hur mycket han älskar kvinnan. Men han vill inte kalla sig feminist. – Det roliga är att flera kvinnor i min omgivning skämtsamt brukar kalla mig det ibland. Men jag tycker inte att jag har förtjänat rätten att kalla mig feminist. Om jag delar många av deras åsikter? Ja, absolut! – Jag brinner för två saker: jämställdhet och utbildning. Så länge det finns en obalans så kommer jag att fortsätta kämpa och till slut kommer det en tid när saker och ting är mer jämställda. Jag ser att det är en förändring på gång och jag vill verkligen vara en del av den. I framtiden kommer 75 procent av världen att styras av kvinnor och då vill jag vara på rätt sida av historien. Du kan sitta där när den stora vågen kommer över dig eller du kan vara en del av den. Jag väljer det senare. I fjol blev Pharrell Williams den tolfte artisten i världshistorien som samtidigt låg etta och tvåa på amerikanska singellistan med just \"Blurred lines\" och Daft Punks \"Get lucky\". Under vintern har hans egen singel \"Happy\", gjord till familjefilmen \"Dumma mej 2\", nått första- platsen och i natt var den nominerad till en Oscar som bästa filmmusik. Hur lyckas du hålla balansen mellan att ständigt ligga i frontlinjen musikaliskt och att göra populära och mer familjeorienterade låtar som \"Happy\"? – Jag ser inte alls någon gräns däremellan. Det är en illusion. Vad som är populärt avgör ju bara lyssnarna. En låt blir populär för att publiken köper den, lyssnar på den och älskar den. Jag är oerhört tacksam för att så många lyssnar på och uppskattar min musik. Jag antar att du får tusentals förfrågningar från folk som vill jobba med dig. Hur väljer du? – Först och främst är det inte tusentals. Men jag väljer efter vad jag tror att jag kan tillföra. Jag vill kunna skaka om det lite, hitta något annorlunda. Alla de här otroliga artisterna jag har arbetat med under de här senaste tjugo åren, ingen av dem behövde mig egentligen. Det har bara varit väldigt roligt att kunna jobba med varandra. För mig och Chad, eller för mig personligen, att få lära sig saker av dem och utvecklas. Det är värdet i det. Chad Hugo är den andra halvan av producentduon Neptunes, som i början av 2000-talet tog över hiphop- och soulvärlden med låtar åt alla från Britney Spears och Busta Rhymes till Kelis och Nelly. Dessutom utgör Chad och Pharrell tillsammans med Shay Haley bandet NERD. Vad händer med Neptunes i dag? – Jag och Chad jobbar lite ihop, men våra scheman är ganska fulla och vi bor långtifrån varandra. Jag ser fortfarande mig själv som en Neptune och Chad som min partner. Han är ett musikaliskt geni, på en helt annan nivå än jag. Kan vi vänta oss någon ny NERD-skiva snart? – Jag gillar inte att prata om saker innan de är färdiga. Vi har inte påbörjat något än, men NERD är för alltid. Det var det som tog mig hit, säger Pharrell Williams. Pharrell Williams Född: 5 april 1973 i Virginia Beach. Bor: Miami. Upptäcktes i högstadiet av Teddy Riley, producent och artist i bland annat Blackstreet. Har som producent och låtskrivare samarbetat med bland andra Daft Punk, Snoop Dogg, P Diddy, Beyoncé, Jay Z, Britney Spears, Miley Cyrus, Pusha T, Nelly, Scissor Sisters, Usher, The Weeknd, Kelly Rowland och Robin Thicke. Är medlem i producentduon The Neptunes och bandet NERD. Har vunnit sju stycken Grammys och varit nominerad till 17 ytterligare. Auktionerar ut en av sina berömda Vivienne Westwood-hattar. Priset är för närvarande strax över 100.000 kronor. Aktuell med nya albumet \"Girl\" som officiellt släpps i dag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30827, "headline": "Låtskrivandets guldgosse hyllar kvinnan", "summary": "London. Pharrell Williams låg bakom tre av fjolårets största hittar: Daft Punks ”Get lucky”, Robin Thickes ”Blurred lines” och sin egen ”Happy”. I dag släpps hans nya skiva ”Girl”, det första soloalbumet på åtta år.", "article": "– Det här är min personliga favoritlåt på skivan, säger Pharrell Williams och börjar berätta om låten och ”The Robots” som han konsekvent kallar sina nyfunna vänner i Daft Punk. Låten han spelar upp heter ”Gust of wind” och gästas av de franska housestjärnorna med den karakteristiskt autotuneade sången. När Pharrell Williams släpper sitt första soloalbum på åtta år är det inte som vilken albumlansering som helst. Vi är ett 80-tal journalister och skivbolagsfolk från hela Europa som flugit in för att bänka oss i ett stort rum på Sony Musics kontor i flotta Londonstadsdelen Kensington. Där får vi lyssna på skivan ihop med huvudpersonen själv som sitter längst fram i en soffa, omgiven av sin fru, modellen Helen Lasichanh, ett par biffiga livvakter och några höjdare från skivbolaget. Det är dagen efter den stora Brit awards-galan där Pharrell Williams gjorde ett bejublat framträdande, men inte ett spår av trötthet märks i de spralliga ögonen på den kortvuxna amerikanska superstjärnan. Han dansar, både stående och sittande i soffan. Han spelar luftbas, luftgitarr, lufttrummor och luftsynt. Han klappar händerna och sjunger med i nästan vartenda ord och ser kort sagt ut att älska varje ögonblick av skivan och responsen den möts av från oss åskådare. – ”Girl” är den skiva jag alltid drömt om att få göra. Jag är överväldigad av tacksamhet för att ha fått möjligheten att göra den, säger Pharrell Williams när vi ses dagen därpå i en svit på ett av Londons mer fashionabla hotell. Den sprallige och nästan överentusiastiske person som spelade lufttrummor dagen före är nu satt på lite sparlåga. Det märks att han har gjort intervjuer hela dagen och han ber flera gånger om ursäkt för att han är jetlaggad och varit vaken sedan före gryningen för att mixa färdigt skivan. Under de åtta år som gått sedan förra soloalbumet ”In my mind” har Pharrell Williams hunnit bli en av världens mest framgångsrika artister. Att gå igenom hans diskografi är som att läsa en Billboardlista. Totalt har han sålt över hundra miljoner skivor, som producent, låtskrivare, gästartist eller solosångare. Han ligger bakom över ett dussin hittar på topplistorna och har samarbetat med så många världsstjärnor att det nästan vore enklare att nämna de få han inte har arbetat med. – I hela mitt liv har jag varit killen som står bredvid den andra killen – och det har jag varit helt okej med. Men det känns väldigt roligt att ha fått möjligheten och friheten att göra ett eget album nu, säger Pharrell Williams för dagen iklädd en rosa version av sitt senaste modeutspel, den höga Vivienne Westwood-designade skinnhatten. Han påstår att han har tre fyra stycken olika som han växlar mellan. ”Girl” hämtar mycket inspiration från 70-talets soul och disco, inte sällan med beröringspunkter till giganter som Michael Jackson, Chic och fjolårets hyllade Daft Punk-album ”Random access memories”, där Pharrell medverkade på två spår. Samarbetet med den franska duon blev starten för soloalbumet. Pharrell Williams vill dock inte kalla ”Girl” för en soloskiva. Han är noga med att ständigt lyfta fram alla medverkande musiker och gäst- artister. Förutom Daft Punk gästar även bland andra Justin Timber lake, Alicia Keys och Miley Cyrus. – Min förra skiva var verkligen ett soloalbum, som helt och hållet handlade om mig. Då hade jag en tävlingsinstinkt som handlade om att bevisa för andra att jag kunde vara bättre och göra annorlunda saker. Det här är inte ett soloalbum eftersom låtarna inte handlar om mig själv. De handlar om kvinnan. Hela albumet är en hyllning till kvinnan. När Robin Thickes ”Blurred lines” nådde topplistorna i höstas rasade en het debatt om texten och videon som kritiserades hårt för att vara sexistisk. Låten bannlystes från flera amerikanska studentradio- stationer och brittiska Guardian utnämnde den till ”decenniets mest kontroversiella låt”. Pharrell Williams har uppenbarligen tagit åt sig av kritiken och åtminstone börjat fundera en del kring könsroller. Gång på gång under samtalet betonar han hur viktiga kvinnor är för människans fortlevnad och hur mycket han älskar kvinnan. Men han vill inte kalla sig feminist. – Det roliga är att flera kvinnor i min omgivning skämtsamt brukar kalla mig det ibland. Men jag tycker inte att jag har förtjänat rätten att kalla mig feminist. Om jag delar många av deras åsikter? Ja, absolut! – Jag brinner för två saker: jämställdhet och utbildning. Så länge det finns en obalans så kommer jag att fortsätta kämpa och till slut kommer det en tid när saker och ting är mer jämställda. Jag ser att det är en förändring på gång och jag vill verkligen vara en del av den. I framtiden kommer 75 procent av världen att styras av kvinnor och då vill jag vara på rätt sida av historien. Du kan sitta där när den stora vågen kommer över dig eller du kan vara en del av den. Jag väljer det senare. I fjol blev Pharrell Williams den tolfte artisten i världshistorien som samtidigt låg etta och tvåa på amerikanska singellistan med just ”Blurred lines” och Daft Punks ”Get lucky”. Under vintern har hans egen singel ”Happy”, gjord till familjefilmen ”Dumma mej 2”, nått första- platsen och i natt var den nominerad till en Oscar som bästa filmmusik. Hur lyckas du hålla balansen mellan att ständigt ligga i frontlinjen musikaliskt och att göra populära och mer familjeorienterade låtar som ”Happy”? – Jag ser inte alls någon gräns däremellan. Det är en illusion. Vad som är populärt avgör ju bara lyssnarna. En låt blir populär för att publiken köper den, lyssnar på den och älskar den. Jag är oerhört tacksam för att så många lyssnar på och uppskattar min musik. Jag antar att du får tusentals förfrågningar från folk som vill jobba med dig. Hur väljer du? – Först och främst är det inte tusentals. Men jag väljer efter vad jag tror att jag kan tillföra. Jag vill kunna skaka om det lite, hitta något annorlunda. Alla de här otroliga artisterna jag har arbetat med under de här senaste tjugo åren, ingen av dem behövde mig egentligen. Det har bara varit ett väldigt roligt att kunna jobba med varandra. För mig och Chad, eller för mig personligen, att få lära sig saker av dem och utvecklas. Det är värdet i det. Chad Hugo är den andra halvan av producentduon Neptunes, som i början av 2000-talet tog över hiphop- och soulvärlden med låtar åt alla från Britney Spears och Busta Rhymes till Kelis och Nelly. Dessutom utgör Chad och Pharrell tillsammans med Shay Haley bandet NERD. Vad händer med Neptunes i dag? – Jag och Chad jobbar lite ihop, men våra scheman är ganska fulla och vi bor långtifrån varandra. Jag ser fortfarande mig själv som en Neptune och Chad som min partner. Han är ett musikaliskt geni, på en helt annan nivå än jag. Kan vi vänta oss någon ny NERD-skiva snart? – Jag gillar inte att prata om saker innan de är färdiga. Vi har inte påbörjat något än, men NERD är för alltid. Det var det som tog mig hit, säger Pharrell Williams. I framtiden kommer 75 procent av världen att styras av kvinnor och då vill jag vara på rätt sida. Född: 5 april 1973 i Virginia Beach. Bor: Miami. Upptäcktes i högstadiet av Teddy Riley, producent och artist i bland annat Blackstreet. Har som producent och låtskrivare samarbetat med bland andra Daft Punk, Snoop Dogg, P Diddy, Beyoncé, Jay Z, Britney Spears, Miley Cyrus, Pusha T, Nelly, Scissor Sisters, Usher, The Weeknd, Kelly Rowland och Robin Thicke. Är medlem i producentduon The Neptunes och bandet NERD. Har vunnit sju stycken Grammys och varit nominerad till 17 ytterligare. Auktionerar ut en av sina berömda Vivienne Westwood-hattar. Priset är för närvarande strax över 100 000 kronor. Aktuell med nya albumet ”Girl” som officiellt släpps i dag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30842, "headline": "Klart hur Philip Seymour Hoffman dog", "summary": "Nu står det klart vad som orsakade skådespelaren Philip Seymour Hoffmans död.", "article": "Enligt rättsläkaren dog Seymour Hoffman av en oavsiktlig drogöverdos, skriver Reuters. Philip Seymour Hoffman var en hyllad skådespelare som bland annat vunnit en Oscar för sin roll i filmen ”Capote”. Han hittades död i sin bostad i New York den 2 februari med en nål i armen. Det har sedan dödsfallet spekulerats i om droger kan ligga bakom skådespelarens död. Nu bekräftas det av rättsläkaren. Döden orsakades av en överdos av flera droger, bland annat heroin, kokain, benzodiazepiner och amfetamin, enligt Julie Bolcer, rättsläkarens talesperson i New York. Philip Seymour Hoffman blev 46 år gammal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30850, "headline": "Teatrar tar grepp om nationalism", "summary": "Lika men olika. När Dramaten& anordnar en temakväll om nationalism tar röster från Danmark, Norge och Sverige ton. Hur ser det nordiska samtalet om nationalism egentligen ut?", "article": "– Det är tre länder med helt olika historia, säger Lucas Svensson, den svenske dramatiker som tillsammans med tre nordiska kolleger står bakom föreställningen ”Nationalismens apostlar” som inleder Dramatens temakväll om nationalism den 3 mars. Föreställningen ges samtidigt i de tre länderna via livesändning. Dess första del ”European dreamspeech”, av Christian Lollike och Mads Madsen, spelas på Café teatret i Köpenhamn medan del två, Kristian Lykkeslett Strømskags ”Vi er Norge”, spelas på Nationaltheatret i Oslo. Lucas Svenssons ”Vid det svarta vattnet”, regisserad av Annika Silkeberg, intar Dramaten&. Det handlar om nationen, om folkhemmet och om att stänge ute. – Jag undersöker hur man skapar en nation, där den klassiska synen är att enas kring ett och stöta ut ett annat. Jag är intresserad av hur den formeln också existerar latent mellan oss människor, säger Lucas Svensson. Han menar att det finns skillnader i hur man ser på och talar om nationalism i de tre länderna, på grund av skilda bakgrundsmekanismer. Genom att lyfta dessa skillnader kan man få syn på de andra, men också ytterligare en bild av sig själv, tror Lucas Svensson. – Den svenska moderna nationen har inte skapats ur ockupation, som Norge och Danmark. Vi är snarare i en tredje period baserad på ett socialdemokratiskt folkhemsbygge; i ett fredligt samhälle som gått vilse. Vad kommer efter folkhemmet, vad är nästa input? Där finner partier med fokus på nationalism en plats, mellan folkhemmet och den nya globaliseringen. Lucas Svensson är bosatt i Köpenhamn och har därmed kunnat betrakta skillnaderna mellan grannländerna på nära håll. – Här är inte samma skärpta läge som i Sverige. Här vandrar inte nynazister på gatorna. Men Dansk Folkeparti har blivit en del av den politiska bilden, medan SD fortfarande skaver. Temakvällen är bara en del av Dramatens grepp om nationalism. Helena Seth, programansvarig för Dramaten& – Dramatens rubrik för bland annat samhällsdebatt och ny scenkonst – vill att teatern ska fungera som en plattform för debatt och tror att man som kulturinstitution kan lyfta samtalet ur ett annat perspektiv. – En diskussion om nationalism blir lätt till en diskussion om partipolitik. Det är intressant men kan skapa ett ”vi och dom”-tänk. Vi kan välja att tala om längtan efter tillhörighet och identitet. Man kan tala om nationalism kopplat till rasism, men också om Norges 17 maj-firande. Vad ligger egentligen bakom de allt starkare nationalistiska tendenserna? Går det att återerövra begreppet, göra ”vi och dom” till ”vi och vi”? Tillsammans med tidningen Metro har Dramaten& bland annat lanserat den omdiskuterade hashtagen #nationalismförmig. I den debatt som följer efter ”Nationalismens apostlar”, ledd av journalisten Alexandra Pascalidou, kommer man att uppmärksamma det offentliga samtalet. – Vi vill lyfta in hur folk pratar om det här, säger Helena Seth. Nationalism för Lucas Svensson är en ”omöjlig idé”. – Jag har oerhört svårt att inordna mig i det. Begreppet har blivit infekterat och är starkt knutet till 1900-talets totalitära experiment, och till att stänga ute. Egentligen borde man hitta ett annat begrepp, säger han. Temakväll om nationalism. Den 3 mars anordnar Dramaten& en temakväll om nationalism. Kvällen inleds med föreställningen ”Nationalismens apostlar – röster från Danmark, Norge och Sverige”. Därefter följer en debatt och en livesändning av Sveriges Radios ”Filosofiska rummet”. ”Nationalismens apostlar” sänds också live på dramaten.se och livestreamas till Västmanlands Teater, Länsteatern på Gotland, Regionteatern Blekinge Kronoberg och Teater Halland. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30859, "headline": "3D-tekniken revolutionerar konstvärlden", "summary": "3D-tekniken gör det inte bara möjligt att besöka skulpturutställningar över hela världen. Snart kan en verklighetstrogen, 3D-printad kopia av en van Gogh eller Picasso finnas i varje hem.", "article": "Musik går att strömma eller köpa på skiva. En berättelse går att läsa i en bok eller se på en film. Men hur sprider man en skulptur? Fram till nu har bristen på distribution varit en begränsande faktor i skulpturvärlden. Men med 3D-teknikens snabba utveckling öppnas nya möjligheter. När Science museum i London för två år sedan skulle riva sin 50 år gamla sjöfartsutställning för att ge plats för nysatsningar lät man 3D-skanna hela utställningen innan de 1 800 fartygsmodellerna magasinerades. Nu är det möjligt att flyga runt i en virtuell version av utställningen på en dator. Samma sak skulle vara möjligt med en skulpturutställning. – Skulptur och rumsbaserad konst befinner sig i en situation som påminner mycket om musikens situation innan det blev möjligt med ljudinspelningar, säger skulptören Caspar Forsberg, en av de pionjärer som går i bräschen för 3D-inspelad skulptur- och installationskonst. Vad som öppnade hans ögon för tekniken, och med det möjligheten att 3D-skanna Slussen (se reportaget på nästa sida), var dels behovet att bevara sina egna installationer, dels viljan att se andras verk. – Ska man se vad de stora namnen på den internationella konstscenen gör måste man resa runt på halvtid. Och när du väl står inför ett verk har du bara en chans på dig att uppleva det, säger han. Den i dag 30-årige konstnärens examensarbete på Kungliga konsthögskolan hörde till de mer svårbesökta: en undervattensinstallation på 6–7 meters djup i Mälaren. I sin ateljé på övervåningen i hemmet i Åkers Styckebruk i Södermanland kan han visa upp den i 3D med hjälp av en hemmabyggd skärm och annan datorutrustning han köpt billigt och begagnat. Där har han också möjlighet att med en Oculus Rift, en skärmförsedd hjälm för 3D-upplevelser som förutspås bli en het pryl inom datorspelsvärlden, vandra runt i en virtuell version av bland annat Nottinghams underjordiska tunnelsystem. För två år sedan startade Caspar Forsberg sajten Realruns.net. Det är en tredimensionell distributionskanal för skulptur och installationskonst tänkt att fungera ungefär som ett litet skivbolag för konstverk. Att mer resursstarka institutioner som Moderna museet inte satsar på att 3D-skanna sina magasinerade skulpturer tycker han är svårförståeligt: – De har en samling med så många verk som tillbringar merparten av sina liv inpackade i bubbelplast i en källare, vilket känns ganska idiotiskt när det finns sådana här möjligheter, säger han. På Moderna museet utesluter man dock inte att 3D-visningar kan bli aktuella framöver. Men eftersom föremålshantering tar tid och kräver personalresurser skulle det inledningsvis bara bli aktuellt med några enstaka verk. – Till exempel Robert Rauschenbergs ”Monogram” skulle vara intressant att kunna studera närmare på nätet. 3D-tekniken är bra när det gäller svårtillgängliga konstverk. Mina bästa upplevelser av ”Mona-Lisa” har varit på nätet, eftersom den är så avskärmad bakom staket och pansarglas i Louvren, säger museiintendent Ulf Eriksson som själv följer 3D-utvecklingen med stort intresse. Van Gogh-museet i Amsterdam har börjat göra 3D-utskrifter av van Goghs verk där även målningens textur blir verklighetstroget återgiven. En 3D-kopierad van Gogh-målning kostar i dagsläget 250 000 kronor. – Tekniken blir bättre för varje år. I framtiden kommer varje människa i princip att kunna ha en exakt kopia av en van Gogh i vardagsrummet. Men det skapar antagligen en situation där originalet blir ännu mer av en fetisch, säger Ulf Eriksson. Så används 3D-skanning. En 3D-skanner använder laser eller någon annan ljuskälla tillsammans med en kamera för att avbilda föremål eller miljöer. En professionell 3D-skanner kostar 10 000-tals kronor, men enklare 3D-skanningar går att göra med hjälp av en bra digitalkamera och gratisprogram på nätet. 3D-inspelade föremål kan skrivas ut med hjälp av en 3D-skrivare. De kan också upplevas tredimensionellt med projektorer eller exempelvis en Oculus Rift, ett slags hjälmskärm för bland annat datorspel under utveckling av företaget Oculus VR. Med handkontroller går det att ta sig runt i de inspelade miljöerna ungefär som i ett datorspel. Medelhavsmuseet har dokumenterat mumier och tillhörande kistor med 3D i sin nya utställning ”Egypten” (se DN Kultur 21/2). Många konstnärer intresserar sig för 3D-tekniken och Mejan Labs på Kungliga konsthögskolan i Stockholm har ett haft en utställning där besökarna skannades in och sedan överfördes till en virtuell miljö. Där finns också ett 3D-labb. Arkeologer använder 3D-skannrar för att dokumentera och bygga upp virtuella modeller av Nottinghams underjordiska system av sandstenstunnlar från 1200-talet och framåt. Science museum i London har gjort en 3D-inspelning av museets sjöfartsutställning från 1963 innan den magasinerades för två år sedan. Andra områden där 3D-skannrar används är bland annat arkitektur, ingenjörskonst, geologi, byggande, marknadsföring och brottsutredning (inspelning av brottsplatsen). I boken ”Makers – den nya industriella revolutionen” (Modernista 2013) ger Chris Anderson (författaren till ”The long tail”) en ljus bild av 3D-teknikens möjligheter. Snart är 3D-skannern lika vanlig som flatbäddsskannern inbyggd i många skrivare, tror Chris Anderson som beskriver 3D-tekniken som en viktig beståndsdel i ”2000-talets verkstad”. I dag är han vd för företaget 3DRobotics som tillverkar drönare, luftburna robotar, för privat bruk. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30876, "headline": "Marie Fredriksson på Helsingborgs konserthus", "summary": "Rösten är tunnare och ljusare nu, och Marie Fredriksson inleder nedtonat. Men kvällen blir en brakshow och fansens kärlek gör att det känns som att hon har kommit hem.", "article": "Musik. Marie Fredriksson på Helsingborgs konserthus Bullrigt ös med solida hittar Självklart är hon skörare nu. Det är en så ofrånkomlig förutsättning för alltsammans att det känns ofint att ens påpeka, även om man lika gärna kan vända på det och imponeras av hur oerhört mycket röst Marie Fredriksson har kvar, trots att hon i dag är så fysiskt märkt. Fast den är inte riktigt densamma. Också om hon även nu är kraftfull så det räcker, finns det något genomskinligt i hennes röst. Något tunnare och ljusare. Samtidigt som den rör sig med större försiktighet, liksom på sin vakt mot alltför snabba rörelser. Hon låter helt enkelt inte som en ostoppbar urkraft längre, som när hon var ung. Nu hörs det att hon får jobba för att vara en lika fenomenal sångerska. Vilket naturligtvis också skänker en extra nerv till hennes musik. Det är första soloturnén på fjorton år och längre än så sen Marie Fredriksson var en artist som regelbundet satte sina sånger i det allmänna medvetandet. Det är lätt att glömma i dag, vid sidan av all uppmärksamhet som varit kring Roxettes förnyade framgångar och hennes egen kamp mot cancern, men en gång var Marie Fredriksson en av Sveriges mest framgångsrika, breda popsångerskor. På egen hand, oberoende av Roxette, och på svenska. Hennes publik har inte glömt, det står fullkomligt klart på premiären i Helsingborgs konserthus, där hon har sagt sig vilja börja \"på hemmaplan\". Även om en del av publiken kan misstänkas vara tillresta Roxettefans från utlandet är välkomnandet så kärleksfullt att det verkligen känns som att hon har kommit hem. Öppningen är också en nedtonad \"Så stilla så långsamt\", med bara en akustisk gitarr till stöd, men om man tror att det här ska bli en de andlösa balladernas afton så har man fel. Strax är hela bandet på plats, fem breda män inklusive maken Micke Bolyos och några trotjänare från Roxettes fasta trupp, och anslaget blir snarare rocktungt i låtar som nya \"Kom vila hos mig\" eller åttiotalaren \"Om du såg mig nu\", tillägnad pappa Gösta. Första extranumret \"Mellan sommar och höst\" är rena 1970-talshårdrocken. Vilket gör att detta trots allt blir en kväll som inte handlar om allt det där som hon har gått igenom, och som färgar de nyare \"Ett bord i solen\" eller \"Sista sommarens vals\". Utan en fartig och oväntat bullrig show med massor av solida hitlåtar, där den starkt sexuella \"Den sjunde vågen\" blir ett självklart finalnummer med en utdragen och mäktig dynamik som för tankarna till självaste Pink Floyd. Fast det är förstås balladerna som är hennes hemmaplan, och gensvaret på genombrottslåten \"Ännu doftar kärlek\" går inte att missta sig på. Strax innan har hon också byggt ut Evert Taubes \"Så skimrande var aldrig havet\" till en ytterligt långsam showstopper, samt påmint om hur fin den akustiska stämsångsbagatellen \"Ett hus vid havet\" är. Och knappt något påminner ett endaste litet dugg om Roxette, trots att det är ett så stort och varierat register hon visar upp under en och en halv timme. Mot slutet tycks också rösten ha vuxit till sig ännu en aning, som om hon behövde någon extra timmes uppvärmning för att riktigt komma loss. Även om hon fortfarande måste få hjälp med att gå av scenen. På hemmaplan Född och uppvuxen: Född 1958 i Össjö och uppvuxen i Östra Ljungby utanför Helsingborg. Bakgrund: Första stora hitten var \"Ännu doftar kärlek\" från albumet \"Het vind\" (1984). Efter genombrottsalbumet \"Den sjunde vågen\" bildade hon \"Roxette\" med Per Gessle 1986. Senaste album som soloartist var \"Nu!\" (2013). ", "article_category": "culture"}
{"id": 30882, "headline": "Anton Ewald siktar på Köpenhamn", "summary": "Anton Ewald slutade fyra i Melodifestivalen i fjol. I år siktar han ännu högre. – Jag vill ta mig hela vägen till Danmark, säger han.", "article": "I förra årets tävling kom Anton Ewald från ingenstans och tog sig hela vägen till final via Andra chansen. Där slutade han precis utanför pallen. – Sedan dess har det varit helt sjukt, det bara skiftade över en natt. Jag har fått hur mycket fans som helst, jag gjorde 50 spelningar i somras, det har varit galet kul och jag har bara försökt njuta av varje sekund, säger Anton Ewald. I år är utgångsläget ett helt annat. På lördag ställer Anton Ewald upp i Melodifestivalens fjärde deltävling och redan på förhand är han en av de stora favoriterna. – Det är bara kul, det betyder att jag har gjort något bra. Men det har ju varit mycket skrällar och överraskningar i år, man har ingen aning om hur det går. Det är både härligt och läskigt. Men jag tänker inte på konkurrenterna, jag fokuserar på mitt, säger han. Att fokusera på sitt var en grej som Anton Ewald lärde sig i fjol. Redan då var han en erfaren dansare men han hade ingen erfarenhet av att stå i rampljuset som soloartist. – Jag känner mig mycket tryggare nu. Jag hade tagit typ sex sånglektioner inför förra året. Nu har jag tränat hur mycket som helst, säger Anton Ewald. Ändå var det inte självklart att han skulle ställa upp igen. Men under sommarturnén frågade han sina fans om de tyckte att det skulle vara kul att se honom i Melodifestivalen ännu en gång. Svaret blev ett rungande ”ja”. Målet är solklart – Anton Ewald tänker göra allt för att få representera Sverige i Eurovision Song Contest i Köpenhamn i maj. – Vad som ska hindra mig från att gå hela vägen? Förhoppningsvis ingenting. Jag vill vinna, jag är inte kaxig men man måste sikta mot stjärnorna, säger han. I år ställer Anton Ewald upp med bidraget \"Natural\". Han säger själv att det är samma typ av pop som fjolårsbidraget \"Begging\" men att \"Natural\" har mer soul och är mindre elektronisk. – Ska jag vara med måste jag ha en vinnarlåt, inte bara en bra låt, och det känner jag att det här är. Många Melodifestivallåtar är lite hjärndöda för att de är så tydliga. Men ”Natural” är en bra låt på riktigt, säger Anton Ewald. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30884, "headline": "Kvarteren exploderar av musik", "summary": "Den folkliga karnivalen under Mardi Gras den 4 mars har flyttat från Bourbon street i New Orleans till en annan gata: Frenchmen street. På bara hundra meter ligger tolv musikklubbar.", "article": "Nedströms intill Mississippifloden, just förbi Franska kvarteren, ligger Frenchmen street som sedan länge tagit över som New Orleans främsta musikgata. Lokalbefolkningen skyr Bourbon street med sina uppenbara turistfällor. När karnivalsäsongen kulminerar med Mardi Gras (fettisdagen) den 4:e mars i år är det på Frenchmen street som vanligt folk samlas för att dricka, dansa och plåta sig själva och varandra utklädda i färgstarka skapelser som många har jobbat på i flera månader hemma. Frenchmen street är jättelång, men när lokalbefolkningen säger ”Frenchmen” så brukar de mena den två kvarter långa biten med 12 musikklubbar mellan Chartres street och Royal street i området Faubourg Marigny. Frenchmen håller på att explodera. Det finns nu tolv klubbar med levande musik inom en sträcka på hundra meter, och en trettonde öppnar snart. Musikaffären Louisiana music factory övergav precis sitt gamla hem i Franska kvarteren och flyttar nu in på hörnet av Frenchmen och Decatur street. Det är inte många storstäder dit man kan resa och känna sig alldeles nöjd med att man i stort sett inte har rört sig ur fläcken på en vecka eller två. Men här går det bra, i The big easy, som staden inte helt sanningsenligt kallas. Vad gäller mat finns en av de bästa mat-och-musik-kombinationerna i den amerikanska södern just här på Frenchmen street. Three muses heter stället som drivs av en jazzsångerska, en kock och en bartender. Testa deras fisktacos, koreansk bulgogi eller hemlagad ravioli med butternutsquash medan du läppjar på en Sazerac med apelsin och fänkål eller deras huscocktail, The muse, med gurka och jordgubbar (i detta subtropiska klimat sträcker sig jordgubbssäsongen från jul till juli). På Three muses spisas också jazz av alla sorter. Det är svårt att slå tradtrombonisten Glen David Andrews böljande röst på fredagkvällarna. Intill Three muses ligger klubben Blue nile som är mörkmurrig och skulle behöva få upp lite fler lampor men bokar riktigt bra band (trumpetaren Kermit Ruffins, träskrockarna Honey Island Swamp Band, blåsorkestern To Be Continued Brass Band) och dessutom har de frijazz på övervåningen. På samma sida av gatan men ett kvarter längre bort ligger d.b.a. som har grymt bra ölsortering och var den första klubben som blev rökfri på Frenchmen street. Om du missar blåsbandet Treme Brass Band på tisdag ska du gå dit och lyssna på bluesgitarristen Walter ”Wolfman” Washington på onsdag, sedvanligt klädd i tupprött. Två dörrar längre ner ligger den välkända jazzklubben Snug harbor som alltid har musik av hög klass och här sitter man ner och lyssnar (och håller klaffen). Mitt emot är det lite mer laissez-faire med gratis inträde på det lilla haket Spotted cat där du hittar Meschiya Lake med hennes nasala röst, pianisten och sångerskan Sarah McCoy (som låter som om Janis Joplin slukat Tom Waits) samt Andy J Forests munspelsblues. Gatans kanske bästa show inträffar regelbundet men följer inget särskilt schema. Utanför blågula Café Brasil, på hörnet av Frenchmen och Chartres street, samlas ett stort gäng killar, i olika konstellationer, med blåsinstrument. När de drar igång med ”Feel like funkin’ it up” går en tryckvåg över området, folk flyter ut ur husen för att se och höra, och det spelar ingen roll om det är tisdag eller lördag. Ett stenkast bort: Frukost, lunch och gott fika hittar du på New Orleans Cake café på 2440 Chartres street, fem kvarter nedströms. Klubbarna Allways, Hi-Ho, Siberia och Kajun’s pub ligger på varsitt hörn av korsningen St Claude avenue och Marigny street, några kvarter upp. New Orleans bjuder på mycket mer musik än jazz, och här håller diverse lokala förmågor hov inpå småtimmarna. För en fläkt från flydda dagar, promenera ner ner till Mississippi-floden. En öl kan du plocka med dig från Sidney’s, intill Central grocery. Det är inte många ställen i USA där det är lagligt att gå omkring och dricka alkohol utomhus, men det är det i New Orleans. New Orleans äldsta jazzmusiker, trumpetaren Lionel Ferbos, blåser än på Palm court, ungefär hundra meter in i Franska kvarteren. Han fyller 103 i sommar. Det är inte många storstäder dit man kan resa och känna sig alldeles nöjd med att man i stort sett inte har rört sig ur fläcken på en vecka eller två. Feta däck bäst på gatorna Resa hit Flygresan tur och retur till New Orleans kostar runt 6 800 kronor och brukar inkludera två mellanlandningar i vardera riktning. Boende Frenchmen hotel har rum för 79–279 dollar per natt, och du kan också hyra in dig på Suite jazz för 150–300 dollar natten och få privat balkong rakt över Snug harbor, tvärs över gatan från Spotted cat (suitejazz@gmail.com eller flipkey.com/189757). Hitta fler ställen på flipkey.com och airbnb.com. Ta sig runt Förutom de jättefina gamla spårvagnarna som går Uptown och mot City park, kan du hyra en stadig cykel för 35 dollar dygnet från A bicycle named desire, runt hörnet på Elysian fields, på samma adress som Stella, Stanley och Blanche bodde i Tennessee Williams pjäs ”Linje lusta”. De feta cykelhjulen kommer väl till pass på New Orleans gator som mest liknar långa skivor schweizerost skurna med slö hyvel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30891, "headline": "Mona Masri: Vad innebär det att vara den andre, att vara annorlunda?", "summary": "Att Malcolm X ljushyllta mamma förbigås i hans självbiografi – beror det på att han var en karriärist, ivrig att blända vita läsare? Frågan är både tankeväckande och provocerande.", "article": "På en boktillställning i Los Angeles i veckan släntrade författaren och teaterkritikern Hilton Als, en av USA:s främsta, in och tog plats framför en mikrofon. Iklädd beige linnekavaj med matchande shorts inledde han med att småfjäska genom att säga att han faktiskt funderade på att lämna New York för Los Angeles. Kalifornienbor är synnerligen lokalpatriotiska, applåder och tjut utbröt. Därefter började Als läsa ur sin senaste bok ”White girls”, en samling essäer om konst, litteratur och musik, alltid utifrån perspektiven kön, hudfärg och klass. Han rör sig fritt mellan högt och lågt, från rapparen Eminem till novellförfattaren Flannery O’Connor, Truman Capote och Michael Jackson. Vad innebär det att vara den andre, att vara annorlunda? Hur förhandlar konstnärer, författare och artister med sin egen individualitet, och vad händer när de lyckas behålla alternativt förlora den egna rösten? I en av essäerna öser han avsky över Malcolm X ”Malcolm X självbiografi” från 1965, som jag personligen älskade. Den ”har allt som väldigt dumma människor omfamnar”, skriver han. Oops. Vad Als avskyr är porträttet, eller rättare sagt det uteblivna porträttet, av Malcolm X mamma. Hon nämns i något stycke och i några bisatser här och där, medan hennes make, som dog när Malcolm var liten, liksom svävar som en ande över boken. Louise Little, som modern hette, emigrerade från Västindien till USA efter att ha träffat Malcolms pappa. Hon var bara strax över trettio år när hennes make dog efter en brutal misshandel med rasistiska förtecken. Maken lämnades på gatan för att bli överkörd av en bil och få skallen krossad mot trottoaren. Louise lämnades ensam utan inkomst med åtta barn i ett land som inte var hennes. Hon blev galen och lades in på mentalsjukhus i 26 år. Detta nämner Malcolm X knappt. I stället skriver han att han hälsade på henne på institutionen då och då. Inte ens hennes namn kan vi vara säkra på, skriver Hilton Als. I självbiografin heter hon Louise, medan hon i boken ”Malcolm: The life of a man who changed black America” av Bruce Perry, kallas Louisa. Louise Little överlevde både sin make och sin son, båda mördade. Läste hon sin sons bok och undrade varför han inte skrivit om henne, undrar Als och riktar samtidigt kritik mot sig själv: Vem är han egentligen att tala för en kvinna utan röst, en alltför välkänd tendens bland män? Och, varför har han förresten inte själv skrivit om sin egen mamma? Det hade kunnat sluta här, med en kritik av det självbiografiska skrivandet, om pappalitteratur och mammor som ingen bryr sig tillräckligt mycket om. I Sverige och Norden har vi exempel som Alex Schulman, Sigge Eklund, Karl Ove Knausgård, Alexander Motturi, Johannes Anyuru med flera. Men Hilton Als orkar gå längre än så. Han tolkar i stället ”Malcolm X självbiografi” som en performance där publiken är den vita läsaren som applåderar och uppmuntrar Malcolm X raseri eftersom det förstärker deras egna privilegier. Louise Little var så ljushyad att hon kunde tas för vit – kanske utelämnade Malcolm X sin mor för att hon inte passade in i bilden av en svart frihetskämpes tillblivande? Malcolm X som utstuderad karriärist, ivrig att blända vita läsare, det är både tankeväckande och provocerande. Jag kan bara hoppas på att Als bok plockas upp till svensk översättning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30894, "headline": "Första svensk på Amazons förlag", "summary": "Denise Rudbergs deckare ”Ett litet snedsprång”, om åklagaren Marianne Jidhoff, översätts till engelska och blir den första skandinaviska boken att ges ut av Amazon. ”De är otroligt professionella och effektiva”, säger författaren om bokgiganten.", "article": "Jätten Amazon, som nu kan vara på väg in på den svenska bokmarknaden, är inte bara en gigantisk nätbokhandel. Företaget ger också ut egna böcker på sina olika imprints. Många svenska förlag räknar med att Amazon kan bli en tuff konkurrent vad gäller utgivningen av böcker. Nu blir Denise Rudberg den första skandinaviska författare som ger ut på Amazon. I september förra hösten blev hon kontaktad av Amazon som ville köpa rättigheterna till ”Ett litet snedsprång”. Det är hennes elfte roman och första delen i deckarserien om åklagaren Marianne Jidhoff, som kom på svenska 2010. Romanen kommer på Amazon Crossing – ett av flera förlag kopplade till Amazon Publishing, med inriktning mot översatt litteratur – som fysisk bok, e-bok och ljudbok den 25 februari. – Det är en jättehäftig grej. Amazon är ju ett världsomspännande förlag. Jag är supertaggad och de också. Sedan i höstas har planeringsarbetet varit i full gång – från översättning till omslag. Hon tror att Amazon kontaktade just henne på grund av såväl försäljningssiffror som tidigare utgivning och romanernas universella teman. – Amazon gjorde en analys av svenska författare och kom fram till att jag investeringsmässigt har en bra hävstång eftersom jag ännu inte är etablerad utomlands. Jag har också ett antal titlar som de kan använda sig av om det funkar. Hon beskriver Amazons utgivningsstrategi som ”traditionell”, med skillnaden att de fungerar som både utgivare och återförsäljare. Det är ju inte ett helt okänt fenomen i Sverige, påpekar hon; hennes svenska förlag Norstedts äger både Akademibokhandeln och nätbaserade Bokus, Bonnier äger Adlibris. Intrycket av Amazon, efter långvarig kontakt och ett möte på kontoret i Seattle i november, är att de är ”professionella och effektiva”. – De jobbar utifrån färdiga mallar men är också väldigt individuella. Jag har ingenting att förlora på samarbetet. De har bestämt sig för att förändra en bokbransch som fastnat i ett konservativ tänkande. Amazon är väldigt bra på att se hela konsumtionsstrukturen just för att de verkar i en digital miljö. Hon säger att mycket hänt också i Sverige under de senaste tio åren, men att vi också här kommer att behöva förändra format och utgivning. –  I dag klarar sig produktiva författare bäst. Men det behöver inte finnas en motsättning mellan hög produktivitet och hög kvalitet. Mycket handlar om att frångå traditionella synsätt kring hur vi skapar böcker och det gäller alla – författare, förlag, distributörer, återförsäljare. Amazon ger Rudbergs bok ”A small indiscretion” fyra till åtta veckor för att bevisa sin kommersiella potential innan förlaget beslutar om huruvida även seriens andra del, ”Två gånger är en vana”, ska översättas och ges ut. Denise Rudberg är nöjd även om det inte går hela vägen. – Det här har bara varit roligt, säger hon. DN rättar Denise Rudberg romandebuterade med ”Väninnan” år 2000. Sedan dess har hon gett ut femton böcker inom chick lit-genren, ungdomslitteratur och, nu senast, den egenmyntade genren ”elegant crime”. Hon har hittills släppt tre deckare i serien om åklagaren Marianne Jidhoff, vilken planeras omfatta nio böcker: ”Ett litet snedsprång” (2010), ”Två gånger är en vana” (2011) och ”Bara tre kan leka så” (2013). ”Ett litet snedsprång” ges ut i engelsk översättning – ”A small indiscretion” – på Amazons förlag Amazon Crossing den 25 februari. Rudberg är tidigare översatt till norska, danska och turkiska. I slutet av maj skickar Amazon henne till en litteraturfestival i New York som ett led i lanseringen. I onsdagens kulturdel sades Denise Rudberg vara den första svensk på Amazons bokförlag. Det stämmer inte. Åke Edwardson släppte en bok på förlaget i höstas. Rudbergs bok är dock den första på engelska. I artikeln angavs Norstedts ", "article_category": "culture"}
{"id": 30895, "headline": "Svensk deckare först ut på Amazon", "summary": "Denise Rudbergs ”Ett litet snedsprång”, som inledde deckarserien om åklagaren Marianne Jidhoff, översätts till engelska och blir den första skandinaviska boken att ges ut av Amazon. ”De är otroligt professionella och effektiva”, säger författaren om den amerikanska bokgiganten.", "article": "Jätten Amazon, som nu vara på väg in på den svenska bokmarknaden, är inte bara en gigantisk nätbokhandel. Företaget ger också ut egna böcker på sina olika imprints. Många svenska förlag räknar med att Amazon kan bli en tuff konkurrent vad gäller utgivningen av böcker. Nu blir Denise Rudberg den första skandinaviska författare som ger ut på Amazon. I september förra hösten blev hon kontaktad av Amazon som ville köpa rättigheterna till ”Ett litet snedsprång”. Det är hennes elfte roman och första delen i deckarserien om åklagaren Marianne Jidhoff, som kom på svenska 2010. Romanen kommer på Amazon Crossing – ett av flera förlag kopplade till Amazon Publishing, med inriktning mot översatt litteratur – som fysisk bok, e-bok och ljudbok den 25 februari. – Det är en jättehäftig grej. Amazon är ju ett världsomspännande förlag. Jag är supertaggad och de också. Sedan i höstas har planeringsarbetet varit i full gång – från översättning till omslag. Hon tror att Amazon kontaktade just henne på grund av såväl försäljningssiffror som tidigare utgivning och romanernas universella teman. – Amazon gjorde en analys av svenska författare och kom fram till att jag investeringsmässigt har en bra hävstång eftersom jag ännu inte är etablerad utomlands. Jag har också ett antal titlar som de kan använda sig av om det funkar. Hon beskriver Amazons utgivningsstrategi som ”traditionell”, med skillnaden att de fungerar som både utgivare och återförsäljare. Det är ju inte ett helt okänt fenomen i Sverige, påpekar hon; hennes svenska förlag Norstedts äger både Akademibokhandeln och nätbaserade Bokus, Bonnier äger Adlibris. Intrycket av Amazon, efter långvarig kontakt och ett möte på kontoret i Seattle i november, är att de är ”professionella och effektiva”. – De jobbar utifrån färdiga mallar men är också väldigt individuella. Jag har ingenting att förlora på samarbetet. De har bestämt sig för att förändra en bokbransch som fastnat i ett konservativ tänkande. Amazon är väldigt bra på att se hela konsumtionsstrukturen just för att de verkar i en digital miljö. Hon säger att mycket hänt också i Sverige under de senaste tio åren, men att vi också här kommer att behöva förändra format och utgivning. – I dag klarar sig produktiva författare bäst. Men det behöver inte finnas en motsättning mellan hög produktivitet och hög kvalitet. Mycket handlar om att frångå traditionella synsätt kring hur vi skapar böcker och det gäller alla – författare, förlag, distributörer, återförsäljare. Amazon ger Rudbergs bok ”A small indiscretion” fyra till åtta veckor för att bevisa sin kommersiella potential innan förlaget beslutar om huruvida även seriens andra del, ”Två gånger är en vana”, ska översättas och ges ut. Denise Rudberg är nöjd även om det inte går hela vägen. – Det här har bara varit roligt, säger hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30896, "headline": "Rösten bakom Swedish House Mafia", "summary": "Han sjöng på Swedish House Mafias ”Don't you worry child” och ”Save the world”, låtar han också varit med och skrivit, liksom Aviciis ”Fade into darkness”. Nu satsar John Martin på en solokarriär och han siktar högt.", "article": "Han sjöng på Swedish House Mafias ”Don't you worry child” och ”Save the world”, låtar han också varit med och skrivit, liksom Aviciis ”Fade into darkness”. Nu satsar John Martin på en solokarriär och han siktar högt. – Vi vill gå hela vägen. Vi vill bli en av de riktigt stora, de där högst uppe, säger han. I en källarstudio på Södermalm i Stockholm håller han till, John Martin, han som till för ett par år sedan jobbade på familjens däckverkstad. En dag checkade han ut från Svenssonlivet och här sitter han nu med ”den musikaliska professorn”, låtskrivarpartnern och producenten Michel Zitron. Det som de två planerat för i fyra år, börjar nu ta en allt tydligare form. John Martins första singel under eget namn, ”Anywhere for you”, har precis släppts och någon gång under året ska en hel skiva komma ut. ”Anywhere for you” kom till i Los Angeles för två år sedan när de två låtskrivarna hyrde ett gammalt hus i Hollywood. Konstiga och spöklika ljud på nätterna gjorde att de sov dåligt, men de fick ändå inspiration och en natt i trädgården drack de en massa vin och funderade över livet som plötsligt förändrats efter att låten som de skrivit tillsammans med Swedish House Mafia, ”Save the world”, blivit en världshit. Där i mörket insåg de vad som verkligen betyder något i livet, relationen till dem man älskar. Då skrevs ”Anywhere for you”. – Första tanken med det här John Martin-projektet var att göra något mer indieaktigt. Men det fick ett annat liv och låtarna med Swedish House Mafia kom emellan och vi kunde bygga upp en publikbas över hela världen, säger John Martin och fortsätter: – Det är pop med stora melodier och någon sorts vemod som vi återkommer till. Historieberättandet är viktigt för oss. Vi har influerats av dansmusiken, men det är ingen houseskiva vi har gjort, menar John Martin. Han som beskriver sig som en blyg tänkare och säger att han inte är särskilt sugen på att prata om sig själv, men att han lever upp när han får stå på scen, är väl medveten om att samarbetena med Swedish House Mafia och Avicii sätter en viss press. Att han skrivit skivkontrakt med det legendariska skivbolaget Island Records (exempelvis U2 och Bob Marley) är också ett tecken på att förväntningarna är höga. – Vi har gett oss in i den leken. Vi vill nå ut. Vi gör stora låtar, det är inte musik för en liten utvald grupp utan det är bred musik vi gör. Vi gör musik för alla. Och visst är vi medvetna om att vi har en housestämpel på oss och den första låten har tydlig inspiration därifrån. Men samtidigt är vi på väg någon annanstans. Jag ser mig som en popartist, säger John Martin som har Bono som sin främsta sångarförebild. John Martin Namn: John Martin (Lindström). Född: Den 22 augusti 1980. Uppvuxen i Hägersten i södra Stockholm. Bor: Stockholm. Aktuell: Med singeln \"Anywhere for you\". Är: Sångare och låtskrivare som bland annat jobbat med Avicii, Swedish House Mafia, Sebastian Ingrosso, Steve Angello, Axwell, David Guetta och Tinie Tempah. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30897, "headline": "En odödlig blick för skräck", "summary": "Stephen King bygger upp skräcken som ingen annan. Nu är han aktuell med uppföljaren till ”Varsel”. Lotta Olsson läser en genuint bra skräckberättelse – men också en kärleksfull hyllning till ödmjukheten.", "article": "Bland de allra bästa skräckfilmerna lyser Stanley Kubricks ”The Shining” (1980), baserad på Stephen Kings bok från 1977. Stephen King var aldrig nöjd med filmen; undra på det, det är på många sätt en annan berättelse. Boken ”Varsel” är fortfarande bland det läskigaste man kan läsa, även om man har sett filmen och anar att barnet Danny klarar sig. Men Stephen King byggde upp skräcken skickligare än någon annan, och på mig reser sig håret fortfarande när pappan, Jack Torrance, är ute med sin häcksax och försöker få styr på buskarna som är klippta i djurform. Stod inte kaninen på bakbenen nyss? En natts förlorad sömn blev det när jag läste om den: det var ju omöjligt att lugna ner sig när boken var slut. ”Varsel” är i grunden en skäligen enkel berättelse om en våldsam man som vänder sig mot fru och barn, och förmodligen är det just det där realistiska avstampet som ger Stephen King grunden för den riktiga skräcken. Det är samma sak i “Jurtjyrkogården”, där skräckeffekterna egentligen inte har med den gamla indianska kyrkogårdens kraft att göra, utan med människans hopplösa längtan att göra döden ogjord. En förtvivlad pappa som inte står ut med att sonen dör, utan vill ha honom tillbaka. Till vilket pris som helst. Men detta var länge sedan, och när Stephen King nu skriver en fortsättning på ”Varsel”, trettiosju år senare, blir man ju orolig. Han är rimligen en annan människa i dag. Å andra sidan är han fortfarande en av världens bästa berättare. Lille Danny Torrance, tummen i mun och avstängd blick när spökena har slagit till, har givetvis vuxit upp. Men inte blev han kvitt vålnaderna bara för att Overlook Hotel utplånades, inte heller sina övernaturliga förmågor. När ”Doktor Sömn” börjar är Danny nergången, en uteliggare som struntar i allt utom berusningen. Hans liv är hopplöst, meningslöst och tomt. Mer eller mindre av misstag hamnar han i den lilla hålan Frazier. Och där vänder det. Danny får en chans till: ett jobb, om han håller sig nykter och går på AA-möten. Vännerna i AA får honom sakta på fötter, han börjar arbeta på hospice och kallas doktor Sömn, den i personalen som kan leda de döende till lugn och befrielse. Hans förmågor är äntligen till nytta. Stephen King beskriver alkoholistens våndor med intensiv närvaro så att även andra kan förstå dem. Danny Torrance har sett sina värsta fasor i vitögat, och det var aldrig vålnaderna. Vardagslivet lindrar hans plågor, och det går faktiskt att leva ett anständigt liv. Dag för dag. ”Doktor Sömn” är som många av Stephen Kings böcker en kärleksfull hyllning till ödmjukheten, till det vanliga grålivet som är en sådan lättnad efter fasan, och ingen berättar om det bättre än han. Det är hans egen bergspredikan som han skriver gång på gång: saliga äro de saktmodiga. Det blir förstås också en genuint bra skräckberättelse, även om den inte skrämmer en från vettet som ”Varsel”. Stephen King har inte bara hängt med i skräcklitteraturens utveckling, han är till stor del ansvarig för den själv. Den nya skräcken är inte lika krypande obehaglig, den har blivit mer av en bra historia med övernaturliga inslag. Läs ”Varsel” om ni vill bli riktigt rädda, men läs “Doktor Sömn” som en otroligt bra roman om människor och beroenden. I Frazier föds flickan Abra med ofattbart starka förmågor, Danny är en småhandlare i jämförelse. Han känner hennes närvaro, och han är inte den enda. I USA reser Den Sanna Knuten längs vägarna, en samling människolika varelser som äter själar för att leva längre. Inte vilka själar som helst, heller, utan just de som bär på övernaturliga förmågor. Den Sanna Knuten reser runt i husbilar och leds av Rose, en vacker irländsk kvinna med plommonstop. Gradvis bygger Stephen King upp sin berättelse till den stora slutstriden, och knyter elegant ihop nutiden med dåtiden, det övernaturliga och det realistiska. Danny Torrance blir en äldre vägvisare åt trettonåriga Abra på samma sätt som Halloran var för Danny när han var barn. Stephen King återknyter till ”Varsel” i språk och berättarteknik, stoppar in plötsliga parenteser, avbryter meningar för att beskriva vad Danny och Abra känner bakom det synliga. Det är effektivt och elegant, Stephen King är en kompetent språklig modernist som aldrig har förlorat förmågan att underhålla. Där Overlook Hotel låg finns numera en campingplats där husbilarna samlas. Det är dit Danny och Abra måste bege sig, för ondskan går att besegra, om än bara tillfälligt. Kämpa emot måste vi göra hela våra liv. Fast bara en dag i taget, som AA säger. Och vi har vänner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30899, "headline": "Johan Croneman: Tittarna tvivlar inte för ett ögonblick på Camilla Kvartoft", "summary": "Leif GW Persson är visserligen briljant, men utan Camilla Kvartoft hade han inte varit lika bra. Maken till programledare och journalist finns inte, ingen har hennes bredd och förmåga att lyssna.", "article": "Man vill inte för allt smör i Småland missa ett enda avsnitt av ”Veckans brott”, trots att man snart är så överdoserad på Leif GW Persson (och brott som underhållning!) att man kunde (borde?) läggas in på någon slags medieavgiftning. Det finns snart inte ett våldsbrott i Sverige som han inte ombeds kommentera – och nästan med säkerhet vet han alltid hur polisen skall göra, borde ha gjort. Och var gärningsmannan finns, hur han mår och att han äter Frostisar till frukost. ”Sannolikt är det så”, säger Leif GW Persson. Varför han inte leder hela Rikskriminalen är ju för de flesta av oss en gåta. Palmemordet har han löst, som jul-tv, på bästa sändningstid dessutom, att inte amerikanarna bett honom ta sig an JFK-mordet är en gåta, Leffe hade löst det på en eftermiddag. En vecka då! Kvällstidningarna frågar Leif GW Persson om exakt allt, professorn anses sitta på alla svar. Han är lika folkkär som Lill Babs en gång var. Populärare, faktiskt! Han är verkligen en av mina favoriter, en excellent författare, värste historieberättaren, knivskarp och smart så man nästan skäms. Över sig själv, alltså. Leif GW Persson var givetvis briljant redan före Camilla Kvartoft, men utan henne hade vi aldrig någonsin kommit i närheten av den GW-hausse hela landet upplever just nu. Och jag tror uppriktigt talat ingen annan om att ha kunnat åstadkomma samma sak. Maken till bra programledare finns inte, ingen har hennes bredd, hennes förmåga att lyssna, plocka isär, grotta sig ner, vända och vrida och titta på varje enskild bit, för att sedan montera samman alla delar igen och – voilà: Plötsligt har vi fått ett litet annorlunda perspektiv på saken, plötsligt vet vi något litet vi inte visste förut, plötsligt vill vi veta bra mycket mer om just detta. Det sägs att vi (?!) snart inte längre behöver journalister – skulle vi klara oss utan Camilla Kvartoft? Nej, det skulle vi inte. Hon är en förebild. Och det är ju framför allt det hon är, en lysande journalist, som dessutom verkar älska sitt kall. Det gör ju inte henne automatiskt till en bra programledare – men i hennes fall går det hand i hand. Man kan inte skilja på hennes roller, man vill inte skilja på hennes roller. ”Like two peas in a pod”, som Oliver Hardy skulle sagt samtidigt som han elegant slog ihop bägge pekfingrarna (fick jag det sagt också, Oliver Hardy, känd som Helan, är kanske den störste skådespelaren genom alla tiderna!) Det riktigt stora med henne är annars hennes förmåga att växla tempo, att gå från något till synes trivialt och närmast ovidkommande, till något stort, viktigt, av största betydelse. Hon gör bara en liten förflyttning, vi tvivlar inte på henne för ett Detögonblick. Vi ser henne i Agenda, vi ser henne i de stora politiska utfrågningarna – de sistnämnda är väl egentligen hennes enda journalistiska problem, kanske mer en utmaning. Politiska utfrågningar och stora partiledardebatter har på senare tid blåsts upp och närmast placerats i underhållningsfacket, tack men det räcker med underhållning nu. När Camilla Kvartoft står bredvid Mats Knutson i studion är det som om trevlighetshelvetet griper tag också i henne. I de lägena önskar man sig helt enkelt lite mer mr Hyde och lite mindre doktor Jekyll av Camilla Kvartoft. Man skulle lätt kunna tro att hon är Leif GW Perssons lilla sidekick – faktum är ju att hon är hans stora lycka. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30906, "headline": "Jamaicansk rörelse har blivit svensk", "summary": "Kingston. Nu dansas jamaicansk dancehall i Stockholm. Hasan Ramic har sökt rötterna i Kingston och talat med Johanna Sjövall som dansar själv – och just skrivit en uppsats om dansen som blivit en svensk rörelse.", "article": "Det var i kulturföreningen Blue Hill i Solna som den svenska dancehalldansen tog sina första stapplande steg. Dansaren Melpo Mouratidou hade precis kommit tillbaka från sitt första Jamaicabesök och hon hade ingen aning om att det hon tog med sig till Sverige skulle bli en av 2010-talets största danstrender bland unga tjejer från Stockholms förorter. – Det var när jag såg Sean Pauls videor som jag fastnade för dancehalldans, men det var först 2004 som jag bestämde mig för att komma till Jamaica och lära mig, säger hon när jag träffar henne i Kingston, Jamaica. Det är en molnfri decemberdag i Kingston och Hotel Mayfairs pool har lockat en brokig skara människor som söker svalka från den kvävande hettan. Samtliga är unga svenska tjejer och deras mål med att vara i Kingston, som räknas till en av världens farligaste städer, är att lära sig mer om dancehalldans och dancehallkultur. Melpo Mouratidou har varit här många gånger förut. Hon halvårspendlar till Jamaica för att hämta inspiration och odla sin begynnande artistkarriär. De danssteg hon tog med sig hem till Solna för att lära ut blev enormt populära. Tjejer från alla håll i Stockholm ville lära sig dansa som Melpo Mouratidou och till slut fick hennes elever börja hålla egna lektioner, och då tog rörelsen verklig fart. Nu finns dancehalldans över hela landet, och många vallfärdar till Kingston för att lära sig ännu mer om en av de sista levande streetdansformerna som inte har standardiserats och institutionaliserats. Men inte alla i den svenska dansvärlden såg med blida ögon på Melpo Mouratidous övergång från traditionell streetdans som house och hiphop till dancehall. Många sa att hon ödslade sin tid och talang på att skaka rumpa, vilket drev henne ännu hårdare till dancehallen. – Jag ville visa att dancehall var så mycket mer än att skaka på rumpan. Att det var riktig dans, säger hon. Som med Melpo Mouratidou i Sverige, kretsar den moderna dancehalldansens ursprung på Jamaica nästan enbart kring en person. Gerald Levy, också känd som Mr Wacky eller Bogle, påbörjade sin karriär som en gatudansare på festerna i Arnette Gardens – som i folkmun kallas för ”Jungle” – ett av Kingstons fattigaste och mest våldsamma kvarter. Bogles danssteg var, när han gjorde dem, hypnotiskt stilfulla, men ändå tillräckligt enkla för att lekmän skulle våga försöka sig på dem. Det finns en känsla av folkdans över hur danserna skapades och populariserades. I sin bok ”Dance in a world of change: Reflections on globalization and cultural difference” beskriver författaren Sherry B Shapiro stegen som ett derivat av Jamaicas afrikanska kulturarv. De var samtida, men också djupt invävda i den afrokaribiska danstraditionen som har levt på ön i århundraden. Bogle hade också för vana att anknyta sina danser till trender, personer och samtida händelser, ytterligare en av anledningarna till att de blev omåttligt populära. Det finns en hel genre av låtar i dancehallmusiken som besjunger Bogles danssteg. – Jag insåg att vi var stjärnor när vi åkte över till Passa Passa och folk hopades för att se oss dansa, säger Lonsdale ”Boysie” Guy, en av Bogles protegéer och den siste från Bogles berömda dansgrupp Black Roses som ännu lever. Gatufesten Passa Passa var en fest som hölls i Tivoli gardens, där rivaliserande ett gäng styrde och det var inte tryggt att röra sig om man inte var känd i området. Efter 2009 och det dramatiska gripandet av gangsterbossen Christopher ”Dudus” Coke är läget lugnare – men under 00-talet var Tivoli gardens en farlig plats. Tillsammans med sin Black Roses-kompanjon David ”Ice” Smith erövrade Boyse och Bogle Kingstons dancehallscen. Med hjälp av internet, export-dvd:er och koreografier till några av det tidiga 00-talets dancehallhits låg snart världen för deras fötter. Men lyckan varade inte länge. En efter en miste medlemmarna livet i det våldsamma Kingston. 2001 dog Willie Haggart, hedersmedlem i Black Roses och gangsterboss i Jungle, fyra år senare miste Bogle livet i en drive-by och 2008 sköts Ice ihjäl. Dansgruppen splittrades men standarden som den satte för dancehalldans lever vidare på Kingstons gator, och utövas av främst grupper av unga män främst Jamaicas lägre sociala skikt. – Det finns kvinnor som dansar på samma sätt som Bogle och de andra gjorde det, men de får inte alls lika mycket utrymme. Männen på Jamaica har tagit över utrymmet helt i dancehallen, säger Johanna Sjövall dansare och författare till masteruppsatsen ”Dance to buss: An etnographic study of dancehall dancing in Jamaica”. Hon har tillbringat ett halvår i fält på Jamaica tillsammans med en manlig dansgrupp och studerat dansen ur en antropologisk synvinkel. I sin uppsats beskriver hon hur dancehalldansen följer dancehallmusikens, och i förlängningen det jamaicanska samhällets könsstereotyper. Att dansa i grupp och koreograferat efter standarden som sattes av Bogle är något båda kön kan göra, men det är något som just grupper av unga män har kommit att göra. Medan att dansa enskilt, sexuellt utmanande och tänja på kroppens gränser för uthållighet och vighet har kommit att bli något enbart kvinnor gör och är strängt förbjudet för män. Det här sättet att dansa kallas för dancehall queen style. De unga svenska kvinnorna som svalkade sig vid Mayfair hotels pool rör sig fritt mellan dessa dansstilar, men det är gruppdansen som är den mest populära. – Jag vet inte varför dancehalldansen lockar så många tjejer i Sverige. Kanske för att det finns en fördom bland dansintresserade killar att dancehall är lika med dancehall queen style. Johanna Sjövall ser dancehalldansen som ett verktyg för att bygga systerskap mellan sig själv och de andra kvinnorna hon dansar med. De lär sig av varandra och de stärker varandra, men hon anser att det finns en problematik i det. I uppsatsen skriver hon om dancehalldansen som verktyg för sexuell frigörelse, men påpekar också att det inte alltid gäller jamaicanska kvinnor. Kvinnorna förväntas agera på ett sexuellt utmanande sätt – som en dancehall queen. – Som jag skriver i min uppsats är de jamaicanska kvinnorna de stora förlorarna i dancehallen, säger Sjövall. Det är, menar hon, ofta kvinnorna som försörjer familjen, tar hand om barnen och när de väl ska gå ut och roa sig så måste de reduceras till sexuella objekt. Sjövall menar att de svenska kvinnliga dansarna är någorlunda förskonade från den behandlingen, men inte helt. – När jag och min grupp har dansat i på Jamaica har männen ofta varit imponerade av hur vi som utlänningar kan deras danser, säger hon men påpekar faran i att helt bli accepterad som en del av dancehallen – förr eller senare är nyhetens behag över och då förväntas du bete dig som en kvinna i dancehallen. Ibland kan hon känna som att det är ett gap mellan hennes svenska danssystrar och de jamaicanska kvinnorna i dancehallen. Vissa svenskar upplever att de får sneda blickar, och att de jamaicanska kvinnorna hyser agg mot att de som utlänningar kommer och tar deras plats. – Men jag påpekar alltid att man måste sätta sig in i deras situation. När man har tagit sig förbi den sneda blicken kan vi alla förenas i systerskap. Dancehall Dancehall har sitt ursprung i jamaicansk ljudsystemskultur: mobila diskotek erbjöd billig musik och underhållning som alternativ till de dyr dans med liveband. Med ”dancehall” avser man både platsen och musiken som är en slags hård, digital reggae. Dancehallkulturen präglas djupt av jamaicanskt underklassliv, och värderingarna speglas i musik, mode och språk. Sedan 90-talet har musiken varit internationellt populär med artister som Shabba Ranks, Sean Paul och Vybz Kartel som förgrundsgestalter. Under det senaste årtiondet har dansen upplevt en storhetstid, både på Jamaica och internationellt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30924, "headline": "Drömroller som blev verklighet", "summary": "”Cabaret” är musikalen som aldrig blir omodern. Sarah Dawn Finer har gjort sin karaktär Sally Bowles till ett djupt personligt intresse, och Babben Larsson har äntligen åldern inne för att göra sin drömroll – Fräulein Schneider.", "article": "På Uppsala Stadsteater har scenrepetitionerna inför ”Cabaret” precis dragit i gång. I en naggad schäslong i vad som ska föreställa en berlinsk paradvåning som nog sett sina glansdagar, sitter Sarah Dawn Finer och Francisco Sobrado. Hon spelar Kit Kat Klubs energiska kabarésångerska Sally Bowles, han den unge, sökande amerikanen Cliff som kommer till Berlin och dras med av en våg färgstarka karaktärer, sexuell frigörelse och dekadens. Tillsammans med regissören Ronny Danielsson diskuterar skådespelarna detaljer. När och hur ska Sally plocka upp äggen och worcestersåsen ur pälsen? Nyanserna, de rätta formuleringarna – allt måste klaffa och göras eget, men alltid med det välbekanta i botten. Det är ändå en av musikalvärldens 1900-talsklassiker som sätts upp. I Ronny Danielssons regi lyfts de råa aspekterna av ”Cabaret” fram. Musikalen utspelar sig i det tidiga 30-talets frisläppta Berlin, med nazisternas världsbild som ett allt mer närvarande hot. – Det är ett spännande material, speciellt i dag. Där finns likheter med vår tid, med ökad arbetslöshet och en tendens att lägga skulden på de som redan befinner sig i ett utanförskap. Det är intressant hur fort människor kan anpassa sig till en ny idé, säger han. – Det blir rått men också en underhållande show, som ett ironiserande över den verklighet karaktärerna lever i. För Sarah Dawn Finer har Sally Bowles blivit till något mer än en rollfigur. Hon har blivit ett intresse. Förutom att spela henne i ”Cabaret” i vår, är Sarah i färd med en dokumentär om Sally. I samband med den har hon bland annat träffat flera skådespelerskor som har gestaltat den klassiska figuren, odödliggjord av Liza Minnelli i filmen med samma namn. – Jag har verkligen nördat ner mig, erkänner hon. Varje dag slås jag av min egen koppling till karaktären. Hon är jobbig att spela, för hon är så trasig – en färgstark och självdestruktiv tjej som går från tokigheter till misär och bara vill bli sedd och älskad. Jag skulle vilja få henne att stå stilla en stund, andas. Berlin på 1930-talet, strax före nazismens intåg, var en minst sagt intressant och turbulent tid. – Det var sexuellt liberalt, med Marlene Dietrich, lesbiska entertainers och gayklubbar. De här människorna flydde till Berlin för att upptäcka något nytt, men måste till slut fly igen när allt förändras, säger Sarah Dawn Finer. Babben Larsson spelar Fräulein Schneider, damen som förlorat sin rikedom, hyr ut ett rum till Cliff och Sally och inleder en komplicerad kärleksrelation med den judiske hyresgästen Herr Schultz. – Hon har en väldig överlevnadsinstinkt. Hon hinner inte reflektera så mycket över sina känslor, därför blir hon nog överrumplad när Herr Schultz börjar visa henne intresse, säger Babben Larsson om karaktären. – Berlin på 30-talet var en frisläppt tid. Kanske för fri. Man gick från 1800-talets prydhet, där man knappt ens fick visa en ankel, till utsuddade moralgränser. Paradigmskiftet skapade en backlash. Babben Larsson har spelat i ”Cabaret” förut, på Länsteatern på Gotland för 15 år sedan. Då iklädde hon sig rollen som Kit Kat Klubs ekivoka, manliga konferencier. – Jag hade precis bränt ut mig på stand-up och ”Cabaret” blev ett läkande projekt, minns hon. Hon har inte varit med i så många musikaler, men skulle aldrig tacka nej till Fräulein Schneider. Det har varit något av en seglivad dröm. Hon sjöng hennes låtar på scenskolan men har inte haft ”åldern inne” förrän nu. Både Babben Larsson och Sarah Dawn Finer tycker att ”Cabaret” är en viktig musikal, med många kopplingar till dagens samhälle. – Den handlar om hur man förhåller sig till och hanterar hot, säger Babben Larsson. – Det här är människor som lever i ett öppet samhälle där man plötsligt börjar titta på varandra på ett annat sätt. ”Cabaret” utspelar sig för 70 år sedan. Så mycket har inte förändrats. Varför inte? Det är lyxigt att ha ett jobb där man får känna och uttrycka de här sakerna, säger Sarah. Musikalen ”Cabaret”, efter Christopher Isherwoods roman ”Farväl till Berlin” (1939), skrevs av John Kander och Fred Ebb och hade urpremiär på Broadway 1967. Sedan dess har historien om Cliff, kabaréångerskan Sally Bowles och människorna som omger dem spelats i otaliga sammanhang – från Londons största scener till filmduken. Liza Minellis tolkning av Sally Bowles belönades med en Oscar 1972. Föreställningen har nypremiär på Broadway under 2014. ”Cabaret” på Uppsala stadsteater, med premiär den 1 mars, har översatts av Rikard Bergkvist. Ronny Danielsson står för regi och Roger Lybeck för koreografi. I rollerna syns även Oscar Pierrou Lindén, Gustav Levin, Eli Ingvarsson med flera. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30926, "headline": "”Storm i sociala medier kan förlama etermedier”", "summary": "Soran Ismail tystnar i Sveriges Radio. Efter februari månad slutar komikern att medverka i ”Morgonpasset i P 3” eftersom Sveriges Radio anser att han är för politisk.", "article": "– Vi kan inte ha programledare som säger att de hatar Sverigedemokraterna under ett val, säger Lotta Mossberg, kanalchef för Radio Stockholm och P 3 Stockholm, till Aftonbladet. Soran Ismail har kontrakt med Sveriges Radio, SR, fram till årsskiftet, men i podcasten ”Tsknas” berättar komikern att han placerats ”i karantän” av SR. – Oavsett vad man tycker om sakfrågan kan vi inte ha programledare i Sveriges Radio som är så öppna med sina åsikter om ett riksdagsparti, säger hon till Aftonbladet och betonade i ett pressmeddelande som skickades ut senare under onsdagen att Soran Ismail inte är avstängd: – Han har själv valt att fortsätta som debattör under valrörelsen och då avstå programledaruppdrag. SR:s beslut om Soran Ismail kommer bara drygt en vecka efter att juristen och opinionsbildaren Alice Teodorescu anklagade Alexandra Pascalidou, programledare för nya ”P1 Debatt”, för att ha varit partisk i en debatt om rasism. Två dagar senare bad programledaren och de ansvariga på P1 om ursäkt för att Alice Teodorescu känt sig förminskad. Public service-företagens värnande om neutraliteten inför valet har även lett till andra politiska prövningar. Timbuktus och Sebbe Staxxs låt ”Svarta duvor & vissna liljor” får inte längre spelas okommenterad i SR:s vanliga musikflöde. Förra veckan beslutade också SVT att inte visa Stefan Jarls systemkritiska dokumentärfilm ”Godheten” före riksdagsvalet, något som regissören själv ansåg vara ”en allvarlig inskränkning av yttrandefriheten”. Att sådana här diskussioner uppstår under ett valår är ett hälsotecken, menar förläggaren och journalisten Svante Weyler. Han har själv en bakgrund på Sveriges Radio och blev 2010 fälld av Granskningsnämnden för en krönika i P 1:s ”Godmorgon världen”. – Under ett valår är allting infekterat. Det vägs och mäts och det har att göra med att våra etermedier ägnar sig extremt mycket åt politik. Föreställ dig motsatsen, att de gjorde en kommersiell bedömning och sa att ”vi ägnar oss bara åt det våra lyssnare är intresserade av”. Vad skulle hända med Europavalet då? Det skulle förmodligen förbigås med tystnad, säger han. Samtidigt tycker han att en överdriven tolkning av kravet på opartiskhet kan bli närmast komisk i valtider: – Den andra ytterligheten är att vi har en person som säger att landet går bättre än någonsin, då måste vi hitta någon annan som säger att allt håller på att gå åt helvete. Någon älskade socialdemokraterna i P 4 Västerbotten, då måste vi ha någon som gillar högern i Skåne. Det kan till slut leda till groteska redaktionella bedömningar, säger han och varnar också för att tillmäta reaktioner på sociala medier alltför stor betydelse: – Vi vet inte om det betyder fem upprörda personer eller fem tusen. Gör man sig känslig för det som kallas storm i sociala medier, då kommer det här att bli en pest. Då kan det få en förlamande inverkan på medverkande i etermedia och framkalla en väldig ängslan hos programledare, säger han. Soran Ismail ska vara med i Morgonpasset nästa gång den 16 februari. Sedan försvinner han den 25 februari och återkommer enligt SR direkt efter valet. DN har sökt Soran Ismail. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30929, "headline": "USA:s terrorjakt slår mot pressen", "summary": "Förföljelsen av visselblåsaren Edward Snowden får USA att falla kraftigt i 2014 års pressfrihetsindex. När jakten på terrorister även drabbar journalister i demokratiska länder sjunker pressfriheten globalt.", "article": "I dag presenterar internationella Reportrar utan gränser sin årliga rapport över länders pressfrihet, World press freedom index 2014. En av de stora förändringarna är att USA har rasat 13 platser i listan. Orsaken är att landet ”med mycket kraftiga metoder gett sig efter visselblåsare under skydd av terror- och spionagelagstiftning”. Barack Obama har under sina två ämbetsperioder låtit åtala fler visselblåsare än alla tidigare amerikanska presidenter har gjort sammanlagt. I stället för att förfölja journalister har strategin blivit att ge sig på deras källor. ”Visselblåsaren är fienden”, konstaterar rapporten, som i sammanhanget nämner Wikileaksgrundaren Julian Assange, NSA-avhopparen Edward Snowden och Wikileakskällan Chelsea Manning (tidigare Bradley Manning), som dömdes till ett 35-årigt fängelsestraff. Även Storbritannien dras med i fallet, bland annat efter att ha tvingat tidningen The Guardian att förstöra källmaterial. Den brittiska regeringen skickade i fjol ut representanter till tidningens källare för att se till att hårddiskar med information från Edward Snowden krossades. Strax därefter blev partnern till Glenn Greenwald, en före detta stjärnreporter på The Guardian som hade arbetat nära Edward Snowden, frihetsberövad och kvarhållen i nio timmar på Heathrows flygplats – även det med stöd av antiterrorlagstiftning. – Vad som är slående är att även demokratiska stater börjar använda antiterrorlagstiftning mer och mer gummibandsartat. Det här är stater som borde veta bättre, som vi normalt sett förknippar med en stabil pressituation. Nu använder de oklara lagar för att komma åt något som vi anser vara en yttrande- och pressfrihetsfråga, säger Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige. Att makthavare låter jakten på terrorister rättfärdiga långtgående inskränkningar av pressfrihet är en global tendens. Ännu vanligare är det i Turkiet, som använder samma slags lagstiftning för att förfölja och fängsla journalister som skriver för kurdiska tidningar. Sett över hela världen har pressfriheten försämrats något under året. Vad som drar ner genomsnittet är inte bara den rundhänta tillämpningen av antiterrorlagstiftning. – Vi har också fått en hårdare attityd generellt mot journalister som har blivit en sorts brickor i konflikter. Det är baksidan av att alla förstår att medier och journalister är viktiga, säger Jonathan Lundqvist. Ett av de länder som finns i listans bottenskikt är Syrien, där det på grund av kriget har blivit i stort sett omöjligt att verka som journalist. Sverige ligger still på 10:e plats i pressfrihetsindex. Det innebär också en nordisk jumboplats, vilken enligt Jonathan Lundqvist kan förklaras med FRA-lagstiftningen, den utbredda övervakningen och ett par liggande lagförslag om begränsning av offentlighetsprincipen. I listans topp och botten finns Finland respektive Eritrea. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30949, "headline": "Abba-barnbarnen utmanar", "summary": "Fixstjärnorna i Melodifestivalens andra deltävling heter Sanna Nielsen och Martin Stenmarck. Men utmanarna Little Great Things har schlager-succéer i släkten. Två av det okända bandets medlemmar är barnbarn till Abbas Benny Andersson.", "article": "Få artister kan matcha Sanna Nielsens schlager-CV. Hon har deltagit i tävlingen sex gånger, alltid gått direkt till final och med balladen \"Empty room\" tog hon en andraplats 2008. Någon seger har det - hittills - inte blivit. Seger kan däremot Martin Stenmarck skryta med. Med bidraget \"Las Vegas\" vann han Melodifestivalen 2005, men Stenmarck vill tona ner förväntningarna inför lördagens tävling. – Jag kan inte styra om jag vinner eller kommer åtta. Om jag var spjutkastare hade jag kunnat säga att jag är i mitt livs form, men det är helt omöjligt. Så jag ställer mig i ledet och säger \"det går inte att tävla i musik\", säger han. De två veteranerna är givna fixstjärnor när Melodifestivalens andra deltävling hålls i Linköping. De är dock inte ensamma om att ha schlager-succéer i ryggsäcken. Det unga bandet Little Great Things är helt okända, men i familjen finns tunga Melodifestivalen-meriter. Medlemmarna Charlie och Felix Grönvall är barnbarn till Abba-legendaren Benny Andersson och föräldrarna heter Nanne Grönvall och Peter Grönvall, två av festivalens mest rutinerade artister och låtskrivare. – De tycker att det är väldigt roligt att vi är med, men mamma kommer nog att vara galet nervös, säger Charlie Grönvall. Cristoffer Wernqvist sticker in en blixtsnabb blinkning till Nanne Grönvall och hennes kanske största schlagerlåt: – Hon kommer mest att vara avundsjuk. Inför sin debut i Melodifestivalen har LGT valt en ovanlig strategi och plockat bort all sin tidigare musik från nätet. – Vi funderade på att släppa en singel innan Melodifestivalen, men det kändes roligare så här, nu blir det en överraskning för alla, säger Cristoffer Wernqvist som tillsammans med Adam Dahlström utgör gruppens andra halva. Charlie Grönvall fyller i: – Vi har spelat ihop i flera år, men under andra namn. Ingen vet någonting om Little Great Things, Markus Larsson på Aftonbladet kallade oss till och med \"ogooglingsbara\". Så hur låter då Little Great Things? TT Har fått tjuvlyssna på ett medley med korta klipp från några av bandets låtar. Det är tekniskt avancerad och hårt producerad musik med hög energi som lånar inspiration från punk, symfonisk rock och emo. – Ni kan förvänta er något stort och fett. Det är absolut inte en typisk Melodifestivalen-låt, säger Cristoffer Wernqvist. Kommer bandet att kunna utmana veteranerna? – Vi hoppas så klart på att gå vidare, men oavsett hur det går så känns det här som en bra start. Inget band kan förlora på att vara med i Melodifestivalen, säger Charlie Grönvall. Little Great Things Medlemmarna heter Charlie Grönvall (sång och gitarr), Felix Grönvall (trummor), Cristoffer Wernqvist (bas) och Adam Dahlström (keyboards och flygel). Bandet har funnits i fem år, men bytte nyligen till sitt nuvarande namn. Charlie och Felix Grönvall är barn till Nanne och Peter Grönvall. Den sistnämnde är son till Abbas Benny Andersson och har medverkat i Melodifestivalen som låtskrivare eller artist åtta gånger. Nanne Grönvall har medverkat som artist eller låtskrivare tio gånger. Makarna skrev låten \"Den vilda\" till sin grupp One More Time som vann Melodifestivalen 1996. Gruppen slutade på en tredjeplats i Eurovision Song Contest. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30950, "headline": "Niklas Wahllöf: I tv blir popmusiken som en enda, mycket lång tributskiva", "summary": "Aldrig tidigare har vi fått möta så många inhemska artister i kanalerna som nu. Men det finns en diffus oro – vad är det för popmusik som tv till slut kommer att förmedla?", "article": "I går, i dag, i morgon. Plocka ett datum och ett kanalnummer mellan 1 och 4 – popmusiken kommer garanterat att strömma ur tv:n. Det tarvas inte spetsforskning för att konstatera att vi sannolikt aldrig någonsin tidigare har fått möta så många inhemska artister ur det stora populärmusikfältet som nu, några år in på 10-talet. Det är artister överallt, jämt, varje dag. Vi möter dem i ”Sápmi sessions”, i ”Jills veranda, Nashville”, ”Tack för musiken”, ”Så mycket bättre”, ”Moraeus med mera”, ”Gäster med gest ... nej, ”Så ska det låta” menar jag”, ”Allsång på Skansen”, och en drös andra program. Skulle ett gå i ide spirar ett annat fram som liknar det förra, som nästa säsong kommer tillbaka för en ny vända. Samtidigt har en ny programform vartefter börjat etableras: En artist ska gärna företa sig någon form av resa, någonstans, allra helst ”hem” till en annan artist vilken ska verka i en åtminstone delvis annan genre och som tar emot med stora famnen. Efter hälsningsfraser och hedersbetygelser samtalar man, ibland om viktiga samhällsfrågor, kanske skriver man en låt ihop, kanske tolkar man andra eller varandra, man äter, degar, diggar. Därutöver finns en hel massa andra program där inte just musiken står i fokus, utan artisterna i sig. Och här är fältet helt öppet, man kan laga mat ihop, resa ihop, utföra någon uppgift ihop, eller bara prata. Det är förvånande hur mycket gemensamt alla popartister i tv tycks ha med varandra, hur mycket de tycker om varandra och varandras samtliga utgivna verk. Vilken oerhörd intern respekt som genomsyrar konstformen. Det måste vara fullkomligt unikt i svenskt kulturliv, ja kulturlivet i stort. I alla fall det liv som levs utanför branschfester och galor. Och kan någon vara där emot? Popmusiken, i mycket vid bemärkelse, tycks ha en särdeles god jordmån i Sverige. Musikaliska trender kommer och går men återväxten består. Och publiken, som förstås borgar för utvecklingen, är med på, förlåt mig, noterna. Popartisten tycks också vara som gjord för tv-mediet, sällan har väl mat-, rese- eller intervjuprogram varit bättre, haft mer självklara både värdskap och gäster än Plura Jonssons och Mauro Scoccos, Amanda Jenssens, Niklas Strömstedts, Jill Johnsons. Och görs där musik är denna ofta, tja, trevlig. Men. Det finns ett men. En diffus oro som skaver i bakhuvudet. Vad är det för popmusik som tv till slut kommer att förmedla? Om utvecklingen fortsätter, om fler och fler program visar hur artister till varje pris ska mötas och stötas, umgås, om alla som vi ser i rutan är, eller blir, vänner och helt överens om allting – framför allt vilken musik som ska framföras – finns inte risken att tv-kanalerna känner att popmusikkvoten därmed är fylld? De är ju så många. Att popmusiken i tv-mediet blir som en enda, mycket lång, samlings- eller tributskiva. Och att de artistskap som vilar på något annat – säg knasiga egenheter, surhet, blyghet, självvalt utanförskap, bristande artistsolidaritet, vad som helst som inte fungerar så bra som umgängesform i rutan – aldrig mer kommer vara i bild. Får man önska sig ett par redaktörstjänster med uppgift att skapa musikprogram där enskilda artister framför egen musik, helt utan att behöva förhålla sig till färdigheter som eklekticism eller cocktailminglande. Eller bordsskick. Som PSL på SVT:s webb? Kanske till och med lite musikkritik i tv, nej förlåt, det kanske vore att gå för långt. Det vore nämligen fint om det var just musiken som strömmade ur tv:n. Också. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30961, "headline": "Avicii fick Musikexportpriset", "summary": "Regeringens musikexportpris går i år till artisten, dj:n och musikproducenten Avicii. När handelsminister Ewa Björling delade ut priset på tisdagen avslöjade hon också att ett Spotifyabonnemang blir gåvan som statschefer ska få när de besöker Sverige.", "article": "Musikexportpriset delas årligen ut till en aktör i den svenska musikbranschen som varit särskilt betydelsefull för den svenska musikens spridning utomlands. – Våra stora internationella musikframgångar skapar inte bara viktiga exportintäkter. De förstärker även bilden av det kreativa och innovativa Sverige, säger handelsminister Ewa Björling. Bland årets nominerade fanns också Icona Pop, Carl Falk och Rami Yacoub, Nina Stemme och Watain, men det var Avicii som fick motta priset vid en ceremoni på UD under tisdagen. En del av motiveringen löd: ”Med sin vidöppna blick mot all sorts popmusik är han som kompositör och producent också med om att – på flera plan, inte minst i sättet att marknadsföra sig – förändra den globala scen han verkar på.” Tim ”Avicii” Bergling har gjort musik sedan 2007. Det internationella genombrottet kom med hitlåtarna ”Seek bromance” och ”Levels”, vilka följdes av en rad singlar med höga placeringar på internationella topplistor. 2012 blev han den första dj-akten att agera huvudnummer på Radio City Music Hall i New York. I september 2013 släpptes hans debutalbum ”True”. Avicii var inte på plats men komenterade priset över en länk från USA: – Jag vill bara säga tusen tack för regeringens exportpris. Jag är ledsen att jag inte kunde vara där, men jag hoppas ni får en grym kväll ändå. Handelsministern berättade också att ett Spotifyabonnemang som innehåller spellistor med svensk musik blir regerings standardgåva när utländska statschefer kommer på statsbesöken. Med gåvan vill regeringen inte bara visa upp svensk musik utan också svensk innovation och svenskt entreprenörskap, säger Björling. Regeringens musikexportpris instiftades 1997 och har tidigare tilldelats bland andra Robyn, Max Martin och Swedish House Mafia. Flera priser delades ut vid ceremonin. Abbamottog hederspriset för mångåriga insatser för svensk musikexport och spridningen av svensk musik i utlandet. Det nyinstiftade hedersomnämnandet för insatser av särskild betydelse för svensk musiks internationalisering delades ut av handelsminister Ewa Björling till skivbolaget TEN music group, till vilket artister som Zara Larsson och Icona Pop är kopplade. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30973, "headline": "Öppet brev från dottern: ”Woody Allen utnyttjade mig”", "summary": "I ett öppet brev som publiceras på New York Times hemsida anklagar nu adoptivdottern Dylan Farrow regissören Woody Allen för sexuella övergrepp. När Allen nyligen fick ta emot Golden Globe-galans hederspris var det sonen Ronan Farrow som anklagade fadern.", "article": "Brevet från Dylan Farrow, som publicerats på New York Times hemsida, börjar så här: ”Vilken av Woody Allens filmer är din favorit? Innan du svarar på frågan vill jag att du ska veta att när jag var sju år gammal tog Woody Allen mig i handen och ledde in mig i ett dunkelt garderobsliknande kryp-in på andra våningen i vårt hus. Han sade att jag skulle lägga mig på magen och leka med min brors elektriska tåg. Sedan utnyttjade han mig sexuellt.” Redan i början av 1990-talet anklagades Woody Allen för att ha utnyttjat sin adoptivdotter Dylan Farrow. Woody Allen har nekat, och det har aldrig väckts något åtal. Historien blossade upp igen i samband med att Woody Allen hyllades som ett av filmens stora genier när han för några veckor sedan fick ta emot ett hederspris på Golden Globe-galan. I ett twitter skrev exsambon Mia Farrow att hon bytte kanal. Även sonen Ronan Farrow twittrade och undrade om hyllningstalen innehöll något om övergreppen. Nu väljer New York Times-skribenten Nicholas Kristof att publicera Dylan Farrows brev i sin kolumn på nätet. I sin blogg skriver Kristof att han är god vän med både Mia Farrow och Ronan Farrow, och att det var via dem som han kom i kontakt med Dylan Farrow som numera bor i Florida under ett annat namn. Woody Allens försvarare säger helt riktigt att regissören förnekar anklagelserna, och så länge han inte är dömd ska han anses vara oskyldig, skriver Kristof. Men hittills är det ingen som har hört vad Dylan Farrow har att säga, menar han. Det var när Dylan Farrow hörde om Golde Globe-priset – och det faktum att alla andra tycks ha en uppfattning om huruvida anklagelserna är sanna eller falska – som hon bestämde sig för att ge sin version. ”Att han kom undan med det som han gjort har jagat mig under min uppväxt. Jag har känt skuld för att jag har gjort det möjligt för honom att vara nära andra små flickor. Jag har varit skräcklagen inför att någon man ska röra mig. Jag har utvecklat ätstörningar. Jag började skära mig själv.” Dylan Farrow skriver även att lidandet förstärkts av att hennes hjältar i Hollywood antingen vänt bort blicken eller slagit i från sig med ”vem vet egentligen vad som hände?”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30976, "headline": "Jan Eklund: Ingen trodde att det skulle bli krig", "summary": "Litteraturen om första världskriget är inte lika stor som den om det andra. Hundra år efter krigsutbrottet 1914 finns det ändå mycket att välja bland. Här är tre ovärderliga svenska böcker om kriget som förändrade världen för alltid. Och tre översatta.", "article": "Till det kusliga – och fascinerande – med första världskriget hör med vilken entusiasm de unga soldaterna marscherade till fronten. Kriget var fortfarande insvept i ett romantiskt skimmer. I den berömda inledningen till ”I stålstormen” beskriver Ernst Jünger tyskarnas ankomst till franska Champagne: ”Uppvuxna i en tidsålder präglad av trygghet kände vi alla en längtan efter det ovanliga, efter den stora faran. Kriget hade fyllt oss som i ett rus. I ett regn av blommor hade vi dragit ut, i en drucken stämning av rosor och blod ... Vi föreställde oss kriget som manliga dåd, en munter eldstrid på blommiga, blodbestänkta ängar.” Jüngers böcker hamnade inte på nazisternas bokbål; det gjorde däremot Stefan Zweigs. Den österrikiske stjärnförfattaren såg som en typisk representant för den borgerliga, judiska humanism som saknade existensberättigande i det stålblanka Tredje riket. Jag vet ingen bok som bättre än Zweigs självbiografi ”Världen av i går” återkallar tidens stämningar och dofter. Med förbluffande klarhet – och frisk naivitet – beskriver han hur osannolikt ett krig tycktes i augusti 1914. Det var en ovanligt skön sommar, optimism i luften, få eller ingen trodde att skotten i Sarajevo skulle leda till krig. Zweig var van att resa fritt, tycks lika hemma i Berlin, Paris och Florens som i Wien. Han såg sitt kosmopolitiska och gränslösa Europa gå upp i rök. Nu tvingades han huka i krigsyrans Österrike och bestämde sig för att bekämpa all form av militarism och nationalism, på sitt eget stillsamma vis. Zweig inledde en intensiv brevväxling med den franske författaren Romain Rolland, som bosatt sig i det neutrala Schweiz. Rolland motsatte sig kriget och bespottades hemma i Paris. Han blev Zweigs ledfyr i en mörk tid. Jag har inte läst den bortglömde Rolland. På Bokbörsen hittar jag en svensk originalutgåva av ”Ovan stridsvimlet”, en appell mot kriget från 1916 som väckte stort rabalder på sin tid. Den påstås vara i fint skick, kostar bara tvåhundra. Jag trycker på ”Beställ” och ska ställa den bredvid ”I stålstormen”. 6 krigsskildringar du inte får missa 1   Jan Olof Olsson ”1914” Bonniers, 1964. Jolos stora krönika om året som förändrade världen för alltid kom till 50-årminnet av krigsutbrottet. Den är faktiskt lika läsvärd i dag. Ett myller av färgstarkta typer, historiska miljöer och dramatiska händelser drar förbi. Med lätt hand och närvarokänsla får Jolo liv i det mesta. Naturligtvis börjar allt på plats i Sarajavo. Lika självklart drar han in Agnes von Krusenstjernas sammanbrott i skeendet och fortsätter med en dräpande analys det wilhelminska Tysklands pösande militarism. Var är nyutgåvan? 2   Svante Nordin ”Filosofernas krig” Nya Doxa, 1998. Svante Nordin är en fängslande idéhistoriker och kanske vår kunnigaste kännare av modern filosofi. Den kombinationen är oslagbar i denna volym; Nordin får mycket sagt på bara 230 sidor. Även tänkarna var ofta djupt indragna i sin tids konflikter. Många lämnade glatt seminarierummen och anslöt sig frankt till krigspropagandan. Och, noterar Nordin, vissa krig kan vara så skakande att de i sig upplevs som en filosofisk händelse. Ett brott i historien som flyttar gränserna för det fattbara. 3   Peter Englund ”Stridens skönhet och sorg” Atlantis, 2008. Nitton människors berättelser från kriget skildrat i 206 korta kapitel. Mycket ovanlig form, suveränt genomförd, skänker direkta och helt nya perspektiv. Vad tänker den franske ämbetsmannen? Vad ser den tyska skolflickan? Hur reagerar den ryska sjuksköterskan? Ingen har överblick i krigets kaotiska vardag. Källorna är brev, dagböcker och memoarer. Missa inte de roliga fotnötterna om allt från kokain till brevduvor. Englunds bok har översatts till en rad språk, fick fin kritik i New York och London. 4   Adam Hochschild ”Aldrig mera krig” Ordfront, 2012. En av de senaste årens mest uppmärksammade verk om kriget av författaren till ”Kung Lepolds vålnad”. Det finns alldeles för många dåliga böcker om kriget som just krig. Hochschild lyfter i stället fram motståndarna. Vissa var pacifister, andra insåg vilken mardröm ett krig skulle kunna bli, och det krävdes betydligt större mod att säga nej än ja. Det fick filosofer som Bertrand Russell känna av. Sällan har så många begåvade och framstående människor suttit i brittiska fängelser för sin övertygelses skull. 5   Barbara Tuchman ”Augusti 1914” Atlantis, 1983. Amerikanskan Barbara Tuchman är en av få kvinnliga historiker som tidigt skrev om kriget, hon har dessutom inkasserat två Pulitzerpris. ”The guns of August” (1963) räknas som en modern klassiker, skriven i den stora stilen, med till synes full koll på alla militära strategier och operationer. Dödläget efter slaget vid Marne bestämde krigets fortsatta förlopp, fyra långa och blodiga år på västfronten utan avgörande genombrott. Läs även ”Zimmermanns telegram” och framför allt epokstudien ”Det stolta tornet”. 6   R J Grant ”Stora boken om första världskriget” Fischer & Co, 2013. Ja, den är stor, nästan komiskt detaljerad, ett praktverk om kriget ”från Sarajevo till Versailles”. Det känns lätt perverst att bädda in denna tragedi bakom så stiliga pärmar. Men den som börjar bläddra fastnar lätt i det rika bildmaterialet från jordens alla fronter. Framför allt i färgrika detaljer från vapen, uniformer, kartor, konst och affischer som lockar fram tidskänslan. Jag stirrar länge – och väcks av ett citat ur ”Svejk”, Jaroslav Haseks roman om kriget: ”Hjältar finns inte, bara boskap för slakt, och slaktarna i generalstaberna”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30978, "headline": "”Det finns inget roligare än att driva med Danmark”", "summary": "På lördag gör komikerna Nour El Refai och Anders Jansson debut som programledare för Sveriges största tv-program. På fredagkvällen repade de för första gången sitt manus inför publik, och det var en nöjd duo som klev av scenen i Malmö.", "article": "Melodifestivalprogramledarduon Nour El Refai och Anders Jansson gjorde sitt första genrep inför publik i Malmö arena under fredagkvällen, och trots att det var en tekniskt lite skakig repetition vad gäller ljud, ljus och kameror, så var El Refai och Jansson nöjda efteråt. – Det känns bra, men det är ju läskigt. Det är så många som sitter här och tittar, och ändå ska man tänka att det bara är ett rep, sade Nour El Refai strax efter att de klivit av scenen. – Vi gör ett tv-program i morgon kväll, det viktigaste är att det sitter då. Det är många beståndsdelar som ska fungera, artister och kameror, och det var först i kväll vi satte ihop det. Jag kände att det flöt bra, sade Anders Jansson. Har personkemin mellan er kommit naturligt, eller har ni fått jobba på den? – Den har tvingats fram... – Nej, jag har känt mig trygg med Anders från första början. Vi har kul ihop och kan läsa varandra, sade Nour El Refai. Den röda tråden i lördagens Melodifestival är Danmark – programledarna gör frejdiga parodier på det danska kynnet och trummar upp en hätsk revanschstämning efter Danmarks seger i Eurovision Song Contest förra året. – Det finns inget roligare än att driva med Danmark. Åtminstone inte i Skåne, sade Nour El Refai som liksom Anders Jansson kommer från Lund. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30980, "headline": "Doldis-veteran tar över mikrofonen", "summary": "Han har dansat och körat bakom både Eric Saade och Danny Saucedo, nu kliver Alvaro Estrella fram själv med låten \"Bedroom\".", "article": "Alvaro Estrella är veteran på schlagerscenen. Han har dansat och körat bakom bland andra Eric Saade och Danny, och förra året var han bakgrundssångare i Azerbajdzjans bidrag i Eurovision Song Contest. Nu tar han steget fram till mikrofonen och ställer upp i tävlingen med låten \"Bedroom\", där han sjunger om att ha ett hälsosamt och aktivt samliv med sin partner på alla tänkbara ställen utom just sovrummet. Varför ville du göra just den här låten? –Texten är lite... busig. Många reagerar på den, men man får se den med glimten i ögat och jag tror att alla kommer att känna igen sig. Den handlar om passion. Om vad man vill göra med sin partner. Du har varit med många gånger som dansare. Ger det dig några fördelar? –Jag vet hur det funkar bakom kulisserna, var kafeterian ligger. Det känns sjukt roligt att ta steget framåt och sjunga. Och lite skrämmande. Ska du satsa på musiken nu? – Ja, absolut. Det här känns som en dörröppning för mig. Jag har laddat för det här i fjorton år! ", "article_category": "culture"}
{"id": 30981, "headline": "Filmvärlden fyndar nya historier på seriehyllan", "summary": "Mats Jonssons kultförklarade serieroman \"Hey princess\" blir spelfilm. Filmbranschen hittar allt oftare intrikata historier och subversiva karaktärer bland hyllade serier – som i \"Vi är bäst!\" och \"Blå är den varmaste färgen\".", "article": "Mats Jonsson stoppar in en snus och drar en suck av lättnad. Det är först nu, sju år efter att han blev tillfrågad om att göra film av sin självbiografiska serieroman \"Hey princess\" (2002), om en ung serietecknares vedermödor i ett kallt, men hippt Stockholm under 90-talet, som det är officiellt. \"Hey princess\", namngiven efter en Popsicle-singel och beskriven som \"en generationsroman för 70-talisterna\", blir film i regi av Maria Blom (\"Masjävlar\", bioaktuella \"Hallåhallå\"). – Filmen är en romantisk komedi, i stil med \"Annie Hall\". I grunden är det en historia om att vara ung och söka sig själv – och kärleken. Det är också en film för alla som minns 90-talet, och för alla som varit – eller är – unga, säger Mats Jonsson, som vidare berättar att han inspirerats en hel del av filmen \"American Splendor\" (2003), baserad på den amerikanska tecknaren Harvey Pekars självbiografiska serieböcker \"American Splendor\" och \"Our Cancer Years\" (tecknad till-sammans med frun Joyce Brabner). Liksom \"American Splendor\" så kommer spelfilmen \"Hey Princess\" att brytas upp med animerade seriestrippar. – Det är ju ändå en film om en serietecknare, därför känns det självklart att serierna ska vara med. Men jag kommer att rita nya när det är klart vilka skådespelarna blir, säger Mats Jonsson. Manuset har Jonsson skrivit med Sara Bergmark Elfgren, bästsäljande författare till trilogin \"Cirkeln\", \"Nyckeln\" och \"Eld\" tillsammans med Mats Strandberg. Filmen produceras av Memfis Film. – Sara har varit ovärderlig under arbetet med manuset. Jag hade aldrig klarat det själv. Det var lite som att jag höll boken för hårt, att jag inte vågade släppa sargen, säger Mats och tillägger: – Det känns också spännande att Maria regisserar. Vi rörde oss båda i det uteliv som \"Hey Princess\" skildrar. Maria är en fantastisk skådespelarregissör. Hon har en värme när hon berättar som gör att man även tycker om de mest osympatiska karaktärerna. Att det dessutom är första gången hon tar sig an en historia som hon inte skrivit själv känns otroligt hedrande. Men det är inte bara för serietecknaren Mats Jonsson som filmens värld öppnat sig. Superhjältarna från de amerikanska seriejättarna Marvel och DC Comics – däribland Iron Man, Hulken, Batman, Spindelmannen, Thor, X-Men-gänget och Catwoman, har förvisso befolkat bioduken i länge. Men. Det senaste året har även varit lyckosamt för filmatiseringar av så kallade alternativserier. Exempelvis så blev den bioaktuella \"Blå är den varmaste färgen – Kapitel 1 & 2\" av regissören Abdellatif Kechiche den första serieadaptionen någonsin att vinna den prestigefyllda Guldpalmen i Cannes, 2013. Filmen, som rosats för sin närgångna berättelse om den 17-åriga gymnasisten Adèle och den några år äldre konstskoleeleven Emma, bygger på ett album av den franska serietecknaren Julie Maroh. I helgen visas också en annan fransk serieadaption – \"Aya of Yop City\" av Marguerite Abouet och Clément Oubrerie, på Göteborgs Internationella Filmfestival. Medan Lukas Moodyssons varma drama \"Vi är bäst!\", baserat på Coco Moodyssons punkiga uppväxtskildring \"Aldrig godnatt\" (2008), har lockat så väl unga som gamla till biograferna under vintern. Även Kim W Anderssons \"Alena\" och Hanna Gustavssons \"Nattbarn\" filmatiseras. I Tyskland ligger en filmatisering av Ulli Lusts självbiografiska serieroman och feministiska praktverk \"I dag är sista dagen på resten av ditt liv\" i produktion. – De senaste åren har det skett en uppvärdering av serien som konstform och av dess historieskrivning. Serier har fått en större spridning, vilket ger ringar på vattnet. Det rör sig åt alla håll. Tidigare har vi ju sett en hel del teater och radioteater som baserats på svenska seriealbum. Nu har även filmvärlden fått upp ögonen, säger Josefin Svenske, förläggare på Kolik förlag. Att \"Blå är den varmaste färgen\" fick Guldpalmen tror jag bidrar till att ytterligare väcka filmvärdens intresse för alternativa serier. Mats Jonsson menar att \"film är mer närbesläktat med serier än serier är med litteratur\". Även han ser ett ökat intresse för serier i egenskap av redaktör och förläggare på Galago. – Under mina 15 år i branschen har filmvärldens intresse för serier aldrig varit så stort som nu. Visst har mer eller mindre skumma typer hört av sig och velat göra film om Socker-Conny eller Arne Anka genom åren, men det har aldrig blivit någonting. Erika Wasserman, producent på filmbolaget Idyll, menar att filmbranschen vänder sig till serierna för att hitta nya berättelser – och en typ av karaktär som kanske inte vanligtvis når bioduken. – Serier springer ju ur en avantgardistisk tradition och befolkas ofta av ett mer subversivt persongalleri än mainstreamfilm och litteratur. Jag har svårt att tro att Abdellatif Kechiche gjort en film om två lesbiska tjejer om han inte hade hittat förlagan. Det kanske han hade, men jag tror faktiskt inte det, säger hon. Regissören Sanna Lenken (Guldbagge-nominerad för sin kortfilm \"Äta lunch\") är inne på samma spår. – I serierna finns röster som inte fått plats på bioduken. Än. Detta tror jag beror på att det finns en viss rädsla för att filmatisera kvinnors sexualitet. Där är den svenska kortfilmen mer vågad, exempelvis vissa filmer av Fanni Metelius och Johanna Paulsdotter Löfstedt. Lenken har köpt rättigheterna till Hanna Gustavssons \"Nattbarn\" från 2013, ett album om om \"en ung tjejs sexualitet och uppvaknade\". – Många samtida serier är modiga och råa, särskilt när det kommer till kvinnlig sexualitet. Det får vara njutningsfullt, äckligt och roligt. Det är främst till serierna jag vänder mig för att hitta nya berättelser, det är också i dem jag känner igen mig mest. Jag tänker på Hannas serier – men också på Liv Strömquist och Sara Hanssons, säger Sanna Lenken. Erika Wasserman framhåller också ekonomiska incitament till att producera serieadaptioner. Adaptionen har ju, så länge marknaden funnits, ridit på boken/förlagans framgångar. – Fördelarna med serieadaptioner är flera. Seriealbumet är ofta redan indelat i scener och bygger, liksom filmen, på bilder. Samtidigt så är ju systemet för filmstöd utformat så att det är lättare att söka stöd om det finns en tydlig förlaga att hänga upp filmen på. Riskerna på en allt mer kommersialiserad filmmarknad blir färre, produktionen mindre kostsam och så finns det en potentiell publik redan, säger hon. Gemensamt för flera av tidigare nämnda seriealbum är att de är uppväxtskildringar, som handlar om vuxenblivande. Om tonåringar eller unga vuxna som söker sin identitet, sexualitet, gemenskap eller en hand att hålla i sin. \"Hey Princess\", \"Nattbarn\", \"Blå är den varmaste färgen\", \"Alena\", \"Aldrig godnatt\" och \"I dag är den sista dagen på resten av ditt liv\" handlar alla om att, på olika sätt, hitta sin egen plats i sitt eget liv. Liksom ett av 2000-talets mest framgångsrika seriealbum – Marjane Satrapis \"Persepolis\", där filmatiseringen nominerades till en Oscar för bästa animerade film 2007 och prisades i Cannes samma år. Detsamma gäller för Daniel Clowes kultförklarade serie \"Ghost world\", vilken blev film i high school-miljö med Scarlett Johansson i huvudrollen, 2001. Flera av dem har en episk ton, en tydlig dramaturgi och en huvudkaraktär som, på ett eller annat sätt får sin revansch, gör sin resa eller uppfyller sin dröm. Och växer med uppgiften. Aktuella serier som blir film På bio just nu: \"Aya of Yop City\" – en seriesvit i sex delar av Marguerite Abouet och Clément Oubrerie, vilka också regisserat filmatiseringen. Livet i Yopougon, en stadsdel i Elfenbenskustens största stad Abidjan, i slutet av 70-talet skildras genom ögonen på den unga Aya. Visas på Göteborgs filmfestival lördag 1 februari och söndag 2 februari. \"Blå är den varmaste färgen\" – Kapitel 1 & 2, 2013, regi Abdellatif Kechiche. Baserad på seriealbumet med samma namn av Julie Maroh. Belönades med Guldpalmen i Cannes 2013. Vann också en Guldbagge för Årets bästa utländska film häromveckan. \"Vi är bäst!\" - filmatiseringen som gav Lukas Moodysson priset Guldspiran. Baserad på frun Coco Moodyssons album \"Aldrig godnatt\" från 2008. Om en punkig uppväxt vid Mariatorget i Stockholm, 1982–1984. \"Bamse och tjuvstaden\" – en serieadaption, i allra högsta grad. Baserad på serietecknaren Rune Andréassons folkkära karaktärer. Serieadaptioner vi minns: \"Persepolis\" (2007), \"American Splendor\" (2003) , \"Ghost world\" (2001), \"A history of violence\" (2005), \"V för Vendetta\" (2005). Bubblare: \"Kick ass\", \"Kick as 2\", \"Oblivion\", \"From hell\". Serieadaptioner vi ser fram emot: \"Hey princess\", \"Nattbarn\", \"Alena\", \"Idag är sista dagen på resten av ditt liv\". Film och förlaga Filmens vinningar tycks vara många när det kommer till serieadaptioner. Men finns det då några nackdelar med att låna ut sitt verk till vita duken? Kanske främst om man inte känner sig nöjd med slutresultatet. När \"Blå är den varmaste färgen – Kapitel 1 & 2\" gick upp på bio tog serietecknaren Julie Maroh avstånd från Abdellatif Kechiches film i ett öppet brev, främst för att hon ansåg att den manlige regissörens gestaltning av lesbiskt sex var voyeuristisk och spekulativ. Men också för att hon tyckte att han mytologiserade och upphöjde den kvinnliga sexualiteten, på ett sätt som hon vare sig som feminist, konstnär eller lesbisk kände igen sig i. Alan Moore har avfärdat de populära filmatiseringarna av hans verk, däribland \"V för Vendetta\", \"From hell\" och \"The League\". \"Min åsikt när det kommer till film är att jag inte gillar adaptionsprocessen, och jag gillar särskilt inte den moderna serieadaptionen, där karaktärerna blir franchise som kan arbetas om i oändlighet. I de flesta fall är originalserien överlägsen filmen\", säger Moore i en intervju med The Guardian. Superhjältarna tappar kraft Mikael Sol, projektledare på Egmont Kids Media Nordic, menar att mer kommersiella serietitlarna som Batman, Spider-Man och X-men, snarare förlorat på att bli amerikanska storproduktioner. – Förr var det så att om en serie blev film så sålde serien väldigt bra. Nu verkar det dock gått så långt att serier som det kommer filmversioner av urholkar intresset för själva serien, där Marvel- och DC-serierna är tydliga exempel. Trots filmer om Spider-Man och Batman säljer de serierna nästan ingenting i Sverige. Det kommer massiva vågor av kringprylar och annat vilket gör att folk blir mättade och inte läser serierna längre. När det gäller just superhjältar där filmerna och tv-spelen kretsar mycket kring coola effekter så är det ju svårt för serietitlarna att konkurrera, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30985, "headline": "Filmvärlden fyndar nya historier på seriehyllan", "summary": "Mats Jonssons kultförklarade serieroman ”Hey princess” blir spelfilm. Filmbranschen hittar allt oftare intrikata historier och subversiva karaktärer bland hyllade serier – som i ”Vi är bäst!” och ”Blå är den varmaste färgen”.", "article": "Mats Jonsson stoppar in en snus och drar en suck av lättnad. Det är först nu, sju år efter att han blev tillfrågad om att göra film av sin självbiografiska serieroman ”Hey princess” (2002), om en ung serietecknares vedermödor i ett kallt, men hippt Stockholm under 90-talet, som det är officiellt. ”Hey princess”, namngiven efter en Popsicle-singel och beskriven som ”en generationsroman för 70-talisterna”, blir film i regi av Maria Blom (”Masjävlar”, bioaktuella ”Hallåhallå”). – Filmen är en romantisk komedi, i stil med ”Annie Hall”. I grunden är det en historia om att vara ung och söka sig själv – och kärleken. Det är också en film för alla som minns 90-talet, och för alla som varit – eller är – unga, säger Mats Jonsson, som vidare berättar att han inspirerats en hel del av filmen ”American Splendor” (2003), baserad på den amerikanska tecknaren Harvey Pekars självbiografiska serieböcker ”American Splendor” och ”Our Cancer Years” (tecknad till-sammans med frun Joyce Brabner). Liksom ”American Splendor” så kommer spelfilmen ”Hey Princess” att brytas upp med animerade seriestrippar. – Det är ju ändå en film om en serietecknare, därför känns det självklart att serierna ska vara med. Men jag kommer att rita nya när det är klart vilka skådespelarna blir, säger Mats Jonsson. Manuset har Jonsson skrivit med Sara Bergmark Elfgren, bästsäljande författare till trilogin ”Cirkeln”, ”Nyckeln” och ”Eld” tillsammans med Mats Strandberg. Filmen produceras av Memfis Film. – Sara har varit ovärderlig under arbetet med manuset. Jag hade aldrig klarat det själv. Det var lite som att jag höll boken för hårt, att jag inte vågade släppa sargen, säger Mats och tillägger: – Det känns också spännande att Maria regisserar. Vi rörde oss båda i det uteliv som ”Hey Princess” skildrar. Maria är en fantastisk skådespelarregissör. Hon har en värme när hon berättar som gör att man även tycker om de mest osympatiska karaktärerna. Att det dessutom är första gången hon tar sig an en historia som hon inte skrivit själv känns otroligt hedrande. Men det är inte bara för serietecknaren Mats Jonsson som filmens värld öppnat sig. Superhjältarna från de amerikanska seriejättarna Marvel och DC Comics – däribland Iron Man, Hulken, Batman, Spindelmannen, Thor, X-Men-gänget och Catwoman, har förvisso befolkat bioduken i länge. Men. Det senaste året har även varit lyckosamt för filmatiseringar av så kallade alternativserier. Exempelvis så blev den bioaktuella ”Blå är den varmaste färgen – Kapitel 1 & 2” av regissören Abdellatif Kechiche den första serieadaptionen någonsin att vinna den prestigefyllda Guldpalmen i Cannes, 2013. Filmen, som rosats för sin närgångna berättelse om den 17-åriga gymnasisten Adèle och den några år äldre konstskoleeleven Emma, bygger på ett album av den franska serietecknaren Julie Maroh. I helgen visas också en annan fransk serieadaption – ”Aya of Yop City” av Marguerite Abouet och Clément Oubrerie, på Göteborgs Internationella Filmfestival. Medan Lukas Moodyssons varma drama ”Vi är bäst!”, baserat på Coco Moodyssons punkiga uppväxtskildring ”Aldrig godnatt” (2008), har lockat så väl unga som gamla till biograferna under vintern. Även Kim W Anderssons ”Alena” och Hanna Gustavssons ”Nattbarn” filmatiseras. I Tyskland ligger en filmatisering av Ulli Lusts självbiografiska serieroman och feministiska praktverk ”I dag är sista dagen på resten av ditt liv” i produktion. – De senaste åren har det skett en uppvärdering av serien som konstform och av dess historieskrivning. Serier har fått en större spridning, vilket ger ringar på vattnet. Det rör sig åt alla håll. Tidigare har vi ju sett en hel del teater och radioteater som baserats på svenska seriealbum. Nu har även filmvärlden fått upp ögonen, säger Josefin Svenske, förläggare på Kolik förlag. Att ”Blå är den varmaste färgen” fick Guldpalmen tror jag bidrar till att ytterligare väcka filmvärdens intresse för alternativa serier. Mats Jonsson menar att ”film är mer närbesläktat med serier än serier är med litteratur”. Även han ser ett ökat intresse för serier i egenskap av redaktör och förläggare på Galago. – Under mina 15 år i branschen har filmvärldens intresse för serier aldrig varit så stort som nu. Visst har mer eller mindre skumma typer hört av sig och velat göra film om Socker-Conny eller Arne Anka genom åren, men det har aldrig blivit någonting. Erika Wasserman, producent på filmbolaget Idyll, menar att filmbranschen vänder sig till serierna för att hitta nya berättelser – och en typ av karaktär som kanske inte vanligtvis når bioduken. – Serier springer ju ur en avantgardistisk tradition och befolkas ofta av ett mer subversivt persongalleri än mainstreamfilm och litteratur. Jag har svårt att tro att Abdellatif Kechiche gjort en film om två lesbiska tjejer om han inte hade hittat förlagan. Det kanske han hade, men jag tror faktiskt inte det, säger hon. Regissören Sanna Lenken (Guldbagge-nominerad för sin kortfilm ”Äta lunch”) är inne på samma spår. – I serierna finns röster som inte fått plats på bioduken. Än. Detta tror jag beror på att det finns en viss rädsla för att filmatisera kvinnors sexualitet. Där är den svenska kortfilmen mer vågad, exempelvis vissa filmer av Fanni Metelius och Johanna Paulsdotter Löfstedt. Lenken har köpt rättigheterna till Hanna Gustavssons ”Nattbarn” från 2013, ett album om om ”en ung tjejs sexualitet och uppvaknade”. – Många samtida serier är modiga och råa, särskilt när det kommer till kvinnlig sexualitet. Det får vara njutningsfullt, äckligt och roligt. Det är främst till serierna jag vänder mig för att hitta nya berättelser, det är också i dem jag känner igen mig mest. Jag tänker på Hannas serier – men också på Liv Strömquist och Sara Hanssons, säger Sanna Lenken. Erika Wasserman framhåller också ekonomiska incitament till att producera serieadaptioner. Adaptionen har ju, så länge marknaden funnits, ridit på boken/förlagans framgångar. – Fördelarna med serieadaptioner är flera. Seriealbumet är ofta redan indelat i scener och bygger, liksom filmen, på bilder. Samtidigt så är ju systemet för filmstöd utformat så att det är lättare att söka stöd om det finns en tydlig förlaga att hänga upp filmen på. Riskerna på en allt mer kommersialiserad filmmarknad blir färre, produktionen mindre kostsam och så finns det en potentiell publik redan, säger hon. Gemensamt för flera av tidigare nämnda seriealbum är att de är uppväxtskildringar, som handlar om vuxenblivande. Om tonåringar eller unga vuxna som söker sin identitet, sexualitet, gemenskap eller en hand att hålla i sin. ”Hey Princess”, ”Nattbarn”, ”Blå är den varmaste färgen”, ”Alena”, ”Aldrig godnatt” och ”I dag är den sista dagen på resten av ditt liv” handlar alla om att, på olika sätt, hitta sin egen plats i sitt eget liv. Liksom ett av 2000-talets mest framgångsrika seriealbum – Marjane Satrapis ”Persepolis”, där filmatiseringen nominerades till en Oscar för bästa animerade film 2007 och prisades i Cannes samma år. Detsamma gäller för Daniel Clowes kultförklarade serie ”Ghost world”, vilken blev film i high school-miljö med Scarlett Johansson i huvudrollen, 2001. Flera av dem har en episk ton, en tydlig dramaturgi och en huvudkaraktär som, på ett eller annat sätt får sin revansch, gör sin resa eller uppfyller sin dröm. Och växer med uppgiften. På bio just nu ”Aya of Yop City” – en seriesvit i sex delar av Marguerite Abouet och Clément Oubrerie, vilka också regisserat filmatiseringen. Livet i Yopougon, en stadsdel i Elfenbenskustens största stad Abidjan, i slutet av 70-talet skildras genom ögonen på den unga Aya. Visas på Göteborgs filmfestival lördag 1 februari och söndag 2 februari. ”Blå är den varmaste färgen” – Kapitel 1 & 2, 2013, regi Abdellatif Kechiche. Baserad på seriealbumet med samma namn av Julie Maroh. Belönades med Guldpalmen i Cannes 2013. Vann också en Guldbagge för Årets bästa utländska film häromveckan. ”Vi är bäst!” - filmatiseringen som gav Lukas Moodysson priset Guldspiran. Baserad på frun Coco Moodyssons album ”Aldrig godnatt” från 2008. Om en punkig uppväxt vid Mariatorget i Stockholm, 1982–1984. ”Bamse och tjuvstaden” – en serieadaption, i allra högsta grad. Baserad på serietecknaren Rune Andréassons folkkära karaktärer. Serieadaptioner vi minns: ”Persepolis” (2007), ”American Splendor” (2003) , ”Ghost world” (2001), ”A history of violence” (2005), ”V för Vendetta” (2005). Bubblare: ”Kick ass”, ”Kick as 2”, ”Oblivion”, ”From hell”. Serieadaptioner vi ser fram emot: ”Hey princess”, ”Nattbarn”, ”Alena”, ”Idag är sista dagen på resten av ditt liv”. Filmens vinningar tycks vara många när det kommer till serieadaptioner. Men finns det då några nackdelar med att låna ut sitt verk till vita duken? Kanske främst om man inte känner sig nöjd med slutresultatet. När ”Blå är den varmaste färgen – Kapitel 1 & 2” gick upp på bio tog serietecknaren Julie Maroh avstånd från Abdellatif Kechiches film i ett öppet brev, främst för att hon ansåg att den manlige regissörens gestaltning av lesbiskt sex var voyeuristisk och spekulativ. Men också för att hon tyckte att han mytologiserade och upphöjde den kvinnliga sexualiteten, på ett sätt som hon vare sig som feminist, konstnär eller lesbisk kände igen sig i. Alan Moore har avfärdat de populära filmatiseringarna av hans verk, däribland ”V för Vendetta”, ”From hell” och ”The League”. ”Min åsikt när det kommer till film är att jag inte gillar adaptionsprocessen, och jag gillar särskilt inte den moderna serieadaptionen, där karaktärerna blir franchise som kan arbetas om i oändlighet. I de flesta fall är originalserien överlägsen filmen”, säger Moore i en intervju med The Guardian. Mikael Sol, projektledare på Egmont Kids Media Nordic, menar att mer kommersiella serietitlarna som Batman, Spider-Man och X-men, snarare förlorat på att bli amerikanska storproduktioner. – Förr var det så att om en serie blev film så sålde serien väldigt bra. Nu verkar det dock gått så långt att serier som det kommer filmversioner av urholkar intresset för själva serien, där Marvel- och DC-serierna är tydliga exempel. Trots filmer om Spider-Man och Batman säljer de serierna nästan ingenting i Sverige. Det kommer massiva vågor av kringprylar och annat vilket gör att folk blir mättade och inte läser serierna längre. När det gäller just superhjältar där filmerna och tv-spelen kretsar mycket kring coola effekter så är det ju svårt för serietitlarna att konkurrera, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 30987, "headline": "Niklas Wahllöf: Kan hjältarnas minsta gemensamma nämnare vara pliktkänslan?", "summary": "Yoav Shamirs film ”Hjältekoden” utgår från en enda man som vägrade göra Hitlerhälsningen och blir en jakt på vad som formar det goda motståndet.", "article": "I ett hav av spikrakt utsträckta Hitlerhälsningar står en enda man med armarna i kors, han ser ut att kisa liksom misstroget upp mot föremålet för hälsningen. Det gamla tyska fotot gav dokumentärfilmaren Yoav Shamir en idé – vad utmärker en hjälte, vilka har hjältemodet naturligt i sig och kunde kanske Shamir själv vara en hjälte? Yoav Shamir har gjort starka, prisbelönta filmer förr, som lågmälda ”Checkpoint” – om israeliska gränsposteringar och soldaternas slentrianförnedring av palestinier med ärenden på båda sidor bommen – vilken fick Shamir hatad i delar av hemlandet. Där gör kameran hela jobbet, Shamir pratar en enda gång. I hans nya ”10 %: What makes a hero”, ”Hjältekoden” i svensk översättning och som sändes i SVT:s Doxblock i tisdags kväll, pratar han hela tiden. Med det gamla nazistmötesfotot och Stanley Milgrams femtio år gamla lydnadsexperiment i bakhuvudet, där endast en liten del av deltagarna vägrade att utföra av en auktoritet beordrad men uppenbart omoralisk handling, ger han sig ut på en resa runt halva jorden och pratar. Han pratar med en man i New York som kastat sig ned på tunnelbanespåret och skyddat en nedfallen medmänniska med epileptiskt anfall från det framrusande tåget, han pratar med en belgisk kvinna som gömde en judisk familj under andra världskrigets utrensningar, med barnen till en tysk officer som försökte mörda Adolf Hitler, en vit sydafrikansk kvinna involverad i de svartas frihetskamp, amerikanska gängmedlemmar som hoppat av och jobbar för ickevåld, följer med en israelisk firad stridspilot som vänt om och blivit fredsaktivist, han studerar krigiska och hierarkiskt indelade schimpanser och deras fredliga kusin bonoboapan som tycks lösa allt med sex och slapphet. Han ber psykologiprofessorn Philip Zimbardo att undersöka vad hjältar har gemensamt. Han pratar med neurologer, forskare, Ayn Rand-anhängare... Han pratar med en extrem mängd personer. Och han hittar ingenting. I själva verket kunde man se Yoav Shamirs film som exempel på hur en dokumentäridé är intressant, till och med angelägen, men just för att ingen under tillblivelsen förmått ställa sig upp, sätta ned foten och säga ”stopp” i stället blir en sövande filmad fundering. En en och en halv timmes ”jaha”. I vår kultur, i tider av konformism, brist på självständighet och oberoende, när betydande massor åter delar in människor efter absurda värderingsskalor, när ännu fler bara rusar vidare i en global självdestruktivitet, är exempel på olika former av motståndshandlingar – åtminstone ett simpelt ”vänta lite här nu” – givetvis av vikt. I stället söker och söker och söker Shamir, vad förenar det lilla fåtalet ”hjältar”? Och han får svar på svar på svar: Ingenting, kompis, hjältarna finns i olika miljöer, klasser, kön, nationaliteter, åldrar, det finns ingen kod, din tes håller inte. Ingen gång ställer han frågan hur heroismen, i stället för att bara konstateras finnas genetiskt i få, skulle kunna systematiseras. Nu är Yoav Shamir ingen dumskalle. Han redovisar öppet de nedslående svaren, hans egen besvikelse över den förfelade intentionen: Och han låter den belgiska gamla kvinnan – hon som med stor risk för sitt eget liv gömde judar undan koncentrationsläger – vända på perspektivet och närmast med en axelryckning säga det självklara men sorgligt nog svindlande: ”Det finns ingen ära i en sådan handling. Det är vår plikt som människor.” Den tyske mannen med armarna demonstrativt i kors var den enda i folkhavet som där och då gjorde sin plikt. Och det är långt mer än något ”jaha”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31000, "headline": "Storslam för Daft Punk", "summary": "Elektroniska musikduon Daft Punk från Frankrike vann fem Grammys vid galan i Los Angeles, bland annat för Årets skiva – ”Get lucky” – och Årets bästa album – ”Random access memories”.", "article": "Daft Punk vann även priset för Bästa framträdande av duo/popgrupp för megahiten ”Get lucky” och två andra för ”Random access memories”. Musiklegenderna Pharrell Williams och Nile Rodgers, som också medverkar på ”Get lucky”, var med på galan. – Jag slår vad om att Frankrike är väldigt stolta över de här killarna, sade Williams när de tog emot priset för Årets skiva. – Jag antar att robotarna vill säga ”tack”, fortsatte han med syftning på de två i Daft Punk som stod tysta intill honom på scenen, i vanlig ordning införda sina visirhjälmar. ”Royals”, framförd av Lorde och skriven av Joel Little och Ella Yelich O'Connor, utsågs till Årets sång. Lorde fick pris för Bästa soloframträdande inom pop för ”Royals”. Svenske musikproducenten och låtskrivaren Max Martin var nominerad i kategorin Bästa låt som medkompositör till ”Roar” som framförs av Katy Perry, men blev alltså utan Grammy. Den svenske filmregissören Jonas Åkerlund vann däremot en Grammy i kategorin bästa musikfilm för ”Live kisses” med förre Beatlesmedlemmen Paul McCartney. Han delar priset med producenterna Violaine Etienne, Aron Levine och Scott Rodger. Hiphop–duon Macklemore & Ryan Lewis blev Årets nykomling. Duon fick också en Grammy för ”Thrift shop”, som var Bästa raplåt. Sångerskan Rihanna slapp också gå hem utan utmärkelse. Hon fick en Grammy för ”Unapologetic” – bästa album i genren ”urban contemporary”. Flera veteraner var med i årets Grammygala, däribland rockbandet Led Zeppelin vars ”Celebration day” utsågs till Bästa rockalbum. Tjockt med veteraner I kategorin Bästa rocklåt var det tjockt av folk som varit med förr– som Mick Jagger och Keith Richards i Rolling Stones (”Doom and gloom”) och Geezer Butler, Tony Iommi och Ozzy Osbourne i Black Sabbath (”God is dead?”). Men det blev en annan veteran som knep priset – Paul McCartney vann tillsammans med Dave Grohl, Krist Novoselic och Pat Smear med ”Cut me some slack”. Och den som trott att trumpetaren och orkesterledaren Herb Alpert, 78, gjort sitt i branschen hade fel – han fick en Grammy för Bästa instrumentala popalbum, ”Steppin out”. Ytterligare en handfull svenskar förutom de ovan nämnda fanns med bland de nominerade i de totalt 82 olika kategorierna men de blev utan Grammy. Det gäller bland andra Alesso (nominerad i kategorin Bästa remix för ”If I lose myself” med One Republic) och Neeme Järvi och Göteborgs symfoniker (nominerade i kategorin Bästa verk av orkester för ”Atterberg”) ", "article_category": "culture"}
{"id": 31001, "headline": "En Persson som är i perfekt balans", "summary": "Pianisten Cecilia Persson leder och befriar medmusikerna i sina kompositioner. Improvisationerna blir en del av kompositionen snarare än en tillfällig uttolkning.", "article": "Det är inte första gången pianisten Cecilia Persson uppkallar ett verk efter något som har med ridning att göra. Men kanske är titeln på hennes första skiva i eget namn särskilt välfunnen. ”Open rein” lär betyda att styra hästen på ett mjukt sätt som hjälper den att finna balans. Många som har hört Persson med den stilbildande gruppen Paavo kan nog känna igen det från hur hon på en gång leder och befriar sina medmusiker i låtarna hon har skrivit. Det handlar mycket som samspelet mellan komposition och improvisation. Balans, just. Med utgångspunkt i det skrivna materialet men med kompositörens fulla förtroende för varje enskild musikers kreativitet. För precis som med det Persson har skrivit för Paavo bär de nya låtarna i hög grad bandmedlemmarnas signaturer. Det är till och med troligt att mycket på ”Open rein” skrevs för just Per ”Texas” Johansson, Fredrik Ljungkvist, Thomas Backman, Eivind Lönning, Leo Svensson, Mattias Ståhl, Nils Ölmedal, Peter Nilsson och Olof Wendel. Samma gäng framför skivan på Kulturhuset. De flesta är med från början, andra tillkommer allteftersom musiken behöver dem. Det är förstås också en fråga om instrumentering. Wendel spelar till exempel marimba. Med Ståhls vibrafon blir det två malletsinstrument, som hittade för några stycken där Persson närmar sig Steve Reichs minimalistiska tonspråk. Andra gånger hör jag drag av viss konstmusik i det att Persson låter melodierna växa utanför givna rytmiska ramar. Till skillnad från så mycket annan jazz får rytmen och taktarterna anpassa sig till melodierna i stället för tvärtom. Persson har också en signifikativ förmåga att hålla i formen för varje stycke. I stället för att regelbundet återgå till ett givet utgångsläge, som i en jazzstandard, spänner hennes kompositioner över längre skeenden och utan att varje solo behöver resultera i en enskild klimax. Så blir improvisationen mer en del av kompositionen än en tillfällig uttolkning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31011, "headline": "Rasande schvungfull countrypop", "summary": "Jill Johnson har utvecklats till en folkkär och etablerad estradör. I sin första krogshow bjuder hon på en kavalkad av välkända coverlåtar och sin egen stabila Nashvillepop.", "article": "Det finns artister som slår igenom på en gång, med dunder och brak. Sedan finns det andra som växer successivt. Man kunde tro att Jill Johnson hörde till den förra kategorin, ända sedan hon 1998 vann schlager-SM med ”Kärleken är”, men efter sin tiondeplats i Birmingham kom den snarare att sorteras bland de mer undanskymda svenska schlagervinnarna. Och när Jill Johnson nu framför den mitt i sin egen krogshow känns den inte så mycket som en självklar showstopper som ett obligatorium hon råkar ha ärvt från en tidigare inkarnation. Hon gör den bra, såklart, och jubel ger den. Men det där som hon pratade sig hes om på den tiden, om att någon schlagertös var hon ju faktiskt inte, det känns i dag så självklart att man undrar varför det alls behövde påpekas. Trots att det lät så tillkämpat då. Fem år senare tävlade hon igen, med ”Crazy in love”, och då var hela hennes persona däremot på plats. Den countrypoppiga Nashville-Jill, i höga klackar och kort kjol, den hon har fortsatt att nöta in i sin publik med minst ett album om året. Den låten är nu hennes mesta publikfavorit, som görs i inte mindre än fyra helt olika versioner efter varandra, inklusive Beyoncés låt med samma namn och en skämtsam översättning till svenska på titeln ”Det krävs ingenting”. Ändå var det alltså inte den som vann tävlingen. Dock vann den i längden, och något liknande tror jag man kan säga om hennes karriär. Som har vuxit på ett långt mer målmedvetet och organiskt vis än egentligen någon annan som kommit fram via Eurovisionsschlagern. Nu verkar det ha blivit dags att slutgiltigt slå fast faktum. Jill Johnsons första krogshow har sin premiär dagen efter att hennes första stora tv-serie har det, och visst nämnde hon en passant att det är en kokbok på gång? I en musikbransch där skivförsäljningens status är fortsatt omtvistad har Jill Johnson eskalerat till att bli den sorts artist som lever på många fler plattformar än så. Att hon sedan monologpratar om hur stort allt det här är för lilla Jill från Ängelholm, det hör snarast till rollen. Hon är estradör nu, folkkär och etablerad, trots att den utlovade hitkavalkaden måste ta till rätt många välkända coverlåtar för att på allvar kännas som en sådan. Hennes egen Nashvillepop må vara stabil och rekorderlig, riktigt breda hitlåtar har den ännu inte avsatt. Exakt hur mycket country den är kan man också diskutera, den Nashvillegenre hon verkar i har som specialitet att plocka upp bred pop och rock från ganska nyss och få den att framstå som mirakulöst föryngrad, som när hon nu gör Bruce Springsteens ”No surrender” och The Fabulous Thunderbirds ”I believe I’m in love” till två av kvällens mest uppenbara höjdpunkter. En annan utvikning är när hon sticker iväg mot storbandsjazzen, med en blinkning till det faktum att Frank Sinatra och Sammy Davis Jr faktiskt har stått på samma scen och sjungit. Det är först när hela bandet till slut samlas i ring till ett allra sista extranummer, med ett ensamt munspel och Neil Youngs ”Love is a rose” i stämmor, som jag hör jag en fläkt av country på det där nedtonade, organiska viset. Som jag personligen gärna hade sett lite mer av i showen. Fast då hade den inte blivit lika rasande schvungfull, förstås. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31018, "headline": "Dj:n från Hackney i Nelson Mandelas skor", "summary": "Toronto. Från Stringer Bell i \"The wire\" till Nelson Mandela. Dj:n och skådespelaren Idris Elba gör succé i rollen som den nyligen bortgångne frihetskämpen. \"Mandelas kamp har alltid påverkat mig\".", "article": "Som liten pojke i London fick Idris Elba jämt höra om Nelson Mandela. Inte kunde han ens gissa att han själv skulle spela den nyligen insomnade frihetskämpen som vuxen. Det är \"The wire\"-veteranens största filmroll och superlativen haglar. Men den brittiske fyrtioplussaren var nära att tacka nej till rollen. Ansvaret kändes överväldigande. – Jag trodde det var ett skämt när jag fick frågan. Jag ser ju inte ens ut som Mandela, säger Idris Elba en varm septemberdag under Torontos filmfestival. Kvällen innan har \"Mandela. Vägen till frihet\" haft världspremiär. När vi möts upp på ett hotell i Kanadas metropolis verkar han tagen av all uppståndelse. – Vi kan väl sitta här ute i solen och få lite frisk luft, säger han. Väl ute på balkongen erbjuder han en drink. Han är lika cool som Fonzie, lika karismatisk på samma gång. Rösten är dov, t-tröjan hänger ledigt. Bakom sina solglasögon börjar han sakta berätta om mannen som förändrat hans liv. – Mandelas kamp och ödmjukhet har alltid påverkat mig. Jag växte också upp i ett land med \"vi och dem\". Men att gå i hans skor var tufft. Speciellt inför sydafrikanerna. Jag tänkte på hur Mandela själv trotsade sin rädsla. Jag lärde mig hans ord och när jag slutade agera klev jag på något sätt in i honom, säger Elba. I \"Mandela. Vägen till frihet\" reser Idris Elba med oss in i Sydafrikas sargade själ och speglar Mandelas omtumlande liv – från ung advokat till äldre president. Vi följer Mandela från lyckliga dagar till tragiska händelser: genom förödmjukelse, politisk uppvaknande, den långa fängelsevistelsen till ledarskap och sitt förhållande till Winnie. Det har gjorts många filmer om Mandela men denna både episka och intima historia är den första baserad på den forne presidentens egna memoarer. Det är också den mest framgångsrika. – När jag såg filmen i går kväll var publiken knäpptyst. Som i en kyrka. Sedan blev det jubel och stående ovationer. Det var stort för mig. Det är onekligen Elbas största roll i karriären, men också den där han förvandlats mest. En sydafrikansk kollega håller med om att den resliga Elba fångar Mandelas rullande gång, känsliga blick och melodiska tal med otäck perfektion. – Han var också lång och boxades. Som ung var han till och med kralligare än vad jag är. Jag hårdpluggade Mandela och djupdök in i sydafrikansk kultur. För att förstå kampen. Sedan flyttade jag till Sydafrika i sex månader. Väl på plats blev han överraskad av hur sydafrikanerna gått vidare med sina liv efter apartheid. Och om hur resten av världen inte ändrat sina fördomar om landet. – Självklart finns det fortfarande hemska orättvisor kvar. För de fattiga. Men jämför man med andra länder har Sydafrika utvecklats enormt, säger britten som under sin vistelse lärde sig en ny innebörd av orden tålamod och uppoffring. – Jag träffade aldrig Mandela. Egentligen ville jag inte det, före inspelningen. Han kunde säkert ha gett mig insiktsfulla råd, men jag ville inte forcera det. Han var sjuk, säger Elba, som fick stort stöd från Mandelas familj. Idris Elba växte upp i Londons fattigkvarter. Hans Sierra Leonefödda pappa var inte sen att göra honom politisk medveten. Främst om afrikansk politik. Under 80-talets gyllene hiphopår fick han smak för musik. Han började som diskjockey som fjortonåring och i New York bodde hans idoler. Så han flyttade dit. För att överleva extraknäckte han som dörrvakt, marijuanaförsäljare och på undergroundklubbar. Fattig som Oliver Twist med mål att slå igenom som skådespelare rände han på auditions och fick småroller. Och så plötsligt kom det stora genombrottet. Han fick rollen som Stringer Bell i \"The wire\" (2002), tv-serien som korsar Dickens med den antika tragedin och rankas som en av världens bästa genom tiderna. Sedan dess har Elba gått vidare till tv-serierna \"Luther\" och \"The office\", till biroller i Hollywoodrullarna \"American gangster\" (2007), \"Prometheus\"(2012), \"Pacific Rim\" (2013) och \"Thor\" (2011), där han spelar en fornnordisk gud. Musikrötterna har burit honom. – Det är mitt recept som skådespelare. Jag använder musik att meditera till, för att bygga en rollfigur, för att bara leva. Musiken ger mig en hel del drinkar på barer också, skrattar Elba som medproducerade soundtracket till \"American gangster\" och som fortfarande dj:ar under namnet Big Driis The Londoner. – Jag måste hålla ett slags balans i tillvaron. Speciellt när reser jag så mycket och bor på båda sidorna om Atlanten. Britterna ser Elba som sin egen och inte den halvamerikanska hybrid andra stämplat honom som. Det ryktas också att hans brittiskhet kan ge honom rollen som den nye James Bond. Enligt Daniel Craig är Elba en perfekt kandidat. – Alla frågar mig om 007. Det är en fantastisk rollfigur. Vem vet om det kommer att ske, säger Elba utan att avslöja något. Guillermo del Toro (\"Pans labyrint\") har liknat Elba vid en Rodin-skulptur med magnetiska ögon och empatisk kontakt med åskådarna. Själv försöker han fortfarande förstå vad han egentligen håller på med. Han säger att Mandelarollen har ändrat hans val. – Jag är mer kräsen och medveten om vilka signaler filmerna ger. Jag vill gräva djupare, gräva under ytan. Inte göra popcornfilm längre. Musikslukaren och knegarkillen Elba tänder på utmaningar. Rollen som 1900-talets stora förebild har gett honom en mustig kick. Sin egen bakgrund glömmer han inte. – Jag är fortfarande arbetarklass och jobbar fortfarande häcken av mig för pengarna. Jag har alltid trott att jag själv kunde skapa mitt eget öde. Den här karriären ville jag ha. Och här är jag ... Idrissa Akuna Elba Född den 6 september 1972 i Hackney, London. Tv: Gjorde sin första roll som gigolo i \"Helt hysteriskt\" 1995 och en av sina första i såpan \"Family affairs\" 1997. Fick sitt stora genombrott i HBO-serien \"The wire\" 2002. Vann Golden globe för bästa skådespelare i \"Luther\" 2012. Har också spelat i amerikanska \"The office\" och \"Law and order\". Film: Spelade mot Beyoncé i kassasuccén \"Obsessed\" 2009 och mot Naomi Rapace i Ridley Scotts \"Prometheus\" 2012. Kandidat att bli näste James Bond. Golden globe-nominerades för \"Mandela. Vägen till frihet\" och \"Luther\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 31033, "headline": "Anna Odells baggeladdade kväll", "summary": "Anna Odells sensationsdebut ”Återträffen” vann den tyngsta guldbaggen för bästa film. Fast flest baggar gick till publiksuccén ”Monica Z” när filmgalan på måndagskvällen firade 50 år, på Cirkus i Stockholm.", "article": "– Du kan verkligen förstöra en fest, blinkade Sissela Kyle till regissören Anna Odell redan i det 60-talsdoftande öppningsnumret när Guldbaggens SVT-sändning inleddes. På sedvanligt vd-manér sopade den svenska filmdrottningen Anna Serner bort allt tal om 50-årskris för den svenska filmbranschen. Och visst, filmbranschen kan blicka tillbaka på en riktigt bra höst. Framför allt ska den svenska filmen vara evigt tacksam över att det forna mobboffret Odell från Enskede aldrig blev bjuden på den där episka klassåterträffen. På måndagskvällen gick den orädda konstnären – rikskänd efter att ha fejkat en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm för några år sedan – upp på Cirkus-scenen inför nya branschkolleger som Mikael Persbrandt, Alicia Vikander, Robert Gustafsson, Marie Richardson, Kjell Bergqvist och Harriet Andersson. – Jag brukar ju säga hur det verkligen är, men nu är jag helt ställd. Leve konsten, livet och friheten! Och kultur och allt..., förklarade Anna Odell, skrudad i en snedskuren svart vintageklänning och med glittrande diadem. Priset för bästa film utlöste ett kramkalas i Odells skolklass, som också följde med upp på scenen tillsammans med producent Mathilde Dedye. Triumfen för Odells ”Återträffen” befäster också 10-talets tydligaste trend. För tredje året i rad går bästa film-guldbaggen till en film som regisserats av en kvinnlig debutant. Förra året vann Gabriela Pichlers humoristiska socialdrama ”Äta sova dö” och dessförinnan Lisa Aschans stämningsfulla pubertetsdrama ”Apflickorna”. Om man bara ser till de senaste tio åren så börjar det bli jämnt skägg mellan män och kvinnor. Odell fick dock se sig slagen i regiklassen av den danska regiräven Per Fly som lotsat fram Peter Birros manus om den folkkära jazzikonen Monica Zetterlund till fjolårets näst största biovältare med drygt 500.000 besökare. Kvällens andra succédebutant var tveklöst sångartisten Edda Magnason som vann baggen för sitt tonsäkra porträtt av världens mest kända värmländska lingonris i cocktailglas i ”Monica Z”. På måndagskvällen fick hon ta emot en guldbagge av förlorarromantikern Håkan Hellström som egentligen ”bara vill dela ut pris till tvåorna och treorna”. – Ja, herregud, är det så här det känns? Jag vill bland annat tacka några av Monicas kompisar som sa till mig: ”Kom ihåg att detta är ingen hjärnoperation, kör dit race!” sa Edda Magnason som fick ta emot en av kvällens varmaste applåder. En verklig lågoddsare var också Mikael Persbrandt som vann för sitt övertygande sätt att spela den rikskända pappan och härdmästaren från Västerås i filmatiseringen av bästsäljaren ”Mig äger ingen”. – Den här filmen har betytt mycket för mig både personligt och professionellt, sa Mikael Persbrandt som var märkbart tagen av stundens allvar och den senaste tidens medieturbulens. Han tillade att priset vill han dela med alla beroende som lider ute i kylan i dag. Kjell Bergqvist slapp hålla ett tredje tacktal till sig själv, i stället blev det Sverrir Gudnason som vann för rollen som jazzsångerskans sidekick Sture Åkerberg i ”Monica Z” framför David Dencik, som drömde om att bli mayaindian i Lisa Langseths gruppdynamiska ”Hotell”, galans mest förbisedda film. Däremot vann en jublande glad Anna Bjelkerud bagge för bästa kvinnliga biroll, som en medelålders kvinna som drömmer om det knapplösa knullet med en gift man i Langseths film. I musikslaget vann ”Monica Z” stort över Håkan Hellström. Trots nio nomineringar blev ”Känn ingen sorg” utan de tyngsta baggarna, men vann för bästa klipp och bästa ljuddesign. Den galopperande publiksuccén ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” blev helt utan baggar på tre chanser, men fick trösta sig med biopublikens pris. Kvällens stora ironi var att Eva von Bahr och Love Larson blev utan bagge för bästa mask/smink för ”Hundraåringen...” – trots att Robert Gustafssons mask lär ha kostat drygt 50.000 kronor om dagen. En bagge kan fortfarande inte köpas för pengar. Galakvällen på Cirkus avslutades i käck dur med ett levande blommogram till Guldbaggegalan där Tommy Körberg sjöng ”Med en enkel tulipan...”, kompad av Benny Andersson på dragspel. Efter väntade en sista festkväll på Berns innan den mest kända svenska baggen definitivt tog steget in i den gyllene medelåldern. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31035, "headline": "Årets starkaste föreställning", "summary": "DN:s kulturpris 2014 – scenkonst. Den nominerade är: Teater Galeasen – Vi arbetar alltid med bra material och att ingen är utbytbar, säger Sophia Artin, som är Galeasens teaterchef sedan 20 år tillbaka och som tog ”Vår klass” till Sverige. Ingegärd Waaranperä har träffat henne.", "article": "Årets starkaste, mest omtalade teaterföreställning är Teater Galeasens ”Vår klass”, som bygger på verkliga händelser i en polsk by från 1935 fram till 2000-talet, ”så rik på erfarenheter att den tävlar med själva livet”, skrev Leif Zern i sin DN-recension. Hur hittade ni den pjäsen? – Det har sin speciella historia. Den börjar med en fantastisk person, Leonard Neuger, professor i Stockholm, som flyttade hit från Polen på 1980-talet. Han är nära vän med författaren Tadeusz Slobodzianek och skrev förordet inför urpremiären i London 2009, och är också god vän med regissören Natalie Ringler, säger teaterchefen Sophia Artin. – Och Natalie kom till mig och sa att den här borde du läsa. Ja, sa jag, men inte just nu... Det dröjde ett tag och sedan åkte vi faktiskt till Warszawa, för att följa upp vårt ”polska spår”. Och då, på planet ner, läste jag den, och tårarna bara rann. Att sedan vara i den staden berörde mig starkt. Där träffade vi Slobodzianek, en grandios man, som gestikulerade och pratade på polska. Och jag pekade på affischen av ”Vår klass” och hörde mig själv säga: ”Du, det är den här vi vill göra.” – Sedan hade jag tokångest, för hur skulle vi få ihop det? Det tog tid, över ett år, innan vi löst allt, pengar, samarbeten, rollsättning. ”Vår klass” är en i raden av hyllade, starka föreställningar på Galeasen. ”Prinsessdramer” av Elfriede Jelinek är en annan höjdpunkt. Galeasen är nominerad till DN:s Kulturpris också för att i 30 års tid ha varit ledande och nyskapande i Stockholms teaterliv. Hur håller ni uppe nivån? – Som med all konst, det går i vågor. Men de allra flesta föreställningar har haft en hög angelägenhetsgrad. En röd tråd finns: maktförhållanden. Och att vi inte dömer. Vi står aldrig still. Mästrande teater, eller utopisk teater om det paradisiska tillståndet undviker vi. Jim Cartwrights ”Gatan” (1992) fick ett liknande mottagande som ”Vår klass”, ett unisont: ”Det här bör alla svenska politiker se.” Den var lite av en brytpunkt i teaterns historia, vi började fokusera på text på ett annat sätt. Vad behöll ni av det gamla? – Den emotionella intelligensen. Ärlighet, allvar men även en stilla svart humor. Det blir gärna stark teater i det säregna, vackra scenrum vi har där publiken kan känna varje andhämtning, se rätt in i skådespelarnas blick. På Galeasen är allt så nära, vi är ett med lokalen. Ensemblen kan växla mellan en och tretton personer, hur behåller ni kontinuiteten? – Det har jag funderat mycket på. Jag var inte med på 80-talet, men sedan jag började – och det var innan surdegen kom till Söder – har jag drivit ett slags surdegsprincip. Att vi alltid ser till att ha med några som har arbetat på teatern tidigare. Det behöver inte vara skådespelare, det kan vara en scenograf eller regissör... det är oerhört viktigt. Många av Galeasens skådespelare har blivit väldigt stora, hur kommer det sig? – Hm, ja det är det svårt att undvika att tala om. ”Galeasen tänder stjärnorna”, tycker jag man kan citera, från DN. I just detta nu tänder vi tre nya: Malin Persson, Moa Silén och Simon Reithner med pjäsen ”Variation” av Kristian Hallberg. Och en mångårig medarbetare Tobias Hagström Ståhl regidebuterar. – Kanske för att vi alltid arbetar med bra material och ingen är utbytbar. Att skådespelarna ger sitt allt, och att det är så skyddslöst, så utsatt. Vi har välsignats med extremt modiga och drivna skådespelare och regissörer. Till det som präglar Galeasen hör också att vi inte är någon solisternas teater. Aldrig. Det är en oskriven regel att så jobbar man inte. Man stjäl inte fokus. ”Vår klass” är ett utmärkt exempel på det: tio säreget begåvade aktörer som har ett mål: att berätta en gemensam historia. Du har verkat på Galeasen i 20 år och i hög grad blivit teaterns ansikte utåt. Hur tycker du att du har präglat teatern? – Jag har lyft fram kvinnorna på den här teatern avsevärt sedan det glada 80-talet. Det har jag jobbat hårt med. Jag skrev en lista med bara efternamn på dramatiker vi satt upp, och frågade folk vad som var anmärkningsvärt med den. Alla utom en var kvinnor, men det var det få som såg det... Maslowska, Ouzounidis, Jelinek, Didion, Stridsberg, Montelius… ja, det var ett helt koppel. – Min farfar sa alltid att kvinnor inte kunde vara konstnärer. Det är synd att han inte lever nu så att man kunde sticka det här framför ögonen på honom och säga att hördudu Yngve, tänk efter lite här nu. Motivering: Teater Galeasen Teater Galeasens ”Vår klass” var förra årets starkaste föreställning. I 30 år och med säker konstnärlig intuition har teatern hittat pjäserna som speglar vår tids mest brännande frågor och regissörerna och skådespelarna som utmanar med dem. Under hård kulturpolitisk press står Galeasen också solidariskt upp för alla Stockholms frigrupper. Teater Galeasen. Teater Galeasen är en ekonomisk förening. Teaterchef: Sophia Artin. Producent: Joakim Bayoumi Karlsson. Bland dem som arbetat på teatern finns Rickard Günther, Jens Arbabi Ohlin, Ingela Olsson, Leif Andrée, Mikael Persbrandt, Sandra Huldt, Claes Ljungmark, Noomi Rapace, Lena B Eriksson, Per Grytt, Jacob Ericksson, Rebecka Hemse, Berndt Östman, Mats Flink. ”Vår klass” av Tadeuzs Slobodzianek är gjord i samarbete med Dramaten och Polska institutet. Regi: Natalie Ringler. Medverkande: Carl Magnus Dellow, Lina Englund, Peter Luckhaus, Hannes Meidal, Lena Nilsson, Simon Reithner, Monica Stenbeck, Johan Wahlström, Pierre Wilkner, Freddy Åsblom. Nypremiär den 3 maj. Drömyrke när jag var barn: ”Jag ville bli Sveriges första kvinnliga biskop i Lund. Inte av kristen övertygelse utan för att röra om grytan, och – inte så nobelt – få bo i det magnifika biskopshuset.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 31040, "headline": "Kritikerälsklingar har vinstchans", "summary": "Årets två stora Golden globe-vinnare, ”American hustle” och ”12 years a slave” är också favoriter inför årets Oscarsgala. Danske Thomas Vinterbergs ”Jakten” har chans att bli bästa utländska film.", "article": "Kanske var utfallet i årets nomineringar det mest väntade på många år. Med tio vardera leder David O Russells 70-talsdoftande kriminaldrama ”American hustle” årets nomineringsrace tillsammans med Alfonso Cuaróns syrefattiga existentiella rymdthriller ”Gravity”. Tätt efter följer Steve McQueens slavdrama ”12 years a slave” som har nio vinstchanser. Tre publik- och kritikerälsklingar som träffar hjärteroten på helt olika sätt – skruvat skruvat, förhöjt stilsäkert eller stillsamt smärtsamt. Oavsett vilket är alla tre filmerna en triumf för skådespeleri. Det gäller särskilt för Hollywoods just nu mest spännande och hippa regissör David O Russell (”Silver lingings playbook”) som sett till att hela den eminenta ensemblen i ”American hustle” har chansen att kamma hem en Oscar - Christian Bale, Bradley Cooper, Amy Adams och Jennifer Lawrence. Det är knappast troligt att någon kan hota ”American hustle” eller ”12 years a slave” i slaget om bästa film, även om det är ett starkt år med uppstickare som kidnappningsdramat ”Captain Phillips”, nostalgitrippen ”Nebraska”, framtidsvisionära ”Her” och Stephen Frears tragikomiska ”Philomena” som är ett av årets utropstecken i nomineringslistan. Den brittiska publikfriaren med Judi Dench och Steve Coogan får fyra tunga nomineringar som bästa film, bästa aktris (Dench), bästa manus baserad på förlaga (Steve Coogan och Jeff Pope) och bästa musik. Trots några tunga nomineringar för bästa film, regi och huvudroll (Leonardo DiCaprio) för ”Wolf of Wall street” står Martin Scorseses verklighetsbaserade drama om den dekadente finansvalpen Jordan Belfort lågt i kurs på Oscarsbörsen. Förvånande nog, saknas bröderna Coens lysande film ”Inside Llewyn Davis” som endast är nominerad för bästa ljud och bästa foto. I slaget om bästa manliga respektive kvinnliga skådespelare är det desto mer öppet. Kvartetten från ”American hustle” konkurrerar bland annat mot Chiwetel Ejiofor, Michael Fassbender och Lupita Nyongo från ”12 years a slave”. Meryl Streep får sin 18:e nominering för huvudrollen i familjedramat ”En familj” (”August: Osage country”) medan Julia Roberts har chans att vinna sin andra Oscar för bästa biroll i samma film. Den tunga Hollywoodduon ställs bland annat mot Cate Blanchett och Sally Hawkins som båda nomineras för sina rollprestationer i Woody Allens ”Blue Jasmine”. På den manliga sidan får 80-plussare som Bruce Dern och June Squibb sin andra respektive första nominering för sina roller i Alexander Paynes själfulla och bitterljuva roadtrip genom ett svartvitt Nebraska. Om Malik Bendjelloul vann fjolårets dokumentär-Oscar för ”Searching for Sugar man” så står och faller Norden helt och hållet med danskarna i år. Till skillnad från Gabriela Pichlers ”Äta sova dö”, överlevde Thomas Vinterbergs ”Jakten” alla gallringar och har chansen att vinna titeln bästa utländska film. Dramat med Mads Mikkelsens mjuka lärare som blir oskyldigt anklagad för pedofili får nog svårt att hävda sig mot Paul Sorrentinos existentiella och melankoliska ”Det ljuva livet”-pastisch ”Den stora skönheten” som också vann EFA-awards på den europeiska Oscarsgalan. Den danska regiduon Anders Walter och Kim Magnusson är dessutom nominerade i kortfilmsklassen med ”Helium”. Under danskflagg går också amerikanska Köpenhamnsbon Joshua Oppenheimers dokumentär ”The act of killing” får nog betraktas som favorit till årets statyett i dokumentärklassen. Årets Oscarsgala äger rum i Kodak Theatre i Hollywood natten mellan den 2 och 3 mars svensk tid. Nominerade till Oscar 2014 Flest nomineringar: ”American hustle” 10, däribland för bästa film, regi, manliga huvud- och biroll, kvinnliga huvud- och biroll och bästa manus. ”Gravity” 10, däribland för bästa film, regi och kvinnliga huvudroll. ”12 years a slave”, 9, däribland för bästa film, manliga huvud- och biroll och kvinnliga biroll. Bästa film: ”12 years a slave”, ”American hustle” , ”Captain Phillips” , ”Dallas buyers club”, ”Gravity” , ”Her”, ”Nebraska”, ”Philomena”, ”The wolf of Wall street”. Bästa manliga huvudroll: Christian Bale (”American hustle”), Bruce Dern (”Nebraska” ), Leonardo DiCaprio (”The wolf of Wall street”), Chiwetel Ejiofor, (”12 years a slave”), Matthew McConaughey (”Dallas buyers club”). Bästa kvinnliga huvudroll: Amy Adams (”American hustle”), Cate Blanchett (”Blue Jasmine” ) Sandra Bullock ”Gravity”, Judi Dench (”Philomena”), Meryl Streep (”August: Osage county”) – hennes artonde nominering. Bästa regi: Alfonso Cuarón (”Gravity”), Steve McQueen (”12 years a slave”), Alexander Payne (”Nebraska”), David O Russell (”American hustle”), Martin Scorsese (”The wolf of Wall street”). Bästa utländska film: Belgiska ”The broken circle breakdown”, italienska ”The great beauty”, danska ”Jakten ”, kambodjanska ”The missing picture”, palestinska ”Omar”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31047, "headline": "Därför drabbas politiker av höga hus-febern", "summary": "Ända sedan det skandalomsusade Turning torso stod klart i Malmö 2005 har Sveriges kommunalpolitiker haft höga hus-feber. Göteborgs planer på en 200 meter hög skyskrapa utmanas av en skiss från Stockholm på ett 225 meter högt hus. Arkitekten Ola Andersson förklarar fenomenet.", "article": "Hösten 1999 besökte några herrar från Sverige den spanske arkitekten Santiago Calatravas kombinerade ateljé och bostad i Zürich. De var på jakt efter en arkitekt som kunde rita ”Framtidens hus” till Boutställningen Bo 01 i Malmö. Santiago Calatrava visade dem den ena modellen efter den andra av strukturer han skissat på. Svenskarna begrep ingenting. Men så fick de i ett hörn av ateljén syn på en abstrakt skulptur av en människokropp, bestående av nio kuber. De svenskar herrarna beställde ett förslag utifrån modellen och åkte hem. Två veckor senare kom en stor låda från Zürich med en modell av framtidens hus. De insåg direkt att projektet inte fick plats på den avsedda tomten, men HSB Malmös vd Johnny Örbäck råkade få se modellen. Han bestämde sig för att bygga den, men inte som ett framtidens hus utan som en skyskrapa med bostäder. Projektet blev på många sätt en katastrof. Det kostnadsberäknades till 600 miljoner men kom att kosta 1,6 miljarder. Budgeten spräckte alltså med runt en miljard och HSB Malmö fick sälja stora delar av sitt fastighetsbestånd för att täcka kostnaderna. Bostadsrätterna gick inte att sälja, och de fick i stället hyras ut. Färdigställandet blev två år försenat, Johnny Örbäck sparkades som vd och dömdes i Malmö tingsrätt till fängelse för trolöshet mot huvudman. Men ända sedan Turning torso, som skyskrapan i Malmö kallas, färdigställdes 2005 har höga hus febern härjat Sverige. Så fort huset stod klart gick landshövdingen i Stockholms län och kommunalrådet i Stockholm ut i en debattartikel och lade i ett slag om stadsbyggnadskursen i huvudstaden. Nittiotalets tillbakablickande arkitektur skulle ersättas med ”märkesbyggnader”. Att landets högsta hus plötsligt låg i Malmö har sedan dess inte gett våra kommunalpolitiker någon ro. Det ena höga huset efter det andra har presenterats. Några har byggts, som Victoria Tower i Kista och de höga husen i Hornsberg på Kungsholmen. Häromveckan presenterades planer på en 200 meter hög skyskrapa i Göteborg. Stockholm svarade med en 75 våningar hög skyskrapa 225 meter hög. Fortfarande är dock Turning torso Sveriges högsta byggnad, med sina 190 meter och 54 våningar. Att alla höga hus inte blir av är inte så konstigt. Höga hus, det vill säga hus på tjugo våningar och däröver, är sällan en god affär, och det förklarar att det varit svårt att hitta någon enskild aktör villig att bygga så högt. I fonden av via Rizzoli, en av huvudgatorna i Bologna står två mycket höga, smala torn. Det ena, Torre Asinelli, är 97 meter högt. Det andra, Torre Garisenda är 48 meter högt. De är de två mest kända av de knappt tjugo som bevarats av ursprungligen över 150 torn som byggdes i Bologna under elva- och tolvhundratalet. Dessa torn byggdes av de mäktigaste adelsfamiljerna, så långt är alla överens. Varför de byggdes är dock oklart, men de byggdes knappast av praktiska skäl. Deras huvudsakliga uppgift var att manifestera familjens ära. Så är det än i dag. Bygger man högt är det inte av praktiska eller ekonomiska skäl. Det är varken lönsamt eller ändamålsenligt att bygga högre hus än omkring tio våningar. Anledningen är enkel: så länge man inte bygger högre räcker det med en hiss och ett enda trapphus. Resten av ytan på varje plan kan användas för att bo, arbeta eller något annat praktiskt och lönsamt ändamål. Bygger man högre behövs det fler hissar och fler trappor, och inte nog med det: stommen som skall bära huset tar allt större del av ytan på varje plan i anspråk, tillsammans med en allt större yta för de tekniska installationerna. För varje våning som tillförs över de första tio eller så, ju större del av husets yta går åt till trappor, hissar, pelare och väggar, el- och VVS-installationer, och ju mindre del av husets yta kan användas för praktiska ändamål. Höga hus handlar om något annat: att synas. Är utrymmet begränsat i en stad kan husen skjuta i höjden. Det gällde muromgärdade städer som det medeltida Edinburgh eller Barcelona som av militära skäl tvingades hålla sig innanför en obebyggd zon. Men även i dessa fall byggdes husen endast undantagsvis högre än tio våningar. Så var det även i New York när de första skyskraporna byggdes. Svårigheterna att få ihop en tillräckligt stor tomt genom att slå samman Manhattans mycket små tomter, här liksom på många andra håll i den anglosaxiska världen avsedda för enbostadshus, kan ha bidragit, men den avgörande drivkraften var helt enkelt reklam. I de första höga husen, som skyskraporna byggda av tidningen New York Tribune, försäkringsbolaget America Surety, symaskinstillverkaren Singer och enhetsprisvaruhuset Woolworths, var det bara några få våningar som användes av det egna bolaget. Resten hyrdes ut. På det sättet betalade hyresgästerna för ett monument över varumärket som syntes vida omkring och kunde användas som symbol på brevpapper och årsredovisningar. När Metropolitan Life Insurance Company byggt sin skyskrapa vid Madison Square förklarade dess vice vd för styrelsen att byggnaden var en reklam för företaget som inte kostade dem en cent, eftersom hyresgästerna betalade för den. Höga hus syns, och det är det som ger dem existensberättigande, inget annat. Ibland framförs möjligheten till ökad täthet som ett argument, men det är inte särskilt trovärdigt. Samma sak som gäller de höga husens interiör gäller nämligen deras exteriör. Över en viss höjd leder höga hus inte till ökad täthet, tvärtom. Precis som den ökande höjden innebär att mer och mer av varje våningsplan upptas av sekundära funktioner som trappor, hissar och stomme innebär den högre höjden att mer och mer av ytorna runt huset upptas av sekundära funktioner. Parkeringsplatser för dem som bor eller arbetar i huset eller ytor för att lossa och lasta in de varor som verksamheterna i huset. Den stad som är tätast befolkad i Europa är Paris. Där finns bara en enda skyskrapa, Tour Montparnasse. I stället är det den täta bebyggelsen i sex till sju våningar som gör elfte arrondisementet vid Bastiljen till Europas mest tätbefolkade stadsdel. Detta fenomen kan förvirra även de skarpaste iakttagare. ”Triumph of the city”, en av de senaste årens mest omtalade böcker om stadsutveckling, är en lovsång till den täta staden. I boken ägnar författaren Edward Glaeser ett helt kapitel åt att beklaga att Bombay, på grund av höjdrestriktioner, inte kan uppnå tillräcklig täthet, och kontrasterar Bombays låga bebyggelse mot tornen av stål och glas längs New Yorks Fifth Avenue. Vad som undgått honom, trots att han på ett annat ställe i boken själv redovisar siffrorna, är att Bombay med sin relativt låga bebyggelse är mer än dubbelt så tättbebyggt som New York. Turning torso har visat sig vara en lysande framgång på det symboliska planet. Herrarna som var nere hos Santiago Calatrava var inte bara på jakt efter ett framtidens hus, de var på jakt efter en framtid för hela staden. Malmö var då en industristad nere för räkning vars silhuett dominerades av kranen på Kockums nedlagda varv. Den symboliserade inte bara dess industriella förflutna utan också dess dystra framtid i en epok då industrijobben flyttat till andra världsdelar. När Johnny Örbäck bestämde sig för att bygga Turning torso var det knappast ett rationellt beslut ur HSB:s perspektiv, men det fanns andra bevekelsegrunder. Innan han blev vd i HSB han hade varit socialdemokratiskt borgarråd i Malmö under ett antal år, och även om beslutet att bygga Turning torso var katastrofalt ur HSB:s perspektiv var det ett genidrag ur stadens perspektiv. Att Malmö är på god väg att lyckas med sin förvandling beror inte på Turning torso. Långt viktigare var lobbyarbetet för att få Öresundsbron, högskolan, citytunneln och beslutet att bygga Bo 01 vid havet. Men Turning torso fyller funktionen som symbol för omvandlingen. Det höjer sig över havet och slätten som en visuell påminnelse om att Malmö blivit något annat än vad det var för bara halvtannat decennium sedan. Vad det innehåller och vad det kostat är sekundärt. Johnny Örbäck friades i hovrätten och fick se en modell av Turning torso utställd på Museum of Modern Art i New York. En slutsats man kan dra av detta är att ett högt hus i sig självt är helt poänglöst. Det är som symbol för något det kan spela en roll, oavsett om det är adelsfamiljens ära i Bologna, ett försäkringsbolag, en tidning eller en symaskinstillverkare i New York eller något annat. Här finns frågan som vi ska ställa oss inför de höga hus som lanserats i Stockholm och Göteborg. Vad är de symboler för, annat än önskan att bräcka Malmö genom att frånta dem titeln som innehavare av landets högsta hus? Finns det någon stadsutvecklingsstrategi eller något annat innehåll de kan symbolisera? Eller är det bara en tom gest, en sätt att dölja att den obeslutsamhet och brist på politisk vilja som kännetecknar stadsbyggandet i landets två största städer? Kanske kan de, åtminstone i Stockholm, sticka upp ur skogen runt innerstaden där stadsdelarna ligger utspridda i skogen. Men varken det eller ambitionen att ”sätta staden på kartan”, vad det nu betyder, räcker. En symbol måste symbolisera något. I annat fall är den meningslös. Så nästa gång ni hör en politiker, byggare, planerare eller arkitekt presenterar ett högt hus, ställ er själva frågan: Vad symboliserar det, egentligen? ", "article_category": "culture"}
{"id": 31105, "headline": "Amazon sålde 17 Wii per sekund under julhandeln", "summary": "Återförsäljaren Amazon har avslöjat detaljer om årets julförsäljning. Hela 17 st exemplar av Nintendos Wii såldes varje sekund.", "article": "Nätbutiken Amazon berättar att årets julförsäljning var deras bästa någonsin, och den produkt som sålde allra bäst i år var Nintendos Wii. Tidningen Buisnessweek har tagit del av siffrorna, och avslöjar att så länge produkten fanns i lager så sålde man i genomsnitt 17 exemplar av spelkonsolen varje sekund. Det är dock oklart om siffran gäller nordamerika eller hela världen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31132, "headline": "Spel togs bort från Xbox Live", "summary": "I veckan släpptes \"Sensible world of soccer\" på Xbox Live Arcade. Spelet försvann dock snabbt från tjänsten eftersom det var fel version som hamnade online.", "article": "Det klassiska fotbolsspelet \"Sensible world of soccer\" släpptes i veckan på Xbox Live Arcade. Enligt Codemasters var det dock fel version av spelet som hamnade på nätet, därför försvann spelet snabbt från tjänsten. - Den versionen som lades ut kopplade automatiskt ner spelare från Xbox live när de försökte starta en onlinematch, vi återkommer med en fungerande version inom kort, skriver Codemasters på sin hemsida. Spelare som redan hunnit ladda ner den problematiska versionen av spelet uppmanas att radera spelet från sina hårddiskar, för att ladda ner det på nytt så fort en fungerande version finns tillgänglig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31142, "headline": "Trio väntar på Godot", "summary": "Lika plötsligt som Mikael Persbrandts avhopp från Dramaten kom beskedet att han ska spela \"I väntan på Godot\" på Stockholms stadsteater.", "article": "I går mötte han pressen tillsammans med sin motspelare Johan Rabaeus. Mikael Persbrandt förlorade Dramatens förtroende när han hoppade av \"Måsen\" mitt under spelperioden. Nu går han från nationalscenen till Stockholms stadsteater där han ska göra Samuel Becketts \"I väntan på Godot\". Repetitionerna börjar i november nästa år och pjäsen har premiär den 27 februari 2009. - Vi har pratat om ett samarbete i flera år. Den här idén dök upp för ungefär ett år sedan och har utkristalliserats långsamt, sa Stadsteaterns chef Benny Fredriksson under torsdagens presskonferens. Frågorna handlade lika mycket om Mikael Persbrandts förhållande till Dramaten som den kommande uppsättningen. Reaktionerna på Mikael Persbrandts avhopp har varit starka. Ledande skådespelare med lång historia på Dramaten har uttalat sig om Mikael Persbrandt i mycket starka ordalag. Senast i går, torsdag, gick Jan Malmsjö åter till hårt angrepp på sin före detta arbetskamrat. I konsekvens med sin tidigare hållning vägrade Mikael Persbrandt att svara på frågor om Dramaten. - Orsaken till det är att den diskussionen inte ska föras i media, sa Mikael Persbrandt, som hellre ville tala om \"I väntan på Godot\". - Det är fortfarande en passion för mig att spela teater, men lusten måste man hålla vid liv och det kan vara svårt när man åldras som skådespelare. Det här är ett projekt som ger mig lust, sa han. Thommy Berggren ska regissera \"I väntan på Godot\" på Stadsteatern. Han och Mikael Persbrandt har arbetat ihop förr. Det var Thommy Berggren som regisserade Dramatens hyllade uppsättning av \"Fröken Julie\". Under presskonferensen påpekade Thommy Berggren att han, som han uttryckte det, \"fått sparken\" från Dramaten vid två tillfällen. - Som konstnär behöver man ibland utrymme och om man inte känner att man får det måste man göra någonting. Självklart spelar teaterns ledning en stor roll, sa han. Thommy Berggren försökte tona ner alla frågor om huruvida det finns en konflikt mellan Dramaten och Stadsteatern, samtidigt gjorde han klart varför han vill arbeta med Stadsteatern. - Benny Fredriksson leder Sveriges mest framgångsrika teater. Det är klart att man vill vara en del av det. Om sin forna arbetsplats uttryckte han sig mer försiktigt. - Om man vill ägna sig åt pajkastning kan man göra det, men jag tycker att man ska vara försiktig, sa han och syftade på Jan Malmsjös hårda uttalande. - När man går förbi Dramaten ser man att de renoverar fasaden, men det är bara utsidan. Jag tycker att Dramaten ser ut som en ganska ledsen teater i dag. Benny Fredriksson säger att hans recept för framgång är att skapa lugn och att ge skådespelarna arbetsro. Han vill arbeta på ett annat sätt än vad som var fallet när \"Måsen\" sattes upp på Dramatens experimentscen, Elverket. - Det finns en trend i teatern i dag med bloggar och att publiken ska veta allt om repetitionerna och om skådespelarna. Jag tror inte på det. Det finns en ridå på teatern och det finns en anledning till det, sa Benny Fredriksson. Upprörda känslor över avhoppet Den 13 oktober i år lämnade Mikael Persbrandt plötsligt Dramaten och uppsättningen \"Måsen\" på Elverket. Som anledning till sitt avhopp angav Mikael Persbrandt tidsbrist och att han skulle satsa på sin filmkarriär. Jan Malmsjö och Marie Göranzon, två av hans medskådespelare, uttryckte i starka ordalag sin besvikelse över att Mikael Persbrandt genom sitt avhopp \"svek ensemblen och publiken\". Carl Cato ", "article_category": "culture"}
{"id": 31149, "headline": "\"Duke Nukem forever\"-trailer släpps idag", "summary": "3D realms säger att man planerar släppa en trailer för det kommande \"Duke Nukem forever\" idag. Spelet har varit under utveckling i drygt tio år.", "article": "\"Duke nukem\"-trailern ska släppas under dagen, men om den innehåller några sekvenser från det faktiska spelet eller inte är ännu oklart. \"Duke Nukem forever\" har varit under utveckling i drygt tio år, och rykten om spelets nedläggning har florerat otaliga gånger. Nu ser det dock ut som att spelet faktiskt kommer att släppas, och det kanske relativt snart. - Det här blir en kortare trailer, se den som en teaser inför en mer fullfjädrad trailer släpps inom kort, säger 3D realms VD George Broussard i ett pressmeddelande ", "article_category": "culture"}
{"id": 31153, "headline": "Tevestjärna för en dag i Chicago", "summary": "Chicago är den perfekta staden att ta med sin tonåring till. Här blir Ella statist i inspelningen av ”CSI”, följer i Oprah Winfreys fotspår och hittar ett sminkparadis.", "article": "Ella, 17 år, är tämligen berest och på tonårsvis inte alltid överentusiastisk. Men på planet till Chicago syns förväntan i hennes ögon. Att ta med en tonåring till Oprah Winfreys hemstad (i Chicago säger man bara Oprah) är ett säkert kort. För många är Chicago en transitflygplats på väg till Florida, Kalifornien och andra resmål. Det är en miss. För den som inte alltid vill följa flocken men ändå gillar USA är Chicago alternativet som passar både storstadsresenärer och dem som vill få en bit enkelt åtkomlig amerikansk landsbygd. För tonåringar är det en perfekt stad med den optimala kombinationen av coolt och överdådigt. Särskilt när dollarn är rekordlåg. ”The windy city” brukar Chicago kallas och man undrar vem det är som myntar sådana där uttryck. För en tonåring låter det råkallt och trist. Det blåser i och för sig en del men det är defintivt inte det vi funderar över när vi står på Jackson Boulevard och böjer huvudena så långt bakåt som det går och skådar uppåt på 443 meter höga Sears Tower som är en av världens högsta byggnader. Det ger bakvänd svindel och i den rekordsnabba hissen upp slår det nästan lock för öronen. Från 103:e våningen syns en klar dag fyra stater: Michigan, Illinois, Wisconsin och Indiana. Det är mycket Oprah i Chicago. Hon är på alla sätt stadens hjältinna och drottning och nämns i var och varannan mening. Om hon har bott på alla platser, ätit på alla restauranger och favoriserat allt som pekas ut så kan hon inte ha någon tid över för annat. Oprah Winfrey blev inte mindre poppis av att vara en av de förmögna Chicagobor som skänkte en rejäl slant för att Millennium Park skulle bli verklighet. Den är invånarnas park med konserter, evenemang, cykeluthyrning och skridskobana. Hängvänlig och inbjudande, alldeles nära Art Institute of Chicago. På turistbyrån hör vi talas om Chicago greeter. Det är Chicagobor som promenerar runt med besökare och berättar om sin stad och sina kvarter. Helt gratis! I förväg har vi sagt att det skulle vara kul att få veta något om någon tv-serie och när Carol, som vår greeter heter, visar Ella den pampiga salen där rättegången i ”Prison break” spelats in är resan på alla sätt i hamn. Tv-kvoten försämras inte av att vi någon dag senare kliver rakt in i en äkta amerikansk tv-serie när ”CSI: NY” spelas in. Folk med walkie talkies ropar åt oss att ”antingen ställer ni er vid sidan om eller så är ni statister och går här och ser oberörda ut”. Så vi går där fram och tillbaka och försöker smälta in och se jättejättenaturliga ut. Lite längre bort står huvudrollsinnehavaren Gary Sinise och pratar med en skådespelarpolis som just har kastat sig ur en bil som bromsat in med tjutande däck. Efter ett tag ledsnar vi och fortsätter helt sonika rakt fram och går ut ur inspelningen. North Michigan Avenue, eller som den kallas The Magnificent Mile, är som en glittrande girlang av ren shoppinglädje. En snitslad bana mellan Gap, Guess, Cartier, Niketown, Apple, Saks Fifth Avenue, Neiman Marcus, Tiffanys, Bloomingdales och otaliga andra affärer och varuhus som ligger för sig själva eller i shoppingarkader. I Water Tower Palace finns sminkparadiset Sephora. Ella blir överlycklig och botaniserar nöjt bland exklusiva sminkmärken och mjukgörande krämer. I Bucktown, en kvart från citykärnan, finns rader av trendiga butiker, restauranger och kaféer. Längs Damen Avenue och Milwaukee Avenue är stämningen precis så där rätt och angenäm som den ofta är i nyväckta gamla stadsdelar med innött atmosfär och en bebyggelse som ger småstadskänsla. Urban Outfitters och American Apparel ligger med några meters mellanrum och en lapp på en trädörr meddelar att Marc Jacobs snart ska slå upp dörrarna nära en second handbutik. Den som vill gå och se The Bears, Michael Jordans gamla lag Chicago Bulls (basket), Chicago White Sox (baseball) eller hockey med Chicago Blackhawks måste boka biljetter i förväg. Det ska vi göra nästa gång vi åker till Chicago. Kanske till sommaren. Mitt inne i staden finns ju en lång härlig strand. Hélène Benno resebilagan@dn.se 08-738 16 25 ", "article_category": "culture"}
{"id": 31163, "headline": "Tuffa rappare dansar inte... eller?", "summary": "USA har börjat dansa igen - mycket tack vare webvideo-explosionen på Youtube. Och den här gången dansas det till de största hiphop-hittarna. Emil Arvidsson noterar att även de mest hårdföra rapparna börjar röra på sig.", "article": "En flicka som ser ut att vara sju, åtta år gammal står på en garageuppfart. Hon ler generat åt sin storebror, som tjatar på henne att dansa medan han filmar. Flickan tar några steg åt sidan, viker ut armarna och knäpper med fingrarna, det märks att hon har gjort rörelsen förut. Sedan ser hon generad ut igen. På gräsmattan bredvid hänger två tonårstjejer i munkjackor, de knäpper avmätt med fingrarna. I bakgrunden spelar Dem Franchize Boys \"Lean wit it, rock wit it\". Videon finns på Youtube (sök på \"snap dance lil sis\"). För mig är den essensen av de senaste årens amerikanska hiphop. Popmusik har alltid förpackats och sålts med hjälp av något annat än det vi hör. En strulig barndom, diamantklädda glasögon, förstärkare där volymmätaren går till elva, gitarrer som sprutar eld, kläder - vad som helst som kan skapa ett sammanhang kring en poplåt. Få tillbehör har varit så effektiva som en dans. Runt tevens födelse räckte det med att några ungar gjorde \"the twist\" på en scen för att Amerika, och i förlängningen resten av västvärlden, skulle göra likadant. Förra sommaren exploderade webvideon med hjälp av Youtube, och USA började dansa igen. Den här gången till vad som skulle bli några av landets största hiphop-hittar. Bronx-dj:n Kool Herc skapade hiphop i slutet av sjuttiotalet genom att repetera breakbeatet - de delar av funk, soul och discolåtar som mest innehöll slagverk och rytminstrument - för att enklare hålla i gång dansgolvet på sina fester. Sedan dess har dansen alltid funnits i genrens centrum. B-boying, breakdance, räknas traditionellt som ett av hiphopens \"fyra element\" (De andra: DJing, graffiti och MCing - att rappa). Men i dag har scenen förändrats. Producenter som Timbaland och Neptunes har tagit dj:ns plats. Graffitin har blivit en subkultur med mycket svag koppling till bred hiphop. Breakdance är något man associerar mer med Kulturhuset än med vad som händer på en hiphopklubb. De fyra elementen har institutionaliserats. Samtidigt har kommersiell hiphop under tvåtusentalet ofta dominerats av en hård, ibland nästan butter, attityd som passar dåligt ihop med fåniga danssteg. Många har sett hiphop som en musikstil man inte dansar till. Artisterna själva har varit för hårda för att röra på sig på scenen. Publiken har på sin höjd nickat godkännande med huvudet. En stor artist som 50 Cent kommer undan med att döpa en singel till \"Disco Inferno\", men fortfarande rappa \"Look homie, I dont dance/ All I do is this/ Its the same two step with a little twist\". En annan stor hit de senaste åren har varit Terror Squads \"Lean back\", där refrängen går \"See my niggas dont dance/we just pull our pants and/do the Roc-a-way/lean back, lean back\" \"Disco Inferno\" och \"Lean back\", som båda släpptes för ett par år sedan, behandlar på ett nästan komiskt sätt gangstarapparens problem med att vara hård samtidigt som han eller hon vill skapa en hitsingel. Ska man få en listetta på den nya hiphopscenen är det bäst att man också skapar en dans. Terror Squad, med stjärnan Fat Joe i spetsen, menade att man inte sysslade med dans på sin singel. De lutade sig ju bara tillbaka. Efter att \"Lean back\" blivit den mest spelade låten på amerikansk radio lutade sig folk på klubbar över hela landet regelbundet tillbaka, och \"Lean back\" var officiellt en dans. Att veta vad man skulle göra på en klubb när dj:n spelade \"Lean back\" var något som skapade gemenskap. Att se en stadium full med femtiotusen tonåringar luta sig tillbaka och knäppa med fingrarna till Dem Franchize Boys \"Lean wit it, rock wit it\" är en hypnotisk upplevelse. Det är danserna, lika mycket som musiken, som gör de här låtarna stora. De senaste åren har många artister upptäckt detta. Danserna Chicken noodle soup, Aunt Jackie, Walk it out, Shoulder lean, Crank dat och Lip gloss är i dag mer kända än låtarna med samma namn. Amerikanska MTV, som i princip slutat visa musikvideos, har startat programmet \"Dances from tha hood\", enbart fokuserat på de danser som i dag är hippast på skolgården och klubben. Hiphopens moderna danser handlar också om genrens återfunna regionala stolthet. De senaste åren har musikens amerikanska centrum flyttat från New York och Los Angeles ut över landet. Mindre regioner börjar få nationell uppmärksamhet. Man får det för sitt sätt att rappa, för musiken man väljer att rappa över och för hur man dansar. En av de senaste danshittarna är Chicago-gruppen Dude n' Nems \"Watch my feet\", vars beat bygger på genren \"juke music\", en hyperaktiv kusin till Chicagos housemusik. I verserna går \"Watch my feet\" i ett normalt hiphoptempo, kanske 75 beats i minuten. När refrängen sätter i gång är tempot dubblat, till 150, 160. I den medföljande videon snabbas även dansen upp. Plötsligt börjar den likna en virvlande hiphopvariant av steppdans. Den amerikanske musikritikern Sasha Frere-Jones kallade \"Watch my feet\" för \"hip-hops other side, the body plugged in and saying what words cant, and don't need to.\" En av Dude n Ems två rappare, Trygic, förklarade nyligen för mig att singeln har blivit stor mycket tack vare att folk sett dansen, en Chicago-tradition som kallas \"footworkin\" på Youtube. - I Chicago är footworkin en undergroundrörelse. Vi satte upp lappar runt om i staden, så kom tvåhundra dansare på audition för videon. När vi släppte \"Watch my feet\" var den ett sätt för en liten grupp dansare att återigen visa upp sig för mainstreamkulturen. Folk kan se hur fort de här dansarna verkligen rör på fötterna, och varför refrängen är så repetitiv. Videon var viktig för att visa världen vad vi menar när vi säger \"Watch my feet\", den var den främsta anledningen till att låten slog. Vilka var de andra? - Många rappare håller sig bara coola, de är så rädda för att vara sig själva att de tappar bort sig själva. Vi försöker ha roligt med musiken. Jag tror att folk längtade efter något att vara glada åt på klubben. Det har varit en era av gangstamusik så länge nu. I år ledde en sjuttonåring som kallar sig Soulja Boy strömmen av hiphopdanser högst upp på topplistorna. Hans singel \"Crank dat Soulja Boy\" består av ett simpelt beat, ett rop (\"Juuuuuuu\"), några verser som inte säger något som helst om världen omkring oss och en dans. Soulja Boy började med att sprida \"Crank dat\" på alla fildelningsprogram han kände till. Sen laddade han upp en kornig video med sig själv dansandes Soulja Boy-dansen på Youtube. Videon hade snart miljontals visningar och Soulja Boy en hitsingel och ett skivkontrakt. Albumet \"Souljaboytellem.com\" sålde dåligt i förhållande till hur oundviklig \"Crank dat\"-singeln har varit de senaste tolv månaderna, men det gjorde i alla fall reklam för hans hemsida. En internetstjärna som Soulja Boy kommer aldrig att förknippas med något så omodernt som cd-skivor och låtar staplade efter varandra, utan om singlar och danserna man gör till dem. När en trend inom hiphop blir så glad, festligt och fjantig som dansvågen de senaste åren, brukar många säga att den pekar tillbaka mot en tid när genren var ung och oskyldig, när alla bara dansade utan att behöva spela hårda. Men egentligen pekar nog den medföljande dansen, inom hiphop och inom annan musik, mer mot vad de flesta musikkonsumenter faktiskt fortfarande använder musik till i dag. Vi läser inte speciellt mycket om den, vi använder den inte längre i samma utsträckning för att visa vilka är eller vad vi tänker på. Det är knappt vi ens köper musik i dag, men vi rör oss fortfarande till den. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31168, "headline": "Tuffa rappare dansar inte ... eller?", "summary": "USA har börjat dansa igen – mycket tack vare webvideo-explosionen på Youtube. Och den här gången dansas det till de största hiphop-hittarna. Emil Arvidsson noterar att även de mest hårdföra rapparna börjar röra på sig.", "article": "En flicka som ser ut att vara sju, åtta år gammal står på en garageuppfart. Hon ler generat åt sin storebror, som tjatar på henne att dansa medan han filmar. Flickan tar några steg åt sidan, viker ut armarna och knäpper med fingrarna, det märks att hon har gjort rörelsen förut. Sedan ser hon generad ut igen. På gräsmattan bredvid hänger två tonårstjejer i munkjackor, de knäpper avmätt med fingrarna. I bakgrunden spelar Dem Franchize Boys ”Lean wit it, rock wit it”. Videon finns på Youtube (sök på ”snap dance lil sis”). För mig är den essensen av de senaste årens amerikanska hiphop. Popmusik har alltid förpackats och sålts med hjälp av något annat än det vi hör. En strulig barndom, diamantklädda glasögon, förstärkare där volymmätaren går till elva, gitarrer som sprutar eld, kläder – vad som helst som kan skapa ett sammanhang kring en poplåt. Få tillbehör har varit så effektiva som en dans. Runt tevens födelse räckte det med att några ungar gjorde ”the twist” på en scen för att Amerika, och i förlängningen resten av västvärlden, skulle göra likadant. Förra sommaren exploderade webvideon med hjälp av Youtube, och USA började dansa igen. Den här gången till vad som skulle bli några av landets största hiphop-hittar. Bronx-dj:n Kool Herc skapade hiphop i slutet av sjuttiotalet genom att repetera breakbeatet – de delar av funk, soul och discolåtar som mest innehöll slagverk och rytminstrument – för att enklare hålla i gång dansgolvet på sina fester. Sedan dess har dansen alltid funnits i genrens centrum. B-boying, breakdance, räknas traditionellt som ett av hiphopens ”fyra element” (De andra: DJing, graffiti och MCing – att rappa). Men i dag har scenen förändrats. Producenter som Timbaland och Neptunes har tagit dj:ns plats. Graffitin har blivit en subkultur med mycket svag koppling till bred hiphop. Breakdance är något man associerar mer med Kulturhuset än med vad som händer på en hiphopklubb. De fyra elementen har institutionaliserats. Samtidigt har kommersiell hiphop under tvåtusentalet ofta dominerats av en hård, ibland nästan butter, attityd som passar dåligt ihop med fåniga danssteg. Många har sett hiphop som en musikstil man inte dansar till. Artisterna själva har varit för hårda för att röra på sig på scenen. Publiken har på sin höjd nickat godkännande med huvudet. En stor artist som 50 Cent kommer undan med att döpa en singel till ”Disco Inferno”, men fortfarande rappa ”Look homie, I don’t dance/ All I do is this/ It’s the same two step with a little twist”. En annan stor hit de senaste åren har varit Terror Squad’s ”Lean back”, där refrängen går ”See my niggas don’t dance/we just pull our pants and/do the Roc-a-way/lean back, lean back” ”Disco Inferno” och ”Lean back”, som båda släpptes för ett par år sedan, behandlar på ett nästan komiskt sätt gangstarapparens problem med att vara hård samtidigt som han eller hon vill skapa en hitsingel. Ska man få en listetta på den nya hiphopscenen är det bäst att man också skapar en dans. Terror Squad, med stjärnan Fat Joe i spetsen, menade att man inte sysslade med dans på sin singel. De lutade sig ju bara tillbaka. Efter att ”Lean back” blivit den mest spelade låten på amerikansk radio lutade sig folk på klubbar över hela landet regelbundet tillbaka, och ”Lean back” var officiellt en dans. Att veta vad man skulle göra på en klubb när dj:n spelade ”Lean back” var något som skapade gemenskap. Att se en stadium full med femtiotusen tonåringar luta sig tillbaka och knäppa med fingrarna till Dem Franchize Boys ”Lean wit it, rock wit it” är en hypnotisk upplevelse. Det är danserna, lika mycket som musiken, som gör de här låtarna stora. De senaste åren har många artister upptäckt detta. Danserna Chicken noodle soup, Aunt Jackie, Walk it out, Shoulder lean, Crank dat och Lip gloss är i dag mer kända än låtarna med samma namn. Amerikanska MTV, som i princip slutat visa musikvideos, har startat programmet ”Dances from tha hood”, enbart fokuserat på de danser som i dag är hippast på skolgården och klubben. Hiphopens moderna danser handlar också om genrens återfunna regionala stolthet. De senaste åren har musikens amerikanska centrum flyttat från New York och Los Angeles ut över landet. Mindre regioner börjar få nationell uppmärksamhet. Man får det för sitt sätt att rappa, för musiken man väljer att rappa över och för hur man dansar. En av de senaste danshittarna är Chicago-gruppen Dude n’ Nems ”Watch my feet”, vars beat bygger på genren ”juke music”, en hyperaktiv kusin till Chicagos housemusik. I verserna går ”Watch my feet” i ett normalt hiphoptempo, kanske 75 beats i minuten. När refrängen sätter i gång är tempot dubblat, till 150, 160. I den medföljande videon snabbas även dansen upp. Plötsligt börjar den likna en virvlande hiphopvariant av steppdans. Den amerikanske musikritikern Sasha Frere-Jones kallade ”Watch my feet” för ”hip-hop’s other side, the body plugged in and saying what words can’t, and don’t need to.” En av Dude n’ Ems två rappare, Trygic, förklarade nyligen för mig att singeln har blivit stor mycket tack vare att folk sett dansen, en Chicago-tradition som kallas ”footworkin” på Youtube. – I Chicago är footworkin en undergroundrörelse. Vi satte upp lappar runt om i staden, så kom tvåhundra dansare på audition för videon. När vi släppte ”Watch my feet” var den ett sätt för en liten grupp dansare att återigen visa upp sig för mainstreamkulturen. Folk kan se hur fort de här dansarna verkligen rör på fötterna, och varför refrängen är så repetitiv. Videon var viktig för att visa världen vad vi menar när vi säger ”Watch my feet”, den var den främsta anledningen till att låten slog. Vilka var de andra? – Många rappare håller sig bara coola, de är så rädda för att vara sig själva att de tappar bort sig själva. Vi försöker ha roligt med musiken. Jag tror att folk längtade efter något att vara glada åt på klubben. Det har varit en era av gangstamusik så länge nu. I år ledde en sjuttonåring som kallar sig Soulja Boy strömmen av hiphopdanser högst upp på topplistorna. Hans singel ”Crank dat Soulja Boy” består av ett simpelt beat, ett rop (”Juuuuuuu”), några verser som inte säger något som helst om världen omkring oss och en dans. Soulja Boy började med att sprida ”Crank dat” på alla fildelningsprogram han kände till. Sen laddade han upp en kornig video med sig själv dansandes Soulja Boy-dansen på Youtube. Videon hade snart miljontals visningar och Soulja Boy en hitsingel och ett skivkontrakt. Albumet ”Souljaboytellem.com” sålde dåligt i förhållande till hur oundviklig ”Crank dat”-singeln har varit de senaste tolv månaderna, men det gjorde i alla fall reklam för hans hemsida. En internetstjärna som Soulja Boy kommer aldrig att förknippas med något så omodernt som cd-skivor och låtar staplade efter varandra, utan om singlar och danserna man gör till dem. När en trend inom hiphop blir så glad, festligt och fjantig som dansvågen de senaste åren, brukar många säga att den pekar tillbaka mot en tid när genren var ung och oskyldig, när alla bara dansade utan att behöva spela hårda. Men egentligen pekar nog den medföljande dansen, inom hiphop och inom annan musik, mer mot vad de flesta musikkonsumenter faktiskt fortfarande använder musik till i dag. Vi läser inte speciellt mycket om den, vi använder den inte längre i samma utsträckning för att visa vilka är eller vad vi tänker på. Det är knappt vi ens köper musik i dag, men vi rör oss fortfarande till den. Emil Arvidson noje@dn.se 08-738 10 05 ", "article_category": "culture"}
{"id": 31172, "headline": "Sonet-köp ökar SF:s filmdominans", "summary": "Svensk Filmindustri köper Sonet Film och förstärker därmed sin position i svensk film. Sonet ska ägna sig åt biograffilm medan SF gör både film och tv.", "article": "Det senaste åren har varit svarta för svensk film. Distributören Triangelfilm och biokedjan Astoria har gått i konkurs och Sandrews har slutat producera film. Sonet Film redovisade en rörelseförlust på 19 miljoner kronor de tre första kvartalen 2007. Konkurrensen från hemmabio, tv-spel och den illegala nedladdningen har gjort att allt färre ser film på bio. I somras deklarerade vd:n Peter Possne att han efter tio år skulle hoppa av till årsskiftet. Nu står det klart att han stannar kvar men under den nya huvudägaren Svensk Filmindustri. När SF köper Sonet Film från Modern Times Group tar man över filmrättigheterna och gör Sonet Film till ett filmproduktionsbolag. Målet är att producera två, tre svenska filmer per år. Med Bonnierägda SF:s finansiella muskler och med koncernens utbyggda distributionsnät får Sonet Film ett guldläge. – Det fantastiska för mig med det här upplägget är att jag kan unna mig lyxen att ta fram riktigt bra projekt, säger Peter Possne. SF producerar också film och färdigställer just nu de två filmerna om Arn baserade på Jan Guillous romaner. Men det finns skäl till att man inte vill slå ihop de bägge produktionsbolagen. – Vi vill att de ska ha egen kraft och var sin säregen profil i den svenska filmproduktionsmiljön. Därför ska de vara oberoende av varandra, säger SF:s vd Rasmus Ramstad. Medan SF sysslar både med tv och film ska Sonet koncentrera sig på biograffilm. SF hoppas att det nya bolaget ska ge vinst om två år. Den svenska filmjättens dominans på distributionsområdet kompletteras nu med en förstärkning av produktionen. Det finns runt 100 svenska filmproduktionsbolag, de flesta är mycket små. Bara 10–15 bolag omsätter mer än 10 miljoner kronor per år. Ett av dessa är Sonet. Branschens reaktion på köpet är tudelad: – Den goda nyheten är att Sonet lever kvar och att Peter Possne fortsätter arbeta med film. Den dåliga nyheten är att MTG inte drev Sonet vidare som produktionsbolag – ett illavarslande tecken på den konjunkturnedgång vi upplever i branschen. Och när SF nu bygger sin verksamhet allt starkare blir konkurrenssituationen tuffare för andra mindre filmproducenter, säger Sveriges Filmproducenters Förenings vice ordförande Christer Nilsson. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 31177, "headline": "Rytmdoktorn", "summary": "Göteborgaren José Gonzales tar världen med storm och är vår just nu största musikexport. Men han gör det med små nyanser och inga stora gester - en akustisk gitarr och en röst bara. Nu är han kortvarigt tillbaka i Sverige för tre spelningar.", "article": "José Gonzales fyra år i rampljuset avlivar effektivt två myter: Doktorander i biokemi kan visst bli popstjärnor, och det går utmärkt att utan några som helst trummor eller andra bang-, krasch-, bom-instrument suggerera fram en intensiv rytmik. För visst är det så José Gonzales låter även på sitt andra album, \"In our nature\": Han fortsätter att ensam med blott ett klassiskt skolat spel på nylonsträngad akustisk gitarr och med en vemodig stämma framföra sina låtar. \"Inte precis tjofaderittan\", skrev en svensk kritiker surt efter en spelning häromdagen. Nej, avdelningen tjofaderittan lambo överlämnar José Gonzales till andra artister, och dem finns det gott om, men han lockar ändå horder av hänförda åhörare till konsertlokaler över fyra kontinenter - från Laholm till Los Angeles. Sedan februari har han mer eller mindre konstant befunnit sig på turné, och börjar närma sig 100-strecket i antal spelningar bara i år, och har då också klämt in en skivinspelning. När jag ringer hans mobilnummer svarar han i ett regnigt och småkallt Nashville, Tennessee. - Jag ser inga problem med att fortsätta i precis samma stil på flera skivor, säger José Gonzales medan han vandrar genom en hotellkorridor. - Jag har en förkärlek för envishet och har någon sorts vision att göra åtminstone en trilogi på det här sättet, med samma sorts musik, likartade omslag, etcetera. Albumdebuten \"Veneer\" släpptes i Sverige redan 2003, men har sedan dess successivt pytsats ut på andra marknader. I ett tidigt skede jämförde recensenter ofta José Gonzales med Nick Drake, men han har minst lika mycket kubanen Silvio Rodriguez, The Beatles samt en drös bossanova och flamenco att tacka för sitt sound. Och förstås de tre årens lektioner i klassisk gitarr. Till \"In our nature\" har det dock hänt en del på annat håll: texterna. Gonzales låter skarpare. Det är som om han ibland - givetvis mycket behärskat och helt utan att höja rösten - hytter med näven under hakan på lyssnaren. Eller på andra, snarare. - Det är absolut så, jag tycker att såväl gitarrspelandet har blivit mer intensivt som skärpan i texterna. De kanske kan upplevas som än mindre personliga den här gången, men de är definitivt mer anklagande. I låten \"How low\" besjunger Gonzales ett (anonymt) Fox News, och andra som han menar sysslar med propagandistisk journalistik, och han säger att de snart kommer att stå upp till knäna i den skit som de sår Han reagerar med vämjelse över hur ett land som kallar sig demokrati kan hålla sig med sådana nyhetskanaler. I till exempel \"Killing for love\" finns lite mer personligt filosoferande kring en likaledes anonym medmänniska: \"You've got a heart filled with passion/ Will you let it burn for hate or compassion?\" - Jag försöker att hålla anklagelserna på en generell nivå, meningen är att vem som helst ska kunna använda de här texterna som verktyg i sin ilska, säger han. Men är det oftast en allmän känsla som ligger bakom, eller finns någon eller något specifikt mål som du riktar dig mot? - Det finns alltid en person eller företeelse som jag riktar mig mot. Det mest specifika fallet är väl låten \"Abram\". Här sjunger José Gonzales om en figur som vandrar i sömnen och pratar rappakalja: \"Abram, either wake up or go to bed/ You're sleepwalking with a delirious head/ You were programmed a long long long time ago / Your stories are old old and your acclimation is slow/ Go to sleep.\" Gonzales funderingar kring de abrahamitiska religionerna (alla med stamfadern Abraham - kristendom, islam, judendom) blir ganska tydliga. José Gonzales har noga läst evolutionsbiologen Richard Dawkins bok \"The God Delusion\" (Illusionen om Gud) liksom den moralpolitiska filosofen Peter Singer och hans \"Practical ethics\" från 1979. Men Gonzales är en sällsamt ödmjuk general. Han försöker slå i mig att han egentligen har läst väldigt få böcker och är \"ganska långsam\" av sig, men att han helt enkelt bestämde sig för en intensiv läsperiod innan han började skriva på nya skivan. Förutom Dawkins och Singer har han metodiskt satt i sig en mängd artiklar om mänsklig natur, filosofi och religion och han upplyser mig om, bara som en bisats, att till exempel Steven Pinker är \"väldigt rolig att läsa om man är intresserad av evolutionär psykologi och kognitionsvetenskap.\" Jag känner att jag håller på ett tappa greppet och säger mest \"mmm\". José Gonzales menar dock att texterna är underordnade, att han skriver dem för att passa till musiken. I en tidig intervju uttryckte han det som att \"många artister verkar tonsätta sina ord, jag gör tvärtom\". Det enklaste och bästa sättet för honom, säger han nu, är att förhålla sig till skrivandet genom att vara \"flexibel i tanken\". - Det är väl just där som vissa av mina hårdare texter möter min person, säger han och skrattar torrt. Huruvida det beror på texterna eller musiken kan man spekulera i, men faktum är att i takt med att José Gonzales hittat ut i världen verkar han bli lite av utländska megastjärnors svenska favoritnallebjörn. Allt fler större namn nämner honom med respekt och pratar med svenska journalister om att de vill jobba med honom. Andra skrider omgånde till handling. Som, aningen oväntat kanske, Kylie Minogue. Med henne har José Gonzales nyligen gjort en duett, eller \"cyberduett\" som han rättar mig med. Han spelade in musik i Göteborg, skickade till Minogue som lade på sång och skickade tillbaka. Låten är hennes gamla hit \"Can't get you out of my head\" och den nya versionen finns med i dokumentärfilmen \"White diamond\" som följer discopopdrottningens väg tillbaka till de stora scenerna efter bröstcancern. Det görs även en dokumentär om José Gonzales. Fredrik Egerstam har följt artisten under skivinspelningar och på turnéer. Filmen är tänkt att bli klar under 2008. Jag frågar om eventuell vetorätt och om han är orolig över resultatet, hur han ska framställas, men José Gonzales verkar ta det mesta med ro. Jag tycker mig höra ett par axlar som det rycks på i en skinnjacka, men det kan vara inbillning. Texthäftet på José Gonzales skiva avslutas med orden \"In Gödighet I trust.\" - Gödighet är en variant på Göteborgsslanget \"gött\". Eftersom det på den amerikanska dollarn står \"In God we trust\" så ville jag på det här sättet meddela att jag tror på godheten, haha. José González föddes i Göteborg José González föddes i Göteborg av argentinska föräldrar för 29 år sedan. Började i högstadiet spela bas i punkbandet Back Against The Wall och hardcorebandet Renascence. Bytte sedan till elgitarr i indierockbandet Only If You Call Me Jonathan. Ingår numera, som sidoprojekt, i bandet Junip. Tog 2003 ett halvårs ledighet från sin doktorandtjänst i biokemi för att satsa på musiken. Har fortfarande inte återvänt. Debuterade med \"Crosses\" 2003 och fick senare samma år sitt genombrott med debutalbumet \"Veneer\". Fick en oväntat stor hit med sin stillsamma cover på The Knifes låt \"Heartbeats\", först i Sverige, senare även internationellt, efter att låten använts i en reklamfilm för Sony, där färglada studsbollar rullade nerför gatorna i San Fransisco. Fick en Grammis 2004 för Årets nykomling och utnämndes till Årets singer-songwriter/visa på Manifestgalan samma år. Har sedan dess fått bland annat regeringens musikexportpris, EU-kommissionens European Border Breaker Awards, och är till Grammisgalan i januari 2008 nominerad i kategorierna Årets kompositör, Årets manliga artist samt Årets producent. Albumet \"In our nature\" (som släpptes i Sverige i oktober) ges ut i 37 länder. Han uppträder i Umeå på söndag, Stockholm på måndag och Göteborg på tisdag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31180, "headline": "Välj din egen favorit", "summary": "”Singstar” är ett lättillgängligt spel. Senaste nytt är att spelaren kan lägga till egna låtar, säger spelets producent Paulina Bozek.", "article": "”Singstar” är spelserien som sedan det första spelet kom 2004 varit ständigt närvarande på listorna över de bäst säljande spelen. Förra veckan släppte Sony ett nytt spel i serien, det första till deras senaste konsol Playstation 3. Vi träffade spelets producent, den karismatiska Paulina Bozek, för att prata om varför ”Singstar” är så populärt och vilka utmaningar en ny konsol innebär. – Den största förändringen är att man i ”Singstar” till PS3 kan köpa nya låtar från vår onlinetjänst. Det ger oss en delvis ny roll, vi är inte bara spelskapare längre utan jobbar med service också. Att ge spelaren möjligheten att kunna köpa egna låtar och på så sätt styra innehållet i spelet är nog vad varje ”Singstar”-fan drömt om. Processen att välja ut de låtar som följer med är lång: – Först och främst görs enorm research, vi tittar på vilken publik vi har som målgrupp och vilka låtar som funkar var. Brainstorming följs av noggrann utvärdering av sången, alla låtar fungerar helt enkelt inte så bra i ”Singstar”. Daft Punks ”Around the world” är till exempel en som vi fått rata fast vi gillar den, den är alldeles för enformig att sjunga. Låtvalen har ju varit A och O i ”Singstar”-spelen, men när vi nu öppnar en shop med nedladdningsbara låtar så lämnar vi över lite mer frihet till användaren. Trots att fokus utan tvekan har legat på onlinemöjligheterna, som den för spelet nya plattformen Playstation 3 för med sig, så menar Paulina Bozek att mycket fokus har lagts på spelet utan uppkoppling också. – Vi har inte glömt bort dem som inte är uppkopplade, spelet är ju fortfarande en skiva, 30 låtar och lite extra smått och gott. Grunden är alltså offline, men vi lyfter den upplevelsen med onlinemöjligheterna. I grunden har ”Singstar” byggt på ett enkelt spelkoncept; sjung så likt låten du valt som möjligt. Det har varit lättillgängligt, inga låtar som måste låsas upp eller svåra knappkombinationer att trycka. Det just lättillgängligheten som varit central för spelets otroliga popularitet och Paulina Bozek flikar in att namnet på spelet i Norge används som ett verb för att man ska träffas och spela ”Singstar”. – Det är meningen att ”Singstar” ska vara kul. Det ska vara socialt och lätt att spela. Från början hade vi bara tekniken som vi skulle komma på var den skulle användas, röster höjdes för att den skulle riktas till en betydligt yngre målgrupp. Men ju mer vi spånade och testade, desto mer uppenbarade sig ”Singstar”, och vid tidiga tester upptäckte vi att vi hamnat i många andra målgrupper också. I dag är det cirka 60 procent tjejer och 40 procent killar som spelar ”Singstar”, konstaterar hon nöjt. Susanne Möller spel@dn.se Läs recensionen av ”Singstar” till Playstation 3 nästa vecka här på spelsidan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31181, "headline": "Rytmdoktorn", "summary": "Göteborgaren José Gonzales tar världen med storm och är vår just nu största musikexport. Men han gör det med små nyanser och inga stora gester – en akustisk gitarr och en röst bara. Nu är han kortvarigt tillbaka i Sverige för tre spelningar.", "article": "José Gonzales fyra år i rampljuset avlivar effektivt två myter: Doktorander i biokemi kan visst bli popstjärnor, och det går utmärkt att utan några som helst trummor eller andra bang-, krasch-, bom-instrument suggerera fram en intensiv rytmik. För visst är det så José Gonzales låter även på sitt andra album, ”In our nature” : Han fortsätter att ensam med blott ett klassiskt skolat spel på nylonsträngad akustisk gitarr och med en vemodig stämma framföra sina låtar. ”Inte precis tjofaderittan” , skrev en svensk kritiker surt efter en spelning häromdagen. Nej, avdelningen tjofaderittan lambo överlämnar José Gonzales till andra artister, och dem finns det gott om, men han lockar ändå horder av hänförda åhörare till konsertlokaler över fyra kontinenter – från Laholm till Los Angeles. Sedan februari har han mer eller mindre konstant befunnit sig på turné, och börjar närma sig 100-strecket i antal spelningar bara i år, och har då också klämt in en skivinspelning. När jag ringer hans mobilnummer svarar han i ett regnigt och småkallt Nashville, Tennessee. – Jag ser inga problem med att fortsätta i precis samma stil på flera skivor, säger José Gonzales medan han vandrar genom en hotellkorridor. – Jag har en förkärlek för envishet och har någon sorts vision att göra åtminstone en trilogi på det här sättet, med samma sorts musik, likartade omslag, etcetera. Albumdebuten ”Veneer” släpptes i Sverige redan 2003, men har sedan dess successivt pytsats ut på andra marknader. I ett tidigt skede jämförde recensenter ofta José Gonzales med Nick Drake, men han har minst lika mycket kubanen Silvio Rodriguez, The Beatles samt en drös bossanova och flamenco att tacka för sitt sound. Och förstås de tre årens lektioner i klassisk gitarr. Till ”In our nature” har det dock hänt en del på annat håll: texterna. Gonzales låter skarpare. Det är som om han ibland – givetvis mycket behärskat och helt utan att höja rösten – hytter med näven under hakan på lyssnaren. Eller på andra, snarare. – Det är absolut så, jag tycker att såväl gitarrspelandet har blivit mer intensivt som skärpan i texterna. De kanske kan upplevas som än mindre personliga den här gången, men de är definitivt mer anklagande. I låten ”How low” besjunger Gonzales ett (anonymt) Fox News, och andra som han menar sysslar med propagandistisk journalistik, och han säger att de snart kommer att stå upp till knäna i den skit som de sår Han reagerar med vämjelse över hur ett land som kallar sig demokrati kan hålla sig med sådana nyhetskanaler. I till exempel ”Killing for love” finns lite mer personligt filosoferande kring en likaledes anonym medmänniska: ”You’ ve got a heart filled with passion/ Will you let it burn for hate or compassion” – Jag försöker att hålla anklagelserna på en generell nivå, meningen är att vem som helst ska kunna använda de här texterna som verktyg i sin ilska, säger han. Men är det oftast en allmän känsla som ligger bakom, eller finns någon eller något specifikt mål som du riktar dig mot – Det finns alltid en person eller företeelse som jag riktar mig mot. Det mest specifika fallet är väl låten ”Abram” . Här sjunger José Gonzales om en figur som vandrar i sömnen och pratar rappakalja: ”Abram, either wake up or go to bed/ You’ re sleepwalking with a delirious head/ You were programmed a long long long time ago / Your stories are old old and your acclimation is slow/ Go to sleep.” Gonzales funderingar kring de abrahamitiska religionerna (alla med stamfadern Abraham – kristendom, islam, judendom) blir ganska tydliga. José Gonzales har noga läst evolutionsbiologen Richard Dawkins bok ”The God Delusion” (Illusionen om Gud) liksom den moralpolitiska filosofen Peter Singer och hans ”Practical ethics” från 1979. Men Gonzales är en sällsamt ödmjuk general. Han försöker slå i mig att han egentligen har läst väldigt få böcker och är ”ganska långsam” av sig, men att han helt enkelt bestämde sig för en intensiv läsperiod innan han började skriva på nya skivan. Förutom Dawkins och Singer har han metodiskt satt i sig en mängd artiklar om mänsklig natur, filosofi och religion och han upplyser mig om, bara som en bisats, att till exempel Steven Pinker är ”väldigt rolig att läsa om man är intresserad av evolutionär psykologi och kognitionsvetenskap.” Jag känner att jag håller på ett tappa greppet och säger mest ”mmm” . José Gonzales menar dock att texterna är underordnade, att han skriver dem för att passa till musiken. I en tidig intervju uttryckte han det som att ”många artister verkar tonsätta sina ord, jag gör tvärtom” . Det enklaste och bästa sättet för honom, säger han nu, är att förhålla sig till skrivandet genom att vara ”flexibel i tanken” . – Det är väl just där som vissa av mina hårdare texter möter min person, säger han och skrattar torrt. Huruvida det beror på texterna eller musiken kan man spekulera i, men faktum är att i takt med att José Gonzales hittat ut i världen verkar han bli lite av utländska megastjärnors svenska favoritnallebjörn. Allt fler större namn nämner honom med respekt och pratar med svenska journalister om att de vill jobba med honom. Andra skrider omgånde till handling. Som, aningen oväntat kanske, Kylie Minogue. Med henne har José Gonzales nyligen gjort en duett, eller ”cyberduett” som han rättar mig med. Han spelade in musik i Göteborg, skickade till Minogue som lade på sång och skickade tillbaka. Låten är hennes gamla hit ”Can’ t get you out of my head” och den nya versionen finns med i dokumentärfilmen ”White diamond” som följer discopopdrottningens väg tillbaka till de stora scenerna efter bröstcancern. Det görs även en dokumentär om José Gonzales. Fredrik Egerstam har följt artisten under skivinspelningar och på turnéer. Filmen är tänkt att bli klar under 2008. Jag frågar om eventuell vetorätt och om han är orolig över resultatet, hur han ska framställas, men José Gonzales verkar ta det mesta med ro. Jag tycker mig höra ett par axlar som det rycks på i en skinnjacka, men det kan vara inbillning. Texthäftet på José Gonzales skiva avslutas med orden ”In Gödighet I trust.” – Gödighet är en variant på Göteborgsslanget ”gött” . Eftersom det på den amerikanska dollarn står ”In God we trust” så ville jag på det här sättet meddela att jag tror på godheten, haha. Niklas Wahllöf niklas.wahllof@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31185, "headline": "Färgsprakande saga i svart", "summary": "Storstadsjungeln blir skådeplatsen för Alexander Mørk-Eidems dramatisering av ”Djungelboken” som nu går upp i Västerås. Roligt, engagerande och glimtvis lysande. Teater", "article": "”Djungelboken” Rudyard Kipling Dramatisering: Alexander Mørk-Eidem Regi: Agneta Elers-Jarleman Musik: Eric Gadd Scen: Teater Västmanland, Västerås Att det inte bara är musik som kan byggas utav glädje blir väldigt påtagligt när jag, tillsammans med några hundra mellan- och högstadieelever, besöker Västerås teater för en föreställning av ”Djungelboken” . Hela byggnaden är tjock av applåder, skratt, engagerade viskningar och en koncentration så stark att den nästan vibrerar. I det läget kan en recension tyckas överflödig. Här finns ju inte mycket annat än att konstatera att Teater Västmanland lyckats med sin uppgift, nämligen att förmedla en bra historia på ett sätt som intresserar för stunden och lämnar spår för framtiden. Förmodligen bland det viktigaste teater kan ge. Bland annat. Och den som eventuellt har för avsikt att reducera ungas möjligheter till den här sortens upplevelser ska bara skämmas. Ändå finns förstås en hel del att säga om föreställningen som visserligen är ganska konventionell, men som sådan fräsch och livfull, glimtvis lysande. Agneta Elers-Jarlemans regi ger dock ett mer försiktigt intryck än när Alexander Mørk-Eidem i början av året själv satte upp sin dramatisering på Stockholms stadsteater. Här finns heller inte lika många grandiosa enskilda skådespelarprestationer. Men i stället en lång rad finstämda detaljer som ger denna Djungelbok en alldeles egen karaktär. Inte minst spelar Joel Spira en trubbigt vilsen och lite människoklumpig Mowgli att ta till sitt hjärta. Carl Johan Östman och Bodil Malmberg gör önskerollerna som de pantade ap-bratsen Joppe och Noppe med stor humor, och riktigt, riktigt skitbra är Katarina Söderberg som den stinkande schakalen Tabaqui. Så där på ytan menlös, men egentligen lika äckelkladdigt opportunistisk som fega rövslickare plägar vara. Men i Västerås liksom i Stockholm är det ändå ensemblen som gemensamt målar upp ”Djungelboken” som apokalyptisk fresk i många nyanser. Pia Huss teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31186, "headline": "Paulina Bozek: \"Singstar\"", "summary": "Välj din egen favorit. \"Singstar\" är ett lättillgängligt spel. Senaste nytt är att spelaren kan lägga till egna låtar, säger spelets producent Paulina Bozek.", "article": "\"Singstar\" är spelserien som sedan det första spelet kom 2004 varit ständigt närvarande på listorna över de bäst säljande spelen. Förra veckan släppte Sony ett nytt spel i serien, det första till deras senaste konsol Playstation 3. Vi träffade spelets producent, den karismatiska Paulina Bozek, för att prata om varför \"Singstar\" är så populärt och vilka utmaningar en ny konsol innebär. - Den största förändringen är att man i \"Singstar\" till PS3 kan köpa nya låtar från vår onlinetjänst. Det ger oss en delvis ny roll, vi är inte bara spelskapare längre utan jobbar med service också. Att ge spelaren möjligheten att kunna köpa egna låtar och på så sätt styra innehållet i spelet är nog vad varje \"Singstar\"-fan drömt om. Processen att välja ut de låtar som följer med är lång: - Först och främst görs enorm research, vi tittar på vilken publik vi har som målgrupp och vilka låtar som funkar var. Brainstorming följs av noggrann utvärdering av sången, alla låtar fungerar helt enkelt inte så bra i \"Singstar\". Daft Punks \"Around the world\" är till exempel en som vi fått rata fast vi gillar den, den är alldeles för enformig att sjunga. Låtvalen har ju varit A och O i \"Singstar\"-spelen, men när vi nu öppnar en shop med nedladdningsbara låtar så lämnar vi över lite mer frihet till användaren. Trots att fokus utan tvekan har legat på onlinemöjligheterna, som den för spelet nya plattformen Playstation 3 för med sig, så menar Paulina Bozek att mycket fokus har lagts på spelet utan uppkoppling också. - Vi har inte glömt bort dem som inte är uppkopplade, spelet är ju fortfarande en skiva, 30 låtar och lite extra smått och gott. Grunden är alltså offline, men vi lyfter den upplevelsen med onlinemöjligheterna. I grunden har \"Singstar\" byggt på ett enkelt spelkoncept; sjung så likt låten du valt som möjligt. Det har varit lättillgängligt, inga låtar som måste låsas upp eller svåra knappkombinationer att trycka. Det just lättillgängligheten som varit central för spelets otroliga popularitet och Paulina Bozek flikar in att namnet på spelet i Norge används som ett verb för att man ska träffas och spela \"Singstar\". - Det är meningen att \"Singstar\" ska vara kul. Det ska vara socialt och lätt att spela. Från början hade vi bara tekniken som vi skulle komma på var den skulle användas, röster höjdes för att den skulle riktas till en betydligt yngre målgrupp. Men ju mer vi spånade och testade, desto mer uppenbarade sig \"Singstar\", och vid tidiga tester upptäckte vi att vi hamnat i många andra målgrupper också. I dag är det cirka 60 procent tjejer och 40 procent killar som spelar \"Singstar\", konstaterar hon nöjt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31189, "headline": "Förfädernas arv", "summary": "Det var viktigt för nazisterna att vetenskapligt bevisa det tyska folkets heroiska ursprung. Forskningsinstitutet \"Ahnenerbe\" arbetade hängivet på att få verklighetens förflutna att stämma med den ideologiska kartan..", "article": "Det förflutna är ett spöke, och ju äldre dess vålnader är desto mindre magi tycks det krävas för att frambesvärja dem. 1935 grundade Heinrich Himmlers dödskallesoldater ett forskningsinstitut med namnet \"Das Ahnenerbe. Forschungsinstitut für Geistesurgeschichte\", fritt översatt: \"Förfädersarvet. Forskningsinstitutet för kulturens urhistoria\". Institutet var ålagt uppgiften att vetenskapligt bevisa det tyska folkets heroiska ursprung. Fast uppgiften klingar historisk var den egentligen mytisk: i en tid av ekonomisk och ideologisk turbulens skulle rönen från Ahnenerbes forskarkår återskapa en bild av det fjärran förflutna som kunde fungera som en moralisk karta i samtiden. Få områden är mer tacksamma för ideologiska projektioner än urhistorien, den dimmiga forntiden - ju glesare och mer svårtolkad evidens forskarna lyckas få fram, desto slöare studsar de projicerade idealen tillbaka på betraktarna. Ahnenerbes forskare kunde sålunda hävda att de forntida förfäderna, \"arierna\" eller \"germanerna\", älskade hierarkisk ordning, var extremt krigsdugliga och avrättade homosexuella. De principer som dög åt förfäderna borde även vara vägledande för deras arvtagare, de ädla bland Det nya Tysklands befolkning. Heather Pringles \"Härskarplanen. Himmlers jakt på det ariska ursprunget\" är det första populära verket om SS:s legendomsusade forskningsinstitut och om en rad bisarra, ökända och i något enstaka fall duktiga forskarprofiler. Pringles bok inte bara summerar den tidigare forskningen utan bidrar på avgörande punkter med helt ny kunskap om bland annat institutets resor för att söka efter den ariska rasens urhem i Himalaya, om konststölder i Polen och de vidrigaste \"lösningarna\" på \"det judiska problemet\". Det är i sammanhanget en allvarlig översättningsmiss när engelskans germanic översätts till \"tysk\" i stället för det korrekta \"germansk\" eftersom detta på förhand diskvalificerar frågan om historisk kontinuitet/diskontinuitet och ger sken av en oproblematisk etnisk-raslig enhet över århundraden av migration, socioekonomiska förändringar och kulturella omdaningar. För att driva igenom det mytiska projektet att finna ett \"ariskt\" eller \"germanskt\" idealtillstånd hade SS när Ahnenerbe var som störst anställt 137 forskare och 82 övrig personal, inklusive fotografer, filmare och laboratorieassistenter. Forskarna var i huvudsak humanister såsom arkeologer, antikvetare och etnologer, men där fanns även medicinare. På typiskt fascistiskt manér inkallades nya moderna metoder såsom medicinska experiment, fotografier, antropometriska skallmätningar, vetenskaplig kartografi och konstruerade friluftsparker för att predika i grunden anti-moderna värderingar. Ahnenerbes forskningsprojekt kan sägas ha haft i huvudsak tre kunskapsområden i fokus, vart och ett med totaliserande anspråk: annekterandet av dels tiden, dels rummet, dels människan. I alla tre fallen innebar kunskapssökandet absoluta konfliktytor med de signifikanta Andra, alltså icke-arierna. Annekterandet av tiden genomfördes av arkeologer och historiker vars teorier om \"världsisläran\", urtida germanska imperier och runskriften som världens äldsta skrift saknade all rimlighet. Ahnenerbes forskare tycks generellt ha varit normalbegåvade personer men sökandet efter ur- och forntida anfäder lockade en del rena stollar. Till denna skara måste vi räkna Hermann Wirth, vars teorier om ett urtida matriarkat på nordpolen fick Himmler att från första början grunda institutet, och Karl-Maria Wiligut som sade sig kunna medialt komma i kontakt med avlidna ariska själar. (En del av dessa fantastiska och skrämmande personer figurerar i Göran Dahls \"Radikalare än Hitler? De esoteriska och gröna nazisterna\" från förra året.) Om dålig forskning kan graderas var Ahnenerbes försök att vetenskapligt annektera rummet något mindre dåligt än de historiska studierna. De forskningsresor till Himalaya och andra delar av Asien som genomfördes i Ahnenerbes regi producerade en del substantiellt vetande om främmande folk. De flesta projekterade resor, till Sydamerika, Iran, Island och Kanarieöarna, fick dock ställas in på grund av kriget. I vilket fall som helst var den övergripande arbetshypotesen för dessa ofta mycket äventyrliga resor missledande - nämligen att alla stora imperier och kulturnationer ursprungligen hade grundats av de enda som verkligen kunde konsten att bygga civilisation: det ariska eller indoeuropeiska herrefolket. Teorier om att japanska och andinska härskarklasser hade ariskt påbrå föreföll utifrån denna hypotes inte orimliga. Medan dessa undersökningar skulle bevisa att arierna var kulturens utvalda folk följde forskare från Ahnenerbe i spåren av Wehrmachts framgångar på östfronten. Deras uppgift var att vetenskapligt förbereda det politiska annekterandet av intressanta områden. Målet var att omskapa dessa områden till ett slags vilda östern dit SS:s \"soldatbönder\" efter att kriget var vunnet skulle flytta med sina familjer för att kolonialisera landet och nedkämpa de inhemska rödskinnen. Föreställningen att moralen måste stöttas av anfädernas forntida seder är i dag omodern. Lika förlegad förfaller drömmen om att militärt erövra och ockupera land, eftersom kolonial utsugning i dag inte förutsätter direkt ägande av land. Ahnenerbes tredje forskningsprojekt, annekterandet av människan, klingar måhända, med tanke på samtidens intresse för \"identitetspolitik\", mer aktuell. Men nazisternas stålhårda biologicism kunde inte vara mer avlägsen från dagens socialkonstruktivism. SS-forskarnas primära uppgift inom detta \"kunskapsfält\" var att med kvantitativa och antropometriska metoder finna kriterierna för \"jude\". Det visade sig emellertid ogörligt. I stället fick forskarna nöja sig med att reproducera antisemitiska stereotyper om kroknäsor och giriga fingrar. Inte oväntat är det på grund av den rasvetenskapliga forskningen som institutet för all framtid kommer att vara förknippat med låg och smutsig ondska. Med gruppegoism som ledstjärna och vetenskaplig metodik som legitimerande grund utförde läkare och medicine doktorer fasansfulla experiment på fångar vars enda synd var deras judiska härkomst (som alltså inte kunde vetenskapligt fastslås, än mindre bestämmas kulturellt eller religiöst). Pringles bok visar med önskvärd tydlighet att nazism mer än något annat är läkarens blick i sinister förening med soldatens hand. Fast, det måste sägas, läkaren i detta fall har mer gemensamt med religiösa ideologier om rent och orent än med Hippokrates ideal. Efter nazisternas nederlag 1945 ställdes många av Ahnenerbes forskare inför rätta. De personer med läkarexamen som hade deltagit i att bland annat döda 86 judar för att därefter kemiskt avlägsna alla mjukdelar i syfte att studera deras skelett, dömdes till döden. De humanvetenskapliga forskarna kom däremot chockerande lindrigt undan. Flera av dem, såsom institutets intendent, iranisten Walther Wüst, antikvetaren Franz Altheim och arkeologen Herbert Jahnkuhn, vilka alla hade varit inblandade i och på nära håll beskådat, avrättningar, förföljelse och spionage, var efter bara ett par år åter välkomna tillbaka till de västtyska professorsstolarna och vann internationell ryktbarhet. Wüst var så sent som 1966 nära att lyckas stoppa den första vetenskapliga studien om Ahnenerbe. Det är så lätt att i backspegeln känna igen pseudovetenskap. Inte minst gäller det vetenskap motiverat av politisk extremism - den träder fram som en smutsig gam bland en flock av flamingor. Annan ideologidriven forskning är betydligt svårare att få upp ögonen för. Vilka föreskriver mer än de beskriver i dag? Finns det inte en forskning starkt motiverad av den segrande liberalismen? Bör vi kanske se Naomi Kleins aktuella undersökning av Milton Friedmans ekonomiska teorier i \"Chockdoktrinen. Katastrofkapitalismens genombrott\" som en pendang till Pringles \"Härskarplanen\"? Vilka inom akademin är i dag flitigare och mer framgångsrika med att skapa etiska kartor åt medborgarna än ekonomerna? Tidsandan förklarar mycket av människors beteende, många inom SS Ahnenerbes personal var relativt ointresserade av politiska frågor och såg i institutet helt enkelt sin chans till ett välbetalt och spännande högstatusjobb. De löd mest order. Ett faktum som knappast förhindrat eftervärldens moraliska dom över dem. Heather Pringle\"Härskarplanen. Heather Pringle \"Härskarplanen. Himmlers jakt på det ariska ursprunget\" Övers Peter Handberg. Historiska media ", "article_category": "culture"}
{"id": 31193, "headline": "Ulvaeus och Guillou hjälper författare", "summary": "Henning Mankell, Jan Guillou och Björn Ulvaeus startar en insamling som ska hjälpa författare från fattiga länder att delta vid den stora författarkongressen Waltic i sommar.", "article": "Under namnet Waltic arrangerar Svenska författares förbund i sommar en konferens för författare från hela världen. Målsättningen är att 1.000 författare ska delta. För att hela världen ska bli representerad behövs pengar som kan hjälpa författare från fattiga länder att komma till Stockholm. -Vi har märkt att för författare från fattiga länder är det här viktigt på ett helt annat sätt än vad vi i Sverige kan föreställa oss, därför är det viktigt att hjälpa dem så att de kan komma hit, säger Helena Öberg på Waltic. Henning Mankell är djupt engagerad i projektet och under bokmässan i Göteborg lovade han att bidra med en grundplåt för att hjälpa kolleger från andra delar av världen. Under hösten har även Jan Guillou och Björn Ulvaeus kommit med i initiativet. De tre lägger 200.000 kronor var och förhoppningen är att fler författare ska bidra med pengar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31206, "headline": "Estetisk rensning", "summary": "Begreppet samtidskonst är på väg att bli en beteckning för en tidsepok, ungefär som \"modernism\", - och där ingår att vad som helst kan kallas konst. Men då borde väl även historiska verk kunna räknas till samtiden?.", "article": "en moderna konstens äventyr är över och samtidskonsten är bara samtidig med sig själv, suckade Jean Baudrillard strax innan han dog. När den så kallade samtidskonstens kontrakt med det förflutna inte förnyats och inga investeringar längre görs i framtiden är kanske denna tautologi det enda som återstår. Grunden för den franska filosofens trötthet var nog inte bara att samtidskonst på 2000-talet cirkulerar som en historielös banalitet i konstvärlden, utan att den essentialistiska bestämningen av viss konst som samtida medför ett slags estetisk rensning av fältet med konstpolitiska följder. Alla förstår ungefär vad som menas med samtidskonst. Ingen förstår exakt vad som menas: konst nu, ungefär. På olika språk förekommer beteckningen samtida konst under hela den moderna konsthistorien från 1800-talet till vår tid, dels som synonym till modern, dels tvärtom: som en distinktion gentemot det moderna eller modernistiska. Men sedan ett tiotal år tillbaka kan man ana en gradvis avneutralisering av ordet. Samtidskonst håller på att bli den paradoxala beteckningen på en unik historisk epok. Vi tycks befinna oss i samtidskonstens tidsålder. Kategorin fyller i praktiken det vakuum som uppstått sedan postmodernism inte längre adekvat beskriver den avancerade konsten sedan 1960-talet. I dagligt tal avser samtidskonst i princip den konst som kommenterar eller bara förhåller sig till - samtiden. Det senare ordet kan växlas in mot nuet, (post)moderniteten, den senaste tiden, men en trång cirkel är det. En gång utpekade adjektivet samtida endast en temporal relation mellan ting, företeelser eller personer, exempelvis: den med Mozart samtida skulpturkonsten. Ordet är då en synonym till samtidiga. I dag anspelar det oftast på både en sådan relativ, kvantitativ tidsbestämning och på en positiv, kvalitativ egenskap, som har med den lockande samtiden att göra. Vad är då samtiden för en \"tid\"? Är inte samtiden snarare en räcka frågor, teman, problem som vi upplever som aktuella? Är inte samtiden samlingsnamnet på en rad aktualiteter - ett ord som förenar en fråga eller ett ämne med en grad av angelägenhet. Är inte samtiden snarast en aktualitetsplats? Jämför engelskans ord för aktuell (topical, från grekiskans topos, plats). Kanske är samtiden namnet på ett rum, \"vårt\" kommunikativa rum, ett virtuellt rum av global omfattning men med frågor som förenar oss som lever nu. Ordet samtidskonst låter deskriptivt, men fungerar huvudsakligen normativt. Samtidskonstens advokater propsar förstås gärna på den deskriptiva läsarten och undertrycker därmed att ordet främst fungerar som ett omdöme. Det kan till och med sägas vara det viktigaste - mest ödesdigra - konstkritiska omdömet (är x samtidskonst eller ej) trots, eller på grund av, att det aldrig framställs som ett omdöme. Den aktuella paradoxen blir att den kritiska bedömningen föregår den kritiska bedömningen. I den konstkritiska texten hör denna status (samtidskonst eller ej) hos ett verk, konstnärskap eller en utställning till den tysta förutsättningen för att alls ägna det uppmärksamhet. Din konst måste höra till samtidskonsten för att uppmärksammas av den seriösa kritiken, men din konst blir samtidskonst först när du uppmärksammas av denna kritik. Att döpa något till samtidskonst är en språkhandling som innebär ett tilldelande av status, relevans (symboliskt kapital). Samtidskonst är förstås också en diskursiv produkt; det är inte konstnärerna som skapar samtidskonsten, den blir till genom konstvärldens språkliga och performativa strategier vid mottagandet. Samtidskonst har inte särskilt mycket med tid eller ålder att göra. Det handlar mer om klass. Den allra största kvantiteten konst som tillkommer samtidigt som samtidskonsten omtalas aldrig som - blir inte - samtidskonst. Beteckningen samtidskonst innebär en kvalitetsstämpel, ett mått, inte på tid utan på värde. Men den ger också ett mått på det värde som den senaste tiden laddas med. Samtidskonst är å ena sidan en ungdomskult, en efemär popkultur som fyller marknadens behov av ständigt nya varor, ett konstmode som övervärderar det nya lika mycket som en gång modernismen. Å andra sidan är samtidskonst namnet på dagens och morgondagens svårrubbliga, exklusiva kanon. Merparten av all samtidskonst är redan institutionaliserad, redan konsthistoria. För all annan samtidskonst är denna bekräftelse så att säga bara en tidsfråga. All annan konst får vänja sig vid tystnaden. På svenska förekommer begreppet samtidskonst i tryck så tidigt som 1884. Då handlar det om en relativ bestämning av den nyaste nutida senaste konsten, vilket fortfarande är den vanligaste användningen av ordet. Vid tiden för första världskriget spelar också samtidskonst en aktiv roll inom det ryska avantgardet, genom distinktionen gentemot modernismen, som inte utgjorde ett avantgarde med siktet mot framtiden, som man ibland får för sig, utan tvärtom konnoterade borgerlig historia. På 1920- och 30-talet, då modernismen sakta men säkert börjar etableras institutionellt, ställs samtidskonsten i viss motsättning - också politiskt - till modernismen i USA. Direkt efter kriget dyker de samtida konstinstituten upp med förnyad kraft och i dag är etableringen tätare än någonsin. En huvudfråga under samtidskonstens tidsålder, från det långa 1960-talet till i dag, är hur vi ska hantera gårdagens stora stridsfråga - om postmodernismens historiska auktoritet och position. Är den inte snarast en aspekt eller fas av moderniteten, som var nödvändig, åtminstone logisk, men också dömd till undergång, eftersom den trots allt var så intimt lierad med det som den försökte frigöra sig ifrån. I dag är postmodernismen ett kulturlager som snart inte längre syns från luften. Enligt Rosalind Krauss har konsten sedan 1960-talet brett ut sig på det \"utvidgade fält\" som är en följd av att konstnärerna inte längre är begränsade av traditionella medier eller av gränser som konstarten sätter. Metaforen förutsätter ett kärnområde som görs vidare och mer pluralistiskt, men när den, som ofta sker, kommer att referera till det rådande konstbegreppet såsom utvidgat förlorar bilden all skärpa. Vad som tänks utvidgat i en sådan formulering måste vara ett redan etablerat begrepp som töjts ut och blivit mer kvantitativt inkluderande, när sanningen är kvalitativ. Det gamla konstbegreppet med anor från 1700-talet har ersatts av eller transformerats till ett \"konceptuellt\" konstbegrepp bortom varje singulärt medium. Detta inträffar ungefär samtidigt med den institutionella konstteorins genombrott, enligt vilken konst är det som behandlas som konst. Vid samma tid - sent 1960-tal - lanseras konceptkonsten, som kan sägas dramatisera det nya begreppet, utan att själv överleva förändringen (annat än i form av patetiska prefixrenässanser: neo-, post-). En hypersingularitet i form av \"konst i allmänhet\" (Thierry de Duve) ligger till grund för alla de aktiviteter och medieanvändningar som ryms inom samtidskonstens epok. Konstbegreppet har inte expanderat, det har kontraherat. Det utgör en gräns, ett villkor, en möjlighet det är allt. Det stipulerar inga kriterier, anger inga specifika begränsningar. Är då allt möjligt? Nej, i praktiken finns en avsevärd tröghet i konstsystemet, som bland annat har med samhälleliga tabun, moraliska imperativ och lagar att göra. Men det som teoretiskt legitimerar den oerhörda mångfald vi ser omkring oss på konstfältet sedan fyra decennier är det \"konceptuella\" konstbegreppet. Det är ett faktum att Marcel Duchamp blir \"Duchamp\" (=1900-talets viktigaste konstnär) först under detta dynamiska 1960-tal, då hans vardagsföremål från 1910-talet med fördröjd verkan kommer att förändra villkoren för västerländskt konstskapande. Den kanske mest estetiskt radikala postmoderna konstnären under 1980-talet, Sherrie Levine, är mest känd för att i Duchamps efterföljd symboliskt göra äldre konst till sin egen. Genom att fotografera berömda manliga fotografers fotografier, så att de nya kopiorna inte visuellt kan skiljas från de äldre originalen, utmanar hon en helig västerländsk dogm om originalitet och upphovsrätt. Men hon bekräftar också till sist denna rätt genom att nogsamt signera och upplagebegränsa sina egna bilder. Levine hör i dag utan tvekan till samtidskonstens epok, men sedan tjugo år har det teoretiska taket för samtidskonst höjts avsevärt. Där postmodernismen lekte med och lånade stilar och uttryck från historisk konst, kan nu samtidskonsten i praktiken vara denna konst. Om vad som helst i vår tid (efter Duchamp) kan vara eller bli konst, så kan väl också all historisk konst vara \"samtidskonst\"? Det skulle förstås kräva att vi försökte återförankra denna problematiska beteckning historiskt. Låt oss pröva tanken att förstå samtidskonst som aktualiserad konst. Det var också i praktiken vad som skedde på Documenta 12 i somras, som till exempel visade persisk kalligrafi från 1573. En sådan definition skulle avbörda samtidskonsten dess nu hävdvunna, men bisarrt gammaldags materialistiska, krav på att vara nyligen uttänkt och tillverkat. Det finns inte längre några teoretiska hinder att ett så kallat historiskt verk blir samtidskonst. \"A work of art is always present\", som Ad Reinhardt uttryckte det. Att däremot värna den med Nietzsches ord otidsenliga konsten och den konst som oavsett tidigare grad av uppmärksamhet och aktualitet nu kan dras fram i ljuset för att ge nya dimensioner, insikter och reflexioner, vore - fräscht. De potentiella följderna av det som lojt och underteoretiserat (för att inte säga estetiskt reaktionärt) iscensattes på Documenta är i jämförelse omskakande. Nej, Baudrillard - samtidskonsten är inte bara samtidig med sig själv, utan potentiellt samtidig med all annan konst i historien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31207, "headline": "Fint förvirrade vita vålnader", "summary": "Strindbergs ”Spöksonaten” är ett av hans mest snåriga dramer. Och det är just det osäkra och trasiga som regissören Richard Turpin tar fasta på i sin nya tolkning. Teater", "article": "”Spöksonaten” Av August Strindberg Regi: Richard Turpin Medv: Margareta Hallin, Anneli Martini, Sara Turpin, Erik Saedén, Henrik Dahl, Leif Stålhammer, Thomas Köhler, Linda Kulle, Hans Sandquist, Sonja Lund, Ulf Drakenberg m fl Musik: Dror Feiler, Raymond King Scen: Strindbergs intima teater, Stockholm Liken lever och vandrar osäkert runt på Intima teaterns scengolv. I Richard Turpins tappning är Strindbergs ”Spösonaten” Tim Burton-gotisk och charmig. Rollfigurerna vitsminkade vålnader, yviga men lite tveksamma till det drama de satts att spela i. Det kan man förstå – ”Spöksonaten” tillhör inte de mest folkkära av Strindbergs dramer, den är alltför invecklad och snårig, fylld av vampyrer, mumier, gamla skulder och invecklade moraliska resonemang. Vi har studenten, den sanningsälskande idealisten som vill riva slöjorna av det förljugna etablissemanget och skapa en bättre värld, den gamle skojaren Hummel, krympling och domptör över människoöden. Översten, falsk till både titel och börd, hans hustru som tror att hon är en papegoja, deras dotter – svårt sjuk i en mystisk sjukdom. Lägg till ett monster till kokerska, en vampyrliknande tjänare och en nymördad konsul som går igen och – ja, det blir förvirrat. Men det är just förvirringen som Richard Turpin tagit fasta på. Här dras inga tydliga linjer, inga glasklara moraliska slutsatser eller psykologiska tolkningar. Det är ett drama om hur människor förvandlas till vålnader och monster när de lever allt för länge i hat, bitterhet och förljugenhet. Om själsligt förfall och degenerering. Turpin tar gammal svartvit skräckfilmsestetik in på scenen, skådespeleriet här teatralt och förhöjt – jag får en känsla av hur en samling riktigt nedslitna figurer släpats upp på scen för att ännu en gång spela sig själva i samma gamla skådespel om sina liv. Och det resulterar i riktigt, härligt skruvade rolltolkningar, som Linda Kulles Fröken med något snett och vint över sig, eller Sara Turpins självgoda, äppelkindade student som tar i för att spela sig själv, för att bara nämna några. Strindbergs hopplöst detaljerade scenanvisningar och platsbeskrivningar läses upp av den konfunderade Portvakterskan – det skapar en alldeles särskild sorts poesi, ett imaginärt rum i rummet som ligger där och dallrar strax under ytan. Men så infinner sig ändå en seghet under mittenpartiet av den två timmar utan paus-långa föreställningen, sprungen ur riktningslösheten. En longör av komplicerade turer som inte säger så mycket mer än sin form. Tur då att den stora uppgörelsen mot slutet skakar liv i dramat igen, med sina melodramatiskt storslagna avslöjanden som gör hjälten till bov och åklagaren till anklagad på Strindbergskt genombittert vis. Han ger sig inte förrän allt hopp är utstampat och den forne idealisten tagit plats på bedragarens stol. Sensmoralen tycks vara att livet knäcker oss alla, förr eller senare. Men Turpin tar ett kliv ifrån det hela, låter Fröken och Studenten glömma sina repliker och till sist läsa dem innantill ur Portvakterskans bok. I sprickorna finns kanske hopp, trots allt. Jenny Aschenbrenner teatern@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31209, "headline": "Estetisk rensning.", "summary": "Begreppet samtidskonst är på väg att bli en beteckning för en tidsepok, ungefär som ”modernism” , – och där ingår att vad som helst kan kallas konst. Men då borde väl även historiska verk kunna räknas till samtiden", "article": "Den moderna konstens äventyr är över och samtidskonsten är bara samtidig med sig själv, suckade Jean Baudrillard strax innan han dog. När den så kallade samtidskonstens kontrakt med det förflutna inte förnyats och inga investeringar längre görs i framtiden är kanske denna tautologi det enda som återstår. Grunden för den franska filosofens trötthet var nog inte bara att samtidskonst på 2000-talet cirkulerar som en historielös banalitet i konstvärlden, utan att den essentialistiska bestämningen av viss konst som samtida medför ett slags estetisk rensning av fältet med konstpolitiska följder. Alla förstår ungefär vad som menas med samtidskonst. Ingen förstår exakt vad som menas: konst nu, ungefär. På olika språk förekommer beteckningen samtida konst under hela den moderna konsthistorien från 1800-talet till vår tid, dels som synonym till modern, dels tvärtom: som en distinktion gentemot det moderna eller modernistiska. Men sedan ett tiotal år tillbaka kan man ana en gradvis avneutralisering av ordet. Samtidskonst håller på att bli den paradoxala beteckningen på en unik historisk epok. Vi tycks befinna oss i samtidskonstens tidsålder. Kategorin fyller i praktiken det vakuum som uppstått sedan postmodernism inte längre adekvat beskriver den avancerade konsten sedan 1960-talet. I dagligt tal avser samtidskonst i princip den konst som kommenterar eller bara förhåller sig till – samtiden. Det senare ordet kan växlas in mot nuet, (post)moderniteten, den senaste tiden, men en trång cirkel är det. En gång utpekade adjektivet samtida endast en temporal relation mellan ting, företeelser eller personer, exempelvis: den med Mozart samtida skulpturkonsten. Ordet är då en synonym till samtidiga. I dag anspelar det oftast på både en sådan relativ, kvantitativ tidsbestämning och på en positiv, kvalitativ egenskap, som har med den lockande samtiden att göra. Vad är då samtiden för en ”tid” Är inte samtiden snarare en räcka frågor, teman, problem som vi upplever som aktuella Är inte samtiden samlingsnamnet på en rad aktualiteter – ett ord som förenar en fråga eller ett ämne med en grad av angelägenhet. Är inte samtiden snarast en aktualitetsplats Jämför engelskans ord för aktuell (topical, från grekiskans topos, plats). Kanske är samtiden namnet på ett rum, ”vårt” kommunikativa rum, ett virtuellt rum av global omfattning men med frågor som förenar oss som lever nu. Ordet samtidskonst låter deskriptivt, men fungerar huvudsakligen normativt. Samtidskonstens advokater propsar förstås gärna på den deskriptiva läsarten och undertrycker därmed att ordet främst fungerar som ett omdöme. Det kan till och med sägas vara det viktigaste – mest ödesdigra – konstkritiska omdömet (är x samtidskonst eller ej) trots, eller på grund av, att det aldrig framställs som ett omdöme. Den aktuella paradoxen blir att den kritiska bedömningen föregår den kritiska bedömningen. I den konstkritiska texten hör denna status (samtidskonst eller ej) hos ett verk, konstnärskap eller en utställning till den tysta förutsättningen för att alls ägna det uppmärksamhet. Din konst måste höra till samtidskonsten för att uppmärksammas av den seriösa kritiken, men din konst blir samtidskonst först när du uppmärksammas av denna kritik. Att döpa något till samtidskonst är en språkhandling som innebär ett tilldelande av status, relevans (symboliskt kapital). Samtidskonst är förstås också en diskursiv produkt; det är inte konstnärerna som skapar samtidskonsten, den blir till genom konstvärldens språkliga och performativa strategier vid mottagandet. Samtidskonst har inte särskilt mycket med tid eller ålder att göra. Det handlar mer om klass. Den allra största kvantiteten konst som tillkommer samtidigt som samtidskonsten omtalas aldrig som – blir inte – samtidskonst. Beteckningen samtidskonst innebär en kvalitetsstämpel, ett mått, inte på tid utan på värde. Men den ger också ett mått på det värde som den senaste tiden laddas med. Samtidskonst är å ena sidan en ungdomskult, en efemär popkultur som fyller marknadens behov av ständigt nya varor, ett konstmode som övervärderar det nya lika mycket som en gång modernismen. Å andra sidan är samtidskonst namnet på dagens och morgondagens svårrubbliga, exklusiva kanon. Merparten av all samtidskonst är redan institutionaliserad, redan konsthistoria. För all annan samtidskonst är denna bekräftelse så att säga bara en tidsfråga. All annan konst får vänja sig vid tystnaden. På svenska förekommer begreppet samtidskonst i tryck så tidigt som 1884. Då handlar det om en relativ bestämning av den nyaste nutida senaste konsten, vilket fortfarande är den vanligaste användningen av ordet. Vid tiden för första världskriget spelar också samtidskonst en aktiv roll inom det ryska avantgardet, genom distinktionen gentemot modernismen, som inte utgjorde ett avantgarde med siktet mot framtiden, som man ibland får för sig, utan tvärtom konnoterade borgerlig historia. På 1920- och 30-talet, då modernismen sakta men säkert börjar etableras institutionellt, ställs samtidskonsten i viss motsättning – också politiskt – till modernismen i USA. Direkt efter kriget dyker de samtida konstinstituten upp med förnyad kraft och idag är etableringen tätare än någonsin. En huvudfråga under samtidskonstens tidsålder, från det långa 1960-talet till idag, är hur vi ska hantera gårdagens stora stridsfråga – om postmodernismens historiska auktoritet och position. Är den inte snarast en aspekt eller fas av moderniteten, som var nödvändig, åtminstone logisk, men också dömd till undergång, eftersom den trots allt var så intimt lierad med det som den försökte frigöra sig ifrån. I dag är postmodernismen ett kulturlager som snart inte längre syns från luften. Enligt Rosalind Krauss har konsten sedan 1960-talet brett ut sig på det ”utvidgade fält” som är en följd av att konstnärerna inte längre är begränsade av traditionella medier eller av gränser som konstarten sätter. Metaforen förutsätter ett kärnområde som görs vidare och mer pluralistiskt, men när den, som ofta sker, kommer att referera till det rådande konstbegreppet såsom utvidgat förlorar bilden all skärpa. Vad som tänks utvidgat i en sådan formulering måste vara ett redan etablerat begrepp som töjts ut och blivit mer kvantitativt inkluderande, när sanningen är kvalitativ. Det gamla konstbegreppet med anor från 1700-talet har ersatts av eller transformerats till ett ”konceptuellt” konstbegrepp bortom varje singulärt medium. Detta inträffar ungefär samtidigt med den institutionella konstteorins genombrott, enligt vilken konst är det som behandlas som konst. Vid samma tid – sent 1960-tal – lanseras konceptkonsten, som kan sägas dramatisera det nya begreppet, utan att själv överleva förändringen (annat än i form av patetiska prefixrenässanser: neo-, post-). En hypersingularitet i form av ”konst i allmänhet” (Thierry de Duve) ligger till grund för alla de aktiviteter och medieanvändningar som ryms inom samtidskonstens epok. Konstbegreppet har inte expanderat, det har kontraherat. Det utgör en gräns, ett villkor, en möjlighet… det är allt. Det stipulerar inga kriterier, anger inga specifika begränsningar. Är då allt möjligt Nej, i praktiken finns en avsevärd tröghet i konstsystemet, som bland annat har med samhälleliga tabun, moraliska imperativ och lagar att göra. Men det som teoretiskt legitimerar den oerhörda mångfald vi ser omkring oss på konstfältet sedan fyra decennier är det ”konceptuella” konstbegreppet. Det är ett faktum att Marcel Duchamp blir ”Duchamp” (=1900-talets viktigaste konstnär) först under detta dynamiska 1960-tal, då hans vardagsföremål från 1910-talet med fördröjd verkan kommer att förändra villkoren för västerländskt konstskapande. Den kanske mest estetiskt radikala postmoderna konstnären under 1980-talet, Sherrie Levine, är mest känd för att i Duchamps efterföljd symboliskt göra äldre konst till sin egen. Genom att fotografera berömda manliga fotografers fotografier, så att de nya kopiorna inte visuellt kan skiljas från de äldre originalen, utmanar hon en helig västerländsk dogm om originalitet och upphovsrätt. Men hon bekräftar också till sist denna rätt genom att nogsamt signera och upplagebegränsa sina egna bilder. Levine hör idag utan tvekan till samtidskonstens epok, men sedan tjugo år har det teoretiska taket för samtidskonst höjts avsevärt. Där postmodernismen lekte med och lånade stilar och uttryck från historisk konst, kan nu samtidskonsten i praktiken vara denna konst. Om vad som helst i vår tid (efter Duchamp) kan vara eller bli konst, så kan väl också all historisk konst vara ”samtidskonst” Det skulle förstås kräva att vi försökte återförankra denna problematiska beteckning historiskt. Låt oss pröva tanken att förstå samtidskonst som aktualiserad konst. Det var också i praktiken vad som skedde på Documenta 12 i somras, som till exempel visade persisk kalligrafi från 1573. En sådan definition skulle avbörda samtidskonsten dess nu hävdvunna, men bisarrt gammaldags materialistiska, krav på att vara nyligen uttänkt och tillverkat. Det finns inte längre några teoretiska hinder att ett så kallat historiskt verk blir samtidskonst. ”A work of art is always present” , som Ad Reinhardt uttryckte det. Att däremot värna den med Nietzsches ord otidsenliga konsten och den konst som oavsett tidigare grad av uppmärksamhet och aktualitet nu kan dras fram i ljuset för att ge nya dimensioner, insikter och reflexioner, vore – fräscht. De potentiella följderna av det som lojt och underteoretiserat (för att inte säga estetiskt reaktionärt) iscensattes på Documenta är i jämförelse omskakande. Nej, Baudrillard – samtidskonsten är inte bara samtidig med sig själv, utan potentiellt samtidig med all annan konst i historien. Dan karlholm essa@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31210, "headline": "Estetisk rensning.", "summary": "Begreppet samtidskonst är på väg att bli en beteckning för en tidsepok, ungefär som ”modernism”, – och där ingår att vad som helst kan kallas konst. Men då borde väl även historiska verk kunna räknas till samtiden?", "article": "Den moderna konstens äventyr är över och samtidskonsten är bara samtidig med sig själv, suckade Jean Baudrillard strax innan han dog. När den så kallade samtidskonstens kontrakt med det förflutna inte förnyats och inga investeringar längre görs i framtiden är kanske denna tautologi det enda som återstår. Grunden för den franska filosofens trötthet var nog inte bara att samtidskonst på 2000-talet cirkulerar som en historielös banalitet i konstvärlden, utan att den essentialistiska bestämningen av viss konst som samtida medför ett slags estetisk rensning av fältet med konstpolitiska följder. Alla förstår ungefär vad som menas med samtidskonst. Ingen förstår exakt vad som menas: konst nu, ungefär. På olika språk förekommer beteckningen samtida konst under hela den moderna konsthistorien från 1800-talet till vår tid, dels som synonym till modern, dels tvärtom: som en distinktion gentemot det moderna eller modernistiska. Men sedan ett tiotal år tillbaka kan man ana en gradvis avneutralisering av ordet. Samtidskonst håller på att bli den paradoxala beteckningen på en unik historisk epok. Vi tycks befinna oss i samtidskonstens tidsålder. Kategorin fyller i praktiken det vakuum som uppstått sedan postmodernism inte längre adekvat beskriver den avancerade konsten sedan 1960-talet. I dagligt tal avser samtidskonst i princip den konst som kommenterar eller bara förhåller sig till – samtiden. Det senare ordet kan växlas in mot nuet, (post)moderniteten, den senaste tiden, men en trång cirkel är det. En gång utpekade adjektivet samtida endast en temporal relation mellan ting, företeelser eller personer, exempelvis: den med Mozart samtida skulpturkonsten. Ordet är då en synonym till samtidiga. I dag anspelar det oftast på både en sådan relativ, kvantitativ tidsbestämning och på en positiv, kvalitativ egenskap, som har med den lockande samtiden att göra. Vad är då samtiden för en ”tid”? Är inte samtiden snarare en räcka frågor, teman, problem som vi upplever som aktuella? Är inte samtiden samlingsnamnet på en rad aktualiteter – ett ord som förenar en fråga eller ett ämne med en grad av angelägenhet. Är inte samtiden snarast en aktualitetsplats? Jämför engelskans ord för aktuell (topical, från grekiskans topos, plats). Kanske är samtiden namnet på ett rum, ”vårt” kommunikativa rum, ett virtuellt rum av global omfattning men med frågor som förenar oss som lever nu. Ordet samtidskonst låter deskriptivt, men fungerar huvudsakligen normativt. Samtidskonstens advokater propsar förstås gärna på den deskriptiva läsarten och undertrycker därmed att ordet främst fungerar som ett omdöme. Det kan till och med sägas vara det viktigaste – mest ödesdigra – konstkritiska omdömet (är x samtidskonst eller ej) trots, eller på grund av, att det aldrig framställs som ett omdöme. Den aktuella paradoxen blir att den kritiska bedömningen föregår den kritiska bedömningen. I den konstkritiska texten hör denna status (samtidskonst eller ej) hos ett verk, konstnärskap eller en utställning till den tysta förutsättningen för att alls ägna det uppmärksamhet. Din konst måste höra till samtidskonsten för att uppmärksammas av den seriösa kritiken, men din konst blir samtidskonst först när du uppmärksammas av denna kritik. Att döpa något till samtidskonst är en språkhandling som innebär ett tilldelande av status, relevans (symboliskt kapital). Samtidskonst är förstås också en diskursiv produkt; det är inte konstnärerna som skapar samtidskonsten, den blir till genom konstvärldens språkliga och performativa strategier vid mottagandet. Samtidskonst har inte särskilt mycket med tid eller ålder att göra. Det handlar mer om klass. Den allra största kvantiteten konst som tillkommer samtidigt som samtidskonsten omtalas aldrig som – blir inte – samtidskonst. Beteckningen samtidskonst innebär en kvalitetsstämpel, ett mått, inte på tid utan på värde. Men den ger också ett mått på det värde som den senaste tiden laddas med. Samtidskonst är å ena sidan en ungdomskult, en efemär popkultur som fyller marknadens behov av ständigt nya varor, ett konstmode som övervärderar det nya lika mycket som en gång modernismen. Å andra sidan är samtidskonst namnet på dagens och morgondagens svårrubbliga, exklusiva kanon. Merparten av all samtidskonst är redan institutionaliserad, redan konsthistoria. För all annan samtidskonst är denna bekräftelse så att säga bara en tidsfråga. All annan konst får vänja sig vid tystnaden. På svenska förekommer begreppet samtidskonst i tryck så tidigt som 1884. Då handlar det om en relativ bestämning av den nyaste nutida senaste konsten, vilket fortfarande är den vanligaste användningen av ordet. Vid tiden för första världskriget spelar också samtidskonst en aktiv roll inom det ryska avantgardet, genom distinktionen gentemot modernismen, som inte utgjorde ett avantgarde med siktet mot framtiden, som man ibland får för sig, utan tvärtom konnoterade borgerlig historia. På 1920- och 30-talet, då modernismen sakta men säkert börjar etableras institutionellt, ställs samtidskonsten i viss motsättning – också politiskt – till modernismen i USA. Direkt efter kriget dyker de samtida konstinstituten upp med förnyad kraft och i dag är etableringen tätare än någonsin. En huvudfråga under samtidskonstens tidsålder, från det långa 1960-talet till i dag, är hur vi ska hantera gårdagens stora stridsfråga – om postmodernismens historiska auktoritet och position. Är den inte snarast en aspekt eller fas av moderniteten, som var nödvändig, åtminstone logisk, men också dömd till undergång, eftersom den trots allt var så intimt lierad med det som den försökte frigöra sig ifrån. I dag är postmodernismen ett kulturlager som snart inte längre syns från luften. Enligt Rosalind Krauss har konsten sedan 1960-talet brett ut sig på det ”utvidgade fält” som är en följd av att konstnärerna inte längre är begränsade av traditionella medier eller av gränser som konstarten sätter. Metaforen förutsätter ett kärnområde som görs vidare och mer pluralistiskt, men när den, som ofta sker, kommer att referera till det rådande konstbegreppet såsom utvidgat förlorar bilden all skärpa. Vad som tänks utvidgat i en sådan formulering måste vara ett redan etablerat begrepp som töjts ut och blivit mer kvantitativt inkluderande, när sanningen är kvalitativ. Det gamla konstbegreppet med anor från 1700-talet har ersatts av eller transformerats till ett ”konceptuellt” konstbegrepp bortom varje singulärt medium. Detta inträffar ungefär samtidigt med den institutionella konstteorins genombrott, enligt vilken konst är det som behandlas som konst. Vid samma tid – sent 1960-tal – lanseras konceptkonsten, som kan sägas dramatisera det nya begreppet, utan att själv överleva förändringen (annat än i form av patetiska prefixrenässanser: neo-, post-). En hypersingularitet i form av ”konst i allmänhet” (Thierry de Duve) ligger till grund för alla de aktiviteter och medieanvändningar som ryms inom samtidskonstens epok. Konstbegreppet har inte expanderat, det har kontraherat. Det utgör en gräns, ett villkor, en möjlighet … det är allt. Det stipulerar inga kriterier, anger inga specifika begränsningar. Är då allt möjligt? Nej, i praktiken finns en avsevärd tröghet i konstsystemet, som bland annat har med samhälleliga tabun, moraliska imperativ och lagar att göra. Men det som teoretiskt legitimerar den oerhörda mångfald vi ser omkring oss på konstfältet sedan fyra decennier är det ”konceptuella” konstbegreppet. Det är ett faktum att Marcel Duchamp blir ”Duchamp” (=1900-talets viktigaste konstnär) först under detta dynamiska 1960-tal, då hans vardagsföremål från 1910-talet med fördröjd verkan kommer att förändra villkoren för västerländskt konstskapande. Den kanske mest estetiskt radikala postmoderna konstnären under 1980-talet, Sherrie Levine, är mest känd för att i Duchamps efterföljd symboliskt göra äldre konst till sin egen. Genom att fotografera berömda manliga fotografers fotografier, så att de nya kopiorna inte visuellt kan skiljas från de äldre originalen, utmanar hon en helig västerländsk dogm om originalitet och upphovsrätt. Men hon bekräftar också till sist denna rätt genom att nogsamt signera och upplagebegränsa sina egna bilder. Levine hör i dag utan tvekan till samtidskonstens epok, men sedan tjugo år har det teoretiska taket för samtidskonst höjts avsevärt. Där postmodernismen lekte med och lånade stilar och uttryck från historisk konst, kan nu samtidskonsten i praktiken vara denna konst. Om vad som helst i vår tid (efter Duchamp) kan vara eller bli konst, så kan väl också all historisk konst vara ”samtidskonst”? Det skulle förstås kräva att vi försökte återförankra denna problematiska beteckning historiskt. Låt oss pröva tanken att förstå samtidskonst som aktualiserad konst. Det var också i praktiken vad som skedde på Documenta 12 i somras, som till exempel visade persisk kalligrafi från 1573. En sådan definition skulle avbörda samtidskonsten dess nu hävdvunna, men bisarrt gammaldags materialistiska, krav på att vara nyligen uttänkt och tillverkat. Det finns inte längre några teoretiska hinder att ett så kallat historiskt verk blir samtidskonst. ”A work of art is always present”, som Ad Reinhardt uttryckte det. Att däremot värna den med Nietzsches ord otidsenliga konsten och den konst som oavsett tidigare grad av uppmärksamhet och aktualitet nu kan dras fram i ljuset för att ge nya dimensioner, insikter och reflexioner, vore – fräscht. De potentiella följderna av det som lojt och underteoretiserat (för att inte säga estetiskt reaktionärt) iscensattes på Documenta är i jämförelse omskakande. Nej, Baudrillard – samtidskonsten är inte bara samtidig med sig själv, utan potentiellt samtidig med all annan konst i historien. Dan karlholm essa@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31211, "headline": "Kändisjournalistik i förändring", "summary": "Trots att kändiskulturen idag påverkar en stor del av samhället så finns det ännu få svenska exempel på en mer analytisk kändisjournalistik. Men nu kan tiden vara mogen för en era med kvalitetsskvaller, allt enligt anglosaxisk modell.", "article": "Kändiskulturen har det senaste decenniet utvecklats till ett eget universum. Den framstår allt mer som en sorts bisarrt, dygnet-runt-sänt dokudrama med huvudpersoner som David och Victoria eller Brad och Angelina. I den inte fullt så overkliga svenska varianten hittar vi Carola, Kikki och Persbrandt – en av få i de här sammanhangen som lystrar till sitt efternamn – samt en lustig figur kallad Kungen. Sådant är DN:s läsare förstås bekanta med. Personifieringen är kändisjournalistikens kännetecken och den är numera inte genomgående bara i all nöjesjournalistik, utan letar sig även in på exempelvis den politiska arenan. Men trots att kändiskulturen idag påverkar i princip alla delar av samhället – infiltrerar dem om man så vill – har reaktionen, åtminstone hos mer kulturorienterade svenska journalister och medelklassmänniskor, hittills mest varit förnekelse. Om Fredrik Reinfeldt ute i stugorna ses som kändisen ”Fredrik” lika mycket som Sveriges statsminister, borde det väl också gå att skriva vettigt om symbolvärdet i hans randiga Paul Smith-sneakers parallellt med närläsningen av budgetpropositionen för 2008 Det vore, om inte annat, roligt. På rak arm kan jag i bredare sammanhang bara komma på en minnesvärd artikel om svensk kändiskultur under det gångna året: Åsa Linderborgs briljanta klassanalys i Aftonbladet av Carolina Gynning och Linda Rosings disparata offentliga personor. – Det finns väldigt lite forskning om attityderna till kändisjournalistiken i Sverige, men det verkar som om svenskar skäms för att de läser kändistidningar. Att den är nedvärderad kan delvis hänga ihop med att ”skvaller” anses tillhöra den feminina domänen, säger Sofia Johansson, medieforskare på Södertörns högskola. – Men om man tittar på försäljningsstatistiken är det uppenbart att många läser och påverkas av de här tidningarna. När världen blir mer och mer abstrakt fokuserar man på individer, det ger en tydligare struktur i samhället. Kändisjournalistiken har väldigt komplexa funktioner och kan jämföras med forna tiders folksagor, där man kan söka svar på frågor om mänskligt beteende. Samtidigt finns en trötthet inför kändiskulturen som gör att läsarna gärna ser att kändisar dras ner till vanliga människors nivå av medierna. Ungefär där befinner sig dagens svenska kändisjournalistik. Titlar som Veckans Nu och Aftonbladet Klick skördar stora framgångar med en häcklande och i all sin tafflighet rätt underhållande rapportering av framför allt utländska kändisar (de svenska kommer billigare undan). Men om man är ute efter skarpa analyser och roliga vinklar, journalistik som vågar antyda att kändiskulturen åtminstone rent professionellt bör tas på allvar, är man hänvisad till anglosaxisk press. Eftersom den engelska tidnings- och magasinsmarknaden traditionellt ligger svenska journalister och publicister närmast om hjärtat, är det lämpligt att söka modellen för en ny, svensk kändisjournalistik i kvarteren sydväst om Fleet Street. Hatkärleken till offentliga personer i tabloid- och veckotidningar som Daily Mirror och Heat har under lång tid mest påmint om ett dysfunktionellt förhållande hämtat ur någon Auguste Flaubert-roman. Samtidigt har den brittiska kändisjournalistiken under 00-talet rört sig uppför kulturskalan även i ickemetaforiska termer. Institutioner som The Guardian och The Daily Telegraph har sedan flera år tillbaka fasta kändiskrönikörer i form av Marina Hyde och Celia Walden. I kolumnerna ”Lost in Showbiz” respektive ”Spy” blandar de politiskt skvaller från Westminsters korridorer med betraktelser över barnpassningsstrategierna hos Spice Girls. Att kändiskulturen fått permanent residens på kultur- och nöjessidorna i respektabla dagstidningar har uppenbarat att det finns en nisch att fylla även på veckotidningsmarknaden, den brittiska kändisjournalistikens andra hem. Så våren 2005 slantade förlagsjätten Emap upp 200 miljoner kronor, rekryterade en skara meriterade redaktörer från Elle och News of the World och lanserade en brittisk edition av Grazia – en veckotidning som sedan slutet av 30-talet serverat italienska medelklasskvinnor societetsskvaller och exklusivt mode. Två år senare är englandsutgåvan succé i en era där larmrapporter om magasinens läsarförluster till internet annars avlöser varandra. Grazia säljer hösten 2007 över 220 000 exemplar per vecka, vilket motsvarar en femtioprocentig upplageökning sedan lanseringen. Eller, som den numera londonboende Andres Lokko nyligen uttryckte det i en artikel i Rodeo: ”Plötsligt var det för mig en självklarhet att varje tisdag förmiddag köpa nya numret av Grazia. Jag tänkte inte ens på det, och alla som jag någonsin mött i den engelska modevärlden säger samma sak. Alla läser vi Grazia, men ingen av oss märkte hur det gick till.” Att bläddra i Grazia är, liksom att läsa Celia Walden eller Marina Hydes krönikor, en påminnelse om vad som ofta lyser med sin frånvaro i svensk journalistik: humor. – Många brittiska journalister, särskilt inom skvallergenren, verkar i en Oscar Wilde- eller Noel Coward-tradition. De ser sig som underhållare. Svenska journalister vill framför allt vara journalister, humor är inget man lär sig på journalisthögskolan. Och dagens svenska skvallerjournalister skriver knappast i rakt nedstigande led från Beppe Wolgers eller Kar de Mumma, säger Olle Lidbom som driver mediebloggen Vassa Eggen. Finns det då en marknad för den här typen av journalistik i Sverige Olle Lidbom är osäker: – På kultursidorna finns det definitivt plats för en mer analytisk kändisjournalistik. Men i magasinsform Om Sverige hade bestått av 9 miljoner dryga stockholmare, kanske. Men nu är det tack och lov inte så. För att få genomslag här är det enkla svaret att göra som Aftonbladet eller Expressen, en kändisbilaga. Och en sådan ska inte vara fin i kanten som de brittiska motsvarigheterna, utan ha mycket Lindexmode och tacosrecept. Men meningarna går isär. Ulrika Saxon, vd på Bonnier tidskrifter, är mer hoppfull. – Jag tror att det finns utrymme för en mer sofistikerad, nördig kändisjournalistik som fördjupar och analyserar kändisfenomenet som kulturform. Och visst tittar vi själva på det, hittar vi en idé som vi tror på kommer vi genomföra den. Tror du att det, konsekvent med utvecklingen i England, kommer finnas kändiskrönikörer i DN:s och Svenska Dagbladets kulturdelar om, säg, fem år – Absolut. Fem år är en rätt lång tid. När jag intervjuade Ulrika Saxon för en och en halv vecka sedan hamnade jag mitt i ett mediedrama. Charlotta Flinkenberg, tidigare framgångsrik redaktör på Glamour och Vecko-Revyn, har under hösten jobbat med ett nytt damtidningsprojekt för Bonnier tidskrifter. Det ledde till bloggspekulationer om att hon med Bonniers i ryggen är på väg att lansera just en svensk version av Grazia. Men förra onsdagen meddelade Flinkenberg att hon lämnar Bonnier tidskrifter för att starta ny tidning hos konkurrenten Allers. Det intressanta är att Sveriges två största tidskriftsförlag uppenbarligen ser ett hål i marknaden – ett hål som de vill fylla med en för Sverige ny typ av tidning. Charlotta Flinkenberg förklarar att båda hennes projekt är inspirerade av brittiska magasin. Men hon vill inte nämna några titlar utan mest tala i generella termer, om vikten av ”bredd och kredd” – Man måste räkna med att konsumenterna är kräsna, menar hon. Vilket, i linje med tidigare spekulationer, skulle betyda att Flinkenberg nu jobbar med en svensk motsvarighet till Grazias yngre, och mer high street-mode-fokuserade brittiska konkurrent Look. Jag vet inte om jag kommer läsa den när den dyker upp (nästa höst enligt Allers). Däremot pekar det mesta mot att det största hindret för att en seriös och mer djuplodande kändisjournalistik under tiden ska kunna etablera sig i Sverige är smak och tycke hos kultursidornas redaktörer. Det kanske är dags att återuppliva DN:s gamla skvallerspalt Tysta Mari Läsare finns bevisligen. JOHAN WIRFÄLT noje@dn.se redaktör för tidskriften Rodeo ", "article_category": "culture"}
{"id": 31213, "headline": "Lessing svär i feministkyrkan", "summary": "Det kvinnliga självynket har inte mycket att hämta hos Nobelpristagaren Doris Lessing, skriver Ebba Witt-Brattström. Hon vädjar aldrig till läsarens medlidande och hennes kvinnogestalter är inga offer, trots dåligt manöverutrymme.", "article": "Nobelpriset 2007 tilldelades Doris Lessing: \"den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning.\" Jublet i världen kände inga gränser när denna gigant skrevs in i Nobelkanon. Men i Sverige utbröt en indignerad mediedebatt, en Lessingfejd i det lilla formatet. \"Kvinnlig erfarenhet\", vad är det för en ful fisk? Var inte prismotiveringen ett övergrepp, ett försök att skapa ett kvinnostereotypt \"särfall\" av en universellt mänsklig författare? Bekymrade kvinnor i kultureliten (företrädesvis unga) såg Lessing som gisslan för den könsdiskriminerande uppfattningen att litteraturen skulle innehålla en kvinnokanon. Kritiken grundar sig på den inrotade tanken att det som kodas som \"kvinnligt\" är mindre värt. Men det kvinnliga självynket har inte mycket att hämta hos Lessing. Hon vädjar aldrig till läsarnas medlidande och hennes kvinnogestalter, som sällan är alltigenom sympatiska men alltid tas på största allvar, är inga offer trots dåligt manöverutrymme. Utgångspunkten för författarskapet är en uppfattning av människan som kvinna och det omspänner några av samtidshistoriens största idékonflikter, katastrofer och samhällsförändringar, i Europa men också i Afrika. Doris Lessing uppdaterar kvinnoromanen som genre genom ett självmedvetet experimenterande med realistiska, dokumentära och utopiska fiktionsformer. Många Lessingläsare (företrädesvis medelålders) har hört av sig till mig och undrat varför man inte får vara lite glad över prisvalet. Vad ska jag säga? Jag fattar att det inte längre är 1972, då Doris Lessings magnifika dagboksroman \"Den femte sanningen\" tio år efter utgivningen blev den västerländska kvinnorörelsens bibel. Jag vågar ändå fråga vad som har hänt sedan Lessing med sina \"fria kvinnor\" exemplifierade den nya kvinnorörelsens viktigaste slogan: det personliga är politiskt (att jämföra med dagens motto: det privata är offentligt). Fast jag bara var nitton år sög jag i mig den fyrtioåriga Anna Wulfs dagböcker som en törstig kamel slurpar vatten. I dag antas tvärtom alla feminister stanna inom sin generation och inte intressera sig för de föregåendes erfarenheter. Med den uppfattningen är det inte lätt att läsa en banbrytare som Doris Lessing. Hon länkar alltid det mänskliga, oftast kvinnliga medvetandet till samtidshistorien, och visar att det går att förmedla erfarenheter, även sådana man inte kommer att göra själv av olika skäl (kön, klass, generation, etnicitet, sexuell orientering, geografi). \"Den femte sanningen\" liksom fembandsverket om Martha Quest (\"Våldets barn\") illustrerade för mig och många andra sjuttiotalsfeminister att skönlitteratur är en läroprocess, en speciell kunskapsform som kan fungera som genväg till socialhistorisk medvetenhet och kvinnopolitisk aktivism. Redan då förstod jag att det nya och stora var att Lessing utgick från kvinnors vardagliga (och sexuella!) erfarenheter för att leverera drabbande civilisationskritik. Varför undervärderar så många unga kvinnor i dag, lika energiskt som någonsin reaktionens mörkermän, den historiska tradition av självmedveten kvinnlighet som årets Nobelpris representerar? Den enda förklaring jag kan finna är att Doris Lessing svär i feministkyrkan. Där predikas nämligen den genusvetenskapliga modeteorin enligt vilken \"kvinnlighet\" är en artificiell och simulerad norm, en \"naturliggjord performance\". För att kvalificera dig som \"kvinnlig\" tvingas du att ständigt \"citera\" en genusnorm som disciplinerar, bestraffar och reglerar dig (Judith Butler). Att benämna någon som \"kvinnlig\" är sålunda en våldshandling som reproducerar kvinnoförtrycket. \"Kvinnlig erfarenhet\" blir då med samma paranoida logik synonym till den genusnorm som \"disciplinerar, bestraffar och reglerar\". Vi befinner oss i fängelset Kvinna som inte rymmer en enda positiv upplevelse, eller för den delen några kvinnokroppsliga uttryck som könsmognad, menstruation, kvinnlig hetero- eller homosexualitet, havandeskap, födande, ammande, menopaus eller åldrande. Passivumformen är talande: \"den så kallade kvinnliga erfarenheten & är en erfarenhet av att vara underordnad patriarkatet och falla offer för patriarkala maktstrukturer - av att bli slagen, att inte få samma lön som sin manliga kollega, att bli våldtagen, att inte bli tilltalad i ett rum med män, att sälja sex mot sin vilja, att bli bortkopplad från ett maktnätverk, att bli nekad sexuell njutning och så vidare.\" (Karolina Ramqvist i \"Könskrig\".) På ljusårs avstånd från detta kvinnliga självhat anbefaller Doris Lessing en feminism som uppfattar sig som ett verktyg för kvinnors rätt till arbete, lika lön och självbestämmande. Däremot avvisar hon bestämt den extremfeminism som genom att ogilla kvinnlighet \"speglar en total fascination för män\". I en intervju 1990 hävdar Lessing bitskt att det kan vara Simone de Beauvoirs fel, eftersom hennes ideala kvinna egentligen var en man. \"Jag är till exempel inte riktigt säker på att Simone de Beauvoir verkligen tyckte om det kvinnliga eller verkligen ville uppmuntra det. På något sätt får man intrycket att hennes kvinnoideal hette Jean-Paul Sartre.\" Icke förty kan Beauvoirs existentiella tes i \"Det andra könet\" att kroppen är en situation och utkastet till individens livsprojekt användas för att förstå varför Doris Lessing om och om igen på sitt osentimentala och icke-idealiserande sätt zoomar in den kvinnliga erfarenhetens olika sammanhang. I första delen av Lessings självbiografi, \"Under huden\", heter det om tonåringen Tigger (Doris) Taylor: \"I kanten av bushen, alldeles vid de stora fälten, stod jag med geväret hängande i handen och såg plötsligt mina ben som för första gången och jag tänkte: Så vackra de är! Bruna, slanka, välformade. Jag drog upp klänningen och tittade på mig själv, ända upp till underbyxorna, och fylldes av stolthet över min kropp. Det finns inget annat jubel som är som detta. Det ögonblick när en flicka inser att det här är hennes kropp, det där är hennes vackra, släta, välformade ben.\" Hos Doris Lessing finns kort sagt en könskodad erfarenhet, kopplad till stolthet, eget ansvarstagande och en intelligens som är ovanlig i ätstörningarnas, de påbjudna kejsarsnittens och de rakade muttornas tidevarv. Kvinnlig erfarenhet enligt Lessing har sitt säte i upptäckten av att vara kvinna med en kvinnas kropp, från \"glädjen över könshåret, som var ungt och blankt och växte i tre perfekta små virvlar\", havandeskapets \"ståtliga mage och fyllda bröst\" och till den åldrande kvinnans omsorgsfulla minnesarbete. Maktordningar som enligt nyare teori är huggna i sten krackelerar hos Lessing, till exempel i skildringen av hur den svarta städerskan i en födandets allians mot den vita sjukvården hjälper Martha Quest under hennes svåra förlossningsarbete i \"Bra gift\" (Våldets barn II). Ingen har bättre än Lessing genom Martha Quest-serien fångat vilken återvändsgränd (i form av ett dåligt äktenskap) lyckan att äga en kvinnokropp kan leda in i, men också vilken frihet det ger att mot alla odds bryta sig loss och skapa sig ett öde. Hennes kvinnogestalter är trots att de trasslar till det för sig underbart efterföljansvärda i sin envisa självbevarelsedrift. Doris Lessing jagar mänsklig autenticitet, och villkoret tycks vara att aldrig överge 1900-talets emanciperade kvinnas dyrköpta erfarenhet att kvinnor och män, med hennes formulering är \"medfött jämlika\" men samtidigt \"fysiskt, psykologiskt och intellektuellt\" olika. Det är denna övertygelse som stör dagens renläriga enkönsutopi. Doris Lessing tror inte på den könlösa människan. Den allt vanligare uppfattningen att könsförtrycket börjar i \"sexet\" motsägs också av hennes eminenta förmåga att skildra heterosexualitet som en plats där de två könen kan mötas. Den som tar del av Marthas och Jacks besjälade samlag i \"Staden med fyra portar\" (Våldets barn V) förstår att detta möte för inte så länge sedan varit en verklig kvinnlig (och manlig!) erfarenhet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31222, "headline": "De ensamma pojkarna går igen", "summary": "Astrid Lindgrens tuffa ungdom går igen i hennes berättelser. Den bortlämnade sonen Lasse syns både i den ensamme Mio och den luffande Rasmus. - Det är som om hon ville skriva en tröst till alla små pojkar, säger Margareta Strömstedt.", "article": "Hon har precis läst DN:s artikel om den rättsprocess som gjorde Astrid Lindgrens tid än svårare, då under hennes sena tonår. Mycket visste Margareta Strömstedt om den världsberömda författaren, men inget om rättegången. I biografin \"Astrid Lindgren en levnadsteckning\" från 1977 skriver hon om sonen Lasse och bortlämnandet av honom till fosterfamilj. Att Astrid Lindgren fick ett utomäktenskapligt barn var tydligen magstarkt för vissa ännu många år senare. - När det blev känt, då -77, ville det tyska förlaget inte ge ut boken. Inte förrän 2000 gav de ut den, berättar Margareta Strömstedt. \"Astrid berättade det hon själv ville, inte mer\", säger hon apropå den tidigare icke omnämnda rättsprocessen. Hur mycket Astrid Lindgren gjorde för att skydda redaktör Reinhold Blomberg går inte att veta, resonerar hon. Mest ville hon förstås skydda Lasse. Genom att placera honom i den danska fosterfamiljen, långt ifrån elaka tungor i Vimmerby. Och sedan genom att göra honom till trolovningsbarn med rätt att ärva. - Jag träffade en annan pojke som var fosterbarn i samma danska familj, berättar Margareta Strömstedt, och ser genast ett Bröderna Lejonhjärta-scenario för sig. Där den biologiske, äldre sonen tar de mindre pojkarna under sina vingars beskydd. Det var ett fantastiskt bra hem, säger levnadstecknaren. Astrid Lindgren vägrade axla en offerroll. När andra skrev om hennes vedermödor som fattig 19-åring i Stockholm, med bortlämnad son, valde hon själv att beskriva det i osentimentala ordalag. - Hon ville egentligen inte prata om Blomberg alls. Men sedan beskrev hon det på ett gamängaktigt sätt som var typiskt för henne. Hon kallade honom en \"sicken en\", en som dejtar många flickor, säger Margareta Strömstedt. Hon är mest intresserad av hur Astrid Lindgrens liv präglat berättelserna, inte hur de juridiska turerna gått. Astrids stolta ankomst till Vimmerby, där fadern Samuel August mötte upp henne och sonen Lasse med häst och vagn, glimtar till i Pippis kaxiga ritt längs med stadens gator. I båda scenerna blir skvallertanter och andra fördömande stående med lång näsa när den begapade inte låter sig bekommas. Flickorna, säger Strömstedt, har alltid starka band till sina fäder. Pojkarna däremot är faderslösa. - De söker, nästan alla, en fadersfigur. Tydligast är det med Mio och hans \"min fader konungen\". Med eller utan avsikt gjorde Astrid Lindgren kvinnor i samma situation en tjänst. Genom att yvas över Lasse och rycka på axlarna åt skvallret kunde hon i det lilla bana väg för en annan syn på ensamma mödrar. - Hon framhöll sin son som äkta, säger Margareta Strömstedt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31223, "headline": "\"Den djupa rappen har fått en pånyttfödelse\"", "summary": "Veteranrapparen Common syns just nu på bioduken och spelar i kväll i Stockholm. Han förutspår en våg av mer socialt medveten rap efter de framångar som hans producent Kanye West haft.", "article": "Common fick i somras något oväntat sin första Billboardetta med albumet \"Finding forever\" efter 14 år som artist. Några veckor senare landade Talib Kwelis \"Eardrum\" som nummer två på samma lista. Det sena nittiotalets socialt medvetna rap tycks vara tillbaka. Och det är egentligen fullt naturligt i hiphopgenren, vars trender så tydligt bygger på orsak-verkan. Genrens dominanter de senaste tio åren har gått från Brooklynrapparen Jay-Z, Detroits white trash-rappare Eminem, den nästan karikatyrsvarte gangsterrapparen 50 Cent till hipstern och akademikerbarnet - som dock själv hoppade av college - Kanye West. Efter Kanye West är det kanske till och med troligt att kronan vandrar vidare till snälla, vältaliga \"pro-black\"-rappare som just Common, som i kväll gästar Stockholm för en konsert på Berns salonger. - Jag älskar livemusik med riktiga musiker men DJ:n är grunden i hiphopmusiken, så jag kör med båda delar på scen, säger Common med trött röst från hotellrummet i Dublin. Mest ser han fram emot att få spela \"The people\", en ny låt som bygger på en sampling från soulsångaren Gil Scott-Herons låt \"We almost lost Detroit\". Samma låt låg till grund för en av de största låtarna under den förra smartrapvågen, Black Stars \"Brown skin lady\". - Precis, det är lite komiskt om man ser på det så. Och det stämmer som du säger att den lite djupare rappen verkar ha fått något av en pånyttfödelse. Det har blivit mer balanserat igen, med plats för både eftertanke och ren partymusik. Hur stor roll tror du att Kanye West har spelat för det? - För min egen del har han betytt jättemycket. Han har banat väg för den progressiva hiphopen hos poppubliken. Människor som tidigare bara lyssnat på gangsterrap har börjat gilla vissa av våra låtar. Kanye är ju väldigt influerad av det vi gjorde på 90-talet och har tagit det ett steg vidare, till en långt större publik. - Dessutom har han som producent mer konkret gjort att jag kunnat göra bättre låtar. Han är nog den största enskilda anledningen till att fler lyssnar på min musik i dag. Vem tror du blir nästa riktigt stora rapstjärna? - Åh, det är så svårt att förutspå. Ingen kunde säga att Eminem eller Kanye skulle bli så stora. Men det finns några som jag tycker kommer med något nytt till scenen, som Lil Wayne och Lupe Fiasco. - Jag tror definitivt att det kommer att vara mer kommersiellt framgångsrikt med socialt medveten rap nu än det varit på länge, men att hamna på den där tronen Det skulle kunna ske, men musiken måste vara väldigt bra samtidigt som den ska innehålla så mycket substans. Det har inte gjorts så framgångsrikt sedan på KRS-Ones, Public Enemys eller NWA:s storhetstid. - De hade fortfarande kul, och det hördes. Jag tror att det är anledningen till att Kanye lyckats så brett också, att han rappat om annat och skämtat, inte bara använt sig av den socialt medvetna rappen. Den som inte kan få nog av Common kan med fördel också se honom i rollen som gangsterkungen Frank Lucas bror i \"American gangster\", som går på bio just nu. Det är blott hans andra filmroll, men nu duggar erbjudandena tätt. - Det var roligt att spela någon som är så långt ifrån mig själv och arbeta med så stora skådespelare som Denzel Washington och Ruby Dee, och att regisseras av Ridley Scott. Det i sig var en ära. Att jag spelade T.I:s pappa blev mer en kul grej, avslutar Common. Heter egentligen Lonnie Rashid Heter egentligen Lonnie Rashid Lynn och föddes i Chicago i mars 1972. Var 20 år när han släppte sin första soloskiva, \"Can I borrow a dollar?\", under namnet Common Sense. Två år senare kom det publika genomslaget med \"I used to love H.E.R.\", en kärleksförklaring till hiphopen från albumet \"Resurrection\". 1995 stämdes han av ett skaband som också hette Common Sense och tvingades korta ned sitt artistnamn. Efter ytterligare två skivor släpptes 2002 den mer experimentella \"Electric circus\" som blev en vattendelare bland hiphoppuritaner. 2005 släpptes albumet \"Be\", en tillbakagång till det rakare rapsoundet som gavs ut på Kanye Wests eget skivbolag, Good Music. Där släpptes även den senaste skivan, \"Finding forever\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 31224, "headline": "För pappans skull.", "summary": "När Astrid Lindgren blev gravid vid 18 års ålder födde hon barnet i Köpenhamn. Skälet har varit en väl förborgad hemlighet – men nyligen påträffades rättegångs-handlingar som visar att hon ville skydda barnets far mot åtal.", "article": "Författare hade jag nog blivit i alla fall, men inte en världsberömd författare. Så sammanfattade Astrid Lindgren betydelsen av att hon som 18-åring blev oplanerat gravid. Att föda barn utanför äktenskapet på 1920-talet var en präktig skandal som inte blev mindre av att Astrids familj tillhörde Vimmerbys mer aktade. Föräldrarna var prästgårdsarrendatorer och drev en stor mönstergård med många anställda. Pappa Samuel August var kyrkvärd och mamma Hanna djupt religiös. Båda var förtroendevalda inom politiken och engagerade sig på fritiden för bygdens utveckling. Astrid arbetade som reporter och springflicka på Vimmerby Tidning. Där hade hon inlett ett förhållande med tidningens ägare och redaktör Reinhold Blomberg. Han, 30 år äldre än hon, var barnets pappa. Ögonvittnen har berättat hur sorlet på ett Vimmerby-kafé kunde tystna när det plingade till i dörrklockan och den gravida 18-åringen steg in för att handla bullar. På kafferepen i borgarsalongerna närmast Stora torget var Astrid och Reinhold Blomberg ett skvallerämne hetare än tevattnet. På hösten 1926 flyttade Astrid Ericson till Stockholm, bodde i inackorderingsrum och började utbilda sig i stenografi och maskinskrivning. Medan barnet i magen växte bekantade hon sig med storstaden tillsammans med ett gäng andra landsortsflickor. Enligt Margareta Strömstedts biografi ”Astrid – en levnadsteckning” pratade Astrid inte med någon utanför familjen om att hon var gravid. När förlossningen närmade sig fick hon kontakt med Eva Andén, en advokat som engagerade sig intensivt för ogifta mödrar. Andén tipsade om att Astrid kunde föda på Rigshospitalet i Köpenhamn, som var ensamt i Skandinavien om att förlösa kvinnor utan att de behövde avslöja något för myndigheterna om nedkomsten eller barnets far. Där födde hon en son i december 1926. Astrid Lindgren har alltid varit kortfattad om tiden kring sin graviditet och vad som sedan följde. Hon berättade aldrig offentligt vem som var barnets pappa. Det avslöjades inte förrän häromåret i jubileumsbilagan Vimmerby Tidning 150 år och i min bok ”Först och störst – Nedslag i Vimmerby Tidnings historia 1856–2006”. Hon berättade aldrig de egentliga skälen till att det var så viktigt att föda i Köpenhamn – inte heller varför hon valde att lämna sin lille Lasse hos danska fosterföräldrar under tre år. Varför fick inte Lasse svenska fosterföräldrar så att hon kunde åka och hälsa på honom oftare? Varför kunde Lasse inte bo hos morföräldrarna och släkten på Näs? När jag skrev ”Först och störst” hade jag inte tillgång till det material som avslöjar Astrid Lindgrens hemlighet. Det har jag nu. Barnets pappa Reinhold Blomberg var gift och låg i skilsmässa. I rätten anklagade frun honom för horsbrott, det vill säga otrohet, som var straffbart på den tiden. En fällande dom för Blomberg skulle innebära vanrykte för honom och bättre ekonomiska villkor för hustrun. Trots att Astrid var omyndig och därmed slapp vittna så tvingades hon spela huvudrollen i en äktenskaplig dödsdans där alla inblandade var dömda att förlora. Det var turerna i den tvisten som nu rätar ut de flesta frågetecknen för eftervärlden. I början av oktober 1926 sitter Astrid Ericson i sitt rum tre trappor upp på Artillerigatan 8 i Stockholm och skriver ett brev till Fru Alva Svahn, barnmorska och sjuksköterska som äger och driver det privata förlossningshemmet Vättersnäs strax utanför Huskvarna. Astrid har, skriver hon, tänkt komma men vill ha närmare upplysningar: ”Skulle Ni kunna ordna med fosterhem åt barnet åtminstone under den första tiden? Ett verkligt gott sådant fordras absolut. Så är det en annan sak. Kunde förlossningen företagas under sövning? Finns det läkare tillgänglig?” Svahn svarar att hon är villig att tillmötesgå önskemålen. Snabbt kommer ytterligare ett brev från Astrid Ericson, där hon berättar att hon känner sig tilltalad av förslaget men att hon först måste rådgöra med sina föräldrar och skriva återbud åt ett annat håll. ”Jag tror emellertid på förhand kunna försäkra Eder, att jag skall bli tacksam att få komma den 1:a nov. Längre törs jag nog inte stanna i Sthlm. Men så var det en sak – har Ni symaskin, som man skulle kunna få disponera? Jag har ju en hel del saker att sy.” Den 19 oktober skriver Astrid att hon bestämt sig för Vättersnäs. Hon ber att få komma den 31 oktober på kvällen. Det gör hon inte. I stället telegraferar hon att hon blivit fördröjd. Någonting har hänt som sinkar henne. Reinhold Blomberg, pappa till Astrids barn och redaktör för Wimmerby Tidning, låg alltså i rättsprocess med sin fru Olivia Blomberg. 1924, efter fyra års äktenskap, dömdes de till hemskillnad ”på grund av djup och varaktig söndring”. De var separerade men formellt fortfarande gifta när han och Astrid Ericson inledde sitt förhållande. Den 2 september 1926 var makarna Blombergs mål uppe i Sevede Häradsrätt, denna gång för att fastslå dom om äktenskapsskillnad. Skilsmässa alltså, vilket båda förespråkade. Frågan var bara på vilka ekonomiska villkor. Just före domarens avgörande klubbslag begärde Olivia Blombergs ombud uppskov i förhandlingarna. Fru Blomberg hade inte hunnit överväga ”vissa omständigheter”, som hon nyligen fått reda på och som kunde leda till en dom med bättre utfall för hennes del. Reinhold Blomberg försökte få skilsmässan avklarad snarast möjligt. Han tänkte fria till Astrid Ericson på Näs och ville vara ordentligt skild först. Det var inte heller långt kvar tills barnet skulle födas. Så Reinhold Blomberg bestred bifall till uppskov, men häradsrätten valde att gå på hustruns linje. Nästan två månader fick hon på sig att närmare undersöka de ”vissa omständigheter” som hon fått nys om. Målet sköts fram till den 28 oktober 1926, tre dagar innan Astrid Ericson planerat att lägga in sig på Vättersnäs förlossningshem. I tinget den 28:e anklagade Olivia Blomberg genom sin advokat redaktör Reinhold Blomberg för att han ”efter det hemskillnad meddelats, gjort sig skyldig till horsbrott”. Redaktör Blomberg förnekade otrohet och protesterade mot uppskovet. Men frun ville få ytterligare tid till sondering och även denna gång gick rätten på Olivia Blombergs linje. Det blev ingen dom – ärendet sköts upp till den 9 december. Beslutet var ett ödesdigert bakslag för Reinhold Blomberg och Astrid Ericson. Den 9 december skulle barnet antagligen redan vara fött. Och Blomberg fortfarande en gift man. Därmed hade också planen att föda på Vättersnäs fallit. Att ha barnet i fosterhem, ”åtminstone under den första tiden”, likaså. Enda chansen för redaktören att inte bli dömd för otrohet var att barnet föddes utomlands, någonstans där pappans identitet inte behövde uppges. Och att barnet stannade utanför Sveriges gränser tills processen var avslutad. På inga villkor fick det bli mantalsskrivet på samma ort som modern. Det skulle kunna intygas av kyrkan och användas som bevis mot Reinhold Blomberg. På kvällen den 3 november 1926 kommer i alla fall Astrid Ericson till Vättersnäs. Alva Svahn möter i Jönköping och för henne till förlossningshemmet. Svahn minns den unga Astrid Ericson som en lång, smärt och gänglig flicka med blont shinglat hår. Hon förundras över att Astrid omedelbart gör klart att hon inte ska stanna tills förlossningen är avklarad. Nej, Astrid säger att hon ska gifta sig med sin fästman, som just står i begrepp att skilja sig. Hon blir undersökt och Alva Svahn konstaterar att havandeskapet är långt framskridet. Under vistelsen drar Astrid en vals om att det lyst för henne för tredje gången i Stockholm och att hennes fästman heter Gustafsson, är ingenjör och bor i Hälsingborg. Det är i hans hemstad som bröllopet ska stå och det är på barnbördshuset där som hon ska föda. Rättvisans snara knöts allt hårdare runt Reinhold Blomberg och Astrid Ericson. De pressades till ett desperat dubbelspel. I Nässjö, helgen 6–7 november 1926, såg vittnen dem tillsammans på Hotel Continental. Det var samma helg som Astrid sagt till Alva Svahn att hon måste vara borta ett par dagar från Vättersnäs för att åka till Jönköping och gifta sig. I rätten nekade Reinhold Blomberg bestämt till att han varit med Astrid Ericson på Hotel Continental. Men hans trovärdighet pulvriserades. En portier på hotellet vittnade att Blomberg skrivit in sig som Ing Axel Gustafsson, födelseort Skavshult, hemort Falerum. ”Nämnda herre hade även en dam i sällskap, vilken bodde i samma rum som Ing. Gustafsson, och då damen hade två släta ringar tog personalen för givet att damen var Ing Gustafssons fru, trots det att hon var betydligt yngre än Ing. Gustafsson. De voro även i matsalen och superade på kvällen.” Ett annat vittne hade sommaren innan gjort affärer med Astrid Ericsons far och till och med bott en tid hos familjen på Näs i Vimmerby. Han hade då lärt känna Astrid. Vittnet hade mött Astrid Ericson i hotellets vestibul och noterat att hon var med barn. ”Då hon återvänt till matsalen, hade hon strax innanför den mellan denna och vestibulen befintliga dörren mött en för vittnet obekant mansperson, vars utseende vittnet ej hunnit iakttaga, och givit honom ett tecken att återvända in i matsalen, vilket denne tillsammans med Astrid Eriksson gjort. Astrid Erikssons avsikt hade tydligen varit att förhindra, att vittnet finge se nämnda mansperson.” Den 21 november, två veckor efter besöket i Nässjö, åker Astrid Ericson till Danmark. Den 4 december föder hon en son på Rigshospitalet i Köpenhamn. Några dagar senare döps barnet som alltså får namnet Lars. Astrid bor hos sin barnmorska och är tillsammans med sonen till dagen före julafton då hon vänder hem till Sverige. Ensam, utan Lasse, som får en fostermamma i fru Stevens i Brönshöj utanför Köpenhamn. Hos henne blir han kvar i tre år. I Sevede Häradsrätt i Vimmerby drog skilsmässoprocessen mellan Reinhold Blomberg och hans hustru ut på tiden. Olivia Blomberg och hennes advokat samlade bevisinformation och vittnen – Reinhold Blomberg likaså. Varannan månad ända fram till den 27 oktober 1927 var det förhandling. Reinhold Blomberg slutade protestera mot uppskoven. Tiden spelade ingen roll längre, barnet var ju redan fött. Men Vimmerbyborna var nyfikna. Gång efter gång begärde parterna att förhandlingen skulle ske inför stängda dörrar. Det bifölls och åhörarna fingo ”på ordförandes tillsägelse avträda”. Besvikna tvingades de ut ur tingssalen. Där inne förnekade Reinhold Blomberg anklagelserna och kom med motargument, men bevisningen mot honom var stark. I juli kom domen. Sevede Häradsrätt ansåg att det ”måste anses styrkt, att Reinhold Blomberg under början av år 1926 brutit sitt och sin hustrus Olivia Blombergs äktenskap med hor”. Rätten klubbade bifall till fru Blombergs yrkande om äktenskapsskillnad. Återstod det ekonomiska. I oktober fastslogs Olivia Blombergs skadestånd till 1 000 kronor (25 000 kronor i dagens penningvärde), en femtedel av vad hon begärt. Reinhold Blomberg behövde inte betala något underhåll, men måste ersätta sin hustrus kostnader för målet med 1 800 kronor. Reinhold Blomberg friade till Astrid men fick nej. Hon ville inte. Och hade hon velat det kan man kan ju tänka sig hur svårt de skulle ha haft att bli socialt accepterade i Vimmerby efter den dubbla skandalen med ”oäkta” barn och Blombergs skilsmässoprocess. Men det gjordes en överenskommelse. Reinhold Blomberg och Astrid Ericson ingick trolovning för att Lasse skulle bli ett trolovningsbarn. Därmed skulle han ärva Reinhold Blomberg med samma rätt som redaktörens många inomäktenskapliga barn. När skilsmässomålet mellan makarna Blomberg klubbats igenom var deras Lasse nästan elva månader gammal. Då utgjorde han inte längre någon bevisrisk mot Reinhold Blomberg och kunde komma tillbaka till Sverige. Astrid lät honom ändå bo kvar hos fosterfamiljen i Danmark där hon tyckte han hade det bra. Det dröjde till julen 1929 innan hon tog hem sin son till Sverige och Stockholm. Fostermodern hade då blivit akut sjuk och situationen måste lösas på något sätt. Astrid arbetade på dagarna medan Lasse blev passad av hyresvärden. Det var ingen hållbar lösning på sikt och i maj 1930 var han välkommen till Näs i Vimmerby. Där bodde han ett drygt år och flyttade sedan till en tvårumslägenhet på Vulcanusgatan i Stockholm tillsammans med mamma Astrid, som i samma veva, påsken 1931, gifte sig med sin nya man Sture. Familjen Lindgren var etablerad och efter fem mörka år hade Astrid hittat en hamn. Sonens biologiske far, då? Ja, under vistelsen på Näs 1930–1931 träffade Lasse då och då Reinhold Blomberg. När Astrid Ericson blivit Lindgren träffas inte far och son mer. Från 1930-talet finns flera brev bevarade där Astrid Lindgren med känd spetsig ironi bannar Reinhold för hans bristande engagemang i pojken och för att han inte betalar underhållet som han är skyldig att göra. Blomberg var en driftig affärsman och lär ha varit miljonär när han gick bort 1947. En tredje hustru och många barn delade på arvet. Trolovningsavtalet gjorde att även Lasse fick en ansenlig skärv från fadern, någonstans i storleksordningen en halv miljon kronor, räknat i dagens penningvärde. I tre år levde alltså Astrid Lindgren 60 mil från sitt barn som hon bara kunde besöka 14 gånger under den perioden. I ”Astrid – en levnadsteckning” minns hon tiden så här: ”Lasse hade det bra under de där åren. Jag hade det däremot inte så bra (…). Jag måste ju vara i Stockholm, göra min utbildning färdig, skaffa jobb, försöka hitta någon utväg att få Lasse till mig. Det var en tid av slit och rätt mycket umbärande och en evig längtan efter ungen, som var så långt ifrån mig.” Jens Fellke essa@dn.se Rättegångsresearch: Erik Carlsson ", "article_category": "culture"}
{"id": 31226, "headline": "Kulturrådet får styrelse med mer ansvar", "summary": "Statens kulturråd får en ny styrelse med större ansvar för myndighetens verksamhet. Kulturrådets tillträdande generaldirektör Kennet Johansson är nöjd med lösningen.", "article": "Statens kulturråd är den enskilt kanske viktigaste myndigheten i Kultur-Sverige. Kulturrådet fördelar årligen nästan två miljarder kronor till institutioner och fria grupper runt om i landet. Det är ett stöd som är livsnödvändigt för många kulturutövare och hur Kulturrådet väljer att fördela det kan få stor betydelse för kulturutbudet. DN har tidigare uppmärksammat den reform som innebär att flertalet av de stora statliga kulturinstitutionerna i Sverige ställs utan styrelser. Den föreslagna förändringen har mött kritik från flera tunga kulturchefer. I söndags berättade vi (DN 2/12-07) att ett insynsråd sannolikt skulle ersätta kulturrådets nuvarande styrelse. Men så blir det alltså inte. Den 22 november beslutade regeringen att Kulturrådet även fortsättningsvis ska ha en styrelse, och att denna i framtiden får utökade befogenheter. – Jag tycker att det ser bra ut. Men jag hoppas att styrelsen ger oss en mer långtgående delegation så att organisationen blir smidig och ger handlingsutrymme för mig och de enskilda tjänstemännen, säger Kennet Johansson, Kulturrådets tillträdande generaldirektör. Kulturrådet har 80 anställda och hanterade förra året cirka 7 500 ärenden. Kennet Johansson menar att det är viktigt att tjänstemännen på Kulturrådet ges stor möjlighet att fatta beslut i enskilda ärenden. Arbetet med att utse en ny styrelse pågår just nu på kulturdepartementet. – Det handlar om att hitta en bra mix och självklart måste kultursektorn vara representerad, säger Eva Bergquist, som är kulturpolitisk samordnare. Styrelsens ordförande och ledamöter måste presenteras före årsskiftet då den nya ledningen tar över ansvaret för Kulturrådet. Carl Cato carl.cato@dn.se 08-738 15 70 ", "article_category": "culture"}
{"id": 31232, "headline": "Mer magi önskas", "summary": "När Rufus Wainwright hittar rätt låter det fantastiskt, stort och mycket. Men de glimtarna är för få. Musik", "article": "Rufus Wainwright Scen: Cirkus, Stockholm Rufus Wainwright har gett sig själv rätten att vara gränslös. För detta krävs konstnärligt mod, en väldig begåvning och publikens godkännande. Att Rufus Wainwright är gay gör det dessutom möjligt för honom att tänja på både de artistiska och musikaliska gränserna på ett sätt som skulle vara omöjligt för en heterosexuell – manlig eller kvinnlig – artist. Rufus Wainwright ägnar sig åt en rätt hisnande lek med schablonerna. Den straighta utgångspunkten är hans pappa, folksångaren Loudon Wainwright, en ”One man guy” med gitarr, som ömsom sjungit om att plocka upp tjejer på rummet och om skilsmässan från Rufus mamma, folksångerskan Kate McGarrigle. På andra kanten finns Judy Garland, Greta Garbo, Gustav Mahler, musikalerna och alla operadivor med stora gester och stora egon. Det finns alltså en inneboende logik i att Rufus Wainwright sjunger en traditionell irländsk folksång iklädd lederhosen. Han är inte ute efter att provocera, han är ute efter att uttrycka sig, ta plats, hitta rätt läge. När det lyckas är han fantastisk. Men när det inte fungerar blir det problem. Och frågan är om han inte gått över en gräns på sista tiden. Han framstår inte som charmig, snarare självupptagen. Bandet har scenkostymer, märkliga randiga, rutiga kostymer. Rufus Wainwright kommer in i en självlysande grön utstyrsel. Bakom dem hänger en svartvit amerikansk flagga med glittrande broscher i stället för stjärnor. Förutom trummor, bas och gitarr består bandet av tre blåsare. Alla sjunger dessutom stämmor. Rufus Wainwright själv alternerar mellan gitarr och flygel. Det låter förvånansvärt stort och mycket, ibland känns det som om ett helt storband står på scenen. Och hans baryton är naturligtvis fantastisk; stor, maskulin och ändå känslig. Wainwright tar i, ger mycket, men förmår konstigt nog inte ladda sångerna med känsla. Det främsta skälet är att han inte litar på sin publik, att han känner ett märkligt behov av att förklara allt han gör och vad det betyder. Det halvhjärtade försöket att göra en show av konserten skapar också en distans. En sång som ”I don’ t know what it is” vinner inget på att han sjunger den iklädd badrock. Jag tycker också att bandet i grund och botten saknar en konsekvent estetik. Illasittande gitarrsolon dyker upp, flera låtar har märkliga blåsarrangemang och i slutet får vi höra ett två minuter långt bas-solo. Det som stör mig allra mest är att det trots allt skulle kunna vara möjligt att skapa en fullkomligt magisk helhet av Rufus Wainwrights material. Men då skulle han vara tvungen att ta ned sig själv några snäpp, våga lita på tystnaden och inte fylla ut varenda sekund med sin röst. Nu får man hålla till godo med några korta glimtar av magisk närvaro. Hans avslutande parafras på Judy Garlands ”Get happy” , där bandet agerar dansare och Wainwright bär högklackat, kortkort frack och hatt är charmig, men bidrar inte direkt till att skingra förvirringen. Elvis Costello skulle kunna coacha honom lite i konsten att hålla isär sina konstnärliga verksamheter, att göra en sak i taget. Tyvärr är Rufus Wainwright bättre kompis med Elton John. Po Tidholm musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31242, "headline": "Med mamma i frysboxen", "summary": "Alice Sebolds nya roman \"The Almost Moon\" är svar på tal till alla som kallade \"Flickan från ovan\" för sockersöt. Malena Rydell läser en roman om desperata kvinnor med svart humor.", "article": "Alice Sebolds nya roman, \"The Almost Moon\", är en hejdundrande återkomst för den galna kvinnan på vinden. Alltså hon som blivit galjonsfiguren i den feministiska litteraturhistorieskrivningen, med Charlotte Brontës vindskvinna i \"Jane Eyre\" som förlaga. Clair Knightly, 88, är ett praktexemplar i samtidstappning. Hon häckar isolerad i garderoberna på övervåningen i en förortsvilla i Pennsylvania där lynchstämningen hotar runt hörnet. En tokig före detta underklädesmodell som bara kan gå ut draperad i lakan, filtar - allt ombesörjt av hennes självhatande dotter; fulare och bara krokimodell. Däruppe har hon - senilt ovetande - sporadiskt sällskap av grannkillen Manny som inrett ett sexnäste. Äkta mannen sköt sig i huvudet för länge sedan; förgalnad han med. Men han slutade aldrig åtrå sin fru; på klassisk-freudianskt manér var hon drömmen om den vackra hysterikan, den största av lockelser. Hos Charlotte Brontë satt den galna kvinnan på vinden och bar på kvinnolivshelvetet och familjernas skam, tills hon brände ner huset. Alice Sebolds Clair sitter där likadant tills hon blir 88, men mördas redan på romanens första rad, nerbajsad, dement och cancersjuk. För dottern Helen som utför dådet, är det som att fullborda en livslång dröm. When all is said and done, killing my mother came easily.\" Alice Sebold har börjat sina tre böcker likadant: I ett matter-of-fact-tonfall hackar hon ner det våldsamma som just hänt: en grov våldtäkt i självbiografiska \"Efter våldtäkten\" (\"Lucky\"), ett sexmord på en 14-åring i försäljningssuccén \"Flickan från ovan\" (\"The Lovely Bones\"), ett modersmord denna gång. Hennes isbergsskildring av familjelivet i \"The Almost Moon\" är svar på tal till alla som kallade \"Flickan från ovan\" för sockersöt. Där, i årets mest köpta roman i USA 2002, satt tonårstjejen och såg världen från de dödas himmel. Här står en 49-årig kvinna och stuvar ner mamma i frysboxen. Det kommande dygnet rusar den kvinnliga arvssynden i kapp henne. Hon fantiserar: Virginia Woolf dränkte sig i River Ouse. Helen Knightly klev ner i Chester Corporate Centers konstgjorda damm någonstans i Pennsylvanias tristmark. Författaren Fran Lebowitz konstaterade en gång att kvinnor måste vara ironiska för att stå ut med sina liv, eller så får de bli mördare. Helen blev det senare. Men hon är rätt ensam i samtidslitteraturen, bland systrar som hellre har ihjäl eller skadar sig själva, och utför verbala modersmord snarare än kväver gamla mamma. Men offrets status spelar förstås också roll; få hade orkat bry sig om det var sin morsa som Valerie Solanas misslyckades med att döda, och inte Daddy Andy. Alice Sebold skriver om den galna kvinnan på vinden i ett slags nygotisk tradition, på lätt såpainspirerad, hårdkokt prosa som sprider ut symbolladdade psykopusselbitar åt läsarna. Med en svart underström av humor djupt där nere under frysboxen. En skräckel light-stil som har mer med \"Desperate housewives\" skruvade stämning att göra än med 1800-talsromanen. Jag ser ofta Wisteria Lane, den tv-seriens förortsgata, framför mig när jag läser \"The Almost Moon\". \"Sagan om ringen\"-regissören Peter Jackson har just börjat filma hennes förra roman \"Flickan från ovan\" i Pennsylvania och Nya Zeeland. Jag skulle inte bli förvånad om Sophia Coppola valde att filmatisera den här boken, i samma skräckeldrömska töcken som hon draperade flickrumsvärlden i Jeffrey Eugenides roman \"The Virgin Suicides\" med. Något har hänt i den moderna litteraturen om Den Galna Kvinnan. Dels har den blivit något som går att sälja - som smör dessutom. Dels behöver Alice Sebold, född 1963, inte börja med att inviga oss i ett A till Ö om kvinnolivets begränsningar, hon kan så att säga hoppa rakt in i snuff-movien. Är knapphändig i språket, öser på desto mer i symboliken. På 70-talet, när Ira Levin drivit med Stepfordfruarna och när Marilyn French skrev \"Kvinnorummet\" (1977) om förortsfruar som var nedsövda i olika grad var berättelsernas övertydlighet för upplysnings skull, de verkade i ett slags väckelsetradition. Ta er ut, arma robotar! En ny, konstruktiv våg av litteratur där kvinnors galenskap betraktades som ett strategiskt feministiskt symtom. Intrigen i \"The Almost Moon\" har deckarkaraktär, även om gärningskvinnan presenteras på första raden. Vi får ju fortsatt undra om hon kommer att komma undan. Och varför i hela friden hon gjorde det. Det senare är dock knappast mysterielikt, utan just underförstått. Modershat är den kanske vanligast förekommande formen av internaliserat kvinnohat. Om man vill generalisera: faderslitteraturen strävar efter förståelse för de undflyende fäderna, med Paul Austers värdiga, hårda men trots allt pappaupprättande biografiska \"Att uppfinna ensamheten\" som oöverträffat riktmärke. Kvinnor mördar sina biologiska och andliga mödrar varje dag - i fantasin, och fascineras av att läsa om dem som verkställer dessa drömmar, i litteraturens modersmordstradition, även om det oftast är lustmord. Eller karaktärsmord, i Sverige i stil med Kerstin Thorvalls inflytelserika milstolpe \"Det mest förbjudna\". Den kom 1976, drev möjligheten att hata sin mor som en rättighetsfråga, och räknades snabbt, precis som andra modershatande böcker in i feministkanon. I dag smälter en sådan bok in i litteraturflödet, den är grym och okuvlig, men få känner nog som Sven Stolpe gjorde då, att \"en mer oblyg och fräck bok finns inte på svenska\". \"Jag överlåter åt dig att avgöra om Mira var riktigt klok\", skrev French pedagogiskt i inledningen av sin sedelärande bästsäljare och kvinnorörelsebibel. \"The Almost Moon\" är en helt annan bok, Sebold är noga med att inte bygga upp en tydlig privatpsykologisk bakgrund till varför Helen en dag kunde trycka handdukarna i mammans mun. Men det är samma supersymboliska pusselbitar till svar hon pyser ut mellan sina nästan blaserade rader: Det är en sedan länge normal och vedertagen reaktion att bli galen i kvinnorummet. Helen är allas grannkvinna. Om hon inte var 50-talist skulle hon möjligen sitta på vinden hon med. Men nu är hon Suburbia-kvinnan, frisläppt och utsläppt på marknaden. Det finns en säljande tradition att skildra hennes vanliga villastad som suggestiv. Hennes aktier på underhållningsmarknaden står högre än på länge. Hon kan, som Helen, förföra sin bästa väninnas unga son, nästan utan moralkakor. Men hon är ack så medveten om att hennes frigivning är högst villkorlig. \"The Almost Moon\"Alice SeboldPicador \"The Almost Moon\" Alice Sebold Picador ", "article_category": "culture"}
{"id": 31247, "headline": "Chávez spelar högt", "summary": "I morgon är det folkomröstning i Venezuela. Ska socialisten Hugo Chávez cementera sin makt Författaren Magnus Linton rapporterar från ett kokande land. Och läser några nya böcker om Venezuelas väg mot himmel eller helvete. Böcker", "article": "Gregory Wilpert ” Changing Venezuela by Taking Power” Verso Plinio Apuleyo Mendoza, Carlos Alberto Montaner, Álvaro Vargas Llosa ” El Regreso del Idiota” ) Debate ”Anti-Americanism in Latin America and the Caribbean” Alan McPherson (red) Berghan Books När en dryg vecka återstår till Venezuelas ödesmättade folkomröstning – ska socialismen slås fast i grundlagen och ska Hugo Chávez kunna sitta till sin död – intas allt offentligt rum av brölande män och landet blir än en gång en parodi på sig självt. I statsstyrd teve står Chávez och sjunger om paradiset, i privata pressens ledarspalter stammar åldermän att på söndag går republiken under och i landets städer har miljoner plus miljoner gått ur huse för att skrika ”Si!” eller ”No!” till en grundlagsreform få vet något om. Det är ”studentens dag” och Venezuela kokar. Inte av argument, debatt och analys – utan av passion. Bara. Den opposition som nyss leddes av korrupta företagsledare har ömsat skinn och i dag är det den snabbt födda ”studentrörelsen” – ofta oligarkins barn – som effektivare bär fram hatet mot Chávez. Avskyn som sjuder ur denna dags demonstrationer är emellertid inte bara riktad mot Latinamerikas nya überidiot, som Chávez kallas i boken ”El Regreso del Idiota” , utan också mot de korkade massor som enligt samma perspektiv låtit sina röster köpas av presidenten. Ingen besökare i Venezuela kan längre tvivla på att det här samhället är i fullständig och kanske oåterkallelig förändring; inflation galopperar, klientelism sprids, svarta marknader expanderar och som den globala antiamerikanismens nye ledare bröstar sig Chávez militärt med allt fler länder – samtidigt som majoriteten, det vill säga de fattiga, är enig om att det här är förste presidenten nånsin som tar dem på allvar. Ser dem. Så vad är det som händer Om Venezuela är på väg mot himmel eller helvete är en fråga som sysselsatt Latinamerika och andra intellektuella sedan Chávez första seger 1998, men det var först 2006 – då han stort vann senaste presidentvalet – läget blev skarpt. Efter valet, inte före, deklarerade han att nu var det inte längre någon lek; kapitalismen ska dö, den representativa demokratin ska bli ”verklig” demokrati och för att denna socialistiska revolution ska bli möjlig måste han och ingen annan styra till 2021. Minst. Bara det senaste året har en lång rad böcker kommit på båda sidor Atlanten med mer eller mindre respekt för den ”bolivarianska revolutionen” , och tragiskt är att de flesta kalkerat de skrikiga tonerna från Caracas gator; för eller emot. Däremellan intet. ”El Regreso del Idiota” är en bok skriven av tre män med paranoid aristokratisk blick, som nu skräms av att snart hela Sydamerika blivit rött sen nyliberalismen havererat och husan och portvakten fräckt börjat använda sin rösträtt. Hugo Chávez, skriver de, är förstås bara ännu en version i Latinamerikas ändlösa produktion av auktoritära populister som då och då tar makten för att vrida klockan bakåt. Om tidigare generationers idioter, som Castro, tvingades göra revolution med vapen så har Chávez skapat en sinnrik men livsfarlig modell som nu kopieras av hans allierade: genom löften om nya liv till fattiga vinns demokratiska val, därpå lanseras en ny konstitution i sken av att ge förtryckta makt, men vars egentliga syfte är att lösa upp republikens heliga princip om maktdelning, och sedan, med den nya och förment ”deltagande” grundlagen som bas, suger autokraten åt sig kontrollen över institution efter institution. Militär, universitet, medier, fack, domstolar, riksbank, polis, kultur, partier – allt läggs i hans hårda näve. Det där må vara en karikatyr från höger men inte ens Gregory Wilpert, författare till ”Changing Venezuela by Taking Power” – utgiven på brittiska vänsterförlaget Verso – skulle hävda att beskrivningen helt är gripen ur luften, bara historielös. I Wilperts värld är Chávez projekt den enda demokratiska process i modern tid som på allvar utmanar kapitalismen, och utsikterna att lyckas är – tack vare smarta reformer och statshanterade oljerikedomar – än så länge större än att misslyckas. Dagen efter studentdemonstrationerna sitter ett trettiotal barn på en parkeringsplats i Ureña, en by i södra Venezuela, och kämpar sig igenom enkla texter. Numera syns den här sortens snabbt hopkomna studieinstitutioner överallt i hela landet och det här är en av grundpelarna i vad Wilpert kallar transformationen: skola åt alla. Barnen hör till den sorts familjer som slogs ut under den nyliberala epoken – under 1980- och 90-talen hade Venezuela kontinentens snabbaste fattigdomstillväxt – och hade det inte varit för Chávez hade barnen nu inte suttit här, utan sannolikt odlat mer eller mindre kriminella karriärer i informella sektorn. Bara mellan 1990 och 1996 skars den offentliga utbildningsbudgeten ner med 37 procent, och de familjer som inte klarade de nya avgifterna fick ta sina barn ur skolan. När Chávez kom till makten var den självklara lösningen emellertid inte att restaurera det gamla skolsystemet utan att bygga ett helt nytt; de bolivarianska skolorna. I dag går flera miljoner barn och vuxna i sådana skolor och redan 2005 deklarerade regeringen att analfabetismen i Venezuela var utrotad. Myntets andra sida – ett faktum Gregory Wilpert försöker prata bort – är inte bara att revolutionen nu bygger en parallell utbildningsstruktur från dagis till universitet, utan framför allt att dessa skolor, betalade av staten, är politiskt styrda och innehåller rejäla doser personkult av presidenten. Som det står i en valkampanj-manual för Chávez som Wilpert motvilligt citerar: ”Samtliga bolivarianska element (skolor, partier, sociala rörelser, studentorganisationer, etc) utgör basen i varje röstmobiliserande enhet.” Men de korporativa dragen måste enligt Wilpert ses mot bakgrund av oppositionens USA-stödda agerande. När Chávez vann 1998 var han politiskt och ekonomiskt inte mer än en försiktig sosse, men landets elit vägrade acceptera ens de mest moderata reformer och började i stället konspirera; i april 2002 försökte de störta honom genom en statskupp, i december samma år genom en attack mot oljeindustrin, i augusti 2004 genom en misstroendefolkomröstning och i december 2005 genom bojkott av parlamentsvalet. Allt misslyckades och i dag är Hugo Chávez inte bara vinnare av mer än tio demokratiska val på raken, utan också en man som fått goda skäl att tro att kapitalet förr eller senare tar till vapen. Hade, menar Wilpert, oppositionen bara följt demokratin och accepterat Chávez som legitim president hade senaste årens vildsinta kliv mot en odefinierad korporativ socialiststat aldrig blivit verklighet. Men nu är det som det är. Oavsett hållbarheten i Wilperts tes – för många är den bara en efterkonstruktion av en trög marxist som ännu inte lärt sig känna vittring av diktatur – vore det nyttigt med nyansering från båda sidor i Chávez-polemiken. I ”Anti-Americanism in Latin America” skriver Alan McPherson att i dag är el antiyanquismo, numera ett helt akademiskt fält, djupare och bredare i Latinamerika ”än någonsin tidigare i modern tid” . Fenomenet är historiskt välgrundat – USA har ockuperat länder, stött militärkupper, underhållit terror – men springer ibland också ur en mer psykologisk och religiös mylla där materiell underlägsenhet kompenseras med mystiska idéer om Latinamerikas etiska och kulturella överlägsenhet gentemot hedonismen i norr. Ingen företräder genren bättre än den radikalt kristne Hugo Chávez och med handen på Bibeln har han inte bara stärkt banden med alla som rakryggat allierar sig i kampen mot Ondskan – Kina, Vitryssland, Iran, Zimbabwe, Nordkorea – utan på allvar också kallat dessa staters repressiva eller reaktionära ledare ”lika progressiva som jag” . Progressiviteten i Chávez socialism är med andra ord öppen för diskussion och följer ett för latinamerikanska radikaler gammalt mönster; ekonomisk radikalism, kulturell konservatism. Makt har flyttats från topp till botten genom bred jordreform, explosion av arbetarkooperativ, stor alfabetiseringskampanj och primär sjukvård åt fattiga – men abort, viktigaste befrielsefrågan, har försvårats och yttrandefrihet knutits till pengar. Vid en mur sprejad ”Ja till folkmakt!” sitter en vakt i en fläck skugga och förklarar det senare. Han arbetar i ett av de redan över hundra tusen kooperativ som ska komplettera den oljeberoende ekonomin och sedan vaktbolaget blev deras har allt materiellt blivit bättre – lika lön, ingen chef, beslut i stormöte – men ändå är han inte nöjd. Senaste opinionsmätningarna pekar på att revolutionen kan gå mot sitt första nederlag på tio år och i söndagens omröstning skulle han gärna rösta med Chávez om det inte vore för ett speciellt skäl; han måste. Som de flesta kooperativ står det här inte på egna ben, utan är helt beroende av regeringens pengar och i el cooperativismo är el chavismo inbäddad; den som fått av staten måste ge staten sitt stöd. Det, säger han, är problemet. Kontrollen – systemet – sköter numera sig själv och öppen kritik eller ett kliv ur ledet skulle kosta honom jobbet. – Det har jag inte råd med. Magnus Linton litteratur@dn.se Frilansjournalist och författare. Skrivit reportageboken ”Americanos” . I höst aktuell med ”Kött på flykt. Reportage, essäer, utbrott” (Atlas) ", "article_category": "culture"}
{"id": 31249, "headline": "Med mamma i frysboxen", "summary": "Alice Sebolds nya roman ”The Almost Moon” är svar på tal till alla som kallade ”Flickan från ovan” för sockersöt. Malena Rydell läser en roman om desperata kvinnor med svart humor. BÖCKER", "article": "”THE ALMOST MOON” ALICE SEBOLD Picador Alice Sebolds nya roman, ”The Almost Moon” , är en hejdundrande återkomst för den galna kvinnan på vinden. Alltså hon som blivit galjonsfiguren i den feministiska litteraturhistorieskrivningen, med Charlotte Brontës vindskvinna i ”Jane Eyre” som förlaga. Clair Knightly, 88, är ett praktexemplar i samtidstappning. Hon häckar isolerad i garderoberna på övervåningen i en förortsvilla i Pennsylvania där lynchstämningen hotar runt hörnet. En tokig före detta underklädesmodell som bara kan gå ut draperad i lakan, filtar – allt ombesörjt av hennes självhatande dotter; fulare och bara krokimodell. Däruppe har hon – senilt ovetande – sporadiskt sällskap av grannkillen Manny som inrett ett sexnäste. Äkta mannen sköt sig i huvudet för länge sedan; förgalnad han med. Men han slutade aldrig åtrå sin fru; på klassisk-freudianskt manér var hon drömmen om den vackra hysterikan, den största av lockelser. Hos Charlotte Brontë satt den galna kvinnan på vinden och bar på kvinnolivshelvetet och familjernas skam, tills hon brände ner huset. Alice Sebolds Clair sitter där likadant tills hon blir 88, men mördas redan på romanens första rad, nerbajsad, dement och cancersjuk. För dottern Helen som utför dådet, är det som att fullborda en livslång dröm. ’ When all is said and done, killing my mother came easily.” Alice Sebold har börjat sina tre böcker likadant: I ett matter-of-fact-tonfall hackar hon ner det våldsamma som just hänt: en grov våldtäkt i självbiografiska ”Efter våldtäkten” (” Lucky” ), ett sexmord på en 14-åring i försäljningssuccén ”Flickan från ovan” (” The Lovely Bones” ), ett modersmord denna gång. Hennes isbergsskildring av familjelivet i ”The Almost Moon” är svar på tal till alla som kallade ”Flickan från ovan” för sockersöt. Där, i årets mest köpta roman i USA 2002, satt tonårstjejen och såg världen från de dödas himmel. Här står en 49-årig kvinna och stuvar ner mamma i frysboxen. Det kommande dygnet rusar den kvinnliga arvssynden i kapp henne. Hon fantiserar: Virginia Woolf dränkte sig i River Ouse. Helen Knightly klev ner i Chester Corporate Center’ s konstgjorda damm någonstans i Pennsylvanias tristmark. Författaren Fran Lebowitz konstaterade en gång att kvinnor måste vara ironiska för att stå ut med sina liv, eller så får de bli mördare. Helen blev det senare. Men hon är rätt ensam i samtidslitteraturen, bland systrar som hellre har ihjäl eller skadar sig själva, och utför verbala modersmord snarare än kväver gamla mamma. Men offrets status spelar förstås också roll; få hade orkat bry sig om det var sin morsa som Valerie Solanas misslyckades med att döda, och inte Daddy Andy. Alice Sebold skriver om den galna kvinnan på vinden i ett slags nygotisk tradition, på lätt såpainspirerad, hårdkokt prosa som sprider ut symbolladdade psykopusselbitar åt läsarna. Med en svart underström av humor djupt där nere under frysboxen. En skräckel light-stil som har mer med ”Desperate housewives” skruvade stämning att göra än med 1800-talsromanen. Jag ser ofta Wisteria Lane, den tv-seriens förortsgata, framför mig när jag läser ”The Almost Moon” . ” Sagan om ringen” -regissören Peter Jackson har just börjat filma hennes förra roman ”Flickan från ovan” i Pennsylvania och Nya Zeeland. Jag skulle inte bli förvånad om Sophia Coppola valde att filmatisera den här boken, i samma skräckeldrömska töcken som hon draperade flickrumsvärlden i Jeffrey Eugenides roman ”The Virgin Suicides” med. Något har hänt i den moderna litteraturen om Den Galna Kvinnan. Dels har den blivit något som går att sälja – som smör dessutom. Dels behöver Alice Sebold, född 1963, inte börja med att inviga oss i ett A till Ö om kvinnolivets begränsningar, hon kan så att säga hoppa rakt in i snuff-movien. Är knapphändig i språket, öser på desto mer i symboliken. På 70-talet, när Ira Levin drivit med Stepfordfruarna och när Marilyn French skrev ”Kvinnorummet” (1977) om förortsfruar som var nedsövda i olika grad var berättelsernas övertydlighet för upplysnings skull, de verkade i ett slags väckelsetradition. Ta er ut, arma robotar! En ny, konstruktiv våg av litteratur där kvinnors galenskap betraktades som ett strategiskt feministiskt symtom. Intrigen i ”The Almost Moon” har deckarkaraktär, även om gärningskvinnan presenteras på första raden. Vi får ju fortsatt undra om hon kommer att komma undan. Och varför i hela friden hon gjorde det. Det senare är dock knappast mysterielikt, utan just underförstått. Modershat är den kanske vanligast förekommande formen av internaliserat kvinnohat. Om man vill generalisera: faderslitteraturen strävar efter förståelse för de undflyende fäderna, med Paul Austers värdiga, hårda men trots allt pappaupprättande biografiska ”Att uppfinna ensamheten” som oöverträffat riktmärke. Kvinnor mördar sina biologiska och andliga mödrar varje dag – i fantasin, och fascineras av att läsa om dem som verkställer dessa drömmar, i litteraturens modersmordstradition, även om det oftast är lustmord. Eller karaktärsmord, i Sverige i stil med Kerstin Thorvalls inflytelserika milstolpe ”Det mest förbjudna” . Den kom 1976, drev möjligheten att hata sin mor som en rättighetsfråga, och räknades snabbt, precis som andra modershatande böcker in i feministkanon. I dag smälter en sådan bok in i litteraturflödet, den är grym och okuvlig, men få känner nog som Sven Stolpe gjorde då, att ”en mer oblyg och fräck bok finns inte på svenska” .” Jag överlåter åt dig att avgöra om Mira var riktigt klok” , skrev French pedagogiskt i inledningen av sin sedelärande bästsäljare och kvinnorörelsebibel. ”The Almost Moon” är en helt annan bok, Sebold är noga med att inte bygga upp en tydlig privatpsykologisk bakgrund till varför Helen en dag kunde trycka handdukarna i mammans mun. Men det är samma supersymboliska pusselbitar till svar hon pyser ut mellan sina nästan blaserade rader: Det är en sedan länge normal och vedertagen reaktion att bli galen i kvinnorummet. Helen är allas grannkvinna. Om hon inte var 50-talist skulle hon möjligen sitta på vinden hon med. Men nu är hon Suburbia-kvinnan, frisläppt och utsläppt på marknaden. Det finns en säljande tradition att skildra hennes vanliga villastad som suggestiv. Hennes aktier på underhållningsmarknaden står högre än på länge. Hon kan, som Helen, förföra sin bästa väninnas unga son, nästan utan moralkakor. Men hon är ack så medveten om att hennes frigivning är högst villkorlig. Malena Rydell litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31266, "headline": "Klockornas skyddsande", "summary": "Den italienske jesuiten Matteo Ricci reste till Kina 1582 för att missionera, men kom samtidigt att lägga grund för århundraden av kulturellt utbyte. Hans bild av Kina präglar vår syn på landet än i dag..", "article": "Ända in i början av 1900-talet kunde man i skyltfönstren hos kinesiska urmakare se ett porträtt av Li Madou, klockornas skyddsande. Li Madou var i verkligheten en italiensk jesuit vid namn Matteo Ricci som 30 år gammal, år 1582, åkte till Kina för att missionera i det väldiga riket och blev kvar ända till sin död 1610. Han är, också i väst, mest ihågkommen för de praktfulla ur han medförde som gåvor till kejsaren - klockor som än i dag visas upp för turister i Den förbjudna staden - men hans insats var väldigt mycket större än så. Han lade grunden till sinologin som (europeisk) vetenskap och påverkade samtidigt astronomi, kartografi och matematik i Kina på ett sätt som ingen annan västerlänning vare sig förr eller senare. Det var också han som visade att Marco Polo faktiskt besökt Kina, något vi alla i dag tar för givet. Före Riccis tid trodde man nämligen att det förutom Kina fanns ännu ett väldigt rike i Asien, Cathay, som den venetianske resenären vistats i. Den italienska journalisten Michela Fontana som själv var bosatt i Peking 1999-2002, har skrivit en fascinerande skildring både av sin landsman, med stor kunskap om den intellektuella tradition han ingick i, samt det Kina han mötte, i boken \"Matteo Ricci. Un Gesuita alla Corte dei Ming\". Hon följer Riccis egen berättelse om missionen, \"Della entrata della Compagnia di Giesù e Christianita nella Cina\" men kompletterar med en gedigen rundmålning av epokens kulturella, vetenskapliga och politiska förhållanden, i Europa såväl som Kina. Det är en fascinerande historia om ett möte baserat på verklig kulturell respekt och en ömsesidig nyfikenhet, visserligen parad med ett grand misstänksamhet, särskilt från kinesiskt håll. Den ger en bild av vad kulturellt och vetenskapligt utbyte mellan kulturer verkligen kan betyda. Matteo Ricci var en rikt begåvad man som satsade hela sitt liv på att nå fram till kejsaren i Den förbjudna staden, och som visserligen misslyckades med det, men i gengäld alltså kom att lägga grunden för följande århundradens kulturella utbyte mellan Kina och Europa - men också för den europeiska sinofilin. Efter att ha väckts hos 1600-talets jesuiter togs den upp av 1700-talets upplysningsmän som Voltaire och fortplantats in i vår tid via svärmandet för den maoistiska revolution vars överdrivna kult av det kinesiska exemplet ingår i samma specifikt europeiska idétradition. Även dagens allmänt förekommande uppfattningar om kineserna som särskilt duktiga, tålmodiga och begåvade är ett arv efter de senaste 400 årens sinofili. Det är slående att den kinesiska ekonomin kallas ett \"under\", medan exempelvis den indiska, lika snabbt växande och därtill på någorlunda demokratisk grund, inte alls omfattas med samma överdrivna vördnad och fixa, i grunden rasistiska, idéer. Också tron att Kina är så väldigt stabilt vilar på samma idéarv - i själva verket förekommer varje år tiotusentals protestaktioner och våldsamma upplopp runt om i hela landet. Kinas historia har också präglats av bondeuppror, revolter och revolutioner på ett sätt som borde göra det klart en gång för alla att idén om det som stabilt och oföränderligt mest är ett utslag av västerländskt önsketänkande. Ingen annan kultur har så fångat den europeiska fantasin och beundrats som den kinesiska - även om det i bilden av den stora duktigheten också ingår idéer om kineserna, jämte japanerna, som robotaktigt opersonliga och särskilt grymma. Det land som Matteo Ricci färdades till på portugisiska fartyg var vid den tiden världens högst utvecklade nation. Redan i början av 1400-talet, innan portugiser och senare spanjorer började utforska rutterna runt Afrika till Asien hade kinesiska expeditioner under amiral Zheng He, en muslimsk eunuck, utforskat Afrikas kuster och fört hem zebror, leoparder och giraffer till kejsarhovet. De kinesiska fartygen var mycket större än de europeiska, de kunde vara 60 meter långa, med tre kommandobryggor och ända upp till fem master. Columbus skepp \"Santa Maria\" var bara knappt 30 meter långt. På grund av mongolinvasionerna från norr upphörde emellertid de kinesiska expeditionerna, och landet slöt sig inom sig självt som aldrig förut i sin historia. Den höga utvecklingsnivån sjönk dock inte. I slutet av 1500-talet hade Kina 200 miljoner invånare. Något som förvånade Matteo Ricci var att människor gick obeväpnade på gatorna - vilket säger något om det europeiska stadslivet vid samma tid. Det fanns också till exempel en väl utvecklad bokmarknad av ett slag som uppstod i Europa först under loppet av 1700-talet. Läskunnigheten var hög, skolsystemet väl utbyggt, även kvinnor utbildades och det fanns en stor marknad för kärleksromaner, deckare, politiska satirer och annan litteratur av mera folkligt slag, förutom konfucianska traktater och andra svårare verk. Boktryckaren Mao Jin gav i Peking i början av 1600-talet ut omkring 600 verk om året - somliga av dem illustrerade med fem-färgstryck. Matteo Ricci berättar själv om hur kineserna skrattade ut honom, med hans långa skägg och svarta kläder, när han visade sig ute i början av sin vistelse i landet. Det var stor skillnad mellan att försöka missionera i ett land som Kina och att göra det i det nyligen koloniserade Amerika. Här kunde inte inmarscherande arméer tvångsdöpa försvarslösa invånare, här fanns inte möjligheten att rasera de inhemska templen och uppföra katedraler i deras ställe. Den kinesiska missionen krävde diplomati, takt - och oändligt tålamod. Den enda hamn som var öppen för västerlänningar var Macao, där portugiserna hade sin koloni och handelsstation. Dit anlände Matteo Ricci 1582, efter att ha vistats fyra år i den portugisiska kolonin Goa i Indien, för att studera kinesiska. Viktigast för att han över huvud taget skulle kunna resa in i landet från Macao var att han byggde upp ett kontaktnät, guanxi, med högre tjänstemän, inflytelserika personer, så småningom guvernörer och mandariner. Ricci lärde sig kinesiska snabbt, redan under sina första fem år i landet sammanställer han ett portugisisk-kinesiskt lexikon. Han avstod inledningsvis från att redogöra för sådana element i kristendomen som skulle vara svårbegripliga eller stötande för kineserna. Treenighet och jungfrufödsel till exempel. Gud själv kallade han på kinesiskt maner för Himmelens Herre. Men huvudsakligen tycks han ha koncentrerat sig på vetenskaplig undervisning. År 1584 publicerar han den första upplagan av en världskarta som han tillverkat enligt de senaste europeiska rönen i kombination med kinesiska kunskaper. Han kom att ge ut flera upplagor ända till slutet av sitt liv, och flera av de namn han översatte till kinesiska används än i dag. Han översatte hela Euklides geometri, skrev flera egna böcker i ämnet samt om aritmetik och astronomi. Visserligen var kinesisk matematik högt utvecklad, men det fanns begrepp som inte ägde någon motsvarighet och han skapade kinesiska termer vilka, liksom ortnamnen, ännu är i bruk. I linje med dessa intressen föreslog han också reformer av den kinesiska kalendern, som så småningom fick genomslag och som i kombination med skickligheten i astronomi, kom att bidra till att efterföljande generationer av jesuiter fick framstående positioner i den kinesiska administrationen. Men avsikten var ändå att omvända kineserna till kristendomen, och därför var vetenskapen bara medlet som skulle öppna vägen till kejsarhovet i Peking. Först femton år efter sin ankomst till landet lyckades Matteo Ricci få tillstånd att över huvud taget uppehålla sig i Peking. Han rapporterade fortlöpande hem om allt underbart han såg, till exempel hur effektivt floder och kanaler användes som transportvägar så att Kina för honom framstod som ett enda stort Venedig. Konfucianismen innebar inget problem för jesuitmissionären, däremot ansåg han att både daoismen och buddismen inte var annat än vidskepelse. Islam hade länge funnits i Kina, den tolererades av makthavarna och sågs inte som något hot, utan mest som en angelägenhet för en minoritet. Matteo Ricci tycks inte heller ha brytt sig särskilt mycket om den, men den position somliga muslimer lyckats uppnå i samhället verkade förebildlig för honom. Matteo Ricci klädde sig som en mandarin, talade perfekt kinesiska och kände den kinesiska litteraturen och kulturen som sin egen. Efter att ha skänkt de stora uren till kejsarhovet och dess eunucker visat sig inte klara av att sköta dem, fick han och andra jesuiter som anslutit sig till honom rätten att besöka Den förbjudna staden fyra gånger om året - men ingen av dem fick någonsin träffa kejsaren. Vid sin död, efter knappt trettio år i Kina, hade Matteo Ricci omvänt högst ett par hundra, men gjort en vetenskaplig insats med få motsvarigheter i världshistorien. En intressant historia, som Michela Fontana också berättar, handlar om den fortsatta jesuitmissionen i Kina. Riccis efterföljare hade delvis större framgång än han själv. Belgaren Ferdinand Verbiest var under 1670-talet kejsarens personlige matematiklärare, och både franska och italienska jesuiter uppbar olika ämbeten vid det kinesiska hovet under 1600- och 1700-talen. När påven Clemens XIV år 1773 upplöste jesuitorden valde flera tidigare medlemmar i den ändå att fortsätta som ämbetsmän vid det kinesiska hovet. Attityder och uppfattningar om andra kulturer och främmande folkslag har ofta djupare historiska rötter än vi i allmänhet är medvetna om. Edward Said uppmärksammade detta på ett delvis intressant sätt, men samtidigt överdrev han den negativa stereotypiseringens betydelse. Exemplet Kina och de jesuitiska missionärernas insats, med Matteo Ricci som pionjär, är ett fascinerande kapitel i idéhistorien som också erbjuder några nycklar till förståelsen av hur samtida attityder i förhållande till just denna nation uppstått och utvecklats under århundraden. En större kunskap om den bakgrunden kan medvetandegöra vissa attityder och förväntningar och hjälpa oss att se klarare. Michela Fontana\"Matteo Ricci. Un Michela Fontana \"Matteo Ricci. Un Gesuita alla Corte dei Ming\" Mondadori, 2005 ", "article_category": "culture"}
{"id": 31271, "headline": "Klockornas skyddsande.", "summary": "Den italienske jesuiten Matteo Ricci reste till Kina 1582 för att missionera, men kom samtidigt att lägga grund för århundraden av kulturellt utbyte. Hans bild av Kina präglar vår syn på landet än i dag.", "article": "Ända in i början av 1900-talet kunde man i skyltfönstren hos kinesiska urmakare se ett porträtt av Li Madou, klockornas skyddsande. Li Madou var i verkligheten en italiensk jesuit vid namn Matteo Ricci som 30 år gammal, år 1582, åkte till Kina för att missionera i det väldiga riket och blev kvar ända till sin död 1610. Han är, också i väst, mest ihågkommen för de praktfulla ur han medförde som gåvor till kejsaren – klockor som än i dag visas upp för turister i Den förbjudna staden – men hans insats var väldigt mycket större än så. Han lade grunden till sinologin som (europeisk) vetenskap och påverkade samtidigt astronomi, kartografi och matematik i Kina på ett sätt som ingen annan västerlänning vare sig förr eller senare. Det var också han som visade att Marco Polo faktiskt besökt Kina, något vi alla i dag tar för givet. Före Riccis tid trodde man nämligen att det förutom Kina fanns ännu ett väldigt rike i Asien, Cathay, som den venetianske resenären vistats i. Den italienska journalisten Michela Fontana som själv var bosatt i Peking 1999–2002, har skrivit en fascinerande skildring både av sin landsman, med stor kunskap om den intellektuella tradition han ingick i, samt det Kina han mötte, i boken ”Matteo Ricci. Un Gesuita alla Corte dei Ming” . Hon följer Riccis egen berättelse om missionen, ”Della entrata della Compagnia di Giesù e Christianita nella Cina” men kompletterar med en gedigen rundmålning av epokens kulturella, vetenskapliga och politiska förhållanden, i Europa såväl som Kina. Det är en fascinerande historia om ett möte baserat på verklig kulturell respekt och en ömsesidig nyfikenhet, visserligen parad med ett grand misstänksamhet, särskilt från kinesiskt håll. Den ger en bild av vad kulturellt och vetenskapligt utbyte mellan kulturer verkligen kan betyda. Matteo Ricci var en rikt begåvad man som satsade hela sitt liv på att nå fram till kejsaren i Den förbjudna staden, och som visserligen misslyckades med det, men i gengäld alltså kom att lägga grunden för följande århundradens kulturella utbyte mellan Kina och Europa – men också för den europeiska sinofilin. Efter att ha väckts hos 1600-talets jesuiter togs den upp av 1700-talets upplysningsmän som Voltaire och fortplantats in i vår tid via svärmandet för den maoistiska revolution vars överdrivna kult av det kinesiska exemplet ingår i samma specifikt europeiska idétradition. Även dagens allmänt förekommande uppfattningar om kineserna som särskilt duktiga, tålmodiga och begåvade är ett arv efter de senaste 400 årens sinofili. Det är slående att den kinesiska ekonomin kallas ett ”under” , medan exempelvis den indiska, lika snabbt växande och därtill på någorlunda demokratisk grund, inte alls omfattas med samma överdrivna vördnad och fixa, i grunden rasistiska, idéer. Också tron att Kina är så väldigt stabilt vilar på samma idéarv – i själva verket förekommer varje år tiotusentals protestaktioner och våldsamma upplopp runt om i hela landet. Kinas historia har också präglats av bondeuppror, revolter och revolutioner på ett sätt som borde göra det klart en gång för alla att idén om det som stabilt och oföränderligt mest är ett utslag av västerländskt önsketänkande. Ingen annan kultur har så fångat den europeiska fantasin och beundrats som den kinesiska – även om det i bilden av den stora duktigheten också ingår idéer om kineserna, jämte japanerna, som robotaktigt opersonliga och särskilt grymma. Det land som Matteo Ricci färdades till på portugisiska fartyg var vid den tiden världens högst utvecklade nation. Redan i början av 1400-talet, innan portugiser och senare spanjorer började utforska rutterna runt Afrika till Asien hade kinesiska expeditioner under amiral Zheng He, en muslimsk eunuck, utforskat Afrikas kuster och fört hem zebror, leoparder och giraffer till kejsarhovet. De kinesiska fartygen var mycket större än de europeiska, de kunde vara 60 meter långa, med tre kommandobryggor och ända upp till fem master. Columbus skepp ”Santa Maria” var bara knappt 30 meter långt. På grund av mongolinvasionerna från norr upphörde emellertid de kinesiska expeditionerna, och landet slöt sig inom sig självt som aldrig förut i sin historia. Den höga utvecklingsnivån sjönk dock inte. I slutet av 1500-talet hade Kina 200 miljoner invånare. Något som förvånade Matteo Ricci var att människor gick obeväpnade på gatorna – vilket säger något om det europeiska stadslivet vid samma tid. Det fanns också till exempel en väl utvecklad bokmarknad av ett slag som uppstod i Europa först under loppet av 1700-talet. Läskunnigheten var hög, skolsystemet väl utbyggt, även kvinnor utbildades och det fanns en stor marknad för kärleksromaner, deckare, politiska satirer och annan litteratur av mera folkligt slag, förutom konfucianska traktater och andra svårare verk. Boktryckaren Mao Jin gav i Peking i början av 1600-talet ut omkring 600 verk om året – somliga av dem illustrerade med fem-färgstryck. Matteo Ricci berättar själv om hur kineserna skrattade ut honom, med hans långa skägg och svarta kläder, när han visade sig ute i början av sin vistelse i landet. Det var stor skillnad mellan att försöka missionera i ett land som Kina och att göra det i det nyligen koloniserade Amerika. Här kunde inte inmarscherande arméer tvångsdöpa försvarslösa invånare, här fanns inte möjligheten att rasera de inhemska templen och uppföra katedraler i deras ställe. Den kinesiska missionen krävde diplomati, takt – och oändligt tålamod. Den enda hamn som var öppen för västerlänningar var Macao, där portugiserna hade sin koloni och handelsstation. Dit anlände Matteo Ricci 1582, efter att ha vistats fyra år i den portugisiska kolonin Goa i Indien, för att studera kinesiska. Viktigast för att han över huvud taget skulle kunna resa in i landet från Macao var att han byggde upp ett kontaktnät, guanxi, med högre tjänstemän, inflytelserika personer, så småningom guvernörer och mandariner. Ricci lärde sig kinesiska snabbt, redan under sina första fem år i landet sammanställer han ett portugisisk-kinesiskt lexikon. Han avstod inledningsvis från att redogöra för sådana element i kristendomen som skulle vara svårbegripliga eller stötande för kineserna. Treenighet och jungfrufödsel till exempel. Gud själv kallade han på kinesiskt maner för Himmelens Herre. Men huvudsakligen tycks han ha koncentrerat sig på vetenskaplig undervisning. År 1584 publicerar han den första upplagan av en världskarta som han tillverkat enligt de senaste europeiska rönen i kombination med kinesiska kunskaper. Han kom att ge ut flera upplagor ända till slutet av sitt liv, och flera av de namn han översatte till kinesiska används än i dag. Han översatte hela Euklides geometri, skrev flera egna böcker i ämnet samt om aritmetik och astronomi. Visserligen var kinesisk matematik högt utvecklad, men det fanns begrepp som inte ägde någon motsvarighet och han skapade kinesiska termer vilka, liksom ortnamnen, ännu är i bruk. I linje med dessa intressen föreslog han också reformer av den kinesiska kalendern, som så småningom fick genomslag och som i kombination med skickligheten i astronomi, kom att bidra till att efterföljande generationer av jesuiter fick framstående positioner i den kinesiska administrationen. Men avsikten var ändå att omvända kineserna till kristendomen, och därför var vetenskapen bara medlet som skulle öppna vägen till kejsarhovet i Peking. Först femton år efter sin ankomst till landet lyckades Matteo Ricci få tillstånd att över huvud taget uppehålla sig i Peking. Han rapporterade fortlöpande hem om allt underbart han såg, till exempel hur effektivt floder och kanaler användes som transportvägar så att Kina för honom framstod som ett enda stort Venedig. Konfucianismen innebar inget problem för jesuitmissionären, däremot ansåg han att både daoismen och buddismen inte var annat än vidskepelse. Islam hade länge funnits i Kina, den tolererades av makthavarna och sågs inte som något hot, utan mest som en angelägenhet för en minoritet. Matteo Ricci tycks inte heller ha brytt sig särskilt mycket om den, men den position somliga muslimer lyckats uppnå i samhället verkade förebildlig för honom. Matteo Ricci klädde sig som en mandarin, talade perfekt kinesiska och kände den kinesiska litteraturen och kulturen som sin egen. Efter att ha skänkt de stora uren till kejsarhovet och dess eunucker visat sig inte klara av att sköta dem, fick han och andra jesuiter som anslutit sig till honom rätten att besöka Den förbjudna staden fyra gånger om året – men ingen av dem fick någonsin träffa kejsaren. Vid sin död, efter knappt trettio år i Kina, hade Matteo Ricci omvänt högst ett par hundra, men gjort en vetenskaplig insats med få motsvarigheter i världshistorien. En intressant historia, som Michela Fontana också berättar, handlar om den fortsatta jesuitmissionen i Kina. Riccis efterföljare hade delvis större framgång än han själv. Belgaren Ferdinand Verbiest var under 1670-talet kejsarens personlige matematiklärare, och både franska och italienska jesuiter uppbar olika ämbeten vid det kinesiska hovet under 1600- och 1700-talen. När påven Clemens XIV år 1773 upplöste jesuitorden valde flera tidigare medlemmar i den ändå att fortsätta som ämbetsmän vid det kinesiska hovet. Attityder och uppfattningar om andra kulturer och främmande folkslag har ofta djupare historiska rötter än vi i allmänhet är medvetna om. Edward Said uppmärksammade detta på ett delvis intressant sätt, men samtidigt överdrev han den negativa stereotypiseringens betydelse. Exemplet Kina och de jesuitiska missionärernas insats, med Matteo Ricci som pionjär, är ett fascinerande kapitel i idéhistorien som också erbjuder några nycklar till förståelsen av hur samtida attityder i förhållande till just denna nation uppstått och utvecklats under århundraden. En större kunskap om den bakgrunden kan medvetandegöra vissa attityder och förväntningar och hjälpa oss att se klarare. Torbjörn Elensky essa@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31281, "headline": "Sovjets Ground Zero", "summary": "Andrej Platonovs underjordiska berättelser var länge okända. Stefan Jonsson läser en storartad socialistisk roman av en författare som Stalin utsåg till fiendeagent. Böcker", "article": "Andrej Platonov ” Grundgropen” Övers. Kajsa Öberg Lindsten Ersatz ” Soviet Culture( and Power. A History in Documents 1917–1953” Red. Katarina Clark m fl Yale University Press När den ryske författaren Andrej Platonovs berättelser började ges ut på allvar under Gorbatjovs perestrojka på 1980-talet upptäckte läsarna en ny kontinent. Lika snart började hans böcker översättas. Historier som dessa hade inte funnits förut, därom var alla ense. Man visste också att sådana berättelser aldrig mer skulle komma att skrivas igen. Vad är Andrej Platonov Gammal flaskpost från en förlorad värld och en rymdraket från framtiden. Han gör den vida ryska stäppen till en trång kuliss. Han låter den politiska diskussionen övergå i ett bondslagsmål som avrundas med grotesk trolldans. De döda återuppstår, de levande är maskiner och maskinerna förvandlas till fabeldjur som bygger framtidssamhället med hjälp av en björn, som likviderar storbönderna genom att sätta dem på ett isflak nedför floden Dnepr. Här kan allt hända. De gamla sanningarna är ogiltiga, traditionen krossad, ordningen upphävd. Fabrikören hukar i källaren och Pelle Jöns gifter sig med moder Ryssland. Vi befinner oss alltså i sagans värld Inte alls. Vi är i Sovjetunionen tio år efter revolutionen: ett samhälle fyllt av hopp, projekt, lidelser, lokomotiv och livsfara. Platonovs berättelser är detta oberäkneliga universums spegel. Förlaget Ersatz ger i höst ut Platonovs ofullbordade roman ”Grundgropen” och planerar att ge ut hans samlade verk. Det är bara att hoppas att de får allt stöd de behöver. Romanens översättare Kajsa Öberg Lindsten påminner om ett yttrande av Joseph Brodsky: den som försöker översätta Platonov är en dåre. Jag kan inte bedöma troheten mot originalet, men hon lyckas utan tvivel återge en säregen prosa där det blixtrar av intelligens och slår gnistor när de olika idiomen stöter samman, till exempel böndernas grovkorniga visdom och leninismens blanka språk. Andrej Platonov föddes 1899 i en hantverkarfamilj. Efter revolutionen kunde han utbilda sig till elektroingenjör. Det var det finaste yrke man kunde ha då för tiden. ”Kommunismen är sovjetmakt och elektrifiering av hela landet” , hade Lenin sagt. Platonov trodde på sovjetmakten och elektrifieringen såväl som på kommunismen. Men han tvivlade på att det ena skulle leda till det andra. Han skrev noveller, romaner och barnteater, där stoffet hämtades från vad han såg omkring sig som ingenjör på de stora kollektivjordbruken. Han ansågs litterärt ledande. Men år 1930 råkade Stalin få syn på hans novell ”Till fördel” (Vprok). Tack vare den nya dokumentsamlingen ”Soviet Culture and Power” vet vi i dag exakt hur det gick till när Platonov föll i onåd. Stalin kallade till sig redaktörerna för tidskriften som publicerat Platonovs novell. Den ansvarige redaktören kom in på Stalins kontor krypande på alla fyra och blöt av svett. Stalin räckte dem sitt exemplar av tidskriften och sa åt dem att skriva en artikel i enlighet med kommentaren han gjort: En berättelse av en av våra fienders agenter, skriven i syfte att fördöma kolchosrörelsen och utgiven av kommunistiska klåpare i syfte att demonstrera sin egen oöverträffade blindhet. J. Stalin Författaren och klåparna ska straffas på ett sådant sätt att straffet blir dem ’ till fördel’ . Efter Stalins dom blev det svårt att få tag i något av Sovjetunionens kanske främste prosaist. Platonov dog i lunginflammation 1951, men hans änka såg till att manuskripten fanns kvar. Främsta kännetecknet för Platonovs texter är en tvetydighet utan botten. I ”Grundgropen” skildras arbetslaget som gräver grunden för det stora huset där stadens proletariat en dag ska flytta in. De gräver med en sådan energi och blir så utmattade att de när de är färdiga inte orkar ta sig upp ur gropen, som förvandlas till deras grav. Grundgropen är Sovjetunionens Ground Zero. Likadant med kolchosen där romanens andra del utspelar sig. Utrensningen av klassfienden sker med sådan frenesi att det till sist inte återstår något alls. Jakten på översittare är så besinningslös att bönderna inte ens skonar hönsgårdens regent, tuppen, och därmed omintetgör kolchosens framtida äggproduktion. Någon misstänker rent av hönorna för att vara krypto-kulaker – ligger de inte och ruvar på sina ägg som om det vore deras privategendom Socialismen utspelar sig som lustspel och tragedi. I sitt efterord gör Kajsa Öberg Lindsten en jämförelse mellan Platonov och Kafka och Beckett: hos samtliga en värld som är skarp, isande, tidlös och grotesk. Det är lätt att se Platonovs ödsliga landskap som en sinnebild för Stalins helvete. Tolkningen förstärks av att vi äger historiens facit. ”Grundgropen” utspelar sig 1929–1930, den tid då det sovjetiska samhället stelnade i sin totalitära form. Fast Platonov själv skrev utan facit. Hans land är just så nytt och osäkert som det var efter krigen och revolutionen. Existensen är blottställd. Allt som återstår är materian och människan, två sidor av en natur som man nu när allt det gamla är bortskrapat måste kombinera ihop till en ny samhällsform. Men hur gör man Och hur undviker man att göra fel Huvudpersonerna i ”Grundgropen” grubblar oroligt över ”planen för det gemensamma livet” . Så stannar inte Platonovs roman vid lustspelet och tragedin, utan artar sig till en inventering av alla tänkbara fantasier om det utopiska samhällets beskaffenhet.” Är det verkligen så att hela världen är fylld av sorg, medan vi är uppfyllda av femårsplanen ”frågar någon. Platonovs figurer anser det självklart att femårsplanens socialism ska lyfta dem ur meningslösheten. Och socialismen tillhandahåller faktiskt vad den lovar. Inte den officiella socialismen som bullrar ur radion med antennen mot Moskva, men väl den där andra socialismen som folk vet att praktisera instinktivt. Eftersom de fryser måste de arbeta. Eftersom de är hungriga skaffar de mat. Eftersom de är ensamma kommer de tillsammans. Och så uppstår en värld av gemensamt ägande, arbete och omsorg. Man trycker sig mot varandra för att få värme, som hästarna på fältet i vintervinden. Här framtonar kommunismen som människans äldsta och mest naturliga dröm. Desto värre Platonovs smärta, desto skarpare hans satir, desto hårdare hans grotesk, ju mer han befarar att denna dröm redan i tjugotalets slut blivit förrådd. I romanen förkroppsligas drömmen av den filosofiske luffaren Vosjtjev som plockar upp allt bortkastat han finner längs vägen. Sedan tömmer han sitt knyte framför kolchosens ledare och kräver att denne noggrant ska förteckna alltsammans så att det räddas undan glömskan. Vad har han lagt i sin säck En bastsko från förra århundradet, en örring av tenn som suttit i en herdes öra, ett byxben av grov lärft som tillhört en arbetande men egendomslös kropp. ”Han hade gått runt i byn och samlat ihop alla enkla och ringaktade föremål, alla oansenliga och bortglömda småsaker – för att ta en socialistisk hämnd.” ” Grundgropen” är en tidskapsel. Den ger oss en vink om allt det sällsamma som hade funnits, om Sovjets socialistiska konst och litteratur inte utplånats av Stalin och hans påbjudna estetik. Utöver Platonov är det egentligen bara i Sjostakovitjs musik man alltjämt kan höra hur denna slagna kultur hade kunnat klinga om den fått mogna. Allt det andra blev till intet, som föremålen i luffarens säck. Stefan Jonsson stefan.jonsson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31285, "headline": "TV4 blåste tittarna på upplösningen", "summary": "TV4 blåste tevetittarna på slutet av filmen En andra chans som visades i går kväll. Just före upplösningen avbröts sändningen för reklam. \"Det är sånt som inte får hända\", säger tablådirektören Peter Lindström.", "article": "Det var strax före klockan elva i går kväll som misstaget inträffade. Tusentals tittare satt bänkade framför teveapparaterna och följde den spännande upplösningen av filmen En andra chans med Nicholas Cage. Men just när dramat gick mot sitt slut avbröts plötsligt sändningen för reklam. Sedan började en ny film. Växeln blev nedringd av arga tittare och på söndagsmorgonen diskuterades misstaget i TV4:s morgonsoffa. Kanal- och tablådirektören Peter Lindström satt själv och tittade på filmen och blev \"irriterad\" över det abrupta slutet. Han vet ännu inte vad som orsakade felet, men det ska undersökas grundligt. - Sånt här ska inte kunna hända, men ibland, väldigt sällan händer det ändå, säger han. Slutet kommer att visas nu på söndagsmorgonen. Tittarna får en andra chans i kväll. Den 23 december kommer filmen att sändas igen i sin helhet. De sista minuterna kommer också att läggas ut som ett klipp på kanalens hemsida. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31295, "headline": "Sveriges Hemingway", "summary": "Thorsten Jonsson (1910–1950) förnyade den svenska novellkonsten. Nu ger Modernista ut honom på nytt. Cecilia Davidsson läser en hårdkokt doldis som gärna skrev om Amerika och visste var alla skiljetecken skulle sitta.", "article": "Thorsten Jonsson ”Berättelser från Amerika” Förord: Sverker Sörlin Modernista De där flyhänta formuleringarna; jag undrar hur mycket svett som låg bakom, hur mycket hamrande, pappersknölande …  Hur mycket kärlek. Ja, Thorsten Jonsson måste ha älskat att vara författare. Någon ostyrig passion var det dock inte fråga om. Thorsten Jonsson frossade inte, vare sig i adjektiv eller i sina gestalters inre känsloliv. Man har kallat honom för hårdkokt; en svensk Hemingway. (En fråga: Om det nu finns hårdkokta författare så borde det rimligtvis finnas löskokta, och hur är i så fall dessa beskaffade?) Jonsson framstår i alla fall inte som lika sentimental och macho som Hemingway, men hans stil är utan tvekan besläktad med amerikanens, och särskilt tydligt är detta i de mästerliga kriminalnovellerna i ”Fly till vatten och morgon” (1941). Prosan här är betydligt stramare, mer direkt, än i ”Berättelser från Amerika” där vissa meningar vindlar och vrider sig ner över halva boksidor medan andra kommer som plötsliga smockor. Jonsson visste exakt var han skulle placera sina skiljetecken för att få fram den rätta rytmen. ”Berättelser från Amerika” inleds med en verklig prydnad, ”Anteckningar från Manhattan”, som ursprungligen publicerades i reportageboken ”Sidor av Amerika” (1946). I denna gör Thorsten Jonsson en impressionistisk teckning av Manhattan med lika delar stämningslägen och ren fakta. Metaforer och liknelser har jag personligen ett komplicerat förhållande till. Här kryllar det av dem, minst tre fyra stycken per sida, och jag läser dem och kan plötsligt inte få nog; skyskraporna, till exempel, liknar Jonsson vid ”omblandade orgelpipor”, ”gotikskog”, ”horisontellt kuggdrev” och ”vintriga minareter”, beroende på om vi närmar oss New York från havssidan, luften eller med tåg. En varm sommardag får vi uppleva ett oväder då ”regndropparna börjar falla i likörtunga stänk” och ”åskan ramlar som tunga tunnelbanor genom molnen”. Vi får några korta historiska tillbakablickar om Manhattans olika öar, av vilka The Village är den mest ”humana”. Författaren berättar på vilken restaurang Eugene O’Neill brukade äta soppa, var de bästa nattklubbarna finns. Med kärleksfulla händer lägger han ett pussel framför oss, och trots att det egentligen inte ”händer” någonting på de här åtta nio sidorna uppstår Berättelsen om Manhattan. Att det blir så bra tror jag handlar om författarens omsorg om de egna verktygen och en nästan rörande vilja att beskriva och förmedla något av världen. Thorsten Jonsson var ju reporter, och jag har ingen aning om hur han var i den rollen, men självklart kunde han agera mer fritt som skönlitterär författare. Som sådan lät sig han skuggas av reportern, och det är särskilt tydligt i novellerna i ”Berättelser från Amerika”. Ibland är detta en tillgång, ibland en belastning. Novellerna har pretentioner av ett sällan skådat slag. Jonsson ägnar sig åt upplysning; han vill förmedla en aktualitetsbild av Amerika under och strax efter andra världskriget, men en bild som inte platsar i den officiella nyhetsförmedlingen men är så mycket sannare. Och han verkade vilja omfatta allt. Det handlar om raskonflikter, homofobi, korruption och politiska skandaler, journalistiskt arbete, demokratifrågor, vad som sker när man utmanar makten … Och Europa, den självsargade kontinenten, finns ständigt med som jämförelseobjekt. Pretentionerna gäller även valet av berättare. Jonsson låter nämligen en fiktiv amerikan, Henry, stå för Amerikaskildringen. Tänk en nutida svensk författare som gör sin huvudperson till exempelvis tysk och låter denna berätta ingående om tysk inrikespolitik inför en svensk publik. Vem vågar? Kanske ville Thorsten Jonsson komma ifrån den ”svenska” blicken, de uppspärrade upptäckarögonen som annars är brukligt när man som utböling försöker skildra andra länder och kulturer. De där uppspärrade ögonen dyker förresten upp i en av novellerna, ”Weekend vid ravinen”, och de sitter mycket riktigt på en svensk, Peterson. En naiv yngling som ”kom plaskande ner i mina (Henrys) funderingar som en vänskaplig bondhund”. Fyra av novellerna i ”Berättelser från Amerika” utkom 1950 i boken ”Dimman från havet”. Dessa skulle även kunna gälla för episoder i en så kallad episodroman, en form som dykt upp på senare år och som jag har uppfattat som ett fräscht tillskott i genrefloran. Men: intet nytt under solen. Jonsson höll på med det här redan för sextio år sedan. Han låter sin amerikan, berättarjaget Henry, återkomma i alla fyra noveller, och genom att placera honom i olika situationer, episoder, växer bilden av Amerika fram. Det skapar ett kitt i boken, samtidigt som berättelserna är helt fristående. Även andra personer återkommer. En av dem är Patricia, som Henry åtrår, inledningsvis bara på avstånd eftersom hon är upptagen på annat håll, men i den sista av episoderna, ”Weekend vid ravinen”, får förälskelsen blomma ut. Här finns en erotisk scen, som på ett befriande sätt bryter mot den något dammiga kvinnosyn som gäller för övrigt i boken och visar upp en kvinna som helt otvunget ger uttryck för sin sexuella lust. Annars får kvinnorna mest spela rollen som socialt kompetenta hemmafruar eller strippor på någon av de många barer och nattklubbar som huvudpersonen frekventerar tillsammans med någon manlig bekant. Männen kommenterar ofta och gärna det andra könets företräden. Det finns en fixering vid höfter, som kan vara exempelvis ”fruktlikt rundade” eller ”vältrimmade”. Så här låter det när två ”damer” lägger an på huvudpersonen och hans polare: ”Den ena var en medelålders, blekt rödhårig och utblaskad sak med snygga höfter och hängbröst som tittade fram ur den uppslitsade blusen som snoriga ungar i en dörröppning. Den andra, min tydligen, såg ut som en späd och fuktig potatisranka, med tunna slappa benhänder, smutsigt hår och blöta narkotikaögon.” Bildrikedomen är det inget fel på, men den blir märkligt ihålig så fort Jonsson har med kvinnor att göra. Thorsten Jonsson frossar som sagt inte människors känsloliv, så inte heller i Henrys. Bara vid ett fåtal tillfällen anar man ett smärtsamt bråddjup hos huvudpersonen, som när hans vän Berthold Winger har tagit livet av sig och han sitter på en bar med en dubbel whisky. ”Jag tänkte på alla de gånger jag har funderat på att ta livet av mig.” Men nu behöver han inte göra det, för hans vän och bror Bert har gjort det åt honom. Och sedan stannar det vid detta. Författarens upplysningsiver, fungerar den då, rent litterärt? Ja, utom i bokens sista text, ”Samtalsvis”, också den ursprungligen publicerad i reportageboken ”Sidor av Amerika”. Här går det över styr, tycker jag, här pratas det alldeles för mycket om alldeles för många saker. Annars fungerar det överraskande bra. Dels för att Thorsten Jonsson inte skriver läsaren på näsan, dels för att han sätter in den lilla (och väldigt utsatta) människan i de stora sammanhang som han försöker berätta om. Dialogen är mycket välinitierad, man förstår att författaren har befunnit sig i de här miljöerna som journalist. Och är man inte intresserad av politik så kan man åtminstone njuta av Thorsten Jonssons språkbehandling. ”Berättelser från Amerika” skildrar ett samhälle för sextio år sedan och bortsett från vissa tidsmarkörer, som koldammet över New York, teleprintrar och lufttrycksmikrofoner, skulle man kunna tro att han berättar om dagens Amerika. Mycket har vi hört om förut – fast långt efter Thorsten Jonsson. Han skildrar människor som går under, inte av ett blodigt krig i Europa, utan av en korrumperad samhällsmakt i ett land som på papperet är fritt och demokratiskt. Men vad är då Amerika? Thorsten Jonsson lade ner stor möda på att försöka besvara den frågan, men visste också att det var omöjligt. I inledningen till ”Weekend vid ravinen” stiger Henry ur sin bil när han är på väg uppför bergen utanför San Francisco. När han står där och ser hur dimmorna kommer rullande utifrån havet konstaterar han att han aldrig träffat någon som vet någonting om Amerika. ”Ingen vet hur det är att bo där. Det börjar vid ett hav och slutar vid ett annat hav och sträcker sig ut över det andra havet, och vi är ännu i rörelse mot den stranden.” Cecilia Davidsson Författare. Slog igenom som novellist på 90-talet. Hennes senaste bok var romanen ”Sjunken hjärna” (2005). litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31299, "headline": "Ingen djävlas med mr Lucas", "summary": "Ridley Scott har filmatiserat den verkliga historien om Harlems heroinkung Frank Lucas. En tät, spännande film om ett stycke amerikansk nutidshistoria med lysande skådespeleri av Denzel Washington. DRAMA/THRILLER", "article": "”AMERICAN GANGSTER” Regi: Ridley Scott I rollerna: Denzel Washington, Russell Crowe, Lymarie Nadal, Josh Brolin m fl Längd: 2 tim, 37 min (från 15 år) 4¤ ”American gangster” handlar om alternativ kapitalism. Släpps man inte in på den legala marknaden återstår alltid den illegala. Fungerar ungefär likadant, ta narkotikan till exempel: tillgång och efterfrågan, kvalitet, varumärken, distribution, marknadsföring, fördelning av marknaden, beskydd – tydligast blir det i det här fallet när Harlems heroinkung nummer ett, Frank Lucas (Denzel Washington), anklagar en av sina konkurrenter för varumärkesintrång. Mr Lucas distribuerar marknadens renaste heroin, Blue magic, hans konkurrent spär ut Lucas varor, för att sedan sälja dem vidare. Under samma varunamn. Inte okej, tycker Frank Lucas. And no one fucks with mr Lucas. Journalisten Marc Jacobson skrev reportaget, Steve Zaillian skrev manuset, Ridley Scott regisserade. Det har blivit en tät, spännande film om ett stycke amerikansk nutidshistoria, 60- och 70-tal, Harlem, New York, Vietnam, Watergate, droger, pengar, politik, poliskorruption – många referenser till filmer som ”French connection” , mycket släktskap med filmpoliser som Popey Doyle och Frank Serpicio. Det är mycket kompetent gjort. Filmen bygger på en sann historia (jo, faktiskt). Denzel Washington och Russell Crowe visar allt sitt bästa. Det är 157 minuter utan särskilt många svackor. Det är kanske inte Den Stora Episka Gangsterfilmen – men stor nog. Marc Jacobsons artikel, som manuset (ett fantastiskt bra sådant) bygger på, publicerades i augusti år 2000 i The New York Magazine. Marc Jacobson följer den före detta narkotikagangstern Frank Lucas, nu 69 år, på en nostalgisk, men helt osentimental, hemvändarresa till Harlem, där han öppenhjärtigt berättar och bekänner om vartannat. Det är ett reportage i den klassiska amerikanska journalistskolan av en sort vi sällan ser på våra breddgrader. Mästerligt, med andra ord. (Artikeln ligger ute på tidningens hemsida, sök på ”The return of superfly” .) Frank Lucas fick sedermera ett långt fängelsestraff omvandlat till en villkorlig frigivning, efter att han valt att samarbeta med åklagarna, särskilt i deras jakt på andra korrumperade poliser. I början av 70-talet beräknas nästan 70 procent av New Yorks narkotikapoliser själva ha varit mutade eller aktivt inblandade i droghandeln. Ridley Scott koncentrerar sig på Frank Lucas och hans affärsimperium, men berättar parallellt också historien om polismannen Richie Roberts (Russell Crowe) som blir besatt av tanken på att fånga Lucas. Lite tradigt blir det med den traditionella domstolstvisten mellan den bohemiske, notoriskt otrogne, men rättspatosimpregnerade polisen Richie och den bedragna, svikna frun som vill ta deras gemensamma dotter så långt som möjligt därifrån. Men det är kanske å andra sidan en dramaturgisk nödvändighet, och lite lätt originalitet kan man också finna i den utvikningen – Richie Roberts drabbas, vid en tidpunkt när vi absolut inte förväntar oss detta, plötsligt av hundraprocentig ånger, och vänder tvärt. Till allas förvåning. Filmen följer visserligen stundtals genrens traditionella uppbyggnad, men den är samtidigt, och bitvis, mycket subtilare än så. Ridley Scott hittar flera små enskildheter i berättandet som gör stor skillnad. Gangstergenren har ju ofta ägnat sig åt frågor om lojalitet, vänskap, familj – Ridley Scott tar knappast fasta på själva offren, men de finns med, de syns, och de känns. Man skall inte heller överdriva filmens politiska ambitioner men här finns definitivt ett svart politiskt perspektiv, som berör både rasism och klass, och absolut uppkomlingens sätt att hantera sin nyvunna position, och sina nya pengar. Det är inte lika avgörande i vår del av världen, även om vi kan se det i Sverige också, men Frank Lucas vet och förstår tidigt skillnaden mellan gamla pengar och nya. Han är därför mycket noga med att inte dra uppmärksamhet till sig genom spektakulärt uppträde – ändå kan man säga att hans ansträngningar till slut är förgäves: en sekunds fåfänga får honom på fall, och han vet om det i samma ögonblick. Det är en ruskigt bra scen när han inför ögonen på sin fru Eva (Miss Puerto Rico) eldar upp sin miljon-chinchilla i den öppna spisen. Under sina glansdagar gjorde han 1 miljon dollar – om dagen. ”My maaan” , säger Frank Lucas genom hela filmen. Detsamma kan vi säga om Denzel Washington. Han tillhör den yttersta eliten i amerikanskt skådespeleri på duk, större närvaro är svårt att finna. Han har ett sådant kolossalt lugn, och då menar jag inte temperamentet, utan kroppen. Ni vet hur vissa skådespelare agerar med allt de har, Denzel Washington är så stilla, så stilla, när det väl kommer ur honom är man på helspänn och missar inte en stavelse. Russell Crowe äger lite av samma förmåga, när de till slut möts i en av filmens allra sista scener – det är en mycket stark och stilsäker komposition – blir det nästan till en envig i konsten att tiga still och inte röra en fena. Mycket vackert gjort. JOHAN CRONEMAN film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31300, "headline": "Ingen djävlas med mr Lucas", "summary": "Ridley Scott har filmatiserat den verkliga historien om Harlems heroinkung Frank Lucas. En tät, spännande film om ett stycke amerikansk nutidshistoria med lysande skådespeleri av Denzel Washington.", "article": "”AMERICAN GANGSTER” Regi: Ridley Scott I rollerna: Denzel Washington, Russell Crowe, Lymarie Nadal, Josh Brolin m fl Längd: 2 tim, 37 min (från 15 år) 4¤ ”American gangster” handlar om alternativ kapitalism. Släpps man inte in på den legala marknaden återstår alltid den illegala. Fungerar ungefär likadant, ta narkotikan till exempel: tillgång och efterfrågan, kvalitet, varumärken, distribution, marknadsföring, fördelning av marknaden, beskydd – tydligast blir det i det här fallet när Harlems heroinkung nummer ett, Frank Lucas (Denzel Washington), anklagar en av sina konkurrenter för varumärkesintrång. Mr Lucas distribuerar marknadens renaste heroin, Blue magic, hans konkurrent spär ut Lucas varor, för att sedan sälja dem vidare. Under samma varunamn. Inte okej, tycker Frank Lucas. And no one fucks with mr Lucas. Journalisten Marc Jacobson skrev reportaget, Steve Zaillian skrev manuset, Ridley Scott regisserade. Det har blivit en tät, spännande film om ett stycke amerikansk nutidshistoria, 60- och 70-tal, Harlem, New York, Vietnam, Watergate, droger, pengar, politik, poliskorruption – många referenser till filmer som ”French connection”, mycket släktskap med filmpoliser som Popey Doyle och Frank Serpicio. Det är mycket kompetent gjort. Filmen bygger på en sann historia (jo, faktiskt). Denzel Washington och Russell Crowe visar allt sitt bästa. Det är 157 minuter utan särskilt många svackor. Det är kanske inte Den Stora Episka Gangsterfilmen – men stor nog. Marc Jacobsons artikel, som manuset (ett fantastiskt bra sådant) bygger på, publicerades i augusti år 2000 i The New York Magazine. Marc Jacobson följer den före detta narkotikagangstern Frank Lucas, nu 69 år, på en nostalgisk, men helt osentimental, hemvändarresa till Harlem, där han öppenhjärtigt berättar och bekänner om vartannat. Det är ett reportage i den klassiska amerikanska journalistskolan av en sort vi sällan ser på våra breddgrader. Mästerligt, med andra ord. (Artikeln ligger ute på tidningens hemsida, sök på ”The return of superfly”.) Frank Lucas fick sedermera ett långt fängelsestraff omvandlat till en villkorlig frigivning, efter att han valt att samarbeta med åklagarna, särskilt i deras jakt på andra korrumperade poliser. I början av 70-talet beräknas nästan 70 procent av New Yorks narkotikapoliser själva ha varit mutade eller aktivt inblandade i droghandeln. Ridley Scott koncentrerar sig på Frank Lucas och hans affärsimperium, men berättar parallellt också historien om polismannen Richie Roberts (Russell Crowe) som blir besatt av tanken på att fånga Lucas. Lite tradigt blir det med den traditionella domstolstvisten mellan den bohemiske, notoriskt otrogne, men rättspatosimpregnerade polisen Richie och den bedragna, svikna frun som vill ta deras gemensamma dotter så långt som möjligt därifrån. Men det är kanske å andra sidan en dramaturgisk nödvändighet, och lite lätt originalitet kan man också finna i den utvikningen – Richie Roberts drabbas, vid en tidpunkt när vi absolut inte förväntar oss detta, plötsligt av hundraprocentig ånger, och vänder tvärt. Till allas förvåning. Filmen följer visserligen stundtals genrens traditionella uppbyggnad, men den är samtidigt, och bitvis, mycket subtilare än så. Ridley Scott hittar flera små enskildheter i berättandet som gör stor skillnad. Gangstergenren har ju ofta ägnat sig åt frågor om lojalitet, vänskap, familj – Ridley Scott tar knappast fasta på själva offren, men de finns med, de syns, och de känns. Man skall inte heller överdriva filmens politiska ambitioner men här finns definitivt ett svart politiskt perspektiv, som berör både rasism och klass, och absolut uppkomlingens sätt att hantera sin nyvunna position, och sina nya pengar. Det är inte lika avgörande i vår del av världen, även om vi kan se det i Sverige också, men Frank Lucas vet och förstår tidigt skillnaden mellan gamla pengar och nya. Han är därför mycket noga med att inte dra uppmärksamhet till sig genom spektakulärt uppträde – ändå kan man säga att hans ansträngningar till slut är förgäves: en sekunds fåfänga får honom på fall, och han vet om det i samma ögonblick. Det är en ruskigt bra scen när han inför ögonen på sin fru Eva (Miss Puerto Rico) eldar upp sin miljon-chinchilla i den öppna spisen. Under sina glansdagar gjorde han 1 miljon dollar – om dagen. ”My maaan”, säger Frank Lucas genom hela filmen. Detsamma kan vi säga om Denzel Washington. Han tillhör den yttersta eliten i amerikanskt skådespeleri på duk, större närvaro är svårt att finna. Han har ett sådant kolossalt lugn, och då menar jag inte temperamentet, utan kroppen. Ni vet hur vissa skådespelare agerar med allt de har, Denzel Washington är så stilla, så stilla, när det väl kommer ur honom är man på helspänn och missar inte en stavelse. Russell Crowe äger lite av samma förmåga, när de till slut möts i en av filmens allra sista scener – det är en mycket stark och stilsäker komposition – blir det nästan till en envig i konsten att tiga still och inte röra en fena. Mycket vackert gjort. JOHAN CRONEMAN film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31313, "headline": "\"Dumstrut\"/\"Att döda ett tivoli\"/\"Brott och Straff\" på Backa teater", "summary": "En rungande fullträff. Mattias Andersson slår till ordentligt på nya jobbet. I en trippelpremiär på Nya Backa teater undersöker han Dostojevskijs \"Brott och straff\". Det blir en helgjuten föreställning utan svackor, tycker Mikael Löfgren.", "article": "Så var det äntligen dags för ännu ett kapitel i den rätt fantastiska sagan om Backa teater: trippelpremiär som invigning av de nya lokalerna på Lindholmen i Göteborg. Teatern ligger mitt i klustret av it-utbildningar och kunskapsindustri som är stadens nya varumärke. För trettio år sedan började alltsammans med att en liten grupp från Stadsteatern gav sig ut i gymnastiksalar och klassrum. För knappt tjugo år sedan fick man en egen teater i en före detta bultfabrik vid Backaplan på Hisingen. Under Eva Bergman erövrade man en position som en av landets viktigaste teatrar för barn och ungdomar. Och nu: ännu en metamorfos. Teaterchefen Mattias Andersson tassar inte in på nya jobbet i filttofflor. Han tar yrket på blodigt allvar, och slår till med en trippelpremiär med en sammanlagd spellängd som 1980-talets mastodontuppsättningar i Berlin. I tre pjäser undersöks föreställningskomplexet \"brott och straff\", bland annat med utgångspunkt i Dostojevskijs roman. Det har blivit en rungande fullträff, som bör ge eko långt ut i teatervärlden. \"Dumstrut\" riktar sig till förstaklassare och uppåt. Det är en löst sammanhållen, framimproviserad nummerrevy. Det associativa sättet att berätta är Lars Melins adelsmärke som regissör. Föreställningen uppstår på scen. Det är omöjligt att veta vad som ska hända i nästa ögonblick. Spelsättet är nära besläktat med lek och ramsa, och utnyttjar rörelse lika mycket som replik. Skådespelarna grupperar om sig i olika konstellationer som barn på en skolgård: alla tillsammans, alla mot en, två och två. Rätt vad det är poppar frågeställningen upp: vad är rätt och vad är fel, måste man ha regler, vad är ett rimligt straff och vem ska utmäta det. Dennis Andersson har skrivit \"Att döda ett tivoli\" som i regi av Öllegård Goulos riktar sig till barn från elva år. På ett plan handlar den om två tjejkompisar och en kille som ägnar sommarlovet åt att bygga ett tivoli som tjejerna sedan slår sönder. På ett annat plan handlar den om det fruktansvärda inflytande som föräldrar har på sina barn. Det har blivit en spännande föreställning, inte minst tack vare Ylva Gallons fantastiska spel i rollen som den världsföraktande, trygghetstörstande tonåringen Dunja. Mattias Andersson står för regi och bearbetning av romanernas roman: Dostojevskijs \"Brott och straff\". I uppsättningen, som riktar sig till alla över femton, sammanstrålar hela ensemblen och utnyttjas hela scenrummet. Vi befinner oss inte i det förrevolutionära Ryssland, utan i 2000-talets segregerade storstad: papperslösa arbetare, nyrika uppkomlingar, utslagna och prostituerade. Maskerade gäng drar som cykloner genom staden, och förföljs av allt tröttare poliser. Och i stormens öga: den utfattige studenten Raskolnikov - lysande spelad av Joel Kinnaman - som utvecklar tankar kring vad som skiljer vanliga människor från de ovanliga, de som tar sitt öde i egna händer och ändrar historiens gång. Det är en anmärkningsvärd prestation att göra den frågeställningen aktuell och levande, men det är vad Mattias Andersson och ensemblen lyckas med. Låt mig bland många fina skådespelarinsatser nämna två: Mats Blomgrens och Lars Väringers. Föreställningen är - lika litet som \"Dumstrut\" och \"Att döda ett tivoli\" - helgjuten och utan svackor. Men liksom de vibrerar den av liv, vittnar den om att på nya Backa teater på Lindholmen i Göteborg vågar man på ett lekfullt sätt berätta om livets och världens allvar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31314, "headline": "Ingmar Bergman hyllas i New York", "summary": "Ingmar Bergman får nu en stor hyllning i New York. Med start måndag kväll ska flera av hans filmer visas och de kommer att introduceras av några av hans mest kända skådespelare.", "article": "Det är helt i sin ordning att hyllningen arrangeras av kulturcentret BAM, Brooklyn Academy of Music, som med stolthet kallar sig \"Bergmans exklusiva teaterhem i USA\". BAM har genom åren lockat mängder av hängivna New York-bor till en rad av Bergmans Dramatenuppsättningar, som \"Fröken Julie\", \"Lång dags färd mot natt\", \"Hamlet\", \"Spöksonaten\" och \"Maria Stuart\". Gästspelen, på svenska, fick regelmässigt stor uppmärksamhet. Nu är New Yorks Bergmanfans inbjudna till en minnesstund på måndag kväll. Skådespelare som Bibi Andersson, Peter Stormare, Pernilla August, Lena Endre och Lena Olin kommer att framträda och läsa stycken från Bergmans dagböcker. BAM-hyllningen fortsätter sedan under nästa vecka med visningar av flera av Bergmans mest kända filmer. \"Skammen\" kommer att introduceras av den bästsäljande Brooklynförfattaren Jonathan Letham. Bibi Andersson och Pernilla August kommer att presentera \"Persona\" respektive \"Fanny & Alexander\". \"Sommaren med Monika\" visas samtidigt under två veckor på IFC Center, en biograf på nedre Manhattan som ofta visar utländska kvalitetsfilmer och dokumentärer. IFC Center påminner nu besökarna om att denna Bergmanfilm från 1953 inte omedelbart betraktades som en del av den finkultur som BAM förmedlar. Med hjälp av nakenscenen med Harriet Andersson marknadsfördes filmen i USA under titeln \"Monika: The story of a bad girl\". Filmen lockade också på den tiden unga män som Woody Allen, som senare kom att inspireras djupt av Bergman. Woody Allen beskriver nu \"Sommaren med Monika\" som en av sina första stora filmupplevelser även om han då inte hade en aning om vem det var som regisserat filmen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31315, "headline": "Bilderna polisen inte ville se", "summary": "Konstnären Elisabeth Ohlson Wallin bjöds in av Skånepolisen för att visa sina bilder. Men när polisledningen fick se dem var hon inte längre välkommen.", "article": "Censur, och olyckligt att polisen som ska skydda yttrandefriheten ligger bakom, säger Elisabeth Ohlson Wallin till DN. Polisen i Skåne bjöd in konstnären Elisabeth Ohlson Wallin att tala och visa bilder för lärare, socialarbetare och poliser på en konferens om hatbrott den 24 oktober. Men när arrangörerna fick se vilka bilder Elisabeth Ohlson Wallin tänkte visa, alla ur utställningen \"In hate we trust\", krävde de att hon skulle ta bort två av bilderna eller också skulle de tvingas stryka henne från programmet, uppger Sydsvenskan på söndagen. Bilderna i fråga föreställer dels hur änglaliknande kvinnor betraktar en teve med kd-ledaren Göran Hägglund i rutan, dels kyrkobesökare som gör Hitlerhälsning. Båda vill väcka opinion mot konservativa krafter inom kyrkan som hetsat mot och kritiserat homosexualitet. Polisen ville alltså inte veta av dem. - För mig är det censur att försöka stoppa bilderna, säger Elisabeth Ohlson Wallin till Dagens Nyheter. En tid innan konferensen blev jag uppringd av någon som sa att länspolismästaren Eva Årestad Radner ville stryka mig från programmet. - Men sedan måste det ha blivit internt bråk, för två dagar före konferensen fick jag veta per sms att jag var välkommen med alla bilderna. Ärendet har nu anmälts till åklagaren Björn Eriksson vid riksenheten för polismål som utreder om Skånepolisen gjort brottsligt fel. - Det är så fullständigt fel signaler man sänder från vår sida, säger Stefan Olsson på Polisförbundet i Malmö. I stället för att skydda konstnärens rätt att yttra sig har polisledningen begränsat den. Informationsdirektör Lars Förstell på Skånepolisen anser att censuranklagelsen är överdriven. - Vi har anlitat Elisabeth Ohlson Wallin och betalat 30.000 kronor för att hon ska hålla en föreläsning på en av oss arrangerad konferens i en viss fråga som innehåller ett visst antal komponenter inom hatbrottsproblematiken. Vi kände att fokuset blev väldigt starkt inriktat på HBT-frågor, medan vi kände behov av att belysa betydligt mycket mer, säger han till Sydsvenskan. - Det är särskilt allvarligt att det är just polisen som ville sätta stopp för mina bilder, hävdar Elisabeth Ohlson Wallin. Säkra källor har sagt mig att det var en pingstvän inom Skånepolisen som ville censurera mig. Jag har mött det förut, att personer som är aktiva i frikyrkorna haft svårt att skilja sina privata övertygelser från sin yrkesutövning. - De bägge bilder polisen ville ta bort är därtill centrala för min utställning. De vill visa hur makten och auktoriteterna ofta underblåser de känslor som i sin tur ligger bakom många hatbrott, säger Elisabeth Ohlson Wallin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31320, "headline": "Modernas Brilloboxar förklaras värdelösa", "summary": "Moderna museet bekräftar att de sex Brilloboxar som donerats av museets grundare Pontus Hultén är kopior. Över hundra boxar, gjorda efter Andy Warhols död, kan nu vara värdelösa.", "article": "I våras kom ett avslöjande som skakade konstvärlden. Över 100 Brilloboxar, som troddes vara beställda av Moderna museet 1968, med tillstånd från Andy Warhol, misstänktes vara kopior. Det bekräftas nu i en utredning som Moderna gjort av museets boxar. I själva verket tillverkades de 1990, tre år efter konstnärens död, och är värdelösa på konstmarknaden. – Vi anser att boxarna som tillverkades 1990 bör ses som kopior eller scenografi, sa Moderna museets chef, Lars Nittve, i en intervju i torsdagens Expressen. Ursprungligen lät Andy Warhol tillverka ett stort antal Brilloboxar i trä. Det var 1964, och boxarna som är repliker av kartongförpackningar från företaget Brillo är en del av ett av Andy Warhols mest kända popkonstverk. Till utställningen i Stockholm 1968 blev det för dyrt att transportera boxarna från USA. Därför beställde Moderna 400 boxar i wellpapp från Brillos fabrik. Dessutom tillverkade man med tillstånd från Andy Warhol 10 till 15 träboxar. Av papperslådorna återstår i dag ett exemplar i Modernas samlingar. De träboxar som ingick i utställningen är borta. – De har förskingrats på något sätt. Sålts eller getts bort till privatpersoner, säger museets chefskonservator, Lars Byström. Moderna har ett uppdrag från staten som inte tillåter museet att sälja konst. Detta till trots sålde eller gav Pontus Hultén bort samtliga boxar. Två av dem fick Olle Granath, i dag ständig sekreterare för Kungliga konstakademien. I slutet av nittiotalet sålde han boxarna vidare via ett galleri i New York för närmare 200 000 kronor. – Brilloboxarna dök upp på Pontus kontor 1968. Jag hade dem i mitt hem, ett tag hade jag dem som nattduksbord, säger Olle Granath. De Brilloboxar som skandalen handlar om är från 1990 och användes vid en utställning i S:t Petersburg. De tillverkades på uppdrag av Pontus Hultén, som också tog hand om dem efter utställningen. Sex av dem donerades till Moderna museet. Enligt Expressen har ett stort antal av de återstående boxarna sålts med falska äkthetsbevis som intygar att de gjordes för utställningen i Stockholm 1968. ”Dessa boxar är inte auktoriserade av konstnären och bör tas bort i den officiella förteckningen över Andy Warhols Brilloboxar”, står det i Modernas utredning. – Ur ett konstnärligt perspektiv liknar de alla andra Brilloboxar, men kommersiellt är de inte värda något, säger Lars Byström. Samtidigt menar han att diskussionen om Brilloboxarna är mer komplicerad än så. – Warhols konstnärskap gick ut på att ta vanliga föremål och göra konst av dem. Det går inte att tala om äkta eller falskt här. Senast en box såldes var i april på auktionshuset Christie’s i London där den gick under klubban för motsvarande nästan 730 000 kronor. I februari såldes på samma auktionshus en annan box för drygt en miljon kronor. I Stockholm drogs en Brillobox in från auktionskammarens vårauktion sedan det framkommit uppgifter som gjorde att boxens bakgrund kunde ifrågasättas. – Boxen hade varit i New York hos The Andy Warhol Art Autentication Board, blivit godkänd och fått ett nummer. Men vi fick indikationer på att boxen kunde vara gjord vid ett senare datum än det som uppgavs, säger Andreas Rydén på Stockholms auktionskammare. Han uppskattar att runt 30 kopior av Warhols Brilloboxar har sålts på auktion och att det totala antalet försäljningar runt om i världen uppgår till mellan 70 och 80. Andreas Rydén vill inte uttala sig om vilka juridiska följder som kan drabba de auktionshus och gallerier som sålt kopiorna. – Men det ska bli intressant att se om The Andy Warhol Art Autentication Board kommer att ta på sig något ansvar för de boxar som sålts med falska intyg, säger han. Carl Cato carl.cato@dn.se 08-738 15 70 ", "article_category": "culture"}
{"id": 31324, "headline": "När vi två blir en", "summary": "Den som söker en bok som ärligt griper efter den stockholmska vardagens luft och ljus ska läsa ”Kicki & Lasse”. Peter Kihlgård har skrivit en storartad kärleksroman, anser Stefan Jonsson.", "article": "Peter Kihlgård ”Kicki & Lasse” Albert Bonniers förlag En storartad kärleksroman helt enkelt, heter det på baksidan av Peter Kihlgårds nya bok. Det säger allt och inget. För vad är en kärleksroman? Men vet inte alla vad en kärleksroman är? En roman om kärlek, helt enkelt. Fast det är inte lätt att skriva en sådan. Det finns ju redan så många. Och de flesta är så patetiska. Och sakens kärna ligger alltid djupt begravd under tjocka sediment av söt romantik och billig relationspsykologi. Det beror på att kärlekens värdeskala och vokabulär för länge sedan slagits ut av hyperinflationen (tio tusen röda rosor). De autentiska uttrycken tycks förbrukade. En människa kan inte längre tillkännage sin lidelse för en annan utan att färdigstansade ord ramlar ur munnen. Nej, en storartad kärleksroman är i dag omöjlig att föreställa sig. Däremot tyngs bokborden av falska produkter. Peter Kihlgård måste ha arbetat länge på ”Kicki & Lasse”. För mot alla odds har han lyckats. Han har skrivit en storartad kärleksroman. Den som söker en bok som ärligt griper efter den stockholmska vardagens luft och ljus, en bok som ger gestalt åt samhällets osynliga längtan, ska läsa denna. Kicki och Lasse är två människor i Kihlgårds egen generation. (Han är född 1954.) Vi sitter i deras lägenheter, hänger med på deras bilresor och skidturer, avlyssnar deras prat, skrattar åt deras skämt, går undan för deras gräl, bevittnar deras olyckor. Det är absolut vardag. Det är ofta komiskt och gripande, ibland grabbigt, sällan intressant. Men snart sprider sig förtrollningen. Kicki och Lasse är inte två, utan en. De är ett nystan av lidelser. Detta tveväsen förkroppsligar alla begär och behov som får kroppar att dras till eller stöta bort varandra. Strängt taget består väl också livet till största delen av sådana osynligheter: känslor. Denna roman utspelar sig alltså helt i känslornas, relationernas och kärlekens register. Det låter banalt. Och därför är det så märkvärdigt att se hur någon lyckas göra något av det. Man har ju vant sig vid de falska kärleksromanerna. De brukar skildra ett par människor som förälskar sig i varandra och inleder en relation. Deras kärlek brukar framställas som garnering, som livets oundgängliga men problematiska tillskott. Tyngdpunkten ligger på individerna. De skapar och upprätthåller sin relation och fyller varandra med ”känslor”. I falska kärleksromaner förekommer alltid två, vanligen man och kvinna. I äkta kärleksromaner däremot förekommer alltid bara ett enda väsen – statt i förvandling. Peter Kihlgårds hjälte och hjältinna är som sagornas figurer. Han skildrar inte en Kicki och en Lasse som skapar en relation. Han skildrar en relation – stark och oförklarlig – som skapar Kicki och Lasse. Utanför den enhet de bildar tillsammans är de övergivna och trasiga. Att Kihlgård lyckas utvinna något äkta ur denna som man trodde hopplösa genre beror på två saker. Det ena har med formen att göra. Kihlgård tar historien baklänges. Vi möter Kicki och Lasse när de är nära slutet, döden. En av dem är sjuk i cancer. Sedan läser vi oss bakåt, möter dem i farliga, dråpliga och vanliga situationer. Bokens slut sammanfaller på så vis med alltings början, första ögonkastet, världens skapelse. Det andra har att göra med Kihlgårds hårt drivna dialog. Här är det inte två personer som utbyter repliker. Här är snarare ett ständigt talande, sökande, pratande och letande som flätar in personerna i varandra och driver dem framför sig. Kihlgård skapar en dialog som inte bara består av yttranden, utan också av tårar, gester, avbrott, framvällande minnen, till hälften bortglömda fraser och leenden. Ja, framför allt av leenden. Dialogen är töjbar och rymlig. Efter hand framstår den som både romanens och kärlekens essens. Med denna roman hittar Peter Kihlgård åter till det som sedan debuten med ”Manschettvisa” 1982 varit hans källflöde. Där finns en etisk hållning, djup, klar och stark. Den läggs inte fram som budskap, utan verkar som motorn för hans dialogiska berättande, där livet och existensen byggs av tilltal och gensvar. I ”Kicki & Lasse” ligger betoningen på ”&”, copulan, som kopplar dem samman: den ena på den andres rygg genom staden, innan de byts om. Stefan Jonsson stefan.jonsson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31328, "headline": "Ny gästscen på Stadsteatern", "summary": "Från våren 2009 blir lilla scenen på Stockholms stadsteater helt vikt för gästspel. Fria grupper från hela Sverige och utländska teatersällskap ges en permanent scen, mitt i Stockholm.", "article": "Lilla scenen på Stockholms stadsteater viks åt gästspel. Med start 2009 får därmed fria grupper från hela Sverige och utländska föreställningar en ny scen i huvudstaden. Stockholms stadsteaters vd Benny Fredriksson och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt har stora planer för Lilla scenen. Med start våren 2009 blir Stadsteaterns bakficka en renodlad gästspelsscen. Tanken är att utländska teatersällskap och fria grupper från hela landet ska spela där sex dagar i veckan. - Ett av teaterns uppdrag är att stödja det fria kulturlivet och vi hoppas att det här kan bli en vitamininjektion för de fria grupperna, säger Madeleine Sjöstedt. Benny Fredriksson vill att gästspelen blir en del av Stadsteaterns grundrepertoar och det är meningen att satsningen ska bli permanent. - Ofta spelar gästande grupper bara ett fåtal föreställningar. Här hoppas jag att det kan bli längre speltid så att många får chansen att se spännande teater. Inga nya pengar avsätts för satsningen. Att släppa in gästspel är ofta billigare än att göra egna produktioner och facket är oroligt för att satsningen kan hota den fasta personalen. - Det här är ett sätt att klara verksamheten utan att vi får mer pengar, säger Carina Saxenberg, sekreterare i Teaterförbundets avdelning tre, som organiserar teaterns personal. Ett trettiotal fast anställda ur Stadsteaterns tekniska och administrativa personal tvingas gå 2004. Nu är fackklubben rädd att samma sak kan hända igen. Benny Fredriksson erkänner att teatern i framtiden kan tvingas att minska personalstyrkan. - På den administrativa och tekniska sidan kan det bli så, men vi kommer inte att minska den konstnärliga personalen, säger han. Madeleine Sjöstedt ser inte satsningen som en besparing. - För budgeten nästa år ger vi Stadsteatern tolv miljoner kronor extra. I princip innebär det här ett ekonomiskt åtagande från Stadsteatern gentemot de fria grupperna. Risken finns att Stadsteatern måste minska antalet egna uppsättningar för att finansiera gästspelen, men Benny Fredriksson hoppas att staten och utomstående sponsorer vill satsa på att bjuda in utländska teatergrupper. Om så blir fallet kan antalet nya uppsättningar på Stadsteatern snarare öka. - Det här kommer att ge oss artister med andra slags erfarenheter och andra slags minnen. Om ensemblen förändras kommer publiken också att göra det, säger Benny Fredriksson. Redan i dag för Stadsteatern samtal med Teater Galeasen och Cirkus Cirkör. Sannolikt blir Galeasens \"Ulrike Maria Stuart\" den första pjäsen på den nya gästscenen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31339, "headline": "\"Haze\" släpps i december", "summary": "FPS-spelet \"Haze\" har nu fått ett releasedatum. Den 14 december släpps spelet till Playstation 3.", "article": "Tidigare har Ubisoft bara gett ett luddigt \"i mitten av december\" som svar på frågan när det hajpade \"Haze\" ska släppas. Nu har spelet dock fått ett officiellt releasedatum. Den 14 december släpps det till Playstation 3 här i Europa. Det är fortfarande oklart om eller när spelet kommer till Xbox 360 och PC. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31348, "headline": "Kvinnor som älskar bögar", "summary": "Linda Leopold är aktuell med boken ”Faghag”, där hon intervjuar heterosexuella kvinnor som älskar homosexuella män. Själv blev hon faghag när hon var sex år.", "article": "Hon var bara sex år, dagen då Linda Leopold blev en fag hag. Då mötte hon Christofer, en pojke med blomsterkrans i håret och ett förtjusande sätt. Hand i hand såg de ut som det sötaste lilla kärleksparet, men Linda och Christofer visste bättre, mellan dem skulle det aldrig bli något rodnande pussande. - Det finns en \"safety factor\" mellan bögar och tjejer, det är därför man kan komma varandra så nära. För Linda Leopold ledde en bögkompis till flera: - Plötsligt hade jag väldigt många vänner som var bögar när de flesta av mina killkompisar kom ut i de sena tonåren, berättar hon över en kopp grönt te, strax före morgonens första möte på Bon, modemagasinet där hon till vardags är redaktionschef. Och vips var hon en böghagga. Eller - det låter ju inte så trevligt. Engelska faghag klingar bättre här, men har samma skällsordskänsla där, sammansatt av två fula ord för det motbjudande omanliga. Men allt fler försöker återerövra ordet, göra det positivt laddat så som bögarna lyckats med ordet \"bög\". Nu, efter 22 år som faghag, har Linda Leopold fördjupat sig i fenomenet heterosexuella kvinnors vänskap med homosexuella män. I boken \"Faghag\" har hon samlat intervjuer med ett antal faghags i verkligt bred bemärkelse. Allt från den klassiska partytjejen som går på gayklubb och bara har bögkompisar, via tonårstjejer som har en fixering vid bögporr, till kvinnor som är eller har varit gifta med homosexuella män. Vad är en faghag, enligt dig? - Jag tycker att det är en kvinna som på något sätt älskar bögar. Och varför skrev du en bok om saken? - Jag märkte att det nästan inte fanns något skrivet om det trots att den här sortens relationer är så pass vanliga. Så jag började forska i det och upptäckte att det fanns väldigt många spännande historier att berätta. Linda Leopold fann sina intervju-objekt via organisationer som amerikanska Swish (straight women in support of homos) och Straight Spouse Network, men också genom vänner och bekanta. Hon kompletterade med teorier och undersökningar, men säger att detta framför allt är kvinnornas bok, det är deras berättelser som är viktiga. Men vad är det då som är speciellt med vänskapen mellan heterotjejer och homokillar? - Jag har alltid älskat det storslagna och teatrala som finns i den traditionella bögkulturen. Och så tycker jag att det är enklare att umgås med bögar, man slipper det sexuella spelet och de traditionella könsrollerna. Ja, just jämställdhetsaspekten är en bärande i princip i alla de berättelser som Linda Leopold tagit del av. Att det bara är i denna speciella vänskapskonstellation som man kan vara helt fri som kvinna, slippa både förförelse och konkurrens. - Särskilt för de unga tjejer som tittar på bögporr handlar det mycket om en protest mot kvinnors roll i sexuella skildringar. De drömmer om en mjukare, känsligare manlighet. Ja, det där är en aspekt av faghag-skapet som är lite oväntad. Unga tjejer som är besatta av just den sexuella akten mellan män. Som antingen tittar på befintlig bögporr eller skapar sina egna sexuella berättelser utifrån redan existerande karaktärer. En genre som kallas slash och nästan enbart konsumeras av kvinnor. Här finns också en subgenre, den japanska som blivit en hel industri riktad till tonårsflickor med allt från väna pojkbandsstjärnor som gärna pussas lite inför en jublande publik till riktigt porrig manga. - Just i Japan är det väldigt tydligt så att det handlar om att fly från den väldigt snäva kvinnorollen, berättar Linda Leopold. Men att gå så långt in i en fantasi om en helmanlig värld, i stället för att förändra sin kvinnoposition, är inte det att fly från problemet med hjälp av lite bögsex som tröst? - Det kan ju börja som tröst men leda till förändring i längden. Linda Leopold resonerar ungefär som så att man kan bli styrkt av att veta att andra könsroller är möjliga. Och vissa riktigt radikala exempel finns i boken. Som Anna och Martin, en heterotjej och en homokille som valt att leva ett riktigt svenssonliv med mamma-pappa-barn. Bara det att mamma och pappa inte ligger med varandra utan med andra killar, mellan dem råder bara vänskap. - De har valt bort både ett heteronormativt och ett homonormativt liv. Jag tror att det är ganska provocerande för många, inte minst inom bögvärlden. Har man en gång kommit ut ur garderoben ska man inte gå tillbaka in i den. Deras sätt att leva ställer alla föreställningar om vad kärlek och vad relationer är på ända. Ett annat utmanande levnadssätt står Kate och Robert för. Ett medelålders amerikanskt par som valt att fortsätta leva ihop, trots att Robert kommit ut som bög. Men Linda Leopolds bok innehåller också berättelser om den sortens faghags som man ser på tv. Partajande tjejer med mycket smink som hellre dansar loss på bögklubb än raggar på hetereodiskon, som bara umgås med bögar, shoppar med dem, snackar om killar och fixar frisyrer. Där smyger sig ibland en lite väl stereotyp kvinnobild in, i ett krav på att en faghag måste vara überkvinnlig med högklackat och mycket smink. Och den klassiska kvinnliga bögikonen är en diva - en verkligt glamorös kvinna med ett riktigt tragiskt liv, Judy Garland är urtypen. - Men här handlar det om en sorts idé om kvinnor, precis som att tjejerna i faghag-klubben har en annan idé om manlighet när de skriver slash. Det behöver inte ha så mycket med människor av kött och blod att göra. Nej, Linda Leopold tycker inte att bögvärlden generellt sätt har någon särskilt konstig kvinnosyn. Men visst finns den på sina håll, det vittnar några av bokens bögar om. Gaymän som helt har slutat att umgås med kvinnor, ignorerar deras existens i denna värld. - Eftersom både bögar och kvinnor är underordnade den heterosexuelle mannen kämpar man lite om sin status. Bögar är trots allt män och har därför privilegier, medan kvinnorna ändå är straighta och därför har sina privilegier. En helt idiotisk maktkamp, menar Linda Leopold, eftersom både kvinnor och bögar egentligen slåss mot samma förtryck, den heterosexuelle mannens behov av att män ska vara män och kvinnor kvinnor. Bete sig som sitt kön och ligga med det andra men aldrig med varandra. Men den intressanta vändningen i faghag-relationen är att kvinnor på bögklubb känner att de i mycket större utsträckning kan leva ut just sin kvinnlighet, utan att det får några oönskade konsekvenser. - Över lag så blir könsrollerna mer transparanta i gayvärlden, säger Linda Leopold. - Där finns traditionen av drag och då kan man som faghag också leka med sin kvinnlighet, klä sig mer utmanande. Man kan bete sig hur utlevande som helst utan att bli fördömd. Läs ett utdrag ur boken. Bokutdrag: \"Faghag\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 31350, "headline": "Hårda grejer på Globen", "summary": "”Monster jam” handlar om mullrande V8-motorer och Queens ”We will rock you” på högsta nivå. Sex monstertruckar ställer upp i tävlingen på Globen i Stockholm och jublet vet inga gränser, skriver Fredrik Strage.", "article": "”Monster jam” Scen: Globen, Stockholm – De är stora. Och de kör häftigt, säger Hampus Psajd från Falun. Han fyllde sju förra veckan och i present fick han en biljett till ”Monster jam”. Tre timmar innan de hiskliga monstertruckarna fyller Globen med avgaser, ordnas ett ”pit party” på banan. Där kan man få autografer av förarna, shoppa souvenirer och beundra de 168 centimeter höga däcken (den genomsnittliga längden på en monstertruckentusiast är ungefär hälften). Hampus och hans mamma står i den längsta autografkön som ringlar sig fram mot den världsberömda monstertrucken Grave Digger. Föraren Chad Tingler signerar rallyvimplar och kramar den ena knatten efter den andra framför föräldrarnas kameror. Hampus ler när han fått en autograf på sin biljett. Sedan visar han tygbilen som mamma köpt i souvenirståndet, en gose-Grave Digger. – Den här ska man ha när man sover, förklarar han. Den är mjuk. Annars handlar ”Monster jam” mest om hårda grejer: mullrande V8-motorer, Queens ”We will rock you” på högsta volym och personbilar som mosas under 4,5 ton tunga vidunder. De allra första monstertruckarna, Big Foot och Awesome Kong, byggdes i USA i slutet av sjuttiotalet. Sedan dess har fordonen fått en egen sport – och massor av fans. Femtiotusen personer såg ”Monster jam” på Ullevi i somras och det är packat även i Globen. Sex monstertruckar ställer upp i tävlingen: publikfavoriten Grave Digger, svenskbyggda Thor, sjufaldiga världsmästaren Batman (designad som batmobilen), Jetix som har ninjakaniner lackade på karossen, Monster Mutt som liknar en jycke med svans, tunga och flaxande öron (tänk hundbilen som Jeff Daniels kör i ”Dum och dummare”) och Maximum Destruction – den grymmaste av dem alla. I det första tävlingsmomentet, ”wheelie”, ska monstertruckarna köra upp i luften och landa på bakhjulen. Jublet vet inga gränser när Grave Digger rullar in – till tonerna av George Thorogoods blueslåt ”Bad to the bone” – och river upp lera som om det var dags att begrava motståndarna. Mäktigast wheelie gör dock Maximum Destruction som flyger, välter och KRASSCHHH … river ett stort hål i karossen. Konferencieren frågar Maximum Destruction-föraren Neil Elliot om han blev skadad. ”Det enda som skadats är min stolthet och lite fiberglas”, säger han och domarna ger honom högst poäng. ”Monster jam” påminner en hel del om amerikansk fribrottning. Tävlingarna beskylls ibland för att vara uppgjorda på förhand och det mekaniska trubbel som drabbar Grave Digger känns mest som en dramatisk effekt för att idolen ska kunna göra en triumferande comeback. På storbildsskärmar visas klipp från tidigare ”Monster jam”. Lika våldsamt blir det inte den här kvällen. Vi får inte se några avbrutna hjul, totalkvaddade ekipage eller fajter mellan monstertruckarna och den eldsprutande, småbilsätande grävskopedraken Draco (”the world’s only mutant fire-breathing creature with jaws of steel”) som står för pausunderhållningen. Maximum Destruction kör brutalast även i det avslutande freestylemomentet. Grave Digger vinner ändå. ”Vad fan! Hur kunde de ge högst poäng till den jäveln?” utbrister några finska raggare och marscherar raka vägen till baren. Resten av publiken går till souvenirstånden, med föräldrar i släptåg, och tjatar sig till leksaksbilar för att kunna fortsätta tävlingen hemma. Fredrik Strage teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31351, "headline": "Roths intensitet glöder", "summary": "Man skrattar ofta när man läser Philip Roth, skriver Leif Zern. Han kan vara som Woody Allen i kubik. Men nu närmar han sig döden. ”Envar” och ”Exit Ghost” är två underbara böcker som helst bör läsas parallellt.", "article": "PHILIP ROTH ”ENVAR” (Everyman) övers. Hans-Jacob Nilsson Albert Bonniers Förlag ”EXIT GHOST” Jonathan Cape Philip Roths två senaste romaner utspelar sig i dödens omedelbara närhet. Det är inget nytt ämne i hans fall. I ”Zuckerman fri” (1980) står Roths alter ego Nathan Zuckerman vid sin fars grav och i ”Motliv” (1988) vid sin brors. Fast den här gången är det på allvar. Nu står han vid sin egen. Titeln på Roths fjolårsroman – ”Everyman” – kommer från 1400-talsmoraliteten ”Jedermann”, framför allt känd i sin moderna omdiktning av Hugo von Hofmannsthal, ”Det gamla spelet om Envar”. Titeln på årets roman – ”Exit Ghost” – syftar så vitt jag förstår på Vålnaden i ”Hamlet”, vars sorti i flera upplagor anges med just de orden. ”Envar”, som nu ges ut i Hans-Jacob Nilssons exemplariska översättning, börjar mycket riktigt med en begravning och slutar med att bokens huvudperson på de sista raderna ”trädde in i tomheten utan att ens veta om det”. Det är den dödes historia som i kronologisk följd rullas upp från barndomens New Jersey till den begravningsplats som hans judiska förfäder grundade och där han själv nu ligger och liksom begrundar sitt öde; det som var så vanligt att det kunde vara du och jag, det vill säga envar. Egentligen ville denne framgångsrike reklamman bli konstnär, och som i så många klassiska berättelser om livets slut, och vägen dit, finns det åtskilliga egentligen i vår mans bagage. När han börjar måla och ge kurser för andra pensionärer i sitt välbevakade seniorboende är det naturligtvis för sent. I litteraturen om Philip Roth möter man ofta synpunkten att hans romaner går i två riktningar, en realistisk och en metalitterär. I så fall hör ”Envar” hemma i den första gruppen. Men säker blir man aldrig på honom. Han har ett tonfall som spränger sig fritt från texten. Varje gång han drar det realistiska kortet kan det vara ett trick. Långt före vår nymornade debatt om gränsen mellan det privata och det fiktiva, det självbiografiska och det gestaltade, har Philip Roth utforskat denna minerade zon med en fantasi som gränsar till mani och som i ”Exit Ghost” tycks ha nått sitt yttersta fäste. Jag läste de första sidorna med onda aningar. Här vaknar vi till en ny dag i Zuckermans lätt paranoida och ångestfyllda sällskap. För elva år sedan flydde han New York och har sedan dess bott ensam vid en grusväg i Connecticut. Inga tidningar, inget litterärt skvaller, inga antisemitiska hotbrev, bara det dagliga skrivandet och en och annan simtur i närmaste håla, även det snart en plåga när han till följd av sin opererade prostatacancer kan studera det flytande gula moln han lämnar efter sig i bassängen. Vår hjälte har blivit inkontinent och grubblar på vad nästa roman ska heta. ”Mannen i blöjor”? Man skrattar ofta när man läser honom. Roth kan ju vara Woody Allen i kubik. Men det finns gränser för min längtan efter ännu en variation på temat Zuckermani. En roman om en roman om en roman som vänder ut och in på sig själv och på läsarna. Jag oroade mig i onödan, för om ”Envar” kan njutas som en utsökt liten berättelse som vilar som en snäcka i sitt skal, är den nya boken en mer söndersliten variation på samma tema: åldrandet, döden, krafternas avtagande. Helst bör dessa underbara böcker läsas parallellt. ”Exit Ghost” är ett vackert exempel på vad Philip Roth kan åstadkomma och hur det går till. Här gör Zuckerman upp planer för att återvända till Manhattan. Efter ett nedslående läkarbesök köper han för första gången på länge New York Review of Books, vilket han omedelbart ångrar. Det litterära livet med sina snaskigheter, en alltför ung bekantskap med kvinnliga behag, drömmen om ett mirakel som skulle kunna bota hans pinsamma åkomma – alltsammans ramlar över honom igen, det som han flydde ifrån och mot sin vilja dras in i på nytt. Det börjar med att han får syn på en gammal kvinna med halva huvudet rakat, av allt döma efter ett kirurgiskt ingrepp. I detta bräckliga hölje känner han igen Amy Bellette, som Philip Roths mångåriga läsare i sin tur känner igen från romanen ”Spökskrivaren” (1980), där hon är femtio år yngre och den åldrade författaren E I Lonoffs musa och älskarinna. Denne Lonoff var och är fortfarande Zuckermans idol, en i dag bortglömd mästare, kräsen, sparsmakad. Nästa hot mot Nathan Zuckermans psykiska hälsa tar gestalt i en självsäker ung man som vill få hjälp med att skriva Lonoffs biografi. Det utlöser Zuckermans (läs: Roths) raseri mot förfallet i den litterära offentligheten, mot tidningarnas kultursidor och det såpabetonade intresset för diktarnas och konstnärernas privatliv. Intensiteten har alltid varit Roths trumfkort och är det fortfarande. Nathan påstår sig ingenting veta om tillståndet i dagens amerikanska samhälle och vill heller inte bli upplyst. Men genom hans samtal med några unga New York-intellektuella formar sig ”Exit Ghost” till ett anatema över Bushs år vid makten och det moraliska underskott som dennes moralpredikande gäng åstadkommit. Nathan Zuckerman må vara döende, men Philip Roths penna glöder. Två romaner i avskedets tecken – och så fyllda av energi att man tycker sig se hur Vålnaden vänder i kulissen och kommer in på scenen igen. Enter Ghost. LEIF ZERN litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31369, "headline": "Göran Persson: \"Min väg, mina val\"", "summary": "Opersonlige Persson. Att vara en god retoriker betyder inte automatiskt att man är en god berättare. Göran Perssons \"Min väg, mina val\" är full av dramatiskt material, men Sara Danius hade hellre läst Göran om Persson än Persson om Statsmannen.", "article": "När jag läst alla de 468 sidorna i Göran Perssons \"Min väg, mina val\" slås jag plötsligt av att Persson inte nämnt ett endaste litterärt verk. Han citerar visserligen några rader av Harry Martinson, en dikt om en daggmask, men det är allt. Nog är det märkligt. Persson beskriver ett helt liv - från uppväxten i det enkla arbetarhemmet, där han var näst yngst i en syskonskara om fem och var den förste att få gå i realskola, till framgångarna som EU:s ordförande. Men han nämner ingen enda litterär upplevelse. Det betyder inte att Göran Persson är litterärt ointresserad. Det lär vara tvärtom. Hans beläsenhet sträcker sig från Kerstin Ekman till Imre Kertész. Men har han läst rätt böcker? Låt oss göra ett tankeexperiment. Hur annorlunda vore det inte om Göran Persson på allvar hade läst James Bond. \"Åskbollen\" till exempel. Eller \"Mannen med den gyllene pistolen\", \"I hennes majestäts hemliga tjänst\", \"Döden på Jamaica\". Jag säger inte att denna lektyr skulle ha gjort Persson till en bättre politiker - han var i alla händelser synnerligen skicklig, och eftervärlden kommer sannolikt att vara generösare i sin bedömning av hans gärning än samtiden. Däremot hade ett noggrant studium av Bond gjort Persson till en skickligare berättare. Umberto Eco hade rätt när han sade att allt man behöver veta om berättande finns hos Ian Fleming. Regel nummer ett är grundläggande: allt berättande bygger på motsättning, konflikt och förändring. Det besynnerliga är ju att Persson förfogar över alla nödvändiga narrativa element: Kvinnan, Den onde, Uppgiften, Hjälparna, Givarna, Dödsbringande dueller, ja till och med Högteknologiska fordon och Intelligenta vapen. Ändå har hans bok blivit tämligen spänningslös. Varför? Nu invänder kanske någon och säger att Persson är en stor retoriker. Det är sant. Persson äger en vidunderlig förmåga att tala. Och han talar alltid utan manus, av princip. Däri ligger en del av hemligheten bakom hans framgång. I boken berättar han om hur han sitter ensam i sin bil och skanderar under körningarna mellan Katrineholm och Eskilstuna, fram och tillbaka, allt för att bli en god talare. Dessa sidor hör till bokens bästa, liksom avsnitten om miljöpolitiken, insiderrapporterna från regeringskansliet, beskrivningen av Mellanösternsamtalen på Harpsund, det rörande porträttet av Anna Lindh och anekdoterna om deras hemliga kodspråk. Men att man är en god retoriker betyder inte att man automatiskt är en god berättare, i alla fall inte om man skall fylla fem hundra boksidor. Så här går det till hos James Bond. Parallellerna till Persson är slående: 1. M gör utspel: ger Bond ett uppdrag (Persson kommunalråd i Katrineholm/GP finansminister/GP statsminister). 2. Den onde gör utspel: visar sig för Bond (Lundgren/Bildt/Leijonborg/Olofsson/Reinfeldt/Åsbrink/Wallström/dataintrång/miljöförstöring/marknadssamhället etcetera). 3. Bond gör utspel: gör Den onde schack (valseger/allierar sig med miljöpartiet alternativt centern/driver igenom tidernas ekonomiska saneringsprogram/uppfinner gröna folkhemmet/\"Om detta må ni berätta\"/succé hos Kristian Luuk/ ordförandeskap i EU/prestigemöten med Blair, Kohl, Schröder, Clinton, Bush etcetera). 4. Kvinnan gör utspel: inleder bekantskap med Bond (GP äter arbetslunch i Gamla stan med sin blivande statssekreterare, Anitra Steen: hon var \"vacker, glad och stenhård\"). 5. Bond erövrar Kvinnan (GP får upp ögonen för Steen). 6. Den onde tillfångatar Bond, med eller utan Kvinnan (GP fängslad i gamla äktenskapet/mediedrev stänger in GP i ett hörn/Aftonbladet rasar mot GP:s köp av gård/efterspelet om tsunamin etcetera). 7. Bond slår Den onde (ny valseger/GP gör ärofull sorti under strålande ekonomisk konjunktur etcetera). 8. Bond samtalar som konvalescent med Kvinnan som han sedan förlorar. 9. Slut. Var och en kan se att det inte saknas dramatiskt material hos Persson. Det är sådant stoff romaner är gjorda av. Inte nog med att gossen från Vingåker gjort en makalös klassresa. Dessutom har han varit en politiker som trivts bäst i stridens hetta, år efter år efter år. Få har rört upp lika mycket damm. Fråga hans partikamrater. Men vad hände med sättet att berätta? Med motsättningen? Konflikten? Förändringen? Den Göran Persson som föddes i Vingåkers kommun den 20 januari 1949 är så att säga född till statsminister. Det är också denne statsman som för ordet. Persson junior glider igenom barndomen, har lätt för sig i skolan, börjar engagera sig politiskt. Det ena leder till det andra, utan mycket till friktion. Det är som om Uppdraget bara väntat in Honom. Men varför? Vilka var drivkrafterna? Var hämtade Persson sin formidabla ambition? Kanske har det hela sin förklaring i att Göran Persson mer än något annat vill skapa sitt eftermäle, inte berätta sin historia. (Den som önskar mer nyans kan med fördel ha Olle Svennings bok om Persson som bredvidläsning.) En annan förklaring är att händelserna ännu ligger nära i tiden. Närheten skymmer sikten. I \"Min väg, mina val\" rör vi oss ständigt inom gränserna för Perssons suveräna medvetande. Det gör inte boken ointressant, tvärtom. Men det gör framställningen en smula enformig och katalogmässig, någon gång rent av ytlig. Det betyder hur som helst att Perssons bok inte bör läsas som en berättelse, därtill handlar den för lite om människan och för mycket om verket. I stället bör man läsa \"Min väg, mina val\" som en politisk programförklaring med insprängda förklaringar, anekdoter och andra utvikningar. Skillnaden är att Göran Persson bytt ut futurum mot preteritum. Slutet är hur som helst gott. Begäret är stillat, vapnen nedlagda. \"En gryning nu på försommaren, klockan kan ha varit omkring fyra, vaknade jag i en så besynnerlig stämning. Jag fick ligga en stund och tänka efter. Innan jag kom på att för första gången på mycket länge hade jag ingenting att oroa mig för. Inga svåra samtal att ringa, inga konflikter att lösa. Ingenting som jag måste göra. Fåglarna sjöng. Jag hade sommarlov.\" Hos James Bond måste alltid realitetsprincipen segra över lustprincipen. Därför måste Bond i slutscenen skiljas från Kvinnan (Pussy Galore/Tiffany Case/Solitaire etcetera). Annars kan det inte bli en ny story. Hos Persson är det tvärtom. Lustprincipen avgår till sist med segern. Han har kommit hem. Till Kvinnan, till Torp. Det blir ingen ny story. Fast helt säker kan man ju aldrig vara. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31371, "headline": "Opersonlige Persson", "summary": "Att vara en god retoriker betyder inte automatiskt att man är en god berättare. Göran Perssons ”Min väg, mina val” är full av dramatiskt material, men Sara Danius hade hellre läst Göran om Persson än Persson om Statsmannen.", "article": "Göran Persson ”Min väg, mina val” Albert Bonniers förlag När jag läst alla de 468 sidorna i Göran Perssons ”Min väg, mina val” slås jag plötsligt av att Persson inte nämnt ett endaste litterärt verk. Han citerar visserligen några rader av Harry Martinson, en dikt om en daggmask, men det är allt. Nog är det märkligt. Persson beskriver ett helt liv – från uppväxten i det enkla arbetarhemmet, där han var näst yngst i en syskonskara om fem och var den förste att få gå i realskola, till framgångarna som EU:s ordförande. Men han nämner ingen enda litterär upplevelse. Det betyder inte att Göran Persson är litterärt ointresserad. Det lär vara tvärtom. Hans beläsenhet sträcker sig från Kerstin Ekman till Imre Kertész. Men har han läst rätt böcker? Låt oss göra ett tankeexperiment. Hur annorlunda vore det inte om Göran Persson på allvar hade läst James Bond. ”Åskbollen” till exempel. Eller ”Mannen med den gyllene pistolen”, ”I hennes majestäts hemliga tjänst”, ”Döden på Jamaica”. Jag säger inte att denna lektyr skulle ha gjort Persson till en bättre politiker – han var i alla händelser synnerligen skicklig, och eftervärlden kommer sannolikt att vara generösare i sin bedömning av hans gärning än samtiden. Däremot hade ett noggrant studium av Bond gjort Persson till en skickligare berättare. Umberto Eco hade rätt när han sade att allt man behöver veta om berättande finns hos Ian Fleming. Regel nummer ett är grundläggande: allt berättande bygger på motsättning, konflikt och förändring. Det besynnerliga är ju att Persson förfogar över alla nödvändiga narrativa element: Kvinnan, Den onde, Uppgiften, Hjälparna, Givarna, Dödsbringande dueller, ja till och med Högteknologiska fordon och Intelligenta vapen. Ändå har hans bok blivit tämligen spänningslös. Varför? Nu invänder kanske någon och säger att Persson är en stor retoriker. Det är sant. Persson äger en vidunderlig förmåga att tala. Och han talar alltid utan manus, av princip. Däri ligger en del av hemligheten bakom hans framgång. I boken berättar han om hur han sitter ensam i sin bil och skanderar under körningarna mellan Katrineholm och Eskilstuna, fram och tillbaka, allt för att bli en god talare. Dessa sidor hör till bokens bästa, liksom avsnitten om miljöpolitiken, insiderrapporterna från regeringskansliet, beskrivningen av Mellanösternsamtalen på Harpsund, det rörande porträttet av Anna Lindh och anekdoterna om deras hemliga kodspråk. Men att man är en god retoriker betyder inte att man automatiskt är en god berättare, i alla fall inte om man skall fylla fem hundra boksidor. Så här går det till hos James Bond. Parallellerna till Persson är slående: 1. M gör utspel: ger Bond ett uppdrag (Persson kommunalråd i Katrineholm/GP finansminister/GP statsminister). 2. Den onde gör utspel: visar sig för Bond (Lundgren/Bildt/Leijonborg/Olofsson/Reinfeldt/Åsbrink/Wallström/dataintrång/miljöförstöring/marknadssamhället etcetera). 3. Bond gör utspel: gör Den onde schack (valseger/allierar sig med miljöpartiet alternativt centern/driver igenom tidernas ekonomiska saneringsprogram/uppfinner gröna folkhemmet/”Om detta må ni berätta”/succé hos Kristian Luuk/ ordförandeskap i EU/prestigemöten med Blair, Kohl, Schröder, Clinton, Bush etcetera). 4. Kvinnan gör utspel: inleder bekantskap med Bond (GP äter arbetslunch i Gamla stan med sin blivande statssekreterare, Anitra Steen: hon var ”vacker, glad och stenhård”). 5. Bond erövrar Kvinnan (GP får upp ögonen för Steen). 6. Den onde tillfångatar Bond, med eller utan Kvinnan (GP fängslad i gamla äktenskapet/mediedrev stänger in GP i ett hörn/Aftonbladet rasar mot GP:s köp av gård/efterspelet om tsunamin etcetera). 7. Bond slår Den onde (ny valseger/GP gör ärofull sorti under strålande ekonomisk konjunktur etcetera). 8. Bond samtalar som konvalescent med Kvinnan som han sedan förlorar. 9. Slut. Var och en kan se att det inte saknas dramatiskt material hos Persson. Det är sådant stoff romaner är gjorda av. Inte nog med att gossen från Vingåker gjort en makalös klassresa. Dessutom har han varit en politiker som trivts bäst i stridens hetta, år efter år efter år. Få har rört upp lika mycket damm. Fråga hans partikamrater. Men vad hände med sättet att berätta? Med motsättningen? Konflikten? Förändringen? Den Göran Persson som föddes i Vingåkers kommun den 20 januari 1949 är så att säga född till statsminister. Det är också denne statsman som för ordet. Persson junior glider igenom barndomen, har lätt för sig i skolan, börjar engagera sig politiskt. Det ena leder till det andra, utan mycket till friktion. Det är som om Uppdraget bara väntat in Honom. Men varför? Vilka var drivkrafterna? Var hämtade Persson sin formidabla ambition? Kanske har det hela sin förklaring i att Göran Persson mer än något annat vill skapa sitt eftermäle, inte berätta sin historia. (Den som önskar mer nyans kan med fördel ha Olle Svennings bok om Persson som bredvidläsning.) En annan förklaring är att händelserna ännu ligger nära i tiden. Närheten skymmer sikten. I ”Min väg, mina val” rör vi oss ständigt inom gränserna för Perssons suveräna medvetande. Det gör inte boken ointressant, tvärtom. Men det gör framställningen en smula enformig och katalogmässig, någon gång rent av ytlig. Det betyder hur som helst att Perssons bok inte bör läsas som en berättelse, därtill handlar den för lite om människan och för mycket om verket. I stället bör man läsa ”Min väg, mina val” som en politisk programförklaring med insprängda förklaringar, anekdoter och andra utvikningar. Skillnaden är att Göran Persson bytt ut futurum mot preteritum. Slutet är hur som helst gott. Begäret är stillat, vapnen nedlagda. ”En gryning nu på försommaren, klockan kan ha varit omkring fyra, vaknade jag i en så besynnerlig stämning. Jag fick ligga en stund och tänka efter. Innan jag kom på att för första gången på mycket länge hade jag ingenting att oroa mig för. Inga svåra samtal att ringa, inga konflikter att lösa. Ingenting som jag måste göra. Fåglarna sjöng. Jag hade sommarlov.” Hos James Bond måste alltid realitetsprincipen segra över lustprincipen. Därför måste Bond i slutscenen skiljas från Kvinnan (Pussy Galore/Tiffany Case/Solitaire etcetera). Annars kan det inte bli en ny story. Hos Persson är det tvärtom. Lustprincipen avgår till sist med segern. Han har kommit hem. Till Kvinnan, till Torp. Det blir ingen ny story. Fast helt säker kan man ju aldrig vara. Sara Danius litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31378, "headline": "Bandet som tar hjälp av Pirate Bay", "summary": "Lamont är Malmöbandet som går emot strömmen och tar hjälp av Pirate Bay. Debutplattan släpps fri på den illegala nedladdningssajten till branschens förtret. - Det tyder på sällsynt dåligt omdöme, säger Ifpi:s vd Lars Gustafsson.", "article": "Malmöbandet Lamont har gjort sig känt som något av en förespråkare för fri nedladdning av musik. Medlemmarna har tidigare talat varmt om Pirate Bay och själva lagt upp sin musik på sajten. Nu släpper Lamont debutplattan \"The golden days\" med en massiv kampanj på Pirate Bay. - Det var Pirate Bay som hörde av sig till oss. Hela sajten ska under två veckor gå i Lamonts tecken, vår logga kommer att ligga på förstasidan under två veckor. Det vore vansinnigt av oss att tacka nej till en sådan exponering, säger sångaren Kristoffer Åkesson. Han säger att Lamont ändå skulle hamna på Pirate Bay, så i stället för att bara förlora pengar på försäljning kan bandet lika gärna utnyttja den illegala nedladdningskulturen för att få promotion utomlands. - Jag är inte så naiv att jag tror att man kan tjäna pengar på att sälja skivor längre. Man måste hitta andra vägar nu. Och på Pirate Bay får vi en marknadsföring som når flera miljoner människor. Vi räknar med att ta in pengar på andra saker. Svenska skivbranschorganisationen Ifpi, som bedriver en aktiv anitpiratverksamhet, är väl medveten om problemen i dagens musikindustri. Skivförsäljningen har de senaste åren minskat med närmare 50 procent parallellt med att den illegala nedladdningen har ökat markant. Men Ifpis vd Lars Gustafsson tycker inte att Lamonts väg är den rätta. - Jag har inga problem med att artister hittar nya sätt att få ut sin musik på. Men jag tycker att det tyder på ett sällsynt dåligt omdöme att använda sig av en sajt som Pirate Bay. Men det här bandet har ju pratat gott om Pirate Bay förut, så jag kan inte säga att jag är förvånad. Kristoffer Åkesson skrattar när han hör Lars Gustafssons uttalande. Men han säger också att han har blivit en talesman för illegal nedladdning mot sin vilja. - Jag har ingenting emot skivbolag. Men inget skivbolag har kunnat erbjuda oss något vettigt, och vi kan inte hänga i replokalen och bara vänta på att någon ska knacka på dörren. Den tiden har jag inte på mig. Även om Lars Gustafsson och Kristoffer Åkesson är oense om mycket är de fullständigt överens om en sak: cd-skivan är snart ett minne blott. Men vad händer då med skivbolagen? Har de någon roll kvar att spela om tio år? - Det kostar pengar att spela in en skiva, och någon måste vara villig att investera. Så jag tror absolut att skivbolagen kommer att finnas kvar. Men knappast i nuvarande form, säger Lars Gustafsson. När Radiohead lade ut nya skiva \"In rainbow\" för nedladdning på sin hemsida var det många som höjde på ögonbrynen. Inte nog med att de stod utan skivbolag, nu tänkte bandet också låta fansen bestämma hur mycket de ville betala för skivan. Nu står det klart att experimentet fungerade. Endast en tredjedel laddade ner utan att betala, och snittpriset för de betalande låg på motsvarande 53 kronor. Så konsumenterna har trots allt inget emot att lägga ner pengar på sin musik. Inom rimliga gränser. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31384, "headline": "Barocka figurer i porslin", "summary": "Christian Pontus Andersson väckte stor uppmärksamhet på Konstfacks vårutställning. Bo Madestrand ser hans första separatutställning och blir förtjust i hans sensuella porslinsskulpturer.", "article": "CHRISTIAN PONTUS ANDERSSON ”CRY ME THE SORROWS” Aerea Visas till och med 18/11 Christian Pontus Anderssons skulpturer i porslin är enkla att beskriva: Sju androgyna män i simbyxor som bildar en triangulär formation, en man i bagarmössa och ballongbyxor som hänger i armvecken, en dykfärdig figur på en stiliserad våg av rosa mjukglass. Men vad handlar de om? När man ser hans emotsedda debututställning på det nystartade galleriet Aerea fladdrar associationerna i väg åt alla tänkbara håll: Teveserier och filmer som ”En förlorad värld” och ”Marie-Antoinette”, konstnärer som Michelangelo, Matthew Barney och Jeff Koons samt, sist men inte minst, herrarnas landslag i konstsim. Däremot tänker man mindre på Ming-urnor, Stig Lindbergs serviser och kladdiga drejskivor. Vilket onekligen är lite märkligt, med tanke på att Christian Pontus Andersson gick ut Konstfacks keramikutbildning så sent som i våras. Det säger något om konsthantverkets utökade fält – skiljeväggen mellan konst och hantverk har väl aldrig varit så tunn, så bräcklig. Att han nu debuterar på ett konstgalleri, snarare än på Blås & Knåda eller hos Konsthantverkarna, är också avslöjande: Någon har gjort bedömningen att hans arbeten inte bara är idémässigt jämbördiga med annan bildkonst, utan att de dessutom har en kommersiell potential. Så vitt jag kan bedöma är det ett rimligt antagande. Efter hans spektakulära installation på Konstfacks vårutställning och ett nedslag i Nationalmuseums trapphall har förväntningarna på Anderssons debut i eget namn varit stora. Och det måste sägas: Christian Pontus Andersson levererar. Med sina kyligt sensuella skulpturer har han, de många referenserna till trots, skapat ett eget konstnärligt universum av lika delar diskokultur, barock och simhall. En och samma figur kan ha såväl hövolmsfrisyr som mustasch, svällande bröst, putande läppar och utbuktande badbyxor, alltmedan de tvinnade armarna utmynnar i ett par gigantiska öron. Här överskrids inte bara gränsen mellan man och kvinna, utan mellan människa och best, dröm och mardröm. Den kliniskt kakelvita färgpaletten, accentuerad av blekrosa och pistagegröna detaljer, understryker den drömskt absurda stämningen. Finns då ingenting av konsthantverkets arvsmassa kvar i Christian Pontus Anderssons skulpturer? Jo, en sak, och den är förstås viktig: Hantverksskickligheten. En ”vanlig” konstnär hade helt osentimentalt lagt ut produktionen av skulpturerna på någon keramiker och koncentrerat sig på själva idén. Men Christian Pontus Andersson kan själv. Jag säger inte att det skulle vara finare eller ens nödvändigt, men det vittnar om en delvis annorlunda hållning till materialet. Vare sig han vill det eller inte står Christian Pontus Andersson fortfarande med ett ben i traditionen, alltmedan tankarna svävar ut i allt mer främmande rymder. Bo Madestrand form@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31387, "headline": "Dansande ambassadör håller sig kvar", "summary": "Sveriges ambassadör i Estland dansar vidare i estnisk tv trots låga poäng.", "article": "\"Lasse Brandeby-effekten\" har inte avtagit för Sveriges dansande ambassadör i Estland. Trots att Dag Hartelius helst vill åka ut från \"Tantsud tähtedega\", den estniska motsvarigheten till \"Lets dance\", är han kvar även efter den fjärde omgången. Av juryn fick han lägsta betyg för sin paso doble, men de estniska tv-tittarna har tagit ambassadören till sina hjärtan och röstade än en gång vidare honom. \"Tantsud tähtedega\" är Estlands populäraste tv-program, en tredjedel av den estniska befolkningen tittar varje söndag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31390, "headline": "Nintendo Japans näst största företag", "summary": "Framgångarna för Nintendo DS och Wii har gjort att Nintendo nu är japans näst största företag. Efter att ha knuffat ner Mitshubishi till tredjeplatsen är det bara Toyota som är större.", "article": "Det går som tidigare rapporterats väldigt bra för Nintendo just nu. Framgångarna med Wii och Nintendo DS har gjort att spelbolagets marknadsvärde fördubblats sedan årsskiftet, skriver The Times. Värdeökningen inenbär att Nintendo nu gått om Mitshubishi som japans näst största företag. Idag är det bara biltillverkaren Toyota som värderas högre. De senaste sex månderna uppgick Nintendos vinst till motsvarande 7,4 miljarder kronor. Som jämförelse uppgick vinsten för sveriges största företag, Hennes & Mauritz, till 3,5 miljarder kronor under samma period. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31396, "headline": "Nygammalt med Benny", "summary": "Benny Anderssons Orkester spelar vad de känner för och allt låter utmärkt. De blandar friskt valser, schottisar, Abbalåtar och klezmer.", "article": "BENNY ANDERSSONS ORKESTER SCEN: GLOBEN, STOCKHOLM Av Globens hockeyplan har det blivit en dansbana. Kulörta lyktor hänger runt rinken, faluröda kiosker flankerar scenen, ljusgröna räcken avgränsar de dansande från panelhönorna. Det är åt en redan gammal nostalgi Benny Andersson och hans spelkompisar ägnar sig. Ungefär så här såg Bosse Larssons ”Nygammalt”-studio ut på 70-talet. Det säger en del om livskraften i just den här svenska myten. Jag är själv offer för den. I somras köpte jag en vevgrammofon och en låda stenkakor på auktion. När jag spelar gamla Jules Sylvain-schlager har jag svårt att inte känna mig sentimental. För att uppleva något som liknar nostalgi behöver man uppenbarligen inte ha varit med när det begav sig. Mina, och tusentals andra svenskars, Pavlovska reaktioner är närmast nedärvda, de finns i blodomloppet. Så ja, jag kan relatera till detta. Man jag vågar mig inte ned på dansgolvet. Där går min gräns. Kvällens koncept är enkelt. Benny Andersson Orkester spelar vad de känner för, sångarna Helen Sjöholm och Tommy Körberg sjunger så bra som bara de kan. Publiken dansar och klappar takten. Alla ska ha roligt. Och trevligt. Bandet som Benny Andersson dragit ihop kan spela allt, till och med Sjostakovitj och Bach låter bra. Valser, schottisar, gamla schlager, Abbalåtar och klezmer; allt låter utmärkt. Benny Andersson har samlat människor med en musikalitet som liknar hans egen. Den är inte bunden av noter och regler. De tycks alla i princip spela på gehör. Benny Andersson är både rik och begåvad, han kan göra vad han vill och behöver egentligen aldrig lyssna på vad andra människor tycker. Kanske hör kvällens alla töntigheter till de negativa aspekterna på hans autonomi. Det är ibland nästan omöjligt att veta om han menar allvar med sin musik. Han verkar vara mer lojal mot själva tonerna och melodierna än vad de faktiskt betyder. Benny Andersson har i någon mån blivit den folkliga kulturens beskyddare, men frågan är om det är en medveten strävan. I slutänden verkar Benny Andersson mest vilja ha kul. Den nya skivan som kom i veckan blir faktiskt lidande av just den viljan. Han gör musik med obestridlig kvalitet, men utan att egentligen beröra. Det blir snabbt trångt där ute på dansgolvet. Läktarna gapar tomma medan folk rör sig som ett fiskstim innanför rinken. Men lika ofta stannar dansen upp, för enligt den lustprincip som denna dansorkester följer behöver allt knappast vara dansbart. De byter genrer, tonlägen och tempon i rasande takt. Publiken hänger inte riktigt med. När de fem dalaspelmännen i orkestern spelar polska svänger det fantastiskt, men det blir snabbt rätt glest på dansgolvet, och många av dem som dansar trevar sig fram genom momenten. Generellt skulle jag nog vilja att BAO stannade upp lite grand, att de kunde vila i en stämning i stället för att hetsa vidare genom den folkliga musiktraditionen. Det blir lite hattigt. De romantiskt kulörta lyktorna lovar mer än vad bandet vågar hålla. Po Tidholm musik@dn.se Läs intervju med Benny Andersson på sidorna 10–11. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31408, "headline": "Nyqvist och Rapace i Millenniumfilmerna", "summary": "Det blir Mikael Nyqvist och Noomi Rapace som får huvudrollerna när Millenniumböckerna blir film.", "article": "Spekulationerna om vilka som skulle få spela huvudrollerna när Millenniumserien filmatiseras har varit många. Nu är det klart att Lisbeth Salander gestaltas av Noomi Rapace och Mikael Blomkvist spelas av Mikael Nyqvist. På torsdagens presskonferens svarade Noomi Rapace på frågan hur det känns att spela en karaktär som så många svenskar redan skaffat sig en bild av. - Jag vet att det är svårt. Jag känner ett stort ansvar, men jag får försöka befria mig från alla andras uppfattning om Lisbeth Salander och även böckernas upfattning om henne och skapa mig en egen bild. Regissör blir Niels Arden Oplev som tidigare regisserat Örnen och Mordkommissionen. Stieg Larssons tre böcker om den begåvade datahackern Lisbeth Salander och den prisbelönta journalisten Mikael Blomkvist har fått ett enormt genomslag. Böckerna har totalt sålts i 2 miljoner exemplar bara i Sverige och har legat etta på försäljnings- och utlåningslistor. Den första boken, Män som hatar kvinnor, gavs ut 2005. Uppföljaren - Flickan som lekte med elden - prisades som årets bästa kriminalroman och den sista delen i trilogin var förhandsbokad i 175.000 exemplar innan den släpptes i maj i år. Stieg Larsson var precis som huvudpersonen Blomkvist journalist och drev bland annat tidskriften Expo. Men framgången som deckarförfattare fick han aldrig uppleva, han avled oväntat i en hjärtinfarkt hösten 2004. Det är bolaget Yellowbird, som bland annat gjort filmerna om Henning Mankells deckarhjälte Kurt Wallander, som äger TV- och filmrättigheterna till Salandertrilogin. Budgeten för filmerna ligger på 100 miljoner kronor. Den första boken ska bli en film och två 90-minuters tv-avsnitt. Inspelningarna börjar i mars 2008. De två följande böckerna planeras i nuläget endast bli tv-filmer. De ska också spelas in under nästa år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31414, "headline": "I Che Guevaras fotspår", "summary": "PACKAT OCH KLART, SVT 1 20.30. \"I Latinamerika är Che Guevara fortfarande ett slags gud för många människor\", säger frilansreportern Jorun Collin.", "article": "- Jag har vistats en hel del i Argentina på senare år, och det är väl just där jag har \"fattat grejen\" med Che Guevara. - I västvärlden är det ju många ungar som går omkring med t-tröjor eller kepsar med Guevara, eller har honom på affischer på väggen, utan att förstå riktigt vad han stod för. Men i Latinamerika handlar det inte om något kommersiellt jippo, för många människor där är han närmast en gud. - Och vad man än tycker om revolutionären Che och allt han stod för: man kan inte vara oberörd när man kommer till Bolivia. Det är en enorm känsla att få vandra i hans fotspår, hela området är som ett gigantiskt museum. Det säger frilansreportern Jorun Collin, vars inslag om den nyöppnade \"Che Guevara-leden\" (\"Ruta del Che\") sänds i torsdagkvällens \"Packat och klart\". Nu i oktober är det 40 år sedan Fidel Castros kompis Che Guevara sköts till döds i Bolivias djungel. Jorun Collin reser efter \"Ruta del Che\" och fascineras både av de hisnande naturscenerierna och av Ches eget öde. I stället för en konventionell reseguide använder Jorun Guevaras berömda \"Dagbok från Bolivia\", en bok som enligt henne själv gör resan \"sjukt spännande\". Hon besöker bland annat Quebrada där Che omringades och greps av boliviansk militär - märkena efter gevärskulorna finns fortfarande kvar i stenarna och bergknallarna i byn La Higuera där Guevara sköts till döds. Jorun reser vidare till den lilla staden Vallegrande, där Ches lik tvättades och visades upp på sjukhuset. Och hon träffar sjuksköterskan som tog hand om gerillaledarens döda kropp. Det här handlar knappast om någon vanlig, tillrättalagd charterresa. Är du en äventyrare, som vill komma ut och upptäcka världen? - Nja, det vet jag inte, jag har rest både charter och reguljärt tidigare. Men man får inte vara vare sig blyg eller rädd. Därmed inte sagt att jag skulle vara något slags äventyrare Men så här säger du i programmet: \"I närmaste by vet man, om vi inte dyker upp nästa dag så ska de leta efter oss!\" Är det alltså en väldigt farlig tripp det här, med vilda djur eller beväpnade banditer som när som helst kan gå till attack? - De största farorna är vägarna, de är bara katastrofala. På många ställen har vägarna helt enkelt rasat, och man måste göra stora omvägar. Men några tjuvar eller banditer träffade vi inte på, alla människor just i det här området är extremt vänliga. Vandringsleden, främst avsedd för turister som inte räds äventyret, har tillkommit på initiativ av de lokala indianerna. Dessa har numera också myndigheter och militär med sig: tidigare brukade militären slå sönder allt som påminde om Guevara. I dag har de förstått att turismen är viktigare än politik och ideologier. Och självklart stavas skillnaden - dollar. Att göra den tre dygn långa utflykten kostar 1.800 kronor per person. Den kostnaden inkluderar guide, fyrhjulsdriven jeep, mat och sovplats. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31416, "headline": "Ny chef för filmcensuren", "summary": "Ny chef för den statliga biocensuren blir Erik Wallander. Myndighetens direktör, Gunnel Arrbäck, är sedan länge kritisk till censur av vuxenfilm.", "article": "Gunnel Arrbäck lämnar uppdraget som direktör för Statens biografbyrå den sista oktober. Att hon tycker myndigheten är omodern har varit känt länge, liksom att hon motsätter sig censur av film för vuxna. Ny chef för den statliga biocensuren blir biträdande direktör Erik Wallander, som kommer att vikariera på tjänsten längst till och med den 30 september 2008. Vad som händer med myndigheten i framtiden är osäkert. Moderaterna har uttalat sig starkt kritiskt till censuren, medan kristdemokraterna är mer tveksamma till att slopa dagens system. - Det här är en fråga som diskuteras, men vi vill hitta en lösning som alla partier i alliansen kan stå bakom, säger Maria Dupont, pressekreterare till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Mycket har hänt sedan Gunnel Arrbäck tillträdde som chef för Biografbyrån 1981. - Skillnaden är utbudet. När jag började fanns två tv-kanaler och bio. 1981 kom videofilmen och sedan har det bara rullat på. Eventuella illusioner om att det går att kontrollera vad folk ser för film från en statlig myndighet, finns väl knappast i dag, säger hon. Bortsätt från porrfilm har ingen censur utövats sedan 1995 när några synnerligen råa tortyrscener klipptes bort ur \"Casino\" av Martin Scorsese. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31420, "headline": "Den stora karnevalen", "summary": "Ungdomsfestivalen i Moskva 1957 blev inte riktigt vad regimen tänkt sig. Det stängda landet öppnades för impulser från alla håll och Moskva upptäckte världen - möjligen var det den första bräschen i järnridån..", "article": "I somras var det ett ryskt femtioårsminne som inte säger folk i Väst mycket, men som i Moskva väcker lyckliga minnen hos sjuttioåringar och äldre: \"Sjätte internationella ungdoms- och studentfestivalen 1957\". 34.000 deltagare från alla världens hörn, både öst och väst, förändrade östblockets huvudstad för alltid, säger de som var med. 1957 var det bara fyra år efter Stalins död. Den djupfrysning av landet som han åstadkommit hade inte släppt. Det gjorde festivalen desto märkligare. Minnet av den levde vidare i flera år. Jag kom första gången till Moskva fem år senare och då såg man fortfarande på många håll festivalens symbol. Det var en blomma med fem kronblad i olika färger för de fem världsdelarna, och den levde länge vidare som märke och affischer, ofta nyproducerade. Festivalen hade snabbt blivit en legend. Den var ett av dessa stora propagandaarrangemang där Sovjetledningen sökte vinna över sympatisörer på sin sida, med hjälp av föregivet obundna organisationer av ungdomar och \"fredsvänner\" (som sällan hade något att invända mot jordens största krigsmakt Sovjetarmén, med dess stenhårda disciplin och underlydande arméer i östblocket). Men det kom alla sorters deltagare - till Moskvabornas uttalade glädje. Sovjetunionen hade länge varit så isolerad från omvärlden, även från de kommunistiska lydstaterna, att dagens människor har svårt att föreställa sig det. Utlandet, det visste man från Pravda och Izvestija, styrdes av blodtörstiga utsugare och krigshetsare med otaliga provokatörer och spioner i sin tjänst. Man var livrädd för utlänningar men kom sällan eller aldrig i kontakt med några. Nu infann sig trettiosex tusen utlänningar (det kom nämligen tvåtusen journalister också) som det rimligen var fritt fram att umgås med. Hemliga polisen hade förstås själv otaliga agenter ute på stan. Journalisten Natalja Davydova, har nu tagit del av en sammanställning av rapporterna. I en av flera artiklar i Izvestija till femtioårsminnet av festivalen konstaterade hon att moskoviterna femtio år senare \"ter sig mycket sympatiska i redovisningen. Ingen fientlig inställning, ingen misstänksamhet mot de 'utsocknes'. Tvärtom, bara öppenhjärtighet och gästfrihet\". De utländska ungdomarna bjöds hem spontant, trakterades med mat och dryck, och förbrödringen och försystringen var total. När delegationerna fraktades i bussar och på lastbilar (bussarna räckte inte till) genom Moskva var gatorna överfyllda av nyfikna och entusiastiska Sovjetmedborgare. Folk hade klättrat upp i lyktstolpar och på hustak och någonstans rasade rent av tak in och det förekom dödsfall när alldeles för många tjuvåkare tog sig upp på en vagn med en stor konstruktion föreställande Don Quijote, som rasade under tyngden. - Moskva var för femtio år sedan en sällsynt tråkig, grå och dyster stad. Den som inte har upplevt en uppväxt på den verkliga järnridåns tid kan inte föreställa sig hur Gorkijparken blev ett lyckans paradis, vi gick i ett färgstarkt feeri, minns professor Vjatjeslav Glazytjev. - Jag hade en namnbricka där det stod \"tolk\" och folk slet och drog i mig från alla håll. Alla ville så innerligt få något sagt och ingen kunde ju några språk. Myndigheternas avsikt med festivalen var förstås att demonstrera landets framsteg för hela världen. Resultatet blev tvärtom att det var Moskva som upptäckte hela världen. Myndigheterna försökte begränsa den okontrollerade förbrödringen, men det gick inte. Om Michail Bachtins karnevalmodell hade varit känd vid den här tiden hade man åtminstone i teorin haft ett intellektuellt redskap för att inse vad som försiggick. Allt vändes upp och ner, med maktens goda minne. Fast makten hade ingen erfarenhet av karnevaler och det gick annorlunda än man tänkt sig. Diktaturen Sovjetunionen var en sällsynt bördig grogrund för myter och vandringssägner. Ryska flickor, så förtäljde ryktet, var mycket begivna på utländska ynglingar, i synnerhet med svart hudfärg. Man hade 1957 över huvud taget inte sett svarta i Ryssland, utom möjligen sångaren Paul Robeson, så de var en sensation. Det berättades att polisen under festivalen körde omkring i lastbilar med frisörutrustning och patrullerade områdena runt de aktuella hotellen. När man ertappade kärlekskranka flickor i alltför öm kontakt med utlänningar greps de och fick en del av huvudet renrakat, som straff, sades det. Parkerna var upplysta med strålkastare för att inget olämpligt skulle kunna försiggå. Och i några år efteråt \"visste\" välinformerade att det i närheten av tunnelbanestationen Dynamo skulle finnas ett speciellt barnhem, avskärmat från omvärlden, för mörkhyade frukter av kärlek under festivalen. Nu, 2007, har journalister försökt spåra några av dessa \"festivalens barn\", men inte funnit ett enda. De färgade barn som så småningom verkligen föddes i Sovjet kom till världen efter att man flera år senare grundade Lumumbauniversitetet och tog emot stipendiater till många skilda undervisningar från Afrika och Asien; men i folkets föreställning bara måste de ju vara från den underbara och märkvärdiga festivalsommaren 1957. Visst förekom det potemkinkulisser. Hemligstämplade inrättningar, sådana som på ryska kallas \"postboxar\" för att man i den rådande spionparanoian inte fick sätta ut gatuadressen, hade militär vakt som patrullerade med ålderdomliga gevär utanför anläggningarna. I Moskva kläddes vakterna om i \"scoutaktiga kläder\" till festivalen och fick pistoler som de kunde ha gömda i fickorna. Stora jordbruksutställningen VSChV hade snyggats upp till oigenkännlighet, för att senare bli den berömda Framstegsutställningen VDNCh, ett gigantiskt område med välskött grönska och exotiska paviljonger. Och även om staden snart återgick till sin gråa tristess när festivalen var över levde den optimistiska stämningen kvar hos människorna i Moskva. - Jag sov inte en enda natt under de två festivalveckorna, hävdar författaren Anatolij Makarov. - Vid blotta ordet festival slog hjärtat snabbare hos mig och mina jämnåriga. För att förstå varför måste man minnas eller föreställa sig vad det innebar att leva i ett slutet samhälle. Slutet, stängt på riktigt, med bom och hänglås. Avskilt från omvärlden inte bara med den metaforiska \"järnridån\", utan högst konkret, med vallgravar, taggtråd och gamla vägar som slutade i ingenting vid en gräns. - Att leva i ett slutet land är att uppfatta en karta över Jorden som någonting i stil med en stjärnkarta, i insikten att det är lika omöjligt att resa till Paris som att flyga till Mars. Det innebär att när man råkar möta en utlänning på gatan ser man på honom som en marsmänniska, med en blandad känsla av nyfikenhet och skräck. Det innebär att släktingar och till och med bekanta som bor inte i ett konkret land, utan i det otäcka, misstänkta \"utlandet\", måste man glömma som en oanständig dröm. När festivalen var slut rådde samma kalla krig som förut, och relationerna mellan Öst och Väst försämrades utan att glädjeströmmarna i Moskva hade någon bestående inverkan. Inte \"undergrävde den kapitalismens grundvalar\" eller krossade kolonialismens bojor eller spred kommunismens ideal, konstaterar de som var med. Men de som var med för femtio år sedan är övertygade att festivalen 1957 slog den första bräschen i järnridån. - En amerikansk fredkämpe i jeans från Texas, en fransk kommunist som såg ut som en flanör från de stora boulevarderna, eller fabriksarbetaren från Fiat som kunde ha klivit rakt ut ur en neorealistisk film - alla slog de många hål i järnridån. Och inga rigida partiideologer kunde lappa igen hålen, är Makarovs sammanfattning. Det kom en reaktion på Moskvafestivalen 1957. Hemliga polisens rapporter och vad man sett med egna ögon förskräckte naturligtvis partiledningen. Det var bara ett år efter tjugonde partikongressen, då Chrusjtjov tillstått att Stalins regim varit brottslig. Man var inte mogen för en karneval en enda dag mer än de femton som de varade. Och snart var rädslan för utlänningar lika stor som förut, rädslan för att bli komprometterad om man sågs med någon från \"utlandet\". Med den skillnaden att nu hade man träffat utlänningar under mänskliga former. Man hade kunnat se modern, avantgardistisk konst, hört jazz och annan samtida musik från väst. Och \"den jäsning som till slut ledde till kommunistregimens fall tog sin början just här\", säger fotografen Gelij Zemtsov, som var med 1957. - Moskva-OS 1980 ledde också till viktiga förändringar, påminner Dmitrij Tjernysjenko som leder planeringskommittén inför vinterspelen i Sotji. - Vänta bara tills vi får se vad som blir följden av OS i Peking 2008! Kina är redan på väg att bli ett annat samhälle. Av alla förändringar i Moskva 1957 som på ett eller annat sätt blev bestående kan det vara värt att nämna en av de otaliga omdöpningarna av gator i huvudstaden. Första borgargatan döptes om till Fredsavenyn, och det heter den än i dag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31429, "headline": "\"Halo 3\" säljer bäst", "summary": "\"Halo 3\" blev spelet som sålde överlägset bäst förra månaden. Över tre miljoner exemplar har nu sålts.", "article": "Trots att \"Halo 3\" släpptes i slutet av förra månaden, blev spelet det överlägset bäst säljande under september. 3,3 miljoner exemplar av spelet har nu sålts bara i USA. \"Halo 3\" sålde i mer än dubbelt så många exemplar som resten av tio i topp-listan sammanslagen. \"Halo 3\" hysterin gjorde även att Xbox 360-försäljningen gick upp med 50 procent. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31449, "headline": "Kent återvänder och The Hives nyskapar", "summary": "Med sin fjärde skiva har The Hives lyckats göra sitt första helgjutna och varierade album. Nils Hansson tröttnar inte ens när de spelar sin mer konventionella garagerock. GARAGEROCK THE HIVES ”THE BLACK AND WHITE ALBUM”", "article": "(A&M/UNIVERSAL) 4£Det är lätt att uppfatta The Hives som ett mer helgjutet band än de egentligen förtjänar. Eftersom de är så sällsynt begåvade på att betona sina starkaste sidor. Visuellt, till exempel. Genom att alltid framträda i unison klädsel, strikt färgkodad i vitt och svart, har de lyckats skapa ett lika fotogeniskt som omedelbart igenkännligt band av fem grabbar som knappt någon skulle känna igen om de gick förbi en och en på gatan. Attitydmässigt, likså. Howlin’ Pelle Almqvist är en gudabenådad scengestalt, vars yttranden sällan går ut på annat än att berätta hur mycket publiken älskar honom och bandet, eller hur oöverträffat genialiska de är, ändå lyckas han framstå som charmig snarare än uppblåst. Att han egentligen inte är mycket till sångare glömmer man lätt där man står och lindas kring hans ena fi nger. ELLER MUSIKEN. Det här är ett band som har spelat ihop sig envetet och länge. Ge dem ett riff, vilket som helst, och de kan krossa sten med det. I synnerhet om det kommer från den snäva garagerockgenre där de först kom fram, och där tonvikten traditionellt ligger mer på att låta rätt än på att skriva särpräglade låtar. Noga räknat har The Hives två enskilda låtar att tacka sitt internationella genombrott för – fullträffarna ”Hate to say I told you so” och ”Main offender” – men sättet de spelar på kan göra även rena transportsträckor imponerande. Nu har de plötsligt skrivit två sådana rökare till, ”Tick tick boom” och ”Try it again”, och lagt dem som första och andra spår på nya albumet. Vilket tyder på att de bakom alla sloganfraser också har ett säkert öga för att värdera sitt material. Men det är bara början. ”The black and white album” är gruppens fjärde album; redan förra gången försökte de ta sig ur sin inmutade, trånga fålla, med bland annat infl uenser från elektronisk musik och Devo. Den här gången pratar de snarare om hiphop, vilket sannolikt grundar sig lika mycket på att det är kul och överraskande att säga som på att det faktiskt märks i musiken. Visst, den som vill kan säkert höra en Tone Loc-influens i den kantiga rytmen i ”Try it again”, men för mig låter den mer ”My Sharona”. ÄNDÅ RÖR DE sig på fl er plan nu. Den gammaldags skräckfi lmskitschen i ”Puppet on a string” eller ”A stroll through Hive Manor corridors” – tänk den ursprungliga ”Familjen Addams”-serien – låter som något som växt fram naturligt ur de stiliserade kostymerna. Och även om de båda samarbetena med superproducenten Pharrell Williams är lite mer spännande i teorin än i praktiken vidgar också de ramarna åt gruppen. I ”Giddy up!” har de dessutom själva åstadkommit ett mer electrofunkigt groove än på någon av Pharrells låtar. MAN SKULLE KUNNA sträcka sig så långt som att säga att det här är första gången The Hives lyckas åstadkomma ett riktigt album, snarare än bara en bunt låtar på rad. Där det de själva talar om som spretighet är just det som gör att vitaliteten hålls vid liv, och som gör att man inte börjar gäspa när de kliver tillbaka ner i sina mer konventionella garagerockmönster – och man riktigt hör hur de slappnar av i lättnad över att befi nna sig på hemmaplan igen. Men de låtarna är nu inte fl er än att också de bidrar till variationen. Just där ligger det mest imponerande med ”The black and white album”. NILS HANSSON nils .hansson@dn.se Bästa spår: ”Tick tick boom”, ”Try it again”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31453, "headline": "Nya detaljer om Mario Kart Wii", "summary": "Nintendo har bekräftat att \"Mario Kart Wii\" får ett onlineläge för upp till 12 spelare. Spelet försenas dock till andra kvartalet 2008.", "article": "Nintendo har avslöjat ett gäng nya detaljer kring kommande \"Mario Kart\" till Wii. Att spelet får ett onlineläge där upp till 12 spelare kan tävla mot varandra är nu bekräftat, enligt 1UP.com. Nintendos chef Satoru Iwata utlovade också att processen där man skapar och bjuder in andra spelare är bättre utformad än i Mario Kart till Nintendo DS. Förhoppningsvis slipper vi krånglet med Nintendos onödigt omständiga friend codes. \"Mario Kart Wii\" har försenats ett par månader, det släpps i Japan under andra kvartalet 2008 och troligen här i europa kort därefter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31457, "headline": "Naturen var Potters passion", "summary": "Beatrix Potter, ett av den engelska barnlitteraturens allra största namn, är känd för sina barnsagor om Pelle Kanin och andra små djur. Boel Westin har läst Linda Lears biografi om den naturälskande kvinnan vars vetenskapliga upptäckter aldrig togs på allvar. Filmen om hennes liv, ”Miss Potter”, har premiär på fredag.", "article": "När Beatrix Potters klassiker ”Sagan om Pelle Kanin” kom ut i England 1902 hade hon haft kaniner och andra mer eller mindre ulliga smådjur på hjärnan och ritblocket i åratal. Som barn höll hon i gång menagerier i barnkammaren tillsammans med sin yngre bror. Bland favoriterna fanns kaniner och möss, ödlor, sniglar, grodor, marsvin, fladdermöss och en igelkott. Flera av dem figurerar senare i hennes berättelser, som igelkotten under täcknamn Mrs Tiggy-Winkle. De små djuren blev också succéförfattaren Potters signum. Enbart berättelsen om Pelle Kanin lär ha sålt i mer än 45 miljoner exemplar världen över. Ändå är ”Sagan om Pelle Kanin” en sann kaninskräckis. Pappa Kanin förvandlas till pudding, och hans dumdristige son – lika obönhörligt dragen till handelsträdgårdens förbjudna frukter som sin uppätne far – är nära att lämna jordelivet på liknande sätt. Beatrix Potters klassiker är en historia på liv och död, som så många berättelser i barnlitteraturen. Hennes djurpassion blev bara starkare med åren, från de små i de små böckerna – de gjordes för små barnhänder – till de större djuren som hon ägnade senare delen av sitt liv åt. Då födde hon upp grisar, får och kor i Lake District och blev en erkänd expert på fåravel. När hon dog efterlämnade hon ett sannskyldigt imperium av gårdar och marker, ett levande landskap som skulle bevaras för framtiden. Hon skänkte hela härligheten till National Trust, och hennes man, advokaten William Heelis, ägnade sina sista månader på jorden åt att uppfylla hennes önskan. Den första boken om Potter kom redan 1946, tre år efter hennes död. I dag är Potter-litteraturen rätt omfattande, men Linda Lears ”Beatrix Potter. A Life in Nature”, som gavs ut i början av året, är den första riktigt stora biografin. Den tar ett brett grepp över liv och verk och slussar läsaren hit och dit genom det myllrande material som Potter lämnat efter sig. Den unga Beatrix förde dagböcker på chiffer, skrev livet igenom massor med brev och gjorde osannolika mängder akvareller, teckningar och skisser: planschmässigt zoologiska och botaniska, vetenskapligt iakttagande och litterärt berättande. Att Lear är miljöhistoriker – hon har tidigare skrivit om Rachel Carson, biologen som författade ”Tyst vår” – präglar hennes biografi på gott och ont. Det handlar mindre om barnboksförfattaren än om farmaren och landskapsbevararen och böckerna blir i stort betraktade som medel för den stora satsningen på gård och land. De mest intressanta avsnitten handlar om Potters vetenskapliga drömmar. Den unga Beatrix (hon föddes 1866) studerade djuren anatomiskt, tecknade dem, dissekerade ivrigt djurkadaver, somliga hade kloroformerats, kokade bort kropparna och pusslade ihop skelettdelar. Att hon växte upp i Darwins och naturvetenskapernas sekel hade naturligtvis betydelse, men som kvinna var hon hänvisad till egna studier. Hon gick aldrig i skolan, undervisades av guvernanter och även om föräldrarna – som levde på ärvt kapital – uppmuntrade hennes talang för teckning var utsikterna till ett yrkesliv knappast lysande. Att vetenskapa var en omöjlighet, men hon gjorde det ändå. Bara att få tillträde till en botanisk trädgård inom akademins grindar var en regelrätt kamp. Efter tio års studier av svampar och hundratals illustrationer fick hon med stora ansträngningar och manliga släktingars hjälp lägga fram en teori om reproduktion av sporer för Linneanska sällskapet i London 1897. Den blev aldrig tagen på allvar och uppsatsen försvann senare mystiskt i rullorna. Men hennes anteckningar och teckningar finns kvar. Både Lear och forskare före henne menar att Potter kom med något nytt. I England var hon bland de första att argumentera för lavars symbiotiska natur. Det var också under 1890-talet som Potter började arbeta med Pelle Kanin – den första historien skisserades i text och bild i ett brev till ett barn – men manuset refuserades av sex förlag. Historien bakom succén känner vi igen från många andra böcker. Potter gav själv ut boken 1901 – hon hade börjat tjäna pengar på illustrerade djurkort – och året därpå kom den som förlagsprodukt, nu med de färgillustrationer som skulle bli hennes signum. Fram till 1920-talet gav hon ibland ut mer än en bok om året och hon var inte sen att slå mynt av sina berättelser. Potter utvecklades till affärskvinna ut i fingerspetsarna – en av föregångarna till dagens merchandising – och såg till att spel, dockor, tapeter, näsdukar snabbt kom i produktion. Från vetenskap till barnbok – det kan man kalla en kvinnlig reträtt, men rörelsen är betydligt mer komplicerad. Hon var en del 1800-talets utforskande naturalism genom sina tecknade studier av växter och djur. I sina barnböcker förmänskligar hon det animala livet på gränsen till det igenkännbara, medan naturens lagar får sätta gränser för scenografin. Kaninfamiljen bär rockar och har sängar, men dörren till hemmet är ett kaninhål. Grodan mr Jeremy Fisher huserar vid en damm i en hemtrevlig boning med sniglar på väggen och vatten på golvet. Men att grodans innersta krets består av sir Isaac Newton, förklädd till vattenödla, och en sköldpadda med namnet Alderman Ptolemy hör definitivt ihop med Potters vetenskapliga passion. Om den Potterska sköldpaddan har något annat än namnet gemensamt med matematikern, astronomen och geografen Ptolemaios får vi aldrig veta. Historien om Beatrix Potter är en berättelse om egensinne och fantasi, självständighet och driftighet med oväntade vändpunkter. Lears biografi är fylld av fakta och även om det blir väl mycket djur– och lantskötsel för min smak, är hennes skildring av den ivrigt vetenskapande kvinnan fascinerande. Men hon skriver inte samman vetenskapen och böckerna som man kunde förvänta sig. Det kan verka långt mellan den unga Beatrix, som på ett fotografi allvarligt poserar med en liten mus i handen, och den bastanta fåruppfödare som åtskilliga år senare fotograferar sig med sin prisvinnande tacka. Men det är två bärande sidor av den konstnärspersonlighet som blivit ett av den engelska barnlitteraturens allra största namn. Beatrix Potter var en individualist som på sitt eget vis struntade i samhällets envisa obstruktion av kvinnor. Jag kommer att tänka på Selma Lagerlöf och kampen för Mårbacka när jag läser om köpet av den första gården, Hill Top Farm. För Potters del var det inte en fråga om att återskapa fädernearvet. Hon var tvärtom på väg bort från sina hopplöst egocentriska föräldrar. Med gården och markerna skapade hon, liksom Lagerlöf, ett egenpräglat landskap, därtill ett monument över sig själv. Men det var, precis som Lear påpekar, inkomsterna från de små djurens berättelser som gav henne frihet att göra vad hon ville. Boel Westin barnung@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31467, "headline": "I väntan på döden", "summary": "Absolut stilla i ett dystert vinterlandskap står aktörer och dockor på Dansens hus och väntar. Gisèle Viennes performance är bitvis tråkig, men fascinerande och övertygande, tycker DN:s Örjan Abrahamsson. PERFORMANCE", "article": "”KINDERTOTENLIEDER” AV: GISÈLE VIENNE Scen: Dansens Hus, stockholm Sedan ljuset i salongen släckts vilar scenen i mörker så länge att jag tror att något blivit fel i Gisèle Viennes omtalade performance ”Kindertotenlieder”. När slutligen ett kyligt vinterljus tänds och silar över det ödsligt storslagna, snötäckta scenlandskapet, är allt så fullkomligt isstilla att jag åter skruvar på mig: något måste vara fel. Snart inser jag hur fel men ändå rätt jag har. Under sjuttiofem, just evighetslånga minuter, gestaltar ”Kindertotenlieder” utan hopp eller försoning det slags förhinder som vi kallar död. Inspirerad av black metal-musik och grymma folksagor byggs här en föreställning som mer liknar en konstinstallation än en performance. Gisèle Vienne är en av Europas mest omtalade performanceartister i dag. Hon tecknar, eller snarast målar stort, brett och massivt, med hjälp av fem aktörer, de två musikerna i gruppen KTL och en handfull, obehagligt människolika dockor (Vienne har en bakgrund som dockmakare). Scenbilden är magnifik och ödesmättat statisk: ett dystert vinterlandskap där ett antal människor står absolut stilla med böjda huvuden. I väntan. Döende. Länge förstår jag inte, ser inte, vem som är människa och vem som är docka på scenen. Och allt utspelar sig i en förlamande tystnad, så när på kyliga slingor, ekon och distljud från en elgitarr då och då. Det hela påminner så smått om Cederströms berömda hjältemålning av Karl XII:s likfärd, förutom att tavlan framstår som ett under av glädje i jämförelse med Viennes nattsvarta vision. ”Kindertotenlieder” är, inte minst, rasande skickligt genomförd. Och bitvis, ofta, ja länge, just dödligt tråkig. Likväl blir jag ofrivilligt, nästan motvilligt fascinerad. Inte över de onda sagorna och den svarta metallmusikens satanism och dödskult (som i mina ögon mest känns som accessoarer). Nej, jag fascineras mest av den imponerande, genuint isande konsekvens som obönhörligt driver föreställningen. Sällan har jag sett döden få en mer övertygande, verkligt döende gestaltning. Ur tystnaden – mot tystnaden. Örjan Abrahamsson teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31470, "headline": "\"Wii fit\" släpps i början av nästa år", "summary": "Nintendo har offentliggjort releasedatumet för \"Wii fit\". I början av nästa år släpps gympa-spelet i Sverige.", "article": "\"Wii fit\", spelet där man ska utföra kroppsrörelser som avläses av en platta, premiärvisades på spelmässan E3 tidigare i år. Nu har Nintendo gått ut med ett pris samt releasedatum för spelet. Den 1 december kan japanerna börja gymnastisera framför tvn, detta till ett pris på motsvarande drygt 500 kronor, vilket bara är marginellt dyrare än vad andra titlar kostar i landet. I priset ingår både spelet och den nödvändiga plattan på vilken man spelar \"Wii fit\". Gissningsvis kommer paketet kosta omkring 700 kronor när det släpps här i Sverige i början av nästa år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31471, "headline": "Public Enemy har till sin fasa upptäckt att mörkhyade inte längre går på deras konserter.", "summary": "Ju mer de rappar om rasism, Afrika och svart stolthet, desto blekare blir publiken..", "article": "På ett klassiskt album rappade Public Enemy om rädslan för en svart planet. De borde göra en uppföljare om rädslan för en vit publik. Likt otaliga rapveteraner har de till sin fasa upptäckt att mörkhyade inte längre går på deras konserter. Ju mer de rappar om rasism, Afrika och svart stolthet, desto blekare blir publiken. I somras uppträdde Public Enemy på Rock The Bells, en hiphopfestival i New York med dragplåster som Wu-Tang Clan, EPMD, The Roots, Cypress Hill och Rakim. Gemensamt för artisterna är att de hade sin storhetstid för mer än tio år sedan och tycker att nollnolltalets hiphop är för ytlig och kommersiell. Publiken bestod, enligt den svarte amerikanske bloggaren Byron Crawford, av tusentals \"cracka-ass crackas\" (\"cracker\" är ett nedsättande ord på vita, vars förfäder \"cracked the whip\", lät piskan vina över slavarna). Under nittiotalet påstods ofta att vita tonåringar var de främsta konsumenterna av gangsterrap i USA, men det bevisades aldrig statistiskt. Däremot råder ingen tvekan om att politiskt medveten hiphop och soul, särskilt om den har några år på nacken, framför allt lockar vita konsertbesökare. \"För tio år sedan var min publik till 95 procent svart, nu är den till 95 procent vit\", sa rapparen Boots Riley till Village Voice häromåret. Hans politiskt radikala grupp The Coup funderade på att döpa om sig själva till The Cotton Club, efter klubben i Harlem där svarta uppträdde för vita på trettiotalet. Den svenske bloggaren Kinky Afro gjorde en liknande uppskattning av folkhavet på Rock The Bells, \"en show med till 90 procent svarta artister och en till, försiktigt räknat, 98 procent vit publik\". Att gammal svart musik inte tilltalar svarta är inget nytt. I BBC-dokumentären \"Soul deep\", om den afroamerikanska musikhistorien, antyder skivbolagslegenden Ahmet Ertegun att den svarta publiken har en antinostalgisk attityd: \"Their tastes change and, once they change, dont go back.\" Det viktigaste är att ständigt hitta ett nytt sound. Ingen tittar i backspegeln (förutom gamla, svarta artister som Public Enemy vars negativa syn på modern hiphop delas av vita konsumenter). Den presenshyllande andan beskrivs av Norman Mailer i essän \"The white negro\" från 1957. Svart kultur strävar enligt Mailer efter ett \"perpetual climax of the present\", ett stort, pulserande och euforiskt NU, där det inte finns tid för återföreningsturnéer, hiphopmuseer och radiostationer som spelar gamla godingar. Eller som Kinky Afro sammanfattar dilemmat: \"Ska hiphoppen lyckas ta sig in på museer och bli den nya tradjazzen, så är det vi vitingar som måste dra lasset.\" Kopplingar mellan etnicitet och musik är alltid vanskliga. Och fixeringen vid nuet är knappast något unikt afroamerikanskt. Däremot tycks svarta artister oroa sig mer än andra för att deras egen hudfärg inte är tillräckligt representerad i publiken. Miles Davis, Bob Marley och Lauryn Hill är bara några stjärnor som surat eftersom det varit väldigt vitt framför scen. I somras uppträdde funkveteranen Sly Stone i Bournemouth. Efter konserten träffade han en journalist från tidningen The Word. \"Var är alla svarta människor?\" undrade Sly som sett idel vita ansikten sjunga med i refrängen \"don't call me nigger, whitey - don't call me whitey, nigger\". Om någon förklarat att gammal soul inte lockar svarta lyssnare skulle 64-åringen kanske ha begripit att han inte bör kalla ljushyade för crackers eller whiteys, utan helt enkelt för \"pensionsförsäkring\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 31473, "headline": "Bluffmakare lurade hela världen", "summary": "Den sensationella Irvingaffären, en fejkad biografi om den mytiske miljardären Howard Hughes, var ett av sjuttiotalets stora folknöjen. Lasse Hallström har gjort en av sina bästa filmer om den litterära superskandalen. DRAMA", "article": "”BLUFFEN” (The Hoax) Regi: Lasse Hallström I rollerna: Richard Gere, Alfred Molina, Marcia Gay Harden, Hope Davis m fl Längd: 1 tim, 56 min (Från 7 år) 4¤ Har någon lyckats bevisa att mänskligheten vill bedras är det Clifford Irving. I början av sjuttiotalet slog han i bokförlaget McGraw-Hill att han fått mytiske miljardären Howard Hughes uppdrag att skriva dennes biografi. Detta trots att Hughes var i livet och aldrig hört talas om Clifford Irving. Det fanns stort intresse för excentrikern Hughes, sedan sextiotalet gömd för världen i en sägenomspunnen eremittillvaro. Irving satsade på att inte ens en fejkad biografi skulle få Hughes att ge sig till känna. Efter att Irving och en kompanjon lurat av förlaget över en miljon dollar, och boken gått i tryck, rasade korthuset. Varje decennium har sina kupper och skurkar, några storspelare som satsar så högt att de blir en sorts sin tids gladiatorer. Den sensationella Irvingaffären var ett av sjuttiotalets folknöjen, med en miljardär som plötsligt hörde av sig från lyxisolering på Bahamas och allt. Till sist hamnade Clifford Irving, hans fru Edith och kompanjonen Dick Suskind i fängelse. Irving berättade allt i boken ”Hoax”, som Lasse Hallström nu filmat. Det har blivit en av hans bästa filmer, en av de roligaste och lättsammaste och något helt annat än jag väntat av den Hallström som tycktes trivas med respektfulla filmatiseringar av kända litterära verk. Det är märkligt att se Richard Gere i en film som mest liknar någon av Hallströms tidiga svenska kompisfilmer, som ”En kille och en tjej” från 1975. Eller kanske ändå mer ”Två killar och en tjej” (1982). Det är vad det handlar om: Richard Geres Irving och rundnätte Alfred Molinas Suskind är de två grabbarna som i Irvings skrivarstuga pular ihop Hughes-biografin, medan Edith (Marcia Gay Harden) i sin konstnärsateljé suckar och tvår sina händer. Som Hallström framställer det – filmen tar sig sina egna friheter med sanningen – ramlar Irving oöverlagt in i bluffen. För att trycka till sin snipiga förläggare hasplar han ur sig att han har ett drömprojekt på gång. När steget är taget har dock Irving inte en tanke på att backa. Han är den som håller huvudet kallt, medan Molina som Dick Suskind kvider, svettas och i katastrofala möten med förlagsledningen beter sig så suspekt att han lika gärna kunde presentera sig som ”Dick Skyldig”. I ”Bluffen” ger Alfred Molina den flackande blicken ett ansikte. Hallström och manusförfattaren William Wheeler, och uppenbart även Gere och Molina, har varit förtjusta i tanken på skojarna som nästan patetiska amatörer. Med förtvivlans mod drar duon i trängda lägen till med finter de aldrig tror ska fungera – och kommer sedan nästan av sig av förvåning när även denna ploj går hem. På sitt sätt gör en sådan attityd filmen som helhet mer trovärdig. Hallström försöker inte hitta något djupt mänskligt drama i historien, så som Spielberg gjorde i filmatiseringen av en annan skojares historia, ”Catch me if you can” (2002). Snarare kan man jämföra med Robert Redfords lysande ”Quiz show” (1994), där en epok – femtiotalet – speglades i en bedrägerihistoria. ”Bluffen” har fin originalmusik av Carter Burwell, bland annat känd för sitt samarbete med bröderna Coen, men är också full av sjuttiotalsmusik, mer eller mindre ironiskt använd. ”Here comes the sun”, sjunger George Harrison, när det tycks lossna för Irving. Tiden kommer även in via tv-rapporter om utvecklingen i Vietnam och om president Nixons allt mer trängda läge. Han kan också beskrivas som en av dåtidens storspelare, och dras faktiskt in i Irvings skojeri. ”Bluffen” är en bild av en tid då många lättvindigt utställda stora löften virvlade omkring i luften. Fast viktigast är att Hallström och Gere och Molina och Harden tagit ledigt från det klassiska amerikanska rätlinjiga berättandet för att i stället liksom tumla framåt i historien, sida vid sida med de tre desperat improviserande huvudpersonerna. Att göra en bra film är alltid en prestation: att Lasse Hallström gjort den här inom ramarna för det amerikanska produktionssystemet framstår närmast som – osannolikt. MÅRTEN BLOMKVIST film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31494, "headline": "Nolltollerans för olaglig affischering i Stockholm …", "summary": "Nu kartlägger polisen vilka som ligger bakom den olagliga affischeringen i Stockholm. 6 000 affischer har registrerats mellan april och augusti. De största lagöverträdarna är de stora multinationella företagen.", "article": "Sedan i våras arbetar Citypolisen med en kartläggning av den olagliga affischeringen i staden. Mellan april och augusti har ett antal ungdomar på uppdrag av polisen rivit ner 6 000 affischer från lyktstolpar, elskåp, träd eller andra platser som inte är tillåtna. Polisen har sedan kartlagt affischerna för att få en bild av vilka som ligger bakom den olaga affischeringen i staden och i vilken omfattning. I dagarna har polisen skickat ut brev till alla klubbar, teatrar, skivbolag och arrangörer som fått sina affischer nedrivna. I utskicket står att polisen vill göra dem uppmärksamma på att deras namn förekommer på affischer som satts upp utan tillstånd. En av dem som fått brev från polisen är rockklubben Debaser. – Det står att de har sett vårt namn på illegalt uppsatta affischer och vill att vi avtalar med dem som hyr av oss att de inte får affischera olagligt. Det här är tydligen vad polisen i Stockholm sysslar med. Jag tycker det är helt felprioriterat. Använd våra skattepengar till något bättre, säger Annelie Åkerstedt, vd på Debaser. Hon tycker att det är fel att staden nu för en hård linje mot dem som annonserar utan att kunna erbjuda dem tillräckligt med lagliga platser för affischering. – Som det är nu finns det alldeles för få platser att affischera lagligt på, och vi tycker att det är fel att det bara är de som betalar som kan marknadsföra sig. Satsningen på att få bort den olaga affischeringen från stadens gator är en del av projektet ”Stockholm ren och vacker”, som stadens politiker sjösatte i våras. Sedan april råder nolltolerans mot klotter och olaga affischering. Projektet drivs av Stockholms stad, City i samverkan och Citypolisen, som står för strategin. Kartläggningen har givit polisen en tydlig bild av vilka som är de stora förövarna när det gäller illegal affischering – och det är inte stadens fria kulturskapare: – Det är de stora skivbolagen som står för majoriteten av den illegala affischeringen, säger Peter Enell vid Klara närpolis som leder kartläggningen. Det är alltså stora kommersiella företag som har råd att betala för marknadsföring. De har nu fått samma utskick från polisen som alla andra. – Olaga affischering är ett stort problem i city och medför omfattande kostnader i renhållning för staden. Vi vill göra dem som håller på med det här uppmärksamma på att det är ett brott som kan rendera påföljder om de inte slutar, säger Peter Enell. Polisen har också utvecklat ett tipssystem tillsammans med handlare i city. Därigenom har man tagit många affischerare på bar gärning. Polisen har också numera en tipstelefon och ett sms-nummer som allmänheten kan höra av sig till när de ser olagliga affischer på stan. – Vi fortsätter med kartläggningen och beroende på vilket resultat de här utskicken får ska vi diskutera hur vi går vidare, säger Peter Enell. Sofia Klemming sofia.klemming@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 31498, "headline": "Trebarnsmamman som sprang förbi eliten", "summary": "Lilian Magnusson ville gå ner 30 kilo och började springa. Ett halvår senare klev hon in på Stockholms Stadion, sprang 5 000 meter och vann loppet. Ingen visste vem hon var eller var hon kom ifrån.", "article": "Det var den 4 oktober 2006 och det som hände var en skräll. Några timmar tidigare hade Lilian Magnusson kommit till Stadion för att springa ALJ Open. \"Vilken klubb tillhör du?\" \"Jag är inte med i någon klubb.\" Torbjörn Sköldefors var där, journalisten som driver webbplatsen marathon.se. När startskottet gick såg han henne flyta fram på löparbanan och han tänkte: \"Oj, vad gör den kvinnan här\" - Hon såg ut som om hon kom från en stor gala i Europa och vann ju lätt som en plätt, säger han i dag. Efter loppet gick han fram till henne. \"Stämmer det att du inte är med i någon klubb? Nu måste du ta det jättelugnt! Du kommer att få erbjudanden från alla stora klubbar.\" Han gav henne sitt telefonnummer. Efter det blev Lilian Magnusson en löparkvinna att räkna med. I september i år vann hon 10.000 meter i Finnkampen i Göteborg och när vi ses i hennes radhus norr om Uppsala är hon på väg till en maratontävling i Berlin (där hon kommer att sätta nytt personligt rekord). Men historien om Lilian Magnusson börjar inte på Stadion i Stockholm, eller på Ullevi i Göteborg. Den gryr i en by nära Victoriasjön i Kenya. Där bodde Lilian under sina första åtta år. Hos mormor. Mormor tog hand om Lilian, hennes två bröder, och andra som behövde mat och husrum. - Mormor är en varm människa och vårt hus i byn var alltid fullt. Lilian skär sallad, tomater, gurka. Tar fram keso och bröd. Barnen väntar på sin lunch. Lilian säger att mormor är hennes förebild. Där och då, i början på 70-talet, hämtade Lilian ved i skogen, vatten från en grop och hjälpte mormor att koka majsgröt, kött och grönsaker. Men en dag kom Lilians mor resande från Sverige. Hon var nu gift med en svensk agronom och det var dags för henne och barnen att återförenas i Sverige. - När bilen rullade bort från mormors hus, det var så sorgligt. Lilian och hennes bröder kom till Ultuna utanför Uppsala, till svensk kyla och svensk snö. Och så började hon springa? Nej, inte då. Och inte i tonåren. I Kenya sprang hon till skolan. \"Det gör alla, för det går ju fortare än att gå.\" - Jag började gå på gym och aerobics när jag skulle gifta mig med Per. Jag ville bli av med sex kilo. För snart åtta år sedan fick Lilian Magnusson sitt första barn, och när lilla Zoé var född vägde Lilian 87 kilo. Trettio mer än före graviditeten. Lilian gjorde som hon brukade. Satte upp ett mål. Och det var då hon började springa. Hon skulle gå ner alla kilona och fira med att springa ett tjejlopp, Maja Gräddnos-loppet i Uppsala. Japp, hon fixade det. Vilken placering hon fick minns hon knappt. Hon födde två barn till med femton månaders mellanrum och historien upprepade sig. Upp 30 kilo och samma mål igen. Hon skulle ner i matchvikt till ett visst lopp. Lyckades och slutade springa. - Det var ju så super-super-tråkigt! Men så började hon träna tillsammans med en kvinna som hade barn på samma förskola och hittade ett träningsprogram på nätet, sajten marathon.se. - På 26 veckor skulle man komma i form till Stockholm Marathon. Var det verkligen möjligt? - Jag började följa det och fick liksom en knäpp i hjärnan. Min bild av mig själv förändrades och jag började se mig själv som löpare. En dag såg hon en annons i tidningen. Anders Szalkai skulle komma till Stadiumbutiken i Uppsala, han som hade lagt upp träningsprogrammet på marathon.se. Just det som Lilian följde. Hon skrev upp tio frågor i ett anteckningsblock och gick till butiken. Vågade sig fram till honom och sa att hon tänkte springa Bellmanstafetten i Stockholm, ett lopp på fem kilometer. Hade han några tips? \"Det är ju bra om du testar några banlopp\", sa Anders Szalkai och gav henne sin mejladress. Det var då Lilian åkte till Stockholm Stadion och vann. - Folk kom fram och sa: \"Ååå, vilken tid! En av topp tio i Sverige!\" - Jag fattade inte att det var så märkvärdigt. Jag tränade ju mycket ensam och hade inget att jämföra med. - Men jag blev väldigt peppad. Nu hände det saker. Torbjörn Sköldefors och Anders Szalkai talade med varandra om det nya stjärnskottet och de bestämde att Anders Szalkai skulle hjälpa Lilian med träningen. Han som har fyrtionio maratonlopp i benen. Anders Szalkai började träna Lilian och Lilian tyckte alltihop var helt overkligt. Hon kom in i en ny värld. Lärde sig tekniktermer som hon tidigare aldrig hade hört. Fick syn på kläder och skor hon inte varit i närheten av. - Jag hade bara ett par träningsskor och brukade byta en gång om året. Jaså, finns det olika skor för olika saker! Ja, det var ju något helt annat att springa på bana med spikskor. Det finns maratonskor också, såna här, säger hon och visar sina mjuka, mockasinliknande maratonskor i guld. Med sådana skor sprang hon i somras sitt andra Stockholm Marathon och blev svensk silvermedaljör och femma totalt bland världens damer. Barnen Zoé, Zack och Tiffanie har bänkat sig vid matbordet. De är sju, sex och fem år och deras ljusa, höga röster fyller hela köket. Lilian ringlar olivolja och balsamvinäger över deras portioner. På almanackan vid mikrovågsugnen har någon i familjen skrivit: \"Familjen är bäst\". Nej, mitt liv har inte förändrats, påstår Lilian. - Det här livet är viktigast, säger hon och pekar på barnen som vevar med benen under stolarna. - Jag vill vara i det här kackalorumet, ge barnen det jag kan. Jag kallar mig hemmafru. Det är härligt att kunna vara hemma och ge barnen en lugn start i livet. Hon går upp vid fem varje morgon och springer någon mil innan barnen ska upp vid halv sju. Hon känner inget motstånd längre, ingen trötthet. Låter inga tankar komma i vägen. Säger att det känns kravlöst och roligt och att ingen annan än hon själv sätter upp målen. Lilian Magnusson fyller 39 år i oktober, och häromdagen sa en kvinna på gymmet: \"Gammal är bäst!\" En annan kvinna hejdade henne och sa: \"Nu ska jag också ta tag i mitt liv och min övervikt!\" En gång vart tionde år kommer det fram någon som har Lilian Magnussons begåvning, menar Torbjörn Sköldefors. Mannen som blev så imponerad när han första gången såg henne springa. - Lilian kan nå sitt max om tio år, säger han. Och han tror att hon kan utvecklas mycket och länge för att hon har roligt, är mogen och för att hon har har perspektiv på livet. Han jämför med landslaget i friidrott, som hela året ligger på läger och tränar utan att uppnå så märkvärdiga resultat. - Livskvalitet är viktigt om man ska lyckas, och man ska inte träna för mycket, inte mer än ett par timmar om dagen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31511, "headline": "Supermuseum? Nej tack!", "summary": "I går kom utredningen ”Nya museer och projekt m m”. I den föreslås att Nationalmuseum byggs ut för att också rymma Nobelmuseet och Arkitekturmuseet. DN:s Peder Alton har ett bättre förslag.", "article": "Så ligger Christina Rogestams utredning om ”Nya museer och projekt m m” på regeringens och kulturdepartementets bord, en rekommendation om museisatsningar och nya musikhus inför framtiden. Den är snabbt hopskriven, kortfattad i tonen och innehåller flera sensationella inslag. Samtidigt vet jag inte om just stilen, tonfallet är en kvalitet i sig eller bara är en följd av knapp tid. Mycket sägs om hyresintäkter, om driftskostnader men ingenting om det kulturella utfallet och än mindre om hur nya museer samspelar med en växande turism och därmed en växande turist- och kulturindustri. Så vad föreslår Christina Rogestam? En härva av insatser som förstärker och rustar upp främst de tunga, traditionella kulturinstitutionerna: naturligtvis Nationalmuseum (en viktig åtgärd), Operan (både renovering av den gamla byggnaden och satsningar på en ny). Hon förslår också att ett nytt Nobelmuseum skall föras ihop (exakt hur framgår inte) med Nationalmuseum och Arkitekturmuseet i ett nybygge för att ingå i ett triumvirat med gemensamma större utställningslokaler. Det låter som Columbi ägg. Hela räckan av föreslagna museiinstitutioner skall samsas bakom den nyrestaurerade Nationalmuseibyggnaden från sent 1800-tal. Rogestam understryker möjligheten att resa ett spektakulärt bygge på Blasieholmen (bakom Nationalmuseum) av hög internationell klass vänt mot Strandvägen och det populära Vasamuseet på Djurgården. Stråk från en tidigare utredning om ett nytt formmuseum skymtar i bakgrunden. Men utan ett formmuseum som huvudinstitution. Det skall i stället vara en förstärkt del av ett Nationalmuseum med växande ansvarsområde. Museets chef Solfrid Söderlund har all anledning att känna sig nöjd. Hon får ett nyrenoverat hus, nybyggda lokaler för tillfälliga utställningar, draghjäp från Nobelmuseet (som inte stoppas undan i ett bergrum under Skeppsholmskyrkan) och blir synlig från både Östermalm och Södermalm, om regeringen går på Rogestams linje. Men Arkitekturmuseet lever farligt. Och form- och design-vännerna förväntas klara sig i konkurrens med Rembrandt, Monet och Goya. Jag kan tänka mig ett annat scenario, ett förstärkt och dynamiskt arkitekturmuseum, ett framåtriktat designmuseum där båda slåss om de senaste internationella utställningarna, som diskuterar och kritiskt granskar den kraftiga nybyggnation som nu pågår i Sverige och deltar aktivt i samtiden, med hjälp av pengar både från stat och kommun och från svenskt näringsliv. Då vore en egen byggnad mitt i Stockholm en given höjdare. Är det loppet kört vilar ansvaret tungt på det nuvarande Arkitekturmuseet och en regering som visar en förbluffande oförmåga att värdera dynamiken i svensk kultur. Peder Alton peder.alton@dn.se Läs mer om utredningen på nästa sida. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31528, "headline": "Alex Schulman slutar blogga", "summary": "I dag meddelade Alex Schulman att han slutar skriva om hur det är \"Att vara Alex Schulman\" i sin populära blogg på Aftonbladet.se.", "article": "Det var för ett år sedan som Alex Schulman började skriva om sig själv och sitt liv för internetsajten Stureplan.se, och för fem månader sedan flyttade hans dagbok till Aftonbladet.se. - Jag har funderat på att sluta de senaste två månaderna. Bloggandet tar över hela min existens. Det blev till slut ingen skillnad mellan Blogg-Alex och vanliga Alex, sa Schulman på en presskonferens i dag. Över 250.000 läsare klickar in på hans digitala dagbok varje vecka, vilket innebär att han har den mest lästa bloggen i Sverige. Skälet till att han slutar anger han i sitt sista inlägg vara att drivandet av dagboken ger honom ångest och ofta får honom att må väldigt dåligt. \"Bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om det längre\", skriver han. Vidare berättar han att han välkomnar en debatt om nätmobbning och att han tror en sådan är viktig. Att han själv har sysslat med en del mobbning medgav han på dagens presskonferens. - Jag har byggt upp en karaktär i bloggen som är en primadonna, en narcissistisk och svinaktig person. Det mina läsare vill ha är blod, de vill ha de iskalla, hjärtlösa kommentarerna och kräver att jag ska vara elak. Jag märkte att jag höll på att bli en lika hjärtlös person själv. Ångrar du något som du har skrivit? - Det finns innehåll som jag inte kan stå för. Det är många inlägg som jag har ångrat och tagit bort själv efter en stund. Andra som jag tvingats ta bort efter ett snack med Kalle (Jungkvist, chefredaktör för Aftonbladet.se, DN:s anm.). Jag har i första hand skrivit för att roa publiken. Och jag har velat testa var gränserna går för vad man får skriva. Jag har velat utmana Aftonbladet. I de fall folk har blivit ledsna har jag alltid ångrat mig, Under den senaste veckan har det pågått ett bloggkrig på Aftonbladet mellan just Schulman och tv-recensenten Jan-Olov Andersson. Schulman kallade sin kollegas texter \"platta\" och \"provocerande usla\" och sade sig skämmas över att ha honom som kollega. Andersson svarade genom att till Dagens Media säga: \"Det jag är upprörd över är att han (Schulman) fått plats i min egen tidning till att håna mig. Det kan inte finnas nån annanstans där man får sitta och håna sina kollegor offentligt och bli applåderad för det.\" Senare gav sig dessutom tidningens sportkrönikör Lasse Anrell in i debatten och skrev ett internt mejl till sina kollegor där han uppmanade; \"Nu får vi fan ta och rensa luften och visa att vi har högt i tak på gamla sköna Aftonbladet.\" Kalle Jungkvist, chefredaktör och ansvarig utgivare på Aftonbladet.se, bekräftar att det funnits påtryckningar internt att lägga ner Alex Schulmans blogg, men att hans beslut att sluta beror inte på en enstaka händelse: - Själva kärnan i en så provokativ blogg -att vara fri och ocensurerad, ständigt uppkopplad med inlägg klockan tre på natten -det är svårt att hantera under ett ansvarigt utgivarskap i traditionell publicistisk bemärkelse. Det blev tydligare och tydligare att det ställer till med problem, både internt och externt. De 250.000 läsarna kan trösta sig med att Schulman kommer att fortsätta sin kommunikation med dem på ett eller annat sätt. Lite kryptiskt skriver han att han tillsammans med sin chefredaktör Kalle Jungkvist har \"arbetat fram en ny idé om hur jag på ett annat sätt kan kommunicera med mina och Aftonbladets besökare på webben. Jag kan inte säga exakt när ni kommer att få ta del av det. Men jag kan garantera att ni inte kommer att missa det när det händer. Och jag tror att ni kommer att gilla det.\" Till Alex Schulmans blogg (Aftonbladet.se) ", "article_category": "culture"}
{"id": 31547, "headline": "”Utan våra fans är vi bara några grabbar med idéer”", "summary": "Frank O’Connor på Bungie som utvecklade nya ”Halo 3” vill ha en story, effekter och flerspelarlägen för en balanserad spelupplevelse.", "article": "Sista delen av ”Halo”-trilogin är släppt. Utvecklarna Bungies enormt populära saga om den pansarbeklädde hjälten Master Chief får efter fem år sitt avslut. – I ärlighetens namn så har ”Halo”-spelen utvecklats under arbetets gång, både i gameplay och berättelse. Vi visste inte precis vad det var ”Halo” kom att bli förrän i slutet av utvecklingen av det första spelet. När vi skapade ”Halo 2” kände vi oss mycket säkrare på vår historia och karaktärerna och vad de skulle komma att bli, berättar Frank O’Connor som arbetar med spelinnehåll på Bungie. I första ”Halo”, som förändrade spelvärldens syn på FPS, låg stor vikt kring historien som berättades, något som var mindre framträdande i uppföljaren där fokus hamnade på flerspelardelen. I utvecklingen av tredje delen tycks Bungie siktat på en kombination av de båda. – Enspelarläget i ”Halo 3” är mycket av en kompromisslös best. Ambitionen är att det ska vara av stor och episk skala. Förhoppningsvis uppnår den vad vi tänkt – gigantiska fältslag och välbalanserade strider. Men vi har även denna gång höjt nivån på multiplayer. Där finns massor med nyheter. Själv ser Frank O’Connor ”Halo 3” som ett spel där story, effekter och flerspelarlägen sytts samman i en balanserad form. Precis som han tror framtidens FPS kommer att se ut. – Det finns mycket att säga om vackra miljöer, en tilltalande story eller en väl balanserad gameplayupplevelse. Idealet är ju självklart att kombinera de olika elementen och skapa en sammanhängande upplevelse. Samtidigt får man inte heller glömma bort att till exempel ”Galaga” fortfarande är väldigt roligt även om det knappast är någon teknisk ”tour de force”. Men att säga exakt hur FPS kommer att se ut i framtiden är omöjligt, mycket beror på utvecklarna. Frank O’Connor tror däremot inte på att fler rollspelselement kommer att ingjutas i genren. – Nej. Spel som ”Bioshock” gör det förvisso mycket bra, och har ett lysande val av stil. Om vi jämför så är rytmen i ”Halo 3” väldigt olik deras, lite mer frenetisk. Kanske kan det sägas att vårt spel kommer i mindre munsbitar. Dessutom behövde vi skapa en sammanhållen känsla med våra gameplay-typer – multiplayer, enspelarläget och så vidare. ”Halo 3”-styrkan ligger i variationen, ”Bioshocks” djup kommer från rollspelselementen. Och så klart dess position nere i djupa vatten … Som den sista delen av en oerhört omtyckt spelserie har ”Halo 3” otroliga förväntningar på sig. Bara i USA hade över 1,7 miljoner spelare bokat sitt exemplar av spelet i förväg för att vara säkra på att få tag på ett. Men Frank O’Connor hävdar ändå att den största pressen kommer från Bungie själva. – Ska sanningen fram så är de yttre förväntningarna inte så påträngande faktiskt. Det är de interna förväntningarna och det trycket som driver oss. Vilket är vår största rädsla; vi vill överträffa det vi tidigare skapat, vilket är svårare än det låter. Samtidigt som det interna trycket är störst så betyder seriens fans allt. Faktum är att många som arbetar på Bungie är gamla ”Halo”-fans. Utan våra fans är vi bara en samling grabbar med några idéer. Så vad händer nu då – Vi kommer ju inte att tröttna på Master Chief, men i slutet av ”Halo 3” tar hans berättelse slut. För oss blir det att arbeta vidare med nedladdningsbart innehåll till spelet ett bra tag framöver. Och så klart fortsätta att arbeta med filmregissören Peter Jackson på Halo-projektet. Susanne Möller spel@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31548, "headline": "Frank O'Connor: Halo3", "summary": "\"Utan våra fans är vi bara några grabbar med idéer\". Frank O’Connor på Bungie som utvecklat nya \"Halo 3\" tycker att en blandning av god story, effekter och flerspelarlägen gör en bra spelupplevelse.", "article": "Sista delen av \"Halo\"-trilogin är släppt. Utvecklarna Bungies enormt populära saga om den pansarbeklädde hjälten Master Chief får efter fem år sitt avslut. - I ärlighetens namn så har \"Halo\"-spelen utvecklats under arbetets gång, både i gameplay och berättelse. Vi visste inte precis vad det var \"Halo\" kom att bli förrän i slutet av utvecklingen av det första spelet. När vi skapade \"Halo 2\" kände vi oss mycket säkrare på vår historia och karaktärerna och vad de skulle komma att bli, berättar Frank OConnor som arbetar med spelinnehåll på Bungie. I första \"Halo\", som förändrade spelvärldens syn på FPS, låg stor vikt kring historien som berättades, något som var mindre framträdande i uppföljaren där fokus hamnade på flerspelardelen. I utvecklingen av tredje delen tycks Bungie siktat på en kombination av de båda. - Enspelarläget i \"Halo 3\" är mycket av en kompromisslös best. Ambitionen är att det ska vara av stor och episk skala. Förhoppningsvis uppnår den vad vi tänkt - gigantiska fältslag och välbalanserade strider. Men vi har även denna gång höjt nivån på multiplayer. Där finns massor med nyheter. Själv ser Frank OConnor \"Halo 3\" som ett spel där story, effekter och flerspelarlägen sytts samman i en balanserad form. Precis som han tror framtidens FPS kommer att se ut. - Det finns mycket att säga om vackra miljöer, en tilltalande story eller en väl balanserad gameplayupplevelse. Idealet är ju självklart att kombinera de olika elementen och skapa en sammanhängande upplevelse. Samtidigt får man inte heller glömma bort att till exempel \"Galaga\" fortfarande är väldigt roligt även om det knappast är någon teknisk \"tour de force\". Men att säga exakt hur FPS kommer att se ut i framtiden är omöjligt, mycket beror på utvecklarna. Frank OConnor tror däremot inte på att fler rollspelselement kommer att ingjutas i genren. - Nej. Spel som \"Bioshock\" gör det förvisso mycket bra, och har ett lysande val av stil. Om vi jämför så är rytmen i \"Halo 3\" väldigt olik deras, lite mer frenetisk. Kanske kan det sägas att vårt spel kommer i mindre munsbitar. Dessutom behövde vi skapa en sammanhållen känsla med våra gameplay-typer - multiplayer, enspelarläget och så vidare. \"Halo 3\"-styrkan ligger i variationen, \"Bioshocks\" djup kommer från rollspelselementen. Och så klart dess position nere i djupa vatten... Som den sista delen av en oerhört omtyckt spelserie har \"Halo 3\" otroliga förväntningar på sig. Bara i USA hade över en miljon spelare bokat sitt exemplar av spelet i förväg för att vara säkra på att få tag på ett. Men Frank OConnor hävdar ändå att den största pressen kommer från Bungie själva. - Ska sanningen fram så är de yttre förväntningarna inte så påträngande faktiskt. Det är de interna förväntningarna och det trycket som driver oss. Vilket är vår största rädsla; vi vill överträffa det vi tidigare skapat, vilket är svårare än det låter. Samtidigt som det interna trycket är störst så betyder seriens fans allt. Faktum är att många som arbetar på Bungie är gamla \"Halo\"-fans. Utan våra fans är vi bara en samling grabbar med några idéer. Så vad händer nu då? - Vi kommer ju inte att tröttna på Master Chief, men i slutet av \"Halo 3\" tar hans berättelse slut. För oss blir det att arbeta vidare med nedladdningsbart innehåll till spelet ett bra tag framöver. Och så klart fortsätta att arbeta med filmregissören Peter Jackson på Halo-projektet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31562, "headline": "En beundrad diva med skygglappar", "summary": "Zarah Leanders tid i Tyskland mellan 1936 och 1943 blir opera på Folkoperan. Regissören Claes Fellbom och kompositören Anders Nilsson väjer inte för stjärnans samröre med nazismen. På söndag är det premiärdags för \"Zarah\".", "article": "I höst satsar Folkoperan allt på Zarah Leander. Här väjer man inte för hennes engagemang i nazisternas Tyskland och där, mellan 1936 och 1943, utspelas handlingen. Intresset för föreställningen är på topp. Både svenska och utländska medier, framför allt från Tyskland, gör reportage. Och onekligen finns det gåtor i Zarah Leanders livshistoria. Zarah Leanders berömmelse byggdes upp av den nazistkontrollerade tyska filmindustrin där hon var den högst betalda kvinnliga filmstjärnan. Sin stundom uppblossande fräckhet använde hon även mot nazisterna men mest för att berika sig själv. - Jag har alltid varit fascinerad av stora divor, säger Claes Fellbom, som både regisserar och har skrivit libretton. - Men den här berättelsen bygger inte bara på en svensk stjärna i nazisternas tjänst. Texten tar också upp hur andra människor löser sina existentiella problem under ett hårt förtryck. Ska man stanna, eller lämna Tyskland? Vart ska man i så fall resa, om man inte känner någon? - Zarah Leander hade visserligen ett kontrakt, men då bomberna föll kunde hon utan vidare ha valt att fara hem till Sverige. Det gjorde hon inte. Leander lämnade först Nazi-Tyskland slutgiltigt i mars 1943 en månad efter slaget vid Stalingrad, då det var uppenbart för de flesta att framgångarna vänts för tyskarna. Claes Fellbom säger att det inte höjs några pekpinnar mot någon av rollfigurerna. - Operans syfte är att publiken ska identifiera sig med Zarah Leander och verkets övriga roller och själv ta på sig skulden för vad som hände. Det kan bara ske om man förstår personernas agerande. Om vi i libretton endast skulle ha berättat historien om till exempel någon som var fullständigt knäpp, skulle man ha bagatelliserat problematiken. Zarah Leander började arbeta för den nazistkontrollerade tyska filmindustrin 1936. Redan 1933 berättades stort i svenska dagstidningar om bokbål, svåra förföljelser av judar och om koncentrationsläger där folk mördas. Två år senare, 1935, om införandet av raslagar. - Hur man agerade berodde på vad man satte på sig för skygglappar, vad man ville höra eller inte höra. Claes Fellbom har gjort en fri tolkning av Zarah Leanders tid i Tyskland. Scenografin av Lars Östberg tar avstamp i det nazistiskt storvulna. Orkestern sitter under en bred trappformation som minner om Albert Speers monumentala byggnader. Orkestern skymtar genom galler i trappanläggningen. - Nazisterna kunde skickligt förföra visuellt med form, ljus, regi, uppställningar och musik. Plötsligt rycks man med på fel sätt. Det är otäckt. Men något av det måste vi åskådliggöra för att förstå tiden, säger Claes Fellbom. Det är dock inga gamla schlagerörhängen eller marscher som valsar runt. Här gör tonsättaren Anders Nilsson egna versioner av den tidens ofta fyrkantigt melodiska språk när han på ett konstmusikaliskt dramatiskt sätt hanterar både schlager och nazisternas kampsånger. - Jag har gjort ny musik till masscener och nazistiska textcitat, eftersom jag inombords inte vill citera Tredje rikets musik. I andra akten däremot ändrar jag tonspråket för att helt identifiera mig med de förtryckta, säger Anders Nilsson. \"Zarah - beundrad och bespottad\" är Anders Nilssons andra opera, tidigare har han gjort enaktaren \"Klassresan\" åt Operahögskolan. - Första versionen av \"Zarah\" tog ett och ett halvt år att komponera. Därefter har jag gjort ändringar inte minst för sångarnas skull. Titelrollen görs av Ulrika Tenstam. - Sångligt är det väldigt utmanande. Jag får använda alla mina röstlägen, visa, schlager, operasång och ett mycket lågt register. Tilltagen passar mig. Jag är en busig sångerska, det vet alla sångpedagoger. Rollen är också mycket fysiskt rörlig och med många humörsvängningar, inte minst när vi försöker närma oss den lilla personen Zarah, säger Ulrika Tenstam. Också Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels har en central roll. - Musikaliskt är den väldigt komplext rytmisk, något som beskriver hans komplicerade personlighet. Goebbels är svår att gestalta, inte minst med tanke på det stora ansvar han hade för de många miljoner människor som dog under kriget. Jag har fruktansvärda repliker att sjunga. Flera av dem är autentiska, säger Henrik Holmberg som gestaltar Goebbels. Operans andra kvinnliga huvudroll är judinnan Else Janke, som Goebbels under sin ungdomstid hade en relation med. I operan blir hon Zarahs påkläderska. - Tyskland var under 1920-talet det mot judar mest liberalt inställda landet i Europa, något nazisterna grundligt ändrade, säger Claes Fellbom. Else Janke sjungs av Madelaine Wibom, som efter musikdramatiska skolan började sjunga i Schweiz, men nu debuterar som färdig operasångerska i Sverige. - Styckets andra manliga huvudroll, Florian, som sjungs av Olle Persson, är baserad på en av Zarah Leanders motspelare på film som hade en judisk hustru. När han fick välja mellan frun och karriären åkte han hem och begick självmord. En annan av föreställningens roller är Dodi, styckets narr och sanningssägerska som sjungs av Christina Högman. Dodi lever med sin systerson Horst (Mikael Axelsson), en perverterad SA-man. Folkoperan har alltid tagit ett ansvar för unga svenska dirigenter. Nu är det den alltmer uppmärksammade Joakim Unander som dirigerar premiären. År 1987, redan sex år efter Leanders död, kom två musikaler om henne, \"Zarah\" på Intiman med Evabritt Strandberg i titelrollen och \"Stjärnfall\" med Arja Saijonmaa i Säffle. Ingen av dem lämnade några bestående intryck. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31566, "headline": "Atlas över ett tropiskt växthus", "summary": "”Brasiliansk musik” är en bok om en av världens mäktigaste musikkontinenter och den första på svenska. Och den behövs. Men Åsa da Silva Veghed lyckas inte rubba på klichéerna, tycker Martin Nyström.", "article": "ÅSA DA SILVA VEGHED ”BRASILIANSK MUSIK” vmb förlag I Brasilien är det idiotiskt att tala om traditioner, menar popstjärnan Lenine, i en av intervjuerna i Åsa da Silva Vegheds nya bok ”Brasiliansk musik”. Allt är från början importerat utifrån, säger Lenine. Men tillägger: ”Allt som planteras här växer. Det är tropiskt klimat. I Brasilien blandas allt. Det enda som inte kommer från andra håll är den indianska attityden att vara kannibal.” Lenine bor i Urca nedanför Sockertoppen i Rio De Janeiro. Och han är besatt av att odla orkidéer. Något som osökt får mig att tänka på Evert Taubes kanske mest erotiskt ångande, rivalitetsstinna och farligt slukande dikt ”Orkidéer” som han skrev på 1940-talet och som utspelar sig på samma plats. En dikt som säger sig vilja tala med en ”mjukt, läspande portugisiska” men som lite typiskt svenskt förvirrat slutar med ett löfte om att dansa en rumba – och inte en samba. ”Brasiliansk musik” är en atlas över en av världens mäktigaste musikkontinenter och den första på svenska. Och den behövs. För okunskapen och förvirringen kring den latinamerikanska musiken, dess historia och dess mest betydande genrer var inte bara total när Sverige så smått började tropikaliseras på 1930- och 40-talen. Då framför allt via schlagermusiken. Den är fortfarande alarmerande stor, inte minst om man jämför med vad man här i allmänhet anser sig böra veta om musiken i Sydamerika. Ta bara Anders Nunstedts famösa dissande (”Vem gillar Gil?” ) av Polarpristagaren Gilberto Gil i Expressen (26/10 -04) eller Anna Books allt annat än sambaliknande Melodifestivalhit ”Samba sambero”. Men det har verkligen hänt något. Den brasilianska musiken och kulturen är på väg att nå oss på en ny, mera genomgripande nivå. Och inte bara som en exotism, en färdig produkt eller som en tillfällig fluga (som man nog får kalla bossa nova-vågen under 1960-talet med namn som Lill Lindfors, Cornelis Vreeswijk och Sylvia Vrethammar). Gästpelen som duggat allt tätare, mycket tack vare den livaktiga arrangören Bar Brasil i Stockholm, har spelat roll. Men viktigare ändå är den rad av svenska eller brasiliensvenska artister som på senare tid och inom olika genrer upprättat allt starkare länkar och pipelines till den brasilianska musiken. Namn som Lina Nyberg, Lisa Nilsson, Simone Moreno och Håkan Hellström eller det nya performancekollektivet Quarto som gjorde stor succé på Moderna dansteatern för bara ett par veckor sedan. Vad består då attraktionen av? Ja, för Åsa da Silva Veghed, som är musiketnolog och frilansjournalist på bland annat SvD, SR och Lira, är det omloppet av tradition och förnyelse som möjliggörs i ett land där blandningen och hybridiseringen har pågått i flera hundra år. Något som i dag gör Brasilien till ett framtidsland kulturellt sett. Beteckningar på musikstilar, liksom på allt ifrån danssteg till hudfärger, finns det myriader av – men ingenstans i världen är gränserna så upplösta mellan olika genrer när det kommer till kritan. Till själva musicerandet. När den svenske pandeirospelaren (ett slags tamburin) Sebastian Notini får frågan om skillnaden mellan svenska och brasilianska musiker svarar han: ”Svenska musiker tänker mycket. Hur gör vi nu? Hur kommer det att uppfattas? Man tänker många led framåt. Brasilianarna tänker inte så, utan mer, wow, nu ska vi göra något häftigt och nytt, ser inga hinder.” Även Lina Nyberg och Lisa Nilsson är inne på det utmanande i det tillfälligt sammanhållna i rytmen och i tajmningen i samspelet. Att tänka musik utan konturer. Inte definiera vart den skall ta vägen utan hur den så fritt som möjligt kan släppas lös. Många tackar Gud i denna bok. En ful och porrig kvinnlig bailefunkstjärna för att det är endast han som avgör vad som är skönhet. En annan mera gangsterorienterad manlig bailefunkstjärna för att det är de två (Gud och han) som håller ihop. Det är kul läsning. Men den som bäst uttrycker bokens anda är slagverkaren Naná Vasconcelos som tackar Gud för att han föddes i den nordostliga delstaten Pernambuco. ”Brasiliansk musik” presenterar hela kontinenten men Åsa da Silva Vegheds förkärlek för den nordöstliga delstaten med sin rikedom av folkmusik, afrikanska traditioner och electronica-experiment präglar boken på gott och ont. Brasilien är oändligt mycket mer än samba och bossa nova ( som är förknippat med Rio de Janeiro), visst, men det känns som att Åsa da Silva Veghed inte haft passion eller kunskap nog att försöka rubba på klichébilderna av just dessa genrer. Framför allt tycker jag att bossa novan är tråkigt behandlad. Särskilt som dess uppkomst och vidareutveckling är en sanslöst rafflande historia. Och ett lysande exempel på det unikt levande förhållandet som många brasilianska musiker tycks ha haft och fortfarande har till landets modernistiska historia. Samt givetvis på deras oförskräckt glupska förhållandet till det främmande, till världen utanför. Till den kannibalistiska idén: ”Den du slukar ger dig kraft.” Martin Nyström martin.nystrom@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31567, "headline": "Atlas över ett tropiskt växthus", "summary": "”Brasiliansk musik” är en bok om en av världens mäktigaste musikkontinenter och den första på svenska. Och den behövs. Men Åsa da Silva Veghed lyckas inte rubba på klichéerna, tycker Martin Nyström. BÖCKER", "article": "ÅSA DA SILVA VEGHED ” BRASILIANSK MUSIK” vmb förlag I Brasilien är det idiotiskt att tala om traditioner, menar popstjärnan Lenine, i en av intervjuerna i Åsa da Silva Vegheds nya bok ”Brasiliansk musik” . Allt är från början importerat utifrån, säger Lenine. Men tillägger: ”Allt som planteras här växer. Det är tropiskt klimat. I Brasilien blandas allt. Det enda som inte kommer från andra håll är den indianska attityden att vara kannibal.” Lenine bor i Urca nedanför Sockertoppen i Rio De Janeiro. Och han är besatt av att odla orkidéer. Något som osökt får mig att tänka på Evert Taubes kanske mest erotiskt ångande, rivalitetsstinna och farligt slukande dikt ”Orkidéer” som han skrev på 1940-talet och som utspelar sig på samma plats. En dikt som säger sig vilja tala med en ”mjukt, läspande portugisiska” men som lite typiskt svenskt förvirrat slutar med ett löfte om att dansa en rumba – och inte en samba. ”Brasiliansk musik” är en atlas över en av världens mäktigaste musikkontinenter och den första på svenska. Och den behövs. För okunskapen och förvirringen kring den latinamerikanska musiken, dess historia och dess mest betydande genrer var inte bara total när Sverige så smått började tropikaliseras på 1930- och 40-talen. Då framför allt via schlagermusiken. Den är fortfarande alarmerande stor, inte minst om man jämför med vad man här i allmänhet anser sig böra veta om musiken i Sydamerika. Ta bara Anders Nunstedts famösa dissande (” Vem gillar Gil” av Polarpristagaren Gilberto Gil i Expressen (26/10 -04) eller Anna Books allt annat än sambaliknande Melodifestivalhit ”Samba sambero” . Men det har verkligen hänt något. Den brasilianska musiken och kulturen är på väg att nå oss på en ny, mera genomgripande nivå. Och inte bara som en exotism, en färdig produkt eller som en tillfällig fluga (som man nog får kalla bossa nova-vågen under 1960-talet med namn som Lill Lindfors, Cornelis Vreeswijk och Sylvia Vrethammar). Gästpelen som duggat allt tätare, mycket tack vare den livaktiga arrangören Bar Brasil i Stockholm, har spelat roll. Men viktigare ändå är den rad av svenska eller brasiliensvenska artister som på senare tid och inom olika genrer upprättat allt starkare länkar och pipelines till den brasilianska musiken. Namn som Lina Nyberg, Lisa Nilsson, Simone Moreno och Håkan Hellström eller det nya performancekollektivet Quarto som gjorde stor succé på Moderna dansteatern för bara ett par veckor sedan. Vad består då attraktionen av Ja, för Åsa da Silva Veghed, som är musiketnolog och frilansjournalist på bland annat SvD, SR och Lira, är det omloppet av tradition och förnyelse som möjliggörs i ett land där blandningen och hybridiseringen har pågått i flera hundra år. Något som i dag gör Brasilien till ett framtidsland kulturellt sett. Beteckningar på musikstilar, liksom på allt ifrån danssteg till hudfärger, finns det myriader av – men ingenstans i världen är gränserna så upplösta mellan olika genrer när det kommer till kritan. Till själva musicerandet. När den svenske pandeirospelaren (ett slags tamburin) Sebastian Notini får frågan om skillnaden mellan svenska och brasilianska musiker svarar han: ”Svenska musiker tänker mycket. Hur gör vi nu Hur kommer det att uppfattas Man tänker många led framåt. Brasilianarna tänker inte så, utan mer, wow, nu ska vi göra något häftigt och nytt, ser inga hinder.” Även Lina Nyberg och Lisa Nilsson är inne på det utmanande i det tillfälligt sammanhållna i rytmen och i tajmningen i samspelet. Att tänka musik utan konturer. Inte definiera vart den skall ta vägen utan hur den så fritt som möjligt kan släppas lös. Många tackar Gud i denna bok. En ful och porrig kvinnlig bailefunkstjärna för att det är endast han som avgör vad som är skönhet. En annan mera gangsterorienterad manlig bailefunkstjärna för att det är de två (Gud och han) som håller ihop. Det är kul läsning. Men den som bäst uttrycker bokens anda är slagverkaren Naná Vasconcelos som tackar Gud för att han föddes i den nordostliga delstaten Pernambuco. ” Brasiliansk musik” presenterar hela kontinenten men Åsa da Silva Vegheds förkärlek för den nordöstliga delstaten med sin rikedom av folkmusik, afrikanska traditioner och electronica-experiment präglar boken på gott och ont. Brasilien är oändligt mycket mer än samba och bossa nova som är förknippat med Rio de Janeiro , visst, men det känns som att Åsa da Silva Veghed inte haft passion eller kunskap nog att försöka rubba på klichébilderna av just dessa genrer. Framför allt tycker jag att bossa novan är tråkigt behandlad. Särskilt som dess uppkomst och vidareutveckling är en sanslöst rafflande historia. Och ett lysande exempel på det unikt levande förhållandet som många brasilianska musiker tycks ha haft och fortfarande har till landets modernistiska historia. Samt givetvis på deras oförskräckt glupska förhållandet till det främmande, till världen utanför. Till den kannibalistiska idén: ”Den du slukar ger dig kraft.” Martin Nyström martin.nystrom@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31568, "headline": "Helylleskenet bedrar", "summary": "DEXTER (1:), TV 6 23.00. Michael C Hall från \"Six feet under\" är kriminalare och psykopat i \"Dexter\".", "article": "- I kväll är det dags. I kväll kommer det att hända igen, och sedan igen och igen. Det bara måste hända. - Miami är en storslagen stad, och jag gillar alla goda kubanska maträtter man kan få här. Men i kväll är jag hungrig på något helt annat Den trivsamme, sympatiske kriminalteknikern Dexter Morgan kör runt i Miami city, Florida, och filosoferar för sig själv. Det han talar om, det som \"måste\" hända, är att han snart ska begå ännu ett noggrant planerat mord. Ty denne Dexter är inte bara kriminalare och blodexpert(!), han är psykopat och seriemördare också. På nätterna söker han metodiskt upp de mördare han lyckats kartlägga i tjänsten vid Miami metropolitan police department. Han söker upp dem för att hämnas, genom att på ett hårresande utstuderat sätt först mörda och sedan stycka dem. Kriminalserien \"Dexter\", som börjar sändas i TV 6 i kväll, blev en stor succé när den visades på kabelkanalen Showtime i USA hösten 2006; Showtime har tagit upp kampen med Home box office (HBO) om kvalitetsstämplade tv-serier. Framgången beror inte bara på ett rafflande manus, baserat på en handfull av deckarförfattaren Jeff Lindsays böcker. Succén handlar lika mycket om huvudrollsinnehavaren: Dexter Morgan spelas av den sympatiske Michael C Hall, som vi känner igen som David, den homosexuelle av bröderna Fisher i \"Six feet under\". Helt i sin ordning nominerades Hall i kategorin \"Bäste manlige tv-skådespelare\" vid den senaste Golden Globe-galan. I serien \"Dexter\" har sminkörerna lyckats göra denne annars så fagre och bildsköne gosse rejält motbjudande. Annars är Dexter Morgan som vilken helylle-kille som helst. Han gillar vackra kvinnor och snabba båtar, han har det bra med sin söta blonda flickvän Rita Bennett (Julie Benz) - som i likhet med honom själv är totalt ointresserad av sex - och han älskar sitt arbete. Ingen skulle kunna gissa att denne mjukissnubbe döljer en hemlighet så mörk att den skulle platsa i vilken skräckfilm som helst. Men det är inte vem som helst som faller offer för Dexters mördarlusta. Han koncentrerar sig på psykiskt störda, avancerade brottslingar. Och eftersom han samarbetar med Miamipolisens mordrotel har han inga problem med att nosa rätt på nya offer. Hans syster Debra (Jennifer Carpenter) är också polis, och Dexter hjälper henne gärna att säkra spår efter Miamis vidrigaste brottslingar. - Jag har över huvud taget inga känslor, säger Dexter i serien. Om jag hade det, skulle det vara för min syster Debra. Hon är den enda i hela världen som älskar mig. De episoder av \"Dexter\" som hittills är inspelade bygger på amerikanen Jeff Lindsays böcker \"Darkly dreaming Dexter\", \"Dearly devoted Dexter\" och \"Dexter in the dark\". Denne Jeff Lindsay - vars riktiga namn är Jeffry P Freundlich - har litterära högdjur i släkten: han är gift med författarinnan Hilary Hemingway, som är dotter till Ernest Hemingways bror Leicester Hemingway. I kvällens avsnitt kidnappar Dexter den präktige Mike Donovan, musikalisk ledare för en barnkör, och konfronterar honom med flera av dem han förgripit sig på - företrädesvis småpojkar. Dexter har grävt upp de unga offren ur sina gravar, varefter han \"snyggat till dem\" för att visa upp dem för deras baneman. Hans hämnd är metodisk och raffinerad och sänder garanterat obehagsrysningar efter ryggraden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31569, "headline": "Skojig lek med sexualiteten", "summary": "Den nordiska performancegruppen Subfrau vågar gå hela vägen när de med sina dragkings växlar mellan ”manligt” och ”kvinnligt” och skapar förvirring över könstillhörigheten. Performance", "article": "Subfrau ” Pretty Subfrau” Regi, scenografi och kostym: Öllegård Goulos Medv: Ida Løken, Lotten Roos, Marika Salomaa-Kivelä, Peter Tegnér Scen: Gästspel på Teater Tribunalen, Stockholm Kvinnor och sex – ett lika outslitligt ämne för löpsedlar och deckarserier som för feministiska performancegrupper. Förmodligen just därför, för att varje styckmördad hora på tv och varje indignerade tuttchocksartikel i kvällstidningarna kräver, provocerar fram sin motreaktion. Samma ”hej, kvinnor har sin egen sexualitet, på egna villkor” -budskap behöver hamras fram om och om igen. Nötas, blötas och tillåtas krocka med den egna, internaliserade hora-madonna-konflikten. Nu är det den nordiska performancegruppen Subfrau som, efter att spelat män i skojskarpa dragföreställningar, i stället gräver i det egna underlivet. Öllegård Goulos har regisserat, scenografin är fokuserad: tre stolar och tre madrasser, en för varje kvinna. Texterna delvis hämtade ur stora mäns verk: Strindbergs ”Fröken Julie” , Molières ”Don Juan” , Ibsens ”Peer Gynt” . Männens ord om kvinnan och sexualiteten, som i en kvinnas mun får en helt annan sprängkraft, ett lika enkelt som effektivt grepp. På scen finns även en man med gitarr, med tyllkjolen böljande över knäet, Sofi Rimhedens musik driver upp tempot och bjuder in festen till dekonstruktionen av den sexuella könsmaktsordningen. Och det blir riktigt skoj – efter en mer än lovligt vinglig inledning där Subfraus teaterpunk faller sönder i halvhjärtade ansatser, vågar de gå hela vägen. Med sina dragkings i bagaget växlar Subfrau utan ansträngning mellan ”manligt” och ”kvinnligt” , spelar stereotyper med subtilitet och skapar förvirring inför könstillhörigheten. Vrider till plumpheterna så att de landar i det absurda och skapar till sist en sorts eufori i salongen, en gladsvettig känsla av att vi alla gått igenom samma process – den som leder till befrielse. Sedan kan man fråga sig om det fortfarande är så roligt med kåta kvinnor på scen, med pälsmuttor så stora att de täcker hela underlivet. Tycka att det är lite sorgligt att sprängkraften i kombinationen kvinna och sex aldrig verkar avta. Jenny Aschenbrenner teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31570, "headline": "Skojig lek med sexualiteten", "summary": "Den nordiska performancegruppen Subfrau vågar gå hela vägen när de med sina dragkings växlar mellan ”manligt” och ”kvinnligt” och skapar förvirring över könstillhörigheten.", "article": "Subfrau ”Pretty Subfrau” Regi, scenografi och kostym: Öllegård Goulos Medv: Ida Løken, Lotten Roos, Marika Salomaa-Kivelä, Peter Tegnér Scen: Gästspel på Teater Tribunalen, Stockholm Kvinnor och sex – ett lika outslitligt ämne för löpsedlar och deckarserier som för feministiska performancegrupper. Förmodligen just därför, för att varje styckmördad hora på tv och varje indignerade tuttchocksartikel i kvällstidningarna kräver, provocerar fram sin motreaktion. Samma ”hej, kvinnor har sin egen sexualitet, på egna villkor”-budskap behöver hamras fram om och om igen. Nötas, blötas och tillåtas krocka med den egna, internaliserade hora-madonna-konflikten. Nu är det den nordiska performancegruppen Subfrau som, efter att spelat män i skojskarpa dragföreställningar, i stället gräver i det egna underlivet. Öllegård Goulos har regisserat, scenografin är fokuserad: tre stolar och tre madrasser, en för varje kvinna. Texterna delvis hämtade ur stora mäns verk: Strindbergs ”Fröken Julie”, Molières ”Don Juan”, Ibsens ”Peer Gynt”. Männens ord om kvinnan och sexualiteten, som i en kvinnas mun får en helt annan sprängkraft, ett lika enkelt som effektivt grepp. På scen finns även en man med gitarr, med tyllkjolen böljande över knäet, Sofi Rimhedens musik driver upp tempot och bjuder in festen till dekonstruktionen av den sexuella könsmaktsordningen. Och det blir riktigt skoj – efter en mer än lovligt vinglig inledning där Subfraus teaterpunk faller sönder i halvhjärtade ansatser, vågar de gå hela vägen. Med sina dragkings i bagaget växlar Subfrau utan ansträngning mellan ”manligt” och ”kvinnligt”, spelar stereotyper med subtilitet och skapar förvirring inför könstillhörigheten. Vrider till plumpheterna så att de landar i det absurda och skapar till sist en sorts eufori i salongen, en gladsvettig känsla av att vi alla gått igenom samma process – den som leder till befrielse. Sedan kan man fråga sig om det fortfarande är så roligt med kåta kvinnor på scen, med pälsmuttor så stora att de täcker hela underlivet. Tycka att det är lite sorgligt att sprängkraften i kombinationen kvinna och sex aldrig verkar avta. Jenny Aschenbrenner teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31582, "headline": "Drömmen om det förlösande skrattet", "summary": "Roy Andersson är tillbaka med ”Du levande”, sju år efter ”Sånger från andra våningen”. Johan Croneman vill både skratta och gråta och känner sig rikare. DRAMA”DU LEVANDE”", "article": "REGI: ROY ANDERSSON I ROLLERNA: JESSIKA LUNDBERG, ELISABETH HELANDER, BJÖRN ENGLUND, LEIF LARSSON, OLLIE OLSSON M FL Längd: 1 tim 35 min (Från 7 år) 4” I Roy Anderssons värld är människan en komisk typ, och en tragisk stackare. Komplett och trasig, glad och sorgsen, gemen, girig och generös. Vi kan räkna upp egenskaper i timmar. Människan är allt, helt enkelt. Vi har humor – några är helt utan. Några är inne, många är ute. Rika, fattiga, utslagna. Några gråter jämt, andra skrattar åt dem som gråter. Helt enkel är ingen människa. Roy Andersson vill inte utesluta några som helst mänskliga sidor eller möjligheter, han vill betrakta alla tillstånd, vill gärna visa alla rörelser. Han vill också få oss att titta på allt när det står helt stilla. Då ser man de små rörelserna mycket bättre. Och då hör man också allt man aldrig ser. Jag skulle kunna förstå dem som säger att vi har sett allt förut, Roy Anderssons estetik, hans tablåer, hans färger, hans skådespelare, hans byggen. Vi har hört det förut och funderat på det rätt länge. En del funderar på vad det är att vara människa varje dag, andra ägnar inte detta en tanke under ett helt långt liv. De har fullt upp med att leva. Och härda ut. Jag skulle också kunna säga att jag har mycket svårt att förstå dem som säger sig ha sett allt förut. Sanningen är ju den att vi i stort sett har sett allting annat på film förut, men nästan aldrig just det här. Bara hos Roy Andersson. Tiotusentals filmer, med samma slags berättande, samma slags skådespeleri, samma historier, samma komedier och samma actiondramer. Så får vi syn på Roy Anderssons fjärde långfilm, den fjärde på snart 40 år. Och så påstår vi att det är han som upprepar sig. Jag har redan både läst det och hört. Inte så lite bakvänt blir det. Det finns, särskilt under filmens första tjugo minuter, scener och repliker som får oss att explodera av skratt. Det är det här gamla primalskrattet – det finns nämligen bara ett sätt att hantera många av dessa miserabla mänskliga tillkortakommanden: ett förlösande skratt. Plötsligt kommer en 100 år gammal man släpande sig fram på gatan, efter sig drar han en hund i ett koppel, hunden ligger på rygg, desperat försöker den ta sig upp. En man i en bilkö stannar upp, tittar in i kameran och berättar en absurd dröm han haft, ett stort släktkalas han hamnat på, han är inte släkt med någon. Han gör tricket med bordsduken inför alla gäster: ett jättebord, fantastiskt fint dukat, alla ser att det är omöjligt att lyckas med ett duktrick, mannen som berättar drömmen tror däremot det, han drar och det går givetvis mycket illa. Roy Andersson befolkar den ena drömlika bilden efter den andra, och det är ett måleri som ingen annan är kapabel till. Han är fullständigt egen, ute på en resa ingen annan har beträtt. Någonsin. Han har inte särskilt många kompisar i filmhistorien. Roy Andersson och ”Du levande” är som sagt bitvis mycket rolig. Humorn är – speciell. Ibland fungerar den som ren slapstick, ibland är det roliga subtilt som satan, ibland är humorn rent barnslig. Ibland vill man bara gråta. En ung flicka drömmer om ett liv som nygift med en popstjärna, efter bröllopet sitter de i sin lägenhet och njuter, snart börjar hela huset att röra på sig, det rör sig som på räls, stannar vid en station, de nygifta möts av tusentals jublande människor, snart åker de vidare i sitt hyreshus. Det är absolut magiskt när vi första gången ser landskapet röra sig utanför deras fönster. Vilken strålande tanke. För första gången tycker jag mig också kunna se ett samband mellan till exempel Roy Andersson och finländaren Aki Kaurismäki (en kompis alltså), de tycks dela exakt samma synsätt på förhållandet mellan text, replik, skådespeleri. De ser samma risker med ett skådespeleri som gestaltar och spelar och fraserar i onödan. De vill inte ha några utlevande budbärare som dränerar texten på dess sakliga innehåll. Kaurismäki valde för sin del fantastiska skådespelare som Matti Pellonpää och Kati Outinen, som kunde/kan minimera det som inte ens var något från allra första början, Roy Andersson omger sig med sina amatörer, han riktigt letar efter de aparta uttryckssätten, dialog som blir helt surrealistisk därför att den är superrealistisk. Det är i denna märkliga korsning Roy Andersson har parkerat sig, och där ställs nästan allt på ända. Och på sin spets. Några svackor till trots (ibland har man svårt att se det nya i en scen, ”såg vi inte exakt detta för tio minuter sedan?”) är ”Du levande” något så ovanligt som en film som berikar ditt liv. Jo, faktiskt. Man går därifrån rikare. JOHAN CRONEMAN film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31583, "headline": "Drömmen om det förlösande skrattet", "summary": "Roy Andersson är tillbaka med ”Du levande”, sju år efter ”Sånger från andra våningen”. Johan Croneman vill både skratta och gråta och känner sig rikare. DRAMA ”DU LEVANDE”", "article": "REGI: ROY ANDERSSON I ROLLERNA: JESSIKA LUNDBERG, ELISABETH HELANDER, BJÖRN ENGLUND, LEIF LARSSON, OLLIE OLSSON M FL Längd: 1 tim 35 min (Från 7 år) 4” I Roy Anderssons värld är människan en komisk typ, och en tragisk stackare. Komplett och trasig, glad och sorgsen, gemen, girig och generös. Vi kan räkna upp egenskaper i timmar. Människan är allt, helt enkelt. Vi har humor – några är helt utan. Några är inne, många är ute. Rika, fattiga, utslagna. Några gråter jämt, andra skrattar åt dem som gråter. Helt enkel är ingen människa. Roy Andersson vill inte utesluta några som helst mänskliga sidor eller möjligheter, han vill betrakta alla tillstånd, vill gärna visa alla rörelser. Han vill också få oss att titta på allt när det står helt stilla. Då ser man de små rörelserna mycket bättre. Och då hör man också allt man aldrig ser. Jag skulle kunna förstå dem som säger att vi har sett allt förut, Roy Anderssons estetik, hans tablåer, hans färger, hans skådespelare, hans byggen. Vi har hört det förut och funderat på det rätt länge. En del funderar på vad det är att vara människa varje dag, andra ägnar inte detta en tanke under ett helt långt liv. De har fullt upp med att leva. Och härda ut. Jag skulle också kunna säga att jag har mycket svårt att förstå dem som säger sig ha sett allt förut. Sanningen är ju den att vi i stort sett har sett allting annat på film förut, men nästan aldrig just det här. Bara hos Roy Andersson. Tiotusentals filmer, med samma slags berättande, samma slags skådespeleri, samma historier, samma komedier och samma actiondramer. Så får vi syn på Roy Anderssons fjärde långfilm, den fjärde på snart 40 år. Och så påstår vi att det är han som upprepar sig. Jag har redan både läst det och hört. Inte så lite bakvänt blir det. Det finns, särskilt under filmens första tjugo minuter, scener och repliker som får oss att explodera av skratt. Det är det här gamla primalskrattet – det finns nämligen bara ett sätt att hantera många av dessa miserabla mänskliga tillkortakommanden: ett förlösande skratt. Plötsligt kommer en 100 år gammal man släpande sig fram på gatan, efter sig drar han en hund i ett koppel, hunden ligger på rygg, desperat försöker den ta sig upp. En man i en bilkö stannar upp, tittar in i kameran och berättar en absurd dröm han haft, ett stort släktkalas han hamnat på, han är inte släkt med någon. Han gör tricket med bordsduken inför alla gäster: ett jättebord, fantastiskt fint dukat, alla ser att det är omöjligt att lyckas med ett duktrick, mannen som berättar drömmen tror däremot det, han drar och det går givetvis mycket illa. Roy Andersson befolkar den ena drömlika bilden efter den andra, och det är ett måleri som ingen annan är kapabel till. Han är fullständigt egen, ute på en resa ingen annan har beträtt. Någonsin. Han har inte särskilt många kompisar i filmhistorien. Roy Andersson och ”Du levande” är som sagt bitvis mycket rolig. Humorn är – speciell. Ibland fungerar den som ren slapstick, ibland är det roliga subtilt som satan, ibland är humorn rent barnslig. Ibland vill man bara gråta. En ung flicka drömmer om ett liv som nygift med en popstjärna, efter bröllopet sitter de i sin lägenhet och njuter, snart börjar hela huset att röra på sig, det rör sig som på räls, stannar vid en station, de nygifta möts av tusentals jublande människor, snart åker de vidare i sitt hyreshus. Det är absolut magiskt när vi första gången ser landskapet röra sig utanför deras fönster. Vilken strålande tanke. För första gången tycker jag mig också kunna se ett samband mellan till exempel Roy Andersson och finländaren Aki Kaurismäki (en kompis alltså), de tycks dela exakt samma synsätt på förhållandet mellan text, replik, skådespeleri. De ser samma risker med ett skådespeleri som gestaltar och spelar och fraserar i onödan. De vill inte ha några utlevande budbärare som dränerar texten på dess sakliga innehåll. Kaurismäki valde för sin del fantastiska skådespelare som Matti Pellonpää och Kati Outinen, som kunde/kan minimera det som inte ens var något från allra första början, Roy Andersson omger sig med sina amatörer, han riktigt letar efter de aparta uttryckssätten, dialog som blir helt surrealistisk därför att den är superrealistisk. Det är i denna märkliga korsning Roy Andersson har parkerat sig, och där ställs nästan allt på ända. Och på sin spets. Några svackor till trots (ibland har man svårt att se det nya i en scen, ”såg vi inte exakt detta för tio minuter sedan” är ”Du levande” något så ovanligt som en film som berikar ditt liv. Jo, faktiskt. Man går därifrån rikare. JOHAN CRONEMAN film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31587, "headline": "En beundrad diva med skygglappar", "summary": "Zarah Leanders tid i Tyskland mellan 1936 och 1943 blir opera på Folkoperan. Regissören Claes Fellbom och kompositören Anders Nilsson väjer inte för stjärnans samröre med nazismen. På söndag är det premiärdags för ”Zarah”.", "article": "I höst satsar Folkoperan allt på Zarah Leander. Här väjer man inte för hennes engagemang i nazisternas Tyskland och där, mellan 1936 och 1943, utspelas handlingen. Intresset för föreställningen är på topp. Både svenska och utländska medier, framför allt från Tyskland, gör reportage. Och onekligen finns det gåtor i Zarah Leanders livshistoria. Zarah Leanders berömmelse byggdes upp av den nazistkontrollerade tyska filmindustrin där hon var den högst betalda kvinnliga filmstjärnan. Sin stundom uppblossande fräckhet använde hon även mot nazisterna men mest för att berika sig själv. – Jag har alltid varit fascinerad av stora divor, säger Claes Fellbom, som både regisserar och har skrivit libretton. – Men den här berättelsen bygger inte bara på en svensk stjärna i nazisternas tjänst. Texten tar också upp hur andra människor löser sina existentiella problem under ett hårt förtryck. Ska man stanna, eller lämna Tyskland? Vart ska man i så fall resa, om man inte känner någon? – Zarah Leander hade visserligen ett kontrakt, men då bomberna föll kunde hon utan vidare ha valt att fara hem till Sverige. Det gjorde hon inte. Leander lämnade först Nazi-Tyskland slutgiltigt i mars 1943 en månad efter slaget vid Stalingrad, då det var uppenbart för de flesta att framgångarna vänts för tyskarna. Claes Fellbom vill inte avslöja för mycket om handlingen före urpremiären på söndag. Men han säger att det inte höjs några pekpinnar mot någon av rollfigurerna. – Operans syfte är att publiken ska identifiera sig med Zarah Leander och verkets övriga roller och själv ta på sig skulden för vad som hände. Det kan bara ske om man förstår personernas agerande. Om vi i libretton endast skulle ha berättat historien om till exempel någon som var fullständigt knäpp, skulle man ha bagatelliserat problematiken. Zarah Leander började arbeta för den nazistkontrollerade tyska filmindustrin 1936. Redan 1933 berättades stort i svenska dagstidningar om bokbål, svåra förföljelser av judar och om koncentrationsläger där folk mördas. Två år senare, 1935, om införandet av raslagar. – Hur man agerade berodde på vad man satte på sig för skygglappar, vad man ville höra eller inte höra. Claes Fellbom har gjort en fri tolkning av Zarah Leanders tid i Tyskland. Scenografin av Lars Östberg tar avstamp i det nazistiskt storvulna. Orkestern sitter under en bred trappformation som minner om Albert Speers monumentala byggnader. Orkestern skymtar genom galler i trappanläggningen. – Nazisterna kunde skickligt förföra visuellt med form, ljus, regi, uppställningar och musik. Plötsligt rycks man med på fel sätt. Det är otäckt. Men något av det måste vi åskådliggöra för att förstå tiden, säger Claes Fellbom. Det är dock inga gamla schlagerörhängen eller marscher som valsar runt. Här gör tonsättaren Anders Nilsson egna versioner av den tidens ofta fyrkantigt melodiska språk när han på ett konstmusikaliskt dramatiskt sätt hanterar både schlager och nazisternas kampsånger. – Jag har gjort ny musik till masscener och nazistiska textcitat, eftersom jag inombords inte vill citera Tredje rikets musik. I andra akten däremot ändrar jag tonspråket för att helt identifiera mig med de förtryckta, säger Anders Nilsson. ”Zarah – beundrad och bespottad” är Anders Nilssons andra opera, tidigare har han gjort enaktaren ”Klassresan” åt Operahögskolan. – Första versionen av ”Zarah” tog ett och ett halvt år att komponera. Därefter har jag gjort ändringar inte minst för sångarnas skull. Titelrollen görs av Ulrika Tenstam. – Sångligt är det väldigt utmanande. Jag får använda alla mina röstlägen, visa, schlager, operasång och ett mycket lågt register. Tilltagen passar mig. Jag är en busig sångerska, det vet alla sångpedagoger. Rollen är också mycket fysiskt rörlig och med många humörsvängningar, inte minst när vi försöker närma oss den lilla personen Zarah, säger Ulrika Tenstam. Också Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels har en central roll. – Musikaliskt är den väldigt komplext rytmisk, något som beskriver hans komplicerade personlighet. Goebbels är svår att gestalta, inte minst med tanke på det stora ansvar han hade för de många miljoner människor som dog under kriget. Jag har fruktansvärda repliker att sjunga. Flera av dem är autentiska, säger Henrik Holmberg som gestaltar Goebbels. Operans andra kvinnliga huvudroll är judinnan Else Janke, som Goebbels under sin ungdomstid hade en relation med. I operan blir hon Zarahs påkläderska. – Tyskland var under 1920-talet det mot judar mest liberalt inställda landet i Europa, något nazisterna grundligt ändrade, säger Claes Fellbom. Else Janke sjungs av Madelaine Wibom, som efter musikdramatiska skolan började sjunga i Schweiz, men nu debuterar som färdig operasångerska i Sverige. – Styckets andra manliga huvudroll, Florian, som sjungs av Olle Persson, är baserad på en av Zarah Leanders motspelare på film som hade en judisk hustru. När han fick välja mellan frun och karriären åkte han hem och begick självmord. En annan av föreställningens roller är Dodi, styckets narr och sanningssägerska som sjungs av Christina Högman. Dodi lever med sin systerson Horst (Mikael Axelsson), en perverterad SA-man. Folkoperan har alltid tagit ett ansvar för unga svenska dirigenter. Nu är det den alltmer uppmärksammade Joakim Unander som dirigerar premiären. År 1987, redan sex år efter Leanders död, kom två musikaler om henne, ”Zarah” på Intiman med Evabritt Strandberg i titelrollen och ”Stjärnfall” med Arja Saijonmaa i Säffle. Ingen av dem lämnade några bestående intryck. Återstår att se vad som sker när nu Zarah Leander blir opera 100 år efter sin födelse. Marcus Boldemann marcus.boldemann@dn.se 08-738 20 59 ", "article_category": "culture"}
{"id": 31592, "headline": "Jesus var en av många Messias", "summary": "I ”Den förvandlade Messias” driver Hjalmar Söderberg tesen att evangeliernas Jesus är en historisk förfalskning, en saga. Nu ger nystartade förlaget Anomali ut boken. Fd ärkebiskopen K G Hammar imponeras av Söderbergs bibelkunskap. BÖCKER", "article": "HJALMAR SÖDERBERG ” DEN FÖRVANDLADE MESSIAS. Jesus Barabbas II” Anomali Hjalmar Söderberg har varit superaktuell det senaste året genom Vasateaterns och Riksteaterns uppsättning av ”Doktor Glas” . Krister Henriksson har ensam på scenen gett oss en fascinerande inblick i Hjalmar Söderbergs tankevärld. Pastor Gregorius var inte bara en motbjudande person som stod i vägen för sin unga hustrus verkliga kärlek och därför förtjänade döden. Han symboliserade också den förhatliga kristendomen som stod i vägen för människors livsbejakelse. Att Hjalmar Söderberg var en passionerad kristendomskritiker och att han gett uttryck åt detta i magnifik skönlitterär stil i allt från ”Förvillelser” och ”Martin Bircks ungdom” till ”Hjärtats oro” och ”Den allvarsamma leken” torde vara välkänt. Men att han också försökte utföra ”mordet” genom vetenskapligt arbete är nog för många av oss tämligen obekant. 1932 utgav han emellertid ”Den förvandlade Messias. Jesus Barabbas II” . Undertiteln syftar på den några år tidigare i skönlitterär form utgivna ”Jesus Barabbas” , vari bokens huvudtes att Jesus och Barabbas är samma person lanserades första gången. ” Den förvandlade Messias” var Hjalmar Söderbergs sista stora bok. Nu är det den första i ett nytt förlags utgivning, Förlaget Anomali, med syftet att ge ut tidigare outgiven svenskspråkig filosofisk litteratur. Den första utgivningen svarar alltså inte riktigt mot förlagets syfte, men verket är det enda av Hjalmar Söderbergs samlade verk som inte getts ut på nytt. Det är rimligt att tänka sig att förlaget genom denna första utgivning vill ange sin profil. Man hänvisar till den position i den svenska sekulariseringens historia som tillkommer Hjalmar Söderberg genom detta verk. Hjalmar Söderberg besitter en bibelkunskap som är imponerande och som få i dag torde ha motsvarighet till. Detta kan göra att hans verk blir svårläst utanför fackfolkets krets. Det är en tydlig tradition han anknyter till, där David Friedrich Strauss ”Jesu liv” från 1835 kan ses som en startpunkt. Bakgrunden var den historisk-kritiska bibelforskning som växte fram som ett led i upplysningsprojektet. Bibelns texter skulle studeras som all annan litteratur. Källkritiken ledde till upptäckten av olikheterna mellan de bibliska skrifterna och olika historiska nivåer blev tydliga. Hjalmar Söderberg behärskar både det bibliska textmaterialet och de utombibliska källorna. Han liknar därvid en dagsaktuell författare, Lena Einhorn, som också med stor kunskap om källmaterialet har lanserat en liknande sammanläggningsteori, nämligen att Jesus och Paulus är samma historiska person. Eller menar hon kanske att Jesus, Barabbas och Paulus alla tre är samma person Barabbas är enligt samtliga fyra evangelier den fånge som satt fängslad i Jerusalem medan rättegången mot Jesus pågick och som blev frigiven när folket fick välja mellan Jesus och Barabbas. Barabbas är arameiska, det språk Jesus talade, och betyder ordagrant ”faderns son” . Eftersom detta var vad Jesus kallade sig, son till fadern, är det rimligt att pröva hypotesen om inte en förväxling, eller medveten förfalskning, skett i de olika textvarianterna. Därtill kommer att det finns handskrifter som kallar Barabbas för Jesus Barabbas, alltså att båda personerna både hette Jesus och kallades Barabbas. Att Jesus och en rövare skulle bära samma namn kan ha väckt en anstöt som lett till att Jesusnamnet före Barabbas föll bort eller togs bort. I Bibeln 2000 kan denna sak studeras i not till Matteusevangeliet kapitel 27 vers 16. Där har alltså namnet Jesus Barabbas återförts. Pilatus frågar: ”Vem vill ni att jag skall frige, Jesus Barabbas eller den Jesus som kallas Messias” Hjalmar Söderberg driver alltså tesen att evangeliernas Jesus är en historisk förfalskning, en saga. Däremot är Jesus en historisk gestalt, en av många Messias som gjorde uppror mot den romerska ockupationen och vars misslyckade upprorsförsök finns dolt bakom berättelserna om rensningen av templet inför påskhögtiden. Jesus är alltså snarare den våldsbenägne rövaren än den fridsamme Messias/Kristus som den kristna kyrkan falskeligen manipulerat fram. Den historiske Jesus är identisk med den Barabbas evangelierna talar om. ”Den förvandlade Messias” är alltså kyrkans skapelse. Som historiskt dokument är Hjalmars Söderbergs gedigna konstruktion av intresse. Han representerar moderniteten som med alla till buds stående medel vill avlösa en ”stor metaberättelse” , den religiösa, kristna, med en annan ”stor metaberättelse” , den vetenskapliga. En totalsanning ska avlösas av en annan. Och det ska ske genom att vetenskapen visar hur det egentligen förhåller sig på punkt efter punkt. Hans övertygelse är benhård, det finns ingen tvekan någonstans. Allt som inte är vetenskapligt sant är falskt. Vad har hänt sedan 1930-talet, då Hjalmar Söderberg skrev ”Den förvandlade Messias” Modernitetens enkla svartvita lösning är ett minne blott. Eller kanske inte Men för den som försöker förstå tillvaron på djupet, tolka texter och företeelser, så är det oundvikligt att tänka i ”post-moderna” termer, alltså bortom det svartvita, bortom en stor sanning som avlösts av en annan lika stor sanning. Allting, även texter, är mycket mer mångtydiga och mångbottnade än vad moderniteten ville erkänna eller kunde se. För den som smittats av den postmoderna grundfilosofin, hermeneutiken (tolkningsförståelsen), blir alltså Hjalmar Söderberg hopplöst ”omodern” därför att han är så ”modern” , ett barn av moderniteten. På en punkt såg Hjalmar Söderberg klart. Han betonade Jesus och de första kristnas beroende av sitt judiska sammanhang. Detta var inte vanligt på 30-talet, då handlade det mer om att betona skillnaderna. Men han tolkade sin insikt som om de första kristna hittat på Jesus Messias/Kristus och bedrägligt använt vad kristen tradition kallat den gammaltestamentliga världen som byggstenar i sitt medvetna bedrägeri. I dag är bibelforskarna tämligen ense i betonandet av den tidiga kristna rörelsens beroende av sitt judiska ursprung. Men till detta beroende hörde också en tolkningstradition som betonade mångtydighet och tolkning på flera plan. Man kom inte åt ”sanningen” bara genom att tydliggöra förståelsen av ytplanet. Det handlar om en konstart, konsten att läsa mellan raderna. Ett postmodernt, hermeneutiskt perspektiv gör det lättare att känna igen liknande tolkningspositioner i det förflutna. Texten ställer oss inte främst inför frågan vad som exakt hände en gång i tiden. Textens fråga handlar mycket mer om vad det innebär att vara människa här och nu. Inte alla som ser tillvaron utifrån ett religiöst perspektiv bejakar detta. Fundamentalisten vägrar att se det mångtydiga och mångbottnade. Det är därför fundamentalister och modernitetens sekularister trivs så bra tillsammans. De känner igen sig själva i den andre. Även om de drar helt olika slutsatser. Svart-vitt! K G Hammar litteratud@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31600, "headline": "Grabbtidningarna har blivit smartare", "summary": "Mer mode och färre nakna brudar. Den svenska grabbighetens centrum Slitz gör en kovändning för att tillfredsställa läsarna. Ett tecken i tiden, menar genusforskaren Marie Nordberg.", "article": "Ända sedan Slitz gjordes om 1996 har den varit de kaxiga grabbgrabbarnas tidning. Slitzbrud blev snabbt ett begrepp, på grund av alla de lättklädda glamourmodeller som tidningen använt för att locka till sig läsare. Men nu blåser förändringens vindar, i det senaste numret av tidskriften har mode och längre intervjuer med kända män lyfts fram, medan de nakna inslagen blivit färre. – Vi har märkt av en attitydförändring i vår målgrupp. Den svenska grabbigheten håller långsamt på att dö ut. Vår slutsats är att svenska killar av i dag efterfrågar en smartare tidning och inte en tidning med den grad av nakenhet vi har haft tidigare, säger chefredaktören Niklas Natt och Dag. Han får medhåll av genusforskaren Marie Nordberg som har undersökt svenska tidskrifter riktade till män. Hon menar att begreppet manlighet håller på att förändras, att män i dag är mer intresserade av att läsa om mode och stil och mindre intresserade av att odla sin manlighet med hjälp av nakna brudar i en tidskrift. Tendenserna är desamma i England där grabbiga magasin som Loaded tappar i försäljning medan modetidskrifter för män vinner mark. – Det har skett en förändring som gör att grabbigheten känns förlegad, jämställdheten har faktiskt gått in och förändrat. I dag ses grabbigheten som mycket mer suspekt, de killar som växer upp nu vet att det här sättet att betrakta kvinnor inte längre är gångbart, säger hon. För tio år sedan ansågs det dödfött att satsa på en modetidning för män. I dag är attityden en helt annan, tidskrifter som King Magazine, Rodeo och DV Man lägger stor vikt vid mode- och stilreportage. Café, som under en period lockade med en hel del lättklätt, har numera en mer sober profil och Slitz lanserade 2005 modemagasinet Slitz Man. Kings chefredaktör Per Nilsson tycker ändå att Slitz kursändring ger ett lite yrvaket intryck. – God morgon, Slitz, är min första kommentar. Välkomna till verkligheten. Vi trodde stenhårt på det här från början, de andra insåg inte vad som höll på att hända i branschen. Men nu har fler börjat gå från grottmänniskotänket till groomingtänket, säger han. Faktum är att svenska män i dag lägger dubbelt så mycket pengar på kläder och hudvård som på hemelektronik och datorer. Medelmannen gör i genomsnitt av med 8 000 kronor per år på att hålla sig snygg och proper, enligt en undersökning som Sifo presenterade tidigare i år. Det gör också att modemagasinen blir ytterst intressanta för annonsörer. Anders Ericson, vd för intresseorganisationen Sveriges Annonsörer, konstaterar att annonsörerna i dag ofta drar öronen åt sig om en produkt är alltför förknippad med sexism. – I dag är det väldigt politiskt korrekt att vara negativt inställd till reklam eller medier som förknippas med det politiserade uttrycket ”sexualisering av det offentliga rummet” . Den fråga som hamnar högst på agendan om vad det är som väcker ilska, anmälningar, debatt och upprördhet handlar om sådant som på olika sätt förknippas med sexism, säger han. Slitz hävdar att det är läsekretsen som har efterfrågat en förändring, men annonsörerna spelar troligen också en stor roll i sammanhanget. Det finns dock andra magasin som mer än gärna håller fast vid naket som ett lockbete för manliga läsare. En av dem är tidningen Moore, som på nätet uppmanar sina läsare att klippa ut ”bild på valfri Moore-modell (det är en fördel om hon har stora bröst) och förvara i plånboken. Visa stolt upp för grabbarna” . – Den svenska grabbigheten håller definitivt inte på att dö ut, hävdar Moores chefredaktör Thomas Eriksson. – Den omgörning som Slitz har gjort nu tror jag främst är för annonsörernas skull, vissa annonsörer tilltalas inte av tidningar som Slitz, Moore och FHM. De försöker städa upp sin tidning för att få en annan typ av annonsörer. Sara Ullberg sara.ullberg@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 31605, "headline": "Bultande bel canto", "summary": "En ”passion” kallar Cecilia Bartoli sin nya cd och konsertturné ”Maria Malibran” , ett projekt tillägnat romantikens största operadiva. DN var på plats i den toskanska staden Lucca, där mezzosopranen Bartoli kastade sig mellan smeksamma och vettlösa arior.", "article": "”Jessy, ti amo” , står stort sprayat på den medeltida stenmuren som omger Lucca i Toscana. En stad så full av stil att man till och med klottrar med kommatecken. Lucca är inte lika förknippat med musik som Rom, Venedig och Neapel – men här föddes tonsättarna Luigi Boccherini och Giacomo Puccini. Och så finns här ett operahus, Teatro del Giglio, där romantikens första och största operadiva, den Parisfödda men spanskättade Maria Malibran, framträdde den 10 september 1834. I måndags, den 10 september 2007, presenterade mezzosopranen Cecilia Bartoli sin nya konsertturné ”Maria Malibran” och cd:n ”Maria” på samma scen. Ett projekt som hon, när jag talade med henne före konserten, hellre vill kalla för en ”passion” . Ett mer än femtonårigt lidelsefullt sökande efter Maria Malibrans försvunna röst och samtidigt sin egen. I en stil som kallas för ”bel canto” och som tillhör operahistoriens mest svårbemästrade, mest deliriska och mest mytifierade. En vokal konstart med de mest extrema uttryck för en erövrad subjektivitet. Och som en av dess främsta företrädare, tonsättaren Giachomo Rossini, i ett brev till Maria Malibran kallade för ”själens egen röst” . Maria Malibran var den första kvinnliga artisten som gjorde en hel värld tokig. Och som utmanade genom sitt emanciperade liv och sitt ojämförliga artisteri. En kvinna med många identiteter. Med ”tre själar” enligt en annan av bel cantots stora tonsättare Vincenzo Bellini. Och med en röst som författaren George Sand kallade för ”rafaelisk” , änglalik. Och för Bartoli handlar det om att rekonstruera denna enligt samtiden oändligt månfacetterade röst. Om en närmast ouppnåbart teknik men som med sina vilt ropande språng, skakningar och kast och sina oändligt långspunna viskningar förmår hypnotisera allt som synes vara normalt eller verkligt. Som äter det helt eller söver det till sömns. Och som får allt som finns i dess närhet att bulta i takt med det egna hjärtat. Samt, enligt Bartoli själv, och där är hon kontroversiell – inte är tänkt för en sopran utan för en mezzosopran. På Teatro del Giglios scen ger Cecilia Bartoli smakprov på den bortglömda repertoar som specialskrevs för Maria Malibran. En spastisk nervsystemsmusik som kastar sig mellan apati och hysteri, mellan djup instängdhet och extatisk frihetslängtan. Här härjar de mest vettlösa läten som förvandlar Bartolis röst till en ohejdbar ljudmaskin bortom allt förnuft. Men här finns även det allra ljuvaste, mest smeksamma och sammetssvärtat intima. Och överallt i dessa arior bultar det så frenetiskt att Bartoli måste hämta ny luft. Och hon låter sig fyllas tills man tror att hon skall lyfta. Maria Malibran-kostymen, en gnistrande rubinröd klänning i design av Nina Ricci, är ingen vanlig festblåsa. Den är en uppskjutningsramp. Bartolis förra projekt ”Opera proibita” , som avslutades i våras med hänryckta konserter i Stockholm och Göteborg, handlade om det ambivalenta spänningsfältet mellan moraliserande förbud och ren njutning i en repertoar från det tidiga 1700-talets Rom. Det var en av flera pionjärinsatser inom 1700-talsmusiken som Bartoli stått bakom de senaste tio åren. Men den här gången går hon inte tillbaka till barocken eller klassicismen, utan till den tidiga romantiken där hon började sin karriär. Men insatsen är betydligt högre än tidigare. Att som hon gjort, gå tillbaka till handskrifterna och upptäcka hur nyanserat det är tänkt, att det överallt står noterat ”pianissimo” (mycket svagt) och ”sotto voce” (halvröst), kallar hon ett ”uppvaknande” . Och därför realiserar hon nu, som den första någonsin, operamusik från bel canto-eran på tidstrogna instrument. Med en helt annan klanglig transparens och dynamikkänslighet än instrumenten i en modern operaorkester. – Nu hör jag denna musik, som Maria Callas en gång revolutionerade, på ett helt nytt sätt, säger Bartoli. Allt låter annorlunda, här finns ingen heroism, inget som skall låta stort. Allt sker i en intimsfär vare sig det uttrycks mitt på torget eller i ensamhet på kammaren. – Men det är också en musik som bär revolutionen i sig, i varje takt finns drömmen om ett nytt slags tillåtelse. Efter det att Cecilia Bartoli höjt rösten i ett glupsk förvandlande ”Tutto! Tutto!” i den avslutande arian på Teatro del Giglio går jag ut i Luccas gränder igen. Allt är lika stilfullt som tidigare. Det enda som bryter mönstret är ett andfått par som likt i en absurt uppepad Fellini-sekvens rusar tvärs och kors genom stadens gränder med sina rullvagnar på jakt efter ett hotell som de tvärsäkert tror skall ligga där det inte ligger. Verkligheten är inte bara bel canto. Den kan vara helt orubblig och stillös även i Lucca. MARTIN NYSTRÖM martin.nystrom@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31610, "headline": "Konstnärer tror på högre ersättningar", "summary": "I vintras avslöjades att flera erkända konstnärer ställt ut på statliga museer mot låg, eller ingen, ersättning. Nästa vecka väntas ett nytt avtal och redan i dag kan DN avslöja huvuddragen.", "article": "Sedan december pågår förhandlingar om arvoden till konstnärer som ställer ut på statliga museer. Enligt regeringens uppdrag ska konstnärernas organisationer och Statens kulturråd vara överens om ett nytt ramavtal i dag, men förhandlingarna har dragit ut på tiden och förväntas bli klara först nästa vecka. – Jag kan säga att om det avtal vi nu diskuterar går igenom, så kommer vi att vara mycket nöjda, säger Karin Willén som är ordförande i Konstnärernas riksorganisation (KRO). Två punkter är centrala i det nya avtalet. Till att börja med ersättning till konstnärerna för rätten att ställa ut deras verk publikt, den så kallade utställningstariffen. Parterna diskuterar också enskilda avtal mellan utställare och konstnär. Avtalen ska vara obligatoriska och tvinga museerna att betala för det arbete en konstnär utför i samband med en utställning. – Jag vill inte avslöja de nya nivåerna, men vi har fått upp tariffen rejält, säger Jan Nordwall, chefsförhandlare för konstnärsorganisationerna. Samtidigt vill han understryka att det inte bara är tarifferna som avgör vad en konstnär ska få betalt för en utställning. – Vi har varit väldigt tydliga med att det arbete och de omkostnader konstnärer har i samband med en utställning, ska de också få betalt för. Det arbetet har man tidigare vid upprepade tillfällen bakat in i utställningsersättningen, trots att det strider mot avtalet. I det nya avtalet finns en regel som tvingar museerna att rapportera alla enskilda avtal till berörd konstnärsorganisation. Exakt hur det ska skötas är ännu oklart, eftersom museerna upplever regeln som en betungande administrativ börda. Samma bestämmelse finns även i det tidigare avtalet, men den efterlevs dåligt eftersom många konstnärer och museer gör upp muntligt. – Men jag vill inte säga att det har varit något större motstånd. Alla parter inser att det är viktigt att konstnärerna får en bra ersättning. Det ligger i museernas intresse att ha en bra relation till konstnärerna, säger Erik Åström, på Kulturrådet. När det uppmärksammades att flera erkända konstnärer, däribland Marianne Lindberg de Geer och Birgit Broms, ställt ut på Moderna museet mot för låg ersättning aktualiserades frågan om utställningsarvoden. Enligt KRO bröt samtliga statliga museer mot gällande avtal. Den följande debatten satte fokus på den attityd som präglar inställningen till konstnärers arbete. KRO hoppas nu att det nya avtalet ska kunna ligga till grund för bättre villkor och i förlängningen leda till en attitydförändring. – Vår ambition är att genom regeringen få en stark rekommendation till all statlig verksamhet. Det här är ett långsiktigt arbete med att implementera ett nytt tänkande. Förhoppningsvis kan ramavtalet och tariffhöjningarna lägga en bra grund. Sedan krävs en attitydförändring, säger Jan Nordwall. Han tillstår att konstnärer ofta varit dåliga på att förhandla sina villkor och varnar för att det nya ramavtalet inte innehåller något om hur de enskilda avtalen mellan konstnär och utställare ska se ut. – Det enda vi fått igenom är att det ska skrivas enskilda avtal. Om man som konstnär väljer att vika sig för att få vara med på en utställning kan vi inte göra något åt det. Carl Cato carl.cato@dn.se 08-738 15 70 ", "article_category": "culture"}
{"id": 31611, "headline": "Bultande bel canto", "summary": "En \"passion\" kallar Cecilia Bartoli sin nya cd och konsertturné \"Maria Malibran\", ett projekt tillägnat romantikens största operadiva. DN var på plats i den toskanska staden Lucca, där mezzosopranen Bartoli kastade sig mellan smeksamma och vettlösa arior.", "article": "\"Jessy, ti amo\", står stort sprayat på den medeltida stenmuren som omger Lucca i Toscana. En stad så full av stil att man till och med klottrar med kommatecken. Lucca är inte lika förknippat med musik som Rom, Venedig och Neapel - men här föddes tonsättarna Luigi Boccherini och Giacomo Puccini. Och så finns här ett operahus, Teatro del Giglio, där romantikens första och största operadiva, den Parisfödda men spanskättade Maria Malibran, framträdde den 10 september 1834. I måndags, den 10 september 2007, presenterade mezzosopranen Cecilia Bartoli sin nya konsertturné \"Maria Malibran\" och cd:n \"Maria\" på samma scen. Ett projekt som hon, när jag talade med henne före konserten, hellre vill kalla för en \"passion\". Ett mer än femtonårigt lidelsefullt sökande efter Maria Malibrans försvunna röst och samtidigt sin egen. I en stil som kallas för \"bel canto\" och som tillhör operahistoriens mest svårbemästrade, mest deliriska och mest mytifierade. En vokal konstart med de mest extrema uttryck för en erövrad subjektivitet. Och som en av dess främsta företrädare, tonsättaren Giachomo Rossini, i ett brev till Maria Malibran kallade för \"själens egen röst\". Maria Malibran var den första kvinnliga artisten som gjorde en hel värld tokig. Och som utmanade genom sitt emanciperade liv och sitt ojämförliga artisteri. En kvinna med många identiteter. Med \"tre själar\" enligt en annan av bel cantots stora tonsättare Vincenzo Bellini. Och med en röst som författaren George Sand kallade för \"rafaelisk\", änglalik. Och för Bartoli handlar det om att rekonstruera denna enligt samtiden oändligt månfacetterade röst. Om en närmast ouppnåbart teknik men som med sina vilt ropande språng, skakningar och kast och sina oändligt långspunna viskningar förmår hypnotisera allt som synes vara normalt eller verkligt. Som äter det helt eller söver det till sömns. Och som får allt som finns i dess närhet att bulta i takt med det egna hjärtat. Samt, enligt Bartoli själv, och där är hon kontroversiell - inte är tänkt för en sopran utan för en mezzosopran. På Teatro del Giglios scen ger Cecilia Bartoli smakprov på den bortglömda repertoar som specialskrevs för Maria Malibran. En spastisk nervsystemsmusik som kastar sig mellan apati och hysteri, mellan djup instängdhet och extatisk frihetslängtan. Här härjar de mest vettlösa läten som förvandlar Bartolis röst till en ohejdbar ljudmaskin bortom allt förnuft. Men här finns även det allra ljuvaste, mest smeksamma och sammetssvärtat intima. Och överallt i dessa arior bultar det så frenetiskt att Bartoli måste hämta ny luft. Och hon låter sig fyllas tills man tror att hon skall lyfta. Maria Malibran-kostymen, en gnistrande rubinröd klänning i design av Nina Ricci, är ingen vanlig festblåsa. Den är en uppskjutningsramp. Bartolis förra projekt \"Opera proibita\", som avslutades i våras med hänryckta konserter i Stockholm och Göteborg, handlade om det ambivalenta spänningsfältet mellan moraliserande förbud och ren njutning i en repertoar från det tidiga 1700-talets Rom. Det var en av flera pionjärinsatser inom 1700-talsmusiken som Bartoli stått bakom de senaste tio åren. Men den här gången går hon inte tillbaka till barocken eller klassicismen, utan till den tidiga romantiken där hon började sin karriär. Men insatsen är betydligt högre än tidigare. Att som hon gjort, gå tillbaka till handskrifterna och upptäcka hur nyanserat det är tänkt, att det överallt står noterat \"pianissimo\" (mycket svagt) och \"sotto voce\" (halvröst), kallar hon ett \"uppvaknande\". Och därför realiserar hon nu, som den första någonsin, operamusik från bel canto-eran på tidstrogna instrument. Med en helt annan klanglig transparens och dynamikkänslighet än instrumenten i en modern operaorkester. - Nu hör jag denna musik, som Maria Callas en gång revolutionerade, på ett helt nytt sätt, säger Bartoli. Allt låter annorlunda, här finns ingen heroism, inget som skall låta stort. Allt sker i en intimsfär vare sig det uttrycks mitt på torget eller i ensamhet på kammaren. - Men det är också en musik som bär revolutionen i sig, i varje takt finns drömmen om ett nytt slags tillåtelse. Efter det att Cecilia Bartoli höjt rösten i ett glupsk förvandlande \"Tutto! Tutto!\" i den avslutande arian på Teatro del Giglio går jag ut i Luccas gränder igen. Allt är lika stilfullt som tidigare. Det enda som bryter mönstret är ett andfått par som likt i en absurt uppepad Fellini-sekvens rusar tvärs och kors genom stadens gränder med sina rullvagnar på jakt efter ett hotell som de tvärsäkert tror skall ligga där det inte ligger. Verkligheten är inte bara bel canto. Den kan vara helt orubblig och stillös även i Lucca. Vem var Maria Malibran? \"La Malibran\" av Henri Decaisne. Maria Malibran föddes 1808 i Paris av andalusiska föräldrar. Som sångerska och scenartist blev hon den romantiska epokens största diva, den första kvinnliga megastjärnan som påverkade en hel värld. Tillsammans med sin pappa, berömd tenor och tonsättare, slog hon igenom som tonåring. Hennes röst trotsade alla röstfack och hon duellerade segerrikt i spektakulära vokala \"battles\" med tidens främsta kvarvarande kastrater. Turnéer i Europas främsta operahus följdes av en resa till New York där hon lanserade opera i Amerika. I Amerika gifte hon sig - för att bli fri från sin far. Men hon lämnade snart sin make och Amerika för att i Europa bli den tidens mest utmanande och emanciperade offentliga kvinna. En ikon som var god vän med kändisar som violinvirtuosen Paganini och generalen Lafayette och som dyrkades av författare som George Sand, Lamartine och Musset. Maria Malibran dog i en ridolycka i Manchester 1836, gravid med sitt första barn. Vad är bel canto? Bel canto betyder \"vacker sång\" och är namnet på en virtuos vokalteknik som kulminerade inom den italienska operan i början av 1800-talet. Bel canto är förknippad med musik av Rossini, Bellini och Donizetti och kom att påverka såväl Chopin som Wagner. Men kom också - genom spridandet av ofta grovt förenklade versioner under mitten av 1800-talet - att ge den amerikanska populärmusiken sin omisskännligt sentimentala ton. Bel canto kräver en perfekt vokal vighet och flexibilitet i alla register. Att kunna sjunga svagt och bundet även när melodin tar stora språng eller rusar i väg i snabba koloraturer, skalor och kadenser. I bel canto är lättrörligheten viktigare än volymen, vilket gynnar de sångare som har mest skärpa i de båda ytterregistren. Stora namn i modern tid är sopranerna Maria Callas, Joan Sutherland och Montserrat Caballé samt tenoren Alfredo Kraus. \"Maria Malibran\"-turnén startar \"Maria Malibran\"-turnén startar i München nu i september och går sedan vidare under hösten med föreställningar i Berlin, Hamburg, Bryssel, Amsterdam, Paris, Zürich, Martigny, Luzern, Barcelona, Madrid, Hannover, Köln, Frankfurt och i London. Sverige får vänta till år 2009. Med sig på turnén har Cecilia Bartoli en långtradare som är inredd till ett rullande Maria Malibran-museum och som skall stå på plats utanför de konsertarenor hon besöker. En spektakulär dag blir firandet av Maria Malibrans 200-åriga födelsedag den 24 mars i Paris nästa år. Då kommer Cecilia Bartoli att ge en musikalisk salong på förmiddagen, göra huvudrollen i Rossinis \"Askungen\" på eftermiddagen och ge en stor galaföreställning på kvällen. Information: www.mariamalibran.net ", "article_category": "culture"}
{"id": 31615, "headline": "Superlätt men kul", "summary": "Inga större ändringar i pålitliga ”Super paper Mario” men spelaren bjuds på många skratt. Wii-ägarna får säkert också en glad höst. PLATT ÄVENTYR", "article": "”SUPER PAPER MARIO” Utvecklat av: Intelligent Systems Utgivet av: Nintendo Finns till: Wii Åldersgräns: 3 år 4= Ibland kan det vara en god idé att försöka se saker ur ett annat perspektiv. Man kan känna att man kört fast, att man behöver en förändring för att hitta en lösning. I verkliga livet kan det vara svårt. Men i ”Super paper Mario” är det lättare, där behövs bara en knapptryckning på A för att vända på steken och se hur man ska gå för att komma förbi det stora gröna rör som kapar ens väg. Paper Mario-spelen tillhör en gren i Mario-universat som sedan 2001 har roat spelare. Med sitt säregna klippdocke-manér, där ett platt svamprike agerar kuliss för en humoristisk story, har spelen målat upp ett äventyr vid sidan om de stora pompösa ”Super Mario”-spelen. I stället för grandiositet ingjuter pappersspelen känslan av vardag som pågår mellan de stora produktionerna. Fast egentligen är det väl ingen större skillnad. Prinsessan har återigen kommit på villovägar genom kidnappning och det är återigen en sak Mario bör ta itu med. Denna gång heter alltså spelet ”Super paper Mario” och till skillnad från det förra, som tydligt liknade ett renodlat rpg, eller rollspel om man så vill, så serveras vi nu ett äventyrsspel med mer plattformstänkande och blott ett stick av rpg. Mario levlar fortfarande upp, men det är inga långsamma turbaserade fighter som får spelaren ur sitt flow, utan där liknar spelet mer klassiska ”Super Mario” från åttiotalet. Detta är Intellegent Systems mer än medvetna om, och utnyttjar. Ett nostalgiskt leende kommer med all säkerhet spridas på dina läppar när du plockar första stjärnan eller får mini-Marios som springer kring dina fötter och hjälper till tills de går åt i skrymslen och vrår. Med dem får man till och med samma ljud som när man för mer än tjugo år sen skuttade omkring i kloakerna med den pixlade rörmokaren. Jodå, det är så man plockar de där extra poängen hos en retrohjärtad spelpublik. ”Super paper Mario” är ett ständigt vridande och vändande. För att hitta luckorna, extramynten eller vägen så krävs att man skiftar mellan den platta tvådimensionella världen och den med ytterligare en, nämligen djupet. Fast så värst djupt är det egentligen aldrig. För hela spelet är lite för lätt. Pusslen blir aldrig knepiga, och att knåpa sig mellan två och tre dimensioner är för det mesta allt annat än utmanande. Och de gånger det skulle kunna vara det står oftast en skylt i närheten med tydliga instruktioner. De varierade och uppfinningsrika bossfighterna är inte heller svåra att överleva även om de är roliga att spela. Ditt intellekt känner sig alltså knappast vederkvickt av problemlösning eller svårighetsgrad, däremot kan det roas av den ständiga ström av humor som på metavis betar av spel i rasande takt. Att få skäll av Marios ständige antagonist Bowser för att du sprängt hans borg i detta spel är också roligt. Ständiga referenser och gliringar åt nördig populärkultur tvingar de suraste mungipor att använda musklerna. Med andra ord precis som man förväntar sig av ett Mario. Det är heller ingen överraskning att spelet är otroligt välgjort, sammanhållet visuellt av papperstemat, som går igen i kollegieblocksrutor, lossnande lappar, och papperstunna karaktärer. Mestadels vandrar man runt i ett platt tvådimensionellt svamprike, men trots att vi rimligtvis borde ha tröttnat på det efter alla år med nostalgispelande av klassiska ”Super Mario” så lyckas utvecklarna uppfinna sidoskrollandet igen och får det att kännas nytt. Men ändå är det väl ingen större överraskning. Det är ju klart man kan räkna med Mario. Den mustaschprydde hjälten räddar inte bara prinsessan utan ser även till att piffa upp hösten för Wii-ägarna. Susanne Möller spel@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31616, "headline": "Superlätt men kul", "summary": "Inga större ändringar i pålitliga ”Super paper Mario” men spelaren bjuds på många skratt. Wii-ägarna får säkert också en glad höst.", "article": "”SUPER PAPER MARIO” Utvecklat av: Intelligent SystemsUtgivet av: NintendoFinns till: WiiÅldersgräns: 3 år 4= Ibland kan det vara en god idé att försöka se saker ur ett annat perspektiv. Man kan känna att man kört fast, att man behöver en förändring för att hitta en lösning. I verkliga livet kan det vara svårt. Men i ”Super paper Mario” är det lättare, där behövs bara en knapptryckning på A för att vända på steken och se hur man ska gå för att komma förbi det stora gröna rör som kapar ens väg. Paper Mario-spelen tillhör en gren i Mario-universat som sedan 2001 har roat spelare. Med sitt säregna klippdocke-manér, där ett platt svamprike agerar kuliss för en humoristisk story, har spelen målat upp ett äventyr vid sidan om de stora pompösa ”Super Mario”-spelen. I stället för grandiositet ingjuter pappersspelen känslan av vardag som pågår mellan de stora produktionerna. Fast egentligen är det väl ingen större skillnad. Prinsessan har återigen kommit på villovägar genom kidnappning och det är återigen en sak Mario bör ta itu med. Denna gång heter alltså spelet ”Super paper Mario” och till skillnad från det förra, som tydligt liknade ett renodlat rpg, eller rollspel om man så vill, så serveras vi nu ett äventyrsspel med mer plattformstänkande och blott ett stick av rpg. Mario levlar fortfarande upp, men det är inga långsamma turbaserade fighter som får spelaren ur sitt flow, utan där liknar spelet mer klassiska ”Super Mario” från åttiotalet. Detta är Intellegent Systems mer än medvetna om, och utnyttjar. Ett nostalgiskt leende kommer med all säkerhet spridas på dina läppar när du plockar första stjärnan eller får mini-Marios som springer kring dina fötter och hjälper till tills de går åt i skrymslen och vrår. Med dem får man till och med samma ljud som när man för mer än tjugo år sen skuttade omkring i kloakerna med den pixlade rörmokaren. Jodå, det är så man plockar de där extra poängen hos en retrohjärtad spelpublik. ”Super paper Mario” är ett ständigt vridande och vändande. För att hitta luckorna, extramynten eller vägen så krävs att man skiftar mellan den platta tvådimensionella världen och den med ytterligare en, nämligen djupet. Fast så värst djupt är det egentligen aldrig. För hela spelet är lite för lätt. Pusslen blir aldrig knepiga, och att knåpa sig mellan två och tre dimensioner är för det mesta allt annat än utmanande. Och de gånger det skulle kunna vara det står oftast en skylt i närheten med tydliga instruktioner. De varierade och uppfinningsrika bossfighterna är inte heller svåra att överleva även om de är roliga att spela. Ditt intellekt känner sig alltså knappast vederkvickt av problemlösning eller svårighetsgrad, däremot kan det roas av den ständiga ström av humor som på metavis betar av spel i rasande takt. Att få skäll av Marios ständige antagonist Bowser för att du sprängt hans borg i detta spel är också roligt. Ständiga referenser och gliringar åt nördig populärkultur tvingar de suraste mungipor att använda musklerna. Med andra ord precis som man förväntar sig av ett Mario. Det är heller ingen överraskning att spelet är otroligt välgjort, sammanhållet visuellt av papperstemat, som går igen i kollegieblocksrutor, lossnande lappar, och papperstunna karaktärer. Mestadels vandrar man runt i ett platt tvådimensionellt svamprike, men trots att vi rimligtvis borde ha tröttnat på det efter alla år med nostalgispelande av klassiska ”Super Mario” så lyckas utvecklarna uppfinna sidoskrollandet igen och får det att kännas nytt. Men ändå är det väl ingen större överraskning. Det är ju klart man kan räkna med Mario. Den mustaschprydde hjälten räddar inte bara prinsessan utan ser även till att piffa upp hösten för Wii-ägarna. Susanne Möller spel@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31617, "headline": "Med blick för poesi", "summary": "EKELÖFS BLICK, SVT 2 20.00. \"Nordens störste diktare\", Gunnar Ekelöf, hyllas i stillsam poetisk svensk-dansk dokumentär.", "article": "\"Den svenske poeten Gunnar Ekelöf är en modern mystiker, som ständigt färdas i poesin och i världen.\" Med detta vackra citat inleds filmen i kvällens \"K special\" i SVT 2. Men objektet för hyllningarna - ty en lång räcka referenser handlar det om - ger genast svar på tal: \"Mystikern är den lägsta människan på jorden. Hör du en hund skälla alldeles övergiven, då är det kanske en sådan.\" Gunnar Ekelöf (1907-1968) tillhörde länge De Största. Självklart fanns han inte på samma ointagliga parnass som Strindberg, men näst intill. Gunnar Ekelöf var \"modernisten, surrealisten, sufisten, mystikern, resenären, levnadskonstnären, överklasspoeten\", som DN Kultur konstaterade i sin Ekelöfpresentation lördagen den 8 september. Numera är det skralare med Ekelöf-intresset, åtminstone bland den yngre generationen poeter. Desto mer hyllas denne \"Nordens störste diktare\" i den svensk-danska samproduktionen \"Ekelöfs blick\". Storheter som Horace Engdahl, Tua Forsström, Katarina Frostenson, Daniel Boyacioglou, Eina Már Gudmundsson och Jan Håfström framträder. Och de berättar alla om hur Ekelöfs diktning har inspirerat dem, hur gränslöst mycket han har betytt för dem. Gunnar Ekelöf växte upp i ett högborgerligt - och känslomässigt fattigt - hem i Stockholm. Modern Valborg Charlotta von Hedenberg var av adlig börd, fadern Johan Gerard Ekelöf var fondmäklare, med gott om kosing på banken. Detta faktum gjorde att sonen Gunnar kunde studera både i London och Paris och föra ett rumlande, bohemiskt liv - sena nätter, fala kvinnor, en myckenhet alkohol. I Frankrike kom han i kontakt med surrealistisk lyrik och modernistiska konst- och musikriktningar; Ekelöf var förtjust i och påverkad av Stravinskijs \"Våroffer\". Andra inspirationskällor var Edith Södergran, Carl Jonas Love Almqvist och T S Eliot. Bistrare tider var att vänta: efter börskraschen på Wall Street i New York 1929 förlorade Ekelöf större delen av sitt ärvda kapital, och började ägna sig åt diktandet mer professionellt och regelmässigt. Hans första stora diktsamling \"Sent på jorden\" publicerades - som av en händelse - samma år som Kreugerkraschen 1932. Ekelöfs genombrott kom 1941 med den mäktiga diktsamlingen \"Färjesång\", ett av den svenska litteraturens främsta verk. Elva år senare mottog han Frödingstipendiet, och han valdes in i Svenska Akademien 1958. Gunnar Ekelöf var periodvis extremt produktiv och publicerade fram till sin död ett imponerande stort antal diktsamlingar; hans verk är översatta till ett flertal språk. Ekelöf själv var dessutom en oförtröttlig översättare, och presenterade en lång rad författare för svenska läsare, däribland Arthur Rimbaud. Olof Lagercrantz omtalade Ekelöf-biografi kom 1994 och heter \"Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma\". \"Ekelöfs blick\" är en eftertänksamt poetisk film, med stundtals bländande vackert foto; den fokuserar mer på Ekelöfs verk och diktning än på hans person. Vi får avnjuta ett stort antal av Ekelöfs dikter, upplästa dels av honom själv, dels av skådespelaren Johan Rabaeus. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31620, "headline": "Disciplinerad läsning", "summary": "Ulf Olssons nya essäbok består av initierade uppsatser om huvudsakligen svenska författarskap. Men Stefan Jonsson har roligast när texterna handlar om annat: postväsendet, fotboll eller skrivarkurser.", "article": "ULF OLSSON ”INVÄNDNINGAR. KRITISKA ARTIKLAR”SYMPOSION Bakom denna bok ser jag en litteraturforskare som ömsar skinn. Eller en kritiker som tvekar mellan den akademiska uppsatsen och en friare essäistik. Ulf Olsson är litteraturkritiker i Expressen och litteraturvetare vid Stockholms universitet. Han har förut gett ut spännande böcker om bland annat Birgitta Trotzig och August Strindberg. Hans nya bok heter ”Invändningar” och samlar essäer och uppsatser från de senaste åren. Två tredjedelar handlar om modern svensk litteratur, en tredjedel om andra ting. Märkligt nog är Olsson minst intressant när han skriver om det han är specialist på: Strindberg, Trotzig, Selma Lagerlöf och Lars Norén. Däremot är han originell när han skriver om saker som ligger utanför hans expertis: postväsendet, fotboll, musik, kolonialism, skrivarkurser. Hur förklara detta? Hans uppsatser håller hög klass. Men de anstränger sig hårt för att vara vad de är. De är hårt tuktade av det som filosofen Michel Foucault kallade ”diskursens ordning”. Det rör sig om ett slags tolkning som brukar kallas ”läsningar”. Det vill säga: teoristyrda analyser som i regel bortser från den litterära textens konkreta sammanhang och i stället visar hur den genom sin inre mekanik lyckas bryta mot retoriska normer, läsarförväntningar, genrekrav, diskursiva paradigm och språkliga regimer av andra slag. Ulf Olsson har en rik vokabulär för att beskriva hur litteraturen är underställd dessa regimer – medierna, historien, ideologin, psykologin, varulogiken, kulturmönstren, retoriken, könsordningen, språkmakten. Sin vokabulär hämtar han i regel från just Foucault. Eftersom den teoretiska utgångspunkten är så fast följer resonemangen en given bana. Litteraturens roll blir att revoltera mot eller överlista ordningen. Kritikerns roll blir att bedöma hur texten lyckas med detta, vilket i sin tur får avgöra huruvida den är bra eller dålig, kritisk eller bekräftande. Detta är numera ett vanligt sätt att tolka konst och litteratur. Med Olssons beläsenhet och skärpa leder det ofta till spännande insikter, särskilt om Joseph Conrad och Birgitta Trotzig. Men den teoretiska energi han anlägger för att visa hur författaren och texten är kuggar i diskursmaskinen lyser helt med sin frånvaro när han ska förklara hur litteraturen ändå kan slå sig loss. Här nöjer han sig med sedvanliga fraser om hur texten leder mot tystnaden och stumheten, mot undantagen och förvandlingarna, mot det osägbara, normlösa och gränslösa. Jag kan säga det enklare: Olsson är bra på att förklara vad litteraturen negerar, men han saknar ett språk som beskriver vad litteraturen producerar. När han en gång funnit detta språk kommer hans litterära analyser att te sig originella, och då kommer han också att ha brutit sig ut ur litteraturvetenskapens disciplin. För vad som framför allt kännetecknar artiklarna i denna bok är att de – med några glimrande undantag – sällan praktiserar vad de värdesätter högst: gränsöverskridandet, disciplinbrottet, eller kort sagt: invändningen. Stefan Jonsson stefan.jonsson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31625, "headline": "Antik jetsettare med smak för erotik", "summary": "Catullus, den olycklige drönaren från Verona som var så fräck i mun, har skrivit några av den antika poesins vackraste dikter. Med Gunnar Hardings och Tore Jansons träffsäkra nyöversättningar behöver ingen längre tveka om vad poeten egentligen avsåg. BÖCKER", "article": "CATULLUS ”DIKTER OM KÄRLEK OCH HAT” ÖVERS. GUNNAR HARDING OCH TORE JANSON WAHLSTRÖM & WIDSTRAND Catullus är ingen läsning för ömtåliga andar. Hjalmar Gullberg återkallade sent i livet, på 1950-talet, hur han som ung student gjort stora ögon inför en av romarskaldens obscena utgjutelser: ”Efter fyrti år/är en personlig nidvers vad jag minns/av det tunnaste häfte som nånsin till odödligheten burit en diktares namn.” Hur löd då den rad som hade etsat sig fast hos Gullberg Den står i en dikt där Catullus pådyvlar en av sina rivaler i kärlek (sådana hade han många) diverse incestuösa laster, så rysliga att de inte går att överträffa ”ens om man med böjt huvud slukar sig själv”. Unge Hjalmar hade inte ens förstått ordens innebörd, obekant – noterar Gullberg – ”med denna art av självbefläckelse”. De svenska läsare som från och med i dag har tillgång till Catullus i nytolkning av Gunnar Harding och Tore Janson behöver inte sväva i tvivelsmål om vad poeten avsåg: ”Ty det finns inget brott som är mera förfärligt än detta,/ens om du lyckades med att suga kuk på dig själv.” Sådana rader, och många fler av Catullus, blev svårsmälta för kristna allvarsmän och gömdes sorgfälligt undan för generationer av läsare, ända tills en handskrift med hans 116 dikter, de flesta mycket korta, dök upp i Verona på 1 300-talet. Nog är det härligt att tänka sig hur många lärda filologer som sedan renässansen lagt sina pannor i djupa veck inför dessa texter om kåtbockar och fnask, armsvett och arslen och … oändligt olycklig kärlek. Vi vet mycket litet om Catullus. Han kom från Verona och tillbringade några turbulenta år i Rom innan han plötsligt rycktes bort ur livet, runt trettio år gammal, just före inbördeskrigen, på 50-talet f Kr. Han var av allt att döma en jetsettare av rang, som gjord för att hångla runt och festa natten lång, men hade olyckan att förälska sig i en av huvudstadens lika sköna som lättfotade damer, den rikt gifta Clodia. Hon svek honom för jämnan, fick honom att pendla mellan eufori och raseri, brista ut i tårar och förmaningar. I svartsjukans stunder kunde rumlaren komma ut som moralist, hötande med fingret som de gammelromerska dygdemönster han hjärtligt föraktade. Om nu Clodia är den kvinna han riktar sig till i dikterna, vill säga. Det är inte gott att veta. Moderna Catullusforskare vill över huvud tona ned det här slaget av biografiska läsarter för att låta en satirisk spelevinker avlösa den frustrerade älskaren. Det är riktigt att poeten inte tvekar att attackera uppåt – själve Caesar får sin beskärda del – men för min del är det erotikern och privatmannen Catullus som intresserar, sådan han framträder i sin diktning förstås. Det är ju bara honom vi känner. Och den han älskar kallar han Lesbia, som en hyllning till den fem sekler äldre lyrikern Sapfo från ön Lesbos. Själv förenade han hennes erotiska intensitet med de långt senare alexandrinska poeternas utstuderade elegans. På det viset kom hans diktning att formas av en speciell kod: världsvanans, finessens, stilens, smakens. ”De nya poeterna” kallade vältalaren Cicero honom och hans vänner, och dessa nya poeter struntade blankt i uppstyltade verser om Roms fornstora hävder. Det var nuet som gällde. Catullus menade sig med berått mod skriva ”struntsaker”, nugae. En generation senare skulle de briljanta Vergilius och Horatius återställa ordningen på den romerska parnassen, knyta poesin till makten och överskugga den olycklige drönaren från Verona. Det hindrar inte att just han, som var så fräck i mun, gett oss några av den antika poesins vackraste dikter, som när han stod vid broderns grav utanför Troja. Och hans borrningar bland begärets djupaste motsägelser är troligen lika lärorika i dag som anno dazumal. Sist men inte minst bärs dessa struntsaker av en oefterhärmlig poetisk röst, i fortgående dialog med sig själv (”du, Catullus”), sina trätobröder och sin avgudade. Det var först Ebbe Linde som kunde försvenska den rösten efter förtjänst. Hans orädda Catullustolkningar från 1958 är fortfarande läsbara och omfattar alla 116 dikterna. Men de blir ibland onödigt omständliga och självsvåldiga. Hardings och Jansons urval träffar nästan alltid rätt: en och annan detalj kan slinta – ett par ”torra läppar” borde inte vara torra, ordet ”själ” smyger sig in i onödan – men de uppdaterar vokabulären tacknämligt (Lindes ”säll” och ”sicken” ställs åt sidan), är varsamma med versfötterna och långt bättre än sin föregångare när poeten plötsligt blir allvarlig eller sentimental. De har gett oss en Catullus för 2000-talet. Anders Cullhed kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31629, "headline": "Datorspel mot rekord i år", "summary": "Under årets första sex månader överstiger försäljningen av dator- och tv-spel den totala försäljningen av musik i Sverige. Nu hoppas spelbranschen på nya försäljningsrekord.", "article": "- I år hoppas vi kunna spränga tvåmiljardersvallen. Vi har sålt oväntat mycket de första två kvartalen, säger Martin Lindell på paraplyorganisationen Dataspelsbranschen, som företräder utvecklare och distributörer av dator- och tv-spel i Sverige. Förra året såldes spel till ett värde av 1,725 miljarder kronor, räknat på försäljning till konsument. Året innan var siffran 1,674 miljarder kronor. Under årets första två kvartal har det sålts spel för 692 miljoner kronor. Uppskattningsvis motsvarar det i distributionsledet 387 miljoner kronor i försäljning till butik, vilket kan jämföras med försäljningen av skivor och musik i digital form. Enligt Grammofonleverantörernas förening uppgår den totala försäljningen av musik till återförsäljare till drygt 342 miljoner kronor. Med bakgrund av det första halvårets oväntat goda resultat och med flera nya storspel på marknaden vågar spelbranschen förutspå nya försäljningsrekord. - Det har varit en konstant tillväxt under de senaste åren och spelmarknaden har också varit duktig på att förlänga produkternas livscykel, säger Martin Lindell. En stor del av förklaringen till de stigande försäljningssiffrorna finns hos de enskilda spelen. Under våren har flera lyckosamma lanseringar bidragit till försäljningen. Jämfört med film utgör dock dator- och tv-spelen fortfarande en liten marknad i Sverige. Förra året såldes film på dvd och vhs till uthyrare och återförsäljare till ett värde av 1,750 miljarder kronor, en ökning på 13,9 procent jämfört med året innan. Sveriges videodistributörers förening saknar uppgifter om vad det motsvarar i konsumentledet, men jämförelsesiffran från spelmarknaden uppskattas till 966 miljoner kronor. - Man får räkna med att film och spel konkurrerar med varandra, det är ju två delar av underhållningsbranschen, säger Calle Zakrisson på Sveriges videodistributörers förening. Samtidigt är han inte oroad över den positiva utvecklingen på spelmarknaden. - Vi ökar vår försäljning och det verkar som om det finns utrymme att växa på för både oss och spelbranschen. Mest sålda till pc: 1. World of Mest sålda till pc: 1. World of warcraft. The burning crusade 2. World of warcraft 3. The Sims 2. H&M fashion 4. Counter-strike 1. Anthology 5. Lord of the rings online. Shadows of Angmar 6. The Sims 2. Året runt 7. Warcraft III frozen throne 8. Warcraft III reign of chaos 9. The Sims 2 10. Counter-strike source Mest sålda konsolspel: 1. Singstar. Svenska hits (PS2) 2. Pokémon diamond (DS) 3. Singstar. Pop hits Skandinavisk (PS2) 4. Forza motorsport 2 (360) 5. Motorstorm (PS3) 6. Resistance. Fall of man (PS3) 7. Guitar hero 2 (PS2) 8. Pokémon pearl (DS) 9. Fifa 07 (PS2) 10. Guitar hero 2. Rock the 80’s (PS2) ", "article_category": "culture"}
{"id": 31632, "headline": "Mina mardrömmars stad", "summary": "Malmödeckarnas hjälte är en alkoholiserad förlorare som fumlar bort det ena fallet efter det andra. Kristian Lundberg välter genrens alla konventioner över ända. Samhällsskildringen är fruktansvärd och språket så vackert att Lotta Olsson blir tårögd.BÖCKER", "article": "KRISTIAN LUNDBERG ”GRYMHETENS STAD” LEOPARD FÖRLAG Först ligger det två döda kvinnor i ett badkar. Sedan hittas ett annat lik på en annan plats. Och ett till. Prostitution och trafficking pågår uppenbarligen. Poliserna försöker få ett sammanhang i händelserna, lista ut vem som är ansvarig. Ungefär där tar alla likheter slut mellan Kristian Lundbergs ”Grymhetens stad” och alla andra deckare. Det här är fjärde delen av fem planerade deckare om Malmö, de första tre utgivna på Symposion. Skönlitteraturens stora lögn är den konstruerade ordningen, när orsak leder till verkan, aktion till reaktion. Så är det i de flesta romaner, en linjär utveckling: vägen leder framåt, människor utvecklas och når nya insikter. Jotack. Vi kanske behöver tro det om oss. Att det går åt rätt håll. Detektivromanens struktur är ännu värre i det avseendet, den överdriver litteraturens oemotståndliga längtan att skönmåla. I vanlig skönlitteratur kan det i alla fall gå lite hur som helst. I deckaren ska brottet lösas, brottslingen i fängelse, skeendet klarläggas. Som om det var möjligt. Som vore vi rationella varelser. Men grunden för deckaren är bra: den ska handla om liv och död, och vad annat är litteraturens viktigaste uppgift? Tyvärr blir det ofta en floskel som urvattnas till meningslöshetens gräns, så att liv och död blir till gäspande korsordslösning i stället för allvar. För all del: även i vanligtvis välrenommerade genrer finns det en väldig massa annat skräp. Allt är inte deckarens fel. Man kan läsa Kristian Lundbergs Malmödeckare som ett korrelat för de dåliga deckarna. Jag vet faktiskt inte hur man annars ska läsa dem, och hur man någonsin ska kunna läsa någon annan deckare igen utan att en Lundbergsk skärva dyker upp i ögat. Han välter hela idén: föser undan intrigen till en vrå och låter personskildringen hacka våldsamt. Tiden rör sig ömsom hastigt, ömsom inte alls, med tillbakablickar och förutsägelser som mystifierar mer än klarlägger. Viktiga skeenden får pågå utanför böckerna. Man blir först lite galen, men Kristian Lundberg tvingar av klichéerna all skyddande förklädnad och driver fram något helt annat. Något mänskligare. Huvudpersonen, polisen Nils Forsberg, är en ensam alkoholist som chefar över en av deckargenrens alla små specialgrupper, Extra Ordinära Utredningar. Är inte alla utredningar extraordinära? Är inte brottet som sådant extraordinärt, i ett samhälle där laglydighet borde vara norm? funderar Forsberg under sina långa, ensamma promenader som alltid leder till Limhamnsfältet, ödslighetens och dödens plats, där hans första utredning i ”Eldätaren” (2004) började. Där de namnlösa döda barnen låg. Tänk på Tarkovskijs film ”Stalker” och ni ser miljön för er. Där allt är förlorat. En alkoholist och en liten specialgrupp inom polisen, ödslighet och samhällsfunderingar – sådant som genren är full av, förstås. Men inte så här. Nisse Forsbergs alkoholism är inte ett dugg romantisk, bara ett hopplöst, meningslöst, hjälplöst beroende. Han är inte heller en charmigt udda polis som tänker på tvärs med det konventionella, i stället fumlar han bort det ena fallet efter det andra, ringer till misstänkta när han är på fyllan och beter sig så klumpigt att hans egen grupp betraktar honom med allt mindre lojalitet. Enligt konvenansen i genren ska Nisse och hans grupp lösa vartenda fall, bli lyckligare individer, utveckla vänskapen och få någon intern kärlekshistoria att blomma upp, de ska bli det kloka mått mot vilken resten av det polisiära systemet ska mätas och befinnas för dumt, för byråkratiskt, för gammalmodigt. Så blir det inte. Nisse och de andra rör sig runt varandra, ibland nära, ibland längre ifrån. Ibland löser de sina fall, ibland inte. Omvärlden är förvisso rätt korkad, men gruppen är inte långt efter. I första boken, ”Eldätaren”, hade Nisse åtminstone två biktfäder, kompisen Granberg från Anonyma alkoholister och den katolske prästen fader Pietro. Flera samtal pågick, mest om alkoholismen. Om det enda sättet att möta den, och kanske hela livet: att ge upp. Att möta en gud som man inte ens tror på, bara för att det inte finns några alternativ. Att gå ned på knä och böja nacken. Sedan leva med ödmjukheten i misslyckandet, i förnedringen. Långt från all självgod rättfärdighet. Det fanns en positiv syn där någonstans i början, en förhoppning om ett bättre liv för en ensam, medelålders man som förlorat allt. Vad har hänt sedan dess, nu när fyra romaner har gått? Efter ”Eldätaren” kom ”Grindväktaren”, sedan ”Malmömannen”, nu ”Grymhetens stad”. Ja, tror ni på allvar att livet faktiskt blir bättre och bättre? Knappast för Nisse, i alla fall, han blir bara äldre och tunnhårigare och är lika ensam som vanligt. Han har övergett Gud, han är osams med Granberg. Han misstolkar omvärlden helt, saknar förmåga att förstå det sociala spelet. Utanför. Det finns en fruktansvärd logik i Malmösvitens allt tröttare ton. Om man nu är samhällskritisk, hur skulle då poliserna kunna utvecklas, bli bättre och bättre, få lyckligare liv? Kristian Lundberg är obönhörligt lojal med sina människor: man avtrubbas, man blir äldre, man orkar inte. Man gör fel. Världen halkar alltmer snett. Det är inte vårt fel, vi gör så gott vi kan. Eller åtminstone är det lätt hänt. De andra poliserna glider mer och mer i bakgrunden för varje bok. Det är Nisses egen trötthet som speglas i berättelsen, stadens trötthet. Alla förhoppningar drunknar i en allt kallare stad, där globaliseringen framför allt syns i kriminaliteten. Malmö som en knutpunkt, en omlastningsstation, dit allt levereras, stuvas om, sänds vidare. Allt går att köpa. Människoliv, knark, stöldgods. Allt har ett pris, från cykelpundarnas kopparkablar till en bättre begagnad kvinna som i alla fall duger till någon som betalar för att få slå. Kristian Lundbergs deckare om Malmö ska bli fem till antalet, precis som Per Anders Fogelströms serie om Stockholm som började med ”Mina drömmars stad”. Det Lundberg skriver är en plågad grimas åt Fogelström, livsdrömmar reducerade till den enda lilla drömmen om att kunna leva nykter. Bara en enda dag till. Det räcker som liv, bara det. Kristian Lundberg har beskyllts för att ha ett ”poetiskt” språk, förstås, han är ju poet. Men ”poetiskt” kan betyda vad som helst, kan betyda tillkämpat bildspråk eller fluffiga krumelurer. Det är inte där hans språk är, det är snarare grovhugget som en brant granittrappa, där allt onödigt är bortmejslat. Det som är kvar är kallt och hårt och nödvändigt. Och så vackert så man får tårar i ögonen. Lotta Olsson lotta.olsson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31643, "headline": "\"Vad hette det, sa du?\"", "summary": "New journalism är ett begrepp i journalistiken, lanserat av Tom Wolfe. Det står för en omsusad epok med namn som Gay Talese och Jimmy Breslin, och de enda som aldrig hört talas om den är de som själva var med..", "article": "När Tom Wolfe satte ett namn på den mest omdiskuterade epoken i amerikansk tidningshistoria, The new journalism, var den redan över. De flesta av de reportage som kommit att förknippas med begreppet hade redan skrivits, de tidskrifter och tidningar som publicerat dem fanns inte längre eller hade förlorat sin sälta. Romanen var inte död, vilket Tom Wolfe hävdade i sitt ofta citerade förord till den antologi som namngav epoken. Det skulle inte dröja länge förrän han själv publicerade sin första roman. Frågan är om The new journalism över huvud taget funnits. Om man, vilket undertecknad gjort, försöker diskutera saken med ett par reportrar som av Tom Wolfe utpekades som pionjärer, får man endera en grymtning (Jimmy Breslin) eller ett milt leende (Gay Talese) till svar. Vad hette det, sa du? sa Jimmy Breslin. Vilka var med där? Jaha, det var ju synd att jag inte visste det medan det pågick så jag hade kunnat lägga ner lite mer krut på det. Gay Talese sa att Tom Wolfe är akademiker med akademikerns sätt att betrakta världen, där tillvaron delas in i perioder och epoker, med en början och ett slut. Att Tom Wolfe placerade ett reportage av Gay Talese, om gamle tungviktsvärldsmästaren Joe Louis, som inledningen till en journalistisk epok berodde inte på att det var det första i sitt slag, utan därför att Tom Wolfe råkade få syn på det just då - och fick fart på sitt eget skrivande. - Så där, sa Gay Talese, hade jag alltid skrivit. The new journalism var allt annat än en rörelse med ett program, ett manifest. De reportrar som räknas dit uppträdde inte annat än undantagsvis tillsammans. De kände knappt varandra. Några var kolleger, ett par brevväxlade med varandra, andra var ensamvargar, frilansar. Några, som Truman Capote och Norman Mailer, var redan uppmärksammade författare när de skrev de reportage som kommit att förknippas med The new journalism. Andra gjorde sig först nu ett namn. De skrev olika. De intresserade sig för olika saker. Så - vad förenade dem? Marc Weingarten noterar olikheterna i sin gedigna men larvigt betitlade \"Who's Afraid of Tom Wolfe?\" men finner en minsta gemensam nämnare i att det är journalistik som kan läsas som skönlitteratur, baserat på reporterns faktasamlande. \"The art of fact\", som en förnämlig amerikansk reportageantologi från 1997 heter. Gay Talese har sagt ungefär samma sak: vi använde litterära metoder för att skriva icke-litterärt. I sitt förord beskrev Tom Wolfe metoderna. Reportrarna använde sig av en scen-för-scen-teknik, ungefär som inom filmen. De utnyttjade dialogformen flitigt. De var noga med vardagens detaljer såsom kläder, möbler, maträtter, färger, människors utseende, smak, minspel, gester, vanor. Som andra reportrar betraktade de händelser och människor från en tredje persons utgångspunkt, den allvetande berättarens, men kunde växla perspektiv: plötsligt betraktades scenen genom ögonen på någon av de inblandade. Var det här något nytt? Inte alls. Marc Weingarten berättar om några av dem som tidigare utnyttjat dessa litterära tekniker för att utforska verkligheten som reportrar: Charles Dickens och George Orwell i England, A J Liebling, John Hersey och Lillian Ross i USA. Tom Wolfe nämner dem i sitt förord, om än bara i förbigående; han påpekar att också de använde sig av dylika metoder, men att dessa reportrar befann sig i skuggan av romanförfattarna. Det nya med The new journalism skulle alltså ligga i själva det genombrott reportaget fick under sextiotalet. Allt spännande hände inom journalistiken. Kanske det. I Sverige pågick ju något liknande. Etablerade författare gav sig ut i världen eller ner på verkstadsgolvet för att återvända med rapporter som kastade invanda föreställningar uppochned, orsakade debatter, sålde bra. En skillnad var dock att dessa författare fortsatte att räknas för sig, som om de vore av ädlare slag, medan de som redan var skickliga reportrar, som Jan Olof Olsson eller Dieter Strand, Jan Guillou eller Barbro Alving, räknades för sig, som lite mindre fina - fast de skulle fortsätta att göra som de alltid gjort när poeterna lämnat verkstadsgolvet. En annan skillnad var att de svenska författarna överlag var behäftade med en sorts vänsterideologi som färgade av sig på det de skrev - saker och ting skulle vara på ett visst sätt - medan de amerikanska reportrarna skiftade i kulören, reds mer av nyfikenhet än ideologi, stod öppnare inför hur världen kan vara beskaffad. Det gör att amerikanerna stått sig bättre. Man kan, till exempel - jag vet, för jag har gjort det, upprepade gånger - lägga fram Jimmy Breslins \"Det är en ära\", vilket är hans reportage från John F Kennedys begravning, skrivet samma dag, fem tusen tecken långt, för journalistelever i alla åldrar och få dem att förstummas av stilen, dialogen, perspektivförskjutningen, researchen. Det är inte lika lätt med Sara Lidmans \"Gruva\". De var alltså olika. Jimmy Breslin hade växt upp i Bronx, fortsatte att vara en grabb därifrån även sedan han köpt en lägenhet på Manhattan, en soulmate som tog tunnelbanan till jobbet och bäst trivdes på barerna och kapplöpningsbanorna, i rättssalarna, och citerade människor som hette saker som Marvin the Torch och Jerry the Booster, medan redaktionskollegan från Herald Tribune Tom Wolfe helst rörde sig i de fina salongerna, i sin vita kostym, fascinerad av överklassens jakt på status. Även om de alla skrev personligt skilde de sig åt vad beträffar den personliga närvaron i det de skrev. Truman Capote finns ingenstans som rollfigur i \"Med kallt blod\", Joan Didion dyker stundtals upp som ett \"jag\" som nyktert observerar händelseförloppet, från sidan, medan Hunter S Thompson helst själv står i centrum, gärna är den som får saker att rulla i gång, beredd att ta vilka risker som helst för att få en bra story. Marc Weingarten berättar en egentligen ganska rörande historia om hur Thompson bjuder på öl, visar sina pistoler, klär sig i skinnjacka och jeans och till sist köper en motorcykel för att bryta barriären mellan honom och de riktigt hårda killarna i Hell's Angels. Han vill gärna vara som de, bara ännu tuffare. Fast när han försvarade en misshandlad kvinna åkte han själv på stryk - och fick, till sist, ett bra slut på boken. Dessa reportrar kastade sig ut i världen för att undersöka allt detta nya - motorcykelgäng, hippies, surfare, svarta pantrar - men satte sig också för att skildra det amerikanska samhällets största trauma, det som hände i Vietnam, och bidrog på sitt sätt till att få slut på kriget. Sextiotalet var en brytningstid, där gamla värden ifrågasattes, nya föreställningar tog vid, och ingenstans syntes det tydligare än här. Det var, som Marc Weingarten skriver, ett perfekt krig för en skrivande reporter. Den offentliga bilden skilde sig i hög grad från den verkliga, och i den glipan fanns hur många historier som helst. John Sack följde en grupp infanterisoldater i Fort Dix, New Jersey, under deras träning inför Vietnam; ingen ville prata om kriget - och just där, i tystnaden, hittade han sin historia. Michael Herr lyckades övertyga cheferna på Esquire om att han skulle göra det ingen annan hade gjort, bara han fick göra det på sitt sätt - hålla sig borta från presskonferenserna, militärcensuren, kollegerna, befriad från deadlines, öppen för de möjligheter som skulle uppenbara sig: \"Konventionell journalistik kan lika lite avslöja detta krig som konventionell krigföring kan vinna det\", som han senare skulle skriva. Då skulle han också erkänna att han från början inte haft den blekaste aning om vad hans story egentligen var. Första månaden gjorde han det han hade tänkt göra: hängde på några infanterisoldater, var med om ett par attacker, började skriva sin första artikel. Sedan kom Tetoffensiven, gerillans och Nordvietnams första stora motattack, och förändrade allt. Det Michael Herr skrivit, men inte hunnit få i väg, var som från ett annat krig. \"Före Tet\", skrev han, \"fanns det någonting rent med skärmytslingarna i djungeln, någonting värdigt i deras begränsning, alltid ett löfte om en snabb reträtt från vilken hemskhet den än var Nu, det är hemskt, bara hemskt, en hemskhet utan befrielse.\" Han slängde det han skrivit, och skrev ett nytt reportage. Hell sucks, skulle det komma att heta - inristat på en amerikansk soldathjälm som prydde omslaget på Esquire. De reportage som Michael Herr skrev för tidningen, och som efter flera års möda kom att forma sig till en bok, \"Rapporter\", tillhör det som stått sig bäst i det som kallats The new journalism. Få har bättre fångat alla krigs fruktansvärda meningslöshet. Man får inte veta så mycket rent faktiskt om det som hände i Vietnam - då får man gå till andra böcker - men här bryts tystnaden av helikoptrarnas olycksbådande rotorblad, en soldat som träffats i halsen låter likt en baby som försöker få luft. Michael Herr fångar känslan, upplevelsen av skräck - på samma sätt som Gay Talese fångar Joe Louis känsla av ensamhet, Tom Wolfe fångar New York-societetens fåfänga jakt på det rätta, Joan Didion fångar den kaliforniska lägre medelklassens illusioner i \"Some Dreamers of the Golden Dream\", Jimmy Breslin fångar Clifton Pollards stolthet över att ha fått gräva John F Kennedys grav. Det är texter som står sig genom decennierna. Om det är The new journalism eller inte spelar faktiskt ingen roll. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31648, "headline": "\"The wedding singer\" på Värmlandsoperan, Karlstad", "summary": "80-talsmusikal. Nostaligifrossa med tidstypiska detaljer.. I höst tycks det vara 80-talets tur att nå den svenska musikalscenen. Först ut är \"The wedding singer\". Chans till nostalgi för den som var med när det begav sig.", "article": "I höst tycks det vara 80-talets tur att nå den svenska musikalscenen. I november går \"Footloose\" upp på Storan i Göteborg, men Värmlandsoperan är först ut med \"The wedding singer\". Båda förstås baserade på filmförlagorna - ett av musikalbranschens säkraste trumfkort. Men där \"Footloose\" verkligen hade sin filmpremiär på 80-talet, så kan \"The wedding singer\" locka med dubbel nostalgi: chans till igenkänning både för den som gillade 1998 års film (med Drew Barrymore och Adam Sandler som romkom-par mot 80-talsfond) och för den som själv var med när det begav sig. Och föreställningen är rena frossan i tidstypiska detaljer: uppkavlade kavajärmar, midjekorta skinnjackor, axelvaddar, Susanne Lanefelt-trikåer, pudelpermanent, mobiltelefon stor som en handväska, Carolaaffisch anno \"Främling\" i flickrummet och dansstegslån från Michael Jacksons \"Thriller\"-video. Camilla Thulins stilsäkra kostymer och scenografen Bengt Fröderbergs känsla för både Folkets hus-miljö och börsklipparkitsch sätter tonen för uppsättningen och Calle Norléns textbearbetning har ersatt amerikanskt 80-tal med svenskt. Här finns referenser till ubåtskränkningar liksom \"Rederiet\" och \"Varuhuset\". \"Fart och fläkt\" säger någon och visst är det ett giltigt omdöme. Den vimlar också av träffsäkra miniporträtt vid sidan av Christer Nerfonts valpigt charmige bröllopssångare och skönsjungande Nina Lundseie som hans präktiga servitriskärlek. Oscar Pierrou Lindén gör en lagom skruvad Alexander Bard-kopia som klarar allt från volter till tango på melankolisk låtsasfinska, Karolina Krigsman gör Julias 80-talsslampiga bästis med äkta powerballadröst och Värmlandsoperans trogna operastjärna Anne Bolstad dyker upp som överpilsk farmor. Men alla tidstypiska detaljer till trots - \"The wedding singer\" är inte någon särskilt bra musikal. Historien om ung kärlek med förhinder är flortunn och Matthew Sklars musik kan, trots inslag av både plastiga syntslingor och tjutande hårdrocksriff, inte ersätta det urval av 80-talslåtar - signerade bland andra Culture Club, New Order, Billy Idol, Spandau Ballet och Kajagoogoo (huvaligen) - som bidrog till stämningen i filmförlagan. Intressant på allvar blir det bara när uppsättningen, liksom Calle Norléns texter, också får vara ironiskt svartsynt och inte bara nöjer sig att rimma moviebox på Michael J Fox. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31655, "headline": "Kärleken till en mor", "summary": "Är mammor goda muser?– Ja, det är de, säger Theodor Kallifatides som i veckan kom med boken ”Mödrar och söner”. Och i mitt fall är mamma i Aten familjens stora berättare.", "article": "Det våras för mammorna i litteraturen. Efter Mustafa Cans bästsäljande mammaporträtt ”Tätt intill dagarna” gav Theodor Kallifatides ut en ny bok i veckan,”Mödrar och söner”, en roman om sin mamma i Aten. Theodor Kallifatides säger att utan sin mor vet han inte om han över huvud taget skulle skriva. Är mammor goda muser? – Ja, det är de. I allra högsta grad. Mamman är ofta den första kärleken man har som pojke. Och i bästa fall varar den livet ut. Där finns inslag av sensualitet och värme och det är mammorna som gör männen till män. Det sker ju i relation till kvinnan. Så naturligtvis finns både inspiration och allt möjligt i det här förhållandet. – I mitt fall är dessutom min mamma familjens stora berättare, liksom hennes pappa före henne. Mamma kan underhålla en hel församling bara genom att prata. Sen har hon vissa svagheter, en är tajmning, att hon skrattar långt innan hon kommit till poängen, så man knappt hör den. Men önskan att umgås med det förflutna är all diktnings början, och mamma var väldigt orienterad mot det som varit. Och du riktar dig ju mot ditt förflutna när du åker hem till din mamma … – Ja, absolut. I de flesta författares liv finns platser som är mer eller mindre produktiva, som främjar eller motverkar skrivande. I mitt lilla hus på Gotland skriver jag med välbehag och stor lust, men jag kan vara där utan att skriva. Hos mamma kan jag inte vara utan att skriva. – Mammor bär på så mycket av det som är fascinerande för en människa att ta reda på. Hur man var som barn. Jag vet ju inte hur jag var som barn. Det är bara mamma som kan berätta. Hon kompletterar min bild av mig själv och sätter mig samtidigt i förbindelse med tidigare generationer. ”Att komma tillbaka till den första kärleken, till den människa som är det språket (grekiskan) och den världen”, skriver du i boken. Varför lägger du språket hos mamman och inte hos pappan som i psykoanalysen? – För mig är det konstig uppfattning att språket kommer från pappan. Det är ju mamman som talar med barnet, som vyssar till sömns, som tröstar – med ord. Det är hon som förmedlar språket, både som betydelse och som funktion. I alla fall som jag blev uppfostrad. Pappa kom in långt senare. Är du själv en bra mamma? – Jag är en fruktansvärt bra mamma. Det är jag som varit mamma hemma hos oss. Det är jag som varit kramig och inte kunnat låta bli att gosa med barnen. Och det är jag som legat vaken och väntat på att de skulle komma hem på nätterna. Medan min hustru har varit betydligt lugnare och tryggare i sitt föräldraskap. Men min bror är likadan som jag. När hans barn var olydiga så hotade han dem med att ”snart kommer mamma hem”. Greker är mödrarnas söner, svenskar är samhällets, skriver du. Vad menar du med det? – Jag menar att i Sverige går mycket av uppfostran ut på att barnet så tidigt som möjligt ska lämna boet, lära sig flyga på egna vingar. Men när man flyger ifrån hemmet så hamnar man i samhällets händer. Man blir samhällets son på ett annat sätt än med den uppfostran som praktiseras hos grekerna. Där går uppfostran ut på att förstärka familjebanden, ”ingen annan älskar dig som vi”. Din mamma är en mamma som ägnat all sin tid och kraft åt familjen. En sorts mamma som kommer att försvinna i takt med att jämställdheten ökar. Är det bra eller dåligt? – Det är en oändligt komplicerad fråga. Det beror på vad det är som försvinner. Om servicen försvinner så är ju ingen skada skedd. Men om närheten, den villkorslösa kärleken, uppmuntran, tryggheten, känslan av att åtminstone en människa i världen älskar mig, oavsett om det nu är mamman eller pappan – om det försvinner så går vi mot en katastrof. Om barnen får växa upp utan kärlek. Den viktigaste frågan är: Vem ska ge barnen kärlek? Ingen eller någon? ANNIKA PERSSON litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31658, "headline": "Utmanande och lyxigt", "summary": "”Eye of the north” är sparsmakat och krävande. Men trots att det är ”Guild wars” fjärde del finns det fortfarande inslag som överrumplar. MMORPG FÖR PC”GUILD WARS: EYE OF THE NORTH”", "article": "UTVECKLARE: ARENANET UTGIVARE: PAN VISION ÅLDERSGRÄNS: 12 ÅR 4= Förr eller senare hamnar alla fantasyspel på Vatnajökull. Nordmännen och -kvinnor är som skapta för att ta plats bland de övriga folkslagsklichéerna. Skottarna har ju fått finna sig i att bilda skola för dvärgar. Snarstuckna, misstänksamma, benägna att dricka för mycket öl och slåss med yxa till ackompanjemang av ystra stridsrop på kraftig höglandsdialekt. Ninjor och munkar är av begripliga skäl pseudotaoistiska och österländska. Slagskämpar är lite korkade, burdusa amerikaner, medan riddare och paladiner talar the Queen’s English. Tjuvar och patrask käftar emellertid cockney, som på Dickens tid. I denna lika lättorienterade som fascinerande globala konsensus kring vilka som är vad, passar vi nordbor alltså in som de fåordiga, tåliga, dumtjuriga och överlag kärva bärsärkarna. Så snart vikingarna adderas till spelplanen kan man för övrigt också vara säker på att det blir betydligt flera kvinnor i de bärande rollerna, vilket är en bra sak. Det är som om omvärlden tycks vara övertygad om jämlikhetens försprång i Skandinavien. Nu har online-rollspelet ”Guild wars” efter tre tidigare delar nått fram till sin variant av det norröna Norden. I och med expansionen ”Eye of the north” möter man allierade som vägrar prata med en innan man har spöat dem i envig, under vilken de naturligtvis antar björnskepnad. De kallas för Norn och man gör bäst i att komma överens med dem för att kunna bekämpa det hot från underjorden som väl får sägas utgöra lök på laxen i en redan ganska plågad värld. ”Guild wars” är alltså ett mmorpg. Massive multiplayer online rollplaying game. Om ett år kommer ingen att behöva förklara vad mmorpg betyder, men fram till dess skriver vi ihärdigt ut det. Det här spelet kräver inga månadsavgifter för att spela. Det finansieras genom de relativt tätt utkommande uppdateringarna: inalles fyra stycken vid det här laget. Varje uppdatering brukar innebära en ny kontinent att spela på, ett par nya yrken att utöva, samt en del andra nyheter. Självklart uppdateras också den grundberättelse som varje rollspel måste ha. I fallet ”Guild wars” sköter utvecklaren Arenanet det här mycket skickligt. Varje spel har ju en egen berättelse, men den måste samtidigt fogas in i de övriga. Spelare som har tillgång till fler än ett av de fristående spelen, har nämligen möjlighet att resa mellan de olika kontinenterna. Sånt måste sys ihop, och Arenanet är alldeles utomordentliga skräddare. Det fanns inga ledtrådar till hur jag skulle ta mig till det snöiga nord. Över huvud taget är ”Guild wars” ganska sparsam med information och kräver mycket av spelaren. Så jag travade väl omkring där i den Shanghai-på-tjugotalet-liknande Kaineng City, när jag upptäckte att den kejserliga ministern för infrastruktur pockade på min uppmärksamhet. Man skulle reparera vägbanan och hade stött på ett mystiskt hål i gatan och kunde jag vara så vänlig att kolla upp det där? Det kunde jag, och upptäckte till min förfäran – nåja – att hålet ledde till ett gigantiskt underjordiskt tempel och att det fanns dvärgar där. Dvärgar? I Hongkong? Jag menar Kaineng city. Där fanns en gnomliknande figur också, så ”Eye of the north” introducerar sammanlagt tre nya raser fastän man inte kan spela någon av dem. Det skall man däremot kunna göra i kommande ”Guild wars II”. Hur som helst hamnar man slutligen i det bergiga området väster om den första delens Ascalon. Egentligen är ”Eye of the north” ingen fjärde del av sagan ”Guild wars”. Det är en brygga till ”Guild wars II” och ett generöst tillägg för de högpresterande spelare som har längtat efter något nytt att syssla med. Det i och med förra spelet introducerade systemet med hjältar tar här steget längre. Det är trevligt för oss som tycker att det kan vara alldeles för påfrestande och tjatigt att gruppera sig med andra spelare. Man har mer kontroll över hjältarna; kan själv utrusta dem och rentav disponera deras egenskaper. Det löser nästan det som alltid har varit ”Guild wars” största problem: att npc-medhjälparna suger. Överlag känns ”Eye of the north” väldigt lyxigt. Vackert och utmanande. Ett par år efter premiären finns det fortfarande inslag i ”Guild wars” som överrumplar mig och som jag själv måste leta reda på förklaringen till. Det är som livet i övrigt. Jag ser det som en definitiv fördel. Jonas Thente jonas.thente@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31661, "headline": "\"Han bjöd alltid på sig själv\"", "summary": "Pavarotti var en av de största sångarna i vår tid, menar svenska musikprofiler. Hovsångerskan Birgitta Svendén har sjungit tillsammans med Pavarotti på Metropolitan i New York. Hon minns honom som en härlig person.", "article": "- Det är väldigt tråkigt att han är borta men han lever vidare genom alla inspelningar, säger Birgitta Svendén, hovsångerska och rektor för Operahögskolan till DN.se. Birgitta Svendén stod på samma scen som Pavarotti år 1994, när Rigoletto sattes upp på Metropolitan i New York. Själv spelade hon Maddalena. Pavarotti hade rollen som hertigen. Hon minns hur fascinerad hon var av Pavarottis oerhörda röst. - Att få sjunga med honom ha hans röst så nära inpå sig själv var en fantastisk upplevelse. Jag imponerades av hans enormt perfekta röstteknik och täta, oerhört intensiva, klang. Man försöker som sångare räkna ut hur han gör för att åstadkomma en så perfekt klang i alla lägen, säger Birgitta Svendén. Hon minns också vilken varm, generös och glad person han var att jobba med, och hur han bjöd på sig själv på scenen. - Han hade en oerhörd karisma och utstrålning från scenen och han bjöd alltid på sig själv till publiken, säger Birgitta Svendén. Pavarotti är en förebild för många yngre sångare, menar Birgitta Svendén. Själv hade han svensken Jussi Björling som sångarförebild. - Pavarotti berättade för mig att Jussi Björling var hans personliga föredöme. Han tyckte om Jussi Björlings klang, säger Birgitta Svendén. Folke Abenius, regissör och före detta operachef, betonar också Pavarottis utstrålning och unika röst. - Det är sorgligt när de stora konstnärerna går bort. Pavarotti var tveklöst den store tenoren i alla bemärkelser. Dessutom hade han en sådan unik personlighet, säger Folke Abenius. - När en stor sångare ställer sig upp och sjunger förstår alla att herre gud, det här är någonting speciellt. Det blir i en viss mån genreöverskridande. En stor konstnär har förmågan att spränga murarna mellan olika slags konst, säger han. Hovsångaren Erik Sædén beklagar också Pavarottis bortgång. - Han var en av de största sångarna i vår tid och hans död kommer att skapa ett stort tomrum. Glansen och klangfärgen i hans röst var speciell. Pavarotti kunde sjunga mycket mjukt och lyriskt, och han var mycket bred uttrycksmässigt, säger Erik Sædén, till DN.se. Pavarotti bidrog till att öka intresset för opera och sång, bland annat genom det han gjorde med de tre tenorerna, menar Sædén. - Men tyvärr blev det kanske lite mycket showbusiness till slut med tenorerna. Pavarottis storhetstid var när han var lite yngre och gjorde de stora rollerna på operan, säger Erik Sædén. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31677, "headline": "”Faust” slår musikalisk knockout", "summary": "En riktig fullträff. Det tycker DN:s Martin Nyström om Charles Gounods opera ”Faust” från 1859 som hade premiär på Göteborgsoperan i lördags.", "article": "”Faust” av Charles Gounod Scen: Göteborgsoperan Dirigent: Pietro Rizzo Regi: Christof Loy Scenograf: Herbert MurauerKostym: Bettina Walter Ljus: Olaf WinterMedv: Johan Weigel, Anders Lorentzon, Malin Byström, Fredrik Zetterström, Ann-Kristin Jones, Helena Holmberg och Andreas Lundmark Åldrande och sjukdom. Kärlekslöshet, krig och död. Vart tar man vägen när livet stöter ut en? Eller när ”jorden snurrar och flyr ifrån oss?”, som det heter i Charles Gounods opera från 1859 som hade premiär på Göteborgsoperan i lördags. Vart riktar man sig då? Den tyske regissören Christof Loy som så sent som i november i fjol gjorde Richard Strauss ”Arabella” med Nina Stemme i huvudrollen till en av Göteborgsoperan största triumfer har nu återvänt med Gounods ”Faust”, som är en samproduktion med operan i Franfurt. Och det är ännu en fullträff. En scenisk musikalisk knockout så här i inledningen av operasäsongen. Avståndet till den senaste svenska uppsättningen, Stewart Laings krystat moderniserade och distanserade iscensättning i Malmö för två säsonger sedan, kunde inte vara större. Det här är minst lika uppdaterat och samtida, men så oändligt mycket mer lyhört och livsnära. Allmängiltigt och ändå excentriskt. Loy viker aldrig ifrån frågan varför den här historien angår oss alla, men räds varken motsägelserna eller ytterligheterna. Och inte heller den varmt lyriska och extatiska tonen i Gounods verk. Något som också ypperligt förmedlas av kören och orkestern under Pietro Rizzos ledning. Gounods ”Faust” centrerar sig helt kring kärleken mellan Faust och Marguerite. Ett passionsdrama mellan en gammal man som fått evig ungdom och en ung kvinna som erfarit alldeles för mycket i förtid. Och som utspelar sig i ett religiöst inskränkt och socialt fördömande bysamhälle. Där alla är lika prisgivna åt en värld som oavbrutet förflyktigas och där tiden rusar. Och där alla är extremt mycket på sin vakt. I Herbert Murauers två scenrum är tiden bedagat modern, ett tyskt 1970-tal där det lika mycket pyr av vanvett och ropas på nåd som hos en Fassbinder eller en Marthaler. Först ser vi ett ålderdomshem med ett podium, som i en skolaula, och som rymmer hela världen. Sedan ett fönster på betongfasad på ett rekordårsbygge som bara rymmer det allra intimaste. I dessa rum iscensätter Loy de mest slående förvandlingar med våldsam dynamik och osynlig precision. Här svingar sig också Anders Lorentzons karismatiske Méphistophélès likt en cynismens och ondskans Joe Labero, här flörtar Helena Holmbergs fantastiska portvakterska minuten efter det hon blivit änka, här vissnar blommorna för den helt bedårande Ann-Kristin Jones överkänsliga tonårsälskare och här går Fredrik Zetterströms Valentin – i en enorm scen – formligen isär av oro och fruktan över krigets konsekvenser. Men det är kärleksscenerna som tar priset: Johan Weigels lyriskt sensible Faust i våghalsig åtrå till Malin Byströms lika äventyrliga som trosvissa Marguerite. En ömsesidig förälskelse som, när den väl erkänns, går över alla gränser. Som lika gärna kunde ha utvecklats till en modern roadmovie bortom all moralitet – om nu detta inte varit Charles Gounod utan David Lynch. Men Malin Byström ger precis allt för att ramarna skall lossna. För att vi inte skall nöja oss med ännu ett romantiskt kvinnooffer på en operascen. Hennes insats är inte bara hypersensitiv utan också hänförande explosiv. En lyrisk sopranstämma i absolut världsklass. Och en rollgestaltning som man med Fausts ord bara vill ”sjunka in i”. Eller bli helt sömnlös av. Wow. Martin Nyström martin.nystrom@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31707, "headline": "Dansk stjärnexport", "summary": "Danske Nikolaj Coster-Waldau syns just nu som charmig skitstövel i \"Underbar och älskad av alla\". DN:s Henrik Arvidsson ringde upp honom i New York, där han gör huvudrollen i Lasse Hallströms kommande teveserie.", "article": "En dansk filmstjärna spelar en dansk filmstjärna. Skillnaden är att skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau är lyckligt gift sedan nio år, medan rollfiguren Micke är en obotlig bekräftelseknarkare som maniskt flörtar sig fram genom Dramatens korridorer. Därmed inte sagt att det inte finns gemensamma nämnare. - De flesta skådespelare är ganska självcentrerade och samtidigt väldigt osäkra. Frågan \"Duger jag?\" hänger som ett mörkt moln ovanför oss. På en filminspelning, till exempel, om någon frågar: \"Varför gjorde du så?\" Då backar man direkt: \"Jo, men... Alltså, gillade du inte det? Jag kan göra nåt annat. Vad som helst. Jag är ju skådespelare\", säger Nikolaj Coster-Waldau och skrattar till på telefon från en inspelningsstudio i New York. För många svenskar är han ett ännu okänt namn, men i Danmark har Nikolaj Coster-Waldau varit hyllad stjärna i över tio år. Även på andra sidan Atlanten rankas han, jämte Mads Mikkelsen, som en pålitlig representant för \"den danske hunken\": En bildskön 37-åring med en till synes naturlig skådespelartalang som får allt att se väldigt ledigt och enkelt ut. Han är, som DN:s filmrecensent Helena Lindblad konstaterade i gårdagens tidning, perfekt i rollen som Micke i \"Underbar och älskad av alla\" - Hannes Holms filmatisering av Martina Haags roman med samma namn, efter ett manus av författaren och Holms ständige parhäst Måns Herngren. Handlingen kretsar kring den arbetslösa skådisen Bella (Haag) som lyckas ljuga sig till en roll i en Ingmar Bergman-uppsättning på Dramaten genom att skriva i sitt cv att hon är akrobat. Enligt Bridget Jones-konceptet blir hon sedan uppvaktad av arbetsplatsens mesta kvinnotjusare Micke och ja, ni fattar. Denne \"charmige skitstövel\" är förstås en snudd på söndertuggad klyscha i romantiska komedier, men tack vare Coster-Waldaus tajmning uteblir de falska tonerna. - Om jag ska vara brutalt ärlig såg jag en del av mig själv i honom, en sida som jag inte är särskilt stolt över, berättar han. Jag var bara 24 år när jag spelade in min första långfilm \"Nattvakten\". Den blev en stor succé och plötsligt var jag en känd person. Det gav fördelar hos många kvinnor, vilket jag utnyttjade. Men jag växte upp och lämnade det livet. Micke, däremot, han bara kör på. I boken är Micke svensk, men i filmen är han dansk - ska vi tolka detta som en del i den svenska filmvärldens mindervärdeskomplex inför \"det danska filmundret\"? - Nej, jag tror det där handlar om att \"gräset är grönare på andra sidan\". I Danmark har vi mindervärdeskomplex mot den svenska filmen. Anledningen att rollen som Micke gick till en dansk var förmodligen för att man inte ville att pressen skulle ägna all kraft åt att spekulera i vilken svensk skådespelare som han är baserad på, säger Nikolaj och skrattar. Så vi ska inte se Micke som en representant för danska filmstjärnor på export? Ännu ett skratt: - Näe, Micke finns överallt, inte bara i Danmark. Du vet, den sortens snubbe som förväntar sig att alla ska samlas runt honom med beundran i blicken när han kommer in i ett rum. Han kan ge sken av att bry sig väldigt mycket om andra människor, men om man skrapar på ytan inser man snart att de bara är statister vars funktion är att lyfta fram hans egen förträfflighet. Han är som de där unga killarna som slår igenom i Hollywood och hela tiden får höra \"you're great\", oavsett vad de gör. Jag tror inte ens att de vet om att de beter sig som arslen. Ingen har sagt det åt dem. Nikolaj Coster-Waldau vet vad han pratar om. Efter thrillersuccén \"Nattvakten\" fick såväl den brittiska som den amerikanska filmbranschen upp ögonen för den attraktive dansken. Vid det här laget har han hunnit arbeta med alla från Kate Winslet (\"Enigma\") och Ian McKellen (\"Bent\") till Kirsten Dunst (\"Wimbledon\"), Orlando Bloom (\"Kingdom of Heaven\") och Harrison Ford (\"Firewall\"). Fram till årsskiftet är arbetsplatsen New York där Nikolaj Coster-Waldau gör huvudrollen som en odödlig polis i den kommande teveserien \"New Amsterdam\". Lasse Hallström både regisserar och agerar exekutiv producent. I januari är det amerikansk premiär på tevekanalen Fox. Serien är tänkt att ersätta braksuccén \"Prison break\" i tablån. Om så blir fallet måste den danske huvudrollsinnehavaren överväga att sälja huset i Danmark och flyga familjen över Atlanten. - Jag vet att upplägget med en odödlig polis låter ganska löjligt, men historien är väldigt bra, säger han. New Yorks historia vävs hela tiden in i berättelsen, just för att min rollfigur minns tillbaka genom århundradena. På så vis faller det sig naturligt att sätta in aktuella händelser i en historisk kontext. Efter första säsongen av \"New Amsterdam\" väntar den internationella thrillern \"Between the lines\" mot en annan dansk skådisexport - Connie Nielsen. Även regissören, Laurits Munch-Petersen, kommer från Danmark. - Det är lite skruvat, säger Nikolaj Coster-Waldau. Två danskar som pratar engelska i en amerikansk film med en dansk regissör. Laurits måste, helt enkelt, vara väldigt rädd för att drabbas av hemlängtan. För mig är det bara att tacka och buga. Hollywood älskar danskarna Den 37-årige skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau bor i Danmark med fru och två barn. Han utbildade sig på Statens teaterskole i Köpenhamn och fick sitt breda genombrott i sin första långfilm, den danska thrillern \"Nattvakten\" (1994), där han spelade en student som extraknäcker på ett bårhus. Filmen uppmärksammades internationellt och Hollywood gjorde en nyinspelning med Ewan McGregor i huvudrollen. Nikolaj Coster-Waldaus första skådespelarjobb utanför Danmark var dramat \"Bent\" (1997) om homosexualitet bland manliga fångar i nazisternas förintelseläger. Bland motspelarna fanns flera blivande stjärnor som Jude Law och Clive Owen. Han är något av en Ridley Scott-favorit och har medverkat i både \"Black Hawk Down\" (2001) och \"Kingdom of Heaven\" (2005). Senare i höst är Nikolaj Coster-Waldau aktuell i den norska storfilmen \"Kautokeinoupproret\" mot bland andra Mikael Persbrandt och Michael Nyqvist, av regissören Nils Gaup (\"Vägvisaren\"). I Danmark är han bioaktuell i \"Erik Nietzsche - de unga åren\"; en svart komedi om livet på en filmskola, efter ett manus av Lars von Trier. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31713, "headline": "Dansk stjärnexport", "summary": "Danske Nikolaj Coster-Waldau syns just nu som charmig skitstövel i ”Underbar och älskad av alla”. DN:s Henrik Arvidsson ringde upp honom i New York, där han gör huvudrollen i Lasse Hallströms kommande teveserie.", "article": "En dansk filmstjärna spelar en dansk filmstjärna. Skillnaden är att skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau är lyckligt gift sedan nio år, medan rollfiguren Micke är en obotlig bekräftelseknarkare som maniskt flörtar sig fram genom Dramatens korridorer. Därmed inte sagt att det inte finns gemensamma nämnare. – De flesta skådespelare är ganska självcentrerade och samtidigt väldigt osäkra. Frågan ”Duger jag?” hänger som ett mörkt moln ovanför oss. På en filminspelning, till exempel, om någon frågar: ”Varför gjorde du så?” Då backar man direkt: ”Jo, men…. Alltså, gillade du inte det? Jag kan göra nåt annat. Vad som helst. Jag är ju skådespelare”, säger Nikolaj Coster-Waldau och skrattar till på telefon från en inspelningsstudio i New York. För många svenskar är han ett ännu okänt namn, men i Danmark har Nikolaj Coster-Waldau varit hyllad stjärna i över tio år. Även på andra sidan Atlanten rankas han, jämte Mads Mikkelsen, som en pålitlig representant för ”den danske hunken”: En bildskön 37-åring med en till synes naturlig skådespelartalang som får allt att se väldigt ledigt och enkelt ut. Han är, som DN:s filmrecensent Helena Lindblad konstaterade i gårdagens tidning, perfekt i rollen som Micke i ”Underbar och älskad av alla” – Hannes Holms filmatisering av Martina Haags roman med samma namn, efter ett manus av författaren och Holms ständige parhäst Måns Herngren. Handlingen kretsar kring den arbetslösa skådisen Bella (Haag) som lyckas ljuga sig till en roll i en Ingmar Bergman-uppsättning på Dramaten genom att skriva i sitt cv att hon är akrobat. Enligt Bridget Jones-konceptet blir hon sedan uppvaktad av arbetsplatsens mesta kvinnotjusare Micke och ... ja, ni fattar. Denne ”charmige skitstövel” är förstås en snudd på söndertuggad klyscha i romantiska komedier, men tack vare Coster-Waldaus tajmning uteblir de falska tonerna. – Om jag ska vara brutalt ärlig såg jag en del av mig själv i honom, en sida som jag inte är särskilt stolt över, berättar han. Jag var bara 24 år när jag spelade in min första långfilm ”Nattvakten”. Den blev en stor succé och plötsligt var jag en känd person. Det gav fördelar hos många kvinnor, vilket jag utnyttjade. Men jag växte upp och lämnade det livet. Micke, däremot, han bara kör på. I boken är Micke svensk, men i filmen är han dansk – ska vi tolka detta som en del i den svenska filmvärldens mindervärdeskomplex inför ”det danska filmundret”? – Nej, jag tror det där handlar om att ”gräset är grönare på andra sidan”. I Danmark har vi mindervärdeskomplex mot den svenska filmen. Anledningen att rollen som Micke gick till en dansk var förmodligen för att man inte ville att pressen skulle ägna all kraft åt att spekulera i vilken svensk skådespelare som han är baserad på, säger Nikolaj och skrattar. Så vi ska inte se Micke som en representant för danska filmstjärnor på export? Ännu ett skratt: – Näe, Micke finns överallt, inte bara i Danmark. Du vet, den sortens snubbe som förväntar sig att alla ska samlas runt honom med beundran i blicken när han kommer in i ett rum. Han kan ge sken av att bry sig väldigt mycket om andra människor, men om man skrapar på ytan inser man snart att de bara är statister vars funktion är att lyfta fram hans egen förträfflighet. Han är som de där unga killarna som slår igenom i Hollywood och hela tiden får höra ”you’re great”, oavsett vad de gör. Jag tror inte ens att de vet om att de beter sig som arslen. Ingen har sagt det åt dem. Nikolaj Coster-Waldau vet vad han pratar om. Efter thrillersuccén ”Nattvakten” fick såväl den brittiska som den amerikanska filmbranschen upp ögonen för den attraktive dansken. Vid det här laget har han hunnit arbeta med alla från Kate Winslet (”Enigma”) och Ian McKellen (”Bent”) till Kirsten Dunst (”Wimbledon”), Orlando Bloom (”Kingdom of Heaven”) och Harrison Ford (”Firewall”). Fram till årsskiftet är arbetsplatsen New York där Nikolaj Coster-Waldau gör huvudrollen som en odödlig polis i den kommande teveserien ”New Amsterdam”. Lasse Hallström både regisserar och agerar exekutiv producent. I januari är det amerikansk premiär på tevekanalen Fox. Serien är tänkt att ersätta braksuccén ”Prison break” i tablån. Om så blir fallet måste den danske huvudrollsinnehavaren överväga att sälja huset i Danmark och flyga familjen över Atlanten. – Jag vet att upplägget med en odödlig polis låter ganska löjligt, men historien är väldigt bra, säger han. New Yorks historia vävs hela tiden in i berättelsen, just för att min rollfigur minns tillbaka genom århundradena. På så vis faller det sig naturligt att sätta in aktuella händelser i en historisk kontext. Efter första säsongen av ”New Amsterdam” väntar den internationella thrillern ”Between the lines” mot en annan dansk skådisexport – Connie Nielsen. Även regissören, Laurits Munch-Petersen, kommer från Danmark. – Det är lite skruvat, säger Nikolaj Coster-Waldau. Två danskar som pratar engelska i en amerikansk film med en dansk regissör. Laurits måste, helt enkelt, vara väldigt rädd för att drabbas av hemlängtan. För mig är det bara att tacka och buga. Henrik Arvidsson henrik.arvidsson@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 31717, "headline": "Mara Lees ladies lyfter chick-lit", "summary": "Författarna Maja Lundgren och Daniel Sjölin har fått en konkurrent. Nu ger sig även poeten Mara Lee djupt in i intimsfären – med chick-lit-romanen ”Ladies”. Jan Arnald blir övertygad och ser en uppgradering av en förtalad genre.", "article": "MARA LEE ”LADIES” ALBERT BONNIERS FÖRLAG Det är som om höstens romaner – redan innan hösten egentligen har börjat – hakar i varandra. Som om de tillsammans, kretsande, nalkas någonting brännande i samtiden, någonting som vi ännu inte riktigt ser. Till Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” och Daniel Sjölins ”Världens sista roman” fogas nu Mara Lees ”Ladies”. Alla tre talar på var sitt sätt om konstens och berömmelsens gränser och pris, alla tre bänder sig, visserligen på väsensskilda vis, djupt in i intimsfären. Men en sak skiljer dem åt. ”Ladies” är fan så mycket bättre. Där autenticitetskravet och antiestetiken fick Lundgrens prosa att bli oväntat ofokuserad och utvällande hände paradoxalt nog något liknande med Sjölins hyperestetiska autenticitetsdekonstruktion. Hos Mara Lee finns däremot inte ett onödigt ord. Och då snackar vi ändå om en diger roman som har alla yttre attribut gemensamma med den förtalade genren chick-lit (tjejlitteratur). Den ser ut precis som en roman av Marian Keyes eller Helen Fielding – eller för den delen Martina Haag – men bakom det rosaglittrande omslaget döljer sig ingenting mindre än en riktigt gedigen, välskriven, välkomponerad, djupt gripande högkvalitetsroman. Det är som om Mara Lee har gett sig den på att använda sin romandebut för att uppgradera chick-lit-genren ordentligt. För det handlar faktiskt om en debutroman. Inom en snävare krets av poesiälskare och heteronormativitetshatare har Mara Lee visserligen varit kult ända sedan debuten vid millennieskiftet med sina två sexuella och våldsamma diktsamlingar ”Kom” och ”Hennes vård”, utgivna på det dubiösa men utsökta förlaget Vertigo. Att hon nu, när hon målmedvetet siktar mot en bredare läsekrets, har bytt till Bonniers är inte ägnat att förvåna. Ändå handlar det i ytterst ringa utsträckning om en kommersiell satsning – även om också berättelsens konturer är lånade från chick- lit-genren. Det handlar helt enkelt om fyra tjejer – Lea, Mia, Laura och Siri – som har ett komplicerat och inte helt lättåtkomligt gemensamt förflutet. Vid olika tillfällen i livet har deras vägar korsats, och det har som regel skett i sammanhang som inte bara är erotiskt laddade utan också har något distinkt melodramatiskt över sig. Dessutom har vi de obligatoriska småstadsbarndomarna, de högromantiska Parisvistelserna, den ständigt lockande modevärlden och den obligatoriska fixeringen vid den egna kroppen. Så långt är det verkligen chick-lit. Men så har vi resten. Sällan har litteraturen tillåtit oss att komma så nära ett kvinnokollektiv (om man nu kan tala om ett kollektiv när alla är renodlade individualister). Här finns inga onda och goda karaktärer, ingen småsinthet eller oginhet censureras, och ändå är det svårt att inte tycka om dem, på gott och ont. Det är fyra oerhört levande (och tämligen skadade) karaktärer som Mara Lee går i närkamp med, med till synes gränslös psykologisk insikt. Det är Lea, den vackra sociopaten som inser att hennes intellektuella kapacitet har skadats av hennes skönhet – ingen ställer några krav på en uppväxande skönhet, ingen vill egentligen att hon ska tala. Det är Mia, den ”kinesiska” duktiga flickan som efter en balettskada och en maffig men hemlig olycka blir slacker utan tydliga framtidsplaner. Det är Laura, fotomodellen som blir hyperasocial poet efter en kärlekskatastrof. Och det är Siri, outsidern och fotografen som inte skyr några som helst medel för att ta sina prisbelönta bilder av skadskjutna skönheter. Som alltid hos Mara Lee är det sexualiteten som står i centrum, denna hos alla fyra – ja, hos alla karaktärer i romanen som är att räkna med – gränslösa sexualitet utan varje spår av heteronormativitet. De drivs av ett begär som inte låter sig fångas i kantiga termer som hetero- eller homosexualitet men som i samtliga fall står i ett eller annat förhållande till konsten, närmare bestämt till Siris fotografier när hon kameleontiskt förvandlar sig till den franska konst- och modefotografen Iris C. Det är också dessa fotografier som är kärnan i den subtila berättarstrukturen. Långsamt och elegant vecklar intrigen ut sig och blir alltmer diabolisk på sin väg mot den ödesdigra vernissagen. Mara Lee fångar med obevekligt bibehållen spänning in alla sina utslängda trådar och väver ihop en intrig som på ett närmast mytiskt vis lyckas få oerhört mycket sagt om vad det innebär att vara kvinna i dag. Jag tillåter mig i alla fall att bli fullständigt övertygad, av den hänsynslösa uppriktigheten, av den komplicerade självbilden, av det besvärliga samspelet med yttervärlden, av den alltid svårbemästrade kroppen. Jag kan inte tycka annat än att Mara Lees ”Ladies” är en alldeles utomordentlig replik på den pågående diskussionen om ”romanens död”. Så mycket står klart att Daniel Sjölins ”Världens sista roman” ingalunda var den sista. Ingen genre är ”låg” nog att inte kunna bli riktigt bra, och i och med den här uppgraderingen står det plötsligt blodigt klart vad chick-lit-genren ytterst och innerst är ute efter. Det är bara det att ingen har gjort det så här bra tidigare. Jan Arnald litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31718, "headline": "Mara Lees ladies lyfter chick-lit", "summary": "Författarna Maja Lundgren och Daniel Sjölin har fått en konkurrent. Nu ger sig även poeten Mara Lee djupt in i intimsfären – med chick-lit-romanen ”Ladies” . Jan Arnald blir övertygad och ser en uppgradering av en förtalad genre. BÖCKER", "article": "MARA LEE ” LADIES” ALBERT BONNIERS FÖRLAG Det är som om höstens romaner – redan innan hösten egentligen har börjat – hakar i varandra. Som om de tillsammans, kretsande, nalkas någonting brännande i samtiden, någonting som vi ännu inte riktigt ser. Till Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” och Daniel Sjölins ”Världens sista roman” fogas nu Mara Lees ”Ladies” . Alla tre talar på var sitt sätt om konstens och berömmelsens gränser och pris, alla tre bänder sig, visserligen på väsensskilda vis, djupt in i intimsfären. Men en sak skiljer dem åt. ”Ladies” är fan så mycket bättre. Där autenticitetskravet och antiestetiken fick Lundgrens prosa att bli oväntat ofokuserad och utvällande hände paradoxalt nog något liknande med Sjölins hyperestetiska autenticitetsdekonstruktion. Hos Mara Lee finns däremot inte ett onödigt ord. Och då snackar vi ändå om en diger roman som har alla yttre attribut gemensamma med den förtalade genren chick-lit (tjejlitteratur). Den ser ut precis som en roman av Marian Keyes eller Helen Fielding – eller för den delen Martina Haag – men bakom det rosaglittrande omslaget döljer sig ingenting mindre än en riktigt gedigen, välskriven, välkomponerad, djupt gripande högkvalitetsroman. Det är som om Mara Lee har gett sig den på att använda sin romandebut för att uppgradera chick-lit-genren ordentligt. För det handlar faktiskt om en debutroman. Inom en snävare krets av poesiälskare och heteronormativitetshatare har Mara Lee visserligen varit kult ända sedan debuten vid millennieskiftet med sina två sexuella och våldsamma diktsamlingar ”Kom” och ”Hennes vård” , utgivna på det dubiösa men utsökta förlaget Vertigo. Att hon nu, när hon målmedvetet siktar mot en bredare läsekrets, har bytt till Bonniers är inte ägnat att förvåna. Ändå handlar det i ytterst ringa utsträckning om en kommersiell satsning – även om också berättelsens konturer är lånade från chick- lit-genren. Det handlar helt enkelt om fyra tjejer – Lea, Mia, Laura och Siri – som har ett komplicerat och inte helt lättåtkomligt gemensamt förflutet. Vid olika tillfällen i livet har deras vägar korsats, och det har som regel skett i sammanhang som inte bara är erotiskt laddade utan också har något distinkt melodramatiskt över sig. Dessutom har vi de obligatoriska småstadsbarndomarna, de högromantiska Parisvistelserna, den ständigt lockande modevärlden och den obligatoriska fixeringen vid den egna kroppen. Så långt är det verkligen chick-lit. Men så har vi resten. Sällan har litteraturen tillåtit oss att komma så nära ett kvinnokollektiv (om man nu kan tala om ett kollektiv när alla är renodlade individualister). Här finns inga onda och goda karaktärer, ingen småsinthet eller oginhet censureras, och ändå är det svårt att inte tycka om dem, på gott och ont. Det är fyra oerhört levande (och tämligen skadade) karaktärer som Mara Lee går i närkamp med, med till synes gränslös psykologisk insikt. Det är Lea, den vackra sociopaten som inser att hennes intellektuella kapacitet har skadats av hennes skönhet – ingen ställer några krav på en uppväxande skönhet, ingen vill egentligen att hon ska tala. Det är Mia, den ”kinesiska” duktiga flickan som efter en balettskada och en maffig men hemlig olycka blir slacker utan tydliga framtidsplaner. Det är Laura, fotomodellen som blir hyperasocial poet efter en kärlekskatastrof. Och det är Siri, outsidern och fotografen som inte skyr några som helst medel för att ta sina prisbelönta bilder av skadskjutna skönheter. Som alltid hos Mara Lee är det sexualiteten som står i centrum, denna hos alla fyra – ja, hos alla karaktärer i romanen som är att räkna med – gränslösa sexualitet utan varje spår av heteronormativitet. De drivs av ett begär som inte låter sig fångas i kantiga termer som hetero- eller homosexualitet men som i samtliga fall står i ett eller annat förhållande till konsten, närmare bestämt till Siris fotografier när hon kameleontiskt förvandlar sig till den franska konst- och modefotografen Iris C. Det är också dessa fotografier som är kärnan i den subtila berättarstrukturen. Långsamt och elegant vecklar intrigen ut sig och blir alltmer diabolisk på sin väg mot den ödesdigra vernissagen. Mara Lee fångar med obevekligt bibehållen spänning in alla sina utslängda trådar och väver ihop en intrig som på ett närmast mytiskt vis lyckas få oerhört mycket sagt om vad det innebär att vara kvinna i dag. Jag tillåter mig i alla fall att bli fullständigt övertygad, av den hänsynslösa uppriktigheten, av den komplicerade självbilden, av det besvärliga samspelet med yttervärlden, av den alltid svårbemästrade kroppen. Jag kan inte tycka annat än att Mara Lees ”Ladies” är en alldeles utomordentlig replik på den pågående diskussionen om ”romanens död” . Så mycket står klart att Daniel Sjölins ”Världens sista roman” ingalunda var den sista. Ingen genre är ”låg” nog att inte kunna bli riktigt bra, och i och med den här uppgraderingen står det plötsligt blodigt klart vad chick-lit-genren ytterst och innerst är ute efter. Det är bara det att ingen har gjort det så här bra tidigare. Jan Arnald litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31723, "headline": "Lyriskt lapptäcke", "summary": "Staffan Bergsten har gjort en generalinventering av den svenska lyriken från medeltida balladdiktning till i dag. Sveriges första poesihistoria formar sig till ett hängivet försvar för en utsatt konstart, skriver Anders Olsson.", "article": "STAFFAN BERGSTEN ”DEN SVENSKA POESINS HISTORIA” WAHLSTRÖM & WIDSTRAND Man glömmer ofta att i tider av kris och nedgång kan det förflutna bli synligt på ett nytt sätt. I förlustens ögonblick träder ett traditionssammanhang fram som man kanske först nu kan förmedla. Jag tänker på detta då jag läser Staffan Bergstens mäktiga försök att teckna den svenska poesins historia, från den medeltida balladdiktningen fram till Lars Mikael Raattamaa. Det är första gången någon ger sig i kast med något sådant. Ändå är Bergsten minst av allt någon bitter apokalyptiker, övertygad som han är att poesin utgör vårt kanske främsta kulturarv. Inte heller är han någon spekulativ ande, som försöker urskilja nya linjer i vår litteraturs historia. Poängen med detta verk är en annan. Bergsten har helt enkelt velat förmedla en personlig men likväl allomfattande bild av vår sjuhundraåriga poetiska tradition på ett så enkelt språk som möjligt, helt utan noter och tyngande lärdomsapparat. Han är en genuin folkbildare som till och med har skjutit in en liten matnyttig verslära mitt i sitt verk, allt för att understryka formernas kontinuitet. Resultatet har blivit en hyllning till den svenska poesin, vänd till en så bred litteraturläsande publik man kan tänka sig. Det tilltalande med Bergstens försök är att han avstått från ambitionen att åstadkomma någon sorts generalinventering av den svenska lyriken. Mycket riktigt understryker han att detta inte är poeternas utan poesins historia. Det gör att hans framställning, för att vara en historia, är anmärkningsvärt fri från namn och data. Bergsten har helt enkelt utgått från sin subjektiva smak, men kanske framför allt från en idé om kanonisering, där de betydande poeterna sållats ut under en längre historisk process. Kvar är det hundratal som nämns på sidorna, men långt färre är de som ägnas mer ingående granskning. Litteraturhistoria är här ingen exakt vetenskap, den rymmer ett nödvändigt element av kritik och estetiskt omdöme. Principiellt delar jag denna uppfattning, även om jag inte tycker att Bergsten är riktigt konsekvent. Jag saknar ofta Bergstens egen kritiska blick. Mestadels utgår han från vad traditionen har etablerat, och därför blir man inte särskilt överraskad över den bild han ger av särskilt den äldre svenska poesin, från Stiernhielm till Fröding. Vad gäller den moderna diktningen betonar han med rätta den kvinnliga lyrikens uppsving från Edith Södergran till Kristina Lugn, även om jag kan sakna namn som Anna Rydstedt eller Eva Runefelt. Andra beklagliga bortfall, som påverkar bilden av helheten, är särlingar som Ola Hansson och Ivar Conradson, Erik Beckman och Bruno K Öijer. Det är mycket det kända, populära och bevingade som talar på dessa sidor, och man har svårt att övertygas av Bergstens försök att blåsa liv i exempelvis Esaias Tegnérs ”Fritjofs saga”. Ibland har jag en känsla av att boken hade blivit attraktivare och mer temperamentsfull om Bergsten värjt sig mot traditionens makt och renodlat sin framställning till en serie närläsningar av, säg, ett trettiotal dikter. Då hade han fått ett större utlopp för sin egen läsart, för det är ändå dikter som Nordenflychts ”Över en hyacint”, Bellmans ”Liksom en herdinna” eller Frödings ”Det borde varit stjärnor” som utgör navet i framställningen. Det som främst gör denna historik läsvärd är Bergstens fina handlag med diktens musikalitet, med dess rötter i en folklig vistradition. Viktigt är att han bryter upp kronologin och ger utrymme för senare tiders svar på det skrivna, i dialogen mellan Vilhelm Ekelund och Erik Johan Stagnelius eller mellan Erik Lindegren och Viktor Rydberg. Här finns också en rad givande tematiska utblickar över genre, psykologi och genus. Så ter sig denna historia som tämligen ryckig, där vi ständigt växlar spår framåt och bakåt i tiden. Och detta har sin motivering i att poesins historia bara indirekt följer den politiska historien. Bara glimtvis gör Bergsten försök att skapa någon periodicitet, och det är först på bokens sista sidor han pekar på tre avgörande skeden: det första är medeltidens ballad- och folkdiktning med dess enkla rimmade strofer; det andra inleds på 1600-talet då de klassiska mönstren börjar imiteras, vilket följs av en stor metrisk mångfald under 1700- och 1800-talen; det tredje, slutligen, är modernismen, med dess uppror mot alla traditionella former. Som denna indelning visar är det diktens form och struktur som intresserar Bergsten mest, och om jag förstår honom rätt består formerna även under modernismens upproriska skede. Hur detta är möjligt blir aldrig riktigt utrett i denna bok, och det är också avsnitten om 1900-talspoesin och vår sentida postmodernism som är svagast. Pedagogens triumfer i tidigare avsnitt vänds här ofta till alltför harmoniserande och förenklade läsningar. Det framhålls att postmodernismen blandar konst- och stilarter och ironiskt leker med citat och klichéer, och att den i detta är ett storstadsfenomen, som hos Katarina Frostenson och Ann Jäderlund. Men det stämmer knappast på en ordknådare som Bengt Emil Johnson, som tidigare i boken behandlats som provinsialist. Än mindre stämmer det på en språkets återbrukare som Gunnar D Hansson (som ej är nämnd). Allt nog. Det är ett beundransvärt lapptäcke Staffan Bergsten vävt över vår lyriska diktnings historia. Det är således mindre en historia i vedertagen mening än man kan förvänta sig, och kanske är den också mindre svensk än vad titeln kan ge anledning att tro. Det svenskaste vår litteratur äger är väl visan, men den kommer från det kontinentala Europa, liksom romantikens eller modernismens livaktiga litteraturformer. Det hade varit intressant om Bergsten något dröjt vid de brytningar mellan ett nationellt och ett internationellt sammanhang som kännetecknar vår diktning från 1900 och framåt, och som gör ”svensk” till ett alltmer problematiskt begrepp. Men det skulle ha blivit en annan bok och det hade krävt ett både vidare och mer sammansatt kulturellt perspektiv. Som det nu är formar sig boken till ett hängivet försvar för en utsatt konstart. Det är säkert en överloppsgärning när Bergsten på slutsidan åberopar Stiernhielms ord att det bara är med poesins hjälp vi kan uppnå självbehärskning, ett upplyst förstånd och dessutom försona känsla och förnuft! Men det är ändå befriande att någon så klart och utan tvekan ser poesins djupgående och obrutna kraftflöde. En mening biter sig fast efter avslutad läsning: ”Tanken att poesin skulle spelat ut sin roll kan man utan vidare avvisa.” Anders Olsson litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31732, "headline": "Vem var Jalal ad-Din Rumi?", "summary": "Den mystika poeten har förundrat läsare långt utanför den persisk- och turkiskspråkiga världen. I år är det 800 år sedan han föddes och Rumi-året firas över hela världen. .", "article": "Persern Jalal ad-Din Rumi har kallats för den främste mystika poeten genom tiderna. I den persisk- och turkisktalande delen av världen är hans inflytande omätligt. Kan man läsa har man böckerna i bokhyllan. Kan man inte läsa kan man honom utantill. Men han har också haft ett stort och ständigt ökande inflytande i västvärlden. Inte minst berömd är den sufi-orden som baserat sig på hans läror - \"de dansande dervisherna\". Tidigt fick kolonialmakterna upp ögonen för honom och i Sverige satt baron Eric Hermelin på S:t Lars hospital mellan 1909 och 1944 och översatte persisk lyrik, däribland Rumis storverk \"Masnavi-ye ma'navi\" (Andliga verser). Flera svenska författare förundrades över denna poesi. Hjalmar Gullberg, Erik Lindegren, Lars Gyllensten läste honom och Gunnar Ekelöf som sedan ungdomen var bekant med sufismen - den muslimska mystiken - gjorde själv några översättningar. I år är det 800 år sedan han föddes och Unesco har utropat år 2007 till Rumi-året. Men vem var egentligen denne Jalal ad-Din Rumi, och varför lockar han nya läsare än i dag? Han föddes den 30 september 1207 i Vakhsh i dagens Tadzjikistan. Tidigt flyttade familjen till Balkh i Afghanistan. Fadern var en kontroversiell tänkare. En rättslärd muslim, men med en mystik tolkning av islam som gjorde honom impopulär bland mäktigare teologer. Några år efter det att familjen lämnat Balkh förpassade Djingis khans armé staden till historien. Vilket av dessa hot som drev dem från staden är oklart. Familjen reste i många år genom dagens Iran och Syrien via Mecka för att slutligen hamna i Konya i Anatolien. Anatolien, som hade varit en del av det östromerska riket, kallades Rum och det är härifrån han fått det namn vi i väst känner honom vid. Persisktalande kallar honom Moulana och turkar för Mevlana - \"Vår mästare\". Liksom sin far fick Rumi en klassisk bildning - i Koranen och hadithtraditionerna, liksom i teologi och rättsvetenskap. Han lär, utöver arabiskan och persiskan, ha kunnat turkiska och lite grekiska samt haft kunskaper i filosofi och medicin. Han studerade även den klassiska arabiska och persiska litteraturen. Den persiska lyriken var vid den här tiden närmast synonym med den sufiska mystiken, som Rumi efter faderns död studerade tillsammans med en av dennes elever. I Konya blev han med tiden en respekterad predikant och religiös domare. Men i oktober år 1244 förändras hans liv genom mötet med den kringvandrande dervishen Shams al-Din från Tabriz. Shams ska ha avbrutit Rumis predikan och frågat vem som var främst av profeten Muhammed och den omstridde mystikern Bayezid från Bistam (d. 874). Rumi ska ha svarat att Muhammed, Guds profet, naturligtvis var den främste av de två. \"Hur kommer det sig då\" ska Shams ha replikerat, \"att Muhammed sa: 'Vi känner dig inte som du bör kännas' medan Bistami kunde utbrista 'ära vare mig, hur stort är inte mitt majestät!'\"? Rumi var tillräckligt insatt i den islamiska mystiken att förstå djupet i en sådan fråga. Skillnaden mellan Muhammed och mystikern från Bistam var att profeten upplevde sitt eget jag i förhållande till Gud, medan Bayezid hade utplånat sitt jag och ersatt det med det gudomliga Jaget. När han skriker ut sitt \"ära vare mig\" är det alltså Allah han ärar. Sufierna älskar sådana paradoxer. Legenden berättar hur Rumi lämnar sitt ämbete, vänder sina elever ryggen och slutar predika för att i månader umgås endast med Shams. Förhållandet dem emellan har liknats vid Sokrates och Platons. De två ska dygnet runt ha suttit och samtalat om de gudomliga mysterierna, till dess Shams plötsligt en dag var försvunnen. Man tror att han skrämts av den aggressiva stämning som fanns bland Rumis elever. Eventuellt har de slagit ihjäl honom och kanske var Rumis ena son inblandad i mordet. Jag har själv besökt vad man menar vara hans grav i Konya. Kanske var försvinnandet en del i hans undervisning av Rumi, som nu kommer att ägna sitt liv mer åt islams andliga djupdimensioner än åt de juridiska spörsmålen. Saknaden efter Shams drev honom till förtvivlan. Han dansade virvlande runt i staden och sjöng ut dikt efter dikt tills hans slutligen fann Shams i sitt eget hjärta. I en av hans \"ruba'i\" heter det: Jag är inte jag, du är inte du och inte heller är du jag. Men ändå är jag jag och du är du och du är jag. På grund av dig, ack skönhet från Khotan, är jag i dag förvirrad över huruvida jag är du eller du är jag. På grund av identifikationen med Shams fick Rumis stora diktsamling sedan heta \"Shams från Tabriz samlade dikter\". Den kom att innehålla mer än 30 000 dubbelverser om den själsomvälvande gudskärleken. Kärleken till Gud är kärnan i alla religioner, verkar Rumi vilja säga, därför är den viktigare än ritualer och ceremonier. Den ovan omtalade \"Masnavi\", titeln anspelar på versmåttet, skrev han när en av hans lärjungar bad honom författa ett didaktiskt verk där han kunde utveckla sin sufiska visdom. Rumi ska då genast ha läst de berömda första arton verserna, som ofta kallas för \"vassflöjtens sång\", och som börjar: Lyssna till vassflöjtens mollstämda ton, hör den beklaga sin separation: Allt sen jag skars ifrån vassen en gång, gråter nu kvinnor och män till min sång. I \"Masnavi\", som uppfattas som en lång korankommentar på vers - ja, den har till och med kallats för \"en persisk koran\" - utvecklar Rumi sina läror om människosjälen som lider av längtan tillbaka till sitt ursprung hos Gud. Verket räknas som en höjdpunkt för den islamiska mystiken och kan sägas sammanfatta sufismens läror fram till slutet av 1200-talet. \"Masnavins\" 26 000 dubbelverser är till brädden fyllda av lärda utläggningar, roliga historier, burleska berättelser, fabler och myter. Han skrev in i döden. Den sjätte boken är oavslutad. När han dog i december 1273 lär hela staden ha följt honom till graven, såväl kristna och judar som muslimer. Sedan dess har hans berömmelse bara ökat. I den muslimska världen hyllas han som den störste poeten bredvid Hafez och den främste mystikern bredvid Ibn Arabi. I väst har Goethe hyllat honom i sin \"Väst-östliga divan\", Emerson var en stor beundrare, liksom den tyske filosofen Friedrich Hegel. Vissa menar att Hegel inspirerats av Rumi i sin religionsfilosofi. Iranska kommunister kunde, lustigt nog, under 1970-talet härigenom legitimera sin läsning av Rumi, som de kallade för \"österns Hegel\". I Iran har man ibland förnekat att Rumi var muslim. I stället menar man att han ger uttryck för en ursprunglig iransk filosofi som han klätt i islamisk språkdräkt. Denna åsikt hävdas inte minst av exiliranier som efter den islamiska revolutionen ofta har en starkt negativ bild av islam. Även i väst har vissa sökare tolkat sufismen som en universell religion, skild från en islam som man i bästa fall varit skeptisk mot och inte sällan varit direkt fientlig till. Man har pekat på kristna, buddistiska och taoistiska inslag i sufismen, snarare än på en grund i Koranen och Muhammeds liv. Andra har hos Rumi funnit essensen av islams egen universalism, tolerans och varma gudskärlek. Mahatma Gandhi brukade citera honom, liksom Dag Hammarskjöld. Påven Johannes XXIII bugade sig år 1958 å hela den katolska kyrkans räkning inför minnet av Moulana Rumi. Någon har sagt att Rumi är för den muslimska kultursfären vad Shakespeare och Dante varit för väst. Denna liknelse hjälper oss kanske att förstå bredden av Rumis verk, vilken bidragit till en mängd olika läsarter, inte minst i mötet med västvärlden. På 1970-talet samlades några av Eric Hermelins översättningar av Carl-Göran Ekerwald i en volym med namnet \"Persiska antologin\". Ekerwalds läsning är kanske något färgad av tidsandan. Han tar sufierna på orden och bortser ibland från den persiska poesins symbolspråk. Sufierna kan här framstå som libertiner, vilka i förakt för samhällets framstegshets super och sjunger dikter på bordeller och tavernor. \"Persiska antologin\" blev snart en kultbok och har utgivits ytterligare två gånger. I slutet av 1990-talet var Rumi, i mycket fria tolkningar av Coleman Barks, den bäst säljande poeten i Amerika. Barks som själv inte behärskar persiska har, enligt egen utsaga, velat \"ta islam\" ur dikterna och därigenom närma dem en New Age-filosofi. Den välkände feelgoodgurun Deepak Chopra ordnade läsecirklar i Kalifornien och skrev egna dikter \"inspirerade av Rumi\". De lästes in på skiva av Madonna och Martin Sheen och inspirerade i sin tur Donna Karan till en klädkollektion. Rumis brinnande kärleksdikter och förhållande till Shams har också tolkats sinnligt av många homosexuella sökare som funnit en ledstjärna i Rumi och i honom ser en religiös företrädare som inte är fördömande i relation till deras sexualitet. Parallellt med dessa läsningar har naturligtvis en mer traditionell tolkning hela tiden existerat också i västvärlden. Tyskan Annemarie Schimmel ägnade närmare femtio år av sitt liv år Rumi, fram till sin död 2003. År 2000 kom det senaste standardverket, tegelstenen \"Rumi - East and West, Past and Present. The Life, Teachings and Poetry of Jalâl al-Din Rumi\" av Franklin Lewis och året därpå fick Sverige en nytt litet urval översättningar av iranisten Ashk Dahlén i boken \"Vassflöjtens sång\". De flesta kan finna något att tycka om i Rumis poesi och troligtvis är det därför som Unesco hoppas se honom som en länk mellan kulturer och religioner som krigshetsare i dag så gärna vill ska vara varandras fiender. Jubileet kommer att firas över stora delar av världen. Även i Sverige, på Södra teatern i Stockholm den 29 och 30 september. Visst är det en vacker tanke att låta en persisk poet, 800 år efter sin födelse, få bidra, åtminstone lite grand, till fredsdialogen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31734, "headline": "\"Ratchet & Clank\" till PS3 släpps i oktober", "summary": "Den 23 oktober gör plattformshjälten Ratchet debut på Playstation 3 I \"Ratchet & Clank future: Tools of destruction\" ska han än en gång rädda universum från onda krafter.", "article": "Rent stilistiskt skiljer sig inte \"Ratchet & Clank future: Tools of destruction\" så värst mycket från föregångarna. Men när det gäller detaljrikedom har spelserien graderats upp rejält, som sig bör när det handlar om den nya generationens konsoler. Den här gången ska Ratchet och hans robotmedhjälpare Clank ta sig an en mycket ond skurk som förstört staden Metropolis. Spelet verkar vara en mix av tidigare Ratchet-spel. Såväl plattformsmoment som strider med tunga vapen står på agendan. Naturligtvis är allt kryddat med den speciella Ratchet-humorn. Den 23 oktober släpps spelet exklusivt till Playstation 3. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31737, "headline": "\"Democracy - Europe’s Core Value?\". Red. Marieke van Doorn och Roel von Meijenfeldt", "summary": "Konsten att sälja demokrati. För 60 år sedan lanserades Marshallhjälpen. Propagandafilmer för demokrati spreds över Europa. I dag försöker EU självt sprida demokrati i världen - samtidigt som USA:s politik i Irak blivit ett fiasko. Lisa Irenius läser en ny bok om tidens knäckfråga.", "article": "Det fanns en tid när USA sålde demokrati i Europa. Hundratals propagandafilmer spreds över kontinenten. De marknadsförde välbekanta värden: frihet, individualism, mångfald, europeiskt samarbete, fri marknad, ekonomiskt välstånd. \"Its up to you!\" Så heter en film om de viktiga val tyskarna står inför efter andra världskriget. Återgå till militarism eller omfamna freden? Följa order eller utöva rättigheterna som fria medborgare? Centralt är individens fria val - det som inte finns i kommunistländerna alltså. Filmerna är en del av Marshallplanen för Europas återuppbyggnad efter andra världskriget. Idén lanserades av USA:s utrikesminister George C. Marshall för 60 år sedan, i ett tal vid Harvard-universitetet i juni 1947. I huvudsak finansierade Marshallplanen infrastruktur och industriell utveckling, men fem procent av budgeten gick till \"information till allmänheten\" - framför allt propagandafilmer. De kan ha nått en publik på över 50 miljoner personer. De senaste åren har Sandra Schulberg, som är dotter till en av cheferna för filmproduktionen, Stuart Schulberg, turnerat västvärlden runt med filmerna. Projektet \"Selling Democracy. Films of the Marshall Plan: 1948-1953\" nådde tidigare i år auditoriet i USA:s utrikesdepartement. Ingen lär ha kunnat missa parallellen till fiaskot i Irak. Regeringen under George W Bush har använt sig av helt andra metoder för att sprida demokrati. Framgången har, som bekant, uteblivit. Samtidigt har den samhällsvetenskapliga forskningen om demokratifrämjande frodats på senare år. Hur ska man göra för att sprida demokrati? Kan det ske med tvång och våld? Ett av de nyare tillskotten till debatten är antologin \"Democracy. Europes Core Value?\", där det nederländska demokratiinstitutet NIMD har samlat texter av både akademiker och praktiker. Här är det alltså europeiska insatser som står i fokus. För medan det barkar åt skogen i Irak och Afghanistan sätter många sin tillit till Europa. Mer demokrati är både ett strategiskt och moraliskt intresse, eftersom demokratier i allmänhet gynnar global fred och handel. EU självt anger demokratifrämjande som en allt högre prioritet. Europas samlade budget (EU plus medlemsländerna) för \"politisk assistans\" är i dag större än USA:s. Då räknas förstås inte militära utgifter. Europas recept anses bestå i mjuka snarare än hårda metoder, morötter snarare än piskor. \"Whatever the weather - We must move - TOGETHER\" Att lägga grunden för en europeisk union var en uttalad målsättning för Marshallhjälpen. En propagandaaffisch visar Europas olika flaggor som vingarna på en väderkvarn. Man fattar, i regn liksom i solsken måste de snurra samspelt. Med andra ord: USA sålde demokrati och idén om enhet till Europa. Nu ska ett enat Europa sälja demokrati vidare, på sitt sätt. Tack vare löftet om framtida medlemskap - under villkoret att reformer genomförs - har EU haft stor påverkan på enskilda länders utveckling. Demokrati har varit ett krav för medlemskap i EU sedan 1978. I och med Maastricht-avtalet 1992 blev utvecklingen av demokrati också en målsättning för unionens utrikes- och säkerhetspolitik samt för biståndspolitiken.År 2001 fastslog EU att strävan efter demokrati och mänskliga rättigheter skulle genomsyra \"all politik, alla program och alla projekt\" utanför de egna gränserna. Avtalen med andra länder innefattar en klausul som säger att samarbetet kan upphöra om mänskliga rättigheter och demokratiska principer inte respekteras. Dessa \"demokrati-klausuler\" är dock långt ifrån lika effektiva som löftet om medlemskap. I praktiken dominerar ofta ekonomiska och säkerhetsmässiga intressen, påpekar flera skribenter i \"Democracy. Europes Core Value?\". Det kan tyckas lite märkligt att EU, en organisation som i sig inte är fullt demokratisk, ska sprida demokrati till andra. Å andra sidan är EU ett samarbete mellan etablerade nationella demokratier av olika modeller. Denna demokratiska mångfald lyfts fram som ett trumfkort när det gäller att sprida demokrati till andra: här försöker man inte pracka på någon en färdigmonterad modell. Vad är det då man saluför under etiketten demokrati? Länge satsade europeiska aktörer främst på demokratiska val; valobservatörer, stöd till kommissioner och tjänstemän som arbetade med valen. Där fanns en föreställning som lever än; lyckas man bara genomföra demokratiska val så löser sig resten. I själva verket har valen i flera fall förstärkt existerande konflikter och även resulterat i seger för partier vars politiska program ogillas av västländerna. På senare tid har man i stället försökt utbilda domare, polismän och journalister. Europeiska resurser går nu i stor utsträckning till icke-statliga aktörer (NGO, non governmental organizations), inte minst lokala sådana. Denna satsning på civilsamhället via olika organisationer utmärker särskilt EU:s demokratipolitik. Det har sina poänger men medför också problem, påpekar Karen Smith, vid London School of Economics, i antologin. Dels blir politiken beroende av vilka organisationer som finns och vad de erbjuder, dels är det inte givet att fler ickestatliga aktörer i ett land leder till mer demokrati. Dessutom tenderar organisationernas verksamhet att få enbart lokala effekter. På regional och nationell nivå har deras försök att påverka politiska processer ofta misslyckats. En kritik som framförs i antologin är att det är modeuppfattningar snarare än hänsyn till specifika sammanhang som styr europeiskt demokratifrämjande. Metoderna som används är i stort sett desamma, oavsett om det gäller en tidigare diktatur eller ett land härjat av krig. En annan invändning som framförs mot den europeiska politiken är att det i flera avseenden råder viss förvirring. Det gäller vem som gör vad; EU, enskilda medlemsländer eller frivilligorganisationer? Det gäller också innebörden av och förhållandet mellan \"mänskliga rättigheter\" och \"demokratiska principer\" - en intressant fråga som dock inte diskuteras närmare i boken. Liksom många andra antologier ger \"Democracy. Europes Core Value?\" en god introduktion till sitt ämne, men lämnar begränsat utrymme för fördjupad diskussion. Jag hade gärna sett en bättre rannsakan av vad vi i Europa egentligen menar med demokrati. Begreppet syftar både till institutioner (till exempel fria val) och till liberala värden (individualism, jämlikhet, kvinnors lika rättigheter, åtskillnad mellan stat och religion &). Den europeiska politiken för demokratifrämjande andas samtidigt andra, mer politiska värderingar - om frihandel, välfärd, produktivitet & \"The home we love\". Ja, vad är det egentligen? Marshallplanens film från 1950 ger det tydliga konturer: en liten stad i södra Frankrike, som tack vare Marshallhjälpen fått i gång sin ylleindustri. Alla stans invånare gör sitt till för att allt ska rulla på. Ekonomi och politik i ett. Filmen spreds till en mängd biografer i Frankrike och sju andra länder. Sextio år efter Marshallplanen och dess filmprogram är det kanske mest slående hur rädda europeiska aktörer tycks vara för att försöka nå ut brett genom kampanjer i de länder där man verkar. Ändå är just demokrati något som ska angå alla. Situationen i Europa efter andra världskriget var naturligtvis mycket annorlunda än den i exempelvis Asien eller Afrika i dag. Men Marshallplanens skapare tycks åtminstone ha haft tydliga målsättningar. De visste vad de ville. Och de visste att det måste ske tillsammans med värdländerna - och med bred förankring hos medborgarna. Propagandafilmerna producerades i samarbete med europeiska regissörer, försiktigt och skräddarsytt för den nationella publiken. Marshallplanens filmskapare hade en sak klart för sig: \"Man säljer inte demokrati till danskar & som man säljer tvål i Sioux City.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 31738, "headline": "\"Jag kommer att sakna Bergman\"", "summary": "Bergman har blivit den Gud han sysslade med i filmerna. Om jag är medskyldig vill jag avlägga full bekännelse.", "article": "I ett bagerifönster på Blidö i Stockholms skärgård, berättar en god vän för mig, fanns det dagen efter Ingmar Bergmans bortgång ett levande ljus intill ett porträtt av den store regissören. Framtidens Bergmanforskare får tydligen ägna lika mycket kraft åt hans plats i folkhemmet som åt hans filmer och teaterföreställningar. Kanske blir det Bengt af Klintbergs arvtagare som hittar svaret på gåtan hur Ingmar Bergmans popularitet kunde svänga så snabbt, från jobbig till sörjd ikon. Jag skrev åtskilliga recensioner av hans uppsättningar och ställdes ibland till svars för att jag var så positiv. Inte alltid - jag ansåg till exempel att \"Hamlet\", som Bergman själv satte högt, var en av hans sämre föreställningar, alltför privat i sin tillkrånglade modernisering (k-pistar och annat); men länge fick jag höra att det fanns en \"sammansvärjning\" som skyddade IB mot kritik. Det var lätt att svara att Bergman var den ende levande svenske regissör som skapat ett eget oeuvre på scenen. Även de mindre lyckade delarna kastade ljus över helheten och var intressanta att skärskåda. I filmerna fanns nycklar till pjäserna. Hans intresse för Euripides \"Backanterna\", som han först gjorde på Dramaten och därefter på Operan, får sin förklaring i 50-talsfilmen \"Ansiktet\", där förnuftets lockelse konkurrerar med magins oförnuft. En regissör av Bergmans typ smickrar lätt sina uttolkare. Ju mer man upptäcker i labyrinten - motiv, figurer, stildrag - desto mer anser man sig tillhöra de införstådda. Bakom Lena Endre i rollen som Drottning Elisabeth i Schillers \"Maria Stuart\" kunde den påläste se Ingrid Thulins många neurotiker i Bergmans filmer. Men utanför den närmaste kretsen var han inte populär. Jag blev en gång kallad \"teaterkritikens Ingmar Bergman\", och jag lovar - det var ingen komplimang, det var en snyting som skulle förpassa mig till det psykologiska soffhörn där jag rätteligen hörda hemma, långt från den moderna scenkonstens pigga hålligång. När jag läser kommentarerna efter hans död tar jag mig för pannan både en och två gånger. Bergman har plötsligt blivit den Gud han sysslade med i filmerna. Om jag är medskyldig vill jag avlägga full bekännelse. Jag kommer att sakna Bergman, men jag kommer även att sakna det levande och kritiska samtal som en gång fördes om hans teatersyn och som upphörde i samma ögonblick han kom hem från den tyska exilen och skulle försonas med mamma, pappa, nationen, allt. Vi var ganska många som var kritiska till Bergmans estetik, bland annat i teatertidskriften Dialog - jag vill minnas att Bergman i en intervju i Dagens Nyheter närmast skrek att vi var det största hotet mot teaterns existens i modern tid. Vi sträckte på oss, vi tog Bergmans arbete på allvar och läste hans gester, kameravinklar och scenerier som påståenden om världen. Var de inte det? Ingmar Bergmans död sänder ett budskap till samtidskritiken. Om vi vill att hans minne skall hållas levande måste vi upphöra med att hyckla. Många vittnar i dag om kritikens avveckling. Även yngre kritiker hörs tala om nödvändigheten av att bejaka \"utvecklingen\", skriva häftigt, avintellektualiserat, utan att fördjupa sig i historiska och andra långtråkiga jämförelser; ljuv musik för våra fiender. Det gäller samtliga kritikområden; inte bara teaterkritiken och i Sverige (romanförfattaren Cynthia Ozick skrev nyligen en uppmärksammad artikel om den amerikanska litteraturkritikens förfall). Men teatern är särskilt utsatt eftersom den lever i symbios med nöjesvärlden. Det fanns alltför länge en besvärande tomhet kring Bergman som nu fylls av vackra analyser och tomma fraser. De som varit kritiska har ingenting att skämmas för. Om vi inte ser upp finns det snart bara plats för hyllningar och skitord. Då kommer den riktiga kritiken att avskaffa sig själv. Vad handlade det där tända ljuset om? Jag vill gärna tro att det handlade om hans allvar. På den punkten var han allt annat än samtida. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31740, "headline": "Vem var Jalal ad-Din Rumi", "summary": "Den mystika poeten har förundrat läsare långt utanför den persisk- och turkiskspråkiga världen. I år är det 800 år sedan han föddes och Rumi-året firas över hela världen.", "article": "Persern Jalal ad-Din Rumi har kallats för den främste mystika poeten genom tiderna. I den persisk- och turkisktalande delen av världen är hans inflytande omätligt. Kan man läsa har man böckerna i bokhyllan. Kan man inte läsa kan man honom utantill. Men han har också haft ett stort och ständigt ökande inflytande i västvärlden. Inte minst berömd är den sufi-orden som baserat sig på hans läror – ”de dansande dervisherna” . Tidigt fick kolonialmakterna upp ögonen för honom och i Sverige satt baron Eric Hermelin på S:t Lars hospital mellan 1909 och 1944 och översatte persisk lyrik, däribland Rumis storverk ”Masnavi-ye ma’ navi” (Andliga verser). Flera svenska författare förundrades över denna poesi. Hjalmar Gullberg, Erik Lindegren, Lars Gyllensten läste honom och Gunnar Ekelöf som sedan ungdomen var bekant med sufismen – den muslimska mystiken – gjorde själv några översättningar. I år är det 800 år sedan han föddes och Unesco har utropat år 2007 till Rumi-året. Men vem var egentligen denne Jalal ad-Din Rumi, och varför lockar han nya läsare än i dag Han föddes den 30 september 1207 i Vakhsh i dagens Tadzjikistan. Tidigt flyttade familjen till Balkh i Afghanistan. Fadern var en kontroversiell tänkare. En rättslärd muslim, men med en mystik tolkning av islam som gjorde honom impopulär bland mäktigare teologer. Några år efter det att familjen lämnat Balkh förpassade Djingis khans armé staden till historien. Vilket av dessa hot som drev dem från staden är oklart. Familjen reste i många år genom dagens Iran och Syrien via Mecka för att slutligen hamna i Konya i Anatolien. Anatolien, som hade varit en del av det östromerska riket, kallades Rum och det är härifrån han fått det namn vi i väst känner honom vid. Persisktalande kallar honom Moulana och turkar för Mevlana – ”Vår mästare” . Liksom sin far fick Rumi en klassisk bildning – i Koranen och hadithtraditionerna, liksom i teologi och rättsvetenskap. Han lär, utöver arabiskan och persiskan, ha kunnat turkiska och lite grekiska samt haft kunskaper i filosofi och medicin. Han studerade även den klassiska arabiska och persiska litteraturen. Den persiska lyriken var vid den här tiden närmast synonym med den sufiska mystiken, som Rumi efter faderns död studerade tillsammans med en av dennes elever. I Konya blev han med tiden en respekterad predikant och religiös domare. Men i oktober år 1244 förändras hans liv genom mötet med den kringvandrande dervishen Shams al-Din från Tabriz. Shams ska ha avbrutit Rumis predikan och frågat vem som var främst av profeten Muhammed och den omstridde mystikern Bayezid från Bistam (d. 874). Rumi ska ha svarat att Muhammed, Guds profet, naturligtvis var den främste av de två. ”Hur kommer det sig då” ska Shams ha replikerat, ”att Muhammed sa: ’ Vi känner dig inte som du bör kännas’ medan Bistami kunde utbrista ’ ära vare mig, hur stort är inte mitt majestät!’ ” Rumi var tillräckligt insatt i den islamiska mystiken att förstå djupet i en sådan fråga. Skillnaden mellan Muhammed och mystikern från Bistam var att profeten upplevde sitt eget jag i förhållande till Gud, medan Bayezid hade utplånat sitt jag och ersatt det med det gudomliga Jaget. När han skriker ut sitt ”ära vare mig” är det alltså Allah han ärar. Sufierna älskar sådana paradoxer. Legenden berättar hur Rumi lämnar sitt ämbete, vänder sina elever ryggen och slutar predika för att i månader umgås endast med Shams. Förhållandet dem emellan har liknats vid Sokrates och Platons. De två ska dygnet runt ha suttit och samtalat om de gudomliga mysterierna, till dess Shams plötsligt en dag var försvunnen. Man tror att han skrämts av den aggressiva stämning som fanns bland Rumis elever. Eventuellt har de slagit ihjäl honom och kanske var Rumis ena son inblandad i mordet. Jag har själv besökt vad man menar vara hans grav i Konya. Kanske var försvinnandet en del i hans undervisning av Rumi, som nu kommer att ägna sitt liv mer åt islams andliga djupdimensioner än åt de juridiska spörsmålen. Saknaden efter Shams drev honom till förtvivlan. Han dansade virvlande runt i staden och sjöng ut dikt efter dikt tills hans slutligen fann Shams i sitt eget hjärta. I en av hans ”ruba’ i” heter det: Jag är inte jag, du är inte du och inte heller är du jag. Men ändå är jag jag och du är du och du är jag. På grund av dig, ack skönhet från Khotan, är jag i dag förvirrad över huruvida jag är du eller du är jag. På grund av identifikationen med Shams fick Rumis stora diktsamling sedan heta ”Shams från Tabriz samlade dikter” . Den kom att innehålla mer än 30 000 dubbelverser om den själsomvälvande gudskärleken. Kärleken till Gud är kärnan i alla religioner, verkar Rumi vilja säga, därför är den viktigare än ritualer och ceremonier. Den ovan omtalade ”Masnavi” , titeln anspelar på versmåttet, skrev han när en av hans lärjungar bad honom författa ett didaktiskt verk där han kunde utveckla sin sufiska visdom. Rumi ska då genast ha läst de berömda första arton verserna, som ofta kallas för ”vassflöjtens sång” , och som börjar: Lyssna till vassflöjtens mollstämda ton, hör den beklaga sin separation: Allt sen jag skars ifrån vassen en gång, gråter nu kvinnor och män till min sång. I ”Masnavi” , som uppfattas som en lång korankommentar på vers – ja, den har till och med kallats för ”en persisk koran” – utvecklar Rumi sina läror om människosjälen som lider av längtan tillbaka till sitt ursprung hos Gud. Verket räknas som en höjdpunkt för den islamiska mystiken och kan sägas sammanfatta sufismens läror fram till slutet av 1200-talet. ”Masnavins” 26 000 dubbelverser är till brädden fyllda av lärda utläggningar, roliga historier, burleska berättelser, fabler och myter. Han skrev in i döden. Den sjätte boken är oavslutad. När han dog i december 1273 lär hela staden ha följt honom till graven, såväl kristna och judar som muslimer. Sedan dess har hans berömmelse bara ökat. I den muslimska världen hyllas han som den störste poeten bredvid Hafez och den främste mystikern bredvid Ibn Arabi. I väst har Goethe hyllat honom i sin ”Väst-östliga divan” , Emerson var en stor beundrare, liksom den tyske filosofen Friedrich Hegel. Vissa menar att Hegel inspirerats av Rumi i sin religionsfilosofi. Iranska kommunister kunde, lustigt nog, under 1970-talet härigenom legitimera sin läsning av Rumi, som de kallade för ”österns Hegel” . I Iran har man ibland förnekat att Rumi var muslim. I stället menar man att han ger uttryck för en ursprunglig iransk filosofi som han klätt i islamisk språkdräkt. Denna åsikt hävdas inte minst av exiliranier som efter den islamiska revolutionen ofta har en starkt negativ bild av islam. Även i väst har vissa sökare tolkat sufismen som en universell religion, skild från en islam som man i bästa fall varit skeptisk mot och inte sällan varit direkt fientlig till. Man har pekat på kristna, buddistiska och taoistiska inslag i sufismen, snarare än på en grund i Koranen och Muhammeds liv. Andra har hos Rumi funnit essensen av islams egen universalism, tolerans och varma gudskärlek. Mahatma Gandhi brukade citera honom, liksom Dag Hammarskjöld. Påven Johannes XXIII bugade sig år 1958 å hela den katolska kyrkans räkning inför minnet av Moulana Rumi. Någon har sagt att Rumi är för den muslimska kultursfären vad Shakespeare och Dante varit för väst. Denna liknelse hjälper oss kanske att förstå bredden av Rumis verk, vilken bidragit till en mängd olika läsarter, inte minst i mötet med västvärlden. På 1970-talet samlades några av Eric Hermelins översättningar av Carl-Göran Ekerwald i en volym med namnet ”Persiska antologin” . Ekerwalds läsning är kanske något färgad av tidsandan. Han tar sufierna på orden och bortser ibland från den persiska poesins symbolspråk. Sufierna kan här framstå som libertiner, vilka i förakt för samhällets framstegshets super och sjunger dikter på bordeller och tavernor. ”Persiska antologin” blev snart en kultbok och har utgivits ytterligare två gånger. I slutet av 1990-talet var Rumi, i mycket fria tolkningar av Coleman Barks, den bäst säljande poeten i Amerika. Barks som själv inte behärskar persiska har, enligt egen utsaga, velat ”ta islam” ur dikterna och därigenom närma dem en New Age-filosofi. Den välkände feelgoodgurun Deepak Chopra ordnade läsecirklar i Kalifornien och skrev egna dikter ”inspirerade av Rumi” . De lästes in på skiva av Madonna och Martin Sheen och inspirerade i sin tur Donna Karan till en klädkollektion. Rumis brinnande kärleksdikter och förhållande till Shams har också tolkats sinnligt av många homosexuella sökare som funnit en ledstjärna i Rumi och i honom ser en religiös företrädare som inte är fördömande i relation till deras sexualitet. Parallellt med dessa läsningar har naturligtvis en mer traditionell tolkning hela tiden existerat också i västvärlden. Tyskan Annemarie Schimmel ägnade närmare femtio år av sitt liv år Rumi, fram till sin död 2003. År 2000 kom det senaste standardverket, tegelstenen ”Rumi – East and West, Past and Present. The Life, Teachings and Poetry of Jalâl al-Din Rumi” av Franklin Lewis och året därpå fick Sverige en nytt litet urval översättningar av iranisten Ashk Dahlén i boken ”Vassflöjtens sång” . De flesta kan finna något att tycka om i Rumis poesi och troligtvis är det därför som Unesco hoppas se honom som en länk mellan kulturer och religioner som krigshetsare i dag så gärna vill ska vara varandras fiender. Jubileet kommer att firas över stora delar av världen. Även i Sverige, på Södra teatern i Stockholm den 29 och 30 september. Visst är det en vacker tanke att låta en persisk poet, 800 år efter sin födelse, få bidra, åtminstone lite grand, till fredsdialogen. Simon Sorgenfrei essa@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31749, "headline": "\"Gör Astoria till stans biograf\"", "summary": "Stockholms stad måste ta över Astoriabiografen och visa europeisk storfilm där. Det säger Skönhetsrådets Ingvar von Malmborg som kallar det en ödesfråga för kulturborgarrådet.", "article": "Ingvar von Malmborg menar att Stockholm länge saknat en biograf för europeisk storfilm, särskilt filmer som håller en viss kvalitet. Han har drivit frågan i flera år nu, men med den senaste tidens händelser har den ytterligare aktualiserats. - Det handlar om att förvalta arvet från Ingmar Bergman, Mauritz Stiller och alla andra som har gjort Sverige till ett intressant filmland. Med ganska lite pengar har vi gjort ganska mycket och det vill jag att vi ska förädla och förnya, säger Ingvar von Malmborg. Under tidigare mandatperioder har han suttit för miljöpartiet i både kommunens och landstingets kulturnämnder, men när han lanserade idén i fjol var landstinget för koncentrerat på planerna för det nya resurscentrumet för film i Stockholmsregionen. Sedan dess har det svenska filmlandskapet förändrats dramatiskt, med bland annat Astoria Cinemas och Triangelfilms konkurser. Nu är flera biografers framtid oviss - i synnerhet sådana som har visat bland annat europeisk kvalitetsfilm - och det är läge för staden att agera, menar Ingvar von Malmborg som säger att \"vi har kommit till det som inom filmen kallas point of no return\". - Det här är en ödesfråga för kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (fp). Man kan inte krypa bakom intentioner, utan nu krävs handlingskraft. Om inget görs talar man om för hela Sverige att vi inte kan förvalta Bergmans arv, utan i stället nöjer oss med att producera feelgoodfilmer. Vad har biografen med filmproduktion att göra? - Det handlar om att filmstödet är utformat till en betydelsefull del av intäkter från biobesök. En sådan här biograf skulle i ett långsiktigt perspektiv öka det allmänna filmintresset och bredda filmutbudet. I dag kan samma amerikanska film visas två tre gånger på tv, medan de flesta europeiska filmer inte kommer hit alls. Madeleine Sjöstedt säger att det finns skäl till att den majoritet som Ingvar von Malmborg själv satt med i inte genomförde hans idéer. - En kommunal biograf är inte lösningen på problemet. Däremot måste vi värna de biograflokaler och deras unika miljö som nu riskerar att försvinna. Ingvar von Malmborg säger att frågan om en europeisk storfilmsbiograf inte har diskuterats inom vare sig Skönhetsrådet eller miljöpartiet. - Men det har pratats informellt mellan såväl olika partier och förvaltningar, och mitt intryck är att i stort sett alla tycker att en sådan biograf behövs. För honom är det den kursade biografkedjan Astoria Cinemas flaggskepp på Nybrogatan i Stockholm som är intressant. - Den är dels så pass stor att den skulle fungera. Dessutom är den mycket välutrustad och svarar mot de tekniska behov som finns i dag. Som ledamot i Skönhetsrådet ser jag också viktiga bevarandeaspekter i Astoria. I dag, onsdag, ska Madeleine Sjöstedt ge kulturförvaltningen i uppdrag att se över vilka skydd som finns eller bör finnas, samt föreslå åtgärder. - Den biograf jag har haft i åtanke är Astoria på Nybrogatan. Men vad gäller SF:s monopol är situationen inte densamma i Stockholm som i andra delar av landet, eftersom vi ger ett stort och kraftfullt stöd till både biografer och festivaler, säger hon. Peter Fornstam, vd på Svenska Bio som köpte Astoria Cinemas konkursbo, säger att det är lite sent påtänkt om någon hade tänkt använda de inventarier som fanns på Astoria Nybrogatan. - Tåget har liksom lämnat stationen. På onsdagen går sista flyttlasset till bland annat Sagabiograferna i Mariestad och Vänersborg. Monica Hägg Svärdman, fastighetschef på Humlegården Fastigheter som äger huset på Nybrogatan, säger att hon inte kan svara på om det ska vara biografverksamhet där i fortsättningen. - Det är för tidigt att säga. Huset i sin helhet behöver först uppgraderas med bland annat ny ventilation. När Ingvar von Malmborg säger Europa menar han det i dess vidaste bemärkelse och även film från tredje världen skulle vara intressant. Där gör dock, som han ser det, Folkets Bio redan en stor insats. Ingvar von Malmborg menar att en biograf för europeisk film skulle säkra filmproduktionen, inte bara i Stockholm, utan i hela Sverige. Enligt hans plan ska staden få hjälp av landstinget, Svenska filminstitutet och andra intressenter för att driva Astoria. - Man kan till exempel vara säker på att även EU-pengar finns att söka. Men biografen ska vara helt självständig, det vill säga dess ägare ska vara konstnärligt fri. Det är en tradition från stadens sida att inte gå in med egenintressen i saker man ger sitt stöd till, säger Ingvar von Malmborg. Madeleine Sjöstedt: - Om en fri grupp i Stockholm vill driva biograf på Astoria skulle jag se väldigt positivt på det. Sådana initiativ måste dock komma underifrån och inte från mig. I staden sitter kulturstrategen Mats Sylwan och skriver på ett svar på en skrivelse från kulturnämndens Ann Mari Engel (v) och Mårten Andersson (v). - Det handlar om att sammanfatta läget och redogöra för aktuella processer: Vad kan vi via nämnden och förvaltningen göra? Däri ingår inte att driva biograf, däremot att utreda stöd för den. Det kan inte handla om driftstöd, utan vad vi ska koncentrera oss på i stödgivningen är kvalitetsfilm, säger Mats Sylwan. Hans rapport kommer upp i kulturnämnden den 28 augusti. Premiärbiografen Astoria på Nybrogatan Premiärbiografen Astoria på Nybrogatan 15 kom till 1928 under byggherren Carl-Axel Adling på biografdirektören Anders Sandrews uppdrag. Då hade den 820 sittplatser, en scen som även kunde användas för varieté och teater samt plats för en tolvmannaorkester. Biografen renoverades i omgångar, bland annat 1931, 1944 och 1959 och före biografkedjan Astoria Cinemas konkurs var platsantalet 501. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31760, "headline": "\"Call of duty 4\" i November", "summary": "\"Call of duty 4\" har fått ett releasedatum. Det efterlängtade krigsspelet släpps i november.", "article": "Den 9 november ska det efterlängtade krigsspelet spelet släppas i hela Europa, rapporterar Eurogamer. Spelet släpps till såväl Playstation 3 som Xbox 360. Även en version till PC är under utveckling, denna har dock fortfarande inte fått något releasedatum. \"Call of duty 4\" är det första spelet i serien som inte utspelar sig under andra världskriget. I stället får vi kriga i modern tid. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31769, "headline": "Det möjliga i att göra motstånd", "summary": "Kompromisslös humanism klädd i snabb och vass stil. Så beskriver Kenne Fant Torgny Segerstedt, som blivit ett monument över motståndet mot nazismen.", "article": "Böcker Kenne Fant ”Torgny Segerstedt” Atlantis Det var den 3 februari 1933 som Torgny Segerstedt skrev en ledare i Göteborgs Handels- och SjöfartsTidning som slutade med orden: ”Herr Hitler är en förolämpning.” Då hade denne varit tysk rikskansler i fyra dagar.Samma vecka anlände ett protesttelegram till redaktionen, signerat Hermann Göring, som hävdade att sådana ledartexter var ”en fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande folken emellan”. Det åkte upp på väggen inom glas och ram. Kenne Fant berättar historien om Görings telegram i sin nya biografi över Torgny Segerstedt. Och så skulle det fortsätta fram till 1945: bistra fördömanden av nazismen på ledarplats, allt skarpare diplomatiska hot från Tysklands sida. Segerstedt (1876–1945) har i vår tid stelnat till monument över motståndet mot nazismen i ett kringränt Sverige. Och det finns ingen anledning att ifrågasätta själva monumentaliteten. Från 1933 och fram till sin sista artikel i GHT i mars 1945 är Segerstedt stenhård antinazist och humanist. Det Fant vill slå fast är det möjliga i att göra motstånd, och riktigt levande blir hans bok främst i de avsnitt som följer pressdebatten dag för dag under fyrtiotalet. Men när Segerstedt blev chefredaktör för GHT var han redan fyrtio år gammal: innan dess hade han fått se en akademisk karriär som radikal teolog smulas sönder av svartrockar med biskop Billing i spetsen. Allt detta redovisar Fant, men idéerna i den teologiska debatt som formade Segerstedt förbigår han. Också annat blir skugglikt: som andra människor, hustrun och älskarinnan, medarbetarna och motståndarna. Fant nämner flera gånger hur Segerstedt smutskastas och GHT utsätts för organiserade bojkotter. Hans fiender får endast undantagsvis namn, och jag undrar varför: skall Segerstedts mod och konsekvens bli riktigt tydliga vill jag också se hur medlöperiets ansikte såg ut. Men mycket är intressant, som Fants skildring av Segerstedts väg mot alltmer kompromisslös demokrat. Om han ännu på tjugotalet kunde oroa sig för demokratins ”nivellering” beskriver han 1940 ”de breda lagren” som ”pålitliga och bra” – som bålverk mot överhetens anpasslighet. Fant påminner om att Sveriges ÖB Thörnell ett halvår efter ockupationen av Danmark och Norge kunde finna det lämpligt att låta sig dekoreras med nazitysk medalj. Och jag får klaustrofobi av det samhälle han målar upp, där statsminister Hansson spelar bridge med Marcus Wallenberg, Gustaf V och chefredaktör Segerstedt. Den alltför nära relationen mellan Segerstedt och Wallenberg tecknas också tydligt, och klaustrofobin infinner sig igen när Wallenberg 1931 kan skriva till chefredaktören att det är dags att ”kontrollera” keynesianska ekonomer som Ohlin och Myrdal. Segerstedt bryter kontakten, men först när Wallenberg 1940 sällar sig till dem som manar honom att hålla igen med kritiken mot Nazi-Tyskland. Sedan följer slag i slag de olika inskränkningarna i tryckfriheten, med beslag och indragningar av GHT: det mest ökända den 12 mars 1942, då förstasidan hade ett gapande hål under rubriken ”I norska fängelser och koncentrationsläger”. Vad jag saknar är den större bilden av det motstånd där Segerstedt trots allt var en del. Jag saknar också tydlig adress till de samhällets stöttepelare som spottade efter honom på gatan. Men det finns all anledning att som Fant påminna om Segerstedts journalistiska princip: kompromisslös humanism klädd i en snabb och vass stil. Att tyska politiker lade sådan vikt vid vad som skrevs i en tidning i Göteborg berodde bland annat på denna stil. Ola Larsmo litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31776, "headline": "Trivialt om 50-talet", "summary": "I sin nya bok undersöker Kim Salomon hur bilden av kalla kriget tonade fram i 50-talets svenska populärkultur. Peter Englund blir allt annat än överraskad av slutsatserna.", "article": "Böcker Kim Salomon ”En femtiotalsberättelse – Populärkulturens Kalla Krig i Folkhemssverige” Atlantis Utgångspunkten för Kim Salomons bok är enkel och förnuftig: skall vi förstå det Kalla Kriget måste vi också ha en uppfattning om hur vanligt folk upplevde denna period. Och det som benämns Kalla Kriget erfors sällan direkt i ett land som Sverige, utan dess realiteter nådde oss för det mesta i förmedlad form, framför allt via media. Det är också den här mediebilden han undersöker, som den framtonar i tre populära tidskrifter från 50-talet: Året Runt, Se och Veckojournalen. Nu låter det kanske inte som en bra idé att bygga upp en hel bok på referat av texter i tre veckotidningar, för att se vad där berättas om det Kalla kriget. Det är det inte heller. Åtminstone inte som det utförts här. Upplägget skulle mer passa en aningen lat doktorand än en välrenommerad forskare som Kim Salomon. Få saker frestar så mycket på en läsares uppmärksamhet som långa, vindlande textreferat, särskilt om de texter som refereras inte var särskilt intressanta till att börja med. Detta skulle man dock kunnat stå ut med – akademisk forskning behöver faktiskt inte vara rafflande – om det inte vore för att huvuddelen av resultaten är så triviala. Lägg till detta en överlång och garderad inledning, och författaren framtonar som en person som påklär sig austronautdräkt för att ta Pågatåget in till Lund. Salomon kan förvisso visa att Kalla Kriget och dess idéer och tankefigurer är högst närvarande i den svenska veckopressen, även i reportage som behandlar sådant som sport, kvinnoideal eller heminredning. Kanske viktigt att belägga svart på vitt, men knappast en vidare sensationell slutsats. Detsamma gäller den bild av Kalla Kriget som tonar fram. Läsaren ställs inför stycken som ”Även om veckotidningarnas synskärpa i viss mån är inställd på att hitta likheter mellan Sovjetunionen och Östeuropa uppmärksammas även skillnader. Således är det det kommunistiska Sovjetunionen som ställs till svars för det politiska förtrycket i Östeuropa”. Eller ”Svenskarna lever farligt i skuggan av det mäktiga och hotfulla Sovjetunionen. Neutralitet och alliansfrihet uppfattas inte ge tillräckligt skydd”. Eller ”Ambitionen att sortera i moraliska kategorier som god och ond har satt tydliga avtryck i den politiska sfären”. Det sistnämnda, att vi fortfarande lever med kalla krigets uppsortering av världen i goda och onda, framtonar som Salomons stora poäng. ”Hotbilder förändras och laddas med nytt innehåll, men i människors föreställningar, i deras rädsla och fruktan, finns en obruten linje.” Onekligen. Här ligger dock Salomon igen snubblande nära det triviala. För säg vilken konflikt, från biblisk tid och framåt, där den egna sidan inte beskrivits som god och fienden inte som ond? En del av bekymren ?springer ur trubbiga analysverktyg. Salomon talar gärna om att han studerar ”berättelser”, en term han dock använder något slarvigt, oftast i meningen ”utsaga”. Han tar alltså inte bistånd av narratologin. Där hade han funnit metoder och begrepp som skulle kunna hjälpa honom manövrera i denna tröga materia; men han undviker dessa möjligheter, inte minst genom att utesluta allt fiktionsmaterial ur sin forskning. Annat kommer ur att undersökningen känns paradoxalt ohistorisk, i så mening att författaren undviker mycket av den dynamik som kommer ur förändringar över tid, och, inte minst, i spelet mellan den så kallade verkligheten och bilden av densamma. Han utnyttjar alltså inte mycket det enorma övertag vi historiker har i vårt betraktande av det förflutna, nämligen att vi sitter med facit. Dock: boken har flera värdefulla delar. Avsnittet om USA är intressant. Tvärtom vad som ofta sägs, var bilden av det stora landet i väster märkligt kluven. Det är ett land som lockar med sin modernitet och styrka, samtidigt som sådant som dess ytliga konsumtions- och populärkultur väcker frågor och till och med obehag. Salomon kan visa att 60-talets omsvängning vad gäller synen på USA hade långa rötter bakåt i tiden. Och kapitlet om vår självförståelse får en att begripa hur centralt det kalla kriget var för framväxten av bilden av Sverige som välfärdsland, folkhem och vacker medelväg. Och faktiskt också för dess upprätthållande. Peter Englund litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31782, "headline": "Manga stort i Sverige och fortsätter att växa", "summary": "Manga är stort i Sverige. I dag är en femtedel av Bonnier Carlsens utgivning inriktad på manga. Nu följer förlagen upp med böcker om japansk kultur och historia.", "article": "Förra året slog mangatrenden alla rekord i Sverige. Och intresset för den japanska serieformen tycks inte mattas. I höst satsar förlagen bland annat på långa mangaserier och en ny mangatidning riktad till tjejer. - För vår del har mangan haft en fantastisk utveckling de senaste åren - men vi vet att det finns serier inom bokhandeln som inte säljer så bra. Manga i sig är inte synonymt med succé, utan det gäller att välja rätt bland det enorma utbud som finns, säger Marika Bark, affärsområdeschef på Egmont Kärnan. 2006 var året när mangan blev en kommersiell kraft att räkna med i Sverige. Förra året kom 160 nya böcker ut i genren, böcker som översatts till svenska från ursprungssspråket. Det är en närmast otrolig utveckling från år 2000 då Svenska barnboksinstitutet bara registrerade 11 översatta mangatitlar. I dag är japanska sedan flera år tillbaka det andra största språket efter engelskan, bland de översatta tecknade serierna. Det är framför allt fyra svenska förlag som satsar på att ge ut manga. Bonnier Carlsen som introducerade succéserien \"Dragon Ball\" i Sverige, tidningsförlaget Egmont Kärnan, danska Mangismo och B Wahlströms som ger ut den koreanska motsvarigheten till manga: manhwa. I dag är närmare 20 procent av Bonnier Carlsens utgivning inriktad på manga och förlaget har planer på att komplettera utgivningen med kringböcker och en helt ny mangatidning riktad till tjejer. - Kidsen vill veta allt om Japan och kulturen där, så en nyhet i år är att vi ger ut en textbok om samurajer. Sedan ska vi starta tjejtidningen Shojo Stars - vi har länge haft storsäljande killserier som One Piece, men nu har vi märkt att tjejserierna går allt bättre så vi satsar stort på dem, säger Harald Pålbrant, mangaredaktör på Bonnier Carlsen. Mycket av utgivningen är koncentrerad till böcker i många delar. Egmont Kärnan storsatsar i höst på \"Oh my Goddess\", en serie i 50 delar som handlar om högskolestudenten Morisato som får sin högsta önskan uppfylld: att få en gudinna som flickvän. B Wahlströms har i sin tur sex pågående mangaserier. En av dem, \"Snow drop\", en berättelse med Romeo och Julia-tema, har just kommit ut med sin tolfte del. - Vi ger ut ganska många titlar i storpocketformat. Serierna bygger lite på att böckerna kommer ut ganska ofta, vilket gör att det snabbt blir stora kvantiteter, konstaterar Tiina Nevala, informatör på B Wahlströms. De översatta mangatitlarna riktar sig framför till barn och ungdomar från sex år och uppåt. Men precis som Marika Bark från Egmont Kärnan påtalar blir inte all manga automatiskt en försäljningssuccé bland unga. Förlaget Mangismo ställde nyligen in sina betalningar och förhandlar om en försäljning. Den 1 september väntas serieförlaget offentliggöra en lösning på sin ekonomiska kris. Vad är det då som gör mangan så lockande för svenska barn och ungdomar? Det finns självklart ingen entydig förklaring till det. En del pekar på den stora tematiska spännvidden där allt från kärlek, djur, skola, äventyr och musik täcks in. En ny trend i Sverige är den ökade efterfrågan bland unga kvinnliga läsare på så kallade \"kille hjärta kille\"-serier, alltså manga med homoromantiska teman. Andra tror att mangans popularitet har ökat just för att genren i Sverige - till skillnad från i Japan - saknar en stor vuxen läsekrets. - Många unga tycker nog att sättet att läsa manga på är lite coolt. Man läser baklänges och från höger till vänster vilket gör det rätt speciellt. Det tror man nog inte att vuxna förstår sig på, säger Harald Pålbrant på Bonnier Carlsen. Astro Boy blev legendarisk \"Fria bilder\". Så kallade träsnittskonstnären Katsushika Hokusai (1760-1849) utgivningen av en bildsamling med karikatyrsketcher. Det japanska ordet manga har sedan blivit ett begrepp för tecknade serier. Tecknaren Osamu Tezuka anses allmänt vara den moderna mangans fader. På 1950-talet skapade han serier som den banbrytande Astro Boy. Mangan skiljer sig stilistiskt från serier från västvärlden. Människorna är ofta tecknade med oproportionerligt stora ögon och berättarövergångarna mellan bildrutorna är ofta mer avancerade än i västerländska serier. I Japan är produktionen av manga enormt stor, omkring 40 procent av allt tryckt material uppges bestå av tecknade serier. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31783, "headline": "Tungviktare ger ut nytt men många struntar i skivsläpp", "summary": "Kanye West, 50 Cent, P J Harvey och svenska Kent. Alla släpper de nya album till hösten. Men allt fler artister funderar på att strunta i att ge ut skivor.", "article": "Svensk rock eller högprofilerad hiphop? Skivhösten 2007 bjuder på både och. De smått fanatiska Kent-fansen laddar inför den 17 oktober då Jocke Berg och hans mannar släpper \"Tillbaka till samtiden\" medan hiphop- och r'n'b-älskarna ser den 12 september som ett heligt datum. Då släpper Kanye West plattan \"Graduation\", uppföljaren till \"Late registration\", samtidigt som 50 Cent alias Curtis Jackson ger ut skivan \"Curtis\". Men när 50 Cent och Kanye West fortsätter i tidigare upplöjda fåror funderar andra artister på att avvika från mönstret. En del väljer att ge ut sina skivor gratis, Prince skickade till exempel ut tre miljoner gratisexemplar av sin senaste platta \"Planet Earth\" med den brittiska tidningen the Mail i juli. Andra grubblar över om de ska sluta ge ut skivor över huvud taget. Svenska Marit Bergman konstaterade i en intervju med Stockholm City den 1 augusti att \"I think it's a rainbow\" kan bli hennes sista skiva. - Vad är det för mening med att lägga ner en massa energi på låtar och låtordning när folk ändå laddar ner dem i en annan ordning? sade hon i intervjun. Rockveteranen Elvis Costello uttryckte sig på nästan samma sätt inför sin spelning i Dalhalla i juli. \"Jag är färdig med det där, jag behöver det inte längre. I framtiden kommer jag nog att framföra mina låtar på scen\", sade han till DN. Den mer traditionellt lagda delen av skivpubliken har dock en del att se fram emot under hösten. Det börjar redan nu i augusti med skivsläpp av bland andra Maya Arulpragasam alias M.I.A. - drottningen av tamilelektronika - franske Manu Chao och svenska storheterna Moneybrother, Timo Räisänen och proggrockarna Torsson. De sistnämnda har med \"Det fjärde bästa bandet i Lund\" för övrigt lyckats få till en av höstens allra ödmjukaste skivtitlar. Efterlängtade svenska skivsläpp är också Jens Lekmans nya \"Night falls over Kortedala\" som ges ut i början av september och hans musikaliska själsfrände José González som ger ut uppföljaren till debutsuccén \"Veneer\", en platta som har fått titeln \"In our nature\". Christian Kjellvander, Nicolai Dunger, Petter och Hives - som nu har kämpat nästan lika länge som Guns 'N Roses för att få till en platta - har även de utlovat nya skivor i höst. Schlagerälskarna och eurotechnofansen får också sitt: Carola, Martin Stenmarck och E-Type kommer med nytt material. Samtidigt försöker brittiske singer/songwritern James Blunt följa upp succén med debuten \"Back to Bedlam\". Uppföljaren, som kanske ska heta \"All the lost souls\" släpps den 17 september. Två starka kvinnor sätter också sina avtryck på skivhösten 2007. Veteranen Joni Mitchell är efter nio års tystnad tillbaka med plattan \"Shine\" och brittrockens drottning P J Harvey ger ut sitt åttonde studioalbum \"White chalk\". Lite hårdare tongångar bjuder Bullet for my Valentine på i oktober när det walesiska metalcorebandet släpper sin skiva. Och för dem som älskade det Göteborgsbaserade bandet Frankes ångestladdade skiva \"Optimismens hån\" blir det lilla julafton när uppföljaren kommer, \"någon gång under hösten\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 31799, "headline": "Gwen Stefani måste klä på sig ordentligt", "summary": "Gwen Stefani får lägga band på sig när hon spelar i Malaysia den 21:a augusti. Hon får inte ha på sig några vågade kläder, hoppa, skrika eller kasta saker omkring sig på scenen.", "article": "Den malaysiska dagstidningen the Star skriver i dag att Gwen Stefani har gått med på att bära kyskare scenkläder än vanligt när hon uppträder i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur den 21:a augusti. Konsertarrangörerna Maxis Communications Bhd skrev i ett uttalande att hennes konsert har godkänts av myndigheterna. \"Hon kommer att rätta sig efter myndigheternas regler som kräver att hennes show inte ska innehålla något som förolämpar lokala seder\", står det i uttalandet enligt the Star. Arrangörerna tillade att de respekterade Malaysias värderingar och seder. Dessutom lovade de att se till att alla deras konserter ordnades i enlighet med reglerna. Kvinnliga artister måste enligt Malaysias regler täcka sin kropp från övre delen av bröstkorgen ner till knäna. Det är inte tillåtet att hoppa, skrika eller att kasta föremål uppe på scenen eller mot publiken. Artisten får heller inte kramas eller kyssas, och kläderna får inte ha obscena eller drogrelaterade motiv eller meddelanden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31803, "headline": "\"GTA IV\" försenas", "summary": "Årets mest efterlängtade spel försenas. Förläggaren Take Two meddelar att \"GTA IV\" inte släpps förän nästa år.", "article": "Det skulle släppas i oktober. Men nu meddelar Take Two att \"GTA IV\" försenats till nästa år. Det kanske inte kommer helt oväntat; stora spel försenas ofta och branschexperter har till och med förutspått ett uppskjutande av \"GTA IV\". Men likväl lär förseningen vara årets största antiklimax för gamers över hela världen. Utvecklaren Rockstar skyller det hela på komplikationer med att utveckla spelet till både PS3 och Xbox 360. - Vi är skyldiga våra miljoner fans, våra aktieägare och våra hårt arbetande utvecklingsteam att göra allt för att \"GTA IV\" ska bli den revolutionerande spelupplevelse det ska vara, säger Take Twos Strauss Zelnick. Huruvida Take Twos förklaring stämmer råder det olika uppfattningar om. Många menar att ekonomiska orsaker bakom. I dagsläget finns inget exakt releasedatum. Men Take Two säger att spelet släpps i slutet av företagets räkenskapsår, vilket borde betyda tidigare i februari 2008. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31814, "headline": "Dramaten sätter upp ”Fanny och Alexander”", "summary": "”Fanny och Alexander” blir teater på Dramaten. Det är både urpremiär och första gången en Bergman-film spelas på svensk scen. Även Stockholms stad ska hedra hans minne.", "article": "Till skillnad från i utlandet har Ingmar Bergmans filmmanus aldrig satts upp på scenen i Sverige. Nu kan dock DN avslöja att Dramaten sätter upp ”Fanny och Alexander” hösten 2009. – Han har aldrig tillåtit det tidigare, men för någon månad sedan fick vi det tillståndet, säger Dramatens chef Staffan Valdemar Holm. Han och några andra på Dramaten satt en dag och diskuterade vad av Ingmar Bergman de ville sätta upp. Då kastade regissören Stefan Larsson ur sig ”Fanny och Alexander”. – Det var det mest osannolika att han skulle säga ja till. Men efter en tid, kanske en vecka, gjorde han det. Planen är att ”Fanny och Alexander” går upp hösten 2009, då Dramaten bara ska spela urpremiärer. Staffan Valdemar Holm säger att det är lite läskigt, ”eftersom det är en så oerhört bra film”, och att man inte kan göra en kopia av den. – Skådespelarna måste känna att de spelar rollen, orden, och inte Gunn Wållgren, Erland Josephson eller Jan Malmsjö. Det roliga är att det nu blir en yngre generation som får gestalta de här rollerna, säger Staffan Valdemar Holm som tillägger att man är långt ifrån att ha rollbesatt pjäsen. I diskussionerna med Dramaten hade Ingmar Bergman tankar om vem som ska regissera ”Fanny och Alexander”, men Staffan Valdemar Holm vill inte säga något om detta i dag, eftersom det inte är helt klart ännu. Däremot säger han att Ingmar Bergman ställde ett krav för tillståndet – att bearbetningen sker under dramaturgen Ulla Åbergs överinseende. Det närmaste en Bergman-film har kommit en svensk teaterscen är Hugh Wheelers och Stephen Sondheims musikalbearbetning av ”Sommarnattens leende”, ”A little night music” från 1973. Ingmar Bergmans minne kommer också att hedras av Stockholms stad. Nästa år ska svenska fotografers bilder av regissören visas på Kulturhusets Galleri 5. Men det är också självklart, säger kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (fp), att det även görs på ett bestående vis. – Det kan handla om plaketter, en staty eller ett årligt återkommande evenemang. Man kan också tänka sig att vi inrättar ett pris. Det viktiga är att det görs i samklang med personens gärning och i samråd med familjen, säger hon. Kommer extra pengar att anslås till detta? – Ja, det kan man nog föreställa sig, men vi måste samråda med andra intressenter. Departementets tillförordnade pressekreterare, Carl Johan Swanson, säger även att någon Ingmar Bergman-hyllning kommer att göras från statens sida. – Han var oerhört viktig för Sverige. På kort sikt vet jag att både Dramaten och SFI planerar hyllningar, och där kommer vi alldeles säkert att vara med på ett hörn. – Jag ser framför mig att vi också kommer att hedra hans minne långsiktigt. Med reservation för att frågan är tidigt väckt handlar det nog snarare om att uppmärksamma behov som finns på filmområdet än priser och statyer, säger Carl Johan Swanson. Staffan Valdemar Holm skulle gärna se ”en ordentlig, internationell teaterfestival”. – Det kan räcka med sex till åtta uppsättningar, eller rent av en biennal, men det skulle vara mer i Ingmar Bergmans anda än allt annat. Staffan Valdemar Holm säger att teatern i början på nästa vecka kommer att diskutera mer i detalj hur Ingmar Bergmans minne ska hedras långsiktigt. Då har personalen kommit tillbaka från semestern och man har också hunnit tala med den bortgångnes familj. – Det absolut viktigaste, och det egentliga monumentet över Ingmar Bergman, är att vi tar hand om det sätt han arbetade. De krav han ställde på sig själv och andra inom teatern, och att vi leker vidare i hans anda. Ossi Carp ossi.carp@dn.se 08-738 15 71 ", "article_category": "culture"}
{"id": 31817, "headline": "Italienske filmregissören Antonioni död", "summary": "Italiens store filmregissör Michelangelo Antonioni har dött i Rom, 94 år gammal. Antonioni är mest känd i Sverige för filmer som \"Blow up\" och \"Feber\".", "article": "Samma dag som Ingmar Bergman dog på Fårö dog Italiens store filmregissör Michelangelo Antonioni i Rom. Han dog på kvällen i sitt hem, men nyheten om hans död meddelades först på tisdagen. Antonioni skulle nästa månad ha fyllt 95 år. Med honom försvinner en av de sista av den stora begåvade generation italienska regissörer som efter andra världskriget kom att utgöra den italienska filmens guldålder: Rossellini, De Sica, Lattuada, Visconti och Fellini är alla borta. Kvar i denna generation är bara Mario Monicelli 92. Antonionis karriär blev lång. Han började med dokumentärer En film om människor i hans hembygd kring Po-delat utanför Ferrara kom redan 1947. Tre år senare gjorde han sin första egna långfilm \"En kärlekskrönika\". Han blev känd av filmälskare över hela världen på 60-talet för filmer som \"Äventyret\", om den alienerade storstadsmänniskans utsatthet och vilsenhet i ett dramatiskt landskap. Ett tema som fortsatte i filmer som \"Natten\" och \"Feber\" som ofta definierats som en triologi. Samtliga tre filmer tillsammans med Monica Vitti som blev den skådespelerska som han kom att arbeta mest med. Han fortsatte att fira triumfer med sin första färgfilm \"Den röda öknen\" och den revolutionerande \"Blow up - förstoringen\" om en fotograf i London som av en slump förevigar ett mord. Efter \"Identifikation av en kvinna\" 1982 drabbades han av en svår hjärnblödning och förlorade helt talförmågan. Det stoppade dock inte en envis och målmedveten man som Antonioni, som fortsatte att göra film tillsammans med hustrun Enrica. Med hjälp av Wim Wenders gjorde han 1995 filmen \"Bortom molnen\" och så sent som 2004 kom episodfilmen \"Eros\", som trots hög ålder visade att regissörens visuella kraft var fullständigt intakt. De sista åren målade han och hade en utställning så sent som i fjol i Rom. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31845, "headline": "Sataniska siffror", "summary": "Allt sedan Iron Maidens låt \"The number of the beast\" har numret 666 förenat all världens hårdrockare. Nils Hansson går till botten med en av rockens vanligaste klichéer. \"Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666.\"", "article": "Dessa ord ur Johannes Uppenbarelsebok befinner sig mitt i apokalypsen. Odjuret har tagit makten, och befallit människorna att märka sig med hans nummer. Situationen är laddad, vi är på god väg mot den sista striden mellan det goda och det onda, och de få raderna hör till de mest citerade ur hela Bibeln. Samtidigt är de minst lika centrala för rockmusiken. I synnerhet för hårdrocken, där detta tal och dessa rader är något som förenar all världens hårdrockare. De behöver inte ens veta att det kommer från Bibeln, de vet ändå att 666 är odjurets eget nummer. En mycket stor andel av dem kan till och med återge raderna ovan utantill. Fast på engelska, då. \"Let him who hath understanding/reckon the number of the beast/for it is a human number/its number is six hundred and sixty six.\" Eftersom just de raderna reciteras i introt till Iron Maidens \"The number of the beast\", låten som lade grunden för Iron Maidens ställning som ett av världens ledande hårdrockband och som än i dag kan vara gruppens mest älskade klassiker. Naturligtvis blev denna låt snabbt också ett av allra mest uppenbara exemplen för de kristna krafter som vill utpeka rocken i allmänhet och hårdrocken i synnerhet som satanistiska. Och visst, en sådan tolkning är absolut möjlig. Nog är det ondskan som segrar i sista versen och förvisso sjunger Bruce Dickinson om sin svårbegripliga dragning till de diaboliska riter han har råkat bli vittne till. På ett ställe förkunnar han rent av att \"Satan's work is done\", även om han nog menar att det utförs snarare än att det är slutgiltigt avklarat. Med risk för att göra någon Iron Maiden-fan upprörd vill jag ändå hävda att det är svårt att känna hur apokalypsens domedag tornar upp sig genom denna lilla story. Den är lite för liten för det. Inte bara är det en normalkort rocklåt, strax under fem minuter, med ett snärtigt gitarriff och en refräng som lämpar sig utmärkt för allsång. Dessutom bygger den så uppenbart på redan existerande skräckklichéer. Första halvan av texten påminner om H P Lovecrafts prosa, en sorts febrigt intro som ställer frågan om han verkligen har sett det han tror sig ha sett, eller om han har drömt det eller har blivit galen. Sen kommer en kort passage där en offerrit pågår under fackelsken och hymnsång, och man ser genast scener ur någon lagom billig skräckfilm framför sig. Och ungefär där tror jag att man har sammanfattat mycket av influenserna bakom; skräcklitteratur och skräckfilm. Apokalypsen och Uppenbarelseboken har ganska lite med saken att göra. Eller vad ska man annars säga om vår sångares allra första impuls när han får syn på den pågående riten - att springa därifrån och ringa polisen. Däremot är det typiskt för hur man vanligen närmar sig den här sortens teman i rockmusiken. Nämligen med ett ganska litet mått av allvar och ett tankeinnehåll som sällan gör anspråk på några stora visioner. Man vill kittla lite, med ämnen som har visat sig vara beprövat kittlande. Mest handlar det om att fösa ihop några redan etablerade stereotyper, gärna med någon liten twist. Iron Maidens basist Steve Harris har berättat om hur han fick idén till \"The number of the beast\" av en mardröm han drömde efter att ha sett \"Omen II\" - en skräckfilm där den onda huvudfiguren har siffrorna 666 i hårbottnen. Sen dess har detta nummer blivit en av rockens absolut vanligaste klichéer, och långt mer förknippat med hårdrock än med skräckfilm. Nästan som en hårdrockens logotyp. Vanligen levereras det med en glad blinkning till publiken. Som när Entombed skriver talet med romerska siffror på sitt album \"DCLXVI. To ride, shoot straight and speak the truth\", och dessutom lägger dit tre tärningar med sexorna uppåt för att förstärka effekten. Eller när Al Jourgensen från Ministry startar ett sidoprojekt under namnet Buck Satan & the 666 Shooters. För att inte tala om den engelska punkpoeten Attila the Stockbroker, med sitt vitsiga album \"668. The neighbour of the beast\". Som varumärkesbygge är detta till och med mer framgångsrikt än det maskotmonster, kallat Eddie, som både pryder Iron Maidens skivor och gör bejublade inhopp på gruppens konserter. (Just på omslaget till singeln \"The number of the beast\" har Eddie för övrigt vunnit över Satan i strid, och står med dennes avhuggna huvud i handen - vilket inte har ett dugg med låtens text att göra, snarast motsäger den, men jag tror att få av gruppens fans någonsin har sett ett dilemma i det. Det ligger helt enkelt inte på den nivån.) För en Bibeltroende är dessa siffror absolut inget man vill förknippas med. Odjurets tal är ett märke man till varje pris vill undvika, eftersom var och en som bär det automatiskt blir diskvalificerad för paradiset. Det dyker upp när apokalypsen är i full gång, den sjunde basunen har redan ljudit. Människorna på jorden beordras att märka sig själva med detta tecken, på ena handen eller i pannan, som ett krav för att få lov att fungera ekonomiskt i samhället. En märkning som i ett senare led gör det enkelt för Gud att sortera bort alla dessa missledda. Men för en rockkultur som gillar att leka med symboler som kan uppfattas som tuffa eller vågade är det naturligtvis oemotståndligt. Och ganska typiskt för vilken nivå det mesta håller sig på. Givetvis finns det också mer helhjärtat apokalyptisk rockmusik, och inte minst en black metal-genre som till stor del uppehåller sig vid den eviga striden mellan Gud och Satan - fastän de hejar på det andra laget, så att säga. Men också om man kikar efter musik med apokalyptiska teman inser man snart att termen framför allt används som en liten ögonhöjareffekt, ett oväntat bildspråk, en lätt lustighet. De verkligt omvälvande apokalyptiska visionerna söker man nog bäst i andra konstarter - i synnerhet de som skärs ut i större stycken än vanliga, treackordsrocklåtar. \"Apocalypse dudes\"Norska Turbonegro \"Apocalypse dudes\" Norska Turbonegro gillar undergång och gott humör. \"Disco apocalypse\" Dyster relationspop med lätt discobeat av Jackson Browne. \"Zombie apocalypse\" Geggigt brutalmangel med Mortician. \"Apocalypso\" Oundviklig ordlek som har använts av bland andra Mew, Lords of the New Church, Chris & Cosey, Jimmy Buffett och The Monochrome Set. Apocalyptica Finsk cellogrupp som började med att spela Metallicacovers, dock inte gruppens mest apokalyptiska titel \"Four horsemen\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 31846, "headline": "Sataniska siffror", "summary": "Allt sedan Iron Maidens låt ”The number of the beast” har numret 666 förenat all världens hårdrockare. Nils Hansson går till botten med en av rockens vanligaste klichéer. 5 TIPS PÅ OTIPPAD APOKALYPS-ROCK", "article": "”Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666.” Dessa ord ur Johannes Uppenbarelsebok befinner sig mitt i apokalypsen. Odjuret har tagit makten, och befallit människorna att märka sig med hans nummer. Situationen är laddad, vi är på god väg mot den sista striden mellan det goda och det onda, och de få raderna hör till de mest citerade ur hela Bibeln. Samtidigt är de minst lika centrala för rockmusiken. I synnerhet för hårdrocken, där detta tal och dessa rader är något som förenar all världens hårdrockare. De behöver inte ens veta att det kommer från Bibeln, de vet ändå att 666 är odjurets eget nummer. En mycket stor andel av dem kan till och med återge raderna ovan utantill. Fast på engelska, då. ”Let him who hath understanding/reckon the number of the beast/for it is a human number/its number is six hundred and sixty six.” Eftersom just de raderna reciteras i introt till Iron Maidens ”The number of the beast”, låten som lade grunden för Iron Maidens ställning som ett av världens ledande hårdrockband och som än i dag kan vara gruppens mest älskade klassiker. Naturligtvis blev denna låt snabbt också ett av allra mest uppenbara exemplen för de kristna krafter som vill utpeka rocken i allmänhet och hårdrocken i synnerhet som satanistiska. Och visst, en sådan tolkning är absolut möjlig. Nog är det ondskan som segrar i sista versen och förvisso sjunger Bruce Dickinson om sin svårbegripliga dragning till de diaboliska riter han har råkat bli vittne till. På ett ställe förkunnar han rent av att ”Satan’s work is done”, även om han nog menar att det utförs snarare än att det är slutgiltigt avklarat. Med risk för att göra någon Iron Maiden-fan upprörd vill jag ändå hävda att det är svårt att känna hur apokalypsens domedag tornar upp sig genom denna lilla story. Den är lite för liten för det. Inte bara är det en normalkort rocklåt, strax under fem minuter, med ett snärtigt gitarriff och en refräng som lämpar sig utmärkt för allsång. Dessutom bygger den så uppenbart på redan existerande skräckklichéer. Första halvan av texten påminner om H P Lovecrafts prosa, en sorts febrigt intro som ställer frågan om han verkligen har sett det han tror sig ha sett, eller om han har drömt det eller har blivit galen. Sen kommer en kort passage där en offerrit pågår under fackelsken och hymnsång, och man ser genast scener ur någon lagom billig skräckfilm framför sig. Och ungefär där tror jag att man har sammanfattat mycket av influenserna bakom; skräcklitteratur och skräckfilm. Apokalypsen och Uppenbarelseboken har ganska lite med saken att göra. Eller vad ska man annars säga om vår sångares allra första impuls när han får syn på den pågående riten – att springa därifrån och ringa polisen. Däremot är det typiskt för hur man vanligen närmar sig den här sortens teman i rockmusiken. Nämligen med ett ganska litet mått av allvar och ett tankeinnehåll som sällan gör anspråk på några stora visioner. Man vill kittla lite, med ämnen som har visat sig vara beprövat kittlande. Mest handlar det om att fösa ihop några redan etablerade stereotyper, gärna med någon liten twist. Iron Maidens basist Steve Harris har berättat om hur han fick idén till ”The number of the beast” av en mardröm han drömde efter att ha sett ”Omen II” – en skräckfilm där den onda huvudfiguren har siffrorna 666 i hårbottnen. Sen dess har detta nummer blivit en av rockens absolut vanligaste klichéer, och långt mer förknippat med hårdrock än med skräckfilm. Nästan som en hårdrockens logotyp. Vanligen levereras det med en glad blinkning till publiken. Som när Entombed skriver talet med romerska siffror på sitt album ”DCLXVI. To ride, shoot straight and speak the truth”, och dessutom lägger dit tre tärningar med sexorna uppåt för att förstärka effekten. Eller när Al Jourgensen från Ministry startar ett sidoprojekt under namnet Buck Satan & the 666 Shooters. För att inte tala om den engelska punkpoeten Attila the Stockbroker, med sitt vitsiga album ”668. The neighbour of the beast”. Som varumärkesbygge är detta till och med mer framgångsrikt än det maskotmonster, kallat Eddie, som både pryder Iron Maidens skivor och gör bejublade inhopp på gruppens konserter. (Just på omslaget till singeln ”The number of the beast” har Eddie för övrigt vunnit över Satan i strid, och står med dennes avhuggna huvud i handen – vilket inte har ett dugg med låtens text att göra, snarast motsäger den, men jag tror att få av gruppens fans någonsin har sett ett dilemma i det. Det ligger helt enkelt inte på den nivån.) För en Bibeltroende är dessa siffror absolut inget man vill förknippas med. Odjurets tal är ett märke man till varje pris vill undvika, eftersom var och en som bär det automatiskt blir diskvalificerad för paradiset. Det dyker upp när apokalypsen är i full gång, den sjunde basunen har redan ljudit. Människorna på jorden beordras att märka sig själva med detta tecken, på ena handen eller i pannan, som ett krav för att få lov att fungera ekonomiskt i samhället. En märkning som i ett senare led gör det enkelt för Gud att sortera bort alla dessa missledda. Men för en rockkultur som gillar att leka med symboler som kan uppfattas som tuffa eller vågade är det naturligtvis oemotståndligt. Och ganska typiskt för vilken nivå det mesta håller sig på. Givetvis finns det också mer helhjärtat apokalyptisk rockmusik, och inte minst en black metal-genre som till stor del uppehåller sig vid den eviga striden mellan Gud och Satan – fastän de hejar på det andra laget, så att säga. Men också om man kikar efter musik med apokalyptiska teman inser man snart att termen framför allt används som en liten ögonhöjareffekt, ett oväntat bildspråk, en lätt lustighet. De verkligt omvälvande apokalyptiska visionerna söker man nog bäst i andra konstarter – i synnerhet de som skärs ut i större stycken än vanliga, treackordsrocklåtar. NILS HANSSON nils.hansson@dn.se 08-738 21 27 ”APOCALYPSE DUDES” Norska Turbonegro gillar undergång och gott humör. ”DISCO APOCALYPSE” Dyster relationspop med lätt discobeat av Jackson Browne. ”ZOMBIE APOCALYPSE” Geggigt brutalmangel med Mortician. ”APOCALYPSO” Oundviklig ordlek som har använts av bland andra Mew, Lords of the New Church, Chris & Cosey, Jimmy Buffett och The Monochrome Set. APOCALYPTICA Finsk cellogrupp som började med att spela Metallicacovers, dock inte gruppens mest apokalyptiska titel ”Four horsemen”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31849, "headline": "Sataniska siffror", "summary": "Allt sedan Iron Maidens låt ”The number of the beast” har numret 666 förenat all världens hårdrockare. Nils Hansson går till botten med en av rockens vanligaste klichéer.", "article": "”Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666.” Dessa ord ur Johannes Uppenbarelsebok befinner sig mitt i apokalypsen. Odjuret har tagit makten, och befallit människorna att märka sig med hans nummer. Situationen är laddad, vi är på god väg mot den sista striden mellan det goda och det onda, och de få raderna hör till de mest citerade ur hela Bibeln. Samtidigt är de minst lika centrala för rockmusiken. I synnerhet för hårdrocken, där detta tal och dessa rader är något som förenar all världens hårdrockare. De behöver inte ens veta att det kommer från Bibeln, de vet ändå att 666 är odjurets eget nummer. En mycket stor andel av dem kan till och med återge raderna ovan utantill. Fast på engelska, då. ”Let him who hath understanding/reckon the number of the beast/for it is a human number/its number is six hundred and sixty six.” Eftersom just de raderna reciteras i introt till Iron Maidens ”The number of the beast” , låten som lade grunden för Iron Maidens ställning som ett av världens ledande hårdrockband och som än i dag kan vara gruppens mest älskade klassiker. Naturligtvis blev denna låt snabbt också ett av allra mest uppenbara exemplen för de kristna krafter som vill utpeka rocken i allmänhet och hårdrocken i synnerhet som satanistiska. Och visst, en sådan tolkning är absolut möjlig. Nog är det ondskan som segrar i sista versen och förvisso sjunger Bruce Dickinson om sin svårbegripliga dragning till de diaboliska riter han har råkat bli vittne till. På ett ställe förkunnar han rent av att ”Satan’ s work is done” , även om han nog menar att det utförs snarare än att det är slutgiltigt avklarat. Med risk för att göra någon Iron Maiden-fan upprörd vill jag ändå hävda att det är svårt att känna hur apokalypsens domedag tornar upp sig genom denna lilla story. Den är lite för liten för det. Inte bara är det en normalkort rocklåt, strax under fem minuter, med ett snärtigt gitarriff och en refräng som lämpar sig utmärkt för allsång. Dessutom bygger den så uppenbart på redan existerande skräckklichéer. Första halvan av texten påminner om H P Lovecrafts prosa, en sorts febrigt intro som ställer frågan om han verkligen har sett det han tror sig ha sett, eller om han har drömt det eller har blivit galen. Sen kommer en kort passage där en offerrit pågår under fackelsken och hymnsång, och man ser genast scener ur någon lagom billig skräckfilm framför sig. Och ungefär där tror jag att man har sammanfattat mycket av influenserna bakom; skräcklitteratur och skräckfilm. Apokalypsen och Uppenbarelseboken har ganska lite med saken att göra. Eller vad ska man annars säga om vår sångares allra första impuls när han får syn på den pågående riten – att springa därifrån och ringa polisen. Däremot är det typiskt för hur man vanligen närmar sig den här sortens teman i rockmusiken. Nämligen med ett ganska litet mått av allvar och ett tankeinnehåll som sällan gör anspråk på några stora visioner. Man vill kittla lite, med ämnen som har visat sig vara beprövat kittlande. Mest handlar det om att fösa ihop några redan etablerade stereotyper, gärna med någon liten twist. Iron Maidens basist Steve Harris har berättat om hur han fick idén till ”The number of the beast” av en mardröm han drömde efter att ha sett ”Omen II” – en skräckfilm där den onda huvudfiguren har siffrorna 666 i hårbottnen. Sen dess har detta nummer blivit en av rockens absolut vanligaste klichéer, och långt mer förknippat med hårdrock än med skräckfilm. Nästan som en hårdrockens logotyp. Vanligen levereras det med en glad blinkning till publiken. Som när Entombed skriver talet med romerska siffror på sitt album ”DCLXVI. To ride, shoot straight and speak the truth” , och dessutom lägger dit tre tärningar med sexorna uppåt för att förstärka effekten. Eller när Al Jourgensen från Ministry startar ett sidoprojekt under namnet Buck Satan & the 666 Shooters. För att inte tala om den engelska punkpoeten Attila the Stockbroker, med sitt vitsiga album ”668. The neighbour of the beast” . Som varumärkesbygge är detta till och med mer framgångsrikt än det maskotmonster, kallat Eddie, som både pryder Iron Maidens skivor och gör bejublade inhopp på gruppens konserter. (Just på omslaget till singeln ”The number of the beast” har Eddie för övrigt vunnit över Satan i strid, och står med dennes avhuggna huvud i handen – vilket inte har ett dugg med låtens text att göra, snarast motsäger den, men jag tror att få av gruppens fans någonsin har sett ett dilemma i det. Det ligger helt enkelt inte på den nivån.) För en Bibeltroende är dessa siffror absolut inget man vill förknippas med. Odjurets tal är ett märke man till varje pris vill undvika, eftersom var och en som bär det automatiskt blir diskvalificerad för paradiset. Det dyker upp när apokalypsen är i full gång, den sjunde basunen har redan ljudit. Människorna på jorden beordras att märka sig själva med detta tecken, på ena handen eller i pannan, som ett krav för att få lov att fungera ekonomiskt i samhället. En märkning som i ett senare led gör det enkelt för Gud att sortera bort alla dessa missledda. Men för en rockkultur som gillar att leka med symboler som kan uppfattas som tuffa eller vågade är det naturligtvis oemotståndligt. Och ganska typiskt för vilken nivå det mesta håller sig på. Givetvis finns det också mer helhjärtat apokalyptisk rockmusik, och inte minst en black metal-genre som till stor del uppehåller sig vid den eviga striden mellan Gud och Satan – fastän de hejar på det andra laget, så att säga. Men också om man kikar efter musik med apokalyptiska teman inser man snart att termen framför allt används som en liten ögonhöjareffekt, ett oväntat bildspråk, en lätt lustighet. De verkligt omvälvande apokalyptiska visionerna söker man nog bäst i andra konstarter – i synnerhet de som skärs ut i större stycken än vanliga, treackordsrocklåtar. NILS HANSSON nils.hansson@dn.se 08-738 21 27 5 TIPS PÅ OTIPPAD APOKALYPS-ROCK ”APOCALYPSE DUDES” Norska Turbonegro gillar undergång och gott humör. ”DISCO APOCALYPSE” Dyster relationspop med lätt discobeat av Jackson Browne. ”ZOMBIE APOCALYPSE” Geggigt brutalmangel med Mortician. ”APOCALYPSO” Oundviklig ordlek som har använts av bland andra Mew, Lords of the New Church, Chris & Cosey, Jimmy Buffett och The Monochrome Set. APOCALYPTICA Finsk cellogrupp som började med att spela Metallicacovers, dock inte gruppens mest apokalyptiska titel ”Four horsemen” . ", "article_category": "culture"}
{"id": 31857, "headline": "Svenska Lena Maria - en japansk storstjärna", "summary": "I ett Japan där funktionshinder ses som en skam för familjen har svenska Lena Maria Klingvall, som föddes utan armar, gjort sångkarriär. Nu gör japanerna en mangabok om den populära sångerskan.", "article": "Marie Curie, Mozart, Moder Teresa och Lena Maria Klingvall. Varje år ger Shogakukan Inc, ett av Japans största förlag, ut en mangabok om en känd person. En av dem är den svenska sångerskan Lena Maria Klingvall. - Om hon hade varit japanska skulle hon aldrig ha kunnat göra karriär. Hon skulle inte ha gått på universitetet och hon skulle inte ha sjungit inför tusentals människor. Det gör att många vill veta mer om henne, säger Tateyama Yosihiro som är förläggare till mangaberättelsen och även två biografier om henne som kommit ut i Japan. Lena Maria Klingvall föddes 1968 i Jönköping, hon sjunger gospel, jazz, pop och klassiskt - en klar röst som berättar om Jesus med tydligt religiöst sound. I Sverige turnerar hon främst med församlingar och har aldrig riktigt slagit utanför kyrkoporten. Hon är född utan armar och med vänster ben hälften så långt som det högra. Till utlandet kom hon med drottning Silvia, som på ett statsbesök i USA tog med sig dokumentären \"Målet i sikte\" om Lena Maria Klingvalls liv som simmerska (flera svenska rekord, VM-guld och handikapp-OS i Seoul), konstnär (hon målar med sin fot) och sångerska. Den letade sig vidare till Japan, visades på en populär tv-show 1991 och kanalen blev nedringd av tittare som ville se mer av henne. Redan en vecka senare skickade producenten ett team till Sverige för att göra ännu ett inslag om Lena Maria Klingvall, strax därpå blev hon inbjuden till studion i Japan för direktsändning och snabbt var hon kändis hos den breda allmänheten. Sedan hon framförde en specialskriven poplåt vid invigningen av handikapp-OS i Nagano vet 100 miljoner japaner (80 procent av befolkningen) vem hon är, enligt tv-kanalen som gjort en räckviddsundersökning. Taeko Maeda, 60 år, slår snabbt upp sin mobil med japanskt stor display. Hon iakttar förväntansfullt min reaktion. Där står hon fotograferad med Lena Maria Klingvall, båda brett leende, Taeko Maeda kortare än sin idol, som går med hjälp av en benprotes. Taeko Maeda och hennes dotter Amy Maeda är båda hängivna Lena Maria-fans, men det dröjer en stund innan Amy berättar att även hon träffat sångerskan. - Vi var på en koreansk restaurang i samma sällskap, hon åt med foten. Amy Maeda hörde talas om den svenska sångerskan genom vänner för tio år sedan och fick biljetter till en konsert, men var inte speciellt intresserad. - Jag trodde att hon skulle vara en omogen sångerska, känd för sitt handikapp, inte sin röst. Men det var inte så. Jag vet inte riktigt vad som är så speciellt med henne, men jag kunde inte sluta gråta, hela första konserten grät jag, berättar Amy som ler försiktigt och rör sig med stillsamma små gester. Hon ser inte ut som den hysteriska typen. Vad var det som berörde henne så starkt? - Det låter som om hon menar varje ord hon sjunger, som att allt betyder något. Fast samtidigt vet jag ju att hon inte förstår japanska, så det kan inte vara så, säger Amy Maeda fundersamt. Lena Maria Klingvall har givit ut elva skivor i Japan, flera av dem på japanska. Texterna översätts och hon lär in orden. Hon har genomfört 35 turnéer och hållit 200 konserter, ofta på stora scener, hon har sjungit med Tokyos filharmoniker och fått stort medialt genomslag. Jag går in på ett av Tokyos stora musikkomplex, sju våningar skivor. - Lena Maria Klingvall? Expediten ser tom ut, ingen respons. Jag försöker charadvisa \"utan armar, ett halvt ben\" och det klickar till i ansiktet framför mig. - Ah! Lena Maria! Good, good. Och där står hon, på den klassiska våningen med sin egen etikett i hyllan och ett strålande frontat leende. - Ärligt talat så är hon nog mest känd för sitt handikapp. Det är därför folk har fått upp ögonen för henne, men sedan har de lärt sig tycka om hennes musik. Så var det för mig också. Hon är inte den bästa sångerskan i världen, inte ens den bästa i Japan. Men hon har något i sin röst som berör. Jag antar att hela hennes historia och hennes liv bidrar till det, säger förläggaren Tateyama Yosihiro. Mangaboken har tryckts om 16 gånger och på förlaget är man nöjd med sin satsning. Tidigare kändisar i serien är alla döda sedan länge och det var ett vågat grepp att välja Lena Maria Klingvall som huvudperson. Förlaget vill att historien ska vara spännande och tilltala både vuxna och barn, Tateyama Yosihiro bestämde sig efter att han sett henne föreläsa i en skola. Enligt japansk tradition ses funktionshindrade barn som en familjeskam, det är få rullstolsburna på gatorna och \"handikappanpassning\" är mest ett politiskt slagord, det förekommer i löften men sällan i verkligheten. Nyfikenheten på sångerskan är stor, eftersom även barn med marginella handikapp ger familjerna dåligt samvete och ångest inför framtiden: \"Hur ska de klara sig, vad ska de få för liv?\" Kanske är det en delförklaring till Lena Maria Klingvalls storhet. Hon har också blivit en alltmer välanvänd figur i skolvärlden. Ett paket med undervisningsmaterial som går att ladda ned från ett skolbibliotek för etiska ämnen på nätet handlar om hennes liv. Först lyssnar eleverna till hennes musik, sedan får de se hennes ansikte och diskutera vem hon kan vara. Nästa steg är att visa hela hennes kropp som bebis medan eleverna får spekulera i hennes begränsningar, innan de ser delar av dokumentären som visar att hon faktiskt kan göra det allra mesta. Framför allt möter de en person som verkar glad och till freds med livet trots sitt handikapp. Amy Maeda har flera kompisar som är lärare och som fått förfrågningar om att visa samma material på föräldramöten. När familjerna sett Lena Maria Klingvall simma som en fisk i vattnet, måla tavlor och hänga tvätt känns framtiden ljusare och vid nästa konsert är de bokade. Föräldrar och skolelever utgör en betydande grupp i publiken. De troende lyssnarna, som är hennes i Sverige, märks knappast i Japan. Bara 0,7 procent av invånarna är kristna, resten kallar sig buddister eller shintoister om än till stor del sekulariserade. - Det är inget problem, japaner är öppna mot andra gudar och tar till sig budskapet utan att fundera så mycket över de religiösa inslagen, säger Tateyama Yosihiro. Vad fansen är mest fascinerade av känner inte ens Lena Maria Klingvall själv till. Hon får en hel massa beundrarpost och e-brev genom sin hemsida, men hon vet inte vad det står i dem och inte heller hur många det egentligen handlar om, eftersom allt skrivs på japanska och hennes japanska manager tar hand om hälsningarna. - Det händer att det väntar en klunga fans i foajén på hotellet för att få autografer och en skymt av mig. Jag måste tänka på att jag är officiell så fort jag går utanför dörren, säger hon. Hon trivs bra i Japan, som känns som ett andra hemland, och hon tycker att det är roligt med kändisskapet eftersom det går att resa ifrån när det blir för mycket. Då tar hon flyget till Sverige och vardagen. - Jag har en helt annan tillvaro här hemma. Ganska anonym. Och det är alltid väldigt skönt att komma tillbaka, säger hon. I oktober är det dags igen, då startar nästa Japanturné. Taeko Maeda har varit på ett tiotal uppträdanden i Tokyo och ska självklart köpa biljetter till sommaren. Hon har alla tre böckerna om Lena Marias liv, alla skivor och lyssnar varje dag till hennes röst. - När jag träffade Lena Maria var hon sig precis lik från scenen. Jag vet, för jag har alltid stått längst fram på konserterna, säger Taeko Maeda. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31859, "headline": "Jazzfestivalen hotas på nytt", "summary": "Efter fem år har ägarna till Stockholms jazzfestival förlorat mer än fyra miljoner kronor. Om inte de ekonomiska förutsättningarna förändras drastiskt blir det ingen jazzfest nästa år. Före slutet av oktober måste ägarna ha besked.", "article": "Förra året omsatte Stockholms jazzfestival cirka 13 miljoner kronor. 27 000 biljetter såldes, men ändå gick festivalen med förlust. Målsättningen i år var att locka 30 000 besökare, och hade det lyckats kunde festivalen ha redovisat överskott. Men att Steely Dan på festivalens första dag lockade en publik på 10 000 hjälpte inte. Antalet besökare sjönk jämfört med förra året till cirka 24 000. – När vi räddade festivalen 2003 kom vi överens om att köra i fem år och sedan utvärdera resultatet. Alla år har gått med underskott, säger Sven-Åke Johansson, som är ordförande i jazzfestivalens styrelse. Med ”vi” menar Sven-Åke Johansson Industrifonden (han är ordförande även där), musikernas intresseorganisation Sami och John Nugents företag NY Jam. Uppgifter om att John Nugent, vars företag äger 50 procent av festivalen, skulle vilja sälja sin andel och hoppa av som artistisk ledare dementeras av både John Nugent själv och Sven-Åke Johansson. – John gick in som ägare på vilkor att det var ett femårigt åtagande. Han vill inget hellre än att driva festivalen vidare, men som situationen ser ut i dag är det inte möjligt. Vi har i dag ingen lösning till hur den ska finansieras, säger Sven-Åke Johansson. Jazzfestivalens ägartrio betraktar i dag projektet som avslutat, vilket innebär att om de ekonomiska förutsättningarna inte förändras drastiskt kommer det inte att bli någon festival nästa år. – Vi måste hitta en ny ägarkonstellation och vi måste få mer pengar från staten eller Stockholms stad, säger Sven-Åke Johansson. Att hitta nya ägare kommer inte att bli lätt. Redan förra året spekulerades kring att Hultsfredsfestivalens ägare, föreningen Rockparty, skulle gå in som delägare i Jazzfestivalen. Men Rockparty har efter ett år med katastrofala besökssiffror själva ett underskott på flera miljoner. Sven-Åke Johansson menar att festivalen inte kan överleva utan mer stöd från stat eller kommun. Årets festival finansierades till cirka 12 procent med hjälp av bidrag. Det motsvarar knappt en och en halv miljon kronor, men är inte tillräckligt, enligt festivalens ledning. – Vi behöver få minst dubbelt så mycket, säger Sven-Åker Johansson. Stockholms kulturdirektör Berit Svedberg ser emellertid ingen möjlighet för kulturförvaltningen att fördubbla anslagen. – Det vore väldigt tråkigt om jazzfestivalen måste lägga ner, men vi kommer inte att kunna lägga mer pengar nästa år. Jag tror att det mest realistiska är att leta efter andra finansiärer, säger hon. Den tanken är inte främmande för Sven-Åke Johansson, men i dagsläget finns inga samarbetspartner klara. – Om vi löser ekonomin är det inte omöjligt att de här tre ägarna sitter kvar, men vi måste få besked snart. Ska det bli någon festival nästa år måste vi börja arbeta senast i slutet av oktober, säger Sven-Åke Johansson. Carl Cato carl.cato@dn.se 08-738 15 70 ", "article_category": "culture"}
{"id": 31865, "headline": "Osäker framtid för Stockholms jazzfestival", "summary": "Efter fem år har ägarna till Stockholms jazzfestival förlorat mer än fyra miljoner kronor. Om inte de ekonomiska förutsättningarna förändras blir det ingen jazzfest nästa år.", "article": "Förra året omsatte Stockholms jazzfestival cirka 13 miljoner kronor. 27.000 biljetter såldes, men ändå gick festivalen med förlust. Målsättningen i år var att locka 30.000 besökare, och hade det lyckats kunde festivalen ha redovisat överskott. Men att Steely Dan på festivalens första dag lockade en publik på 10.000 hjälpte inte. Antalet besökare sjönk jämfört med förra året till cirka 24.000. -När vi räddade festivalen 2003 kom vi överens om att köra i fem år och sedan utvärdera resultatet. Alla år har gått med underskott, säger Sven-Åke Johansson, som är ordförande i jazzfestivalens styrelse. Med \"vi\" menar Sven-Åke Johansson Industrifonden (han är ordförande även där), musikernas intresseorganisation Sami och John Nugents företag NY Jam. Uppgifter om att John Nugent, vars företag äger 50 procet av festivalen, skulle vilja sälja sin andel och hoppa av som artistisk ledare dementeras av både John Nugent själv och Sven-Åke Johansson. - John gick in som ägare på vilkor att det var ett femårigt åtagande. Han vill inget hellre än att driva festivalen vidare, men som situationen ser ut i dag är det inte möjligt. Vi har idag ingen lösning till hur den ska finansieras, säger Sven-Åke Johansson. Jazzfestivalens ägartrio betraktar idag projektet som avslutat, vilket innebär att om de ekonomiska förutsättningarna inte förändras drastiskt kommer det inte att bli någon festival nästa år. - Vi måste hitta en ny ägarkonstellation och vi måste få mer pengar från staten eller Stockholms stad, säger Sven-Åke Johansson. Att hitta nya ägare kommer inte bli lätt. Redan förra året spekulerades kring att Hultsfredsfestivalens ägare, föreningen Rockparty, skulle gå in som delägare i Jazzfestivalen. Men Rockparty har efter ett år med katastrofala besökssiffror själva ett underskott på flera miljoner. Sven-Åke Johansson menar att festivalen inte kan överleva utan mer stöd från stat eller kommun. Årets festival finansierades till cirka 12 procent med hjälp av bidrag. Det motsvarar knappt en och en halv miljoner kronor, men är inte tillräckligt, enligt festivalens ledning. -Vi behöver få minst dubbelt så mycket, säger Sven-Åker Johansson. Stockholms kulturdirektör Berit Svedberg ser emellertid ingen möjlighet för kulturförvaltnigen att fördubbla anslagen. -Det vore väldigt tråkigt om Jazzfestivalen måste lägga ner, men vi kommer inte att kunna lägga mer pengar nästa år. Jag tror att det mest realistiska är att leta efter andra finansiärer, säger hon. Den tanken är inte främmande för Sven-Åke Johansson, men i dagsläget finns inga samarbetspartners klara. -Om vi löser ekonomin är det inte omöjligt att de här tre ägarna sitter kvar, men vi måste få besked snart. Ska det bli någon festival nästa år måste vi börja arbeta senast i slutet av oktober, säger Sven-Åke Johansson. Festivalen omsätter cirka 13 miljoner Festivalen omsätter cirka 13 miljoner kronor 24.000 biljetter såldes till årest festival, men målet var att sälja 30.000 biljetter. Festivalen sponsras med en miljon från kronor från Stockholm stad. Av de pengarna kommer 400.000 kronor från Stockholm visitors board och 600.000 från kulturförvaltningen. Statens kulturråd skjuter till ytterligare 300.000 kronor. Landstinget bidragit med 150.000 kronor till en ny scen i Botkyrka. Sedan 2003 när de nuvarande ägarna tog över festivalen har de förlorat mer än fyra miljoner kronor på projektet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31867, "headline": "Orkanen förde Costello framåt", "summary": "För Elvis Costello blev orkanen Katrina starten på ett musiksamarbete med New Orleans-musikern Allen Toussaint. I kväll står de på scen tillsammans i Dalhalla.", "article": "En naturkastastrof återförenade dem. Orkanen Katrina fick Elvis Costello att närma sig r'n'b-veteranen Allen Toussaint och föreslå ett samarbete. Deras gemensamma resa har i kväll fört dem till Dalhalla i Sverige. Titellåten till skivan \"The river in reverse\" är fylld av sorg över en raserad stad. Elvis Costello skrev den innan han själv sett förödelsen i New Orleans. När han väl kom dit insåg han att orden inte räckte till - allt var mycket värre än det gått att föreställa sig. Då ökade hans beundran för vännen Allen Toussaint, producenten, låtskrivaren och mästerpianisten som alltid haft sin bas i New Orleans. - Allen har fullt upp med att spela offentligt nu, mer än han någonsin har gjort i sin karriär. Det är en beundransvärd reaktion. I stället för att sörja och bli apatisk har han skrivit låtar han aldrig skulle ha gjort annars, berättar Elvis Costello. Allen Toussaint och Elvis Costello inledde sitt samarbete 1983 när Costello gjorde en cover på Yoko Onos \"Walking on thin ice\". Efter Katrina återupptog de båda musikerna kontakten och spelade tillsammans på flera välgörenhetskonserter. Förra året kom så \"The river in reverse\" som till största delen är fylld av nya tolkningar av Toussaints och Costellos material. - Vi satt vid pianot och jobbade, men jag skämdes nästan över att spela på det när Allen var i närheten eftersom han är en så underbar pianist, säger Elvis Costello. Det är en avslappnad Costello som gör intervjun på telefon från hemmet i USA. I år är det trettio år sedan han debuterade som skivartist med plattan \"My aim is true\". Själv sammanfattar han sin karriär med orden \"jag tycker att jag har klarat mig rätt bra, utan att någonsin göra succé\". - Har man en jättehit är risken stor att folk bara kommer ihåg en för det. Jag har liksom ackumulerat berömmelse för mina låtar genom åren och lyssnarna känner till mig av massor av olika anledningar. En del vill bara höra mig spela rock'n'roll, andra är bara intresserade av mina ballader. I bakgrunden gnyr Frank och Dexter, de sju månader gamla tvillingsöner han har har tillsammans med jazzsångerskan Diana Krall. Myten om den argsinte rockstjärnan med en otäck förmåga att hitta dräpande svar kommer nästan helt på skam. Fast bara nästan - för är det något som Elvis Costello inte tål är det pr-klyschor. Frågan \"hur orkar du återuppfinna dig själv gång på gång\" triggar den något buttrare sidan i honom. - Personligen ger jag inte mycket för den där sortens klyschor. Återuppfinna? Jag ser det inte som att jag återuppfinner. Jag gör bara saker jag gillar. Det kan vara med ett rockband, en symfoniorkester, ett jazzband eller en bluegrassgrupp. Burt Bacharach, Paul McCartney, den svenska operasångerskan Ann Sofie von Otter och det 52 man starka jazzbandet Metropole Orkest är bara några av hans otaliga samarbetspartners. Men att det har blivit så många samarbeten genom åren är mest en slump, hävdar han. Det är spelandet som upptar hans intresse nu för tiden. Studion och skivinspelningarna lockar inte alls. - Jag är färdig med det där. Jag behöver det inte längre. Vad är det för mening med att lägga låtarna i en viss ordning när andra kan ändra den hur enkelt som helst i sin mp3? På en konsert måste folk lyssna på låtarna i den ordning jag har bestämt. I framtiden kommer jag nog bara att framföra mina låtar på scenen. Friheten att själv bestämma riktning - oavsett om det gäller en smal operauppsättning i Danmark, eller en kommersiellt gångbar rocksatsning - är hans livsluft. Elvis Costello skäms inte över att vara en musikalisk kameleont. - Folk gör misstaget att tro att du för alltid är samma person som när du gjorde en viss låt. Men vi som skriver låtarna är människor och kan inte leva upp till lyssnarnas eller kritikernas neurotiska behov av evig identifikation. Det tror jag har skadat stora artister som Bob Dylan och Joni Mitchell. Födelsenamn: Declan McManus. Började Födelsenamn: Declan McManus. Började kalla sig Elvis Costello i samband med skivdebuten 1977. Född: 1954 i London. Familj: Gift med jazzsångerskan Diana Krall. Tillsammans har de tvillingarna Frank och Dexter. Elvis Costello har också en 32-årig son från ett tidigare förhållande. Klyschor om Costello: \"Costello, popens uppslagsverk\", \"rockens Alfapet-mästare\". Aktuell: Framträder tillsammans med Allen Toussaint och Steve Nieve i Dalhalla, Rättvik i kväll. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31869, "headline": "Magiskt fram till målsnöret", "summary": "Så var den över – Harry Potters sista strid mot lord Voldemort. Och efter 607 sidor med hjärtat i halsgropen kan DN:s Lotta Olsson, trots en liten besvikelse över slutet, bara ta av sig hatten och buga inför Joanne Rowlings storartade saga.", "article": "Böcker J K Rowling ”Harry Potter and the Deathly Hallows” Bloomsbury Han har kommit långt, Harry, sen han fyllde elva år och Hagrid råkade knacka in dörren med sitt besked om att den föräldralöse pojken i själva verket var den viktigaste i hela trollkarlsvärlden. Nu är Harry vuxen och äntligen mogen att möta det som varit hans uppgift sedan första boken. Det är dags för slutstriden med lord Voldemort. Sagan om trollkarlspojken Harry Potter är som så många andra en saga om vuxenblivande. I Harrys fall handlar det om att lära sig leva utan föräldrar och att acceptera döden. Fantasyns traditionella kamp mellan ont och gott är transponerad till detta, och ondskans representant, lord Voldemort, är mannen som har dödat Harrys föräldrar men själv är vettlöst rädd för döden. Kring detta har hela bokserien kretsat. Harry har längtat efter de föräldrar han knappt lärde känna, han har utsett nya ställföreträdande föräldrar och han har gång på gång vägrat inse att de döda är borta för alltid. Stundtals har han varit oroväckande nära lord Voldemorts dödsskräck, och Joanne Rowling har understrukit deras likhet. Voldemort är vad Harry kunde ha blivit. De första sex böckerna har strukturerats på samma sätt: först sommarlov hos Dursleys, sen skolår på Hogwarts. Nu är läget ett annat. Harry blir myndig (trollkarlar blir det vid sjutton års ålder) och livet innehåller viktigare saker än skolor och examina. Harry vet mest om Voldemort, och därför är det bara Harry som kan spåra upp och döda honom. Han har förstås sina vänner med sig, Ron och Hermione, bevisen på att människan inte behöver bli ensam för det hon blir vuxen. Deras jakt är länge en märkligt väl fungerande blandning mellan Blytons Femböcker och Frodos och Sams tröstlösa vandring i Mordor. Det är högt betyg åt Joanne Rowling att hon inte bara håller spänningen vid liv under ändlösa kvällar i tältet, utan också trasslar till det så att man börjar undra om det ändå kan finnas hemskare saker än döden. Joanne Rowling är ingen stilist. Trots sitt lekfulla förhållande till språket använder hon det mest för att så effektivt som möjligt föra handlingen framåt, vilket stundtals låter som om jätten Grawp klampar fram över sidorna. Men vad tusan, han kommer dit han ska, och det gör Joanne Rowling också. Det hon är, och där är hon oslagbar, är en storartad spänningsförfattare, med ett känslomässigt driv som går rakt i hjärtat på läsaren. Nu har man hjärtat i halsgropen från början: vilka två är det nu som ska dö Och milde himmel, de dör ju som flugor, jag tappar räkningen! Precis som i tidigare böcker är det inte de största dödsfallen som berör mest. Nu är det en enkel grav vid havet som blir sorgligare än allt annat. De avgörande situationerna blir i stället underligt torra och nästan känslomässigt stumma, som om de vore för stora för att berätta om. Det finns inget svårare än att åstadkomma ett bra slut. Det blir en överdriven explosion eller rinner tafatt ut i sanden, det blir för hjärtskärande olyckligt eller för bräkande lyckligt, och i värsta fall ser man tydligt författarens beskäftiga iver när alla trådar ska knytas ihop. Joanne Rowling klarar det länge storartat och behåller individperspektivet i den mäktiga slutstriden där alla måste visa vad de går för. Några blir fånigt hjältemodiga, men andra håller stilen hela vägen och mer därtill. Det kommer återblickar som fördjupar mer än man hade vågat hoppas. Det är bara att ta av sig hatten och buga inför Joanne Rowlings fantastiska saga som nu äntligen går i mål. Jag önskar att jag kunde göra det helhjärtat, och jag hade gjort det om det inte varit för de sista tjugofem sidorna. Men de är faktiskt en liten besvikelse. Som om en hel del lärdomar inte riktigt gick in. Lotta Olsson lotta.olsson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31890, "headline": "Nytt centrum för översättningar", "summary": "Nu ska det bli ordning på översättningsstödet till svensk litteratur. Kulturdepartementet föreslår ett nytt statligt stöd till internationellt utbyte på litteraturens område.", "article": "Under våren fördes en upprörd debatt om att det statliga stödet för översättning av svensk litteratur till utländska språk försvann. Nu föreslår kulturdepartementet att ett nytt \"centrum för svensk litteratur\" ska inrättas från och med 2008. Ett centrum som ska fördela stöd till översättningar av svensk litteratur till utomnordiska språk och till internationell utbytesverksamhet på kulturområdet. - Förslaget innebär att Sverige får en samlad, slagkraftig aktör på litteraturområdet, som blir ett tydligt ansikte gentemot omvärlden. Centrumets fristående och självständiga ställning möjliggör en nära koppling till såväl bokbranschen som författarna, säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i ett pressmeddelande. Förslaget bygger vidare på det förslag som Svenska förläggareföreningen lämnat, mot bakgrund av att Svenska institutet inte längre fördelar översättningsstöd inom ramen för sitt Sverigefrämjande uppdrag. Ett ansvar som regeringen nu alltså tar över genom det föreslagna centret. Stödet till översättningar har det senaste året levt med konstgjord andning. Efter Svenska institutet tog Statens kulturråd över administrationen. - Det är angeläget att litteraturen kan få tillbaka översättningsstödet. Och helst på en högre nivå än tidigare. Det svenska stödet är betydligt lägre än i de övriga nordiska länderna, ändå är den svenska bokmarknaden betydligt större, säger Kristina Ahlinder, Svenska förläggareföreningens vd, till DN. Vilken nivå det handlar om framgår inte av kulturdepartementets förslag. Hittills har 1,9 miljoner kronor gått till översättningar varje år. I Norge liksom i Finland och Danmark ligger stödet på cirka 10 miljoner årligen. Kulturdepartementets promemoria skickas nu på remiss till 19 olika instanser. Eftersom ärendet brådskar är betänketiden bara en månad. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31895, "headline": "Frankrike satsar på dansen", "summary": "I Montpellier hålls årligen en av de största dansfestivalerna. I år bjöd 26 koreografer på 46 verk, där huvudspåren gick över koreografen Dominique Bagouets verk till aids.", "article": "Två teman eller huvudspår präglade årets upplaga - den tjugosjunde i ordningen - av dansfestivalen i Montpellier: koreografen och dansaren Dominique Bagouet (1951-1992) och frågan om vad aids har gjort med dansen och vad dansen gjort av aids. Det var på åttiotalet som samtidsdansen slog igenom stort och aids drabbade västvärlden. Jämförelsevis är det i dag ganska tyst om sjukdomen, kanske för att den skördar flest offer långt borta. I Afrika drabbar den främst mycket unga kvinnor som Robyn Orlin, en av de inbjudna koreograferna, påpekar. 1980 grundade Bagouet Frankrikes första nationella koreografiska center i just Montpellier, i dag finns det 22 stycken spridda över hela landet. Året efter arrangerade han den första festivalen. I år var 26 koreografer från nio länder inbjudna, och sammantaget presenterades 46 olika verk. Att konst och kultur är en offentlig angelägenhet på allvar går inte att ta miste på när lokal- och regionalpolitiker kallar till presskonferens. De ska nämligen underteckna ett nytt treårsavtal med Mathilde Monnier, sedan 1994 centrets ledare. Vi får veta att Languedoc-Roussillon är den region i Frankrike som satsar mer än någon annan på konst och kultur. Vidare talar de om glädjen att på nytt få se några av Bagouets verk när Ballet du Grand Théâtre de Genève sista kvällen ger hans \"Jours étranges\" (1990) och \"So schnell\" (1992). Det är två verk där hans otroliga strukturkänsla, precisa koreografi, och artikulerade rörelser fascinerar. \"So schnell\" är glasklart men fullt av överraskningar, och fortfarande provocerande. Dansarnas kamp mot tiden, till musik av Bach och Laurent Gachets elektro-akustiska stickmaskinsljud får en djup symbolisk laddning som etsar sig fast. Bagouet gick aldrig ut offentligt med att han hade aids. Regionalpolitikerna betonar verkligen vikten av konstnärlig frihet och att ingen kan formas till människa om den inte har tillgång till konst. Koreografen Alain Buffards \"Good boy\" är en utlämnande och skicklig problematisering av olika former av maktutövning och motstånd som inte lämnar många oberörda. En klassisk modell är kontrollen av våra kroppar genom frihetsberövande eller andra former av begränsad rörelsefrihet och kroppslig disciplinering. Det hettar till i ett av de öppna publiksamtalen som äger rum under festivalen. Hamid Ben Mahi, sedan 2000 ledare för hiphopkompaniet Hors-Série, får frågan om varför han inleder \"On n'oublie pas\" med ett långt Victor Hugo-citat (\"Samhällets olycksbarn\"/\"Les Misérables\") - jo, därför att det fortfarande är i högsta grad aktuellt. Det handlar om vår existens, vår identitet, och vårt arv: \"Vi är Frankrike i morgon. Det är en realitet. Man glömmer aldrig att man är annorlunda, att ens föräldrar kommer från andra sidan Medelhavet. Och framför allt att vägen är lång och svår.\" Alltjämt hiphop men Mahi blandar stilar och gör en ganska radikal omtolkning av rörelserna och tekniken när han lyfter fram sårbarhet, utanförskapets utsatthet och smärta. Angelin Preljocaj gjorde sin första koreografi som dansare hos Bagouet. Han leder centret i Aix-en-Provence där han och gruppen om 24 dansare och övrig personal sedan oktober förra året huserar i nybyggda Pavillon Noir, intill alldeles nyinvigda Grand Théâtre de Provence. Två exempel på de lokala politikernas satsningar på kulturen. I Montpellier har två av gruppens verk urpremiär \"Eldorado (Sonntags abschieds)\" den sistnämnda tillkommen på initiativ av Karlheinz Stockhausen, som skickade partituret till Preljocaj och bad honom göra ett verk, samt \"Empty moves (Parts I & II)\" till John Cages \"Empty words\" (inspelat i Milano 1977). Ett genialt drag att dekonstruera sitt eget koreografiska språk till Cages \"rena\" tal utan bokstavlig mening. Dagen efter är ett av samtalsämnena den svenska dansaren Emma Gustavsson som gjorde en lysande insats. Smått komiskt är att åtskilliga uppfattar Cages \"meningslösa\" tal som svenska. Om än långt kvar till jämlikhet formas under festivalen - med 36.000 besökare - en sorts broderskap genom dansens egenartade förmåga att både bildligen och bokstavligen ge uttryck för begreppet frihet. Hamid Ben Mahi deltar i URB-festivalen i Helsingfors i augusti på Kiasma. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31900, "headline": "Sista Potter ute på internet", "summary": "Den extrema övervakningen kring släppet av den sista Harry Potter-boken kan ha luckor. Vad som påstås vara den riktiga versionen av boken finns redan på internet.", "article": "Den extrema övervakningen kring släppet av den sista Harry Potter-boken kan ha luckor. På måndagskvällen började något som uppges vara de första 495 sidorna cirkulera på internet. Tisdag morgon kom resten. Spekulationer om huruvida boken är den riktiga följer förstås. Om det är fråga om en så kallad fan-fiction är den mycket ambitiöst gjord. Internetversionen består av fotografier av varje uppslag ur den 759 sidor långa boken med 36 kapitel plus epilog. Ordet \"scar\" är också ett av de sista orden i boken, precis som författaren J K Rowling sade på Jonathan Ross pratshow på BBC den 6 juli. Logotyperna för det amerikanska förlaget Scholastic samt dess underförlag Arthur A Levine står på baksidans innerflik. - Det finns oerhört mycket material om Potter på nätet. Man ska inte tro allt man ser, kommenterar Kyle Good, talesman för Scholastic. Förlaget Tiden ger ut Harry Potter-böckerna i Sverige. De känner inte till att boken redan skulle vara ute på internet. Hemlighetsmakeriet kring J K Rowlings böcker är stort och den svenska förläggaren har, mot vad som är brukligt, inte fått något eget exemplar av boken. - Om det skulle vara den riktiga boken som ligger ute, så tror jag inte att den engelske agenten erkänner det förrän på fredag när boken släpps, säger Cecilia Nilson som är förläggare på Tiden. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31916, "headline": "Tunga gäster på Björks nya singel", "summary": "Tibaland och Simian Mobile Disco hjälper Björk med nya singeln.", "article": "Isländska artpopstjärnan Björk tar hjäp av några riktigt tunga namn på sitt nästa släpp. Legendariska producenten Timbaland, som nu senast gjorde Justin Timberlakes album, ska producera \"Innocence\" som blir nya singeln från Björks senaste skivan \"Volta\", skriver NME. På singeln kommer också eneglska Simian Mobile Disco kommer att göra en remix av samma låt. Duon har tidigare haft stor framgång genom samarbeten med franska Kitsuné, hajpade Klaxons och the Go! Team. \"Innocence\" släpps i england den 23 juli. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31944, "headline": "Hon stickade sig till toppen", "summary": "Med garn och stickor har skånskan Suss Cousins förverkligat den amerikanska drömmen i en tid av stickyra. Nu ser man hennes plagg på kända skådespelare i tv-serier och filmer och Suss har blivit en succédesigner i Hollywood.", "article": "- Amerikaner älskar hemstickat med skandinaviska influenser, säger Suss Cousins, som är filmvärldens \"hovleverantör\" när det gäller specialdesignade stickade plagg. Till \"Grinchen stal julen\" beställdes det 250 olika tröjor och när skådespelarna i tv-komedin \"Vänner\" skulle ha stickat på sig var det Suss Cousins som anlitades. I dag råder det stickyra i stora delar av världen, också i USA. - Det gjorde det inte i början av 80-talet när jag flyttade hit. I Sverige stickade alla och det var inget speciellt. I USA var det däremot något exotiskt, berättar hon i telefon från sin butik i West Hollywood, Los Angeles. Suss hette Carlsson i efternamn innan hon gifte sig med den amerikanska skådespelaren Brian Cousins. De träffades i New York dit hon 22 år gammal hade flyttat från Ängelholm. - Allt jag hade var 500 dollar. Jag jobbade på en bar på kvällarna och stickade på dagarna. Suss Cousins har nu drivit sin butik i Los Angeles i drygt 13 år. Hit kommer människor från hela världen för att ekipera sig, investera i ett \"knit kit\", ett paket innehållande mönster och garn, eller för att gå en av de stickkurser som hon håller i. Suget efter den skånska designerns koftor, sjalar och tröjor är stort, inte minst tack vare kunder som skådespelarna Halle Berry, Julia Roberts, Uma Thurman och Liv Tyler. Karriären tog fart efter ett typiskt Suss-initiativ: - Jag ringde upp Bill Cosby och sa att jag tyckte att skådespelarna i \"Cosby show\" behövde nya tröjor. Han skickade en limousine och hämtade mig. Hela teamet gillade mina idéer och under två år, 1984-86, stickade jag tröjor till \"Cosby show\". Delar av hennes kollektioner finns att köpa på exklusiva varuhus över hela USA. Hon har också kommit ut med flera stickböcker, alla bästsäljare. Förutom mönster på tröjor och sjalar tar Suss fram mer udda idéer - stickade morgonrockar, bröllopsklänningar och lampskärmar i alpackaull. Alpacka är ett av Suss Cousins favoritmaterial, ett annat är ett italienskt garn av 100 procent tactel som hon beskriver som \"mjukare än kashmir\". I höst är det premiär för Suss Cousins nya linje: - Nu går det åt couture-hållet, exklusiva plagg med många detaljer. Det blir mycket brunt, grått, svart och vitt och en del knallfärger. Mest förtjust är hon i jordtoner och de säljer också bättre än andra färger. - Med dyrare, mer genomarbetade plagg är det ännu viktigare att kunden får något som går att använda i många år. Jordfärger är tidlösa, anser Suss Cousins, som också har egen garntillverkning. Hon beskriver sig själv som en entreprenör men som det senaste året tvingats inse att hon måste skära ner på verksamheten för att inte köra slut på sig själv. - Jag öppnade en butik i New York också, men det blev för mycket jobb. Mina döttrar, Viveka och Hanna, var ledsna för att jag var borta så mycket. Suss Cousins är den amerikanska drömmen personifierad. Hon har medverkat i en avhandling från San Francisco University om immigranter som har lyckats i USA. Den som en gång lärde Suss att sticka var mormor från Kvidinge. Hon minns de klädgalgar mormodern stickade vackra \"fodral\" till och i boken \"Home Knits\" finns det med en beskrivning på sådana. Just nu förhandlar Suss Cousins med amerikanska lyxhotell som har hakat på hemma-trenden. - Det är boutique-hotell som vill ha överkast, filtar och annat stickat till inredningen av rummen. Hette tidigare Susanne Carlsson Suss Cousins hette tidigare Susanne Carlsson och är född 1960. Hon öppnade sin första butik i Ängelholm när hon var 19. Där sålde hon egenhändigt stickat i två år. I dag säljs hennes kläder på exklusiva varuhus runt om i USA. Tv-serierna \"Will & Grace\", \"Gilmore girls\" och \"Vänner\" är några som hon har designat stickade plagg till, liksom till filmer som \"Matrix\", \"Shall we dance?\" och \"Master and commander\". Böcker av Suss Cousins: \"Hollywood Knits\", \"Home Knits\", \"Suss Knitting Guide\", \"Wedding Knits\", \"Hollywood Knits\". I höst kommer \"Suss Design Essentials: The Ultimate Collection for a Classic Handknit Wardrobe.\" Hennes böcker finns översatta till japanska, holländska och ryska. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31948, "headline": "Museerna tappade publik", "summary": "De statliga museer som hade fri entré förra året har tappat fyra av tio besökare. Jämfört med fjolåret har museernas publik minskat med mellan 4 och 83 procent.", "article": "Vid årsskiftet återinfördes entrén på de statliga museer som tidigare var helt gratis. Den 5 juli ska samtliga nitton rapportera sin halvårsstatistik till Kulturrådet, men DN:s rundringning visar att samtliga museer har tappat besökare. Totalt har museerna förlorat 39 procent på besökssidan. Störst minskning, 83 procent, har Arkitekturmuseet som hittills bara haft knappt 33 000 besökare. – Vi var också ett av de museer som vann mest på den fria entrén så den här utvecklingen är logisk, om än beklagansvärd. Vi har gått från att vara ett museum av allmänt intresse till ett för specialintresserade. Det är jättetråkigt, inte minst ur ett demokratiperspektiv, att besökare numera måste göra ett aktivt val att gå på museum, säger Arkitekturmuseets arkivchef Inger Mattsson, tillförordnad museichef. Det finns vissa problem att jämföra år med fri entré och år utan. Bland annat har flera museer fortfarande fri entré vissa tider, vissa dagar och andelen unga – som fortfarande går in gratis – varierar mellan museerna. Ett exempel är Moderna museet som hade nästan 300 000 besökare första halvåret 2006, men i år är motsvarande siffra 242 600. Av dessa har knappt hälften löst biljett. Enligt museets uppskattningar såg cirka 90 procent någon utställning 2006. Med den uppskattningen har man tappat 57 procent av sina besökare, men bara 19 procent om man räknar samtliga som passerat entrén. Och med närmast jämförbara entréår, 2001, ser man en liten ökning på Moderna museet. Det syns också på flera andra håll, bland annat Nationalmuseum som i år har förlorat 28 procent av sina besökare. – Att vi når något bättre resultat nu beror på att vi fortfarande har fri entré i foajén där vi numera har utställningar som ett slags eftergift till att entrén återinfördes. Där har vi cirka 10 000 besökare i månaden. Det är tydligt att museiintresset ökade med fri-entré-reformen, säger Birgitta Ryott Plånborg, Nationalmuseums marknadsdirektör. På Kungliga Myntkabinettet har man fri entré på måndagar och då har man ungefär samma besöksvolym som under fjolåret. Ändå har de tappat 48 procent. – Jag hoppas att politikerna tar till sig att besöksminskningen är så stor, men tyvärr tror jag inget förändras, säger Louise Wehtje, marknads- och informationsansvarig på Kungliga Myntkabinettet. – Vi når inte längre samma publik, som exempelvis barnfamiljer eller pensionärer, men även spontana besökare till ett nischmuseum som vårt. Det museum som tappat minst är Marinmuseum i Karlskrona, bara 4 procent. Det beror på att museet är ett stort besöksmål för utsocknes besökare, säger Marinmuseets publikchef Ann-Britt Christensson. – Man har inte kopplat ihop oss med fri-entré-reformen och det är positivt för oss nu. Men tappet vi har är under lågsäsong då den mer medvetna lokalbefolkningen kommer till oss och de har blivit mer restriktiva. Förutom utställningarna är säsongen avgörande, säger de flesta DN talar med. Petra Medin Carlsson, marknads- och pressansvarig på Naturhistoriska riksmuseet: – Sommarmånaderna är väldigt avgörande. För museer ska det vara lite lagom bra väder, men helst dåligt. Ossi Carp ossi.carp@dn.se 08-738 15 71 ", "article_category": "culture"}
{"id": 31949, "headline": "Ta hem pojkarna från Irak, mr Brown", "summary": "Tony Blair gick på magkänsla och känslosam övertygelse. Gordon Brown är snarare en anonym politisk strateg. Men vad vill han The Guardians Polly Toynbee tecknar ett porträtt av Storbritanniens nye premiärminister.", "article": "Vad märkligt, att väljarna i Storbritannien vaknar upp med en ny premiärminister som de knappast känner. Han har suttit i toppen i tio år, som den mäktigaste och mest effektive finansministern någonsin, utan att man vetat vem han är. Han har förts till makten utan att val ägt rum, till och med utan att val skett i hans eget parti. Hans närvaro är så betvingande, hans intellektuella och politiska hegemoni så överväldigande, att ingen i partiet vågat stå emot honom. Ändå vet folk knappast vem han är. Storbritanniens nye premiärminister är en spegelvänd bild av Tony Blair, nästan i varje avseende hans motsats. Hos dessa gamla vänner som numera är fiender tycks den enes svaghet vara den andres styrka, och efter tio års krig i regeringsledningen har de bara en sak gemensamt, det ömsesidiga föraktet. Medan Blair var den kvickaste, mest charmerande och övertygande politiske meningsmakaren i sin generation, är Brown allvarlig, eftertänksam och tung i orden. Om Blair gick på magkänsla, övertygelse och självuppskattning, är Brown en intellektuell och en långsiktig politisk strateg. Blair var glödande extrovert, Brown är som människa förbluffande privat. Blair tyckte att Brown var alltför sträng för att någonsin bli vald, medan Brown tyckte att Blair var alltför tom på moraliska värden för att vara värd att välja. Nu är frågan hur deras politik skiljer sig åt. Kanske mindre än man kan förvänta sig av deras politiska stil. Det var Blair och Brown som tillsammans utarbetade strategin för New Labour och den Tredje vägens vänster när de som unga män i farten hamnade i parlamentet vid åttiotalets mitt, då Labourpartiet hade nått bottenläget och det såg ut som om de konservativa skulle behålla makten för evigt. Det var de som tillsammans smidde idéerna som skulle vända strömmen inom Labour och göra upp med de katastrofala socialistiska idéer om förstatliganden och pacifism som omöjliggjorde en valseger. Tillsammans utarbetade de en tvåfils-strategi som charmade näringslivet och samtidigt fördelade resurser till de fattigaste, som verkade för ekonomisk tillväxt och samtidigt strävade efter social rättvisa. De har lyckats bra med bägge uppgifterna, åtminstone mot bakgrund av brittisk historia, om än inte enligt en högre, svensk standard. Ingen vet vad som egentligen utspelade sig mellan Blair och Brown under den beryktade middagsträffen kort efter den dåvarande Labourledaren John Smiths oväntade bortgång 1994. Efteråt klev i vilket fall Gordon Brown åt sidan för att låta Tony Blair ta ledningen, trots att Brown var den äldre av de två. I Browns kretsar hävdas alltid att uppgörelsen var att Blair efter några år skulle avgå och lämna plats åt sin kollega, men Blair stannade både en och två gånger och förhållandet mellan de båda blev alltmer svavelosande. Blair hade än i dag suttit som premiärminister, om det inte vore för den allmänna vreden över hans katastrofala beslut att låta Storbritannien gå med i Irakkriget. Nu är denna Shakespeareintrig avslutad. Femtiosex år gammal har Gordon Brown krönt sig med den krona han åstundat så länge. Han fick en tidig påminnelse om hur terrorismen kan ställa alla planer på ända. Men även oppositionspressen berömde Browns nyktra hållning efter de tre planerade bombattackerna i London och Glasgow. I stället för att som Blair hetsa upp sig och tala om nya repressiva säkerhetslagar lät Brown polisen göra jobbet. Vart kommer han att föra Storbritannien Ut ur Irak, så snart han med hedern i behåll förmår. Det blir inga fler ansvarslösa utlandsäventyr: som utrikesminister har han tillsatt en snabbt stigande ung man, David Miliband, känd för att ha motsatt sig kriget och för att ha uttryckt sin fasa över att Blair stödde Israels bombning av Libanon förra sommaren. Afghanistan bjuder ett svårare problem: Hur länge behöver Nato-trupperna stanna för att stödja Hamid Karzais alltmer utsatta regering Vi väntar oss också att relationerna till George W Bush förändras, fast försiktigt. Brown kommer att vara artig men distanserad gentemot den avgående presidenten som så katastrofalt försämrat Storbritanniens globala ställning. Brown har en starkt pro-amerikansk läggning, med nära förbindelser till ledande demokrater, men till republikanerna kommer avståndet att öka. Tills nyligen har Brown saknat entusiasm för Europa. Med Blair utkämpade han ett långt och segerrikt krig för att hålla Storbritannien borta från euron, men om tiderna förändras kan han nog ändra hållning. Angela Merkels och Nicolas Sarkozys tillträde ger nya handlingsmöjligheter som kan erbjuda Brown chansen att återknyta till Europa. Det nya Europafördraget är visserligen ett hinder. Oppositionen kräver en folkomröstning, för den vet att varje folkomröstning behäftad med Europa är en förlorad sak. Brown kommer att stå emot kravet, vilket kan utsätta honom för nya rallarsvingar för hans ”kontrollmani” och ”stalinistiska” läggning. Brown och hans rådgivare har ett nära förhållande till Göran Persson och Sveriges socialdemokrater. Efter svenskarnas valnederlag bjöd de Pär Nuder att komma och ge råd om hur Labour ska undvika samma öde. Den svenska modellen har alltid hägrat som en avlägsen dröm, med sin starka ekonomi och rikt utvecklade offentliga sektor. Gordons stora budskap handlar om att sluta den sociala klyftan i det brittiska samhället, ett av de mest ojämlika bland de tjugo OECD-länderna. Han har placerat sin starkaste medarbetare i det utvidgade departementet för barn, för att driva åtgärder som ska förbättra villkoren för de fattigaste och mest utsatta. För att balansera detta har han varit noggrann med att stödja näringsliv och välståndsskapande genom att ta in en nyckelperson från storföretagarna – en tidigare motståndare till Labour – i regeringen, jämte ett näringslivsråd bestående av några av landets rikaste män. Sannolikt kommer Brown att motsätta sig kraven på att höja skatten för de rikaste över dagens fyrtioprocentstak, trots att deras inkomster skjuter i höjden. Brown har inte övergivit Tony Blairs ”tredje väg” . Gordon Brown kommer att utlysa val inom de närmaste två åren, närhelst han tycker sig ha utsikt att vinna. Hans tillträde, eller snarare Blairs avgång, har för första gången på ett år fört Labour till ledningen i opinionsundersökningarna. Brown har inlett med ett populärt löfte om att demokratisera maktutövningen genom att delegera beslut till lokal nivå och ge mer inflytande åt parlamentet, allt för att understryka att brytningen med Blair som tycktes dirigera allt från soffan i sitt kontor. Fast den stora frågan är om hans ansikte kommer att betraktas som tillräckligt nytt, och hans program som tillräckligt friskt, efter de tio åren vid makten – eller om han kommer att duka under för samma öde som Göran Persson. Polly Toynbee Författare och journalist i The Guardian Övers. Stefan Jonsson kulturdebatt@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31961, "headline": "En herrgård för feminismen", "summary": "1911 lät debattören Ellen Key bygga Strand vid Vättern. Näst efter Sundborn är herrgården ett paradexempel på god svensk heminredning. För sju år sedan stals elva konstverk. Nu har nio av dem återfunnits.", "article": "Det är som en lagom spännande fyrtiotalsdeckare av Stieg Trenter. En vinternatt för sju år sedan stals elva sekelskifteskonstverk från Ellen Keys Strand. Nu har konsten hittats. Utredning pågår. – En natt i januari för sju år sedan gick larmet från det vintertomma Strand och bilspår syntes långt ner på den branta grusgången. Tjuvarna hade tagit sig in genom ett fönster. Elva konstverk hade plockats ner från sina platser i matsal och bibliotek, berättar Ian MacKey, ordförande för stiftelsen Strand. Inga ledtrådar fanns och utredningen stannade av. Men för några månader sedan upptäckte den konstintresserade polisen Henry Jansén några dukar med ram i en förrådslokal i centrala Linköping. Några av verken som försvann men som återfunnits är Prins Eugens ”Tomten bredvid” , Viggo Johansens ”Skagen” och en detalj ur Hanna Paulis ”Vänner” . ”Arilds läge” , en liten oljemålning av Charlotta Wahlström, hittades omedelbart i en flyktbil i närheten. Än finns verken inte på Strand. De restaureras och utredning pågår. Men i höst beräknas de hänga på sina ursprungliga platser i bibliotek och matsal. Två av verken är inte återfunna, nära vännen Richard Berghs kolteckning ”Dagens död” och ett porträtt i olja av Ellen Key, också av Richard Bergh. Porträttet visar en allvarlig trettionioårig Key vid tiden för sitt nationella genombrott. Midsommarafton 1911 invigdes Ellen Keys Strand och sedan dess har platsen varit ett paradexempel, näst efter Carl Larssons Sundborn, på svensk god smak och heminredning. Huset är en blandning av italiensk villa och svensk herrgård. Det ligger svindlande vackert i en brant sluttning, omgivet av gammal bokskog. Utsikten från ytterdörren öppnar sig rakt ut mot sjön och en trappa leder ner till den badbrygga där en naken Ellen Key varje dag från april till september tog ett morgondopp. Hon sägs ha haft stor kontroll över utformningen av minsta detalj på Strand. Från favoritplatsen solbadet på andra våningen till alla fönsters form och placering, inredningens fasta bänkar och hyllor i klara komplementfärger, formen på dörrhandtag och trappor. Inredningen andas ljus, enkelhet och funktion långt före funktionalismens genombrott. Hedda Jansson är föreståndare på Strand och en av Ellen Keys släktingar. Trots att hon varken bär reformklänning eller har håret uppsatt i knut så är hon och hennes gammelmoster ganska lika. Hon berättar att design- och formfantaster ända sedan första början varit ivriga besökare på Strand: – Ernst Kirschsteiger var här häromåret och tittade. Han skulle göra ett rum inspirerat av Strand och Ellen Key. Han var så lång, huset kändes som ett dockhem plötsligt. Flera konstverk, såväl original som välgjorda reproduktioner, fyller väggarna. De är gjorda av kända sekelskifteskonstnärer och vänner till Key, Richard Berg, Prins Eugen och Hanna Pauli med flera. Elva verk saknas alltså fortfarande på Strand och först efter sommaren räknar åklagaren i Linköping att förundersökningen ska vara klar. Karin Faxén kultur@dn.se 08-738 11 33 ", "article_category": "culture"}
{"id": 31965, "headline": "Knapp styrfart på gubbrocken", "summary": "Borlängefestivalen Peace & Love blir allt större, programmet är gediget men utan iögonenfallande artister. Inte ens återföreningen mellan Iggy Pop och The Stooges bjuder på mer än punkrock på tomgång.", "article": "Musikfestival Iggy & The Stooges Peace & Love, Borlänge Redan under Weeping Willows konsert runt middagstid ser jag den första överförfriskade tjugonånting-killen som står och klappar i total otakt. För varje minut som går av lördagskvällen får han sällskap av fler. Peace & Love har alltså samma kärna av besökare som de flesta andra festivaler. Letar man efter skillnader som skulle kunna förklara varför Borlänge-festivalen i år på allvar utmanar festivaljättarna finns förklaringen inte i publiken. Inte helt och hållet i alla fall. Även om kärnan är betydligt mindre än på Hultsfred eller Arvika, och blandningen runtomkring den mer heterogen. Möjligen kan kombinationen av den blandade publiken och den sköna känslan av att ha stabil och hyfsat ren asfalt, i stället för dammig jord eller geggig lera, under fötterna vara en förklaring. Peace & Love är antingen en – allt är relativt – ovanligt civiliserad rockfestival eller en förvuxen stadsfestival med fler scener, större namn och bättre ljud. Programmet är stabilt och gediget, men inte särskilt iögonfallande. Det består i stor utsträckning av svenska artister på olika nivåer och i olika genrer. Kryddat då med några internationella namn som festivalen har ensamrätt på i Sverige. Som Iggy & The Stooges. Återförenade för första gången sedan tidigt sjuttiotal, då gruppen splittrades efter grava knarkproblem och inre stridigheter. Gruppens urpunk gör sig inte så bra på så stora scener som Peace & Loves Eldorado. Hur mycket sprattelgubben Iggy Pop – man slutar aldrig förvånas över hur mycket energi som finns i den ärrade, tunna kroppen – än studsar omkring och svankar med ryggen så lyckas han inte få till exempel ”Dirt” att nå ut särskilt långt. Mannen som har givit rumpurringningen ett ansikte ropar att han inte är en vanlig rocksångare och att Stooges inte är något vanligt rockband, men Iggy lurar ingen. Stooges gör trivsam gubbrock, ibland ganska bra och ettrig, ibland knappt med styrfart. Efter en stark inledning med bland annat ”1969”, ”Tv eye” och en allsångslyft ”I wanna be your dog” börjar punkrocken gå tomgång, den enkla sättningen känns som en begränsning i stället för en tillgång, mittpartiet känns väl stabbigt. Iggy fastnar i samma full fart framåt-läge hela tiden, han är ju en utlevande rocksångare för bövelen. Sedan bjuder han upp folk att dansa på scenen i ”No fun” och ropar ”det här är ett rockgig, för fan, inget nazistkonvent”. Då tar det ny fart igen. Blås adderas till ”1970” och den utdragna, nästan jazziga ”Funhouse”. Stooges släpper på tyglarna, tillåter sig att flyta ut. När de som sista extranummer repriserar ”I wanna be your dog” är det en helt annorlunda låt. Psykedelisk och friformsjazzig, med ett helt annat tempo. De skulle våga ta sig sådana friheter med fler av sina låtar. Mattias Dahlström musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 31968, "headline": "Kvinnan tar över hjälteglorian", "summary": "De starkaste och mest spännande filmkaraktärerna är i dag de kvinnliga, hävdar filmforskaren Rikke Schubart. I sex år har hon forskat om den kvinnliga actionhjältens historia.", "article": "Med tortyrscenerna i \"Kill Bill\" bröts den sista barriären i den kvinnliga actionhjältens historia. Nu finns det inga könsgränser kvar, menar filmforskaren Rikke Schubart. När Beatrix Kiddo (Uma Thurman) torterade Sofie Fatale (Julie Dreyfus) i \"Kill Bill\" markerade det en förändring i filmhistorien. Kiddo var knappast den första kvinnliga tuffingen på bioduken, men hon gick ett steg längre än sina föregångare. - Med \"Kill Bill\" gick Tarantino hela vägen. Kvinnan dräper inte bara och slåss utan torterar också. Efter det finns det knappt några tabun kvar, säger Rikke Schubart. I sex år har Rikke Schubart forskat om den kvinnliga actionhjältens historia. I boken \"Super Bitches and Action Babes: The Female Hero in Popular Cinema 1970-2006\" visar hon hur ett från början exotiskt fenomen har blivit en säker kassako för filmbranschen. De kvinnliga actionhjältarna är här för att stanna. Och frågan är om de inte redan har sprungit om sina manliga motsvarigheter. - I dag är det de kvinnliga filmkaraktärerna som är starkast och mest spännande, hävdar filmforskaren Rikke Schubart. Hon har valt att börja sin filmhistorik på 1970-talet, då trenden med kvinnliga actionhjältar tog fart på allvar. Då handlade det ofta om lågbudgetrullar inspelade med amatörskådespelare. Störst i genren blev Pam Grier som fick sitt genombrott i kvinnofängelsefilmer inspelade på Filippinerna. I blaxploitationfilmer som \"Coffy\" och \"Foxy Brown\" gjorde hon kombinationen svart/kvinna/actionhjälte lika naturlig som fil och flingor. - Det var väldigt råa filmer i realistiska miljöer. Ett typiskt scenario i Pam Griers filmer var att hon bodde i ghettot och drabbades av en knarklangare som fick hennes syster att börja knarka eller mördade hennes pojkvän. På 1980-talet hade Hollywood på allvar fått upp ögonen för att kvinnliga actionhjältar var kommersiellt gångbara. Mördarmaskinen Nikita i Luc Bessons film med samma namn och Sigourney Weavers Ripley i \"Alien\"-filmerna är två exempel på framgångsrika actionfigurer av kvinnligt kön. - Ripley är det första exemplet på en kvinnlig hjälte som inte är en typisk pinuppa. Hon är en representant för en intelligent kvinnlighet, tänker sig ur situationer, använder visserligen brutala metoder, men agerar hela tiden strategiskt. Hon fungerar som förebild för både män och kvinnor. Rikke Shubart väljer i sin bok att dela in de kvinnliga hjältarna i fem arketyper: dominatrixen, amazonen, modern, dottern och hämnerskan. Den sistnämnda dyker bland annat upp i Quentin Tarantinos \"Kill Bill\"-filmer, där handlingen drivs framåt av Beatrix Kiddos hämndbegär. De senaste tio åren har kvinnorna tagit ännu mer plats i film och tv. \"Charlies änglar\", \"Lara Croft\"-filmerna och tv-serier som \"Alias\" och \"Xena - krigarprinsessan\" är exempel på att actionhjälten allt oftare är av kvinnligt kön. Rikke Schubart menar till och med att den manliga actionhjälten just nu lever lite på undantag. - Det har inte kommit någon riktigt stor manlig hjälte som kan matcha Bruce Willis, Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger, säger hon och påpekar att 90-talets hjälteideal snarare var androgynt, i stil med Keanu Reeves Nemo-karaktär i \"Matrix\". Men är actionamazonen ett tecken på jämställdhet mellan könen, eller bara ett nytt sätt att utnyttja kvinnan? Kravlistan på hur en kvinnlig hjälte ska se ut - stor byst, silikonförstärkta läppar och fotomodellsansikte - andas knappast framåtskridande. - När jag började skriva boken trodde jag att den skulle bli feministisk. Men jag insåg snart att har man de glasögonen på kan man inte se de här filmerna. Då tänker man bara på sådant som \"varför har de valt henne med de stora brösten, hon är ju ingen bra skådespelare?\". - Men det är ju inte heller så att folk tycker att Sylvester Stallone eller Arnold Schwarzenegger spelar bra. De principer som gäller är att man ska vara en sorts pinuppa. När kvinnor blir actionhjältar följer de samma kommersiella regler som gäller för männen. Actiongenren är full av stereotyper och klichéer. Men samtidigt finns det tecken på att även filmmakarna i Hollywood börjar leka med könsrollerna. Tydligast är det i den senaste filmen i serien \"Pirates of the Caribbean\", menar Rikke Schubart. - I filmen väljs Keira Knightley till kung - inte drottning, utan kung! Det är ett uttryck för att hon både kan vara enormt snygg och bära fantastiska klänningar och slåss som männen. Hon kan välja både och. Det är inget antingen eller. Hjältinnekuriosa Flitigaste actionskådespelerskan är okända Cynthia Rothrock. Hon har spelat in mer än 45 filmer och kallas för \"Queen of video\". Varför är hon inte mer känd? Rikke Schubart tror att det beror på att filmerna spelades in i Hongkong – och att Rothrock inte är snygg. Hårdast av hjältinnorna är troligen Ripley i \"Alien\"-filmerna. I manuset framgick det inte från början om Ripley var man eller kvinna. Karaktären har kallats för \"Rambolina\" eftersom regissören James Cameron jobbade med både \"Rambo\" och \"Alien\". Största pionjären i branschen är Pam Grier. När Roger Corman rollbesatte \"The big doll house\" letade han egentligen efter en vit kvinna. \"Jag tänkte att om jag visade hur aggressiv och sexig jag var så skulle ingen tänka på min hudfärg\", sade Grier. 1997 specialskrev Quentin Tarantino \"Jackie Brown\" som en tribut till Pam Grier. Största hjältinnefiaskot? Där är det troligen dött lopp mellan \"G I Jane\" med Demi Moore och \"Cutthroat Island\" med Geena Davis. Den sistnämnda höll på att ruinera filmbolaget. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31975, "headline": "Trollflöjten ljuder över skyttegravarna", "summary": "Ingmar Bergmans ”Trollflöjten” har inspirerat Kenneth Branagh när han själv nu gjort film av Mozarts 1700-talsopera. Men han har flyttat handlingen till första världskriget.", "article": "I Kenneth Branaghs filmatisering av Mozarts sångspel ”Trollflöjten”, som har premiär i nästa vecka på svenska biografer, är handlingen förflyttad till år 1916 och till skyttegravarna under första världskriget. En film som med svindlande kast mellan realism och digital magi gör Ormen till en pyrande senapsgas, Nattens drottning till en härförare på en framrullande stridsvagn, Sarastros tempel till ett fältsjukhus och prins Tamino till en tidstypisk soldatpoet – en romantisk lyriker som slits itu mellan det våld han erfar och den idealistiska apellen: ”Your country needs you”. För att finna tajmningen mellan det tidiga 1900-talets fasor och sångspelet från slutet av 1700-talet har Shakespearefilmaren och världsskådisen Branagh rusat omkring på krigskyrkogårdar i norra Frankrike med en bergsprängare i handen – med Mozarts musik på högsta volym. Nu är han i Stockholm för att presentera sin film och senare på Fårö för att medverka under Bergmanveckan. När jag träffar honom på ett hotell i Stockholm nämner jag för honom hur Ingmar Bergman, inför tevepremiären 1975, försvarade sin radikala omarbetning av Mozarts ”Trollflöjten” med orden: ”Jag har pratat med Mozart.” Har du också pratat med Mozart? – Ha ha ha, ja, jag har lämnat ett meddelande på hans svarare, men jag har inte hört nåt från honom. Inte än. Vad tycker du om Bergmans film? – Den har inspirerat mig mycket. Framför allt hur den vågar plocka fram det oskuldsfulla. Barnets blick. För mig handlar ”Trollflöjten” om ett brott med oskulden. Det är därför jag har förlagt handlingen till första världskriget och år 1916. För mig symboliserar kriget slutet på oskuldens epok, och utgör skiljelinjen till en ny era av globala och sociala konflikter. Huvudrollen prins Tamino kunde ha varit en av det krigets alla unga poeter och drömmare – som bergsklättraren George Mallory eller författaren Robert Graves. – Dessutom tycker jag om hur Bergman fört tillbaka ”Trollflöjten” till 1700-talsteatern. Även om jag gjort tvärtom och kastat ut den i det rent filmiska. Men många scener är filmade från ovan eller underifrån. Och de flesta förflyttningar sker i lodrät riktning. Som om din ”Trollflöjten” utspelade sig i en helt vertikal värld? – Ja, du har rätt, det har jag faktiskt inte tänkt på. Kanske har även jag, när det kommit till kritan, kommit tillbaka till det ursprungliga operahuset med sina nedstigningar i underjorden och uppstigningar till himlen! Fast på ett nytt sätt. Vad var det i Mozarts ”Trollflöjten” som fick dig att vilja göra film av den? – Det var uvertyren. En musik som är både vild och vacker och som är som gjord att flyga till. Jag minns hur jag satt hemma i soffan, en lördag i maj för tre år sedan. Min mamma hade precis dött. Då kom hela öppningsscenen för mig – en färd som börjar i solen och som sen fortsätter i en oavbruten, sju minuters vindlande flykt, upp och ner genom molnen innan den landar i mörkret – i en djup skyttegrav som skär genom jordytan. Dina filmatiseringar av Shakespeare, särskilt komedin ”Mycket väsen för ingenting”, har en påfallande musikalitet. Vad ser du för likheter mellan Shakespeare och Mozart? – Skapandets vita hetta! Och att båda, med sin bedrägliga logik och frånvaro av fasta kategoriseringar, trotsar alla definitioner. För att de tvingar en att följa dem i spåret – trots att de stundtals fullständigt förvillar en. Trots att man ibland är övertygad om att de ibland inte ens själva visste hur de skulle komma vidare i handlingen. Filmen är full av sällsamma detaljer. Som när det berömda lutherska koralstycket framförs av en kör av staplade grå sandsäckar. Varför då? – Det är för att fånga den surrealistiska känslan av kriget – med alla dess individuella namn och öden och samtidigt dess fasansfulla ansiktslöshet och anonymitet. Och den närmast groteska närbilden på Nattens drottning under en av sina koloraturer. Varför ser hon ut att vara på väg att sluka hela universum? – Ha ha ha, ja ”Trollflöjten” är bitvis verkligen trippad! I den scenen tänkte vi faktiskt från början låta kameran gå ner i hennes svalg och diafragma och visa publiken på hela den fysiska apparat som möjliggör ett sådant makalöst sångsätt. Hur kan man låta så? Man blir ju rädd, inte bara för själva soundet, utan också för att det är så avancerat att det när som helst kan gå åt pipan. ”Trollflöjten” är en färd genom mörkret mot ljuset och är full av magiska skiften.Tror du själv på förtrollningar? – Jag tror på magin i det ögonblickliga. I såväl konsten som i livet. Och det är det som jag vill hylla. Martin Nyström martin.nystrom@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 31986, "headline": "Festivalchef med rätt att brassa på", "summary": "I går, måndag, invigdes Båstad Kammarmusikfestival. Årets upplaga låter brassinstrumenten glänsa. DN har talat med festivalens konstnärliga ledare, klarinettisten Karin Dornbusch.", "article": "Båstad Kammarmusikfestival räknas som Sveriges mest betydande i sitt slag. Festivalen presenterar ett brett utbud av kammarmusik framför allt från den klassiska och romantiska repertoaren, men också mer udda inslag som experimentella verk för saxofon, live-elektronik och videokonst. - Det är ju ändå många som har lite svårt att närma sig den nyare konstmusiken och som kanske inte frivilligt går på en konsert där det bara spelas nutida musik en hel kväll. Men på det här sättet får man det i lite mindre mängder åt gången och kanske i ett sammanhang där man hör paralleller med annan musik, eller motsatser, säger klarinettisten Karin Dornbusch. Förra året tog hon över som konstnärlig ledare efter oboisten Helen Jahren. - Festivalen har redan från början haft en internationell prägel och vad jag uppskattar med Helens val av artister är att hon har vågat ta hit både kända och mindre kända musiker och det vill jag fortsätta med. Festivalen har fått ett så pass gott rykte att folk kommer hit för att de är nyfikna. En restaurerad äppellada tjänar som konsertlokal, men en del av programmet lokaliseras till kringliggande kyrkor och gallerier. I år är det brassinstrumentens tur att få glänsa lite extra. Karin Dornbusch har bland annat bjudit in instrumentalister som spelar på alltifrån gamla instrument som zinkor och barocktromboner till moderna instrument och nutida musik. - Det är väldigt kul att kunna ta fram de här olika sidorna och visa brassinstrumentens stora bredd och mångsidighet, att de inte bara spelar fanfarer, säger hon och skrattar. Årets tonsättarprofil är kompositören Britta Byström. - Jag var nyfiken på att lära känna henne som person, höra vad som ligger bakom hennes skrivande. Hon är inte rädd för att vara lyrisk och vill att musiken ska vara vacker. Förra året presenterades Jennifer Walshe som är lite mer experimentell och därför ville jag ha en annan typ av kompositör i år. Sedan passade det bra eftersom hon själv är trumpetare och har skrivit för brasskvintett. Karin Dornbusch är också en av tre konstnärliga ledare för den schweiziska kammarmusikensemblen Camerata variabile i Basel, där hon är bosatt sedan 1995. Uppvuxen i en sångarfamilj började hon själv spela klarinett av en slump - hon provade instrumentet i kommunala musikskolan, fick ton och blev fast. Precis som sin företrädare Helen Jahren medverkar hon flitigt som musiker under Båstad Kammarmusikfestival. - Man sitter hela året och gör väldigt mycket administrativt jobb och jag är ju ändå musiker i första hand så för mig känns det viktigt att också få vara med och musicera under veckan. Karin Dornbusch har också introducerat programpunkter för de yngsta lyssnarna, något hon anser vara viktigt eftersom hon menar att vi annars kanske inte har någon konstmusikpublik om femtio år. I \"Eld\" möter klassisk musik magi, eld- och flaggkonster. - Det är en väldigt känsloladdad föreställning och det tycker jag passar bra för barn och ungdomar, att man känner och hör att klassisk musik förmedlar massor av känslor. Britt Byström, tonsättareBåstad Britt Byström, tonsättare Båstad Kammarmusikfestival pågår till den 30 juni. Vid 23 konserter presenteras alltifrån renässansmusik till nutida musik och videokonst. Festivalen har arrangerats av Båstad Kammarmusikförening sedan 1992. I år är brassinstrument ett genomgående tema med trumpetaren Håkan Hardenberger, Stockholm chamber brass, Concerto Palatino och Castel del monte med tubaisten/serpentspelaren Michel Godard och övertonssångaren Gavino Murgia. Årets tonsättarprofil Britta Byström presenteras genom ett antal kammarmusikverk och Carl von Linnés 300-årsjubileum firas med blomstrande musik i Norrvikens trädgårdar. Hela festivalprogrammet finns på www.bastadkammarmusikfestival.com Klarinettisten Karin Dornbusch har varit konstnärlig ledare för festivalen sedan 2006. Hennes senaste skiva \"Nordic clarinet concertos\" med klarinettkonserter av Carl Nielsen, John Fernström och Jouni Kaipainen nominerades till en Grammis 2007. I december turnerar hon tillsammans med litauiska Ciurlionis string quartet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 31997, "headline": "Afrikanska kvinnor kliver in i centrum", "summary": "I Afrika har ingen haft råd att läsa dem. I Europa har ingen velat. Men nu har det vänt. Prisbelönade Chimamanda Ngozi Adichie är bara en av flera afrikanska författare som är värda ett genombrott. Stefan Helgesson guidar. ”Allt går sönder” första bästsäljaren", "article": "BÖCKER Chimamanda Ngozi Adichie ”Purple Hibiscus” Fourth Estate Tsitsi Dangarembga ”The Book of Not” Ayebia Zoë Wicomb ”Playing in the Light” Umuzi Bessora ”Petroleum” Denoël Det är goda tider för afrikansk litteratur just nu. Förra veckan vann Chinua Achebe Bookers internationella pris för sin samlade författargärning – och några dagar tidigare förärades Chimamanda Ngozi Adichie The Orange Prize för romanen ”En halv gul sol”. Det var bara krönet på ett sagolikt år för Adichie. ”En halv gul sol”, hennes andra roman, har legat på de engelska bästsäljarlistorna i månader och gjort segertåg över världen, även i Sverige (se Thomas Götselius recension i DN 10/6). Något har hänt. Ända sedan Leopold Senghor gav ut sin négritude-antologi 1948 och Chinua Achebe debuterade med ”Allt går sönder” 1958 har afrikanska författare hamnat mellan två stolar. På hemmaplan, där de vill bli lästa, har ingen haft råd att köpa böcker. I Europa, där de oftast blir utgivna, har ingen velat läsa dem. Undantagen är betydelsefulla men få. Nigerianen Wole Soyinka tog sig igenom (den västliga) parnassens allra smalaste grindar med sitt Nobelpris 1986. Ben Okri fick Bookerpriset 1991 för ”Den omättliga vägen” och åtnjöt för en tid marknadens gunst. Sydafrikanerna Gordimer och Coetzee har en stabil internationell läsekrets, liksom exiltanzaniern M G Vassanji. Mia Couto från Moçambique och José Eduardo Agualusa från Angola säljer bra i Portugal. Men som regel har afrikanska författare skrivit för en exklusiv, akademisk läsekrets. Och haft extremt svårt att försörja sig på sitt skrivande. Adichies publika genombrott är sannolikt det största någonsin för en afrikan men hon är ingen ensam svala. Det där hägrande målet – en kår av yrkesförfattare från Afrika  – verkar inte så avlägset längre. Det finns nämligen fler strax bakom Adichie, särskilt men inte enbart från Nigeria: Chris Abani, Helon Habila, Sefi Atta, Uzodinma Iweala. Kanske mest slående är antalet kvinnor som träder fram. Om manliga författare från Afrika har haft det tufft, så har det nästan inte funnits kvinnliga författare. Pionjärer som Miriam Tlali från Sydafrika och Ama Ata Aidoo från Ghana strävade på i ensamhet, men på 80-talet vände det. Från de flesta hörn av den väldiga kontinenten kan man nu läsa vad som kunde kallas den andra berättelsen om det postkoloniala Afrika. När manliga författare på 60- och 70-talen skrev både om självständighetens förhoppningar och besvikelser hamnade kvinnorna i bakgrunden, gärna som symboler för ursprunget, ”moder Afrika”, och så vidare. Männen agerade; kvinnorna fanns i bakgrunden. Adichies debut från 2003, ”Purple Hibiscus”, är ett typexempel på den ”andra” berättelsen: en utvecklingsroman med en ung nigeriansk flicka i centrum och en patriark till far som det onda genius. Här är det den intellektuella mostern som står för hoppet om frihet. Litterärt placerar sig Adichie medvetet i en nigeriansk romantradition. Genom att skildra Biafra-kriget i ”En halv gul sol” ger hon sig oförskräckt, och med höga ambitioner, i kast med den nigerianska litteraturens största tema. Och när hon inleder ”Purple Hibiscus” med orden ”Things started to fall apart at home”, kunde blinkningen mot Achebes ”Allt går sönder” inte vara tydligare. Helt följdriktigt har Achebe gett Adichie sitt offentliga stöd. Hon framstår internationellt som hans kvinnliga arvtagare och motpart. Samtidigt finns det klara amerikanska influenser i hennes berättande. Skulle jag själv välja ut ett par kvinnliga afrikanska författare hamnade Zoë Wicomb från Sydafrika och Tsitsi Dangarembga från Zimbabwe i främsta ledet. Till listan kunde man även foga Bessora, med sin schweizisk-gabonesiska bakgrund. Wicombs andra roman, ”Playing in the Light” från i fjol, är en enastående skildring av ”passing”-fenomenet i Sydafrika: huvudpersonen är ”vit”, men hennes föräldrar var ”färgade” som under apartheidåren lyckades passera som ”vita” med allt vad det innebar av gränslösa privilegier och skräck för att bli avslöjade. Wicomb visar inte minst hur romanen, genom att inte vara ett bildmedium klavbundet vid människors utseende, kan komma särskilt tätt inpå rasismens schizofreni. Tsitsi Dangarembga debuterade liksom Wicomb i slutet av 80-talet. Hon såg länge ut att förbli en enboksförfattare. Men inte bortglömd. ”Rotlös” från 1988 har blivit en feministisk klassiker och hör till det sena 1900-talets starkare engelskspråkiga romaner. Med kirurgisk skärpa skildrar Dangarembga berättaren Tambudzais väg från extrem fattigdom till elitutbildning i 60-talets Rhodesia: ett utdraget enpersonskrig mot patriarkat och rasism men utan ett uns sentimentalitet. ”Rotlös” slutar dock öppet och nu, 18 år senare, har det kommit en uppföljare. Nu går Tambu i senior high school, befrielsekriget rasar, och som ung vuxen ska hon forma sig en tillvaro i det självständiga Zimbabwe. ”The Book of NOT” kräver mer av läsaren än ”Rotlös”. Vägen uppåt och utåt har blivit mindre tydlig. Fokus ligger på de extrema psykiska spänningarna som alstras av rasismen i Tambus nästan helvita elitskola. Tambu vill ju vara likadan, ja, bättre än de vita flickorna men kan aldrig bli vit. Den gränsen överskrider man bara på låtsas. Samtidigt väntar en annan samhällsordning i faggorna. Kriget kräver att man tar ställning, men Tambu avkrävs motsatta ställningstaganden. ”The Book of NOT” blir därmed en roman om omöjligheten som livstillstånd. En omöjlighet inringad med sällsynt språklig precision. Som motvikt till den anglosaxiska dominansen kan man hålla fram den franskspråkiga Bessora, som av någon anledning inte alls har uppmärksammats i Sverige. Ända sedan debuten med ”53 cm” (1999) har hon med burleska och absurda medel rört sig i mellanrummet mellan Afrika och Europa. Här möter vi ett annat språkligt universum – mindre George Eliot och Alice Walker, mer Alfred Jarry och Rabelais. Den språkliga lekfullheten kunde ibland jämföras med Jonas Hassen Khemiri och Alejandro Leiva Wenger. Bessoras tredje roman, ”Petroleum”, från 2004, är en rapp och bitsk fantasi kring oljeexploatering och terrorism i Gabon – skriven före klimatdebatten – och för drygt en månad sedan kom hon ut med ”Cueillez-moi jolis Messieurs” (ung. Plocka mig, mina herrar), en roman som enligt recensionerna behandlar aidstemat med samma absurdistiska energi. Mottagandet av Bessora har varit blandat, eller rättare sagt polariserat. Det litterära klimatet i Frankrike har sina konservativa drag och Bessora nöjer sig inte med att vara en duktig ”frankofon” – det vill säga franskspråkig men icke-fransk – författare. I stället mixtrar hon, genom sin dubbla förankring i Gabon och den franska litterära traditionen, med själva den franska identitetens gränser. Det är provocerande och välbehövligt. Och ännu ett tecken på att Afrikas kvinnliga författare kliver in i centrum. Stefan Helgesson stefan.helgesson@dn.se Négritude var en litterär och intellektuell rörelse som startades i 1930-talets Paris av Leopold Senghor, Aimé Césaire och Leon Damas. Syftet var att förena svarta, särskilt inom det franska imperiet, och återupprätta deras kulturella stolthet efter slavhandelns och kolonialismens härjningar. Publiceringen av afrikansk litteratur på engelska tog fart efter nigerianen Chinua Achebes debut med ”Things Fall Apart” 1958. Numera ingår afrikanska författare självklart på läslistorna på amerikanska universitet. Viktiga kvinnliga författare utöver dem som nämns i artikeln är Mariama Bâ, Flora Nwapa, Calixthe Beyala, Unity Dow, Yvonne Vera, Paulina Chiziane, Rayda Jacobs och Sindiwe Magona. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32001, "headline": "Fyndigt och fartigt när bröderna Marx går igen", "summary": "”Den stora premiären” på Fredriksdals-teatern i Helsingborg är en hyllning till bröderna Marx, men spinner också trådar till Poppe och Charlie Chaplin. Sjuhelsikes bra, tycker DN:s Rikard Loman.", "article": "Teater ”Den stora premiären” Åke Cato och Mikael Neumann Regi: Adde Malmberg Medv: Eva Rydberg, Ola Forssmed, Kim Sulocki, Ing-Marie Carlsson, Johannes Brost, Mia Poppe m fl Scen: Fredriksdalsteatern, Helsingborg Årets uppsättning på traditionstunga Fredriksdals utomhusteater är annorlunda på flera olika sätt. ”Den stora premiären” är en hyllning till bröderna Marx, och bara det är en avvikelse från den regel som säger att pjäserna på Poppes gamla teater ska vara ordentligt rotade i det skånska och lokalpatriotiska. Allt kretsar denna gång kring Eva Rydbergs Harpo, Ola Forssmeds Groucho och Kim Sulockis Chico. Alla tre bidrar på snåriga och snurriga sätt till att rädda en rivningshotad teater. Mer uppseendeväckande är det ändå att årets uppsättning tillåter sig att inte bara vara rolig, utan även allvarlig och trotsig: Rydbergs stumme Harpo tar plötsligt till orda och säger med märkligt vemodig uppsyn att världen skulle vara bättre om vi talade mindre; Johannes Brosts gangsterboss, som hotar att göra om teatern till en boxningsarena, kritiserar i förbigående demokratin i det nya Amerika; Mia Poppe och Kalle Rydberg reflekterar i rollen som det unga, förälskade paret över rollen som förälskat ungt par. Så brukar det inte vara på Fredriksdal. Allra mest uppseendeväckande är det emellertid att årets uppsättning är så sjuhelsikes bra, fyndig och fartig som aldrig förr. Åke Catos och Mikael Neumanns nyskrivna komedi och Adde Malmbergs regi skapar utrymme för både fysisk och verbal komedi på hög nivå. Uppsättningen som helhet är en veritabel clownskola som spinner fina trådar som förbinder Rydberg, Poppe, bröderna Marx, Chaplin och många andra företrädare för en uråldrig gycklar- och commedia dell’arte-tradition. Pjäsen passar naturligtvis Eva Rydberg som hand i handske. I denna uppsättning är hon både lärare och elev. Hon citerar en förebild för att visa hur hon själv bar sig åt för att skaffa sig komiska ben. Om man inte såg Harpos storhet förut så gör man det nu, genom Rydberg. Hon är omgiven av en förhållandevis anonym ensemble, men Ola Forssmed imponerar stort i sin konsekventa Groucho-imitation. När han inte vrider kroppen ur led sjunger han som en Tom Lehrer och hans version av ”Lydia” är fenomenalt underhållande. Kim Sulocki gör en betydligt mer återhållen, men alldeles egen Chico. När de tre tillsammans genomför ett finurligt spegelnummer är det som om hela Fredriksdalspubliken kollektivt tappar hakan. Man besöker i regel inte denna teater för att få se perfektion. Huvudpersonerna backas upp fint av den övriga ensemblen. Birgitta Johanssons gangsterbrud, som försöker kuppa åt sig en huvudroll, har pjäsens falskaste sångröst, men allt hon gör denna kväll är klockren komik. Christer Söderlund är också en utmärkt gammal gubbstrutt. Hans dåliga minne ligger till grund för hela intrigen och hans omständliga berättande försenar den lyckliga finalen, men hela kvällen går alldeles för snabbt. Rikard Loman teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32023, "headline": "Blygsam trollkarl utan förklädnad", "summary": "Elva år gammal blev han Harry Potter med hela världen. Och stenrik. Men Daniel Radcliffe försöker vara en vanlig tonåring som mest ser fram emot rockfestivaler i juli - samtidigt som den femte filmen \"Harry Potter och Fenixorden\" har premiär.", "article": "Jag har läst någonstans att Daniel Radcliffe kan vrida ena armen i 90 graders vinkel. Jag kommer att tänka på det när vi träffas i London, och han artigt sträcker fram handen för att hälsa. Utan sin rollfigur Harry Potters runda glasögon, svarta, buskiga hår och slängkappa ser han ovanligt vanlig ut. Som en vanlig sjuttonåring, i t-tröja och jeans. För mig, som är Harry Potter-fan, känns det för en kort sekund lite snopet. Daniel Radcliffe har spelat Harry Potter - pojken som på sin elvaårsdag får reda på att han besitter magiska krafter - i fem filmer, med ytterligare två på gång. Den första filmen \"Harry Potter och de visas sten\", spelade Daniel in när han var tolv. Sedan dess har han spelat in Potterfilmer elva månader om året, med undantag för ett halvårs uppehåll mellan den andra och tredje filmen då hans föräldrar krävde att han skulle gå i vanlig skola ett litet tag för att inte bli helt desillusionerad. Det verkar ha fungerat. - Jag har bestämt mig för att aldrig bli en av de där människorna som det går rykten om i branschen, säger han. Det finns så mycket arrogans bland skådespelare, som jag är glad över att kunna säga att Harry Potter-gänget är fritt från. Daniel Radcliffe är allvarlig och sprallig om vartannat. En sjuttonåring med musik som främsta intresse. Jag tror att vi kommer bra överens. Jag skojar med honom och frågar om han någonsin sagt \"Vet ni inte vem jag är! Jag är världens mäktigaste trollkarl!\" i någon situation. Daniel skrattar först högt och skakar på huvudet. Sedan sträcker han lite på sig och svarar med allvarlig, vuxen röst. - Nej, något sånt har jag aldrig gjort. Jag hör hela tiden saker från människor som jobbat med film, de säger \"Den och den var en riktig mardröm att jobba med\". Sådan ska jag aldrig bli. Harry Potter tycker ofta att folk dömer honom på förhand för att han är känd. Känner du också så? - Kanske. Men jag är inte så rädd för det. Om de bara vill vara vän med mig för att jag är känd så kommer de nog inte att bli det i alla fall. Om de dömer mig efter något de hört så bryr jag mig inte. Jag tycker inte att det är rätt att döma någon innan man har träffat dem. Har du haft erfarenhet av det? - Inte riktigt. De som vill bli polare med en för att man är berömd är lätta att känna igen. De är inte så subtila, det är vanligtvis de som kommer fram och säger \"Du vet, jag vill inte bli kompis med dig bara för att du är känd\". De som säger så är alltid de som vill bli det just därför. Trots att Daniels liv de senaste fem åren bestått av att spela Harry Potter är han väldigt angelägen om att stå med båda fötterna på jorden, och att göra ett bra jobb framför kameran. Att han tar skådespeleriet på allvar säger han är främsta skälet till att han tackat ja till att spela sexuellt förvirrad stallpojke i pjäsen \"Equus\" på London National Theatre, en roll som även inkluderar en tio minuter lång nakenscen. Att han är medveten om bilden av sig själv som lillgammal barnskådis är tydlig i ett extra roligt avsnitt av Ricky Gervais teveserie \"Extras\" där han flörtar med alla äldre kvinnor. Harry Potter-filmerna, baserade på J K Rowlings böcker, har inte bara gjort Daniel världskänd, utan också till Storbritanniens rikaste tonåring, god för ungefär 40 miljoner kronor (vilket är flera miljoner mer än vad Prince Harry är värd, till exempel). Och då har han inte ens skrivit på kontraktet för den sjunde och sista filmen i serien ännu. - Men jag vill inte veta hur mycket pengar jag har på banken, säger han. Jag får väl reda på det när jag är arton ändå. Jag är så klart medveten om att jag lyckligt lottad, men jag känner inte att jag måste hålla på och räkna. Sedan den första filmen, för sex år sedan, har Daniel fått spela mot många stora namn som har kommit och gått i olika biroller, som Kenneth Branagh, Emma Thompson, Michael Gambon och Gary Oldman. En av de större rollerna, som Harrys ärkefiende Voldemort, spelas däremot av en oigenkännlig Ralph Fiennes. - Jag har aldrig sett så många människor runt en monitor som när vi gjorde första scenen med Voldemort. Det var otroligt. Alla blev helt knäpptysta direkt när Ralph kom ut på scenen. Varför då? - Hans närvaro och rollen han spelar. Egentligen var det bara kostymörerna och sminköserna som visste hur han skulle se ut. Kamerakillarna, ljuskillarna och alla andra visste ju inte. Det är ju inte som att det skickas runt foton av hur alla kommer att se ut efter flera timmars makeup. Han kom ut på scenen och alla blev knäpptysta för att han såg verkligen väldigt läskig ut. Var det första gången du såg honom också? - Nej. Jag hade sett honom strax innan. Jag hade blivit sminkad och var på väg till min loge när jag kom på att jag hade glömt en cd i sminkstudion. Så jag rusade in och skrek \"Hej allihopa, ledsen, jag glömde en grej!\" och skulle precis ta skivan när jag insåg att Ralph Fiennes satt i stolen. Jag blev alldeles paff och sa \"Oj, hej, jag heter Dan förresten\". Jag tog ur skivan lite generat och sa \"Hej då, vi ses på scenen\". Jag kände jag mig lite skämmig efteråt. Stannar du aldrig upp och tänker \"herregud, det är ju Gary Oldman jag har framför mig\", när du gör en scen? - Jo. Speciellt när det är Gary Oldman! Han är den jag beundrar mest av alla jag jobbat med. Han och Imelda Staunton. De var jättesnälla och hjälpte mig med idéer och så i scenerna som vi hade tillsammans. Först är man rätt blygsam. Faktum är att jag var generad ett bra tag runt Gary. Inte på grund av något han gjorde utan bara för att det var han. Får du någon specialinformation från J K Rowling om hur det här äventyret kommer att sluta? - Jag vet ett par små detaljer om den sjunde boken. Avslöjade hon det för dig för att ni är kompisar? - Jag frågade henne inte ens. Hon är väldigt avslappnad runt mig. Det var ett tillfälle då det fanns en viss grej från en av filmerna i min loge och producenten var där och då sa hon \"David, kasta inte bort den där, du kommer att behöva den i sista filmen\". Sådana små grejer slänger hon ur sig hela tiden. Vad skulle hon svara om du bad henne berätta vad som kommer att hända? - Hon skulle nog säga nej. Och med rätta. Hon borde inte tala om något för mig, det vore inte bra. Det är som om du skulle få reda på vad som kommer hända med dig om fem år. Om jag visste vad som väntar Harry skulle jag nog ändra sättet jag spelar honom på. Harry vet ju inte vad som ska hända med honom så jag borde ju inte heller veta det. Plus att jag är jättedålig på att hålla hemligheter. Jag kommer att tänka på det där med armen. Jag frågar om det är sant att han kan vrida den i någon konstig vinkel och han skiner upp som en sol. Han ställer sig upp och ber mig kolla när han - faktiskt - vrider hela armen ett halvt varv. - Hade det funnits en kamera i rummet hade jag aldrig visat det här för dig, fnissar han. Jag säger att jag är imponerad. Det sporrar honom på något vis och han ber mig räkna till tre. Ett, säger jag och han räcker ut tungan och viker den. Två, säger jag och han rullar tungan till en boll. Tre, säger jag och tungan blir till en rullad. Han flinar. - Läskigt, eller hur? Jag har lärt mig göra några riktigt skumma saker. Du får välja dina tillfällen med försiktighet, påpek ar jag. Ja, lovar han halvt på allvar och jag frågar vad han ska göra i sommar. - Jag hoppas gå på musikfestivalen i Reading. Men det är svårt att få biljetter. Du kan ju alltid säga: \"Vet ni inte vem jag är? Jag är världens mäktigaste trollkarl!\" - Haha! Nej, men det vill jag inte för om man går in med VIP-biljetter hamnar man på sidan av scenen och jag gillar inte det, jag vill vara där alla andra är. De som kommer dit för musiken. Daniel Radcliffe blir 18 år den Daniel Radcliffe blir 18 år den 23 juli. Han gjorde sitt första professionella framträdande 11 år gammal som David Copperfield i en teveproduktion. När producenten David Heyman råkade på Daniel och hans pappa på ett teaterbesök påpekade Heymans fru att Daniel såg ut som den tecknade Harry Potter i böckerna. Heyman såg likheten direkt och gav honom rollen. Böckerna om Harry Potter är skrivna av J K Rowling. Den sjunde och sista boken i serien kommer ut på engelska i sommar. Filmatiseringen av \"Harry Potter och Fenixorden\" (efter den femte boken i ordningen) har svensk premiär den 13 juli. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32030, "headline": "Italien är mycket mer än latte", "summary": "Italiensk samtidskonst intar Röda sten i Göteborg.. Mario Airò är en av 14 italienska konstnärer som medverkar i sommarutställningen \"Fatto in Svezia\" på Röda sten i Göteborg.", "article": "- Säg stopp, säger baristan. Mario Airò säger stopp när en tredjedel av espressokoppen är fylld, lägger i socker och rör om: - Så här skall en espresso se ut. Mario Airò är en av 14 italienska konstnärer som medverkar i sommarutställningen \"Fatto in Svezia\" på Röda sten i Göteborg. Vi sätter oss på kulturhusets uteservering, med utsikt över älven. Mario Airò tänder en liten smal cigarrett. - Ingmar Bergman är ännu den mest kände svenske konstnären i Italien. Carsten Höller känner jag till förstås, fast han är väl tysk? Mario Airòs bidrag till utställningen har arbetsnamnet \"Absolute beginning\". Små hittade teckningar har projicerats och uppförstorats. Bilderna är förhistoriska och de flesta av okänt ursprung. Men en är svensk, berättar han: - Den föreställer två flygande män, med insektsliknande vingar. De har stora näsor, kanske bär de masker, det är något schamanaktigt över allt. Jag är intresserad av perception, hur vi för bara 200-300 år sedan betraktade verkligheten på ett helt annorlunda sätt. Förberedelserna till \"Fatto in Svezia\" har pågått sedan 1998. Utställningen är ett utbytesprojekt - våren 2008 skall svenska konstnärer ställa ut i Turin, Siena och Rom. Oscar Aschan är curator: - Den svenska bilden av Italien är stereotyp. Jag vill visa att det finns mer än latte- och machokultur. En miljömedvetenhet till exempel och en stark feministisk rörelse. Bakom internationella stjärnor som Maurizio Cattelan och Monica Bonvicini döljer sig en stor, levande samtidskonstscen i Italien. För utställningen i Göteborg är några verk specialgjorda, andra har gjorts om för Röda stens lokaler. Kulturhuset är inne i en förändringsprocess. Efter att länge ha hyrt ut lokalerna till externa aktörer skall Röda sten nu i högre grad producera ett eget program: - Det handlar om en kontinuerlig professionalisering. I Göteborg finns ett stort behov av institutioner som arbetar med samtidskonst på hög nivå, berättar Henrik Andersson i den nya programgruppen. Institutionen Röda sten är huvudman för Göteborgs fjärde internationella konstbiennal 25/8-25/11. Curatorerna Joa Ljungberg och Edi Muka har bjudit in 28 konstnärer från olika delar av världen, bland andra Thomas Hirschhorn, Jenny Holzer och Pål Hollender. Biennalen skall i år, med blott tre miljoner kronor i budget, inte bara förankras nationellt och internationellt utan också lokalt. Parallellt med huvudutställningen i Göteborgs konsthall, Konstmuseet, Gamla posthuset och Röda sten, skall göteborgska konstnärskollektiv och konstnärsdrivna gallerier arrangera satellitprojekt. Vad är Röda Sten? Byggnaden Röda Sten är den enda kvarvarande industrilokalen i området Klippan, under Älvsborgsbrons södra fäste i Göteborg. Kulturhuset Röda Sten startades 1991. Det drivs av en ideell förening med cirka 1.000 medlemmar och omfattar utställningsverksamhet, restaurang och uteservering. Området Röda Sten har fått sitt namn efter en mytomspunnen sten som sägs ändra färg. En svensk officer lär ha dödats där och hans blod sprutat över stenen. Utställningen \"Fatto i Svezia\" pågår t o m 5/8, info: www.rodasten.com ", "article_category": "culture"}
{"id": 32032, "headline": "Kvinna med dubbel blick", "summary": "Birgitta Holm fängslar med sin inlevelse och energi. Ingrid Elam läser en ny biografi om Victoria Benedictsson där den kvinnliga författaren är ett solklart subjekt, inte ett offer.", "article": "Böcker Birgitta Holm ”Victoria Benedictsson” Natur och kultur Victoria Benedictsson tog sitt liv på ett hotellrum i Köpenhamn natten till den 22 juni 1888. Självmordet var noga planerat, hon hade försökt en gång tidigare och ville inte misslyckas igen. Varför gjorde hon det? När jag gick i skolan hette svaret Georg Brandes. Victoria Benedictsson hade ett olyckligt kärleksförhållande med honom. Hon var den lilla postmästarfrun från Hörby som skrev under pseudonym, han var sin tids mäktige och maktfullkomlige kritiker som avfärdade hennes sista roman ”Fru Marianne” med ett föraktfullt ”dameroman”. På 1970-talet blev Benedictsson stor, den viktigaste svenska åttiotalsförfattaren efter Strindberg och ett självklart namn i kanon. Det kom nyutgåvor av romanerna och novellerna, det skrevs avhandlingar och, viktigast, den tidigare opublicerade dagboken gavs ut. Då var det Victoria Benedictssons pseudonym Ernst Ahlgren som dödade henne. Pseudonymen hade gjort det möjligt för henne att skriva, men den blev till slut ett alltför tungt bevis på den kvinnliga författarens utanförskap. Alla i Hörby visste att postmästarfrun målade, men ingen att hon skrev. Det är Birgitta Holm som i sin nyutkomna bok om Victoria Benedictsson påminner om vad som ansågs vara en lämplig syssla för en kvinna. Birgitta Holm frågar aldrig rent ut varför Victoria Benedictsson tog sitt liv, hon är för klok för det, men hon målar ett porträtt av författaren i en livligare färgskala än den man är van att se. Inte bara grått och svart, utan också bitskt stålblått med här och var små explosioner av rött och gult. Även om Birgitta Holm inte kommer med så många nya forskningsrön blir bilden ändå ny: Victoria Benedictsson är ett subjekt, inte ett offer. Det gäller även under natten i Köpenhamn. Men är bilden sann? Eller är det biografens eget temperament som färgar av sig på föremålet? Det är en kättersk tanke jag inte riktigt kan mota undan eftersom jag läst Birgitta Holms tidigare böcker om romanens ”mödrar” och vet att hon är en medryckande skribent som kan få den oansenligaste texttrasa att glänsa och stråla som Aladdins lampa. Det kan å andra sidan aldrig vara en invändning om man inte blir besviken när man sedan går till källorna och finner att lampan bara var en grå trasa trots allt. Så är det inte här. Birgitta Holm har en förmåga att ta en alltför välbekant, nednött rad och vrida den så att dess betydelse förändras och växer. I boken om Selma Lagerlöf var det ”Äntligen stod prästen i predikstolen” som fick rymma ett helt litterärt program, här är det den lite mindre kända men skenbart triviala ”Dörren till det lilla serveringsrummet gick upp och Marianne trädde in”. ”Fru Marianne” är en svensk ”Madame Bovary” med ett utopiskt slut. Marianne är en ung flicka som är fostrad till att servera sig. Hon har fötts upp på romantisk litteratur och blir besviken på äktenskapet med sin präktige och lite tråkige make. Hon inleder det som då kallades flörtationer med en vän i familjen, men vaknar ur förtrollningen när hon väntar barn med sin man. Då inleder hon ett reparationsarbete som inbegriper henne själv såväl som männen i hennes liv. Hon vill nu bygga på gemenskap, inte bara eller ens i första hand mellan själar, utan mellan kroppar och i det dagliga arbetet. Samtiden, det vill säga de manliga författarna och kritikerna, ville i stället ha fri kärlek och känslans primat över tanken. Även eftervärlden har i ”Fru Marianne” sett en tillbakablickande utopi, men Birgitta Holm är säker på sin sak: Victoria Benedictsson var mer än hundra år före sin tid när hon försökte beskriva en annan grund att stå på än förälskelse. Hon kunde inte leva som hon skrev. Äktenskapet med postmästaren blev efter några år en överenskommelse om samexistens under samma tak men inte i samma rum. Arbetsgemenskapen sökte hon i stället med en ung man i prästgården, Axel Lundegård, som blev hennes lyssnare, läsare och medskribent. Och även om hon i böckerna ger uttryck för sensualism och längtan blev kärlekens praxis en grym besvikelse för henne, en kväljande upplevelse, nogsamt redovisad, beskriven och chiffrerad i Stora boken, dagboken. Långt innan den vampyriska kyssen blev ett motiv i konsten beskrev Victoria Benedictsson Brandes kyss, som hon längtat och fantiserat om, som ett bett, hårda tänder mot kalla läppar, något ”glupskt utan värme”. Det finns i det mesta av det Victoria Benedictsson skrev en mörk fläck, ett sår som handikappar kvinnan, gör henne till en stympad man och samtidigt till en unik, utvald varelse. Birgitta Holm petar i såret på jakt efter en förklaring. Vad var det som födde sexualskräcken hos den starka och sinnligt begåvade Victoria Benedictsson? En lösryckt rad, om hur hon ”från sitt sjunde levnadsår fått svälja sådana saker”, får växa till bevis på incest. Det är en övertolkning som är helt onödig, vi behöver inte ha svar på frågan. Det räcker med att vi ser såret. Och att Victoria Benedictsson själv såg det. Något av det mest fascinerande med Birgitta Holms läsning är just att hon visar hur dubbel Benedictssons blick är. Andra har gjort det tidigare, men Birgitta Holm lyfter fram citaten, fyller ut bilden med sin inlevelse, fängslar med sin energi. Brandes plågade Victoria Benedictsson, berättade om sina andra erövringar för henne och förebrådde henne för hennes erotiska ovilja. Men hon var inte hans offer. Det var han som var osäker, hon såg honom i ett klart och obarmhärtigt ljus och visste vem hon själv var och vad hon ville. När hon inte hade makt att styra sitt liv tog hon makten över sin död. Ingrid Elam litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32040, "headline": "Keramiska betraktelser av samtiden", "summary": "Konsthantverk har stor publik dragningskraft, ändå satsar de etablerade institutionerna sällan på utställningar. Gustavsbergs nya konsthantverkshall är extra välkommen.", "article": "Utställning ”Illuminations” ”Magisterelever x 6” Gustavsbergs konsthall t o m 16/9 2007 För att göra Gustavsbergs hamn än mer intressant för besökare och stärka områdets varumärke finansierar Gustavsbergs Hamn AB en konsthall med inriktning på samtida konsthantverk. Den öppnade förra veckan och ingår i en satsning på ”event, mässor och turism”, enligt bolagsvd:n Dag Landvik. Till satsningen hör också, bland annat, en ny mässa för historiskt och nutida konsthantverk som har premiär i november. Även den alltså tematiskt kopplad till kustsamhällets anrika porslinsindustrihistoria. Varumärkesprofilering och identiprenörskap var orden. Men en satsning på konsthantverkshall är välkommen. I dag finns anmärkningsvärt få scener öronmärkta för fältet, i synnerhet med tanke på hur utbrett intresset är. De få gånger som stora etablerade institutioner satsar ordentligt på konsthantverk vallfärdar publiken. Konsthallen behövs, och i Gustavsberg är konsthantverkslivet redan nu livaktigt. Framför allt genom Ateljéföreningen där en stor del av Stockholms mest etablerade konsthantverkare är medlemmar, med verkstäder i de gamla industrilokalerna. Flera av dem ställer sedan i går och till och med september ut på porslinsmuseet i Gustavsberg, mittemot nya konsthallen. Gustavsbergs konsthall har ambitionen att bli en flaggskeppsarena, välkänd såväl inom som utom landets gränser. Men för det känns utställningslokalerna väl små. Kanske går det ändå vägen, om tanken också är att vara med och driva debatten och arbeta på flera plan, för det finns ett sug efter röster. Premiärutställningen består av två delar. Huvudnumret är skulptural och tydligt berättande samtidskeramik från Sverige och Norge av sex handplockade utövare. Tema skulle kunna vara vardagens cirklar och bräcklighet. Andra utställningsdelen står årets magisterstudenter från Konstfacks keramik och glas-linje för. Norge representeras av Irene Nordli, verksam i Oslo. Hennes släta och sterilt blankglaserade, alien-underliga och manskönade figurer illustrerar fullkomlighet och ofullkomlighet i ett: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! … Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”, för att stjäla några rader från en känd poet. Utseendemässigt sett kunde gestalterna lika gärna vara gjorda av plast som av lera. Konsthantverk är ”en disciplin med bredd och mångfald där hantverket och materialkunskapen är basen, varifrån formen och konsten växer åt många håll”, menar Maj Sandell, hallens konstnärliga ledare. Följaktligen visas Susanne Larssons pilligt modellerade och färglagda vardagsbetraktelser från köksbord och dagissamlingar, som annars blivit mest uppmärksammade i bildkonstsammanhang, parallellt med exempelvis Jakob Robertssons keramiska interiörer, han är medlem i konsthantverksgruppen We work in a fragile material. Ett statement tydligt som något. Begreppen sitter i betraktarnas ögon. Sedan tillkommer en butiksdel, som kanske tar en femtedel av utrymmena i anspråk, en alltför stor plats av helheten. Samtidigt är det ett faktum att många tillverkare av mindre bruksorienterade men högkvalitativa, unika föremål har haft svårt att finna lämpliga försäljningsplatser. Här visas alla på en och samma yta, en dröm för Samlar-Sverige. Dessutom: Vill man snabbt och effektivt uppleva bredden i samtida svensk, handgjord keramik och glas är det till butiken man ska gå. Åtminstone innan för mycket har sålts och ordningen rubbats. mALIN VESSBY form@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32047, "headline": "Popfarbror i fas med sin ålder", "summary": "Nick Lowe närmar sig sextioårsstrecket och fortsätter att göra tidlösa, stillsamma, enkelt formulerade skivor. ”Det tar mig evigheter att få en låt att låta som om jag just hittade på den”, säger han till DN:s Nils Hansson i London.", "article": "LONDON. Skivan heter ”At my age”. Nick Lowe är femtioåtta år fyllda och lika vithårig på det tecknade omslaget som i verkligheten. Han vill inte låtsas att han är ung, tvärtom är det här hans sätt att visa hur underbart gammal han har blivit. Han säger dessutom att det är något han har jobbat mot i tjugofem års tid. Ända sen hans korta tid som framgångsrik popstjärna tog slut i början av 80-talet, och han undrade vad han skulle hitta på nu – en ung fördetting som inom sig hade den paradoxala känslan av att inte riktigt ha kommit i gång ännu. – I jazzmusiken finns ju inte det problemet, säger Nick Lowe. Man kan inte vara för gammal. Eller i bluesen, eller den klassiska musiken. Men på den tiden fanns det inte något sådant som en trovärdig, äldre popsångare. Jag ville hitta ett sätt att använda det faktum att jag blev äldre – i den här branschen som inte värdesätter åldrande – så att folk skulle säga ”åh jag önskar att jag var lika gammal som Nick Lowe”. Vi sitter på hans förlag, tre trappor upp mitt i Soho, det är sex år sedan förra albumet men den trettiotre minuter korta skivan låter som något han svängde ihop kvällen efter att den förra blev klar. Korta låtar, enkelt formulerade, stillsamt inspelade av några äldre herrar som har känt varandra länge. – Ja, du vet, säger Nick Lowe, det tar mig evigheter att få en låt att låta som om jag just hittade på den. Som om jag totade ihop den på tio minuter. Det krävs veckor av tankar, för att få det att låta som att det inte krävde något tankearbete alls. Jag tänker på låtskrivande hela tiden, men det mesta jag skriver är rent skräp. De senaste skivorna har alla kommit till på ett liknande, makligt vis. När Nick Lowe har fått två låtar klara som han är riktigt nöjd med, då ringer han ihop bandet och börjar spela in. Sen tickar det på, med en inspelning här och en där och efter ett år eller så står han där med ett nytt album. Inte så denna gång. Eftersom det hände saker i livet, som störde lunken. Å ena sidan dog hans föräldrar, strax efter varandra. Å andra sidan fick han sitt första barn, en nu tvåårig son. Så inspelningarna kom lite när de kom, och i hans öron låter därför resultatet mer som en samlingsskiva än som ett regelrätt album. Vi andra hör en skiva som präglas av exakt samma sorts lugna tidlöshet som de tre föregående, vilka Nick Lowe ser som en sorts trilogi. Möjligen med en aning större influens av gammal soul och en aning mindre av gammal country. – Jag är väldigt uppenbar med mina influenser, säger han. Du vet, man tar ett talesätt här, stjäl en liten bit där. Det är hur du blandar ihop det som betyder något. Men jag avskyr allt som är retro, det är inte alls vad jag håller på med. Däremot erkänner han att han inte längre har någon koll på ny musik. Han är fortfarande en musikfantast av stora mått, men det han lyssnar på är gamla grejer. Från 1948 till 1975, eller så. Fram till alldeles före punken. – Det finns en sådan mängd av ofattbar musik som gjordes under den tiden, säger han. Till största delen av folk du aldrig har hört talas om, som aldrig lyckades. Det är nästan som om de strålades in från yttre rymden, för man ser aldrig några andra bevis på att de över huvud taget levde. Allt som finns är skivorna. Vilka gjorde alla de här otroliga soulskivorna på 60-talet med tusentals artister på små skivbolag? Eller rockabilly? Det låter som något Marsmänniskor har hittat på. För Nick Lowe är punken den stora vattendelaren. Vilket är lite lustigt, med tanke på att han var en av nyckelfigurerna på den tidiga engelska punk- och nyavågenscenen. Dels som producent, för bland andra The Damned, Elvis Costello och The Pretenders, dels som en av grundarna av det lilla, högljudda skivbolaget Stiff, där många av de tidiga punksinglarna gavs ut samtidigt som de stora skivbolagen ännu inte visste hur de skulle behandla detta nya musikfenomen. – Det var bara en kort tid, men det var underbart, säger han. Vi var aporna som styrde djurparken. Vårt budskap till de stora bolagen var: Försök inte ens tävla med oss, vi är både hippare och smartare. Ni har ingen chans att hålla vårt tempo, vi kan ha en skiva ute i butikerna denna eftermiddag! Och det varade väl ett halvår, eller kanske ett år, sen hade de stora skivbolagen tagit initiativet igen. Men han ser samtidigt en ironi i att vara en av dem som sägs ha sopat rent med det gamla och slagit upp en ny dörr för punken. Hans perspektiv var helt annorlunda. – Jag trodde att det här var slutet, säger Nick Lowe. Vad vi gjorde var att dansa runt popmusikens lik och ge det ett rejält kok stryk. Och vid månadens slut skulle vi alla vara tillbaka i kexfabriken. Riktigt så blev det nu inte, men Nick Lowe har fortsatt att gräva sig ner i musiken före punken. Han tycker att den moderna musiken har blivit på tok för konservativ och han ogillar modern studioteknik till den grad att han slutade ta producentjobb. – När all den där rymdmänniskomusiken gjordes, på 50-talet och 60-talet och 40-talet, då fanns det en sorts oskuld som gjorde allt mycket vildare. Nu är alla hippa, till och med korkade människor, alla har balla frisyrer och vet var de ska köpa sina kläder... Och jag tycker att det är lite synd. Nick Lowe kommer från en annan tid. På 60-talet kunde han höra ett rykte om att en snubbe hade en Fender Stratocaster-gitarr, tog reda på adressen, åkte dit med ett par vänner – och blev insläppt. En annan gång var det någon som hade en Jimmy Reed-lp, som de sökte upp och blev inbjudna att lyssna på. – Och det var aldrig: ”Vafan vill ni då? Försvinn!” Om man gick gatan fram med en Lightnin’ Hopkins-skiva, då kom någon fram och hejdade en. Och man blev kompisar. Något av detta kan finnas kvar inom dansmusiken, misstänker Nick Lowe, en särskild sorts mystik. – Det är lite farligt och lite av ett hemligt sällskap, säger han. Och flickorna är snygga. Jag tror att jag skulle dras till det. Men jag står inte ut med den sortens musik, inte vid min ålder. Nick Lowes linje är i stället att betona det stillsamma, det tassande och nästan framviskade. Och han har kunnat följa det spåret, eftersom han drog en sådan osannolik jackpot i början av 90-talet. En coverversion av hans gamla ”(What’s so funny ’bout) Peace, love and understanding” hamnade på soundtracket till filmen ”Bodyguard” (dock inte i själva filmen). Med draghjälp av Whitney Houstons ”I will always love you” sålde albumet 42 miljoner exemplar och gav Nick Lowe ungefär en miljon dollar i royalty. Han fick råd att ta det lugnt. I dag bor han i en närförort, nära Themsen, där folk känner igen honom men knappast som popstjärna. Han turnerar sällan och då i liten skala. Däremot ägnar han låtskrivandet alltmer omsorg. – Det fungerar lite grand som att vara i en lägenhet, säger han, och höra hur radion i lägenheten bredvid är inställd på samma station hela dagarna. Då och då spelar de världens coolaste låt. Du vet inte när den kommer, men när det händer så stannar du upp och lyssnar genom väggen. Du hör bara en liten bit, men du skriver ner den eller lägger den på minnet. Lite senare spelar de den igen, och du får fatt i ännu en liten bit. – Och de verkligt stora låtskrivarna, det är de som är bäst på att lyssna av den här melodin och inte lägger sig i den. För frestelsen är att man hör en bit och tänker, javisst, jag fattar, och så avslutar man den själv. Och det blir aldrig lika bra. De största låtskrivarna är de som inte gör någonting själva. Jag får den känslan när jag hör Bob Dylan. Han har en förmåga att kanalisera någonting, som känns helt orört. Nästan som att hans hand inte har varit på det alls, ändå låter det så typiskt Dylan. nils hansson nils.hansson@dn.se 08-738 21 27 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32048, "headline": "Nya kartor till Mumins värld", "summary": "Hemuler, mymlor, mårror och filifjonkor... Tove Janssons figurer har blivit våra egna. Annina Rabe läser DN-kritikern Boels Westins stora biografi över Muminvärldens skapare. Och en ny avhandling.", "article": "Böcker Boel Westin ”Tove Jansson. Ord, bild, liv” Albert Bonniers förlag Agneta Rehal-Johansson ”Den lömska barnboksförfattaren. Tove Jansson och muminverkets metamorfoser” Makadam förlag ”Till lilla Sniff från Bisamråttan, julen 1959.” Så står det i det från min mamma ärvda exemplaret av Tove Janssons ”Trollvinter”. Jag har ingen aning om vem som har skrivit dessa rader, vem som har identifierat sig med den självutnämnde filosofen Bisamråttan och därtill gjort den grova felbedömningen att likna min mamma vid det ängsliga och giriga lilla djuret Sniff. Men det spelar ingen roll. Dedikationen är bara ett av en oändlig mängd exempel på hur vi läsare har annekterat Tove Jansson och hennes figurer, gjort dem till våra egna. Det vimlar av levande hemuler, mymlor, mårror och filifjonkor i alla Tove Jansson-läsares bekantskapskretsar. Vi slänger oss ständigt med citat från hennes böcker och vi tror innerst inne att böckerna är en helt personlig angelägenhet mellan oss och Tove Jansson. Vi kan rent av reagera med svartsjuka när vi upptäcker att andra har ett lika personligt förhållande till Jansson och Muminvärlden som vi. För Tove Jansson, när hon var som bäst, hade den där ovanliga författarförmågan att beröra på det allra mest personliga planet. Det faktum att Tove Jansson var en författare som var allas personliga egendom stod i ständig konflikt med hennes egen starka integritet och behov av konstnärlig frihet. Den bild av henne som dröjer sig kvar efter läsningen av Boel Westins stora och ambitiösa biografi är en djupt privat människa som hela sitt liv slets mellan pliktkänsla och frihetsbehov: pliktkänsla gentemot familjen som var så viktig för henne, gentemot vännerna, och på senare år gentemot alla de miljoner läsare över hela världen som tyckte att hon skrev just för dem och ingen annan. Tove Jansson besvarade personligt alla läsarbrev hon fick; i snitt 2 000 om året. Det säger inte så lite om hennes plikttrogenhet. Utöver det var det ständiga ställningstaganden att hantera, företag som på olika sätt ville sko sig på hennes muminvärld. Westins bok vittnar om att Tove Jansson behandlade alla dessa förfrågningar med stor omsorg, och hon avböjde de flesta propåerna. Man kan inte låta bli att fundera över hur hon skulle ha ställt sig till att hennes figurer nu säljs i de mest hiskeliga skepnader och nyligen ingått i McDonald’s Happy Meal-paket. Boel Westin tycks bilda ett slags pakt med Tove Jansson i sin bok, den första biografin över hennes liv och verk, och en bok som med största sannolikhet kommer att bli den definitiva. Boel Westin är sedan länge en erkänd auktoritet på Tove Janssons bildvärld och författarskap, och sedan hon doktorerade 1988 med ”Familjen i dalen. Tove Janssons muminvärld” hade hon mycket kontakt med Jansson själv, fram till dennas död 2001. Boel Westin har som första och enda forskare fått full tillgång till Tove Janssons arkiv och brevsamlingar, och hon har fört omfattande samtal med människor som stod henne nära, i synnerhet med den mångåriga livskamraten Tuulikki Pietilä. Och en mer lojal levnadstecknare kunde Tove Jansson knappast ha fått. Westins bok är gedigen och nitisk i sin detaljrikedom både när det gäller Janssons bildkonst och böcker. Den är varsamt inkännande utan att någon gång bli kladdigt intimiserande, och den är, på gott och ont, oändligt respektfull. Jag får ibland känslan av att Westin håller upp ett slags skyddande sköld mellan Tove Jansson och läsaren. En väldigt tydlig gräns kan skönjas genom hela biografin: hit får ni komma, men inte längre. Samtidigt anar man som läsare att där, förstås, finns så oändligt mycket mer, och det finns stunder när jag önskar att Boel Westin hade något mindre god smak. Att hon kanske någon gång kunde brutit sig ut i mer personliga egna reflektioner. Att hon kunde ha fördjupat porträttet av Tove Jansson genom att lätta något på förlåten när det gäller även mindre bekväma uppgifter. Jag hörde nyligen en historia från en finlandssvensk vän om hur någon han kände hade närmat sig Tove Jansson på en förlagsfest och sagt att hans barn älskade hennes muminböcker. ”Är du journalist? För om du inte är det kan du fara åt helvete”, hade Jansson svarat. Det låter inte som en osannolik historia. Alla de inre motstridigheter och den underliggande frustration som anas mellan raderna i Westins bok måste ju rimligtvis ibland ha runnit över. Westin leder oss varsamt genom Janssons olika konstnärsområden: målarinnan, den politiska satirtecknaren i Garm, illustratören, Muminvärldens skapare, författaren för barn och vuxna, dramatikern, scenografen – Tove Jansson hann med det mesta under sitt långa konstnärsliv, men hon var också ständigt kluven mellan de olika konstformerna. Som läsare får man känslan av ett splittrat liv, en ständig sorg och vrede över att inte få göra det man vill – i Tove Janssons fall handlade det mycket om måleriet. Ständigt kom andra saker – oftast muminrelaterade – emellan, och Jansson tycks ha varit en människa som hade mycket svårt att säga nej. Även i privatlivet kröktes hennes rygg under plikterna, inte minst gentemot den innerligt älskade modern. Det är kanske ofrånkomligt – Tove Janssons liv var starkt präglat av dessa villkorslösa kärlekar och hennes obrottsliga lojalitet gentemot dem hon älskade. Kärlekarna Atos Wirtanen och Vivica Bandler förblev hennes nära vänner efter att relationerna tagit slut, och några av de finaste partierna i Westins bok beskriver den stora kärlek och arbetsgemenskap som Jansson upplevde med livskamraten Tuulikki Pietilä. Vännen Eva Konikoff, till vilken många av de citerade breven vänder sig, är ett annat exempel på de många viktiga och starka relationer Tove Jansson hade. Att läsa Agneta Rehal-Johanssons avhandling ”Den lömska barnboksförfattaren. Tove Jansson och muminverkets metamorfoser” i direkt anslutning till Boel Westins biografi är en paradoxal men berikande upplevelse. Det finns stunder när man känner att man i denna avhandling – strikt fokuserad på psykoanalytiskt färgade närläsningar av valda delar ur muminverket – på något sätt kommer författaren närmare än i läsningen av hennes levnadsteckning. Rehal-Johansson har koncentrerat sig på att analysera de omfattande omarbetningar som Jansson gjorde av flera av sina muminverk. Även här ser vi en människa som drivs av konstnärlig kompromisslöshet, trots att hennes eget liv till så stor del bestod av kompromisser. Debutboken ”Småtrollen och den stora översvämningen” ströks helt ur produktionen, och böcker som ”Kometjakten”, ”Trollkarlens hatt” och ”Muminpappans bravader” omarbetades kraftigt flera gånger och bytte i några fall även titlar. Rehal-Johansson ser i dessa omarbetningar en tydlig utveckling i Janssons författarskap, från det Proustfärgade återskapandet av en svunnen lycklig tid till ett stegvis nedmonterande av idyllen i de senare böckerna. Muminfamiljen föddes till stora delar ur Tove Janssons frustration över andra världskriget, då behovet av att rekonstruera en lycklig familj blev stort. Rehal-Johansson placerar in de tidiga muminböckerna i den klassiska tradition av litterära idylliska landskap som inleddes med Vergilius Arkadien. Hon visar hur polariteten mellan ont och gott är betydligt större i de tidigare böckerna, gradvis nyanseras skildringen och i de senare böckerna förmänskligas ondskan och skräcken, medan de idylliska elementen – inte minst familjelivet – blir alltmer punkterade. Ett av de tydligaste exemplen är förstås muminmammans sammanbrott och mumintrollets pubertetsångest i ”Pappan och havet”. Tove Janssons revisioner av sina verk var alltså inte bara stilistiska, utan präglades i hög grad av hennes egen personliga utveckling och den rådande tidsandan. Händelser i böckerna arbetades om helt och hållet, karaktärer försvann och nya tillkom. Den sista stora revisionen av de tidiga böckerna gjordes 1967, då ”Pappan och havet” hade kommit ut och ställt hela muminfamiljen i ett annat ljus. Agneta Rehal-Johansson visar mycket övertygande att de största omarbetningarna är präglade av den senare bilden av muminfamiljen. Med både Westins biografi och Rehal-Johanssons avhandling i ryggen får man ett fördjupat samband mellan liv och konst. Det är inte svårt att se den oändligt mångsidiga konstnären Tove Janssons splittrade inställning till den grupp av älskvärda monster hon skapat. För att inte tala om all den kärlek hon fick från oss miljoner läsare över hela världen, en kärlek som hon aldrig riktigt visste vad hon skulle göra med. ANNINA RABE Litteraturkritiker i Svenska Dagbladet litteratur@dn.se Läs en intervju med Boel Westin i DN på måndag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32053, "headline": "Rock utanför de fina salongerna", "summary": "Sweden Rock Festival går ut hårt med The Australian Pink Floyd Show. Men Pink Floyds speciella slow motion-sväng hittar de inte riktigt fram till, tycker Nils Hansson.", "article": "Musik The Australian Pink Floyd Show, Randy Piper’s Animal, Wolf, Black Debbath Scen: sölvesborg ”The great gig in the sky” är den där klassiska Pink Floyd-låten där en kvinna wailar loss med sina lungors fulla kraft: ordlöst, orgiastiskt och märkligt förhäxande. Givetvis spelar The Australian Pink Floyd Show den, och de har en sångerska som verkligen kan återge den fullt ut. Fast just när hon gasar på som bäst måste jag röra mig vidare i folkhavet, eftersom en berusad holländare till höger om mig hojtar för allt vad han är värd. Det är ett både bisarrt och rätt typiskt ögonblick. Sweden Rock Festival har blivit en dag längre – eftersom dagen före den egentliga startdagen var nationaldag och större delen av publiken ändå var ledig. Så det börjar med en halv festival. Halva området, knappt hälften så stor publik. Och ett coverband som avslutande toppnamn. Festivalarrangörerna gör ändå vad de kan för att blåsa upp The Australian Pink Floyd Show. För att poängtera showens väldighet blir detta enda bandet på den stora scenen denna dag. Men har man sett Roger Waters tolka samma låtkatalog på Globen några veckor tidigare ter detta sig faktiskt en aning fjuttigt. Inga explosioner, den flygande grisen syns bara på film och det tio personer stora bandet lyckas bara sällan hitta det där monumentala lugnet som är nyckeln till Pink Floyds speciella slow motion-sväng. Samtidigt är greppet en naturlig förlängning av en festival som har som specialitet att presentera publikfavoriter vars stordåd ligger långt tillbaka i tiden, och i synnerhet sådana som ignoreras i rockens finare salonger. I samma anda har festivalen startat en tävling för svenska coverband, vars final äger rum under helgen. Dessutom är gränserna lite flytande. När W.A.S.P:s originalgitarrist Randy Piper sätter samman ett band där tre av fem är svenskar blir känslan också lite coverband, eftersom alla vet att det är de gamla W.A.S.P.-låtarna alla väntar på. Och inget annat är möjligt som extranummer. Fler sådana band är bokade i år. Som Søren Berlevs Gas Show, med Gasolins gamle trummis. Eller Thin Lizzy, med blott två medlemmar som var med under frontfiguren Phil Lynotts livstid. Kanske kunde man fortsätta resonemanget med ett band som Wolf, som levererar en utmärkt föreställning av gammaldags, urtypisk metal i skola efter tidiga Judas Priest och Iron Maiden. Med pressade falsettskrik, precisionsdunkande trummor och glänsande, dubbla gitarrslingor. Men det skulle bära för långt, och bandet är lite för vitalt för det. Jag ser hellre en parallell till The Hellacopters, ett annat sammanbitet svenskt band som för sig så självklart inom sin genre att man knappt märker hur trånga ramarna är. I gengäld är norska Black Debbath fullkomligt originella, trots att namnet är en parafras på Black Sabbath och musiken vilar tungt på det tidiga 70-talets hårdrock. Mest uppenbart på grund av humorn – det här är ett band som gör doom metal om tillståndet i det norska högerpartiet, som ställer till lågpannad frågesport (”nästa ämne är rock och kroppsöppningar”) och som uppmanar publiken att strippa ner till nationaldräkten, dagen till ära. Men samtidigt är de ett strålande rockband, som förmår att kombinera tyngd och ledighet till något som svänger på riktigt. Vore de inte så tokroliga skulle det märkas ännu mer. Nils Hansson nils.hansson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32060, "headline": "Absolute stora kasinokuppen", "summary": "”Ocean’s thirteen” är underhållning som inte skär sig mot popcornen. Men Steven Soderberghs tredje gangsterfilm håller stilen.", "article": "Action ”Ocean’s thirteen” Regi: Steven Soderbergh I rollerna: George Clooney, Brad Pitt, Al Pacino, Matt Damon, Elliot Gould, Andy Garcia, Ellen Barkin, Don Cheadle, Eddie Izzard, Bernie Mac m fl Längd: 2 tim (Barntillåten) 3# Jag kan inte bli riktig arg på ”Ocean’s thirteen”. Det ska gå att få skräpmat på bio, och Soderberghs ”Ocean’s eleven” från 2001 och denna kommer ganska nära vad jag vill ha när suget sätter in. ”Ocean’s twelve” (2004) var lätt att bli arg på. All goodwill ”Ocean’s eleven”, en nyinspelning av en tramsig sextiotalsfilm, hade gett Soderbergh och hans filmstjärnegäng, förbrukades. Det var tydligt att alla inblandade räknade med att ”Ocean’s”-figurerna blivit så populära att det skulle räcka med att de visade upp sig. Det kyliga mottagandet från kritiker och fans har fått Soderbergh och ensemble att nyktra till. De anstränger sig mer i ”… thirteen”. Inte så att handlingen bjuder mycket tuggmotstånd eller överraskningar. Al Pacino har rekryterats för att spela hjärtlösa kasinoägaren Willy Bank. Hans svek orsakar Elliot Gould en hjärtinfarkt. Genom att sätta Bank på plats, och ruinera och chikanera hans Las Vegaskasino på öppningsdagen, ska Clooney och hans kumpaner ge Gould livslusten åter. Första ”Ocean’s”-filmen ägnades till stor del åt att presentera alla elva gängmedlemmarna. Uppföljarna får kämpa med att stuva undan dem. Det går inte att hitta uppgifter åt alla. Trådar och figurer blir hängande i luften, och roliga Don Cheadle och Bernie Mac fick visst inte ens var sin riktig scen. Det blir så fragmentariskt att ”Ocean’s thirteen” knappt går att recensera som en film. Den liknar mer en samlings-cd; ”Absolute disco classics”, som ska ge atmosfär, inte en stor musikupplevelse. Denna ”Absolute stora kasinokupper” är atmosfärbilder, en kontinuerlig väv av bilder på Danny Oceans fiffelexperter, på smarta Vegastyper i snygga kostymer, på män som raskt går genom ankomsthallen på flygplatser med en Viktig Väska i handen, varvat med kamerasvep över spelbord och sedelräkningsmaskiner, närbilder på blänkande tärningar och guldbestick i storspelarnas villor. Clooneys berättarröst beledsagar, Soderbergh snärtar fram bilder som vore han blackjack-dealer på Bellagio. Människor kan knappt resa sig för att gå mot toaletten utan att en basgång börjar låta dramatiskt på soundtracket. Till skillnad från hur det var i ”… twelve” tycker man sig ändå här och var – Goulds lån av ”Gudfadern”-dialog, Julian Sands oigenkännlig som säkerhetsexpert, en överraskande svaghet för Ophrah – ana en pust av inspiration. Soderbergh själv känns också av i flödet av filmmusik, tvära klipp och överlappande dialog. ”Ocean’s thirteen” utlovar detsamma som ”Pirates of the Caribbean”- och Bondfilmerna, underhållning som inte skär sig mot popcornen. Men här finns också en vilja att försöka uppehålla en egen stil, inte bara dåna på med väldigare specialeffekter och ruggigare skurkar för varje gång. Det finns lite glädje i detta publikbondfångeri. En dialogsnutt mellan Andy Garcia, åter blåst, och Clooney låter nästan som en recension: – Tycker du att det här är roligt? – Ja, Terry, inte fan är det sorgligt! Mårten Blomkvist film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32064, "headline": "Pedofilsajt skyddas av lagen", "summary": "Sedan ett par dagar ligger sajten pedofil.se på det svenskägda webbhotellet PRQ. Yttrandefriheten hävdas som försvar av innehållet som andra kallar motbjudande och avskyvärt.", "article": "Sajten pedofil.se försvarar pedofili och avser att upplåta plats åt pedofilers egna sajter. För några dagar sedan flyttade pedofil.se in på det svenska webbhotellet PRQ. Företaget PRQ drivs och delägs av Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm Warg, som båda var med och startade fildelningsportalen Pirate Bay. Gottfrid Svartholm Warg försvarar sajten även om han tycker att innehållet är fel. – Jag har läst materialet som finns och personligen håller jag inte med. De påstår bland annat att barn skulle kunna ha frivilliga kärleksrelationer till vuxna och det är ju helt befängt. Men jag tror mer på en öppen debatt än att stoppa huvudet i sanden. De har rätten att säga det här, åtminstone på mitt företag, säger han. Just yttrandefriheten är också vad pedofil.se hävdar, bland annat med en logotype för yttrandefrihet på internet. ”När det kommer till skräcken för pedofiler sätts det mesta ur spel, logiken är det första offret, yttrandefriheten det andra och sist men inte minst drabbas lagen”, skriver man. Författaren och IT-experten Lars Ilshammar kallar sajten för en ”advokatyr för pedofili, med yttrandefrihet som täckmantel”. – Det är det vanliga sättet att legitimera pedofili. Man försöker ge en förskönande överbyggnad på en avskyvärd praktik. Frågan är om det i juridisk mening är rätt. Yttrandefriheten har, och har alltid haft sina begränsningar för att skydda vissa grupper. Friheten är också frihet från exempelvis kränkningar som hets och förtal, säger han. Psykologen och psykoterapeuten Åsa Landberg på Rädda Barnen är heller inte förvånad över att man använder sig av yttrandefriheten som ursäkt. – Det gjorde man även i barnpornografidebatten för några år sedan. Ur barns perspektiv är det förstås förödande att uppmuntra personer med pedofil läggning och att ge dem ursäkter att fortsätta att begå övergrepp mot barn. Sverige har förbundit sig att ha alla möjliga resurser för att komma åt den här sortens verksamhet och hoppas att det ska gå även här, säger hon. Pedofil.se stängdes i torsdags ner av det danska webbhotellet Surftown. Webbhotellet försvarade detta med avtalsvillkorens punkt sju som säger att en sajt får upphävas om den ”genom sin utformning kännbart generar andra internetanvändare”. Gottfrid Svartholm Warg säger att man redan tagit emot ett tiotal hatiska mejl och samtal, men några planer på att släcka ner pedofil.se har man inte. – Vi brukar inte på förhand kolla våra kunder, men just den här hade det varit ståhej kring så vi kontaktade en jurist först. Vi kräver av alla våra kunder att de följer svensk lag och det gör pedofil.se. Vad skulle krävas för att ni skulle stänga sajten? – Om det visar sig att de bryter mot lagen, till exempel sprider barnporr eller uppmuntrar till brott, säger Gottfrid Svartholm Warg. Anders R Olsson, journalist och författare med yttrandefrihet som specialområde, säger att det brott som kan tänkas begås av pedofil.se är uppvigling enligt brottsbalken. – Förutsatt att man inte uppfyller kriteriet för uppvigling ska det i rättslig mening vara okej, men moraliskt är det en helt annan sak. Generellt gäller annars att det inte ska finnas förbud mot att propagera även för motbjudande åsikter, säger Anders R Olsson. På pedofil.se kan man läsa att det inte finns något ”fel i att ett barn och en vuxen utforskar de lustar som vi alla är fyllda med”. Pedofil.se är helt anonym, men texterna är skrivna i jagform. DN har förgäves försökt skicka mejl till de adresser som finns på pedofil.se. I sajtens manifest ifrågasätts också den samtidiga acceptansen av homosexualitet och förbudet av pedofili. Såväl ”gayrörelsen” som medierna och staten anklagas för vad man kallar en begreppsförvirring. Justitieminister Beatrice Ask (m) låter genom sin pressekreterare Rickard Wessman hälsa att hon inte känner till sajten pedofil.se. – Det är upp till de rättsvårdande myndigheterna att hålla koll på om det begås brott på internet, säger han. Ossi Carp ossi.carp@dn.se 08-738 15 71 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32080, "headline": "De gör något åt vädret", "summary": "Alla talar om vädret. Men bara Bigert & Bergström trollar bort molnen. Nu visar de sin klimatkonst på Uppsala konstmuseum.", "article": "I dag är det vernissage för utställningen ”Alla talar om vädret men ingen gör något åt det” på Uppsala konstmuseum (2/6–26/8). Konstnärsduon Mats Bigert och Lars Bergström har undersökt hur människan kan påverka vädret, till exempel genom att styra bort orkaner eller fälla ut molnens vatten som regn. Inför utställningen hyrde de själva ett flygplan och bombarderade ett moln med kolsyreis. – Det blev ett hål i molnet, säger Mats Bigert, men kanske inte riktigt som vi tänkt oss. Det ser ut som en gubbe som hånskrattar åt oss. Det visar hur svårt det är att kontrollera omständigheterna. Drömmen om att förändra och förutspå vädret är lika gammal som mänskligheten. I Bigert & Bergströms installation finns hela spektrumet representerat, från indianernas regndans till SMHI:s prognoser. – Vädret är det enda vi människor inte riktigt kan bemästra, säger Mats Bigert. Meteorologer kan förutspå vädret tre dagar framåt, därefter är sannolikheten att de ska ha rätt bara 50 procent. Men visst har det gjorts många försök att påverka vädret. Bigert & Bergström, fullmatade av research, berättar bland annat hur den amerikanska armén gjorde 20 000 flygningar över Vietnam för att fälla ut regn med hjälp av kolsyreis – genom att öka nederbörden gjorde de landets leriga vägar oframkomliga. – Men efter en internationell konferens förbjöds klimatpåverkan i krig, säger Lars Bergström. Under två år har de två konstnärerna rest runt i världen, intervjuat klimatforskare och samlat material. Resultatet presenteras i form av en videoinstallation där dokumentära filmer projiceras på parabolantenner samt ett antal hängande skulpturer där fotografier monterats på molekylliknande globlampor – nya tekniker som konstnärerna själva utvecklat. – Vi har absolut inga lösningar på miljöfrågan, säger Mats Bigert, vi är konstnärer och projektet är en blandning av väderkontroll och performance. Vi tär på miljön på en massa sätt för att skapa våra konstverk, kolsyreisen släpper ut koldioxid och vi har nog rest åtta varv runt jorden med vår film om dödsstraffet. Men samtidigt känner vi att vi kan påverka debatten med vår konst, just filmen om dödsstraffet visas ofta i politiska sammanhang. – Det är fascinerande att skaffa en massa fakta och sätta ihop materialet i ett eget sammanhang, säger Lars Bergström. Men vi kan inte ha lösningarna på problemet. Vi försöker förklara hur saker hänger ihop i en mer poetisk riktning. Vad har ni lärt er under arbetet? – Jag har lärt mig att det ser rätt mörkt ut, säger Mats Bigert. Inget tyder på att uppvärmningen kommer att minska. Vi måste hitta nya tankar för att lösa problemen, det räcker inte med att installera lågenergilampor hemma. Bigert & Bergström har intresserat sig för klimatet sedan 90-talets mitt, då de gjorde sina uppmärksammade ”Klimatkammare”. En av deras förebilder är projektet ”Biosphere” i Arizona, där forskarna försökte skapa ett konstgjort ekosystem – och misslyckades. – Nu har det havererat totalt, säger Mats Bigert. Det är en ekonomisk mardröm, och byggnaden är till salu. Det hindrar inte de båda konstnärerna från att drömma om att skapa en egen ”biosfär”. – Vi vill bygga en ”Weatherworld” i Södermanland, säger Mats Bigert. Det ska bli en temapark om vädret där man kan gå in i en simulering av stormen ”Gudrun” och fatta hur mycket det verkligen blåste. Men vi behöver sponsorer – det räcker med hundra miljoner kronor! Utställningen ”Alla talar om vädret men ingen gör något åt det” invigs av tevemeteorologen Pär Holmgren i Uppsala konstmuseum på lördag. Bo Madestrand kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32082, "headline": "Astrid Lindgren-staty avtäcktes i Vimmerby", "summary": "På fredagen avtäcktes Astrid Lindgren-skulpturen på torget i Vimmerby. Ett svårt porträtt att göra, säger skulptören Hanna Beling.", "article": "En äldre Astrid Lindgren i patinerad brons sitter nu och för alltid framför sin skrivmaskin på Stora torget i Vimmerby. Med skulpturens golv och bara två väggar ska betraktaren bjudas in i hennes \"arbetsrum\" att sitta på en uppvärmd stol framför den arbetande författaren. Invigningen förrättas av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m). Det känns pampigt att ha genomfört ett sådant här projekt, säger en av konstärerna bakom skulpturen, Marie-Louise Ekman som varit i Vimmerby sedan i torsdags för slutpatingeringen. - Jag har varit spänd som en fjäder inför det här. Men det verkar som att skulpturen kommer att fungera som den ska, det vill säga att folk sätter sig ner och blir varma i hennes närhet. Det är Marie-Louise Ekman som kommit med idén till skulpturen, bestämt detaljer som vilka möbler som skulle ingå, hur de står, vilken skrivmaskin det skulle vara och så vidare. Annars är Astrid Lindgren-statyn resultatet av ett lagarbete. Förutom ett antal konstuderande vid konsthögskolans medverkan har Hanna Beling skulpterat Astrid Lindgrens huvud och ansikte, Charlotte Widegren håret, Annette Sellesson möblerna och Heinrich Müllner kläderna. Skulptören Hanna Beling säger att porträttet var svårt att göra. - Astrid hade ett dubbelt utseende, kan man säga. Vid första anblick såg hon ganska vanlig ut, men tittar man närmare ser hon nästan övernaturlig ut. Som någon av hennes sagofigurer. Hanna Beling, som för övrigt också gjorde huvudet till Marie-Louise Ekmans Margareta Krook-staty, berättar att hon tittat på mängder av bilder, filmer och intervjuer med Astrid Lindgren från hela hennes liv. Men hon har koncentrerat sig på henne som 70-åring. - Man minns henne inte som yngre och när hon var äldre blev hennes ansikte insjunket, precis som hos alla människor. Jag fick jobba mycket med det rätta uttrycket. Hon hade så mycket mimik som var svår att hitta en rättvis stillbild till. Margareta Krook var lättare på det sättet, säger Hanna Beling. På lördag invigs för övrigt ännu en Astrid Lindgren-skulptur nära Vimmerby. Det är Berit Lindfeldts \"Källa Astrid\" som en gång var tänkt att placeras på torget, men som efter Vimmerbybornas protester nu hamnat vid Astrid Lindgrens födelsegård Näs. Invigningen förrättas av 100-årsjubilarens dotter Karin Nyman. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32086, "headline": "\"Jag visste inte att hon var så rolig\"", "summary": "Carina Burman har lovordats av kritikerna för sin biografi över Klara Johanson, en av det tidiga 1900-talets skarpaste litterära pennor, nu sorgligt bortglömd. \"Om inte jag skriver om dessa intressanta kvinnor, vem ska då göra det?\" undrar Carina Burman.", "article": "En spenslig liten gosse med skarpt intellekt har trängt sig på och levt tätt intill Carina Burman under de senaste fyra åren. Det handlar om Klara Johanson (1875-1948) som kallade sig K J, essäist, kritiker och författare. En av sin tids mest respekterade pennor, nu sorgligt bortglömd. I Burmans nyutkomna biografi kliver hon fram all i sin komplexitet: skygg och spexig, estet och kvinnosakskämpe, innerlig och ironiskt distanserad. - Vad jag först fastnade för var hennes stil, den är nästan perfekt med underbara kast mellan en hög intellektuell nivå och det vardagliga och ironiska. Jag visste att hon var rolig, men inte att hon var så rolig, berättar Carina Burman på affärsvisit i Stockholm, tillfälligt på vift från akademikerstaden Uppsala där det är så lätt att tänka sig henne. Omgiven av en otidsenlig vurm för den långsamma, djupgående kunskapen. Det var i arbetet med Fredrika Bremers brev som Carina Burman först blev bekant med Klara Johanson. Hon är en förebild för många litteraturkritiker men i den kanoniserade litteraturhistorien finns hon med mest som en fotnot. Det lilla som skrivits om henne har fokuserat på hennes kritik och essäistik. Carina Burman fokuserar i stället på hennes liv. Hon gräver i de handskrifter som finns bevarade från K J:s liv och finner Halmstadflickan som tog studenten som första kvinna i sin stad, som tillhörde de första kullarna kvinnor på Uppsala universitet och som lyckades leva ett helt vuxenliv som någorlunda öppet homosexuell. Hon levde med Ellen Kleman i många år, klädde sig ofta i manskläder och kallades Parveln och Busen av sina väninnor. Ändå sågs hennes liv inte som skandalöst av samtiden. - Visst är det fascinerande! Jag tror att det beror på att man inte kunde tänka sig att kvinnor kunde ha något närmare fysiskt förhållande än att de höll varandra i handen. Under 1800-talet uppmuntrades flickors svärmerier för kvinnor, det ansågs som bättre än att de sprang i väg med någon karl. Kvinnor ansågs helt enkelt inte ha någon sexualitet, så hur snuskigt kunde det bli? Dessutom, berättar Carina Burman, sågs yrkeskvinnor som något så märkligt och udda i sig att de ändå inte räknades som riktiga kvinnor. Där öppnade sig en frizon, ett tomrum där man kunde få vara sig själv. Det är fascinerande att läsa om Klara Johansons kvinnogemenskap, att ta del av brev späckade av smeknamn, lekfullhet och ironier. De verkar ha så kul, den lilla grupp intellektuella kvinnor som skaffat sig en plats i den svenska offentligheten runt förra sekelskiftet. För Carina Burman har skildringen av dessa damer varit en viktig del av biografiskrivandet. - Bland dem finns massor av intressanta kvinnor som jag ville synliggöra, för om inte jag skriver om dem, vem ska göra det då? Ja, med sina tolv böcker, både romaner och biografier, har Carina Burman synliggjort många kvinnor ur litteraturhistorien, även om en och annan man slunkit med. Johan Henric Kellgren var föremål för både hennes doktorsavhandling och hennes debut som skönlitterär författare, \"Min salig bror Jean Hendrich\". - Den var som en roligare del två av avhandlingen. Det finns för Carina Burman ingen egentlig skillnad mellan arbetet med romanerna och biografierna. Hon drivs av samma okuvliga nyfikenhet, rotar som en detektiv i arkiven och blir euforisk när hon finner något som alla andra förbisett. Sedan blir det text av kunskapen, flyhänt och fängslande i både prosa och fakta. Det händer att hon misstänkliggörs just därför. - Vissa tror att eftersom jag bär min lärdom med lätthet så finns ingen lärdom bakom, säger hon och bättrar på det röda läppstiftet inför fotograferingen. Naturligtvis finns det det. Och med denna tegelstensbiografi över en av vår litteraturhistorias mindre kända skribenter har hon hyllats av en samstämmig kritikerkör. - Det är fantastiskt, jag studsar fortfarande fram. Men på ett sätt är jag lite förvånad över att en så pass apart person, och då menar jag Klara Johanson och inte mig själv, kan få så pass stor uppmärksamhet. Nästa bok blir en ännu hemlig roman, men efter det skriver Carina Burman en biografi igen. Om Gösta Ekman den äldre. - Det blir en ny utmaning eftersom jag lämnar litteraturen och ger mig in på film och ljud. Men där finns intressanta klass- och queerperspektiv, plus att han var Sveriges första idol. 1960.Bor: I Uppsala med man Född: 1960. Bor: I Uppsala med man och tre barn. Bakgrund: Doktorerade 1988 vid Uppsala universitet med en avhandling om Johan Henric Kellgren. Knuten till litteraturvetenskapliga institutionen där som oavlönad docent. Skönlitterära böcker: \"Vit som marmor. Ett romerskt mysterium\", \"Babylons gator. Ett Londonmysterium\", \"Islandet\", \"Hammaren\", \"Cromwells huvud\", \"Den tionde sånggudinnan\" och \"Min salig bror Jean Hendrich\". Faktaböcker: \"K.J. En biografi över Klara Johanson\", \"Den finländska Sapfo. Catharina Charlotta Swedenmarcks liv och verk\", \"Bremer. En biografi\", \"Mamsellen och förläggarna. Fredrika Bremers förlagskontakter 1828-1865\" och \"Vältalaren Johan Henric Kellgren\". Föddes den 6 oktober 1875 i Halmstad, Föddes den 6 oktober 1875 i Halmstad, dog den 8 oktober 1948 i Stockholm. Litteraturkritiker, essäist och författare. Publicerade under sitt liv fyra böcker: \"Oskuld och arsenik\", 1901, under pseudonymen \"Huck Leber\". \"Ligapojken Eros\" under pseudonymen \"Huck Leber\", \"Det speglade livet\", 1926, essäsamling, \"Det rika stärbhuset\", 1946, essäsamling. Bokutdrag Carina Burman: \"K.J.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 32099, "headline": "Julio Iglesias kan ännu charma kvinnor", "summary": "”Let’s get crazy tonight”, säger Julio Iglesias, den 63-årige latin lover-charmören, när han äntrar scenen. Och lovar att genom sin musik hjälpa alla kvinnor att bli gravida.", "article": "Musik Julio Iglesias Scen: Skansen, Stockholm Mannen, myten, solbrännan. Den i dag 63-årige latin lover-charmören Julio Iglesias har för många personifierat begreppet smörmusik sedan debuten 1968. Med 77 album och över tvåhundrafemtio miljoner sålda exemplar i bagaget samt ett Guinnessrekord i flest sålda skivor på flest språk kan han numera skratta gott åt prästen som inte ville ha med lill-Julio i skolkören. ”Let’s get crazy tonight”, uppmanar den kostymklädde Julio när han äntrar Skansens oskyldiga scen. Han lovar att genom sin musik hjälpa alla kvinnor att bli gravida före morgondagen. Kort därefter uppstår Beatleshysteri. Kvinnor i alla åldrar skriker (särskilt när han tar av sig kavajen), ”vi älskar dig”-skyltarna svajar och röda rosor kastas upp på scen. Mot slutet tvingas säkerhetsvakterna kedja ihop sig för att hålla tillbaka kvinnorna. Vad är hemligheten bakom fenomenet Julio? Hur har han hållit så här länge? Att han tycks mena varje ord han sjunger är en förklaring. Hans sätt att blunda, lyfta huvudet uppåt med smäktande sensualitet är en annan – ofta ackompanjerat av händer som pekar på lyckligt utvalda i publiken för att sedan smeka den egna överkroppen och landa i en klassisk Napoleon-pose. Vid ett tillfälle tycks händerna till och med utföra en rituell kärleksvälsignelse över publiken. Men den största nyckeln till gåtan Julio är hans charm. Det forna fotbollsproffset bjuder på sig själv, skämtar om sin ålder och talar till sin trogna publik som till en gammal vän. Och trots lågt ljud tycks de flesta uppfatta vad han säger. Med sig på scen har han sex svartklädda musiker (två keyboardister, en underaktiverad trummis, en basist, två gitarrister och en saxofonist/slagverkare). Därtill tre unga körsångerskor som nästan konstant dansar i slow motion och som den nyblivne åttabarnsfadern ofta pussar på – för att sedan göra ett eller flera korstecken. En av körtjejerna får inkarnera Diana Ross i den klassiska 80-talsduetten ”All of you” och som alltid smeker Julio kärleksfullt sin sångpartner över ryggen. Lite oväntat avstår allas vår Medelhavsförälskelse från att framföra Foreigners ”I wanna know what love is”, George Michaels ”Careless whisper” och Richard Marx ”Right here waiting”, som samtliga figurerar på hans senaste skiva ”Romantic classics”. Knappast någon tröst när soundet nästan genomgående är sliskigt 80-tal? Värst i bandet är den Kenny G-inspirerade saxofonisten som går lös på reverb-effekten stup i kvarten. Dessutom är det nästan helgerån att göra en cover på Harry Nilssons redan perfekta ”Everybody’s talking”, även om Julio gör det med respekt. För variationens skull späder den spanske schamanen ut sin kärleksbrygd med dominikanska rytmer, ryskklingande powerballader och afroflörtar. Men också tango. Scenen gästas i samband med detta av ett imponerande tangopar som ser ut att ha kidnappats från en Almodóvar-film. En av få ljuspunkter. Efter alla Julios språkliga utflykter på skiva (eller vad sägs om tyska, japanska, bahasa och tagalog?) hade man kanske väntat sig ett litet sångförsök på svenska, men ack nej. Publiken får inte heller höra klassiska hits som ”To all the girls I’ve loved before” eller ”Moonlight lady”. Men jublar ändå. Det är ju Julio. Nanushka Yeaman musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32102, "headline": "Krav på islamcentrum", "summary": "Ett kulturcentrum som samlar all islamisk konst som finns i Sverige kan bli verklighet. I dag finns material spritt på 30 olika museer och institutioner i landet.", "article": "Islamisk kultur borde samlas i ett centrum i Sverige. Det tycker Karin Ådahl, chef för Svenska forskningsinstitutet i Istanbul. ”Kunskaperna om islams värld domineras i dag av den politiska situationen och de krav och de ställningstaganden som förs fram i religionens namn. Medierna är nutidsinsriktade med korta perspektiv och fokuserade på några få frågor med stort nyhetsvärde. Den islamiska världens starka sidor på det kulturella och estetiska området uppmärksammas sällan”, står det i den skrivelse Karin Ådahl uppvaktat kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth med. Institut du monde arabe i Paris är Karin Ådahls förebild. Där ska finnas tillfälliga och permanenta utställningar, konferenser, föreläsningar, bokhandel och kafé. Varför vill hon ha ett islamiskt center? – Det finns ett behov av ett centrum utan politisk agenda. Jag tycker vi ska göra mer av de samlingar vi redan har, material som ligger spritt på 30 museer, bibliotek och universitet över hela landet, säger Karin Ådahl. Nordiska museet och Nationalmuseum tillhör de mest namnkunniga av de svenska museer som har islamiskt material i sina samlingar. Och Medelhavsmuseets basutställning om islamisk konst ingår i landets största samling och omfattar föremål av keramik, glas, metall, trä och textil samt bokkonst och miniatyrmåleri och belyser den islamiska konsten från 600-talet till 1900-talet. Karin Ådahl tog som dåvarande intendent på museet initiativ till utställningen. Museet har också sitt nyinvigda virtuella museum med utställningen ”Discover islamic art”. Tycker Karins Ådahl att Medelhavsmuseet och andra inte fyller sina uppdrag? – Medelhavsmuseet måste tänka på så många andra intressen. Det islamiska materialet är marginaliserat i utställningarna. Från museihåll märks en tveksamhet över förslaget. – Det blir konstigt om man ska ha allt judiskt, samiskt eller islamiskt för sig. Jag tror inte på att dra ihop allt på ett ställe. Det islamiska material som finns gör väldigt mycket nytta lokalt – jag kommer från Kulturen i Lund där vi alltid sett till att ha med islamisk kultur, säger chefen för Världskulturmuseet i Göteborg, Margareta Alin. Tanken med den organisation som finns i dag med flera världskulturmuseer är att man lätt ska kunna hantera det material som finns, till exempel flytta det till tillfälliga utställningar. Karin Ådahls förslag att plocka föremål ur samlingarna från respektive museum verkar motsäga den tanken. Noredin Chatti på Arabiska kulturinstitutet tycker att idén om ett kulturcentrum är bra. – Men jag är skeptisk till att kalla det islamiskt, säger han. Det får en religiös klang. Bland araber finns också kristna och andra religioner. Jag tycker att allt i det geografiska område som ofattar arabisk kultur är av intresse. Kulturdepartementet bereder ärendet inför budgetpropositionen i höst. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32105, "headline": "En klar bragd", "summary": "Ovanligt djärv och spefull i kommentarerna, men också en känslig läsare och litteraturkritiker. Carina Burman tecknar en levande bild av en svensk litteraturpionjär – Klara Johanson. Maria Schottenius läser ett biografiskt storverk.", "article": "Böcker Carina Burman ”K. J. En biografi över Klara Johanson” Albert Bonniers förlag Det är i dag en stor dag för en gestalt som tunt, men skarpt avtecknat sig bland de lärda fruntimren i långa frasande kjolar i sekelskiftets Sverige. Hon var en av dem. Nu är hon själv centralgestalten i en bok på 500 sidor. K.J. är signaturen, som med gift i bläcket vågade vara ovanligt djärv och spefull i kommentarerna. Men hon var också en känslig läsare och en ovanligt kompetent litteraturkritiker. Journalisten, kritikern och författaren Klara Johanson (född 1875) kunde inte ha önskat sig en bättre biograf än litteraturforskaren och docenten Carina Burman, som närmast är ett fenomen när det gäller att dammsuga arkiv på dagböcker och brevväxlingar och sedan gestalta en person detaljrikt, mångdimensionellt och levande. Hon har gjort det med Johan Henrik Kellgren, med Fredrika Bremer och nu med K. J. Tjocka böcker, sprängfyllda med fakta på alla nivåer. Klara Johanson deltog på sin tid i utgivningen av Bremers brev och det var i arbetet med Fredrika Bremer som Burmans idé till denna biografi uppstod: ”Nyfikenheten drev mig vidare till privatbreven och därifrån till KJ:s essäer, kritik och aforismer. Klara Johansons ironi och knivskarpa stil är en ren njutning. Hon drevs av en sympatisk och orubblig kärlek till litteraturen, där hon hittade sina ’eviga följeslagare’. En sådan har hon blivit för mig.” Carina Burman ger läsaren ett överdåd av material kring personen och tiden. Att läsa detta är som att landa på en fjärran plats, andas in ny luft och börja orientera sig med kartor och språk, människor och vanor. Tack vare den mängd information som sprutar ur sidorna tvingas man verkligen dit, och släpper vår egen tid. Carina Burmans kapacitet och aptit är beundransvärd. Hon ger inte sig själv någon framträdande plats, utan lotsar läsaren som en guide, ibland med små torroliga kommentarer. Boken handlar om Klara Johansons liv snarare än hennes texter. Life and Letters. Den som söker en analys av Klara Johansons skrivande får vänta. Burmans bok är ett fundament att stå på när forskare och författare i framtiden ska ta sig vidare och analysera hennes texter eller se hur linjerna går. Klara Johanson kom från Halmstad, och kärleken till Halmstad bestod, även om hon mycket sällan var där. Hon lämnade staden som 18-årig studentska, den första kvinnliga. Hennes pappa, pälsvaruhandlaren Alexander Johanson, tog sitt liv på ett spektakulärt sätt när Klara var 14 år. Dottern romantiserade som vuxen faderns död och självmordet, ”Freitod”, och hade det som en tänkbar utväg under sina depressiva perioder. När hon kom till Uppsala 1894 var hon en av stadens 23 kvinnliga studenter och utmärkte sig genom att vara liten och spinkig och kortklippt med mörkblå jackkostym. Hon blev snabbt en sprallig del av Kvinnliga studentföreningen, skrev spex (”Så fruktas en argbigga”) och spottade inte i glaset. Hon behöll livet igenom sin aversion mot fisk, grönsaker och nykterister – ”blåbanditer”. Tittar man på bilder från Klara Johansons kretsar sticker hon ut bland de hårfagra, välskräddade kvinnorna. Hur radikala och frigjorda de än var har de i allmänhet vackra klänningar och håruppsättningar. Men Klara Johanson ser ut som en pojke, och känner sig som en. I ett brev till författaren Marika Stiernstedt strax före sekelskiftet bekänner hon: ”Gentemot detta kvinliga känner jag denna motvilliga attraktion ock denna vaga harm, som jag tänker mig att en man känner. Jag är så abnormt lite kvinlig, så det är rent sorgligt, vet du. Det kvinliga hos mig är förvärvat och reflekterat till största delen, tror jag.” När det gäller erotiska preferenser var det knappast fråga om ambivalens. Hon blev häftigt förälskad i kvinnliga studentföreningens ordförande Lydia Wahlström, och de hade en förbindelse som blev avgörande för Klara Johansons liv. Hon blev lätt förälskad, var extremt opraktisk, kunde inte koka en kopp te eller ett ägg, utan blev livet igenom servad av sina väninnor, som dessutom gav henne pojknamn: Parveln, Busen. I Uppsala läste hon nordiska språk, klassiska språk, estetik, teoretisk filosofi, studier hon gillade och som blev avstamp för ett liv som skribent. Först på Fredrika Bremerförbundets tidskrift Dagny (Hertha) där hennes stora kärlek och livskamrat Ellen Kleman var redaktör. De både kvinnorna var mycket olika, den ena poserade som enstöring, den andra hade öppna händer för andra människor. Som en av deras vänner skrev, Klara Johanson var beundrad, men Ellen Kleman var älskad. Som åldrad beskrevs K J av samma person som ”detta demoniska lilla skelett”. Klara Johanson blev litteraturkritiker i Stockholms Dagblad, hon skrev sina berömda och satiriska ”Anmärkningar” i Fogelstadgruppens tidskrift Tidevarvet, den allra första var den mest berömda: ”Den sista damsadeln”. Hon var inte alltid konsekvent i sina antipatier, de kunde skiftas ut, men hon gillade att odla dem. Kvinnodyrkan var ett ofta häcklat ämne, som kunde drabba relativt närstående. Hon var, enligt Burman, inte lika trogen i kärlek som i fiendskap: Fredrik Böök och Ellen Key, som en gång gav henne en örfil, på riktigt, kom hon aldrig i riktig balanserad kontakt med. Det var heller inte balans, som präglade hennes personlighet. Hon kunde vara orolig, rastlös, krävande och sarkastisk. Men uppenbarligen tillräckligt underhållande för att inte stöta bort sina vänner. Det är ett påfallande jollrande i breven, hon beskriver sig själv som sex små korvar, buspojkar, och hon odlar själva vänslandet i litterär form. Emellertid, detta är naturligtvis inte ämnat för kalla, kritiska ögon många decennier senare. Hon skrev några böcker under pseudonymen Huck Leber, den första kom 1901 och hette ”Oskuld och arsenik” och stod bakom en bok om prostitutionen: ”Den undre världen” – en skrift som väckte uppmärksamhet och som fick stor åtgång. Men det var inte som författare utan som kritiker, kolumnist och essäist som hon var bäst. Hon hjälpte Emilia Fogelklou med urval av Arnold Norlinds skrifter, hon skrev essäer om Lessing, Goethe och Croce och hon översatte. Bland mycket annat. Hjalmar Bergman var en supporter. Han skulle helst vilja sätta Klara Johanson i ett fängelse och tvinga henne att skriva om svensk litteratur – ”godt eller ondt men roligt, som Ni kan skrifva”. Det var en vital tid för nya tankar kring kvinnor och litteratur och konst efter sekelskiftet. Ellen Key, Elin Wägner och Fogelstadgruppen, omgavs av många vittra, engagerade kvinnor, som vi i efterhand har mött på svartvita foton, sittande kring bord i kretsar, tittande i kameran med pigga, intelligenta ögon. Nu har vi tack vare denna vitala och gedigna bok fått Klara Johanson i formidabel helfigur. Bragdguldet till Carina Burman. Maria Schottenius maria.schottenius@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32109, "headline": "Arn ska sälja Sverige i Cannes", "summary": "Med en tio minuter lång trailer har Arns pr-tåg landat i Cannes. Filmen kommer att bli Sveriges dyraste genom tiderna.", "article": "CANNES. Korsriddare Arn har dragit in i Cannes med sitt pr-tåg. Med en dyr trailer, flådiga affischer, Stellan Skarsgård, Sofia Helin och Joakim Nätterqvist säljs historiens dyraste svenska filmprojekt. ”En riddare i det heliga landet. En kvinna i det frusna Norden. Ett krig som skilde dem åt.” Så vill filmbolaget SF sälja ”Arn” till omvärlden. Guillous fiktiva korsriddare har presenterat sig för världen med en tio minuter lång skrytrulle som smakar mer Hollywoods ”Kingdom of Heaven” än kalkonrullen ”Sverige åt svenskarna”. Svarta korpar, yviga hästmanar, riddarrustningar, blodiga svärdshugg, betydelsebärande blickar. Eftersom det inte visats några köttiga spelscener är det svårt att uttala sig om det kommer att bli en bra film. Men visuellt tycks ”Arn” åtminstone kunna ge filmvärldens riddargenre en match. – ”Arn” kan egentligen bara sälja på det vi är bra på i Skandinavien, skådespelet. Och att den kommer att bli vacker, säger Stellan Skarsgård som spelar Birger Brorsa. Den svenska Hollywoodstjärnan är i Cannes för att bryta en lans för Sveriges dyraste filmprojekt genom tiderna – utan att ha sett trailern. – Nej, jag blir bara generad. Trailrar är det värsta jag vet – till och med de bästa filmerna blir 20 gånger så dumma när de försöker sälja sig. Det handlar mest om att hetta upp inköparna – och trissa upp priset, flinar Stellan Skarsgård. SF hårdsatsar för att smörja köparna med dyra helsidor i branschtidningar. Det handlar om att få tillbaka drygt 200 miljoner kronor. Skarsgård tycker att böckernas styrka ligger i Jan Guillous förmåga att beskriva historiska skeenden. – Journalisten Guillou är alltid intressantare än romanförfattaren. Han har en fantastisk förmåga att skildra den politiska historien på ett levande sätt, medan kärlekshistorien kanske är mer ”Mitt livs novell”, säger Stellan Skarsgård. Arn själv, Joakim Nätterqvist, hoppas att filmen kan bota den svenska filmen från sina mindervärdeskomplex. Nätterqvist efterlyser ett mer fysiskt berättande i den svenska filmen. – Jag gillar scener som är så starka att de inte behöver så mycket dialog. Vi måste lära oss att stryka text och bli mer fysiska, säger Joakim Nätterqvist bredvid scenskolekompisen Sofia Helin som spelar Arns flickvän Cecilia. – Vi kommer att bli mer fysiska redan nästa vecka när kärleksscenerna ska spelas in, ler Sofia Helin. Nicholas Wennö nicholas.wenno@dn.se 08-7382161 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32112, "headline": "Historiens dyraste svenska film", "summary": "CANNES. Korsriddare Arn har dragit in i Cannes med sitt pr-tåg. Med en dyr trailer, flådiga affischer, Stellan Skarsgård, Sofia Helin och Joakim Nätterqvist säljs historiens dyraste svenska filmprojekt.", "article": "\"A knight in the holy land. A woman in the frozen North. A war that kept them apart\". Så vill filmbolaget SF sälja \"Arn\" till omvärlden. Guillous fiktiva korsriddare har presenterat sig för världen med en tio minuter lång skrytrulle som smakar mer Hollywoods \"Kingdom of Heaven\" än kalkonrullen \"Sverige åt svenskarna\" Svarta korpar, yviga hästmanar, riddarrustningar, blodiga svärdhugg, betydelsebärande blickar. Joakim Nätterqvist i rustning, Stellan Skarsgård i bockskägg och Sofia Helin i nunnedok. Eftersom det inte visats några köttiga spelscener är det svårt att uttala sig om det kommer att bli en bra film. Men visuellt tycks \"Arn\" åtminstone kunna ge filmvärldens riddargenre en match. Frågan är bara vad som är Arns \"usp\" unique selling point - på den internationella filmmarknaden. - \"Arn\" kan egentligen bara sälja på det vi är bra på i Skandinavien? skådespelet. Och att den kommer att bli vacker, säger Stellan Skarsgård som spelar Arns farbror. Den svenska Hollywoodstjärnan är i Cannes för att dra en lans för Sveriges dyraste filmprojekt genom tiderna - utan att ha sett trailern. - Nej, jag blir bara generad. Trailar är det värsta jag vet - till och med de bästa filmerna blir 20 gånger så dumma när de försöker sälja sig. Det handlar mest om att hetta upp inköparna - och trissa upp priset, flinar Stellan Skarsgård. SF hårdsatsar för att smörja köparna med dyra helsidor i branschtidningar där Joakim Nätterqvist i riddarrustning som stirrar sammanbitet med svärdet i högsta beredskap. SF-bossarna är minst lika sammanbitna som Arn på affischen. Det handlar om att få tillbaka drygt 200 miljoner kronor. - SF är lika kallsvettiga som Disney när de gör \"Pirates of the Caribbean\" - fast i en annan skala, säger Stellan Skarsgård. Skarsgård tycker att böckerna styrka ligger i Jan Guillous förmåga att beskriva historiska skeenden. - Journalisten Guillou är alltid intressantare än romanförfattaren. Han har en fantastisk förmåga att skildra den politiska historien på ett levande sätt, medan kärlekshistorien kanske är mer \"Mitt livs novell\", säger Stellan Skarsgård. Arn själv, Joakim Nätterqvist, hoppas att filmen kan bota den svenska filmen från sina mindervärdeskomplex. - Vår historia har haft minst lika mycket action, fäktning och hästar som andra men vi har varit lite rädda att göra de här sakerna, säger Joakim Nätterqvist medan han äter en laxsallad på fashionabla hotel Majestic. - Det finns något väldigt speciellt med häst och människa tillsammans i bild. Scener där vi rider till attack från ett berg skulle jag kunna göra om och om igen. Nätterqvist efterlyser ett mer fysiskt berättande i den svenska filmen. - Jag gillar scener som är så starka att de inte behöver så mycket dialog. Vi måste lära oss att stryka text och bli mer fysiska, säger Joakim Nätterqvist bredvid scenskolekompisen Sofia Helin som spelar Arns flickvän Cecilia. - Vi kommer att bli mer fysiska redan nästa vecka när kärleksscenerna ska spelas in, ler Sofia Helin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32113, "headline": "Dunderhet på dansgolvet", "summary": "Svenska dancehallartisten Million Stylez fick chansen att göra om sitt debutalbum och bytte ut nästan alla låtarna. Dock inte hitten ”Miss Fatty” som gjort honom berömd även på Jamaica. Men det är sjutumsvinylen som gör att han spelas mest.", "article": "Inte många artister får chansen att göra om sitt debutalbum. Men när svenska dancehallsångaren Million Stylez – känd hela vägen från Sollentuna till Jamaica med hitlåten ”Miss Fatty” – nu släpper ”From a far” med ordentlig distribution så har han gjort just det. – Jag tog bort tio låtar och lade till åtta nya. Jag var inte riktigt nöjd med skivan och när jag fick dealen nu så tänkte jag att, äh, förra skivan trycktes i 2 000 exemplar, vilket inte är så mycket, och nu känns det bättre. Nu är jag nöjd. Samtidigt kommer i en strid ström nya hittar på sjutumsvinyler. – Jag började med att släppa forty-fives, och det kommer jag alltid att fortsätta med. Det är därför jag får spelningar runt om i Europa. För funkar man på dansgolvet är man efterfrågad som liveartist. Men för att ens ha en chans där krävs det att musiken finns i rätt format. Reggaevärldens selectors, diskjockeyer, har inte helt anammat den digitala revolutionen riktigt ännu. – De får inte ens några spelningar om de inte spelar vinyl. Och har man släppt något på vinyl tas man mer på allvar. Det är en konstig grej, det borde inte vara så, men ... – Alla dj:s spelar mig! Till och med stekiga dj:s på Café Opera och Spy Bar. Han syftar på superhitten ”Miss Fatty”, hyllningslåten till tjejer med stora bakdelar som spelats lika ofta av rättrogna selectors som i mainstreamradion och som banade väg för den internationella karriären. När albumet ”From a far” nu släpps igen är låten så klart kvar, men trots den enorma framgången vill Million Stylez inte upprepa receptet. – När jag spelade in den visste jag att det skulle bli en hit. Alla skulle gilla den, från hardcoredancehallfansen till techno- och rockpubliken. Nu väntar sig alla en uppföljare? – Ja, men det skiter jag i. Jag kommer aldrig att försöka att göra något som är bättre än ”Miss Fatty”, jag kommer aldrig att göra något liknande. Aldrig mer, jag försöker alltid att göra olika låtar och leva upp till mitt namn. Jag besöker Million Stylez i hans hem i Sollentuna. Han tar mig med på en runda i området och berättar om häktet de ska bygga där det förut stått en skola, mitt bland bostadshusen. Million Stylez hälsar på nästan alla som passerar förbi. – Jag trivs i Sollentuna, det känns hemma. Det är här jag har mitt hjärta. Okej, det hade varit soft att bo inne i stan, på Söder, men ... Det är lite för opersonligt där för mig. Min familj och mina vänner är här, jag vill bo här. Hans pappa har japanskt ursprung och hans mamma är fransyska. De tre delar, sedan Million Stylez två yngre systrar flyttat hemifrån, på familjens lägenhet. – Jag har inte fått tag på någon egen lägenhet. Men jag är nästan aldrig hemma ändå, jag är alltid i studion och har spelningar varje helg. Det blev cirka 100 konserter runt om i Europa, de flesta i Tyskland, förra året. Helgen som gick blev det tre på två dagar. – Det är sådant slit. Ibland kommer man till ett ställe, giggar och drar direkt från klubben till flyget. Och ibland får man gå upp fem på morgonen för att komma till stället. Även om det bara är en och en halv timmes flygresa dit så tar det åtta timmar från dörr till dörr. – Men jag kan inte klaga, säger han och förklarar hur dancehall är en speciell genre där artister kan komma från ingenstans, få två tre hittar och sedan försvinna för alltid. Det gäller att jobba hårt för att inte glömmas bort. Är du rädd för det? – Nej. Jag vet att jag är här för att stanna. Jag har ingen backup-plan, jag hoppade av skolan för att satsa på musiken. Det är vad jag ska göra, jag vet det. Axel Björklund axel.bjorklund@dn.se 08-738 15 17 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32114, "headline": "Ett hjärta i världen", "summary": "Angelina Jolie vill att journalistiken ska bli mer intresserad av världen och mindre kändisfixerad. I går kom hon till Cannes med sin nya film, ”A mighty heart” – tillsammans med Brad Pitt och alla barnen. Angelina Jolies filmer", "article": "Michael Winterbottoms gripande och nyanserade ”A mighty heart” väcker starka reaktioner i Cannes. Filmen bygger på Mariane Pearls bok om maken Daniel Pearl, Wall Street Journal-journalisten som kidnappades och halshöggs i Pakistan 2002. – När jag fick förslaget om att spela Mariane Pearl satt jag i Namibia med en sexmånadersmage och inga planer på att jobba, berättade Angelina Jolie efter den första visningen som möttes av starka applåder. Hollywoodstjärnan Jolie mötte världspressen sida vid sida med sambon Brad Pitt, som producerat filmen, regissören Michael Winterbottom och änkan Mariane Pearl. – Jag har en enorm respekt för det Mariane Pearl gick igenom. Hon hade alla skäl i världen att känna hat mot de människor och de strukturer som dödade hennes man, men direkt efteråt kunde hon tala om att även tio pakistanier dödades av terrorister samma år, sade Angelina Jolie med ett varmt leende. – Jag är också nöjd med att jag var gravid när jag spelade in filmen, eftersom Mariane också väntade barn när hennes man försvann i Karachi. Det var lättare att förstå vad hon gick igenom på det sättet, sa Jolie. Det var den franskättade, mörklockiga Mariane Pearl själv som insisterade på att Angelina Jolie skulle spela henne, sedan Brad Pitt föreslagit en filmatisering av hennes bok. – Många var intresserade men jag ville helst jobba med Brad Pitt och Angelina Jolie för att de delar min syn på världen, säger Mariane Pearl. Både Pearl och Jolie hoppas att ”A mighty heart” ska förändra synen på dagens journalistik. – Det är många reportrar som har dödats efter Daniel. Kidnappningar har blivit en del av själva mediespelet mellan terrorister och journalister, sade Mariane Pearl, som själv är en rutinerad världsreporter med bas i Frankrike. – Som världens ser ut i dag tror jag att journalistiken behöver en ordentlig genomgång av arbetsmetoderna. Det är fortfarande ”business as usual”, ingen har riktigt stannat upp än och tänkt igenom hur vi kanske måste ändra vissa saker nu när journalisterna själva blir måltavlor. Paparazzooffret Angelina Jolie berättade att hon fick en större respekt för seriösa journalisters kunskap om världen efter att ha plöjt igenom många av Daniel Pearls gamla artiklar. Och hon avvärjde elegant alla frågor om hon lider av att ständigt vara i mediefokus, särskilt i Cannes. – Jag bryr mig bara om att leka med våra barn, det har vi gjort ända sedan vi kom hit i går, sade hon. Presskonferensen fick en ovanligt dramatisk höjdpunkt när en av tv-journalisterna reste sig upp och erkände att det var han som ställde den okänsliga frågan till Mariane Pearl om ”hon hade sett videon där maken dödades” strax efter mordet på Daniel Pearl, en scen som också finns med i filmen. Kunde Mariane Pearl förlåta honom? – Jag godtar din ursäkt, sade Pearl enkelt. Angelina Jolie fick frågan om hon helst väljer filmer som återspeglar hennes politiska och personliga engagemang för tredje världen. – Jag känner inte att jag måste predika varje gång jag ställer mig framför en kamera. Jag vill gärna fortsätta att blanda drama med lättare underhållning, särskilt för barnens skull. Jag vill vara glad och lättsinnig ibland. Men för att verkligen växa och utvecklas är det dramer som gäller. HELENA LINDBLAD helena.lindblad@dn.se Tidigare mest känd för rollen som dataspelshjältinnan Lara Croft och som fru Smith i actionthrillern ”Mrs and mrs Smith”, där hon spelade mot Brad Pitt 2005. Har nyligen synts i Robert De Niros kalla kriget-drama ”The good shepherd” mot Matt Damon. Fick en Oscars för rollen som mentalpatient i ”Girl interrupted”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32115, "headline": "Dunderhet på dansgolvet", "summary": "Svenska dancehallartisten Million Stylez fick chansen att göra om sitt debutalbum och bytte ut nästan alla låtarna. Dock inte hitten \"Miss Fatty\" som gjort honom berömd även på Jamaica. Men det är sjutumsvinylen som gör att han spelas mest.", "article": "Inte många artister får chansen att göra om sitt debutalbum. Men när svenska dancehallsångaren Million Stylez - känd hela vägen från Sollentuna till Jamaica med hitlåten \"Miss Fatty\" - nu släpper \"From a far\" med ordentlig distribution så har han gjort just det. - Jag tog bort tio låtar och lade till åtta nya. Jag var inte riktigt nöjd med skivan och när jag fick dealen nu så tänkte jag att, äh, förra skivan trycktes i 2.000 exemplar, vilket inte är så mycket, och nu känns det bättre. Nu är jag nöjd. Samtidigt kommer i en strid ström nya hittar på sjutumsvinyler. - Jag började med att släppa forty-fives, och det kommer jag alltid att fortsätta med. Det är därför jag får spelningar runt om i Europa. För funkar man på dansgolvet är man efterfrågad som liveartist. Men för att ens ha en chans där krävs det att musiken finns i rätt format. Reggaevärldens selectors, diskjockeyer, har inte helt anammat den digitala revolutionen riktigt ännu. - De får inte ens några spelningar om de inte spelar vinyl. Och har man släppt något på vinyl tas man mer på allvar. Det är en konstig grej, det borde inte vara så, men ... - Alla dj:s spelar mig! Till och med stekiga dj:s på Café Opera och Spy Bar. Han syftar på superhitten \"Miss Fatty\", hyllningslåten till tjejer med stora bakdelar som spelats lika ofta av rättrogna selectors som i mainstreamradion och som banade väg för den internationella karriären. När albumet \"From a far\" nu släpps igen är låten så klart kvar, men trots den enorma framgången vill Million Stylez inte upprepa receptet. - När jag spelade in den visste jag att det skulle bli en hit. Alla skulle gilla den, från hardcoredancehallfansen till techno- och rockpubliken. Nu väntar sig alla en uppföljare? - Ja, men det skiter jag i. Jag kommer aldrig att försöka att göra något som är bättre än \"Miss Fatty\", jag kommer aldrig att göra något liknande. Aldrig mer, jag försöker alltid att göra olika låtar och leva upp till mitt namn. Jag besöker Million Stylez i hans hem i Sollentuna. Han tar mig med på en runda i området och berättar om häktet de ska bygga där det förut stått en skola, mitt bland bostadshusen. Million Stylez hälsar på nästan alla som passerar förbi. - Jag trivs i Sollentuna, det känns hemma. Det är här jag har mitt hjärta. Okej, det hade varit soft att bo inne i stan, på Söder, men ... Det är lite för opersonligt där för mig. Min familj och mina vänner är här, jag vill bo här. Hans pappa har japanskt ursprung och hans mamma är fransyska. De tre delar, sedan Million Stylez två yngre systrar flyttat hemifrån, på familjens lägenhet. - Jag har inte fått tag på någon egen lägenhet. Men jag är nästan aldrig hemma ändå, jag är alltid i studion och har spelningar varje helg. Det blev cirka 100 konserter runt om i Europa, de flesta i Tyskland, förra året. Helgen som gick blev det tre på två dagar. - Det är sådant slit. Ibland kommer man till ett ställe, giggar och drar direkt från klubben till flyget. Och ibland får man gå upp fem på morgonen för att komma till stället. Även om det bara är en och en halv timmes flygresa dit så tar det åtta timmar från dörr till dörr. - Men jag kan inte klaga, säger han och förklarar hur dancehall är en speciell genre där artister kan komma från ingenstans, få två tre hittar och sedan försvinna för alltid. Det gäller att jobba hårt för att inte glömmas bort. Är du rädd för det? - Nej. Jag vet att jag är här för att stanna. Jag har ingen backup-plan, jag hoppade av skolan för att satsa på musiken. Det är vad jag ska göra, jag vet det. \"Miss Fatty\" hit både i radio och på nätet Million Stylez heter egentligen Kenshin Iryo och fyller 26 år den 1 juni. Han bor i Sollentuna norr om Stockholm och är aktuell med nyversionen av debutskivan \"From a far\". Hitsingeln \"Miss Fatty\" hör till de mest spelade låtarna på radiokanaler som The Voice, NRJ och P 3. Videon har legat på topp 10 på MTV i två och en halv månad och setts mer än 320.000 gånger på videosajten You Tube. På Million Stylez My Space har 30.000 personer lyssnat på låten. \"From a far\" släpps i morgon, onsdag, och firas med releasefest på Göta Källare i Stockholm den 29 maj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32117, "headline": "Emma Isaksson: \"Kvinnokamp\"", "summary": "De kunde, de ville, de tordes. \"Kvinnokamp\" är en ambitiös och uttömmande genomgång av 1970-talets feministiska kamp. Det är den första svenska stora studien över \"den nya kvinnorörelsen\".", "article": "Medan forskningen om 70-talets kvinnorörelse har kommit långt i Danmark och USA har det varit tunt på den fronten här. Kanske för att rörelsen ännu pågår? Hur som helst, så är Emma Isakssons avhandling i idéhistoria den första omfattande svenska studien över \"den nya kvinnorörelsen\" och de idéer som låg till grund för den. Hon menar att kvinnorörelsen fungerade som en kollektiv läroprocess. De åtta kvinnor som på våren 1968 startade Grupp 8 i en frustration över att sextiotalets könsrollsdiskussion inte resulterade i konkreta förändringar, samt att vänstern inte klarade av att hantera kvinnofrågan inledde en resa mot kunskap och frigörelse som pågår än i dag. Isaksson delar upp idéutvecklingen under sjuttiotalet i tre faser, som hon kallar \"projekt\". Det första, det socialist-feministiska, satte frågor som arbetsvillkor, inkomst och daghem i fokus. Genom att använda sig av marxismens terminologi kunde kvinnor sätta ord som förtryck, makt och frigörelse på sina erfarenheter. Idén om det dubbla förtrycket blev central i Grupp 8: kvinnor ur arbetarklassen förtrycktes dels som kvinnor, dels som arbetarklass. Allteftersom insikten om kvinnoförtrycket djupnade började behovet av en egen historieskrivning komma upp. Det här kallar Isaksson för det kvinnokulturella projektet: sökandet efter kvinnors kulturella rötter. Vägen till frigörelse gick inte genom att förkasta kvinnors traditionella sysslor som textilarbete, hemarbete och moderskap, utan också genom att uppvärdera dem som en \"motkultur mot det manliga tänkandet\". Det tredje projektet, det \"lesbiskt feministiska\", inleddes i mitten av 70-talet när en grupp kvinnor lämnade RFSL och bildade gruppen Lesbisk front. De såg inte lesbiskhet som en sexuell preferens baserad på åtrå, utan som en politisk handling, att välja systerskap på alla plan. Lesbiskhet var något annat än vanlig homosexualitet; lesbiskhet var att leva feminismen fullt ut. Man var inte lesbisk, man levde lesbiskt. \"Kvinnokamp\" är en ambitiös och uttömmande genomgång över sjuttiotalets kvinnorörelse. Det jag gillar är att den inte faller för frestelsen att överkategorisera för att ge en klarare bild: att vara socialist, att söka kvinnors historia och att leva lesbiskt stod inte i motsättning till varandra, även om viss antagonism fanns mellan dem som ville prioritera \"klasskampen\" och dem som satte \"kvinnokampen\" först (i verkligheten en fråga om lojalitet mot männen i vänstern). Boken presenterar inte direkt något nytt perspektiv - Isaksson driver ingen tes om vad de olika ideologiska hållningarna betydde eller fick för konsekvenser - men för dem som inte känner till kvinnorörelsen är den en bra orientering. Och jag hoppas att många söker sig tillbaka till de texter som skrevs i början av 70-talet; det räcker fortfarande med en liten portion av den nya kvinnorörelsen för att göra en obeskrivligt lycklig. Det ligger något i själva tilltalet: en människa som pratar med en annan i en ärlig, jämlik och rättfram ton om samhället de båda lever i. Det är sällan man blir tilltalad så nu för tiden. Effekten är så stor att man hajar till. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32119, "headline": "De kunde, de ville, de tordes", "summary": "”Kvinnokamp” är en ambitiös och uttömmande genomgång av 1970-talets feministiska kamp. Det är den första svenska stora studien över ”den nya kvinnorörelsen”.", "article": "Böcker Emma Isaksson ”Kvinnokamp. Synen på underordning och motstånd i den nya kvinnorörelsen” Bokförlaget Atlas Medan forskningen om 70-talets kvinnorörelse har kommit långt i Danmark och USA har det varit tunt på den fronten här. Kanske för att rörelsen ännu pågår? Hur som helst, så är Emma Isakssons avhandling i idéhistoria den första omfattande svenska studien över ”den nya kvinnorörelsen” och de idéer som låg till grund för den. Hon menar att kvinnorörelsen fungerade som en kollektiv läroprocess. De åtta kvinnor som på våren 1968 startade Grupp 8 i en frustration över att sextiotalets könsrollsdiskussion inte resulterade i konkreta förändringar, samt att vänstern inte klarade av att hantera kvinnofrågan inledde en resa mot kunskap och frigörelse som pågår än i dag. Isaksson delar upp idéutvecklingen under sjuttiotalet i tre faser, som hon kallar ”projekt”. Det första, det socialist-feministiska, satte frågor som arbetsvillkor, inkomst och daghem i fokus. Genom att använda sig av marxismens terminologi kunde kvinnor sätta ord som förtryck, makt och frigörelse på sina erfarenheter. Idén om det dubbla förtrycket blev central i Grupp 8: kvinnor ur arbetarklassen förtrycktes dels som kvinnor, dels som arbetarklass. Allteftersom insikten om kvinnoförtrycket djupnade började behovet av en egen historieskrivning komma upp. Det här kallar Isaksson för det kvinnokulturella projektet: sökandet efter kvinnors kulturella rötter. Vägen till frigörelse gick inte genom att förkasta kvinnors traditionella sysslor som textilarbete, hemarbete och moderskap, utan också genom att uppvärdera dem som en ”motkultur mot det manliga tänkandet”. Det tredje projektet, det ”lesbiskt feministiska”, inleddes i mitten av 70-talet när en grupp kvinnor lämnade RFSL och bildade gruppen Lesbisk front. De såg inte lesbiskhet som en sexuell preferens baserad på åtrå, utan som en politisk handling, att välja systerskap på alla plan. Lesbiskhet var något annat än vanlig homosexualitet; lesbiskhet var att leva feminismen fullt ut. Man var inte lesbisk, man levde lesbiskt. ”Kvinnokamp” är en ambitiös och uttömmande genomgång över sjuttiotalets kvinnorörelse. Det jag gillar är att den inte faller för frestelsen att överkategorisera för att ge en klarare bild: att vara socialist, att söka kvinnors historia och att leva lesbiskt stod inte i motsättning till varandra, även om viss antagonism fanns mellan dem som ville prioritera ”klasskampen” och dem som satte ”kvinnokampen” först (i verkligheten en fråga om lojalitet mot männen i vänstern). Boken presenterar inte direkt något nytt perspektiv – Isaksson driver ingen tes om vad de olika ideologiska hållningarna betydde eller fick för konsekvenser – men för dem som inte känner till kvinnorörelsen är den en bra orientering. Och jag hoppas att många söker sig tillbaka till de texter som skrevs i början av 70-talet; det räcker fortfarande med en liten portion av den nya kvinnorörelsen för att göra en obeskrivligt lycklig. Det ligger något i själva tilltalet: en människa som pratar med en annan i en ärlig, jämlik och rättfram ton om samhället de båda lever i. Det är sällan man blir tilltalad så nu för tiden. Effekten är så stor att man hajar till. Kajsa Ekis Ekman litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32126, "headline": "”Mitt huvud fortsätter tänka dåliga tankar”", "summary": "Ozzy Osbourne, en gång den tunga hårdrockens centralfigur, fick en nystart med dokusåpan ”The Osbournes”. Nu är han tillbaka med sin första skiva på sex år. ”Folk tror fortfarande att jag bor i ett bayerskt slott, hänger uppochned när jag sover och offrar fladdermöss över ett altare”, säger han till DN:s korrespondent Caspar Opitz.", "article": "En gång var han mörkrets furste, en man som bet huvudet av fladdermöss, som slängde slakteriavfall på sin publik, som knarkade något så kopiöst att han var en hårsmån från att ha ihjäl sin fru, men som tog sig ur alltihop och blev världens mest kända dokusåpakaraktär genom att springa runt i sin överdimensionerade LA-villa och skrika ”fuck” för att han trampade i hundskit eller inte fick i gång tv:n. Ozzy Osbourne är ett fenomen och vid snart 60 år fyllda dammar han på med en ny heavy metal-skiva, den första studioinspelade på över sex år. – Jag har sjungit ur arslet, säger Osbourne. Han bär dödskalleringar på fingrarna och det rasslar till från kättingarna kring handleden. Bakom de runda solglasögonen skymtar intensivt uppspärrade ögon omgivna av svart mascara. – Jag har släppt allt och bara fallit fritt, fortsätter han. Det handlar om droger, eller snarare avsaknaden av dem. ”Black rain” är den första skiva Ozzy Osbourne gjort utan att vara fullproppad med diverse preparat. – Jag var skitskraj. Under nästan hela mitt liv har droger och alkohol varit min inspiration. Att dricka drinkar, röka på, hälla i mig öl och ta kokain var nyckeln till framgång för mig. Jag sa till Bill Ward, min gamle vän och trummis i Black Sabbath, att jag inte kunde göra den här skivan utan dem. Han frågade: ”Men har du försökt?” Jag svarade att jag inte vågar. Då sa han åt mig att inte vara rädd för att be folk om hjälp. Och det är vad jag har gjort. Lagt mig själv i andras händer. Det fanns en tid då han och frun Sharon levde ett slags ”Sid and Nancy-liv”. Han sniffade kokain till frukost och hon drack. De slogs jämt. Ozzy kunde rusa av scenen när ett gitarrsolo drog i gång, för att börja slåss med Sharon i kulisserna, och sedan rusa tillbaka in på scenen och avsluta låten. Efter en konsert i Moskva 1989, en fredskonsert ironiskt nog, kom Ozzy hem, sänkte fyra flaskor vodka och sa rakt ut till Sharon: ”Jag har beslutat att du måste väck.” Han tog struptag om henne men misslyckades med sina intentioner. Hon blev absolutist och där någonstans började processen som lett till att han 2007 kunnat gå in i en studio nykter. Sharon räddade Ozzy och det är tack vare Sharon som intresset för vad en 59-årig hårdrockare, vars musikaliska topp inträffade någon gång för 30 år sedan, har att komma med är så stort. Hon låg bakom ”The Osbournes”, MTV:s mest framgångsrika realitysåpa någonsin vilken gav Ozzy Osbourne nyvunnen kultstatus och fick tonåringarna att rusa till skivbutiken för att leta efter gamla Black Sabbath-skivor. Det är med blandade känslor Osbourne pratar om programmet. – Jag står inte ut med att se och höra mig själv. Därför såg jag bara tre avsnitt. Men jag skulle ljuga om jag inte erkände att den betydde en nystart för min karriär, och det är jag glad för. Karriären tog fart, Osbourne kom upp i över 100 miljoner sålda skivor, men det hade sitt pris. Det var inte längre hårdrocksguden eller skräckmästaren Ozzy Osbourne publiken frågade efter, utan clownen, tokstollen. – Min son Jack som hatade programmet frågade en gång: ”Bryr du dig ifall folk skrattar med dig, eller åt dig?” Jag svarade att så länge de skrattar så spelar det ingen roll. Men det var lögn. Vi hade tre kameror hemma sju dagar i veckan och de klippte ner allt till en halvtimme. Hela skiten gick ut på att se mig ramla eller trampa i hundbajs, säger Osbourne och får plötsligt ett lågmält vemod i rösten. Han pratar annars snabbt men tappar tråden ibland. Drogerna har tagit ut sin rätt, skulle vissa säga, men han är diagnostiserad med en ärftlig sjukdom som påverkar det centrala nervsystemet, vilken dock inte är lika allvarlig som till exempel Parkinsons. Minnet är det inget fel på, Osbourne berättar om sin första tjej som var svenska och undrar om vi fortfarande äter rosa kaviar på tub. Hans ansiktshy är så slät att man inte undrar om, utan hur många gånger, plastikkirurger gått loss på den. Vi befinner oss på klassisk mark, i den berömda Abbey Road-studion i västra London. Osbourne, jag och hans agent sitter ensamma i den väldiga Studio 2 där Beatles spelade in sina skivor. Där känner han sig hemma. – Jag kommer från en arbetarklassfamilj i Birmingham där framtidsutsikterna var usla. Men Beatles förändrade mitt liv. När jag mötte Paul McCartney första gången tackade jag honom och sa att utan er hade jag inte varit där jag är nu. Det var som att möta Gud, säger han och fortsätter: – De hade suveräna harmonier och melodier som jag tog med mig och använde i Black Sabbath. När jag hörde ”She loves you” var det som om något klickade i huvudet. Den låten är vad allting handlar om. Kanske inte vad man väntar sig att höra av mannen som uppfann den manglande metallrocken, som flörtade med mörkrets krafter och som fick 70-talets tonårsföräldrar att förfäras. Osbourne skrattar åt det där i dag. – Vi var fyra grabbar i Birmingham. Det regnade, vi hade inga pengar, brallorna halkade nedanför arslet på oss. Mitt emot vår replokal fanns en biograf som visade skräckfilm. En kille i bandet sa att det är sjukt att folk betalar för att se skräck. Då kom vi på att vi skulle göra skräckmusik. Vi såg det som underhållning, som något teatraliskt, säger han. – Folk missförstår fortfarande det där. De tror att jag bor i ett bayerskt slott, hänger uppochned när jag sover och offrar fladdermöss över ett altare. Nya albumet ”Black rain” är tungt med distinkta gitarrer och virvlande hårdrockssolon. Texterna innehåller kritik mot girighet, miljöförstöring och att unga män tvingas ut i krig. Osbourne vill inte dra några paralleller med Irakkriget eller klimatdebatten, utan säger att texterna ”bara kommer”. Albumet är också mycket kärlek, till fansen och till frun Sharon med titlar som ”Here for you” och ”Lay your world on me”. – Jag satt och gnällde på Sharon inför min terapeut nyligen, och då bad han mig att tänka tvärtom, att det var jag som var helnykter och hon som betedde sig som ett vansinnigt fyllo. Terapeuten frågade hur länge han skulle orka. – Två timmar, svarade jag. Och hon har stått ut i 25 år. Ändå försvarar Osbourne sitt tidigare jag på ”Black rain”. Han sjunger om gamla tider, att han aldrig kan ändra sitt dåliga beteende och refrängen: ”After all I’m still crazy.” Är du fortfarande galen? – Ja. I mitt huvud slutar det aldrig, det bara fortsätter att tänka dåliga tankar. Jag har skaffat antidepressivt skit, jag får självmordstankar, jag går i gruppterapi. Det där tv-programmet sprängde hjärnan på mig. Men jag fick mina fem minuters berömmelse på tv, så jag kan väl inte klaga. CASPAR OPITZ caspar.opitz@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32127, "headline": "Hårdrocksgud med ny kultstatus", "summary": "Ozzy Osbourne, en gång den tunga hårdrockens centralfigur, fick en nystart med dokusåpan \"The Osbournes\". Nu är han tillbaka med sin första skiva på sex år. \"Folk tror fortfarande att jag bor i ett bayerskt slott, hänger upp och ner när jag sover och offrar fladdermöss över ett altare\" säger han till DN:s Caspar Opitz.", "article": "En gång var han mörkrets furste, en man som bet huvudet av fladdermöss, som slängde slakteriavfall på sin publik, som knarkade något så kopiöst att han var en hårsmån från att ha ihjäl sin fru, men som tog sig ur alltihop och blev världens mest kända dokusåpakaraktär genom att springa runt i sin överdimensionerade LA-villa och skrika \"fuck\" för att han trampade i hundskit eller inte fick igång tv:n. Ozzy Osbourne är ett fenomen och vid snart 60 år fyllda dammar han på med en ny heavy metal-skiva, den första studioinspelade på över sex år. - Jag har sjungit ur arslet, säger Osbourne. Han bär dödskalleringar på fingrarna och det rasslar till från kättingarna kring handleden. Bakom de runda solglasögonen skymtar intensivt uppspärrade ögon omgivna av svart mascara. - Jag har släppt allt och bara fallit fritt, fortsätter han. Det handlar om droger, eller snarare avsaknaden av dem. \"Black Rain\" är den första skiva Ozzy Osbourne gjort utan att vara fullproppad med diverse preparat. - Jag var skitskraj. Under nästan hela mitt liv har droger och alkohol varit min inspiration. Att dricka drinkar, röka på, hälla i mig öl och ta kokain var nyckeln till framgång för mig. Jag sa till Bill Ward, min gamle vän och trummis i Black Sabbath, att jag inte kunde göra den här skivan utan dem. Han frågade: \"Men har du försökt?\" Jag svarade att jag inte vågar. Då sa han åt mig att inte vara rädd för att be folk om hjälp. Och det är vad jag har gjort. Lagt mig själv i andras händer. Det fanns en tid då han och frun Sharon levde ett slags \"Sid and Nancy-liv\". Han sniffade kokain till frukost och hon drack. De slogs jämt. Ozzy kunde rusa av scenen när ett gitarrsolo drog igång, för att börja slåss med Sharon i kulisserna, och sedan rusa tillbaka in på scenen och avsluta låten. Efter en konsert i Moskva 1989, en fredskonsert ironiskt nog, kom Ozzy hem, sänkte fyra flaskor vodka och sa rakt ut till Sharon: \"Jag har beslutat att du måste väck\". Han tog struptag om henne men misslyckades med sina intentioner. Hon blev absolutist och där någonstans började processen som lett till att han 2007 kunnat gå in i en studio nykter. Sharon räddade Ozzy och det är tack vare Sharon som intresset för vad en 59-årig hårdrockare, vars musikaliska topp inträffade någon gång för 30 år sedan, har att komma med är så stort. Hon låg bakom \"The Osbournes\", MTV:s mest framgångsrika realitysåpa någonsin vilken gav Ozzy nyvunnen kultstatus och fick tonåringarna att rusa till skivbutiken för att leta efter gamla Black Sabbath-skivor. Det är med blandade känslor Ozzy pratar om programmet. - Jag står inte ut med att se och höra mig själv. Därför såg jag bara tre avsnitt. Men jag skulle ljuga om jag inte erkände att den betydde en nystart för min karriär, och det är jag glad för. Karriären tog fart, Ozzy kom upp i över 100 miljoner sålda skivor, men det hade sitt pris. Det var inte längre hårdrocksguden eller skräckmästaren Ozzy Osbourne publiken frågade efter, utan clownen, tokstollen. - Min son Jack som hatade programmet frågade en gång: \"Bryr du dig ifall folk skrattar med dig, eller åt dig\". Jag svarade att så länge de skrattar så spelar det ingen roll. Men det var lögn. Vi hade tre kameror hemma sju dagar i veckan och de klippte ner allt till en halvtimme. Hela skiten gick ut på att se mig ramla eller trampa i hundbajs, säger Ozzy och får plötsligt ett lågmält vemod i rösten. Han pratar annars snabbt men tappar tråden ibland. Drogerna har tagit ut sin rätt, skulle vissa säga, men han är diagnostiserad med en ärftlig sjukdom som påverkar det centrala nervsystemet, vilken dock inte är lika allvarlig som till exempel Parkinsons. Minnet är det inget fel på, Ozzy berättar om sin första tjej som var svensk och undrar om vi fortfarande äter rosa kaviar på tub. Hans ansiktshy är så slät att man inte undrar om, utan hur många gånger, plastikkirurger gått loss på den. Vi befinner oss på klassisk mark, i den berömda Abbey Road-studion i västra London. Ozzy, jag och hans agent sitter ensamma i den väldiga Studio 2 där Beatles spelade in sina skivor. Där känner han sig hemma. - Jag kommer från en arbetarklassfamilj i Birmingham där framtidsutsikterna var usla. Men Beatles förändrade mitt liv. När jag mötte Paul McCartney första gången tackade jag honom och sa att utan er hade jag inte varit där jag är nu. Det var som att möta Gud, säger han och fortsätter: - De hade suveräna harmonier och melodier som jag tog med mig och använde i Black Sabbath. När jag hörde \"She Loves You\" var det som om något klickade i huvudet. Den låten är vad allting handlar om. Kanske inte vad man väntar sig att höra av mannen som uppfann den manglande metallrocken, som flirtade med mörkrets krafter och som fick 70-talets tonårsföräldrar att förfäras. Ozzy skrattar åt det där i dag. - Vi var fyra grabbar i Birmingham. Det regnade, vi hade inga pengar, brallorna halkade nedanför arslet på oss. Mitt emot vår replokal fanns en biograf som visade skräckfilm. En kille i bandet sa att är det inte sjukt att folk betalar för att se skräck. Då kom vi på att vi skulle göra skräckmusik. Vi såg det som underhållning, som något teatraliskt, säger han. - Folk missförstår fortfarande det där. De tror att jag bor i ett bayerskt slott, hänger upp och ner när jag sover och offrar fladdermöss över ett altare. Nya albumet \"Black Rain\" är tungt med distinkta gitarrer och virvlande hårdrockssolon. Texterna innehåller kritik mot girighet, miljöförstöring och att unga män tvingas ut i krig. Ozzy vill inte göra några paralleller med Irakkriget eller klimatdebatten, utan säger att texterna \"bara kommer\". Albumet är också mycket kärlek, till fansen och till frun Sharon med titlar som \"Here for you\" och \"Lay your world on me\". - Jag satt och gnällde på Sharon inför min terapeut nyligen, och då bad han mig att tänka tvärtom, att det var jag som var helnykter och hon som betedde sig som ett vansinnigt fyllo. Terapeuten frågade hur länge han skulle orka. - Två timmar, svarade jag. Och hon har stått ut i 25 år. Ändå försvarar Ozzy sitt tidigare jag på \"Black Rain\". Han sjunger om gamla tider, att han aldrig kan ändra sitt dåliga beteende och refrängen: \"After all I'm still crazy\". Är du fortfarande galen? - Ja. I mitt huvud slutar det aldrig, det bara fortsätter att tänka dåliga tankar. Jag har skaffat antidepressivt skit, jag får självmordstankar, jag går i gruppterapi. Det där tv-programmet sprängde hjärnan på mig. Men jag fick mina fem minuters berömmelse på tv, så jag kan väl inte klaga. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32129, "headline": "Film för frälsta Zodiacspanare", "summary": "David Fincher har tagit sig an Zodiac-morden, men går nästan ner sig i det ohanterliga materialet. ”Dirty Harrys” ande svävar över den verklighetsnära skildringen ”Zodiac” om de aldrig lösta morden i San Francisco.", "article": "Thriller ”Zodiac” Regi: David Fincher I rollerna: Jake Gyllenhaal, Mark Ruffalo, Robert Downey Jr m fl. Längd: 2 tim 37 min (Barnförbjuden) 3# Jag är inte medlem i Clint Eastwoods fanclub men ”Zodiac” får mig att längta efter inspektör Callahans bruna polyesterkostym i ”Dirty Harry” (1971). Harrys ande svävar över ”Zodiac”, en verklighetsnära skildring av de aldrig lösta San Francisco-mord som inspirerade till ”Dirty Harry”. Zodiac-mördaren härjade i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Han riktade gärna in sig på unga par. I chifferfyllda brev hånade och hotade han polis och medier. Stadens tidningar fick veta att om de inte publicerade signaturen Zodiacs texter skulle han mörda igen. Han var verksam i flera år – fem offer anses säkert vara Zodiacs – men greps aldrig. I ”Dirty Harry”, där en fnittrande psykopat utnyttjade mesig hänsyn till brottslingars rättigheter, lämnade morden också efter sig en av sjuttiotalets mest kontroversiella filmer. En film om Zodiac-morden kunde vara ett perfekt uppdrag för David Fincher. Hans ”Seven” (1995) är en av de gruvligaste seriemördarfilmerna; ”Fight club” (1999) visade ambitioner att bjuda kulturell psykoanalys. I underhållande nonsensthrillern ”The game” (1997) utnyttjade han San Franciscomiljön. ”Zodiac” är välgjord. Men liksom poliserna och journalisterna han skildrar går Fincher ner sig i det ohanterliga materialet. Det blir helt enkelt – och helt oväntat – lite tråkigt, medan vi ledda av Jake Gyllenhaal som en ”Nerdy Harry” under två och en halv timme guidas genom varenda fotnot i utredningsmaterialet. Gyllenhaal spelar verklige journalisten Robert Graysmith, från början tidningstecknare och upphov till boken bakom filmen och besatt av Zodiac. Allteftersom filmen framskrider handlar den mer och mer om hur Graysmith, liksom polisen David Toschi (Mark Ruffalo) och kriminalreportern Paul Avery (Robert Downey Jr), finner att fallet blivit en fixering som ödelägger deras liv. ”Zodiac” sträcker sig över många år. Delvis får man intrycket att Fincher tänkt sig ett porträtt av sjuttiotalet i typisk sjuttiotalsstil. Interiörerna från tidningsredaktionen får en att tänka på ”Alla presidentens män” (1976), filmen om Watergateavslöjandet. Fast det kommer aldrig längre än till parafras. Det är inte som i ”Lasermannen” (2005), som även fångade stämningar i tiden. Och Gyllenhaal känns lättviktig jämfört med Jack Nicholsons besatta ex-polis i ”Löftet” (2001). Fincher har tidigare hållit sig till spektakulära intriger och figurer – han gjorde också eleganta ”Panic room” (2002). Inför dessa verkliga öden tycks han nu ha ansett att det räcker att bara berätta deras dramatiska historier utförligt. I en scen, en utdragen skildring av ett överfall vid en sjö, fungerar det: i vykortet som förvandlas till mardröm känner man igen Fincher. Där snuddar han vid dramatiken i fallet. I de utförliga återgivandena av telefonsamtal, tips och möten på redaktioner och polisstationer, tycks Fincher snarare rikta sig till Sällskapet Zodiacspanarna. Icke frälsta kan frestas att smita ifrån föreläsningen och i stället se om ”Dirty Harry”, kanske inte så högt syftande men onekligen en av sjuttiotalets tätaste och mest atmosfärrika thrillers. Mårten Blomkvist film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32141, "headline": "Med örat mot Emilie", "summary": "I mer än tio år gick Monica Lauritzen runt med 1800-talets svenska succéförfattarinna Emilie Flygare-Carlén i huvudet. Det slutade med en fem hundra sidor lång biografi om en kvinnas röst.", "article": "\"Ack nog minns jag då borgmästarinnan, och lilla pastorskan i Strömstad voro högdjur som jag ödmjukt borde nalkas. O tid o förändring. Det är just värt mycke med all framgång och ära i lifvet. I dag sedd, i morgon icke känd. Godt att hafva erfarenhet. Man blir då ej fåfäng.\" Emilie Flygare-Carlén skriver till sin bror i mars 1850 och berättar att hon ska på supé till stadsrådinnan Ehrenstam. I tio år har hon njutit av att vara en av landets främsta författarinnor, en av centralgestalterna i det intellektuella Stockholm. Del av salongskulturen, och de hätska debatterna. Del av en bildad borgerlighet som just då är på väg att skaffa sig sitt stora självförtroende. Men före framgången och äran har hon förlorat barn och män och ekonomisk trygghet. Golvats av livet på ett sätt som man nästan inte orkar föreställa sig i ett rikt och tryggt land två hundra år senare. Under samma år som hon skriver raderna till sin bror ska Emilie Flygare-Carlén få känna på vad villkoren för en författarinna faktiskt innebär. I romanen \"Ett rykte\" (1850) är en av huvudpersonerna en sexuell och opålitlig kvinna. Och trots att Flygare-Carlén bara beskriver henne, och snarare tar parti för de mer väluppfostrade kvinnorna i boken, räcker det för att många recensenter ska gå i spinn av moralisk indignation. - Med \"Ett rykte\" gick hon över gränsen för vad en kvinnlig författare fick vidröra. Romanen kom mitt i diskussionen om vad romanläsandet egentligen gjorde med kvinnors moral, och Emilie Flygare-Carlén anklagades för att ha förfört den svenska kvinnan, säger Monica Lauritzen. Monica Lauritzen har skrivit \"En kvinnas röst\", en mer än fem hundra sidor lång biografi om en av 1800-talets mest lästa och kritikerhyllade författare. Men medan hennes vänner och författarkolleger Carl Jonas Love Almqvist och Fredrika Bremer tronar tryggt på den tidiga 1800-talsromanens tron har Flygare-Carlén placerats i periferin. Själv visste jag inte att hon under mesta delen av sitt liv bodde i Stockholm, utan såg framför mig en naiv underhållningsförfattare som satt och trivdes ute i det västsvenska kustbandet. I Monica Lauritzens biografi framträder i stället bilden av en intellektuellt nyfiken, bildningssugen och politiskt intresserad författare. - Jag har inte skrivit \"En kvinnas röst\" för att \"rädda\" Emilie Flygare-Carlén. Men jag vill bidra till att ge henne en rättvisare tolkning. Hon står för ett av 1800-talets viktigaste svenska författarskap. Det är en skatt och jag har inte haft tråkigt en sekund när jag har läst hennes böcker, utan slagits av hur fräscha de är. Flygare-Carlén har som en nätt liten rad kvinnliga författare från sin samtid och senare blivit rätt illa behandlad av litteraturhistorien. En invändning har handlat om att hon tjänade pengar på sitt skrivande. Vilket ju låter utmärkt för en kvinna som tidigt blev ensamstående mamma. Monica Lauritzen tror att det faktum att Emilie Flygare-Carlén levde så länge, mer än tio år efter vad som kallas det moderna genombrottet, har spelat stor roll för hennes eftermäle. Hon kom att bli en tant som hörde ihop med det gamla, mitt under en strömning i kulturen som just handlade om att bryta med traditioner. - Bremer och Almqvist kunde liksom \"upptäckas\" av den nya generationens författare, men Emilie Flygare-Carlén levde fortfarande och var helt enkelt en gammal människa. Och de noveller hon skrev under slutet av sitt liv var inte så bra, kanske överskuggade de hennes tidigare verk. Monica Lauritzens biografi går också noggrant igenom de delar av författarinnans privatliv som går att dokumentera. Genom brev och folkbokföringsarkiv, släktberättelser och samtida tidningsartiklar finns mycket att berätta om ett dramatiskt och ovanligt liv. Emilie Flygare-Carlén var gift två gånger, födde fem barn, varav ett utom äktenskapet. Bara där finns en detektivberättelse från arkiven att följa. För hennes trolovade, Jacob Dalin, försvinner ur de noggranna svenska kyrkoböckerna. - Emilie Flygare-Carlén, och fler vittnen säger att Dalin dog. Men det finns inga anteckningar om hans död i arkiven, och jag har fått god hjälp av Landsarkivet i Göteborg. Där föreslog de till slut att han kan ha flytt till Amerika. Det kan ha varit en överenskommelse för att rädda Emilies rykte. Hon var gravid, de var inte gifta, men om han \"dog\", kunde hon föda barnet i hemlighet och komma undan skammen. Utomäktenskapliga barn och kvinnor på gränsen till bottenlös skam återkommer senare i hennes romaner, som i \"Förmyndaren\" och \"En natt vid Bullarsjön\". Lagstiftningen för ogifta gravida kvinnor hade luckrats upp efter 1700-talet, men skvaller och oskuldskomplex är knappast utraderade problematiker för kvinnor på någon plats i världen än i dag. - Hon försvarade äktenskapet och hon argumenterade mot Almqvists fria kärlekspolitik från \"Det går an\". Men hon föreslog nåd i sina romaner, talade för att människor som gör fel måste förlåtas av samhället. Även om den intellektuella manseliten visade stort intresse och generositet mot den unga författarinnan så är det ändå himla imponerande att en borgarflicka från Strömstad i början av 1800-talet får för sig att bli författare och erövra storstaden. Monica Lauritzen föreslår en rad orsaker som samspelade till Flygare-Carléns fördel: Ett fritt springande yngsta barn som slapp ur sin mammas uppfostringsgrepp och fick följa med pappa på sjöresor längs kusten. En receptiv person med stark känsla för beteenden och livsvillkor omkring sig, uppfångad av \"rätt\" personer i Stockholm. Och en genuin författarbegåvning som tog för sig av den ganska oprövade och prestigelösa genre som romanen fortfarande var i mitten av 1800-talet. Monica Lauritzen säger att det varit viktigt för henne att \"hålla boskillnad\" mellan sig själv och Flygare-Carlén under arbetets gång. Vi sitter och pratar i hennes vardagsrum på Djurgården, med en sjöutsikt som skulle få en mäklare att flippa ur av lycka. En liten jämförelse kan man ju få gå loss på, som att Monica Lauritzen också lämnat västkusten för Stockholm i vuxen ålder. Efter att ha levt hela sitt vuxna liv i Göteborg flyttade Monica Lauritzen till Stockholm 1998. Efter att ha tänkt på och pratat om Emilie Flygare-Carlén i mer än tio år tog Monica Lauritzen tag i sin idé så snart hon gått i pension från jobbet som producent på Sveriges Radio. - Det är roligt att Flygare-Carlén är en västkustförfattare, det är inte så många som har skrivit om Bohuslän så koncentrerat som hon gjorde. Och i sina skildringar av fiskarbefolkningens liv och villkor var hon realistisk och politisk, på ett sätt som inte riktigt ansågs klä en kvinnlig författare. - Jag har fått väldigt levande bilder i huvudet genom att läsa alla dessa brev och gamla tidningsartiklar eller räkningar på flyttfrakter. Men jag har verkligen ingen aning om vad jag skulle ha tyckt om hennes person. Hon hade många goda vänner och det kanske säger något. En som inte tyckte om henne var den samtida Sophie von Knorring, författare till bland annat romanen \"Cousinerna\". Som så ofta när man läser om gamla kulturstrider och läser gamla tiders tidningskritik slås man av vilka ohämmade angrepp som fick passera. De två konkurrenternas beskrivningar av varandra är otroligt elaka. Den adliga von Knorring gjorde en stor poäng av att hon ansåg att Flygare-Carlén var en bonnig borgarkvinna som inte bangade för att helt fräckt prata om pengar och arvoden. Flygare-Carlén kontrade med att skriva ett rätt fult eftermäle om von Knorring där hon antyder att von Knorring, som hon tyckte drog åt det depraverade överklasshållet, åts upp av sitt labila psyke. - Klasskonflikten var en del av deras strid, men ännu viktigare är nog att utrymmet för kvinnliga författare var så oerhört snålt och villkorat. Båda släpptes in på parnassen, men med Bremer i topp. Där gällde det för de två andra att bevaka sitt utrymme. Nu har du arbetat med Emilie Flygare-Carlén i fyra år och haft henne i huvudet ännu längre. Kan du släppa henne nu? - Absolut. Det har varit roligt att få skriva lite friare än vad som är tillåtet i forskarvärlden, men nästa gång blir det något annat. Jag har en idé, men den talar jag tyst om än så länge. Född 1938. Har varit docent i engelskspråkig Född 1938. Har varit docent i engelskspråkig litteratur vid Göteborgs universitet och senare producent på Sveriges Radio, bland annat för program som \"Boktornet\" och \"Bokfönstret\". Var en av initiativtagarna till Sveriges Radios romanpris. Hon är sambo med författaren och akademiledamoten Kjell Espmark. Monica Lauritzens tre Emilie Flygare-Carlén-favoriter: \"Pål Värning\" (Om en ung mans västkustresor och väg till mognad, och om en \"fallen\" kvinnas väg tillbaka.) Utgiven av Vitterhetssamfundet. \"Ett köpmanshus i skärgården\" (En brett upplagd roman om människor ur olika samhällsskikt i Bohuslän, om kärlek och politik och ett samhälle i förändring.) Under utgivning av Vitterhetssamfundet. \"Rosen på Tistelön\" (Om ett mord i det förgångna som fortsätter att påverka livet och kärleken för människorna på en skärgårdsö.) Kommer i Bonniers klassikerserie i juli. Född i Strömstad 1807, död i Stockholm Född i Strömstad 1807, död i Stockholm 1892. Yngst i en syskonskara på 14 barn, dotter till handelsmannen Rutger Smith och Margareta Stiegler. Debuterade 1838 med \"Waldemar Klein\", och hade därefter en stadig produktion på ibland två titlar om året. Under 1850-talet hade hon ett långt uppehåll i sin utgivning som kan hänga ihop med den moraliskt inriktade kritiken av \"Ett rykte\", men ännu mer med att hennes son Edvard dör ung 1852, samt att hon helt enkelt hade arbetat för hårt i många år och led av \"mjältsjuka\", det vill säga depressioner. I dag är hennes mest kända romaner \"Rosen på Tistelön\" (1842) och \"Ett köpmanshus i skärgården\" (1859-61), den senare blev tv-serie på 70-talet. Till 200-årsminnet av hennes födelsedag ger Bonniers ut \"Rosen på Tistelön\", och hennes födelsedag firas den 8 augusti i Strömstad. På senare år har det kommit forskningsarbeten om hennes författarskap, bland annat av Åsa Arping och Yvonne Leffler. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32142, "headline": "Det Stora Absurda.", "summary": "Författaren Virgilio Piñera är en särling i kubansk litteratur. Han skrev en slapsticksartad fysisk prosa, långt från den latinamerikanska traditionen, och hans homosexuella läggning gav honom problem med regimen.", "article": "Den kubanska revolutionen 1959 hälsades med glädje av många kubaner. Inte minst intellektuella välkomnade vad man upplevde som en befrielse, ett steg framåt i landets utveckling. En av de mest entusiastiska var författaren Virgilio Piñera, som utbröt (i travesti på Oscar Wildes ord vid inresan till USA): ”I have nothing to declare, except Revolution.” Virgilio Piñera var en särling i den kubanska, och generellt sett latinamerikanska litteraturen. Han stod främmande inför såväl Borgeskt metalitterära konstruktioner som prunkande exotism. Han var en torr, konträr karaktär, som skrev ett slags delvis slapsticksartat fysiska noveller och romaner, samt experimenterade med teaterns former på ett sätt som gjorde att han kopplades till Ionesco i den inhemska kritiken, trots att han skrivit sina pjäser delvis långt innan Ionesco blev känd; ett klassiskt öde för konstnärer i periferin. För den litterärt intresserade är han möjligen bekant som ledare för den lilla grupp vänner som gemensamt översatte Witold Gombrowicz’ ”Ferdydurke” till spanska. Piñera hade 1946 fått ett stipendium som gav honom möjlighet att vistas i Buenos Aires, där han blev kvar i många år. Gombrowicz skriver om honom i Dagboken: När Piñera känner sig vanmäktig bringar han sin hyllning till det Stora Absurda som mal sönder honom – i hans konst är tillbedjan av det absurda en protest mot världens meningslöshet, ja en hämnd, en hädelse från en människa som är sårad i sin moralkänsla. Det är en exakt beskrivning av den närmast moraliska vanmakt som tycks driva många av Piñeras också allra mest skissartade berättelser. Med Gombrowicz delar han en förkärlek för det fysiskt konkreta, för beskrivningar och händelseförlopp som är så påtagliga i all sin absurditet att man bara kan ta dem för givna. Många av hans noveller är i själva verket ”akter”, i dubbel mening: handlingar som lika gärna skulle kunna låta sig framställas helt okommenterade på en teaterscen eller i en kortfilm. Tankarna kan lätt föras till den Beckett som lät sig inspireras av stumfilmens klassiska komiker, som Buster Keaton med stenansiktet – men Piñera kunde troligen aldrig läsa eller se Beckett. Hans noveller är hårda sagor för vuxna, där allt faller på plats enligt en helt egen, skruvad logik och vars estetik i grunden är marionettens. Detta blir särskilt tydligt till exempel i en berättelse som ”El muñeco” (Dockan). Berättaren är en konstruktör av ”mekaniska artefakter”, som en dag ser en journalfilm i vilken landets president tar emot en offentlig gåva. Inför presidentens blickar, minspel och rörelsemönster upptäcker han att denne håller på att förvandlas till en docka, varpå han söker upp honom för att övertyga honom om att han måste låta tillverka en mekanisk dubbelgångardocka, som ska sköta alla hans plikter och göra så att han inte förvandlas till en själv: besegra dockan med en docka. Berättelserna drivs ofta av en nästintill krampaktig inre nödvändighet: en tvångskraft som det vore lätt att frestas härleda till Piñeras situation som öppet homosexuell i en tid och en nation där detta definitivt inte var accepterat. I novellen ”La carne” (Köttet) skildras hur köttbristen i ett land får invånarna att börja äta av sig själva. De börjar med den vänstra skinkan och tar bit för bit till vara på alla sina ”reserver” tills de, likt en berömd dansör i berättelsen, låter den sista tummen ”falla i det hål som en gång varit hans sköna mun”. Att ingen längre kan säga var folk befinner sig, att ingen vet var de bor är ett mindre problem jämfört med det faktum att de alla är välnärda. Denna novell är i sin grafiska tydlighet och svarta humor typisk för Piñera, liksom den om hur de sjuka gör uppror och lägger in de friska i stället. Piñera hade det gemensamt med Gombrowicz att han var en respektlös författare. Han var en subversiv avståndstagare snarare än någon romantisk rebell – men oböjligt konsekvent i sitt förakt för de utbroderade former och sociala spel som i alla tider hotar att kväva den levande kulturen. Han avstod från att ta examen vid Havannas universitet enbart för att han vägrade att sätta på sig den obligatoriska fracken. Långt innan han blev vän med Gombrowicz karaktäriserade han sitt skrivande som en kamp mot litteraturen: han tar avstånd från författare som säger sig vara förtjusta i litteratur som litteratur och uttrycker samtidigt sin vilja att få in skrivandet i det egna blodomloppet, att koppla in sig direkt i berättelserna. Han karaktäriserade sig själv som en ”respektlös författare”, det vill säga respektlös inför titlar, institutioner och berömda män – men i gengäld obrottsligt trogen sin egen litterära vision. I och med revolutionen 1959 greps han, som nämnts ovan, av en väldig känsla av befrielse. Äntligen skulle det vara slut på förnedring och fotskrap inför akademiska auktoriteter. Det började också ganska bra. Pjäserna sattes upp och han fick skriva en återkommande spalt i den nya tidskriften ”Lunes”, där Guillermo Cabrera Infante var redaktör. Enda haken var att han på grund av sin homosexualitet inte tilläts skriva under eget namn. Cabrera Infante ogillade hans litteratur, och tycks ha haft vissa problem med hans läggning också – likväl ställde han upp när det gällde. När revolutionen stabiliserats och kommit ut ur garderoben som kommunistisk skulle landet rensas på olämpliga element. Redan under de första åren föstes unga katoliker, Jehovas Vittnen, medlemmar av den afrokubanska religionen abakuá och homosexuella ihop i läger som kallades UMAP (Militära enheter för hjälp till produktionen). Under ”De tre P:nas natt” 1962 kulminerade denna första våg av utrensningar. Prostituerade, hallickar och homosexuella (putas, proxenetas och pajaros, det sista betyder egentligen fåglar, men är ett vanligt slanguttryck för bögar, använt också av Lorca) massarresterades – och däribland Virgilio Piñera, som gått ut för att köpa bröd med ett par vänner. Först sedan Cabrera Infante gått emellan släpptes han, men enligt särskilt vännen Antón Arrufats vittnesmål hämtade han sig aldrig från den förnedring han upplevt. De följande åren blev inte lättare. Några pjäser sattes upp, men från 1965 hårdnade den antihomosexuella politiken än mer. Vid den första Kongressen för utbildning och kultur 1971 beslutades att homosexuella inte skulle tillåtas inneha mera framträdande poster inom det kubanska kulturlivet – det har för övrigt in till helt nyligen också varit förbjudet för dem att utbilda sig till lärare. Denna besynnerliga förordning lär inte ha följts till punkt och pricka, men faktum är att flera författarskap ströps vid denna tid, särskilt på grund av upphovsmännens läggning. Till exempel blev den betydande poeten José Lezama Lima betraktad som olämplig efter publikationen 1966 av romanen ”Paradiso”, som bland mycket annat innehåller några av de dittills öppnaste homoerotiska skildringarna i latinamerikansk litteratur. Den boken nämns för övrigt som ett förbjudet mästerverk i filmen ”Jordgubbar och choklad”. Även den unge Antón Arrufat fann sig utrensad ur alla bibliotek och avstängd från alla möjligheter till litterär verksamhet ända till början av 80-talet. Reinaldo Arenas, vars gripande självbiografi både filmatiserats och översatts till svenska, fängslades och flydde så småningom till USA medan Virgilio Piñera framhärdade, skötte små översättningsarbeten och levde på existensminimum ända till sin död 1979, så gott som bortglömd både inom och utom landet. Det är omöjligt att mäta den väldiga skada både rent privat men också nationellt, kulturellt denna offentliga homofobi gjort Kuba. Det går inte att förbigå när man ägnar sig åt de senaste 40–50 årens kubanska litteratur och kultur. Under 80-talet skedde en viss uppmjukning. Lezama Lima, som dog 1976, återupprättades så småningom, Piñera likaså och Antón Arrufat tilläts efter en nästan 15 år lång utfrysning åter att publicera sig och han har sedermera fått flera litterära utmärkelser samt upprepat uttalat sig öppet om det maktmissbruk han och hans kolleger utsattes för under 70-talet. Men det är återupprättelser som delvis tycks ganska motvilliga. Än i dag är till exempel Virgilio Piñeras samtliga noveller relativt lätta att hitta, däremot är det stört omöjligt att få tag i hans dramatik och den ”intervjubiografi” av Carlos Espinosa, ”Virgilio Piñera en persona” som gavs ut av det kubanska författarförbundet Uneac 2003 lyckades man publicera och distribuera i så begränsad omfattning att den knappast går att få tag på. Det är så dagens mjukare censur fungerar: relativt fritt fram att publicera, men det är inte alls säkert att en bok, om den kan anses olämplig, också distribueras och görs allmänt tillgänglig. På så sätt kan man från offentligt håll säga att man visst har släppt litteraturen fri, men samtidigt se till att de ”farliga” verken inte når ut till för många. Återupprättelsen av de homosexuella och andra censurerade författarna – med undantag för dem som lämnade landet, som Cabrera Infante och Arenas – ansågs tidigare i år dessutom hotad då en av 70-talets hårdaste censorer framträdde i kubansk teve. Tiderna har emellertid förändrats radikalt sedan vad kubanerna kallar el quinquenio gris – de femton grå åren (ca 1967–1982): denna gång trädde de tidigare drabbade författarna fram och protesterade mot vad de uppfattade som ett hot mot sin integritet och själva författarförbundet, Uneac, gjorde den 17 januari ett offentligt uttalande där det i klarspråk tog avstånd från alla försök till upprättelse av den gamla onda tidens censorer. Trots att inget av detta rapporterades i kubanska medier var alla intresserade väl införstådda med vad som pågick. Även om Virgilio Piñeras böcker är fortsatt svårfunna, och ännu en hel del författare, liksom journalister och politiska dissidenter, lever utstötta från offentligheten, finns hopp för att en större intellektuell öppenhet med tiden skall kunna utvecklas. Det gäller att ta till vara de möjligheter som bjuds. Torbjörn Elensky essa@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32145, "headline": "Det Stora Absurda", "summary": "Författaren Virgilio Piñera är en särling i kubansk litteratur. Han skrev en slapsticksartad fysisk prosa, långt från den latinamerikanska traditionen, och hans homosexuella läggning gav honom problem med regimen..", "article": "Den kubanska revolutionen 1959 hälsades med glädje av många kubaner. Inte minst intellektuella välkomnade vad man upplevde som en befrielse, ett steg framåt i landets utveckling. En av de mest entusiastiska var författaren Virgilio Piñera, som utbröt (i travesti på Oscar Wildes ord vid inresan till USA): \"I have nothing to declare, except Revolution.\" Virgilio Piñera var en särling i den kubanska, och generellt sett latinamerikanska litteraturen. Han stod främmande inför såväl Borgeskt metalitterära konstruktioner som prunkande exotism. Han var en torr, konträr karaktär, som skrev ett slags delvis slapsticksartat fysiska noveller och romaner, samt experimenterade med teaterns former på ett sätt som gjorde att han kopplades till Ionesco i den inhemska kritiken, trots att han skrivit sina pjäser delvis långt innan Ionesco blev känd; ett klassiskt öde för konstnärer i periferin. För den litterärt intresserade är han möjligen bekant som ledare för den lilla grupp vänner som gemensamt översatte Witold Gombrowicz \"Ferdydurke\" till spanska. Piñera hade 1946 fått ett stipendium som gav honom möjlighet att vistas i Buenos Aires, där han blev kvar i många år. Gombrowicz skriver om honom i Dagboken: När Piñera känner sig vanmäktig bringar han sin hyllning till det Stora Absurda som mal sönder honom - i hans konst är tillbedjan av det absurda en protest mot världens meningslöshet, ja en hämnd, en hädelse från en människa som är sårad i sin moralkänsla. Det är en exakt beskrivning av den närmast moraliska vanmakt som tycks driva många av Piñeras också allra mest skissartade berättelser. Med Gombrowicz delar han en förkärlek för det fysiskt konkreta, för beskrivningar och händelseförlopp som är så påtagliga i all sin absurditet att man bara kan ta dem för givna. Många av hans noveller är i själva verket \"akter\", i dubbel mening: handlingar som lika gärna skulle kunna låta sig framställas helt okommenterade på en teaterscen eller i en kortfilm. Tankarna kan lätt föras till den Beckett som lät sig inspireras av stumfilmens klassiska komiker, som Buster Keaton med stenansiktet - men Piñera kunde troligen aldrig läsa eller se Beckett. Hans noveller är hårda sagor för vuxna, där allt faller på plats enligt en helt egen, skruvad logik och vars estetik i grunden är marionettens. Detta blir särskilt tydligt till exempel i en berättelse som \"El muñeco\" (Dockan). Berättaren är en konstruktör av \"mekaniska artefakter\", som en dag ser en journalfilm i vilken landets president tar emot en offentlig gåva. Inför presidentens blickar, minspel och rörelsemönster upptäcker han att denne håller på att förvandlas till en docka, varpå han söker upp honom för att övertyga honom om att han måste låta tillverka en mekanisk dubbelgångardocka, som ska sköta alla hans plikter och göra så att han inte förvandlas till en själv: besegra dockan med en docka. Berättelserna drivs ofta av en nästintill krampaktig inre nödvändighet: en tvångskraft som det vore lätt att frestas härleda till Piñeras situation som öppet homosexuell i en tid och en nation där detta definitivt inte var accepterat. I novellen \"La carne\" (Köttet) skildras hur köttbristen i ett land får invånarna att börja äta av sig själva. De börjar med den vänstra skinkan och tar bit för bit till vara på alla sina \"reserver\" tills de, likt en berömd dansör i berättelsen, låter den sista tummen \"falla i det hål som en gång varit hans sköna mun\". Att ingen längre kan säga var folk befinner sig, att ingen vet var de bor är ett mindre problem jämfört med det faktum att de alla är välnärda. Denna novell är i sin grafiska tydlighet och svarta humor typisk för Piñera, liksom den om hur de sjuka gör uppror och lägger in de friska i stället. Piñera hade det gemensamt med Gombrowicz att han var en respektlös författare. Han var en subversiv avståndstagare snarare än någon romantisk rebell - men oböjligt konsekvent i sitt förakt för de utbroderade former och sociala spel som i alla tider hotar att kväva den levande kulturen. Han avstod från att ta examen vid Havannas universitet enbart för att han vägrade att sätta på sig den obligatoriska fracken. Långt innan han blev vän med Gombrowicz karaktäriserade han sitt skrivande som en kamp mot litteraturen: han tar avstånd från författare som säger sig vara förtjusta i litteratur som litteratur och uttrycker samtidigt sin vilja att få in skrivandet i det egna blodomloppet, att koppla in sig direkt i berättelserna. Han karaktäriserade sig själv som en \"respektlös författare\", det vill säga respektlös inför titlar, institutioner och berömda män - men i gengäld obrottsligt trogen sin egen litterära vision. I och med revolutionen 1959 greps han, som nämnts ovan, av en väldig känsla av befrielse. Äntligen skulle det vara slut på förnedring och fotskrap inför akademiska auktoriteter. Det började också ganska bra. Pjäserna sattes upp och han fick skriva en återkommande spalt i den nya tidskriften \"Lunes\", där Guillermo Cabrera Infante var redaktör. Enda haken var att han på grund av sin homosexualitet inte tilläts skriva under eget namn. Cabrera Infante ogillade hans litteratur, och tycks ha haft vissa problem med hans läggning också - likväl ställde han upp när det gällde. När revolutionen stabiliserats och kommit ut ur garderoben som kommunistisk skulle landet rensas på olämpliga element. Redan under de första åren föstes unga katoliker, Jehovas Vittnen, medlemmar av den afrokubanska religionen abakuá och homosexuella ihop i läger som kallades UMAP (Militära enheter för hjälp till produktionen). Under \"De tre P:nas natt\" 1962 kulminerade denna första våg av utrensningar. Prostituerade, hallickar och homosexuella (putas, proxenetas och pajaros, det sista betyder egentligen fåglar, men är ett vanligt slanguttryck för bögar, använt också av Lorca) massarresterades - och däribland Virgilio Piñera, som gått ut för att köpa bröd med ett par vänner. Först sedan Cabrera Infante gått emellan släpptes han, men enligt särskilt vännen Antón Arrufats vittnesmål hämtade han sig aldrig från den förnedring han upplevt. De följande åren blev inte lättare. Några pjäser sattes upp, men från 1965 hårdnade den antihomosexuella politiken än mer. Vid den första Kongressen för utbildning och kultur 1971 beslutades att homosexuella inte skulle tillåtas inneha mera framträdande poster inom det kubanska kulturlivet - det har för övrigt in till helt nyligen också varit förbjudet för dem att utbilda sig till lärare. Denna besynnerliga förordning lär inte ha följts till punkt och pricka, men faktum är att flera författarskap ströps vid denna tid, särskilt på grund av upphovsmännens läggning. Till exempel blev den betydande poeten José Lezama Lima betraktad som olämplig efter publikationen 1966 av romanen \"Paradiso\", som bland mycket annat innehåller några av de dittills öppnaste homoerotiska skildringarna i latinamerikansk litteratur. Den boken nämns för övrigt som ett förbjudet mästerverk i filmen \"Jordgubbar och choklad\". Även den unge Antón Arrufat fann sig utrensad ur alla bibliotek och avstängd från alla möjligheter till litterär verksamhet ända till början av 80-talet. Reinaldo Arenas, vars gripande självbiografi både filmatiserats och översatts till svenska, fängslades och flydde så småningom till USA medan Virgilio Piñera framhärdade, skötte små översättningsarbeten och levde på existensminimum ända till sin död 1979, så gott som bortglömd både inom och utom landet. Det är omöjligt att mäta den väldiga skada både rent privat men också nationellt, kulturellt denna offentliga homofobi gjort Kuba. Det går inte att förbigå när man ägnar sig åt de senaste 40-50 årens kubanska litteratur och kultur. Under 80-talet skedde en viss uppmjukning. Lezama Lima, som dog 1976, återupprättades så småningom, Piñera likaså och Antón Arrufat tilläts efter en nästan 15 år lång utfrysning åter att publicera sig och han har sedermera fått flera litterära utmärkelser samt upprepat uttalat sig öppet om det maktmissbruk han och hans kolleger utsattes för under 70- talet. Men det är återupprättelser som delvis tycks ganska motvilliga. Än i dag är till exempel Virgilio Piñeras samtliga noveller relativt lätta att hitta, däremot är det stört omöjligt att få tag i hans dramatik och den \"intervjubiografi\" av Carlos Espinosa, \"Virgilio Piñera en persona\" som gavs ut av det kubanska författarförbundet Uneac 2003 lyckades man publicera och distribuera i så begränsad omfattning att den knappast går att få tag på. Det är så dagens mjukare censur fungerar: relativt fritt fram att publicera, men det är inte alls säkert att en bok, om den kan anses olämplig, också distribueras och görs allmänt tillgänglig. På så sätt kan man från offentligt håll säga att man visst har släppt litteraturen fri, men samtidigt se till att de \"farliga\" verken inte når ut till för många. Återupprättelsen av de homosexuella och andra censurerade författarna - med undantag för dem som lämnade landet, som Cabrera Infante och Arenas - ansågs tidigare i år dessutom hotad då en av 70-talets hårdaste censorer framträdde i kubansk teve. Tiderna har emellertid förändrats radikalt sedan vad kubanerna kallar el quinquenio gris - de femton grå åren (ca 1967-1982): denna gång trädde de tidigare drabbade författarna fram och protesterade mot vad de uppfattade som ett hot mot sin integritet och själva författarförbundet, Uneac, gjorde den 17 januari ett offentligt uttalande där det i klarspråk tog avstånd från alla försök till upprättelse av den gamla onda tidens censorer. Trots att inget av detta rapporterades i kubanska medier var alla intresserade väl införstådda med vad som pågick. Även om Virgilio Piñeras böcker är fortsatt svårfunna, och ännu en hel del författare, liksom journalister och politiska dissidenter, lever utstötta från offentligheten, finns hopp för att en större intellektuell öppenhet med tiden skall kunna utvecklas. Det gäller att ta till vara de möjligheter som bjuds. Virgilio Piñera\"Cuentos completos\"Editorial Virgilio Piñera \"Cuentos completos\" Editorial Letras Cubanas, 2004 Virgilio Piñera \"La isla en peso\" Tusquets, 2000 Carlos Espinosa \"Virgilio Piñera en persona\" Ediciones Union, 2003 Antón Arrufat \"El hombre discursivo\" Letras Cubanas, 2005 Reinaldo Arenas \"Innan mörkret faller\" (Antes que anochezca) Övers. Ingemar Karlsson Gadea Fischer, 2005 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32147, "headline": "Kärleksfull upprättelse", "summary": "Under 1840-talet var Emilie Flygare-Carlén Sveriges i särklass bäst säljande författare. Kanske har det påverkat det snåla eftermälet. Monica Lauritzen lämnar ingen dörr och ingen bok oöppnad i en ny biografi.", "article": "Böcker Monica Lauritzen ”En kvinnas röst. Emilie Flygare-Carléns liv och dikt” Albert Bonniers förlag Emilie Flygare-Carlén ”Ett Köpmanshus i skärgården. del 1” Utg. av Yvonne Leffler Svenska Vitterhetssamfundet Sjöfåglarnas oroliga vingslag och klagande skri är det enda som hörs i tystnaden innan stormen vräker sig över Bohusläns farliga kust. Emilie Flygare-Carlén (1807–1892) hade hört det isande, halvt mänskliga ljudet många gånger, hon var uppvuxen i Strömstad, och hon var den första svenska författare som gjorde litteratur av det. Hon skrev om ”Hafvets och menniskohjertats hemligheter”, för att citera en rubrik i hennes ”Ett köpmanshus i skärgården”. Den blev hennes sista roman, utgiven 1860, tjugotvå år och tjugofyra romaner efter debuten. Egentligen handlar hela författarskapet om havets och människohjärtats hemligheter; inte bara om havet, som i samtida sjöromaner, exempelvis ”Den flygande holländaren” av Frederick Marryat, inte heller bara om vägen till äktenskap, som i engelska familjeromaner av Charlotte eller Anne Brontë. För Emilie Flygare-Carlén blev romanen, då en ganska ny genre, en rymlig och tänjbar sjömanssäck. Allt skulle få plats i den: folkupplysning, politisk debatt, tidens stora frågor, sedeskildring, underhållning, romantik, naturskildring samt en nätt förtjänst för författaren. Och som hon lyckades! I en tid då kvinnor inte ens var myndiga, och då deras möjligheter att verka utanför familjens krets var ytterst kringskurna, förenade hon ett liv som gift kvinna och mor med ett mycket omfattande författarskap i många av romanens undergenrer. Hela 1840-talet var hon Sveriges i särklass bäst säljande och bäst betalda författare. Sådant väcker misstänksamhet och avundsjuka. Flygare-Carlén har behandlats snålt av manliga kritiker och litteraturforskare, inte minst av Alf Kjellén som ändå skrev den första stora studien av hennes verk. Hon var för snabb att fånga upp trender och svänga pennan efter modet, skrev för mycket och ändå för lite, för visst måste hon ha fått hjälp av sin man och sin bror? Och så var hon för mån om arvodet, rent av närig. Det är ett orättvist eftermäle Emilie Flygare-Carlén fått, till nu, när Monica Lauritzen publicerar en stor biografi över henne, ”En kvinnas röst”. Det har funnits förebud, äreräddningen inleddes i ”Nordisk kvinnolitteraturhistoria” och på senare år har intresset för olika sidor av författarskapet vuxit, men Monica Lauritzen tar sig an hela saken, liv och dikt. Och hon gör det utan ens en antydan till det slags överseende pliktuppfyllelse som man kan finna i återupptäckter av försummade författarskap. Hennes kärlek till föremålet är ren och stark. Upplägget är kronologiskt. Vi får följa Flygare-Carlén från vaggan till graven, från debuten med ”Waldemar Klein” 1838 till ”Efterskörd från en 80-årings författarebana”, utgiven 1888. Hennes liv är nästan lika varierat som hennes författarskap. Hon gifter sig ung, får fyra barn varav endast ett överlever, blir tidigt änka, får ett utomäktenskapligt barn. Fadern försvinner, barnet lämnas bort. Hon måste försörja sig, hon debuterar 30 år gammal, flyttar till Stockholm där förlagen och de litterära miljöerna finns. Hon blir medlem i en krets unga litteratörer, Aganippiska sällskapet. Ingen minns i dag de övrigas namn. Småningom gifter hon om sig med en av dem, Carlén. Hon fyller sina romaner med egna erfarenheter och iakttagelser, men också med fantasi och berättarlist. Monica Lauritzen lämnar ingen dörr och ingen bok oöppnad. Hon nämner alla som suttit i makarna Carléns salong, hon har letat upp dem i husförhörslängder, i in- och utflyttningslistor och brev. Hon behandlar varje bok och det mottagande den fick i samtida press. Det är ett imponerande läs- och arkivarbete som ligger bakom den färdiga boken, över sidorna rör sig en stor samling fiktiva och verkliga gestalter. Själva mängden kan stöta bort en läsare som inte känner igen någon av dem, men den skapar också efter hand en stark förtrogenhetskänsla. Den som hänger i blir till slut en del av ett avlägset men myllrande förflutet. Monica Lauritzen läser ur ett kvinnoperspektiv men utan teoretiskt bagage. När hon refererar romanerna är det framför allt deras tematik och tendens hon intresserar sig för, långt mer än deras stil och berättargrepp. Hon vill frilägga författarens intentioner, lyfta fram hennes tankar, inte dekonstruera hennes retorik. Emilie Flygare-Carlén blir så läst en författare som sätter vissa problem under debatt tidigare än någon, utom Almqvist. Vad krävs av man och kvinna för att de skall passa ihop? Hennes romangestalter kan helt i tidens smak födas fattiga men visa sig ha adlig börd och ett stort arv, men det hindrar inte att själsadel är den enda aristokrati hon erkänner. Ödmjukhet och offervilja är också bra att ha, men vem betalar äktenskapets pris? Tidens uppfostringslitteratur handlade om konsten att bli en god hustru, det var en konst inom trånga ramar, vilka Flygare-Carlén prövar och ifrågasätter i roman efter roman. Till skillnad från de flesta inleder hon ofta med bröllop, besvären kommer efter, inte före. Ingen kvinnlig författare har heller så många utomäktenskapliga barn i sitt persongalleri som hon. Hon var också en av ytterst få kvinnor som förenade författarskap med äktenskapligt samliv och Monica Lauritzen lyfter fram en konstant i författarskapet: ett lyckligt äktenskap kräver erotisk dragningskraft mellan makarna. Redan där gick Emilie Flygare-Carlén för långt även för den liberala kritiken. Hon var för mycket realist och för lite idealist. Men läsarna strömmade till, det var den framväxande borgarklassen som var hennes publik, och hon visste vad den var intresserad av: familj och företagsamhet. Det är också det intresset Monica Lauritzen utforskar hos Emilie Flygare-Carlén när hon beskriver hennes förhållande till familjen, i livet och i dikten. Detta familjeliv går inte att skilja från företagsamheten. När sillen försvann från Bohuslän försvann också familjens försörjningsbas, Emilie Flygares far hade levt på sillen, nu fick hans dotters romaner ge det dagliga brödet. Hon var inte ensam om att vara brödskrivare under den korta tid när all litteratur måste överleva på en fri marknad, efter hovkulturen och före den statliga kulturpolitiken. Men hon hade blick för det som låg strax bortom synranden och var tidigt ute med sådant som skulle komma att bli stort. Monica Lauritzen ber nästan om ursäkt när hon hävdar att det går en rak linje från ”Ett köpmanshus i skärgården” via Alexander Kiellands ”Garman & Worse” till Thomas Manns ”Huset Buddenbrook”. Men hon har ju rätt i att Emilie Flygare-Carlén skapade ”handelshusromanen”. Köpmanshuset är inte i första hand en roman om pengar, utan om ”Hafvets och menniskohjertats hemligheter”. Det är ordet och som är det intressanta. Havet speglar hjärtat, och när hjärtat fostras ändrar vind och vågor också karaktär. Där finns ett växelspel mellan människan och hennes omgivning, ett medvetet symboliskt framställningssätt. Det måste ha varit det, inte bara Bohusläns grå klippor, som Selma Lagerlöf såg när hon förlade ”Herr Arnes penningar” dit, för att ta ytterligare ett exempel på berömda romaner som inspirerats av Flygare-Carléns berättarkonst. Monica Lauritzen kunde i själva verket ha tryckt ännu hårdare på det förebådande hos Emilie Flygare-Carlén, även rent estetiskt. Ingrid Elam litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32150, "headline": "De är Finlands ansikten utåt", "summary": "I kväll går Jaana Pelkonen och Mikko Leppilampi ut på scenen i Helsingfors för att ledsaga miljontals människor genom Eurovision Song Contests semifinal och final. De är överens om att evenemanget är det största som någonsin har hänt i Finland.", "article": "Finländska namn är inte särskilt spridda i Europa, men efter det här veckoslutet kommer miljoner människor, från Georgien till Island, från Norge till Malta, att åtminstone känna till två: Jaana och Mikko. Trettioåriga Jaana Pelkonen och två år yngre Mikko Leppilampi ska tillsammans ledsaga tv-publiken genom semifinalen av Eurovision Song Contest ikväll, och i lördagskvälles final. Och de är minst sagt entusiastiska över uppdraget. - Jag anser att det här är den största händelsen i Finland någonsin, säger Jaana Pelkonen. Mikko Leppilampi, som nyligen reste runt till flera större länder i Europa för att få en uppfattning om intresset där ute, säger: - Eurovisionsfinalen är jättestor. Det var viktigt för mig att se det, för det blev så konkret vilket fint uppdrag jag har fått. De är båda scenvana personer som dock kommer från olika håll; Jaana har varit värd för olika tv-program i tio år och Mikko är en lika känd filmskådespelare, sångare och musikalartist. - Jag studerar på Helsingfors universitet och är en lite annorlunda slags student som är programledare när andra säljer hamburgare, berättar Jaana Pelkonen. Jag skriver just nu min avhandling så att jag ska få min master's degree i communication and social science senare i år. Även Mikko Leppilampi ser uppdraget som en enstaka chans: - Schlagerfestivalen är bara någonting helt annat, helt friställt från allt annat jag har gjort eller antagligen kommer att göra. Jag är ingen programledare, har aldrig varit det, men jag tror att producenterna tyckte att min personlighet fungerade så bra ihop med Jaanas, att vi är en väldigt bra kombination, säger han. Hur då? - Vi är båda unga och energiska och tycker att det är kul att stå på stora scener, menar Mikko. Det gör antagligen risken för att vi ska stelna till i stundens allvar ganska liten. För egen del tror jag också det var viktigt att jag har bott utomlands och kan improvisera hyfsat på olika språk. - Jag skrev min avhandling så jag hade inte tid att resa runt, säger Jaana, men jag har förbättrat min franska lite. Annars tycker jag att det är bra att vi har olika bakgrund, Mikko och jag, och det är väldigt lätt att vara med honom. Första gången som Mikko Leppilampi kontaktades av finska teleivisionen Yle var strax efter Lordis skrällvinst i Aten förra året. - Det var sent på våren 2006 som någon ringde mig och sa: \"hypotetiskt, om du skulle få frågan om du vill leda festivalen skulle du kunna tänka dig att göra det?\". Jag tror att jag inte tvekade ens en sekund innan jag svarade ja. Jag hade inte stått ut med tanken på att någon annan hade stått på scenen och jag suttit hemma och vetat att det skulle kunnat vara jag. Det blir bara en gång i livet som jag får chansen att göra något sånt här. Särskilt, om man ska vara lite elak, med tanke på hur det brukar gå för vårt grannland i ESC. Jaana Pelkonen var ett mer kanske ett mer naturligt val som programledare - hon har tre gånger varit värd för den nationella tävlingen - men hon blev lika överraskad ändå. - Det här är något så enormt att jag trodde att de aldrig skulle välja mig. Men självklart ville jag, det är det största en värd kan få göra, säger hon. Lordis vinst i Aten förra året har givit ett land med stukat schlagersjälvförtroende nytt mod. - Det betyder mycket för Finland, menar Mikko. Nu behöver vi aldrig mer oroa oss för om vi ska komma sist eller inte få några poäng. För nu har vi den där segern. Och den kan ingen ta ifrån oss. Samtidigt har vinsten - och konsekvensen att Finland i år arrangerar festivalen - inneburit att bilden av landet som kablas ut till Europas tv-tittare kommit att diskuteras. - Finländare i gemen bryr sig väldigt mycket om hur vi presenteras för världen genom ESC. De tycker att vi inte ska visa upp renarna, jultomtens verkstad eller bastubadare eller sådant som vi här har sett hur många gånger som helst. Men folk utanför landets gränser har ju knappt sett det. För Finland har aldrig nått ut på det här sättet förut. Många vill att vi ska vara europeiska, inte finska, men jag tror att många av de som tittar kommer uppleva alla de här typiska finska sakerna som exotiska, roliga och spännande, menar Mikko Leppilampi. Guide och betyg Guide och betyg: semifinalen (pdf) ", "article_category": "culture"}
{"id": 32158, "headline": "Levande landsbygd?", "summary": "I Sverige måste man ut på landet för att göra film. Det sägs ge jobb och förmedla en positiv bild av regionen. Men hur sugen blir man på att flytta till Norrland av att se en massa Norrlandsschabloner? Po Tidholm tvivlar på den regionala filmpolitiken.", "article": "I SVT:s regionala nyhetsprogram Mittnytt visades nyligen ett reportage från inspelningen av långfilmen ”Varg”. Peter Stormare – iklädd rutig skjorta – fångade renar med lasso. Det blir säkert en bra film i slutändan, men frågan infinner sig: Varför är norrländsk film alltid så typisk? I ”Såsom i himmelen” kommer en hjärtsjuk dirigent till sin hemby för att omvända de oförlösta. I ”Pistvakt” driver man hejdlöst med ett gäng modersbundna norrländska ungkarlar. Kjell Sundvalls ”Grabben i graven bredvid” exploaterar klyftan mellan stad och land. Teveserien ”Höök”, som nyligen visades på SVT, är full av Norrlandsschabloner. Ensamma människor torteras till döds i avlägsna skogskojor. Filmpool Nord har sedan 1993 varit medfinansiär och samproducent till ett trettiotal filmer och tv-serier. De allra flesta ger bilden av Norrland som inskränkt, glest och kallt. Schablonerna tycks av allt att döma vara ett stödkriterium. Film i Västs satsningar har samma lantliga slagsida, även om deras filmer mindre ofta haft någon tydlig platsspecifik prägel. Geografin har varit vag, i många fall har man försökt skapa känslan av allmän småstad eller utslätad landsbygd. Det har sällan varit uttalat att filmerna utspelar sig i just Västra Götalandsregionen. Film i Skåne skäms däremot inte för sig. Panoreringar över Österlens kulliga landskap verkar inskrivet som villkor i själva stödformulären. I Sverige har auteurtraditionen alltid varit stark, vilket inneburit att regissören ofta gjort film för sin egen skull. Den här regionaliseringen verkar dock ha gjort alla vilsna. Nu är det inte ens krasst, kommersiellt målgruppstänkande som styr vilka filmer som görs utan snarare möjligheten att placera sin berättelse i en specifik miljö, befolkad av för regionen typiska människor. Stärkta av EU-medel och pengar från landsting, kommun och Svenska filminstitutet har Filmpool Nord, Film i Väst och Film i Skåne på kort tid tagit makten över svensk filmproduktion. Därför finns det just nu bara tre typer att välja på: töntiga västsvenskar, karga norrlänningar eller jovialiska skåningar. Många hoppas att urbana stockholmare ska komma som tillval, men Mälardalsregionen verkar ha svårt att samla styrkorna. I en enkät, i vilken huvudstadens filmarbetare fick svara anonymt på en rad frågor, svarade många att det regionala filmstödet ”i för hög grad” styr vilka filmprojekt de väljer att satsa på. Producenterna upplever att de har betydligt större möjligheter att få finansiering om de gör ”lantliga” filmer. Efter Sveriges EU-inträde förändrades sättet vi fördelar bidrag på. Många stödprogram kom att fokusera mer på ”processerna” än på slutprodukten. Det handlade plötsligt om att bygga nätverk, höja kompetensnivåerna, generera arbetstillfällen och skapa infrastrukturer. Det blev viktigare hur bonden producerar än vad han producerar. Det blev viktigare var filmen spelas in än vad den egentligen handlar om. Det offentliga stödet till Film i Väst är just nu under rättslig prövning sedan Hans Jonasson, kristdemokratisk kommunalpolitiker i Uddevalla, överklagat beslutet att stödja regionens produktionscentrum. Hans argumentation går ut på att den lokala filmindustrin ägnar sig åt ”spekulativ näringsverksamhet som riktar sig till andra än regionens medlemmar”. Enligt den kommunala lokaliseringsprincipen bör inte en region satsa pengar på något som inte direkt kommer dess invånare till godo. Jonasson tycks framför allt ha stört sig på att skattemedel gått till att finansiera von Trier-filmer. Länsrätten gick på kristdemokratens linje och underkände Västra Götalandsregionens stöd på 20 miljoner. Nu ska saken prövas i kammarrätten, och utslaget kan få betydelse för hela Film-Sverige och den decentraliseringspolitik som präglat den. Filmpool Nord favoriserar norrländska projekt, men huruvida deras verksamhet skulle klara en rättslig granskning enligt lokaliseringsprincipen är ändå oklart. För även om de filmer de valt att satsa på ofta utspelar sig i Norrbotten och ger jobb i regionen behöver filmer som bygger på Norrlandsschabloner inte nödvändigtvis gynna Norrland. Frågan handlar i slutändan om vilken publik man vänder sig till. Vem vill se Peter Stormare kasta lasso? Stockholmarna eller norrlänningarna själva? Regionernas stöd till sina respektive produktionscentrum legitimeras av två saker: För det första förmodas filminspelningarna ge jobb åt folk på bygden och en ökad omsättning i lokala företag. För det andra tänker man sig att de gjorda filmerna förmedlar en positiv bild av regionen, och att den bilden i längden kan skapa inflyttning och företagsetableringar. När nationalekonomen Staffan Johansson i Luleå och kulturgeograferna Per Assmo och Roger Blomgren i Trollhättan granskat vilka ekonomiska effekter Filmpool Nord och Film i Väst haft för respektive region har bägge kommit till slutsatsen att verksamheterna snarare är en belastning för skattebetalarna än tvärtom. Återstår alltså pr-effekterna, det vill säga de positiva bilder av regionen politiker ofta hoppas på. I Skåne säger de att Wallanderfilmerna inneburit ett enormt uppsving för turismen. Panoreringarna över Ystadstraktens pastorala omgivningar ska alltså ha betalat sig. Film i Västs produktioner anses vara för anonymt lantliga för att locka turister. I Norrbotten har inget uppsving kunnat mätas. Det är alltså tveksamt om det verkligen går att skapa en besöksnäring runt stad och land-konflikterna. Och bilderna av torterade gubbar i skogskojor lockar knappast välbehövliga läkare till vårdcentraler i inlandet. Politikerna vill nog tro att filmerna bidrar till ett positivt befolkningsnetto, men det finns en överhängande risk att verksamheten i själva verket är kontraproduktiv. Att det är konst det egentligen borde handla om – mänskliga uttryck och personliga berättelser – tycks många ha glömt bort mitt i all politik. När filmforskaren Erik Hedling granskar den regionaliserade filmpolitiken i antologin ”Solskenslandet” (2006) landar han i slutsatsen att ”den regionala filmen tillkommit som ett resultat av att arbeten och ekonomisk verksamhet ska generas”. Landsbygdsschablonerna får vi på köpet. Po Tidholm litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32169, "headline": "En mespropp gör upprör", "summary": "Karin Fossums nya bok ”Brott” är något så ovanligt som en genomförd metaroman. Inledningen är helt klart fascinerande men blir till slut lite väl förväntat.", "article": "Böcker Karin Fossum ”Brott” Övers. Ulf Örnkloo Forum Karin Fossum har egentligen aldrig skrivit deckare. Det är vid konfrontationen med författarskap som hennes som denna föråldrade svenska term visar sin otillräcklighet. Här pratar vi snarare om ett gränsland mot den psykologiska romanen som hon har gjort till sitt eget. Det förekommer brott av ett eller annat slag, men brottet är sällan det viktiga. Det viktiga är karaktärernas djup och komplexitet, inte intrigens. Hennes intriger är sällan särskilt avancerade. I gengäld har hon skapat karaktärer av en art som mycket sällan tar plats i deckare. Det är nagelbitare utan action. Det är alltid välskrivet, alltid fascinerande, alltid spännande. Det är den allnärvarande men sällan uppmärksammade spänningen i vardagen som är Fossums tema, uppskruvad ett par snäpp för att bli tydlig. I nya romanen ”Brott” är allt lite extra tydligt. Inte nog med att titeln i ganska ringa grad bör översättas med ”förbrytelse”, snarare med ”brytning” eller ”avbrott” – dessutom kastas vi rakt in i själva författarverkstan. Vi är helt enkelt med om skapandet av såväl karaktär som intrig. ”Brott” är något så ovanligt som en genomförd metaroman. Författaren (som i och för sig också är en fiktiv karaktär, inte alltid i full samklang med Karin Fossum personligen) tittar i början av romanen ut genom fönstret och ser en kö med människor utanför dörren. Den ser hon alltid. Det är karaktärerna som pockar på att få bli berättade. En dag begår en av de väntande karaktärerna ett rejält etikettsbrott – han tränger sig före i kön. Han har bråttom med att få bli berättad. Och det kan man förstå. Han är en mespropp av guds nåde, den stackars Alvar Eide, en timid fyrtiotvååring utan annat liv än det rejält inrutade. Men författaren märker att han vill något annat. Han vill bli sedd, bekräftad. Hon accepterar hans konvenansbrott och grips av hans berättelse – den som hon själv skapar. Idén att låta berättelsen löpa parallellt med berättelsen om berättelsen är bättre än genomförandet, tror jag man törs säga. Inledningsvis är det klart fascinerande, och visst finns det element i Alvars historia som fångar mig rejält – inte minst när hans inrutade liv börjar få sig sina törnar – men till slut blir det lite väl förväntat. Alvar överraskar lika lite som författaren. Metagreppet utvecklas inte, snarare stagnerar, ju längre in i romanen vi kommer. Det som länge såg ut att bli en djupt gripande berättelse om det frivilliga utanförskapets avigsidor blir till slut en ganska ordinär historia om en människa som av egen brist på viljekraft hamnar på fel plats i livet. Likväl är det förstås en roman som når skyhögt över de flesta deckare i Norden. Men den bör nog läsas som någonting helt annat. Och där håller den inte ända fram. Jan Arnald litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32170, "headline": "Världen som myrstack", "summary": "I fotografen Andreas Gurskys bilder ser världen ut som en takmålning från barocken. DN:s Peder Alton har varit på utställningen i München och ser fotografierna som skrämmande och försåtligt vackra.", "article": "Recension Andreas Gursky Haus der Kunst, München Jag blir överraskad av att den tyske fotografen Andreas Gursky framställer sig som en ”idealist”, trots att han i dag är en av de mest eftersökta och högst betalda fotograferna i Europa. I ett litet häfte som delas ut gratis på hans utställning på Haus der Kunst i München skriver Gursky att han vill ”producera en komprimerad verklighet”, och att han ”ägnar sig åt ett idealiserat närmande till vardagliga fenomen”. Om hans utställning är ”vardaglig” vet jag nog inte vad ordet betyder. För de bilder han visar är överväldigande, så detaljrika att jag mycket exakt kan urskilja tusentals människor i Brasilien, Nordkorea, Frankrike och en rad andra länder. Den gemensamma nämnaren för utställningen är massan, mängden, det anonyma kollektivet, också när det rör sig om stängda miljöer som världens aktiebörser. Men även det motsatta finns, folktomma panoramor över ökenområden med nyanlagda racerbanor, övergivna motorvägslandskap i centrala Europa. Den mest spektakulära bilden – egentligen flera bilder, ett collage – är tagen i Bahrain 2005 där den svarta asfalten ringlar sig över landskapet som en orm. Målning eller fotografi? Hans serie från Pyongyang i Nordkorea slår det mesta jag sett av landskaps- och stadsfotografi. På nära håll framträder varje liten egenhet i de väldiga propagandascenerierna. På distans förvandlas de till dekorativa mönster som skulle passa till vilken stugtapet och vilket bomullstyg som helst. I serien ingår också scener från militäruppvisningar med jättelika bilder av fredsduvor och skjutvapen. Bisarrt och monumentalt på en gång. Gursky slog igenom stort med en utställning på Museum of Modern Art i New York 2001 och har sedan dess publicerats i flera fotografiska samlingsverk. På Haus der Kunst är det de senaste årens produktion som dominerar. Framför allt en serie bilder från James Bond Island (I–III) med tunna gröna öar som sticker upp över vattenytan som grynnor i den svenska skärgården, men vassare, större, mer dramatiska. Allt är helt enkelt så mycket mer omfattande i Gurskys fotografi. Demonstrationer sveper över hela landskap, varukonsumtionen är oöverblickbar, den moderna racersporten kräver ytor som bara finns i oländiga ökenområden, en boxningsmatch saknar yttre begränsning – liksom en rockkonsert med Madonna, en gayparad någonstans i världen 2002, oändliga avfallsberg. Är detta idealism? Knappast. Snarare en högspänd surrealism av nästan visionär karaktär. Världen känns för liten, det globala perspektivet förvandlar vardagen till en massrörelse av nästan bibliska dimensioner. Hans bild av Tour de France (2007) liknar ingenting annat än en golgatavandring men i massformat. Samtidigt använder sig Gursky av den dokumentära fotografins främsta arbetsinstrument. Han registerar, nästan ”indifferent”, det som finns, och använder en knappt synlig collageteknik för att kunna bygga på höjden och skapa en intensiv närvarokänsla. Närmare än så här går det nog inte att komma barockens väldiga takmåleri. I hans bilder rör sig människor på exakt samma sätt, upprepar samma gester, deltar i samma politiska manifestationer och bor i hus byggda och planerade efter samma rationella idéer. Skrämmande? Hur man än ser på det är Gursky en av få fotografer i dag som försöker hitta ut ur en individuellt, personligt fixerad fotografi som länge varit oförmögen att skildra stora sociala skeden. Jag är inte säker på att jag fullt ut delar hans bildsyn, den är sval och försåtligt vacker. Men också effektivt prövande och fri från alla drömmar om en äkta och sann fotografi. Min favorit på utställningen är en bild av den engelske arkitekten Norman Fosters ”Hongkong Shanghai Bank” från mitten av 1980-talet. En ikon inom internationell arkitektur och beundrad för sin djärva konstruktion. Men Andreas Gursky har fotograferat den på natten så att bara de upplysta våningsplanen syns. Suveränt! Peder Alton peder.alton@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32177, "headline": "Dubbla biografier om Lundell", "summary": "Två Lundell-biografier är på väg. Måns Ivarsson har skrivit en tegelsten med fokus på musiken. Håkan Lahger följer upp nästa år med en biografi där Lundell beskrivs som en modern Strindberg.", "article": "Expressenjournalisten Måns Ivarsson skriver Ulf Lundell-biografi. I 840-sidiga \"Vill du ha din frihet får du ta den\" beskrivs författaren och rocksångarens gärning: Verken, inte kröken och kvinnorna står i centrum. Boken ges ut i september av Ordupplaget som box i tre mjuka band - samma format som föremålets debutroman \"Jack\". - Jag har skrivit den mot min bakgrund som musikjournalist. Jag såg Lundell första gången 1976 och har intervjuat honom regelbundet sedan 1978. Han är vår tids största svenska artist - som också haft ett väldigt dramatiskt liv och hållit kvar sina 1960-talsideal. Det är inte en auktoriserad biografi, men det har jag aldrig varit intresserad av. Lundell har svarat på en massa frågor och gett mig tillstånd att publicera ett flertal brev, bland annat de kring Fittstim-debatten, säger Ivarsson till DN. Ivarssons bok sammanfaller med kultur- och nöjesjournalisten Håkan Lahgers arbete med en kommande Lundell-biografi på Norstedts förlag. Boken ska vara klar våren 2008. - Jag har haft privilegiet att följa hela hans karriär och har intervjuat honom många gånger. Min idé är att försöka skriva om kreativitet och kaos och att de två tingen kan förenas. Jag ser Lundell som en modern Strindberg-figur som också råkar syssla med musik. Mitt fokus är på dubbelalbumet \"Vassa eggen\", det är en milstolpe i både hans och svensk skivutgivning. Ett album som så explicit skildrat kvinnor, barn och förhållanden hade inte funnits tidigare. Det har inspirerat många, säger han till DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32181, "headline": "Män utan tillhörighet", "summary": "Anders Paulrud har skrivit en politiskt småleende kärleksroman om fem vänner. Det är en mild berättelse om åldrande – och lätt att tycka om.", "article": "Böcker Anders Paulrud ”Som vi älskade varandra” Albert Bonniers förlag Till mitten av sin levnads bana hunnen har Anders Paulrud skrivit en självbiografiskt bottnande roman om sin egen generation. ”Som vi älskade varandra” handlar om fem vänner som växer ifrån sin gemenskap, men ändå är omöjliga att leva utan – för berättaren som heter Anders och är 50+. Han minns hur livet började när man fann en vän, och hur det sedan hände saker inom och utanför vänskapen som ingen orkade förstå då. Anders Paulruds förra roman ”Kärleken till Sofia Karlsson” var en botgörarroman av en man som rannsakade sitt liv och sina bevekelsegrunder i skuggan av en hjärntumör och stor kärlek till en yngre kvinna som dumpat honom. Jag tyckte den bitvis var outhärdligt kokett, melankoliskt självupptagen och alldeles för förtjust i att beskriva passionen i termer av matlagning och ätande, men inte vilket simpelt sväljande som helst. Ostron och champagne, alla små kaprisar och capricer. Kärleken som en oral fest, det är ett mönster hos Paulrud pålitligt som ett tandkort. Den nya romanen har liknande drag men de är solblekta som gamla tapeter i ett sommarhus, ett sådant som berättaren sitter och minns i, och därför står de inte i vägen lika mycket. Men det är också en mildare berättelse, en historia om att åldras, om att förlora något dag för dag, en berättelse som är lätt att tycka om, som bjuder in läsaren till ett rangligt trädgårdsbord och häller upp något att dricka. I en laddad scen är det förstås Bollinger, men annars är det kaffe och cigarretter som sticks in i brödsaxen, som lindrar och skärper när vänskapens klassresor och svek vill bli förklarade. Paulruds fem vänner tillhör en ledsen generation som blev vuxen i början av 80-talet, för ung för -68, för gammal för punken, men den bristen på tillhörighet är bara bra för en roman. Här finns inga ledstänger att beskriva sitt liv med, utan de fem ödena blir både tidlösa och individuella. Till det tidlösa hör en klassiskt manlig bildningsgång, där Anders år på Aftonbladet i Klara är en höjdpunkt av murvelsupande och söt omtanke, men där ett kvinnligt dödsoffer också ger historien den rätta svärtan. Och hjälten far i väg på motorcykel. Men de där hjältepromenaderna bör man inte hänga upp sig på, här finns högre karat att minnas. För ”Som vi älskade varandra” är en politisk småleende kärleksroman som också innehåller samhällsanalyser som små glasklara inskott att klippa ut och läsa högt när världen slår upp i ansiktet på en. Jag funderar fortfarande på hur tung och underbar den boken blivit om Anders Paulrud slopat hela romanförklädnaden, och i stället skrivit en vemodig samtidsessä om det Europa vi står i nu. Ulrika Milles litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32201, "headline": "\"Playstations pappa\" drar sig tillbaka", "summary": "Ken Kutaragi som sedan 1994 har arbetat med Playstation lämnar chefstolen på Sony Computer Entertainment i juni i år.", "article": "Ken Kutaragi, den person som brukar ses som fadern till Sonys Playstation, lämnar sin chefstjänst på Sony Computer Entertainment i juni, skriver Eurogamer.net. Kutaragi utnämns i samband med avgången till hedersordförande i företaget, han kommer även att agera som rådgivare åt moderföretaget Sonys nuvarande VD, Sir Howard Stringer. Kutaragi var med och uppfann Playstation 1994, och var även med och tog fram uppföljaren, Playstation 2, sex år senare. Enligt Sonys försäljningssiffror har de båda konsolerna hittills sålts i fler än 200 miljoner exemplar. Tillhörande speltitlar beräknas ha sålts i över två miljarder exemplar. Kutaragi efterträds av Kaz Hirai, tidigare operativ chef för Sony Computer Entertainment. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32203, "headline": "\"God of war II\"", "summary": "Hämnden är ljuv. \"God of war\" är en våldsam \"walk of fame\" i grekisk mytologi med brutale Kratos i spetsen.", "article": "Det är på modet med Sparta. Frank Millers grafiska roman \"300\" har i filmatiserad form nyligen stormat in på biograferna och nu är det dags för tv-spelsvärldens största spartan att komma tillbaka. Kratos, krigaren som i \"God of war\" trotsade de grekiska gudarna för att till sist bli en av dem - krigsguden själv - är tillbaka i en uppföljare till det enormt kritikerrosade spelet. Kratos har fortfarande hämnden som drivkraft och till skillnad från Frank Millers 300 kalsongbeklädda krigare erbjuder den digitala antihjälten ingen som helst empatisk ingång. Och det är just det som gör honom till den perfekta huvudpersonen i den blodigt brutala saga som \"God of war II\" utgör. Spelet tar vid där det första slutade. Den av utvecklarna påhittade Kratos är gud, men i enlighet med sin natur är han inte nöjd. Han kan inte släppa sitt Sparta och låter den armé han en gång styrt härja över hela Hellas. Ett beteende som inte uppskattas bland Olympens toppar. En förargad Zeus ingriper och vips är Kratos tillbaka i myllan. Men en av titanerna, Gaia, tycker inte att Kratos ska dö denna gång heller. I stället tycker hon att han ska ändra sitt öde. En bombastisk inledning på en brutal odyssé kantad av blod och svett - men utan en enda tår. Det som fascinerar med \"God of war II\" är hur spelet lyckas ta en huvudperson för vilken man hyser noll och intet respekt och ändå göra honom fullkomligt spelbar. Det finns inget charmerande hos Kratos - möjligtvis kan man fascineras av hans respektingivande drivkraft - men ändå är det hans vapen man bestialiskt svingar, det är honom man håller på. I en intensiv bossfajt är man övertygad om att man vill vinna, men känner sig långt ifrån säker på om man vill ge Kratos det nöjet. Ett kluvet förhållande som detta hade förstås inte fungerat om inte spelmekaniken varit något att skryta med. För det är den, och inte storyn, som gör att man vill bortom nästa hörn. Precis som sin föregångare utgörs gameplayet av intensiv action som stannar av med minispelsliknande reaktionsövningar i stridens hetta. Blandat med kluriga pusselpartier och storslagna bossfighter får spelet en rytm som låter Kratos våldsamheter luta mot harmoni. Det är egentligen inte mycket nytt i fightingmotorn, men finslipning av bandesign och balans får \"God of war II\" att kännas som något annat än bara mer av det goda. Att spelet släpps till Playstation2, som en av de sista stora titlarna innan maskinen lämnar över till nyligen lanserade Playstation3, känns med facit i hand som ett strålande val. Det är en bombastisk final av episka mått. Ett bevis på att utvecklare vet hur man krämar max ur den flera år gamla maskinen, en sammanfattning. Ett avslut. \"God of war II\" är ett av de våldsammaste spelen denna vår. Blodet flyter, huvuden slits av, nackar knäcks i händerna på den spartanska hämnaren. Kratos dödar inte, Kratos slaktar. Mastodontiska orkestervrål varvas med mjukare toner, smälter ihop och blir ett med hans slitande muskelberg till kropp. Han är den skoningslösa gud man läser om, han är en myt i sig själv. Den grekiska gudavärld mot vilken han kämpar är långt ifrån den korrekta mytologins uppsättning. I stället har utvecklarna skapat ett potpurri av de snaskiga gudar man minns från högstadiets SO-timmar. En \"walk of fame\" i grekisk mytologi. Russinen som plockats ur kakan har anpassats och bildar en perfekt kuliss för Kratos galenskap. Att förhålla sig så respektlöst till sitt ämne understryker spelets själ ännu mer. Kratos har ingen respekt, inte för någon. Och samtidigt som det är så fel så är det i \"God of war II\" på något sätt så rätt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32213, "headline": "Den förledande svenska idyllen", "summary": "De stora svenska partierna verkar inte ha någon långsiktig strategi för att mota högerpopulism och rasism. Mona Sahlins debatt med Sverigedemokraten Jimmie Åkesson talar sitt tydliga språk.", "article": "Mona Sahlin i Sydsvenska Dagbladet dagen efter debatten med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson: – Jag är arg, upprörd och mår hemskt hemskt illa av att höra Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna är ett fackföreningsfientligt, kvinnofientligt och främlingsfientligt parti. Hoppsan! Mona Sahlin måste ha varit kroniskt ”arg, upprörd” och mått ”hemskt, hemskt illa” alltsedan Sverigedemokraterna bildades i slutet på 80-talet. Annars har hon helt missat sd:s politiska agenda? Och för DN förklarade s-ordföranden att hon inte tänker sig några fler debatter med Sverigedemokrater: – För mig känns det just nu som en engångsföreteelse. En engångsföreteelse? Inte för att man ska tillmäta ett ännu så länge marginellt missnöjesparti lika stort värde som riksdagspartierna, men en gång är ingen gång. Mona Sahlins uttalande låter som blott en protestens symboliska gest, typ: ”Så, nu har jag tagit debatten – nu kan jag två mina socialdemokratiskt solidariska händer.” Kanske var det därför som Sahlin inte lyckades tränga bakom Jimmie Åkessons nationalistiskt infekterade demagogi, som lade grunden för hela debatten. Mona Sahlin missade nästan helt att blottlägga den politiska grund som Sverigedemokraterna vilar på: svenskhet. – Synd att vi inte hann med det, ursäktade sig Sahlin. Jag tycker att de har avslöjat sin syn när de säger att Zlatan inte är svensk. Synd? Här avslöjar hon sin vilsenhet inför ett växande enfrågeparti. Angelägna ämnen hinns alltid med, i synnerhet om man är en rutinerad politiker i landets största parti. Richard Slätt, tidigare chefredaktör för tidskriften Expo och en av landets främsta kännare av Sverigedemokraterna, uttrycker det tydligt i Expressen (20/4): politiker ska skaffa sig kunskap om liknande partier när de är små, för att kunna bemöta dessa när de växer sig större: ” … ibland känns det inte alltid som att de tar debatten för att på allvar ta striden mot rasismen – utan för att vinna kortsiktiga vinster gentemot väljare ... de etablerade partierna verkar inte ha några långsiktiga strategier för att mota högerpopulism och rasism.” Högerpopulism frodas inte främst av ideologisk övertygelse, utan hämtar nästan alltid sin politiska livsluft ur nationell identitet och rädslans ödesmättade retorik. I Sverigedemokraternas valmanifest 2006 står följdriktigt: ”Stärka den svenska kulturen och identiteten.” Hur den svenska identiteten kan definieras fick jag och fotografen Fredrik Funck exempel på när vi inför valet 2002 följde Sverigedemokraterna i sju veckor. En vacker augustidag besökte vi Torbjörn Kastell, dåvarande andre vice ordförande i partiet och politisk redaktör för partitidningen SD-Kuriren. Under färden till herrgården på Adelsö, där han hyrde en flygel, passerade vi ett svindlande vackert sommarlandskap med pittoreska badvikar och grönskande lantlig idyll. När jag nämnde den vackra naturen för Kastell tog han det som ännu en täckning för att stoppa invandringen: – Du som invandrare säger: ”Vilken vacker natur”, medan jag tänker ”Vilken vacker natur vi har i Sverige”. Det är viktigt för identiteten att ha en omgivning som gör det enklare för människor att identifiera sig med sitt ursprung. Jag är rädd för att svenskarna så småningom smittas av invandrarna och glömmer tänka: ”Vilken vacker natur vi har i Sverige.” Gun Kullberg, en av sd:s rikdagskandidater i senaste valet, kunde än mindre definiera ”svensk kultur”, men visste vad den inte är: – En kultur där kvinnor inte går i hucklen och misshandlas av sina män, där döttrarna i familjer får träffa svenska killar utan att mördas. Sverigedemokrater vill, då liksom nu, erbjuda en identitet lika tidsenlig som Carl Larssons nationalromantiska bilder i ett dimhöljt drömland, som bebos av ett framgångsrikt, fredligt homogent föregångsfolk. Då liksom nu säger man sig vilja försvara ”svenska värden” – men är i stället ett parti som personifierar värdenas vittring. Partiet består till stor del av en samling punchpatrioter som reflexmässigt hemfaller i hets mot invandrare och hat mot landets så kallade elit. För att i samma andetag bruka moraliska självsmekningar med lidelsefulla lovsånger om demokrati, öppenhet, och att vårdköerna måste kortas. Sverigedemokraternas trognaste bundsförvant är ändå rädslan. Och den måste hållas vid liv genom att tydliggöra fienden, för då kan man utvisa innan man blir utvisad. Ty världen är kall, varför nationens söner och döttrar måste sluta sig samman och värma varandra i den blågula inhägnaden. Kenneth Sandberg, ett av Sverigedemokraternas tyngsta namn under många år, vet att bruka skräckens grammatik. Redan efter valet 1998 varnade han i ett DN-reportage för upplösning om Sverige inte stoppade invandringen: ”Jag är rädd att det är mycket nära ett sammanbrott. Ytterligare fyra år av den nuvarande politiken leder mot kaos, sönderfall – och i slutändan inbördeskrig.” Fyra år senare ställer jag frågan: Vart tog inbördeskriget vägen? – Det är alltid svårt att uttala sig säkert om tidtabeller, men tveklöst känner jag att fyra år till med samma invandringspolitik och vi kommer att få något som kan liknas vid ett inbördeskrig, svarade Kenneth Sandberg. Förvisso kan politiska profetior vara som femdygnsprognoser – de kan slå fel, men ytterligare fyra år har gått och ännu inte minsta tecken på ett inbördeskrig. Trots att Sverigedemokrater filat på den politiska retoriken för att inte skrämma bort väljare, avslöjar partimedlemmarnas uttalanden grunden för sd:s ihåliga politik. Kenneth Sandberg, till exempel, säger sig drivas av sin fruktan att dagens invandringspolitik kommer att leda till ett nationellt självmord. I våra samtal sa han att det mycket väl kan vara så att svenskarna är dumma som vart fjärde år röstar på sin egen undergång. Huvudorsaken skulle dock vara att svenskar saknar självbevarelsedrift efter att ha levt i fred i 200 år: politikerna har sett till att svenskarnas överlevnadsinstinkt inlindats i många lager av trygghet. Alltså en masshjärntvättning? – Definitivt, svarade Sandberg. Propagandan och hjärntvättningen har varit så subtil… Stalin och Hitler skulle ha varit otroligt avundsjuka på den svenska propagandaapparaten. Det är dessa tankar som döljer sig inte bara bakom Kenneth Sandbergs utan även Jimmie Åkessons jovialiska leende. Det är dessa åsikter som sd-ordföranden inte vill klä i ord 2007, dessa villfarelser han inte vill beslås med. Just detta bör Mona Sahlin och andra ledare för riksdagspartier vara medvetna om och kunna använda sig av i debatten, i stället för att gå i självförsvar och ropa: – Han kommer ju hela tiden tillbaka till invandrarna. Ja, vad annars är att förvänta sig av nationalister vilkas horisont alltid är dold bakom fädernas kyrka, bydammen och husmorsgymnastik? Mustafa Can kulturdebatt@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32220, "headline": "Medan de faller", "summary": "I Frankrike 2007 går klassresan nedåt i stället för uppåt. Hur påverkar den nationella pessimismen valutgången? Lisa Irenius har läst tre nya franska böcker som försöker analysera ”de folkliga miljöerna” och som inspirerat både Ségolène Royal och Nicolas Sarkozy.", "article": "BÖCKER Philippe Guibert och Alain Mergier ”Le descenseur social - Enquête sur les milieux populaires” Fondation Jean-Jaurès/Plon La République des idées ”La nouvelle critique sociale” Seuil/Le Monde ”France 2012-E-book de campagne à l’usage de citoyens” Red. Jean-Paul Fitoussi och Éloi Laurent Ofce/Sciences Po Ett par Nikeskor vände uppochned på allt. För hon hade inte råd. Ändå köpte hon de billigaste hon kunde hitta, från stormarknaden Carrefour. Bara för att hon ville att sonen skulle slippa skämmas inför kompisarna, för ”det vet jag vad det är”. Hon är en av 50 personer ur ”franska folket” som har intervjuats för ”Le descenseur social”, en uppmärksammad bok som lär ha inspirerat både Ségolène Royal och Nicolas Sarkozy. Titeln är svår att översätta, för ordet ”descenseur” finns egentligen inte på svenska – eller på franska. Det betyder en hiss som är konstruerad för att gå nedåt i stället för uppåt. Länge har fransmännen sagt att ”den sociala hissen är ur funktion”, men det är nu värre än så; en social nedåthiss har börjat rulla, hävdar författarna Philippe Guibert och Alain Mergier. I Frankrike år 2007 går klassresan alltså utför snarare än uppför. Det är åtminstone hur folk upplever saken. Och denna insikt har nått flera samhällsanalytiker. I antologin ”La nouvelle critique sociale” (Den nya samhällskritiken) hävdar Marie Duru-Bellat och François Dubet att den nya skiljelinjen i fransk politik går mellan ”dem som hoppas förbättra eller behålla sin sociala position” och ”dem som fruktar att dras med i en social nedåtresa”. Det var de senare som röstade fram Nationella frontens Jean-Marie Le Pen till andra valomgången i presidentvalet 2002, och som röstade nej till det europeiska grundlagsförslaget år 2005. Och sannolikt avgör de om Ségolène Royal eller Nicolas Sarkozy – eller möjligen François Bayrou – blir Frankrikes nya president. Och ändå är det ett Frankrike som man nästan aldrig hör talas om. Som man inte läser om och inte ser på film. För vi snackar varken demonstrerande bönder eller bilbrännande förortsbor, inte heller Amélie från det pittoreska Montmartre eller den konsumtionsglada medelklassfamiljen i reklamen. Vilket Frankrike är det då? Det är frågan. Ett av den franska politikens stora problem i dag är att makthavarna inte förmår sätta ord på verkligheten, och ge samhället ”en bild och ett ansikte som gör det mer avläsbart och begripligt”, står det i förordet till ”La nouvelle critique sociale”. Antologin, som är utgiven av tankesmedjan La République des idées, vill därför lägga grunden för en ny samhällskritik, fri från ”förhastade generaliseringar” och som förmår att ompröva den gamla bilden av Frankrike. Landet är till exempel inte längre den mångfald av vitt skilda regioner som det tidigare varit. På ett regionalt plan – från Bretagne och Alsace till Baskien och Provence – blir landet alltmer homogent, vad gäller allt från lönenivåer till konsumtionsmönster och livsstilar. I stället syns de stora skillnaderna bland annat inom städerna, och, som sagt, i individers bedömningar av sina framtidsutsikter. Författarna bakom studien om ”den sociala nedåthissen” modifierar bilden ytterligare. Till skillnad från vad många tror är det inte medelklassen som dominerar Frankrike. Mycket större är i själva verket les milieux populaires, de folkliga miljöerna – det som tidigare kallades arbetarklassen, men som i dag varken karaktäriseras av klassiska arbetaryrken eller utgör en klass som definierar sig själv i förhållande till andra samhällsklasser. Förvisso är arbetarna fortfarande sju miljoner, men lägre tjänstemän och anställda i serviceyrken är åtta miljoner. Tillsammans utgör de en majoritet av den aktiva befolkningen, och en tredjedel av väljarkåren. De tjänar i snitt 1 300 euro netto i månaden, men drabbas mer än andra yrkesgrupper av arbetslöshet. Åtta av tio har ingen studentexamen. Och de röstar mindre på socialistpartiet än medelklassen, överklassen och till och med pensionärerna! Deras röster har i stället gått till extrempartier på både höger- och vänsterkanten. De folkliga miljöerna motiveras inte längre av känslan av orättvisa i förhållande till dem som har det bättre, utan av en motvilja mot dem som har det ännu värre. Vilket ofta är invandrarbefolkningen. Rädslan för en social nedåtresa är intimt sammankopplad med erfarenheterna av misslyckad integration och ett alltmer våldsamt samhälle. ”Jag fruktar det värsta, vi kommer att behöva flytta och det verkar som om vi kommer att hamna bland alla dessa människor, jag vet inte varifrån de kommer, det är väl en av två som arbetar. Och med ungarna som är ute hela dagarna, hela nätterna. Det är ett hårt slag, en riktig nedgång”, säger en av de intervjuade i ”Le descenseur social”. Många oroar sig för barnen. Att de trots längre utbildning ska få ett sämre arbete – eller inget alls – och lägre levnadsstandard när allt blir dyrare och dyrare.”Förr i tiden, på semestern, brukade vi hyra ett hus, men sen började vi campa, för det blev för dyrt att hyra, och i dag åker vi till de allra billigaste campingplatserna.” Dessa röster ger personliga uttryck för vad många franska samhällsdebattörer länge har hävdat för samhällets del: att det går utför för Frankrike. Men så mycket mer har man inte kommit fram till. Den offentliga debatten i Frankrike är i dag låst mellan en smått religiös syn på ekonomin och en febrig antiliberalism. Det är ingen bra grund för de reformer landet behöver, konstateras i ”France 2012”, en intressant ”e-bok till medborgarnas tjänst” som forskningsinstitutet Ofce har publicerat inför presidentvalet (se www.ofce.sciences-po.fr). Redaktörerna förespråkar en framtidschock, en tydlig kursändring som förmår rita om de mentala kartor som styr medborgarnas sociala förväntningar. Det blir förstås inte lätt. Trots att Frankrike har högst födelsetal i Europa slår landet också rekord i pessimism. På frågan om det egna landet utvecklas i rätt riktning var fransmännen mer negativa än alla andra EU-medborgare, inklusive de nya medlemsländerna, enligt en Eurobarometerundersökning i maj 2006. Inte ens två av tio tyckte att utvecklingen gick åt rätt håll. Vem kommer då att kunna ingjuta framtidstro i de svartsynta, franska väljarna? I samtliga läger anas en viss oro för hur de ”folkliga miljöerna” kommer att rösta denna gång. Det mest intressanta med ”Le descenseur social” är att den utgår från djupintervjuer med flera av dessa väljare, och därför säger något mer om den svårfångade grupp kring vilken fördomarna flockas. För att tala klarspråk: Är det en samling rasistiska Le Pen-anhängare och revolutionära kommunister man har att göra med? Guiberts och Mergiers lugnande svar är nej; intervjuerna ger varken uttryck för antidemokratiska eller nationalistiska stämningar. Ingen säger sig vilja förstatliga företagen eller införa planekonomi. Däremot vill man gärna kunna konsumera, Nikeskor och annat. Här finns heller ingen utbredd rasism som hierarkiserar mänskliga raser – däremot en främlingsrädsla. Med andra ord: motivationen bakom extremrösterna är inte ideologisk, bortsett en del av Le Pen-rösterna. De ”folkliga miljöerna” tror på republiken, men de känner sig besvikna på den. För det specifikt franska problemet, enligt Mergier och Guibert, är att republiken lovar så mycket – stora ting som frihet, jämlikhet och broderskap – men levererar så litet. Nu vill medborgarna ha en ny hiss, som går uppåt. Den gamla är för trasig för att repareras. Lisa Irenius kulturdebatt@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32224, "headline": "Norrlänning söker fru", "summary": "Med schvung och humor slår socialantropologen Lissa Nordin hål på myterna kring den norrländska glesbygden. Någon kvinnobrist råder inte och männen pladdrar obehindrat på om sina känslor.", "article": "Böcker Lissa Nordin ”Man ska ju vara två. Män och kärlekslängtan i norrländsk glesbygd” Natur och Kultur När jag var i S:t Petersburg i våras såg jag ett gäng med norrlänningar utanför en nattklubb. Vingliga av vodka med snusläppar och gällivarehäng. Sexskämten haglade. Inte svårt att räkna ut vad de gjorde där. Mycket riktigt dök några lättklädda ryskor upp i entrén. Scenen fyllde mig med stark olust. Socialantropologen Lissa Nordins avhandling, ”Man ska ju vara två”, får mig att minnas händelsen i ett delvis nytt ljus. Nordin har tillbringat två år i Västerbottens inland med att lära känna och intervjua ensamstående män om kärlek. I början av 2000-talet rapporterade medierna om norrländska mäns handel med ryska kvinnor. Den transnationella prostitutionen skapade stora rubriker. Bilden som målades upp av den norrländske ungkarlen var inte nådig. Han beskrevs som en sexhungrande enstöring med kontaktproblem och uråldriga värderingar. ”De prostituerade ryskorna i norra Sverige förväntas inte bara sälja sex. De ska städa och laga mat också”, löd en kommentar i debatten. Det ropades omväxlande på hårdare tag och statliga bordeller. Norrlänningens desperata situation berodde antingen på att inga kvinnor ville ha honom eller på att det inte fanns några kvinnor att tillgå. Norrland framställdes som en laglös plats som alla kvinnor med ambitioner flyttade ifrån. Nordin ville utforska vad som dolde sig bakom myten. Hennes slutsats är, inte oväntat, att verkligheten är mer komplex. Men hon kommer också fram till en del som ställer alla fördomar på huvudet. Framför allt är det en väldigt rolig och läsvänlig avhandling. Nordin berättar med schvung och humor utan att förlora i analytisk skärpa. Hon är också, vilket jag tror är nödvändigt i en sådan här undersökning, medveten om sin egen roll. Hon är ung och ogift och visserligen född norrländska, men ändå från stan. Det ger henne en status som både ger fördelar och ställer till problem. Hon får männens förtroende, men några av dem blir så förälskade i henne att de fullständigt bryter ihop. Andra är mer skeptiska och övertygade om att hon, precis som andra stadsbor, är kallhamrad och oromantisk och bryr sig mer om sex än om kärlek. I motsats till dem själva. Det är den första stora myten som Nordins undersökning punkterar. De ensamma männen från Norrlands inland längtar inte alls efter sex, de längtar efter kärlek. Läs: romantisk kärlek. Merparten av de män Nordin lär känna vill helt enkelt ha en kvinna att dela sitt liv med. Hon behöver inte vara vacker eller sexig, men hon får gärna gilla att köra skoter. Ärlighet, humor och naturlighet är andra högt skattade personlighetsdrag. Den andra föreställningen som Nordin slår hål på är den om den tyste, inbundne mannen som inte kan prata om känslor. Det är inget specifikt norrländskt utan en allmänt vedertagen sanning att mäns förmåga att uttrycka känslor är mindre utvecklat än kvinnors. Det gäller inte männen i Norrlands inland, de pladdrar helt obehindrat på om sitt innersta. Man kan i och för sig fråga sig hur mycket det har att göra med den ogifta och trevliga Lissas närvaro. Men varför står inte norrländska kvinnor på kö för att gifta sig med dessa romantiska och pratglada män? Nordin ägnar stor del av avhandlingen åt att beskriva och analysera den norrländska glesbygdens problematik. Den skriande kvinnobristen är nämligen också en myt, kvinnor flyttar inte alls från inlandet i den utsträckning som det beskrivs. De flesta ensamhushållen finns fortfarande i storstäderna. Kruxet är att myten om kvinnobristen, liksom många andra av de myter om Norrland som Nordin försöker genomskåda, i hög grad bärs upp av invånarna själva. Det är kärnan i avhandlingens teoretiska del, som också går in på hur genus skapas. Enkelt uttryckt vill Nordin visa hur mycket vi påverkas av samhällets förväntningar. Alla som har sett reklamen för Norrlands Guld och tv-serien ”Pistvakt” vet hur en riktig norrlänning är, precis som norrlänningarna själva numera vet. På samma sätt påverkas de ensamma männens kärlekslängtan av vår kulturs förväntningar på hur den riktiga och goda kärleken ser ut. Man ska träffa någon man inte känner. Det ska säga klick. Man ska älska varandra i nöd och lust. Men det är inte så lätt när man bor i en by i Norrlands inland. En konkret orsak till att kvinnorna inte vill ha männen, och vice versa, är att de flesta redan känner varandra sedan barnsben. Andra orsaker är samhällets förändringar och kvinnors ökande utbildningsnivå jämfört med männens. Och så mantrat, som upprepas också av de ensamma männen, att kvinnorna är samhällets vinnare. Om de verkligen är det är en annan femma. På kärleksfronten är det i alla fall de som sätter agendan. Det är kvinnornas marknad i Västerbottens inland. Männen förhåller sig passiva och väntar på att den rätta ska dyka upp. När hon inte gör det hoppas de på en ryska. Ingen av de män Nordin lärde känna åkte till S:t Petersburg för att köpa sex. Alla ville ha kärlek och någon att dela livet med. Ofta misslyckades det. Omgivningens reaktioner var ett stort problem. Antingen betraktades männen som naiva gammpojkar som kollrades bort av ryska lycksökerskor eller som usla sexköpare. Men ibland lyckades det, ibland sa det klick och blev en kärlek som höll mot alla odds. Nordin är inte sentimental, och hon förespråkar inte sexköp. Däremot beskriver hon och förklarar en del om hur det är att vara man och inte passa in. Om hur det är att sitta fast i en roll man inte har valt, och om hur det är att längta efter något som är nästan omöjligt att få. Oline Stig Författare och frilansskribent litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32232, "headline": "Det stormar jämt kring vargen", "summary": "Peter Stormare tillbaka i Norrland för att göra film om glesbygden. Han får ofta erbjudanden om att göra svensk film, men säger sällan ja.", "article": "Jag får erbjudanden om att göra svensk film, men säger sällan ja. Men filmen \"Varg\" ville jag göra, säger Peter Stormare. Den handlar om något jag känner väl till, att det blir allt svårare att leva på landsbygden. I Östersund gör Peter Stormare entré med Greta Garbo, sin bruna dobbermanpinscher. Det är presskonferens för filmen \"Varg\" i Östersund, där också en del scener har spelats in. Men de största delen görs i Valsjöbyn tolv mil nordväst om Östersund. Filmteamet med författaren själv, Kerstin Ekman, kommer just från Valsjöbyn, där hon bott med sina fantasier och nu ser dem byggas upp. Hon säger att hon är upprymd över att se hur bra det blir och sorgsen över att hon inte längre bor där. Vår inspelning är mycket ovanlig, säger regissören Daniel Alfredson. Att göra film-fiction på rätt ställe, har nog inte inträffat på många år. Men nu är vi i byn och beroende av alla dem som bor där och av samebyarna runt omkring. Kerstin Ekman har skrivit filmmanuset om den renskötande samen Klemens (Peter Stormare) och en ung man Nejla (Robin Lundberg) som ska lära till renskötare samtidigt som han går i skolan. Inga Sarri spelar Klemens mamma. De bägge männen är trängda mellan det svenska samhället och det samiska. En konflikt som leder till att de dödar en varg. Kanske är det ändå inte just den vargen som är ansvarig för att 53 av Klemens renar är döda. - Det handlar om den miljö jag växte upp i. Jag ser det inte som en politisk film men en film som talar om hur glesbygden avfolkas och hur skogsbolagen skövlar skogarna. Man gör det omöjligt för människor att leva utanför tätorterna, hela utvecklingen har lett till många personliga tragedier, säger Peter Stormare. - Man måste få försvara sig, som min rollfigur Klemens säger i rätten. Men både han och hans motståndare vargen tillhör dem som är utrotningshotade. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32234, "headline": "Konstutbildningar för dåliga", "summary": "Lärarna i konstvetenskap vid högskolan i Halmstad är för dåliga och i Lund blir det inga fler magisterexamina i teatervetenskap. Det hävdar Högskoleverket som även ifrågasätter filmvetenskapen i Skövde.", "article": "Högskoleverket, HSV, har utvärderat verksamheten vid landets 29 grundutbildningar och 14 forskarutbildningar inom film-, konst-, teater- och musikvetenskap. Tre lärosäten får svidande kritik - högskolorna i Halmstad och Skövde, samt Lunds universitet - och deras rätt att utfärda kandidatexamen i konst-, film- respektive teatervetenskap ifrågasätts. I Halmstad kritiseras både lärartätheten och lärarnas kompetens på konstvetenskapens kandidatnivå. För Skövdes del ser HSV bland annat en risk för att kravnivån på filmvetenskapskandidaterna är för låg och på teatervetenskapen i Lund ifrågasätts även rätten att utfärda magisterexamen på grund av att det är för få lärare. Enligt HSV är förutsättningarna för högre utbildning där \"fullständigt orimliga\", men kritiken var väntad, säger Jan Svensson, dekan för området humaniora och teologi i Lund. - På grund av den allmänt svåra ekonomin har vi haft svårt att lägga pengar på teatervetenskapen och kommer inte heller att kunna göra det, säger Jan Svensson. Detta innebär att man efter 2007 inte längre kan ta magisterexamen i teatervetenskap i Lund. Högskolan i Halmstad var snabbt ute med ett försvar mot HSV:s kritik. Att högskolan skulle sakna systematiska utvärderingar efter varje delkurs stämmer inte, hävdar de. Angående lärarfrågan säger Hugo Palmsköld, chef för sektionen för humaniora i Halmstad, att man \"redan vidtagit åtgärder för att rätta till de brister som HSV pekar på\": Ulf Wilhelmsson, universitetslektor och ämnesföreträdare i Skövde, är överraskad över kritiken. - Jag tycker att det är konstigt, för vad jag vet är vi den enda filmvetenskapliga institutionen som har 30 poäng på kandidatnivå. HSV oroar sig för att vi inte klarar kvaliteten, men de har bedömt en kursplan som inte längre finns. Att humaniora generellt har för små ekonomiska medel delas av universitetskanslern och HSV-chefen Sigbrit Franke, som efterlyser ökade resurser till humanistiska utbildningar. För att examensrätten inte ska dras in vid de berörda institutionerna uppmanar HSV dem att senast den 18 april 2008 lämna en redogörelse över vilka åtgärder som har vidtagits. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32237, "headline": "Islandsimport.", "summary": "I danska skivaffären 12 Tónar säljs enbart isländsk musik. Mer isländskt", "article": "”Listen before you buy and have a taste of our specially brewed espresso”, står det på en skylt en bit in på Fiolstræde, en gågata på frammarsch i Köpenhamns universitetskvarter, bara ett stenkast från shoppinggatan Ströget. ”Vill du ha en kopp kaffe?” är också det första Louise H Johansen undrar när jag kliver in på 12 Tónar. Den lilla skivaffären känns inte som en vanlig butik utan mer som ett vardagsrum. I ett hörn finns fåtöljer, hörlurar och en hög med tidningar så att kunderna i lugn och ro kan provlyssna under omständigheter som mer liknar musikkonsumtion i hemmiljö. Men det som gör 12 Tónar unik i den danska huvudstaden är naturligtvis inte myshörnan och kaffet, utan sortimentet – i källarvåningen finns enbart isländsk musik. Moderbutiken finns i Reykjavik och öppnade för åtta år sedan. Namnet syftar på konstmusikens tolvtonssystem eftersom skivaffären från början sålde mest klassisk musik. I dag är 12 Tónar också ett snabbt växande oberoende skivbolag. Sedan första albumet med färöiska sångerskan Eivør Pálsdóttir gavs ut 2003 har antalet releaser närmat sig femtio. I katalogen finns allt ifrån jazz och klassiskt till experimentell elektronisk musik och partyrock. Köpenhamnsfilialen slog upp portarna i maj förra året. – Många av våra artister har under en längre tid fått uppmärksamhet utomlands, så det verkade vara en bra idé att ge sig i kast med en ny marknad. Skandinavien är vår nästa grej, förklarar butikschefen Thórhallur Jónsson. Skivaffären fungerar mycket som ett skyltfönster och på fredagarna anordnas butiksspelningar med rödvin på husets bekostnad (den danska alkoholpolitiken är som bekant lite annorlunda än den svenska). På mindre än ett år har det blivit närmare trettio konserter och butiken har redan hunnit expandera. Louise H Johansen, som sköter 12 Tónars distribution och marknadsföring, konstaterar att den danska publiken är nyfiken på isländsk musik, men betonar kvaliteten. – Jag tror inte att vi kan fortsätta sälja saker enbart på att de är isländska. Det fungerar inte i det långa loppet och är ointressant. Det handlar om originalitet och innovativa artister, säger hon. Men få andra länder har i lika hög grad fått folk att tala om musik i så förminskande nationella termer som ön med bubblande vulkaner och svavelosande gejsrar. Samtidigt har Island de senaste åren visat sig ha en musikscen som rymmer långt mer än världskändisen Björk och Sigur Rós naturromantiska postrock. – Jag började förstås också som turist där uppe och såg alla samband med naturfenomen och vildmarken, berättar Louise H Johansen som kommer från Danmark men har bott i Reykjavik till och från. Jag vet inte om man kan tala om ett isländskt sound. Men i dag är det som karaktäriserar scenen att den verkligen blomstrar och överskrider alla genregränser. – På Island är det väldigt vanligt att du spelar i både en symfoniorkester och ett rockband, inflikar Thórhallur Jónsson. – Folk drar nytta av varandra på ett positivt sätt, fortsätter Louise H Johansen. Det är som sagt en liten scen, där alla känner alla och om du behöver en cellist vet du var du ska leta. Johanna Paulsson noje@dn.se Bland 12 Tónars konstmusikflörtande popreleaser finns, förutom Jóhann Jóhannssons skivor, Lost in Hildurness ”Mount A” med cello och laptoploopar, Skúli Sverrissons ”Sería” med svallande gitarrplock, stråkar och Laurie Anderson som gästvokalist, samt Ólöf Arnalds ”Vid og Vid” med spröd, folkfärgad singer/songwriter-pop. På Island är den stora ”konkurrenten” Sugarcubes-folkets skivbolag Bad Taste, eller Smekkleysa. Islands stora musikfestival Iceland Airwaves äger rum i Reykjavik den 17–21 oktober. Några av årets inhemska artister är GusGus, múm, Kira Kira och Mugison. Den senare arrangerar också egna festivalen Aldrei fór ég sudur. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32241, "headline": "Litterär trance på divanen", "summary": "Fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui är besläktad med Marguerite Duras. Hon är det naturliga steget vidare. Hennes senaste, självbiografiska roman är en lång monolog till hennes terapeut och det bästa hon skrivit på länge, tycker Gabriella Håkansson.", "article": "Böcker Nina Bouraoui ”Mina onda tankar” (Mes mauvaises pensées)Övers. Maria Björkman Elisabeth Grate Bokförlag ”Jag har alltid velat undfly livet”, skriver den franska författaren Nina Bouraoui, ”skrivandet och kärleken är de yttersta utvägarna för det.” I den nya boken försöker hon slå igen flyktvägen genom att skriva om sitt eget liv, och även om de två tidigare böckerna också varit självbiografiska, så är det inte förrän nu som hon blir riktigt personlig. Och det är lite roligt – för efter att ha experimenterat med alla möjliga egensinniga stilarter så känns Bouraoui plötsligt väldigt mycket Marguerite Duras. Det gjorde hon visserligen innan också, men nu handlar det mer om att tradera en stil än att vara avlägset besläktad. ”Mina böcker”, skriver hon på typiskt Duraskt maner, är som likkistor, ”de innehåller det döda livet, de är skapade av minnen.” Och lite senare: ”alla romaner kommer ur åtrån”. Frenetiskt letar jag i min Duras-samling för att hitta något som länkar de två morbida fransyskorna samman – ett citat, ett uttalande – men hittar inget. Inser att jag tänkt fel. Nina Bouraoui är inte alls någon Durasepigon. Hon är det naturliga steget vidare. För medan Duras inkarnerade kolonialismen med sina perverterat melankoliska kärleksromaner och byggde sig en författarborg av alkohol, minnen och avskildhet, så personifierar Nina Bouraoui den postkoloniala konfliktens samtida erfarenhet. Hon har en fransk mor och en algerisk far, och har tidigare tematiserat såväl sin nationella som sexuella identitet. I den tunna romanen ”Pojkflickan”, som kom på svenska 2004, skriver hon om sin algeriska barndom och hur hon in i det längsta låtsas vara en pojke. ”Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?” Det handlar om identitet och exil, och här är det den melankoliska tonen – den sömnigt arkaiska blicken som ständigt blickar mot havet – som känns Durask. I ”Dockan Bella” från 2005 är det homosexualiteten som står i fokus. Det handlar om att komma ut, men också om det problematiska – och befriande – i att höra till en lesbisk subkultur. Boken var författad i dagboksform, och inte sällan kändes det som om orden vägrade infinna sig. Språket obstruerade. Enda sättet att hantera situationen var att fatta sig så kort som möjligt. Men nu har det alltså hänt något. I stället för att som sin kultförklarade föregångare dränka sina problem i alkohol har Nina Bouraoui börjat gå i terapi. Om de två senaste böckerna var återhållna och språkligt karga, ett slags krislitteratur som försiktigt letar nya vägar, så tar hon här steget fullt ut och återvänder till det större formatet. Även om anslaget är mer Duras än någonsin, så känns ”Mina onda tankar” som det bästa Nina Bouraoui skrivit på länge. Utgångspunkten är alltså en nyligen påbörjad terapi och boken är skriven som en lång monolog till terapeuten. ”Jag kommer till dig för att jag har onda tankar. Min själ förtärs, jag är belägrad.” Det handlar om tvångstankar och om destruktiva beteenden, om kärleksaffärer med kvinnor som kväver skrivlusten och om en identitet som tröttnat på att formas av rädslor. Ofta är det djärvt skrivet. Språkligt sett är det en upplevelse. Och det är verkligen underligt hur Bouraoui på en gång kan ligga så nära Duras stil och teman, och samtidigt vara så helt väsensskild. Det mest anslående är kanske tonen. Liksom Duras har Bouraoui här stigit ner i något slags litterär trance. Hennes text flödar fram, det är som en enda lång utandning utan styckebrytning eller kapitelindelning. Stilen är elaborerad, vid något tillfälle affekterad. Somliga menar att det är ett kvinnligt skrivande. Jag menar att det är ett rituellt skrivande. Liksom Duras återvänder Bouraoui till några nyckelscener som etsat sig fast i minnet: en drunkningsolycka, moderns ständiga kvävningsanfall och sin egen oförklarliga våldsamhet. Men i stället för att som Duras mytologisera och lägga estetiska slöjor över det förflutna försöker Bouraoui verkligen minnas och konkretisera. Var det hon själv som knuffade flickan i bassängen? Dödade hon verkligen tjugo paddor i brunnen? Hatar hon sin mor? Eller gör hon det? Konkretiserar alltså. ”Mina onda tankar” är en bok som handlar om att blotta sig, och det är – liksom hos Duras – det självbiografiska draget som fängslar. Ibland känns det som att läsa någons hemliga dagbok. Känslan av autenticitet är brutal. Samtidigt tänker jag att det vilar något oförlöst över själva formen. Medan den narrativa romanen lotsar läsaren genom en mängd scener och figurer som författaren inte har kontroll över, så är den rituella skriften helt statisk. Det finns ingen dramaturgisk kurva. Det finns ingen katharsis. Och det är här hon blir som allra mest lik Marguerite Duras. Trots att skrivandet syftar till att rena, försätta sig i trance och rensa ut så kommer det aldrig någon förlösning. Tvärtom känns det som om texten kan fortsätta i all evighet. ”Man måste underkasta sig en ritual för att slippa vara rädd”, skriver Bouraoui vid ett tillfälle, ”man måste mångdubbla sina handlingar för att skydda sig mot världen.” Det skulle kunna stå som motto för hela boken. Ritual och upprepning. Om Bouraoui också lyckats driva ut demonerna med hjälp av denna självbiografiska exorcism och nu kan återgå till att skriva fiktion igen, ja, det återstår att se. Gabriella Håkansson gabriella.hakansson@dn.se Läs intervjun med Nina Bouraoui på söndag i DN Kultur. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32242, "headline": "Artister på olika scener", "summary": "Tom Alandh följde med underhållaren Ulf Larsson då han var på turné i landsorten med sin pjäs om Nacka Skoglund. Nacka Skoglund", "article": "ALANDH, Sveriges Televisions flitige och hyllade dokumentärfilmare, hade i höstas plötsligt ett par dagar tomma i sin annars fulltecknade ”filmalmanacka”. Då kom han att tänka på Ulf Larsson, skådespelaren och underhållaren som han haft planer på att göra ett program om i många år. Larsson var då mitt uppe i en turné med sin pjäs om fotbollslegenden Lennart ”Nacka” Skoglund där bland andra Bert-Åke Varg, Petronella Wester och Daniel Sjöberg medverkade. Föreställningen hade premiär hösten 2005 på Nya Casinoteatern i Stockholm. 2006 gav sig Ulf Larsson och hans ensemble ut på en Sverigeturné med föreställningen om Larssons stora idol. Alandh och hans fotograf Björn Henriksson klev på turnén tillsammans med ensemblen och filmade två dagar och två kvällar när pjäsen ”Artisten – Nacka Skoglund story” spelades på mindre platser i landsorten. ALANDHS FILM skildrar ett litet resande teatersällskaps vardag men ger även en annan bild av Ulf Larsson än den vanliga. – Jag är nostalgiker. Jag tror att det var bättre förr och Nacka Skoglund för mig är glädje och artisteri personifi erat. Han om någon är värd en egen pjäs, säger Ulf Larsson. Larsson är mest känd för sin medverkan som programledare i ”Söndagsöppet” i flera år. Då var han rejält rundlagd, och hade också stora alkoholproblem. När han under 2005 föll och skadade sig under en sändning på grund av sin kraftiga övervikt bestämde han sig för att banta. I programmet berättar han också om hur han reste till Finland för att få antabus inopererat i kroppen i sin kamp mot alkoholismen. I dag är han nykter alkoholist och har tappat nästan 60 kilo i vikt. – Jag är väldigt nöjd med min kropp i dag, jag skulle möjligen väga några kilo till, säger han. Nacka Skoglund, svensk fotbolls stora underhållare på 50-talet då han under några säsonger hörde till världens bästa fotbollsspelare, hade också svåra alkoholproblem. De skildras i Ulf Larssons pjäs om Nacka. – Många har sagt att jag skildrat Nackas alkoholism bra. De var rädda för att det skulle bli snaskigt, att vi skulle gräva i hans tragedi, berättar Larsson. Träffade du honom någon gång? – Ja, två gånger, samma år han dog, 1975. Men jag kände honom aldrig. Jag var på Åsögatan och lämnade tillbaka saker vi lånat till en föreställning. Då gick jag förbi en pizzeria för att ta en pizza och en öl. Då satt han där och jag gick fram och snackade med honom, då var han spik nykter. Andra gången jag såg honom var han lite lätt berusad, men då snackade vi längre. Han var väldigt kärvänlig. Det är förmodligen ett epitet som även passar in på Ulf Larsson. HANS KRONBRINK hans.kronbrink@dn.se VI HÄNGER ME’ SVT 1 20.00 (1929–1975) Söderkillen Lennart Skoglund var ett fotbollsgeni som i sina bästa stunder kombinerade högt artisteri med lika hög effektivitet. Vid mitten av 50-talet ansågs han av många vara den italienska ligans bäste spelare. Han spelade vänsterinner och vänsterytter och gjorde elva landskamper 1950–64, VM 1950 (brons) och 1958 (silver). Klubbar: Hammarby 1946–49, AIK 1950. Samma år blev han proffs i Italien där han spelade för Inter, Zlatan Ibrahimovics nuvarande klubb, fram till 1959. Därefter representerade han Sampdoria (1959–62) och Palermo (1962–63). Han avslutade sin karriär i Hammarby 1964–67. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32253, "headline": "Hedda som perfekt troféhustru", "summary": "På torsdag är det premiär på Henrik Ibsens \"Hedda Gabler\" på Stockholms stadsteater. Helena af Sandeberg gör titelrollen, men det var ingen omedelbar kärlek, berättar hon.", "article": "Nej, Helena af Sandeberg blev inte glad när hon blev erbjuden huvudrollen i Henrik Ibsens \"Hedda Gabler\". - Hedda är ju inte klok! Vad hos henne ser de i mig? Först tog jag det som en stor förolämpning, säger hon med en förtjusning som avslöjar att hon inte är så värst sårad längre. \"De\" är stadsteaterchefen Benny Fredriksson. Och regissören Alexander Møerk-Eidem, som Helena af Sandeberg lever tillsammans med. Men eftersom de så långt som möjligt skiljer på privatliv och arbetsliv hade han inte avslöjat planerna på att ge henne rollen innan teaterchefen ställde frågan. När pjäsen börjar har Hedda Gabler just kommit hem tillsammans med sin man efter en lång bröllopsresa. Mannen skriver på en avhandling om flamländsk hemslöjd under medeltiden och är så nöjd, så nöjd. Hedda är uttråkad och ser ingen ände på meningslösheten. Hon ljuger, manipulerar och skjuter skarpt - bokstavligen. Ofta framställs hon på scen som enbart mörk och destruktiv. - Men vi har också sökt lätthet och charm hos henne, säger Helena af Sandeberg. - Det som träffar mig är hennes otålighet. Hennes närhet till en känsla av meningslöshet och självförakt. Men också hennes sökande efter något i livet som verkligen betyder något. Det finns en sådan kraft i henne, en sådan humor och i grunden en livsglädje. Det gör det så extra tragiskt när hon inte hittar något som är värt att leva för. - I vår uppsättning är hon den perfekta troféhustrun men med ett inre som inte stämmer. Helena af Sandeberg säger att hon inte kom i mål med rollen när hon utgick från egna erfarenheter. - Jag började med det jag kände igen, men jag fick lämna \"min\" psykologi och ge mig ut i det okända. Alexander Mørk-Eidems uppsättningar av \"Sommargäster\", \"En midsommarnattsdröm\" och \"Djungelboken\" på Stadsteatern är drastiska, associationsrika och utåtriktade. Det är en av de sidor han odlar som regissör. En annan går åt rakt motsatt håll. Den utgår från texten och gräver allt djupare inåt. Aldrig tidigare har han hårddragit denna sida så konsekvent som i \"Hedda Gabler\". Scenen är helt naken. Längst bak ett bord med det minimum av rekvisita som krävs. Enda föremålet på scen är en lång soffa, eller snarare två som står rygg mot rygg och som roterar. De verkar tagna från foajén, ingen har sådana soffor hemma. Tiden är nutid med en touche av 1960-tal. - Vi skall försöka våga vara tråkiga sade Alexander när vi började repetera, berättar Helena af Sandeberg. - Jag har aldrig arbetat så här avskalat tidigare. I början satt vi och undrade om vi inte skulle göra mer än så här. Det här är ju ingenting, bara sitta och prata. Det finns inga trick att hålla sig i som hjälp, allt måste komma inifrån. Allt hänger på oss, det är en otrolig utmaning. Men vare sig Alexander Mørk-Eidem sprudlar eller är \"tråkig\" så skapar han ett universum för skådespelarna att gå in i, ett universum av ömsesidig tillit och ömsesidigt lyssnande, berättar Helena af Sandeberg, som arbetat tillsammans med honom två gånger tidigare. Ena gången i den oförglömliga versionen av Maxim Gorkijs \"Sommargäster\", där hon höggravid spelade rollen som Julia/Helena. Sonen Alfred föddes en vecka efter sista föreställningen. Mycket medvetet odlar Helena af Sandeberg ett växelbruk mellan teater och film, två sätt att arbeta som hon säger är helt olika. - Teater handlar om fördjupning. Om att långsamt gräva och att skapa en sammanhållen båge. Om teater är som ett maratonlopp är film ett sprinterlopp på hundra meter. Man skapar sig en roll som man försätter sig i och fångar i olika situationer, blixtsnabbt. Att växla mellan distanserna passar henne perfekt: - Jag är otroligt rastlös, säger hon. Vilket inte betyder att hon ger sig på allt som dyker upp, tvärtom. Hon har gjort många karriärmässigt osmarta val för att på lång sikt lära mer och för att bevara sin integritet. - Att hitta min egen röst och det jag tror på. Att inte fiska efter sympati. Att hålla bekräftelsehoran i schack. Det är fan inte lätt! Nu är det en halv vecka till premiär och fram till dess kommer Helena af Sandeberg åter att bittert ångra sitt yrkesval. Det är samma terror före varje premiär. Men den uppvägs av magin som uppstår när en hel ensemble lyfter och flyger tillsammans, lyckan när hon vet att de är där. - Då är det musik! Helena af Sandeberg började i New Helena af Sandeberg började i New York Utbildad vid Actors Studio i New York där hon gick tre år. Tillbaka i Sverige började hon med mindre filmroller. Med en lycklig kombination av målmedvetenhet och tur har det ena givit det andra. Några anhalter på vägen har varit Patrick Marbers \"Closer\" på Göteborgs stadsteater, Shakespeares \"En midsommarnattsdröm\" på Rogalands teater. På Stockholms stadsteater Maxim Gorkijs \"Sommargäster\" och Margareta Garpes \"Älskar dig också\", som hon nu spelar i parallellt med Hedda Habler hela våren. På film har vi bland annat sett henne i \"Tomten är far till alla barnen\" och senast i \"Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö\", där hon spelade lärarvikarien och drömkvinnan Ewa Kaludis. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32271, "headline": "Den engelske patienten", "summary": "Ben Watt är ena halvan av duon \"Everything But The Girl\". Han är också en av mycket få som har sjukdomen Churg-Strauss syndrom. Hans bok om kampen mot sjukdomen, \"Patient\", har just kommit på svenska. DN var med när Ben Watt för första gången träffade sin svenska förläggare, författaren Bodil Malmsten.", "article": "Det börjar med vanlig astma. Det är därför sjukdomen är så svår att upptäcka. Inflammationen i kroppens små blodkärl sprider sig därefter från lungor till resten av kroppen. Immunförsvaret reagerar med att attackera sina egna organ. Och patienten bryter ned sig själv. Churg-Strauss syndrom är en extremt ovanlig sjukdom. Enligt Socialstyrelsen beräknas cirka 100 vuxna svenskar ha den. Räknat per miljon invånare i världen drabbas endast 1-2 personer om året. En av dem var den engelske musikern Ben Watt, född 1962, som tillsammans med sin fru Tracey Thorn utgör duon Everything But The Girl. I den självbiografiska boken \"Patient\" från 1996 - som denna vecka nu ges ut på svenska på Bodil Malmstens eget bokförlag Finistère - skriver Ben Watt om sin kamp mot sjukdomen. Om nätter då hans anhöriga fick vet att det var 20 procent chans att han skulle överleva. - Ben ville absolut ha undertiteln \"Den sanna berättelsen om en ovanlig sjukdom\", säger Bodil Malmsten. Men det som intresserar mig är inte vad som beskrivs utan hur. Att det är skrivet med humor, svärta, stil. Att det är litteratur. Att boken är sann mellan pärmarna. Bodil Malmsten och Ben Watt träffar varandra första gången när bilden tas till den här artikeln. Bodil är lite nervös. Hon har tagit på sig extra fina skor för att hon läst att Ben tyckt att Tracey (hans fru) har så fina skor. \"Men jag kan inte gå i dem\". Bodil Malmsten, som läst \"Patient\" sex gånger, anser bestämt att musikern Ben Watt måste skriva fler böcker. Senare på kvällen sitter de och samtalar på en liten scen i bokförlaget Modernistas lokaler på Kvarngatan i Stockholm. - Jag hörde att du slängt ett utkast till en halvfärdig roman, säger Bodil till Ben. Det var mycket dumt gjort. Du kunde ha fortsatt, fast på ett annat sätt. Du måste helt enkelt utnyttja din talang och skriva mer. Tro mig, jag kan det här. Läsa böcker är det enda jag gör. När jag frågar Ben Watt om hans litterära influenser säger han först: \"Inga\". Men sedan kommer det fram att han pluggat engelsk litteratur och drama upp till universitetsnivå. Shakespeare, Dickens, Eliot. Han medger också att han gillar den \"torra, sakliga, iakttagande\" stilen hos författare som Philip Roth och Richard Ford. - Men jag var en mycket lat student, säger Ben. Jag är fortfarande en högst sporadisk läsare. Tracey är den som läser böcker av oss. Hon läser allt, klassiker, de senaste författarna. Ben Watt och Tracey Thorn träffades som studenter på University of Hull. Bandnamnet Everything But The Girl hämtades från en slogan till en möbelaffär i Hull. De kände sig båda som outsiders och upptäckte att de delvis hade identiska skivsamlingar. - Ja, jag kommer ihåg exakt vilka skivor vi både hade, säger Ben. Det var många singlar men bara två LP-skivor. Durutti Columns första album, \"The return of the durutti column\" och Vic Godard & Subwacy Sects \"What\"s the matter, boy?\". Vad som inte berättas i Ben Watts självbiografiska bok \"Patient\" är hur Churg-Strauss syndrom även förändrade Everything But The Girls musik. Från att ha gjort jazzig och sofistikerad pop har duons musik efter sjukdomen blivit mer avskalad och naken. Först rena skelett i form av helt akustiska versioner. Därefter klädda med värmande elektroniska dansrytmer. Ben Watt beskriver i dag duons tidiga låtar som alltför duktiga. \"Det var som om vi försökte knyta rosett på allting\". Gruppens mästerverk \"Walking wounded\" från 1996, utgivet samma år som boken \"Patient\" kom ut i England, präglas i stället av kaoset, osäkerheten och friheten efter sjukdomen. Det är många som i likhet med Bodil Malmsten vill att Ben Watt ska skriva fler böcker. Men Ben säger själv att för honom har elektronisk dansmusik blivit ett sätt att berätta utan ord. - Vad housemusik handlar om för mig är gemenskap, säger Ben. Jag hörde djup själfull house första gången när jag kom ut ur sjukhuset. När det görs bra, i rätt miljö, med rätt ljudanläggning, med rätt skivor, förenas alla i det ögonblicket. Det blir som en ritual. - I rockmusiken, däremot, blir artisten på scen någon upphöjd som publiken tillber. Men inom house är ingen dyrkad på det sättet. Förhållandet mellan discjockey och dansare är jämlikt, närmast intimt. När Ben Watt beskriver housemusik låter det som han beskriver en nattvard, men han är själv övertygad ateist, en övertygelse han ärvt från sin far. När fadern dog i fjol gick Ben in i en depression. - Depressioner har präglat hela min släkt, säger Ben. Min syster drabbades svårt i 20-årsåldern. En av mina farbröder tog livet av sig. När depressionen kommer stannar den kvar i månader. Allt saktas ned till snigelfart. Varenda tanke är full av självförakt. Tracey har lärt sig leva med det. Vad som i fjol fick mig på fötter igen var arbetet med Buzzin\" Fly. Everything But The Girl ligger just nu på is. Duon har inte gjort något riktigt album på åtta år. Medan Tracey Thorn i stället just har gett ut ett soloalbum - hennes första på 25 år - håller Ben Watt lägre profil genom att vara discjockey och driva ett skivbolag som ger ut house och techno. Sedan i november gör han också ett kärleksfullt radioprogram varje vecka som går att lyssna på via Buzzin\" Flys hemsida. Via samma hemsida smyger han även ut utmärkta nya Ben Watt-låtar. Texten till \"Old soul\" reciteras av Philadelphia-rapparen Baby Blak men berättelsen är Bens egen. - Den handlar om min ena dotter, säger Ben. Redan när hon föddes sade sjuksköterskan att hon hade ögon som en gammal själ. Texten handlar om när hon två år gammal för första gången gick ut helt själv i trädgården. Hon vände sig sedan om och såg mig. Jag försöker beskriva känslan när våra blickar möttes genom glasfönstret. Varför gör du inte ett eget soloalbum? - Jag har tänkt på det, säger Ben. Alldeles nyligen skrev jag två tre låtar som är riktigt bra. Men jag orkar inte med tanken på att recenseras som popartist igen. Det är också därför vi inte gjort något nytt Everything But The Girl-album. Just nu trivs jag bättre med att verka precis så här, utanför radarn. Tog bandnamnet från möbelaffär Duons namn, Everything But The Girl, är från början en slogan från en möbelbutik i Hull. När Ben Watt och Tracey Thorn träffades i början av 80-talet hade de redan en del gemensamt. Båda hade gått på universitetet i Hull och de hade varsitt skivkontrakt med Cherry Red Records. De är nu gifta och har tre barn. Duons debutsingel, en cover av Cole Porters \"Night and day\" släpptes i juni 1982. De har också gjort covers av bland annat Pretenders \"Kid\", Patsy Clines \"I fall to pieces, Rod Stewarts \"I don\"t want to talk about it\" och Cyndi Laupers \"Time after time\". Det har bytt stilar flera gånger under den långa karriären. Från jazzigt sofistikerad pop via rockigare tongångar till låtdriven dansmusik. Det finns inga planer på ett nytt studioalbum med Everything But The Girl. Tracey Thorns nya soloalbum \"Out of the Woods\" är hennes första på 25 år. Ben Watt fortsätter att arbetar som dj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32275, "headline": "Den engelske patienten", "summary": "Ben Watt är ena halvan av duon ”Everything But The Girl”. Han är också en av mycket få som har sjukdomen Churg-Strauss syndrom. Hans bok om kampen mot sjukdomen, ”Patient”, har just kommit på svenska. DN var med när Ben Watt för första gången träffade sin svenska förläggare, författaren Bodil Malmsten.", "article": "Det börjar med vanlig astma. Det är därför sjukdomen är så svår att upptäcka. Inflammationen i kroppens små blodkärl sprider sig därefter från lungor till resten av kroppen. Immunförsvaret reagerar med att attackera sina egna organ. Och patienten bryter ned sig själv. Churg-Strauss syndrom är en extremt ovanlig sjukdom. Enligt Socialstyrelsen beräknas cirka 100 vuxna svenskar ha den. Räknat per miljon invånare i världen drabbas endast 1–2 personer om året. En av dem var den engelske musikern Ben Watt, född 1962, som tillsammans med sin fru Tracey Thorn utgör duon Everything But The Girl. I den självbiografiska boken ”Patient” från 1996 – som denna vecka nu ges ut på svenska på Bodil Malmstens eget bokförlag Finistère – skriver Ben Watt om sin kamp mot sjukdomen. Om nätter då hans anhöriga fick vet att det var 20 procent chans att han skulle överleva. – Ben ville absolut ha undertiteln ”Den sanna berättelsen om en ovanlig sjukdom”, säger Bodil Malmsten. Men det som intresserar mig är inte vad som beskrivs utan hur. Att det är skrivet med humor, svärta, stil. Att det är litteratur. Att boken är sann mellan pärmarna. Bodil Malmsten och Ben Watt träffar varandra första gången när bilden tas till den här artikeln. Bodil är lite nervös. Hon har tagit på sig extra fina skor för att hon läst att Ben tyckt att Tracey (hans fru) har så fina skor. ”Men jag kan inte gå i dem”. Bodil Malmsten, som läst ”Patient” sex gånger, anser bestämt att musikern Ben Watt måste skriva fler böcker. Senare på kvällen sitter de och samtalar på en liten scen i bokförlaget Modernistas lokaler på Kvarngatan i Stockholm. – Jag hörde att du slängt ett utkast till en halvfärdig roman, säger Bodil till Ben. Det var mycket dumt gjort. Du kunde ha fortsatt, fast på ett annat sätt. Du måste helt enkelt utnyttja din talang och skriva mer. Tro mig, jag kan det här. Läsa böcker är det enda jag gör. När jag frågar Ben Watt om hans litterära influenser säger han först: ”Inga”. Men sedan kommer det fram att han pluggat engelsk litteratur och drama upp till universitetsnivå. Shakespeare, Dickens, Eliot. Han medger också att han gillar den ”torra, sakliga, iakttagande” stilen hos författare som Philip Roth och Richard Ford. – Men jag var en mycket lat student, säger Ben. Jag är fortfarande en högst sporadisk läsare. Tracey är den som läser böcker av oss. Hon läser allt, klassiker, de senaste författarna. Ben Watt och Tracey Thorn träffades som studenter på University of Hull. Bandnamnet Everything But The Girl hämtades från en slogan till en möbelaffär i Hull. De kände sig båda som outsiders och upptäckte att de delvis hade identiska skivsamlingar. – Ja, jag kommer ihåg exakt vilka skivor vi både hade, säger Ben. Det var många singlar men bara två LP-skivor. Durutti Columns första album, ”The return of the durutti column” och Vic Godard & Subwacy Sects ”What’s the matter, boy?”. Vad som inte berättas i Ben Watts självbiografiska bok ”Patient” är hur Churg-Strauss syndrom även förändrade Everything But The Girls musik. Från att ha gjort jazzig och sofistikerad pop har duons musik efter sjukdomen blivit mer avskalad och naken. Först rena skelett i form av helt akustiska versioner. Därefter klädda med värmande elektroniska dansrytmer. Ben Watt beskriver i dag duons tidiga låtar som alltför duktiga. ”Det var som om vi försökte knyta rosett på allting”. Gruppens mästerverk ”Walking wounded” från 1996, utgivet samma år som boken ”Patient” kom ut i England, präglas i stället av kaoset, osäkerheten och friheten efter sjukdomen. Det är många som i likhet med Bodil Malmsten vill att Ben Watt ska skriva fler böcker. Men Ben säger själv att för honom har elektronisk dansmusik blivit ett sätt att berätta utan ord. – Vad housemusik handlar om för mig är gemenskap, säger Ben. Jag hörde djup själfull house första gången när jag kom ut ur sjukhuset. När det görs bra, i rätt miljö, med rätt ljudanläggning, med rätt skivor, förenas alla i det ögonblicket. Det blir som en ritual. – I rockmusiken, däremot, blir artisten på scen någon upphöjd som publiken tillber. Men inom house är ingen dyrkad på det sättet. Förhållandet mellan discjockey och dansare är jämlikt, närmast intimt. När Ben Watt beskriver housemusik låter det som han beskriver en nattvard, men han är själv övertygad ateist, en övertygelse han ärvt från sin far. När fadern dog i fjol gick Ben in i en depression. – Depressioner har präglat hela min släkt, säger Ben. Min syster drabbades svårt i 20-årsåldern. En av mina farbröder tog livet av sig. När depressionen kommer stannar den kvar i månader. Allt saktas ned till snigelfart. Varenda tanke är full av självförakt. Tracey har lärt sig leva med det. Vad som i fjol fick mig på fötter igen var arbetet med Buzzin’ Fly. Everything But The Girl ligger just nu på is. Duon har inte gjort något riktigt album på åtta år. Medan Tracey Thorn i stället just har gett ut ett soloalbum – hennes första på 25 år – håller Ben Watt lägre profil genom att vara discjockey och driva ett skivbolag som ger ut house och techno. Sedan i november gör han också ett kärleksfullt radioprogram varje vecka som går att lyssna på via Buzzin’ Flys hemsida. Via samma hemsida smyger han även ut utmärkta nya Ben Watt-låtar. Texten till ”Old soul” reciteras av Philadelphia-rapparen Baby Blak men berättelsen är Bens egen. – Den handlar om min ena dotter, säger Ben. Redan när hon föddes sade sjuksköterskan att hon hade ögon som en gammal själ. Texten handlar om när hon två år gammal för första gången gick ut helt själv i trädgården. Hon vände sig sedan om och såg mig. Jag försöker beskriva känslan när våra blickar möttes genom glasfönstret. Varför gör du inte ett eget soloalbum? – Jag har tänkt på det, säger Ben. Alldeles nyligen skrev jag två tre låtar som är riktigt bra. Men jag orkar inte med tanken på att recenseras som popartist igen. Det är också därför vi inte gjort något nytt Everything But The Girl-album. Just nu trivs jag bättre med att verka precis så här, utanför radarn. Jan Gradvall noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32296, "headline": "Tillbaka till de vilda förmödrarna", "summary": "På 70-talet kom en våg av kvinnliga författare som skrev om sina egna erfarenheter. Erica Jong, Suzanne Brøgger och Marilyn French bespottades av kritikerna. Nu inspireras unga författare av deras uppkäftiga bekännelser.", "article": "Det kallades bekännelselitteratur - alla dessa böcker av kvinnor som på 1970-talet vågade lyfta fram egna erfarenheter, bundna till kvinnorollen, och påstå att detta var litteratur. Och politik. Böckerna bespottades, inte minst av manliga kritiker som gärna satte likhetstecken mellan det litterärt gestaltade och upphovskvinnans liv - och fördömde dem båda. Men trots rynkade näsor och trots att även många kvinnliga författare aktivt tog avstånd från dem på det intellektuella 1980talet så har de överlevt. 70-talsverk som Suzanne BrØggers \"Fräls oss ifrån kärleken\", Erica Jongs \"Rädd att flyga\", Marilyn Frenchs \"Kvinnorummet\", och så de svenska bekännelsesystrarna, Birgitta Stenberg och Kerstin Thorvall. Nya generationer bär dem med sig när det är dags att ta steget in i kvinnolivet och när de själva börjar skriva. För Maria Sveland, som i nyutkomna debutromanen \"Bitterfittan\" sopar till kärnfamiljen, betydde de mycket. - Jag råkade komma över \"Kvinnorummet\" när jag var 16 år och jag blev väldigt berörd, berättar hon. Den blev ett första steg mot ett feministiskt uppvaknande och den hjälpte henne att sätta ord på de orättvisor som hon redan sett runt omkring sig. French ledde vidare till BrØgger och Jong, två författare som också Svelands huvudperson Sara lever och brottas med. Hon läser \"Rädd att flyga\" på en charter till Teneriffa på flykt undan kärnfamiljen. Och det är just där, i upproret mot snävheten i kvinnorollen, som böckerna behåller sin relevans, 30 år efter att de skrevs. - De handlar om kvinnor som slutar spela lyckolögnen om tvåsamheten och försöker skapa sig ett nytt sorts liv. Det är i allra högsta grad relevant också idag, säger Maria Sveland. Ja, trots att det handlar om böcker som var en del av en tid, ett uttryck för en samhällsomvandling just där och just då, verkar det fortfarande finnas en sprängkraft hos Jong, BrØgger, Thorvall och Stenberg. Det handlar om att bara få vara som man är. - Det finns en gränslöshet och en frihet i deras böcker som inte är särskilt vanlig inom litteraturen - åtminstone inte inom den kvinnliga, säger Anna Jörgensdotter. - Birgitta Stenberg skriver att livet måste få vara allt möjligt. Det är en viktig tanke att bära med sig som kvinna, som människa: Jag får vara, jag behöver inte sammanfatta mig, jag måste inte anpassa mig efter någon mall. Det är jävligt svårt att ta för sig om man inte lärt sig hur man gör - eller ens att man får! Det är framför allt de som är födda på 70-talet som åberopar 70-talsikonerna, den generation som växte upp under kvinnorörelsens allra mest självförnekande decennium, 80-talet. - Jag tillhör en rotlös feministgeneration utan samhörighet, säger krönikören och författaren Belinda Olsson och fortsätter: - Jag slukade \"Kvinnorummet\" för att jag inte lärde mig något i skolan om feminism. De här böckerna blev min utbildning. Och dess författare blev en sorts äldre systrar, vildare, modigare och klokare. - Såväl Erica Jong som Suzanne BrØgger läste jag under en period i livet när jag kände mig oerhört instängd och dessutom levde ganska destruktivt, berättar författaren Anna Jörgensdotter. - De lärde mig att aptit och ett brett känsloregister inte bara är mänskligt utan dessutom nödvändigt för att känna sig levande. Jag hade nog inte fattat det riktigt innan, i stället skämdes jag över min lust och min hunger. Och så är det något med att våga blotta sig. Skådespelaren Lo Kauppi har redan turnerat landet runt med den bejublade och självutlämnande enmansföreställningen \"Bergsprängardottern som exploderade\". Ändå har det varit en skrämmande process att göra berättelsen mer beständig, att göra den till bok (ges ut i maj). Då blev det en sporre att läsa andra som gjort något liknande. Som Birgitta Stenberg. - Det var så skönt att hon var en hel människa. Hon knullade och knarkade och berättade öppet om sig själv och hon blev en förebild för mig. Ändå är det jätteläskigt när jag nu ska göra det själv. Samtidigt är det självutlämnande skrivandet knappast något som föddes med bekännelselitteraturen. Det nya var snarare att det var kvinnor som skrev om så laddade ämnen som könsroller, mammaångest och, inte minst, sexualitet. - Det är skitprovocerande när Kerstin Thorvall skriver att hon är så våt att hon tar upp en trasa från golvet att torka sig med. Men när Anders Paulrud skriver om hur han gnider in sig med korv för att inte lukta fitta reagerar ingen på det, säger Belinda Olsson. När kvinnor är ärliga blir det med automatik mer provocerande, menar Lo Kauppi. - Eftersom kvinnor i offentligheten alltid beskrivs så reducerat, de varken knullar eller äter eller är arga utan bara ler, är vackra och goda, så blir det mer självutlämnande för en kvinna att beskriva hela sig, säger Lo Kauppi. Men har inte det förändrats? Betydde 70-talslitteraturen inget för vad som blivit möjligt att skriva? Till viss del, tycker Anna Jörgensdotter. - Så klart är det enklare när det finns förebilder som också blivit respekterade författare. Respekt känns annars så knutet till distans, en \"finhet\"; det subtila och avskalade och det är så märkligt snett, tycker jag. Den största respekten borde det mest mänskliga få. Vi människor vill väl inte vara distanserade och subtila, eller vill vi det? Belinda Olsson är mer svartsynt. - Även om fler kvinnor i dag skriver om kvinnliga erfarenheter så har det inte uppgraderats. Det finns en outtalad regel om att vi ska hålla käft om dem. I tidningsvärlden kallas det för mensjournalistik när kvinnor skriver om sina erfarenheter. Men jämför med Strindberg, snacka om mensjournalistik. Samtidigt har det självutlämnande i dag blivit mer än accepterat, snarare norm. Att tala ut och klä av sig både bildligt och bokstavligt har blivit en genväg till berömmelse. - Men det är en sak att lämna ut sig själv och sitt liv för ett syfte, för att ger mer livsutrymme åt sig själv och åt andra kvinnor. Att fläka ut sig för utfläkandets skull kan ge motsatt effekt, säger Lo Kauppi. Och det är där 70-talssystrarna erbjuder något annat: ett särskilt syfte med att skriva om det mest förbjudna. - Jag både går i gång på och kan romantisera över att det fanns en helt annan vital, politisk diskussion som gjorde det möjligt att på allvar diskutera och ifrågasätta kärnfamiljen och tvåsamheten, säger Maria Sveland som menar att i dag politiseras inte tvåsamheten, den idealiseras. - Det märks i den överdrivna mängden inredningstidningar och bröllopsmagasin. Budskapet till kvinnor är: gift dig. Och så kan vi sitta där i våra små villor med våra små kärnfamiljer och inreda oss till döds. Litet bekännelsebibliotek Marilyn French: \"Kvinnorummet\", (1977). En feministisk utvecklingsroman och protestskrift mot hemmafrusystemet. Den handlar om Miras utveckling från osäker flicka till frustrerad hemmafru i förortsvillan till ett liv som ogift, \"fri\" kvinna i 1970-talets USA. Suzanne Brøgger: \"Crème Fraîche\", (1978). Suzanne Brøggers alter ego reser runt världen, hamnar i märkliga situationer och inleder relationer med spännande män. En äventyrsbok för kvinnor, kryddad med skarpsynta, intellektuella analyser, men mest uppmärksamhet fick förstås sexet. Inger Alfvén: \"Dotter till en dotter\", (1977). En närstudie i ett vanligt kvinnoliv, en undersökning av hur mödrar ger kvinnorollen i arv till sina döttrar men också en hoppfull vision om att ramarna går att spränga, rollerna går att förändra och kärleken trots allt är möjlig. Kerstin Thorvall: \"Det mest förbjudna\", (1976). En roman om den förbjudna, kvinnliga sexdriften, om Anna som är otrogen mot sin man, som tar för sig av sex och män men som samtidigt slåss mot sin uppväxts regler och normer. Birgitta Stenberg: \"Kärlek i Europa\", (1981). Den första i Birgitta Stenbergs självbiografiska svit där hon skriver om hur hon blev författare i kretsen av författare, bohemer, homosexuella och knarkare som drev runt i Europa på 1950-talet. Erica Jong: \"Rädd att flyga\", (1973). Banbrytande i sina sexskildringar. Om Isabella som reser runt Europa i jakt på det knapplösa knullet, det som varken bär på skuldkänslor eller förpliktelser. Agneta Klingspor: \"Inte skära, bara rispa\", (1977). En debutbok med underrubriken: \"Kvinnodagbok 1962–76\" som byggde på Agneta Klingspors egen dagbok och beskrev en ung kvinnas förhållande till föräldrarna, männen, vännerna, livet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32300, "headline": "Nödvändig krigsbok för unga", "summary": "”Desertwalker” är en viktig roman om ett grymt och orättfärdigt krig som utspelar sig nu. Freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell har skrivit en bok som alla unga amerikaner borde läsa.", "article": "Wilhelm Agrell ”Desertwalker” Tiden ”Nyttan av att eliminera en beväpnad person står inte i proportion till konsekvenserna ... Vi får aldrig skada civila.” En hög kvinnlig officer och jurist föreläser om krigets lagar för amerikanska grabbar som skall till Irak, och desavoueras så snart hon lämnat salen av den överste som leder rekryternas utbildning: om något ser misstänkt ut gäller bara en lag, att skjuta först och fråga sen. Samt den överordnade regeln tig och lyd order. Alla krig, också nutidens, får sina romaner; en del blir klassiker som George Orwells, Ernest Hemingways, Erich Maria Remarques. Jag tänker lätt på ”På västfronten intet nytt” när jag läser Wilhelm Agrells nya ungdomsbok ”Desertwalker”, i vilken episoden ovan återfinns. Det kollektiv som skildras utgörs nämligen av rekryter vilkas föreställningar om livet på slagfältet är olika men var på sitt sätt oerhört fjärran från den verklighet de ännu inte anar. Remarque skrev om infernot i skyttegravarna under första världskriget, han skrev för vuxna, men hans roman blev i hög grad ungdomsläsning. Han budskap var pacifismens, och nazisterna brände givetvis boken. Agrell vänder sig till unga läsare, och låt mig åter sucka: varför denna rågång mellan böcker? ”Desertwalker” är en viktig roman om ett grymt och orättfärdigt krig som utspelar sig nu, den skall läsas av ung och gammal och varför inte som startpunkt för en dialog mellan generationer – i klassrum kanske, i läsecirklar. Man tycker sig nästan läsa en självupplevd berättelse. Den börjar i ironisk idyll: två elvaåringar leker med sina modellplan intill det flygfält i Wichita där Boeing testar sina nya stridsflygplan. Pojkarnas lek och vrålet från reamotorerna går upp och in i vartannat, en mystisk identitet finns från början i den lek, som är Robs första universitet, och hans dröm är att bli stridspilot. Många pojkars dröm. Kanske hade det stannat vid bara fantasier hos Rob, som i grunden är en tänkande och vek grabb, om inte den 11 september 2001 hade kommit rakt in i hans verklighet, precis som den via teve kom in i allas verklighet när World Trade Center rasade ihop inför våra ögon. Rob beslutar sig. När dagen är inne skriver han på värvningspappret trots att den kapten som har hand om inskrivningen vill att han skall tänka ett tag till: han är ju en studiebegåvning. Varför inte sikta på en officerskarriär – kanske till och med West Point? Men Rob är obeveklig: det är nu han skall han kämpa för sitt land och Gud skall ge honom vägledning och styrka. Gud är användbar i sammanhanget, som bekant för president George W Bush, så ock för menige Rob. Bokens motto är den passage i Lukasevangeliet där Djävulen frestar Jesus uppe på ett berg, och enskilda kapitel har rubriker som ”Före syndafallet” och ”Ormens gift”. Rob ber till Gud, ensam och tillsammans med kamraten ”Johnny Evangelista”, en allvarlig och djupt religiös pojke vars tro att Gud är på Amerikas sida insupits med modersmjölken. Religiös fundamentalism är lika farlig med kristna förtecken som med till exempel muslimska, så tolkar jag Agrells budskap. Inställd på att dö för Amerika är Rob, och så till den grad att han i hemlighet fruktar det som ständigt trumpetas ut i medierna: att kriget skall vara över på ett kick. Andra hälften av romanen utspelar sig i Irak. Till en början händer ingenting, livet på basen kallas Operation Iraqi boredom. Den tuffa attityden hos många är oförminskad, övertygelsen att irakier är en sämre sorts varelser inte ifrågasatt. Kevin vill käka lamm ”för det ska araberna vara ena jävlar på” och så skall han förstås knulla en irakisk tjej: ”Det tycker jag nästan hör till om man är ockupationsmakt.” Slutligen kommer det som måste komma. Dödandet och döendet – och då är Rob så oförberedd som om han aldrig hade tränats och aldrig hade föreställt sig att det är så kriget ser ut. Kalasjnikovs från krypskjutande hajjis (amerikanarnas benämning på de ”tvåbenta kreaturen” där i landet.) resulterar i moteld enligt den inlärda tesen skjut först och fråga sen, och här accelererar berättelsen fram mot sin höjd – och vändpunkt, den grymma massakern på civila vid al-Falluja i april 2003. Det är inte romanens ärende att utreda vad som egentligen hände då – det vet knappast menige Rob när han tar befälet över en spillra av sitt kompani. Däremot känner han, och läsaren känner, att här börjar hans dehumanisering. Han ser en pojke dölja något i handen, han skjuter. Aldrig kommer han att kunna bära vittnesbörd om vad pojken dolde, lika lite som hans far har kunnat vittna om vad som hände honom i Vietnam. Vid al-Falluja återkommer Djävulens ord till Kristus, nu turnerade av Robs överste som berömmer hans rådighet: ”Det är pojkar som du som ska leda den här armén en dag. Kanske kommer allt det här att vara under ditt befäl. Allt detta och mycket mer.” I Remarques roman dör Paul Bäumert strax före vapenstilleståndet 1918 – en grym ironi kan man tycka. Men kanske ett lyckligt slut ändå, jämförelsevis? Tänk om unga amerikaner som ständigt luras in på Robs väg finge läsa Agrells bok! Ulla Lundqvist barnung@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32307, "headline": "Att få vara en annan.", "summary": "Den franske författaren Romain Gary hade allt. Han var karriärdiplomat och förste älskare, och hans böcker gjorde succé. Ändå var han inte nöjd.Därför startade han ett andra liv, under pseudonym.", "article": "Jag har alltid varit någon annan, skrev den franske författaren Romain Gary i en kort essä som kom ut ett år efter hans självmord och avslöjade att det var han som dolde sig bakom namnet på en annan berömd fransk författare med påstådda rötter i Algeriet, Émile Ajar. Gary och Ajar samexisterade i Frankrikes litterära värld i sex år. Var och en med sitt speciella och synnerligen produktiva författarskap och sina framgångar. Till historiens mer komiska detaljer hör att ”båda” har belönats med Frankrikes förnämsta litterära utmärkelse, Goncourt-priset, något som väckte skandal när Ajars egentliga identitet avslöjades, då priset bara får delas ut en gång till en och samma författare. Émile Ajar debuterade 1974 med romanen ”Gros Câlin”, som blev en bästsäljare. Ett år senare kom succéromanen ”Med livet framför sig” (Litteraturfrämjandet, 1980) ut – det är den som gav Ajar/Gary Goncourt-priset. Ytterligare två romaner – ”Kung Salomons ångest” (Norstedts, 1980) och ”Pseudo” – gavs ut innan Ajar föll offer för samma pistolkula som dödade Romain Gary i hans egen säng, en decembereftermiddag 1980. Då hade Gary i trettio år varit en av Frankrikes mest uppmärksammade författare och en av det franska kulturetablissemangets ledande gestalter. Han hann efter debuten 1945 med ”Europeisk uppfostran” (Tiden, 1946) ge ut 15 romaner, samt ytterligare två under pseudonymerna Fosco Sinibaldi och Shatan Bogat. Garys biografi är som hämtad ur någon av hans romaner eller äventyrsfilmer (han var också en ambitiös men mindre framgångsrik filmregissör). Hans mytomspunna liv var på många sätt hans egen skapelse – som om hans egna dramatiska livsöden inte räckte till. Som den kameleont han var ville han uppträda i större sammanhang, i mer celeber omgivning, på mer ryktbara platser – under mer förnäma namn än verkligheten erbjudit honom. Ja, han ville alltid vara någon annan. I sin självbiografiska roman ”Löfte i gryningen” (Brombergs, 1982) skriver han till exempel att han aldrig fått reda på vem hans far var. Han påstod sig ha fötts i Moskva och ha kosackiska rötter på sin okände fars sida. Men vid andra tillfällen antydde han att hans far var den ryske filmidolen Ivan Mosjoukin, något som skulle bevisas av hans intagande utseende och oemotståndliga kvinnotycke. Sanningen var en annan – men knappast mindre spännande. I den nyutkomna 745 sidor långa biografin ”Romain Gary, le caméléon” presenterar författaren och litteraturhistorikern Myriam Anissimov sin vän och älskare från 70-talet såsom hon kände honom – utan fasoner och gester ägnade att befästa ännu en myt, utan pseudonymer och påhittade förfäder. De stod nära varandra och hade till och med ett gemensamt språk, jiddisch, på vilket de grälade om vilken dialekt – hans egen från Litauen eller hennes från Polen – som var den mest förfinade. Romain Gary föddes 1914 som Roman Kacew i Vilno, som på den tiden, på grund av alla sina framstående judiska kulturinstitutioner, synagogor och skolor, kallades ”Nordens Jerusalem”. Hans mor Mina, född Owczynska, var den person som hade störst betydelse i Garys liv. Hans far, pälsvaruhandlaren Arieh Leib Kacew, övergav Mina och deras son för en annan kvinna. Han och Romans halvsyskon dödades under Förintelsen. Mina Kacew hade ett stort teaterintresse och ville gärna etablera sig som skådespelerska med det ryskt klingande artistnamnet Nina Borsovskaja, men som ensamstående mor fick hon ta mer jordnära arbeten för att försörja familjen. Sina högt ställda ambitioner överlämnade hon till sin ende son att förverkliga. Hennes förväntningar på den lille Ramosjka var inte små. Trots fattigdom, diskriminering och ett illa betalt arbete som föreståndare för ett pensionat i Nice, efter flytten till Frankrike 1928, brukade hon på sin brutna franska för sin omgivningen förklara att hennes son en dag skulle bli en krigshjälte, framstående diplomat, bejublad författare, ja, till och med en berömd kvinnotjusare. De flesta uppfattade detta skryt som ett desperat uttryck för det omtalade judiska mammasyndromet, men det dröjde inte länge förrän hennes ögonsten började förverkliga sin mors drömmar. Som 19-årig invandraryngling lyckades han publicera två noveller i en fransk tidning med mycket omfattande upplaga. Några år senare, när hans nya hemland ockuperades av Tyskland, gick han in i motståndsrörelsen; han blev pilot i den fria franska armén och deltog i räder mot mål i både Afrika och det ockuperade Europa. Efter kriget inledde han inte bara sin omtumlande karriär som författare utan även som fransk diplomat under de närmaste tjugo åren, bland annat som generalkonsul i Los Angeles åren 1956–60. Allt det hans mor hade önskat sig av honom blev verklighet. Inte minst hans amorösa bragder. Men själv var Romain Gary inte nöjd. ”Jag ville börja om på nytt, leva om mitt liv; att vara en annan var mitt livs stora frestelse”, skrev han i den not till eftervärlden, ”Émile Ajars liv och död” (Brombergs, 1981), som gavs ut efter hans tragiska död. ”Jag var trött på att vara mig själv. Jag var trött på den bild av Romain Gary som hade klistrats på mig en gång för alla, sen trettio år tillbaka, efter den plötsliga ryktbarhet som drabbade en ung flygare när han gav ut ’Europeisk uppfostran’ …” Han var ”djupt drabbad” av Proteusmytens stora frestelse för människan: mångfaldens lockelse: ”På baksidorna till mina böcker läste jag: ’flera väl fyllda liv … flygare, diplomat, författare … Alla mina officiella liv, som på något sätt hörde till repertoaren, var fördubblade, tredubblade av andra och hemligare liv, men jag – den gamle äventyraren – har aldrig funnit full tillfredsställelse i något av dem.” Han citerar den polske författaren Witold Gombrowicz: ”Det kommer en dag då en författare hålls fånge av den bild man gjort sig av honom.” Som författare ville Gary vara vittne till sitt eget liv. ”Jag kände att det inte fanns någon överensstämmelse mellan min ryktbarhet, de mått enligt vilka man bedömde mitt författarskap och (mina) verk”, skrev Gary. Det är då han fattade beslutet att ge ut ”Gros Câlin”, en absurd komisk berättelse om en man som lever i symbios med en pytonorm, under ett påhittat namn. En dag kom till Simone Gallimards förnäma bokförlag i Paris ett manuskript postat i Brasilien och undertecknat Émile Ajar. Den som förmedlade manuskriptet var en vän till Gary, Pierre Michaut, som sa sig ha träffat den unge vagabonden Ajar i Rio. Lektörerna på Gallimard bestämde sig att inte ge ut boken men ändå rekommendera utgivning på ett annat närstående förlag. Den gavs ut 1974 och blev snart en stor kritiker- och försäljningssuccé. Och genast började spekulationerna om vem denne okände debutant från Rio var. ”Det kunde bara vara ett verk av en stor författare”, skrev en entusiastisk kritiker i Le Nouvel Observateur och utpekade Raymond Queneau eller Aragon som den trolige upphovsmannen. Andra var övertygade om att Ajar i själva verket var en libanesisk terrorist, Hamil Raja, eller en okänd abortör och kriminell. Någon antydde att det kanske var Gary, men en tongivande kritiker slog fast: ”Å nej, Ajar är verkligen en helt annan talang!” ”Man kan föreställa sig min oerhörda glädje”, skriver Gary. ”Den ljuvaste jag erfarit i hela mitt författarliv. Jag upplevde något som, när det gäller litteratur, i allmänhet inte inträffar förrän postumt, när man kan tillerkänna författaren vad som honom tillkommer, eftersom han inte längre finns och kan besvära någon … Jag fick som åskådare bevittna mitt andra liv.” Gary förnekade konsekvent att han skulle ha något att göra med Ajars alster och förklarade att eventuella likheter i stilen berodde på att den unge Ajar måste ha tagit intryck av sin äldre förebild. Det blev dock allt svårare att bevara hemligheten. När Ajars andra roman från 1976, ”Med livet framför sig”, belönades med Goncourtpriset krävde journalisterna och läsarna att det skygga geniet, som dittills inte visat sig offentligt, skulle träda fram. För att förhindra ett pinsamt avslöjande bad Gary sitt kusinbarn att spela rollen som författarunderbarnet från Rio. Denne hade ingenting emot publiciteten. Han lät sig intervjuas och berättade en delvis uppdiktad historia om sitt liv. Snart kom det dock fram att hans riktiga namn var Paul Pavlowitch – och var släkting till den store Romain Gary. Förtrollningen försvann. ”Då upphörde den mytologiska gestalt, som jag varit så angelägen om, att existera … Genom att materialiseras hade Ajar gjort slut på min mytologiska existens. Det var verkligen rätt åt mig: nu levde drömmen på min bekostnad …” Det andra liv – som ”Ajar” – Romain Gary så gärna ville bevittna var slut, hans eget hade ingen mening längre. ”Jag har äntligen uttryckt mig fullständigt”, var hans sista ord i de anteckningar han förde kort innan han tog sitt liv. Jackie Jakubowski essa@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32308, "headline": "Oraklet från Buenos Aires", "summary": "Nu finns den argentinske mästaren Jorge Luis Borges berättelsesamling ”Fiktioner” komplett på svenska. Det är en utgivning att fira. Jonas Thente bländas av skönheten i labyrinterna.", "article": "Jorge Luis Borges ”Fiktioner” (Ficciones)övers. Sun Axelsson, Marina Torres, Johan Laserna, Ingegerd Wiking Albert Bonniers förlag Borges den blinde bibliotekarien. Det låter som titeln till en berättelse den argentinske författaren Jorge Luis Borges själv kunde ha skrivit. Men Borges var blind då han 1955 utnämndes till chef för det argentinska nationalbiblioteket. Det var i och för sig en symbolisk position. Redan som ung biblioteksassistent hade han fått stränga order om att inte katalogisera mer än hundra böcker per dag. Resten av tiden förvisades han av välvilliga kolleger till bibliotekets källare, där han kunde skriva. Han hade vid det laget ett högt anseende som författare och kritiker i hemlandet. Det internationella genombrottet smög sig successivt fram med början i det tidiga 1960-talet och hans rykte som ”författarnas författare” bara växte. Mot slutet av 70-talet morrade otaliga stämband mot Nobelkommittén, som dock inte föll till föga. Borges dog 1986. Hans rykte och status bara fortsatte att öka. Märkligt få andra författare har skrivit om Borges. De där stora, tunga namnen som friskt brukar essäisera sina kolleger verkar skygga för oraklet från Buenos Aires. Möjligen känner de sig generade; känner att de själva obönhörligen måste förminskas jämte denne blide man med sin blygsamma produktion. Och de har alldeles rätt i det. Typiskt nog hyllar en författare som Umberto Eco försiktigt Borges genom att skriva in honom i romanen ”Rosens namn”. Där får han bli skurken – den blinde bibliotekarien Broder Jorge, som svartsjukt vakar över vetandet och säkert trevar sig fram i det oöverskådliga klosterbiblioteket. Albert Bonniers förlag har lite överraskande lanserat en serie klassiker i pocketformat. I vårens utgivning finner man såväl klassiska klassiker som moderna, såväl Dickens som Rushdie. Och man finner Borges berättelsesamling från 1944, ”Ficciones”, i svensk översättning. Det är en utgivning att fira, ty Borges har blivit märkligt sönderhackad i Sverige. Den av Sun Axelsson översatta och av Artur Lundkvist inledda antologin ”Biblioteket i Babel” från 1974 saknade fem av de fjorton novellerna i ”Ficciones”, men innehöll i gengäld elva ur ”El Aleph” (1949). Fyra av de fem återstående novellerna översattes 1991 av Johan Laserna till en separat utgåva – ”Labyrinter” – medan den sista novellen enligt Lasernas efterord inte kunde komma med ”av copyrightskäl”. Dessa ”copyrightskäl” har fått annars sansade utgivare och kritiker att brista i förtvivlad gråt. Att publicera Borges är att ge sig in i en labyrint av motstridigheter och eländen, och i labyrintens mitt anses sitta författarens änka. Så man får tacka alla de som kan tänkas ha stupat längs vägen mot målet: i den nu föreliggande ”Fiktioner” ingår också den sista novellen, ”Tre versioner av Judas”. Vi kan nu ta del även av denna storslagna och sorgliga berättelse om lundateologen Nils Runeberg och hans kätterska tolkning av Nya testamentet. Nils Runeberg i Lund? Ja, man stöter på även andra svenskklingande namn hos Borges, såsom spionen Victor Runeberg och kommissarien Erik Lönnrot. Det är inget konstigt med det, för Borges universum är bara nästan likt vårt eget. Han ansåg fakta vara motsatsen till verklig sanning och avfärdade dem därför såsom meningslösa. I hans berättelser framträder en boklig värld, där miljoner volymer – verkliga och påhittade om vartannat – samtalar med varandra. Epoker, kulturer, myter och trossystem vältrar sig och vänder. I en i övrigt ganska förmäten minnesbok, ”The Lessons of the Master” (Continuum) av Borges engelske översättare Norman Thomas di Giovanni, hittar författaren en bra och pedagogisk ingång till mästarens noveller: startpunkten är aldrig ”Det var en gång ...”, utan i stället ”Låt oss anta ...” eller ”Tänk om ...”. Gabriella Håkansson påpekar i sitt förord till ”Fiktioner” att Borges utvecklat en mystik som hade varit omöjlig före den moderna tiden. Det är ”en mystik som helt och hållet vilar på den tryckta boken”. Man skulle kunna gå ett steg längre och hävda att Borges noveller upprättar en sekulariserad mysteriereligion, där allt som människan nedtecknat – eller skulle kunna ha nedtecknat – dras in i riten. Urkunderna skapas av böcker, pergament, arkiv, brev och encyklopedier som inleder mumlande samtal i mörkret sedan biblioteket stängt för natten. I ”Fiktioner” ingår flera av de noveller som är så klassiska som skönlitterära texter kan bli; som formulerar idéer och problem på ett så sugande sätt att det är omöjligt att glömma dem. Och omöjligt att inte referera till dem, vare sig man är filosof, kvantfysiker, litteraturvetare eller galen. Novellen ”Biblioteket i Babel” förstås, som gör en kosmologi av bibliotekets väsen. ”Funes med det goda minnet”, som konkret handlar om en man som till följd av en huvudskada kommer att minnas allt – ja, verkligen allt – men som på djupet blir en allegori om vetandet över huvud taget, om språkets väsen och kunskapens gränser. Här finns också den av postmodernistiska litteratörer så älskade ”Pierre Menard, författare till Don Quijote” som övertygande jämför Cervantes roman från tidigt 1600-tal med (den fiktive) Pierre Menards exakta kopia från 1900-talet – och finner den senare vara överlägset bättre. Han skriver så torrt, Borges. Han är elegant som en klassisk essäist och prudentlig som en encyklopediredaktör. Men djupet han skapar är svindlande och skönheten bländande. Ifall Borges skulle bli den enda författare från vår tid man läser om två tusen år – och det håller jag inte för orimligt – kommer man att föreställa sig oss och vår epok som mycket intressantare än vi förtjänar. Jonas Thente jonas.thente@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32309, "headline": "Skarsgård snackar Goya", "summary": "Stellan Skarsgård målar ett porträtt av den spanske konstnären Francisco de Goya i Milos Formans nya film. ”Goyas ghosts” speglar mänsklighetens dårskap i skarven mellan den spanska inkvisationen och den franska revolutionen.", "article": "Stellan Skarsgård brukar alltid hävda att den perfekta skådespelaren finns någonstans mitt i Atlanten – mellan den stolta europeiska teatertraditionen och de amerikanska filmstjärnornas olidliga lätthet framför kameran. Ironiskt nog var det under en Atlantflygning som Milos Forman hittade sin Goya. Den tjeckiskfödde regissören slötittade på ”Exorcisten” utan ljud när den svenska Hollywoodstjärnan uppenbarade sig som Fader Merrin. Forman kände sig lika säker som matadorerna när de hittade tjuren Ferdinand: ”Honom ska vi ha!” Producenten Saul Zaentz som satt i flygstolen bredvid hade jobbat med Skarsgård på ”Varats olidliga lätthet” och kände till den svenska kameleonten som gjort allt mellan Bombi Bitt till Boostrap Bill. Skarsgård fascinerades av den spanske konstnärens känsla för medlidande och förvandlingen från observatör till en diskret revolutionär. – Jag älskar hans måleri och det är genom tavlorna som man kommer honom nära – man ser hans empati, hans behov av att se människan i all sin råhet och nakenhet. Han jobbade som en modern krigsfotograf och hans expressionistiska målningar var hundra år före sin tid, säger Stellan Skarsgård på gästvisit i sin födelsestad under Göteborgs filmfestival i vintras. I sitt släptåg har han ”Goya”-männen Milos Forman, Saul Zaentz och manusförfattaren Jean-Claude Carrière som passar på att hinna med lite male bonding och att frossa i svensk sill. ”Goya’s ghosts” speglar den spanska historien ur konstnärens synvinkel mellan 1792 och 1809, mellan inkvisationens dödsryckningar och Napoleons invasion. Filmen kretsar kring Goya, hans musa (Natalie Portman) som blir godtyckligt fängslad av inkvisitionen och broder Lorenzo (Javier Bardem) – en passionerad maktmissbrukare som byter sida från religiös till revolutionär fanatiker. Milos Forman kallar Goya för ”den modigaste ynkryggen”. Även Skarsgård har fastnat för det ambivalenta med Goya – en social fegis som målade djärv konst. – Frågan är om man inte måste vara lite feg för att vara modig. Om man inte har någon rädsla att övervinna så är man inte modig. Goya levde i en tid när man var tvungen att överleva, det fanns ingen öppen konstmarknad. Han var tvungen att måla de rika på ett sätt som de gillade, säger Stellan Skarsgård. – Men visst finns det delikata moraliska frågeställningar i ”Goyas ghosts” som återfinns i till exempel i István Szabós ”Mefisto” eller hos den tyska dirigenten Wilhelm Furtwängler som jag gjorde i Szabós ”Taking sides”. Det viktigaste är att vi aldrig slutar att ifrågasätta oss själva och samhället, säger han. Forman gör film efter devisen ”tala sanning utan att tråka ut publiken” – ungefär som påminner om Goya som sökte sanningen som ett kameraöga – ”jag målar det jag ser”. Ingen av dem gör sig några tjusiga illusioner om människan. Båda slits mellan ambivalensen att göra sin egen konst och tillfredsställa finansiärerna – spanska hovet och Hollywood. – Jag har också mina kungar som jag ibland måste sälja mina ”tavlor” till. Jag måste också försörja min familj, säger Stellan Skarsgård och ler. – Jag är inget gigantiskt geni som Goya, men en ganska bra hantverkare och jag försöker ändå gå ut där isen är tunn. Men vi konstnärer har inte större ansvar för samhället än andra. Om man håller tyst stöder man den rådande ordningen oavsett om man är konstnär eller bankir. Goya stämmer in perfekt på Milos Formans gärningsmannaprofil: excentriska individualister – genialitet är inget hinder – som blir offer för sin samtid; Mozart (”Amadeus”), Andy Kaufman (”Man on the moon”), Larry Flynt (”Larry Flynt – skandalernas man”). ”Goyas ghosts” är inte någon ”Basquiat” eller ”Pollock” utan är mer intresserad av att fånga intoleransens väsen än konstnärens själ. Den tjeckiskfödde regissören som förlorat sina båda föräldrar i Auschwitz har en alldeles särskild känsla för den mänskliga historiens absurditet. – Det är makalöst hur monstruösa handlingar är dömda att upprepas, hur den förtryckta förvandlas till förtryckare. Spanska inkvisationen ekar i nazismen, kommunismen och dagens Mellanöstern, säger Milos Forman med sina yviga gester och burdusa stämma. Filmen speglar hur Goyas målning gradvis förändrades från oskuldsfulla pittoreska gobelänger till mörka, realistiska målningar av krigets vanvett, slakt och tortyr. Skarsgård menar att Goya, precis som han själv, var realist inte pessimist och kände sorg över mänsklighetens tillstånd. – Efter 11 september hade västvärlden en fantastisk chans att göra något riktigt smart. USA hade stöd från hela världen – förutom en handfull extremister. All denna goodwill kunde ha lett till ansträngningar för en bättre värld, men i stället så startade ”the fuckers”, idioterna, ett krig som gjort hela världen rasande och skapat terrorister där de inte funnits förut. Min elvaåring kunde ha berättat för Bush att det var en dålig idé, säger Stellan Skarsgård. Skarsgård bryr sig inte om var han jobbar, men har lärt sig att uppskatta den svenska inspelningsmodellen efter alla år som exportvara. – Hollywoodinspelningar är inte så annorlunda från andra. Men jag saknar det ickehierarkiska sätt som vi jobbar med i Sverige och Skandinavien. Ju mer hierarkiskt, desto räddare blir folk för att göra misstag. De blir mindre involverade i den kreativa processen och får svårare att älska projektet, säger Skarsgård. Själv har han inga direkta drömprojekt, men hoppas att få jobba med ”Lasse” – och då syftar han på von Trier, inte Hallström. Just nu får han träna svenskan under inspelningen av ”Arn” tillsammans med flera av sina söner. Att vara svensk films största exportvara har sitt pris. – Att inte spela på sitt modersmål betyder att man tappar de där mikronyanserna som man inte kommer åt på ett främmande språk. Man kan säga att 98 procent av 100 är tillräckligt bra, men jag älskar verkligen de där två extra procenten. Nicholas Wennö nicholas.wenno@dn.se 08-738 21 61 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32311, "headline": "Att få vara en annan", "summary": "Den franske författaren Romain Gary hade allt. Han var karriärdiplomat och förste älskare, och hans böcker gjorde succé. Ändå var han inte nöjd. Därför startade han ett andra liv, under pseudonym..", "article": "Jag har alltid varit någon annan, skrev den franske författaren Romain Gary i en kort essä som kom ut ett år efter hans självmord och avslöjade att det var han som dolde sig bakom namnet på en annan berömd fransk författare med påstådda rötter i Algeriet, Émile Ajar. Gary och Ajar samexisterade i Frankrikes litterära värld i sex år. Var och en med sitt speciella och synnerligen produktiva författarskap och sina framgångar. Till historiens mer komiska detaljer hör att \"båda\" har belönats med Frankrikes förnämsta litterära utmärkelse, Goncourt-priset, något som väckte skandal när Ajars egentliga identitet avslöjades, då priset bara får delas ut en gång till en och samma författare. Émile Ajar debuterade 1974 med romanen \"Gros Câlin\", som blev en bästsäljare. Ett år senare kom succéromanen \"Med livet framför sig\" (Litteraturfrämjandet, 1980) ut - det är den som gav Ajar/Gary Goncourt-priset. Ytterligare två romaner - \"Kung Salomons ångest\" (Norstedts, 1980) och \"Pseudo\" - gavs ut innan Ajar föll offer för samma pistolkula som dödade Romain Gary i hans egen säng, en decembereftermiddag 1980. Då hade Gary i trettio år varit en av Frankrikes mest uppmärksammade författare och en av det franska kulturetablissemangets ledande gestalter. Han hann efter debuten 1945 med \"Europeisk uppfostran\" (Tiden, 1946) ge ut 15 romaner, samt ytterligare två under pseudonymerna Fosco Sinibaldi och Shatan Bogat. Garys biografi är som hämtad ur någon av hans romaner eller äventyrsfilmer (han var också en ambitiös men mindre framgångsrik filmregissör). Hans mytomspunna liv var på många sätt hans egen skapelse - som om hans egna dramatiska livsöden inte räckte till. Som den kameleont han var ville han uppträda i större sammanhang, i mer celeber omgivning, på mer ryktbara platser - under mer förnäma namn än verkligheten erbjudit honom. Ja, han ville alltid vara någon annan. I sin självbiografiska roman \"Löfte i gryningen\" (Brombergs, 1982) skriver han till exempel att han aldrig fått reda på vem hans far var. Han påstod sig ha fötts i Moskva och ha kosackiska rötter på sin okände fars sida. Men vid andra tillfällen antydde han att hans far var den ryske filmidolen Ivan Mosjoukin, något som skulle bevisas av hans intagande utseende och oemotståndliga kvinnotycke. Sanningen var en annan - men knappast mindre spännande. I den nyutkomna 745 sidor långa biografin \"Romain Gary, le caméléon\" presenterar författaren och litteraturhistorikern Myriam Anissimov sin vän och älskare från 70-talet såsom hon kände honom - utan fasoner och gester ägnade att befästa ännu en myt, utan pseudonymer och påhittade förfäder. De stod nära varandra och hade till och med ett gemensamt språk, jiddisch, på vilket de grälade om vilken dialekt - hans egen från Litauen eller hennes från Polen - som var den mest förfinade. Romain Gary föddes 1914 som Roman Kacew i Vilno, som på den tiden, på grund av alla sina framstående judiska kulturinstitutioner, synagogor och skolor, kallades \"Nordens Jerusalem\". Hans mor Mina, född Owczynska, var den person som hade störst betydelse i Garys liv. Hans far, pälsvaruhandlaren Arieh Leib Kacew, övergav Mina och deras son för en annan kvinna. Han och Romans halvsyskon dödades under Förintelsen. Mina Kacew hade ett stort teaterintresse och ville gärna etablera sig som skådespelerska med det ryskt klingande artistnamnet Nina Borsovskaja, men som ensamstående mor fick hon ta mer jordnära arbeten för att försörja familjen. Sina högt ställda ambitioner överlämnade hon till sin ende son att förverkliga. Hennes förväntningar på den lille Ramosjka var inte små. Trots fattigdom, diskriminering och ett illa betalt arbete som föreståndare för ett pensionat i Nice, efter flytten till Frankrike 1928, brukade hon på sin brutna franska för sin omgivningen förklara att hennes son en dag skulle bli en krigshjälte, framstående diplomat, bejublad författare, ja, till och med en berömd kvinnotjusare. De flesta uppfattade detta skryt som ett desperat uttryck för det omtalade judiska mammasyndromet, men det dröjde inte länge förrän hennes ögonsten började förverkliga sin mors drömmar. Som 19-årig invandraryngling lyckades han publicera två noveller i en fransk tidning med mycket omfattande upplaga. Några år senare, när hans nya hemland ockuperades av Tyskland, gick han in i motståndsrörelsen; han blev pilot i den fria franska armén och deltog i räder mot mål i både Afrika och det ockuperade Europa. Efter kriget inledde han inte bara sin omtumlande karriär som författare utan även som fransk diplomat under de närmaste tjugo åren, bland annat som generalkonsul i Los Angeles åren 1956-60. Allt det hans mor hade önskat sig av honom blev verklighet. Inte minst hans amorösa bragder. Men själv var Romain Gary inte nöjd. \"Jag ville börja om på nytt, leva om mitt liv; att vara en annan var mitt livs stora frestelse\", skrev han i den not till eftervärlden, \"Émile Ajars liv och död\" (Brombergs, 1981), som gavs ut efter hans tragiska död. \"Jag var trött på att vara mig själv. Jag var trött på den bild av Romain Gary som hade klistrats på mig en gång för alla, sen trettio år tillbaka, efter den plötsliga ryktbarhet som drabbade en ung flygare när han gav ut Europeisk uppfostran...\" Han var \"djupt drabbad\" av Proteusmytens stora frestelse för människan: mångfaldens lockelse: \"På baksidorna till mina böcker läste jag: flera väl fyllda liv... flygare, diplomat, författare... Alla mina officiella liv, som på något sätt hörde till repertoaren, var fördubblade, tredubblade av andra och hemligare liv, men jag - den gamle äventyraren - har aldrig funnit full tillfredsställelse i något av dem.\" Han citerar den polske författaren Witold Gombrowicz: \"Det kommer en dag då en författare hålls fånge av den bild man gjort sig av honom.\" Som författare ville Gary vara vittne till sitt eget liv. \"Jag kände att det inte fanns någon överensstämmelse mellan min ryktbarhet, de mått enligt vilka man bedömde mitt författarskap och (mina) verk\", skrev Gary. Det är då han fattade beslutet att ge ut \"Gros Câlin\", en absurd komisk berättelse om en man som lever i symbios med en pytonorm, under ett påhittat namn. En dag kom till Simone Gallimards förnäma bokförlag i Paris ett manuskript postat i Brasilien och undertecknat Émile Ajar. Den som förmedlade manuskriptet var en vän till Gary, Pierre Michaut, som sa sig ha träffat den unge vagabonden Ajar i Rio. Lektörerna på Gallimard bestämde sig att inte ge ut boken men ändå rekommendera utgivning på ett annat närstående förlag. Den gavs ut 1974 och blev snart en stor kritiker- och försäljningssuccé. Och genast började spekulationerna om vem denne okände debutant från Rio var. \"Det kunde bara vara ett verk av en stor författare\", skrev en entusiastisk kritiker i Le Nouvel Observateur och utpekade Raymond Queneau eller Aragon som den trolige upphovsmannen. Andra var övertygade om att Ajar i själva verket var en libanesisk terrorist, Hamil Raja, eller en okänd abortör och kriminell. Någon antydde att det kanske var Gary, men en tongivande kritiker slog fast: \"Å nej, Ajar är verkligen en helt annan talang!\" \"Man kan föreställa sig min oerhörda glädje\", skriver Gary. \"Den ljuvaste jag erfarit i hela mitt författarliv. Jag upplevde något som, när det gäller litteratur, i allmänhet inte inträffar förrän postumt, när man kan tillerkänna författaren vad som honom tillkommer, eftersom han inte längre finns och kan besvära någon & Jag fick som åskådare bevittna mitt andra liv.\" Gary förnekade konsekvent att han skulle ha något att göra med Ajars alster och förklarade att eventuella likheter i stilen berodde på att den unge Ajar måste ha tagit intryck av sin äldre förebild. Det blev dock allt svårare att bevara hemligheten. När Ajars andra roman från 1976, \"Med livet framför sig\", belönades med Goncourtpriset krävde journalisterna och läsarna att det skygga geniet, som dittills inte visat sig offentligt, skulle träda fram. För att förhindra ett pinsamt avslöjande bad Gary sitt kusinbarn att spela rollen som författarunderbarnet från Rio. Denne hade ingenting emot publiciteten. Han lät sig intervjuas och berättade en delvis uppdiktad historia om sitt liv. Snart kom det dock fram att hans riktiga namn var Paul Pavlowitch - och var släkting till den store Romain Gary. Förtrollningen försvann. \"Då upphörde den mytologiska gestalt, som jag varit så angelägen om, att existera & Genom att materialiseras hade Ajar gjort slut på min mytologiska existens. Det var verkligen rätt åt mig: nu levde drömmen på min bekostnad &\" Det andra liv - som \"Ajar\" - Romain Gary så gärna ville bevittna var slut, hans eget hade ingen mening längre. \"Jag har äntligen uttryckt mig fullständigt\", var hans sista ord i de anteckningar han förde kort innan han tog sitt liv. Myriam Anissimov\"Romain Gary, le Myriam Anissimov \"Romain Gary, le caméléon\" Övers. Katja Waldén Denoël, 2004 Romain Gary \"Émile Ajars liv och död\" Brombergs, 1981 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32317, "headline": "Det kluvna Turkiet", "summary": "Ingmar Karlsson försöker i sin nya bok övertyga oss om att Turkiet inte utgör ett islamistiskt hot mot Europa. Lars Linder håller med, men tycker att problemet är ett annat. Böcker", "article": "Ingmar Karlsson ”Europa och turken. Betraktelser kring en komplicerad relation” Wahlström & Widstrand Det borde ha exploderat som av decenniets hetaste europeiska kulturskandaler, men det blev egendomligt tyst. Efter mordet på journalisten Hrant Dink i Istanbul i januari kände sig 2006 års Nobelpristagare i litteratur Orhan Pamuk så utsatt i sitt hemland att han flydde till friheten och säkerheten i USA. Pamuk själv vill säkert inte göra en symbolfråga av saken, han vill nog bara få vara i fred. Men att tillståndet i Turkiet är sådant att landets främste författare inte kan leva och verka där borde ställa den redan laddade diskussionen om landets eventuella väg in i EU på sin spets. Den gamla frågan ”Kan man lita på Turkiet” tycks besvarad med ett eftertryckligt nej. Ingmar Karlssons nya bok ”Europa och turken. Betraktelser kring en komplicerad relation” kan därför kännas lite som förra årets nyheter; för naturligtvis är den skriven före Pamukaffären. Ingen har annars större förutsättningar att reda ut komplikationerna i det här gamla slitna parförhållandet än Ingmar Karlsson. Han är generalkonsul i Istanbul, islamexpert och Turkietentusiast. Han har också skrivit en hel rad böcker om Europa och dess förhållande till både Turkiet och den arabiska kulturkretsen. Säger han att vår bild av Turkiet präglats alltför mycket av nedärvda fördomar mot hundturken, och att Europas sätt att förhandla om medlemskap gör det än i dag, så finns det goda skäl att lyssna. I många avseenden har han säkert också rätt. Till stora delar är hans bok en historisk repetitionskurs om Turkiet, med tonvikt på förhållandet till grannarna i väster. Delvis kan ju landets öde påminna om flera av de stora europeiska imperialistländernas, exempelvis Spaniens: först arvet efter det romerska imperiet, sedan en storslagen epok som världsmakt – och så huvudstupa fall in i 1900-talet, under nationella konvulsioner. Den mest iögonfallande skillnaden är förstås islam, i många européers ögon säkert också den avgörande stötestenen. Ska vi släppa in ett stort, dominerande land med en främmande religion som tvingar sina kvinnor att bära slöja och formulerar starka religiösa krav på politiken, ända bort till frågan om sharialagar Karlsson lägger ner stor möda på att visa att Turkiet inte är vilket islamiskt land som helst. Även om demokratin tidvis varit begränsad har den ändå inneburit att den politiska islamismen inte fått lika extremistiska drag här som på många andra håll i den muslimska världen. Undersökningar har visat att inte mer än så där fem procent av väljarna i Turkiet tillhör en hård, islamistisk kärna som vill införa religiösa lagar, kanske tio procent vill se en större roll för islam i samhället. Det motsvarar väl ungefär andelen högerextrema eller starkt religiöst engagerade väljare i Västeuropa. Till skillnad från många länder i Mellanöstern finns här också en stor medelklass som tänker ungefär som européer i övrigt om livets stora och små frågor. Fjorton procent av alla egna företagare i Turkiet är kvinnor, i Tyskland bara sju, och det regerande AKP är inte nödvändigtvis så mycket mer ”islamiskt” än Agneta Merkels kristdemokratiska parti är ”kristet”. Att det religiösa hotet från Turkiet ofta demoniseras har att göra med att landet genom historien betraktats som Den andre, menar Karlsson, en orientalisk motbild som fått stärka Västeuropas inre (kristna) identitet. Men han ägnar så stor möda att dekonstruera den bilden att han glömmer, eller åtminstone tonar ner, den som före terrorismens epok mer än något annat givit Turkiet dåligt rykte i vår tid. Landet moderniserades hårdhänt av Kemal Atatürk på 20-talet, i en märklig mix som från ena hållet liknade upplysning och demokrati, från andra hållet en auktoritär nationalism som på avstånd är släkt med europeisk fascism. Just så kluvet är också det arv som Atatürk lämnade efter sig. Dels modernitet, medelklass och marknadsekonomi; dels en maktfullkomlig stat i staten som vakar över Landsfaderns verk. Under det sena 1900-talet passade militären regelbundet på att göra statskupp när det tycktes hotat. Det är också denna ”djupa stat” av militär, byråkrati och domstolar som vägrar rucka på de rigida universalistiska principer enligt vilka kurderna inte har rätt till sitt språk och sin identitet, eller på de paragrafer om förtal av ”det turkiska” som lett till rader av åtal mot journalister och författare som försökt diskutera landets problem i dag och i det förflutna. Det är den andra bilden av det sena 1900-talets Turkiet: en villkorad demokrati, ständigt på gränsen till sammanbrott. Jag är helt överens med Ingmar Karlsson om att EU:s lättsinniga sätt att hantera Cyperns inträde riskerar att blockera Turkiets möjliga plats under överskådlig tid, och på helt fel grunder. Den grekiska och grekcypriotiska nationalismens uppblåsthet och rigiditet är knappast mindre än den turkiska. Cypern lär ta varje tillfälle att lägga in veto mot ett turkiskt medlemskap och har blivit svansen som viftar med hunden, skriver Karlsson. Det enda rimliga sättet för EU att hantera Turkiet borde vara att villkora medlemskapet av rätt skäl: de som rör demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk och social utveckling. Att tvinga upp den djupa staten i ljuset. Ett lyft som efter Orhan Pamuks flykt tyvärr ter sig tyngre än på länge. Lars Linder lars.linder@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32320, "headline": "Det kluvna Turkiet", "summary": "Ingmar Karlsson försöker i sin nya bok övertyga oss om att Turkiet inte utgör ett islamistiskt hot mot Europa. Lars Linder håller med, men tycker att problemet är ett annat.", "article": "Ingmar Karlsson ”Europa och turken. Betraktelser kring en komplicerad relation” Wahlström & Widstrand Det borde ha exploderat som av decenniets hetaste europeiska kulturskandaler, men det blev egendomligt tyst. Efter mordet på journalisten Hrant Dink i Istanbul i januari kände sig 2006 års Nobelpristagare i litteratur Orhan Pamuk så utsatt i sitt hemland att han flydde till friheten och säkerheten i USA. Pamuk själv vill säkert inte göra en symbolfråga av saken, han vill nog bara få vara i fred. Men att tillståndet i Turkiet är sådant att landets främste författare inte kan leva och verka där borde ställa den redan laddade diskussionen om landets eventuella väg in i EU på sin spets. Den gamla frågan ”Kan man lita på Turkiet?” tycks besvarad med ett eftertryckligt nej. Ingmar Karlssons nya bok ”Europa och turken. Betraktelser kring en komplicerad relation” kan därför kännas lite som förra årets nyheter; för naturligtvis är den skriven före Pamukaffären. Ingen har annars större förutsättningar att reda ut komplikationerna i det här gamla slitna parförhållandet än Ingmar Karlsson. Han är generalkonsul i Istanbul, islamexpert och Turkietentusiast. Han har också skrivit en hel rad böcker om Europa och dess förhållande till både Turkiet och den arabiska kulturkretsen. Säger han att vår bild av Turkiet präglats alltför mycket av nedärvda fördomar mot hundturken, och att Europas sätt att förhandla om medlemskap gör det än i dag, så finns det goda skäl att lyssna. I många avseenden har han säkert också rätt. Till stora delar är hans bok en historisk repetitionskurs om Turkiet, med tonvikt på förhållandet till grannarna i väster. Delvis kan ju landets öde påminna om flera av de stora europeiska imperialistländernas, exempelvis Spaniens: först arvet efter det romerska imperiet, sedan en storslagen epok som världsmakt – och så huvudstupa fall in i 1900-talet, under nationella konvulsioner. Den mest iögonfallande skillnaden är förstås islam, i många européers ögon säkert också den avgörande stötestenen. Ska vi släppa in ett stort, dominerande land med en främmande religion som tvingar sina kvinnor att bära slöja och formulerar starka religiösa krav på politiken, ända bort till frågan om sharialagar? Karlsson lägger ner stor möda på att visa att Turkiet inte är vilket islamiskt land som helst. Även om demokratin tidvis varit begränsad har den ändå inneburit att den politiska islamismen inte fått lika extremistiska drag här som på många andra håll i den muslimska världen. Undersökningar har visat att inte mer än så där fem procent av väljarna i Turkiet tillhör en hård, islamistisk kärna som vill införa religiösa lagar, kanske tio procent vill se en större roll för islam i samhället. Det motsvarar väl ungefär andelen högerextrema eller starkt religiöst engagerade väljare i Västeuropa. Till skillnad från många länder i Mellanöstern finns här också en stor medelklass som tänker ungefär som européer i övrigt om livets stora och små frågor. Fjorton procent av alla egna företagare i Turkiet är kvinnor, i Tyskland bara sju, och det regerande AKP är inte nödvändigtvis så mycket mer ”islamiskt” än Agneta Merkels kristdemokratiska parti är ”kristet”. Att det religiösa hotet från Turkiet ofta demoniseras har att göra med att landet genom historien betraktats som Den andre, menar Karlsson, en orientalisk motbild som fått stärka Västeuropas inre (kristna) identitet. Men han ägnar så stor möda att dekonstruera den bilden att han glömmer, eller åtminstone tonar ner, den som före terrorismens epok mer än något annat givit Turkiet dåligt rykte i vår tid. Landet moderniserades hårdhänt av Kemal Atatürk på 20-talet, i en märklig mix som från ena hållet liknade upplysning och demokrati, från andra hållet en auktoritär nationalism som på avstånd är släkt med europeisk fascism. Just så kluvet är också det arv som Atatürk lämnade efter sig. Dels modernitet, medelklass och marknadsekonomi; dels en maktfullkomlig stat i staten som vakar över Landsfaderns verk. Under det sena 1900-talet passade militären regelbundet på att göra statskupp när det tycktes hotat. Det är också denna ”djupa stat” av militär, byråkrati och domstolar som vägrar rucka på de rigida universalistiska principer enligt vilka kurderna inte har rätt till sitt språk och sin identitet, eller på de paragrafer om förtal av ”det turkiska” som lett till rader av åtal mot journalister och författare som försökt diskutera landets problem i dag och i det förflutna. Det är den andra bilden av det sena 1900-talets Turkiet: en villkorad demokrati, ständigt på gränsen till sammanbrott. Jag är helt överens med Ingmar Karlsson om att EU:s lättsinniga sätt att hantera Cyperns inträde riskerar att blockera Turkiets möjliga plats under överskådlig tid, och på helt fel grunder. Den grekiska och grekcypriotiska nationalismens uppblåsthet och rigiditet är knappast mindre än den turkiska. Cypern lär ta varje tillfälle att lägga in veto mot ett turkiskt medlemskap och har blivit svansen som viftar med hunden, skriver Karlsson. Det enda rimliga sättet för EU att hantera Turkiet borde vara att villkora medlemskapet av rätt skäl: de som rör demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk och social utveckling. Att tvinga upp den djupa staten i ljuset. Ett lyft som efter Orhan Pamuks flykt tyvärr ter sig tyngre än på länge. Lars Linder lars.linder@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32323, "headline": "Gör ditt eget bokslut", "summary": "Sex populära svenska författare har skrivit början på var sin historia. I SVT:s nya tävlingssatsning får tittarna chansen att avsluta dem.", "article": "– Det här är din chans att vara med i Sveriges största skrivartävling, och att bli publicerad ihop med din favoritförfattare. Och det fina är att hälften av jobbet redan är gjort. Sex av Sveriges mest populära författare har skrivit början på en historia, och nu är det upp till dig att avsluta den. – Vi kommer sedan ihop med en jury att välja ut de tre bästa bidragen – men vem som slutligen vinner är upp till författaren själv att avgöra. Vi ska ha sex historier, vi ska ha sex slut, vi ska ha sex vinnare – och en av dem kan bli du. Programledaren Karin Magnusson förklarar – i sprintertempo – i onsdagens premiärprogram tankarna bakom SVT:s nya satsning ”Slutet på historien”, som är tänkt att uppmuntra alla landets författare in spe att ta det slutliga klivet ut i berömmelsen. Dock utesluts alla som inte har tillgång till dator och internetuppkoppling – de påbörjade historierna finns enbart att läsa på hemsidan www.svt.se/slutetpahistorien. ”Men du kan alltid få hjälp på närmaste bibliotek”, tröstar Karin Magnusson. Författarna som skrivit början på var sin novell är Håkan Nesser, Viveca Lärn, Åsa Larsson, Sara Kadefors, Jonas Hassen Khemiri och Johanne Hildebrandt. I kvällens program presenteras författarna, liksom deras berättelser. Hugade skribenter bland tittarna har därefter sex veckor på sig att färdigställa den berättelse de tycker bäst om. Juryn består av DN:s litteraturkritiker Marie Peterson, litteraturvetaren och förlagsmannen Björn Linnell (också han DN-kritiker), journalisten och bokrecensenten Gabriella Ahlström och idéhistorikern och förläggaren Carl-Michael Edenborg. Författarna bakom de bidrag som juryn väljer ut får därefter träffa ”sin” författare och diskutera sin avslutning på historien. Karin Magnusson har tidigare kunnat ses i SVT:s ”Kulturnyheterna”, och har hörts i P 3:s kulturprogram ”Flipper”. Numera medverkar Magnusson i P 1:s ”Kulturfredag”. Förlagan till SVT:s satsning kommer från engelska BBC, vars program ”End of story” lockade över 17 000 engelsmän att skriva sitt eget slut på de påbörjade berättelserna. Bertil Mollberger bertil.mollberger@dn.se 08-738 16 59 Slutet på historien SVT 2 20.00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32324, "headline": "Mauro Scocco: \"Saker som jag gjort\"", "summary": "En av våra bästa låtskrivare. I dag släpper Mauro Scocco ett nytt album, en box med tre skivor och en bok. Han har lämnat r'n'b-popen och blivit singer/songwriter.", "article": "Mauro Scocco slår på stort. I dag kommer en sammanfattade box, ett nytt album med nya lågmälda sånger och en tjusig Bonnierbok med texter, noter, bilder och prosadikter. När Ulf Lundell gav ut sin \"Notbok\", för snart tio år sedan, skrev Karolina Ramqvist att den mest liknade en \"livsstilskatalog att masturbera över\". Lundell blev arg, resten är historia. Men Mauro Scocco är inte Lundell. Han är liksom lite för diffus för att bli föremål för manlig avgudadyrkan, och i sina texter är jaget ofta nedtonat. Och bilderna i boken - Mauro promenerande i Asbury Park eller ståendes på en öde pir vid Atlanten - känns mer fantasilösa än betydelsebärande. Som om fotografen inte kommit på ett bättre sätt att porträttera artisten ifråga. Omslagsbilden till nya albumet, \"Ljudet av tiden som går\", känns däremot väldigt medveten. Mauro sitter på ett räcke, men gitarren framför sig. Ansiktet är lite bortfrätt av motljuset. Platsen förefaller vara ett sommarhus i skärgården dit han åker för att skriva sånger. Kläderna är enkla och oömma. Gitarren kommer från Martin & Co, som anses göra världens bästa stålsträngade, akustiska gitarrer. Allt är tydligt och klart: Mauro Scocco har lämnat rnb-popen bakom sig och blivit singer/songwriter. När jag lyssnar på sångerna i boxen, hans samlade verk, blir jag förstås imponerad. Det är liksom meningen med sådana boxar. Mauro Scocco är utan tvekan en av landets allra bästa låtskrivare. Hans sånger är öppna för identifikation, lagom allmänna, lagom personliga, inte för avancerade och alltid välgjorda. Men man får inget grepp om honom, och hans utveckling tycks snarare hänga samman med trender och den tekniska utvecklingen på hårdvaruområdet än med åldrande, kriser och förändrade livsbetingelser. Låtarna på nya skivan är som mest instrumenterade med trummor, bas och piano, tonläget nedskruvat och tonen eftertänksam. Titelspåret kommer först, det är munspel och varma Neil Young-harmonier; uttrycket är kongenialt med konvolutbilderna. Texten är en nostalgisk tillbakablick, ett minne från Tantogården 1996, ett fotografi som får honom att minnas ett enklare liv. Ett då ställs mot ett nu och i refrängen ligger han i sängen och lyssnar på sin dotters hjärtslag. Sången \"Ljudet av tiden som går\" är ett bra exempel på Scoccos stora talang, hans förmåga att med små, rätt banala medel, förmedla en känsla som de flesta kan relatera till. Hans album brukar i regel innehålla ett par tre sådana fullträffar. Så också detta album. Men denna gång har han inget att gömma sig bakom, ingen stor ljudbild, inga snygga beats. Han tar en risk, texterna blir viktigare, man börjar leta efter ett tydligt subjekt. Han verkar vilja vara personlig - tonläget är förtroligt - men håller på sig. Nu har han sammanfattat sin karriär till dags dato och kan gå vidare. Nästa gång måste han våga lite mer. Mauro ScoccoTitel: \"Ljudet Artist: Mauro Scocco Titel: \"Ljudet av tiden som går\" (album) Artist: Mauro Scocco Titel: \"50 sånger\" (box) Skivbolag: Diesel/Playground ", "article_category": "culture"}
{"id": 32343, "headline": "Metropolitan sänder direkt i Folkets hus", "summary": "Den svenske barytonsångaren Peter Mattei hyllades nyligen stort av New York Times. I dag sjunger han ”Barberaren från Sevilla” i 17 Folkets hus-biografer runt om i Sverige.", "article": "NEW YORK. Det är en av de där vårvinterdagarna på Manhattan då vädret inte riktigt har bestämt sig. Några dagars försommarvärme har följts av svalare klimat och meteorologerna hotar med kallfront och snöblandat regn. Peter Mattei är kraftigt förkyld. Två dagar senare ska den 41-årige världsbarytonen framträda i en av de bärande rollerna, barberaren i ”Barberaren i Sevilla” på Metropolitan. Helst skulle han nog vilja tackla ohälsan och eventuella premiärnerver i lugn och ro, för sig själv. Men eftersom den nästkommande föreställningen av ”Barberaren” är en i allra högsta grad svensk angelägenhet, ja, familjeangelägenhet, vill han gärna ge det hela uppmärksamhet. Trots att han emellanåt nyser oroväckande kraftfullt och tvingas låna pappersnäsdukar av fotografen. – Och du har ju åkt upp ända från Washington, lägger han till. Dagens matiné med ”Barberaren i Sevilla” från Metropolitan kommer att sändas direkt via satellit till 17 svenska Folkets hus-biografer runt om i landet. I Boden kommer Peter Matteis föräldrar att sitta bänkade, de ska åka de tre milen från Gammelstad utanför Luleå och för första gången se och höra sonen på en scen utanför Sverige. I Spånga utanför Stockholm finns hustrun Rosie och döttrarna Julia och Johanna, sex och tre år, på plats. Idén att direktsända föreställningar från den mytomspunna operascenen till olika hörn i världen kommer från den nye chefen Peter Gelb, som är besjälad av att sprida ”The Met” globalt, ungefär på samma sätt som fotbollsgiganterna Manchester United och Barcelona. Likaväl som folk samlas i sportbarer i Seoul och Moskva för att se direktsänd ligafotboll ska man kunna sitta i Tokyo, Tomelilla eller Tönsberg och se den bästa operan, resonerar Gelb. För att ge bästa möjliga upplevelse finns femton kameror på plats, liksom inslag bakom scenen i pauserna. Biograferna som tar emot sändningarna ska kunna erbjuda bästa HDTV-kvalitet och surroundljud. I december förra året var det premiär som omfattade USA, Kanada, England och Norge. I februari kunde operavänner utanför storstäderna i Sverige avnjuta Tjajkovskijs ”Eugen Onegin” med bland andra Renée Fleming. Med svenske Peter Mattei i en av huvudrollerna ökar naturligtvis intresset ytterligare. – Vi är jätteglada över att ha engagerat Peter. Han är en ypperlig representant för den nya generationens operaartister, som inte bara sjunger bra utan också är en utmärkt aktör, säger Peter Gelb i en telefonintervju med DN. Samma omdöme ger New York Times operakritiker Anthony Tommasini i en stort uppslagen artikel om Mattei. När jag träffar föremålet för allt detta beröm har han lätt fjärrskådande blick och tycks pendla mellan fatalism och pessimism när det kommer till problemen med luftvägarna. – Hur det ska gå? Tja, jag vet inte. Det har känts roligare. Jag har inte sjungit ut än, säger Peter Mattei medan han med långa älgkliv manövrerar sig fram på övre Manhattans trottoarer, med journalist och fotograf i släptåg, för att hitta en ostörd intervjuplats. Två Starbuckskaféer ratas, det är för varmt och larmigt. Vi hamnar på en stenlagd avbalkning på 58:e gatan, på en nött grönmålad bänk, grannar med en fridfullt sovande uteliggare. – Det är nog bättre att sitta utomhus, konstaterar Peter Mattei på sitt norrbottniska idiom. När hockeytvillingarna Daniel och Henrik Sedin värvades till NHL skrev en inspirerad sportjournalist att ”bröderna Sedin föddes till den här världen för att spela ishockey”. Peter Mattei kom hit för att sjunga opera, förstår man efter en stunds samtal. – Jag har alltid sjungit, faktiskt innan jag kunde prata. Hemma sjöng vi jämt, inte opera men andra grejor. Ingen av mina föräldrar har någon musikutbildning, mamma säljer bröd och pappa gör sådana här betongplattor (Peter Mattei pekar ned mot marken). – Men de sjöng. Pappa som kommer från Italien sjöng gärna schlagrar därifrån, och mamma sjöng dansbandslåtar och skillingtryck. Varifrån det där med opera kom, det vet jag inte, men jag visste redan från det att jag var liten att jag ville bli operasångare. Och det blev han, efter att ha hoppat över alla häckarna i rask takt: kyrkokör och musikgymnasium i Luleå, Framnäs folkhögskola, Kungliga Musikhögskolan och Operahögskolan. Han var ännu inte klar med studierna när han 1991 fick sjunga Pantheus i Ingmar Bergmans uppsättning av ”Backanterna”. Det blev kritikersuccé och de utländska operahusen ställde sig på kö. Och det gör de fortfarande. Peter Mattei är engagerad fram till 2012 och tillbringar minst halva året borta från familjen, som bor i Bromma. Något han inte är odelat nöjd med, visar det sig. – Nej, jag skulle gärna vara hemma mera och räknar med att det blir så på lite längre sikt. Peter Mattei var förra året inblandad i en av senare års mer spännande kulturella korsbefruktningar. Den österrikiske filmregissören Michael Haneke, känd för prisbelönta men kontroversiella verk som ”Pianisten” och ”Bennys video”, engagerades för att sätta upp Wolfgang Amadeus Mozarts ”Don Giovanni” på Parisoperan. Haneke moderniserade dramat och flyttade över handlingen till affärsdistriktet La Défense utanför Paris. Reaktionerna från publiken blev tudelad – somliga jublade, andra buade desto mer. Men kritikerna var översvallande och när uppsättningen spelades för andra omgången var också publiken helhjärtat med på noterna. – Haneke är en imponerande person att jobba med. Han har total koll men är samtidigt lyhörd. Och en svart humor som kanske är förbryllande till en början. Men efter ett tag kommer man in i den, säger Peter Mattei. Bakom den aktuella uppsättningen av ”Barberaren i Sevilla” står den unge teaterregissören Bartlett Sher. – Blanda konstformerna bara, det är jag helt för. Operan ska inte vara ett reservat för sig. Jag jobbar gärna med teaterskådespelare, dansare, statister, säger Peter Mattei. Liknelsen med hockeybröderna Sedin är inte särskilt långsökt. När Peter Mattei ska förklara sin gärning och sina tankar använder han sig gärna av metaforer från sportens värld. Frågan om nervositet och anspänning inför att framträda på Metropolitan tacklar Mattei med hjälp av boxningslegenden Muhammad Ali. – Ali kunde säga inför en match: ”Jag ska dansa som en fjäril, sticka som ett bi.” På så sätt frigjorde han sig från tekniken och kunde i stället ta fram instinkten. I stället för att säga om sin motståndare: ”Jag ska knocka honom” – då hade han låst sig vid det och kanske misslyckats. Det blir en hel del prat om ”Foppa”, Dakarrallyt och Luleås missade hockeyslutspel och jag ställer den givna frågan om Peter Mattei inte är osedvanligt idrottsintresserad. – Jag vet inte det egentligen. Men av någon anledning jämför jag gärna opera med elitidrott, säger han en smula avvärjande. Uppenbarligen vill inte Peter Mattei trängas in i ett hörn och stämplas som ”idrottstokig operasångare”. Sedan har det blivit för kallt i den bleka solen och han vill hem och laga varm soppa i den lånade lägenheten ett stenkast från Metropolitan. Och om det nu beror på soppan eller försynen, men två dagar senare är förkylningen väck och barberaren Peter Mattei gör ”ett stjärnframträdande”, som en lyrisk åskådare uttrycker det. Erik Ohlsson DN:s korrespondent erik.ohlsson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32349, "headline": "Svar i dag: Vem skrev Kristina?", "summary": "I över tio år har det varit bråk om vem som egentligen har skrivit manuset till Benny Anderssons och Björn Ulvaeus \"Kristina från Duvemåla\": Carl Johan Seth eller Lars Rudolfsson och Jan Mark? I dag klockan 13.30 avgörs tvisten i domstol.", "article": "Hur långt kan en manusförfattare hävda sin rätt? När kan ett manus anses vara helt nyskrivet och när kan det anses vara en bearbetning? Utgången i \"Duvemåla\"-målet kommer att ge svar på frågorna. I dag faller domen i Stockholms tingsrätt. Målet gäller följande: Dramatikern Carl Johan Seth skrev det första manuset till musikalen \"Kristina från Duvemåla\". Benny Andersson stod för musiken och Björn Ulvaeus för sångtexterna. Manus nummer två skrevs av Lars Rudolfsson och Jan Mark, det manus som kom att bli det som spelades på urpremiären i Malmö och vidare i Göteborg och Stockholm. Frågan rätten ska ta ställning till är om Rudolfsson/Mark gjort en bearbetning att Seths manus eller om det kan kallas helt självständigt. Bedömer rätten det som självständigt kan Carl Johan Seth fråntas alla sina upphovsrättigheter. I över tio år har den här tvisten pågått, ända sedan urpremiären på \"Kristina från Duvemåla\" i Malmö 1995. Seth har i både tingsrätt och hovrätt utan framgång yrkat på ensamrätt på manus, att ingen annan ska uppges som upphovsman. Hans motpart Björn Ulvaeus och Benny Andersson har å sin sida vid ett flertal tillfällen försökt köpa ut Seth. - Skambud, säger Carl Johan Seth om erbjudandena. Nu är det Ulvaeus/Anderssons tur att anlägga moteld. De vill lansera \"Kristina från Duvemåla\" i USA och behöver få upphovsmannafrågan prövad en gång för alla. Jänkarna vill inte ta i \"Kristina\" med tång om hon är föremål för en pågående rättssprocess i Sverige. En uppsättning over there innebär många sköna miljoner till de rättmätiga upphovsmännen. Civilmålet avgörs av tre rådmän. Under tre kalla februaridagar satt motparterna öga mot öga i en rättssal försedd med ljudisolerande väggplattor. Bredvid käranden respektive svaranden en bisittande juristduo. Det mestadels lugna, sakliga tonläget skruvades sällan upp. Sakframställan, förhör och vittnen som trädde fram och avlade sina sanningsförsäkranden. Björn och Benny menar att Carl Johan inte kan kräva någon upphovsrätt. Han har, enligt B&B, inte skrivit det manus som ligger till grund för musikalen. - Om domstolen dömer till Carl Johan Seths fördel kan vi inte sätta upp \"Kristina\" mer, säger Björn Ulvaeus. Är det här den fattige konstnärens strid mot multimiljonärerna vars royalty-taxameter tickar dygnet runt? En Davids kamp mot jätten Goliat? Ja, det hävdar Carl Johan Seth, författare av ett underkänt manus. - Jag är inte ens David förresten. Jag är en nobody - varför skulle en sån strida om han inte trodde att han hade rätt, säger Carl-Johan Seth. Det är första gången på alla år Carl Johan Seth talar med pressen. Han säger att han försökt undvika att \"chikanera Björn och Benny\". De har trots allt jobbat ihop i fyra år och haft mycket roligt tillsammans. Men nu kan han inte hålla inne med att han känt sig kränkt av den behandling han fått utstå från sina forna kompanjoner. För varje gång \"Kristina\" flyttade till en ny spelplats - urpremiär i Malmö, vidare till Göteborg och senast på Cirkus i Stockholm - flyttades också Seths namn allt längre ned i programbladets creditlista. - Släpper jag på mina rättigheter, ja, då går jag ju med på att jag inte skrivit manuset, säger Carl Johan Seth till DN. Carl Johan Seth, som skrev pjäsen \"Om sju flickor\" på 1970-talet, återkommer flera gånger till rättigheterna. Han är luttrad. Den sorts konflikt han hamnat i nu tycks han vara väl förtrogen med. - Dramatikern hamnar alltid i gräl med regissören och har inget att sätta emot. Regissörer har en nedärvd avundsjuka på dramatiker. Lars Rudolfsson ville röja mig ur vägen. Seth säger att han \"ackumulerat en massa vrede\" mot alla som vill frånta honom hans rättigheter. Samtidigt säger Carl Johan Seth att han förstår Lars Rudolfsson. Det är naturligt att en regissör utan inblandning vill göra sitt regi-koncept av författarens manus. Det är inget ovanligt. Det brukar kallas bearbetning. Källan som Carl Johan Seth gick till i sitt arbete är förstås Vilhelm Mobergs Utvandrar-epos. Att Vilhelm Moberg skulle vara den store inspiratören hävdar även Björn Ulvaeus och de nya manusförfattarna Lars Rudolfsson och Jan Mark. De ska över huvud taget inte ha gluttat i Seths första manus utan har hållit sig till Moberg. - Varenda text har jag tagit direkt från Moberg, sa Björn Ulvaeus under sanningsförsäkran i rättssalen. Han fick draghjälp av stjärnvittnen som före detta Dramatenchefen och landshövdingen Ingrid Dahlberg liksom Dramatens chefsdramaturg Ulla Åberg. De dömde ut Seths manus som ospelbart. - Inget i manus kändes användbart. Jag kunde Mobergs böcker ganska bra vid det här laget. Björn kunde dem ungefär utantill, sa Benny Andersson på rättegångens andra dag. Medan åklagarsidan framhäver de bägge manusens olikheter, demonstrerar försvaret hur väl de sammanfaller. Carl Johan Seth frågar retoriskt: - Om Björn och Benny och jag suttit kring ett manus i fyra år - ska de då inte ha tagit intryck av det alls? Som trumf på hand har Carl Johan Seth ett par av alla parter signerade avtal från 1991 och 1995 som säger att Seth/Ulvaeus/Andersson är likvärdiga upphovsmän till \"Kristina från Duvemåla\". Ingen kan bearbeta eller ändra något utan parternas godkännande. Var det Seths trumf som fick Benny Andersson att halvvägs genom förhandlingarna än en gång erbjuda Carl Johan Seth förlikning? Än en gång utan resultat. Ulvaeus/Andersson har visserligen sagt upp avtalet, men det betyder inte mycket i juridiska sammanhang. - Uppsägningen har ingen rättsverkan på vem som äger rättigheterna till det skapade verket, säger Carl-Johan Seths advokat Staffan Michelson. Både Benny Ulvaeus och Björn Anderssons signaturer finns på avtalet, juridiskt bindande. Ett gällande avtal ger Carl Johan Seth fördel. Han kan tjäna storkovan om \"Kristina\" flyger till USA. Förutom de fem miljoner han redan inkasserat. - Jag trodde innerst inne att Carl Johan när han såg Rudolfssons uppsättning i Malmö skulle säga \"jag får dela med mig\" eller \"jag har inte gjort det här\", säger Björn Ulvaeus. Har de forna Abba-bröderna ett vattentätt \"case\"? Eller blir det som Björn Ulvaeus befarade, den här gången får \"Kristina\" stanna hemma för gott, och guldet som blev till sand gäller nu hennes upphovsmän. Detta har hänt 1990. Benny Andersson och Björn Ulvaeus förvärvar rättigheterna till att producera en musikal byggd på Vilhelm Moberg utvandrarepos. 1991. Carl Johan Seth, Björn Ulvaeus och Benny Andersson startar samarbetet kring \"Kristina från Duvemåla\". 1995. Samarbetet avbryts. De nya manusförfattarna Lars Rudolfsson och Jan Mark kopplas in. 1995. Urpremiär i Malmö hösten 1995, varefter musikalen sätts upp i Göteborg och sedan i Stockholm. 1999. Svea hovrätt sa nej till Carl Johan Seths yrkan på ensamrätt till manus. 2007. Ulvaeus/Andersson stämmer i Stockholms tingsrätt Carl Johan Seth och yrkar att de befrias från kraven på ekonomisk ersättning. 2007. Dom meddelas. Manusförfattare nummer ett, Carl Manusförfattare nummer ett, Carl Johan Seth, anser att det andra manuset bygger på hans originalmanus:- Lars Rudolfsson var påläst, han och Jan Mark har följt mitt libretto i allt väsentligt. Kompositören Benny Andersson menar att det var han och Björn Ulvaeus som bestämde att berättelsen skulle handla om Kristina:- Carl Johan Seth ville skriva historien om Karl-Oskar. Men vi sa att då kan vi sluta här, det går inte. Sångtextförfattaren Björn Ulvaeus tyckte tidigt att projektet höll på att gå i stå: - Det kom fram ett jättemanus som jag skummade men inte fick någon inspiration av. Manusförfattare nummer två, Lars Rudolfsson, inför förhöret i rätten: - Vilken soppa det här har blivit! Manusförfattare nummer tre, Jan Mark, vet hur han bedömer ett bra manus:- Jag vill helst inte ha scenanvisningar, det fanns många sådana i Seths manus. De bästa texterna jag har jobbat med har inte haft det, till exempel Shakespeare. Vittnet Ingrid Dahlberg förvånades över Seths ovilja till ändringar:- Carl Johan Seth var mycket bunden till sitt manus. Jag har aldrig förr eller senare stött på en författare som varit så envis. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32354, "headline": "Chefredaktörer lämnar Form", "summary": "De nya chefredaktörerna, Pia Lundberg och Annica Kvint, på tidningen Form har sagt upp sig, efter att ha jobbat med tidskriften i drygt ett halvår.", "article": "I augusti förra året lade utgivaren Svensk Form ut produktionen för tidskriften på förlaget It is media. Den gamla redaktionen sades upp och Pia Lundberg och Annica Kvint anställdes som nya chefredaktörer. Sedan återlanserades designtidskriften med ett nytt utseende. Nu har Pia Lundberg fått jobb som utlandschef på Svenska filminstitutet. Annica Kvint väljer då att säga upp sig från tjänsten som chefredaktör. - Jag ville vara med och göra om tidningen, det har varit jätteintressant, men nu vill jag initiera andra projekt, säger hon. Jacop Merlini, vd för It is media, beklagar att de båda chefredaktörerna väljer att lämna Form samtidigt, men förnekar att det skulle ligga någon missämja bakom. - Det här har inget med någon turbulens att göra. Det startade med att Pia Lundberg fick ett oemotståndligt jobberbjudande hon inte kunde tacka nej till. Det gör att Annica väljer att avgå samtidigt eftersom det här har byggt på att de har gjort tidningen tillsammans. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32367, "headline": "Nintendo avfärdar hårddisk till Wii men bekräftar headset till DS", "summary": "Nintendo avfärdar rykten om en extern hårddisk till Wii. Däremot meddelar företaget att ett headset till bärbara DS är på gång.", "article": "Det var den japanska tidningen Gamelabo som hävdade att flera Nintendochefer hade haft hemliga möten för att prata om en extern hårddisk till Nintendo Wii. En sådan har varit efterlängtad eftersom det då skulle bli möjligt att spara fler filer, framför allt spel som laddas ned från tjänsten Virtual Console. Wii:s nuvarande flashminne på 512 megabyte blir snabbt fullt. Men Nintendo UK säger nu till Gamesindustry att uppgifterna om hemliga möten är \"rena spekulationer\". Däremot bekräftar företaget att ett headset till Nintendo DS är på gång. Det släpps i USA i april, samtidigt som spelet \"Pokemon diamond and pearl\", och möjliggör röstchat online med den bärbara konsolen. När det dyker upp i Europa är inte klart. Men ett tips är att hålla utkik efter releasedatumet på \"Pokemon diamond and pearl\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 32369, "headline": "Aktuelltchef försökte stoppa Erik Fichtelius", "summary": "Tidigare Aktuelltchefen Stig Fredrikson hävdar att han sade nej till Erik Fichtelius plan att i hemlighet intervjua statsministern. Men Fichtelius förnekar det.", "article": "– Det känns viktigt för mig att historien blir rätt skriven. Jag var emot projektet, säger Stig Fredrikson till Dagens Nyheter. Han var chef för SVT:s Aktuellt där Erik Fichtelius var inrikespolitisk kommentator när han 1996 i hemlighet började intervjua statsminister Göran Persson. I DN i lördags sade Fichtelius att han då hade stöd för sitt projekt av såväl Aktuelltchefen Stig Fredrikson som Ingvar Bengtsson, då chef för SVT:s nyhetsorganisation. Men det förnekar Stig Fredrikson bestämt. – Jag ville inte ha projektet, det hörde inte ihop med Aktuellts nyhetsverksamhet. Men Erik tar inte ett nej för ett nej. Han gick till Ingvar Bengtsson som tog fram pengarna till den extra filmning och redigering som behövdes. Stig Fredrikson säger att han nu ångrar att han lät Fichtelius göra partiledarutfrågningarna i valet 1998, trots att det hemliga projektet med s-ledaren Göran Persson samtidigt pågick. – Det var klart olämpligt och något jag alltid grämt mig över, säger Stig Fredrikson nu. Men jag lade inte ihop ett och ett. Eftersom projektet med intervjuerna inte låg på Aktuellt så hade jag trängt bort det. Jag gjorde fel. Jag tog inte mitt ansvar som redaktionschef när jag lät Erik vara partiledarutfrågare. Hur bedömde du hans möjligheter att fortsätta som inrikespolitisk kommentator? – Jag tyckte att det var acceptabelt eftersom jag ändå litade på hans journalistiska omdöme. Han var så pass medveten om vad trovärdigheten och pressetiken kräver, så jag gjorde bedömningen att han skulle klara den rågången. Själv säger Erik Fichtelius att han har en helt annan uppfattning av vad som hände. – Stig sa att det var en bra idé, men att vi måste ha med oss nästa chef också. Det var därför vi gick till Ingvar Bengtsson. Dessutom har jag vid åtskilliga tillfällen rapporterat till Stig om mina intervjuer med Persson, säger Fichtelius. Stig Fredrikson å sin sida säger att han aldrig tog emot några sådana rapporter, utan att projektet tvärtom ”försvunnit från hans horisont” eftersom det inte hade något med Aktuellt att göra. Ord står alltså mot ord. När Erik Fichtelius hemliga intervjuer blev kända i december 2002 ledde det till en omfattande debatt och skarp kritik mot SVT för att han samtidigt fick fortsätta som politisk kommentator. Inte minst de borgerliga partierna rasade mot vad de beskrev som ett otillständigt nära samarbete mellan en politisk journalist och landets statsminister. Debatten ledde till att Fichtelius fick lämna jobbet som inrikespolitisk kommentator. Sedan dess har han varit chef för SVT-kanalen 24 Direkt. På måndagskvällen visades det första av fyra timslånga program som blev resultatet av elva års intervjuer. Mats Carlbom mats.carlbom@dn.se 08-738 24 21 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32378, "headline": "Gazas hemliga liv", "summary": "I slutet av 80-talet gjorde filmaren PeÅ Holmquist den uppmärksammade dokumentären ”Gaza ghetto”. Nu är han tillbaka i Gaza och gör en ny film. Under ett års tid har han följt Ayed, som är psykolog i flyktinglägret Jabaliya. DN:s Lotta Schüllerqvist fick följa med.", "article": "GAZA CITY. Ögonen som skymtar i ansiktsslöjans springa är både avvaktande och nyfikna. Den unga kvinnan, som heter Maysa, tar oss i hand och ber oss sitta ner i hennes föräldrars vardagsrum innan hon tar plats i en av de stora sofforna. Mitt emot sitter hennes far och bror i var sin fåtölj. Hennes mor, med håret täckt men utan slöja för ansiktet, hälsar välkomnande innan hon går ut i köket och gör kaffe. Vi har kommit till familjens hus i flyktinglägret Jabaliya i norra utkanten av Gaza City tillsammans med den unge psykologen Ayed och dokumentärfilmaren PeÅ Holmquist. Han och Ayed känner varandra sedan långt tillbaka – Ayed var yngsta barnet och gullpojken i den familj som var centrum i Holmquists uppmärksammade dokumentär ”Gaza ghetto”. Den spelades in under ett par år i början av 80-talet och skildrar palestiniernas liv under Israels ockupation. – Gaza var helt annorlunda på den tiden. Religiositeten var inte så dominerande, och rörelsefriheten var större – tusentals män arbetade i Israel. I dag när gränserna är helt stängda har arbetslösheten och fattigdomen ökat katastrofalt, säger PeÅ Holmquist. Nu är han tillbaka för att göra en ny film. Den har arbetsnamnet ”Unge Freud i Gaza” och utgår från hans relation med Ayed och hans familj. På grund av den riskfyllda situationen som råder i Gaza, där människor dödas dagligen och flera utlänningar har kidnappats, har Holmquist valt att för första gången sköta filmandet ensam, medan hans hustru Suzanne Khardalian, som är filmens andra regissör, valt att stanna hemma med deras dotter. På distans från Stockholm granskar hon det inspelade materialet allteftersom det blir färdigt, översätter samtalen från arabiska och bidrar med frågor och synpunkter. PeÅ Holmquist har under ett års tid följt Ayed i hans arbete. Han är uppsökande psykolog i Jabaliya. – Genom honom har jag fått tillträde till Gazas allra hemligaste rum, där människor vågar blotta all sin smärta och förtvivlan. Ingen palestinier skulle kunna filma detta, men jag som utlänning står utanför den stränga sociala kontroll som styr livet här. Maysa, som är 22 år gammal, har varit Ayeds patient i snart ett år. Hon förlorade sin man i en bilolycka tre dagar efter bröllopet och har sedan dess varit djupt deprimerad och ständigt förföljd av en förlamande dödsskräck. – Första gången jag sökte hjälp hos Ayed var jag livrädd, jag bara grät och trodde aldrig att jag skulle kunna bli en normal människa igen. Men nu, efter terapisamtal och avslappningsövningar varje vecka, känner jag mig mycket bättre, tack vare Ayed, Gud och stödet från min familj. De skräckfyllda minnena kommer tillbaka ibland, men vetskapen att jag alltid kan ringa till Ayed när jag behöver hans hjälp gör mig trygg, förklarar Maysa. Ingen utanför familjen känner till att Maysa går i terapi – det skulle stämpla henne som galen i omgivningens ögon. Psykiska problem omges av starka tabun och fördomar trots att en stor del av Gazas befolkning, inte minst barn och ungdomar, är svårt traumatiserade av de senaste årens krig som krävt tusentals människors liv och skadat mångdubbelt fler. För Maysa och hennes familj har PeÅ Holmquist och hans filmkamera blivit så hemtama att ingen tar notis om dem. Maysa har till och med visat sitt ansikte för PeÅ, vilket betyder att han betraktas som en medlem av familjen. Men inför kameran och oss okända besökare behåller hon slöjan på. Efter en stunds kaffedrickande och småprat sätter sig Ayed framför Maysa med sin dator och startar avslappningsmusiken, en meditativ flöjtmelodi som med knapp nöd övervinner omgivningens vardagsljud – slamret i köket, fåglarnas intensiva vårkvitter och människors röster utanför huset. De båda sluter ögonen i några minuters koncentration innan Ayed med lugn och dämpad stämma börjar vägleda Maysa bort från vardagsrummet till hennes lugna och fredade drömplats. Han ber henne beskriva hur det ser ut, dofterna, ljuset, de människor som finns där. Hennes bror, en ung allvarlig man som är medlem i Hamas, lyssnar uppmärksamt medan fadern läser Koranen tyst för sig själv. När sessionen är slut skrattar Maysa bakom slöjan och säger: – Det störde mig inte alls att ni var här, jag lyckades ändå göra min resa till den plats där jag hämtar kraft och ro. Den platsen finns inom mig, men jag skulle aldrig ha hittat dit utan professionell vägledning. Vi åker vidare till Ayeds nästa patient – Inas, en sextonårig flicka som hamnade i psykos efter svåra krigsupplevelser. Hon är inte längre psykotisk, men lider av svåra ätstörningar, som Ayed försöker lindra med kostråd och terapi. Hon hälsar oss med kall hand och ett blygt leende innan hon sätter sig på golvet mellan sin mor och far. Hennes småsystrar bär in stora glas med nypressad apelsinjuice medan Ayed förbereder en avslappningsövning med Inas. I trappuppgången utanför lägenheten hörs hela tiden springande steg och ropande röster, och bara några minuter efter övningens början knackar det hårt på dörren. Det är Inas farbror, faderns äldre bror, som kommer in och sätter sig på en stol mitt på golvet utan att säga ett ord. Sessionen avbryts, och när vi lämnar familjen förklarar Ayed att farbrodern inte kan acceptera att Inas familj har sökt hjälp av en psykolog. – Han anser att Inas problem är familjens angelägenhet och tror inte på psykologisk hjälp. Det är inte första gången han avbryter våra övningar, trots att Inas mår betydligt bättre nu än när vi träffades första gången. Lösningen för hennes del är nog att komma till mig på kliniken i stället. Dagens sista hembesök är hos Hannan, en 25-årig sexbarnsmamma som lider av depression och kronisk huvudvärk. Familjen lever i djupaste fattigdom i ett förfallet hus i utkanten av Jabaliya tillsammans med Hannans svärfar och hans familj. Den lilla gårdsplanen utanför är full av tvättkläder, höns och människor i alla åldrar. En åsna i ett ruckligt plåtskjul hälsar oss med ett hjärtskärande skri innan vi går in i det enda rum som utgör familjens bostad. De kala betongväggarna har stora fuktfläckar och sprickor, och möblemanget består enbart av en säng och några tunna madrasser på golvet. Hannans man, som tidigare arbetat i Israel, har varit arbetslös sedan gränsen stängdes för fyra år sedan, och familjens enda inkomstkälla är ett jordgubbsland som Hannan skördar till försäljning. Det är en knaper inkomstkälla, eftersom jordgubbar finns i överflöd i Gazaremsan. Exporten av jordbruksprodukter till Israel, som tidigare var många familjers levebröd, har varit helt stoppad det senaste året. Hannans man försöker mota bort alla nyfikna ungar som ständigt trycker upp den skeva dörren för att titta på de främmande besökarna medan Ayed och Hannan sitter på golvet i ett hörn av rummet. Hennes trötta och plågade gestalt fylls av energi medan hon med lågmäld röst berättar vad som hänt sedan sist. Ingen förändring naturligtvis, varje dag är likadan – huvudfrågan är hur hon ska kunna ge sina barn mat. De kan inte bara leva på jordgubbar. Familjen är inte flyktingar och får därför ingen som helst ekonomisk hjälp vare sig från FN eller från annat håll. Ayed har med sig ett par askar medicin, prozac mot depressionen och huvudvärkstabletter. Han har lyckats ordna pengar till medicin åt Hannan, men mot familjens grundproblem, arbetslösheten, har han inget botemedel. PeÅ Holmquist har med Ayed som följeslagare fått tillträde till flera av Gazas mest hårdbevakade hemligheter. En av de personer som vågat framträda inför kameran är Abed, en 28-årig militant som för ett par år sedan agerade chaufför vid ett misslyckat självmordsattentat i Israel. Han blev svårt skadad vid den biljakt som följde när attentatsförsöket upptäcktes, och vårdades nästan en månad på israeliskt sjukhus innan han kom tillbaka till Gaza, rullstolsburen för resten av livet. Insikten att den hjältestatus han eftersträvade nu har förbytts i ett livslångt beroende av sin familjs försörjning har gjort honom djupt deprimerad. Det var Hamas som först kontaktade Ayed och frågade om han kunde hjälpa några av deras unga medlemmar som fått svåra psykiska problem efter traumatiska upplevelser i sin kamp mot den israeliska armén. – Jag har filmat samtal som jag inte tror att någon utomstående har hört förut. Inte ens familjerna till de här männen har hört dem berätta om sina känslor och sin skräck. Mansrollen här tillåter inget annat än styrka, svagheten får de bära inombords, säger PeÅ Holmquist och fortsätter: – Att spela in film under terapeutiska samtal är naturligtvis inte problemfritt när det gäller etiken, men var och en av de medverkande har skriftligen gett mig tillstånd att filma dem, och den som ångrar sig har möjlighet att ta tillbaka sitt godkännande. Om ett år beräknar PeÅ Holmquist att filmen ska vara klar, förutsatt att inte säkerhetssituationen försämras så att det återstående inspelningsarbetet försenas. Lotta Schüllerqvist kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32382, "headline": "Thomas Ruff på Moderna museet, Stockholm/David Goldblatt på Fotografins hus, Stockholm", "summary": "Dokumentärfotografins motsatser. Passa på att se Thomas Ruff och David Goldblatt i Stockholm.. I två aktuella utställningar i Stockholm syns extremerna inom den dokumentära fotografin. Thomas Ruffs monumentalt uppförstorade jpeg-bilder från nätet, i serien \"Den 1:a på Moderna\" och på Fotografins hus är det sydafrikanen David Goldblatt, som sammanställt en utställning med bilder från femtio års dokumentärt arbete.", "article": "I två aktuella utställningar i Stockholm syns extremerna inom den dokumentära fotografin. Thomas Ruffs monumentalt uppförstorade jpeg-bilder från nätet, i serien \"Den 1:a på Moderna\", visar terrorattacken den 11 september i New York i form av meterhöga C-printar (ett kostsamt och detaljrikt kopieringsförfarande) med tydligt synliga pixlar. Ett stort rökmoln stiger ur kvarteret där tvillingtornen stod, en av de stora fotografierna beskriver en söndertrasad gata. På Fotografins hus är det förra årets Hasselbladspristagare, sydafrikanen David Goldblatt, som sammanställt en utställning med bilder från femtio års dokumentärt arbete. Episkt, politiskt laddat men ändå exakt och nästan anonymt fotograferat. De två fotograferna representerar också två helt skilda tidsepoker. Goldblatt är den klassiska dokumentärfotografen med en självklar förankring i det historiska reportaget och inte minst i en svartvit, grafisk bildestetik. Hans tidiga fotografi, från sent 1950- och tidigt 1960-tal, infriar alla löften om tydlig social skildring och beskriver den sydafrikanska apartheidpolitiken med mycket små medel. Samtidigt är detta ett av de mest konsekvent utförda dokumentära reportagen som fotohistorien kan uppvisa. Goldblatt har gått nästan vetenskapligt till väga. Han har skildrat afrikanernas oändliga arbetsresor, det sargade landskapet, brutaliseringen av den vita befolkningen, mängder av avslöjande detaljer, gester, ögonkast - och hela tiden suveränt osentimentalt, självklart. Också vackert? Dokumentärfotografin följer från starten dubbla strategier: både social kritik och raffinerad form. I en nyutkommen samlingsvolym (\"Photographs\", 2006) beskriver han sin kluvenhet och markerar att han \"mitt i allt detta anar en grund som han känner sig obekväm med\" och att dokumentärfotografin säkert inom tio år \"kommer att vara något annat\". Vagt uttryckt men typiskt för många dokumentärfotografer. Thomas Ruffs fotografi tillhör tveklöst framtiden. Den är digital och, om jag förstått det hela rätt, \"stulen\" för att komma bort från det personligt subjektiva och för att etablera en annan och mer komplex syn på vad fotografi är i dag. Vem äger den? Vem är dess verkliga upphovsman? Det råder åtminstone ingen tvekan om att fotografin som reproduktionsteknik är betydligt större än den fotografiska konst som nu sysselsätter många uttolkare. Om en bild kan plockas från nätet av vem som helst och förvandlas till personlig egendom - och till och med användas som dokument - vad är det då som utgör fotografins yttre gräns? Thomas Ruffs utställning är ett konstnärligt bländverk som ställer en rad utmanande frågor. Varje liten pixel i hans bilder har en speciell prägel men är samtidigt små självlysande exempel på en digital teknik som lever sitt eget liv. Att utställningen samtidigt beskriver terrorattacken den 11 september gör inte precis bilderna mindre provokativa. Ännu en gång manifesterar sig konstnärlig skönhet som en våldsam, nästan brutal kvalitet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32383, "headline": "Lavransdotters stora uppdrag", "summary": "Den norska författaren Sigrid Undsets roman ”Kristin Lavransdotter” är en av världens främsta kvinnoskildringar. Den följer en medeltida kvinna som väljer den passionerade kärleken framför ett tryggt liv. Vi bad tre kritiker återvända till en klassiker.", "article": "Omläsningen Sigrid Undset ”Kristin Lavransdotter” DN Kultur återvänder till favoriter i bokhyllan. Tidigare artiklar: Leo Tolstojs ”Anna karenina” 22/1 -05, Hermann Hesse 3/11 -05, Hjalmar Söderberg 16/12 -06. ”Kristin Lavransdotter” var min första stora vuxenbok och jag läste den under sensationellt gynnsamma omständigheter, på ett vinterlov i Norge mitt i Hardangervidda. Jag var fjorton år och ville bara sitta där i min stora bok medan skidbackar och medhavda matsäckar försvann i en vänlig dimma. Min snälla mamma och pappa förvandlades i fantasin till medeltida storbönder i dalgångarna, om man tänkte bort anorak och elastabyxor. Min lillebror till en hövisk riddare – även om den inbillningen kostade på. En initiationsrit pågick i tystnad och romanen om Kristin från födelse till död blev en väg in i vuxenlivet och litteraturen på en och samma gång. Bilden av Kristin, husfrun med den stora nyckelknippan till gårdens alla hus och uthus, hennes omsorger om många, hennes kraft och passionerade karaktär visade på livet som ett stort och mäktigt uppdrag. Här fanns tro och trots, ett öde som var tungt och en kärlek som bar över stora hinder. ”Kristin Lavransdotter” är en bok om höga ätter och stora själar. Efter den romanen förväntade jag mig något märkvärdigt av livet. Det kunde inte bara vara trivialt. Få böcker har fått en hel värld att gråta så som Sigrid Undsets kärleks- och medeltidsroman ”Kristin Lavransdotter” (1920–1922). Den gav henne Nobelpriset 1928 med motiveringen: ”Mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv.” Men valet skedde inte utan diskussion. Några röstade på tyske Thomas Mann, några på ryske Maxim Gorkij. Strax efter böckernas utgivning konverterade Sigrid Undset 1924 till katolicismen, och under andra världskriget engagerade hon sig starkt mot nazismen. Hon förlorade en av sina söner i kriget och budskapet nådde henne i Sverige. De var Sigrids goda vän författaren Alice Lyttkens, som hon oftast bodde hos, som fick förmedla sorgebudet. Jag har en lång inspelad intervju där Alice Lyttkens berättar om detta och om deras vänskap. Sigrid Undset (1882–1949) föddes i Kalundborg på Själland i Danmark, mamman Charlotte Undset var danska, och pappan, Ingvald Undset, arkeolog och norrman. I boken ”Elleve aar” berättar hon om den omvälvande förlusten av fadern och familjeförsörjaren. Hon fick en kort utbildning, handelsstudenten i Oslo, och som 17-åring tog hon anställning som kontorsflicka, och fick romanstoff till de första böckerna. Sigrid Undset var som liten fascinerad av medeltiden och skrev 20 år gammal en roman om 1200-talet – refuserad av Gyldendals, men bevarad som en källa i författarskapet. Sedan kom ett par samtidsromaner från kontorstiden. De väckte sensation, lätt skandal, för sin frispråkighet. Sigrid Undsets arbetsförhållanden var exceptionella. När hon skrev sin stora tredelade ”Kristin Lavransdotter” höll äktenskapet med målaren Anders Svarstad på att upplösas, hon hade flyttat till Lillehammer och bodde där ensam med sina tre små barn (dottern hade utvecklingshinder) och ofta även Svarstads barn från hans tidigare äktenskap. Hon skötte hushåll och barn på dagarna och skrev på nätterna. Under de omständigheterna utvecklades ett av Norges mest betydande författarskap. Boken om Kristin Lavransdotter är en klassisk roman om ett livsöde, från första livsgnistan till den sista, och författarens förmåga att få läsarens fulla uppmärksamhet, inte bara under själva läsningen, utan under ett helt liv, är unik. Kristin är förklädd i 1300-talskläder, men ställer en modern kvinnas anspråk och frågor. Den norske storbonden Lavrans och hans hustru Ragnfrid lovar bort sin dotter som femtonåring till en rik ung man i trakten, Simon Darre, på många sätt lik Lavrans. Kristin förälskar sig dock under ett klosterår i Oslo hjälplöst i den vackre och förföriske Erlend, som har klara brister i karaktären, bland annat illustrerat av att han har två barn med en gift kvinna, och gör Kristin med barn före äktenskapet. Mot Lavrans vilja tilltvingar sig Kristin Erlend som make, driven av den passion som eldar och jagar läsaren fram över de över 800 sidorna. De båda älskar varandra men kan inte leva tillsammans. Modern Ragnfrid får aldrig Kristins fulla kärlek, det är mellan far och dotter som både kärleken och kampen står. Fadern är ständigt den måttstock som Kristin mäter andra män med. Han har det renaste sinnet, den största klokskapen och ledaregenskaperna: ”ett hövdingeämne, som män hade velat följa, med glädje” och han är och förblir Kristins första och viktigaste kärlek. Kärleken till fadern gör att hon inte härdar ut att leva med Erlend trots att hon älskar honom till slutet: ”Hon höll om sin älskogs skal, ville inte släppa den nu heller…” Allt hade hon satt på spel för den saken: ”allt vad vuxna och kloka män hade byggt upp för att skydda en liten omyndig mö, hade hon vält. Mot deras planer om ättens välfärd och framgång, mot deras önskan om frukt av sitt arbete när de låg under mullen, hade hon satt sin älskog. Mycket mer än sitt liv hade hon satt på det spel, vars enda vinst var Erlend Nikulaussøns kärlek.” I de citerade meningarna (min översättning) ligger romanens moral och förklaring av den utmaning som en kvinnas vilja och kärlek kan utgöra. Kristin hamnar mitt i en triangel av män som alla älskar henne, och som hon älskar, på olika sätt. Lavrans tilltänkte måg, den rättrådige Simon Darre gifter sig med Kristins lillasyster, men älskar i hemlighet Kristin hela sitt liv. Hennes Erlend tas till fånga för högförräderi och räddas till livet av Simon, nu Kristins svåger, som sköter Kristins föräldragård sedan föräldrarna gått bort. Hon funderar över mannen hon avvisat, friaren hon kastat ifrån sig, och som hon ideligen bett om hjälp för att skydda sin älskog. Aldrig hade hon bett förgäves: ”gång på gång hade han trätt fram för hennes skull, täckt henne med sin godhet och sin styrka”. Bilden av de båda männen framför brasan fångar deras olikhet i förhållande till passionen: ”Simon hade ruckat kubbstolen lite bakåt och skärmade med handen sina ögon från bålet. Men Erlend var glad i värmen som en katt…” Jag höll alltid på Simon, och kunde inte begripa hur den kloka Kristin kunde hålla fast vid den fale förförartypen Erlend. Hon var ju inte blind, och för henne betydde egendomarna och arvet mycket. Men inte för Erlend. Han, som hade alla förutsättningar, rik och av hög börd, slösade bort gårdar och marker. Opålitlig. Oduglig. Jag kände bara förakt. Men för tjugo år sedan kom DN:s litteraturkritiker Ingrid Elam och jag att tala om Kristin Lavransdotter, och hon bekände att hon var svag för Erlend, den romantiske hjälten. Jag förstår henne bättre i dag, men står dock orubbad vid Simon Darres sida. Romanen är inte bara ett passionsdrama. Det är också en kvinnoroman, en modersroman. ”Kransen”, ”Husfrun” och ”Korset” – bokens tre delar följer tätt på Kristin. Genom boken löper bilderna som kvinnliga läsare samlat på genom åren. Hur den första rörelsen av fostret i moderlivet liknar fiskens sprittande. Glädjen över att vara mor och att ha ”öst sitt livsblod in i så många unga hjärtan.” Havandeskap, barnsbörd och moderskap betyder en ömhet, en kärlek och en ängslan som går utanpå allt, och som Sigrid Undset har satt ord på för generationer av kvinnor. Livsuppdraget framställs i ”Kristin Lavransdotter” som något storslaget. Jag känner fortfarande vibrationerna av den magin. Kristin har flera drag av Heliga Birgitta. Medeltiden, den stora barnaskaran, livet som änka, trosfrågorna. I slutet av livet efter pilgrimsvandringen till Nidaros (Trondheim) går Kristin in i en nunneorden. Då kommer digerdöden och romanen upplöses i en apokalyptisk feber. En sista sak att begrunda för de klentrogna. Sigrid Undset skrev som bäst när hon tvivlade, inte när hon trodde. Maria Schottenius maria.schottenius@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32402, "headline": "Detaljerna får historien att vibrera", "summary": "Norrmannen Edvard Hoem blev i fjol nominerad till Nordiska rådets pris. Romanen handlar om hans föräldrars liv. Eva Adolfsson läser en spännade och gripande historia.", "article": "Edvard Hoem ”Mors och fars historia” Övers. Lars Andersson. Forum Man kan häpna över hur många skönlitterära författare som i dag väljer det verklighetsbaserade framför den rena fiktionen. Skriver om berömda personer – det är nog det vanligaste och mest framgångsrika konceptet – eller om okända men närstående. Kanske i känslan av att vår tid redan är överfull av fiktioner. Man vill i stället nå fram till det verkliga. Men hur kommer man åt det? Själv drabbas jag av skepsis när författare lägger ut texten om vad den där andra människan egentligen kände och tänkte i något visst ögonblick. Varför ska jag tro på just den historien, när faktum är att ingen vet säkert? Edvard Hoem, erfaren norsk författare, går en annan väg i sin roman ”Mors och fars historia”, i fjol nominerad till Nordiska rådets pris. Hoem försöker skildra något han i utgångsläget vet ganska lite om: moderns och faderns ungdomsår, och hur de sedan kom att bli ett par som skulle leva tillsammans resten av livet. Här görs ytterst få försök att skriva sig in i den andres psyke. När det ändå sker varnar författaren: detta är bara som jag föreställer mig. Nej, distans gäller, yttre fakta insamlade, i ett lugnt berättande som bygger upp miljön kring huvudpersonerna, tecknar deras livs förutsättningar. Av detta blir en ytterst spännande och gripande historia. Fastän jag redan av bokens inledning förstår ungefär hur det ska gå, följer jag med andan i halsen de båda kontrahenternas banor. Försöken att hitta sig en plats i livet, bortom småbrukarnas beskyddande och förtryckande klansamhälle – som alltså existerade här om hörnet, och ganska så nyss. Hur de dras in i var sin komplicerad kärlekshistoria innan färdvägarna ett ögonblick korsas, sedan går isär. Sedan åter går samman … Och nu, kanske? Hoem skapar emotionell laddning genom det återhållna, anade, gissade – och skickligt komponerade. Lars Andersson har gjort en fin översättning. Med undantag av en återkommande irriterande detalj: att han behåller det norska ”syster sin”, ”fadern hennes”. Vilket för mig låter avigt, sticker ut som något främmande eller dialektalt. Långa stycken är detta en bok om förflyttningar. Den blivande faderns alla resor från småbruket i Romsdalen och ut som predikant i norska Indremisjonen. Den blivande moderns väg från hemgården till sätern till pigplatser vid Gudbrandsdalens söderdel. Ett berättande som väcker kartlust! Ett tag läser jag med en vackert berg- och dalfärgad Norgekarta uppslagen, följer namnen: Åndalsnes, Molde, Lågen, Mjösa, Heidal, Lillehammer … Ett nytt skikt av förflyttningar tillkommer: tyska truppers intåg och, sedermera, uttåg. För en central del av berättelsen utspelar sig under andra världskriget, då modern blir gravid med en tysk soldat och då predikanten och den ”fallna” småbondedottern efter många undflyenden från hennes sida blir ett par. Till slut! Och predikanten har då stått helt nära henne på ett bönemöte och predikat över Johannes 21, där Jesus vid Genesarets sjö tre gånger ställer frågan: Har du mig kär? För just detta kan man säkert veta. Eftersom Hoem läser sin fars dagböcker över fyrtio års predikantresor, med upplysningar om vilken text han predikade över, och på vilken ort det skedde. Så kan man gissa, inte veta: Var predikotexten riktad till just henne? Så att han verkligen iscensatte sitt liv som till att skrivas av en lyhörd romanförfattare? Eller kanske läste sig till det? När han som helt ung i Bibelskolan skriver ett provsvar om Salomo och Sulamit, om hur kungen genom sin kärlek upphöjer den vackra men ack så ringa flickan: Skisserar han då på något som skulle komma att hända i hans eget liv? Hoem lyfter fram detaljer som får texten att vibrera av möjliga tolkningar. En sorts försonlighetens tillförsikt präglar berättandet. Glimtarna ur Indremisjonens folkliga trosliv förstärker känslan: här rådde ett religiöst liv, så förefaller det, präglat av tilltro till gudomlig nåd och himmelskt beskydd. På trots av mycket som händer i tiden, och i de inblandades liv. Och ändå. Den här boken stöder en hypotes jag har: att ju närmre man står sin berättelses objekt, desto svårare blir det att låtsas att man känner hennes innersta. Men, hos den skicklige författaren: desto starkare blir känslan av det verkliga. Här är nu dessa människor, offer för omständigheterna, segrare över samma omständigheter. Hade de lyckliga liv? Gjorde väl så gott de kunde – verklighetskänslan som föds ur just detta. Rådde verklig kärlek mellan dem? Vad vet man? Det påtagliga, det som kan spåras i texten, är kärleken från sonen, författaren. Eva Adolfsson litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32408, "headline": "Skärpta rappare får liv i de döda", "summary": "När dubbelturnén med hiphopparna P Diddy och Snoop Dogg når Globen showar stjärnorna. De verkar till och med ha repeterat.", "article": "P Diddy & Snoop Dogg Scen: Globen, Stockholm I mitten av nittiotalet stod de på var sin sida i hiphopfejden mellan öst- och västkust. Nu kramar de varandra och drar slapstickskämt likt ett sentida Rat Pack. Visserligen var P Diddy och Snoop Dogg aldrig dödsfiender – inte som sina polare, ikonerna Biggie Smalls och 2Pac, som dissade varandra till sista andetaget. När dubbelturnén ”The heavyweights of hip hop” når Globen har det gått exakt tio år och två dagar sedan Biggie Smalls mördades. P Diddy hyllar honom gång på gång. Redan i första låten dundrar högtalarna ut Biggies fylliga stämma från andra sidan graven, den kontrasteras som vanligt mot Diddys mesiga röst. Att superproducenten inte kan rappa är ett lika obestridligt faktum som att Biggie Smalls var tjock. Diddy vet det. Publiken vet det. Ändå kör han så att det ryker. Uppbackad av ett elvamannaband bjuder hiphopmiljardären på hittar som ”Bad boy for life”, ”Mo’ money mo’ problems” och ”Come with me”, den bombastiska vansinneslåten som samplar Led Zeppelins ”Kashmir”. Diddy kan inte heller sjunga och dansa. Men i de utmärkta soulpoplåtarna från senaste skivan ”Play” – som huvudsakligen framförs av kören – wailar och steppar han så tappert att det är omöjligt att inte bli imponerad. Snoop Dogg har gjort fyra mer eller mindre usla spelningar i Sverige genom åren. Kanske sporras den gamle fähunden av Diddy. Jag har aldrig sett honom i bättre form. Snoop vankar in i en sparkdräkt sydd av en gigantisk, blå cripsnäsduk – som markerar hans gängtillhörighet i Los Angeles. Han säger att det är dags för ”west coast gangsta shit” och det är precis vad vi får. Likt Diddy har Snoop just släppt en bra skiva vars spår inte skäms bredvid odödliga nummer som ”Gin and juice” och ”Nuthin but a ’G’ thang”. Tyvärr skippar Snoop ”Vato”, den mäktigaste gangsterlåten han gjort på mer än ett decennium. Att Diddy och Snoop uppträder i alternerande halvtimmespass ger konserten ett högt tempo, trots en sammanlagd konsertlängd på nästan tre timmar. Dubbla liveband och snygga dansnummer (Snoop har förstås utrustat scenen med en strippstång) gör också att allt känns mer påkostat än vanliga hiphopkonserter. Stjärnorna vankar inte bara fram och tillbaka och gapar i munnen på varandra. De skärper sig. De verkar till och med ha repeterat. ”I’ll be missing you”, superhitten som Diddy gav ut efter Biggies död, var slabbigt sentimental. I kväll glider den fram över ett tindrande hav av cigarrettändare och mobiltelefoner. Plötsligt låter den stark, sorglig och vacker. När Diddy ropar ”Biggie, we miss you” och Snoop hojtar ”my nigga 2Pac, rest in peace” förvandlas de döda legenderna från tröjtryck till människor av kött och blod – om än bara för ett ögonblick. Minnesgudstjänsten övergår i en glädjesprudlande final. Tillsammans gör duon Snoops ”Who am I (what’s my name)?” och Diddys ”It’s all about the Benjamins”. Sedan slänger dj:n på ”Love train” med The O’Jays och Globen studsar av discokärlek. När Diddy och Snoop bugar för applåderna känns de som framtida seniorunderhållare i Las Vegas snarare än hårdföra rappare. Fredrik Strage musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32416, "headline": "Världens äldsta folk", "summary": "Hoppet för äldrevården i Japan står till robotar. ”Veteran-TV” har besökt landet med världens största andel äldre.", "article": "”Ett långt liv.” Det är vad japaner vanligen ber om i sina tempel. Makterna har därvidlag lyssnat uppmärksamt: Japan har i dag världens äldsta befolkning, och flest hundraåringar i världen. Och värre ska det bli, Japan står inför en befolkningsrevolution vars like världen aldrig skådat. Från och med år 2005 minskar Japans totala befolkning i absoluta tal, eftersom det numera föds få barn. Samtidigt visar statistiken att 20 procent av Japans befolkning är över 65 år. År 2050 beräknas mer än var tredje japan vara pensionär. Hur ska landet möta den omvälvning som detta innebär? Japan har hittills förskonats någorlunda från Västerlandets närmast hysteriska ungdomskult. Tvärtom, i den japanska kulturen finns ett grundläggande inslag som heter ”vördnad inför ålderdomen”, sannerligen något främmande för oss tonårsfixerade européer. Och enligt tradition har det varit familjerna själva som sörjt för sina gamla – det vill säga, åldringarna brukar bo ihop med den äldste sonens familj. Därför har samhället så gott som totalt saknat ett heltäckande skyddsnät för sina åldrade medborgare – folkhemssvenska begrepp som ”äldrebostad” och ”servicehem” har hittills varit okända i Japan. Till nu. I dag kommer allt fler japanska grupper på studiebesök – med kamerorna i högsta hugg – till svenska gruppboenden. Ty nu försöker de japanska myndigheterna på alla de sätt att finna på alternativ åldringsvård. Reportern Paul Honkanen från ”Veteran-TV” har besökt åldringsexplosionens Japan. Han tar oss bland annat med till ett japanskt äldreboende, där vi får en ”badmaskin” (!) demonstrerad för oss. Maskinen är döpt till HIRB, vilket står för Harmony in Roll-on Bathing, och har lett till att ålderdomshemmet kan låta sina gamla bada avsevärt oftare än tidigare. I Japan står hoppet inom åldringsvården i dag bland annat till – robotar. Vi får se en robot som klarar att förstå 10 000 ord och känna igen tio olika ansikten. Robotforskaren och dito konstruktören Takanori Shibata tycker inte om när man kallar hans senaste sällskapsrobot – en vit säl med mjuk päls – för ett gulligt litet gosedjur. – De här robotarna är verkliga ”hi tech”-konstruktioner, och de har massor av artificiell intelligens inprogrammerad. – Tack vare robotarna kommer kostnaderna inom vården att reduceras rejält, försäkrar herr Shibata, som är lika mycket affärsman som ingenjör. Mer äldrevård blir det i ”Veteran-TV”, men på närmare håll. Reportern Annika Geijerstam har träffat Camilla och Carina under en arbetsdag i hemtjänsten i Västerås. Bertil Mollberger bertil.mollberger@dn.se 08-738 16 59 VETERAN-TV SVT 1 22.10 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32419, "headline": "Musikdiggare varnad för utlagda videor", "summary": "Kenneth Nyman har gjort egna videor med sina favoritartister. Men nu har de tagits bort från websajten YouTube och han hotas av fängelse. Tidigare har antipiratorganisationerna bara jagat fildelare.", "article": "Kenneth Nyman från Vasa i Finland lade ut egenkomponerade videor med musik av sina favoritartister på websajten YouTube. Nu har han fått varningsbrev från finska antipiratcentret Ttvk, hans videor har tagits bort och han hotas med fängelse. Tidigare har antipiratorganisationerna jagat fildelare som använder sig av så kallad peer-to-peer och bit torrent-teknik på sajter och forum som Piratebay och Direct connect. Här utbyts filer genom nedladdning till hårddisken. Men YouTube skiljer sig från dessa eftersom det rör sig om så kallade streamade filer som inte kan sparas på datorn, de kan bara ses på nätet. En viss skillnad tekniskt, alltså. Men juridiskt då? Kenneth Nyman menar att han är en musikälskare som har gjort reklam för sina favoritartister. Men Antti Kotilainen på finska antipiratcentret påpekar att det ändå är ett brott mot upphovsrätten. - Vi informerade Kenneth Nyman om att materialet var illegalt eftersom han inte hade tillstånd från upphovsrättspersonerna att ladda upp det. Vi bad honom att ta bort det helt, men då kontaktade han pressen och sa att han hellre hamnar i fängelse. Så vi bad YouTube att ta bort det i stället. - Jag gjorde det på grund av mitt intresse för musiken. Finsk musik är nummer ett för mig och det här var promotion för artisterna. - På min sajt hade jag även lagt upp en video med mig själv där jag informerade artisterna om att kontakta mig ifall de kände sig kränkta. Då skulle jag genast ta bort deras låt, säger Kenneth Nyman. Musiken till videorna kom från finska artister som Huriganes och Kirka men även från Ulf Lundell och Susanne Alfvengren. Videorna, som var över tusen till antalet, var gjorda av stillbilder och blev snabbt populära. Antipiratcentret agerade i det här fallet inte på begäran av någon av de berörda artisterna. Det var en av besökarna på YouTube som hade kontaktat dem angående fallet. Det är fortfarande oklart vilka rättsliga åtgärder mot Kenneth Nyman som kommer att vidtas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32420, "headline": "Nollywood är Afrikas drömfabrik", "summary": "I Nigeria har världens tredje största filmindustri efter Hollywood och Bollywood växt fram. Här spelas filmerna in snabbt och intresset är enormt - både från bransch och publik. Vi har varit där.", "article": "Nigerianska drömfabriken Nollywood har på bara 15 år förvandlats till en jätteindustri med stjärnglitter, premiärkalas och en produktionstakt helt i särklass - en film tar sällan mer än två veckor att spela in. I en stor gul lyxvilla i Lagos, Nigeria, trängs ett filmteam i ett ångande varmt vardagsrum. Strålkastarna höjer den redan tropiska värmen. Skådespelarna sitter i soffgruppen och runt dem trängs sminköser, kameramän, producenter och roddare. Produktionstakten är hög. På bara tio minuter har man gjort tre tagningar på scenen i soffan. Nollywood kallas numera för världens tredje största filmindustri efter Hollywood och Bollywood. I hela Afrika är intresset enormt och filmerna tränger alltmer undan sina amerikanska konkurrenter. Varje vecka landar ett trettiotal nya titlar i gatustånd och i filmbutiker, där de säljs i upplagor runt 50.000 exemplar. - Framgången beror nog mycket på att många vill se afrikanska berättelser. Afrikaner som ser afrikaner klädda i afrikanska kläder som berättar en afrikansk historia. Genom de här filmerna sprider vi vår kultur och vårt sätt att se på världen, säger nöjesjournalisten Fred Iwrenjura, som varje vecka skriver ett uppslag om Nollywood i tidningen Vanguard. - Industrin har blivit en räddningsplanka för massor av unga kreativa människor utan jobb och utbildning. Många har till och med blivit miljonärer, fortsätter han. Filmerna handlar ofta om rikedom, om den nigerianska drömmen om att bli en framgångsrik affärsman eller kvinna - att tjäna de stora pengarna och leva ett liv i lyx och flärd. Producenten Emeka Duru vilar upp sig efter den svettiga inspelningen i den inlånade lyxvillan. Han har varit med och spelat in över 100 Nollywoodfilmer, exakt hur många vet han inte längre. På en marmorklädd förgård sitter skådespelarna huller om buller med rekvisita och inspelningsutrustning. Nollywood har inga studior som i Hollywood. Allt sker på gator, i hus och byar över hela Nigeria. - Vi har bra berättelser och skådespelare här i landet. Många har talang och jag hoppas att Nigeria och Nollywood ska bli nummer ett, säger han. Det problem vi brottas med i dag är bristen på resurser. Därför måste vi spela in filmerna snabbt. Kvaliteten blir lidande, men vi har inte råd med mer. Om vi bara hade mer pengar skulle vi kunna bli lika bra som Hollywood, säger han. Men trots resursbrist är Nollywood redan i dag mycket framgångsrikt och beräknas omsätta två miljarder kronor om året. Många inblandade har gjort karriär och framstående skådespelare har i dag påkostade hemsidor och behandlas som superstjärnor. En av de allra mest kända skådespelarna heter Rita Dominic. - Jag spelar Angel, en vild tjej vars mål är att tjäna pengar, så till den grad att hon är beredd att dö på kuppen, berättar hon. Rita Dominic är känd i Nigeria och utomlands. När hon rör sig på gatorna i London kommer folk fram till henne och kommenterar hennes roller. Inte minst för folk i den afrikanska diasporan är Nollywood viktigt som en länk till hemlandet och stämningarna och tongångarna där. Ett trettiotal personer är inblandade i inspelningen i dag. Folk lunchar på ris och fisk som serveras ur en jättelik gryta. Stillbildsfotografen springer runt och letar efter batterier till sin uråldriga kamera. Ändå är det här en dyr produktion. Fem miljoner naira kostar den, motsvarande drygt 250.000 kronor. - Att göra en film för fem miljoner naira är stort, och därför kan vi ha några av landets allra bästa skådespelare med oss här i dag, säger Emeka Duru. Samtidigt är det svårt att inte le för sig själv när man slår på rikstäckande Kanal 7 - African Magic, som visar Nollywoodrullar dygnet runt. Många av dialogerna är platta, skådespelarinsatserna ofta amatörmässiga och ljudet påminner om propagandafilmer från 40-talet. Favoritmiljön är det afrikanska vardagsrummet med sina åttiotalsinspirerade fluffsoffor. Här byter karaktärerna av varandra under ändlösa dialoger och högljudda gräl. Det påminner inte så lite om billiga sydamerikanska såpor. Det är händelsefattigt och utdraget. Ett annat favoritobjekt är stadsjeepen. I filmen \"The ghost\" är de sju stycken: stora, svarta och med tonade rutor mullrar de förbi kameran i slow motion, den ena efter den andra. Filmen \"The master\" handlar om en skrupelfri försäljare som genom att luras bygger upp ett enormt affärsimperium. I filmen blir en italienare lurad på hela sin förmögenhet i det som i Nigeria kallas för 419, och som i Sverige är mest känt som så kallade \"Nigeriabrev\". Italienaren är en usel skådespelare som läser innantill från manus. Av en ren händelse är han med i dagens produktion också, och återigen för att spela en vit affärsman som blir lurad på pengar. Det råder nämligen brist på vita i Nollywood, och därför plockar man in riktiga päron. Som till exempel två svenska journalister. Producenten Emeka Duru tvekar inte en sekund. - Vill ni vara med? Vi ska spela in en scen i kväll, det är ett poolparty hemma hos oljemiljardären Alex Croft som gör affärer med Angel. Ni ska vara med i bakgrunden och stå och mingla med de andra gästerna. Det var förstås omöjligt att tacka nej. I dag delas priserna ut i 2007 I dag delas priserna ut i 2007 års upplaga av African Movie Academy Awards (AMAA), i staden Yenagoa mitt i det oljerika och konfliktdrabbade Nigerdeltat. Här är de nigerianska filmer som gått till slutomgången: 1. \"Amazing grace\" 2. \"Dancing heart\" 3. \"Snake girl\" 4. \"Sitanda\" 5. \"Azima\" 6. \"Sins of the flesh\" 7. \"Covenant church\" 8. \"Maroko\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 32421, "headline": "Nollywood är Afrikas drömfabrik", "summary": "I Nigeria har världens tredje största filmindustri efter Hollywood och Bollywood växt fram. Här spelas filmerna in snabbt och intresset är enormt – både från bransch och publik. Vi har varit där.", "article": "Lagos. Nigerianska drömfabriken Nollywood har på bara 15 år förvandlats till en jätteindustri med stjärnglitter, premiärkalas och en produktionstakt helt i särklass – en film tar sällan mer än två veckor att spela in. I en stor gul lyxvilla i Lagos, Nigeria, trängs ett filmteam i ett ångande varmt vardagsrum. Strålkastarna höjer den redan tropiska värmen. Skådespelarna sitter i soffgruppen och runt dem trängs sminköser, kameramän, producenter och roddare. Produktionstakten är hög. På bara tio minuter har man gjort tre tagningar på scenen i soffan. Nollywood kallas numera för världens tredje största filmindustri efter Hollywood och Bollywood. I hela Afrika är intresset enormt och filmerna tränger alltmer undan sina amerikanska konkurrenter. Varje vecka landar ett trettiotal nya titlar i gatustånd och i filmbutiker, där de säljs i upplagor runt 50 000 exemplar. – Framgången beror nog mycket på att många vill se afrikanska berättelser. Afrikaner som ser afrikaner klädda i afrikanska kläder som berättar en afrikansk historia. Genom de här filmerna sprider vi vår kultur och vårt sätt att se på världen, säger nöjesjournalisten Fred Iwrenjura, som varje vecka skriver ett uppslag om Nollywood i tidningen Vanguard. – Industrin har blivit en räddningsplanka för massor av unga kreativa människor utan jobb och utbildning. Många har till och med blivit miljonärer, fortsätter han. Filmerna handlar ofta om rikedom, om den nigerianska drömmen om att bli en framgångsrik affärsman eller kvinna – att tjäna de stora pengarna och leva ett liv i lyx och flärd. Producenten Emeka Duru vilar upp sig efter den svettiga inspelningen i den inlånade lyxvillan. Han har varit med och spelat in över 100 Nollywoodfilmer, exakt hur många vet han inte längre. På en marmorklädd förgård sitter skådespelarna huller om buller med rekvisita och inspelningsutrustning. Nollywood har inga studior som i Hollywood. Allt sker på gator, i hus och byar över hela Nigeria. – Vi har bra berättelser och skådespelare här i landet. Många har talang och jag hoppas att Nigeria och Nollywood ska bli nummer ett, säger han. Det problem vi brottas med i dag är bristen på resurser. Därför måste vi spela in filmerna snabbt. Kvaliteten blir lidande, men vi har inte råd med mer. Om vi bara hade mer pengar skulle vi kunna bli lika bra som Hollywood, säger han. Men trots resursbrist är Nollywood redan i dag mycket framgångsrikt och beräknas omsätta två miljarder kronor om året. Många inblandade har gjort karriär och framstående skådespelare har i dag påkostade hemsidor och behandlas som superstjärnor. En av de allra mest kända skådespelarna heter Rita Dominic. – Jag spelar Angel, en vild tjej vars mål är att tjäna pengar, så till den grad att hon är beredd att dö på kuppen, berättar hon. Rita Dominic är känd i Nigeria och utomlands. När hon rör sig på gatorna i London kommer folk fram till henne och kommenterar hennes roller. Inte minst för folk i den afrikanska diasporan är Nollywood viktigt som en länk till hemlandet och stämningarna och tongångarna där. Ett trettiotal personer är inblandade i inspelningen i dag. Folk lunchar på ris och fisk som serveras ur en jättelik gryta. Stillbildsfotografen springer runt och letar efter batterier till sin uråldriga kamera. Ändå är det här en dyr produktion. Fem miljoner naira kostar den, motsvarande drygt 250 000 kronor. – Att göra en film för fem miljoner naira är stort, och därför kan vi ha några av landets allra bästa skådespelare med oss här i dag, säger Emeka Duru. Samtidigt är det svårt att inte le för sig själv när man slår på rikstäckande Kanal 7 – African Magic, som visar Nollywoodrullar dygnet runt. Många av dialogerna är platta, skådespelarinsatserna ofta amatörmässiga och ljudet påminner om propagandafilmer från 40-talet. Favoritmiljön är det afrikanska vardagsrummet med sina åttiotalsinspirerade fluffsoffor. Här byter karaktärerna av varandra under ändlösa dialoger och högljudda gräl. Det påminner inte så lite om billiga sydamerikanska såpor. Det är händelsefattigt och utdraget. Ett annat favoritobjekt är stadsjeepen. I filmen ”The ghost” är de sju stycken: stora, svarta och med tonade rutor mullrar de förbi kameran i slow motion, den ena efter den andra. Filmen ”The master” handlar om en skrupelfri försäljare som genom att luras bygger upp ett enormt affärsimperium. I filmen blir en italienare lurad på hela sin förmögenhet i det som i Nigeria kallas för 419, och som i Sverige är mest känt som så kallade ”Nigeriabrev”. Italienaren är en usel skådespelare som läser innantill från manus. Av en ren händelse är han med i dagens produktion också, och återigen för att spela en vit affärsman som blir lurad på pengar. Det råder nämligen brist på vita i Nollywood, och därför plockar man in riktiga päron. Som till exempel två svenska journalister. Producenten Emeka Duru tvekar inte en sekund. – Vill ni vara med Vi ska spela in en scen i kväll, det är ett poolparty hemma hos oljemiljardären Alex Croft som gör affärer med Angel. Ni ska vara med i bakgrunden och stå och mingla med de andra gästerna. Det var förstås omöjligt att tacka nej. MiKAEL FUNKE MARCUS HANSSON kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32430, "headline": "S vill undvika bråk om kulturpolitiken", "summary": "Socialdemokraterna förlorade valet och förra kulturministern Leif Pagrotsky platsen i strålkastarljuset. Frågorna hamnade i stället hos den mer anonyma Margareta Israelsson, som söker samförstånd med regeringen. Men alla vänder sig fortfarande till Pagrotsky.", "article": "När den förre kulturministern lämnade fältet gick kulturfrågorna till den mer anonyma riksdagsledamoten Margareta Israelsson. För att ge partiet något att säga till om förespråkar hon samförstånd i stället för konfrontation. De första dagarna efter valet hade Margareta Israelsson och hennes partikamrater svårt att förstå sin nya roll. Det blev ett häftigt uppvaknande när den nytillsatta kulturministern Cecilia Stegö Chilò halverade längden på statens avtal med Sveriges Television från sex till tre år. - Vi hade gått väldigt långt för att hitta en stabilitet för Sveriges Television. Så bom! kommer beslutet direkt efter valet. Vi insåg med all tydlighet att vi hade förlorat. Margareta Israelsson har tvingats att stå ut med att medierna fortfarande vänder sig till förre kulturministern Leif Pagrotsky för kommentarer i kulturpolitiska frågor. - Det är jättebra. Det blir en extra styrka att den som har varit minister för frågorna är med och driver på, säger hon. Det slopade gratisinträdet på museerna, de indragna momsåterbetalningarna, det rivna avtalet med Sveriges Television är frågor där regeringen har visat att det inte längre är socialdemokrater som styr. Ändå är det svårt att få Margareta Israelsson att låta riktigt upprörd över något av besluten, hon nöjer sig med att konstatera att de är \"trista\". - Man kan ju stå och slå pannan blodig och driva saker in absurdum, men jag tror inte att väljarna önskar det. Man måste se om det någonstans finns en vilja till en diskussion eller inte. Den försiktiga linjen är en del av en medveten strategi som drogs upp när chocken efter valresultatet hade lagt sig. - Vi ska försöka att vara utåtriktade, att bjuda till samtal, att besöka, att inte fastna i former, vara öppna men inte okritiska. Självklart skulle vi lyssna om regeringen ville resonera med oss om en bred lösning. Men det har inte hänt än, säger hon. Nu efterlyser Margareta Israelsson besked från kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth på flera områden: Vad har man för planer för public service? Regeringen har sagt att kulturmålen ska omformuleras, men på vilket sätt? - Kultursponsringen är en annan fråga där kulturministern antytt att hon vill genomföra förändringar, men hur? Vi socialdemokrater får ofta frågan vad vi tycker. Vi säger att det är jättebra, men när man börjar tala om partnership där staten ska ge skattelättnader handlar det bara om rundgång av skattemedel. Då kan staten lika gärna ge pengar direkt till kulturen, säger hon. Ett annat område där socialdemokraterna med viss förväntan ser fram emot ett förslag är barnkulturen. Hade de vunnit valet skulle 2007 har varit ett barnkulturår. Alliansen har antytt en mer varaktig satsning. Ett av inslagen skulle vara en kulturcheck för skolbarn. - Jag ser med spänning fram emot vad kulturministern kommer att föreslå. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32432, "headline": "Sofia Helin flyger mot Arn", "summary": "”Masjäveln” Sofia Helin spelar flygvärdinna som kraschlandar med båda fötterna på jorden i Maria Bloms ”Nina Frisk” som har premiär i morgon. Just nu laddar hon för att gå i kloster som Arns flickvän.", "article": "För att ha en måttlig flygskräck har Sofia Helin en märklig dragning till flygkabiner. I morgon kan biopubliken se henne som den 34-åriga flygande singeln Nina Frisk. Men redan för tio år sedan spelade hon rollfiguren Lorraine – ”34 år, singel och flygvärdinna” – i experimentpjäsen ”I natt tänder vi månen” på Scenskolan i Stockholm. – Oj, var Lorraine också flygvärdinna Det hade jag faktiskt helt glömt bort, ler Sofia Helin som slagit sig ner i foajén på hotell Rival i Stockholm. På stan är det svårt att undgå reklamaffischerna med Nina Frisks konstgjorda servicesmile. – Jag är van att dyka ner i mina rollfigurer, men här fick jag i stället försöka ”lyfta” med ett insmickrande leende. Nina Frisk tycker själv att hon är lyckad och perfekt, men kommer att bli lika olycklig som Lorraine om hon inte lyssnar till sitt hjärta, om hon fortsätter att försöka flyga bort från sina vardagsproblem. Jag hoppas att den här filmen ska få singeltjejer att känna sig sedda, säger Sofia Helin. Med ”Nina Frisk” fortsätter Sofia Helin att peta på Maria Bloms sårskorpor. I Guldbaggebelönade publiksuccén ”Masjävlar” spelade hon en hemvändande dalkulla som blivit ett Stockholms-ufo och ”jobbar med data” . Under pappans spritdränkta 70-årskalas i bystugan konfronteras hon med sin bitchiga storasyster Eivor i stram folkdräkt. – Precis som i ”Masjävlar” handlar det om ouppklarade familjerelationer och sökande efter kärlek. Maria Blom blir provocerad av föräldrar som inte är schysta mot sina barn, säger Sofia Helin.” Nina Frisk flyger bort från en dysfunktionell mamma och en überpräktig lillebror. I hennes glassiga singelvärld kretsar allt kring shopping, flotta hotell, partynätter och gifta flygkaptener. Trots att Nina Frisk jobbar med att visa nödutgångarna varje dag i jobbet, har hon svårt att hitta dem privat. – ”Nina Frisk” handlar om rollfigurer som saknar tro och inte har någon andlig botten. Ett symtom för vår tid, säger Sofia Helin, som har en gudstro även om hon inte bekänner sig till något samfund. Inför inspelningen laddade hon med ”chic-lit” -böcker av författare som Marian Keyes och pryade som flygvärdinna på ett plan till Bryssel tur och retur. – Ingen kände igen mig, men en passagerare trodde att jag var Tuva Novotny, ler hon. Jag fick en del av mytbilden bekräftad i intervjuer med flygvärdinnor. De flesta har det krångligt hemma. De som stannar i ett halvår brukar stanna resten av livet. Det blir en livsstil, säger Sofia Helin. – Jag tror att många blir irriterade på Nina Frisk för att hon är så inställsam och ytlig. Jag är lika behagsjuk som Nina Frisk, men det är förstås saker som jag också brottas med. Som skådespelare får man akta sig extra noga för att inte bli behagsjuk, säger hon. Sofia Helin växte upp i en arbetarfamilj utanför Linköping. Det var aldrig självklart att hon skulle bli aktris. Hon spelade visserligen lite barnteater, men var aldrig någon teaterapa. Det var först när hon kände sig mätt på det akademiska livet i Lund som hon lyssnade till sitt hjärta. Under Tiden på Calle Flygare fick hon en biljett till ”rederiet” . Som nybakad elev från scenskolan fick hon ofta spela ”den snälla flickvännen” , men sedan dess har hon gjort blytunga roller som till exempel incestoffer i Killinggängets ”Fyra nyanser av brunt” och en dubbelroll i Lars Noréns ”Terminal” där hon spelade en mamma som föder barn och en mamma som dör i cancer. – Att jobba med Norén var som en undersökande process i det undermedvetna – fragmentariskt, intuitivt och fritt. Det var som att gå in i samma rum där Norén sitter och skriver, vilket var otroligt kreativt för mig. Jag är intresserad av tabun och blev fascinerad av den ”onda modern” . Modersrollen är så mytomspunnen; vad man ska vara, vad man får och inte får vara som mamma, säger Sofia Helin som har en treårig son. Fast just nu är hon mest fokuserad på medeltiden. Arn kallar. I filmatiseringen av Jan Guillous succéböcker spelar hon Arns flickvän, Cecilia, mot sin gamla klasskamrat från Scenskolan, Joakim Nätterqvist. Hon hade inte läst böckerna när hon blev erbjuden rollen. Nu slukar hon böcker om den svenska medeltiden, kvinnor i kloster och ser ”Braveheart” på dvd. – Det var mycket mer tro, hopp och kärlek i ”Arn” -böckerna än jag hade väntat mig. Arn och Cecilia bryter med dåtidens mönster, de har en väldigt modern syn på kärleken i en gammal tid, säger Sofia Helin. Men hon är ännu inte riktigt färdig med hur hon ska gestalta Cecilia. – Guillous böcker erbjuder två vägar att gå – vän och blyg eller fartfylld och framåt. Det viktigaste är att gestalta henne så att dagens publik förstår henne. Jag försöker hitta sätt att översätta begrepp som ”den heliga jungfru” så att man kan relatera till dem i dag. Tempelriddaren Arn Magnusson har just kommit hem från inspelningar i Marocko. Nu väntar Skaraborg och Skottland. – Det ska bli väldigt kul att få spela i ett kostymdrama. Det episka berättandet är helt nytt för mig. Eftersom vår tid är så komplicerad, ska det bli befriande att få gestalta känslor på ett lite enklare och rakare sätt. Fast å andra sidan skulle jag aldrig klara av att vara inlåst i ett kloster i tjugo år och leva på hoppet. Nicholas Wennö nicholas.wenno@dn.se 08-738 21 61 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32433, "headline": "Helt hysteriskt snabbt", "summary": "Svensk hardcorepunk får en injektion när Mob 47 spelar live på lördag. Bandet återförenades förra året efter tjugo års tystnad.", "article": "I essän \"You and the atomic bomb\" från 1945, två månader efter bombningarna av Hiroshima och Nagasaki, förutsåg George Orwell efterkrigstidens terrorbalans. Femtio år senare i Osaka finns ett japanskt hardcorepunkband som heter Framtid. I Caracas i Venezuela finns ett annat band som heter Drömdead, eller vad sägs om Antiprötokoll från Kuala Lumpur i Malaysia? De för alla vidare Orwells dystopiska kritik mot krig, kärnvapen och totalitarism. Och det intressantaste är att sättet de gör det på, bandnamnen, och den här berättelsen kan härledas till åttiotalets Sverige. Det finns en berättelse som sällan uppmärksammas när \"den svenska musikexporten\" kommer på tal. En berättelse som bär spår av Orwellsk dystopi, som ekar av frenetiska trumtakter och hysterisk distorsion, och som löper från São Paulo till Osaka. Sedan åttiotalet har musiker på de flesta kontinenter inspirerats av den skandinaviska hardcorepunkens eget sound och arga texter. Stockholmsbandet Mob 47 återförenades förra året efter nästan tjugo års tystnad, och är tillsammans med bland andra Anti Cimex pionjärerna inom den svenska hardcorepunken. De utmärkte sig genom sin snabba och skräniga stil med maximal distorsion i snabb d-takt, influerad av engelska band som Discharge och Varukers. Trots att de numera är familjepappor i fyrtioårsåldern spelar de med en påtaglig energi och intensitet som sopar mattan med de flesta yngre garagebandskloner och åttiotalsretroband som sneglat mot punken de senaste åren. - Vi brukar säga att vi spelar \"gubbmangel\" nu för tiden. Punk används för att beskriva vad som helst i dag, men redan då blev den lite blaha blaha med Ramones och hela 77-punken. Det var otroligt när jag första gången hörde ännu snabbare band som Discharge, säger Johan Thorsen som spelar bas i Mob 47. Efter bandets återförening har folk runt hela världen börjat höra av sig om spelningar. Bandet Luta Aramada från São Paulo i Brasilien är stora fans av svensk hardcorepunk. - Den skandinaviska hardcorepunken har varit stor här sedan början av åttiotalet när mindre distributörer lyckades få hit några skivor, berättar Marcia som är basist i Luta Aramada. De skandinaviska banden är speciella jämfört med de engelska och amerikanska, de har en unik stil med snabba ackordbyten och korta låtar. För oss representerar de den mest uppriktiga gör det själv-andan. - Vi måste nog vara ett av de band som har flest bootlegs spridda över världen, säger Jörgen Östgård, sångare i Mob 47. Jag kommer ihåg när vi satt hemma vid köksbordet och undrade hur vi någonsin skulle kunna sälja 300 exemplar av vår vinylsingel. Den kostade femton spänn och man fick ett hemmagjort klistermärke på köpet. Nu går den för hundra dollar på Ebay. - Det är lite konstigt att det har blivit så stort, vi gjorde ju inte så mycket mer än släppte någon vinylsingel. Vi var inte så attraktiva då, de flesta spelade ju klassisk punk eller nyvåg-musik, berättar trumslagaren Christer Lindholm. - Det gick inte att fly det här med kapprustningen, Sydafrika och kalla kriget, det var väldigt påtagligt under den här tiden. Vi hade saker att säga om det och vi uttryckte det fort och aggressivt. Vi har alltid stått för demokrati, fred och rättvisa. Vi måste tänka på barnens framtid. Jag är nog mer punkare nu än jag var 1982. Även om vi inte har lika mycket hår kvar till tuppkam, säger Jörgen. Mob 47 och Kvoteringen spelar på Snövit, Ringvägen 147 i Stockholm, på lördag 10/3. Hardcorepunk och D-takt Hardcorepunk, kängpunk, mangel, anarkopunk och crustpunk är snabbare och mer extrema genrer av den klassiska punken från 1977. Hardcorepunken utvecklades under åttiotalet. D-takt är ett trumkomp i två fjärdedels takt som bygger på att bastrumman spelar åttondelstrioler medan virvel och hi-hat eller markerar åttondelarna i baktakt. D-takt går oftast väldigt snabbt och utmärker sig genom sitt karaktäristiska \"dup-pa duppi-da du-pa duppi-da\". D:et i d-takt härleds ofta till engelska Discharge som sägs de som etablerade spelstilen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32439, "headline": "Ska kristna skämmas", "summary": "Vad säger dagens kristna om kristendomens historia Om medeltidens korståg eller kyrkans roll under nazismen Frågorna ställs av Anna Lindman Barsk, programledare för ”Existens”.", "article": "– I Sverige är det ovanligt att granska religiösa föreställningar på samma sätt som andra ideologier granskas. Vi på ”Existens”-redaktionen tycker det är viktigt att ta de religiösa frågorna på allvar, säger Anna Lindman Barsk som varit programledare för ”Existens”, samhällsprogrammet om religion, sedan starten 2003. I kväll lyder underrubriken: ”Varför skäms inte de kristna” Varför ska de kristna skämmas, Anna Lindman Barsk – Bakom den tillspetsade frågan ligger följande resonemang: kommunister har exempelvis tvingats göra upp med sin egen historia. Och det tycker de flesta är bra. Det är en vettig historiegranskning. Men hur är det med dagens teologistudenter Kan de exempelvis svara på frågor om den svenska kyrkans behandling av samer och romer Eller om kyrkans agerande under andra världskriget Anna Lindman Barsk är 34 år och har en gedigen akademisk utbildning bakom sig med universitetsstudier i socialantropologi, religionshistoria samt idé- och lärdomshistoria. Och en tvåårig journalistutbildning på Kaggeholms folkhögskola. Hon började på SVT 2001 som nyhetsreporter och nyhetsuppläsare på ”Nordnytt”. Nu leder hon sedan fyra år tillbaka ”Existens”, ett program som allt oftare får anledning att ta upp samhällsaktuella ämnen. – I Sverige har vi varit ovana vid att ens tala om religion. Men nu tar religionen allt större plats i den samhälleliga debatten. De religiösa friskolorna är ett tydligt exempel. Stamcellforskningen ett annat, säger Anna Lindman Barsk. Hon jämför med USA. – Där spelar religionen en helt annan roll i debatten än i Sverige. Religiositeten har en mycket tydligare roll i privatlivet i USA än här. I kvällens program får bland andra filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö och ärkebiskopen Anders Wejryd tillfälle att yttra sig om kristendomens historia. Anders Wejryd ger sin tolkning av Gamla testamentet. Är det ett manifest värt att följa Eller en serie berättelser Torbjörn Tännsjö vågar sig på en jämförelse med vissa andra ideologier. Och förklarar att det är dags att riva kyrkan och inleda en ny reformation. I programmet medverkar också Anders Perwe, pressekreterare för myndigheten ”Forum för levande historia”, som har till uppgift att granska brott mot mänskligheten och sprida kunskap framför allt till Sveriges alla skolelever. Det började med Förintelsen, alltså nazisternas judeutrotning under andra världskriget. Sedan har uppdraget vidgats. – Vi har haft anledning att titta en del också på kyrkan. Det gäller till exempel kyrkans roll under andra världskriget och den kyrkonazism som förekom då. Det är inte helt osannolikt att vi i framtiden kommer att titta ännu djupare på kristendomen. Vårt nuvarande uppdrag som vi fick från regeringen i december 2006 går ut på att granska brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer, säger Anders Perwe. Tomas Lisinski tomas.lisinski@dn.se 08-738 11 59 EXISTENS SVT 1 20.30 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32441, "headline": "Ska kristna skämmas?", "summary": "Vad säger dagens kristna om kristendomens historia? Om medeltidens korståg eller kyrkans roll under nazismen? Frågorna ställs av Anna Lindman Barsk, programledare för ”Existens”.", "article": "– I Sverige är det ovanligt att granska religiösa föreställningar på samma sätt som andra ideologier granskas. Vi på ”Existens”-redaktionen tycker det är viktigt att ta de religiösa frågorna på allvar, säger Anna Lindman Barsk som varit programledare för ”Existens”, samhällsprogrammet om religion, sedan starten 2003. I kväll lyder underrubriken: ”Varför skäms inte de kristna?” Varför ska de kristna skämmas, Anna Lindman Barsk? – Bakom den tillspetsade frågan ligger följande resonemang: kommunister har exempelvis tvingats göra upp med sin egen historia. Och det tycker de flesta är bra. Det är en vettig historiegranskning. Men hur är det med dagens teologistudenter? Kan de exempelvis svara på frågor om den svenska kyrkans behandling av samer och romer? Eller om kyrkans agerande under andra världskriget? Anna Lindman Barsk är 34 år och har en gedigen akademisk utbildning bakom sig med universitetsstudier i socialantropologi, religionshistoria samt idé- och lärdomshistoria. Och en tvåårig journalistutbildning på Kaggeholms folkhögskola. Hon började på SVT 2001 som nyhetsreporter och nyhetsuppläsare på ”Nordnytt”. Nu leder hon sedan fyra år tillbaka ”Existens”, ett program som allt oftare får anledning att ta upp samhällsaktuella ämnen. – I Sverige har vi varit ovana vid att ens tala om religion. Men nu tar religionen allt större plats i den samhälleliga debatten. De religiösa friskolorna är ett tydligt exempel. Stamcellforskningen ett annat, säger Anna Lindman Barsk. Hon jämför med USA. – Där spelar religionen en helt annan roll i debatten än i Sverige. Religiositeten har en mycket tydligare roll i privatlivet i USA än här. I kvällens program får bland andra filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö och ärkebiskopen Anders Wejryd tillfälle att yttra sig om kristendomens historia. Anders Wejryd ger sin tolkning av Gamla testamentet. Är det ett manifest värt att följa? Eller en serie berättelser? Torbjörn Tännsjö vågar sig på en jämförelse med vissa andra ideologier. Och förklarar att det är dags att riva kyrkan och inleda en ny reformation. I programmet medverkar också Anders Perwe, pressekreterare för myndigheten ”Forum för levande historia”, som har till uppgift att granska brott mot mänskligheten och sprida kunskap framför allt till Sveriges alla skolelever. Det började med Förintelsen, alltså nazisternas judeutrotning under andra världskriget. Sedan har uppdraget vidgats. – Vi har haft anledning att titta en del också på kyrkan. Det gäller till exempel kyrkans roll under andra världskriget och den kyrkonazism som förekom då. Det är inte helt osannolikt att vi i framtiden kommer att titta ännu djupare på kristendomen. Vårt nuvarande uppdrag som vi fick från regeringen i december 2006 går ut på att granska brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer, säger Anders Perwe. Tomas Lisinski tomas.lisinski@dn.se 08-738 11 59 EXISTENS SVT 1 20.30 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32451, "headline": "Vinnaren tar allt", "summary": "Hur ser kvinnors och mäns olika villkor ut i den svenska makteliten? Ulrika Kärnborg läser den färska och tunga kartläggningen ”Maktens kön”. Och konstaterar att en jämställd elit inte är en garant för ett jämställt samhälle.", "article": "”Maktens kön. Kvinnor och män i den svenska makteliten på 2000-talet” Anita Göransson (red.) Nya Doxa Det är fult att vara elitist i Sverige. Listor som förra årets omdebatterade ”Elitlista” bryter mot alla etikettsregler på en gång: du ska inte tro att du är något, du ska inte beblanda dig med andra som tror att du är något, och om du ändå envisas med att tro att du är något bör du hålla det för dig själv. Osynlighet är ett av den verkliga maktens främsta kännetecken. Inte desto mindre existerar det förstås en svensk elit. På den ”elitlistan” hittar man en rad verkliga doldisar. Vilka är de, männen och kvinnorna, som har tagit sig hela vägen upp till maktens tinnar och torn? I god tid till Internationella kvinnodagen landar den feta luntan ”Maktens kön” på mitt skrivbord. Den visar sig vara en unik, kanske världsunik, kartläggning av kvinnors och mäns olika villkor i dagens svenska maktelit. Nio forskare inom olika ämnen analyserar och diskuterar toppersoner inom näringsliv, politik, förvaltning, organisationsliv, massmedier, kultur och vetenskap. Förra gången en sådan systematisk studie publicerades var 1989. Vad har hänt sen dess? Har elitens sammansättning förändrats med avseende på kön? Svaret på den frågan är samtidigt ett bra mått på hur det senaste decenniets jämställdhetsdebatt har påverkat maktförhållandena i Sverige. År 1989 var det 13 procent kvinnor bland samhällets högsta positioner. År 2006 hade siffran vuxit till 25 procent. Det har med andra ord hänt en hel del. Forskarna slår också fast att Sverige fortfarande, trots vissa tecken som tyder på en annan utveckling, är ett egalitärt samhälle, där eliten är förhållandevis öppen och har en bredare social bas än i andra länder. Samtidigt finns det stora strukturella skillnader. Svensk arbetsmarknad är en av världens mest könssegregerade (kanske är det därför våra leksaksavdelningar ser ut som de gör; kakigröna mordvapen till pojkarna och rosa glitterhårspännen till flickorna, en ständigt källa till förvåning för utländska betraktare). Vidare tar svenska kvinnor ut 83 procent av den lagstadgade föräldraledigheten, vilket gör att jämställdhetseffekten uteblir. Kvinnor har också en lösare anknytning till arbetsmarknaden i och med att många jobbar deltid eller är tillfälligt anställda. Tre fjärdedelar av dem som arbetar som vikarier är kvinnor. Den stora skillnaden mellan majoriteten män och minoriteten kvinnor i eliten är att de tenderar att vara placerade i olika delar av den. Näringslivet har till exempel bara fem procent kvinnliga toppchefer, medan politiken har 50 procent. Med tanke på att näringslivet enligt forskarna är ett område vars logik har kommit att dominera över samtliga de andra, kan man väl säga att den manliga eliten har stärkt sina positioner. Det lustiga är att även elitens arbetsuppgifter skiljer sig åt. Männen finns mycket oftare vid ekonomiska eller administrativa arbetsuppgifter, till exempel i de stora mediekoncernernas ledningar. Toppkvinnornas roll där är i stället huvudsakligen publicistisk, och de förekommer främst i populärpress som riktar sig till kvinnor. Med en grov förenkling skulle man kanske kunna säga att männen bestämmer över mediernas utveckling i Sverige medan kvinnorna i dampressen kränger handväskor och läppstift åt andra kvinnor. I näringslivseliten jobbar männen i de privata toppföretagen, medan kvinnor arbetar vid myndigheter, AP-fonder och statliga företag. Det finns med andra ord en väldigt stark koppling mellan manlighet och privat ägande, i enlighet med urgamla patriarkala traditioner där makt och pengar går i arv från far till son. Inom vetenskaperna och kulturen finns en tendens att kvinnorna får ”hållas” långt borta från vad man med en marxistisk term kan kalla kärnan av ideologiproduktionen: akademierna, de konstnärliga råden, de prestigefyllda tidskrifterna. Även när det gäller värderingar och uppväxtförhållanden skiljer sig könen åt. Elitkvinnorna har i regel högre social bakgrund och ett större socialt kapital än elitmännen, och de röstar oftare till vänster om mittlinjen i svensk politik än vad männen gör. Särskilt gäller detta tydligen i medierna där kvinnorna både har högre utbildning och kommer från mer välsituerade, urbana familjer än männen. Kvinnorna röstar på alla möjliga partier från mitten till vänster, medan de manliga mediecheferna i hög grad röstar på ett enda parti, moderaterna, vilket bör kunna avliva myten om mediernas vänstervridning. Minst skillnad är det, intressant nog, i näringslivet där män och kvinnor delar samma bakgrund och har i stort sett samma värderingar. Där lever å andra sidan männen som regel i traditionella kärnfamiljer med hemarbetande kvinnor, medan elitkvinnorna ofta är ensamstående eller sambor med män i karriären. När maktens män och kvinnor tillfrågas om varför inte kvinnor blir höga chefer, svarar nästan alla män att det beror på att kvinnor inte söker de jobben. Kvinnorna svarar att det beror på att de manliga nätverken lägger krokben för dem. Och både män och kvinnor erkänner i ett annat sammanhang att toppjobben egentligen inte går att söka. Ett högt chefsjobb är något man blir erbjuden och så småningom tackar ja till, vilket för kvinnorna blir ett slags maktens Moment 22. Trots allt detta menar forskarna bakom ”Maktens kön” att den svenska eliten är rätt homogen. Det finns väldigt få exempel på personer av utländsk härkomst. Så om det är svårt för kvinnorna att ta sig till toppen, så är det rent av omöjligt för dem som inte har etniskt svenska föräldrar. Jämställdheten, menar professor Anita Göransson (DN Debatt 29/1), har också inneburit att den svenska eliten blivit mera sluten och exklusiv. Eftersom chefer allt oftare är gifta med andra chefer kan de naturligt nog använda privatlivet för att stärka sitt sociala och yrkesmässiga kapital. Resultatet blir en grupp människor där alla är gifta med alla, minglar med alla, umgås privat med alla. ”The winner takes it all”, brukar sådana samhällsformer kallas. I den lilla gruppen spelar det biologiska könet allt mindre roll. Man kan faktiskt jämföra med Frankrike eller USA där det är förhållandevis lätt för kvinnor att klättra på karriärstegen, men där ekonomiska och sociala klyftor mellan män och kvinnor i den vanliga befolkningen bara ökar. En jämställd elit verkar dessvärre inte vara garant för ett jämställt samhälle. Ulrika Kärnborg ulrika.karnborg@dn.se Varför är det så viktigt hur Hillary Clinton och Condoleezza Rice klär sig? Läs mer om kvinnor och makt i DN Söndag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32453, "headline": "Vinnaren tar allt", "summary": "Hur ser kvinnors och mäns olika villkor ut i den svenska makteliten Ulrika Kärnborg läser den färska och tunga kartläggningen ”Maktens kön” . Och konstaterar att en jämställd elit inte är en garant för ett jämställt samhälle. Böcker", "article": "”Maktens kön. Kvinnor och män i den svenska makteliten på 2000-talet” Anita Göransson (red.) Nya Doxa Det är fult att vara elitist i Sverige. Listor som förra årets omdebatterade ”Elitlista” bryter mot alla etikettsregler på en gång: du ska inte tro att du är något, du ska inte beblanda dig med andra som tror att du är något, och om du ändå envisas med att tro att du är något bör du hålla det för dig själv. Osynlighet är ett av den verkliga maktens främsta kännetecken. Inte desto mindre existerar det förstås en svensk elit. På den ”elitlistan” hittar man en rad verkliga doldisar. Vilka är de, männen och kvinnorna, som har tagit sig hela vägen upp till maktens tinnar och torn I god tid till Internationella kvinnodagen landar den feta luntan ”Maktens kön” på mitt skrivbord. Den visar sig vara en unik, kanske världsunik, kartläggning av kvinnors och mäns olika villkor i dagens svenska maktelit. Nio forskare inom olika ämnen analyserar och diskuterar toppersoner inom näringsliv, politik, förvaltning, organisationsliv, massmedier, kultur och vetenskap. Förra gången en sådan systematisk studie publicerades var 1989. Vad har hänt sen dess Har elitens sammansättning förändrats med avseende på kön Svaret på den frågan är samtidigt ett bra mått på hur det senaste decenniets jämställdhetsdebatt har påverkat maktförhållandena i Sverige. År 1989 var det 13 procent kvinnor bland samhällets högsta positioner. År 2006 hade siffran vuxit till 25 procent. Det har med andra ord hänt en hel del. Forskarna slår också fast att Sverige fortfarande, trots vissa tecken som tyder på en annan utveckling, är ett egalitärt samhälle, där eliten är förhållandevis öppen och har en bredare social bas än i andra länder. Samtidigt finns det stora strukturella skillnader. Svensk arbetsmarknad är en av världens mest könssegregerade (kanske är det därför våra leksaksavdelningar ser ut som de gör; kakigröna mordvapen till pojkarna och rosa glitterhårspännen till flickorna, en ständigt källa till förvåning för utländska betraktare). Vidare tar svenska kvinnor ut 83 procent av den lagstadgade föräldraledigheten, vilket gör att jämställdhetseffekten uteblir. Kvinnor har också en lösare anknytning till arbetsmarknaden i och med att många jobbar deltid eller är tillfälligt anställda. Tre fjärdedelar av dem som arbetar som vikarier är kvinnor. Den stora skillnaden mellan majoriteten män och minoriteten kvinnor i eliten är att de tenderar att vara placerade i olika delar av den. Näringslivet har till exempel bara fem procent kvinnliga toppchefer, medan politiken har 50 procent. Med tanke på att näringslivet enligt forskarna är ett område vars logik har kommit att dominera över samtliga de andra, kan man väl säga att den manliga eliten har stärkt sina positioner. Det lustiga är att även elitens arbetsuppgifter skiljer sig åt. Männen finns mycket oftare vid ekonomiska eller administrativa arbetsuppgifter, till exempel i de stora mediekoncernernas ledningar. Toppkvinnornas roll där är i stället huvudsakligen publicistisk, och de förekommer främst i populärpress som riktar sig till kvinnor. Med en grov förenkling skulle man kanske kunna säga att männen bestämmer över mediernas utveckling i Sverige medan kvinnorna i dampressen kränger handväskor och läppstift åt andra kvinnor. I näringslivseliten jobbar männen i de privata toppföretagen, medan kvinnor arbetar vid myndigheter, AP-fonder och statliga företag. Det finns med andra ord en väldigt stark koppling mellan manlighet och privat ägande, i enlighet med urgamla patriarkala traditioner där makt och pengar går i arv från far till son. Inom vetenskaperna och kulturen finns en tendens att kvinnorna får ”hållas” långt borta från vad man med en marxistisk term kan kalla kärnan av ideologiproduktionen: akademierna, de konstnärliga råden, de prestigefyllda tidskrifterna. Även när det gäller värderingar och uppväxtförhållanden skiljer sig könen åt. Elitkvinnorna har i regel högre social bakgrund och ett större socialt kapital än elitmännen, och de röstar oftare till vänster om mittlinjen i svensk politik än vad männen gör. Särskilt gäller detta tydligen i medierna där kvinnorna både har högre utbildning och kommer från mer välsituerade, urbana familjer än männen. Kvinnorna röstar på alla möjliga partier från mitten till vänster, medan de manliga mediecheferna i hög grad röstar på ett enda parti, moderaterna, vilket bör kunna avliva myten om mediernas vänstervridning. Minst skillnad är det, intressant nog, i näringslivet där män och kvinnor delar samma bakgrund och har i stort sett samma värderingar. Där lever å andra sidan männen som regel i traditionella kärnfamiljer med hemarbetande kvinnor, medan elitkvinnorna ofta är ensamstående eller sambor med män i karriären. När maktens män och kvinnor tillfrågas om varför inte kvinnor blir höga chefer, svarar nästan alla män att det beror på att kvinnor inte söker de jobben. Kvinnorna svarar att det beror på att de manliga nätverken lägger krokben för dem. Och både män och kvinnor erkänner i ett annat sammanhang att toppjobben egentligen inte går att söka. Ett högt chefsjobb är något man blir erbjuden och så småningom tackar ja till, vilket för kvinnorna blir ett slags maktens Moment 22. Trots allt detta menar forskarna bakom ”Maktens kön” att den svenska eliten är rätt homogen. Det finns väldigt få exempel på personer av utländsk härkomst. Så om det är svårt för kvinnorna att ta sig till toppen, så är det rent av omöjligt för dem som inte har etniskt svenska föräldrar. Jämställdheten, menar professor Anita Göransson (DN Debatt 29/1), har också inneburit att den svenska eliten blivit mera sluten och exklusiv. Eftersom chefer allt oftare är gifta med andra chefer kan de naturligt nog använda privatlivet för att stärka sitt sociala och yrkesmässiga kapital. Resultatet blir en grupp människor där alla är gifta med alla, minglar med alla, umgås privat med alla. ”The winner takes it all” , brukar sådana samhällsformer kallas. I den lilla gruppen spelar det biologiska könet allt mindre roll. Man kan faktiskt jämföra med Frankrike eller USA där det är förhållandevis lätt för kvinnor att klättra på karriärstegen, men där ekonomiska och sociala klyftor mellan män och kvinnor i den vanliga befolkningen bara ökar. En jämställd elit verkar dessvärre inte vara garant för ett jämställt samhälle. Ulrika Kärnborg ulrika.karnborg@dn.se Varför är det så viktigt hur Hillary Clinton och Condoleezza Rice klär sig Läs mer om kvinnor och makt i DN Söndag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32464, "headline": "Små förlag tar allt större plats", "summary": "Samtidigt som de stora förlagen minskar sin utgivning av svensk skönlitteratur tar de mindre förlagen större plats. ”De små är bättre på att hitta rätt nischer”, säger Jonas Modig, ordförande i Svenska förläggareföreningen.", "article": "De stora förlagen ger ut allt färre nya svenska romaner och diktsamlingar. I stället satsar man på att sälja färre verk i stora upplagor. På bokrean syns trenden tydligt. Susanna Alakoskis prisade debutroman ”Svinalängorna” kom ut i mars förra året, men finns redan i pocket och säljs på rean. Parallellt löper en annan trend i motsatt riktning. Allt fler små förlag startas i Sverige och de klarar sig bättre än tidigare. – Det finns ett ekonomiskt tryck som har ökat de senaste tio åren. Alla de skyddade zonerna är borta, säger Svante Weyler, tidigare förlagschef på Norstedts. Enligt Weyler beror det ökade trycket i bokbranschen inte på hårdare tider, utan paradoxalt nog på att de stora förlagens försäljningssiffror blivit allt bättre det senaste decenniet. – Förväntningarna på lönsamhet tynger den del av utgivningen som inte har så stora möjligheter att dra in pengar, säger han. Statistik från Sveriges förläggareförening visar att antalet nya skönlitterära titlar på svenska 2005 minskat med mer än en femtedel jämfört med 1995. Men samtidigt som jättarna verkar ha blivit försiktigare frodas de små förlagen. Föreningen Noff (Nordiska föreningen för mindre förlag) har gått från ett sextiotal medlemmar till att organisera över etthundratjugo förlag på bara fem år. De små förläggarna har inte samma vinstkrav som de stora företagen. Med kostnadseffektiva organisationer kan de lättare få lönsamhet också i förhållandevis små utgåvor. – Marknaden går mot större specialisering och jag tror att de små förlagen i viss utsträckning är bättre än de stora på att hitta rätt nischer. De måste helt enkelt göra det för att klara sig, säger Jonas Modig, ordförande i Svenska förläggareföreningen. Ett förlag som lyckats marknadsföra sin utgivning genom att hålla en tydlig profil är Modernista. Förlaget försöker genom litterära salonger, bloggar och nyhetsbrev på internet vara mer än bara ett förlag. En stark image, snabbhet och närheten till sin målgrupp förklarar förlagets framgång. – För de stora förlagen är det bara problem att ge ut små volymer, men för oss går det att tjäna pengar på att ge ut en bok i 2 000 exemplar, säger Stefan Ingvarsson, redaktionsledare på Modernista. Eva Gedin, biträdande förlagschef på Norstedts, håller inte med om att de stora förlagen drar sig för att ge ut ny svensk skönlitteratur. – De mindre förlagen har inte samma vinstkrav som vi har, men jag vill inte säga att vinstkraven begränsar vår utgivning. Jag tycker att konkurrensen är stimulerande. De sparkar oss i baken och det är viktigt för ett gott litterärt klimat. Carl Cato carl.cato@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32466, "headline": "Upprörande vykort", "summary": "Eftersom pornografin alltid varit skandalös har den ofta uppfattats som samhällsomstörtande. I 1800-talets England var det också radikaler som spred den. Men betydde det att porren i sig var revolutionär?.", "article": "Det akademiska intresset för pornografi har ökat markant under de senaste två decennierna, inte minst som följd av insikten att även porren äger en ideologisk dimension. Så länge porren betraktades som omoralisk kunde den också passera som opolitisk, men sedan 60-talets sexliberalism har det stått klart att det inte är riktigt så enkelt. Å ena sidan visade sexliberalerna att censuren av porr kan ses som ett undertryckande av radikala åsikter i allmänhet. Å andra sidan menade 80-talets kvinnorörelse att porr kan ses som en del av en allmänt förekommande misogyni. Pornografi är således alltid politisk - frågan är bara hur. Frågan har längre anor än vi kanske först föreställer oss. Forskningen inom pornografi har visat att pornografisk litteratur utgjorde en inte oansenlig del av den litterära molotovcocktail som beredde väg för franska revolutionen, men att den därpå hastigt tycks ha förlorat sin samhällskritiska udd. Tesen om pornografins avpolitisering ifrågasätts emellertid av Lisa Z Sigel i \"Governing Pleasures. Pornography and Social Change in England, 1815-1914\". Sigel urskiljer fyra relativt avgränsade faser under den studerade perioden: en tidig, revolutionär fas som i runda tal sträcker sig mellan 1815 och 1850, då förläggare med kopplingar till tidens radikala rörelser gav ut pornografiska alster som uttryckte en bitvis frän samhällskritik; en senare fas som kanske kan kallas den vetenskapliga, i vilken pornografin ges en pseudovetenskaplig prägel; en tredje, konsumistisk fas som inträder kring 1880 då pornografin och den sexualitet den framställer antar formen av en vara; och slutligen, kring 1890, en klassöverskridande fas, då pornografin genom nya massmedier som vykortet slutligen når ut till ett bredare urval av befolkningen. Att den brittiska pornografin skulle sakna politiska övertoner motsägs redan i den första fasen. Pornografin framställdes och spreds då av personer som hade tydliga kopplingar till samtidens radikala rörelser. Inte minst gäller det den mest ökände pornografen, William Dugdale, som i början av 1820-talet uppträdde som radikal agitator, och medverkade i den så kallade Cato Street-konspirationen, i vilken en grupp radikaler inspirerade av revolutionären Thomas Spence planerade massmord på regeringsmedlemmar i syfte att starta en väpnad revolution. Mellan 1820 och 1850 publicerade Dugdale en lång rad politiska traktat och pamfletter, där sympatierna med arbetarklassen inte var att ta miste på, vilket kan tyckas visa att pornografin ägde en politiskt subversiv slagsida. Tesen kompliceras emellertid av att två faktorer starkt begränsade pornografins tillgänglighet vid den här tiden: analfabetismen och priset. En av de största förtjänsterna med Sigels arbete består just i att hon så tydligt lyfter fram dessa faktorer. För det första var pornografin ännu huvudsakligen verbal, vilket innebar att den automatiskt blev otillgänglig för stora skikt av befolkningen. Illustrationer utgjorde på sin höjd komplement till de pornografiska berättelserna, och även om sådana så småningom kunde köpas separat var de mycket dyra. De höga priserna fungerade också de som ett effektivt sätt att göra pornografi till ett privilegium för de välbemedlade. Ändå menar Sigel att pornografi under den här perioden var ett klassöverskridande fenomen, eftersom de radikala förläggarnas politiska ställningstagande för mannen på gatan drev dem att sprida pornografi över klassgränserna. Även om Sigels bevisning på denna punkt är tämligen skral, argumenterar hon övertygande för att det var just det faktum att obscena alster kunde falla i händerna på pöbeln som låg bakom den hårdare censurlagstiftning som drevs igenom 1857. Men vad var det då som gjorde att pornografiska alster i händerna på de lägre klasserna tedde sig så hotfullt? Officiellt hette det förstås att pornografins osedlighet utgjorde ett hot mot moralen. Sigel ansluter sig dock till dem som menar att censuren av pornografin i själva verket måste ses som ett försök att kontrollera de lägre samhällsklasserna. Pornografin var nämligen inte förbjuden för samhällets privilegierade medlemmar, vilket visas i bokens andra kapitel, som kretsar kring personer som var medlemmar i, eller associerade med, \"the Cannibal Club\". Kannibalklubben utgjordes av en samling antropologer ur den brittiska överklassen, som utvecklar en ny röst för pornografin, en röst präglad av vetenskapens föregivna objektivitet. Såväl de skrifter som publicerades av dessa personer som de attityder de gav uttryck åt präglades av en imperialistisk ideologi som ofta var såväl rasistisk som misogynisk. Flera av dem ägde också stora samlingar av pornografi, ett intresse som ofta motiverades i mer eller mindre pseudovetenskapliga termer. Just den pseudovetenskaplighet som odlades bland Kannibalklubbens medlemmar utgör enligt Sigel något av en brygga mellan den tidiga, socialt radikala pornografi som gavs ut av Dugdale med flera, och den mer entydigt eskapistiska pornografi som vi är bekanta med i dag. Denna nya form av pornografi framträder först i slutet av 1800-talet, närmare bestämt mellan 1880 och 1914, då pornograferna gjorde sig av med såväl karaktärsteckning som intrig för att i stället med än större frenesi koncentrera sig på rena sexskildringar av olika slag. Sigel menar att denna utveckling är en direkt följd av ett nytt marknadstänkande hos tidens pornografer, och av att dessa nu hade sina rötter i medelklassen snarare än i arbetarklassen. I stället för att arbeta utifrån en politiskt agiterande tradition, kom den nya generationen pornografer att se aristokratin och den övre medelklassen som sina uppdragsgivare. Såväl viljan att förändra som lusten att dokumentera kom att ersättas av det övergripande syftet att tillhandahålla sexuellt explicita skildringar som lät sig konsumeras av de ekonomiskt välbeställda. Inte förrän det uppstår en marknad för billiga vykort under 1890-talet, tillgängliga också för arbetarklass och kvinnor, upphör pornografin att vara ett klassprivilegium. Värt att notera är att denna breddning av marknaden inte sätter några spår i pornografin som sådan: mediet blev ett annat, men innehållet förblev detsamma. Likafullt menar Sigel att genren härmed undergår en djupgående transformation, då samhällsgrupper som tidigare endast figurerat i pornografin som objekt, nu själva fick tillfälle att konsumera pornografi. Man kan förstås fråga sig hur djupgående en sådan förändring egentligen är: att konsumera sitt förtingligande är knappast att överskrida det. Vidare förefaller det överilat att likställa en större social spridning av pornografiskt material med en förändring av pornografin som sådan - som Sigel själv medger förändras inte pornografin till sitt innehåll i nämnvärd utsträckning. Det är en invändning man också kan rikta mot resonemanget i dess helhet: de förändringar Sigel vill tillskriva pornografin mellan 1815 och 1914 tycks snarare vara en produkt av hennes vilja att berätta en historia om hur pornografin förändras än av de pornografiska diskurser hon faktiskt studerar. De fyra faser som presenteras sammanfaller så fullständigt med de fyra kapitel i vilka de behandlas att det är svårt att tro att de äger någon verklig existens utanför framställningens ram. Det är i alla händelser slående att Sigel har så litet att säga om hur de olika faserna relaterar till varandra. Det är inte uppenbart att skillnaden mellan böcker som \"The Lustful Turk\" (1828) och \"The Romance of Lust\" (1879) är så stor som Sigel vill ge sken av: språket är grövre i den senare, berättelsen i än högre grad bara en rad sexuellt explicita situationer upprepade efter varandra, men det är svårt att i den tidigare romanen se en mer subversiv potential än i den senare. Det är således svårt att acceptera den implicita tesen, nämligen att den pornografi som producerades av Dugdale och andra radikaler under 1800-talets första hälft var av en väsentligt annan art än den som kom att dominera marknaden under andra halvan av århundradet. På sina ställen ser det nästan ut som om Sigel ville göra gällande att pornografin som genre kring seklets mitt kidnappas av överklassen, som tömmer den på dess politiska sprängkraft och i stället förvandlar den till ett instrument för maktutövning och kontroll. En sådan förklaringsmodell passar väl med bilden av pornografin som i grunden subversiv till sitt väsen, men blundar för att andra kritiker har läst de radikala förläggarnas utgivning av pornografi på andra sätt. Det har till exempel hävdats att dessa gav ut pornografi inte för att de i den såg ett instrument för politisk förändring, utan tvärtom för att marknaden för radikal litteratur i början på 1820-talet snabbt krympte. Att förläggare med revolutionära sympatier som Dugdale gav ut så mycket pornografi behöver alltså inte alls ses som en indikation på att pornografi bär på en inneboende subversivitet. Troligt är att förläggarna snarare handlade utifrån pragmatiska än ideologiska hänsyn när de gjorde pornografi och annan obscen litteratur till sin huvudsakliga födkrok: texter som klassades som obscena skyddades inte upphovsrättslagstiftningen. Gav man ut pornografi, kunde man håva in hela vinsten själv. Pornografins förmenta subversivitet tycks med andra ord närmare betraktat vara illusorisk. Att genren historiskt sett går att associera med radikaler innebär på intet vis att den skulle vara radikal i sig själv, utan kommer sig helt enkelt av att den inte befanns fin nog för respektabla borgare att göra profit på. Så sett är fördömandet av pornografin närmast att se som ett borgerlighetens försök att maskera kapitalismens natur för sig själva, genom att göra skillnad på kapitalism och kapitalism. Är man intresserad av pornografins politiska dimension, har man all anledning att söka förklara det självbedrägeriet i stället för att argumentera för att genren i sig själv skulle vara subversiv. Lisa Z Sigel\"Governing Pleasures. Lisa Z Sigel \"Governing Pleasures. Pornography and Social Change in England, 1815-1914\" Rutgers University Press, 2002 Magnus Ullén är litteraturvetare och forskar om pornografi och berättandet i konsumtionssamhället ", "article_category": "culture"}
{"id": 32469, "headline": "Bildt förstör sitt kapital", "summary": "Under sina år som partiledare, statsminister och EU-sändebud lyckades Carl Bildt bygga upp ett politiskt kapital. Vad han sedan gjorde i näringslivet var att sälja sitt anseende till högstbjudande. Författaren Göran Rosenberg tar farväl av Sveriges valutaväxlande utrikesminister.", "article": "Jag har genom åren haft stor respekt för Carl Bildt. Hans rastlösa, otåliga, briljanta, ibland på gränsen till arroganta, politiska intellekt och analysförmåga har huvudsakligen varit en tillgång för såväl honom som Sverige. Hans internationella politiska engagemang och insatser likaså. Få svenska politiker har som han lyckats förena en politisk position på toppnivå med personlig trovärdighet och intellektuell öppenhet. När politikern Carl Bildt talade hörde i varje fall jag till dem som fann det mödan värt att lyssna. Kort sagt lyckades Carl Bildt under sina år som partiledare, statsminister och EU-sändebud på Balkan att bygga upp ett imponerande politiskt kapital, inte bara i Sverige utan också i delar av världen. Politiskt kapital är en svårräknad storhet eftersom det huvudsakligen måste räknas i immateriella valutor som prestige, anseende och förtroende. Som allt annat kapital kan det likafullt både förökas och förstöras. I något skede i sitt efterpolitiska liv valde Carl Bildt, såvitt jag förstår mycket medvetet, att inte längre föröka sitt politiska kapital utan att förstöra det, det vill säga att till så hög kurs som möjligt växla in det i en mera materiell och lätträknad valuta, det vill säga reda pengar. Högsta kursen på politiskt kapital erbjuds av dem som är i störst behov av det, i första hand företag med politiskt belastade verksamheter eller med verksamheter där politisk prestige och politiska kontakter kan ge avgörande konkurrensfördelar. Exempelvis ett energiföretag som exploaterar olja i ett politiskt omtvistat område i en ogenomskinlig diktatur. Eller ett investmentbolag som huvudsakligen investerar i energitillgångar i ett land där energitillgångarna är politiskt styrda och där förmågan att öppna de rätta politiska dörrarna och odla de rätta politiska kontakterna kan vara avgörande. Det var till två sådana företag, Lundin Oil och Vostok Nafta (som till största delen också ägs av familjen Lundin), som Carl Bildt valde att erbjuda sitt politiska kapital – och därmed att förbruka det. Hade Carl Bildt varit mån om att bevara sitt politiska kapital hade han kunnat välja att engagera sig i företag som inte hade samma behov av att ta hans politiska kapital i anspråk. Men som därmed sannolikt inte heller hade varit beredda att betala lika mycket för hans namn och tjänster. De politiker som exempelvis i USA väljer att efter avslutad ”public service” slå mynt av sitt politiska kapital är alla medvetna om skillnaden. Vill de bevara möjligheten av en fortsatt politisk karriär måste de vara försiktiga med vad slags verksamheter de väljer att förknippa sitt namn med. Carl Bildt valde som han gjorde, att till högsta möjliga kurs växla in ett kapital mot ett annat, därför att han aldrig hade tänkt sig att komma tillbaka till politiken. När en socialdemokratisk politiker, Björn Rosengren, i princip valde samma sak så var det helt uppenbart att han också brände sina broar till politiken. I sista hand är det en fråga om politisk kultur. I en politisk kultur där korruption och dubbla intressen är vardagsmat och få politiker har något politiskt kapital att värna, exempelvis i Italien, kan en politiker förmodligen komma tillbaka med vilken barlast som helst. Men Sverige är inte Italien. Inte ännu. Göran Rosenberg Författare och debattör kulturdebatt@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32471, "headline": "Upprörande vykort.", "summary": "Eftersom pornografin alltid varit skandalös har den ofta uppfattats som samhällsomstörtande. I 1800-talets England var det också radikaler som spred den. Men betydde det att porren i sig var revolutionär", "article": "Det akademiska intresset för pornografi har ökat markant under de senaste två decennierna, inte minst som följd av insikten att även porren äger en ideologisk dimension. Så länge porren betraktades som omoralisk kunde den också passera som opolitisk, men sedan 60-talets sexliberalism har det stått klart att det inte är riktigt så enkelt. Å ena sidan visade sexliberalerna att censuren av porr kan ses som ett undertryckande av radikala åsikter i allmänhet. Å andra sidan menade 80-talets kvinnorörelse att porr kan ses som en del av en allmänt förekommande misogyni. Pornografi är således alltid politisk – frågan är bara hur. Frågan har längre anor än vi kanske först föreställer oss. Forskningen inom pornografi har visat att pornografisk litteratur utgjorde en inte oansenlig del av den litterära molotovcocktail som beredde väg för franska revolutionen, men att den därpå hastigt tycks ha förlorat sin samhällskritiska udd. Tesen om pornografins avpolitisering ifrågasätts emellertid av Lisa Z Sigel i ”Governing Pleasures. Pornography and Social Change in England, 1815–1914” . Sigel urskiljer fyra relativt avgränsade faser under den studerade perioden: en tidig, revolutionär fas som i runda tal sträcker sig mellan 1815 och 1850, då förläggare med kopplingar till tidens radikala rörelser gav ut pornografiska alster som uttryckte en bitvis frän samhällskritik; en senare fas som kanske kan kallas den vetenskapliga, i vilken pornografin ges en pseudovetenskaplig prägel; en tredje, konsumistisk fas som inträder kring 1880 då pornografin och den sexualitet den framställer antar formen av en vara; och slutligen, kring 1890, en klassöverskridande fas, då pornografin genom nya massmedier som vykortet slutligen når ut till ett bredare urval av befolkningen. Att den brittiska pornografin skulle sakna politiska övertoner motsägs redan i den första fasen. Pornografin framställdes och spreds då av personer som hade tydliga kopplingar till samtidens radikala rörelser. Inte minst gäller det den mest ökände pornografen, William Dugdale, som i början av 1820-talet uppträdde som radikal agitator, och medverkade i den så kallade Cato Street-konspirationen, i vilken en grupp radikaler inspirerade av revolutionären Thomas Spence planerade massmord på regeringsmedlemmar i syfte att starta en väpnad revolution. Mellan 1820 och 1850 publicerade Dugdale en lång rad politiska traktat och pamfletter, där sympatierna med arbetarklassen inte var att ta miste på, vilket kan tyckas visa att pornografin ägde en politiskt subversiv slagsida. Tesen kompliceras emellertid av att två faktorer starkt begränsade pornografins tillgänglighet vid den här tiden: analfabetismen och priset. En av de största förtjänsterna med Sigels arbete består just i att hon så tydligt lyfter fram dessa faktorer. För det första var pornografin ännu huvudsakligen verbal, vilket innebar att den automatiskt blev otillgänglig för stora skikt av befolkningen. Illustrationer utgjorde på sin höjd komplement till de pornografiska berättelserna, och även om sådana så småningom kunde köpas separat var de mycket dyra. De höga priserna fungerade också de som ett effektivt sätt att göra pornografi till ett privilegium för de välbemedlade. Ändå menar Sigel att pornografi under den här perioden var ett klassöverskridande fenomen, eftersom de radikala förläggarnas politiska ställningstagande för mannen på gatan drev dem att sprida pornografi över klassgränserna. Även om Sigels bevisning på denna punkt är tämligen skral, argumenterar hon övertygande för att det var just det faktum att obscena alster kunde falla i händerna på pöbeln som låg bakom den hårdare censurlagstiftning som drevs igenom 1857. Men vad var det då som gjorde att pornografiska alster i händerna på de lägre klasserna tedde sig så hotfullt Officiellt hette det förstås att pornografins osedlighet utgjorde ett hot mot moralen. Sigel ansluter sig dock till dem som menar att censuren av pornografin i själva verket måste ses som ett försök att kontrollera de lägre samhällsklasserna. Pornografin var nämligen inte förbjuden för samhällets privilegierade medlemmar, vilket visas i bokens andra kapitel, som kretsar kring personer som var medlemmar i, eller associerade med, ”the Cannibal Club” . Kannibalklubben utgjordes av en samling antropologer ur den brittiska överklassen, som utvecklar en ny röst för pornografin, en röst präglad av vetenskapens föregivna objektivitet. Såväl de skrifter som publicerades av dessa personer som de attityder de gav uttryck åt präglades av en imperialistisk ideologi som ofta var såväl rasistisk som misogynisk. Flera av dem ägde också stora samlingar av pornografi, ett intresse som ofta motiverades i mer eller mindre pseudovetenskapliga termer. Just den pseudovetenskaplighet som odlades bland Kannibalklubbens medlemmar utgör enligt Sigel något av en brygga mellan den tidiga, socialt radikala pornografi som gavs ut av Dugdale med flera, och den mer entydigt eskapistiska pornografi som vi är bekanta med i dag. Denna nya form av pornografi framträder först i slutet av 1800-talet, närmare bestämt mellan 1880 och 1914, då pornograferna gjorde sig av med såväl karaktärsteckning som intrig för att i stället med än större frenesi koncentrera sig på rena sexskildringar av olika slag. Sigel menar att denna utveckling är en direkt följd av ett nytt marknadstänkande hos tidens pornografer, och av att dessa nu hade sina rötter i medelklassen snarare än i arbetarklassen. I stället för att arbeta utifrån en politiskt agiterande tradition, kom den nya generationen pornografer att se aristokratin och den övre medelklassen som sina uppdragsgivare. Såväl viljan att förändra som lusten att dokumentera kom att ersättas av det övergripande syftet att tillhandahålla sexuellt explicita skildringar som lät sig konsumeras av de ekonomiskt välbeställda. Inte förrän det uppstår en marknad för billiga vykort under 1890-talet, tillgängliga också för arbetarklass och kvinnor, upphör pornografin att vara ett klassprivilegium. Värt att notera är att denna breddning av marknaden inte sätter några spår i pornografin som sådan: mediet blev ett annat, men innehållet förblev detsamma. Likafullt menar Sigel att genren härmed undergår en djupgående transformation, då samhällsgrupper som tidigare endast figurerat i pornografin som objekt, nu själva fick tillfälle att konsumera pornografi. Man kan förstås fråga sig hur djupgående en sådan förändring egentligen är: att konsumera sitt förtingligande är knappast att överskrida det. Vidare förefaller det överilat att likställa en större social spridning av pornografiskt material med en förändring av pornografin som sådan – som Sigel själv medger förändras inte pornografin till sitt innehåll i nämnvärd utsträckning. Det är en invändning man också kan rikta mot resonemanget i dess helhet: de förändringar Sigel vill tillskriva pornografin mellan 1815 och 1914 tycks snarare vara en produkt av hennes vilja att berätta en historia om hur pornografin förändras än av de pornografiska diskurser hon faktiskt studerar. De fyra faser som presenteras sammanfaller så fullständigt med de fyra kapitel i vilka de behandlas att det är svårt att tro att de äger någon verklig existens utanför framställningens ram. Det är i alla händelser slående att Sigel har så litet att säga om hur de olika faserna relaterar till varandra. Det är inte uppenbart att skillnaden mellan böcker som ”The Lustful Turk” (1828) och ”The Romance of Lust” (1879) är så stor som Sigel vill ge sken av: språket är grövre i den senare, berättelsen i än högre grad bara en rad sexuellt explicita situationer upprepade efter varandra, men det är svårt att i den tidigare romanen se en mer subversiv potential än i den senare. Det är således svårt att acceptera den implicita tesen, nämligen att den pornografi som producerades av Dugdale och andra radikaler under 1800-talets första hälft var av en väsentligt annan art än den som kom att dominera marknaden under andra halvan av århundradet. På sina ställen ser det nästan ut som om Sigel ville göra gällande att pornografin som genre kring seklets mitt kidnappas av överklassen, som tömmer den på dess politiska sprängkraft och i stället förvandlar den till ett instrument för maktutövning och kontroll. En sådan förklaringsmodell passar väl med bilden av pornografin som i grunden subversiv till sitt väsen, men blundar för att andra kritiker har läst de radikala förläggarnas utgivning av pornografi på andra sätt. Det har till exempel hävdats att dessa gav ut pornografi inte för att de i den såg ett instrument för politisk förändring, utan tvärtom för att marknaden för radikal litteratur i början på 1820-talet snabbt krympte. Att förläggare med revolutionära sympatier som Dugdale gav ut så mycket pornografi behöver alltså inte alls ses som en indikation på att pornografi bär på en inneboende subversivitet. Troligt är att förläggarna snarare handlade utifrån pragmatiska än ideologiska hänsyn när de gjorde pornografi och annan obscen litteratur till sin huvudsakliga födkrok: texter som klassades som obscena skyddades inte upphovsrättslagstiftningen. Gav man ut pornografi, kunde man håva in hela vinsten själv. Pornografins förmenta subversivitet tycks med andra ord närmare betraktat vara illusorisk. Att genren historiskt sett går att associera med radikaler innebär på intet vis att den skulle vara radikal i sig själv, utan kommer sig helt enkelt av att den inte befanns fin nog för respektabla borgare att göra profit på. Så sett är fördömandet av pornografin närmast att se som ett borgerlighetens försök att maskera kapitalismens natur för sig själva, genom att göra skillnad på kapitalism och kapitalism. Är man intresserad av pornografins politiska dimension, har man all anledning att söka förklara det självbedrägeriet i stället för att argumentera för att genren i sig själv skulle vara subversiv. Magnus Ullén essa@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32476, "headline": "Nya museer kan få vänta", "summary": "Både Nationalmuseum och Kungliga Operan är i akut behov av renovering. Nu varnar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) för att pengarna inte räcker till alla nysatsningar.", "article": "Dagens Nyheter skrev i går att Nationalmuseum är i så dåligt skick att museet hotas av stängning inom tre år om ingenting görs. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) har sedan i november varit medveten om problemet. Hon har begärt in en rapport från Statens fastighetsverk, och när den kommer lovar hon ett snabbt beslut om renoveringen av museet. – Vad jag har förstått av museichefen Solfrid Söderlind är det här något som inte går att skjuta upp utan måste göras. Det kommer att gå fort. Vi tänker inte begrava rapporten i tolv år när vi får den på vårt bord, säger Adelsohn Liljeroth. Utöver Nationalmuseum ska Kungliga Operan renoveras. Det arbetet, som är så omfattande att huset stängs i tio månader, är redan schemalagt till år 2010. Kulturministern ser stora behov inom museisektorn framöver, men hon ser också risken att nysatsningar blir lidande på bekostnad av de akuta åtgärderna. – I fråga om Operan och Nationalmuseum handlar det främst om att byggnaderna underhålls. Det måste ordnas först. Men sedan vill Berwaldhallen gärna bygga ut. Vi har också haft en dragning om ett blivande Nobelmuseum. Sedan är det det här med ett nytt designcenter. Det är så många bollar i luften och det handlar om väldigt mycket pengar. Och den här sektorn har ju också försummats i många år. Så det är en hel del att ta i, säger Lena Adelsohn Liljeroth. Under åren i opposition tillhörde hon regeringens och Statens fastighetsverks hårda kritiker för att underhållet av de statliga museerna och teatrarna inte sköttes. – Ja, det var en hård kritik som kom fram från flera av hyresgästerna. Operan, Nationalmuseum, Nordiska museet, Tekniska museet, hos alla fanns personer som var väldigt kritiska mot Fastighetsverket. Nu säger man från både Operan och Nationalmuseum att relationerna har blivit mycket bättre. Antingen har de ändrat attityd eller så har man börjat lyssna. Det fanns verkligen fog för kritiken och det finns det kanske fortfarande på sina håll. Ulf Tomner, Fastighetsverkets chef för musei- och teaterbyggnader i Stockholm, anser inte att de gamla teatrarna och museerna, förutom Nationalmuseum, är i dåligt skick, men han ser ändå ett stort behov av att modernisera. Det behövs nya klimatanläggningar, ny el, ventilation, kyla och värme och övervakningssystem. – Det är extra tydligt när det gäller Nationalmuseum och Operan, men inte oproblematiskt på annat håll heller. På sikt behöver man jobba med alla äldre museibyggnader, men jag kan inte säga vilken som står på tur efter de här två, säger Ulf Tomner. Torbjörn Ivarsson torbjorn.ivarsson@dn.se 08-738 12 03 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32482, "headline": "En obekväm fredsälskare", "summary": "Sven Lagerbring föddes samma år som Linné, och i samma trakter. Även han blev adlad för en vetenskaplig pionjärgärning - han brukar räknas som den första svenska historikern i modern mening..", "article": "Ibland blir det trångt mellan jubilarerna. Några mil söder om Stenbrohult ligger Brönnestad utanför Hässleholm. Där växte Sven Bring upp efter att ha fötts i Bosjökloster den 24 februari 1707, bara ett par månader före Carl Linnæus. Båda var prästsöner, båda gjorde akademisk karriär och adlades i sinom tid - Linnæus blev von Linné, Bring blev Lagerbring. Lagerbring räknas som den förste svenske historikern i modern mening, men han är också fascinerande som spegel av sin tid. Måtte han unnas en släng av 300-årsyran! Kanske träffades de i Lund. Bring läste för sin far kyrkoherden och sedan för informatorer, innan han skrevs in vid filosofiska fakulteten 1720. Linnæus tog vägen om Växjö och kom till Lund först sju år senare, men Bring knagglade sig fram, sadlade om till juridiken och blev inte magister förrän 1730. Sedan blev han oavlönad adjunkt och försörjde sig på privatlektioner, blev informator åt Axel von Fersen d ä och hamnade i Stockholm. Där dröjde han kvar och umgicks i det sena 1730-talets litterära kretsar, samtidigt som Linnæus kom tillbaka från Holland och etablerade sig som läkaren på modet i huvudstaden. Bring sökte professurer i juridik och filosofi, innan han 1741 utnämndes till akademisekreterare i Lund. Året därpå fick han den professur som skulle göra honom berömd. Han efterträdde Kilian Stobæus som professor i historia - utan att ha skrivit ett enda historiskt verk vid sin utnämning. Sedan hann han med desto fler. Under åren som professor presiderade han för 196 dissertationer i historia. Många av dessa avhandlingar skrev han själv - kandidaten antogs lära sig nog av att försvara dem. Han gav ut en rad viktiga källor till Sveriges och Skånes historia, han påbörjade en vetenskapshistoria (men kom bara till Alexander den stores tid), innan han gav sig i kast med \"Swea Rikes Historia\". Den kom i tre tunga band och början till ett fjärde, då han slutade mitt i Karl Knutssons 1400-tal. Vid sidan av skrev han \"Sammandrag af Swea Rikes Historia\", en mer behändig sak i tio häften. Han tog historien fram till sin egen tid, Gustav III:s tronbestigning och omvälvning 1772. \"Sammandraget\" blev en bokhandelssuccé, kom i flera upplagor och översattes till danska och franska. Sven Lagerbring försökte gå tillbaka till källorna och rensa bort det som var ogrundat och bara gissningar. \"Det är en ibland Historiens skyldigheter, att avtorka sminken från målade beläten, och visa dem sådana som de äro i sig själve\", skrev han i företalet till \"Sammandraget\". \"Det är bättre att säga intet, än att fylla Historien med osanningar\", heter det en annan gång. Han bugade för Olof Rudbecks upptäckt av lymfkärlen, \"men när han vill övertyga läsaren, att alla grekiska fabler och all gamla tidens ohyra var ifrån götiska Norden, och att Atlantica, som Plato beskrivit, bör sökas i Sverige, tros det nu intet varken av in- eller utländska, sedan gissningar och långt ifrån hämtade ordledningar förlorat sitt vitsord i historien\". Rudbeck hade bragt etymologin (\"ordledningarna\") i vanrykte, men Lagerbring utnyttjade andra hjälpvetenskaper. Som numismatiker systematiserade han Lunds universitets myntkabinett. Han drog slutsatser om forntida handelsförbindelser av arabiska myntfynd. Han funderade över sigill och vapensköldar, han föreläste i geografi och statskunskap, och breddade sin historieskrivning till näringsliv och folkseder. En del är hisnande modernt. I Sammandraget återkommer han flera gånger till lärda och bemärkta kvinnor. Karl XI brukade berömmas för att han hellre talade med en generalmajor än med Stockholms vackraste flicka, men Lagerbring vände på det: \"Ett hederligt umgänge med hederliga fruntimmer, hos vilka merendels ömhet och medlidande finnas, kan understundom böja även hårda sinnen till samma dygder.\" Folklivet på Karl XII:s tid gisslade han: \"Där mankönet gjorde största delen av samkvämet så i städerna som på landet, fördränktes tiden uti ett hiskeligt supande.\" Men han var också moralist på tidigare historikers vis. Avsminkningen behövdes \"på det rätt Dygd och Förtjänst måtte inpräglas uti unga själar, då de se, att odygden får den vanheder som den tillhör, och att dygden njuter frukten av sitt värda förhållande\". \"Historien undervisar genom exempel\", förklarade han i \"Swea Rikes Historia\". Lagerbring var fredens man. \"Att mycket förlorades var intet underligt, det var mera underligt att någonting var kvar\", summerade han freden i Nystad 1721. Han hyllade Gustav Vasa, Gustav II Adolf och i någon mån Karl XII, men Sammandraget bjuder ofta på oväntade omdömen. Visst, han tog avstånd från Sturemorden, men också från Johan III:s behandling av den fångne brodern. Han ömkade Eriks son Gustav, och slätade över giftermålet med Karin Månsdotter. \"Denna K. Eriks dårskap var åtminstone intet folködande\" På 1740-talet presiderade han över ett par avhandlingar om Kalmarunionen. De lade skulden för Sveriges olyckor på den medeltida adeln och katolska kyrkan, som ville utnyttja kungamaktens svaghet. Frihetstidens hattar vart stungna i sin häl. Riksrådet Nils Palmstierna, som blev universitetets kansler 1752, begärde att få granska allt som hade med rikets styrelse att göra- År 1758 förbjöd han en avhandling som Lagerbring hade tagit upp. Det tycks \"vara ganska äventyrligt att komma fram med värkeliga sanningen\", skrev professorn 1766 till Jacob Engeström, som drygt ett kvartssekel senare skulle dömas i samband med kungamordet. Ändå var han skeptisk till en av tidens nymodigheter. \"Konungens Förordning om Tryckfriheten utkom d. 2 dec. 1766, och en syndaflod av papper överströmmade Riket. Mycket fick man veta, som man intet vetat förut, men även mycket, som man intet behövde veta.\" Lagerbring var inte säker på att tryckfriheten skulle göra ämbetsmännen rättvisare - men i varje fall borde de bli mer varsamma. Sammandraget\" sparade inte på sarkasmerna mot frihetstiden. \"En lång tid ansåg man 1720 års regeringsform såsom höjden av all mänsklig försiktighet. Detta borde man tro, ty att begripat var ogörligt.\" Partierna tycker han så illa om att han inte vill nämna hattar och mössor vid namn, men som historiker måste han ändå behandla striderna. \"Partier kunna och böra glömmas under förbättrad Riksförfattning, men så framt de ock skola bortkastas från Historien, bliver Historien ingen Historia.\" Han raljerade med tanken att \"pluraliteten\" skulle styra riket genom ständerna. \"Man vet nog, att de Romare understundom togo Fältherrar från plogen\", skrev han i \"Sammandraget\". Fast Lagerbring var mer sammansatt än så. År 1750 förklarade Kunglig Maj:ts uppfostringskommission i ett memorial att universitetens huvuduppgift var att \"skickliga ämnen av rikets ungdom må tillredas\" för att bli ämbetsmän i rikets förvaltning. Mot detta vände sig Lagerbring, när Lunds professorer fick yttra sig. \"Åkerbrukare, bergsmän, handlande, manufakturister etc. utgöra ofelbart den största hopen och kanhända den största styrkan av det allmänna väsendet\". Alla dessa kunde ha nytta av vetenskapen, om denna ägnade sig åt deras näringar. Därför borde den akademiska undervisningen rikta sig även till andra än dem som skulle bli ämbetsmän. Han började föreläsa och godta avhandlingar på svenska i stället för latin, för att kunskapen skulle nå en vidare krets. Lars-Olof Larsson har påpekat att Linné var den förste som betonade att han var smålänning. Lagerbring var skåning mitt i försvenskningen. Freden i Roskilde låg inte ens 50 år tillbaka när han föddes. I \"Sammandraget\" tar han bestämt avstånd från snapphanarna, som hans farfar Jöns Bring - liksom sonen kyrkoherde i Brönnestad - varnat svenskarna för. Men Lagerbring skriver också uppskattande om Fredrik IV:s försök att återta Skåne 1709. \"Lycka i olyckan var att man fått folk till fiender och inga rovdjur. Proviant och penningar uttogos, men ingen mördades, intet brändes.\" Det var skillnad mellan danskar och ryssar. Som historiker samarbetade han med sina kolleger i Köpenhamn. \"Kulturskandinav\", kallar Nils Eriksson honom i sin avhandling om 1700-talshistorikerna Botin, Dalin och Lagerbring. \"Sammandragets\" hyllning till statsvälvningen 1772 räckte inte till en plats i Svenska Akademien. Lagerbrings förläggare Gjörwell menar att det berodde på att kungen var missnöjd med hans stil. Kanske var det så. Jämfört med sina samtida var Lagerbring snål med broderier och snirklar. Dagens läsare har nog lättare för professorns sträva humor än för åtskilliga gunstlingars blomsterspråk, men smaken växlar med epokerna. Men jag undrar om inte förklaringen kan ligga djupare än så. Ju mer Gustav III lockades av Gustav II Adolfs och Karl XII:s krigiska bravader, desto mer obekväm måste den fredsälskande historikern ha tett sig. Hemmavid var han stor och hyllad. Tre gånger valde konsistoriet honom till rektor för universitetet. Lagerbrings föreläsningar hörde till de mest besökta i Lund, och under hans tid som inspektor blev Blekinge nation några år till och med större än den skånska. Så småningom utnämndes han till kansliråd, 1770 fick han tjänstledigt för att ägna sig åt \"Swea Rikes Historia\", men han släppte inte kontakten med universitetet. När han dog utbrast botanikern Anders Jahan Retzius (numera staty vid Universitetsplatsen liksom Lagerbring): \"Ho gitte förneka, att Lund har mist sin krona?\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 32483, "headline": "En obekväm fredsälskare.", "summary": "Sven Lagerbring föddes samma år som Linné, och i samma trakter. Även han blev adlad för en vetenskaplig pionjärgärning – han brukar räknas som den första svenska historikern i modern mening.", "article": "Ibland blir det trångt mellan jubilarerna. Några mil söder om Stenbrohult ligger Brönnestad utanför Hässleholm. Där växte Sven Bring upp efter att ha fötts i Bosjökloster den 24 februari 1707, bara ett par månader före Carl Linnæus. Båda var prästsöner, båda gjorde akademisk karriär och adlades i sinom tid – Linnæus blev von Linné, Bring blev Lagerbring. Lagerbring räknas som den förste svenske historikern i modern mening, men han är också fascinerande som spegel av sin tid. Måtte han unnas en släng av 300-årsyran! Kanske träffades de i Lund. Bring läste för sin far kyrkoherden och sedan för informatorer, innan han skrevs in vid filosofiska fakulteten 1720. Linnæus tog vägen om Växjö och kom till Lund först sju år senare, men Bring knagglade sig fram, sadlade om till juridiken och blev inte magister förrän 1730. Sedan blev han oavlönad adjunkt och försörjde sig på privatlektioner, blev informator åt Axel von Fersen d ä och hamnade i Stockholm. Där dröjde han kvar och umgicks i det sena 1730-talets litterära kretsar, samtidigt som Linnæus kom tillbaka från Holland och etablerade sig som läkaren på modet i huvudstaden. Bring sökte professurer i juridik och filosofi, innan han 1741 utnämndes till akademisekreterare i Lund. Året därpå fick han den professur som skulle göra honom berömd. Han efterträdde Kilian Stobæus som professor i historia – utan att ha skrivit ett enda historiskt verk vid sin utnämning. Sedan hann han med desto fler. Under åren som professor presiderade han för 196 dissertationer i historia. Många av dessa avhandlingar skrev han själv – kandidaten antogs lära sig nog av att försvara dem. Han gav ut en rad viktiga källor till Sveriges och Skånes historia, han påbörjade en vetenskapshistoria (men kom bara till Alexander den stores tid), innan han gav sig i kast med ”Swea Rikes Historia”. Den kom i tre tunga band och början till ett fjärde, då han slutade mitt i Karl Knutssons 1400-tal. Vid sidan av skrev han ”Sammandrag af Swea Rikes Historia”, en mer behändig sak i tio häften. Han tog historien fram till sin egen tid, Gustav III:s tronbestigning och omvälvning 1772. ”Sammandraget” blev en bokhandelssuccé, kom i flera upplagor och översattes till danska och franska. Sven Lagerbring försökte gå tillbaka till källorna och rensa bort det som var ogrundat och bara gissningar. ”Det är en ibland Historiens skyldigheter, att avtorka sminken från målade beläten, och visa dem sådana som de äro i sig själve”, skrev han i företalet till ”Sammandraget”. ”Det är bättre att säga intet, än att fylla Historien med osanningar”, heter det en annan gång. Han bugade för Olof Rudbecks upptäckt av lymfkärlen, ”men när han vill övertyga läsaren, att alla grekiska fabler och all gamla tidens ohyra var ifrån götiska Norden, och att Atlantica, som Plato beskrivit, bör sökas i Sverige, tros det nu intet varken av in- eller utländska, sedan gissningar och långt ifrån hämtade ordledningar förlorat sitt vitsord i historien”. Rudbeck hade bragt etymologin (”ordledningarna”) i vanrykte, men Lagerbring utnyttjade andra hjälpvetenskaper. Som numismatiker systematiserade han Lunds universitets myntkabinett. Han drog slutsatser om forntida handelsförbindelser av arabiska myntfynd. Han funderade över sigill och vapensköldar, han föreläste i geografi och statskunskap, och breddade sin historieskrivning till näringsliv och folkseder. En del är hisnande modernt. I Sammandraget återkommer han flera gånger till lärda och bemärkta kvinnor. Karl XI brukade berömmas för att han hellre talade med en generalmajor än med Stockholms vackraste flicka, men Lagerbring vände på det: ”Ett hederligt umgänge med hederliga fruntimmer, hos vilka merendels ömhet och medlidande finnas, kan understundom böja även hårda sinnen till samma dygder.” Folklivet på Karl XII:s tid gisslade han: ”Där mankönet gjorde största delen av samkvämet så i städerna som på landet, fördränktes tiden uti ett hiskeligt supande.” Men han var också moralist på tidigare historikers vis. Avsminkningen behövdes ”på det rätt Dygd och Förtjänst måtte inpräglas uti unga själar, då de se, att odygden får den vanheder som den tillhör, och att dygden njuter frukten av sitt värda förhållande”. ”Historien undervisar genom exempel”, förklarade han i ”Swea Rikes Historia”. Lagerbring var fredens man. ”Att mycket förlorades var intet underligt, det var mera underligt att någonting var kvar”, summerade han freden i Nystad 1721. Han hyllade Gustav Vasa, Gustav II Adolf och i någon mån Karl XII, men Sammandraget bjuder ofta på oväntade omdömen. Visst, han tog avstånd från Sturemorden, men också från Johan III:s behandling av den fångne brodern. Han ömkade Eriks son Gustav, och slätade över giftermålet med Karin Månsdotter. ”Denna K. Eriks dårskap var åtminstone intet folködande” På 1740-talet presiderade han över ett par avhandlingar om Kalmarunionen. De lade skulden för Sveriges olyckor på den medeltida adeln och katolska kyrkan, som ville utnyttja kungamaktens svaghet. Frihetstidens hattar vart stungna i sin häl. Riksrådet Nils Palmstierna, som blev universitetets kansler 1752, begärde att få granska allt som hade med rikets styrelse att göra- År 1758 förbjöd han en avhandling som Lagerbring hade tagit upp. Det tycks ”vara ganska äventyrligt att komma fram med värkeliga sanningen”, skrev professorn 1766 till Jacob Engeström, som drygt ett kvartssekel senare skulle dömas i samband med kungamordet. Ändå var han skeptisk till en av tidens nymodigheter. ”Konungens Förordning om Tryckfriheten utkom d. 2 dec. 1766, och en syndaflod av papper överströmmade Riket. Mycket fick man veta, som man intet vetat förut, men även mycket, som man intet behövde veta.” Lagerbring var inte säker på att tryckfriheten skulle göra ämbetsmännen rättvisare – men i varje fall borde de bli mer varsamma. Sammandraget” sparade inte på sarkasmerna mot frihetstiden. ”En lång tid ansåg man 1720 års regeringsform såsom höjden av all mänsklig försiktighet. Detta borde man tro, ty att begripat var ogörligt.” Partierna tycker han så illa om att han inte vill nämna hattar och mössor vid namn, men som historiker måste han ändå behandla striderna. ”Partier kunna och böra glömmas under förbättrad Riksförfattning, men så framt de ock skola bortkastas från Historien, bliver Historien ingen Historia.” Han raljerade med tanken att ”pluraliteten” skulle styra riket genom ständerna. ”Man vet nog, att de Romare understundom togo Fältherrar från plogen”, skrev han i ”Sammandraget”. Fast Lagerbring var mer sammansatt än så. År 1750 förklarade Kunglig Maj:ts uppfostringskommission i ett memorial att universitetens huvuduppgift var att ”skickliga ämnen av rikets ungdom må tillredas” för att bli ämbetsmän i rikets förvaltning. Mot detta vände sig Lagerbring, när Lunds professorer fick yttra sig. ”Åkerbrukare, bergsmän, handlande, manufakturister etc. utgöra ofelbart den största hopen och kanhända den största styrkan av det allmänna väsendet”. Alla dessa kunde ha nytta av vetenskapen, om denna ägnade sig åt deras näringar. Därför borde den akademiska undervisningen rikta sig även till andra än dem som skulle bli ämbetsmän. Han började föreläsa och godta avhandlingar på svenska i stället för latin, för att kunskapen skulle nå en vidare krets. Lars-Olof Larsson har påpekat att Linné var den förste som betonade att han var smålänning. Lagerbring var skåning mitt i försvenskningen. Freden i Roskilde låg inte ens 50 år tillbaka när han föddes. I ”Sammandraget” tar han bestämt avstånd från snapphanarna, som hans farfar Jöns Bring – liksom sonen kyrkoherde i Brönnestad – varnat svenskarna för. Men Lagerbring skriver också uppskattande om Fredrik IV:s försök att återta Skåne 1709. ”Lycka i olyckan var att man fått folk till fiender och inga rovdjur. Proviant och penningar uttogos, men ingen mördades, intet brändes.” Det var skillnad mellan danskar och ryssar. Som historiker samarbetade han med sina kolleger i Köpenhamn. ”Kulturskandinav”, kallar Nils Eriksson honom i sin avhandling om 1700-talshistorikerna Botin, Dalin och Lagerbring. ”Sammandragets” hyllning till statsvälvningen 1772 räckte inte till en plats i Svenska Akademien. Lagerbrings förläggare Gjörwell menar att det berodde på att kungen var missnöjd med hans stil. Kanske var det så. Jämfört med sina samtida var Lagerbring snål med broderier och snirklar. Dagens läsare har nog lättare för professorns sträva humor än för åtskilliga gunstlingars blomsterspråk, men smaken växlar med epokerna. Men jag undrar om inte förklaringen kan ligga djupare än så. Ju mer Gustav III lockades av Gustav II Adolfs och Karl XII:s krigiska bravader, desto mer obekväm måste den fredsälskande historikern ha tett sig. Hemmavid var han stor och hyllad. Tre gånger valde konsistoriet honom till rektor för universitetet. Lagerbrings föreläsningar hörde till de mest besökta i Lund, och under hans tid som inspektor blev Blekinge nation några år till och med större än den skånska. Så småningom utnämndes han till kansliråd, 1770 fick han tjänstledigt för att ägna sig åt ”Swea Rikes Historia”, men han släppte inte kontakten med universitetet. När han dog utbrast botanikern Anders Jahan Retzius (numera staty vid Universitetsplatsen liksom Lagerbring): ”Ho gitte förneka, att Lund har mist sin krona?” Gunnar Wetterberg essa@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32492, "headline": "En klassiker är född", "summary": "”Final fantasy XII” överträffar alla förväntningar och bjuder in till ett äventyr så episkt att Homeros skulle nicka uppskattande. Rollspel", "article": "”Final Fantasy XII” Utvecklare: Square Enix Utgivare: Ubisoft Finns till: PS2 Åldersgräns: 16 år Det finns fördelar med att vara en del av en klassisk serie som den japanska rollspelsserien ”Final fantasy”. Man ärver inte bara ett känslomässigt koncept utan en stor skara frälsta fans. Men med det arvet kommer även förväntningarna. Inför den senaste installationen i serien har de varit skyhöga.” Final fantasy XII” har inga problem med att leva upp till förväntningarna. Faktum är att det överträffar allt vi tidigare fått spela och bjuder in till ett äventyr så episkt att Homeros skulle nicka uppskattande. I en värld kallad Ivalice där luftskeppen släpar sig fram över molnen, fantasin fått skapa invånarna och magi är handelsvara, utspelar sig berättelsen. En historia om förlorade kungariken, iscensatta självmord, tragik bortom nattsvart. Men även om hopp och tillit. En subtil förnimmelse av Shakespeare dröjer sig kvar och blandas upp med det mörkaste och kanske mognaste äventyret i spelseriens historia. Det tar sin början i ett ockuperat land där en trotsig yngling vill visa sitt missnöje genom att bryta sig in i slottet och förstöra välkomstbanketten för stadens nya herrar. Något han inte är ensam om att vilja. En skara bångstyriga upprorsmakare tvingas tillsammans och grunden till dina hjältar och kompanjoner för spelets bastanta speltid läggs där och då. Den av slumpen sammanförda gruppen är en spretig skara individer, alla med sina motiv, men som under resans gång blir en mer homogen vilja riktad mot målet som – i vanlig ordning – är att rädda världen. Till skillnad från hur gruppen i japanska rollspel vanligtvis sätts samman så ges nöjet att bekanta sig med alla medlemmar i gruppen under de första timmarna. Vanligtvis dyker en ny karaktär upp lite lagom långt in i storyn för att upprätthålla spelarens intresse. I ”Final Fantasy XII” utvecklas persongalleriet på ett trovärdigt sätt och håller intresset uppe. spelet kräver tålamod under de första timmarna. Där byggs äventyrets hela stomme och det är mycket information att ta in. Men efter fyra fem timmar upphör korvstoppandet och utan att man egentligen märker det är man som uppslukad. Handlingen vinner – förutom på ruggigt bra röstpålägg och mogna dialoger – på att den är förlagd till just Ivalice. Det är en lika mycket verklig som fantasifull värld. Luftskeppen som fyller skyn och de fantastiska Moogles (små söta kattliknande teddybjörnsfigurer som ryker av attityd) smälter samman med världen utan att den känns omhuldat fantasy. Stundtals känns det som ett steampunkigt Europa i full färd med att förverkliga industrialismen, stundtals som ett ställe bara hemmahörande i sagorna. Och kanske är det just världen som gör att ett så använt koncept kan vara så fantastiskt igen. För ska man vara kräsen så är grundkonceptet knappast nytänkande. Det är snarare klassiskt, men det är just den klassiska grunden som erbjuder trygghet i ett annars livligt utforskande rpg. Mycket av ”Final fantasys” givna regler bröts upp när teamet fylldes av utvecklare utan erfarenhet av just ”Final fantasy”. Man känner igen stämningarna från respektive utvecklares tidigare spel, och våghalsigheten att välva om i ”Final Fantasy”-grytan välkomnas. Den absolut största förändringen ligger i stridssystemet som plockas upp till en högre och till synes mer komplex nivå. Turbaserade fighter utgör grunden även om de är klipskt förklädda till vanliga actionstrider – den som kan sin ”Final fantasy” känner igen dem från onlinerollspelet ”Final fantasy XI” – men djupet är inte att underskatta. Varje karaktärs färdigheter går att utveckla och göra bättre med hjälp av ett så kallat Licensboardsystem – en vidareutveckling av ”Final fantasy X” så kallad Spheregrind. Även AI används flitigare, både av fiender och av kamrater. ”Final Fantasy XII” är inte bara stort till ytan, innehållsmässigt är världen så fylld av uppdrag, personer, trådar och intriger att Ivalices gränser bågnar. Det går att ägna dussintals timmar åt sidouppdrag som belönar gruppen med ytterligare fördelar i deras yviga kamp mot den mäktiga fienden. Något som kan behövas eftersom spelets huvudstory i sitt linjära utförande kräver att man snabbt blir starkare och lär sig utnyttja djupet i stridssystemet. Efter ett par timmar i den fantastiska värld som dukas upp får man en fascinerande känsla av att ”Final fantasy” har hittat hem. Genom hela spelet förstår utvecklarna att de inte kan låta någon del falla tillbaka till fördel för någon annan. Det är ständigt vackert, ständigt intressant och ständigt storslaget. Det fullkomligt absorberar och förflyttar en känslomässigt till Ivalice där världens öde ligger i ens händer. Jag tror, mina damer och herrar, att vi har en ny klassiker i våra händer. Susanne Möller spel@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32493, "headline": "Reklamfri sajt delar med sig av konst, musik och experimentell poesi", "summary": "Reklamfri sajt delar med sig av konst, musik och experimentell poesi.. Webbsidorna som omåttligt populära Youtube och Myspace kan användare dela med sig av sin egen film och musik. Men det finns liknande samlingsplatser för 1900-talets avantgarderiktningar. DN ringde upp en av skaparna av Ubuweb i USA.", "article": "På webbsidor som omåttligt populära YouTube och MySpace kan användare dela med sig av sin egen film och musik. Men det finns liknande samlingsplatser för 1900-talets avantgarderiktningar. Ubuweb är en sajt på internet som tillhandahåller konst, musik och poesi. Sajten kan liknas vid ett avantgardistiskt YouTube, mycket stiligt presenterad och dessutom reklamfri. Här erbjuds mängder av svåråtkomliga filmer och videor som går att se direkt i webbläsaren, men även ljudpoesi i mp3format och blandade texter med tyngdpunkten på poesi. Verk av exempelvis Robert Rauschenberg, Yoko Ono och Guy Debord samsas med Antonin Artaud, Gertrude Stein, Åke Hodell och Fluxusantologier. - Vi har varit väldigt engagerade i idén om att skapa en offentlig plats som är icke-kommersiell. På sätt och vis parodierar vi de kommersiella aspekterna och ingår i en omvänd värld av fritt poetiskt utbyte, säger poeten Charles Bernstein som är en av personerna bakom Ubuweb. Bernstein, numera professor vid Pennsylvaniauniversitetet, är mest känd som en av de tongivande personerna bakom den inflytelserika poesitidningen L=A=N=G=U=A=G=E i slutet av sjuttiotalet. Han håller även i två andra relaterade sajter, Electronic Poetry Center, som har ett stort arkiv av samtida innovativ poesi, och Pennsound, som tillhandahåller ljudpoesi. - Den officiella verskonsten ignorerar systematiskt mer innovativa former av poesi i förhållande till etablerade uttrycksformer. Vår webbpublicering möjliggör strukturer av småskaligt utbyte som är lika viktiga för att erbjuda en alternativ rymd på internet, även socialt, säger Bernstein. Ubuweb, Pennsound och Electronic Poetry Center är helt oberoende av finansiellt stöd, och menar således att informationen bokstavligen kan betraktas som fri. På Ubuwebs hemsida skriver de att poesi i grund och botten är en gåvoekonomi och den poetiska rymden därmed är det perfekta forumet för att praktisera utopisk politik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32498, "headline": "Museerna förlorade var tredje besökare", "summary": "Publiken sviker sedan entréavgiften återinfördes på de statliga museerna. I snitt har museerna förlorat 35 procent av sina besökare. Arkitekturmuseet hela 83 procent.", "article": "En rundringning som DN har gjort till samtliga 19 statliga museer som efter årsskiftet återinförde entréavgiften avslöjar nedslående siffror. 15 museer har svarat. Det värsta exemplet är Arkitekturmuseet i Stockholm, som gick från över 26 000 besökare i januari förra året till knappa 4 500 i år. Det är en minskning i antalet besökare med 83 procent. Andra museer som förlorat många besökare är Östasiatiska museet, där besökssiffran sjunkit med 59 procent. Historiska museet har förlorat 52 procent av sina besökare. Den genomsnittliga minskningen för samtliga museum i DN:s undersökning är 35 procent. Bäst klarar sig lilla Marinmuseum i Landskrona. Men där upplevde man heller inte någon större ökning i antalet besökare när avgifterna försvann. – Vi har prioriterat att sänka skatterna så får folk själva avgöra vad de vill använda pengarna till, säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, som inte är förvånad över de sviktande besökssiffrorna. Samtidigt är ministern glad över att ha kunnat behålla fri entré för barn och ungdomar. – Museerna står för många av våra minnesnycklar och jag hoppas att man skall bli ännu bättre på den pedagogiska delen, säger hon. Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm är ett museum som tar emot stora grupper barn och skolungdomar varje år. Museet har fortfarande stora barngrupper, men utställningarna kan komma att påverkas negativt av de svikande besökssiffrorna. Säkra kort prioriteras framför mera vågade satsningar. – När det var fri entré hade vi större möjligheter att ta in smala utställningar, säger Staffan Torman på Naturhistoriska. Flera museer som DN varit i kontakt med uttrycker en oro kring vad som skall hända om de inte lyckas locka tillräckligt många besökare. Moderna museet måste till exempel få fler besökare i år än åren innan entrén blev fri. Det betyder ca 80 000 fler besökare än vad snittet låg på innan entrén blev fri. Kulturministern kan inte säga vad som händer med de museer som kanske inte klarar sin ekonomi. – Det är det alldeles för tidigt att uttala sig om. Om det blir så, får vi tillsammans ta en diskussion om vad de kan göra för att öka sina intäkter, säger Lena Adelsohn Liljeroth. Hon menar att museerna måste kunna locka med annat än gratis inträde. – Ingenting är gratis. Vi kommer inte att kunna ha museer med högkvalitativ verksamhet om de inte kan ta betalt för den, säger kulturministern. Carl Cato carl.cato@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32504, "headline": "\"Oblivion\"-designer jobbar med nytt rollspel", "summary": "En av skaparna av \"Oblivion\" har gått över till Big Huge Games. Ett helt nytt rollspel är under utveckling utveckling.", "article": "\"Elder scroll: Oblivion\", skapat av företaget Bethesda, var ett av förra årets mest hyllade spel. Nu tar en av spelets designer, Ken Rolston, steget över till konkurrenten Big Huge Games. Företaget meddelar samtidigt att ett nytt rollspel är under utveckling. - Kens ankomst ger Big Huge Games en helt ny riktning, säger Big Huge Games vd Tim Train till Gamesindustry. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32516, "headline": "Zarah Leanders liv ska bli film", "summary": "Zarah Leanders liv ska bli film. - Hoppas den inte blir av säger Brigitte Petersson, kassör i Zarah Leander-sällskapet när hon får höra talas om planerna.", "article": "Zarah Leander är död sedan 1981, men skulle ha fyllt 100 år den 15 mars. Det var Bild Zeitung som härom dagen berättade att historien om hennes liv ska filmatiseras av den holländske regissörren Ben Verbong. \"Zarah L\" ska handla om sångerskan och skådespelerskan som var en storstjärna i Tyskland under nazitiden. Även om hon aldrig deltog i några propagandasammanhang blir ett tema i filmen varför Zarah Leander lät nazisterna använda sig av henne. Det är när Brigitte Petersson får höra det som hon blir arg och hoppas att filmen inte kommer till stånd. - Det är så fräckt att ta fram det där hela tiden. Men Zarah sade själv att \"när jag ligger där i graven låter de mig ändå inte vara\", berättar Brigitte Petersson. Så hon var inte nazi-sympatisör? - Aldrig i livet! Hon var emot det. Men ett kontrakt är ett kontrakt, hon kunde inte bryta det. Hitler träffade hon en gång och det var på en bankett för 300 personer, säger Brigitte Petersson, som vara Zarah Leanders allt-i-allo under 25 år. I dag är hon kassör i Zarah Leander-sällskapet som lagom till 100-årsdagen öppnar ett litet museum på Häradshammars bygdegård, inte långt från Lönö herrgård utanför Norrköping där stjärnan bodde och några kilometer från hennes grav. Brigitte Petersson berättar att tysk radio kommer att sända en tre timmar lång dokumentärserie om Zarah Leander i anslutning till 100 års-dagen och 18 mars blir det en konsert i Norrköping. - Då ska vi hylla artisten Zarah Leander, säger Brigitte Petersson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32526, "headline": "Lusten är hans skrivkraft", "summary": "En skrivarlya i Vasastan är skådespelaren Jonas Karlssons nya scen. Nu debuterar han som prosaförfattare med novellsamlingen ”Det andra målet”. ”Jag är rastlös, vill hela tiden ha nytt”, berättar han för DN:s Kurt Mälarstedt.", "article": "SkådespelarenJonas Karlsson debuterar som prosaförfattare i mars och betonar att han är skådespelare först. – Absolut. Det är jag fortfarande. Det finns ingen anledning att inte tro honom. Hans ögon lyser när han säger det, och inte bara för att det förväntas av honom att han ska säga just detta. Sedan tillägger han: – Men det är så fruktansvärt roligt att skriva. Och hans ögon lyser om möjligt än mer. Han har alltid skrivit, säger han. Nu ger han ut en novellsamling med titeln ”Det andra målet”. Nej, det finns nog ingen risk att Jonas Karlsson slutar spela teater och film och göra tv. Just nu spelar han till exempel en av sönerna, den tuberkulossjuke Edmund, i ”Lång dags färd mot natt” på Dramaten. Inom kort ska han gestalta huvudpersonen i Peter Birros tv-drama i två delar om den unge August Strindberg. Och nästa vinter har han huvudrollen i samme Strindbergs drama ”Mäster Olof” på Stockholms stadsteater. Men han kommer också att fortsätta att skriva, och nära nog parallellt med ”Mäster Olof” sätter Stadsteatern upp hans andra pjäs, som han just skrivit klart. Den heter ”Första rummet” och kan ses som en fortsättning på debutpjäsen ”Nattpromenad”, som fick gott mottagande när den spelades på samma teater för två år sedan. – Ja, ”Nattpromenad” utspelades i hallen till en lägenhet. Nu har vi flyttat in i ett rum, och det kommer in ytterligare en person i handlingen. Nej, det är inte samma personer som förra gången. Men det är samma sorts pjäs. Novellerna, berättelserna, har han egentligen arbetat med i flera år, ”parallellt med allt annat, förstås”. Bearbetat, strukit. Själva samlingen började ta form på allvar under en period i arbetet med den nya pjäsen. – Jag hade fastnat. Det började bli lite spretigt. Jag skriver några noveller i stället, tänkte jag. Jag hade en massa historier som pockade på. Uppenbarligen. En av historierna handlar om en man som innanför vindrutan på en för honom okänd bil upptäcker ett brev som är adresserat till honom själv. En annan handlar om sambandet mellan det första relativt enkla mål du gjorde i den där matchen och det andra målet, det som du möjligen inte gjorde. En tredje om att undvika blotta ordet ”familjemeny” på Ikearestaurangen. En fjärde om vad man egentligen gör med en helt tom vecka. – Jag letar efter det där som inte direkt finns i språket. Det där som ser ut som ingenting men som också är någonting. Jag nästan letar efter det där som är ingenting. Eller snarare: är det här någonting? Och sedan kommer man fram till att det verkligen är någonting. Men vad är det? Mycket i novellerna utspelas på restaurang Gondolen i Stockholm. Där sitter till exempel en man och väntar på en kompis som inte kommer. – Det var faktiskt så att jag en gång för länge sedan satt just där och väntade på någon som inte dök upp. Det löste sig så småningom. Men den där scenen är en utgångspunkt för boken. En återkommande bild. Jonas Karlsson berättar också om en annan bild som tycks ha svävat i hans medvetande när han skrev novellerna. Eller kanske låg den där som en klangbotten. – En gammal journalfilm. Det är otroligt otäckt, egentligen. Ett antal människor står och håller i linorna till en zeppelinare. Det kommer en vindpust. Ballongen far i väg. Först är det en ganska lustig stämning, men en del släpper taget. Färre och färre håller kvar i repen. De lyfter, de tänker hoppa. Men de håller kvar. Till slut är de tio meter upp i luften, och den ena efter den andra faller. – Detta har jag tänkt på hela tiden, att en del inte släpper taget förrän de passerat en gräns. När ska man lägga av? De hade blivit tillsagda att hålla i repen, de tyckte att de gjorde allt rätt. Och ändå blev det fel. Vi träffas i Jonas Karlssons skrivarlya, som ligger i Vasastan trots att Söder är hans hemmaplan. På väggen hänger bland annat ett verk av DN:s mästertecknare Martin Lamm. Jonas Karlsson lägger då och då in en prilla. Han återvänder gång på gång till skrivandets lust och glädje och låter sina fingrar löpa över ett imaginärt tangentbord för att understryka det han säger. – Efter ett tag märkte jag att personerna i de olika novellerna var besläktade med varandra. Men där är ju han, det måste vara hennes kille! Och den där! När man bara skriver på får man kontakt med sådant som man inte visste om, och man kan känna den där lilla rysningen. Att överraska sig själv… Även läsaren överraskas, ofta. I en novell kan en person som man träffat i en annan novell tidigare i boken plötsligt dyka upp som en sidofigur, i ny belysning, och han eller hon får plötsligt ett namn. Sammanhang blottas. Man bläddrar fram och tillbaka i boken för att försöka få sina aningar bekräftade. – Jag hoppas att novellerna är sådana att de liksom börjar när man har slutat läsa, att man funderar vidare på dem och deras betydelse för varandra, skriver Jonas Karlsson i ett mejl några dagar efter vårt samtal. Han vill att boken ska kännas som ”en godispåse som man inte blir trött av utan som innehåller någon form av näringsvärde och vidgar vyerna”. I samtalet talar han flera gånger om sin strävan efter att vara exakt, i synnerhet när det gäller platser och miljöer i novellerna. Samtidigt vill han undvika vad han kallar blomsterspråk. Så säger han ännu en gång att det är så fruktansvärt roligt att skriva och att ”det kanske kan bli femtio-femtio” mellan skådespeleri och skrivande i framtiden. Skådespelare, författare och du har skrivit musik. Växte du upp omgiven av kultur? – Nja, egentligen inte. Min pappa var plåtslagare och min mamma var barnsköterska. Det fanns böcker hemma, min mamma läste mycket för mig. Men vi hade ingen skivspelare hemma förrän jag kom upp i tonåren, och jag vet inte varifrån teaterintresset kom. Jonas Karlsson började gå på ekonomisk linje på gymnasiet men bytte snabbt till teaterlinjen på Södra latin. – Jag insåg att jag inte hade lusten till ekonomi. Fattade väl att man kommer mycket längre med lust än utan. Det kunde lika gärna ha blivit något annat skapande, men det blev helt rätt med teater. Det är fortfarande en väldigt stor kärlek. Nej, från början fick han inte något direkt stöd från sina föräldrar för sina teaterplaner. – Det där kan du väl ha vid sidan om som en rolig grej, det är inget man ska ha som yrke, tyckte de. Men sedan, när jag väl hade bestämt mig för att följa mitt inre har de alltid stött mig. Och Jonas Karlsson har lyckats, minst sagt, både hos kritikerna och hos publiken med det mesta han företagit sig på teater, film och i tv, från Julhunden i grön Hammarbydräkt i en julkalender till cp-skadad kille i ”Livet är en schlager”, från Puck i ”En midsommarnattsdröm” till ledande roller i ”Woyzeck” och ”I väntan på Godot”, från kungaroller (Erik XIV och Gustav III) till polis i en Mankelldeckare. Han påpekar själv att han snarare har gjort en serie genombrott än ett enda stort. Har du haft några motgångar, egentligen? – Jaha, svarar han med emfas. Men jag vill inte så gärna prata om dem. Jag vill att det ska kännas lätt, ungefär som med den här novellsamlingen. Som när Frank Sinatra sjunger. Det ska bara flyta. Man ska inte veta hur många timmar han lagt ned och kämpat för att få det att låta så bra. Är det inte svårt att hela tiden växla mellan teater, film och tv. Och som nu, att skriva? – För mig som är lite rastlös är det perfekt. Jag vill ha nytt. Känna att jag hela tiden gör något som…Helst vill jag syssla med sådant som gör att jag får lära mig något, något att behärska. Kurt Mälarstedt kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32527, "headline": "Mästaren Ford sätter punkt", "summary": "Richard Ford är en av samtidens stora amerikanska författare. Nu går han i land med trilogin om den krisande Frank Bascombe från romanerna ”Sportjournalisten” och ”Självständighetsdagen”. Ola Larsmo läser ”The Lay of the Land” – och gillar Fords underskruvade humor.", "article": "Richard Ford ”The Lay of the Land” Knoph Den dramatiska höjdpunkten i Richard Fords roman ”Självständighetsdagen” (1995) handlar om en boll. Huvudpersonen Frank Bascombe och hans neurotiske tonårsson Paul är ute på en ”Far-och-son-tripp”. Frank är skild och vet att han försummar sonen, som beter sig alltmer bisarrt. Och i ett utdraget och vedervärdigt ögonblick låter Paul sig träffas i ansiktet av en automatisk bollkastare. Basebollar är hårda saker: hans vänstra öga krossas. Det underliga är att det blir en ”lycklig” vändpunkt. I en roman som dittills handlat om hur relationerna mellan människor blir alltmer spända, absurda och outhärdliga får ”olyckan” spänningen att släppa. Paul har, förmodligen utan att förstå det, agerat i ett psykodrama mellan en stor grupp människor, han är den som ”tar smällen”. Fast ingen riktigt ser och förstår vad som händer. Som i alla riktigt bra romaner vet läsarna, utan att någon talat om det för dem, mer om vad som händer än vad huvudpersonerna gör . ”Självständighetsdagen” var en av nittiotalets allra bästa amerikanska romaner. I den första med Frank Bascombe i huvudrollen, ”Sportjournalisten” (1986), fick vi följa honom under påsken 1985, i spåren av hans son Ralphs död och skilsmässan som följde. Frank var nog på väg nedåt där: hans författardrömmar var över och hans journalistkarriär gick inget vidare. När vi mötte honom på nytt i ”Självständighetsdagen” hade tio år gått och saker hade stagat upp sig. Han var nu fastighetsmäklare, på väg in i ett nytt äktenskap och utan särskilt många drömmar, ambitioner eller andra hemsökelser. Förutom denna obehagliga känsla av svävning, av viktlöshet, en social yrsel som kunde ha politiska eller privata orsaker. Reagan-Amerika spricker upp i dem som har och inte har, hans eget liv hade knuffats ur sin kurs när Ralph dog. Fram till ”olyckan” med bollen, som frigör något inom honom. Bokens titel var naturligtvis djupt dubbeltydig: ”Independent” betyder också oberoende eller ”särskild”. I Fords nya roman ”The Lay of the Land”, den tredje och sista om Frank Bascombe, har ytterligare tio år gått. Frank är femtiofem, fortfarande fastighetsmäklare, och har nu flyttat till kusten i New Jersey. Hans andra fru Sally har oväntat gett sig av för att försöka lappa ihop relationen med sin förste make. Frank själv behandlas för prostatacancer. Ljuspunkten i hans eget liv är att han till sist fått en bra kontakt med sin vuxna dotter Clarissa. Ford har förlagt handlingen till tacksägelsedagen i november 2000, i ett pre-elfte september-USA som självt står vid en avgörande korsväg. Man räknar just om valresultatet mellan George Bush och Al Gore. Precis som i den föregående romanen löper Franks eget liv ihop med de stora sammanhangen, utan att Ford vidrör kopplingen med ett ord. Miljöskildringen är som vanligt mästerlig: romanen utspelar sig i ett landskap av mellanrum, motorvägar, slutna rika enklaver och nedgångna industrisamhällen som Bruce Springsteens Asbury Park. Sopranoland. På ett plan är Frank en hopplös figur, en sorts medelålders man som yngre människor gärna behandlar med överseende förakt. Han har misslyckats med två äktenskap, har inte många vänner, han lider av en möjligen dödlig sjukdom med lätt pinsamma vibbar. Frank vet allt det där. Under hela romansvitens gång har en stor del av behållningen legat i hans självkritiska och genomskådande kommentarer om det svåra i att inte bara leva ett ”gott liv” utan också vara en anständig människa. Han odlar nu en föreställning om att befinna sig i livets ”permanenta period”, ett behagligt tillstånd han beskriver som den tid då man inte längre behöver ”bli” någon utan på gott och ont vet vem man är, och försöker vara det så bra som möjligt. Samtidigt har han svårt att känna igen sig i ett land där frihet betyder rätten att stänga av vägen till stranden för ”utomstående” och historien är jippon med folk i sjuttonhundratalsuniformer. Hela romanen pekar fram mot den middag på ”tacksägelsedagen” då dottern, den fortfarande lika underlige sonen och kanske rent av hans förra fru Ann ska samlas i hans hem. Tanken får honom att bäva. Amerikanska kritiker har inte varit helt nöjda med trilogins del tre. New York Times tyckte till exempel att Ford förlorar sig i sidospår. Men lägger man samman de tre romanerna ser man hur skickligt komponerad helheten är. Från påsken, då Franks ännu var ung och där döden stod i centrum, till högsommarens 4 juli i del två, där oberoendets baksida och omöjlighet avhandlades – till tacksägelsedagen i november 2000, som handlar om – ja, tacksamhet. På ett utstuderat sakligt sätt skriver Ford fram det tillstånd som kallas för ”nåd”. Det han har att vara tacksam för är sådant han fått, inte förtjänat. Bakom trilogin står ett helt batteri av annan litteratur, något Ford aldrig skulle medge, då sådant anses skrämma bort läsare. Frank går igenom de tre stadier på livets väg Søren Kierkegaard beskrev som det estetiska, det etiska och det religiösa – utan att Frank för den sakens skull är särskilt ”religiös”. I ”The Lay of the Land” anspelas också öppet på en helt annan gestalt ur amerikansk litteratur, nämligen Sinclair Lewis inbilska fastighetsmäklare ”Babbitt” (1922), sinnebilden för en självupptagen och inskränkt person. Det står klart att Ford sviten igenom förhåller sig till radikalen Lewis, men vänder Babbitt-gestalten ut och in. Där denne är psykologiskt grund har Frank många insikter i mänskligt beteende, är vad man skulle kalla en ”känslig människa” utan värre fördomar, generös när han kan vara det. Babbitt förstår inte vad som sker omkring honom, Frank begriper nästan för mycket. Men precis som Babbitt misslyckas han ändå med att ta sig utanför de ramar som tiden och samhället omger honom med. Frågan är hur han skulle göra det: alla människor i trilogin är på sitt sätt ömkansvärda, de stretar i ett garn de inte ser, de är inte olyckliga, bara … fast. Men de kan också vara mer eller mindre sympatiska. Frank lyckas ganska bra med den saken. ”Realty-Wise” står det på skylten utanför Franks kontor. Det är en närmast oöversättlig ordlek, och ett bra exempel på Fords underskruvade humor. Men trilogin om Bascombe är just det: verklighetsklok. OLA LARSMO litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32528, "headline": "Lusten är hans skrivkraft", "summary": "En skrivarlya i Vasastan är skådespelaren Jonas Karlssons nya scen. Nu debuterar han som prosaförfattare med novellsamlingen ”Det andra målet” . ”Jag är rastlös, vill hela tiden ha nytt” , berättar han för DN:s Kurt Mälarstedt.", "article": "Skådespelaren Jonas Karlsson debuterar som prosaförfattare i mars och betonar att han är skådespelare först. – Absolut. Det är jag fortfarande. Det finns ingen anledning att inte tro honom. Hans ögon lyser när han säger det, och inte bara för att det förväntas av honom att han ska säga just detta. Sedan tillägger han: – Men det är så fruktansvärt roligt att skriva. Och hans ögon lyser om möjligt än mer. Han har alltid skrivit, säger han. Nu ger han ut en novellsamling med titeln ”Det andra målet” . Nej, det finns nog ingen risk att Jonas Karlsson slutar spela teater och film och göra tv. Just nu spelar han till exempel en av sönerna, den tuberkulossjuke Edmund, i ”Lång dags färd mot natt” på Dramaten. Inom kort ska han gestalta huvudpersonen i Peter Birros tv-drama i två delar om den unge August Strindberg. Och nästa vinter har han huvudrollen i samme Strindbergs drama ”Mäster Olof” på Stockholms stadsteater. Men han kommer också att fortsätta att skriva, och nära nog parallellt med ”Mäster Olof” sätter Stadsteatern upp hans andra pjäs, som han just skrivit klart. Den heter ”Första rummet” och kan ses som en fortsättning på debutpjäsen ”Nattpromenad” , som fick gott mottagande när den spelades på samma teater för två år sedan. – Ja, ”Nattpromenad” utspelades i hallen till en lägenhet. Nu har vi flyttat in i ett rum, och det kommer in ytterligare en person i handlingen. Nej, det är inte samma personer som förra gången. Men det är samma sorts pjäs. Novellerna, berättelserna, har han egentligen arbetat med i flera år, ”parallellt med allt annat, förstås” . Bearbetat, strukit. Själva samlingen började ta form på allvar under en period i arbetet med den nya pjäsen. – Jag hade fastnat. Det började bli lite spretigt. Jag skriver några noveller i stället, tänkte jag. Jag hade en massa historier som pockade på. Uppenbarligen. En av historierna handlar om en man som innanför vindrutan på en för honom okänd bil upptäcker ett brev som är adresserat till honom själv. En annan handlar om sambandet mellan det första relativt enkla mål du gjorde i den där matchen och det andra målet, det som du möjligen inte gjorde. En tredje om att undvika blotta ordet ”familjemeny” på Ikearestaurangen. En fjärde om vad man egentligen gör med en helt tom vecka. – Jag letar efter det där som inte direkt finns i språket. Det där som ser ut som ingenting men som också är någonting. Jag nästan letar efter det där som är ingenting. Eller snarare: är det här någonting Och sedan kommer man fram till att det verkligen är någonting. Men vad är det Mycket i novellerna utspelas på restaurang Gondolen i Stockholm. Där sitter till exempel en man och väntar på en kompis som inte kommer. – Det var faktiskt så att jag en gång för länge sedan satt just där och väntade på någon som inte dök upp. Det löste sig så småningom. Men den där scenen är en utgångspunkt för boken. En återkommande bild. Jonas Karlsson berättar också om en annan bild som tycks ha svävat i hans medvetande när han skrev novellerna. Eller kanske låg den där som en klangbotten. – En gammal journalfilm. Det är otroligt otäckt, egentligen. Ett antal människor står och håller i linorna till en zeppelinare. Det kommer en vindpust. Ballongen far i väg. Först är det en ganska lustig stämning, men en del släpper taget. Färre och färre håller kvar i repen. De lyfter, de tänker hoppa. Men de håller kvar. Till slut är de tio meter upp i luften, och den ena efter den andra faller. – Detta har jag tänkt på hela tiden, att en del inte släpper taget förrän de passerat en gräns. När ska man lägga av De hade blivit tillsagda att hålla i repen, de tyckte att de gjorde allt rätt. Och ändå blev det fel. Vi träffas i Jonas Karlssons skrivarlya, som ligger i Vasastan trots att Söder är hans hemmaplan. På väggen hänger bland annat ett verk av DN:s mästertecknare Martin Lamm. Jonas Karlsson lägger då och då in en prilla. Han återvänder gång på gång till skrivandets lust och glädje och låter sina fingrar löpa över ett imaginärt tangentbord för att understryka det han säger. – Efter ett tag märkte jag att personerna i de olika novellerna var besläktade med varandra. Men där är ju han, det måste vara hennes kille! Och den där! När man bara skriver på får man kontakt med sådant som man inte visste om, och man kan känna den där lilla rysningen. Att överraska sig själv Även läsaren överraskas, ofta. I en novell kan en person som man träffat i en annan novell tidigare i boken plötsligt dyka upp som en sidofigur, i ny belysning, och han eller hon får plötsligt ett namn. Sammanhang blottas. Man bläddrar fram och tillbaka i boken för att försöka få sina aningar bekräftade. – Jag hoppas att novellerna är sådana att de liksom börjar när man har slutat läsa, att man funderar vidare på dem och deras betydelse för varandra, skriver Jonas Karlsson i ett mejl några dagar efter vårt samtal. Han vill att boken ska kännas som ”en godispåse som man inte blir trött av utan som innehåller någon form av näringsvärde och vidgar vyerna” . I samtalet talar han flera gånger om sin strävan efter att vara exakt, i synnerhet när det gäller platser och miljöer i novellerna. Samtidigt vill han undvika vad han kallar blomsterspråk. Så säger han ännu en gång att det är så fruktansvärt roligt att skriva och att ”det kanske kan bli femtio-femtio” mellan skådespeleri och skrivande i framtiden. Skådespelare, författare och du har skrivit musik. Växte du upp omgiven av kultur – Nja, egentligen inte. Min pappa var plåtslagare och min mamma var barnsköterska. Det fanns böcker hemma, min mamma läste mycket för mig. Men vi hade ingen skivspelare hemma förrän jag kom upp i tonåren, och jag vet inte varifrån teaterintresset kom. Jonas Karlsson började gå på ekonomisk linje på gymnasiet men bytte snabbt till teaterlinjen på Södra latin. – Jag insåg att jag inte hade lusten till ekonomi. Fattade väl att man kommer mycket längre med lust än utan. Det kunde lika gärna ha blivit något annat skapande, men det blev helt rätt med teater. Det är fortfarande en väldigt stor kärlek. Nej, från början fick han inte något direkt stöd från sina föräldrar för sina teaterplaner. – Det där kan du väl ha vid sidan om som en rolig grej, det är inget man ska ha som yrke, tyckte de. Men sedan, när jag väl hade bestämt mig för att följa mitt inre har de alltid stött mig. Och Jonas Karlsson har lyckats, minst sagt, både hos kritikerna och hos publiken med det mesta han företagit sig på teater, film och i tv, från Julhunden i grön Hammarbydräkt i en julkalender till cp-skadad kille i ”Livet är en schlager” , från Puck i ”En midsommarnattsdröm” till ledande roller i ”Woyzeck” och ”I väntan på Godot” , från kungaroller (Erik XIV och Gustav III) till polis i en Mankelldeckare. Han påpekar själv att han snarare har gjort en serie genombrott än ett enda stort. Har du haft några motgångar, egentligen – Jaha, svarar han med emfas. Men jag vill inte så gärna prata om dem. Jag vill att det ska kännas lätt, ungefär som med den här novellsamlingen. Som när Frank Sinatra sjunger. Det ska bara flyta. Man ska inte veta hur många timmar han lagt ned och kämpat för att få det att låta så bra. Är det inte svårt att hela tiden växla mellan teater, film och tv. Och som nu, att skriva – För mig som är lite rastlös är det perfekt. Jag vill ha nytt. Känna att jag hela tiden gör något som Helst vill jag syssla med sådant som gör att jag får lära mig något, något att behärska. Kurt Mälarstedt kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32532, "headline": "Mästaren Ford sätter punkt", "summary": "Richard Ford är en av samtidens stora amerikanska författare. Nu går han i land med trilogin om den krisande Frank Bascombe från romanerna ”Sportjournalisten” och ”Självständighetsdagen” . Ola Larsmo läser ”The Lay of the Land” – och gillar Fords underskruvade humor. Böcker", "article": "Richard Ford ” The Lay of the Land” Knoph Den dramatiska höjdpunkten i Richard Fords roman ”Självständighetsdagen” (1995) handlar om en boll. Huvudpersonen Frank Bascombe och hans neurotiske tonårsson Paul är ute på en ”Far-och-son-tripp” . Frank är skild och vet att han försummar sonen, som beter sig alltmer bisarrt. Och i ett utdraget och vedervärdigt ögonblick låter Paul sig träffas i ansiktet av en automatisk bollkastare. Basebollar är hårda saker: hans vänstra öga krossas. Det underliga är att det blir en ”lycklig” vändpunkt. I en roman som dittills handlat om hur relationerna mellan människor blir alltmer spända, absurda och outhärdliga får ”olyckan” spänningen att släppa. Paul har, förmodligen utan att förstå det, agerat i ett psykodrama mellan en stor grupp människor, han är den som ”tar smällen” . Fast ingen riktigt ser och förstår vad som händer. Som i alla riktigt bra romaner vet läsarna, utan att någon talat om det för dem, mer om vad som händer än vad huvudpersonerna gör . ” Självständighetsdagen” var en av nittiotalets allra bästa amerikanska romaner. I den första med Frank Bascombe i huvudrollen, ”Sportjournalisten” (1986), fick vi följa honom under påsken 1985, i spåren av hans son Ralphs död och skilsmässan som följde. Frank var nog på väg nedåt där: hans författardrömmar var över och hans journalistkarriär gick inget vidare. När vi mötte honom på nytt i ”Självständighetsdagen” hade tio år gått och saker hade stagat upp sig. Han var nu fastighetsmäklare, på väg in i ett nytt äktenskap och utan särskilt många drömmar, ambitioner eller andra hemsökelser. Förutom denna obehagliga känsla av svävning, av viktlöshet, en social yrsel som kunde ha politiska eller privata orsaker. Reagan-Amerika spricker upp i dem som har och inte har, hans eget liv hade knuffats ur sin kurs när Ralph dog. Fram till ”olyckan” med bollen, som frigör något inom honom. Bokens titel var naturligtvis djupt dubbeltydig: ”Independent” betyder också oberoende eller ”särskild” . I Fords nya roman ”The Lay of the Land” , den tredje och sista om Frank Bascombe, har ytterligare tio år gått. Frank är femtiofem, fortfarande fastighetsmäklare, och har nu flyttat till kusten i New Jersey. Hans andra fru Sally har oväntat gett sig av för att försöka lappa ihop relationen med sin förste make. Frank själv behandlas för prostatacancer. Ljuspunkten i hans eget liv är att han till sist fått en bra kontakt med sin vuxna dotter Clarissa. Ford har förlagt handlingen till tacksägelsedagen i november 2000, i ett pre-elfte september-USA som självt står vid en avgörande korsväg. Man räknar just om valresultatet mellan George Bush och Al Gore. Precis som i den föregående romanen löper Franks eget liv ihop med de stora sammanhangen, utan att Ford vidrör kopplingen med ett ord. Miljöskildringen är som vanligt mästerlig: romanen utspelar sig i ett landskap av mellanrum, motorvägar, slutna rika enklaver och nedgångna industrisamhällen som Bruce Springsteens Asbury Park. Sopranoland. På ett plan är Frank en hopplös figur, en sorts medelålders man som yngre människor gärna behandlar med överseende förakt. Han har misslyckats med två äktenskap, har inte många vänner, han lider av en möjligen dödlig sjukdom med lätt pinsamma vibbar. Frank vet allt det där. Under hela romansvitens gång har en stor del av behållningen legat i hans självkritiska och genomskådande kommentarer om det svåra i att inte bara leva ett ”gott liv” utan också vara en anständig människa. Han odlar nu en föreställning om att befinna sig i livets ”permanenta period” , ett behagligt tillstånd han beskriver som den tid då man inte längre behöver ”bli” någon utan på gott och ont vet vem man är, och försöker vara det så bra som möjligt. Samtidigt har han svårt att känna igen sig i ett land där frihet betyder rätten att stänga av vägen till stranden för ”utomstående” och historien är jippon med folk i sjuttonhundratalsuniformer. Hela romanen pekar fram mot den middag på ”tacksägelsedagen” då dottern, den fortfarande lika underlige sonen och kanske rent av hans förra fru Ann ska samlas i hans hem. Tanken får honom att bäva. Amerikanska kritiker har inte varit helt nöjda med trilogins del tre. New York Times tyckte till exempel att Ford förlorar sig i sidospår. Men lägger man samman de tre romanerna ser man hur skickligt komponerad helheten är. Från påsken, då Franks ännu var ung och där döden stod i centrum, till högsommarens 4 juli i del två, där oberoendets baksida och omöjlighet avhandlades – till tacksägelsedagen i november 2000, som handlar om – ja, tacksamhet. På ett utstuderat sakligt sätt skriver Ford fram det tillstånd som kallas för ”nåd” . Det han har att vara tacksam för är sådant han fått, inte förtjänat. Bakom trilogin står ett helt batteri av annan litteratur, något Ford aldrig skulle medge, då sådant anses skrämma bort läsare. Frank går igenom de tre stadier på livets väg Søren Kierkegaard beskrev som det estetiska, det etiska och det religiösa – utan att Frank för den sakens skull är särskilt ”religiös” . I ”The Lay of the Land” anspelas också öppet på en helt annan gestalt ur amerikansk litteratur, nämligen Sinclair Lewis inbilska fastighetsmäklare ”Babbitt” (1922), sinnebilden för en självupptagen och inskränkt person. Det står klart att Ford sviten igenom förhåller sig till radikalen Lewis, men vänder Babbitt-gestalten ut och in. Där denne är psykologiskt grund har Frank många insikter i mänskligt beteende, är vad man skulle kalla en ”känslig människa” utan värre fördomar, generös när han kan vara det. Babbitt förstår inte vad som sker omkring honom, Frank begriper nästan för mycket. Men precis som Babbitt misslyckas han ändå med att ta sig utanför de ramar som tiden och samhället omger honom med. Frågan är hur han skulle göra det: alla människor i trilogin är på sitt sätt ömkansvärda, de stretar i ett garn de inte ser, de är inte olyckliga, bara…fast. Men de kan också vara mer eller mindre sympatiska. Frank lyckas ganska bra med den saken. ”Realty-Wise” står det på skylten utanför Franks kontor. Det är en närmast oöversättlig ordlek, och ett bra exempel på Fords underskruvade humor. Men trilogin om Bascombe är just det: verklighetsklok. OLA LARSMO litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32536, "headline": "Språkkänsla gav honom filmroll", "summary": "Korhan Abay är stor tv-kändis i Turkiet. Han erbjöds rollen som Turkiets utrikesminister i Helena Bergströms film ”Se upp för dårarna” . Men han ville spela en större roll – och lärde sig svenska på rekordtid.", "article": "– Det är en hobby jag har, att lära mig nya språk, berättar Korhan Abay, lika lågmält vänlig som sin rollfigur. ” Se upp för dårarna” är främst en historia om vänskap mellan Elin och Yasmin, två unga kvinnor vars dröm är att bli antagna till polishögskolan. Men i bakgrunden finns en annan berättelse, den om hur högutbildade invandrare springer in i den svenska misstänksamhetens stenvägg och ger upp hoppet. Korhan Abay spelar Yasmins pappa dr Sinan Demiroglu. En hjärtspecialist med världsrenommé som inte lyckats få ett läkarjobb i Sverige utan arbetar som tunnelbaneförare. Alltmer tillknäppt och bitter har han till slut också blivit lämnad av sin fru. – Det är en mycket stolt man och det uppskattar jag hos honom, jag tycker om stolta människor. Men Sinan går för långt i sin stolthet, den blir ett hinder för honom, säger Korhan Abay, som tycker att dr Sinan går emot schablonbilderna. – I västeuropeiska filmer porträtteras invandrare på ett visst sätt, som stackars okunniga killar på kant med samhället. I den här filmen är han en intellektuell, en internationellt framgångsrik läkare, men han får ändå problem. Det är en rollfigur som går utanför klichéerna. Historien om hur det kommer sig att mannen som ledde den internationella finalen i Eurovision Song Contest i Istanbul 2004 nu spelar bitter invandrarpappa i en svensk film är ganska märklig. Det var filmens manusförfattare, Denize Karabuda, som sökte upp Abay för att försöka övertala honom att ta en mindre roll som Turkiets utrikesminister. Det rörde sig endast om ett par scener och Abay skulle tala turkiska. Men när Korhan Abay fick höra talas om projektet ville han mer. – Det var en utmaning för mig. Och Sverige är en legendarisk plats för min generations turkar som haft ett socialistiskt engagemang, med Olof Palme och socialdemokratin. När Palme dog var det som att förlora en nära släkting. Dessutom är Helena Bergström en välkänd skådespelare i Turkiet, Korhan Abay rabblar upp en rad av hennes rollprestationer som han sett och uppskattat, filmer som ”Änglagård” och ”Under solen” . Så han avbröt sina just påbörjade ryskstudier och började plugga svenska i stället. Knappt fyra månader senare drog repetitionerna i gång och Korhan Abay tog sig utan problem igenom sina, på svenska. Han talar redan sju åtta språk obehindrat, en stor hjälp vid alla de stora tv-galor som numera är Korhan Abays specialitet. Det var femton år sedan han gjorde en filmroll i Turkiet. – Så det är väldigt roligt att göra den här rollen. Märkte du någon skillnad mellan svensk och turkisk filmkultur vid inspelningen – Ja, Helena Bergström var otrolig med skådespelarna. Hon var som en mamma, aldrig som en boss och fick alla att må väldigt bra, vilket också gjorde att alla kunde prestera bra. Det är något som turkiska regissörer inte är särskilt bra på. Och i slutändan tycker Korhan Abay att det blev en film som bär på mer än bara några timmars underhållning. – Det finns ett fantastiskt mänskligt budskap i den här filmen, att vi måste se upp för de dörrar som stängs mellan människor. Det är viktigt i vår materialistiska värld. Det är ännu inte klart om ”Se upp för dårarna” kommer att visas i Turkiet. Det beror lite på hur den går i Sverige. – Men min son tror att den kan bli en publiksuccé i Turkiet, säger Korhan Abay och gör en gest mot en ung, tystlåten man som hela tiden suttit med under intervjun tillsammans med Abays assistent. Första steget är att försöka få den visad på någon av Turkiets internationella filmfestivaler, i Ankara eller Istanbul. Men just nu hoppas Korhan Abay på något helt annat: en vinst för Turkiet i Eurovisionsschlagerfinalen den 12 maj i Helsingfors. I så fall kan Europa se fram emot ett nytt Korhan Abay-framträdande när nästa års final hålls i Turkiet. Jenny Aschenbrenner kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32537, "headline": "Språkkänsla gav honom filmroll", "summary": "Korhan Abay är stor tv-kändis i Turkiet. Han erbjöds rollen som Turkiets utrikesminister i Helena Bergströms film ”Se upp för dårarna”. Men han ville spela en större roll – och lärde sig svenska på rekordtid.", "article": "– Det är en hobby jag har, att lära mig nya språk, berättar Korhan Abay, lika lågmält vänlig som sin rollfigur. ”Se upp för dårarna” är främst en historia om vänskap mellan Elin och Yasmin, två unga kvinnor vars dröm är att bli antagna till polishögskolan. Men i bakgrunden finns en annan berättelse, den om hur högutbildade invandrare springer in i den svenska misstänksamhetens stenvägg och ger upp hoppet. Korhan Abay spelar Yasmins pappa dr Sinan Demiroglu. En hjärtspecialist med världsrenommé som inte lyckats få ett läkarjobb i Sverige utan arbetar som tunnelbaneförare. Alltmer tillknäppt och bitter har han till slut också blivit lämnad av sin fru. – Det är en mycket stolt man och det uppskattar jag hos honom, jag tycker om stolta människor. Men Sinan går för långt i sin stolthet, den blir ett hinder för honom, säger Korhan Abay, som tycker att dr Sinan går emot schablonbilderna. – I västeuropeiska filmer porträtteras invandrare på ett visst sätt, som stackars okunniga killar på kant med samhället. I den här filmen är han en intellektuell, en internationellt framgångsrik läkare, men han får ändå problem. Det är en rollfigur som går utanför klichéerna. Historien om hur det kommer sig att mannen som ledde den internationella finalen i Eurovision Song Contest i Istanbul 2004 nu spelar bitter invandrarpappa i en svensk film är ganska märklig. Det var filmens manusförfattare, Denize Karabuda, som sökte upp Abay för att försöka övertala honom att ta en mindre roll som Turkiets utrikesminister. Det rörde sig endast om ett par scener och Abay skulle tala turkiska. Men när Korhan Abay fick höra talas om projektet ville han mer. – Det var en utmaning för mig. Och Sverige är en legendarisk plats för min generations turkar som haft ett socialistiskt engagemang, med Olof Palme och socialdemokratin. När Palme dog var det som att förlora en nära släkting. Dessutom är Helena Bergström en välkänd skådespelare i Turkiet, Korhan Abay rabblar upp en rad av hennes rollprestationer som han sett och uppskattat, filmer som ”Änglagård” och ”Under solen”. Så han avbröt sina just påbörjade ryskstudier och började plugga svenska i stället. Knappt fyra månader senare drog repetitionerna i gång och Korhan Abay tog sig utan problem igenom sina, på svenska. Han talar redan sju åtta språk obehindrat, en stor hjälp vid alla de stora tv-galor som numera är Korhan Abays specialitet. Det var femton år sedan han gjorde en filmroll i Turkiet. – Så det är väldigt roligt att göra den här rollen. Märkte du någon skillnad mellan svensk och turkisk filmkultur vid inspelningen? – Ja, Helena Bergström var otrolig med skådespelarna. Hon var som en mamma, aldrig som en boss och fick alla att må väldigt bra, vilket också gjorde att alla kunde prestera bra. Det är något som turkiska regissörer inte är särskilt bra på. Och i slutändan tycker Korhan Abay att det blev en film som bär på mer än bara några timmars underhållning. – Det finns ett fantastiskt mänskligt budskap i den här filmen, att vi måste se upp för de dörrar som stängs mellan människor. Det är viktigt i vår materialistiska värld. Det är ännu inte klart om ”Se upp för dårarna” kommer att visas i Turkiet. Det beror lite på hur den går i Sverige. – Men min son tror att den kan bli en publiksuccé i Turkiet, säger Korhan Abay och gör en gest mot en ung, tystlåten man som hela tiden suttit med under intervjun tillsammans med Abays assistent. Första steget är att försöka få den visad på någon av Turkiets internationella filmfestivaler, i Ankara eller Istanbul. Men just nu hoppas Korhan Abay på något helt annat: en vinst för Turkiet i Eurovisionsschlagerfinalen den 12 maj i Helsingfors. I så fall kan Europa se fram emot ett nytt Korhan Abay-framträdande när nästa års final hålls i Turkiet. Jenny Aschenbrenner kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32541, "headline": "Franska stjärnor i personlig guide", "summary": "Kristoffer Leandoer har skrivit en engagerad essäbok om den litterära modernismen i Frankrike. En bok av ett slag som blivit alltmer sällsynt i Sverige. Tag och läs, skriver Magnus Hedlund.", "article": "Kristoffer Leandoer ”Huset som Proust byggde. 200 årS fransk modernism” Albert Bonniers förlag Kristoffer Leandoer har framstått som en otålig mångsysslare på det litterära fältet, översättare, poet, tidskriftsredaktör, introduktör som hoppar mellan skräckromantik och Marcel Proust utan tvekan eller synbara problem. Något överraskad blir man när han nu utger ett stort samlat översiktsverk, om än indelat i individuella nedslag. ”Huset som Proust byggde. 200 års fransk modernism” är en bok av ett slag som blivit alltmer sällsynt i Sverige, på enbart ont, en personlig, energisk, engagerad genomgång i essäform av en litterär tradition eller epok. Litteraturkritik i bästa mening. Man kan förstås invända att av alla epoker och traditioner är möjligen den franska modernistiska den mest genomtröskade – till och med på svenska. Lyckligtvis har detta inte avskräckt Leandoer, som skriver så att det skulle gå utmärkt att använda boken också som introduktion även om den i första hand vänder sig till den som redan har en aning insikt i modernismens historia och känner dess främsta namn. Flera av dessa är nämligen utelämnade och får tänkas in mellan raderna. I gengäld får man också en komprimerad och rolig essä om den franska deckarlitteraturens historia. Leandoer daterar helt enkelt upp ämnet, han har läst in några av de senaste kritiska verken, biografier och annat, och kan justera gamla efterhängsna missförstånd och avfärda gamla kära anekdoter som just anekdoter. Och att några av de ”stora” namnen inte finns med betyder inte så mycket. Det måste vara en riktig – och i allmänhet mycket fruktbar – princip att skriva om det man gillar, lustprincipen alltså. Och med mer eller mindre motstånd fogar han in sina författare i sin valda tradition. Enligt förordet menar han sig nämligen presentera en ”mottradition”, en tradition där litteraturen förs tillbaka till litteraturen, blir självrefererande: ”Huset som Proust byggde är ett rent luftslott. Det är själva poängen med detta hus. _ _ _ Den litterära tradition vi följer i den här boken är en mottradition som målmedvetet flyttar litteraturen från den allmänt vedertagna verkligheten till den subjektiva, det vi följer är litteraturens stegvisa förvandling till litteratur, dess långsamma resa hem.” Men i en modernism fullproppad med ”mottraditioner” är det osäkert om just det låter sig göras. Men det spelar mindre roll. Programförklaringar är ändå oftast bara förevändningar. Han tar avstamp i Gérard de Nerval, kommer snart över på Lautréamont och Jules Laforgue, ”marodörerna från Montevideo”. Laforge tillhör ju inte de av svenska kritiker sönderskrivna författarna och Leandoer beskriver fint hur den förmenta ironin hos Laforgue i själva verket är ”ett sätt att kunna tala om det viktiga”. Så fortsätter det fram till nutiden och författare som Bernard Noël, Jean Echenoz och Michel Houellebecq. Proust är huvudnumret och också den likare som dyker upp i nästan varje essä. Det är ett roligt grepp och adekvat, de flesta moderna franska författare har av nödvändighet ett förhållningssätt till Proust. Att söka efter det också där det verkar svårt eller rent av onödigt ger många goda iakttagelser och nya infallsvinklar. Också de belgiska symbolisterna, Maurice Maeterlinck, Émile Verhaeren och några till, får vara med på ett hörn och det är väl vackert så. De nära förbindelserna mellan de belgiska litterära och konstnärliga symbolisterna, art nouveau-arkitekterna och den framväxande arbetarrörelsen i landet, som Leandoer snuddar vid, hade jag gärna läst mera om. Allt detta blomstrade ju under en och samma epok i Belgien på armlängds avstånd från det franska moderna genombrottet. Och kom att forma en alldeles egen tradition i det lilla grannlandet. Det är förstås trevligt att se att den omöjlige, ”översvinnlige”, Georges Rodenbach med sin döda stad ändå återfinns i brödtexten. Men varför envisas Leandoer med att skriva Brygge (Brugge på flamländska och Bruges på franska) med tyskt ü? Jag fastnade särskilt för det lilla stycket om Emmanuel Bove (1898–1945) ”Den amputerade pendlaren”, som rubriken lyder och med ett citat från Herman Bang som ledmotiv: ”Men vet ni vad, sa han och reste sig, jag tror egentligen att alla vi som var med den gången, vi förlorade alla ett eller annat osynligt ben.” Bang syftade på ett annat krig än det som Boves huvudpersoner varit med i, men det osynliga, amputerade benet är detsamma. Eftersom denna förlust är osynlig blir Boves till synes friska och starka unga män obegripliga och osympatiska för sin omgivning, skriver Leandoer, de har redan förlorat och vet om det. Det är en enkel och tydlig kritisk metafor som bär genom hela artikeln. Om detta speciella ”utanförskap” (om man nu kan använda detta besudlade ord längre) handlar alla Boves böcker – av vilka en, ”Mina vänner”, finns på svenska. Säkert är att Bengt Holmqvists och Torsten Ekboms – för att nämna två tidigare kritiker vid denna tidning som i bokform behandlat fransk litterär modernism – kartläggning av de modernistiska rötterna är bredare och tydligare i detaljer, ofta elegantare, men i enskildheter mindre personlig än Leandoers. Det finns ibland en vaghet i Leandoers stil, definitioner blir lite lösa, lite suddiga, entusiasmen kan skymma sikten. Vad betyder till exempel förordets ”den allmänt vedertagna verkligheten” eller att en skönlitterär text inte kan förstås utanför sig själv? Problemet blir här och var akut eftersom det uppenbarligen är den sortens (?) texter som Leandoer särskilt uppskattar. Å andra sidan, vad sysslar han med genom hela boken om inte att ge läsaren redskap att förstå just dessa texter? Kanske borde han varit tydligare med att meddela att detta inte är den franska litterära modernismens historia, alltför många betydelsefulla författarskap är utelämnade, ibland inte ens refererade till, också i den ”mottradition” som här presenteras, om jag förstått saken rätt. Och nog kom det några fina diktare, eller åtminstone dikter, från de förkättrade surrealisterna, vid sidan av Robert Desnos, innan ”tricksen”, som Leandoer kallar det, tog över. Visst kan man lätt hålla med om att rörelsen var överreklamerad, mest kanske tack vare ledaren och överreklammakaren André Breton, men dess påverkan på konst och litteratur både i Frankrike och runtom i världen då och framöver var enorm och större också på flera av de här presenterade författarskapen än vad Leandoer tycks vilja medge. Men tag och läs. Det är inte var dag man får en provokativ och lättläst bok om franska litterära modernister med massor av nya lästips och möjliga förgreningar ut ur och in i diverse självreferande texter, för att inte tala om den allmänt vedertagna verkligheten. Magnus Hedlund Författare och översättare. Gav senast ut romanen ”Ärligt talat”. litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32542, "headline": "Franska stjärnor i personlig guide", "summary": "Kristoffer Leandoer har skrivit en engagerad essäbok om den litterära modernismen i Frankrike. En bok av ett slag som blivit alltmer sällsynt i Sverige. Tag och läs, skriver Magnus Hedlund. Böcker", "article": "Kristoffer Leandoer ” Huset som Proust byggde. 200 årS fransk modernism” Albert Bonniers förlag ) Kristoffer Leandoer har framstått som en otålig mångsysslare på det litterära fältet, översättare, poet, tidskriftsredaktör, introduktör som hoppar mellan skräckromantik och Marcel Proust utan tvekan eller synbara problem. Något överraskad blir man när han nu utger ett stort samlat översiktsverk, om än indelat i individuella nedslag. ”Huset som Proust byggde. 200 års fransk modernism” är en bok av ett slag som blivit alltmer sällsynt i Sverige, på enbart ont, en personlig, energisk, engagerad genomgång i essäform av en litterär tradition eller epok. Litteraturkritik i bästa mening. Man kan förstås invända att av alla epoker och traditioner är möjligen den franska modernistiska den mest genomtröskade – till och med på svenska. Lyckligtvis har detta inte avskräckt Leandoer, som skriver så att det skulle gå utmärkt att använda boken också som introduktion även om den i första hand vänder sig till den som redan har en aning insikt i modernismens historia och känner dess främsta namn. Flera av dessa är nämligen utelämnade och får tänkas in mellan raderna. I gengäld får man också en komprimerad och rolig essä om den franska deckarlitteraturens historia. Leandoer daterar helt enkelt upp ämnet, han har läst in några av de senaste kritiska verken, biografier och annat, och kan justera gamla efterhängsna missförstånd och avfärda gamla kära anekdoter som just anekdoter. Och att några av de ”stora” namnen inte finns med betyder inte så mycket. Det måste vara en riktig – och i allmänhet mycket fruktbar – princip att skriva om det man gillar, lustprincipen alltså. Och med mer eller mindre motstånd fogar han in sina författare i sin valda tradition. Enligt förordet menar han sig nämligen presentera en ”mottradition” , en tradition där litteraturen förs tillbaka till litteraturen, blir självrefererande: ” Huset som Proust byggde är ett rent luftslott. Det är själva poängen med detta hus. _ _ _ Den litterära tradition vi följer i den här boken är en mottradition som målmedvetet flyttar litteraturen från den allmänt vedertagna verkligheten till den subjektiva, det vi följer är litteraturens stegvisa förvandling till litteratur, dess långsamma resa hem.” Men i en modernism fullproppad med ”mottraditioner” är det osäkert om just det låter sig göras. Men det spelar mindre roll. Programförklaringar är ändå oftast bara förevändningar. Han tar avstamp i Gérard de Nerval, kommer snart över på Lautréamont och Jules Laforgue, ”marodörerna från Montevideo” . Laforge tillhör ju inte de av svenska kritiker sönderskrivna författarna och Leandoer beskriver fint hur den förmenta ironin hos Laforgue i själva verket är ”ett sätt att kunna tala om det viktiga” . Så fortsätter det fram till nutiden och författare som Bernard Noël, Jean Echenoz och Michel Houellebecq. Proust är huvudnumret och också den likare som dyker upp i nästan varje essä. Det är ett roligt grepp och adekvat, de flesta moderna franska författare har av nödvändighet ett förhållningssätt till Proust. Att söka efter det också där det verkar svårt eller rent av onödigt ger många goda iakttagelser och nya infallsvinklar. Också de belgiska symbolisterna, Maurice Maeterlinck, Émile Verhaeren och några till, får vara med på ett hörn och det är väl vackert så. De nära förbindelserna mellan de belgiska litterära och konstnärliga symbolisterna, art nouveau-arkitekterna och den framväxande arbetarrörelsen i landet, som Leandoer snuddar vid, hade jag gärna läst mera om. Allt detta blomstrade ju under en och samma epok i Belgien på armlängds avstånd från det franska moderna genombrottet. Och kom att forma en alldeles egen tradition i det lilla grannlandet. Det är förstås trevligt att se att den omöjlige, ”översvinnlige” , Georges Rodenbach med sin döda stad ändå återfinns i brödtexten. Men varför envisas Leandoer med att skriva Brygge (Brugge på flamländska och Bruges på franska) med tyskt ü Jag fastnade särskilt för det lilla stycket om Emmanuel Bove (1898–1945) ”Den amputerade pendlaren” , som rubriken lyder och med ett citat från Herman Bang som ledmotiv: ”Men vet ni vad, sa han och reste sig, jag tror egentligen att alla vi som var med den gången, vi förlorade alla ett eller annat osynligt ben.” Bang syftade på ett annat krig än det som Boves huvudpersoner varit med i, men det osynliga, amputerade benet är detsamma. Eftersom denna förlust är osynlig blir Boves till synes friska och starka unga män obegripliga och osympatiska för sin omgivning, skriver Leandoer, de har redan förlorat och vet om det. Det är en enkel och tydlig kritisk metafor som bär genom hela artikeln. Om detta speciella ”utanförskap” (om man nu kan använda detta besudlade ord längre) handlar alla Boves böcker – av vilka en, ”Mina vänner” , finns på svenska. Säkert är att Bengt Holmqvists och Torsten Ekboms – för att nämna två tidigare kritiker vid denna tidning som i bokform behandlat fransk litterär modernism – kartläggning av de modernistiska rötterna är bredare och tydligare i detaljer, ofta elegantare, men i enskildheter mindre personlig än Leandoers. Det finns ibland en vaghet i Leandoers stil, definitioner blir lite lösa, lite suddiga, entusiasmen kan skymma sikten. Vad betyder till exempel förordets ”den allmänt vedertagna verkligheten” eller att en skönlitterär text inte kan förstås utanför sig själv Problemet blir här och var akut eftersom det uppenbarligen är den sortens ( texter som Leandoer särskilt uppskattar. Å andra sidan, vad sysslar han med genom hela boken om inte att ge läsaren redskap att förstå just dessa texter Kanske borde han varit tydligare med att meddela att detta inte är den franska litterära modernismens historia, alltför många betydelsefulla författarskap är utelämnade, ibland inte ens refererade till, också i den ”mottradition” som här presenteras, om jag förstått saken rätt. Och nog kom det några fina diktare, eller åtminstone dikter, från de förkättrade surrealisterna, vid sidan av Robert Desnos, innan ”tricksen” , som Leandoer kallar det, tog över. Visst kan man lätt hålla med om att rörelsen var överreklamerad, mest kanske tack vare ledaren och överreklammakaren André Breton, men dess påverkan på konst och litteratur både i Frankrike och runtom i världen då och framöver var enorm och större också på flera av de här presenterade författarskapen än vad Leandoer tycks vilja medge. Men tag och läs. Det är inte var dag man får en provokativ och lättläst bok om franska litterära modernister med massor av nya lästips och möjliga förgreningar ut ur och in i diverse självreferande texter, för att inte tala om den allmänt vedertagna verkligheten. Magnus Hedlund Författare och översättare. Gav senast ut romanen ”Ärligt talat” . litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32550, "headline": "Rutinerade debutanter gör musikal av \"Rivierans guldgossar\"", "summary": "Nu står 1980-talets dansfilmer på kö för att förvandlas till musikaler. Loa Falkman och Robert Gustafsson hoppas att \"Rivierans guldgossar\" ska gå bättre på Cirkus än vad den gjorde på Broadway.", "article": "\"Rivierans guldgossar\" är en i en lång rad av 80-talsfilmer som förvandlats till musikal på senare år. De flesta kommer ihåg filmen från 1988 med Steve Martin och Michael Caine som de två solochvårarna som slåss om rika amerikanskor på Franska rivieran, men redan 1964 filmades historien med Marlon Brando och David Niven. Då hette den \"Bedtime story\". På Broadway blev \"Rivierans guldgossar\" ingen långvarig succé. Loa Falkman och Robert Gustafsson hoppas det ska gå bättre på Cirkus i Stockholm med dem som de två skojarna som börjar som mästare och lärling, men som snart märker att stället inte är stort nog för båda. De slår vad om vem som först kan lura förmögenheten av den unga miljonärskan Christine Colgate. Förloraren lämnar det omstridda reviret. Privatteaterscenernas guldkalv Robert Gustafsson har länge varit utsatt för en övertalningskampanj för att sjunga musikal. Att han kan ta ton har han visat i \"Rhapsody in rock\" och \"Så ska det låta\". Problemet har varit att han inte står ut med musikaler. - Jag har svårt för de tillgjorda maneren, hur folk rör sig och speciellt de omöjliga talpartierna mellan sångerna. Alla tjejer talar genom näsan och alla killar heter Johnny och har tajta byxor, säger Robert Gustafsson. Suzanne Reuter spelar liksom Åsa Fång och Charlott Strandberg de rika offren för svindlarna. Reuter är närmast förvånad över hur lugnt hon tar det faktum att hon ska bli musikalstjärna. - Jag brukar inte tycka om den här typen av utmaningar. Det borde vara som en smältugn i huvudet av nervositet, men just nu känns det bara roligt, säger hon. Robert Gustafsson blev skickad till Broadway av privatteaterproducenten Vicky von der Lancken för att spana efter något att sjunga i. Han gjorde tummen ner för Monty Python-musikalen \"Spamalot\", men gav klartecken för \"Rivierans guldgossar\" i stället. Det gillade att historien var tillräckligt bra för att klara sig utan sångerna. - Det är bra musik, men det är inte den som för handlingen framåt. Jag tror inte på musikaler där någon helt plötsligt blivit kär bara för att man har sjungit en sång, säger Robert Gustafsson. Han har märkt att de nya musikalerna med 80-talstema lockar hela familjen till teatern. - På 90-talet gick äkta par och företagsgäng och såg sängkammarfarser. Nu tar föräldrar med sina tonåringar och ser musikaler baserade på filmerna de såg när de var unga. 80-talets dansfilmer som förvandlats 80-talets dansfilmer som förvandlats till musikaler står på kö för att få premiär. I \"Footloose\" dansade Kevin Bacon som tonåring i trots mot vuxenvärldens förbud. I november sätter Hasse Wallman upp musikalversionen på Storan i Göteborg. Efter årsskiftet går den vidare till Intiman i Stockholm. - Jag hoppas att få Helena Paparizou i den kvinnliga huvudrollen. Hon har fått ett erbjudande av mig, men har inte tackat ja ännu, säger Hasse Wallman. Roine Söderlund som ska regissera har tidigare satt upp musikalen på Island. \"Dirty dancing\" hade i höstas Londonpremiär i en nyskriven version, gjord av Eleanor Bergstein som också skrev manuset till filmen. Hösten 2008 får den premiär på Oscarsteatern i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32557, "headline": "Stålmannen som aldrig lyfte", "summary": "Filmskådespelaren Ben Affleck gör sitt livs roll som den första Stålmannenstjärnan George Reeves i noirfilmen ”Hollywoodland”. Vi har pratat med Affleck och Adrien Brody, som spelar privatdetektiv i filmen.", "article": "Den 16 juni 1959 hittades skådespelaren George Reeves död i sitt hem på 1579 Benedict Canyon Drive i Hollywood Hills. Hans ansikte hade genomborrats av ett enda skott från ett Lugergevär medan hans älskarinna och hennes vänner festade på bottenvåningen. Mannen som blivit Stålmannen med hela USA i teverutan hade plötsligt tagit sitt liv. Eller? Det mystiska dödsfallet sände chockvågor genom pojkrummen med unga fans i superhjältetrikåer. – George Reeves är den mest hjärtskärande roll jag någonsin gjort. Han ville vara en seriös filmskådespelare men blev fånge i Stålmannen-dräkter, säger Ben Affleck, som själv fångats med epitet som ”Gigli” och ”New Jersey girl” efter några dunderfiaskon. Och efter att ha blivit ”Bennifer” med hela världen när han dejtade Jennifer Lopez vet Affleck hur det är att få en tvångströja av skvallerpressen. I ”Hollywoodland” finns en hjärtslitande scen som är en lightversion av Ricky Gervais statistkomedi ”Extras”. En stolt Reeves deltar i smygvisningen av ”Härifrån till evigheten” där han lyckats få en liten roll. När han väl dyker upp på duken skriker testpubliken ”It’s a bird! It’s a plane!”. – Jag förstår att Reeves började dricka klockan 9 på morgonen. ”Hollywoodland” visar hur tragiskt det är med vuxna män som bär Stålmannendräkt. Man försöker vara cool men gör något som är otroligt löjligt. Jag försökte spela rollen med en känsla av förödmjukelse. Och, tro mig, det var inte svårt att göra i en stekhet ulldräkt med små röda läderbyxor över min torso, ler Ben Affleck med bländvita tänder på Venedigs filmfestival, där han fick pris som bästa skådespelare tillsammans med Helen Mirren (”The queen”). ”Hollywoodland” är en färd till drömfabrikens mörka hjärta med spelfilmsdebutanten Alan Coulter som tidigare regisserat teveserier som ”Six feet under” och ”Sopranos”. Diane Lane spelar Reeves älskarinna, fru till Bob Hoskins mäktiga filmboss. Adrien Brody spelar en identitetskrisande privatdetektiv som börjar snoka i Reeves död. Affleck spelar den försupne Reeves med en blandning av charm och melankoli, kvickhet och självförakt. Precis som Coulter menar Affleck att filmen handlar om Hollywoods kärnämnen – identitet och ärelystnad. – Jag jobbar i en ”business” där man hela tiden skiftar identitet genom att spela olika figurer. Samtidigt handlar det om att skapa en identitet som går att sälja till publiken som en vara, säger Ben Affleck, som lever på sitt kraftiga käkparti, sin karismatiska charm och humor bakom den lite träiga collegefasaden. Ben Affleck kastades in som barnskådespelare av sin mamma i independentfilmen ”The dark end of the street” 1981. Men slog igenom först i Gus van Sants ”Good will hunting” (1997), där han också Oscarbelönades för manuset som han skrev tillsammans med vännen Matt Damon. Efter en rad halvfloppar i popcornträsket som kulminerade med dunderfiaskot ”Gigli” har ”Hollywoodland” reparerat Afflecks lite skamfilade varumärke. – Jag har ramlat och slagit mig några gånger under min filmkarriär, men det är både nödvändigt och okej. Jag vill göra fler filmer som ”Hollywoodland”. Och regissera mina egna filmer, säger Affleck, som just regisserat Denis Lehane-deckaren ”Gone, baby, gone” – femton år efter lågbudgetdebuten ”I killed my lesbian wife, hung her on a meat hook, and now I have a three-picture deal at Disney”. Fast själv är han mest påverkad av att ha blivit förälder tillsammans med Jennifer Garner, sin motspelerska från superhjältefilmen ”Daredevil”. – Papparollen är den mest intressanta i mitt liv. Jag vill inte vara ute och springa längre. Min enda lilla dröm är få en stund för mig själv och läsa något som inte är ett filmmanus, säger Ben Affleck anspråkslöst – bara för att dyka upp som smyghånglare på Youtube några månader senare. Härnäst spelar Affleck gangster i ”Smokin’ aces”, en kontraktmördarthriller som utspelar sig i Las Vegas. – Det är en fullständigt bisarr Lynch-möter-Tarantino-film, där olika maffiagrupperingar försöker hinna först med att mörda en tjallare (Jeremy Piven), säger Ben Affleck. Några fler superhjälteroller är han inte inne på. – Min son kommer aldrig att få bära den där Stålmannenkostymen. Den ska dö. Jag ska slängas på barbecue-grillen, haha. Nicholas Wennö nicholas.wenno@dn.se 08-738 21 61 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32558, "headline": "Stålmannen som aldrig lyfte", "summary": "Filmskådespelaren Ben Affleck gör sitt livs roll som den första Stålmannenstjärnan George Reeves i noirfilmen ”Hollywoodland” . ( Vi har pratat med Affleck och Adrien Brody, som spelar privatdetektiv i filmen.", "article": "Den 16 juni 1959 hittades skådespelaren George Reeves död i sitt hem på 1579 Benedict Canyon Drive i Hollywood Hills. Hans ansikte hade genomborrats av ett enda skott från ett Lugergevär medan hans älskarinna och hennes vänner festade på bottenvåningen. Mannen som blivit Stålmannen med hela USA i teverutan hade plötsligt tagit sitt liv. Eller Det mystiska dödsfallet sände chockvågor genom pojkrummen med unga fans i superhjältetrikåer. – George Reeves är den mest hjärtskärande roll jag någonsin gjort. Han ville vara en seriös filmskådespelare men blev fånge i Stålmannen-dräkter, säger Ben Affleck, som själv fångats med epitet som ”Gigli” och ”New Jersey girl” efter några dunderfiaskon. Och efter att ha blivit ”Bennifer” med hela världen när han dejtade Jennifer Lopez vet Affleck hur det är att få en tvångströja av skvallerpressen. I ”Hollywoodland” finns en hjärtslitande scen som är en lightversion av Ricky Gervais statistkomedi ”Extras” . En stolt Reeves deltar i smygvisningen av ”Härifrån till evigheten” där han lyckats få en liten roll. När han väl dyker upp på duken skriker testpubliken ”It’ s a bird! It’ s a plane!” . – Jag förstår att Reeves började dricka klockan 9 på morgonen. ”Hollywoodland” visar hur tragiskt det är med vuxna män som bär Stålmannendräkt. Man försöker vara cool men gör något som är otroligt löjligt. Jag försökte spela rollen med en känsla av förödmjukelse. Och, tro mig, det var inte svårt att göra i en stekhet ulldräkt med små röda läderbyxor över min torso, ler Ben Affleck med bländvita tänder på Venedigs filmfestival, där han fick pris som bästa skådespelare tillsammans med Helen Mirren (” The queen” ). ” Hollywoodland” är en färd till drömfabrikens mörka hjärta med spelfilmsdebutanten Alan Coulter som tidigare regisserat teveserier som ”Six feet under” och ”Sopranos” . Diane Lane spelar Reeves älskarinna, fru till Bob Hoskins mäktiga filmboss. Adrien Brody spelar en identitetskrisande privatdetektiv som börjar snoka i Reeves död. Affleck spelar den försupne Reeves med en blandning av charm och melankoli, kvickhet och självförakt. Precis som Coulter menar Affleck att filmen handlar om Hollywoods kärnämnen – identitet och ärelystnad. – Jag jobbar i en ”business” där man hela tiden skiftar identitet genom att spela olika figurer. Samtidigt handlar det om att skapa en identitet som går att sälja till publiken som en vara, säger Ben Affleck, som lever på sitt kraftiga käkparti, sin karismatiska charm och humor bakom den lite träiga collegefasaden. Ben Affleck kastades in som barnskådespelare av sin mamma i independentfilmen ”The dark end of the street” 1981. Men slog igenom först i Gus van Sants ”Good will hunting” (1997), där han också Oscarbelönades för manuset som han skrev tillsammans med vännen Matt Damon. Efter en rad halvfloppar i popcornträsket som kulminerade med dunderfiaskot ”Gigli” har ”Hollywoodland” reparerat Afflecks lite skamfilade varumärke. – Jag har ramlat och slagit mig några gånger under min filmkarriär, men det är både nödvändigt och okej. Jag vill göra fler filmer som ”Hollywoodland” . Och regissera mina egna filmer, säger Affleck, som just regisserat Denis Lehane-deckaren ”Gone, baby, gone” – femton år efter lågbudgetdebuten ”I killed my lesbian wife, hung her on a meat hook, and now I have a three-picture deal at Disney” . Fast själv är han mest påverkad av att ha blivit förälder tillsammans med Jennifer Garner, sin motspelerska från superhjältefilmen ” Daredevil” . – Papparollen är den mest intressanta i mitt liv. Jag vill inte vara ute och springa längre. Min enda lilla dröm är få en stund för mig själv och läsa något som inte är ett filmmanus, säger Ben Affleck anspråkslöst – bara för att dyka upp som smyghånglare på Youtube några månader senare. Härnäst spelar Affleck gangster i ”Smokin’ aces” , en kontraktmördarthriller som utspelar sig i Las Vegas. – Det är en fullständigt bisarr Lynch-möter-Tarantino-film, där olika maffiagrupperingar försöker hinna först med att mörda en tjallare (Jeremy Piven), säger Ben Affleck. Några fler superhjälteroller är han inte inne på. – Min son kommer aldrig att få bära den där Stålmannenkostymen. Den ska dö. Jag ska slängas på barbecue-grillen, haha. Nicholas Wennö nicholas.wenno@dn.se 08-738 21 61 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32567, "headline": "Träskodans med magi", "summary": "Malmöoperan satsar djärvt. Tonsättaren Jonas Forssell får skriva tre nya operor. Nu har ”Träskoprinsessan” urpremiär. Musikaliskt och visuellt spännande, men helheten vacklar. Opera", "article": "”Träskoprinsessan” av Jonas Forssell Scen: Malmö opera Text: Maria Sundqvist Dirigent: Thomas Söndergård Regi & scenografi: Martin Tulinius Kostym: Maria Gyllenhoff Medverkande: Kamila Benhamza, Karl Rombo, Jakob Högström, Monica Einarson, Lars Arvidson, Naja Monrad Hansen, Johan Palmqvist med flera, Malmöoperans kör och orkester Ljus: Mikael Sylvest ) ”Jag är prinsessa nu.” Söndagmorgon och Sydsvenskan citerar Marie Lindberg efter att hon gått vidare till final i Melodifestivalen. Från skolfröken till schlagerprinsessa. Klart att medierna älskar det. Klart att vi alla älskar det: Ombytta roller. Som i en saga. Eller någon Hollywoodkomedi. Själv frestas jag att nypa mig i armen. Är jag kvar på Malmöoperan och urpremiären på ”Träskoprinsessan” För Jonas Forssells och Maria Sundqvists opera bygger också på denna urgamla berättarformel. Fast här står nedbyterskan i centrum och Forssells Balkaninspirerade musik är förstås mer komplicerad än någon schlager. ”Träskoprinsessan” är den första av tre operor som Forssell ska skriva för Malmöoperan. (Nästa premiär blir ”Döden och flickan” efter Ariel Dorfmans pjäs – filmad av Roman Polanski. Långsiktigt tänkt, men också djärvt att satsa på en och samma tonsättare. Kanske också djärvt att inleda med en opera som vill göra saga och allegori för vuxna. Eller i alla fall för alla åldrar. För berättelsen är enkel. Prinsessan Stella byter identitet med den fattiga Maja. Gyllene bur mot frihet, fattigdom mot mat och en skön säng. Stella konfronteras med stadens nöd, möter kanske kärleken, möter tokig kvinna vars älskade indirekt dödats av den tyranniske herr Snipa, möter den mystiske dockspelaren Chaim. Lägg till lite övernaturligt som den spökande fästmannen, naturväsendet Pilefrun och ett par magiska träskor. Visuellt och musikaliskt är det ofta spännande. Herr Snipa (en grym Jakob Högström) och hans gäng ser ut att vara på rymmen från någon H C Andersen-saga, folket är solida skulpturer i trasgrått, med förvridna skuggor reser sig staden i rakknivsvass silhuett. Atmosfären andas dimhöljd magi och ålderdomligt Europa. En judisk shtetl, bara ett fattigetto i vilken stad som helst Men Maria Sundqvist har också inspirerats av stadsdelen Nöden i Lund som på 1800-talet hade en stor östeuropeisk befolkning. Till detta klezmer och Balkansväng i sju- och elvatakt som korsas med isande blixtsnabba löpningar och drillar i orkesterstråket. Ibland låter Forssell musiken från fem vandrande musikanter på scenen effektivt krocka med den från diket, ibland är det förvånansvärt rakt som tretaktsduetten för Stella och Majas bror Alex, båda fint sjungna av Kamila Benhamza och Karl Rombo. Koreografen Peter Lagergren skapar flera svängande dansscener, fyndigast den där enskodd träskodans ackompanjeras av enbart handklappningar. Men även en saga måste ha sin logik för att gripa tag, kanske särskilt när den görs för vuxna, och ”Träskoprinsessan” innehåller både för lite och för mycket. Sensmoralen blir tydlig nog i slutscenen när Chaims marionetter lossar trådarna från sina kroppar och traskar ut efter Stella: alla måste ta ansvar för sitt eget liv. Fast några scener känns närmast som ursäkter för ännu en häftig utflykt i Balkanbrassets land och när alltför schematisk handling och figurer ska paras ihop med ambitiös parallell till ”Hamlet” vacklar helheten. Kvar blir några suggestiva bilder samt en hel del medryckande musik. Sara Norling musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32568, "headline": "Träskodans med magi", "summary": "Malmöoperan satsar djärvt. Tonsättaren Jonas Forssell får skriva tre nya operor. Nu har ”Träskoprinsessan” urpremiär. Musikaliskt och visuellt spännande, men helheten vacklar.", "article": "”Träskoprinsessan” av Jonas Forssell Scen: Malmö opera Text: Maria Sundqvist Dirigent: Thomas Söndergård Regi & scenografi: Martin Tulinius Kostym: Maria Gyllenhoff Ljus: Mikael Sylvest Medverkande: Kamila Benhamza, Karl Rombo, Jakob Högström, Monica Einarson, Lars Arvidson, Naja Monrad Hansen, Johan Palmqvist med flera, Malmöoperans kör och orkester ” Jag är prinsessa nu.” Söndagmorgon och Sydsvenskan citerar Marie Lindberg efter att hon gått vidare till final i Melodifestivalen. Från skolfröken till schlagerprinsessa. Klart att medierna älskar det. Klart att vi alla älskar det: Ombytta roller. Som i en saga. Eller någon Hollywoodkomedi. Själv frestas jag att nypa mig i armen. Är jag kvar på Malmöoperan och urpremiären på ”Träskoprinsessan”? För Jonas Forssells och Maria Sundqvists opera bygger också på denna urgamla berättarformel. Fast här står nedbyterskan i centrum och Forssells Balkaninspirerade musik är förstås mer komplicerad än någon schlager. ”Träskoprinsessan” är den första av tre operor som Forssell ska skriva för Malmöoperan. (Nästa premiär blir ”Döden och flickan” efter Ariel Dorfmans pjäs – filmad av Roman Polanski.) Långsiktigt tänkt, men också djärvt att satsa på en och samma tonsättare. Kanske också djärvt att inleda med en opera som vill göra saga och allegori för vuxna. Eller i alla fall för alla åldrar. För berättelsen är enkel. Prinsessan Stella byter identitet med den fattiga Maja. Gyllene bur mot frihet, fattigdom mot mat och en skön säng. Stella konfronteras med stadens nöd, möter kanske kärleken, möter tokig kvinna vars älskade indirekt dödats av den tyranniske herr Snipa, möter den mystiske dockspelaren Chaim. Lägg till lite övernaturligt som den spökande fästmannen, naturväsendet Pilefrun och ett par magiska träskor. Visuellt och musikaliskt är det ofta spännande. Herr Snipa (en grym Jakob Högström) och hans gäng ser ut att vara på rymmen från någon H C Andersen-saga, folket är solida skulpturer i trasgrått, med förvridna skuggor reser sig staden i rakknivsvass silhuett. Atmosfären andas dimhöljd magi och ålderdomligt Europa. En judisk shtetl, bara ett fattigetto i vilken stad som helst? Men Maria Sundqvist har också inspirerats av stadsdelen Nöden i Lund som på 1800-talet hade en stor östeuropeisk befolkning. Till detta klezmer och Balkansväng i sju- och elvatakt som korsas med isande blixtsnabba löpningar och drillar i orkesterstråket. Ibland låter Forssell musiken från fem vandrande musikanter på scenen effektivt krocka med den från diket, ibland är det förvånansvärt rakt som tretaktsduetten för Stella och Majas bror Alex, båda fint sjungna av Kamila Benhamza och Karl Rombo. Koreografen Peter Lagergren skapar flera svängande dansscener, fyndigast den där enskodd träskodans ackompanjeras av enbart handklappningar. Men även en saga måste ha sin logik för att gripa tag, kanske särskilt när den görs för vuxna, och ”Träskoprinsessan” innehåller både för lite och för mycket. Sensmoralen blir tydlig nog i slutscenen när Chaims marionetter lossar trådarna från sina kroppar och traskar ut efter Stella: alla måste ta ansvar för sitt eget liv. Fast några scener känns närmast som ursäkter för ännu en häftig utflykt i Balkanbrassets land och när alltför schematisk handling och figurer ska paras ihop med ambitiös parallell till ”Hamlet” vacklar helheten. Kvar blir några suggestiva bilder samt en hel del medryckande musik. Sara Norling musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32575, "headline": "Nya modemässan öppnar", "summary": "På onsdag öppnar Stockholm Fashion Week och Modemässan i Älvsjö är tillbaka. Dessutom arrangeras en utställning med eko- och fair trade-tema.", "article": "Det är drag i svensk design. Möbelmässan slår publikrekord och i dag öppnar Stockholm Fashion Week med ett program större än någonsin. Det kommande höstmodet står i fokus och bland mycket annat återuppstår Modemässan i Älvsjö, nu under namnet Style at Sthlm. Det är åtta år sedan det senast var en traditionell modemässa i Älvsjö. I förskingringen har Köpenhamnsmässorna tagit över, dit har branschen åkt för att ställa ut, handla och kolla de senaste trenderna. Men nu laddar Stockholm för comeback. - Vi är inte bara en inköpsmässa, vi har ett helt nytt koncept, säger Chicie Lindgren som är projektledare för den nya mässan. Den är inte speciellt stor, 120 utställare, men har många kringaktiviteter; som en trendutställning och en utställning med eko- och fair trade-tema där ett tiotal svenska designers deltar. Det blir också en stor trendvisning, \"Best of Stockholm fashion week\", stylad av Karin Smeds. Hon har även plockat plagg från företag som visas ute på stan. - Det är alltid svårt att starta en ny mässa, många vill vänta och se innan de bestämmer sig. Men vi är nöjda så här långt. I framtiden hoppas vi bli den sammanhållande länken för hela modeveckan, fungera ungefär som möbelmässan, säger Chicie Lindgren. Ytterligare två mässor löper parallellt i Älvsjö; Sko- och väskmässan och Rookies & Players, mässan för nykomlingar. Från Älvsjö går bussar till Järla sjö där Stockholms modecenter har sina nya lokaler. Samarbete över gränserna tycks vara nyckel till det ökade modetrycket. Även UD och Svenska Institutet är engagerade och bussar runt ett drygt tjugotal inbjudna utländska journalister på specialsytt program under veckan. - Nu är det upp till bevis som gäller, säger Kristian Rajnai från Odd Projects som arrangerar alternativmässan +46 Trade på Kungsholmen (namnet syftar på riktnumret till Sverige). Trots att London Fashion Week löper samtidigt som Stockholm tror Kristian Rajnai på succé. - Det finns ett jättestort internationellt intresse för svenskt mode nu. +46 Trade innehåller ett tjugotal handplockade utställare, små uppstickare som svenska So Last Season, Pudel och Lick My Label, stora som Diesel och nya utländska märken som franska Surface to Air. Dessutom visar +46 Trade en internationell modefilmfestival, You Wear it Well (som allmänheten har tillträde till - annars är de flesta event bara för branschfolk). Det blir modevisningar och en modetävling med en internationell jury, bland annat sitter modejournalisten Diane Pernet från Paris med. Det är viktigt att få internationell mediabevakning. - Sverige är ledande på casualmode och jätteduktiga på att bygga varumärken. Men vi är ett litet land, som modeföretag måste du snart börja exportera, säger Moderådets vd Lotta Ahlvar. Bomullsbörsen, en alternativmässa på Street vid Hornstull i Stockholm, är en annan fixpunkt. Liksom Berns salonger, här visar många i det etablerade avantgardet; Ann-Sofie Back, Nakkna, Whyred, Hope, Pour, Diana Orving, Carin Wester, Dagmar, Fifth Avenue Shoe Repair, Minimarket, Göran Sundberg och Stray Boys. De som inte deltar i Stockholm Fashion Week är de stora varumärkena J Lindeberg, Tiger, Filippa K, Acne och några till, de har redan haft sina visningar. Svenska Moderådet är övergripande Svenska Moderådet är övergripande koordinator för alla aktiviteter. www.moderadet.se Style at Sthlm, Stockholmsmässan i Älvsjö, 15–18/2. www.styleatsthlm.se Stockholms modecenter, Järla sjö, 12–18/2. www.modecenter.se +46 Trade, alternativ modemässa, med +46 Select, modetävling och visning 13/2. 14–15/2 www.plus46fashion.se Rookies & Players, Älvsjö, 15–18/2. www.rookies.nu Nordens Sko & Väskmässa, Älvsjö, 15–18/2. www.nordicshoeanddbagfair.se Bomullsbörsen, Street, Hornstulls strand, 15–17/2. www.bomullsborsen.se Fashion days at Berns, 12/2–15/2, arrangerar modevisningar på Berns. Bon magazine filmar alla visningarna. www.bonmagazine.com ", "article_category": "culture"}
{"id": 32578, "headline": "Reinfeldt: \"Sverige har förlorat en älskad författarinna\"", "summary": "Både Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth talar om Marianne Fredrikssons betydelse som författare - med en unik förmåga att beröra.", "article": "\"Sverige har förlorat en folkkär och älskad författarinna som med sina böcker lyckades fånga människor på ett unikt sätt, något som inte bara många svenskar utan även många läsare världen över uppskattat\", skriver statsminister Fredrik Reinfeldt i en kommentar till Marianne Fredrikssons bortgång. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skriver: \"Marianne Fredriksson berörde oss alla genom sitt skrivande och hon lämnar efter sig en stor litterär skatt. Marianne var och kommer att vara en inspiration för såväl författare som läsare. Hon hade den där speciella förmågan att fånga läsaren och göra en delaktig i bokens historia. Den förmågan som är så få förunnad.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 32583, "headline": "Marockos ljus ger liv åt Arn", "summary": "Just nu pågår inspelningen av två Arn-filmer, den största svenska filmsatsningen någonsin, i Marocko. DN har varit där och pratat med regissören Peter Flinth.", "article": "Ouarzazate, Marocko. Den marockanska ökenstaden Ouarzazate lockar utländska filmbolag till sig för det storslagna och skiftande landskapet skull, den kunniga men relativt billiga lokala arbetskraften, och det stadiga vädret. Här har storfilmer som ”Kundun”, ”Gladiator”, ”Syriana”, ”Kingdom of Heaven” och ”Babel” spelats in. Och just pågår nu filmatiseringen av Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn. Inspelningen är ett jätteprojekt med en budget på drygt 200 miljoner kronor – den största filmsatsningen någonsin i Sverige. – Ouarzazate är den perfekta platsen för ”Det heliga landet”, säger filmens danske regissör Peter Flinth, känd för den svenska publiken från bland annat Wallanderfilmen ”Mastermind”. Men Peter Flinth sneglar lite bekymrat mot en blygrå himmel från hotellets matsal. Kanske måste eftermiddagens inspelning ställas in. Två filmer kommer det att bli, och den första beräknas ha nordisk biopremiär i december. – Det är en stor utmaning att regissera filmerna, men det är inte projektets storlek som är utmanande, utan det faktum att det är en så fantastiskt bra historia, konstaterar han. – Det viktigaste är att göra Jan Guillous berättelse rättvisa! En del av svårigheten med filmprojektet ligger i att krympa tre böcker med välutvecklade personligheter och konflikter till två filmer, och att samtidigt förmedla de bilder som läsarna har i huvudet. – Berättelsen jag vill förmedla är den om en man som står vid sitt ord, och vilka dilemman detta försätter honom i, i troheten mot Gud och i löftet han gett sin älskade Cecilia. Filmen handlar om en tro på något större; på en Guds vilja, och på att kärleken är större än livet, förklarar han. – Det är ett angeläget tema, men betraktas tyvärr som ganska omodernt. Därför, menar Peter Flinth, är det bra att berättelsen är förlagd till historisk tid, där varken rollfigurerna eller biobesökarna ifrågasätter Guds vilja. Han återkommer ofta till likheterna mellan berättelsen om Arn och vår tid. – En stor del av de som arbetar med filmen är marockaner. När vi slutar för dagen säger vi i filmteamet ”Vi ses i morgon!”. Och marockanerna svarar alltid ”Insh’Allah”, som betyder ”Om Gud vill”. – Skillnaden mellan hemma och här, är att om du hemma har en dålig dag, så är det för att din internetuppkoppling inte fungerar optimalt. Om du har en dålig dag här, så betyder det att Gud vill säga någonting. Saladin accepterar sitt nederlag inför Arn därför att han tror att Gud vill säga någonting, säger Peter Flinth och fortsätter: – Det finns ohyggligt många kopplingar mellan då och nu. Den administration som styr krig är långt ifrån händelsernas centrum, och vet lite om vad som sker. På Arns tid var det påven, i dag kan det vara Bushadministrationen. Många av de soldater som anländer till ”Det heliga landet” eller till Irak, är felinformerade, menar han och berättar om en scen ur filmen. – Vi ser scenen genom Arns norske väpnare Haralds blå, nordiska ögon. I stort kan man säga att dessa ”hjärntvättade” kristna, lika gärna hade kunnat vara några av Bushs soldater. På så sätt kan man säga att vi tyvärr inte har lärt oss mycket, om det här med krig och religionsfrihet, konstaterar han. I böckerna om Arn låter Jan Guillou islam framstå som mycket human, och dess kultur som mycket framstående inom allt från matlagning, arkitektur, ingenjörskonst och hantverk till sjukvård. – Filmen kommer att förmedla hur Arn uppskattar den muslimska kulturen, förklarar Peter Flinth. Men för att hålla tempot och underhållningen uppe skippar vi ”vattenmöllorna”. Däremot hjälper Saladin Arn när han är skadad, och det finns en personlig relation mellan dem. – Arn försöker förstå och respektera den kultur han möter, och detta öppna synsätt tar han med sig hem till Sverige. Det har slutat regna, en försiktig sol tittar fram och Peter Flinth gör sig redo att ta itu med dagens inspelning. Och han tycker absolut att muslimer i Sverige och de nordiska länderna skall se filmen. – Oavsett vilken trosuppfattning man har, eller om man har läst böckerna eller inte, så kan jag garantera att det blir bra underhållning! Lotta rönn film@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32592, "headline": "En svart man för Vita huset", "summary": "Hillary Clinton eller Barack Obama? Det blåser nya vindar i USA. En svart man eller en kvinna kan bli demokraternas presidentkandidat 2008. Obama har skrivit två böcker som blivit storsäljare. Mats Wiklund läser det unga Amerikas politiska hopp.", "article": "Barack Obama ”Dreams from my father” Three River Press ”The audacity of hope” Crown I nästa års amerikanska presidentval kandiderar för första gången sedan 1952 varken en president eller vice president. Och redan nu, nästan två år innan USA:s 44:e president svärs in, är valkampanjen i gång: tidigare och, naturligtvis, även dyrare än någonsin. Men den främsta anledningen till att valet 2008 går till historien beror på två av demokraternas kandidater. Med stor sannolikhet kommer partiet att representeras av en kvinna eller en svart man, av Hillary Clinton eller Barack Obama. Hillary Clintons kandidatur har legat i korten i åratal, redan under maken Bills tid i Vita huset. Länge framstod hon också som oslagbar. Frågan gällde inte om hon skulle nomineras av partikonventet utan om hon därefter skulle kunna besegra republikanernas kandidat. Kalkylen håller inte längre och skälet är den 45-årige afroamerikanske senatorn från Illinois. För ett år sedan var han ett ungt löfte, okänd utanför den politiska klassen. I dag är han en superstjärna. Karin Henriksson, Svenska Dagbladets veterankorrespondent i Washington, berättade för mig att hon sett Obama överfallas på Dulles flygplats av några fnittriga och upprymda kvinnor (vita) i den övre medelåldern skrikandes ”We love you, senator!”. Parallellen med John F Kennedy är närmast övertydlig: ung, begåvad och karismatisk. Han är liksom den unge senatorn från Massachusetts förnyelsen och generationsskiftet förkroppsligad. Oerhörda förhoppningar knyts också till honom. Men vilka förhoppningar? Bland dem som vet vem han är har en stor majoritet ingen aning om vad han står för och vad han vill. Barack Obamas två år i senaten ger föga vägledning medan Hillary Clinton efter sina sex år redan betraktas som en av landets mest respekterade och effektiva politiker. Att han ändå nått så långt och att hans kandidatur som i morgon officiellt tillkännages i Illinois huvudstad Springfield tas på så stort allvar säger en del om Obamas personliga och politiska kvaliteter. Efter att ha läst hans två böcker, båda på USA:s bästsäljarlistor, är det svårt att inte bli imponerad. Barack Obamas attraktionskraft ligger inte minst i hans bakgrund: vit amerikansk mor och svart far från Kenya. Han växte upp i Hawaii men tillbringade också flera barndomsår utanför Jakarta när modern gifte om sig med en indonesier. Erfarenheterna ligger långt utanför den amerikanska normen, och temat i Obamas första bok ”Dreams from my father” är också identitetssökande och vägen till självkännedom. Den skrevs flera år innan hans politiska karriär inleddes – och det märks. Obama blottar sig. Som ung drack han för mycket, rökte marijuana och använde till och med kokain. I flera år kämpade han med leda, ursinne, osäkerhet och utanförskap. De känslorna bar han med sig långt efter det att han drog sig undan avgrunden. Först i Kenya, bland familj och släktingar, försonades han med sitt sociala och etniska arv. Det skulle lätt ha kunnat bli en lite välmenande och platt skildring av hur en svart man söker och finner sina rötter. Men Obama är en fin stilist med säker känsla för miljöer och dialog. Framför allt besitter han förmågan att se den egna personen lite på distans. Självironi är ett mycket tilltalande och ovanligt drag hos politiker. Svarta amerikaner ger Hillary Clinton ett mycket större stöd än Barack Obama. Det beror säkert på att hennes namn är så inarbetat. Men också att afroamerikaner inte är beredda att tas för givna. Vissa undrar var Obama egentligen hör hemma. Trots ett starkt engagemang för fattiga och utslagna väcks frågor om han med sina internationella erfarenheter och sin familjebakgrund egentligen kan räknas till gruppen svarta amerikaner. Kanske beror en del av skepsisen också på att så många vita charmas av honom. Med sin resonerande och pragmatiska hållning – i ett ofta citerat anförande inför demokraternas partikonvent 2004 hävdade Barack Obama att det inte finns ”ett svart Amerika, ett vitt Amerika” utan ett Amerika för alla – river han ned åtskilliga av de mentala och ideologiska hinder som fortfarande blockerar vägen för en svart politiker i USA. Men det är en vansklig balansgång. Att han inte ger vita väljare dåligt samvete är en avgjord tillgång. Framstår det å andra sidan som om han spelar ned sin etnicitet är risken uppenbar att debatten om var han hör hemma åter tar fart. Barack Obama medger utan omsvep att han är en politiker som haft tur. I senatorsvalet 2004 blev han demokraternas kandidat genom att partiets favorit drogs in i en skilsmässoskandal. Hans republikanske motståndare befann sig allra längst ut på högerskalan. Det blev en promenadseger för Obama. ”The audacity of hope” som kom ut i höstas var en försöksballong, ett test på om han över huvud taget var tänkbar som presidentkandidat. Flera månader på New York Times bästsäljarlista och en intensiv mediebevakning gav ett tydligt svar. Det fanns ingen återvändo. Ger hans andra bok några tydliga besked om vilket slags president han skulle kunna bli? Knappast. Avsikten är i stället att visa vilket slags president han skulle vilja vara. Till skillnad från ”Dreams from my father” sker det med riskfria och heltäckande formuleringar. Han är fortfarande introspektiv och vågar vara intellektuell. Men budskapet är både enkelt och svårpenetrerat: Den politiska processen fungerar inte längre. Med en rad exempel visar han att polariseringen och de ideologiska motsättningarna inte speglar verkligheten. Väljarna är resultatinriktade. Miljoner instämmer i Obamas analys. Problemet är att amerikansk politik ända sedan republikens tillblivelse alltid präglats av konflikter och misstro mot makten. Bill Clinton, som Barack Obama påminner om med sin betoning av kompromisser och alliansbyggande, blev ett hatobjekt för republikanerna trots att han tillhörde demokraternas högerfalang. Ju närmare Obama kommer Vita huset, desto mer ökar behovet av att förenkla och kategorisera honom och hans politik. Time will tell. Barack Obamas resa mot landets högsta ämbete har nyss inletts och ingen vet när och var den slutar. Men bara det faktum att den äger rum ger hopp om framtiden för världens första demokrati. MATS WIKLUND kulturdebatt@dn.se Mats Wiklund är frilansskribent och skriver ofta om USA. Han har också gett ut en bok om statsminister Fredrik Reinfeldt: ”En av oss?” (Fischer & Co) ", "article_category": "culture"}
{"id": 32597, "headline": "Koranen i vår tid", "summary": "Många betvivlar att islam är förenligt med folkstyre och ett modernt liv. Men allt tyder på att en överväldigande majoritet av alla världens muslimer, även i Europa, föredrar demokrati framför andra styrelseskick..", "article": "En av de viktigaste frågorna i dagens debatt kring islam är huruvida det går eller inte går att förena islam med demokrati. Det finns många röster inifrån de muslimska leden, inte minst från radikala islamistiska samt traditionalistiska grupperingar som avfärdar möjligheten. Autokratiska makthavare i muslimska länder samt deras radikalislamistiska eller salafitiska (traditionalistiska) belackare är rörande överens på en punkt, nämligen att demokrati är ett västerländskt påhitt som är oförenligt med islam. Motiven varierar allt från att islams lagar härrör från Gud vilket gör att de går före mänskliga påfund, till att demokrati inte är anpassad efter sociala, kulturella och politiska förhållanden i muslimska länder. Till dem som stöder denna tanke hör också tänkare som utgår från en klassisk/historisk definition av modernitet som framhåller att islam och demokrati är två oförenliga storheter. I motsats till dessa uppfattningar visar det gigantiska forskningsprojektet \"World Values Survey\" - en ickekommersiell studie som pågått sedan 1980 - att en överväldigande majoritet i ett flertal muslimska länder föredrar demokrati framför andra styrelseskick. Och det trots att de anser att det finns vissa problem med demokrati. Störst stöd för demokrati finns i Egypten och Bangladesh (98 procent) följt av Marocko (96), Jordanien och Turkiet (90), Algeriet (88), Irak (85), Saudiarabien (74), Indonesien (71) och Iran (70). Jämförande stöd för demokrati i Sverige är 94 procent. Detta stöd finns alltså i muslimska länder där 9 av 10 anser att religionen är mycket viktig, i Sverige hyser cirka 11 procent samma uppfattning. Bland dagens miljontals muslimer i Europa finner vi samma tendens. Trots diskriminering från majoritetssamhällena och gettoisering finns ett starkt stöd för modernitet och demokrati. Många av dem har flytt från religiösa eller sekulära diktaturer eller sökt sig till det öppna och demokratiska Europa, beredda att här forma sitt nya liv för sig och sina familjer. En del av dem bibehåller sin religiösa identitet, skapar och omskapar sina sinsemellan olikartade kulturella mönster och firar ramadan på samma sätt som kristna firar jul. Många lever som andra medborgare, deltar i diverse samhällsaktiviteter och politiska val. Det är tydligt att de utgör en majoritet av muslimerna, även om de ofta är oorganiserade och \"tysta\". Den franske islamologen Gilles Kepel sätter sitt hopp till Europas unga muslimer som är födda, uppvuxna och utbildade i västeuropeiska demokratier. Kepel anser att dessa unga har tagit till sig europeiska värderingar och är bärare av det demokratiska projektet vars framgångar de själva förkroppsligar. De unga demokratiska muslimerna kan, enligt Kepel, bryta segregationens, utanförskapets, rasismens, radikalislamismens eller salafismens onda cirkel i europeiska förorter, men också fungera som förebilder för unga i muslimska länder och brobyggare som sprider demokratitanken. Till saken hör också att det alltsedan de första mötena med modernt europeiskt tankegods har pågått en debatt bland muslimska tänkare om möjligheterna att förena islam med demokrati. Under 1800-talet deklarerade den skriftlärde al-Afghani (1837-1897) att en övergång till europeisk konstitutionell styrelseform skulle lösa muslimernas politiska och sociala problem. De politiska reformerna skulle i sin tur leda till framsteg och ekonomisk välfärd på samma sätt som det hade gjort i Europa. Många muslimska reformister försökte förankra sina idéer i islam. Med hänvisning till exempelvis rådslag, shura, som förekommer i Koranen eller samstämmighet, ijma, som används i islamisk rättstolkning hävdade man att dessa var samma sak som parlamentarism och majoritetsstyre. Den shiitiske skriftlärde Naini (1860-1936) skrev i början av 1900-talet att de europeiska konstitutionella reformerna var förenliga med islam, eftersom både islam och konstitutionalism bestrider despoti. Denna debatt är lika aktuell i dag och nu går man till botten med hur denna förening skall ske. I likhet med tidigare tänkare skiljer man mellan respekten för demokrati och mänskliga rättigheter och vissa väststaters cyniska utrikespolitik. Det senare är en uppfattning som har brett stöd bland allmänheten i muslimska länder, där 9 av 10 har mycket negativa känslor för USA:s Mellanösternpolitik. En bild som stöds av det ansedda Zogbyinstitutets omfattande undersökning i fem arabländer med USA-vänliga regimer. Den iranske filosofen Abdulkarim Soroush (f. 1945) skriver att demokrati är en garanti för rättssäkerhet, frihet och det civila samhället, och att det i en demokrati är upp till individen att utforma sin muslimska identitet utan inblandning från religiösa auktoriteter eller statsmakter. Han betraktar demokrati och mänskliga rättigheter som globala och övergripande värden som inte kan begränsas till en folkgrupp eller nation. De gäller för mänskligheten som helhet, och människan har dessa rättigheter just på grund av sin mänsklighet. Ingen ska kunna kränka eller förneka dessa rättigheter med hänvisning till religiösa, ideologiska eller andra särskiljande omständigheter, skriver han. Den iranske skriftlärde Mohammad Mojtahed Shabestari (f. 1936) skriver att det som skiljer en demokrati från en autokrati är åsikternas och intressenas mångfald samt ömsesidig respekt. Mojtahed Shabestari anser att demokrati liksom mänskliga rättigheter symboliserar politisk och social rättvisa och är de högsta normerna som ska respekteras i en styrelseform. De muslimska nytänkarna framhåller dock att demokrati inte enbart begränsas till genomförande av demokratiskt godkända allmänna val av den sort vi har sett i Palestina, Irak, Marocko och Turkiet på senare tid. Ännu viktigare för demokrati är politiska reformer, förstärkning av det civila samhället och en reformering av sharialagar som bryter mot medborgerliga fri- och rättigheter. Denna reformering anses inte strida mot islam eftersom shariatolkningen till stor del bygger på tidigare exegeters kunskaper och referensramar, vilka i sin tur utgår från förmoderna förhållanden. Nytolkningen begränsas inte bara till de tidigare exegeternas tolkningar utan omfattar i lika hög grad de sharialagar som härrör från Koranen; alltså sådant som uppfattas som gudomliga och evigt giltiga lagar. Många av dessa lagar utgår från den förmoderna samhällsstrukturens förhållanden och dess traditioner. Ett exempel är en rad bestämmelser om kvinnor, vilka efter moderna mått innebär att kvinnor betraktas som andra klassens medborgare och utsätts för juridisk diskriminering. Dit hör sharialagar som gör att kvinnor ärver hälften så mycket som män, att två kvinnors vittnesbörd värderas som en manlig muslims vittnesbörd, att kvinnors rätt till skilsmässa är mer begränsad, att skadeståndet för kvinnor som utsätts för brott är hälften så mycket som männens osv. En nytolkning innebär att dessa lagar revideras så att de står i samklang med det moderna samhällets förhållanden. Kännetecknande för denna nytolkning är att islams urkunder ses som historiska källor som ska granskas ur en hermeneutisk tolkningsmodell och tolkas ur ett historiskt kontextuellt perspektiv. Den egyptiske muslimske tänkaren Nasr Hamid Abu Zeid (f. 1943) tillämpar i sina nytolkningar strukturalistisk textkritik på Koranen och sunna, profetens tradition. Han utgår från en jämförande metodik, som behandlar islams urkunder som en historisk text öppen för tolkning. Enligt denna modell gäller frågan inte att förkasta islam i sin helhet eller stirra sig blind på traditionella föreställningar, utan snarare att uppfatta andemeningen i dessa bestämmelser och komma med nytolkningar som står i harmoni med dagens förhållanden. Utgångspunkten är att många av lagtexterna tillkom i islams begynnelse inom ramen för de specifika förhållanden som rådde under 600-talet. Mätt med den tidens mått genomdrev islam en rad positiva förändringar inom diverse områden, vilket kan tolkas som att de lagar som infördes i islams begynnelse hade för avsikt att förbättra människans livsvillkor och de facto var en förbättring i jämförelse med tidigare förhållanden. Kvinnor som saknade arvsrätt fick begränsad arvsrätt, vilket kan betraktas som ett framsteg. En nytolkning ska ta sin utgångspunkt i samma anda, det vill säga genomdriva nya förbättringar. En viktig förutsättning för att detta ska bli möjligt är att förändringarna genomförs i harmoni med det moderna samhällets normer. Utgångspunkten för de muslimska nytänkarna är att det finns en rad grundläggande uppfattningar och värderingar inom islam som tjänar ädla syften, som skyddet av rättvisa och människans värdighet. Dessa syften sträcker sig över tid och rum och formerna för hur de ska tillvaratas kan variera med hänsyn till omgivande omständigheter. Islams viktigaste domän blir i detta tänkesätt andlighetens område. Filosofen Soroush liknar religionens roll i det moderna samhället vid grammatikens roll för språket. Han menar att grammatiken inte kan avgöra hur människor ska tänka, den skapar inte tänkandets innehåll. Likaledes skapar inte grammatiken filosofer, ekonomer eller sociologer, utan den ger ramen för kommunikationen mellan människor som talar samma språk. På samma sätt förhåller det sig med religionen. De muslimska nytänkarna väljer harmonisering i stället för avvisande. De anser att muslimer kan ta del av Västerlandets tankegods, demokrati och respekten för mänskliga rättigheter. De vill framställa islam som en progressiv, dynamisk och rationell religion som är relevant för ett modernt liv som kan ligga till grund för en modern muslimsk identitet. Detta synsätt och det stora stödet för demokrati bland den muslimska allmänheten ska emellertid inte uppfattas som en total assimilering och självförnekelse. Fortfarande utgår man från islam som en grundläggande plattform för en modern identitet som lämnar utrymme för globala normer, konventioner och system. Det är i det ljuset man kan förstå det starka stödet för demokrati och skydd av mänskliga rättigheter i muslimska länder. Nasr Hamid Abu Zeid\"Naqd al-khitab Nasr Hamid Abu Zeid \"Naqd al-khitab al-dini\" (Kritik av den religiösa retoriken) Kairo, 1992 Gilles Kepel \"Kampen om islam\" Atlas förlag, 2006 Mohammad Mojtahed Shabestari \"Nagdi bar qera’at-e rasmi az din. Buhranha, chalesha, rah-e halha\" (Kritik av den officiella tolkningen av religion. Kriser, utmaningar och lösningar) Teheran, 2000 \"Ta’ammulati dar qera’t-e ensani az din\" (Reflektioner kring en mänsklig tolkning av religion) Teheran, 2004 Abdulkarim Soroush \"Mudara va mudiriyyat\" (Tolerans och administration) Teheran, 1997 www.worldvaluessurvey.org ", "article_category": "culture"}
{"id": 32599, "headline": "En glidare inom diplomatin", "summary": "Den norske författaren Dag Solstads nya roman utlöste höstens stora litteraturdebatt i Norge. Dan Jönsson läser en bok som längtar efter friheten.", "article": "Dag Solstad ”Armand V. Fotnoter til en uutgravd roman” Oktober Hur skriver man politiskt när man har tappat tron på Historien? I två decennier har den norske författaren Dag Solstad slitit med den frågan. Vänsterns stora tragedi var att den förlorade historien som bundsförvant. Tron alltså på att historien trots alla bakslag rörde sig framåt, mot sitt ”nödvändiga” slutmål. Och att människans uppgift var att hjälpa den på traven. Skulle det inte kunna vara på samma sätt med litteraturen? undrar Solstad. Hans nya bok ”Armand V” har undertiteln ”Fotnoter til en uutgravd roman” och består av just det – nittionio fotnoter till en roman som aldrig blivit skriven. Eller ”nedskriven”, vore väl riktigare om man ska följa Solstads tankegång. ”Är en roman något som redan är skrivet, och författaren bara den som finner den och mödosamt gräver fram den?” frågar han sig. ”Men vem har ursprungligen skrivit romanen? Om jag bara är den som finner den och gräver ut den?” Solstads fragmentariska berättelse om karriärdiplomaten och cynikern Armand V blev hett politiskt stoff i Norge när tidningen Morgenbladet fick idén att låta utrikesminister Jonas Gahr Støre recensera den. Detta under en höst när Hans Petter Molands film ”Gymnaslærer Pedersen”, baserad på Solstads roman från 1982, redan dragit norrmännen i hundratusental till biosalongerna och väckt nytt liv i debatten om den maoistiska vänsterrörelse där också Solstad själv var aktiv under några år på sjuttiotalet. ”Armand V” kan läsas som en existentiell förlängning av den diskussionen. Som ambassadör i London kan den drygt sextioårige Armand se tillbaka på en lysande karriär. I tjugo år har han befunnit sig på världsscenen, frotterat sig med prinsar och presidenter och lärt sig behärska det diplomatiska spelet till fulländning. Men inte ett ögonblick har han trott på någonting han gjort. Under masken gömmer sig ett oförbätterligt barn av det radikala sextiotalet, inbiten motståndare till EU och Nato och svuren fiende till samma USA som det dagligen är hans plikt att behandla som en nära allierad makt. På kvällarna kan han, avklädd sin ambassadörsutstyrsel, unna sig att skratta för sig själv åt hela komedin. Självklart är det just hans brist på övertygelse som gjort honom till en så driven diplomatisk spelare. Det är alltså detta skuggliv Solstad skildrar i sin skuggroman. Under ideliga hänvisningar till det författaren omväxlande kallar ”romanen där uppe” eller ”där ute” fördjupar fotnoterna sig i sidospåren – i konstruktionsproblemen, bipersonerna, en tillfällig erotisk affär. Men främst söker den sig under huden på sin huvudperson, till ruelsen, tvivlen under den kontrollerade ytan. Armands skräck för att ha förlorat sig själv blir till sist akut när hans son tar värvning i Afghanistankriget och återvänder blind. Den makt som fadern tjänat under alla år tycks nu ha tagit sonens ögon i pant för hans hyckleri. Men själv har han fått synen åter. Kulmen kommer när han under en mottagning hamnar bredvid USA:s ambassadör vid pissoaren och upptäcker att denne har grishuvud. En man med denna vetskap, inser han, ”är inte längre i stånd att utföra diplomatiska tjänster för sitt land”. Solstad formulerar alltså vänsterns vanmakt som ett mytiskt ödesdrama. Av vad består en människa – sina åsikter eller sina handlingar? Hur mycket ”spel” har det egentligen handlat om för Armands del? Hur mycket kan en människa kompromissa med sina övertygelser innan livslögnen tar över och hon blir en annan? I sin recension – stilenligt utformad som en serie fotnoter till en oskriven bokanmälan – angrep utrikesminister Støre det han kal-lar Solstads ”resignation”. I en av sina fotnoter reflekterar författaren kring åldrandet och sitt författarskap: ”Jag har för länge sen passerat 60, och är i färd med att se framåt, inte mot framtiden, utan mot avslutningen. Jag kan inte förändra världen längre, men jag kan avsluta den.” Precis detta, menade Støre, är felet med Armands och Solstads 68-generation. Den har gett upp. Fångad i en svartvit, ”fundamentalistisk” världsbild förmår den inte längre tro på dialog och samarbete. ”Medan Dag Solstad vill avsluta världen”, skrev Støre, ”måste några av oss rätt och slätt vidare. I verkligheten.” Det är bestickande retorik. Men kruxet är hur denna ”verklighet” egentligen ser ut? Är det inte så att ”dialog” och ”samarbete” i dag används som täckmantel just för en global, fundamentalistisk maktpolitik? Skulle så inte vara fallet, medgav Solstad i ett svar, ”då är min bok fullständigt meningslös som politisk roman”. Nej – som jag läser ”Armand V” är dess viktigaste fråga tvärtom hur resignationen ska kunna undvikas. Närmare bestämt hur vänstern ska bete sig när Historien tycks röra sig åt fel håll, när de som verkar ha den på sin sida befinner sig, inte på gatorna, utan i maktens innersta rum. Om nu ”historien där uppe” är ockuperad, var finns då handlingsutrymmet, friheten? Kanske i fotnoterna? Förstår jag Solstad rätt så har Historien trots allt en viktig svaghet som det går att utnyttja. Det måste alltid finnas någon som berättar den. Dan Jönsson litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32601, "headline": "En glidare inom diplomatin", "summary": "Den norske författaren Dag Solstads nya roman utlöste höstens stora litteraturdebatt i Norge. Dan Jönsson läser en bok som längtar efter friheten. Böcker", "article": "Dag Solstad ”Armand V. Fotnoter til en uutgravd roman” Oktober Hur skriver man politiskt när man har tappat tron på Historien I två decennier har den norske författaren Dag Solstad slitit med den frågan. Vänsterns stora tragedi var att den förlorade historien som bundsförvant. Tron alltså på att historien trots alla bakslag rörde sig framåt, mot sitt ”nödvändiga” slutmål. Och att människans uppgift var att hjälpa den på traven. Skulle det inte kunna vara på samma sätt med litteraturen undrar Solstad. Hans nya bok ”Armand V” har undertiteln ”Fotnoter til en uutgravd roman” och består av just det – nittionio fotnoter till en roman som aldrig blivit skriven. Eller ”nedskriven”, vore väl riktigare om man ska följa Solstads tankegång. ”Är en roman något som redan är skrivet, och författaren bara den som finner den och mödosamt gräver fram den” frågar han sig. ”Men vem har ursprungligen skrivit romanen Om jag bara är den som finner den och gräver ut den ” Solstads fragmentariska berättelse om karriärdiplomaten och cynikern Armand V blev hett politiskt stoff i Norge när tidningen Morgenbladet fick idén att låta utrikesminister Jonas Gahr Støre recensera den. Detta under en höst när Hans Petter Molands film ”Gymnaslærer Pedersen”, baserad på Solstads roman från 1982, redan dragit norrmännen i hundratusental till biosalongerna och väckt nytt liv i debatten om den maoistiska vänsterrörelse där också Solstad själv var aktiv under några år på sjuttiotalet. ”Armand V” kan läsas som en existentiell förlängning av den diskussionen. Som ambassadör i London kan den drygt sextioårige Armand se tillbaka på en lysande karriär. I tjugo år har han befunnit sig på världsscenen, frotterat sig med prinsar och presidenter och lärt sig behärska det diplomatiska spelet till fulländning. Men inte ett ögonblick har han trott på någonting han gjort. Under masken gömmer sig ett oförbätterligt barn av det radikala sextiotalet, inbiten motståndare till EU och Nato och svuren fiende till samma USA som det dagligen är hans plikt att behandla som en nära allierad makt. På kvällarna kan han, avklädd sin ambassadörsutstyrsel, unna sig att skratta för sig själv åt hela komedin. Självklart är det just hans brist på övertygelse som gjort honom till en så driven diplomatisk spelare. Det är alltså detta skuggliv Solstad skildrar i sin skuggroman. Under ideliga hänvisningar till det författaren omväxlande kallar ”romanen där uppe” eller ”där ute” fördjupar fotnoterna sig i sidospåren – i konstruktionsproblemen, bipersonerna, en tillfällig erotisk affär. Men främst söker den sig under huden på sin huvudperson, till ruelsen, tvivlen under den kontrollerade ytan. Armands skräck för att ha förlorat sig själv blir till sist akut när hans son tar värvning i Afghanistankriget och återvänder blind. Den makt som fadern tjänat under alla år tycks nu ha tagit sonens ögon i pant för hans hyckleri. Men själv har han fått synen åter. Kulmen kommer när han under en mottagning hamnar bredvid USA:s ambassadör vid pissoaren och upptäcker att denne har grishuvud. En man med denna vetskap, inser han, ”är inte längre i stånd att utföra diplomatiska tjänster för sitt land”. Solstad formulerar alltså vänsterns vanmakt som ett mytiskt ödesdrama. Av vad består en människa – sina åsikter eller sina handlingar Hur mycket ”spel” har det egentligen handlat om för Armands del Hur mycket kan en människa kompromissa med sina övertygelser innan livslögnen tar över och hon blir en annan I sin recension – stilenligt utformad som en serie fotnoter till en oskriven bokanmälan – angrep utrikesminister Støre det han kal-lar Solstads ”resignation”. I en av sina fotnoter reflekterar författaren kring åldrandet och sitt författarskap: ”Jag har för länge sen passerat 60, och är i färd med att se framåt, inte mot framtiden, utan mot avslutningen. Jag kan inte förändra världen längre, men jag kan avsluta den.” Precis detta, menade Støre, är felet med Armands och Solstads 68-generation. Den har gett upp. Fångad i en svartvit, ”fundamentalistisk” världsbild förmår den inte längre tro på dialog och samarbete. ”Medan Dag Solstad vill avsluta världen”, skrev Støre, ”måste några av oss rätt och slätt vidare. I verkligheten.” Det är bestickande retorik. Men kruxet är hur denna ”verklighet” egentligen ser ut Är det inte så att ”dialog” och ”samarbete” i dag används som täckmantel just för en global, fundamentalistisk maktpolitik Skulle så inte vara fallet, medgav Solstad i ett svar, ”då är min bok fullständigt meningslös som politisk roman”. Nej – som jag läser ”Armand V” är dess viktigaste fråga tvärtom hur resignationen ska kunna undvikas. Närmare bestämt hur vänstern ska bete sig när Historien tycks röra sig åt fel håll, när de som verkar ha den på sin sida befinner sig, inte på gatorna, utan i maktens innersta rum. Om nu ”historien där uppe” är ockuperad, var finns då handlingsutrymmet, friheten Kanske i fotnoterna Förstår jag Solstad rätt så har Historien trots allt en viktig svaghet som det går att utnyttja. Det måste alltid finnas någon som berättar den. Dan Jönsson litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32602, "headline": "Koranen i vår tid.", "summary": "Många betvivlar att islam är förenligt med folkstyre och ett modernt liv. Men allt tyder på att en överväldigande majoritet av alla världens muslimer, även i Europa, föredrar demokrati framför andra styrelseskick.", "article": "En av de viktigaste frågorna i dagens debatt kring islam är huruvida det går eller inte går att förena islam med demokrati. Det finns många röster inifrån de muslimska leden, inte minst från radikala islamistiska samt traditionalistiska grupperingar som avfärdar möjligheten. Autokratiska makthavare i muslimska länder samt deras radikalislamistiska eller salafitiska (traditionalistiska) belackare är rörande överens på en punkt, nämligen att demokrati är ett västerländskt påhitt som är oförenligt med islam. Motiven varierar allt från att islams lagar härrör från Gud vilket gör att de går före mänskliga påfund, till att demokrati inte är anpassad efter sociala, kulturella och politiska förhållanden i muslimska länder. Till dem som stöder denna tanke hör också tänkare som utgår från en klassisk/historisk definition av modernitet som framhåller att islam och demokrati är två oförenliga storheter. I motsats till dessa uppfattningar visar det gigantiska forskningsprojektet ”World Values Survey” – en ickekommersiell studie som pågått sedan 1980 – att en överväldigande majoritet i ett flertal muslimska länder föredrar demokrati framför andra styrelseskick. Och det trots att de anser att det finns vissa problem med demokrati. Störst stöd för demokrati finns i Egypten och Bangladesh (98 procent) följt av Marocko (96), Jordanien och Turkiet (90), Algeriet (88), Irak (85), Saudiarabien (74), Indonesien (71) och Iran (70). Jämförande stöd för demokrati i Sverige är 94 procent. Detta stöd finns alltså i muslimska länder där 9 av 10 anser att religionen är mycket viktig, i Sverige hyser cirka 11 procent samma uppfattning. Bland dagens miljontals muslimer i Europa finner vi samma tendens. Trots diskriminering från majoritetssamhällena och gettoisering finns ett starkt stöd för modernitet och demokrati. Många av dem har flytt från religiösa eller sekulära diktaturer eller sökt sig till det öppna och demokratiska Europa, beredda att här forma sitt nya liv för sig och sina familjer. En del av dem bibehåller sin religiösa identitet, skapar och omskapar sina sinsemellan olikartade kulturella mönster och firar ramadan på samma sätt som kristna firar jul. Många lever som andra medborgare, deltar i diverse samhällsaktiviteter och politiska val. Det är tydligt att de utgör en majoritet av muslimerna, även om de ofta är oorganiserade och ”tysta”. Den franske islamologen Gilles Kepel sätter sitt hopp till Europas unga muslimer som är födda, uppvuxna och utbildade i västeuropeiska demokratier. Kepel anser att dessa unga har tagit till sig europeiska värderingar och är bärare av det demokratiska projektet vars framgångar de själva förkroppsligar. De unga demokratiska muslimerna kan, enligt Kepel, bryta segregationens, utanförskapets, rasismens, radikalislamismens eller salafismens onda cirkel i europeiska förorter, men också fungera som förebilder för unga i muslimska länder och brobyggare som sprider demokratitanken. Till saken hör också att det alltsedan de första mötena med modernt europeiskt tankegods har pågått en debatt bland muslimska tänkare om möjligheterna att förena islam med demokrati. Under 1800-talet deklarerade den skriftlärde al-Afghani (1837–1897) att en övergång till europeisk konstitutionell styrelseform skulle lösa muslimernas politiska och sociala problem. De politiska reformerna skulle i sin tur leda till framsteg och ekonomisk välfärd på samma sätt som det hade gjort i Europa. Många muslimska reformister försökte förankra sina idéer i islam. Med hänvisning till exempelvis rådslag, shura, som förekommer i Koranen eller samstämmighet, ijma, som används i islamisk rättstolkning hävdade man att dessa var samma sak som parlamentarism och majoritetsstyre. Den shiitiske skriftlärde Naini (1860–1936) skrev i början av 1900-talet att de europeiska konstitutionella reformerna var förenliga med islam, eftersom både islam och konstitutionalism bestrider despoti. Denna debatt är lika aktuell i dag och nu går man till botten med hur denna förening skall ske. I likhet med tidigare tänkare skiljer man mellan respekten för demokrati och mänskliga rättigheter och vissa väststaters cyniska utrikespolitik. Det senare är en uppfattning som har brett stöd bland allmänheten i muslimska länder, där 9 av 10 har mycket negativa känslor för USA:s Mellanösternpolitik. En bild som stöds av det ansedda Zogbyinstitutets omfattande undersökning i fem arabländer med USA-vänliga regimer. Den iranske filosofen Abdulkarim Soroush (f. 1945) skriver att demokrati är en garanti för rättssäkerhet, frihet och det civila samhället, och att det i en demokrati är upp till individen att utforma sin muslimska identitet utan inblandning från religiösa auktoriteter eller statsmakter. Han betraktar demokrati och mänskliga rättigheter som globala och övergripande värden som inte kan begränsas till en folkgrupp eller nation. De gäller för mänskligheten som helhet, och människan har dessa rättigheter just på grund av sin mänsklighet. Ingen ska kunna kränka eller förneka dessa rättigheter med hänvisning till religiösa, ideologiska eller andra särskiljande omständigheter, skriver han. Den iranske skriftlärde Mohammad Mojtahed Shabestari (f. 1936) skriver att det som skiljer en demokrati från en autokrati är åsikternas och intressenas mångfald samt ömsesidig respekt. Mojtahed Shabestari anser att demokrati liksom mänskliga rättigheter symboliserar politisk och social rättvisa och är de högsta normerna som ska respekteras i en styrelseform. De muslimska nytänkarna framhåller dock att demokrati inte enbart begränsas till genomförande av demokratiskt godkända allmänna val av den sort vi har sett i Palestina, Irak, Marocko och Turkiet på senare tid. Ännu viktigare för demokrati är politiska reformer, förstärkning av det civila samhället och en reformering av sharialagar som bryter mot medborgerliga fri- och rättigheter. Denna reformering anses inte strida mot islam eftersom shariatolkningen till stor del bygger på tidigare exegeters kunskaper och referensramar, vilka i sin tur utgår från förmoderna förhållanden. Nytolkningen begränsas inte bara till de tidigare exegeternas tolkningar utan omfattar i lika hög grad de sharialagar som härrör från Koranen; alltså sådant som uppfattas som gudomliga och evigt giltiga lagar. Många av dessa lagar utgår från den förmoderna samhällsstrukturens förhållanden och dess traditioner. Ett exempel är en rad bestämmelser om kvinnor, vilka efter moderna mått innebär att kvinnor betraktas som andra klassens medborgare och utsätts för juridisk diskriminering. Dit hör sharialagar som gör att kvinnor ärver hälften så mycket som män, att två kvinnors vittnesbörd värderas som en manlig muslims vittnesbörd, att kvinnors rätt till skilsmässa är mer begränsad, att skadeståndet för kvinnor som utsätts för brott är hälften så mycket som männens osv. En nytolkning innebär att dessa lagar revideras så att de står i samklang med det moderna samhällets förhållanden. Kännetecknande för denna nytolkning är att islams urkunder ses som historiska källor som ska granskas ur en hermeneutisk tolkningsmodell och tolkas ur ett historiskt kontextuellt perspektiv. Den egyptiske muslimske tänkaren Nasr Hamid Abu Zeid (f. 1943) tillämpar i sina nytolkningar strukturalistisk textkritik på Koranen och sunna, profetens tradition. Han utgår från en jämförande metodik, som behandlar islams urkunder som en historisk text öppen för tolkning. Enligt denna modell gäller frågan inte att förkasta islam i sin helhet eller stirra sig blind på traditionella föreställningar, utan snarare att uppfatta andemeningen i dessa bestämmelser och komma med nytolkningar som står i harmoni med dagens förhållanden. Utgångspunkten är att många av lagtexterna tillkom i islams begynnelse inom ramen för de specifika förhållanden som rådde under 600-talet. Mätt med den tidens mått genomdrev islam en rad positiva förändringar inom diverse områden, vilket kan tolkas som att de lagar som infördes i islams begynnelse hade för avsikt att förbättra människans livsvillkor och de facto var en förbättring i jämförelse med tidigare förhållanden. Kvinnor som saknade arvsrätt fick begränsad arvsrätt, vilket kan betraktas som ett framsteg. En nytolkning ska ta sin utgångspunkt i samma anda, det vill säga genomdriva nya förbättringar. En viktig förutsättning för att detta ska bli möjligt är att förändringarna genomförs i harmoni med det moderna samhällets normer. Utgångspunkten för de muslimska nytänkarna är att det finns en rad grundläggande uppfattningar och värderingar inom islam som tjänar ädla syften, som skyddet av rättvisa och människans värdighet. Dessa syften sträcker sig över tid och rum och formerna för hur de ska tillvaratas kan variera med hänsyn till omgivande omständigheter. Islams viktigaste domän blir i detta tänkesätt andlighetens område. Filosofen Soroush liknar religionens roll i det moderna samhället vid grammatikens roll för språket. Han menar att grammatiken inte kan avgöra hur människor ska tänka, den skapar inte tänkandets innehåll. Likaledes skapar inte grammatiken filosofer, ekonomer eller sociologer, utan den ger ramen för kommunikationen mellan människor som talar samma språk. På samma sätt förhåller det sig med religionen. De muslimska nytänkarna väljer harmonisering i stället för avvisande. De anser att muslimer kan ta del av Västerlandets tankegods, demokrati och respekten för mänskliga rättigheter. De vill framställa islam som en progressiv, dynamisk och rationell religion som är relevant för ett modernt liv som kan ligga till grund för en modern muslimsk identitet. Detta synsätt och det stora stödet för demokrati bland den muslimska allmänheten ska emellertid inte uppfattas som en total assimilering och självförnekelse. Fortfarande utgår man från islam som en grundläggande plattform för en modern identitet som lämnar utrymme för globala normer, konventioner och system. Det är i det ljuset man kan förstå det starka stödet för demokrati och skydd av mänskliga rättigheter i muslimska länder. Mohammad Fazlhashemi essa@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32611, "headline": "Lysande!", "summary": "DN:s Leif Zern ser en förkrossande välspelad Strindberg på Dramaten. Regissören John Caird uträttar storverk med ”Dödsdansen” , där pjäsens båda delar nu iscensatts. teater", "article": "”Dödsdansen I–II” av August Strindberg Regi: John Caird Scenografi/kostym: Bunny Christie I rollerna: Stina Ekblad, Örjan Ramberg, Björn Granath, Christoffer Svensson, Sofia Pekkari, Erik Magnusson, Johanna Skobe, Gunnel Lindblom Scen: Dramaten, stockholm Den engelske regissören John Caird är tillbaka på Dramaten och sätter upp Strindbergs ”Dödsdansen” , både den ofta spelade första delen och den praktiskt taget ospelade del två. Om hans ”Midsommarnattsdröm” skrev jag att det var en av de lyckligaste kvällarna i Dramatens moderna historia. Vad måste jag då inte ta till om den här Vi teaterkritiker lider ju ibland brist på superlativer. Lysande är ett av de där orden som förlorat det mesta av sin lyskraft. Men det kan inte sägas annorlunda. L-y-s-a-n-d-e! Ändå är pjäsvalet överraskande. För det första har Strindberg aldrig varit ett stort namn i engelsk teater, där man brukar uppfatta hans allvar som ett skämt. Senast jag såg Strindberg spelas på engelska var i ”Dödsdansen” på Broadway med inga mindre än Helen Mirren och Ian McKellen som Alice och Edgar, och det var en usel föreställning, i sanning skrattretande. För det andra är John Caird känd för sina generösa, expansiva och nästan alltid överflödande regiarbeten. Hans ”Peter Pan” på National Theatre i London häromåret – där kom Ian McKellen bättre till sin rätt som Kapten Krok – var en familjefest av samma slag som hans Shakespeare på den svenska nationalscenen, och även om ”Dödsdansen” har en egen kapten i huvudrollen är det svårt att föreställa sig detta svavelosande äktenskapsdrama som ett matinéstycke. Men Caird verkar vara en Jack-of-all-trades, en teaterns mångsysslare. Strindberg tillhör hans favoriter, och plötsligt tror jag mig förstå varför – det finns så mycket teater i Strindbergs pjäser, som om de krävde en publik av samma slag som Shakespeares texter, lika nyfiken, otålig och beredd att låta sig föras in i ett annat land. Det börjar med Björn Granaths entré i Strindbergmask, som på det sista fotografiet, i hög hatt och svart paletå med pälskrage. Med en magiskt bjudande gest får han den tunga ridån framför Dramatens stora scen att höja sig, och bakom denna fängelsemur träder han in i tornrummet där Edgar och Alice tillbringat de senaste tjugofem åren i varandras kvävande sällskap. I fonden, som två silhuetter, står Stina Ekblad och Örjan Ramberg, vända mot skyarna som hastar förbi i höstskymningen. Granath har öppnat föreställningen och ska snart återkomma som vännen Kurt, på en gång katalysator och åskådare till det spektakel som kaptenen och hans hustru, den före detta skådespelerskan, längtar efter att få iscensätta. Det är en storslagen upptakt, där Kim Hedås nykomponerade musik och Torben Lendorphs ljussättning lägger sina diskreta och skiftande stämningsstråk till skärgårdsatmosfären. Man kan inte påstå att Caird nytolkar Strindberg, däremot visar han oss ett annat sätt att spela honom. Dramatens stora scen fungerar som en berättande helhet på ett sätt som erinrar om Alf Sjöbergs teatrala storverk. Fast Caird är inte lika styrd av sina idéer – det visar sig om inte annat i det fruktbara samarbetet med aktörerna. Han ger ”Dödsdansen I” utan paus, en ansenlig spelsträcka som Ekblad och Ramberg fyller med så många uttryck för vardagens rutiner att den vana teaterpubliken tycker sig ha sett detta hur många gånger som helst, men aldrig så detaljerat och på samma gång kraftfullt. Vi hamnar omedelbart i Strindbergs tryckkokare. Ändå dröjer sig den paradoxala sorgen kvar i hennes barnsliga glädjeskutt när hon hoppas att Edgar har dött i ett av sina slaganfall. Så rikt och sammansatt har jag aldrig sett Alice gestaltas, och om Stina Ekblad lyckas vara resignerad till och med i sitt hat, är Örjan Rambergs Edgar ett porträtt av manligheten på reträtt: på gränsen till sönderfall, som om det yviga skägget höll på att ta över och förvandla mannen till ett djur. Björn Granaths sympatiska Kurt kompletterar skådespelarfesten, och det gör även Sofia Pekkaris och Christoffer Svenssons förälskade ungdomar i ”Dödsdansen II” . Men det kan inte hjälpas att denna fortsättning är en betydligt svagare pjäs, en blandning av saga och melodram där Edgar framhärdar i sina intriger innan han straffas med döden. Fast det förminskar inte upplevelsen av en förkrossande välspelad Strindberg på Dramaten, kanske den bästa på årtionden. Leif Zern scen@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32614, "headline": "De tipsar, England läser", "summary": "Ett hemtrevligt soffprogram har blivit den brittiska bokvärldens allra mäktigaste aktör. Den författare som får sin bok presenterad hos ”Richard and Judy” blir miljonär över en natt. Fenomenet har skakat om branschen och fått britterna att köpa böcker som aldrig förr.", "article": "LONDON. – Den är ett mästerverk. Bob Geldofs ord var dynamit. Han satt som gästtyckare i soffan hos ”Richard and Judy” under parets andra eftermiddagsprogram med sin bokklubb på brittiska Channel 4. Den före detta popsångaren och Live Aid-hjälten Geldof viftade med ett exemplar av Joseph O’ Connors ”The Star and the Sea” . Ingen, inte ens förläggaren, trodde att O’ Connors roman skulle bli någon större succé. Han var visserligen en respekterad men inte särskilt framgångsrik Dublinförfattare, och storyn om hur några irländska flyktingar korsar den engelska kanalen 1847 väntades inte nämnvärt förändra hans position. Några timmar efter programmet sålde nätbokhandeln Amazon slut på alla exemplar av boken. Följande vecka klättrade den från plats 337 på den brittiska försäljningslistan och intog förstaplatsen. Något senare hade antalet sålda exemplar gått upp från 4 441 till över 250 000. Året var 2004 och sedan dess har fenomenet ”Richard and Judy” erövrat den brittiska bokmarknaden. När den nya säsongen drog i gång i onsdags var ”Richard and Judy-effekten” sedan länge ett högst väletablerat begrepp. – Vi skrämmer inte bort folk. Tidigare program om böcker har sänts sent på kvällen där allvarsamma, pretentiösa människor suttit kring ett runt bord i ett mörkt rum och använt väldigt långa och krångliga ord. Det säger Amanda Ross, producent bakom succén, ägare av produktionsbolaget Cactus TV som gör programmet och den som väljer ut de böcker som presenteras i ”Richard and Judy” . Nyligen utsågs hon till bokbranschens mäktigaste person på The Observers årliga lista, före bokförlagens och boklådornas höga chefer och namn som Harry Potter-författaren J K Rowling. Hennes makt består i att en bok som presenteras i programmet i snitt säljer 3 000 procent bättre – över en natt. Sedan sändningsstarten 2004 beräknas programmet ha ökat bokbranschens intäkter med nästan en miljard kronor. – Programmet har blivit ett så viktigt datum i kalendern att vi i branschen inte längre minns vad vi gjorde före ”Richard and Judy” , säger Giles Elliot, redaktör på tidskriften Booksellers Magazine. Claire Harington på Random House, ett av Storbritanniens största förlag, håller med. – En positiv recension i The Guardian kan betyda mycket för försäljningssiffrorna, men det är ingenting mot ”Richard and Judy” . Deras inflytande är enormt. Det visar att läsarna letar efter genomgripande, trovärdiga rekommendationer. Och de har den trovärdigheten. De har skaffat sig en position där läsarna litar på dem. Gå in i en bokhandel och du hittar ”Richard and Judy” -märkta romaner överallt. De har gjort det lätt att köpa böcker, säger hon. Programidén är egentligen väldigt enkel: Det äkta paret Richard Madeley och Judy Finnigan, sedan många år tillbaka populära värdar för diverse trivselprogram i brittisk tv, ägnar en gång i veckan 15 minuter av sitt eftermiddagsprogram åt en utvald bok. Ett inslag där författaren intervjuas i den miljö boken är skriven visas, varefter boken diskuteras med en gästtyckare (alltid en kändis) och med en läsarpanel. Till skillnad från Oprah Winfrey, som har haft ett liknande koncept i USA, är författaren aldrig med i studion. – Oprah gör en hallelujaintervju där hon överöser författaren med beröm. Vi vill även kunna ha en kritisk diskussion, som när folk sitter hemma runt köksbordet och pratar om en bok, säger Amanda Ross. När hon kom upp med idén om en bokklubb skrattade cheferna på Channel 4 åt henne. Uttråkade hemmafruar som tittade på eftermiddags-tv ansågs inte vara rätt målgrupp för böcker. Men hon fick prova sin idé på nåder och det visade sig snabbt att den folkliga tonen gick hem i stugorna. Dessutom har Amanda Ross geniförklarats för sin förmåga att välja ut engagerande böcker. Hur gör du – Boken ska gripa tag. Det spelar ingen roll vem som skrivit den, om personen anses väldigt litterär eller inte, om det är en debutant eller erkänd författare, britt eller utlänning, om boken är en roman eller biografi. Bara det är en gripande, bra historia, säger Amanda Ross. Den litterära kvaliteten varierar och för det har hon fått kritik. Recensenter, bland annat i den konkurrerande kanalen BBC, har anklagat henne för att göra populistiska val, att hon bara väljer böcker som hon vet ska bli storsäljare. – Det var mycket avundsjuka i början. Recensenterna undrade vilka vi var som trodde att vi kunde något. Vi säger inte att vi är experter, vi säger bara att vi försöker välja böcker som är underhållande för människor. Några säkra kort, som Monica Alis ”Brick Lane” , har visserligen varit med i programmet, men hälften av böckerna är skrivna av debutanter och enligt Giles Elliot som bevakar bokbranschen har kritiken tystnat helt. – En av de största fördelarna med programmet är att det har motarbetat ett snobberi inom brittisk litteratur, som främst härstammar från morgontidningarnas kritiker. ”Richard and Judy” tar upp böcker som inte hade recenserats annars, som aldrig hade sålts. Vare sig det är god litteratur eller så kallad lättsmält litteratur så har det fått väldigt många människor som inte läste att börja läsa, och de som redan läste att läsa mycket mer. Den positiva effekten kan ingen bortse ifrån, säger han. Claire Armistead, bokredaktör och kritiker på tidningen The Guardian, är tudelad i sin inställning till programmet. – Som alla andra var jag skeptisk i början. Men jag blev förvånad över deras val, de har tagit en del riktigt bra böcker och vi kan inte ignorera dem längre. – Det var en hel del avundsjuka i kritikerkåren när programmet startade. Men nu beundrar de flesta deras val. De har till exempel valt mycket översatt litteratur, som annars har det svårt på den brittiska marknaden. Där har de stuckit ut halkan och gjort det väldigt bra, säger hon. Många tycker dock att programmet blivit för mäktigt. Så mäktigt att det inom om förlagsvärlden diskuteras huruvida en bok har ”Richard and Judy-potential” eller inte innan beslut fattas om eventuell publicering. Förlagen överöser Amanda Ross med böcker och hon utsätts för det ena kreativa försöket efter det andra att få henne att välja just deras bok. – Men det är ingen idé, och det har de insett. De vet att jag bara väljer böcker som jag gillar. Hon är dock väl medveten om den makt hon besitter. – Jag förstår den och tar den väldigt allvarligt. Därför är jag noga med att bara välja trevliga författare. Jag vet att jag gör miljonärer av dem och jag vill vara säker på att göra rätt människor rika, säger Amanda Ross. CASPAR OPITZ DN:s korrespondent caspar.opitz@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32617, "headline": "Dödgrävaren som började döda", "summary": "Michael C Hall är dubbelt aktuell i vår – som homosexuell begravningsbyråbrorsa i ”Six feet under” i SVT och som sadistisk seriemördare i ”Dexter” på Canal Plus. Möt en skådespelare som gärna omger sig med lik.", "article": "Första gången skådespelaren Michael C Hall blev presenterad för seriemördaren Dexter Morgan var han måttligt intresserad. Efter fem år i succéserien ”Six feet under” hade den skolade aktören drabbats av svår scenabstinens. Alla tevemanus lades omedelbart åt sidan. I stället återvände han till teatrarna i New York, där han en gång inlett sin karriär i uppsättningar som ”Cabaret” , ”Chicago” och ”Macbeth” . Men just Dexter Morgan vägrade lämna honom i fred. – Jag kunde till slut inte motstå utmaningen att försöka andas liv i en människa med så speciella drag, säger Michael C Hall på telefon från Los Angeles där han vilar upp sig inför den andra säsongen av teveserien ”Dexter” som börjar spelas in senare i vår. I Sverige visas ”Dexter” på Canal Plus, som i dag kör ett maraton med de första fyra avsnitten. Historien är baserad på Jeff Lindsays romansvit om en sympatisk blodanalytiker vid Miamipolisen som extraknäcker som sadistisk seriemördare. Men – och här kommer knorren – han dödar bara skurkar. Redan i unga år lyckades Dexters styvpappa rikta sonens rovdjursliknande blodtörst mot andra mördare. – Den moraliska tvetydigheten är seriens stomme, säger Michael C Hall. Eftersom Dexter tar ett visst ansvar för sina mörka impulser kan publiken sympatisera eller rent av relatera till honom. Trots att han gör saker som är fel. Som ni kanske märkt gillar Michael C Hall att slänga in en konstpaus innan han avslutar sina meningar. Resultatet blir att det mesta han säger får en skruvad komisk effekt. Teveseriens kolsvarta humor kryper på så vis in i intervjun. Vi snackar, trots allt, om en fullblodspsykopat som njuter av att tortera och stycka andra människor. Här finns ingen medborgargarderomantik enligt ”Death wish” -skolan, där en antihjälte rensar gatorna från avskum. Dexter lägger förvisso bara bovar under kniven, men det bottnar snarare i ett maniskt kontrollbehov än i rättspatos. Eller som han själv konstaterar: ”Jag bryr mig ungefär lika mycket om andra människor som jag bryr mig om trädgårdsmöbler” . – På många sätt är han en skådespelare, säger Hall. Han anpassar sig efter situationen: med sin styvsyster, med sin flickvän och hennes barn, med kollegorna på jobbet. Och med sina offer, så klart. Då är han kanske som mest autentisk. – Men, på sätt och vis är väl alla aktörer. Vi vet hur man bör agera och uppträder därefter. Dexter är förstås extrem, men jag letar efter det mänskliga i honom. Det vore alldeles för enkelt att göra honom till ett monster. På pappret rider ”Dexter” till viss del på ”CSI” -hysterin, men till skillnad från Jerry Bruckheimers klonade kriminaltekniker utforskar Michael C Hall de blodiga brottsplatserna likt en curator på en konstutställning. Och även om serien flörtar med den rådande tortyrporrvågen – tänk ”Hostel” och ”Saw” – är det inte morden utan vardagslivet som blir den riktiga nagelbitaren. Dexter Morgan gör för den uttjatade seriemördartypen vad Tony Soprano gjorde för den uttjatade maffiatypen. Michael C Hall är, kort sagt, mördande bra i huvudrollen. Enligt producenten John Goldwyn ska det nästan vara läskigt att följa honom på inspelningsplatsen. Han stannar i rollfiguren även när kameran är avslagen. – Jag är väldigt fokuserad, kontrar Hall. Men det innebär inte att jag ständigt går omkring med en vinkelsåg i väntan på att ”get it on” . Michael C Hall växte upp i Raleigh, North Carolina. Han var ett blygt barn, uppfostrad av sin ensamstående mor efter faderns död. Tillflykten blev skolkören och knatteteatern. – Jag älskade att låtsas vara någon annan. Men det var först när jag flyttade till New York som det kändes som ett hyfsat realistiskt yrkesval. Innan dess trodde jag att riktiga skådespelare kom från, typ, en främmande planet. Det breda genombrottet kom med den moderna teveklassikern ”Six feet under” , vars femte och sista säsong börjar i SVT den 11 mars. Michael C Hall gjorde ett så trovärdig porträtt av den homosexuelle begravningsbyråbrorsan David Fischer att många fortfarande tappar hakan när han dyker upp på offentliga tillställningar med en kvinna vid armen. – Många avrådde mig från rollen. Homosexualitet är ju tabu i USA. Men jag insåg att det var en unik möjlighet. Jag har haft tur som fått jobba med teve under denna gyllene era. Det sista är ingen överdrift. Om 70-talet var en konstnärlig höjdpunkt inom amerikansk långfilm har det tidiga 2000-talet varit just ”en gyllene era” för tevedramatiken. Efter att kabelkanaler som HBO (” Six feet under” ) och Showtime (” Dexter” ) tänjt på de kreativa gränserna har även de stora bolagen hakat på. I dag hittar man i regel de mest provokativa, mångbottnade amerikanska historierna i teverutan, inte på bioduken. – Som skådespelare dras man till riktiga människor. Och då är teveformatet oslagbart. Karaktärer som David Fischer och Dexter Morgan skulle lätt bli klyschor i en film. För att komma dem in på livet, för att närma sig deras motsägelser, behöver man leva vid deras sida under en längre period. David och Dex ter har för övrigt en del gemensamt. Båda omges av döda kroppar. Båda har ett konfliktfyllt förhållande till sin sexualitet. Båda visar upp ett lugnt och behärskat yttre medan de kokar inombords. – Och bådas spegelbild påminner väldigt mycket om min, säger Michael C Hall lakoniskt, för att sedan avfärda likheterna mellan rollfigurerna som tillfälligheter. Inte sagt att han biter ifrån. Michael C Hall är hela tiden väldigt tillmötesgående, men han förblir reserverad bakom den torra humorn. Inte helt olikt David. Och Dexter. HENRIK ARVIDSSON noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32638, "headline": "Astrids dotter", "summary": "Att vara dotter till det nationalmonumentigaste vi har i Sverige – Astrid Lindgren – är nog inte alltid så lätt. Och Karin Nyman ger inte gärna intervjuer, men här berättar hon ändå, om ”Astrid” och ”mamma” .", "article": "– Jag har ingenting att berätta, jag minns nästan ingenting, säger Karin Nyman avvärjande när man frågar om hur det var att växa upp som dotter till Astrid Lindgren. Å andra sidan är det rätt svårt att ställa frågor också, så det jämnar ut sig. Vad kan man fråga om Astrid Lindgren som inte redan är frågat hundra tusen gånger Vad kan Karin Nyman berätta som inte redan är berättat minst lika många gånger Barnboksförfattaren Astrid Lindgren (1907–2002) är det nationalmonumentigaste vi har i Sverige, allt kring henne blir så stort att man tappar andan. Mio, Ronja, Kajsa Kavat, Lotta på Bråkmakargatan, bröderna Lejonhjärta och alla de andra har gjort sitt segertåg över världen, ingen är så älskad i Ryssland som världens bästa Karlsson och varhelst i världen det finns en barnbok, där finns Pippi Långstrump. Astrid Lindgren har berättat hur Pippi kom till, när dottern Karin låg sjuk hemma och ville att mamma skulle berätta en saga, jaha, vadå om, jo, berätta om Pippi Långstrump! – Ja, den där historien blev hon ju tvungen att upprepa, säger Karin Nyman och småskrattar lite torrt och närmast medlidsamt med Astrid som inte kunde öppna munnen offentligt utan att få citatet efter sig som en envis svans resten av livet. Det är där Karin Nymans ovilja att berätta bottnar: när allt blir ytterligare en tegelsten i monumentbygget, som nagelfars och forskas på och byggs teorier kring. Och det är kanske inte så mycket Karin Nymans dåliga minne som är svårhanterligt, utan mängden av minnen. Vad väljer man att berätta för att göra en hel barndom rättvisa – Det skulle bara bli en av många sanningar, man kunde likaväl ha berättat något annat så att bilden hade blivit en annan. Sedan berättar hon ändå, växlar mellan ”Astrid” och ”mamma” , om att växa upp med en mamma som ständigt berättade, släktanekdoter eller egna sagor, sanning och påhitt om vartannat. – Jag minns inte det där när hon berättade om Pippi för mig första gången, men jag minns när själva boken kom: omslaget som var så på pricken! Hon berättade ju alltid för mig och min bror Lasse på kvällarna. Antingen hittade hon på själv, eller också läste hon Mark Twain, Falstaff Fakir, Wodehouse – det var ju inte precis för barn, men vi skrattade vansinnigt! Och så läste hon Heidenstam också, sådant. Astrid Lindgren läste den skotske pedagogen A S Neills böcker om fri uppfostran och inspirerades. Men hemma var hon den ansvarstagande mamman, som höll noga ordning på familjen, därtill präglad av sin egen uppväxt med strängt religiösa föräldrar. – Hon uppfostrade oss inte programmatiskt fritt, men med mycket respekt och stor kärlek. Det betyder ju inte att mamma precis alltid såg oss eller ständigt var föredömlig, det är nog ingen förälder. Astrid Lindgren var också en omvittnat lekande förälder, en sådan som hade minst lika roligt själv. Hon fortsatte leka med Karin Nymans fyra barn, en entusiastisk mormor som gärna tog hand om barnbarnen veckovis i sträck för att föräldrarna skulle hinna resa bort lite. – Jag tänkte alltid: mamma leker ju med mina barn, då behöver inte jag göra det, säger Karin Nyman och förfäras lite när hon inser att det faktiskt var så, som om en god mor alltid borde leka själv. I Astrid Lindgrens uppväxt är föräldrarna Hanna och Samuel August och gården Näs hörnstenar, och de spelar stor roll även i Karin Nymans uppväxt. Varje sommar och varje jul reste Astrid Lindgren med sin familj ned till föräldrahemmet, där alla barnen Ericsson firade jul med sina familjer i en myllrande stor släktträff. – Det var ju roligt för oss, men ganska tungt för Hanna, som till slut sa – mycket milt – ”det behöver inte vara tråkigt att fira jul i sitt eget hem” . Efter det firade vi jul på Dalagatan. Astrid Lindgren var hemma med barnen när de var små, men skötte en hel del arbete vid sidan om. Under andra världskriget arbetade hon nattskift på postcensuren. Hon var utbildad stenograf och åtog sig maskinskrivningsuppdrag, och efter ett tag övergick maskinknattret – omärkligt för barnen – från att producera andras text till att bli egna barnböcker. – Men jag har ingen aning om var hon satt när hon skrev! Vi flyttade ju från tvåan på Vulcanusgatan till fyran på Dalagatan, och där fanns ett rum åt mig och ett åt Lasse och ett åt föräldrarna – men hon hade ju inget arbetsrum Var satt hon egentligen Nå, böcker blev det ju ändå. Så småningom infann sig en rutin: på förmiddagarna låg Astrid Lindgren i sängen och stenograferade sina egna böcker, på eftermiddagarna arbetade hon som redaktör på sitt bokförlag, Rabén & Sjögren. Sedan kom hon hem och åt middag med familjen. – Hon var ju snabb. Men hon arbetade bara deltid, vi hade hembiträde och Lasse och jag var ju rätt självgående vid det laget. Författarskapet växte i omfång, berömmelsen blev större, och länge svarade Astrid Lindgren själv på alla beundrarbrev. Det gick an till en början, men till 80- och 90-årsdagen var det ogörligt, då kom det fjorton postsäckar brev eller mer. Karin Nyman och Kerstin Kvint, legendarisk medarbetare till Astrid Lindgren, skottade i högarna och förtvivlade nästan. Inte över att folk var hopplösa, tvärtom. – Det hemska var alla dessa underbara, fantastiska brev som folk hade lagt ner så mycket arbete på, enda gången i deras liv de skulle skriva till Astrid Lindgren ... och när man läste det femtonde underbara brevet, då tog det ju inte längre. Efter Astrid Lindgrens bortgång 2002 trodde Karin Nyman att uppmärksamheten skulle avta, men det har blivit tvärtom. Alla vill göra sina egna omtolkningar, dramatiseringar, kringböcker, franchising-produkter, ja, allt möjligt ska en stackars småländsk författare behöva låna ut sitt namn till. Familjeföretaget Saltkråkan AB ser till att det blir någotsånär i Astrid Lindgrensk anda, och själv läser Karin Nyman dramatiseringar på flera språk. Enligt testamentet ska hon kvalitetsgranska nya utnyttjanden av böckerna, som dramatiseringar och översättningar. – Det finns ju mer eller mindre lovvärda utnyttjanden. Ibland blir det utomordentligt fånigt. Och ibland ska bara namnet Astrid Lindgren finnas med för att ge associationer till allt som är gott. Smeta lite Astrid Lindgren på en produkt och den går bättre att sälja ... Till en del öppnade ju Astrid Lindgren själv vägen för omtolkningar, när hon började överföra sina böcker till film och teve. – Hon borde ju ha förlorat allt hopp efter den där första Pippifilmatiseringen 1949, med en vuxen som spelade Pippi! säger Karin Nyman och skrattar. – Den är så hemsk så det går inte att beskriva! Det var då hon begrep att hon måste skriva manus själv, säger hon. Sedan rullade det på, och i dag finns det många barn som endast kan sin Pippi, sin Emil och sin Saltkråkan genom teveserierna. För all del, ”Saltkråkan” var ju teveserie innan den blev bok – ”det var nog den svåraste boken för henne att skriva, hon blev så låst av teveserien” . Men Pippi som tecknad, harmlös varelse – Jag höll emot alldeles förskräckligt, men mamma sa ”ja men det är roligt för barn” , hon såg ju fördelarna. Och hon hade ju lyckats med många filmatiseringar, hon kunde nog inte förutse hur det skulle bli. Karin Nyman är en grå eminens i Astrid Lindgren-sammanhang, hon verkar hellre bakom kulisserna än framför och ställer bara upp när hon måste. Hon är lik sin mor, eller är det bara för att man vet vem hon är som man ser Astridska drag titta fram, plötsliga tonfall och ordvändningar Men hon håller distansen och har inga planer på att göra sig mer känd som Astrids Dotter. – Borde jag skriva ner mer om hur det var funderar hon, men sedan rycker hon förstrött på axlarna. Hon har inget behov av att tillrättalägga eller bygga vidare på monumentet, ja, hon vill inte ens uttala sig om författarskapet. Det finns så många kloka som forskat och skrivit och tänkt redan, hon hänvisar till DN-skribenten och Pippiforskaren Ulla Lundqvist, till Lena Törnqvist på Kungliga Biblioteket eller till Astridvetaren Margareta Strömstedt. – Men en bok som jag faktiskt har tänkt en del på är ”Alla vi barn i Bullerbyn” – nog är den språkligt revolutionerande Fanns det någon barnbok berättad i första person innan den kom Lotta Olsson lotta.olsson@dn.se 08-738 22 11 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32639, "headline": "Astrids dotter", "summary": "Att vara dotter till det nationalmonumentigaste vi har i Sverige – Astrid Lindgren – är nog inte alltid så lätt. Och Karin Nyman ger inte gärna intervjuer, men här berättar hon ändå, om ”Astrid” och ”mamma”.", "article": "– Jag har ingenting att berätta, jag minns nästan ingenting, säger Karin Nyman avvärjande när man frågar om hur det var att växa upp som dotter till Astrid Lindgren. Å andra sidan är det rätt svårt att ställa frågor också, så det jämnar ut sig. Vad kan man fråga om Astrid Lindgren som inte redan är frågat hundra tusen gånger? Vad kan Karin Nyman berätta som inte redan är berättat minst lika många gånger? Barnboksförfattaren Astrid Lindgren (1907–2002) är det nationalmonumentigaste vi har i Sverige, allt kring henne blir så stort att man tappar andan. Mio, Ronja, Kajsa Kavat, Lotta på Bråkmakargatan, bröderna Lejonhjärta och alla de andra har gjort sitt segertåg över världen, ingen är så älskad i Ryssland som världens bästa Karlsson och varhelst i världen det finns en barnbok, där finns Pippi Långstrump. Astrid Lindgren har berättat hur Pippi kom till, när dottern Karin låg sjuk hemma och ville att mamma skulle berätta en saga, jaha, vadå om, jo, berätta om Pippi Långstrump! – Ja, den där historien blev hon ju tvungen att upprepa, säger Karin Nyman och småskrattar lite torrt och närmast medlidsamt med Astrid som inte kunde öppna munnen offentligt utan att få citatet efter sig som en envis svans resten av livet. Det är där Karin Nymans ovilja att berätta bottnar: när allt blir ytterligare en tegelsten i monumentbygget, som nagelfars och forskas på och byggs teorier kring. Och det är kanske inte så mycket Karin Nymans dåliga minne som är svårhanterligt, utan mängden av minnen. Vad väljer man att berätta för att göra en hel barndom rättvisa? – Det skulle bara bli en av många sanningar, man kunde likaväl ha berättat något annat så att bilden hade blivit en annan. Sedan berättar hon ändå, växlar mellan ”Astrid” och ”mamma”, om att växa upp med en mamma som ständigt berättade, släktanekdoter eller egna sagor, sanning och påhitt om vartannat. – Jag minns inte det där när hon berättade om Pippi för mig första gången, men jag minns när själva boken kom: omslaget som var så på pricken! Hon berättade ju alltid för mig och min bror Lasse på kvällarna. Antingen hittade hon på själv, eller också läste hon Mark Twain, Falstaff Fakir, Wodehouse – det var ju inte precis för barn, men vi skrattade vansinnigt! Och så läste hon Heidenstam också, sådant. Astrid Lindgren läste den skotske pedagogen A S Neills böcker om fri uppfostran och inspirerades. Men hemma var hon den ansvarstagande mamman, som höll noga ordning på familjen, därtill präglad av sin egen uppväxt med strängt religiösa föräldrar. – Hon uppfostrade oss inte programmatiskt fritt, men med mycket respekt och stor kärlek. Det betyder ju inte att mamma precis alltid såg oss eller ständigt var föredömlig, det är nog ingen förälder. Astrid Lindgren var också en omvittnat lekande förälder, en sådan som hade minst lika roligt själv. Hon fortsatte leka med Karin Nymans fyra barn, en entusiastisk mormor som gärna tog hand om barnbarnen veckovis i sträck för att föräldrarna skulle hinna resa bort lite. – Jag tänkte alltid: mamma leker ju med mina barn, då behöver inte jag göra det, säger Karin Nyman och förfäras lite när hon inser att det faktiskt var så, som om en god mor alltid borde leka själv. I Astrid Lindgrens uppväxt är föräldrarna Hanna och Samuel August och gården Näs hörnstenar, och de spelar stor roll även i Karin Nymans uppväxt. Varje sommar och varje jul reste Astrid Lindgren med sin familj ned till föräldrahemmet, där alla barnen Ericsson firade jul med sina familjer i en myllrande stor släktträff. – Det var ju roligt för oss, men ganska tungt för Hanna, som till slut sa – mycket milt – ”det behöver inte vara tråkigt att fira jul i sitt eget hem”. Efter det firade vi jul på Dalagatan. Astrid Lindgren var hemma med barnen när de var små, men skötte en hel del arbete vid sidan om. Under andra världskriget arbetade hon nattskift på postcensuren. Hon var utbildad stenograf och åtog sig maskinskrivningsuppdrag, och efter ett tag övergick maskinknattret – omärkligt för barnen – från att producera andras text till att bli egna barnböcker. – Men jag har ingen aning om var hon satt när hon skrev! Vi flyttade ju från tvåan på Vulcanusgatan till fyran på Dalagatan, och där fanns ett rum åt mig och ett åt Lasse och ett åt föräldrarna – men hon hade ju inget arbetsrum? Var satt hon egentligen? Nå, böcker blev det ju ändå. Så småningom infann sig en rutin: på förmiddagarna låg Astrid Lindgren i sängen och stenograferade sina egna böcker, på eftermiddagarna arbetade hon som redaktör på sitt bokförlag, Rabén & Sjögren. Sedan kom hon hem och åt middag med familjen. – Hon var ju snabb. Men hon arbetade bara deltid, vi hade hembiträde och Lasse och jag var ju rätt självgående vid det laget. Författarskapet växte i omfång, berömmelsen blev större, och länge svarade Astrid Lindgren själv på alla beundrarbrev. Det gick an till en början, men till 80- och 90-årsdagen var det ogörligt, då kom det fjorton postsäckar brev eller mer. Karin Nyman och Kerstin Kvint, legendarisk medarbetare till Astrid Lindgren, skottade i högarna och förtvivlade nästan. Inte över att folk var hopplösa, tvärtom. – Det hemska var alla dessa underbara, fantastiska brev som folk hade lagt ner så mycket arbete på, enda gången i deras liv de skulle skriva till Astrid Lindgren ... och när man läste det femtonde underbara brevet, då tog det ju inte längre. Efter Astrid Lindgrens bortgång 2002 trodde Karin Nyman att uppmärksamheten skulle avta, men det har blivit tvärtom. Alla vill göra sina egna omtolkningar, dramatiseringar, kringböcker, franchising-produkter, ja, allt möjligt ska en stackars småländsk författare behöva låna ut sitt namn till. Familjeföretaget Saltkråkan AB ser till att det blir någotsånär i Astrid Lindgrensk anda, och själv läser Karin Nyman dramatiseringar på flera språk. Enligt testamentet ska hon kvalitetsgranska nya utnyttjanden av böckerna, som dramatiseringar och översättningar. – Det finns ju mer eller mindre lovvärda utnyttjanden. Ibland blir det utomordentligt fånigt. Och ibland ska bara namnet Astrid Lindgren finnas med för att ge associationer till allt som är gott. Smeta lite Astrid Lindgren på en produkt och den går bättre att sälja ... Till en del öppnade ju Astrid Lindgren själv vägen för omtolkningar, när hon började överföra sina böcker till film och teve. – Hon borde ju ha förlorat allt hopp efter den där första Pippifilmatiseringen 1949, med en vuxen som spelade Pippi! säger Karin Nyman och skrattar. – Den är så hemsk så det går inte att beskriva! Det var då hon begrep att hon måste skriva manus själv, säger hon. Sedan rullade det på, och i dag finns det många barn som endast kan sin Pippi, sin Emil och sin Saltkråkan genom teveserierna. För all del, ”Saltkråkan” var ju teveserie innan den blev bok – ”det var nog den svåraste boken för henne att skriva, hon blev så låst av teveserien”. Men Pippi som tecknad, harmlös varelse? – Jag höll emot alldeles förskräckligt, men mamma sa ”ja men det är roligt för barn”, hon såg ju fördelarna. Och hon hade ju lyckats med många filmatiseringar, hon kunde nog inte förutse hur det skulle bli. Karin Nyman är en grå eminens i Astrid Lindgren-sammanhang, hon verkar hellre bakom kulisserna än framför och ställer bara upp när hon måste. Hon är lik sin mor, eller är det bara för att man vet vem hon är som man ser Astridska drag titta fram, plötsliga tonfall och ordvändningar? Men hon håller distansen och har inga planer på att göra sig mer känd som Astrids Dotter. – Borde jag skriva ner mer om hur det var? funderar hon, men sedan rycker hon förstrött på axlarna. Hon har inget behov av att tillrättalägga eller bygga vidare på monumentet, ja, hon vill inte ens uttala sig om författarskapet. Det finns så många kloka som forskat och skrivit och tänkt redan, hon hänvisar till DN-skribenten och Pippiforskaren Ulla Lundqvist, till Lena Törnqvist på Kungliga Biblioteket eller till Astridvetaren Margareta Strömstedt. – Men en bok som jag faktiskt har tänkt en del på är ”Alla vi barn i Bullerbyn” – nog är den språkligt revolutionerande? Fanns det någon barnbok berättad i första person innan den kom? Lotta Olsson lotta.olsson@dn.se 08-738 22 11 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32652, "headline": "Filmskola anmäld för diskriminering", "summary": "Bara kvinnor antogs till den nya manuskursen på Filmhögskolan i Göteborg. Nu anmäls universitetet, som i framtiden ska anonymisera antagningen, för könsdiskriminering.", "article": "Jimmy Lindgren var en av sexton män som sökte till Filmhögskolans nya så kallade masterklass, \"Att skriva för långfilm\", som startar nästa vecka. Av totalt fyrtiofyra sökande antogs sju studenter, samtliga kvinnor. Nu har han anmält detta som brott mot likabehandlingslagen till jämställdhetsombudsmannen, JämO, till vilka han skriver att han känner sig \"diskriminerad och kränkt\". - Bara en text skulle skickas in, vilket lätt ger en orättvis bedömning. I efterhand har jag förstått att andra lämnat in sina meriter och att högskolan även har gått på dem, säger Lindgren som menar att han jämfört med flera antagna har minst likvärdiga meriter. Gunilla Burstedt, biträdande högskolerektor på Filmhögskolan, säger att det är ett sammanträffande att samtliga antagna blev kvinnor. Antagningsgruppen gick bara på de manus som bäst lämpade sig för kursen, säger hon och att samtliga dessa var skrivna av kvinnor diskuterades. Hon välkomnar dock anmälan. - Det är bra att man får ställa sig nya frågor kring antagningen. I framtiden ska vi anonymisera manusläsningen, ett lätt sätt att minimera misstankar om könsdiskriminering. Processen har också lett till att vi ska bredda rekryteringen så att vi bland annat får fler manliga sökande, säger Burstedt. Att filmbranschen är mansdominerad har uppmärksammats länge och i statliga filmavtalet har man uttryckligen satt jämställdhetsmål som att minst 40 procent av vartdera kön ska vara representerat i yrkeskategorierna regissör, producent och manusförfattare före 2010. I Filmhögskolans egen jämställdhetsplan skriver man att man bör ha ett starkt fokus på genusaspekter och mångfald, att det \"bör ske i såväl rekryteringsarbete som i antagning av nya studenter\". Utifrån sin roll som biträdande högskolerektor säger Gunilla Burstedt att det är bättre om kvinnor och män representeras lika i utbildningen. Är det här alltså dåligt? - Det är olyckligt på det sättet, men å andra sidan kan det bli så när antagningen sker på konstnärlig grund, säger Burstedt. Två av de antagna har en indirekt koppling till Doris, ett nätverk för kvinnliga filmarbetare där Gunilla Burstedt är styrelseledamot. Jimmy Lindgren tycker att kopplingen är problematisk, då även Kirsten Bonnén Rask från antagningsgruppen en gång anlitats för Doris manusgrupp. JämO:s jurist Caroline Wieslander Blücher är den som tagit emot Lindgrens anmälan. Hon förklarar att i fall som dessa ska den som anser sig missgynnad lägga fram fakta för det. Därefter går bevisbördan över till högskolan. Frågor har skickats till Göteborgs universitet, som lämnar svar efter rektorssammanträdet den 19 februari. Under utredningen förhåller sig JämO neutralt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32665, "headline": "\"Driver 76\" släpps till PSP", "summary": "Nu kommer Ubisofts första \"Driver\"-spel. Det utvecklas av Reflections Interactive och Sumo Digital, släpps till PSP och utspelas 1976.", "article": "Fjolårets \"Driver: Parallel lines\" till Xbox och Playstation 2 blev det sista \"Driver\"-spelet som släpptes av Atari. Ubisoft köpte rättigheterna till spelserien och nu meddelar företaget att \"Driver 76\" till PSP släpps i mars. Det utspelas i New York 1976 och precis som vanligt blir det uppdrag både till fots och bakom ratten. Det går även att hotta upp sina bilar med pengar man tjänar på diverse sidouppdrag. Spelets utvecklare är som vanligt Reflections Interactive, men nu får företaget hjälp av Sumo Digital. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32666, "headline": "Även indiemusiker ska få betalt på nätet", "summary": "Med den banbrytande, världsomspännande organisation Merlin har indiebolagen fått muskler som gör att de kan få betalt för sin musik på nätet.", "article": "Den alldeles färska organisationen presenterades på musikindustrimässan Midem i Cannes i helgen. Det har tidigare varit svårt för oberoende musikbolag att ta betalt för musik över nätet, trots att deras samlade marknadsandel uppgår till en tredjedel i hela världen. - Majorbolag som Warner och Universal har kunnat förhandla sig till fördelar på nätsajter, medan indiebolagen var för sig saknat muskler, säger Mats Hammerman på SOM, de svenska oberoende bolagens organisation som ingår i Merlin. Indie-musik på nätet har betraktats som mer eller mindre fri att använda. Men efter framgångar med den europeiska indieorganisationen Impala, som bland annat lyckades upphäva Sony/BMG-sammanslagningen, bildades World Indie Network förra året. Och nu alltså Merlin som ska ta vara på rättigheter för tusentals oberoende bolag runt globen. - Det här innebär att vi kommer ikapp de stora bolagen, säger Mats Hammerman. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32671, "headline": "\"Dreamgirls\" stor Oscarfavorit", "summary": "\"Dreamgirls\", \"Babel\" och \"The Queen\" är några filmer som tagit täten inför upplopet på årets Oscarsrace. Och Susanne Biers \"Efter bröllopet\" har chans att vinna Oscar för bästa utländska film.", "article": "- Fantastiskt roligt! Tyvärr ser konkurrenterna fruktansvärt bra ut, säger Susanne Bier till DN på telefon från New York där hon klipper färdigt sin första amerikanska film. \"Efter bröllopet\", med biroller av Rolf Lassgård och Mona Malm, tävlar mot \"Infödd soldat\", \"Pans labyrint\", \"Water\" och \"De andras liv\" - årets guldbaggevinnare. - Jag tror att \"Efter bröllopet\" är en allmänmänsklig historia som alla kulturer kan känna igen sig i. En Oscarnominering betyder att filmen får en helt annan exponering inför USA-premiären i mars, säger Susanne Bier. Golden Globe-vinnaren \"Dreamgirls\" samlade på sig flest nomineringar (8) men lyckades inte kvala in till den tyngsta kategorin. Filmen har svensk premiär 16 februari. Slaget om bästa film står istället mellan globaliseringsdramat \"Babel\", Scorseses gangsterthriller \"The Departed\", krigsdramat \"Letters From Iwo Jima\", succékomedin \"Little Miss Sunshine\" och \"The Queen\" om den brittiska monarkin i djup kris. Och Helen Mirren fortsätter sin globala eriksgata som drottning Elizabeth II med nominering för bästa kvinnliga huvudroll i tuff konkurrens från mäktiga filmdrottningar Judi Dench, Penelope Cruz, Kate Winslet och den tvåfaldigt belönade Meryl Streep som får sin 14:e Oscarnominering. På herravdelningen gör Leonardo DiCaprio upp med uppstickaren Ryan Gosling, veteranen Peter OToole, lyckopillret Will Smith och blytunge Forest Whitaker som spelar Idi Amin i \"Last King of Scotland\". \"Och vinnaren är...\", kommer att avslöjas den 24 februari. Bästa film\"Babel\" \"The departed\" Bästa film \"Babel\" \"The departed\" \"Letters from Iwo Jima\" \"Little Miss Sunshine\" \"The queen\" Bästa regi Clint Eastwood, \"Letters from Iwo Jima\" Stephen Frears, \"The queen\" Paul Greengrass, \"United 93\" Alejandro Gonzales Inarritu, \"Babel\" Martin Scorsese, \"The Departed\" Bästa manliga skådespelare Leonardo DiCaprio, \"Blood diamond\" Ryan Gosling, \"Half nelson\" Peter O'Toole, \"Venus\" Will Smith, \"The pursuit of happiness\" Forest Whitaker, \"The last king of Scotland\" Bästa kvinnliga skådespelare Penelope Cruz, \"Volver\" Judi Dench, \"Notes on a scandal\" Helen Mirren, \"The queen\" Meryl Streep, \"Djävulen bär Prada\" Kate Winslet, \"Little children\" Bästa kvinnliga biroll Adriana Barraza, \"Babel\" Cate Blanchett, \"Notes on a scandal\" Abigail Breslin, \"Little Miss Sunshine\" Jennifer Hudson, \"Dreamgirls\" Rinko Kikucki, \"Babel\" Bästa manliga biroll Alan Arkin, \"Little Miss Sunshine\" Jackie Earle Haley, \"Little children\" Djimon Hounsou, \"Blood diamond\" Eddie Murphy, \"Dreamgirls\" Mark Whalberg, \"The departed\" Bästa utländska film \"Efter bröllopet\", Danmark \"Infödd soldat\", Algeriet \"El laberinto del Fauno\", Mexiko \"De andras liv\", Tyskland \"Water\", Kanada Bästa animerade film \"Cars\" \"Happy feet\" \"Monster house\" Bästa manus efter förlaga \"Borat\" \"Children of men\" \"The departed\" \"Little children\" \"Notes on a scandal\" Bästa manus \"Babe\" \"Letters from Iwo Jima\" \"Little Miss Sunshine\" \"The Queen\" \"El laberinto del Fauno\" Bästa musik \"Babel\" \"The good german\" \"Notes on a scandal\" \"El laberinto del Fauno\" \"The queen\" Bästa sång \"I need to wake up\" - \"An inconvenient truth\" \"Listen\" - \"Dreamgirls\" \"Love you I do\" - \"Dreamgirls\" \"Our town\" - \"Cars\" \"Patience\" - \"Dreamgirls\" Bästa dokumentär \"Deliver us from evil\" \"An inconvenient truth\" \"Iraq in fragments\" \"Jesus camp\" \"My country, my country\" Bästa kortdokumentär \"The blood of Yingzhou district\" \"Recycled life\" \"Rehearsing a dream\" \"Two hands\" Bästa visuella effekter \"Pirates of the Caribbean: dead mans chest\" \"Poseidon\" \"Superman returns\" Bästa animerade kortfilm \"The danish poet\" \"Lifted\" \"The little matchgirl\" \"Maestro\" \"No time for nuts\" Bästa kortfilm \"Binta and the great idea\" \"Eramos pocos\" (\"One too many\") \"Helmer & son\" \"The saviour\" \"West Bank story\" Bästa kostym \"Curse of the golden flower\" \"Djävulen bär Prada\" \"Dreamgirls\" \"Marie Antoinette\" \"The queen\" Bästa smink \"Apocalypto\" \"Click\" \"El laberinto del Fauno\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 32675, "headline": "Svensken i Korpus 2", "summary": "Det är inte bara Ryssland som vägrar kasta ljus över Raoul Wallenbergs öde. Även Sverige håller inne med väsentlig kunskap, bland annat om egna agenter som kan ha suttit i Sovjets fängelser efter kriget..", "article": "Alla goda beslut är som bekant beroen-de av tillförlitlig information och inträngande analys. Långa tider har de som utrett Raoul Wallenbergs öde inte haft tillgång till någondera. Frågan är om misslyckandet att genomföra systematiska efterforskningar och att samordna viktiga detaljer på något sätt var avsiktligt eller bara en följd av kalla krigets övermäktiga logik. Eller bådadera? Svaret kanske finns i den finstilta delen av en rapport som lades fram 2003 av den så kallade Eliasson-kommissionen, som undersökte det svenska utrikespolitiska etablissemangets hantering av Raoul Wallenbergfallet efter 1945. Kommissionen förklarade att den av tidsskäl sett sig tvungen att utesluta ett känsligt ämne ur sina överväganden: andra svenska medborgares öden i sovjetisk fångenskap efter 1945, och den möjliga inverkan de kan ha haft på Wallenbergutredningen. Frågans vikt har aktualiserats genom nyligen offentliggjorda register från det tidigare sovjetministeriet för statssäkerhet (MGB) i Moskva. Enligt Wallenbergexperten Vadim Birstein visar statistiken för år 1948 att minst fyra personer av svensk nationalitet då hölls fängslade och var föremål för utredning (vilket betyder att de ännu inte var dömda), varav tre för spioneri. Inga namn eller fallbeskrivningar har offentliggjorts, och det är inte känt om Raoul Wallenbergs namn finns bland dem. Forskare kan göra kvalificerade gissningar om vilka dessa personer är, men bara ryssarna kan ge säkra identitetsuppgifter. Intressant nog är det inte känt exakt hur många svenskar som satt i ryska fängelser i Sovjetunionen efter andra världskriget. Uppskattningar varierar mellan 200 och 500. Ett av de stora problemen för forskarna har varit att definiera vad en svensk är. Många av fångarna som påstod sig vara svenskar var i själva verket statslösa eller av blandad nationalitet. Somliga hade bott i Sverige i många år, hade till och med varit gifta med en svensk, men saknade svenskt medborgarskap. Förutom de välkända Kirunasvenskarna kan man till saknade \"svenskar\" i Sovjet vid den här tiden räkna fiskare; soldater som tjänstgjort i tyska armén eller SS; äventyrare; ingenjörer och teknisk personal; sovjetiska medborgare av svensk härkomst (från Estland eller Gammalsvenskby i Ukraina); personer som arbetat för olika hjälporganisationer efter kriget (som Röda korset eller Caritas Suecia); samt ett ospecificerat antal \"svenska\" agenter. Sådana agenter opererade i de baltiska länderna under 1940- och 1950-talen, men också i Östeuropa i till stor del ännu outforskade militärindustriella spionnätverk. Existensen av den sortens ekonomiska nätverk, och vilka personer som ingick i dem, har förblivit en väl bevarad hemlighet. Uppgifter i svenska arkiv antyder att UD-tjänstemän spelade en roll i handhavandet av dem, men bara någon handfull hade den fullständiga bilden av alla pågående underrättelseoperationer. Detta uppdelade sätt att arbeta ledde till stora kunskapsluckor i och mellan departementen. Av de få UD-tjänstemän som hade vidare kunskaper om de svenska operationerna ledde åtminstone en, Gunnar Lorentzon, även sökandet efter Raoul Wallenberg sent på 1950-talet. Intressant nog avslöjar ett tidigare opublicerat dokument hos amerikanska utrikesdepartementet att Lorentzon 1959 uppskattade chanserna att Wallenberg varit vid liv efter 1947, då Sovjet påstod att han avlidit i en hjärtattack, förvånansvärt högt - \"75 eller 65 [procent]\". Varför tryckte då inte den svenska regeringen på hårdare för att få fram sanningen? Grundförklaringen till den svenska försiktigheten - behovet att trygga övergripande säkerhetsintressen och den därav följande önskan att inte reta den väldiga grannen - kan behöva en fotnot. Att försöka genomdriva en effektiv efterforskning efter Raoul Wallenberg samtidigt som man - i strid mot svensk neutralitetspolitik - höll en rad agentgrupper i gång skulle inte bara skapa stora risker utan också begränsa Sveriges handlingsfrihet. Utan tvivel var spionnätverken efter kriget av stor vikt för Sverige. Landet bytte rutinmässigt den insamlade informationen mot nyheter från andra underrättelsetjänster. Spionagets iskalla självklarhet är att fokus måste ligga på information, inte människor. Likafullt är det alltid människor som i sista hand får lida, och taktiken att hålla de övriga saknade \"svenskarna\" nästan helt utanför Wallenbergutredningen, till den grad att inte ens lägre UD-tjänstemän informerades om dem, fick allvarliga följder. Man kan belysa poängen genom att rikta sökljuset mot de avgörande åren 19611965. I januari 1961 hade den svenska professorn Nanna Svartz med sig nyheten från en högt placerad sovjetisk kollega, professor A L Myasnikov, att Raoul Wallenberg, tvärtemot sovjetiska påståenden, ännu var i livet men i usel fysisk kondition. Statsminister Tage Erlander begärde omedelbart att han skulle friges, men entusiasmen varade inte länge. Myasnikov påstod att han blivit missförstådd och de svenska ämbetsmännen drog sig tillbaka. Vad allmänheten inte visste var att Svartz vittnesmål inte var det enda om en ytterst hemlig svensk i sovjetisk fångenskap. I december 1963 vittnade Marvin Makinen, en amerikansk student som arresterats av ryssarna 1961, om att hans cellkamrat Zigurds Kruminsh berättat om en svensk han mött i Korpus 2 (sektion 2) i Vladimirfängelset, Sovjets viktigaste isoleringsinrättning. Korpus 2 rymde den sjukhusavdelning där hemliga fångar kunde hållas totalt isolerade från omvärlden i åratal. Kruminsh uppgav också att den svenska fången dömts för spioneri. Makinens uppgifter borde ha eldat på sökandet efter Raoul Wallenberg, särskilt om de kunnat sättas i samband med Svartz rapport, och identifieringen av \"den svenske fången\" borde omedelbart ha givits topprioritet. I stället avfördes Wallenbergfrågan officiellt från den svensk-sovjetiska agendan 1965 och förblev vilande de följande femton åren. Med tillgång till knapphändiga arkivuppgifter kan man bara gissa hur de svenska tjänstemännen uppfattade den vidare innebörden av vittnesmålen från Svartz och Myasnikov: var den fånge som Kruminsh och Myasnikov träffat Raoul Wallenberg, eller någon annan svensk? Om det fanns andra svenska fångar i Vladimirfängelset under Kruminshs fångenskap där (1956-63), skulle det kunna förklara hur det uppstått rykten kring Wallenberg. Om man å andra sidan kunnat visa att ingen annan svensk suttit i Vladimir den tiden skulle möjligheterna att den fånge Kruminsh träffat var Raoul Wallenberg öka dramatiskt. Det kanske mest övertygande faktum som talar för att Raoul Wallenberg fanns i Vladimirfängelset under 50- och 60-talen är vittnesmålet från en tidigare städerska, Varvara I Larina, som bland ett slumpmässigt urval fotografier kunde identifiera en bild på Raoul Wallenberg som aldrig publicerats internationellt. Minst ett halvdussin vittnesmål från tidigare fångar från samma tid återger liknande uppgifter om en ytterst hemlig svensk fånge. Nå, men andra svenskar i Vladimir då? Redan tidigt stod det helt klart att bara ett ytterst fåtal av alla saknade \"svenskar\" kan ha suttit i Vladimirfängelset, dit bara de viktigaste politiska fångarna sändes. Det är ännu inte känt om någon av de fyra svenska medborgarna som utreddes av säkerhetstjänsten 1948 hamnade där. 1957 vittnade en tidigare fånge (Hunoldt) om att han tidigt 1950 hade delat cell med en svensk som hette \"Eriksson\". \"Eriksson\" hade påstått sig vara formellt tillhörig Röda korset och hade arresterats tillsammans med två kolleger i Östeuropa 1944. Mannen hade uppenbarligen mycket nära anknytning till Sverige (hans fru ska ha bott i Uppsala) och var definitivt inte Raoul Wallenberg. Likafullt bör hans likartade profil - en svensk representant - lätt ha kunnat förorsaka förvirring bland medfångarna. Kan han ha varit den man Kruminsh stötte på några år senare? Och lika viktigt: kan han ha varit samme man som Myasnikov syftat på i sitt samtal med Svartz? Än i dag har varken Sverige eller Ryssland släppt ifrån sig någon information om \"Eriksson\" eller hans två kolleger. Arkivet i Vladimir namnger åtminstone en svensk spion: Isaak Markovitj Wolfin, en medarbetare vid Sovjets beskickning i Stockholm på 1940-talet som arresterades när han återvände till Sovjetunionen 1946. Han släpptes från Vladimir 1956. Men som vitrysk medborgare och välkänd cellspion bör Wolfin knappast ha kunnat tas för en hemlig, isolerad svensk. Utredarna brottades med andra känsliga frågor. Vid tiden för Svartz och Makinens vittnesmål hade svenska agentnätverk i de baltiska ländernas avslöjats och de flesta agenterna var försvunna. Det var oklart om de var döda eller befann sig i sovjetisk fångenskap. Detsamma gällde en rad \"frilansagenter\", \"svenskar\" som arbetat för brittisk-amerikanska eller t o m tyska intressen och som kan ha suttit i Vladimir. Det (till nyligen) oklara ödet för de åtta svenskarna ombord på den DC3:a som sköts ner av sovjetiskt flyg i juni 1952 komplicerade bilden i åratal. När vraket efter planet slutligen återfanns i Östersjön 2003 återfanns lämningarna efter fyra män. De övriga fyras öde är okänt. Möjligheterna kan till sist begränsas: den \"svensk\" Kruminsh mötte kunde ha tillhört DC3:ans besättning (ganska osannolikt), varit en ännu okänd \"svensk\" agent - eller, verkligen, Raoul Wallenberg. Larinas fotoidentifiering har gjort det oerhört angeläget att följa upp den frågan. Vid det här laget står det smärtsamt klart att efterforskningarna blivit betydligt effektivare om de \"andra svenskarnas\" identitet och rörelser kunnat fastställas. Den 17 juli i år infaller 60-årsdagen av Raoul Wallenbergs påstådda död i Sovjetunionen. Det är dags att begrava myten om att det inte finns några realistiska möjligheter att finna den fullständiga sanningen om hans öde, men Ryssland måste då äntligen ge fullständig tillgång till de arkiv som kan besvara de mest angelägna frågorna och Sverige göra betydligt mer för att lägga fram information om sina saknade medborgare och andra personer som arbetat för landets sak. De, och inte minst Raoul Wallenberg, har förtjänat det. Läs mer om forskningen kring Raoul Läs mer om forskningen kring Raoul Wallenberg på www.raoul-wallenberg.asso.fr eller www.wallenbergsfate.org (som startar i mars 2007). Susanne Berger är forskare och journalist, och arbetade som oberoende konsult i den svensk-ryska arbetsgrupp som 1995–2001 utredde Wallenbergfallet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32677, "headline": "DN:s Paul Hansen har chans vinna \"Årets bild\"", "summary": "Dagens Nyheters fotograf Paul Hansen har chansen att vinna priset \"Årets bild\".", "article": "På måndagen avslöjade \"Årets bild\"-juryn vilka fotografer som nominerats till 2007 års pris. Bland de nominerade finns Dagens Nyheters mångfaldigt prisbelönte fotograf Paul Hansen. Konkurrensen är tuffare än något annat år, antalet inlämnade bidrag var rekordstort. Totalt har 288 fotografer skickat in 4.530 bidrag, det tidigare rekordet låg 4.486 bidrag. Den 9 mars avslöjas vilka vinnarna är. Årets Bild ", "article_category": "culture"}
{"id": 32678, "headline": "Initiativet som sprack", "summary": "Filmaren Liv Wiesberg skildrar några turbulenta feministiska år i tevedokumentären ”Viljornas kamp”. Och avdemoniserar Feministiskt initiativ. Ulrika Kärnborg ser ett hårdbevakat parti hamna i medieskugga.TV”Viljornas kamp – Filmen om Fi”Regi: Liv Wiesberg", "article": "Det är 2005. Sverige räknas till ett av världens mest jämställda länder, ett kvinnornas paradis där männen rullar barnvagn och politikerna inklusive statsministern kallar sig feminister. Plötsligt bildas ett parti, Feministiskt initiativ. Oro sjuder under ytan. Är det dags att ta det där sista, avgörande steget? Mot full jämställdhet, lika lön för lika arbete, kvotering till styrelseposter, delad föräldraförsäkring och allt det andra som diskuterats men aldrig realiserats. Vad Fi:s anhängare inte känner till, men kanske anar, är att motståndarna börjar ladda upp. Deras drag – backlashen – ska komma att bli en snygg liten uppvisning i vad etablissemanget förmår när stora värden står på spel. Om de här turbulenta åren i svensk historia har regissören Liv Wiesberg gjort en dokumentär, ”Viljornas kamp – Filmen om Fi”, som visades i går på SVT2. Andra delen kommer på söndag. Det börjar den 4 april på Fi:s första presskonferens. Stämningen är uppsluppen, fnittrigt förväntansfull. Feministiskt initiativ ska utmana patriarkatet och ta sig in i riksdagen. I början finns ingenting, inga pengar, inget program, bara en hemsida och en mobiltelefon. Och så personerna i centrum. Rollfördelningen verkar klar från början, idealisk ur medieperspektiv, men kanske inte bästa receptet för att nå politisk framgång. Där finns den slipade yrkespolitikern Gudrun Schyman, den begåvade studentpolitikern Sofia Karlsson, Ebba Witt-Brattström som gnolar ”Åååå, tjejer” och Tiina Rosenberg, briljant forskare fast besluten att se till att Fi driver gayrörelsens huvudfrågor. Många egon och många som vill stå i rampljuset, övertygade om att Fi kan erbjuda en snabb väg till kändisskap och inflytande. Redan från början står det klart att Ebba Witt-Brattström inte drar jämt med Tiina Rosenberg och Sofia Karlsson. Egentligen är nog Gudrun Schyman måltavla för Witt-Brattströms irritation – och avundsjuka – men det är de andra som får ta smällarna. Konflikten gäller partiets profilering och graden av proffsighet. Kvinnorörelsen har genom tiderna brottats med problemet hur man ska bedriva politik utan att glida över på patriarkatets planhalva. En annan viktig fråga gäller heteronormen. Har Rosenberg sagt eller inte sagt att heteroäktenskap är oförenliga med feministisk praktik? Wiesberg lyckas fånga diskussionen när den seglar upp, under ett informellt möte runt soffbordet. Rosenberg påstår verkligen att heterosexuella sviker kvinnorörelsen. Brattström tillkännager sitt avhopp och menar att hon inte kommer att göra någonting för att skada partiet. Hon lovar emellertid mer än hon kan hålla, för snart läcker hon som ett såll. Den 5 oktober, mitt under pågående årsmötet i Örebro, skriver hon på DN Debatt att Fi håller på att ta monopol på begreppet feminism. ”Tiina Rosenberg har sagt att de är för många heterosexuella borgarkärringar med homofobi i styrelsen”, förklarar hon sig i ett annat sammanhang. Ett par månader senare, efter dödshot och skandalskriverier i pressen, hoppar även Tiina Rosenberg, som inte framstått som ett under av kompromissvilja, av. ”Nu, för femte veckan, befinner jag mig i ett mediedrev som startades av Ebba Witt-Brattström”, säger hon. Då har ändå det av somliga kallade extremfeministiska valmanifestet kokats ner till lika lön, individualiserad föräldraförsäkring och krafttag mot våldet mot kvinnorna. Efteråt tyckte många att Fi sänkte sig själva. Personkonflikterna och utspelen överskuggade politiken. Wiesbergs film är väldigt saklig. Hon lägger inget till rätta, ursäktar inte de många misstagen. Men en del av skulden faller ändå på svenska medier. Våren 2005, strax efter det att Fi bildats, visar SVT dramadokumentären ”Könskriget” där Roks ordförande säger (i alla fall verkar det så) att män är djur. För mannen på gatan blir det en aha-upplevelse, feministerna är galna och förmodligen livsfarliga. Fi:s krav på att man ska få välja fritt vem eller vilka man vill gifta sig med och rätten att kalla sin dotter för Bengt lyfts fram som partiets huvudfrågor. Plötsligt är det Fi som tycker att män är djur och Wiesberg visar oss Schyman när hon på stan förtvivlat försöker värja sig, ”jamen, ni tycker att män är djur, gör ni inte”. Stämpeln går inte att tvätta bort. Det gör däremot feminismen. Den ena kändisen efter den andra går ut och säger att de inte längre är feminister, begreppet har blivit utslitet och farligt, en smuts man vill bli kvitt från. Fi dalar i opinionssiffrorna, partiet verkar dödsdömt. Ironiskt nog är det då det riktiga politiska arbetet börjar, omfattande valturné, flygbladsutdelning, möten med sympatisörer runt om i landet. Allt bygger på ideellt arbete. Fast nu befinner sig det tidigare hårdbevakade Fi i medieskugga. Gudrun Schyman uppträder i intervjuer för landsortspressen, men de rikstäckande medierna är inte längre intresserade. Till de förtvivlade taleskvinnorna säger journalisterna att man bestämt sig för att lämna småpartierna därhän. Tar man ett måste man ta alla. Nu handlar det om två alfahannar i stället, Göran mot Fredrik. Fi tigs ihjäl. Och där någonstans slutar det. Med valnederlaget. Ingen riksdagsplats utan 0,7 procent av rösterna, vad man nu ska dra för slutsatser av det. Politik måste få ta tid, säger Gudrun Schyman. Eftersom det har tagit sossarna 118 år att skramla fram en kvinnlig partiledarkandidat, antar jag att hon har rätt. Tack, förresten, Mona Sahlin. Liv Wiesberg lyckas faktiskt avdemonisera Fi. Men många viktiga frågor kvarstår. Hur kommer det sig att medierna alltid förvandlar kvinnlig maktkamp till gyttjebrottning? Varför jagades Tiina Rosenberg som ett djur, känner homofobin i vårt land inga gränser? Om det är så kul med jämställdhet, varför motarbetas alltid de som vill gå från högtravande prat till praktik? Och om svenskarna inte är så där jämlika som vi inbillar oss, vad är vi då? Ulrika Kärnborg ulrika.karnborg@dn.se ”Viljornas kamp – Filmen om Fi”, första delen visades i går på SVT2. Andra delen kommer på söndag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32698, "headline": "Späckat schema för trippelarbetare", "summary": "Pernilla Andersson är trippelaktuell i vår. Hon producerar Svante Thuressons kommande duettplatta, medverkar i pjäsen ”Skuggfåglarna” och har just släppt albumet ”Baby blue”, som tar avstamp i hennes upplevelser under tsunamin.", "article": "– Kolla in schemat! Pernilla Andersson kan inte hålla sig för skratt när hon räcker över det fullklottrade papperet. Varje minut är inbokad från sju på morgonen till midnatt. Intervjuer varvas med studiosessioner och pjäsrepetitioner. – Det är lite galet, men väldigt roligt, säger hon utan att släppa blicken från spegeln i sminklogen bakom ”Unga Klara” på Stockholms stadsteater vid Sergels torg. Ensemblen har just spelat igenom Naomi Wallaces mörka kärlekshistoria ”Skuggfåglarna” från början till slut. Torsdagens slutsålda premiär blir Pernilla Anderssons debut i teatersammanhang. Hon utgör ena halvan av en tvåmannaorkester som blandar 30-talsjazz med electronica. Parallellt producerar hon Svante Thuressons kommande duettplatta – som går under arbetsnamnet ”Vänner” – där den Melodifestivalaktuelle veteranen paras ihop med alla från Nina Persson och Timbuktu till Pernillas pojkvän Dregen (till vardags gitarrist i Backyard Babies). Som om schemat inte var tillräckligt snårigt släppte Pernilla Andersson sitt tredje soloalbum ”Baby blue” tidigare i veckan. De som förväntat sig ett eko av hennes tidiga jazzimprovisationer eller en uppdaterad version av den avskalade singer/songwriter-plattan ”Cradlehouse” (2005) får vända sig till någon annan artist. Redan första spåret ”Red” slår an en betydligt bluesigare och rockigare ton, även om de trallvänliga refrängerna är intakta. – Första reaktionen får gärna vara: ”va?!” säger Pernilla Andersson när vi lämnar sminklogen. Det ska vara lite vaudevilleteater och en dam med ett vedträ. Mitt hjärta bultar för jazz, spagettivästern och AC/DC – samtidigt. Men jag har redan fått en del skäll från fans av förra skivan som undrar vad fan jag håller på med. Vi slår oss ned på en soffa i den folktomma foajén, hon kastar ett snabbt öga på schemat innan hon fortsätter: – Låtarna är egentligen sig lika, men produktionen har förändrats. Jag är väldigt rastlös. Och det är både ett okej och en tillgång som artist. Jag har aldrig varit intresserad av att upprepa mig. Särskilt inte den här gången. Spåren leder tillbaka till annandagen 2004. Pernilla och Dregen var på semester i Thailand och under en morgonpromenad på stranden överrumplades de av tsunamin och red ovanpå vågen långt in i byn där de bodde. Mirakulöst nog lyckades båda ta sig upp på ett hustak – utan en enda skråma. I stället för att låta sig evakueras till Sverige valde paret att stanna i Thailand ytterligare en månad. Där och då skrev Pernilla Andersson de första låtarna till ”Baby blue”. På sikt skulle de komma att forma hela skivan. Därmed inte sagt att låtarna handlar om tsunamin. Den omvälvande händelsen lade snarare grunden för den kompromisslösa inställningen: – Efter det som hände bryr jag mig inte om vad andra tycker. Det är ändå ingen jävel som kommer att tacka dig när du är 75 år för att du satt på din tilldelade lilla kant och sa ”nej, det där kan inte jag göra”. Ingen vet ju vad som händer i morgon! Det kanske är läge att göra den där sjuka grejen som du alltid har drömt om, som att springa naken över Sergels torg, innan det är för sent. Om det nu är det du vill … Hon håller ut armarna: – Just do it! Pernilla Andersson växte upp i Hässleholm. Båda föräldrarna var jazzmusiker. I tidiga tonåren gjorde hon revolt genom att lyssna på The Smiths. – Pappa höll på att bli tokig: ”Den här jävla Morrissey! Han låter som en plågad säl! Jag får ont i öronen!” Då höjde jag volymen och, typ, städade rummet. Jag var extremt strukturerad och lillgammal som tonåring. En sann rebell! – Ja, för mig var det verkligen en sorts uppror. Jag gick på Montessoriskola och hemma skulle allt vara så fritt och kärleksfullt. Jag tyckte det var jättetråkigt att ha så flummiga föräldrar. Jag ville att de skulle jobba på försäkringskassan och skaffa husvagn. I stället hade de fester där folk sprang ut nakna och spelade trombon mitt i natten. Och vad tycker den jazziga släkten om din nya skiva? – För lite kontrabas, för mycket oväsen, säger hon och skrattar. Men mamma ville ändå vara snäll så hon påpekade att det var ”väldigt riviga bitar”. Trots den städade tonårsrevolten kröp jazzen in under huden på Pernilla Andersson. Redan som 20-åring blev hon upptäckt av den legendariske saxofonisten Kenny Garret – som turnerat med bland andra Miles Davis – när hon uppträdde på en pub på Umeå jazzfestival. – Jag höll på att skita på mig när han kom fram. I hans öron lät mina låtar som en blandning av skandinavisk folkmusikjazz och Burt Bacharach. ”Jag har aldrig hört något liknande”, sa han. Direkt efteråt ringde jag pappa. Han höll på att smälla av. Vid det här laget har den 32-åriga pianisten, sångerskan och låtskrivaren samlat ihop ett imponerande cv. Efter att ha släppt den jazziga debuten ”My journey” (1999) bildade Pernilla Andersson trio med cellisten Beata Söderberg och saxofonisten Joakim Milder på ”All smiles” (2000). Två år senare blev hon Grammisnominerad för sin produktion på Svante Thuressons comebackplatta ”Nya kickar”. Hon har dessutom backat upp Fläskkvartetten och Thomas Di Leva på piano. – Jag har faktiskt fått mejl från fans som tycker att jag borde dumpa Dregen och bli ihop med Di Leva, säger hon och fnissar. Allvarligt? – Du anar inte. Det finns utförliga instruktioner om hur detta partnerbyte ska gå till. Det är hur bisarrt som helst! Sedan några år tillbaka bor Pernilla Andersson och Dregen i en stuga i Stockholms skärgård. Den lilla ön fungerar som en fristad mellan röriga turnéer och stressiga skivinspelningar. Paret delar dessutom ett brinnande fiskeintresse. – Jag minns en fredagskväll när vi satt hemma och tittade på en vhs om havsöringfiske. Mitt i filmen ringde pappa. Jag trodde han skulle bli chockad när han hörde om vårt fredagsnöje, men han berättade att jag var en synnerligen inbiten torskfiskare redan som sexåring. Någonstans längs vägen måste jag ha förträngt det, men första gången jag följde med Dregen på fisketur var det som något klickade till. Jag blev besatt direkt. På hennes hemsida finns numera en särskild avdelning för just fiske jämte mer traditionella inslag som biografi, turnéplan, diskografi och diskussionsforum. – Jag skulle bli knäpp i huvudet om jag inte fick fiska, säger hon. Tänk dig själv att ha turnerat i sju veckor i en buss med en massa rapande och svärande killar. När man kommer hem vill man bara ta av sig sminket, ställa undan instrumenten och ta på sig overallen. Det är härligt att fula till sig rejält innan man tar nya tag, att bara glida ut på det tysta vattnet och i sakta mak börja spåna på nästa drag ... Hon hejdar sig och tittar på klockan. Vi har dragit över den avsatta tiden med en kvart. Schemat är i gungning. HENRIK ARVIDSSON noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32699, "headline": "Späckat schema för trippelarbetare", "summary": "Pernilla Andersson är trippelaktuell i vår. Hon producerar Svante Thuressons kommande duettplatta, medverkar i pjäsen \"Skuggfåglarna\" och har just släppt albumet \"Baby blue\", som tar avstamp i hennes upplevelser under tsunamin.", "article": "- Kolla in schemat! Pernilla Andersson kan inte hålla sig för skratt när hon räcker över det fullklottrade papperet. Varje minut är inbokad från sju på morgonen till midnatt. Intervjuer varvas med studiosessioner och pjäsrepetitioner. - Det är lite galet, men väldigt roligt, säger hon utan att släppa blicken från spegeln i sminklogen bakom \"Unga Klara\" på Stockholms stadsteater vid Sergels torg. Ensemblen har just spelat igenom Naomi Wallaces mörka kärlekshistoria \"Skuggfåglarna\" från början till slut. Torsdagens slutsålda premiär blir Pernilla Anderssons debut i teatersammanhang. Hon utgör ena halvan av en tvåmannaorkester som blandar 30-talsjazz med electronica. Parallellt producerar hon Svante Thuressons kommande duettplatta - som går under arbetsnamnet \"Vänner\" - där den Melodifestivalaktuelle veteranen paras ihop med alla från Nina Persson och Timbuktu till Pernillas pojkvän Dregen (till vardags gitarrist i Backyard Babies). Som om schemat inte var tillräckligt snårigt släppte Pernilla Andersson sitt tredje soloalbum \"Baby blue\" tidigare i veckan. De som förväntat sig ett eko av hennes tidiga jazzimprovisationer eller en uppdaterad version av den avskalade singer/songwriter-plattan \"Cradlehouse\" (2005) får vända sig till någon annan artist. Redan första spåret \"Red\" slår an en betydligt bluesigare och rockigare ton, även om de trallvänliga refrängerna är intakta. - Första reaktionen får gärna vara: \"va?!\" säger Pernilla Andersson när vi lämnar sminklogen. Det ska vara lite vaudevilleteater och en dam med ett vedträ. Mitt hjärta bultar för jazz, spagettivästern och AC/DC - samtidigt. Men jag har redan fått en del skäll från fans av förra skivan som undrar vad fan jag håller på med. Vi slår oss ned på en soffa i den folktomma foajén, hon kastar ett snabbt öga på schemat innan hon fortsätter: - Låtarna är egentligen sig lika, men produktionen har förändrats. Jag är väldigt rastlös. Och det är både ett okej och en tillgång som artist. Jag har aldrig varit intresserad av att upprepa mig. Särskilt inte den här gången. Spåren leder tillbaka till annandagen 2004. Pernilla och Dregen var på semester i Thailand och under en morgonpromenad på stranden överrumplades de av tsunamin och red ovanpå vågen långt in i byn där de bodde. Mirakulöst nog lyckades båda ta sig upp på ett hustak - utan en enda skråma. I stället för att låta sig evakueras till Sverige valde paret att stanna i Thailand ytterligare en månad. Där och då skrev Pernilla Andersson de första låtarna till \"Baby blue\". På sikt skulle de komma att forma hela skivan. Därmed inte sagt att låtarna handlar om tsunamin. Den omvälvande händelsen lade snarare grunden för den kompromisslösa inställningen: - Efter det som hände bryr jag mig inte om vad andra tycker. Det är ändå ingen jävel som kommer att tacka dig när du är 75 år för att du satt på din tilldelade lilla kant och sa \"nej, det där kan inte jag göra\". Ingen vet ju vad som händer i morgon! Det kanske är läge att göra den där sjuka grejen som du alltid har drömt om, som att springa naken över Sergels torg, innan det är för sent. Om det nu är det du vill & Hon håller ut armarna: - Just do it! Pernilla Andersson växte upp i Hässleholm. Båda föräldrarna var jazzmusiker. I tidiga tonåren gjorde hon revolt genom att lyssna på The Smiths. - Pappa höll på att bli tokig: \"Den här jävla Morrissey! Han låter som en plågad säl! Jag får ont i öronen!\" Då höjde jag volymen och, typ, städade rummet. Jag var extremt strukturerad och lillgammal som tonåring. En sann rebell! - Ja, för mig var det verkligen en sorts uppror. Jag gick på Montessoriskola och hemma skulle allt vara så fritt och kärleksfullt. Jag tyckte det var jättetråkigt att ha så flummiga föräldrar. Jag ville att de skulle jobba på försäkringskassan och skaffa husvagn. I stället hade de fester där folk sprang ut nakna och spelade trombon mitt i natten. Och vad tycker den jazziga släkten om din nya skiva? - För lite kontrabas, för mycket oväsen, säger hon och skrattar. Men mamma ville ändå vara snäll så hon påpekade att det var \"väldigt riviga bitar\". Trots den städade tonårsrevolten kröp jazzen in under huden på Pernilla Andersson. Redan som 20-åring blev hon upptäckt av den legendariske saxofonisten Kenny Garret - som turnerat med bland andra Miles Davis - när hon uppträdde på en pub på Umeå jazzfestival. - Jag höll på att skita på mig när han kom fram. I hans öron lät mina låtar som en blandning av skandinavisk folkmusikjazz och Burt Bacharach. \"Jag har aldrig hört något liknande\", sa han. Direkt efteråt ringde jag pappa. Han höll på att smälla av. Vid det här laget har den 32-åriga pianisten, sångerskan och låtskrivaren samlat ihop ett imponerande cv. Efter att ha släppt den jazziga debuten \"My journey\" (1999) bildade Pernilla Andersson trio med cellisten Beata Söderberg och saxofonisten Joakim Milder på \"All smiles\" (2000). Två år senare blev hon Grammisnominerad för sin produktion på Svante Thuressons comebackplatta \"Nya kickar\". Hon har dessutom backat upp Fläskkvartetten och Thomas Di Leva på piano. - Jag har faktiskt fått mejl från fans som tycker att jag borde dumpa Dregen och bli ihop med Di Leva, säger hon och fnissar. Allvarligt? - Du anar inte. Det finns utförliga instruktioner om hur detta partnerbyte ska gå till. Det är hur bisarrt som helst! Sedan några år tillbaka bor Pernilla Andersson och Dregen i en stuga i Stockholms skärgård. Den lilla ön fungerar som en fristad mellan röriga turnéer och stressiga skivinspelningar. Paret delar dessutom ett brinnande fiskeintresse. - Jag minns en fredagskväll när vi satt hemma och tittade på en vhs om havsöringfiske. Mitt i filmen ringde pappa. Jag trodde han skulle bli chockad när han hörde om vårt fredagsnöje, men han berättade att jag var en synnerligen inbiten torskfiskare redan som sexåring. Någonstans längs vägen måste jag ha förträngt det, men första gången jag följde med Dregen på fisketur var det som något klickade till. Jag blev besatt direkt. På hennes hemsida finns numera en särskild avdelning för just fiske jämte mer traditionella inslag som biografi, turnéplan, diskografi och diskussionsforum. - Jag skulle bli knäpp i huvudet om jag inte fick fiska, säger hon. Tänk dig själv att ha turnerat i sju veckor i en buss med en massa rapande och svärande killar. När man kommer hem vill man bara ta av sig sminket, ställa undan instrumenten och ta på sig overallen. Det är härligt att fula till sig rejält innan man tar nya tag, att bara glida ut på det tysta vattnet och i sakta mak börja spåna på nästa drag ... Hon hejdar sig och tittar på klockan. Vi har dragit över den avsatta tiden med en kvart. Schemat är i gungning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32715, "headline": "Flaubert gjorde världen till bild", "summary": "Den franske författaren Gustave Flaubert debatterades livligt av sin samtid. I dag är hans värde på litteraturbörsen högt. I sin nya bok förklarar Sara Danius varför. Böcker", "article": "Sara Danius ”The Prose of the World. Flaubert and the Art of Making Things Visible” Acta Universitatis Upsaliensis Kunde Gustave Flaubert skriva Konstig fråga. Det borde han väl ha kunnat Han som är författarnas författare, som provade den rytmiska bärkraften i precis varje mening och som skrev om varje sida hur många gånger som helst. Har man själv den sortens övermänskligt tålamod kan man numera studera Flauberts perfektionistiska arbete med manuskriptet till romanen ”Madame Bovary” på nätet (gå till www.univ-rouen.fr/flaubert). Om någon med säkerhet kan påstås skriva bra så måste det väl vara Gustave Flaubert Faktum är emellertid att man i Frankrike under åren 1919 till 1921 förde en livlig diskussion om huruvida Flaubert verkligen kunde skriva. Sara Danius berättar om detta i sin bok ”The Prose of the World. Flaubert and the Art of Making Things Visible”. Saken är den att Flaubert gör sig skyldig till vad en pedant skulle kalla grammatiska fel. Han använder ”och” på ett konstigt vis och undviker att bruka det när det vore väntat; han har märkliga, rytmiskt efterställda adverb och är för generös med franskt imperfektum (franskans verbsystem är litet besvärligare än vårt eget). Fast allt det där är ju förstås vad som gör Flaubert till Flaubert, hans stil. Det hävdade Marcel Proust i en artikel. Flaubert åstadkommer något helt nytt i litteraturen tyckte Proust och detsamma menar Sara Danius som i sin bok ger sin version av vad det nya hos Flaubert består av. Proust försvarade alltså Flaubert trots att han enligt Danius inte riktigt gillade sin föregångare. Jag skulle nog för min del gissa att Flauberts starka inflytande var något som Proust var tvungen att försöka försvara sig mot. Att själv efterhärma samma stil på franska hade ju inte tett sig särskilt originellt – det fick i stället James Joyce göra på engelska. Modernitet och sätten att representera verkligheten är vad som intresserar Danius. I sin fina bok ”Prousts motor” har hon tidigare berättat om hur Proust var en av de första som beskrev hur det var att se ett landskap flyga förbi när man åkte en modern automobil. Nu påminner hon om hur Proust liknar upplevelsen av Flauberts prosastil vid att föras med på den ”rullande trottoar” som visades på världsutställningen i Paris år 1900. Hon citerar också Stendhal som skrev att en roman var som ”en spegel som färdas längs en landsväg”. Hennes bok är den första i en trilogi om den litterära realismen, om Stendhal, Balzac och Flaubert. Det ska bli ett spännande arbete att följa. Hos Flaubert fanns alltså ett nytt sätt att beskriva, ”filmiskt” före filmen. Och det är särskilt inom tre temaområden som detta förändrade språkbruk används: i scener med människomassor, i beskrivningar av saker i rörelse eller sådant som betraktas från ett fordon samt – sist men allt annat än minst – när det gäller kvinnan som objekt för begär. Närgånget analyserar Danius hur Flaubert visuellt presenterar Madame Arnoux i första kapitlet av ”L’éducation sentimentale”, en bok som på svenska fick heta ”Hjärtats fostran” i en översättning 1951. Danius uppehåller sig litet väl mycket vid hur många som tyckt att den romanen är tråkig. Med tanke på dess litteraturhistoriska betydelse borde den förtjäna en nyöversättning, med Prousts lilla text om Flauberts stil bifogad liksom i de franska pocketutgåvorna. Kvinnan Madame Bovary är också mest en bild, någon som betraktas, ett objekt som det beskrivande språket glider över. Även hennes fötter får Gustave Flaubert syn på. Danius antyder en tendens till fotfetischism hos författaren. När det gäller romanen om den otrogna läkarhustrun Emma Bovary redovisar Danius intressanta tolkningsförslag vid sidan om tematiken kring visualisering. Man brukar uppfatta boken som en roman om läsning, eftersom Emma blir besviken på en värld som inte lever upp till de förväntningar som hon fått från den romantiska litteratur hon slukat. Men man kan också betrakta boken som en roman om skrivande. Emma vill själv författa något, men det blir naturligtvis aldrig av. Den som lyckas få skriva är i stället apotekaren, den odräglige småborgaren Homais vars floskler publiceras i lokaltidningen. Konflikten mellan Emma och Homais är möjligen mer central än den mellan den olyckliga kvinnan och hennes älskare eller den snälle men tråkige maken. Redan namnen tycks ställa apotekaren och läkarhustrun mot varandra som man och kvinna: Homais, Emma, ”homme”, ”femme”. Danius föreslår dessutom att Homais kan betraktas som en sorts anti-Flaubert: apotekarens löjligt retoriska språk är den raka motsatsen till Flauberts avidealiserande prosa. Om en passage i ”L’éducation sentimentale” säger Danius: ”Vi kan sannerligen se gatuscenen framför oss.” Så brukar det heta om goda berättares texter. Men vad man ”ser framför sig” när man i själva verket ser bokstäver framför sig är förstås någonting som kan problematiseras. Jag hittar ett citat från ett brev där Flaubert förklarar varför han inte vill att hans böcker ska ges ut illustrerade. Typiskt nog väljer han ett exempel som handlar om kvinnan som bild och som objekt för drömmerier: ”En tecknad kvinna liknar en kvinna och det är allt ... medan en skriven kvinna ger drömmar om tusen kvinnor”. Det är sant att Flaubert på ett nytt sätt i litteraturen synliggjorde världen. Fast hur madamerna Bovary och Arnoux egentligen ser ut, det vet bara hans läsare, var och en på sitt eget sätt. Johan Dahlbäck Litteraturkritiker i Göteborgs-Posten litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32717, "headline": "\"Shadowbane\"-skapare gör nytt onlinespel", "summary": "Utvecklaren Stray Bullet, grundad av personer bakom \"Shadowbane\", jobbar just nu med ett nytt onlinespel.", "article": "Utvecklaren Stray Bullet, grundad av personer bakom \"Shadowbane\", jobbar just nu med ett nytt onlinespel. Stray Bullets nya onlinespel är än så länge obetitlat, men uppgifter på företagets hemsida tyder på att det påminner om onlinerollspelet \"Shadowbane\" i vissa avseenden. Kanske inte så konstigt eftersom Stray Bullet grundades av samma personer som utvecklade \"Shadowbane\", då på företaget Wolfpack Studios. Men Stray Bullet hävdar att spelet har ett helt eget upplägg. Med detta nya projekt ska Stray Bullet skapa en pågående onlinekonflikt som kombinerar action med taktik och strategi. I det kommande spelet kommer stora gillen och fraktioner delta i betydelsefulla, spännnande och roliga strider, säger företagets representant Mike Madden till Eurogamer. Än så länge är det inte klart när spelet släpps, eller till vilken plattform. Det mesta tyder dock på PC. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32725, "headline": "Tre gånger Inger", "summary": "”Vi har sammanfogat allt till tre solon som utspelar sig samtidigt och parallellt”, säger Tove Sahlin om performanceföreställningen ”IngerIngerInger” som har premiär i kväll.", "article": "Allt började med ett enda ord. Ett hemligt ord som bara de inblandade känner till. Utifrån det ordet har delar av scenkonstkollektivet Bastardproduktion, electronicatrion Midaircondo och Teater Scenarios dramatiker i flera etapper format performanceföreställningen ”IngerIngerInger”. Inger är tre olika karaktärer, eller kanske tre sidor av samma person. Hon är det slutliga resultatet av en idé som föddes när tre scenartister ur Bastardproduktion ville prova ett nytt sätt att arbeta på. – Vi var sugna på att göra något på ett visst tema och samarbeta med konstnärsgrupper inom andra genrer för att boosta varandra. Det är ett projekt på många nivåer som binder ihop kultur Stockholm, säger Tove Sahlin från Bastardproduktion. Under den första veckan delades de sammanlagt nio personerna, genom lottning, in i tre arbetsgrupper med tre personer i varje, en scenartist, en kompositör och en dramatiker. De skapade text, musik och rörelser för tre olika solon, som skulle framföras i tre olika delar, varav den första var en improvisation med alla medverkade på scenen. – Det var väldigt roligt och ganska konstigt. Jag vet inte om publiken förstod så mycket, skrattar Daniela Kullman, en av de dramatiker som varit med. Efter detta första framförande på Kilen fortsatte Bastardproduktion att på egen hand att utveckla föreställningen. Fem veckor in i arbetet gjorde de ytterligare ett framträdande på Kilen. Denna gång med huvudfokus på de tre solona. Och i dag har alltså den sista delen, slutresultatet, premiär på Teater Scenario. – Vi har sammanfogat allt till tre solon som utspelar sig samtidigt och parallellt, säger Tove Sahlin. Både hon och Daniela Kullman är överens om att det något annorlunda sättet att jobba har varit lyckat och vill fortsätta på samma spår. – Det är som att äta glass varje dag, men det är nyttigt som morötter, säger Daniela Kullman. Att de inte vill avslöja vilket ord som döljer sig bakom det hela har sin poäng. – Det får man själv lista ut. Alla kan hitta sina egna ord, beroende på vem man är, säger Daniela Kullman. Sofia Hjelte sofia.hjelte@dn.se 08-738 15 32 ”IngerIngerInger” har premiär i kväll på Teater Scenario kl 19.00 och visas t o m 29/1. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32726, "headline": "Tre gånger Inger", "summary": "”Vi har sammanfogat allt till tre solon som utspelar sig samtidigt och parallellt” , säger Tove Sahlin om performanceföreställningen ”IngerIngerInger” som har premiär i kväll.", "article": "Allt började med ett enda ord. Ett hemligt ord som bara de inblandade känner till. Utifrån det ordet har delar av scenkonstkollektivet Bastardproduktion, electronicatrion Midaircondo och Teater Scenarios dramatiker i flera etapper format performanceföreställningen ”IngerIngerInger” . Inger är tre olika karaktärer, eller kanske tre sidor av samma person. Hon är det slutliga resultatet av en idé som föddes när tre scenartister ur Bastardproduktion ville prova ett nytt sätt att arbeta på. – Vi var sugna på att göra något på ett visst tema och samarbeta med konstnärsgrupper inom andra genrer för att boosta varandra. Det är ett projekt på många nivåer som binder ihop kultur Stockholm, säger Tove Sahlin från Bastardproduktion. Under den första veckan delades de sammanlagt nio personerna, genom lottning, in i tre arbetsgrupper med tre personer i varje, en scenartist, en kompositör och en dramatiker. De skapade text, musik och rörelser för tre olika solon, som skulle framföras i tre olika delar, varav den första var en improvisation med alla medverkade på scenen. – Det var väldigt roligt och ganska konstigt. Jag vet inte om publiken förstod så mycket, skrattar Daniela Kullman, en av de dramatiker som varit med. Efter detta första framförande på Kilen fortsatte Bastardproduktion att på egen hand att utveckla föreställningen. Fem veckor in i arbetet gjorde de ytterligare ett framträdande på Kilen. Denna gång med huvudfokus på de tre solona. Och i dag har alltså den sista delen, slutresultatet, premiär på Teater Scenario. – Vi har sammanfogat allt till tre solon som utspelar sig samtidigt och parallellt, säger Tove Sahlin. Både hon och Daniela Kullman är överens om att det något annorlunda sättet att jobba har varit lyckat och vill fortsätta på samma spår. – Det är som att äta glass varje dag, men det är nyttigt som morötter, säger Daniela Kullman. Att de inte vill avslöja vilket ord som döljer sig bakom det hela har sin poäng. – Det får man själv lista ut. Alla kan hitta sina egna ord, beroende på vem man är, säger Daniela Kullman. Sofia Hjelte sofia.hjelte@dn.se 08-738 15 32 ”IngerIngerInger” har premiär i kväll på Teater Scenario kl 19.00 och visas t o m 29/1. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32731, "headline": "Konst med sprängkraft", "summary": "Bjarne Melgaard och Marie-Louise Ekman har tillsammans gjort en helgjuten utställning på Malmö konstmuseum. Den har en självklarhet, som Dan Jönsson saknar i Sarah Szes fantasifulla installation på Malmö konsthall. KONST", "article": "Sarah Sze Malmö Konsthall Visas t o m 18/2 Bjarne Melgaard & Marie-Louise Ekman Malmö konstmuseum Visas t o m 4/2 Redan i entrén på Malmö konsthall tar förklaringarna slut. Små utklippta kvadrater från den bruna dörrmattan visar vägen in mot ett lågt, tältliknande bygge där en lampa lyser under ett genomskinligt skal av hoplimmade kopieringspapper. Men hela dörrmattan är fortfarande kvar, hur kommer det sig? Det kommer sig inte. Någon har varit här på natten och trollat med förråden, men i sömnen verkar det. Kartongerna har av sig själva staplats upp till skyskrapor, skrivbordslamporna har ställt sig på sin vakt som lyftkranar och häftstiften har samlat sig i någon sorts trafik. Det är kontorsmaterialens revansch på konsten, en triumf för alla mappar, gem och post-itlappar som äntligen förverkligat sin utopi i denna futuristiska arkipelag. Att gå omkring i amerikanskan Sarah Szes installation i Malmö är fantasieggande. Det stora konsthallsrummet upptas av en planlös, bräcklig formation som ömsom brer ut sig över golvet, ömsom sträcker sig mot takfönstren. Är det en stad, en rymdstation, en trädgård? Vatten porlar, lampor lyser in på dolda krukväxter. Genom ett hål i golvet ser man ner i källaren, där utställningskatalogerna från förr ligger magasinerade på sina hyllor. Några av dem tycks ha rymt till friheten här uppe, till en ny funktion. Är det kanske konsthallen som drömmer? Som sagt, jag vet inte. Det omedelbara och det oförklarliga har alltid varit styrkan i Sarah Szes konst. Egentligen är den som gjord för biennaler och grupputställningar, där den brukar smyga i hörnen eller växa ut ur skrubbar och ventilationstrummor, opretentiös men fascinerande. Så här i ensamt majestät blir det en annan sak. Formatet kräver en förklaring: är detta nödvändigt? Själv har jag svårt att se det. Tvärtom gör storleken att strukturerna tar över på detaljernas bekostnad, myllret blir i längden monotont och den antydda institutionskritiken i de förrymda katalogerna känns påklistrad. Platsspecifik installationskonst har som bekant en avgörande brist: den saknar självklarhet. Den hittar man i desto högre grad hos en grafoman som Bjarne Melgaard. I hans och Marie-Louise Ekmans gemensamma utställning på Malmö konstmuseum finns ett destruktivt självförtroende som det är svårt att värja sig emot – en kraft som inte bryr sig om strukturer, som spränger snarare än binder samman. Utställningen är i första hand Melgaards. Några glasmontrar där rosa avgjutningar av händer sticker upp ur golvet bär otvivelaktigt Ekmans signum. Men i övrigt har hennes konstnärskap spelat rollen som det passiva objektet för Melgaards impulser. Det nedklottrade manuskriptet till filmen ”Hello Baby” har blivit konstnärsboken ”Monster Baby”, och på väggarna sitter enorma reproduktioner av hennes 70-talsmålningar, som ges en konsthistorisk uppdatering genom Melgaards våldsamma övermålningar och kommentarer. Inte för att de behöver det egentligen. Men resultatet är rätt starkt, ett flöde av aggressiva makuleringar och vanvördiga bildattacker som med sin svärta får Ekmans ironiska dockskåpserotik att kännas rakt igenom sadistisk. Jag inser vilket mod det faktiskt krävts från hennes sida att lämna ut sin bildvärld åt en sådan vandalism. Intrycket blir efter hand nästan bedövande. Löst förankrad i Ekmans bilder och person skapar Melgaard sig en egen värld som blir allt trasigare, alltmer klaustrofobisk ju längre man går in i den. Det märkligaste är förstås att den just därför känns så helgjuten Dan Jönsson konst@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32733, "headline": "Tecknare med tonårskänsla", "summary": "Ragnar Persson säger det med teckningar. Hans bildberättelser i tidskrifter, på tavlor och t-tröjor innehåller hårdrockare, sagofigurer och djur. Nu är han aktuell i flera utställningar.", "article": "Varje litet svagt blyertsstreck som Ragnar Persson tecknar verkar ha en egen vilja och historia att berätta. Jag tycker mig känna igen varenda scen i hans bildvärld, som kunde ha varit vilken tonårings verklighet som helst. - Ja, det handlar rätt mycket om tonåren, bekräftar Ragnar Persson. - När jag var 14 fattade jag inte ens att det jag höll på med var konst, utan försökte bara härma det jag gillade, som punkgruppen Black Flags detaljerade skivomslag eller att rita av Metallica-loggan. I dag tecknar jag för att jag inte kan komma på vad jag skulle göra annars. Det här har blivit mitt bästa sätt att uttrycka mig på. Ett uttryck som manifesterats i Ragnar Perssons egenhändigt gjorda fanzines, som gjort honom till årets upptäckt i magasin som är först med det senaste. I \"Sacrofago\" har han samlat sina teckningar, med texter av poeten Johan Nordbeck, och nyutkomna \"Teenage Lust\" innehåller bilder på hårdrockare och pinuppor. Fanzinen ingår i \"Labyrint\" i Botkyrka konsthall och nästa lördag öppnar teckningsutställningen \"Moderna fabler\" på Millesgården, där Ragnar Persson medverkar. Just nu gör han även tryck på t-tröjor till en egen klädkollektion. I ateljén på Konstfackskolan hänger hans bilder på alla väggar. Målningar på arga hårdrockare och snällare fåglar, jämte teckningar han värderar både högt och lågt, både färdiga och ofärdiga. Det viktiga för honom är att ha många bilder omkring sig, därför att det är inspirerande och om han stör sig på något är det bara att ta ner teckningen och göra om. Det är en av sakerna som är fina med blyerts. - Det finns något i enkelheten med papper och penna som tilltalar mig. En direkthet som är svårslagen. Man behöver inte kladda med oljefärger eller ha krokimodeller för att det ska bli till något fint. Bildkonst får lov att vara bara fint. Det finns något tilltalande i att människor omger sig med saker som de tycker är fina och får en bra känsla av. Ragnar Persson är tyst en stund innan han fortsätter: - Mina teckningar handlar nog mer om en känsla än om att det ska bli fint. Tonåren. Någonstans i Skåne eller egentligen var som helst. En tid och plats där man smög ut i en skog, rökte en cigarrett och tänkte \"jag är den mest ensamma människan i världen, det är ingen som förstår mig\". - Jag har en väldigt romantisk bild av allt det där. Men när jag tänker tillbaka så var man ju inte alls så cool som man hade velat vara. Små minnesfragment och tankar från då dröjer sig kvar hos Ragnar Persson och blir hans starkaste referenser. Som tjejen som röker i skogen eller bilden på två kaniner som parar sig. Den kan vara en hälsning från hans egen kanin som rymde ut i skogen och parade sig med vildkaniner. När hon var klar kom hon tillbaka, lite skamsen, hungrig och sugen på äkta kärlek och ömhet från honom. Kaninen råkade dö sen. Någon glömde mata den eller hur det nu var. Ni vet hur det kan bli i tonåren. Handlar teckningarna ofta om honom? - Jag skulle beskriva min medverkan som om jag står och tittar på utanför bilden. Jag får oftast inte plats på tavlan. Vad handlar de om? - Det är historier som jag varit med om eller hört berättas. Men även om det inte hänt på riktigt så behöver det inte vara påhittat, det kan vara verklighet för någon. Tre av tavlorna på väggen är hemmagjorda skivomslag. På ett av dem läser jag \"You gotta stay on top. Like Rocky. Once you think it is ok. You are gonna fall\". Jag undrar om Ragnar Persson själv ofta tänker på det där med framgång. -Nä inte direkt men det kommer att gå bra för mig, även om det kanske tar hela livet. Det säger jag inte för att jag är full av självförtroende eller så, men det är det enda sätt man kan tänka på. Om jag inte trodde på det jag gör skulle jag väl hålla på med något annat. På flera av teckningarna är det målat stora svarta plumpar. Är det ett uttänkt kännetecken för honom? Snarare något som döljer alla fel, svarar han. Det blir ofta fel. - De flesta bilderna tecknar jag om minst fem gånger innan jag blir nöjd. Den sista, som jag gillar, kanske inte tar mer än 10 minuter att göra men att komma dit tar runt två veckor. Vad händer om en teckning blir felfri? - Det händer ju inte. Men om det hände kanske man skulle bli nöjd för en gångs skull. Ålder: 26 år, född i norrländska Ålder: 26 år, född i norrländska Tavelsjö men flyttade senare till Skåne, därefter till Göteborg och nu Stockholm. Utbildning: Konstfack i Stockholm, varav ett halvår på Island där han byggde ett hus i en källare och gjorde fotoboken \"Harbour 101\". ? GÖR: Teckningar och fanzine (från engelskans fan magazine, egenproducerad tidskrift ofta utgiven av fans). Aktuell: Deltar med fanzines på \"Labyrint\", Botkyrka konsthall t o m den 31 januari och i samlingsutställningen \"Moderna fabler\" på Millesgården 20 januari-18 mars. Slututställning på Galleri Konstfack 21 februari-4 mars. Har gjort en bildserie till nya numret av Odd at Large. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32734, "headline": "\"Suzanne Osten lärde mig chansa\"", "summary": "- Att ingen vågat göra Lars Noréns \"Natten är dagens mor\" och \"Kaos är granne med Gud\" sedan 80-talet var provocerande, säger regissören Tobias Theorell. Hans uppsättning av pjäserna hyllas nu av såväl recensenter som publik.", "article": "Tobias Theorell fick sitt egentliga genombrott som regissör för en vecka sedan på Stockholms stadsteater. Recensenter och publik har uppskattat hans uppsättning av de hopslagna Norénklassikerna \"Natten är dagens mor\" och \"Kaos är granne med Gud\", en helkväll som tar nästan fem timmar i anspråk. - Jag har alltid gillat att driva större projekt. Därför blev jag regissör. Som skådespelare får man ju bara använda en del av helheten, säger Tobias Theorell. Han ville göra de här två pjäserna därför att han anser att det är dags för nästa generation att ta sig an Lars Noréns kanoniserade teaterstycken som trots sitt renommé har spelats häpnadsväckande lite sedan de lanserades i början av 1980-talet. - Att ingen vågat göra dem på nytt kan jag känna som provocerande. På något vis har Björn Melanders naturalistiska uppsättningar som också gick på tv bitit sig fast. Tobias Theorell och hans scenograf Magdalena Åberg har tagit en betydligt mer avskalad väg. Men framför allt har Theorell med sin dramaturg Cecilia Ölveczky strukit ned texterna med en tredjedel för att under en kväll kunna spela bägge pjäserna om den trasiga skånska familjen i det konkursmässiga hotellet. Lars Norén har godkänt strykningarna. - Jag ville fokusera ännu mer på det rått hänsynslösa i familjens inre förtryck. Men tiden har sprungit i väg även för Norén när han beskriver vissa emotionella processer som en modern publik inte behöver serveras. Trots det kändes det outhärdligt att gå fram med rödpennan, eftersom allt är så bra. Däremot tror många att jag hittat på sång- och dansnumren, men just de är i originalet inskrivna av Norén. Theorells ingång till teatern kom via operakonsten. Han uppträdde som gossopran på Operan och hans farmor var konsertpianisten Margit Theorell. - Redan då fascinerades jag av hur ett antal tecken på en sida genom en regissörs fantasi tar gestalt på scenen. Och någon gång i framtiden skulle jag gärna vilja sätta upp en opera. År 1995 kom Tobias Theorell som skådespelare till Suzanne Osten på Stockholms stadsteater, direkt från Teaterhögskolan i Malmö. Sin första uppsättning fick han göra hos henne på Unga Klara år 2003, Pedro Calderóns erkänt svårspelade klassiker \"Livet en dröm\". - Jag uttryckte en önskan och Osten svarade: \"Gör det, en jättebra idé.\" Att våga chansa har jag lärt av henne, något som alltid är kombinerat med ett kalkylerat risktagande. De träffades redan under Tobias Theorells tid på Scenskolan och började skriva långa brev till varandra om konst och teater, något som var ovanligt innan e-posten gjorde entré. I sammanhanget är det värt att notera att historien nästan glömt bort att Lars Norén fick sitt publika genombrott i Stockholm på just Stadsteatern och med Suzanne Ostens uppsättningar av hans \"En fruktansvärd lycka\" och \"Underjordens leende\" 1981 och 1982. För ett år sedan satte Tobias Theorell upp Fjodor Dostojevskijs \"Brott och straff\" på Det norske teatret i Oslo. Dessförinnan arbetade han bland annat i Sydafrika som pedagog med amatörteater och studenter på landsbygden. - De här grupperna kan jobba i skjul och dramatiserar egna historier med en fruktansvärd energi. Något måste ut. Och de fixar till det. Beskrivningen passar också in på den målmedvetne, men samtidigt vänlige Tobias Theorell som berättar enkelt och utan krusiduller. Nästa år sätter han upp Peter Weiss \"Mordet på Marat\" på Stadsteatern, närmast har han premiär i Malmö med Anton Tjechovs \"Körsbärsträdgården\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 32736, "headline": "Trevande vänskap i ljudlös tillvaro", "summary": "Jesper Larsson har gått från kortprosa till den femhundrasidiga romanen ”Hundarna”. Först verkar den som en enda lång novell. Långsamt skrapar han fram en historia. Ola Larsmo läser, roas och äcklas.", "article": "Jesper Larsson ”Hundarna” Albert Bonniers förlag Jag tror att det var Bengt Emil Johnson som en gång förklarade hur det där med ”litterära decennier” egentligen fungerar. Man talar om ”fyrtiotalet” eller ”sextiotalet” – men de litterära gränserna infaller ungefär mitt i decenniet, inte vid jämna tiotal. Det litterära, politiska sextiotalet infaller alltså mellan nittonhundrasextiofem och nittonhundrasjuttiofem. Börjar man fundera blir man nästan övertygad om att det ligger någonting i det. Det verkar i alla fall stämma rätt bra på det sena nittiotalet och tidiga tjugohundratalet. Det är 1994–95 som två olika men besläktade novellsamlingar ges ut: Cecilia Davidssons ”En av dessa nätter” och Ninni Holmqvists ”Kostym”. Året därpå följer Hans Gunnarssons ”Bakom glas” och Mats Kempes ”Jag minns aldrig mina drömmar”. För att inte orättvist utelämna något namn nöjer jag mig med att säga att ett pärlband av begåvade novellsamlingar med gemensamma drag följer. Den nya svenska novellen var född. Den var också ett våghalsigt och trotsigt fenomen. I ett land där så gott som varenda litterär tidskrift höll på att tyna bort började unga författare odla den berättarform man framför allt förknippar med tidningen och magasinet: den korta novellen. Snacka om att vara ur fas med de materiella förutsättningarna. Det hindrade nu inte att den nya svenska novellen fann såväl en publik som ett erkännande hos kritiken – som dock var snar att påpeka att det fanns vissa maner som återkom. Den nya svenska novellen utspelar sig i landsorten eller småstaden, där en företrädesvis ung människa upplever ett ögonblick av stark absurditet eller meningsförlust. Man stirrar på korvkioskens solbelysta bakre vägg (aldrig framsidan) och undrar vem som hängt ett par rosa babyskor från stuprännan. Ungefär. Stilen är numera lätt att härma och ironisera över, vilket bara är ett bevis på hur slagkraftig och nyskapande den var. Ändå har det inte publicerats särskilt många försök att analysera vilka erfarenheter den egentligen försökte fånga och spegla. De stämningar som drar som en väderlek genom de senaste tio årens novellsamlingar stämmer annars väl in på den diagnos av den postmoderna prosan som ställs av Brian McHale i hans ”Postmodernist Fiction” från 1987. Där den modernistiska prosan var besatt av ”världens obegriplighet” är den postmoderna upptagen av det egna jagets otillgänglighet. Hos Franz Kafka eller James Joyce blir begripliga människor utsatta för absurda händelser. Jaget är intakt, det är världen som inte hänger ihop. I den postmoderna prosan är det tvärtom. Världen är hyperverklig och genomskinlig: den människa som hamnat i den verkar däremot okunnig om sina egna bevekelsegrunder och uppfattar sig som helt maktlös när det gäller att hantera eller till och med förändra denna massiva verklighet. I noveller kan man dock bara göra vissa saker: flera novellister har gått vidare till den mer flerstämmiga romanen. Bland dem Jesper Larsson, som debuterade med samlingen ”snö, tårar” för tre år sedan och nu återkommer med den femhundrasidiga romanen ”Hundarna”. Länge tycker jag mig läsa just en i det oändliga utdragen novell. Huvudpersonen Frank är en medelålders man bosatt i Uppsalaförorten Nyby. Han är ensam, känslomässigt låst, jobbar som notisskrivare på en icke namngiven tidning och ägnar sin fritid åt att äta pizza och titta på allt grövre webbcamporr. Genom förortens sommarlandskap drar horder av hotfulla småflickor förbi och folk rastar sina dreglande hundar. Franks tillvaro rullar ljudlöst på tills han en dag, på gatan, springer på en man han aldrig förr sett men känner igen. Den andre, ”Bertil S Nilsson”, känner också igen Frank. De ger sig in i en trevande vänskap för att ta reda på hur de känner varandra, utan att egentligen komma någonstans. Frank inleder också flera, alltigenom kravlösa relationer till människor omkring sig: så tar han ibland hand om den dövblinde pojken Robert som ägnar sig åt att bygga murar av legobitar. Så långt skildrar romanen just den postmoderna svävningen: människorna vet inte vad de vill med sig själva eller varandra, alla idéer om ”samhället” eller ”framtiden” har lämnat dem i sticket. Långsamt, kanske alltför långsamt, skrapar Larsson fram en historia. Frank har en gång gett ut en incestuös roman. Människor anförtror sig åt honom, och hans händelselösa liv genomströmmas alltmer av berättelser. Bit för pytteliten bit börjar också Franks biografi tecknas. Tonårstidens grymheter och hänsynslösa rollspel. Föräldrarnas svek. I centrum av hans viktlösa tillvaro finns en familjetragedi, en tarvlig sådan, men likafullt tragisk. De sista sidorna ”förklarar” honom – och vad vi läser förvandlas till en roman. Det ska tilläggas att fler av de korta inpassen, berättelserna, är starka i sin egen rätt, just som noveller. Jesper Larssons prosa rymmer också en underskruvad humor som blir tydlig inte minst i de exakta namnvalen: folk heter sådant som ”Lasse Strandberg” eller ”Annika Lööf-Nordin”: man kan slå vad om att man träffat någon som heter så och betett sig just på det viset. Fast det har man inte. Jag läser ”Hundarna” utan motstånd, jag roas och äcklas. Jag förstår vad Larsson vill: nittiotalsnovellens estetik och grepp skall jackas upp ett steg, användas i ett större projekt, inte bli kvar på origamistadiet. Jag gillar tanken och ambitionen – men det vore ohederligt att inte påpeka att det blir för mycket. Romansoppan kokar inte riktigt ihop. Kvar står starka bilder och väl fungerande enskildheter. Jag vill ändå se ”Hundarna” som ett exempel på att den svenska prosan vill vidare. Erfarenheterna av ett decennium har gjorts, det är dags att pröva dem i ett större bygge. Som i den legovägg den dövblinde Robert reser i Franks vardagsrum, från golv till tak, och sedan raserar med samma tyst frenetiska glädje. Dags att bygga och riva, på samma gång, och se vilka bitar som passar ihop till större saker. Ola Larsmo liiteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32739, "headline": "”Suzanne Osten lärde mig chansa”", "summary": "– Att ingen vågat göra Lars Noréns ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med Gud” sedan 80-talet var provocerande, säger regissören Tobias Theorell. Hans uppsättning av pjäserna hyllas nu av såväl recensenter som publik.", "article": "Tobias Theorell fick sitt egentliga genombrott som regissör för en vecka sedan på Stockholms stadsteater. Recensenter och publik har uppskattat hans uppsättning av de hopslagna Norénklassikerna ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med Gud” , en helkväll som tar nästan fem timmar i anspråk. – Jag har alltid gillat att driva större projekt. Därför blev jag regissör. Som skådespelare får man ju bara använda en del av helheten, säger Tobias Theorell. Han ville göra de här två pjäserna därför att han anser att det är dags för nästa generation att ta sig an Lars Noréns kanoniserade teaterstycken som trots sitt renommé har spelats häpnadsväckande lite sedan de lanserades i början av 1980-talet. – Att ingen vågat göra dem på nytt kan jag känna som provocerande. På något vis har Björn Melanders naturalistiska uppsättningar som också gick på tv bitit sig fast. Tobias Theorell och hans scenograf Magdalena Åberg har tagit en betydligt mer avskalad väg. Men framför allt har Theorell med sin dramaturg Cecilia Ölveczky strukit ned texterna med en tredjedel för att under en kväll kunna spela bägge pjäserna om den trasiga skånska familjen i det konkursmässiga hotellet. Lars Norén har godkänt strykningarna. – Jag ville fokusera ännu mer på det rått hänsynslösa i familjens inre förtryck. Men tiden har sprungit i väg även för Norén när han beskriver vissa emotionella processer som en modern publik inte behöver serveras. Trots det kändes det outhärdligt att gå fram med rödpennan, eftersom allt är så bra. Däremot tror många att jag hittat på sång- och dansnumren, men just de är i originalet inskrivna av Norén. Theorells ingång till teatern kom via operakonsten. Han uppträdde som gossopran på Operan och hans farmor var konsertpianisten Margit Theorell. – Redan då fascinerades jag av hur ett antal tecken på en sida genom en regissörs fantasi tar gestalt på scenen. Och någon gång i framtiden skulle jag gärna vilja sätta upp en opera. År 1995 kom Tobias Theorell som skådespelare till Suzanne Osten på Stockholms stadsteater, direkt från Teaterhögskolan i Malmö. Sin första uppsättning fick han göra hos henne på Unga Klara år 2003, Pedro Calderóns erkänt svårspelade klassiker ”Livet en dröm” . – Jag uttryckte en önskan och Osten svarade: ”Gör det, en jättebra idé.” Att våga chansa har jag lärt av henne, något som alltid är kombinerat med ett kalkylerat risktagande. De träffades redan under Tobias Theorells tid på Scenskolan och började skriva långa brev till varandra om konst och teater, något som var ovanligt innan e-posten gjorde entré. I sammanhanget är det värt att notera att historien nästan glömt bort att Lars Norén fick sitt publika genombrott i Stockholm på just Stadsteatern och med Suzanne Ostens uppsättningar av hans ”En fruktansvärd lycka” och ”Underjordens leende” 1981 och 1982. För ett år sedan satte Tobias Theorell upp Fjodor Dostojevskijs ”Brott och straff” på Det norske teatret i Oslo. Dessförinnan arbetade han bland annat i Sydafrika som pedagog med amatörteater och studenter på landsbygden. – De här grupperna kan jobba i skjul och dramatiserar egna historier med en fruktansvärd energi. Något måste ut. Och de fixar till det. Beskrivningen passar också in på den målmedvetne, men samtidigt vänlige Tobias Theorell som berättar enkelt och utan krusiduller. Nästa år sätter han upp Peter Weiss ”Mordet på Marat” på Stadsteatern, närmast har han premiär i Malmö med Anton Tjechovs ”Körsbärsträdgården” . Marcus Boldemann marcus.boldemann@dn.se 08-738 20 59 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32741, "headline": "Känd deckare i ny roll", "summary": "Kommissarie Morse är död men hans assistent Lewis finns fortfarande. I kväll börjar SVT visa hans egen serie där han fortsätter att lösa mordfall i Oxford utan den buttre Morse.", "article": "Kommissarie Morse dök upp i svensk tv första gången 1987. Tillsammans med sin mer jordnära assistent Lewis löste den snobbige Wagner- och ölälskande ensamvargen Morse mordfall i sammanlagt 33 avsnitt. Morse knäckte mordgåtorna med hjälp av sin skarpa intuition, medan han oftast lät Lewis (Kevin Whately) sköta en stor del av marktjänsten, de grundliga efterforskningarna. År 2000 valde Morseskaparen Colin Dexter att sätta punkt för serien, och för Morse själv, somi det sista avsnittet dör i en hjärtattack. Det var en smått gripande scen att som avslutning se assistent Lewis kyssa pannan på den döde Morse. Deras relation var från början mycket frostig: Morse såg ner på den i hans tycke enkle Lewis, medan man anade att ungkarlen Morse i själva verket avundades Lewis hans familjeliv. Men mot slutet hade de två kommit att stå varandra ganska nära, även om det knappast var något som uttalades dem emellan. Skådespelaren John Thaw, som spelade Morse i alla år, dog i strupcancer två år efter det sista Morseavsnittet. Uppenbarligen efterlängtad av läsare och tittare återkommer nu assistent Lewis i en egen serie, som sågs av över tio miljoner när den sändes i brittisk tv. Den bygger på Colin Dexters karaktärer och miljö, men är inte skriven av honom. När vi återser Lewis har det gått fem år sedan sist. Det är en mörkare Lewis, nu kommissarie, som återvänder till England och Oxford efter några år i polistjänst på Brittiska Jungfruöarna, märkbart tyngd av sin hustrus bortgång efter en bilolycka tre år tidigare. Han möts av en ny kvinnlig chef, polisöverintendent Jean Innocent, som vill omplacera Lewis, som dock får hoppa in under några dagar för att leda en mordutredning i väntan på att ordinarie kommissarie kommer loss från ett annat uppdrag. Till sin hjälp får Lewis en ung assistent, den förre teologistuderanden James Hathaway. Den amerikanske studenten Regan Peverill mördas en natt när hon sover på en institution för sömnforskning. Utredningen leder Lewis och Hathaway till en annan student vid namn Danny Griffon, en ung man som visar sig ha varit inblandad i en utredning fem år tidigare, som då leddes av en viss kommissarie Morse. Jodå, Morse spökar fortfarande för Lewis. De nya manusförfattarna kan inte låta bli att skoja lite och bara några minuter in i det första avsnittet är Lewis nära att bli överkörd av en förare i en exakt likadan röd Jaguar från 1960 som John Thaw rattade som Morse i alla avsnitt. Och ett musikstipendium i staden, som en anonym person skapat, bär Morses namn. Dock inte efternamnet, utan det sällan uttalade förnamnet, Endeavour. Och när Lewis får den gamla utredningen i sin hand viker han upp ett tidningsurklipp med ringmärken från ett ölglas och ett halvlöst korsord på baksidan… Men Lewis själv axlar också några av Morses särdrag, som den att attrahera kvinnor, och han missar inte chansen att låta sin assistent dricka apelsinjuice medan han själv beställer in en pint öl. Hans kronbrink hans.kronbrink@dn.se 08-738 21 68 LEWIS SVT 1 21.00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32744, "headline": "Trevande vänskap i ljudlös tillvaro", "summary": "Jesper Larsson har gått från kortprosa till den femhundrasidiga romanen ”Hundarna” . Först verkar den som en enda lång novell. Långsamt skrapar han fram en historia. Ola Larsmo läser, roas och äcklas. Böcker", "article": "Jesper Larsson ” Hundarna” Albert Bonniers förlag ) Jag tror att det var Bengt Emil Johnson som en gång förklarade hur det där med ”litterära decennier” egentligen fungerar. Man talar om ”fyrtiotalet” eller ”sextiotalet” – men de litterära gränserna infaller ungefär mitt i decenniet, inte vid jämna tiotal. Det litterära, politiska sextiotalet infaller alltså mellan nittonhundrasextiofem och nittonhundrasjuttiofem. Börjar man fundera blir man nästan övertygad om att det ligger någonting i det. Det verkar i alla fall stämma rätt bra på det sena nittiotalet och tidiga tjugohundratalet. Det är 1994–95 som två olika men besläktade novellsamlingar ges ut: Cecilia Davidssons ”En av dessa nätter” och Ninni Holmqvists ”Kostym” . Året därpå följer Hans Gunnarssons ”Bakom glas” och Mats Kempes ”Jag minns aldrig mina drömmar” . För att inte orättvist utelämna något namn nöjer jag mig med att säga att ett pärlband av begåvade novellsamlingar med gemensamma drag följer. Den nya svenska novellen var född. Den var också ett våghalsigt och trotsigt fenomen. I ett land där så gott som varenda litterär tidskrift höll på att tyna bort började unga författare odla den berättarform man framför allt förknippar med tidningen och magasinet: den korta novellen. Snacka om att vara ur fas med de materiella förutsättningarna. Det hindrade nu inte att den nya svenska novellen fann såväl en publik som ett erkännande hos kritiken – som dock var snar att påpeka att det fanns vissa maner som återkom. Den nya svenska novellen utspelar sig i landsorten eller småstaden, där en företrädesvis ung människa upplever ett ögonblick av stark absurditet eller meningsförlust. Man stirrar på korvkioskens solbelysta bakre vägg (aldrig framsidan) och undrar vem som hängt ett par rosa babyskor från stuprännan. Ungefär. Stilen är numera lätt att härma och ironisera över, vilket bara är ett bevis på hur slagkraftig och nyskapande den var. Ändå har det inte publicerats särskilt många försök att analysera vilka erfarenheter den egentligen försökte fånga och spegla. De stämningar som drar som en väderlek genom de senaste tio årens novellsamlingar stämmer annars väl in på den diagnos av den postmoderna prosan som ställs av Brian McHale i hans ”Postmodernist Fiction” från 1987. Där den modernistiska prosan var besatt av ”världens obegriplighet” är den postmoderna upptagen av det egna jagets otillgänglighet. Hos Franz Kafka eller James Joyce blir begripliga människor utsatta för absurda händelser. Jaget är intakt, det är världen som inte hänger ihop. I den postmoderna prosan är det tvärtom. Världen är hyperverklig och genomskinlig: den människa som hamnat i den verkar däremot okunnig om sina egna bevekelsegrunder och uppfattar sig som helt maktlös när det gäller att hantera eller till och med förändra denna massiva verklighet. I noveller kan man dock bara göra vissa saker: flera novellister har gått vidare till den mer flerstämmiga romanen. Bland dem Jesper Larsson, som debuterade med samlingen ”snö, tårar” för tre år sedan och nu återkommer med den femhundrasidiga romanen ”Hundarna” . Länge tycker jag mig läsa just en i det oändliga utdragen novell. Huvudpersonen Frank är en medelålders man bosatt i Uppsalaförorten Nyby. Han är ensam, känslomässigt låst, jobbar som notisskrivare på en icke namngiven tidning och ägnar sin fritid åt att äta pizza och titta på allt grövre webbcamporr. Genom förortens sommarlandskap drar horder av hotfulla småflickor förbi och folk rastar sina dreglande hundar. Franks tillvaro rullar ljudlöst på tills han en dag, på gatan, springer på en man han aldrig förr sett men känner igen. Den andre, ”Bertil S Nilsson” , känner också igen Frank. De ger sig in i en trevande vänskap för att ta reda på hur de känner varandra, utan att egentligen komma någonstans. Frank inleder också flera, alltigenom kravlösa relationer till människor omkring sig: så tar han ibland hand om den dövblinde pojken Robert som ägnar sig åt att bygga murar av legobitar. Så långt skildrar romanen just den postmoderna svävningen: människorna vet inte vad de vill med sig själva eller varandra, alla idéer om ”samhället” eller ”framtiden” har lämnat dem i sticket. Långsamt, kanske alltför långsamt, skrapar Larsson fram en historia. Frank har en gång gett ut en incestuös roman. Människor anförtror sig åt honom, och hans händelselösa liv genomströmmas alltmer av berättelser. Bit för pytteliten bit börjar också Franks biografi tecknas. Tonårstidens grymheter och hänsynslösa rollspel. Föräldrarnas svek. I centrum av hans viktlösa tillvaro finns en familjetragedi, en tarvlig sådan, men likafullt tragisk. De sista sidorna ”förklarar” honom – och vad vi läser förvandlas till en roman. Det ska tilläggas att fler av de korta inpassen, berättelserna, är starka i sin egen rätt, just som noveller. Jesper Larssons prosa rymmer också en underskruvad humor som blir tydlig inte minst i de exakta namnvalen: folk heter sådant som ”Lasse Strandberg” eller ”Annika Lööf-Nordin” : man kan slå vad om att man träffat någon som heter så och betett sig just på det viset. Fast det har man inte. Jag läser ”Hundarna” utan motstånd, jag roas och äcklas. Jag förstår vad Larsson vill: nittiotalsnovellens estetik och grepp skall jackas upp ett steg, användas i ett större projekt, inte bli kvar på origamistadiet. Jag gillar tanken och ambitionen – men det vore ohederligt att inte påpeka att det blir för mycket. Romansoppan kokar inte riktigt ihop. Kvar står starka bilder och väl fungerande enskildheter. Jag vill ändå se ”Hundarna” som ett exempel på att den svenska prosan vill vidare. Erfarenheterna av ett decennium har gjorts, det är dags att pröva dem i ett större bygge. Som i den legovägg den dövblinde Robert reser i Franks vardagsrum, från golv till tak, och sedan raserar med samma tyst frenetiska glädje. Dags att bygga och riva, på samma gång, och se vilka bitar som passar ihop till större saker. Ola Larsmo liiteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32745, "headline": "”Suzanne Osten lärde mig chansa”", "summary": "– Att ingen vågat göra Lars Noréns ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med Gud” sedan 80-talet var provocerande, säger regissören Tobias Theorell. Hans uppsättning av pjäserna hyllas nu av såväl recensenter som publik.", "article": "Tobias Theorell fick sitt egentliga genombrott som regissör för en vecka sedan på Stockholms stadsteater. Recensenter och publik har uppskattat hans uppsättning av de hopslagna Norénklassikerna ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med Gud”, en helkväll som tar nästan fem timmar i anspråk. – Jag har alltid gillat att driva större projekt. Därför blev jag regissör. Som skådespelare får man ju bara använda en del av helheten, säger Tobias Theorell. Han ville göra de här två pjäserna därför att han anser att det är dags för nästa generation att ta sig an Lars Noréns kanoniserade teaterstycken som trots sitt renommé har spelats häpnadsväckande lite sedan de lanserades i början av 1980-talet. – Att ingen vågat göra dem på nytt kan jag känna som provocerande. På något vis har Björn Melanders naturalistiska uppsättningar som också gick på tv bitit sig fast. Tobias Theorell och hans scenograf Magdalena Åberg har tagit en betydligt mer avskalad väg. Men framför allt har Theorell med sin dramaturg Cecilia Ölveczky strukit ned texterna med en tredjedel för att under en kväll kunna spela bägge pjäserna om den trasiga skånska familjen i det konkursmässiga hotellet. Lars Norén har godkänt strykningarna. – Jag ville fokusera ännu mer på det rått hänsynslösa i familjens inre förtryck. Men tiden har sprungit i väg även för Norén när han beskriver vissa emotionella processer som en modern publik inte behöver serveras. Trots det kändes det outhärdligt att gå fram med rödpennan, eftersom allt är så bra. Däremot tror många att jag hittat på sång- och dansnumren, men just de är i originalet inskrivna av Norén. Theorells ingång till teatern kom via operakonsten. Han uppträdde som gossopran på Operan och hans farmor var konsertpianisten Margit Theorell. – Redan då fascinerades jag av hur ett antal tecken på en sida genom en regissörs fantasi tar gestalt på scenen. Och någon gång i framtiden skulle jag gärna vilja sätta upp en opera. År 1995 kom Tobias Theorell som skådespelare till Suzanne Osten på Stockholms stadsteater, direkt från Teaterhögskolan i Malmö. Sin första uppsättning fick han göra hos henne på Unga Klara år 2003, Pedro Calderóns erkänt svårspelade klassiker ”Livet en dröm”. – Jag uttryckte en önskan och Osten svarade: ”Gör det, en jättebra idé.” Att våga chansa har jag lärt av henne, något som alltid är kombinerat med ett kalkylerat risktagande. De träffades redan under Tobias Theorells tid på Scenskolan och började skriva långa brev till varandra om konst och teater, något som var ovanligt innan e-posten gjorde entré. I sammanhanget är det värt att notera att historien nästan glömt bort att Lars Norén fick sitt publika genombrott i Stockholm på just Stadsteatern och med Suzanne Ostens uppsättningar av hans ”En fruktansvärd lycka” och ”Underjordens leende” 1981 och 1982. För ett år sedan satte Tobias Theorell upp Fjodor Dostojevskijs ”Brott och straff” på Det norske teatret i Oslo. Dessförinnan arbetade han bland annat i Sydafrika som pedagog med amatörteater och studenter på landsbygden. – De här grupperna kan jobba i skjul och dramatiserar egna historier med en fruktansvärd energi. Något måste ut. Och de fixar till det. Beskrivningen passar också in på den målmedvetne, men samtidigt vänlige Tobias Theorell som berättar enkelt och utan krusiduller. Nästa år sätter han upp Peter Weiss ”Mordet på Marat” på Stadsteatern, närmast har han premiär i Malmö med Anton Tjechovs ”Körsbärsträdgården”. Marcus Boldemann marcus.boldemann@dn.se 08-738 20 59 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32748, "headline": "Striden om Stieg Larssons okända fjärde bok", "summary": "Två år efter sin död säljer Stieg Larsson fler böcker än någon annan författare i Sverige. I år ska den tredje och sista boken ges ut. Men det finns ett fjärde långt gånget manus. Frågan är om någon kommer att få läsa den.", "article": "En arvstvist kan sätta stopp för en möjlig fjärde bok av den storsäljande deckarförfattaren Stieg Larsson. Larsson, som föll ihop i en hjärtinfarkt på sin arbetsplats på antirasistiska tidningen Expos redaktion den 9 november 2004, hann lämna färdiga manus till tre böcker. De första två, ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden”, har på 16 månader sålts i 560 000 exemplar i Sverige och översatts till åtta språk. Den tredje boken, ”Luftslottet som sprängdes”, släpps den 4 juni i år.” Plötsligt har Sverige ett nytt författarskap, en genuin, genial deckarskribent är född och i samma ögonblick borta igen. Två böcker till finns hos förlaget, sen är det slut”, skrev Ingegärd Waaranperä i DN om debuten. Men det finns ett omfattande manus till ytterligare en deckare i den bärbara dator som Stieg Larsson lämnade efter sig. En dator som nu är en del i bodelningstvisten mellan Stieg Larssons sambo sedan 32 år, Eva Gabrielsson, och författarens bror Joakim och brödernas pappa Erland Larsson. Parterna har via advokater förhandlat utan resultat i ett års tid för att nå en uppgörelse om Stieg Larssons tillgångar. Huvudfrågan i förhandlingarna är förvaltningen av Stieg Larssons författarskap, som nu sköts av hans bror och far. En del i förhandlingarna handlar om ”Det ofullständiga manuskriptet”, alltså den fjärde boken. Hur mycket arbete som återstår för att färdigställa detta är oklart, men Eva Gabrielsson har erbjudit sig att ta vid där Stieg Larsson slutade. Eva Gabrielsson anser att datorn med manuskriptet tillhör Stieg Larssons arbetsgivare Expo och därmed inte ingår i bohaget. Arbetsdatorn innehåller också källskyddat material som kontaktpersoner, artiklar och telefonnummer. – Vi har redan gjort ett bodelningsförslag med allt som faktiskt fanns i boet och där ingår inte Expos dator. Man kan inte lägga in saker där som inte tillhörde oss. Det handlar om grundlagen och tryckfrihetsförordningen, säger Eva Gabrielsson och tillägger: – Det jag ser framför mig om inte jag får förvaltningsrätten är att man får en ännu värre råexploatering än vad som redan har skett, att det skrivs filmmanus baserade på Stiegs karaktärer. Då blir det Beck av det. Gabrielsson skriver nu själv en bok som handlar om saknaden och sorgen efter att plötsligt ha förlorat sin livskamrat, men också om det ekonomiska efterspelet, underbyggt av dagboksanteckningar och mejlväxlingar. Boken kommer att ha titeln ”Året efter Stieg”. I samband med att Stieg Larssons tredje bok släpps kommer Norstedts att publicera en mailkorrespondens på sin hemsida mellan biträdande förlagschefen Eva Gedin och Stieg Larsson, där Larsson beskrev hur han tänkte sig fortsättningen av deckarsviten. – Han var långt inne i del fyra, fem och sex. Han visste precis hur han skulle lägga upp det, säger Eva Gedin. Eva Gabrielssons advokat Sara Pers-Krause menar att Eva och Stieg arbetade tätt tillsammans och att de förblev ogifta av säkerhetsskäl. Stieg Larsson var en av landets ledande experter på högerextremism och anlitades bland annat av Scotland Yard för att föreläsa för Londonpolisen om högerextrema grupper. – De var utsatta för många hot och om man gifter sig blir många uppgifter offentliga handlingar, säger Sara Pers-Krause. Stieg Larssons bror Joakim ger en helt annan bild av förhandlingarna, men vill inte bli citerad. Han anser att det i nuvarande läge är lönlöst att fortsätta förhandla, att han äger rättigheterna till manuset för den fjärde boken och att han skulle vilja ha en bedömning av Norstedts om manuset går att färdigställa. Eva Gedin säger att Norstedts är fokuserade på de tre delar som förlaget redan har fått: – Jag har inte sett den fjärde delen och kan inte agera. Vi sörjer att det inte blev en fortsättning på Stiegs författarskap och att han inte själv fick uppleva den här otroliga framgången. Om det finns en fjärde del som vi får tillgång till så kommer vi naturligtvis att fundera på hur vi ska gå vidare. I tvisten ingår också rättigheterna till vidareförsäljning av böckerna för filmatisering. Ett arbete som redan är påbörjat. Skånska Yellow Bird, som har producerat 13 filmer om Kurt Wallander, samarbetar med SVT Drama om en biofilm och sex 90-minuters tv-filmer. Den brittiske manusförfattaren Ed Whitmore har just avslutat manusarbetet med ”Män som hatar kvinnor”. – Intresset är väldigt stort. Vi blir uppringda av finansiärer och skådespelare som vill vara med i projektet. Det känns roligt och ansvarsfullt att förvalta det som Stieg har byggt upp i böckerna, säger Jenny Gilbertsson, producent och ansvarig för Stieg Larsson-filmatiseringarna på Yellow Bird. Stieg Larssons mål var att skriva tio böcker om journalisten Mikael Blomkvist och datahackaren Lisbeth Salander. Markus Wilhelmson kultur@dn.se 08-738 11 33 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32749, "headline": "Det möjligas spel", "summary": "Äntligen finns Italo Calvinos förtrollande bok ”De sammanflätade ödenas slott” i en ny spänstig översättning. Verket från 60-talet inger en känsla av öppenhet, som om den vore laddad med framtid. Böcker", "article": "Italo Calvino ” De sammanflätade ödenas slott” (Il Castello dei destini incrociati) Övers. Ervin Rosenberg Modernista Se här, ytterligare en blixt från 1960-talet. Från detta årtionde ropar svensk och europeisk kultur numera in det ena numret efter det andra för att vitalisera sig. Italo Calvinos ”De sammanflätade ödenas slott” från 1969 är ett av paradnumren. Berättelsen har inte funnits på svenska förut men föreligger nu i Ervin Rosenbergs spänstiga översättning. Jag vet inte varför vi fått vänta så länge. Boken är lika förtrollande som Calvinos andra mästerverk. Den klargör också något av kärnan i hans estetik. Här syns hans fascination för folksagornas gränslösa töjbarhet. Här märks hans vurm för medeltidens allegoriska gestalter, i synnerhet narren, riddaren och eremiten som återkommer i flera av hans romaner. Och här framtonar hans teoretiska sinne, lika knivskarpt som lekfullt, när det förvandlar den litterära texten till en byggsats bestående av en uppsättning figurer, händelser och miljöer med vilkas hjälp läsaren kan sätta ihop vilken berättelse hon vill. Den som efter läsningen av Calvinos karnevaliska text återvänder till nutiden undgår inte intrycket att dagens litteratur är gammal och grå. Upplever vi en kulturell höst Saknar dagens litterära klimat kraft att alstra nya berättelser Klart är att många författare och förläggare slagit på autopiloten: de rullar fram längs deckar- och thrillergenrens uppkörda linjer. Forskningsresor i fiktionens universum av det slag som Calvino erbjuder ter sig i dag otänkbart djärva. Men detta förklarar i sin tur varför mer ambitiösa författare lockas av sextiotalets experimentella estetik. I västerländsk kultur ter sig framtiden numera antingen som en tom upprepning av nuläget, låt vara att det blir alltmer utslitet och skadat, eller också som en katastrof, orsakad av terrorn eller miljöförstöringen. Den som söker framtiden måste paradoxalt nog gå bakåt, till en period då människor hade förmåga att föreställa sig en sådan. Därför ska man inte se intresset för 1960-talets estetiska experiment som nostalgi. Det handlar om en återgång, men en återgång till traditioner som förblev oprövade därför att de sämre alternativen segrade. Calvinos böcker är rika på sådana möjligheter. ”Det är till himmelen du måste fara” , befaller berättaren i ”De sammanflätade ödenas slott” – ”upp till Månens bleka fält, där ett oändligt förrådsrum förvarar i glasflaskor uppställda på rad de historier som människorna inte lever, de tankar som knackar en gång på medvetandets tröskel och går förlorade för alltid, det möjligas partiklar som utmönstrats ur kombinationernas spel, de lösningar som man skulle kunna komma till men aldrig kommer till ” Så kan man också sammanfatta denna bok, ja, kanske hela Calvinos författarskap – som en ivrig inventering av ”det möjligas partiklar” , av glömda alternativ och övervuxna vägar, av viljor och röster som försvunnit när verkligheten lagt sin asfalt på det som en gång varit äng. I ”De sammanflätade ödenas slott” sitter vi till bords i en medeltida borg inne i skogen. Där samlas allsköns vägfarare, höga som låga, som överraskats av natten. När gästerna ätit kvällsvard lägger värden fram en tarotkortlek på bordet. Varje gäst lägger upp en rad med kort och berättar med hjälp av kortens figurer hur livet kom att bli som det blev. En av dem börjar till exempel med att lägga ut Pagen i Svärd följt av Ässet i Mynt: det betyder att han en gång vann ära som soldat, innan han genom ett arv eller en gåva blev stormrik. Tredje kortet är Fyran i Bägare. Han söp alltså upp hela förmögenheten med sina tre kumpaner – eller lurades han av dem Så följer Åttan i Stavar, tecknad som en skog av raka träd: mannen flydde ut i vildmarken och mötte där en vacker kvinna – ty nästa kort är Drottning i Bägare – som i sin pokal förvarade den eviga ungdomens dryck. Ja, så radas tarotkorten upp i lodräta och vågräta rader. Den enes historia korsar den andres, och den tredje berättar sin historia genom att läsa den förstes kort i omvänd ordning. När till sist hela leken är utlagd har bordet blivit ett korsord i bilder. Beroende på om man läser korten från höger eller vänster, nedifrån eller uppifrån, visar det sig rymma inte bara alla gästernas livshistorier utan också de stora myterna om Faust, Parsifal, Hamlet, Oidipus och den rasande Roland. I Calvinos bok möter vi romanförfattaren som carddealer. Ur tarotlekens sjuttiotvå kort drar han fram hela den europeiska litteraturhistorien. ”Jag insåg att tarotkorten var en maskin för att konstruera berättelser” , skriver han i bokens efterord. ”Jag frestades av den djävulska idén att frambesvärja alla de historier som kunde rymmas i en tarotlek.” I ett utmärkt förord nämner Ulf Eriksson ett par föregångare till Calvinos berättelse, Julio Cortázars roman ”Hoppa hage” och spanjoren Max Aubs ”Juego de cartas” , kortspel. Eriksson tecknar också bakgrundsmiljön. Calvino tillbringade en del av sextiotalet i Paris. Det var surrealismens stad, besatt av tanken på slumpvis uppdykande samband. Det var även strukturalismens stad, där forskare och författare med gemensam kraft sökte efter den grundstruktur eller universella narratologi ur vilken alla myter och berättelser kunde alstras fram som ur tarotlekens sjuttiotvå kort. I dag när datorerna är kapabla att ur en begränsad uppsättning berättelsemoduler alstra väldiga romaner (alla är lika oläsbara) är dessa idéer om berättelsemaskinen nog inte lika lockande. Även Calvinos berättare inser till sist att det ligger något sterilt i företaget. När ”patiensen” gått ut ligger alla mänsklighetens berättelser ordnade i prydliga bildsekvenser. ”Så har jag då satt allting på plats. Åtminstone på papperet. Inom mig själv förblir allt som det var.” Likafullt inger ”De sammanflätade ödenas slott” en förhäxande känsla av öppenhet, som vore boken laddad med framtid. Hur kan det komma sig, när den är fastbunden i kortspelets förutsägbara rutin Det finns en narr i leken. Varje spelkort, liksom varje avsnitt i en berättelse, är inte bara en länk i berättelsens kedja. Kortet föreställer också sin egen värld, fylld av fängslande detaljer. Varje kort är därför en punkt där alternativa händelseförlopp kan kroka i och ta sin början. Varje kort blir en dörr där narren helt sonika kan tr äda ut ur sin berättelse och på så vis undvika det öde som rullas ut framför honom. I stället träder han in i en annan saga, fast nu i en ny roll – som Magikern eller Måttfullheten eller som Kung i Stavar. Stefan Jonsson stefan.jonsson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32751, "headline": "Det möjligas spel", "summary": "Äntligen finns Italo Calvinos förtrollande bok ”De sammanflätade ödenas slott” i en ny spänstig översättning. Verket från 60-talet inger en känsla av öppenhet, som om den vore laddad med framtid.", "article": "Italo Calvino ”De sammanflätade ödenas slott” (Il Castello dei destini incrociati) Övers. Ervin Rosenberg Modernista Se här, ytterligare en blixt från 1960-talet. Från detta årtionde ropar svensk och europeisk kultur numera in det ena numret efter det andra för att vitalisera sig. Italo Calvinos ”De sammanflätade ödenas slott” från 1969 är ett av paradnumren. Berättelsen har inte funnits på svenska förut men föreligger nu i Ervin Rosenbergs spänstiga översättning. Jag vet inte varför vi fått vänta så länge. Boken är lika förtrollande som Calvinos andra mästerverk. Den klargör också något av kärnan i hans estetik. Här syns hans fascination för folksagornas gränslösa töjbarhet. Här märks hans vurm för medeltidens allegoriska gestalter, i synnerhet narren, riddaren och eremiten som återkommer i flera av hans romaner. Och här framtonar hans teoretiska sinne, lika knivskarpt som lekfullt, när det förvandlar den litterära texten till en byggsats bestående av en uppsättning figurer, händelser och miljöer med vilkas hjälp läsaren kan sätta ihop vilken berättelse hon vill. Den som efter läsningen av Calvinos karnevaliska text återvänder till nutiden undgår inte intrycket att dagens litteratur är gammal och grå. Upplever vi en kulturell höst? Saknar dagens litterära klimat kraft att alstra nya berättelser? Klart är att många författare och förläggare slagit på autopiloten: de rullar fram längs deckar- och thrillergenrens uppkörda linjer. Forskningsresor i fiktionens universum av det slag som Calvino erbjuder ter sig i dag otänkbart djärva. Men detta förklarar i sin tur varför mer ambitiösa författare lockas av sextiotalets experimentella estetik. I västerländsk kultur ter sig framtiden numera antingen som en tom upprepning av nuläget, låt vara att det blir alltmer utslitet och skadat, eller också som en katastrof, orsakad av terrorn eller miljöförstöringen. Den som söker framtiden måste paradoxalt nog gå bakåt, till en period då människor hade förmåga att föreställa sig en sådan. Därför ska man inte se intresset för 1960-talets estetiska experiment som nostalgi. Det handlar om en återgång, men en återgång till traditioner som förblev oprövade därför att de sämre alternativen segrade. Calvinos böcker är rika på sådana möjligheter. ”Det är till himmelen du måste fara”, befaller berättaren i ”De sammanflätade ödenas slott” – ”upp till Månens bleka fält, där ett oändligt förrådsrum förvarar i glasflaskor uppställda på rad de historier som människorna inte lever, de tankar som knackar en gång på medvetandets tröskel och går förlorade för alltid, det möjligas partiklar som utmönstrats ur kombinationernas spel, de lösningar som man skulle kunna komma till men aldrig kommer till …” Så kan man också sammanfatta denna bok, ja, kanske hela Calvinos författarskap – som en ivrig inventering av ”det möjligas partiklar”, av glömda alternativ och övervuxna vägar, av viljor och röster som försvunnit när verkligheten lagt sin asfalt på det som en gång varit äng. I ”De sammanflätade ödenas slott” sitter vi till bords i en medeltida borg inne i skogen. Där samlas allsköns vägfarare, höga som låga, som överraskats av natten. När gästerna ätit kvällsvard lägger värden fram en tarotkortlek på bordet. Varje gäst lägger upp en rad med kort och berättar med hjälp av kortens figurer hur livet kom att bli som det blev. En av dem börjar till exempel med att lägga ut Pagen i Svärd följt av Ässet i Mynt: det betyder att han en gång vann ära som soldat, innan han genom ett arv eller en gåva blev stormrik. Tredje kortet är Fyran i Bägare. Han söp alltså upp hela förmögenheten med sina tre kumpaner – eller lurades han av dem? Så följer Åttan i Stavar, tecknad som en skog av raka träd: mannen flydde ut i vildmarken och mötte där en vacker kvinna – ty nästa kort är Drottning i Bägare – som i sin pokal förvarade den eviga ungdomens dryck. Ja, så radas tarotkorten upp i lodräta och vågräta rader. Den enes historia korsar den andres, och den tredje berättar sin historia genom att läsa den förstes kort i omvänd ordning. När till sist hela leken är utlagd har bordet blivit ett korsord i bilder. Beroende på om man läser korten från höger eller vänster, nedifrån eller uppifrån, visar det sig rymma inte bara alla gästernas livshistorier utan också de stora myterna om Faust, Parsifal, Hamlet, Oidipus och den rasande Roland. I Calvinos bok möter vi romanförfattaren som carddealer. Ur tarotlekens sjuttiotvå kort drar han fram hela den europeiska litteraturhistorien. ”Jag insåg att tarotkorten var en maskin för att konstruera berättelser”, skriver han i bokens efterord. ”Jag frestades av den djävulska idén att frambesvärja alla de historier som kunde rymmas i en tarotlek.” I ett utmärkt förord nämner Ulf Eriksson ett par föregångare till Calvinos berättelse, Julio Cortázars roman ”Hoppa hage” och spanjoren Max Aubs ”Juego de cartas”, kortspel. Eriksson tecknar också bakgrundsmiljön. Calvino tillbringade en del av sextiotalet i Paris. Det var surrealismens stad, besatt av tanken på slumpvis uppdykande samband. Det var även strukturalismens stad, där forskare och författare med gemensam kraft sökte efter den grundstruktur eller universella narratologi ur vilken alla myter och berättelser kunde alstras fram som ur tarotlekens sjuttiotvå kort. I dag när datorerna är kapabla att ur en begränsad uppsättning berättelsemoduler alstra väldiga romaner (alla är lika oläsbara) är dessa idéer om berättelsemaskinen nog inte lika lockande. Även Calvinos berättare inser till sist att det ligger något sterilt i företaget. När ”patiensen” gått ut ligger alla mänsklighetens berättelser ordnade i prydliga bildsekvenser. ”Så har jag då satt allting på plats. Åtminstone på papperet. Inom mig själv förblir allt som det var.” Likafullt inger ”De sammanflätade ödenas slott” en förhäxande känsla av öppenhet, som vore boken laddad med framtid. Hur kan det komma sig, när den är fastbunden i kortspelets förutsägbara rutin? Det finns en narr i leken. Varje spelkort, liksom varje avsnitt i en berättelse, är inte bara en länk i berättelsens kedja. Kortet föreställer också sin egen värld, fylld av fängslande detaljer. Varje kort är därför en punkt där alternativa händelseförlopp kan kroka i och ta sin början. Varje kort blir en dörr där narren helt sonika kan tr äda ut ur sin berättelse och på så vis undvika det öde som rullas ut framför honom. I stället träder han in i en annan saga, fast nu i en ny roll – som Magikern eller Måttfullheten eller som Kung i Stavar. Stefan Jonsson stefan.jonsson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32761, "headline": "32 nya spel släpps till Virtual Console", "summary": "Nintendo fortsätter att släppa spel till Virtual Console. 32 nya titlar blir nedladdningsbara till Wii under årets första kvartal.", "article": "Nintendos onlineportal för nedladdningsbara spel till Wii, Virtual Console, har blivit en succé. Speloteket växer stadigt och eftersom det finns ett stort utbud att utgå ifrån, läggs nya spel hela tiden till. Under årets första kvartal släpps hela 32 nya spel. Mest noterbara bland dem är \"Super Mario world\" och \"Legend of Zelda: Ocarina of time\". Det sista har kallats ett av världens genom tiderna bästa spel. Några andra spel som släpps är bland andra \"Street fighter II: World warrior\", \"Super probotector\", \"Mario kart 64\", \"Streets of rage\", \"Bonanza bros, \"Comix zone\" och \"Bio-hazard battle\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 32766, "headline": "Svenskar sände Hitlers radio", "summary": "Med radions hjälp kunde Nazityskland föra fram sin propaganda i svenskarnas vardagsrum. Niclas Sennerteg har skildrat Königsbergsradion och svenskarna som lånade ut sina röster till den. BÖCKER", "article": "Niclas Sennerteg ” Tyskland talar. Hitlers svenska radiostation” Historiska media Ingen vet hur många svenskar som den 20 november 1939 fick för sig att ställa in sin radio på 291 meter på mellanvågsbandet. Den som till äventyrs gjorde det kunde, för första gången, höra en ljus, ung röst som harklade sig och sade: ”Hallå Norden, här talar Tyskland!” Den som lånade sin stämma till Nazitysklands nystartade propagandasändningar på svenska var den då drygt tjugoårige Thorolf Hillblad, svensk studerande i Berlin, medlem av det svenska nazistpartiet SSS och senare frivillig på östfronten. Sverige hade fått sin egen Lord Haw-Haw, som var öknamnet på den mest kände radioförrädaren under kriget, William Joyce, vars dryga radioröst många engelsmän med äckelfascination lyssnade till kriget ut. Hillblad och hans kolleger nådde dock aldrig samma notoriska status som denne. Själv kom Hillblad ihop sig med radiochefen Eichert och lämnade 1941 radiosändningarna för Waffen-SS. Men han var bara en av många märkliga existenser som passerade revy framför radiomikrofonen innan stationen packade ihop i samband med tyskarnas kapitulation i Norge i maj 1945. Då hade man flyttat sig undan slutstriden och sände från en mobil station utanför Oslo. Om ”Königsbergsradion” , som den också kallades, har Nicklas Sennerteg skrivit en bitvis skrämmande, bitvis nästan galghumoristisk skildring, ”Tyskland talar: Hitlers svenska radiostation” . Sennerteg verkar ha grävt i alla arkiv och talat med alla, inklusive Thorolf Hillblad själv, en av de få från radiostationen som ännu är i livet, nu i sydamerikansk exil. De svenska sändningarna var bara en liten del av den enorma propagandaapparat som huserade i Berlins radiohus, där man sände på över tjugo språk via sändare placerade på olika håll i Europa. Alltsammans sorterade under Goebbels propagandaministerium, ett av många exempel på hur nazipropagandan förstod att använda modern teknik. De svenska sändningarna var i regel en halvtimmes till en timmes ”nyheter” och ”aktualitetsprogram” med inlästa rapporter från fronten eller skildringar av dagligt liv i Tredje riket. Sennerteg fördjupar sig inte så mycket i innehållet, och själva programmen finns inte heller bevarade. Men en del går att rekonstruera, som den antisemitiska propaganda som redan från början var ett huvudnummer. Som många andra historiska reportage av det här slaget blir ”Tyskland talar” ibland väl minutiös. Olika personalomflyttningar och omorganisationer skildras pliktskyldigt. Men det hindrar inte att boken lägger en viktig bit till bilden av Sverige under kriget. Inte minst när det gäller medlöperiets psykologi. Det som intresserat Sennerteg mest är de människor som sökte sig till ”Königsbergsradion” . En del, som skådespelaren Gösta Richert, var rena opportunister som sökte en karriär i ”det nya Tyskland” . Han hade redan hemma i Sverige medverkat i den antisemitiska filmen ”Panik” (1938) och gjort sig omöjlig, och kom att efterträda Hillblad som förste radiopratare. När han efter kriget kom hem till Sverige var karriären mycket riktigt över och han fick hanka sig fram på ströjobb. Ett annat och intressantare namn var Brita Bager, ung societetsdam från Kalmar, som drogs till Berlin av en glödande beundran för Führern och allt tyskt. Bager deltog tydligen med liv och lust i Tredje rikets glansperiod, men runt 1943 började livet i Berlin bli hårt och hon for hem. I likhet med en annan avhoppare, Gösta Block, ville hon rentvå sig genom att berätta vad hon visste. Intressant nog sade hon i en intervju med den brittiska tidningen Britsh Dispatch i september 1943 följande: ”Precis som folk i gemen känner tyskarna nu till sanningen om de ockuperade områdena. De inser också vad som egentligen hänt med judarna. De vet att nazisterna inte ens ansåg att judarna var värda att slösa kulor på, utan istället använde gas för att döda dem.” Den svensk som ville veta kände till detta sedan ett knappt år. Men Bagers uttalande är ännu en spik i kistan för det gamla ”vi visste ingenting” -tjatet. Sennerteg beräknar att som mest kanske så många som tio procent av de svenska radiolyssnarna ibland tog in Königsbergsradion. Och han beskriver träffande ett skikt av svenskar som stod redo att samarbeta med naziregimen, för pengar, av ideologisk övertygelse eller bara för att det var tjusigt. Somliga blev förlåtna, andra blev, som Gösta Richter, i princip svartlistade. Thorolf Hillblad sitter på ett ålderdomshem i Sydamerika och skriver böcker där han framställer sin ungdoms nazikretsar i ett gyllene skimmer. Till skillnad från våra grannländer behövde vi aldrig hantera svåra frågor om quislingar och hur de skulle behandlas. Sennertegs bok är ett stycke radiohistoria ur en svunnen tid, och skildringen av radiomiljöerna har viss nostalgifaktor. Medlöperifrågorna handlar dock om ett avsnitt av svensk historia där det finns mycket kvar att tillägga. Ola Larsmo kulturdebatt@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32768, "headline": "Svenskar sände Hitlers radio", "summary": "Med radions hjälp kunde Nazityskland föra fram sin propaganda i svenskarnas vardagsrum. Niclas Sennerteg har skildrat Königsbergsradion och svenskarna som lånade ut sina röster till den.", "article": "Niclas Sennerteg ”Tyskland talar. Hitlers svenska radiostation” Historiska media Ingen vet hur många svenskar som den 20 november 1939 fick för sig att ställa in sin radio på 291 meter på mellanvågsbandet. Den som till äventyrs gjorde det kunde, för första gången, höra en ljus, ung röst som harklade sig och sade: ”Hallå Norden, här talar Tyskland!” Den som lånade sin stämma till Nazitysklands nystartade propagandasändningar på svenska var den då drygt tjugoårige Thorolf Hillblad, svensk studerande i Berlin, medlem av det svenska nazistpartiet SSS och senare frivillig på östfronten. Sverige hade fått sin egen Lord Haw-Haw, som var öknamnet på den mest kände radioförrädaren under kriget, William Joyce, vars dryga radioröst många engelsmän med äckelfascination lyssnade till kriget ut. Hillblad och hans kolleger nådde dock aldrig samma notoriska status som denne. Själv kom Hillblad ihop sig med radiochefen Eichert och lämnade 1941 radiosändningarna för Waffen-SS. Men han var bara en av många märkliga existenser som passerade revy framför radiomikrofonen innan stationen packade ihop i samband med tyskarnas kapitulation i Norge i maj 1945. Då hade man flyttat sig undan slutstriden och sände från en mobil station utanför Oslo. Om ”Königsbergsradion”, som den också kallades, har Nicklas Sennerteg skrivit en bitvis skrämmande, bitvis nästan galghumoristisk skildring, ”Tyskland talar: Hitlers svenska radiostation”. Sennerteg verkar ha grävt i alla arkiv och talat med alla, inklusive Thorolf Hillblad själv, en av de få från radiostationen som ännu är i livet, nu i sydamerikansk exil. De svenska sändningarna var bara en liten del av den enorma propagandaapparat som huserade i Berlins radiohus, där man sände på över tjugo språk via sändare placerade på olika håll i Europa. Alltsammans sorterade under Goebbels propagandaministerium, ett av många exempel på hur nazipropagandan förstod att använda modern teknik. De svenska sändningarna var i regel en halvtimmes till en timmes ”nyheter” och ”aktualitetsprogram” med inlästa rapporter från fronten eller skildringar av dagligt liv i Tredje riket. Sennerteg fördjupar sig inte så mycket i innehållet, och själva programmen finns inte heller bevarade. Men en del går att rekonstruera, som den antisemitiska propaganda som redan från början var ett huvudnummer. Som många andra historiska reportage av det här slaget blir ”Tyskland talar” ibland väl minutiös. Olika personalomflyttningar och omorganisationer skildras pliktskyldigt. Men det hindrar inte att boken lägger en viktig bit till bilden av Sverige under kriget. Inte minst när det gäller medlöperiets psykologi. Det som intresserat Sennerteg mest är de människor som sökte sig till ”Königsbergsradion”. En del, som skådespelaren Gösta Richert, var rena opportunister som sökte en karriär i ”det nya Tyskland”. Han hade redan hemma i Sverige medverkat i den antisemitiska filmen ”Panik” (1938) och gjort sig omöjlig, och kom att efterträda Hillblad som förste radiopratare. När han efter kriget kom hem till Sverige var karriären mycket riktigt över och han fick hanka sig fram på ströjobb. Ett annat och intressantare namn var Brita Bager, ung societetsdam från Kalmar, som drogs till Berlin av en glödande beundran för Führern och allt tyskt. Bager deltog tydligen med liv och lust i Tredje rikets glansperiod, men runt 1943 började livet i Berlin bli hårt och hon for hem. I likhet med en annan avhoppare, Gösta Block, ville hon rentvå sig genom att berätta vad hon visste. Intressant nog sade hon i en intervju med den brittiska tidningen Britsh Dispatch i september 1943 följande: ”Precis som folk i gemen känner tyskarna nu till sanningen om de ockuperade områdena. De inser också vad som egentligen hänt med judarna. De vet att nazisterna inte ens ansåg att judarna var värda att slösa kulor på, utan istället använde gas för att döda dem.” Den svensk som ville veta kände till detta sedan ett knappt år. Men Bagers uttalande är ännu en spik i kistan för det gamla ”vi visste ingenting”-tjatet. Sennerteg beräknar att som mest kanske så många som tio procent av de svenska radiolyssnarna ibland tog in Königsbergsradion. Och han beskriver träffande ett skikt av svenskar som stod redo att samarbeta med naziregimen, för pengar, av ideologisk övertygelse eller bara för att det var tjusigt. Somliga blev förlåtna, andra blev, som Gösta Richter, i princip svartlistade. Thorolf Hillblad sitter på ett ålderdomshem i Sydamerika och skriver böcker där han framställer sin ungdoms nazikretsar i ett gyllene skimmer. Till skillnad från våra grannländer behövde vi aldrig hantera svåra frågor om quislingar och hur de skulle behandlas. Sennertegs bok är ett stycke radiohistoria ur en svunnen tid, och skildringen av radiomiljöerna har viss nostalgifaktor. Medlöperifrågorna handlar dock om ett avsnitt av svensk historia där det finns mycket kvar att tillägga. Ola Larsmo kulturdebatt@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32769, "headline": "Komponist med opera i blodet", "summary": "Paula af Malmborg Ward är en musikalisk mångsysslare. Hon sprutar ur sig jazz, opera och filmmusik. \"Allt finns samtidigt. Jag har aldrig gjort någon uppdelning\", säger hon.", "article": "Några spretande deckarackord på piano, ett stråktema och så jazz på slutet. För den uppmärksamma tittaren uppenbarade sig effektiviteten och enkelheten i musiken till konstnären Ernst Billgrens tv-serie \"AK3\" strax före jul. Tonerna var Paula af Malmborg Wards, och i år går hon vidare till Helsingborgs konserthus där hon är \"composer in residence\". Innan hon sätter tänderna i sin första komposition för orkestern ska hon spela in världens första ring-in-signal, en sådan som brukar ljuda tre gånger före föreställningar och konserter. Om det verkligen är den första är inte klarlagt, men det är helt säkert den första för piccolaflöjt, trumpet, klarinett, triangel och virveltrumma. Från sin oortodoxa funkisvilla i Göteborg hoppas Paula af Malmborg Ward också under året skapa musik till en opera med arbetsnamnet \"Triumf och tragedi\". Hon och poeten Daniel Boyacioglu har just har lämnat ett synopsis till Stockholmsoperan. Dessutom skriver denna flitiga tonsättare ett jazzstycke för Bohuslän Big Band och musik till en tv-skräckis - och får tre sånger för sopran uruppförda. Vi sitter i Paula af Malmborgs anspråkslösa kök, dricker kaffe serverat ur glaskanna. Du är en musikalisk mångsysslare. Tar du på dig olika mössor beroende på vilket medium du komponerar för? - Nej, allt finns samtidigt. Jag har aldrig gjort någon uppdelning. Men det klart, med en pappa som var operachef och en mamma som sjöng opera har jag en oerhört stark identitet där. Jag växte upp på operan, säger Paula af Malmborg Ward medan hon gestikulerar entusiastiskt. Varför skriver du helst musikdramatik?- Den är en längtan efter fördjupning. Jag ser ingen konstform som är helare när allt faller på plats - men det är ju inte så ofta. Är inte operakomposition ett övermänskligt svårt hantverk? - I början av varje projekt tror man att man inte ska komma igenom det. När det är färdigt säger man till sig själv \"oj, har jag gjort det här\". - Men utan planering går det inte, man måste ha koll på storform, frekvens, täthet och mycket annat. I Frölundavillan har Paula af Malmborg Ward en flygel i vardagsrummet, ett kompositionskrypin i källaren och likaså en replokal med bland annat piano och minimarimba - fast där repeterar mest tonårssonens band. Hon tror att folk kan känna igen hennes musik på det lite burleska och rytmiska och \"de tvära kasten mellan högt och lågt\". Du har åkt ut och föreläst om opera, varför? - För att avdramatisera mötet med publiken. Häromdagen när jag sa att jag var tonsättare fick jag till svar: Sådana finns väl inte? Det finns många som tror att tonsättare var personer i krullperuker på 1700-talet som satt och plitade noter med gåspenna. Var befinner sig musiken i kulturhierarkin? - Dess status urholkas. Folk tar musik för given, den är lätt både att göra och att konsumera. Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt för vem som helst att göra musik. Musik finns överallt, även där man inte valt den. Var befinner sig komponisten i musikhierarkin? - Ganska lågt. Det är bara att se hur ofta nya verk spelas. Varje konserthus borde spela ett nytt verk i veckan - de behöver inte välja antingen Mozart eller samtida verk, de kan ha båda samma kväll. Men institutionerna lever inte i tiden. Varför är institutionerna rädda för nyskrivet? - Det gamla vanliga, man tror att orkestrarna inte gillar att spela sånt, att publiken inte vill höra samtida musik. Jag säger: koppla in marknadsföringen, det är där den behövs. Om tonsättaren Paula af Malmborg Ward själv spelar blir det jazz. Redan som trettonåring spelade hon dixieland-piano tillsammans med trombonisten Christian Lindberg. Helgen före intervjun giggade hon på en fest i grannskapet. Hur vill du beskriva musikklimatet i Sverige? - Jag saknar dialogen, utvärderingen. Ställ krav på oss tonsättare - för en författare är det självklart. Varför ringer aldrig konserthuschefen och säger att de där stråkstämmorna lät inget vidare, de får du skriva om! Kvinna och komponist, vad blir summan av det i Musiksverige? - Det öppnar dörrar. Jag skulle dock önska att jag kunde få slippa gubbiga kommentarer som \"en så attraktiv tonsättare var det länge sedan vi hade här\". Inom varje konstart finns någon ofarlig genre som kvinnor förväntas syssla med. I bildkonsten är det textilkonsten. Vilken är det inom musiken? - Barnvisor. Gott humör och rak utan krusiduller. Det kan man säga om Paula af Malmborg Ward. Om hennes musik också. Bor: Västra Frölunda, GöteborgÅlder: Bor: Västra Frölunda, Göteborg Ålder: 44 år Blir aktuell med: Världens förmodligen första komponerade ring-in-signal på Helsingborgs konserthus. Bästa året i livet: - Trots att jag varit gynnad med roliga uppdrag kommer jag inte ifrån 1998 då min debut, kammaroperan ’Bombpartyt’ sattes upp. Det var något extra när jag stod på scenen och förstod att det berodde på något jag hade satt igång. En upplevelse i klass med att föda barn. Ser mest fram emot under 2007: - Att få tiden att räcka till. Ska ändra på en del rutiner och hoppas få mer fokuserad arbetstid. Ska skaffa mig ett arbetsrum utanför hemmet. Gör när musiken inte upptar tiden: - Musik ändå. Har jobbet med mig jämt. Dansar afro-karibiskt varje tisdag - då lagar barnen mat. Henne eller honom önskar jag ett riktigt gott år: - Min underbara man. Vill bli ihågkommen för: - För ett visst sväng och för ett personligt uttryck i musiken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32771, "headline": "Komponist med opera i blodet", "summary": "Paula af Malmborg Ward är en musikalisk mångsysslare. Hon sprutar ur sig jazz, opera och filmmusik. ”Allt finns samtidigt. Jag har aldrig gjort någon uppdelning”, säger hon.", "article": "Några spretande deckarackord på piano, ett stråktema och så jazz på slutet. För den uppmärksamma tittaren uppenbarade sig effektiviteten och enkelheten i musiken till konstnären Ernst Billgrens tv-serie ”AK3” strax före jul. Tonerna var Paula af Malmborg Wards, och i år går hon vidare till Helsingborgs konserthus där hon är ”composer in residence”. Innan hon sätter tänderna i sin första komposition för orkestern ska hon spela in världens första ring-in-signal, en sådan som brukar ljuda tre gånger före föreställningar och konserter. Om det verkligen är den första är inte klarlagt, men det är helt säkert den första för piccolaflöjt, trumpet, klarinett, triangel och virveltrumma. Från sin oortodoxa funkisvilla i Göteborg hoppas Paula af Malmborg Ward också under året skapa musik till en opera med arbetsnamnet ”Triumf och tragedi”. Hon och poeten Daniel Boyacioglu har just har lämnat ett synopsis till Stockholmsoperan. Dessutom skriver denna flitiga tonsättare ett jazzstycke för Bohuslän Big Band och musik till en tv-skräckis – och får tre sånger för sopran uruppförda. Vi sitter i Paula af Malmborgs anspråkslösa kök, dricker kaffe serverat ur glaskanna. Du är en musikalisk mångsysslare. Tar du på dig olika mössor beroende på vilket medium du komponerar för? – Nej, allt finns samtidigt. Jag har aldrig gjort någon uppdelning. Men det klart, med en pappa som var operachef och en mamma som sjöng opera har jag en oerhört stark identitet där. Jag växte upp på operan, säger Paula af Malmborg Ward medan hon gestikulerar entusiastiskt. Varför skriver du helst musikdramatik? – Den är en längtan efter fördjupning. Jag ser ingen konstform som är helare när allt faller på plats – men det är ju inte så ofta. Är inte operakomposition ett övermänskligt svårt hantverk? – I början av varje projekt tror man att man inte ska komma igenom det. När det är färdigt säger man till sig själv ”oj, har jag gjort det här”. – Men utan planering går det inte, man måste ha koll på storform, frekvens, täthet och mycket annat. I Frölundavillan har Paula af Malmborg Ward en flygel i vardagsrummet, ett kompositionskrypin i källaren och likaså en replokal med bland annat piano och minimarimba – fast där repeterar mest tonårssonens band. Hon tror att folk kan känna igen hennes musik på det lite burleska och rytmiska och ”de tvära kasten mellan högt och lågt”. Du har åkt ut och föreläst om opera, varför? – För att avdramatisera mötet med publiken. Häromdagen när jag sa att jag var tonsättare fick jag till svar: Sådana finns väl inte? Det finns många som tror att tonsättare var personer i krullperuker på 1700-talet som satt och plitade noter med gåspenna. Var befinner sig musiken i kulturhierarkin? – Dess status urholkas. Folk tar musik för given, den är lätt både att göra och att konsumera. Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt för vem som helst att göra musik. Musik finns överallt, även där man inte valt den. Var befinner sig komponisten i musikhierarkin? – Ganska lågt. Det är bara att se hur ofta nya verk spelas. Varje konserthus borde spela ett nytt verk i veckan – de behöver inte välja antingen Mozart eller samtida verk, de kan ha båda samma kväll. Men institutionerna lever inte i tiden. Varför är institutionerna rädda för nyskrivet? – Det gamla vanliga, man tror att orkestrarna inte gillar att spela sånt, att publiken inte vill höra samtida musik. Jag säger: koppla in marknadsföringen, det är där den behövs. Om tonsättaren Paula af Malmborg Ward själv spelar blir det jazz. Redan som trettonåring spelade hon dixieland-piano tillsammans med trombonisten Christian Lindberg. Helgen före intervjun giggade hon på en fest i grannskapet. Hur vill du beskriva musikklimatet i Sverige? – Jag saknar dialogen, utvärderingen. Ställ krav på oss tonsättare – för en författare är det självklart. Varför ringer aldrig konserthuschefen och säger att de där stråkstämmorna lät inget vidare, de får du skriva om! Kvinna och komponist, vad blir summan av det i Musiksverige? – Det öppnar dörrar. Jag skulle dock önska att jag kunde få slippa gubbiga kommentarer som ”en så attraktiv tonsättare var det länge sedan vi hade här”. Inom varje konstart finns någon ofarlig genre som kvinnor förväntas syssla med. I bildkonsten är det textilkonsten. Vilken är det inom musiken? – Barnvisor. Gott humör och rak utan krusiduller. Det kan man säga om Paula af Malmborg Ward. Om hennes musik också. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32772, "headline": "Mästare på enkelhet och precision", "summary": "I den nyutkomna essäsamlingen ”Bruno Mathsson” tecknas en rik bild av hus- och möbelarkitekten från tidigt 1930-tal till 80-tal. Mathssons mest berömda möbel är stolen ”Pernilla” med den smäckra sittkurvan. Böcker", "article": "Dag Widman, Karin Winter, Nina Stritzler-Levine ” Bruno Mathsson” Bokförlaget Arena Bruno Mathssons tunna, glasade enplansvillor har alltid varit arkitekternas favorit. Det är de som vill ha en arkitektur som knappt syns, som är inrättad för att följa kroppen och de enkla vardagsbestyren, som i stort vill tjäna – men inte synas. Nu är Bruno Mathsson (1907–88) återigen aktuell, som en förebild för billig och rationell arkitektur. Det nyutkomna samlingsverket ”Bruno Mathsson” innehåller genomgripande essäer av Waldemarsuddes tidigare chefsintendent Dag Widman, arkitekturhistorikern Karin Winter och den amerikanska design- och konstvetaren Nina Stritzler-Levine. Tillsammans tecknar de en mycket rik bild av Bruno Mathssons utveckling från det tidiga 1930-talets första möbelprototyper till genombrotten i USA med försäljning i stor skala. Här framträder också Mathsson som en hus- och möbelarkitekt som förvandlar prefabrikation och serietillverkning till sinnlig konst. Medlet var precision – och en stor portion envishet. Samtidigt är ”precision” allt annat än ett neutralt ord inom modern arkitektur. Bruno Mathssons sätt att konstruera möbler och byggnader innehåller ett rikt mått av ljus och öppenhet men också ett tydligt styrande drag, snudd på auktoritärt. Hans berömda stol ”Pernilla” är det mest visuella exemplet. Stolen startade som en lite tafatt konstruktion en kort tid efter Stockholmsutställningen 1930 och utvecklades sedan gradvis under mer än trettio år. Tafatt förresten, egentligen var den klar direkt men inte så smäcker som i dag. Grunden är ett bärande benstativ skilt från sittdelen som vilar ovanpå. Just detta var det nya. Men vinkeln var inte klar. Inte heller de övriga detaljerna: armstöden på sidorna, val av material i sitsen och teknik för underredet. Men efter hand blev allt detta löst och i dag betraktas Pernilla som en fulländad ikon som inte går att tänka bort. För egen del ser jag den som ett krävande praktstycke i modernismens anda: för eller emot Naturligtvis finns där också ett mitt emellan. Konstruktionens problem är den exakta och beundrade ”sittkurvan” . Den som också är stolens främsta kvalitet. Naturligtvis genialt ritad men, har det visat sig, alltför styrande och auktoritär i sin ensidiga utformning. Den ger inga sittalternativ. Att sitta vilsamt blir efter en stund krävande. Det är också där en stor del av Bruno Mathssons övriga möbler och byggnader befinner sig. Öppenheten och allt det flexibla är sällan generellt, snarare smalt och återhållet. Problemet ger också en bra bild av Bruno Mathssons plats i den modernistiska formvärlden. Till skillnad från många andra internationella arkitekter, Mies van der Rohe, Marcel Breuers, Ray och Charles Eames, ritade han inte möbler som fria skulpturer utan som rätt och slätt ”sittkurvor” , en exakt linje tänkt att passa alla men som egentligen bara är för några få (och som är ganska svår att komma ur). Å andra sidan, vilken sittkurva. När jag läser bokens essäer om Bruno Mathsson får jag en känsla av att allt han ritat, inte minst 1950-talets villaarkitektur, enbart är konstruerat för att rama in stolen ”Pernilla” och några andra möbelvarianter. Tillsammans utgör de ett komplett program för olika vardagsbehov, för att se ut över naturen, för att hålla en jämn innetemperatur och upprätta ett klimat oberoende av årstider och väderomslag. Och grundidén Som Karin Winter skriver: att vara sysslolös på ett anständigt sätt. Det är nästan för bra för att vara sant, men visst har Winter rätt. Inte en enda pryl i Bruno Mathssons privathus antyder en praktisk syssla (hans kontorsinredningar har samma mål, att skapa vila i arbetet). Till och med matlagningen var tänkt att skötas under mycket små omständigheter och, i hans eget sena sommarhus från 1960, enbart på en rörlig spis med två kokplattor och en liten ugn. Ändå tycks de tre författarna överens om att inte utmåla Bruno Mathsson som en experimentell arkitekt. Han ritade efter egna behov och var samtidigt starkt influerad av amerikansk efterkrigsarkitektur, främst de berömda Case Study Houses på den amerikanska västkusten (ritade av en arkitekturelit för att skapa så billiga och enkla hus som möjligt). Mathsson såg flera av husen under en USA-resa 1946–47 och blev uppenbart förförd. Dag Widman skriver mycket kunnigt om hans möbler och Nina Stritzler-Levine om hans kommersiella genombrott i USA, men det är Karin Winters beskrivning av Mathssons villor från 1950-talet som imponerar mest, en serie skolexempel på enkel och billig byggteknik och samtidigt iscensatta med en makalös känslighet för ljuset. Flera av detaljlösningarna kan bara jämföras med den bästa formgivningen i dag. Få nya byggnader kan till exempel konkurrera med den hårt hållna estetiken i Mathssons trekantiga villa i Kungsör (1954) med korrugerat plasttak och glasade fasader. För att inte tala om Mathssons egna privathus runt och i Värnamo, oslagbara helt enkelt, och minimala i sina funktioner. Peder Alton peder.alton@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 32773, "headline": "Komponist med opera i blodet", "summary": "Paula af Malmborg Ward är en musikalisk mångsysslare. Hon sprutar ur sig jazz, opera och filmmusik. ”Allt finns samtidigt. Jag har aldrig gjort någon uppdelning” , säger hon.", "article": "Några spretande deckarackord på piano, ett stråktema och så jazz på slutet. För den uppmärksamma tittaren uppenbarade sig effektiviteten och enkelheten i musiken till konstnären Ernst Billgrens tv-serie ”AK3” strax före jul. Tonerna var Paula af Malmborg Wards, och i år går hon vidare till Helsingborgs konserthus där hon är ”composer in residence” . Innan hon sätter tänderna i sin första komposition för orkestern ska hon spela in världens första ring-in-signal, en sådan som brukar ljuda tre gånger före föreställningar och konserter. Om det verkligen är den första är inte klarlagt, men det är helt säkert den första för piccolaflöjt, trumpet, klarinett, triangel och virveltrumma. Från sin oortodoxa funkisvilla i Göteborg hoppas Paula af Malmborg Ward också under året skapa musik till en opera med arbetsnamnet ”Triumf och tragedi” . Hon och poeten Daniel Boyacioglu har just har lämnat ett synopsis till Stockholmsoperan. Dessutom skriver denna flitiga tonsättare ett jazzstycke för Bohuslän Big Band och musik till en tv-skräckis – och får tre sånger för sopran uruppförda. Vi sitter i Paula af Malmborgs anspråkslösa kök, dricker kaffe serverat ur glaskanna. Du är en musikalisk mångsysslare. Tar du på dig olika mössor beroende på vilket medium du komponerar för – Nej, allt finns samtidigt. Jag har aldrig gjort någon uppdelning. Men det klart, med en pappa som var operachef och en mamma som sjöng opera har jag en oerhört stark identitet där. Jag växte upp på operan, säger Paula af Malmborg Ward medan hon gestikulerar entusiastiskt. Varför skriver du helst musikdramatik – Den är en längtan efter fördjupning. Jag ser ingen konstform som är helare när allt faller på plats – men det är ju inte så ofta. Är inte operakomposition ett övermänskligt svårt hantverk – I början av varje projekt tror man att man inte ska komma igenom det. När det är färdigt säger man till sig själv ”oj, har jag gjort det här” . – Men utan planering går det inte, man måste ha koll på storform, frekvens, täthet och mycket annat. I Frölundavillan har Paula af Malmborg Ward en flygel i vardagsrummet, ett kompositionskrypin i källaren och likaså en replokal med bland annat piano och minimarimba – fast där repeterar mest tonårssonens band. Hon tror att folk kan känna igen hennes musik på det lite burleska och rytmiska och ”de tvära kasten mellan högt och lågt” . Du har åkt ut och föreläst om opera, varför – För att avdramatisera mötet med publiken. Häromdagen när jag sa att jag var tonsättare fick jag till svar: Sådana finns väl inte Det finns många som tror att tonsättare var personer i krullperuker på 1700-talet som satt och plitade noter med gåspenna. Var befinner sig musiken i kulturhierarkin – Dess status urholkas. Folk tar musik för given, den är lätt både att göra och att konsumera. Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt för vem som helst att göra musik. Musik finns överallt, även där man inte valt den. Var befinner sig komponisten i musikhierarkin – Ganska lågt. Det är bara att se hur ofta nya verk spelas. Varje konserthus borde spela ett nytt verk i veckan – de behöver inte välja antingen Mozart eller samtida verk, de kan ha båda samma kväll. Men institutionerna lever inte i tiden. Varför är institutionerna rädda för nyskrivet – Det gamla vanliga, man tror att orkestrarna inte gillar att spela sånt, att publiken inte vill höra samtida musik. Jag säger: koppla in marknadsföringen, det är där den behövs. Om tonsättaren Paula af Malmborg Ward själv spelar blir det jazz. Redan som trettonåring spelade hon dixieland-piano tillsammans med trombonisten Christian Lindberg. Helgen före intervjun giggade hon på en fest i grannskapet. Hur vill du beskriva musikklimatet i Sverige – Jag saknar dialogen, utvärderingen. Ställ krav på oss tonsättare – för en författare är det självklart. Varför ringer aldrig konserthuschefen och säger att de där stråkstämmorna lät inget vidare, de får du skriva om! Kvinna och komponist, vad blir summan av det i Musiksverige – Det öppnar dörrar. Jag skulle dock önska att jag kunde få slippa gubbiga kommentarer som ”en så attraktiv tonsättare var det länge sedan vi hade här” . Inom varje konstart finns någon ofarlig genre som kvinnor förväntas syssla med. I bildkonsten är det textilkonsten. Vilken är det inom musiken – Barnvisor. Gott humör och rak utan krusiduller. Det kan man säga om Paula af Malmborg Ward. Om hennes musik också. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 32805, "headline": "Filmkritikern Nils Petter Sundgren död", "summary": "Filmkritikern, journalisten och programledaren Nils Petter Sundgren är död. Det bekräftar familjen för DN. Han blev 90 år. – Han fungerade som lärare och mentor för mig. Han hade stor betydelse och inte bara för mig utan för alla inom filmkritiken, säger filmkritikern och mångårige kollegan Hans Wiklund.", "article": "Sundgren var framför allt känd som en av Sveriges mest meriterade filmkrönikörer. Han var programledare för ”Filmkrönikan” i Sveriges Television mellan 1963 och 1991. Sundgren var även filmchef på SVT under nästan två decennier. Parallellt med ”Filmkrönikan” arbetade Nils Petter Sundgren som kulturskribent för bland annat Expressen och Månadsjournalen. Efter att ha lämnat SVT 1991 blev han två år senare anställd på TV4. Tillsammans med Hans Wiklund ledde han där kanalens filmprogram ”Bionytt”. Senare recenserade han också biopremiärer i ”Nyhetsmorgon”. Nils Petter Sundgren slutade som filmkritiker 2006 och blev strax därpå utnämnd till hedersdoktor. Året efter tilldelades han en Hedersguldbagge för sin livsgärning för svensk film. År 2010 släppte Nils Petter Sundgren memoarboken ”Inte bara bio”. – Jag rekryterade honom som skribent till Expressens kultursidor i mitten av 00-talet när någon tidigare uppdragsgivare fått för sig att han var för gammal. Men Nils Petter var aldrig för gammal. Han var levande kulturhistoria, stil, klass och humor i varje detalj. Jag minns honom med glädje, säger Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman. I en intervju med webbtidningen Moviezine 2014 beskrev Sundgren en kritikers viktigaste uppgift som att ”berika människors uppfattning om film. Att väcka uppmärksamhet. Att gå filmens ärende. Inte att förbättra publikens smak. Och att tänka ett steg längre om filmen”. – Han var otroligt viktig som inspirationskälla för alla som tyckte om film, inte bara blivande kritiker utan också regissörer. Han dukade upp ett smörgåsbord av filmklipp i en tid när det bara fanns en kanal – och varken video eller Youtube. Och han gjorde det på ett så lustfyllt sätt, säger DN:s filmkritiker Mårten Blomkvist. Helena Lindblad: Nils Petter Sundgren var en elegant, generös och betydelsefull filmfantast Filmsverige minns en kollega och vän: Filmproducenten och manusförfattaren Bengt Forslund tillhör samma generation som Nils Petter Sundgren: – Som den ledande filmkritiker har var under så många år betydde han enormt mycket. Hans stora styrka var att han var så allround, allmänbildad, konstintresserad och med sina språkkunskaper fick han intervjuer med många stora namn. Han satte så stark prägel på ”Filmkrönikan” att programmet aldrig hämtade sig efter att han slutade, säger Bengt Forslund. Fredrik Sahlin, filmkritiker på SVT:s ”Kulturnyheterna”, säger att Sundgren var en stor förebild för honom. – Som ung följde jag honom på tv och bara att han satt där och pratade om film, som var min stora hobby, kändes helt fantastiskt. Nu är vi så många som håller på med filmkritik men under 60- och 70-talet var han relativt ensam, åtminstone kändes det så. Han var en stor föregångare för oss alla och han kommer länge att bli ihågkommen som den största i mitt skrå, säger han. Filmkritikern Gunnar Rehlin tog över ”Filmkrönikan” efter Nils Petter Sundgren 1994 sedan programmet under en tid varit nedlagt. När DN når honom hade han precis ställt upp Nils Petter Sundgrens självbiografi ”Inte bara bio” från 2010 i bokhyllan: – Nils Petter var trevlig, bitsk och intellektuell och ibland hackade han på mig. Han var väl inte helt förtjust i hur ”Filmkrönikan” blev efter det att han slutade. Men jag gillade honom och vi pratades ofta under festivaler och galor. Han var alltid väldigt kul och charmig – kunnig. Det var tufft att ta över efter Nils Petter och jag kommer att sakna honom. Vad betydde han för folks filmintresse? – Väldigt mycket. Han var en intellektuell med kommersiell smak. Ville lära ut samtidigt som underhålla. Han arbetade under en tid då det var enklare att få prata med regissörer och skådespelare. Då kunde man gå och äta middag med en känd regissör en hel kväll, i dag får man vara glad om man får fem minuter. Producenten och regissören Eva Beling kom att arbeta med Nils Petter Sundgren vid flera tillfällen. Och det var sedan hon gjort dokumentären ”Kvinnorna och Bergman” (2007) som Nils Petter Sundgren föreslog att hon borde gå vidare och även göra ”Männen och Bergman” (2008). – Under det arbetet upptäckte att jag ville fortsätta arbeta med honom och då föddes idén med ”Ett liv med film – Nils Petter Sundgren” som blev en dokumentärserie i två delar, säger hon. – Vi grävde i arkiven och hittade filmrullar som Nils Petter inte tittade på på 40 år och vi skrattade så att vi kiknade. Det blev två gånger 60 minuter. Vi hade flera samarbeten på gång men detta blev ett bra avslut. Vilken var hans främsta styrka? – Hans intellekt, han var som ett levande filmlexikon, han kunde alla skådespelare och alla som regisserat. Han var vår sista intellektuella filmkritiker. Det var fantastiskt att lyssna på alla anekdoter. Han kunde Bergman utan och innan. – När vi träffades var det alltid mycket, mycket skratt, Han hade ett hett temperament men han var alltid snäll och trevlig efteråt. Nils Petter var en stor personlighet. Han var en fantastisk improvisatör, intellektuell och inlyssnande, en sann humanist med stor empati. Han kunde sätta fart både på scen och utanför. Jan Göransson, som började på Filminstitutet som presschef 2001 var vän med Nils Petter Sundgren sedan 1970-talet: – Han var en av orsakerna till att jag ville arbeta med film, han var mitt filmuniversitet. Nils Petter lyckades få filmer från världens alla hörn att samsas på två kanaler. Han var unik med sin fingertoppskänsla. Han var en genuin folkbildare som ville höja människors kunskap och ge dem upplevelser över det som var förväntat. Att läsa dem nya genrer. – Det är en stor förlust för Filmsverige. Hans bana var så lång. Hans insats för att förmedla filmkonst var enorm. Ingrid Edström var vd på Svenska Filminstitutet på 80-talet, och arbetade även med Nils Petter Sundgren på SVT. – Han var oerhört betydelsefull och har stor del i hur synen på film har utvecklats i Sverige. Det var inte bara Harry Schein utan också väldigt mycket Nils Petters förtjänst. Han följde upp allting som gjordes och var väldigt insatt i både det som producerades och det som köptes in, säger Ingrid Hedström.  Filminstitutets nuvarande vd Anna Serner skriver i ett uttalande till DN: ”Nils Petter Sundgren var en självklar ryggrad inom filmjournalistiken. Följaktligen blev han den förste - och hittills den ende filmkritiker - som tilldelats en hedersguldbagge. Filmsverige blev med ens mycket fattigare när denna unika och skarpa röst tystnat.” Filmkritikern Hans Wiklund arbetade nära Nils Petter Sundgren under flera produktioner, första gången 1988 då han blev Sundgrens assistent på Filmkrönikan. Senare arbetade de tillsammans med Bionytt i TV4. Han beskriver Nils-Petter Sundgrens gärning som betydelsefull, inte minst för honom själv. – Han fungerade som lärare och mentor för mig. Han hade stor betydelse och inte bara för mig utan för alla inom filmkritiken, man läste hans krönikor, berättar Hans Wiklund för DN. Hur var han som person? – Jag kunde fascineras över hur nyfiken han var när vi arbetade tillsammans, trots den höga ålder han hade redan då. Han betydde mycket för min egen kunskapstörst. Han var också tydlig i vad han tyckte, det är något man måste respektera. Vad fick honom att sticka ut i mängden? – Han slog igenom i en helt annan tid, då man kunde folkbilda. Han var kunnig inte bara inom film utan om konst, historia och litteratur. Sedan kunde han enkelt förklara komplexa saker, göra det begripligt. – Men så var han också en cool lirare, med kläderna och hatten. En cool person, otypisk för sin tid, säger Hans Wiklund. Cicci Renström-Suurna efterträdde Nils Petter Sundgren som biorecensent i TV4:s Nyhetsmorgon. Även hon lyfter fram den tidigare kollegans betydelse, både för tittare och för branschen. – Han var ju den som var ”mister film”, den mest profilerade recensenten. Det fanns ingen konkurrens, det var det man tittade på om man var intresserad av film, säger hon. Hur var han som person? – En väldigt fin kollega. Han var alltid rolig att lyssna på med sina tusen historier från Cannes och annat, hur han spelat tennis med Jack Nicholson, lunchat med Miloš Forman. Så var han kaxig också, det var han länge. Den access han fick som ung, stilig, charmerande och kaxig, den världen finns inte längre, säger hon. Vari låg hans styrka? – Det var väl hans kunnande, hans förmåga att berätta. Han väckte lust och intresse hos folk. Vi var inte alls alltid eniga om vad vi tyckte, men han hade ett sätt att uttrycka sig på, han kunde fånga och sammanfatta en films själ på ett väldigt intressant sätt, säger hon. Stockholms filmfestivals chef Git Scheynius minns Nils Petter Sundgren som en stor inspirationskälla. – Han var mitt filmuniversum och ”Filmkrönikan” var en helig stund för mig, ett fönster mot filmvärlden. Nils Petter var en stor källa till inspiration för mig när det gäller att se och upptäcka film, han var också en nära vän till festivalen. Han satt 30 år i vår hedersstyrelse och var en flitig gäst på festivalen i alla år utom denna sista då hälsan satte stopp. Jag är så ledsen över denna förlust för Filmsverige. Mina tankar går till Nils Petters stora fina familj, säger hon. Sundgren avled på måndagseftermiddagen. Han hade fyra barn och var i flera decennier gift med Ulla Sundgren. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32807, "headline": "Både Wallin och Virtanen överklagar förtalsdom", "summary": "Både Cissi Wallin och Fredrik Virtanen överklagar förtalsdomen, skriver Expressen. Wallin vill bli frikänd, Virtanen vill ha mer i skadestånd.", "article": "I början av december dömdes debattören och skribenten Cissi Wallin för grovt förtal med påföljden villkorlig dom och dagsböter i Stockholms tingsrätt. Hon dömdes även att betala 90.000 kronor i skadestånd till journalisten Fredrik Virtanen. Åtalet gällde de inlägg som Wallin publicerat på Instagram för två år sedan där hon påstod att Virtanen våldtagit henne 2006. Ärendet utreddes då av polis men förundersökningen lades ner. Virtanen har hela tiden förnekat anklagelserna. Wallin har tidigare meddelat att man kommer att överklaga domen, och har nu gjort så, skriver Expressen. Även Virtanen väljer att överklaga domen. Virtanen vill ha mer i skadestånd och hänvisar till flera andra fall som han menar talar för hans sak, enligt tidningen som tagit del av överklagan. Det är ännu inte klart när den nya rättegången i Svea hovrätt kommer att hållas. Läs mer: Cissi Wallin döms för grovt förtal Fredrik Virtanen i tingsrätten: ”Jag bara ser hatet välla mot mig” Cissi Wallin i tingsrätten: ”Jag har brutit en tystnadskultur” ", "article_category": "culture"}
{"id": 32810, "headline": "Språkkrönika: Nu flyger Gretaeffekten över världen", "summary": "Den så kallade Gretaeffekten märks även i språket. Klimatfrågan gör att nya ord blir ett globalt fenomen, konstaterar Anders Svensson i språkkrönikan.", "article": "Aldrig tidigare har vi i Sverige talat lika mycket om klimatet som under 2019. Greta Thunberg blev galjonsfigur för en global rörelse som krävde att politiker skulle ta miljöfrågan på allvar. Hon inspirerade till manifestationer världen över. Och att hon reste över Atlanten med båt i stället för flyg väckte enormt intresse. Det mest uppmärksammade svenska nyordet 2018 var flygskam. Ordet sätter fingret på klimatdebatten. Allt oftare poängteras individens ansvar för allt från köttkonsumtion till flygresor. Ett av orden på Språktidningens och Språkrådets nyordlista för 2019 är Gretaeffekten, att med hennes budskap i åtanke avstå från att boka en flygresa eller från att köpa en onödig plastpåse. Men Gretaeffekten märks också i språket. Med hennes hjälp har både klimatdebatten och ordet flygskam gått på export. På engelska talas det exempelvis om flight shame, på tyska om Flugscham, på nederländska om vliegschaamte och på isländska om flugskömm. Nya ord i språket blir precis som samhällsdebatten alltmer ett globalt fenomen. I stora delar av världen talar vi om ungefär samma saker vid ungefär samma tid. Och vi använder ungefär samma ord. Läs mer: Här är årets nyord: Klimatkrisen sätter spår i språket Klimatfrågan gör nämligen avtryck i en rad andra nyordslistor. I Schweiz utsågs Klimajugend, ’klimatungdom’, till årets ord. I Norge föll valet på klimabrøl, ’klimatvrål’. I Nederländerna fanns klimaatspijbelaar, ’klimatskolkare’, på listan. Samtliga har kopplingar till demonstrationer inspirerade av Greta Thunberg. Det har också climate strike, ’klimatstrejk’, som utnämndes till årets ord av brittiska Collins Dictionary. Climate emergency, ’klimatnödläge’, var med på listan i Australien. I en omröstning på Färöarna var ett av orden veðurlagsbroyting, ’klimatförändring’. På Island fanns loftslagskvíði, ’klimatångest’, och hamfarahlynun, ’katastrofuppvärmning’, bland kandidaterna. Men alla håller inte med om klimatfrågans betydelse. När Dansk folkeparti backade i vårens EU-val hävdade grundaren Pia Kjærsgaard att skälet var att partiet inte tilltalade någon klimatosse, ’klimattok’. Klimatosse blev årets ord i Danmark. Valet gladde Alternativet och Enhedslisten – motståndare till Dansk folkeparti samt stolta och självutnämnda klimattokar. Den där stoltheten är sannolikt även den ett exempel på Gretaeffekten. Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen. anders@spraktidningen.se Gör veckans språktest: Vad betyder orden? 2 frågor om språket Uttråknad är ingen tråkig form Jag vill beskriva ”det att vara uttråkad” som uttråknad. Till exempel: ”Jag ska skriva en essä om uttråknad.” Finns det en korrekt böjning, ett annat ord eller en synonym som kan beskriva detta? Jessica Svar: Du har bildat ett substantiv på känt mönster, men just det här substantivet ”finns” inte, alltså det är inte tillräckligt vedertaget för att hamna i ordlistor. Det betyder inte att det inte är fullt begripligt. Men om man använder ord som inte är etablerade finns alltid en risk att de väcker irritation eller lite munterhet. Det här är en kreativ bildning som är kul (och det är många som skapar liknande ord: mattma av att vara matt och liknande), men den kan uppfattas som vardaglig. Ett etablerat substantiv av det du beskriver finns inte, utan det heter på standardsvenska ”att vara uttråkad”. Du avgör förstås själv om du skriver i ett sammanhang där man bör vara formell, eller om det går bra att lansera en kul, ny, form. Sofia Tingsell Olika sätt att se på ambassader Är det okej att utelämna den samt skriva spanska med litet s i formuleringen personalen på spanska ambassaden? Jenny Svar: Officiellt är namnet nog Spaniens Ambassad i Stockholm (Embajada de España en Estocolmo). Men ambassadbenämningar kan ofta användas både som beskrivande benämningar och som namn, beroende på sammanhang. Man kan alltså även tänka sig Spanska ambassaden som ett namn, till exempel på visitkort och i marknadsföringssammanhang. Bestämd artikel före anger tydligt att det bara är en beskrivande benämning, men det går förstås också att skriva utan artikel i många sammanhang. I till exempel medietexter är perspektivet beskrivande benämning ofta det mest naturliga: ”Socialstyrelsen har varit i kontakt med rumänska utbildningsministern via svenska ambassaden”, ”Ekot har sökt den kinesiska ambassaden för en kommentar”. Ola Karlsson Veckans språkfrågor publiceras i samarbete med Språktidningen och Språkrådet. Du kan få svar på många andra språkfrågor i Språkrådets Frågelådan. Här finns även kontaktinformation till Språkrådet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32821, "headline": "Nu ska det bli färre amatörer i svensk film", "summary": "Det spelas in film och tv som aldrig förr i Sverige. Men utbildade filmarbetare är det akut brist på. Luckorna fylls av praktikanter och okvalificerad arbetskraft. Nu har flera stora filmaktörer tagit initiativ till en yrkesnämnd för att professionalisera branschen.", "article": "På senare år har det rapporterats om mängden oskolade skådespelare framför kameran. Färre har uppmärksammat den växande förekomsten av amatörer bakom kameran. Bristen är stor när det kommer till utbildad arbetskraft på inspelningar, visar en genomgripande studie av den svenska filmindustrin, kallad Production infrastructure and capacity audit (Pica). Framför allt gäller det funktioner som innebär att praktiskt planera och leda en inspelning, som linjeproducenter, produktionsledare och så kallade FAD:s (first assistant directors). Men också kvalificerade assistenter och teknisk personal. – Den absoluta majoriteten på svenska utbildningar är konstnärliga funktioner, så kallade A-funktioner, som regissörer, manusförfattare och fotografer. Vi har för få utbildningar för de andra rollerna. Och som kompensation för det fyller man på med praktikanter, säger Teaterförbundets ordförande Simon Norrthon. Bakgrunden till utvecklingen, säger Norrthon, är att det i dag produceras mer film och tv än någonsin tidigare i Sverige. Strömningstjänsterna tycks aldrig få nog av tv-dramatik och trycket är högt på svenska produktionsbolag som i dag förväntas leverera mer innehåll på kortare tid – till lägre priser. – Det stora problemet är att vi har vant oss vid att betala alldeles för lite för film och tv. Det är precis som med frukt och grönt, eller klädindustrin – vi betalar inte vad det egentligen kostar. Vi är beroende av en ojämlikhet, att någon i produktionsledet arbetar gratis för att få det hela att gå ihop, säger Norrthon. Lösningen på situationen blir att ta in praktikanter och okvalificerad arbetskraft för att täcka upp. Dels för att det är billigare, dels för att det saknas rätt kompetens. – Det positiva med det här är ju att det är relativt enkelt att få in en fot i branschen och lära sig yrket. Problemet är att praktikanterna inte tillåts vara just praktikanter, utan måste gå in och arbeta direkt, säger Norrthon. För att få bukt med situationen har flera stora aktörer – däribland Film & tv-producenterna, Teaterförbundet, Svenska filminstitutet och SVT – gått samman för att starta en yrkesnämnd som ska säkra kompetensen i branschen. I höstas blev förstudien klar och nyligen fick man stöd från en EU-fond för att sjösätta projektet nästa år. – Ryggraden i det arbete vi ser framför oss är att ta fram formella kvalifikationer för olika yrken. Det vill säga definiera och förtydliga vad det innebär att, till exempel, arbeta som B-foto jämfört med C-foto, säger konsulten Charlotte Gimfalk som har skrivit förstudien på uppdrag av Film & tv-producenterna. Dessutom ska nämnden arbeta för att ta fram fler yrkesutbildningar för de mest efterfrågade rollerna. Och även se till att de redan existerande filmutbildningarna ser över sina utbildningar. – Branschen känner av kompetensbristen mer än någonsin. Man upplever att det finns ett glapp mellan utbildning och yrkesliv. Vi behöver sätta en standard som vi kan visa för utbildningarna att det är det här ni måste lära ut för att filmstudenterna ska kunna jobba på fullskalig produktion, säger Charlotte Gimfalk. Är kompetensen lägre hos svenska filmarbetare generellt, jämfört med andra länder? – Nej, svenska filmarbetare är högst kvalificerade men det saknas specialister. Det här handlar mer om att rusta för en ökad filmproduktion i Sverige, och se till så att produktionen är internationellt konkurrenskraftig. Risken är att utländska filmbolag annars vänder Sverige ryggen, säger Charlotte Gimfalk. Nämnden kommer även att arbeta med att öka mångfalden bland de som jobbar på filminspelningar. – I dag är det vitare både bakom och framför kameran än vad man kan försvara. Det görs inga medvetna rekryteringar, man tar helt enkelt den som är närmast eftersom man behöver lösa situationen akut, säger Norrthon. Med inspelningar som bärs upp av praktikanter och okvalificerad arbetskraft är det lätt att börja spekulera i om – och hur – det speglas i slutresultatet. Leder amatöriseringen av branschen helt enkelt till sämre svenska filmer och tv-serier? Nyligen kunde DN berätta om den rapport som Svenska Filminstitutet tagit fram för att analysera publikkrisen, döpt till ”Varför når inte svensk film en större publik?” Simon Norrthon hänvisar till samma rapport på frågan om hur kompetensbristen speglas i det svenska innehållet. – Det är svårt att säga att det skulle vara just praktikanternas fel. Allt jag kan säga är att kvalitet kostar. Den höga produktionstakten i kombination med viljan att få till en succé är ju ofta det som ställer till det för produktionerna i slutledet. Alla drivs till att göra något så billigt som möjligt, men det finns förstås en brytpunkt när sparandet går ut över kvaliteten. Är vi redan där? – Det finns absolut en risk för det, ja. Det är klart att svensk tv och film hade nått en högre kvalitetsnivå om produktionerna hade bemannats med kvalificerad personal. Det är ju därför man har yrkespersoner på yrkesfunktioner – för att de kan hantverket. Men de kostar mer pengar förstås, säger Norrthon. Filmbranschens yrkesnämnd Bakgrunden till projektet är ett gemensamt initiativ av centrala aktörer inom den svenska film- och tv-branschen, däribland Film & tv-producenterna, Teaterförbundet, Svenska filminstitutet och SVT. Liknande yrkesnämnder finns redan i byggbranschen och frisörbranschen. Film & TV-producenterna har tagit fram en förstudie med stöd av Svenska Filminstitutet. I december beviljades stöd från en EU-fond för att sjösätta projektet 2020. Målet med yrkesnämnden är att säkra tillgången till rätt kompetens på kort och lång sikt, bland annat genom att utforma kompetenskrav, etablera samverkansstrukturer mellan bransch och utbildningar samt att verka för att etablera nya utbildningar som matchar efterfrågan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32824, "headline": "Emily Berrys dikter har en egen och underbar röst", "summary": "I sin andra diktsamling sörjer den brittiska poeten Emily Berry en död mor. DN:s Athena Farrokhzad läser knivskarpa dikter om saknad och livsvillkor.", "article": "Poesi Emily Berry ”Picknick, blixt” Övers. Jenny Tunedal Rámus, 70 sidor När jag läser Emily Berrys andra diktsamling ”Picknick, blixt” påminns jag om att orden för hav och mor (la mer och la mère) låter likadant på franska, liksom orden för namn och nej (le nom och le non). Det vill säga: det är något med moderns bortvändhet som hänger samman med havets namn, eller om havet är det som genom sin otillgänglighet åkallar diktens mor. Nu skriver Berry, som är redaktör för Storbritanniens största poesitidskrift Poetry Review, visserligen inte på franska. Hennes polyfona engelska har noggrant forslats över vattnet till en svensk strand, för att använda Ursula Le Guins översättningsmetafor. För arbetet står Jenny Tunedal, en poet som själv i sin diktbok ”Rosor, skador” från 2017 skrev förälder och förlust tätt intill varandra. Berrys referenser till författare som Marguerite Duras och Roland Barthes lägger ändå ett franskt skimmer över dikten, liksom dess upptagenhet vid en psykoanalytisk tradition i Freuds efterföljd, en tänkare som bokens motto också är hämtat ifrån: ”Förlusten av en mor måste vara något mycket märkligt.” Kopplingen mellan modern och havet är kanske samlingens mest centrala bild. Den förälder vi möter här är sedan länge död, vi anar att det är för egen hand. Hennes frånvaro utgör både barnets tragedi, livsnerv och forskningsfråga. Diktjaget fyller en skål med vatten för att åkalla en känsla av dotterlighet, hennes skrivbord flödar över och hon gråter oceaner, längtar efter att tidvattnet ska komma och ta henne: ”Jag skrev: Havet! Havet! som om det skulle kunna vara en lösning.” Oceanen hos Berry strävar oavbrutet efter att bli hel, trots att dess öde är att falla i bitar. Till slut skriker jaget: ”Mamma, varför är du alltid bortvänd? / Hon säger: På grund av havet.” I dikten ”Procession” konstaterar Berry att vi i sorgen ”är dömda att upprepa oss själva” och avslutar sedan: ”En gång såg jag min mor ro / Om natten över vatten / Jag ropade på henne och hon tittade tillbaka / Log så vackert.” Dikterna balanserar mellan vardagens lakoniska konstaterande av vad som finns och fattas och plötsligt knivskarpa utsagor om de mänskliga livspremisserna. Döden är på samma gång en oangenäm trivial detalj och det enda som upptar jagets horisont, modern är lika oåtkomlig för läsaren som för dottern. Dikten talar med många röster, ibland är den hjärtskärande kavat och ibland i kontakt med ett existentiellt bråddjup: ”Jag sa: Inom mig bär jag spåren av ett hot som jag inte kan neutralisera / Jag sa: Jag vill fråga dig saker man inte kan fråga någon som inte existerar / Hon sa: Varför kan du inte fråga dem / Om vi inte kan få allt, vad är den ungefärliga summan av allt vi kan få?” Berrys dikter lånar dråpliga drag från Louise Glücks sörjande familjevariationer i ”Ararat” och för tankarna till den nyktra, antielegiska nedstämdheten i Jacques Roubauds ”Någonting svart”, båda utgivna av Rámus, svensk poesis sorgeförlag. Och samtidigt har de en egen underbar röst, en romantisk ton som är mer gestisk än genuin och blandas med brittisk wit. Dikternas titlar är ofta humoristiska berättelser i sig: ”Nu när alla mina dikter handlar om döden känns det som om jag verkligen lever”, ”Allt dåligt är permanent” och ”Din kropps degenererade anatomiska strukturer.” Liksom Naja Marie Aidts sörjande mor kräver Berry att döden ska återgälda det den tagit. Men här ligger förlusten så långt tillbaka i tiden att den nästan är utom räckhåll och måste åkallas genom terapisessioner. Ändå är dottern i ”Picknick, blixt” ständigt upptagen med att placera avsaknaden i sig själv på ett sätt som gör den levbar. Varje strategi är tillfällig, misslyckad, eftersom jaget ändå varje morgon tvättar sina händer i dödens handfat. ”Det måste finnas ett annat sätt att dö, ett som inte gör så ont. Och när vattnet rann in i din mun / bad jag dig att förlåta mig, / förlåta oss alla, förlåta dig själv / men havet var för högljutt.” Läs fler texter av Athena Farrokhzad ", "article_category": "culture"}
{"id": 32825, "headline": "Kontraktsbråk tar Kanye West till domstol", "summary": "Kontraktbråket mellan musikförlaget EMI och Kanye West fortsätter. Nu har EMI återigen öppnat en stämningsansökan mot hiphopstjärnan, rapporterar Pitchfork.", "article": "Dispyten mellan Kanye West och musikförlaget EMI tar en ny vändning. Företaget har ansvarat för 42-åringens publiceringsrättigheter sedan 2003, men i januari 2019 stämde rapparen EMI. Han hävdade då att de försöker kontrollera hans musik för resten av livet. EMI påstod i sin tur att Kanye West inte kunde bryta sitt kontrakt eftersom han skrivit på flera förlängningar som överlåter ansvaret för hans publiceringsrättigheter. I mars lämnade EMI därför in en genstämning mot Kanye West. I september tycktes det dock som att soppan skulle få ett slut då parterna var nära en överenskommelse – som nu tycks ha fallerat. EMI har bett en domare att återigen öppna stämningsansökan mot hiphopstjärnan. ”Tyvärr har parterna inte kunnat slutföra villkoren i förlikningsavtalet”, skriver EMI:s advokater, rapporterar Pitchfork. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32833, "headline": "Svenska kronprinsessparet: ”Vi kommer minnas Ari som den varma människa han var”", "summary": "Svenska kungahuset sörjer Ari Behn efter beskedet om hans bortgång. ”Vi kommer minnas Ari som den varma, hjärtliga och spirituella människa han var”, skriver kronprinsessparet.", "article": "Sent på juldagen kom beskedet att den norske författaren, konstnären och prinsessan Märtha Louises ex-man Ari Behn är död. Han uppges ha tagit sitt eget liv – 47 år gammal. Ari Behn lämnar efter sig tre döttrar. Svenska kungahuset beklagar dödsfallet. Kung Carl Gustaf säger i en skriftlig kommentar att han har tagit emot beskedet om Ari Behns tragiska bortgång. ”Under många år kände vi honom som en del av den norska kungafamiljen, som står oss nära. Våra tankar går till hans närmaste”, skriver han via hovets informationschef Margareta Thorgren i ett sms till DN. Kronprinsessparet, prinsessan Victoria och prins Daniel, skriver att det är med stor sorg de har mottagit beskedet om Ari Behns bortgång. ”Vi kommer minnas Ari som den varma, hjärtliga och spirituella människa han var. Det var en förmån att få lära känna Ari. Våra tankar går till hans döttrar och familj.” Läs mer: Författaren och prinsessan Märtha Louises ex-man Ari Behn är död Jonas Thente: Ari Behn tecknade tidigt millenniets vilsna själar Prinsessan Märtha Louise: Jag hade ingen rätt att må dåligt ", "article_category": "culture"}
{"id": 32846, "headline": "Catia Hultquist: Varför måste vissa kroppsliga brister döljas och vissa mediciner tas i skymundan?", "summary": "En miljon svenskar äter antidepressiva medel, och depression är en av våra vanligaste folksjukdomar. Ändå är det fortfarande så skämmigt att många smyger med medicinen.", "article": "”Hm, jo … jag har tagit det. Men säg det inte till någon.” ”Ja, jag äter det nu. Fast det är inget jag kommer att prata om på julmiddagen direkt.” Nej, vi pratar inte om några ljusskygga typer som tagit knark. Vi pratar om helt vanliga människor som nyttjat ett etablerat botemedel för att de lider av en av våra vanligaste folksjukdomar - depression. Antidepressiva medel, eller selektiva serotoninåterupptagshämmare som används för att häva depressioner, äts numera av cirka en miljon svenskar. Vilket tar oss upp på topplistan över de länder i världen där befolkningen tar mest antidepressiv medicin. Ändå - förvånansvärt många i bekantskapskretsen verkar känna att det måste ske i smyg. Varför då, kan man undra? Varför måste vissa kroppsliga brister döljas och vissa mediciner tas i skymundan? Omgivningens olika reaktioner på sjukdomar spelar förstås in. I takt med att youtube-generationen talar allt mer öppet om psykisk ohälsa tycks det ändå ha blivit aningen mindre skämmigt med depression, ångest och utmattningssyndrom. Det kan möjligen ses som ett tecken i tiden att folksjukdomen depression också hittat in till decenniets sista julkalender i Svt, ”Panik i tomteverkstan”, symboliserad av en låg, ätstörd och utarbetad tomtefar som ”gått in i väggen”. Däremot syns inte ett spår av yngre generationers moderna acceptans. För i tomtefamiljen finns ingen empati för den deppiga och utbrända fadersfiguren - tvärtom. Tomtefars tillstånd misstros, drivs med och häcklas. Tomtemor antyder istället att hennes äkta hälft är lat och borde skärpa till sig. Expressens krönikör Atilla Yoldas rasar över tomtefamiljens oförstående attityd: ”Var är alla grupper på Facebook som kräver ansvar från SVT efter att serien gång på gång förminskar psykisk ohälsa i form av tomtens utbrändhet? Varför möts jag inte av ramaskri på nätet när tomten öppet berättar om sin belastade mentala hälsa men möts av orden 'ryck upp dig'?” Med lite god julvilja skulle man kunna se Svt-serien ”Landet lyckopiller” som ett sorts plåster på såren till Yoldas och alla deppiga svenskar som eventuellt blivit kränkta av kalenderns tolkning av tomten anno 2019. Reportageserien handlar om depressioner, har komikern Nour El Refai som ciceron och den vällovliga ambitionen att inte bara bita huvudet av skammen kring sjukdomen, utan också kring medicinen som fått det aningen missvisande namnet ”lyckopiller”. Nour har själv fått diagnosen kronisk depression och äter antidepp sedan ett tag tillbaka. Bara hennes öppenhet kring detta betyder säkert mycket för deprimerade som skammats av familj, vänner eller arbetsgivare. Och kanske finns också svaret på frågan om skammen kring depression och antidepp i det avsnitt där Nour reser till Italien, ett land som skriver ut jämförelsevis lite antidepressiva. Här finns uppenbarligen en hel kultur, läkarkåren inkluderad, som är beredd att skamma och galenförklara den som äter antidepp. En annan anledning till skam kan ju också vara sjukdomens mer frånstötande sidor, långt från bilden av den egna depressionen som Nour visar upp. Vi får se en artig, fräsch och samlad Nour sjunga i kör, göra akrobatik, pyssla i det perfekt städade hemmet, köra med personlig tränare och göra succé som stå upp-artist. Hon blir ompysslad av sin älskade mamma och vi får veta att hon har vänner och en partner som hon älskar. Jag vet att det kanske är att begära mycket, men det hade onekligen varit intressant att också få en glimt av allt det där som skaver med deprimerade människor. Hur arga, jobbiga, gråtmilda, trötta och irriterande de kan vara. Hur de kan söka gräl, vara otrevliga och göra dumma saker. Lite mer som tomten i årets kalender med andra ord. Jag vet, eftersom jag själv varit den där jobbiga depp-tomten. Läs fler krönikor av Catia Hultquist, till exempel om ”The affair” och det stora dilemmat med metoo ", "article_category": "culture"}
{"id": 32853, "headline": "Magister Fredrik Lindströms magnum opus", "summary": "Finns det något som berättar en lika intressant historia om hela landet Sverige som våra olika sätt att tala? I boken ”100 svenska dialekter” skriver Fredrik Lindström rikt och brett, ibland djupt, ofta småroligt – och alltid entusiastiskt.", "article": "Sakprosa Fredrik Lindström ”100 svenska dialekter” Bonnier Fakta, 320 sidor + ljudmodul Trots all utveckling på alla möjliga områden, exempelvis genusbalansens, och trots alla konkurrerande populärvetenskapliga kanaler och uttryck så tycks många fortfarande ha behov av en gammeldags magister. Den där farbrorn, singular bestämd form, som (helst i public service-tv) kan berätta hur saker ligger till. Han som med glimten i ögat, kanske med en mild sarkasm spelande i mungipan och en lagom excentrisk detalj i stilen, är så trygg och folkkär att han sannolikt skulle bli ny statsminister bara genom att ställa upp. Det är ditåt han är på väg, Fredrik Lindström. Han må ännu inte ha samma folkfaderspondus innanför västen som en Leif GW – eller en Sten Broman, vilket kanske är en mer adekvat jämförelse – men tiden talar för honom. För inte bara är Fredrik Lindström en representant för vår tids malliga egenentreprenörskap – att med stora mått självsäkerhet stövla in överallt och hela tiden – utan det som ständigt stärker hans position i folkdjupen är hans oförtrutna intresse för just folkdjupen. Detta går som en röd tråd genom hans vittomfattande produktion; genom tv-program som ”Världens modernaste land” och ”Värsta språket”, böcker som ”Svitjods undergång och Sveriges födelse”, scenshower som ”Mänskligheten – Föreställningen om oss själva.” Till och med domarrollen i ”På spåret” i tv bär på detta, den populärantropologiska ambitionen att förstå och förklara vilka vi är. Hur vi kom att hamna här och bli så här. Hur det här blev Sverige och vi som bor här svenskarna. Populärhistoriker kallar han sig själv. Men allt han tidigare har gjort bleknar i jämförelse med denna förväxta kaffebordsbok. Mediemångsysslarens magnum opus. Vad kunde vara ett bättre fordon för förståelsen av våra likheter liksom våra egenheter, våra fördomar gentemot varandra och förbund med andra, det gamla rurala landet, urbaniseringen och segregationen, ja hela rikets utveckling, än just våra dialekter? Finns något som berättar en lika rik, intressant Sverige-historia, urgammal eller splitter ny, som hur vi talar? Det är inget litet område att gapa efter och innanför pärmarna ryms ett minst sagt omfattande material, helt unikt i sitt slag. Lindström går grundligt tillväga och berättar om dialekters egentliga funktion (även djurvärlden talar dialekt), hur de kom att uppstå just där, komma just hit, finnas kvar på just den platsen. Dess syskon krono-, socio-, sexo- och teknolekterna, och deras betydelse för våra identiteter gås igenom, liksom satsmelodiernas vandring upp och ner genom den euroasiatiska utväxten som blev dagens Sverige och Finland. Vidhängd finns också en ljudmodul där man kan lyssna på de hundra mer eller mindre slumpvis utvalda dialekterna. Från Östra Göinge till Överkalix. Människor som under ett par minuter vardera berättar en anekdot hemifrån och, liksom av bara farten, ofta får platsens historia att flaxa i hörselgångarna. Ändå är det inte denna multimediala funktion, de skrällande röstproverna från plastmojängen, som är bokens fördel. Det är snarare Lindströms eget berättande. Texten. Han skriver inledningsvis att det är knepigt, för att inte säga omöjligt, att i skrift återge talat språk så att läsaren kan höra det i sitt huvud. Där har han fel, för han lyckas utmärkt och detta utan fonetiska tecken. Det är som om Lindströms livslånga språkintresse (hans aldrig genomförda doktorsavhandlings ämne var ”riksspråksutvecklingen i Mälardalen från Gustav Vasa och framåt”) här äntligen får sin kontrollerade explosion. Boken är därför en säregen blandning av akademiskt läromedel med avsevärt siktdjup och närmast juvenilt klingande ”wow-har ni-hört!”-vetskaper. Här och där bubblar folkbildarivern så pass att talspråk och utropstecknen haglar över sidorna. Lite lustigt i just en bok om språk. Men man förlåter dem snart. Landskap för landskap – samt de största städerna var för sig – presenteras med egna kapitel. Historiens roll är betydande. Hur man just där kom att prata som man gör. Allra mest imponerande är kanske detalj- och informationsrikedomen. Det är en lyx att över fint formgivna och illustrerade sidor få vandra mellan hur skorrandet hamnade i södra Sverige och varför det i det längre isolerade Dalarna lever kvar dialekter som älvdalskan (så obegriplig att en sådan som Albert Engström tyckte att den ”smakar blod och hedendom i munnen”). Liksom att serveras den skarpa gränsen mellan e -och ä-uttal (mellan Eskilstuna och Strängnäs) eller varför det mellan Vingåker och Finspång skiljer blott fem mil men komplett olika dialekter. Eller se den språklinje som förbinder Dalarnas, Stockholms och Gotlands – och svensktalande Finlands – rev (alltså räv). För att välja endast några exempel. Lägg till detta miniparlörer, melodidiagram och väl inbrutna fördjupningskapitel; om sådant som de svenska vokalljudens särställning eller bara kul fakta – som att ordet för att gnida in någons ansikte med snö inte är ett utan trettio olika i lika många landsändar. Och att krokben finns i sjutton, minst, varianter – från stockholmskans pirra till österbottniskans tjicklo. För ja, Österbotten är också med. Liksom Åland, Åbo, Helsingfors och Pernå. Och estniska Ormsö dit öländska kristna kommenderades att slå sig ned på 1200-talet och där en spillra fortfarande pratar svenska. Åt andra hållet tidsmässigt finns här avsnitt om rosengårdsskånska och ortensvenska från Husby, den nya Visby-varianten av gotländska som för en från När eller Fårö kanske låter mjuk och fastländsk, liksom hur det förr så sprättiga Lidingö-iÿ numera används av unga i hela Stockholms län. ”100 svenska dialekter” är rik och bred och enkel, ibland djup, ofta smårolig – och alltid entusiastisk. Det är väl ganska precis vad man vill ha av en magister. Läs fler texter av Niklas Wahllöf och fler av DN:s bokrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 32861, "headline": "Historiskt när fyra kvinnor intog Akademien", "summary": "Fyra nya ledamöter tog samtidigt sitt inträde i Akademien – att alla är kvinnor gjorde högtidssammankomsten historisk. Åsa Wikforss passade också på att hylla den första kvinnliga ständiga sekreteraren, Sara Danius.", "article": "Tua Forsström, Anne Swärd, Ellen Mattson och Åsa Wikforss. Under den årliga högtidssammankomsten var det äntligen dags för de nya ledamöterna att träda in i Akademien, och göra könsbalansen något jämnare i den så manliga institutionen. – När nu fyra kvinnor tar inträde är det i en gammal akademi som är i färd med att ompröva sina former, sade den ständige sekreteraren Mats Malm. De nya ledamöterna har varit efterlängtade också av dem som har efterlyst en förändrad institution. Själva ser de mest fram emot arbetet som nu tar vid. – Litteraturen har alltid varit min möjlighet att hålla mig levande. Min tacksamhetsskuld till den är fantastiskt stor och jag tar nu mitt inträde i Svenska Akademien för att börja betala tillbaka, sade Anne Swärd. Förra året ändrade Akademien på det traditionsenliga upplägget där de tillträdande ledamöterna håller tal över sina företrädare. Även i år var talen mer personliga. Åsa Wikforss, som ville stödja en ung designer och kom i en guldfärgad klänning av Behnaz Aram, påminde bland medaljprydda män i frack om vilka som tidigare har suttit på den stol som nu blir hennes. – Det är med bävan jag står inför stol nummer sju. Här satt den första kvinnan i Akademien, Selma Lagerlöf som valdes in 1914. Här satt den första kvinnliga sekreteraren, Sara Danius. Det här skulle inte vara ett sådant tal, inte när en ledamot avgått. Inte när hon levde. Men så inträffade det tragiska, sade Åsa Wikforss och hyllade Danius förmåga att med humor och skärpa uppenbara människan och världen. Även den ständige sekreteraren Mats Malm hyllade Danius. – Som ständig sekreterare framträdde hon med stark lyskraft under en svår tid. I de engagerade talen fanns också politisk udd. Åsa Wikforss betonade upplysningstidens insikt, att kunskapen behöver institutioner där människor kan granska varandras argumentation. Hon pratade om det öppna samhälle som nu utmanas av ”dess fiender”. – Dessa skriver inte bara desinformation för att förvrida vårt tänkande, förvanska vårt kulturarv och få oss att tro att vissa grupper av människor är mer värda än andra. De ger sig också på de institutioner som bär upp kunskapen och demokratin: den fria forskningen, oberoende medier och rättsväsendet, museer och bibliotek. Anne Swärd berörde hur grekiska arbetskraftinvandrare i hennes barndom gav en glimt av fler sammanhang och kulturer, och citerade George Bernard Shaws definition av patriotism: ”patriotism är övertygelsen om att ett visst land är bäst i världen för att man råkar befinna sig just där.” – Jag antar att det är därför jag är en sådan medioker patriot, för jag brister i övertygelse om just mitt lands odisputabla förträfflighet. För att inte tala om vilken usel nationalist jag är. Jag har inget principiellt emot vare sig mig själv, min kultur och den lilla plats jag kommer ifrån. Förutom att alla dessa tre är så outhärdligt kringskurna. Anne Swärd kallade författare för ”enkla observatörer, utsedda av ingen på oklart uppdrag”. Hon lovsjöng litteraturen, liksom Ellen Mattson och Tua Forsström. – När jag läser förmår jag överträda mitt jags vanligtvis trånga gränser i en transcendens som jag funnit i läsningen och ingen annanstans, sade Ellen Mattson. Tua Forsström slog också ett slag för den rent personliga delen av läsandet, vid sidan av den vedertagna litterära kanon, alltså de allmänt erkända verken. – Håller vi oss inte också med en hemlig, personlig kanon som består av text som just vi transporterar genom åren, och som gåtfullt fortsätter att dyka upp i våra medvetanden? Läs mer: Åsa Wikforss: Vi behöver varandra för att rätta till fördomar och misstag ", "article_category": "culture"}
{"id": 32870, "headline": "Nobelstiftelsen söker efterträdare till avgående vd:n Lars Heikensten", "summary": "Lars Heikensten lämnar nästa år jobbet som vd för Nobelstiftelsen. Sökandet efter hans efterträdare har inletts.", "article": "Lars Heikenstens nuvarande kontrakt går ut i slutet av nästa år. Då lämnar han också arbetet som vd för Nobelstiftelsen, paraplyorganisationen som ansvarar för Nobelpriserna. – Lars tycker att det känns lagom. Han fyller 70 år nästa år och har varit vd i närmare tio år, och känner att det är dags att lämna, säger Nobelstiftelsens presschef Mikael Östlund. Nobelstiftelsens styrelseordförande Carl-Henrik Heldin säger att det inte finns något missnöje med hur Lars Heikensten har skött sitt jobb. – Tvärtom. Han har varit, och är, utmärkt som vd. Han har gjort en utmärkt insats på många fronter, säger Carl-Henrik Heldin. Arbetet med att hitta en efterträdare har inletts. En kommitté som ska hålla i arbetet har utsetts. Dessutom tar stiftelsen hjälp av en rekryteringsfirma. En kandidat för vd-jobbet ska vara klar ”i god tid” innan Heikenstens kontrakt går ut, uppger styrelseordföranden. – Vi kommer att arbeta brett och försöka hitta lämpliga kandidater som är dugliga och passar för jobbet, säger Carl-Henrik Heldin. Lars Heikensten tillträdde som vd för Nobelstiftelsen år 2011. Han har tidigare bland annat varit riksbankschef. Läs mer Lars Heikensten: ”Aldrig under min livstid har Nobelprisets grundläggande värderingar varit hotade på det här sättet” ", "article_category": "culture"}
{"id": 32884, "headline": "Byggboom för bibliotek enligt ny rapport", "summary": "I var femte kommun kommer ett nytt bibliotek att invigas under de närmaste fem åren. Det visar en rapport från Svensk Biblioteksförening döpt till ”Byggboom”.", "article": "Vi är vana att höra om neddragningar, minskade öppettider och stängda filialer när det kommer till de svenska folkbiblioteken. Men bilden är mer komplex än så visar en ny undersökning från Svensk Biblioteksförening. Enligt rapporten kommer ett nytt bibliotek att invigas i vart femte kommun under de närmaste fem åren, och i nästan lika många är det möjligt att ett nytt bibliotek invigs under samma period. Dessutom kommer större renoveringar av redan befintliga bibliotek att äga rum i ungefär var fjärde kommun. Samtidigt går många kommuner en tuff ekonomisk framtid till mötes vilket kan leda till ökade klyftor. Det menar Karin Linder, generalsekreterare för Svensk biblioteksförening, till Sveriges radios ”Kulturnytt”. – Vissa kommuner har förstånd och pengar att satsa, andra har inte de resurserna. Det kommer att skapa skillnader över landet, där vi har olika verksamhet för olika kommuner, säger Linder till ”Kulturnytt”. Läs mer: Tusentals böcker har rensats ut på Kungsholmens bibliotek Ilska i Växjö efter kulturbesparingar: ”Man vinner lite men förlorar väldigt mycket” ”Det är ett fruktansvärt slag för kulturlivet i Hässleholm” ", "article_category": "culture"}
{"id": 32885, "headline": "Lotta Olsson: Barn ska inte tvångsmatas med fiberrika moraliska värderingar", "summary": "Det kommer ut många bra barnböcker i Sverige. Men det finns ännu fler stolpiga berättelser som ska lära barnen genusteori, avslappning, goda matvanor, antirasism, miljöfrågor och yoga. Kan vi tala lite om att det är skillnad på konst och instruktionsböcker?", "article": "Den som ska ge bort en bra barnbok i julklapp har det inte lätt. Det finns briljanta, konstnärligt kvalificerade barnböcker, men de syns knappt i den enorma mängd pedagogisk smörja som förklätts till skönlitteratur. Få barnen att somna med en avslappningssaga! Lär dem yoga! Lär dem bra matvanor, genusteori, antimobbningsåtgärder, miljöfrågor, antirasism och psykologi! Viktiga saker, förvisso, om det är läromedel man är ute efter. Men den konstnärliga nivån följer inte automatiskt med bara för att välviljan är stor och värdegrunden låter fin. I mars i år diskuterade SVT:s litteraturprogram Babel barnböcker, och litteraturprofessorn Sven Anders Johansson påpekade att dagens barnböcker tyvärr till stor del är politiskt styrda. Jag och flera andra blev rasande: som om han inte hade läst en enda barnbok sen sjuttiotalet! Fast Sven Anders Johansson fick mig att börja lägga märke till de där böckerna, och allt mer har jag insett att han har rätt. Även om jag själv hellre skulle kalla dagens barnböcker moraliska snarare än politiska: det handlar om uppfostran, och den tycks ofta gå före verkshöjd. Många av dagens barnböcker är bara en stolpig, grällt illustrerad berättelse kring den tes som ska lanseras. De säljs ändå, för att unga föräldrar är så rädda för att råka förmedla gamla fördomar. Som om det vore viktigare att ge barnen en bok som är garanterat fri från fördomar än en litterär upplevelse, som om barnen hellre ska tvångsmatas med fiberrika moraliska värderingar än tänka själva. Ja, det finns många bra barnböcker i Sverige. Framför allt i bilderboksgenren, där den konstnärliga verkshöjden ofta är så hög att man beklagar alla som inte anser sig vara i rätt läsålder. Gå och bläddra i bilderböcker när ni är i bokhandeln nästa gång, så får ni se. Eller i faktaböcker, för den delen, där bildkonstnärerna lyfter ämneskunskapen till nya nivåer. Eller titta i ungdomsböckerna, som så många vuxna redan har upptäckt (jag är inte den enda äldre tant som vet att de bästa läsupplevelserna ofta återfinns bland ungdomsböcker), i äventyrsböcker för slukaråldern och numera till och med i vardagsskildringar för lågstadiebarn. Fast sen finns alla de där andra böckerna, de som bara är nyttiga. De påminner om något jag har sett förut: mammas gamla trettiotalsberättelser, de moraliska små häftena om Vad En Ung Flicka Bör Tänka På. Uppfostringsniten har förstås alltid varit en stor del av barnböckerna: barn ska lära sig att tvätta händerna, sitta på pottan, inte slå huvudet av sina småsyskon och inte sno andras leksaker. Barnböcker handlar ofta om socialisering och kunskapsförmedling. Den konstnärliga kvaliteten har ibland dykt upp som en bisak, för att sockra moralpillret. Men med tiden verkar ju de flesta ha insett att kultur ändå har ett egenvärde. Läser man Ulf Stark, Tove Jansson och Oscar Kroon förstår man att det skrivna språket kan förmedla många av de ogripbara känslorna i livet. Möter barnen bilder av Shaun Tan, Wolf Erlbruch och Anna-Clara Tidholm lär de sig ytterligare ett språk, ett bildspråk som förmedlar det som inte går att formulera i ord. Och ändå ges det ut så många böcker som i stort sett saknar allt utom moral. Det kommer böcker som enbart hamrar in lärdomar, böcker som är så urtråkiga att de mest påminner om riktigt dålig religiös eller politisk propaganda. Det fattas bara en slutbild där barnen hängivet blickar upp mot den rodnande morgonhimlen. Det är svårt att diskutera litterär kvalitet, och extra svårt numera, när man är glad bara barnen lyfter näsan från bildskärmen. Men om vi över huvud taget tycker att det finns en skillnad mellan litteratur och instruktionsböcker måste vi försöka. Läs fler krönikor och andra texter av Lotta Olsson ", "article_category": "culture"}
{"id": 32905, "headline": "Jordi Savall hittar en rent oemotståndlig pastoral lyster", "summary": "Jordi Savall tolkar Händels ”Messias” med sin genuint musikantiska katalanska kör och orkester, bitvis både underskönt och oemotståndligt – men utan de dramatiska höjderna.", "article": "Det som överraskade mig mest vid uruppförandet 2010 av Sven-David Sandströms ”Messiah”, under ledning av Herbert Blomstedt, var den amerikanskt färgade tonen i de pastorala avsnitten. Inte minst i den sanslöst vackra duetten ”He shall feed his flock” för sopran och alt. Just det numret kommer till mig när jag nu hör Händels motsvarande herdetoner i Jordi Savalls inspelning, med sin mjukt svängiga katalanska kör och orkester och den underskönt klingande sopranen Rachel Redmond. Ja, den pastorala lystern är rent oemotståndlig hos denna genuint musikantiska ensemble. Till de dramatiska höjder som Gary Graden nådde 2017, med St Jacobs Kammarkör, Rebaroque och Kerstin Avemo i sopranstämman på etiketten Proprius, har dock Savall en bit kvar. Bästa spår: ”He shall feed his flock”  Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om den typiska svenska körklangen hos Svenska Kammarkören och Sofia Vokalensemble. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32907, "headline": "Tusentals böcker har rensats ut på Kungsholmens bibliotek", "summary": "Tusentals böcker rensas ut när Internationella biblioteket flyttas till Kungsholmens bibliotek. Det tidigare folkbiblioteket på Kungsholmen ändrar nu inriktning till att specialiseras på mångspråk och integration.", "article": "I september stängde Internationella biblioteket (IB) på Odenplan trots stora protester. Enligt det blågröna styret i Stockholm var beslutet en nödvändig besparingsåtgärd, efter att antalet lån på IB halverats de senaste nio åren. Sedan i måndags har Kungsholmens bibliotek, dit verksamheten flyttas, hållit stängt för att kunna genomföra hopslagningen. För att få plats i lokalen, som till ytan är mindre än IB:s tidigare lokaler i Annexet, har båda biblioteken behövt rensa rejält i sina bokbestånd. Enligt en uppgift till DN rör det sig om 13.000 av Kungsholmens egna titlar som plockats bort från hyllorna, vilket också bekräftas av bibliotekets chef Annika Malmborg. – Det är svårt att svara på exakt antal, men det rör sig om mellan 8.000 och 13.000 titlar, säger Malmborg. Bakgrunden är bibliotekets nya inriktning på ”mångspråk och integration” i och med Internationella bibliotekets inflytt, berättar Malmborg. Framför allt är det utbudet av svenskspråkig skönlitteratur för vuxna som minskar rejält, som DN tidigare rapporterat om. Barnutbudet kommer dock att bestå, med större fokus på mångspråkig litteratur. – Vi kommer fortfarande att ha kvar ett antal böcker på svenska för vuxna så klart, särskilt populära titlar som lånas ofta. Vi räknar med att få plats med 8.000-10.000 svenska titlar i framtiden. Idén var ursprungligen att skänka de utsorterade böckerna till andra bibliotek i Stockholmsområdet – och därefter slänga resten. Men under den månad som biblioteken har erbjudits att hämta upp böcker har knappt någon varit där. – Vi trodde och hoppades att intresset skulle vara betydligt större. Jag är faktiskt lite tagen på sängen när jag i går insåg hur stora volymer vi har lämnats kvar med, säger Malmborg. Dels handlar det om att biblioteken själva inte har plats, dels om att titlarna redan finns som dubbletter, tror Malmborg. Men också att biblioteken inte har haft tid att komma. Kommer alla böcker att slängas nu? – Nej, vi har tagit beslut om att vi inte kan göra oss av med så mycket. Det är så pass omfattande volymer det rör sig om, som också håller en hög kvalitet, så det kan vi inte, om vi ska kunna stå för det här hela vägen. Vi behöver rekapitulera nu och köpa oss mer tid. I stället kommer böckerna att magasineras i ett arkiv i väntan på att bli upplockade av biblioteken. Om det svala intresset håller i sig kan det bli aktuellt att andra verksamheter, som sjukhusbibliotek och skolbibliotek, får ta del av bestånden. Och i sista hand en utförsäljning till låntagarna, berättar Malmborg. Under hela perioden kommer böckerna inte att kunna lånas av allmänheten. – Vi får anstränga oss rejält för att hitta en ny plats för böckerna. Att hyra det här arkivet är nämligen också en kostnad, så det är en tillfällig lösning, säger Malmborg. Enligt Malmborg har många har varit upprörda, både personal och besökare, över bibliotekets nya inriktning. – Först och främst handlar det om frustration över att man nedmonterar ett folkbibliotek. Däri ligger den största sorgen. Många besökare ställer frågor om vad som händer med bokbestånden och bibliotekets framtid. Vi svarar dem att det i stället blir ett nytt bibliotek där vi fortfarande kommer att kunna erbjuda svenska medier och på så vis kunna tillfredställa samtliga stockholmare. Även Internationella bibliotekets bokbestånd har slimmats för att få plats på Kungsholmen, men inga böcker ska i nuläget ha slängts. Av den totala samlingen på 120.000 medier, på 122 olika språk, kommer omkring 44.000 titlar få plats på Kungsholmens hyllor. Resterande titlar fördelas ut på bibliotek runt om i staden. En större del hamnar på en lånecentral i Liljeholmen där böckerna på sikt kommer att bli tillgängliga via fjärrlån mot en reservationsavgift på tio kronor per titel. Det nya biblioteket på Kungsholmen öppnar den 20 januari. Tanken var då att allt skulle vara klart, men på grund av större ombyggnationer kommer biblioteket att renoveras under hela nästa år. Ett exakt slutdatum kan kulturförvaltningen i nuläget inte ge. Läs mer: Mindre vuxenlitteratur på Kungsholmens bibliotek på grund av flytt Politiskt bråk om biblioteksbudget i Stockholm DN Åsikt: ”Flytta Internationella biblioteket till Kulturhuset” Upprop vill rädda IB genom låneaktioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 32910, "headline": "Mariah Careys julhit toppar Billboardlistan – efter 25 år", "summary": "Mariah Careys klassiska jullåt ”All I want for Christmas is you” toppar för första gången amerikanska Billboardlistan – 25 år efter släppet, rapporterar NY Times.", "article": "Ingen jul utan Mariah Careys superhit ”All I want for Christmas is you” från 1994. Låten brukar gå varm världen över under julmånaden och får räknas till en av de mest populära julmelodierna. Trots det tog sig låten aldrig upp på Billboardlistans förstaplats efter släppet. Då nådde den som högst en tredjeplats. Men nu, 25 år efter att låten kom ut, toppar ”All I want for Christmas” listan, skriver New York Times. Låten är Mariah Careys första listetta sedan 2008 – och hennes nittonde i ordningen. Med det är hon bara en bakom Beatles som har rekordet. ”All I want for Christmas is you” är också den låt som har tagit längst tid på sig från att den släpptes till förstaplatsen. Det är dessutom den första jullåt som toppar listan sedan ”The chipmunk song” från 1958. New York Times skriver att Mariah Carey har kampanjat intensivt för att få låten att nå toppen av listan. Och det var en nöjd stjärna som på Twitter deklarerade att hon den här gången för första gången lyckades. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32914, "headline": "Mattias Alkberg släpper manus och känns paradoxalt säker", "summary": "Det är en intim föreställning där Mattias Alkberg pratar lika mycket som han sjunger, ändå blir själva sångaren Alkberg tydligare. Inte minst hur mycket han förmår bära på egen hand.", "article": "Plötsligt bannar Mattias Alkberg sig själv för att ha tackat för tidigt. Han retar sig på coola rockartister som gör det, nämligen, som när The Hellacopters säger ”tacksomfan” i samma ögonblick som låten tar slut, utan att ge tid för några applåder. – Men tänk om publiken inte gillade den? Det är att ta ut glädjen i förskott. Å andra sidan: glädje uttagen i förskott är den enda sanna glädjen. Se där ett prima exempel på Mattias Alkbergs säregna estradörskonst, som skarvlöst rör sig mellan det nördiga, det tramsiga och det existentiellt svärtade, och som trots sin fladdriga humor nästan ofelbart vill prata om det som är viktigt: om moral, om spelet mellan människor, om pengar (eller att inte ha), om kulturens betydelse. Ja, han beskriver rent av konsten som en religion, en tredje väg mellan kristendom och ateism, som ”tillåter en att prata skit om de två andra utan påföljd”. Jag trodde att det här skulle vara någon sorts tillskruvad julshow, men förutom låten ”Helgen v 51” om hemvändarfyllorna i Sveriges småstäder på juldagen så nämns knappt den stundande högtiden. Och allt börjar med att han tar avstånd från föreställningens namn, berättar hur han har skrotat två färdiga manus och nu kör på impuls – och inte alls tänker prata om känslor. Fast så blir det inte heller. Och ramen är ju satt. Snarare än en regelrätt konsert är detta en intim föreställning med bara Mattias Alkberg och pianisten/körstödet Jonatan Lundberg, där pratorna mellan låtarna och några lästa dikter är lika betydelsebärande som musiken. Samtidigt får man syn på sångaren Alkberg på ett tydligare sätt än när han har ett band bakom sig och mer att studsa ironiska rocksångarmaner emot. Här märks det hur mycket han förmår bära på egen hand, hur stort och fullsatsande han ofta sjunger. Helt orädd inför att ibland svaja till på Håkan Hellström-vis, men med en styrsel i grunden som känns paradoxalt säker. Inte för inte är detta en man som har gett ut tjugoåtta album på tjugosju år, med flera olika band eller solo. Alla diktsamlingar oräknade. Och som givetvis har nästa redan inspelat, det här är ett flöde som nog knappast går att skilja från livet – hur mycket Mattias Alkberg än försöker hävda att just hans produktivitet hindrar honom från att alls ha särskilt mycket av ett liv.  Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om det minimalistiska experimentrockbandet 75 Dollar Bill. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32915, "headline": "Intervju med Weinstein får kritik: ”Jag har inte glömt dig, Harvey”", "summary": "En uppmärksammad intervju med filmmogulen Harvey Weinstein har väckt ilska. I ett uttalande skriver 23 kvinnor som anklagat Weinstein för övergrepp: ”Han säger i en ny intervju att han inte vill bli bortglömd. Det kommer han heller inte att bli.”", "article": "I en intervju i New York Post berättade filmmogulen att han vill bli ihågkommen för sitt arbete i filmbranschen, och hans fokus på att främja kvinnor – inte för anklagelserna om sexövergrepp. – Jag känner mig bortglömd. Jag gjorde fler filmer av och om kvinnor än någon annan filmskapare, sade Weinstein till tidningen. Intervjun har väckt starka reaktioner. Bland annat har 23 kvinnor som alla stämt filmproducenten för sexuella övergrepp, däribland skådespelarna Ashley Judd, Rosanna Arquette och Rose McGowan, gjort ett gemensamt uttalande. ”Han säger i en ny intervju att han inte vill bli bortglömd. Det kommer han heller inte att bli. Han kommer att bli ihågkommen som en sexuell förövare och en obotlig missbrukare som tog allt och inte förtjänar någonting”, skriver kvinnorna i uttalandet och fortsätter: ”Han kommer att bli ihågkommen av ett kollektiv av otaliga kvinnor som stod upp och sa ifrån”. På Twitter gör Rose Mcgowan ett eget uttalande: ”Jag har inte glömt dig, Harvey. Min kropp har inte glömt dig. Jag önskar att den kunde det. Jag vägrade skriva på ett sekretessavtal efter att det hände, eftersom jag visste att jag skulle komma efter dig. Och det gjorde jag. Det här handlar om att stoppa en profilerad våldtäktsman. Dig.” Rättegången mot Harvey Weinstein inleds i januari. Han står åtalad för två fall av övergrepp, och nekar till brott. Läs mer: Harvey Weinstein: Mitt arbete för att främja kvinnor har blivit bortglömt Läs mer: Sexbrottsanklagade Harvey Weinstein gör upp med 30-tal kvinnor i förlikning ", "article_category": "culture"}
{"id": 32924, "headline": "Sune är svensk films ständige räddare", "summary": "Svensk film är i kris. Men det är inte Sunes fel. Fyra av de fem tidigare Sunefilmerna har blivit det årets mest sedda svenska film. Nu åker tjejtjusaren ut på nya galna äventyr. Den här gången med sin morfar.", "article": "Svensk film riskerar att nå nya bottenrekord i år. Publiken väljer bort svenskproducerat i förmån för engelskspråkiga storfilmer. Under årets första nio månader sjönk andelen besökare till svenska filmer till 10 procent av de samlade biobesöken. Enligt en ny rapport från Svenska Filminstitutet är etablerade filmserier en av faktorerna som lockar publiken till biograferna. Som exempel nämns ”Jönssonligan”, ”Sällskapsresan”, ”Beck” och… ”Sune”. Sune Andersson dök allra först upp i radio 1983. Det har nu gått 35 år sedan författarna Sören Olsson och Anders Jacobsson skrev den första boken om Sune och hans familj. Sedan dess har den blonda busen varit huvudperson i en lång rad böcker, tv-serier och filmer. ”Sune – best man” heter den sjätte filmen. Sune spelas av Elis Gerdt. Hans knasiga föräldrar Rudolf (Fredrik Hallgren), Karin (Sissela Benn), syskonen Håkan Bråkan (Baxter Renman) och Anna (Tea Stjärne) ingår också i familjen. Den här gången medverkar även morfar Helmer (Tomas von Brömssen) som ska gifta sig på ålderns höst. Jon Holmberg – som hoppade på Sunetåget med fjolårets succéfilm ”Sune vs Sune” – står återigen för manus och regi. – Folk älskar den här familjen. Det är en härlig uppsättning karaktärer som det finns stora möjligheter att bygga roliga berättelser kring. De flesta kan känna igen sig i deras problem något sätt, påpekar Holmberg. Av fem tidigare Sunefilmer har fyra blivit den mest sedda svenska filmen det året. Kommentar? – Oj! Det är verkligen intressant och det finns väl ett behov av underhållande familjefilmer som Sune. De brukar i och för sig släppas runt jul då folk är benägna att gå på bio. Sune är också en figur som är välkänd. Svensk film befinner ju sig i en kris. Biobesökarna väljer bort svenska filmer. Men Sunes äventyr tycks alltid lyckas locka folk till biograferna. Klarar sig den svenska filmindustrin utan draglok som Sune? Holmberg tystnar. Funderar. Blickar ner i marken och sedan upp i taket. – Jag skulle bara gissa om jag försökte svara på det, men det är sorgligt att svensk film befinner sig i kris. Är du orolig för svensk films framtid? – Egentligen inte. Jag tror att det kommer att vända. Själva tittandet har förändrats ganska drastiskt den senaste tiden och det är omöjligt att sia om hur det blir framöver. Men så länge folk tar sig till biograferna för att se film så tror jag att det kommer att finnas svenska alternativ, betonar han. Jon Holmberg berättar att de har arbetat med filmen in i det sista. ”Sune – best man” spelades in under 40 dagar i Göteborg med omnejd i somras och den har premiär 20 december, bara ett år efter ”Sune vs Sune”. Den sista filmen i trilogin med den nuvarande uppsättningen är planerad att släppas till nästa jul. Sunefilmerna släpps väldigt tätt inpå varandra. Beror det på att de alltid går så bra och därmed höjer siffrorna för svensk film? – Så kan det på sätt och vis vara. Det är klart att det finns en ekonomisk aspekt i det. Många gick och såg förra Sunefilmen och beslutet om en uppföljare kom ju när man såg det. Det gäller att agera medan publiken har förra filmen färsk i minnet. – Samtidigt har det också att göra med att barnen blir äldre. Elis och Baxter som spelar Sune och Håkan är ju i en viss ålder. Blir de för gamla måste de bytas ut och det vill vi inte eftersom de är så himla bra, tillägger regissören samtidigt som han vänder sig mot de båda skådespelarna på den upphängda affischen och ler. I ”Sune – best man” står Sune inför ett avgörande beslut. Han inser att klassresan äger rum under samma helg som hans morfars bröllop. Han slits mellan att välja en resa med sin stora kärlek Sophie eller att närvara på sin bästa väns bröllop – där han är best man. – Han vill bestämma sig för vad han tycker är rätt, men det är inte så lätt för honom. Då blir det väldigt obekvämt med många problem, säger trettonårige Elis Gerdt, som för andra gången gestaltar Sune. Fjolårets ”Sune vs Sune” utspelade sig framför allt i familjens hem och i Sunes huvud. I den kommande uppföljaren väntas mer action, snabba bilar, båtar och spännande miljöer för familjen Andersson. – Jag har aldrig tidigare hoppat in i en bil i farten, säger Tomas von Brömssen. – Vi åkte dessutom ribbåt i 250 kilometer i timmen samtidigt som vi skulle byta om. Jag tror inte jag har åkt så fort i hela mitt liv, det var helt sjukt. I centrum för filmen står relationen mellan Sune och just morfar Helmer. – De har alltid varit väldigt tajta. Helmer nämner till och med i filmen att ”här kommer mitt favoritbarnbarn”. Det får man ju inte säga egentligen, men han gör det ändå, skrattar von Brömssen, som själv är morfar. Tonårige Elis Gerdt och 76-årige Tomas von Brömssen kan hävdas vara varandras motsatser. Den förstnämnde gör sin andra film någonsin samtidigt som von Brömssen får räknas som en ikon i den filmbransch han verkat i under snart 50 år. Han har varit med i klassiker som ”Mitt liv som hund” (1985) och ”Mannen från Mallorca” (1984). Den unge Gerdt och den äldre von Brömssen fann trots åldersskillnaden varandra omedelbart. – Jag behövde aldrig ge Elis några tips. Han var så otroligt duktig på att vrida och vända på Sunerollen utifrån sig själv. Den spontaniteten och äktheten kan jag också lära mig av. Det var bara att tacka och ta emot. Vad är det som gör att så många vill se Sunefilmerna? – Karaktärerna är så udda med sina jättepersonligheter som sticker ut åt alla olika håll. Sune med sitt velande, lillebrorsan som inte är klok, syrran som är lite obrydd och mamman och pappan som kämpar, men gör fel hela tiden, svarar von Brömssen utan betänketid. – Det där kan nog alla känna igen sig i. Vi är alla knäppa på våra egna sätt. Sune-filmerna är som livet självt, filosoferar han. När det nu ser dystert ut för svensk film står åter hoppet till att den nya Sunefilmen ska få publiken att vallfärda till biograferna. Men de många filmerna tycks vara svåra att hålla reda på, även för skådespelarna. – När kom ”Sunes sommar”? Tio år sedan? säger von Brömssen och vänder sig mot Elis Gerdt. – 1993. – Herregud, vad länge sedan! “Sune – best man” Biopremiär: Den 20 december I rollerna: Elis Gerdt, Baxter Renman, Tea Stjärne, Sissela Benn, Fredrik Hallgren, Tomas von Brömssen. Manus och regi: Jon Holmberg. Sune Andersson dök första gången upp i Sveriges Radio Örebro 1983. Den första boken om Sune, ”Sagan om Sune” kom 1984. Totalt har författarna Sören Olsson och Anders Jacobsson skrivit närmare 50 böcker om honom. Nästa höst är Sune också tillbaka på scen med familjeföreställningen ”Sune – Ensam Hemma”. Turnén har premiär den 3 oktober i Malmö och föreställningen kommer att spelas runt om i landet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32926, "headline": "Harvey Weinstein: Mitt arbete för att främja kvinnor har blivit bortglömt", "summary": "I januari inleds rättegången mot Harvey Weinstein som står anklagad för två fall av övergrepp. Nu har New York Post publicerat en längre intervju med filmmogulen. – Jag känner mig bortglömd. Jag gjorde fler filmer av och om kvinnor än någon annan filmskapare, säger Weinstein till tidningen.", "article": "Uppdaterad 2019-12-16 13:20: Texten har tillfogats en rättelse. Harvey Weinstein beskriver sig som en pionjär när det kommer till att göra filmer med kvinnor i fokus. Han vill bli ihågkommen för sitt arbete i filmbranschen – inte för anklagelserna om sexövergrepp. Det berättar han i en längre intervju med amerikanska New York Post. – Allt har utplånats på grund av det som hände. Mitt arbete har blivit bortglömt, säger han till tidningen. I intervjun berättar han att han löste ett kontrakt på tio miljoner dollar till skådespelaren Gwyneth Paltrow för att göra filmen ”View from the top” 2003. – Hon var den högst betalda kvinnliga skådespelaren i en independentfilm, bättre betald än alla män, säger Weinstein. Gwyneth Paltrow är en av de många kvinnor som anklagat Weinstein för sexuella trakasserier. Harvey Weinstein har just genomgått en ryggoperation och anledningen till att han ställer upp på intervjun, uppger han, är bland annat för att bemöta tidigare anklagelser om att han ska ha använt rullator vid domstolsförhandlingar enbart för att väcka sympatier. I januari nästa år inleds rättegången mot Weinstein. Han står åtalad för två fall av övergrepp, däribland våldtäkt. Det var på hösten 2017 som flera kända skådespelare anklagade Weinstein för sexuella övergrepp, vilket blev starten för metoorörelsen. Rättelse: I en tidigare version av texten angavs fel årtal gällande Gwyneth Paltrow och filmen ”View from the top”, vilket nu är ändrat. Läs mer: Weinstein gör upp med 30-tal kvinnor i förlikning ", "article_category": "culture"}
{"id": 32932, "headline": "Framsynta Charlotte Perriand skapade designhistoria", "summary": "Charlotte Perriand skapade designhistoria tillsammans med Le Corbusier, men hade också en enastående karriär i eget namn. Annica Kvint imponeras av hennes nytänkande och mångsidiga formgivning på Fondation Louis Vuitton i Paris.", "article": "Utställning ”Le monde nouveau de Charlotte Perriand” Fondation Louis Vuitton, Paris. Visas t o m 24/2 ”Vi broderar inga kuddar här!” Med de orden lär arkitekten Le Corbusier ha avfärdat den då 24-åriga Charlotte Perriand, som 1927 sökte jobb hos honom. Snart insåg han dock hur svårt det var att hitta passande stålrörsmöbler till de ”husmaskiner” han just ritat och eftersom Perriand visade sig vara en av pionjärerna på området anställdes hon ändå. Tillsammans med Le Corbusier och hans kusin Pierre Jeanneret ritade hon bara något år senare Fauteuil grand confort (LC2) och Chaise longue basculante (LC4), som snabbt gick till designhistorien och fortfarande är i produktion. Trots det framstår samarbetet med de båda herrarna så här i backspegeln som en parentes i Perriands enastående karriär. För hur mångsidig och nytänkande hon faktiskt var framgår tydligt i den jättelika utställningen ”Le monde nouveau de Charlotte Perriand”, som visas på Fondation Louis Vuitton i Paris. På fyra våningsplan får man följa såväl Perriand som några av hennes närmaste kollegor och vänner, framför allt Fernand Léger, Picasso och Le Corbusier. Perriand tycks snabbt ha tröttnat på att låta sig inspireras av den maskinvurmande tid hon levde i. Efter några inledande salar med ritningar och prototyper av stålrörsmöbler och återskapade interiörer i naturlig storlek, följer någonting helt annat. Redan i början av 1930-talet slängde Perriand av sig det halsband av kullager hon symboliskt nog skapat till sig själv, för att i stället slänga sig ut i naturen och tillsammans med Fernand Léger fotografera respektive rita av den. I naturen hittade de en oväntad geometrisk ordning och en aldrig sinande källa till former och material. För Perriands del resulterade det under några år på 1930-talet i trämöbler som ser snudd på slöjdade ut. En annan intressant del av utställningen skildrar Perriands sex år i Asien. Från 1940-42 var hon designrådgivare åt den japanska regeringen, och hennes fascination för den japanska vardagen tog sig uttryck i en rad lätta och flexibla möbler, tillverkade av lokala material och hantverkare. Inte minst en bambuversion av hennes tidigare stålrörsschäslong imponerar. Tillbaka i Frankrike ägnade sig Perriand åt inredningsarkitektur för allt ifrån Air France-kontor till studentcampusområden. Att hon med åren blev något av en mästare på compact living framgår av flera uppbyggda interiörer i skala 1:1. Det syns också i den dokumentation av Perriands arkitektur för vintersportorterna Les Arcs 1600 och 1800, där hon utvecklade ett modernistiskt formspråk med influenser från traditionell och primitiv formgivning. På vattnet invid Frank Gehrys spektakulära byggnad för Fondation Louis Vuitton har också en liten, låg träbyggnad med kleinblått tak i korrugerad plåt smugit sig in. Det är Charlotte Perriands ”huset på vattnet”, ett förslag till prefabricerad byggnad som hon ritade 1934. Huset kom aldrig i produktion, men utgör trots det en bra sammanfattning av den här framsynta kvinnans yrkesliv. Det är litet men har ändå allt man kan önska sig. ”Le monde nouveau de Charlotte Perriand” är en av de mest mångfacetterade utställningar jag sett. Det som gör den extraordinär är att den så briljant gestaltar Perriands tankar om ”konsternas syntes”, det vill säga att arkitektur, design, måleri och skulptur självklart är delar av samma helhet. Konsten var en given del i Perriands inredningar, och i utställningen ”pratar” till exempel hennes fotografier av trädstammar i genomskärning med motivmässigt närliggande oljemålningar av den ständiga följeslagaren Fernand Léger. Som för att poängtera även kollegornas mångsidighet och materialexperimenterande innehåller utställningen också vävnader av Le Corbusier, keramiska verk av Fernand Léger och träskulpturer av Picasso. Allt för att lyfta fram både Chatlotte Perriand och den väv av visuell kultur som hon var en så viktig del av. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32935, "headline": "Scenrecension: ”Trollflöjten” på Göteborgs stadsteater är mager på magi", "summary": "Mozarts folkkära opera ”Trollflöjten” har blivit ett sångspel om en vårdnadstvist på Göteborgs stadsteater. Utslätat och obegripligt, tycker Isa Andersson.", "article": "Konsert ”Trollflöjten” Efter WA Mozart Översättning Alf Henrikson Bearbetning och regi Melanie Mederlind Musikarrangemang Tommy Jonsson Längd 3 t. Scen: Göteborgs stadsteater Det såg så bra ut på pappret: Mozarts ”Trollflöjten” med dödspunkaren Hans-Erik Dyvik Husby (Hank von hell) och prisade operasopranen Karolina Andersson i rollistan. Tolkad av regissör Melanie Mederlind som en modern vårdnadstvist (även om Ingmar Bergman var först på bollen redan 1975). Därtill: ett sångspel på Stadsteatern, för första gången i världshistorien. Ett upplägg som bäddar för kontrastrik dramatik. Istället: en utslätad föreställning, som trots inslag av övertydlighet slutligen förlorar sig i sin egen obegriplighet. ”Trollflöjten” är en folkkär buskisopera och ett misogynt folklustspel. Under den glatta ytan ryms en illa dold frimurarallegori, färgad av Mozarts eget ordensengagemang. Vurmen för manliga sällskap med utpräglad tystnadskultur är högaktuellt i Akademikrisens och metoos kölvatten. I Mederlinds regi blir symbolerna för brödraskapet plumpa. På den roterande vridscenen tillber män i röda kåpor en jättelik fallos som hör bön genom att ejakulera en puff teaterrök. I centrum står föräldrarna Sarastro (Hans-Erik Dyvik Husby) och Nattens Drottning (Karolina Andersson), som slåss om vårdnaden av sin dotter Pamina. Nattens drottning har här förvandlats till försmådd exfru. Dyvik Husbys Sarastro är märkligt ljum, trots att han rövat bort sin egen dotter och är ledare för ett gäng män som hatar kvinnor. Smärtsamt vilsen, där han lommar omkring på scenen med små nithandskar, inövade gester och ojämn replikföring. Spelet står också mellan det enerverande kärleksparet Pamina och Tamino, vars romans kantas av essentiella klichéuppfattningar om kön. Paret spelas av nybakade musikaleleverna Terese Erch och Hani Arrabi, som inte fullt ut behärskar sångtekniken. Misogynin som ryms i librettot ges här en sarkastisk särprägel. Komplexiteten har degraderats till förvirring och ensemblens osäkerhet skapar dämpade konflikter. Självmordsknivar darrar lamt och skaffas snabbt undan. Övergången till ensemblens märkliga avslutningshyllning till kärlekens kraft är tvär och överraskande. Uppsättningen påminner om juldagens ofärdiga tusenbitarspussel såväl som förskoleklassens charmigt dissonanta Luciatåg. Frånsett den samspelta musikerkvartetten, placerade mitt på scenen, som under ledning av Simon Ljungman framför Tommy Jonssons lekande lätta musikarrangemang. Karolina Anderssons sånginsats är också oantastlig, med sin väldrillade hämndaria som den absoluta höjdpunkten. Eric Ericsons är makalös som spelets gränslösa komediant och busfrö Papageno i babyblå skinnpaj, långrandiga tjafs och blank rockpage, flankerad av sin färgstarka kompanjon Carina M Johansson. Ericson imponerade redan i musikalen ”Little shop of horrors” i våras, med sin avspända komik och naturliga musikalitet. Det stavas närvaro, tajming, betoning och gestaltning. Självklara ingredienser på en scen, men i sammanhanget ett unikum. Ericson gör inmundigandet av ett hamburgermål till en näst intill förtrollande upplevelse. I övrigt är ”Trollflöjten” mager på magi. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32941, "headline": "Den svenska körklangen hörs igenom i alla språk", "summary": "I det svenska språkets vokaler finns en enande faktor bakom svensk körsång, vars klang väcker förundran utomlands och nu hörs på nya skivor med Svenska Kammarkören och Sofia Vokalensemble.", "article": " När vokalerna rör sig från ”u” till ”a” i ordet ”susar” i David Wikanders ”Kung Liljekonvalje” låter kören likt en hel skog som vinden satt i rörelse. En naturnära, ren körklang som vi identifierar som typiskt svensk. Och som alltid väckt en märkbar förundran utomlands. Senast hos brittiska kritiker som höjt Svenska Kammarkörens nya album till skyarna, där just ”Kung Liljekonvalje” bildar en svensk sekvens tillsammans med sånger av Wilhelm Stenhammar och Hugo Alfvén. En homogenitet i klangen som körens ledare, den sedan flera decennier göteborgsbaserade Simon Phipps, även får fram i de övriga verken av bland andra Ralph Vaughan Williams, Judith Bingham och Gustav Mahler (med mezzon Maria Forsström som lysande solist). I en ny avhandling, ”Svensk körklang: historiska, fonetiska och pedagogiska aspekter” som lades fram på Sibeliusakademin för bara ett par veckor sedan, har David Lundblad, som bland annat är husdirigent och kormästare för Dalasinfoniettan, gett en förklaring till vad som skapat den homogena och rena svenska körklangen. Han går till det svenska språket och dess vokaler - som ljuder långt fram i munnen, som inte förändrar från början till slut, som är lätta att sjunga och som gör textningen tydlig. Han menar att språket varit en enande faktor för hur vi skall låta när vi sjunger. Och att den eftersträvansvärda klangen, där ingen enskild sångare sticker ut, också avspeglar en kollektiv tanke som präglat Sverige i mer än hundra år. En särskilt avgörande händelse för framväxten av detta ideal var, enligt Lundblad, då Hugo Alfvén tillträdde som ledare för Orphei Drängar 1910 och proklamerade att kören inte bara skulle vara en social umgängesklubb utan vara ett instrument av högsta klass - ”en orkester av röster”. Men att den svenska körklangen förblir densamma även när vi sjunger på andra språk visar Sofia Vokalensemble under sin ledare Bengt Ollén på sitt nya album som, förutom i Karin Rehnqvists ”Jag lyfter mina händer”, rör sig mellan ryska, engelska, hebreiska och latin. Enligt David Lundblad beror detta på att svenska körer har ett inövat sångideal som hörs igenom även när det sjungs på andra språk än svenska. När vi sjunger i kör har vi ett sätt att forma vokaler som är rikt på grundton men svagare på övertoner vilket gör klangen lätt anpassningsbar. Smidigheten är också ett signum för Sofia Vokalensemble. Och sökandet mot ett ”annanvärldsligt” uttryck som också präglar albumet med Svenska Kammarkören. Med det inledande ”In paradisum” av Sven-David Sandström från 2016 anges en ton av försvarslös ärlighet, att vilja falla och stå naken inför ödet som präglar hela albumet. Den går inte bara igen i Rehnqvists utsträckta händer. Utan också i Matthew Petersons livliga ”Cantate domino” och i mystiken i Alfred Schnittkes ”Drei geistliche Gesänge”. För att inte tala om i Arvo Pärts lovsång till sjuttiosju generationer av bibliska fäder och söner i ”Nunc dimittis”. Bästa spår: ”The lark ascending”, ”In paradisum”  Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om när Lise Davidsen sjunger samma roll som Birgit Nilsson debuterade i. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32950, "headline": "Sex bibliotek i Göteborg hotas av nedläggning", "summary": "Sex bibliotek och en rad andra verksamheter hotas när Göteborgs kulturförvaltning måste spara. Sparförslagen återfinns i ett förslag som på måndag hamnar på kulturnämndens bord. – Det känns inte alls roligt, säger kulturförvaltningens direktör Anna Rosengren.", "article": "Göteborg drar åt svångremmen och stora besparingar väntas i kommunens verksamheter nästa år. Även kulturförvaltningen måste spara – nästan 30 miljoner kronor fattas för att förvaltningen ska klara den budget som Alliansen har lagt för 2020. För att möta sparkraven har förvaltningen har tagit fram ett förslag som ska presenteras vid kulturnämndens möte på måndag nästa vecka. – Vi har arbetat fram en övergripande besparing där vi flyttar fram identifierade behov och ser över alla budgetposter som går att påverka, säger kulturförvaltningens direktör Anna Rosengren. Det kan handla om projekt och planerade engångsutgifter, men också om dem som är anställda inom förvaltningen. Göteborgs kommunala kulturarbetare kommer att känna av besparingar i kompetensutveckling, friskvård och andra satsningar som syftar till att göra kommunen till en attraktiv arbetsgivare. Kulturförvaltningen kommer också att stå utan medel om oväntade utgifter dyker upp. – Det här betyder att vi bygger in en stor risk i vår budget, säger Anna Rosengren. Men de strukturella besparingarna räcker inte. Sparkravet kommer också att drabba kulturens utbud och tillgänglighet i Göteborg. När osthyveln har gått över kulturförvaltningen fattas fortfarande runt 13 miljoner kronor. 2,5 av dem hämtas från Film i Väst, men det saknas alltså 10,5 miljoner för att budgeten ska gå ihop. – Då handlar det om politiska ställningstaganden. Vi har tittat på vilka verksamheter vi har som inte är lagstadgade, säger Anna Rosengren. I det förslag som på måndag läggs på kulturnämndens bord hotas sex av Göteborgs bibliotek med nedläggning. De hotade biblioteken är Stadsbibliotekets filial i city, 300m2, Älvstranden, Styrsö och Donsö, Kärra, Hjällbo och Trulsegårdens bibliotek. – Man pratar mer och mer om kulturens betydelse för samhällsutvecklingen, turismen och näringslivet. Det här slår många gånger mot dem som har svårt att göra sina röster hörda, säger Anna Rosengren. I förslaget konstateras att Hjällbo bibliotek är välbesökt, men att lokalerna är slitna och underhållet eftersatt: ”Detta är ett relativt välbesökt bibliotek som ligger i ett utsatt område. Vid en nedläggning beräknas användarna i första hand söka sig till något av de andra två biblioteken i stadsdelen; Angered och Hammarkullen”, står det i dokumentet. Läs också: Oro på Hjällbo bibliotek – Vi har varit konsekventa när vi har tittat på biblioteken. Alla bibliotek som ligger i skolor är med. Vi har också tittat på antal besökare och utlånade böcker, säger Anna Rosengren. Utöver de hotade biblioteken föreslås besparingar i verksamheter som Kulturnatta, skolbio, de kommunala kultursommarjobben och utvecklingsstödet till den kommunala kulturskolan. Sammantaget omfattar förslagen en större besparing än den som krävs av budgeten, ett önskemål från nämndens politiker. – Det känns inte alls roligt, men detta är en utveckling som vi har sett komma, säger Anna Rosengren. Kulturens budget i Göteborg 750 personer arbetar för kulturförvaltningen i Göteborg. Det motsvarar 560 årsarbetare omräknat i heltidstjänster. 700 miljoner kronor omsätter förvaltningen årligen. 545,8 miljoner är så kallat kommunbidrag. 86,2 miljoner kommer från regionala och statliga bidrag 68 miljoner är så kallade egenintäkter från exempelvis biljetter och entréavgifter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32951, "headline": "Extatiskt rus när Sons of Kemet drar loss på Fasching", "summary": "I Sons of Kemets hembrända version av jazz finns allting som de lyssnat på: reggae, afrobeat, grime liksom calypso och soca. Med tuba och två trumslagare får bandet publiken att dansa vilt.", "article": "Han ser ut som en förvuxen skolpojke som rymt från en marschorkester, i sin bakåtvända keps och knälånga, randiga shorts. Theon Cross dansar runt med sin stora glänsande tuba och spelar mullrande solon. Hans frustande tuba ersätter basen i den engelska kvartetten Sons Of Kemets egensinniga jazz. Det är nu inte det enda som gör soundet speciellt: mitt på scenen sitter två trumslagare snett vända mot varandra. De spelar rappa, komplexa rytmer som får mig att tänka på drum’n’bass eller brasilianska karnevalståg. Tom Skinner och Eddie Hick spelar aldrig likadant, de håller olika delar igång i de snabba polyrytmiska fyrverkerierna. Jag står uppe på Faschings läktare och kan inte slita ögonen från de samspelta rörelserna över deras metallicröda Ludwig-set. Den som sticker ut minst är egentligen Shabaka Hutchings på tenorsaxofon. Men å andra sidan är han ledare för gruppen – ett av tre band som han håller igång parallellt – och har skapat deras unika koncept. Han spelar korta melodier som han gärna upprepar, som elektrifierade riff. I glänsande nätbrynja spelar han solon med svettdrypande energi. Sons Of Kemet är de starkast lysande stjärnorna på Londons omsusade jazzscen. Deras tredje album ”Your queen is a reptile” gavs ut på amerikanska prestige-etiketten Impulse! och toppade många årsbästalistor 2018. I deras hembrända version av jazz finns allting som de lyssnat på: reggae, afrobeat, grime liksom calypso och soca (Hutchings är uppvuxen på Barbados). Men också kopplingar till jazzhistorien, i de tidiga New Orleans-orkestrarna hade man ofta tuba i stället för bas. Sammantaget är det en brokig Londonmusik för 2020-talet. Den här kvällen spelar de även material från ett kommande album. Exakt vilka låtar som är vilka blir efter hand dock mindre viktigt. Konserten utvecklar sig till ett extatiskt rus av fräsande blåsinstrument, smattrande trummor, vevande armar och svettiga kroppar. Att placera bord med sittande matgäster närmast scenen är därför mindre lyckat. Till sist väller också vilt dansande människor in bland borden. Det karnevaliska tar helt överhanden. Hutchings och de andra fnissar glatt efteråt åt den jublande responsen. Läs fler texter av Magnus Säll och fler av DN:s konsertrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 32952, "headline": "Fenomenet K-pop skakas av tre dödsfall på kort tid", "summary": "K-pop är den koreanska musikstilen som har tagit världen med storm. Men under de senaste två månaderna har tre dödsfall bland unga artister skett i Sydkorea. Ungdomar drillas tidigt för att bli en del av landets hitfabrik. Men framgångarna har en mörk baksida.", "article": "– Snälla reportrar, var snälla mot mig. Snälla tittare, var snälla mot mig. Jag älskar er. K-popstjärnan Sulli sitter i en soffa i ett koreanskt intervjuprogram och berättar om klimatet för en av Sydkoreas musikidoler. Hon fnissar när hon tittar in i kameran och vädjar till reportrar och fans att vara snälla mot henne. 25-åriga Sulli, som egentligen heter Choi Jin-ri, har redan varit i rampljuset i 14 år – sedan hon som elvaåring gjorde debut som barnskådespelare. Därefter har hon blivit en superstjärna som en av fem medlemmar i ett av Koreas största K-popband ”f(x)”. Men inte långt efter att intervjun spelas in dör Sulli. Hon hittas i sitt hem i Seoul den 19 oktober. Ett meddelande som polisen hittar i lägenheten visar att hon ser ”negativt på sitt liv” och man misstänker självmord. Sulli beskrivs som en av få koreanska artister som öppet pratat om psykisk ohälsa, om hatiska kommentarer på nätet och om de normer som styr hur de koreanska idolerna ska bete sig. – Hon berättade öppet om sin bild av vad som är fel i vårt samhälle kring hur kvinnliga stjärnor förväntas uppföra sig, säger Yunkim Ji-yeong, professor vid Konkuk-universitetet i Seoul till The Guardian. Med Sullis död påbörjas en diskussion om de hårt drillade k-popstjärnorna och förväntningarna på dem. Inom två månader har ytterligare två k-popstjärnor tagit sina liv. Året är 2012 när den solglasögonprydde artisten Psy med sin speciella dans och den perfekta sommarplågan ”Gangnam style” blir en global superstjärna. Hans låt får stor uppmärksamhet och hamnar på internationella topplistor. Över hela världen dansas hans koreografi, som kallats för den nya ”Macarena-dansen”. Psys superhit kommer 20 år efter det som beskrivs som musikstilen k-pops födelse. Då, 1992, ställer tre unga män i ett pojkband upp i en nationell livesänd talangtävling med en helt ny typ av musik. De sjunger på koreanska, men stilen är europeiskt poppig och de blandar in influenser från hiphop och lägger till perfekt synkroniserad dans. Juryn är inte nådig mot det nya greppet – och ger pojkbandet Seo Taeji and Boys tävlingens lägsta poäng för låten ”I know”. Tv-tittarna är dock av en annan åsikt än juryn och snart toppar låten hitlistorna i Sydkorea. – Det var inte en evolutionär process, det var mycket mer av en revolutionär process, berättar Bernie Cho som då arbetade för MTV för BBC om perioden när unga koreaner började välja inhemsk musik snarare än västerländsk pop. Även om Psy ibland ses som den som tog k-pop till de breda globala massorna är han lite av ett unikum inom musikstilen. Han framträder ensam, och ser inte ut som de andra mallade popstjärnorna vars stora grupper dominerar scenen. Tjejer eller killar, ofta i färgglada kläder, dansar perfekt koreograferat till trallvänliga låtar. Under de senaste åren har den koreanska musikindustrin fullkomligt exploderat globalt. De mest populära grupperna, som pojkgruppen BTS och BLACKPINK som består av fyra tjejer, har flera gånger slagit sig in på amerikanska topplistor och prisutdelningar. När tidskriften Vox ska sammanfatta vad det är som gör fenomenet så populärt skriver de att det framför allt handlar om tre saker: ”Extremt högkvalitativa uppträdanden (särskilt dansen), en extremt polerad estetik och en 'in house'-metod för studioproduktion som kan pumpa ut musikaliska hits på samma sätt som ett löpande band pumpar ut bilar.” K-popgrupperna säljer genom sin gullighet och lekfullhet. Men det är knappast lekfullhet som krävs av de lyckliga få ungdomar som till slut väljs ut för att ingå i någon av de koreanska skivbolagens grupper. Redan före uttagningarna krävs mångårig träning. Barn så unga som 10-12 år konkurrerar om platserna på skivbolagens speciella träningsskolor. ”Trainees” kallas de, och de tränar långa kvällar för att få till den perfekta dansstilen och sångrösten. Det är inte många som tar sig så långt att de alls blir utvalda att få en chans i en av de många grupper som debuterar varje år. Förutom att nöta dansrutiner och drillas i sång får de hugade ungdomarna även lära sig hur de ska bete sig i offentligheten om de når sitt mål. När det väl är dags för uttagning sätter skivbolagen ihop grupper utifrån särskilda kriterier: de ska passa ihop både vad gäller personlighet, utseende och röst. Koreansk-amerikanske Jay Park har berättat i en intervju om sin tid som trainee: – Det hjälpte mig på många sätt, men det dödade också min passion och kreativitet på många sätt. Det var lite som att bli programmerad. Sjung så här, gör så här. Man tappar sin individualitet, säger han i podcasten America. De unga popstjärnorna är hårt hållna av de bolag som tar hand om alltifrån träning och spelningar till marknadsföring och merchandise. Industrin har kritiserats för att använda slavliknande mångåriga kontrakt med sina artister, där klausuler som kontrollerar alltifrån dejtingliv till deras publika persona ingår. I september förra året fick de två popstjärnorna HyunA och E’Dawn sparken från sina skivbolag sedan de offentliggjort att de dejtade varandra. – När vi tar hand om artister ser vi ömsesidigt förtroende som vår största prioritet. Vi bestämde att det förtroendet har skadats på ett irreparabelt sätt, och därför kastar vi ut de två från vårt bolag, skrev skivbolaget Cube i ett uttalande om artisterna. Under den senaste månaden har branschens baksida kritiserats hårt. Det började med Sullis död, och bara sex veckor senare hittades ytterligare en ung superstjärna död i sitt hem. Den 24 november hittas 28-årige artisten Goo Hara död i sitt hem i Koreas huvudstad Seoul. Polisen meddelar att det rör sig om ett självmord. Hon var nära vän till Sulli, och efter vännens dödsfall gjorde hon en livesändning på Instagram om sina känslor. – Jag kommer att leva dubbelt så omsorgsfullt nu när du är borta. Kära fans, jag kommer att återhämta mig. Oroa er inte, säger hon med tårar rinnande nerför kinderna. När Goo Hara dör är det inte första gången hon blir omskriven på grund av sin psykiska ohälsa. I maj i år hittade Goo Haras manager henne medvetslös i hennes lägenhet. Strax innan hade hon skrivit ”Hejdå” på Instagram till sina följare. Hon togs till sjukhus, och några dagar senare skrev hon i sociala medier att hon återhämtat sig. – Jag återhämtar mig. Många saker sammanföll, och jag har lidit. Men jag kommer att stålsätta mig och arbeta för att visa er mitt hälsosamma jag, sade hon. Goo Hara var tidigare medlem i det populära K-popbandet Kara. Hon hade själv varit öppen med att hon drabbas av mycket hat. När hon dog hade hon också en pågående dispyt med en tidigare pojkvän som hon stämt, då han bland annat hotat att sprida intima bilder på henne. I flera inlägg har Goo Hara pratat om det hat som hon utsatts för som popstjärna. – Underhållare som jag har det inte lätt - våra privatliv övervakas mer än någon annans, och vi lider av en sådan smärta som vi inte ens kan diskutera med våra familjer och vänner. Snälla, fråga dig själv vilken typ av person du är innan du postar en hatisk kommentar online, sade Goo Hara i ett Instagramklipp som senare tagits bort, enligt New York Times. Många menar att det hatiska klimatet i sociala medier bidragit till dödsfallen, men andra lägger också skulden på skivbolagen och deras sätt att pressa sina artister. Psykologen Kwon Young-chan, som driver ett centrum för att förebygga självmord bland celebriteter i Seoul, säger till Korea Times att pressen att bli en ”elitunderhållare” ofta gör att unga k-popartister nedprioriterar sitt eget mående. Därför menar han att skivbolagen har ett ansvar att ta hand om sina artisters psykiska hälsa. – Det är extremt svårt att ta sig igenom psykiska problem på egen hand. Skivbolagen borde tänka igenom om deras nuvarande träningssystem är rätt. Jag tycker att bolagen ska börja hjälpa musiker att sätta de ”rätta” målen när de är unga. De förhoppningsfulla sångarna bör inte drivas av popularitet, kändisskap eller pengar, utan sikta mot att njuta av musik och uppträdanden så mycket de kan. Även andra är kritiska till att bolagen driver de unga talangerna så hårt. Lee Hark-joon, en sydkoreansk journalist, säger till New York Times att den hårda träningen gör att ungdomarna inte har möjlighet att skapa vanliga sociala relationer under tonåren. – Deras fall kan bli lika plötsliga och dramatiska som deras framgångar. Deras yrke är särskilt utsatt för psykologisk stress - de granskas i sociala medier dygnet runt, och fejknyheter om deras privatliv sprids snabbt, säger han. Sullis och Goo Haras dödsfall har lett till en diskussion kring psykisk ohälsa, och rigida riktlinjer kring hur koreanska kvinnor ”ska vara”. ”En toxisk mix av kvinnohat och tabun när det handlar om psykisk ohälsa”, skriver The Guardian om klimatet. Sulli har varit en av få k-popstjärnor som offentligt utmanat en norm där de förmodas vara gulliga och härliga. – Sulli passade inte i mallen. Hon höjde medvetet rösten och ville bli hörd, säger Yoonha Kim, en k-popkritiker, till BBC. Sulli har öppet berättat att hon är feminist, och lagt ut bilder på sig själv där hon berättar om sitt val att sluta använda bh. De till synes okontroversiella ställningstagandena har lett till att hon fått utstå mycket hat online - något hon varit öppen med. Men det är inte bara kvinnor som råkar illa ut på grund av de förväntningar som finns på k-popidolerna. På måndagen den 2 december skedde ytterligare ett uppmärksammat dödsfall. Då var det den manlige skådespelaren och k-popsångaren Cha In-ha som hittades död. 27-åringen var tidigare en av medlemmarna i gruppen Surprise U och hade nyligen påbörjat en skådespelarkarriär. Hans bolag skrev i ett uttalande att de uppmanar fans att inte sprida spekulationer kring hans död. Och även om de tre unga idolerna, som dog inom två månaders tid, nu har öppnat för en ny diskussion kring pressen, onlinehatet och den psykiska ohälsan, är det inte de första dödsfallen inom den tävlingsinriktade industrin. Redan år 2017 fick k-popindustrin anledning att rannsaka sig. Då hade Kim Jong-hyun från pojkbandet SHINee hittats medvetslös i sitt hem. Han dog senare på sjukhus. En vän till honom offentliggjorde ett meddelande från Jong-hyun där han skrev om den depression han drabbats av. ”Jag var så ensam. Att utföra ett avslut är svårt. Jag har levt tills nu på grund av hur svårt det är. Snälla säg att jag gjorde ett bra jobb” skrev han i meddelandet som avslutades med några ord till honom själv: ”Du jobbade hårt. Du har verkligen gått igenom mycket. Hejdå.” Redan då pekade man på problemet med psykisk ohälsa, och om stigmat kring det som gör att många inte söker hjälp när de mår dåligt. Sydkorea har en av de högsta självmordsfrekvenserna i världen och självmord är en av de största dödsorsakerna bland människor under fyrtio. – Skulden ligger hos det sydkoreanska samhället som helhet. Många människor med psykisk ohälsa vill inte ta medicin på grund av rädslan för att ses som svaga. Psykisk ohälsa borde behandlas precis som vi behandlar förkylningar. Det sydkoreanska samhället måste komma ikapp, säger Ryu Sang-ho, neurolog vid Haedongsjukhuset i Busan till The Guardian. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32959, "headline": "ASAP Rockys gratislöfte sprack – biljetter säljs i stället för en krona", "summary": "Den amerikanska rapartisten ASAP Rocky är tillbaka på svensk mark. På onsdagen träffade han elever på en grundskola i Husby. På Instagram erbjöd artisten alla från Sveriges förorter gratis inträde till kvällens konsert – men kort innan konsertens start kom beskedet att ett begränsat antal biljetter i stället säljs för en krona styck. Får man inte tag på en sådan biljett är arrangörens besked: ”Kom inte till arenan”.", "article": "Vid lunchtid lämnade rapparen ASAP Rocky sitt hotell på Östermalm, skriver Aftonbladet. Han åkte sedan till Fryshusets grundskola i Husby ungefär 20 minuter med bil norr om Stockholm. Skolans rektor Annika Wennman bekräftade vid 13.30-tiden för DN att ASAP Rocky var på plats och befann sig i en skolsal för att träffa elever. – Ja, det stämmer. Han är här, säger Annika Wennman till DN. I en intervju med TMZ förra månaden förklarade stjärnan att han under Sverigebesöket planerade att besöka ”no go-zoner, där alla invandrare bor”. På Instagram publicerade ASAP Rocky under dagen flera korta videoinlägg. Först tillsammans med eleverna på skolan och sa: ”Vi är i Sverige just nu”, och visar sedan klipp inifrån en musikstudio på skolan. Artisten meddelade senare att han hade ett tillkännagivande: ”Alla som bor i förorten i Sverige får gratis inträde till min konsert i kväll”, sa ASAP Rocky. Vidare sade han: ”Vem som helst från ’invandrarsamhället’, vad de kallar för ’invandrarsamhället’, de kommer in gratis.” Enligt uppgifter till DN var uttalandet inte förankrat sedan tidigare med arrangören. Vid 17-tiden hade ASAP Rocky dock tagit bort samtliga de Instagraminlägg där han gav löftet om gratis inträde. Han lade kort därpå ett nytt inlägg med en länk till ett nytt erbjudande. Där står att ett begränsat antal biljetter är tillgängliga för en krona styck med tillägget: ”Av säkerhetsskäl måste ALLA besökare till konserten ha en giltig biljett”. Det meddelas även: ”Lyckades man inte lägga vantarna på en av dessa biljetter – kom inte till arenan då dessa biljetter inte kommer att säljas på plats”. Anna Westberg, polisens presstalesperson i region Stockholm, uppger för DN att det sedan tidigare är bestämt att en polisresurs finns på plats vid kvällens konsert, precis som vid liknande evenemang. Westberg hade vid 15-tiden inga uppgifter om det faktum att ASAP Rocky erbjudit en stor mängd människor gratis inträde påverkar polisens insats, och hänvisar frågor till arrangören. Besöket på skolan i Husby orsakade stor uppståndelse. Många ungdomar kom springande med mobilen i händerna för att försöka fånga en bild av världsstjärnan. – Han hälsade på elever och besökte vår musikstudio som finns på skolan där vi lär ungdomar att producera musik. Han träffade ungdomarna, peppade dem att de skulle fortsätta med musiken. Ungefär så. Fryshuset jobbar ju med ungdomar i förorten, så jag misstänker att det var därför han kom till just oss, säger Nina Frödin, lärare på skolan, till DN. Har det här varit planerat länge? – Det är ingenting som våra elever visste om på förhand, så det blev en väldigt rolig överraskning för dem. Många har varit väldigt glada, säger Frödin. Rapparen stannade kvar på skolan i en timme. Under sin vistelse delade han ut biljetter till sin konsert. Därefter lämnade han skolan i en svart bil med tonade rutor. Enligt uppgifter till DN kommer han att lämna Sverige under torsdagsmorgonen. ASAP Rocky, vars riktiga namn är Rakim Mayers, tillbringade en månad i Kronobergshäktet i somras innan han dömdes till villkorlig dom för en misshandel efter ett bråk i Stockholm. Rapparen har även haft en önskan om att uppträda i ett svenskt häkte eller anstalt under sitt Sverigebesök. En formell ansökan skickades in i förra veckan, men fick avslag av Kriminalvården. – Vi har gjort en samlad bedömning och kommit fram till att nej, med de förutsättningar som krävs runt arrangemanget så kommer vi inte att hinna godkänna denna spelning redan till i nästa vecka, sade Vilhelm Grevik, sektionschef på Kriminalvården till DN då. DN söker arrangören till onsdagskvällens konsert, Live nation. Läs mer: ”Smart av ASAP Rocky att åka till Sverige” ASAP Rocky ger mjukiskläder till svenska intagna Väntas skriva ny musik om tiden på Kronobergshäktet Fallet ASAP Rocky – detta har hänt ", "article_category": "culture"}
{"id": 32960, "headline": "Olga Tokarczuk i Rinkeby: Det här var det bästa under hela Nobelvistelsen", "summary": "Olga Tokarczuk besökte under onsdagen Rinkeby bibliotek för att träffa skolelever. Nobelpristagaren i litteratur firades med luciatåg och dessutom överlämnades ett porträtt och ett häfte fyllt av elevernas texter till henne.", "article": "En långvarig tradition fortsätter. I över 30 år har skolelever i Rinkeby uppmärksammat Nobelpristagaren i litteratur. Under hösten har både elever från Knutbyskolan i Rinkeby och Enbacksskolan i Tensta läst, illustrerat och arbetat med Nobelpriset. Arbetet brukar traditionsenligt avslutas med ett firande under Nobelveckan där den prisbelönade författaren besöker evenemanget. I år har dock firandet präglats av en mängd turer. Den kontroversielle författaren och 2019 års Nobelpristagare i litteratur, Peter Handke, bjöds inte in för att träffa eleverna i Rinkeby. Detta eftersom ett besök från Handke skulle kunna leda till protester och demonstrationer. – Vi ville inte att det skulle bli några demonstrationer här. Barnen som är med i dag är mellan 10 och 15 år och det är för svårt för dem att svara på sådana frågor, säger författaren Gunilla Lundgren, grundare till Nobel i Rinkeby. Det var också länge oklart huruvida Olga Tokarczuk skulle dyka upp på firandet av Nobel i Rinkeby. Först kom beskedet att 2018 års Nobelpristagare i litteratur inte kunde närvara – vilket senare kom att ändras. På sin officiella Facebooksida uppgav författaren att det hela var ett missförstånd och att hon visst skulle besöka skoleleverna. – Olga ville hela tiden komma hit så vi är väldigt glada att hon kunde genomföra det, säger Gunilla Lindgren. Fler än 60 elever – från Knutbyskolans klass 4 A och 4B och Enbacksskolans klass 9 – har engagerats i årets arbete. De har tillsammans läst författarnas verk och arbetat med Nobelpriset under hela hösten. Eleverna har förutom att läsa delar ur Peter Handkes bok ”Barnberättelse” också läst texter ur Tokarczuks verk ”Björnens ögonblick” och ”Löparna”. Sabrin Meygag, som går i nionde klass på Enbacksskolan, är oerhört glad över Olga Tokarczuks besök. – Hon är en förebild för oss alla kvinnor. Jag tror verkligen på henne och det har varit väldigt intressant att jobba med Olgas böcker. – Det är också kul att en kvinna har vunnit. Hur har ni arbetat med Nobelpriset under hösten? – Vi har jobbat väldigt hårt med ett häfte där vi har med bilder på Alfred Nobel och hans projekt. Sedan har vi arbetat allmänt med Nobelpriset. Vi har också pratat om Olga, hennes bakgrund och vad hon skriver om. – Jag har skrivit en text i häftet om Olga, säger Sabrin Meygag, som senare också fick kliva upp på scenen tillsammans med sina skolkamrater. När Olga Tokarczuk kom in i lokalen ställde sig alla upp och pristagaren satte sig på första raden. Eleverna i skolklasserna talar tillsammans tjugo språk och de hälsade henne välkommen på bland annat svenska, engelska, arabiska, polska, somaliska, turkiska och rumänska. Snart släcktes rummet ned och Knutbyskolans årskurs tre vandrade in med ett luciatåg och sjöng för Nobelpristagaren. Därefter presenterade eleverna hur de har arbetat med Nobelpriset under hösten. Slutligen lämnades häftet och ett porträtt föreställande Olga Tokarczuk över till henne. Hon fick därefter själv säga några ord på scenen. – Jag är helt mållös. Det här är en fantastisk plats och jag kommer alltid att komma ihåg er, säger Nobelpristagaren samtidigt som hon tittar ner på tavlan som hon precis fått. – Den här ska jag hänga upp i mitt hus i Polen, säger Olga Tokarczuk. Anita Ali Asgar och Daryan Koyikoyan från Enbacksskolan var programledare under firandet. DN pratar med två glada ungdomar efter ceremonins avslut. Anita Ali Asgar hade tillsammans med en klasskompis också målat det porträtt som Olga Tokarczuk fick i present. Hur kändes det när Olga berättade att hon skulle hänga upp tavlan i sitt hus? – Det var nästan för mycket att höra. Det var väldigt stort och rörande för mig, säger Ali Asgar, 14 år. Vad säger ni om att en Nobelpristagare i litteratur besöker Rinkeby bibliotek? – Det är otroligt speciellt att en Nobelpristagare kommer till en liten förort mitt i Stockholm. Jag har inspirerats för hela mitt liv. Hon är en så fantastisk människa och det känns magiskt att få träffa henne. Jag tror inte att det här bara inspirerar mig, utan det inspirerar alla här i dag, säger Anita Ali Asgar. – Vi visste inte hur Olga skulle vara, men nu har vi fått träffa en Nobelpristagare och har fått se vilken fin person hon egentligen är, fyller Daryan Koyikoyan i. Efter presentationen fick eleverna möjlighet att sätta sig vid ett bord för att prata med Nobelpristagaren. Hon passade också på att smaka lite av bakverket baklava som har sitt ursprung i Mellanöstern. Innan Olga Tokarczuk var tvungen att lämna biblioteket så hade hon ett sista budskap att förmedla till barnen. – Det här var det bästa under hela Nobelvistelsen. Nobel i Rinkeby 2019 är det trettioförsta året för Nobel i Rinkeby. I år är det två skolor som deltar i arbetet med Nobelpriset: Knutbyskolan i Rinkeby och Enbacksskolan i Tensta. Pristagaren i litteratur bjuds varje år in för att i samband med prisutdelningen besöka Rinkeby. Ofta tackar Nobelpristagaren, eller någon släkting, ja till inbjudan. I de fall som ingen kan komma brukar en fysik eller kemipristagare bjudas in. Bland annat har Svetlana Aleksijevitj, Kazuo Ishiguro, Tomas Tranströmer och Mario Vargas Llosa tidigare deltagit i firandet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32965, "headline": "Det här googlade vi mest på under 2019", "summary": "Branden i Notre-Dame, Asap Rocky och tv-dokumentären om Josefin Nilsson hör till det svenskarna sökt mest efter på nätet i år. Det visar Googles årliga trendsammanställning.", "article": "Sportevenemang och kommunikationsteknik är alltid vanliga termer bland det svenskarna söker efter på nätet, och 2019 är inget undantag. I år har vi bland annat sökt mycket efter ”hockey-VM” och ”Iphone 11”, visar nätjätten Googles årliga sammanställning över vilka trender som varit hetast på sökmotorn. Diverse nyhetshändelser klättrar också högt i statistiken. I år handlar det till exempel om branden i Notre-Dame i Paris, EU-valet, Asap Rocky och Greta Thunberg. Google delar upp sökorden och fraserna i olika kategorier. Den mest trendande sökningen sett över alla kategorier har varit på tv-dokumentären om sångerskan Josefin Nilsson, Älska mig för den jag är, som nyligen fälldes av Granskningsnämnden. Sångerskan figurerar också i toppen av kategorin vanligaste ”hur”-sökningar, nämligen ”hur dog Josefin Nilsson”. Mat och dryck-listan toppas av Aperol Spritz. Bland bortgångna personer är det mest sökta namnet Svenska Akademiens tidigare ständiga sekreterare Sara Danius. Förra året trendade bland annat fotbolls-VM och Aviciis död, och de vanligaste ”hur”-frågorna var ”hur röstar man” och ”hur får man tillbaka gamla Snapchat”. 2017 sökte vi bland annat på på ”hur gör man slime” och ”varför firar vi påsk”. De tre mest trendande sökorden det året var fidget spinner, Skam och Martin Timell. De tre mest sökta personerna var förutom sagde Timell Lotta Bromé och Fredrik Virtanen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32972, "headline": "Artisten Marie Fredriksson är död", "summary": "Den folkkära artisten Marie Fredriksson är död. Hon blev känd världen över som sångerska i duon Roxette och har också en lång, framgångsrik solokarriär bakom sig. Hon blev 61 år.", "article": "”Det är med stor sorg vi måste meddela att en av våra största och mest älskade artister är borta. Marie Fredriksson avled på morgonen den 9 december i sviterna av sin tidigare sjukdom”‚ skriver Fredrikssons management i ett pressmeddelande. Vännen och artistkollegan i Roxette, Per Gessle, säger i ett uttalande efter beskedet att Marie Fredriksson gått bort: ”Du var en helt unik musikant, en sångerska på en nivå vi knappast kommer att få uppleva igen. Du målade mina svartvita sånger med de vackraste färger. Du var en helt underbar vän i över fyrtio år.” Helena von Zweigbergk är journalist och skrev tillsammans med Fredriksson biografin ”Kärleken till livet” som gavs ut 2015. – Hon är en enastående kämpe. Hon är en sådan där människa som man känner med åren blev vis. På vilket sätt? – Hon valde, väldigt medvetet, ett stillsamt liv de sista åren och blev bra på att uppmärksamma småsaker i vardagen. Hennes sätt smittade av sig. Hon fick en att dra ner på andetagen och hitta en sorts koncentration i ögonblicket. De samtal vi hade fick ofta en förtätad stämning. Sen kunde hon skratta också förstås, hon hade en fantastisk humor, men just det här allvarsamma var speciellt, som också märktes i sättet hon sjöng. Budskapet hon hade handlade mycket om tröst. Hon var så bra på att trösta, även de gånger när man kände att den som skulle behöva tröstas mest av alla var hon. Hur mådde hon sista tiden? – Hon hade det kämpigt, men höll humöret uppe på ett beundransvärt sätt. När andra människor bara skulle ha lagt sig ner och gett upp, då stod hon pall på ett sätt som jag faktiskt aldrig har sett förut. Hon gnällde aldrig. Hon kunde vara akut ledsen för saker, men så torkade hon alltid tårarna snabbt och sa: det blir bättre, det blir bra. Gun-Marie Bolyos, mer känd som Marie Fredriksson, föddes 1958 i skånska Össjö men växte mestadels upp i Östra Ljungby. Hon är känd för sin långa musikkarriär, både som soloartist och medlem i Roxette, ett av den svenska pophistoriens mest framgångsrika band. Hon berättar i självbiografin ”Kärleken till livet” (2015) om när hon själv förstod att hennes röst var speciell: ”Jag vet bara att jag kunde sjunga så högt och starkt. Att jag kunde ta i. Tina och jag sjöng i barnkören varje söndag, och då kände jag verkligen hur rösten bar. Ganska tidigt märkte jag också att jag berörde människor när jag sjöng. Att något väcktes i dem”. Under uppväxten hade familjen både ekonomiska och sociala bekymmer, men Marie Fredriksson har beskrivit hemmet som fyllt av kärlek och musik. Hon fick tidigt ett piano och sjöng ofta tillsammans med sina systrar. Redan i unga år uppmärksammade många hennes sångbegåvning och utstrålning på scenen. Steget mot en fullfjädrad musikkarriär fortsatte på Fridhems folkhögskola där hon i mitten av 70-talet genom dispens fick en utbildningsplats, trots att hon egentligen var året för ung. Hon flyttade senare till Halmstad där hon var med och bildade banden Strul och Mamas barn. Hennes stora genombrott kom i mitten av 80-talet då hon släppte två soloskivor, där bland annat hitlåten ”Ännu doftar kärlek” fanns med. 1986 bildade hon och vännen Per Gessle popduon Roxette. Bandet fick sitt internationella genombrott med andra skivan ”Look sharp” och låtar som ”The look”, ”Listen to your heart” och ”It must have been love”. Under de följande decennierna följde en intensiv musikkarriär. Marie Fredriksson varvade soloskivor med världsturnéer och nya album med Roxette. Marie Fredriksson gav ut totalt åtta studioalbum och flera av Roxettes låtar toppade internationella listor. I februari 1995 blev Roxette det första rockbandet från väst på nio år som fick spela i Kina. – Jag grät redan på scen, jag lipade hela tiden. Ibland så mycket att det var svårt att sjunga. Men jag är ju bara så stolt över att vi från lilla Sverige blev insläppta först av alla i Peking. Tänk att vi fick öppna på dörren och ge folk lite frisk luft, sade Marie Fredriksson i en intervju med Aftonbladet efter spelningen. Marie Fredriksson drabbades år 2002 av en hjärntumör. Hon var efter insjuknandet i perioder borta från rampljuset, men hennes kreativitet sinade inte. Hon debuterade som konstnär med djupt personliga kolteckningar och musiken, med både nya album och konserter, fick efter att hon friskförklarats åter en allt större plats. Hon kom tillbaka till scenerna och framträdde på både kronprinsessan Victorias och prinsessan Madeleines bröllop, år 2010 respektive 2013. Marie Fredrikssons studioalbum ”Nu” släpptes 2013. Hon intervjuades då i DN och sade att hon ville skriva mer musik. – Jag är så tacksam för att jag får uppleva det igen, att få sjunga i Sydamerika och Australien har varit helt magiskt. Det har gått så fantastiskt bra trots alla år som gått, det trodde man ju inte. Jag njuter verkligen av dagen. Man ser på livet på ett helt annat sätt efter att ha gått igenom det jag har, sa Marie Fredriksson. Under 2016 var planen att Roxette skulle ge sig ut på den tredje delen av en pågående världsturné, men kort före starten kom beskedet att läkarna avrått Marie Fredriksson från att spela på grund av hennes hälsa. I ett uttalande sade hon: ”Det har varit 30 fantastiska år! Jag känner bara lycka och glädje när jag ser tillbaka på alla spelningar runtom i världen under denna långa tid. Jag är särskilt stolt och tacksam över att ha kommit tillbaka efter min sjukdom 2009 och spelat oss ytterligare några varv runt jorden! Nu är turnerandet över för min del och jag tackar vår fantastiska publik som varit med på hela resan.” Efter beskedet att hon slutat turnera blev de offentliga framträdandena färre, men hon fortsatte jobba med ny musik och på hennes 59-årsdag gavs singeln ”Alone again” ut. Hon förklarade i ett uttalande att låten var inspirerad av den jazzmusik hon lyssnade på när hon var ung. – Detta är något som jag längtat efter en lång tid, och det känns rätt att göra det nu. Jazzen och bluesen har alltid betytt mycket för mig, och jag älskar denna låten, sa Marie Fredriksson i ett uttalande. Året därpå fyllde hon 60 år och skickade då en offentlig hälsning till sin publik: – Genom åren har jag firat rejält: födelsedagar, listplaceringar och platinaskivor och det har varit fantastiskt! Jag har också haft fester, releasepartyn och kalas i mängder, sa Marie Fredriksson. – När jag nu har glädjen att fylla 60 år passar jag på att göra det i lugnt läge med enbart min närmsta, kära familj och ser mycket fram emot det. Och jag är extra glad att få fira i solsken! Marie Fredriksson blev 61 år och sörjs närmast av maken Mikael Bolyos och deras två barn, Josefin och Oscar. Read this article in English: Roxette's Marie Fredriksson dead at 61 Läs mer: Per Gessle: Tack Marie, tack för ALLT Marie Fredriksson om kärleken till livet Ulf Lundell: Hennes röst är kvar Marie Fredriksson – ett musikaliskt liv ", "article_category": "culture"}
{"id": 32983, "headline": "Cissi Wallin döms för grovt förtal", "summary": "Cissi Wallin döms för grovt förtal av journalisten Fredrik Virtanen med påföljden villkorlig dom och dagsböter, meddelar Stockholms tingsrätt. Hon döms även att betala 90.000 kronor i skadestånd – men ska nu överklaga domen. ”Aftonbladet borde återanställa mig”, skriver Fredrik Virtanen i en kommentar.", "article": "Cissi Wallin åtalades för sex inlägg hon publicerat på Instagram och Facebook mellan oktober 2017 och augusti 2018. I inläggen pekade hon ut Fredrik Virtanen som en våldtäktsman och sexualbrottsling. Åklagaren Daniel Suneson menade under rättegången att anklagelsen fått enorm spridning och orsakat Fredrik Virtanen stor skada. Tingsrätten ger i domen åklagarsidan rätt i att anklagelserna varit allvarliga och anser det vara bevisat att de nått tiotusentals personer. I domen har man tagit hänsyn till att Virtanen var en offentlig person som opinionsbildare på en rikstäckande tidning, men betonar att hans ställning inte varit lika stark som till exempel en politiker. I en kommentar på sin hemsida skriver Fredrik Virtanen att han är glad över domslutet. Samtidigt konstaterar han att ”det är billigt i Sverige att förstöra en annan människas liv”: ”Villkorlig fängelsedom och 100 dagsböter om 50 kronor samt 90 000 kronor i skadestånd. Ett straff som inte känns alls för en mångmiljonär”, skriver Fredrik Virtanen. Han är också kritisk mot Facebook och Instagram, som fortsätter att distribuera anklagelserna, och mot de svenska medier som återgav Cissi Wallins anklagelser om våldtäkt för två år sedan: ”Jag vet att de svenska medierna som publicerade lögnerna hösten 2017 skäms. De borde säga högt att de skäms. De borde be om ursäkt. De borde häva straffet jag fått för att bli förtalad: yrkesförbud. Aftonbladet borde återanställa mig.” Cissi Wallin säger sig inte vara förvånad över domen. – Men den är ganska talande för sakernas tillstånd. Jag ska betala 90.000 kronor för att ha berättat om en våldtäkt. Det är stötande och känns som en bekräftelse på vad metoo har blivit i Sverige. Vi har till skillnad från andra länder hakat upp oss på att inga namn får nämnas, att inga konsekvenser får ske, utan vi ska bara prata om strukturella problem. Ungefär som att förövarna inte finns. Fokusförskjutningen är enorm, säger Cissi Wallin till DN. Vilka konsekvenser tror du att domen får för metoo? – Det blir en nedkylningseffekt. Det är en tydlig signal att så få förövare döms. I dag såg vi också att Granskningsnämnden fällde SVT för Josefin Nilsson-dokumentären, som inte ens nämner den dömde förövarens namn. Man får inte ens berätta hennes historia, för att det anses vara kränkande mot den här mannen. Motståndet blir väldigt hårt när stora värden står på spel och det här vad som händer just nu: det här är den kränkte mannens sista dödsryckningar, säger Cissi Wallin. Chefsrådman Malou Lindblom var rättens ordförande i målet. Om det förhållandevis höga skadeståndet, som är uppdelat i 80.000 kronor för kränkningsersättning, och 10.000 för sveda och värk, säger hon: – Vi har funnit att det har varit väldigt klandervärda uppgifter som har lämnats, och under en längre period. Det finns en risk att mottagarna för uppgifterna fäster tilltro till det. Under huvudförhandlingen talades det om huruvida namngivning ska betraktas som en del av metoorörelsen, hur resonerade ni kring det? – Vi har lyssnat på båda parter samt det vittne man åberopade, sedan gör vi bedömningen att man inte kan säga att det var försvarligt bara för att det skedde under metoorörelsen. Villkorlig dom Villkorlig dom är en påföljd i stället för fängelse som innebär att den dömde får en prövotid på två år. Då ska den dömde sköta sig, fast det kontrolleras inte av någon övervakare. Om den dömde begår nya brott under prövotiden brukar tingsrätten upphäva den villkorliga domen och det blir fängelse i stället. Villkorlig dom kan förenas med dagsböter och samhällstjänst. Källa: TT. Cissi Wallin har i tidigare intervjuer sagt att hon skulle överklaga en fällande dom. Och på måndagen bekräftar hennes försvarsadvokat Percy Bratt för DN att man kommer att överklaga. Percy Bratt menar att det finns flera brister i domen. Han har invändningar mot rättens bedömning kring försvarligheten att lämna uppgifterna, samt det ställningstagande man gjort kring Virtanens roll i offentligheten. – Den intresseavvägning som domen vilar på kan i förlängningen underminera metoorörelsen och hela det viktiga samhälls- och yttrandefrihetsintresse som den innefattar, säger Percy Bratt. Han beskriver skadeståndet på 90.000 som ”omotiverat högt”. Han argumenterar även för att det inte går att dra direkta orsakssamband mellan Cissi Wallins inlägg och det psykiska lidande som Fredrik Virtanen menar att han fått utså. – Mycket av medieexponeringen var beroende av publiceringsbeslut i massmedier och hur det påverkat bör inte prövas inom ramen för det här målet, säger Percy Bratt. Juristen Ängla Eklund är ordförande för Institutet för juridik och internet och har följt målet. Hon tycker att domen var väntad, utifrån tidigare domar i samband med uttalanden kopplade till metoo. Dock var skadeståndet på 90.000 kronor oväntat högt, säger hon. – Det ligger högre än i andra mål men är också det mål där vi sett den mest omfattande spridningen, och kanske de mest långtgående skadorna och effekterna för personen som påståendena spritts om. En del talar om att domen kommer få följdverkningar för metoo, vad tror du om det? – Det jag är rädd för är att man kommer använda domen för att sprida information om att staten belägger kvinnor med munkavle och att de inte får berätta sina berättelser. Man måste skilja på den prövning som görs i samband med sexualmål och den som görs i samband med förtalsmål, säger Ängla Eklund och fortsätter: – Sakfrågan måste prövas av domstol, och man har alltid rätt som människa att berätta sin berättelse för den närmsta kretsen, terapeuter eller rättsväsende, men inte att sprida till en större krets. Du har rätt till din egen sanning men inte att sprida den till vem som helst, säger Eklund. Under rättegången i Stockholms tingsrätt, som avslutades för två veckor sedan, medgav Cissi Wallin att hon publicerat inläggen men nekade till brott. Hon menar att uppgifterna som hon spridit varit sanna och att det varit försvarligt att lämna dem. I tingsrätten hävdade hon att inläggen ska ses i ljuset av metoorörelsen och att hon ”brutit en tystnadskultur”. Våldtäktsanklagelsen hon riktat mot Fredrik Virtanen har tidigare utretts av polis men förundersökningen lades ned i brist på bevis. Han har hela tiden nekat till anklagelsen.  Flera förtalsfall efter inlägg i sociala medier En kvinna i 40-årsåldern dömdes förra året i Södertörns tingsrätt för förtal, på grund av ett Facebookinlägg hon skrev hösten 2017. I inlägget namngav hon en man och anklagade honom för våldtäkt. Påföljden blev dagsböter, samt att kvinnan skulle betala 10.000 kronor i skadestånd till mannen. Rätten menade att det inte fanns omständigheter som skulle kunna utgöra en rimlig grund för att publicera uppgifterna. I somras dömdes en kvinna i Nacka tingsrätt för grovt förtal efter inlägg hon skrivit i stängda Facebookgrupper hösten 2017. I inläggen anklagade hon en manlig regissör för våldtäkt. Kvinnan dömdes till villkorlig dom och dagsböter, samt att betala ett skadestånd på 60.000 kronor till den målsägande mannen. Domen har överklagats till hovrätten. I oktober 2019 åtalades en kvinna för grovt förtal efter att under metoohösten 2017 i sociala medier ha anklagat en svensk komiker för sexuella övergrepp. Enligt stämningsansökan har kvinnan skrivit om händelsen på Facebook. Åklagaren bedömer brottet som grovt eftersom uppgifterna avsett grov brottslighet, fått stor spridning samt lett till stor skada för komikern. Tidpunkt för huvudförhandling är ännu oklart. Läs mer Fredrik Virtanen i tingsrätten: ”Jag bara ser hatet välla mot mig” Cissi Wallin i tingsrätten: ”Jag har brutit en tystnadskultur” ", "article_category": "culture"}
{"id": 32987, "headline": "Malou von Sivers om kritiserad hiphopintervju: ”Blev obalans”", "summary": "Programledaren Malou von Sivers har fått motta kritik efter en intervju med rapparen Greekazo, där samtalet kom att handla om droger och våld snarare än om 18-åringens musik. – Jag håller med om att det blev obalans, säger Malou von Sivers till Aftonbladet.", "article": "Under fredagen gästade Stockholmsrapparen Greekazo tv-programmet ”Malou efter tio” i samband med ett nytt singelsläpp. Den 18-årige rapparen trodde att intervjun skulle handla om musik, men i stället blev han pressad på frågor om sina låttexter som berör droger och gängkriminalitet. Programledarna Malou von Sivers och Anders Öfvergård uppmanade bland annat rapparen att tänka på att han är en förebild för unga, och föreslog att han skulle skriva positiva texter i stället. ”Jag kom dit för att prata om min musik och blev indragen i en debatt som handlade om narkotika och våld [...] Tyvärr är fördomarna mot oss något vi möter hela tiden, folk blir ofta upprörda när vi pratar om problemen som finns i förorterna i dag. Denna intervju var bara ett bevis på detta”, skriver Greekazo i ett sms till DN. Inslaget har väckt stark kritik, bland annat av Expressens Alex Schulman och Aftonbladets Frans Strandberg. Andra har dragit paralleller till när den unga rapparen Einár nyligen gästade samma program. Kritikerna menar att han inte blev bemött på samma sätt. Till Aftonbladet medger Malou von Sivers att det blev ”obalans” i samtalet: – Programmet bjuder in till samtal och olika perspektiv och i det här fallet håller jag med om att det blev obalans och att Greekazo kunde fått större utrymme att prata om sin musik. Jag hoppas han vill komma tillbaka och prata mer om det en annan gång. ", "article_category": "culture"}
{"id": 32988, "headline": "”Taberg” – en gruvlig dikt i tre dimensioner", "summary": "Adam Westman tar i nya diktboken ”Taberg” avstamp i underjorden. Det är en diktsamling som befinner sig i rörelse. Aase Berg har följt den komplicerade färden.", "article": "Lyrik Adam Westman ”Taberg” Nirstedt, 72 sidor  En bruksort, en gruva, ett typiskt svenskt landskap, fyra bröder. Och senare: en ung vuxen som ser tillbaka på sin barndom. Innehållet i Adam Westmans diktsamling är lätt att greppa. Om det är en debutdiktsamling eller inte får vara osagt, eftersom Westman tidigare har publicerat en chapbook, det vill säga ett enklare producerat poesihäfte. Hur som helst skulle ”Taberg” lika gärna ha kunnat vara skriven av en betydligt mer erfaren poet – hantverket är så komplext att poesin närmast känns tredimensionell. Det kan låta flummigt, men är mycket enkelt. Skicklig poesi stannar aldrig vid orden som står på sidan (om den inte är strikt språkmaterialistisk, för då är ordkonkretionen själva poängen). I suggestiv poesi är det som förmedlas inte bokstavligt, avsikten är inte att läsaren ska ”förstå”. Snarare framkallar orden musik i kombination med (rörlig) bild, ett slags synestesi mellan sinnesintryck, mellan rytmen och det visuella. Riktigt bra poesi tar sig rakt in i läsarens kropp på samma sätt som en dröm eller hallucination kan kännas verklig (och kanske, på sitt sätt, faktiskt är verklig). Westman tar avstamp från ett brutalt fundament: gruvan. Inledningssviten börjar i underjorden, i gruvans hårdhet. Ortnamnet Taberg kan förstås också betyda Ta berg. Någon bryter alltså malm ur platsens ryggrad. Eller, ur familjens ryggrad. Även om gruvan i Jönköpingstrakten inte är aktiv i dag, så har den satt sina spår i människors psyken, och i Westmans poesi dröjer sig det förflutna kvar i nutiden och framtiden. Vid sidan om berget breder kalhygget och åkermarken ut sig, landskapet är utsatt och instabilt men också fullt av möjligheter: ”fönster / mellan / rött/ virvlar/ åkern/ öppen”. I sviten ”Brödraskara” befolkas landskapet av barn, även om den förmedlande berättarrösten inte ger sig tillkänna som subjekt förrän längre in i diktsamlingen. Det dröjer innan ordet ”jag” används, kanske för att jaget först ingår i familjekonstellationen och alltså betraktas utifrån av någon annan, alternativt av sig själv som vuxen. Barnen rör sig i barnmiljöer ur ett barnperspektiv som gestaltas pricksäkert fåordigt: ”drömmar av sommar i rododendrons feta blad” – en ensam strof på en sida väcker minnen hos läsaren av äventyrslekar i undervegetation. Men det paradisiska tillståndet får inte vara orört, det perforeras av hotande hugg och sprickor av meningsförlust: ”ett berg / skiljer sig / att existera / är inget/ om du är inget” Det börjar alltså knaka i fundamentet. Även svajigheten mellan subjekten väcker oro. Det finns en mellanbror, en storebror, en tvillingbror (eller rimligen två – bröderna uppges vara ”kanske fyra eller fler”) – men var är lillebror, är tvillingbröderna yngst? Och finns det inga föräldrar? Det är svårt att fästa blicken. Rösten har ett logikproblem, vet inte var den hör hemma i brödraskaran: ”vi lärde oss / mat lärde oss / fötter/ att vandra / säga/ jag är bara / en drömmare / du är bara / en dröm”. Att läsa ”Taberg” är alltså att följa en rörelse gestaltad genom bilder. Färdriktningen är komplicerad, slingrig och ibland liknar den kräftgång. En rak linje är inte möjlig, kronologin måste hela tiden skäras sönder och forceras. Det är alltså ingen traditionell ”utvecklingskurva” som skisseras, ingen tydlig livsbana från barn till vuxen. Wessman skriver om ”de migrerande himlarna” och skapar en liknande perspektivförskjutning som den man kan se genom ett tågfönster, när landskapet sugs bakåt och det inte är tåget utan omvärlden som rör sig. I sista sviten, ”En dag vokaler”, är jaget vuxet och konsumerar kaffe och cigg och befinner sig i ett ”strobliknande tillstånd” där ”bläcksvarta gnistor” uppstår ”i dagens ljus”. Platsen lever kvar i jaget, men det är också en plats man måste bryta sig loss från – ”när det kommer tillbaka kommer det i en loop”, skriver Westman i slutdikten. Och jag tänker att det är ett sällsynt tillstånd han har lyckats sätta ord på: livet som en tredimensionell loop. Läs fler litteraturrecensioner av Aase Berg och fler bokrecensioner från DN:s kritiker. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33001, "headline": "The Who är rent förbluffande igenkännliga på nya ”Who”", "summary": "På The Whos första nya album på tretton år är Pete Townshend fenomenal på att bygga nytt av kända beståndsdelar och Roger Daltrey tycks inte ha tappat ett gram av sin röst.", "article": "Den stora överraskningen är ”She rocked my world”, sist på standardutgåvan av nya albumet ”Who”. En tassande jazzig ballad med flamencoackord, där Roger Daltrey sjunger i samtalston till impressionistiskt piano. Annars är The Whos första album på tretton år en rent förbluffande igenkännlig historia, med majestätiska gitarrackord och en av världens mest muskulösa rockröster. Och massor av annat som täcker upp och fyller ut – stråkar, körer, orgelklanger från 70-talet – så att soundet drar åt det tjocka och trögrörliga även när låtarna egentligen är lätta och poppiga i anslaget. Samtidigt är Pete Townshend ofta fenomenal på att bygga nytt av kända beståndsdelar och Roger Daltrey tycks inte ha tappat ett enda gram av sin röst. Och här finns en nerv som har med själva ambitionsnivån att göra, som om de faktiskt tycker sig ha något att bevisa. Bästa spår: ”All this music must fade”  Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Leonard Cohens kvarlämnade fragment räckte överraskande långt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33009, "headline": "Ändrade besked: Nu kommer Olga Tokarczuk till Rinkebybarnen", "summary": "Beskedet att författaren Olga Tokarczuk inte kommer till skolbarnen i Rinkeby är ändrat. På sin officiella Facebooksida säger Nobelpristagaren att det var ett missförstånd. – Hon är jätteledsen över detta, säger översättaren Jan Henrik Swahn.", "article": "Tidigare i veckan kom beskedet att Olga Tokarczuk inte skulle närvara vid det traditionsenliga besöket i Rinkeby. Organisationen Nobel i Rinkeby uppgav att detta kunde vara slutet på deras mångåriga projekt. Nobelmuseets kommunikationschef, Rebecka Oxelström, skrev i ett mejl till DN: ”Pristagarna får otroligt många inbjudningar under Nobelveckan och de bestämmer själva vad de vill tacka ja till. Olga Tokarczuk har tackat nej till alla skolbesök.” På sin officiella Facebooksida ger dock författaren en annan bild då hon får höra uppgifterna. ”Det var ett missförstånd, vi har redan kommit överens om att besöka Rinkeby”, skriver författaren. Jan Henrik Swahn, som har översatt Tokarczuks böcker till svenska, bekräftar att hon kommer att besöka Rinkeby. – Hon har inte förstått vad det har rört sig om. När jag förklarade vad Rinkeby var så blev hon förtvivlad och sade ”det är ju självklart att vi ska vara där”. Ordningen är återställd nu. Det absurda var att att det gick ut hon inte skulle dit, säger Swahn. Även Gunilla Lundgren, grundare till Nobel i Rinkeby, säger att de är mycket glada att Nobelpristagaren ska besöka Rinkeby. – Vi är jätteglada, vi fick reda på alldeles nyss att hon ska komma den 11 december. Lundgren kan dock inte ge något svar på varför det tidigare sagts att Tokarczuk skulle ha ställt in sin närvaro. På plats kommer Tokarczuk att få dikter som eleverna i Rinkeby skrivit till henne. – Hon kommer även få ett jättevackert porträtt de har gjort till henne och ett häfte med deras texter. Det kommer även finnas sidor med till Peter Handke, det är ju ett Nobelhäfte. Men vi är jättetacksamma att hon kommer, för nu hålls traditionen vid liv, säger Gunilla Lundgren. Till DN skriver Annika Pontikis, kommunikationschef på Nobelstiftelsen, att det var författaren själv som inte ville närvara. – Olga Tokarczuk tackade först nej till besöket i Rinkeby men har ändrat sig. Alla möten mellan Nobelpristagare och skolelever under Nobelveckan brukar vara väldigt uppskattade och vi är därför glada att besöket nu blir av, skriver Pontikis. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33011, "headline": "Peter Englund bojkottar Nobelveckan i protest mot Peter Handke", "summary": "I öppen protest mot att Peter Handke får Nobelpriset i litteratur väljer Peter Englund att inte delta i årets Nobelvecka. – Att fira Peter Handkes Nobelpris vore grovt hyckleri från min sida, uppger Peter Englund för DN.", "article": "Peter Englund kommer inte att delta i några festligheter eller ceremonier i samband med att Nobelprisen i litteratur delas ut nästa vecka. På deltagarlistan för Nobelceremomin den 10 december i Konserthuset finns akademiledamoten på stol nummer 10 inte med. – Jag kommer inte att delta i årets Nobelvecka. Att fira Peter Handkes Nobelpris vore grovt hyckleri från min sida. Det är allt jag har att säga för tillfället, skriver Peter Englund i ett mejl till DN. DN har sökt Mats Malm, Akademiens ständige sekreterare, som inte vill ställa upp på en intervju. – Peter är tydlig nog, jag har inget att lägga till det, skriver Mats Malm i ett mejl. Horace Engdahl, som har uttalat sitt stöd för valet av Peter Handke, kommenterar Peter Englunds beslut i ett mejl till DN. – Var och en har sin frihet, skriver Horace Engdahl. Peter Englund är den enda akademiledamoten med förstahandserfarenhet av Bosnien. När Balkankrigen rasade på 1990-talet rapporterade han på plats i artiklar för Expressen och Dagens Nyheter. I debatten kring bombningen av Serbien var han en tydlig röst mot serbisk nationalism och Slobodan Milosevics etniska rensning. Peter Englund var en av de ledamöter som våren 2018 lämnade arbetet i Akademien, i protest mot hanteringen av kopplingarna till kulturprofilen Jean Claude Arnault. Englund begärde dock aldrig permanent utträde, utan återupptog sitt arbete i januari 2019. Beskedet från Peter Englund kom bara ett par timmar innan en presskonferens med årets Nobelpristagare i litteratur inleddes i Börshuset. I ett inlägg på Instagram tillägger Peter Englund att hans frånvaro under Nobelveckan ”ej kommer som någon överraskning för mina kamrater i Akademien”. Han skriver även att han ska delta i Akademiens högtidssammankomst den 20 december. I förra veckan meddelade två av de externa sakkunniga i Nobelkommittén, Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, att de avslutar sina uppdrag i förtid. Sundström hänvisade då delvis till valet av Handke: ”Valet av 2019 års pristagare har inte bara inneburit val av ett författarskap utan även, inom och utom Akademien, tolkats som ett ställningstagande för synen på litteratur som något som står över ”politiken”. Den ideologin är inte min”‚ skrev Gun-Britt Sundström i DN. Motståndet mot Peter Handke har varit utbrett sedan han tillkännagavs som Nobelpristagare. Kritiken har gällt författarens hållning i konflikterna på Balkan, bland annat på grund flera motsägelsefulla uttalanden om folkmordet i Srebrenica. På tisdagen, då prisutdelningen och banketten äger rum, väntas protester på flera platser i centrala Stockholm. Tidigare har manifestationer ägt rum utanför Sveriges ambassad i Sarajevo, och kungaparet har mottagit krav om att de bör ingripa för att stoppa utdelningen av priset. Författaren har flera gånger om tillbakavisat anklagelser som riktats mot honom, och Svenska Akademien har försvarat sitt val av pristagare: ”Det är uppenbart att vi förstår Peter Handkes litterära verk på väldigt olika sätt”, skrev Nobelkommitténs ordförande Anders Olsson i ett brev till en av de organisationer som protesterat mot valet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33012, "headline": "”Vår tid är nu”-skådespelaren vill hålla armlängds avstånd till kulturen", "summary": "”Vår tid är nu” är över för Mattias Nordkvist. Skådespelaren som blivit ”Gustaf” med den svenska tv-publiken är fri att själv välja riktning i karriären. Under hösten har han serverat lunchgäster på en restaurang i Göteborg och nu tar han emot Sten A Olssons kulturstipendium. – Jag älskar mitt yrke, men har ett oerhört stort behov av att putta bort det, säger Mattias Nordkvist.", "article": "Mattias Nordkvist sökte aldrig till scenskolan i Stockholm. Då, för 15 år sedan, ville han hålla sig på tryggt avstånd från kultureliten. Hindra sig själv från att sugas in i en liten värld där allt kretsade kring teatern. – Jag vet att jag hade sprungit benen av mig på gratisfester och röda mattor. Smörat för regissörer. I Malmö fanns det inte så många att smöra för, säger han. Teaterhögskolan i Malmö tog emot honom och självbevarelsedriften finns kvar. Två år efter premiären av SVT:s storsatsning ”Vår tid är nu” började Mattias Nordkvist jobba halvtid på restaurangen ”Dubbel dubbel” i hemstaden Göteborg. – Jag älskar mitt yrke, men har ett oerhört stort behov av att putta bort det. Det är viktigt för mig att ha en fot i någon slags ”riktig” värld, säger han och formar fingrarna till citationstecken. Under fredagskvällen ska Mattias Nordkvist kliva upp på scenen på Göteborgs konserthus och ta emot Sten A Olssons kulturstipendium. Bland årets stipendiater finns förutom skådespelaren även musikern Sarah Klang och konstnären Martha Ossowska Persson. Stipendiet på 300.000 kronor planerar Mattias Nordkvist att använda för att köpa sig tid, som han uttrycker det. – Jag vill träffa människor jag ser upp till och prata om yrket. Och ta mig tid att träffa unga människor med skådespelardrömmar, de som mejlar mig och frågar hur de ska ta sig fram, säger Mattias Nordkvist. Själv skickade han ett mejl i veckan till Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare, Anna Takanen, under sin sista period på teaterhögskolan. Sedan såg hon honom spela och han blev erbjuden ett treårskontrakt på Göteborgs stadsteater. Genombrottet i tv kom efter att Mattias Nordkvist spelat mot Adam Lundgren i ”En handelsresandes död” på Göteborgs stadsteater. Skådespelarna agerade bröder i teateruppsättningen. När Adam Lundgren fick en roll i den SVT-serie som så småningom skulle bli en tittarsuccé tipsade han om kollegan. – De hade aldrig hört talas om mig. Vi brukar skämta om att Adam fick tio procent av mitt gage, säger Mattias Nordkvist. I ”Vår tid är nu” spelar Mattias Nordkvist Gustaf, en karaktär som under seriens första säsong är egocentrerad och manipulativ – den ”elaka” av de tre syskonen i berättelsens mittpunkt. Nästan 1,5 miljoner tittare såg premiäravsnittet av serien på tv och Mattias Nordkvist fick uppleva hur det var att bli ett med en fiktiv person. – En kvinna skrev till mig att jag borde skämmas och att mina föräldrar nog skämdes över mig också. Jag tänkte: ”Hjälp, vad har jag gjort?” Sen insåg jag att det var Gustaf hon menade. Under seriens andra säsong förändras karaktärerna och maktbalansen mellan syskonen. – Jag är väldigt förtjust i den andra säsongen, när allt brakar för Gustaf. Hans fru lämnar honom och han måste blotta sin sorg. De scenerna var väldigt utmanande att göra, säger Mattias Nordkvist. Samtidigt fanns det delar av manus som skådespelaren ifrågasatte. När den alkoholiserade Gustaf blir djupt kristen nykterist sa skådespelaren nej till vissa scener. – Det fanns flera scener när han själv skulle predika som jag var skeptisk till. Det finns en stereotyp om religiösa människor som lite knäppa som jag inte kan gå med på, säger han. Under den tredje säsongen syns Mattias Nordkvist mindre än tidigare. Han var trött, säger skådespelaren, och tveksam till att vara med från början. Julspecialen som spelats in under hösten görs utan Gustaf. – Jag känner att jag är klar nu. Det är framför allt en magkänsla. Vad hade krävts för att du skulle ställa upp? – Att vi hade filmat en månad i Tanzania! Gustaf befinner sig ju där under en stor del av tredje säsongen. Det hade varit jättehäftigt, jag har aldrig varit i den delen av världen. Tv-serien har betalat bättre än teaterjobben, men det är viktigt att inte låta pengarna styra, säger Mattias Nordkvist. Då är risken att han tappar riktningen. Målet är att utvecklas som skådespelare, säger han. – När man var yngre hade man någon sorts diffus jakt på framgång. Man var jätteglad för att en viss person hade ringt utan att ha en aning om vad det skulle leda till. Nu är framgång att kunna välja vad jag vill göra, säger han. Det låter som om du har en grundtrygghet. – Absolut inte. Jag är en oerhört ängslig person. Jag kan tacka nej till något och sen älta det i tre veckor. Jag är otroligt mån om att folk ska tycka om mig. Mattias Nordkvist har jobbat sin sista dag för i år på restaurangen i Göteborg. På måndag börjar han på det han kallar för sitt riktiga jobb, som regissör av Dennis Magnussons uppsättning ”Söndag” på Borås stadsteater. Till våren planerar han att jobba med ett tv-projekt som än så länge är hemligt och att hålla på med musik ”för att det är roligt”. Och så vill han jobba deltid på restaurangen igen. Det är som för politiker, säger Mattias Nordkvist, principen om att ha kulturen på armlängds avstånd. – Jag tänker att det är bra även för mig att ha en armlängds avstånd till kulturen. Jag tror att jag mår bra av det.  Mattias Nordkvist Skådespelare och regissör Född 1978 i Stigtomta i Nyköpings kommun. Bosatt i Göteborg. Tog examen från Teaterhögskolan i Malmö år 2007. Är anställd vid Göteborgs stadsteater där han medverkat i en rad uppsättningar, senast i ”Förbjuden ingång” där han gestaltade författaren Victoria Benedictsson. Aktuell som en av sju mottagare av Sten A Olssons kulturstipendium. De andra stipendiaterna är musikern Sarah Klang, skådespelaren Claes Eriksson, konstnären Eva Löfdahl, konstnären Martha Ossowska Persson, keramikern Masayoshi Oya och musikern Malin Wättring. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33020, "headline": "Därför är de grekiska tragedierna ständigt aktuella", "summary": "De grekiska tragedierna har inte förlorat sin aktualitet. De visar hur vi människor medverkar till vårt eget fördärv. Pjäsernas hjältar är sällan lösningen på problemet – de är problemet. Jan Holmberg läser den fascinerande ”Tragedy, the Greeks and us”.", "article": "Sakprosa Simon Critchley ”Tragedy, the Greeks and us” Profile Books, 336 sidor  Varför finns tragedin? Det är Anne Carson som frågar, och hon svarar: För att du är arg. Varför är du arg? För att du sörjer. En nästan barnsligt enkel ekvation som kunde ha formulerats av Bamse till Vargen. Likväl rymmer den tragedins hela betydelse. De trettioen bevarade grekiska tragedierna av Aiskylos, Sofokles och Euripides skrevs under våld. I stort sett hela det fjärde århundradet före vår tideräkning låg Aten i krig: först under trettio år mot perserna, sedan nästan lika länge mot Sparta. Det var en för jävlig tid, och en guldålder för litteraturen. Tragedierna kan uppfattas som gamla reliker från en avlägsen tid, när människans öde var outsourcat till gudar vi inte längre tror på. Ändå är de i många avseenden betydligt mer realistiska än de idealiserade och sentimentala krigsdramer vår tids underhållningsindustri erbjuder. De grekiska tragedierna visar hur vi medverkar till vårt eget fördärv. Där är hjälten ingen lösning på problemet; han är problemet. Tragedins gestalter är medbrottslingar till sitt öde. De vet vad de gör, men ändå inte: de har ett val, men väljer fel. Tragedin undersöker det komplicerade förhållande mellan frihet och nödvändighet som präglar den mänskliga tillvaron, lika mycket för två och ett halvt tusen år sedan som nu. Detta är i sammanfattning den brittiske filosofen Simon Critchleys plädering för tragedins aktualitet. Hans nya bok ”Tragedy, the Greeks and Us” kunde vara ett inlägg i ett antal aktuella svenska kulturdebatter (vilka kanske framgår snart), men boken är för bra för att vara användbar. Den sortens instrumentalism är i själva verket ett av Critchleys angreppsmål. Mot det nyttotänkande enligt vilket historiens uppgift är att lära oss det ena eller andra, eller där litteraturens uppgift är att göra läsaren till en god samhällsmedborgare och författaren till hennes plikttrogna ledsagare, ställer Critchley tragedin som filosofisk utmaning. Dess lärdom är nämligen att den inte lär oss särskilt mycket alls. Tvärtom lämnar den sina gestalter och publik med en omtumlande känsla av vilsenhet, ofta formulerad direkt i dramerna med den återkommande frågan: Vad ska jag göra? Det är en fråga som förblir obesvarad, och för det har filosofin aldrig kunnat förlåta tragedin. Att Platon fördömer dramatiken är ingen tillfällighet: det skulle rubba hela hans system. Simon Critchleys ärende är att försvara tragedin mot filosofins försök att tränga undan det tragiska i strävan efter ett stabilt fundament på vilket vetandet, moralen och samhället kan vila. Mot denna tanketradition vill Critchley ur tragedin finna insikter till en tragisk filosofi som erkänner osanning, osäkerhet och motsägelser som livets villkor. Här lutar han sig tungt mot Nietzsche, men också mot sofisterna, samtida med Platon och ett av hans hatobjekt. Sofister som Protagoras och Gorgias betraktas allmänt sedan Platon som glidare, välbeställda retorikkonsulter som mot betalning kunde lura vem som helst till vad som helst. Det verkar ha legat något i det. Men även om de i vissa avseenden kan likna vår tids livscoacher så grundades deras förment ytliga livssyn på en rimlig iakttagelse: människans villkor är outhärdliga; livet är en kris och måste levas som sådan. Detta är inte bara sofismens visdom utan också tragedins, och det är därför som Platon avskyr bägge. Gorgias med sin talekonst och Sofokles med sitt diktande imiterar tillvaron, och övertalar eller lurar sin publik till tvivelaktiga känslor. Verkligt filosofiskt tänkande, däremot, söker sanningen. I denna uråldriga strid mellan sanningssträvan och uppgivenhet ställer sig Critchley på Gorgias sida och ser illusion och fiktion som nödvändiga kategorier för tänkandet. Med Nietzsche menar han att den sanningslidelse som uppfanns av Platon och sedan dess dominerat filosofin (så kallade kristna värderingar likaväl som beskäftig humanism är exempel på den) är blind för sina egna begränsningar. Tragedin kan befria oss från denna blindhet eftersom den lär oss att sanningen inte är villkorslös. Det står var och en fritt att kalla denna hållning för postmodern, men i så fall fanns postmoderna tänkare innan det fanns moderna. Till Critchleys kvaliteter hör hans humor. Men som han också konstaterar, så är skillnaden mellan komedi och tragedi hårfin. För även om det kan gå att hålla sig från skratt så finns ju något som kan likna komik i hur Oidipus blir så upprörd på en medtrafikant att han dödar honom (”a fine example of ancient road rage”, enligt Critchley), trist nog utan vetskap om att den mördade är hans far och kung. Men (och nu växlar vi spår från komedi till tragedi) när Oidipus dödar Laios, när Kreon dömer Antigone till döden eller när Medea mördar sina barn så gör de det delvis styrda av yttre krafter. De är förbannade. Så arg har jag aldrig blivit, men jag har varit utom mig, betett mig illa. Det har vi alla. I sådana förhoppningsvis sällsynta fall är det något annat som agerar genom oss. Blodshämnderna i ”Orestien”, Kreons plågsamma självrannsakan i ”Antigone” eller Oidipus bortträngda minnen är alla exempel på hur tragediernas figurer är insnärjda i det förflutnas nät. Det är vi också. Historiens snaror och fällor, som vi ibland undviker, ibland faller i, är det som antikens människor kallade för ”ödet”. Det har inte försvunnit bara för att vi kallar det något annat. I tragedierna är gestalterna inte helt autonoma, de agerar delvis genom gudarnas inblandning. Idag berömmer vi oss för vår självständighet. Men är vår situation så annorlunda? Är det nätverk av institutioner och konventioner som omsluter oss från vaggan till graven så väsensskild från det som grekerna kallade ödet? Det rör sig oavsett om krafter utanför vår kontroll. Tragedin finns för att vi är arga, och vi är arga för att vi sörjer, skriver Anne Carson. Men varför sörjer vi? Tja, vi har väl alla våra anledningar, liksom Antigone eller Elektra hade sina. Ett grundläggande skäl till sorg har dock vi människor gemensamt: att världen inte är skapad för oss, och inte heller vi för den. Det är en tragisk insikt som vi får leva med. Läs fler av DN:s bokrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 33026, "headline": "Underbara ”Marriage story” gifter ihop kris och romantik", "summary": "Noah Baumbach är mästare på att skildra relationer med lätt hand. Nya ”Marriage story” är en fantastisk, melankolisk, varm och luftig film som lyckas gestalta en separation på ett nytt, och i bästa mening, modernt sätt.", "article": "Det vore enkelt att säga att Noah Baumbach slog igenom med en skilsmässofilm ur barnens perspektiv, ”The squid and the whale”, och nu femton år senare gestaltar en smärtsam separation ur föräldrarnas synvinkel. Lite omvänt mot vad hans läromästare Ingmar Bergman gjorde, om man tänker på ”Scener ur ett äktenskap” versus ”Fanny och Alexander”. (Det sistnämnda är förstås knappast en skilsmässohistoria i ordets rätta bemärkelse, men innehåller hur som helst ett spektakulärt uppbrott.) ”Marriage story” börjar när det New York-baserade kulturparet Nicole och Charlie – hon skådespelare och han avantgardistisk teaterregissör i New York – ska gå skilda vägar. Inte tu tal om något annat. Frågan är bara hur det ska gå till. I svaret på den frågan ligger en fantastisk, melankolisk, varm och luftig film som lyckas gestalta en separation på ett nytt, och i bästa mening, modernt sätt. Liksom den svenska dämonregissören är Baumbach besatt av relationer och identitet, av att skildra hur känsloband får individer att ömsom blomstra, ömsom förtorka. Han har genom åren pendlat fritt mellan att gestalta en viss stelnad förbittring (”Margot at the wedding”, ”The Meyerowitz stories”) och att mer drastiskt komiskt titta på generationer (”Frances Ha”, ”While we're young”, ”Mistress America”). När den amerikanska samtidsfilmens mest rutinerade relationsexpert nu återigen ger sig på ett uppbrott handlar det oväntat nog framför allt om – kärlek. Paret listar varandras förtjänster på uppmaning av en parterapeut. Baumbach slår knut på sig själv för att gestalta parets hyllningar till varandra på ett lika mysigt som hjärtskärande ömsint sätt. Filmårets finaste stund! Läs mer: Noah Baumbauch intervjuas i DN om att hitta kärleken i sammanbrottet De där listorna slår an tonen för en separation som egentligen innehåller allt jävelskap man kan tänka sig. Otrohet, kommunikationskris, känsla av förminskande, vårdnadstvist och inte minst asdyra skilsmässoadvokater. Nicole (en nedtonat oglamorös och uppriktig Scarlett Johansson) har tröttnat på att vara ett medel för makens självförverkligande. Hon tar med sig parets åttaåriga son hem till Los Angeles och ett lukrativt tv-jobb. Charlie står som fallen från skyarna. Vadå, de är ju en familj som bor i New York? Hon kan väl inte lägga en hel kontinent mellan honom och hans son? Adam Driver är makalös, fysisk, alla känslorna utanpå kroppen. Det här är rollen alla alltid kommer att komma ihåg. När Nicole hamnar på besökssoffan hos en slipad skilsmässoadvokat – Laura Dern är knäckande bra som charmant mördarmaskin i stilettklackar – hamnar Charlie i sin tur i en vaken mardröm. Alla han möter på västkusten pratar om hur härligt det är med allt ”space”, alltmedan filmen elegant visuellt gestaltar hur Charlies manöverutrymme bara krymper och krymper. Ändå måste ”Marriage story” vara en av de mest romantiska, och samtidigt vardagsrealistiska, skilsmässoskildringar som gjorts. Inte för att den tar enkla genvägar eller vill pådyvla publiken ett lättköpt lyckligt slut – utan för att ingen av parterna demoniseras. Egentligen inte ens trion skrupelfria skilsmässoadvokater som blir lätt komiska i sin bisarra yrkesutövning (Alan Aldas dammigt desillusionerade rollfigur i sitt billiga hemmakontor är en liten humorpärla). Den är romantisk för att den envisas med att vårda minnet av en kärlek som kanske tagit slut men ändå alltid kommer att betyda något livsavgörande. De båda omtalade Stephen Sondheim-ögonblicken (från musikalen ”Company”) är den mest förtjusande sammanfattningen av dramat man kan tänka sig, dels när Nicole sjunger ”You could drive a person crazy” med sin mamma och syster på en segrarfest, dels när Adam Driver sjunger ”Being alive” i en pianobar i New York. Först lite ironiskt, sedan hjärtslitande. Noah Baumbach fortsätter föra det fina med arvet från Woody Allen vidare, med precis komik och skarp iakttagelseförmåga särskilt när han gestaltar kulturkrockarna mellan östkust och västkust. Men ”Marriage story” är filmiskt lika säker som den välartikulerade storyn, med perfekt avrundade scener där allt hänger ihop: ljus, rymd, rollfigurer, interiörer och musik. Se mer. Tre andra sevärda skilsmässofilmer: Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” (1974), ”Kramer mot Kramer” (1979) med Dustin Hoffman och Meryl Streep, François Ozons ”Kärlek tur & retur” (2004). Läs fler filmrecensioner i DN ", "article_category": "culture"}
{"id": 33028, "headline": "Många nya och stora namn till Lollapalooza i Sverige", "summary": "Flera stora artister är klara för Lollapalooza i Sverige nästa år – däribland Post Malone, Kendrick Lamar och Camila Cabello.", "article": "Post Malone blev den mest strömmade artisten på Spotify under 2019 med succéalbumet ”Hollywood bleeding”. Nästa år kommer artisten till Sverige och Lollapalooza, där han blir premiärdagens stora dragplåster. Även Kendrick Lamar är klar för festivalen. Den amerikanska rapparen kommer att avsluta Lollapaloozas sista dag. Få kan ha undgått Camila Cabello superhit ”Señorita”, som hon gjorde tillsammans med Shawn Mendes. På fredag släpps hennes debutalbum och den 28 juni spelar även hon på den svenska festivalen. Men det är inte allt: Även The Killers, Zara Larsson, Anderson Paak & The Free Nationals, Of Monsters And Men, Rival Sons, Kacey Musgraves, Jimmy Eat World, GoldLink, Rex Orange County, W&W, Jake Bugg, Idles och Nina Kraviz är klara. Också Snoh Aleegra, Timbuktu & Damn, Miriam Bryant, Galantis, Fricky, Mando Diao, Sabina Ddumba, Jireel, Graveyard och Dimitri Vangelis & Wyman är klara för festivalen. Sedan tidigare är även Pearl Jam klara för festivalen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33039, "headline": "Amanda Sokolnicki tar över DN:s ledarsida", "summary": "Dagens Nyheter får en ny politisk redaktör. Amanda Sokolnicki tar över posten och får därmed fullt ansvar för DN:s ledarsida.", "article": "Från årsskiftet blir det ett byte på den tunga posten som politisk redaktör på Dagens Nyheter. Per Svensson lämnar rollen men kommer fortsatt att skriva i tidningen, i huvudsak på DN:s kultursidor. Amanda Sokolnicki, 31, som i flera år varit biträdande politisk redaktör, får nu ett helhetsansvar för ledarredaktionen, som även inkluderar DN Debatt. Hon har studerat på Handelshögskolan i Stockholm och kom till DN som ledarskribent 2014. Amanda Sokolnicki betonar den särskilda roll som ledarredaktionen spelar just nu. – I land efter land ser vi hur antiliberala krafter vinner mark. Sverige är inget undantag och även om det på många sätt gör det svårare att vara liberal i dag, så blir det också lätt att se vad DN:s ledarsida har för roll att fylla. Att formulera argumenten för att få till förändringar – och stoppa farliga utvecklingar, känns viktigare och roligare än på mycket länge. Att jag dessutom får göra det med en så kreativ, driven och stark ledarredaktion är fantastiskt, säger hon. Hur känns det? – Det är extra högtidligt att få vara del av ett skifte: DN har en lång historia, men fram till i dag har tidningen aldrig haft en kvinna som politisk redaktör, säger Amanda Sokolnicki. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski: – Det är fantastiskt roligt att Amanda Sokolnicki tar sig an detta uppdrag. Amanda är en av Sveriges mest intressanta politiska skribenter och dessutom en skicklig ledare. Denna tillsättning är till glädje för DN och tidningens många läsare, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33041, "headline": "Jan Eklund: Vi kommer alltid ha Paris och Sylvia Beachs bokhandel", "summary": "Shakespeare and Company är förmodligen världens mest kända bokhandel. Det blev den självklara mötesplatsen för alla modernister. Ägarinnan Sylvia Beach var en äkta pionjär som dessutom gav ut James Joyces ”Ulysses” 1922.", "article": "Vilken är världens mest kända bokhandel? Jag skulle tro att det blir svårt att slå ”Shakespeare and Company” i Paris. I höst fyller den knarrande och hemtrevliga gamla bokhandeln på 37 rue de la Bûcherie 100 år. Den ligger bara ett stenkast från Place Saint-Michel nere vid Seine, mitt emot Notre-Dame. En piggare och yngre hundraåring får man leta efter. Det är alltid fullt av unga människor där, även om mer surmagade kännare säkert skulle säga att det var längesedan ”Shakespeare and Company” förvandlades till en turistfälla. För amerikaner i Paris är det fortfarande en självklar mötesplats. Ägaren heter Sylvia Whitman, dotter till George Whitman, han som först grundade boklådan ”Le Mistral” 1951 och senare lät döpa om den, välsignad av Sylvia Beach. Ja, legenden Beach som lärde känna Gertrude Stein, Djuna Barnes, James Joyce och Ernest Hemingway när hon öppnade den ursprungliga ”Shakespeare and Company” i november 1919. Det som snabbt blev en intellektuell samlingspunkt på vänstra stranden för alla engelskspråkiga modernister i Paris, de som möblerade om i de fina salongerna och för alltid förnyade sättet att skriva och tänka kring litteratur. Sylvia Beach var en äkta pionjär. Inte minst för att hon hjälpte James Joyce att ge ut ”Ulysses” i Paris 1922 – och därmed även blev förläggare till det tidiga 1900-talets mest nyskapande och omsusade roman. I sin raka och charmiga självbiografi (med samma titel som bokhandeln) berättar hon hela historien fram till slutet 1941. Då, under ockupationen av Paris, klev en högt uppsatt officer in i bokhandeln på 12 rue de l’Odéon och sade på fläckfri engelska att han ville köpa exemplaret av ”Finnegans wake” som låg i skyltfönstret. ”Han var så intresserad av Joyces verk”. Det var hennes sista exemplar – och Beach ville inte sälja det. Tysken blev förbannad och avvek, men återkom två veckor senare och frågade efter boken igen. Beach hade lagt undan den och tysken surnade till. ”Vi kommer och konfiskerar alla era varor i dag.” Då tömde hon blixtsnabbt hela bokhandeln och magasinerade böckerna i en tom lägenhet på fjärde våningen i samma hus (själv bodde hon på tredje). En målare inkallades och namnet ”Shakespeare and Company” försvann för alltid från fasaden. De älskade böckerna och ovärderliga manusen räddades. Bokhandelns saga var dock slut, och Sylvia Beach internerades. Hon överlevde kriget och tog glädjesprudlande emot Ernest Hemingway när han tillsammans med några amerikanska soldater körde in på rue de l’Odéon under Paris befrielse i augusti 1944. Det påstår hon åtminstone själv – och legenden tindrar vidare. Beach kallade den unge Hemingway ”min bäste kund”, och själv skrev han i minnesboken ”En fest för livet” att han aldrig tidigare hade träffat någon som varit så snäll mot honom. ”Hon var förtjusande och charmfull och hjärtlig, och bakom henne stod bibliotekets flödande rikedom på hylla efter hylla, som täckte hela väggen och sträckte sig ända ut i det bakre rummet som vette ut mot gården.” Ernest upptäckte ryssarna Tjechov, Tolstoj och Turgenjev, även franska stjärnor som Flaubert och Stendahl. Dessutom blev han introducerad för modernismens mormor Gertrude Stein, hon som visste allt och hade bott i Paris sedan 1903. Även Hemingway gavs först ut i Paris. Det var på kompisen Bill Birds förlag Three Mountains Press han debuterade 1924 med novellsamlingen ”In our time” – som tidstypiskt nog hade ett omslag formgivet likt ett collage av tidningsrubriker; givetvis var titeln och författarnamnet satta med små bokstäver. Det gick ovanligt snabbt för ”den förlorade generationen” att slå igenom. ”Jag vet ingen generation”, skrev Sylvia Beach osentimentalt, ”som så litet förtjänar det namnet.” Men vi kommer (ändå) alltid ha Paris, som Veronica Maggio sjöng långt senare. Läs mer: En vandring i Hemingways Paris Läs mer: Sara Danius om James Joyce och ”Ulysses” ", "article_category": "culture"}
{"id": 33047, "headline": "ASAP Rocky vill spela i svenskt häkte", "summary": "Nästa onsdag återvänder ASAP Rocky till Sverige. Utöver sin konsert i Globen hoppas han också kunna göra en spelning på Kronobergshäktet i Stockholm – där han satt frihetsberövad i somras. På måndagen skickades en formell ansökan in, bekräftar Kriminalvården för DN.", "article": "I somras tillbringade hiphopstjärnan ASAP Rocky en månad i Kronobergshäktet innan han dömdes till villkorlig dom för misshandel efter ett bråk i Stockholm i slutet av juni. Den 11 december återvänder artisten, vars riktiga namn är Rakim Mayers, till svensk mark för en konsert på Globen. Nu hoppas han även på att kunna göra en spelning i ett svenskt häkte, vilket Expressen var först att rapportera om. – Det stämmer, vi har fått in en sådan ansökan, bekräftar Gustav Borg, pressekreterare på Kriminalvården, för DN. I ansökan, som på måndagen skickades in via hiphopartistens juridiska ombud, står bland annat att artisten vill ”göra ett uppträdande för de intagna på häktet Kronoberg eller något annat häkte eller någon anstalt inom Stockholmsområdet.” ASAP Rocky vill enligt ansökan göra fängelsekonserten antingen den 11 eller 12 december. Gustav Borg säger att inget beslut är taget men att överläggningar kommer hållas närmsta dagarna. – Det är en snäv tidsram och många olika faktorer att ta hänsyn till. Den mest uppenbara är säkerhetsfrågan, säger han. Läs mer: Om ASAP Rocky vill: Går absolut att spela i häktet DN har tidigare rapporterat om överfulla häkten och anstalter runtom i Sverige. Det komplicerar ASAP Rockys förfrågan ytterligare, säger Gustav Borg. – Generellt har vi en ansträngd situation inom Kriminalvården som ställer krav på personal som det är redan i dag. Huruvida Kronobergshäktet är någorlunda lämpat för musikspelningar är svårt att spekulera i, säger Gustav Borg. I ansökan framgår även att Rakim Mayer ”skulle vidare vara tacksam om spelningen kunde dokumenteras, vilket skulle innebära 4-5 personer i ett kamerateam.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 33050, "headline": "Einár årets mest spelade artist i Sverige", "summary": "Einár är den populäraste artisten på Spotify i Sverige i år. Efter honom följer Avicii – som samtidigt toppar listan för årets mest spelade låtar. Decenniets mest spelade är Drake.", "article": "Spotify har presenterat årets mest spelade artister och låtar, och hos de svenska lyssnarna är hiphopens stjärnskott Einár artisten i topp. 17-åringens genombrottslåt ”Katten i trakten” är samtidigt den åttonde mest spelade låten. Den låt som svenskar har lyssnat allra mest på under året är Aviciis och Aloe Blaccs ”SOS”. Avicii är samtidigt nummer två på artistlistan. En annan låt som har spelats flitigt bland Spotifyanvändarna i Sverige är ”Shallow” med Bradley Cooper och Lady Gaga. Låten från filmen ”A star is born” är den näst mest spelade i år. De svenska lyssnarna är trogna svenska artister – bland topp tio återfinns endast tre internationella: brittiske Ed Sheeran och amerikanerna Post Malone och Billie Eilish. När den svenska musikströmningstjänsten listar världens mest spelade under året är topp tre artister i tur och ordning: Post Malone, Billie Eilish och Ariana Grande. De populäraste låtarna är ”Señorita” av Camila Cabello och Shawn Mendes, ”Bad guy” av Billie Eilish och ”Sunflower” med Post Malone och Swae Lee. Årets mest spelade artister i Sverige 1. Einár 2. Avicii 3. Hov1 4. Ed Sheeran 5. Billi Eilish 6. Veronica Maggio 7. Molly Sandén 8. Post Malone 9. ZE 10. Dree Low  När det är mindre än en månad kvar av decenniet har Spotify också redovisat vilka artister som har varit mest populära på deras strömningssajt de senaste tio åren. Med 28 miljarder strömningar sedan 2010 kniper hiphopartisten Drake förstaplatsen, skriver Billboard. Den nu 33-åriga artisten släppte sitt debutalbum ”Thank me later” i juni 2010, och har varit aktiv under hela decenniet. På andraplatsen hamnar Ed Sheeran. Den 28-åriga britten toppar även listan över decenniets mest spelade låtar med ”Shape of you” från skivan ”Divide” (2017). Den tredje mest spelade artisten under 2010-talet är även den artist som har strömmats mest under 2019 – hiphopartisten Post Malone. Den 24-åriga amerikanen släppte sin första fullängdare 2016, och har sedan dess släppt ytterligare två album, ”Beerpong & bentleys” och ”Hollywood's bleeding”. Ariana Grande placerar sig på fjärdeplatsen. Hon debuterade 2013 med albumet ”Yours truly”, tidigare i år släppte hon sin femte fullängdare ”Thank u, next”. Grande är även 2019 års tredje mest spelade artist på Spotify. Decenniets mest strömmade artister 1. Drake 2. Ed Sheeran 3. Post Malone 4. Ariana Grande 5. Eminem Decenniets mest strömmade låtar 1. ”Shape of You” – Ed Sheeran 2. ”One Dance” – Drake, Kyla, WizKid 3. ”Rockstar” – 21 Savage, Post Malone 4. ”Closer” – Halsey, The Chainsmokers 5. ”Thinking out Loud” – Ed Sheeran ", "article_category": "culture"}
{"id": 33066, "headline": "Per Wästberg vill ta bort de externa ledamöterna i Nobelkommittén", "summary": "Per Wästberg vill att Svenska Akademien ska lägga ner den nuvarande modellen med externa ledamöter i Nobelkommittén. Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten har dock tidigare uttryckt en motsatt uppfattning.", "article": "Svenska Akademiens Per Wästberg säger till DN att Kristoffer Leandoers beslut att lämna Nobelkommittén inte kommer att få några negativa konsekvenser. – Jag bekymrar mig inte, det är ingen fara. Kristoffer Leandoer har ju inte varit emot att ge Handke priset, han har sagt att det är hundra procent litterärt berättigat. Det är ju bara meningen att den här kommittén ska vara ett år till. Vi har ju de ordinarie ledamöterna kvar liksom tre av de mest aktiva externa – de som verkligen har gjort någonting i just det här sammanhanget, säger Per Wästberg till DN. De externa ledamöternas uppdrag sträcker sig till 2020. Men Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten har för DN tidigare understrukit att han ser fördelar med externa ledamöter i Nobelkommittén också i framtiden: – Alla andra Nobelkommittéer tar hjälp av externa sakkunniga på olika sätt. Det har Svenska Akademien också gjort, då man tagit in utlåtanden från andra håll. Jag tror att det är klokt även när det gäller litteratur att fortsätta med en ordning av det slaget. Det kan hända att man vill finjustera det här, men jag hoppas att man kommer att fortsätta med det, säger han. Per Wästberg säger dock att den nuvarande ordningen upphör inom kort och att kommittén därefter återigen består av enbart ledamöter i Svenska Akademien. – Det kommer att ske under nästa år säkerligen. Det sades från början att detta skulle vara i två år. Beslutet att tilldela Nobelpriset till Peter Handke har väckt kraftiga reaktioner, inte minst stark kritik. Vad är din kommentar? – Ja, men vi var eniga om valet. Det är det enda jag kan säga. Resten får du tala med Anders Olsson om, han ska ju tala till Handke i Konserthuset, jag ska tala till Olga Tokarczuk. Riskerar kritiken kring Handke att växa när Kristoffer Leandoer nu lämnar kommittén? – Nej, det har inte med det att göra. Leandoer tycker väl inte att han har fått chans att vara lika grundlig – det är orättvist på ett sätt: Vi som suttit i kommittén länge har ju fördjupat oss i författarskap i många år. Jag har läst Handke och yttrat mig om det i tio års tid i rad och om Olga i sex års tid, svarar han. – Det är ojämnt det där så därför är det en ganska svår sits med de här externa ledamöterna, de har det inte lätt, de måste läsa så att ögonen blöder för att komma ikapp en smula, betonar Wästberg. Så du anser inte att den nuvarande modellen med externa ledamöter är bra? – Nej, det är den inte. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33072, "headline": "Bonnie 'Prince' Billy hittar både koncentration och stabilitet", "summary": "Trots att han ger ut så vansinnigt mycket är det nya albumet Will Oldhams första med nya låtar sen 2011, och så fokuserat som om han inte gjort något annat de senaste åren.", "article": "Inför en skivproduktion så rastlös som Will Oldhams är det lätt att ge upp, och det är bara tre månader sen förra skivan, ett småtrevligt samarbete med Bryce Dessner från The National och kammarmusikensemblen eighth blackbird. Nya albumet är ”bara” ett vanligt Bonnie ’Prince’ Billy-album, utan tydligt koncept. Fast också hans första album med nya, egna låtar på åtta år, och faktiskt så genomarbetat och fokuserat som om han inte hade gjort annat de senaste åren. Där den vingliga pytterösten samsas med en vig och flexibel folkmusikensemble, som behärskar allt från österländsk meditation till klämmig logdans och ger det en känsla av munter stabilitet. Samtidigt som Will Oldham har skrivit en serie förträffligt direkta låtar, där några låter som vore de okända pärlor från Tim Hardin eller Phil Ochs. Bättre har han sällan varit. Bästa spår: ”Squid eye”, ”Dream awhile”  Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om Leonard Cohens postuma album – som tål att jämföras med de sista han gav ut i livet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33086, "headline": "Konsertrecension: Winnerbäck knockas av publikens kärlek", "summary": "Han är en av Sveriges absolut största artister och därför spelar han på Globen. Men där hotar också arenarockens formel. Ändå lyckas Lars Winnerbäck skapa en nästan intim känsla, skriver Magnus Säll.", "article": "Plötsligt ser man hur det börjar blänka i ögonen. Tårarna kommer för ett kort ögonblick när Lars Winnerbäck liksom knockas av publikens överväldigande kärlek. Tusentals röster har just sjungit allsång genom ”Ingen soldat” och mobiltelefonernas ficklampor har lyst som stämningsfulla eldflugor i arenans mörker. Han kommer av sig och verkar inte riktigt veta hur han ska gå vidare. Det är en speciell kväll när Winnerbäck kommer hem. Han avslutar sin höstturné på ett fullsatt Globen. Hem? Han är väl från Linköping? Jo, men han har bott så länge i huvudstaden och låtkatalogen är full av så många Stockholmsskildringar att jag dristar mig att kalla det en hemkomst. Lars Mattias Winnerbäck är en av Sveriges absolut största artister. Mannen med det röda skägget och halvlånga håret har skåpen proppfulla med grammisar, rockbjörnar och P3 guld-pokaler. Han har vunnit sin publik inte genom löpsedelsstoff utan genom att mest vara så vanlig som möjligt. I dokumentären ”Winnerbäck – Ett slags liv” som kom häromåret framstår han som en lågmäld, tvivlande och alldeles mänsklig snubbe som man skulle kunna småprata med på det lokala fiket. Han är de grå vardagarnas hovpoet. I ett fint mellansnack berättar han om hur han som storögd 15-åring första gången var på Globen för att se Guns N’ Roses. Nu står han själv på scenen med ett fullskaligt musikmaskineri. Ett triggat rockband med ibland så många som fyra gitarrer igång samtidigt. Jonna Löfgren bakom trummorna ger musiken kraft och driv. Men det gör också att konserten efter ett tag tappar dynamik, låtarna hälls ner i samma pumpande, arenarockande formel. Men han lyckas på något sätt slingra sig ur den hotande monotonin och få den sista timmen att leva upp igen under engagerade tolkningar av bland annat ”Söndermarken” och ”Granit och morän”. Stora videoskärmar är förstås oundvikliga vid den här sortens jättekonserter. Men de används också för att krympa avstånden. Under ”Hur och vem och vad” filmas publiken direkt och blir huvudperson. Winnerbäck säger att ”den här låten handlar om att tro på sig själv, och den har jag skrivit för er”. Och det låter verkligen som om han menar det. I det ögonblicket känns den ocharmiga jättelokalen nästan intim. Läs fler recensioner av Magnus Säll ", "article_category": "culture"}
{"id": 33095, "headline": "Greta Thurfjell: Vissa människor ska man inte placera i kulisserna", "summary": "Varför ska det ständigt påpekas hur odräglig och bortskämd prinsessan Margaret är i ”The crown”? Jag älskade henne från första stund. Hennes förfall tycks nästan ödesbestämt.", "article": "I säsong ett och två av ”The crown” var jag inte vidare förtjust i prinsessan Margaret, som då spelades av Vanessa Kirby. Men i den nya tredje säsongen har alla skådespelare bytts ut mot äldre förmågor, eftersom serien sträcker sig över så många år, och Helena Bonham Carters medelålders prinsessa älskade jag från första stund. I sin första scen sitter hon upp i sin majestätiska säng, röker cigg ur sitt karaktäristiska munstycke, stirrar med förintande blick på den nya uppasserskan. Den gamla har slutat till följd av ”nervös utmattning”. I sängen ligger en kudde med den broderade texten ”It’s not easy being a princess”. Netflixserien ”The crown” kretsar nu inte först och främst kring prinsessan Margaret, utan kring hennes storasyster Elizabeth II, drottning av Storbritannien. Men Margaret stjäl showen, både i seriens värld och för den som tittar. Hon dricker för mycket, röker för mycket, flörtar för mycket och bråkar för mycket med sin make, den serieotrogna fotografen Lord Snowdon. När hon lyckas avvärja en diplomatisk kris mellan Storbritannien och USA gör hon det genom att supa ikapp med Lyndon B Johnson, deklamera snuskiga limerickar och pussa presidenten på munnen. I säsongens sista avsnitt, ”Cri de coeur”, har hon bjudit in familjen till sitt födelsedagsfirande. Lord Snowdon har flytt till landet med sin älskarinna, det vet sällskapet om, ändå börjar de i hans frånvaro ösa beröm över honom: ”Vilka filmer han gör!” ”Och så charmig!” ”Han är generös nog att flörta med sin svärmor!” Margaret protesterar, men ingen tar någon hänsyn till henne. De är trötta på att hon alltid är så mycket. Det är inte jag. Alla – tv-kritiker, podcastare, folk som inte fattar nånting – påpekar jämt hur odräglig och bortskämd prinsessan Margaret är. Men jag känner igen mig i hennes grandiositet, hennes eviga längtan efter att vara något annat än nummer två. Hon är lillasyster till ”världens kändaste kvinna”, som någon kallar drottning Elizabeth i serien, men hon vill vara det själv. Hon passar bättre. Hon har mycket, alldeles för mycket, men hon vill ha allt. Jag har tänkt mycket på ödet på sistone. Den där känslan av att man liksom inte kommer undan, som kan drabba en på gott och på ont, men som låter en förstå att det inte tjänar någonting till att kämpa emot. Och prinsessan Margarets förfall i ”The crowns” tredje säsong tycks faktiskt närmast ödesbestämt, dömt att ske, uppmuntrat eller i alla fall sällan motarbetat av någon av alla kungligheter omkring henne. Avsnittet ”Margaretology” skildrar hur de två prinsessorna – åtminstone i tv-serieversionen av historien – som barn kom överens om att helt enkelt byta plats. Elizabeth ville inte bli drottning. Margaret ville. Varför kunde de inte bara flytta om i tronföljden? Tala med sin fars sekreterare om saken? Men i kungafamiljen existerar inget sådant som att ta sitt öde i egna händer, inte om man vill fortsätta vara en del av den. ”Vi har alla en roll att spela”, får prinsessan Margaret veta. ”Prinsessan Elizabeths utspelas på scen, och er i kulisserna.” Vissa människor ska man inte placera i kulisserna. I den sekunden, i ögonen på flickan som spelar prinsessan Margaret som barn, ser man att det inte kommer att sluta väl. Verklighetens Margaret gick bort vid 71 års ålder efter att i flera decennier plågats av en rad tobaks- och alkoholrelaterade sjukdomar, stroke-anfall och olyckor. Och, föreställer jag mig, av sin position. Hon var så nära, hon var nästan framme, men hon fick aldrig det hon verkligen ville ha. Det är inte lätt att vara prinsessa. Läs fler krönikor och andra texter av Greta Thurfjell Läs mer: Så bra är tredje säsongen av ”The crown” ", "article_category": "culture"}
{"id": 33104, "headline": "Axell och Sundin vann ”Alla mot alla”", "summary": "Suzanne Axell och David Sundin tog hem segern mot Martin ”E-Type” Eriksson och Olof Lundh i Filip och Fredriks frågesportsprogram ”Alla mot alla”. – Det här har lyft mitt år, säger Suzanne Axell.", "article": "Efter en tudelad final har Kanal 5:s frågesportsprogram gått i mål med en andra säsong. Suzanne Axell, programledare för ”Fråga doktorn” i SVT, har tidigare medverkat i ”På spåret” och avgick med segern tillsammans med komikern David Sundin. – ”Alla mot alla” har ett annat tempo än ”På spåret”, det går väldigt snabbt och man får inte sitta och fundera hur länge som helst. Det kändes kul och faktiskt väldigt oväntat att vinna. Det är en tuff tävling med många duktiga medarbetare, säger hon. Sportjournalisten Olof Lundh och artisten Martin ”E-Type” Eriksson slutade på 50 poäng i finalen medan Suzanne Axell och David Sundin kammade hem 68 poäng. – De var otroligt duktiga och när det kommer till sportfrågor är Olof Lundh förstås oslagbar. Att säga att det var en lätt seger vore att ljuga, för vi fick kämpa, säger Suzanne Axell. TT: Vad var det bästa med vinsten? – Det har lyft mitt år som varit lite jobbigt, min mamma har varit sjuk bland annat. Jag och David kompletterade varandra och det är roligt när man får visa upp en annan sida av sig själv. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33114, "headline": "SD får rätt i upphovsbråk mot Timbuktu", "summary": "Artisten Timbuktu förlorar stämningsmålet mot Sverigedemokraterna för upphovsrättsbrott. Det innebär att SD hade rätt att använda frasen ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö i vårdkön” under sin valrörelse.", "article": "I valkampanjen till riksdagsvalet 2018 använde Sverigedemokraterna frasen ”Alla vill himmelen men ingen vill dö i vårdkön” på bland annat sina plakat och affischer, något som artisten ansåg var en medveten överträdelse av upphovsrätten eftersom hans mest kända låt heter ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”. Men nu har Patent- och marknadsdomstolen avgjort att ”den låttitel och det textavsnitt från samma låt som målet rörde inte är tillräckligt originella för att vara upphovsrättsligt skyddade”, som man skriver i ett pressmeddelande. Rådmannen Alexander Ramsay säger i en kommentar: ”Det har haft stor betydelse att artisten utgått från ett engelskt uttryck när han författade titeln och textavsnittet. Det kreativa tillskott han gett uttryckets formulering vid översättningen till svenska har bedömts vara begränsat.” Jason ”Timbuktu” Diakité och Universal music publishing ska ersätta SD i Stockholms stad med 275.400 kronor för rättegångskostnaderna. ”You win some and you lose some och i detta fallet beklagar jag Patent- och marknadsdomstolens beslut. För mig är det viktigt att stå upp för det jag tror på, det är min övertygelse”, skriver Timbuktu i en kommentar på Instagram, där han också tackar för det stöd han fått. Stämningen lämnades in för snart ett år sedan. Timbuktu och hans skivbolag Universal krävde att partiet skulle betala en miljon kronor i vite, samt ersättning på 250.000 kronor till Universal och 50.000 kronor till artisten. Till försvar hänvisade SD till att frasen förekommer i verk av flera andra artister, så som Loretta Lynn, Joakim Thåström och Ewa Roos. Sverigedemokraternas advokat Niclas Karlsson är nöjd med domen, som han ser som självklar. – Man ska vara försiktig med att tro på ett visst utfall i förväg, men den här gången tycker jag ändå att det var relativt uppenbart. Att hävda ensamrätt till det aktuella uttrycket är fel. Och domstolen argumenterar helt i linje med hur vi argumenterat, så jag utgår från att min klient i är nöjd, säger Niclas Karlsson. Läs även: Timbuktu och Sverigedemokraterna möts i rätten ", "article_category": "culture"}
{"id": 33146, "headline": "Stadsteatern firar 60 år med jubileumsföreställning", "summary": "Stockholms stadsteater fyller 60 nästa år – vilket firas med en jubileumsföreställning. En stor ensemble med några av teaterns största stjärnor deltar. Sissela Kyle står för regin.", "article": "Kulturhuset Stadsteatern vid Sergelstorg har sedan årsskiftet varit stängt på grund av en omfattande renovering. Teatern öppnar återigen i oktober 2020. Under samma år firar Stockholms stadsteater 60 år. Med anledning av detta sätts en jubileumsföreställning upp. Lars Lind, Dan Ekborg, Leif Andrée och Helena Bergström är några av skådespelarna som tillsammans med en orkester och dansare kommer att stå på scen för att fira teatern. Den välrenommerade Sissela Kyle regisserar föreställningen, som går under namnet ”Det stora teaterkalaset”. Vad ska föreställningen innehålla? – Det är en berättelse om Stockholms stadsteater. Den är som en liten tidsresa men behöver för det nödvändigtvis inte vara kronologisk. Det vore spännande att göra nedslag i olika tider som har satt stort avtryck. Vad hoppas du att publiken känner när de får se ”Det stora teaterkalaset”? – Att de får känna sig stolta över Stockholms stadsteater och att vi lyckas förmedla de olika strömningarna som har funnits genom åren, och att vi samtidigt kan skoja om det på ett kärleksfullt sätt. Man ska få skoja om allt. Hur långt har ni kommit i arbetet? – Vi är väldigt tidigt i processen. Nu är vi ett konstnärligt team som hittills har ritat upp handfasta teman på post-it lappar. När föreställningen ska fyllas med innehåll kan vissa post-it lappar åka ner och andra åka upp. Jag hoppas verkligen att föreställningen kommer att innehålla humor, men också ha ett visst stråk av sentiment och allvar. Det vore på sin plats, precis som det ska vara på ett 60-årskalas. Vad är din relation till Stockholms stadsteater? – Jag var där för första gången 1995 med en föreställning som hette ”Arkadien”. Jag har under åren både regisserat, stått på scen och varit chef för Parkteatern. Det finns en stark koppling och jag tycker att Stockholms stadsteater är underbar. Varför? – Det är en institution med så mycket ambitioner och viljor. Kulturhuset Stadsteatern är en teater som ska finnas där för stadens invånare. Även om det har varit nyttigt för teatern att spela på olika platser runt om i staden under renoveringen så har en samlingsplats saknats. Det ska bli väldigt härligt att komma in i myllret igen med föreställningen. Läs mer: Efter renoveringen: krympt repertoar på Kulturhuset Stadsteatern Hit flyttar Kulturhuset Stadsteatern under renoveringen 2019-2020 \"Det stora teaterkalaset\" Medverkande (fler tillkommer): Åke Lundqvist, Lars Lind, Yvonne Lombard, Meta Velander, Sven Ahlström, Vanna Rosenberg, Robert Fux, Elisabet Carlsson, Bahador Foladi, Helena Bergström, Stina Nordberg, Sara Jangfeldt, Dan Ekborg, Leif Andrée Manus: Calle Norlén Regi: Sissela Kyle Koreografi & biträdande regissör: Roine Söderlundh Premiär: 21 oktober 2020, Kulturhuset Stadsteatern ", "article_category": "culture"}
{"id": 33147, "headline": "Museum köper bara konst av kvinnor under 2020", "summary": "The Baltimore Museum of Art kommer under nästa år endast köpa konst gjord av kvinnliga konstnärer, rapporterar CNN.", "article": "För tillfället är fyra procent av konsten på The Baltimore Museum of Art gjord av kvinnor. Något det amerikanska museet nu vill ändra på. Under 2020 ska konstmuseet endast köpa in konst av kvinnliga konstnärer, skriver CNN. Satsningen är en del av ett initiativ kallat ”2020 vision initiative”. Förutom att köpa in konst av kvinnor så ska museet under året visa tjugo utställningar med verk av kvinnliga konstnärer med olika ursprung. Bland dessa Elissa Blount Moorhead, Grace Hartigan och Georgia O'Keeffe. – Vi ser det här som en möjlighet att belysa hur kvinnliga konstnärer fortfarande är underrepresenterade i konstvärlden och bland museers utställningar. Vi hoppas att det här kan bli ett första steg mot att få en bättre representation, säger en talesperson för The Baltimore Museum of Art till Forbes. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33148, "headline": "Matilda Gustavssons ”Klubben” är en lysande bok", "summary": "I ”Klubben” skildrar DN:s Matilda Gustavsson hur hon gick till väga för att avslöja Kulturprofilen. Majgull Axelsson läser en bok som är ett av de bästa exemplen på litterär journalistik som har utkommit i Sverige.", "article": "Sakprosa Matilda Gustavsson ”Klubben” Albert Bonniers förlag, 300 sidor Källarklubben Forum var något av det bästa som har hänt Stockholms kulturliv. Här höll man lysande litteraturaftnar i tjugo års tid, erbjöd fantastisk musik och enastående utställningar. Dessvärre gick jag aldrig dit, jag trodde helt enkelt att kulturtanter inte var särskilt välkomna. Det var dumt. Mycket dumt. Andra, modigare kulturtanter gick ju dit och berättade att de hade blivit varmt välkomnade och utomordentligt väl behandlade. Det var värre med de unga kvinnorna, de som kallades flickor, i synnerhet de som mot en ytterst måttlig eller rent av obefintlig ersättning arbetade på klubben. De hade det inte alltid så lätt. Å andra sidan innebar jobbet på Forum en möjlighet att göra sig synlig, att bli sedd av de verkligt upphöjda i det svenska kulturlivet, och det ansågs mycket värdefullt av dem som hade ambitioner. Ändå skvallrades det en hel del om klubbens ständige värd Jean-Claude Arnault, inte minst bland Stockholms journalister, skvaller som i årtionden möttes med häpnad och höjda ögonbryn. Sexuella trakasserier? Rent av övergrepp? Skulle det kunna vara sant? Trots det var det bara en reporter som började rota i frågan, Expressens Niklas Svensson, som skrev ett reportage i slutet av 90-talet. Det ledde inte till uppföljning någonstans. Kanske berodde det på att svenska journalister vid den tiden var ytterst ovilliga att närma sig skandaler som inbegrep sexuella övergrepp. Sex ansågs vara en privatsak, något man undvek att gräva i. Läs mer. 18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp I stället handlade svenska skandaler om pengar, om folk som förskingrade, fuskade med skatten eller om organisationer som snodde åt sig mer bidrag än de hade rätt till. Därför skulle det dröja ända fram till oktober 2017 innan någon verkligen tog skvallret på allvar och började undersöka saken, allt i spåren av anklagelserna mot Harvey Weinstein. Denna någon var Matilda Gustavsson, ung och nyanställd reporter på Dagens Nyheter. Nu har hon skrivit en bok som skildrar inte bara förhållandena på Forum och hemligheterna där omkring utan också de enorma följdverkningar hennes avslöjande fick. En akademi som hastigt vittrade sönder. Demonstrationer. Rubriker världen över. Ett inställt Nobelpris. Och slutligen en våldtäktsdom. Följaktligen blir hennes bok också ett litterärt reportage om Sverige i slutet på 2010-talet. Det litterära reportaget är en svår genre, kanske den svåraste av alla journalistiska genrer. Det bär samma sanningskrav som dagsjournalistiken, men kräver en än mer gedigen research. Dessutom måste författaren ha en väl utvecklad iakttagelseförmåga, en fallenhet för att skapa struktur i ett material som kan te sig oöverblickbart och – viktigast av allt – talang för språk och stil. Därutöver är det en genre med få föregångare, men med desto fler stora namn. Här finns en Stig Dagerman och en Sven Lindqvist, en Joan Didion och en Svetlana Aleksijevitj. Ändå hade Matilda Gustavsson naturligtvis ingen aning om att hon skulle gå i dessa storheters fotspår när hon hösten 2017 satte sig i en av de glasburar som används för telefonintervjuer på Dagens Nyheters redaktion. Tvärtom. Hon skyggade för att slå numret till den första person hon fått tips om, en kvinna hon inte kände, men som enligt andra källor skulle ha tämligen obehagliga erfarenheter av Jean-Claude Arnault. Men, frågade sig Matilda Gustavsson, hur pratar man ens om sexuella trakasserier och övergrepp? Det gick bra. Kvinnan, som kallade sig Christine, hade fått veta att hon skulle bli uppringd, hon hade tänkt igenom saken och var villig att berätta om det hon utsatts för. Samtalet pågick i fyrtiotvå minuter och när det var över satt Matilda Gustavsson lamslagen. Övergreppen var betydligt allvarligare än hon hade anat. Och för Christine var det en lättnad att inte längre vara tyst, att äntligen få berätta och sätta ord på sin rädsla och maktlöshet. Läs mer. DN:s Matilda Gustavsson vann Stora journalistpriset För Matilda Gustavsson blev det fortsatta arbetet överraskande. Hon utgick ifrån att den här storyn, som så många andra, skulle bli mindre dramatisk när hon började gräva, men så blev det inte. Historien växte och blev mörkare för varje intervju hon gjorde – och det blev så småningom hundratals. Samtidigt insåg hon att hon behövde lära sig hur dokumentationen skulle se ut för att bli tillräckligt vederhäftig och tillbringade många nätter med att studera hur reportrarna på New York Times hade gjort i fallet Weinstein. De hade använt sig av offrens mejl, dagboksanteckningar och intervjuer med folk som stod dem nära. Det visade sig vara en mycket användbar metod. Men i boken intervjuar Matilda Gustavsson också personer som stod Jean-Claude Arnault nära. Resultatet blir ett ytterst sammansatt porträtt av en man med utomordentlig social talang och fullkomligt unik förmåga att skapa en fri, högkulturell verksamhet, samtidigt som han är en vulgär och stundtals våldsam maktmänniska och en figur som, medvetet eller omedvetet, låter sig bli hovnarr åt kultureliten. Man ryckte ju på axlarna åt honom när han fullt öppet gjorde en pussy grab eller strök en kvinna över bröst och rumpa. Han var ju inte klok. Det visste alla. Anständighet är ett begrepp som under de senaste årtiondena har ansetts lite obsolet, men som i spåren av den här skandalen borde kunna återupprättas. Anständighet är nämligen att visa hänsyn, att inte ljuga och stjäla och att inte utnyttja människor mot deras vilja vare sig socialt, ekonomiskt eller sexuellt, men också att visa civilkurage och respekt för sanningen. Katarina Wennstam har kallat Sara Danius för den anständiga sekreteraren och på samma sätt skulle man kunna kalla Matilda Gustavsson för den anständiga reportern. Hon lyckas hålla huvudet kallt och aldrig förfalla till ytlig moralism i sin skildring av Jean-Claude Arnault och hans offer. Å andra sidan är det också högst begripligt att hon utvecklade en viss paranoia under arbetets gång, att hon började se sig över axeln och inte vågade stå för nära kanten på tunnelbaneperrongen. Det säger en del om hennes mod och integritet att hon trots det lyckades genomföra sin undersökning och sedan skriva en bok som är ett av de bästa exemplen på litterär journalistik som har utkommit i Sverige. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33151, "headline": "Åklagaren yrkar på villkorlig dom för Cissi Wallin", "summary": "På måndagen avslutades rättegången mot Cissi Wallin, som åtalats för grovt förtal av Fredrik Virtanen. Åklagaren Daniel Suneson yrkar på villkorlig dom och dagsböter för Wallin, som nekar till brott. – Det var väldigt jobbigt att vara här, säger Fredrik Virtanen till DN.", "article": "Rättegången har gällt åtalet mot Cissi Wallin, som anklagas för att ha grovt förtalat av Fredrik Virtanen i inlägg i sociala medier, år 2017 och 2018. Inför rättegångens avslutande dag på måndagen hade fyra vittnen kallats att medverka och under eftermiddagen höll parterna sina slutpläderingar. Åklagaren Daniel Suneson yrkade på att påföljden för Cissi Wallin ska bli villkorlig dom och dagsböter. Han menar att det är tydligt att de anklagelser hon spridit är förtalsgrundande och att det inte har varit försvarligt för henne att lämna dem. Enligt åklagaren har anklagelserna varit ”oerhört allvarliga”, fått stor spridning och orsakat Virtanen stor skada. Vidare betonade Suneson att varken den position som Virtanen hade i offentligheten, eller att anklagelsen skedde i samband med metoorörelsen, motiverar att Cissi Wallin namngav honom. Han menar att det är klargjort att Wallin hade en stor följarskara och att hon var medveten om att hennes inlägg kunde få mycket omfattande spridning. Domen ska meddelas den 9 december, klockan 14. Att åklagaren yrkar på villkorlig dom, och inte fängelsestraff, som ingår i straffskalan för grovt förtal, förklarade han på en efterföljande presskonferens med att inte alla kriterier har uppfyllts. – För att komma till fängelse är det en hel del förutsättningar som ska vara uppfyllda som inte är det i det här fallet. Om hon fälls är villkorlig dom och dagsböter den enda rimliga påföljden, säger Daniel Suneson. Läs mer: Cissi Wallin: ”Jag var väldigt nervös och skakig” Fredrik Virtanens målsägandebiträde Monique Wadsted beskrev det Cissi Wallin gjort som att ”surra fast honom vid en skampåle” och menar att hon fortsätter att sprida anklagelsen, bland annat eftersom inläggen hon åtalats för fortfarande finns kvar. Sammanlagt yrkar Fredrik Virtanen på 266.000 kronor i skadestånd, utgjort av kränkningsersättning och ersättning för sveda och värk. I en intervju med DN efter rättegången anser Monique Wadsted att utgången är given: – För mig är det självklart att hon kommer att dömas. Man får inte bygga egna skampålar att surra fast människor vid. Wadsted anser inte att försvarets motivering att Virtanen skulle vara en offentlig person håller. – Han har inte haft den ställningen i offentligheten, han har varit en rolig och duktig skribent men inte en opinionsbildare eller haft en ansvarsfull ställning. Fredrik Virtanen lämnade en kort kommentar efter att rättegången avslutats: – Det var väldigt jobbigt att vara här. Jag ser fram emot domslutet om två veckor, säger Fredrik Virtanen till DN. Cissi Wallins försvarsadvokat Percy Bratt argumenterade i sin slutplädering för att inläggen hon spridit ryms inom yttrandefriheten. Han menar att det varit försvarligt att lämna uppgifterna bland annat på grund av ett uppenbart allmänintresse. Bratt sade i rätten att Fredrik Virtanen ”tveklöst haft en ställning på den offentliga scenen”. Bratt återkom också till betydelsen av metoorörelsen, och menar att Cissi Wallins inlägg ska ses som en del av den. – Exponeringen av män som nyttjat sin maktposition är ytterligare en faktor som kan antas reducera framtida kränkningar. Metoo är en av de viktigaste och mest omvälvande samhällshändelserna under senare år, sade han i rätten. Försvarsadvokaten ifrågasatte vidare möjligheten att göra direkta orsakssamband mellan Cissi Wallins inlägg och den skada som uppstått för Fredrik Virtanen. Att andra spridit uppgifterna, och att flera medier senare namngivit honom, är enligt Percy Bratt inget som Cissi Wallin kan ta rättsligt ansvar för. Innan rättegången avslutades begärde också Cissi Wallin ordet i salen. Hon beskrev åtalet som en ”surrealistisk” upplevelse, och liknade det som hon gjort vid att vara en visselblåsare. – Jag har brutit en tystnadskultur. Och det är otroligt viktigt att se det och vad metoo betyder i den kontexten, sa Cissi Wallin. Percy Bratt säger att åtalet mot Wallin kan innebära en ”avkylningseffekt”. – Många kvinnor blir rädda för att träda fram och berätta att de blivit utsatta för övergrepp om de ser att en person sitter åtalad för att ha berättat om det, säger han till DN. Vilka blir konsekvenserna om hon fälls? – Om hon fälls på grunden att det är straffbart att framföra sanna uppgifter om offentliga personer som begår övergrepp sker en underminering av hela metoorörelsen och en inskränkning av yttrandefriheten, säger Bratt. Cissi Wallin säger efter rättegången att hon, i händelse av en fällande dom i tingsrätten, kommer att överklaga. – Jag har fått berätta mer ostört var jag står. Det har varit en lång process och nu har vi mötts här. Det är befriande att rättegången för den här gången är klar, säger Cissi Wallin. På måndagens förmiddag hördes flera vittnen i domstolen. Tre av dem var kallade av försvaret, i syfte att ge stöd till Cissi Wallins uppgifter. Dessutom vittnade en professor i genusvetenskap, som tidigare inte hörts i utredningen, utan endast lämnat ett skriftligt utlåtande inför rättegången. Hon svarade på frågor om metoorörelsens betydelse i stort samt vilken betydelse namngivningar hade för rörelsens framväxt. Den andra person som inte tidigare hörts i utredningen var en kvinna. Hon lämnade uppgifter som försvaret menar ska stärka Cissi Wallins sak. Men Fredrik Virtanens målsägandebiträde, Monique Wadsted, beskriver vittnesmålet som oväsentligt för själva förtalsmålet. Hon säger till DN att det är ”väldigt ovanligt” att ett nytt vittne kallas in på ett sådant sent stadium. Under förmiddagen hördes dessutom en person från det säkerhetsbolag som ansvarade för den internutredning som Aftonbladet tillsatte hösten 2017, med anledning av de framförda anklagelserna mot Fredrik Virtanen. Wallins försvarsadvokat Percy Bratt har tidigare sagt att uppgifter som inkom under utredningen – trots att dokumenten från den har förstörts – kan ha betydelse för domstolens bedömning. Personen från säkerhetsbolaget hade dock vid flera tillfällen svårt att minnas detaljer om vilka uppgifter som inkom i samband med internutredningen. Huvudförhandlingarna i domstolen inleddes på torsdagen i förra veckan. Åklagaren Daniel Suneson redogjorde då för varför han anser att Cissi Wallin bör dömas för grovt förtal. Misstankarna grundas på sex inlägg hon publicerat i sociala medier, på Instagram och Facebook, där hon anklagat Fredrik Virtanen för våldtäkt och för att vara en sexualbrottsling. Inläggen publicerades över en tiomånadersperiod, med start i oktober 2017. Åklagaren har beskrivit den spridning som inläggen fick som ”enorm” och menar att de förorsakat stor skada för Fredrik Virtanens privata liv och för hans arbetsliv. Läs mer: Nytt vittne kallat i förtalsrättegången mot Cissi Wallin Anklagelsen som Wallin riktat mot Fredrik Virtanen har tidigare utretts av polis, som lade ned förundersökningen i brist på bevis. Han har hela tiden tillbakavisat uppgifterna. – Jag bara ser hatet välla mot mig. Det var en förnedring. En total förnedring. Det var att bli utslängd på torget och bli spottad och pissad på, sa Fredrik Virtanen i domstolen på torsdagen, när han ombads beskriva den första tiden efter att Cissi Wallin spridit anklagelserna mot honom i sociala medier, hösten 2017. Cissi Wallin nekar till brott. Hon anser att det varit försvarligt att lämna uppgifterna och står fast att hennes anklagelser är sanna. – I svensk lag står det att det är förtal att utmåla någon som brottslig och klandervärd. Men min inställning är att om man berättar sin egen historia och det som är sant, att det är här är en person som har gjort så här mot mig och jag polisanmälde det, då har jag väldigt svårt att se hur det kan vara förtal, sa Cissi Wallin till DN efter torsdagens förhandlingar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33154, "headline": "Jelassi rappar självklart och totalt oförställt", "summary": "Jelassi är ett självständigt ljus mer än del av någon våg, även om hon liknar Z.E och Einár, och på sin debut-ep skiner hon starkare än på sina tidigare singlar.", "article": "Om den förra vågen inom svensk hiphop – tänk Lamix, Jireel och Denz – piggade upp genom sina poppiga autotune-melodier och ”One dance”-liknande produktioner, låter den nya vågen – tänk Z.E, Einár och Jelassi – uppfriskande genom att prioritera ordrika texter som flyter fram som rinnande vatten, hårt och mjukt samtidigt, med en mer subtil sorts melodik som finns i själva rappen. Jelassi är dock ett självständigt ljus mer än en del av någon våg. Hon förvandlade Silvana Imam till luft genom sin showstjälande gästvers på ”Nenene” och på denna debut-ep låter hon mer personlig och avspänd, och skiner starkare, än på sina tidigare singlar. Hon har en sådan självklarhet och total oförställdhet att det bistra eller tuffa i hennes lakoniskt levererade rap fylls med något rent och naivt. Det är fint. Bästa spår: ”Sema7ni”, ”Vem kan ta den?”  Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om hur Mapei äntligen tycks vara på rätt spår. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33159, "headline": "Tips från Simpsons – så håller man ihop familjen i 30 år", "summary": "I december är det 30 år sedan det allra första avsnittet av ”Simpsons” sändes. Ingen dramaserie har gått lika länge i USA. Varför? Vad gör att Homer, Marge, Bart, Lisa och Maggie hållit ut och ihop så mycket längre än andra tv-familjer? Är det färgen? Speglingen av den amerikanska folksjälen? De märkliga förutsägelserna? DN:s Fredrik Strage reder ut.", "article": "På söndagskvällen sänds det 670:e ”Simpsons”-avsnittet. Ingen dramaserie har visats lika länge i USA. Tvåa är westernäventyret ”Krutrök” som visades i 20 år och nådde 635 avsnitt. Familjen Simpson består fortfarande av den förnuftiga hemmafrun Marge, det korkade matvraket Homer, den kloka dottern Lisa, den busiga sonen Bart och bebisen Maggie. Likt resten av befolkningen i staden Springfield är de lika gamla nu som när vi lärde känna dem för 30 år sedan. Världen omkring dem har däremot åldrats, inklusive vi som tittar, vilket gör att programmet känns egendomligt nostalgiskt även när det skildrar samtiden. I den pågående 31:a säsongens första avsnitt blir Homer och Bart kändisar på Youtube. När tittarna sviker ropar Homer: ”Hjälp! Det gör så ont att veta att ingen klickar eller lajkar mig! Kanske har folk inte ens en åsikt. Jag kan inte leva med det!” Marge drabbas av samma digitala narcissism när Simpsons reser till Costa Rica i förra helgens avsnitt och målet för hennes semester är att instagramma en selfie vid ett vattenfall, så att andra ska bli avundsjuka. Ett ”Simpsons”-avsnitt tar sex månader att producera eftersom det till stora delar tecknas för hand. Konkurrenten ”South Park” spottar fram sina på max en vecka och kan ta upp mer aktuella ämnen. Trots att många tittare tycker att ”Simpsons” gyllene era tog slut kring millennieskiftet har serien inte mist sin förmåga att fånga den amerikanska folksjälen: idyllen, girigheten, drömmarna, dumheten, våldet. De två senare ingredienserna utmärker skämten som fortfarande är roliga, snarare än bara träffsäkra eller mysiga. Exempelvis när Homer i höstens säsongspremiär får höra att en sportbar har imageproblem på grund av nio döda i salmonella, varpå han ser hungrig ut och säger: ”Mmmmmm.... salmonella.” Eller den blodsprutande Tom & Jerry-parodin Itchy & Scratchy, som älskas av barnen i Springfield, och uteslutande visar styckmord. I de scenerna glömmer jag att humor är en färskvara och att ”Simpsons” nu har lika många år på nacken som ”Familjen Flinta” hade när jag såg Homer första gången. Marge reser i det 668:e avsnittet till Portland i Oregon för att delta i en skogshuggartävling. Hon har börjat klyva ved för att kanalisera sin frustration som hemmafru. Homer är orolig för att hon ska bli lesbisk och reser dit med barnen. När de rullar genom Portland verkar gatorna ha döpts efter figurer hemma i Springfield: Quimby Street (borgmästaren), Lovejoy Street (pastorn), Van Houten Avenue (Barts nördige kompis), Flanders Street (Simpsons käcka granne). I själva verket är det riktiga gatunamn som Matt Groening inspirerades av när han skapade ”Simpsons”. Han växte upp i Portland med sina föräldrar Homer och Marge plus sin syster Lisa. Groening slog igenom som serietecknare i slutet av sjuttiotalet med ”Life in hell”, om deprimerade kaniner. 1987 fick han i uppdrag att teckna kortfilmer som skulle ligga mellan sketcherna i komediserien ”The Tracey Ullman show”. I stället för kaniner ritade han en amerikansk familj som i det allra första klippet nattar barnen. Alla är skevt tecknade och har ännu inte utvecklat sina personligheter. Busungen Bart låter mer som den smarta Lisa när han frågar: ”Pappa, vad är medvetandet? Är det bara ett system av impulser eller är det något greppbart?” Homer svarar med ett citat som tillskrivits filosofen George Berkeley: ”What is mind? No matter. What is matter? Nevermind.” Homers intelligensnivå – som i ”The Simpsons” nästan alltid är omvänt proportionell mot programmets rolighet – började inte dala ordentligt förrän familjen fick sin egen tv-serie den 17:e december 1989. För den som är van vid att titta på tecknad satir som ”Family guy” eller ”South Park” kan det vara svårt att förstå hur banbrytande programmet var. Något liknande hade aldrig visats. I tv-soffan skrattade amerikaner fortfarande mest åt trygga familjekomedier som ”Cosby”, ”Huset fullt” och ”Pappa vet bäst”. Även ”Simpsons” skildrade familjeliv men var dräpande amerikansk samhällssatir – späckad med popkulturella referenser på ett sätt som skulle bli typiskt för nittiotalet. Samtidigt var serien, trots det halsbrytande tempot, genuint gullig och hjärtevärmande. Att ”Simpsons” inte använde pålagda skratt väckte uppståndelse, liksom människornas märkliga utseende: gul hud, överbett (precis som kaninerna i Matt Groenings ”Life in hell), Marges klarblå pelarfrisyr, barnens kalufser som smälter ihop med deras huvuden, fyra fingrar på varje hand (bara Gud och Jesus har fem fingrar). Groening ville att familjen skulle sticka ut och en animatör föreslog gult. ”Det var lösningen”, sa Groening senare till BBC. ”När man zappar mellan kanalerna och ser något gult blixtra förbi så vet man att det är 'Simpsons'.” Ibland syntes även lila trädstammar och andra smått psykedeliska detaljer. Estetiken matchade det tidiga nittiotalets rejvkultur (på nollnolltalet spreds ecstasytabletter formade som Barts huvud). De glada färgerna bidrog till att många först trodde att ”Simpsons” var ett barnprogram. (Svenska TV3 flyttade 1993 serien till den barnvänliga tiden 18:00 och dubbade flera avsnitt innan en folkstorm satte stopp för det.) Tioårige Bart var också den figur som fick mest uppmärksamhet i början. Hans favorituttryck ”Ay caramba” och ”Eat my shorts” syntes på tröjor över hela planeten och hans låt ”Do the Bartman”, med körsång av Michael Jackson, blev en internationell hit 1990. I början av varje avsnitt står Bart vid svarta tavlan och skriver samma mening gång på gång som straff för något hyss (”Rektorns tupé är inte en frisbee”, ”Jag har inte diplomatisk immunitet”). Hans busighet och Homers dumhet kritiserades av dåtidens moralpoliser: den kristna högern. Skolor förbjöd Bart-prylar och tv-predikanter rasade mot programmet trots att Simpsons, till skillnad från de flesta andra tv-familjer, gick i kyrkan varje söndag. Hösten 1990 kom kritik från ett annat konservativt håll när presidenthustrun Barbara Bush i en intervju sa att ”Simpsons” var det dummaste hon någonsin sett. Manusförfattarna skrev ett brev från Marge till The first lady: ”Jag försöker att lära mina barn Bart, Lisa och även lilla Maggie att inte döma någon på förhand och inte tala illa om dem, även om de är rika. /.../ Jag trodde att vi hade mycket gemensamt. Vi lever båda för att ge stöd åt en exceptionell man.” Att Marge genast fick en ursäkt från Vita huset visar vilket genomslag serien hade fått efter knappt ett år. Barbara Bush skrev att Simpsons var en ”charmerande” familj som utgjorde ett ”gott exempel” för resten av landet. Andra kritiker verkade också snart omvändas av familjens charm. I Sverige kändes det som om alla dyrkade ”Simpsons” på nittiotalet. Faktum är att jag genom åren bara träffat en en person som inte gillar serien: Stina Nordenstam, den lika medieskygga som melankoliska sångerskan. Hon köpte en samlingsvideo, tittade på den och beskrev ”Simpsons” som ”tragiskt... otroligt sorgligt... outhärdligt”. På tiotalet har serien kritiserats av den kristna högerns efterträdare på moralpolismyndigheten: den amerikanska kulturvänstern. De anser att Apu Nahasapeemapetilon, indiern som äger jourlivsbutiken i Springfield, är en rasistisk stereotyp. Komikern Hari Kondabolu spelade 2017 in dokumentären ”The problem with Apu” som övertygade många om att Apu var förkastlig – trots att han framställs som smartare och snällare än alla de andra etniska stereotyper som serien vimlar av (exempelvis den italienska kocken Luigi Risotto, den italiensk-amerikanska maffiabossen Fat Tony, den skotska vaktmästaren Willie eller den överviktiga tyska utbytesstudenten Üter Zörker). Apu var den enda som stöttade Lisa när hon 1995 blev vegetarian. Hans råd till henne skulle kunna vara riktat till våra tiders tangentbordskrigare: ”Jag lärde mig för länge sedan, Lisa, att tolerera andra i stället för att tvinga mina åsikter på dem. Man kan påverka andra utan att tjata hela tiden. Det är som Paul McCartneys låt 'Live and let live'.” Trots att Matt Groening så sent som i somras sa ”vi älskar Apu, vi är stolta över Apu” har han synts allt mindre i programmet. På senare år har de flesta ”Simpsons”-diskussioner mest handlat om seriens förmåga att förutsäga saker. I ett avsnitt från mars 2000 syns en framtida Lisa som blivit USA:s president. ”Som ni vet har vi ärvt ett rejält budgetunderskott från president Trump”, säger hon till sina medarbetare. Lika omtalat är avsnittet från 1998 där Homer blir uppfinnare och står bredvid en svart tavla där någon ritat en avancerad ekvation – nästan identisk med Higgspartikeln som upptäcktes fyra år senare. Profetiorna är dock inte sensationella: David X Cohen, en av ”Simpsons” många smarta manusförfattare, fick ekvationen från en ännu smartare matematiker. Och Trump sa redan på nittiotalet att han skulle bli en bra president. (Den vitt sprida bilden av Lisa Simpson som står bakom Trump, exakt som Greta Thunberg under höstens besök i FN-skrapan, är för övrigt fejkad.) Mer udda är att ”Simpsons” lyckades förutsäga resultatet i NFL-finalen 1992, 1993 och 1994. Eller att familjen i ett avsnitt från 1997 får en turistbroschyr som meddelar att man kan åka till New York för nio dollar, intill en bild av World Trade Center så att priset och skyskraporna bildar siffrorna 9-11. Det är symptomatiskt att folk pratar mer om gamla avsnitt än om vad som hänt i serien på sistone. ”Simpsons” har blivit som ett gammalt rockband som fortfarande turnerar, men bara får applåder när de spelar sina tidiga hittar. I våras var tittarsiffrorna lägre än någonsin när 1,5 miljoner amerikaner såg Marge öppna en new age-butik för att sälja kristaller (som mest har man nått över 20 miljoner). Tv-kanalen Fox tror uppenbarligen på programmet eftersom de beställt en 32:a säsong. Men många kritiker, och en hel del fans, tycker att ”Simpsons” går på tomgång och att det blivit dags för Homer att äta sin sista syltmunk och för Matt Groening låta solen gå ner över Springfield för gott. När den stunden kommer lär vi sakna den gula familjen. Eller som Homer nyligen sa i en lika innerlig som idiotisk kärleksförklaring till sin fru: ”Jag saknar dig när vi går genom en snurrdörr. Jag saknar dig när jag tar på mig en tröja. Jag saknar dig när jag blundar i en nysning. Jag saknar dig när klockan ställs fram en timme. Vi får aldrig tillbaka den tiden.” Läs mer: Fredrik Strages sex Simpsonsfavoriter Läs fler texter av Fredrik Strage till exempel ”Det är skönt för mig som är snabb att öka farten när jag tittar och lyssnar” ", "article_category": "culture"}
{"id": 33165, "headline": "Bokrecension: Vi brottas alla med giganten Geijer", "summary": "De idékomplex som historikern och diktaren Erik Gustaf Geijer belyste är ständigt aktuella. Lars Lönnroth granskar snarare släkthistoriens ”dikt och galenskap” i boken ”Geijerarvet”. Intressant, men det är nog dags för en kritisk blick utifrån på denna mäktiga släkt.", "article": "Sakprosa Lars Lönnroth ”Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap” Atlantis, 250 sidor  Erik Gustaf Geijer ser ensam ut. I varje fall den bronsstaty i Uppsala universitetspark som varje valborg blickar ut över ett lapptäcke av vinindränkta picknickfiltar utan att någonsin möta en pupill. Litteraturprofessor Lars Lönnroth skriver i ”Geijerarvet” att universitetet reste monumentet för att bilda radarpar med en annan koloss från staden, Carl von Linné, där en hade kartlagt naturen och den andra historien. Men utöver ihärdiga humanister som Ola Larsmo (och tidigare Anders Ehnmark) är det i dag få som lyfter fram honom i samhällsdebatten. Det är lika besynnerligt som beklagligt, för Geijer har något att säga oss alla. Hans romantiska historieskrivning, musikkomponerande och verser är en skattkista för traditionalister. Liberaler citerar hellre ”På nyårsdagen 1838”, där han diktar fram sin ensamma färd ”i bräcklig farkost” efter en babordsgir mot farliga men friare ideologiska vatten. Socialister flikar gärna in att en ung Karl Marx sträckläste hans svenska historia för att senare citera honom i ”Kapitalet”. Historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren hävdar rentav att han föregrep den ”statsindividualism” som inspirerade välfärdssamhället, och redan 1938 gjorde Per Nyström anspråk på honom som protososse i tidningen Socialdemokraten. Vi är alla hans arvingar, och brottas med samma problem: hur mänskliga rättigheter kan bäddas in i behovet av nationell samhörighet, och hur vi kan njuta av industrins och handelns frukter utan att proletariatet tvingas leva i armod. Så varför läses han bara av dammråttorna på Carolina Rediviva, särskilt som Geijer har en så mäktig släkt av kulturmandariner som slår vakt om hans arv? Lars Lönnroth har under sin långa karriär varit verksam vid Berkeley och Göteborg, och har främst forskat på medeltida sagolitteratur, senast i ”Det germanska spåret” (2017). Undertiteln till hans nya bok är ”en släkthistoria om dikt och galenskap”, och han beskriver där sin namnkunniga släkt där Erik Gustaf Geijer är urpatriark. Han berättar om det salongsliv där de Geijerska kvinnorna spelade en betydande roll, hur en uppfostran i romantisk idealism gjort sådana som Agnes von Krusenstjerna illa rustade att möta 1900-talets materialism, och skildrar gripande mamman Ebba Lagercrantz bipolaritet. Lönnroth är inte någon simpel släktapologet. Han nämner att Adolf Hamilton, en officer i finska inbördeskriget 1918, låter arkebusera några medlemmar i den lokala arbetarföreningen, och frågar (förvisso naivt) om Hamiltons humanistiska uppfostran inte vaccinerat honom mot grymhet. Men lägger till släktens ”idealisering av lidelsefull manlig våldsutövning” samt en förkärlek för uppror som riskerar att skapa mobbare. Ibland beskriver Lönnroth rentav familjen som en sekt, med prästinnor och hjältar, martyrer och ritualer. Men när minsta dagboksrim ska citeras, och tesil i slipad kristall inventeras, så anar man likväl en doft av rökelse mellan sidorna. I ”These Etonians” beskriver kritikern James Wood hur elitskolan Etons fostran i ”ledig överlägsenhet” hjälpt forna skolkamrater som David Cameron, elev i sjunde generationen, och andra brexitörer att så obrytt slunga landet i kaos (London Review of Books, 4 juli 2019). Wood drog sig dock för att skriva en skildring inifrån societeten, då de ofta landar i en ”otrevlig kombination av klagan, skryt och självömkan”. Dock behöver man sällan stå till svars för sådan subtil självhävdelse, då privilegier enligt Woods är en ”oskriven konstitution”; dess artiklar är tvingande, men behöver angenämt nog aldrig uttalas. Lönnroth har i årtionden gått till storms mot ”humanismens förnedring i vårt land” (DN 26/5 1981), och kultursidornas urartning mot ”mode, filmstjärnor och livsstilsreportage” (Axess, 9/2012). Men när ämnet är den egna familjen så överlappar – och stundtals krockar – denna bildningskamp med den kära adelshobbyn att återberätta sin släktkrönika. För nog har vi redan hört om Depressionen och Prestationen, den Geijerska släktens heraldiska syskondemoner, av namnkunniga arvingar som Olof och David Lagercrantz; inte minst i de otaliga förord, biografier, romaner, recensioner, essäer och sommarprat som det humanistiska bemanningsbolaget Geijer AB hållit släkten sysselsatt med i generationer. Kanske behövs en kritisk blick utifrån på denna släkt, om vilken roll de har spelat i svenskt kulturliv, och i vilken mån de har manat fram hans ande snarare än hans anda. Läs fler texter av Leonidas Aretakis och fler av DN:s bokrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 33168, "headline": "Täppas Fogelberg får lämna ”Ring P1”", "summary": "Den folkkäre men också kritiserade programledaren för ”Ring P1”, Täppas Fogelberg, får lämna programmet. ”I dag har jag fått sparken från ’Ring P1’”, skriver han på Instagram.", "article": "Täppas Fogelberg har sedan nästan 20 år varit en av programledarna bakom Sveriges Radios insändarprogram ”Ring P1”, som startade år 2000. Några av programledarna är fast anställda medarbetare som vanligen arbetar med andra program medan andra, som 68-årige Täppas Fogelberg, är frilansare. På fredagen fick den populära programledaren beskedet från sin närmaste chef i Sundsvall, där han sänder ifrån, att hans kontrakt inte kommer att förlängas. Täppas Fogelberg reagerade starkt i ett inlägg på Instagram: ”Inget vidare Fredagsmys för idag har jag fått sparken från ’Ring P1’. ’Det ligger inga fler veckor i Pipeline för dig’ som min lokala chef uttryckte det. Ingen förklaring, Ingenting, och, det får jag erkänna, känns konstigt.” Nina Glans, som är kanalansvarig på P1, säger till DN att det inte ligger någon dramatik bakom att Täppas Fogelberg nu får lämna programmet: – Täppas har varit med väldigt länge och vi behöver testa nya personer för att få en variation. Har man varit med så länge blir man utbytt förr eller senare. Det är en naturlig process. Varje år får någon inte förlängt. Täppas Fogelberg har varit en person med starka åsikter och som har väckt starka känslor. Har detta betytt något när ni nu byter ut honom? – Han har fått både ris och ros, men det har varit en styrka att han har kunnat sticka ut och engagera. Det har jag bara varit glad över. Det är inte det som är skälet. Täppas har bidragit med mycket humor och engagemang. Nina Glans anger också ett annat skäl till att Täppas Fogelberg nu får lämna ”Ring P1”: – Produktionen kommer att flyttas från Sundsvall till Umeå och det är troligt att man nu hittar en ersättare där. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33174, "headline": "Fullspäckad vardag (fast roligare) även i barnens värld", "summary": "Pija Lindenbaum låter barnen gå till jobbet i sin nya bilderbok, och i Eva Lindströms nya är det också mycket att göra.", "article": "Bilderböcker Eva Lindström ”Mycket att göra hela tiden” Alfabeta, från 3 år Pija Lindenbaum ”Vi måste till jobbet” Lilla Piratförlaget, från 3 år Barn- och ungdomslitteraturen är ofta snabb att spegla samhällsklimatet, om det så handlar om klimatkrisen, flyktingfrågor eller kroppspositivism. Föga förvånande har det under senare år blivit vanligt med böcker om att parera den stressiga vardagen, som Ebba Forslinds ”Jättejättebråttom” från 2017, eller ”Koko och Bosse hinner inte!” av Lisen Adbåge (2015). Medan Ebba Forslinds bok handlar om att försova sig, skriver Lisen Adbåge om den klassiska brådskan att ha det bra: vi hinner inte leka eller stanna och titta på den fina snigeln för nu ska vi köpa fika och åka till stranden. Eva Lindström är en av våra mest begåvade bilderboksskapare, som ofta lyckas uttrycka stort allvar och allmängiltiga företeelser med små medel och subtil humor. Hennes nya bok ”Mycket att göra hela tiden” är en högst fåordig bilderbok, där en liten flicka och tre hundar tar sig genom dagen i ständig rörelse. Man vaknar, väcker, springer, krånglar, letar. Eva Lindströms bilder är som alltid lika sobra som färgstarka, detaljerade och märkligt spatiösa på samma gång. Här finns mycket utrymme för egen tolkning. Medan den lakoniska texten tillsammans med bilderna skapar en till synes enkel lek, kan jag inte låta bli att fastna vid de något kravtyngda ordvalen. Mycket att göra hela tiden. Krångla. Sucka. Leta. Livet är inte bara enkelt, men det är inget som pådyvlas läsaren. Orden bara finns där, bredvid att hoppa, springa och hitta. Pija Lindenbaums ”Vi måste till jobbet” är något mer textdriven. I den är barnets blick och röst ovanligt närvarande, komplett med talspråk och lekens logik. Tre barn måste i väg till jobbet. ”Då var vi där. Här är jobbet. Vi är doktor.” I väntrummet sitter folk, grisar och kor och gråter. Någon blöder men opereras och blir frisk på en sekund och springer glatt i väg med ett stort plåster på magen. Blodet ges till vargarna. Precis som hos Eva Lindström finns en stark framåtrörelse, som gärna drivs av ett ”måste”, men också av barnets snabba, impulsiva växlingar i leken. Pija Lindenbaum har ett eget sätt att berätta ur barnets perspektiv, utan att det känns förminskande. Jäktandet finns även här, kanske för att det är ett inslag som osannolikt kommer att lämna småbarnsföräldrars liv – och barn gör som vuxna gör: ”Vi måste lägga ungen i sängen. Han gnäller och är jobbig. Men han ska sova för vi ska på jobbet.” Också Pija Lindenbaum jobbar mycket med rymd i bilderna. Det vindlande trapphuset, de stora gula slätterna dit barnen tar sparkcyklarna, golvet i barnrummet som sträcker sig likt ett enormt landskap, där alla tre pustar ut efter den långa händelserika leken. Detaljerna är många, både från barnens värld och från den vuxna: utspridda leksaker intill dammsugaren, de blöta fotstegen upp till en ytterdörr, på disken i sjukhusets väntrum står ett bonsaiträd. Vuxenvärlden är återgiven på ett drömskt sätt i barnets föreställningsvärld: utsmyckad med både nummersystem och blå plasttossor, ”blodrum” och påbud från Regeringen om att hålla för munnen när man nyser. Eva Lindströms ”Mycket att göra hela tiden” är mer suggestiv och underfundig. Även om de vuxna är helt frånvarande också hos Pija Lindenbaum, är Lindströms bildvärld mer karnevalisk. Hos henne råder andra regler – eller är det kanske de gamla vanliga reglerna, förvrängda genom leken? Tänker gör man liggandes i hängmattan, man väcker någon genom att dra den i svansen, man krånglar genom att sno ihop hundkopplen. I ”Mycket att göra hela tiden” är barnet den ”vuxna” som suckandes väntar med middagen medan hundarna rymt. Jag fylls av känslan av att inte riktigt uppfatta bokens alla lager, och varje gång jag läser upptäcker jag något nytt – må det vara hur några stenar balanserar på varandra, hundarnas busiga leenden, färgkompositionen. Vad både Pija Lindenbaum och Eva Lindström bemästrar är konsten att inte skriva sina läsare på näsan. Oavsett om man väljer att tolka deras framåtrusande berättelser som symtomatiska för en stressad samtid, så rymmer de mycket annat. Den som letar kommer att hitta. Läs fler av DN:s bokrecensioner Läs fler av DN:s barnboksrecensioner Läs mer av Emma Holm ", "article_category": "culture"}
{"id": 33176, "headline": "Ola Larsmo: KD i Uppsala har valt helt fel väg", "summary": "Den fråga som inte ska tillåtas försvinna är varför KD i Uppsala inte vill att EU:s och FN:s flaggor ska få fladdra från kommunala flaggstänger.", "article": "Jag tror inte jag missat något i min artikel om Uppsala-KD:s avståndstagande från regnbågsflaggan – och FN-flaggan. Av texten framgår att Jonas Segersam uttalar sig som kommunalråd (DN 12/1). Det faller inte heller någon skugga över Uppsalas moderater i min text, då de till skillnad från sina partikamrater i Sölvesborg valde att inte följa SD och KD. Men det är nog tydligt för Uppsalaborna att KD numer håller samma linje som SD i frågor som dessa – det var därför det blev en nyhet i lokalmedia. Segersams linje emulerar nämligen, som jag skrev, precis ur den som SD framfört i riksdagssammanhang. Den fråga som inte ska tillåtas försvinna är varför KD numer anser att inte heller EU- eller FN-flaggorna ska få fladdra från kommunala flaggstänger. FN-dagen den 24 oktober är lagstadgad flaggdag. Just därför att FN står som garant för de värderingar Segersam menar är så viktiga: ”frihet, demokrati, människovärde och kärlek” (möjligen med undantag för den där kärleken). Men FN:s flagga, symbolen för de universella, mänskliga rättigheterna vill han inte längre att kommunen ska förknippas med. Det går inte att förstå som annat än ett vägval. Läs mer: Svenska flaggan borde räcka som symbol Läs mer: Flaggstriden i Uppsala visar hur KD leker följa John med SD ", "article_category": "culture"}
{"id": 33187, "headline": "Influeraren Linnéa Claeson ångerfull efter kritiken", "summary": "Influeraren och feministiska symbolen Linnéa Claeson har den senaste tiden kritiserats för att överdriva och vinkla vittnesmål om sexuella trakasserier. På torsdagen bemötte hon kritiken. ”Svensk domstol har styrkt mina påståenden”, skriver hon i Göteborgs-Posten.", "article": "Influeraren och aktivisten Linnéa Claeson har drivit Instagramkontot ”assholesonline” sedan 2015, där hon har belyst sexuella trakasserier och kränkningar som hon och andra kvinnor tvingats utstå. Kontot har i dag 278.000 följare och Claeson har bland annat hyllats som en viktig feministisk symbol och även fått ta emot priser för sitt arbete. De senaste månaderna har stark kritik riktats mot Claeson i en rad publikationer, bland annat i DN. Framfört allt handlar kritiken om att hon ska ha överdrivit och vinklat några av de vittnesmål om sexuella trakasserier hon utsatts för, som delats via ”Assholesonline”. För några dagar sedan ifrågasattes Claesons trovärdighet av frilansjournalisten och krönikören Emilie ”Ebbis” Roslund i GP, som frågade sig hur den feministiska kampen påverkas om en av dess viktigaste symboler inte håller sig till sanningen. På torsdagen bemötte Claeson kritiken i Göteborgs-Posten. Där skriver hon att hon är ångerfull gällande vissa specifika punkter, bland annat att hon inte varit nog tydlig med sättet hon redigerar sina inlägg: ”...det vill jag verkligen be om ursäkt för. Formatet på ’Assholesonline’ har varit att kort och kommunikativt visa humoristiska bilder. För att innehållet skulle vara roligt, enhetligt snyggt innehåll har jag flyttat över konversationer från andra medier, exempelvis e-post till Facebookmeddelanden.” Med ambitionen att göra inläggen mer tillgängliga, medger Claeson, har hon valt att själv korta ner eller vinkla vissa inlägg på det mest ”relevanta från konversationer”. Claeson slår i artikeln tillbaka mot kritiken som säger att hennes vittnesmål inte blivit styrkta. Hon skriver: ”Svensk domstol har styrkt mina påståenden om min utsatthet för sexuella trakasserier, ofredanden och hot i flera domar.” Hon svarar också på anklagelser om att främsta motivet i hennes arbete är att tjäna pengar. ”Vad som gör ont i den här diskussionen är däremot att det har förekommit mycket tyckande förklätt som granskning. Saklig kritik blandas med ogrundade anklagelser och missförstånd för att komma till slutsatsen att mitt motiv grundar sig i att tjäna pengar och att hela jag är fejk. Det stämmer inte.” Inlägget i GP avslutar Claeson med att betona vikten av att förvalta positionen hon fått. Claeson lade också upp ett inlägg på ”Assholesonline” där hon tackade för stödet hon fått de senaste dagarna, ett inlägg som på torsdagen hade fått nästan 6.000 gillamarkeringar. Läs mer: Lisa Magnusson – ”Vad är egentligen sant runt Linnea Claeson?” DN Åsikt. ”Linnéa Claeson förminskar offer för sexuella övergrepp” ", "article_category": "culture"}
{"id": 33190, "headline": "Susanne Ljung: Jane Fonda brinner för klimatfrågan i sin röda kappa", "summary": "STILKRÖNIKA. Hon blir åttiotvå år nu, Jane Fonda. Första gången hon togs av polis var 1970, när hon protesterade mot Vietnamkriget. På fredagen blir hon troligen tagen igen, precis som hon blivit tidigare fredagar denna höst.", "article": "Det gäller inte bara att höras, det är också viktigt att synas. Så resonerade Jane Fonda då hon köpte den eldröda kappa som hon bär under demonstrationer i Washington DC. Dit flyttade Jane Fonda i september med avsikt att dra i gång fredliga demonstrationer varje fredag vid (och inne i) The Capitol, det vill säga USA:s parlamentsbyggnad, för att uppmärksamma regeringen om vikten att sätta in akuta åtgärder för att rädda klimatet. Demonstrationerna kallar hon för en sorts brandövning – Fire Drill Friday. Ett namn inspirerat av både Greta Thunbergs uppmaning om att vi måste agera som om huset brinner när det gäller klimatet och Naomi Kleins bok ”On fire: The burning case for a green new deal”. Deltagarantalet under demonstrationerna har stadigt ökat. Och uppmärksamheten likaså. Läs fler stilkrönikor av Susanne Ljung Inte minst för att Jane Fonda nästan varje fredag blivit arresterad för civil olydnad. Ofta i sällskap med kända vänner och skådespelare som Sam Waterston, Ted Danson och Catherine Keeler. Och Rosanna Arquette. Hennes besök i Sverige, på Stockholms filmfestival, såg ut att vara i fara då hon sattes i finkan, och fick tillbringa en natt i häktet efter en fredagsdemonstration. Det fick även Jane Fonda göra. Det var inte första gången. Redan 1970 blev hon haffad efter att ha hållit tal mot USA:s inblandning i Vietnamkriget. Hon blev då misstänkt för drogsmuggling. Men tabletterna var vitaminer, och åtalet lades ned. Men polisens fotografi av henne, ett så kallat mug shot, gjorde henne till en symbol för fredsrörelsen. På bilden tittar hon självsäkert rakt in i kameran med höjd arm och knuten näve. För Jane Fonda var aktivist, långt innan det blev vanligt för kändisar att engagera sig politiskt. Det gjorde hon inte ostraffat, på andra sätt. Än i dag finns det en hel del i USA som retar sig på hennes engagemang mot Vietnamkriget under det tidiga 70-talet, och betraktar henne som vänsterradikal. Men att hon i dag bär en röd kappa har ingenting att göra med att den röda färgen kan associeras till socialism och kommunism. I det här fallet fungerar den precis som den signalfärg den är, det vill säga en färg som manar till uppmärksamhet. Den starkt röda kappan får Jane Fonda att sticka ut som en sprakande eldsflamma bland demonstranterna. Och på bilder, där man kan se henne tillfångatagen av uniformsklädda poliser, ser hon ut att brinna i ett mörkt universum, klädd i röd kappa, och med handfängsel av vit plast om handlederna. Kappan säger sig hon ha köpt på rea på det flotta varuhuset Neiman Marcus, för 5.000 kronor. Modedetektiver har försökt att lista ut vilket märket är, men det håller Jane Fonda medvetet tyst om. För kappan symboliserar också ett shoppingstopp av kläder. Under en av fredagsdemonstrationerna i Washington DC frågade hon publiken: ”ser ni denna kappa, det är det sista plagg jag någonsin kommer att köpa”. Att måna om miljön kräver också att man minskar sin modekonsumtion, menar Jane Fonda. Ja, sin konsumtion överlag. Hon säger att hon växte upp i en tid då det var självklart att bara köpa mer och mer, och inte tänka så mycket på det. Men dagens unga aktivister har fått henne på andra tankar. Att köpa nya saker för att befästa sin identitet är inte framtiden, säger hon. Framför allt inte att ständigt shoppa nya kläder. Jane Fonda vill därför föregå med gott exempel. Och än så länge håller hon sitt ord. Förra veckan uppmärksammade amerikansk press att hon burit samma svarta glittriga byxdress på två olika tillställningar, samma vecka. Uppseendeväckande i en bransch där kändisar ständigt förväntas bära nya och intressanta plagg offentligt. Den 21 december fyller Jane Fonda 82 år. Det är en lördag. Dagen innan kommer hon att demonstrera i Washington DC – klädd i samma röda kappa.  Mer om röda plagg En roströd kappa med hög skorstenskrage bar Nancy Pelosi, talman i det amerikanska representanthuset, då villkoren kring en eventuellt framtida mur mot Mexiko diskuterades i Vita Huset i december förra året. Den har kallats för en ”powerkappa”. Antikens frigivna slavar signalerade sin frihet genom att bära röda mössor. Och när Ludvig den 16:e tillfångatogs under den franska revolutionen tryckte man ned en röd mössa på hans huvud för att markera att jämlikhet rådde. Den röda mössan, le bonnet rouge, blev en frihetssymbol. Under demonstrationer med klimataktivisterna i den internationella rörelsen ”Extinction Rebellion” dyker rödklädda människor med vitsminkade ansikten upp, red rebellion brigade. Där symboliserar det röda det blod som kommande generationer kommer att tvingas spilla på grund av klimatförändringarna.  Susanne Ljung Susanne Ljung är journalist och programledare för det hyllade mode- och kulturprogrammet ”Stil” i Sveriges Radio. Hon bor i Stockholm och New York och medverkar i Lördagsmagasinet varje vecka. Läs tidigare stilkrönikor  Läs mer: Jane Fonda gripen – igen ", "article_category": "culture"}
{"id": 33198, "headline": "Spotify går om Apple – är nu största poddplattfomen i Sverige", "summary": "Spotify springer om Apple som den största poddplattformen i Sverige. Det visar en undersökning från analysföretaget Mediavision.", "article": "Kampen om poddlyssnarna hårdnar. DN har tidigare rapporterat om den ökande konkurrensen i poddvärlden. Exempelvis har Amazonägda Audible nyligen gjort ett försök att etablera sig på den svenska ljudmarknaden. Dessutom har musikströmningsjätten Spotify de senaste åren storsatsat på poddar och bland annat köpt bolag som Gimlet Studio, Parcas och Anchor. En satsning som nu har gett resultat. Analysföretaget Mediavision har undersökt den svenska ljudmarknaden – och för första gången är Spotify större än Apple som poddplattform i Sverige. 42 procent av det dagliga lyssnandet på poddar i Sverige under perioden juli-september skedde genom Spotify, att jämföra med Apples poddapp som nådde 33 procent av poddlyssnarna. Tredje största aktören blev svenska Acast. Det är inte bara i Sverige som Spotifys poddsatsning har burit frukt. Amerikanska poddmätningsföretaget Voxnest rapporterar att Spotify nu också har gått om Apple i både Norge, Tyskland och Frankrike. – Jag tror att Spotify har blivit större av flera anledningar. Exempelvis är de väldigt stora bland unga som är de största poddkonsumenterna. Sedan har de satsat väldigt hårt på poddmarknaden vilket tycks ha fått genomslag, säger Mediavisions vd Marie Nilsson till DN. Spotify i Sverige har numera ett stall med flera poddar som endast är tillgängliga exklusivt på deras plattform. Bland annat Benjamin Ingrossos och Felix Sandmans ”Livets liv”, men också ”Della Q”, ”Adam och kompani”, ”Gynning & Berg hittar sig själva” och den nysläppta kriminalpodden ”Olöst”. Marie Nilsson menar att de exklusiva poddarna eventuellt kan ha haft inverkan på att Spotify numera är den största poddplattformen. – Vi har i vår undersökning endast tittat på plattformarna och inte på det specifika innehållet, men det totala utbudet spelar såklart roll, precis som plattformens funktionalitet och prismodell. Spotify har många poddar som de inte är ensamma om, men att de har exklusiva originalproduktioner kan säkert påverka. Men vi vet inte till vilken omfattning. Läs mer: Poddar ritar om radiolandskapet ", "article_category": "culture"}
{"id": 33202, "headline": "Max Martins musikal ”& Juliet” är verkligen snygg, smart och rolig", "summary": "Premiären av ”&Juliet” i London visar att tiden är mogen för ”hennes version”, ”herstory”. Juliet en stark, frän och kaxig kvinna som vet sitt eget värde. DN:s Johanna Paulsson har sett en snygg, smart och rolig musikal.", "article": "Musikal ”& Juliet” Musik och sångtexter: Max Martin och vänner Manus: David West Read Regi: Luke Sheppard Koreografi: Jennifer Weber Scenografi: Soutra Gilmour Kostymdesign: Paloma Young Musikaliskt ansvarig, orkestrering och arrangemang: Bill Sherman Kapellmästare, piano med mera: Dominic Fallacaro Ljusdesign: Howard Hudson Ljuddesign: Gareth Owen Video och projektioner: Andrzej Goulding Perukdesign: Linda McKnight Medverkande: Miriam-Teak Lee, Cassidy Janson, Oliver Tompsett, David Bedella med flera Scen: Shaftesbury Theatre, London Längd: 2 tim 30 min inkl paus ”The most famous love story of all time. Remixed”, står det på den chockrosa skylten utanför Shaftesbury Theatre i London. När Max Martins största hittar svidat om till musikalmelodier är det som återstår av Shakespeares tragedi enbart Romeo och Julia som arketypiskt kärlekspar. Manusförfattaren David West Read har funderat vidare över hur dramat skulle sluta om Julia valde att inte ta sitt liv, utan i stället drog till Paris med polarna i en feelgoodkomedi. ”& Juliet” är alltså fyndigt formulerad fanfiction om en mer modern tonårsbrud på vift som skriver sin egen berättelse och hittar styrkan i sig själv. Både popen och litteraturen har alltid velat vara större än livet. Eller ”Larger than life” som Backstreet Boys skulle ha sagt. Upp genom golvluckan kommer således den största stjärnan av dem alla – Shakespeare själv (Oliver Tompsett) – och bränner av hitten med hybris. Men bakom varje framgångsrik bard (och hitmakare) finns förstås en kvinna. Här är det Shakespeares hustru Anne Hathaway (Cassidy Janson) som biter till: ”Are you a strong enough man to write a stronger woman?”, undrar hon och tar kommandot över den snillrikt skarvade handlingen, där Romeo visar sig ha dejtat flera andra samtidigt. Och nog är Miriam-Teak Lees självlysande Juliet en stark, frän och kaxig kvinna som vet sitt eget värde. Ungefär på samma sätt som kung Henrik VIII:s sex halshuggna, döda och överlevande fruar har återuppstått och tagit kontrollen över sina egna öden i musikalen ”Six”, som just nu spelas för utsålda hus på en annan scen i teaterdistriktet West End. Tudortiden trendar, liksom syntesen mellan teatertradition och popkonsert. ”& Juliet” är nämligen ingen isolerad företeelse, utan kan ses som en del av ett större fenomen, där historien remixas och feminismen flyttar in som en rosa girl power-dröm. Det har helt enkelt blivit dags att locka en ny generation till musikalgenren. Den åldersgrupp som formats av alltifrån Spice Girls till dagens världsstjärnor som Beyoncé och Ariana Grande. Eller för all del av det svenska musikundret, framrattat i Cheironstudion strax före millennieskiftet. Även den helt nyskrivna musiken i hysteriskt underhållande ”Six” hämtar ju inspiration från just den där moderna hitfabriken – om än med intelligentare låttexter i en smått osannolik succé signerad de två tidigare Cambridgestudenterna Toby Marlow och Lucy Moss. ”& Juliet” är däremot en jukeboxmusikal, som i likhet med 20-årsjubilerande Abbamusikalen ”Mamma Mia!” utgår från en välbekant låtskatt. För producenten Max Martins del handlar det förstås om att sammanfatta och förvalta karriären. Men dialogen har fått tillräckligt med substans för att man ska kunna uppskatta den här musikalen även utan att vara helsåld på samtliga hittar. Inte minst för att komiken ibland bygger på att medvetet avslöja just hur fåniga vissa låttexter faktiskt är och för att sidokaraktärerna får ta plats. Luke Sheppards regi lyckas dessutom utveckla ett på alla sett inkluderande persongalleri till mer än rena schabloner. Bill Sherman har i sin tur skapat musikarrangemang för rockband pimpat med stråkkvartett som hjälper sångarna att göra låtarna till sina. Men trots många dynamiska finesser, programmerade beats samt växlingar mellan powerballader, duetter och ensemblenummer har materialet ibland en tendens att landa i ett musikaltypiskt utslätat poprockidiom. Charmen sitter snarare i hur fyndigt låtarna fogats ihop med replikerna och fått en ny undertext i denna ”tänk om”-historia. Såväl Britney Spears ”l’m not a girl, not yet a woman” som Katy Perrys ”I kissed a girl” får onekligen en helt ny dimension när de sjungs av två unga män med trevande könsidentitet. Kärleken spirar mellan den icke-binära May (Arun Blair-Mangat) och Francois (Tim Mahendran) som får försvara rätten att älska den man vill. Om nu äktenskap verkligen är synonymt med ett lyckligt slut, som Hathaway syrligt påpekar. Själv får hon minsann passa barnen medan Shakespeare bara ägnar sig åt konsten. Inte undra på att Juliet ger den skendöda Romeo (Jordan Luke Gage) nobben när han dyker upp igen likt en förlegad pojkbandsstjärna. Paloma Youngs kostymdesign kombinerar elisabetanskt snitt och snörda liv med nutida gatumode. Jennifer Webers koreografi matchar med streetdance, medan Soutra Gilmours scenografi tar till moderniteter som Eiffeltornet i miniatyr för att lätt kunna förflytta handlingen mellan olika städer. Såväl snurrscenen som balkongkorgen i den glittrande konfettifinalen skulle passa lika bra i en modern popshow. Men tiden är inte bara ur led visuellt sett, utan också mogen för musikaler som berättar ”herstory” och med beläst vokabulär problematiserar patriarkala strukturer. Ordvitsarna är så många att man snart får döpa om London till Stora Göteborg. Men ”& Juliet” är verkligen en både snygg, smart och rolig musikal som dessutom vågar driva med pojkbandsfenomenet och själva förutsättningarna för sin existens. Läs också intervju med Max Martin: ”Det är viktigt att inte alltid vara den smartaste personen i rummet.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 33203, "headline": "Cissi Wallin: ”Jag var väldigt nervös och skakig”", "summary": "Platserna tog snabbt slut när Cissi Wallin och Fredrik Virtanen på torsdagen möttes i förtalsrättegången. Åklagaren menar att spridningen av hennes inlägg i sociala medier varit ”enorm” – men hon nekar till brott. – Det var att bli utslängd på torget och bli spottad och pissad på, sa Fredrik Virtanen i rättssalen.", "article": "På torsdagsmorgonen inleddes huvudförhandlingen i Stockholms tingsrätt, där medieprofilen Cissi Wallin står åtalad för grovt förtal av journalisten Fredrik Virtanen. Förhör hölls med både Wallin och Virtanen. De såg sammanbitna ut och svarade på frågor om de inlägg i sociala medier som ligger till grund för åtalet men även om händelser längre tillbaka i tiden. Fredrik Virtanen beskrev hur han upplevde de första dagarna efter att Cissi Wallin, i oktober 2017, namngivit honom i sociala medier och anklagelsen om våldtäkt hade börjat spridas. – Det blev ett kaos. Det var en fruktansvärd dag i mitt liv, som jag var tvungen att fortsätta med då jag var ensam med mina barn, sa Fredrik Virtanen, och fortsatte senare: – Jag bara ser hatet välla mot mig. Det var en förnedring. En total förnedring. Det var att bli utslängd på torget och bli spottad och pissad på. Förhöret med honom pågick drygt en timme. Han fick även beskriva hur händelserna drabbat honom i arbets- och privatlivet. – Det försvann vänner och bekanta. Skadan har varit som allra störst för mig i mediebranschen. Det finns absolut ingen som är beredd att ge mig något jobb. De matas hela tiden med påståendet om att jag våldtagit någon, 2006. Jag har blivit av med massor av bekanta som följde med i vad man kan kalla en masspsykos, sa Virtanen. Cissi Wallin pressades i sitt förhör av åklagaren som flera gånger bad henne förtydliga sina skäl till att namnge Fredrik Virtanen. Hon fick även frågan huruvida hon anser att namngivningar var en del av metoorörelsen. – Namngivningar i och med metoo har varit väldigt få. Men de här få namngivningarna av exempelvis kända mäktiga personer som man menar har missbrukat sin makt och ställning har varit nödvändiga, sa Cissi Wallin. Hon berättade om hennes tankar innan hon publicerade det första inlägget på Instagram. Hon hade dagarna dessförinnan varit i USA och följt nyhetsrapporteringen av händelserna kring den amerikanska film- och tv-producenten Harvey Weinstein. – Där och då insåg jag att den här tystnadskulturen som bryts nu, det är otroligt viktigt. Plötsligt, när metoo hände, fick vi ett sammanhang och en kontext där kvinnor över hela världen plötsligt kunde prata om saker de varit med. Jag kände att jag kunde bli trodd. Det fanns en kontext där man kunde bli lyssnad på, sa Cissi Wallin. På väg ut ur rättssalen gav Cissi Wallin en kort intervju med DN. Hon beskriver den första rättegångsdagen som ”nästan en utomkroppslig upplevelse”: – Jag var väldigt nervös och skakig, men kände någonstans att det gör ingenting, för jag sitter här och talar sanning. Jag gjorde det bästa jag kunde, säger Cissi Wallin. Ni säger själva att det här är förtalsgrundande uppgifter, men att det är försvarligt att gå ut med dem. Varför? – I svensk lag står det att det är förtal att utmåla någon som brottslig och klandervärd. Men min inställning är att om man berättar sin egen historia och det som är sant, att det är här är en person som har gjort så här mot mig och jag polisanmälde det, då har jag väldigt svårt att se hur det kan vara förtal. När du hör Fredrik Virtanens berättelse om hur de här inläggen drabbar honom, vad känner du då? – Ja, att ens agerande får konsekvenser är inte jättekonstigt. Det lär jag mina barn, och de är fyra och ett år gamla. Det är så klart jättetråkigt för hans familj, och jag lider med hans familj, men jag har svårt att sympatisera med någon som inte verkar ha någon insikt om sitt eget beteende. En rad medier bevakade den första rättegångsdagen och ett fåtal platser i rättssalen var avsatta för allmänheten. Tjugotalet biljetter fanns också tillgängliga för de som ville följa förhandlingarna på medhörning från en annan sal, men de tog snabbt slut. Förhandlingarna inleddes med att chefsrådman Malou Lindblom påtalade vikten av ordning i rättssalen. Under de första timmarna av rättegången var parterna vid flera tillfällen oeniga om vad som ska anses ha värde för rättens bedömning. Teknikproblem i rättssalen orsakade under dagen också flera pauser. Åklagaren Daniel Sunesson redogjorde i sin sakframställan för skälen till varför han anser att Cissi Wallin ska dömas för grovt förtal. Brottet ska enligt åklagaren ha begåtts genom sammanlagt sex inlägg på Instagram och Facebook, där hon riktat anklagelser mot Fredrik Virtanen. Inläggen är olika till innehåll och har publicerats över en tidsperiod av tio månader men åklagaren menar att de ska ses i ett och samma sammanhang. Cissi Wallin har i inläggen anklagat Virtanen för våldtäkt och dessutom vid flera tillfällen pekat ut honom som sexualbrottsling. Åklagaren Daniel Suneson läste i kronologisk ordning upp Cissi Wallins inlägg samt visade på hur några av dem delats och spridits vidare. Han markerade för varje inlägg antalet gillamarkeringar, som på det första inlägget var över 37.000. – Som jag sagt framgår det i vart fall av antalet gillamarkeringar att tusentals och åter tusentals gillar inläggen och spridningen är därför enorm, sa Daniel Suneson. Han beskrev målet som innehållande tre frågor som rätten måste besvara. Först och främst huruvida inläggen utgör förtal. För det andra om det varit försvarligt av Cissi Wallin att lämna uppgifter. Till sist, om rätten anser att det har varit försvarligt, en prövning av sanningshalten i de uppgifter hon lämnat. Cissi Wallin nekar till brott. Hennes advokat Percy Bratt upprepade i försvarets sakframställan att det varit försvarligt av henne att lämna uppgifterna som hon fortfarande anser vara sanningsenliga. Han försökte även visa på den framträdande ställning som Fredrik Virtanen haft i offentligheten. Cissi Wallin har tidigare polisanmält Virtanen för den påstådda våldtäkten som hon menar ska ha skett 2006. En polisutredning inleddes 2011, men förundersökningen lades ned i brist på bevis. Virtanen har hela tiden nekat till anklagelserna, något han upprepade i tingsrätten på torsdagen. I slutet av dagen förhördes två vittnen. Dels en tidigare anställd på Aftonbladet om vilken spridning anklagelsen mot Fredrik Virtanen fått, dels en samtalsterapeut som kallats av försvaret för att styrka Cissi Wallins berättelse. Rättegångens avslutas på måndag i nästa vecka. Då hölls flera först vittnesför innan åklagaren och försvaret håller sina slutpläderingar. Läs mer: Nytt vittne kallat när förtalsrättegången mot Cissi Wallin inleds ", "article_category": "culture"}
{"id": 33205, "headline": "”Ok boomer” – resultatet av flera års internethån mot äldre", "summary": "Begreppet ”boomer” har en lång historia på nätet och i Sverige finns det till och med Facebookgrupper där unga personer härmar hur äldre anses bete sig på sociala medier. DN reder ut hur begreppet tog över kommentarsfälten i formen av ”ok boomer” – och hur slutna grupper gör sig roliga över 40-, 50- och 60-talister.", "article": "Den första gången uttrycket ”Ok boomer” verkar ha förekommit på internet i sin nuvarande form var på internetforumet 4chan, mer specifikt i en tråd om studielån. ”Kanske borde du valt en skola du faktiskt har råd med och arbetat för att försörja dig”, skriver en användare till personen som initierat diskussionen. ”Lol ok boomer :)”, svarar någon då denna användare. Begreppet ”boomer”, som är en förkortad version av ”baby boomers”, har dock funnits längre och används på internet med en hånfull underton, ungefär som svenskans ”köttberg” eller ”Jätteproppen Orvar” som avser den äldre halvan av samma grupp. Uttrycket är i mångt och mycket en del av ett lågintensivt generationskrig, där äldre ”boomers” avfärdar den yngre generationens ”snöflingor” som överkänsliga, politiskt korrekta och självcentrerade och den yngre generationen svarar genom att anklaga den äldre för att vara bortskämda efter att växt upp i en tid där jobb och bostäder ansågs finnas i överflöd. Det sistnämnda perspektivet har varit grunden för flera så kallade memer på internet, till exempel bildserien ”Old economy Steven” som började spridas runt 2012 och porträtterar 40-talisternas liv som helt utan svårigheter. Ungefär lika länge har yngre amerikaner hånat opinionstexter om hur millennial-generationen påstås ”förstöra” olika industrier, som pappersnäsdukar och smältost. Ur boomerbegreppet har uttrycket ”boomerposting” uppkommit. Begreppet används framför allt av yngre för att håna baby boomer-generationen och framför allt sättet denna grupp anses bete sig på nätet. En engelskspråkig Facebook-grupp där medlemmarna imiterar så kallad boomerposting, ”A group where we all pretend to be boomers” bildades i maj 2019 och har i dag nästan 300.000 medlemmar. Gruppen fick en svensk motsvarighet i oktober, med namnet ”Boomers på svenska! (Gruppen där vi låtsas vara gamla personer på internet)”. Det hela började när Nathalie Hallberg blev inbjuden till den amerikanska gruppen av sin kompis Agostina Maloberti. De två administratörerna, som beskriver sig som småbarnsmorsor i trettioårsåldern med en varsin smartphone, driver gruppen tillsammans. (Även DN:s reporter är medlem i gruppen). ”Den amerikanska gruppen var rolig, men jag kände att jag inte kunde relatera till hundra procent, och det var svårt att själv vara delaktig. Så jag sa till Agostina att vi kunde starta en likadan grupp, fast på svenska. Det blev jättemycket aktivitet direkt och vi skrattade så vi typ grät för folk var så roliga och fattade konceptet direkt.”‚ skriver Nathalie Hallberg i ett Facebookmeddelande till DN. Gruppen, som i dag har drygt 300 medlemmar, innehåller humoristiska bilder, frågor, observationer och ”felpubliceringar”, allt med syfte att härma äldre personers sätt att föra sig på sociala medier. Felstavningarna är många, versaler trycks in slumpmässigt i textstycken, kommatecken används istället för punkter och så kallade dekaler och emojier används flitigt. ”Tack för insläpp!!!!!” är ett vanligt inlägg. ”En boomer är en ganska naiv och sociala medier-ovan människa som är rädd för förändringar och teknik men ändå vill vara med”, skriver Agostina Maloberti. ”Och så är det ju den grundläggande grejen att de nog har svårt med internet, hemsidor och appar, därför blir det också ofta ganska fel. Typ som att de skriver en grattishälsning på sin egen Facebooksida eller inte förstår hur de gillat någon bild eller hur de gått med i en grupp. Jag tror att de ser saker på internet med helt andra glasögon än vi som lärt oss använda internet från att vi var ganska unga.”, fortsätter Nathalie Hallberg. De räknar upp några saker de tycker är typiskt för så kallade boomers på sociala medier: att använda emojier ”fel” eller för mycket, att skicka vänförfrågningar till sina barns kompisar, att godkänna vänförfrågningar av människor de inte känner, att dela med sig av för mycket privata saker på sociala medier och att tro att man när man skriver i ett kommentarsfält skriver direkt till personen till exempel en tidningsartikel handlar om. Men de menar att även yngre personer kan vara boomers. ”Så länge man är ovan i sociala medier kan man uppfattas som boomer. Min man är sämst på sociala medier och kan fråga mig ibland vilken emoji han ska använda i olika sammanhang. Det är lite boomeraktigt, fast han är medveten om sin okunskap, så det kanske inte så boomeraktigt egentligen?” skriver Agostina. På internetforum som 4chan har länge ”30-åriga boomers” hånats. Den 30-åriga boomern kan förstås lika gärna vara en 40- eller 20-årig boomer, det som enar gruppen är att de inte hänger med i internetlingo och nätets bredare trender. Det kan handla om att dela inspirerande bilder på Facebook snarare än självironiska bilder om hur du vill ta livet av dig, att ha cargobyxor eller något så enkelt som att ha en dålig smak när det kommer till internethumor. Framför allt är inlägg och åsikter av typen ”Det var bättre förr” en garant för att få en boomerstämpel. Den typen av inlägg brukar hånas med påståenden om att personen som publicerat inläggen tror sig vara född i ”le wrong generation”, där ”le” är en stavning av ”the” som ofta användes på internet under slutet av 2000-talet. När den 25-åriga nyzeeländska parlamentsledamoten Chloë Swarbrick avfärdade en kollega med ”Ok boomer” var det alltså i praktiken resultatet av en rörelse som pågått länge. Att avfärda någon med den specifika ordföljden ”Ok boomer” hade börjat att bli populärt redan under 2018. Sajten Know Your Meme, som dokumenterar internetfenomen, menar att begreppet användes på Twitter första gången i april 2018, som ett sätt att avfärda den amerikanska konservativa opinionsbildaren Charlie Kirk, född 1993. Det var dock först under 2019 fenomenet verkligen tog fart, och spred sig över Reddit, Twitter, Instagram och Tiktok. Ska man tro Google Trends, som mäter sökintresset på Google för olika fraser, kan begreppet redan vara på väg ut, från att ha nått en topp den 3-9 november. Det finns ännu ingen bra svensk översättning av frasen, men på svenska Twitter har ett par personer föreslagit att formuleringen ”Okej Orvar” bör användas, både som en referens till ”Jätteproppen Orvar” och för det alliterativa värdet. Läs också: Är ”ok boomer”-uttrycket symbolen för ett krig mellan generationerna? ", "article_category": "culture"}
{"id": 33210, "headline": "Grammychans för Candlemass och Tove Lo", "summary": "Candlemass och Tove Lo är de svenska hoppen på nästa års Grammygala. Men nomineringarna domineras stort av två nykomlingar: Lizzo och Billie Eilish.", "article": "Candlemass är nominerade i kategorin bästa metalframförande för låten ”Astorolus – the great octopus”, med Tony Iommi som gästartist. Svenska Tove Lo är i sin tur nominerad i kategorin årets video för ”Glad he's gone”. Flest nomineringar har dock amerikanska Lizzo. Under året har hon hyllats för sitt album ”Cuz I love you” och när Grammynomineringarna presenterades återfanns hon i åtta kategorier. Det är första gången en ny artist dominerar nomineringarna sedan 2004 då en färsk Kanye West kammade hem tio nomineringar, konstaterar Billboard. Efter Lizzo kommer Billie Eilish och Lil Nas X, med sex nomineringar vardera. För första gången i Grammyprisernas 62-åriga historia är två artister nominerade i de fyra största kategorierna: Lizzo och Billie Eilish kan båda få pris för bästa album, skiva, låt och som bästa nykomling. Den blott 17-åriga Billie Eilish är dessutom yngst hittills att bli nominerad i dessa fyra kategorier. Lizzo, Eilish och den 20-årige rapparen Lil Nas X är också alla tre nominerade i kategorin bästa nykomling och Los Angeles Times beskriver dem som en ny generation artister och en indikation på att jurymedlemmarna försöker se till andra artister än vita äldre män. Eilish släppte tidigare i år sitt debutalbum ”When we all fall asleep, where do we go?” som inte har lämnat Billboardlistans topp tio-lista sedan det nådde lyssnarna i mars. Ytterligare några nomineringar har Sverigeanknytning: Max Martin har varit med och skrivit musik till Ariana Grandes album ”Thank u, next” som är nominerat till årets bästa album. Den tidigare chefsdirigenten för Göteborgs Symfoniker, Gustavo Dudamel, är nominerad i kategorin bästa orkesterframträdande och Johan Rencks tv-serie ”Chernobyl”, närmare bestämt den isländska kompositören Hildur Gudnadóttir, kan få en Grammy för bästa soundtrack. Årets Grammygala hålls den 25 januari. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33217, "headline": "Svenska Akademiens svar efter protester mot Peter Handke", "summary": "Svenska Akademien har nu besvarat ett protestbrev mot valet av Nobelpristagaren Peter Handke. ”Det är uppenbart att vi förstår Peter Handkes litterära verk på väldigt olika sätt”, skriver Nobelkommitténs ordförande, Anders Olsson, till Föreningen för folkmordets offer och vittnen.", "article": "Brevet från Akademien, som SVT Kulturnyheterna var först att berätta om, skickades i fredags. Institutionen svarar där på det krav som nio föreningar i Bosnien tidigare framfört, att 2019 års Nobelpris bör dras tillbaka då man anser att valet av Peter Handke som pristagare kränker folkmordets offer. Anders Olsson skriver i brevsvaret, som DN tagit del av, att man med ”oro och sorg” mottagit överlevarorganisationernas brev och fortsätter sedan: ”Det är uppenbart att vi förstår Peter Handkes litterära verk på väldigt olika sätt. Däremot verkar vi dela uppfattningen att vi litar på Haagtribunalens lagenliga och noggranna bedömning.” Murat Tahirovic, som är ordförande i Föreningen för folkmordets offer och vittnen, beskriver i mejl till DN svaret som ”skamligt”. För några veckor sedan deltog han, tillsammans med företrädare från flera andra organisationer, också i en fredlig manifestation mot Akademien och Peter Handke utanför Sveriges ambassad i centrala Sarajevo. Läs mer Protest utanför Sveriges ambassad i Bosnien Tyska författare försvarar Handke i upprop Manifestation mot Peter Handke planeras på Nobeldagen ", "article_category": "culture"}
{"id": 33225, "headline": "Gui Minhais dotter: Det är en helt ny nivå av hot", "summary": "Den fängslade förläggaren och författaren Gui Minhais dotter Angela Gui kommenterar Kinas agerande efter offentliggörandet av Tucholskypriset. Hon tycker att svenska staten kan göra mer för att få hennes far frisläppt. – Jag tycker att Sverige tillsammans med EU och andra länder klart bör tydliggöra att kinesiska påverkansförsök inte tolereras.", "article": "I förra veckan delade kulturminister Amanda Lind (MP) ut Svenska PENS Tucholskypris till Gui Minhai – trots att hon varnats av Kinas ambassad att det skulle få henne portad från Kina. Angela Gui, dotter till den regeringskritiske förläggaren, kallar Kinas agerande för ”extremt opassande”. ”Men jag blev främst överraskad över att de tagit sig friheten att ge sig på även Sveriges regering. Det är en helt ny nivå av hot som måste tas på allvar i relation till ambassadens tidigare problematiska ageranden”, skriver Angela Gui i ett mejl till DN. Hon kan i nuläget inte bedöma hur den senaste veckans uppmärksamhet kring Tucholskypriset har påverkat hennes fars situation. ”Men vi vet sen tidigare att internationell uppmärksamhet och press tenderar att gagna samvetsfångar i Kina, om inte genom frisläppande så genom kortare straff, möjlighet att kontakta familj, eller bättre förhållanden. Vi får också anta att det finns anledningar till att kinesiska företrädare blir så upprörda när vi uppmärksammar honom.” I dagsläget vet hon fortsatt inte var hennes far befinner sig, hur han mår eller om han ens är vid livet. Angela Gui tycker att svenska staten kan göra mer än bara fördöma Kinas agerande. ”Jag tycker att Sverige tillsammans med EU och andra länder klart bör tydliggöra att kinesiska påverkansförsök inte tolereras och att min far ska släppas fri. Det kan till exempel innebära att Sverige och alla EU-länder vid alla bilaterala kommunikationstillfällen nämner min fars fall. Händer då ingenting bör man överväga att ställa in besök och dialoger med Kina precis som några kommuner runt om i landet gjort.” Läs mer Kinesiska UD: Fel av svenska ministern att närvara Amanda Lind: ”Svensk yttrandefrihet gäller” ", "article_category": "culture"}
{"id": 33230, "headline": "ASAP Rocky ger mjukiskläder till svenska intagna", "summary": "ASAP Rocky har hört av sig till Kronobergshäktet med ett erbjudande om att donera kläder till de intagna. Rapparen erbjuder en grön mjukisdress och har skickat en bild, berättar häkteschefen för Aftonbladet.", "article": "I somras satt den amerikanske rapparen ASAP Rocky i drygt en månad på Kronobergshäktet i Stockholm innan han dömdes till villkorlig dom för misshandel. Nu kommer han tillbaka till Sverige, och inför sin spelning i Globen den 11 december avslöjar han att han tänker lägga större delen av intäkterna på de intagna och på att reformera fängelser. Under ett scensamtal på Orpehum Theatre i Los Angeles berättade ASAP Rocky att han blev vän med sina medfångar i Sverige, varav många var unga män som gillade hiphop, skriver affärstidningen Forbes. Den klädintresserade rapparen säger också att han designat ”en ny garderob och ny uniform” för Kronobergshäktet. – Jag försöker göra vad jag kan med det jag kan. Jag vill bara fortsätta skapa och uppmuntra vem som än kommer efter mig att göra bättre, sade han. Häkteschefen Fredrik Wallin berättar för Aftonbladet att rapparen, via sin advokat, hört av sig i ett mejl med erbjudande om att donera gröna mjukiskläder med texten ”promenvd” på bröstet. Wallin har dock inte fått några uppgifter om att ASAP Rocky själv skulle ha designat kläderna, inte heller om hans planerade insats för att reformera svenska häkten. Läs mer: Inför domen – detta har hänt i ASAP Rocky-fallet ASAP Rocky döms till villkorlig dom för misshandel ASAP Rocky väntas skriva ny musik om tiden på Kronobergshäktet Domen i Sverige tvingade ASAP Rocky att ställa in konsert ", "article_category": "culture"}
{"id": 33232, "headline": "Explosiv mina låg oupptäckt i museets samlingar i 25 år", "summary": "I ett magasin i centrala Stockholm låg en skarp stridsvagnsmina. I ett magasin nära Linköping fanns 500 kilo krut och en sprängladdning från en katapultstol. De senaste åren har Statens försvarshistoriska museer upptäckt flera explosiva och farliga föremål i sina samlingar. – Det var farligt för medarbetare och i händelse av brand eller annan incident även farligt för andra, säger Magnus Hagberg, överintendent.", "article": "Det var i november förra året som myndigheten gjorde en extra kontroll av en mina i Armémuseums magasin i Frihamnen, Stockholm. Minan hade i samlingen märkts som en ”övningsmina” och bedömdes därför som ofarlig. Under 25 års tid hade den legat bland mängder av andra museiobjekt på en hylla i lokalen. Kontrollen gav helt andra resultat. Röntgen visade att det inte var en övningsmina. Det var en skarp stridsvagnsmina, konstruerad i Belgien på 1950-talet. – Den saknade tändanordning och hade inte gått att utlösa av sig själv. Men om det hade brunnit i lokalen eller om den hade hanterats på felaktigt sätt hade det medfört stor risk, säger Magnus Hagberg, överintendent på Statens försvarshistoriska museer (SFHM). Den explosiva minan i Stockholm är ett av flera fynd av farliga föremål som de senaste två åren gjorts i samlingarna för Armémuseum i Stockholm och Flygvapenmuseum i Linköping. Hittills har fler än 820 objekt bara ur Armémuseums samlingar röjts eller omhändertagits i det projektarbete som internt går under namnet ”Farliga föremål”. Det framkommer i ett brev som Magnus Hagberg häromveckan skickade till kulturdepartementet. Överintendenten drog i gång arbetet med att kartlägga de farliga föremålen kort efter att han tillträdde sin post, år 2017. I interna incidentrapporter hade han då läst om andra farliga objekt som innan hans tillträde hade upptäckts i Flygvapenmuseums magasin i Linköping. Där hade åtta robotar med intakta krutmotorer hittats. De innehöll sammanlagt 500 kilo krut, men hade trots det ”hanterats som ofarligt”. Dessutom upptäcktes en sprängladdning på en katapultstol från ett flygplan. Var det farligt för allmänheten? – Det är ett magasin som ligger väldigt isolerat ute på landsbygden. Det var inte farligt för allmänheten men det är ändå inte godtagbart. Det var farligt för medarbetare och i händelse av brand eller annan incident även farligt för andra, säger Magnus Hagberg. Bakgrunden till SFHM:s kartläggningsarbete är den omfattande överföring av krigsmateriel som gjordes till myndigheten från Försvarsmakten efter de stora nedskärningarna i slutet av 00-talet. Bland annat upphörde Försvarsmakten att driva museiverksamheter och ansvaret för tiotusentals föremål både från land- och luftförsvar lades i stället på SFHM. Det är, som Magnus Hagberg beskriver det, en ”väldigt stor mix” av föremål som myndigheten fått ta del av, med ”alltifrån stridsvagnar till 1700-talsuniformer”. En övervägande majoritet av föremålen är helt ofarliga, men bland dem finns också riskobjekten. Det vanligaste, berättar Hagberg, är föremål som innehåller små rester av krut. Andra skadliga ämnen som upptäckts är asbest eller lindan, radioaktiva föremål eller explosiva föremål som minor, tändhattar, ammunition och granater. Det är de objekten som myndigheten måste hitta, antingen för att märka eller för gallra ut och destruera. – Vi har riktat in oss på att gå igenom allt som är i museibyggnaderna eller det som är magasinerat i bebyggt området eller där människor befinner sig. Det som återstår är magasin eller förvaring som finns på externa platser utanför tätbebyggt område, säger Magnus Hagberg. Även vid själva destruktionen finns dock betydande risker. Det visade inte minst den arbetsplatsolycka som inträffade i Gävletrakten, 2017. En person skadades allvarligt under arbetet med att destruera gevär från 1900-talet, föremål som hade funnits i SFHM:s samling. Arbetet med att destruera föremålen sköttes av ett externt företag som hade anlitats, sedan myndigheten begärt hjälp från Försvarsmakten, som i sin tur tog stöd av Försvarets materielverk, uppger Magnus Hagberg. Efter händelsen gjorde Arbetsmiljöverket flera inspektioner av arbetet hos SFHM, något som resulterat att man förstärkt rutinerna med riskbedömning vid gallring och insamling av objekt. – Man ställer sig alltid frågan om vi gjort något dåligt. I det här fallet konstaterades att vi inte gjort något fel men det är klart att man funderar på om vi hade kunnat göra ännu mer, säger Magnus Hagberg. En polisutredning om händelsen, med rubricering arbetsmiljöbrott, pågick fram till 2018 men är nu nedlagd. – Vi drev den utredningen långt för att kartlägga var materialet kom ifrån och eventuellt vem som hade brustit i hanteringen av det. Det gick inte att fastställa vem som bar ansvaret, säger Henrik Forssblad, gruppchef på Polisen i region mitt. SFHM:s arbete med att lokalisera och säkerställa samtliga farliga föremålen är dock långt ifrån färdigställt, menar Magnus Hagberg. I brevet till regeringen skriver han: ”Med anledning av den risk som samlingsobjekten medför bedömer SFHM:s att det är angeläget att riskbedömningar av återstående samlingar utförs snarast.” Magnus Hagberg vill att varje objekt ska katalogiseras och dokumenteras, och menar att mer resurser krävs. I tidigare budgetunderlag har SFHM begärt ytterligare sex miljoner kronor i riktat statligt stöd för arbetet. – Det är inte farligt för allmänheten i dag, inte för dig eller mig. Men det är aldrig acceptabelt att det skulle finnas risker i arbetsmiljön som jag är ytterst ansvarig för. Och det återstår fortfarande risker om någon inte följer reglerna och inte hanterar objekten på rätt sätt, säger Magnus Hagberg och tillägger: – Jag är inte alarmistisk, men jag är inte nöjd med situationen förrän vi har gått igenom allt. SFHM och Farliga föremål. Uppdraget för myndigheten är att ”öka kunskapen om det svenska försvaret genom tiderna och om dess roll i samhällsutvecklingen”. SFHM driver två museer: Armémuseum i Stockholm och Flygvapenmuseum i Linköping. 2017 inledde myndigheten arbetet med att ”säkra arbetsmiljö och kontroll över samlingarna”. Projektet går internt under namnet ”Farliga föremål”. I Armémuseums samlingar har hittills 7200 objekt riskbedömts, varav ett par tusen har gallrats och och drygt 820 objekt har röjts eller omhändertagits. SFHM tar i arbetet bland annat hjälp av Polisen, Försvarsmakten och Swedec, Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum. Källa: SFHM. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33240, "headline": "Kinesiska UD: Fel av svenska ministern att närvara", "summary": "Det var fel av kulturminister Amanda Lind att delta under prisutdelningen av Svenska Pens Tucholskypris. Det sade en talesperson för kinesiska UD under en presskonferens på måndagen. Samtidigt utlovar EU-kommissionen fortsatt ”full solidaritet” med Sverige i Gui Minhai-fallet, skriver TT.", "article": "Svenska regeringen valde att inte ge efter för Kinas påtryckningar och hot om ”konsekvenser”. På fredagskvällen delade kulturminister Amanda Lind (MP) ut Svenska Pens Tucholskypris till den fängslade svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai. Läs mer: Amanda Lind: ”Svensk yttrandefrihet gäller” Under en presskonferens på Kinas utrikesdepartement i Peking på måndagen markerade man än en gång mot Sveriges agerande i frågan. – Det var fel av den svenske ministern att närvara. Gui Minhai har behandlats enligt kinesisk lag och har brutit mot den. Kina kräver respekt för sin suveräna lagstiftning, sade talespersonen Geng Shuang till SVT Nyheters korrespondent Ulrika Bergsten. Relationerna mellan Sverige och Kina har blivit mer ansträngda på grund av fallet Gui Minhai. Kinas ambassad i Sverige har publicerat ett uttalande på sin hemsida där Sveriges agerande beskrivs leda till ”allvarliga svårigheter att upprätthålla vänskapliga utbyten och samarbeten mellan Kina och Sverige”. Och den kinesiske Sverigeambassadören Gui Congyou har tidigare bland annat hotat med att porta både kulturminister Amanda Lind (MP) och statsminister Stefan Löfven (S) från besök i Kina. EU-kommissionen utlovar fortsatt ”full solidaritet” med Sverige i Gui Minhai-fallet. ”Vi har kontakt med svenska myndigheter och står i full solidaritet med dem i det här fallet”, svarar en talesperson för EU-kommissionen i ett skriftligt svar på en fråga från TT om synen på uttalandena från Kinas Sverige-ambassadör i fredags. ”EU:s position när det gäller den fängslade EU-medborgaren Gui Minhai är klar. Vi har upprepade gånger i såväl bilaterala kontakter som internationella sammanhang uttryckt att vi förväntar oss att han omedelbart släpps och vi fortsätter att göra det”, heter det i EU-kommissionens svar. ”EU förväntar sig att Kina upprätthåller nationella och internationella krav och respekterar mänskliga rättigheter, inklusive genom att garantera rättvisa rättegångar och utredningar av rapporterade fall av godtyckliga gripanden, övergrepp och tortyr”, skriver talespersonen till TT. Läs mer: Kina hotar svenska regeringen om pris till fängslad förläggare Expert: Kan bli svårare för svenska företag i Kina Starka reaktioner efter Kinas angrepp på PEN – ”Ett förtäckt hot” Läs fler artiklar av Kajsa Haidl ", "article_category": "culture"}
{"id": 33244, "headline": "Jonas Segersam: ”Svenska flaggan borde räcka som symbol”", "summary": "Jag har inget emot regnbågsflaggan, inte heller att Uppsala kommun flaggar för olika minoriteter. Men jag tycker att den svenska flaggan är en tillräcklig symbol för våra värderingar, skriver Jonas Segersam (KD).", "article": "Bland liberaler finns det en stark drivkraft att rättfärdiga att man bytt sida från borgerligheten till att samarbeta med vänstern. Flaggfrågan blir då en självklar skottyta där man kan måla upp en bild av KD (och M) som ett slags ”SD light”. I samband med min 50-årsdag 9/11 valde liberala Upsala Nya Tidning att i samma nummer som mitt jubileumsporträtt också ta upp frågan om ett beslut om flaggpolicy som kommunstyrelsen fattat flera veckor tidigare. När Ola Larsmo (DN 12/11) refererar till detta missar han att det var kommunstyrelsen (där jag sitter) som ansåg sig föranledd att fatta beslut om en flaggpolicy efter att Vänsterpartiet i kulturnämnden i september genomdrivit att regnbågsflaggan skulle hissas under hela oktober månad. Det är alltså inte KD som tagit initiativ att lyfta frågan. Faktum är att 70 procent av Sveriges kommuner inte använder regnbågsflaggan (enligt en studie vid Göteborgs universitet). Beslutet i kommunstyrelsen innebar att åtminstone åtta flaggor förutom den svenska skall användas av Uppsala kommun, inklusive FN-flaggan, regnbågsflaggan och EU-flaggan. Jag invände främst mot att man skulle ha tornedalingars, sverigefinnars och andra minoriteters flaggor. Jag har själv Sverigefinska anor, men känner ingen särskild frändskap med den flagga som ”uppfanns” så sent som 2014, och tycker därför att det räcker med svenska flaggan och kommunflaggan. För min del var dock den viktigaste delen av beslutet att jag fick bifall för mitt yrkande att kommunflaggan skall visa stadsvapnet och inte den nyligen framtagna logotypen. När det gäller diskriminerade grupper är jag den förste att skriva under på att vi i Sverige behöver bli bättre på att skydda människovärdet, motarbeta hat och förtryck och skydda våra minoriteter. Det är en avgörande del av en fungerande demokrati, och kristdemokratin som ideologi växte fram som en motreaktion just mot totalitära strömningar som kommunism och nazism. Till skillnad från vad Larsmo skriver har jag inget emot varken regnbågsflaggan eller att kommunen skulle flagga på de olika minoriteternas dagar. Jag tycker dock svenska flaggan är en tillräcklig symbol för de värderingar som är så viktiga i Sverige – frihet, demokrati, människovärde och kärlek. Såväl tornedalingar, romer, homosexuella och alla andra minoriteter är välkomna att samlas under Sveriges och Uppsalas flaggor här i Uppsala kommun! Läs mer: Flaggstriden i Uppsala visar hur KD leker följa John med SD ", "article_category": "culture"}
{"id": 33249, "headline": "DN:s Matilda Gustavsson släpper bok – ”Akademien legitimerade Kulturprofilen”", "summary": "Hennes artikel ledde till att den så kallade Kulturprofilen dömdes för våldtäkt och fick Svenska Akademien att implodera. I boken ”Klubben” påminner Matilda Gustavsson nu om krisens kärna – och skildrar hur makt och övergrepp har gått hand i hand.", "article": "En vecka efter att den amerikanske filmproducenten Harvey Weinsteins övergrepp på en rad Hollywoodstjärnor avslöjades skrev reportern Matilda Gustavsson i sin mobil: ”Jean-Claude”. Kulturvärlden hade viskat om kulturprofilen i decennier. När hon inledde sin undersökning fick hon så småningom kontakt med flera kvinnor som sade sig ha varit utsatta för sexuella övergrepp och till och med våldtäkter. – Jag blev chockad, och den känslan har ofta återkommit sedan dess. I början skakades jag av att berättelserna rymde en så stor maktlöshet. Kvinnorna bar på en kunskap om kulturvärlden som inte fick benämnas och som absolut inte erkändes. Inför tanken på att jag kanske inte skulle lyckas publicera uppgifterna kände jag själv också en maktlöshet, och en sorts klaustrofobi, säger Matilda Gustavsson. Under sex febriga veckor arbetade hon med avslöjandet. Den 22 november 2017 publicerades artikeln i Dagens Nyheter, där 18 kvinnor anklagade den så kallade kulturprofilen, Jean-Claude Arnault, som tillsammans med sin hustru akademiledamoten Katarina Frostenson ledde den mytomspunna kulturscenen Forum. Läs reportaget som fick Svenska Akademien att skaka – 18 kvinnor: Kulturprofilen har utsatt oss för övergrepp Redan tidigt frågade Matilda Gustavsson sig hur Arnault kunde få en sådan maktposition. Vissa menar att han inte hade någon makt alls, medan han själv framställde sig som en kulturvärldens grindvakt. – Samtidigt har han många relationer som också ger honom en reell makt. Men det kusliga är att det inte spelar någon större roll om makten fanns eller inte, för den uppdiktade makten kunde ändå användas till att tysta människor och få kvinnor att överge sina konstnärliga ambitioner, säger Matilda Gustavsson. Hon tycker att det säger något om kulturvärlden, där makten ofta är informell och under ständig omförhandling. Arnault blev därför svår att syna. Inte heller Matilda Gustavsson fick alla svar hon sökte, trots att hon följde honom i fotspåren till hans barndomsstad Marseille. Men hon fann vissa viktiga pusselbitar. – Det var starkt för mig att han inte har någon akademisk bakgrund, och att han – liksom flera av hans offer – har kommit till kulturvärlden utifrån. Han är elektriker och han har gått en praktisk gymnasieutbildning. Ändå lyckades han ta sig till den absoluta toppen i den intellektuella sfären i Sverige – och i vissa sammanhang blev han till och med en symbol för bildning. Matilda Gustavsson skildrar hur Frostenson och Arnault byggde upp Forum, där unga författare och konstnärer drömde om att synas. Kanske särskilt på grund av banden till Svenska Akademien. – Akademien har hela tiden legitimerat Arnaults status genom att ge honom förtroendeuppdrag, på ett sätt som är unikt. Han får vara värd på deras mingel inför Nobelfesten, han blir ansvarig för att sköta deras våning i Paris och de ger ett bidrag till hans klubb, som också är Katarina Frostensons klubb. Det är ett unikt stående bidrag som ingen annan får. Så deras roll i det hela är jättestor. De har också känt till saker som de inte har pratat om, inskärper hon. Läs mer: Året som skakade om Svenska Akademien Hon vill påminna om vad krisen i Akademien handlade om, och skildrar maktspelets många turer efter avslöjandet. Ett första krismöte hålls i Börshuset den 23 november där det framkommer att flera ledamöter har egna erfarenheter av Kulturprofilen. Efteråt meddelar den dåvarande ständiga sekreteraren Sara Danius pressen att Akademien enhälligt har bestämt sig för att bryta kontakten med Arnault. Hon tror då att ledamöterna är överens. – För många av kvinnorna betydde det extremt mycket med Sara Danius agerande, som man trodde var Svenska Akademiens agerande i början. Att man gick ut och erkände sin egen roll, säger Matilda Gustavsson. Hon är sparsam med att skriva in egna åsikter i boken. Men vissa ställningstaganden gör hon. – Till exempel anser jag att Sara Danius agerade modigt och klarsynt. Det är något jag har kommit fram till genom att jobba mig närmre och närmre det som faktiskt hände. Bland ledamöterna börjar kritik mot Danius uttalas i sms och enskilda samtal. Kulmen nås i den debattartikel där Horace Engdahl uttrycker att Sara Danius är den ständiga sekreterare som har gjort det sämsta jobbet sedan Akademien skapades 1786. Även Anders Olsson läste artikeln före publiceringen, enligt Matilda Gustavsson. – Man riktar tidigt in sig på Sara Danius, trots att det är flera som uttrycker samma sak, säger hon. Kritiken handlar bland annat om att Danius offentligt tog ställning i skuldfrågan och att Frostenson och Arnault stängts ute från krismötet. Engdahl avfärdar också kvinnornas anonyma vittnesmål och försvarar sin vän Arnault. Det är under en lång intervju med honom som Matilda Gustavsson för första gången får höra åsikten att avslöjandet bygger på ”en konspiration”, ledd av feministiska författare. – Jag blev lite mållös. Men han refererade vad Katarina ansåg, att jag hade blivit använd av en mängd kvinnor som ville störta henne från poettronen, säger hon, och lägger till att Katarina Frostenson själv senare formulerar den teorin i sin bok ”K”, där hon skildrar tiden i skönlitterär form. Frostenson har inte gett några andra uttalanden. Men Matilda Gustavsson såg hur konspirationsteorierna spred sig. – Det fungerar som desinformation, att plantera ett väldigt extremt alternativt narrativ som egentligen inte styrks av någonting. Artikeln var journalistik och hade underbyggts på en mängd olika sätt, säger hon. Matilda Gustavsson har arbetat medvetet med att ge ämnet tyngd. Hon ville signalera att det här ska bevakas seriöst. Dessutom gav metoo-rörelsen granskningen vind i seglen. – Det här är en fråga som fram tills nyligen har haft låg status. Kanske man har skrivit om det i en kvinnobilaga, som ett kvinnoproblem eller en skvallernyhet. Att det här jobbet får Stora journalistpriset – det var en revolution i sig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33253, "headline": "Max Martin: Det är viktigt att inte alltid vara den smartaste personen i rummet", "summary": "Låtskrivaren och producenten Max Martin har levererat globala hittar i mer än två decennier, åt världsstjärnor som Britney Spears och Justin Timberlake. Nu sammanfattar han sitt livsverk i musikalen ”& Juliet” i London. I en exklusiv intervju med DN avslöjar Max Martin hur han har kunnat stanna kvar på toppen så länge.", "article": "För 20 år sedan var Max Martin övertygad om att han snart var slut som hitmakare. Hans låt ”Baby one more time”, med den 16-åriga debutanten Britney Spears, hade just nått toppen på amerikanska Billboard Hot 100. Etta på världens viktigaste topplista. Högre gick det inte att nå som skapare av popmusik. I en intervju i Sveriges Radio 1999 berättade han om vilket sagolikt flyt han haft. ”Det kommer självklart inte att hålla i sig. Inom popmusiken har du en viss brinntid. Det måste man förstå.” – Jag känner fortfarande så. Snart är det över, säger Max Martin. Vi träffar honom i London, på Shaftesbury Theatre i teaterdistriktet West End. I den vackra edvardianska salongen pågår förberedelser inför premiären av nya musikalen ”& Juliet”, som bygger på trettio av Max Martins största hittar. Här blir hans ofattbart digra meritlista synlig. Kan det verkligen vara samma person som har skrivit Britney Spears genombrottslåtar, Backstreet Boys älskvärda 90-talshittar och Justin Timberlakes ”Can't stop the feeling” från 2016? Kelly Clarksons rockrökare ”Since u been gone?” Katy Perrys världssuccéer ”Roar” och ”I kissed a girl”? Det han åstadkommit borde egentligen vara omöjligt. Hans analys från radiointervjun 1999 är ju korrekt. Hitlåtar är som sprakande tomtebloss, populärmusiken är i ständig rörelse. Också de mest begåvade tappar för eller senare förmågan att skriva hits, att förstå vad miljontals unga människor vill lyssna på. Några exempel: Motown dominerade topplistorna i sex år. Abba brann i åtta år. Beatles hitfyrverkeri varade mellan 1960 och 1970. Max Martin har levererat globalt framgångsrik musik i ett kvarts sekel, med sammanlagt 22 USA-ettor. Endast John Lennon och Paul McCartney har haft fler. Och Max Martins brinntid pågår fortfarande. Det sena 10-talets största popstjärnor, Ed Sheeran, Ariana Grande och Lana Del Rey, har alla haft framgångar under 2019 med ny musik av den outslitlige svensken. Max Martin Heter egentligen: Martin Sandberg Född: 26 februari 1971 i Stenhamra, Ekerö Familj: Hustrun Jenny Petersson, 18-åriga dottern Doris Arbete: Har skrivit och producerat låtar åt artister som Britney Spears, Backstreet Boys, Robyn, Bon Jovi, A-ha, Kelly Clarkson, Pink, Katy Perry, Justin Timberlake, The Weeknd, Adele, The Weeknd, Maroon 5, Ariana Grande, Taylor Swift, Miley Cyrus, Ed Sheeran och Lana Del Rey. Driver musikstudion MXM Music i Los Angeles, där han också bor. Listplaceringar i urval: Har haft 73 tio-i-topplåtar och 22 ettor på amerikanska Billboard. Utmärkelser: Polarpriset 2016, fem amerikanska Grammypriser, en Oscarsnominering (för Justin Timberlakes ”Can't stop the feelin'” från filmen ”Trolls” 2016). Nu ska ett nytt decennium snart börja. I musikalen ”& Juliet” har Max Martin återvänt till sitt musikaliska förflutna. – Det har varit terapeutiskt för mig att att jobba med de gamla låtarna igen. Att kanske för första gången känna att ”oj, det här är ju rätt fff...” Max Martin är uppenbart på väg att använda ordet ”fett” om sin egen musik. Men han hejdar sig. – ....de här låtarna är ju någonting! Max Martin är iförd svart t-shirt, smala svarta jeans och boots. Under läppen vilar en snusprilla. Hade han huggit tag i en borrmaskin hade han ledigt passerat som en av teaterns scenarbetare, med sitt långa spikraka hår och gråsprängda skägg. Förmodligen hade det passat honom alldeles utmärkt. – Många har en bild av mig som Producenten. Du vet, demonproducenten med cigarr och så. Men jag är ju en studionörd, säger Max Martin. Mannen som tonsatt samtiden i flera decennier blir självutplånande mumlig när jag ber honom beskriva de egna förmågorna. Men när vi talar om andra människors betydelse för hans framgångar väller orden fram. Det handlar om mentorn Denniz Pop, grundaren av den mytomspunna Cheironstudion. Abba och Kiss. Yngwie Malmsteen och Georg Riedel. Kommunala musikskolan och Melodifestivalen. Producentkollegorna och världsartisterna han jobbar med i dag, i de intrikata grupparbeten som är modernt låtskriveri. Och familjen: hustrun Jenny och 18-åriga dottern Doris, som spelar en betydande roll i Max Martins arbete. Han avslöjar också sin stora hemlighet under vårt samtal. Hur har han gjort för att stanna kvar på toppen under så lång tid, i den oavbrutet föränderliga popbranschen? Svaret är uppseendeväckande tråkigt, som så ofta när det handlar om prestationer på elitnivå. ”And that make us larger than – LIFE ” Koreografen Jennifer Weber deklamerar texten till Backstreet Boys tjugo år gamla pojkbandsklassiker, samtidigt som musikalartisterna rör sig långsamt över scenen utan musik. Inom kort ska ensemblen hitta rörelserna till de hårdrockslika basriffen, som Max Martin ofta använde i de tidiga låtarna. Ett svepande köttigt ljud – som en knytnäve mot en dyr entrecote. Max Martin är både låtskrivare och producent, ansvarig för melodier och ljudbilder. På scengolvet möter vi Bill Sherman, en snabbpratande amerikan, som skapat nya arrangemang till flera av låtarna. Han berättar om Max Martins stora omsorg om hur musiken faktiskt låter. – Det finns så många lager i hans musik, saker som det genomsnittliga örat kanske inte uppfattar. Han skapar utrymme för alla ljud, får alla instrument att tala sitt eget språk. Det är mycket intressant. Sedan är han så skicklig på dynamik. Första versen och refrängen är ofta mjukare, sedan blir det mer och mer ljudstarkt och händelserikt. Det finns hela tiden en rörelse framåt, säger Bill Sherman. Sedan tittar han allvarligt på mig. – Men framför allt är han överjordiskt bra på melodier. Vad kommer jag att sjunga med i? Vad kommer mina barn att sjunga med i? Där är han en mästare, säger Sherman. Musikalens regissör Luke Sheppard nämner Martins känsla för gruppdynamik – det seriösa men lekfulla grupparbetet. – Man blir sitt bästa jag tillsammans med honom. Det finns ingen plats för ego i hans värld, bästa idén i rummet vinner, säger Sheppard. Max Martin berättar att tanken på en musikal funnits i mer än åtta år. Inspirationen kom från Abbas ”Mamma mia!”. Tillsammans med hustrun och medproducenten Jenny Petersson arbetade han länge med att hitta rätt berättelse till låtskatten. – Vi började det här tillsammans, jag och min fru. Eller framför allt Jenny. Sedan kom fler producenter in. Vi lät ett antal manusförfattare pitcha idéer. Många verkade tänka att det lite vagt skulle handla om mig, en story om ett boyband och en producent. Men det ville jag inte, säger Max Martin, med en kraftig betoning på ”inte”. – Jag kände ett oerhört ansvar. Jag har ju inte skrivit alla de här låtarna själv, utan i samarbeten med andra låtskrivare. Det måste bli bra. Det fick inte kännas ihopslängt. Producentteamet fastnade till slut för en lekfull idé från den unge kanadensiske manusförfattaren David West Read, som förvandlat Shakespeares kärlekstragedi ”Romeo och Julia” till en feministisk feelgoodsaga. Är det inte sjukt osannolikt att Julia skulle ta livet av sig för en kille hon bara känt i några dagar? Hon som är så ung och passionerad, med hela livet framför sig? Tänk om hon kastar dolken, rycker gåspennan från den store Barden och skriver sin egen berättelse i stället? Julia får understöd från Shakespeares fru, Anne Hathaway, som gnabbas med sin berömde make. – Idén var så jäkla konstig att den blev bra. Jag har sett pinsamt få musikaler. Jag hade extremt lite erfarenhet, men jag tänkte att det kunde vara en tillgång. De flesta som arbetar med ”& Juliet” har gjort typ hundra musikaler. Så det kanske är bra om någon är lite dum i huvudet, säger Max Martin. – Så jag har framstått som en idiot, men också haft åsikter som fått folk att haja till. Som till exempel hur det låter i en musikal. Alltså ljuden. Jag är lite chockad över hur lite tid de tycks lägga ner på ljuden i de musikaler jag sett. Han tystnar, tänker efter. – Jag såg kanske en chans att få vara lite naiv igen. På mina äldre låtar hör jag en naivitet, som är svår att fabricera. Max Martin heter egentligen Martin Sandberg. Han är uppvuxen i det lantliga Stenhamra på Ekerö utanför Stockholm. Fadern var polis, modern mellanstadielärare. Ingen av föräldrarna var särskilt intresserade av musik. Men i huset fanns ett piano som Martin började ”plinka” på. Storebrorsan lyssnade mycket på Kiss och i sjuårsåldern köpte Martin sin första skiva på den lådformade Essomacken i Stenhamra. Ett kassettband: ”Love gun” med Kiss. Martin blev helt förälskad i de hyperteatrala glamrockarna. Det var stort och mäktigt. Låtarna lät som om de var tänkta att framföras på jättelika arenor, inför ett gigantiskt publikhav. – Jag blev fascinerad av den där stadiumkänslan. Att många är på plats, minns Max Martin. Sedan kom kommunala musikskolan. Martin valde valthorn, mest eftersom han tyckte att instrumentet glänste så fint. I musikskolan fanns också gratis replokaler, där olika rockband höll till. Hårdrockaren Martin började sjunga i band ”mest för att ingen annan ville”. – Jag kan inte sluta prata om kommunala musikskolan. Att jag fick chansen att spela ett instrument, att samhället säger att kultur är bra. Att etablissemangen skickar den signalen, att musik är något man borde hålla på med. Det är ju en så bra idé, säger Max Martin. På gymnasiet valde han Södra latins musiklinje i Stockholm. Han hamnade i samma klass som den blivande musikalstjärnan Peter Jöback. Här gick också Klas Åhlund och Alexander Kronlund, som senare skulle bli internationella låtskrivarproffs. Båda är fortfarande nära vänner till Max Martin. – Jag var ganska jobbig i tonåren. Jag skulle bli rockstjärna och sa det till alla. Jag var jätteinspirerad av Yngwie Malmsteen, berättar Max Martin. Martin fascinerades av den stöddige svenske gitarrvirtuosen med det oblyga artistnamnet. – Yngwie Malmsteen var vår förste Zlatan. Jag gillade hans världsstjärneattityd, det var ingen som höll på så då, säger Martin. Han ser plötsligt lite generad ut. – Det är extremt långt från hur jag är i dag. Artistnamnet Max Martin fick han av den mytomspunne producenten Dag ”Dagge” Volle, Martins gladlynte mentor. Volle, som själv kallade sig Denniz Pop, tyckte att unge herr Sandberg behövde ett ”diskonamn”. Plötsligt dök namnet ”Max Martin” upp på en E-Typeskiva, utan att Martin varit tillfrågad. Max Martin har aldrig gjort ett offentligt framträdande utan att nämna Denniz Pop, mannen som grundade Cheironstudion i en källare vid Fridhemsplan i Stockholm i början av 90-talet. Här grundlades det som skulle bli det svenska musikexportundret. Denniz Pop skapade internationella hittar åt svenska artister som Ace of Base, Dr Alban och E-Type. 1993 upptäckte Denniz Pop och hans kompanjon Tom Talomaa ett ambitiöst hårdrocksband vid namn It´s Alive. Den 22-årige sångaren Martin Sandberg skrev bra låtar, snart var han en del av Cheironkollektivet. En skara unga grabbar som skapade hittar i grupper under Denniz Pops överinseende. – Under de åren jobbade jag varje dag. Namnet på veckodagen spelade ingen roll, vi var alltid i studion. Det var väldigt lekfullt, vi hittade på att vi skrev låtar till stora artister, som TLC, utan att ha en susning om någonting, säger Max Martin. Fantasilekarna skulle snart bli verklighet. Cheirons rykte växte. Amerikanska skivbolag skickade sina talanger till Stockholm. Okända amerikanska ungdomar anlände till Fridhemsplan: 16-åringen Britney Spears, 15-åringen Justin Timberlake, ett gäng gossar från Orlando som kallade sig Backstreet Boys. I Cheironstudion förvandlades de till världsstjärnor. Men glädjen över framgångarna varade inte länge. Sensommaren 1998 avled Denniz Pop i magcancer, endast 35 år gammal. Vad har du lärt dig av Denniz Pop? – Herregud, han har betytt allt. Hade jag inte mött honom hade du aldrig velat träffa mig, säger Max Martin. Denniz Pop var generös med sina hantverksknep. Som direktheten: en poplåt ska gå att känna igen omedelbart, helst efter någon sekund, som i det fläskiga basintrot till Dr Albans ”No coke”. Och enkelheten: det får inte hända för mycket i en låt, då hinner örat inte med. Liksom det kanske viktigaste: en låt får aldrig vara tråkig. Det får gärna finnas en knasfaktor, som den irriterande leksakssaxofonen i ”All that she wants” med Ace of Base. Sedan gäller det att få till det utan att det blir banalt, eller tjatigt efter tre lyssningar. Det är där det svåra börjar. Den svårfångade konsten att skapa hittar. – ”Dagge” fick oss att våga drömma. Att det gick att sitta i en källare i Stockholm och nå ut i världen. Han visade att det blir roligare och bättre om man jobbar tillsammans i en grupp. Och han lärde oss om arbetsmoral. Att komma i tid och jobba hårt. Det fanns också en slags jantegrej i grunden. Bara för att du gör tre minuter ljud, så ska du inte tro att... ja du vet... Här börjar vi närma oss ett svar på frågan varför just Max Martin blivit en av tidernas mest framgångrika och slitstarka låtskrivare. Den viktigaste förklaringen är också den enklaste. Max Martin har lagt ner ofattbart mycket tid på sin musik. – Jag har betalat ett pris. Jag har dedikerat mitt liv åt det här, det finns inget annat. Allt har kretsat kring att skapa musik. Min vängrupp är inte speciellt stor. Jag har säkert varit en dålig bror, en dålig son. Gjort väldigt många människor besvikna på vägen. Har du missat viktiga födelsedagar? – Hur många som helst. Jag orkar inte ens tänka på det. Men det är inte synd om mig. Det är ett val jag gjort, säger Max Martin. Ett annat framgångsrecept: undvik distraktioner. Som kändisskap och festande. – Jag har tagit hand om mig själv. Inte hållit på med droger, inte utnyttjat alla dörrar som öppnas för en med kändisfester och berömmelse. Jag har alltid hellre gått till studion än att festa, det har aldrig varit ett svårt val, säger Max Martin. Intervjuer är en annan distraktion som Max Martin undviker. De senaste 20 åren har han medverkat i radiojournalisten Fredrik Eliassons utmärkta SR-dokumentärer om Cheironfenomenet, i en utförlig intervju med Jan Gradvall i Di Weekend 2016, samt i amerikanska Time Magazine 2001 (då han framträdde på omslaget under rubriken ”The Hit Man”). Fyra intervjuer på tjugo år, om man räknar in denna DN-artikel. That's it. – Jag tycker det är lite ångestladdat med intervjuer. Dessutom tar det tid. Jag vinner inget på det, jag får inte mer jobb om jag är med i en tidning. Och så finns en fundamental, djup känsla av att det jag säger inte är så intressant. Varför pratar ni inte med Ariana Grande i stället, säger Max Martin. Du har arbetat mycket hårt på att bibehålla den där anonymiteten. Vad har du vunnit på det? – Egot är ju ett stort problem för alla människor. Jag försöker hålla mitt ego i schack, det är så lätt att förlora sig i bekräftelse. Och så kan jag gå ner på Ica och handla utan att någon bryr sig. Redan 1999 skrev Max Martin och Alexander Kronlund en låt om stjärnlivets baksidor, den underskattade ”Lucky” från den tonåriga Britney Spears andra skiva. She's so lucky. She´s a star. But she cries, cries, cries in her lonely heart. Den barnsligt naiva refrängen har en märklig profetisk kraft när man hör den i dag. Den spelades in flera år före Britney Spears hjärtskärande mentala sammanbrott, inför världspressens kameror. – Att någon vill ha det där jobbet, att bli världens mest kända person, att lägga ut sitt liv för oss andra. Att ta allt det som kändisskap för med sig. Det är ju helt sjukt. Jag är extremt tacksam att någon vill göra det. Max Martin om starkaste drivkraften ”Det största för mig är när man suttit i studion i flera veckor – och så når man punkten när det sitter. 'Nu låter det skitbra.' Det är en fantastisk känsla. Att ha skapat något. Först fanns ingenting – och nu finns det något, som låter mäktigt. Sedan kan låten floppa eller bli etta på Billboard, det spelar ingen roll. Du kan aldrig bli lika upprymd som just då, i studiorummet.” Hur ofta blir du igenkänd? Max Martin skruvar på sig och ser för första gången lite obekväm ut. – Alltså Polarpriset har ju ställt till det lite hemma. Sommaren efter att jag fått priset, 2016, var ganska hemsk, plötsligt var jag synlig. Men det är som min fru Jenny säger, det är ju ingen som häcklar mig. De flesta som kommer fram är glada. Max Martin kliar sig i det gråsprängda skägget. – Du undrade hur jag kunnat hålla på så länge. Jenny är en viktig anledning. Vi har hängt ihop sedan 1997, hon har varit med på hela den här resan. Hon är en väldigt klok kvinna. Hur jobbar ni ihop? – Vi är lite av ett familjeföretag, med förlag och studio. Och nu gör vi ju musikalen tillsammans. Jag kan vara lite naiv. Hon ser saker som de är och säger som det är. Hon ser igenom folk, säger Max Martin. Er dotter Doris, hur förhåller hon sig till ditt yrke? – Hon har hängt runt i olika studios under hela sin uppväxt. Alltså, hon är sjukt musikalisk. Hon har ett sjukt bra öra för vad som funkar. Brukar du lyssna till hennes råd? – Absolut. Hon är en slags inofficiell A&R-chef för mig. A&R står för Artist & Repertoire, den avdelning på ett traditionellt skivbolag som lyssnar på demoinspelningar och upptäcker talanger. – Jag lyssnar inte alltid på vad Doris säger, men oftast har hon faktiskt rätt. Just nu är hon inne på äldre grejer, Led Zeppelin och Nancy Sinatra, hon är en gammal själ. Dottern studerar mode och modehistoria på universitet i London. – Hon verkar välja andra grejer i livet, konstaterar Max Martin. Hur är den kreativa processen när du skriver låtar? – Det är olika. När jag började skrev jag alltid melodin först, utan instrument. Satt på tunnelbanan och kom på något, sedan gick man till studion och satte ackord till det. Nu skriver jag oftast till bakgrunder som redan finns. Texten kommer oftast sist. Ofta har jag en slags fultext, som känns fonetiskt intressant. Jag har förstått att fonetiken är mycket viktig för dig. Att man alltid måste ha rätt vokal till rätt fras i en låt. – Ja. Om det står mellan två val: det fonetiskt coola ordet eller ett ord som kanske ger textens innehåll en extra touch – då vinner oftast det fonetiska. Max Martins refränger är inget för den med känsligt engelskt språköra. Vad betyder egentligen ”Backstreet's back – all right”? Ett exempel på en av Max Martins berömda hookar, korta strofer som krokar fast i lyssnarens hörselgångar. Den som fnissar åt språkbehandlingen missar dock något viktigt. Världens mest spridda språk är inte engelska. Utan ”bad English”, bruten engelska. – Vi svenskar är uppvuxna med musik där vi inte riktigt förstår texterna. Man lär sig älska låtar ändå, för att de låter på ett visst sätt. Det kan vara kraftfullt, trots att det inte är Bob Dylan-texter. Kan det vara en tillgång att inte ha engelska som förstaspråk? Att du inte har en inre språkpolis som hejdar dig? – Ja, kanske. Våra låtar har spridits över hela världen, jag är säker på att många inte förstår texterna. Jag kanske kommer med den universala nyckeln, det som får örat att reagera. Abba var ju experter på det där, säger Max Martin. Abba är en förebild också när det gäller känsloläget i musiken, berättar han. – Att det finns melankoli också i en glad låt. Det är min favoritkänsla, att man dansar med en tår i ögonvrån. Utländska bedömare brukar hävda att svenska låtskrivare är särskilt bra på melodier. Vad tror du det beror på? – Vi är ju uppväxta med extremt välskriven barnmusik. Med Georg Riedel och Jojje Wadenius. Ta musiken till Astrid Lindgren-filmerna, det finns inte en människa i vår ålder som inte kan de låtarna. Det var kvalitet i nästan all barnmusik, jag upplevde att det togs på allvar. Lyssna på ”Idas sommarvisa” av Riedel, de där otroligt fina melodierna har satt sig djupt i vårt dna. Så det svenska musikundret kan delvis spåras till kvaliteten på barnmusiken? – Ja, och lite till Melodifestivalen också. Melodisk musik har alltid varit viktig i vår sfär. Till skillnad från många andra låtskrivare och producenter, så kan Max Martin verkligen sjunga, efter ungdomsåren då han ville bli världens främsta rockstjärna. En stor fördel när han arbetar med artisterna i studion, berättar han – Sången är ett extremt bra verktyg. Dels tekniskt, att kunna hjälpa artisterna med lite knep. Hur man värmer upp rösten, när man ska rycka lite i tungan. Sedan kan jag själv sjunga låtidéer, så att artisterna förstår vad jag menar. Och så kanske jag skriver grejer som är sköna att sjunga. Max Martin om grupparbeten ”Det grundläggande om man ska vara kreativ i grupp är att skapa en trygg milljö. Alla måste våga presentera idéer utan rädsla för att bli hånad. På engelska säger man dare to suck – man måste våga vara jävligt dålig. Efter åtta dåliga idéer, så kan det ju vara den nionde idén som lyfter. Man blir sitt bästa jag om man känner sig trygg.” När Max Martin arbetar med virtuosa sångare som Ariana Grande och Adele handlar det ibland om att tona ner deras skicklighet. – Jag gillar när det blir enkelt. Ta Chet Baker som exempel, när han spelar riktigt enkla melodier. Man hör att han är en svinbra trumpetare ändå, han behöver inte visa upp sin teknik. Den känslan är jag ofta ute efter, det som händer när sångarna inte behöver imponera. Artisterna kan ju imponera senare, när de spelar live. – Ett väldigt bra argument. Som jag använt ett antal gånger i studion. Max Martin bor i Los Angeles, där han byggt ett antal musikstudior i ett hus som tidigare ägts av Frank Sinatra. Här har han fortsatt det arbete som mentorn Denniz Pop inledde: att lyfta fram nya låtskrivartalanger. Numera är det Max Martin som intagit mentorrollen, åt adepter som Johan ”Shellback” Schuster och Ilya Salmanzadeh, 80-talister som i dag är eftersökta internationella hitmakare. Grupparbetena med en ny generation svenska låtskrivare är en förklaring till att han lyckats behålla den där Förmågan. Att tonsätta nuet – i en rasande föränderlig samtid. – Jag får kämpa för att hänga med. Jag vill omge mig med folk som kan mer. Det är viktigt att inte vara den smartaste personen i rummet hela tiden, säger Max Martin. Varför förminskar du dig själv hela tiden? Max Martin spricker upp i ett pojkaktigt leende. – Det är bara så jag är. Nu är jag trött på det här. Nu måste du formulera vad du är bra på. – Okej. Något jag är bra på... vilken utmaning. Jag tycker att jag är bra på att höra en låtidé och sedan förstå vad som behöver göras för att det ska bli bättre. Att hitta lösningar. Det är jag jättebra på. Jag är en ganska bra låtdoktor. Läs fler texter av Johar Bendjelloul  Max Martin om vilken låt han önskar att han skrivit ”Det finns hur många som helst. Jag är inne i Beatlesperiod just nu, så vilken Beatleslåt som helst egentligen. Jag såg filmen 'Yesterday' nyligen, den avslutas med 'Hey Jude', så kanske den låten. Beatles var så sjukt kreativa, samtidigt som inspelningstekniken utvecklades, med George Martins hjälp. De skrev fantasiska låtar, när det också började låta spännande.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 33258, "headline": "Bronshästen till peruansk thriller om babytrafficking", "summary": "Melina Leóns peruanska babytraffickingdrama ”Song without a name” vann årets Bronshäst på Stockholms filmfestival. Kantemir Balagovs ryska Oscarsbidrag ”Beanpole” belönades med årets Impact award.", "article": "Den 30:e Bronshästen för bästa film går till den verklighetsbaserade peruanska debutfilmen ”Song without a name”, en Kafkaliknande kriminalthriller om ett rättsfall som kretsar kring stulna barn och babytrafficking. På fredagskvällen fick Melina León ta emot den 7,3 kilo tunga bronskusen på Göta Lejon i Stockholm. Samtidigt belönades Inti Briones för sina stilsäkra och lyriska svartvita bilder i samma film. Britten Mark Jenkins prisades välförtjänt för bästa regi för sin kultförklarade ”Bait” som han också filmat själv med en gammal analog Bolexkamera hemma i Cornwall, framkallat film för hand, redigerat och gjort alla ljudpålägg – förutom skådespelarnas eftersynkade röster. Den ryska regissören Kantemir Balagov vann årets Impact award på en miljon kronor för sitt hyllade drama om kvinnliga veteransoldater som lider av posttraumatisk stress i efterkrigstidens Leningrad. ”Beanpole” är inspirerat av Nobelspristagaren Svetlana Aleksijevitjs ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och har även utsetts till Rysslands Oscarsbidrag. Nadav Lapid, som vann Guldbjörnen i Berlin, vann pris för bästa manus för ”Synonyms”, sitt intensiva och självbiografiskt färgade identitetsdrama om en desillusionerad israelisk ex-soldat som flyttar till Frankrike för att starta om sitt liv. Bästa kvinnliga skådespelare blev den firade tyska aktrisen Nina Hoss för ”The audition”, hon har tidigare spelat i tv-serien ”Homeland” och filmer som ”Barbara” och ”Phoenix”. Bästa manliga skådespelare blev Bartosz Bielenia för dramat ”Corpus Cristi” som också utsetts till Polens Oscarsbidrag. Årets dokumentärpris tilldelades Nanfu Wang och Jialing Zhang för ”One child nation” som skildrar följderna av Kinas officiella enbarnspolitik från 1979 till 2015.  Vinnare på Stockholms filmfestival 2019. Bronshästen för bästa film: ”Song without a name” av Melina León Aluminiumhästar för bästa... ...regi: Mark Jenkin för ”Bait” ...debutfilm: ”You deserve a lover” av Hafsia Herzi ...manus: Nadav Lapid för ”Synonyms” ...kvinnliga skådespelare: Nina Hoss för ”The audition” ...manliga skådespelare: Bartosz Bielenia för ”Corpus Cristi” ...foto: Inti Briones för ”Song without a name” ...dokumentär: Nanfu Wang och Jialing Zhang för ”One child nation” ...kortfilm: ”Kingdom come” av Sean Robert Dunn Impact award (1 miljon kronor): ”Beanpole” av Kantemir Balagov Lifetime achievement award: Max von Sydow Visionary award: Céline Sciamma Achievement award: Rosanna Arquette och Payman Maadi Fiprescipriset (internationella kritikerpriset): François Ozon för ”I Guds namn” 1 km film: Tova Mozard Rising star: Celie Sparre ", "article_category": "culture"}
{"id": 33259, "headline": "Amanda Lind: ”Svensk yttrandefrihet gäller”", "summary": "Sverige vägrar att backa efter Kinas hot om ”konsekvenser”. Kulturminister Amanda Lind (MP) delade på fredagskvällen ut Svenska PENS Tucholskypris till regeringskritiske förläggaren Gui Minhai – trots att hon varnats för att bli portad från Kina. – Vi har från regeringens sida varit tydliga med att svensk yttrandefrihet gäller, säger hon. ”Det allvarliga misstaget från den svenska sidan skapar oundvikligen allvarliga svårigheter att upprätthålla vänskapliga utbyten och samarbeten mellan Kina och Sverige”, skriver Kinas ambassad i ett uttalande på sin hemsida sent på fredagskvällen.", "article": "I en intervju med Sveriges Radio Ekot på fredagen hotade Kinas ambassadör Gui Congyou med ”konsekvenser för Sverige” om högt uppsatta politiker deltog i Svenska PENs prisutdelning till den svensk-kinesiska författaren Gui Minhai, som har tilldelats Tucholskypriset. Han ville inte gå närmare in på vilka konsekvenser det skulle röra sig om, men sade att det kan röra sig om Kinas och Sveriges relation. Senare hotade han att porta både Amanda Lind och Stefan Löfven från Kina om de närvarade vid ceremonin. Men regeringen väjer inte för Kinas krav. Läs mer: Stefan Löfven: Vi tänker inte falla för den här typen av hot När Svenska PEN delade ut priset på fredagskvällen var en tom stol placerad på scenen eftersom Gui Minhai sitter fängslad i Kina. Stipendiet på 150.000 kronor kommer att gå till kampanjen Free Gui Minhai, som drivs av författarens dotter Angela Gui. Kulturminister Amanda Lind (MP), som var där för att dela ut priset, menar att det är självklart att Svenska PEN ska ge det till Gui Minhai. – Det är självklart för mig som kulturminister att vara här i kväll. Vi har från regeringens sida varit tydliga med att svensk yttrandefrihet gäller. Vi har också sagt till ambassaden att vi förutsätter att man respekterar det, sade hon när hon anlände till ceremonin. Vid prisutdelningen menade kulturministern att makthavare aldrig får ta sig friheten att attackera det fria ordet. – Principerna om armlängds avstånd om yttrandefrihet måste vara självklara, sade Amanda Lind. Gui Minhai får priset för sin publicistiska verksamhet i yttrandefrihetens tjänst, för att han i många år drivit ett förlag och en bokhandel i Hongkong – för vilket han fängslades, sade kulturministern. – Priset ges till hans outtröttliga arbete för det fria ordet, till stöd för hans frigivning och rätt att återuppta sin publicistiska verksamhet. Efteråt kommenterade hon Kinas hot, men svarade inte på frågan om hon har några resor inplanerade till Kina. – Jag känner mig helt trygg och lugn att vara här och dela ut priset, sade hon. Kinas reagerade efteråt genom en kommentar på sin hemsida. ”Det allvarliga misstaget från den svenska sidan skapar oundvikligen allvarliga svårigheter att upprätthålla vänskapliga utbyten och samarbeten mellan Kina och Sverige”, skriver ambassaden i ett uttalande. Gui Minhais dotter Angela Gui kunde inte närvara vid ceremonin på grund av sjukdom. På Twitter skriver hon att hon litar på att PEN och Amanda Lind markerar att kinesiska ambassadens hot är oacceptabla. ”Vi låter oss inte skrämmas till tystnad.” Om hon hade varit på plats skulle hon ha talat om vikten av att se priset som en symbol för svensk solidaritet med folket i Hongkong, skriver hon. ”Det hade nog åtminstone pappa velat.” Svenska PENS ordförande Jesper Bengtsson säger att han skulle ljuga om han sade att de senaste dygnen inte varit omtumlande. Han menar att vi befinner oss i ett nytt skede i yttrandefriheten – att den åter hotas av auktoritära stater. – De här staterna väljer att vara betydligt mindre respektfulla mot nationsgränserna. Elisabeth Löfgren, ordförande i Svenska PENS kommitté för fängslade författare, ser mycket allvarligt på Kinas hot. – Vi hade förväntat oss att det skulle komma någon reaktion, men den här ambassadören har varit väldigt snabb med att kritisera både organisationen och enskilda journalister för deras engagemang i Gui Minhais fall. Det här är mycket värre än man skulle ha kunnat föreställa sig, det är oerhört grovt och allvarligt. Hon befarar att även Svenska PENS styrelse skulle kunna råka ut för repressalier med anledning av priset. – Vi utgår ifrån att vi skulle kunna få problem om personer i vår styrelse skulle söka visum till Kina. Det är obehagligt att sådana här hot kan framföras av en ambassadör i en fråga som handlar om något så oerhört grundläggande som yttrandefrihet. Moderatledaren Ulf Kristersson var på plats vid ceremonin för att visa sitt stöd. Han tycker att regeringen har hanterat frågan bra under dagen. – Vi böjer oss inte för den sortens påtryckningar. Vi böjer oss inte för hot, säger han och menar att Sverige redan har gjort det viktigaste – inte köpslagit om den svenska yttrandefriheten. Samtidigt säger han att trycket på Kina måste öka för att få Gui Minhai fri. – De ansträngningarna måste intensifieras, man måste söka ett ännu bredare europeiskt stöd för detta, säger han utan att gå närmare in på vad som bör göras. Gui Minhai är svensk medborgare och har bott i Sverige, men på senare tid har han varit verksam som förläggare av regimkritisk litteratur i Hongkong. 2012 startade han ett förlag i Hongkong som bland annat ger ut böcker om det kommunistiska partiet som är förbjudna i Fastlandskina. Han släpptes i oktober 2016 efter att ha avtjänat straffet för att ha varit inblandad i en trafikolycka, enligt kinesiska myndigheter. 20 januari 2018 fördes han på nytt bort av polis på väg för att besöka läkare på svenska ambassaden, uppger TT. Läs mer: Kina hotar svenska regeringen om pris till fängslad förläggare Expert: Kan bli svårare för svenska företag i Kina Starka reaktioner efter Kinas angrepp på PEN – ”Ett förtäckt hot” Kinas ambassad tystade Tibet-manifestation med hög musik ", "article_category": "culture"}
{"id": 33260, "headline": "Augustnominerad bilderbok: Katten smyger i förortsdjungeln", "summary": "Katten blir lika exotisk som en riktig tiger och gräset till en verklig djungel i Augustnominerade ”Tiger, tiger, tiger”, där Joanna Hellgrens färgmättade bilder skapar stämningen kring Åsa Linds tätt rytmiska text.", "article": "Barnbok Åsa Lind och Joanna Hellgren ”Tiger, tiger, tiger” Rabén & Sjögren, från 3 år Det är verkligt svårt att fånga det som inte vill fångas. Vare sig det är en fjäril, en koltrast, en tigerrandig katt eller självaste tiden, som bara går och går medan dagar läggs till veckor, månader till år. Ändå heter det att nuet rymmer en evighet, en serie förtätade ögonblick som tillsammans och var för sig utgör livet som sådant. Och barn är oftast mästare på att se dramatiken i det vardagliga, lilla – i ett skrubbsår som läker, en såpbubbla som lyfter eller en fågel som bökar i jorden. I allt det som bara pågår, men som ändå går så många förbi. På denna insikt vilar flera av höstens finaste bilderböcker, däribland italienska Beatrice Alemagnas finstämda ”Sånt som försvinner”, duon Lotta Olsson och Olof Landströms skärt poetiska pärla ”Just nu” och så ”Tiger, tiger, tiger” av Åsa Lind med bilder av Joanna Hellgren. Bilderboken kan bäst beskrivas som ett koncentrat av vardagen, och kanske mer precis som en (konstnärlig) tetra lättdryck innan den spätts ut med vatten. Det gäller både ord och bild. Linds text är avskalad, men tät och rytmisk när den tecknar ett barns lek och längtan som kretsar kring ett kattdjur, men också rymmer så mycket annat under en loj sommardag. Grannens katt låter sig inte fångas eller lockas, vare sig av ivriga barnhänder, prästkragar eller strömmingskaka, och trots att saknaden är stor är leken större. Den renodlade texten är fylld av fina allitterationer, men dess svävande enkelhet kräver också sin precisa illustratör. Hellgren svarar med bravur. Under hennes pensel växer ett dynamiskt, känsloladdat bildberättande fram där motiven i scenografin accentueras beroende på var barnets blick vilar. Buskarna och ormbunkarna blir lika spännande och vibrerande som en tät djungel, katten lika exotisk som en riktig tiger i det höga gräset och blommorna högresta som en skog. Färgpaletten är mättad och jordnära, men aldrig murrig. Fält av gult, grönt och orange vibrerar över sidorna, som ömsom doftar 70-tal, ömsom av folkhemmet, ömsom av någonting helt unikt. Då och då zoomar Hellgren ut över grannskapets plåtlådor till balkonger och klossar till höghus. Hennes illustrationer av kvarteret, lägenhetslängorna och grannarna besitter samma inkluderande, varma humanism och känsla för detaljer som Gunna Grähs ”Hej hej”-böcker. På så viss läggs det stora till det lilla, i en alldeles, alldeles underbar skildring av liv och längtan. De andra Augustnominerade barn- och ungdomsböckerna är Sara Stridsbergs och Sara Lundbergs ”Dyksommar”, Oskar Kroons ”Vänta på vind”, Jenny Jägerfelds ”Mitt storslagna liv”, Per Gustavssons ”Sen kom vintern” och Sara Olaussons ”Jordgubbsbarnen”. Läs fler av DN:s barnboksrecensioner Läs mer av Alexandra Sundqvist och fler av DN:s bokrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 33264, "headline": "Konsertrecension: Rudy Roystons trumspel är påfallande melodiöst", "summary": "Musiken påminner mer om gammal amerikansk folktradition än om någon regelrätt kammarmusik men Rudy Roystons melodier är ofta för svaga för att engagera, skriver DN:s Johannes Cornell.", "article": "För trumslagaren Rudy Royston symboliserar den gamla vagnen med flak och kuskbock på omslaget till hans senaste skiva dels barndomsminnen från landsbygden i Texas, dels rörelse i tid och rum. I jazzsammanhang är det också ett motiv som kan föra tankarna till gitarristen Bill Frisell, som Royston har spelat mycket med och som återkommande har anknutit till ett svunnet Amerika bortom de stora städerna. Live såväl som på skivan jobbar Royston dessutom med en liknande kombination av jazzband och kammarensemble, som Frisell har använt. Där är Royston bakom trummorna, Peter Slalov på kontrabas, John Ellis på i huvudsak basklarinett, Gary Versace på dragspel och – som även han spelar med Frisell – Hank Roberts på cello. De spelar melodiös musik. I själva verket minner den mer om gammal amerikansk folktradition än om någon regelrätt kammarmusik. Samtidigt tycks Royston sträcka sig tillbaka mot en tid eller era som med råge föregår hans egen barndom, och där fin- och folkkultur ofta korsade varandra tämligen drastiskt. Så uppstod ju även jazzen, som Royston låter bilda åtminstone rytmiskt ramverk för sin musik. Fast även hans trumspel är ofta påfallande melodiöst, med omsorgsfull hantering av klang och frasering vare sig han ackompanjerar eller utför kortare solon som på samma gång fungerar som ett slags interludier i eller mellan låtarna. Bandet – eller låt oss ändå kalla dem ensemblen; allt sammantaget passar det helt enkelt bättre – möter å sin sida upp Royston såväl melodiskt/kompositoriskt som improvisatoriskt/jazzledes. På samma vis interagerar de även sinsemellan, ofta med så pass lyckat resultat att det blir svårt att avgöra om till exempel de små kontrapunktiska passager som ibland uppstår mellan Roberts och Ellis faktiskt är skrivna eller mer erfarna ingivelser. Parallellen med den mästerlige Bill Frisell är förstås inte vidare tacksam, och med jämna mellanrum är Roystons melodier för svaga för att riktigt engagera. Men konceptet är utan tvivel fruktbart. Läs fler texter av Johannes Cornell och fler av DN:s konsertrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 33273, "headline": "Pen International fördömer angreppet från Kinas ambassad: ”Vi förfäras”", "summary": "Pen International fördömer agerandet från Kinas ambassad efter att Svenska Pen prisbelönat förläggaren Gui Minhai. ”Vi förfäras av att de mottagit hot från den kinesiska ambassaden som svar på detta beslut”, säger generalsekreteraren Jennifer Clement i ett uttalande.", "article": "Kinesiska ambassadens angrepp mot Svenska Pen kom efter att organisationen i förra veckan offentliggjort att årets Tucholskypris tilldelas den fängslade författaren och förläggaren Gui Minhai. Ambassaden kallade honom för ”lögnmakare” och krävde att Svenska Pen ska dra tillbaka priset: ”De som har skapat denna fars ignorerar Gui Minhais vilja och agerar på eget initiativ, självrättfärdigt och arrogant. De kommer säkerligen att drabbas av konsekvenserna av sina egna handlingar”, skrev ambassaden. Uttalandet har fördömts från flera håll, bland annat av utrikesminister Ann Linde (S). Nu går även Pen International ut till stöd för de svenska kollegorna. I ett uttalande fördömer organisationen ambassadens agerande och upprepar kravet att Gui Minhai omedelbart ska friges. Generalsekreteraren Jennifer Clement påpekar i uttalandet att det inte är första gången som den kinesiska regimen försökt att ”skrämma de som uppmärksammar det rättsvidriga fallet mot Gui Minhai”. – Oavsett vilka tvångsmedel de kinesiska myndigheterna tar till kan de inte radera ut fakta i fallet: Gui Minhai kidnappades, försvann i flera månader, tvingades till en filmad bekännelse och är än i dag kvar i fängelse, bara för att han publicerat böcker som är kritiska mot kinesiska myndigheter, säger Jennifer Clement och fortsätter: – Vi stöttar till fullo Svenska Pen och dess beslut att tilldela Gui Minhai Tucholskypriset och vi förfäras av att de mottagit hot från den kinesiska ambassaden som svar på detta beslut. Läs mer Starka reaktioner efter Kinas angrepp på Pen Kina kritiserar svenskt yttrandefrihetspris: ”Kommer att drabbas av konsekvenser” Svenska medier får ”anmärkningar” från Kina ", "article_category": "culture"}
{"id": 33279, "headline": "Sergej Loznitsa: Jag vill visa farorna med blind personkult", "summary": "Sergej Loznitsas häpnadsväckande ”State funeral” ger det sovjetiska folket ett ansikte i samband med Josef Stalins död 1953. Den arkivbaserade dokumentären är en del av den ukrainske regissörens försök att skildra stalinismen som fortfarande spökar i Östeuropa.", "article": "För ett år sedan kom Sergej Loznitsas ”The trial”, en svart-vit arkivdokumentär om de ökända så kallade Moskvarättegångarna 1930. Ett slags teatrala, Kafka-liknande showrättegångar som var första vågen i det som senare skulle leda till Josef Stalins brutala utrensningar som ledde till att miljoner medborgare avrättades eller hamnade i fångläger. Under arbetet upptäckte Loznitsa att det också fanns enorma mängder filmmaterial från tiden kring Stalins död i mars 1953. Att ställas öga mot öga med historien fick honom att tappa hakan. – Det var som att se liv från en annan planet. Jag fick genast en förståelse för var människor befann sig känslomässigt i detta ögonblick. Framför allt drabbades jag av människornas ansikten som i första hand uttryckte rädsla inför framtiden. Plötsligt insåg jag hur historiska bilder kan fånga ansiktet av en hel nation vid en viss tidpunkt. Man kan hitta fantastiska detaljer vad gäller frisyrer, klädmode och arkitektur, säger Sergej Loznitsa som gästar Stockholms filmfestival, där ”State funeral” tävlar i dokumentärsektionen. ”State funeral”, som hade världspremiär i Venedig i höstas, är en hypnotisk, meditativ och repetitiv skildring där åskådaren sugs in i historien. Det är också en kuslig skildring av kulmen på den personkult som systematiskt byggts upp under Stalineran. Allt börjar med en röddraperad kista lyfts ut ur en blå skåpbil och slutar fem dagar senare med den grandiosa begravningen på Röda torget i Moskva. Däremellan ryms nära två timmar i ett slags tidskapsel; en balsamerad diktator i ett blomsterhav, ändlösa kondoleanståg, sammanbitna officiella delegater som flygs in från när och fjärran. Allt ackompanjeras av poetisk propaganda och musik av klassiska tonsättare som Tjajkovskij, Chopin och Schubert.  – Det är ett superintressant ögonblick av vår historia som filmades med minutiös noggrannhet och verkligen innefattar bilder från hela det väldiga Sovjetunionen – från St Petersburg till Vladivostok. Ingen har sett något liknande – om man bortser från de en procent av den ryska befolkningen som såg den vinklade ”Det stora avskedet” som visades strax efter Stalins död 1953, säger Sergej Loznitsa. Själv föddes han först elva år senare, 1964, i Belarus, växte upp i Kiev och gick i filmskola i Ryssland. Som regissör är han djupt fascinerad av den ofta flytande relationen mellan fiktion och verklighet. Symtomatiskt nog har han också varvat dokumentärer som ”Maidan” med spelfilmer som ”Den ödmjuka”, ett absurt helvetesdrama som försöker pejla stämningarna i dagens Ryssland. Förra året vann han regispriset Cannes-sektionen Un Certain Regard med den svarta komedin ”Donbass” som är en absurd freskmålning om det bortglömda kriget i östra Ukraina. Det är också en film som tydligt illustrerar Loznitsas djupa oro över att den fria tolkningen betyder mer än fakta i dagens värld. Hans uttalade mål är att få publiken att tänka själva och vara en motkraft till propaganda, alternativa fakta och alla former av mediemanipulationer. Som många andra roades han av Armando Ianuccis hyllade satir ”The death of Stalin”, en hysterisk skildring av kaoset och maktspelet efter diktatorns plötsliga död efter en stroke. – Iannuccis film är ett slags förklaring av samma skeende som i min dokumentär men på ett behörigt säkerhetsavstånd. Jag ville snarare att publiken skulle få uppleva samma sak som människorna i verkligheten, utan vinkel eller berättarröst, säger Loznitsa och ger prov på sin ironiska, svartsynta humor. – Som filmskapare hade jag problem med ”State funeral” eftersom min ”hjälte” bara befinner sig i en position på ett enda ställe filmen igenom. Filmens brist på vinkel och tydlig kontext är något som vissa kritiker har haft problem med, däribland den rysk-amerikanska journalisten och författaren Masha Gessen som recenserade filmen i The New Yorker. – Jag ville att publiken skulle få uppleva historien utan filter. Den poetiska propagandatext som läses upp i mausoleet är så uppenbart löjlig att det blir en ofrivillig komedi, men visst finns det också människor som tar den på allvar. Men för mig är filmen en tydlig illustration av farorna med blind personkult, säger Loznitsa som menar att filmen skildrar en ”villfarelse som påtvingats i ren och skär skräck”. – I scenerna från begravningen finns bilder på Stalins fruktade säkerhetschef Lavrentij Berija – som själv skulle bli avrättad några månader senare. Det är också en mäktig politisk historielektion om det sovjetiska imperiet. Tanken är att göra en handfull filmer som beskriver olika aspekter av Stalinismen, säger han. ”State funeral” har också blivit högaktuell i en tid när envåldshärskaren Josef Stalin dammats av och gjort comeback i på hemmaplan. För två år sedan korades han till ”historiens mest betydelsefulla person” (oavsett nationalitet) – före Vladimir Putin – i Ryssland. Samma ”oberoende” opinionsinstitut, Levada, har också publicerat en ny undersökning som visar att nära hälften av alla ryska medborgare mellan 18 och 24 år aldrig har hört om Stalins utrensningar. Sergej Loznitsa uttrycker skepsis inför att Stalin skulle vara populär i de breda folklagren, men menar att han är ett spöke från det förflutna som fortfarande ställer till det. – Visst, Stalins namn dyker upp på nytt, men för mig handlar det mer om maktens kretsar som försöker organisera något kring denna historiska figur – till exempel olika sorters pressaktiviteter i de statskontrollerade medierna. Dessvärre är makten i dagens Ryssland organiserad ungefär på samma sätt som i Sovjetunionen under Stalineran. Vi har samma typ av politiker nu som då, säger Loznitsa. Hur tror du att President Putin skulle reagera på ”State funeral”? – Det är ingenting som jag går runt och tänker på. Men alla människor som upplevde det gamla Sovjetunionen borde titta på denna film med stort intresse. I grunden handlar det som sagt inte om Stalin som person – utan om att det är livsfarligt med alla former av totalitär makt och blind personkult. ”State funeral” visas torsdag den 14/11 (kl 12.00) och fredag (kl.10.00) den 15/11 på Stockholms filmfestival.  Sergej Loznitsa Född 1964 i Baranavitjy i Belarus men uppväxt i Kiev, Ukraina. Tog matematikerexamen vid Kiev Polytechnic 1987 och forskade kring artificiell intelligens på Kiev Institute of Cybernetics fram till 1991. Sex år senare tog han examen vid filmhögskolan i Moskva. Vann regipriset i Cannessektionen Un certain regard med ”Donbass” 2018. ”State funeral” tävlar om en Bronshäst för bästa dokumentär på Stockholms filmfestival. Filmer i urval: ”State funeral” (2019) ”Donbass” (2018) ”The trial” (2018) ”Den ödmjuka” (2017) ”Maidan” (2014) ”In the fog” (2012) ”My joy” (2010) ", "article_category": "culture"}
{"id": 33284, "headline": "Konstrecension: Berikande nordiska möten på Sven-Harrys", "summary": "Finlands största konstpris Ars Fennica vill stärka sin nordiska profil. Utställningen med de nominerade konstnärerna på Sven-Harrys i Stockholm är givande att se, tycker Sebastian Johans.", "article": "Utställning ”Nordic contemporary by Ars Fennica” Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm. Visas t o m 19/1 Det är rätt meningslöst att tävla i konst. Ändå har konstpriserna blivit allt viktigare, konstaterar det senaste numret av facktidningen Konstnären. Den som tilldelas ett betydande pris vinner i första hand en ekonomisk respit men också synlighet i en kärv bransch. Med det i åtanke är det en god nyhet att Finlands största konstpris Ars Fennica vill stärka sin profil som ett nordiskt pris, vilket den pågående utställningen på Sven-Harrys är ett tecken på. Här finns ett tomrum att fylla efter avsomnade Carnegie art award. ”Nordic Contemporary by Ars Fennica” samlar de fem nominerade och har tidigare visats på Amos Rex i Helsingfors. Vinnaren, isländska Ragnar Kjartansson, är redan utsedd. Nomineringsutställningar är sällan omistliga, men Ars Fennica har en tradition av att göra fina presentationer. Miriam Bäckströms undflyende form ”Advanced cone” svävar hotfullt i det första utställningsrummet på Sven-Harrys. Den stora pilspetsen är klädd i textil, som har hämtat mönstret från en bikini i häftig förstoring och tydligt visar att Bäckströms jakt på nya infallsvinklar fortfarande pågår. Finska Petri Ala-Maunus 14 meter långa skogslandskap frossar i idyllisk hötorgsromantik men blir i kraft av sin skala en port mot en annan värld. Det genusundersökande perspektivet i Aurora Reinhards mångsidiga installationer och objekt är vildsint, intelligent och självutlämnande. Det vildsinta har hon gemensamt med Egill Sæbjörnsson, som har fyllt konsthallens filmsal med rörliga målningar gjorda av trollen Ugh och Boogar, som är ett återkommande inslag i konstnärens fantastik. Vinnande Ragnar Kjartanssons rum upptas av videon ”The boat”, som kan beskrivas som en poppig förväxlingskomedi som illustrerar varför konstnären just nu är så hyllad. Helheten är knappast oklanderlig, men ett besök på ”Nordic contemporary by Ars Fennica” är ändå klart berikande. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33294, "headline": "Bokrecension: Lucia Berlins nya bok hade gärna fått fortsätta i all oändlighet", "summary": "Lucia Berlins noveller får läsaren att häpna inför själva livet i dem, hur fasansfullt, smärtsamt och ovärderligt det är, skriver Greta Thurfjell om ”Kväll i paradiset/Välkommen hem”.", "article": "Novellsamling Lucia Berlin ”Kväll i paradiset”/Välkommen hem” Övers. Eva Johansson 459 sidor, Natur & Kultur Kalla mig naiv, men det var inte förrän jag läste ”Välkommen hem” som jag förstod att så mycket i novellerna i ”Handbok för städerskor” och ”Kväll i paradiset” faktiskt var baserat på Lucia Berlins verkliga liv. Kanske har det att göra med att det verkar ofattbart att någon kan ha levt så mycket. Lucia Berlin föddes 1936 och var verksam som novellist från sextiotalet och framåt, men det dröjde till 1981 innan hennes första samling publicerades. 2004 dog hon. Novellsamlingen ”Handbok för städerskor” gavs ut på svenska 2016, snart efter att novellerna samlats ihop och återutgivits till stor succé i hennes hemland USA. Nu ges tjugotvå ytterligare noveller ut på svenska, i samlingen ”Kväll i paradiset”, med den tidigare nämnda självbiografin ”Välkommen hem” längst bak i boken. För den som händelsevis råkade falla handlöst för ”Handbok för städerskor” är ”Kväll i paradiset” en ren och skär dröm – att önska sig att en bok ska fortsätta i all oändlighet, på precis samma sätt, och att ens önskan (nåja, nästan) slår in! En sådan gåva. Miljöer och människor känns igen från föregångaren – de kvinnliga berättarrösternas söner, älskare, hårt arbetande fäder och sjukliga mödrar, deras Chile, deras Manhattan, deras gruvbyar och lerhus. Det enda som är konstant genom berättelserna är alkoholen. I novellerna ur barnens perspektiv upphör de vuxna aldrig att lukta sprit, när protagonisterna växer upp är det de som alltid har en flaska Jim Beam gömd i skrivbordslådan. Och man häpnar inför själva livet i novellerna, hur fasansfullt, smärtsamt och överväldigande det är, och hur fullständigt ovärderligt. Men det är inga överlastade, sentimentala berättelser – Lucia Berlin skriver sakligt till och med om de mest makabra av händelser, som i novellen ”La barca de la ilusión”, där den gravida Maya tvingats göra sig av med sin makes langares kropp i havet efter att han hög på morfin ramlat huvudstupa in i en lägereld och dött: ”Valhänt men beslutsamt sopade hon sanden i vardagsrummet tills den var slät, som om ingen hade varit där.” Eller som i ”Fruarna”, ett nattligt möte mellan två vackra alkoholiserade småbarnsmammor. De har båda varit gifta med samma man, som en gång lämnat den ena för den andra och nyligen den andra för en tredje. De super hårt, spiller rom och bränner cigaretthål i sina sidenkläder, och jämför minnen av sin älskade Max: ”’Det har aldrig funnits en man som han. Han pruttade och rapade aldrig.’ ’Jo, det gjorde han, Decca. Mycket.’ ’Det gick mig i alla fall aldrig på nerverna.’” Det handlar alltså ofta om män, och om allt man försakar för dem. Andra män, till exempel – i det avseendet påminner vissa av novellerna om danska Tove Ditlevsen, som i nyligen nyutgivna ”Gift” går från man till man utan nämnvärda kval. Eller så försakar de sig själva. ”Lead street, Albuquerque” handlar om sjuttonåriga Maria som gifter sig med en skulptör och blir hans livs levande staty – går ner i vikt, färgar håret svart, bär bara svart och vitt och ”galna tunga smycken som han hade gjort”. När han reser bort hittar grannen henne i köket: ”Hon hade rosa läppstift och turkos ögonskugga och hade återgått till jeans och rosa t-shirt.” Så pågår ett ständigt förställningsarbete. Inte av svaghet, tror jag – eller så är det just det, svaghet inför en annan, detta både förföriska och farliga, ofta oundvikliga kärlekssymptom. Perifera gestalter från en novell återkommer som huvudpersoner i en annan, och det är svårt att inte läsa in en sorts fragmentarisk, omkastad handling i boken, liksom fallet var i ”Handbok för städerskor”. När så mycket från novellerna sedan återkommer i ”Välkommen hem”, den ofullständiga självbiografin, förstår man att Lucia Berlin på många sätt är Maya, Laura, Maria, Lisa, Cassandra, Claire, Maggie och de andra kvinnorna som befolkar hennes berättelser. Det gör inte berättelserna sämre. Det är nästan tvärtom. Tanken på att dessa makalösa historier om inte skett i, så åtminstone inspirerats av, verkligheten – och att de framstår som så mycket mer levande än det mesta verkligheten har att erbjuda – är underbar. Den svindlar. Läs fler bokrecensioner och fler texter av Greta Thurfjell. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33301, "headline": "Skivrecension: Klabbes Bank hittar brytpunkterna mellan jazz och allt annat", "summary": "Som relativa veteraner inom svensk jazz har Klabbes Bank sällan begränsat sig till att låta som bara jazz. Mycket handlar det om hur en akustisk sättning kombineras med elektronik.", "article": "Klabbes Bank är tillbaka med sitt sjätte album sedan debuten för femton år sedan. Därmed är de något av veteraner inom den svenska jazz som florerat under 2000-talet, och som sällan har begränsat sig till att bara låta som jazz. Bandledaren och låtskrivaren Klas-Henrik Hörngren må vara pianist i grunden, men på ”Bnk” ägnar han sig än en gång åt synthar och annan elektronik. Eftersom bandet i sin helhet ändå är övervägande akustiskt uppstår brytpunkter mellan det ena och det andra, som i viss mån definierar musiken. Den helande kraften är själva kreativiteten, som i sin tur genererar ett uttryck inte helt olikt Weather Reports. Tänk er den gruppen, med trumset men övrigt slagverk utbytt mot trummaskiner. Och ett tonspråk som är ett exempel lika gott som något på vad som kan kallas en nordisk ton i jazzen. Bästa spår: ”Bnk”  Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om hur Oddjob fokuserar på det kollektiva. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33304, "headline": "Starka reaktioner efter Kinas angrepp på Pen: ”Ett förtäckt hot”", "summary": "Flera fördömer angreppet från Kinas ambassad på yttrandefrihetsorganisationen Svenska Pen för deras val att prisbelöna Gui Minhai. ”Det är givetvis allvarliga uttalanden. UD har framfört till ambassaden att yttrandefrihet råder i Sverige”, säger utrikesminister Ann Linde (S) i ett uttalande. – Det känns som en upptrappning med ett indirekt hot, säger Erik Halkjær, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige.", "article": "Utspelet från Kinas ambassad kom efter att Svenska Pen offentliggjort att årets Tucholskypris tilldelas förläggaren och författaren Gui Minhai, som sedan fyra år tillbaka hålls fängslad i Kina. I uttalandet, som publicerats på ambassadens hemsida, beskrivs Gui Minhai som en kriminell och en ”lögnmakare och ryktesspridare”. Ambassaden kräver att Svenska Pen ska dra tillbaka priset: ”De som har skapat denna fars ignorerar Gui Minhais vilja och agerar på eget initiativ, självrättfärdigt och arrogant. De kommer säkerligen att drabbas av konsekvenserna av sina egna handlingar”, skriver ambassaden. Svenska Pens ordförande Jesper Bengtsson sa på söndagen att han ser kritiken som ytterligare ett exempel på att Kina försöker blanda sig i yttrandefriheten i Sverige och att organisationen inte kommer att hörsamma Kinas krav. Och utrikesminister Ann Linde (S) skriver i en kommentar till DN att regeringen tagit upp agerandet med ambassaden. ”Svensk yttrandefrihet garanterar Svenska Pen rätten att fritt och utan påverkan tilldela priset till vem de önskar”, säger utrikesminister Ann Linde (S) i ett uttalande och fortsätter: ”Det är givetvis allvarliga uttalanden. UD har framför till ambassaden att yttrandefrihet råder i Sverige.” De senaste två åren har Kinas ambassad i Sverige vid upprepade tillfällen öppet kritiserat eller gått till angrepp mot medier, enskilda journalister och organisationer i civilsamhället. Organisationen Reportrar utan gränser, som tidigare kritiserat ambassadens agerande, ser i det senaste utspelet tecken på att tonen har hårdnat. – Det känns som en upptrappning med ett indirekt hot när de skriver att Pen ”ska drabbas av konsekvenserna av sina egna handlingar”, säger Erik Halkjær, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige. Vad ser du för risker om det här trappas upp? – Vi vet att Kina och ambassaden i Sverige varit väldigt offensiva och aggressiva. Det är ett mönster, men det här får mig att fundera på vad som är nästa steg. Kan företrädare för de här organisationerna förbjudas att åka till Kina? Och vad kan ske utanför landet? Vi vet att Gui Minhai greps av kineser utanför Kina. Jag tycker det här en obehaglig utveckling, säger Erik Halkjær. Han efterlyser skarpare bemötanden från både Sverige och EU. – Givetvis ska vi varje gång markera och försvara vår yttrandefrihet och pressfrihet. Men man måste, även med tanke på vad som skett i Hongkong, fundera över hur långt vi ska låta Kinas agerande få gå, samtidigt som vi värnar om vår handel med landet. Det blir dubbelmoral och jag tycker att den svenska regeringen men även andra regeringar i EU kan vara mycket tuffare mot Kina. Björn Jerdén, Asienchef på Utrikespolitiska institutet, beskrev för drygt ett år sedan ambassadens öppna angrepp som en del av landets propagandaoffensiv, som i Sverige intensifierats sedan den nya ambassadören Gui Congyou tillträdde för två år sedan. Han ser ingen avmattning i sättet som strategin använts. – Det rör delvis Gui Minhai, men också andra frågor. Och det är inte första gången man kritiserar det svenska civilsamhället eller använder den här formen av förtäckta hot, säger Björn Jerdén. Vad har Kina att vinna på att agera så här? – Det går inte att utesluta att det kan leda till självcensur. Att man inte vågar skriva och kritisera, då trycket är så pass högt. Det kan också handla om att sända en signal till andra länder genom att göra ett exempel av Sverige, eller att ambassaden vill visa cheferna i Kina att man gör ett ”bra jobb”, genom att hela tiden visa att kritik mot landets kärnintressen inte accepteras. Björn Jerdén tycker sig se att den svenska regeringen i viss mån justerat sitt sätt att bemöta utspelen efter att Ann Linde tillträdde som utrikesminister. Hon fördömde tidigare i höst ambassadens anklagelser mot journalisten Kurdo Baksi och kritiserar nu även utspelet mot Svenska Pen. – Det är klart att det här påverkar de bredare relationerna mellan länderna och förtroendet på ett negativt sätt. Det blir svårare att ha öppna och förtroliga utbyten när den här formen av fräna attacker kommer med täta mellanrum, säger Björn Jerdén. Läs mer Svenska medier får ”anmärkningar” från Kina Kinas ambassad kritiseras för svartmålning av journalist Kina kritiserar svensk ledarskribent ", "article_category": "culture"}
{"id": 33305, "headline": "Björn Wiman: Kinas utspel är ett nytt rekord i verbal brutalitet", "summary": "Svenska Pens beslut att tilldela den fängslade svenska förläggaren Gui Minhai årets Tucholskypris har utlöst nya smädelser och hot från kinesiskt håll. Varför reagerar ingen på det som faktiskt sägs?", "article": "Låt oss leka med en tanke. En svensk medborgare belönas med ett prestigefullt pris för sitt arbete i yttrandefrihetens tjänst. Till saken hör att medborgaren sedan några år sitter fängslad utan dom eller rättegång i Ryssland, dit han kidnappats av den ryska säkerhetstjänsten under en semester i Thailand. Efter prisbeskedet går nu den ryska ambassaden i Stockholm ut i ett rasande angrepp, där den fängslade svensken smädas som ”en lögnmakare och ryktesspridare” och prisutdelningen kallas ”en ren fars”. I uttalandet förekommer också ett öppet hot om att den organisation som delar ut priset kommer att ”drabbas av konsekvenserna av sina egna handlingar”. Några dagar senare kompletteras utspelet med att ambassadören även riktar ett hot mot svenska regeringen att det kan få ”konsekvenser för Sverige” om en regeringsmedlem, som planerat, deltar i prisutdelningen. ”Svenskar ska inte tro att de med gott samvete kan såra det ryska folkets känslor och skada Rysslands intressen”, säger ambassadören. Läs mer: Kina kritiserar svenskt yttrandefrihetspris Gör, som sagt, detta hypotetiska tankeexperiment. Och föreställ dig sedan den grad av rättmätig upprördhet som skulle prägla den svenska offentligheten efter ett sådant utspel. Skarpa fördömanden av Vladimir Putins regim på partiledarnivå. Krav på diplomatiska sanktioner från EU. Initiativ till bojkott och manifestationer utanför ambassaden. Sannolikt är det exakt vad som skulle ha hänt. Men i det verkliga fallet handlar det inte om Ryssland, utan om ett annat land: Kina. Den kinesiska ambassadens kommentar i helgen till att den fängslade svenske bokförläggaren Gui Minhai nyligen tilldelats Svenska Pens Tucholskypris var ett nytt rekord i verbal brutalitet – och samtidigt en ny bottennotering för den svenska offentlighetens sätt att uppmärksamma och bemöta regimens samordnade skrämsel- och smutskastningskampanj. Även om utrikesminister Ann Linde har gjort en välkommen markering mot ambassadens angrepp, är det som om Kina lyder under sina egna lagar, där nya nivåer av råhet i sin tur framkallar nya nivåer av acceptans och tystnad. Den kinesiska diktaturens påhopp på sina kritiker i Sverige är varken isolerat eller slumpmässigt. En rapport från Reportrar utan gränser nyligen visade att kinesiska myndigheter använder utpressning, hot, våld och trakasserier för att tysta journalister i demokratiska länder; attackerna riktas mot medier i stort, från frilansreportrar till stora medieföretag, från förlag till sociala medier. Det tydligaste exemplet i Sverige är kampanjen mot journalisten och debattören Kurdo Baksi, som engagerat sig för Gui Minhai och demokratiaktivisterna i Hongkong. Läs mer: Gui Minhai tilldelas årets Tucholskypris Varför är det då så tyst om Kina, på ett sätt som det aldrig hade varit om det handlat om en annan auktoritär stat? Sannolikt handlar det om två saker: rädsla och okunskap. Kinas ökande ekonomiska makt skrämmer redan i dag omvärlden till tystnad; hanteringen av fallet Gui Minhai tyder på att svenska myndigheter redan från början har bestämt sig för att hans fall inte ska få tillåtas skapa några större problem i de viktiga handelsrelationerna till Kina. Vad gäller okunskapen om Kina får den delvis skrivas på mediernas konto – landet går ofta under radarn på ett sätt som är orimligt i förhållande till landets globala betydelse. Det blir inte minst tydligt i klimatfrågan, där många hellre lovprisar Kinas satsning på solenergi än säger sanningen om landets planerade utbyggnad av kolkraft längs ”den nya sidenvägen”, som i sig kan tillintetgöra Parisavtalets målsättningar. Kombinationen av rädsla och selektiv kunskap är förstås också själva syftet med propagandan. Med ena handen hotar man och skrämmer, med den handen andra smeker man fram kulturell ”soft power” som ska ge en positiv bild av landet. Syftet är glasklart: Kina vill exportera sin egen bisarra definition av mänskliga rättigheter till övriga världen. Angreppen och hoten mot medier, journalister och yttrandefrihetsorganisationer blir på så vis ett test på om vi är beredda att flytta dessa gränser. Ett sätt, om man så vill, för det globala gangsterväldet att hitta nya, lokala uttrycksformer. En god sak kommer Gui Minhais fall att ha fört med sig den dag han blir fri. Vi kommer att ha svart på vitt att Kina är en större skurkstat än både Ryssland och många andra tillsammans. Svenska medier får ”anmärkningar” från Kina Kinas ambassad kritiseras för svartmålning av journalist Kina kritiserar svensk ledarskribent ", "article_category": "culture"}
{"id": 33315, "headline": "”The Irishman” får full pott och visas snart i Sverige", "summary": "Martin Scorseses nya film ”The Irishman” får strålande kritik. Men den visas bara på ett fåtal biografer eftersom den har premiär på Netflix i slutet av november.", "article": "Veteranen Martin Scorsese påstås vara tillbaka i full kraft. Hans nya mastodontfilm ”The Irishman” (3,5 timmar lång) är det bästa han gjort på trettio år, skrev The Guardians filmkritiker Peter Bradshaw redan i mitten av oktober, och delade ut full pott i betyg. Det vill säga i samma klass som mästerverket ”Maffiabröder” som hade premiär 1990. Och även denna gång är det en historia om maffian. Filmen har just gått upp i New York och London, men den visas bara på ett fåtal oberoende kvalitetsbiografer. De stora distributörerna bojkottar ”The Irishman” eftersom den finansierats av Netflix, där den har premiär i slutet av november. De stora biojättarna brukar kräva ensamrätt för bio under nittio dagar. Netflix vill korta tiden, vilket väckt harm i direktörsrummen. Så även i Sverige blir det bara ett fåtal biodukar som visar ”The Irishman” (premiär 22 november) innan allt brakar loss på Netflix med Robert De Niro, Al Pacino och Joe Pesci i de ledande rollerna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33318, "headline": "Kina kritiserar svenskt yttrandefrihetspris: ”Kommer att drabbas av konsekvenser”", "summary": "Kina kritiserar Svenska PEN för att ha tilldelat fängslade förläggaren och författaren Gui Minhai 2019 års Tucholskypris. ”Han är en lögnmakare och en ryktesspridare”, står det i ett uttalande som publicerats på kinesiska ambassadens hemsida.", "article": "55-årige Gui Minhai greps av kinesiska myndigheter i samband med en resa som han gjorde till Thailand i oktober 2015. Han har sedan dess varit isolerad från omvärlden och Kinas agerande har fördömts världen över. Svenska PEN meddelade i veckan att de vill hylla förläggaren med 2019 års Tucholskypris. Som motivering underströks Minhais arbete med förlaget med bas i Hongkong. ”Han skrev själv och publicerade andra. Ett arbete i yttrandefrihetens tjänst. För detta fängslades Gui Minhai. Priset ges till hans outtröttliga arbete för det fria ordet, till stöd för hans frigivning och rätt att återuppta sin publicistiska verksamhet”. Kina väljer nu att kritisera Svenska PEN via ett skriftligt uttalande på kinesiska ambassadens hemsida. De beskriver Gui Minhai som en kriminell och en ”lögnmakare och ryktesspridare”. ”Det är inte bara en ren fars utan också en hån mot äkta yttrandefrihet och ett slag i ansiktet på Svenska PEN i sig”, står det i uttalandet. Ambassaden kräver vidare att PEN ska dra tillbaka priset och ”sluta politisera fallet”. ”De som har skapat denna fars ignorerar Guy Minhais vilja och agerar på eget initiativ, självrättfärdigt och arrogant. De kommer säkert att drabbas av konsekvenserna av sina egna handlingar”, skriver ambassaden vidare. Jesper Bengtsson är ordförande i Svenska PEN och säger att organisationen inte kommer att hörsamma Kinas krav. – Vi är en organisation som arbetar för litteraturens yttrandefrihet och vi delar ut priser till dem som vi tycker förtjänar det, säger han. Och fortsätter: – Som jag ser det är det här ytterligare ett exempel på att Kina försöker blanda sig i yttrandefriheten i Sverige. Och det är allvarligt men inget nytt egentligen, säger han. DN söker svenska utrikesdepartementet för en kommentar. Läs mer: Björn Wiman: Fallet Gui Minhai borde angå oss alla Tucholskypriset Tucholskypriset är ett litterärt stipendium på 150.000 svenska kronor som delas ut av Svenska PEN till en förföljd, hotad eller landsflyktig författare eller publicist. Priset instiftades 1985 till författaren Kurt Tucholskys minne. Källa: PEN ", "article_category": "culture"}
{"id": 33344, "headline": "Konsertrecension: Strama tyglar och bort från allt slampigt i Mahlers tvåa", "summary": "Dirigenten Christoph Eschenbach lyfter bort tyngden av kulturellt och emotionellt sekelskiftesbråte för att gnugga fram partiturets alla finesser i Mahlers Uppståndelsesymfoni på Konserthuset, skriver DN:s Camilla Lundberg.", "article": "Gustav Mahlers symfonier bågnar av uttrycksvilja. Men det är en expressivitet som ska hållas i strama tyglar. Ty tonsättaren Mahler var en sak, mästerdirigenten Mahler en annan. Som sådan, som allsmäktig maestro på Wienoperan, predikade han att ”tradition – det är bara schlamperei”. Slampigt och slafsigt är det sista man kan beskylla dirigenten Christoph Eschenbach för när han tar sig an den väldiga Uppståndelsesymfonin. Ett verk på liv och död, koncipierat av en 28-åring som inte var främmande för att iscensätta sina egna begravningsritualer. Den inledande sorgmarschen, ursprungligen kallad ”Totenfeier”, rör sig genom nostalgiska hågkomster och ironiska sidoblickar mot en apokalyptisk förlösning och slutlig uppståndelse där den stora kören förkunnar det symfoniska subjektets död som förutsättning för liv. Under tiden, bortåt 90 minuter, rullas en orkestral jättefresk ut med skarpa kontraster mellan ljus och mörker, nära och fjärran, högt och lågt. En optimal Mahlertvåa ska berätta och beröra, chockera och charmera. Den stora orkestern ska släppa lös eruptioner av klangmassor och blixtsnabbt zooma in på knivskarpa närbilder. Tyske veterandirigenten Christoph Eschenbach behärskar denna utmanande dynamik och vinnlade sig alldeles extra om artikulationen i den mahlerska retoriken. Understundom på gränsen till bokstavering, inte minst genom omständligt långsamma tempi. Kanske var hans avsikt att komma bort från det känslosamma ”schlamperei” som Mahler, på gott och ont, kan förknippas med. Att lyfta bort tyngden av kulturellt och emotionellt sekelskiftesbråte för att gnugga fram partiturets alla finesser. Das Werk an sich, på bekostnad av patetik och charm. Likväl en mäktig filharmonisk upplevelse med den mättade klangen från mästeralten Anna Larsson i symfonins hjärtpunkt. Läs fler recensioner och andra texter av Camilla Lundberg ", "article_category": "culture"}
{"id": 33353, "headline": "Misstänkt intrång efter att Operans sajt återigen kraschat", "summary": "Biljettsläppen till duon Kites spelningar på Kungliga Operan har kantats av bekymmer. När institutionen i går skulle släppa biljetter till extrakonserten uppstod nya problem. Nu arbetar Operan med att åtgärda ett misstänkt systemintrång i sajten.", "article": "Electropopbandet Kite uppträder med två konserter den 22 november på Kungliga Operan. Men när biljetterna skulle släppas i september kraschade Operans sajt av trycket. När Operan under onsdagen skulle släppa biljetterna till extrakonserten uppstod liknande problem. ”Kära Operan-vänner. Eftersom vi upplever problem på vår hemsida just nu så ligger all biljettförsäljning online nere. Vi ber om ursäkt för det inträffade. Vi hoppas snart ha sidan uppe igen”, skrev Operan i ett pressmeddelande. – Ganska snart efter att vi startade försäljningen märkte vi av stora anrop mot systemet. Belastningen var så stor och ökade så mycket att vi misstänker att någon försöker göra intrång i systemet, säger Operans presschef Torbjörn Eriksson. Varför skulle någon göra det? – Det är omöjligt att säga. Vi kan inte utesluta att det handlar om någon som vill förstöra för andra. Vad gör ni för att åtgärda problemet? – Vi har sedan i går testat att göra flera justeringar och starta om systemet men det har inte funkat. Då beslutade vi oss för att stänga ner allt och börja om från början. Nu håller vi på och rensar upp och vi hoppas snart kunna vara klara. Ambitionen är att biljettförsäljningen ska vara i gång igen senare under torsdagen, säger Torbjörn Eriksson. Kite består av sångaren Nicklas Stenemo och keyboardisten Christan Berg. Inför konserterna har de samarbetat med tonsättaren Jonas Valfridsson och kompositören Jukka Rintamäki, och på scen får de sällskap av Kungliga Hovkapellet. Konserten på Operan kommer också ha ett visuellt innehåll signerat filmaren Andreas Nilsson, som tidigare arbetat med band som The Knife och MGMT. Den första av de två spelningarna är sedan tidigare utsåld. Läs mer: Biljettsläpp till Kite uppskjutet – Operans sajt kraschade Kite ger konsert på Kungliga Operan ", "article_category": "culture"}
{"id": 33366, "headline": "Timbuktu och Sverigedemokraterna möts i rätten", "summary": "Artisten Timbuktu har stämt Sverigedemokraterna för upphovsrättsbrott. På onsdagen inleds huvudförhandlingarna i tingsrätten, som ska avgöra om användandet av ”alla vill till himmelen men ingen vill dö i vårdkön” var tillåten att använda under valrörelsen, rapporterar SVT Kulturnyheterna.", "article": "Det är Jason Diakités, mer känd som Timbuktu, låt ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”, som står i centrum för tvisten. I valkampanjen 2018 använde Sverigedemokraterna frasen ”Alla vill himmelen men ingen vill dö i vårdkön”, något som artisten ansåg var en medveten överträdelse av upphovsrätten. Stämningen lämnades in för snart ett år sedan. Timbuktu och hans skivbolag Universal krävde att partiet skulle betala en miljon kronor i vite, samt ersättning på 250.000 kronor till Universal och 50.000 kronor till artisten. Dessutom anser man, som SR:s Kulturnytt rapporterar, fortsatt användande av texten i marknadsföringen ska åläggas med vite på en miljon kronor. På onsdagen inleds huvudförhandlingen mellan parterna, Timbuktu och Universal å ena sidan och Sverigedemokraterna i Stockholms stad å den andra, i Stockholms tingsrätt. ”Den är upphovsrättsligt skyddad och SD har använt den utan att inhämta erforderligt tillstånd”, skriver Martin Ingeström, vd på Universal music publishing till SVT Kulturnyheterna. SD har tillbakavisat anklagelsen och anser att frasen inte är tillräckligt originell för att uppnå verkshöjd, och att den på så vis inte omfattas av upphovsrätten. – En fråga som tingsrätten måste brottas med är om kortfattade fraser av allmänkaraktär över huvud taget kan skyddas av upphovsrätten. En annan fråga är om det handlar om upphovsrätt, är det verkligen Jason som har den? Frasen finns med i många låtar, säger Sverigedemokraternas advokat Niclas Karlsson till SVT Kulturnyheterna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33369, "headline": "Skivrecension: Jeff Lynne's ELO har fått upp farten men musiken är konstant", "summary": "När Jeff Lynne kombinerar det oskuldsfullt poppiga med det bombastiska skapar han ljuvlig popmusik, då spelar det mindre roll att hans försök att uppdatera sig inte riktigt lyckas.", "article": "Han har fått upp farten. Efter en karriär där det ibland har gått lång tid mellan skivorna är det här Jeff Lynnes tredje ELO-album på sju år. Inte för att det spelar någon roll: det mesta i Lynnes värld är konstant. The Beatles är världens bästa band, det mesta av värde inom popmusiken skapades före 1967 och det finns ingen hejd på hur många detaljer man kan trycka in i en låt. På ”From out of nowhere” har trots allt Lynne – så smått – försökt uppdatera sig lite, utan att egentligen lyckas. Vilket självklart bara är positivt. När Lynne, som den Phil Spector-efterföljare han är, än en gång kombinerar det oskuldsfullt poppiga med det bombastiska skapar han ljuvlig popmusik. Det gör det lättare att ha överseende med hans numera ganska stela tolkning av den allra tidigaste rock ’n’ rollen. Bästa spår: ”All my love”  Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur Joel Alme ger uttryck för sitt mindervärdeskomplex med paradoxalt lyxig musik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33374, "headline": "Protest utanför Sveriges ambassad i Bosnien: ”Akademien bör dra tillbaka Nobelpriset”", "summary": "På tisdagen anordnades en protest mot valet av Nobelpristagaren Peter Handke utanför Sveriges ambassad i Sarajevo. Deltagarna krävde att priset ska tas tillbaka – samtidigt som ett brev överlämnades till det svenska kungaparet. ”Vi har i dag mottagit brevet, som innefattar en rad stora, svåra och känsliga frågor som måste övervägas”, skriver riksmarskalk Fredrik Wersäll till DN.", "article": "Den fredliga manifestationen hade fått tillstånd av polis och inleddes klockan 10.12, ett symboliskt klockslag som valts för att Nobelpriset delas ut den 10 december. Manifestationen ägde rum utanför Sveriges ambassad i centrala Sarajevo samma dag som kronprinsessparet och vice statsminister Isabella Lövin (MP) inleder ett tre dagar långt officiellt besök i landet. Manifestationen har inte påverkat planerna för besöket. Initiativtagaren till protesten var Föreningen för folkmordets offer och vittnen. Murat Tahirovic, ordförande, höll upp en bild på Peter Handke och sade i ett tal att författaren stöttat ledare som gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser under Balkankrigen: ”En sån person förtjänar inte ett Nobelpris, alldeles oberoende av hans litterära gärning. Vi uppmanar Akademien att för första gången i historien dra tillbaka Nobelpriset och på så vis respektera folkets vilja”, sa Murat Tahirovic i talet. Bilder från tv-kanalen N1 visar deltagare på platsen hållande i plakat med orden ”Att ge Handke pris för litteratur är att ge pris för begångna brott” och ”Ett pris till Handke är ett pris till Slobodan Milosevic”. Tidningen Oslobodjenje rapporterar även att nio föreningar, som bland annat samlar anhöriga till offer för folkmord under krigen, nyligen författat ett brev till Svenska Akademien där man uttryckt besvikelse över valet av Peter Handke som 2019 års Nobelpristagare i litteratur, ett beslut man anser kränker folkmordets offer. Murat Tahirovic skriver i ett mejl till DN att man med manifestationen riktade ett tydligt budskap om att Nobelpriset bör tas tillbaka. Han berättar också att ett brev som skrivits av organisationen Srebrenicas mödrar, och ställts till kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, överlämnades i samband med protesten. I brevet vänder sig organisationen framför allt till drottningen och ber henne ingripa för att förhindra att priset delas ut till Peter Handke. Det svenska kungaparet bjuds även in att medverka vid 25-årsdagen för folkmordet i Srebrenica år 2020. ”Vi har i dag mottagit brevet, som innefattar en rad stora, svåra och känsliga frågor som måste övervägas”, skriver riksmarskalk Fredrik Wersäll i ett mejl och menar att det är för tidigt att göra en bedömning av vilka ställningstaganden brevet leder till: ”En utgångspunkt är vidare att svar kommer att ges direkt till brevskivarna.” Kritiken mot Peter Handke har varit stark sedan han offentliggjordes som Nobelpristagare. Svenska Akademien har dock försvarat valet och Peter Handke själv har tillbakavisat påståenden och anklagelser om att han skulle ha förnekat eller relativiserat folkmord. I ett uttalande, förmedlat genom Akademien (25/10), sade han: ”Jag skulle vilja tillägga: givetvis har det genom folkmordet skett oändligt mycket lidande, något som jag aldrig har bestridit. Ett lidande som inte kan utplånas. Jag ångrar mina yttranden, om fallet är så att de kan ha förmedlat något annat.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 33378, "headline": "Johan Croneman: Viktig dokumentär om direktörerna som slog larm om Förintelsen", "summary": "Berättelser om människor som visat civilkurage kan vi inte få för många av. Göran Ellung påminner i ”Hitlers dödsdömda svenskar” om direktörerna som trotsade nazisterna i Polen under andra världskriget.", "article": "Mänsklighetens brist på civilkurage tycks konstant – samtidigt som historien under varje epok tycks kunna frambringa undantagen som bekräftar regeln. Människor med stort civilkurage riskerar sina jobb, sina karriärer, ja till och med sina liv, när de står upp för sin åsikt och sina principer oavsett risker, oavsett konsekvenser. Berättelserna om dem kan aldrig berättas ofta nog. Direktören Sven Norrman, från 20-talet engagerad av Asea, var en man med exceptionellt civilkurage. Många menar att han borde bli ihågkommen med samma respekt som Raoul Wallenberg. Sven Norrman arbetade i många år i Warszawa på ett dotterbolag till Asea. Något år före krigsutbrottet 1939 stationerades han i Stockholm men fortsatte regelbundet att besöka Polen. Genom ett brett kontaktnät fick han strax efter krigsutbrottet kontakt med den polska motståndsrörelsen, han smugglades bland annat in i Warszawas getto, för att med egna ögon se vad som skedde med de polska judarna. 1942 inleds den fullskaliga, industriella delen av folkmordet. Sven Norrman och en grupp svenska direktörer har sedan krigsutbrottet bedrivit en livsfarlig kurir- och underrättelseverksamhet; de smugglar pengar och meddelanden till den polska motståndsrörelsen, och från motståndsrörelsen förmedlade man rapporter till bland annat den polska exilregeringen i London. När BBC i mitten av 1942 rapporterar om vad som händer med de polska judarna bygger det på en rapport som just Sven Norrman smugglat ut ur landet. Han och hans medhjälpare blir under några år oumbärliga för både judarna som gör motstånd och de polska motståndsmännen. Journalisten Göran Ellung har gjort en spännande och viktig dokumentär i två delar (”Hitlers dödsdömda svenskar”, TV4 på måndagar, bägge avsnitten på C More) om de sju svenska direktörer som satte sina liv på spel för att hjälpa polackerna och judarna att bland annat informera omvärlden om Förintelsen. På sommaren 1942, när Sven Norrman befinner sig i Stockholm, slår Gestapo till och griper de sju svenska direktörer som arbetar med Norrman i Polen. De är förrådda av en tysk sekreterare på den svenska legationen i Berlin. Efter ett år i häkte på Gestapos ökända adress i Berlin, Prinz-Albrecht-Strasse 8, kommer domen: Nils Berglind, Carl Herslow, Tore Widén och Sigge Häggberg döms alla till döden, Einar Gerge får livstids fängelse, Reinhold Grönberg och Stig Lagerberg frikänns, men interneras. Efter ett ingripande av kung Gustav V, som i ett personligt brev till Adolf Hitler vädjade att de dödsdömda skulle benådas, släpptes svenskarna efter två år och sattes i december 1944 på ett plan till Stockholm. Det är ingen helt okänd historia som Göran Ellung nu påminner oss om, men av någon anledning nästan helt bortglömd. Förklaringen därtill går förmodligen att hitta i de inblandades kollektiva tystnad efter kriget. Polen hamnade under den sovjetiska stöveln och polska motståndsmän stod inte högst i kurs bland de nya ockupanterna. Svenskarna ville förmodligen inte röja för mycket av polackernas kamp mot tyskarna. På samlingsregeringens begäran hade den svenska pressen dessutom tigit om de dödsdömda och de livstidsdömda, man kan nog inte heller anklaga någon av de dömda svenskarna för att i någon som helst utsträckning ha skroderat om sina bedrifter i efterhand. Tvärtom. Egentligen är det tack vare den polske historikern Jozef Lewandowski som historien blivit vida känd (genom boken ”The Swedish contribution to the polish resistance movement 1939-1942” från 1979). Göran Ellung håller med sin dokumentär fortsatt liv i berättelsen vi ständigt behöver påminnas om. Läs fler texter av Johan Croneman Läs mer: Krigets hjältar Läs mer: Hög tid att hedra affärsmännen som larmade om Förintelsen ", "article_category": "culture"}
{"id": 33385, "headline": "Kvinnor på väg att ta över författaryrket", "summary": "Av de som i år ger ut sin första skönlitterära bok är 72 procent kvinnor. På skrivarskolor är den kvinnliga dominansen också stark. Att vara författare är på väg att bli ett kvinnoyrke.", "article": "Är det bara kvinnor som skriver böcker nu för tiden? Frågan är Ulf Lundells, som under ett mellansnack på sin konsert på Skansen i somras beskrev känslan av att befinna sig inne på en bokhandel i dag. Det må vara en lätt generaliserande spaning av rockartisten, men ändå ett tecken i tiden som han inte är ensam om att ha noterat. När årets nomineringar till Augustpriset presenterades häromveckan dominerade kvinnorna. 15 av 21 författare, mer än 70 procent, till årets 18 nominerade titlar är skrivna av kvinnor. Och enligt Svenska Förläggareföreningen är uppskattningsvis 90 procent av de som skickar in bidrag till Lilla Augustpriset unga kvinnor och flickor. Att de skrivande kvinnorna är i majoritet i den litterära världen, och förmodligen kommer att vara så ett bra tag framöver, visar även DN:s kartläggning. Fler kvinnor än män debuterar på förlagen; fler kvinnor söker och antas till författarskolorna; och lärare som DN har varit i kontakt med talar om en medveten särbehandling vid kursintagningarna för att uppmuntra de få män som skriver. Håkan Bravinger, litterär chef på Norstedts, berättar att han för tio år sedan kände på sig att något hade hänt med könsfördelningen bland författarna inom den litterära prosan och lyriken. En statistisk analys på förlaget visade då att 65 procent av författarna som gav ut sin första bok åren 1999–2009 var kvinnor. – Min magkänsla säger att den siffran är betydligt högre nu. Ingenting tyder på att det är en trend som håller på att avta, säger Håkan Bravinger. Han talar om en ackumulerad effekt, ”ett gummiband som sträcks ut utan att vi först märkte det”. De kvinnor som debuterade för tio år sedan har enligt Bravinger nu hunnit ge ut ytterligare en, två eller tre böcker, samtidigt som fler kvinnor än män debuterat även på senare år. Varför har den här förändringen skett? – Allt annat vore ologiskt om vi tittar på vilka som läser böcker. Där är övervikten av kvinnor ännu tydligare. Och den tydligaste resan till att bli författare är att man är en stor läsare av litteratur. Det är den enda förklaringsmodellen som behövs i min värld. Är du bekymrad över den utvecklingen? – Nej, bekymrad är ett för starkt ord. Förutom kön finns det många andra parametrar, såsom ålder, klasstillhörighet, etnisk bakgrund och erfarenheter av en annan kultur. Allt beror på var man fäster blicken. Just erfarenheter av en annan kultur har dundrat in i svensk skönlitteratur på ett väldigt intressant sätt. Det har varit viktigt, säger Håkan Bravinger och fortsätter: – Så klart är både den manliga och kvinnliga erfarenheten viktig, liksom erfarenhet av att vara icke-binär. Men viktigast är att det finns en berättelse som ska berättas, och att någon finns som vill och kan berätta den. Så saknar vi männen? Kanske inte direkt, men om tio år kanske vi gör det. Henrik Fürst, forskare på sociologiska institutionen vid Uppsala universitet och författare till boken ”Debutant!”, har under flera år studerat svenska debutanter och deras väg till utgivning. Bland annat har han tittat på könsfördelningen: åren 1997–2014 var andelen kvinnliga debutanter inom skönlitteratur 56 procent, med två toppar under 2013 och 2014 – då antalet debuterande kvinnor var dubbelt så många som antalet män. De tre följande åren (2015–17) var fördelningen mer jämn, men därefter har andelen kvinnliga debutanter stuckit i väg igen. 2019 är 72 procent av debutanterna kvinnor. Henrik Fürst värjer sig dock mot att dra för stora växlar. – Den stora frågan är ju om det här är ett temporärt eller ett bestående mönster. Jag tror det är för tidigt att uttala sig om ett skifte. Det har varit vissa toppar vissa år, absolut. Men statistiken över tid vittnar fortfarande om att det är ungefär lika många män som kvinnor som debuterar, säger Henrik Fürst. Om det ändå är på väg att förändras, vad kan det i så fall bero på? – Det skulle kunna vara ett grundläggande kulturellt skifte, som handlar om vem som drömmer om och strävar efter att debutera, och så småningom även lyckas debutera hos förlagen. Som Henrik Fürst nämner i sin bok är det svårt att hitta tillförlitlig statistik om hur könsfördelningen ser ut bland de som skickar in manuskript till förlagen. Flera stora förlag uppger för DN att den typen av uppgift är omöjlig att ta fram, eftersom förlagen kan ta emot hundratals manus varje dag. Tydligt är dock att det ges ut fler kvinnliga skönlitterära debutanter än män, säger Helena Ljungström, skönlitterär förläggare på Albert Bonniers förlag. Siffror som förlaget tagit fram visar att andelen debuterande kvinnor de senaste tio åren har varit 60 procent. Övervikten är än tydligare för åren 2016–2020: då har man gett ut, eller planerar att ge ut, 23 kvinnliga debutanter och 10 manliga. Även ett mindre förlag som Brombergs uppger att man ger ut fler kvinnliga debutanter. – Den gamla bilden av författaren som ett manligt geni som sitter djupt försjunken i sig själv och tittar ut i intet, den tror jag är ganska utrotningshotad, säger Casia Bromberg, förläggare på Brombergs. Hon ser en förklaring i de nya, ofta digitala, forum för skrivande som växt fram. Ett exempel är den sju tusen medlemmar stora Facebookgruppen Skrivgäris, som beskrivs som en mötesplats och inspirationsgrupp för kvinnor och icke-binära. Gruppen startades för drygt tre år sedan av författaren Yrsa Keysendal, som nyligen debuterat på just Brombergs, och drivs numera bland annat av författaren Flora Wiström. – Gruppen var tidigt en fantastisk frizon för kvinnor och icke-binära, som bjöd in till öppnare och naknare konversationer. Som skrivande människa är man ständigt på jakt efter sammanhang där man kan prata öppet om sitt skapande utan att bli ifrågasatt eller kritiserad, säger Flora Wiström. Hon säger sig ha haft många diskussioner på sistone om vilka samtida författare som är i ropet. – På rak arm kan jag nästan bara droppa kvinnliga författare som känns intressanta. Så ser det ut i min bokhylla i alla fall. I min bokklubb har vi kommit på oss själva med att bara läsa kvinnor. Att det snart börjar bli dags att faktiskt läsa en man, säger Flora Wiström. Varför sker den här förändringen nu? – Kvinnor känner medvind just nu. Kanske hör det ihop med att feminismen har blivit folklig? När jag började skriva i tonåren var det en väldigt ensam syssla. Nu följer och peppar skrivande personer varandra i sociala medier. Skrivgemenskapen i olika forum på nätet leder till att drömmen om författarskapet inte känns lika avlägsen, säger Flora Wiström. Vägarna är många till ett författarskap, och huruvida intresset för yrket dalat hos männen är förstås svårt att mäta. Däremot finns enskilda tecken på att yrket generellt har tappat i attraktionskraft. Henrik Fürst nämner drömjobbsundersökningen från Manpower, där författaryrket i flera år hamnat högt på tio-i-topp-listan. Men senaste året, 2018, var ett trendbrott. Yrket hade halkat ur listan, till förmån för jobb som ingenjör, administratör och säljare. Både Fürst och flera av de förlag DN varit i kontakt med nämner en annan trend som varit märkbart tydlig på senare år: att debutanterna blir allt äldre. Henrik Fürst refererar till en genomgång han gjort av åldern på svenska debutanter och märkt förhållandevis få nittiotalister bland debutanterna mellan åren 2013 till 2018. – Det kan jämföras med att åttiotalisterna hade en betydligt tydligare närvaro bland debutanterna för tio till femton år sedan. Enligt Fürst kan den högre debutåldern bland annat bero på att boken har fått konkurrens av andra kreativa uttryck. Men anledningen kan också vara att förlagen i dag helst ser att skribenten redan har en upparbetad plattform med många följare, för att lättare kunna marknadsföra den publicerade debuten. Som aspirerande författare kanske man först publicerar sig på sin blogg eller i sociala medier, innan man ger sig på att skriva sin första bok. Enligt Niklas Åkesson, linjeledare på skrivarlinjen vid Skurups folkhögskola, debuterar man i snitt fem till tio år efter att man gått på en skrivarlinje. – Vi hade otroligt många bra kvinnliga skribenter för tio år sedan, som nu börjar dyka upp på förlagen. Så jag är inte alls förvånad, det är klart att de publiceras nu. Det är bara kvinnor som utbildar sig och satsar på sitt skrivande. Och i sin tur inspirerar andra unga kvinnor. Så det här kommer säkert att upprätthållas. Jag vet faktiskt inte hur männen ska komma tillbaka, säger Niklas Åkesson. Andelen kvinnor som antagits till Skurups skrivarlinje har legat på mellan 55 och 75 procent de senaste fem åren. Då har skolan ändå försökt balansera könsfördelningen vid antagningen, eftersom antalet kvinnliga sökande dominerat än mer. – Vi kallar det inte för kvotering, men vi försöker på ett milt sätt att balansera könsfördelningen på kursen. Helt enkelt för att uppmuntra män, eftersom det är så få som skriver. Vi vill visa att de är efterlängtade. Varför söker fler kvinnor till er utbildning, tror du? – Väldigt många unga kvinnor har både en möjlighet och ett behov av att skriva om sig själva och sitt liv. Man börjar i dagboken och fortsätter att utvecklas därifrån. Det är dessa kvinnor som utgör den stora gruppen sökande varje år och som vi ibland måste vara tuffa mot, eftersom det är så hög konkurrens. De män som söker kanske ägnar sig åt genrelitteratur som fantasy och crime. Det är väldigt få män som skriver om sig själva. Även Håkan Bravinger på Norstedts har sett tecken på den sneda könsfördelningen vid författarskolorna. – Under de senaste tio åren har besöken från författarskolor på förlaget flera gånger bestått enbart av kvinnor. Det har aldrig varit en majoritet av män i någon klass. Därav är det tydligt att det här har pågått ganska länge, säger Håkan Bravinger. Om den här utvecklingen håller i sig, måste ni som förlag arbeta på något annat sätt för att få tillbaka männen? – Enda sättet att få tillbaka männen i skrivande är att få tillbaka männen i läsande. Om unga män inte läser böcker kommer vi inte ha unga, medelålders och äldre män som skriver böcker. Åsa Beckman: Ödesdigert om män läser ännu mindre ", "article_category": "culture"}
{"id": 33386, "headline": "Åsa Beckman: Ödesdigert om män läser ännu mindre", "summary": "Kvinnor både läser och skriver mer skönlitteratur än män. Det är glädjande på många sätt, tycker Åsa Beckman – men varnar för att män kan bli ännu sämre på att läsa.", "article": "Så står det klart, svart på vitt, det som många av oss som följt bokutgivningen haft på känn: att skriva skönlitteratur håller på att bli ett kvinnoyrke. På många sätt är det glädjande. De nya siffrorna visar att kvinnor inte längre skriver för byrålådan eller i hemliga mappar i datorn. De tar plats i offentligheten med sina minnen och erfarenheter. Och när de inte skriver självbiografiskt, vilket de sannerligen inte bara gör, breddar deras fiktion i dag bilden av världen. Siffrorna är också glädjande för alla kvinnor som köper, läser och lånar böcker. Detta tappra släkte som i decennier läst manliga författare och lärt sig att översätta deras erfarenheter till sina. Nu skapas en litteratur som också formulerar det som kan vara specifikt i kvinnors liv. Men ungefär där slutar glädjeropen. För litteraturen lever och utvecklas av att så många röster som möjligt hörs. Det är i längden precis lika illa om den domineras av kvinnor som av män, liksom av en speciell klass eller etnicitet. Och för mäns läsning är siffrorna ödesdigra. Vi vet att män tenderar att läsa män. De har aldrig behövt träna upp förmågan att läsa kvinnliga författare. Därför är risken stor att män, som redan i dag läser mindre skönlitteratur än kvinnor, kommer att läsa ännu mindre. Det är illa. Litteratur är ett oslagbart sätt att förstå vad det är att vara människa. Genom den tar vi läsare del av upplevelser och tankegångar som inte är våra egna. Det utvecklar empati. ”Jag vet faktisk inte hur männen ska komma tillbaka”, säger Niklas Åkesson vid skrivarlinjen på Skurups folkhögskola i artikeln här intill. Nej, inte heller jag vet det. Men jag vet att jag inte ser fram emot att leva i en värld där halva befolkningen är existentiellt obildad. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33403, "headline": "Scenrecension: Danny Saucedo är född entertainer med lika delar kaxighet och innerlighet", "summary": "Danny Saucedo vänder fullkomligt upp och ned på The Theatre i Gothia Towers med sin nya ”The runaway show”. Han kan konsten att tala lite allvar ena stunden och dansa skiten ur sig den andra.", "article": "Krogshow ”Danny Saucedo The Runaway Show” Scen: The Theatre i Gothia Towers ”Let me entertain you”, sjöng Robbie Williams om och om igen runt jorden då han var världens störste entertainer. Det är inte jättelängesen men hur många har inte nästan glömt av honom? Hur lättförgängligt det kan vara visste redan Billy Joel i sin ”The Entertainer” från 1974: Today I am your champion/I may have won your hearts/But I know the game/You’ll forget my name…” Så det finns goda skäl att ära den som vågar sikta mot att bli en entertainer – den kanske tuffaste ambitionen som finns inom popen. Som ställer höga krav på musikalisk och scenisk mångsidighet och artisteri. Men också på diffusare egenskaper som charm, karisma och konstnärlig intelligens. När Danny Saucedo tar sats mot detta i sin uttalat amerikainspirerade och medvetet bombastiska ”The Runaway Show” på Gothia Theatre har han lämnat formaten för Idol, Melodifestivalen, Så mycket bättre och kampanjerna för Folktandvården och Bris en bra bit bakom sig. Och dimensionerna är nu ofantligt mycket större än den hyllade showen på Hamburger Börs för några år sedan. Men Danny är en född entertainer, även om man fattar att det ligger oerhört mycket arbete bakom. Och vänder fullkomligt upp och ned på The Theatre i Gothia Towers med konsten att tala lite allvar ena stunden och dansa skiten ur sig den andra. Det bultande lyckorus som han förmedlar när ”In the Club” detonerar är svårt att toppa. Scenen med sin breda catwalk är också perfekt för de tio dansarna att få fram kraften i Alexandro Duchéns koreografi som håller showen i rörelse. Att kostymerna, designade av Dennis Bröchner, är supersnyggt futuristiska gör också att det mäktiga sceniska uttrycket hela tiden blir intensivt och mycket sofistikerat. I Vera Pradas lyhört rytmiska regi blir detta popgala, dansfest och modeshow i ett. Med en film om spirande ung kärlek som blommar och därefter vissnar, som interfolierar de bultande sång- och dansnumren, förmedlas också en skör romantik som bereder vägen för det intima ögonblick mot slutet då Danny blir ensam med sin gitarr. Manuset till showen är hans eget och han bär den på sina axlar med lika delar kaxighet och innerlighet. Det magnifika vrålet som göteborgspubliken svarade med var mer än välförtjänt. Och kom från hjärtat. Fler texter av Martin Nyström Fler scenrecensioner ", "article_category": "culture"}
{"id": 33411, "headline": "Kristina Lindquist: SD-kvinnorna är väl inte bara offer?", "summary": "I boken ”Insidan” intervjuar journalisten Sara Recabarren fyra kvinnliga SD-politiker om hur de uppfattar tiden i partiet. Boken saknar viktiga fakta och motbilder, skriver Kristina Lindquist.", "article": "Det är partitoppen Mattias Karlsson som ringer. Han undrar om Kristina Winberg kan tänka sig att bli SD:s förstanamn i EU-valet? Fem år senare avslöjas att en kollega har betett sig ”tölpaktigt” på ett hotellrum, och Winberg blir utesluten. Vittnet får gå, tafsaren sitter kvar i partistyrelsen. Att döma av journalisten Sara Recabarrens nya bok ”Insidan” – SD-kvinnorna och partiet” (Norstedts) är det såhär det kan gå till. Det börjar med glada tillrop från partikansliet och slutar med att man är ”utfryst och hatad”. Förutom Winberg intervjuas lokalpolitikern Maddelen Larsson och en kvinna vid namn ”Lena”, som båda har lämnat partiet efter det de beskriver som trakasserier och smutskastning. Den fjärde kvinnan är Julia Kronlid, numera vice ordförande. Det här manspartiet behöver nämligen folk som heter något annat än Jimmie och Richard; enligt nya siffror lockar de bara sex procent av unga kvinnor. ”Min avsikt med den här boken är inte att granska partiets historia eller politik utifrån, och inte heller att skildra de skandaler som skakat partiet”, skriver författaren. I stället har hon med ett tydligt new journalism-grepp återskapat nyckelscener där tårarna bränner och jobbiga invandrare försöker låna pengar. Och visst är det spännande att studera hur SD:s inre liv kan te sig för oerfarna kvinnor som stiger i graderna så länge de är användbara. Problemet är att offerperspektivet är så brett anlagt. Regelrätta hot blandas med legitim kritik, och ger bilden av att hela världen är emot de här stackars kvinnorna, som bara vill ha ett ”tryggare Sverige” och tycker att ”politiker pratar ett krångligt språk som är svårt att förstå”. Är det en slump att just kvinnliga högerextremister framställs som naiva naturbarn? Någon blir utskälld när hon delar ut flygblad, en annan möter upprörda demonstranter – och eftersom läsaren inte får fastslagen fakta om vad SD är för ett parti blir allt bara obegripligt. Till och med i mötet med en liten adopterad pojke är det synd om politikern som med öppna ögon valt att gå med i ett parti som föddes ur nazismen – däremot finns inte plats för fakta som att SD fram till millennieskiftet ville stoppa utomeuropeiska adoptioner. Inte heller för kritiska frågor när toppnamnet Kronlid menar att hon drivs av ”kärlek” till människor i flyktingläger och pratar om ett ”olyckligt sammanträffande” att asylboenden brinner samtidigt som partiet lägger ut adresser och kartor. Sara Recabarren är grävande journalist, men här tycks hennes enda ambition vara att låta fyra politiker tala rakt genom henne, och ”komma så nära dem och deras sanning som möjligt”. Deras sanning är ett nyckelbegrepp. Det finns ingen verklighet att berätta om, bara åsikter – som att SD antingen är en ”rasistisk mardröm” eller ”Sveriges räddning”. Allt kan vara sant och falskt samtidigt – det beror på vem du frågar. Så kan en SD-politiker i boken utan motbilder hävda att partiet blir ”demoniserade som någon slags kvinnohatande, främlingsfientliga nazister” av riksmedia. Den som själv letar fram Sifos mediemätare får veta att SD ”får mer positiv medierapportering av rikstäckande medier än något annat parti” (Ekot 20/6 2018). Det Recabarren berättar är kort sagt hur det kändes för någon att bli blöt vid ett givet tillfälle – inte om det faktiskt regnade. Visst kan man förstå lockelsen i en fräsch vinkel när andra har tjatat sönder den bruna samtidshistorien, de ständiga skandalerna och en politik som utmålar migranter som skyldiga till allt som är fel. Frågan är bara om det är rimligt att skriva en bok om SD utan att berätta vilka SD är. Eller om det är vilseledande. Läs fler texter av Kristina Lindquist ", "article_category": "culture"}
{"id": 33412, "headline": "Bokrecension: Colson Whitehead trollbinder igen", "summary": "Colson Whitehead kan konsten att försätta läsaren i samma läge som sina huvudpersoner. Han får läsaren att ana hur rasismen känns för de svarta som utsätts för den. Åsa Beckman läser den skickligt genomförda ”Nickelpojkarna”.", "article": "Roman Colson Whitehead ”Nickelpojkarna” Övers. Niclas Nilsson Albert Bonniers förlag, 235 sidor ”All form av postmoderna fyrverkerier skulle ha känts som en förolämpning mot slavarnas verkliga berättelser”, sa författaren Colson Whitehead när han skulle beskriva sin genombrottsbok ”Den underjordiska järnvägen” i DN häromåret. Den kom ut 2015 och däckade både kritiker, läsare och en rad prisjuryer – för att nu inte tala om ovationerna från Barack Obama och Oprah Winfrey. I romanen fick vi följa den föräldralösa slaven Cora som en natt rymmer från en bomullsplantage i Georgia och tar sig fram genom USA. Den underjordiska järnvägen var namnet på det mänskliga nätverk som under 1800-talet hjälpte slavar att lämna sydstaterna för friheten i norr. Whitehead förvandlade järnvägen till en riktig järnväg. Här och var, under hus och lador, fanns hemliga luckor som man kunde klättra ner genom och ta plats i en av vagnarna som kom farande genom de mörka tunnlarna. Det var en fantastisk roman. De första hundra sidorna hade sådant driv att man knappt kunde andas. Och delvis hade det att göra med Colson Whiteheads beslut att, som han sa i DN-intervjun, lägga sig nära slavarnas eget språk. Att i saklig ton berätta om grymheterna. Han undvek att skapa en alltför litterärt förfinad stil utan skrev en storydriven, dramatisk berättelse – rå men samtidigt magisk och vacker. Nu kommer hans första bok efter genombrottet, ”Nickelpojkarna”. Än en gång låter Colson Whitehead en verklig händelse genomgå en fiktiv förvandling. I ett reportage för några år sedan läste han om The Dozier school, en uppfostringsanstalt i Florida där unga, svarta pojkar under 1900-talet torterades och vanvårdades. Intill skolan hade man nu funnit namnlösa gravar med svarta kroppar. Det förklarade varför en rad elever försvunnit under oklara omständigheter. Utifrån skolan skapar Colson Whitehead sin egen ungdomsvårdsskola, The Nickel Academy. Här bor både svarta och vita pojkar, men livet i de överfulla, svarta elevhusen är genomgående eländigare, precis som i samhället utanför. Hit kommer den svarte pojken Elwood av en olycksalig slump. Han är en tonåring med läshuvud som är uppvuxen hos sin bestämda men kärleksfulla mormor. Tiden är tidigt 60-tal. Elwood har jobbat extra i en tobaksaffär där han i magasin som Life sett fotoreportage från Medborgarrättsrörelsens demonstrationer. Han är uppfylld av framtidstro. Av sin mormor har han också fått en raspig skiva med Martin Luther Kings tal som han lyssnar på. ”Vi måste varje dag gå på livets gator i känslan av värdighet och någonhet”, predikar King och Elwood slukar vartenda ord. När han kommer till anstalten är han fast besluten att uppföra sig korrekt. Inte helt olikt den unge Györgys propra sätt att hantera sin vistelse i Auschwitz och Buchenwald i Imre Kertész ”Mannen utan öde”. På anstalten möter Elwood den några år äldre Turner som är en betydligt hårdare sort. Turner förstår inte Elwoods snack om värdighet. Han har sett hur de svarta pojkarna om nätterna tas till ett hus på campus där de piskas och misshandlas för, som det sägs, ”attitydjustering” och han har inga illusioner. Turner försöker lära Elwood hur skolan fungerar, att undvika de värsta farorna och skaffa sig fördelar så fort det går. På den girige rektorns uppdrag åker de två runt i en van och säljer livsmedel som egentligen varit avsedda för de svarta eleverna. Värdigt? Inte direkt. Men det ger dem en nypa frihet som får dem att överleva. Whiteheads styrka som författare är hans vidunderliga förmåga att försätta läsaren i samma läge som sina huvudpersoner. Båda Elwood och slavflickan Cora är fullkomligt prisgivna till vita människors impulser. En husföreståndare med dåligt morgonhumör – och plötsligt ligger man blåslagen på ett toalettgolv. En slavjägare behöver en kvinna – och snart är ens underliv söndertrasat. Våldet kommer blixtsnabbt och är nästan alltid slumpartat. Just därför är det outhärdligt. Colson Whitehead får oss att ana hur rasism känns. I kroppen. Han får oss att förstå hur skrämmande det är att vara totalt rättslös. Han manar fram upplevelsen av rasismen som klaustrofobiskt tillstånd. Det är rasande skickligt genomfört. ”Nickelpojkarna” är inte en lika komplex och brett anlagd roman som ”Den underjordiska järnvägen”, men den är lika svår att lägga ifrån sig. I den nya boken för han vidare ett socialt och känslostarkt berättande som ekar av författare som Charles Dickens eller Mark Twain men får oss att själva dra paralleller till svartas vardag i dagens USA. Detta är en författare som borde läsas av alla som tvivlar på att fiktionen fortfarande kan trollbinda oss. Läs mer Fler bokrecensioner Fler texter av Åsa Beckman ", "article_category": "culture"}
{"id": 33414, "headline": "Ärkebiskop Antje Jackelén håller i Sara Danius begravning", "summary": "Ärkebiskop Antje Jackelén kommer att hålla i begravningsgudstjänsten för Sara Danius. – Hon var en människa som berörde många genom att använda sin begåvning, säger Antje Jackelén.", "article": "Fredagen den 8 november hålls begravningen för Sara Danius i Storkyrkan i Stockholm. Författaren, litteraturforskaren och den tidigare ständiga sekreteraren i Svenska Akademien avled natten mot den 12 oktober efter en längre tids cancersjukdom. Hon blev 57 år. Begravningsgudstjänsten kommer att ledas av ärkebiskop Antje Jackelén. Som ärkebiskop har hon sällan möjlighet att leda begravningar men Sara Danius hade själv, innan sin död, framfört önskemål om att Jackelén skulle hålla i gudstjänsten. – Jag träffade Sara Danius personligen för några år sedan, då jag gjorde ett poddsamtal med henne. I samband med det hade vi, förutom inspelningen, ett väldigt fint och djupt samtal. Det kändes att vi hamnade i djupa frågor, berättar Antje Jackelén. Ärkebiskopen berättar att hon har träffat de anhöriga och tillsammans har man förberett begravningsgudstjänsten. – Hon har berört och inspirerat mångas liv. Genom hennes rakryggade sätt, hennes klokhet och begåvning. Hon var en människa som berörde många genom att använda sin begåvning, inte för att bygga ett monument åt sig själv, utan för att tjäna något större än vad vi är som enskilda människor, säger Antje Jackelén. – Jag tror att den äktheten har berört människor. Hennes mod. Hon var en pionjär i detta att vara den första kvinnan som ständig sekreterare och dessutom under en period som innebar en stor kris för Svenska Akademien. Det förtjänar verkligen respekt. Läs Åsa Beckmans minnestext: Sverige har mist en modig kvinna ", "article_category": "culture"}
{"id": 33416, "headline": "Svenska Akademien redo att stämma NMR-sajten Nordfront", "summary": "Nordfront kommer inte att plocka bort citat av författarna Esaias Tegnér, Verner von Heidenstam och Viktor Rydberg från sin sajt. Därmed kommer Svenska Akademien att inleda en rättslig process mot Nordfront.", "article": "Den 25 oktober publicerade sajten Nordfront, som drivs av nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR), ett inlägg där man skriver att man inte har för avsikt att ta bort citaten: ”Det här är uppenbarligen ett viktigt principfall [...] Om vi skulle vika ner oss för detta innebär det att stora delar av det nordiska kulturarvet blir otillgängligt för oss.” Ett formellt svar har även inkommit i tisdags till Svenska Akademien. DN har varit i kontakt med Akademiens ständige sekreterare Mats Malm som hänvisar alla frågor till deras advokat och juridiska ombud Anders Kylhammar. – Jag är förvånad faktiskt. Jag hade nog räknat med att de skulle gå med på att göra dessa förändringar. Det är ganska vanligt att man vill undvika domstolsprocess om man driver en hemsida och hamnar i en sådan här situation, säger Anders Kylhammar till DN. Vad händer nu? – Vi kommer inom kort att skicka in en stämningsansökan till patent- och marknadsdomstolen. Vi menar att det här är ett så pass allvarligt fall att det måste prövas. Vår prognos är att vi har goda utsikter till framgång, och kommer att få till ett förbud. Det var i förra veckan som DN kunde rapportera att Svenska Akademien bestämt sig för att agera mot Nordfront, med anledning av att sajten publicerat dikter av författarna Esaias Tegnér, Verner von Heidenstam och Viktor Rydberg, samt utdrag ur eddadikten ”Hávamál”. Svenska Akademien är en av tre instanser som har rätt att åberopa det så kallade klassikerskyddet och föra talan mot bruk av äldre litterära eller konstnärliga verk som inte längre skyddas av upphovsrätten och som ”kränker den andliga odlingens intressen”. Det är första gången klassikerskyddet kan komma att prövas i en domstol. Kan det försvåra processen för er? – Nej, det här är i grunden en okomplicerad prövning. I andra rättsliga processer hamnar man ofta i många olika lagregler, men här har domstolen bara en enda lagregel att behöva ta ställning till. Martin Saxlind är presstalesman för Nordfront. I ett mejl till DN svarar han följande på frågan om hur Nordfront ställer sig till stämningen: ”Jag tycker att Svenska Akademien borde lägga tid och pengar på annat än att försöka hindra tidningar från att lyfta fram nordisk kultur. Att en institution som ska värna vårt arv attackerar yttrandefriheten på det här sättet borde få ännu fler att ifrågasätta Svenska Akademiens legitimitet.” Läs mer Svenska Akademien hotar att stämma Mercedes Benz Fler texter av Kajsa Haidl ", "article_category": "culture"}
{"id": 33423, "headline": "Lotta O: Inte ett dugg mobilberoende", "summary": "Kåseri. Det är klart att jag läste en bok på tåget från Göteborg, så mobilen låg kvar i min ficka. Trodde jag.", "article": "Det är klart att jag läste en bok på tåget från Göteborg, så mobilen låg kvar i min ficka. Trodde jag, så jag lydde inte ens rådet från tågvärden om att se mig omkring på min plats innan jag gick av. Inte förrän jag skulle ringa särbon upptäckte jag att mobilen var borta, men då var tåget redan på väg in i sin depå eller var nu tåg tillbringar sina lediga nätter. Nå, det kan väl inte vara så märkvärdigt. Jag som älskar papper och penna, helst läser pappersböcker och så ofta jag kan undviker nätet. Miljön, ni vet. Enligt en del går det åt mer el till världens alla internetuppkopplingar än det gör till flyg, och dessutom ger mobiler stress och koncentrationsproblem. Och vad det nu var, jag hann väl inte läsa klart den artikeln. Det borde alltså inte vara några problem med en tappad mobil. Förutom det där med att ringa telefonsamtal. Och hoppsan, jag brukar ju använda mobilens väckarklocka. Och oj, inget mobilt bank-ID. Fast det gick bra ändå. Det var bara så konstigt tomt. Mobilen låg på Centralen och surade, konstaterade särbon. Vi har skaffat en app för att veta var den andra är, eftersom somliga av oss (jag) irrar omkring i skogen ibland och somliga av oss (han) tenderar att vara som limmad i bokbinderiet långa eftermiddagar. Man vill ju inte ringa och störa varandra i onödan. Alltså skulle nog mobilen så småningom dyka upp på SJ:s hittegodsavdelning, som förstås är outsourcad numera till ett mystiskt företag som inte heter hittegods utan Lost & Found. Det kanske är få som numera kan ordet hittegods. Jag åkte dit så fort de öppnade. – Vi skickar ett sms om den dyker upp, sa den förbindliga expeditören och förstod inte alls varför jag började skratta. Det blev två förhållandevis oproblematiska dagar, när jag mest blev illa till mods över hur ofta jag tydligen reflexmässigt drar upp mobilen. Impulserna kom hela tiden, för ibland är det långt till Svenska Akademiens ordlista i bokhyllan, appen brukar vara närmare. Och SMHI! Ska jag bara… titta ut genom fönstret för att se vad det är för väder? Vadfalls? Efter fyrtio timmar var mobilen hemma igen och jag återgick glatt till att använda den alldeles för ofta. Men lite mer misstänksamt: vill jag verkligen ha så många viktiga funktioner på samma ställe? ", "article_category": "culture"}
{"id": 33428, "headline": "Discovery backar om Joakim Lundell: Vi har inte agerat rätt", "summary": "Influeraren Joakim Lundell har framfört grova anklagelser mot en annan internetprofil på Youtube och i ”Familjen Lundell” på strömningstjänsten Dplay. Nu meddelar ägarföretaget Discovery att de raderar en film där den anklagade personen förekommer.", "article": "Youtubeprofilen Joakim Lundell är aktuell i programmet ”Familjen Lundell” som sänds på strömningstjänsten Dplay, en avknoppning till Kanal 5. Programmet skildrar influerarna och äkta paret ”Jocke & Jonnas” liv. Nyligen rapporterade Medierna i P1 att Joakim Lundell via sin Youtubekanal flera gånger pekat ut en annan influerare och tidigare samarbetspartner som en bedragande fuskbyggare. Den mest populära av de aktuella videorna har omkring en miljon visningar. En förundersökning om förtal är även inledd men i nuläget har ingen delgivits misstanke om brott, enligt Medierna. De grova anklagelserna har även vid ett flertal tillfällen spridits i ”Familjen Lundell”, utan att den anklagade, enligt honom själv, fått bemöta utspelet. En trailer för programmet, där anklagelserna återigen tas upp, försvann under tisdagsförmiddagen från Kanal 5:s officiella Youtubekonto. Discoverys kommunikationsdirektör Daniel Lagerqvist bekräftar för DN att företaget raderat videon. – Vi har plockat bort en trailer som var framåtblickande och innehöll material vi ännu inte sänt. Vi har gått igenom det som gäller byggaren och kommit fram till att vi som kanal och produktionsbolag inte har agerat rätt i den här situationen. Därför väljer vi att inte visa det, säger han. Kommer den anklagade personen förekomma i programmet framöver? – Nej, personen kommer inte att vara med på något sätt i programmet. I en tidigare intervju har du pratat om vikten av självrannsakan. Hur kunde det här felet uppstå? – Vid en inspelning filmar man väldigt mycket material och sedan görs ett urval kring vad som ska ingå i programmet. Det är framför allt där den publicistiska bedömningen görs, och där blev det fel i det här läget. Vi har ett ansvar kring vad tittarna får se. Denna gång blev det fel och framåt ska vi titta på hur vi inte ska hamna i liknande situationer, säger Daniel Lagerqvist och tillägger: – Byggaren uppger att han inte fått chans att besvara anklagelserna. Enligt Jocke har han sökt honom flera gånger men kanalen och produktionsbolaget borde helt enkelt varit tydligare mot byggaren. Läs mer: Man dömd för olaga förföljelse av Jocke och Jonna I Mediernas radioprogram intervjuas huvudpersonen Joakim Lundell om händelsen. I intervjun kallar han reportern för ”kräk” och ”råtta”. Även i ett sms benämner Lundell reportern som ”ett kräk”. – Det är ingenting vi står bakom, så klart, säger Daniel Lagerqvist. Lundell representerar Kanal 5 och Discovery när han syns i rutan. Kommer det bli några konsekvenser för hans del? – Vad vi har för dialog med människor i våra program håller vi för oss själva. Men som sagt, de uttalandena är ingenting vi står bakom. Daniel Lagerqvist har inte heller några kommentarer kring hur den inledda förundersökningen om förtal påverkar ”Familjen Lundell”. – Det rent juridiska kan jag inte tala om eftersom åklagaren inte har meddelat vem eller vad förundersökningen riktar sig mot. Det är viktigt att påpeka. Gällande det andra kan jag i nuläget bara säga att när en förundersökning inletts kring en händelse som vi är del av och gestaltar, då finns det anledning för oss att titta närmare på hur vi hanterat det här, och hur vi jobbar. Tidigare avsnitt som berör den anklagade internetprofilen finns fortfarande kvar på strömningstjänsten Dplay. Läs mer: Jocke och Jonna om den svåra konsten att vara barn ", "article_category": "culture"}
{"id": 33432, "headline": "Peter Maass: Konsten att fördunkla sanningen om ett folkmord", "summary": "Svenska Akademiens försvar för Peter Handkes texter om folkmordet i Bosnien står i kontrast till forskningen. Det blir ännu tydligare om man läser vad Handke har skrivit i en bok som hittills inte har uppmärksammats i debatten, skriver den amerikanske journalisten Peter Maass.", "article": "I hjärtat av striden kring Peter Handkes Nobelpris i litteratur finns en avgörande fråga: Kan man kallas folkmordsförnekare om allt man gör är att väcka tvivel kring ett folkmord? Handkes tillskyndare menar att det är orättvist att anklaga honom för att förneka det serbiska folkmordet på bosniska muslimer eftersom han faktiskt aldrig har hävdat att folkmordet inte har ägt rum. ”För mig är det viktigt att Peter Handke beklagat Balkankriget, att han skulle ha föredragit att konflikterna lösts på fredlig väg”, skriver Henrik Petersen, medlem i Nobelkommittén och en av dem som utsåg Handke till pristagare. Handke är enligt Petersen ”tydlig med att han själv önskat undvika inbördeskrig”. Rebecka Kärde, en annan kommittémedlem, menar att trots att Handke skrivit ”hårresande saker” kan hon inte utläsa någon ”dogmatisk hållning” i hans verk. Mats Malm och Eric Runesson i Svenska Akademien sänker i ett uttalande ribban ytterligare genom att säga att de inte finner några ”belägg för påståendet att Handke hyllade blodutgjutelse, dyrkade ett monster eller förnekade krigsförbrytelser när han deltog vid Slobodan Milosevics begravning”. Läs mer: Rebecka Kärde: Därför är Peter Handke en värdig Nobelpristagare Detta försvar står i skarp kontrast till det som länge konstaterats inom forskningen kring Förintelsen och andra folkmord: att förneka folkmord rakt av är bara en typ av förnekelse. Enligt Israel Charny vid Institutet för Förintelsen och folkmord i Jerusalem är andra varianter att hävda att dödandet varit oavsiktligt eller icke sanktionerat av den politiska ledningen, att offren varit färre än vad som hävdas eller att de mördats som vedergällning för tidigare mord. Dessa strategier täcker in mycket av det Handke har skrivit om det serbiska folkmordet i Bosnien – och är skälet till att så många har riktat våldsam kritik mot Svenska Akademien för att de belönar Handke med det som kan sägas vara världens viktigaste litterära pris. ”Jag börjar inse att överraskande få förstår vad det betyder att förneka ett folkmord, och vilka former detta kan anta för att uppnå sitt syfte”, menar historiken Edin Hajdarpasic vid Loyola University i Chicago. ”Den som förnekar ett folkmord låter inte som [Irans tidigare ledare Mahmoud] Ahmadinejad: medvetet motbjudande, aggressiv, vulgär och fräck i sitt sätt att kalla etablerade händelser för ’lögner’. Handke är inte så. Handke vet bättre än att kalla Srebrenica eller hela belägringen av Sarajevo för en lögn. Han vet att den som vill rubba en sanning hellre ska ställa frågor fulla av förbehåll, antaganden, hypotetiska böjningar och andra snitsiga svängar som gör att de perversa implikationerna av dessa frågor kan avfärdas.” Fasaden på Handkes mjuka förnekelse börjar dock visa tecken på att krackelera. I fredags (25/10) skrev den tyska dagstidningen Frankfurter Allgemeine om en intervju från 2011 i den obskyra tidskriften Ketzerbriefe. Handke säger där att han inte ”ville döma” den serbiska slakten av tusentals muslimer i Srebrenica, vilken han spelar ner som en ”hämndaktion” för serber som tidigare dödats av muslimer. Det är inte så att Handke råkade försäga sig. I boken ”Sommerlicher Nachtrag zu einer winterlichen Reise” (ung. ”Ett sommarens tillägg till en vinterresa”) från 1996, som i stort sett passerat obemärkt, ramar Handke in resonemanget på samma bedrägliga sätt, och beskriver Srebrenica som en ”hämndmassaker” – trots att de mord som hade utförts av muslimer i området utgjorde en bråkdel av serbernas. Det här är en nyckeltaktik i förnekandets konst. Läs mer: Peter Handke ifrågasatte hur många som dödades i Srebrenica Mycket av debatten kring Handkes hållning till folkmordet i Bosnien har dock kretsat kring en annan bok, ”Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerechtigkeit für Serbien”. Den bygger på ett besök i Serbien nära krigets slut. Handke ödslar ingen tid när han ifrågasätter vem som var ansvarig för folkmordet: på bokens andra sida refererar han till serberna som ”de så kallade angriparna”. Han insinuerar sedan att de amerikanska och västeuropeiska journalister som bevakade kriget från 1992 till 1995 överdrev eller hittade på, och beskriver dem som en ”hord av utländska reportrar som tillbringar varje kväll i hotellbaren”. (19 journalister dödades under kriget i Bosnien.) Om granatattacker mot Sarajevo som dödade mer än hundra civila frågar Handke misstroget om det har ”bevisats att bosnienserberna verkligen låg bakom de två attackerna mot marknaden i Sarajevo”. Det finns en hel del att invända mot i den här boken; jag gick häromveckan igenom de tvivelaktiga detaljerna i en twittertråd. Men uppföljaren ”Sommerlicher Nachtrag” innehåller passager som är än mer problematiska, och som hittills fått lite uppmärksamhet. Denna koncisa bok bygger på en kortare resa Handke gjorde till Bosnien strax efter krigsslutet, och rymmer en rad antydningar och frågor som kastar skuggor av tvivel över folkmordet. Läs mer: Aleksandar Hemon: Dagen då jag slutade läsa Peter Handke Som exempel liknar Handke de serber som belägrade Srebrenicas muslimer vid ”frihetskämpar”. Han jämför dem uppskattande med amerikanska urinvånare i bakhåll för de nybyggare som inkräktat på deras land. ”Slogs inte indianerna för sin frihet?” frågar Handke och ger en vilseledande bild av ett inverterat Bosnien. Likt andra belägrade städer hade Srebrenica en huvudsakligen muslimsk befolkning innan serberna omringade staden och försökte svälta ut den. Även om han inte rakt av förnekar massakern i Srebrenica så överdriver Handke grovt dödssiffrorna bland serber i de sammandrabbningar som skedde i stadens utkanter tidigare under kriget. ”Bör inte händelserna, nej förbrytelserna, i början av det här kriget – och den gången inte begångna av serber – räknas som den allt överordnade förhistorien?” skriver Handke. Han går vidare till att beskriva den serbiska slakten i Srebrenica i termer av ”hämndmassakrer” och skriver att det också ”fanns tusentals serbiska offer i landskapet omkring” staden. Handkes siffror är helt uppåt väggarna. Som exempel tar han den serbiska byn Kravica, en militärgarnison attackerad av muslimska stridande i januari 1993. Enligt åklagarsidan vid den internationella tribunalen för krigsförbrytelser i det forna Jugoslavien dog 43 serber i den muslimska attacken, varav 13 identifierades som civila. En siffra som inte kommer i närheten av de 8.000 män och pojkar som mördades i Srebrenica 1995. Naser Oric, befälhavare för de muslimska styrkorna Srebrenica, ställdes inför rätta vid två tillfällen, och friades, för att ha dödat tre serbiska fångar under kriget. Handke använder samma taktik i sin beskrivning av vad som skedde i Visegrad, en annan bosnisk stad han besökte under arbetet med ”Sommerlicher Nachtrag” – nämligen att väcka frågor långt efter att svaren redan fastslagits. Handke ifrågasätter i synnerhet den roll som spelats av Milan Lukic, en av de mest ökända serbiska krigsförbrytarna som dömts av en internationell domstol för mord på minst 132 personer, bland annat genom att sätta eld på två hus fulla med kvinnor och barn. Tribunalen skriver i sin 360-sidiga dom att en del offer överlevde infernot i upp till 20 minuter, och att deras ångestfylla rop lät som ”skrikande katter”. Lukic, som också avrättade fångar på den berömda bron i Visegrad, avtjänar nu ett livstidsstraff för dessa brott. Det borde vara omöjligt för någon att ifrågasätta Lukics skuld, men Handke har gjort just detta. Följande drömska passage skrev han på sitt hotellrum, med blicken fäst på bron utanför fönstret: ”Bilden genomskärs av tanken på rapporterna om hur människor ur den lokala muslimska gruppen dödades här för nästan exakt fyra år sedan: enligt ögonvittnesskildringar (från ett hotell som detta) knuffades många av offren över broräcket där borta, allt på order av en ung serbisk milisledare; mitt minne går framför allt till en artikel i The New York Times, pepprad med utsaga efter utsaga om denne man, som vid det här laget har försvunnit, denne man som ofta 'gick barfota', det var hans kännetecken i en paramilitär grupp han gett namnet 'Vargarna'. Bland de i övrigt och förutsägbart nog enbart muslimska vittnena för åklagarsidan fanns, återigen förutsägbart nog, en enda serb, en soldat från staden, som nu sitter fängslad.” Det Handke syftar på är en artikel av Chris Hedges som publicerades i The New York Times den 25 mars 1996. I den artikeln dokumenterar Hedges de dödliga härjningar som Lukic utförde tillsammans med ett mördarband han samlat ihop för att terrorisera och fördriva stadens muslimska befolkning. ”Överlevande sade att dödandet snabbt blev utbrett och ursinnigt”, skriver Hedges. ”Vid ett tillfälle band Lukic enligt vittnen fast en man bak på sin bil och drog runt honom på gatorna tills han dog.” Artikeln skildrar också de mordbränder som Lukic 13 år senare skulle ställas till svars för av den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien. Dessutom redogör den ingående för de massvåldtäkter som Lukic och hans män begick på ett hotell i skogarna utanför Visegrad. Hotellet heter Vilina Vlas, och artikeln beskriver hur en av de unga kvinnor som hölls fånge där kastade sig ut genom ett fönster för att ta sitt liv efter fyra dagar av våldtäkter. Allt detta var kända fakta vid tiden för Handkes besök i Visegrad; Milan Lukic var redan en eftersökt man som skulle komma att gripas i Argentina 2005 och utlämnas till krigsförbrytartribunalen i Haag. Ändå kastar Handke, genom den typ av förnekelsegrepp experter varnat för, tvivel över det som hände. Han ifrågasätter huruvida de vittnen Hedges citerar är tillförlitliga eller äkta, och beskriver det som att muslimerna var välbeväpnade långt innan kriget bröt ut. Han raljerar över krigskorrespondenter som ”samlar vittnesmål” på jakt efter ”varorna”. ”Och varför låtsas man i ovan nämnda artikel att den bosnienserbiska vargflocken i Visegrad 1992 hade fullkomlig frihet att sätta sina månader av våldsamma härjningar i verket?” skriver Handke. ”Hela staden var alltså ett fasansfullt område där en liten grupp barfotafolk kunde leka katt och råtta med sina hundratals offer...? Hur kunde en sådan ohämmad terror få råda, med tanke på att befolkningen dominerades av muslimer som länge rustat för krig och som i hög grad satt på maktpositioner? Är det inte märkvärdigt hur det enda som i princip spelade någon roll för dessa samlare av vittnesmål, de som rest hit över havet, var storyn, scoopet, att fälla bytet och få tag i varorna (vilket för den delen inte är något att rynka på näsan åt) – ’enligt vittnen’, ’ enligt överlevare’, samma sak stycke efter stycke, som ett officiellt sigill.” Jag var en av dem som samlade vittnesmål, och jag antar att det är därför jag menar att det är rätt att avvisa de pseudofakta som ligger bakom Handkes villfarelser. I september 1992 bevakade jag Visegrad för Washington Post och skickade en rapport som inleddes med en kort rad: ”Det här är en muslimsk stad utan muslimer.” Lukic var fortfarande aktiv i området, men jag såg honom inte – eftersom staden redan var tömd på muslimer antar jag att han hade åkt någonstans för att begå fler brott. Jag träffade Visegrads borgmästare Branimir Savovic som med en pistol nedstoppad i byxlinningen berättade att stadens moskéer hade förstörts då de ”användes som kulsprutevärn och gömställen... vi var tvungna att spränga dem”. Läs mer: Björn Wiman: Floskler om språket imponerar inte på offren Handke upprepar en version av detta i ”Sommerlicher Nachtrag”, där han skriver att han frågat sina värdar varför moskéerna var borta och fått till svar att vapen och ammunition hade förvarats där. Handke verkar nöjd med denna förklaring: ”I den tomhet som är typisk för moskéer tycktes det inte så otroligt”, skriver han. Bara det att de fysiska bevisen i Visegrad berättar något annat. Jag inspekterade området runt de försvunna moskéerna; där fanns inga tecken på strid, inga kulhål i intilliggande byggnader, inga granatskador av den typ som borde ha följt på de stridigheter som serberna felaktigt beskrivit. Här måste jag lägga till något mer personligt kring Handkes förakt för de vittnesmål som samlades in om Milan Lukic. Vid slutet av 1992 hade jag rest till den bosniska staden Zenica, som var full av flyktingar som fördrivits av serberna genom etnisk rensning. På en öde pizzeria intervjuade jag en 17-årig flicka som ett par månader tidigare hade tagits från sitt hem av Lukic och förts till Vilina Vlas, där hon låsts in i ett rum. När Lukic kom in satte han ett bord framför dörren och beordrade henne att klä av sig. ”Han sade att jag var tvungen, och att det var bättre att jag gjorde det själv. Annars skulle han göra det, och det skulle bli våldsamt”, berättade flickan. Fortsättningen är lika fruktansvärd som du kan tänka dig; Lukic våldtog henne. Men det finns en del av historien som du kanske inte kan föreställa dig, och som måste förklaras. Flickans yngre syster, som bara var 15 år, hade också förts till Vilina Vlas och låsts in i ett rum mitt emot. Trots att flickan jag talade med hade släppts efter våldtäkten hade hon vid vårt samtal ingen aning om vad som hänt hennes syster, och fruktade att hon var död. Deras sista kontakt var ljudet av systerns snyftningar från andra sidan korridoren. Övers. från engelska: Kristina Lindquist. Texten är tidigare publicerad i nättidningen The Intercept. Läs tidigare inlägg i debatten om Peter Handke ", "article_category": "culture"}
{"id": 33448, "headline": "Scenrecension: Avväpnande och roligt när Döden kommer på besök", "summary": "Scenrummet är väl sparsmakat när Unga Dramatens Ada Berger sätter upp ”Lilla Döden hälsar på” på Scenkonstmuseet. Men det fina skådespeleriet bär upp allt, skriver Maina Arvas.", "article": "Teater ”Lilla Döden hälsar på” Av Ada Berger, fritt efter Kitty Crowther Regi: Ada Berger. Översättning: Gun-Britt Sundström. Kostym: Eva Strengbohm. Med: Melinda Kinnaman, Ana Gil de Melo Nascimento, Göran Martling. Scen: Unga Dramaten på Scenkonstmuseet, Stockholm. Speltid: 30 min. ”Döden och jag, vi har så roligt. Jag lär henne alla mina tricks.” Dagen före höstlovet är perfekt för en skolpremiär om döden i sin svarta kåpa: barnpubliken (från sju år) har tjuvstartat halloween och kommer snällskräckigt utklädda till Unga Dramatens ”Lilla Döden hälsar på”. Belgiska Kitty Crowther, ALMA-prisad bilderboksskapare som berättar sorgligheter med knarriga figurer, vackra färger och varsamt ljus och mörker, har ett säreget bokbildspråk – en scenversion måste bli något annat och eget. Det vet Ada Berger. Hon har satt upp samma bok som pjäs förut, på Malmö stadsteater 2014, men hade tydligen en till bearbetning att hämta ur dess lager. Och döden är ju ständigt aktuell, tyvärr. Läs mer. Kitty Crowther: Jag vill kunna skratta åt det mörka Uppsättningen försöker inte härma originalbilderna, det är tvärtom en rumsligt enkel iscensättning i en befintlig del av Scenkonstmuseets utställningsrum. Faktiskt för enkel, varken scenografi eller ljusdesign står ens med i programmet, och det går inte att låta bli att drömma om det allkonstverk detta hade kunnat bli med andra visuella resurser. I stället får det fina skådespeleriet bära upp allt, med direkthet och bråddjupet nära. Utgångspunkten är att alla som lever är rädda för att dö, men tänk om döden är lika rädd för att leva? Döden är här en ledsen flicka som inte vill vara läskig men alltid skrämmer folk när hon kommer för att hämta dem. Ja, det är typiskt Crowtherskt roligt-hemskt, och Melinda Kinnaman träffar tonen med självklarhet. Läs mer. Ada Berger: ”Varje möte med publiken ska skälva som det första” Den enda som inte blir rädd är flickan Elsewiese. Hon är ändå trött på att vara sjuk, hon längtar efter att dansa igen. Ana Gil de Melo Nascimento växlar fint mellan nertonad finurlighet och koreografisk extas till Pharrell Williams ”Happy”. Deras möte blir också en bild av kraften i en vänskap över gränser. Den som inte har förstått poängen med fixeringen så här års vid att skämta om spöken och livets slut får en dödligt charmig snabbkurs, inramad av Göran Martlings pianospel. Vi ser Lilla Döden i vitögat och skrattar, ingen behöver ingen vara rädd. Jo, ett tag är jag faktiskt lite rädd ett tag för att det ska bli sentimentalt, för mycket lillgammal barnklokhet. Men rädslan kommer på skam, spelet är så avväpnande och ärligt roligt. Och vackert: Elsewiese och Lilla Döden kan hjälpa varandra i ett ögonblick i tiden. Läs fler recensioner av Maina Arvas här och fler scenrecensioner här ", "article_category": "culture"}
{"id": 33455, "headline": "Skivrecension: Kanye Wests ”Jesus is king” låter ofärdig", "summary": "Kanye West bryter alltid ned musiken i sina minsta beståndsdelar och höjer sedan volymen till max. Men med sitt nya album ”Jesus is king” går han sju steg längre. Det låter, kort sagt, ofärdigt, skriver Noa Söderberg.", "article": "Kanye West är en ensam människa. Han bestämmer allt och står inte ansvarig inför någon. Producenter, familj, massmedia, fans och vänner må kritisera honom för den strida strömmen av dåliga beslut – stödet till Donald Trump, märkliga uttalanden om slaveriets historia, tusen missade releasedatum – men när det kommer till kritan är de alla medgörliga ja-sägare. Sorgligt nog har inte ens hans kristna omvändelse kunnat förändra det. Sunday service, gospelkören som lett honom från en fascination inför den afroamerikanska kristendomens estetik till en personlig tro, styrs också den av hans minsta nyck. På videoinspelningar från kyrkor och festivaler märks hur alla ser upp till honom, tillber varje infall, medan han själv försöker hitta en makt större än honom själv. Det går inte. Läs mer. Kanye West släpper film om sin utlovade gospelsatsning ”Jesus is king” är djupt formad av denna kändisklaustrofobi, och det märktes långt innan den ens släpptes. Som vanligt sköts skivan upp en massa gånger eftersom Kanye inte kände sig färdig. Fram till sista minuten satt hela teamet och mixade om låtarna tills han blev nöjd. Alltsedan ”Yeezus” är Kanyes modus operandi att bryta ned musiken i sina minsta beståndsdelar, vrida och vända på den hundra gånger och sedan höja volymen till max. Här går han sju steg längre. Kort sagt – det låter ofärdigt. Hela verser och refränger är borttagna från de versioner som spelats på releasefester. Trummor hör man knappt röken av. Mixningen är antingen medvetet fulsnygg eller bara kopiöst slarvig. Det är, nästan på pricken, som att lyssna på de förproduktionsdemos artister vanligtvis tar med sig in i studion. En samling grovt upphackade gospelgrooves. Med största sannolikhet kommer den, precis som 2016 års ”Life of Pablo”, uppdateras under lång tid framöver. Likt de första kristna som aldrig fick se Kristi återkomst försöker de mest inbitna fansen, på nördiga Redditforum, formulera teorier om hur profetian kunde lämnas ouppfylld. Har Kanye skickat in fel ljudfiler? Har den första uppdateringen redan kommit? Beror den dåliga ljudkvaliteten på att han spelat in på egen hand djupt på landsbygden? En viktigare fråga: Är det bra? Förmodligen. Som vanligt kommer det ta ett tag att lista ut. Som vanligt måste resten av världen komma ikapp Kanyes ständigt rejsande hjärna för att det ska finnas något att jämföra med. Läs mer. Greta Thurfjell: Hur ska man orka vara Kanye West-fan? Textmässigt domineras det av hans nyfunna tro. Det är en hårdvariant av amerikansk framgångsteologi, uppvriden för att passa det megalomaniska kändisskapet. Alla kräver allt av Kanye, det har lett honom på villovägar, men nu är han räddad genom Jesus Kristus. Han har funnit en ny väg som leder till framgång, har slutit fred med omvärlden och vunnit över alla hatare. Det är lätt att vilja dra en lång linje från 2004 års hit ”Jesus walks”, genom perioden där Kanye kallade sig själv Gud, och landa i att han nu hittat hem i sin andlighet. Vulgärkristna som tror sig ha funnit en ny talesperson kommer göra det. Men tyvärr är det inte sant. Kanye slår och sparkar som vanligt, brottas mer än någonsin med sig själv och omvärlden. Det här är inte sista tvärvändningen han gör i sitt liv. Demoner försvinner inte bara för att man bestämmer det. Inte ensamheten heller. Bästa spår: ”Use this gospel”  Läs fler texter av Noa Söderberg här och fler skivrecensioner här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33457, "headline": "Peter Handke ifrågasatte hur många som dödades i Srebrenica", "summary": "Nya uppgifter i tysk media visar nu hur Nobelpristagaren Peter Handke i en text från 2011 förminskar det som krigsförbrytartribunalen i Haag fastställt som ”folkmord” till ”hämnd”. Handke ifrågasätter också hur många som dödades i Srebrenica 1995. Peter Handke säger i ett uttalande på fredagskvällen, förmedlat av Svenska Akademien, att han inte godkänt citaten", "article": "Det är i en essä, som publicerades på fredagen i den tyska kultur- och recensionstidskriften Perlentaucher, som den kroatiska författaren Alida Bremer tar upp flera konkreta exempel där Peter Handke undviker att kalla massakern i Srebrenica för folkmord, vilket Svenska Dagbladet var förs med att berätta. Hon tar upp ett exempel från 2006 från en text som Handke först publicerade i Libération och sedan i Süddeutsche Zeitung. Där betecknar han visserligen massakern i Srebrenica som det ”värsta ’brottet mot mänskligheten’ som begåtts i Europa efter andra världskriget.” Men Alida Bremer betonar att Handke, som själv studerat juridik, undviker att använda ordet folkmord. Essäförfattaren pekar sedan på att Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) i Haag 2004 fastslog att det rörde sig om folkmord. Men det stannar inte där. I en intervju i tidskriften Ketzerbriefe fem år senare, år 2011, relativiserar han – alltså otillbörligt förminskar – sina egna tidigare uttalanden, enligt Bremer. Ketzerbriefe anses ligga politiskt på högerkanten. ”Nu drar man hela tiden fram de 8.000 offren och den påstått värsta massakern sedan andra världskriget; här kommer oförhappandes den tyska fascismen in med Auschwitz. Pratet om de 8.000 döda blir allt intensivare. Kanske var det en hämndmassaker eller något annat, jag vet inte, jag är ingen expert, sade Peter Handke där. Han ifrågasatte också antalet döda i samma intervju, som ännu finns på nätet: ”Det har byggts upp ett otroligt hat i Srebrenica. Var det verkligen så att de kom och – egentligen vill jag undvika siffror – dödade mellan 2.000 och 4.000 människor? Ingen från västlig press frågade hur det kunde komma sig; det intresserar ingen.” Peter Handke säger i intervjun att han inte ”tror ett ord” på vad organisationen Sreberenicas mödrar, som representerar de överlevande, säger. Enligt den ständige sekreterare Mats Malm innehåller essän information som var okänd för Svenska Akademien. – Detta verkar ha varit en ny källa för alla, och som påpekats strider den mot annat som Peter Handke yttrat, säger Mats Malm. På fredagskvällen fick Svenska Akademien ett svar från Peter Handke via hans förlag. Där skriver Handke att han inte läst igenom intervjun före publicering och inte godkänt den. ”Den motsvarar inte vad jag avsåg. Jag kan inte heller föreställa mig att jag uttalat dessa meningar på detta vis” Peter Handke skriver att för honom gäller det som han själv formulerat i skrift. I det här fallet har han inte gjort det och har därför inget att tillägga. ”2006 skrev jag: Det handlar i Srebrenica om det värsta ’brott mot mänskligheten’ som begåtts i Europa sedan kriget.” Peter Handke fortsätter: ”Jag skulle vilja tillägga: givetvis har det genom folkmordet skett oändligt mycket lidande, något som jag aldrig har bestridit. Ett lidande som inte kan utplånas. Jag ångrar mina yttranden, om fallet är så att de kan ha förmedlat något annat.” Det som enligt FN och Haagtribunalen är ett folkmord inträffade i slutskedet av kriget i Bosnien-Hercegovina. Under några dagar i juli 1995 dödades 8.000 muslimska män och pojkar av bosnienserbiska styrkor. En filmsekvens som sändes över hela världen flera år senare visar hur männen ställdes upp på rad med bakbundna händer och sköts till döds De dåvarande bosnienserbiska ledarna Radovan Karadzic och Ratko Mladic har dömts till livstids fängelsestraff för sin inblandning i folkmordet i Srebrenica. Den dåvarande serbiske presidenten Slobodan Milosevic åtalades för krigsbrott i Bosnien-Hercegovina, men han dog i häktet innan dom hann falla. Läs mer: Detta är vad striden om Peter Handke handlar om Läs mer: Demonstration utanför Akademien Folkmordet i Srebrenica Under kriget i Bosnien-Hecegovina förvandlades Srebrenica till ett stort flyktingläger. Staden var en ”säker” enklav som skyddades av en fredsbevarande FN-styrka från Nederländerna. Sommaren 1995 ryckte bosnienserbiska styrkor fram mot Srebrenica. I juli intogs staden av generalen Ratko Mladic. Panik utbröt bland befolkningen och tusentals bosniaker (muslimer) försökte fly genom skogen. Andra som sökte sig till FN-styrkans bas i en batterifabrik möttes av bosnienserbiska soldater. Männen skildes från kvinnorna. Männen fördes till skolor och andra uppsamlingsplatser, kvinnorna sattes på bussar till staden Tuzla. Mellan den 11 och den 22 juli dödades omkring 8.000 muslimska män och pojkar. En filmsekvens som sändes över hela världen flera år senare visar hur männen ställdes upp på rad med bakbundna händer. Många av de män som försökte fly till Tuzla genom skogen gensköts och dödades. Arbetet med att identifiera offren från hundratals massgravar med hjälp av dna-teknik pågår fortfarande. Efter kriget grävdes många gravar upp med grävskopor och kropparna flyttades runt för att undanröja bevis. Därför är det inte ovanligt att kvarlevor från samma person hittas på olika platser. Varje år i samband med årsdagen av folkmordet begravs de offer som identifierats under året. De dåvarande bosnienserbiska ledarna Radovan Karadzic och Ratko Mladic har dömts till livstids fängelsestraff för sin inblandning i folkmordet i Srebrenica. Källa: DN ", "article_category": "culture"}
{"id": 33463, "headline": "Konsertrecension: Det är Jimmie Dale Gilmores röst som är utropstecknet", "summary": "Dave Alvin är mer kött- och potatisrock, men Jimmie Dale Gilmore kommer aldrig mer till sin rätt än när han lyckas kombinera Roy Orbisons falsettnära bravur med Willie Nelsons lågmälda knarrighet.", "article": "Man kan tycka att de är två sångare av helt olika art. Dave Alvin kom fram med retrolarmbandet The Blasters i 80-talets begynnelse och har senare varit en americanarockare av det kärvt muskulösa slaget, med djup, rak röst och ett gitarrspel det gärna slår gnistor om. Jimmie Dale Gilmore å sin sida var med i countrytrion The Flatlanders på 70-talet, som var så gammaldags att ingen märkte dem då, men både han, Joe Ely och Butch Hancock har varit hallstämplade kultfigurer sen dess. Han är snarare en smörsångare i själ och hjärta, som aldrig kommer mer till sin rätt än när han lyckas kombinera Roy Orbisons falsettnära bravur med Willie Nelsons lågmälda knarrighet. Nu har de en duo tillsammans, som startade i några spelningar med bara varsin gitarr efter sisådär trettio års vänskap. Sen blev det en gemensam skiva i fjol och nu turnerar de med ett av branschens mest utstuderat effektiva kompband, en trio med det lysande namnet The Guilty Ones. Jimmie Dale Gilmore förklarar att det är första gången han är i Europa på många år och frågan är om han någonsin har spelat i Sverige. Sjuttiofyra år gammal ser han oroväckande skör ut bredvid tio år yngre Dave Alvins robusta trubbighet, lite som en sirlig brännvinsadvokat i en spagettiwestern bredvid stadens hårdhudade Charles Bronson-sheriff. Men det är hans röst som är det verkliga utropstecknet, som ibland visserligen smyger i gång lite tveksamt men sen visar sig ha allt man kan begära av höjd, styrka och innerlig närvaro. Han till och med sjunger en gammal Lightnin’ Hopkins-blues, ”som Elmore James skulle ha gjort den”, med en hes muskelsatsning som blottar en helt annan sorts sångare, om än något nummer mindre. I jämförelse är Dave Alvin mer av kött- och potatisrock, med stram hållning och rak rygg. Samt en och annan usel lustighet i mellansnacken och en elgitarr som är så högt uppskruvad att nästan vad han än spelar känns som en extra snärt. Lite lustigt är det att de spelar i en glasbur för sommarbruk en sen och mörk höstkväll, men den avkrokiga platsen bidrar till känslan av särskildhet. Och i den lagom nyckfulla blandningen av gamla paradnummer, nyskrivet och coverlåtar från Steve Young och Sam Cooke kan man undra om Grateful Dead verkligen anade att de skrev sin skira ”Ripple” just för Jimmie Dale Gilmore. Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur underliga nästan alla Bill Callahans låtar är om man tittar lite närmare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33468, "headline": "Skivrecension: Jung rör sig bekvämt i det mest lättlyssnade", "summary": "Stockholmsduon Jung har efter några singelframgångar gjort ett föredömligt kort album, som gifter samman 80-talets radiosound med framtiden till en tjusig, men lite grund musik.", "article": "Ena halvan av Stockholmsduon Jung är Youtube-komikern och poddaren Tom Ljungqvist. Tillsammans med Petter Egnefors har han redan, sina blott tjugosju år till trots, hunnit etablera sig som ett av Sveriges mest välkända manliga influeraransikten. En sådan karriär är måhända inte den allra bästa bakgrunden för den som söker framgång som popartist. Men Troye Sivan lyckades ju, så varför inte Ljungqvist? Tillsammans med brodern Henrik har han efter några genomsnittliga singelframgångar nu gjort ett föredömligt kort debutalbum. I åtta spår rör sig Jung bekvämt i den vita, amerikanska listtraditionens mest lättlyssnade skikt. Gifter skickligt samman 80-talets radiosound med samtiden, lite som Fibes, Oh Fibes! gjorde för tio år sedan. Simian Ghost är en smalare, men minst lika relevant referens. Det som dock skiljer är att Sandvikengruppen lyckas kombinera osviklig hitkänsla med berättardjup. ”Dreamers” är tjusig på ytan, men aningen grund. Bästa spår: ”Follow your heart”  Läs fler musikrecensioner av Sara Martinsson, till exempel om hur långt Charli XCX har utvecklats. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33473, "headline": "Rosanna Arquette hedras på Stockholms filmfestival", "summary": "Rosanna Arquette tilldelas årets Achievement Award på Stockholms filmfestival. Den 8 november tar Hollywoodstjärnan emot priset på biograf Skandia – symboliskt nog på tvåårsdagen för #tystnadtagning.", "article": "”Susan, var är du?”, ”En natt i New York”, ”Det stora blå”, ”Pulp fiction” och ”Crash”. Det är några av de mest välkända filmer som Rosanna Arquette har gjort sedan hon började som skådespelare i slutet av 70-talet. ”Med ett passionerat och intelligent skådespeleri väcker hon sina karaktärer till liv. Hennes politiska engagemang och mod har gjort henne till en ikon och en förebild för att sätta gränser mot förtryck och sexism”, står det bland annat i motiveringen för årets Achievement Award, i form av en särskild Bronshäst, som Rosanna Arquette får ta emot på årets upplaga av Stockholms filmfestival Utdelningen av priset äger rum den 8 november då Rosanna Arquette möter stockholmspubliken på en specialvisning av den ikoniska 80-talsfilmen ”Susan, var är du?”- ett evenemang som sammanfaller med tvåårsdagen för det svenska skådespelarupproret #tystnadtagning. Hollywoodstjärnan kommer att få ta emot priset i biografen Skandia av en trio svenska skådespelare som varit frontfigurer i #tystnadtagning – Eva Röse, Alexandra Rapaport och Sofia Helin. Rosanna Arquette är också en av de många skådespelare som vittnat om att de blivit utsatta för sexuella trakasserier av Harvey Weinstein. Hon var också en av de första kvinnorna som vågade berätta om detaljer kring Weinsteins trakasserier i artiklarna i The New York och New York Times som startade metoo-vågen i oktober 2017. I upprepade intervjuer har hon berättat om hur hennes karriär kollapsade och hur hon levt i fruktan för Weinstein och hans nätverk av inhyrda ”spioner” från privata underrättelsefirmor. Arquette är också en av de som medverkar i Ursula Macfarlanes färska dokumentär ”Untouchable: The rise and fall of Harvey Weinstein” som hade premiär på Sundance-festivalen i början av året.   Rosanna Arquette Född 1959 i New York. Storasyster till Patricia Arquette (”Escape from Dannemora”, ”Boyhood”). Vann en BAFTA och nominerades till en Golden Globe-statyett för rollen i ”Susan, var är du?” (1985). Regisserade dokumentären ”Searching for Debra Winger” (2002) som kretsar kring kända Hollywood-skådespelerskor om deras stenhårda överlevnadskamp i den skönhetsfixerade filmindustrin. Filmer i urval: ”Baby, it's you” (1983) ”Susan, var är du?” (1985) ”En natt i New York” (1985) ”Det stora blå” (1988) ”New York stories” (1989) ”Pulp fiction” (1994) ”Crash” (1996) ", "article_category": "culture"}
{"id": 33474, "headline": "Filmrecension: Linda Hamilton gör strålande comeback i ”Terminator: Dark fate”", "summary": "”Terminator: Dark fate” är en direkt återgång till 80-talets gamla hederliga actionrecept. Linda Hamilton gör en stark comeback som visar att amasonen är tillbaka efter en högst ofrivillig pension.", "article": "James Cameron, som regisserade de första två ”Terminator”-filmerna, är tillbaka som producent för vad han menar är den enda rättmätiga uppföljaren till hans ”Terminator 2 – Domedagen” (1991). Som vanligt rör sig berättelsen i flera parallella tidsplan men utgår ifrån ett nu i Mexico City, mer än två decennier efter det att Sarah Connor avvärjde hela mänsklighetens undergång. En terminator från framtiden har skickats ut för att mörda Dani, en ung kvinna som arbetar som montör på en bilfabrik. Till hennes undsättning kommer humanoiden Grace (Mackenzie Davis), som genom avancerad teknik optimerats för att kunna bekämpa terminatorer. Under deras gemensamma flykt från mördarroboten får de hjälp av muskelseniorerna Sarah Connor, spelad av Linda Hamilton, och ”The original terminator”, Arnold Schwarzenegger. Medan Sarah blivit en vapenfryntlig rättshaverist som svurit att hämnas sin sons död har Schwarzeneggers robot blivit familjefar och gardinförsäljare. De flesta är nog överens om att ”Terminator”-filmerna spårade ur efter den andra filmen. Ingen av uppföljarna har kunnat förvalta James Camerons unika förmåga att skapa ikoniska scener och skriva hårdkokta repliker på ett bra sätt. Så varför ens försöka ändra ett vinnande koncept? ”Terminator: Dark fate” är en direkt återgång till 80-talets gamla hederliga actionrecept som bestod av lika delar dystopisk teknikparanoia, vapenskrammel och spektakulära slagsmålsscener. Det fungerar fortfarande häpnadsväckande bra. Tack vare det rasande tempot, de snygga kameravinklarna och den effektiva klippningen blir biljakter och slagsmål – i såväl luften som under vatten – fullkomligt hisnande. Tyvärr har något av den humor som fanns med från början gått förlorad. Det är dock en bedrift att lyckas skapa dynamik i en två timmar, till synes tröstlös kamp, mot en oövervinnerlig fiende även om filmen hade vunnit på att utveckla flera intriger vid sidan av själva jakten. Möjligen hade det också underlättat om man hade fått fler ledtrådar till hur man över huvud taget förgör en terminator. När Sarah Connor marscherade in i filmhistorien satte hon en helt ny nivå för ikoniska kvinnliga actionhjältar på film. Här utvecklas det spåret ytterligare när den kvinnliga stjärntrion på steroider, Dani, Grace och Sarah, går in och gör rockad bland affischnamnen. Arnold Schwarzenegger är tveklöst andre pilot i den här filmen. Och att se den numera 63-åriga Linda Hamilton kliva ur bilen som den räddande ängeln och säga ”I’ll be back!” är ett ögonblick som lär bli ihågkommet långt efter att filmen är glömd. Inte bara som en skådespelares strålande comeback utan också som ett tecken i tiden som visar att amasonen är tillbaka efter en högst ofrivillig pension. Se mer. Tre andra Terminator-filmer: ”Terminator 3: Rise of the Machines” (2003), ”Terminator Salvation” (2009), ”Terminator: Genisys” (2015). Läs fler filmrecensioner i DN ", "article_category": "culture"}
{"id": 33477, "headline": "Frej Larsson: Poliser kan inte ha tolkningsföreträde i konst", "summary": "Under onsdagen dömdes Frej Larsson i hovrätten för hot mot tjänsteman. Nu kommenterar han själv domen: – Vi är förstås mycket besvikna över utfallet, säger Frej Larsson.", "article": "Frej Larsson var under gårdagen inte nåbar, men senare valde artisten själv att kommentera domen i en livesändning på Instagram: – Vi är förstås mycket besvikna över utfallet. Vi kommer inte att nöja oss med det här, säger Frej Larsson i videon. I sändningen kritiserar Larsson polis och rättsväsende för att gå för mycket på känsla. Han ifrågasätter hovrättens resonemang om att polisen känt ”allvarlig fruktan”. – Svenska rättsväsendet är de som förlorar allra mest i förtroende, eftersom de i princip ger polisen rätt i att bestämma vad som är bra smak och inte, säger Larsson och fortsätter: – Ibland är det hårdrock som polisen är rädd för, ibland tycker de inte om rap. Men det går inte att gå på känsla, för då kommer den som ska bestämma vad som ska spelas vara poliser. Och poliser har skitdålig musiksmak. De kan inte ha tolkningsföreträde i konst. Hovrätten gjorde igår en annan bedömning än Stockholms tingsrätt, som i slutet av oktober förra året friade Frej Larsson från misstankarna om att ha hotat en polis i låten ”Då ska hon skjutas”, samt i ett inlägg på Instagram. Påföljden för Frej Larsson, som har nekat till brott, blir villkorlig dom och 70 dagsböter om 200 kronor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33489, "headline": "Frej Larsson döms i hovrätten för hot mot tjänsteman", "summary": "Rapparen Frej Larsson döms i hovrätten för hot mot tjänsteman. Hovrätten ändrar därmed en tidigare friande dom i Stockholms tingsrätt. Påföljden blir villkorlig dom och dagsböter.", "article": "Det är i låten ”Då ska hon skjutas” som Frej Larsson har hotat en polis om våld, anser Svea hovrätt. ”Hovrätten kommer fram till att det är utrett att det är mannen som skrev låten och att han såg till att den lades upp på Spotify. Hovrätten kommer vidare fram till att låtens text innehåller hot om våld mot polisen och att hotet var ägnat att framkalla allvarlig fruktan för polisens personliga säkerhet samt att låten skrevs för att hämnas polisen för hennes tjänsteåtgärder”, skriver Svea hovrätt. Påföljden för Frej Larsson, som har nekat till brott, blir villkorlig dom och 70 dagsböter om 200 kronor. – Hovrätten gör bedömningen att hot som på detta sätt riktar sig mot enskilda namngivna personer klart faller utanför det område som yttrandefriheten är avsett att skydda. Något hinder mot att döma mannen föreligger därmed inte, säger hovrättslagmannen Staffan Lind, ordförande i målet, i ett pressmeddelande. Hovrätten gör en annan bedömning än Stockholms tingsrätt, som i slutet av oktober förra året friade Frej Larsson från misstankarna om att ha hotat polisen i låten, samt i ett inlägg på Instagram. Tingsrätten ansåg då att det inte var bevisat att artisten, beträffande låten ”Då ska hon skjutas” på Spotify, hade uppsåt till ett allvarligt menat hot om våld. Två nämndemän var dock skiljaktiga och ville även i tingsrätten döma artisten för orden i låttexten. Svea hovrätt fastställer samtidigt tingsrättens friande dom gällande inlägget på Instagram. – Domen är både en lättnad och besvikelse. Det är en lättnad att Frej frias på en av åtalspunkterna, nämligen Instagraminlägget. Det är helt korrekt att målsäganden inte får något skadestånd, och det är också bra att Frej inte döms till fängelse vilket åklagaren yrkade på, säger Viktor Banke, Frej Larssons advokat. – Samtidigt är det en besvikelse i övrigt. Vi har en artist som har gjort en sång där han på ett nästan övertydligt sätt markerar att det inte är en fråga om bokstavliga hot, utan att det är bildspråk. Han har dessutom lagt upp ytterligare en låt där han förtydligar att det inte är ett hot. Hovrätten tycks missa den kontexten. Domen är oroande ur ett yttrandefrihetsperspektiv. Viktor Banke är dock inte helt förvånad över domen. – Låttexten var delen som var mest osäker i tingsrätten. Kommer ni att överklaga domen? – Det utgår jag ifrån. Jag ser fram emot en prövning i Högsta domstolen och hoppas på ett prövningstillstånd. DN har sökt Frej Larsson och åklagare Zilla Hirsch, som inte har varit nåbara på telefon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33496, "headline": "Skivrecension: Acid Arab får djup av alla lokala samarbeten", "summary": "Även om bandnamnet kan bli en begränsning gör franska Acid Arab alldeles utmärkt bruksmusik för dansgolv – helst sådana i mörka källare med pundig stämning.", "article": "Fransmännen i Acid Arab är inte ensamma om att låna in instrument och meloditraditioner från Mellanöstern och Nordafrika, och morfa samman med västerländsk dansmusik. Det har gjorts framgångsrikt av producenter som Four Tet och Floating Points, och tokhyllade Omar Souleyman från Syrien. I fallet Acid Arab, som ägnat sig åt denna fusion sedan starten 2012, är bandnamnet både ett tydliggörande och en begränsning, som på sikt riskerar gruppens chans till förnyelse. Betraktat som bruksmusik för dansgolv fungerar dock andra albumet ”Jdid” alldeles utmärkt – särskilt om man gillar mörka källare och allmänt pundig stämning. Det släpiga tempot och de hypnotiska syntarna får ett större djup av skivans många lokala musiksamarbeten, som fenomenala algeriska sångerskan Radia Menel på det febriga öppningsspåret. Bästa spår: ”Staifia” (feat Radia Menel), ”Rajel” (feat Ammar 808)  Läs fler musikrecensioner av Kajsa Haidl, till exempel om hur Kindness påminner om en lite väl undflyende DJ. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33508, "headline": "Här är orden som kännetecknar de Augustnominerade böckerna", "summary": "Nånting, smultronröd, chargén och Woyzeck. DN har gjort en dataanalys av de sex böcker som nominerats till Augustpriset för bästa svenska skönlitterära bok. Här är orden som är kännetecknande för de olika verken.", "article": "Sex böcker är nominerade till Augustpriset i kategorin bästa svenska skönlitterära bok. Men vilka ord och namn är kännetecknande i böckerna? DN har gjort en dataanalys av böckerna. Resultatet är en lista över de ord som kan anses vara mest kännetecknande för den specifika boken. Så gjordes dataanalysen Analysen har gjort med hjälp av kodspråket R och paketet Tidytext. I analysen har DN först tagit hela böckernas text och rensat ut siffror för att sedan analysera detta genom att framställa ett så kallat tf-idf-mått, ett värde som mäter hur specifikt ett ord är för en specifik bok i en större samling. Måttet tar hänsyn till ord som förekommer i alla sex böckerna och ger dessa en lägre ”vikt” än ord som bara förekommer i en av böckerna. Detta mått har sedan ytterligare förfinats genom att så kallade stoppord, språkets vanligaste ord som till exempel ”av” och ”och”, helt sorterats bort. Anna Fock – ”Väderfenomen” Enligt Augustprisjuryn skriver Anna Fock ”med stark inlevelse och närvarokänsla, där handlingen löper mellan nutidens Ryssland och 1950-talets Sovjet”. Platsen där romanen utspelar sig avspeglas också i de kännetecknande orden, som helt utgörs av namn på personer och platser. Överlägset mest framträdande är bokens huvudperson, Igor. Olivia Bergdahl – ”Barnet: en sonettkrans” I de femton sonetterna över sammanlagt dryga trettio sidor får varje ord stort genomslag. Det syns tydligt i datakörningen av Olivia Bergdahls bok, där nio ord delar på att vara mest framträdande. Bland dem smultronröd, speglas och vattenfyllda – men även namnet på tre olika dagstidningar. ”En omtumlande diktsamling, där liv och framtid sätts på spel”‚ står det i motiveringen. Steve Sem-Sandberg – ”W” ”Fallet Woyzeck har fascinerat författare och dramatiker i två århundranden”, inleder juryn sin motivering och fortsätter: ”När Steve Sem-Sandberg fångar upp den mytologiserade historien gör han ett psykologiskt drama om svartsjuka och posttraumatisk stress i ett Europa sargat av krig.” Att det handlar om en Woyzeckadaption syns tydligt i analysen, där namnet följs av hovrådet och läkaren Clarus. Marit Kapla – ”Osebol” I den poetiska intervjuboken ”Osebol” talar författaren Marit Kapla med i princip samtliga fyrtiotalet boende i en by vid Klarälven mellan Torsby och Malung. Flera av ortsnamnen blir tydligt kännetecknande för boken, men från de monologformade berättelserna framträder främst ordet nånting. Kanske är det ett tecken på det prisjuryn beskriver som: ”Talet om platsen speglar både smärtsam förändring och oviss framtid.” Daniel Gustafsson – ”Odenplan” ”Är det en känsla av att Stockholm inte tar emot om man faller?”, frågade sig DN:s recensent i läsningen av Daniel Gustafssons roman. Här är det huvudpersonen Tomas tillvaro som har skakats om, och här skildras hans vardagskamp kring Odenplan i Stockholm: ”En vardaglig händelse växer till en livsresa”, skriver juryn. Diplomatrangen chargé återkommer i texten, när läsaren skymtar huvudpersonens kontakter med en ambassad. Nina Wähä – ”Testamente” Platsen för romanen är finska Tornedalen, där läsaren får följa familjen Toimi. Deras namn har också en framträdande plats, med modern Siri och fadern Pentti i topp, följda av äldsta systern Annie. ”Testamente framträder genom en kör av röster. Det är en skröna om svart familjearv, sorg och kärlek där varje människa rymmer en egen värld”‚ skriver Augustprisjuryn i sin nominering. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33515, "headline": "Tv-profilen Bengt Feldreich är död", "summary": "Journalisten och programledaren Bengt Feldreich har avlidit, uppger familjen för TT. Bengt Feldreich var SVT:s första julvärd och även berättarröst i ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”. – Han var en av de största i svensk tv-historia, säger tv-profilen och vännen Ingvar Oldsberg.", "article": "I ett uttalande till TT skriver sonen Sten Feldreich: ”Vår käre far Bengt Feldreich har i dag lämnat oss efter en kort tids sjukdom, 94 år gammal. Han somnade stilla in i närvaro av sina närmaste på St Görans sjukhus på förmiddagen. Pappa var en av pionjärerna på tv men för oss var han framför allt pappa. Han var alltid mån om att hålla familjen utanför sitt arbete och den publicitet det innebar.” Bengt Feldreich var utbildad folkskollärare och inledde sin karriär med att undervisa på dagarna och att göra utlandsprogram för Radiotjänst, numera Sveriges Radio, om kvällarna. 1955 fick han jobb på tv – som då var helt nytt – och blev kvar där i 30 år. Bland annat ledde han program som ”Kvitt eller dubbelt – Tiotusenkronorsfrågan” och ”Snillen spekulerar”. – Jag vill bli ihågkommen som reportern som alltid stod på tittarens och lyssnarens sida. Professorer var vana att vara oemotsagda, men jag var sträng mot dem tills de förstod att de måste tala begripligt. Det var glädjefyllt att översätta kunskaper, sade Bengt Feldreich i en intervju med TT vid 90-årsdagen. I en intervju med DN från 1995, då Bengt Feldreich fyllde 70 år, berättar han om sin syn på populärvetenskap, som inte alls var lika accepterat när han inledde sin karriär. – I England fanns redan då en god tradition av att presentera vetenskap begripligt - och numera är det accepterat också i Sverige. Jag anser att det är en självklar uppgift för journalister att försöka göra forskning och vetenskap tillgängliga för många, sade Bengt Feldreich i intervjun. Tv-profilen Ingvar Oldsberg minns Feldreich som en jordnära och positiv vän. – Han var en av de största i svensk tv-historia. En riktig gentleman som inte tog till de stora orden. I stället kom han in med kunskap, bildning och en ödmjukhet som fick honom att ta över både scen och publik. Många i dag skulle behöva lära sig av hans sätt. De arbetade aldrig tillsammans, men träffades ofta i korridorerna i SVT-huset. – Han var en institution och en del i gamla gardet som byggde upp svensk tv. Det var Lennart Hyland, Karin Falck, Fritiof Haglund och så Bengt Feldreich. DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunther tycker att Bengt Feldreichs vetenskapsprogram på SVT är väl värda att söka upp. – Som de flesta andra kommer jag först att tänka på Benjamin Syrsa. Men det är lite orättvist. Mina föräldrar såg inte mycket på tv, men de missade aldrig Snillen Spekulerar, med årets Nobelpristagare, så länge Bengt Feldreich var programledare. Samtalen var som jag minns det alltid intressanta, lärorika och hoppingivande. – Hans vetenskapsprogram på 60-talet är jag för ung för att ha sett, men jag har arbetat med äldre forskare som valde forskarbanan mycket tack vare dem. Serien ”År 2000 - människan i morgondagens värld” från 1967 är väl värd att leta upp (finns i Öppet arkiv på SVT). Vissa förutsägelser stämmer oväntat bra, andra är förstås helt fel, som bildtelefonen med stort tangentbord och tv-skärm i väggen. När tekniken väl kommer är den oftast helt annorlunda än vi föreställt oss. Men programmen är framför allt värda att se för att Bengt Feldreich inte väjer för att svåra frågor och komplicerade resonemang. Han var nyfiken, ödmjuk och pedagogisk. Så blir man en stor vetenskapsjournalist. SVT:s vd Hanna Stjärne minns Bengt Feldreich som en person som en pionjär. – Han var en tv-pionjär, en av våra första folkbildare i tv som var mån om att göra vetenskap begripligt, säger hon till DN och fortsätter: – Han ville förmedla trygghet och det gjorde han verkligen. Han var också en kunnig guide genom flera klassiska historiska händelser som högertrafikomläggningen, månlandningen och kungabröllopet. Bengt Feldreich var tv:s första julvärd 1959 och fortsatte med det tills han lämnade över till vännen Arne Weise 1972. Bengt Feldreich var berättarröst för det klassiska julprogrammet ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”, där han även gjorde Benjamin Syrsas röst och sjöng ”Ser du stjärnan i det blå”. Själv tyckte han att uppmärksamheten kring Disneyprogrammet blev för stort, ändå fortsatte han att läsa in påannonser för nysläppta Disneyfilmer efter pensionen. Han blev hedersdoktor vid Linköpings universitet 1975 och fick 1984 Kungliga Tekniska Högskolans stora pris. Bengt Feldreich avled i sviterna av lunginflammation och blev 94 år gammal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33539, "headline": "Lotta Olsson tipsar: 5 x Doris Lessing", "summary": "Doris Lessing 100 år. Hon skrev om fria kvinnor, om kommunismen och om kolonialismen i Afrika. Hon var skarpare än de flesta.", "article": "Den 22 oktober är det hundra år sedan Doris Lessing föddes som Doris Tayler i dåvarande Persien, numera Iran. Hon dog 2013, 94 år gammal, och enligt Svenska Akademien var hon ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”, det stod så i Nobelprismotiveringen 2007. Lessing sa syrligt att de var väl tvungna att hitta på något. Ibland funderar jag över vad det är som gör Doris Lessing så unik, och kanske är det hennes oförsonliga sätt att rannsaka sig själv och omvärlden. Så gör ju alla författare, men Lessing försöker se varför vi gör det vi gör, och det är då hon kommer längre än de flesta. Hon skrev om kolonialism, kommunism och feminism. Hon skrev om föräldraskap, maktrelationer och väldigt ofta om katter. Hon skrev science fiction också men den var det inte många som förstod. Hon växte upp i ett kolonialistiskt Afrika, blev kommunist och omvärderade kommunismen när Stalins terror blev känd. Då blev hon osams med alla som inte ville se att kommunismen, med alla sina goda intentioner, åstadkom värre massmord än några andra ideologier, någonsin. Fast hon hade inget till övers för kapitalismen heller. Båda ideologierna var ju omöjliga: att inte göra något åt orättvisorna eller att göra något som i slutänden faktiskt visade sig bli värre. I privatlivet var hon en mamma som övergav sina första två barn, vägrade släppa taget om det tredje och dessutom hade flera fosterbarn. Författaren Jenny Diski bodde några år hos Lessing som tonåring. Diski förlät henne aldrig, hon har skrivit rasande om den iskalla fostermodern i sin sista bok, ”Den sista resan”. Men de höll ändå kontakten i fyrtiosex år, till Lessings död. Jag vet inte vad det säger om Lessing, eller om föräldraskap. Möjligen att det är svårt. Doris Lessing fick slutligen Nobelpriset 2007, när hon var 88 år, den äldsta som någonsin fått litteraturpriset. Det muttrade hon mest åt som ”a bloody disaster”. Behöva lägga tid på onödiga tal, firanden och intervjuer när hon ville sitta hemma och skriva. Hon var inte lätt. Men hon hade en skärpa som få andra. ”Den femte sanningen” Övers. Mårten Edlund, Bonniers 1964 (original 1962) ”Den femte sanningen” från 1962 är Doris Lessings mästerverk, som snart blev en feministisk bibel. Det gillade inte Doris Lessing: för henne var ämnet större. Det handlade om att dokumentera en tid. Det var ”Den femte sanningen”, ”The Golden Notebook”, som gjorde Doris Lessing berömd. Grunden i boken är avsnitten ”Fria kvinnor”, där Anna Wulf och hennes vän Molly lever ett modernt liv i London i början av sextiotalet. De är inte beroende av män, de inleder kärleksrelationer för att de vill och inte för att gifta sig. En feministisk bibel! Men boken är mycket mer: den utforskar Anna Wulfs inre, speglat genom fyra dagböcker i olika färger. Den svarta berättar om hennes förflutna i Sydrhodesia, den röda handlar förstås om politiken, den gula om kärleken och den blå om tankar, känslor och drömmar. Det var en fragmentiserad tid då, konstaterar Doris Lessing (och sedan dess har allt ändrats men är sig förvånansvärt likt, frestas jag lägga till), och psykoanalysen finns med i bakgrunden. Anna Wulf är författare, som Doris Lessing själv, och som om det inte skulle vara tillräckligt krångligt låter Lessing Anna Wulf också arbeta med en egen roman, där kvinnorna har andra namn. Identiteterna glider, hon prövar berättargrepp som inte fungerar, och till slut bryter hon samman. Det var en tid när allt förändrades: drömmar raserades, långt före kommunismens fall. Och det är tiden som speglas allra mest i boken. Anna omvärderar kommunismen, och det blir en omvärdering som fortplantar sig i hela hennes liv. ”Hur kunde vi tro något så idiotiskt? Det var vansinnigheter som åtminstone borde dokumenteras”, skrev hon långt senare i sin öppet självbiografiska ”Vandra i skugga” (hon skrev två självbiografiska böcker, den första delen heter ”Under huden”). Hon beskriver tidsandan som giftig. Att läsa henne i dag är spöklikt samtida. Det är inte kommunismen som vuxit sig stor i dag, men människorna är sig skrämmande lika. ”Martha Quest” Övers. Sonja Bergvall, Trevi, 1952 Doris Lessing debuterade med ”Gräset sjunger” 1950, och sedan kom hennes stora romanserie ”Våldets barn” som består av fem böcker: ”Martha Quest”, ”Bra gift”, ”En fläkt av stormen”, ”Instängd” och ”Staden med fyra portar”. Den utgår från Doris Lessings egna erfarenheter, och börjar i Sydrhodesia som var en brittisk koloni. Den unga Martha växer upp på landsbygden, flyttar till staden, engagerar sig politiskt och blir kommunist. Så småningom lämnar hon kommunismen och även Afrika, och flyttar till London. Alla stora teman är med, ständigt silade genom personliga relationer. Den sista delen, ”Staden med fyra portar”, utspelar sig delvis i en framtid där världen ändras. Som flera av Lessings romaner gränsar den till science fiction eller fantasy, eller handlar möjligen om mentalsjukdom, som flera av hennes böcker vid den här tiden. ”Sommaren före mörkret” Övers Sonja Bergvall, Trevi 1973 Kate Brown har haft en stor familj att ta hand om, men plötsligt en sommar är hon ensam. De fyra barnen är vuxna och har andra planer, mannen har forskning att utföra på annan ort. Kate stannar i London, och arbetar en period för en global biståndsorganisation. Ingen är bättre än Doris Lessing på att skildra diplomaterna, välklädda och kunniga, som diskuterar biståndsarbete på svala mingelpartyn, oändligt långt från de fattiga, svältande och sjuka de hanterar (”Ljuvaste dröm” från 2001 är ännu vassare i den beskrivningen). Men ”Sommaren före mörkret” handlar framför allt om att hitta sig själv när förutsättningarna för livet ändras, när barnen är vuxna och man måste bli en annan, och om den period i livet när kvinnor upptäcker att omvärlden har slutat se dem. Kate drömmer återkommande om en mödosam vandring, med en oväntad börda. ”Det femte barnet” Övers Annika Preis, Trevi 1988 Den blev en oväntad succé, historien om Ben som är familjen Lovatts sista barn. De har varit så lyckliga, en stor, stökig, kreativ och öppen fyrabarnsfamilj där det alltid finns mer plats runt bordet och alla gäster är välkomna. Tills Ben föds. Han är en helt annan sort, och familjen slås i bitar av hans avvikande beteende. Doris Lessing ger honom drag av stenåldersmänniska eller en mytologisk varelse, men i dag läser jag också med vår tids neuropsykiatriska diagnoser i medvetandet. På det sättet var det kanske lättare för Doris Lessing, som förhåller sig friare till Ben, han kan vara vad som helst. Det grundläggande är att han inte passar in, och hur familjen hanterar det. Hon låter frågan löpa från individ till familj till samhälle: hur mycket är vi beredda att offra för att ta hand om någon som bara förstör? Och vilka är vi om vi inte gör det? ”Mara och Dann” Övers. Annika Preis, Bonniers 2000 Något så intressant som en ganska dålig roman av Lessing, vilket är ovanligt. Den börjar bra, men sen tappar hon taget på något sätt. Fast det gör inte så mycket, den är ändå något alldeles extra. Långt före alla andra (som vanligt) diskuterade Lessing klimatfrågan, och hur världen kommer att se ut när hettan och torkan ökar. Det är lätt att diskutera teoretiskt hur många fler som kommer att dö i naturkatastroferna, men Doris Lessing går rakt in i en konkret historia. Syskonen Mara och Dann kommer ifrån varandra, Mara är kvar i en torr, het öken där varje dag kan vara den dag när vattnet oåterkalleligt är slut. Doris Lessing berättar om Maras ohyggliga törst, om svält, övergrepp och kaos i en värld där det enda man kan göra är att försöka fly från öknarna, från de ställen där det inte går att bo längre. Läs fler boktips från Lotta Olsson ", "article_category": "culture"}
{"id": 33544, "headline": "Konsertrecension: Varför överväger Cher ens att sluta?", "summary": "Inget tyder på att Cher, 73, har sett sina bästa dagar som artist. Och alla som har en gnutta liv kvar i själen förtjänar att någon gång få bevittna henne komma inridande framför sin publik på en robotelefant.", "article": "När ljuset faller över Friends Arena och skärmarna börjar visa klipp från Chers sex decennier långa karriär är publiken inte den enda åskådaren. Bakom ridån står även artisten själv, och betraktar sin historia kväll efter kväll. Upplevelsen måste förstås vara surrealistisk. Vem vill egentligen bli påmind om hur länge den levt? ”Jag funderar: ’borde jag verkligen göra det här?’”, har hon själv skrivit på Twitter om de första skälvande sekunderna av avskedsturnén. Borde Cher göra det här? Kan ”Here we go again tour” besvara frågan? Titeln har dubbel betydelse. Å ena sidan syftar den på huvudpersonens ännu relativt aktuella roll som tre år yngre Meryl Streeps morsa i ”Mamma Mia! Here we go again”. Å den andra på Chers vana att reprisera farvälkoncept. Hon har faktiskt redan turnerat för sista gången. Det var för sjutton år sedan, och även om hon alltså påstår nu igen att hon ser slutet av karriären så tyder inget i hennes nya farväl på att hon skulle ha sett sina bästa dagar som artist. Bland prålig dekor, dansare i allt från burleskkostymer till grekiska krigardräkter och ett stort band kan Cher liksom sväva in och ut ur handlingen, hela tiden i nya kläder och spektakulära peruker. En sträng bedömare hade antagligen haft synpunkter på avsaknaden av röd tråd. Där finns onekligen få naturliga beröringspunkter mellan tonsatta mantran, powerballader, Elvis-hyllningar, videoklipp från Oscarsgalor, ABBA-covers, vocoder-disco. Samtidigt, förtjänar inte alla som har så lite som en gnutta liv kvar i själen att någon gång få bevittna Cher, 73 år, komma ridande in framför sin publik på en robotelefant? Spretigheten skänker så mycket glädje att den nästan aldrig stör. Tvärtom blir den ett kvitto på vilken stor artist det är som står på scenen. Endast en verklig mästare kan som Cher kosta på sig att göra bara precis som den vill. När avslutningsnumret ”Believe” fläker sig ut över arenan är frågan absolut inte längre om hon borde göra det här. Utan varför hon ens överväger att sluta. Läs fler av DN:s scenrecensioner här Läs fler recensioner av Sara Martinsson ", "article_category": "culture"}
{"id": 33581, "headline": "Albaniens premiärminister kritiserar Akademien: ”Skadar prisets rykte för årtionden framöver”", "summary": "Valet av Peter Handke som mottagare av Nobelpriset i litteratur 2019 fortsätter att uppröra på flera fronter. Nu fördömer även Albaniens premiärminister Edi Rama valet: ”Genom att välja Handke har Akademien bara fortsatt minska prisets värde och vadat in i ännu en skandal som kommer skada prisets rykte för årtionden framöver”, skriver han.", "article": "Rama är själv konstnär och sedan 2013 premiärminister i Albanien. Han har skrivit en lång text på sajten Politico där han kritiserar Akademiens val. ”Handkes politiska pamfletter är inte litteratur – de är uppmaningar till hat som förstärker fördomar”, skriver Rama och fortsätter: ”Nobelpriset kommer inte göra Handke till en stor författare. Genom att välja den österrikiske författaren har Akademien bara fortsatt minska prisets värde och vadat in i ännu en skandal som kommer skada prisets rykte för årtionden framöver.” Rama är långt ifrån ensam om att kritisera valet. Ända sedan Handke tillkännagavs som mottagare av priset har protesterna varit starka. I Kosovos huvudstad Pristina protesterade demonstranter under måndagen utanför den svenska ambassaden och krävde att Svenska Akademien drar tillbaka Peter Handkes pris. Ron Charles, litteraturkritiker i Washington Post, skriver i sin krönika att ”Akademien tog ett år på sig för att laga priset. Det är fortfarande trasigt” och att det bara är ”ännu ett tondövt tilltag av en grupp svenska snobbar som äger en oproportionerlig och oförtjänt del av världens uppmärksamhet”. Under måndagen tilldelades Sasa Stanisic, tyskspråkig författare med serbisk-bosnisk bakgrund, litteraturpriset German Book Prize för sin roman ”Herkunft” (”Härkomst”), som handlar om familjens flykt från Jugoslavien. Han passade då på att kritisera Handke: ”Jag hade den stora lyckan att kunna fly det som Handke vägrar att beskriva i sina texter”, sa Stanisic, som kom till Tyskland som krigsflykting 14 år gammal. Han lade även till: ”Det är märkligt att framställa verkligheten på ett sätt som bara består av lögner”. I Göteborgs-Posten skrev författaren Johannes Anyuru i måndags en text med rubriken: ”Känner Svenska Akademien ingen skam för de döda?” där han menar att ”Akademien gör sig alltmer irrelevant varje gång de visar sig oförmögna att behandla en global, skrivande offentlighet som bestående av jämlikar och i stället ser den som en pöbel som måste disciplineras.” Även Malte Persson i Expressen är frågande: ”Är inte det som man gärna kallar ’opolitiskt’ i det litterära verket samma hållning som Handke ger uttryck för i gravtalet till Milosevic?” I en intervju med DN kommenterade ständige sekreteraren Mats Malm kritiken: ”Många av reaktionerna stämmer inte överens med den bild vi har av situationen.” Svenska Akademien om kritiken mot Nobelpristagaren: ”Finns olika bilder av Peter Handke” ", "article_category": "culture"}
{"id": 33582, "headline": "Zoë Kravitz blir Catwoman i nya Batmanfilmen", "summary": "Batman har fått sin Catwoman. Robert Pattinson får spela mot Zoë Kravitz i den kommande nyinspelningen om superhjälten.", "article": "I somras blev det känt att Robert Pattinson blir den nye Batman, men mycket mer fick världen inte veta om nästa film om den läderlappsklädde hjälten. Nu rapporterar The Hollywood Reporter att det åtminstone är klart att Pattinson får sällskap av Zoë Kravitz i filmen. Kravitz ska axla rollen som Catwoman, en roll hon gjorde rösten till redan i 2017 års ”The Lego Batman movie”. Zoë Kravitz sågs senast i HBO-serien ”Big little lies”, och kommer i vinter att dyka upp i en tv-serie baserad på Nick Hornbys roman ”High fidelity”. Hon har tidigare även spelat i filmer som ”Mad Max: fury road” och ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem”. 30-åriga Kravitz är dotter till sångaren Lenny Kravitz och skådespelaren Lisa Bonet. Tidigare har Catwoman spelats av bland andra Michelle Pfeiffer, Halle Berry och Anne Hathaway på vita duken. Nyheten om Kravitz kommer samtidigt som filmen ”Joker” toppar biolistorna på flera håll i världen. Jokern är en karaktär i samma universum som Batman, men Joaquin Phoenix – som spelar huvudrollen i ”Joker” – lär inte dyka upp i ”The Batman”, som den nya filmen ska heta. Filmen är i stället tänkt att axla manteln från de senaste filmerna med hjälten, där Ben Affleck spelade Batman. Filmen regisseras av Matt Reeves och beräknas få premiär lagom till midsommar 2021. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33598, "headline": "Bokrecension: Magnifik biografi om universalsnillet Linné", "summary": "Idéhistorikern Gunnar Brobergs bok om Carl von Linné är rena bragden. Vilket rikt, lärt och underhållande porträtt. Maria Schottenius läser en ny biografi om en oförglömlig vetenskapsman.", "article": "Fackbok Gunnar Broberg ”Mannen som ordnade naturen. En biografi över Carl von Linné” Natur & Kultur, 517 sidor. Jag har haft en starkt upplivande vecka i sällskap med idéhistorikern Gunnar Brobergs magnifika biografi över universalsnillet Carl von Linné, ”Mannen som ordnade naturen”. Titeln är tagen efter den gamla devisen från 1700-talet: ”Gud skapade, Linné ordnade”. Broberg, som är en av världens ledande Linnéforskare, disponerar sina 500 sidor med lätt buren lärdom, humor och berättarglädje. Han går kronologiskt tillväga, ofta blir det minst krångligt så, och har valt att dela in texten i korta kapitel som gör att man studsar fram genom boken. Eftersom Gunnar Broberg, nu 77 år och professor emeritus, har ägnat så stor del av sitt liv åt Linné och rör sig obehindrat i materialet, borde det ha varit knepigt med avgränsningar. Men det känner man inte som läsare. Märkvärdigt nog är inte boken tyngd av brev och citat, utan livas tvärtom upp av detta, eftersom författaren är så suverän på att hantera och presentera sina källor. Jag har både läst och skrattat högt många gånger. Den här boken bör vara en guldgruva för fackfolk, men känns tillgänglig även för oss icke botaniker. Den är trots allt skriven av en idéhistoriker, och det är en helhetsbild av personen Carl von Linné som ges. Det finns ett antal Linnébiografier, och Broberg nämner ett tiotal, men det är framför allt i Thore M Fries tjocka tvåbandsbiografi från 1903 som alla – även Brobergs – linneanska biografier har sin grund. Författaren börjar med att låta Linné presentera sig själv: ”Linneæus war intet stor, intet liten, mager, brunögd. Lätt, hastig, gick fort, giorde all ting promt. Tolte ej sent folk; wart hastig rörd, sensibel, arbetade continuerligt; kunne ej spara sig.” Dessutom berättar han att åt och drack gott men med måtta, aldrig ”där uti yppig” och brydde sig inte så mycket om sin klädsel ”exterieuren”, han tyckte att ”karlen borde pryda kläderna ej vice versa”. Gunnar Broberg spekulerar om eventuella diagnoser Linné kunde tänkas ha, släpper det, men jämför honom lite med ett par andra smålänningar, Astrid Lindgrens Emil eller Karlsson på taket ”som ständigt vill berätta hur bra han är”. Linnés kapacitet var hur som helst extraordinär. Han skrev under sitt liv ett sjuttiotal böcker av olika längd och omfattning, ”Systema naturae” (där 13:e upplagan var 3 000 sidor lång) och närmare 200 akademiska arbeten. Han sov sommartid mellan 22 och 03, enligt sin självbiografi, och vintertid dubbelt så mycket mellan 21 och 07, men så snart han fick en idé ville han skriva ner den och lät sig inte störas av stojande barn, eller gäster, vad som nu fanns omkring honom. Schemat är fullt. ”Jag föreläser 5 timmar dagligen, kl 8 med danskar, kl 10 publice, kl 11 och 12 med ryssar, kl 12 privatim med svenskar”. Det blir ibland för mycket, alla drar i honom och någon gång gnäller han till en vän i ett brev: ”Medan mina kolleger dagligen kan njuta av tillvaron, tillbringar jag dag och natt med utforskandet av ett forskningsfält så vitt att tusentals timmar inte förmår föra arbetet till slut, för att inte nämna det faktum att jag varje dag måste ägna tid åt korrespondens med andra lärde – det hela får mig att åldras i förtid.” I ett annat brev skriver han: ”Hädanefter ska jag sova till klockan åtta”, vilket i det här sammanhanget låter som ett hot mot vetenskapen. I hemmet i Stenbrohult hade hans far Nils Ingemarsson, som ett par år efter sonen Carls födelse blev kyrkoherde (Karl Xll undertecknade fullmakten), anlagt en trädgård. Den var faderns stora nöje ”däruti stod hans hela ro”. Och det var detta trädgårdsintresse som lockade in Linné på hans bana och ”när gossen var olåtlig och på intet annat sätt blidkas kunde töstnade han straxt, så snart man gav honom en blomma i handen”. Gunnar Broberg skriver att ”Linné talade och skrev småländska. Smålandismerna slinker in.” Annars ansåg Linné att latinet skulle vara det vetenskapliga språket. Man kunde inte ”erkänna någon för solid vetenskapsman som inte kan läsa och förstå latin”, och alla disputationer borde genomföras på latin så inga ”kvacksalvare” kunde tränga sig fram till dessa upphöja akademiska positioner. Broberg låter oss följa Linnés karriär, läroåren, utlandsresorna och resorna i Sverige, kampen innan han fick sin första professur och den plats i Uppsalas och Sveriges akademiska liv varifrån han grundande sin världsberömmelse. Han var glad och kvick och ovanligt populär som föreläsare. Linné hade sättet med sig, till skillnad från några av de surmagade kombattanter han i början tvingades strida med. 1700-talets mest kända svenskar i världen var Carl von Linné och Emanuel Swedenborg, de var dessutom släkt, hade vetenskapliga rötter i mineralogin och hade båda, enligt Broberg, ”totala anspråk”. Den ene, Linné, höll till på jorden, medan Swedenborg i varje fall på sina senare år rörde sig i de himmelska sfärerna. Carl von Linné gifte sig 1739 med Sara Elisabeth Moraea från Dalarna och i januari 1741 föddes deras första barn, sonen Carl i Falun. Det har i dagarna kommit en roman om honom, skriven av Carl-Magnus Stolt, ”En odåga i sammet. En roman om Carl von Linné den yngre.” Den bygger bland annat på dokumentärt material som Stolt tagit del av på Linnean Society i London. Det var nog inte lätt för lille Carl, sonen. Han skrivs in vid universitetet vid nio års ålder, och vid femton var det dags för disputation. Men han lär inte ha varit något vidare på latin eller andra språk. ”I barnaskaran dominerade döttrarna”, skriver Broberg och i kapitlet ”Familjeliv: Scener ut ett äktenskap” berättas om de fyra döttrar som föddes – en av dem dog det första året – och de två sönerna, där Johannes bara fick leva tre år. Familjen bodde i det hus som nu är Linnémuseet i Uppsala. Linné hade synpunkter på det mesta, ofta detaljerat. Vad man ska äta och dricka till exempel. Kokt eller rått. Varmt eller kallt. Det bästa för hälsan och botemedel mot bland annat gikt, var smultron. Han hade i unga år också en del affärsidéer. Pärlodling i Fyrisån var en. Han borrade helt enkelt hål i skalet och förde in kalkfragment så att en pärla skulle kunna bildas. Det gick bra. Linné sålde patentet under stort hemlighetsmakeri till Kommerskollegium och kunde på så sätt betala lån för att köpa gården Hammarby utanför Uppsala. Han trodde man skulle kunna dra in pengar till Sverige genom pärlframställning. Linné var med och startade Vetenskapsakademien och även om han var god vän med de allra flesta blev det en brytning med storsamlaren Jonas Bergius, som handlade om ett utlåtande om sojabönan. Till Linnés stora förtret lyckades dessutom bröderna Bergius med en sak som Linne inte klarat; att odla självaste linnean i Botaniska trädgården i Uppsala. Det var emellertid Linné som fick uppdraget att se över de kungliga samlingarna. Fredrik den stores naturvetenskapligt bevandrade syster Lovisa Ulrika var gift med kung Adolf Fredrik och hade intresserat sig för den adlade och världsberömde botanikern. ”Han är mycket underhållande och han har mycket snille, men man får ha överseende med hans sätt, som är lite bondaktigt.” Drottningen ville ha honom boende på Drottningholm, men det avskydde han. Det var dålig luft och han fick tandvärk: ”Jag rys så ofta Drottningholm nämndes…”. Efter Carl von Linnés död sålde familjen samlingen till James Edward Smith i London, där förutom herbariet med cirka 14 000 växter, hans korrespondens finns prydligt katalogiserad och ordnad i ljust bruna pappersfoldrar, bundna av band knutna med rosett. Det var skamset för Sverige att samlingarna inte kunde hållas kvar i landet, men de är väl omhändertagna av Linnean Society i London, där de finns förvarade i skyddande valv i källarplanet. En högtidlig stund i mitt liv var när en person med vita bomullsvantar knöt upp foldern i herbariet och Carl von Linnés egen bleka, pressade linnea låg framför mina ögon. Gunnar Broberg vandrar tätt inpå Linné hela hans livsväg och det är en bragd att ha skapat detta rika porträtt, en bok så kunskapsfylld och på alla sätt underhållande. Och där man får utveckla bekantskapen med den osannolikt kreative Carl von Linné, en lustig, spränglärd och oförglömlig man. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33599, "headline": "Skivrecension: Richard Dawson sticker en termometer i samtidens röv", "summary": "Richard Dawson är en luggsliten bard som stryker runt Brexitland med torgvantar och ostämd gitarr och krafsar ner vad han ser – och han har aldrig varit lika lättillgänglig.", "article": "I videon till singeln ”Jogging” springer Richard Dawson kors och tvärs genom hemstaden Newcastle, över broar och ut på fält. I gul munkjacka och till synes planlöst. Den avslutas med att han kommer hem och ger katten grädde. Alldeles vardagligt, nedtonat. I nederkant vecklar samtidigt texten ut sig. Den beskriver en man med ångest som fått betablockerare utskrivna av sin läkare och som ordinerats att börja träna. Dawson sjunger vidare om rasism och hur ingen verkar bry sig längre. Den joggande mannen är ändå en slags seger i det lilla, en vanlig snubbe som försöker övervinna sina rädslor. Rörande, lite komisk och väldigt, väldigt mänsklig. Varenda låt på sångaren och gitarristen Richard Dawsons nya album ”2020” innehåller den sortens berättelser (undantaget den textlösa ”No-one”). Han sticker helt enkelt en termometer i samtidens röv. En luggsliten bard som stryker runt Brexitland med torgvantar och ostämd gitarr och krafsar ner vad han ser. Det har nästan blivit en kliché att kalla låttexter för noveller, men i Dawsons fall är det befogat. Sällan har jag försjunkit så mycket i ett texthäfte. Han sjunger om luggslitna människor som försöker ta sig fram i ett samhälle nära sammanbrottets rand. Det är ingen vacker bild han ger av dagens Storbritannien. Med sin skeva röst som ibland sticker iväg i falsett sjunger han om en pubägare som får lokalen översvämmad, en frånskild pappa som spanar på ufon, en socialsekreterare som inte pallar att gå till jobbet längre. Men här lyser också ett svagt men envist ljus av hopp. Till och med den hemlösa mannen som blir misshandlad i ”Dead dog in an alleyway” utropar ”I am here!” som på rent trots. Vi kämpar, vi överlever och vi ger oss inte. Texterna är fyllda av detaljer och märkesnamn som ger en journalistisk exakthet. I ”Fulfilment centre” rabblar han allt som huvudpersonen ägnar åt att packa i kartonger dagarna igenom: ”Playstations, X-boxes, Nintendo Wiis, microwaves, toasters…” Att kunna skriva en tio minuter lång låt om att slita på Amazons lager är ett mått på Richard Dawsons storhet. Det är svårt att tro med tanke på ovanstående, men Richard Dawson har aldrig varit lika lättillgänglig. Han sjunger några fina poprefränger och spelar nästan rak rock emellanåt. Men snart sticker förstås musiken på Dawsonskt, ostyrigt vis iväg och liknar progressiv heavy metal, symfonisk rock eller mörk tivolimusik. Han spelar i stort sett alla instrument själv. Jag vet egentligen inte om videon i inledningen är inspelad i Newcastle, men allt annat är osannolikt. Det är som om Dawson vuxit upp direkt ur den nordengelska myllan. Han började spela skruvad engelsk folkmusik på akustisk gitarr – själv kallar han det för ”ritual community music” – och hans förra, hyllade album ”Peasant” skildrade ett medeltida rike på gränsen mellan Skottland och England. Jag tänker mig honom som en excentrisk, mörkare efterföljare till Billy Bragg. Alldeles unik. Som ett fan har skrivit på Youtube: ”Det här är ingen bra tid att leva i, men vi har i alla fall Richard”. Bästa spår: ”Civil servant”,”Dead dog in an alleyway”  Läs fler musikrecensioner av Magnus Säll, till exempel om Torkel Rasmussons nya skiva med mästermusikanten Roland Keijser. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33605, "headline": "Akademiens ständige sekreterare: Sara Danius kommer vara djupt saknad", "summary": "Sara Danius lämnade Svenska Akademien efter en förtroendekris. Konflikten var djup. Efter beskedet att Danius avlidit hyllar Nobelstiftelsen hennes ambition att gå till botten med problemen. ”Det är en stark, egensinnig, rolig, orädd, och högt begåvad människa som nu gått förlorad för oss, på tok för tidigt”, skriver ledamoten Peter Englund.", "article": "Den 12 april förra året lämnade Sara Danius posten som ständig sekreterare. Stämningen i Akademien var då upprörd och hon mötte motstånd och intern kritik. Andra ledamöter kämpade hårt för att hon skulle vara kvar på posten. Ledamoten Kjell Espmark, som stöttade Sara Danius, säger i ett skriftligt uttalande till DN: – Innan jag lärt känna Sara Danius personligen var jag imponerad av hennes originella infallsvinklar som bland annat öppnade för en ny läsning av mästare som Flaubert och Proust. Som kamrat i Akademien väckte hon respekt för sin vida horisont, sitt skarpsinne och sin integritet, säger Kjell Espmark och fortsätter: – När krisen bröt ut hanterade hon den som sekreterare med mod och beslutsamhet. I det skede när hennes roll som Akademiens taleskvinna sattes i fråga uttalade Peter Englund och jag i media vårt fulla förtroende för henne. Under Saras sena svåra tid har mina tankar åter och åter varit hos henne och jag sörjer nu en fin vän och lysande kollega. Hennes bortgång är en svår förlust för vårt kulturliv. Ledamoten Peter Englund skriver på lördagen på Instagram om beskedet att Sara Danius är död: ”Så har det hänt till slut. Sara är borta. Beskedet är inte oväntat, men sorgen och overklighetskänslan är ändå stor. Vi kom varandra nära genom åren, inte minst när hon kom att efterträda mig på posten som ständig sekreterare. Det är en stark, egensinnig, rolig, orädd, och högt begåvad människa som nu gått förlorad för oss, på tok för tidigt. Jag tänker på de där bokprojekten som vi ofta talade om och som nu kommer att förbli oskrivna. Och jag tänker på hennes familj, hennes systrar, och inte minst hennes son, som nu mist sin mor”, skriver Peter Englund. Den nuvarande ständige sekreteraren Mats Malm var inte ledamot i Akademien när Sara Danius lämnade arbetet i institutionen. Han har dock träffat Sara Danius i flera andra sammanhang och minns arbetet tillsammans med värme. – Hon var en fantastisk forskare och stilist. De gånger som jag hade att göra med henne var det en glädje att samarbeta med henne. Hon kommer att vara djupt saknad, säger Mats Malm till DN. På Akademiens hemsida har ett uttalande publicerats: ”Sara Danius publicerade en lång rad uppburna böcker på olika språk och en mängd artiklar på olika områden. Allt hon gjorde präglades av en sällsynt styrka och lyskraft”, skriver Akademien. Margaretha Söderling var tidigare assistent till Sara Danius vid Svenska Akademien och under de sista åren nära vän med henne. – Jag tänker att världen inte blir sig riktigt lik efter detta. Hon behövdes. Hennes ande och det hon representerade var väldigt betydelsefullt. Jag sörjer en nära vän som har betytt otroligt mycket för mig. Det är mycket, mycket sorgligt. Jag tänker på hennes familj, säger Margaretha Söderling. Hon beskriver också att det fanns en stor förväntan på Sara Danius som person. – Det är en skarp röst för litteraturen som har gått förlorad. En röst som man naturligtvis hoppas ska leva vidare på något annat sätt. Hon var en orädd och modig människa, säger Margaretha Söderling. Sara Danius satt även under flera år som ledamot i Nobelstiftelsens styrelse. Vd Lars Heikensten skriver i ett uttalande på lördagen: ”Jag kommer att minnas Sara Danius som en välformulerad och färgstark person som stod upp för sina åsikter, oavsett motstånd. Under krisen i Svenska Akademien uppskattade jag mycket hennes ambition att gå till botten med problemen. Det är sorgligt att hon har lämnat oss, och det alldeles för tidigt. Mina tankar går till hennes son och familj.” Sara Danius blev den första kvinnan på posten som ständig sekreterare när hon tillträdde år 2015. Hon talade vid flera tillfällen om vikten av att institutionen behövde förnyas, och även att fler kvinnor behövde väljas in som ledamöter. I ett uttalande förra året betonade hon att Akademien är betydelsefull men att det inte betyder att den inte bör förändras: ”Alla traditioner är inte värda att bevara. Oberoende från makten är inte detsamma som att ställa sig över vår tids mest självklara värderingar. Tvärtom har Akademien sin ställning endast genom att tjäna och vinna legitimitet från hela det svenska folket”‚ skrev Sara Danius. Veckan efter att hon lämnat sin stol anordnades en stor manifestation i centrala Stockholm. Tusentals personer samlades på Stortorget i Gamla stan för att där, med knytblusar, manifestera till stöd för Sara Danius. Hon återgick aldrig till arbetet i Akademien efter konflikterna, utan i februari 2019 kom beskedet att hon beviljats utträde. Åsa Beckman: Sverige har mist en modig kvinna ", "article_category": "culture"}
{"id": 33607, "headline": "Jane Fonda gripen på klimatdemonstration", "summary": "Den amerikanska skådespelaren Jane Fonda har gripits i samband med en protest mot klimatförändringar utanför kongressen i Washington D.C. Inspirationskällan till hennes nyväckta kamp är Greta Thunberg.", "article": "– Vi måste agera som om vårt hus står i brand, säger Jane Fonda, och lånar ett citat av den svenska klimataktivisten. Den 81-åriga skådespelaren greps på fredagen tillsammans med 15 studenter när de genomförde en demonstration på trappan till USA:s parlamentsbyggnad Kapitolium i Washington D.C. Händelsen inträffade i samband med att Jane Fonda lanserade sin kampanj ”Fire Drill Fridays”, en civil olydnadsinsats för att öka medvetenheten om miljöutmaningar, skriver CNN. På sociala medier visas bilder på hur Jane Fonda blir bortförd i handfängsel av polisen. Polisen bekräftar att man har gripit aktivisterna: ”I dag har polisen anhållit 16 personer för att olovligt ha demonstrerat utanför den östliga delen av den amerikanska kongressbyggnaden”, säger Eva Malecki, presstalesperson för Kongresspolisen till CNN. Jane Fonda bor i Los Angeles men har tillfälligt flyttat till Washington för att delta i protesterna mot klimatförändringen. Det säger hon i en videoinspelning på sin Facebooksida, där hon också berättar att hon har inspirerats av Greta Thunberg och andra ungas aktivism. – Hon har läst vetenskapliga rapporter om klimatförändringar och insåg att krisen är på väg rakt emot oss, som ett tåg, men konstaterade också att folk inte vidtog några åtgärder. Det traumatiserade henne så att hon slutade äta. Jag hade inte förstått att hon varken åt eller pratade under nästan ett år. Det var verkligen chockerande för mig, sa Fonda nyligen om den svenska 16-åringen i en intervju med The Los Angeles Times. Liksom Greta Thunbergs ”Fridays for Future”-kampanj tänker Jane Fonda demonstrera vid Kongressen varje fredag med sin kampanj för att få regeringen att göra mer för klimatet. Jane Fonda är känd för sin aktivism och har bland annat besökt Sverige i samband med partiets Feministiskt initiativs lansering för att komma in i riksdagen valet 2006. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33609, "headline": "Sena ”Rapport” försenat en kvart efter avbrottet på SVT", "summary": "Eftersom det var ett tekniskt fel när ”Svenska nyheter” skulle starta blev alla program på SVT 1 förskjutna under fredagskvällen. Sena ”Rapport” började en kvart senare.", "article": "Klockan 22 på fredagskvällen skulle satirprogrammet ”Svenska nyheter” starta som vanligt på SVT 1. Men i stället möttes tittarna av informationen att det var ett tillfälligt avbrott. – Jag satt själv och väntade på Svenska nyheter, som en besviken tittare, säger Magnus Telander på SVT:s pressjour. Efter en kvart började programmet sändas. Avbrottet orsakades av ett tekniskt fel och det är ännu inte känt vad som hänt. Det finns inget som tyder på påverkan utifrån, enligt pressjouren. Att ”Svenska nyheter” började en kvart sent betyder att alla program på SVT 1 under fredagskvällen blev något förskjutna. – Sena ”Rapport” börjar en kvart senare, säger Magnus Telander. Vanligtvis börjar ”Rapport” kvart över elva, men under fredagskvällen försköts programmet och började först 23.26. Även när ”Go kväll” skulle börja på fredagskvällen var det ett tillfälligt avbrott när programmet skulle starta. Men enligt Magnus Telander var det inte samma typ av fel. – Det var två tekniska problem på samma dag, det var inte bra, säger han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33619, "headline": "Esref Okumus: ”Turkiet vill rensa hela syriska Kurdistan från kurder”", "summary": "Turkiets president utnyttjar hatet mot kurderna för att befästa sin makt. Han har länge hotat med att invadera syriska Kurdistan. Ingen kan säga att vi inte visste. Världen sviker kurderna igen, skriver Esref Okumus", "article": "Åt helvete med president Donald Trump, Nato, EU och hela det internationella samfundet. Det är vad jag känner när jag ser turkiska stridsvagnar rulla förbi jublande folkmassor på väg mot syriska Kurdistan och stridsplanen vräka ner sina första bomber mot kurdiska fästen runt städerna Grespi och Serekani på syrisk mark. Det var just genom gränsövergångarna i dessa två städer som merparten av utländska IS-krigare tog sig in till sitt kalifat i Syrien. Och ut ur Syrien när de utförde sina attentat, bland annat i Paris och Bryssel. När USA inte kunde förmå Turkiet att stänga gränsövergångarna tog kurderna på sig uppdraget att köra ut IS-styrkorna från området. Först då byggde Turkiet en mur längst med gränsen. ”Inte mot IS, utan mot kurderna”, skriver Brett Mcgruk, USA:s tidigare sändebud i kriget mot IS. Han skriver också att IS inte lyckades utföra nya attentat i europeiska huvudstäder sedan kurderna tagit kontrollen över de två gränsövergångarna. Jag är inte förvånad att president Recep Tayyip Erdogan till sist gör exakt det han hotat med i över ett år – att rensa hela syriska Kurdistan från kurder och ersätta dem med sunniaraber, ”områdets rättmätiga urbefolkning”, enligt honom. Jag är inte heller förvånad över att det inte längre finns en enda turkisk tidning eller nyhetskanal som kan ge en saklig bild av vad som pågår på båda sidor av frontlinjerna i det nya kriget. Mina forna landsmän i Turkiet har tvingats vänja sig vid en vardag utan fria medier. Jag minns hur det började, för cirka sju år sedan, när den ena självständiga journalisten efter den andra började försvinna från spalterna och rutorna. Till fängelset, till exilen i utlandet eller till arbetslösheten i bästa fall. Vi kunde alltid läsa en annan reporter, tänkte vi. Sedan försvann hela redaktioner, genom förbud och statlig konfiskering. Vi vande oss vid det också, det fanns alltid en annan tidning att läsa. Trodde vi. Nu är det krig och vi är fullkomligt utlämnade till utländska medier. Men ingen tycks förvånas. Att förlora förmågan att låta sig förvånas måste vara bland det värsta som kan hända ett samhälle. I veckan lyckades Erdogan driva igenom en lag i parlamentet som ger honom fria händer att sätta in trupper i både syriska och irakiska Kurdistan. Samtliga partier, däribland det största oppositionspartiet, socialdemokratiska CHP, röstade för. Bara kurdiska HDP opponerade sig, och nu ska partiledningen ställas inför rätta för det. Båda tidigare partiledarna, ett tiotal parlamentsledamöter, ett 50-tal borgmästare och över 10 000 partimedlemmar sitter redan i fängelse. Det är ett politiskt mirakel att HDP trots detta lyckats ta sig till parlamentet som landets tredje största parti. Hela oppositionen och nästan samtliga medier ställer sig nu i led i det nationalislamistiska korståget mot syriska Kurdistan. Erdogan utnyttjar hatet mot kurderna, det enda som binder samman alla politiska krafter i landet från extremhögern till extremvänstern. Det är hans säkraste kort för att befästa sin makt, som numera är hotad av en usel ekonomi och splittring i det egna partiet. Ett par opinionsundersökningar visar att hans regeringsparti, AKP, inte längre är störst. Något som aldrig inträffat under partiets snart två decennier långa regeringsmakt. Ironiskt nog avslöjades Erdogans planer i Syrien av president Donald Trump under en presskonferens på senaste G20-mötet i Japan i juni. Trump skröt då med att Erdogan hade varit på väg att utrota kurderna (”wipe out kurds”) i Syrien men att han hade lyckats hindra honom. Vad Trump inte berättade är att detta var ett direkt resultat av hans ökända tweet i december förra året, där han skrev till Erdogan: ”jag drar hem, Syrien är ditt”. Det väckte starka protester i hans eget parti och ledde till att hans försvarsminister avgick i protest. Beslutet att dra sig ur Syrien är alltså inget nytt. Men vad som har sagts om Erdogans utrotningsplaner i samtalet mellan de två presidenterna den här gången framgår inte. Det är inte heller klart hur djupt den turkiska ockupationsarmén får tränga in i landet och hur länge den får stanna. Allt vi får veta är att Erdogan inte ska överskrida de gränser som Trump dragit för honom i ljuset av sin ”stora och oöverträffade visdom”. Erdogan å sin sida hotar återigen med att släppa ut de uppemot fyra miljoner syriska flyktingarna i Turkiet om inte västvärlden bidrar till eller åtminstone tiger still om hans pågående folkmordsprojekt i syriska Kurdistan. Med hjälp av detaljerade kartor berättade han i FN:s generalförsamling 24 september om sina planer på att upprätta en så kallad säker zon i syriska Kurdistan för att bygga upp moderna flyktingstäder där, för åtminstone två miljoner sunniarabiska syrier som fått skydd i Turkiet under det åtta år långa kriget. Han krävde också att FN, inte minst dess rika medlemsstater i Europa, ska vara med och bekosta byggandet av de nya flyktingstäderna, när han rensat området från kurderna. Med andra ord kan ingen hävda att man inget visste. Kurderna kommer dock aldrig att sluta förvånas över hur den turkiska staten år efter år kan behålla sin status som medlemskandidat i EU och som en fullvärdig medlem i en lång rad internationella organisationer, däribland Europarådet och Nato, trots att landet dagligen och systematiskt bryter mot deras mest grundläggande principer om demokrati och mänskliga rättigheter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33629, "headline": "Svenska Akademien kritiseras för valet av Handke", "summary": "Svenska Akademien får hård kritik både i Sverige och i omvärlden för beslutet att tilldela Peter Handke Nobelpriset i litteratur 2019. – Det här är Sverige i dag: En försvarare av krigsbrott får ett Nobelpris, skriver den slovenske filosofen Slavoj Zizek till DN.", "article": "Svenska Akademiens val av Peter Handke som Nobelpristagare leder till omfattande internationell kritik. Den slovenske filosofen Slavoj Zizek ser valet av pristagare som en skam för Sverige: ”2014 ville Handke att Nobelpriset skulle läggas ner, och sa att det var en 'falsk kanonisering' av litteraturen. Det faktum att han nu får priset bevisar att han hade rätt”, skriver Slavoj Zizek i ett mejl till DN och fortsätter: ”Det här är Sverige i dag: en försvarare av krigsbrott får ett Nobelpris medan landet deltog fullt ut i karaktärsmordet på vår tids sanna hjälte, Julian Assange. Vår reaktion borde vara: inte Nobelpriset i litteratur till Handke utan Nobels fredspris till Assange”, skriver Slavoj Zizek (trots att Nobels fredspris delas ut i Norge). ”Skandalöst!” skriver Kosovos ambassadör i USA, Vlora Citaku, på Twitter. ”Nobelkommittén beslutar att tilldela Peter Handke – en man som glorifierade Milosevic, även känd som ’Slaktaren på Balkan’, och stödde hans folkmordsregim – årets litteraturpris. Det finns inget nobelt i detta! Det är ett orimligt och skamligt beslut”, fortsätter Vlora Citaku och utvecklar i en annan tweet: ”I en värld full av briljanta författare väljer Nobelkommittén att belöna en spridare av etniskt hat och våld.” Peter Handke får också kritik för att förneka massakern i Srebrenica, ett folkmord i juli 1995 då sammanlagt 8.000 bosniska muslimer dödades av bosnienserbiska styrkor. Det är inte första gången Handkes stöd till Milosevic fördöms. När han 2014 tilldelades det ansedda Ibsenpriset i Oslo möttes han av burop från demonstranter som höll i plakat där det bland annat stod ”folkmordsförnekare”. Samtidigt hyllas valet av Nobelpristagare av serbiska röster. Magasinet Srpska Times beskriver Peter Handke som ”en stor vän av Serbien och det serbiska folket”. ”Den eminenta romanförfattaren/pjäsförfattaren/essäisten hävdar att kroaterna startade kriget genom att marschera in i serbiska byar”, fortsätter magasinet. Jasenko Selimovic, skribent och tidigare chef för Göteborgs stadsteater samt EU-parlamentariker för Liberalerna, är starkt kritisk mot valet av 2019 års Nobelpristagare. – Det är skamligt. Handke har i sina böcker tagit ställning för och försvarat Slobodan Milosevic. Det innebär inte att jag förespråkar att man ska förbjuda Handke, att han inte ska tillåtas att finnas i litterära kretsar. Men att ge honom Nobelpriset, det är att belöna honom för de hemskheter han stöttat. Det är en djupt problematisk del av hans författarskap, och att Akademien inte ser att det är bisarrt, säger Jasenko Selimovic till DN. Slobodan Milosevic var Serbiens president 1989–1997, under de år som Bosnienkriget (1992–1995) ägde rum. Han var också Jugoslaviens president mellan 1997 och 2000, medan Kosovokriget pågick (1998–1999). År 2001 åtalades han för folkmord och brott mot mänskligheten i FN:s krigsförbrytartribunal, men han avled 2006, innan rättegången hann avslutas. Tribunalen kom dock fram till att han och flera andra serbiska ledare brutit mot FN:s folkmordskonvention eftersom man misslyckats med att stoppa folkmordet. På Milosevics begravning 2006 höll Peter Handke ett tal där han beskrev sig som ”nära Jugoslavien, nära Serbien, nära Slobodan Milosevic”. Hur är bilden av Handke i Balkanregionen? – Hans anhängare finns i stort sett bara bland de extrema högernationalisterna. Jag har svårt att tänka mig att ens förläggarna i Serbien tycker att det här är rimligt, säger Selimovic. Även förläggaren och journalisten Svante Weyler kritiserar valet av Handke. – Hans ställningstagande för Serbien och Milosevic är givetvis väldigt problematiskt. Handke besökte Milosevic begravning, och det är ingen kontroversiell åsikt utan en kontroversiell handling. Författare har mycket åsikter och det kan man ha överseende med, men att besöka Milosevic begravning är något annat. I mina ögon borde han inte ens ha varit påtänkt för ett Nobelpris i dag, säger Weyler och fortsätter: – Det är faktiskt oerhört överraskande. Han måste stått på den där listan väldigt länge. Det hade varit rimligare om han fått priset för 10 eller 20 år sedan, men inte i dag. I samband med tillkännagivandet i Börssalen i Gamla stan ställde DN en fråga till akademiledamoten Anders Olsson: Peter Handke har anklagats för att vara politiskt kontroversiell, för att ha förminskat krigsbrott på Balkan och för att ha hållit ett tal vid Slobodan Milosevics grav. Hur ser ni på det? – Det här är ett litterärt pris, det är inget politiskt pris, och det är för hans litterära förtjänster som vi har gett honom det här priset. Det är en enormt stor författare, Peter Handke, med ett mycket stort författarskap bakom sig, och det är helt och hållet det som ska berömmas, sade Anders Olsson. Efter presskonferensen fick DN en enskild intervju med Anders Olsson, där diskussionen om Peter Handke fortsatte. – Vi har naturligtvis diskuterat det kontroversiella, också i en politisk mening, hos Handke, men vi har kommit fram till att det inte kan styra vår diskussion. Det är ett sådant väldigt och stort författarskap, och vi betraktar inte Handke som någon politisk författare. Han tillhör ingen politisk falang eller något parti, det finns inga politiska alternativ i hans värld. Det rör sig om en helt annan typ av vision i hans prosa, säger Anders Olsson till DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33635, "headline": "Filmrecension: Avancerad föryngringskonst i ”Gemini man”", "summary": "Ang Lee fortsätter experimentera med filmteknik, denna gång i ett dubbelgångardrama i actiontempo. Även om själva intrigen är måttligt engagerande, så blir ”Gemini man” åtminstone rolig som en metaberättelse om filmstjärnors åldrande.", "article": "Ang Lees kamp mot rörelseoskärpa fortsätter. Regissören experimenterade med höghastighetskamera i 2016 års ”Billy Lynn’s long halftime walk”, som floppade i USA och aldrig ens fick svensk biopremiär. I stället för 24 använde filmen 120 bilder per sekund, vilket resulterade i en oöverträffad tydlighet som stack i ögonen. I ”Gemini man” fortsätter Lee att testa publikens tolerans för skärpa – här handlar det knappast om något filmiskt skimmer i traditionell mening. Det gör den första kvarten i filmen till en intressant stilstudie, med några utmärkande tredimensionella kompositioner, inklusive ett krökande höghastighetståg. Kanske är det rent av mer spännande än filmens andra bravurnummer: den datoranimerade föryngringen av Will Smith. I ”Gemini man” spelar han en yrkesmördare i statens tjänst, som utan sin vetskap har blivit klonad och slutligen konfronteras med en yngre version av sig själv. Eftersom filmen har utvecklats i 20 års tid, i väntan på teknologiska framsteg, har den redan blivit omsprungen av Jason Bourne-serien. Men även om själva intrigen knappt är måttligt engagerande, så blir ”Gemini man” åtminstone rolig som en metaberättelse om filmstjärnors åldrande. Skådespelare har i alla tider hotats av nya ansikten och därför tagit till alla möjliga medel och ingrepp för att behålla fräschören. I ”Gemini man” jagas Will Smith i stället av sig själv, i en hälften så gammal upplaga. Tekniken har redan öppnat upp för helt virtuella rollprestationer, från andra sidan graven. Något minnesvärt skådespeleri står väl inte Will Smith den yngre för i ”Gemini man”, men deras samspel är kusligt fascinerande. Den gamla superdödaren berättar att han inte längre klarar av att se sig själv i spegeln, vilket kommer till elegant användning i filmen. Vid deras första möte skymtar han sin kopia i vattenpölar och andra reflekterande ytor, och i backspegeln på motorcykeln innan den blir sönderskjuten. Det är omöjligt att fly från sitt yngre jag, kanske särskilt för filmstjärnor. För Will Smiths del väntar närmast ännu en uppföljare till actionsuccén ”Bad boys” från 1995. Se mer: Tre andra filmer på temat dubbelgångare: ”Dead ringers” (”Dubbelgångare”, 1988), ”The Prestige” (2006), ”Black Swan” (2010). Läs fler filmrecensioner i DN ", "article_category": "culture"}
{"id": 33640, "headline": "De får Nobelprisen i litteratur", "summary": "Svenska Akademien utsåg på torsdagseftermiddagen två Nobelpristagare i litteratur. 2018 års pris går till Olga Tokarczuk och 2019 års pris tilldelas Peter Handke. – Jag är både lycklig och överrumplad, säger Olga Tokarczuk till DN.", "article": "Strax efter klockan 13 slog Mats Malm upp dörrarna till Börssalen och offentliggjorde Nobelpristagarna i litteratur för 2018 och 2019: Olga Tokarczuk och Peter Handke. Enligt Svenska Akademien har båda pristagarna nåtts av beskedet och tackat ja till att ta emot priset. Svenska Akademiens motivering för Olga Tokarczuk lyder: ”För en berättarkonst som med encyklopedisk lust gestaltar gränsöverskridandet som livsform.” Olga Tokarczuk föddes i Polen 1962 och är en av landets främsta författare. Hon är utbildad psykolog som skriver poesi, noveller och romaner. Hon debuterade 1993 med romanen ”Boksökarnas resa” och fick sitt genombrott tre år senare med ”Gammeltida och andra tider”. Hon är även känd för bland annat ”Jakobsböckerna”, en tusen sidor lång roman om en judisk väckelserörelse i 1700-talets Östeuropa. Boken kom 2014 och hade innan årets slut sålt i över 150 000 exemplar. Tokarczuk har vid två tillfällen tilldelats Polens finaste litterära utmärkelse, Nike. År 2018 mottog hon Man Bookers internationella pris för romanen ”Flights”. I ett samtal med DN en halv timme efter tillkännagivandet berättar Tokarczuk att hon satt i en bil i Tyskland när hon mottog beskedet. – Jag nåddes av nyheten när jag körde bilen på motorvägen under min resa genom Tyskland. Och jag var tvungen att stanna och parkera för att ta in alltihop, säger Olga Tokarczuk. Läs mer: DN:s Michael Winiarskis intervju med Olga Tokarczuk 2019 års pristagare är den österrikiska författaren Peter Handke. Han tilldelas priset med motiveringen: ”För ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet.” Handke föddes 1942 i regionen Kärnten i Österrike och hans debutroman ”Die Hornissen” kom 1966. Han är även känd för böckerna ”Långsam hemkomst” och ”Berättelse om ett liv”. Handke är en kontroversiell författare som bland annat tagit parti för de serbiska nationalisterna i Balkankriget. Och beslutet om att tilldela honom Nobelpriset möttes av kritik kort efter tillkännagivandet. Peter Handke är politiskt kontroversiell – han har bland annat anklagats för att ge stöd till Slobodan Milosevic. Hur ser ni på det? – För oss är det här ett litterärt pris, inte ett politiskt pris, så den frågan är för oss inte riktigt relevant. Vi har naturligtvis diskuterat det kontroversiella, också i en politisk mening, hos Handke, men vi har kommit fram till att det inte kan styra vår diskussion. Det är ett sånt väldigt och stort författarskap, och vi betraktar inte Handke som någon politisk författare. Han tillhör ingen politisk falang eller något parti, det finns inga politiska alternativ i hans värld! Det rör sig om en helt annan typ av vision i hans prosa, säger Anders Olsson. Men i fallet Olga Tokarczuk, säger Anders Olsson, är det annorlunda. – Hon är nog en mer politiskt medveten författare än Handke. Men även där handlar det inte så mycket om politiska ställningstaganden för oss, utan hon är en fantastisk författare i egen rätt. Hon bygger sina verk av ganska unika strukturer, hon är en arkitekt, nästan. Varje verk är unikt, och särskilt några av hennes verk har en enorm konstnärlig kraft, som ”Löparna” eller ”Jakobsböckerna”. De är enastående. Har händelserna inom Svenska Akademien de senaste åren påverkat ert val av 2018 års pristagare, Olga Tokarczuk? – Det tror jag inte. Hela vårt arbete med Nobelpriset har fortgått precis som tidigare, det är ganska oberört av det som hände. Vi har jobbat stenhårt hela tiden med vårt uppdrag att dela ut det här priset, säger Anders Olsson i intervju med DN. Mycket var annorlunda kring tillkännagivandet av litteraturpriset, som ställdes in förra året till följd av kontroverserna inom Svenska Akademien. Nära 140 reportrar, fotografer och tekniker var ackrediterade till presskonferensen, som dock var stängd för allmänheten. En förändring jämfört med tidigare var att öppen frågestund hölls. Tre av de externa sakkunniga i Nobelkommittén fanns också på plats för att svara på frågor: Rebecka Kärde, Mikaela Blomqvist och Henrik Petersen. De ingår i den nio personer stora kommittén som under året varit med lagt fram förslag på kandidater till Akademien, vars ledamöter fattade det slutgiltiga beslut som presenterades på torsdagen. Klockan 11.30 inleddes Akademiens sammanträde i rummet intill Börssalen. Flera av ledamöterna var inte på plats, men hade möjlighet att skicka in sina röster. Efter mötet följde de som inte deltog i presskonferensen tillkännagivandet från bakre delen av salen. Bland dem fanns Horace Engdahl, som i mars meddelade att han skulle lämna Nobelkommittén för att inte ”äventyra litteraturprisets framtid genom att försvåra samarbetet mellan Svenska Akademien och Nobelstiftelsen”. Horace Engdahl skriver senare i mejlkommentar till DN: ”Låt mig i all enkelhet säga, att om Akademien hade bett mig att alldeles på egen hand avgöra vilka som skulle tilldelas 2018 och 2019 års Nobelpris, så skulle jag ha gjort precis samma val som den nya Nobelkommittén.” Att de externa sakkunniga gavs en större plats vid själva tillkännagivandet har varit viktigt både för Akademien och Nobelstiftelsen. Det har beskrivits som ett steg mot ökad transparens. Inte heller på torsdagen kom dock något svar på om Akademien vill fortsätta ta hjälp av externa ledamöter efter att deras uppdragstid går ut nästa år. Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten sa i DN-intervju häromdagen att han vill att Akademien fortsätter ta extern hjälp: ”Jag tror att det är klokt även när det gäller litteratur att fortsätta med en ordning av det slaget”, sa Lars Heikensten. Mats Malm, ständig sekreterare i Akademien, kommenterade tidigare i veckan Heikenstens uttalande så här: ”I första hand kommer vi att utvärdera det här året för att se vilka förbättringar vi kan göra inför nästa år, efter det drar vi slutsatser om framtiden.” – Det har gått väldigt smidigt det här arbetet och vi har hela tiden rört oss närmare våra förslag, sa Anders Olsson under presskonferensen.   Den nya Nobelkommittén Den nya Nobelkommittén presenterades först i november 2018 och består efter att Horace Engdahl lämnat sin plats av nio personer: fyra ledamöter i Svenska Akademien och fem externa sakkunniga. Uppdraget sträcker sig över åren 2019 och 2020. Kommittén lägger fram förslag på de två pristagare som Svenska Akademien fattar slutgiltiga beslut om innan pristagarna tillkännages. Ledamöter från Akademien: Anders Olsson (ordförande), Per Wästberg, Kristina Lugn och Jesper Svenbro. Externa sakkunniga: Mikaela Blomqvist, Gun-Britt Sundström, Rebecka Kärde, Kristoffer Leandoer och Henrik Petersen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33653, "headline": "Ny utställning på Nordiska museet: ”Arktis är vårt kalla hjärta”", "summary": "Isen smälter och vi med den. I en stor utställning uppmärksammar Nordiska museet hur klimatet hotar livet i Arktis, men också hur ett klimatförändrat Arktis förändrar vår identitet.", "article": "En lysande, blå spricka – till synes fylld med smältvatten – löper genom golvet i stora hallen och vidare in genom ett jättelikt isberg som klyvs i två delar. Besökarna av den nya utställningen ”Arktis – medan isen smälter” får följa sprickan in genom landisblocket, där allt från träskidor, sälharpuner och isbjörnspälsbyxor till webbkameror, bildspel och konstverk gestaltar människors liv, kultur och historia i det cirkumpolära området. Sprickan symboliserar inte bara klimatförändringarna i Arktis, där temperaturhöjningen går dubbelt så snabbt som i resten av världen. När glaciärer kalvar, isberg rämnar och permafrost tinar påverkar det många fler än de fyra miljoner människor som i dag bor i området. – Det uppstår sprickor i världen och i oss, för isen är en del av oss. För 11.000 år sedan var det is där Stockholm ligger, och genom historien har vi rört oss norrut längs med iskanten, då vi var jägare och följde de stora djuren. Vi har lärt oss saker av isen i generationer och vi har hittat sätt att överleva i kylan, säger utställningsproducenten Matti Shevchenko Sandin. Tre års arbete ligger bakom utställningen, som är en storsatsning för Nordiska museet. När museichefen Sanne Houby-Nielsen tog initiativ till projektet fick hon ofta frågan varför Nordiska museet skulle uppmärksamma just Arktis, berättar hon. – Då fick jag förklara att Sverige är ett arktiskt land, med en samisk kultur som en gång täckte mer än hälften av landets yta. Tidigare har Arktis varit ämne främst för de som är intresserade av polarexpeditioner och isbjörnar, men med klimatförändringarna har området också hamnat i medvetandet för folk på ett helt annat sätt. Nu vet vi att klimatförändringarna i Arktis inte är ett arktiskt problem. Det är vårt problem och vår utmaning, säger Sanne Houby-Nielsen. En tanke med utställningen är att besökarna ska känna en koppling till människorna i Arktis, både de tidigare kulturer som levde med naturen och dagens moderna Arktisbor. 250 kulturhistoriska föremål, främst från museets egna samlingar, visar hur människor höll sig varma, skaffade mat och tog sig fram över isen. – I museivärlden har det varit vanligt att prata om expeditioner till Arktis. Som om det inte har funnits människor där tidigare. Utställningar har kunnat berätta om portvinsdrickande män som tar sig upp till Arktis under stora strapatser och dör under mystiska omständigheter. Vi vill visa att människor har utvecklat sätt att överleva i Arktis sedan flera tusen år, säger Sanne Houby-Nielsen. Bakom utställningen ligger en tvärvetenskaplig forskningssamverkan som möjliggjorts genom ett samarbetsavtal mellan Nordiska museet och Stockholms universitet. Forskningsprojektet har letts av Lotten Gustafsson Reinius, gästprofessor på museet. Också hon tycker att bilden av de arktiska polarexpeditionerna är i behov av uppdatering. – I berättelserna om polarhjältarna får man ofta en känsla av att det handlar om ensamma människor på isen. Men vi vet att de som klarade sig levande hem ofta var de som stötte på folk som bodde i Arktis, och som talade om vad man kunde äta, och lånade ut vantar, eller skyddade dem på olika sätt. Så det är egentligen bara i de här expeditionsberättelserna som den ensamma människan är en överlevare, säger Lotten Gustafsson Reinius. Så hur har människor lyckats överleva i ett av jordens strängaste klimat, med bitande vind, stormande hav och drivande ismassor? Många av utställningens föremål visar på ursprungsfolkens kreativa förmåga att anpassa sig till extrema miljöer. Ett samiskt överlevnadsbälte har en ring med infästa verktyg som kan vara viktiga för att klara sig på fjället, bland annat sax, kåsa och syl. – Man säger där uppe att ”kan du inte sy så dör du”. Du måste alltid ha med dig saker så att du kan laga kläder och utrustning. Ackjan, den samiska släden som du sitter i eller drar grejer med, kunde vara spänd med läder som kunde gå sönder och måste lagas om du inte ville bli kvar ute på vidderna, säger Matti Shevchenko Sandin. En annan sinnrik konstruktion från Sápmi är den multifunktionella skidstaven. Traditionellt användes bara en stav vid skidåkning och i ena änden av staven sitter en vacker skopa i ben som man kan dricka vatten ur. – Det är viktigt att inte bli blöt om fingrarna när det är kallt. Men skopan kan också användas för att gräva upp lavar under snön för att visa renarna var det finns bete. Och bakom skopan, som går att ta av, finns en lång vass pik, som är ett björnspjut, berättar Matti Shevchenko Sandin och skruvar av den snidade benkåsan. När det var som kallast på året var temperaturen på Grönland åtta grader – inomhus. Då passade inuiterna på att klä av sig nakna för att torka sina vildrenspälskläder. Utomhus var då medeltemperaturen minus 33 grader. På utställningen finns en av de lampor som ursprungsfolket använde för att värma upp sina bostäder, som oftare var byggda i sten, trä och torv än de igloos som ofta förknippas med inuiter. – På Grönland samlade man is för att smälta till vatten, och för att smälta vatten behövdes sälfett, och för att få tag på sälfett måste du dra upp en säl om dagen. Man var tvungen att hela tiden tänka framåt, och ständigt vara i rörelse. Den som stod still riskerade att dö, antingen av kyla eller av svält, säger Matti Shevchenko Sandin. I dag har livet i Arktis precis som i andra delar av världen moderniserats och blivit beroende av fossila bränslen. Slädhundarna har bytts ut mot snöskotrar, djurpälsar mot funktionskläder. De filmer som i utställningen speglar nutida arktiska kulturer visar hur nya näringsgrenar samtidigt har uppstått. I Arjeplog har ortsbor kunnat utnyttja sin iskunskap till att erbjuda internationella bilföretag perfekta sjöisbanor för att testa nya bilmodeller under vinterförhållanden. Till Island, där turismen har ökat från 200.000 till två miljoner besökare per år, flyger folk för att bland annat titta på glaciärer som försvinner. Det har skapat många nya jobb, samtidigt som en lokal glaciärguide i en av filmerna frågar sig hur hållbar den ökade turismen är på sikt. Att färgen på utställningens stora isberg växlar från grönt till blått är ingen slump, utan en gestaltning av den uppvärmning som sker. Grön is är hård och fin medan is som smälter får en blå nyans. Inne i stora isblocket kan besökaren höra sprickljud, men också det rytmiska ljudet från ett dunkande hjärta. Matti Shevchenko Sandin hoppas att utställningen ska kännas i kroppen: – Jag tror att vi har börjat förstå hur viktigt Arktis är för oss alla. Vi ser en skönhet i is, kyla och snö, och när den försvinner händer något i oss. Arktis är lite av vårt kalla hjärta. Läs mer: Så överlever du 33 minusgrader ”Arktis – medan isen smälter” Utställningen öppnar den 10 oktober på Nordiska museet. Det är den första utställningen som skildrar människors liv i hela det cirkumpolära området, en av regionerna i världen där klimatförändringarna går snabbast. Utställningen upptar drygt 2.000 kvadratmeter och den centrala delen är gestaltad som ett stort, smältande isberg. Föremål, filmer, bildspel, webbkameror och konst väver samman nutid och dåtid till en berättelse om isens historia och framtid, och vardagen för människorna i Arktis. Totalt visas 250 kulturhistoriska föremål, bland annat pälskläder tillverkade av skinn från isbjörn, brunbjörn, hermelin, säl och fåglar. 10 dokumentärfilmer gör nedslag i de delar av Arktis som ligger i Norden. 450 historiska och nutida foton visas. 25 webbkameror från olika platser i Arktis låter besökarna ta del av vad som händer i hela Arktis just nu. Projektioner mot stora museihallens 20 meter höga takvalv visar en arktisk värld och himmel. Ett treårigt tvärvetenskapligt forskningsprojekt med flera inblandade universitet och museer ligger bakom utställningen. Vintern/våren 2020 utkommer antologin ”Arktiska spår: natur och kultur i rörelse” med vetenskapliga artiklar av olika forskare.  Läs mer: Ny IPCC-rapport: Havet stiger snabbare än väntat Jannike Kihlberg: Det som sker i Arktis stannar inte i Arktis ", "article_category": "culture"}
{"id": 33661, "headline": "Externa ledamöter deltar i presentationen av Nobelprisen", "summary": "På torsdag klockan 13.00 presenteras två Nobelpristagare i litteratur under nya former. Efter tillkännagivandet kommer tre ledamöter av den externa delen av Nobelkommittén att svara på frågor om prisen. En av dem är DN:s medarbetare Rebecka Kärde.", "article": "Mycket är ovanligt kring årets tillkännagivande av Nobelpriset i litteratur, som i år blir dubbelt eftersom fjolårets Nobelpris inte kunde delas ut. Men en sak förblir sig lik: klockan 13.00 öppnar ständige sekreteraren dörren i Stora börssalen. Den nye ständige sekreteraren i Svenska Akademien heter Mats Malm. Han valdes in i sällskapet för mindre än ett år sedan och utsågs till ständig sekreterare den 26 april i år. Mats Malm kommer först att presentera pristagarna innan ett antal ledamöter i Nobelkommittén fortsätter med en presskonferens. – Det jag kan säga är att jag kommer att presentera namn och korta motiveringar först på svenska och sedan på engelska. Sedan lämnar jag över till ett antal av ledamöterna i Nobelkommittén, som är betydligt utförligare och svarar på frågor, skriver Mats Malm i ett mejl till DN. Anders Olsson, Per Wästberg och tre externa ledamöter i Nobelkommittén kommer att ge sin bild av pristagarna efter att Mats Malm har tillkännagivit prisen. Det framgår i en intervju med Anders Olsson på Svenska Akademiens sajt. Enligt Anders Olsson sker inga stora förändringar i prisets ceremoni som följd av det dubbla priset. ”Men detaljerna kring ceremonin är inte klara ännu.” Vilka tre externa ledamöter som kommer att ha världens blickar på sig under torsdagens presskonferens är ännu inte känt. En av de externa ledamöter som kommer att delta i presentationen av pristagarna är DN:s medarbetare Rebecka Kärde. Läs mer: Så har de nya Nobelpristagarna vaskats fram Läs mer: Hård dom utomlands mot Akademien: ”Årets två pris är befläckade” ", "article_category": "culture"}
{"id": 33664, "headline": "Bokrecension: Därför började dynamitens fader att vurma för freden", "summary": "Ingrid Carlberg fångar både människan, världen och prisen i sin stora biografi om Alfred Nobel. Gunnar Wetterberg läser en bok som rymmer många nya insikter för den som vill begrunda bakgrunden till vetenskapens roligaste vecka.", "article": "Sakprosa Ingrid Carlberg ”Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris” Norstedts, 636 sidor Redan med titeln talar Ingrid Carlberg om att boken är mer än bara en biografi över Alfred Nobel (1833-1896). Hon vill också förklara de pris som han instiftades – och därför måste hela hans värld komma med. Det är prisen som är ”gåtan” i titeln, även om hon också tillför mycket ny kunskap om personen Nobel, men varför lägger en stenrik uppfinnare nästan alla sina miljoner på att främja ”mänsklighetens nytta”? ”Nobel” har blivit något mycket mer än en traditionell levnadsteckning. Det har också betydelse för Ingrid Carlbergs metod. Under Alfreds första levnadsår är det ont om källor som belyser hans liv. Då skarvar författaren – i dubbel bemärkelse. Hon skriver om hur det kunde ha varit och hon länkar samman Nobels liv med saker som hände i hans närhet, som han antagligen tog intryck av. Det är spännande. Hela boken igenom spelar familjen en viktig roll. Fadern, Immanuel, är en orolig själ. Han gör konkurs som byggmästare och familjens hus på Långholmen brinner upp på nyårsafton 1832, knappt tio månader före Alfreds födelse. Han blir uppfinnare i stället, men det går inte mycket bättre. År 1837 flyr Immanuel Nobel undan fordringsägarna och gäldstugan till Åbo i storfurstendömet Finland, tar sig till Sankt Petersburg, säljer minor till den ryska flottan och hamnar på grön kvist. På hösten 1842 har han äntligen råd att låta familjen komma över. Alfred och hans överlevande bröder Robert och Ludvig växte upp i skuggan av faderns nya uppslag och äventyr. Tiden i Sankt Petersburg slutade med att han blev ruinerad på nytt och vände tillbaka till Stockholm 1859. Sönerna försökte rädda vad som räddas kunde, men Alfred flyttade över till fadern 1863. Tillsammans började de experimentera med italienaren Ascanio Sobreros upptäckt nitroglycerin, det sprängämne som denne hade fått fram genom att blanda salpetersyra och glycerin. Historien om nitroglycerinet är fascinerande. Med minorna hade Immanuel börjat fundera över sprängämnen. Både i krig och för civila sprängningar använde man det medeltida svartkrutet, men i praktiska experiment visade sig nitroglycerinet långt kraftigare. Det fanns flera problem. Den nya ”sprängoljan” var instabil, den exploderade lätt vid stötar, och kunde också självantända – men däremot var det svårt att få den att smälla när det verkligen var meningen. Alfred Nobels första genombrott var att han letade sig fram till metoder att detonera nitroglycerinet. I juni 1864 sökte han patent på den tändanordning som utvecklades till tändhatten, och som gjorde det möjligt att på allvar ta nitroglycerinet i bruk. Ändå fortsatte de okontrollerade explosionerna, den första vid Heleneborg mitt emot Långholmen 1864, då Alfreds lillebror Emil omkom. Immanuel och Alfred lät bygga en ny fabrik vid Vinterviken, men även där small det ett par gånger, återigen med flera dödsoffer. Han sålde sprängämnet på export, men råkade ut för olyckor både på kontinenten och i USA. Här och var försökte myndigheterna stoppa transporter och produktion, men Alfred fortsatte att söka en lösning. Både gruvägare och tunnelbyggare tryckte på för att få ett mer effektivt sprängmedel än krutet. För att minska risken för stötar och explosioner packade Nobel in flaskorna med sprängolja i sand vid transporter. Plötsligt kom han på att sanden kunde vara lösningen. Han hade försökt låta sågspån suga upp oljan, men det fungerade bättre med kiselgur, den sand som fanns vid den tyska fabriken. Först tänkte han rena fram oljan igen efter transporten, men sedan lyckades han få själva degen att explodera – och dynamiten var född. Nobel tog ut patent 1867 och grundade fabriker. Sankt Gotthardstunneln, som påbörjades 1871, hade knappast varit möjlig utan dynamiten. Alfred drogs in i flera patentstrider men pengarna vällde in, han köpte hus i Paris och San Remo, och i sinom tid blev detta grundplåten till hans förmögenhet. En del av miljonerna tog vägen om Ryssland, där de räddade bröderna Ludvigs och Roberts oljeföretag i Baku, för att sedan yngla av sig när bolaget kom på fötter. Men hur ledde detta till prisen? Frågan fångar läsaren. Prisen i fysik, kemi och fysiologi eller medicin rimmar väl med hans liv i de vetenskapliga genombrottens 1800-tal, men de andra? Med tidigare bortträngt material låter Ingrid Carlberg sökaren Alfred Nobel träda fram. Ända sedan tonåren längtar han efter att bli författare, men vågar ändå inte; livet igenom skriver han högstämd lyrik och idealistisk prosa, men gömmer det allra mesta i byrålådan. Hans andra vånda är önskan att finna en kvinna som kan se honom för den han är. Familjen trycker på om att han borde gifta sig. I februari 1875 annonserar han efter en språkkunnig dam som sekreterare och husföreståndare. Bertha Kinsky från Wien svarar, de brevväxlar, och på höstkanten kommer till honom i Paris. Men hon stannar inte länge – hon vänder tillbaka och gifter sig med sin ungdomskärlek Arthur von Suttner, och engagerar sig sedan i fredsrörelsen. Alfred fortsätter sitt sökande och förälskar sig i den unga Sofie Hess, som han antagligen träffade under första halvåret 1877. Det blev upptakten till en förbindelse som varade livet ut, men med många känslostormar och besvikelser. Det är i sökandet som man anar upprinnelsen till litteratur- och fredsprisen. Ingrid Carlberg har gått igenom Alfreds bibliotek och läsning – han läser och skriver mycket, han har bestämda uppfattningar som speglas i testamentets krav att priset ska gå till den som ”inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning”. Alfred fortsätter också kontakten med Bertha von Suttner, som vädjar till honom om stöd för fredsrörelsen. Det är paradoxalt, med tanke på Immanuels minor och hans egna försök att sälja dynamiten till båda sidor i det fransk-tyska kriget 1870-1871. Alfred räddade sin sinnesfrid med hoppet om ett så förskräckligt vapen att det skulle göra alla krig omöjliga, men bidrog generöst till Berthas projekt. Tankeutbytet med henne inspirerade till fredspriset. Bertha hoppades få det första priset 1901, men hon fick vänta till 1905. Då hade Alfreds brorson Emanuel förklarat för stortingets priskommitté att ett pris till henne nog hade varit Alfreds önskan. Så småningom flödar dokumenten ymnigare och kastar mer ljus över Nobel och hans liv – men överflödet rymmer sina problem. Boken har blivit en bumling på nästan 600 sidor. Turerna kring de ryska minorna, patentstriderna, nitroglycerinet och Sofie Hess återges med många detaljer – som läsare önskar jag ibland att Ingrid Carlberg hade sovrat mer. Men ”Nobel” rymmer många insikter för den som vill begrunda bakgrunden till vetenskapens roligaste vecka, när prisen offentliggörs och vetenskapsjournalisterna har julafton. Alfred Nobel måste glädjas i sin himmel, när han ser hur prisen kommit att symbolisera det bästa i civilisationens landvinningar. Ingrid Carlberg har lagt ned ett imponerande arbete på att fånga honom och hans tankar i en mycket läsvärd bok. Skada bara, att Nobelmuseet redan dröjt alldeles för länge. Där borde boken ha legat på all världens språk. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33665, "headline": "Konsertrecension: Stråktrion ZPR visade upp mångsidigheten hos violan", "summary": "Violasten Lise Berthaud använde sin viola som både soloinstrument, hornsubstitut, duettpartner och lockade till och med fram instrumentets elgitarrkvaliteter, skriver DN:s Johanna Paulsson.", "article": "Äntligen viola hade man kunnat sätta som rubrik på säsongens första gig i konsertserien Äntligen måndag. Stråktrion ZPR – violinisten Cecilia Zilliacus, violasten Johanna Persson och cellisten Kati Raitinen – skapar ständigt kammarmusikalisk rotation med inbjudna gästmusiker i olika konstellationer, nyskrivna stycken eller bara sällan spelade verk. Franska Lise Berthaud tog tillfälligt Perssons plats i ett program som visade upp mångsidigheten hos violan. Denna stråkfamiljens altmedlem som länge hade en mer ackompanjerande roll, men som sakta men säkert flyttat fram sina positioner. Här som soloinstrument, hornsubstitut och sist men inte minst duettpartner i Rebecca Clarkes suveräna ”Sonat för viola och piano” från 1919. Clarke var själv altviolinist och blev en av de första kvinnliga professionella orkestermusikerna, men självförtroendet som tonsättare sviktade. Violasonaten är hur som helst ett både komplext och slående kraftfullt verk som med triolmotiv och ett resolut fanfartema låter långt mycket större än sitt ringa duoformat. Särskilt när musiken blev så väl omhändertagen av Berthaud i fint samspel med kvällens gästpianist Johan Ullén. Clarkes vän Frank Bridge var också violast och är som tonsättare mest ihågkommen som Benjamin Brittens stora förebild. Bridges tidiga ”Fantasi för pianokvartett” är samtidigt ett snitsigt stycke musik med snärtig dramatik och en air av impressionistisk magi. Tänk Paul Dukas trollkarlslärling snarare än Debussy. Berthaud framträdde på egen hand i den franska tonsättaren Florentine Mulsants kontrastrika ”Vocalise för soloviola”, ett specialbeställt visitkortsverk med mörka, grova stråk och riff som närmast lockade fram instrumentets elgitarrkvaliteter. Att violan även kan göra jobbet i hornstämman visade Berthaud tillsammans med Zilliacus och Ullén i Brahms berömda ”Horntrio, op 40”. Tonsättaren försåg den själv med alternativa stämmor för såväl viola som cello. Däremellan blev ”Ugrisk dialog för violin och cello” ur Rautavaaras nytonala 1970-talsproduktion ett något udda frasutbyte med ombytta roller. Läs fler av DN:s konsertrecensioner här ", "article_category": "culture"}
{"id": 33672, "headline": "Skivrecension: Wilco är mystiskt förtrollande på ”Ode to joy”", "summary": "På Wilcos elfte album är det som att Jeff Tweedy har lagt en tung filt över sitt band, det mesta händer under ytan och med extremt små åthävor. Men här finns både en ny riktning och en ny ömhet.", "article": "Få band är så gränslöst kapabla till nästan vad som helst som Wilco. Det som började som ett alternativcountryband ur spillrorna av Uncle Tupelo 1995 växte ganska snabbt till ett av världens mest intressanta men samtidigt kommersiellt fungerande konstrockprojekt. ”Ode to joy”, deras elfte album, är en märklig men angenäm upplevelse. Det är som om Jeff Tweedy lagt en tung filt över sig själv och bandet, liksom mufflat både sin låtskrivartalang och bandets utlevelse. Det mesta händer under ytan, och med extremt små åthävor. Låtarna är dämpade, repetitiva och vaga men mystiskt förtrollande. Först zonar man ut och tappar fokus, sedan finner man sig plötsligt mitt i musiken. I centrum finns, som alltid, Tweedys lidande röst och den kollektiva insatsen. Wilco har varit svajiga de senaste åren men här finns en ny riktning och en ny ömhet. Bästa spår: ”Quiet amplifier”, ”An empty corner”  Läs fler musikrecensioner av Po Tidholm, till exempel om överflödet av värme och enkelhet hos Hiss Golden Messenger. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33674, "headline": "Hård dom utomlands mot Akademien: ”Årets två pris är befläckade”", "summary": "Nobelprisets status är ”befläckad” och de dubbla Nobelprisen ”förringar” pristagarna. Domen över Svenska Akademien är hård bland litteraturkritiker och kulturredaktörer i omvärlden. Men flera röster ser en möjlighet till reparation av prisets anseende.", "article": "Sedan fjolårets kriser, konflikter och avhopp har lugnet lagt sig över återstoden av Gustav III:s akademi, som återigen har ett beslutsmässigt antal ledamöter. Förra året blev det inget Nobelpris i litteratur. I år ska det i stället bli två pris, som tillkännages på torsdag den 10 oktober. Akademiens kris har varit en stor nyhet även utomlands och i omvärlden råder delade meningar om vad ett Nobelpris i litteratur numera är värt. DN har kontaktat ett tjugotal ledande litteraturkritiker, författare, redaktörer och förläggare, varav hälften har svarat. Ingen av dem ser poängen med att Akademien delar ut dubbla pris 2019: – Jag tycker att de skulle ha lämnat förra året tomt, som ett uttryck för ånger över skandalen, menar Andrew Brown, brittisk journalist, kritiker och redaktör. Förläggaren Christopher MacLehose ser de dubbla Nobelprisen som ”ett trick” medan The Washington Posts litteraturkritiker Ron Charles tycker att de är onödiga. – Den årliga utmärkelsen är ingen amortering. Kommittén förväntas inte kompensera för ett överhoppat år mer än att vi förväntar oss att de ska börja dela ut pris för åren de missade innan priset var instiftat, skriver Ron Charles till DN. Javier Aparicio Maydeu, litteraturkritiker på spanska El País, anser att Akademiens val att dela ut priset två gånger leder till en prestigeförlust: – Två priser på samma gång förringar bägge mottagarna, skriver han. Suvi Ahola, litteraturkritiker och journalist på Helsingin Sanomat, är inne på samma spår: De dubbla prisen blir som två halvor av ett pris. Pengarna från förra årets pris kunde ha använts bättre, menar hon: – Beslutet att ha ett år utan pris skulle ha visat att Akademien har erkänt allvaret i sin kris och försökt hantera den på riktigt. Pengarna som ingick i förra årets pris skulle ha kunnat skänkas till något välgörande ändamål, som utbildning för flickor eller den globala metookampanjen, skriver Suvi Ahola. Praktiskt taget alla svarande bedömer att Nobelprisets status har minskat, åtminstone på kort sikt. Den norska litteraturkritikern Audun Lindholm, chefredaktör på litteraturtidskriften Vagant, beskriver tilliten till Akademien som försvagad, men gör ändå skillnad mellan Akademiens administrativa respektive litterära omdöme. – Att det förekommer intriger och maktkamper inne i en akademi är som det alltid har varit, och Akademiens litterära omdöme har ingenting med ledamöternas moraliska vandel att göra. Med det sagt är det självklart livsviktigt för den inhemska trovärdigheten att ledamöterna inte aktivt bidrar till att ge Akademien dåligt rykte och att de inte beter sig på ett sätt som gör det oattraktivt för landets bästa litteraturkännare att sitta där, skriver han. Också Nicola Lagioia, en av Italiens mest kritikerrosade författare, skiljer mellan de litterära valen och de sexuella skandalerna: – Trots det som har hänt tror jag att Nobelpriset i litteratur fortsätter att vara av stor vikt i Italien. Det är en mycket viktig utmärkelse, förmodligen fortfarande den viktigaste i världen. I Italien har Nobelpriset tidvis kritiserats inte för sexuella skandaler utan för några av dess pristagarval, där politiskt korrekta kriterier verkar ha varit viktigare än estetiska. Som att det skulle vara viktigare att vara en god demokrat än att vara Jorge Luis Borges. Nobelprisets prestige kommer i framtiden att mätas efter dess litterära val, inte de sexuella skandalerna, skriver Nicola Lagioia. Clément Ghys, kulturredaktör på franska Le Mondes veckomagasin M, menar att Nobelprisets status är nedsolkad. Men inte för alltid: – På kort till medellång sikt har händelserna haft en effekt på prestigen för Nobelpriset i litteratur. Årets två Nobelpris är på något sätt befläckade. Men på längre sikt tror jag inte att Nobelprisets status kommer att vara befläckad för evigt. Skandaler har förekommit förut. Litteraturen står ovan sådant, skriver han. Även Suvi Ahola bedömer att Nobelprisets prestige har minskat. Om man förut tänkte sig att Svenska Akademien var en institution med superkrafter framstår den nu som mer mänsklig, tycker hon: – Nobelpriset har blivit som vilket internationellt litteraturpris som helst. Fortfarande viktigt förstås, med dess långa traditioner och en stor prissumma. Jag har arbetat som litteraturkritiker och journalist med litteratur som bevakningsområde i nästan 40 år. I många år tänkte jag att Svenska Akademien har något slags litterära superkrafter, med information och upplysning på en annan nivå än oss andra. Efter att ha varit medlem i ett flertal juryer för litterära priser har det gått upp för mig att Svenska Akademien arbetar på exakt samma sätt som alla juryer. Varje ledamot har olika smak och sina egna favoriter. Det är ett spel där god övertalningsförmåga spelar stor roll, och resultatet är ofta en kompromiss, skriver hon. Det är en avförtrollande syn på Akademien som också delas av New York Review of Books kritiker Tim Parks: – Det är klart galet att förvänta sig att några professorer från ett land ska bestämma vem som är vår tids största författare, som om kultur och språk inte spelade roll i bedömningen. Prisets status härstammar ur en kollektiv önskan att ha ett sådant pris, att kröna en vinnare, inte ur någon särskild begåvning hos domarna, skriver han. Bland de som anser att prisets status har minskat råder däremot delade meningar om varför. Flera litteraturkännare menar att valen av pristagare de senaste åren har varit en större skandal än hanterandet av anklagelserna om sexövergrepp. – Kan du verkligen säga att en institution som ger Bob Dylan Nobelpriset i litteratur har någon prestige kvar? Jag ställer mig frågande inför det. Kommitténs val av litteraturpris verkar pendla planlöst mellan alltför obskyra figurer, för att tillfredställa någon politisk agenda, och vilt populära figurer, för att få positiv uppmärksamhet, säger Christopher MacLehose. Andrew Brown är inne på samma spår och tror inte att det är Akademiens hantering av anklagelserna om sexuella övergrepp som har inneburit den största statusförlusten: – Förmodligen har den varit mindre skadlig än några av pristagarna som har utsetts tidigare: Dylan, Jelinek, Modiano. De vilda pendlingarna mellan det esoteriska och det globalt populära tenderar att göra det mycket svårare för folk att föreställa sig att det finns objektiva kriterier bakom valen, skriver han. – Tyvärr känner många runt om i världen att Nobelpriset i litteratur har förlorat mycket av sin status. Förändringen i anda eller spelregler när priset gick till Bob Dylan bidrar också till att minska dess anseende. Det kan verka som att ledamöterna i Akademien har försökt att uppdatera eller renovera priset, men insatsen framstår som misslyckad, rent av frustrerad, skriver Javier Aparicio Maydeu. Efter kulmen på akademikrisen förra året har Akademien haft som målsättning att återuppbygga förtroendet i omvärlden. I en intervju i DN i lördags menade akademiledamoten Anders Olsson att bara hårt arbete kan reparera skadorna på Akademiens trovärdighet. Han tillade emellertid att ledamöterna inte haft tid att ge så många intervjuer med utländska medier som de kanske hade önskat: – Där är förtroendet fortfarande alldeles för lågt för vårt arbete. Det är väldigt viktigt att vi gör allt vi kan för att återupprätta det förtroendet, sa Anders Olsson i intervjun. Bilden av omvärldens låga förtroende bekräftas i stora drag i DN:s enkät. – Alla organisationer har sina dåliga perioder. Det här är en riktigt dålig period. Men om de under de nästkommande fem åren försöker återuppbygga det rykte de tidigare hade, genom att göra nobla pristagarval, så tror jag att alla kommer att låta det som har hänt under de senaste två tre åren försvinna ur minnet, säger Christopher MacLehose. Också Nicola Lagioia tror att Nobelprisets framtida prestige kommer att mätas efter dess litterära val snarare än de sexuella skandalerna. Ett par röster verkar dock se Akademiens senaste kris som toppen av ett isberg, där djupare strukturella problem döljs under ytan. – Jag tror att det slags ogenerade kulturella elitism som Akademien förkroppsligar är mycket svårare att komma undan med i dag än för 50 år sedan. Det är inget problem som Akademien kan hållas ansvarig för, men det är ett som den kan vara oförmögen att lösa. Och om den inte är en genuin elitinstitution, varför skulle någon bry sig om dess åsikter? frågar sig Andrew Brown. Tim Parks ser hela uppdraget med att utse en Nobelpristagare som i grund och botten omöjligt. – Jag är säker på att de gör sitt jobb ordentligt. De tar det på allvar. De menar väl. Men som många akademiledamöter framhöll när Akademien först fick i uppdrag att administrera priset är det en uppgift som inte någon akademi borde behöva utföra. Det intressanta med Nobelpriset är folks önskan att det ska existera, skriver han. Att upphöja enskilda författare kan verka komiskt, särskilt när det sker genom gamla ceremonier och medaljer, medger Audun Lindholm. Samtidigt anser han att den litterära nyttan av Nobelpriset ändå ursäktar dess föråldrade framtoning: – Vad leder det till om vi genomskådar, förlöjligar och aktivt river ner en sådan institution? Det kommer inte att komma några nya priser med motsvarande status – därtill är ritualerna som omger det alltför starkt förknippade seder och hierarkier som är främmande för dagens samhälle. En förlust av detta pris skulle bli en förlust för litteraturen som helhet. Nobelprisets plats i det offentliga medieutrymmet skulle i stället tas upp av amerikansk underhållningskultur och kapitalstarka techgiganter, understryker Audun Lindholm. Också Javier Aparicio Maydeu framhåller Nobelprisets stora betydelse för bokbranschen. Han tror att de nuvarande problemen kan övervinnas – helt enkelt för att Akademien har hanterat kriser förut. Men vilken väg ska Akademien välja? Hur ska den återuppbygga sitt förtroende? Ska den stå fast vid sin otidsenliga särart, som genuin elitinstitution, eller sträva efter modernisering och samtidsanpassning? I den frågan anas en spricka mellan omvärldens litteraturkännare. Clément Ghys tycker att Svenska Akademien, i likhet med andra stora kulturinstitutioner som Franska Akademien, Academy of Motion Picture i USA eller Filmfestivalen i Cannes, måste förändras i takt med det omgivande samhället: – Personligen försöker jag att aldrig ta dessa institutioner för givna. Vår roll som kulturella kommentatorer är att pressa dem till deras gränser. Vad dessa institutioner producerar är en reflektion av vår tid, så låt oss alla driva dem mot att bli mer inkluderande, mer respektfulla och därmed göra vår tid mer progressiv. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33685, "headline": "Konsertrecension: Brad Paisley tar inte av sig hatten", "summary": "Som miljonsäljande countrystjärna förutsätts man vara republikan, men det ryktas om att Brad Paisley är demokrat, till många fans förtrytelse. Men musikreferenserna är genomamerikanska och Hovet förvandlas till en hockeylada i mellanvästern.", "article": " Det mesta under denna konsert är allt för typiskt. Ja, Nashville-artisten i fråga har boots, kortärmad skjorta, hatt och telecaster och sjunger om hur härligt det är att vara snubbe och att han önskar att han vore ölflaskan hon för mot sin mun. Ändå finns det nog skäl till att det är Brad Paisley som står här och inte någon av alla de andra männen som trängs i toppen på Billboards countrylista. Amerikansk musik har påfallande ofta universella kvaliteter som gör den stor och älskad i hela världen. Nästan alla – var som helst på jorden – tycks kunna förstå hiphop, bluegrass, rock och r'n'b. Men det finns undantag: den mest kommersiella radiocountryn funkar sällan ute i världen. Kanske är den för specifikt amerikansk, allt för knuten till oöversättliga eller svårsmälta nationella värderingar, för att slå utanför kretsen av entusiaster. Men Brad Paisley har lyckats, och det är nog ingen slump. För – håll i cowboyhatten nu – det går till och med rykten om att han är demokrat. Han har uttryckt sig positivt om Obama och skämtat om Trump, till många fans ilska. Som miljonsäljande countrystjärna förutsätts man vara republikan. Och är man inte det ska man åtminstone ha vett att hålla tyst om sina åsikter. Inledande låten ”Southern comfort zone” – en rätt vitsig titel måste man säga – är kanske det bästa exemplet på den balansakt Brad Paisley märkligt nog faktiskt lyckas med. För bland alla de metaforer för hur härligt det där sydstatslivet är vill han också berätta att det finns en värld därute där sådana som han – vita helylleamerikaner som äger vapen, kör pickup och går i kyrkan – tillhör en minoritet. En chockerande tanke för en förvånansvärt stor grupp amerikaner. Men som sagt. Det mesta är ändå som förväntat. Han tar inte av sig hatten. Och på duken bakom bandet visas filmer på bilar och fiske, baseball och rymdfärjor, och mängder av andra genomamerikanska referenser. Hovet förvandlas till en hockeylada i mellanvästern. Han ger bort en gitarr, det är ”kiss cam” och manipulativt publikfrieri, det är sentimentalt, supermanligt och bitvis ganska hemskt. De flesta får ändå vad de betalat för, inklusive en väldig massa flyhänta gitarrsolon mot en bakgrund av extremt stabil men fantasilös mitt i vägen-country. Läs fler av DN:s konsertrecensioner här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33703, "headline": "Nobelstiftelsens vd: Klokt om Svenska Akademien fortsätter med extern hjälp", "summary": "Nobelstiftelsen vill att Svenska Akademien även efter nästa år fortsätter ta hjälp av externa ledamöter i valet av Nobelpristagare i litteratur. Det säger vd Lars Heikensten i en intervju med DN. – Jag tror att det är klokt även när det gäller litteratur att fortsätta med en ordning av det slaget.", "article": "Det var en överenskommelse mellan Nobelstiftelsen och Svenska Akademien som låg bakom vårens beslut att litteraturpriset, efter ett års uppehåll, återigen ska delas ut. På torsdag i nästa vecka tillkännages två pristagare. – Vi kom fram till en lösning som vi och Svenska Akademien båda trodde skulle fungera bra och som innebar möjligheter att både återställa förtroendet och få en nystart, säger Lars Heikensten. Enligt Akademien måste de själva arbeta hårdare för att stärka förtroendet internationellt. Hur ser du på det? – När beslutet togs att priset skulle delas ut hade Akademien bestämt sig för att använda en kommitté med externa ledamöter. De hade gjort förändringar i interna regelverk och hanterat de personfrågor som restes i samband med händelserna förra året, säger Lars Heikensten och fortsätter: – Men de lovade också att gå vidare med att öppna upp institutionen och titta över reglerna kring mandatperioder och åldersgränser för att få en modernare organisation. Jag har uppfattat att det arbetet pågår. Det är väldigt bra att de medvetet jobbar med att förbättra sitt förtroende, för jag tror det kommer ta ett tag. Hur skulle du se på att Akademien även efter 2020 tar hjälp av externa sakkunniga i Nobelkommittén? – Alla andra Nobelkommittéer tar hjälp av externa sakkunniga på olika sätt. Det har Svenska Akademien också gjort, då man tagit in utlåtanden från andra håll. Men att adjungera folk till kommittéerna är även det vanligt i de flesta kommittéer. Jag tror att det är klokt även när det gäller litteratur att fortsätta med en ordning av det slaget. Det kan hända att man vill finjustera det här, men jag hoppas att man kommer att fortsätta med det. Hur ser du, så här i efterhand, på beslutet att 2018 års litteraturpris inte ställdes in helt, och att Svenska Akademien delar ut två priser i år? – Den frågan fick överdriven betydelse precis när man tog beslutet. De två priserna delas ut enligt en ny ordning och av en i väldigt hög utsträckning ny Akademi. Det är i allt väsentligt betydelselöst att det ena priset är för 2018 och det andra priset är för 2019. – Vi hade möjlighet att dela ut två priser och världslitteraturen förtjänar att vi tog den möjligheten. Ambitionen med Nobelpriset är att man delar ut ett pris per år. Det är väl trevligt och bra att vi har kunnat fylla det hålet. Alla vet vad som hände under 2018 i alla fall. Jag vet inte om det hade varit särskilt poängrikt för någon egentligen att särskilt markera det. Varför säger man då att ett av dem är 2018 års pris? – Jag tror att det bara är formalia. Det hänger ihop med våra stadgar, att priser hör hemma i enskilda år. Jag tror inte att man kommer att betona det särskilt mycket. Det är i sammanhanget inte viktigt, åtminstone enligt min uppfattning. Det visade sig under krisen i Akademien att information kring pristagare vid flera tillfällen läckt på förhand. Hur viktigt är det att ingen information läcker i år? – Det är alltid viktigt att det inte sker. Och det har blivit särskilt viktigt eftersom det förekommer spel på pristagare, så att folk inte kan utnyttja det här ekonomiskt. Enligt Lars Heikensten har Nobelstiftelsen beslutat att ta fram ett gemensamt regelverk för de prisutdelande institutionerna. Det ska beröra delar som exempelvis sekretess, jäv och riktlinjer kring bisysslor. – Det har tidigare legat på var och en att sköta en sådan ordning. Men nu har vi beslutat att utveckla och ha ett gemensamt regelverk. Det pågår ett sånt arbete, säger Lars Heikensten. När ska det träda i kraft? – Vi har kommit en bra bit på vägen. Någon gång under nästa år, skulle jag tro. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33706, "headline": "Så har de nya Nobelpristagarna vaskats fram", "summary": "På torsdag tillkännages två Nobelpristagare i litteratur. Men kommer de att ta emot priset? – Vi hoppas naturligtvis på det, säger Nobelkommitténs ordförande Anders Olsson till DN. Externa ledamöter har hjälpt till att ta fram förslagen, men redan efter nästa års pris kan upplägget slopas.", "article": "5 mars, 2019. Anders Olssons blick flackade en aning när han öppnade porten på Sturegatan och ensam gick ut i ett kylslaget Stockholm. Det var som att han inte riktigt visste åt vilket håll han skulle gå. Styrelsemötet i Nobelstiftelsen hade pågått ett par timmar. Den dåvarande ständige sekreteraren fick det besked han ville ha. Följden av en kompromiss blev att två Nobelpris i litteratur kan delas ut hösten 2019. – Det har varit olika meningar, men det är väldigt bra att vi har kommit till ett resultat efter den här långa tiden, sa Anders Olsson. Han, som sällan sett annat än sammanbiten ut under krismånaderna i Svenska Akademien, började gå i riktning mot Stureplan. Han drog till slut även en aning på smilbanden innan han plötsligt tog sikte på en restaurang och sa att han skulle gå in där. Sju månader har gått sedan den dagen. I dag är Anders Olsson inte längre ständig sekreterare i Akademien. I stället är han ordförande för den nya, omformade Nobelkommitté som nu lagt fram sina förslag på litteraturpristagare. Klockan 13.00 den 10 oktober kommer beskedet om vilka som får 2018 och 2019 års priser. Enligt Anders Olsson har det gått smidigare än han kunnat tro. – Det viktiga är att vi kommit överens. Vi har verkligen diskuterat igenom författarskapen i grunden, säger han i ett telefonsamtal med DN. Kompromissen som gav Svenska Akademien möjlighet att på nytt dela ut litteraturpriset bestod i huvudsak av två delar. Dels en nyordning för Nobelkommittén, där fem externa ledamöter tog plats under två år. Dels beslutet att inga ledamöter som förknippas med krisen under 2018 fick vara med i kommittéarbetet. Den nya Nobelkommittén inledde sitt arbete i februari efter det att nomineringarna till årets priser inkommit. De har träffats vid fem-sex tillfällen, uppger Anders Olsson, för att diskutera sig fram till förslaget på pristagare som Svenska Akademiens ledamöter tar slutgiltigt beslut om. Tror du att Akademien kommer att gå på det förslaget? – Det där vill jag inte alls yttra mig om. Men vi hoppas att det blir så. Det är allt jag kan säga, säger Anders Olsson. Akademien har varit i en långvarig kris. Är ni säkra på att de ni föreslår kommer att vilja ta emot Nobelpriset i litteratur? Anders Olsson skrattar kort innan han svarar: – Vad ska man tro? Vi hoppas naturligtvis på det. Det finns inget annat att göra utan vi jobbar så gott vi kan. Det är bara arbete som räknas här. En central del i Akademiens arbete efter krisen har varit att återuppbygga förtroendet för institutionen i omvärlden. Anders Olsson talar om att man måste kommunicera mer men uppger att man ”inte haft tid att göra så mycket intervjuer med utländska medier”. – Där är förtroendet fortfarande alldeles för lågt för vårt arbete. Det är väldigt viktigt att vi gör allt vi kan för att återupprätta det förtroendet. Kommer ni att höra av er till pristagarna innan beskedet för att säkerställa att de vill ta emot priset? – Jag vill inte gå in på just sådana saker nu. Vi får vänta tills det är dags. När förslaget att ta in externa sakkunniga i Nobelkommittén först lades på bordet (efter ett möte på Gotland sommaren 2018) avfärdades det av flera ledamöter i den då decimerade Svenska Akademien. Den gamla kommittén hade redan den 31 maj det året slagit fast de ”korta listorna” både för 2018 och 2019 års priser, visade ett brev. Och enligt DN:s uppgifter ansåg även flera ledamöter att prisarbetet inte hade något att göra med själva konflikten inom Akademien. Sprickan mellan Akademien och Nobelstiftelsen var under en period djup. Bland annat utredde stiftelsen möjligheten att genom permutation (ändring av villkor i testamente) av Nobels testamente överlåta uppdraget att dela ut litteraturpriset till en annan institution. Allteftersom började dock parterna gå varandra till mötes. I november förra året presenterades de fem externa sakkunniga: litteraturkritikerna Mikaela Blomqvist, Rebecka Kärde och Kristoffer Leandoer, författaren Gun-Britt Sundström och kritikern och frilansande förlagsredaktören Henrik Petersen. När DN söker dem veckorna innan pristagarna tillkännages vill ingen av dem svara på frågor om arbetet. ”Jag tänker att eftersom jag inte får nämna författarna så blir det ganska poänglöst att prata om arbetet. Sådär allmänt är det inte så mycket att säga utöver att vi läst en massa och sen diskuterat det lästa. Men jag är spänd på att se vad ni tycker om författarna vi valt”, skriver Henrik Petersen i ett mejl. ”Vi har inte haft tillträde till Akademiens egna överläggningar utan enbart fört samtal i kommittén”‚ skriver Gun-Britt Sundström per mejl. Så mycket tjänar ledamöterna Den nya Nobelkommittén presenterades först i november 2018 och består efter att Horace Engdahl lämnat av nio personer. Fyra ledamöter i Svenska Akademien och fem externa sakkunniga. Uppdraget sträcker sig under åren 2019 och 2020. Kommittén lägger fram förslag på de två pristagare som Svenska Akademien fattar slutgiltigt beslut om kort innan pristagarna tillkännages den 10 oktober. Ersättningen för att sitta i Nobelkommittén är cirka 10.400 kronor i månaden (Svenska Akademiens årsredovisning, 2018). Akademien står också för resor till och från mötena, uppger ordförande Anders Olsson. Ersättningen för uppdraget som ordförande i Nobelkommittén är cirka 12.100 kronor i månaden (Svenska Akademiens årsredovisning, 2018). Den nya Nobelkommittén valdes på ett tvåårigt mandat. Enligt Anders Olsson är det osäkert om man kommer att fortsätta ta hjälp utifrån. – Det kan vi inte bestämma nu, utan det får vi göra nästa år. Om vi ska fortsätta med en utvidgad kommitté eller återgå till hur det var tidigare, säger han. I våras ifrågasatte författaren Elise Karlsson i en intervju med TT hur Akademien hanterar risken för läckor kring Nobelpriset eftersom de externa ledamöterna bara sitter i två år. Bland annat eftersom de får tillgång till namnlistor. – Det är klart att det är ett problem, men det är det hur man än vrider och vänder på det, säger Anders Olsson, som bekräftar att de externa ledamöterna fått skriva under sekretessavtal. I centrum för Elise Karlssons kritik stod den externa ledamoten Henrik Petersen, på grund av hans koppling till förlaget Modernista. Henrik Petersen uppger att han skrivit under ett sekretessavtal. ”Det ämnar jag inte bryta, varken nu, om två år eller senare”, skriver han i ett mejlsvar och fortsätter: ”Ingen bad mig att sluta på Modernista, men jag tyckte själv att det skulle kännas för stökigt att vara kvar, så de enda uppdrag jag har där nu och för överskådlig tid är ett översättningsarbete (danske Jonas Eikas novellsamling 'Efter solen'), samt redigering av Andreas Lundbergs kommande roman.” Inledningsvis var det tänkt att den nya Nobelkommittén skulle innehålla tio ledamöter. Men de blev enbart nio. Kort efter att Anders Olsson på Sturegatan offentliggjort att litteraturpriset återigen skulle delas ut meddelade Akademien att ledamoten Horace Engdahl ”på eget initiativ lämnar den litterära Nobelkommittén för att inte äventyra litteraturprisets framtid genom att försvåra samarbetet mellan Svenska Akademien och Nobelstiftelsen”. Horace Engdahl skriver i ett mejl, apropå frågan hur han ser på den nya kommittén, att det inte finns ”så mycket att säga just nu”. ”Det är först när allting är klappat och klart med de nya pristagarna som det är möjligt att avge ett omdöme om hur den nya modellen har fungerat”, skriver Horace Engdahl utan att vilja kommentera varför han lämnade kommittén: ”Vad som sedan låg bakom min bedömning att ett sådant steg var påkallat kan jag inte redogöra för utan att bryta mot Akademiens och Nobelstiftelsens sekretessregler.” När Akademien presenterar pristagarna på torsdag blir det första gången som namnen läses upp av den nya ständige sekreteraren Mats Malm. Han är fåordig när DN talar med honom veckorna innan tillkännagivandet. – Det är fullt upp. Det är ett spännande arbete. Det har fungerat väldigt fint med den externa Nobelkommittén. Hur har det varit att ha en större Nobelkommitté än tidigare? – Det är en stor fördel att få fler perspektiv. Akademien har ju tagit in experthjälp utifrån tidigare på olika sätt. Det här är en ny modell vi provar nu, säger Mats Malm. Kommittéordförande Anders Olsson berättar att en utmaning för de externa ledamöterna varit att hinna läsa in sig på författarskap. Framför allt de personer som tidigare varit nominerade, och som akademiledamöter därmed redan har djupare kännedom om. – Arbetet har förändrats så till vida att vi måste träffas lite mer och prata igenom allting noggrant. Så att alla känner sig delaktiga i processen. Det är väldigt viktigt. Jag tror att vi får tänka på det ännu mer framöver, säger Anders Olsson.  Här är de nio ledamöterna i Nobelkommittén • Externa sakkunniga: Kristoffer Leandoer 58 år, författare, översättare och litteraturkritiker i SvD. Han är gift med Sveriges ambassadör i Albanien och boende där sedan tidigare i år. Leandoer debuterade 1987 med diktsamlingen ”Dykarklocka” och har under karriären gett ut ett flertal diktsamlingar och andra böcker. 2017 fick han Karin Gierows pris på 80.000 kronor av Svenska Akademien. I SvD förra året fick han frågan vad han hoppas kunna tillföra till kommittén: ”Gott litterärt omdöme och gott humör. Och en hög grad av diskretion.” Rebecka Kärde 28-åriga Kärde är litteraturkritiker i DN och bosatt i Berlin. Hon skriver även för filmmagasinet FLM. Hon tilldelades i fjol Svenska Akademiens kritikerpris om 100.000 kronor. ”Jag hoppas att Akademien har dubbelkollat hur gammal jag är, så att de inte blir förvånade”, sade Rebecka Kärde när det offentliggjordes att hon blivit ledamot i kommittén, då hon också fick frågan om det var ett halvt steg in i Akademien: ”Det får vi se. Jag vet ännu inte om jag gift in mig i kungafamiljen eller fått jobb i hovstallet.” Henrik Petersen Stockholmsbaserade Petersen är 46 år. Han har länge varit kritiker i HD/Sydsvenskan och arbetat som översättare och redaktör. Han har bland annat översatt Knut Hamsuns ”Svält”. Petersen har jobbat för Modernista och även för bland annat Brombergs förlag. ”Det gick som en rysning upp längs med ryggraden när jag fick frågan”, sa Henrik Petersen när det offentliggjordes att han blir ledamot i kommittén. Han är den enda av de externa sakkunniga som enligt offentliga uppgifter inte blivit prisad eller fått ett stipendium av Svenska Akademien. Gun-Britt Sundström Sundström, 74 år, bor i Stockholm och är mest känd för sina romaner ”Maken” (1976) och ”För Lydia” (1973). Hon har gett ut dryga dussinet böcker och är även verksam som översättare och litteraturkritiker. I en intervju med Vi läser tidigare i år berättade hon om sin tidigare skepsis till Svenska Akademien: ”Jag har tyckt att institutionen är löjlig i sin högtidlighet och att kopplingen till hovet är pinsam. Jag tackade ja när det visade sig att de bara ville ha hjälp med att utse pristagare, men frågan är om en republikan bör delta”. Fick 2009 stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond på 60.000 kronor, som delas ut av Svenska Akademien. Mikaela Blomqvist Litteratur- och teaterkritikern Blomqvist, 32 år, är bosatt i Göteborg och medarbetare i Göteborgs-Posten och Aftonbladet. Hon fick Svenska Akademiens kritikerpris om 100.000 kronor för 2018. Tidigare i år blev hon porträtterad av nätmagasinet Ozy som i rubriken ställde frågan om hon är den som kan återupprätta förtroendet för litteraturpriset. ”Det här verkar vara ett perfekt jobb. Att få möjlighet att läsa mycket och framför allt att diskutera böckerna med kompetenta människor”, sade Mikaela Blomqvist till magasinet. • Ledamöter från Svenska Akademien: Anders Olsson 70-årig professor i litteraturvetenskap som är ordförande i Nobelkommittén. Var 2018-2019 ständig sekreterare i Svenska Akademien efter att ha efterträtt Sara Danius. Ledamot i Akademien sedan 2008. Per Wästberg Författaren Wästberg, 85 år, har varit ledamot i Svenska Akademien sedan 1997. Var tidigare ordförande i Nobelkommittén. Kristina Lugn Poeten och dramatikern Lugn, 70 år, är ledamot av Svenska Akademien sedan 2006. Var, innan nya inval gjordes, under slutet av 2018 den enda kvinnliga ledamoten i institutionen. Jesper Svenbro Poeten och filologen Jesper Svenbro, 75 år, invaldes 2006 i Svenska Akademien. Röstade för att dåvarande ledamoten Katarina Frostenson skulle uteslutas, men höll sig utanför de offentliga diskussionerna kring Akademien under 2018.  Läs mer om Svenska Akademien ", "article_category": "culture"}
{"id": 33724, "headline": "Stefan Amirell: Världen blir obegriplig när andra kulturer förminskas", "summary": "Det är inte bara Grekland och Rom som ryker om Skolverket får som de vill. Även större delen av världens historia försvinner i grundskolan. Det förminskar de ungas bild av andra kulturer, skriver historikern Stefan Amirell.", "article": "Skolverkets förslag att stryka momentet ”forna civilisationer, från förhistorisk tid till cirka 1700” ur grundskolans kursplan för historia har fått massiv och rättmätig kritik. Ledar- och kulturskribenter, lärare och forskare har alla pekat på det orimliga i att svenska skolbarn i framtiden inte ska få lära sig något om de klassiska grekiska och romerska civilisationerna och deras betydelse för den senare europeiska historien, kulturen och dagens samhälle. En central aspekt av den föreslagna förändringen har dock hittills i stort sett förbisetts i kritiken, nämligen att momentet som ska strykas innefattar betydligt mer än de antika Medelhavskulturerna. Det är alltså inte bara Grekland och Rom som ryker, utan även exempelvis Egypten, Mesopotamien, Induscivilisationen, de kinesiska Han-, Tang- och Songdynastierna, den islamska guldåldern, de nord- och sydamerikanska högkulturerna före 1492 och samtliga förkoloniala afrikanska riken som Ghana, Benin och Stora Zimbabwe. Därmed ska undervisningen om världens historia börja, som det heter i utkastet, med ”upptäcktsresor samt europeisk kolonisation och slavhandel” kring 1500. Det är självklart en omöjlighet att gå in på alla världens länder och kulturer på de få timmar som historieämnet förfogar över på högstadiet. Detta problem var också de som utformade den nu gällande kursplanen medvetna om. Därför står det i den nuvarande kursplanen att jämförelser ska göras mellan några högkulturers framväxt, till exempel i Afrika, Amerika och Asien. Det handlar om att skapa en medvetenhet om att det över huvud taget fanns framstående kulturer och samhällen i världen utanför Europa före Columbus och Vasco da Gama. På samma sätt kan man komma till rätta med århundraden av eurocentrisk historieskrivning och att skapa en förståelse för hela världens historia – inte bara den svenska eller europeiska. Tvärtemot vad Skolverket tycks anse handlar den äldre historien inte bara om kuriosa och antika ruiner. Det finns en tydlig samtidsnytta med att svenska elever ska lära sig om världens historia även före den europeiska expansionen. I de länder som i modern tid har upplevt kolonialt förtryck och exploatering fyller den förkoloniala historien viktiga existentiella och identitetsskapande funktioner. Dessa är inte sällan djupt problematiska, exempelvis när man försöker återupprätta ett kalifat i Mellanöstern, eller när det hävdas att en kinesisk flotta upptäckte Amerika 1421, eller när militanta hinduiska nationalister vill återskapa en förmodad förislamisk guldålder i Indien. Att i en sådan situation – när de långa globalhistoriska linjerna kastar en allt större skugga över vår samtid – ge upp alla försök att förstå stora delar av världens historia gör nästa generation sämre rustad än dagens att förstå sin omvärld, att skilja fakta från fiktion och att möta människor från andra länder och kulturer. Det mest beklämmande med den nya kursplanen är att den präglas av en kolonial syn på världens historia som man inom historieforskningen har övergett för länge sedan. Redan på 1930-talet påpekade den holländske historikern J C van Leur att stora delar av den utomeuropeiska världens historia var skriven från ett skeppsdäck. Från 1960-talet och framåt har såväl nationell som eurocentrisk historiesyn kritiserats grundligt, och särskilt från 1990 har de globalhistoriska perspektiven, som betonar ömsesidigt utbyte och påverkan mellan olika kulturer i historien, slagit igenom på bred front. Sedan minst 20 år tillbaka präglas grundkursen i historia vid samtliga svenska universitet och högskolor av de långa globalhistoriska perspektiven. Att mot den bakgrunden betrakta den utomeuropeiska världens historia som intressant endast i det koloniala sammanhanget från 1500-talet och framåt är ett misstag och ett stort kliv bakåt. Det står i strid med kravet på att skolans undervisning ska vila på vetenskaplig grund, och det gör svenska elever påfallande dåligt förberedda för att möta en värld som i dag, mer än någonsin tidigare i historien, präglas av globala kontakter och utbyten. Läs mer: Peter Englund: ”Gör om, Skolverket, och gör rätt!” Läs mer: Utan antikens historia riskeras Sveriges konkurrenskraft ", "article_category": "culture"}
{"id": 33728, "headline": "Backa teater förlorar sin ledare: ”Vi är i chock”", "summary": "Efter 13 år på Backa teater i Göteborg flyttar Mattias Andersson till Stockholm och Dramaten. – Grattis Stockholm! säger skådespelaren och kollegan Kjell Wilhelmsen. Mattias lever teater 24/7. Men för oss är det sorgligt. Vi är i chock.", "article": "På Backa teater pågår just nu repetitionerna av ”Vi som fick leva om våra liv”, ett drama skrivet och regisserat av Mattias Andersson, med premiär om två veckor. Men på torsdagens övningar är regissören frånvarande. Han är i Stockholm med anledning av sitt nya uppdrag som konstnärlig ledare för Dramaten. – Det är en jättekonstig känsla, säger skådespelaren Kjell Wilhelmsen som kom kom till Backa teater samtidigt som Mattias Andersson och haft honom som vän mycket längre. – Vi började för 30 år sen på samma teaterkurs på TBV i Göteborg. Första gången vi stod på en scen, gjorde vi det ihop. Vad har varit bra med hans ledarskap på Backa teater? – Vi är numera en välkänd ungdomsscen i hela Europa tack vare honom. Han borde få en förtjänstmedalj för sin förmåga att belysa ungas liv och utsatta människors liv, säger Kjell Wilhelmson. Mattias Andersson har under många år pendlat mellan sin familj i Stockholm och sitt arbete i Göteborg. När han börjar på Dramaten den 1 mars nästa år kan han samla sitt liv i en och samma stad. Vännen Kjell Wilhelmsson förstår att det lockar. – Men som kollega känner jag sorg. Han kan verkligen människor, Mattias, och har ett stort hjärta. Grattis Stockholm! Julia Dufvenius: ”Han är i mina ögon genuint intresserad av människor” ", "article_category": "culture"}
{"id": 33733, "headline": "Mattias Andersson ny teaterchef på Dramaten", "summary": "Dramatikern och regissören Mattias Andersson blir ny teaterchef på Dramaten. Han kommer närmast från Backa teater i Göteborg. – Det är ett jätteprivilegium att få det här uppdraget och förtroendet från alla som jobbar här, säger Mattias Andersson.", "article": "Efter turbulens avgick i april den tidigare vd:n och teaterchefen Eirik Stubø från sin post. Dramaten valde då att dela upp ledningstjänsterna. Maria Groop Russel tog över som vd och samtidigt inleddes processen att hitta en ny teaterchef. Rekryteringsarbetet är nu klart. Ny teaterchef och konstnärlig ledare på Dramaten blir dramatikern och regissören Mattias Andersson. Han kommer senast från jobbet som konstnärlig ledare på Backa teater i Göteborg.  Mattias Andersson säger till DN att uppdraget är oerhört inspirerande. – Det är ett jätteprivilegium att få det här uppdraget och förtroendet från alla som jobbar här. Sedan är det bara att hoppas att man kan leverera när det är dags, säger han med ett skratt. Han är även positiv till Dramatens nya uppdelning av vd- och teaterchefstjänsten. – Så har vi arbetat i Göteborg och att en person ska hantera en sådan här stor arbetsplats med alla frågor känns närmast omänskligt, och den förändringen var en stor anledning till att jag blev mer intresserad av jobbet. Det har varit en turbulent tid på Dramaten. Hur såg du på den perioden? – Jag vill absolut inte kommentera eller recensera det som hänt tidigare. Jag kommer att ta hundra procent ansvar i mitt ledarskap för Dramaten när jag tillträder. Alla beslut som jag fattar då och allt som händer då kommer jag ta ansvar för, men det som hänt tidigare vill jag inte tala om. På frågan hur man ska nå ut till nya målgrupper svarar Andersson att det är en fråga om att sätta sig i dialog med publiken. – Jag tar med mig tanken från Backa teater att verkligen få ungdomar från alla delar av stan att komma till teatern, och att göra scenkonst som är relevant i vårt polyfona och segregerade samhälle. Det fins en stor kärnpublik på Dramaten men också grupper som aldrig satt sin fot här. Man vill veta vad de vill se gestaltat här på scenen. Hur skapar man trygg arbetsplats? – Det handlar om att man visar själv att man inte behandlar människor olika, att allas röst och åsikt är välkommen. Jag anstränger mig även verkligen för att olika perspektiv ska komma till tals i scenkonsten. Det är väl den grundläggande saken för alla världsreligioner och all humanism: att behandla andra så som du vill bli behandlad själv, det kommer man rätt långt med. Ulrika Årehed Kågström, styrelseordförande på Dramaten, säger att man redan innan sommaren inledde diskussioner med Andersson, och att han var en av de 50 personer som var tänkbara för tjänsten. – Mattias haft otroligt intressanta tankar kring vad innebär det att vara en nationalscen i dag: vad innebär det för teaterkonsten, och i ett publikt perspektiv, och i ett skådespelarperspektiv. Hon berömmer även hans sätt att leda arbetet. – Han har en nolltolerans mot alla former av trakasserier, han har ett öppet, transparent, inkännande och tillgängligt ledarskap med en tydlighet som också krävs. Det är allt som krävs i ett modernt ledarskap, och jag tror att Mattias och Maria Groop Russel kommer att bli en jättebra kombination, säger Ulrika Årehed Kågström. Groop Russel, som tillträdde som vd i början av året, berättar vidare hur man kommer jobba tillsammans för att förbättra arbetsmiljön på Dramaten. – Stora delar av arbetsmiljön fungerar utmärkt bra, sedan finns en rad händelser som präglar berättelsen om Dramaten. Det jobbar vi mycket med nu… vi har rutiner och folk på plats, så det är upp till bevis nu. Som på vilket företag som helst, säger hon. Hur kommer det arbetet med Mattias konkret att se ut? – Förhoppningsvis är det ordning och reda i lådan när Mattias kommer, så han kan ägna sig åt verksamheten utifrån konstens perspektiv. Men han kommer också behöva jobba med arbetsmiljön, för det gäller hela teatern. Men vi har basstruktur och rutiner för att få det att fungera. Mattias Andersson föddes 1969 i Göteborg och är utbildad skådespelare. Han har en lång karriär som dramatiker och regissör bakom sig, är flerfaldigt prisbelönad och har även sedan tidigare regisserat flera uppsättningar på Dramaten. Mattias Andersson tillträder som ny teaterchef på nationalscenen den 1 mars 2020. Mattias Andersson Andersson är en svensk skådespelare, dramatiker, regissör. Han utbildade sig till skådespelare på Teaterhögskolan i Göteborg 1990-1993 och medverkade därefter i pjäser som Ibsens ”Peer Gynt” och von Goethes ”Faust” på Backa teater. Han har även satt upp bland annat ”The mental states of Sweden” samt ”Idioten” på Dramaten. Sedan 2006 har han varit konstnärlig ledare på Backa teater och i mars 2020 tillträder han sin nya tjänst på Dramaten.  Tidigare chefer på Dramaten 1963–1966: Ingmar Bergman 1966–1975: Erland Josephson 1975–1981: Jan-Olof Strandberg 1981–1985: Lasse Pöysti 1985–1985: Ingvar Kjellson 1985–1997: Lars Löfgren 1997–2002: Ingrid Dahlberg 2002–2008: Staffan Valdemar Holm 2009–2014: Marie-Louise Ekman 2015–2019: Eirik Stubø 2019– nu: Maria Groop Russel ", "article_category": "culture"}
{"id": 33752, "headline": "Meghan stämmer brittisk tabloid", "summary": "Meghan, hertiginnan av Sussex, och prins Harry har fått nog av klimatet i brittiska tabloider. Nu stämmer hon tidningen The Mail on Sunday och prins Harry ryter ifrån i ett offentligt uttalande där han tar upp sin mamma, Diana.", "article": "Nyligen publicerade den brittiska tabloiden The Mail on Sunday ett privat brev som Meghan, hertiginnan av Sussex, skrivit till sin pappa Thomas Markle. Tidningens beslut att exponera Meghans trasiga relation till sin pappa genom att publicera brevet fick bägaren att rinna över för prinsparet – som nu ryter ifrån både rättsligt och offentligt. Meghan stämmer The Mail on Sunday för att missbrukat privat information om henne, samt brutit mot lagen om upphovsrätt och dataskyddsförordningen GDPR, uppger BBC. Samtidigt tar maken prins Harry ställning i ett offentligt uttalande där han hävdar att den brittiska pressen fört ”en hänsynslös kampanj” mot Meghan under det senaste året – som har eskalerat efter att deras fem månader gamla son Archie föddes. Prins Harry fortsätter i uttalandet att dra referenser till hur brittisk press rapporterade om hans mamma prinsessan Diana och menar att det är hans ”största rädsla att historien upprepar sig”. ”Jag förlorade min mamma och nu ser jag min fru falla offer för samma kraftfulla makt”, säger prins Harry och fortsätter: ”Det kommer en punkt där det enda du kan göra är att stå upp mot den här typen av beteende, då det förstör människor och människors liv. Det är enkelt uttryckt mobbning, vilket skrämmer och tystar människor.” Mail on Sunday säger att de kommer att försvara sin publicering ”med näbbar och klor”. Katrine Marçal: Britterna har svårt att hantera en kunglighet som vill vara politisk ", "article_category": "culture"}
{"id": 33759, "headline": "JK utreder inte förtalsanklagelser mot Josefin Nilsson-dokumentär", "summary": "SVT:s dokumentär om Josefin Nilsson, ”Älska mig för den jag är”, anmäldes för förtal. Justitiekanslern har nu beslutat att inte inleda förundersökning i ärendet.", "article": "I beslutet från Justitiekanslern (JK) som DN tagit del av står det: ”Uppgifterna i anmälan ger inte underlag för bedömningen att åtal är påkallat från allmän synpunkt. Förundersökning ska därför inte inledas”. I september anmälde Josefin Nilssons tidigare pojkvän, som omtalas i programmet, dokumentären för förtal. Mannen har tidigare anmält programmet till Granskningsnämnden, då han säger sig ha blivit felaktigt utpekad som ansvarig för Josefin Nilssons död. Mannens namn nämns inte i dokumentären. Hans advokat Sargon de Basso har dock ansett att tittarna får ”successivt pusselbitar” som lyfter fram mannen och gör att ”det inte krävs ett utpekande med namn och bild för att tittaren ska förstå vem som avses i dokumentären”. JK är ensam åklagare när det gäller tryck- och yttrandefrihetsbrott, men ska endast i undantagsfall väcka åtal. Det görs ”om det anses påkallat från allmän synpunkt”. Normalt sett ska åtal i förtalsmål i stället väckas enskilt av den som anser sig vara utsatt för brott. – Det var inte ett helt oväntat beslut. Det är endast i undantagsfall som JK driver förtalsmål. JK:s beslut är inget ställningstagande i förtalsfrågan utan endast en passning tillbaka till oss att eventuellt driva saken som enskilt åtal, skriver advokat Sargon de Basso i ett mejl till DN. Överväger ni att väcka enskilt åtal? – Det är inget bestämt. Det är en fråga vi kommer diskutera närmare efter Granskningsnämndens beslut. Det är många aspekter som måste vägas in innan man väljer att driva ett enskilt åtal. Läs mer: Skådespelare förtalsanmäler SVT för Josefin Nilsson-dokumentär ", "article_category": "culture"}
{"id": 33773, "headline": "Konsertrecension: Christian Lindberg svingar sig glatt mellan århundradena", "summary": "Under gästspelet med Israel NK Orchestra uppträder Christian Lindberg i alla sina skepnader, som tonsättare, trombonist och dirigent. Och han gör det med ett program som lockar fram både charm och orkesterglans. DN:s Johanna Paulsson var där.", "article": " Mot fonden av flygskam har nyttan med internationella turnéer på senare tid börjat ifrågasättas. Att resa kors och tvärs över världen med hela orkestrar för att bara byta Beethoven med varandra kan ju knappast kallas kulturutbyte. Men Christian Lindberg har aldrig varit mannen som gör saker på rutin, varken som tonsättare, trombonist eller chefdirigent. Under sitt gästspel med Israel NK Orchestra uppträder han i samtliga tre roller. Och nog är det ett sällsynt program man satt samman på temat ”Bridges and friendship”, även om det handlar mer om att stärka familjebanden och vänskapsrelationen mellan Sverige och Israel än om brobyggen i stil med Daniel Barenboims Väst-östliga divanorkester. Efter paus kvittrade Andrea Tarrodis impressionistiskt prunkande ”Paradisfåglar” i kapp med pappa Lindbergs egen ”Black hawk eagle”. En postmodernt präglad konsert för trombon och orkester som bredde ut sina vingar med en jordisk fanfar och tog höjd mellan det lyriska och larmande. Men den verkligt udda fågeln i symfonisammanhang var mandolinen som fick kliva fram i ”Piut”, Oded Zehavis konsert för mandolin och orkester med Shmuel Elbaz som solist. En medelhavsglittrande mellanösternmusik som skickligt svingade sig fram genom såväl århundradena som olika folktraditioner – företrädesvis marockansk – mot en fond av västerländsk konstmusik med dragning åt det nyromantiskt filmiska. Per Eglands variationer över den judiska folksången ”Hava nagila” för trombon, mandolin och orkester bjöd därefter på underhållande klezmerkomik och virtuosa tempoväxlingar som snabbt fick publiken att ge upp försöken att klappa takten. Men konserten började och slutade lydigt med klassiska hits. Först Mozarts operamässiga symfoni nr 34, framförd med sjungande schvung, och sist Sergej Prokofjevs symfoni nr 1, ”Den klassiska” med sin Haydn-förklädda neo-klassicism. Verk som tillsammans med extranumren lockade fram helkroppsdirigenten i estradören Lindberg och gav orkestern chansen att matcha hans glansiga skjortor med både finlir och humoristiska instrumenthybrider. Läs fler av DN:s konsertrecensioner här, och fler texter av Johanna Paulsson här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33776, "headline": "Så hanterar du en närståendes dödsfall i sociala medier", "summary": "Sociala medier har inte bara förändrat vårt sätt att sörja dem som går bort, de har också medfört praktiska frågor som anhöriga behöver ta ställning till. Här är tipsen på hur man kan tänka kring och hantera sociala medier i samband med en närståendes dödsfall.", "article": "När sociala medier har blivit allt vanligare har efterlevande fått nya saker att tänka på när någon går bort. Det märker Ulf Lerneus, förbundsordförande för Sveriges auktoriserade begravningsbyråer. – Det blir ganska många frågor om de här sakerna, eftersom så många finns på sociala medier. Det är inte det första man tänker på, men vi kan framför allt se att det är aktuellt när det gäller yngre personer vars föräldrar också finns i sociala medier, säger han. Om en närstående går bort finns två sätt att hantera personens sociala medier: antingen kan man ta bort kontot, eller om det gäller Facebook eller Instagram göra om det till en minnessida. Men för att kunna göra det behöver man kunna verifiera att personen är avliden, till exempel genom att skicka in en dödsattest eller dödsannons. – Det är många gånger begravningsbyråer som hjälper till med den delen, säger Ulf Lerneus. Han berättar att allt flera väljer att spara sina anhörigas Facebooksidor som minnessidor. Då kan närstående gå in och skriva kommentarer efter ett dödsfall. Det viktiga är i sådana fall att någon har kontroll över kontot och kan gå in och bemöta kommentarer från människor som vill skriva av sig. För en del blir det en svår fråga hur de ska hantera kontot, eftersom det finns så mycket information sparad där. – Ibland tar man bort hela kontot eftersom det finns en osäkerhetsfaktor som gäller vad som finns där. Det kan vara jättesvårt för anhöriga att ta ställning till hur mycket de vill veta av det som finns på kontot. För att en avliden persons sociala medier ska kunna hanteras väl hjälper det att personen själv har utsett någon som har inloggningsuppgifter till kontot. – Då kan den hålla kontot levande och gå in och svara på frågor eller göra om kontot till en minnessida - som också går att ta bort sedan när man vill. Om ingen gör något med kontot i sociala medier så fortsätter det att finnas kvar. Något som ibland kan leda till svåra situationer. – Jag har själv några personer på min Facebook som är avlidna där ingen har agerat. Det blir en väldigt speciell känsla när man kände en person och så dyker det upp en notis som säger ”passa på att gratulera din vän på födelsedagen”. Det blir ju en obehagskänsla, säger Ulf Lerneus. Läs mer: Så förändrar sociala medier vårt sätt att sörja Så här kan du hantera olika konton vid ett dödsfall: Facebook Ett konto på Facebook kan göras om till en minnessida. Förändringen görs enligt Facebooks policy när en familjemedlem eller nära vän informerar om dödsfallet. Som aktiv användare kan man välja en efterlevande kontaktperson som får uppdraget att hantera minnessidan. Verifierade familjemedlemmar kan begära att ett konto ska tas bort helt. Det kan bland annat göras genom att tillhandahålla en kopia av den närståendes dödsattest. Google Genom Googles så kallade ”Inactive account manager” kan man låta en utvald person bli informerad eller få tillgång till vissa delar av kontots information i händelse av att man varit inaktiv en längre tid. Google skriver att man hjälper nära familjemedlemmar att stänga kontot till en avliden person, men att det viktigaste uppdraget är att se till att personens information är säker och privat. Beslut kring vad som ska ske med avliden persons konto tas enligt Google efter en noggrann genomgång av ärendet. LinkedIn Enligt LinkedIn kan man efter begäran och noggrann genomgång besluta om att ta bort en profil så att den inte syns. Den som anmäler dödsfallet måste då delge flera uppgifter: användarnamnet, URL-adressen till profilen, vilken relation man har till den döda, mejladressen, vilken dag personen avled, en länk till en dödsannons och vilket företag personen senast arbetade på. Instagram Instagram, som ägs av Facebook, kan göra om kontot till en minnessida. Det görs genom en anmälan till tjänsten som kräver bevis på att personen inte är i livet, exempelvis en länk till en dödsannons eller nyhetsartikel. ”Vi försöker förhindra förekomsten av hänvisningar till minnessidor på Instagram som kan uppröra personens vänner och familj”, skriver tjänsten. Nära släktingar kan begära att kontot ska tas bort. Då behövs den avlidne personens födelsebevis, dödsattest och ett myndighetsutfärdat bevis på att man är laglig företrädare för den avlidne personen eller dödsboet. Twitter Twitter uppger att de försöker samarbeta med nära familjevänner till den avlidne i händelse av att man vill att kontot ska inaktiveras. När dödsfallet meddelas vill plattformen ta del av särskilda uppgifter för att verifiera informationen. Däribland en kopia av anmälarens id-kort och en kopia av den avlidne personens dödsattest. Detta för att undvika falska rapporter om att en person gått bort. Twitter vägrar oavsett relation att ge någon annan tillgång till en avliden persons konto. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33777, "headline": "Så förändrar sociala medier vårt sätt att sörja", "summary": "Ett dödsbesked på Facebook? Anhörigas agerande på sociala medier kan upplevas som okänsligt. Samtidigt menar forskare att sociala medier kan ge sörjande en ny sorts tröst i situationer där vänner eller kollegor känner sig obekväma.", "article": "För några veckor sedan berättade en vän om hur han mottagit sin mosters dödsbesked. På Facebook läste han ett öppet inlägg skrivet av sin kusin. Kusinen frågade om råd hur man bäst ordnar med att städa ur ett dödsbo. Vännen blev en aning chockad och frågade: ”Är min moster död?” En stund senare kom bekräftelsen: jo, det var hon. Det var lättare för kusinen att skriva digitalt, än att rakt ut säga vad som hänt. Jag berättar det här för Ylva Hård af Segerstad, docent vid institutionen för tillämpad it på Göteborgs universitet. Hon har forskat om hur sociala medier används av människor i sorg och har hört liknande historier. Berättelser om när dödsbesked spridits öppet och brett av sörjande människor som saknat ord för att säga vad som hänt över telefon eller ansikte mot ansikte. – I de lägena finns också ofta personer som känner att de egentligen står närmare den avlidne än andra, men trots det har de fått beskedet senare och på ett sätt som de själva upplever som ”fel”. Man kanske inte ville se det på Facebook, utan tycker att personen skulle ha ringt eller kommit för att berätta det, säger Ylva Hård af Segerstad. För några år sedan började hon intressera sig för sociala mediers roll i sorgeprocessen. En kollega till henne hade förlorat sin pappa och berättade att stödet från vänner i vardagen var ganska ”stelt”. Många vågade inte närma sig ämnet och det som väl uttalades var i mångt och mycket urmodiga fraser. I sociala medier däremot upplevde kollegan stödet som starkt, engagerat och genuint. – Sociala medier beskylls ofta för att vara ytliga och meningslösa. Men de kan paradoxalt nog också fungera så att folk vågar göra mer. Det blir en brygga till att både berätta om och ge mer stöd i existentiella kriser. I dagens samhälle har människor ofta svårt för att prata om döden. Många upplever att vi inte riktigt har språket eller formen för hur man gör, och med bättre levnadsstandard och vård möter vi inte heller döden så ofta i vår vardag. Så har det inte alltid varit, men man kan säga att vi har blivit ovana vid döden, säger Ylva Hård af Segerstad. Mer än åtta av tio svenska internetanvändare är aktiva på sociala medier. Facebook är, trots en stagnerande tillväxt, den mest populära tjänsten, enligt undersökningen Svenskarna och internet 2018. Sorg som känsla kan vid en första anblick inte tyckas passa in i plattformens ofta välmodererade flöde där människor vill visa sina bästa sidor. Men trots det har sociala medier tydligt påverkat hur vi sörjer. Kyrre Kverndokk, professor i kulturvetenskap vid universitetet i Bergen, beskriver sociala medier som performativa i sin karaktär. – De finns till för att vi ska visa vår vardag. Vad vi äter och upplever, våra stora och små framgångar och även vår sorg, för en publik bestående av vänner, bekanta, kollegor och andra. Sociala medier gör det möjligt att nå ut brett och snabbt för att upplysa om ett dödsfall och det gör att långt fler sänder kondoleanser till de drabbade än vad som annars skulle vara fallet, säger Kyrre Kverndokk. – Det här gör den privata sorgen mer offentlig i den meningen att den sörjande visar sorgen i ett semioffentligt rum. På ett sätt trivialiserar det också sorgen. Det ska inte mycket till för att sända sina kondoleanser i en Facebooktråd. Bekanta i periferin väger kanske inte sina formuleringar mer än när man gratulerar Facebookvänner på födelsedagen. Men samtidigt kan det vara något bra för den sörjande att bara få uppmärksamheten. Charlotte Frycklund, präst i Svenska kyrkan och den första i landet med huvudfokus på sociala medier, beskriver den omsorg som snabbt kan komma från många håll som ”ett slags kudde”, något som gör att människor går vidare i sorgen en aning skyddade. När orden saknas kan man alltid skicka emojis av hjärtan, medan vi i den fysiska verkligheten kanske hade korsat gatan för att slippa träffas när vi saknar något att säga, menar Frycklund. – Jag tror att sociala medier är ett komplement, men ännu mer än så: en hjälp för att stödja varandra i ”riktiga livet”. Om någon gjort en uppdatering på Facebook, så vet alla. Det betyder att när jag träffar min sörjande vän, så har samtalet emellan oss redan börjat, säger hon och fortsätter: – Jag behöver inte fundera över, ”Vet hon att jag vet? Vad ska jag säga? Vad ska jag göra?” eftersom jag redan skickat ett hjärta på sociala medier. Det är alltid lättare att fortsätta ett samtal än att börja ett. Så i stället kanske jag säger: ”Vad fint du skrev på Facebook, jag har tänkt så mycket på er.” Fokus i Ylva Hård af Segerstads forskning har legat på föräldrar som förlorat barn. Hon har studerat en sluten Facebookgrupp, djupintervjuat sörjande och gjort enkätundersökningar för att se vilken roll sociala medier fyller i personernas sorgehantering. Många av medlemmarna, berättar hon, ser den slutna gruppen som en livlina. En digital fristad som överbryggar tid och rum, där någon annan alltid är tillgänglig för att ge stöd och kan ge ett stöd som är baserat på egna liknande erfarenheter av sorg och förlust. – Utanför den slutna gruppen har många upplevt att de känner sig dömda. Det ordet återkommer: ”dömda”. Att andra dömer dem för hur de sörjer och vad de skriver. Många känner också att det finns en tidsbegränsning. En tydlig förväntan från omgivningen att man efter en tid, som är ganska kort, ska vara ”klar” med sin sorg, säger Ylva Hård af Segerstad. I sociala medier är antalet följare, interaktioner och kommentarer hårdvaluta. Jag frågar Ylva Hård af Segerstad om detta har inneburit en kvantifiering av sorgen. Hon berättar att en viktig uppgift för den slutna gruppens moderatorer har varit att alla ska känna sig sedda. Ingen ska få förbli ensam och osedd, och det får inte bli för ojämnt när människor öppnar upp med sina djupaste tankar. – Man vill undvika att en person får 150 likes och en massa kommentarer samtidigt som en annan person som delar en liknande händelse i gruppen nästan inte får någon respons alls. Det hänger så klart ihop med hur intensivt gruppens flöde har varit och vilka individer som varit inne. Men det kvantifierade stödet blir väldigt tydligt, och det gör moderatorernas roll väldigt viktig. Det är hemskt och intressant på samma gång, säger Ylva Hård af Segerstad. Med tanke på utvecklingen har frågor väckts kring hur väl utformade de sociala medierna är för att människors sorg ska hanteras just där. I en kritisk artikel konstaterade nätmagasinet Slate förra året att plattformarna i slutändan inte finns till för att underlätta människors sociala liv. De är skapade för att gå med vinst, och tjänar på vårt ökade behov av att befinna oss där. Magasinet tog bland annat exemplet med Washington Post-journalisten Gillian Brockell, som i sociala medier berättade öppet om att hennes son dog vid födseln. Även efter dödsfallet fortsatte hennes flöde att fyllas av reklam för bebissaker. Brockell skev även ett öppet brev till plattformar som Facebook, Twitter och Instagram. ”Snälla techföretag, jag ber er: Om ni är smarta nog att inse att jag är gravid, att jag har gått igenom en födsel, då är ni säkerligen också smarta nog att inse att mitt barn dog och kan ge mig reklam därefter, eller kanske, bara kanske, inte alls.” Och trots den upplevda tryggheten i en sluten stödgrupp på sociala medier kan det ändå hända att någon som inte är den de utger sig för att vara kommer in, berättar Ylva Hård af Segerstad. En förutsättning för att stödet kring så här svåra och känsliga saker ska fungera är nämligen att ingen utomstående som inte delar erfarenheten av att ha förlorat ett barn tar plats. Känslan av stöd kan upphöra om personer känner att någon ”spionerat” på dem. – Flera har sagt: ”Folk vill bara gotta sig i vår sorg.” Man kan fråga sig varför andra skulle vilja gotta sig i människors största tragedi, men det har hänt. Det har kommit in personer i grupperna som uppgett att de är föräldrar i sorg. Medlemmar och moderatorer har sedan pusslat ihop små bitar av information och förstått att något inte stämmer och kunnat utesluta infiltratören och bibehålla tryggheten i gruppen, säger Ylva Hård af Segerstad. Kyrre Kverndokk har främst studerat hur sociala medier använts i lägen av kollektiv sorg, i synnerhet efter terrorattacken på Utøya 2011. Han lyfter fram känslan av gemenskap som sociala medier kan skapa. Samtidigt användes plattformarna för att effektivt samordna omfattande manifestationer i den fysiska verkligheten. Efter Utøya, samt även efter flera andra terrordåd åren därpå, omformades även retoriken och symbolspråket utifrån användarnas uttryck i sociala medier, berättar Kverndokk. Det var ord som ”Når en mann kan forårsake så mye ondt – tenk hvor mye kjærlighet vi kan skape sammen” (twittrat av en norsk tonåring 2011) och hashtaggar som #jesuischarlie (som användes sju miljoner gånger efter attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo) eller #PrayforManchester. – Med en välkänd form eller fras, som har använts vid tidigare terrorhändelser, påminns publiken i sociala medier om att det här skett gång på gång. Det uttrycktes också genom hashtaggen och plakaten med orden #jesuissickofthisshit som cirkulerade efter terrorattentaten i Bryssel 2016, säger Kyrre Kverndokk. Sorgeyttringar i sociala medier kan förvisso innebära en typ av identifiering mellan drabbade och människor långt därifrån. Men samtidigt, menar Kyrre Kverndokk, kan en massiv användning av sociala medier efter terrorattacker också ses som ett fullbordande av själva terrorhandlingen. – Scenen och tajmningen vid ett terrordåd väljs med syftet att nå ut till en publik. Publiken är därmed en del av själva händelsen. Utan publiken skulle terrorn inte bli känd. Den skulle vara misslyckad. Ur det perspektivet kan inläggen och delningen av bilder och slagord betraktas som inkorporerat i terrorn, och den teatrala och performativa våldshandlingen, säger Kyrre Kverndokk. I en artikel i Mashable 2017 diskuterade skribenten Brett Williams frågan: ”Att posta eller inte posta på sociala medier?”, med bakgrund i personliga tvivel efter hans 102-åriga mormors död. Han bestämde sig för att inte lägga upp något, delvis eftersom han inte ville dra uppmärksamhet till en djupt personlig händelse. Kort därpå blev han dock rundad av en familjemedlem som lade upp ett minnesinlägg och taggade honom. Brett Williams telefon fylldes snabbt därefter med kondoleanser. Allteftersom började han ändra åsikt. Kommentarerna i sociala medier var ju mycket mer personliga och intima, skriver han: ”Vi hanterar alla döden och sorgen som följer av den på vårt eget sätt – att skapa en elektronisk hyllning är lika mycket värt som att lämna blommor vid en gravsten”. För min vän fungerade det inte riktigt på samma sätt. Det ursprungliga inlägget om dödsboet togs bort av kusinen, men min vän berättar ändå att beskedet gav släktingar och vänner möjlighet att dela fina minnen av mostern i sociala medier. Saker de inte hade berättat för varandra annars. Prästen Charlotte Frycklund, som ofta träffar personer i sorg, menar också att hon aldrig har träffat någon som ångrat ett sociala medier-inlägg där de berättat om ett dödsfall, eller när de gjort om en Facebooksida till en minnessida. – Nej, för mig verkar det som att de flesta spontant känner att sociala medier är ett bra sätt att berätta om att en anhörig gått bort. På det sättet informerar man alla på en gång, och får respons från dem genast. Det kan värma i sorgens kyla. Läs mer: Så hanterar du en närståendes dödsfall i sociala medier ", "article_category": "culture"}
{"id": 33784, "headline": "Josefin och Florin – så gick det sedan för sexbarnsmamman och tiggaren", "summary": "Hon: en sexbarnsmamma från Halmstad. Han: en ung tiggare från Rumänien. Deras osannolika kärlekshistoria går nu att följa i den bioaktuella dokumentären ”Josefin & Florin”. Men hur gick det för paret efter att kamerorna hade stängts av? Höll kärleken? DN har talat med Josefin och Florin.", "article": "Historien kan inte börja någon annanstans än utanför Willys i Biskopsgården våren 2015. Florin Serban sitter utanför butiken med en pappmugg framför sig. Josefin Karlsson har nyligen flyttat till höghuset mittemot affären efter sin skilsmässa och passerar honom nästan dagligen. – Jag gjorde som alla andra svenskar och vandrade förbi. Jag har egentligen social fobi så jag gillar inte ögonkontakt med främmande människor. Jag tittade inte på honom, sa hej och sen snabbt in i butiken. Men det finns ett intresse hos henne. Hon har hört tiggeridebatten och vill veta vem han är och varför han har kommit till Göteborg. Hon skickar först sina barn med gåvor – frukt, en gammal filt, ett paraply – innan hon samlar modet att gå fram själv. – Han var nyfiken på Sverige och jag var nyfiken på Rumänien så vi började snacka. Precis varenda dag. När barnen hade gått till skolan, de minsta fick följa med, så drack vi kaffe med honom. Folk stirrade så klart, det var jättekonstigt men vi hade så himla kul. Florin lämnar sin plats vid Willys allt oftare och de börjar göra utflykter på kvällarna. – Vi åt glass ihop, åkte båt, han bjöd upp en att dansa på spårvagnen... Han bjöd på sig själv så mycket. Det är det spontana som jag föll för: Här kommer jag, vill jag dansa så gör jag det. Och våra samtal, vi ställde mycket frågor till varandra och hade så roliga diskussioner. Vänskapen övergår till en kärleksrelation som sedermera har skildrats både i media och i den bioaktuella dokumentären ”Josefin & Florin”. Recension: ”Josefin & Florin” uppmanar tittarna att se människan Det är mycket man kan snubbla på i den här berättelsen. Florin är 21 år gammal och Josefin är 37 när de träffas. De kommer från helt olika bakgrunder och dessutom har Josefin sex barn från ett tidigare äktenskap. Det kommer en del elaka kommentarer från omgivningen. En del menar att Josefin blir utnyttjad, andra menar att hon utnyttjar honom. Ingen tror att relationen kommer att hålla. – Det var mycket folk som tyckte. Men vi själva kände inte så. Vi hade så kul och fick så mycket utbyte av våra samtal. Vi brydde oss inte. Filmteamet följer dem i flera år och kommer riktigt nära. Deras kemi går inte att ta miste på och i början är allt lekande lätt. De inser att de har mycket gemensamt. Till exempel vill båda bo på landet, nära djur och natur. Kulturkrockarna och missförstånden är många men oftast något de kan skratta åt. Som att Florin blev förvånad över att Josefins barn gick utan skor på sommaren – han trodde alla barn i Sverige hade skor. Och när Josefin, innan de hade blivit ihop, chockades över hur mycket ljusare i ansiktet Florin plötsligt hade blivit. Då hade han i själva verket duschat på Göteborgs centralstation. – Jag hade inte förstått att han hade varit smutsig. I efterhand fattar jag inte hur jag tänkte, han levde ju på gatan och sov i sin bil, säger hon. Inget av det avskräcker Josefin. Hon tycker det är kul att få komma in i hans värld och bli en del av den. Särskilt kvällarna tycker hon är roliga. – När alla hade tiggt färdigt samlades alla släktingar vid hans bil och började leka med barnen. Alla bjöd på sig själva. Någon spelade fotboll med min son och en annan lekte med minstingen. De var välkomnande. Det blev som en stor familj. Med tanke på att jag inte haft någon stor familj när jag växte upp så var det en jättehärlig känsla. Så kommer sommaren och Florin åker ner till Rumänien. Men han kan inte hålla sig borta och kommer tillbaka efter bara en vecka. De bestämmer sig för att flytta ihop och det faller på Josefin att hitta en bostad där de kan få plats. Hon hittar ett hus i Oskarström utanför Halmstad och har bara en vecka på sig att fixa allt innan Florin flyttar in. – Det var stressigt. Jag ville ju göra ett gott intryck. När man blir ihop med någon som bor i ett annat land kan man inte dejta som vanligt. Det går inte att ringa och ses på fika på fredag. Man måste bo ihop med en gång och lära känna varandra allt eftersom. Det är väldigt intensivt. ”Hej, vem är du? Ska vi sova tillsammans nu?” I december 2015 står Josefin i en röd klänning och blommor i håret bredvid Florin iklädd finkostym och med hatten på sned. Kameror smattrar och mikrofoner trycks upp i hennes ansikte. Journalister är på plats och bevakar detta ovanliga bröllop. Till och med förbipasserande som inte förstår vad som pågår fotar paret. Josefin tar det hela med ro. Hon hade just sagt ja till Florin i rådhuset och är lycklig. Festen fortsätter i huset i Oskarström. De dansar till manele, rumänsk-romsk pop med rötter i folkmusiken, och gästerna sjunger på både svenska och rumänska tills sent på natten. September 2019. Josefin Serban går in i trädgården med maskrosblad i händerna och gässen rusar mot henne snattrande och flaxande med vingarna. Ovanför entrén till huset hänger Rumäniens flagga. Mittemot står ett hemsnickrat hönshus som Florin hade byggt. Där bor höns och ankor. Ofta låter Josefin djuren springa fritt mellan husen. – Det är något jag har fått med mig från mina besök i Rumänien. Där har de inte grisen för sig och kaninen för sig, utan alla djur tillsammans. Så det har vi gjort här också, ankorna och gässen springer tillsammans. När vi hade grisar var de här ute. Jag lekte med min 200-kilosgris i trädgården och så stod grannarna och stirrade, säger Josefin och skrattar. I de olika husen har Florins släktingar bott i omgångar. Hans pappa bor här men är just nu i Halmstad och tigger. Nästan fyra år har gått sedan bröllopsdagen. Inne i huset hänger uppförstorade foton på Josefins barn och andra familjemedlemmar men inga bröllopsbilder. Florin syns bara på ett gruppfoto med hennes mormor. De är inte gifta längre. – Det blev väldigt tyst när Florin försvann. Men han är som han är och jag är som jag är. Det gick liksom inte. Han kunde inte klara ett liv i Sverige. Han brukade säga till mig att han hade kidnappat mig och tagit mig till Rumänien om det inte hade varit för barnen. Men det blev för mycket krav och stress för honom här. Dokumentären ”Josefin & Florin” ger lite ledtrådar. Florin försöker. Han går till arbetsförmedlingen. Han går på Svenska för invandrare, SFI, och man får se honom våndas i närbild när läraren diskuterar substantiv, verb och adjektiv. – Han kom från ett barnhem med knappt någon skolgång alls. Då är det inte så lätt. Det tar han upp i filmen också: ”Vad ska jag med svenskan till när jag jobbar i skogen eller med djur?” Det var en väldig chock för honom. Man ska gå på utbildning, man ska gå på SFI och ta körkort. Det är sån skillnad mot Rumänien och andra länder han jobbat i. Där behöver du inte utbildning för att plocka potatis. Hans familj kommer från Tama?oaia, en liten by med några hundra invånare utanför staden Bacau, i Rumänien. Släktingarna lever fattigt och många kommer till Sverige, bor med Josefin och Florin och försöker försörja sig. I deras ögon har Florin vunnit på lotto och förväntas hjälpa alla. Själv kämpar han med att leva upp till förväntningarna. Det sliter på relationen, speciellt när släktingar ber om pengar. Josefin är lugn och tålmodig men säger nej. De har knappt så att de klarar sig själva. – Det ledde till massa konflikter mellan oss. För alla frågar. Är det en släkting, så är det 20 släktingar. Det är bättre att ge saker än att skicka pengar. Men det var svårt för honom att se hur de hade det och inte kunna hjälpa. När det blev för mycket åkte Florin till Göteborg för att tigga. Ibland stack han till Rumänien i flera veckor. – Jag blev så klart ledsen. Men jag kunde inte hålla honom inlåst heller. Han klarade inte riktigt det här livet. – Det var mer det att han tänkte att mannen ska ha ett jobb och försörja familjen. Sen ska han kunna skicka pengar till Rumänien, köpa hus, köra bil, han ska ha mycket pengar... och så lever vi här. Det var inte lätt för honom att jag var försörjaren och hade en ekonomi. Han förlorade sin roll och blev frustrerad. I filmen berättar en uppenbart ledsen Florin för sin syster att problemet var familjen. ”För att vi hjälpte dem och tog dit dem. Vi behöver tid för oss själva. Ingen familj, inga bröder, inga släktingar, inga vänner. Stressen fick oss att göra slut.” När DN får tag på Florin är han åter i hemlandet. Han jobbar inom skogsindustrin utanför Bukarest och säger att han helst inte vill tänka på Sverige. – Det är vissa saker jag ångrar men jag vill bara lägga allt bakom mig. Nu mår jag bra. Jag är hemma i min by, rensar i trädgården och tar hand om hästarna. Så klart hade jag önskat att vi kunde leva ihop. Men det är ingen idé att älta det som varit. Josefin säger också att hon har det bra. Hennes yngsta har börjat i skolan och nu kan hon fokusera på sig själv. Hon vill ta körkort till våren. Men hon fortsätter hjälpa. – Jag har blivit någon slags kontaktperson för utsatta rumäner. Det kan ringa nån stackars kvinna och gråta. Hennes man har försvunnit, polisen tog honom någonstans i Sverige för flera veckor sedan och hon vet inte var han är. ”Kan du ringa?” Det finns många tingsrätter, vem ska jag ringa? Men så gör jag det ändå. Varför gör du det? – Jag vet inte. Jag tror att det är min mormor som har gjort mig sån här. Det är henne jag är uppväxt med, det är henne jag har lyssnat på. Hon berättade hur fattig hon var när hon var barn och det har följt med mig. Hon var snäll och aldrig dömande. Jag ville alltid vara som hon. Hon gör också insamlingar för andra från Florins by. Just nu samlar hon in kläder till hans systerson som väntar barn. – De är väldigt fattiga och har ingenstans att sova. Det är väldigt fattigt i byn, där skickar man runt bebiskläder och lånar av varandra. Då har jag tänkt att jag ska samla ihop kläder till både bebisen och föräldrarna så de åtminstone har egna kläder. Om Florin säger hon att han är en god vän. – Vi hörs fortfarande ibland. Jag brukar säga till honom att man får vara glad för det man har. Och vi är nog vänner för livet. Livet blev inte som hon tänkte att det skulle bli på bröllopsdagen. Betyder det att cynikerna fick rätt? Det tycker inte Josefin. – Jag har fått så mycket av det här. Jag har blivit mer spontan och öppen. Från att ha haft svår social fobi, jag kunde knappt åka buss och gå handla, höll jag mikrofonen för 340 personer i Stockholm när trailern för filmen presenterades. Det menar hon är tack vare Florin och hans familj. – De är ju såna. ”Kom som du är”. Det spelar ingen roll om du har hål i kläderna och är smutsig. Ut och dansa och laga mat tillsammans och bjud på dig själv. Vi älskar varandra och har jättekul. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33794, "headline": "Bokrecension: Skotten i Ådalen 1931 blir akut allmängiltiga", "summary": "I Ådalen 1931 öppnade svensk militär eld mot fredliga demonstranter, varav fem dog. Serietecknaren Mats Jonsson skriver om minnen, skam och kanske även förlåtelse.", "article": "Ungdomsbok Mats Jonsson ”Blod i gruset” Alfabeta, från 9 år. En ny bok av Mats Jonsson är alltid en speciell händelse och ”Blod i gruset” är inget undantag. I en stark och välskriven bok om Ådalen 31-händelserna, då svensk militär kommenderades ut och sköt ihjäl fem fredliga demonstranter, lyckas Jonsson med bedriften att nyansera bilden av händelserna i sig och samtidigt berätta en gripande historia om minnets bedräglighet, skam och kanske även förlåtelse. Händelserna den 14 maj 1931 har naturligtvis präglat Ådalen på många sätt. En av dem är oviljan att prata om det förflutna, viljan att gå vidare trots att såren på många sätt finns kvar. De flesta inblandade i Lunde; poliserna, de unga rekryterna, stenkastande kommunister och fredliga demonstranter, ja nästan samtliga berörda var ju lokalt folk från Ådalen. Man kände varandra. Hur hanterar man detta faktum? Man håller tyst och vänder blad. Det är i en sådan miljö som huvudpersonen Mats (naturligtvis), femteklassare i Stensätter utanför Bollstabruk i början på 1980-talet får som skoluppgift att lära sig mer om sitt lokalsamhälles historia. Intervjua en gamling helt enkelt. Ganska snart kommer han händelserna 1931 på spåren och börjar gräva. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Alla är inte lika benägna att berätta om sina upplevelser, för såren finns kvar och verkligheten är mer komplex än den enklast använda: höger mot vänster, arbetare mot kapitalister. I ”Blod i gruset” sitter serietecknaren och illustratören Mats Jonsson i baksätet och låter istället den renodlade författaren ta ratten. Och det blir verkligen lyckat. Jonsson har en väldigt attraktiv prosa, lågmäld matter-of-factness men samtidigt isbergsintensiv. Hans många ytterst träffsäkra tidsmarkörer kanske är att elda lite för kråkorna. Moderna kids går nog miste om en hel del berättargodis; rostiga Crescent-cyklar med hackande kedjor, villaområdet där alla har bastu på övervåningen och att man alltid går in via tvättstugan, aldrig huvudingången, matrummet som bara används till jul, falukorvsring i ugn och potatis (inga grönsaker). ”Har hon ytterdörren låst? … Hur ska då grannarna kunna gå in utan att knacka först?”. Jag gillar verkligen Mats Jonssons böcker. Främst kanske för att igenkänningsfaktorerna för mig personligen är så starka men också för hans autofiktion, hans självbiografiska huvudtematik som aldrig blir narcissistiskt kletig. Det finns heller inget förskönande eller för den delen överdrivet hemhatande (alla som varit i Bollsta vet ju att det finns en Hel Del Att Önska). ”Blod i gruset” är totalt superlokal och samtidigt akut allmängiltig och som sådan hans klart bästa bok hittills. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33798, "headline": "Konsertrecension: Hypnotisk ormtjusarkraft när Philip Glass tolkas på Malmö Live", "summary": "Dirigenten Karen Kamensek leder Malmö Symfoniorkester i ett framförande av Philip Glass fjärde symfoni som jag aldrig riktigt kommer att återhämta mig från, skriver DN:s Johanna Paulsson om konserten från Malmö Live.", "article": "Dirigenten Karen Kamensek kommer oväntat in med fusklapp i halvtid och meddelar publiken att det står 3-0 till Malmö FF i Skånederbyt. Sedan leder hon ett framförande av Philip Glass fjärde symfoni som jag aldrig riktigt kommer att återhämta mig från. Det beror framför allt på att Kemensek utnyttjar tolkningsutrymmets möjligheter på ett sätt som är självklart när det kommer till gamla stötar som Beethoven, men sällsynt när det gäller mer samtidsnära musik. Glass fyra är komponerad 1996 och hämtar inspiration från det andra albumet ”Heroes” i David Bowies (och Brian Enos) Berlintrilogi. Men detta är förstås något helt annat än när dagens popartister sjunger Bowielåtar kompade av symfoniorkester. De sex satserna bär namn efter spår på skivan, men Glass har på ett betydligt mer abstrakt sätt arbetat in fragment och idéer i den musikaliska väven och den egentliga förebilden är snarare Bruckner. Inte minst öppningssatsen bär något av den österrikiske senromantikerns harmoniska signatur och i sina memoarer ”Words without music” berättar Glass att han upplevde att hans musik fick rätt sound först när han hörde den framföras av Bruckner Orchestra Linz. Nog är det underligt att exempelvis Kungliga Filharmonikerna i Stockholm aldrig lär har spelat någon av Glass symfonier. Särskilt som det är modern musik som så elegant anknyter till såväl en populärkulturell ikon som en senromantisk konserthusfavorit. Men precis som när Brahms avfärdade Bruckners musik som ”symfoniska boaormar” finns alltid en viss kvävningsrisk i det cirkulärt spinnande flödet som lätt kan infinna sig hos Glass. Ändå är det just denna omslutande egenskap som Kamensek vänder till musikens fördel. Inte minst när hon låter Malmö Symfoniorkester ta sig an den febriga exotismen i ”Abdulmajid”-satsen med hypnotisk ormtjusarkraft. Att det episka och svällande draget är överordnat den amerikanska minimalismens monotona fotarbete blir tydligt för att hon låter instrumentgrupperna frilägga musikens många skiftningar och skikt på ett sätt som suddar bort den cykliska déjà vu-känslan. Med runt 45 minuters så här väldisponerad speltid kan Glass utan tvekan ta upp kampen med repertoarens förhärskande 1800-talsgiganter. Camille Pépin (född 1990) får samtidigt ovanligt mycket sagt på bara tio minuter. ”Vajrayana” från 2015 är fransyskans genombrottsverk och omsätter den buddhistiska lärans fem element – jord, vatten, eld, luft och rum – till lika många satser med skiftande temperament. Musiken rör sig mellan det skira och det upptrissat kraftfulla i en högst personlig syntes mellan impressionismens drömska stämningar och minimalismens pådrivande rytmer med distinkta accenter och ett surrande sus. Som om en insektssvärm plötsligt drog fram likt en wagnersk valkyrieritt. Med klassicistiskt decimerad styrka, spänst och dynamiskt detaljarbete lyfte MSO därefter fram Mozarts flöjtkonsert nr 2 ur skuggorna med välmeriterade flöjtdiplomanden Chloë Vincent som solist. Verket skrevs ursprungligen för oboe och framförs så pass sällan att det kändes som en frisk 1700-talsfläkt före paus. Läs fler recensioner av Johanna Paulsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33801, "headline": "Masha Gessen: Därför är Greta Thunberg anti-Trump", "summary": "Greta Thunberg är Trumperans nya politiska ledare just för att hon på alla sätt är hans motsats. Hon är uppriktig och han är en van lögnare. På bara ett år har hennes ensamma skolstrejk mot klimatkrisen förvandlats till en global massrörelse, skriver författaren Masha Gessen.", "article": "Hon är ung och han är gammal. Hon är uppriktig och han är en van lögnare. Hon förlitar sig på vetenskap och han förlitar sig enbart på magkänsla. Hon fokuserar på en framtid som går att förutse, medan han lever i ett imaginärt förflutet. Greta Thunberg är Trumps motsats. Andra unga människor har engagerat sig i den här striden längre än Thunberg, som låg bakom den globala klimatstrejken förra fredagen i New York och talade på FN:s klimatmöte i måndags. Andra unga människor har yttrat den självklara sanningen: att de regeringar som röstats fram av deras föräldrar, mor- och farföräldrar har avsagt sig ansvaret att garantera att dagens tonåringar får ärva en planet. Kelsey Juliana, från Eugene, Oregon, är nu 23 och har varit en trägen och uppfinningsrik klimataktivist sedan hon var tonåring. När hon var 15 stämde hon guvernören i Oregon och som 19-åring blev hon den ledande målsägaren i rättsfallet Juliana v. United States, som har kämpat sig upp genom domstolarna i fyra år, förhalat av motstånd från såväl Obama som Trumps administration. De 21 unga målsägarna hävdar att statens tröghet mot klimatkrisen är ett brott mot deras konstitutionella rättigheter. Sunrise-rörelsen, som drivs av unga, startades 2017, ett år innan Thunberg började skolka från skolan för att protestera utanför Sveriges riksdagshus i Stockholm. Medlemmar i Sunrise-rörelsen konfronterade Kalifornien-senatorn Dianne Feinstein tidigare i år, vilket fick henne att tillrättavisa en 16-åring: ”Du röstade inte på mig!” I måndags anslöt sig Thunberg till 16 andra barn för att leda en stämningsansökan mot de länder som står för de värsta utsläppen; en av målsägarna, New York-aktivisten Alexandria Villaseñor, kritiserade nyhetsmedier för att ägna för lite uppmärksamhet åt de andra barnen i stämningsansökan: ”De andra målsägarna har namn, erfarenheter och berättelser.” Villaseñor har rätt i att Thunberg fått betydligt mer uppmärksamhet i medier och mer respekt från politiker än kamraterna i klimatrörelsen. Hon är den enda som lyckats fånga våra kollektiva fantasier. Viktigare är att hon inspirerat sina jämnåriga: på ett år har hennes ensamma skolstrejk och veckoprotest vid Sveriges riksdag förvandlats till en global rörelse. Hon är Trump-erans politiska ledare just för att hon på alla sätt är hans motsats. Thunberg tänker och talar på logikens sätt. Hennes aktivism inspirerades av en motsägelse: planeten höll på att dö, men de vuxna betedde sig inte som om det var en kris. Detta var absurt, otänkbart och ohållbart – och det var verkligheten. Varje gång Thunberg talar gör hon ett obestridligt argument för handling, mot hyckleri. Hon poängterar att vuxna säger åt barn att känna hopp och drömma om en storslagen framtid, samtidigt som de själva agerar som om det inte finns en morgondag och att det är acceptabelt. Hon säger att vuxna uppmanar barn att gå i skolan och studera medan de själva medvetet ignorerar frukterna av den bästa forskning som finns. Hon blottlägger den grundläggande motsägelsen i västerländsk politik: att det är omöjligt att bekämpa klimatkrisen samtidigt som nationell framgång mäts med ekonomisk tillväxt. Det ena är inte kompatibelt med det andra och den som hävdar motsatsen är en lögnare. ”Vi är i början av en massutrotning och det enda ni kan tala om är pengar och sagor om evig ekonomisk tillväxt”, sade hon i FN i måndags. En del av Thunbergs fraser är enkla och förutsägbara: ”Vi ska se till att de hör oss”. Andra är poetiska: ”[Vår framtid] har stulits från oss varje gång de vuxna sade att himlen är den enda gränsen och att du bara lever en gång”. Alla hennes formuleringar har verb och substantiv, början och slut och de beskriver en sanning vi känner igen. Trump talar genom att skapa högar av ord som rör sig allt längre bort från fakta ju längre han talar. Han associerar fritt, eskalerar, upprepar, snedvrider, faller in i det obegripliga och slår vilt omkring sig. Han skapar känsla men aldrig argument. Logiken är hans fiende. Syftet med Trumps tal är att förmörka och grumla. Även när han läser upp ett tal som uppenbart förberetts av någon annan, som han gjorde i tisdags i FN, ägnar han sig oundvikligen åt det retoriskt dunkla. Medan Thunberg talade på klimatmötet (Trump tittade förbi en kort stund) höll presidenten tal på ett evenemang om religionsfrihet. Mannen som började sin tid som president med att införa ett förbud för hitresande muslimer och som fortsatte med att reducera flyktingmottagningen till rekordlåga nivåer gav nu ett tal om USA:s engagemang för att hjälpa folk som förföljs för sin religiösa tro, oavsett var det händer. Thunberg och Trump har motsatta världsbilder. Hon ser universum som moraliskt. Han anser att det är ruttet. Hon tror på begreppen rätt och fel. Han är nihilist. När hon talade i FN sade Thunberg: ”Om du verkligen förstod situationen men ändå fortsatte vägra agera så skulle du vara ond och det vägrar jag att tro”. En dag tidigare hade Trump talat med reportrar i Vita huset om visselblåsarens rapport om telefonsamtalet med Ukrainas president. ”Konversationen jag hade var mestadels gratulerande, handlade mest om korruption, all korruption som äger rum, handlade mest om att vi inte vill att vårt folk, som vicepresidenten Biden och hans son, bidrar till korruptionen som redan finns i Ukraina”, sade Trump. I den mån formuleringarna kan tolkas som meningsfulla tycks de spegla Trumps förståelse av världen som full av korruption, styrd av korruption och dömd till korruption. För att lyckas måste man vara ännu mer korrupt än andra. Logiken i Thunbergs budskap och den grundläggande övertygelsen om att människor är moraliskt kapabla får sådant genomslag just för att vi lever i en tid som domineras av en man som konstant fläker ur sig nonsens utifrån premissen att världen i grund och botten är härsken. Thunberg får mig alltid att tänka på de sovjetiska dissidenter som skar igenom dimman av sen-totalitär propaganda genom att insistera på att ord som för länge sedan förlorat sin innebörd måste tas på allvar. De krävde de rättigheter som garanterats i Sovjets konstitution, som rätten till mötesfrihet. Alla omkring dem hade länge förstått att lagen bara var ord, men dissidenterna började agera som om orden hade betydelse. De slängdes i fängelser och mentalsjukhus eller kastades ut ur landet, men ändå fortsatte de och deras vänner, för det var så du gjorde i ett universum som var moraliskt. De hade inga bevis för att universum var moraliskt, men genom att insistera på att agera som om det vore det lyckades de med viljekraft få till stånd en bättre framtid. Deras moraliska auktoritet kom från den enkla heroismen i att agera logiskt och konsekvent. Så är det även med Thunberg. Hon flyger inte. Hon seglade till USA. Hon har tagit tåget till destinationer i Europa. Hemma i Stockholm cyklar hon. Hon köper begagnade kläder. Hon ser mindre och yngre ut än sina 16 år; med sina flätor påminner hon om en flicka från sagoböcker, där hon säkerligen skulle synas i naturen. Hennes motsats är mannen i den för stora, skinande italienska kostymen – allt med honom är för mycket, inklusive längden på hans slips. Han ser äldre ut än sin ålder, eller som en dålig reklamfilm för solkräm. Att bara titta på honom och lyssna på honom känns genant. Trump har upprepade gånger anklagats för att agera som ett barn (orättvist, för barnen). Ballonger med Trump som bäbis har använts för att trolla presidenten över hela västvärlden. Thunberg är ett barn. Till skillnad från andra unga aktivister varken klär hon sig, beter hon sig eller talar hon som en vuxen i miniatyr. När Sunrise-rörelsen konfronterade Dianne Feinstein tilltalade de henne med den existerande politiska processens språk. ”Jag hör vad du säger men det var vi som röstade på dig så du borde lyssna på oss”. Feinstein tillrättavisade omedelbart tonåringarna för att låtsas vara vuxna. Thunberg är ett barn som tillrättavisar vuxna för att de misslyckats och för att de tvingat barnen att agera. Hon ser igenom varje politisk slogan som bygger på att barn är människor som måste skyddas. Hennes aktivism är inte ett försök att få delta. Det är en intervention. I FN i måndags var Thunbergs tal logiskt obestridligt, men hennes tonläge var ovanligt känslosamt. Många av hennes formuleringar – ”Det här är helt fel!”, ”Hur vågar ni?” – följdes av en blick som utstrålade avsky. Trump uppträder ofta med avsky: han visar att han avskyr de han ser som mindre människor. Thunberg verkade visa avsky för att våra politiska ledare – vuxna! – vägrar uttrycka sig begripligt. Thunberg har diagnostiserats med Aspergers syndrom, vilket hon refererat till som en ”superkraft”. I en tidig intervju jag gjorde med henne sade hon att diagnosen gör det möjligt att koncentrera på ett ämne under en lång period och det ämnet är klimatkrisen. Det gör det även omöjligt för henne att acceptera felaktig information, ologiska uttryck och beteenden eller oförmågan att förutse konsekvenserna av en handling – alla kännetecken för Trumpismen. I en BBC-intervju i april, när hon besökte London och talade till parlamentet, sade Thunberg: ”Jag faller inte så lätt för lögner. Jag kan se igenom saker”. Senare i samma intervju sade hon att hon inte har några förhoppningar om att förändra Trumps syn på klimatkrisen – där sätter till och med hennes egen vision stopp. Precis som med argumentet om ekonomisk tillväxt så gör hon valet tydligt: vi kan inte rädda planeten och behålla Trump; vi kan inte applådera Thunberg och tolerera en president som kommer att fördöma hennes generation till en obeboelig planet. Det är det ena eller det andra. Övers. Martin Gelin Texten är först publicerad i The New Yorker ", "article_category": "culture"}
{"id": 33816, "headline": "Konsertrecension: András Schiff är briljant som pianist, men lite sömnig som dirigent", "summary": "Pianisten András Schiff spelar helt briljant. Här är han i full kontroll, han är ett med musiken, Beethoven sjunger genom honom. Men som dirigent är han inte lika vass, enligt DN:s Nicholas Ringskog Ferrada-Noli som skriver att han ger Schubert och Haydn en kompetent men lite väl artig, för att inte säga sömnig, inramning.", "article": " Det är begripligt att en musiker, efter att ha bemästrat sitt instrument, vill ge sig på att dirigera. Det är lika logiskt som att en skådespelare vill testa att regissera. Men det är inte ett självklart steg att ta – det rör sig trots allt om helt olika kompetenser – och det är inte självklart att musikern kommer att vara lika vass som dirigent som han eller hon är som instrumentalist. András Schiff, född 1953, är en av världens bästa pianister. Senast han besökte Stockholm, hösten 2016, gav han en magisk pianorecital i Konserthuset med sena sonater av Mozart, Haydn, Schubert och Beethoven. Nu är det dags för ett besläktat men ändå helt annorlunda program: Schiff dirigerar Kungliga Filharmonikerna i Schuberts ”Rosamunda”-uvertyr, Haydns symfoni nr 97, Bachs klaverkonsert nr 1 och Beethovens pianokonsert nr 1. Solist i de två sistnämnda verken är givetvis Schiff själv Som pianist är Schiff inte bara djupt kunnig och nyanserad utan också ytterst känslig och personlig. Hans inspelningar av Bachs soloklavermusik är det enda sällskap man behöver för att överleva höstens mörker. Men som dirigent är Schiff inte lika fantastisk. Han ger Schubert och Haydn en kompetent men lite väl artig, för att inte säga sömnig, inramning. Schiff är i samma ålder som Haydn var i när denne på 1790-talet kom till London och fick publiken att baxna med sina fräscha och spirituella symfonier, bland annat just nummer 97. På pappret gör Schiff samma sak, han för med sig underbart sofistikerad centraleuropeisk musik till en kulturtörstande huvudstad utanför kontinenten, men eftersom framförandet är så tamt och tråkigt uteblir sensationen. När Schiff efter paus dirigerar från flygeln går det både sämre och bättre. Under Bachkonserten skänker han knappt musikerna en blick. I den osäkerhet som uppstår spelar orkestern ytterst försiktigt, och inte på ett delikat inkännande sätt, snarare vagt och stelt. Även Beethovens första pianokonsert låter ovanligt kraftlös i orkesterpartierna (förutom i finalsatsen), det är långt från den eld som en duktig dirigent kan locka fram ur detta verk. Men det kompenseras av solokadenserna, där Schiff spelar helt briljant. Här är han i full kontroll, han är ett med musiken, Beethoven sjunger genom honom. Synd att inte hela konserten är lika stark som dessa partier. Läs fler recensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33820, "headline": "SVT sänder minnesprogram om Arne Weise", "summary": "SVT kommer inom ”den närmsta tiden” att sända ett minnesprogram om den folkkäre programledaren Arne Weise. Det berättar programdirektören Jan Helin i ”Morgonstudion”.", "article": "På onsdagen kom beskedet att Arne Weise är död. Han var under nästan tre decennier julvärd i SVT och nu arbetar public service-bolaget på ett minnesprogram om programledaren. I nuläget är det inte beslutat vilket datum det ska sändas. – Vi har ett minnesprogram på väg ut. Det är lite oklart nu i talande stund när vi har det färdigt, men inom den närmsta tiden kommer det sändas ett minnesprogram, säger Jan Helin i SVT:s ”Morgonstudion”. Förutom uppdraget som julvärd var Arne Weise i drygt 15 år också programledare för naturprogrammet ”Ett med naturen” och ledde även ”Minnenas television”. Arne Weise blev 89 år. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33824, "headline": "Jan Eklund: Är Hilary Mantels ”Wolf hall” 2000-talets bästa bok?", "summary": "Brittiska The Guardian har valt 2000-talets bästa böcker. Hilary Mantels historiska roman ”Wolf hall” toppar listan.", "article": "Vilken är den bästa bok du har läst under 2000-talet? Hopplös fråga, men svaren börjar ticka in när redaktionerna världen över börjar räkna ned till 2020. The Guardian lista med de 100 bästa böckerna publicerades i helgen. Och amerikanska Literary Hub ställer frågan vilken bok från de senaste tio åren som fortfarande läses 2030 (toppas i skrivande stund av Claudia Rankines ”Citizen: An american lyric”). I London är det inte helt oväntat Hilary Mantels historiska roman ”Wolf hall” som får äran att placeras etta. Följd av andra kända namn som Marilynne Robinson, Svetlana Aleksijevitj, Kazuo Ishiguro och WG Sebald. Elena Ferrante (11) och Karl Ove Knausgård (29) skulle förmodligen hamna högre upp om nordiska läsare får välja (bara en svensk får plats, Stieg Larssson). Den anglosaxiska dominansen är direkt pinsam. Inte en skymt av säg Michel Houellebecq eller Nina Bouraoui. Annars känns det bra att Tony Judts ”Postwar” och Cormac McCarthys ”Vägen” får hyfsade placeringar. Läs mer: The Guardian väljer 2000-talets bästa böcker ", "article_category": "culture"}
{"id": 33831, "headline": "Nya biljetter släpps till Håkan Hellströms Ullevikonserter", "summary": "Inom loppet av några timmar sålde Håkan Hellströms fyra konserter på Ullevi nästa sommar slut. Nu släpps fler biljetter till samtliga konserter.", "article": "Nästa år firar Håkan Hellström stort. Göteborgaren fyller då 20 år som soloartist, vilket han firar med fyra konserter på Ullevi. Med det är han historisk som den första artisten att göra fyra Ullevikonserter på en sommar. Intresset för hans konserter var så stort att biljettförsäljarens sajt brakade ihop, och alla biljetter sålde slut. Nu meddelar arrangören att ytterligare biljetter släpps till samtliga konserter. Läs mer: West Pride tvingas byta helg på grund av Håkan Hellström-konserter Biljetterna som släpps är ståplatser och även sittplatser till olika sektioner på arenan, alla med bra sikt. – Efterfrågan har överträffat alla förhoppningar, både för oss och för Håkan. Det känns otroligt mäktigt och kul att få både inleda och avsluta sommaren med Håkan på Ullevi, och vi är väldigt glada att redan nu kunna släppa upp extrabiljetter, säger Sulekha Daar hos arrangörerna Woah Dad Live och FKP Scorpio i ett pressmeddelande. Biljetterna till samtliga konserter (12 juni, 13 juni, 28 augusti och 29 augusti) släpps på lördag 28 september kl 10.00. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33832, "headline": "Stefan Larsson: Kanske är det dömt att misslyckas efter ”Linje Lusta”", "summary": "Den amerikanske 50-talsdramatikern Tennessee Williams tycktes länge passé för teaterregissören Stefan Larsson. Men efter succén med ”Linje Lusta” med Livia Millhagen i huvudrollen ger sig de två nu på ”Katt på hett plåttak”.", "article": "Regissören Stefan Larsson och skådespelaren Livia Millhagen var ytterst delaktiga i vårens stora kritiker- och publiksuccé ”Linje Lusta” av Tennessee Williams på Dramaten, som hittills har gått för utsålda hus. Och vad gör Stefan Larsson då? Jo han ger sig på ytterligare en av Tennessee Williams pjäser. – Haha, ja det kanske är dömt att misslyckas att göra ”Katt på hett plåttak” efter ”Linje Lusta”, säger Stefan Larsson. – Nej, inte misslyckas, men det är ju en helt annan sorts pjäs, säger Livia Millhagen. – Det är en helt ny undersökning, säger Stefan Larsson. – Och varenda gång är man helt ny och naken och vet inte alls hur man ska gå eller prata. Det är ju inte så att vi har knäckt någon kod en gång för alla, nu måste den knäckas en gång till, säger Livia Millhagen. De filmatiserade versionerna av de båda pjäserna satte djupa avtryck när de kom 1951 och 1958. Marlon Brando gjorde t-tröjan om inte salongsfähig så åtminstone rumsren. Men vad har dessa pjäser med 2010-talet att göra? Stefan Larsson tänkte så under under många år, hade inte tiden sprungit ifrån Tennessee Williams? – Jag hade gjort Eugene O’Neill, Arthur Miller och Sam Shepard men undvikit Williams. Enligt min fördom var han för amerikansk och lite mossig. – Men så såg jag en uppsättning av ”Katt på hett plåttak” i London i regi av Benedict Andrews. Jag blev helt knockad och kunde inte förstå hur jag kunnat förbigå honom, säger Stefan Larsson. Så han gav sig till att läsa allt som fanns att läsa om Tennessee Williams, varenda biografi och text han kunde hitta. Och dränkte sig i honom under ett par år, i hans liv, hans konstnärskap, hans homosexualitet, hans missbruk och hans våldsamma kärleksrelationer. – Plötsligt förstod jag att Stanley och Stella i ”Linje Lusta” är Williams själv och hans älskare. De två bråkade också, slog halvt ihjäl varandra, och förenades igen i sexualiteten. – Blanche, hon har transvestitens utstrålning med sina lösögonfransar och extravaganta kläder. Hon gör sig själv illa och söker sig till destruktiva relationer, precis som Williams. – Och Brandos Kowalski är nästan en Tom of Finland-karaktär, ett onaniobjekt. När Stefan Larsson insåg det här blev han plötsligt fri i sin tolkning. Han och ensemblen fick en queer-ingång in i pjäsen, vilket gjorde att Tennessee Williams plötsligt framstod som den mest moderna dramatiker han läst på många år. Resten är teaterhistoria. Det är ofta så han arbetar, Stefan Larsson, han ägnar sig åt dramatiker i svit. Han har gjort tre Ingmar Bergman, tre Jon Fosse och fyra Shakespeare, till exempel. – Så jag tänkte att jag borde fortsätta den undersökningen av Tennessee Williams när jag har så mycket av hans tragedi inom mig. – Dessutom tycker jag att Williams befriar och synliggör kvinnan. Hon får stå där i egen rätt med sina skavanker, sitt åldrande och sin längtan efter ömhet. Det är så vackert. För Livia Millhagen medförde arbetet med ”Linje Lusta” en helt ny syn på Tennessee Williams. I sin ungdom läste hon flera av hans pjäser och hon såg filmatiseringen men förstod nog inte tillräckligt, tror hon. – Jag hade inte levt tillräckligt länge för att inse vad allt betydde. Så jag var lite tveksam, faktiskt, inför arbetet med ”Linje Lusta”. Men ganska snabbt i vårt arbete så förstod jag att det inte blir så mycket bättre än så här, den här kombinationen av kött och ande. – Pjäsen är otroligt matig för en skådespelare, den har poesi som kommer i små explosioner ibland, så att man bara hajar till. Men nu måste vi börja om, att börja repetera en ny pjäs är som att lära sig ett nytt språk, säger Livia Millhagen. I familjedramat ”Katt på hett plåttak” gör Livia Millhagen rollen som Maggie, gift med en av bröderna till patriarken vars födelsedag de och deras hustrur ska fira. En födelsedag alla, utom fadern själv, vet kommer att bli hans sista. Och det finns ett stort arv att slåss om. Maggie är gift med brodern Brick, som har en högst komplicerad relation till sin far och inte är intresserad av arvet, han är upptagen av skuld. Det är Maggie som får slåss för arvet, medan Brick hetssuper sig till det där klicket i hjärnan som gör att ångesten och skulden släpper. – Maggie liknar Blanche på ett sätt och det är att de är barnlösa båda två. De är också desperata i sin längtan efter bekräftelse, kärlek och sex. Men annars agerar de utifrån två olika lägen. Blanche är destruktiv och mer gränslös, hon är redan förbi, livet har sprungit ifrån henne. – Maggie däremot har ljusare stråk och en starkare överlevnadsinstinkt. Men hur gestaltningen kommer att se ut vet jag inte ännu och jag vill inte låsa mig i en formulering så här tidigt. Jag vill vara blank när vi väl börjar repetera, säger Livia Millhagen. Vi möts under en fotodag på Södermalm. Själva repetitionerna börjar inte förrän den 25 november. Uppsättningen är en produktion av Maximteatern och Kulturhuset Stadsteatern i samarbete med Dramaten. – Det ska bli så stimulerande att spela med Peter Andersson, Cilla Thorell och Andreas Kundler från Stadsteatern, och med Erik Ehn. Jag har ju spelat med Marie (Göranzon) tidigare och vi känner varandra väldigt väl och det är underbart att få göra det igen. Och Stefan och jag har jobbat tillsammans i flera produktioner. Hur är Stefan Larsson som regissör? – Han är modig och ställer höga krav. Han är en av väldigt få som kan regissera skådespelare i dag. Han kan osäkra skådespelarna så att det lyfter, han får dem att känna sig fria, säger Livia Millhagen. – Kanske beror det på att han går in väldigt naken själv i processen. Han låtsas inte att han är något annat än en människa som står nära oss, och då vågar vi också vara det, fortsätter hon. Även Marie Göranzon har en lång arbetsrelation med Stefan Larsson, i pjäser som ”Höstsonaten” och ”En familj”. – Det är ingen tvekan om att han är den största teaterregissör vi har i landet i dag, och jag har jobbat med de flesta, säger Marie Göranzon. – Han kan det essentiella i skådespeleriet och han kan förmedla det till skådespelaren. Det är så sällsynt att det nästan är chockerande. Vad är din relation till Tennessee Williams? – Jag såg ju filmerna som ung, och det var en författare man gärna ville spela. Han har den där svärtan, som Lars Norén, men samtidigt finns det en livslust och en humor i hans pjäser. Man får skratta mitt i eländet, säger Marie Göranzon. Hon har spelat de flesta andra amerikanerna, Miller, O’Neill och Albee, men aldrig tidigare Tennessee Williams. I ”Katt på hett plåttak” spelar hon modern. – Jag blev förvånad över att han är så kvick. Jag är jätteglad att jag äntligen, på ålderns höst, får göra honom. Det här kanske blir något av det sista jag gör, så det känns underbart roligt att få göra det med Stefan och Livia. Stefan Larsson hade sin tidiga skolning som skådespelare på Teater Galeasen, en av 90-talets mest expressiva fria grupper under ledning av Rickard Günther. – När jag gjorde ”Linje Lusta” var det första gången jag fick med mig min bakgrund från Galeasen, det fysiska, sexualiteten, det nakna och brutala. Det var roligt att kunna använda den stilen igen. – Jag är visserligen benhård som regissör, men inte lika brutal som man kunde vara på Galeasen då. Det får man inte vara på en svensk teater längre.  ”Katt på hett plåttak” Premiär: Den 14 februari 2020. Uppsättningen: ”Katt på hett plåttak” är en produktion av Maximteatern och Kulturhuset Stadsteatern i samarbete med Dramaten. Scen: Maximteatern. Regi: Stefan Larsson. Medverkande: Marie Göranzon, Livia Millhagen och Erik Ehn från Dramaten, Peter Andersson, Cilla Thorell och Andreas Kundler från Kulturhuset Stadsteatern. Pjäsen: Sattes upp första gången 1955, Pulitzerbelönades samma år och filmatiserades av Richard Brooks 1958 med Elizabeth Taylor och Paul Newman i huvudrollerna. Övrigt: Nyligen var det även premiär för Arthur Millers pjäs ”Häxjakten” på Dramaten i Alexander Mørk Eidems regi. Den hade urpremiär 1953. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33840, "headline": "Språkkrönika: ”Sverige” ett exkluderande namn", "summary": "Sverige, som vårt land heter, är språkhistoriskt ett namn som exkluderar stora delar av befolkningen. Det hävdar Anders Svensson i språkkrönikan.", "article": "I somras fick Stefan Löfven ett brev från tioåriga Wilma i Sunnansjö. Hon skrev att statsministern borde byta namn på Sverige. Hennes förslag var Blandland. Hon tyckte att det namnet bättre signalerade att invånarna har olika ursprung. Stefan Löfven svarade att tanken var god, men att namnet Sverige har en lång historia och därför bör bevaras. Förslaget väckte starka reaktioner bland en del självutnämnda Sverigevänner. Somliga hävdade att tanken på att avskaffa namnet Sverige var ett sätt att osynliggöra svenskarna. Men faktum är att Sverige språkhistoriskt sett är ett namn som exkluderar stora delar av befolkningen. Den fornsvenska namnformen Svearike är bildad till svear och rike. Svear betyder ”de egna, vi själva”. Det rörde sig alltså om ett folk som utgick från sig själva när de namngav sitt rike. Svearna bodde runt Mälaren. De tros ha haft en ledande roll i det enade Svearikes tillkomst. Exakt hur enandet gick till är oklart. Men strax efter vikingatidens slut – troligen någon gång under 1100-talet – finns för första gången ett samlat svenskt rike. Då har namnet Svearike använts i åtminstone ett par hundra år. Det första säkra belägget är från den fornengelska hjältedikten ”Beowulf” där det talas om Swiorice. Genom inflytande från danskan och inhemska ljudförändringar blir Svearike med tiden till Sverige. Mälardalen är under tidig medeltid inte bara centrum för den politiska makten. Här utvecklas bland de högre stånden så småningom också det språk som kommer att definieras som rikssvenska, den variant av svenska som uppfattas som stilneutral och fri från dialektala inslag. Redan som ungt rike var Sverige ett blandland som inte enbart befolkades av svear. Namnet Svearike bär dock inga synliga spår av gutar från Gotland eller götar från Götaland – trots att de tillhörde det enade riket. Stefan Löfven hade lagen och traditionen på sin sida när han svarade att det var bäst att hålla fast vid Sverige. Ortnamnslagen säger att etablerade namn inte ska ändras utan starka skäl. Men hade svearna velat vara lika inkluderande som Wilma hade de kunnat tala om Blandland i samma ögonblick som Sverige blev till. Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen. anders@spraktidningen.se Gör veckans språktest: Vad betyder orden? 2 frågor om språket Ett kollektiv av småkakor Varför heter det en småkaka och inte en lillkaka? Det är ju en kaka man menar, inte flera. Anna Svar: Oftast används små- tillsammans med substantiv i plural och liten med substantiv i singular; hur kan det då bli småkaka i singular? Vi vet inte säkert, men det kan finnas två förklaringar. Den ena är att man först bildat sammansättningen småkakor och sedan börjat tala om en enskild kaka som då blivit en småkaka. Småkakor har en kollektiv betydelse, de bakas och förekommer ofta i en mängd. Den andra förklaringen är att man har använt ett små-förled som finns i äldre svenska och isländska och som återfinns till exempel i ordet smärre. Då skulle man kunna tänka sig ordbildningen smärre kaka, ungefär. Men nu var det länge sedan man använde den formen för att bilda nya ord och småkaka är ett ganska nytt ord ändå (första belägget är från sent 1800-tal), så jag tror på den förra förklaringen. Sofia Tingsell Svenskt skrivsätt för engelskt lån Vad är egentligen ett lifehack och hur böjs ordet i plural? Sigge Svar: Ett lifehack är ett enkelt tips eller knep som ger ett oväntat användningsområde för en pryl eller en funktion, och som förenklar vardagen. Från början var lifehack en dataterm. Vi rekommenderar ett lifehack, det där lifehacket, flera lifehack, de där lifehacken. En annan variant är s-plural: flera lifehacks, de där lifehacksen. Lifehack är en typ av ord som kan få s-plural utan att det blir svårt att lägga till bestämd form, liksom till exempel ordet fans. Som med de flesta engelska lånord finns stor variation i hur man böjer och skriver ordet på svenska. Vår rekommendation visar hur ordet kan användas med svensk böjning, och eftersom det är enklare att böja ett sammansatt ord rekommenderar vi också att det skrivs som ett enda ord. Det där lifehacket är mer i enlighet med svenskt skrivsätt än det där life hacket eller det där life-hacket. Karin Fries Veckans språkfrågor publiceras i samarbete med Språktidningen och Språkrådet. Du kan få svar på många andra språkfrågor i Språkrådets Frågelådan. Där finns även kontaktinformation till Språkrådet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33843, "headline": "Skivrecension: Bror Gunnar Jansson tar ytterligare ett litet steg mot samtiden", "summary": "Snarare än förkrigsblues måste man nu sortera Bror Gunnar Jansson som rockmusik, när han på sitt sammanbitna, hyperspända sätt sjunger om en rad autentiska mordfall.", "article": "Eftersom Bror Gunnar Jansson så envist har uppehållit sig i uråldriga bluesidiom tänkte jag att hans temaskiva om autentiska mordfall skulle vara svårt och patinerat historisk. Men de fall han tar upp är färskare än hans musikaliska influenser, inklusive ett par från hans egna hemmakvarter bara häromåret. Därtill har han tagit ytterligare ett litet steg mot samtiden rent musikaliskt, så att man nu måste sortera det som rockmusik snarare än någon sorts förkrigsblues. Även om hans sammanbitna, hyperspända sätt att sjunga är detsamma, och så intensivt att det sällan spelar roll om om det handlar om pastisch eller ej. Eller om han gestaltar förövare eller offer. Två långa låtar är också instrumentala, den längsta tillägnad drone metal-bandet Earth, och visar att det går att tråla efter besläktade bråddjup även på andra håll. Bästa spår: ”Stay out all night long”, ”Body in a bag”  Läs fler musikrecensioner av ils Hansson, till exempel om hur Lisa Lystam Family Band är minst lika mycket americana som blues. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33861, "headline": "Konsertrecension: Svanskönt och läckert glödande när Borisova-Ollas musik öppnar säsongen", "summary": "Fantasifulla Victoria Borisova-Ollas, som satt fart, fläkt och färg på orkestermusiken här i landet, öppnar Konserthussäsongen med en läckert glödande ryskromantisk violinkonsert.", "article": "Med nya möbler och matserveringar, med gratisbubbel i pausen av ett högromantiskt program öppnade Kungliga Filharmonikerna sitt nya spelår. En säsong som – surprise! surprise! – kommer att domineras av Beethovens musik. Alltså efter nyår, när den tyske kompositören fyller 250 år. Men nu var det 2019 som bjöd en 138 år gammal österrikisk symfoni samsad med en sprillans ny violinkonsert. Ändå kändes Bruckner bitvis modernare än Borisova-Ollas. Denna fantasifulla kompositör, som satt fart, fläkt och färg på orkestermusiken här i landet, påminde oss nu om sin ryska uppväxt. Eller vad sägs om titeln på hennes nya violinkonsert: ”A Portrait of a Lady by the Swan Lake”. Victoria Borisova-Ollas, kvinnan bakom operan ”Dracula”, har tagit med sig en hel del klingande gotisk rekvisita in i den orkestrala fonden för violinens förmänskligade svandrottning. Här med en rysk tradition av förtrollad vattenmusik utöver Svansjön: som Rachmaninovs mörka tonvågor i ”Dödens ö”, Rimskij-Korsakovs havssvall i ”Sheherazade” och Ljadovs ”Förtrollade sjön”. Just en sådan mörk molltonalitet bär genom Borisova-Ollas nya violinkonsert, harmoniskt lite enahanda, men i en läckert glödande klangpalett av bästa rysk-romantiska märke. Baiba Skride, den fina solisten, lät violinen studsa och rugga upp sig mellan svansköna kantilenor. Därefter Bruckners pompösa riddarromantik med sina stolta hornsignaler, oändliga stråktremolon och kvittrande träblås. Den fjärde symfonin är dock hans älskligaste, stundom gränsande till kitsch som i scherzots trio. Andandets omständliga långpromenad frestade på publiken som svarade med ihärdigt hostande. Men finalen är suggestiv och fascinerande oberäknelig. Särskilt som Sakari Oramo betonade dess disparata uppbyggnad – som fick Bruckner att kännas överraskande postmodern och fräsch. Läs fler recensioner av Camilla Lundberg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33865, "headline": "Södra teaterns grannar: ”Kraftigt överstigande bullernivåer”", "summary": "I ett överklagande av antalet beslutade konserter på Södra teatern beskriver en av grannarna störningarna från Södra teatern som ”eskalerande”. För SVT uppger en granne att fönstren skallrar och att barn måste använda hörselkåpor hemma.", "article": "I måndags skrev Södra teaterns vd ett öppet brev där han uppmanade till protest mot de grannar som klagar på hög musik och överklagar antalet beslutade konserter. Miljö- och hälsoskyddsnämnden har beslutat att 21 konserter ska tillåtas på Mosebacketerrassen nästa sommar, men beslutet har överklagats. I en inlaga skickad till miljöförvaltningen menar en granne att utomhuskonserterna ger upphov till ”skadande buller i våra hem”. Mätningar ska ha visat på ”kraftigt övertigande bullernivåer”. ”De flesta som bor här har ett extremt tålamod med alla de störningar som Södra teaterns övriga verksamheter innebär. Därtill kan läggas sena sprängningar från Slussenbygget som får saker att trilla ner från hyllor. Att vi inte hör av oss till kommunen varje gång vi ligger sömnlösa ska inte tolkas av opportunistiska politiker som att det är fritt fram att tänja på alla gränser”, skriver grannen. Miljöförvaltningen har mottagit ett flertal klagomål på hög musik från Södra teaterns grannar sedan i somras. Den boende som har överklagat beslutet om antalet beviljade konserter nästa sommar har avböjt att kommentera fallet. SVT har intervjuat boende i området inför en debatt i Opinion Live. En av dem menar att ljudnivån från konserterna på utomhusscenen och Kägelbanan ibland varit så hög att fönster och element skallrar och att barn haft hörselkåpor hemma på kvällen. Enligt SVT har Miljö- och hälsoskyddsförvaltningen i Stockholm mätt upp 60 decibel inne i en lägenhet under en konsert på Södra teatern, att jämföra med riktvärdet från Folkhälsoinstitutet på 25 decibel. Läs mer: Södra teaterns vd trött på grannarna: ”Hjälp oss” ", "article_category": "culture"}
{"id": 33866, "headline": "Säverman: Prägel som prygel i flygbussen", "summary": "Kåseri. Jag har aldrig känt mig så avskydd, ja hatad som under den där bussturen till stan. Jag hade ju rätt att sitta där.", "article": "Varje person som en resenär möter på flygplatsen sätter sin prägel på resan, kunde man läsa i denna tidning häromdagen. Nu landade planet strax efter midnatt. Meningen var att åka med Arlanda Express in till stan. Men tåget hade just avgått. Det var en halvtimme till nästa. Köpte biljett till buss. Gick ut till hållplatsen. Där stod en buss full med passagerare, redo för avgång. Steg ombord, placerade väskan bland andra väskor och letade efter en sittplats. Det fanns ingen. Ställde mig längre bak. Då kom en bussfunktionär och frågade chauffören om han hade flera platser. Busschauffören trodde inte det. Funktionären steg ombord och fick se mig stå där jag stod. – Man får inte stå i bussen, sa han. – Det finns ingen sittplats, sa jag. – Det finns det nog, mumlade han och genomsökte bussen tills han stannade upp. – Här, sa han, här finns en plats. Och det fanns det. En fönsterplats belamrad med väskor och påsar tillhörande en herre som inte såg glad ut när han tvingades resa sig och kliva undan med sina saker för att jag skulle komma in till den innerplats vid fönstret där han tydligen inte ville sitta. – Så där ja. Nu är det bara att tuta och köra, sa bussfunktionären till chauffören som morsade tillbaka och startade bussen. Jag nickade kanske tacksamt åt mannen som fått flytta sina saker. Han nickade inte tillbaka, tvärtom. Jag har i själva verket aldrig känt mig så avskydd, ja hatad som under den där bussturen till stan. Jag hade ju rätt att sitta där. Jag hade betalt för platsen, det hade inte hans väskor. Men det hjälpte inte. Jag förstår att det finns värre hat, att den sociala medievärlden för närvarande svämmar över av hat, men det här hatet kände jag nära, kroppsligt, långt in i märgen, som om han ville tränga ut mig genom bussväggen. Vid S:t Eriksplan reste han sig utan en blick, tog sina saker och steg av. Luften blev lättare att andas. Kanske hatade han mig inte alls. Kanske var han bara trött. Men likafullt satte han sin prägel på min nattliga resa från flygplatsen till Cityterminalen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33869, "headline": "Skivrecension: Två tolkningar av Schuberts ”Winterreise” som är mil från varandra", "summary": "Peter Matteis sätt att tolka Schuberts ”Winterreise” med en fullskalig röst är en smärre sensation, samtidigt som Ian Bostridge hittar rätt röst hos den unge Bob Dylan.", "article": "Att Peter Mattei, en av världens främsta barytoner, gav sig ut på en turné runt Sverige förra året med Schuberts sångcykel ”Winterreise” var en smärre sensation. Men än större var hur han tolkade den. Med en ”fullskalig röst”, långt ifrån det gängse sättet, som Camilla Lundberg skrev i DN efter öppningskonserten i Grünewaldsalen. Att detta nu kommit på skiva är bara att jubla över. Tillsammans med pianisten Lars David Nilsson gör Mattei en ”Winterreise” som går för fulla segel. Stormande passionerad i sin förtvivlan, dramatiskt förkrossad i sina uttryck för förlust. Men hela tiden med så många nyanser att spänningen hålls vid liv. Ända till den allra sista sången, ”Der Leiermann” då diktjaget för första gången möter en annan, och där Mattei klär av sin röst. Det ögonblicket, då det måste ske något särskilt med rösten, är också i fokus i tenoren Ian Bostridges bok ”Schuberts Winterreise” från 2017. Och han berättar att han fann den rösten hos den unge Bob Dylan. Nu kommer Bostridge med sin tredje inspelning av ”Winterreise”, med Thomas Adès på piano. Och de gör en närläsning som är mil ifrån Mattei och Nilsson. Det är oerhört skört och ibland skrämmande nollställt, men med en teatral nerv som får en att tänka på Samuel Beckett. Mycket fascinerande. Bästa spår ”Krähä” (Matttei), ”Wasserflut” (Bostridge)  Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om när Malin Broman och Soimon Crawford-Phillips spelar både Fanny och Felix Mendelssohn. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33878, "headline": "David Dencik: ”Det är en genuint obehaglig berättelse”", "summary": "Thomas Quick var Sveriges värsta seriemördare genom tiderna. Fram till att journalisten Hannes Råstam började gräva i fallet. Det som i dag kallas för den största skandalen i svensk rättshistoria har nu blivit film.", "article": "Journalistthrillern ”Quick”, baserad på Hannes Råstams omtalade bok ”Fallet Thomas Quick”, går den 20 september upp på vita duken. Thomas Quick erkände under 1990-talet över tjugo mord. Han dömdes för åtta av dem i sex olika domstolar – trots att det saknades teknisk bevisning. Men i Råstams dokumentär ”Thomas Quick - att skapa en seriemördare” från 2008 ändrar sig den dömde plötsligt och säger att han är oskyldig. I dag är han frikänd från samtliga mord. Bakom filmen ”Quick” står ett namnkunnigt team. Den norske författaren Erlend Loe har skrivit manus, Jonas Karlsson spelar Hannes Råstam, Alba August gestaltar researchern Jenny Küttim och Mikael Håfström är för första gången sedan succén med ”Ondskan” från 2003 tillbaka på svensk mark för att regissera långfilm. Ett prestigeprojekt. Thomas Quick, eller Sture Bergwall som är hans dopnamn, spelas av David Dencik. 44-årige svensk-dansken som också tolkade seriemördaren John Ausonius i tv-serien ”Lasermannen” (2005). – Jag trivs kolossalt mycket i sådana här roller. Man får vara våldsamt kreativ och göra mycket research. Jag vet inte om det talade till min fördel att jag hade gjort just ”Lasermannen”, men när jag är död och borta kanske man på någon bensinmack kan köpa en dvd-box med de här två rollerna i, säger han. Det är tydligt att projektet ligger Dencik varmt om hjärtat. När han pratar om ”Quick” låter han som en upptäcktsresande som funnit en djuphavsgrav, full av oändliga mysterier och gåtor. – Det här är en berättelse om Sverige och om våra demokratiska institutioner, påminner han. – Psykologer, rättsväsende, journalister och advokatsamfund, förenade av Thomas Quick, förmådde skapa det jag skulle vilja påstå blev ett nationellt trauma. Sex domstolar dömer alltså en man för åtta mord som han inte har begått. Det känns som något som inte ens händer i de mest brutala av diktaturstater. Sedan händer det i Sverige, vi som har en självbild av att vara världens rättvisaste land, säger Dencik samtidigt som han flyttar närmare DN:s diktafon på bordet och fortsätter: – Det är en genuint obehaglig berättelse. Jag förstår inte varför Thomas Quick erkände, jag förstår inte heller varför de ansvariga trodde på honom och varför alla plötsligt slutade tänka kritiskt. Hur kan man dömas som skyldig när det finns så mycket som pekar åt det motsatta hållet? – Det är därför jag brinner för historien, den är så unik. Rollen som Quick är så mycket mer än bara en titelroll för Dencik. Tillsammans med producenten Helena Danielsson köpte han redan 2012 filmrättigheterna till Hannes Råstams postumt utgivna bok ”Fallet Thomas Quick” som filmen baseras på. Dessutom är David Dencik exekutiv producent för långfilmen. – Det är en titel jag själv har kommit på bara för att jag har sett så många amerikanska filmer där skådespelare är exekutiva producenter. Men jag har tagit en annan plats kreativt i det här projektet än vad jag har gjort i andra roller. Det har varit en ny slags resa för mig och jag har själv känt ett slags ägande för filmen. I filmens gestaltning av Thomas Quick framstår han som oerhört komplex: i ena sekunden en försynt, samlad man som pratar klingande dalmål, i andra partier en drogad galning med rullande ögon och häftiga raseriutbrott. – Den stora utmaningen med rollen är hans avsaknad av trovärdighet, understryker Dencik. – Han ljuger ju hela tiden. När är han nykter och när är han onykter? När han vallas runt i skogen av poliserna spelar han teater eller är det på riktigt? Filmens ryggrad är mötena mellan Hannes Råstam och Thomas Quick på Säters rättspsykiatriska klinik. Scener som kan liknas vid ett kammardrama. De har inneburit livliga och intensiva diskussioner mellan David Dencik, Jonas Karlsson och regissör Mikael Håfström. Jonas Karlsson börjar i rollen som den envise murveln Hannes Råstam att gräva i Quickfallet tillsammans med researchen Jenny Küttim. De har en enkel princip som utgångspunkt: ”Vi fortsätter till vi ser att han är skyldig, sedan lägger vi av.” Men de hittar inte någon övertygande teknisk bevisning över huvud taget. Duon inser snart att de har att göra med ett systematiskt haveri från både polisen, psykiatrin och rättsväsendet. Deras arbete får därmed plötsligt ett nytt syfte – jakten på sanningen. – Det är viktigt att komma ihåg att när historien börjar är Thomas Quick sedd som Sveriges, kanske Europas, värsta seriemördare genom tiderna, säger Jonas Karlsson. – När jag växte upp var han en sådan vi skrämde varandra med: ”Akta dig, annars kommer Thomas Quick och tar dig.” Så när han tog tillbaka sitt erkännande var i alla fall jag ganska skeptisk. Hur förberedde du dig inför att spela Hannes Råstam? – Jag läste många av böckerna, antagligen fler än jag behövde. Däremot inte Quicks bok ”Bara jag vet vem jag är”. Jag fick ett utdrag från den, ögnade igenom det och tänkte: ”Nej, det här är Stures bild av Hannes, jag ska försöka tänka ur Hannes egen synvinkel”, förklarar han och understryker samtidigt att Jenny Küttim har varit till stor hjälp i arbetet med att gestalta Hannes Råstam. – Vi tillät oss ibland att tänka de stora konspiratoriska tankarna om hur det kan gå så fruktansvärt illa, men på en begränsad tid, säger Jenny Küttim och utvecklar: – Vi hade en äggklocka inställd på fem minuter där vi bara körde på och tillät oss att spekulera. Men när klockan sedan ringde var det back to basics med fakta som grund. – Detaljen med äggklockan tog vi direkt in i manuset. Det är precis en sådan detalj som man verkligen vill ha med i en film, flikar Jonas Karlsson in. Vad tror ni att Hannes Råstam hade tyckt om filmen? – Jag tror att han hade varit väldigt nöjd även om han kanske inte hade identifierat sig med hjälterollen – det var han lite för motvalls för, svarar Küttim. Hannes Råstam drabbades av cancer och avled under slutskedet av arbetet med boken om Thomas Quick. Han fick aldrig se honom i frihet. – Han ville verkligen att historien om Thomas Quick skulle bli ihågkommen. Det var därför han arbetade så hårt med boken och det är därför det är så fantastiskt att filmen bygger på den, säger Jenny Küttim och ler brett. \"Quick\" Biopremiär: 20 september. Baserad på: Hannes Råstams postumt utgivna bok ”Fallet Thomas Quick” I huvudrollerna: David Dencik (Sture Bergwall), Jonas Karlsson (Hannes Råstam) och Alba August (Jenny Küttim) Regi: Mikael Håfström Manus: Erlend Loe ", "article_category": "culture"}
{"id": 33885, "headline": "Skivrecension: Chelsea Wolfe ligger kvar i spänningen före utbrottet", "summary": "Chelsea Wolfe låter mer jordnära än någonsin, som om skogen tagit sig in i hennes låtar, men i den hypnotiserande värmen finns också något konstant hotfullt.", "article": "Det märks att ”Birth of violence” spelades in i en ödslig stuga i North Carolina. Chelsea Wolfe, som alltid pendlat fram och tillbaka mellan skimrande folkmusik och dånande drones, låter den här gången mer jordnära än någonsin. Det är som att skogen själv tagit sig in i de avskalat akustiska låtarna. Med ett skrivande i skärningspunkten mellan Nick Cave, Burzum och Hank Williams – mellan skandinaviskt och amerikanskt – sveper hon in lyssnaren i en hypnotiserande värme som också är konstant hotfull. Man gör sig hela tiden redo för det stora utbrottet, men stiligt nog kommer det aldrig. I stället mässar hon lugnt vidare. Den avslutande inspelningen av ett fjärran åskmuller, illavarslande men än så länge på tryggt avstånd, blir en smått genialisk sammanfattning. Bästa spår: ”Preface to a dream play”  Läs fler musikrecensioner av Noa Söderberg, till exempel om hur Slipknot vägrar att fira sitt jubileum med nostalgi. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33893, "headline": "Kulturbudgeten: Nationalmuseum får extramiljoner för att klara besökstrycket", "summary": "Från och med 2020 kommer regeringen att tillföra Nationalmuseum 11 miljoner kronor extra för att klara den stora publiktillströmningen. Det framgår i höstbudgeten som presenteras under onsdagsmorgonen.", "article": "Nationalmuseum begärde i juni tillåtelse att överskrida årets budget med nära 49 miljoner kronor. Orsaken var ökade kostnader som följd av den stora publiktillströmningen efter nyöppningen den 13 oktober förra året. Under de första 2,5 månaderna kom det 311 000 besökare, nästan lika många som under ett helt år innan museet stängde. Nationalmuseum fick inga nya pengar i vårbudgeten, men nu tillför regeringen 11 miljoner kronor extra till det populära museet från och med 2020. Dessutom får Nationalmuseum en tilläggsbudget på 52 miljoner kronor för detta år för att täcka nuvarande underskott. – Vi är väldigt nöjda, säger pressansvariga Hanna Tottmar, i ett mejl till DN. Många aktörer har väntat på höstbudgeten. De av filmbranschen efterlängtade produktionsrabatterna för filminspelningar har inte tagits upp i budgeten. Det är en väl utredd fråga, Tillväxtverket har tidigare räknat på att 300 miljoner kronor i en särskild fond skulle behövas för att göra Sverige lika konkurrenskraftigt som de flesta andra länder i Europa. – Det är beklagansvärt att regeringen med kulturministern i spetsen ideligen utlovar detta utan att något händer. Varför har man så svårt för att satsa på den breda kulturen? Det behövs både kredd och bredd. Med bakgrund av den höjda biomomsen blir frågetecknen allt fler kring om man verkligen förstår värdet av svensk film och drama, säger Åsa Sjöberg, innehållsdirektör på TV4 och C More, i ett mejl till DN. Men Eva Hamilton, ordförande för Film- och tv-producenterna konstaterar uppgivet att det inte funnit utrymme för produktionsrabatterna i budgeten. – Det är verkligen bekymmersamt, Sverige halkar efter när vi tappar både kompetens och chanser till arbete och skatteintäkter i vårt land, till andra länder där man nu bygger upp ”svenska” miljöer för att det är mer ekonomiskt försvarbart, säger Eva Hamilton till TT. I kulturbudgeten återinförs också det statliga stödet till kulturskolorna. 100 miljoner kronor avsätts till de kommuner som bedriver kulturskoleverksamhet - något som kulturminister Amanda Lind (MP) presenterade för två dagar sedan. Kulturbudgeten ökar med sammanlagt 292 miljoner kronor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33894, "headline": "Lotta O: Skräcken bor i brevlådan", "summary": "Kåseri. Efter ett tag började jag kasta tidningen på dörrmattan och resolut stampa på den. Det såg lite konstigt ut: upprörd prenumerant stampar på tidning.", "article": "Det hade blivit den årstiden när det var otäckt att hämta tidningen i brevlådan. Inte för nyheterna, inte heller för de fel man själv hade lyckats skriva i tidningen. Problemet var att andra tidningsläsare hade hunnit före. I början ruskade jag bara nervöst tidningen för att försöka bli av med närsynta kulturläsare. Men tvestjärtarna höll sig förtvivlat fast i teaterrecensionerna, bara något yra i huvudet. Tåligt släkte, kulturkonsumenter. Efter ett tag började jag i stället kasta tidningen på dörrmattan och resolut stampa på den en stund. Det såg lite konstigt ut: upprörd prenumerant stampar på tidning. Men det kunde ligga en ihjältrampad tvestjärt och illustrera utrikesnyheterna när man slog upp tidningen. Inte bra. En överlevande försökte sig på en rusning över bordet, avbruten halvvägs genom kulturchefens söndagskrönika. En dag försökte jag slå ihjäl en oskyldig tidningsbild som föreställde en elegant designad ny lampa i ett inredningsreportage. Den var faktiskt misstänkt lik en tvestjärt. Design var snyggare förr. Tvestjärtarna var fler än någonsin, de flyttade in i badrummet och satt på badkarskanten och viftade hotfullt med tentaklerna. Ja, jag vet att det inte heter tentakler. Men det borde ha hetat det, och tvestjärten var så stor att jag blev lite rädd. Någonstans läste jag att man kunde ordna en tvestjärtfälla med lite fuktiga tidningar, och efter det funderade jag allvarligt på att bara läsa tidningen digitalt. Är brevlådor i själva verket tvestjärtfällor? En arg tvestjärt klättrade en dag upp i kökssoffan och bet den intet ont anande särbon i benet. Det var uppenbarligen krig, och de var betydligt fler än vi. Dessutom var de bättre på gerillakrigföring. Jag blev mer och mer nervös, men till slut bestämde jag mig för att tillämpa kognitiv terapi och bli vän med tvestjärtarna. Det är fint med insekter! Vi ska vara glada för att så många finns kvar och uppenbarligen trivs utmärkt i vår närhet. Jag försökte tänka om. En dag såg jag därför i stället inte en hotfull, utan en glad, trind tvestjärt som kom spankulerande längs köksbänken. Jag slog genast ihjäl den, vänligt och entusiastiskt. Så terapin hjälpte väl, på något sätt. Sen började det äntligen bli kallt. Aldrig har jag varit så glad över höstkyla. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33896, "headline": "Skivrecension: Asmâa Hamzaoui & Bnat Timbouktou hittar det uråldriga flödet", "summary": "Asmâa Hamzaoui är en av de första kvinnliga gnawamusikerna och hon har Sverige som avstamp när hon tar den marockanska urpulsen och bara låter den rulla på.", "article": "Det tar bara någon minut, sedan är den marockanska gnawans transliknande rytm på plats. Det är ett slags mäktigt, uråldrigt flöde som under speciella seanser kan pågå i timmar. Den tresträngade lutan gimbri med sin mörkt knarrande klang och så de typiska, ettrigt slamrande metallkastanjetterna. Ett sound omöjligt att missta sig på. Asmâa Hamzaoui är en av de första kvinnliga gnawamusikerna. Hon debuterar med det fina albumet ”Oulad lghaba”. Man skulle kunna kalla henne Sverigevän. Skivan ges ut av svenska bolaget Ajabu och är inspelad i Stockholm (och Casablanca), känsligt producerad av Andreas Unge. Hon sjunger med distinkt och själfylld röst och gruppen Bnat Timbouktou svarar med intensiv sång. Samspelet kan påminna om det mellan en gospelsångare och kör. De bryr sig inte om moderniseringar, de låter bara gnawans puls rulla och locka. Kärnan i musiken är urstark. Bästa spår: ”Sandia”  Läs fler musikrecensioner av Magnus Säll, till exempel om Sisso och världens snabbaste dansmusik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33897, "headline": "Artisten LOVA: ”Jag vill bli historisk”", "summary": "Som barn vann hon Lilla Melodifestivalen. Förra året blev hennes debutsingel P3:s mest spelade svenska låt. Men Lova Alvilde Sönnerbo har större ambitioner än så. Med hjälp av musiken vill hon förändra världen.", "article": "Hon vågade knappt räcka upp handen i skolan. Var blyg, kämpade med sin dyslexi och kände sig ofta dum. Musiken blev Lova Alvilde Sönnerbos tillflyktsort. På sitt rum i Bromma började hon tidigt skriva egna låtar. Publiken bestod av familjen. Pappan, som varit en aspirerande operasångare, uppmuntrade barnen att spela piano och sjunga. – Att vara musiker är inte alltid så fett ekonomiskt, så han kunde inte leva på det. Men jag tror att han alltid har velat att någon annan i familjen ska ta efter, så han lade nog sina egna drömmar på barnen. Den unga talangen säger det med värme. Pappans dröm kom att bli hennes egen. Och den gick i uppfyllelse. Hon slår ut med armarna och verkar genuint glad när hon tar emot i studion på Östermalm. – Välkomna! Vad roligt att ni är här! säger hon och håller upp dörren. Hon visar vägen ner i en källare, dit dagsljuset inte når. Men den färgsprakande artisten fyller rummet med energi. Hon pratar snabbt och mycket, mixar svenska och engelska uttryck i ett (som att ”sätta ett bra exempel”) och slår ofta ihop händerna i förtjusning. När vi ses har den nya ep:n inte ens kommit ut, men 21-åringen är redan inne i nästa projekt – albumet som ska ges ut nästa år. Hon slår sig vant ner i skrivbordsstolen framför mixerbordet. Ivrig att spela upp sina låtar. – Jag blir alltid lite kär i det som släpps, när jag kan lyssna på musiken med nya öron och får höra hur den tas emot. Vad den betyder för andra, i vilka hem låtarna hamnar. Det är häftigt, konstaterar hon. Att hon sitter i en studio är delvis tack vare det som hände när den lovande sångerskan var 12 år. I sedvanlig ordning uppträdde hon för familjen med en egenskriven låt. Den hette ”Mitt mod” och handlade om att våga. Den gången satte familjen ner foten – det var dags att leva som hon lärde. Sagt och gjort. Hon uppbådade allt sitt mod och sökte till Lilla Melodifestivalen. Hon blev kallad till audition – där modet genast rann ur henne. – Alla andra var där med sina managers och röstcoacher, men jag kom dit utan och hade spytt tre gånger i bilen på vägen dit, säger hon och ser för en sekund plågad ut av minnet. Men hon reste sig, gick vidare och vann till slut hela tävlingen. Responsen från publiken lämnade ett stort avtryck i den nya sångfågeln. Unga tjejer hörde av sig för att tacka och sade att låten fått dem att känna sig starka. – Då tänkte jag: ”Shit, musik kan verkligen göra skillnad!” Sedan dess lever Lova Alvilde Sönnerbo efter devisen att musik verkligen kan förändra världen. – Det kanske är lite själviskt, men ända sedan jag var liten har jag velat bli historisk. Jag vill kunna göra den här världen till en bättre plats. Och det enda sättet jag kan åstadkomma det på är genom musiken. Den nya ep:n ”A gentleman's guide” beskriver hon som en lista över ”do's and don'ts” för män. Varje låt är riktad till en särskild grupp. Bland dem finns pappor (”Daddy issues”), sådana som alltid tror att de vet bäst (”I can do better”) och de som bara ser en kropp (”My name isn't”). Allt utgår ifrån självupplevda händelser. – Även om det är riktat till män så är det mycket för mig själv och för andra kvinnor. Jag står upp för mig själv i de här låtarna. Det har jag inte alltid vågat göra. Att feministiska budskap blivit vanligare i musik, tror Alvilde Sönnerbo är en naturlig konsekvens av att jämställdhet diskuteras mer i dag. Trots det har hon växt upp med ungefär samma problematik som kvinnor i äldre generationer. – Jag är väldigt, väldigt trött på att leva i skuggan av män och jag känner en skyldighet att använda min röst. Det är upp till oss själva vilken värld vi vill växa upp i. Efter visst funderande skruvar 21-åringen upp musiken i högtalarna och spelar det spår hon är allra, allra mest stolt över. ”My name isn’t 'baby' you can not say whatever you feel like/ I am not the things you call me/ My name isn’t 'honey' I will always do whatever I feel like/ Honestly, you don’t own me/ My name isn’t/ Yours/” – Låten har liksom alla bitar av min personlighet och är lite kaxig, men ändå med glimten i ögat. Kollegorna i den lilla studion börjar gunga med i musiken. Det är svårt att stå emot. – Jag brukar jobba med kontraster, där en sårbar text kan möta en melodi som är väldigt catchy. Det ligger något i att ha starka budskap men samtidigt vilja att folk ska kunna dansa och ha en bra kväll. Att det ska vara lekfullt. Och visst märks lekfullheten, både i musiken och texterna. I låten ”Daddy issues” har hon vänt på det begrepp som så ofta används på kvinnor med frånvarande fäder. You gotta be the one to set an example/ So he can be a greater man than I ever had/ If you are not the one to teach them better/ We will get another boy thats stuck in the past with daddy issues/ – Den är riktad till pappor, framför allt pappor med söner. Att de ska visa hur en riktigt bra, fin kille ska vara. Jag ser hur killar tar efter varandra, att män ser upp till män och vill jobba med andra män. Lova Alvilde Sönnerbo ser nöjd ut när hon skruvar ner musiken. Genom låtskrivandet kan hon kliva in i en annan persona. Vara säkrare. Som artist vill hon vara en förebild, men inte perfekt eller felfri. Snarare mänsklig. Hon tycker att samhällsklimatet präglas av för mycket yta och efterlyser mer sårbarhet. – Det är komplext. För samtidigt som jag är kritisk så häller jag bensin på elden i och med att jag följer samhällsstrukturen och är den man ”ska” vara. Det är en bergochdalbana, men jag försöker hitta min plats och den jag vill vara. På sociala medier blir denna komplexitet tydligare än någon annan stans. – När jag blickar tillbaka på min Instagram kan jag se mina osäkra perioder. När jag gått in och redigerat mina bilder så mycket att jag knappt ser ut som jag gör i verkligheten. En bild säger inte längre mer än tusen ord, konstaterar hon och syftar på att en bild på sociala medier inte alls behöver spegla sanningen. Det är just den här typen av ämnen hon vill skriva om. Ämnen som kan väcka nya tankar hos de som lyssnar eller vara ett bollplank för de som redan går omkring med liknande reflektioner. Men framför allt vill hon vara ett stöd för de som har det svårt. – Jag vill att folk ska kunna vända sig till mina låtar när de känner sig ledsna eller ensamma. Jag vill vara som en nära vän. Om jag kan påverka en enda människas liv så är det helt fantastiskt. Det är allt jag vill. Lova Alvilde Sönnerbo Född: 1998 i Stockholm. Artistnamn: LOVA Aktuell med: Ep:n ”A gentleman's guide”. Debutsingeln ”You me and the silence” blev P3:s mest spelade svenska låt 2018. Samma år nominerades Lova Sönnerbo till ”Framtidens artist” på P3 Guldgalan och vann Musikförläggarnas stipendium. Youtube Music utsåg henne till ”Artist to watch 2019”. Inspireras av: 90-talets hiphop. Just nu lyssnar hon också mycket på Julia Michaels. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33908, "headline": "Kinas ambassad kritiseras för svartmålning av journalist", "summary": "Kinas ambassad har återigen fördömt och svartmålat journalisten Kurdo Baksi. Ambassaden får nu kritik av Sveriges Författarförbund, Svenska PEN och Journalistförbundet.", "article": "För en vecka sedan fördömde Kinas ambassad den svenska journalisten och författaren Kurdo Baksi i mycket starka ordalag. Kurdo Baksi hade skrivit en debattartikel i Svenska Dagbladet om fallet med den frihetsberövade svenska förläggaren Gui Minhai, där uppmanade han Kinas president Xi Jinping att bete sig mer som Bamse, att bli lite snällare. Kinas ambassad i Sverige svarade i ett uttalande på sin sajt: ”Återigen blir vi chockade av hans okunnighet och vansinne, och vi fördömer starkt hans extrema och samvetslösa anti-Kina-beteende.” Enligt den kinesiska ambassaden visade Kurdo Baksis ställningstagande för demokratirörelsen i Hongkong även att han ”inte har någon känsla för internationell rätt, och att han inte förstår och inte är värdig att över huvud taget diskutera demokrati eller rättssamhälle.” Svenska PEN, Sveriges Författarförbund och Journalistförbundet riktar nu kritik mot den kinesiska ambassadens agerande: ”I Sverige har vi yttrandefrihet och representanter för den kinesiska ambassaden har rätt att fritt uttrycka sin åsikt. Vi har rätt att uttrycka vår. Yttrandefrihet är en förutsättning för demokrati”, skriver förbundens respektive representanter Jesper Bengtsson, Grethe Rottböll och Ulrika Hyllert i en debattartikel i tidningen Journalisten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33910, "headline": "Svensk Bokkonst hoppar av programmet på Kina-utställning", "summary": "Föreningen Svensk Bokkonst drar sig ur vidare medverkan i en bokutställning. Skälet är att den äger rum på ett kulturcenter med nära band till kinesiska staten. – Vi har medlemmar som engagerat sig mycket i frågan kring den fängslade svenska förläggaren Gui Minhai i Kina, säger ordförande Johanna Lewengard till DN.", "article": "På onsdag är det vernissage för utställningen ”A book is a book is a book” i Stockholm. Där visas bokdesign från Sverige och Kina och senare under hösten anordnas även ett seminarium och en workshop. Utställningen äger rum på China cultural center (CCC) i närheten av Kungsträdgården. CCC finns i flera städer i Europa och har nära band till den kinesiska staten. President Xi Jinping har själv varit på plats vid invigningen av flera center. CCC:s svenska filial startades 2016 med det uttalade målet att introducera kinesisk kultur och konst till en svensk publik, samt för att främja kulturellt utbyte mellan länderna. I reklam till bokutställningen ”A book is a book is a book” står att en samarbetspartner är Svensk Bokkonst, en förening som arbetar för att öka kvaliteten inom produktionen av böcker. Till utställningen har man lånat ut böcker ur en samling med svensk bokdesign. På fredagen kom dock beskedet att Svensk Bokkonst hoppar av vidare medverkan i evenemanget. Det framkom i ett brev till medlemmarna: ”Mot bakgrund av att utställningen äger rum på China Cultural Center i Stockholm och svårigheten i att utesluta dess kopplingar till den kinesiska regeringen, har Svensk Bokkonsts styrelse dock beslutat avstå från vidare medverkan”, står det i brevet som DN tagit del av. – Våra böcker är utlånade till en utställning vars intentioner vi anser går i linje med föreningens syften att stimulera till hög kvalitet inom bokproduktion i Sverige. Men efter årsmötet i början av sommaren beslutade vi att avstå från all vidare medverkan och program. Vi tar också avstånd från att marknadsföra utställningen via våra kanaler, säger Johanna Lewengard, ordförande i Svensk Bokkonst till DN. Vad ligger bakom ert beslut? – Svensk Bokkonst har medlemmar som engagerat sig mycket i frågan kring den fängslade svenska förläggaren Gui Minhai i Kina. I och med att vi har haft svårigheter att utesluta att det finns en koppling mellan kulturcentret och den kinesiska regeringen valde vi att avstå från all vidare medverkan. Johanna Lewengard hävdar att föreningen tog beslutet innan sommaren men att informationen ”av olyckliga skäl” fastnade på vägen. Därför står namnet Svensk Bokkonst med på affischer och inbjudningar. På fredagen låg även ett inlägg med reklam för utställningen fortfarande ute på föreningens Instagramkonto. Inlägget togs senare bort. Ni har lånat ut från samlingen och föreningens namn står fortfarande med i marknadsföringen. Vad har ni då dragit er tillbaka er ifrån? – Vi deltar inte i program, vi deltar inte i att marknadsföra utställningen eller aktiviteter i utställningen, säger Johanna Lewengard. Initiativtagare till ”A book is a book is a book” är den svenska bokformgivaren Nina Ulmaja. Enligt henne är huvudsyftet med evenemanget att visa ledande kinesisk bokdesign. – Det är därför jag initierat det här. Jag är helt begeistrad över vad jag sett i Kina, säger Nina Ulmaja. Hon fick först häromdagen besked om att Svensk Bokkonst inte kommer att delta i aktiviteter eller marknadsföra utställningen. Böckerna från samlingen är dock kvar och på måndagen sätts de upp i utställningslokalerna. – Det här handlar om kultur och bokdesign. Inte om politik. De kinesiska designer vars böcker vi visar befinner sig i samma situation som vi gör här. De flesta är frilansformgivare, anlitade av förlag, säger Nina Ulmaja. Hur ser du på Svensk Bokkonsts beslut att inte delta i aktiviteter eller marknadsföra utställningen? – Det får stå för dem. Jag gör detta med de bästa intentioner och med alla goda avsikter. DN har sökt CCC. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33911, "headline": "Södra teaterns vd trött på grannarna: ”Hjälp oss”", "summary": "Södra teaterns vd har fått nog av klagomål från grannar och uppmanar nu till protest. I ett öppet brev ombes alla Stockholmare som vill se konserter nästa sommar att skriva under en namninsamling.", "article": "Södra teatern är en av de scener som drabbats av den uppmärksammade klubbdöden, där grannars klagomål har lett till att flera konsertscener och klubblokaler tvingats stänga. Nyligen beslutade Miljö- och hälsoskyddsnämnden att Södra teatern får ha 21 konserter på Mosebacketerrassen i juni, augusti och september 2020. Beslutet accepterades av Södra teatern, som egentligen hade velat anordna 28 konserter nästa sommar. Men nu har en granne överklagat beslutet till Miljöförvaltningen. – Jag och våra medarbetare är rent ut sagt trötta. Efter en sommar utan klagomål till Stockholms stad och alla ansträngningar från vår sida för att göra konsertupplevelserna så bra som möjligt för alla känns överklagandet som ett rejält bakslag, skriver Södra teaterns vd Samuel Laulajainen i ett öppet brev. Samuel Laulajainen uppmanar nu alla som som vill att Mosebacketerrassen ska kunna fortsätta bedriva konsertverksamhet att skriva under en namninsamling för att visa sitt stöd. – Hjälp oss att visa hur många som uppskattar ett levande Stockholm. Hjälp oss att visa hur många det är som vill att Mosebacke och Södermalm ska leva, som vill att Mosebacketerrassen, en av Stockholms mest unika utescener, ska kunna fortsätta leva, skriver han. Läs mer: Kägelbanan stängs som scen efter klagomål från grannar ", "article_category": "culture"}
{"id": 33913, "headline": "Anna Ternheim: Jag måste hela tiden försöka bli friare och friare", "summary": "Varje gång Anna Ternheim släpper ett nytt album oroar hon sig för att det är hennes sista. På ”A space for lost time”, som kommer den 20 september, vill hon vara så tydlig som möjligt. Och efter 15 år står kärleken fortfarande i centrum.", "article": "År 2004 kom Anna Ternheims ”Somebody outside”. Det var året med ”My secret”, med ”To be gone”, med covern på Broder Daniels ”Shoreline”. Hon blev utnämnd till Årets nykomling både på P3 Guld och Grammisgalan 2005 och den sommaren var hon förband till Kent på deras tältturné runt om i Sverige. Nu, femton år senare, kommer hennes sjunde album ”A space for lost time”. Vi träffas i en kontorslokal på Södermalm i Stockholm. Anna Ternheim är klädd i kritstrecksrandig, tredelad kostym. Hon berättar att hon, som hon brukar vara efter att ha färdigställt en skiva, är ”helt tom”. – Det är alltid så svårt att veta om det ska komma något mer. Man kan aldrig ta för givet att det, efter den här sjunde skivan, ska komma sju till, säger hon. Jag försöker trösta – så här långt, säger jag, har det ju faktiskt alltid kommit en skiva till. – Å andra sidan, vem vet vad som händer? Jag omfamnar den känslan mer och mer, av att det är okej att inte ha kontroll. De första åren kunde jag bli helt upptagen av allt det jobbiga, och det stod i vägen för att njuta av allt som var bra. I dag blir jag inte lika panikslagen. Allt har blivit lättare, på många sätt, även om det inte är lätt, säger hon. Albumtiteln, ”A space for lost time”, kom till Anna Ternheim först när albumet nästan var klart. – Jag vet inte riktigt vad det betyder. Men jag gillar albumtitlar som man får fundera lite på. Vissa av låtarna på skivan är tillbakablickande, det finns en längtan efter det där utrymmet där man alltid har en andra chans. Det kanske handlar om att hitta det utrymmet i sig själv, att man ska få vara det där blanka bladet. Hon upprepar titeln för sig själv. – Ja, på ett sätt klingar det vemodigt, att man förlorar tiden. Men jag vet inte om man kan förlora tid. Det är väl det enda man har? Vad hör du själv, när du lyssnar på skivan? – Jag hade någon idé om att skivan skulle vara mycket enklare, mer avskalad än vad den faktiskt blev. Men jag ville göra en tydlig skiva, och med det menar jag att jag ville att allt skulle låta självklart. Jag ville att allt skulle byggas kring min röst. Det man vill åt är att lyssnaren ska komma in i en känsla, och få befinna sig i den under hela albumet. Anna Ternheim har i elva års tid haft två hemstäder – Stockholm och New York. Hon reser ständigt emellan, fram och tillbaka, och säger att skillnaden mellan städerna har blivit tydligare med åren. – Varje gång jag kommer till Stockholm märker jag att jag inte är tjugo längre. Det är lättare att komma undan med ett alternativt liv i New York – inte så att jag fördöms här, men jag påminns om att jag lever annorlunda än många andra. Jag har ju inte barn, familj… Allt det där. Hon berättar att hon med tiden lärt sig att välja bort saker också musikaliskt. – Det var svårt, i början, att definiera vad jag egentligen höll på med. Nu är det mycket lättare att välja bort vad jag inte är. Vad är du inte? – Jag är ingen Shakira, till exempel, och kommer aldrig att bli det. Men det var du väl ändå inte i början av din karriär heller? – Nej, men det som är tydligt för andra kanske inte alltid är lika tydligt för en själv… Under femton års musicerande hinner mycket förändras. Också en sådan sak som en sångröst. – Om man lyssnar på min första skiva är det en jätteskillnad – det var så svårt för mig att sjunga, jag hade jättesvag röst. Jag har alltid kämpat med det tekniska och det fysiska. Även att spela gitarr var svårt. Det var en kamp att få fram ljud. Varför det? – Det är muskler och grejer. Jag hade helt enkelt inte sjungit så mycket innan. Man hör det på sångare, och jag kan höra det på mig själv fortfarande, hur mycket man vågar släppa taget. Det hör man på musiker också, varifrån de spelar, om det är här… Hon pekar mot tinningen. – … eller här… Mot hjärtat. – … eller här. Mot höfterna. – Vissa har direkt tillgång till den där urkraften. Jag måste hela tiden försöka bli friare och friare, men jag tycker att jag kommer lite längre för varje platta. Sen hänger det ihop med hur man mår, också, för det sätter sig verkligen på andningen och rösten. Om man inte mår bra är rösten inte stark. Hur tänker du på dina första år som artist i dag? Vad minns du av Kentturnén? – Jag hade nog inte vett att uppskatta vad jag fick vara med om. I dag känner jag ju Kent, men vi bondade inte så mycket på den turnén. Så här i efterhand förstår jag att de ville dra med mig i sitt häng, de var jätteschyssta, men… Du vet, jag kunde ha fått vad som helst i min loge, och jag bad om grönsaksbuljong. Och så gick jag runt där och drack buljong och var nervös. Jag var inte med på några fester eller någonting, säger Anna Ternheim. Ångrar du det? – Om jag skulle få göra om det skulle jag kunna njuta mer, tror jag. Men alla som är med om något slags genombrott så tidigt har nog svårt att ta in allt – man håller på i det tysta, och sen öppnas plötsligt dörrarna. Det första året var speciellt. På skivorna som kommit efter det har det känts som att vi jobbat hårt för varje framgång. I höst ska Anna Ternheim ut på Europaturné. Närmare trettio orter på strax över en månad, runt om i Tyskland, Nederländerna och Norden, med premiär i Göteborgs konserthus den 25 oktober. – Vid någon tidpunkt under varje turné känner jag: ”Det här är det bästa som finns.” Man går in i en bubbla och blir som en familj där i turnébussen. Man är så nära varandra, under en kort tid, och när det är slut säger man hejdå och fortsätter med sitt. Den enda baksidan är att vara borta så mycket hemifrån, och att det är slitigt att resa så mycket, men jag ser verkligen fram emot turnén, säger hon. Innan vi skiljs åt frågar jag Anna Ternheim om ”A space for lost time” är ett kärleksalbum. Och om hon alltid gör kärleksalbum, och om låtarna handlar om vänskaplig eller romantisk kärlek, och om hon vill att man ska förstå skillnaden. – Alla mina skivor handlar om kärlek, säger hon. Jag har mycket att ösa ur, och det är det som kommer till mig när jag sätter mig för att skriva låtar. Om jag pratar om politik med någon mynnar det kanske ut i något annat, men inte i musik. Varför just kärleken? – Det är väldigt svårt att inte skriva om kärlek. Det är en del av alla mänskliga relationer – närvaron, eller frånvaron, av kärlek. Jag vill själv förmedla en känsla, en stämning som den som lyssnar ska kunna gå in i. Om jag lyckas med det känner jag att låten gör det den ska. Jag skriver om min historia på ett sätt som jag hoppas berör och som andra kan relatera till, men jag är personligen inte så intresserad av andra artisters privatliv. Det är vad deras låtar väcker i mig som betyder något. Anna Ternheim Anna Ternheim, född 1978 i Sollentuna, är artist. Hon debuterade 2004 med ”To be gone” och har sedan dess släppt album som ”Separation road” och ”Leaving on a Mayday”. Under sommaren har hon också programlett ”Framåt midnatt” i P4 för fjärde året i rad. Den 20 september släpps albumet ”A space for lost time”, och den 25 oktober gör hon turnépremiär på Konserthuset i Göteborg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33923, "headline": "Scenrecension: Långsamt värre i ”Lång dags färd mot natt” på Göteborgs stadsteater", "summary": "I familjen Tyrones vardagsrum på Göteborgs stadsteater är det dystert, mörkt, ödsligt – och lite långtråkigt. DN:s Isa Andersson frågar sig om själva premissen för Eugene O’Neills ”Lång dags färd mot natt” håller i vårt autofiktiva tidevarv.", "article": "Teater ”Lång dags färd mot natt” Av: Eugene O’Neill Översättning: Sven Barthek. Regi: Emil Graffman. Dramaturgi: Lucas Svensson. Medverkande: Anna Bjelkerud, Claes Månsson, Eric Ericson, Fredrik Evers, Josefin Ljungman. Speltid: 3.30 h. Scen: Göteborgs stadsteater. Den som söker en genväg till höstmörkret kan söka sig till Göteborgs stadsteater och Eugene O’Neills klassiska, självbiografiska familjedrama ”Lång dags färd mot natt”. Här är mörkt så att det förslår. Pjäsens svärta har visserligen mattats av betydligt sedan den skrevs på fyrtiotalet. Här är det främst Julia Przedmojskas kala, spöklika scenrum som skapar stämning. Gråsvarta, tomma jätteväggar ramar in den olyckliga familjen Tyrones vardagsrum. Tillsammans med Tobias Hagström Ståhls väl avvägda, sparsmakade ljusinsläpp skapas ödsliga tablåer, som för tankarna till både Edward Hoppers och Hammershøis bildspråk. Det är dystert värre, ensamt värre. Dessvärre också långsamt värre. Med risk för att sparka in öppna dörrar: det blir verkligen en lång kvälls färd mot natt. Regissör Emil Graffman och dramaturg Lucas Svensson har hållit ett högaktningsfullt öra tryckt mot originaltexten. Graffman låter ensemblen balansera drömsk utdragen realism med fjäderlätt spel. På scenen är alla skuggor av sig själva. Flyktighet möter stillastående. Claes Månsson spelar pappa med pengapungen, snål och stukad av sin fattiga uppväxt. Han står som ett vajande träd i vinden med armar som sköra grenar, än fryntlig, än forcerat förbannad. En åldrad, gänglig föredetting, en misslyckad skådespelare som valde pengar framför prestation. Morfinmissbrukarmamman Mary (Anna Bjelkerud) är eteriskt ambivalent. En fladdrande nattfjäril, frätande falsk. Fredrik Evers spelar sonen Edmund, drömmaren, diktaren, dysterkvisten med dåliga lungor (i pjäsen Eugene O’Neill själv). Samspelet med brodern Jim, i form av den cyniske spjuvern Eric Ericson, tangerar både humor och allvar. Josefin Ljungman gör en uppsluppet fin tolkning av husan Cathleen, som pendlar mellan enerverande naiv och komiskt kavat. Som ser familjens sönderfall på avstånd, men själv glider in i den sjuka omloppsbanan. Familjens livslögner, maskspel och missbruk trasslar ihop sig som en råttkung. Alla är fast, ingen hittar ut. Eugene O’Neill skrev pjäsen 1941, men den hade urpremiär på Dramaten först några år efter hans död 1953. Hans egen önskan var att den skulle spelas först 25 år efter hans död av hänsyn till familjen. Att dramat skulle innehålla sådant sprängstoff ter sig närmast barockt i vårt autofiktiva tidevarv. Vissa saker åldras med värdighet, andra inte. Män som drömmer om att bli stora konstnärer, till exempel, super och går på horhus för att skingra tankarna, såsom karlarna i familjen Tyrone. Konstnärssjälen Edmund kramar vid ett tillfälle bysten av en (förmodad) diktare på spiselkransen som en nallebjörn. Morfinmamman ångrar att hon inte blev nunna. Ensemblen spelar enastående, men stycket ter sig tämligen grått i relation till nutida skildringar och liv. Vi som lever i kölvattnet av allt från Lars Norén, dokusåpor, parterapi och kbt-gurus äter i princip kraschade familjetragedier och individuella livslögner till frukost. O’Neills färd mot natt räcker länge, men inte hela dagen lång. Läs fler av DN:s scenrecensioner här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33929, "headline": "Skivrecension: Charli XCX realiserar sin vision om framtidens hits", "summary": "Charli XCX har utvecklats långt sen hon skrev Icona Pops jättesuccé ”I love it”, och på nya albumet ”Charli” är hon med om att skapa den mest nyskapande poppen just nu.", "article": "Trots samarbeten med folk som Shawn Mendes och Selena Gomez och turnéer med Taylor Swift och Katy Perry är Charlotte Aitchison fortfarande en rätt suddig punkt på popkartan. Som Charli XCX har hon släppt egen musik sedan hon bara fjorton år gammal började ladda upp låtar på Myspace 2008. En del har blivit semihits. Som ”Boom clap” från soundtracket till filmen ”The fault in our stars”. Men det enda som verkligen fått fäste är projekt där hon funnits i bakgrunden, som låtskrivare eller gästartist. Som Icona Pops ”I love it”. Att den skrevs av Charli XCX, och att hon även sjunger på singeln, har de allra flesta glömt. Märkligt eftersom det är hon som, jämfört med den svenska duon, utvecklats mest sedan den nu sex år gamla jättesuccén. Tillsammans med producenten AG Cook har hon lämnat det hejiga, punkinfluerade electrosoundet och gått vidare till mycket mer sofistikerade, utmanande ljud. Mixtapet ”Pop 2” från 2017 var ett snabbt försök att skissera riktningen mot framtidens hits. ”Charli” är den genomarbetade uppföljaren i albumform, som när den är som bäst faktiskt låter som visionen realiserad. Den i sin tur är klart retrofuturistisk. Singeln ”1999” är det mest övertydliga beviset, där Charli XCX i ett av skivans många namnkunniga samarbeten, här med Troye Sivan, parafraserar Britney Spears över ett housepiano. Låten är odiskutabelt klistrande, hackar och uppdaterar dåtidens ljud för en modern kontext. Men den är samtidigt i sin omedelbarhet skivans kanske minst intressanta. I stället är det i de mindre konventionella kompositionerna som Charli XCX:s och AG Cooks idévärld kommer allra bäst till sin rätt. Som i ”Next level Charli” där staccatorytmen och blinkningarna till den jungle som båda upphovspersonerna är för unga för att själva ha upplevt lägger en märkligt klockren grund för ett festanthem. Och som i ”February 2017” där en droppande synth driver tempot framåt medan gästande Clairo och Yaeji kliver in och ut ur handlingen. Berättaren är hela tiden rösten som rör sig ovanför. Som en drönare över kropparna på klubben, som om Albert Camus främling klivit in på ett nutida rejv. Här finns ett avstånd, en samtidigt nyfiken och kall distans. När Héloïse Letissier från Christine and the Queens i ”Gone” upprepar frasen om hur hon föraktar alla som finns runt henne låter ”Charli” som den perfekta partyskivan för introverta. Tillsammans med redan nämnda Troye Sivan och Ariana Grande utgör Charli XCX en transatlantisk treenighet för den samtidigt breda men också mest nyskapande poppen just nu. Det enda som står mellan henne och samma omfattning av kommersiell framgång som åtminstone den sistnämnda är en mainstream som är tråkigare än på länge. Att sommarens stora hit var countryraphaveriet ”Old town road” är bara ett exempel. Taylor Swifts urtrista ”Lover” likaså. Att ta sig fram i ett sådant klimat med så stora idéer som de Charli XCX har kommer inte bli lätt. Att dessutom göra det med ett riktigt uselt artistnamn är… tja, låt oss i alla fall hoppas på det bästa. Bästa spår: ”Gone” feat Christine and the Queens Läs fler musikrecensioner av Sara Martinsson, till exempel om hur Snoh Aalegra skapar organisk soul med fräschör och viss krispighet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33935, "headline": "Så stred släktingarna om arvet efter Nobel", "summary": "Nyheten om Alfred Nobels testamente slog ner som en bomb. Nästan hela hans oerhörda förmögenhet skulle gå till ett pris. Släktingarna blev upprörda – och Hjalmar Branting förfasade sig över att Svenska Akademien skulle få ansvar för litteraturpriset. DN publicerar ett bearbetat och kortat utdrag ur Ingrid Carlbergs kommande biografi ”Nobel”.", "article": "Först ut med nyheten om priset var Nya Dagligt Allehanda. Emanuel Nobel blev våldsamt irriterad när han fick läsa testamentets fulla lydelse i tidningen redan den 2 januari (1897), strax innan han skulle ge sig av mot Sankt Petersburg igen efter begravningen. Ragnar Sohlman kände likadant. Alla inblandade hade behövt en längre tid i tystnad. De hade inte ens hunnit söka efter kompletterande information bland Alfred Nobels papper i San Remo och Paris. Nyheten slog ned som en bomb. Donationens storlek var ogripbar för de flesta. Enligt tidningarnas överslagsräkningar uppskattades Alfred Nobels samlade förmögenhet till 35–50 miljoner kronor (cirka 2,5–3 miljarder kronor i dag). Av dessa skulle tydligen minst nio tiondelar tillfalla fonden och de fem prisen (fysik, kemi, medicin, litteratur och fredsarbete). Det betydde, enligt vissa beräkningar, att varje enskilt Nobelpris skulle bli dubbelt så stort som franska Vetenskapsakademiens totala årliga prissumma. Det var hisnande. ”Den mest stortartade disposition som någonsin blivit av en enskild man vidtagen för främjande av mänsklighetens kulturella och ideella utveckling”, lovordade Svenska Dagbladet. Dagens Nyheter var minst lika lyrisk: ”En vackrare minnesvård än den Alfred Nobel genom detta testamente rest åt sig har knappast någon enskild man efterlämnat”, skrev tidningen. Men DN skickade samtidigt ett varningens ord till de utvalda prisutdelarna. Det ädla uppdraget ställde höga krav på insikt, omdömesförmåga och opartiskhet. Intriger och kotteriväsen fick absolut inte förekomma. ”I båda dessa avseenden var Alfred Nobel mycket fordrande, inte minst i det senare”, skrev DN och reste kompetensmässiga frågetecken kring Svenska Akademiens lämplighet för uppgiften. Hade Alfred Nobel inte menat någon annan ”Akademie i Stockholm”? (Nej, fastslog ett av testamentsvittnena senare. Det var så Alfred Nobel alltid uttryckte sig när han avsåg Svenska Akademien.) Nyblivne socialdemokratiske riksdagsledamoten Hjalmar Branting gick rakt på sak. Svenska Akademien var ett skämt, menade han. ”Det gammelmodiga kotteri av präster och proselyter som årligen utmanar stockholmarnas löje […] är väl nättopp den mest inkompetenta församling som kunnat uppletas för att årligen utdela ett jättepris på 200 000 kr åt den främste i europeisk litteratur!” skrev han i sin tidning Social-Demokraten. Den vassaste kritiken levererades från konservativa Göteborgs Aftonblad, som i Nobels testamente såg ett dubbelt svek mot fosterlandet. Nobels miljoner behövdes i Sverige, menade tidningen. Att göra priset internationellt var att medvetet gynna andra länder framför fosterlandet. Men än värre var tilltaget att ge norska stortinget Fredspriset. Alfred Nobel hade därmed ifrågasatt Sveriges rätt att försvara sig, eftersom han ”lämnat en del av sin förmögenhet till underlättande av norska separattraktater och underblåsande av den norska högfärden mot Sverige!”. Hos Bertha von Suttner på slottet Harmannsdorf i Österrike utbröt jubel när testamentet till sist blev känt. Bertha hade djupt sörjt sin vän som genom åren skänkt tiotusentals franc till hennes fredsorganisation. Men hon var också besviken. Veckorna gick utan besked om fredspengar i testamentet. ”Förnärmad över att Nobel glömde fredssaken”, anförtrodde hon sin dagbok. När nyheten om Nobelpriset nu spreds över världen överröstes Bertha von Suttner av gratulationer. ”Jag är överlycklig över denna anslående belöning och stöd för saken, inser också att en summa borde tillfalla mig, vilket gläder mig mycket naturligtvis […] Sover dåligt till följd av upphetsningen”, skrev hon i sin dagbok. Bouppteckningen började i Paris. Ragnar Sohlman tog in på hotell vid Champs Elysées tillsammans med en bokhållare stärbhuset anlitat. Den andre testamentsexekutorn, Rudolf Lilljequist, hade sitt företag att tänka på och kom inte loss lika lätt. I stället skickade han en fullmakt till nye svensknorske generalkonsuln i Paris, Gustaf Nordling, en fryntlig trävaruhandlare som Alfred Nobel hade firat in på en bankett bara två månader tidigare.  Förseglingen av villan på avenue Malakoff bröts. Den tålamodsprövande inventeringen började, rum för rum, från gaskronan i vestibulen och tobaksdosan på skrivbordet till pianinot av päronträ i vinterträdgården. Fast viktigast var förstås de franska värdepapperen, som låg spridda på banker runt om i Paris. Generalkonsul Gustaf Nordling hade varmt hjärta, praktiskt sinnelag och pondus. Han kopplade nu ihop Ragnar Sohlman med franska advokater. Rättsläget var inte självklart. Risken fanns att franska domstolar skulle slå fast att Alfred Nobel hade varit bosatt i Paris. Protester mot testamentet skulle då prövas enligt fransk rätt och där räckte de formella bristerna, de luddiga skrivningarna kring arvtagarna, för att ogiltigförklara det. Då kunde Alfred Nobels sista vilja vara i fara. Skulle testamentet räddas behövde de övertyga franska myndigheter om att Alfred Nobel hade sin juridiska hemvist i Sverige. Stockholm skulle inte accepteras, trodde advokaterna. Det var visserligen där Alfred senast varit mantalsskriven, 1842, men då var han ju bara nio år. De fick komma upp med något bättre. Björkborn, Bofors, tänkte Ragnar Sohlman. Alfred var inte skriven där heller, men hade trots allt en större bostad. Det fanns fler formella problem. I Frankrike räckte inte Alfred Nobels formulering i testamentet för att säkra Sohlmans och Lilljequists rätt att förfoga över hans förmögenhet. Det krävdes en officiell svensk handling som bevisade att de var behöriga. En sådan var dock inte snuten ur näsan, visade det sig. Problemet löstes med ett intyg som generalkonsul Nordling själv skrev och stämplade. Där uppgav han att testamentsexekutorer enligt svensk rättspraxis hade rätt att genomföra hela den franska bouppteckningen utan att tillkalla arvingarna. Alfred Nobels släktingar skulle senare ha en del att invända mot den tolkningen av svensk praxis. Med tanke på fullmakten betydde ju tilltaget dessutom att Nordling skrev ett intyg åt sig själv. Allt stod och vägde. Fransk eller svensk lag? Alfred Nobel hade inte varit mantalsskriven någonstans i vuxen ålder. Skulle han anses ha varit bosatt i Paris, Stockholm, eller Bofors? Eller möjligen San Remo? Inget var självklart. Känslor svallade. Emanuel Nobel, huvudmannen i släkten Nobels ryska gren, hade tidigt deklarerat för Ragnar Sohlman att han inte tänkte sätta sig emot farbroderns vilja. Han hade också bedyrat den unge testamentsexekutorn att hans vänskap skulle stå fast även om utmaningarna med testamentet skapade slitningar. Nu utsattes Emanuel för påtryckningar av släktingarna i Sverige, som tyckte det var självklart att testamentet borde överklagas. Det var inte utan att även Emanuel kände viss oro. Efter nyheten om den stora prisfond som skulle bildas hade det ryska oljebolagets aktier fallit. En snabb försäljning av hela Alfreds innehav kunde bli en katastrof. Emanuel skrev till Ragnar Sohlman. De bestämde ett snabbt möte i Paris och fortsatte diskussionen i samma vänligt resonerande ton som tidigare. Ragnar bad Emanuel avvakta. Han lovade att hitta en rimlig lösning, som inte tvingade fram någon forcerad aktieförsäljning i Ryssland. Emanuel tycktes lugnad. Samtidigt gjorde han klart att dödsboet fick räkna med att några av släktingarna i Sverige tänkte överklaga. Konsuln Gustaf Nordling och de franska juristerna varnade Sohlman. Med hotet om överklagan vilande över sig behövde exekutorerna snabba på. Alla tillgångar i Frankrike borde avvecklas snarast. Annars riskerade testamentsprocessen att hamna i fransk domstol och då var de priser Alfred Nobel ville skapa med största sannolikhet ett minne blott. Detta har hänt: Alfred Nobels närmaste släktingar, bröderna Ludvig och Roberts barn, kämpar med sin sorg efter farbroderns död i San Remo den 10 december 1896. De försöker samtidigt hantera chocken över att far brodern testamenterat merparten av sin förmögenhet till ett pris. Med blandade känslor tar de emot beskedet att Alfred överlåtit ansvaret för att förvalta testamentet på sin 26-årige medarbetare Ragnar Sohlman och en utomstående ingenjör. Borde inte släktingarna sköta den saken? I Österrike våndas den berömda freds kämpen Bertha von Suttner. Veckorna har gått och ännu har hon inget hört. Har hennes vän och mecenat Alfred Nobel verkligen glömt henne i sitt testamente? När Alfred Nobel begravs i Stockholm den 29 december 1896 är innehållet i testamentet fortfarande okänt för allmänheten. För de flesta framstår guldregnet över brorsbarnen som en självklarhet. Dramat utspelar sig vid den tid då Sverige och Norge var en union, med växande spänningar mellan länderna. I början av mars 1897 hölls slutmötet om den franska bouppteckningen, ännu utan att någon av släktingarna bjudits in att medverka. Exekutorernas plan var att några veckor senare låta hela Alfred Nobels bohag i villan vid avenue Malakoff klubbas bort på auktion. Brorsbarnen bjöds in brevledes. De kunde välja mellan att skynda sig till Paris eller meddela om det var något särskilt de ville behålla för egen del. Ludvig Nobel svarade godmodigt att de gärna fick ropa in bordsbesticken med pärlemorskaft och guldmonogram till honom. ”Farbror Alfreds käpp, som han alltid begagnade, vore även trevlig att erhålla.” Hans syster Ingeborg blev bestört. Hon skrev till Ragnar Sohlman och upplyste honom om hur upprörd Alfred varit när hans mammas tillhörigheter skulle säljas på auktion. Då hade släkten ändå kunnat ropa in det mesta. ”Hur det känns för den som haft så gott som en dotters rättigheter i det hem som nu skall säljas kan kanske Herr Sohlman ana. Nu är det väl redan försent för att kunna rädda ens en del därav”, skrev hon upprört. Ingeborg lade in en skarp protest mot att farbroderns kläder skulle auktioneras ut ”likt en simpel torpares”. Irritationen växte i de svenska släktleden. Känslan spred sig att Sohlman och Lilljequist tog sig väl stora friheter och i Stockholm började släktingarna förbereda sig på att överklaga testamentet. I ett utkast till uppgörelse dem emellan fäste de på pränt varför de ville göra det. Syftet var inte att stoppa Alfreds grundtanke, men de ville anordna prisutdelningarna på ”en rimligare grund” och bara för ”verkligt epokgörande alster”. De ville också att släktnära bolag, som Naftabolaget Bröderna Nobel i Ryssland samt de svenska företagen Bofors och Nitroglycerinaktiebolaget, skulle undantas från prisfonden. De aktierna skulle i stället fördelas mellan släktingarna.  Som ett viktigt tillägg underströk de unisont att en eventuell överklagan inte fick uppfattas som ett svek mot Alfred. ”Testators vilja och syften må i all huvudsak av släktingarna respekteras”, hette det i utkastet. Sedan gav sig bröderna Hjalmar och Ludvig Nobel av till Frankrike. Ragnar Sohlman befann sig på ett kort besök i Stockholm när ett oväntat telegram fick honom att skynda tillbaka till Paris. Larmet kom från generalkonsul Nordling. Han upplyste Sohlman om att Hjalmar och Ludvig Nobel hade kommit till Paris med sin svåger, Ingeborgs man greve Carl Ridderstolpe. De ville undersöka om de hade något att vinna på att driva process mot testamentet i Frankrike. Ragnar visste vad det betydde. Risken var överhängande att trion skulle lyckas och därmed omintetgöra det uppdrag han själv fått – att skydda Alfred Nobels önskan i testamentet. Nu behövde han och Nordling agera snabbt om det skulle lyckas. Värdepapperen måste tvunget föras ut ur Frankrike innan släktingarna kom till skott med juridiken. Som tur var hade de förberett sig. Hela Alfred Nobels franska förmögenhet fanns nu samlad på ett och samma ställe. Enklast hade varit att be banken föra värdehandlingarna utomlands. Men risken fanns att detta skulle dra till sig uppmärksamhet och väcka franska fiskala myndigheters intresse. En annan idé som prövades var att Ragnar Sohlman skulle resa i skytteltrafik, först till London några gånger med aktier och obligationer, därefter några turer till Stockholm med statspapper. Den lösningen bedömdes dock vara alltför omständlig och dessutom onödigt riskabel. Återstod att skicka värdepapperen med tåg i försäkrade postpaket. Sohlman och Nordling lyckades förhandla upp den maximala försäkringssumman till två och en halv miljon franc per försändelse. Sedan inledde de sitt dagliga värv. Tanken var att Ragnar Sohlman skulle sköta transporterna genom Paris tillsammans med generalkonsuln Nordling och dödsboets svenske bokhållare. Ragnar beväpnade sig med en revolver. Varje dag hämtade de värdepapper för två och en halv miljon franc i bankens kassavalv och lade dem i en kappsäck. Den fraktades sedan med hästdroska till det svenska generalkonsulatet i åttonde arrondissementet. Ragnar Sohlman satt tätt intill kappsäcken med laddad revolver, av rädsla för att utsättas för rån. På konsulatet registrerade de handlingarna, packade dem i buntar och förseglade postpaketen. Så diskret som möjligt och ”med iakttagande av särskilda försiktighetsmått” gav de sig därefter av mot Gare du Nord. Samma droska, samma revolver. Värdepappren lämnades in på stationens ”finansexpedition”. Större delen av förmögenheten skulle därifrån fraktas vidare med tåg och båt till Alfred Nobels skotska banks Londonkontor. Där var pengarna trygga. I England hade nämligen, som deras juridiske konsult uttryckt det, ”utländska värdehandlingar lika väl som utländska personer asylrätt”. Rutinen upprepades flera dagar i rad. Ragnar Sohlman skrev hem till sin fru Ragnhild att han hade ”spännande saker” och ”nästan romanartade episoder” att berätta när de träffades. Personerna i testamentdramat Alfred Nobel Han hade bott på avenue Malakoff i Paris i 18 år när han 1890 tvingades flytta sitt laboratorium ut ur Frankrike. Han skaffade då en fastighet i San Remo, Italien. 1894 köpte Nobel även Bofors bruk i Sverige, med herrgård i Björkborn. Emanuel Nobel Ludvig Nobels äldste son, 36 år, bosatt i Sankt Petersburg, Ryssland, och chef för Naftabolaget Bröderna Nobel. ”Branobel” var Rysslands största oljebolag, med Alfred Nobel som stor aktieägare. Hjalmar Nobel Robert Nobels äldste son, 32 år, bosatt i Sverige där han arbetat för Alfred Nobel på Bofors bruk och med inredningen av herrgården i Björkborn. Ingeborg Nobel Robert Nobels äldsta dotter, 30 år. Alfred hade hjälpt brodern att ta hand om Ingeborg som var sjuklig. Han finansierade hennes vård och upplät sitt hem i Paris för henne under långa perioder. Gift med Carl von Frischen Ridderstolpe. Ludvig Nobel Robert Nobels andre son, 28 år, som även han arbetat en del för Alfred och liksom syskonen och kusinen kommit farbrodern allt närmare. Ragnar Sohlman Alfred Nobels nära medarbetare, 26 år. Han anställdes 1893 och var sedan något år chef för laboratoriet i Bofors. Utsågs av Alfred Nobel till testaments exekutor (förvaltare). Rudolf Lilljequist Svensk ingenjör, 40 år, utsågs till andre testamentsexekutor av Alfred Nobel. Bertha von Suttner Österrikisk författare, 53 år, en av fredsrörelsens pionjärer. Bertha von Suttner kände Alfred Nobel sedan många år och han donerade vid flera tillfällen pengar till hennes fredsarbete. En av dessa paketbestyrens dagar fick Gustaf Nordling besök på sitt kontor. Det var Hjalmar och Ludvig Nobel som tillsammans med greve Ridderstolpe hade sökt upp den svenske generalkonsuln för att reda ut frågan om Alfred Nobels bostadsort och hans testamentes giltighet. Bara några meter därifrån, i ett av konsulatets inre rum, stod Ragnar Sohlman och bokhållaren och sorterade värdepapper. Generalkonsuln andades inte ett ord, vare sig om Sohlmans närvaro på konsulatet eller om vad de sysslade med. Nordling tog adjö av släktingarna, smet in i droskan och skakade sedan återigen i väg mot Gare du Nord med Sohlman, revolvern och ytterligare två och en halv miljoner franc i värdepapper. När den allra sista försändelsen hade gått i väg några dagar senare fick Gustaf Nordling dåligt samvete. Nog borde släktingarna få veta vad de hade gjort? Generalkonsuln bjöd in Hjalmar, Ludvig och greve Ridderstolpe till vad han kallade en ”freds- och försoningsmåltid”. Han gav Ragnar Sohlman i uppdrag att släppa bomben vid lämpligt tillfälle under middagen. Sällskapet möttes på Noël Peter’s, en av Paris bättre restauranger. De kalasade på anka och sjötunga och den inledningsvis lätt tryckta stämningen steg vartefter klassvinerna betades av. Vid kaffet tog Hjalmar Nobel upp frågan om Alfreds egentliga bostadsort. Han åberopade franska jurister de konsulterat och försökte övertyga Ragnar Sohlman om att det knappast kunde vara Bofors, heller inte San Remo. Alfreds enda naturliga och juridiskt hållbara hemvist var i stället Paris, menade Hjalmar. Där hade han de facto bott i arton år och ägde fortfarande ett stort hus med tjänstefolk anställda. Det borde betyda att testamentets giltighet skulle prövas i fransk domstol, argumenterade Hjalmar Nobel. – Det kan man diskutera, svarade Ragnar Sohlman. – Men den frågan har numera bara teoretiskt intresse, fortsatte han, eftersom alla värdepapper av betydelse redan har förts bort från Frankrike. Beskedet väckte visst rabalder runt bordet. Först ville Hjalmar Nobel inte tro honom. Häpen, får vi gissa, hörde han generalkonsul Nordling bekräfta att så var fallet. Eftersom endast Ragnar Sohlmans minnesbild av situationen finns nedtecknad vet vi inte exakt hur syskonen Nobel och deras svåger reagerade, än mindre vad de egentligen sa. I Sohlmans återhållna byråkratprosa har alla spår av känslor tvättats bort. Men innebörden går inte att missta sig på: Vi ses i domstol! Om författaren. DN-medarbetaren Ingrid Carlberg (född 1961) är författare och journalist. I biografin ”Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris” (Norstedts), som kommer ut om en vecka, skildrar hon mannen bakom det stora priset, liksom striderna kring testamentet. För biografin ”Det står ett rum här och väntar på dig”, om Raoul Wallenberg, fick hon Augustpriset 2012. Ingrid Carlberg är också författare till boken ”Pillret”, om antidepressiva mediciner (2008), liksom till flera barn- och ungdomsböcker (Rabén & Sjögren). Utsågs till medicine hedersdoktor vid Uppsala universitet efter ”Pillret”-boken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33938, "headline": "Fritt fall för försäljning av tryckta böcker 2019", "summary": "Första halvåret 2019 såldes 7,6 procent färre pappersböcker än motsvarande halvår i fjol. Humaniora minskar med 13 procent. Även barn- och ungdomsböcker går ned. Samtidigt ökar försäljningen av digitala abonnemangsböcker med 25 procent.", "article": "Räknat i antal exemplar ökar den totala försäljningen med 5,1 procent under första halvåret 2019 jämfört med samma period under föregående år. Det framgår i en ny halvårsrapport från Svenska Bokhandlareföreningen och Svenska Förläggareföreningen. Ökningen beror dock enbart på digitala abonnemangstjänster, som exempelvis Storytel och Bookbeat, där försäljningen ökade med 25 procent. Om man istället räknar i kronor visar statistiken på en total försäljningsminskning på 0,4 procent jämfört med första halvåret 2018. Bortsett från försäljningen hos digitala abonnemangstjänster minskar den totala bokförsäljningen med 5,2 procent räknat i kronor och 7,6 procent i antal exemplar. Fysisk bokhandel minskar med 5,1 procent, internetbokhandel och bokklubbar med 4,8 procent och dagligvaruhandel med 9,1 procent. – Det är dramatiskt. Som helhet är det en uppgång i volym tack vare att folk läser mer digitalt, men det visar på en stark förskjutning i konsumentbeteende. För traditionella återförsäljare är det oroväckande nyheter, säger rapportförfattaren Erik Wikberg, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm. Det kan också vara dåliga nyheter för förlag och författare, eftersom intäkterna från strömmade ljudböcker är lägre än från tryckta böcker. Förläggareföreningen pekar på att vissa tryckta förstaupplagor numera halveras. – Lyssning är det klart billigaste formatet för konsumenter. Även om den totala försäljningen ökar i volym får branschen svårare att få in tillräckligt med pengar. På lång sikt är det viktigt att bokbranschen är så livskraftig att man kan ha drägliga villkor för författare och förlag, för annars kommer det bara finnas plats för författare som är ekonomiskt oberoende, säger Erik Wikberg. En stor förlorare är genren humaniora, där försäljningen går ned med 13,5 procent. För första gången på flera år faller även försäljningen av barn- och ungdomslitteratur, med 4,8 procent. Störst är minskningen i kategorin 6-9 år, där det såldes 8 procent mindre räknat i kronor. – Barn- och ungdomsböcker har ökat sin försäljning sedan 2013, så det kan vara naturligt med en nedgång nu. Dels kan det vara en utmaning för barn och unga att läsa när det finns så många andra alternativ i form av tv, sociala medier, musik, spel och poddar i det nya medielandskapet. Dels har vi sett i andra undersökningar att barns läsning inte har ökat i samma takt som försäljningen av barn- och ungdomslitteratur, säger Erik Wikberg. En annan förklaring till försäljningsnedgången av tryckta böcker kan vara att första halvåret 2018 rymde flera fenomentitlar, inte minst inom genren humaniora. Storsäljande böcker som nämns i rapporten är ”Factfulness” av Hans Rosling, Ola Rosling och Anna Rosling Rönnlund, ”Hur jag lärde mig förstå världen” av Fanny Härgestam och Hans Rosling, Food Pharmacy-böckerna av Lina Nertby Aurell och Mia Clases samt ”Omgiven av idioter” av Thomas Eriksson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33940, "headline": "”Pewdiepie” skulle skänka pengar till judisk organisation – ändrade sig", "summary": "I en video som publicerades under tisdagen meddelade Felix Kjellberg, känd som ”Pewdiepie” på Youtube, att han ska donera 483.000 kronor till den judiska organisationen Anti-Defamation League (ADL), som bekämpar antisemitism. Men på torsdagen kom det nya bud, youtubeprofilen drog tillbaka sin donation.", "article": "Kjellberg meddelade beslutet att skänka pengar till ADL i slutet av en Youtube-video som publicerades på tisdagen. Det dröjde inte länge förrän en serie konspirationsteorier spreds om att Kjellberg skulle ha utpressats av ADL, vilket ledde till att Youtube-stjärnan publicerade en längre förklaring på Twitter. ”Missvisande rubriker om mig har lett till en rad bråk med media under flera år. Tidigare har det inte stört mig, jag vet vem jag är. Men, efter travestin i Christchurch för några månader sedan har mina bråk med media använts som ett verktyg för förstörelse. Jag är inte okej med den situationen, och känner ett ansvar att få till en förändring. Att donera pengar till ADL är svårt att förstå, särskilt eftersom de direkt fördömt mig. Men jag vill visa offentligt att jag kan gå vidare. Jag tror det är viktigt, detta är inte min fajt längre”, skrev Kjellberg på Twitter. På torsdagen kom plötsligt nya bud. Ovanstående tweet raderades och istället publicerades en ny video där youtube-giganten meddelar att han drar tillbaka sin donation. – Jag gjorde misstaget att välja en organisation som jag blev rekommenderad och inte en som jag själv skulle ha valt, säger Felix Kjellberg. Han säger också att han har haft mycket att tänka på senaste tiden och inte hunnit reflektera så mycket över vilken organisation han vill donera pengar till. Kjellberg lovar att han ska donera pengar senare, när han hunnit fundera över var de ska gå. – Jag ber om ursäkt för all förvirring och för att jag har förstört detta, det är sånt jag gör, säger Felix Kjellberg skämtsamt i en video på Youtube. Kjellberg, som är den störste enskilde Youtube-användaren i världen, har under perioder mött kritik för att han använt sig av antisemitiskt bildspråk, särskilt i samband med att han 2017 betalade två män för att hålla upp skyltar med texten ”Död åt alla judar”. Händelsen fick Disney att bryta med Kjellberg, någonting som ADL tackade företaget för. Kjellberg själv har genomgående hävdat att inslag som tolkats som rasistiska har varit satiriska. Ett stående skämt under 2019 har varit kampen mellan ”Pewdiepie” och den indiska Youtube-kanalen T-series om att bli den första kanalen att nå 100 miljoner följare, vilket gjort frasen ”Subscribe to Pewdiepie” vanligt förekommande på internet. Frasen yttrades av Brenton Tarrant, som sköt ihjäl 51 personer i Nya Zeeländska Christchurch i april i år, innan denne började skjuta, vilket fick ”Pewdiepie” att uppmana sina fans att sluta använda frasen. Den amerikanska icke-statliga organisationen Anti-Defamation League grundades 1913 och har som syfte att bekämpa antisemitism. Organisationen tillhandahåller bland annat en interaktiv karta över hatbrott, med specifik fokus på anti-semitiska hatbrott, i USA. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33965, "headline": "Statens medieråd: Allt fler unga kritiska till sin egen skärmtid", "summary": "Den digitala medieanvändningen stjäl tid från många barn och unga, som i stället försummar läxläsning, hemmasysslor och att lägga sig i tid. Det visar Statens medieråds nya undersökning över ungas medievanor. Allt fler är självkritiska till hur mycket tid de själva lägger på mobilen, sociala medier och Youtube.", "article": "På tisdagen presenterar Statens medieråd resultaten från den återkommande enkätstudien där barn och unga besvarar frågor om sina medievanor. Årets resultat förstärker bilden att digitala medier genomsyrar barn och ungas dagliga liv. I stort sett samtliga barn över tre år använder i dag internet. I tioårsåldern har nio av tio barn en egen smart mobiltelefon. Och 85 procent av alla 13- till 16-åringar använder kommunikationsappen Snapchat varje dag.  Undersökningen visar samtidigt att den tid barn och unga lägger på olika medieslag har blivit en viktigare fråga. Allt fler barn och unga ifrågasätter numera själva hur de disponerar sin tid med digitala medier. En fjärdedel av barnen mellan 9 och 12 år anser att de lägger för mycket tid på Youtube, digitala spel eller mobilen generellt. Bland 13- till 18-åringarna menar nära fyra av tio att de ägnar för mycket tid till sociala medier, mobilen eller videoplattformen Youtube. ”Lagom” är fortsatt generellt sett det vanligaste svarsalternativet. Och gentemot den senaste rapporten, 2017, har endast mindre förändringar skett i andelarna som anser sig lägga för mycket tid på olika medieslag. Men årets resultat befäster och tydliggör en trend som pågått under tiotalet, menar Ulf Dalquist, forskningschef på Statens medieråd. – Vi ser nu ännu tydligare att fler och fler unga är missnöjda med sin egen medieanvändning. Hur mycket tid man ägnar åt mobilen, sociala medier och digitala spel. Många är samtidigt missnöjda med att de läser för lite böcker och tidningar, säger Ulf Dalquist. En gemensam nämnare för samtliga åldersgrupper är att flickorna generellt sett är mer självkritiska till hur mycket tid de lägger på ett visst medieslag. Bland 9- till 12-åringarna tycker tre av tio pojkar att de lägger för mycket tid på digitala spel. Tre av tio flickor i samma grupp anger samtidigt att de ägnar för mycket tid till Youtube eller till mobilen, och för lite tid för sport eller träning. I den äldsta gruppen, 17- till 18-åringar, anger sex av tio flickor att de själva lägger för lite tid på läsning och för mycket tid på mobilen. Pojkarna är mindre kritiska mot sitt eget beteende, även om hälften i denna åldersgrupp anser att de läser för lite böcker och tidningar. Ulf Dalquist påpekar att det med tanke på teknikutvecklingen inte är överraskande att mobilen pekas ut som en ofta förekommande tidstjuv. Mobilen används oftare och introduceras allt tidigare i barns liv. Samtidigt ökar inte längre andelen unga som har en egen dator eller surfplatta. – Länge har det talats om teknisk konvergens, att digitala apparater tar över funktioner från en mängd andra maskiner. Nu har mobilen börjat käka upp surfplattan och datorn också, säger Ulf Dalquist. – Det ligger i mobilens natur att den finns med oss hela tiden. Det är väldigt lätt att den åker fram fastän man inte vill. Vi vet också, från andra studier där unga berättat om sin relation till mobilen, att den sociala interaktionen i stor utsträckning sker där, säger Ulf Dalquist. Ungas självkritik kring hur de disponerar sin tid avspeglas även genom resultat på andra håll i studien. En ny fråga handlar om huruvida barnen själva anser att deras medieanvändning leder till att de inte gör vad ska. Det kan handla om sysslor såsom att göra läxor, gå och lägga sig i tid och hjälpa till hemma. I gruppen 17-18 år uppger en av fem svarande att det här är något som sker varje dag. Och fler än hälften av alla barn mellan 9-18 år uppger att deras medieanvändning minst en gång i veckan medför att de inte gör vad de ska. Statens medieråd presenterar senare i höst en fördjupad rapport om medier och hälsa. Ulf Dalquist betonar att medieanvändning i sig inte ska förstås som något negativt men påpekar att baksidorna i år syns tydligare än tidigare. Det gäller även frågan om hur stor andel barn och ungdomar som varit utsatta för kränkningar på nätet. – Vi har under många år följt hur pass utsatta barn och unga uppfattar sig vara på nätet. För mobbning, hot eller att bilder på dem lagts ut mot deras vilja. I flera mätningar har resultaten legat stabilt men nu har det stuckit i väg. Andelen 13- till 16-åringar som anger att de blivit mobbade har stigit från 11 till 19 procent sedan förra mätningen, säger Ulf Dalquist. – Det går inte att bara dra slutsatsen att tonläget blivit råare. Det kan lika väl vara så att man i dag uppmärksammar kränkande beteenden som man tidigare inte talat om öppet. Sedan vi gjorde den förra mätningen har även metoorörelsen inträffat, något som var ett utmärkt exempel på det.   Statens medieråds rapporter Statens medieråd presenterar vartannat år undersökningar kring medievanor och attityder kring medier hos barn mellan 0-18 år. Resultaten är fördelade på två rapporter: Ungar & medier (9-18 år) och Småungar & medier (0-8 år). Underlaget till den senaste Ungar & medier består av två olika enkäter som sändes ut till 2.000 barn i åldern 9–12 år och 2.999 barn i åldern 13–18 år. SCB genomförde datainsamlingen under hösten 2018. Deltagarna, framtagna genom ett obundet slumpmässigt urval, kunde svara antingen genom en pappersenkät eller genom ett webbformulär. Svarsfrekvensen var 32,6 procent för 9–12 år och 32,9 procent för 13–18 år. Det är ungefär sex procentenheter lägre jämfört med undersökningen för två år sedan. Småungar & medier, som bygger på svar från föräldrar, genomfördes första gången 2010, men 2012/2013 var första gången som även 0- och 1-åringar ingick. Underlaget för den rapporten består av två olika enkäter som sändes till 2.000 föräldrar till barn 0–4 år och 1.999 föräldrar till barn 5–8 år. Svarsfrekvensen var 31,3 procent, respektive 31,7 procent för de två åldersgrupperna. Det är ungefär sju procentenheter lägre än den senaste undersökningen för två år sedan. Källa: Statens Medieråd. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33974, "headline": "Bra första helg för Bill Skarsgårds skrämmande clown", "summary": "”Det: Kapitel 2” med Bill Skarsgård som den skrämmande clownen Pennywise drog in motsvarande 823 miljoner svenska kronor under sin första helg på de amerikanska biograferna.", "article": "”Det: Kapitel 2”, som baseras på Stephen Kings bok med samma namn, har fått blandad kritik men visade sig locka besökarna till biograferna när den nu kan summera sin första helg i USA. Med Bill Skarsgård som den uråldriga ondska som angriper barn lockades den amerikanska publiken att betala motsvarande 823 miljoner svenska kronor när den gick upp på 4.570 biografer. Därmed är filmen betald då den kostade omkring 723 miljoner kronor att göra. Detta gör också ”Det: Kapitel 2” till den näst mest inkomstbringande skräckfilmen hittills, bara slagen av sin föregångare ”Det” som tog in 1,1 miljard kronor när den gick upp i september 2017, skriver nyhetsbyrån AP. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33979, "headline": "Nicholas Ringskog Ferrada-Noli: Missy Elliott har tänt hoppet igen", "summary": "Ingen begär att Missy Elliott ska revolutionera popmusiken ännu en gång, men efter att bara ha släppt enstaka låtar sen 2005 väcker den nysläppta ep:n ”Iconology” hopp om något mer.", "article": "Missy Elliott är en levande legend. Under andra halvan av 90-talet utgjorde hon och Timbaland en låtskrivare/producentduo som drastiskt moderniserade först R&B, sedan hiphop och till slut, när deras sound hade parkerat sig i mainstreamradio, själva popgenren. Det nydanande handlade dels om själva musiken: Timbalands elektroniska studsande rytmer, märkliga harmonier och antinostalgiska syntljud, allt parat med Missy Elliotts poppiga sångmelodier som friktionsfritt gled ihop med de avantgardistiska beatsen. Dels handlade det om Missy Elliott själv, när hon 1997 tog steget till att bli artist – hon gick tvärs emot den snäva normen för hur en kvinna i R&B- och hiphopvärlden skulle se ut och bete sig. Hon rappade och sjöng avslappnat och lekfullt om att röka gräs, längta efter sex och frossa i rikedom. Det handlade också om det visuella. Missy Elliott vägrade låta det fotomodellsmala kroppsidealet hindra henne från att framställa sig som vacker och sexig. Att hon därigenom blev en hjälte för en hel BBW-generation märks bland annat av att Lizzo, en av årets kvinnliga hiphopsensationer, bjöd in Missy som gästartist på singeln ”Tempo”. Och med sina gränslöst fantasifulla musikvideor visade Missy Elliott att afroamerikanska popartister kan experimentera med lika storslagen estetik som klassiska rockikoner, något som alla från Kanye West till Travis Scott har tagit intryck av. Missy Elliotts senaste album kom 2005, sedan dess har hon fokuserat på att skriva låtar åt, producera och lyfta fram andra – alltid kvinnliga – artister. En och annan låt i eget namn har släppts, ingen har lett till en riktig comeback. Men förra veckan släpptes ep:n ”Iconology” (Atlantic/Warner), hennes första stora skivprojekt på fjorton år. Det är en stor händelse för alla fans. Ingen begär att hon ska revolutionera popmusiken än en gång, bara att musiken hon släpper ska låta inspirerad och lustfylld. ”Iconology” låter piggare än de sorgligt usla Timbaland-producerade låtar hon släppte 2012 och de ängsligt uppskruvade Pharrell Willams-samarbetena som kom några år senare. Ett hopp har tänts om att Missy Elliott ska släppa ett nytt album där hon själv får vara huvudperson igen.  Läs fler musiktexter av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om hur Lana Del Rey har börjat skala sig ner till kärnan i sin musik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 33988, "headline": "”Joker” vann Guldlejonet i Venedig – silverlejon till Roy Andersson", "summary": "VENEDIG. Todd Phillips ”Joker” med Joaquin Phoenix vann Guldlejonet på Venedigs filmfestival på lördagskvällen. I sin frånvaro belönades Roy Andersson med ett silverlejon för bästa regi för sin tragikomiska ”Om det oändliga”.", "article": "Joaquin Phoenix snuvades visserligen på priset för bästa skådespelare av italienska kollegan Luca Marinelli (”Martin Eden”). I gengäld fick han stega upp tillsammans med regissören Todd Phillips för att ta emot Guldlejonet i Palazzo del Cinema på lördagskvällen. I ”Joker” spelar han plågad hyrclown som sliter med mental ohälsa och en misslyckad ståupp-karriär innan han radikaliseras och blir Batmans ärkefiende. En makalös rolltolkning som pendlar mellan hjärtskärande förtvivlan och djupaste obehag. – Det finns ingen film utan Joaquin Phoenix. Han är det skarpaste, modigaste och mest öppensinniga lejon jag känner. Och en vacker själ. Tack för att du delade med dig av din galna talang, sa Todd Phillips och tackade även filmbolagsbossarna för att de vågade sig ut ur trygghetszonen. Fem år efter guldlejonet för ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” får Roy Andersson lägga ett silverlejon för bästa regi i skyltfönster ut mot gatan från Studio 24 i Stockholm. På grund av svåra problem med höften kunde Roy Andersson inte närvara på lördagskvällens prisceremoni på Lido. Priset för ”Om det oändliga” togs emot av Johan Carlsson som producerat filmen tillsammans med Pernilla Sandström. – Jag är inte Roy, men ska hälsa att han är väldigt, väldigt lycklig över priset. Priset är väldigt viktigt för Studio 24 i vår ambition att producera roliga independentfilmer. Jag vill tacka alla som har jobbat med hans filmer och stött dem – och juryn förstås, sa Johan Carlsson med adress till ordförande Lucretia Martel och hennes jurymedlemmar. En annan regissör som fick pris i sin frånvaro var Roman Polanski som belönades för Juryns stora pris för den strama och rafflande politiska kostymthrillern ”J'accuse” (”An officer and a spy”) som återskapar Dreyfus-affären med pedantisk precision. Det blev också fransk seger i den kvinnliga skådespelarklassen då Ariane Ascaride belönades för sin roll i maken Robert Guédiguians ”Gloria Mundi”. Venedigfestivalen 2019 Vinnare i urval på den 76:e filmfestivalen i Venedig som avslutades den 7 september. Guldlejon för bästa film: ”Joker”, Todd Phillips Juryns stora pris: ”J'accuse”, Roman Polanski Silverlejonet för bästa regi: Roy Andersson för ”Om det oändliga” Bästa manus: Ji Yuan Tai Qui Hao, ”No. 7 Cherry Lane” Bästa kvinnliga skådespelare: Ariane Ascaride Bästa manliga skådespelare: Luca Marinelli för ”Martin Eden” Bästa unga skådespelare (Marcello Mastroianni-priset): Toby Wallace för ”Babyteeth” Juryns specialpris: ”La mafia non è più quella di una volta” (”Mafia is not what it used to be), Franco Maresco Orrizonti-priset bästa film: ”Atlantis”, Valentyn Vasyanovych Hedersguldlejon: Julie Andrews och Pedro Almodóvar Luigi De Laurentiis pris för bästa debut: ”You will die at 20”, Amjad Abu Alala Läs fler texter av Nicholas Wennö om årets filmfestival i Venedig, som till exempel om varför Brad Pitt söker en far i yttre rymden eller vad Meryl Streep har att säga om pengatvätt och varför Kristen Stewart ville spela den ikoniska franska nya vågen-aktrisen Jean Seberg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34007, "headline": "Skivrecension: Malin Broman och Simon Crawford-Phillips spelar båda syskonen Mendelssohn", "summary": "När Malin Broman och Simon Crawford-Phillips presenterar syskonen Fanny och Felix Mendelssohn från var sitt håll är musicerandet så förälskat som det kan bli.", "article": "I sin nya spännande biografi över Fanny Mendelssohn (DN 26 juni) menar Ellinor Skagegård att en orsak till varför Fanny kunde ta ut svängarna mer i sin musik än sin bror Felix var att hon, som kvinna och jude, inte tilläts bli offentlig. Hon gick under den antisemitiska radarn. Ett lysande soundtrack till denna bok är Musica Vitaes album som med Malin Broman på violin och viola och Simon Crawford-Phillips på piano presenterar de båda syskonen från var sitt håll. Brodern som fjortonåring i sin känslostormande dubbelkonsert för violin och piano och den vuxna storasystern i några laddade sånger (för viola och piano) samt i sin djupt uttrycksfulla och formmässigt komplexa stråkkvartett i ett arrangemang för stråkorkester. Mer förälskat än så här kan inte ett musicerande bli. Bästa spår: Adagio ma non troppo (av Fanny Mendelssohn)  Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om en ljuvligt luftig tolkning av 1600-talsmästaren Kapsperger. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34012, "headline": "Leif GW Persson polisanmäler bluffannonser på Facebook", "summary": "Flera namnkunniga svenskar har utan sitt godkännande förekommit i bluffannonser på Facebook. En av dem är Leif GW Persson, som har tagit upp kampen mot bedrägerierna. – Att ett företag som tjänar massor av pengar kan sprida rena lögner som möjliggör grov brottslighet är helt förskräckligt, säger kriminalprofessorn.", "article": "Enligt de falska annonserna har flera svenskar i offentligheten, däribland Filip Hammar, Jessica Almenäs och Fredrik Strage, blivit förmögna på bland annat kryptovalutor. Flera av länkarna leder till fejkade webbsajter som efterliknar svenska dags- och kvällstidningar. – De använder DN:s och Aftonbladets logga och texterna är skrivna som tidningsartiklar. Sedan lurar man folk att skriva in sina kontouppgifter. Många har förlorat ganska mycket pengar, säger Leif GW Persson, som är en av de utsatta personerna. Kriminalprofessorn har anmält bluffannonserna till polisen. Han betonar dock att det är Facebook som möjliggör bedrägerierna. – De tjänar massor av pengar på det här och tycks inte vilja städa i sin egen verksamhet. Då får man gå via polisen eftersom Facebook är åtkomliga på ett helt annat sätt än de kriminella som utför bedrägerierna, säger han. Enligt GW Persson är bedragarna i princip ”omöjliga” att identifiera, eftersom de befinner sig utomlands och ständigt byter ip-adresser. – Svensk polis är inte särskilt bra på att gripa den typen av kriminella, samtidigt som sådana här fall inte är särskilt högprioriterade, säger han. Hans jurister har även i flera månader försökt kontakta Facebook för att få stopp på de falska annonserna. – Hittills har vi inte sett några konkreta resultat. Men det är bara att hålla i så händer det nog något förhoppningsvis. Hur tror du att det här slutar? – Jag har svårt att tro att vi inte kommer att kunna klämma åt Facebook. Annars hamnar vi i ett konstigt läge rent tryckfrihetsmässigt. Att ett företag som tjänar massor av pengar kan sprida rena lögner som möjliggör grov brottslighet är helt förskräckligt. Speciellt när man använder sig av faktiska människor, säger Leif GW Persson. Även DN:s krönikor Fredrik Strage har utnyttjats i de fejkade annonserna. Strage säger att han till en början inte riktigt förstod omfattningen av bedrägerierna, och inte heller tog dem på särskilt stort allvar. – Jag har tänkt att jag ska göra en polisanmälan men det har inte riktigt blivit av, säger han och fortsätter: – Det mest chockerande är att det inte verkar gå att göra någonting åt det. Att Facebook faktiskt inte verkar bry sig ett smack. Det visar återigen vilket samvetslöst och vidrigt företag det är. Bedrägerierna omfattar inte bara kända mediepersonligheter. Redan i höstas rapporterade Breakit om att även statsminister Stefan Löfven, finansminister Magdalena Andersson och Spotifys grundare Daniel Ek utnyttjats i liknande bluffannonser på Facebook. Dagens Nyheter har utan framgång sökt Facebooks nordiska kommunikationschef Peter Münster. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34018, "headline": "Jack Werner: Därför behöver Dagens Nyheter en Läsarombudsman", "summary": "Läsarombudsman var en roll som kom och försvann på svenska tidningar. Men den borde komma tillbaka, inte minst för att ge den svenska journalistikens ödmjukhet ett hett efterlängtat ansikte.", "article": "Artikeln har tillförts en rättelse. ”Läkare har ju en yrkeskodex. Har journalister något liknande?” Jag log för att dölja uppgivenheten. Lärarinnan som ställde frågan, under en föreläsning jag gjorde på en gymnasieskola i Strömsund, kunde inte gärna rå för att hon inte kände till pressens 13 etiska yrkesregler eller 17 publicitetsregler. Var skulle hon ha fått reda på att de fanns, när det märkligt nog är just den egna verksamheten som journalistiken allra sämst klarar av att förklara för sina läsare? I helgens avsnitt av Medierna i P1 påmindes vi om läsarombudsmannen, en i dag saligen hädangången roll på redaktionsgolven som jag är övertygad om hade gjort stor nytta om den återinfördes. Behovet är uppenbart. Inte bara yrkes- och publicitetsregler hade kunnat förklaras och presenteras, utan allt från enskilda publiceringar till skillnaden mellan ledare, krönika och nyhetsartikel. Och utöver den rena pedagogiska funktionen hade rollen kanske även gett den svenska journalistikens ödmjukhet ett hett efterlängtat ansikte. Läsar- eller tittarombudsmannen, för yngre läsare som kanske inte minns, var en person anställd av en redaktion för att utgöra en självständig sluss mellan kritiska eller frågande läsare och redaktionen. I början av 2000-talet instiftades rollen på tre stora svenska redaktioner: TV4, DN och SVT. ”Sedan kom en rekyl”, skrev medieforskaren Torbjörn von Krogh i sin genomgång av mediekritikens mående i Sverige 2012. Ombudsmännen försvann och mediegranskande spalter och teveprogram lades ner. Lilian Öhrström var läsarombudsman på DN. När hon sade upp sig fick hon ingen ersättare. Den som gräver lite bland gamla bloggar upptäcker snart att det var ganska hårt åtgången hon lämnade sin post, fullt upptagen med att försöka bemöta både kritiska läsare och debattörer och förhålla sig till tidningens redaktörer. Nuvarande chefredaktör Peter Wolodarski var då chef för ledarredaktionen, men om han minns turerna runt Öhrström är det ingenting han visar i intervjun i veckans Medierna i P1. Rollens förtjänster är han emellertid inte spontant särskilt övertygad om. Medielandskapet ser väldigt annorlunda ut i dag, säger han och hänvisar till att det är lättare att få tag på redaktionen. Han fortsätter: ”Jag tror det är sämre lösning att tidningarna själva inrättar den typen av tjänster där de ska granska sina kollegor.” Avslutningsvis säger emellertid Wolodarski att han är öppen för att höra argument för att återinföra rollen, så därför ska jag gärna framföra dem. Jag råkar nämligen, som jag varit inne på förut, tro att den sortens transparens är en av journalistikens absolut starkaste verktyg just i vår tids mediemiljö. Att medielandskapet har förändrats är sant, men att resultatet skulle vara att fler läsare inleder konstruktiv dialog med redaktionen är jag inte riktigt lika säker på. Det är lätt att tappa bort enskilda ärligt frågande läsare bland de asförbannade och propagandistiska massmejl som ofta kommer i större mängder, och finns verkligen tiden att då ge dem ett vettigt svar? Risken är att läsarfrågor faller mellan stolarna, och då står ofta konspiratoriska och föga sansade opinionsbildare vid sidan av, redo att ge dem egna svar. Vad gäller tidningens granskningar av sig själv hoppas jag verkligen de fungerar, för det har tidigare varit en utgångspunkt för dess verksamhet. DN skulle väl kunna påpeka att SvD var ute och cyklade, även om de båda ingick i samarbetet Faktiskt.se? Och den genomarbetade återblick till DN:s famösa artikel om Sandviken som publicerades i fjol hade väl annars inte publicerats? I själva verket måste väl en tidning som DN ha så pass robust självförtroende att en kritiker i de egna leden inte bara accepteras, utan ges utrymme och gehör. Strax nedanför den här texten vill DN påminna er om att åsikterna jag uttryckt är mina och inte deras. En läsarombudsman hade visserligen kostat mer än en sådan blodfattig brasklapp, men den hade å andra sidan faktiskt gjort skillnad. Den hade berättat att DN står pall för extern kritik på de egna sidorna, redogjort för hur de olika delarna skiljer sig och vilka yrkesetiska regler man jobbar efter, och löst surdegen med Sandvikenrapporten långt innan den blev infekterad. Jobbet skulle inte vara lätt, men det skulle vara rätt. Som journalistiken så ofta är.  Rättelse: Peter Wolodarski var inte chef för ledarredaktionen - och satt heller inte i redaktionsledningen - när DN:s Läsarombudsman lämnade sin post. Han var då ledarskribent. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34020, "headline": "Bokrecension: Malmö i ett gåtfullt och återförtrollat ljus", "summary": "Niklas Qvarnströms nya roman ”Turba” är en nittiotalsroman som vill återförtrolla Malmö. Rebecka Kärde tycker att han lyckas väl med det.", "article": "Roman Niklas Qvarnström ”Turba” Ellerströms, 369 sidor Niklas Qvarnströms nya bok ”Turba” är något av en nyckelroman. Det hävdar i alla fall en god vän till mig, som tror sig figurera i boken. Som bor på Smålands nation i Lund, och kommer med föraktfulla suckar när bekanta feltolkar William S Burroughs. Och visst anar man andra litteratörer ur samma 60-talistgeneration bland den grupp unga vänner som Qvarnström skildrar. Här heter de saker som Robert, Peggy, Elizabeth och Matti. Platsen är Malmö, året 1993, men berättarperspektivet samtida. Författaren tittar på sina figurer från ett allvetande nu, vilket bokens undertitel, skriven i tidsenligt skrivmaskinstypsnitt på omslaget, ger vid handen: ”En nittiotalsroman från framtiden”. Avståndet till den tid som skildras är förunderligt. I ”Turba” finns varken internet, rökförbud eller gentrifiering. Unga och fattiga kulturarbetare bor i stora paradvåningar mitt i Malmö, som de fixat genom att helt enkelt snacka med hyresvärden. ”Det var i en sorts fredad zon mellan ett förflutet och ett framtida då de levde sina små och ouppmärksammade liv”, skriver Qvarnström. Att liven är små och ouppmärksammade tycks inte heller stressa dem. Det är som att Robert, Peggy och de andra saknar en yttre blick på sig själva. De är tillfreds med att ströplugga och läsa J-K Huysmans ”Mot strömmen” i badkaret, något jag själv, född 1991, finner mycket exotiskt. Tänk att de varken tränar eller går i terapi – och ändå inte verkar må piss! Berättartekniskt är ”Turba” omisskännligt nittiotalig. Fokaliseringen är ryckig, scenbytena hastiga som i ”Trainspotting” eller ”Spung”. Precis som hos en författare som Enrique Vila-Matas, vars ”Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen” fungerar som en spegelkälla för romanfigurerna, framstår litteraturen som en integrerad del av den levda verkligheten. Antirealismen förstärks slutligen av vissa övernaturliga inslag: märkliga ljusfenomen, osannolika sammanträffanden. Men det fantastiska förblir sekundärt, och romanfigurerna undflyende. Kvar dröjer sig egentligen bara själva platsen. Qvarnströms huvudprojekt är att återförtrolla Malmö: att ge staden en egen, magisk, skälvande subjektivitet, som Sankt Petersburg hos Andrej Belyj eller Buenos Aires hos Ernesto Sabato. I hans Malmö kan vad som helst hända, ”även om det i nio fall av tio inte gör det”. Jag beskriver boken för min bästa vän, som hatar Malmö och nyss har flyttat därifrån. Hon säger att det låter som en vågad ambition, ”för i verklighetens Malmö kan ingenting hända över huvud taget.” Efter att ha läst ”Turba” är jag övertygad om att hon har fel. Malmö är en gåta. Och Qvarnström har ingen lust att lösa den: tvärtom vill han värna mysteriet, skydda det från samtidens tvångsmässiga diagnosiver. Det lyckas han väl med. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34022, "headline": "Svenska Akademiens ordbok utökas", "summary": "Svenska Akademiens ordbok har tagit ett steg närmare alfabetets slut och har nu kommit till ordet ”väva”.", "article": "Svenska Akademiens ordbok är ett av Sveriges största kulturprojekt någonsin. Det har pågått i drygt 130 år. Ordboken är långt ifrån klar, men har nu tagit ett steg närmare alfabetets slut när den utökats med drygt 5.500 ord, som ryms mellan ”vrett” och ”väva”. Orden är nu sökbara på svenska.se och saob.se. Ordboken beräknas vara klar i sin helhet under första delen av 2020-talet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34030, "headline": "Kulturkommissionen: Hur står man ut med andra Lana Del Rey-fans?", "summary": "Veckans avsnitt av DN Kulturs podcast Kulturkommissionen handlar om Lana Del Reys nya album ”Norman fucking Rockwell!”.", "article": "Vem är Norman fucking Rockwell? Hur står man som Lana Del Rey-fan ut med andra Lana Del Rey-fans? Och hur påminner denna kvinnliga, amerikanska sångerska om Håkan Hellström? I veckans Kulturkommissionen pratar DN Kulturs Greta Thurfjell, Kristofer Ahlström och Nicholas Ringskog Ferrada-Noli om Lana Del Reys nya album. Kulturkommissionen hittas på Radioplay eller i din podcast-app. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34041, "headline": "Kulturborgarrådet: ”När stockholmarna har roligt måste det få låta lite”", "summary": "Stockholm får två nya scener i Slakthusområdet. Eventuella konflikter med framtida grannar kommer att behandlas som ett attitydproblem: – Nu är faktiskt kulturen på plats först. Det kommer inte att vara knäpptyst, säger kultur- och stadsmiljöborgarråd Jonas Naddebo (C) till DN.", "article": "Efter den uppmärksammade klubbdöden i Stockholm kommer nu ljusa besked för nattlivet. Två stora nya kulturarenor öppnar i Slakthusområdet. Fållan, som har kapacitet för 2.400 personer, är tänkt att bli en plats för konserter, klubbar, minifestivaler, konstprojekt och andra evenemang. Lokalen Förbindelsehallen blir en sommarscen som kan husera en publik upp till 3.500 personer. Det är Kulturarenor AB, företagarna bakom Nobelberget, som tillsammans med fastighetsägaren Atrium Ljungberg kommer att driva projekten. Fållan blir en tillfällig lokal med ett rivningskontrakt fram till 2023, då lokalerna rivs för att ge plats för ny bebyggelse. Planen är att verksamheten då flyttas över till permanenta och sedan tidigare planerade lokaler i Slakthusområdet. – Det har varit en långsiktig strategi från staden när det gäller att bygga Slakthusområdet och fylla det med kultur och evenemang. Vi har haft nyheter både under våren och hösten som har varit negativa, så det är jättekul att vi nu får två nya scener. Det blir ett bra tillskott till Stockholms nattliv, säger kultur- och stadsmiljöborgarråd Jonas Naddebo (C). Vad finns det för garantier för att inte dessa scener också kommer att stänga om det blir klagomål från grannar? – Där jobbar fastighetsägaren väldigt nära tillsammans med de som ska driva de här verksamheterna för hitta byggtekniska lösningar med modern ljudisolering. Långsiktigt vill man att det här ska vara en stadsdel som jobbar med kultur, så det finns en stark vilja från aktörerna här ute att hitta en väg framåt. Hur är det tänkt att den nya permanenta scen som invigs 2023 ska undvika grannkonflikter? – Först kan man använda sig av de nya lösningar man hittar när man bygger och utvecklar de här två scenerna. Men sedan hoppas jag också att vi kan jobba med attityderna kring de närboende. Nu är faktiskt kulturen på plats först. Är det sedan så att de boende har synpunkter tycker jag att man behöver fundera på hur man ska hantera dem. Så de som flyttar in i Slakthusområdet får helt enkelt finna sig i lite ljud på natten? – Självklart ska vi jobba med att skapa så lite ljud och buller som möjligt omkring de här scenerna. Men vill man ha ett levande nattliv i Slakthusområdet kommer det inte att vara knäpptyst. När stockholmarna har roligt måste det få låta lite. Ombyggnaden av Fållan påbörjas i veckan och lokalen ska öppna den 8 november. – Många artister lägger stor vikt vid spelställets identitet och uttryck, och vill inte spela på en sponsrad hockeyarena eller konferenslokal med heltäckningsmatta. Vi hoppas kunna skapa en plats som inte bara fyller en funktion, utan är en attraktion för internationella artister och arrangörer, säger Martin Lagerberg, vd på Kulturarenor AB. Fakta om Fållan: Premiär den 8 november. Kapacitet för upp till cirka 2.400 gäster fördelat på 2 scener. Avtalet är ett rivningskontrakt till 2023 då lokalerna ska rivas för ny bebyggelse. Även mat- och dryckesprogram kommer att erbjudas på Fållan, med ett hopkok av etablerade krögare, små vinimportörer, lokal öl och alternativ utan alkohol.  Fakta om Förbindelsehallen: Ska bli navet för Slakthusområdets kulturliv. Kapacitet för upp till 3.500 personer. Har tidigare huserat bland annat den elektroniska musikfestivalen Department, konferensen Brilliant Minds efterfest, Parkteatern och Green Door Project. Läs mer: Därför mår nattlivet bättre i Göteborg än i Stockholm Läs mer: Ännu en nattklubb i centrala Stockholm stänger ner efter klagomål Ola Andersson: En storstad måste vara till för alla ", "article_category": "culture"}
{"id": 34048, "headline": "Jan Eklund: Tack för civilkuraget, Anne Ramberg", "summary": "Anne Ramberg avgår efter 20 år som generalsekreterare i Advokatsamfundet. Hon har varit ett proffsigt och häftigt inslag i samhällsdebatten.", "article": "De fria professionella rösterna har blivit färre i samhällsdebatten. Många organisationer vänder sig inåt – eller kör med de gamla vanliga utspelen när något hotas. Facklig organisatorisk kamp snarare än proffsig debatt. Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare, har varit ett häftigt undantag. Orädd, klar och skarp. Hon har förstås slagit vakt om advokatyrket och kämpat för rättsstaten. Sverige har ju en lång ämbetsmannatradition av lojala jurister som tjänat statsmakten; färre lagkunniga har försvarat människor som hamnat i kläm. Men utöver det har hon tagit strid för själva demokratin, bekämpat populism och rasism. Och bums har anklagelserna om att politisera debatten haglat. Nu avgår Ramberg efter 20 år på posten och säger adjö i tidskriften Advokaten (6/2019). Rättigheter måste försvaras, skriver hon, de får inte offras på mammons eller de antiintellektuellas altare. Tack för civilkuraget! Läs mer: Anne Rambergs sista ledare ", "article_category": "culture"}
{"id": 34052, "headline": "Skivrecension: Tool tar ett steg till med ”Fear inoculum”", "summary": "När Tool återkommer med ett nytt album efter tretton år innebär det ännu längre låtar som handlar om allt. Men de har aldrig låtit lika varierade eller dynamiska.", "article": "Det har aldrig gått fort för Tool, men under tretton år från 1993 till 2006 fick de ur sig fyra album av växande tyngd, proportioner och låtlängder. Nu har det gått tretton år till och femte albumet är här. Tools sätt att svara på vilka utmaningar det erbjuder? Den nästan tretton minuter långa ”Invincible” om en åldrad krigare som gör sig redo för ännu ett slag, trots att rustningen känns klenare än förr. Med ett instrumentalt preludium, ”Litanie contre la peur”, som kunde vara ett böneutrop spelat på synt. Känner man att det blir för pretentiöst har man inte här att göra. Även om Tool inte är främmande för små självironier är grundanslaget så anspråksfullt att det redan från början skilde agnarna från vetet. Nu har de tagit det hela ett steg till. Varje låt är antingen ett epos på över tio minuter eller ett instrumentalt mellanspel. För att rymmas på cd måste några småspår rensas bort, ändå är antalet verkliga låtar bara sex. Naturligtvis handlar de om allt. Mänsklighetens undergång, förundran över att finnas, egna hjärnspöken och samtidens. Paradoxalt nog har Tool aldrig låtit lika varierade, dynamiska, rensade från den sorts slentrianmässiga harvade som en gång gjorde dem till ett Pearl Jam för matematiker. Skulle de inte hinna med fler album är det här ett fullt värdigt slutackord. Bästa spår: ”7empest”, ”Fear inoculum”  Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Sleater-Kinney lyckas stöpa om sig med hjälp av St Vincent. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34053, "headline": "Med skarpa hjärnor och tekniska framsteg föddes det moderna Europa", "summary": "Vad händer om man i stället för politik och krig sätter tekniken i centrum för Europas historieskrivning? Resultatet kan man ta del av i forskningsprojektet ”Making Europe”. Vetenskapen och tekniken var kärnan i civilisationen och imperialismen. Men författarna skyggar inte för teknologins mörka sidor, skriver Gunnar Wetterberg.", "article": "Veckan efter midsommar samlades de internationella ingenjörsvetenskapsakademierna i Stockholm. Värd för tillställningen var svenska IVA, som i år fyller 100. Svensken Johan Norberg inledde symposiet med att hylla vetenskapens och ingenjörskonstens bidrag till mänsklighetens allt ljusare tillvaro. Ett par timmar senare skakade sydafrikanen Edgar Pieterse på huvudet åt blomstermålningen. Hur kan man tala om de senaste hundra åren utan att nämna världskrig, folkmord och kolonial utplundring? I den stort anlagda serien ”Making Europe: technology and transformations, 1850-2000” finns det mer av den balans som Pieterse efterlyste. Med nederländska stiftelsers stöd genomförde 300 teknikhistoriker i det tioåriga projektet Inventing Europe, som fjorton av deltagarna sammanfattat i sex volymer om Europas teknikhistoria. I förordet till böckerna utmanar utgivarna den gängse historiesynen. ”Vi erbjuder en europeisk historia sedd genom teknologins lins snarare än genom krigen”, skriver Johan Schot och Philip Scranton. ”Vi tror att en europeisk historia med tekniken som kärna gör det lättare att förstå kontinuiteterna som bestått trots krigens avbrott.” I bok efter bok ifrågasätter teknikhistorikerna begreppet ”det korta 1900-talet”, britten Eric Hobsbawms karakteristik av 1914 till 1991, med världskrigen, nazismen och kommunismen som huvudteman. Det är fel, menar ”Making Europe”: med teknologin handlar det i stället om ett långt 1900-tal, som börjar med världsutställningen i London 1851 och knappast tagit slut ännu. I Crystal Palace samlades den tidiga industrialismens ingenjörer och visade världen vad de kunde – och sedan har det bara blivit mer och mer. Det var med teknologin som Europa gick ut i världen. Teknologin möjliggjorde imperialismen och erövringarna, men det stannade inte vid den praktiska nyttan. Teknologin hade också en ideologisk betydelse, påpekar Maria Paula Diogo och Dirk van Laak i sin volym om Europa och globaliseringen. Vetenskapen och tekniken var kärnan i civilisationen, den kultur som européerna lät andra få del av/tryckte på dem. Det handlade inte bara om vapenteknologin, när de europeiska stormakterna tog över världen. Minst lika viktiga var kommunikationerna – ångan användes för att driva fartyg och lägga ut järnvägsnät över världen, och hand i hand med fartyg och lokomotiv gick telegrafen. Så hade det börjat redan i Europa. I en av seriens mest intressanta volymer skildrar KTH-historikerna Per Högselius och Arne Kaijser tillsammans med holländaren Erik van Vleuten hur infrastrukturen byggdes ut och knöt samman kontinenten. Järnvägarna fick tidigt huvudrollen. De första sträckorna byggdes av privata företag, men allt fler stater insåg värdet. Från början användes de för att forsla passagerare och varor, men den preussiska staten insåg att de kunde användas i militära strategier. Mot Danmark 1864-65 segrade tyskarna med gevär som gick att ladda och avlossa dubbelt så snabbt som de danska, men i krigen mot Österrike 1866 och Frankrike 1870-71 utnyttjade järnkanslern Bismarck och generalstabschefen Moltke även järnvägen. Med tågen mobiliserade de sina bataljoner långt snabbare än motståndarna, och med segrarna lade de grunden till det kejsardöme som skulle prägla mycket av Hobsbawms korta 1900-tal. Under de kommande årtiondena blev järnvägarna huvudsaken i det ena projektet efter det andra. Den balttyske matematikern Sergej Witte blev direktör för de ryska järnvägarna och ansvarig för bygget av transsibiriska järnvägen, som långa tider (och kanske än i dag) skulle bli en av de mest trafikerade banorna i världen. Cecil Rhodes plan på en järnväg från Kap till Kairo höll på att driva Storbritannien i krig med Portugal och Frankrike; Tyskland strävade efter Berlin-Bagdad för att sträcka ut sitt inflytande in i Asien. Under andra världskriget lade nazisterna koncentrationslägren nära stora järnvägsknutar, och Reichsbahns ansvariga såg till att transporterna av judar, kommunister och homosexuella fungerade geschwint. Samspelet med telekommunikationerna är fascinerande. Ända till 1800-talets början var transporter och kommunikationer ett och detsamma, möjligen med undantag för brevduvor och vårdkasar runt kusterna. Med telegrafin fick kommunikationerna en helt annan snabbhet än transporterna. Det började med den franska revolutionsarméns flaggor och semaforer, men det var när man började använda elektricitet som telegrafin blev mer och mer effektiv. Börsspekulanter använde den för att tjäna pengar snabbare än motspekulanter som inte visste lika mycket lika snabbt; men den ökade också järnvägsnätets säkerhet genom att ge snabba besked om vilka tåg som mötte var på linjen. Det fascinerande med ”Making Europe” är att teknikens historia inte bara är teknik. Andreas Fickers och Pascal Grisset betonar Samuel Morses betydelse. Först med hans alfabet kunde de nationella telegrafsystemen tala med varandra. Standardiseringen av Moresealfabetet vid den internationella telegrafunionens första konferens 1865 innebar att telegrafisterna inte längre behövde bära telegrammen över gränserna och översätta dem för att göra dem begripliga för mottagaren. Med tekniken att lägga undervattenskablar konsoliderade Storbritannien sitt världsherravälde. Då radion kom var det till en början i samma syfte, att kontrollera avlägsna kolonier och nå skeppen ute på havet, men genombrottet kom när tusentals signalister under första världskriget lärde sig den nya tekniken och kom hem som radioamatörer, grunden för breda sändningar till många mottagare. Just samspelet mellan teknikerna och deras användare är temat för Ruth Oldenziels och Mikael Hårds volym i serien. Drivkraften i utvecklingen kom ofta från konsumenterna – cyklisternas betydelse för att riva gränser, bygga ut hotell och lägga bättre vägar är ett fascinerande kapitel. Men de pekar också på fixarnas betydelse, teknikens mellanhänder, de som med sina symaskiner tog Buttericks klädmönster för att sy eget efter det parisiska modet, eller för att lägga till och dra ifrån på fabrikskonfektionen. För att tekniken skulle fungera krävdes ofta överenskommelser. Många teknologier är i sig gränsöverskridande, andra fungerar mycket bättre om de blir det. Teknologins behov blev drivkraften i mycket av det internationella samarbete som började växa fram från mitten av 1800-talet, visar Wolfram Kaiser och Johan Schot. De lyfter fram alla de tekniska kommittéer som arbetade inom Nationernas Förbund under mellankrigstiden. NF har hamnat i skymundan därför att man misslyckades med att bevara freden, men Kaiser och Schot menar att förbundet lade grunden till samarbetet i FN efter andra världskriget. Inom NF hade man också prövat fram många av de samarbetsformer som Jean Monnet tog med sig in i den framväxande europeiska gemenskapen. ”Making Europe” skyggar inte för teknologins mörka sidor. Kemisten Fritz Haber fick Nobelpriset för sin metod för att framställa ammoniak på syntetisk väg, ett genombrott för konstgödseln – men också för att tillverka sprängämnen. Han fick ansvaret för det tyska gaskriget under första världskriget och propagerade för att använda senapsgas. Radions Nobelpristagare, Guglielmo Marconi, hörde till Mussolinis mest verksamma supportrar; nazisterna använde moderna teknologier i krig och förintelse; och i Stalins Sovjetunionen stod ingenjörerna för femårsplanerna. I ett par volymer undrar författarna om ingenjörerna lockades av att de autoritära regimerna fick saker gjorda, att de slapp demokratins omständliga processer och fick grandiosa uppgifter att verkställa. Kanske var det så, men var lockelsen större för dem än för andra? Betydligt mer problematisk är ingenjörernas oförmåga att förutse följderna när deras projekt omsätts i verkligheten. Ibland blir katastroferna tidigt uppenbara, som när Sovjetunionen försökte spränga nya lopp för de sibiriska floderna med hjälp av kärnexplosioner. Men ofta tar det några årtionden innan de stora upptäckterna värker ut i vardagen – transistorerna är det exempel som ofta återkommer i bokserien. Ett sådant jättekliv ut i det okända rymdes också bland visionerna på ingenjörsseminariet i Stockholm. Miljöjuristen Jessie Reynolds från Los Angeles lanserade ”solar geoengineering” som lösning, om ”traditionella” klimatåtgärder inte hinner nå 1,5-gradsmålet i tid. Genom att pumpa ut svavelpartiklar i atmosfären skulle världens ingenjörer kunna hejda solstrålningen och kyla ned jorden. Haken är att det prövats förut, men av naturen själv. År 536 e Kr pumpades enorma mängder aska ut i hela jordens atmosfär, av ett vulkanutbrott eller av ett nedslag från rymden. När det späddes på av ett vulkanutbrott ett par år senare vittnar samtida krönikörer om flera år då solen ”försvann”. Temperaturen sjönk med tre grader, trädens årsringar krympte till nästan ingenting, och stora delar av befolkningen svalt ihjäl eller dog i pestsjukdomar när det inte fanns något att äta. Gudskelov finns det en historia att ta varning av, när Reynolds och andra entusiaster börja drömma. Hellre energiskatt än svavelmoln! Skribenten & boken Gunnar Wetterberg är författare och ledamot i Ingenjörsakademien. Hans senaste bok är ”Träd – en vandring i den svenska skogen” (Albert Bonniers förlag). Projektet ”Making Europe: Technology and Transformations, 1850-2000” ges ut av förlaget Palgrave Macmillan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34060, "headline": "Agenten: Norstedts visade inte tillräckligt intresse för fler Millenniumböcker", "summary": "Norstedts förlag ger inte ut en eventuell ytterligare fortsättning av Stieg Larssons populära Millenniumböcker. Enligt Magdalena Hedlund, litterär agent som företräder rättighetsägarna, beror det på att förlaget inte visat tillräckligt intresse. De tre senaste böckernas författare, David Lagercrantz, kallar uttalandet för ”rent påhitt”.", "article": "Moggliden AB, som äger rättigheterna till Stieg Larssons populära Millenniumserie, väljer efter 15 år att avsluta samarbetet med Norstedts förlag, vilket DN rapporterade om under torsdagen. Moggliden ägs av den framlidne författarens bror och far, Joachim och Erland Larsson. Familjen representeras av Magdalena Hedlund, litterär agent och grundare av Hedlund Agency. Hon menar att uppbrottet från Norstedts beror på att förlaget inte visat intresse för att ge ut fler Millenniumböcker. – Vi har haft ett bra samarbete med Norstedts, men böckernas popularitet saknar motstycke och flera av de utländska förlagen har frågat om en fortsättning. Familjen har tydligt kommunicerat att de också gärna ser en fortsättning, men från Norstedts håll har vi sett väldigt lite intresse och entusiasm för det, snarare det motsatta, säger Magdalena Hedlund. Hon exemplifierar med att David Lagercrantz tredje och avslutande roman ”Hon som måste dö” lanserats som en ”grand finale”. – Norstedts har en kampanj med meddelandet ”Rest in peace Salander”. Det signalerar inte heller direkt entusiasm, snarare begravningskänsla, säger Magdalena Hedlund. Utöver det vill hon i nuläget inte ge någon information kring vilka förlag som är aktuella för ett köp av Millenniumrättigheterna. Hon vill inte heller kommentera i vilket skede processen befinner sig. – Det är många förlag som anmält intresse, både utländska och svenska. Mycket handlar dock om att hitta den rätta författaren. Norstedts förlagschef Eva Gedin dementerar uppgifterna från Hedlund i ett sms till DN. – Det är uppenbart att vi har väldigt olika uppfattningar om läget och händelseförloppet. Men vårt fokus just nu är framför allt på den sjätte Millenniumboken och Davids nya och kommande bokprojekt på Norstedts, skriver hon. Även David Lagercrantz tillbakavisar uppgiften att Norstedts inte skulle ha visat intresse för en eventuell fortsättning. – Att säga att Eva Gedin visat bristande engagemang för Millenniumserien är rent påhitt. Jag blir upprörd av att höra det. Hon har varit med under hela resan och varit både Stieg Larssons och min förläggare. Hon har varit oerhört passionerad kring Millennium och ingen är mer betydelsefull för böckerna än Eva, säger David Lagercrantz, och tillägger att bokens reklamkampanjer planeras och skapas av förlagets kommunikationsavdelning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34062, "headline": "Noel Gallagher vill splittra Foo Fighters med kampanj", "summary": "Noel Gallagher vill starta en namninsamling för att splittra bandet Foo Fighters, skriver NME.", "article": "Uppmaningen kommer efter att Foo Fighters spelade på brittiska Readingfestivalen förra helgen. Under konserten förklarade amerikanerna att de skulle vilja återförena Oasis-bröderna Liam och Noel Gallagher på scen. – Vi försöker, låt oss skriva på en namninsamling, uppmanade bandets trummis Taylor Hawkins, som prytt sitt trumset med bröderna Gallaghers ansikten. – Hur många av er vill se Oasis spela en jävla konsert, tillade frontmannen Dave Grohl inför den jublande publiken. Men Noel Gallagher verkar inte särskilt övertygad. Under en konsert i San Diego nyligen kommenterade han tilltaget med orden: – Jag skulle vilja starta en namninsamling för att få Foo Fighters att splittras. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34067, "headline": "Eurovision till Rotterdam", "summary": "Rotterdam blir värd för Eurovision Song Contest nästa år. Det blir första gången som tävlingen arrangeras i Nederländernas näst största stad.", "article": "Fem nederländska städer, däribland Amsterdam, slogs om att få hysa tävlingen. Valet stod slutligen mellan Rotterdam och Maastricht och nu står det klart att uppgiften går till Rotterdam och den prisbelönta arenan Ahoy, skriver Eurovision tv. \"Rotterdam har visat fantastiskt mycket entusiasm och ett engagemang och har rätt faciliteter för att kunna välkomna delegationer från över 40 länder. Vi ser fram emot att arbeta tillsammans med Rotterdam med en fantastisk och toppmodern Eurovision Song Contest nästa år\", säger EBU-chefen Jon Ola Sand i ett uttalande. Med sina drygt 634 000 invånare är Rotterdam landets näst största stad. Nästa års ESC blir den första för staden, som även stoltserar med Europas största hamn. Eurovision har arrangerats i Nederländerna fyra gånger tidigare, en gång vardera i Amsterdam och Hilversum samt två gånger i Haag. Att landet blir nästa Eurovision-värd stod klart sedan Duncan Laurence tog hem vinsten med pianoballaden \"Arcade\" tidigare i år. Semifinalerna äger rum 12 och 14 maj och finalen 16 maj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34068, "headline": "Konsertrecension: På liv och död när Göran Tunströms ofullbordade roman blir oratorium", "summary": "Författaren som ville skriva om allt dyker rakt ner i 1600-talet med musikaliska fragment som kören får att växa till ett kaotiskt kluster. Göran Tunströms ofullbordade roman ”Försök med ett århundrade” har förvandlats till ett oratorium för Göteborgs Kammarkör och skådespelare. DN:s kritiker Martin Nyström fascineras.", "article": "Konsert Oratorium ”Göran Tunströms ofullbordade roman” av Gunnar Eriksson och Henric Holmberg med musik från 1600-talet. Dirigent och arr: Gunnar Eriksson. Textbearbetning och regi: Henric Holmberg. Medverkande: Göteborgs Kammarkör, Maria Hörnelius, Linus Tunström, Jenny Hostetter, Åsa Johansson, Ingvar Grimberg och Harald Svensson. Scen: Artisten i Göteborg. 1999, året före sin död, samarbetade Göran Tunström med Gunnar Eriksson och Göteborgs Kammarkör i ett konsertprogram kring romanen ”Berömda män som varit i Sunne” och tankeboken ”Under tiden”. I sitt författarskap hade Tunström alltid haft en djup längtan till musiken. Under arbetet med Eriksson ställde han också många frågor kring musiken under 1600-talet. Det sekel som hans ofullbordade roman, ”Försök med ett århundrade”, handlade om. Och som gavs ut 2015. I sitt efterord liknar Göran Sonnevi romanen vid en ruin, ett omöjligt bygge, men som också därför bär på en möjlighet. Denna möjlighet har nu Gunnar Eriksson gripit tag i när han gjort oratoriet ”Göran Tunströms ofullbordade roman” för Göteborgs Kammarkör och skådespelare - baserat på en textbearbetning av Henric Holmberg som också står för regin. På Artistens scen träder så Maria Hörnelius fram som Minnet. Och berättar, till smärtsamma klanger av Claudio Monteverdi, om författaren som ville skriva om ALLT. Inte om någonting annat. Författaren, spelad av Linus Tunström, frågar sig: ”Vad var det jag ville en gång, egentligen? Jag ville skriva” Och lägger till att han är en katastrof som samtidsskildrare: ”…pennan styr åt annat håll”. Något som får oratoriet att dyka rakt ner i 1600-talet med musikaliska fragment som kören får att växa till ett kaotiskt kluster. Resan går till ett Europa som hade brunnit, som fått tonerna att förskräckta fly åt alla sidor. Och med så mycket smärta. Men det är dit Författaren tänker sig. I en smått fantastisk scen möter vi honom utanför romanfantasin, i verklighetens Bohuslän roende med sin hustru där Eriksson mixat ihop Evert Taube med Monteverdi i en lika omöjlig som fullt möjlig körsats. Som nästan sprängs sönder av liv och död. Tillbaka i romanen och till det blödande och klagande Europa möter Författaren en orkester - Hovkapellet - som görs av kören. Här tonar fram ett mindre blödande, skuldbenäget Europa, med sprittande toner, där de moraliska tonfallen bleknar bort ”likt morgonstjärnor”. Men det är också en inre punkt där ”Musik låter sig höras, renande, frälsande, och utan vars existens ingen Mening i livet finns.” Med Henry Purcells ”Music for a while”, ett tema av Béla Bartók och Bachs ”Singet dem Herrn” når så oratoriet fram till den punkt då sången slår alla med häpnad. Och till romanens allra sista. skälvande och ofullbordade mening, som saknar punkt: ”Han står mycket stilla, mycket”. Läs fler recensioner av Martin Nyström. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34069, "headline": "Cissi Wallin åtalas för grovt förtal av Fredrik Virtanen", "summary": "Åklagarmyndigheten bekräftar att medieprofilen Cissi Wallin åtalas för grovt förtal av journalisten Fredrik Virtanen. – Det är uppgiftens innehåll och spridningen på sociala medier som är avgörande för mitt beslut, säger åklagare Daniel Suneson. Wallin nekar till brott. Hennes advokat menar att en fällande dom kan ”underminera i princip hela metoorörelsen”.", "article": "Cissi Wallin berättade tidigare i veckan att hon skulle åtalas för grovt förtal, ett besked hon då fått från sin advokat. På fredagsmorgonen bekräftar kammaråklagare Daniel Suneson att medieprofilen åtalas. Brottsrubriceringen är grovt förtal. Brotten misstänks, enligt åtalet, ha begåtts genom inlägg på Instagram och Facebook vid flera tillfällen under perioden oktober 2017 till augusti 2018. ”Brottet bör bedömas som grovt eftersom inläggen avsett mycket allvarlig brottslighet, fått stor spridning samt lett till stor skada i både Fredrik Virtanens privata liv och yrkesverksamhet”, skriver åklagaren i stämningsansökan. – Den allvarliga brottslighet som påstås – sexualbrott – och uppgiftens stora spridning gör att jag anser att det är påkallat att åtala, säger Daniel Suneson till DN. – Det är uppgiftens innehåll och spridningen på sociala medier som är avgörande för mitt beslut. På sociala medier har det nått en sådan stor mängd personer och det har inte varit försvarligt att lämna de uppgifterna på det sättet. Det har ingenting med sanningen i påståendet att göra. Var det självklart att rubriceringen skulle bli grovt förtal? – Man ska titta på flera saker om det ska nå grovt brott. Det ska röra sig om relativt allvarlig brottslighet som påstås och man tittar även på just spridningen och sättet det har spridits på. Jag bedömer att de förutsättningarna för grovt brott är uppfyllda. Vad händer härnäst? – Tingsrätten har fått åtalet i dag och de kommer att sätta ut det här till en förhandling så snart som möjligt, och när det kan ske vet jag ännu inte, säger Daniel Suneson. Det var hösten 2017 som Cissi Wallin i sociala medier först anklagade den tidigare Aftonbladet-medarbetaren Fredrik Virtanen för våldtäkt. Händelsen ska enligt Wallin ha inträffat år 2006. Anklagelsen utreddes flera år senare av polis som lade ned förundersökningen i brist på bevis. Fredrik Virtanen gjorde en polisanmälan om grovt förtal. Och nästan ett och ett halvt år senare kommer beskedet att målet ska avgöras i domstol. – Det känns väldigt bra. Samhällets näthat är ett extremt stort problem, säger Fredrik Virtanen, som hela tiden tillbakavisat våldtäktsanklagelserna, i en DN-intervju på fredagen. Cissi Wallin nekar till brott. I slutinlagan till åklagaren, skriven av hennes advokat tidigare under sommaren, framfördes att det varit försvarligt att lämna de uppgifter som Wallin gjort. Wallins advokat Percy Bratt anser att åtalet inte borde ha kommit till stånd. – Min klients uppgifter om målsäganden är sanna, relevanta och har ett stort allmänintresse eftersom han i hög grad är en offentlig person. En ytterligare iakttagelse är att målsäganden har fått åklagaren och hela den offentliga rättsapparatens hjälp att driva målet, trots att förtalsmål nästan aldrig drivs genom allmänt åtal. Därför är åtalet anmärkningsvärt och helt omotiverat, säger Percy Bratt till DN. Han tillägger att mycket står på spel och att målets utgång kan få stora konsekvenser. – En fällande dom skulle kunna underminera i princip hela metoorörelsen. Jag har redan fått indikationer på att målet följs med intresse internationellt. Vad säger din klient? – Att målet kan få olyckliga konsekvenser, inte bara för henne utan det kan också innebära att många utsatta personer inte vågar träda fram och berätta vad de har varit med om. Därför är det väldigt viktigt att vi vinner det här målet. Enligt Percy Bratt kan det dröja länge innan huvudförhandlingen inleds. – Vad jag har förstått och de indikationer jag har fått säger att det inte är säkert att det kommer under 2019, utan att det kan dröja till i början av nästa år. Så vi har en lång sträcka framför oss. Under den tiden ska vi förbereda oss. Cissi Wallin ifrågasätter på fredagen i en intervju med Expressen åklagarens brottsrubricering. – Det är väldigt intressant att åklagaren väljer formuleringen att det här är ett grovt brott, samtidigt som vi ser alla grova brott som kvinnor utsätts för hela tiden. Enbart fem procent av alla som anmäls för våldtäkt – nästan bara män – döms, säger Cissi Wallin till Expressen. ”Rättegång kommer att äga rum inom några månader och eftersom jag inte anser att jag gjort något brottsligt, och därmed inte har någonting att dölja så välkomnar jag allmänhet och press till denna rättegång”, skrev också Cissi Wallin tidigare i veckan på sajten Gardet. DN har sökt Cissi Wallin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34070, "headline": "Bokrecension: Linda Boström Knausgårds roman berör men förlorar fokus", "summary": "Linda Boström Knausgårds tredje roman ger en besk bild av svensk psykvård. Åsa Beckman läser en berättelse som berör i skildringarna av ångest och en splittrad familj, men som inte blir riktigt helgjuten.", "article": "Roman Linda Boström Knausgård ”Oktoberbarn” Modernista, 190 sidor Första novellen i Linda Boström Knausgårds samling ”Grand mal” utgör ett underbart ögonblick i den svenska litteraturen. Där åkallar hon Gud. ”Jag har en önskan. Den är oerhörd”, skriver hon, och ber honom beskydda hennes familj. För att beveka honom beskriver hon vardagligt hur hennes man och barn sitter och äter runt köksbordet, och berättar om deras olika små egenheter. ”Jag vill att du lovar mig att alla ska leva”. Det är en ömtålig scen. Så full av den rädslofyllda kärlek man kan känna för de närmaste, för de liv man satt till världen. Man vet att man inte har en chans att skydda dem. Och vad värre är, man vet att man själv är en av dem som på ett eller annat sätt kommer att åsamka dem smärta – om inte annat den dag man försvinner. Linda Boström Knausgård är författare och dramatiker och debuterade 1998 med diktsamlingen ”Gör mig behaglig för såret” och har sedan skrivit noveller och romaner. För tre år sedan kom ”Välkommen till Amerika”, som nominerades till Augustpriset. Allt hon skriver, om det så är poesi eller prosa, har den här mycket speciella sensibiliteten. Hon skapar bilder och scener med vibrerande närvaro och hennes språk far ofta iväg i ljuvligt poetiska dragningar. Under många år var hon gift med Karl Ove Knausgård vilket gör att många läsare har en relation till henne inte bara genom hennes egna böcker utan också genom hans romansvit ”Min kamp”, som bland annat följde deras familjeliv. Sedan 2016 är de skilda. Nu kommer hennes tredje roman, ”Oktoberbarn”, som utspelar sig på en psykiatrisk vårdavdelning. I perioder mellan 2013 och 2017 är Linda Boström Knausgård inlagd och får upprepade ECT-behandlingar, alltså moderna elchocker. Hon beskriver de tröstlösa dagarna på avdelningen, skriken, utbrotten, patienterna i sina rum, ”var och en i sitt eget mörker.” Det är en besk skildring av svensk psykvård. När hon beskriver läkarna är det med en blandning av högdraget förakt och inställsam underdånighet. Man förstår att det springer ur desperation. Det är ju dessa vitklädda som bestämmer om dörren till den vanliga världen ska låsas upp eller om man tvärtom ska rullas iväg för att få tandskyddet inpetat och elektroderna återigen fästade vid huvudet. Men ”Oktoberbarn” är lika mycket ett minnesprojekt. För varje elchock Linda Boström Knausgård får blir hon desto mer ångestfylld över att hennes minnen ska förstöras. Och forskningen är heller inte helt klar över hur ECT-behandlingarna påverkar minnet över tid. Den oron får hon inte direkt gehör för hos läkarna. Syrligt återger hon hur en av dem obekymrat säger: ”Du kan ju alltid hitta på. Det är väl det författare gör?” Då finns Maria där, sköterskan som försöker få henne att minnas, som säger: du måste minnas, du måste komma ihåg för att kunna skriva.” Det är ett bra råd för verkligheten, men faktiskt ett betydligt sämre råd för just den här romanen. För snart börjar Linda Boström Knausgård lägga in disparata händelser från sin barndom och uppväxt. Man förstår ju varför de står där: de måste bevaras. Men de här episoderna blir alldeles för planlösa och osorterade. Jag är helt övertygad om att de har mycket speciella betydelser för henne, men för mig som läsare blir de för intetsägande. Det är verkligen synd. För det är i spänningen mellan sjukhuset och den nyss splittrade familjen som den här romanen har sin styrka. När Linda Boström Knausgård minns hur barnen sover i sina sängar med trassligt hår eller när hon och hennes man, efter beslutet att skiljas, tar en biltur genom våren och, äntligen, får kontakt igen. Språket får då tillbaka sin lyster och scenerna blir genast laddade och precisa. I de scenerna aktiveras också den skuld som finns under ytan i romanen: det är hennes fel att familjen gick sönder. Det var hon som skrämde barnen med sina oroliga pendlingar. ”Min sjukdom drog ner oss alla”, skriver hon och lägger – med viss bitterhet – till: ”Det var en tillvaro han inte önskade.” Bönen om att Gud skulle beskydda familjen i novellen från 2011 räckte alltså inte. Så på vissa sidor skapar Linda Boströms Knausgård en berörande skildring av den ensamhet och de skuldkänslor som många psykiskt sjuka beskrivit som en minst lika plågsam följeslagare som ångesten. Men någon riktigt helgjuten roman blir ”Oktoberbarn” aldrig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34081, "headline": "Cissi Wallin åtalas för förtal", "summary": "Medieprofilen Cissi Wallin skriver på sociala medier att hon kommer att åtalas för grovt förtal för våldtäktsanklagelserna mot den tidigare Aftonbladetmedarbetaren Fredrik Virtanen. Åklagarmyndigheten bekräftar att åtal kommer att väckas mot Wallin på fredagen.", "article": "Det var under hösten 2017 som Cissi Wallin på sociala medier anklagade den tidigare Aftonbladetprofilen Fredrik Virtanen för våldtäkt. Enligt Cissi Wallin ska händelsen ha inträffat för flera år sedan och händelsen utreddes av polis 2011 som lade ner förundersökningen. Fredrik Virtanen anmälde senare Cissi Wallin för grovt förtal och redan i september förra året sade åklagaren att ett åtal troligtvis kommer att väckas. På onsdagskvällen skrev Cissi Wallin på sajten Gardet att hon på fredag kommer att åtalas för grovt förtal. Karin Rosander kommunikationsdirektör på Åklagarmyndigheten bekräftar för DN att åtal kommer att väckas på fredag. – Åtalet kommer på fredag, det har jag fått veta av åklagaren. Sen om det är grovt förtal eller förtal det vet jag inte, det får ni vänta till på fredag med, säger Karin Rosander. Fredrik Virtanen säger att han väntade sig att åtal skulle väckas. – Jag tycker att det känns väldigt bra att det här kan vara början på att mardrömmen tar slut, säger han. Cissi Wallin säger att hon fick beskedet om att åtal kommer att väckas av sin advokat. – Det är beklämmande att det tagit så lång tid, att det har kostat skattebetalarna så mycket pengar. Det var inte så oväntat eftersom de dragit ut på det så länge, säger Cissi Wallin. Läs mer: Metoohösten letar sig in i Karolina Ramqvists nya roman ", "article_category": "culture"}
{"id": 34094, "headline": "Helena Lindblad: Oscarsbidraget ”And then we danced” ligger helt rätt i tiden", "summary": "Levan Akins film om två manliga dansskoleelever är ett vackert och sårigt kärleksdrama. ”Det är helt rätt att 'And then we danced' blir Sveriges bidrag till Oscarsakademin”, skriver DN:s Helena Lindblad.", "article": "”Cirkeln”-regissören Levan Akin fick idén att spela in ”And then we danced” när han för några år sedan såg nyheter om brutala hatattacker mot den första georgiska Prideparaden. Det berättade han för mig när ”And then we danced”, som enda svenska långfilm, fick sin premiärvisning under filmfestivalen i Cannes. Akin, som själv har rötter i Georgien, bestämde sig för att placera sin skildring i dansvärlden efter att ha hittat en historia om förbjuden kärlek mellan två unga manliga dansskoleelever – en kontroversiell berättelse som inte var så populär i kretsarna kring landets nationalscen i Tbilisi. ”Det är paradoxalt att den världen är så homofob med tanke på att det snarare är en norm att vara gay än ett undantag i dansvärlden i väst”, sade Akin. Det är helt rätt att skicka ”And then we danced” som Sveriges bidrag till Oscarsakademin. Framför allt för att det är väldigt fin film: ett flytande, dansant, vackert och sårigt kärleksdrama med fantastiska dansscener och interiörer från en värld som definitivt är oskildrad i svensk film. De unga, oprövade skådespelarna har lika stark närvaro när de agerar mot varandra, oavsett om det sker på eller utanför dansgolvet. Men Akins film visar också på bredden och det internationella tilltalet i svensk film – att den kan utspela sig långt utanför Sveriges gränser, med georgisk dialog. ”And then we danced” har dessutom en underliggande politisk dimension – en appell för ett mer tolerant och öppet samhälle - vilket förstås gör den giltig för alla tittare oavsett nationalitet. Det såg man inte minst i Cannes där filmen fick ett mycket varmt mottagande av den mångkulturella publiken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34095, "headline": "Levan Akins ”And then we danced” blir Sveriges Oscarsbidrag", "summary": "Levan Akins film ”And then we danced” är Sveriges Oscarsbidrag. Det avslöjade Svenska Filminstitutet på onsdagsmorgonen.", "article": "Sveriges Oscarskandidat presenterades på branschtillställningen Malmö Filmdagar på onsdagsmorgonen. Det blir Levan Akins film ”And then we danced” som nu har chans att nomineras till en Oscar i kategorin bästa internationella långfilm. Den svensk-georgiska produktionen ”And then we danced”, som får svensk premiär 13 september, är regisserad av Levan Akin och skildrar dans och förbjuden kärlek i det homofoba Georgien med den unge dansaren Merab, spelad av Levan Gelbakhiani, i centrum. Filmen fick goda lovord i Cannes och den blev också trefaldigt belönad, bland annat med juryns stora pris, på filmfestivalen i Odessa. Den prisades också i Baltic Sea Competition på Carl Film festival i Karlskrona. Levan Akin har tidigare berättat i en DN-intervju att idén till filmen kom när han såg nyheter om brutala hatattacker mot den första georgiska Prideparaden. – Jag såg de där bilderna när jag jobbade med filmen ”Cirkeln” och jag kunde inte släppa dem. Jag ville absolut göra något kring det, sa Levan Akin. Vägen fram till Oscarsgalan den 9 februari 2020 är lång. Någon gång i december brukar filmakademin i Los Angeles presentera en kortlista över filmer som har chans att nomineras och den 13 januari avslöjas de slutgiltiga nomineringarna till kategorin bästa internationella långfilm (som tidigare kallades för bästa icke engelskspråkiga film). Filmerna som gjorde upp om att bli det svenska bidraget var förutom ”And then we danced” även ”Aniara” och ”Quick”. Det existentiella rymdeposet ”Aniara\", som hade premiär 30 januari, har regisserats av Pella Kågerman och Hugo Lilja. Filmen är baserad på boken med samma namn skriven av Nobelpristagaren i litteratur, Harry Martinson. Likt Martinsons versepos utspelar sig filmen ombord på rymdfarkosten Aniara, som på sin färd från Jorden till Mars förlorar styrförmågan och driver ut i det okända. ”Quick”, som får premiär 20 september, är Mikael Håfströms första film i Sverige på 15 år och följer historien om rättskandalen kring Sture Bergwall, även känd som Thomas Quick. David Dencik gör titelrollen och Jonas Karlsson spelar den prisbelönte och framlidne journalisten Hannes Råstam. Andra medverkande skådespelare är Suzanne Reuter och Alba August. Att Svenska Filminstitutet i ett första steg lyfte fram tre svenska filmer har aldrig skett förut. Steffen Andersen-Møller, chef för utlandsenheten på Svenska Filminstitutet, har förklarat att syftet är att belysa bredden inom svensk film. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34098, "headline": "Nu finns KP:s poddar i DN-appen", "summary": "Nu finns Kamratpostens poddar i Dagens Nyheters app. I podden kan barn och vuxna få en inblick i hur det är på Sveriges största barntidnings redaktion. – Man får höra vad vi funderar på och ta del av det som kanske inte får plats i vår tidning, säger KP:s chefredaktör Lukas Björkman.", "article": "Dagens Nyheters ljudmaterial växer. Nu finns även Kamratpostens poddar, som hittills har 40 avsnitt, att lyssna på i DN:s app. – Det känns jättekul att podden kan få större spridning. Eftersom den, precis som vår tidning, är helt reklamfri så har det varit svårt att få in den på de stora plattformarna. Vi hoppas att det här kan leda till att olika generationer lyssnar tillsammans, säger KP:s chefredaktör Lukas Björkman. Kamratposten har funnits i över hundra år och riktar sig till barn mellan 8 och 14 år. Tidningens podd har funnits i två år och i den vädrar chefredaktör Lukas Björkman, reporter Josefin Auer och redigeraren och redaktören Ludvig Forssblad sina tankar om aktuella ämnen. – Man får höra vad vi funderar på och ta del av det som kanske inte får plats i vår tidning, säger KP:s chefredaktör Lukas Björkman och fortsätter: – Det är kanske inte en samhällspodd på samma sätt som KP är en samhällstidning utan det är med skojigheter. Det ska vara roligt och lustfyllt att lyssna på våra poddar. Martin Jönsson, redaktionell utvecklingschef på Dagens Nyheter, är nöjd över att se ett nytt tillskott i tidningens lyssningsbara material. – Vi ser att intresset för att lyssna på vårt innehåll bara ökar och utökar därför utbudet hela tiden: Med fler poddar, följetonger och inlästa reportage. Det finns nu 275 poddavsnitt och inlästa reportage att lyssna på, säger Martin Jönsson. Ladda ner Dagens Nyheters app för iOS här och för Android här. För att ta del av hela DN:s innehåll, inklusive de KP:s poddar, behöver du vara prenumerant. Det kan du bli här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34100, "headline": "FBI tillkallades efter Azealia Banks bråk på SAS-flyget", "summary": "Rapartisten Azealia Banks gick först till attack mot det ”socialistiska” Sverige. På väg hem anklagade hon flygbolaget SAS för rasprofilering och en flygvärdinna för misshandel. Vid flygets ankomst till Los Angeles tillkallades FBI. – En passagerare har uppfört sig väldigt opassande mot andra passagerare och vår personal ombord, säger Camilla Runberg vid SAS presstjänst till DN.", "article": "På söndagen inledde Azealia Banks sin hårda kritik mot Sverige. Hon förklarade att hon kände sig ”förtryckt av socialismen” i landet och klagade på bristen på gräs och de, enligt henne, alltför strikta alkohollagarna. Hon påstod också att svenskarna ”definitivt” är rasister. På måndagen lämnade Azealia Banks landet och flög till Los Angeles. Under flygningen hamnade hon i bråk med medpassagerare och personal. I ett videoklipp på Instagram anklagade hon flygbolaget SAS för ”rasprofilering” och påstod att hon blivit slagen både av en annan passagerare och av en flygvärdinna. Videoklippet har senare tagits bort. SAS bekräftar dock att det skett en incident ombord under måndagens flygning mellan Arlanda och Los Angeles, något Aftonbladet var först att rapportera om. – Jag kan bekräfta att det varit en episod ombord. En passagerare har uppfört sig väldigt opassande mot andra passagerare och vår personal ombord. Polisen och FBI blev inkallade då flyget landade i Los Angeles, säger Camilla Runberg vid SAS presstjänst till DN. Hon kan inte i nuläget inte ge fler detaljer kring vad det opassande beteendet bestod i. – Jag kan bara säga att vi har nolltolerans mot att inte följa SAS regler ombord på våra flygningar, säger Camilla Runberg. Varför tillkallades polis och FBI? – För att det varit ett väldigt opassande beteende ombord, säger Camilla Runberg. Det finns inga uppgifter om att någon person är misstänkt för brott i samband med händelsen. 28-åriga Azealia Banks slog igenom år 2012 med singeln ”212”. Hon, som under sin karriär varit inblandad i flera kontroverser, släppte sitt senaste album ”Slay-Z” för två år sedan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34102, "headline": "Åklagaren överklagar inte domen i målet mot ASAP Rocky", "summary": "Kammaråklagare Daniel Suneson överklagar inte tingsrättens dom i målet mot ASAP Rocky. Han accepterar tingsrättens bedömning att det inte går att bevisa om flaskor användes vid misshandeln. Den målsägande 19-åringen kommer inte heller att driva fallet vidare.", "article": "Artisten ASAP Rocky och två medarbetare dömdes tidigare i augusti för misshandel i Stockholms tingsrätt. De fick villkorlig dom samt ålades att betala ett skadestånd på 12.500 kronor till den målsägande 19-årige mannen. Kammaråklagare Daniel Suneson yrkade i tingsrätten på att ASAP Rocky skulle dömas till sex månaders fängelse. Men han har nu bestämt sig för att inte överklaga domen. – De har dömts för misshandel och tingsrätten har avfärdat nödvärnsinvändningen. Det vill säga att de inte befann sig i en nödvärnssituation. Det har varit mycket diskussion kring det och det var viktigt att få det klarlagt, säger Daniel Suneson till DN. Han säger sig ha accepterat tingsrättens värdering att det inte är styrkt att hela eller trasiga flaskor användes vid misshandeln. – Jag tycker möjligen att påföljden är något för låg, även om tar bort flaskorna. Men jag har ändå valt att inte överklaga. Det är alltid en samlad bedömning man får göra, säger Daniel Suneson. Ser du det som omöjligt att bevisa att flaskor användes? – Jag har bedömt att jag kommer få svårt att få någon ändring gällande flaskorna i hovrätten. På vilket sätt de använts och vem som har använt dem. Har det varit ett svårt beslut? – Jag har låtit det gå en tid, läst och analyserat domen. Det är flera saker man får ta hänsyn till. Det har varit ett väldigt uppmärksammat ärende, med påtryckningar från många håll. Är det något du som åklagare känt av? – Målet har varit speciellt. Det liknar ingenting annat vad gäller intresse från media och andra. Men målet i sig är inte så komplicerat och ett ganska vanligt ärende i domstol. Advokaterna till de tre dömda männen har hittills inte gett besked kring om de ämnade överklaga domen eller inte. ”Vi har inte tagit ställning än”, skrev då advokat Martin Persson, som företräder en av artistens medarbetare, i ett sms till DN. – Åklagarens beslut kom nu. Vi får analysera och smälta det innan vi tar något vidare beslut, säger advokat Carla Pantzar, som företräder den andra medarbetaren, till DN på tisdagen. Målsägandebiträdet Magnus Strömberg har tidigare sagt att 19-åringen var missnöjd med domen och att han ville att åklagaren skulle överklaga. Efter beskedet från åklagaren meddelas att man inte tänker driva fallet vidare. ”I och med att åklagaren beslutat att inte överklaga kommer vi inte det heller. Domen innebar, trots att vi är kritiska mot den i vissa avseenden, att min klient fick en upprättelse”‚ skriver Magnus Strömberg i ett sms till DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34111, "headline": "Bokrecension: Beate Grimsruds nya roman är som vatten för en törstande strupe", "summary": "Det finns delar i Beate Grimsruds ”Jag föreslår att vi vaknar” som är så hemska att de nästan inte går att läsa. Nina Björk lurar på om det inte är den bästa roman som Grimsrud har skrivit.", "article": "Roman Beate Grimsrud ”Jag föreslår att vi vaknar” Albert Bonniers förlag, 575 sidor Jag lurar på om inte Beate Grimsruds nya roman ”Jag föreslår att vi vaknar” är den bästa hon har skrivit. Åtminstone för mig är den som vatten för en törstande strupe – omöjlig att inmundiga utan att ropa ”äntligen!” Den skulle nämligen inte kunna vara någonting annat än just en roman. Den skulle inte kunna komma i form av en essä, en debattartikel, en dagbok, en pamflett eller en film. Det är alltså i språket det händer; det är där njutningen uppstår. Detta har i och för sig denna roman gemensamt med alla riktigt bra romaner, men Grimsruds verk är inte bara en språklig fest. Den har också ett tankegods som karaktäriseras av något så förlegat som visdom. Fast direkt när jag har skrivit det ordet, visdom, undrar jag om jag inte menar tvärtom? Inte dumhet såklart, men kanske naivitet? Det finns ofta en underliggande fråga som driver Grimsruds romaner framåt och som skulle kunna formuleras som ”hur gör man här?” Lite som om en Marsvarelse kom på besök till jorden och försökte förstå vad vi är för filurer. Att jag först kallade en sådan okunskapens position för visdom har nog att göra med att den hos Grimsrud rymmer både barnets egensinniga jag och den vuxnas förståelse för hur detta jag kan ingå i relationer med andra utan att ge avkall på sin egenart. Det jag vill åt är att det finns något slags visdom att vinna ur ett sådant förhållande mellan olevt och levt liv. Grimsrud ställer sig både naivt frågande till det socialt givna och moget välvillig till det mellanmänskliga samspelet (som i hennes romaner aldrig skulle kunna benämnas ”spelet”). ”Jag föreslår att vi vaknar” handlar om hur en kvinna vid namn Vilde Berg drabbas av bröstcancer som inte låter sig botas, och om de år av diagnoser, behandlingar och ett svävande mellan liv och död som följer. Detta är huvudberättelsen, ovanligt utmejslad för att vara Beate Grimsrud. Men det är också en infallsroman, där författaren gör utvikningar till sin huvudpersons barndom, till hennes mors och vänners liv och där funderingar om tillvaron formuleras i ofta fyndiga aforismer. Insprängt i romanen finns dessutom dialogpartier mellan Räven och Råttan, två djur som lever sina Stockholmsliv parallellt med huvudpersonen. Till en början är jag misstänksam mot denna räv och råtta. Här kommer det Litterära, tänker jag. Här ska vi förstå något slags allegori, här ska någonting Djupt visas fram som den övriga realismen inte kan härbärgera. Men nej. Det var dumt av mig. Så jobbar inte Grimsrud. När hon skriver om det existentiella, och det är primärt det hon gör i den här romanen, är hennes stilgrepp det vardagsnära. Till exempel en röd soffa, som beställs av en frisk ung man – sonen till en av Vildes vänner – men som mottages när tid har gått och den unge mannen är döende. ”Att inte ens en beställning på nätet kan hålla en vid liv. Att betalt, bestämt och inskrivet i kalendern inte är en garanti för någonting. Det tål att tänkas på. Det tål inte att tänkas på. Det knäcker tanken”, skriver Grimsrud. Knappt hundra sidor senare återvänder hon till soffan. Då har Vilde själv fått allt hemskare diagnoser. Hon vet inte om hon ska få leva, men hon har denna kväll i alla fall gått på en litterär afton som hon hade planerat för när prognoserna var bättre. ”Är den här kvällen min röda soffa? En efterlängtad möbel från ett tidigare liv.” Och från den konkreta soffan går författaren så vidare till den abstrakta tanken och skriver: ”Runt planeterna far man, just kastad över i banan livet som det blev. Då dyker helt viktlöst en sak eller händelse upp från hur man trodde det skulle bli.” Den här tanken har då blivit genomförd och gestaltad innan den står där med sitt abstrakta innehåll. Detta exempel, bara ett av många, förklarar varför jag hela tiden är så nyfiken när jag läser den här romanen. Inom litteraturvetenskapen har att läsa en roman för intrigens skull ofta ansetts som mindre sofistikerat än att läsa för stil, språk och form. Men i ”Jag föreslår att vi vaknar” går de två sätten att läsa inte att särskilja. Jag är lika nyfiken på vad som kommer att hända som på hur det som händer kommer att gestaltas. Det är därför den här romanen är lysande. Grimsruds bok är på 575 sidor. Jag har egentligen bara recenserat cirka 475 av dem. För vissa sidor är så obönhörligt hemska att jag bara kan läsa dem på ett ytligt sätt. Jag kan helt enkelt inte låta orden sjunka in i mig. Det är varken Beate Grimsruds eller mitt fel. Det är livsvillkorens; att människan är det djur som vet att hon ska dö, men som inte orkar förstå det och som därför värjer sig desperat för varje försök att låta henne förstå. Men det räcker att läsa på ytan för att jag ska lipa som ett barn. Fast jag menar som en människa. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34112, "headline": "Bokrecension: Lars Gustafssons sista roman är djupt gripande", "summary": "Den postumt utgivna ”Doktor Weiss sista uppdrag” sammanfattar på många sätt Lars Gustafssons hela författarskap, skriver Steve Sem-Sandberg.", "article": "Roman Lars Gustafsson ”Doktor Weiss sista uppdrag” Norstedts, 125 sidor Lars Gustafssons postumt utgivna sista bok är knapp till omfånget, bara 125 sidor, men sprängfull av referenser till nästan allt i hela hans författarskap. Han har till och med lyft en hel novell, här betitlad ”Sista kapitlet”, ur en tidigare bok, samlingen ”Förberedelser till flykt”, den som blev hans genombrott när den kom 1967, och placerat den som ett första introducerande kapitel i romanen. ”Slutspel i Whorfington” heter novellen, och hade den då kanske inte helt lättgenomskådade överrubriken: ”Sista kapitlet i en imaginär roman”. Den bok vi läser nu ett halvsekel senare, ”Doktor Weiss sista uppdrag”, är alltså denna imaginära roman förverkligad, med några smärre om än betydelsefulla ändringar. Till exempel har staden Whorfington i novellen blivit Worthington, liksom visarna äntligen vänts rätt på de fyra urtavlorna på stationsuret som tidigare visade olika klockslag beroende av vilket väderstreck de stod vända mot. Även vissa för handlingen väsentliga repliker som karaktärerna i berättelsen yttrar har ändrats. Vad som hänt är alltså att någon, kanske rentav huvudpersonen själv, i mellantiden besökt detta sista kapitel och ruckat på dess bärande förutsättningar. Doktor Weiss är tidsresenär och hans uppdrag består i att genomsöka rumtiden på jakt efter en ”intelligensförstärkare” som uppfunnits av en nu utdöd civilisation och åt den som bär den – den bärs som en krona på huvudet! – skänker absolut insikt om hur universum är uppbyggt, liksom var en intelligensförstärkare kan gömmas för att undgå upptäckt. Doktor Weiss är nämligen inte ensam om att leta efter detta tankens universalverktyg som om det hamnar i orätta händer, eller används på fel sätt, kan ställa till med ohjälplig skada. Det är bråttom med andra ord – om man nu kan använda detta ord om och i en rumtid där varje ögonblick existerar samtidigt och det egentligen är oviktigt i vilken riktning i tiden vi rör oss, framåt in i framtiden eller bakåt in i det som var eller skulle ha kunnat vara vår historia. Om detta låter komplicerat, om inte rentav corny, så är det för att Gustafsson alltid haft två olika läsar- eller författarpersonligheter i sig. Han är på en och samma gång den unge läsaren av pojk- och äventyrsromaner, som fantiserar om tidsmaskiner och ändlösa upptäcktsfärder i inre och yttre rymder, och den äldre författaren som tyngd av sitt vetande reflekterar över tidens gång och medvetandets begränsningar. När de två möts uppstår ett slags förtvivlan som i vissa böcker, den här romanen till exempel, når elegins höjd. Det är inte möjligt för en dödlig människa att omfatta allt vetande. Men vad skulle vi ha litteraturen till om vi inte försökte? Litteraturen är den stora intelligensförstärkaren hos Gustafsson, och dess funktion låter sig sammanfattas med två ord: ”Tänk om...” Tänk om det inte förhåller sig så här, utan på det här sättet i stället. Tänk om vi inte är de människor vi hela tiden intalat oss att vi är. Tänk om andra händelseföljder vore möjliga än de som beskrivs av våra egna livslopp. Nu, i sin sista bok, gör Gustafsson det kanske vidlyftigaste tankesprånget av dem alla genom att låta en text han skrev för länge sedan, som ett tänkt sista kapitel i en roman som aldrig blev skriven, bli det första kapitlet i en roman som vimlar av referenser till sådant han faktiskt skrivit under de många decennier han varit verksam som författare. Alla teman finns med: identitetssökandet och det därmed sammanhängande dubbelgångarmotivet från romanerna ”Bröderna” och ”Den egentliga berättelsen om herr Arenander”, visionen av livets bräcklighet, som i den återkommande bilden av skräddarna som balanserar på insjövattnets yta utan att veta om vilka djup som öppnar sig inunder, smaken av betongsocialistisk småstadstristess i ”Familjefesten” och bråket med matematikläraren om räkneexemplet i ”Yllet”. Till och med en särskild adress i Stockholm finns med: Sveavägen 56, hem för ett visst förlag på vilket Gustafsson länge var verksam som redaktör och där det döljer sig en hiss som far hela vägen ned i underjorden. Ja, allt finns med: är det inte direkt utsagt så finns det med ändå på något vis. Som referens, kodnyckel, eller bara som en snabbt förbistrykande atmosfär av ett landskap i regn: västmanländska sjöar eller myrmarker. Det är ett passande sätt att kröna ett författarskap så rikt och mångfacetterat som Gustafssons: att låta så många av de idéer som en gång figurerat i det blixtra till en sista gång för att sedan blekna bort och försvinna igen bortom det möjligas eller skrivbaras synrand. Jag gör mig inte föreställningen om att denna sista roman är meningsfull eller ens fullt begriplig för alla läsare, men för en person som likt undertecknad läst Gustafsson i (som det känns) alla tider är den djupt stimulerande och gripande på samma gång. Läs mer: ”Lars Gustafsson var besatt av tennis” ", "article_category": "culture"}
{"id": 34133, "headline": "Håkan Hellström sålde ut sin fjärde konsert på Ullevi", "summary": "Biljetterna är slutsålda till Håkan Hellströms fyra konserter på Ullevi nästa sommar. Han blir därmed historisk.", "article": "”Nu skriver vi historia”, står det på Hellströms Instagram. Den fjärde konserten med Håkan Hellström på Ullevi i Göteborg nästa år har sålt slut, meddelar arrangören. ”Det finns inte många artister som fyller ett Ullevi. Ingen har någonsin gjort det fyra gånger. Tills nu. I dag skrev Håkan historia när han räknade in och sålde ut konserterna först i juni förra veckan och i dag, båda i augusti på rekordtid. Det kommer ta ett tag att förstå vidden av det”, skriver arrangörerna Woah Dad i ett mejl. Konserten hålls den 29 augusti. Sedan tidigare är det bestämt att Hellström intar Ullevi den 12 juni, 13 juni och 28 augusti. Samtliga fyra konserter är alltså nu slutsålda. ”Vi har bara en sak att säga: Let’s Beat the Boss! Nu skriver vi historia, ingen annan artist har nånsin gjort Ullevi x4”, skrev Håkan Hellströms team på Instagram när konserten annonserades ut. Intresset för de två första konserterna gjorde att biljettförsäljarens sajt brakade ihop. Hellström återvänder till Göteborgsarenan för att fira 20-årsjubileet för debuten ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. I december 2018 släppte han sitt senaste album ”Illusioner”. Håkan Hellströms konsert på Ullevi den 5 juni 2016 hade en publiksiffra på 70.144 vilket är rekordet för en konsert på arenan. Under hans tidigare konsert den 4 juni samma år var det 70.091 besökare. Därmed slog han Bruce Springsteens gamla publikrekord på 66.561 på Ullevi från 2012. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34145, "headline": "Filmrecension: ”Angel has fallen” – klassisk action om presidentattentat", "summary": "Den tredje Mike Banningfilmen är ett stycke gammaldags, gedigen B-action. Gerard Butler duckar för kulor och försöker rädda en president. Ingen ödslar energi på att försöka sätta minsta krusidull på utförandet.", "article": "När presidenten sånär stryker med i ett attentat dör hela säkerhetsstyrkan - utom Mike Banning (Gerard Butler). Attentatsmännen har lagt upp det så att Mike ska bli misstänkt. Han måste fly från FBI för att rentvå sig själv. Och rädda presidenten. Och avstyra ett tredje världskrig. Den tredje Mike Banningfilmen är ett stycke gammaldags, gedigen B-action. Ingen ödslar energi på att försöka sätta minsta krusidull på utförandet. Filmen sammanfattas i inledningen: alla dör utom Gerard Butler. I de återkommande eldstriderna är det som om bara Butlers vapen fungerar. Den privatarmé som gjort allt för att sätta dit honom börjar strax jaga honom för att döda honom - nej, jag fattar inte heller varför - men efter ett tag står det klart att de till tänderna rustade mannarnas kulor helt enkelt inte tar på Gerard Butler. Tjugo man kan tömma magasinen mot honom. Allt de får från Gerard är ett ”Shit!” när han kastar sig i skydd. Gerard Butler själv, däremot, kan anordna blodbad bara han har sina nävar och ett hörn att lurigt gömma sig bakom. Dialogen är en fin kollektion av exempel på actiongenrens sätt att låta skådespelare ryta totalt onödiga instruktioner som om de vore hyperviktiga kommandon. Den kvinnliga chefen för FBI-eliten får veta att några i styrkan hittat ett misstänkt övergivet fordon: - Säg åt dem att inte röra något förrän vårt team är där! Ja, säg åt de topptränade agenterna att inte röra, för allt i världen! Fast den genomkorrupta, hjärtlösa skurken har faktiskt en bra psykopatreplik. Han fäller den när han ska sätta en sista kula i ovannämnda FBI-are, som ligger skadad på marken: - Jag är vad jag är. Kunde vara ”Angel has fallen” själv som talade. Se mer. Tre andra filmer med presidenter i fara: ”I skottlinjen” (1993), ”Mars attacks!” (1996), ”Air Force One” (1997). Läs fler filmrecensioner i DN ", "article_category": "culture"}
{"id": 34151, "headline": "Alf Svenssons (KD) kritik mot nya Netflix-dokumentären: ”Tendentiös”", "summary": "Netflix nya dokumentärserie ”The Family” berättar historien om en osynlig men mycket inflytelserik kristen sammanslutning i USA. Förre KD-ledaren Alf Svensson var kontaktperson i Sverige, och fick därigenom kontakt med presidenter och toppolitiker. Nu anser han att dokumentären målar upp en förvriden bild: ”Jag tycker den var tendentiös”, säger Alf Svensson till DN.", "article": "”The Family: makt, politik och fundamentalism i USA” hade tidigare i augusti världspremiär på Netflix. Dokumentären bygger på böcker skrivna av journalisten Jeff Sharlet som granskat organisationen The Fellowship (även kallad The Family) – en kristen sammanslutning som haft ett synnerligen starkt nätverk i världspolitiken. Organisationen, som i bland beskrivs som en sekt, anordnar varje år evenemanget Nationella bönefrukosten i Washington DC, där varje president sedan Dwight D Eisenhower deltagit. Även en lång rad mäktiga politiker och opinionsbildare är inbjudna. Huvudsakligen vill dock The Fellowship verka anonymt, så osynligt som möjligt, för att föra fram budskapet ”Jesus plus nothing”. Enligt organisationen är syftet att samlas och tala om tron på Jesus. Dokumentären visar dock hur gränsen mellan religion och politik i vissa fall bryts, inte minst genom utrikespolitisk påverkan från den kristna högern. ”Serien avtäcker mängder av groteska detaljer, men det mest magstarka är att The Family ytterst vill införa ett slags Jesus-diktatur i hela världen, där ’starka män’ styr i en kristen värdegemenskap. Man ser starka ledare som utvalda av Jesus och sig själva som utövande Paulus mission”, skrev Kjell Hägglund i SvD (14/8). Ledare för sammanslutningen var länge Douglas Coe (avliden 2017), som beskrivs som den kanske mest inflytelserika kristna ledaren i världen. Han hade nära kontakt med flera presidenter, var bidragande i flera storpolitiska överenskommelser och förbindelser världen över. I Sverige var hans kontaktperson den förre KD-ledaren Alf Svensson. Han säger sig ha deltagit i den amerikanska bönefrukosten mellan ”fem och tio gånger”. Alf Svensson säger till DN att han sett delar av Netflixdokumentären men anser inte att den ger en rättvisande bild. – Jag tycker den var tendentiös, säger Alf Svensson. Vad menar du? – Man fick det gärna till att det var en väldigt inavlad organisation och gärna ett drag av att militanta högerkristna tog sig fram. Så uppfattade jag det inte och jag tror inte heller att det var så. Alf Svensson deltog i bönefrukosten första gången 1981, flera år innan han kom in i riksdagen. Han sjöng då ”Happy birthday” för nyvalda presidenten Ronald Reagan på dennes 70-årsdag. Svensson radar upp namn på andra toppolitiker, såväl demokrater som republikaner, och celebriteter han träffat vid evenemanget under årens lopp. Som kontaktperson till Douglas Coe var Alf Svensson den som förmedlade inbjudningar till svenskarna som skulle delta i bönefrukosten. I en artikel i tidningen Dagen (2013), som besökte evenemanget, berättas att även tidigare EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (KD) och företagsledaren Tomas Brunegård var på plats. – Det fanns en viss kvot. Förfärligt många ville komma till bönefrukosten. Det var en flott inbjudan från en republikan och en demokrat, där man aviserade mötet med presidenten och en okänd talare. Man fick invitera en grupp och skicka över namnen som skulle igenom någon typ säkerhetskontroll. Jag skulle senare också hjälpa till med att inbjudningar gick till Baltikum, säger Alf Svensson. Det beskrivs som en maktfull organisation, med mycket politiska kontakter och därmed också möjlighet att påverka. Hur ser du på det? – Det är en väldigt fin idé med de bönegrupper som har skapats. De finns i kongressen i USA och i en hel del parlament runt om i världen. Grupperna är väldigt slutna, på grund av behoven att tala om sina personliga bekymmer och vilka problem man brottas med vid sidan av politiken. Men det är inte partipolitisk debatt man sysslar med, utan något helt annat. I ”The Family” berättas hur medlemmar från organisationen, som även varit invalda i USA:s kongress, gjort resor till andra länder för att engagera sig i den politiska debatten. Serien tar Rumänien som exempel, där den konservativa republikanen Roland Aderholt var involverad i debatten inför fjolårets folkomröstning om ett förbud mot samkönade äktenskap. Alf Svensson tog själv emot Douglas Coe under dennes besök i Stockholm, 2006. Men han har aldrig sett försök att påverka politiken i Sverige. – Inte alls. Någon gång kom det höjdare till Sverige och då fick jag något brev om vi kunde träffas över en kopp kaffe. Det gjorde vi väl ett par tre gånger kanske. Det var bara allmänt snack, inget mer. Inte vid något tillfälle har någon försökt påverka mig politiskt, säger Alf Svensson. – Det var inte så att man åkte till bönefrukosten och höll något ljus under skäppan. Jag träffade folk från Kuba, jag träffade chefsförhandlaren för palestinierna. Det var en väldig spännvidd. Jag såg avsnittet om Rumänien och det är väl ingen tvekan om att politiker från USA reser runt i världen och försöker påverka i det ena eller andra avseendet. Det gör väl svenska politiker också. Dokumentären tar upp den ryska agenten Maria Butina, som varit inbjuden till bönefrukosten, och som senare dömdes till fängelse för att ha försökt infiltrera den amerikanska vapenlobbyn NRA. Hon ska även ha försökt påverka konservativa aktivister och republikaner. Alf Svensson menar att det inte är konstigt att en organisation som ”The Fellowship”, med tanke på dess breda kontaktnät, hamnar i blåsväder. – Man vore blåögd om man inte insåg att en del som kommer dit är där för att infiltrera. Men sådan är ju världen i alla dess sammanhang, säger han. Organisationen sägs i dokumentären vara nöjd över att Donald Trump kom till makten, då han går på deras linje. Vad tänker du kring det? – Jag tror inte att det stämmer. Många av dem jag var tillsammans med var sanna demokrater, som var engagerade socialt. Jag har hört flera av dem uttala att de ogillar Trump, säger Alf Svensson och fortsätter: – Jag tog också upp med Douglas Coe att jag aldrig kommer att känna sympati med dem man i Sverige kallar högerkristna. Att straffa och bestraffa och skaffa kärnvapen och stå på, det är en människosyn som för mig är främmande. Grundaren av ”The Fellowship” var den invandrade norska prästen Abraham Vereide som, enligt dokumentären, bland annat ska ha funnit inspiration i hur nazisterna organiserade sig. Det är något Alf Svensson inte hört talas om tidigare, säger han. – Som Vereide presenterades för mig kom han till USA och såg hur fattigt och eländigt det var. Han irriterades över att man skulle gå till rätta med arbetarklassen, i stället för att gå till rätta med businessfolk och politiker. – För mig har det presenterats som att hans önskemål och strävande var att makthavare skulle ta sitt ansvar för medmänniskor. I stället för att som tidigare lägga krav och bördor på de redan betryckta. Men jag såg hur han presenterades i dokumentären och blev väldigt förvånad. Jag kan inte säga om det är rätt eller om min bild är rätt. För mig var det en helt ny vinkling. Vad skulle du säga är organisationens mål? – Målet är att tron på Jesus, kristendomen och Gud kan få människor att hitta fred och försoning. En värld där förtryck och hat inte kan göra sig gällande. Det är grundtanken som Douglas Coe drev ständigt, och han brydde sig om de människor som råkade illa ut. Hur ser kopplingarna till Sverige ut i dag? – Det vet jag inte så mycket om. Jag blev inbjuden att åka för några år sedan, under Trumpregeringen. Det låter kanske stöddigt och märkvärdigt, men jag har inte haft intresse att stå upp och applådera när Trump står på scenen. Jag hörde hans första tal där, det var så uselt och mediokert man kan tänka sig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34165, "headline": "Gellert Tamas: Mattias Göransson vägrar att diskutera principfrågan", "summary": "I sin replik nämner inte Filters chefredaktör Mattias Göransson det frågan faktiskt gäller: hur etablerade medier bör förhålla sig till ytterlighetshögern och dess tidskrifter, skriver Gellert Tamas.", "article": "Mattias Göranssons svar på min artikel (DN 16/8), om kopplingen mellan magasin Filter och den svenska ytterlighetshögern (DN 15/8), måste vara en av de märkligaste texter som jag har läst. Först erkänner Göransson att samtliga mina faktauppgifter stämmer. Idén till en debattbok om mediernas bevakning av så kallade invandrarfrågor kommer från Chang Frick. Ola Sandstig tackar ja till att bli medförfattare. Filter bestämmer sig för att publicera Sandstigs text om apatiska barn, ursprungligen tänkt till boken. Sandstig fortsätter därefter att arbeta parallellt både för Filter och med debattboken – som finansieras av Fricks tidning Nyheter Idag via en insamling. Läs mer: Gellert Tamas: Varför tiger Filter om kopplingen till ytterlighetshögern? Trots detta går Göransson därefter till våldsamt angrepp. Han kallar min text ”osaklig”. Han påstår att jag pekar ut honom och Filter som ”skumma och ohederliga” och att jag ”skjuter på budbäraren”. På Twitter går Göransson steget längre. Han kallar texten ”bisarr” och för ”rappakalja”. Han skriver att ”den som brottas med grisar blir skitig” och avslutar hotfullt med att min egen ”journalistiska trovärdighet snart torde vara historia”. Om den principiella sakfrågan – hur etablerade medier bör förhålla sig till ytterlighetshögern och dess tidskrifter – nämner han inte ett ord. Inser inte Göransson att han blandar ihop två oförenliga roller; debattboksförfattaren med arbetsmässiga och finansiella band till ytterlighetshögern – och den oberoende, granskande reportern? Läs mer: Mattias Göransson: Gellert Tamas skjuter budbäraren Förstår inte Göransson det självklara; att Nyheter Idags anonyma givare ger Sandstig och Frick bidrag för att de utgår ifrån att de i gengäld får ett resultat som de förväntar sig – som går i linje med tidningens generella hållning mot så kallade invandrare – och att Sandstig uppenbart är beredd att ge dem denna bild? Varför skulle han annars ta emot deras pengar? Göransson vägrar inte bara att diskutera sakfrågan, han försöker dessutom vilseleda läsarna. I kontakterna med Filter var jag tydlig med att jag, givet de många oklarheterna, vill använda min replikrätt. Men i DN skriver Göransson: ”Efter att ha hört den första frågan avböjde han sin medverkan.” Insinuationen är närmast övertydlig. Läsarna ska tro att jag har något att dölja och därför – efter att ha hört Sandstigs första initierade fråga – vägrar att bli intervjuad. Detta är helt felaktigt. I telefonsamtalet mellan mig och Sandstig den 7 augusti förklarar jag tydligt – innan Sandstig ställt någon som helst fråga – att jag välkomnar hans text, men att jag, utifrån gängse debattregler, väljer att besvara hans kritik mot min bok ”De apatiska” via en replik. Göransson far således med osanning. Och det är lätt att bevisa eftersom samtalet är inspelat. Och det finns fler exempel. ”Filter har inte försökt dölja något för Gellert Tamas”, hävdar Göransson. Men inte heller detta är sant. I vårt första korta samtal den 5 augusti, bekräftat via ett sms samma dag, hävdar Sandstig; ”Jag gör som sagt ett reportage om apatiska flyktingbarn för Magasinet Filter.” Och när jag två dagar senare, i det redan nämnda inspelade samtalet frågar Sandstig rakt ut: ”Är det Chang Frick-samarbetet som är inblandat i det här också?” mumlar han undvikande: ”Näääee, det är det egentligen inte. Detta är till magasinet Filter.” Det är allt. Inte ett ord om att debattboken med Chang Frick i högsta grad är aktuell, eller att ”intervjun” med mig till Filter ska ingå i ”kapitel sex” i denna bok. Sandstig håller helt tyst om detta. Och ändå hävdar Mattias Göransson att Filter intet har döljt. Det är lika allvarligt som oroväckande. Det enda positiva med denna illaluktande soppa, som Mattias Göransson har kokat ihop, är att Chang Frick och Ola Sandstig i alla fall har valt en ärlig titel till sin debattbok: ”Fake news”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34175, "headline": "”Makt och pengar och girighet är en bra grogrund för dramatik”", "summary": "Det började med en bankkrasch. Sedan skrev ekonomijournalisten Carolina Neurath romanen ”Fartblinda”. Nu har boken blivit tv-serie och Julia Ragnarsson spelar rollen som Neuraths alter ego.", "article": "I dagarna har strömningstjänsten Cmore börjat visa dramaserien ”Fartblinda”, som har tv-premiär den 2 september i TV4. Julia Ragnarsson spelar den unga ekonomijournalisten Bea Farkas, som snubblar över misstänkta förehavanden på en privatbank och börjar gräva – men vars journalistiska gärning försvåras något av att hon inlett en kärleksaffär med bankens vd, Peder Rooth (Matias Varela). Tv-serien bygger på boken från 2016 med samma namn, skriven av ekonomijournalisten Carolina Neurath. Efter den uppmärksammade reportageboken ”Den stora bankhärvan”, om den så kallade HQ-kraschen, skrev hon nämligen en roman inspirerad av händelserna. – Jag har inte vågat tro på att det skulle bli av, att det faktiskt skulle bli en tv-serie, säger hon när vi möts på ett hotell i Stockholms innerstad. – Jag har i första hand skrivit själva boken, men också varit med och bollat med manusgruppen och varit med i castingprocessen. Inte för att jag har något stort kontrollbehov, det har mest varit roligt att vara involverad på en ganska kravlös nivå. Men det var inte utan viss hjärtklappning som jag såg den färdiga serien… Blev den som du föreställde dig? – Det är väldigt speciellt att se, eftersom en hel del är inspirerat av mitt arbete som ekonomijournalist. Bea Farkas säger saker i serien som jag har sagt i verkligheten. Men den här komplicerade kärleksrelationen, med en gift man som är vd på en bank, känner jag mig personligen väldigt långt ifrån. Den bygger inte på egna erfarenheter? – Nej, det vill jag verkligen poängtera, säger Carolina Neurath och skrattar. Den snåriga relationen mellan den unga journalisten och den gifte bankmannen var det som lockade Julia Ragnarsson att tacka ja till rollen som Bea Farkas. – Jag hade inte läst Carolinas bok när jag fick rollen. Jag hade inte ens läst manuset. Jag hoppade bara in och provfilmade mot Matias, det var nog ganska sent i processen, så när jag fick rollen dagen därpå var jag tvungen att dra i handbromsen lite för att hinna ikapp. Och det som grep tag i mig mest var konflikten som huvudpersonen har – kollisionen mellan relationen med den här mannen och att vilja göra karriär. Det var det jag såg som den stora utmaningen för mig som skådespelare, säger Julia Ragnarsson. Hur har du förberett dig inför rollen? Har du pluggat banking? – Jag har försökt dyka ner i den verkliga historien och läsa alla artiklar om HQ-härvan, för att förstå vad alla karaktärer pratar om. Och så har jag fått hjälp med själva terminologin av en person som har jobbat på bank, så att ord som ”trading” liksom ska finnas i munnen. Julia Ragnarsson har tidigare setts i SVT:s deckarserie ”Springfloden” och i en av sommarens mest omtalade filmer, Ari Asters ”Midsommar”. Hon berättar att hon sa nej ”ganska många gånger” innan hon till slut provfilmade för den trippiga skräckfilmen om några amerikaner på besök i en avlägsen svensk midsommartokig by. – Det var nog det konstigaste jag gjort i hela mitt liv, säger hon om inspelningsperioden på tre månader i Ungern. Varför? – Det var som en… psykosbergochdalbana. Jag umgicks mest med de svenska skådespelarna där, men jag tror att alla gick igenom ganska många emotionella resor. Det var en prövning för psyket att orka vara där, och när jag väl kom tillbaka hem undrade jag vem jag var. Det var skönt att komma hem till ”Sverige” och inspelningen av ”Fartblinda” sen, fastän vi spelade in det mesta i Riga. Julia Ragnarsson berättar att hon skrattat mycket ihop med sin motspelare, Matias Varela (också aktuell som Johan Persson i Schibbye-Persson-filmatiseringen ”438 dagar”), under inspelningen. – Man känner inte varandra alls, och plötsligt ska man ligga i sängen ihop. Det är en dråplig situation. Vi har skämts, men också flabbat åt det – det finns väl vissa knäppgökar som tycker att det är härligt att spela in sexscener, men… Jag har aldrig hört en skådespelare säga att den gillar det. – Nej, men det finns alla sorters människor! Det är pinsamt för alla, för dem bakom kamerorna också, jag tycker nästan mest synd om dem. Men vi har fått improvisera mycket och haft ganska fria tyglar, så för det mesta har det gått jättebra. När Julia Ragnarsson var liten ville hon bli som sin pappa, skådespelaren Lars-Göran Ragnarsson som varit verksam vid Malmö stadsteater sedan sjuttiotalet. Sedan fick hon i unga år en roll i en långfilm – och sedan dess har hon blivit kvar framför kameran. Det vill hon fortsätta med. – Om man har spelat några huvudroller i svenska tv-serier begränsar det ens utrymme att utvecklas just här. Jag är nyfiken på resten av Europa, Danmark, till exempel. Den danska filmmarknaden är mycket mer i framkant än den svenska. Och jag undviker nog gärna att gå in i en ny ”Beck”-reboot – jag har gjort polisgrejen och vill inte gärna hamna i ett fack. Tycker du att du har hamnat i ett? – Nej, jag tror inte det. Men visst, i ”Fartblinda” går jag ju runt och ställer frågor till folk, precis som jag gjorde i ”Springfloden”. Carolina Neurath säger att hon hoppas att ”Fartblinda” ska få tv-tittarna att förstå hur spännande finansvärlden kan vara. – Många tycker att ekonomi är så tråkigt och torrt. Men när det väl smäller är det ju inte det, för makt och pengar och girighet är en bra grogrund för dramatik. Skandalen kring Swedbank är ett aktuellt exempel på det. I en scen i ”Fartblinda” säger Peder Rooth att han gav sig in i finansvärlden för pengarnas skull, och Bea Farkas svarar att det gäller henne också – eftersom pengarna korrumperar. Jag frågar om det är Carolina Neurath som pratar då. – Ja, det är det väl. Det är spännande att skildra vad som händer med människor som hanterar mycket pengar. Men jag är i och för sig också intresserad av pengar på det sättet att jag handlar med aktier. Du är både Peder Rooth och Bea Farkas? – Ja! Jag har en liten del av Peder Rooth i mig, säger Carolina Neurath och skrattar. ”Fartblinda” ”Fartblinda” är en dramaserie i åtta delar med premiär på strömningstjänsten Cmore den 19 augusti och i TV4 den 2 september. I huvudrollerna syns Julia Ragnarsson som den unga ekonomijournalisten Bea Farkas och Matias Varela som hennes hemliga pojkvän – och vd på banken hon börjar granska. Serien bygger på Carolina Neuraths roman ”Fartblinda” från 2016 och är inspirerad av den så kallade HQ-kraschen. Produktionsbolaget FLX har producerat tv-serien som är regisserad av Jens Jonsson och Johan Lundin, med ett manus av Jesper Harrie, Maria Karlsson och Jonas Bonnier. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34190, "headline": "”Gränslandet” dag 1: Uppskattat publikfrieri på gott och ont", "summary": "För tredje året i rad intar Symfoniorkestern klubbscenen med minifestivalen ”Gränslandet”. Den uppskattade festivalen inleddes med musik av Glass, John Williams och Bach.", "article": "Festival Gränslandet, dag 1 Verk av Philip Glass, John Williams och Johann Sebastian Bach. Medverkande: Symfoniorkestern, David Huang. Solister: Guro Kleven Hagen, violin, Elisabeth Meyer, sopran. Dirigent: Christian Karlsen. Scen: Trädgården, Stockholm. Att flytta den klassiska musiken från de traditionstyngda konserthusen till andra mer avslappnade miljöer har varit en stark trend de senaste åren. När minifestivalen Gränslandet intar Södermalms största sommarklubb för tredje året i rad är det uppenbart att det är ett format som fungerar och uppskattas. Publiken är stor och varierad, medelåldern är visserligen högre än en vanlig fredagskväll på Trädgården men den är ändå mycket lägre än på Berwaldhallen. Den första av årets två festivaldagar inleds med två orkesterverk av Philip Glass, ett kongenialt val eftersom hans minimalism är besläktad med den techno som ibland spelas på Trädgården. Symfoniorkesterns samtliga instrument är försedda med mikrofoner – musiken når publiken genom mäktiga högtalare som tävlar med tågen som ljuvligt rullar förbi då och då över bron ovanför oss. Först får vi Philip Glass första violinkonsert, ett av hans mest omedelbara och lättillgängliga verk. Norska Guro Kleven Hagen spelar fint men kan inte rå för att hennes mikrofonförstärkta violin ibland låter lite skarp och burkig. Ett starkt framförande likväl. Ännu mäktigare är Glass sjätte symfoni som kommer därefter. Den tonsätter Allen Ginsbergs storslagna dikt ”Plutonian ode” från 1978, ett fascinerande ångestskri om kärnkraftens faror. Intressant att höra just nu, med tanke på tv-serien ”Chernobyl” och den allmänna oron för planetens framtid. Elisabeth Meyer från Kungliga Operan imponerar stort med den krävande sopranstämman. Symfoniorkestern spelar avslutningsvis ett potpurri av musik från ”Star wars”-filmerna. Inte jättekul, men lite publikfrierier kan man väl kosta på sig, antar jag. En annan sorts publikfrieri blir det när David Huang framför en ”tyst konsert” med en tekniskt avancerad övningsflygel vars toner inte klingar i själva instrumentet utan går direkt till ett ljudsystem som sänder ut dem till de 120 trådlösa hörlurar som delas ut. Eftersom hörlurarna inte räcker till alla som vill lyssna blir många uteslutna, lite ironiskt eftersom hela satsningen syftar till att radera den elitism som omgärdar klassisk musik, men här uppstår en ny. Själva musikupplevelsen – Bachs ”Goldbergvariationer” i ett dugligt framförande – är som att lyssna på en skivinspelning i hörlurar. Upplevelsen av att höra musik tillsammans med andra, konsertformatets kanske främsta kännetecken, blir förminskad. Så experimentet känns mer som en gimmick än något för framtiden. Festivalen Gränslandet kan dock ha en hur lång framtid som helst. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34197, "headline": "Expressens chefredaktör Thomas Mattsson fick sparken", "summary": "Efter tio år som chefredaktör på Expressen fick Thomas Mattsson sparken. Enligt Dagens Media av tre skäl: Ett olönsamt fokus på tv-satsningar. Ett värnade av den egna tidningen som gick ut över samarbetet mellan tidningarna inom Bonnier News. Samtidigt hotade röda siffror.", "article": "2019-08-16 19:48: En uppgift i artikeln har förtydligats. Målet: högsta möjliga nyhetstempo. Ambitionen var att Expressen TV skulle publicera sina nyheter snabbare än någon konkurrent. Detta resulterade bland annat i ett krav att samtliga nyheter skulle livesändas inom 180 sekunder efter att de blivit kända. Kvällstidningens studioreportrar fick inte längre vänta tills en nyheten var bekräftad och publicerad på nätet. Enligt Dagens Medias uppgifter skulle på det viset Aftonbladet passeras. Expressens tv-satsning var tänkt att bli en ”räckviddsmotor” för Bonnier News. Thomas Mattsson uppges i artikeln ha fått tre år på sig 2016 för att nå lönsamhet. Trots klickframgångar, en personalstyrka om uppåt 60 personer och sändningar 6.00–24.00 året runt förblev Expressen TV ändå en förlustaffär. Tidiningen började 2017 sälja tv-tjänster till Dagens Industris tv-projekt. Under de senaste tre åren har Expressen ändock redovisat ett anmärkningsvärt blygsamt resultat. Sammanlagt 38 miljoner kronor, trots årliga inkomster från Di-TV och tryckrabatter för den egna papperstidningen. Samtidigt har Expressen haft en redaktionell budget i samma storlek som DN:s och Di:s sammanlagda. Enligt uppgifter inhämtade från ett tiotal personer i Thomas Mattssons inre krets, var pengautflödet det slutliga skälet till han avskedades. Hans publicistiska begåvning, hängivenhet och stora arbetskapacitet vägde till slut lättare än de ekonomiska problemen. Expressen riskerar enligt Dagens Media nu att gå med förlust i år. Kring midsommar enades Bonnier News vd Anders Eriksson och Thomas Mattsson om att den senare skulle sluta. Enligt uppgifter till Dagens Media ska han fram till nyår arbeta med ett internt samordningsprojekt. Därefter utfaller ett års avgångsvederlag. För Expressen väntar nedskärningar om minst 100 miljoner kronor. Hälften av dessa medel ska tas ifrån tv-satsningen resten från redaktionsbudgeten. Tidigare i Dagens Media:s artikel stod det att Mattsson själv bekräftat att han tvingades sluta som chefredaktör på Expressen. Senare ändrades den formuleringen. – Relationerna mellan mig och Anders Eriksson är goda. Det är inte så dramatiskt som en del vill göra det till, betonar han. Han vill dock inte närmare beskriva skälet till varför han lämnar tidningen efter tio år som chefredaktör: – Det finns så mycket spekulationer om Expressen just nu. Jag tror inte att jag vill bidra till mer av det. Anders Eriksson får formulera vad han tycker om olika saker. Han säger att det rått enighet i styrelsen om Expressens strategi. Tidningen skulle öka sin räckvidd gentemot Aftonbladet, genomföra en digital transformation och öka de digitala intäkterna och dessa mål har uppnåtts. Varenda krona till Expressen TV har dessutom styrelsen godkänt, betonar han. – Mitt uppdrag som chefredaktör har förstås varit att värna Expressen. När jag började som chefredaktör hade vi en daglig räckvidd på 1,4 miljoner, nu har vi 3 miljoner. Sedan kan man förstås använda den räckvidden till olika saker. Förtydligande: Dagens Media ändrar uppgiften om att Thomas Mattsson själv ska ha bekräftat att han fått sparken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34210, "headline": "”Barn tål mycket mer än man tror”", "summary": "Popartisten Britta Persson är tillbaka. Nu ihop med systrarna Lisen och Emma Adbåges egensinniga texter och illustrationer. Deras gemensamma debutskiva vänder sig till lyssnare i alla åldrar.", "article": "De kände inte varandra sedan tidigare. Britta Persson, prisad artist med fyra indiepopalbum bakom sig och dessutom medlem i bröderna Lindgren, hörde av sig till Lisen och Emma Adbåge för tre år sedan. De, två av landets bästa barnboksförfattare och illustratörer, hade då släppt sin bok ”Halsen rapar hjärtat slår - rim för 0–100 år” som belönades med Lennart Hellsing-priset. Snart inledde de ett gemensamt skivprojekt. Resultatet, skivan ”Folk - dikt och toner om personer” är baserad på texterna och illustrationerna i systrarna Adbåges nya bok, som släpps 17 augusti. Persson har tonsatt tolv av bokens dikter. – Det kändes som världens bästa projekt. Både jag och min dotter, som är fyra, älskar Emmas och Lisens texter och bilder. De har verkligen ett eget uttryck och är inte minst väldigt musikaliska, lätta att tänka sig som texter för en skiva, understryker Persson. Arbetet har skötts på distans. Britta Persson bor i Stockholm, Lisen Adbåge utanför Mjölby och systern Emma i Oskarshamnstrakten. – Vi satte vissa ramar för skivan. Till exempel att den skulle rikta sig till både barn och vuxna, men det mesta av arbetet gjorde vi genom att skicka skisser till varandra, säger Persson som berömmer tvillingsystrarnas osentimentala inställning och improvisationsförmåga. Hur skulle ni beskriva vad boken och skivan handlar om – ett brett hur-är-det-att-vara-människa-tema? – Ja, boken zoomar ju in på olika människor, porträtt av några få olika personer i den stora gemensamma folkmassan, och den är mer allvarlig än vår förra bok, sammanfattar Lisen. Albumet rymmer utöver människoporträtt och minnen också flera berättelser om nära känslor, som i låten ”Tyst person” och ”Det finaste”. Allvar, humor och knasigheter skildrade ur både barnjagets, tonårsjagets och vuxenjagets perspektiv. – På det sättet är skivan verkligen existentiell. Jag tror att jag fastnade för er estetik för att den är så rakt på sak och utan så mycket krusiduller, säger trions sångare. En direkthet i dikterna – ”vad händer när man dör? kan man bli busschaufför?”. Det tilltalar mig mycket. Det har också varit en kick och befriande att inte tänka att man ska göra en popskiva för vuxna som kan spelas på radio. Ändå är ju albumet ett slags indieskiva, fast för många generationer. – Jo, jag har ju inte bytt stil, men det är ingen som undrat om det finns en hitsingel på skivan, säger hon och ler. – Det har varit skönt att skriva musiken till den, ett avslappande tillstånd, konstaterar Britta Persson. ”Käraste dagbok nu har jag lov / fram till tio låg jag och sov / julröda siffror i min kalender / hemkokad kola i mina tänder / knäcken puttrar / brorsan muttrar / är den inte färdig än? / ljusen glimmar / mormor rimmar / hon ska ge en klapp till en Sven”, sjunger Britta Persson i låten ”Dagbok i december” till producenten Petter Winnbergs klirrande klockspel och körer. Inspelningen gjordes i multimusikerns (Amason, Maja Francis, Amanda Bergman) studio Näckenbäck i sydöstra Dalarna. – Jag hade ingen aning om hur många instrument P spelar, plötsligt kunde han fråga ”ska vi kanske ha ett litet klarinettpålägg också?” - fast trummorna spelar Nils Törnqvist från Amason. På skivan gästar dessutom en rad sångare, däribland Amanda Bergman, Nino Ramsby, Kristofer Åström och Sibille Attar. De flesta lämnar barnvärlden bakom sig innan de fyllt tjugo. Hur skriver man som vuxen texter för de yngsta? – Genom att inte krångla till det, vara tydlig, svarar Emma Adbåge snabbt. Raka rör och enkla beskrivningar. Det är det som vi är intresserade av när vi skriver. Det korthuggna är samtidigt det svåraste – särskilt när man också ska rimma – men därför roligast att skriva. Britta Persson nickar instämmande. – Man behöver inte lägga på sorg om man sjunger om ämnen som döden. Döden finns ju och vi kommer alla att möta den och alla människor behöver möta olika ämnen, men för den skull behöver det inte vara sorgligt eller otäckt. Hon har som medlem i Bröderna Lindgren lagt märke till att det bland unga lyssnare finns ett behov av musik som inte bara är snäll och hurtig och har Lilla Snigeln som huvudperson. – Det märker man när man sjunger och ser hur barnen reagerar – att de kan gilla både tjo och tjim, men också väldigt mycket allvar. Barn har ju inget förhållande till alla manér som vuxna håller på med, att man ska vara häftig på olika sätt till exempel. De tål mycket mer än man tror. Jag tycker inte att det finns så mycket sådana skivor, sådana som man som förälder orkar sätta på. De albumen går att räkna på ena handen, säger hon. Låten ”Ensamheten/tvåsamheten” är en av skivans texter som små och fullvuxna borde kunna känna igen sig i: ”Vem är jag? / Utan dig vem är jag? / vilken lyx det var att få / att få ha dej att vara två / tänk det glömde jag när du / fanns här kvar hos mej men nu” . – Allt beror ju på vad man lägger i en sådan text. Och just en sådan låttext kan ju generera samtal så man kan uppleva den tillsammans och bli som små broar mellan barn och vuxna, påpekar Emma Adbåge. Jag och Lisen talade på tåget hit om vilken musik vi lyssnade på som barn och kom på att det var bland annat Peter LeMarc och Robert Broberg för att mamma och pappa gillade dem. Därför har vi den musiken i hjärtat nu som ett gemensamt minne. Härnäst släpper Persson/Adbåge/Adbåge-trion hela tolv musikvideor där bilderna och musiken från skivan är med. Troligen gör de också mer popmusik ihop framöver. – Jag skulle vilja lära mig att spela något instrument, det känner jag verkligen efter det här projektet, att behärska det här som Britta kan. Hon bildsätter ju med sin musik, nedan vi gör våra bilder med text och med illustrationer. Ett tilltal har de hur som helst redan funnit på sin debutskiva. Lisen Adbåge beskriver hur de varken var intresserade av att ”Folk - dikt och toner om personer” skulle bli något i sitta-på-små-möbler-och-lägga-huvudet-på-sned-genren” eller något utpräglat coolt. – Det är ju dessutom alldeles onödigt att kategorisera barnkultur så hårt och snävt så att den blir något som inte angår vuxna alls.  Ny skiva och bok Skivan ”Folk - dikter och toner om personer” släpps den 16 augusti. Boken vars texter och illustrationer albumet bygger på – ”Folk - främlingar och vänner, nån du kanske känner!” – ges ut dagen därpå 17 augusti. Britta Persson och Petter Winnberg spelar 29 augusti musik från albumet på Restaurang Söderkajén i Stockholm och dessutom på Fasching 9 november. Hon medverkar vidare i SVT:s ”Babel” 25 augusti. Britta Persson framträder också tillsammans med Emma och Lisen Adbåge 12 oktober på Babettes Kafferi & Bageri i Linköping. Britta Persson om sin favoritbarnskiva: ”Det är Jojje Wadenius 'Goda' goda' med texter av Barbro Lindgren, fast jag hörde den faktiskt inte som liten. ”Folk - dikt och toner om personer” är inte på något sätt lik den, men Wadenius album har påmint mig om hur man kan göra en barnskiva. Den har satt en standard. Mycket av musiken till Astrid Lindgrens filmer har betytt mycket också, jag hade ”Bröderna Lejonhjärta”-musiken på kassett. Emma och Lisen Adbåge om deras favoritbarnskiva: ”Vi hade inte jättemånga favoriter, men vi talade häromdagen om 'Krakel Spektakel'-skivan av Lennart Hellsing som ett album som vi fortfarande kan varenda text på utantill. 'Fem myror är fler än fyra elefanter'-albumet med texter av Brasse Brännström och Magnus Härenstam är en annan favorit, vi hade den på vinyl när vi växte upp.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 34246, "headline": "Bekräftat: Metro lägger ner journalistiska verksamheten", "summary": "Tidningen Metro lägger ner all sin journalistiska verksamhet som DN kunde berätta i går. Det säger tidningens ansvarige utgivare Thomas Eriksson, som nu lämnar sitt uppdrag. Ägaren bekräftar för Dagens Media att Metro i stället ska börja ta betalt för publicering av debattartiklar.", "article": "– Styrelsen tog beslutet igår att Metros framtid inte ska handla om journalistik. Då väljer jag att lämna verksamheten, säger Thomas Eriksson till DN. Har du blivit uppmanad att lämna, eller lämnar du frivilligt? – Vi är överens om att det är läge att lämna. Det sker i samförstånd, säger Thomas Eriksson. Det var i fredags som beskedet om att tidningen skulle läggas ned kom och då bekräftade ägaren Christen Ager-Hanssen bara att alla säljare sagts upp. På måndagen bekräftade Thomas Eriksson att alla journalister sägs upp, något som SVT Kulturnyheterna var först med att rapportera. Christen Ager-Hanssen har tidigare uttryckt att journalister inte hör hemma på Metro. – Vi jobbar inte med journalistik, och ska inte göra det. Det har varit planen länge, har han sagt till Dagens Nyheter. DN har tidigare rapporterat att Metro framöver ska fokusera på debattartiklar och kommersiellt innehåll. Man kommer att ta betalt mellan 1.000 och 50.000 kronor för publicering av en debattartikel, skriver Dagens Media. Kostnaderna för att publicera sig på plattformen kommer att variera mellan 1.000 kronor för pensionärer, 5.000 kronor för en privatperson och 30.00–50.000 kronor för företag, uppger Christen Ager-Hanssen för tidningen. Han beskriver upplägget som en ”prismatris” man ska jobba med för att ”hitta rätt nivåer”. – Varför ska man betala journalister när man kan få betalt för att publicera innehåll. Det är olönsamt att bedriva journalistik i ett litet mediehus som Metro. Det man kan göra är att bredda innehållet, få fram fler åsikter och plocka in det som sker i sociala medier i ett större rum. Företag och intresseorganisationer är intresserade av att betala för att bli publicerade. Vi ska bli en helkommersiell kanal, säger Christen Ager-Hanssen till Dagens Media. Thomas Eriksson, som i dagsläget är föräldraledig, säger att personalen på Metro ska ha blivit informerad om beslutet att den journalistiska verksamheten läggs ned. Han menar sig dock inte känna till detaljer kring den framtida inriktningen på debattinnehåll. – Metro har varit i djup ekonomisk kris i ett halvår. Det är varit en tuff period för alla anställda. Jag tycker att personalen varit oerhört tapper med tanke på förutsättningarna, säger Thomas Eriksson. – Att Metro som nyhetsförmedlare lägger ned den journalistiska verksamheten är djupt tråkigt för Sverige som samhälle. Massa människor förlorar nu tillgången till gratis kvalitetsjournalistik. Det tycker jag är förfärligt tråkigt. Katarina Dahlskog, förbundsjurist på Journalistförbundet, berättar för DN att fackliga förhandlingar ägde rum på måndagens eftermiddag. De fyra kvarvarande journalistiska tjänsterna på Metro Tidnings AB avslutas och de anställda arbetsbefrias med omedelbar verkan. – Det är jättetråkigt att man måste lägga ned all journalistisk verksamhet. Det är väldigt tråkigt för våra anställda medlemmar som trott på och kämpat för det här bolaget under lång tid, säger Katarina Dahlskog. Metro har drabbats svårt av en kris under en längre tid och dragits med mångmiljonskulder till en mängd bolag. Investmentbolaget Custos som då ägdes av finansmannen Mats Qviberg köpte Metros nordiska del från Kinnevik under februari 2017. Mats Qviberg sålde senare Custos för en krona till Christen Ager-Hanssen i maj samma år och sade efter köpet att han var beredd att sälja Metro. I maj 2019 slog Kronofogden till mot Metro och samma månad rapporterades bland annat om att anställda inte fått någon lön. Tidningens personal började sägas upp i Göteborg och Malmö i juni. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34259, "headline": "Malena Ernman uppträder på DN-konserten: ”Människor vill vara med, det är därför allsång går så bra”", "summary": "Malena Ernman tackade med kort varsel ja till att ersätta Sven-Bertil Taube som solist på DN-konserten. Det är så hon vill ha det, mezzosopranen: snabba ryck och att låta kaoset sporra och förädla yrkeslivet. Men på scenen vid Sjöhistoriska kommer hon bara att känna glädje, berättar hon: ”Att mitt jobb är att sjunga, det är en sann ynnest.”", "article": "”Jag är som allra bäst när det blir strömavbrott innan direktsändning i tv så att ingen hinner repa och man bara måste lösa allt där och då i stunden, eller när nån har blivit sjuk och jag måste kasta mig på flyget för att sjunga en utsåld konsert för 2000 personer i London och får noterna när jag landat”, står det i ”Scener ur hjärtat” den memoarbok om en familj i kris och en utbränd planet som Malena Ernman skrivit tillsammans med make Svante Thunberg och sina två döttrar Beata och Greta Thunberg. Ja, hon älskar kaos. Det sporrar och förädlar. Så länge kaoset är hennes eget och så länge det rör yrkeslivet gör det henne bara bättre. Och nu är det lite kaos, på flera plan. Malena Ernman kommer direkt från en löprunda, en lätt eftersvettning bryter fram i hårfästet. Kvällen innan medverkade hon i Allsång på Skansen. Och egentligen måste hon rusa iväg för att repa. Malena Ernman har med kort varsel tackat ja till att sjunga DN-konserten efter att Sven-Bertil Taube tvingats ställa in sin medverkan av hälsoskäl. Malena Ernman Mezzosopran, född 1970. Började sjunga i kören Coromanterna under uppväxtåren i Sandviken, studerade senare vid både Musik- och Operahögskolan i Stockholm och vid konservatoriet i Orléans. Hennes stora internationella genombrott kom 1999 i Bryssel med rollen som Nero i Händels ”Agrippina”. 2009 vann Ernman Melodifestivalen med bidraget ”La voix” som hon skrivit tillsammans med Fredrik Kempe. 2018 publicerades ”Scener ur hjärtat”, en memoarbok som Malena Ernman skrivit tillsammans med maken Svante Thunberg och döttrarna Beata och Greta Thunberg. Den 11 augusti är Malena Ernman solist på DN-konserten. Hon har sjungit den en gång förut. Det var 2009 med Henrik Dorsin som konferencier. De som var där den gången minns kanske att Malena Ernman efter sista numret slängde upp en paff Dorsin på axeln och bar honom av scen. Ett sant Ernman-infall. Årets repertoar har hon satt ihop tillsammans med Stefan Forsberg, chef för Stockholms konserthus, och för musiken står Kungliga Filharmonikerna. – Det gick på en kvart att bestämma vad jag skulle sjunga. Jag har alltid varit sån, snabb alltså. Men så har jag och filharmonin också en stor gemensam repertoar, jag är ju trots allt klassisk sångerska, säger Malena Ernman. Klassiskt blir det, mest barockmusik förstås, den genre som Malena Ernman med sina kvicka koloraturer och sin fysiska operastil blivit ett världsnamn inom. Därtill framför hon ett par samtida, svenska sånger: ”Min plats på jorden” och ”Garbiellas sång” från filmen ”Så som i himmelen”. – Först vill jag göra något där orkestern och jag får tillfälle att briljera lite, för jag är fåfäng. Och briljera får vi i barockmusiken. Sen vill jag att det ska vara folkligt. Kommer man till konserten vid Sjöhistoriska ska man få höra något man känner igen och tycker om. Det tekniskt avancerade och det folkkära har kommit att bli artisten Malena Ernmans signum. Hennes årliga sommarkonserter i Dalhalla kännetecknas av lediga övergångar från opera till folkmusik och pop, och av en särskild intimitet mellan scen och publik. Jag frågar hur hon gör. Hon lyfter ögonbrynen. – Det är lätt, jag pratar med publiken, säger hon och fortsätter: – Människor vill bli sedda, delta, vara med, det är därför ett koncept som allsång går så bra. Publiktillvändheten märks även i valet av de klassiska styckena. Lascia ch’io pianga, DN-konsertens andra nummer, brukar kunna få också mer musikovana lyssnare att sluta ögonen i lättad inlevelse och uttrycka fraser som: ”åh, just det, det här är ju från den där filmen”. Den åsyftade filmen varierar visserligen; stycket är ledmotiv i såväl Bo Widerbergs ”Lust och fägring stor” som i Lars von Triers ”Antichrist”. Lascia ch’io pianga – på svenska ”låt mig gråta” – är hämtad från Händels opera Rinaldo. I arian sörjer karaktären Almira sitt öde. Hon har blivit bortförd från den hon älskar och det enda hon kan göra i sin fångenskap är att be om nåd. – Det är absolut en sorgesång men sorgen är inte i mig när jag sjunger. Artistens jobb är aldrig att själv känna, utan att frammana känslor hos publiken. På så sätt måste framförandet av en låt alltid vara utan egensyfte, säger Malena Ernman. Så du gräver inte i egna känsloerfarenheter för att nå fram till ett uttryck? – Nej, då kan jag inte sjunga. Skulle jag gräva upp min egen sorg när jag framför en låt som exempelvis Lacsia ch’io pianga skulle jag inte kunnat stå på scen över huvud taget. Det handlar inte om att jag är okänslig, tvärtom, jag är alltid nära bristningsgränsen, nära gråten. Därför tänker jag alltid teknik när jag sjunger, tekniken håller allting samman. En annan sång ur konsertens repertoar är Rosinas aria ”Una voce poco fa” ur Rossinis ”Barberaren i Sevilla”. Den unga Rosina beskrivs ofta som en komisk rollfigur. I operan är hon föremål för flera mäns begär, hon bollas runt, kurtiseras och narras för att i en pikant scen bestraffas med smisk av sin förmyndare, tillika en av uppvaktarna. – Jag sjunger knappast detta stycke för operans fantastiska handlings skull. Jag sjunger det för musiken, sen kan man ju gärna skruva till det hela, skoja lite med den där handlingen, säger Malena Ernman och fortsätter i allvarligare ton. – Men att Rosina skulle vara komisk, nej vet du vad. Det skrevs inga roliga roller för kvinnor inom klassisk opera. Kvinnorna var ammor, hönshjärnor eller offer. Men säger man det är det alltid någon som kommer dragandes med Carmen, som om inte hon som femme fatale också vore ett slags offer. Det är väl därför jag inte helt tål klassisk opera längre. Det har gått fem år sedan Malena Ernman gjorde sin sista operaföreställning och bytte de internationella solistrollerna mot en musikalinriktad karriär i Sverige. Skälen var flera, de förlegade operakaraktärerna ett. Ett annat gällde klimatet – Malena Ernman flyger inte längre – och så behövde hon finnas till hemmavid, för döttrarna Greta och Beata Thunberg. Beslutet kom hastigt, i samband med att hon spelade Händels opera Xerxes på konsthallen Artipelag. Uppsättningen var något av ett unikum på den svenska musikscenen, den producerades utan statliga bidrag eller stöd från någon musikinstitution, pengarna kom från Ernmans egen ficka. Men en dag var orken och lusten slut. Med ens visste hon att hon var klar med operan. – Det händer så allvarliga saker i världen, det är så mycket som inte står rätt till. Jag har varken tålamod eller intresse längre att befinna mig inne en sådan liten och intern värld som är operans. Det finns viktigare saker att ägna sig åt nu. Man måste komma ihåg att musik inte löser några världsproblem. Musik är när allt kommer omkring faktiskt underhållning. Bara underhållning? – Nja, jag ser ju att musik – konst – kan verka terapeutisk. Den kan ge tröst, ro, glädje. Är det så den fungerar för dig? – För tillfället är musiken bara glädje, den är inget jag analyserar. Den är energipåfyllning, och ofta ett slags räddning, jobb kan ju vara det när det är tufft på andra håll. Och sen att mitt jobb är att sjunga, det är en sann ynnest. DN-konserten går av stapeln klockan 11.00 söndag den 11 augusti vid Sjöhistoriska museet i Stockholm – läs allt om dagen här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34279, "headline": "Filmrecension: ”I trygga händer” visar hela bilden av adoption", "summary": "Två personer som skapta för varandra: ett spädbarn som lämnats bort till adoption och en ensamstående kvinna som kämpat i åtta år för att få adoptera. Det låter kanske outhärdligt romantiskt, men här finns också en politisk nerv, skriver Kerstin Gezelius.", "article": "Det är tur att filmen ”I trygga händer” inte utspelar sig i jultid. Det hade blivit outhärdligt romantiskt. Nu är det bara nästan outhärdligt. Som romantik ska vara. Om de älskande inte får varandra kommer de att dö och jag med. Så känns det. Ändå har de aldrig ens träffats. Vi följer dem båda och vet att de är skapta för varandra, men de känner inte ens till varandras existens. Det är briljant. Det handlar om ett spädbarn som lämnas bort till adoption och en ensamstående kvinna som kämpat i åtta år för att få adoptera. Därav det frestande jultemat. Men ett kristet påslag hade tagit bort filmens politiska nerv. Om de två kommer att få varandra beror det inte på något mirakel utan på en väl fungerande statsapparat. Det är nästan en ny, fransk genre det här. Mer eller mindre lågmälda kärleksförklaringar till myndigheter och de hjältinnor och hjältar som följer lagar och snåriga byråkratiska reglementen för att skapa bästa möjliga förutsättningar för utsatta människor. Det här är inte en lika genialisk film som ”Polisse” och den har inte den skickliga thrilleruppbyggnaden i ”Allt för min son”. Den kommer undan med lite slarvig dramaturgi och klippning tack vare att ett spädbarn i gullig mössa håller oss i andlös spänning. Men i likhet med de filmerna går den emot mönstret. I en scen får ett rasande par avslag på sin adoptionsansökan. Klichéen som vi har levt med åtminstone sedan Milos Formans ”Gökboet”, är att ställa sig på deras sida mot en människofientlig, rigid myndighet. Men även filmer med starkt socialt patos, som Ken Loachs ”Ladybird, Ladybird”, ställer sig gärna på klientens sida mot myndigheten. Det är mer tacksamt. Här ser vi i stället hela bilden. Tack vare nejet flyttas en annan person, vår tålmodiga hjältinna, en god medborgare i en god statsapparat ett steg uppåt i kön trots att hon är ensamstående. Det kanske låter outhärdligt, men filmen är fransk, inte svensk. Även de mest professionella är levande och ofullkomliga, gillar sex och kan misslyckas på det privata planet, där de säger horribla saker och åtrår fel personer. Grälet mellan den biologiska mammans socialsekreterare (filmen är ett juvelskrin av skådespelarprestationer men Clotilde Mollet tar ändå priset) och barnavårdsspecialisterna som hetsar henne att bryta sekretessen för att rädda barnets liv är långtifrån svensk arbetsplatskodex. Men omsorgen ger ändå filmens atmosfär, ett tyst tassande kring det lilla spädbarnet. Ingen hoppar över att sätta på sig fotskydden eller desinficera händerna. Man talar milt myndighetsspråk till och med med barnet självt. ”Goddag, Theo. Jag heter Karine. Jag är barnavårdskonsulent. Som du vet kan din mamma inte ta hand om dig nu. Hon bad oss ta hand om dig. Det är det vi är här för. Vi är här för dig. Vi tar dig som du är.” I stället för svällande musik eller gråtmilda ansikten hör vi hur barnets hjärtfrekvens – omvandlat till mekaniska signaler – stiger av det direkta, tydliga och lugna tilltalet. Det räcker för att man ska knäcka ihop. Se mer: Tre bra filmer i samma stil: ”Ladybird, Ladybird” (1994), ”Polisse” (2011), ”Okänd flicka” (2016). ", "article_category": "culture"}
{"id": 34280, "headline": "Filmrecension: ”Scary stories to tell in the dark” blir bara en övning i skräckgenren", "summary": "En fågelskrämma som börjar röra på sig, hämndlystna barn som går igen och ungdomar som försvinner spårlöst. Ett ödehus. Allt finns där. Men ”Scary stories to tell in the dark” skrämmer inte , den tar inte ens genren på allvar utan blir i bästa fall en imitation full av filmhistoriska stölder, skriver Johan Croneman.", "article": "Alvin Schwartzs skräckhistorier sägs ha präglat en amerikansk tonårsgeneration, företrädesvis födda på 90- och 00-talet. Med lite perspektiv misstänker jag att Stephen Gammells berömda bokillustrationer skrämt fler än Alvin Schwartz berättelser – Gammells bilder sägs också ha varit det som ursprungligen främst kittlat och inspirerat filmens upphovsmän. Här finns (givetvis) en fågelskrämma som börjar röra på sig, hämndlystna barn som går igen och ungdomar som försvinner spårlöst. En samling tonårsnördar som mobbas av skolans coola idrottskillar står givetvis också i centrum, en kulen halloweennatt besöker de traktens mytomspunna ödehus, hittar en bok med skräckhistorier och dras in i en ruskig (?) historia. Eller rättare: Snart skriver boken nya historier, i realtid, med filmens unga i huvudrollen – och ingen kommer undan. Låter skräckinjagande, eller hur? Det är det inte. Det blir bara en genreövning, den norske regissören André Øvredal och hans stab av manusförfattare slår mycket tidigt knut på sig själva med alla filmhistoriska stölder och blinkningar och hänvisningar. Det är en hygglig imitation – när filmen är som bäst. En skräckfilm bör givetvis i första hand skapa skräck i åskådarna, och gärna plantera några hemska frågor och funderingar om framtiden (och historien). Skräckfilmer har genom åren fått publiken att grotta ner sig i tusentals freudianska, psykologiska tolkningar, efter serier av symboler och händelser. André Øvredal skrapar knappt på den ytan. Klichéer utan substans tillåts ta över helt. Tar man inte genren på fullaste allvar kan man givetvis inte skapa minsta trovärdighet, och om det är något som skräckfilmen är beroende av så är det just den där lilla men viktiga, gnagande frågan som måste ges extra näring: ”För det kan väl ändå inte hända, på riktigt? Eller kan det? ... ” Filmens mest intressanta karaktär är den unge Vietnamdesertören på genomresa, Ramón (man kan tänka sig att han är på väg för att korsa gränsen till Kanada). Filmens huvudperson Stella förälskar sig i Ramón. Det är hösten 1971, Nixon väljs till president för en andra mandatperiod, och Ramón berättar att hans äldre bror nyligen kom hem från just Vietnam – i en plastsäck, i småbitar. Vad lär sig till exempel just han av historiens mer sedelärande sida? Fan vet, (spoilervarning!) han ändrar sig i alla fall och åker lydigt till Sydöstasien för att slåss för sitt folk och sin flagga, kanske med den amerikanske flyggeneralen Curtis LeMays klassiska citat ringande i öronen: ”Bomb them back into the Stone Age”. Vietnameserna alltså. Men det är ju en annan skräckhistoria. Scary stories” är givetvis vidöppen för en uppföljare, det är bara att sätta sig och vänta på tvåan, trean och fyran. Den som ids. Se mer: Klassiska skräckfilmer: ”Exorcisten” (1973), ”Alla helgons blodiga natt” (1978), ”Motorsågsmassakern” (1982) ", "article_category": "culture"}
{"id": 34300, "headline": "Författaren Toni Morrison är död", "summary": "Den amerikanska författaren Toni Morrison har dött, enligt nyhetsbyrån AP. Hon blev 88 år gammal. 1993 belönades hon med Nobelpriset i litteratur.", "article": "Enligt Toni Morrisons förläggare Alfred A Knopf avled författaren under måndagsnatten på Montefiore sjukhus i New York, rapporterar AP. Familjen uttalade sig via Knopf, som tillkännagav att Morrison dog efter en ”kort tids sjukdom”. ”Toni Morrison gick bort fridfullt i går kväll, omgiven av familj och vänner. Hon var en extremt hängiven mamma, mormor och moster som njöt av att vara med sin familj och vänner. Den fulländade författaren värdesatte det skrivna ordet, oavsett om det var hennes egna, hennes studenters eller andras”, meddelade familjen genom förläggaren. Hon var närmare 40 år gammal när hon 1970 debuterade med ”De blåaste ögonen”. Hon fick dock sitt genombrott först sju år senare, när hon släppte sin tredje bok ”Solomons sång”. Bland hennes mest minnesvärda böcker återfinns även ”Jazz”, ”Paradise” samt ”Älskade”, med originaltiteln ”Beloved”. För den senare belönades Morrison med Pulitzerpriset 1988. 1993 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur, och blev därmed den första svarta kvinnan någonsin att belönas med det ärofyllda priset. I samband med priset hyllade Akademin författaren för hennes ”visionära kraft” och poetiska pregnans som ”levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”. ”Berättande har aldrig varit enbart underhållning för mig. Det är, för mig, ett av de viktigaste sätt som vi tar till oss kunskap på”, sade hon under sitt anförande vid Nobelprisutdelningen. Toni Morrison har de senaste decennierna varit en inflytelserik röst för landets afroamerikanska befolkning. Hennes författarskap kretsade mycket kring erfarenheten av att vara en svart amerikan, och i en intervju med New York Times 2015 beskrev hon det som att ”skriva utan den vita blicken”. Bland hennes beundrare finns välkända namn, bland andra Oprah Winfrey och Barack Obama. Den tidigare presidenten delade 2012 dessutom ut Presidentens frihetsmedalj till författaren. Bokrecension: Toni Morrisons ”En välsignelse” återskänker USA ett brokigt förflutet Bokrecension: Kräver ovanligt mycket av läsaren, skriver Moa Matthis om Toni Morrisons ”Gud hjälpe barnet” ", "article_category": "culture"}
{"id": 34307, "headline": "Bokrecension: James Ellroy skriver onda dagdrömmar för lögnens tidsålder", "summary": "James Ellroys ”This storm” är som en extremt stiliserad variant av den hårdkokta amerikanska kriminalromanen. Jesper Högström går i närkamp med en författare som vill slå knock på läsaren.", "article": "Den som utan förberedelse plockar upp ”This Storm”, den stilbildande amerikanske kriminalförfattaren James Ellroys senaste roman, kan räkna med att bli förvirrad. Det har delvis att göra med just det stilbildande karaktärsdraget hos Ellroy (det som Jens Lapidus byggt sin karriär på att imitera): den briljanta, turboladdade hipstersvadan, som hypnotiserar med sin virtuositet men också tvingar en att läsa om meningarna om och om igen bara för att begripa vad som verkligen händer. Men frånsett den saken skulle den oförberedde läsaren redan från början begripa att han eller hon snubblat in i en värld där det konstant refereras till människor, incidenter, platser han eller hon förväntas känna till. Så är också ”This storm” del av en berättarstruktur man numera mest förknippar med fantasyepos på film. Det är andra delen av en kvartett som berättar förhistorien till YTTERLIGARE en kvartett, den så kallade Los Angeles-sviten som gjorde Ellroy världskänd och som i sin tur följs av den så kallade ”Underworld USA”-trilogin. Man tycker sig se ett flödesdiagram framför sig, men det hela är, får vi veta på försättsbladet, ett ”koncept utan motstycke” (”unprecedented design”). Anspråkslösheten är typisk. Ellroy tillhör den amerikanska författarskola (Norman Mailer, Tom Wolfe, Joyce Carol Oates) som vill slå knock på läsaren med sina ambitioner, med tjockleken på sina böcker (589 sidor denna gång), med blotta KRAFTEN i sitt berättande. Det är inte bara för att de utspelar sig i Kalifornien man får känslan av en James Ellroy-roman siktar på att bli registrerad på Richterskalan. Han kliver in i matcherna som det amerikanska damfotbollslandslaget: i ett furiöst tempo som med en gång vill övertyga läsare att allt motstånd är lönlöst, att det är lika bra att kapitulera och acceptera hans stil, hans värld, hans filter. Det innebär att också acceptera Ellroys världsbild, en sorts extremt stiliserad variant av den hårdkokta amerikanska kriminalfiktion där maktlystnad och själviskhet är normen för mänskligt beteende och poliser och skurkar är mer eller mindre oskiljaktiga från varandra. Ellroys romaner är ett slags hårdkoncentrerade buljongtärningar av våld och amoralitet, en typiskt amerikansk negativbild av den lika typiskt amerikanska idealismen. När han nu tar sig an inledningen av Andra världskriget i Los Angeles är det naturligtvis inte en kamp mellan gott och ont han skildrar, eller ens en kamp mellan tydligt urskiljbara parter. Istället är det den ”femte kolonnen” som fascinerar honom, samma kriminella halvvärld av korrumperade poliser, hallickar och depraverade sexualbrottslingar som befolkar hans romaner från femtiotalet, men som här maskerar sig som fascister och/eller kommunister och ägnar sig åt spioneri, sabotage och andra krigsrelaterade aktiviteter. Flera personer man känner igen från Ellroys övriga produktion dyker upp, bland dem den parodiskt korrupte polisen Dudley Smith som gillar att klä upp sig i nazistuniform och grilla folk med eldkastare. Idealismen och kulturen representeras av hycklande vänsteraktivister, sexmissbrukande filmskådisar samt kommunistiska Hollywoodpsykologer som tjallar på sina klienter och vurmar för Hitlers idéer om rashygien. Kvinnorna är kalkerade på den gammaldags filmvampen, tuffa brudar som är slängda i käften, inte spottar i glaset och naturligtvis har en oemotståndlig dragning till de manliga hårdingarna och deras rafflande värld. Den ”kärlek” som förekommer är av det sadomasochistiska slaget. Vilket naturligtvis är en del av hela konceptet. Man får påminna sig om att Ellroy, alla storslagna anspråk till trots, i grunden är en genreförfattare som i huvudsak är intresserad av stil, atmosfär och av att den extremt komplicerade intrigen ska fifflas ihop på slutet. I ”This storm” kräver det en del billiga lösningar av den sort genren alltid tvingar fram – slumpmässigt avlyssnade samtal som leder till avgörande insikter för huvudpersonerna, viktig intriginfo förmedlad i förhör med misstänkta (fast de förhören, i Ellroys version, alltid känns som om de äger rum i någon medeltida tortyrkammare). Den frenetiska stil Ellroy numera odlar och som vill suggerera läsaren att köpa allt detta är ganska tröttande i längden, som om man lyssnade på en radiokanal där diskjockeyn aldrig slutar prata och där musiken aldrig börjar. I Los Angeles-kvartetten var stilen fortfarande mer nertonad, och Ellroy fortfarande nöjd med att ha skapat sitt eget, fiktiva universum. Det var naturligtvis inte ett tillräckligt ambitiöst koncept – han ville skapa en hel alternativ amerikansk nutidshistoria i samma anda. Det kommer han säkert att fortsätta med. Efter denna kvartett kan vi vänta oss en ny kvartett, eller kanske en kvintett, som reder ut allt som hänt innan kvartetten, kvartetten och trilogin. Men något överraskande kommer den knappast att innehålla. Vilket inte hindrar att Ellroy har någonting att säga om det USA där en figur som kunde ha stigit rakt ur hans böcker är president. ”Dagdrömmar för en totalitär tidsålder” skrev George Orwell en gång om den hårdkokta amerikanska kriminallitteraturen. I James Ellroys fall kan man nog snarare säga att den paranoia han suggererar fram i sina romaner har tagit över hela världen. De är dagdrömmar för en lögnens, misstrons och konspirationsteoriernas tidsålder. Roman James Ellroy ”This Storm” Alfred A Knopf, 589 sidor ", "article_category": "culture"}
{"id": 34324, "headline": "Kulturministern kommer att vara delvis föräldraledig", "summary": "Kulturminister Amanda Lind (MP) har fått barn och kommer delvis att vara föräldraledig. Hennes statssekreterare ersätter ministern när hon måste vara borta. – Hon kommer att delta vid vissa större evenemang, säger Joakim Söder, Linds pressekreterare.", "article": "Amanda Lind, kultur- och demokratiminister, har fått en dotter och blivit mamma för tredje gången. Hon meddelar nyheten via Instagram där hon också skriver att hon kommer att vara delvis frånvarande under första tiden. ”Jag har från början haft bra samtal med statsministern som i linje med vad jag önskat beviljat mig delvis frånvaro för att ta hand om vår nya familjemedlem de första månaderna”, skriver Amanda Lind. Amanda Lind kommer att fortsätta vara departementschef och kultur- och demokratiminister med ansvar för idrottsfrågor. – Hon kommer att delta vid vissa större evenemang. I övrigt kommer hon att ersättas av sin statssekreterare Helene Öberg, säger Joakim Söder, pressekreterare för Amanda Lind. Fram till mitten av november kommer Amanda Lind vara delvis frånvarande. ”Tiden med en nyfött barn är mycket speciell och nu ligger fokus på att lära känna denna nya lilla familjemedlem”, skriver hon på Instagram. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34340, "headline": "Björn Wiman: Leopardi visade att oändligheten inte innefattar människan", "summary": "Filosofen och poeten Giacomo Leopardis mest berömda dikt ”L’infinito” firar 200 år ackompanjerad av ett brutalt oväder över hans födelseplats. Det hade han själv haft lätt att förstå; en av hans grundtankar var att naturen förr eller senare kommer att krossa allt det som den skapat.", "article": "På innergården till det italienska palatset med anor från 1200-talet står en man och sopar upp glasskärvor från ett fönster som krossats i vinden. Gårdagskvällens oväder var brutalt. Tidningsrubrikerna talar om en tornado med åska, blixtar och våldsamma slagregn. Vindens raseri har slitit upp hundratals träd, byggnader har brunnit, vägar svämmat över. På stränderna har badinrättningarnas strandstolar och parasoller demolerats som efter ett bombnedslag. Nu börjar lugnet lägga sig igen över den lilla staden Recanati i centrala Italien. Det anrika biblioteket i familjen Leopardis hem har, trots den krossade fönsterrutan, klarat ovädret utan skador. Det var här poeten och filosofen Giacomo Leopardi fick sin skolning i början på 1800-talet; det sägs att han redan som tonåring hade läst 70 procent av familjebibliotekets 20 000 volymer. I Italien är Leopardi ett monument – storskrävlaren Gabriele D’Annunzio har sagt att det finns tre riktiga poeter på italienska: Dante, Leopardi och han själv. Därefter ingenting. I utlandet är Leopardi mindre känd, trots att hans filosofi föregriper mycket av det som man senare finner i den stora pessimistiska idétraditionen. Som poet skulle man kunna se honom som ett slags motsvarighet till Erik Johan Stagnelius: olycklig, ensam och puckelryggig, men med en tidlös klang i språket. I år firar Leopardis mest berömda dikt ”L’infinito” 200 år. Varje italienskt barn har läst den i skolan och människor vallfärdar till kullen där den skrevs, med vidsträckt utsikt över Le Marche. I museet finns en ”selfie corner” med författarens byst, i turistshopen säljs t-shirts, paraplyer och vattenflaskor med dystra Leopardicitat (”Jag förstummas av det intet som omger mig.”). Utanför det berömda biblioteket sitter en skylt från andra världskriget, signerad den tyske ockupationsgeneralen Kesselring, om att byggnaden utgör kulturellt minnesmärke och står under tyskt beskydd. Den typen av påbud bryr sig alltså naturen inte om. De krossade fönstren från årets oväder är inte första gången som naturens makter hotar Leopardis hem; 2016 trängde vatten från ett kraftigt skyfall in i biblioteket. Det är en ironi som poeten själv, med sin illusionsbefriade syn på människan och naturen, hade haft lätt att förstå. En av hans grundtankar var att naturen förr eller senare kommer att krossa allt det som den skapat. Världen blir till, existerar och kommer att sluta finnas av rent mekaniska orsaker. I förhållande till människan är naturen inte en grym moder, utan en likgiltig styvmoder. I en text från 1832 talar Leopardi explicit om klimatet, på ett sätt som i dag är lätt att uppfatta som profetiskt. Med sin misantropiska grundsyn är Leopardi fast övertygad om att människans civilisation gör klimatet varmare där den rycker fram. Han polemiserar mot den äldre generationens klagan över att vädret har blivit kallare och menar att kyleffekten snarare äger rum i de åldrande människornas inre. Om deras observationer vore korrekta, noterar Leopardi, skulle Italien vara ”lika kallt som Grönland”. Föga kunde han ana att hans sarkasmer 200 år senare skulle besannas. I veckan kulminerade en värmebölja över Grönland, med temperaturer över 20 grader och en issmältning i nivå med vad klimatforskarnas modeller visar på skulle inträffa först år 2050 med bibehållna koldioxidutsläpp. Det väldiga istäcket smälter bokstavligen bort inför våra ögon – redan i dag. Samtidigt har det läckt uppgifter från den rapport som FN:s klimatpanel IPCC ska presentera i början av augusti om att jordens landmassa redan har värmts upp 1,41 grader sedan 1880, det vill säga nästan hela den temperaturökning som finns intecknad i Parisavtalets 1,5-gradersmål (på haven går uppvärmningen dock långsammare). Det tål att sägas igen: klimatkrisen är inte något som kommer att förändra världen i framtiden. Världen är redan förändrad. En av hörnpelarna i Giacomo Leopardis tänkande var fördömandet av antropocentrismen, det vill säga föreställningen att det är människan som står i centrum av världen. Han var därmed en representant för den imposanta ström av civilisationskritik som kan sammanfattas i filosofen Georg Henrik von Wrights formulering att det ur universums perspektiv vore ”en pipa snus” om människan som art skulle upphöra inom en snar framtid. Men Leopardis kosmiska pessimism behöver inte nödvändigtvis utmynna i fatalism eller hat och förakt för människan. Tvärtom kan den bidra till att avslöja den vanmaktens optimism som präglar en värld där människan tror sig kunna kontrollera och dominera allt och blundar för allt som går i fel riktning. Giacomo Leopardis mörka syn på livet på jorden blir en påminnelse om att det mest skrämmande med framtiden kanske inte är temperaturhöjningen i sig, utan vad människor kommer att vara kapabla att göra mot varandra i dess spår. Mitt i alltihop står ändå vi som ska fortsätta leva här och nu. När ovädret bedarrat och kyrkklockorna har tystnat tittar den lilla gumman i mjölkbutiken förskrämd fram bakom sin disk, där hon ser ut att ha stått sedan den tid då generalfältmarskalk Kesselring spikade upp sin skylt i familjen Leopardis hus i Recanati. Jag säger något om den skrämmande kraften i det oväder som nyss passerat, och hennes svar blir en bekräftelse på den lokala vetskapen om att den globala verkligheten är på väg att bli en annan. I hela sitt långa liv, säger hon, har hon inte upplevt något liknande. Läs fler av Björn Wimans krönikor om klimatkrisen – och om boken ”Sent på jorden. 33 tankar om världens största nyhet”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34350, "headline": "Indisk artist i storbråk med svensk hbtq-organisation", "summary": "Den indiska artisten Pragya Pallavi anklagar den Pride-aktuella organisationen Rainbow Riots och dess grundare Petter Wallenberg för upphovsrättsintrång. Nu har Pallavi valt att polisanmäla organisationen. – Anklagelserna stämmer helt enkelt inte, skriver Petter Wallenberg till DN.", "article": "Pragya Pallavi, hbtq-aktivist och Indiens första öppet lesbiska artist, blev involverad i den svenska ideella organisationen Rainbow Riots kulturprojekt i Indien förra året. Hon medverkade i en musikvideo och bidrog musikaliskt till flera av de låtar som tidigare i år släpptes som en del av projektet, under namnet Rainbow Riots India. Nu har Pallavi polisanmält organisationen och dess grundare Petter Wallenberg för upphovsrättsintrång. Pallavi menar att hon inte tillräckligt erkänts eller ersatts som upphovsrättsinnehavare till de sex låtar som hon och Wallenberg enligt henne skapat tillsammans. – Det känns fruktansvärt. Han tar åt sig äran för mitt arbete. Tänk dig att du är en artist som jobbat hårt för något, och sedan inte får något för det. Men jag vet vad jag har för rättigheter och varför jag gör det här. Jag tänker kämpa, säger Pallavi över telefon från hemlandet. På lördag spelar Rainbow Riots India med ett trettiotal artister på Stockholm Pride. Det är första gången som indiska artister uppträder på Prides scen. Enligt Pallavi var även hon inbjuden, men fick i våras höra att hennes medverkan hade ställts in. Sedan dess har parterna legat i konflikt. Det handlar bland annat om att Pallavi vill att de ska komma överens om ett kontrakt som ger henne skälig ersättning och erkännande som upphovsrättsinnehavare, något som hon menar att hon inte erbjudits. Varför upprättade ni inget kontrakt från början? – Jag antog att Petter skulle höra av sig till mig angående det. Jag förutsatte att alla skulle behandlas jämlikt, säger Pallavi. Anklagelserna tillbakavisas av Petter Wallenbergs juridiska ombud Andreas Wendén. Han menar att Pragya Pallavi erbjudits både kontrakt, skälig ersättning och royalties, men att hon nekat till det och i stället begärt en halv miljon kronor, pengar som enligt Wendén inte finns i projektet. – Rainbow Riots är ett ideellt projekt. Ersättningar har utgått till alla medverkande, även till Pragya. De ska täcka de kostnader medverkande haft men även ersättning för medverkan. Pragya har varit medveten om det ekonomiska upplägget och rättighetsupplägget. Ingen svensk artist som medverkar och sjunger på fyra, fem låtar skulle kunna begära en halv miljon för det, oftast utgår en royalty och kanske en del av de upphovsrättsliga ersättningarna, säger Andreas Wendén. För att genomföra projektet i Indien har Rainbow Riots fått statligt stöd: 280.000 kronor från Musikverket och hittills 389.000 kronor från Svenska institutet. – En sådan här organisation borde inte få något stöd. Att åka till ett land i tredje världen och exploatera en kvinnlig artist, det är fruktansvärt, säger Pragya Pallavi. – Det finns ingen sanning i det och det är verkligen synd om Pragya känner så. Hon är en fantastisk sångerska som vi vill lyfta fram och stödja, skriver Petter Wallenberg i ett mejl till DN. Enligt Pallavis advokat Pia Janné rör det sig om upphovsrättsintrång. Hon menar att det finns sms- och mejlkonversationer som visar hur Pallavi och Wallenberg skapat de berörda låtarna tillsammans. – Trots det har han inte bett Pragya om tillstånd att göra musiken tillgänglig för publik, ändra på den eller hur den ska framföras. Låtarna som Pragya Pallavi gjort med Rainbow Riots India släpptes på Spotify och andra musiktjänster tidigare i somras. För ett par dagar sedan plockades fyra av dem bort. Två av dem, ”Love is love” och ”I'm coming out”, hade bytts ut till andra versioner, där de delar som Pallavi bidragit till är ersatta. – Så kan man inte göra. Det är som att ge ut en bok, och sedan plötsligt riva ut en massa sidor till nästa upplaga. Det hör till upphovsrätten att upphovsrättsinnehavarna gemensamt bestämmer hur man ska förfoga över verket, säger Pia Janné, och menar att det också rör sig om ett intrång om Rainbow Riots India uppträder med låtarna på Pride. Att det skulle röra sig om upphovsrättsintrång tillbakavisas av Petter Wallenberg. – Det stämmer helt enkelt inte, skriver han. Andreas Wendén menar att Rainbow Riots kan betraktas som ett skivbolag och därför har Wallenberg rätt att ta bort låtar om han vill. – Jag tolkar det som att det är Petters låtar, att han äger rättigheterna till de inspelade versionerna. Dessutom har motparten själv begärt att låtarna skulle plockas bort. 2013 riktades liknande anklagelser mot Petter Wallenberg, då den svenska artisten Leila K polisanmälde honom för brott mot upphovsrätten och menade att han på singeln ”Legendary” från 2011 använt en inspelning med henne som hon inte godkänt. Anklagelserna tillbakavisades av Wallenberg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34353, "headline": "USA:s särskilda sändebud: Låt ASAP Rocky bo på hotell", "summary": "USA:s ambassad skickade i veckan ett brev till Åklagarmyndigheten med begäran om att ASAP Rocky ska få bo på hotell istället för häkte. ”USA:s regering vill lösa det här fallet så snabbt som möjligt för att undvika potentiella negativa konsekvenser för relationen mellan USA och Sverige.”, skriver Robert O'Brien, USA:s särskilda sändebud i gisslansituationer, i brevet.", "article": "Brevet skickades från USA:s ambassad till Åklagarmyndigheten och kom fram under onsdagen. – Det innehöll starka önskemål om att de här tre personerna ska släppas ur häktet, sa Karin Rosander, kommunikationsdirektör på Åklagarmyndigheten då. DN har tagit del av brevet från ambassadören Robert O'Brien, som är USA:s särskilda sändebud i gisslansituationer, och riksåklagaren Petra Lundhs svar. Robert O'Brian skriver den 31 juli: ”Med respekt för de rättsliga processerna som följer i fallet med de häktade amerikanska medborgarna Rakim Mayers (Här nämns de två medåtalades namn. reds anm.) begär USA:s regering följande: • Att de åtalade omedelbart släpps från Kronobergshäktet. • Övervakat kvarhållande på ett hotell i Stockholm i väntan på att ärendet avgörs.” Han skriver också att USA vill ”lösa fallet så snabbt som möjligt för att undvika potentiella negativa konsekvenser för relationen mellan USA och Sverige.” Riksåklagaren Petra Lundh svarar dagen därpå. Hon skriver att hon har full respekt för ambassadörens uppdrag att representera sina medborgare, men att Åklagarmyndigheten inte kommer att vidta några åtgärder i ärendet. ”Enligt svensk grundlag är en åklagare självständig i sina beslut om vilka åtgärder som är nödvändiga för att utreda misstänkta brott eller kring att lagföra en person.” ”Det betyder att ingen annan åklagare, inte ens jag, får blanda mig i ett specifikt fall eller försöka påverka åklagaren i ärendet kring vilka beslut han eller hon ska fatta”. Riksåklagaren betonar slutligen att bara en domstol kan besluta om om en person ska släppas ur häktet eller inte. Det är inte den första gången som hotell föreslås som ett alternativ till häkte för Rakim Mayers, som ASAP Rocky egentligen heter, och de två medåtalade. Under häktningsförhandlingen den 19 juli föreslog Slobodan Jovicic att ASAP Rocky skulle kunna bo på hotell istället för Kronobergshäktet, och att det inte fanns någon flyktrisk. – Min klient skulle inte fly rättvisan utan en rimlig lösning skulle kunna vara att han får bo på Grand Hotel, och dagligen inställa sig hos polisen som skulle kunna ha hans pass i förvar. Då skulle han kunna gå till studion och jobba. Samtidigt hade man eliminerat den flyktfara åklagaren lyft som skäl till häktningen, sa Slobodan Jovicic till DN då. Läs mer: ASAP Rocky-rättegången försenad – kan dröja en vecka Nya filmen visar: ASAP Rockys livvakt lyfter 19-åringen Så blev ASAP Rocky och svenskt rättsväsende storpolitik ", "article_category": "culture"}
{"id": 34355, "headline": "ASAP Rocky-rättegången försenad – kan dröja en vecka", "summary": "ASAP Rocky-rättegången drar ut på tiden, och nu flaggar tingsrätten för att de tre planerade förhandlingsdagarna kanske inte räcker till. Det skulle innebära minst tre dagar till i häktet för världsstjärnan, och enligt brottmålsadvokaten Ulrika Borg kan det bli ännu fler. – I värsta fall skulle det kunna dröja en vecka, säger hon.", "article": "När tingsrätten tog rast vid 11-tiden på torsdagen var Slobodan Jovicic, försvarsadvokat för ASAP Rocky, fortfarande inte klar med korsförhöret av den 19-årige målsäganden, dagens första hållpunkt. Därefter skulle de två andra åtalades försvarare fråga ut målsäganden, och enligt planen skulle sedan de tre åtalade och fem vittnen höras. – Jag konstaterar att tidsplanen för huvudförhandlingarna inte håller, och man bör nog börja fundera på om fredagen kommer räcka till, sade tingsrättens ordförande Per Lennerbrant i rättssalen. Live: Följ andra rättegångsdagen i ASAP Rocky-fallet Fredagen var tänkt att vara den avslutande dagen, och var enligt ursprungsplanen vigd åt försvarets och åklagarens slutpläderingar. Om man inte hinner bli klara under fredagen innebär det att ASAP Rocky och hans två medåtalade blir kvar i häktet minst tre dagar till, eftersom tingsrätten inte håller huvudförhandlingar under helgen. Enligt brottmålsadvokaten Ulrika Borg, som själv inte är inkopplad i målet men som följt det som utomstående, är det även långt ifrån säkert att förhandlingarna skulle kunna återupptas direkt på måndagen. – Det ska göras skyndsamt, eftersom personer sitter frihetsberövade, men man måste också kunna få ihop logistiken. För personerna i rättegången måste ju vara desamma, säger hon. Med ett flertal advokater, vittnen och ledamöter i tingsrätten inblandade, som alla kan ha annat att jobba med än denna rättegång, är det inte så enkelt, menar hon. – Det är många kalendrar som ska synkas. I värsta fall skulle det kunna dröja en hel vecka. Bör man ha planerat för fler förhandlingsdagar i förväg? – Nej jag skulle säga att det var ganska spatiöst planerat, ett normalt mål av den här typen skulle ta mycket mindre tid. Åklagaren har åberopat väldigt mycket bevisning och det är flera advokater som vill ställa många frågor till de inblandade, men tre dagar tyckte jag ändå var att ta höjd med råge, säger Ulrika Borg. När tingsrätten bröt för lunch under torsdagen lade man upp en ny tidsplan som innebar att samtliga vittnen ska höras under fredagen i stället. Både åklagarsidan och försvarssidan hade dock förhoppningar om att man inte skulle behöva utlysa extradagar för förhandlingarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34367, "headline": "Nya filmen visar: ASAP Rockys livvakt lyfter 19-åringen", "summary": "ASAP Rockys livvakt lyfter den målsägande 19-åringen i halsen och drar honom framåt på gatan, det syns på övervakningsbilder som DN nu kan visa. Imorgon, torsdag, fortsätter rättegången – bland annat med utfrågningar av ASAP Rocky själv.", "article": "På tisdagen inleddes rättegången i Stockholms tingsrätt där hiphopartisten ASAP Rocky och två av hans vänner står åtalade för att ha misshandlat en 19-årig man. De hävdar att de agerade i självförsvar. I bevisningen ingår rörliga bilder från olika personer som har filmat händelsen med sina mobiler samt bilder från övervakningskameror. Under den första rättegångsdagen i tisdags visade åklagare Daniel Suneson bland annat upp klipp från hamburgerrestaurangen Max övervakningskameror på Kungsgatan i Stockholm. Bilderna som DN nu kan publicera visar början av händelsen under söndagskvällen den 30 juni. I klippet syns hur den målsägande 19-åringen pratar med ASAP Rockys livvakt. Livvakten lyfter sedan upp honom i ett grepp runt halsen. 19-åringens ben hänger fritt i luften medan han dras fram ett antal meter. En annan av filmerna visar hur ASAP Rocky kastar ned målsäganden till marken där han får ta emot flera slag. Åklagare Daniel Suneson vill inte kommentera varför han menar att filmerna utgör viktig bevisning i målet, eller hur de förhåller sig till det ASAP Rockys advokat Slobodan Jovicic sa under gårdagens rättegång, om att artisten känt sig hotad av målsäganden. – Försvaret påstår att målsäganden visar hotfullt aggressivt och djupt provocerande beteende när de vägrar ta till sig att de följer efter någon som vill bli lämnad ifred, sa ASAP Rockys advokat Slobodan Jovicic då. ”Jag vill inte gärna kommentera detaljer i bevisningen i media under pågående rättegång utan vill argumentera i rättssalen endast.”, skriver åklagare Daniel Suneson i ett mejl till DN. Imorgon, torsdag, återupptas rättegången. Då väntas bland annat förhör med ASAP Rocky själv. Både han och de två medåtalade nekar till brott. Ett antal vittnen ska också höras under dagen. Två av dem ska bland annat vittna om glasflaskan som åklagaren påståtts har använts under misshandeln, rapporterar Aftonbladet. Men på grund av rädsla ska de närvara på videolänk, enligt tidningen. ”Mot bakgrund av deras uppgivna oro och rädsla, den extrema medierapportering som finns rörande målet samt att närvaro per videolänk likställs med personlig närvaro i bevisvärderingshänseende anser jag att det är lämpligt att de hörs via videolänk”, skriver åklagare Daniel Suneson i ett uttalande till domstolen. Enligt förhandlingsplanen avslutas rättegången på fredag, med fler förhör av vittnen och slutpläderingar. Målsäganden har begärt ett skadestånd på 139.700 kronor för kränkning, sveda och värk, inkomstförlust och utseendemässig skada. Han har under den första rättegångsdagen berättat att han har haft mycket ont, sover dåligt och känner sig rädd inombords, och att han inte kunnat fortsätta arbeta som diskare. Läs mer: Så blev ASAP Rocky och svenskt rättsväsende storpolitik Alexandra Urisman Otto: Tre frågor domstolen behöver ta ställning till ASAP Rockys advokat: ”Han är otroligt ledsen” ", "article_category": "culture"}
{"id": 34410, "headline": "USA-experten: Trump försöker plocka billiga politiska poäng", "summary": "Nordamerikaexperten Jan Hallenberg tycker det är olyckligt att Donald Trump inte respekterar det svenska rättssystemet – trots att statsminister Stefan Löfven redan har förklarat hur det fungerar. – Så fungerar populister – han försöker plocka billiga politiska poäng, säger han.", "article": "Den amerikanske rapparen ASAP Rocky och två av hans medarbetare åtalades på torsdagen för misshandel av en man i Stockholm. Samtliga hävdar att de blivit provocerade och agerat i nödvärn. I en tweet skriver president Trump att han är besviken på statsminister Stefan Löfven och att Sverige har svikit den afroamerikanska gemenskapen i USA. ”Frige ASAP Rocky! Vi gör så mycket för Sverige, men det verkar inte som att det är ömsesidigt”, skriver han. Jan Hallenberg, forskningsledare på Utrikespolitiska institutet, tycker att det är märkligt att Trump går till politiskt angrepp mot det svenska rättsväsendet, detta sedan Löfven har pratat i telefon med presidenten och förklarat hur rättssystemet fungerar. Han menar att Trump försöker plocka inrikespolitiska poäng eftersom amerikanska artister och kongressledamöter anklagat Sveriges rättssystem för att vara rasistiskt. – Jag tycker det är olyckligt att USA:s politiska ledning inte respekterar det svenska rättssystemet, men så fungerar populister – han försöker plocka billiga politiska poäng, säger han och fortsätter: – Jag tror att även andra presidenter kunde ha ringt Löfven och sagt att de var oroliga, men de hade nog lyssnat – på så sätt går Trump längre. Dag Blanck, professor i Nordamerikastudier vid Uppsala universitet, menar att Trump hoppades att han skulle kunna få ASAP Rocky frisläppt genom att tala med Stefan Löfven. När det inte gick som han hade tänkt reagerar han genom att slå tillbaka mot Löfven på Twitter. – Han blir arg och reagerar genom att kritisera Löfven och Sverige. Hans stil avviker starkt från andra presidenters. Samtidigt kan man se Trumps reaktion som ett svar på den senaste tidens rasistanklagelser. I juli sade presidenten att fyra demokratiska kongressledamöter som kritiserat hans politik kunde ”åka hem” om USA inte passade dem – trots att samtliga är amerikaner. – I USA finns politiker och artister som har hävdat att ASAP Rocky särbehandlas i Sverige för att han är svart. Det här ger Trump en möjlighet att visa att han agerar för svarta. Sveriges USA-ambassadör Karin Olofsdotter har avbrutit sin semester för att hantera trycket mot svenska ambassaden efter ASAP Rockys häktning. Att ambassadören återvänder från sin semester är talande, menar Blanck. – Det visar att UD tar det på allvar – att de svensk-amerikanska relationerna är viktiga. Hur allvarlig är den här situationen för Sveriges relationer till USA? – Att den amerikanske presidenten säger att han är besviken är inget som Sverige vill höra, det kan vara en källa till oro. Men i grunden är de svensk-amerikanska relationerna mycket goda. Vad kommer att hända framöver, tror du? – Frågan är hur Sverige ska hantera det här. Löfven har redan förklarat för Trump att Sverige har ett oberoende rättsväsen, men han är ändå inte nöjd. Vad gör man då? Förmodligen fördjupar man förklaringarna ytterligare. Jan Hallenberg tycker inte att man ska överdriva allvaret i situationen, utan tror att stormen kommer att blåsa över. – Jag tror inte att Trump kommer att vidta politiska åtgärder för att straffa Sverige. I sitt Twitterflöde kommer han nog fortsätta kommentera på ett sätt som han tror kommer att gynna honom politiskt. Läs mer: ASAP Rocky åtalas för misshandel Rättsexperterna: Glasflaskan kan bli avgörande Polisen i förhören: Höll ASAP Rocky i glasflaskan? ", "article_category": "culture"}
{"id": 34413, "headline": "Svenska svaret till Trump: Vi har oberoende rättsväsende", "summary": "Donald Trump är ”väldigt besviken” på Stefan Löfven. Presidenten tycker att ASAP Rocky – som i går åtalades för misshandel – borde friges. Kritiken är svår att kommentera, säger Karin Olofsdotter, Sveriges USA-ambassadör. På fredagen gick före detta statsministern Carl Bildt hårt åt Trumps uttalanden i en debattartikel i Washington Post.", "article": "Karin Olofsdotter säger att det är ”oerhört svårt” att kommentera Trumps kritik, och att politiken får invänta hur rättegången går. – Vi har ju ett oberoende rättsväsen, det finns ju ingenting någon politiker kan göra åt någonting sådant här – vare sig kan eller ska. Men du lär få reaktioner på Trumps tweet? – Ja, det utgår jag ifrån. Men det är så svårt att säga, när det blir reaktioner och inte reaktioner. Vi får se helt enkelt. Svenska regeringen vill inte kommentera Trumps utspel, uppger Natalie Sial, tillförordnad presschef vid statsrådsberedningen. ”I Sverige får varken regeringen eller riksdagen bestämma hur domstolar och myndigheter ska döma eller besluta i enskilda fall, eller hur de ska tillämpa lag. I Sverige är alla lika inför lagen och ingen står över den. Det här har redogjorts för Vita huset. Nu får rättsprocessen ha sin gång. I övrigt har vi inget mer att säga i dagsläget”, säger hon i en skriftlig kommentar.” André Carson, demokratisk representanthusledamot, säger till TMZ att han är besviken på åtalsbeslutet. Han, tillsammans med kollegorna Hakeem Jeffries och Adriano Espaillat, har engagerat sig särskilt i fallet och Carson säger att han träffat Olofsdotter i veckan. – De inskärpte att Sverige håller hårt fast vid rättssäkerhet och att de inte har ett borgensystem. Vi hade ett positivt, men ganska kort möte, säger Carson som inte ger mycket för Trumps engagemang i ärendet. – Jag tror han använder något som kallas triangulering. Han vänder sig till USA:s svarta befolkning och pratar om denna djupa orättvisa, men samtidigt dissar han ”The Squad” och hetsar folk att be dem ”åka hem”. Det är oacceptabelt. Jag tror inte svenska regeringen bryr sig om vad han har att säga, han tänker bara på presidentvalet 2020. Tidigare statsminister Carl Bildt, som i helgen twittrade om rättsstatens oberoende med anledning av Trumps uttalanden, skrev på fredagen en debattartikel i Washington Post riktad till den amerikanske presidenten. ”Jag har, en gång i tiden, också varit statsminister i Sverige, så jag får medge att jag har en del kunskap om både makten och begränsningarna av ämbetet”, skriver Bildt. Trump är ”inte är känd för att uppmärksamma individuella fall av den här typen. Om det är något han känd för, så är det för att blunda, även för mord”, skriver Bildt och syftar på hur USA har agerat efter mordet på Jamal Khashoggi. Bildt beskriver vidare det svenska rättsystemet och att ”en svensk statsminister som försöker beordra en domstol att släppa en misstänkt eller lägga ner ett ärende kommer först att misslyckas och sedan, med stor sannolikhet, få sparken”. På fredagen skrev Bildt också ytterligare två svar till president Trump på Twitter. ”Rättssäkerheten omfattar alla lika och tillämpas av ett oberoende rättssystem. Så är det i USA och så är det definitivt i Sverige. Politisk inblandning är förbjudet. Uppfattat?” ”Om Donald Trump försöker förhindra rättvisan i sitt eget land skulle han få stora problem med den amerikanska författningens grundprinciper”, skriver Bildt vidare. Sannolikt ska det förstås som en referens till den så kallade Rysslandsutredningen där det radas upp tio händelser som kan bedömas vara övergrepp i rättssak av Trump. Varför Donald Trump valt att engagera sig i fallet är något oklart, enligt Jack Glaser, statsvetarprofessor vid universitetet Berkeley i Kalifornien. ”Det är väldigt svårt att förklara varför Trump gör saker och ting”, skriver Glaser i ett mejl till TT. ”Det är vanligtvis för sin egen skull, och han kan se det här som en möjlighet att få stöd från svarta väljare. Det verkar vara en konstig fråga för en president att ge sig i kast med, och det är inte troligt att han har en klar förståelse om fallets omständigheter. Stefan Löfven avböjer att kommentera Trumps utspel: ”Han har varit tydlig med att i Sverige är alla lika inför lagen och att regeringen inte kan blanda sig i en pågående rättsprocess”, skriver pressekreteraren Mikael Lindström till DN. DN har sökt Karin Olofsdotter för en kommentar. ”Jag har inga kommentarer utöver mitt senaste tweet”, skriver hon i ett mejl. Läs mer: Detta har hänt: ASAP Rocky misstänkt för misshandel ASAP Rocky: Here's what happened in Stockholm Stefan Lisinski: Möjligtvis kan man tro att utredarna ansträngt sig lite extra ", "article_category": "culture"}
{"id": 34416, "headline": "Rättsexperterna: Glasflaskan kan bli avgörande", "summary": "Det är troligt att domen mot ASAP Rocky blir villkorlig dom och böter, enligt rättsexperter. En försvårande omständighet är dock om en flaska skulle ha använts – något som ASAP Rocky nekar till att han skulle ha gjort.", "article": "En villkorlig dom mot ASAP Rocky och hans två medarbetare skulle innebära att de slipper fängelsestraff. – Om man döms för misshandel för första gången kan man undgå fängelse. Det är inte ovanligt att man får en villkorlig dom och böter, säger Sven-Erik Alhem, tidigare överåklagare. Det finns inga kända domar mot ASAP Rocky sedan tidigare i USA - något som kan väga in i domstolens bedömning: – Allt vad domstolen har dokumenterat sedan tidigare om en person spelar roll. Den som inte är straffad alls har en större chans att få en villkorlig dom och böter än den som är straffad flera gånger för misshandel tidigare. Advokaten Leif Silbersky tror att domen mot ASAP Rocky sannolikt blir en villkorlig dom i kombination med böter: – Det är mitt grundtips. Av den enkla anledningen att jag tror att han kommer att hävda nödvärn. Även om tingsrätten inte accepterar detta kommer man nog anse att det finns en viss form av provokation i det hela och det skulle göra att man sätter straffet relativt lågt. Men om man inte skulle acceptera att det finns en provokation, då föreligger risk att han döms till ett kortare fängelsestraff. Leif Silbersky menar dock att uppgifterna från förundersökningsprotokollet om användandet av en glasflaska under misshandeln är graverande. – Det gör att tingsrätten kan se väldigt allvarligt på det här. Att slåss med nävar är en sak, men om man skulle ha använt ett tillhygge i form av en glasflaska kommer det omedelbart att betraktas som en försvårande omständighet. Åklagare har inte specificerat vem eller vilka av de tre männen som skulle ha hållit i en glasflaska under bråket. I förundersökningsprotokollet nekar ASAP Rocky till att han skulle ha gjort det. Ökar det risken för en fängelsedom om ASAP Rocky, eller någon av de andra som är misstänkta, skulle ha använt en glasflaska? – Ja, om man har använt ett tillhygge skulle det innebära en avsevärd risk att man döms till fängelse. Att ha en flaska i handen när man slår är farligt, det vet vi, och kan ställa till enorma problem. Om ASAP Rocky döms till ett fängelsestraff är det troligt att fängelsestraffet kommer att räknas av mot den tid han redan har suttit häktad. Det innebär att ASAP Rocky kan sättas på fri fot även om det blir en fällande dom. – Om han döms till ett kortare fängelsestraff kommer tingsrätten att kvitta det mot häktningstiden. Häktningstiden anses då utgöra en tillräcklig påföljd, säger Leif Silbersky. Sven-Erik Alhem poängterar att det är svårt att förutse de rättsliga följderna eftersom han inte har tagit del av hela åklagarens utredning. – Men åklagaren understryker i pressmeddelandet att han har att göra med nödvärnsinvändning och provokationsinvändning. Och när han skriver så är det ett tecken på att han inser att det finns vissa svårigheter från bevissynpunkt. Nödvärn och provokation kan åberopas för att få en lindrigare påföljd, säger Sven-Erik Alhem. Å andra sidan är åklagaren också tydlig med att han har tillgång till mer filmdokumentation över händelseförloppet än den som finns ute på nätet. – Det kan man tolka som att han är mån om att understryka att det finns mer i bevishänseende än vi utomstående vet. Sammantaget tolkar jag det som att han anser sig ha fullgod bevisning, men också är medveten om de invändningar som gjorts och som kan ställa till bekymmer, säger Sven-Erik Alhem. Om han döms till fängelsestraff, kan han i så fall få avtjäna det i USA? – Det vågar jag inte säga, men han kan i alla fall hemställa om det. Jag tror att det är ganska goda förutsättningar för det, men jag vill inte gå händelserna i förväg eftersom prognosen för en fällande dom är oerhört osäker, säger Sven-Erik Alhem. Rättegången mot ASAP Rocky och hans två medarbetare inleds på tisdag den 30 juli, enligt Stockholms tingsrätts förhandlingsplan. Förhandlingarna kommer att fortsätta på torsdag den 1 augusti och fredag den 2 augusti. Om det blir en friande dom innebär det att ASAP Rocky kan begära skadestånd för uteblivna intäkter under den tid han har suttit häktad. Om det slutar med en fällande dom blir det emellertid inte fråga om skadestånd. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34418, "headline": "Stellan Skarsgård släpas ut i snön igen", "summary": "Stellan Skarsgård återförenas med regissören Hans-Petter Moland i lågmält gripande ”Ut och stjäla hästar”. Skarsgård spelar änkeman som dragit sig tillbaka till norska vischan, till snö och kyla : ”Vi brukar komma överens även om jag håller på att frysa arslet av mig”, säger Skarsgård som parallellt har Emmynominerats för sin roll i tv-serien ”Chernobyl”.", "article": "Hans-Petter Moland vet precis hur man lurar ut Stellan Skarsgård i vinterkylan. Det började i mitten av 1990-talet med den psykologiska machothrillern ”Zero Kelvin – kärlekens fryspunkt” där Skarsgård spelade en grym chef på en polarstation. I ”En iskall jävel” (2014) spelade han en snöröjare som vill hämnas på knarkmaffian sedan hans son dött av en överdos heroin. Och i bioaktuella ”Ut och stjäla hästar” var det dags igen. – Hans-Petter älskar att släpa ut mig i snön, trots att jag är en neurotisk inomhuskille som trivs bäst i städer. Men vi brukar komma överens även om jag håller på att frysa arslet av mig i 30 graders kyla, ler Stellan Skarsgård i samband med världspremiären på Berlins filmfestival i februari. Ironiskt nog är den norsk-svenska duon ett osannolikt radarpar. – Mmm, Hans-Petter är en klassisk ”outdoor-guy” som drar iväg med sina skidor flera dagar på fjället, dödar en ren med händerna och sliter den i stycken med sina tänder. Jag jobbar inte så, haha... Så hur länge skulle du överleva ensam på fjället mitt i vintern? – Menar du med eller utan catering? säger Skarsgård utan att behöva fundera länge: – Nej, jag skulle inte klara mig länge, men under inspelningen av ”Ut och stjäla hästar” lärde jag mig i alla fall att hantera en motorsåg – även om jag nog aldrig kommer att använda en igen. Men ändå... I filmatiseringen av Per Petterssons bästsäljare från 2003 spelar Stellan Skarsgård den åldrande svenska änkemannen Trond som dragit sig undan världen på norska vischan sedan hans fru omkommit i en bilolycka. Ett oväntat möte med närmaste grannen (Bjørn Floberg) i ett gråmulet vinterlandskap triggar igång bortträngda och traumatiska minnen från ett sommarlov från slutet av 40-talet som han tillbringade med sin pappa på landet. Precis som boken utspelar sig filmen på flera olika tidsplan och kretsar kring en tragisk olycka, förbjuden passion, timmerflottning, hästridning och norsk naturlyrik. Berättelsens kärna är relationen mellan Trond som tonåring (spelad av Jon Ranes) och hans pappa (Tobias Santelmann). Innan Hans-Petter Moland kom in i bilden hade det gjorts flera försök att skriva manus på Per Petterssons ordkarga roman som speglar rollfigurernas både inre och yttre landskap. Stellan Skarsgård läste en av de tidigaste versionerna utan att tända till. – Jag har alltid tyckt att boken var fantastisk, men det var först Molands manus som lyckades fånga bokens själ. Misstaget med de tidigare manusen var att de fokuserade på handlingen i boken vilken ju är lövtunn. Boken lever ju helt på Petterssons poesi och vackra sätt att berätta. Jag visste att en norsk naturromantiker som Hans-Petter var rätt man att hitta den filmiska poesin i denna berättelse där naturen är ständigt närvarande, säger Stellan Skarsgård som drar vissa paralleller till Knut Hamsun. Det norsk-svenska radarparet har också spelat in filmerna ”Aberdeen” och ”En ganska snäll man” tillsammans. – Alla mina rollfigurer i Molands filmer har ju stora problem av olika slag – oavsett om det är en komedi eller mörkare historier. Skillnaden med ”Ut och stjäla hästar” är att jag spelar ”the source of memory”, minneskällan snarare än en rollfigur. Själva handlingen utspelar sig ju helt i tillbakablickarna från min rollfigurs ungdom. Det var en helt ny erfarenhet för mig som skådespelare, säger Skarsgård. Under inspelningen fick de prova sig fram med olika tagningar där Skarsgård spelade i olika tonlägen – allt för att Moland skulle få optimala möjligheter vid klippbordet. – Skillnaden mellan succé och fiasko är lövtunn i en sådan här ordkarg film som ska fånga något poetiskt. Därför handlade det om att ge en massa olika temperaturer i tagningarna för att Moland skulle kunna hitta rätt tonläge, säger Skarsgård. Han menar att olika typer av filmer kräver olika saker av honom som skådespelare. – I en film som ”Mamma mia” krävs mest att jag ska se avslappnad ut och som om jag har roligt, vilket jag också hade. I en Marvelfilm som ”Avengers” handlar det mest om att leverera dialog som är informationsbärande – vilket är det tråkigaste av allt för en skådespelare. Allt handlar bara om att övertyga publiken om att min rollfigur verkligen ville säga de där trista replikerna av hela sitt hjärta, haha... Skarsgård menar att det är svårt att lyckas om man inte vågar misslyckas, att man blir modig och mer kreativ om man känner den tryggheten. – Under inspelningen av ”Breaking the waves” med Lars von Trier hade vi stora skyltar med texten ”Gör misstag!” berättar han. Lars von Triers melodramatiska kärlekssnyftare öppnade dörrarna till Hollywood både för Stellan Skarsgård och för hans motspelerska, Emily Watson. I Johan Rencks hajpade HBO-serie ”Chernobyl” återförenades de för första gången. Skarsgård, som Emmynominerats för sin insats (bästa biroll), spelar Boris Shcherbina, vice ordförande i Sovjetunionens ministerråd som skickades till Ukraina för att krishantera kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986. Till skillnad från Skarsgårds rollfigur baseras Emily Watsons kärnfysiker Ulana Khomyuk inte på någon verklig person – utan är mer en representant för ett kollektiv av sovjetiska forskare som var kritiska till myndigheternas hantering av katastrofen. – Craig Mazins manus är väldigt bra och sentimentaliserar inte storyn. Det är en serie som handlar om hur det kan vara direkt livsfarligt att undertrycka sanningen. För mig var det intressant att spela en rollfigur som representerar ett felaktigt system och har ägnat hela sitt liv åt att försvara det – och inser att han hade fel, säger Skarsgård som hade svårt att få loss någon mer utförlig information om Shcherbina som dog i Moskva 1990 utan att någon dödsorsak offentliggjorts. Skarsgård röstade nej till kärnkraft under folkomröstningen 1980 och minns precis som alla andra ovissheten inför den knapphändiga informationen som sakta sipprade ut i april 1986. Under inspelningen vid det stängda kärnkraftverket Ignalina i Litauen, hade han flest scener tillsammans med Jared Harris som spelar seriens förgrundsfigur, kemisten Valery Legasov som utredde katastrofen och hängde sig ett par dagar innan slutrapporten skulle publiceras två år efter haveriet. – Jared Harris är en fantastisk skådespelare som jag alltid har beundrat. Jag gillade framför allt hur dynamiken mellan våra rollfigurer börjar förändras. Det är ett slags underlig bromance, en kärlekshistoria, som börjar illa och slutar bra. Och även om jag inte har så många scener med Emily var det underbart att få återförenas med henne – nästan 25 år efter ”Breaking the waves”.  Stellan Skarsgård Född 1951 i Göteborg. Svensk skådespelare och åttabarnsfar - Alexander Slog igenom i titelrollen i tv-serien ”Bombi Bitt och jag” (1968). Vann både Guldbagge och Silverbjörnen i Berlin för huvudrollen i ”Den enfaldiga mördaren”. Har även vunnit guldbaggar för roller i ”Borg” (2017), ”Täcknamn Coq Rouge” och ”Kvinnorna på taket”. Har spelat i filmer som ”Arn”, ”Breaking the waves”, ”Will hunting”, ”Nymphomaniac”, ”Melancholia”, ”Pirates of the Carribean”, ”Amistad”, ”Our kind of traitor”, ”Mamma Mia!”, ”En iskall jävel”, ”Avengers”. Har även spelat i tv-serier som ”River” och ”Chernobyl”. Kommer att dyka upp i Denis Villeneuves nyinspelning av ”Dune” med Timothée Chalamet, Charlotte Rampling, Oscar Isaac, Josh Brolin och Rebecca Ferguson, premiär 2020. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34419, "headline": "Margot Wallström: Föreställde mig att han kunde vårt rättsystem lite bättre", "summary": "Den före detta ambassadören Mark Brzezinski mejlade till Margot Wallström för att be den svenska regeringen ingripa i fallet ASAP Rocky. – Kanske föreställde man sig att han kunde vårt rättssystem lite bättre än vad det där mejlet gav uttryck för, säger Wallström.", "article": "Margot Wallström tror inte att relationerna mellan Sverige och USA berörs långsiktigt på grund av uppmärksamheten kring ASAP Rocky, men är medveten om att Sverigebilden hos allmänheten påverkas. I samband med regeringens sommarfika på torsdagen sa utrikesministern att hon inledningsvis förvånats över hur stort genomslag gripandet och häktningen av ASAP Rocky fick i USA. – Ja, från början så tror jag att alla blev överraskade över att det blev så stort, det är ju sociala medier-effekten förstås. Hon kontaktades själv av USA:s förre ambassadör i Sverige, Mark Brzezinski, som i ett mejl till ministerns privata mejladress uppmanade regeringen att ingripa i fallet och se till att Rocky släpptes. I en intervju med DN sa Brzezinski att han mejlat till Wallström, till Sveriges ambassadör i Washington Karin Olofsdotter och till kungahuset, med samma begäran. Till DN sa Brzezinski att han var mycket upprörd över hur fallet hanterats, och att rasism låg bakom. – Jag är bestört över hur man agerar i på högsta nivå i Sverige, där man borde ha ett egenintresse av att värna Sveriges rykte. Man borde titta närmare på det här fallet, sa han. Vad tänkte du när du fick Mark Brzezinskis mejl? – Han var en väldigt duktig och uppskattad ambassadör i Sverige, så kanske föreställde man sig att han kunde vårt rättssystem lite bättre än vad det där mejlet gav uttryck för. Men nu jobbar vi med det, och ser till att man känner till vårt rättsväsende, och därför kallade vi hem vår ambassadör och sa att hon får avbryta sin semester och åka tillbaka till Washington och se till att använda tiden att sprida information och kunskap om Sverige. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34420, "headline": "Roy Andersson tävlar om Guldlejonet i Venedig: Känns ärofyllt", "summary": "Den svenske filmregissören Roy Andersson tävlar på årets upplaga av filmfestivalen i Venedig med sin nya film ”Om det oändliga”.", "article": "Roy Andersson kan belönas med ett Guldlejon, filmfestivalen i Venedigs mest prestigefyllda pris, för sin film ”Om det oändliga”. Det presenterades under en presskonferens i Rom under torsdagen, ihop med hela programmet för festivalens 76:e upplaga. – Jag tycker att filmfestivalen i Venedig är en mycket värdig filmfestival, så det här känns ärofyllt, säger Roy Andersson till DN. Varför är den värdig? – Det känns som en mer seriös filmfestival än Cannes, där så mycket går ut på namedropping och där filmerna kommer i andra hand. Det har jag inte upplevt i Venedig. Roy Andersson beskriver ”Om det oändliga” som ett ”filmpoem om livet och tillvaron, om nuet och historien”. – Den handlar om ytterligheterna i mänskligt beteende, fortsätter han. Roy Andersson har tilldelats Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig tidigare. 2014 blev hans senaste film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” den första svenska filmen att belönas med det italienska filmpriset. I år tävlar hans ”Om det oändliga” mot bland annat ”Marriage story” av Noah Baumbach, ”The laundromat” av Steven Soderbergh, och ”The painted bird” av tjeckiske Václav Marhoul, med svenske Stellan Skarsgård i en av rollerna. – Det är tunga namn, ett fruktansvärt namnkunnigt gäng, som det ska bli kul och intressant att få träffa, säger Roy Andersson om konkurrensen. Även den svensk-rysk-italienska dokumentären ”Andrei Tarkovsky, a cinema prayer”, som är producerad av svenske Peter Krupenin, visas vid årets filmfestival. Festivalen öppnas av den japanske regissören Hirokazu Kore-edas drama ”The truth” (”La vérité”). Det är hittills bara en filmregissör som vunnit Guldlejonet två gånger, Ang Lee, som tilldelades priset för ”Brokeback mountain” 2005 och för ”Lust, caution” två år senare. Men trots sin tidigare vinst bedömer Roy Andersson sina chanser som goda. – Jag vilar tryggt i det jag gjort. Jag har gjort sex långfilmer, och det här är min bästa, säger han. Roy Andersson slog igenom som filmregissör med ”En kärlekshistoria” 1970. Sedan dess har han regisserat flera långfilmer, däribland ”Sånger från andra våningen” (2000), som belönades med jurypriset på filmfestivalen i Cannes, och ”Du levande” (2007), som tilldelades Nordiska rådets filmpris. ”Om det oändliga” får världspremiär på filmfestivalen i Venedig och väntas gå upp på de svenska biograferna i oktober. Filmen är färdig och Roy Andersson vill ”inte vänta för länge”. Sedan en tid tillbaka skissar han också på ett nytt filmprojekt, med titeln ”Lilla vackra Anna”. Mer än så kan han inte berätta. – Men visst är det en vacker titel? säger han. Filmfestivalen i Venedig, som är en del av Venedigbiennalen, har anordnats sedan 1932 och äger i år rum mellan 28:e augusti och 7:e september. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34421, "headline": "Trump efter åtalet mot ASAP Rocky: Är besviken på Löfven", "summary": "ASAP Rocky åtalas för misshandel. Nu reagerar omvärlden på beskedet. ”Jag är väldigt besviken på statsminister Stefan Löfven”, skriver Donald Trump på Twitter.", "article": "Trots tidsskillnaden var flera amerikanska medier snabba med att rapportera om beskedet som kom på torsdagsmorgonen, däribland CNN och New York Times, som i sin artikel beskriver fallet som ”ett gatubråk som svällt upp till en diplomatisk händelse, där Sverige anklagas för rasism och brott mot de mänskliga rättigheterna”. President Donald Trump tyckte att svenska statsministern borde gjort mer. ”Jag är väldigt besviken på statsminister Stefan Löfven för att han inte agerade. Sverige har svikit vår afroamerikanska gemenskap i USA. Jag tittade på filmerna av ASAP Rocky och han blir förföljd och trakasserad. Behandla amerikaner rättvist!”, skriver Donald Trump på Twitter och fortsätter: ”Frige ASAP Rocky! Vi gör så mycket för Sverige, men det verkar inte som att det är ömsesidigt. Sverige borde fokusera på sina egna problem med kriminella.”  Stefan Löfven avböjer att uttala sig om Trumps tweet. ”Det är inget statsministern kommenterar. Han har varit tydlig med att i Sverige är alla lika inför lagen och att regeringen inte kan blanda sig i en pågående rättsprocess”, skriver Mikael Lindström, Löfvens pressekreterare, till DN. Tidigare har Stefan Löfven pratat med Donald Trump om ASAP Rockys häktning. Reaktionerna på Trumps tweets har varit många. Medan vissa hyllar ställningstagandet, menar andra att det för presidenten främst handlar om att plocka politiska poänger. I en tweet citerar Washington Posts reporter Eugene Scott ASAP Rocky från 2016, när rapparen själv talade om att bistå den ”afroamerikansk gemenskap” som Trump nämner, och då sade att han ”inte skrivit under på att bli en politisk aktivist”. Även tyska Süddeutsche Zeitung och franska Le Monde toppade sina sajter med nyheten om åtalet under torsdagen. ”President Trumps diplomatiska ingripande var betydelselöst”, skriver The Guardian. Den brittiska tidningen var inte ensam om att koppla torsdagens besked om åtal till Donald Trumps tidigare uttalande om att han skulle ”hjälpa ASAP Rocky”. Bland annat har danska Politikens artikel rubriken ”Trots Trumps inblandning: ASAP Rocky åtalas för misshandel”. Den amerikanska kändissajten TMZ, som följt fallet sedan start, rapporterar också om åtalet. De har en mer kritisk ton än många av de andra medierna, och skriver bland annat att ”den svenska åklagaren skryter om att han har tillgång till mer information än folk på internet” och att ”den enda goda nyheten” är att ASAP Rocky inte åtalas för grov misshandel. På Twitter har reaktionerna strömmat in. Många fans kommenterar beskedet med ”#FreeASAP” och liknande uppmaningar, medan andra försvarar att artisten nu åtalas. Tidigare har kända personer som Tyler, the creator, Kim Kardashian och Justin Bieber kommenterat fallet. Läs mer: Trasig glasflaska i fokus – men oklart vem som höll i den Stefan Lisinski: Möjligtvis kan man tro att utredarna ansträngt sig lite extra Detta har hänt: ASAP Rocky misstänkt för misshandel ASAP Rocky: Here's what happened in Stockholm ", "article_category": "culture"}
{"id": 34432, "headline": "Marvel får kritik för mångfaldssatsning", "summary": "Marvel satsar på mångfald i sina kommande filmer, med bland annat döva och öppet bisexuella superhjältar. Samtidigt får filmstudion kritik för att de inte satsat på mångfald förrän det blivit lönsamt.", "article": "Filmstudion Marvel gör flera satsningar på utökad mångfald framöver. Det presenterade man på seriemässan Comic con i helgen. I filmen ”Eternals” kommer Lauren Ridloff att spela Marvels första döva superhjälte, medan den kommande ”Thor”-filmen bryter ny mark genom att presentera Tessa Thompsons rollfigur Valkyrie som öppet bisexuell. 2021 introducerar filmstudion också sin första asiatisk-amerikanska superhjälte Shang-Chi, som kommer att spelas av den kanadensiske skådespelaren Simu Liu. Man kommer också att anlita fler kvinnliga regissörer, rapporterar BBC. Många hyllar nu satsningen. Samtidigt har den mötts av mothugg i sociala medier, där kritiska röster menar att Marvel är opportunistiska, och att de enbart börjat satsa på mer mångfald för att det blivit lönsamt i och med förra årets framgångar för filmen ”Black panther”, som hade en svart superhjälte i huvudrollen. Läs mer: Natalie Portman spelar kvinnlig Thor ", "article_category": "culture"}
{"id": 34444, "headline": "ASAP Rocky kan få mångmiljonsbelopp i skadestånd – även om han döms", "summary": "Hiphopstjärnan ASAP Rocky har suttit häktad i snart tre veckor misstänkt för misshandel. Om artisten friges kan han få rätt till skadestånd och ersättning för förlorad inkomst som enligt advokaten uppgår till minst 16 miljoner kronor. Men även om han döms kan han få skadestånd – om domen nedgraderas till ett lindrigare brott.", "article": "ASAP Rocky har suttit häktad i Stockholm sedan den 4 juli, misstänkt för misshandel. Artisten häktades mitt under en pågående Europaturné, där tolv konserter nu har ställts in. Kvar återstår sju konserter under augusti och september som det ännu är oklart om han kommer att kunna genomföra. Den inställda turnén beräknas generera 16 miljoner kronor i förlorad inkomst, enligt den tidigare advokatens häktningsöverklagan. Detta har hänt: ASAP Rocky misstänkt för misshandel Häktningen innebär att ASAP Rocky har rätt att begära ut skadestånd samt ersättning för förlorad arbetsinkomst om han skulle friges, enligt lag. Men även om artisten skulle dömas kan han ha rätt till ersättning – om domen nedgraderas till ett lindrigare brott. – Om man har häktats misstänkt för ett brott, men sedan döms för ett mildare brott, så kan man ha rätt till ersättning om det är uppenbart att häktning aldrig skulle ha skett för det mildare brottet, säger Kristoffer Kågström, handläggare och jurist hos Justitiekanslern. Att ASAP Rocky kan bli dömd för ett mildare brott än den misstänkta misshandeln som han nu sitter häktad för är teoretiskt möjligt. Det säger Magnus Berggren, vice chefsåklagare i klagarkammaren i Uppsala. Ett sådant brott skulle i så fall kunna bli ringa misshandel som man normalt inte sitter häktad för. – Generellt finns alla möjligheter att gradera upp eller ner ett ärende. Det beror på vad förundersökningen visar när den är klar. Det är först då åklagaren kan bestämma sig för vad en person ska åtalas för. I slutändan är det domstolen som bestämmer vilket brott man ska dömas för eller om den misstänkte ska frikännas. Det är Justitiekanslern som beslutar huruvida en person har rätt till skadestånd och ersättning för förlorad inkomst under häktningstiden, och det är den svenska staten som betalar ut ersättningarna. – Det finns inget tak för hur mycket en person har rätt till, det är upp till personen i fråga att bevisa hur mycket man förlorat i inkomst. Och det behöver inte bara gälla lön, det kan också handla om andra inkomstkällor, säger Kristoffer Kågström. Ersättningen för utebliven inkomst brukar vanligtvis inte uppgå till särskilt höga summor, enligt Kristoffer Kågström. Inte ens när det rör sig om mord. – Det är väldigt ovanligt. I våra årsredovisningar de senaste åren finns kanske ett eller två ärenden per år där man fått närmare en miljon kronor per ärende. – Det är inte så vanligt att man har sån inkomst i den här storleksordningen i Sverige där man skulle förlora de beloppen. Det är unikt, fortsätter han. I häktningsöverklagandet står det även att stjärnans ”varumärke riskerar att påverkas vilket kan innebära slutet på hans karriär”. Något som skulle kunna tas i beaktande vid ett eventuellt frigivande, eller om artisten döms för ett lindrigare brott. Samma regler gäller även för skadeersättning vid häktning på felaktiga grunder. Med skada avses bland annat känslor av oro, obehag och maktlöshet, enligt Justitiekansliets riktlinjer. – Det är svårt att bevisa hur dåligt man mått av en häktning, men en person behöver aldrig lägga fram bevis för det, utan då har vi en praxis som vi följer, säger Kristoffer Kågström. Ersättningen för lidande innebär dock inga miljonbelopp. Enligt Justitiekanslerns praxis har man rätt till upp till 30.000 kronor första månaden som man sitter häktad. Summan minskar successivt med tiden som en person suttit felaktigt häktad. Löfven bekräftar samtal med Trump: ”Vänligt och respektfullt” Under förra veckan lämnade åklagare Daniel Suneson in en begäran om åtalsförlängning som godkändes, och som löper ut den 25 juli. Då har ASAP Rocky suttit häktad i tjugo dagar. Senast på torsdag måste alltså åklagaren antingen väcka åtal eller begära ännu en omhäktning av Rakim Mayers, som ASAP Rocky egentligen heter, och av de två andra personer i hans team som också sitter inlåsta på Kronobergshäktet. Slobodan Jovicic, artistens advokat, har tidigare sagt till DN att han tror att ASAP Rocky kommer att bli frikänd. Men om ASAP Rocky kommer att ansöka om skadestånd vid en eventuell frigivning, vill Slobodan Jovicic inte uttala sig om. – Det är i min överenskommelse med hans team att vi inte lämnar ytterligare kommentarer förrän på torsdag när åtalsfristen går ut, säger han. Läs mer: ”Jag är rädd för min sons skull” ", "article_category": "culture"}
{"id": 34459, "headline": "Live Nation anklagas för medhjälp till andrahandsförsäljning", "summary": "Konsertarrangören och bokningsbolaget Live Nation anklagas för att ha hjälpt artister att överföra konsertbiljetter direkt till andrahandsmarknaden, rapporterar Billboard.", "article": "Det amerikanska bokningsbolaget Live Nation medger i ett uttalande till musiktidningen Billboard att de har hjälpt artister att överföra konsertbiljetter direkt till andrahandsmarknaden, men betonar att det enbart skett på artisters begäran, och att det är upp till artisterna var deras biljetter säljs. Enligt Live Nation handlar det om ”ett dussintal av de tusentals artister vi arbetar med” som bett om hjälp med sådana överföringar mellan 2016 och 2017. ”Sedan dess har den här typen av förfrågningar närmast försvunnit”, fortsätter företaget, och menar att artister i större utsträckning börjat sälja exempelvis VIP-paket och premiumplatser för att få upp priserna på konsertbiljetterna. Att överföra eller köpa upp och sälja stora mängder konsertbiljetter till andrahandsmarknaden är något som kontinuerligt kritiserats, då det dels leder till att förstahandsbiljetterna snabbt säljer slut, dels driver upp priserna. DN har varit i kontakt med Live Nation i Sverige, som hänvisar alla frågor till deras moderbolag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34465, "headline": "Netflix visar Eurovision i USA", "summary": "Netflix har köpt rättigheterna till att visa Eurovision song contest i USA. Ett avtal mellan EBU och strömningstjänsten innebär att både årets och nästa års tävling kommer att finnas tillgängliga för Netflix amerikanska användare.", "article": "EBU (European broadcasting union) har skrivit ett avtal med Netflix som innebär att Eurovision song contest nu finns tillgängligt för strömningstjänstens amerikanska användare, skriver Eurovision World. Avtalet gäller dels årets tävling, som anordnades i Tel Aviv i maj, dels nästa års tävlingar som kommer att sändas från Nederländerna. – Det här tajmar perfekt med planerna på att lansera tävlingen i USA, säger Jon Ola Sand, EBU:s högste ansvarige chef för Eurovision song contest, till eurovision.tv. Tidigare i år blev det nämligen klart att Eurovision song contest kan få en amerikansk motsvarighet redan 2021. I gruppen som ska utveckla tävlingen, vilken just nu har arbetsnamnet American song contest, ingår bland andra svenska Christer Björkman, som lämnar jobbet som producent för svenska Melodifestivalen 2021. Läs mer: Christer Björkman är med och startar American song contest ", "article_category": "culture"}
{"id": 34484, "headline": "Trump: Jag ska ringa till Löfven om ASAP Rocky", "summary": "USA:s president ska kontakta Stefan Löfven gällande fallet med den häktade rapartisten ASAP Rocky. Det skriver Donald Trump i ett inlägg på Twitter på fredagskvällen. ”Jag ska ringa till Sveriges mycket begåvade statsminister för att se vad vi kan göra för att hjälpa ASAP Rocky. Så många skulle vilja ha en snabb lösning på det här.”", "article": "På fredagen omhäktades ASAP Rocky i ytterligare sex dagar efter att åklagaren begärt förlängd åtalstid. Under en presskonferens i Vita huset på fredagen kommenterade president Donald Trump för första gången situationen, rapporterar NBC News. – Sverige är ett fantastiskt land, och de är vänner till mig. Vi ska prata med dem och vi har redan börjat, sa Trump. På fredagskvällen uppger president Donald Trump i ett Twitterinlägg att han ska ringa till Sveriges statsminister: ”Jag ska ringa till Sveriges mycket begåvade statsminister för att se vad vi kan göra för att hjälpa ASAP Rocky. Väldigt många skulle vilja ha en snabb lösning på det här.” Han uppger också i samma inlägg att han precis har pratat med världsartisten Kanye West om ASAP Rockys häktning. DN har sökt Sveriges statsminister Stefan Löfven (S) för en kommentar. – Just nu är inte statsministern anträffbar för media, säger Stefan Löfvens pressekreterare Toni Eriksson till DN på fredagskvällen. Trump sa tidigare under fredagen att många har bett honom om hjälp för att få hem ASAP Rocky. – Jag har blivit uppringd av så många människor som ber mig att hjälpa till. Han sa också att hans fru Melania Trump var den som först gjorde honom uppmärksam på fallet. – Vi jobbar med utrikesdepartementet och vi hoppas få hem honom snart, sa Melania Trump. USA:s biträdande utrikesminister Carl Risch befinner sig nu i Stockholm för att träffa representanter för den svenska regeringen. Läs mer: Expert om USA-ministerns besök: Synnerligen ovanligt ASAP Rockys advokat: ”Han kommer bli frikänd” ", "article_category": "culture"}
{"id": 34488, "headline": "Expert om USA-ministerns besök: Synnerligen ovanligt", "summary": "USA:s utrikesdepartement har skickat en av sina toppolitiker till Sverige för att diskutera den häktade rapartisten ASAP Rocky med den svenska regeringen. Jan Hallenberg, vid Utrikespolitiska institutet, kallar det synnerligen ovanligt. – Stormakten utgår alltid från att deras system är överlägset och att alla andra ska rätta sig in ledet.", "article": "Under helgen besöker USA:s biträdande utrikesminister Carl Risch, med ansvar för konsulära frågor, Stockholm. Förutom att träffa ASAP Rocky och de två andra amerikanska medborgare som omhäktades under fredagen ska Risch även träffa representanter för den svenska regeringen. Jan Hallenberg, senior forskningsrådgivare vid Utrikespolitiska institutet och expert på utrikespolitik, säger att han inte kan minnas att något liknande har skett tidigare. – Det visar att det svenska häktningsförfarandet är väldigt speciellt, att människor kan sitta ganska länge innan de får en chans att komma ut. I USA kan man betala borgen och det här är ju en rik och berömd person som givetvis har massor av pengar. I USA hade han väl varit ute efter åtta timmar. Borde inte amerikanska myndigheter känna till hur vårt system fungerar? – Jo, det är slående att exempelvis den förra USA-ambassadören i Sverige protesterar, han borde veta hur vårt system fungerar och att det inte går att påverka. Men att vanliga amerikanska medborgare inte förstår är inte så konstigt. Hallenberg menar att det är en markering från den amerikanska regeringen att skicka en så pass högt uppsatt politiker till Sverige. – Det är stormakten som alltid utgår från att deras amerikanska system är överlägset, att alla känner till hur det fungerar och att alla andra länder ska rätta in sig i ledet. Det finns element av detta i USA:s agerande internationellt, inklusive detta fall. Att det är den republikanska presidenten Donald Trump som sitter vid makten tror Hallenberg inte har någon betydelse. – Nej, jag tror det här hade hänt även om Hilary Clinton varit president. Det är inte den politiska ideologin hos presidenten, utan att två olika politiska och juridiska system stöter mot varandra där sättet att behandla rika och kända människor är ett helt annat i USA. Han vidhåller samtidigt, precis om Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg, att det finns skäl för de amerikanska myndigheterna att kritisera Sveriges långa häktningstider. – Det är säreget och något som många andra länder upplever som stötande, att deras medborgare får sitta häktade så länge. Men återigen, det är det systemet vi har i Sverige. Det är möjligt att det här fallet tillsammans med andra fall leder till att saken tas i beaktande och att man kan ändra på det. Men det är en oerhört lång process, säger Jan Hallenberg. Läs mer: Amerikansk minister träffar regeringen angående ASAP Rocky Detta har hänt i fallet ASAP Rocky ASAP Rockys advokat: ”Han kommer bli frikänd” UD bekräftar: Diplomatiska kontakter om ASAP Rocky ", "article_category": "culture"}
{"id": 34499, "headline": "Hon bussprotesterade mot segregation före Rosa Parks", "summary": "Rosa Parks blev världsberömd för sin bussprotest 1955 men Claudette Colvin som utförde samma protest åtta månader tidigare blev inte alls uppmärksammad. Radioprogrammet ”Fejk” breddar bilden av vad som skedde under medborgarrättsrörelsens kamp mot Alabamas rassegregerade busslagar – i en ny säsong som granskar historiska skeenden.", "article": "Den amerikanska medborgarrättsrörelsens kamp för lika rättigheter mellan svarta och vita trädde in i en ny era under vintern 1955. Året innan hade USA:s högsta domstol klubbat igenom den epokavgörande lagen som formellt förbjöd rassegregerade skolor. Den nya lagen påverkade dock inte delstaten Alabamas rassegregerade kollektivtrafik. Bestämmelsen innebar att svarta bussresenärer skulle sitta längst bak i bussen och lämna sina säten till förmån för de vita när det blev fullt. En decemberdag 1955, i Alabamas huvudstad Montgomery, vägrade 42-åriga Rosa Parks att ge upp sitt bussäte, varpå hon arresterades. Händelsen ledde till att den svarta befolkningen inledde en bojkott mot bussbolaget – och Rosa Parks vägran blev sedermera en milstolpe för den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Rosa Parks berömda bussprotest ligger till grund för två avsnitt av Utbildningsradions podd- och radioprogram ”Fejk” i P4. Programmet, vars tredje säsong har premiär 20 juli, granskar välkända historiska skeenden. – Rosa Parks blev inte den ikon hon är i dag förrän flera decennier senare. Hon var känd i vissa medborgarrättskretsar, men hon var inte känd för den stora allmänheten. Vi ville undersöka varför det tog så lång tid, och allt eftersom dök fler frågor upp kring omständigheter som rör hennes fall, säger Anna Charlotta Gunnarson, programledare för ”Fejk”. Bland annat upptäckte Anna Charlotta Gunnarson och hennes medarbetare David Silva att bussprotesten 1955 inte var första gången Rosa Parks gick i strid mot Alabamas busslagar. – Dels hade hon själv gjort en liknande protest tolv år tidigare, utan att alls bli erkänd. Dessutom var hon inte ensam om att protestera mot rassegregationen. Flera andra personer agerade likadant. Bara åtta månader tidigare hade femtonåriga Claudette Colvin gjort exakt samma sak i Montgomery, men det blev inte alls uppmärksammat av medborgarrättsrörelsen. Varför inte? – En del av svaret är att det berodde på att hon var en gravid tonåring. Hon ansågs inte vara någon man kunde bygga en ärbar historia kring. Många i medborgarrättsrörelsen var djupt religiösa och såg henne som problematisk. Tragiskt nog stöttes hon bort. I vår intervju med henne berättar hon om hur hon kände sig trampad på och utsatt, säger Anna Charlotta Gunnarson. På vilket sätt skilde sig synen på Rosa Parks? – Hon var en medelålders kvinna som hade en anställning. Hon gick i kyrkan och ansågs vara en strävsam person. Hon hade ingenting som provocerande. Distinktionen är relevant eftersom Rosa Parks rättsfall i historieböckerna kopplats samman med avskaffandet av de rassegregerade bussarna i Montgomery, en dom som fastställdes i USA:s högsta domstol nästan ett år efter hennes protest. – När vi gjorde research stod det på så många ställen att hon var den som gjorde att det blev en lagändring, men det är falskt. Rosa Parks fall fastnade i det lokala rättsväsendet. Det blev ingen stor grej av det. Då blev medborgarrättsrörelsen frustrerade och började kika på andra, liknande fall att ta vidare i rätten. Det var då de bestämde sig för Claudettes fall, som senare låg till grund för lagändringen, säger Anna Charlotta Gunnarson och tillägger: – Det är inte så att Rosa Parks bussprotest var betydelselös. Tvärtom var den väldigt viktig eftersom den startade en årslång bussbojkott som gjorde att medborgarrättsrörelsen kunde flytta fram sina positioner. Men hennes rättsfall påverkade inte avskaffandet av de rasistiska busslagarna. Efter bussprotesten blev Rosa Parks och hennes familj utsatta för åtskilliga dödshot. Hon tvingades lämna sitt jobb och i slutet av 50-talet flyttade hon till Detroit. Trots hennes stora uppoffringar fick hon till en början inget större erkännande. – I början av 60-talet var skolorna i USA fortfarande ganska uppdelade. Afroamerikanska skolbarn lärde sig om henne, men i övrigt var hon fortfarande relativt okänd. Det är egentligen först när en afroamerikansk tidning lyfter fram hennes betydelse som hon upptäcks fullt ut av medborgarrättsrörelsen som börjar stötta henne ekonomiskt. Hon hade alltid varit aktivist men det är först nu hon blir en allt viktigare röst i frågan om svartas rättigheter, säger Anna Charlotta Gunnarson. Hon påpekar också att det dröjer ända fram till 1980-talet innan dåvarande president Ronald Reagan lyfter fram Rosa Parks som en förebild. Hennes självbiografi publicerades 1992 och fyra år senare mottog Rosa Parks Frihetsmedaljen av sittande president Bill Clinton. – Att det dröjde länge innan hon fick det erkännande hon förtjänar beror med största sannolikhet på att hon var kvinna. Historiskt sett har det inte fokuserats särskilt på kvinnor som åstadkommit saker. Martin Luther King bar slips och talade med magstöd. Hans ansågs vara respektabel medan Rosa Parks istället beskrevs som en liten sömmerska, säger Anna Charlotta Gunnarson. – Men i dag ses Rosa Parks välförtjänt som en ikon, och jag hoppas att även Claudette Colvin, som i höst fyller 80 år, får den status hon förtjänar. Anna Charlotta Gunnarson framhåller även att hon under arbetet med programmen flera gånger reflekterat över vikten av att lära sig mer om historia. – Jag hoppas innerligt att historia blir ett mycket mer centralt ämne i skolan än vad det är nu. För att kunna förstå samtiden måste man förstå vad som ledde fram till den. Sedan är det väldigt viktigt för dagens elever att lära sig vilka källor som är man kan vända sig till för rätt information, speciellt i dag när internet innehåller så mycket falska uppgifter. Claudette Colvin Född 1939 och uppvuxen i Montgomery, Alabama. Trots de rassegregerande busslagarna vägrade hon som 15-åring att ge upp sitt bussäte till en vit passagerare, åtta månader innan Rosa Parks berömda bussvägran. Var tillsammans med fyra andra kvinnor målsägande i det rättsfall som 1956 låg till grund för avskaffandet av rassegregerade bussar i Alabama. Författaren Phillip Hoose skrev 2019 en bok om henne: ”Claudette Colvin, twice towards justice.” Claudette Colvin medverkar i två avsnitt av radio- och poddserien ”Fejk” i P4, som sänds 10 och 17 augusti. Programmets tredje säsong har premiär 20 juli. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34502, "headline": "Åklagare lägger ner utredning mot Kevin Spacey", "summary": "Åklagarna lägger nu ner åtalet mot skådespelaren Kevin Spacey efter att en 18-årig man anklagat honom för sexuella övergrepp. I centrum står en försvunnen mobiltelefon.", "article": "Ärendet gäller en 18-årig man som har anklagat Spacey för sexuella övergrepp på ön Nantucket i Massachusetts 2016. Under förhandlingarna som pågått under året har det kommit fram att den telefon som 18-åringen har använt under de misstänkta övergreppen är försvunnen. Spaceys advokater hävdar att innehåll i mobilen bevisar skådespelarens oskuld, och att målsäganden har raderat meddelanden som talar till Spaceys fördel. Förra måndagen ville 18-åringen inte förhöras av advokaterna om mobiltelefonen, och han åberopade den amerikanska konstitutionens femte tillägg att inte vittna. Nu väljer åklagarna att lägga ner fallet. Förra veckan uttalade sig även domaren i målet och ifrågasatte om rättsprocessen kommer att kunna genomföras på grund av att målsäganden inte vill uttala sig. 18-åringen jobbade på en bar där han ska ha mött Kevin Spacey sommaren 2016. Han har hävdat att skådespelaren gett honom stora mängder alkohol och sedan förgripit sig på honom. Kevin Spacey har nekat till alla anklagelser. Ytterligare fem män har polisanmält Spacey för övergrepp. Läs mer: Domare ifrågasätter vittnet som anklagar Kevin Spacey ", "article_category": "culture"}
{"id": 34515, "headline": "ASAP Rocky anlitar pr-byrå – ”mycket ovanligt i svenska brottmål”", "summary": "ASAP Rocky-fallet har väckt stor uppståndelse över världen. Stjärnan har anlitat den svenska pr-byrån Assefa Communication, som uppger att de hanterar medieförfrågningar och sköter kontakten med rapstjärnans management i USA. Att pr-byråer anlitas i brottsmål är mycket ovanligt i Sverige, enligt juridiska experter.", "article": "Fallet med den häktade världsstjärnan ASAP Rocky, misstänkt för misshandel, har skapat starka reaktioner både i Sverige och i omvärlden. I helgen ska en 100.000-hövdad publik i Ukraina under en konsert med rapstjärnan ASAP Ferg ha skanderat ”Free Rocky”, enligt artistens Instagramkonto. 600.000 personer har skrivit under ett upprop som kräver stjärnans frigivning. Flera andra artister inom hiphopvärlden har krävt att ASAP Rocky ska släppas fri. Några har hotat med bojkott av Sverige. Rapstjärnornas protester har gett ringar på vattnet. Bråket på en gata i Stockholms city den 30 juni har vuxit till att bli en internationell fråga på storpolitisk nivå. Bland annat uppmanade den amerikanska ex-ambassadören Mark Brzezinski i förra veckan den svenska regeringen att gripa in i brottsutredningen och sätta ASAP Rocky på fri fot – bland annat för att frihetsberövandet av artisten skulle skada Sveriges varumärke. Även den amerikanska medborgarrättsaktivisten Al Sharpton har uppmanat amerikanska UD att ingripa och vill själv besöka Rakim Mayers, som artisten egentligen heter, i häktet. Läs mer: Amerikanska UD följer ASAP Rockys fall ASAP Rockys amerikanska management har anlitat en svensk pr-firma, Assefa Communication. Byrån har inte själv haft kontakt med den häktade artisten, uppger byråns grundare Lili Assefa. Vad består pr-arbetet av rent konkret? – Det handlar mycket om att besvara frågor från medier och att förklara för ASAP Rockys team i USA vad som händer här i Sverige. Min roll är att vara förklarande och hjälpa till med de medieförfrågningar som kommer. Jag fungerar som en rådgivare för hans team, säger Lili Assefa. Så ert mål är inte att försöka påverka rättsprocessen? – Nej, absolut inte. Vad vill ni då påverka? Handlar det mer om mediebilden av ASAP Rocky? – Journalister ringer hela tiden och vill ha information och vi försöker dela med oss av fakta. Har ni varit i kontakt med någon av de artister som har uttalat sitt stöd för ASAP Rocky? – Nej. Det här är en världsstjärna som har ett jättestort team i USA. Min roll är att ta emot alla förfrågningar och att förklara för teamet i USA vad som händer här i Sverige, säger Lili Assefa. Enligt Fredrik Wersäll, riksmarskalk och tidigare hovrättspresident, är det mycket ovanligt att en pr-firma kopplas in i ett brottmål. – Jag har inte varit med om den situationen i ett svenskt fall någon gång förut. Jag har aldrig hört talas om det. Jag tror att svenska pr-firmor har så pass goda kunskaper om det konstitutionella systemet att de förstår att en domstol inte påverkas av pr, säger Fredrik Wersäll. Så du tror att pr i allmänhet har väldigt liten effekt på rättsprocesser? – Ja, det är min förhoppning att det är så. Bara för att man är en uppmärksammad person ska man inte ha någon särbehandling åt något håll. Startpunkten för rättssäkerhetsarbetet är att alla fall ska behandlas lika och att man inte ska göra skillnad beroende på person. Inte heller Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg känner till något motsvarande rättsfall i Sverige där en pr-byrå har kopplats in. – Jag känner inte till att man i ett brottmål har gjort det. Men jag utesluter inte att företag i civilprocesser kan ha anlitat pr-byråer, utan att det syns utåt. Den principiella frågan är om media påverkar rättsprocessen. Mitt intryck är att domstolarna inte låter sig påverkas av medietryck, även om de som sitter i domstolarna också är människor. Och självklart kan förhörspersoner påverkas om det är stark mediebevakning, säger Anne Ramberg. Senast fredag den 19 juli, då häktningstiden går ut, ska åklagaren fatta beslut om eventuellt åtal. Om förundersökningen inte är färdig till dess kan åklagare Fredrik Karlsson begära en omhäktning av Rakim Mayers. Att det stora internationella trycket skulle påverka åklagarens beslut är osannolikt, bedömer Anne Ramberg. Däremot tror hon att det skulle kunna ha effekt på hur skyndsamt ärendet hanteras. – Om rapparen bestämmer sig för att han vill använda alla till buds stående medel för att påskynda avgörandet kan man knappast kritisera honom för att anlita en pr-byrå. Det handlar om statens maktutövning över en enskild. Och principiellt kan man diskutera proportionaliteten i att häkta en person så lång tid som det är fråga om här, säger hon. I lördags kom besked om att ASAP Rocky byter ut sin advokat, från Henrik Olsson Lilja till Slobodan Jovicic. Varken Henrik Olsson Lilja eller Lili Assefa vill kommentera bakgrunden till skiftet: – Jag har ingen kommentar till det. Slobodan Jovicic har fått förtroende från teamet, säger Lili Assefa. Hur vanligt det är att byrån gör pr åt parter i brottmål vill Lili Assefa inte heller gå in på: – Jag kan inte kommentera mina tidigare klienter, men jag har haft sådana uppdrag tidigare. Läs mer: ASAP Rocky misstänkt för misshandel – detta har hänt ", "article_category": "culture"}
{"id": 34518, "headline": "Leif GW Persson i ordkrig med riksåklagaren: ”Åklagaren framträder inte som privatperson”", "summary": "I Nyhetsmorgon i TV4 beskrev författaren och kriminologen Leif GW Persson fallet med den häktade artisten ASAP Rocky som ett olustigt ärende. Han ska också ha kommenterat åklagarens kläder. Nu beskriver riksåklagaren kritiken som ”långt över gränsen”. – Om du företräder en rättsvårdande myndighet måste du se ut på ett visst sätt, säger GW Persson till DN.", "article": "Det är snarast den som inleder ett bråk som borde sitta bakom lås och bom, förklarade Leif GW Persson i TV4:s Nyhetsmorgon, onsdagen den 10 juli. Han tyckte att fallet ASAP Rocky hanterats ”jättekonstigt” och uteslöt inte att åklagaren i fallet ”drivs av lust att placera sig själv på kändiskartan”. Vid ytterligare ett tillfälle ska han också ha kommenterat den manliga åklagarens klädsel - en kommentar som berörde åklagarens kavaj och örhängen. I ett pressmeddelande från Åklagarmyndigheten som sändes ut under tisdagen beskriver riksåklagare Petra Lundh kritiken från Leif GW Persson som ”långt över gränsen”. – Beslut som åklagare fattar har stor påverkan på enskilda personer. Självklart ska därför åklagare kunna granskas och tåla kritik som rör deras utredningar. Det är också viktigt att åklagare uppträder korrekt och professionellt. I inslaget i TV4 recenserades dock åklagarens utseende och detta framhölls som väsentligt i sammanhanget. Dessutom framfördes spekulationer att åklagaren agerat utifrån en vilja att bli berömd, säger Petra Lundh i pressmeddelandet och fortsätter: – Vi ska ha ett öppet debattklimat, men de personangrepp som framfördes i inslaget går långt över gränsen. Leif GW Persson har tagit del av riksåklagarens kritik, men vidhåller sin uppfattning: – Åklagaren framträder inte som privatperson utan som representant för en myndighet, och han ska meddela ett häktningsbeslut. Då menar jag att den yttre framtoningen är en del av budskapet. Det är ytterst sällan du ser en begravningsentreprenör som dyker upp i kyrkan i hawaiiskjorta och bermudashorts. Eller poliser med uniformsjacka upptill och träningsshorts och gympadojor nertill. Om du företräder en rättsvårdande myndighet måste du se ut på ett visst sätt, säger Leif GW Persson, som själv brukar klä sig ganska ledigt när han framträder i tv. – Visst ser man mig i flanellskjorta och jeans, men om omständigheterna så kräver är jag mycket noga med vad jag har på mig. TV4 Nyhetsmorgon har inga kommentarer gällande riksåklagarens kritik mot Leif GW Persson, skriver redaktör Micael Sternklint i ett mejl. DN har sökt åklagaren Fredrik Karlsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34542, "headline": "Margot Wallström: Förbjudet för ministrar att ta folk ur häkten", "summary": "Den tidigare USA-ambassadören Mark Brzezinski har krävt att UD och kungahuset ska agera för att frige den häktade artisten ASAP Rocky. Utrikesminister Margot Wallström (S) kommer inte att lägga sig i ärendet, men tänker svara Brzezinski. – Det är förbjudet för oss som ministrar gå in och tycka saker, ta ut folk ur häkten, eller vad man nu tror att vi ska göra, säger hon till DN.", "article": "På torsdagen kunde DN berätta att den tidigare USA-ambassadören i Sverige, Mark Brzezinski, engagerat sig i fallet kring artisten ASAP Rocky. Mark Brzezinski har tagit kontakt med UD, Sveriges ambassadör i Washington, Karin Olofsdotter, och kungahuset med en uppmaning att se till att den häktade artisten släpps. – Hanteringen av fallet skadar Sveriges rykte. Jag skulle vilja veta om den svenska regeringen kan försvara beslutet att hålla honom frihetsberövad, sa Mark Brzezinski. På torsdagen sade UD till DN att de förberedde ett uttalande om fallet, men hittills har inget sådant kommit. Utrikesminister Margot Wallström (S) vill inte kommentera Mark Brzezinsksis uttalande i DN om att ASAP Rocky utsatts för ”rasrelaterad orättvisa”. Däremot kommer hon att skriva brev till Brzezinski: – Jag måste svara honom att vi har ett självständigt rättsväsende. Det är förbjudet för oss som ministrar gå in och tycka saker, ta ut folk ur häkten, eller vad man nu tror att vi ska göra, säger Margot Wallström. Man talar ju om Sverigebilden. Om flera hundra tusen människor skriver på ett upprop för att han ska friges, borde ni inte göra något mer? – Vi får fundera på om det behöver göras något mer. Sverigebilden är en ständig uppgift som vi har. Vi kommer nog också att svara via vår Amerika-ambassadör. Så det ska nog bli bra med den saken, svarar Margot Wallström. Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt och tidigare folkrättsrådgivare på UD, beskriver Mark Brzezinskis påpekanden som märkliga. – Det är märkligt att en förutvarande ambassadör inte känner till och förstår sig på att ett rättsväsende i en demokratisk stat är en oberoende enhet som inte påverkas genom utrikesministrars tillrättavisanden eller kungahusets inblandning. Den här typen av påpekanden brukar komma från diktatoriska stater, säger Ove Bring. – Kina och Ryssland brukar uttrycka önskemål som har att göra med att våra medier ska uttrycka sig på ett visst sätt, eller att våra domstolar ska agera på ett visst sätt. Det är mycket ovanligt att den typen av påpekanden kommer från representanter i en demokratisk stat. Det hela är väldigt märkligt. ASAP Rocky och två andra män från USA är misstänkta för misshandel. Beslutet att häkta artisten, som därmed tvingats ställa in en pågående turné, har väckt starka reaktioner. Bland annat har ett upprop där som kräver att han ska friges samlat över en halv miljon underskrifter, och flera andra rapartister har samtidigt hotat med bojkott av Sverige. Ove Bring påpekar att den stora uppmärksamheten kring fallet inte ska vara någon anledning till att de mellanstatliga relationerna mellan Sverige och USA ska påverkas. – Det är det civila samhället i USA som har reagerat, och delar av det civila samhället i Sverige har reagerat. Sånt får man leva med. Vi respekterar allas yttrandefrihet. Alla har rätt att kritisera och ha synpunkter. Men det innebär inte att det här bör tas upp av den svenska eller amerikanska utrikesförvaltningen. Man bör låta vattnet rinna under broarna och se vad det hela slutar i, säger Ove Bring. Mark Brzezinski uppgav att det enbart var kungahuset som besvarat hans kontakt. Enligt den tidigare ambassadören hade han då fått ”länkar till artiklar om att Rocky var frihetsberövad” skickade till sig. Riksmarskalk Fredrik Wersäll säger dock till DN att varken han, förste hovmarskalken eller informationsavdelningen känner till något kontaktförsök eller skrivelse från Mark Brzezinski. – Det enda vi känner till är att informationschefen, för några dagar sedan, mottog ett telefonsamtal från en amerikan hon inte visste vem det var, som frågade om det här ärendet och hovets inställning, säger Fredrik Wersäll och fortsätter: – Svaret från hovet skulle, oavsett vad innehållet är i en sådan skrivelse, bli att enskilda rättsärenden ligger klart utanför vad hovet kan, får, vill och har möjlighet att kommentera. Fredrik Wersäll är tidigare justitieråd i Högsta domstolen och berättar att han vid flera tillfällen under sin karriär sett försök till påtryckningar mot rättsväsendet. – Jag är lite förvånad över att en tidigare amerikansk ambassadör i Sverige som borde vara väl medveten om det svenska maktdelningssystemet ställer en sådan fråga. Men att det av och till kommer olika former av begäran, inte minst i internationella ärenden, som är främmande för vårt sätt att se på ansvarsförhållandena är inte alldeles ovanligt, säger Fredrik Wersäll. Erik Åsard, professor emeritus i Nordamerikastudier, ifrågasätter hur det kommer sig att den tidigare ambassadören går ut offentligt med sitt krav på att regeringen och kungahuset ska agera. – Det vore intressant att få veta hur pass övervägd kritiken är. Den här typen av reaktioner framförs normalt i det fördolda. Diplomater som reagerar på hur deras medborgare hanteras rättsligt brukar framföra sina synpunkter utanför offentligheten. Öppen kritik brukar vanligtvis bara komma från företrädare för diktaturregimer, säger Erik Åsard. Han menar samtidigt att Brzezinskis agerande är överraskande. – Det här är ovanligt och förvånade. Man kan ställa sig frågan om han känner till hur det svenska rättsystemet fungerar. Kungahuset och regeringen kan ju inte lägga sig i en oberoende rättsutredning och ha synpunkter på den. Det skulle bli en väldig affär i så fall, säger Erik Åsard. Läs mer: USA:s tidigare ambassadör uppmanar regeringen att lägga sig i fallet ASAP Rocky ”Han har behandlats på rätt sätt” ", "article_category": "culture"}
{"id": 34544, "headline": "Thomas Mattsson lämnar Expressen", "summary": "Efter tio år som chefredaktör och ansvarig utgivare lämnade Thomas Mattsson sin post vid lunchtid på fredagen. Vad som händer härnäst är inte bestämt. – Jag ska ha semester. Först ska jag slutföra något projekt för Bonnier News och sedan vet jag inte, skriver Mattsson i ett mejl till DN.", "article": "Under fredagsförmiddagen tillkännagavs att Expressens Thomas Mattsson lämnar sin post som chefredaktör. Mattsson, som arbetat på Expressen i snart 25 år och varit tidningens chefredaktör och ansvarig utgivare de senaste tio åren, beskriver situationen som ”lite omtumlande”. – Jag kom till Expressen som 19-åring efter att tillsammans med några kollegor på Enköpings-Posten ha gjort en väggtidning om Irakkriget i tidningens namn, utan lov från chefredaktören. Det blev uppmärksammat och Expressen ringde och jag fick vikariat. Det är sådant man tänker på nu. Då var det svartvita tidningssidor och tryckeri i källaren, nu är det fyra tv-studior. Det har hänt en del, skriver Thomas Mattsson i ett mejl till DN. Varför lämnar du din post? – När ska man sluta? Efter nio år? Eller elva? Det finns inget bra tillfälle och så länge man har det här jobbet, med allt från hot och hat och PO-fällningar (Pressombudsmannen reds. anm.) och ett och annat prisfirande, vill man inte sluta. Men man kan väl ändå inte vara chefredaktör till 67 års ålder? Eller? Vilken typ av arbetsuppdrag han ska ta härnäst är, enligt Mattsson, fortfarande oklart. – Jag ska ha semester. Först ska jag slutföra något projekt för Bonnier News och sedan vet jag inte, säger han. Den digitala transformationen beskriver han som sin största utmaning under tiden som chefredaktör. Att inte tidigare satsa mer på klimatbevakning nämner han som sitt största misstag. – Mitt sista stora beslut var att lansera en klimatredaktion med fem medarbetare och internutbildning av 400 medarbetare, men det borde förstås ha gjorts tidigare. Hur kunde det ha gjorts bättre? – Jag borde förstås höjt blicken mer. Under mina år har Expressen satsat mer på politikbevakning, utlandsreportage och undersökande journalistik. Vi har vunnit en massa fina priser för detta, men borde förstått värdet av miljöjournalistik tidigare. Vad är du mest stolt över? – Att Expressen värnat sitt arv: kampen för yttrandefrihet och kampen mot främlingsfientlighet. Jag hade velat vara chefredaktör när Dawit Isaak blev fri, men nu får jag försöka bidra till det i andra former. Klas Granström, som fram till nyligen var redaktionschef med ansvar för digitala medier, är ny tillförordnad chefredaktör och ansvarig utgivare. Karin Olsson innehar fortsatt sin roll som ställföreträdande ansvarig utgivare. – Jag är naturligtvis väldigt glad och hedrad, säger Klas Granström. Jag har stor respekt för uppdraget, både det publicistiska och det övergripande ansvaret med att utveckla våra produkter och vår affär som helhet. Granström påpekar att han initialt inte kommer att göra några större förändringar, utan fokuserar på att driva tidningens publicistiska linje och fortsätta utöka tidningens läsar- och tittarkrets. – Expressens utveckling är redan framgångsrik men vi har utmaningar som vi behöver arbeta med. Vi, som många andra, ser ett minskat papperstidningsläsande samtidigt som det är hård konkurrens om annonsintäkterna, inte minst från internationella plattformar, säger Klas Granström och fortsätter: – Vi försöker ständigt utveckla oss, bland annat genom vår stora satsning på tv, och vår stora satsning på betald journalistik, som vi inledde för ungefär ett halvår sedan, säger han till DN. Läs mer: Expressen börjar ta betalt på nätet Många skulle kanske tippat att ställföreträdande utgivare Karin Olsson skulle ersätta Mattsson. Hur kommer det sig att just du fick axla ansvaret? – Det tror jag styrelsen och företagets vd är mer lämpade att svara på. Han betonar även att Karin Olsson fortsätter i samma roll som tidigare, och att hon har viktig kunskap och erfarenhet i svåra publicistiska situationer. – Jag är av övertygelsen att svåra publicistiska beslut ibland måste tas baserat på flera personers bedömningar och där är Karin ovärderlig. Anders Eriksson, vd på Bonnier News och Expressen, säger till DN att Mattsson gjort en ”enastående insats” som chefredaktör. – Han har varit otroligt viktig, bland annat för Expressens utveckling, i förflyttningen från att vara långt efter digitalt till att nu utmana om förstaplatsen i digital nyhetsmedia, så det är klart att det är tråkigt att han lämnar. Han lämnar ett stort tomrum som måste fyllas, säger Anders Eriksson och tillägger att han känner sig nöjd med den nya konstellationen. – Det finns ingen stark tidspress i att hitta en permanent lösning, men det finns såklart inte heller någon mening med att dra ut på det. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34551, "headline": "Åsa Linderborg slutar som kulturchef på Aftonbladet", "summary": "Vid årsskiftet avslutar Åsa Linderborg sin tjänst som kulturchef på Aftonbladet. I stället blir hon senior reporter. – Jag har bett om att få sluta i flera år, äntligen får jag göra det, säger hon.", "article": "Åsa Linderborg tillträdde som kulturchef våren 2009 och satte en tydlig politisk prägel på kultursidorna. Enligt Linderborg var tanken att hon bara skulle sitta i fem år. Hon uttrycker det som ”väldigt skönt” att få sluta. – Jag har bett om att få sluta i flera år, så äntligen får jag göra det! Det ska bli så skönt att slippa budgetansvar och personalansvar och sådana saker. Tio år är ganska länge på en sådan här post – det är ju inte bara samhällsdebatten att hänga med i utan också all kultur som skapas överallt, och att dessutom få tid att skriva själv. Varför satt du kvar dubbelt så länge som var tänkt? – Jag blev övertalad att vara kvar, min dåvarande chef Jan Helin tyckte verkligen inte att jag skulle sluta. Det var väldigt smickrande, men nu när jag gick på tjänstledighet i våras kände jag att ”jag vill verkligen inte gå tillbaka till den tjänsten”, så det känns skönt! Linderborgs tid på tidningen har omgivits av en del kontroverser, senast i publiceringar där forskaren Martin Kragh pekades ut som spion. Tidningens artiklar om Benny Fredriksson, chef för Kulturhuset Stadsteatern, fälldes för brott mot god publicistisk sed. Hon säger att det inte var den senaste tidens stormar som fått henne att sluta, men att det varit en jobbig tid. – Det är klart att det har varit tungt, men i det arbetsliv som jag har får man räkna med storm. Många tror nog att jag är som en rysk docka som bara reser sig varje gång den blir nedslagen. Men jag är fortfarande på många sätt den lilla flickan som finns i min roman ”Mig äger ingen” – otroligt känslig och sårbar. Du blir kvar på Aftonbladet som senior reporter för att skriva kolumner, intervjuer och reportage. Kommer det bli svårt att hålla fingrarna borta från kultursidorna? – Nej, gud nej! Jag kommer inte lägga mig i över huvud taget. Jag är övertygad om att de kommer fortsätta vara självständiga och modiga kultursidor efter mig. Jag kommer läsa dem med stort intresse, men inte lägga mig i. Hur tycker du att det svenska kulturlandskapet har förändrats genom åren? – Det har varit en omvälvande tid, och det har uppstått en klickhets som påverkar oss som gör kultursidor. Det är svårt att tränga igenom det allmänna bruset med det rena kulturmaterialet, utan det är kändisdebatterande material som får läsare. – Sedan råder överlag en ödesmättad stämning på kultursidorna och jag är inte säker på att det är motiverat, vi kulturjournalister borde fajtas med ett bättre humör. Vi verkar ha bestämt oss för att allt på väg åt helvete, och jag tror inte att det behöver vara så. Vilka lärdomar och erfarenheter tar du med dig från tiden? – Jag vet att man kan göra kultursidor som vanligt folk läser, och att om man gör självständiga kultursidor och sticker ut hakan som jag har gjort får man mycket respekt med sig. Det är nog den viktigaste lärdomen: att man inte behöver springa med flocken. Är det bestämt vem som ska efterträda dig? – Nej, det är inte klart. Aftonbladets publisher Lena K Samuelsson säger till DN att Martin Aagård, som är biträdande kulturchef, är tillförordnad året ut, medan Åsa Linderborg är tjänstledig. – Jag inleder rekryteringen av ny kulturchef i höst, säger hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34557, "headline": "Senegal kräver tillbaka konstskatter från Frankrike", "summary": "DAKAR. På det nyöppnade museet för afrikansk kultur i Senegals huvudstad Dakar gapar flera våningsplan tomma. Förhoppningen är att samlingarna på Musée des Civilisations noires ska utökas kraftigt genom att Frankrike tvingas lämna tillbaka tusentals konstföremål som stals under kolonialtiden.", "article": "– Hittills har afrikaner som velat se konst och kultur från sin egen kontinent varit tvungna att besöka museer i Europa. Det är ett missförhållande som vi nu är på väg att rätta till, säger den assisterande kuratorn Fatima Sy. Det ekar av hennes klackade skor när vi går genom flera salar som inte tagits i bruk. Museets fyra våningar har plats för totalt 18.000 verk. Än så länge ryms utställningarna på de två nedersta våningsplanen. – Det finns gott om utrymme, vi har stor kapacitet att blicka både bakåt och framåt, säger Fatima Sy. Planerna på ett museum som lyfter fram kulturen och utvecklingen i Afrika väcktes redan på 1960-talet av Senegals första president Léopold Sédar Senghor. Det tog mer än 50 år innan byggnaden stod klar. Museet är konstruerat som en rund hydda i kolossalformat, men förebild från Casamance i södra Senegal. Som vid så många andra stora projekt i Afrika är det Kina som står för huvuddelen av finansieringen, i det här fallet 300 miljoner kronor. När museet slog upp portarna för allmänheten i vintras är det i en tid då före detta kolonialmakter pressas att lämna tillbaka konst och kulturskatter som stulits från Afrika och Asien. Uppskattningsvis mellan 80 och 90 procent av konstföremålen från Afrika söder om Sahara finns på museer eller hos privatsamlare i andra delar av världen. Invigningen i Dakar sammanföll dessutom med att slutsatserna i en kontroversiell rapport beställd av president Emmanuel Macron presenterades i Paris. Utredarna uppmanar Frankrike att lämna tillbaka de konstföremål till de tidigare kolonierna i Afrika som länderna själva vill ha. Det handlar om skulpturer, statyer, delar av palats, masker och vardagsföremål. Minst 90.000 konstobjekt finns I Frankrike, varav 70.000 på Musée du quai Branly i Paris. Hittills har lagstiftningen förhindrat återlämnanden, även i dokumenterade fall av plundring. Frankrike har gått med på att lämna tillbaka 26 föremål till Benin i Västafrika. President Macron försöker tona ned rapportens slutsatser och talar om att låna ut istället för att lämna tillbaka. Han har också uppmanat länder som Storbritannien och Tyskland att se över sitt agerande när det gäller stulna konstskatter. I Belgien har debatten om landets koloniala förflutna i Afrika fått ny näring av återinvigningen av Afrikamuseet i Bryssel i december. Där visas tusentals föremål från Rwanda, Burundi och Demokratiska republiken Kongo. Under den fem år långa renoveringen av museet har anslaget ändras men kritiken består. I Senegal och Elfenbenskusten var regeringarna snabba att officiellt kräva tillbaka alla konstföremål som har sitt ursprung i landet. – Om det finns 10.000 föremål vill vi ha tillbaka samtliga 10.000, sa Senegals kulturminister Abdou Latif Coulibaly . Senegals president Macky Sall, som blev omvald för en ny mandatperiod i februari, ser Musée des Civilisations noire som en möjlighet att göra Dakar till Västafrikas kulturella huvudstad. – Kultur för människor samman och leder till utveckling. Kulturarvet har räddat afrikanska folk från att bli själlösa och historielösa. Därför lägger vi nu ned stor kraft på att återskapa det, sade presidenten när han invigde museet. Enligt Fatima Sy har det hittills vanligaste argumentet för att inte lämna tillbaka föremål varit att Afrika saknar möjlighet att bevara föremålen till eftervärlden. – Byggnaden vi befinner oss i är ett bevis på att det inte längre stämmer. Snart finns det också ett stort modernt museum i Nigeria, säger hon. Öppningsutställningarna i Dakar består av måleri från Karibien, masker från länder i flera världsdelar, religionernas inflytande, moderna verk som visats på konstbiennalen i Dakar och foton på politiker och kända personer med rötterna i Afrika. En permanent utställning visar den mänskliga civilisationens uppkomst i Afrika. I ljusgården mitt i byggnaden finns enorm skulptur av ett baobabträd. – Vi ska stärka de historiska banden, men museet får absolut inte bli ett stillastående historiskt monument. Det ska utvecklas i samtiden. Besökare som kommer tillbaka efter ett år måste bli överraskade och mötas av nya intryck och sammanhang, säger Fatima Sy. Även om förhoppningarna om att återfå konstföremål från Frankrike infrias är det dock inte självklart att de hamnar på museet i Dakar, enligt Fatima Sy. – Beslutet måste fattas av de folkgrupper som en gång i tiden blev bestulna på konstskatter som masker och skulpturer. Om de vill bränna föremålen eller låsa in dem i ett skjul är det deras sak. Den spektakulära museibyggnaden ligger vägg i vägg med den vackra järnvägsstationen från kolonialtiden och har blivit ett landmärke i Dakar. Från hamnen några hundra meter bort går båtar varannan timme till Gorée, som är ett av Unescos världsarv. Under 300 år, från mitten av 1500-talet fram till I848, var ön den sista utposten för slavar som skeppades från Afrika till plantagen i Amerika och Karibien. – En av slavstationerna Gorée är bevarad och visas för allmänheten. Det är en sorglig påminnelse, men samtidigt en av få länkar till det förflutna som faktiskt finns kvar och går att besöka, säger Aminata Fall som är på väg till ön med några släktingar. – Jag hoppas att kulturmuseet ger en bred och nyanserad bild av Afrikas historia och nutid. Vi kommer säkert att hitta nya saker att känna stolthet över, säger hon. Ska Senegal kräva tillbaka alla konstföremål från Frankrike? – Nej, inte nödvändigtvis. Det är viktigt att sprida kunskap om Afrika i andra delar av världen. Det var ju här allting började, säger Aminata Fall. Frankrikes kolonier Under 1800- och 1900-talen var Frankrikes kolonialvälde det näst största i världen efter det Brittiska imperiet. I Afrika styrde Frankrike över stora delar av Västafrika. I dag utgörs de tidigare franska väldet av bland annat Algeriet, Madagaskar, Senegal, Sudan, Elfenbenskusten och Centralafrikanska republiken. De flesta kolonierna blev självständiga runt 1960. Läs mer: Afrikansk segervittring i striden om det koloniala stöldgodset Läs mer: Museet som ska sätta Kapstaden på världens konstkarta ", "article_category": "culture"}
{"id": 34558, "headline": "Expert om ASAP Rocky-fallet: ”Man kan inte utgå från att dokumentationen ger rättvis bild”", "summary": "ASAP Rocky är fortsatt häktad misstänkt för misshandel. Ett upprop på internet som kräver att artisten friges har i skrivande stund över 360.000 underskrifter. – Det är alltid vanskligt med dokumentation som bara fångar små snuttar, säger tidigare chefsåklagare Sven-Erik Alhem, om videoklippen som publicerats offentligt.", "article": "Reaktionerna är starka och ryktesspridningen stor i fallet med artisten ASAP Rocky som frihetsberövats i Stockholm. Flera rappare har stöttat ASAP Rocky och krävt att han ska släppas fri. Enskilda artister har hotat med att bojkotta Sverige. I ett upprop på internet, som i skrivande stund samlat över 360.000 underskrifter, kräver man att artisten ska försättas på fri fot. I beskrivningen till uppropet ingår rykten om ”inhumana förhållanden” i häktet, något som tillbakavisats av Kriminalvården. Läs mer: ASAP Rocky misstänkt för misshandel – detta har hänt Sedan i slutet av förra veckan sitter artisten och ytterligare två män från USA häktade, på sannolika skäl misstänkta för misshandel. Sven-Erik Alhem, tidigare chefsåklagare och numera ordförande i Brottsofferjouren, har följt fallet på avstånd. Han säger till DN att de uppgifter som hittills förekommit i medierna inte ger någon exakt klarhet i vad som hänt. – Den videodokumentation som gjordes vid tillfället pekar i flera olika riktningar. I allmänhet är det alltid vanskligt med dokumentation som bara fångar små snuttar och inte ett helt skeende. Det gör att man inte kan utgå från att dokumentationen ger en rättvis bild, säger Sven-Erik Alhem. I förra veckan motiverade tingsrätten häktningen med att det förelåg flyktfara, något som enligt Sven-Erik Alhem är vanligt förekommande. – Att människor som saknar hemvist i Sverige blir häktade för att det föreligger flyktfara tillhör inte ovanligheterna. Man kan säga att ju allvarligare en brottsmisstanke är, desto större skäl finns det för häktning, säger han och fortsätter: – Jag har dock förståelse för försvarets argumentation, att hans berömdhet och tydliga turnéschema gör att det saknas flyktfara. Det är en bedömningsfråga som inte är helt självklar. Det ska bedömas och det har både hovrätten och Högsta domstolen gjort innan de avslog försvarets överklagan, säger Sven-Erik Alhem. Jacob Lundström: Fallet ASAP Rocky visar att Sverige också kan framstå som skrämmande Kriminalvården dementerade på tisdagen rykten kring artistens situation i häktet. Amerikanska TMZ hade då, med hänvisning till källuppgifter, rapporterat att ASAP Rocky tvingades uppleva ”chockerande inhumana förhållanden”. – Artikeln är inte överensstämmande. Häktet är precis nyrenoverat och på svenska häkten serveras frukost, lunch, middag enligt en varierad matsedel av svensk husmanskost, säger Fredrik Wallin, häkteschef på Kronobergshäktet. Har ni nåtts av reaktioner även från USA? – De undrar ju, eftersom det varit uppgifter i media. Vi svarar på de frågor som kommer om förhållandena på Kronobergshäktet. Men vi kan inte kommentera något som rör intagna specifikt. Likt ASAP Rocky förnekar de andra två misstänkta männen brott. Även de överklagade tingsrättens häktningsbeslut till hovrätten, men fick avslag. Högsta domstolen avslog också det överklagande som ASAP Rockys försvarare lämnade in. ”Sett ur ett juridiskt perspektiv får utgången i HD betraktas som väntad”, skriver advokat Magnus Strömberg, som företräder den målsägande i ett sms till DN. De misstänkta männens försvarare håller inte med. – Vi delar inte domstolarnas bedömning att det föreligger en form av flyktfara. Häktningen är inte proportionerlig, säger advokat Ersin Aziman, som företräder en av männen. Han berättar att hans klient efter frihetsberövandet fått besök av en representant från USA:s ambassad. Han vill inte kommentera påståendena som spridits om situationen i häktet. – Rykten och det som sprids på internet vill jag inte kommentera. Men generellt är det ingen person som mår bra av att sitta inlåst. Bara det är tillräckligt allvarligt, säger Erin Aziman. Läs mer: Kriminalvården dementerar ryktena om ASAP Rockys situation i häktet Advokat Elin Ternert, som företräder en annan av männen, berättar att hennes klient, precis som de andra, inte fått restriktioner under tiden i häktet. – Men det är ändå tufft eftersom det på häktet är svårt att få tillstånd för besök när det gäller personer som inte bor i Sverige. Han är fortsatt ganska isolerad, trots att han inte har restriktioner, säger Elin Ternert. Hennes klient fick besök av en representant från USA:s ambassad under tiden han var anhållen, det vill säga under de första 72 timmarna efter att han greps natten mot onsdag. Elin Ternert menar att kontakten med ambassaden har upprättats enligt gängse rutiner. – Jag är av uppfattningen att han fick tillgång till ambassaden så fort som det var möjligt under arbetstid, säger Elin Ternert. Under tisdagen kom kritik från ASAP Rockys manager John Ehmann som hävdade att en amerikansk konsul först blivit nekad att träffa artisten. Managern kallade detta ett brott mot artikel 36 i Wienkonventionen. – Det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi är mycket bekymrade över detta, sa John Ehmann till Expressen. ”Vi känner till gripandet av en amerikansk medborgare i Stockholm. Vi tar vårt ansvar att assistera amerikanska medborgare utomlands på allvar och vi följer aktivt utvecklingen”, skriver USA:s ambassad i ett uttalande till DN. DN har sökt polisen och åklagarmyndigheten, som hittills inte kommenterat uppgifterna från ASAP Rockys företrädare. I lagtexten om underrättelseskyldighet står följande att läsa: ”Om en utlänning berövas friheten efter beslut av en myndighet, ska den som ansvarar för verkställigheten av beslutet på begäran av utlänningen utan dröjsmål underrätta hans eller hennes hemlands konsulat om frihetsberövandet och vidarebefordra meddelanden från honom eller henne till konsulatet.” Den tidigare chefsåklagaren Sven-Erik Alhem vill i nuläget inte spekulera om utgången i fallet, men påpekar vikten av ”skyndsam handläggning”. – Utgångspunkten är att han är häktad på sannolika skäl, en högre misstankegrad, men han ska fortfarande betraktas som oskyldig ända tills det finns en laga kraft vunnen dom, säger Sven-Erik Alhem. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34560, "headline": "Göteborgs kommun undersöker ljudnivån under prinsessans Ullevibesök", "summary": "Kronprinsessan Victoria och prins Daniel tog med sig 7-åriga prinsessan Estelle på Metallicas spelning på Ullevi på tisdagskvällen. Men konserten hade 13-årsgräns. Nu undersöker Göteborgs miljöförvaltning om ljudnivån var för hög för att prinsessan skulle få vistas i lokalerna.", "article": "Uppdatering 190711 08.55: Texten har tillfogats en rättelse. På tisdagskvällen spelade Metallica på Ullevi i Göteborg. Från en av arenans loger såg kronprinsessan Victoria, prins Daniel och prinsessan Estelle konserten. Men under konserter har Ullevi en åldersgräns på 13 år, något som också gäller i logerna. Därför har Göteborgs miljöförvaltning bestämt sig för att undersöka hur hög ljudvolymen i den aktuella logen var, och söker information från det kommunala bolaget Got Event som driver Ullevi, skriver Aftonbladet. – Vi kommer att titta på rummet i morgon, jag och min kollega och göra en bedömning. Utifrån de svaren kan vi säga om ljudnivån håller eller inte, säger Yusra Moshtat, miljöinspektör på Göteborgs stad, till tidningen. Läs mer: Blå tåget ”undrar hur Metallica upptäckte låten” Konsertarrangören Live Nation har tidigare sagt att logen i fråga var en ”kontrollerad miljö där ljudnivån understiger rekommendationen”. Till Göteborgs-Posten säger hovets informationschef Margareta Thorgren, på frågan om vad kronprinsessparet och prinsessan Estelle tyckte om konserten, att det ”var en rolig kväll” och att de ”varit på denna typ av spelningar flera gånger tidigare”. Rättelse: I en tidigare version av texten användes en felaktig benämning på Miljöförvaltningens undersökning av ljudnivåerna på Ullevi. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34579, "headline": "Metallica på Ullevi väntas bli utsålt", "summary": "På tisdag intar Metallica Ullevi i Göteborg. Konserten förväntas locka över 63.000 besökare, enligt Live Nation. Den höga publiksiffran påverkar även arrangörens arbete med säkerheten.", "article": "Konserten hade sedan länge varit slutsåld när arrangören Live nation under måndagen släppte ytterligare ett antal sitt- och ståplatsbiljetter. – Det har varit ett enormt intresse för konserten. Nu står scenen på plats och produktionen är riggad, vilket innebar att vi kunde släppa ett antal biljetter i olika kategorier, skriver Alexander Kihlström, presskontakt på Live nation, i ett mejl till DN. – De sista biljetterna går åt snabbt nu. Vi räknar med att det är helt slutsålt till konsertstart. Över 63.000 fans kommer att vara på plats, även om det är svårt att säga en exakt siffra. Läs mer: Konsertrecension från Metallicas spelning på Globen 2018. Den höga publiksiffran påverkar även arrangörens arbete med säkerheten. – Säkerhet är alltid vår högsta prioritet, både under Metallicakonserten liksom våra andra evenemang. Man kommer att märka av vår personal på plats, och vi hoppas att alla känner sig trygga under kvällen. Nuvarande publikrekord på Ullevi innehas av Håkan Hellström, som 2016 lockade drygt 70.000 personer till sin konsert. När Metallica senaste besökte Göteborg, sommaren 2015, nådde de en publiksiffra på 63.000. Tisdagens spelning är bandets fjärde på Göteborgsarenan. Deras senaste platta ”Hardwired… to self-destruct” släpptes 2016 och var bandets första studioalbum på åtta år. Quiz: Vad kan du om Metallica? ", "article_category": "culture"}
{"id": 34589, "headline": "Åsa Veghed: João Gilberto var en gud för brasiliansk musik", "summary": "Bossa novans fader, João Gilberto, har avlidit. Det var en musiker som förändrade allt; Hans betydelse för sin generation, och brasiliansk musik i stort, går knappt att uttrycka i ord, skriver Åsa Veghed.", "article": "Det är så basic. En gitarr och en röst. Ett fast beat och sång som rör sig organiskt fram och tillbaka. Men oj, vad komplext, melodiskt, rytmiskt, harmoniskt, unikt. Vad João Gilberto betytt för brasiliansk musik går knappt att uttrycka i ord. Gilbertos banbrytande rytmiska spelstil och lågmälda sång, kom inte bara att påverka en hel generation i Brasilien. Han lade också grunden för nya stilar inom den amerikanska jazzen, han skapade bossa nova. Men framför allt introducerade han gitarren på ett nytt sätt i Brasilien. Det ledde till en fenomenalt kreativ musikergeneration som vågade bryta mönster. I princip alla av de hundratals brasilianska musiker som jag intervjuat har haft João Gilberto som sin absolut främsta inspirationskälla. I Brasilien är och förblir han en gud för musiker och musikälskare. Han var helt enkelt en av de där få musikerna som förändrade allt, som öppnade nya dörrar, och som kom att påverka kommande musiker på ett påtagligt sätt. Jag vågar säga att det är jämförbart med betydelsen av Jimi Hendrix bidrag och hur han spelade elgitarr När fullängdsskivan ”Chega de saudade” kom ut 1959 tog den brasilianska medelklassungdomar med storm. Musikkritikerna kallade den nya stilen för musik för tondöva. Hans lågmälda sätt att sjunga låg i absolut kontrast till den starka radiorösten som dominerade under 50-talets radioepok. Det var den öppna, starka, bredbröstade sångstilen rakt in i en stor radiomikrofon som gällde och mycket riktigt inledde João Gilberto sin karriär på det viset, som crooner i radio. Men han kom på andra tankar. Gitarr var inget vanligt instrument då. João Gilberto inspirerades av choro- och sambamusikerna Garôto och Dorival Caymmi och skapade så småningom sitt eget sound. Det minimalistiska och lågmälda var ideal. Kanske hade det med hans personlighet att göra. Han hade svårt att arbeta i grupp, var perfektionist och den enstöriga sidan kom att utvecklas än mer med åren. Han blev allt mer skygg och gav mycket sällan intervjuer. Kanske har också detta bidragit till att bibehålla hans gudomliga status. João Gilberto hade en enorm betydelse för sin generation. Hans banbrytande stil blev startskottet för det brasilianska MPB-undret – música popular brasileira – vars grund skapades av Gilbertos musikstil i kombination med Beatles. MPB blev en generation musiker sprungna ur radiolyssnandet och ”Chega de suadade”. Det skapades nya former av jazz och bossa nova. Musiken spreds också internationellt. João Gilberto bodde i USA under åren 1962-1980 och få har nog kommit undan albumet ”Getz/Gilberto” från 1963, då Stan Getz på saxofon, João Gilberto och hans dåvarande hustru Astrud Gilberto sjöng ”The girl from Ipanema” med sin spröda röst på bruten engelska. 1964 slog de publikrekord, låten vann en Grammy för bästa låt. Det är fortfarande en av världens mest spelade. I Sverige inspirerades ett stort antal artister av João Gilberto, som Monica Zetterlund, Hasse och Tage och Lill Lindfors, för att nämna några. I alla år har jag gått och hoppats på att João Gilberto skulle hinna få ett Polarpris. Det fick han inte. Få musiker är så utsökt skickliga och har betytt så mycket för ett lands populärmusik och utblomning av en massa musikaliska blandformer runt klotet. Den 6 juli somnade João Gilberto in. Han blev 88 år gammal. Åsa Veghed Musikskribent och författare till boken ”Brasiliansk musik” (VMB-förlag). I Sveriges Radio P2 Dokumentär finns hennes fyra program om bossa novans historia. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34593, "headline": "Jack Werner: Känslan av trygghet i Facebookgrupperna är falsk", "summary": "Den senaste tiden har det kommit flera domar där brotten skett på Facebook. I veckan dömdes en kvinna för grovt förtal i Nacka tingsrätt för ett utpekande. Men knappast någon avskräcks av dessa domar, skriver Jack Werner.", "article": "Svenska jurister har hängt mycket på Facebook på sistone. Den 25 juni fälldes administratören för Facebookgruppen ”Stå upp för Sverige” för att han låtit rasistiska kommentarer ligga kvar orörda. Fyra dagar senare rapporterade Göteborgs-Posten att en kvinna i Göteborg som på Facebook pekat ut en man som hennes sons mördare fällts för brott mot personuppgiftslagen, och den tredje juli kom domen i den uppmärksammade historien om regissören som anmälde en våldtäktsanklagelse under metoohösten. I två olika Facebookgrupper hade en kvinna berättat om en händelse hon menade hade inträffat under tidigt 90-tal, en kväll som enligt henne slutade med att regissören våldtog henne. Nacka tingsrätt dömde kvinnan för förtal. Trots att Facebook helt uppenbart är en dominant del av vår nya offentlighet har vi lika uppenbart ännu inte rett ut hur den fungerar. Administratören för ”Stå upp för Sverige” försvarade sig med att det inkommit hundratusentals kommentarer och att han omöjligen kunnat överblicka dem, men frågan är om vi ska acceptera urspårade mötesplatser där ingen har kontroll. Tingsrättens svar är nej. Mamman i Göteborg såg sitt utpekande som ett rättmätigt straff mot en man som hon tyckte kom undan rättvisan. Göteborgs tingsrätt höll inte med. Men det här är juridiska svar på samhälleliga frågor. Andras svar kan förväntas låta annorlunda. Läs mer: Kvinna döms för grovt förtal efter Facebookinlägg om känd regissör Svårast av allt är kanske frågan om vad en kvinna som fallit offer för övergrepp kan göra, när hennes förövare inte fälls i rätten. Rättssystemet är ett löfte om att vi ska bli tagna på allvar när vi utsatts för något. Tilltron till systemet baseras på att tillräckligt många tycker att löftet hålls. Under hösten 2017 var det många modiga kvinnor som för första gången i livet berättade, inte sällan i just Facebookgrupper, om trauman de upplevt. De hade ibland polisanmält, ibland inte, men generellt delade de en upplevelse av att aldrig ha fått upprättelse. Nu fanns andan av upprättelsen i luften, i samhörigheten och den massiva kraften i antalet kvinnor som till slut pratade om det. Nu var det äntligen deras tur. Nacka tingsrätt tar inte ställning till vad som hände den där natten på 90-talet, men noterar att regissörens minnesbild av händelsen är helt väsensskild. Man konstaterar att syftet med Facebookgrupperna där kvinnan publicerade sig var att uppmärksamma strukturella missförhållanden, och inte peka ut individer, vilket man tycker kvinnan gjort trots att hon inte namngav regissören. Visst, man medger att Facebookgrupperna har varit hemliga, men de har haft runt 9 000 medlemmar varav många verkat i samma bransch som och känt till regissören. Kvinnan har inte varit skyldig att peka ut regissören och omständigheterna har inte gjort det försvarligt, och då är det förtal. 60 dagsböter. Läs mer: Stå upp för Sverige-grundaren döms i Eskilstuna tingsrätt ”Systrar, idag upphör min skam”, skrev kvinnan i sitt inlägg i Facebookgrupperna. Hon riktade sig till kvinnorna i gruppen, men Facebookgrupper är bara hemliga och slutna till namnet. Med 9.000 personer i publiken är det som att tro att något man ropar ut inför ett fullsatt Hovet inte ska spridas vidare. Känslan av trygghet i gruppens samhörighet är falsk. Den såriga och intima hemlighet du berättar om, och den anklagelse du gör i syfte att varna, har potentialen att nå betydligt fler än du tror. Kanske är det ändå många som tycker att det är värt det, om det dödar en tystnadskultur och befriar människor från sina bojor. Men inte domstolen. De har levererat det enda svar vi hittills fått. Men i den bästa av världar är svaret på dessa frågor inte juridiska utan sociala. Som samhälle skulle vi ha kommit överens om var gränsen går för vad man säger i en opinionsbildande Facebookgrupp och hur man hanterar att mördare eller våldtäktsmän slipper rättmätigt straff eller efter sitt straff går fri. Men de nödvändiga diskussionerna har vi aldrig haft, och då slutar det i domstolen där besluten är trubbiga och binära: skyldig eller oskyldig. Nu står vi med dessa avgöranden i handen. Har någon avskräckts? Antagligen inte. Avskräcker gör bara konsensus. Läs fler texter av Jack Werner här. Till exempel om tidningen Metros liv och död. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34612, "headline": "ASAP Rocky begärs häktad misstänkt för grov misshandel", "summary": "Hiphopstjärnan ASAP Rocky begärs häktad på sannolika skäl misstänkt för grov misshandel. Artisten nekar till brott, men enligt åklagaren finns risk att han lämnar Sverige om han släpps på fri fot. – Det kan få förödande konsekvenser för hans yrkesutövning, säger artistens advokat Henrik Olsson Lilja.", "article": "English version: ASAP Rocky is requested to be detained suspected of aggravated assault Vid 15.30-tiden på torsdagen meddelade åklagarmyndigheten att tre män begärs häktade för en misshandel som ska ha ägt rum i Stockholm på söndagskvällen. En av personerna är den världskända artisten ASAP Rocky. – Det är en samlad bedömning av den bevisning som utredningen hittills visat. Jag menar att det finns sannolika skäl för brottet, skriver åklagare Fredrik Karlsson i ett mejl till DN. Den begärda häktningen motiveras också av ”flyktfara” samt ”kollusionsfara”, som syftar till att det finns en risk att de misstänkta gärningsmännen flyr landet respektive undanröjer bevis eller på annat sätt förstör brottsutredningen. Häktningsförhandlingen äger rum under fredagen vid Stockholms tingsrätt. ASAP Rockys advokat Henrik Olsson Lilja kallar den begärda häktningen för ett ”beklagligt beslut”. – Han är ju misstänkt för brott men man behöver inte vara häktad för den delen. I det här fallet kan det få förödande konsekvenser för hans yrkesutövning och hans möjlighet att få möta sina fans, säger han till DN. Hur reagerar din klient? – Han är otroligt bekymrad över det här. Dels förnekar han brottsligheten och menar att han under omständigheterna inte har gjort något fel. Sedan att detta händer mitt under hans turné är ytterst beklagligt, som sagt. Vad händer nu? – Det stora kritiska momentet är om han blir häktad i morgon eller inte, vilket har helt avgörande betydelse för resten av hans turné. Blir han häktad sitter han inlåst i minst två veckor. Sedan blir det rättegång och det kan bli förlängt och då kan han missa hela turnén. Advokat Magnus Strömberg är målsägandebiträde i målet. Han hänvisar till yppandeförbud och kan därför inte lämna kommentarer kring utredningen eller situationen för hans klient. – Jag kan inte säga annat än att det har skrivits mycket och så vidare. Man kan dra sina egna slutsatser av hur det påverkar personen. Närmare än så vill jag inte kommentera, säger Magnus Strömberg. ASAP Rocky greps natten mot onsdagen och anhölls senare misstänkt för grov misshandel efter ett bråk i centrala Stockholm under söndagskvällen. Artisten har sedan dess genomgående hävdat att han är oskyldig. Inledningsvis frihetsberövades fyra personer, varav tre misstänktes för grov misshandel. En person, som misstänktes för misshandel av normalgraden, släpptes på fri fot under onsdagskvällen. Åklagaren har avskrivit misstankarna mot den personen. Gripandet av ASAP Rocky har medfört att han tvingats avbryta en pågående turné. Onsdagens spelning på Kadetten i norska Sandvika ställdes in några timmar innan festivalen öppnade. Även polska Open'er festival meddelade, i ett pressmeddelande vid lunchtid på torsdagen, att kvällens spelning med ASAP Rocky ställs in. 30-åriga ASAP Rocky, som egentligen heter Rakim Mayers, växte upp i Harlem i New York. Han debuterade 2011 med mixtapet ”Live. Love. ASAP”. Hans första studioalbum ”Long. Live. ASAP” gick rakt in på förstaplatsen på Billboards 200-lista och hans mest populära låtar har vardera nära 400 miljoner spelningar på Spotify. DN har varit i kontakt med två av de misstänkta männens advokater som på grund av yppandeförbudet inte kan kommentera ärendet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34615, "headline": "Filmrecension ”Stockholm” – bitvis lysande skådespel i absurt Norrmalmstorgsdrama", "summary": "Norrmalmstorgsdramat ”Stockholm” liknar en svart komedi där man sitter och skrockar nästan hela tiden. Inte minst tack vare en övertänd Ethan Hawke och en femstjärnig Noomi Rapace som visar sin komiska ådra, tycker Jane Magnusson.", "article": "Under några dagar i slutet av augusti 1973 hamnar Stockholm på världskartan. Det är då Janne Olsson (en brottsling på permission) rånar Kreditbanken på Norrmalmstorg och tar gisslan. Han begär att den ökända brottslingen Clark Olofsson skall släppas ur fängelse och komma till banken för att bistå vid rånet. Olsson begär tre miljoner kronor och en flyktbil. Dagarna går och gisslan fattar tycke för rånarna. Det är detta – att falla för sin förövare - som så småningom kommer att kallas Stockholmssyndromet. Norrmalmstorgsdramat är ett minst sagt märkligt händelseförlopp och i dramadokumentärens tidevarv var det väl bara en tidsfråga innan utlandet valde att göra film om dessa historiska dagar i Stockholm. ”Stockholm” är en svart komedi där man sitter och skrockar nästan hela tiden. Inte minst på grund av bitvis lysande skådespelarinsatser. I centrum ser vi en helt övertänd Ethan Hawke i rollen som Janne Olsson – men i filmen har alla fått nya namn – här kallas han Kaj Hansson och kliver in på banken iförd långhårig peruk och cowboy-mundering. Han skjuter med k-pist i taket har en transistorradio med sig som spelar Dylan-låtar. Bankvinnan som han fattar tycke för och som uppenbarligen gör det samma spelas av en femstjärnig Noomi Rapace som visar sin komiska ådra. Underbara Christopher Heyerdahl, som tidigare mest gjort tv-serier är fantastiskt rolig som hänsyns bankdirektör och Mark Strong som en motvillig och lite förvirrad Clark Olofsson är också väldigt kul. Under det verkliga Norrmalmstorgsdramat lade statsminister Olof Palme sig i förhandlingarna och pratade med gisslan direkt i radio. Palme spelas av Shanti Roney som återbesöker dramat efter att ha spelat Clark Olofsson i den betydligt mer allvarliga svenska filmen på samma ämne från 2003. Just detta med att Olof Palme lägger sig i ett gisslandrama ger filmen och historien en extra skruv. Skulle det hända i dag? Knappast. Och i förtexterna till ”Stockholm” står det ”Based on an absurd but true story”. Trots att händelseförloppet kanske normaliserats här i Sverige kan man verkligen förstå hur en utomstående regissör som Robert Budreau fullkomligt häpnat här han läste historien i The New Yorker-artikeln på vilken filmen är baserad. Det finns rätt så roliga könsperspektiv i filmen ”Stockholm”. Kaj Hanssen visar sig vara en riktig mjukis till bankrånare och bryr sig om när gisslan får muskelkramp: ”Kan vi få hit en banan!!!” När en av kvinnorna i valvet får mens blir det också dråpligt. När Rapace pratar med sin man och alla tror att hon skall säga några sista vackra ord innan hon skjuts skrattar åskådarna i salongen så de kiknar. Jo, Sverige på 1970-talet var ett annorlunda land och det är roligt att se hur en utomstående betraktar oss. Jag känner mig faktiskt lite stolt. Jag har i dagarna gått och velat om betyget till denna film som nästan är en 4:a. Men jag tror man måste vara rätt så bekant med Norrmalmstorgsdramat för att uppskatta filmen. Är du det så sen denna 3:a som betydligt högre. Se mer. Tre andra gisslanfilmer: ”En satans eftermiddag” (1975), ”Fargo” (1996), ”Get out” (2017). ", "article_category": "culture"}
{"id": 34616, "headline": "ASAP Rocky hålls kvar i Sverige – spelning i Polen ställs in", "summary": "Amerikanska rapparen ASAP Rockys konsert i Polen ställs in. Det skriver arrangören Open'er på sin Facebooksida. Artisten sitter fortfarande anhållen i Stockholm, misstänkt för grov misshandel.", "article": "Meddelandet publicerades vid lunchtid på torsdagen: ”Vi är ledsna att meddela att vi i natt fick information om att ASAP Rockys konsert inte kommer att ske idag”, skriver arrangören på Facebook. De bekräftar även informationen i ett mejl till DN. ASAP Rockys medverkan som huvudakt ersätts av den brittiska grimeartisten Stormzy, enligt Ola Krakowska, marknadsansvarig på Open'er. ASAP Rocky anhölls natten till onsdag efter sin spelning på musikfestivalen Smash, misstänkt för grov misshandel efter ett bråk i centrala Stockholm under söndagskvällen. Totalt frihetsberövades fyra personer, tre av dem misstänkta för grov misshandel och en för misshandel av normalgraden. Gripandet resulterade i att ASAP Rocky tvingades avbryta sin pågående turné. Onsdagens spelning på Kadetten i norska Sandvika ställdes in några timmar innan festivalen öppnade. – Det är en otroligt besvärlig situation, säger artistens advokat Henrik Olsson Lilja till TT. Om rapparen kommer att kunna genomföra sina inplanerade spelningar i London och Dublin återstår att se. I dag torsdag väntas åklagaren Fredrik Karlsson fatta beslut om artisten ska häktas eller ej. ASAP Rocky har genomgående hävdat sin oskuld. – Han är självklart inte glad, det är en otroligt besvärlig situation här med hans turné som ska fortsätta genomföras, säger Henrik Olsson Lilja. Om rapstjärnan begärs häktad kan det bero på att åklagaren menar att det finns en flyktfara – att Asap Rocky, om han släpps fri, skulle lämna Sverige och hålla sig undan rättvisan. Men det stämmer inte enligt Henrik Olsson Lilja. – Han kommer självklart att komma till en rättegång om den skulle äga rum framöver. Sedan finns det alldeles utmärkta utlämningsavtal med USA, har han tidigare sagt till TT. 30-åriga ASAP Rocky, som egentligen heter Rakim Mayers, växte upp i Harlem i New York. Han debuterade 2011 med mixtapet ”Live. Love. ASAP”. Hans första studioalbum ”Long. Live. ASAP” gick rakt in på förstaplatsen på Billboards 200-lista och hans mest populära låtar har vardera nära 400 miljoner spelningar på Spotify. DN söker artistens advokat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34627, "headline": "Kvinna döms för grovt förtal efter Facebookinlägg om känd regissör", "summary": "En kvinna döms i Nacka tingsrätt för grovt förtal efter inlägg hon skrivit i slutna Facebookforum under metoorörelsen. Hon anklagade i inläggen en manlig regissör för våldtäkt. Domen kommer att överklagas, uppger kvinnans advokat för DN.", "article": "Kvinnan döms till villkorlig dom och dagsböter. Hon ska också betala ett skadestånd på 60.000 kronor till den målsägande mannen. Stefan Lisinski: Förmodligen inte sista förtalsmålet med koppling till metoo Målet är ett av de första där lagstiftningen gällande förtal testats efter metoorörelsen, då kvinnor världen över uppmärksammade omfattningen av sexuella trakasserier och övergrepp. – Vi är nöjda med tingsrättens ställningstagande i målet. Det är en följdriktig och förväntad dom. Det är från början till slut ett klockrent grovt förtal, säger advokat Sargon De Basso, mannens målsägandebiträde, till DN. Kvinnans advokat, Henrik Olsson Lilja, meddelar omgående att domen ska överklagas. – Vi menar att det är feldömt. Jag har redan nu fått uppdraget att överklaga domen till hovrätten. Tingsrätten har kommit fram till att hon pekat ut mannen. Vi menar att den bedömningen är felaktig. I vart fall har hon inte haft någon tanke på att förtala honom, säger Henrik Olsson Lilja. Det var i november 2017 som kvinnan publicerade sitt inlägg i slutna grupper på Facebook, bland annat i gruppen #metoobackstage. I inlägget skrev hon att hon ska ha utsatts för en våldtäkt under början av nittiotalet. Kvinnan har aldrig polisanmält händelsen, men menade att hon under tjugo års tid levt med skammen av densamma. Gärningspersonen namngavs inte i inlägget men beskrevs vara en känd tv- och filmregissör. I inlägget fanns också en kortare beskrivning av mannens utseende samt av hans filmer. Den manliga regissören kallade anklagelsen en lögn. Han och hans advokat ansåg att inläggen innehöll uppgifter som gjorde det lätt att identifiera honom. Det styrktes enligt dem av att personer i kommentarsfälten skrivit att de förstår vem hon syftat på. Åklagare inledde i januari 2018 en brottsutredning gällande förtal. I förundersökningen ingick skärmdumpade inlägg och kommentarer från flera Facebookgrupper, samt förhör med vittnen. Förtalsmål är mycket ovanliga i svenska domstolar, på grund av yttrandefrihetens starka ställning. Målen handlar inte om att avgöra huruvida anklagelserna varit korrekta eller inte utan huruvida det var försvarligt att lämna en uppgift som anses vara ärekränkande. Dessutom har tingsrätten i det här fallet haft att avgöra vilken spridning kvinnans anklagelse fått. Hon har i förhör påpekat att mannen inte varit namngiven, att hon inte haft uppsåt att skada honom samt att inläggen inte publicerats i öppna forum. – Informationen lämnades under speciella omständigheter, i en hemlig grupp. Det är den mest exklusiva gruppen man kan förvänta sig, säger advokat Henrik Olsson Lilja efter att domen fallit. – Dessutom skedde det under en speciell period där folk uppmanades att komma ut med sina berättelser. Sammantaget anser vi att det finns goda förutsättningar för att hovrätten kommer att se annorlunda på det här. Regissören har å sin sida menat att skadeverkan varit omfattande och att anklagelserna riskerat att få stora konsekvenser för hans arbets- och privatliv. Flera vittnen i förundersökningen styrkte uppgiften att han var lätt att identifiera genom inlägget. ”Att bli anklagad för våldtäkt är fruktansvärt. Här lever jag mitt liv, och plötsligt anklagas jag för en sak 25 år tillbaka i tiden, som är en lögn”, har regissören tidigare skrivit i en kommentar till DN. Enligt tingsrättens sammantagna bedömning råder det heller inga tvivel om att information som lämnats i inläggen varit tillräcklig för att kunna identifiera mannen. ”Hon har alltså pekat ut honom som våldtäktsman” skriver rätten i sin dom. – Det finns inget mer stigmatiserande än att bli utmålad på det sätt som han blev. Man har direkt möjliggjort för nära nog 10.000 medlemmar i de här två Facebookgrupperna att ta del av uppgifterna. Det är en oerhörd spridning, säger målsägandebiträde Sargon De Basso. Enligt Nacka tingsrätt hade det varit fullt möjligt för kvinnan att dela sin berättelse på ett sätt som inte pekade ut någon gärningsman. Tingsrätten skriver att brottet har ett straffvärde som motsvarar fängelse och påpekar att böter därför inte är en tillräcklig påföljd. Men då man bedömer att kvinnan inte kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet så blir påföljden villkorlig dom. – Det finns tydliga indikationer på att tingsrätten sett allvarligt på brottsligheten. Det framgår också av att man satt ersättning för kränkningen till 60.000 kronor, vilket med svenska mått mätt är ett ganska högt belopp, säger Sargon De Basso. I kölvattnet av metoorörelsen har det ofta diskuterats var gränsen går för vad som är tillåtet att skriva i sociala medier. I fjol dömdes en kvinna i 40-årsåldern till dagsböter i Södertörns tingsrätt för ett Facebookinlägg hon skrev hösten 2017. Hon namngav en man och anklagade honom för en våldtäkt. Enligt rätten fanns det i det fallet inga omständigheter som skulle kunna utgöra en rimlig grund för att publicera uppgifterna, och kvinnan dömdes för förtal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34656, "headline": "Anders Svensson: Språklagen fyller 10 år men engelskans ställning har ändå stärkts", "summary": "I dag måndag fyller den svenska språklagen 10 år. Har den blivit en papperstiger? Engelskan spelar en allt större roll, inte minst inom forskningen. Men det finns ändå skäl att fira tioårsdagen, skriver Anders Svensson på Språktidningen.", "article": "När språklagen infördes i Sverige i juli 2009 var oron för engelskans utbredning ett tungt skäl. Tio år senare har engelskan blivit ännu starkare på svenskans bekostnad. Och den lag som jubilerar i dag framstår allt mer som en utopi som för varje dag blir ytterligare lite förbisprungen av verkligheten. Lagen säger att svenska är huvudspråk i Sverige och att svenska ska kunna användas inom alla samhällsområden. Dessutom fastslås att myndigheter – dit räknas de flesta av våra universitet och högskolor – har ett särskilt ansvar för att använda och utveckla språket. Det är här en papperstiger börjar torna upp sig på horisonten. Under arbetet med att ta fram lagen var många inblandade bekymrade över att engelskan var på väg att ta över inom högre utbildning. Den utvecklingen har inte brutits. Språket för forskning, undervisning, kurslitteratur och möten är allt oftare engelska. En bråkdel av alla doktorsavhandlingar skrivs på svenska. En del har visserligen en pliktskyldig sammanfattning på svenska – men det krävs ett ganska rymligt samvete för att kunna hävda att det skulle vara nog för att leva upp till lagens krav på att svensk terminologi ”finns tillgänglig, används och utvecklas”. Att språklagen i det här avseendet är något av hyckleri beror inte på enskilda forskare eller lärosäten. Det är riksdagen som har ställt dem inför en omöjlig ekvation. För forskare som jagar finansiering och meriter är engelska en nödvändighet. Internationellt genomslag öppnar dörren för nya bidrag. Från politiskt håll påpekas dessutom ständigt vikten av att svensk forskning håller högsta klass. För att främja forskningen uppmanas högskolor och universitet att odla internationella kontakter. Kampen för att värva etablerade utländska forskare har närmast utvecklats till en motsvarighet till fotbollens silly season. I stället för fotbollens skyhöga övergångssummor är det löften om feta anslag och högklassig utrustning som lockar stjärnforskare. Där klubbarna hoppas kunna räkna hem statusvärvningarna genom försäljning av tröjor där det står Ibrahimovic, Ronaldo eller Neymar på ryggen drömmer universiteten om att profilerade forskare ska ge ännu mer klirr i bidragskassan. Även här ställer språklagen krav som är svåra att förena med verkligheten. Engelska har visserligen blivit det språk som de flesta forskare i Sverige använder när de publicerar sina resultat. På den administrativa sidan är det däremot svenska som gäller. De utländska forskare som lockas hit har därför sällan möjligheter att göra karriär på samma sätt som svensktalande forskare. Här fungerar nog språklagen som det var tänkt. Men till priset av att många stjärnforskare exkluderas från attraktiva uppdrag vid svenska lärosäten. Vilket knappast uppmuntrar dem att stanna i Sverige och faktiskt lära sig språket. Det finns inget i språklagen som säger att det är okej att tillämpa den bara när den inte skapar för mycket besvär. I stället är det uppenbart att det är andra prioriteringar som styr. Forskning betraktas som ett så viktigt samhällsintresse att det från politiskt håll inte kommer några propåer om att leva upp till lagens krav. Men när det rör sig om dokument om all den verksamhet som bedrivs på engelska ska det vara svenska som används. Det är det tydligaste exemplet på skenhelighet i tillämpningen. Men språklagen är inte bara en papperstiger. Det finns skäl att fira tioårsdagen. Störst praktisk betydelse för svenskan har den så kallade klarspråksparagrafen som säger att det offentliga språket ”ska vara vårdat, enkelt och begripligt”. Anledningen till att bestämmelsen är så viktig är att den klargör att det inte är medborgarnas ansvar att försöka dechiffrera obegripliga myndighetstexter. I stället är det myndigheternas skyldighet att uttrycka sig begripligt. Det är en princip som främjar demokratin. När det gäller forskningen är språklagen inte förenlig med verkligheten. Det verkar inte oroa politikerna i riksdagen att svenskan sakta men säkert förlorar sin ställning som gångbart vetenskapsspråk. En lag som inte följs är en svensk tiger. Den säger inte ett knyst. Medan engelskan ryter. Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen. anders@spraktidningen.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 34658, "headline": "Bokrecension: Doktor Freud och Don Corleone i Vita huset", "summary": "Michael Wolffs förra bok om Donald Trump sålde som smör i solsken. Den nya ”Siege – Trump under fire” är lika rolig och sorglig. Niklas Ekdal läser en frispråkig och underhållande politisk biografi om den vådliga cirkusen i Vita huset.", "article": "Sakprosa Michael Wolff ”Siege – Trump under fire” Little, Brown, 352 sidor Med jämna mellanrum vevar nyhetskanalen CNN sin grundare Ted Turners invigningstal från 1980: ”Att erbjuda en positiv kraft … när världen är full av cynism.” Före och efter egenreklamen kör CNN i nio fall av tio ett avsnitt av dokusåpan ”Donald Trump”. Ska presidenten starta krig i dag? Eller bara sparka någon sidekick? Vita huset har förpassat CNN till det liberala giftskåpet märkt ”FAKE NEWS”, ihop med prestigemedier som New York Times och Washington Post. Sanningen har blivit lögn och lögnen sanning. Nyheterna underhållning och underhållningen nyheter. Kommersiellt är Trump oemotståndlig. Galenskap säljer. Särskilt i ledningen för den fria världen. Mönstret går igen i Michael Wolffs andra bok på temat: ”Siege – Trump under fire”. Författarens första – ”Fire & fury” – försvann från bokhandelsdiskarna inom loppet av minuter. Vem kan då motstå att skriva en uppföljare? Vem kan motstå att recensera den? Vi är alla CNN-syndromets fångar. Jag har läst ansenliga mängder politiska biografier men aldrig någon så rolig – och så sorglig – som Wolffs. Enligt Ted Turner-doktrinen borde man väl motverka cynismen genom att borra i tidens riktiga frågor: miljöhot, migration, klyftor, förskjutningen av världsekonomins centrum till Asien, USA:s sjunkande medellivslängd på grund av opiater, skräpmat, vapenvåld. Men det politiska förfallet symboliserat av Trump är ju både orsak och verkan, obönhörligt relevant. ”Siege” tar avstamp i väl dokumenterade episoder. Bokens styrka är att vi sett allt med egna ögon, och därför litar på interiörer och citat som i fiktionens form hade varit löjligt osannolika. Bokens svaghet är att den inte tillför mycket nytt, utom detta fördjupade perspektiv på huvudpersonens diagnoser. Narcissism, megalomani och patologiskt ljugande – absolut. Däremot frikänner Wolff USA:s Comedian-in-Chief från paranoia, eftersom Trump saknar tillräckligt intresse för andra människors motiv. Presidenten är melodramatisk och gnällig men sällan på sin vakt, alltid lika förvånad över svek och förräderi, ehuru van att komma undan med vad som helst sedan femtio år tillbaka. Wolffs karaktäristik bär sannolikhetens prägel, och skamlöshetens; ”Som hos många stora skådespelare är hans självdestruktivitet ständigt i konflikt med den välutvecklade överlevnadsinstinkten.” Då en människa oavbrutet tas på bar gärning med lögn och bedrägeri – utan att blinka eller erkänna – blir effekten på omgivningen förbluffande. Familj och underlydande förvandlas till medbrottslingar. Väljarna splittras i troende och avtrubbade. När det kommer till att hålla huvudet kallt under belägring är Trump trots allt ett geni, medger författaren. Oförmåga att koncentrera sig, ta något på allvar, uppträda med värdighet, känna skuld, framstår alltmer som en politisk tillgång, inte bara i USA. Detta visste vi redan. Berättelsens stora behållning är karaktärerna bakom draperiet: advokater, snorungar, spinndoktorer, porrstjärnor, despoter och enögda gangsters. Trumps specialitet är att mobba sina närmaste, som i beskrivningen av vicepresident Mike Pence: ”En religiös knäppgök som hade förlorat positionen som guvernör när vi räddade honom. Jag antar att han måste älska mig. Men det sägs att han var den mest korkade i hela kongressen.” Dramats verkliga huvudroll spelas återigen av den sparkade chefsideologen Steve Bannon, en citatmaskin med så skruvad moral, svart humor och klinisk blick för mänskliga svagheter att Shakespeare hade rodnat. Om Trump är husets virrige herre är Bannon hans Malvolio, den onda viljan. Fursten och hans elaka dvärg, som hos Pär Lagerkvist. Frankenstein och hans monster. Oskiljaktiga i anden. Vem som är vem varierar. Bannon har en egen agenda. Han anser sig ha skapat Trump och orkestrerat Brexit. En skördare av vita mäns vrede. En handelsresande i högerpopulism. Bannon laborerar med två sidor av politiken, inte konventionell höger och vänster utan höger och vänster hjärnhalva. På ena sidan: juridik, empiri, evidens – en logik som rimligen borde fälla Trump förr eller senare. På andra sidan: demokratin med dess febriga väljare, ständigt beredda att rulla tärningen. ”Elda upp förlorarna”, säger Bannon och slår ihop händerna när läget ser hopplöst ut, ”och vi räddar vår man”. I en nyckelscen sitter ideologen ner med Larry Summers, före detta finansminister och Harvard-rektor, fetast tänkbara symbol för ostkustetablissemanget. ”Do you fucking realize what your fucking friend is doing? You’re fucking the country”, suckar Summers. ”Ni elit-demokrater bryr er bara om marginalerna. Folk som är rika eller folk som är fattiga”, svarar Bannon. ”Er mumbo yumbo om handel kommer att störta världen i depression”, väser Summers. ”Och ni har exporterat amerikanska jobb till Kina”, kontrar Bannon. Efter presidentvalet 2016 blev det en truism att liberaler tog Trump bokstavligt men inte allvarligt, medan hans kärnväljare tog honom allvarligt men inte bokstavligt. När tecknen i skyn tyder på annalkande storm måste vi nog alla ta Trumps USA på allvar. Det är inget olycksfall i arbetet att världens mäktigaste nation valt en politisk ledning på buskisnivå. Cynismen och den intellektuella lättjan fanns där redan hos presidenter som Richard Nixon och George W Bush. Egotrippen finns hos oss alla, i en dollarcivilisation som twittrar på sista tråden. Vad kommer Trump att göra när lagar, rim och reson hinner i kapp honom? Även om Michael Wolff mest satsar på underhållning ger han ledtrådar till svaret, och det är knappast lugnande. Trump kommer inte att störta och brinna som en god förlorare. Han hatar losers mer än till och med disciplin. Antingen blir det krig, Bolton style, med den skjutglade säkerhetsrådgivaren i täten, eller också blir det inbördeskrig, Bannon style. Även om den djupa staten fäller Trump finns hans väljare, deras vrede och vapen kvar. Bannon välkomnar apokalypsen. Han ringar in det personlighetsdrag som lär förvandla sista akten till ett fyrverkeri: ”Allt Trump gör handlar om att undvika förödmjukelse. Han ligger på gränsen hela tiden, dras dit eftersom hans pappa förödmjukade honom. Det knäckte Trumps bror, men själv lärde han sig hantera det. Rysk roulett, i väntan på den sista förnedring som kommer att knäcka honom.” Kineser, ryssar, saudier och israeler har fattat vad som gäller i denna politiska atmosfär, där Doktor Freud och Don Corleone betyder mer än statsvetarnas läroböcker. I Washington kan de runda utrikesdepartementet, underrättelsetjänsten, alla normala strukturer, och sikta direkt på Trumps svärson Jared Kushner. Denne förlitar sig i sin tur på Nixons gamle räv Henry Kissinger, smickrad att vid 94 års ålder bli rådgivare till USA:s viktigaste utrikespolitiska spelare, en ung man utan mer grepp om världen än vad han läst sig till i New York Times. När Trump över en lunch omvärderar Nordkoreas diktator till en hyvens kille värdig Nobels fredspris sluts cirkeln från Nixons resa till Kina 1972. Historien upprepad som fars. De iranska mullorna framstår som sansade och samlade i jämförelse, Vladimir Putin och Xi Jinping som meriterade giganter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34665, "headline": "Lotta Olsson: En ny Harry Potter för läsare i rätt ålder", "summary": "Första Harry Potterboken kom på svenska för tjugo år sedan, med barnboksomslag av Alvaro Tapia. Nu är det dags för en stram, vacker utgåva för äldre läsare.", "article": "Det är tjugo år sedan ”Harry Potter och De vises sten” kom ut på svenska i översättning av Lena Fries-Gedin, vilket förlaget Rabén & Sjögren firar med en fin nyutgåva i mjukband. Det är stor skillnad mellan det nya, klassiskt strama fantasyomslaget av den brittiska formgivaren Olly Moss, och den första svenska utgåvan (på förlaget Tiden den gången, ett förlag som uppgick i Rabén & Sjögren), där svenska Alvaro Tapias lekfulla omslag tydligt signalerade barnbok. Harry var ett barn 1999, en elvaåring i för stora kläder framför det bulliga röda loket till Hogwartsexpressen. Inte konstigt: Harry Potterböckerna brukar placeras i mellanåldersklassen, i gruppen 9-12 år. Fast det är ju svårt, det där med åldersangivelser. Harry Potterböckerna fick snabbt läsare långt över sin åldersgrupp. Harry Potter-böckerna fick ju snabbt läsare långt bortom sin åldersgrupp. För tjugo år sedan var det inte riktigt fint att läsa barnböcker om man inte var barn, och i England gjorde man med tiden två upplagor, en för vuxna och en för barn, så att de vuxna inte skulle behöva synas med barnböcker offentligt. I Sverige fortsatte Alvaro Tapia att göra omslag till hela serien (och Lena Fries-Gedin överlevde Sisyfosarbetet att översätta de allt tjockare böckerna i accelererande tempo), och Harry Potter fick ha kvar sin barnboksidentitet även om Harry blev äldre och omslagen gradvis närmade sig fantasygenren. Harry Potter-böckerna förändrade världen på många sätt. Entusiastiska barn stod inte ut med att vänta tills böckerna kom på svenska, utan läste även den engelska utgåvan. Vuxna började äntligen förstå att bra böcker saknar åldersgräns uppåt,. Tyvärr gled åldersgränserna även åt andra hållet, och det har blivit allt vanligare att tillgängliggöra böcker för yngre åldersgrupper. Det har drabbat bland annat drabbat Harry Potter-böckerna, där det sedan några år finns en rikt illustrerad utgåva signerad Jim Kay. Bilderna ligger nära filmernas tolkningar, och böckerna inbjuder till högläsning för barn som inte kan läsa själva. Problemet är att Harry Potterböckerna inte är skrivna för små barn. Åldersbestämningar är förvisso en svår balanskonst, men det handlar om språklig komplexitet, om textlängder och om ämnesval. Joanne Rowling skriver en lekfull, men inte helt okomplicerad och dessutom omfångsrik prosa. Hennes sätt att ta upp existentiella frågor, övergivenhet och sorg är avpassat för åldersgruppen. Det är förmodligen ingen större risk att mindre barn tar illa vid sig av Harrys förtvivlade ensamhet, barn tenderar att sortera bort obegriplig information, men det är värre att de finner boken ointressant för att de inte förstår den. Det händer andra barnboksklassiker, och det värsta exemplet på senare år är förstås Tove Janssons Mumintroll. De har gjorts om till gulliga pekböcker, förenklade bilderböcker och ett otal leksaker för småbarn. Vad blir konsekvensen? Som DN:s bilderboksrecensent, litteraturdocenten Ulla Rhedin, har påpekat handlar det inte om att böckerna får en bredare målgrupp: i stället ”stänger” man böckerna för den egentliga målgruppen. När barnen har blivit tillräckligt stora för att kunna förstå Tove Janssons egna Muminböcker är de inte intresserade längre. Mumintroll? De är ju för småbarn. Resultatet är att litterära klassiker tappar sin ursprungliga kraft, och ja, jag räknar Harry Potterböckerna till klassikerna. Det är då man blir tacksam för den nya, vackra utgåvan av ”Harry Potter och De vises sten”, som placerar serien i vuxenhyllan. Bra barnböcker bär man med sig hela livet, om man har mött dem i rätt ålder. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34673, "headline": "Advokaten om Josefin Nilsson-dokumentären: ”SVT har brustit i sitt publicistiska ansvar”", "summary": "Efter anmälan till Granskningsnämnden av Josefin Nilsson-dokumentären ”Älska mig för den jag är” är skådespelarens advokat Sargon de Basso hård i sin kritik av SVT. – Det finns uppgifter i dokumentären som direkt utpekar honom som ansvarig för Josefin Nilssons död, säger han.", "article": "Den 22 mars lades dokumentären ”Älska mig för den jag är” först upp på SVT Play och visades sedan på tv. Den sågs av flera miljoner tittare och skapade en intensiv och långvarig debatt om den folkkära skådespelerskan och sångerskans död. Hashtaggen #brinnförjosefin fick stor uppmärksamhet i sociala medier. I dokumentären pekas Josefin Nilssons tidigare pojkvän ut för att ha misshandlat henne. Mannen dömdes 1998 för såväl hot som misshandel då han sparkat Josefin Nilsson i magen. Läs mer: Skådespelare anmäler SVT efter Josefin Nilsson-dokumentär Nu har skådespelaren anmält dokumentären till Granskningsnämnden och menar att den innehåller felaktiga påståenden om honom. I Aftonbladet skriver han en debattartikel: ”Viktiga fakta saknas i dokumentären och har ersatts med sakfel och rena lögner.” Till DN säger skådespelarens advokat Sargon de Basso om anmälan: – Vår bedömning är att SVT har brustit i sitt publicistiska ansvar. De har inte hedrat regelverket om att man som mediebolag ska vara opartiska, sakliga och att man ska beakta mediernas genomslagskraft när man publicerar ett material, säger Sargon de Basso. – Det finns uppgifter i dokumentären som sträcker sig långt över de anklagelser som tidigare har varit kända för skådespelaren över huvud taget. Det finns uppgifter i dokumentären som direkt utpekar honom som ansvarig för Josefin Nilssons död. Sargon de Basso menar att det påståendet har skapat hatstormen mot skådespelaren. – Det gör att omedelbart efter dokumentären publiceras hans adressuppgifter och personuppgifter i sociala medier, och skådespelaren matas med ett enormt hat. Jag skulle säga att det saknar motstycke i modern svensk historia. – Temat för hatet är att man ska döda skådespelaren, stycka honom, man ska skända hans kropp, man skickar bilder på hur det ska gå till. Det är en dokumentär som handlar primärt om Josefin Nilsson, och det är inte SVT som stått för reaktionerna. Vilket ansvar kan man då ha som mediebolag? – Det är ett försvar som SVT intagit för att försvara sin uppenbart bristande ansvarskänsla i den här situationen, man försöker freda sig från det som är uppenbart för de flesta med någon form av sakligt sinne. I dokumentären riktas en anklagelse mot en enskild person, och dokumentären berör i väldigt stora delar skådespelaren, hela dokumentären börjar med att hon pratar om honom. – Sedan är det så enkelt att han över huvud taget inte är hörd i dokumentären. Han får inte komma till tals över huvud taget. När DN kontaktar Martin Vårdstedt, ansvarig utgivare för dokumentären på SVT, bekräftar han att skådespelaren aldrig kontaktades. – Nej, han kontaktades inte gällande medverkan av det enkla skälet att han inte namnges i dokumentären. Vårt syfte var inte att göra ett granskande program kring en misshandel. Filmens syfte var att berätta Josefin Nilssons historia och inte någon annans. – Misshandeln och domen är en del av berättelsen, inte hela. Men det var en händelse som starkt påverkat Josefin enligt hennes egna ord och enligt hennes systers och de medverkande i filmen. En händelse som hon använt sig av i sitt konstnärskap, i den bok vi berättar om att hon påbörjat, i sånger och inte minst i förställningen ”Systrarna sisters” som framfördes på Gotlands länsteater 2015. Enligt Sargon de Basso har man i nuläget inte tagit beslut kring om man ska vidta ytterligare rättsliga åtgärden. – Vad som är primärt fokus är att Granskningsnämnden ska få pröva den här frågan. Sedan får man efter deras utslag se om det finns anledning till att vidta ytterligare rättsliga åtgärder. Den 4 augusti ska Josefin Nilssons syster, Marie Nilsson Lind, vara Sommarpratare i P1. Hon har sagt att programmet ska handla om Josefin, eftersom ”det är så mycket som hänt den här våren som behöver sägas”. Enligt Bibi Rödöö, programansvarig på ”Sommar i P1”, är programmet inte inspelat ännu men att Sveriges Radio ”alltid tänker på det publicistiska och vilka hänsyn vi ska ta”. Hon kan därför ännu inte svara på om Marie Nilsson Lind kommer att ta upp eller bemöta skådespelarens anklagelser i programmet. – Vi har alltid kontakt med producent och Sommarvärd och det är först när vi ser vad hon bestämt sig för prata om i detalj, själva manuset, som vi tittar på vilka saker vi ska tänka på, säger hon. Dokumentärens producent, Anna-Carin Stenholm Pihl, är även producent för Marie Nilsson Linds sommarprat. Till DN säger hon att hon inte kommenterar anmälan till Granskningsnämnden utan hänvisar till Martin Vårdstedt. – Vad Maries Sommarprat innehåller hör vi den 4 augusti, säger hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34678, "headline": "Joppe Pihlgren: Man måste börja se popmusik som kultur", "summary": "I ett upprop protesterar några av Sveriges största artister mot att så många av Sveriges klubbar och konsertlokaler tvingas stänga igen. – Man måste börja se popmusik som kultur säger initiativtagaren Joppe Pihlgren till DN.", "article": "Håkan Hellström, Joakim Thåström, Lars Winnerbäck, Eva Dahlgren, Cherrie, Lorentz, Annika Norlin och Anna Ternheim. Det är några av de stora svenska artisterna som har skrivit under ett upprop ihop med organisationen Svensk Live för att motverka utvecklingen bland Sveriges klubb- och konsertscener. Den senaste tiden har det rapporterats om ett flertal välkända konsertlokaler som har tvingats eller kommer att behöva stänga igen i Stockholm – Debaser Strand vid Hornstull, Kägelbanan vid Mosebacke, Kraken i Slakthusområdet. ”Musik är något som står i vägen för vackra döda städer, knäpptysta och kliniskt befriade från möjligheten att uppleva levande musik tillsammans med andra människor”, står det bland annat i uppropet. De som skrivit under det kräver också att svenska politiker ska ”berätta hur de vill utveckla livescenerna, för framtidens artister och för alla människor som vill att deras innerstäder ska leva”. Joppe Pihlgren, verksamhetschef på branschorganisationen Svensk Live och initiativtagare till uppropet, säger till DN att vi som land befinner oss i en ”skämmig situation”. – Vi har hamnat i ett läge där vi hoppas att Debaser Strand kanske inte ska behöva stänga, i stället för att hoppas på att det öppnar tio nya klubbar i Stockholm de närmaste tio åren. Annars brukar man ju tänka att saker ska bli bättre, och fler, och av högre kvalitet. Men särskilt i Stockholm är vi tvungna att försöka bevara de få ställen som finns. Vad skulle politikerna kunna göra för att förändra situationen? – Man måste börja se popmusik som kultur. Man ska se till att det finns platser för livemusik, vilket framför allt är viktigt i de större städerna, och att det finns ekonomiskt stöd för livemusik också i de mindre. Om arrangörer går back på varje spelning orkar de inte i längden. Och när man jobbar med stadsplanering, bygger ett nytt område, kan man väl skriva in i kontraktet att det ska finnas en plats för livemusik. Artisten Little Jinder, som har skrivit på uppropet, skriver i ett mejl till DN: ”Jag har skrivit på uppropet för att jag tycker Sverige är ett oinspirerande och snålt land att utöva kultur i över lag. Jag förstår faktiskt inte ens varför jag bor kvar här. Livescenen är ju i princip död och ska man ut och spela i landet i en mindre stad än Göteborg så är det typ en pizzeria eller ishall som är alternativen. Mellanstora scener för lite mer nischad musik finns knappt. Det är pinsamt.” Också artisten Ana Diaz svarar på DN:s fråga om varför hon skrivit på uppropet: – För att en stad med levande människor och ett rikt kulturutbud låter. Läs mer: Svenska artister i upprop: ”Låt fler livescener utveckla Sveriges städer!” Därför mår nattlivet bättre i Göteborg än i Stockholm Hundratal manifesterade mot ett tråkigare Stockholm ", "article_category": "culture"}
{"id": 34688, "headline": "Madonna får kritik av överlevare", "summary": "I en ny musikvideo regisserad av Jonas Åkerlund tar Madonna ställning mot vapenvåldet i USA.", "article": "I en blodig musikvideo regisserad av Jonas Åkerlund tar Madonna ställning mot vapenvåldet i USA. Nu får hon kritik av överlevare från masskjutningen i Orlando 2016. Madonnas nya musikvideo väcker starka känslor. I videon gestaltas hur dansande människor skjuts ihjäl av en ensam gärningsman till tonerna av ”God control”, en av låtarna från Madonnas ”Madame X”-album som släpptes den 14 juni i år. Skjutningen för tankarna till dådet mot gayklubben Pulse i Orlando, där 49 människor dödades och 53 skadades för två år sedan, och nu får videon kritik av överlevaren Patience Carter som befann sig på klubben, skriver BBC. Hon framför sin kritik på Twitter: ”Jag kunde inte titta vidare efter de första 45 sekunderna, Madonna. Det finns så många kreativa vägar som hade kunnat tas för att uppmärksamma vapenvåldet. Offren för de här masskjutningarna bör alltid tas i beaktning. Jag uppskattar försöket, men jag är djupt illa berörd”, skriver hon. En annan överlevare, Brandon Wolf, instämmer i kritiken, medan flera organisationer, som March For Our Lives och Gays Against Guns, lovordar artisten. Madonna försvarar sig med orden ”det här är vad som händer när folk skjuter. Folk dör”, uppger CNN. Läs mer: Madonna anklagas för att ha redigerat falsksång Skivrecension: Madonnas nya är mycket av allt och aldrig, aldrig lagom ", "article_category": "culture"}
{"id": 34690, "headline": "Konsertrecension: Båstad Kammarmusikfestival vill lära oss älska det latinska", "summary": "Under Roland Pöntinens ledning har Båstad Kammarmusikfestival blivit lite vildare, och årets tema erbjuder nästan oräkneliga ingångar till den latinska klassiska musiken.", "article": "Båstad Kammarmusikfestival ”Latin love!” Musik av Joaquin Turina, Barbara Strozzi, Francesca Caccini, Robert Stolz m fl Medverkande: Roland Pöntinen, Göteborg Baroque, Katarina Karnéus, Jakob Koranyi, Vertavokvartetten Scen: Mariakyrkan och Apelrydsladan Temperamentet har blivit ett annat, lite slängigare, vildare, sedan Roland Pöntinen tagit över som konstnärlig ledare för Båstad Kammarmusikfestival. ”Latin love!” är den flashiga rubrik han valt för årets festival och exemplifierar med att spela Manuel de Fallas sprakande ”Rituell elddans” ute på torget i centrala Båstad under invigningen. Vid invigningskonserten i Apelrydsladan berättar han glatt om bakgrunden till detta. Hur han som mycket ung såg en film om pianovirtuosen Arthur Rubinstein och blev smått knäckt när denne pekade på sin stora villa och sa att hans inspelning av just ”Rituell elddans” hade betalt hela klabbet. Men Pöntinen har givetvis även ett mer seriöst ärende med årets tema. Och det handlar om att lyfta fram den latinska klassiska musiken och ändra på den obegripligt undanskymda roll som den fortfarande spelar i Sverige. Vi skall lära oss att älska det latinska. Och ingångarna till det är nästan oräkneliga i årets ymniga program. Här figurerar namn som Juan Crisóstomo de Arriaga (”den spanske Mozart”), Gaspar Cassadó och Enrique Granados till sydamerikaner som Ney Rosauro, Teresa Carreño och Mauricio Kagel. Lägg därtill en hel tangokväll i Apelrydsskolan. Festivalen inleddes dock med Amanda Flodin (mezzo), Fredrik From (violin), Fredrik Block (teorb) och Magnus Kjellson (orgel) ur Göteborg Baroque som gav ett strålande program med framför allt tidig italiensk barock i Mariakyrkan. Något som de är bäst i Sverige på. Under rubriken ”Dolcessa di morte” (Dödens sötma) gick de under huden med underskönt smärtsamma tongångar av bland andra Barbara Strozzi, Francesca Caccini och Claudio Monteverdi. Samt med en anonym mariahymn från 1000-talet som liknar jungfrun vid ”havets stjärna”. Balsamiskt smekande musik, likt vinden från Laholmsbukten som för dagen hade Medelhavets temperatur. Kvällskonserten i Apelrydsladan förde oss djupt in en helt annan och mera dunkelt belyst latinsk miljö – till det lilla kapell i en tjurfäktningsarena där toreron ber en bön innan han skall gå ut på arenan. Och kanske segra över tjuren, till publikens jubel, eller mista sitt liv. Denna ceremoni har den andalusiske tonsättaren Joaquín Turina gestaltat i ”La oración del torero” från 1925 för fyra spanska lutor (laúd), men som också finns i ett arrangemang för stråkkvartett. Och det var i denna senare version som verket nu klingade i Båstad i ett hängivet framförande av den norska Vertavokvartetten. Den bävande atmosfären kring en corrida, av ensamhet och delaktighet, var omisskännlig. Det nästan doftade om den. Den briljante cellisten Jakob Koranyi bjöd bland annat på den lustiga musikaliska likheten mellan ”Värmlandsvisan”, i eget arr, och cellolegendaren Pablo Casals katalanska signaturmelodi ”El cant dels ocells”. För överraskningen stod dock hovsångerskan Katarina Karnéus som rev av ett wienskt operettnummer, till ackompanjemang av Pöntinen och Vertavokvartetten som nästan sprängde väggar och tak. Helt utanför det latinska temat. Men i linje med det oförutsägbara som kan ske under en festival när den fungerar som bäst. Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om tonsatta favoritböcker på Gunnebo Kammarmusikfestival. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34718, "headline": "Konsertrecension: Schönbergs våldsamma ode till Napoleon stjäl showen", "summary": "Årets sista konsert på festivalen O/Modernt har Beethovens tredje symfoni som centrum. Men det är Schönbergs kaotiska men glasklara ”Ode to Napoleon” som är kvällens höjdpunkt, menar DN:s Nicholas Ringskog Ferrada-Noli.", "article": "Festival ”O/Modernt” Verk av Frédéric Chopin, Frej Wedlund, Arnold Schönberg och Ludwig van Beethoven. Medverkande: Cédric Tiberghien, Maria Rostosky, Hugo Ticciati, Johannes Marmén, Susanne Schäffer, Jenny Augsustinsson, Fredrik Paulsson, Julian Arp, Edward King och Samuel West. O/Modernt Chamber Orchestra. Dirigent: Hugo Ticciati. Scen: Confidencen, Stockholm. Speltid: 2 tim 35 min inkl paus Finalkonserten på årets upplaga av Festival O/Modernt presenterar ännu en vinkel på årets tema ”Misreading Beethoven”. Här är det Beethovens tredje symfoni som står i centrum, med verk som på olika sätt kan kopplas till den. Konserten inleds med Chopins andra pianosonat, som framförs kompetent men utan total inlevelse av Cédric Tiberghien. Men framför allt passar detta verk inte alls in i konserten som helhet. Kopplingen, att detta verk liksom Beethovens trea innehåller en begravningsmarsch, känns långsökt. Därefter ett uruppförande: Frej Wedlund, född 1991, har komponerat en pianokvintett inspirerad av en melodisnutt från just begravningsmarschen i Beethovens tredje symfoni. Stråkarna glider planlöst hit och dit medan pianot spelar varianter av ”skala banan”-frasen, det är i ärlighetens namn inte särskilt engagerande. Musiken låter tonal men är samtidigt strukturellt så vag att den blir odynamisk och svår att greppa. Konsertens höjdpunkt blir Schönbergs ”Ode to Napoleon” från 1942, en tonsättning av Lord Byrons dikt från 1814 som inte är en hyllning utan snarare ett bittert göra slut-brev till en före detta idol. Byron hade liksom Beethoven älskat (och identifierat sig med) Napoleon, men när den megalomane generalen kapitulerade 1814 övergick poetens kärlek i förakt. Schönberg komponerade sitt verk när han levde i exil i USA, på flykt från nazisterna, och från hans horisont blir dikten något annat: en cynisk blick på högmodiga tyranner. Musiken är fantastisk: våldsam men rytmisk, kaotisk men glasklar. Skådespelaren Samuel West läser dikten och gör det fenomenalt, det blir som en låt som Morrissey skrivit ihop med Eminem. Efter paus bjuds vi slutligen på ett framförande av Beethovens tredje symfoni, med festivalens konstnärlige ledare Hugo Ticciati som dirigent. Ticciati är en briljant violinist, men tyvärr är hans dirigerande inte riktigt på samma nivå. Denna banbrytande symfoni – aldrig tidigare hade orkestermusik varit så skamlöst subjektiv, personlig och pretentiös – brukar alltid vara en omvälvande upplevelse att lyssna på. Men inte denna kväll, tyvärr. Den ljuvligt brusande och förkrossande kraftfulla Beethovenfloden blir här en ryckig, osäker och märkligt stillastående historia. Läs fler av DN:s konsertrecensioner här. Läs fler texter av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34734, "headline": "Patti Smith tilldelas Joe Hill-priset", "summary": "Den amerikanska sångerskan Patti Smith har tilldelats årets Joe Hill Memorial Music Award.", "article": "Utmärkelsen instiftades 2016 för att hedra minnet av sångaren och fackföreningsaktivisten Joe Hill, som föddes som Joel Emmanuel Hägglund 1879 i Gävle och avrättades 1915 i Salt Lake City. Priset tilldelas musiker som verkar i Joe Hills anda i såväl musik som samhällsengagemang och kulturpolitisk gärning. ”I dessa tider är det viktigare än på länge att lyfta fram och påminna oss om Joe Hills tankar, ideal och engagemang. Inte minst med tanke på att mitt eget hemland just nu är det värsta exemplet på hur man runt om i världen har börjat bygga murar för att utestänga människor”, säger Smith i ett pressmeddelande. Joe Hill Memorial Music Award har tidigare tilldelats den amerikanska protestsångerskan Joan Baez, den svensk-kurdiska musikgruppen Koma Nurdil och artisten Stefan Sundström. Intervju med Patti Smith: ”Jag är verkligen en gammaldags konstnär” ", "article_category": "culture"}
{"id": 34735, "headline": "Konsertrecension: Patti Smith förminskar sig med alla onödiga coverlåtar", "summary": "Det är väldigt lätt att tycka om Patti Smith, dessutom har hon fortsatt att utvecklas som sångerska. Synd bara att hon så ofta väljer bokstavstrogna coverlåtar framför egna klassiker.", "article": "Patti Smith kan liksom inte låta bli. Hennes son Jackson – gitarrist i bandet och, ska påpekas, trettiosju år – har just precis lutat sig framåt för att säga något till sin mamma och när han sedan lommar tillbaka till sin plats på scenen så svallar modersstoltheten över. ”That's my boy” konstaterar Patti Smith med en värme som borde få även de hårdaste hjärtan att smälta. Det är så väldigt lätt att tycka om henne. För att hon kombinerar intellektuell skärpa och långa poem med enkel slagordsagitation och näven-i-luften-rock. För att hon är skamlöst publikfriande, med engagerade och initierade referenser till både Greta och Bergman, utan att det känns slentrian. För att hon fortsatt att utvecklas som sångerska och i dag har en större och starkare röst än någonsin tidigare. Det känns lite konstigt att skriva det, men jag önskar bara att konserten i sig var lika ofrånkomligt älskvärd som dess huvudperson. Det är den inte riktigt. Inte minst på grund av att Smith i så hög utsträckning väljer bort det egna, många gånger fantastiska, låtmaterialet. Inget ont om covers, verkligen tvärtom, men låtval som Jimi Hendrix ”Are you experienced”, Lou Reeds ”Walk on the wild side” och Rolling Stones ”I’m free” (de två sistnämnda framförs dessutom väldigt bokstavstroget av bandet) är varken särskilt inspirerande eller överraskande. Smith och bandet gör heller inte särskilt mycket med dem, varken adderar eller subtraherar något för att sätta en egen prägel på det rätt slitna. Måhända har hon inte varit den allra mest produktiva artisten under den över fyrtio år långa karriären, men det saknas inte fantastiska Patti Smith-låtar att framföra i stället för Midnight Oils ”Beds are burning”, hur mycket allsång den än genererar. Smith är en gigant konserten igenom, på alla tänkbara sätt, men låtlistan den här kvällen närmast förminskar henne. Inte mycket gör det. Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur Lenny Kravitz kan vara nästan bra i jättemånga olika genrer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34747, "headline": "Försvaret försvarar Schyfferts flygtur", "summary": "Tidigare i år JO-anmäldes Försvarsmakten efter att komikern Henrik Schyffert fick ta en flygtur med ett Jas-plan. I ett svar till Justitieombudsmannen framhåller nu Försvarsmakten att beslutet var väl avvägt.", "article": "I augusti förra året flög komikern Henrik Schyffert i ett Jas Gripen-plan från Skaraborgs flygflottilj under en timme. Han skrev också om flygturen i sociala medier. En privatperson anmälde händelsen till Justitieombudsmannen och JO inledde en utredning av Försvarsmaktens agerande. Anmälaren skrev bland annat att flygflottiljen inte ska vara skattefinansierat upplevelsecenter för privatpersoner. Nu har Försvarsmakten svarat JO. Man framhåller bland annat att intresset för pilotyrket har minskat och att bristen på piloter är ett stort problem för Flygvapnet. Därför har Försvarsmakten, påpekar man, haft som uttalat syfte att visa flygverksamhet i sociala medier och som ett led i det arbetet har också så kallade influencers använts. Enligt Försvarsmakten har detta lett till att intresset för pilotyrket har ökat. Det påpekas att Henrik Schyfferts rapportering av sin och sonens flygtur, de var passagerare under en timme i ett Jas 39D-plan, resulterat i en ”bred marknadsföring av pilotyrket inom Försvarsmakten”. Schyfferts film fick stor spridning och Försvarsmakten länkade också själva till den. I svaret konstateras det sammanfattningsvis att rådande regler följdes och att beslutet var ”väl avvägt”. Det motiverades med att en ”god medial effekt kunde uppnås utan någon extra kostnad då flygningarna skedde inom den ordinarie verksamheten.” Av svaret framgår också att Henrik Schyffert inte fick någon ersättning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34749, "headline": "Nytt avtal på gång för Nationalmuseums filial", "summary": "Politikerna i Region Jämtland Härjedalen har fått nya lugnande besked om framtiden för filialen Nationalmuseum Jamtli, rapporterar Sveriges Radio Kulturnytt. Ett nytt flerårigt avtal ska vara på gång.", "article": "DN kunde på måndagen berätta om det brev som lokal- och regionalpolitiker i Region Jämtland Härjedalen skickat till kulturministern, för att uttrycka sin oro om framtiden för Nationalmuseums filial vid Jamtli, Jämtlands läns museum. Enligt politikerna hade de fått ”signaler” om att finansieringen från huvudenheten i Stockholm kan utebli, på grund av museets ekonomiska problem. Lugnande besked har därefter kommit från Nationalmuseums överintendent och filialens chef vid Jamtli, som båda betonat att Nationalmuseum Jamtli är prioriterat. Men trots det har lokala politiker fortsatt att uttrycka sin oro. Kommunalrådet i Östersund, Bosse Svensson, som tillsammans med regionstyrelsens ordförande undertecknat brevet, vidhöll på tisdagen i Östersunds-Posten att situationen är allvarlig. Han påpekade att man ännu inte fått svar från kulturdepartementet, samt att det inte fanns något avtal som säkrar framtiden. Nationalmuseum tillbakavisar dock påståendet att det inte finns upprättade avtal kring samarbetet mellan huvudenheten och filialen i Östersund. Museets pressavdelning uppger för DN att det både finns ett samarbetsavtal och ett hyresavtal som fortsatt är giltiga. Eftersom hyresavtalet inte sagts upp en månad före den avtalade hyrestidens utgång, den sista juni i år, så kommer det enligt museet att gälla i flera år framöver. På onsdagsmorgonen rapporterar också Sveriges Radios Kulturnytt att politikerna i Region Jämtland Härjedalen fått lugnande besked. Mats Gärd (C), regionstyrelsens ordförande (som också undertecknat brevet till kulturministern) säger till radion att man har fått ett ”muntligt löfte” att museet precis som tidigare årligen ska finansieras med nio miljoner kronor. Enligt Mats Gärd ska detta gälla från den 1 juli, och fyra år framåt. Enligt Kulturnytt ska dessutom ett nytt skriftligt avtal vara på gång att tecknas. Kulturminister Amanda Lind (MP) har i sin tur kommenterat situationen för Nationalmuseum Jamtli i en intervju med Östersunds-Posten. Hon berättar att hon tagit del av lokalpolitikernas brev, men ger inga besked om framtiden. – Regeringen genomför flera insatser på kulturområdet för att stärka kulturen i hela landet. Nationalmuseums anslag förstärktes med 2 miljoner kronor i budgetpropositionen för 2016 för att stärka museets regionala närvaro. Utifrån denna förstärkning tog myndigheten själv beslut om att ingå ett samarbete med Jamtli om en etablering av en filial i Östersund, säger Amanda Lind till tidningen, och fortsätter: – Jag har tagit del av skrivelsen och regeringen fortsätter att följa frågan noga. Att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet, oavsett vilken del av landet man bor i, är en viktig kulturpolitisk prioritering för mig som kulturminister, där fyller Nationalmuseum Jamtli en viktig funktion. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34764, "headline": "Lokala politiker: Nationalmuseums filial riskerar att behöva stänga", "summary": "Nationalmuseum Jamtli kan behöva stänga, uppger lokala och regionala politiker. De har fått signaler om att stödet från Nationalmuseum i Stockholm kan utebli på grund av museets ekonomiska problem. Men överintendent Susanna Pettersson menar att problemen kan lösas: ”Vi ska arbeta för att hitta långsiktig lösning”‚ säger hon.", "article": "Nationalmuseum i Stockholm har efter nyöppningen i höstas brottats med stora ekonomiska bekymmer. Överintendent Susanna Pettersson har bedömt att underskottet för 2019 kommer att bli närmare 40 miljoner kronor. De ekonomiska problemen har samtidigt skapat oro i Region Jämtland Härjedalen, där filialen Nationalmuseum Jamtli öppnade under fjolåret, vid Jämtlands läns museum. Regionstyrelsens ordförande Mats Gärd (C) och kommunstyrelsens ordförande i Östersund, Bosse Svensson (C), har nu skrivit ett brev till kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) där man varnar för möjliga konsekvenser. Detta efter att man fått ”signaler” om att Nationalmuseum ”inte kan uppfylla sin del i avtalet när det gäller finansiering” för filialen vid Jamtli. ”Det är naturligtvis allvarligt och skapar problem för Region Jämtland Härjedalen och Östersunds kommun som i dagsläget inte har några möjligheter att täcka upp för eventuellt ekonomiskt bortfall från nationellt håll. Vi gick in i samarbetet med Nationalmuseum med löftet att det skulle vara ett långsiktigt åtagande från statens sida och säkerställde finansiering av investeringen i museet”, skriver Mats Gärd och Bosse Svensson i brevet. Enligt politikerna kan följden av ett uteblivet ekonomiskt stöd från Nationalmuseum bli att filialen i Östersund ”kanske skulle behöva stänga”. En sådan situation skulle samtidigt, enligt politikerna, vara en signal för att ”man från nationellt håll tydligt visar att man inte menar allvar med att hela landet ska kunna ta del av vårt gemensamma kulturarv”. De fortsätter i brevet: ”Det skulle ses som ett svek mot hela landet utanför storstadsområdena, frågan är med andra ord större än filialen på Jamtli.” Susanna Pettersson, överintendent på Nationalmuseum, betonar dock att myndigheten trots problemen ska arbeta hårt för att filialen i Östersund ska finnas kvar. – För Nationalmuseum är det här en stor satsning, som vi vill prioritera. Som jag ser det måste vi fortsätta med Nationalmuseum Jamtli. Årets verksamhet påverkas inte och vi ska arbeta för att hitta långsiktig lösning. Situationen är svår för Nationalmuseum men redan de följande åren borde det bli lättare, säger Susanna Pettersson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34774, "headline": "Konsertrecension: ”Misreading Beethoven” imponerar med röjig Sjunde symfoni", "summary": "Det börjar med ”Avskedssymfonin” av Haydn och följs av Bowie, Elvis och Goldbergvariationerna. Men ”misstolkningen” av Beethovens Sjua är häftigast, med ett sjuhelvetes ös.", "article": "Festival Misreading Beethoven Festivalen O/Modernt Verk av Beethoven, Haydn, Mozart, des Prez, Bowie Elin Rombo, Alasdair Beatson, Julian Arp, Marzi Nyman, Janne Thomsen O/Modernt Chamber Orchestra Hugo Ticciati, ledare Confidencen, Ulriksdals Slottskapell När Stockholms roligaste festival går in på sitt nionde år tjuvstartar den med Beethovens tvåhundrafyrtionionde år – till råga på allt med syfte att misstolka 2020 års jubilar. Tanken är, enligt litteraturprofessorn Harold Blooms teori, att blotta hur kraftfulla konstnärer kan blomstra genom fruktbara ”misstolkningar” av sina föregångare. En tanke som i princip har genomsyrat O/Modernt allt sedan starten, och som uppvisat mer eller mindre framgångsrika musikaliska bastarder. Det är den hyperkreative och gränsöverskridande violinisten Hugo Ticciati som envetet drivit fram rader av oväntade möten mellan artister och genrer, epoker och konstarter i denna årliga försommarfestival på Confidencen. Men här platsar också ”rena” klassiker – som till exempel ”Eroican”, den mäktiga och epokgörande symfonin som nu på onsdag avslutar O/Modernt. Däremellan ryms en rad kammarmusikverk av Beethoven, men också pärlor av Sting, Elvis och Leonard Cohen. Bitar ur Goldbergvariationerna, John Cages ”4’33”, ragor och ”Verklärte Nacht”. Festivalen inleddes, ironiskt nog, med ”Avskedssymfonin” av Haydn. Mest anekdotiskt känd för sin finurliga fackliga strejk i toner, där Haydn komponerade in sina musikers önskan att sluta för säsongen. Men denna fiss-mollsymfoni är också ett strålande prov på 1700-talets Sturm-und-Drang; ett slags dåtida punkestetik med vild instrumental motorik. Hugo Ticciati blåste med sin vässade kammarorkester bort det obefintliga dammet av 250 år gammal musik med härligt driv och ärtiga accenter. En tydlig samtida kontrast är Mozarts ”Et incarnatus”, den både ljuvt änglalika och mjukt sensuella kyrkoaria som Mozart skrev för nyblivna hustrun Constanze att sjunga. Här slingrar sig sopranstämman i klangligt erogen omfamning av flöjt, oboe och fagott. Lite synd att dessa blåsare inte kunde fått träda fram runt Elin Rombo och förhöja njutningen. Kvällens stora solist var faktiskt det finska elgitarrsnillet Marzi Nyman, såväl i sublim falsettsång signerad renässansmästaren Josquin des Prez som i egen sättning av David Bowies ”Heroes”. Allra häftigast var hans och orkesterns underbara ”misstolkning” av Beethovens Sjua i ett sjuhelvetes ös och röj, helt i Ludwigs anda. Men det går att ösa också med hans kammarmusik i original. Till och med i en musikalisk lättviktare som serenaden för flöjt och två stråkar – när man är på o/modern virtuosnivå. En sällan spelad stråkkvintett under Priya Mitchells ledning gjorde skäl för smeknamnet ”Stormen”. Och den mer välkända ”Spöktrion” – inspirerad av Shakespeares ”Macbeth” – fick ett hängivet framförande präglat av ”gothic horror” och energialstrande urladdningar. Just det, Ludwig van Beethoven var ju samtida med Mary Shelley. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34795, "headline": "Bokrecension: Skaparen bakom Alfons Åberg blir synlig", "summary": "Hon har aldrig riktigt märkts, Gunilla Bergström, men hennes Alfons Åberg känner alla till. Klas Gustafson skriver i en ny biografi om människan bakom bilderböckerna.", "article": "Biografi Klas Gustafson ”Bakom Alfons: Gunilla Bergström inpå livet” Norstedts, 293 sidor Klas Gustafson har åtagit sig uppgiften att skriva biografier över folkhemmets välkända konstnärer. Hans bok om Monika Zetterlund är fint lågmäld och till den om Beppe Wolgers återvänder jag ofta. Länge har arkiv och andras intervjuer varit material för biografierna, men nu talar han också direkt med levande konstnärer, nyligen med Marie-Louise Ekman och nu Gunilla Bergström. Det fungerar bra när ambitionen inte är att vända upp och ner på etablerade bilder, utan att fördjupa och förhindra att personer faller i glömska. Eller som i detta fall, döljs helt av den figur hon skapat: Alfons, pojken som från och med ”God natt, Alfons Åberg” (1971), framstått som den främsta representanten för barndomen i det sena folkhems-Sverige. Själv menar Gunilla Bergström att Alfons kom till därför att han behövdes. I dåtidens debatt efterfrågades böcker som tog samtiden på allvar men även var lekfulla och realistiska. Allt det kan man se när pappan vill få Alfons att somna, och i de efterföljande böckernas snarlika vardagssituationer. Det första tiotalet Alfonsverk har blivit klassiker och därför känns en biografi över Bergström självklar. Titeln ”Bakom Alfons” visar hur figuren både skyddat och skuggat sin skapare. Gustafson vill ändra på det och berättar mest om människan Gunilla Bergström, om barndom, ungdom, tiden som journalist och vägen fram till skapandet av berättelser för barn. Men också familjelivet finns med, de egna barnen, skilsmässan och en ny kärlek. Och så klart, en hel del om Alfons: bland annat får man svar på den fråga som många har ställt, hur det kommer sig att pappan själv tar hand om Alfons. Något sånt hade man inte sett i barnböcker innan sjuttiotalet, men väl i verkligheten. Klas Gustafson visar hur Gunilla Bergström skrev tidningsartiklar om just ensamstående fäder innan hon skapade Alfons. Ingen har brytt sig om det tidigare. I artiklarna möter man exempelvis bussföraren Rune och hans pojke Kjell, som har ”klart tycke av pappa Åberg och Alfons”, enligt Gustavsson. Han visar hur journalistiken påverkar författarskapet, och jag hade gärna läst ännu mer om både artiklar och det tidiga skrivandet. Nu tar barndom och familjeliv över, och det märks att det är samtal som ligger till grund för biografin. Den är trevlig att läsa, men blir ibland småtråkig när han pratar med Gunilla Bergström i soffan, utan att ifrågasätta eller analysera verken närmare. Som tur är infogas andras tolkningar, som från Annika Gunnarssons avhandling ”Synligt/osynligt” (2012) där hon visade hur bilderna bär berättelsen genom förskjutningar som talar om det som andra författare måste säga med text. Klas Gustafson får Gunilla Bergström att dela med sig av sitt liv. Han skriver att de lätt tappar tråden i samtalet, men i biografin trasslar han ut den och berättelsen blir överskådlig. Och det är märkbart att det är två författare som samarbetar, inte bara stora livshändelser blir minnesvärda kapitel utan även det anekdotiska. Som när Gunilla Bergströms nyskilda mamma får besök av vännen Pelle, som har med en påse päron till barnen. Därefter kallar de honom Pelle Pära och han bygger rum till barnen på vinden och klagar på grannbarnens oförmåga att palla päron. Om honom hade man velat läsa en bilderbok, så levande är det framställt. Det finns fullt av berättelser i Gunilla Bergströms liv, som hon i biografin presenterar likt färdiga manus. Den förmågan får mig att misstro det som Gustafson hävdar – att Gunilla Bergström blev författare av en slump. Läs mer om barnböcker ", "article_category": "culture"}
{"id": 34804, "headline": "Skådespelaren Cuba Gooding Jr överlämnar sig till polisen efter tafsanklagelser", "summary": "Den amerikanske skådespelaren Cuba Gooding Jr har överlämnat sig själv till polisen i New York, skriver Huffington Post. Detta efter anklagelser om att han ska ha tagit en kvinna på brösten mot hennes vilja.", "article": "Det påstådda sexuella ofredandet ska ha ägt rum på en nattklubb i söndags. Enligt New York Post är det en 30-årig kvinna som i en polisanmälan anklagar en ”mycket berusad” Cuba Gooding Jr för att ha tagit henne på brösten, vilket ska ha lett till ett bråk som säkerhetsvakter fick gå in och avbryta. På måndagen gick New York-polisen ut med att de inlett en utredning av vad som egentligen hände på nattklubben. Enligt skådespelarens advokat Mark Heller finns en videofilm av händelsen som styrker hans klients version. – Under mina nästan 50 år som advokat har jag inte sett ett fall som detta. Det finns ingen kriminell handling som kan härledas till Cuba Gooding Jr. Vi har gått igenom den två timmar långa filmen som visar hela händelseförloppet, säger advokaten vid en presskonferens. Den enligt egen utsago oskyldige skådespelaren överlämnade sig på torsdagen till polisen. I ett videoklipp publicerat av journalisten Linda Schmidt syns hur en kostymklädd Cuba Gooding Jr stegar in på polisstationen i Harlem omgärdad av nyfikna fotografer. Det är inte första gången tafsanklagelser riktas mot mannen som en gång vann en Oscar för sin biroll i filmen Jerry Maguire. 2012 hävdade tre kvinnor att han bland annat tagit dem på bröst och rumpa på en bar i New Mexico. Cuba Gooding Jr avfärdade de beskyllningarna som ”skitsnack”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34806, "headline": "Peter Stormare: Det mesta som görs här är skit", "summary": "Efter en Hollywoodkarriär med att ha spelat excentriker och knäppgökar vill svensk-amerikanen Peter Stormare hinna göra några seriösa dramer. Fast först söker han sanningen bakom den mytomspunna Kensington-stenen i ”American runestone”.", "article": "Peter Stormare är en Hollywoodman med många talanger. Som tysk nihilist hetsade han ett mårddjur mot Jeff ”The Dude” Bridges testiklar i ”The big Lebowski”, som stum psykopat malde han ner Steve Buscemi i en flismaskin i ”Fargo” och som berusad rysk kosmonaut hittade han själv på den klassiska repliken ”Amerikanska komponenter. Ryska komponenter. Alla gjorda i Taiwan!” i katastroffilmen ”Armageddon”. Få har gjort lika många skruvade och bisarra rollfigurer som Stormare från Arbrå. Knäppgökar, excentriker och alldeles vanliga psykopater – oftast med märkliga namn. – Som europé i Hollywood är det naturligt att man får spela den här typen av skruvade roller, men de är ju oftast de roligaste att göra, ler den jetlaggade Hollywoodstjärnan i en fåtölj på Grand Hotel i Stockholm. Fast just nu är Peter Stormare mest inne på svenskamerikanska runstenar. I den kommande tv-serien ”American runestone” flackar han runt som ett slags historisk ”swedish dick” i USA:s svenskbygder på jakt efter sanningen om den mytomspunna Kensington-runstenen som hittades i en by i Minnesota 1898 av svenskättlingen Olof Öhrman som härstammade från Forsa i Hälsingland – grannbyn till Arbrå där Peter Stormare växte upp. Tillsammans med sin sidekick, amatörarkeologen Elroy Balgaard försöker den svenska stjärnan bringa ljus över den omdebatterade stenen som också använts för olika syften. – Det är ett slags ”cold case”-serie där vi försöker rentvå den här stackars Olof vars liv slutade i katastrof sedan han blivit anklagad för förfalskning och därefter utskrattad och förföljd. – När jag såg på foton av Olof från Forsa som hittade runstenen så väcktes det här lite tjuriga och envisa hälsingska draget som jag också har inom mig. I serien, som är ett slags dramadokumentär, spelar jag en version av mig själv. Den svenska Hollywoodstjärnan har flugits in för att göra pr för Viaplay-serien som produceras av hans eget bolag Viking Brothers Entertainment och samtidigt passa på att göra ett hembesök. Han bär en t-tröja som pryds av Tors hammare och texten ”mjöllnir” till sin helsvarta skepparkrans och bekväma mjukisbyxor. Även om ”American runestone” i första hand är en lättsam och rättfram dramadokumentär så vill Stormare att publiken ska bli mer källritisk. – Vi kommer kanske inte att skriva om historien, men helt klart är att det finns spår av vikingar mycket tidigare än vad man trott, säger Stormare och har en lång utläggning om olika fynd och byteshandel med isbjörnsfällar och valrossbetar mellan vikingar och den amerikanska ursprungsbefolkningen redan på 1300-talet. – Problemen för den amerikanska ursprungsbefolkningen började först när britterna och conquistadorerna kom till kontinenten Amerika och ville äga mark och omvända dem till kristna, säger Stormare som redan håller på att spela in den andra säsongen av ”American runestone”. Peter Stormare menar att identitet är något som kan vara både fast och flytande. Även om han ”älskar sitt USA” så känner han sig fortfarande ”väldigt svensk”. – Fast jag har ju gjort DNA-testet ”23andme” som visar att jag egentligen härstammar från Asien och framför allt Kazakstan. Mina förfäder kom och minglade in sig Skandinavien och slog ihjäl resten av Europa under bronsåldern, säger Peter Stormare. Arbetet med serien har fått honom att fundera extra över begrepp som hemkänsla, rötter och migration. – Man inser att världen alltid har varit stadd i förändring - och att den kommer att se helt annorlunda ut om 100 år. Helt klart är det omöjligt att hindra världen från att hela tiden omskapas. Sedan kan det förstås uppstå vissa spänningar när man placerar alla flyktingar i fattiga kommuner på glesbygden. Jag menar, man lägger ju inte flyktingförläggningarna i Djursholm, säger Peter Stormare. Några planer på att återvända hem till Sverige har han inte. Den svenska filmbranschen lockar noll. – Det var en dröm att få göra ”Varg” och att jobba med Rolf Lassgård och Kjell Sundvall i ”Jägarna 2”, men annars är det mesta som görs här skit! Det har sällan social anknytning, utan är mest ”whodunnit?”-crime med något jävla mord som ska lösas någonstans. Men om det är någon som skriver ett bra manus om Norrland och hur det här landet har lyckats förstöra vår vackra glesbygd som i ”Jägarna” eller ”Varg” så är jag gärna med! Efter att ha passerat den svenska folkpensionärsåldern är han ändå inne på att växla karriärspår, bli snäppet allvarligare. – Jag är trött på ”boom krasch bang”-filmer. Mina sista 25 procent av karriären ska jag göra lite udda ”art movies” där jag går runt i vackra miljöer – även om inte en käft kommer att se dem. Om fem år är det bara Marvel-comics för hela slanten, säger han. Till skillnad från många andra av sina kollegor vill han inte binda upp sig för flera år av en tv-serie. – Jag är en hoppjerka, hatar tanken på att vara uppbunden i säsong efter säsong. Då har de plötsligt vetorätt om jag skulle vilja göra en film eller något annat ”detta är inte bra för din rollfigur i vår grej”. Jag skulle aldrig skriva på optioner för att göra sju säsonger av någon tv-serie. Inte ens för din egen tv-serie ”Swedish dicks”? – Nej för faen! Men det är inte omöjligt att det blir en tredje säsong. Just nu är vi i pausläge, det är knepigt att få ihop alla fyra huvudskådespelarna samtidigt. Du började ju din karriär som påläggskalv till Ingmar Bergman på Dramaten. Händer det att du längtar tillbaka till teatern? – Nej för helvete! Jag har gjort tio år på teatern, stått där kväll efter kväll, det får räcka. Och att jobba med någon B-regissör efter att ha jobbat med Bergman, det skulle bara göra ont i själen... Hur förvaltar du ditt Bergman-arv? – Vi träffas andligen, jag och Ingmar, så vi har det bra... Läs mer: Peter Stormare om sju stora Hollywoodroller   Peter Stormare Född i Kumla 1953, men växte upp i Arbrå i Hälsingland. Har mest bott i Los Angeles sedan slutet av 1980-talet. Gick direkt till Dramaten från Teaterhögskolan där han kom att bli en av Ingmar Bergmans favoriter. Stormare gjorde bland annat storroller i ”Kung Lear”, ”Fröken Julie” och ”Hamlet” och ”Lång dags färd mot natt”. Något som ledde till roller i Hollywood. Guldbaggenominerades 2009 för bästa manliga huvudroll som Klemens i ”Varg”. Film- och tv-roller i urval: ”American Gods” (2017-2019) ”Swedish Dicks” (2016-2018) ”Blacklist” (2014) ”Jägarna 2” (2011) ”Varg” (2008) ”Constantine” (2005) ”Minority Report” (2002) ”Dancer in the dark” (2000) ”The Big Lebowski” (1998) ”Hamilton” (1998) ”Armageddon” (1998) ”Larmar och gör sig till” (1997) ”The Lost World: Jurassic Park” (1997) ”Fargo” (1996) ", "article_category": "culture"}
{"id": 34808, "headline": "Birgitta Rubin: Gitte Ørskou ska nu leda ett betydligt större museum än hon är van vid", "summary": "Moderna museets nya chef Gitte Ørskou verkar vara ambitiös och uppskattad i Danmark, men Moderna museet är en mycket större institution än dem hon tidigare haft erfarenhet av.", "article": "Som det har spekulerats om olika svenska, nordiska och internationella namn som Moderna museets nästa chef! Danskan Gitte Ørskou har vad jag vet aldrig nämnts i förhandsspekulationerna. Däremot har alla – och uppenbarligen även kulturministern – varit rörande överens om att det är på tiden att museet får en kvinna som överintendent. Att Ørskou är okänd i Sverige behöver inte innebära att rekryteringen är svag. Tvärtom har hon en gedigen bakgrund som konstvetare, konstskribent och museichef. På pressträffen framstod hon som dynamisk och vältalig, och verkar vara en ambitiös och uppskattad institutionschef i Danmark, som dessutom har haft många förtroendeuppdrag, de senaste åren som ledare för mäktiga Statens kunstfond. Läs också: Gitte Ørskou blir chef för Moderna museet Endast 29 år gammal, 2003, fick hon dessutom prestigeuppdraget som kommissarie för den danska paviljongen på konstbiennalen i Venedig, med den numera världsberömde konstnären Olafur Eliasson – som hon gjort flera utställningar med. Hon har också ställt ut i Sverige kända danskar som Jeppe Hein och Michael Kvium. Hennes nuvarande jobb som chef för Kunsten museum of modern art i Aalborg är dock knappast, som kulturministern hävdar, ”en liknande verksamhet” som den på Moderna museet, åtminstone inte storleksmässigt. Hon har dessutom bara haft museijobb på Jylland, där hon är född, och ska nu leda en betydligt större institution i Stockholm och Malmö, med en av Europas främsta samlingar av modern och samtida konst med cirka 140.000 verk (mot 4.000 i Aalborg). Moderna museets publiksiffror är också sex sju gånger större än för det danska museet. Jag har själv aldrig besökt detta museum, som ligger långt upp på norra Jylland, men byggnaden i vit marmor är i sig en sevärdhet ritad av självaste Alvar Aalto. Ørskou har lett en genomgripande upprustning av detta byggnadsminne för närmare 200 miljoner kronor och utvecklat funktioner som ett modern museum behöver. Och tittar man på utställningsprogrammet under Ørskous chefsperiod så märks även internationella storheter som William Kentridge, Tino Sehgal, Ernesto Neto och Maria Lassnig. Hon öppnar snart en utställning med Carsten Höller och digital konst ser också ut som en av hennes specialkompetenser. Ørskou får nu ta över en välskött institution med en ekonomi i balans, efter Moderna museets chefsduo Daniel Birnbaum och Ann-Sofi Noring. De har lett internationellt uppmärksammade satsningar på kvinnors konst och framgångsrikt arbetat för ”ett öppet museum i en större värld”. Ett arbete jag får hoppas att Ørskou fortsätter. Noring kan säkerligen bli ett bra stöd. Det är ingen slump att Amanda Lind poängterar att Ørskou även har utbildning i ledarskap och arbetar ”inkluderande”. En tuff, auktoritär ledarstil som inte går hem i Sverige har utmärkt vissa rekryteringar av konstchefer från utlandet, som dessutom verkar ha haft begränsad insikt i vad som krävs av en svensk myndighetschef och hur tjänstetillsättningar går till. Nu hoppas jag att Ørskou får rätt stöd och resurser för att lyckas med sitt nya uppdrag. Alla museer i världen står inför komplexa utmaningar, i spåren av globaliseringens snabba samhällsförändringar och informationsteknologins framväxt. Publiken har blivit mycket mer heterogen, samtidigt som identitetspolitiken driver krav på inkludering av alla grupper i samhället. Ørskous betoning på att alla människor ska kunna möta konst, ”oavsett bakgrund”, är inte särskilt originellt. Men absolut nödvändigt i vår värld av i dag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34824, "headline": "Scorseses film skildrar en Dylan i toppform", "summary": "Med turnén ”Rolling thunder revue” som rullade genom USA hösten 1975 ville Bob Dylan gå tillbaka till ett enklare format, långt från de stora arenorna. Över 40 år senare fascinerar den fortfarande, och skildras nu i en dokumentär av Martin Scorsese. – Det var absolut en av Dylans främsta stunder, säger musikjournalisten Nils Hansson.", "article": "1975 hade Bob Dylan släppt skivan \"Blood on the tracks\", som hyllades som hans bästa sedan guldåren i mitten av 60-talet. Året innan hade han genomfört en lukrativ comebackturné tillsammans med sin gamla kompgrupp The Band – men arenaformatet gjorde honom frustrerad. Den här gången samlade han i stället ett gäng gamla kompisar – bland dem poeten Allen Ginsberg, folksångerskan Joan Baez och Roger McGuinn från The Byrds – i en enkel turnébuss och gav sig ut på vägarna. Det hela skulle vara enkelt, med spelningar på små arenor som annonserades med kort varsel. Konserterna, där Dylan också delade scenen med andra, kunde pågå i flera timmar. – Han ville göra något helt annat än tidigare, gå tillbaka till det småskaliga och inte behöva vara den ende huvudpersonen. Det hela var väldigt, väldigt underground, säger Nils Hansson. \"Rolling thunder revue: A Bob Dylan story by Martin Scorsese\", som släpps på Netflix på onsdag, samlar filmer från turnén varvat med nyinspelade intervjuer med dem som var med. Den ökänt intervjuskygge huvudpersonen ställer också upp, precis som han gjorde i Scorseses tidigare Dylandokumentär \"No direction home\" från 2005. Samtidigt släpps också en box om 14 cd-skivor med fem kompletta konserter och repetitioner. Dylan sjunger här med en rå och hård röst som låg ganska långt ifrån den nasala släpighet publiken vanligen förknippat Dylan med. – Han sjunger fantastiskt bra, han har kanske aldrig sjungit bättre än under den här perioden, säger Hansson. Musiken hade stöpts i ny form. Violinisten Scarlet Rivera fick stort utrymme och Dylan flörtade också med glamrocken genom rekryteringen av David Bowies gitarrist Mick Ronson. Han hade även ett nytt knippe starka låtar från den ännu inte utgivna \"Desire\". Estetiken har också blivit legendarisk, med blomsterprydda hattar och kläder som påminde om svunna tiders kringresande teatersällskap. Dylan uppträdde med helt vitsminkat ansikte och ibland i mask. \"Vi hade inte nog med masker på den turnén\", säger Dylan i filmen. Och tillägger kryptiskt: \"När någon har en mask på sig kommer han att berätta sanningen. När han inte är maskerad är det väldigt osannolikt.\" När det begav sig gick turnén ganska mycket under radarn. \"Den var ingen succé, åtminstone inte om man mäter succé i pengar\", konstaterar Dylan. Likväl har denna period i karriären senare kommit att ses som en av hans främsta. – Han har nog aldrig kommit upp i de här nivåerna igen, säger Hansson. Dylan är också Sverigeaktuell med konserter i Stockholm, Göteborg och Karlstad i slutet av juni. Mer än 40 år senare är det en helt annan liveartist vi ser i dag, med lugnare temperament och begränsad röst. Men legendaren är fortfarande relevant, tycker Nils Hansson: – Han är en portalgestalt som fortfarande lever och utvecklas och bär med sig hela sin bank av låtskrivande. Världen är absolut inte färdig med Bob Dylan. Dylan också känd för att ständigt stöpa om sina gamla hits i nya versioner med mottot att låtarna hela tiden måste skapas på nytt, och inte fastna i nostalgi. Eller som han själv uttrycker det i Scorseses film: \"Livet handlar inte om att hitta sig själv, eller hitta någonting. Livet handlar om att skapa sig själv.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 34826, "headline": "Jan Scherman: ”Förslaget om public service kan orsaka djup politisk splittring”", "summary": "Djup politisk splittring i stället för enighet. Det riskerar att bli konsekvensen av regeringens förslag för public service, menar tidigare mediechefen Jan Scherman. – Man har underskattat motståndet mot public service och de stora dramatiska förändringarna på mediemarknaden, säger han.", "article": "På måndagen presenterade regeringen förslaget till sändningstillstånd för SVT, SR och UR under åren 2020 till och med 2025. I bred bemärkelse tar propositionen utgångspunkt i förslagen från den parlamentariska public service-kommittén, som avslutade sitt arbete under fjolåret. Läs mer: Här är nya kraven på public service I en tid när public service framtid är föremål för het debatt, samtidigt som snabba förändringar sker på mediemarknaden menar Jan Scherman att förslaget vittnar om bristande ”krisinsikt”. Flera centrala frågor kring hur public service ska stå starkt, samtidigt som oberoendet säkerställs, saknar fortfarande svar, menar han. – Det känns som att ”det bidde en tumme”, apropå skräddaren som skulle göra en kostym. Medievärlden både nationellt och internationellt genomgår förändringar i ett rasande tempo men regeringen lägger en proposition där i stort sett allt är som förut, förutom några småjusteringar, säger Jan Scherman. Enligt propositionen ska public service-bolagen utöka satsningen på lokal nyhetsförmedling, samtidigt som man tar hänsyn till konkurrensen med kommersiella medier. Jan Scherman påpekar dock att det är bolagen själva som har bestämmanderätt kring hur det ska göras. Han tar även upp de omtvistade frågorna om förhandsprövning och det ekonomiska tillskottet från Radiotjänst i Kiruna AB som potentiella tvistefrågor. – Med allt detta i åtanke ska kulturutskottet ta ställning. Man kan lätt misstänka att det uppstår djup politisk splittring i stället för den breda enighet som behövs för att skapa långsiktighet, säger Jan Scherman och fortsätter: – Jag är inte besviken eftersom jag inte hade förväntat mig något radikalt, vilket skulle varit önskvärt. Man har underskattat motståndet mot public service och de dramatiska förändringarna på mediemarknaden. Och man har gjort väldigt få offensiva drag för att stärka public service. Martin Jönsson: Bättre kan public service-bolagen inte drömma om Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) berättade på måndagen att regeringen vidare ska utreda frågan kring vilken part som ska ta slutgiltiga avgöranden i systemet med förhandsprövning. Detta efter att en rad remissinstanser, däribland public service-bolagen, uttryckt oro för att beslut kring nya tjänster kan hamna på regeringens bord. Jan Scherman anser det vara välmotiverat att systemet med förhandsprövning, som varit i bruk sedan 2010, finns kvar – men han pekar också han på problem med att beslut tas av regeringen. Andra alternativ skulle, enligt Scherman, kunna vara att avgörandet sker hos en myndighet eller en oberoende nämnd. Han tar ett hypotetiskt exempel med ishockey-VM, som direktsändes i SVT 2019, för första gången på 30 år. – Det är en stor satsning, en förändring av kärnuppdraget, och faller därmed inom förhandsgranskningens revir. Då skulle detta kunna upptas till förhandsprövning. I slutändan blir det regeringen blir som ska avgöra om SVT sända ishockey-VM. Det om något visar hur absurd jurisdiktionen för närvarande är. Då riskerar vi att få det som en del andra tyvärr talar om‚ statstelevision i ordets riktiga bemärkelse, säger Jan Scherman. Läs mer: SVT:s vd orolig för statlig styrning av public service Regeringens förslag har nu lämnats över till riksdagen, som i höst ska fatta beslut kring sändningstillståndet. Moderaternas kulturpolitiska talesperson Lotta Finstorp meddelar att partiet inför riksdagsbehandlingen ska lämna en följdmotion och där redovisa partiets ställningstaganden. Vasiliki Tsouplaki , kulturpolitisk talesperson i Vänsterpartiet, har två huvudinvändningar mot de förslag som regeringen lagt fram. Dels mot förändringarna i systemet med förhandsprövningen, dels mot att regeringen, enligt henne, i hög grad trycker på frågan om att public servicebolagen inte konkurrerar med kommersiella medier. – Det finns risk att man ger public service motstridiga signaler när man samtidigt talar om att de ska spegla hela landet. Pratar vi om sändningstillståndet för public service, då ska vi fokusera på public services uppdrag. Sedan kan vi tala om stöd till de kommersiella aktörerna, med mediestöd och sänkt digitalmoms. Det ska inte åligga public service-bolagen att bevaka den frågan. Det får vi politiskt göra på andra sätt, säger Vasiliki Tsouplaki. Läs mer: Distriktsordföranden för SD vill utreda försäljning av SVT2 och P3 Sverigedemokraterna har tidigare argumenterat för en ny utredning och större reform av public service-uppdraget. Angelika Bengtsson (SD), som var partiets representant i public service-kommittén, menar att regeringen inte i tillräcklig utsträckning lyssnat på kritiken om att public service-bolagen inte sköter kravet på opartiskhet. – Vi har en annan syn på public service. Vi vill slå samman bolagen till ett i stället för tre. Vi vill göra mer för att stärka oberoendet, något som kan göras genom tydliga riktlinjer i sändningsuppdraget. Det är viktigt att vi har ett public service som folk känner tilltro och tillit till. Framför allt i dag när allt fler börjar kritisera bolagen. Då hade jag önskat att man tog tag i det frågorna. Men det gör man inte med den här propositionen, säger Angelika Bengtsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34831, "headline": "Svensk fotograf fixade elefantöra – fråntas fotopris", "summary": "Fotografen Björn Persson fråntas utmärkelsen Årets fotograf av Africa Geographic efter att ha snyggat till elefantöron, rapporterar SVT Nyheter.", "article": "Den kenyanska elefanten Tim blev fotad av två olika fotografer som bägge skickade in sina bilder till Africa Geographics tävling ”Photographer of the year”. Den svenska fotografen Björn Persson drog det längsta strået och för bilden ”Tim in Amboseli National Park, Kenya” utsågs han till Årets fotograf. Men han hade bytt sida på Tims öron, enligt egen uppgift för att putsa till dem. Den konkurrerande fotografen Selengei Poole-Granli, som själv tagit bilden ”Tim at sunset”, uppmärksammade juryn på öronjobbet. Nu diskvalificeras bilden och Björn Persson fråntas utmärkelsen. På sin sajt visar Africa Geographic hur elefanten egentligen ser ut, illustrerat med Selengei Poole-Granlis elefantbild. – Det känns väldigt tråkigt, han hade fått gräs på höger öra som jag valde att putsa bort genom att använda delar från andra örat, många fotografer väljer att göra såhär. Jag tycker bedömningen känns väldigt hård och faktiskt tramsig, säger Björn Persson till SVT Nyheter. Björn Perssons elefantbild visas just nu på Dunkers kulturhus, där den ingår i hans utställning ”The thin line”, en hyllning till världens utrotningshotade arter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34848, "headline": "Jan Eklund: Nu behöver vi svenska mål", "summary": "I kväll spelar Sverige EM-kval i Madrid och i morgon är det VM-premiär för de svenska damerna. Fotbollen vilar aldrig.", "article": "Fotbollen rullar alltid någonstans. I kväll spelar Sverige EM-kval borta mot Spanien i Madrid. Utan sitt vanliga mittbackspar, dessutom. Då kan man bara hoppas på ett under. I morgon tisdag är det dags för damernas VM-premiär mot Chile i franska Rennes. Vi har USA i gruppen (rankade etta i världen), men Chile (39) och Thailand (34) ska vi bara ta och då är Sverige (nio) vidare från gruppspelet. USA kan vi slå också, men tyskorna spökar alltid och måste senare undvikas till varje pris. Intresset är på topp i Frankrike. Aldrig har så många biljetter sålts i förköp som till sommarens VM. Roligt med fulla läktare, så brukar det inte alltid vara när damerna spelar. ”Intresset kommer att explodera”, säger Fridolina Rolfö som pryder omslaget till veckans Di Weekend. Proffsfotbollen är på frammarsch ute i Europa. Det ska bli kul att följa Rolfö som spelat i Bayern München och just skrivit på för Wolfsburg. Annars ser jag gärna Kosovare Asllani spela i djupled till Stina Blackstenius. Då blir det alltid farligt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34868, "headline": "Konsertrecension: Jon Bon Jovis slitna röst är bäst i powerballaderna", "summary": "Jon Bon Jovis röst är sliten, men ansträngningen fungerar i powerballaderna. Och allsången i hits som ”Livin’ on a prayer” räddar honom från att behöva sjunga särskilt mycket alls, skriver DN:s kritiker Elin Unnes.", "article": "Han har kallats ”affischnamnet för gifta rockstjärnor”: Jon Bon Jovi, den präktiga arbetarklasskillen som faktiskt fått uppleva den amerikanska drömmen. I en intervju i The Guardian pratar han om den avgrundsdjupa tristess han numera känner inför att behöva sjunga ”Livin’ on a prayer” gång på gång, resten av livet. Men han berättar också om hur ointresserad han är av små, intima konserter. Och då får han och ”Livin’ on a prayer” dras med varandra: stora arenor kräva dessa sånger. Under konserten i Stockholm fokuserar bandet också på hitskivorna ”New Jersey” och ”Slippery when wet”, men på över två timmar hinner man med låtar från stora delar av sin livstid. På arenor av den här storleken kommer de flesta i publiken att se konserten i form av direktsänd tv, och Bon Jovis tv-skärmar är enorma. Tack och lov visas framför allt just livefilmat material – ”kreativa” bilder har i dessa sammanhang en tendens att se ut som skrivbordsbakgrunder från en fabriksny pc. Jon Bon Jovi lyckas till och med använda kamerorna på ett kreativt sätt. Redan under tredje låten, ”You give love a bad name”, är allsången lika hög som musiken. Även ”Runaway” möts av öronbedövande jubel. Men snart är det uppenbart att Jon Bon Jovi behöver spara på rösten för att klara det 20-tal låtar som spelas. Så länge Everett Bradley och resten av bandet fyller i med mycket körer är det ingen fara, men på egen hand saknar hans röst definition och styrka. Ibland fungerar ansträngningen dock till hans fördel. Under powerballaden ”Bed of roses” får ärren i rösten en annan betydelse. Bekymmersrynkan när rösten måste vara stark, trots att den tycks smärta, fylls med mening. Ensam, på en lång scentunga som sträcker sig ut i publiken, sjunger Jon Bon Jovi badande i rött ljus, framför hundratals manshöga, digitala blockljus. Det känns både självutlämnande och lätt sakralt. Sista låt är ”Livin’ on a prayer”. Och Jon behöver faktiskt inte sjunga särskilt mycket alls. Utanför konsertlokalen, precis vid turnébussarna med texten ”You rock, we roll”, tycker jag mig se några unga groupies. Sen inser jag att det bara är ett par glada ungdomar som, precis som jag, råkat gå vilse i arenans enorma, anonyma kringområden. Jon Bon Jovis status som världens mest gifta rockstjärna kvarstår. Läs fler musikrecensioner av Elin Unnes, till exempel om norska Darkthrones album ”Old star”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34870, "headline": "Konsertrecension: Yo-Yo Ma och Kathryn Stott matchade varandra perfekt på Konserthuset", "summary": "Cellisten Yo-Yo Ma och pianisten Kathryn Stott har känt varandra i fyrtio år. Det märks i hur de interagerar och samspelar under den utsålda helryska kvällen på Konserthuset i Stockholm, skriver DN:s kritiker Camilla Lundberg.", "article": "De har känt varandra i fyrtio år, amerikanske cellisten Yo-Yo Ma och brittiska pianisten Kathryn Stott. Ett oväntat första möte: Stott kommer hem från semestern till Londonlyan hon delar med violinisten Nigel Kennedy, bara för att finna ”en kinesisk man som övar cello i kalsingarna”. (Kennedy hade, henne ovetande, hyrt ut till Ma.) Spelat tillsammans har Stott och Ma gjort sen 1985, och det märks. Som de interagerar i Stravinskijs spirituella och spralliga ”Pulcinella”-musik! Kvicksilversnabba impulser flyger mellan tangenter och strängar. Det är riktig commedia dell’arte i toner med blixtsnabba rollbyten, och det är konsertens verkliga uppvisningsnummer. Inte undra på: detta flotta arr för cello och piano gjorde Stravinskij i nära samarbete med cellovirtuosen Piatigorsky. Det helt utsålda Konserthuset, med extra publikstolar på själva estraden, bjöds en helrysk kväll med 1900-talsmusik. Ändå rikt varierad: Stravinskijs fräcka barockpastisch följdes av Prokofjevs helklassiska och återhållna cellosonat från 1949. Rachmaninovs dito från 1901 blev konsertens huvudnummer med sin prunkande, smäktande ryska romantik. Men alla verk präglades av duons noggranna artikulation och dynamiska kontraster. Mästaren Ma bjuder ett silkeslent, svulstfritt flöde som få andra cellister – något som Kathryn Stott inte riktigt förmår att besvara med sitt distinkta spel. Men i övrigt matchar de varandra perfekt. Prokofjevs strama sonat, komponerad under de stränga censuråren som följde på Sovjetstatens bannbulla mot ”borgerligt formalistisk musik”, omhändertogs med kärleksfull empati och omsorg om dess inneboende lyrik. Rachmaninovs g-mollsonat – en av cellolitteraturens hörnstenar – är en spin-off av den kända pianokonserten nr 2. Som sådan en smärre pianokonsert, där cellon inte sällan spelar andrafiolen. En intrikat balansakt i klang, där Stott lyhört luckrade upp den täta klaverväven och möjliggjorde för Ma att excellera i 50 nyanser av pianissimo. Tre extranummer bjöds den extatiska publiken. Läs fler konsertrecensioner av Camilla Lundberg, till exempel om hur Radiokörens damer förverkligade Holsts klangutopi. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34890, "headline": "Malin Ullgren: Rädslan för clowner hindrar inte pajasarna från att bli statsmän", "summary": "Donald Trump och Boris Johnson har räknat ut något väsentligt om vår tid. De har insett att en sorts klasskyddad skamlöshet går att förena med nostalgi. Den politiska känslan kan vara extremt effektiv.", "article": "I dag åker Donald Trump hem från Storbritannien. Innan han kom till London och statsbesöket, hann han ge Boris Johnson sitt helhjärtade stöd som efterträdare till avgående premiärministern Theresa May. Förutom de gula luggarna, förenas Trump och Johnson av den stora tryggheten i att komma från privilegierade miljöer. I deras fall har det lett till en sorts professionell skamlöshet. De är inte rädda för konsekvenser, för det finns inga konsekvenser som kommer åt dem, inte långvarigt. Som Katrine Marçal skrivit här i DN, upptäckte Boris Johnson tidigt i sin karriär att ”De regler som gäller för andra, de gäller helt enkelt inte för Boris Johnson.” Han har annars en lång karriär bakom sig där han både som journalist och senare politiker, hunnit ställa till med en hel del, som att få sparken som reporter på grund av helt och fullt fabricerade citat och flagrant okunskap i rollen som utrikesminister. Men han har inte känt sig skyldig att föra politiska resonemang som är stringenta över tid. Han har inte varit särskilt oroad över vad följderna av hans inspirerade babbel ska bli, inte för honom själv eller för någon annan. Som utrikesminister försatte han till exempel en brittisk hjälparbetare fängslad i Iran i ytterligare fara, genom att felaktigt säga att hon var i Iran för att ”undervisa i journalistik”. Beskrivningar, som skulle få alla andra att tappa inflytande, påverkar inte heller. Ordkombinationen ”Boris Johnson” och ”buffoon” (pajas) är förstås mycket vanlig i brittiska medier, även i konservativa The Times. Men den politiske pajasens historia lär oss ju att pajaseri inte sätter stopp för någonting. Att många är rädda för clowner hindrar dem inte från att bli statsmän. Särskilt inte om pajasen verkar komma från en riktigt gammeldags cirkus. Både Trump och Johnson har räknat ut något väsentligt om vår tid. De har insett att en sorts klasskyddad skamlöshet går att förena med nostalgi, i en extremt effektiv politisk känsla. När framtiden bara framstår som skrämmande och samtiden på något sätt verkar märkligt ny, har liberalismen och socialismen svårt att hävda sig. Desto mer attraktivt då med politiker som verkar föra krig mot den där hotfulla framtiden och samtiden, bara genom att prata och bete som på den gamla goda tiden. Boris Johnson har ett ganska långt citat-cv med puttrigt rasistiska och sexistiska kommentarer. Han har till exempel talat om afrikaner ”med vattenmelonleenden” och antytt att Barack Obama bara kan förstå Storbritannien med den koloniserades raseri (hans pappa var från Kenya). Det läggs honom inte till last i alla sammanhang, särskilt inte inom hans eget parti. En tolkning är att rasistiskt och sexistiskt språkbruk för en del kan framstå som en trygg återgång till något. Ett hemvändande. Som om skamlösheten kunde dras inför rätta, har en britt nyligen stämt Johnson för medvetna lögner i samband med Brexitrörelsen: han ska förhöras för påståendet att Storbritannien gav 350 miljoner pund varje vecka till EU – en osanning som var så bra att den sattes på en kampanjbuss. Men att försöka sätta dit politiker juridiskt för bristande respekt för fakta låter som en snårig strategi. Dessutom utgår den från att det som kostar en vanlig politiker något, kostar detsamma för en skyddad människa som Johnson – det gör det inte nödvändigtvis. Kanske är det också känslan av att män som Trump och Johnson sätter något på spel? ”Här kommer jag med alla mina privilegier, men jag är inte för fin för att ta emot just din röst!” Också en sorts bekräftelse i ett klassamhälle. Läs mer: Boris Johnson favorit att ta över efter May ", "article_category": "culture"}
{"id": 34893, "headline": "50 procent av Brombergs förlag säljs – till Elite hotels ägare", "summary": "Dorotea Bromberg säljer 50 procent av Brombergs förlag till Elite hotels ägare. Det skriver Svensk bokhandel.", "article": "Dorotea Bromberg har drivit Brombergs förlag i över 40 år. Nu säljer hon 50 procent av förlaget till Elite hotels ägare Bicky Chakraborty. Själv behåller hon 45 procent av förlaget och de sista 5 procenten ägs av den nytillträdda vd:n för Brombergs, Maria Olofsson. Det rapporterar Svensk bokhandel. Pengarna ska enligt Dorotea Bromberg användas till ny utgivning och digitala satsningar, bland annat på fler ljudböcker. Dessutom ska man satsa på evenemang i samarbete med hotellkedjan. Till Svensk bokhandel säger Dorotea Bromberg att hon varit orolig över de senaste åren som varit tunga ekonomiskt. – Självklart har jag varit orolig. Vi vill sälja mer men har haft år där vi inte lyckats öka omsättningen, säger Bromberg till tidningen. Dorotea Bromberg poängterar dock också att hon varit med om ”alla varianter” av ägarskap genom åren. – Jag har ägt 100 procent, 5 procent, 40 procent. Once upon a time var vi helägda av Norstedts i tre år. Hur kändes det? Inget annorlunda, säger hon till Svensk bokhandel. Läs mer: Förläggaren Dorotea Brombergs liv förändrades över en natt ", "article_category": "culture"}
{"id": 34894, "headline": "Nationalmuseum larmar på nytt om skenande kostnader", "summary": "Nationalmuseum fortsätter brottas med ekonomiska problem. Nu begär man tillåtelse att överskrida årets budget med nära 49 miljoner kronor. Myndighetens betalningsförmåga på kort sikt beskrivs som ”ansträngd”.", "article": "Det är i ett brev till Kulturdepartementet som Nationalmuseum begär en utökad anslagskredit, från 6,7 miljoner kronor till 48,7 miljoner kronor. Orsaken är det kraftiga underskott som museet väntas göra under året – på grund av hyra och drift för byggnaden och den publika verksamheten, samt ökade kostnader för magasin. Anslagskrediten anger hur mycket myndigheten tillåts överskrida ramanslaget, för överföring till nästa budgetår. Nationalmuseum har sedan tidigare aviserat att underskottet för året beräknas bli över 40 miljoner kronor, bland annat till följd av ett borttaget anslag i vårbudgeten. – Statsanslaget täcker knappt de fasta kostnaderna, för hyror och löner. All verksamhet måste vi finansiera genom kassaflöde. Varenda dag vi öppnar innebär kostnader för oss. Vi måste hitta lösningar på den situationen och vår dialog med departementet fortsätter, säger Susanna Pettersson, överintendent och myndighetschef, till DN. Nationalmuseum uppger även i brevet att likviditeten, myndighetens betalningsförmåga på kort sikt, är ”ansträngd”. Därför begär man att räntekontokrediten utökas, från 30 miljoner kronor till 70 miljoner kronor. För att klara av återbetalningen vill myndigheten ha en långsiktigt hållbar återbetalningsplan. Ni räknar med ett underskott på över 40 miljoner kronor i år – hur ska ni kunna vända detta framöver? – Vi tittar på personalstrukturer. 27 personer går i pension de närmaste åren. Samtidigt vill jag påminna att personalstyrkan inte är så stor jämfört med andra nordiska nationalgallerier. En annan del vi kan laborera med är hyreskostnaderna, som är det absolut största elementet. Vi analyserar över hur vi använder lokalerna, på vilket sätt vi kan effektivisera kontorsutrymmet, samt ser över möjliga lösningar för magasinen, säger Susanna Pettersson. Läs mer: Varje ny gratisbesökare får ekonomiska konsekvenser för Nationalmuseum ", "article_category": "culture"}
{"id": 34895, "headline": "Janne Josefsson blir ny krönikör i Dagens Nyheter", "summary": "En av Sveriges mest välkända och uppskattade journalister blir medarbetare i Dagens Nyheter. Efter 30 år på SVT kommer Janne Josefsson från och med mitten av augusti att bli en DN-profil.", "article": "Han har upprepade gånger vunnit några av landets mest prestigefyllda journalistpriser och han brukar toppa listan över de journalister som svenska folket uppskattar mest. Janne Josefsson, mest känd som undersökande reporter från SVT:s ”Uppdrag granskning”, blir ny medarbetare och krönikör i Dagens Nyheter. – Jag har ju precis slutat på SVT och är numera fri, och då kom det här erbjudandet från DN. Det gjorde mig förvånad och glad. Jag är ju inte direkt någon skrivande journalist. Jo, jag skrev krönikor på GT:s kultursida en gång i tiden, men det ledde till att den dåvarande kulturchefen fick sparken, trots att de censurerade bort tre meningar. Så vi får se hur länge det varar, säger Janne Josefsson och skrattar. Valstugereportaget, Osmo Vallo, Göteborgskravallerna, datummärkningen av köttfärs – få reportrar har genom sin journalistik haft så stor påverkan på samhället som Josefsson. Omstridd, har han varit också, för sina ”skjutjärnsmetoder” och för anklagelser om att han ibland gått för hårt fram. Under våren har han varit högaktuell med tv-serien som bär hans eget namn, ”Josefsson” i SVT. Där har han återvänt till många av de granskande reportage han gjort under sina 30 år på bland annat ”Uppdrag granskning” och föregångaren ”Striptease”. – Mina föräldrar läste bara Göteborgs-Posten men jag prenumererade på DN redan som 16–17-åring. Det var en av anledningarna till att jag kom in på journalisthögskolan fick jag veta långt senare. De var imponerade av att en arbetargrabb som jag läste Dagens Nyheter, säger Janne Josefsson och tillägger att han kommer fortsätta att göra flera serier för SVT. Vad kommer dina texter i DN att handla om? – Jag tror att jag kan bli motvallskärring nummer två i DN efter Hanne Kjöller, säger Janne Josefsson och tillägger att han kommer att fortsätta frilansa även för SVT. Janne Josefsson började sin karriär på Sveriges Radio i mitten av 1970-talet och slog sedan igenom som envis reporter tillsammans med bland andra Lasse Brandeby på den legendariska Radio Göteborg/Sjuhärad. DN kommer efter sommaren att starta en helt ny redaktion i Göteborg med flera nya medarbetare som ska ge en bättre bevakning av Västsverige. – Vi är otroligt glada över att Janne Josefsson blir en DN-profil. Sverige behöver orädda journalister som gräver där andra tar ett steg tillbaka. Det ska bli spännande att följa honom som skrivande journalist, säger DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. Janne Josefsson inleder sitt medarbetarskap i DN i mitten av augusti. Peter Wolodarski: Därför satsar DN på Göteborg ", "article_category": "culture"}
{"id": 34903, "headline": "Skivrecension: Nadia Tehran lyckas förena avantgarde med pur pop", "summary": "Nadia Tehran har både skyhöga konstnärliga ambitioner och festivalvänliga refränger på sitt debutalbum, som ställer henne jämte David Bowie 1977, Björk 1993 och The Knife 2006.", "article": "Det är lika ovanligt som underbart med artister som lyckas förena avantgarde med pur pop, skyhöga konstnärliga ambitioner med festivalvänliga refränger. Men det händer: David Bowie 1977, Björk 1993, The Knife 2006… Och nu Nadia Tehran. När hon debuterade på stort skivbolag 2014 med den uppkäftiga singeln ”Refugee” var hon en begåvad och hipp men samtidigt endimensionell artist, hon gömde sig bakom cool attityd vilket begränsade hennes musik. Det korta dubbelalbumet ”Dozakh: all lovers hell”, utgivet på framkantsbolaget YEAR0001, är något helt annat. En resa genom vackra melodier, sprakande modern produktion, punkiga urladdningar och känslig lyrik som testar olika perspektiv på förälskelse, droger, identitet, drömmar och desperation. En triumf, för Nadia och för samtidens svenska popklimat. Bästa spår: ”High”  Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om technoprinsessan Kedr Livanskiy från Moskva. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34904, "headline": "Så kan årets skolavslutning bli en nystart för den svenska skolan", "summary": "Pisa-undersökningen används ofta som måttstock för hur väl den svenska skolan fungerar – och som ett slagträ i den politiska debatten. Men i mätningarna finns lite stöd för en mer konservativ skola. I stället bör vi skapa en skola som lär ut kritiskt tänkande, kreativitet och sociala förmågor, skriver Eva-Lotta Hultén.", "article": "”Svenska elever tycks generellt klara sig bättre på faktauppgifter än på mer analyserande uppgifter.” Ett enkelt konstaterande om våra Pisa-prestationer men sprängstoff i den svenska debatten (hämtat ur boken ”Pisa under 15 år”). De senaste åren har det funnits starka svenska röster för ett ökat fokus på faktakunskaper i skolan. När jag tar upp frågan med Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisa-testerna, på hans rum i OECD:s byggnad i utkanten av Paris tycks han bli upprörd över hur Pisa använts för att legitimera sådana idéer; svenska elever är ju redan bra på fakta och Sverige är, menar han, ett utmärkt exempel på ett land där utbildningen blivit ”a mile wide but an inch deep”. Svenska elever är främst dåliga på att använda sina kunskaper men också på djupare, konceptuell förståelse. Och han skulle inte säga det om han inte kunna se exakt det i Pisa-resultaten, slår han fast. När jag träffade Andreas Schleicher förra gången, på en internationell utbildningskonferens i London 2016, sa han att Sveriges mottagande av Pisa skiljer sig från de flesta andra länders. Medan vi i Sverige hämtat stöd i Pisa för en mer konservativt inriktad skola har andra länder snarare gjort sina skolsystem mer inriktade på förmågor och värden. När jag nu tar upp frågan igen säger han att svenska politiker har använt Pisa för att förstärka policyidéer som de skulle ha genomfört i vilket fall. Forskare har kallat fenomenet policy projection: att titta på andra system för idéer, men i själva verket bara välja att se det som kan tyckas understödja det man själv redan tyckte. Forskarna Sam Sellar, Greg Thompson och David Rutkowski skriver i sin bok ”The global education race”: ”Kom ihåg att en av Pisas huvudfunktioner är att öppna dörrar för policyförändringar men det garanterar inte att sådana förändringar kommer bygga på forskningsevidens snarare än att drivas av en viss politisk agenda.” Läs mer: Philip Teir: Är digitaliseringen av skolan mest på ont? Polariseringen kring Pisa har i Sverige varit stark. För somliga tycks svenska skolans mål närmast ha reducerats till att prestera bra på Pisa och vissa har avfärdat allt som skulle kunna tyckas vara något annat än fullt fokus på mätbara kunskaper som flum. Andra har ställt sig kritiska till att PISA alls tillmäts betydelse för hur svensk skola ska arbeta (jag har fått intrycket att en del blandar ihop den grunda debatten som följer i testens spår med testen själva). OECD, har det också fnysts, är ju en organisation för ekonomisk utveckling – varför ska de alls tycka till om skolan? Personligen tycker jag det är rimligt att även organisationer för ekonomisk utveckling får tycka till om skolan, men konstaterar att många nog har missat att OECD nu står på två ben och är en organisation också för socialt välbefinnande. Det är något som syns tydligt på skolområdet. Så gott som alla jag intervjuar på utbildningskontoret (ett femtontal personer) säger att utbildning måste ses ur ett holistiskt perspektiv, där inte bara elevernas akademiska utveckling utan också den känslomässiga, sociala och hälsomässiga räknas in. Några av de nyaste studier man dragit i gång handlar om betydelsen av kreativitet och kritiskt tänkande och hur man kan främja det, samt om betydelsen av socialt och emotionellt lärande och hur skolan kan utveckla det genom framför allt val av undervisningsmetoder. Den som faktiskt tittar på Pisas mätningar eller allt det andra underlag som OECD tar fram på utbildningsområdet, med tillhörande analyser, kan lära sig oerhört mycket. Det finns däremot mycket lite stöd att hämta för en mer konservativ skola som ägnar sig mer åt fakta och mindre åt kritiskt tänkande, kreativitet och sociala förmågor. Varför har det då blivit som det blivit i Sverige? Vi svenskar gillar att se oss som rationella och siffror framstår för många som höjden av rationalitet. Men som de flesta människor tycker vi också om att göra komplexa frågor enkla. Att förstå Pisa-rankingens siffror är enkelt, de är bara som vilken ligatabell i fotboll som helst. Många av de övriga siffror Pisa-testerna ger är svårare att ta till sig. En annan förklaring kan så klart vara att OECD själva har varit duktiga på att marknadsföra Pisa genom rankingarna. Att få uppmärksamhet och uppfattas som en viktig angelägenhet ökar chansen för fortsatt finansiering, som forskarna bakom boken ”The global education race” konstaterar. Kanske är tanken att genom att kasta in rankingarna som en bomb skapa uppmärksamhet som också leder till intresse för alla mer detaljerade resultat som utvinns ur testerna? Det är svårt att veta om det fungerar eller om effekten kanske i stället är precis den omvända. De jag pratar med på OECD:s utbildningskontor är i alla fall noga med att framhålla att det är analyserna som verkligen kan hjälpa länder att utveckla sin utbildning och att placeringarna ofta inte ens är statistiskt säkerställda; det vill säga att den som ligger femma mycket väl egentligen kan ligga nia. Bättre, har en del tyckt, skulle därför vara att dela in länder i hög-, medel och lågpresterande och sluta presentera rankingar. Att det faktiskt skulle hända känns emellertid inte så troligt. En del i vår förkärlek för rankingar är att vi lever i ett samhälle som är sportifierat och folk känner igen sig när komplexa frågor ser ut som enkla tävlingar. Det ses också som fint att vara tävlingsinriktad och många triggas väldigt starkt av att försättas i något som de uppfattar som en tävling. Läs mer: Ny Pisa-mätning: Skolresultaten vänder uppåt Men om vi nu vill ”vinna” i utbildning (och det tycks ganska många vilja; på Socialdemokraternas kongress nyligen fastslogs till exempel att ”Sverige har tidigare haft det mest jämlika och högpresterande skolsystemet i världen. Dit ska vi ta oss igen”) hade det kanske varit bra med ett större intresse för vad OECD nämner som framgångsfaktorer för framtiden. Andreas Schleichers utläggning kring det förvånar antagligen många i den svenska skolvärlden, antingen de är positivt eller negativt inställda till Pisas stora inflytande på debatt och policyutveckling. Han slår fast att vi inte vet vilken kunskap och vilka förmågor morgondagen kommer kräva och säger att när han pratar om sociala och emotionella förmågor kallar folk det för ”mjuka förmågor” men han tänker tvärtom. De mjuka förmågorna är de svåraste och också de som består. Han är själv naturvetare men säger att mycket av det han studerade inte längre är relevant. Karaktärsegenskaper som empati, resiliens, nyfikenhet och mod varar däremot och hjälper unga att finna sin väg i en allt mer flyktig och komplex värld. Han vill vända upp och ned på vårt synsätt och gå ifrån idén att skolan ska lära elever hårda färdigheter och sedan lite mjuka på toppen. Framtidens skola gör det omvända. Den sätter värden i centrum och ser karaktären som ett uttryck för hur eleverna tillägnat sig dem. Den bygger undervisning för att stärka kvaliteter hos eleverna. Och det gäller alla ämnen. I idrott ska läraren inte bara göra eleverna atletiska, och matteläraren ska inte bara lära ut matte, utan man behöver alltid fråga sig: lär sig eleverna att ta ansvar för sig själva och andra, utvecklar de mod, ledarskap? Det är kanske säkrast att jag lugnar alla med att Andreas Schleicher också tycker att faktakunskaper är viktiga, men han vill hellre se mindre omfattande kursplaner med större möjligheter till fördjupning och utvecklande av förmågor. Han får något milt över rösten när han pratar om Sverige lite längre tillbaka i tiden, före reformerna på 90-talet och framåt. Han beskriver Sverige då som ”den gyllene standarden” för utbildning och säger att vi undervisade i många av de saker OECD:s utbildningskontor lyfter fram i dag. Det var en skola av värderingar och djupinlärning. Sedan förde idén med skolpeng med sig tanken att man väljer en produkt åt sina barn. Men utbildning fungerar bara om den är allas angelägenhet och allas intresse och om alla gör sitt bästa: elever, föräldrar och lärare, säger Andreas Schleicher. Det här, tycker han, är något som Sverige har förlorat och det har påverkat undervisningen i en ytlig riktning där man mest intresserar sig för vilket som är det enklaste sättet att överföra maximal mängd kunskap. Sverige har sjunkit i Pisa-mätningarna i många år men gick upp lite grann i den senaste, vars resultat kom 2016. Andreas Schleicher menar att det beror på större ansvarstagande från regeringen, bättre hantering av skolvalet och att vi uppmärksammat vikten av likvärdighet mer, så han är trots allt hoppfull inför framtiden. En mer holistisk syn på skolan kanske också kan skönjas? Enligt Pisas chefsanalytiker Miyako Ikeda går höga prestationer i Pisa hand i hand med ett större intresse för allt det andra som OECD:s olika studier undersöker, som elevers välbefinnande, deras globala kompetens, elevers och lärares innovativa förmågor och hur man kan främja social och emotionell utveckling. Pisa-delarna som rankningen bygger på mäter viktiga saker, men det är värt att komma ihåg att urvalet har gjorts utifrån vad alla bidragande länder kunnat komma överens om är viktigt, och vad som är kulturellt överförbart. Det är inte detsamma som att just detta är viktigare än annat. Miyako Ikeda slår fast att det inte heller är OECD:s intention att länder ska fokusera sin utbildning främst på läsning, matte och naturvetenskap. De som tror det har missförstått, säger hon med emfas. Varje land som deltar i Pisa har ett mycket stort eget ansvar för att resonera kring vad de tycker är viktigt och vilka mål de vill ha för sin utbildning. När nya Pisa-resultat kommer i höst är det kanske bra om vi kan komma ihåg att Pisa är ett mått bland många andra, och att faktaförmedling rimligen bara är en del av skolans komplexa uppdrag i en snabbt föränderlig värld. Skribenten Eva-Lotta Hultén är journalist och författare, bland annat inriktad på skolfrågor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34907, "headline": "Konsertrecension: Kamasi Washington får till det verkligt fläskiga soundet", "summary": "Kamasi Washington klär sig i kaftan och talar om andlighet, men hans jazzmusik bygger på funk mer än swing och är framför allt storslagen och lättlyssnad.", "article": "När Kendrick Lamar anlitade saxofonisten, kompositören, arrangören och bandledaren Kamasi Washington för att bidra med jazziga element på sitt visionära album ”To pimp a butterfly” var det ett bra karriärdrag för bägge artister. Kendrick Lamar upphöjde sin redan fulländade hiphop till en salongsfähig meditation över afroamerikansk erfarenhet och dess musikhistoria. Kamasi Washington uppnådde något som ingen annan jazzmusiker lyckats med sedan 1900-talet: han blev hipp. När han spelade på Coachella-festivalen var det en seger inte bara för honom själv utan för hela den moderna jazzscenen. Kamasi Washington gillar stora format. Hans genombrott ”The epic” är ett trippelalbum och senaste skivan ”Heaven and earth” ett dubbelalbum, hans sound bygger på kraften i många musiker som spelar samtidigt snarare än på intimitet och knivskarpt fokus, och hans låtar är tidsmässigt långa. Samtidigt är själva musiken inte så komplicerad – låtarna har enkla strukturer med tydliga melodier, mjuka kanter och ett groove som bygger på funk snarare än swing. Kamasi Washington själv klär sig i kaftan och pratar gärna i andliga termer, men hans musik är inte kosmiskt utflippad. Det rör sig inte om en ny Sun Ra Arkestra eller en ”Bitches brew” för vår tid, det är mycket mer lättlyssnad musik än så. På sitt senaste album anlitade Kamasi Washington över sextio musiker och sångare. Till Stockholm har han nöjt sig med att ta med två trummisar (Ronald Bruner Jr och Tony Austin), basisten Miles Mosley, keyboardisten Brandon Coleman, trombonisten Ryan Porter, sångerskan Patrice Quinn och sin pappa Rickey Washington som spelar flöjt och altsax. Det blir ändå ett rejält fläskigt sound, motsatsen till alla coolt återhållsamma små jazzgrupper som spelar på intima klubbar. Snarare liknar det jazzens motsvarighet till Kiss eller Swedish House Mafia. När de två trummisarna får mäta sina krafter i den långa ”Bobby and Tony’s day off” känner man sig som en sandsäck som blir ansatt av två boxare på en gång. Den låten är konsertens enda riktiga snedsteg. I övrigt lyckas Kamasi Washington och hans gäng överväldiga på ett positivt och svängigt sätt i nummer som ”Malcolm’s theme”, ”Truth” och ”Fists of fury”. I ett par låtar (”Will you sing” och Mosleys ”Abraham”) lyckas de till och med locka till allsång på call-and-response-vis. Ett jazzband som 2019 får igång en stor publik på det sättet kan gå hur långt som helst.  Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om reggaetonsuperstjärnan J Balvin på Gröna Lund. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34926, "headline": "Nanna Olasdotter Hallberg: Blandar man barn och droger ser folk rött", "summary": "Nanna Olasdotter Hallberg är skaparen bakom sin namne, 16-åriga Nanna som sänder sitt knarkande partyliv som ett ironiskt konstprojekt på Youtube, i P3:s satirradioteater Punani_99. Teaterpodden har kritiserats i riksdagen, och till och med för Nannas bekanta är det svårt att skilja hennes person från rollfiguren hon skapat. DN:s Evelyn Jones och Nicklas Thegerström har träffat henne och pratat drogromantisering, skillnad på verklighet och fiktion och att ”hora ut sitt barn”.", "article": "Vi är i bilen på väg från inspelningen av Morgonpasset i P3, där Nanna Olasdotter Hallberg är programledare. I framsätet sitter jag och DN:s fotograf Nicklas Thegerström. I baksätet har Nanna Olasdotter Hallberg spänt fast sin tretton månader gamla son Tycho. Han trilskas, är inte van vid att åka bil. Hon trugar honom med ett päron men han fortsätter att åla sig i barnstolen. Till slut tar Nanna fram sin mobiltelefon. – Okej, vi testar med det här. Även om vi inte brukar hålla på med skärmar, säger hon, mer till sig själv än till någon annan. Har du skärmförbud? – I stort sett, svarar Nanna. – Jag har inte riktigt råd att vara sådär chill som andra föräldrar kan vara. Har man en gång lagt knark på sitt barn känns det som att ett samtal från socialen hela tiden väntar runt hörnet. Punani-Nanna vaknar upp på Södersjukhuset. Hon har tagit en överdos – ”sju sorters droger, precis som på midsommar” – under en blöt kväll på en bastuklubb på Söder. Men hon hade ju kul! Några dagar tidigare har hon brutit upp sin förlovning med den mycket äldre affärsmannen ”Johan Staël von Holstein”, efter att hon insett att han är en av hennes bästa kompisars pappa. Allt sänds i hennes vlogg, ett ironiskt konstprojekt på Youtube, som kretsar kring att testa olika droger, ironiskt entreprenörskap i form av försäljning av tjackkakor för välgörenhet, och hennes bästa bantningstips (bröstmjölk!). Punani_99 är en satirradioteater på P3. I april släpptes andra säsongen av podden, där ett privilegierat, men urspårat, innerstadstonårsliv skildras på ett skruvat sätt. Nanna Olasdotter Hallberg har skapat serien, och spelar själv huvudkaraktären Nanna (i artikeln kallas karaktären för Punani-Nanna), ett barn i en privilegierad kulturfamilj i Stockholm. När hon alls går i skolan går hon på innerstadsgymnasiet Södra latin. Projektet började med att Nanna Olasdotter Hallberg ville göra en dokumentär om sina egna tonår, om en tjej som försökte vara cool men hela tiden stod i skuggan av sin bästa kompis. – Det var min ingång och sedan ville jag berätta den här historien, och då växte det här fram. Även om hela serien är fiktion så finns det ett korn av sanning i mycket av det som händer Punani-Nanna. – Det ska vara det sjukaste man har hört – men man ska ändå känna att det skulle kunna vara sant. Jag har samlat på mig konstiga berättelser som jag hör, och gulmarkerat dem i min hjärna när jag vill använda dem. I säsong två har Nanna blivit äldre. Första avsnittet börjar när hon har fastnat i ett fängelse vid den syriska gränsen. ”Maximal otur” med Punani-Nannas egna ord. Dit har hon åkt för att lämna över de pengar som hon och hennes bästa kompis Lucia samlat in genom sin knarkförsäljning. Pengarna ska gå till kurdernas motståndsrörelse, eftersom Nanna och Lucia tycker att kurder är ”all time trendy”. Nanna Olasdotter Hallberg Ålder: 27 år. Aktuell med: Två säsonger av satirpodden ”Punani_99” som ligger på SR Play. Programledare i Morgonpasset i P3. Familj: Sonen Tycho. Mamma, pappa, en bror och en syster. Bor: Inneboende hos föräldrarna på Södermalm i Stockholm. Nanna Olasdotter Hallberg, som själv är 27 år, säger att hon gjort en hel del research för att få inblick i hur en viss typ av innerstadsungdomar lever i dag. – Jag upplever att det är stor skillnad från när jag var yngre. Man tar mer droger i dag, och festar hela nätterna – förut var det några få som hade det så. Men så är det ju en väldigt begränsad klick jag skildrar. Så det kanske inte säger något om resten av samhället, men det chockade mig, säger Nanna Olasdotter Hallberg. Och det var inte bara hon själv som chockades. Andra har chockats av den lättsamma skildringen av ett urspårat drogliberalt tonårsliv. Även om Punani_99:s lyssnarsiffror inte är så höga, det avsnitt som flest har hört har lyssnats på 18.000 gånger, har programmet fått stor uppmärksamhet. ”Lika träffsäker som absurd,” skrev Mikaela Blomqvist om podcasten i GP. ”Är det någonting som Nanna Olasdotter Hallberg är bra på så är det att dissekera mediemännen och de rika kulturkidsen i Stockholm,” skrev Elina Pahnke i Sydsvenskan. Men under sommaren 2018 fick teaterpodden också kritik. Framför allt var det den moderate riksdagsledamoten Edward Riedl som reagerade på innehållet. ”En stor del av programmet utmärks av att romantisera droger och missbruk, samtidigt som det enligt Sveriges Radios egen public service-redovisning för 2017 ska rikta sig till unga gymnasietjejer,” skrev han i en skriftlig fråga till dåvarande kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i Riksdagen i juni 2018. Edward Riedl berättar för DN att det egentligen inte var han som reagerade på podden. I stället var det rektorer och lärare i hans valkrets i Umeå som uttryckte oro. – De reagerade på att man förhärligade knark i public service som vi tillsammans betalar för. Det blev de upprörda över, säger Edward Riedl. Han rådde dem att anmäla programmet till Granskningsnämnden, men då det bara sändes som podd insåg han att Granskningsnämnden inte hade mandat att granska innehållet. Det fick Riedl att i riksdagen interpellera om möjligheterna att granska public service, när mycket av innehållet flyttat ut till nya plattformar. Efter att DN uppmärksammade Edward Riedls kritik fick han gensvar från Nanna Olasdotter Hallberg själv. Riedl taggades i ett flertal av inläggen på Punani_99:s Instagram, i bilder på droger. Och hennes följare hakade på. – Jag fick massa mejl och folk hörde av sig med förslag om att vara med på knarkfester. Det hetsades en hel del, men jag vet inte om hon uppmanade till det. Från början kände jag att jag fick leva med det. Jag är ju en offentlig person och får stå ut med sådant, säger Riedl till DN. En vecka efter att kritiken spridits lade Nanna Olasdotter Hallberg upp en manipulerad bild på Riedl tillsammans med hans dotter och brorsdotter på den fiktiva Punanis Instagramkonto. På bilden, som var tagen vid ett pepparkaksbak, såg det nu ut som att de använde kokain, med bildtexten ”med jul-laddet och barnen”. Först nu tyckte Edward Riedl att kontot gått över gränsen. Han försökte kontakta P3 och lade till slut upp ett öppet brev till kanalen på sin Facebooksida. – Jag tyckte de gick över gränsen ganska grovt. Det är oanständigt att public service hänger ut minderåriga barn på det här sättet, säger Riedl.  Efter Riedls öppna brev togs Instagraminlägget bort, och P3 införde rutiner med en extra kontrollfunktion innan inlägg kunde läggas upp på kontot. Nanna Olasdotter Hallberg bad snabbt om ursäkt, och i dag säger hon att hon ångrar inlägget. – Det är enda gången jag känner att jag gjort fel. Framför allt har hans brorsdotter all rätt att vara arg. Jag hade inte ångrat mig om jag bara skämtat om honom för i Punanis universum agerar man så. Men man ska inte skämta om en minderårig person som inte är offentlig. Där gick Punani över gränsen. Punani_99-ordlista ”Punani” - det kvinnliga könsorganet. ”Ladd” - slang för kokain. ”Tjackkakor” - småkakor som innehåller amfetamin. ”Chill” - obrydd, lugn. ”Batshit crazy” - helt galen. ”Hora ut” - sälja ut. ”All time trendy” - tidlöst trendig. ”Trippad på syra” - i ett LSD-rus. Hon är besviken över att inlägget gjorde att den kritik som riktades mot teaterpodden hamnade i skymundan. För Nanna säger att hon välkomnar Edward Riedls kritik. Hon tycker att hon har fått mycket mindre negativa kommentarer på innehållet än vad hon förväntade sig. Kanske för att vi blivit vana vid att se skildringar av droger i den amerikanska kulturen. – Jag upplever att droger överlag är mycket vanligare i kulturen än för tre år sedan. I tv-serier från USA kan man använda droger utan att det alls problematiseras. Och jag tycker att man borde kunna fatta att det inte är assoft att ta amfetamin, trots att man ser det på tv och personen inte bor på gatan och har tappat sina tänder. Hon fortsätter: – Jag är verkligen inte för någon ”legalize it”-rörelse, jag tycker inte det vore soft. Men jag tycker att man måste kunna skildra en verklighet där droger ingår utan att det är snyft-snyft och allt går åt helvete. Edward Riedl började själv lyssna på Punani_99 efter att han fått höra kritiken mot programmet. Och han gillar inte innehållet, även om han säger att han inte är den som ska avgöra vad som ska sändas i radio. – I stället för att berätta om hur häftigt det är med droger så tycker jag personligen att det hade varit bättre att skildra vad som faktiskt händer om man fastnar i ett drogberoende. Det är inte häftigt någonstans. Det är en ren tragedi. Inlägget gjorde att även andra politiker och debattörer gav sig in i debatten. ”Satir ska givetvis få provocera. Men tillåt mig undra: Varför testas P3-humorn återkommande på borgerligt sinnade personer?” skrev Sakine Madon på Mittmedias ledarsidor. Smålandspostens politiske chefredaktör Fredrik Haageen kallade situationen ”en rövarhistoria om p3” och slog fast att ”alldeles oavsett vad man tycker om public service-konceptet i stort är det svårt att med gott samvete hävda något annat än att kanalen bör läggas ned.” Nanna Olasdotter Hallberg säger att hon är förvånad över att politiker går in och kritiserar enskilda program. – Innan har jag upplevt en konsensus om att politiker håller armlängds avstånd till att försöka styra innehåll i konst och kultur. Och det är konstigt att det är moderater som gör det. De borde älska Punani. Varför? – Podden är ett långt hån mot vänstermänniskor. Skämtet faller ju tillbaka på Fi-människan hela tiden. – Men det är ju så att folk gärna vill kleta en vänsterstämpel på Sveriges Radio. Jag tycker bara att det blir ganska uppenbart att man inte lyssnat på Punani när man använder just det programmet som ett argument. Samtidigt gillar Nanna Olasdotter Hallberg debatten. Hon säger att hon gärna vill provocera. – Man kan ju göra humor som är helt safe med skämt som är hundra procent relaterbara. Men jag tycker inte det är så roligt, det är roligare när det skaver. En del av Punani är att skildra en värld, en annan är att hitta den där platsen där det skaver. Så du förstår varför man kritiserar programmet? – Ja, och jag gillar det. Jag kan sakna Siewert Öholm, som var emot hårdrock bara för att det är fel. Det blir en kul debatt. Men med Nanna Olasdotter Hallbergs bild på Edward Riedls unga släktingar kom även hennes tidigare politiska engagemang upp till ytan. Ett engagemang som hon menar blivit problematiskt redan tidigare. **** I valet 2014 stod Nanna Olasdotter Hallberg på Feministiskt initiativs lista till riksdagen, landstinget och kommunfullmäktige i Stockholm. Hon engagerade sig tidigt som aktivist. I hemmet i Gustavsberg lärde hon sig att tänka på global solidaritet. Som tonåring samlade hon in pengar till Tibets barn och Ship to Gaza. Nästa steg blev partipolitiken. Hon gick med i Feministiskt initiativ, och när hon tillfrågades om att stå på deras listor tackade hon ja. – Jag tror att Fi var mycket som SD har varit: Ett nytt parti som växte mycket och där kreti och pleti ganska snabbt kunde göra karriär. Jag hade varit på några möten och hamnade direkt på alla listor, och tänkte ”varför inte?”. Men jag hoppade av i valrörelsen för jag insåg att det inte var det jag ville göra. Då hade Nanna precis kommit in på kandidatprogrammet i radioproduktion vid Stockholms Dramatiska Högskola. Planen var att bli utrikeskorrespondent eller arbeta med något av Sveriges Radios tyngre journalistiska program. Men när Nanna fick praktik på ”Konflikt” förstod hon att hennes politiska engagemang skulle försvåra den karriären. – Det var för känsligt. Jag fick en jättekris och undrade vad jag skulle göra med mitt liv. Nanna Olasdotter Hallberg gick tillbaka till skolan, och fick stöttning av en lärare. Hon tyckte att Nanna skulle tvätta bort sin präktighet, och fokusera på att göra saker som var ”mindre duktiga”. – Det var jättejobbigt, men väldigt utvecklande. Jag ville hela tiden göra något med en smart motivering. Hon ville att jag skulle göra något utan någon duktig baktanke. Hon skrattar. – Och så slutade det med att jag gjorde något helt nihilistiskt. Punani är på många sätt ett helt nihilistiskt projekt. Visst, det skulle kunna normalisera droger. Men målet är bara att det ska vara kul. Och så kom Fi-tiden tillbaka igen ändå? – Ja, man drog ju kopplingen att jag hånade Riedl på grund av någon slags partilojalitet. Nanna säger att hon tröttnade på den identitetspolitiska rörelsen, just för att hon tycker att den är så humorbefriad. – Den är tråkig bara. Kanske är det för att man använder sig själv som person och sina upplevelser så mycket att det blir svårt att vara jättekul. Det har blivit som att folk måste hävda att deras feminism är den enda rätta. Jag är också för jämställdhet, men med det sagt behöver man inte vara så anal i sitt sätt att uttolka den. Det kanske inte gör så mycket att man skämtar om det. Så hur mycket är taget ur Nanna Olasdotter Hallbergs verklighet för att skapa Punani? **** Punani-Nanna är barnbarn till Marianne Lindberg de Geer (spelad av Suzanne Osten). När hon vill bli skådespelare får mormodern snabbt fram en mentor från Dramaten för att hjälpa hennes barnbarn att nå sin dröm. Punanis mamma (Emma Molin) trugar medelklassdiplomatiskt med dottern för att få henne att lämna Syrien. I stället vill hon att dottern ska åka till sin medieman till pappa (Filip Hammar) som bosatt sig i Berlin. Där festar Punani-Nanna med hans flickvän (Agnes Lindström Bolmgren). Själv är Nanna Olasdotter Hallberg dotter till två lärare. Hon och sonen Tycho bor hos dem, i lägenheten på Söder, i väntan på att flytta in i Nannas första bostadsrätt. – Att växa upp med lärare är ju typ det mest privilegierade man kan göra. Det gör att man växer upp i ett hem där man värderar böcker, där de tycker att man ska plugga vidare. Och det finns också ett visst mått av ”Punani” i Nannas tonår. Fast lite mer av en ”paragrafryttar-Punani”. – Jag var väldigt duktig, och allting var väldigt präktigt. Men jag hade en Punanisida också, fast jag var mer sur. Jag hade inte fattat att om man bara är en glad, dum tjej så kan livet vara jättekul. Hurdå sur? – Stämningen var mer så att om någon började klottra kunde jag säga ”vet ni vad det kostar samhället?” När någon rökte så frågade jag om de förstod hur barnen i Malawi mår som plockar tobaken. Och jag skulle aldrig ha knarkat, på grund av de dåliga arbetsvillkoren. ”Hur fan kan ni ta det där som någon mamma har fått smuggla i magen?” Jag hade väldigt hög moral, men på ett lite skevt sätt. Vad säger din familj om Punani? – Det känns som att det finns en åldersgräns. Farmor och farfar fattar inte alls. Mina föräldrar och syskon tycker det är jättekul. Pappa går så långt att han kallar det för konst. Är det inte det då? – Jo, kanske. Även om min pappa säger det. **** När jag intervjuar Nanna Olasdotter Hallberg är det som att både jag och hon ibland växlar karaktär. Ibland får jag fråga två gånger om det är Nanna själv som har gjort något hon pratar om, eller om det är Punani. När DN:s Nicklas Thegerström ska fotografera Nanna klär hon sig gärna i en genomskinlig långklänning och klättrar i en dörrkarm med en påse fejkdroger i munnen – så länge hon gör det som Punani. När han frågar henne om hon kan blåsa cigarettrök in i kameran för att symbolisera Punanis personlighet, svarar hon först att hon absolut kan göra det, men lägger till: – Fast jag har aldrig rökt en cigarett i hela mitt liv. Vi lägger ner den idén. Medan Punani-Nanna tillbringar nätterna på olika lokaler, trippad på syra, eller med att göra reklam för sin langare på Instagram, tillbringar Nanna Olasdotter Hallberg sin tid tillsammans med sonen, som hon tar hand om på heltid. När hon har fixat barnvakt och ska träffa två kompisar, tillika producenter för de två säsongerna av Punani_99 på ett ölhak på Söder, funderar hon vid bardisken. – Jag dricker ju inte alkohol på kvällarna, jag får så svårt att sova. Kanske ska göra ett undantag i dag. Till slut beställer hon en galopp, en liten öl i vinglas, som hon snabbt häller över i en av kompisarnas glas. Även hennes vänner är förvånade. – Har Nanna sagt till er att hon brukar dricka öl? För det stämmer inte, säger Axel Winqvist, Nannas producent och tidigare klasskamrat, och skrattar. Och det är inte bara jag som ibland har svårt att hålla isär Punani-Nanna och Nanna Olasdotter Hallberg. Någon vecka innan vi ses har Nanna skaffat barnvakt, och gått ut på en klubb med några kompisar. – För första gången på evigheter, säger hon. Där stöter hon på en bekant som har ”närmast en intervention med mig”, säger hon. – Han sa att mitt namn brukade komma upp på efterfester. Att folk sett min Instagram och undrat vad jag höll på med. Och att han inte visste vad han skulle svara, eftersom det verkade som jag blivit helt ”batshit crazy” och börjat med massa droger. Vad är det som gör det svårt att skilja dig från din karaktär? – Jag tror att det är lättare att förstå i podden. Men inramningen på Instagram gör att man inte är van vid att det är fiktion, och då blir det komplicerat att förstå vad som är vad. **** Under hela vår intervju ligger Nannas son Tycho och ammas hemma i deras rum i Nannas föräldrars lägenhet. Han somnar vid hennes bröst. På golvet ligger leksaker och två påsar med fejkade droger, rekvisita inför Punani-fotograferingar. Tidigare samma dag har Tycho varit med vid inspelningen av Morgonpasset och när Nanna ska klippa radio. De spelar bandy i en park vid Medborgarplatsen, och hon åker med honom till vårdcentralen när han ramlat och slagit i en kant. Så, tillbaka till när Nanna ”lade knark på sitt barn”. Under säsong ett lades en bild ut på Punanis Instagramkonto. Där ligger Nannas son i blöja, med två påsar med vad som ser ut som marijuana på magen. Förutom bilden på Edward Riedls dotter är det den bild som hon fått mest kritik för, och inför säsong två är den borttagen från Instagram eftersom P3 velat ”tona ner drogerna”. Även Nannas egna släktingar reagerade starkt mot bilden. – När man blandar barn och droger ser människor rött. Folk tyckte att jag var helt skev i huvudet som inte fattade att det var fel att göra så. Varför? – Jag antar att de utgår ifrån att det är på riktigt. Jag har svårt att tro att människor vill höra av sig till föräldrarna när barn är med i filmer där det förekommer droger. Men här vill man det. Varför använder du alls ditt barn? – Jag kan verkligen förstå kritiken över att man exponerar sitt barn. Men till mitt försvar så är det ju svårt när man är med sitt barn hela tiden. Han är ju där när jag ska ta Punani-bilder. Det blir kanske lättare när han börjar på dagis och jag kan göra saker utan honom. Hon fortsätter och pekar på oss. – På ett sätt horar jag väl ut honom, när han alls är med i ett sådant här sammanhang. Men det gör ju många andra också i sociala medier. I stället för knark kan de låta sina barn sitta i en solnedgång och äta glass. Men de kanske tycker det är lika kränkande när de blir stora. I sista avsnittet av Punani_99:s andra säsong är den numera 18-åringen hjärtekrossad efter att ha ”råkat” göra sin dejt till prostituerad genom att ge honom de välgörenhetspengar hon egentligen skulle ge till kurder i Syrien. ”Han är ju den perfekta kurden,” resonerar hon. Hon hänger med hiphopbandet Hov1, men de gillar inte att hon har installerat ”Hitta din iphone” på en av bandmedlemmarnas telefoner, och att hon bara dyker upp i deras studio för att få gehör för sina relationsproblem. Hon har fått en varning från skolan på grund av sin höga frånvaro. Vad är framtiden för Punani-Nanna? – Jag tror att grunden i Punani är att hon är så otroligt privilegierad att hon kommer att landa på fötter. Det är nog därför man kan skratta åt henne. Man behöver inte oroa sig för henne. Det kommer att gå bra. Och för dig? – Jag skulle jättegärna vilja göra en säsong till, och så har vi fått utvecklingsstöd för en tv-serie om Punani. Jag tror det skulle kunna bli mycket mer visuellt. Men vad händer efter Punani? – Jag vill skriva mer manus. Hon återkommer till Punani. – Jag är sugen på att Punani ska göra barnteater sexigt igen. Som det var på 70-talet när man tog barn på allvar. Det vore så kul om hon gjorde en barnteater och jag får skriva en egen pjäs som jag får sätta upp. Det skulle kunna bli nästa säsong. Återigen flyter verkligheten och fiktionen ihop. 3 x Punani på Instagram Numera skriver P3 ut att det är humor: Punani_99 är en humorproduktion och allt innehåll är påhittat. Känsliga lyssnare och användare varnas //MVH P3   ", "article_category": "culture"}
{"id": 34928, "headline": "Skivrecension: Jesper Lindell hittar självklarheten på försenad debut", "summary": "Två år efter att ha kommit fram som First Aid Kit-familjens mentorsprojekt är Jesper Lindell tillbaks med ett större och frodigare sound, men samma dragning till den unge Van Morrison.", "article": "När Jesper Lindell lite grand försvann efter sin debut-ep för två år sen tänkte jag att vi kanske var fler som tyckte att han inte levde upp till trycket av att lanseras som First Aid Kit-familjens särskilda mentorsprojekt, men nu visar det sig att det var skivbolagstrassel också. Han hade fått löften om full frihet att vara sig själv, sen fick han inte det. Därför kommer debutalbumet först nu, på eget bolag och med dragningen till Van Morrison lika uppenbar. Alltså den unge Van, åren kring 1970, som precis har satt The Band på piedestalen bredvid alla gamla blues- och soulhjältar. Och väntan verkar ha gjort gott. Produktionen är större och frodigare, Jesper Lindell lever ut med större självklarhet, samtidigt finns ett djupare lugn där det behövs. Kanske inte som hos Daniel Norgren, men på väg ditåt. Bästa spår: ”Whatever happens”, ”France”  Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Morrissey sjunger om att ha allt emot sig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34934, "headline": "Efter EU:s nya regler – svenska spelstjärnor hotar lämna Europa", "summary": "Plattformen Twitch samlar miljontals tv- och datorspelare och publik på nätet. Men den nya EU-lagen om upphovsrätt hotar de spelare som livnär sig på sin verksamhet. Nu talar flera svenska spelare om att lämna Europa för att kunna fortsätta.", "article": "Den 15 april röstade EU:s ministerråd med siffrorna 19–6 igenom ett omtvistat lagförslag om upphovsrätt på nätet. Lagen ska ge upphovsrättsinnehavare ersättning för att deras verk används på internet, men kritikerna menar att det kommer tvinga fram censur och dyra kostnader eftersom allt material som publiceras måste granskas. Och därefter tas bort eller kompenseras ekonomiskt. En yrkesgrupp som är särskilt orolig för detta är personer som livesänder medan de spelar datorspel, oftast via plattformen Twitch som har fler än 15 miljoner dagliga användare. Deras verksamhet skulle kraftigt begränsas eftersom spelen i sig är upphovsrättsskyddade och därför faller inom ramarna för upphovsrättsbrott. Läs även: EU säger ja till nya upphovsrättsregler på nätet – Sverige röstade emot En av dem är svenska Twitch-användaren Emma ”Swebliss” Bliss, med 200.000 följare på Twitch och dryga 100.000 på Youtube. – Jag är absolut orolig över hur det kommer påverka streaming, Youtube och spelbranschen rent allmänt, säger hon. – Jag hoppas att det kommer någon bättre lösning eller kompromiss, men om inte så har jag inget annat val än att försöka flytta från EU, då jag vill fortsätta jobba med min passion och inte tvingas bromsa min kreativitet. Hon är en av flera personer som DN pratat med som uttrycker en önskan om att lämna Sverige och EU-området om lagen skulle bli verklighet. En av världens största Twitch-spelare, svenske Sebastian ”Forsen” Fors med över en miljon följare, har deltagit i sändningar med Twitchs vd Emmett Shear där direktivet kritiseras, och han har också nämnt lösningen att lämna EU-området. Även Twitch-användaren Emily ”QueenE” Krumlinde, med 85.000 följare, är starkt kritisk. – Det enklaste sättet för hemsidor som Twitch och Youtube att undvika ansvar i EU efter att detta träder i kraft är att helt enkelt blockera sina tjänster totalt här, vilket inte bara innebär att de som jobbar med det inte kommer ha sina jobb, men även att man inte kommer kunna kolla på videor. Tobias Norström, producent på ”P3 Spel” i Sveriges Radio, säger att även om det ännu är två år tills lagen ska träda i kraft är oron påtaglig i branschen. – Det man ska komma ihåg är att de européer som tjänar pengar på att streama konkurrerar med streamers från världen i övrigt. Med lagen begränsas möjligheterna till att skapa streamat innehåll i en tidigare aldrig skådad utsträckning och begränsningarna slår dessutom bara mot dem som är verksamma i Europa. Men det skulle även drabba övriga användare, eftersom deras följare i EU-området då inte längre kan följa sändningarna eftersom det innebär att ta del av upphovsrättsskyddat material. Deras följarantal riskerar alltså minska drastiskt. Twitch, ett amerikanskt företag som ägs av Amazon, var mycket aktiva i debatten kring direktivet, som innefattar den så kallade artikel 13, numer kallad artikel 17. Vd:n Emmett Shear skrev ett långt blogginlägg där han kallar direktivet för ”en dålig upphovsrättsreform” och en direkt attack på plattformens användare. Begränsningarna inskränker sig inte bara till strömmat spelinnehåll, säger han, utan kan även gälla exempelvis affischer som syns bakgrunden, eller musik som spelas i det rum där sändningen sker. Shear uppmanade användarna att skriva på ett upprop för ”ett fritt internet”, ett upprop som i dag har 5,3 miljoner underskrifter. Läs även: Datorspelstjänsten Twitch blockeras i Kina Emanuel Karlsten är journalist och har länge bevakat frågan i EU. Han menar att enligt direktivet sitter upphovsrättsinnehavaren på hela makten. – Vill de inte att deras material publiceras alls på internet så är plattformarna skyldiga att se till att det inte finns med i ett klipp eller en sändning. Då måste de bygga ett filter för det på något smart sätt, säger han. Om upphovsrättsinnehavarna bara vill ha betalt är det en fråga om förhandling, och där har Sverige en lång erfarenhet av att skapa avtalslicenser med rätten att publicera ur databaser för en fast summa pengar, säger Karlsten. – Det är också vad upphovsrättsorganisationerna hoppas på, att plattformarna ska öppna plånboken och säga ”klart att vi ska betala”. Alternativet är att de inte vill betala och då måste de blockera materialet. Från spelbranschens håll varnar man just för stora effekter om inte videoplattformarna agerar enligt de nya reglerna. – Det beror på hur de förhåller sig till reglerna. Om Youtube och Twitch agerar konstruktivt så tror vi att de nya reglerna kommer att ha mycket marginell påverkan på spelinfluencers. De flesta spelföretag vill ju att deras spel ska synas. Om plattformarna däremot vill göra en politisk poäng av saken så kan det få stora effekter, säger Per Strömbäck, talesperson för Dataspelsbranschen. Twitchs motvilja mot direktivet kan grunda sig i att de inte har budget för att betala spelindustrin licenspengar, säger Emanuel Karlsten. – Det är upphovsrättsorganisationernas sätt att få pengar, så jag skulle gissa att de är villiga att gå ganska långt ner i pris för att alls få pengar. Därmed skulle det inte bli några stora problem. Ett företag som mottog beslutet om artikel 17 som positivt är United Screens, nätverket som samlar flera stora youtubare. – Vi förhåller oss positiva, då det kommer gagna de upphovsrättsinnehavare som vi representerar i dagsläget, många av Sveriges största youtubers, artister, skivbolag, musiker och andra personer som skapar innehåll som de själva äger rättigheterna till, säger Jessica Westin som är kommunikationschef på United Screens och tillägger att de ämnar hjälpa rättighetsinnehavare att registrera och hantera sina rättigheter på plattformen. Hon säger att de även utbildar kreatörer kopplade till nätverket i upphovsrätt för att undvika att deras verk stoppas. – Som service till dem tillhandahåller vi ett bibliotek av musik som är rättighetsclearat, alltså att musiken kan användas fritt i rörligt material utan risk för att bryta mot upphovsrätten. Läs mer: Twitchproffs vill nyansera debatten om datorspelandet Det finns även ett annat skäl att artikel 17 anses kontroversiell: att medlemsländerna i EU ålägger privata företag som Twitch eller Facebook att vara ”internetpoliser” när de ska bestämma och agera på vad som anses vara ett brott. Det är ett principiellt problem, menar Emanuel Karlsten. – På en sekund ska de avgöra om det är upphovsrättsbrott eller inte. Sajterna behöver ha marginal att de aldrig någonsin begår ett brott och tar därför ner även saker som vore okej att sprida. Det är i det närmaste omöjligt för en sajt med miljarder användare att hantera, menar han. – Vi tassar på marker som man aldrig varit i närheten av tidigare. Jag förstår oron och frustrationen från användare som inte känner sig lyssnade på. – Det finns också problem kring yttrandefriheten, något som FN:s observatörer har poängterat: att i dag är sociala medier ett av våra primära sätt att uttrycka oss på. Skärmdumpar eller videoklipp för att uttrycka en känsla eller kommentera en händelse – sådant som är en central del i vår kultur – kan nu kallas för upphovsrättsbrott, säger Emanuel Karlsten. Svenska Twitch-användare om artikel 17 Emily ”Queen E” Krumlinde – Enda lösningen som det ser ut nu för kreatörer inom EU som vill fortsätta jobba med detta är att flytta utanför EU, tyvärr. – Jag tror inte politikerna förstår exakt hur lagen fungerar och vad de faktiskt röstat igenom, och hur mycket den kommer påverka. Hela grejen är det pinsammaste fiaskot och uppvisning på teknisk ignorans på länge. Och då har vi inte ens nämnt hur mycket censur detta har potential att bidra till. Katastrof. Emma ”Swebliss” Bliss – Spelutvecklare och distributörer kommer sannolikt behöva ge licenser till kreatörer så att vi kan fortsätta att streama deras spel men det kan bli en komplicerad process och det är framför allt små kreatörer som vill in i branschen som kan drabbas hårt. – Jag tror att detta är något som kan bromsa spelbranschen och Twitch mycket i det långa loppet då videor och streaming är en stor faktor i hur spel sprids till konsumenter nu för tiden. Det kommer göra det mycket svårare för nya streamers att bygga en karriär inom gaming och för etablerade streamers att utvecklas och expandera, så jag ser inte att det skulle hjälpa spelbranschen. Gabriella ”Gabbie” Berthagen – Jag är förberedd på att det inte kommer att gå att fortsätta på samma sätt. Det är bättre att ställa sig in på det, annars kommer jag bara att bli väldigt besviken. Värsta möjliga scenariot är att plattformar som Twitch stänger ned gentemot Europa. Då får jag antingen flytta från Europa eller lägga av med det jag gör. – Rädslan är stor bland många för vad som ska hända, men samtidigt har nog många svårt att förstå vad regeländringarna egentligen innebär, eftersom systemet är komplicerat. Det gör det också svårt för många att ta ställning. Man vet helt enkelt inte om det är rätt eller fel att göra dessa ändringar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 34942, "headline": "SD i Sölvesborg: Begränsa bibliotekens böcker på andra modersmål", "summary": "SD:s kommunalråd i Sölvesborg, Louise Erixon, vill stryka eller ändra flera skrivningar i biblioteksplanen. Däribland att litteratur ska finnas på alla elevers modersmål. Svensk biblioteksförening tror inte att förslagen är förenliga med bibliotekslagen. ”Ett tecken på ett inskränkande tänkande”, menar generalsekreteraren Karin Linder.", "article": "Samstyret i Sölvesborg har skakats av flera avhopp de senaste dagarna, som en följd av en kraftigt kritiserad ”gruppsexbild ”. Tre företrädare har omgående lämnat sina poster, däribland moderata kommunalrådet Emilie Pilthammar. Samtidigt pågår politiken i kommunen, som fått nationell uppmärksamhet efter höstens riksdagsval då SD och M tog makten tillsammans. Kommunstyrelsens ordförande Louise Erixon (SD) vill göra flera ändringar i kommunens biblioteksplan för de kommande tre åren, i syfte ”att tydliggöra en ny inriktning på politiken”. Louise Erixon vill stryka eller ändra flera delar i målen för Sölvesborgs folkbibliotek. Det handlar bland annat om en punkt under folkbibliotekets samarbete med skolan. Hon vill ta bort att man ska ”erbjuda böcker/media på andra språk och samverka med modersmålslärarna”. Kommunalrådet vill samtidigt ändra en formulering i målen för skolbiblioteken. Hon föreslår att skrivningen ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på alla elevers modersmål” ändras till ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på andra språk än svenska”. – Framför allt är det ändringar av redaktionell karaktär. Vi har strukit vissa grejer som inte måste stå med, enligt kulturchefen. Vi också förtydligat på något ställe när det gäller de äldre. Jag ville att de skulle framgå att de är prioriterade, säger Louise Erixon till DN. Varför ska det inte finnas litteratur på alla elevers modersmål? – Om det finns ett behov av det, då är det något som ska erbjudas. Men det finns också situationer där inte skulle vara berättigat, säger Louise Erixon. – Det finns familjer i dag som inte vill eller kan använda sina modersmål. I dessa fall är denna skrivelse något som varken barnet eller föräldrar önskat eftersom man inte skulle använda den litteraturen i alla fall. Min ingång har varit att fråga kulturchefen vad som är lagstadgat och vad som inte är det. Utifrån det har vi gjort de här förändringarna. Louise Erixon förklarar samtidigt förändringarna i skrivningar kopplat till modersmålsundervisning med att samstyret arbetar med en ny handlingsplan för den verksamheten. – Den innebär en strikt tolkning av lagstiftningen för vad som krävs för att erbjuda det. I och med att det pågår ett förändringsarbete för modersmålsundervisningen vill vi inte i en biblioteksplan ange regler för hur den verksamheten ska se ut. Kommunalrådets förslag lades fram tidigare under våren, i samband med att Sölvesborgs två biblioteksplaner (för folk- respektive skolbibliotek) skulle sammanfogas till ett dokument. Plandokumenten hade dock var för sig, utan nämnda revideringar, tidigare röstats igenom i var sin nämnd och skulle egentligen ha tagits upp i kommunfullmäktige i början av året. Besluten togs dock under det tidigare styret, och Louise Erixon valde att stoppa förslagen innan de nått kommunfullmäktige och inledde diskussioner med förvaltningen. I mitten av april skickade kommunalrådet ett mejl till kulturchefen. DN har tagit del av mejlet, där rödmarkerade kommentarer gjorts i den bifogade biblioteksplanen. På en plats står det: ”Kan vi få till en formulering om att det för personer med annat modersmål än svenska bör litteraturen som prioriteras primärt inrikta sig på att stimulera inlärning av det svenska språket?” – Det är en fråga som jag ställer. Det är det vi politiker gör till våra tjänstemän varje dag, de har expertkunskapen. Hur kan vi forma våra handlingsplaner och policys utifrån hur lagstiftningen är formad? Det är ett logiskt faktum att politiker ställer frågor, säger Louise Erixon. Det var Sofia Lenninger, kultur- och bibliotekschef i kommunen, som fick uppdraget att sammanställa dokumenten. Hon säger till DN att hon följt instruktioner från politikern. – Det är politiska ändringar och har skett efter uppmaning av Louise Erixon, både muntligt och på mejl. Jag kan bli orolig för att politiker nu vill skjuta mig framför sig och använde mitt tjänstemannauppdrag för en legitimering att föra sin politik, säger Sofia Lenninger. Hon berättar att hon arbetat på att ta fram det tidigare förslaget till biblioteksplan under flera år. Enligt Sofia Lenninger har diskussionerna med kommunalrådet väckt frågor om hennes uppdrag – även om den första bedömningen från kommunjuristen tyder på att ändringarna kan rymmas inom lagen. – Det har varit ett val, en kommun har röstat fram ett nytt styre. Jag har samtidigt ett uppdrag och en vilja skydda en viktig institution som biblioteket är. Jag kan inte sätta mig över ett valresultat. Absolut inte, det är mitt uppdrag att balansera här emellan. Det är svårt, men jag kanske måste lära mig hantera det, säger Sofia Lenninger. Sedan justeringarna i dokumenten gjorts togs förslaget till ny biblioteksplan upp av fritids- och kulturnämnden på ett möte i förra veckan. Samstyret har egen majoritet och kunde ha röstat igenom förslaget. Men beslutet blev efter invändningar från oppositionen att återremittera det till förvaltningen. Birgit Birgersson-Brorsson (S), ledamot i fritids- och kulturnämnden, menar att oppositionen inte fått direkta svar på varför ändringarna i planen lagts fram. Hon ifrågasätter också om det ändringarna är tillåtna enligt bibliotekslagen – men tror att majoriteten röstar igenom dem vid nästa möte i september. – Samstyret gick ut och sade att de skulle rivstarta med ett hundrapunktsprogram. Vi tolkar det som att programmet är knutet till främlingsfientlighet och rasism. Enligt min uppfattning är det här ännu en del i deras mål att inte få fler invandrare till kommunen, säger Birgit Birgersson-Brorsson. Efter att planen återremitterats till förvaltningen genomförs nu en kontroll kring om ändringarna är förenliga med bibliotekslagen. Enligt en kallelse ska biblioteksplanen också tas upp vid barn- och utbildningsnämndens möte på onsdagen. Karin Linder, generalsekreterare på Svensk biblioteksförening, har läst förslagen i Sölvesborg. Hon skriver i mejlsvar till DN att man inte brukar svara på frågor som rör enskilda bibliotek eller enskilda händelser – men att man i detta fall anser det vara viktigt. – Bibliotek är i förlängningen politiskt styrda och tjänstemän som bibliotekschefer kan i allt fler kommuner behöva tänja tolkningen av lagen, skriver Karin Linder och fortsätter: – Den här typen av förändringar kan vid en snabb läsning verka oskyldiga men är tecken på ett inskränkande tänkande snarare än ett utvecklande och inkluderande. Syftet med folkbibliotek och skolbibliotek är att vara utjämnande och skapa jämlika förutsättningar och snävar man in litteraturköp till enbart vissa språk, når man inte det målet. Är den här typen av förändringar vanligt förekommande? – Vi vet inte om den här typen av glidande mer politiska formuleringar är vanliga i dag men vi befarar att de är på väg. Är de förenliga med bibliotekslagen? – Jag ser inte att de är förenliga med intentionerna med bibliotekslagen. Det vore intressant om detta prövades, skriver Karin Linder och fortsätter: – Vi vet sedan tidigare att SD har en syn på biblioteken och dess samhällsuppdrag som är apart och vill inte att biblioteken ska vara till för alla. Det är bibliotekslagens portalparagraf. Bibliotek är för alla. När DN tar upp kritiken från Svensk biblioteksförening med Louise Erixon beskriver hon det som ett ”tramsigt uttalande”. Hon påpekar att flera skrivelser som handlar om inkludering är med i biblioteksplanen. – Då får de också motivera för barn som har modersmål som de över huvud taget inte vill, eller kan prata, men har föräldrar från länder vars språk man inte använder, varför litteratur ska köpas in på de språken? Varför ska kommunala skattepengar läggas på att köpa in media som bara kommer stå i en hylla och inte användas? säger Louise Erixon. Läs mer: SD:s syn på kultur sätter spår i Sölvesborg ", "article_category": "culture"}
{"id": 34953, "headline": "Konstnärer i upphovsrättstvist med Arkdes: ”Våra namn saknades i katalogen”", "summary": "Fotokonstnären Mikael Olsson och arkitekten Petra Gipp anlitades av Arkdes inför arkitekturbiennalen i Venedig 2018. När utställningen öppnade saknades bådas namn i deltagarförteckningen. Nu anklagar de Arkdes för upphovsrättsintrång.", "article": "Branschorganisationen Svenska fotografers förbund skickade förra veckan en skrivelse till kulturdepartementet gällande upphovsrättsintrång. Förbundet företräder fotokonstnären Mikael Olsson som ligger i tvist med Arkitektur- och designcentrum. Olsson anlitades av Arkdes 2017 för att tolka tre byggnader ritade av Sigurd Lewerentz, en av Sveriges mest framstående arkitekter under 1900-talet. Resultatet blev 13 fotografier som visades under arkitekturbiennalen i Venedig 2018. DN har tagit del av den skrivelse som skickats till kulturdepartementet. Enligt skrivelsen stod Mikael Olsson aldrig som upphovsman i den officiella katalogen, utan benämns i stället som samarbetspartner. Inte heller Petra Gipp, som anlitats av Arkdes för att göra en skulptural tolkning av Lewerentz byggnader, angavs tydligt som upphovsperson. I stället namngav Arkdes tre andra personer: överintendent Kieran Long samt hans två nära medarbetare James Taylor-Foster och Johan Örn. – Flera månader innan biennalens öppnande upptäckte jag och Petra att våra namn saknades i deltagarförteckningen, säger Mikael Olsson. Samma dag mejlade vi Arkdes och påpekade att vi ville att det skulle rättas till. Vi var i diskussion med dem fram till öppningen, men de vägrade korrigera det. Enligt skrivelsen har Arkdes dessutom i anställningsavtalet med arkitekturbiennalen intygat att de har ”den fulla upphovsrätten” till Mikael Olssons verk. – Den fulla upphovsrätten kan inte överlåtas på det sättet. Det finns en skyldighet enligt lag att ange rätt upphovsman och det har Arkdes inte gjort, säger Thomas Riesler, förbundsjurist på Svenska fotografers förbund. Dessutom hävdar Mikael Olsson att hans avtal med Arkdes undertecknades innan myndigheten skrev sitt utställningsavtal med biennalen. – Och i mitt avtal med Arkdes står det ingenting om att de har upphovsrätt till mitt arbete. Det står bara att de har nyttjanderätt till det under biennalen, säger Mikael Olsson. Skrivelsen till kulturdepartementet innehåller en begäran om ett möte mellan Svenska fotografers förbund och departementet. Den eventuella överläggningen ska behandla två ämnen: ett ”lämpligt skadestånd” till Mikael Olsson samt ”adekvata åtgärder” gentemot Arkdes överintendent Kieran Long och hans två medarbetare. När DN når Kieran Long vill han inte svara på frågor via telefon utan ber att få frågorna skickade till sig via mejl. Varför namngavs inte Mikael Olsson och Petra Gipp som upphovspersoner i den officiella katalogen? – De är namngivna i ett stycke i löptexten, och i form av bilder på deras verk och bildtexter. Däremot ville biennalen först inte ange dem som ”deltagare” eftersom inbjudan var ställd till mig. Men tack vare ihärdigt arbete lyckades vi få biennalen att lyfta fram dem mer än vad deras regler tillåter. På vilket sätt lyckades ni med det? – Biennalen har strikta regler kring hur olika medverkande ska ”crediteras” och där förhandlade vi i flera månader för att ge Mikael och Petra större synlighet. Till slut lyckades vi få med deras namn i titeln till utställningen, vilket vi är mycket glada över, skriver Kieran Long och bifogar en länk till biennalens officiella hemsida, där deltagarlistan har kompletterats med Olsson och Gipps namn. Hur ser ni på kritiken mot er? – Jag beklagar hur Mikael och Petra känner inför samarbetet. Så snart jag fick kännedom om det så kontaktade jag dem och föreslog ett möte, men fick som svar att de inte hade möjlighet att ses. Jag vill även understryka att vi i de kanaler som vi själva förfogar över naturligtvis varit väldigt tydliga med att det är Mikael och Petras verk. Mikael Olsson tillbakavisar att han inte har haft möjlighet att träffas på ett möte. Han betonar även vikten av biennalens officiella huvudkatalog, och menar att namnen lagts till på hemsidan flera månader i efterhand och att det inte är tydligt att han och Gipp är upphovspersoner. – Den tryckta katalogen är biennalens enskilt viktigaste dokument och där nämns vi bara som samarbetspartner. I slutet av april mottog kulturdepartementet även en skrivelse gällande Petra Gipps fall, inskickat av Sveriges arkitekter. Varken branschorganisationens förbundsjurist Rita Georgiadis eller Petra Gipp vill uttala sig till DN under pågående ärende. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35003, "headline": "Hilary Mantel avslutar Cromwelltrilogin", "summary": "Den engelska författaren Hilary Mantels två böcker om Thomas Cromwell får en tredje, avslutande del som släpps den 5 mars nästa år.", "article": "Den 5 mars nästa år kommer Hilary Mantels tredje del i trilogin om Thomas Cromwell, meddelar hennes engelska förlag. Trilogin som inleddes med ”Wolf Hall” och fortsatte med ”För in de döda” kommer att avslutas med ”The mirror and the light”, som handlar om Thomas Cromwells sista år. ”När jag började skriva om Cromwell 2005 hade jag höga förhoppningar men det tog tid att få ett helt grepp om materialet”, skriver Hilary Mantel. ”Från början hade jag ingen aning om att det skulle växa till en trilogi, men gradvis började jag begripa hur rikt och fascinerande detta extraordinära liv var”. Thomas Cromwell var mannen som kom från ingenstans, blev rådgivare till Henrik VIII i mitten av 1500-talet och bidrog till att förändra brittisk politik och historia. Mantels första två romaner om honom förärades bägge Bookerpriset. På svenska finns de i översättning av Jesper Högström utgivna av Weyler förlag. DN:s Leif Zern recenserar Hilary Mantels roman ”Wolf Hall”. Gabriella Håkansson recenserar ”För in de döda”. Läs en intervju med Hilary Mantel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35007, "headline": "Weinstein ska betala 385 miljoner kronor till kvinnor", "summary": "Den amerikanske filmproducenten Harvey Weinstein har gått med på att betala ut 44 miljoner dollar till de kvinnor i hans tidigare filmstudio som har anklagat honom för sexuella trakasserier.", "article": "Amerikanska medier uppger att Harvey Weinstein har nått en överenskommelse med styrelsen för sitt före detta filmbolag gällande anklagelser om sexuella trakasserier från ett stort antal kvinnor. Avtalet, som ännu inte har signerats av parterna, omfattar inte de två fall av sexuella övergrepp som Weinstein står åtalad för. Men förlikningen har stort symboliskt värde i de kommande förhandlingarna om sexbrottsanklagelser, skriver New York Times. Hittills har fler än 80 kvinnor anklagat den forna filmmogulen för sexuella trakasserier, sexuella övergrepp och våldtäkt. Förslaget till förlikning med filmbolaget innebär att Weinstein ska betala 44 miljoner dollar, cirka 385 miljoner kronor, varav 260 miljoner går till offren och resterande 120 miljoner ska täcka advokatkostnader, skriver Wall Street Journal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35019, "headline": "Hanna Fahl: Poängskandalen i Eurovision är en förolämpning mot alla som följer tävlingen", "summary": "Om hela resultatet i fotbolls-EM blev fel och fick räknas om i efterhand skulle det bli ramaskri. Men exakt samma sak har just hänt i Eurovision song contest, och arrangörerna låtsas som ingenting.", "article": "Föreställ dig att Uefa, några dagar efter att fotbolls-EM avgjorts, skickar ut ett kort pressmeddelande om att de råkat göra ett misstag och resultatlistan var fel. Den som utropats till femma var i själva verket sexa och tvärtom, den som vann gruppspelet var i själva verket tvåa, faktum är att mer än hälften av de deltagande länderna får sina placeringar ändrade i efterhand. Enda förklaringen är en kort passus om att ”den mänskliga faktorn” är att skylla. Det är ett helt osannolikt scenario, men om det inträffade skulle det gissningsvis leda till hätska presskonferenser, offentliga ursäkter och självrannsakningar, någon skulle bli av med jobbet. Hela organisationens kompetens skulle ifrågasättas, hela tävlingens existensberättigande. Detta är exakt vad som skett i årets Eurovision song contest. På onsdagen gick pressmeddelandet ut om att finalrösterna räknats om. 14 av de 26 länderna i finalen fick sina slutplaceringar justerade. Sverige hoppade upp ett snäpp – från sexa till femma – men förlorade å andra sidan sin position som juryns etta. Läs mer: John Lundvik klättrar en placering i Eurovision efter jurymiss Det hela är en snårig historia, men i korthet gick det till så här: Juryn i Belarus bröt mot reglerna efter semifinalen, när jurymedlemmarna offentligt avslöjade hur de röstat. Det ledde till att deras röster diskvalificerades i finalen, och i stället byttes ut mot proxy-röster som räknats fram av en algoritm, baserat på poäng från länder med liknande röstningsprofil. Dessa röster tycks dock ha vänts upp-och-ned. Det land som rankades lägst fick högst poäng, och tvärtom. Det var inte svårt att räkna ut att något gått snett – många, inklusive jag, reagerade på de märkliga poängen när de delades ut i direktsändning. Det krävs kanske viss rudimentär kunskap om tävlingen och årets bidrag för att instinktivt förstå att en 12:a till Israel inte var logisk. Men är det inte just sådan grundläggande koll man borde kunna begära, som ett minimikrav, av dem som hanterar tävlingen och poängräkningen? Till saken hör att det här inte var den enda oklarheten kring årets poängräkning. Flera (!) jurymedlemmar – däribland en i den svenska juryn – tycks ha lämnat bakvända röster där den de tyckt sämst om fått flest poäng i semifinalen, något som Aftonbladet rapporterat om. Det kan man ganska enkelt uttyda genom att jämföra jurymedlemmarnas röster i semin med dem i finalen, där de plötsligt ändrat sig och röstat tvärtom. Redan 2016 uppstod samma problem, och en dansk jurymedlem erkände då att hon röstat fel. EBU har alltså varit medvetna om de uppenbart bristfälliga instruktionerna i flera år, utan att göra något åt saken. Man har inte heller kommenterat årets juryoklarheter över huvud taget – trots att de felaktiga poängen kan ha kostat minst ett land en finalplats. Det är bara en lek, kanske någon nu invänder, bara underhållning! Men nej, inte mer än vad fotbolls-EM är det, och man kan bara föreställa sig det kollektiva avgrundsvrål som hade ekat om det var sportvärlden som drabbats. De här misstagen undergräver hela Eurovision song contests trovärdighet som tävling och som världens största direktsända musikevenemang. Den nonchalans med vilken man nu hänvisar till ”den mänskliga faktorn” är rent arrogant mot alla dem som deltar och alla de många miljoner som följer tävlingen. Någon på EBU borde – allraminst – kräla i stoftet, be om vår förlåtelse, och presentera en tydlig plan för hur man tänkt se till att det aldrig händer igen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35022, "headline": "Knutbyfallet blir tv-serie", "summary": "Jonas Bonniers kommande bok om Knutbyfallet ska bli tv-serie. Han ska också skriva manus till de sex avsnitten.", "article": "Händelserna i Knutby ska bli tv-serie. Det är B-Reel Films som köpt tv-rättigheterna till Jonas Bonniers kommande bok ”Knutby – en roman” som kommer ut i oktober. Jonas Bonnier ska också skriva manus till de sex planerade avsnitten som ska börja produceras någon gång nästa år. I ett pressmeddelande säger Jonas Bonnier att skeendet i Knutby har något filmiskt över sig: – Redan när jag skrev första raden av det som kom att bli ”Knutby – en roman” insåg jag att den skulle passa för tv, säger han i ett uttalande. Jonas Bonnier har tidigare bland annat skrivit boken ”Helikopterrånet” som ska filmatiseras av Netflix. Johan Hilton: Församlingen i Knutby drevs av något som finns i oss alla Läs mer: Jag ville bli popstjärna, säger Jonas Bonnier ", "article_category": "culture"}
{"id": 35023, "headline": "Katarina Frostenson om nya boken: Vi kunde inte vara i Sverige längre", "summary": "Poeten Katarina Frostensons nya bok har utkommit. Hon berättar för första gången själv om sin syn på anklagelserna mot hennes man och krisen i Svenska Akademien. – Det var ett extremt tillstånd att befinna sig i, säger Katarina Frostenson i en intervju med förlaget.", "article": "”K – berättelsen” heter Katarina Frostensons bok där hon berättar om sina upplevelser det första halvåret efter DN:s granskning av hennes man, kulturprofilen Jean-Claude Arnault. 18 kvinnor anklagade mannen för sexuella trakasserier eller övergrepp. Han dömdes senare till två och ett halvt års fängelse för två våldtäkter, begångna 2011. Bokförlaget Polaris har beskrivit berättelsen som en tankebok ”från en tid i landsflykt undan förföljelse och förtal”. Boken är nära 270 sidor lång. Den inleds med att Katarina Frostenson berättar att hon och maken tvingas lämna landet efter att anklagelserna blivit kända. Hon kritiserar DN och granskningen och kallar vissa vittnesmål för ”groteska överdrifter, lögner och förtal”. Katarina Frostenson har tidigare inte uttalat sig öppet om händelserna. Hon skriver nu i boken: ”För ett halvt dygn sen sprang vi, jagade, över Stockholms centrals golv på väg mot tåget som förde oss hit, från flera håll kom skärmar med bilder av den svenska kulturministerns ansikte och hennes ord »Äcklet är gränslöst«. De avsåg bilden av dig.” Hon fortsätter senare: ”Anonyma röster skriker hot på telefonsvararen, att jag ska dra åt helvete, försvinna och dö.” Samtidigt som boken utkommit har Katarina Frostenson ställt upp på en intervju med Polaris förlagschef, Jonas Axelsson. Intervjun har publicerats på bokförlagets Facebook-sida. – Det var ganska ansträngande, det var en ansträngande tid över huvud taget. Att skriva var kopplat till en känsla av att överleva, säger Katarina Frostenson i intervjun. – En person beskrev mitt och min mans liv som ”deras elände”. Jag upplevde det starkt och började fundera på vad ordet betyder och det betyder ju ”landsflykt”, ”främmande land”. Då kom associationerna utifrån det, att befinna sig i en landsflykt. Vi kunde inte vara i Sverige längre med hetsen som var, i synnerhet mot min man men även mot mig. Jag kom också att tänka på alla andra författare som befunnit sig i landsflykt av olika skäl, inte minst de svenska författarna som drivits iväg. Om hur boken är skriven, att det är hennes mest personliga, säger hon: – Det var ett extremt tillstånd att befinna sig i. Det hade säkert gått att skriva en gåtfull historia om det här, men det blev inte min väg. I boken tar hon upp anklagelserna om att hon brutit mot Akademiens sekretessregler, genom att ha spridit namn på Nobelpristagare. Hon skriver: ”Hur försvarar sig man mot sådant som inte har inträffat, mot lögner?” och hävdar senare att en annan ledamot 2008, efter att en misstänkt läcka av pristagen Jean-Marie Gustave Le Clézio, tillrättavisades för oförsiktighet: ”Den ledamoten var inte jag”, skriver Katarina Frostenson. – Det har jag alltid bestridit, det var en del av anklagelseakten mot mig: det kom från en rad anonyma personer som man valde att tro mer på än mig, säger Katarina Frostenson. Hon får frågan om berättelsen kan ses som en typ av motgift. – Ja, här ger jag min bild av flera skeenden som ingår i den här kabalen, ränksmideriet, intrigmakeriet. Jag lägger ut texten kring ett antal händelser som jag hoppas kommer ge en annan bild än den som varit dominerande. Den borde vara det, om man vill se med öppna ögon. – Att ta sig igenom dag för dag när man utsätts för så mycket hat och förtal… det gällde främst min man, men meningen var att även jag skulle tas ner i dyn. Hon pratar även om sin tid utomlands, och hur hon följde nyhetsbevakningen därifrån. – Vi befann oss i ett annat land där man har annat sätt att se på den här typen av händelser, mer skeptiskt, och inte tror på nyhetsförmedlingen på samma sätt. Det är i alla fall min erfarenhet av att vara i stora europeiska länder: det finns inte bara en sanning åt gången, det finns flera sanningar. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35028, "headline": "Skivrecension: Anna-Lena Laurin driver fram frågan om existensen", "summary": "Med en konsert från 2009 och en operamonolog från 2014 är det en lite lugnare Anna-Lena Laurin som presenterar sig, med svärta, skönhet och existentiellt djup.", "article": "I förra veckan gjorde Anna-Lena Laurin stor succé i Göteborgs konserthus med uruppförandet av sitt härligt stormande beställningsverk ”Song of the juniper”. Nu släpper hon ett album med ”Konsert för flöjt, stråkar och harpa” från 2009 och operamonologen ”Quests” för sopran och orkester från 2014 - baserad på tankar av Kierkegaard. Och det är en lite lugnare Laurin som här presenterar sig. I det förstnämnda verket dominerar flöjtens wailande röst, med bluesiga glissandon, till en glittrande fond av stråkar och harpa. Smärta och skönhet. I det sistnämnda hörs en sopranstämma gentemot en mångröstade kör av framför allt blåsare som i långa och allt brantare svall driver fram frågan om existensen. Vem som bär ansvaret för ens liv. Bästa spår: ”Quests”  Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om hur förunderligt mjukt Alina Ibragimova spelar kammarmusik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35046, "headline": "Hanna Eklund: Se människan som sitter framför dig – där är demokratins kärna", "summary": "Hur ska demokratin i Europa försvaras från hotet från den totalitära nationalismen? EU-valet är en möjlighet att återupprätta dess grundprinciper: att se den andre och förstå att demokrati är omöjligt utan social jämlikhet mellan individer i vardagslivet, skriver juristen Hanna Eklund.", "article": "Vad krävs för att kunna leva ett demokratiskt liv i dagens Europa? Främlingsfientliga och nationalistiska partier har börjat organisera sig för att vinna stort i EU-parlamentsvalet. Deras framfart – Rassemblement National, La Lega, Sverigedemokraterna – beskrivs ofta som ett hot mot Europas demokratiska system. När sådana partier i allt högre grad inleder strategiska samarbeten; arrangerar konferenser, samordnar valkampanjer och bildar nya grupper i EU-parlamentet, upplever många att europeisk demokrati utsätts för ett yttre hot. EU-parlamentsvalet är ett tillfälle att reflektera över vad framtidens europeiska demokrati behöver för att överleva. Vari hotet mot Europas demokratier egentligen består. Men i stället för att stirra oss blinda på totalitärt nationalistiska partiers framfart borde vi rikta blicken inåt. Vad har hänt med demokratins minsta beståndsdel, människan, och hennes möjlighet att vara demokrat? Från en fängelsecell på den italienska ön Ventotene år 1941 skrev Altiero Spinelli och Ernesto Rossi en text om hur ett demokratiskt levnadsätt aldrig mer ska kunna hotas av totalitär nationalism i Europa. Spinelli och Rossi var antifascister och aktiva i den italienska motståndsrörelsen under andra världskriget. Ventotenemanifestet, som texten har kommit att kallas, skrevs på cigarrettpapper och smugglades ut ur fängelsecellen till det italienska fastlandet, där kriget skulle pågå i ytterligare fyra år. ”Vår civilisation är byggd på principen att varje människa är fri i den meningen att hon inte är ett instrument som andra kan använda sig av; varje människa är ett självständigt livscenter.” Så inleds manifestet (i min översättning). Vår civilisation är i kris, skriver Spinelli och Rossi. Nationen, som hade gett Europa en metod för att organisera utbildning, bostäder, handel och sjukhus förvandlades under krigets upptakt till en klaustrofobisk totalitär organism. När den europeiska nationalstaten inte längre kunde eller ville skydda människor mot social ojämlikhet i skuggan av 30-talets ekonomiska kollaps blev den i stället självupptagen. Nationen gick från en metod bland andra för att organisera människor i ett samhälle till en företeelse som ansågs organisk, rentav biologisk. Spinelli och Rossi beskriver hur framför allt den tyska och italienska nationen i sin nya skepnad blev ointresserad av människolivets förutsättningar. Den blev känslig för kritik. Självförhärligande. Missunnsam. Våldsam. Om demokratin aldrig mer ska falla offer för de våldsyttringar som följer när nationen förvandlas till totalitär organism måste två saker hända, enligt Spinelli och Rossi. Vi behöver en europeisk demokratisk union och social jämlikhet. I Ventotenemanifestet blir livsupplevelsen demokratins kärna. En demokrati består av människoliv med möjligheter till goda och jämlika levnadsförutsättningar. Ett livscenter bibehålls i tillgång till bostad, utbildning, återhämtning, omvårdad, arbete, familjeliv. I en demokrati kan människolivet därför aldrig tillåtas att bli ett instrument för nationens, eller det kapitalistiska systemets, framgång. Att känna en emotionell anknytning till ett språk, ett klimat, en smak, en tradition, en familjehistoria som kanske, men bara kanske, alla härrör till en viss nation kan vara en viktig källa till självförståelse och självreflektion. Vad Spinelli och Rossi dock kraftfullt vände sig emot var hur människor har blivit våldsamt påtvingade rollen som tillhörande en viss nationalitet, framför alla andra roller en människa kan tänkas inneha: konstnär, mor, barn, doktor, ingenjör, farfar, arbetslös, älskande... Ett hållbart demokratiskt liv förutsätter att människor har möjlighet att inneha ett obegränsat antal roller. Ett demokratiskt liv blir omöjligt om människor kedjas vid en viss identitet – eller vid fattigdom, underordning och sjukdom. För Spinelli och Rossi blir en europeisk union ett sätt säkerställa en större jämlikhetspolitisk räckvidd. De såg en europeisk union som en garant för bättre levnadsförutsättningar: nya samarbeten, boplatser, arbetstillfällen, fler kreativa idéer och jämnare fördelning av resurser. Ventotenemanifestets författare vill uppmärksamt vårda demokratins minsta beståndsdel. Om inte människan har ett bra vardagsliv, kommer inte demokratin att förbli livskraftig. Vi måste göra detsamma: se människolivets förutsättning som demokratins förutsättning. Ett demokratiskt liv är att kunna se och höra andra. Tio år efter Ventotenemanifestet, sex år efter krigsslutet, publiceras Theodor W Adornos ”Minima Moralia: reflektioner från det skadade livet”. Förintelsens faktum är textens ofrånkomliga utgångspunkt. Den kapitalistiska livsformen är den samtid texten kritiskt gestaltar. Adorno anser att livet är skadat. Han skriver: att tänka på den andre som ett subjekt; motsatsen till distraktion. Demokratin förutsätter ett sådant fokus som Adorno tyckte var sällsynt i sin konsumtionskapitalistiska samtid. Adornos reflekterar över vad som händer i det ögonblick då du ser en annan människa. Den tystnad och stillhet som uppstår runtomkring. Hur uppmärksamhet vid den andres existens blockerar ljud- och synintrycket av försäljningar, renoveringar, bilfärder och rörliga bilder. Att förstärka vår förmåga att ta in andra människors livsförutsättningar är en av det demokratiska systemets mest imponerande funktioner. Men den är bortglömd. Hur återställer vi denna bortglömda funktion i en tid när allt fler upplever att demokratin hotas? Hur blir demokratin återigen en metod genom vilken vi kan se varandra som individer? Möjligen är svaret på den frågan att vi behöver skapa en ny och bättre form av individualism än den vi släpar runt på i våra samtida vardagsliv. I en individualistisk livsstil är vi upptagna av att utvärdera, framhäva eller förställa oss själva. Vem har sagt att det behöver vara så? Samtidens demokrati måste söka fatt i en sådan form av individualism, där vi ser behov, svagheter och styrkor i vår nästa – alltså ser våra medmänniskor som individer. Snarare än en individualism där vi enbart söker den bästa utformningen av vår egen existens. Att leva i en demokrati är att leva med andra människor. Att leva framgångsrikt med andra människor – i en parrelation, i en familj, på en arbetsplats, i en förening, i ett samhälle – kräver en förmåga att se den andre som en individ. Sådan ömsesidig uppmärksamhet är mer än en trevlig gest, det är en demokratisk ansats. Adornos observation om den fokuserade stillheten i stunden vi ser den andra som ett subjekt återfinns i samtida reflektioner kring det demokratiska livet. För den franska filosofen Sandra Laugier är demokratins grundläggande princip att se och höra andra och bli hörd och sedd själv. Demokrati fungerar, eller kanske snarare existerar, så länge det finns en möjlighet för individen att bli hörd av alla andra i samhället. Enligt Laugier fungerar det demokratiska levnadssättet så att i den stund vi upplever att vi inte längre kan bli hörda av demokratiska institutioner blir civil olydnad, proteströrelser, demonstrationer vårt sätt att fortsätta vara demokrater, att fortsätta bli hörda. Civil olydnad är i första hand ett sätt att säkerställa ett demokratiskt levnadsätt, inte ett sätt att obstruera mot samhället. Protestaktioner för att åtgärda vår ekologiska sårbarhet eller minska social ojämlikhet är försök att upprätthålla ett liv i demokrati. Dessa aktioner blir till försök att återfå en röst som kvävts, en förlorad koppling mellan sig själv och alla andra. Dessa aktioner – för miljön, för social rättvisa – blir en påminnelse om att en demokratisk process är hel så länge den är delad av alla som berörs av den. Dessa aktioner blir också en påminnelse om det demokratiska levnadssättets attraktionskraft – vi vill fortsätta våra demokratiska liv, vi vill fortsätta att lyssna till och bli hörda av alla andra. Civil olydnad är stilstudier i hoppfullhet. Om vi, likt Laugier, tar demokratins princip på allvar, måste vi se dem som fortsätter att tala demokratiskt som en tillgång för vår demokrati och inte som ett bångstyrigt problem. Därför är EU-parlamentsvalet, som omgärdas av samtida proteströrelser, ett tillfälle att reflektera över vad framtidens demokrati behöver för att överleva. Att ställa frågan vari hotet mot Europas demokrati egentligen består. Spinelli, som levde betydligt längre än Rossi, och så småningom gav namn till EU-parlamentets byggnad i Bryssel, var aldrig nöjd med den europeiska union han såg växa fram. Han förblev frustrerad över medlemsstater som aldrig ville tillåta en verklig europeisk demokratisk union, aldrig ville tillåta europeisk jämlikhetspolitik att bli effektfull. Spinelli och Rossi ställde frågan vad en människa behöver för att kunna bära en demokrati på sina axlar. Vad behöver demokratins minsta beståndsdel för att kunna föra demokratin in i samtiden? Spinelli och Rossi ger ett svar som verkar enkelt, men ter sig radikalt i dagens politiska klimat. Varje människas livscentrum måste bevaras. En människa som är orolig över att inte kunna få vård om hon är sjuk, ser sina barn gå utan utbildning eller arbete, hur ska hon orka bära en demokrati? Hotet mot demokratin kommer inifrån en individs upplevelse av att ett fullgott liv inte är möjligt. Hotet mot demokratin kommer inifrån en individs övertygelse om att andra människors livsförutsättningar inte rör dem själva. Därför är individen, den du har framför dig, demokratins kärna. Skribenten Hanna Eklund är jurist och doktor i EU-rätt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35053, "headline": "Ingen JK-förundersökning av Aftonbladet", "summary": "JK startar ingen förundersökning av Aftonbladet, rapporterar SVT. Rysslandsforskaren Martin Kragh anmälde tidningen för förtal tidigare i maj.", "article": "Rysslandsforskaren Martin Kragh anmälde Aftonbladet till Justitiekanslern JK för förtal sedan han benämnts som ”ett demokratiskt problem”. – Aftonbladets utpekanden är extremt grova och felaktiga, sade Martin Kragh till DN. Kragh är chef för Rysslandsprogrammet på Utrikespolitiska institutet. JK har nu beslutat att inte starta någon förundersökning, rapporterar SVT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35062, "headline": "Aftonbladets litteraturpris till Sami Said", "summary": "Författaren Sami Said har tilldelats Aftonbladets litteraturpris 2018 för sin uppmärksammade roman ”Människan är den vackraste staden”.", "article": "Förra året var boken nominerad till Augustpriset, i januari i år blev den nominerad till Nordiska rådets litteraturpris och nu har den alltså tilldelats Aftonbladets litteraturpris för 2018. Juryn skriver i sin motivering att Sami Said tilldelas priset eftersom hans bok ”är en sorgsen, drömsk, rolig och brutalt framforsande robinsonad silad genom ett papperslöst medvetande, framförd på en suggestiv och hypermusikalisk prosa”. Läs mer: Sami Said skriver om samhällets marginalmänniskor Sami Said debuterade med den kritikerrosade och prisade romanen ”Väldigt sällan fin” (2012). ”Människan är den vackraste staden” är hans tredje roman. Den handlar om den papperslöse flyktingen San Francisco som har brutit upp från sitt hem i Afrika för att söka lyckan i Europa, men den handlar också om människorna som han möter under sin odyssé. – För mig är det en feel good-roman och San Francisco är en barfotafilosof, säger Sami Said till Aftonbladet. Aftonbladets årliga litteraturpris har delats ut sedan 1957 och ges ”på exklusivt konstnärliga grunder till någon svensk diktare som ännu befinner sig i skapande utveckling”. Bland tidigare pristagare finns Tove Folkesson (2017), Eija Hetekivi Olsson (2016), Jila Mossaed (2015) och Ida Linde (2014). Årets jury har bestått av Carl-Michael Edenborg, Jenny Högström, Åsa Linderborg, Petter Lindgren och Ulrika Stahre. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35071, "headline": "Nytt namn på Oscar-pris", "summary": "CANNES. Oscar-akademins ”priset för bästa icke-engelskspråkiga film” döps om till ”priset för bästa internationella långfilm”.", "article": "Vid filmfestivalen i Cannes kommer flera påminnelser om att filmvärlden stretar på med att bli mindre inkrökt. Vid en mottagning på lördagen gjorde den amerikanska Oscar-akademin reklam för en mindre justering: priset för bästa utländska film heter från och med nu ”The international feature film award”, ”Priset för bästa internationella långfilm”. Det rapporterar Hollywood Reporter. Tidigare var det ”best foreign-language award”, ”bästa icke engelskspråkiga film”. Beslutet togs för några veckor sedan. I övrigt är det inga regeländringar. Oscar-akademins ordförande John Bailey var på plats och förklarade: ”’Foreign-language’ får dem att framstå som lite i utkanten”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35074, "headline": "Sverige kom sexa i Eurovision song contest – Nederländerna vann", "summary": "Det blev Nederländerna som vann Eurovision song contest när tävlingen avgjordes i Israel sent på lördagen svensk tid. Sverige och John Lundvik kom sexa. – Det var den mest spännande omröstningen någonsin, säger en av de svenska låtskrivarna Anderz Wrethov.", "article": "Sverige var länge tippat att bli etta eller tvåa för att falla till fyra bland vadslagningsbolagen under lördagen. Nederländerna har toppat de flesta listorna under den senaste veckan och motsvarade också favoritskapet med Duncan Laurence med ”Arcade. Sverige ledde med två poäng efter juryomröstningen. Men det skulle bli Nederländerna och Duncan Laurence med ”Arcade” som vann: – Jag är helt slut men fruktansvärt glad. De kunde inte ha gjort det mer raffinerat, säger den svenske låtskrivaren Joel Sjöö minuterna efter det att hans låt vunnit. – Nu ska vi fira! Anderz Wrethov har också varit med och skrivit Sverige bidrag ”Too late for love”. – Det var den mest spännande omröstningen någonsin, säger han. Och fantastiskt att John och The Mamas fick flest juryröster. Nederländerna fick 492 poäng, Italien 465, Ryssland 369, Schweiz 360, Norge 338 och Sverige 332. Sverige fick sina tolvor från Nederländerna, Estland, Spanien, Irland, Armenien, Australien, Island, Tjeckien, Danmark, Finland. – Jag vågade inte drömma om att vinna den här statyn. Det här är Eurovision Song Contest, allt kan hända, sade Duncan Laurence på presskonferensen efter tävlingen, skriver TT. Han berättade också att han och John Lundvik har bytt telefonnummer för att skriva musik tillsammans. – Om John hade vunnit hade jag varit stolt över honom, sade Duncan Laurence om sin svenske konkurrent och fortsatte: Även om jag hade varit nöjd om John hade vunnit, så är det här mycket bättre. Jag är ledsen John. Nio av den 26 låtarna i finalen var skrivna med hjälp av svenskar. Förutom John Lundviks ”Too late for love” sjöng den svenske sångaren Victor Crone för Estland och kom på nittonde plats. Också Nederländernas (Joel Sjöö), Maltas (Johan Alkenäs och Joacim Persson), Schweizs (Jon Hällgren och Lukas Hällgren), Danmarks (Melanie Wehbe), Estlands (Victor Crone), Cyperns (Alex Papaconstantinou, Teddy Sky, Viktor Svensson, Albin Nedler och Kristoffer Fogelmark), Englands (John Lundvik, Anna-Klara Fohlin och Jonas Thander) och Azerbajdzjans (Joacim Persson) låtar svenskskrivna. Hanna Fahl: Sällan har juryerna och tittarna varit så oense – och omröstningen så spännande ", "article_category": "culture"}
{"id": 35082, "headline": "Björn Wiman: Världens största nyhet är inte ett val mellan domedagsbasuner och papptrumpeter", "summary": "Rapporteringen om klimatet i svenska medier ökade stort under 2018. Kanske är journalistiken på väg att lära sig att berätta om världens största nyhet, skriver DN:s kulturchef Björn Wiman.", "article": "Minns ni rapporten om att en miljon av jordens levande arter hotas av utrotning? Dagen efter att den släpptes i förra veckan fick den brittiske författaren och samhällsdebattören George Monbiot ett utbrott. Han skrev: ”Den största och värsta nyhet som mänskligheten någonsin nåtts av – en kollaps för livet på jorden – avslöjades i går. Bara två brittiska tidningar hade med den på sina förstasidor.” Därefter gick Monbiot på sitt Twitterkonto igenom en rad tidningars framsidor, från tabloiderna till Financial Times. Ingenstans fanns nyheten om det som kallas den sjätte massutrotningen av liv på jorden. Monbiot ställde en provokativ fråga: ”Om du frågar mig ’vilken bransch utgör det största hotet, oljan eller medierna?’ skulle jag svara ’medierna’. Varje dag vilseleder de oss. Varje dag talar de om för oss att en massa sinnesslött irrelevanta saker är viktigare än kollapsen för hela vårt livssystem.” Ligger det något i denna salva? Ja och nej. Om man accepterar premissen att klimatkrisen ihop med massutrotningen är världens största och värsta nyhet – den enda pågående händelse som har potential att både förändra och förstöra hela vår civilisation – finns det förstås en enorm snedfördelning i den mediala offentlighetens sätt att hantera den. Men samtidigt har något hänt. I veckan presenterades den årliga undersökningen från Vi-skogen och medieanalysföretaget Retriever, ”Varmare klimat – iskall nyhet?”, som visar på en stor uppgång i svensk klimatjournalistik det senaste året. Under 2018 rapporterade svenska medier 38 procent mer om klimatet jämfört med året före; i Dagens Nyheter, som toppar listan, skrevs över 2.500 artiklar om klimatet, 64 procent mer än 2017. Ökningen avspeglar givetvis en svängning i hela samhället: miljö, klimat och energi är de tre frågor som väljarna pekat ut som de viktigaste inför EU-valet och i näringslivet anger var fjärde vd klimatet som en av de faktorer som kommer ha störst betydelse framöver. Läs mer: Klimatjournalistiken ökar – DN skriver mest Hur ska journalistiken fortsätta utvecklas i rätt riktning? Klimatfrågan brukar ibland delas upp i tre områden – utsläppsminskningar, klimatanpassning och mänskligt lidande – och en realistisk politik går ut på att bestämma vilket det inbördes förhållandet mellan dessa ska bli: vi måste förhindra så mycket som möjligt av utsläppen, anpassa oss till det vi inte kan förhindra och får lida konsekvenserna av det vi inte kan anpassa oss till. Även en realistisk klimatjournalistik bör alltså följa dessa tre spår. Utsläppsminskningarna, för det första, är klimatkrisens sine qua non: om inte utsläppen minskar kommer anpassningen att bli hopplös och lidandet obeskrivligt. För journalistiken handlar det om att lägga mer fokus på de stora strukturerna och kanske mindre på individens konsumtion – från vegoburgaren till cementfabriken. SVT gjorde nyligen ett förtjänstfullt avslöjande som visade att sjöfarten mellan svenska hamnar står för mer utsläpp än inrikesflyget, och det finns mycket som talar för att definitionen av vad som utgör en ”skandal” kommer att förändras i framtiden; kanske kommer framtidens grävreportrar att granska bensinräkningar i stället för spritnotor. På det andra området, anpassningen till en klimatförändrad värld, råder också nya journalistiska förutsättningar. Den amerikanska journalisten Martha Mendoza berättade nyligen på Grävseminariet i Kalmar om de allt mer apokalyptiska skogsbränderna i Kalifornien, där en hel infrastruktur är på väg att växa fram kring mediernas skogsbrandsbevakning. Det tredje området, slutligen, gäller lidandet. I veckan tilldelades DN:s fotograf Lotta Härdelin välförtjänt Nils Horner-priset för sina bilder av hur människor världen över påverkas av klimatkrisen, men som kollektiv har svenska journalister hittills inte lyckats förklara hur upphettningen av planeten hänger samman med globala samhällsfenomen som flyktingkriser, politiska motsättningar och geopolitiska konflikter. Inte heller har vi lyckats skildra hur klimatkrisen kommer att påverka oss existentiellt, med en möjlig förlust av många av de vardagliga företeelser som gör livet värt att leva också i Sverige. Medier över hela världen är i dag utsatta för hård press. Inte minst klimatfrågan används från högerpopulistiskt håll som tillhygge i ett pågående kulturkrig. Det sägs ibland att medierna som motmedel måste undvika alarmism och bli mer konstruktiva i sin klimatrapportering. Men en korrekt rapportering om världens största nyhet är inte ett val mellan domedagsbasuner och peppande papptrumpeter. Sanningen är att vi befinner oss i en sjätte massutrotning av liv på jorden med en koldioxidhalt i atmosfären som i rekordtakt stigit till den högsta på tre miljoner år. Den verkligheten kan ingen vinkel i världen trolla bort. Kanske är medierna – äntligen – på väg att lära sig hantera den största nyheten i mänsklighetens historia. Det som ligger framför oss är en journalistisk utmaning utan motstycke. Just denna vecka är det svårt att inte tänka på Sven Lindqvists ofta citerade inledningsrader ur boken ”Utrota varenda jävel”: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Texten är en kortad och bearbetad version av ett anförande vid Mediemötet vid Göteborgs universitet i veckan. Läs fler av Björn Wimans krönikor om klimatkrisen – och om boken ”Sent på jorden. 33 tankar om världens största nyhet”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35083, "headline": "”Vi svenskar är bra på att göra Eurovision”", "summary": "TEL AVIV. De finns där i körer, som producenter, låtskrivare och nervösa fans och föräldrar. Svenskarna sätter som så ofta sitt avtryck när Eurovision song contest avgörs. – Man blir så himla stolt när man ser hur anlitade svenskar är och vilken kompetensnivå vi har, säger Sacha Jean-Baptiste som arbetar med Cypern och Schweiz.", "article": "Trots den långa resan är det många svenskar på plats i Tel Aviv. Allt från Christer Björkman, som gör sitt femte år som tävlingsproducent, till Lena Nodin, mamma till Loulou Lamotte som ingår i The Mamas, kören som lyfter det svenska bidraget. – Jag är väldigt stolt över Loulou och det är roligt att se hur bra de här tjejerna har det tillsammans. Själv håller jag mig till att sjunga i duschen men Loulou skriver musik själv, till och med en del låtar på skånska, säger Lena Nodin. I arenan i kväll sitter fler nervösa svenskar. John Lundviks mamma Jane, hennes man Johan och Johns yngre bror Erik har sällskap av Johns sambo Jotta Martidou och hennes bror som alla kallt räknade med att John skulle ta sig till final. De dyra biljetterna, över 3.000 kronor, bidrog till att välja bort semifinalen som de såg hemma i Sverige för att flyga ner till Tel Aviv i torsdags. Men Eurovisionsfebern har de känt under flera veckor: – John har ett så tajt schema och vi har nog inte förstått hur mycket det krävs av dem som ställer upp och tävlar eller hur intresserade alla är av det de gör. Det här är en värld för sig, säger Jane Lundvik. Läs mer: Han vinner Eurovision – om Spotifyspelningar avgör Några som hoppas kunna upprepa förra årets succé är de svenska låtskrivarna Alex Papaconstantinou, Teddy Sky, Viktor Svensson, Albin Nedler och Kristoffer Fogelmark. Då kom några av dem tvåa med Cyperns eldfängda ”Fuego” där sångerskan Eleni Foureira tog Europa med storm. Också i år blir det final. – Vi har försökt att hålla låten varm och repat i de konferenssalar som finns på hotellet. Dansarna har kört sina nummer och sångarna sina. Allt för att alla ska kunna vara så väl förberedda som möjligt och njuta när de väl står på scenen, säger Albin Nedler. Att numret blir så bra som möjligt är det en annan svensk som ser till. Sacha Jean-Baptiste har arbetat som showproducent för Melodifestivalen de två senaste åren och har varit med om att komma tvåa i såväl Kiev som Lissabon. I Tel Aviv har hon haft hand om Cypern och Schweiz nummer. Schweiz har dessutom en svensk dansare och körsångare. – Man blir så himla stolt när man ser hur anlitade svenskar är och vilken kompetensnivå vi har, det är jättehäftigt och jättekul, säger Sacha Jean Baptiste. Läs mer: Christer Björkman: De ska vara nöjda även om de kommer sist Och hon är tydlig med var hon lägger sitt fokus: – Trots alla de stora teamen och alla som jobbar bakom scenen så är det fortfarande en person som står där och sjunger, med sitt ansikte och sitt namn. Man vill bara den människan väl och det är den personen man bryr sig om. Bortser man från Sveriges låt döljer sig femton svenskar bakom åtta av Eurovisionbidragen i år. Lukas Hällgren kom till Tel Aviv i tisdags och tillsammans med sin pappa Jon ligger de bakom Schweiz bidrag. Efter några bidrag till Melodifestivalen blir det första gången i Eurovision. – Det är jättekul att jobba med sin pappa, det är han som har lärt upp mig, så den relationen är speciell. Det är väldigt avslappnat att jobba med någon som står en så nära, säger Lukas Hällgren. Läs mer: John Lundvik: Det känns stort att ha två låtar i finalen En annan av svenskarna är Joacim Persson som tillsammans med Johan Alkenäs har skrivit Maltas bidrag. Dessutom ligger Joacim Persson bakom Azerbajdzjans ”Truth”. Trots att hans musikaliska fokus är ett annat: – Eurovision är kul eftersom det är ganska mycket ståhej runt det och jag gillar att det alltid finns gimmicknummer, det är det som gör det roligt. Men jag är ingen Eurovisionlåtskrivare egentligen. En som återvänder till Israel med många fina minnen är sångerskan Charlotte Perrelli, som vann Eurovision i Jerusalem 1999. Hon och Edward af Sillén ser till att de svenska tv-tittarna får en hjälpande hand. – Jag har sagt till John att fokusera på tre minuter som aldrig mera kommer igen. Gör allt du kan och ha kul. Njut. När man står på Eurovisionscenen gäller det att känna att jag är här, känna kärleken, säger hon. Och så var det Christer Björkman. Den person som de flesta förknippar med Melodifestivalen men sedan fem år också med Eurovision men som nu satsar på att starta American song contest. – Min uppgift här har varit att få 41 olika länders viljor och musikkulturer att fungera tillsammans och att med mitt team lägga ett pussel som handlar om tv-dramaturgi, tempon, färger, effekter, scenografi. Och det är något ashäftigt med att börja kunna det här, säger han. Han tror inte att det blir Eurovision nästa år: – Om allt går som vi har tänkt med American song contest då blir det knappast aktuellt för mig. Ännu högre upp i Eurovisionhierarkin sitter Ola Melzig som är produktionsansvarig för Eurovision och som nu tar steget över Atlanten tillsammans med Christer Björkman. – Det är jättesvårt att göra Eurovision song contest, har man aldrig gjort tävlingen så är det i princip omöjligt. Men vi svenskar är bra på det här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35096, "headline": "Claire Messud: Litteratur ska inte vara förklädda politiska budskap", "summary": "Claire Messuds hyllade genombrottsroman ”Kejsarens barn” är en berättelse om några New York-bors liv precis före terrorattackerna 2001. Hon tror att presidentvalet 2016 kommer att skildras på ett liknande sätt i litteraturen: hur kunde vi missa att detta var på väg?", "article": "Den första tiden efteråt – veckor, kanske månader – undrade hon om det någonsin skulle gå att skriva romaner igen. Medan poesin tycktes ha en alldeles självklar plats, föreföll prosan meningslös. – Och den bok jag hade arbetat på var omöjlig att fortsätta skriva. Claire Messud talar så lågt att hon nästan viskar. Mest beror det på att vi sitter i ett bibliotek, trots att prat faktiskt är tillåtet i kaféet. Tiden före terrorattackerna 2001 hade Claire Messud skrivit på en roman om några unga New York-bor i kreativa yrken – självuppfyllda, lagom framgångsrika och med smått kaotiska kärleksliv. Inför förlossningen av sitt första barn lade hon projektet åt sidan. Flickan var två månader när hon var i New York första gången. – Min man och jag var bjudna på bröllop, Livia valsade runt mellan famnarna. Dagen därpå åkte vi hem. Det var en måndag i början av hösten. Claire Messud Amerikansk författare född 1966, bosatt i Boston, där hon också undervisar i kreativt skrivande på Harvard. Framträder på Internationell Författarscen i Stockholm den 23 maj, i ett samtal lett av Linn Ullmann. Gift med litteraturkritikern James Wood. Två barn, Livia och Lucien. Hundar. Debuterade 1995 med ”When the world was steady” och har därefter skrivit en rad romaner. Flera av dem finns på svenska: ”Kejsarens barn” (i övers. av Marianne Öjerskog, Natur & Kultur), ”Den brinnande flickan” (2017), ”Kvinnan på övervåningen” (2014) och ”Sista livet” (Bonniers, 2000). Så kom tisdagen, den 11 september, och allt förändrades. När Claire Messud trots allt började skriva igen, var det på en helt ny historia. Det blev inte bra. Hon bytte spår igen, men det hjälpte inte. Till slut återvände hon till de blaserade Manhattanfigurerna, men lät attentaten bryta upp deras liv som de kände dem, mot slutet av romanen. Läsarens vetskap om vad som ska komma ger berättelsen en särpräglad ton, med mörkret om hörnet till det triviala. ”Kejsarens barn” publicerades i USA 2006. Romanen blev en bästsäljare och Claire Messuds stora genombrott. Först nu finns den på svenska. Den 23 maj gästar hon Internationell författarscen i Stockholm, för ett samtal med Linn Ullmann. Men nu sitter hon alltså på ett biblioteksfik på Harvard. Hon har sitt arbetsrum i byggnaden, behörighet krävs för att ta sig förbi de tjuriga vakterna. Det finns de som inte visar minsta tecken på igenkänning, viskar hon, trots att hon varit här praktiskt taget varje dag hela året. Legitimation, tack. Vårgrönskan gör parkerna vid universitetet till oaser. Claire Messud har bott i Boston i tjugo år, men har rötter på andra håll: en mor från Kanada, en far född i Frankrike, men uppvuxen i Nordafrika och kring Medelhavet. Claire Messud själv föddes i Connecticut, men växte upp i Australien, Kanada och USA. Hennes man, litteraturkritikern James Wood, är britt. Jag har träffat henne tidigare, första gången för en intervju för fem år sedan då ”Kvinnan på övervåningen” kom på svenska. Hon är en person det är lätt att hålla kontakten med. Messuds röst är mild och mjuk, men inte blyg. Hennes böcker är till synes vardagliga berättelser om relationer, längre skeenden, om det som hotfullt mognar till under ytan. Det kan låta lågmält, men är nog så dramatiskt. I ”Den brinnande flickan” (på svenska 2018) kolliderar flickorna Julia och Cassies komplicerade vänskap med omgivningens förväntningar, styrda av utbildning och klass. Det är också en historia om våld, övergrepp och skuld. Kvinnors drömmar, ambitioner och besvikelser är i Messuds böcker inget sidointresse, utan vad som står i centrum. ”Kejsarens barn” kretsar kring en grupp rätt dryga New York-bor i 30-årsåldern som försöker ta sig uppåt inom pr, journalistik och film. Framgången varierar, liksom deras kärleksliv. När världen förändras framstår månaderna före brottet som från en annan tid. När Claire Messud till slut återvände till texten om dem blev processen annorlunda: – Jag hade kämpat med tonen. Vad jag skrev blev hela tiden mer satiriskt än jag egentligen ville. När jag började om hade jag plötsligt medkänsla med mina romanfigurer. Det blev för mig som att skriva en roman om 1914, om tiden precis innan. Hur man levde, lättsinnigheten och de små visionerna… och så blir allt fullständigt förändrat. Futtigheterna så många fler. ”Kejsarens barn” gör inga anspråk på att förklara dåden, det är så tydligt en berättelse om människor, inte terrorism. – Ja. Människorna försöker inte heller visa något, de bara är. Jag minns en recension där det stod att ”den här romanen hade kunnat utspela sig vilket år som helst”. Det var avsett som kritik, men för de allra flesta var ju större delen av 2001 just vilket år som helst. Hon fortsätter: – I Flauberts ”Hjärtats fostran” finns en scen där huvudpersonen vandrar runt i Paris. Det är mitt under revolutionen 1848 och han ser oroligheter på avstånd, undrar ”vad är det där?” men går vidare för att ha picknick med sin käresta. Han är inte en del av det som sker. Det är så som de flesta av oss lever i historien: vi lever i periferin, medan allt händer omkring oss. Vi talar om vad man kan skriva och när, och hur snabbt ett offer kan ifrågasättas. – Minns du Susan Sontags artikel, den text i The New Yorker hon skrev mycket kort efter attentaten? Hon ifrågasatte USA:s anspråk och avsaknad av självinsikt. Reaktionerna blev enorma, den uppfattades som en skymf. Det hon uttryckte gick inte att säga då. Långt efteråt ser Messud en annan förståelse, inte minst hos unga människor, om USA:s roll i världen. På samma gång tycks det som om Manhattans högutbildade, kreativa flock i dag lever liv som inte skiljer sig radikalt från figurerna i boken. Nu finns färskare trauman. Presidentvalet 2016 och Donald Trump fyller redan hyllmetrar i amerikanska boklådor och bibliotek. De skönlitterära skildringarna är ännu få, men innebörden av valet kommer att sysselsätta amerikanerna under lång tid framöver. – Känslan av att inte ha förstått vad som var på väg var så stark: hur kom det sig att landet har blivit så på djupet delat? Jag tror inte att vi vet det än, inte heller hur djupt det förändrar det här landet. Claire Messud delar oron för den amerikanska demokratins tillstånd, men hon har slutat demonstrera, efter nästan två år av ”konstant panik”. Hon säger att de sociala medierna ger en illusorisk känsla av att något går att göra. Men vad hjälper ytterligare en manifestation? – Jag försöker vara medveten om hur jag själv lever, hur jag kan föregå med gott exempel för min familj och mina studenter. Det är mycket småskaligt. I USA är Claire Messud inte ensam om att undra var ”civics”, samhällskunskap, tog vägen på skolschemat. Ämnet, som tar upp frågor om demokrati och medborgarskapets rättigheter och skyldigheter, var en gång obligatoriskt. Kanske är det dags att återinföra det. – Det är inte heller konstigt att ett land blir polariserat när synen på dess historia och på vem som bor här skiljer sig så. En ung universitetslärare jag talade med berättade att när hon gick i skolan i delstaterna i Södern för 20 år sedan, läste man inga afroamerikanska författare. Inte en enda. Medan man till exempel här i Massachusetts gör enorma ansträngningar för att visa USA:s olikheter och kulturella bredd… Men det är en bubbla? – Ja. En bubbla! Du kan alltså ha två personer som säger att de älskar amerikansk litteratur och menar två vitt skilda saker, kanske utan att vara medvetna om det. Kvällen därpå äter vi middag på en italiensk restaurang i Cambridge. Alla här har ekonomiskt och kulturellt kapital. Claire Messuds make, litteraturkritikern James Wood, ansluter för ett glas vin innan han måste hem för att hjälpa sonen med mat och fotbollsträning. Claire Messud reflekterar över studenterna hon möter, som är så smarta och ambitiösa men inte alltid tycks se den större bilden. De är förtjusta i sina egna anpassade nyhetsflöden, och har inget till övers för papperstidningens nyhetsvärdering. Att alla inte skiljer lika lätt på fakta och konspirationsteorier hade de inte grubblat över. – I ett annat samtal vi hade var det tydligt att många studenter i dag tycker att skönlitteratur ska vara politisk. Det överraskade mig. Litteratur ska inte vara förklädda politiska budskap. Hennes röst är starkare nu, också en nödvändighet för att överrösta sorlet i lokalen. Claire Messud kommer ensam till Sverige. Sist hon var i Stockholm var i december 2017, då med sin man, på inbjudan av Sara Danius att delta i Nobelveckan. Jag träffade paret i vimlet på Nobelbanketten då, som jag bevakade för DN:s räkning. Claire Messud bar grön klänning och hade haft Horace Engdahl till bordet. Svenska Akademien befann sig i kris och några veckor senare skrev James Wood en kommentar i DN där han gick hårt åt Akademien. Nu vill Messud inte gå närmare in på Akademien, men hon beklagar att Sara Danius fick gå. – Nobelpriset som sådant tror jag kommer att överleva och återfå sin glans. Priset är ett slags godkännande, en djup tillförsikt om litteraturens värde i en värld som bryr sig allt mindre om den. Vi som skriver gör det eftersom vi har en passionerad tro på litteraturens och språkets möjligheter: den förblir ett överlägset sätt att kommunicera vad som sker i det mänskliga sinnet, inte bara från en människa till en annan utan över kulturer och sekel. Och: – Som jag brukar säga till mina studenter: internet är en bagatell i jämförelse. Priser som Nobel, Booker och National Book Award är viktiga inte för att det går att tävla i litteratur utan för att de hyllar litteraturen. Därför finns ett värde i att en institution som Svenska Akademien finns och förnyas, menar hon. Efter ett par dygn i Sverige fortsätter Claire Messud till London och Grekland. Hon ska skriva ett resereportage om Thessaloniki (ett skäl att bo på lyxhotell), men också göra research för ett projekt med annan, personlig betydelse. Claire Messud ägnade hela förra hösten åt att läsa sin farfars memoarer, ett 1 500 sidor långt dokument som han tillägnade sina barnbarn, Claire och hennes syster. Farfar var piéd noir, fransman i Algeriet under det franska styret, och några år under 1930- och 40-talen marinattaché i Thessaloniki och Beirut. Han stationerades därefter på ett eskortfartyg mellan Casablanca och Dakar, innan han rekryterades till den franska underrättelsetjänsten med bas i Alger. – Memoarerna omfattar åren 1928 till 1946 och är fullständigt fascinerande, med brev och andra dokument inflikade. Min farfar var en god skribent. Vad hon ska göra av materialet vet hon inte än, men hon redogör raskt och med stor entusiasm för detaljerade historier ur memoarerna, var och en lika historiskt betydelsefull som häpnadsväckande. – Jag pratade med min förläggare om det och sa: här finns minst fyra romaner! Varpå den smått förskräckta förläggaren svarade: du får skriva en. – Vi får väl se. Läs Jesper Högströms recension av ”Kejsarens barn” Läs Ulrika Milles recension av ”Den brinnande flickan” James Wood: ”Ingmar Bergman borde ha fått Nobelpriset” ", "article_category": "culture"}
{"id": 35109, "headline": "Filmrecension: ”John Wick 3” är ett enda stort fantasilöst slagsmål", "summary": "Keanu Reeves tidigare yrkesmördare får det hett om öronen för tredje gången. ”John Wick 3” är ett enda utdraget slagsmål som bryter mot actionfilmens heligaste regel – upprepa aldrig samma trick två gånger.", "article": "Den tredje filmen om före detta yrkesmördaren John Wick är från första rutan till sista en film där hundratals människor jagar Keanu Reeves och slår honom. Direkt efter ”Matrix revolutions” 2003 hade jag velat se den här filmen. Sexton år senare vill jag ha mer än bara en lång film där Keanu Reeves blir ansatt med nävar, dropkicks, knivar, pistoler och bilar. Därmed är jag ur målgruppen för ”John Wick 3” med Keanu Reeves i titelrollen. Den är avsiktligt upplagd som ett i princip kontinuerligt megasuperslagsmål. John Wick, vars fajt med hela världen började när skurkar dödade hans hund i ”John Wick” (2014), har brutit mot en hedersregel som satts upp av ett mystiskt, kultliknande brottslingsnätverk. Han har blivit ”bannlyst”. Alla New Yorks hemliga medlemmar i nätverket, från sushikockar till uteliggare, uppmanas att döda Wick, för ett arvode på 14 miljoner dollar. Wick kan inte gå runt ett hörn utan att överfallas av en svärm av kung fu-experter med stiletter och machetes. ”John Wick 3” framställer det som att mord är New Yorks vanligaste extraknäck, nära nog obligatoriskt. Så i över två timmar ägnar sig Keanu Reeves åt att löpa från fajt till fajt. På slutet kommer en utdragen strid som pågår i bortåt femton minuter. Det ser ut som om regissören, före detta stuntmannen Chad Stahelski, vill sätta någon sorts rekord i mängd närstrid per spelminut. Det kan vara en tanke men Stahelski är helt inne på kvantitet och har inte fantasi nog att inte upprepa sig. Alla lönnmördare tycks ha samma idé: ta på svarta kläder och rusa mot John Wick med en kniv och hoppas på det bästa. Stahelski är som en trollkarl som bryter mot den grundläggande regeln att aldrig låta publiken få se samma trick en gång till. När samma mönster upprepas om och om igen får man farligt bra tillfälle att notera knepen. Man lägger märke till den bråkdel av en sekund då Wicks motståndare stannar upp och väntar in snytingen. Man hinner börja notera hur skurkar som landat på rygg dröjer ett ögonblick med att ta sig upp så att Wick hinner komma i position för att golva dem igen. Man observerar att arkadliknande miljöer med pelare återkommer. Varje gång är John Wick den enda som fattar att man kan gömma sig bakom pelarna. Förföljarna klampar alltid fram mitt i gången och blir totalt överraskade när Wick hoppar fram och börjar vrida armarna av dem. ”John Wick 3” vill vara en värsting till actionfilm. Den blir en actionfilmspoiler. Se mer. Tre andra Keanu Reeves-filmer: ”Bill & Teds galna äventyr” (1989), ”Matrix” (1999), ”Speed” (1994). ", "article_category": "culture"}
{"id": 35111, "headline": "Då kommer systerns bok om Josefin Nilsson", "summary": "Nästa vår kommer Marie Nilsson Linds bok om systern Josefin Nilsson, vars liv och död nyligen skildrades i SVT-dokumentären ”Älska mig för den jag är”.", "article": "I SVT:s mycket omtalade dokumentärfilm ”Älska mig för den jag är” från tidigare i våras, och i en DN-intervju om dokumentären, berättade artisten Josefin Nilssons syster Marie Nilsson Lind att hon skulle färdigställa den bok som Josefin Nilsson påbörjade men aldrig hann slutföra. De båda systrarna var medlemmar i gruppen Ainbusk. Boken kommer att ges ut på det nystartade förlaget Kaunitz-Olsson, avslöjas det nu i ett pressmeddelande från förlaget. ”Älska mig för den jag är” kommer ut den 29 februari 2020, på dagen fyra år efter att Josefin Nilsson gick bort, och beskrivs som ”nyskrivna texter om livet före och efter Josefins död med brev, dagboksanteckningar, rättegångsprotokoll och det manus som Josefin Nilsson arbetade på vid tiden för sin död”. – Josefin var en otroligt älskad artist som betydde väldigt mycket för många. En unik begåvning, med en fantastisk röst och scenpersonlighet. På scenen ägde hon. Men hon var också min lillasyster. Min älskade lillasyster som älskade livet. Som nu blivit en symbol för våldet mot kvinnor. Men hon var mer än bara en symbol. Jag vill visa henne som hon var. Allt hon var. Så att vi ska minnas henne för den hon var när hon levde, säger Marie Nilsson Lind i ett uttalande. Förläggaren Martin Kaunitz säger i samma pressmeddelande: – Det är vackert och sorgligt att se hur Josefin får liv genom Maries ord. Nästan som att hon återuppstår. Hennes röst är så nära. Det känns fint att ge ut boken den 29 februari, det är ju en dag som inte finns egentligen. Som om vi betvingar döden lite grann genom att ge ut Maries bok om Josefin just den dagen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35118, "headline": "Skivrecension: René Jacobs hittar en sorgsen Schubert mitt i yran", "summary": "René Jacobs inspelning av Schuberts symfonier kommer som något av en uppenbarelse, där han frammanar en ungdomligt vild musik som kastar sig mellan skratt och gråt.", "article": "Schuberts kammarmusik och klavermusik har fått många lysande uttolkare från den tidstrogna rörelsen. Sämre har det varit med symfonierna där varken storheter som Nikolaus Harnoncourt eller Marc Minkowski har lyckats särskilt väl. Med sitt musikdramatiska perspektiv på symfoniformen och djupa men också lekfulla förhållande till den wienklassiska stilen kommer därför René Jacobs inspelning som något av en uppenbarelse. Här finns Mozart och Rossini närvarande som referenser i ett fabulöst orkesterspel som kastar sig mellan skratt och gråt. En ungdomligt vild musik, lika andlöst avancerad som provocerande primitivistisk. Och som, enligt Jacobs själv, i den sjätte symfonins final utmynnar i ett stormande karnevalståg som gömmer en liten sorgsen Schubert mitt i yran. Bästa spår: ”Adagio – Allegro”  Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om Andris Nelsons identifikation med Sjostakovitj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35125, "headline": "Idéhistorikern David Karlsson frias från anklagelserna om förtal", "summary": "På onsdagen avslutades rättegången mot idéhistorikern David Karlsson, som åtalats för förtal. Juryn friar honom från alla anklagelser. – Om det här kan bidra till att andra skribenter, författare och journalister inte låter sig skrämmas så är mycket vunnet, säger han till DN.", "article": "Göteborgs tingsrätt skriver i ett pressmeddelande att ”juryn besvarat frågorna om författaren har gjort sig skyldig till brott nekande på alla punkter”. Utslaget kan inte överklagas och David Karlsson frias från anklagelserna. – Jag är otroligt lättad. Om det här kan bidra till att andra skribenter, författare och journalister inte låter sig skrämmas så är mycket vunnet. Det är den principiellt viktigaste saken i det här målet, säger David Karlsson. – Det är naturligtvis en lättnad för David. Han har aldrig ansett att han gjort något fel, men även i en sådan situation när man får en anklagelse mot sig som prövas av en domstol så tar det kraft, energi och uppmärksamhet. Han är väldigt glad att boken nu är stängd, säger Allan Stutzinsky, advokat för David Karlsson. Förhandlingen i tryckfrihetsmålet ägde rum inför en jurydomstol bestående av nio medlemmar. Rättegången skulle ha inletts redan i oktober förra året, men har skjutits upp. Målet, som tillkom efter ett enskilt åtal, handlade om huruvida David Karlsson genom att använda orden ”avskedad” och ”rättshaverist” för att beskriva en intervjuperson hade gjort sig skyldig till förtal. Orden användes i en essä David Karlsson skrivit, som ingår i en antologi om tidningen Nya Tiders medverkan på Bokmässan. David Karlsson intervjuade och skrev om prästen Axel W Karlsson, som tidigare var anställd i Svenska kyrkan, och som i texten beskriver sig själv som en ”inspiratör” till idén att tidningen – där han också skrivit – skulle delta på mässan. Axel W Karlsson reagerade på den beskrivning som David Karlsson gjorde över hans tidigare arbetssituation, och menade att den var helt felaktig. Han stämde David Karlsson för förtal och krävde ett skadestånd på 25.000 kronor. ”Axel har felaktigt utmålats som en rättshaverist som misskött sin tjänst som präst så grovt att han blivit avskedad”‚ skrev hans advokat Carl Ridderstråle till DN i september förra året. Carl Ridderstråle skriver i en kommentar efter juryns utslag på onsdagen att det är ett tråkigt besked. – Samtidigt visste Axel hela tiden att tryckfrihetsmål är svårförutsägbara då de avgörs av en jury som består av lekmän. Beslutet att ogilla åtalet har alltså inte fattats av jurister. För att vinna måste man övertyga sex av nio jurymedlemmar om att åtalet ska bifallas. Det har vi inte lyckats med och Axel respekterar givetvis juryns beslut, skriver advokaten. Axel W Karlsson skriver själv i ett uttalande att det trots allt finns en vinning med målet: ”... att full dokumentation över varenda dag av min tjänstgöring under mina trettio år som anställd i Svenska kyrkan visar att jag aldrig någonsin blivit uppsagd, omplacerad eller avskedad i arbetsrättslig mening från någon av de fyra befattningar jag hade i Svenska kyrkan.” David Karlsson har under hela processen bestridit anklagelserna och framfört att det aldrig funnits uppsåt till förtal, även om uppgiften att prästen blivit avskedad ”kan vara formellt felaktig”. Han menar att beskrivningarna varit välgrundade och relevanta, samt att det funnits ett betydande allmänintresse med texten. I en DN-intervju sa David Karlsson att stämningen bör ses i ett större sammanhang: ”Jag är inte ensam om att ha blivit utsatt för den här strategin. Och om jag vinner det här målet hoppas jag att det ska stärka andra som vill granska de här politiska krafterna.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 35127, "headline": "Israels webbsändning av Eurovision hackades – visade explosioner", "summary": "Webbsändningen av Eurovision i Israel hackades och i stället för tävlingen visades i en kort sekvens animerade bilder av explosioner. Det rapporterar Reuters.", "article": "Enligt nyhetsbyrån Reuters ska det israeliska tv-bolaget KAN:s webbsändning från den första semifinalen av Eurovision song contest på tisdagen ha avbrutits och i stället visat animerade bilder som föreställde explosioner i Tel Aviv. Avbrottet ska ha varat i några få minuter och bara gällt webbsändningen. Reuters rapporterar att KAN:s vd Eldad Koblenz skyller avbrottet på Hamas: ”Det gjordes ett försök, uppenbarligen från Hamas, att styra vår digitala sändning”, ska han ha sagt till Israels Army Radio. Hamas har inte kommenterat händelsen. Eurovision song contest hålls i år i Israel efter att förra årets tävling vanns av den israeliska artisten Netta. På torsdag hålls semifinal två där Sveriges John Lundvik tävlar, och på lördag är det dags för final. Nathan Shachar: Bakom Eurovision döljer sig en annan kamp ", "article_category": "culture"}
{"id": 35129, "headline": "Christer Björkman är med och startar American song contest", "summary": "TEL AVIV. Christer Björkman går från Europa till USA. Efter fem år som tävlingsproducent för Eurovision song contest och 18 år med Melodifestivalen är Björkman nu med och startar The American song contest.", "article": "Beskedet om att Christer Björkman satsar på USA och en helt nyskapad musiktävling kom klockan 12 svensk tid på onsdagen. – Melodifestivalen och Eurovision har varit en del av mitt liv sedan jag var liten, säger Christer Björkman. – Nu börjar ett nytt kapitel. En fantastisk utmaning och så inspirerande. Björkman har jobbat med svenska Melodifestivalen sedan 2002, men det är sedan tidigare klart att hans sista år som tävlingsproducent blir 2021 när efterträdaren Karin Gunnarsson tar över. Och nu är det alltså klart att Björkman siktar på en ny tv-karriär i USA. Hur det blir med Melodifestivalen 2021 är inte helt klart: – 2020 blir allt som vanligt och kanske också 2021, vi får se hur långt vårt nya projekt har kommit då. Om 2021 påverkas så finns det en plan för den saken, säger Christer Björkman som är den som kommer att arbeta med musiken i det nya programmet. – Det här kan bli mitt sista, stora projekt. Med sig i satsningen har Björkman regissören och tv-producenten Anders Lenhoff, programledaren och producenten Peter Settman och hans bolag Brain Academy och Ola Melzig som är produktionschef för Eurovision. Tillsammans ska de skapa en show som ska täcka alla amerikanska delstater: – Vi vet ännu inte om det blir tävlingar i varje delstat eller om det blir något annat koncept, men det är absolut något vi tittar på, säger Anders Lenhoff som bland annat har producerat ”Expedition: Robinson”, ”Rederiet” och Guldbaggegalan. Anders Lenhoff har också producerat Melodifestivalen vid två tillfällen. – Det började när vi gjorde Eurovision i Kiev 2017 och vi representerar de tre pelare som Eurovision vilar på, säger Anders Lenhoff. – Det finns inget som är mer spännande än Eurovision – nu! Men för ett år sedan började vi förhandla med EBU om en ny idé. För två veckor sedan fick de tre ett exklusivt tillstånd att ta Eurovision till USA. – 2021 eller 2022 startar vi. Vi räknar med att göra något över en säsong och inte över några dagar. Men vi har inte något kontrakt med något tevebolag ännu, säger Anders Lenhoff som inte vill stänga några dörrar när han fick frågan om också andra marknader kan vara aktuella förutom USA. Också Christer Björkmans vän Ola Melzig som är produktionschef för årets Eurovision, och även var det i Lissabon förra året, är med i den nya satsningen. Melzig driver bolaget M&M production management AB och har bland annat producerat Nobelprisutdelningen, The Commonwealth games och utsågs 2017 till årets produktionschef av tidskriften Total Production International. Tillsammans har de tre en mycket lång erfarenhet av att producera musikprogram för tv. – Jag blev indragen i Eurovision år 2000 och detta är mitt femtonde, jag älskar showen, säger Ola Melzig. – Showen är den mest komplicerade i världen, här i Tel Aviv drar vi in tre damer på pinnar på 30 sekunder, beskriver Melzig det som kan hända i Eurovision och anspelar på Australiens bidrag i år. Melzig säger att man kommer att göra den amerikanska varianten lika fantastisk som Eurovision. – Det ska bli lika bra om inte bättre. De tre var under presskonferensen självsäkra och optimistiska att de ska lyckas med showen i USA: – Vi har verkligen kunskapen, den tar vi med oss och vi är nyckeln till att detta ska gå bra, säger Christer Björkman. Kommer det att bli en tävling för professionella musiker eller för amatörer? – Det kan nog bli som Melodifestivalen med en blandning av både nykomlingar och artister som är proffs. Det är det i Eurovision också, säger Christer Björkman som gärna ser att tävlingen grundar sig på USA:s delstater. Är det något ni måste lära er på nytt? – Vi måste lära oss hur den amerikanska marknaden fungerar. Och amerikanarna måste lära sig själen i Eurovisionidén, säger Christer Björkman. – Och vi måste lära oss den amerikanska själen. Det mötet kommer att bli väldigt spännande, säger Anders Lenhoff. Vad blir roligast med det nya projektet? – Skapandeprocessen, säger Christer Björkman. – Det här är en once in a life time-satsning. Det är det mest fantastiska projekt jag hört tals om, säger Anders Lenhoff. Med vid presskonferensen på onsdagen var också Dave Goodman från Europeiska radio- och tv-unionen EBU som äger rättigheterna till Eurovision song contest. – USA är världens största tevemarknad och världens största musikmarknad. Nu tar vi Eurovisionkonceptet dit, säger Dave Goodman. Under årets Eurovision i Tel Aviv har Christer Björkman ansvarat för produktionen av själva tävlingen, vilket var femte gången. I hans jobb ingår att se till så att alla 41 deltagarländerna känner att de har fått de allra bästa förutsättningar de kan få för att göra sina nummer rättvisa. En inte alltid så enkel uppgift. 41 olika viljor och temperament ska ha sina olika åsikter tillgodosedda innan allt är klart. – Dessutom har länderna extremt olika kulturella grunder i hur de ser på smak och hur det ska se ut när man uttrycker sig på ett visst sätt, men det är också det som gör detta så fantastiskt och fascinerande och otroligt lärorikt. Ibland får man bara acceptera att så här vill de att det ska se ut, sa Christer Björkman till DN vid en intervju tidigare i veckan. – Jag börjar till och med få rutin på Eurovision nu, något jag inte tror att någon annan har haft. Det är något ashäftigt i att börja kunna det här, att veta hur olika länder tänker och vad de har för grundinställning. American song contest ska inte förväxlas med The great American song contest som är inne på sitt 21:a år och genomförs i tio olika kategorier, bland annat rock, pop, hip hop och country men också delar ut priser till låtskrivare och textförfattare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35145, "headline": "Madonna kan ställa in Eurovision: Inget påskrivet kontrakt", "summary": "För över en månad sedan bekräftade Madonnas team att hon skulle uppträda på Eurovision song contest i Tel Aviv under lördagens final. Men fortfarande finns inget påskrivet kontrakt. Det säger arrangerande EBU.", "article": "Världsstjärnan Madonna var klar för att uppträda i världens största musikunderhållningsprogram Eurovision song contest under finalen på lördag. Det bekräftade hennes team för flera internationella medier. Men nu, bara dagar före direktsändningen, säger arrangerande European broadcasting union att det ännu inte finns något påskrivet kontrakt. På en presskonferens på måndagskvällen sade EBU:s Eurovisionchef Jon Ola Sand att det fortfarande är oklart om hon kommer att uppträda: – Det är sant att vi, EBU, aldrig har bekräftat Madonna som artist i Eurovision song contest, av den enkla anledningen att vi inte har ett kontrakt med hennes team, sade Jon Ola Sand. Enligt Sand pågår förhandlingar just nu. – Vi är i slutskedet av det, men om det inte finns något påskrivet kontrakt den här veckan kommer hon inte att stå på scenen. Så enkelt är det. Sand beskriver situationen som ”lite märklig”, och menar att Madonnas krav på säkerhetsarrangemangen är en del av problemen i förhandlingarna. – Vi har en artist som skulle vilja vara en del av Eurovision song contest. Vi skulle älska att välkomna henne på scenen. Men för att det ska vara möjligt måste vi ha ett ramverk för säkerheten. Enligt israeliska medier ska Madonna anlända till Tel Aviv på onsdagen. Läs mer: Så säkert är Eurovision i Tel Aviv Nathan Shachar: Bakom Eurovision döljer sig en annan kamp ", "article_category": "culture"}
{"id": 35177, "headline": "Regissör mördades – man gripen efter 34 år", "summary": "En man från North Carolina greps på torsdagen misstänkt för mordet på regissören Barry Crane i dennes hem i Los Angeles 1985.", "article": "Barry Crane var ett välkänt namn i Hollywood på 1960- 70- och 80-talet, känd för sitt arbete med tv-serier som ”Dallas”, ”Mission: Impossible” och ”Hawaii Five-O”. I juli 1985 hittade Cranes städerska honom död med en telefonsladd virad runt halsen, insvept i ett lakan i husets garage. Rättsläkaren bedömde senare att han blivit ihjälslagen med en stor keramikskulptur. Den 52-årige misstänkte mannen kunde knytas till brottet efter att Los Angeles-polisen förra året åter testat DNA från brottsplatsen. Mannen greps av agenter från FBI och på torsdagen åkte poliser från Los Angeles till North Carolina för att förhöra 52-åringen som då ska ha erkänt mordet på regissören, uppger polisen. På fredagen meddelade åklagaren att 52-åringen åtalas för det över 30 år gamla mordet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35179, "headline": "Skivrecension: Bob Hund ger sig på hela det kapitalistiska systemet", "summary": "På sitt nionde album fortsätter Bob Hund sin omisskännliga vandring mellan skrikande elgitarrer, ettrig klaviatur, fylliga körer och elektroniska instick.", "article": "Bob Hunds nionde album går från noll till hundra redan i öppningsspåret. Det inleds med ett furiöst rockriff som, i sällskap av en mer beskedlig vissling, lägger sig som en tjock matta från 90-talet runt rocklyriken som sparkar åt lika många håll som Thomas Öbergs scenperson. ”Vi talade om vädret/världens varmaste kallprat”, sjunger han när han ger sig på hela det kapitalistiska systemet på ett sätt som bara han kan. Det är oförblommerat, rakt, repetitivt, dansant och helt utan åthävor och pretentioner, som bob hund är mest. På ”0 - 100” fortsätter bandet sin omisskännliga vandring mellan skrikande elgitarrer, ettrig klaviatur, fylliga körer och elektroniska instick. Det låter som det brukar på gott och ont, men det är också väldigt roligt som i den svängiga ”Impopulärmusik”. Bästa spår: ”Impopulärmusik”  Läs fler musikrecensioner av Alexandra Sundqvist, till exempel om Vampire Weekends nya album som är fullmatat som två. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35182, "headline": "Bokrecension: Att få en gullig hund när man ville ha en pytonorm", "summary": "Sällan får barn i barnböcker vara något annat än påhittiga, spralliga eller uppbyggliga. Men Annette i ”Valpvarning – Sitt, Pyton!” är arg, missnöjd, besviken – och rolig.", "article": "KAPITELBOK ”Valpvarning – Sitt, Pyton!” Anna Ehn och Mia Öström (text), Alex Howes (bild) Opal bokförlag (från 6 år) Redan på omslaget till ”Sitt, Pyton!”, första delen i författarna Anna Ehn och Mia Öströms nya barnboksserie ”Valpvarning”, ser en åt vilket håll det barkar och att det gissningsvis är nedåt i det becksvarta vattnet som illustratören och animatören Alex Howes låtit stänka över pärmens fram- och baksida. På bilden stirrar Anette ilsket på sin obeskrivligt gulliga hundvalp Pyton, som liksom sväller över hela kanoten med sin plufsiga kropp och neonrosa tunga, och hon ska senare konstatera att valpar är både kanotkatastrofer och korvmonster utan hjärna. Bilden är kongenial eftersom den fångar hennes underliggande känsla av att inte riktigt få plats i sitt eget liv. Det är ett liv som numera levs i en ny lägenhet långt bort från de gamla kompisarna, där pappa Serietecknaren stänger dörren om sig och mamma Familjeförsörjaren sällan är hemma. För att underlätta flytten, som Anette inte alls har någon lust att genomföra, köper mamman en hundvalp på Blocket, men hur bedårande hunden än är så är han inte den pytonorm som dottern alltid önskat; ”Gissa om jag blev besviken. Och gissa om hans namn var givet: PYTON”. Till skillnad från Sally, huvudkaraktären i författarduon Ehn och Öströms tidigare kapitelböcker, är Annette varken särskilt påhittig, sprallig eller uppbygglig. De två flickorna är snarare varandras motsatser och är det någonting Anette är så är det arg, missnöjd och besviken – som barn, ja, vuxna, och människor är mest eller åtminstone ibland, men som barnkaraktärer sällan får vara mer än korta stunder för sedan ska de gärna rycka upp sig och leda berättelsen framåt. Det räcker med att slå upp första bästa samtidsroman för vuxna för att få en litterär gestaltning av de lägsta känslorna som ofta tillåts vara ett normaltillstånd, men som i barnlitteraturen är betydligt mer sällsynt hos de icke-myndiga karaktärerna. Den enda som tar sig igenom Anettes deppiga lager av grå pessimism, som Howes förstärker i sina naivistiska, uppbrutna teckningar i tusch, är tonårstjejen Stella – barnvakten som lyckas vara verkligt närvarande i stället för närvarande men frånvarande som de vuxna. Howes skissliknande teckningar ger, i kombination med den vitala formgivningen där ett stycke text exempelvis blir en trappa under Pytons tassar, jag-berättelsen en livsbejakande inramning och en dagboksliknande form. Den är obestridligen Anettes och hon får vara precis som hon är, arg men också rolig och dråplig, och där i ligger bokens verkliga styrka. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35189, "headline": "Fredrik Strage: Dags för en ny vår med de skandalösa pyromanerna Rammstein", "summary": "I nästa vecka släpps Rammsteins nya skiva. De tyska pyromanerna väcker alltid rabalder. Smaklöshet är något av deras signum. Det märks inte minst i sångaren Till Lindemanns diktsamling ”Stilla nätter”.", "article": "Nästa fredag ger Rammstein ut sitt nya album. Skivan har än så länge ingen titel. På omslaget syns bara en tändsticka. Bättre skulle man inte kunna sammanfatta dessa perverterade tyska pyromaner som ägnat de senaste 25 åren åt att leka med eldkastare. Rammstein väckte nyligen rabalder med videon till låten ”Deutschland”, en färd genom hemlandets historia från år 16 då en romersk här möter tyska barbarer till en dunkel framtid då nationens hjältinna Germania föder en varg ombord på ett rymdskepp – via Weimarrepubliken, Hindenburgolyckan, Tredje riket, DDR och Baader-Meinhof. Germania spelas av en svart kvinna som i en scen bär SS-uniform medan Rammstein är fångar som avrättas i ett koncentrationsläger. Judiska organisationer har kallat videon en ”trivialisering av Förintelsen” och ”en smaklös exploatering av konstnärlig frihet”. På vilket sätt Förintelsen skulle trivialiseras av Rammsteins historielektion är oklart. ”Deutschland” visar hur nationalism allt som oftast leder till blodbad. Men smaklöshet är förstås något av bandets signum. Det märks inte minst i sångaren Till Lindemanns diktsamling ”Stilla nätter” som just gavs ut på svenska av Vertigo, bokförlaget som gärna botaniserar i den mest tvivelaktiga klassiska litteraturen och sammanställde en antologi med det oöverträffade namnet ”Köttets poesi: könslemmarna i svensk text från Stiernhielm till Almqvist”. Två av översättarna, Carl-Michael Edenborg och Alexandra Nedstam, skriver i förordet om hur de upptäckte Rammstein. Han på löpbandet där han uppslukades av den militaristiska känslan: ”Det var jag och Till Lindemann i vår stridsvagn, juckande i varandras nervsystem, mitt i jordens undergång, som strålande svettiga stjärnor.” Hon framför videon när Rammstein spelades i David Lynchs ”Lost highway”: ”Jag ville inget annat än tutta eld på hela huset och slå mig fram genom lågorna.”  Själv blev jag först besviken på att ”Twin Peaks”-regissören använt så simpel musik i en film. Rammstein lät som en fläskig hårdrocksparodi på mina industrifavoriter Einstürzende Neubauten. Jag blev inte mer positivt inställd när det senare bandets sångare Blixa Bargeld sa att han ville sjunga på kinesiska, eftersom Rammsteins internationella succé fått honom att skämmas över att vara tysk. Blixa Bargeld var en poet, Till Lindemann en muskelknutte vars begåvning inskränkte sig till att tända eld på sig själv. Men nu, 22 år efter första gången jag såg honom brinna (på Hultsfredsfestivalen), läser jag hans diktsamling med överraskande stor behållning. På svenska blir hans rim mustigare och mer depraverade. Inga låttexter finns med, men det är lätt att tänka sig dånande gitarriff bakom suicidala rader som ”ett skott mitt i prick är mitt beslut, som en blomma på min panna hjärnan slagit ut”. Och det var länge sedan nattlivets dragningskraft beskrevs lika vackert som ”när dagen kurar i månens sken, då stiger febern i våra ben”. Sexet är absurt smutsigt, ”i rotvältan på jordens grund, bäddat är för herdestund”, och när ögonglober försvinner upp i kroppsöppningar går tankarna till Georges Batailles skandalklassiker ”Ögats historia”. Misogynin hade dock kunnat dämpas en aning i raderna om oralsex med Marie Antoinettes giljotinerade huvud. Den som inte fått biljett till Rammsteins utsålda spelning på Stockholms stadion den 14 augusti kan trösta sig med den poetiska pyrotekniken i ”Stilla nätter”: ”Själen är en stenhård knopp, som fötts i ett revolverlopp. Ur varje por pyr längtans sång. Om ofärd. Och om undergång.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 35190, "headline": "Andrev Walden: Därför blir jag provocerad av alla som väljer att inte skaffa barn", "summary": "Varför blir jag som förälder provocerad av att folk väljer att inte skaffa barn? Det finns inget enkelt svar. Att bli förälder är att minera sitt liv.", "article": "Jag blir provocerad av människor som inte vill ha barn. Det är ingen känsla jag har rätt till men det där normativa trycket som Amina Manzoor (DN 20/4) och Johan Hilton (25/4) tar spjärn emot med de förbjudna orden ”jag vill inte bli förälder” lär inte punkteras förrän normens maskinister medger att orden sticker i öronen och frågar sig varför. Varför blir jag som förälder provocerad av den som väljer bort barn? Det finns rimligen föräldrar som inte alls provoceras av frivillig barnlöshet men när jag vittjar mina kretsar hittar jag ingen som inte medger att de stör sig, men inte heller någon som inbillar sig att hen har rätt att vädra känslan inför den vän, syster eller bror som valt bort barn. En känsla som förmodligen ändå sipprar ut i slarvigt doserade repliker för annars skulle väl människor som Manzoor och Hilton inte höra de där milt förmanande lockropen från ”genspridarvärmen”. Så vad är det som provocerar? Om jag unnar mig ett onödigt uppriktigt svar – ett danskt tonläge – finner jag den frivilliga barnlösheten lite… pervers. Det är något hedonistiskt med människor som väljer ett liv utan barn. Vad gör de egentligen om helgerna i det frivilligt barnlösa hemmet? Äter ostar och spelar rollspel i ett slags tvåsamhetens mancave? Vad är det för böjelser som kräver livslång ostördhet? Förekommer venetianska masker? Det duger naturligtvis inte som svar, det är bara det skamligt tänkta, men vi kanske kan börja där. För det handlar väl om misstänkt njutningslystnad och självupptagenhet? Om frihet. Att bli förälder är en dramatisk byteshandel. Barn kostar frihet. Inte bara för att ansvar och sysslor skenar, att fortplanta sig är också att seriekoppla sitt hjärta. Du ska plötsligt leva resten av ditt liv med två kroppar och den ena kommer du med jämna mellanrum tvingas släppa ur sikte. Nu kan du dö två gånger och det hjälper inte att skaffa fler barn för att liksom sprida riskerna, det betyder bara att sladdhärvan kring ditt hjärta växer. Att bli förälder är att minera sitt liv. Det är klart att det är provocerande när någon får för sig att man bara kan avstå den här byteshandeln. Som om det inte vore värt det. Det är ju ett slags tjuvkoppling av livet. (Är det något som provocerar mig är det människor som tycks förmögna att tjuvkoppla livet, människor som lever i nuet och andas med näsan på ett sätt som ska signalera att de är nöjda med det de har. Eller vuxna som – och nu knyter jag näven och skriver med knogarna – hånglar med varandra i offentliga rum.) Väx upp och tänk på döden! Kanske är det inte avsaknaden av barnens ljus som provocerar, kanske är det frånvaron av föräldraskapets mörker; den beskurna friheten, det dåliga samvetet, arbetsbördan, den kroniska rädslan för att något ska hända ditt barn. Om inget barn ångras i detta mörker, inte en sekund, hur kan barnen då vara något annat än meningen med livet? Eller är det de frivilligt barnlösas ointresse för att lämna ett avtryck som provocerar? Fortplantningen är ju än så länge det närmaste vi kommer att besegra döden och de bara finner sig i att kapa grenen. Tänker de inte på döden? Eller så handlar det inte om döden alls. I skrivande stund passerar en annan tvåbarnsfar ur bekantskapskretsen mitt kafébord och undrar vad den skrivande stunden handlar om. Jag förklarar och han börjar mullra: ”varför ska de komma undan!” Sedan slår han sig ned och vi mullrar tillsammans i nästan två timmar och enas väl till sist om att det enda som inte är provocerande är föräldrar med prick två barn. Ett barn är nästan ännu mer provocerande, vad är det för snål kompromiss? Antingen äter man kakan eller så har man den kvar. Och föräldrar med tre barn och tillhörande belåtenhet över att de liksom orkade bygga färdigt en familj. Det kanske bara är tyngden i de oåterkalleliga val vi som har friheten att välja gör kring barnen som ofrånkomligen förvandlar dem till tysta angrepp. Läs fler artiklar om frivillig barnlöshet: Det ständiga pratet om att skaffa barn ”Jag känner ingen stress, jag vill inte bli förälder” Frivilligt barnlösa känner att de blir ifrågasatta Frivilligt barnlös: ”Jag är inte intresserad av den livsstilen” ", "article_category": "culture"}
{"id": 35196, "headline": "1969 – året som fick filmvärlden att skaka från Hollywood till Cannes", "summary": "Quentin Tarantinos Cannes-aktuella ”Once upon a time in Hollywood” utspelar sig 1969. Det var också då den franska filmfestivalen inledde sin långa romans med det unga och heta Hollywood. Helena Lindblad blickar tillbaka på ett märkvärdigt årtal som förändrade filmen för alltid.", "article": "En majdag för femtio år sedan var två skitiga, långhåriga chopper-åkare dagens snackis på filmfestivalen i Cannes. I sin pårökta regidebut ”Easy rider” åkte Dennis Hopper och Peter Fonda hoj utan hjälmar med en leende Jack Nicholson på en av bönpallarna – till tonerna av Steppenwolfs ”Born to be wild”. Quiz: Vad kan du Quentin Tarantinos rollfigurer? Även om det till sist blev den anarkistiska britten Lindsay Anderson (”If”) som fick åka hem med Guldpalmen, så var det den vildsint utflippade amerikanska roadmovien som satte djupast spår bland festivalbesökarna. En kalejdoskopisk tripp mellan mimälskande hippiekollektiv, lsd-fester och våldsbejakande högernationalister. Bästisarna på duken var knappast lika såta vänner under den numera klassiska filmens tillblivelse. Bakom kulisserna i ”Easy rider” dolde sig en kaosartad inspelning med knark och konflikter mellan Dennis Hopper och Peter Fonda. Det berodde bland annat på att Hopper i den berömda kyrkogårdsscenen från Mardi Gras-firandet i New Orleans lär ha tvingat Fonda till en smärtsam uppgörelse där Fonda pratar med en staty av Jungfru Maria som om det var hans mamma (i verkligheten begick modern självmord när han var barn). Men bilden av Dennis Hopper, Jack Nicholson och Peter Fonda som dansar cancan på strandpromenaden Croisetten med sextiotalshippa kvinnor i pannband och långa hårgardiner utstrålar en smått oemotståndlig succékänsla. Hopper prisades av festivalen som bästa unga regissör, vilket låg helt rätt i tiden. Där och då inledde Cannes filmfestival sin heta romans med det unga, hippa, auteurdrivna Hollywood - vars kärleksbarn heter Quentin Tarantino: ”Han är en son av Cannes”, sade festivalchefen Thierry Frémaux kärleksfullt när det blev klart att ”Once upon a time in Hollywood” skulle få sin världspremiär i festivalpalatset som blickar ut över det blånande Medelhavet. För sextiotalisten Tarantino är kärleken ömsesidig, han älskar både Cannes – och sin barndoms Hollywood. Tjugofem år efter Guldpalmsvinsten med sin andra långfilm, ”Pulp fiction”, är han tillbaka med ett nytt kärleksbrev till filmen som utspelar sig mitt i drömfabrikens geografiska mittpunkt. ”Det är som han har gjort filmen för Cannes” sade den amerikanska branschkännaren och Indiewireskribenten Anne Thompson i podden Screentalk. Siffermagin blir än mer tilltalande om man tittar tillbaka på det år som utgör fond för Tarantinos nostalgitripp. Året 1969 är fem decennier senare fortfarande så tydligt ett av filmhistoriens mest oemotståndliga märkesår – sprängfyllt av nyhetens behag. Ett år som delvis utgör höjdpunkten på den historiska parentes som brukar kallas ”new Hollywood” - en jungfrulig era av lössläppta, personliga och gränsöverskridande regissörer skolade i den europeiska konstfilmens historia. Läs mer: Quentin Tarantino har funnit sin Charles Manson Det är inte konstigt att den vintageälskande film- och musikbesatte Tarantino fastnat för just det dramatiska 1969 när han skildrar en skådespelarduo (Leonardo DiCaprio och Brad Pitt) som harvar sig fram i tv-världen i en desperat önskan om att försöka göra karriär i drömfabriken - samtidigt som Mansonsekten slipar sina knivar. Det var ett lika elektrifierat som skräckartat år för såväl Hollywood som för resten av USA. Å ena sidan månlandningen och den epokgörande Woodstockfestivalen, å andra sidan ett eskalerande krig i Vietnam, enorma protestmarscher i Washington och de skakande sektmorden på Sharon Tate (Roman Polanskis dåvarande hustru) och hennes vänner. Filmiskt är 1969 året när manlig vänskap stod som högst i kurs men kvinnorna ändå fick plats på arenan. Ett år när en västernrulle som ”Butch Cassidy och Sundance Kid” med Paul Newman och Robert Redford kan likna en utflippad fransk nya vågen-film och ändå bli årets största kassakossa. Liksom många av årets filmer står en manlig kompisduo i fokus, men Katharine Ross (Elaine Robinson i ”Mandomsprovet”) är den som skapar spänning som den salta skolfröken Etta Place. Det är också året när Jon Voigt i västernskjorta kommer svingande på en resväska i koskinn i ”Midnight cowboy”. Han är en traumatiserad och mer än lovligt naiv Texasbo som söker lyckan i storstaden och bestämmer sig för att sälja sex till rika Manhattandamer med en optimistisk säljslogan: ”Jag är kanske inte mycket till cowboy, men jag är en riktig jäkla hingst”. Men Voigts rollfigur Joe Buck är hela tiden på ett sluttande plan som slutar i en utkyld rivningskvart tillsammans med Dustin Hoffmans tuberkulossjuke småfifflare ”Ratso” Rizzo. Det är visserligen en nattsvart feel bad-berättelse om en oväntad vänskap, men också den första barnförbjudna historien i Hollywood som vann en Oscar. Scenerna där den desperat uthungrade duon Joe och Ratso bjuds in för att statera som exotiska djur på ett cyniskt konstnärsparty, är än i dag bland det mest hjärtskärande man kan se. Regissören John Schlesinger tog ut svängarna rejält och pepprade sin film med explicita sexscener som skulle varit otänkbara i samma sammanhang bara några år tidigare. Det är kanske främst den rusiga, beroendeframkallande legeringen av frihetsbegär, lekfullhet, populärmusik och stilfull undergångstämning som gör flera av 1969 års filmer på en gång både tidstypiska – och tidlösa. Något som också präglar Tarantinos filmiska berättande när det är som bäst. Bland andra amerikanska blivande klassiker som gjorde 1969 minnesvärt återfinns förstås också den stiliserade och blodigt våldsamma ”Det vilda gänget” – Sam Peckinpahs mest omtalade film som påverkat många yngre filmskapare som Martin Scorsese och Quentin Tarantino. 1969 handlade förstås inte bara olika varianter av vilda västern. Den Gene Kelly-regisserade ”Hello Dolly” med Barbra Streisand och Walter Matthau blev en publikälskling i musikalgenren. Matthau spelar också huvudrollen i den romantiska komedin ”Kaktusblomman” där en ung, blond Goldie Hawn gör entré i filmvärlden. Hawn vann en Oscar för sin roll som älskarinna åt en läkare som är relationsfobiker och som har ljugit ihop hustru och barn. En stram Ingrid Bergman spelar i sin tur läkarens trogna sjuksyster som tvingas med i falskspelet. Woody Allen regidebuterade med den smått surrealistiska ”Ta pengarna och stick!”, en knasig och parodisk mockumentär om en klantig bankrånares liv och leverne där han själv spelar huvudrollen. Betydligt galnare än det mesta som Allen gjort, men rollfiguren bär fröet till den självbiografiskt färgade persona som Allen skulle vidareutveckla i många senare filmer. Sydney Pollack bröt i sin tur av rejält från den mer uppsluppna och frimodiga sextiotalsstämningen i sin svartsynta trettiotalskildring ”När man skjuter hästar så...” med Jane Fonda i en bärande roll. En gastkramande återblick på den ekonomiska krisens amerikanska 30-tal och de så kallade maratondanser som även i verkligheten arrangerades som bisarr och cynisk underhållning. En sorts moderna gladiatorspel där utfattiga och arbetslösa skuttade runt tills benen inte längre bar. Årets amerikanska film som mest påminner om Nasas rymdäventyr på månen – som ägde rum sommaren 1969 – är John Sturges science fiction-drama ”Marooned” med Gregory Peck och Richard Senna som strandsatta astronauter ute i rymden. En film som inte lämnat särskilt stora spår efter sig men som fick ny uppmärksamhet med Alfonso Cuaróns Netflixsuccé ”Roma” där familjens barn i filmen går på bio i Mexiko och jublar åt just ”Marooned”. Det sena sextiotalet var inte mycket för lyckliga slut. Det återstår att se hur det går för Tarantinos nya hjälteduo. Det tycks i alla fall alltid finnas anledningar att återvända till det märkvärdiga filmåret 1969.  Fun facts om filmens 1969 Författaren Mario Puzo släppte romanen ”Gudfadern” som ett par år senare filmatiserades av Francis Ford Coppola och återkommande toppar listorna som världens bästa film. Västernstjärnan John Wayne fick efter fyrtio års karriär sin första Oscar för bästa manliga huvudroll tack vare filmen ”True grit” (en film som bröderna Coen omtolkade 2010). Al Pacino gjorde sin första filmroll i dramakomedin ”Jag, Nathalie” om ett kvinnligt frigörelseprojekt. Paul Mazursky filmdebuterade och gjorde succé med gruppsex-komedin ”Bob & Carol & Ted & Alice” med bland andra Elliott Gould och Nathalie Wood i rollerna. Den afroamerikanske regissören Gordon Parks debuterade med den självbiografiska ”The learning tree” och blev den förste svarte regissören som fick göra långfilmer för stora Hollywoodstudior. Filmen öppnade dörrarna för Parks som två år senare gjorde blackploitationklassikern ”Mitt namn är Shaft”. Porrkomedin ”The stewardesses” blev den mest bästsäljande 3D-filmen tills James Camerons ”Avatar” kom fyrtio senare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35198, "headline": "”Game of thrones”-stjärna i Björn Runges nya film", "summary": "När Björn Runge gör sin andra engelskspråkiga film beger han sig till 1800-talets London med ”Game of thrones”-stjärnan Emilia Clarke i en huvudroll.", "article": "Emilia Clarke ska spela den viktorianska poeten Elizabeth Barrett i den svenske regissören Björn Runges nästa engelskspråkiga film efter ”The wife” med Glenn Close. Den brittiska ”Game of thrones”-stjärnan är mest känd för rollen som Daenerys Targaryen i ”Game of thrones”, men har också spelat i filmer som ”Solo: a star wars story” och ”Terminator: Genisys”. Läs också: Emilia Clarke om ”Game of thrones: Slutet blir episkt” Björn Runges verklighetsbaserade ”Let me count the ways” utspelar sig i 1800-talets London och kretsar kring romansen mellan poeterna Elizabeth Barrett and Robert Browning. Filmen bygger på ett manus av Emmybelönade Paula Milne som bland annat skrivit tv-serier som ”The politician’s husband” med Emily Watson och David Tennant som visades på SVT för några år sedan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35202, "headline": "Johan Hilton: Jag är ingen vän av den naiva och ohistoriska postgay-optimismen", "summary": "Det senaste året har begreppet ”post-gay” florerat allt oftare. Har inte den ökade acceptansen för homosexuella skapat en ny frihet? Den gör kulturella avtryck, men kan globalt framstå som bortskämd och naiv.", "article": "För två veckor sedan skrev jag en krönika om att välja bort barn, om att man inte ens som hbtq-person längre kommer undan folks nyfikna frågor. Texten fick en fin replik av författaren och kritikern Kristofer Folkhammar. Som småbarnsförälder skrev han om hur också icke-heterosexuellt föräldraskap förblir någonting skört (DN 25/4). Ett stycke i Folkhammars text uppehåller jag mig extra vid när jag nu läser om den: ”Tidigare skrämde homofobi och heteronormativitet mig in i en svindlande känsla av ensamhet. Nu grips jag i stället av skräcken att min önskan att bli förälder innebar att jag tvingade in någon annan i den utsattheten.” För den finns såklart där, erfarenheten av att växa upp som hbtq-person. Den genljuder i nuet och färgar uppenbarligen till och med av sig på ansvaret för ett barn: kommer samma utsatthet att drabba även det? Det är en tillståndsbeskrivning som inte minst borde bekymra dem som reflexmässigt avfärdar förståelsen av minoriteters särskilda erfarenheter som uttryck för ”identitetspolitik”. Men också vissa väl optimistiskt lagda segment av gayvärlden. De senaste åren har begreppet ”post-gay” florerat allt oftare inom framför allt bögsamhället. Termen utgår från att ökande acceptans och liberaliserad lagstiftning på ett genomgripande sätt förändrat förutsättningarna för homosexuella. Där man för bara 15, 20 år sedan fortfarande sågs som en avvikelse, juridiskt såväl som normativt, antas man nu vara inbjuden i stugvärmen. Detta skapar, enligt post-gaysen, sexualpolitiska renoveringsbehov. Varför ens odla en underdogidentitet när den inte längre gäller? Eller upprätthålla reservat som gaybarer och Prideparader? Blir då inte utanförskapet något självpåtaget? Varför inte fokusera på likheterna i stället? Måste man göra en så stor grej av allt? Jag är ingen vän av post-gay-analysen – den är ohistorisk och naiv. Samtidigt går det naturligtvis inte att förneka att en ökande acceptans också öppnar för en ny självförståelse, en ny frihet – som i sin tur gör kulturella avtryck. Inte minst inom den anglosaxiska gaydramatiken har slitningen mellan särart och assimilering blivit något av ett favorittema de senaste åren. Där de stora episka bögdramerna på 80- och 90-talen – som Larry Kramers ”The normal heart” och Tony Kushners ”Angels in America” – handlade om aids, homofobi och politiskt motstånd kretsar motsvarigheterna i dag snarare kring frågor som livsstil och det historiska arvet. I Matthew Lopez mastodontpjäs ”The inheritance” riktas följaktligen blicken i hög grad mot bögvärldens sociala skikt och låter dem utgöra fond för en skärpt sedeskildring i dialog med EM Forsters ”Howards end”. I Jordan Seaveys ”Homos or Everyone in America” navigerar ett ungt manligt par bland samtidens motsägelsefulla påbud om monogami och omedelbar behovstillfredsställelse. Medan Tom Stuarts ”After Edward” studerar skammens kvardröjande roll i bögkulturen. Mot bakgrund av Annika Hamruds nyutkomna och skakande reportagebok om det religiösa homohatet i Uganda, ”Fundamentalisterna”, eller att Brunei just nådigt förkunnat att homosexualitet inte längre utgör skäl för dödsstraff, kan den sortens ältanden te sig bagatellartade, för att inte säga bortskämda. Men jag tror att de har sin funktion. Även om betydande delar av hbtq-samhället – inte minst transpersoner och rasifierade – ännu har en lång bit kvar till fullkomlig jämlikhet ställs likväl allt fler av oss hbtq-personer här i västvärlden inför livsstilsdilemman som vi aldrig tidigare ställts inför. Saker som tidigare främst förbehållits människor i en majoritetskultur; familj, äktenskap, ungar. Klart att det skapar existentiella kriser – det är ju nytt. Inför denna assimileringsångest förblir jag ambivalent. Vad Folkhammars replik dock klargör – och det med lågmält eftertryck – är att den tid där någon fortfarande funderar på om hans annorlundaskap kommer att stå i vägen för hans barns trygghet åtminstone inte går att avfärda som post-gay. Läs mer: Det icke-heterosexuella föräldraskapet är skört Läs mer: Det ständiga pratet om att skaffa barn är den breda acceptansens baksida ", "article_category": "culture"}
{"id": 35225, "headline": "Domen mot Kulturprofilen står fast", "summary": "Högsta domstolen beviljar inte prövningstillstånd för kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Våldtäktsdomen på två och ett halvt års fängelse står därmed fast.", "article": "Jean-Claude Arnault dömdes i hovrätten till fängelse för två våldtäkter, begångna mot en kvinna i Stockholm år 2011. I slutet av förra året överklagades domen till HD, som på tisdagen meddelade att den inte funnit skäl för att bevilja prövningstillstånd. ”Högsta domstolens beslut innebär att målet inte tas upp till prövning. Hovrättens dom står därmed fast”‚ skriver domstolen i ett pressmeddelande. – Min klient är tacksam och nöjd. Hon finner inga tillräckliga ord för känslan att äntligen få sätta punkt och gå vidare i livet. Även jag är mycket nöjd, skriver målsägandebiträdet Elisabeth Massi Fritz i ett kort uttalande efter beskedet. HD:s avgörande har dragit ut på tiden då domstolen under våren inväntat avgörandet i ett annat våldtäktsmål. I det målet dömdes en jurist för att ha våldtagit en kvinnlig kollega, i DN kallad Tyra. Försvaret i det målet, likväl som i målet mot Jean-Claude Arnault, anklagade dock hovrätten för att ha varit jävig. Avgörande från HD i målet mot juristen kom i slutet av april. Domstolen meddelade då att hovrätten inte kunde anses ha varit jävig. Det beslutet gav, enligt flera experter, tydliga signaler på att inte heller Jean-Claude Arnaults invändning skulle ge resultat. ”För att Högsta domstolen ska pröva ett överklagande av detta slag krävs prövningstillstånd. Prövningstillstånd får meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen”, skriver HD i pressmeddelandet på tisdagen. Kulturprofilen hade tidigare under året, som en del av överklagandet till HD, också presenterat ny motbevisning. Det handlade i huvudsak om ett utlåtande från en medicinsk expert. Anklagelserna mot Jean-Claude Arnault, som länge haft nära kopplingar till Svenska Akademien, framkom första gången i en granskning av DN:s Matilda Gustavsson, publicerad i november 2017. 18 kvinnor berättade då att mannen utsatt dem för sexuella trakasserier eller övergrepp. Minst åtta kvinnor polisanmälde senare mannen, men sju ärenden lades ned då de påstådda händelserna antingen överskridit preskriptionstiden, eller inte bedömdes vara möjliga att bevisa. En utredning, som gällde misstankar om två våldtäkter mot en kvinna i Stockholm, ledde fram till åtal. I september 2018 ställdes Jean-Claude Arnault inför rätta i Stockholms tingsrätt. Domstolen dömde honom på en av två åtalspunkter, för att med våld ha tvingat den målsägande kvinnan att utföra oralsex. Tingsrätten friade honom samtidigt på den andra åtalspunkten, för att vid ett senare tillfälle ha våldtagit kvinnan när hon sov. Domen överklagades till Svea hovrätt, såväl av Jean-Claude Arnault som av åklagaren och den målsägande kvinnan. Hovrätten ändrade domen, och mannen dömdes i december också på den andra åtalspunkten. Straffet bestämdes till två och ett halvt års fängelse, samt ett skadestånd på sammanlagt 215.000 kronor. Anklagelserna som framkom mot Jean-Claude Arnault blev under hösten 2017 startskottet för den kris som skulle skaka om Svenska Akademien. På mindre än ett års tid lämnade sju ledamöter sina stolar, däribland mannens hustru, poeten Katarina Frostenson, som i maj ska släppa en bok om sin syn på händelserna i Akademien. DN har sökt Jean-Claude Arnaults advokat, Björn Hurtig. Målet. Jean-Claude Arnault åtalades i september 2018 för två våldtäkter begångna mot en kvinna i Stockholm år 2011. Han dömdes i tingsrätten på den första åtalspunkten, för att med våld ha tvingat kvinnan att utföra oralsex. Han friades för en del under samma åtalspunkt, där han anklagats för en vaginal våldtäkt. Han friades först i tingsrätten på åtalspunkt två, där han åtalats för att vid ett senare tillfälle ha våldtagit kvinnan när hon sov. Hovrätten ändrade dock bedömningen och mannen dömdes också på den andra åtalspunkten. Åklagaren yrkade på tre års fängelse. Hovrätten dömde Arnault till två och ett halvt års fängelse. Domen överklagades till HD, som den 7 maj 2019 meddelade att prövningstillstånd inte beviljas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35238, "headline": "Erland Cullberg-stipendium skapas med miljondonation", "summary": "Unga konstnärer får ett nytt konststipendium att hoppas på. 100.000 kronor ska delas ut varje år i den avlidne konstnären Erland Cullbergs namn.", "article": "En miljondonation lägger grunden för ett nytt stort konststipendium i konstnären Erland Cullbergs namn. Hans syskon skänker en miljon kronor för att ett pris på 100.000 kronor ska kunna delas ut under åtminstone tio år. Det årliga stipendiet ska gå till unga konstnärer. Förhoppningen är att företag och privatpersoner ska bidra med ytterligare pengar till stipendiet i framtiden. Erland Cullberg (1931–2012) studerade på 1950-talet på Konstakademin för Evert Lundquist. De behöll sedan kontakten livet ut. Det är skälet till att donationen placeras i Evert Lundquists stiftelse. En styrelse med Dan Wolgers, Maria Hall, Olle Granath, Susanna Slöör och Jan Gottfarb ska utse mottagarna av stipendiet. Utöver summan tilldelas den unga konstnären en tre månader lång utställning på Drottningholm med årlig vernissage den 19 maj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35242, "headline": "Gunilla Bergström sammanfattar livet med Alfons Åberg – sorgen, glädjen och ensamheten", "summary": "Alla vet vem Alfons Åberg är, men hans skapare Gunilla Bergström är mindre känd. I en ny biografi berättar hon om sina stora livssorger – men också om hur mycket som har varit bra.", "article": "2019-05-05 21.26: Artikel har tillfogats en rättelse. Säg Alfons Åberg, och alla vet vem han är, alla kan citera ”Jag ska bara…” från boken, ”Raska på, Alfons Åberg” (1975). Ingvar Carlsson gjorde det till och med i riksdagen en gång. Alfons Åberg är en rundhuvad grundpelare i svensk barnlitteratur, en stadig grabb i noppig brun tröja och lappade byxor, som bor i ett ganska trist höghus med en snäll piprökande pappa. Ingen mamma syns till, det har många grubblat över under åren. Hon kanske bara är ute och handlar? föreslog Alfons skapare Gunilla Bergström en gång, genuint ointresserad av att redovisa varje detalj i Alfons liv. Det har blivit tjugosex Alfonsböcker (och målarböcker, tygböcker, pysselböcker, miniböcker, en visbok och lite till) sedan dess. Böckerna har sålt i sammanlagt nio miljoner exemplar (varav ”Godnatt, Alfons Åberg” står för en halv miljon), och finns på ett trettiotal språk. Alfons heter bland annat Alfie Atkins i engelskspråkiga länder, Ifan Bifan på walesiska, Álvur Ákason på Färöarna och Alphonse Amnimontane på latin. I Klas Gustafsons nyutkomna biografi ”Bakom Alfons - Gunilla Bergström inpå livet”, finns alla siffror med, som att hennes böcker funnits på tio-i-topp-listan i bibliotekens utlåningsstatistik sedan 1980. – Sedan 1980! På tio-i-topp-listan! Det trodde jag faktiskt inte, säger Gunilla Bergström förvånat och skrattar sitt karakteristiska, hostiga skratt. – Det var det stora avslöjandet för min del i biografin. Sådant som jag inte har förstått själv. Bokrecension: ”Alfons med styrkesäcken” låter fantasin ta makten Alfons Åberg växlar i ålder i böckerna, blir yngre och äldre om vartannat, för det är egentligen inte en bokserie utan en rad enstaka böcker. – Jag har aldrig skrivit det som en serie, utan utgått från en känsla, en situation eller en upplevelse. Det handlar aldrig om personen Alfons Åberg, det handlar om mörkrädsla eller dåligt samvete, om krig, om vem som ska få vara med och leka, om att vara för liten eller om hur det är att ha en låssaskompis. Alfons måste växla i ålder, beroende på vad det är jag vill berätta. Gunilla Bergström skrattar ofta, ögonen glittrar och smalnar. Hon är en av de roligaste som finns att intervjua; alltid öppen och glad, full av anekdoter, historier och engagemang. Och mycket bestämd: ”Skriv nu inte en massa om hur synd det är om mig och hur hemskt mitt liv har varit!” Sekunden efter är hon lika bestämd åt andra hållet, och ögonen stora och sorgsna som ett spökdjur på Skansen: ”Men det har varit mycket som har varit svårt, det har det ju.” Livet är både glädje och sorg, helt enkelt, och Gunilla Bergström har fått skäppan full av bådadera. Hennes föräldrar skilde sig när hon var barn, men båda gifte om sig. ”Det var spännande att få nya syskon, det var hej faderittan, helt enkelt”, säger Gunilla Bergström i biografin. Hos mamman var allt välorganiserat, ordning och reda, medan det hos pappan och hans danska konstnärsfru var fantasifullt, uppfinningsrikt och kreativt. Gunilla Bergström talar gärna om sin styvmor, Kristine Harrebek, som blev oändligt viktig och en kär vän. Det var Kristine som lärde Gunilla konstnärsvillkoren, när hon stängde dörren till sin ateljé tre timmar om dagen. Då fick ingen störa. Barnen ritade också, självklart och alltid. För Gunilla Bergström har bilderna alltid varit det som har varit roligast. Föräldrarna föreslog att hon skulle gå en tecknarutbildning, men det förstod hon inte alls, teckna kunde hon ju redan? I stället lärde hon sig först bokföring, sedan journalistik, och tillbringade några roliga år som reporter på först Dagens Nyheter, sedan Aftonbladet. Det var på Aftonbladet hon skrev en artikelserie om skilsmässa, och när hon hade lämnat alla texter och gick hem insåg hon plötsligt att hon helt hade glömt barnens perspektiv. Då gick hon hem och skrev sin första barnbok, ”Mias pappa flyttar”, och skickade till Rabén & Sjögren. Fast sen glömde hon bort alltsammans och hörde inget från förlaget på ett helt år. När maken en dag frågade hur det hade gått ringde hon till förlaget som just förberedde utgivningen, och Gunilla Bergström fick komma och titta på de tänkta illustrationerna. Nä. Dem tyckte hon inte om. – Mina redaktörer var Marianne Eriksson och Gallie Eng, och de sa: Prova själv! Gör dina egna bilder! Jag gick hem och provade, och då – det var så roligt! Då tänkte jag: det här ska bli mitt liv. Sedan dess har bildskapandet varit en ständig, stark underström av glädje, så självklar att hon inte riktigt märker vilken gåva hon har. Texterna får hon gneta mer med, skriva om och stryka. I fråga om bilderna tvekar hon sällan. Det var ju en bra tid när hon började; ung journalist, bokdebutant, första Alfonsboken kom året efter, nybliven tvåbarnsmor. Men med det andra barnet ändrades livet i grunden, för dottern Boel visade sig vara svårt handikappad. Boels funktionshinder har präglat Gunilla Bergströms liv. Hon har arbetat mycket för funktionshindrade barn genom åren, och böckerna om Bill och Bolla, där Bolla är funktionshindrad, är bland hennes viktigaste. Böckerna som berättar för barn om hur det är att ha ett annorlunda syskon, och som varit så viktiga för andra föräldrar. – Man är så ensam som förälder i den situationen, så hjälplös, vi behöver varandra mycket mer än andra. Även om alla barn är olika, det finns inga universella regler. För Gunilla Bergström gick äktenskapet i kras, och själv drabbades hon av en långvarig depression. Det blev ett andra äktenskap så småningom, med Mame Dukureh från Gambia som hon levde tillsammans med i åtta lyckliga år innan han gick bort i cancer. Efter det var allt mörkt väldigt länge. Det har funnits fler svåra perioder, som under det allt tyngre slitet med företaget Bokmakaren. När hon äntligen lämnade över till sonen Pål och andra släktingar var hon så slut att hon nästan bara sov i ett helt år, i en utmattningsdepression som tog lång tid att komma ur. I år fyller hon 77 år och har börjat sortera sitt liv, lådorna som ska till Kungliga Biblioteket står färdigpackade hemma. Men vad ska hon göra med allt det andra? Gunilla Bergström har massor av saker: rekvisita till pjäser, scenografier som den hon gjorde till första pjäsen, som en stor bok där varje uppslag var en miljö och skådespelaren Björn Gustafsson gick från miljö till miljö genom att vända blad. – Han och hans fru la den på biltaket när de turnerade. Att den klarade sig! Men vad ska jag göra med den nu? Just den skulle kanske gå att arkivera som en bok på Barnboksinstitutet, även om den är en ovanligt stor bok. Det är mycket att fundera över, beslut som ska fattas. Och kanske ett bokslut över det stora livsverket? – Ja: så kan det gå när man har roligt – då kan man få succé. Men! Roligt är inte detsamma som underhållning. Man ska ha roligt inifrån. Och roligast är det som man gör med sina egna fingrar, sin egen kropp: skejta, snickra, sy, koka knäck. Säger hon, Gunilla Bergström. Själv läser hon sina favoritförfattare igen, Torgny Lindgren och några till. – Nu läser jag Tjechov för fjärde gången. Tänk på alla skrivarskolor och metoder som författarna lär sig nu för tiden, hur man ska bygga en berättelse med cliffhanger och allt. Tjechov är allra bäst, och i hans texter syns inga cliffhanger. Rättelse: Citatet ”Jag ska bara...” kommer från boken ”Raska på Alfons Åberg” (1975). Alfons Åberg Sedan ”Godnatt, Alfons Åberg” 1971 har Gunilla Bergström skrivit 26 böcker om Alfons Åberg. Böckerna har gett upphov till en rad teaterpjäser, en långfilm och en teveserie med skådespelaren Björn Gustafsson och musik av Georg Riedel. Femton teveavsnitt finns för närvarande att se på svtplay.se. Priset Alfons-Bokalen instiftades 1992 och har delats ut åtta gånger för föredömliga insatser inom barnkulturen. Alfons Åbergs kulturhus invigdes den 25 oktober 2012 i Göteborgs Trädgårdsförenings gamla fröhandel. Där finns lekmiljöer med scenografier ur Alfonsböckerna som Alfons höghus, vardagsrummet, helikoptern och annat, och där äger även en rad olika evenemang rum. Mer information finns på alfons.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 35247, "headline": "Skivrecension: Nils Berg Cinemascope knyter ihop världens alla hörn", "summary": "Samtidigt som Nils Bergs jazztrio känns igen på sitt sätt att arbeta, med globala intryck och klipp från Youtube, så är det direkt omöjligt att veta vad som komma skall.", "article": "I saxofonisten Nils Bergs musikaliska värld går intryck och klipp från Youtube hand i hand med faktiska resor till snart sagt världens alla hörn. Trion med Christopher Cantillo på trummor och Josef Kallerdahl på bas gör sin fjärde skiva till en fortsättning på ett sätt att arbeta som alltså känns igen – i princip. I praktiken är det direkt omöjligt att veta vad som komma skall; lyssnarens resa utspelar sig i realtid, med endast Bergs sällsamma kompositionskonst som guide. Marockos första kvinnliga trakterare av den tresträngade baslutan guimbri passerar revy, liksom upptakten till ett bönemöte i Moçambique och ett vardagsrum i Oslo. På olika vis hänger det ändå ihop, för gruppens navigering från det ena till det andra innebär samtidigt den sömlösa – filmiska, om man vill – berättelsen om allt och alla de stöter på och inkorporerar. Bästa spår: ”The missing piece”  Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om hur Goran Kajfes Tropiques uppfinner genren hypnojazz. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35259, "headline": "Hanna Fahl: Ian McEwan skriver scifi som en ung gymnasist med orubbligt självförtroende", "summary": "Ian McEwans nya roman är ett försök att skriva finlitterär science fiction om människans relation till artificiell intelligens. Det är genuint förbryllande. Har han missat hela traditionen?", "article": "Det kommer en tid i snart sagt varje finlitterär författares liv och karriär när hen upplever sig vara den första att upptäcka science fiction. Senast i raden är Ian McEwan. Hans nya roman ”Machines like me” (på svenska i augusti på Brombergs förlag) utspelar sig under ett alternativhistoriskt 1980-tal där Joseph Hellers klassiker heter ”Catch 18”, Storbritannien förlorat kriget om Falklandsöarna, och Alan Turing i stället för att dö ung egenhändigt har revolutionerat den tekniska utvecklingen. Huvudpersonen Charlie köper en av de första artificiella människorna, Adam, vilket utlöser ett komplicerat triangeldrama med flickvännen Miranda. ”Det skulle kunna finnas utrymme för romanförfattare att utforska framtiden, inte i termer av att resa tio gånger ljusets hastighet i antigravitations-stövlar, utan genom att faktiskt titta på det mänskliga dilemmat i att vara nära något du vet är artificiellt men som tänker som du”, säger Ian McEwan i en intervju om boken i The Guardian. Det är genuint förbryllande. Har Ian McEwan verkligen missat hela den gigantiska litteraturhistoriska tradition som går ut på att utforska just detta, från den judiska Golemmyten, via ”Frankensteins monster”, till Isaac Asimovs banbrytande science fictionromaner om problemen med etiska regelverk kring AI-programmering, eller är han bara arrogant? ”Om en maskin verkar vara mänsklig, och du inte kan se skillnaden, då måste du sannerligen börja fundera över om den har ansvar och rättigheter och allt sådant”, fortsätter Ian McEwan med den självuppfyllda tonen hos en ung gymnasist med orubbligt självförtroende som haft sin första filosofilektion, utan att ta notis om att i princip samtliga romaner där robotar förekommer de senaste minst fyra decennierna handlar just om ansvar och rättigheter (och chockerande få om antigravitations-stövlar). Få finlitterära författare lyckas särskilt bra när de nedlåter sig att doppa sina gyllene tår i den smutsbruna flod som är genrelitteratur. Ian McEwan är långt ifrån det värsta exemplet – ”Machines like me” är, trots att den är märkligt ytligt researchad och inte uttrycker en enda ny tanke om människans relation till AI, ändå avsevärt mycket bättre än Dave Eggers platta sociala medier-skildring ”The circle” (2013), den roman som gjort mig på absolut sämst humör i modern tid. Mer lyckade exempel finns – Margaret Atwood har visserligen famöst drygt beskrivit science fiction-genren som ”talande bläckfiskar i yttre rymden”, men hennes MaddAddam-trilogi (2003-2013) är en modern scifi-klassiker vare sig hon vill eller ej, Kazuo Ishiguros kloningsdystopi ”Never let me go” (2005) likaså. Vad gäller svensk litteratur kan Johannes Anyurus roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” (2017) lyftas fram som ett ovanligt framgångsrikt försök – men även här märks genreovanhet hos författaren: Den Stora Twisten bygger på ett så välanvänt grepp att alla som är det minsta bevandrade i tidsresefokuserad science fiction kan gissa den runt sidan 30. Det är märkligt att många författare tycks sänka ambitionsnivån så oerhört när de tassar in i genrelitteraturterritorier – ingen skulle få för sig att skriva en Stor Roman om en annan litterär stapelvara till tema – säg, famljerelationer, eller sorg – utan att åtminstone försöka berätta något oberättat. Men McEwan slänger oberört ur sig slitna fraser om automatiserade bilar och ”the trolley problem” som om han vore den första att yttra orden, unnar sig långa finesslösa partier exposition där berättarjaget omotiverat maler på om sin parallella nutidshistoria. Ibland önskar jag att McEwan och hans gelikar faktiskt tog sig an de där föraktade rymdstövlarna, talande bläckfiskar, i tio gånger ljusets hastighet. Frågan är om det inte vore mer litterärt nyskapande, ändå. Läs fler texter av Hanna Fahl, till exempel om alla amerikanska demokraters favoritförfattare James Joyce. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35262, "headline": "Martin Hellström: I barn- och ungdomsböcker är Shakespeare den enda dramatikern", "summary": "När det ska spelas teater i barn- och ungdomsböcker blir det nästan alltid Shakespeare och ganska tråkigt. Det blir så mycket mer spännande när Sören Olsson och Anders Jacobsson låter Bert gestalta ett regnmoln i en fiktiv pjäs, ”Dolt dunkel”. Den vill man se!", "article": "Poängen med Shakespeare är att alla känner till hans pjäser. Men det blir faktiskt betydligt roligare när pjäserna i barn- och ungdomsböcker är helt egna. När teater finns med i barn- och ungdomsböcker blir det nästan alltid Shakespeare. I Martin Widmarks ”Fängelsemysteriet” spelar man ”Hamlet”, i Martin Olczaks ”Megakillen. En stjärna på teatern” är det ”Macbeth”. Går man till ungdomsböckerna är det ”Romeo och Julia”, som till exempel i Johan Rundbergs ”Knockad Romeo”, Rachel Wings ”Hata Romeo” eller Emmy Abrahamssons ”Only väg is upp” och ”Stjäla the show”. Sara Bergmark Elfgren ”En midsommarnattsdröm” till sin ”Norra Latin” där teaterelever sätter upp pjäsen i nutid men där det också berättas om en ödesdiger elevuppsättning på 1940-talet. Finns det inga samtida dramatiker som är intressanta för barn- och ungdomsböckerna? Inga kvinnor? Emmy Abrahamsson nämner i alla fall Sarah Kane, men i övrigt nämns bara klassiker som Tjechov eller Euripides. Ingen Mirja Unge, Sara Stridsberg, Martina Montelius, Kristina Lugn eller Margareta Garpe. Inte ens Alfhild Agrell, om man nu måste ha med en gamling. Det är tacksamt att spegla romanens handling i pjäsen, och så är det ofta när ”Romeo och Julia” fångar kärleken i dubbel upplaga. Aristoteles, den första teaterteoretikern från antikens Grekland, skulle le nöjt åt detta: ”allt hänger samman och bildar en enhet”, som han uttrycker det. Däremot skulle han ha gnällt över sättet att slänga in en pjäs, vilken som helst, utan att koppla den till handlingen. Som i Moa Eriksson Sandbergs senaste, ”Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande”, där man verkar spela ”Hamlet” mest för att det är den enda pjäs som läsarna förutsätts känna till. I en bok om teaterelever? Det är lite som att utelämna orden ”grimma” och ”betsel” ur en hästbok, för att inte skrämma bort någon stall-ointresserad. Det finns undantag, framför allt för mellanåldrarna. I Ingelin Angerborns ”Hjärta av damm” spelar man spänningspjäsen ”Det mystiska huset”, ett drama som inte finns utanför fiktionen. Så är det också i Mårten Melins ”Spöksystrar. Den fruktansvärda hämnden”, och båda titlarna är också såna som barn brukar ge pjäser de hittar på och spelar för sig själva, hemma. Konstigt nog blir det bäst när någon driver med hela genren, som Sören Olsson och Anders Jacobsson gör i ”Bert får scenskräck”. Där vill Bert att gruppen ska spela ”Åsa-Nisses fullträff”, men finner sig snart gestalta ett regnmoln i dramat med namnet ”Dolt dunkel”. Det är faktiskt den enda pjäs som man blir lite sugen att titta på. ”Dolt dunkel”, snart på en amatörteaterscen nära dig? ", "article_category": "culture"}
{"id": 35265, "headline": "Reportrar utan gränsers pressfrihetspris till mexikanen Ismael Bojórquez Perea", "summary": "Mexikanen Ismael Bojórquez Perea är chefredaktör i ett av världens farligaste länder för journalister. Samtidigt som han är i Sverige för att ta emot Reportrar utan gränsers pressfrihetspris möts han av beskedet att ännu en kollega har mördats. – Det här kommer att fortsätta så länge mördarna inte straffas, säger Ismael Bojórquez Perea till DN.", "article": "Det är den internationella pressfrihetsdagen. Men för journalistiken i Mexiko är det ytterligare en svart dag. I natt, svensk tid, kom beskedet att ännu en journalist, Telésforo Santiago Enríquez, mördats. Han blev skjuten i ett bakhåll, rapporterar mexikanska medier. Ismael Bojórquez Perea, som är i Sverige för att ta emot Reportrar utan gränsers pressfrihetspris, är omskakad av beskedet när DN träffar honom. – Han var grundare av en lokalradiostation i delstaten Oaxaca, och samtidigt en försvarare av mänskliga rättigheter och av ursprungsbefolkningen. Vi vet inte mycket ännu, bara att han blev skjuten, berättar Ismael Bojórquez Perea. – Det är väldigt sorgligt att det händer just i dag, och det visar hur allvarlig situationen är. Priset blir därför viktigt. Inte bara för mig personligen utan för alla journalister i Mexiko. Ismael Bojórquez Perea arbetar i ett av världens farligaste länder för journalister. De senaste fem åren har 39 journalister mördats i landet, mer än i något annat land i världen. Han arbetar också i en av landets farligaste regioner, Sinaloa. I delstaten, belägen i nordvästra delen av landet, har narkotikahandel och organiserad brottslighet satt djupa spår i hela samhället. I staden Culiacán var Ismael Bojórquez Perea för sexton år sedan med och grundade veckotidningen Ríodoce. Trots hot, övervakning och påtryckningar har man bestämt sig för att fortsätta bevaka den fråga som mer än något annan präglar omgivningen. – Det går inte att driva en tidning i en delstad som Sinaloa utan att bevaka narkotikahandeln. Den finns överallt: i ekonomin, politiken, allmänna valen, kulturen och på universiteten. Du kan bestämma dig för att undersöka kyrkan, men det kommer ändå att leda dig till narkotikahandeln, säger Ismael Bojórquez Perea. Våldet har även drabbat Ríodoce. För två år sedan mördades den prisade journalisten Javier Valdéz, medgrundare till veckotidningen och nära vän till Ismael Bojórquez Perea. Journalisten blev skjuten med tretton skott. – Det förändrade livet, säger Ismael Bojórquez Perea. – Vi var tillsammans den dagen och hade ett möte på kontoret. Jag lämnade, åkte till banken, och när jag kom tillbaka såg jag en person ligga på gatan, två kvarter från kontoret. På långt håll såg det ut som en äldre person som ramlat men när jag kom närmare insåg jag att det var Javier. Mordet påverkade på flera sätt, menar Ismael Bojórquez Perea. Man har bestämt sig att fortsätta ge ut tidningen: inte en enda utgåva har uteblivit. Samtidigt försöker man bidra till att de skyldiga blir dömda. Två personer har gripits för mordet. Men Ismael Bojórquez Perea har en nyhet han drömmer om att publicera: avslöjandet om vem som organiserade mordet. – Våldet mot journalister har mycket att göra med den organiserade brottsligheten, men beror också på samröret mellan den organiserade brottsligheten och myndigheter, på lokal, regional och federal nivå. Polisen och militären är ofta inblandad, och det skapar en situation med straffrihet. Det här kommer att fortsätta så länge mördarna inte straffas, säger Ismael Bojórquez Perea. De åtgärder som i början av 2010-talet initierades på statlig nivå för att stärka utredningarna av brott mot journalister har inte gett önskat resultat, menar han. – Förra året fick vi en vänsterregering, som många hoppades skulle innebära förändringar. Men kanske har vi hoppats för mycket på att det också skulle ske snabbt. Ingenting har förändrats ännu, bara de fem senaste månaderna har nio journalister mördats. Ismael Bojórquez Perea har en stor familj. Fru, barn och barnbarn. Att fortsätta med arbetet innebär att han måste leva med rädslan, men också lära sig att hantera den. – Efter mordet på Javier har vi dragit upp nya linjer för arbetet. Vi ska inte utsätta oss för onödiga risker. Men linjerna är svåra att förhålla sig till och ibland måste man passera dem. Och rädslan får inte ta över, säger han. Varför fortsätter du? – Vi har löften och ansvar. När vi startade tidningen gav vi ett löfte till lokalbefolkningen, som gett oss ett starkt stöd. Och mordet på Javier gav oss också ett nytt ansvar. Vi måste också fortsätta för hans skull. Fakta. Mexiko bedöms vara ett världens farligaste länder för journalister. Landet rankas på plats 144 av 180 på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Under 2018 mördades minst tio journalister i landet. De senaste fem åren har minst 39 journalister i landet mördats. Ismael Bojórquez Perea, mottagare av Reportrar utan gränser pressfrihetspris, är chefredaktör för veckotidningen Ríodoce, grundad 2003. Pressfrihetspriset har också delats ut sedan 2003. Några av de tidigare mottagarna är Dawit Isaak, Raqqa is Being Slaughtered Silently, Nadja Ayubi, Raif Badawi och Malahat Nasibova. Källa: Reportrar utan gränser. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35267, "headline": "Fredrik Strage: Min idol Bret Easton Ellis har blivit tokhöger", "summary": "Min gamla idol Bret Easton Ellis kommer inte att knuffa mig längre åt höger. Han har tappat all litterär finess i den nya essäboken ”White”. Ellis hävdar att yttrandefriheten är hotad bara han får kritik.", "article": "”Inte han också”, tänkte jag efter att ha fått veta att Bret Easton Ellis skrivit en bok om att politisk korrekthet hotar yttrandefriheten och att Donald Trump inte är så dum trots allt. Nu har fyra av mina idoler sällat sig till den så kallade tokhögern: popstjärnan Morrissey, rapparen Kanye West, producenten Alexander Bard och författaren Bret Easton Ellis. Jag skulle kunna lägga till journalisten Gavin McInnes (vars ”dos & don'ts”-texter i tidningen Vice var det roligaste jag läste under hela nollnolltalet) som numera är en ledande alternativhögerprofil i USA. Det är så många att jag nästan börjar frukta att det är mig det är fel på. ”White”, Bret Easton Ellis första essäsamling, kommer i alla fall inte att knuffa mig längre åt höger. Vissa av hans åsikter är lätta att hålla med om, exempelvis att den amerikanska identitetsvänstern blivit en lika konservativ kraft som forna tiders kristna höger, att företag lyssnar för mycket på nätets lynchmobbar eller att debattörer ibland utnyttjar minoritetsgrupper för att godhetssignalera (Ellis raljerar över ”the gay man as magical elf”). Inga av de problemen skulle dock lösas av att vi, som Bret Easton Ellis önskar, behandlade Donald Trump med större respekt. Han röstade inte själv på presidenten men tycker att reaktionerna på hans politik har varit ”hysteriska” och ”barnsliga”. Ellis skriver på flera ställen att vänsterliberaler borde växa upp och sluta vara överkänsliga ”snöflingor”. Sedan ägnar han sida efter sida åt att klaga på att folk sagt elaka saker om honom på Twitter. Han är förvånad över att han inte fick gå på hbtq-organisationen GLAAD:s gala eftersom han jämfört musikal-tv-serien ”Glee” med känslan av att ”trampa i en pöl med aids”. Likt otaliga högerdebattörer hävdar han att yttrandefriheten är hotad när han får kritik. För mig som älskat Bret Easton Ellis sedan jag läste ”Lustans lagar” för 30 år sedan är det mest deprimerande att han i ”White” slår fast att estetik är viktigare än politik, och samtidigt tappar all litterär finess. Även om det är intressant att läsa om stalkern som förföljde honom, och turerna kring den skandalösa klassikern ”American psycho”, lyckas han inte ge liv ens åt de självbiografiska delarna av ”White”. Han slarvar bort en anekdot om att knarka och diskutera etnisk representation med Jean-Michel Basquiat på en restaurangtoalett 1988. Och gör inte tillräckligt mycket av den potentiellt briljanta bihandlingen om sin 20 år yngre pojkvän, en socialistisk snöflinga som blir så deprimerad av Trumps presidentskap (och Brets twittrande) att han återfaller i opiatmissbruk. Jag hoppas att Generation X-författaren innerst inne inte menar vad han skriver, utan bara vill provocera sin samtid. Donald Trump var ju ”American psycho”-yuppien Patrick Batemans idol. Att Bret Eaton Ellis skulle finna försonande drag hos honom är lika absurt som att black power-kämpen Kanye West på allvar skulle tycka att ”slaveriet var ett val”, lika orimligt som att den antiauktoritäre Morrissey skulle sympatisera med fascister eller att könsöverskridaren Alexander Bard seriöst skulle tycka att feminisering av män är ett problem. (Ja, jag är bra på att ursäkta mina hjältar när de ballar ur.) Förhoppningsvis kommer inte sågningarna av ”White” att få Bret Easton Ellis att överge sin litterära karriär och bli tokhöger på heltid. Vi behöver fler författare som skriver politiskt inkorrekta verk och färre som gnäller över att man inte får vara politiskt inkorrekt. Läs mer: Svalast vinner enligt Bret Easton Ellis ", "article_category": "culture"}
{"id": 35271, "headline": "Filmrecension: Grabbflabbiga ”Long shot” om kärlek, politik och ecstasy", "summary": "”Long shot” är vuxenversionen av en gammal high school-film där en arbetslös journalist blir ihop med en framgångsrik kvinnlig politiker. En halvt ironisk romantisk komedi som gör ett tappert försök av att vara en inverterad ”Pretty woman” men saknar tillräckligt många roliga infall för att fungera.", "article": "”Long shot” är ännu en i raden av Evan Goldbergs och Seth Rogens flabbkomedier. Deras gemensamma filmografi domineras av, tja, könshumor med hjärta. Filmerna är nästan utan undantag berättade från ett flåsigt grabbperspektiv, inklusive mycket höhöande om gräsrökande och andra substanser. Duons bästa film ”Supersugen” från 2007, med Jonah Hill och Michael Cera i huvudrollerna, fick dock ett slags uppföljare genom fjolårets minst lika charmoffensiva ”Blockers” som följde tre tjejers försök att bli av med oskulden. I Goldbergs och Rogens senaste samarbete handlar det återigen om en pojkfantasi, om än med fördröjd förlösning. ”Long shot” är vuxenversionen av en stereotyp high school-film där nörden trotsar oddsen och blir ihop med skolans snyggaste tjej. Det blir förvisso några skämskuddiga tillbakablickar till tonåren, men Seth Rogens rollfigur är närmare 40-strecket när han stöter ihop med sin gamla barnvakt och det äntligen börjar verka kärlek. Precis som i hans genombrottsfilm ”På smällen” är alltså premissen att den oborstade Rogen får till det med en kvinna som spelar i en annan division, inte bara utseendemässigt utan även i karriärväg. Hans rollfigur här är en stridbar men arbetslös journalist som gärna använder vulgärt språk. Charlize Theron spelar en amerikansk utrikesminister som hårdsatsar på att bli USA:s första kvinnliga president. Hon anlitar honom som talskrivare eftersom kampanjen behöver en roligare framtoning. Man kan förstås även beskriva ”Long shot” som en inverterad ”Pretty woman” – det är åtminstone en parallell som filmen uppmuntrar genom en scen med tryckardans till Roxettes ”It must have been love”. Han blir upplockad från gatorna i Brooklyn och måste lära sig storpolitikens uppförandekoder. Hon får ett tillfälle att betrakta sin beräknande karriärism utifrån och syna sina befläckade ideal. Visst är det förutsägbart så det förslår, men det stora problemet är att Dan Sterlings och Liz Hannahs manus inte rymmer tillräckligt många roligheter. Det känns som att varje galet upptåg går på repeat, från erektionshumorn till den tokroliga ecstasytrippen. ”Long shot” är inte bara en krock mellan människor från skilda världar utan också ett möte mellan filmstjärnor från olika galaxer. Här uppstår en dissonans när filmen inte bara försöker vara romantisk på halvt ironiskt vis. Seth Rogen tillhör tyvärr sin komikergenerations mer begränsade skådespelare. Han saknar till exempel Jonah Hills förmåga att gestalta sårbarhet, tafatthet eller blygsel. Bortsett från sitt bullrande skratt har Rogen bara två fungerande känslolägen: förundrad (uppspärrade ögon) och förbannad (ansträngd röst). Charlize Theron är proffsig som vanligt men hennes tårar känns som pärlor för hans blanka flin. Se mer: Tre mer lyckade flabbkomedier: ”Game night” (2018), ”Tag” (2018), ”Blockers” (2018). Läs fler filmrecensioner i DN ", "article_category": "culture"}
{"id": 35275, "headline": "Trailern till ”Sonic”-filmen får internet att rasa", "summary": "En trailer har släppts till spelfilmen med tv-spelsfiguren Sonic the hedgehog. Och reaktionerna är inte nådiga.", "article": "Den blå, hypersnabba igelkotten har varit en av tv-spelsgenrens mest kända frontfigurer sedan det första spelet ”Sonic the hedgehog” från 1991 och blev för Segas konsol vad Mario var för Nintendo. Men när den första trailern till spelfilmen om Sonic nu har släppts är reaktionerna allt annat än entusiastiska. I skrivande stund har trailern, som har 18 miljoner visningar, fått 400.000 ”tummen ned”-markeringar. Det är nästan dubbelt så många gjort ”tumme upp”. Framför allt är det karaktärens utseende som upprör. Kritiker skriver att man lyckats skapa en figur som både ser ut som en dålig datoranimering och en person i en ful dräkt på samma gång, och att mycket lite av filmversionens Sonic överensstämmer med hur han avbildas i spelet. Även det faktum att Sonic har tänder som påminner om en människas upprör många. Jim Carrey spelar Sonics ärkefiende Dr Robotnik och en av de mest gillade kommentarerna till trailern lyder ”Jag vill se Jim Carrey döda Sonic nu.” Filmen har premiär den 8 november. Läs även: Blå igelkott blir film ", "article_category": "culture"}
{"id": 35282, "headline": "Ison & Fille: ”Sverige har blivit hårdare – därför har musiken också blivit hårdare”", "summary": "De kom fram som de nya och unga när svensk hiphops första våg höll på att ebba ut. Nu är Ison och Fille själva veteraner. DN har träffat en duo som efter fem år på avbytarbänken är tillbaka.", "article": "Lunchrusningen i trafiken runt Vasateatern är galen. Felipe ”Fille” Leiva Wenger får köra flera varv för att hitta parkering. När han väl kliver in genom teaterns portar har han en colaburk i handen och kompisen och producenten Mack Beats keps på huvudet. Ison Glasgow är redan på plats. Från balkongen blickar de ner mot den tomma scenen. Där ska de stå om bara några dagar: – Jag hoppas att det blir en legendarisk kväll! Man vill att folk ska prata om spelningarna man gör en lång tid efteråt, att de berättar för sina barn i framtiden att ”vi såg Ison och Fille där, det var så fett”, säger Ison Glasgow om turnépremiären, som är speciell. De har förvisso spelat på Vasateatern i Stockholm en gång tidigare. 2017 gjorde de en jubileumskonsert just här, för att fira att det var 15 år sedan debutalbumet ”Vår sida av stan” släpptes. Men den här gången är det annorlunda. Nu är det riktigt länge sedan han och Fille mötte publiken med ny musik. Fem år har gått sedan senaste albumet, och livet är nytt: – Jag har fått två barn. Den äldsta är tre och ett halvt år, och den yngsta kom 2017, berättar Fille Leiva Wenger. – Det är ett nytt liv. Det är mycket! Det är fett kul. Och fett jobbigt. Men det är värt allt. Ison och Fille lärde känna varandra när de var tolv år och spelade i samma basketlag. De växte båda upp längs tunnelbanans röda linje, Ison i Bredäng och Fille i Vårberg. De lärde sig hiphop på ungdomsgården i Skärholmen och har sedan dess bara fortsatt göra nästan allt tillsammans. Att en av dem nu fått en annan, större familjesituation har påverkat samarbetet: – Fille har alltid varit cool, en av de coolaste personerna jag känner, säger Ison. – Men sedan han fått barn är det som om energin från barnen och familjen gjort honom ännu mer säker på sig själv. Vi träffas absolut inte lika ofta i dag. Men min uppfattning är att han uppskattar tiden som vi har tillsammans ännu mer. Det blir koncentrerat på ett annat sätt i dag. Vi kan ha två och en halv timme på oss att jobba och då försöker vi verkligen göra något tidlöst och classic och legendary! Han har alltid varit den mest fokuserade av oss två. Men nu är det som om han är ännu mer engagerad i sin grej. Fille håller med: – Man måste maximera sin tid på ett annat sätt nu. Man har sina timmar att jobba, sedan måste man gå och hämta på förskolan. Innan har vi inte haft ansvar på samma sätt. Det har inte funnits någon annan att ta hänsyn till riktigt. Har man haft idéer eller tankar har man kunnat skjuta på dem. Men nu vill man se till att det händer när man väl kan. Inte bara Filles familjeliv har satt upp nya ramar för duon. Efter att Ison 2014 tillsammans med journalisten Emil Arvidson gav ut självbiografin ”När jag inte hade nåt” har han lagt massor av tid på att resa runt och prata på skolor och bibliotek. I dag beskriver Fille den utdragna perioden ifrån det gemensamma projektet som på sätt och vis nödvändig: – Vi behövde tid ifrån allt. Efter att vi släppte vår förra platta turnerade vi, och sedan var vi med i ”Så mycket bättre” 2015. Vi har alltid varit sådana att vi behöver leva lite för att ha något att prata om i musiken. – Man behöver gå igenom saker, så man känner att man får innehåll, något att berätta, fyller Ison i. – Samtidigt vill man inte heller låta tiden passera totalt. Man vill vara en del av musikvärlden också. Det är absolut inte så att vi tänker att vi ska komma tillbaka och ”rädda något” eller så. Det går ju jättebra för väldigt många. Men nu kände vi båda två att vi suttit på avbytarbänken för länge. Den svenska hiphopscen som Ison och Fille nu återvänder till är en annan jämfört med den som de debuterade i. När de slog igenom med låten ”När vi glider” 2001 hade de stora skivbolagen precis börjat krisa. Där fanns inga pengar i branschen, och hiphopens status var efter det sena 1990-talets hajp låg. Den unga duon drömde om att bli som The Latin Kings, Petter eller Ken. Men de stora publika framgångarna dröjde. Mer än 15 år senare är de själva veteraner och ser rappare från en ny generation få sina genombrott, med helt andra förutsättningar: – Om vi hade kommit fram i dag så som klimatet är nu och varit samma Ison och Fille, det hade inte funkat, säger Fille, och Ison börjar skratta. – Du är så ärlig, jag gillar det! – Ja men vi gjorde ju låtar om att inte ha pengar och att åka i en rutten bil! Nu handlar allt om att ha pengarna och den feta bilen. Vi var en kontrast till det som vi hörde från USA på den tiden. Men nu är Sverige hårdare, så musiken som kommer fram härifrån har blivit hårdare också. De områdena som vi kommer ifrån, det var tufft där när vi växte upp också. Men nu dör folk. Folk blir skjutna. Det är verklighet. Och hiphopen speglar den tiden vi lever i. Att folk pratar på det här tuffare sättet i dag beror på att det ser ut så på de platserna de växer upp. Fille nämner en rad nya artister som han gillar i den här generationen som kommer efter honom och Ison. Z.E, Ant Wan, Jireel, Lamix Blizzy, Cherrie och Imenella. De två senare finns med som gäster när Ison och Fille i slutet av månaden släpper sitt sjätte album. ”Vackra liv” har precis som allt de gjort tidigare det som Ison beskriver som ”den där yin-och-yang-känslan”. Där finns deras patenterade glimt i ögat, känslan för humor som alltid skilt ut dem från mängden. Men också en allvarlig ton. Att de båda fyller 40 nästa år är säkert inte oviktigt i sammanhanget. – Förut, på vår första och andra skiva pratades det så klart om pengar och att festa och leva det livet, säger Ison. – Men om man kollar på den här skivan, vår första singel heter ”Pengar”. Vi är säkert också en del av det, alla är en del av det. Men ofta tycker jag att det finns en stämning där man glorifierar pengar. Nu när vi är äldre ville vi hitta ett sätt att prata om pengar som handlar om problemen som kommer med pengarna. Hur man måste jaga, hur det förstör ens inre. Samtidigt vill vi så klart att folk ska lyssna på vår musik. Det får inte bara vara ”Message! Message!”. Utan folk ska också kunna relatera. Så jag skulle säga att sättet vi väljer att prata om saker på, sättet vi närmar oss ämnena, där kommer folk att märka att vi är äldre. På ett positivt sätt. Ison säger att han tycker att det är precis lika viktigt att någon som är i hans ålder ska kunna gilla skivan som att den som är yngre och aldrig hört Ison och Fille förut ska kunna fastna för den. Tillsammans med Mack Beats har de letat efter ett sound som ska kännas ”nu”. Samtidigt som texterna tar upp tidlösa ämnen. Skivan heter ju ”Vackra liv”, säger Fille, och sammanfattar med bara ett par meningar vilken plats han och Ison befinner sig på just nu, våren 2019: – Det handlar om att se det fina man har. Vår resa ihop, där vi började, vad vi har lyckats åstadkomma, de människorna vi har runt oss som vi uppskattar, barnen. Livet som vi eftersträvar att leva. Ison och Fille Ison Glasgow föddes 1980 i Queens i New York och kom till Sverige 1986. Felipe Leiva Wenger kom till Sverige 1985 från Chile där han är född 1980. 2001 släppte de sin första singel ”När vi glider”. Debutalbumet ”Vår sida av stan” kom året därpå. Under de mer än 15 år som har gått har de vunnit P3 Guld två gånger och nominerats till Grammis åtta. Vid sidan av det gemensamma projektet har Ison bland annat synts i TV4:s ”X Factor”, programlett radio, Sommarpratat och gett ut en bok. Fille har släppt musik tillsammans med sin bror Pablo ”Sabo” Leiva Wenger under namnet Grillat och Grändy. Han har även parallellt en karriär som komiker med karaktären Lilla Al-Fadji, som gjort både tv och radio. Nya albumet ”Vackra liv” släpps den 24 maj. Turnépremiären äger rum på Vasateatern den 3 maj. Filles bästa rader på ”Vackra liv”, enligt Ison: ”Jag är ju Fille-fan, så det är svårt att välja. Men Filles första rader på ”Ny dag” är något av det kaxigaste jag någonsin hört: ”Ingenting blir som man tänkt sig, så man tänker ingenting speciellt.” Isons bästa rader på ”Vackra liv”, enligt Fille: Han säger så mycket bra grejer. Men jag gillar också en rad han lägger på samma låt, där han säger ”Alla vi har prickar, 101 dalmatiner.” Den säger så mycket, att vi alla har våra brister, ingen är felfri. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35288, "headline": "Nytt besked: Pussy Riot-medlemmar får asyl", "summary": "Pussy Riot-medlemmarna Luisine Djanyan och Aleksej Knedljakovskij beviljas asyl i Sverige, efter att tidigare ha fått avslag. – Jag är glad för att mina barn kommer att få växa upp i trygghet, säger Luisine Djanyan till SVT Kulturnyheterna.", "article": "Luisine Djanyan och Aleksej Knedljakovskij, medlemmar i det regimkritiska ryska punkbandet Pussy Riot, sökte tillsammans med sina två barn asyl i Sverige 2017. De menade att det fanns en ökande hotbild mot dem i hemlandet Ryssland och uppgav att de bland annat hade blivit mordhotade. – Säkerhetsstyrkorna har trakasserat oss och sagt att vi ska tänka på barnen. ”Vad händer med dem när vi fängslar er? För det kommer vi att göra förr eller senare”. Det är hemskt när de inte bara hotar dig, utan också dina barn, säger Luisine Djanyan till SVT. Men Migrationsverket bedömde inte situationen som tillräckligt allvarlig och i december 2018 fick paret avslag på sin asylansökan. – Beslutet överklagades dock och artisterna har nu fått rätt i Migrationsdomstolen. Det innebär att de från och med tisdagen får skydd i Sverige, skriver SVT Kulturnyheterna. Pussy Riot har uppmärksammats världen över för sin ”protest-konst”, sedan flera medlemmar dömdes till fängelse 2012 efter ett regimkritiskt performance i Frälsarkatedralen i Moskva. Läs mer: Svenska Pen i öppet brev: Pussy Riot-medlemmar bör få politisk asyl Pussy Riot-medlemmar nekas asyl i Sverige ", "article_category": "culture"}
{"id": 35295, "headline": "Netflix gör serie om thailändska pojkarna i grottan", "summary": "Dramat med de instängda pojkarna i en grotta i Thailand förra sommaren blir Netflixserie. Det är en av flera filmatiseringar som är på gång.", "article": "Tolv pojkar och deras fotbollstränare höll en hel värld på helspänn under sommaren 2018. Medan vattnet steg satt de instängda i två veckor i en grotta i norra Thailand. Nu är det klart att dramat också ska bli ett drama för all världens tv-tittare. Netflix har beslutat att göra en miniserie efter att ha köpt rättigheterna till ett manus som utvecklats av ett thailändskt bolag, skriver Variety. – Ett tragiskt drama förvandlades till en vacker och inspirerande historia om människor som räddar andra människor. Det visade inte bara människans möjlighet att klara av de värsta omständigheter utan även att vi är starkare när vi arbetar tillsammans, säger Jon M Chu, regissören till ”Crazy rich asians”, som blir producent och en av regissörerna till serien till Variety. Detta är långt ifrån den enda filmatiseringen av grottdramat som är på gång. Filmen ”The cave” är redan klar, amerikanska filmbolaget Universal har köpt rättigheterna till den vuxne tränaren Ekkapol Chantawongs historia och åtminstone en dokumentär är under produktion. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35297, "headline": "Lindsey Fitzharris: ”Operationer på 1800-talet var som långsamma avrättningar”", "summary": "Medicinhistorikern Lindsey Fitzharris räds inte detaljer när hon berättar om fasorna som patienter i 1800-talets England utsattes för – operationer utan bedövning och en hög risk för blodförgiftning. Men en man förändrade allt. – Joseph Lister är den största hjälte du aldrig har hört talas om, säger hon.", "article": "Variga bölder, sprutande blod och en ruttnande penis. Att lyssna på medicinhistorikern och författaren Lindsey Fitzharris berätta om hur det var i operationssalarna i Storbritannien under 1800-talet är inget för de känsliga. Hittills har fyra män svimmat under hennes föreläsningar. – Men jag tror inte att det nödvändigtvis beror på allt blod, utan för att de är rädda att det kommer att vara så mycket äckel att de undviker att äta innan. Och så kraschar deras blodsocker, säger Lindsey Fitzharris. Lindsey Fitzharris Är född i USA, men bor i Storbritannien. Hon är fil doktor i medicinhistoria vid Oxford University. 2017 publicerades hennes debutbok ”The butchering art” som nu ges ut i Sverige med titeln ”Konsten att skära i kroppar”. Hon ligger bakom Youtubeserien ”Under the knife”. Men syftet är inte att vältra sig i makabra detaljer, utan snarare om att förklara just hur utsatta patienterna var. Hon nämner Robert Penman, som under åtta år hade en tumör växande i ansiktet. Till slut var han tvungen att få den borttagen, annars skulle han dö. – Det var en enorm tumör. Folk brukar fråga mig varför han lät det gå så långt. Men man måste komma ihåg att på den tiden var det inte säkert att du skulle överleva om du var tvungen att behandlas på sjukhus, säger hon. Det fanns ingen bedövning, så Robert Penman satt fastspänd i en stol i 24 minuter medan kirurgen bit för bit karvade bort tumören ur hans käke. Penman hade tur. Han klarade sig inte bara igenom detta, utan slapp också de efterföljande infektioner och blodförgiftning som var så vanliga på den tiden. Ingen visste nämligen vad bakterier var och hygienen var i stort sett obefintlig i operationssalarna. – Kirurgerna tvättade inte sina händer mellan patienter och inte heller sina instrument. På den här tiden var operationer nästan som långsamma avrättningar. Även om du överlevde smärtan under operationen, kunde du dö av sepsis efteråt, säger Lindsey Fitzharris. Den som förändrade kirurgin för all framtid hette Joseph Lister. Han applicerade Louis Pasteurs teori om bakteriers roll vid smittoöverföring på medicinsk praxis och utvecklade antiseptiska lösningar av karbolsyra för att behandla operationssår. På så sätt minskade dödligheten kraftigt. – Ändå är han nästan bortglömd hos allmänheten i dag. Förutom munsköljmärket Listerine. Men det uppfann han inte, det bara namngavs efter honom. Jag brukar gilla att nämna att Listerine ursprungligen användes för att behandla gonorré. En vacker dag kommer nog företaget att be mig sluta berätta det här, säger Lindsey Fitzharris och skrattar. Det finns flera akademiska verk om Joseph Lister. Han blev nämligen känd under sin livstid, men det tog tid innan hans teorier och metoder accepterades. – Det var svårt för de äldre kirurgerna att acceptera att de oavsiktligt hade dödat sina patienter, när de försökte rädda liv. Slutligen lyckades han på grund av att han övertalade de yngre kirurgerna. Joseph Listers antiseptiska lösningar har inte bara räddat tusentals människors liv, utan faktiskt också Lindsey Fitzharris eget. För ett antal år sedan såg det ganska dystert ut. Hennes numera exman begärde plötsligt skilsmässa och på grund av det riskerade hon utvisning från Storbritannien. – Jag hade dessutom inget jobb och inga pengar. Så jag satte mig ned och skrev synopsis till en bok om Joseph Lister. Dagen efter jag skrev ett miljonkontrakt för boken i USA fick jag besked om att jag fick permanent uppehållstillstånd. Boken om Joseph Lister räddade faktiskt mig från ett fruktansvärt läge i livet. Hon har sedan dess gift om sig och boken har blivit en storsäljare. Nu kommer boken ”Konsten att skära i kroppar” på svenska. Det höll först på att bli en bok om den brittiske kirurgen Robert Liston. – Han var den snabbaste kirurgen i West End och kunde hålla fast dig med sin vänsterarm samtidigt som han amputerade ditt ben på under trettio sekunder. Men jag ville berätta en historia om ett paradigmskifte och det är vad Lister åstadkommer, säger hon. Robert Liston är också känd, eller ökänd beroende på hur man ser det, för den enda operationen med 300 procents dödlighet. Han var så snabb att han råkade kapa tre fingrar på sin assistent och snitta en åskådare i publiken. Åskådaren ska ha dött av skräck och både patienten och assistenten senare av kallbrand. Spektakulärt, men är det sant? – Det skulle kunna vara det. Jag var med i en podd, och programledaren kunde inte tro att någon kunde dö av skräck. Men det kunde vara en hjärtinfarkt eller en stroke eller liknande. Det är svårt att veta, men de flesta patientfallen i boken är väl dokumenterade, säger hon. Boken är full av sådana fall. Det finns dock inga bilder i den. I stället får läsaren förlita sig på Lindsey Fitzharris beskrivningar. Hon älskar en bra berättelse och kallar sig för berättare först, sedan historiker. Den som vill se bilder kan i stället kolla in hennes Instagramkonto. – När jag berättar att människor under den viktorianska perioden brukade köpa biljetter för att titta på operationer så brukar många tycka att de var så morbida på den tiden. Men jag har 200.000 följare på Instagram, så vi är minst lika morbida på 2000-talet. Även om det är hälsosamt att vara nyfiken hoppas jag att de lär sig något och inte bara tittar på bilderna. Och blir påminda om att nu är den bästa tiden att leva. Där har medicinhistoria en fördel mot annan historia, tror Lindsey Fitzharris. Eftersom alla vet hur det är att vara sjuk blir det lätt att leva sig in i hur det kunde vara att ha tandvärk eller behöva opereras på 1800-talet. – Även om de här historierna handlar om läkarna och professorerna och Lister, som slutligen räddar världen, så handlar det också om patienterna. Om tolv år gamla Henry Pace som måste amputera sitt ben och som är så pass vaken att han räknar sex drag med sågen. Vi känner för det barnet och det lidande han tvingades gå igenom, säger hon. Även i sin nästa bok vill hon kombinera människoöden med medicinhistoria. Boken kommer att handla om Harold Gillies, den moderna plastikkirurgins fader. – Det är en storslagen historia som utspelar sig på första världskrigets slagfält. Många unga män fick sina ansikten bortsprängda och Harold Gillies försökte återskapa dem. Det här var en tid då den som hade blivit av med ett ben var en krigshjälte, men den som hade blivit av med delar av ansiktet var ett monster. Gillies gav dem tillbaka sin mänsklighet. Men boken är inte skriven än. Hon åker fortfarande runt om föreläser om sin första bok och Joseph Lister. Dessutom försöker hon få en film gjord om honom och har varit på möten i Hollywood. Några har erbjudit sig att köpa rättigheterna, men hon vill vara mer delaktig eftersom boken har betytt så mycket för henne. – Jag brukar skämta om att jag är ute på ett jordenrunt-uppdrag för att namnet Joseph Lister ska bli lika känt som Charles Darwin eller Isaac Newton. Han är den största hjälten du aldrig har hört talas om, jag är lyckligt lottad som får berätta hans historia, säger Lindsey Fitzharris. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35303, "headline": "Leonidas Aretakis: Biblioteken är demokratins bultande hjärta", "summary": "Den blågröna majoriteten i Stockholm ska skära ned på Stadsbiblioteket. De borde påminnas om hjärnan bakom våra moderna bibliotek var en konservativ kvinna: Valfrid Palmgren. Varför ge sig på folkbildningen?", "article": "Bibliotek är det vackraste uttrycket för sann demokrati som tänkas kan. Orden är pedagogen Valfrid Palmgrens, hjärnan och hjärtat bakom vårt moderna biblioteksväsende. Tanken utvecklas i hennes förslag till bibliotekspolitik från 1911. Där skriver hon om hur barnens fantasi kan stimuleras av bilderböcker, och hur biblioteken är en skola som de vuxna aldrig växer ifrån. Men utöver att vara en samlingsplats för människor i alla åldrar är de ett ”sammanhållande band mellan alla ett samhälles invånare”. Man tror nästan att hon syftar på 2019, när hon beskriver samhällets splittring mellan olika religiösa och politiska trosuppfattningar. Men på biblioteken kan blodsfiender bläddra vid varandras sida, ta del av varandras idéer, och bli likar i upplevelsen av en god bok. Hur stort är inte behovet för sådana platser i dag? Glädjande då att Stockholms bibliotek förra året slog rekord med 11 miljoner besök. Mest ökar ytterstadsdelar, som Fruängen och Hässelby gård, och dessutom lånade vi fler böcker. Läs mer: Oro på Stockholms bibliotek: ”Historiskt kraftiga besparingar” När siffrorna offentliggjordes sa kulturborgarrådet Jonas Naddebo (C) att han ”ser fram emot att utveckla verksamheten ytterligare”. Vilket väl är ungefär vad Judas hade sagt till Jesus om Olivberget legat vid Stureplan. För nu har det blågröna styret drivit igenom nedskärningar som tvingar Stadsbiblioteket att skära ned 40 tjänster, och mer är att vänta kommande år. En oförsvarbar förlust av kompetens som bibliotekarier i flera upprop tydliggjort kommer att göra stor skada. Så ser den ut, den liberalkonservativa dubbelstöten: först plockar de konservativa fram skärbrädan genom att baktala biblioteken i diverse överdrivna stökdebatter, och sedan kommer nyliberalerna för att köra slaktkniven rätt in i demokratins bultande hjärta. Överord? Knappast. Platserna blir allt färre där vi inte främst är kunder utan medborgare. Där det inte spelar någon roll om man är rik eller fattig, där man kan sitta i timmar och läsa utan att behöva köpa något, och där utgångarna är fullproppade med affischer om kostnadsfria föreläsningar snarare än godislådor. (Ja, ”apoteken”, jag tittar på er.) Valfrid Palmgren var konservativ, men ansåg frågan om biblioteken så självklar att hon sträckte över en hand till arbetarpartiet: ”Om någonsin alla ett samhälles medlemmar, oberoende af samhällsställning och andra intressen, kunna samlas om någon institution, så borde detta vara om biblioteket.” Därför kanske vi ska vara tacksamma. Biblioteken är oerhört populära. När högern nu över hela landet ger sig på folkbildningen och det fria kulturlivet börjar dess fanatism bli uppenbar. För vem fan kan väl vara emot bildade medborgare? Den 12 maj hålls en demonstration framför Kulturhuset på Sergels torg för att rädda biblioteken. Slaget om demokratin kan börja. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35313, "headline": "Skivrecension: Josefin Öhrn + The Liberation använder ytterligheterna", "summary": "Efter tre års dvala återvänder Josefin Öhrn + The Liberation i ny skrud. Bitvis en spretig sådan. Men ”Sacred dreams” innehåller också ett gäng omedelbara melodier.", "article": "En flytt till London, ett nytt The Liberation av brittiska musiker och en skiva som körts i en musikalisk mixer fylld av uppskruvad dansmusik, svepande psykrock och retromelodier. När Josefin Öhrn återvänder med sin första fullängdare på tre år är scenografin ny, influenserna bitvis desamma men resultatet spretigare än någonsin. ”Sacred dreams” är en ytterligheternas skiva, som inleds med en rad skarpa, elektroniska och syrefattiga ljudmattor som saknar den rymd och lätthet som hon tidigare förknippats med. Med ”Hey little boy”, en tonsatt The Velvet Underground-hyllning i motljus och ett förhållandevis insiktsfullt porträtt av en misantrop, gör de organiska elementen comeback. Skivans andra hälft innehåller fler omedelbara melodier, mer luft och några riktigt fina spår där Öhrns sång ges utrymme. Bästa spår: ”Let it come”, ”Whatever you want” Läs fler recensioner av Alexandra Sundqvist, till exempel om att The Tallest Man on Earth gör lågmäld återkomst. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35325, "headline": "”Mats Malm är precis vad Akademien behöver just nu”", "summary": "Litteraturprofessorn Anders Cullhed tycker att Mats Malm är ett bra val som ny ständig sekreterare i Svenska Akademien. – Han är ingen temperamentsfull stjärna utan en lugn och samlad kraft. Det är precis vad Svenska Akademien behöver just nu.", "article": "Anders Cullhed är professor emeritus i litteraturvetenskap och har känt Mats Malm sedan 1996. – Det är en gammal kompis och min spontana reaktion är förstås att det är ett mycket bra val. Det är värdefullt att en person som har så god kunskap om vårt litterära kulturarv sitter på en sådan viktig post, säger Anders Cullhed till DN. Läs mer: Mats Malm blir ny ständig sekreterare i Svenska Akademien Litteraturvetaren Mats Malm valdes in som ledamot i Akademien i oktober 2018. Cullhed har även följt Malms arbete som föreståndare för Litteraturbanken, ett projekt som tillgängliggör svensk litteratur på nätet. – Han är ingen temperamentsfull stjärna utan en lugn och samlad kraft. Det är precis vad Svenska Akademien behöver just nu. Vilken blir hans största utmaning som ständig sekreterare? – För det första blir det att hålla ihop institutionen, som har dragit åt väldigt olika håll. Han är den som har kompetensen och förutsättningarna att göra det. Det är också en fördel att vara ny på stolen med tanke på allt som har hänt, säger Anders Cullhed. Kulturjournalisten Ulrika Knutson säger i en kommentar till TT att Malm är ett väntat men utmärkt val. – Akademien har säkert siktat in sig på honom från början. Jag kan inte se något som talar emot Mats Malm som ständig sekreterare. Jag känner honom inte personligen, men vet att han är en duglig person och att Akademien med honom får en utåtriktad och folkbildningsinriktad kraft som kan driva det nödvändiga förnyelsearbetet, säger hon. Kritikern Ulrika Milles menar att det var ganska givet att Malm skulle bli ständig sekreterare, eftersom den andra kandidaten Tomas Riad tidigare anklagats för jäv i ett språkprojekt som delfinansierades av institutionen. – Men nu är vi tillbaka i den gamla traditionen av manliga sekreterare, vilket är lite deppigt. Och lite deppigt att det faktiskt var tvunget att bli så. De var tvungna att välja så här, det fanns inget annat sätt att göra det på, säger Ulrika Milles till TT. Läs mer: Mats Malm blir slutet på kändiskulten i Akademien ", "article_category": "culture"}
{"id": 35328, "headline": "Konsertrecension: Distinkt attack och svällande svärta med Alexander Gavrylyuk på pianopallen", "summary": "Ett både häftigt och välkomponerat orkesterverk på runt 20 minuter med såväl kraftig sjögång av virvlande stråkmotiv som förtrollat träblåslugn. En riktigt maffig båtresa trots att skrovet, i just det här något otäta framförandet, tog in en del vatten under den stormiga starten, skriver DN:s kritiker Johanna Paulsson om Anna Clynes ”Night ferry” som framfördes på Konserthuset.", "article": "Senast Witold Lutoslawskis ”Konsert för orkester” klingade i Stockholms konserthus var i mitten av nittiotalet. Så nog kunde man betrakta torsdagens framförande som en raritet trots att den polske 1900-talstonsättarens musik i största allmänhet lämpar sig bättre än det mesta för att länka samman nuet med dået rent estetiskt. Den brittiske dirigenten Edward Gardner har spelat in i stort sett rubbet av orkestermusiken på skiva och Lutoslawskis fenomenala femtiotalsverk blev föga förvånande kvällens höjdpunkt. Det är en sorts ensamma tillsammans-musik som börjar med en manande puls i pukorna och rasslar i väg i alla möjliga riktningar utan att någonsin förlora fokus. Här förenas rytmiskt riffande och finurligt skruvade folkmelodier med hela orkestern i solistrollen. Men man kan också tala om ett vågspel mellan det turbulenta och finstämda. Kvaliteter som blev en ypperlig pendang till Anna Clynes inledande ”Night ferry” från 2012. Det är ett både häftigt och välkomponerat orkesterverk på runt 20 minuter med såväl kraftig sjögång av virvlande stråkmotiv som förtrollat träblåslugn. En riktigt maffig båtresa trots att skrovet, i just det här något otäta framförandet, tog in en del vatten under den stormiga starten. Även Lutoslawski skrev för övrigt variationer på ett tema av violinvirtuosen Paganini. Men det var förstås Rachmaninovs romantiska rapsodier som serverades med Alexander Gavrylyuk på pianopallen före paus. Han har ett säreget sätt att närma sig musiken, ena stunden känslomässigt glupskt och i nästa ögonblick – i positiv bemärkelse – tillbakalutad som en barpianist. Tillsammans med Gardner och Kungliga Filharmonikerna klämde han fram både distinkt attack och svällande svärta. Det blev ett på gränsen till utstuderat, men ändå uppfriskande äventyr genom verkets demoniskt drillade dubbelnatur. Att Rachmaninovs musik sällan snålar med sentimentalitet blev minst lika tydligt i Gavrylyuks extranummer – ”Vocalise” i Zoltán Kocsis arrangemang för solopiano. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35332, "headline": "Mats Malm blir ny ständig sekreterare i Svenska Akademien", "summary": "Bara månader efter inträdet har litteraturvetaren Mats Malm valts till ständig sekreterare i Svenska Akademien. – Han är lugn, sansad och har en fast riktning i sitt arbete som är tilltalande, säger Anders Olsson till DN.", "article": "Mats Malm, som är professor vid Göteborgs universitet, tog sitt inträde i Svenska Akademien den 20 december 2018. Bara fyra månader senare har han nu blivit vald till ny ständig sekreterare, institutionens högsta post. – Jag är mycket glad över förtroendet och ser fram emot att ta mig an det hedersamma uppdraget som Svenska Akademiens ständige sekreterare, säger Mats Malm i ett pressmeddelande. – Jag kommer att tillsammans med Akademiens ledamöter och medarbetare fortsätta det viktiga förändringsarbete som Akademien har påbörjat. Sekreteraren är Svenska Akademiens verkställande ledamot och samtidigt dess talesperson utåt. Den som innehar jobbet uppbär också en heltidslön, som i nuläget ligger på drygt 100.000 kronor i månaden. DN var på fredagens morgon, innan valet av ny sekreterare offentliggjorts, i kontakt med Mats Malm. Han ville då varken kommentera frågan om vem som skulle bli ny sekreterare eller om han var intresserad av jobbet. – Jag kommer att ägna den närmaste månaden åt att sätta mig in i uppdraget, och kan säga mer när jag börjar på arbetet i juni, skriver Mats Malm senare under dagen i ett mejl till DN. Mats Malm säger också till TT att hans ordinarie arbete troligen inte kommer att gå att kombinera med uppgiften som ständig sekreterare. – Jag räknar med att lämna de saker jag gör i Göteborg på universitetet. Det är utgångspunkten. Litteraturbanken får vi se, den ligger mig väldigt varmt om hjärtat, men vi ser över alla delar av verksamheten här för att hitta den bästa lösningen, säger Mats Malm till TT. Han tillträder som ständig sekreterare den 1 juni, i samband med att den nuvarande ständige sekreteraren Anders Olsson lämnar posten. Olsson kommenterar på fredagen valet av sin efterträdare och säger sig ha höga tankar om Mats Malm. – Han är väldigt kompetent person, som varit föreståndare för Litteraturbanken under lång tid och professor i litteraturvetenskap. Han har väldigt gedigen erfarenhet när det gäller administration. Det är en fördel. Och är van att uppträda offentligt. Han är lugn, sansad och har en fast riktning i sitt arbete som är tilltalande, säger Anders Olsson till DN. Är det inte en nackdel att Mats Malm endast har fyra månaders erfarenhet av arbetet i Akademien? – Det kan man tycka. Men han har som sagt visat sig enormt receptiv här, och det är roligt att han visar sig så intresserad av att ta det här jobbet. Vi kommer att stötta honom på alla sätt vi kan, och vi diskuterar ganska ingående vad man kan göra för att underlätta bördan för sekreteraren som är väldigt tung just nu. Hur viktigt är det att Mats Malm inte varit en del av Akademien när institutionen befunnit sig i kraftig turbulens? – Det är nog bra. Det kommer att underlätta hans arbete betydligt att han inte har den bördan att bära på. Bara tre nuvarande ledamöter i Akademien är under 70 år, och har därmed kunnat vara aktuella för posten som ständig sekreterare. Juristen Eric M Runesson har tidigare meddelat att han inte är intresserad av uppdraget, och i slutändan stod därför diskussionerna mellan språkforskaren Tomas Riad och Mats Malm. Vad röstsiffrorna blev under torsdagens sammankomst, då beslutet togs, har Akademien inte velat kommentera. Mats Malm Mats Malm är 54 år, och professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Han har ägnat sig åt utveckling av nya forskningsmetoder kring stora textbaser och är föreståndare för Litteraturbanken, som arbetar med digitalisering av svensk litteratur. Litteraturbanken sponsras till stor del av Svenska Akademien, och den nuvarande ständige sekreterare Anders Olsson är suppleant i projektets styrelse. Mats Malm har startat Centrum för digital humaniora vid Göteborgs universitet och föreningen Digital humaniora i Norden. Malm valdes in som ny ledamot i Akademien under hösten 2018, och tog sitt inträde den 20 december. Den 1 juni 2019 tar han över jobbet som ständig sekreterare.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 35337, "headline": "Dawit Isaaks redaktör: ”Jag tolkar Sveriges agerande som likgiltighet och försummelse”", "summary": "Journalisten Dawit Isaak har snart suttit fängslad i Eritrea utan rättegång i 18 år. Nu är Dawit Isaaks chefredaktör Aaron Berhane för första gången på besök i Sverige. Han kräver att den svenska regeringen gör mer för sin fängslade medborgare. – Efter snart 18 år utan framgång borde man pröva något annat än tyst diplomati, säger Aaron Berhane.", "article": "På bordet framför oss vecklar Aaron Berhane ut eritreansk presshistoria i tabloidformat. Den femte juni 2001 publicerade Setit ett öppet brev med krav på demokratiska reformer i Eritrea, bland annat undertecknat av flera högt uppsatta tjänstemän. Berhane pekar ut fotografier på respekterade figurer i landet på tidningssidorna. – Brevet fick ett enormt genomslag och många hoppades att det skulle bli en vändpunkt för Eritrea. Nu har det gått 18 år och vi väntar fortfarande på politisk förändring, säger Aaron Berhane. Den exileritreanske publicisten är på besök i Sverige för första gången och tar emot i Reportrar utan gränsers lokaler i Stockholm. Aaron Berhane är en av grundarna till Setit, en nyhetstidning på tigrinja som publicerade sin första utgåva hösten 1997. Innan året var över hade han värvat den profilerade svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak till sidorna. – Jag hade hört hans inslag på radion och vi behövde kunniga journalister till tidningen. Min vän som kände Dawit sedan tidigare tog kontakt med honom och på den vägen var det, säger Aaron Berhane. Åren efter självständigheten på 1990-talet tillhörde Aaron Berhane en skara idealister som ville utnyttja den nyvunna pressfriheten för att granska makten. Tidigare hade han skickat artiklar till regimtrogna medier, men de var aldrig intresserade av att publicera kritisk journalistik. – Jag var ung och ambitiös och började drömma tillsammans med två av mina vänner. Vi ville inte att vårt land skulle begå samma misstag som många andra afrikanska länder. Eftersom ingen lyssnade på oss började vi undersöka möjligheterna att starta vår egen tidning, berättar Aaron Berhane. Resultatet av deras research var avskräckande. Dels var hälften av landets befolkning analfabeter och det saknades en tidningsläsande tradition. Dels ägde staten landets enda tryckeri. Men Berhane och hans vänner försökte ändå – och det fanns uppenbarligen ett läsarintresse för deras idealism. Upplagan och utgivningstakten ökade snabbt och snart blev Setit Eritreas största tidning. Vännerna fick sällskap på redaktionen av ett tiotal medarbetare. Aaron Berhane fick viss hjälp med finansieringen av sin pappa, som egentligen inte ville uppmuntra projektet. – Han var inte övertygad om att affärsidén skulle fungera, men framför allt var han orolig för att regeringen inte var redo för granskning, säger Aaron Berhane. Hans pappa fick både fel och rätt. Setit blev en succé, men priset för redaktionens ansvarsutkrävande tilltal blev högt. Drygt tre månader efter att det öppna brevet hade publicerats i Setit stängde regimen ner landets samtliga oberoende tidningar. Attacken mot medierna kom som en chock. – Tidigare hade myndigheterna bara försökt skrämma oss genom att vi blev inkallade på förhör. Polisen kunde fråga ut oss om våra källor och ifrågasätta våra avsikter, men de vågade inte gripa oss av rädsla för internationell kritik, säger Aaron Berhane. I samband med stängningen började rykten spridas om att medierna var etiopiska kollaboratörer och några dagar senare genomfördes massgripanden av journalister och oppositionella. Bland dem fanns Dawit Isaak, som i höst har varit fängslad i 18 år utan rättegång. – Vi diskuterade stängningen intensivt och gick ihop flera publicister i ett gemensamt brev för att protestera mot regimens anklagelser. Samtidigt tror jag att Dawit personligen kände sig ganska trygg i egenskap av svensk medborgare, säger Aaron Berhane. Dawit Isaaks öde är fortfarande okänt, men flera av Aaron Berhanes kollegor har dött i fängelse. Själv lyckades han gå under jorden och gömma sig i huvudstaden Asmara under hundra dagar innan en smugglare kunde hjälpa honom att fly landet. År 2002 fick han asyl i Kanada och bor i dag i Toronto där han arbetar som universitetslärare och driver nyhetssajten Meftih för exileritreaner. På Reportrar utan gränsers rankning över pressfriheten i världen hamnar Eritrea på plats 178 av 180. När jag ber Aaron Berhane om en prognos för den demokratiska utvecklingen i landet efter sommarens fredsavtal med Etiopien skakar han på huvudet. Han vill vara en optimist, men ser inga tecken på töväderspolitik. – När avtalet presenterades var jag hoppfull precis som många andra eritreaner. Tyvärr har inte förhoppningarna infriats, säger Aaron Berhane. Efter det positiva beskedet har ingenting hänt i Eritrea, trots att konflikten med grannlandet var en förevändning för att tysta den fria pressen i landet. Regimen fortsätter att gripa oppositionella och den enda förändringen är att FN har lyft sanktionerna mot Eritrea – en framgång för presidenten Isaias Afewerki som styrt landet sedan 1993, menar Aaron Berhane. – Det är förstås väldigt frustrerande men jag tror inte att presidenten kommer att släppa några samvetsfångar utan påtryckningar, säger Aaron Berhane. Sedan Dawit Isaak och hans kollegor fängslades 2001 har deras fall uppmärksammats av både svenska och internationella medier. Den tysta diplomatin ger däremot Aaron Berhane inte mycket för. Resultatet talar för sig självt, konstaterar han. – Jag kräver att den svenska regeringen gör någonting aktivt för Dawit Isaak. Han har suttit fängslad i 18 år och Sverige använder fortfarande tyst diplomati. Jag förstår inte vad det innebär. Efter snart 18 år utan framgång borde man pröva något annat än tyst diplomati, säger Aaron Berhane. Vad skulle man kunna göra? – Jag har lämnat in ett brev till Sveriges utrikesminister med flera förslag. Stäng den eritreanska ambassaden Stockholm till att börja med. Inför ett inreseförbud för eritreanska representanter. Det eritreanska styret respekterar uppenbarligen inte Sverige och Sverige har ingenting att förlora, säger Aaron Berhane. Han pratar om hur eritreaner i Sverige tvingas betala en tvåprocentig exilskatt till diktaturen, vilket länge har uppmärksammats i media. På grund av dylika påtryckningar mot exileritreaner i Kanada kastades den eritreanska ambassadören ut ur landet 2013 påpekar han och menar att Sverige borde agera på samma kraftfulla sätt. – Jag kan tyvärr inte tolka Sveriges agerande på något annat sätt än som likgiltighet eller försummelse. Det är sorgligt eftersom Dawit Isaak alltid framhöll Sverige som ett föredöme när det kommer till att stå upp för mänskliga rättigheter, säger Aaron Berhane. Aaron Berhane och Dawit Isaak Aaron Berhane var den svensk-eritreanska journalisten Dawit Isaaks chefredaktör på Setit, som var den störta tidningen i Eritrea när regimen förbjöd den fria pressen i landet hösten 2001. Sedan dess har Dawit Isaak och många andra journalister suttit fängslade utan rättegång. Själv lyckades Aaron Berhane fly landet och fick senare asyl i Kanada. Aaron Berhane är inbjuden till Sverige av organisationen Reportrar utan gränser, som länge har engagerat sig för den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak. På Reportrar utan gränsers rankning över pressfriheten i världen hamnar Eritrea på plats 178 av 180. Eritreas president Isaias Afewerki har suttit vid makten sedan landets självständighet 1993. Läs mer: FN-kommitté fick inga svar om Dawit Isaak ", "article_category": "culture"}
{"id": 35347, "headline": "Efter mystisk frånvaro: kinesiska stjärnan dyker upp igen", "summary": "Efter att ha anklagats för skatteflykt var Fan Bingbing länge försvunnen – något som ledde till spekulationer om att filmstjärnan fängslats i Kina. Men nu har hon setts offentligt igen.", "article": "Den kinesiska filmstjärnan Fan Bingbing är i väst mest känd för sina roller i ”X-men”-filmerna. I september förra året rapporterades hon vara försvunnen efter att tidigare ha anklagats för skatteflykt av kinesiska myndigheter. Men i måndags kväll framträdde hon på en gala i Peking för Iqiyi, en populär videoströmningsplattform. På sitt Instagramkonto har Fan Bingbing lagt upp fyra bilder på sig själv under galakvällen, något som i väst först uppmärksammades av The Guardian. Det är första gången den 37 år gamla skådespelerskan setts sedan juli 2018, då hon besökte ett barnsjukhus i Tibet. Ungefär samtidigt slutade hon göra uppdateringar på sociala medier. Fan Bingbings försvinnande från sociala medier och offentliga tillställningar ledde till spekulationer om att hon flytt Kina, fängslats av myndigheterna eller befann sig i husarrest. I maj 2018 anklagades skådespelerskan för att ha använt sig av så kallade ”yin-yang-kontrakt”, ett dubbelkontrakt där det ena visas upp för staten, och det andra med en högre summa hålls hemligt för att undvika skatt. Fan Bingbings produktionsbolag tillbakavisade anklagelserna. När kinesiska myndigheter i september 2018 publicerade en lista över 100 kändisars ”sociala ansvar” hamnade Fan Bingbing sist på listan med 0 procent. 60 procent krävdes för att bli godkänd, vilket bara nio personer på listan hade uppnått. I oktober dömdes Fan Bingbing till motsvarande över en miljard svenska kronor i böter för skatteflykt. I samband med beskedet rapporterades skådespelarskan ha publicerat en offenlig ursäkt på det kinesiska sociala nätverket Weibo. I brevet ska hon ha skrivit att hon accepterade myndigheternas beslut, att hon skulle betala böterna och att hon skämdes för sitt beteende. Fan Bingbing, som också är modell och sångerska, är enligt Forbes Kinas högst betalda skådespelare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35372, "headline": "Måns Mosesson skriver Aviciis biografi", "summary": "Nästa år släpps den stora biografin om den bortgångna musikstjärnan Tim ”Avicii” Bergling. Författare är DN-skribenten Måns Mosesson. – Det är ett väldigt hedersamt uppdrag att teckna en så heltäckande bild som möjligt av honom, säger han.", "article": "Måns Mosesson, som jobbar som fördjupande reporter på DN, har tidigare skrivit om Tim Bergling. Dels i en stor sammanfattande artikel om Bergling kort efter hans bortgång, och inför årsdagen av händelsen intervjuade han även Berglings familj och vänner. – Jag träffade hans föräldrar och hade väldigt bra samtal. Efter det har frågan att skriva biografin kommit. Mosesson säger att han vill skildra Tim Bergling både som musiker och person. – Dels vill jag att boken ska handla om Tims musikaliska mod, hur han utvecklade den elektroniska dansmusiken. Jag vill berätta om vilken visionär han var, hans öppenhet som kompositör, och hur hans melodikänsla tog honom från pojkrummet i Stockholm ut i världen. Han är ju en svensk som verkligen är älskad över hela världen. – Men sedan är det också viktigt att det blir en uppriktig och ärlig berättelse som inte väjer för svårigheterna Tim genomgick i rollen som Avicii. Han var själv så öppen med att han var en introvert person som inte alltid trivdes i virvelvinden av stress och förväntningar han hamnade i, och med att ständigt vara varumärket Avicii. I och med att han själv var så ärlig kring sitt mående i den uppskruvade livssituation det innebär att vara världsstjärna så känns det viktigt att boken blir uppriktig i de frågorna. Läs även: Alla såg stjärnan Avicii – men vem såg Tim Bergling? För Mosesson var det självklart att tacka ja till uppdraget. – Som väldigt många andra berördes jag av Tims bortgång, det finns en värme och empati i hans person som skiner igenom i hans musik, jag känner att jag gillar honom som person. Att han rycktes bort känns så onödigt. Därför är det ett väldigt hedersamt uppdrag att teckna en så heltäckande bild av honom som möjligt. Boken ges ut på Albert Bonniers förlag under 2020. Behållningen av intäkterna som tillfaller Avicii AB kommer att gå till stiftelsen Tim Bergling Foundation, som jobbar för att stödja arbete med att förebygga bland annat psykisk ohälsa och självmord. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35375, "headline": "Svenska Akademien jagar ersättare för Olsson", "summary": "Snart lämnar Anders Olsson posten som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Vem efterträder honom? Kön med potentiella efterträdare är inte lång – bara tre personer kan komma i fråga.", "article": "Det börjar brådska med att hitta någon som kan ta över efter Anders Olsson. Den 1 juni fyller han 70 år och faller därmed för åldersstrecket som ständig sekreterare. Olsson har också tydligt markerat att han verkligen tänker träda tillbaka efter drygt ett år i hetluften, under den mest turbulenta perioden i Svenska Akademiens historia. De många avhoppen från Svenska Akademien har gjort det extra svårt att hitta en efterträdare. De flesta av ”originalledamöterna” är för gamla för att komma ifråga och flera av de nyinvalda yngre förmågorna har ännu inte hunnit träda in i församlingen. Tre namn – samtliga män – återstår. Språkforskaren Tomas Riad, juristen Eric M Runesson och litteraturforskaren och författaren Mats Malm. Läs mer: Katarina Frostenson skriver bok om Svenska Akademiens kris Men för Eric M Runesson är frågan inte aktuell. – Jag kan inte tacka ja, jag är nyutnämnd domare i Högsta domstolen och det är ett heltidsarbete. Det här har jag som bisyssla, hävdar han på direkt fråga från TT. Namn två på listan, Tomas Riad, vikarierade under en period som ständig sekreterare när Sara Danius var sjukskriven. Han har suttit länge i Akademien, vilket talar för honom, men har hållit synnerligen låg profil när det har blåst som värst kring institutionen. Ett argument mot Riads kandidatur är också de jävsanklagelser som dök upp i samband med det stora språkprojekt riktat till nyanlända som Svenska Akademien är med och finansierar. Projektet drivs av Riad och hans sambo är projektledare. Den tredje kandidaten, Mats Malm, tillträdde som ledamot så sent som i december förra året. Han saknar alltså den erfarenhet som brukar ses som ett plus för en ständig sekreterare, men beskrevs i samband med inträdet som ”en arbetshäst” med stor kapacitet – och är inte förknippad med någon av de skandaler som drabbat Akademien. Läs mer: Så mycket tjänar ledamöterna i Svenska Akademien Mats Malm verkar just nu som professor i litteraturvetenskap i Göteborg, samtidigt som han förestår Litteraturbanken, som arbetar med digitalisering av svensk litteratur. I samtal med TT uttrycker han sig försiktigt positivt om att axla rollen som ständig sekreterare. – Det är inget jag såg framför mig i oktober när jag fick frågan om Akademien. Men det här diskuteras och kommer att beslutas rätt snart, säger han. TT: Det är alltså inget du säger absolut nej till? – Nej, det är det inte. Jag har en hel del saker för mig också, men jag har inte ett så definitivt ”nej” som Eric har, säger han. Det är inte heller säkert att uppgiften som ständig sekreterare kommer att vara lika betungande i framtiden. Diskussioner pågår om hur man skulle kunna avlasta den i nuläget ganska otacksamma rollen. – Vi måste ha en mer realistisk syn på vad som är mänskligt möjligt på en sådan här post – inte minst trycket utifrån, att hantera det. Det är påfrestande, inte minst mentalt. Det där funderar vi över rätt mycket i Akademien just nu, säger Anders Olsson. Som ett led i förnyelsen av Akademien har institutionen också för första gången tillsatt en valberedning som föreslår en ny ständig sekreterare. – Vi diskuterar ingående vilken kandidat som är mest lämpad att efterträda mig. Den processen har varit i gång ganska länge under våren, så vi hoppas kunna lösa det här relativt snart, säger Anders Olsson. Läs mer: Svenska Akademien äger mer än 1,7 miljarder ", "article_category": "culture"}
{"id": 35388, "headline": "Bröderna Norén gör ny musik tillsammans", "summary": "Gustaf Norén har tonsatt en fortsättning på Mando Diao-succén ”Strövtåg i hembygden”. I sommar ger han sig ut på turné med lillebror Viktor och Floda spelmän. – Om du vill ha en god kultur ska alla sitta med en fiol i sin hand, alla ska dansa och sjunga, säger Gustaf Norén.", "article": "Det har gått fyra år sedan Gustaf Norén lämnade Mando Diao under omskrivna former. Sedan dess har den 38-årige dalmasen gjort allt möjligt, men framför allt återfunnit glädjen till musiken. – Jag har flyttat från Stockholm till Borlänge och inte framträtt professionellt på ganska länge, men jag spelar mer musik än någonsin tidigare. Jag har jobbat åt kommunen, spelat på äldreboenden, varit musiklärare på gymnasiet och lite sånt. Som pappa spelar jag också väldigt mycket musik. Om det var något jag saknade i musikindustrin var det musik. Man blir lätt en maskin, säger Gustaf Norén. När Mando Diao slog igenom i början av 2000-talet var det ett rockfenomen. Bandet hann också bli favoriter på Svensktoppen med sina Frödingtolkningar på albumet ”Infruset”, innan uppbrottet var ett faktum. Nu har Gustaf ett nytt projekt på gång med sin yngre bror Viktor Norén, med utgångspunkt i både barndomen och hembygden. – Vi återgår till hur det var när vi började med musik. Vi har sjungit tillsammans sedan jag var fyra och Gustaf åtta. På den tiden var det mer som en lek, lite grann som att spela fotboll, säger Viktor Norén. – Exakt. Du börjar inte i Manchester United, du måste leka fotboll först, säger Gustaf Norén. På deras turné med Floda spelmän blir det inslag av deras tidigare rockprojekt Mando Diao, Sugarplum Fairy och State of Sound. Framför allt beskriver dock bröderna samarbetet som en kreativ nystart – i stället för att gömma sig bakom ett koncept framträder de under sina egna namn. – Vi har alltid figurerat i olika band och konstellationer, men nu befann vi oss i en situation där vi inte hade något självklart musikaliskt sammanhang. Nu är jag bara jag och du bara du. Det öppnade dörren till en konstnärlig process som jag aldrig varit med om, säger Viktor Norén. – Vilken tacksamhet att få sjunga tillsammans med sin bror, säger Gustaf Norén. Samtidigt berättar Gustaf Norén om tveksamheten kring att vara musiker i offentligheten. Han förklarar att han på sistone har gjort ”musik med alla från 20-åriga Soundcloudrappare och 80-åriga dragspelsgubbar”, men att det inte alltid har nått allmänheten. För några år sedan hade turnén varit utesluten. – Nu vågar jag ställa mig uppe på en scen igen, även om det tar emot att placera sig ovanför publiken och be dem vara tysta för att lyssna på mig. Kulturen borde inbjuda människor att medverka, det finns mycket kultur som handlar om att hyssja. Tyst, Börje Ahlstedt pratar! Shh! Nu börjar Bergmanfilmen. Bröderna förklarar att de söker ett annat syfte bakom musiken och lyfter fram den lokala folkmusiken i Dalarna som ett föredöme. De pratar i munnen på varandra i telefonen, men det är mindre gnabbigt än bubbligt. Gustaf Norén gör en utläggning om hur han ledsnat på produktionsförhållanden inom musikvärlden. – Det finns ett fungerande spelmanslag i Dala-Floda, vilket är ganska unikt i Sverige. De har nybörjarkurser på söndagar innan de vanliga repen drar igång. Folkmusiken har inspirerat mig och gett mig ett lugn. Om du vill ha en god kultur ska alla sitta med en fiol i sin hand, alla ska dansa och sjunga. Vänd er mot varandra istället för att gå till Nationalmuseum och stirra in i en oljemålning! När Mando Diao 2012 gjorde Frödingsuccé med ”Infruset”, betonade Gustaf Norén att det var ett engångsprojekt – det skulle inte blir några fler poesiprojekt. Han tonsatte dikterna ihop med kollegan Björn Dixgård, som har fortsatt att göra musik under Mando Diao-flagg även efter Gustaf Noréns sorti. Nu har han inte bara flyttat tillbaka till hembygden utan också återvänt till den värmländska diktaren. På brödernas turné med Floda spelmän i sommar består repertoaren till stora delar av Fröding, med material både från ”Infruset” och nykomponerade tolkningar. Turnén inleds den 29 juni på Gustaf Frödings minnesgård i Karlstad. – När jag sjunger låtar som jag har skrivit ihop med Björn (Dixgård) kan jag känna hans närvaro. Det finns en saknad som också känns i kroppen, det blir ett slags terapi för mig, säger Gustaf Norén. Det återväckta intresset för Fröding har redan resulterat i en musikal. Gustaf Norén fick idén redan efter arbetet med ”Infruset”. När han började arbeta på ett gymnasium i Borlänge pratade han om det med rektorn, tog med sig sina ackordgångar och låtstrukturer till jobbet och löste resten ihop med elever och lärare. Musikalen ”Vägen till lyckolandet” hade premiär i mars på skolan. – Det är en fortsättning på ”Strövtåg i hembygden”. För några år sedan upptäckte jag att dikten har fyra delar och i den tredje dikten skriver Fröding: ”Här går vägen fram till Lyckolandet.” Där blir han ett barn på nytt och gör en resa in i sig själv som blir ett slags sorgearbete. Nu har det blivit en musikal som vi har gjort tillsammans på skolan. Nu ska vi in i en studio och spela in de här låtarna, säger Gustaf Norén. Ni har båda två själva testat på skådespeleri i olika sammanhang. Kan man förvänta sig några musikalinslag på er turné? – Jag var med i musikalen ”American idiot” på Cirkus för några år sedan. Hela scenen öppnade upp sig på ett annat sätt, det kändes som att man svävade i ett eget musikaliskt universum under två timmar och trettio minuter. Det är något som jag verkligen har tagit med mig, säger Viktor Norén. – Jag brukar alltid vilja ha med lite dramatik när jag spelar. Både jag och Viktor är nog teaterapor, säger Gustaf Norén. Samarbetet bröderna emellan kommer inte att sluta med turnén utan de planerar också att spela in ny musik. – Det är en spännande upplevelse att göra musik tillsammans med sin bror. Man dopar liksom sin personlighet. När jag skickar en låtidé till Gustaf och han skickar tillbaka en bearbetad version till mig känns det som att få tillgång till en annan sida av mig själv, säger Viktor Norén. Producenten och låtskrivaren Björn Olsson, som har arbetat med Gustaf Norén tidigare men även samarbetat med bland andra Håkan Hellström, är också involverad i projektet. – Björn är en vän som jag har pratat i telefon med under många års tid. Vi har också gjort musik tillsammans, säger Gustaf Norén. – Det är så roligt med Gustaf och Björn. Det var som att jag kom in i deras rum och knackade på dörren till garderoben. Där inne satt de och höll på i smyg. Nu har jag försökt locka ut dem till världen utanför, säger Viktor Norén. – Haha, du har rätt. Man ska inte isolera sig. Jag fick en uppenbarelse när jag såg filmen där Matt Damon är ensam på mars (”The Martian”, red. anm.). Han sätter sig vid datorn och börjar digga musik. Det där är fejk, tänkte jag. Inte en chans att man börjar dansa själv om man är helt ensam på mars. Det var ingen musiker som hade skrivit manuset, säger Gustaf Norén. Gustaf och Viktor Norén Bröderna Gustaf och Viktor Norén från Borlänge har en bakgrund i rockbanden Mando Diao respektive Sugarplum Fairy. Nu gör de ny musik under eget namn och kommer i sommar att turnera med Floda spelmän. Turnén inleds den 29 juni på Gustaf Frödings minnesgård i Karlstad. Läs mer: ”Fröding är som en fet säng” ", "article_category": "culture"}
{"id": 35411, "headline": "Scenrecension: Frida Uhl krackelerar på Strindbergs teater", "summary": "Frida Uhl står i centrum för Hanna Nygårds kaxiga monolog på Strindbergs Intima Teater. Lika grandios, svavelosande och självömkande som den världsberömde maken.", "article": "TEATER ”Frida Uhl” av Hanna Nygårds och Anna Pettersson Medverkande: Hanna Nygårds Regi: Anna Pettersson Kostym: Anita Darmark Ljud och ljus: Gustave Lund Scen: Strindbergs Intima Teater, Stockholm Speltid: 1 h Scenen på Strindbergs Intima Teater har skrapats bar. Som för att för en stund göra sig kvitt ballasten efter det manliga geni vars namn den bär. Strålkastarna är i stället riktade mot Frida Uhl, österrikisk författare, kritiker, översättare med mera, tillika geniet i frågas andra hustru. För ganska precis ett år sedan iklädde sig Anna Wallander rollen som Siri von Essen, Strindbergs första hustru, på samma scen. Bakom varje framgångsrik man står som bekant en förbannad/utbränd/snorbegåvad kvinna. Uhl gestaltas av Hanna Nygårds som även skrivit pjäsen tillsammans med regissören och teaterchefen Anna Pettersson. Med grandiosa poser signalerandes kaxig esprit och ett nästintill forcerat tempo avhandlar hon Uhls imponerande biografi. Från språkkunskaperna och skrivandet till den samhällsomstörtande drivkraften. Fram träder en kvinna lika storvulen, självuppfylld och eldfängd som någonsin hennes megalomane make. Mötet med denne blir här också vändpunkten. I redogörelsen för barnafödande, pengabrist och oupphörligt curlande av det lika svavelosande som självömkande mansbarnet Strindberg låter Nygårds Uhl krackelera framför oss. Med eskalerande tics som till slut förvrider hela hennes kropp i spasmer skapar hon en effektfull bild av patriarkatets verkningar. Att Nygårds och Pettersson låter Frida Uhl bli ett språkrör för en uppgörelse även med det samtida teatersverige är föga förvånande. Såväl dagens manliga genier som gängse förutsägbara estetiska uttryck hamnar i hetluften. Vad gäller det senare hade det funnits en poäng att lyda sin egen uppmaning. Just den här typen av biografiskt baserade monologer tillhör knappast det formmässigt mest nydanande. Hur intensivt Nygårds än försöker lyssna in den konstant upplysta publiken. Mest mersmak väcker i stället de ironiska underdrifterna, små välgörande nålstick som tillsammans hotar att spräcka patriarkatets bubbla. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35422, "headline": "Cherrie och Studio Barnhus uppträder på Red Bull Music Festival i Stockholm", "summary": "I sommar äger Red Bull Music Festival rum runt om i Stockholm. 86 artister spelar på festivalen – däribland Cherrie, Studio Barnhus och Timbuktu.", "article": "Från den 5 till den 8 juni i sommar äger Red Bull Music Festival rum i Stockholm. Bland artisterna som spelar på festivalen, som sker på flera olika scener runt om i stan, finns bland annat Cherrie, som tillsammans med artister som Guleed och K27 tar över Hornsbruksgatan vid Hornstull den 6 juni. Evenemanget är gratis. Den 5 juni firar skivbolaget Studio Barnhus 10 år på Cirkus, med grundarna Axel Boman, Kornél Kovács och Petter Nordkvist. Läs mer: Håller Red Bulls grundare på att bli Europas Trump? Samma kväll arrangerar klubben Hip Hop Karaoke fest på Södra Teatern, med Timbuktu och Chords. Och den 7 juni har skivbolaget Year0001 fest på Obaren, med liveartister och dj:s som Femi, Quiltland, Thaiboy Digital och Toxe. Biljetter till festivalen säljs från och med i dag, onsdag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35431, "headline": "Skivrecension: Dan Hylander & Raj Montana Band återvänder till förr", "summary": "Första albumet på trettiofem år för vad som då var Sveriges största rockband innebär helhjärtad fullödsrock med kör och orgel, precis som då – fast bara nästan.", "article": "I början av 80-talet var Raj Montana Band Sveriges största rockband, lika breda som Ulf Lundell och Björn Afzelius. Dessutom med två frontfigurer, artistparet Dan Hylander och Py Bäckman, som gjorde separata skivor men gemensamma konserter. 1984 tog de en paus. Dan Hylander fortsatte med andra band, bröt med Py, tystnade och kom 2011 tillbaks med albumet ”Den försenade mannen”. Nya ”Indigo” är både uppföljare till den och första Raj Montana-albumet på trettiofem år. Och sällan hör man väl en lika helhjärtad återkomst till förr, där ett förnämligt band spelar fullödsrock med kör och orgel som när The E Street Band var unga. Medan Dan Hylander sjunger romantisk-nostalgiskt om livet, världen och kärleken, med en bara lite torrare röst – och en förnimmelse av att något vitalt nog ändå har hunnit försvinna längs vägen. Bästa spår: ”Stjärnstoff, vilda barn” Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om Second Oracles uråldriga psykedelia. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35436, "headline": "Nike Markelius: ”Facebooks censur är homofobisk”", "summary": "Facebook har dragit in en betald annons för Nike Markelius nya musikvideo ”Fallen ängel”. Ett homofobiskt beslut, menar både artisten och musikvideons regissör Elisabeth Ohlson Wallin – vilket dock avfärdas kategoriskt av Facebook.", "article": "I slutet av videon ”Fallen ängel” går Nike Markelius in på en bar där hon omges av dansande kvinnor som börjar kyssa henne. Efter att annonsen legat ute i flera dagar fick Nike Markelius ett mejl från Facebook med ämnesraden: ”Godkännandet av din aktiva annons har dragits tillbaka.” Motiveringen löd: ”Den här annonsen körs inte eftersom den inkluderar en bild eller video som utför förförande eller antydda sexuella handlingar (t ex avlägsna kläder, provocerande dans etc).” Om hon vill att annonsen ska visas igen måste hon redigera bort scenen med kyssarna. Men videon visar inga könsdelar och aktörerna är fullt påklädda, så när som på en urringning, framhåller Nike Markelius: – Om jag hade varit en man som omgett mig av kvinnor som kysste mig i min musikvideo så hade Facebook inte censurerat den. Det är man ganska van vid att se. Vi är inte avklädda på något sätt. Man ser inga bröst, bara lite dekolletage. Facebooks censur är homofobisk, säger Nike Markelius. Funderar ni på att klippa bort kysscenerna nu så att Facebook blir nöjda? – Nej nej, vi kommer inte att ta bort någonting. Den ligger kvar på Youtube och den går fortfarande att dela på Facebook. Det är det också många som har gjort nu, eftersom många har reagerat starkt och blivit väldigt upprörda. Musikvideon är regisserad av Elisabeth Ohlson Wallin, som också ser Facebooks beslut som ett homofobiskt agerande. – Jag reagerar ganska starkt den här gången, för jag kan känna det finns en homofobi i det här fallet. Jag har sett så många videor med killar där det är ännu mer avklätt och mer sexuell anspelning. Det verkar vara jätteprovocerande med naken hud i kombination med lesbiska kvinnor. I Facebooks ögon tycks det vara en sorts pornografi, säger Elisabeth Ohlson Wallin. Dagen innan Nike Markelius fick sin annons indragen blev Elisabeth Ohlson Wallin för tredje gången avstängd från Facebook i 30 dagar, något som innebär att även Messenger stängs av. Den här gången skedde det efter att hon lagt upp en konstbild som visar två män i en säng i formen av ett krucifix. Enligt Elisabeth Ohlsson Wallin kom avstängningen mycket snabbt efter att hon lagt ut bilden. – Det går så snabbt nu när de stänger av. Så hårt var det inte för två tre år sedan. Bilden jag lade upp var från 2003 och visade två nakna män, en svart man och en vit, som ligger i ett krucifix. Man ser inga könsdelar, utan bara naken hud. Jag bara undrar vart det här ska ta vägen. Det känns som att Facebook drar åt mycket hårdare nu. Jag vet inte om det är tekniken som känner av snabbare eller vad det beror på, säger Elisabeth Ohlson Wallin. Facebook har tidigare redovisat att de använder en kombination av automatiserad teknik och mänsklig handpåläggning för att granska sajtens innehåll. 15.000 personer på Facebook granskar miljontals inlägg varje vecka. Peter Münster, Facebooks kommunikationschef i Norden, bekräftar att de har dragit in annonsen för ”Fallen ängel”. Däremot invänder han mot att beslutet skulle vara ett uttryck för homofobi: – Jag kan kategoriskt avfärda att beslutet har något med skådespelarnas kön att göra och att vår policy skulle ha ett homofobiskt motiv. Det är dock korrekt att annonsen överträder våra regler för ”vuxeninnehåll”, det vill säga sexuellt innehåll, skriver Peter Münster i ett mejl. Var det en människa som tog beslutet att dra in annonsen för Nike Markelius musikvideo eller skedde det automatiskt, genom tekniken? – Vi använder i vanliga fall en kombination av teknologi och mänsklig bedömning, men jag kan inte säga om det är det ena eller det andra i det här konkreta fallet, svarar Peter Münster. Facebooks regler för ”vuxeninnehåll” i annonser redovisas på företagets sajt, tillsammans med icke godkända bildexempel på ”sexuellt antydande innehåll” och ”sexuellt provokativt innehåll”. Reglerna säger: ”Annonser får inte ha vuxeninnehåll. Detta omfattar pornografiskt eller sexuellt innehåll eller skildringar av nakna personer.” – Vår annonspolicy är strängare än våra communityregler. Det är de bland annat för att du med annonser kan nå ut till folk utan att de på förhand bett om att få ditt innehåll i sitt flöde, förklarar Peter Münster. De stränga reglerna för nakenhet har tidigare lett till att plattformen 2011 tog bort Anders Zorns konstverk ”Flickan på loftet”. 2015 försvann bilder från en kommande utställning med samma konstnär på Fotografiska, ”Zorn och kameran”. Den välkända bilden av den nioåriga, napalmskadade flickan Phan Thi Kim Phuc från Vietnamkriget är ett annat exempel på en bild som plockats bort med hänvisning till nakenhetspolicyn. Även statyer kan visa för mycket naken hud. 2016 avpublicerade Facebook bilder av statyn ”Den lilla sjöjungfrun” i Köpenhamns hamn. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35443, "headline": "Katarina Frostenson skriver bok om Svenska Akademiens kris", "summary": "Katarina Frostenson skriver om sin bild av händelserna i Svenska Akademien. Hon släpper boken ”K – berättelsen” den 23 maj på förlaget Polaris.", "article": "I slutet av maj kommer poeten Katarina Frostenson ut med en bok om händelserna inom Svenska Akademien som ledde till att hon lämnade institutionen. Boken, ”K – berättelsen” ges ut på Polaris förlag. – ”K” är berättelsen från en tid i landsflykt undan förföljelse och förtal, i november 2017 till maj 2018. Utifrån händelser under färdens gång reflekterar ”K”, i samtal med olika resekamrater, kring en kabal, kring kollektiv, kriser, kamp och stor kärlek, säger Katarina Frostenson själv i ett uttalande. Jonas Axelsson, förlagschef på Polaris, säger till DN att man fört diskussioner om utgivningen under de senaste veckorna. – Boken förklarar varför det här perspektivet är så viktigt i sammanhanget. Katarina Frostenson har inte sagt mycket alls om händelserna, och hon har gjort detta till en berättelse som ligger nära hennes sätt att skriva på. Det har inneburit en sorts dagbok, eller tankebok, över ett halvår när detta pågår, från november 2017 och framåt, säger Jonas Axelsson och fortsätter: – Det är ett konstnärligt verk, hon berättar helt enkelt vad som händer och vad hon genomgår. Och kanske framför allt hur hon överlever, med hjälp av litteraturen. Hon kallar litteraturen för hennes resekamrat, och det visar sig vara kongenialt. Det är en del av vad som händer, bland annat under landsflyktsresan till Paris, där hon längs vägen stöter på HC Andersens ”Reskamraten”, och utgår väldigt mycket från vilken typ av resekamrater vi har i tillvaron. Jonas Axelsson beskriver boken som ett litterärt verk ”av rang”, och gör en jämförelse med August Strindbergs ”Inferno”, och menar att den kommer att ge nya perspektiv och nya detaljer om händelserna inom Svenska Akademien. Axelsson tar själv upp frågan kring varför Katarina Frostenson, som under lång tid gett ut sina böcker på förlaget Wahlström & Widstrand, väljer att släppa ”K” på Polaris. – Det är lite speciellt att en författare som getts ut på ett ställe i nästan 40 år väljer att ge ut en sådan här bok någon annanstans, men det får också boken förklara varför det är så hon vill göra, säger Jonas Axelsson. Enligt en överenskommelse mellan förlaget och författaren kommer inte några delar av bokens innehåll bli offentliga förrän den är tryckt i sin helhet, i nära anslutning till releasedatumet den 23 maj, berättar Jonas Axelsson. Han berättar att releasedatumet också har en annan betydelse – det är på dagen ett år efter att berättelsen i boken slutar, den 23 maj 2018. – Jag förstår att alla journalister är intresserade av att höra vad hon säger om sin make, men där får boken tala. Det är inte min sak att kommentera den saken, säger Jonas Axelsson. Katarina Frostenson var ledamot i Svenska Akademien från 1992 fram till januari 2019. Hon är gift med kulturprofilen Jean-Claude Arnault, som under lång tid haft nära band till Akademien, och i fjol dömdes mot sitt nekande till två och ett halvt års fängelse för två våldtäkter. Enligt Jonas Axelsson tas delar av händelserna under rättsprocessen upp i boken. – Den inleds under våren, med förhör och liknande. Men fokus ligger inte på det som leder till det som skedde i höstas, utan det är utvecklingen mot den tiden som vi följer. Jag måste som utgivare hänvisa till själva läsningen. Det är här gjort på det vis som bara Katarina Frostenson kan göra, säger Jonas Axelsson. Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson kommenterade på tisdagen nyheten om Katarina Frostensons nya bok. – Det låter överraskande för mig. Jag kände inte till det här, vi har inte haft någon kontakt med henne under lång tid. Vi får se vad det innebär. Samtidigt var det väntat att hon någon gång skulle träda fram och säga någonting om det som har hänt, säger Anders Olsson till TT. TT: Finns det någon typ av tystnadslöfte som riskerar att brytas? – Det beror på vad hon säger i boken. Vi har ett sekretesslöfte när vi kommer in i Akademien och det ska vi hålla tills vi dör. Men det gäller Nobelhemligheter, sådant som vi alla känner väl till. Vi vet ju inte riktigt vad som kommer ut i den här boken, säger Anders Olsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35445, "headline": "Johan Croneman: Jag pumpar fem säsonger av ”Game of thrones” och får en överdos av mörker", "summary": "Femtio avsnitt på bara någon vecka. Jag laddar inför sista säsongen av ”Game of thrones” – och det kan ta udden av upplevelsen. Annars följde jag SVT:s ”Keyyo med Rheborg i Ryssland”. Obegripligt slarvigt genomfört.", "article": "När en ”Dallas”-säsong i början av 80-talet slutade med tidernas cliffhanger i tv-seriesammanhang – J R Ewing blev skjuten, inte helt oväntat eftersom de som ville ha ihjäl honom stod i långa köer – gick USA (och snart hela världen) och väntade en hel sommar och en hel höst på svaret: ”Vem sköt J R?” Fyrtio år senare minns jag faktiskt inte vem det var, jag var ingen ”Dallas”-kille. ”Game of thrones” har varit som en lös tand man inte kan sluta pilla på, det är svårt att inte fortsätta titta, till och med när man tappat greppet. Läs mer: Sista säsongen av Game of thrones: Vem vinner slutstriden om Järntronen? För att ladda inför den sista säsongen av ”Game of thrones” fick jag för mig att se igenom rubbet – jag orkade fem säsonger, femtio avsnitt, på bara någon vecka, därefter stod jag inte ut längre. Det var en överdos av mörker helt enkelt, och det under en period när vi alla skriker efter lite ljus, lite vår, lite värme. När man överdoserar en serie som ”Game of thrones” kan det också så småningom ta hela udden av upplevelsen, det fanns mot slutet av min studie avsnitt långa som ösregn, och till detta en monoton dialog som man när som helst hade kunna uppfatta som rena kalkonen. Jag avbröt innan det var för sent. Det första avsnittet av den sista säsongen var helt odramatiskt, mest en liten familjeåterträff – med två undantag: Den plågade oäktingen Jon Snow fick nu också biologisk upprättelse, om än inte av det helt väntade slaget (film- och tv-mässigt levererat på ett ovanligt taffligt och odramatiskt vis). Och det mest spännande mötet på evigheter (kanske någonsin) i hela ”Game of thrones”: Bran Starks och Jamie Lannister blickar möts för första gången sedan Bran ”föll” från borgens topp. Tyckte mig plötsligt se nyckeln till – mycket. Läs mer: Allt du behöver veta om ”Game of thrones” inför finalen – i siffror Annars följde jag i veckan några avsnitt av ”Keyyo med Rheborg i Ryssland”. Keyyo är en ”Youtubeprofil” och komiker och Rheborg heter Johan i förnamn och Keyyos självutnämnde storebror i underhållningsfacket. Som åttaåring kom Keyyo till Sverige från Omsk (efter tre avsnitt vet jag fortfarande inte varför), nu ska hon återvända till sitt gamla land, och hon tar med sig Johan Rheborg eftersom han är hennes idol och förebild – det blir Transsibiriska järnvägen. Den där som nästan alla, alltid, drömmer om att få åka. Man kan nog kanske kalla det ett reseprogram, det skulle ha kunnat bli ett riktigt bra reseprogram också – om man inte hela tiden lekte och lajjade bort allt och pratade till tittarna som om vi snittade på drygt 9 år. Och så några slags lekmoment, utmaningar: Johan Rheborg tvingas till exempel mot sin vilja, och han upplever det verkligen som otroligt obehagligt, upp helt oförberedd på en rysk ståuppscen. Varför Rheborg ska behöva utsätta sig för detta är helt obegripligt. Lika obegripligt är det att ge sig ut på en resa i Ryssland och vara så kokett och totalt okunnig om vart de ska. De verkar göra en poäng av att vara småkorkade och obildade och ha världens sämsta historiska kunskaper. Men berätta något för oss! Berätta din historia Keyyo, på riktigt. Levande, och med smärta. Och prata med varandra om något som överraskar oss, kanske till och med lär oss något. Värre slöseri med licenspengar är nog svårt att hitta. Och det bara för att de inte orkat sätta sig ner några dagar tillsammans, alla inblandade, och pratat om vad som är viktigt och vad de egentligen vill göra, vart det ska leda – och varför just det är så bra…?! Jag lovar att det snart kommer en flod av svenska kändisar på tågresa, i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Läs mer: Så bra var första avsnittet av ”Game of thrones” sista säsong ", "article_category": "culture"}
{"id": 35461, "headline": "Skådespelaren Bibi Andersson är död", "summary": "Skådespelaren Bibi Andersson är död. Hon blev 83 år. – Bibi Andersson var en gigant, säger Jan Göransson, presschef på Svenska Filminstitutet.", "article": "Bibi Andersson föddes i Stockholm den 11 november 1935 och gjorde sin första mindre filmroll som 15-åring, som statist i Alf Sjöbergs ”Fröken Julie”. Redan 1954 gjorde Bibi Anderssons sin första stora filmroll i färgfilmsversionen av ”Herr Arnes penningar” av Gustaf Molander. Bibi Andersson kom att studera vid Dramatens elevskola och började sedan arbeta vid Dramaten 1963. Hon kom också att själv regissera föreställningar på Dramaten. Under åren 1981–1983 var hon anställd vid Sveriges Television. Under sitt aktiva artistliv hann hon medverka i ett nittiotal filmer och tv-produktioner. Mest känd är hon för sina insatser i flera av Ingmar Bergmans filmer, såsom ”Det sjunde inseglet”, ”Smultronstället” och ”Persona”. Hon medverkade också i Bergmans tv-serie ”Scener ur ett äktenskap”. Roller som beskrivs som hennes främsta och som bidrog till hennes världsrykte. 1979 var hon med i Marie-Louise Ekmans första långfilm ”Barnförbjudet”. Bibi Andersson arbetade också med flera av de stora utländska regissörerna som John Houston. Som skådespelare på Dramaten hann Bibi Andersson göra 37 roller mellan åren 1955 och 2004. Hon var också verksam som regissör på teatern under 1990-talet. Under sin karriär blev hon belönad med en rad utmärkelser, bland annat fyra guldbaggar: en för bästa skådespelerska (Persona, 1967) och tre för bästa kvinnliga biroll. Den senaste av baggarna fick hon ta emot 2008, för sin insats som abbedissan i ”Arn: tempelriddaren”. – Bibi Andersson var en gigant och hennes betydelse för den svenska filmkonsten är enorm. Hon var en av Sveriges mest meriterade skådespelare och den enda som vunnit fyra Guldbaggar, säger Jan Göransson, presschef på Svenska Filminstitutet till DN. – Jag har svårt att hitta ord. När jag reste med henne till olika filmfestivaler runt om i världen kom det alltid fram folk och ville prata med henne. Som när jag skulle presentera henne för en av de främsta inom den indiska filmindustrin var hans första ord, ”jag kan inte tro att jag faktiskt får ta dig i hand”. – Hon hade ett otroligt stort kontaktnät i filmbranschen som kände henne och som ville jobba med henne. Bibi Andersson engagerade sig också för det krigsdrabbade Jugoslavien och startade i mitten av 1990-talet, tillsammans med andra artister, hjälpprojektet ”Open road – Sarajevo”. Då hade Bibi Andersson redan 1982 tagit initiativet till föreningen ”Artister för fred”. Bibi Anderson har varit sjuk en längre tid och gick bort på söndagsförmiddagen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35472, "headline": "Lars Norén till Dramatens styrelse: ”Jag föraktar er”", "summary": "Dramatikerna Lars Norén och Jon Fosse riktar båda hård kritik mot Dramatens styrelse efter beslutet att säga upp teaterchefen Eirik Stubø. ”Jag föraktar er”, skriver Lars Norén i ett brev, uppger SvD.", "article": "Lars Norén, vars föreställning ”Andante” just nu spelas på Dramaten, har skrivit ett brev till styrelsen. Han vill inte återge brevet i sin helhet för Svenska Dagbladet. Det vill han i stället spara till sin fjärde dagbok. Däremot berättar han för tidningen om sin inställning: – Vad styrelsen har lyckats åstadkomma är en oerhörd förlust för svensk teater. I stället för att stödja Eirik i arbetet med att förändra den historiska ojämlikhetskulturen som tidigare teaterchefer har varit likgiltiga för, har man flytt från sitt ansvar och lämnar efter sig ett moraliskt augiasstall (något mycket vanvårdat, reds anm.). Jag har talat om för dem vad jag anser om dem: Jag föraktar er, säger han till Svenska Dagbladet. Läs mer: Polariserat på Dramaten – psykolog deltog på skådespelarmöte Han menar vidare att den bild som återgivits i media av nedläggningen av Jenny Andreassons ”Hamlet” varit förenklad. Dramatens ledning kommunicerade utåt att föreställningen lades ner eftersom Andreasson var sjuk. I en intervju i DN berättade Andreasson att hon i själva verket var frisk men tystades. – ”Hamlet” lades ned eftersom det var en konstnärlig katastrof, säger Norén till SvD. Till DN sade Jenny Andreasson tidigare i april: – De frågade om det var okej att de skrev att jag var sjuk. Och jag sa ja. Jag kände mycket skam och skuldkänslor över att produktionen lagts ned, och tänkte att jag gjorde något för teaterns bästa. – Det tog sig väldigt destruktiva uttryck. Jag respekterar och tycker om flera av skådespelarna, men det blev en olycklig situation. Jag bär naturligtvis en del av ansvaret för det, sade Jenny Andreasson till DN. Björn Wiman: Dramaten ska ses som en teater – inte som ett zoo med öppna burar Även den norske dramatikern Jon Fosse har skrivit ett brev till Dramatens styrelse: ”Sett utifrån, från Norge, verkar det som om man nu i Sverige – med ett slags populism i botten – önskar att bryta ned de kulturinstitutioner som har gett både Sverige och Norden en högre konstnärlig nivå och vördnad. Först var det Stadsteatern, sedan var det Svenska Akademien och Nobelpriset och nu ska också Dramaten smutsas ned”, skriver Jon Fosse i ett mejl till SvD. Fosse fortsätter: ”Jag skakar uppgivet på huvudet och förstår inte vad för slags destruktiva krafter som härjar i Sverige nu.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 35487, "headline": "Skivrecension: Björks ”Vespertine” var nog ämnad att bli opera", "summary": "När Björks album ”Vespertine” från 2001 har gjorts om till opera låter klangerna bitvis som Ravel, medan två olika sopraner båda klingar nästan identiskt som Björk.", "article": "Då Björk turnerade med sitt nyskapande album ”Vespertine” 2001 var en av anhalterna The royal opera house i London. En högst ovanlig scen för en popstjärna vid den tiden. Så när Mannheims Nationalteater 2018 gjorde ”Vespertine” till opera var det kanske för att den var ämnad för det redan från början. Klart är att Björks mikromyllrande musik har något i sig som vill bära iväg utanför alla gränser. Precis som Hans Ek, som nu är aktuell med sitt symfoniska Björk-projekt, har detta tyska tonsättarteam framgångsrikt översatt de elektroniska sounden till orkester. Och gett harporna, celestan och körerna så mycket rymd att det bitvis låter som Ravel. Sen har man fördelat Björks röst till två nästan identiskt klingande sopraner. Dubbelgångare som bebor den ”gömda plats” där operan utspelar sig. Bästa spår: ”Pagan poetry” Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om hur Andris Nelsons identifierar sig med den unge Sjostakovitj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35508, "headline": "Malin Ullgren: Glöm inte bort den avgörande åttioåringen Annie Ernaux", "summary": "I nästa vecka kommer Édouard Louis självbiografiska och klassgranskande berättelse ”Vem dödade min far” ut på svenska. Då finns det alla skäl att påminna om hans föregångare, snart 80-åriga författaren Annie Ernaux, skriver Malin Ullgren.", "article": "Bakom de senaste årens mest uppmärksammade och hyllade franska manliga författare står en snart 80-årig kvinna. Det är tyvärr sant och ingenting jag kan göra något åt, även om det för känsliga öron kan låta som ett besvärande bredbent feministiskt påstående. Men nu, när Édouard Louis bok ”Vem dödade min far” kommer ut på svenska i nästa vecka, hans skarpa och sorgsna skildring av den franska, lantliga arbetarklass han föddes i, finns det alla skäl att påminna om Annie Ernaux. På 1980-talet började hon odla fältet där sociologin förvandlas till skönlitteratur, där den enskilda människan får syn på sig själv genom att också se kollektivet. Född 1940 i Normandie, dotter till ett par som drev kombinerat kafé och specerihandel, har Ernaux i en rad briljanta, självbiografiska essäer gestaltat vad det innebär att i det hårda franska klassamhället ta det mycket långa klivet från periferi till intellektuellt centrum: att byta språk fastän man fortfarande talar franska. Att uppleva intensiv skam när man ser sin egen bakgrund med den nya medelklassblicken. Annie Ernaux fann en form för klass, erfarenhet och självbiografi, som visat yngre författare vad de faktiskt kan göra: syna skammen metodiskt och ge den ett starkt litterärt uttryck. Att utgå från den egna erfarenheten, men aldrig isolera jaget från världen. Édouard Louis har själv talat om betydelsen Ernaux haft för hans skrivande, liksom Didier Eribon (”Tillbaka till Reims”) också har lyft fram hennes avgörande roll som föregångare. Under framför allt 1990-talet var Annie Ernaux välläst också i Sverige, med fantastiska berättelserna ”Min far”, ”Kvinnan”, ”Sinnenas tid” och ”Skammen”. Senare verk har inte översatts alls, vilket är väldigt synd. Kanske har det med Édouard Louis svenska framgångar att göra, för nu är Ernaux på väg tillbaka också här – nästa år ges hennes strålande ”Les Années” ut av Norstedts, med titeln ”Åren”. Läs också Édouard Louis: ”Alla som förolämpat en gul väst har förolämpat min far” Boken är nominerad till Man Bookers internationella pris och var en av sex böcker som på tisdagen gick vidare till den så kallade korta listan. Och jag kan varmt rekommendera den, antingen man vill läsa på franska eller engelska redan nu, eller när den svenska utgåvan kommer 2020. ”Åren” kom ut i Frankrike redan 2008. Det är en ovanlig självbiografi, där jaget står tillbaka för den kollektiva skildringen av Frankrike under krigsåren, fram till 2010-talet. Författaren ser det icke-individuella i sin uppväxt, på ett sätt som är existentiellt omskakande och sant. Snart kommer ingen längre att veta vad hon talar om, vem hon var. Och med henne försvinner rösterna från de äldre som hade upplevt båda världskrigen, de som skämtade på ett visst sätt, de som hade svultit och som drömde om att få dö inomhus. Det är inte sentimentalt, bara en påminnelse om det hisnande i att världar försvinner medan man fortfarande lever, sedan man själv, språket man hade, huden, de inre bilderna. Frånvaron av ett jag i delar av hennes berättelse är fascinerande. Å ena sidan en så intim skildring av att bli till som människa, samtidigt som Ernaux visar hur detta jag, det som varit så starkt och viktigt i livet, snart kommer att vara helt abstrakt. Berättarperspektivet bjuder in döden. Så: läs gärna Édouard Louis ”Vem dödade min far?”. Men glöm för all del inte bort Annie Ernaux, vars nyskapande verk gick före. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35512, "headline": "Scenrecension: ”Blanca & Bianca – ett trottoardrama” är modig och friskt osentimental", "summary": "”Blanca & Bianca – ett trottoardrama” är en både modig och viktig pjäs. Daniel Goldmanns uppsättning, som riktar sig till något äldre förskolebarn, spretar lite ibland men är friskt osentimental, skriver Pia Huss.", "article": "Teater ”Blanca & Bianca” av Sara Kander efter en idé av Paul Chevallereau. Regi: Daniel Goldmann. Scenografi/dockor: Sara Kander. Mask: Mimmi Harms Oredsson. Musik: Torbjörn Svedberg/Niko Röhlcke. Ljus: Kundali Löfstrand. I rollerna: Nina Åkerlund, Li Molnár Kronlid, Hans Nyberg, Scen: Pantomimteatern, Stockholm, och turné. Speltid: 45 min.  En hopkurad kvinna bakom en solkig pappmugg. Några ”selfiefierade” tonårstjejer, en stressad pappa, en vilsen dotter. Alla är de som klippta direkt ur verkligheten för att ta plats på Pantomimteaterns scen och ingå i trottoardramat ”Blanca & Bianca”. Stycket berättar om den spirande vänskapen mellan en romsk kvinna och en ganska ensam flicka. De möts av en slump då Blanca blir nyfiken på vem det är som syns på fotografiet kvinnan på trottoaren vårdar så ömt. Och så rullas det upp, dramat där Blanca och Bianca inser hur lika deras förnamn är, Blanca förstår varför Bianca tvingats lämna sin dotter – hon på fotografiet – för att få ihop pengar till överlevnad. Och förstås märker Blanca hur utsatt Bianca är då hon falskeligen anklagas för stöld av ett bling-bling-halsband som de två fnittrande tonårstjejerna infamt placerar kring hennes hals. Ja, det kan hända mycket i ett stycke komprimerad mim där kropparnas alfabet har att berätta om hur slumpmässiga och olika våra livsförutsättningar är. Pjäsens tema är både modigt och viktigt och Daniel Goldmanns uppsättning, som riktar sig till något äldre förskolebarn, är friskt osentimental och genomarbetad. Men ibland spretar skeendet i väg när det är så mycket som ska förmedlas med väldigt få ord men desto mer fysiska uttryck. Nina Åkerlunds Bianca och Li Molnár Kronlids Blanca förmår ändå samla ihop och strama upp uttrycken och Hans Nyberg är komisk både som tramsig tonårstjej och som sönderstressad pappa. Med sig har han dock föreställningens hund, en marionett i labradorstorlek. Det kan väl alltid vara kul med djur men just här är jycken mest ett påhäng som svansar runt, slickas och, vilket är extremt enerverande, skäller, skäller och åter skäller. Om det är någon som ska vara tyst hos Pantomimteatern så är det faktiskt den. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35515, "headline": "Johan Croneman: Även solklara komiska begåvningar som Al Pitcher kräver smart regi", "summary": "Al Pitchers soloföreställning ”Fy fan Sverige!” var sanslöst rolig. Vilken komisk begåvning. Men i hans nya miniserie ”Al Pitcher på paus” (SVT Play) fungerar nästan ingenting alls.", "article": "SVT sände för något år sedan Al Pitchers soloföreställning ”Fy fan Sverige!” och jag satt ensam hemma och skrattade högt för mig själv – finare komplimang kan jag nog inte dela med mig av eftersom rätt få komiker lyckats med det. Född i Huddersfield i England och uppvuxen i Nya Zeeland blir hans brottande och kämpande med det märkliga svenska språket och det inte så sällan rätt krångliga och komplicerade svenska samhället ofta väldigt kul. När man inte förstår vad omgivningen säger på ett helt främmande språk har vi ju alla lätt för att regrediera och plötsligt både känna oss, och bli, väldigt små. När till synes stora starka kaxiga män (som Al Pitcher) plötsligt inte kan hitta orden och uttalen, och måste börja peka och höja och sänka rösten för att göra sig förstådd det allra minsta – ja, då inträffar den där komiska krocken Pitcher så skickligt använt sig av. Frågan är då varför Al Pitchers nya miniserie på SVT Play, ”Al Pitcher på paus”, blir allt annat än rolig (jag har sett de två första avsnitten – han ska få chansen hela vägen in i kaklet). Al Pitcher är på sex månaders pappaledighet och passar på att från parkbänkar och lekplatser och kaféer iaktta och betrakta oss svenskar, det svenska samhället och rätt många av våra mänskliga tillkortakommanden. Han kikar både på våra och sina egna fördomar. Småputtrigt – men nästan ingenting fungerar! Trots rätt hyggligt kul material har han uppenbarligen fått klara sig helt utan regi. Ingen hör när det skaver, ingen ser när tajmningen brakar åt skogen, och ingen har märkt att hans sidekicks helt enkelt är för dåliga. Vilket gigantiskt slöseri med en komisk begåvning. Hajpade ”Dips” såg jag tidigt, innan det började sändas, och även om jag inte direkt tog ordet kalkon i min mun så vet jag att jag i alla fall tänka på sämsta sortens Kalle Kantarell-teater – i buskisformat. Inte riktigt SVT-klass, väl…? När sedan Marie Agerhäll, seriens skapare (tillsammans med Jesper Rönndahl) dök upp i morgonsofforna och hyllades som en svensk Pamela Adlon (vars ”Better things” är det roligaste jag sett på tv på 30 år – minst) började jag givetvis fundera på om jag verkligen sett samma serie som de satt och pratade om. Jo, jag hade det. Jag fick bakläxa och hemläxa och tittade en gång till. Förstod fortfarande inte vad dom pratade om. Marie Agerhäll är visserligen den enda i serien som har ett någorlunda balanserat överspel – resten är pajigast tänkbara. Den politiska satiren är uddlös, driften med diplomatkåren och delar ur överklassen fånigt klyschig – bra jobbat av Marie Agerhäll att både skriva manus, regissera, spela huvudrollen och producera, men det blir åtminstone två stolar för mycket, precis som med Pitcher ska hon lämna över till en regissör med bra gehör och en elak producent med vass rödpenna. ”Men behaving badly”, på svenska hette den ”Hopplösa typer”, var en sjukt kul brittisk 90-talsserie med bland annat favoriten Martin Clunes i en av huvudrollerna (även känd från ”Doc Martin”). Nu kan vi se honom på SVT i den brittiska krimserien ”Manhunt” (minserie i tre avsnitt). Han gör en riktigt torr, trist och färglös DCI som från början tvivlar på om han verkligen är rätt man för en mycket komplicerad seriemördarjakt. Martin Clunes är genial i rollen – bara hoppas att han dyker upp igen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35518, "headline": "Skivrecension: Mattias Risbergs Mining spelar rent kalejdoskopiskt", "summary": "Det är ett mycket namnkunnigt band Mattias Risberg har samlat, med bland andra Dan Berglund och Mariam Wallentin, och de rör sig mellan jazz, pop, rock, konstmusik, komponerat och improviserat.", "article": "Det här är den första konserten någonsin med pianisten Mattias Risbergs Mining, utgiven på skiva alldeles nyligen och just som bandet är aktuella med ett gig på Fasching i Stockholm. Risberg har tidigare visat sig lika hemma med olika sorters keyboards och synthar som med piano, och med Mining koncentrerar han sig helt på sin icke akustiska sida. Övriga i det mycket namnkunniga bandet med bland andra basisten Dan Berglund och sångerskan Mariam Wallentin balanserar upp den aspekten, samtidigt som ljudbilden överlag ändå är ytterst föränderlig – ja, närmast kalejdoskopisk. Mining spelar komponerat och improviserat; jazz likaväl som experimentell pop och rock, samt mer eller mindre udda konstmusik. Fokus uppstår knappast där, men väl i kraft av flera starka låtar och musikernas dito personligheter. Bästa spår: ”Caves n’caverns” Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om hur Sunniva Brynnel Group förankrar det skandinaviska i Boston. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35524, "headline": "Medarbetare om Stubø: ”Har stått till svars för saker som hänt långt tidigare”", "summary": "Dramatens problem löses inte genom dagens besked att vd Eirik Stubø lämnar sin post. Det säger skådespelaren Carl Magnus Dellow, som länge arbetat på Dramaten. Jens Thiman, arbetstagarrepresentant i Dramatens styrelse, tror dock att avgången är nödvändig.", "article": "– Jag tycker ju att det har gått väldigt fort, han har fått stå till svars för mycket som hänt på teatern långt tidigare, säger Carl Magnus Dellow till DN. Han tror att det hade varit möjligt för Eirik Stubø att stanna kvar på sin post och menar att avgången inte löser institutionens problem. – Nej, det tror jag inte. Det får vi se vad som händer. Jag tror inte att det går fortare för att han kommer bort. Det är ett arbete som ska pågå med hela teatern och hela ensemblen, säger han och tillägger att han tycker vägen fram till Stubøs avgång varit för snabb. – Man borde ha tagit det i ett annat tempo. Personligen tycker jag inte om den här mobben som plötsligt går. Carl Magnus Dellow understryker att ledningen har ett stort ansvar för utvecklingen framöver. – Jag tycker att han är en fantastisk regissör. Som chef har han varit mindre bra, men en bra människa och en bra person, säger han. Jens Thiman, arbetstagarrepresentant i Dramatens styrelse, har under måndagsförmiddagen få kommentarer till utvecklingen men tror att Eirik Stubøs avgång är nödvändig för att lösa teaterns problem. – Ja, definitivt, i övrigt har jag inget att säga, säger han till DN. Även skådespelaren Jan Waldekranz välkomnar beskedet som kom på måndagen. – Styrelsen har tagit det här beslutet, och det blir en nystart på Dramaten som kommer vara spännande och välbehövlig. De får nu en ny möjlighet att gå igenom alla de missförhållanden som funnits, och det som inte fungerat. Jag kan bara se positivt på det här, säger Jan Waldekranz och fortsätter: – Det är fint om Eirik är kvar i sin bästa funktion, det vill säga som regissör. Och så får man hoppas att styrelsen inte stannar vid att bara skaffa en ny konstnärlig ledare, utan också genomborrar allt det material som framkommit. Först då kan det bli en förändring på alla nivåer, och det ska ledningen ansvara för. Regissören Sofia Jupither, som bland annat regisserat Dramatens nuvarande uppsättning av ”Hamlet”, beskriver teaterns problem som djupgående och rotade utanför vd-posten. – De här problemen som Dramaten har, det är ingenting som har lösts i dag, tvärtom. Det är sorgligt att klimatet är sådant att man tror att enkla lösningar räcker till, säger hon till DN och efterlyser ett omfattande arbete, inte bara på Dramaten utan inom svensk teater generellt: – Det handlar om arbetsmiljöfrågor, tystnadskultur och framför allt den gamla synen på konst och konstnärer. Vad konst ska vara och vad vi ursäktar i konstens namn, säger hon. Hon beklagar att det gått så långt att Eirik Stubø avgår, och beskriver sina egna erfarenheter av vd:n som goda. – Jag vet att han betytt mycket för teaterns konstnärliga lyft. Vi är många kvinnor som fått göra stora produktioner på stora scener. Sedan har jag också förstått att det funnits problem, givetvis. Simon Norrthon, ordförande i Teaterförbundet, säger till DN att ”det är svårt att vara glad en sådan här dag”. – Det är både sorgligt och dramatiskt, men det var svårt att se någon annan lösning på situationen. Jag tror att det förändringsarbete som Dramaten har åtagit sig att genomgå kräver en annan ledning. Det är uppenbart att styrelsen har gått igenom både nutid och en bit tillbaka i tiden och sett att arbetsmiljöarbetet behöver prioriteras, och det har inte gjorts de senaste åren. Att vara både vd och konstnärlig ledare och regissör är ingen liten uppgift på en modern arbetsplats, det kräver en patriarkal struktur där någon kan ha allting i sin ficka, och det rimmar inte med samtiden. Han tror inte att beskedet om Eirik Stubøs avgång kommer att lösa problematiken på Dramaten. – Nej! Men det kommer att möjliggöra en förändring. Dramaten har en lång resa att göra, värdegrundsarbete tar tid. Alla vi som arbetar där har lärt oss att förhålla oss till varandra, och till beslut, på ett visst sätt. Ska vi lära om kommer det att ta tid och kräva mycket förtroliga samtal, mycket öppenhet, och en viss disciplin. På frågan om vad Simon Norrthon tycker behöver göras härnäst svarar han: – Jag tror att teatern skulle må bra av någon typ av extern granskning, av att få arbetsplatsen genomlyst utifrån. I mångt och mycket har Dramaten redan påbörjat arbetet, man är redan inne i 2000-talet. Men det är klart att det är samma människor där i dag som var där i går. Ingrid Dahlberg, Dramatenchef mellan 1996 och 2002, vill inte direkt kommentera beslutet om Eirik Stubös avgång, säger hon till TT. – Jag vet ingenting om detta och då ska man inte kommentera. Men jag önskar honom lycka till och tror att det kommer att gå bra. Det senaste jag såg var premiären av ”Linje Lusta”. Då träffade jag Eirik Stubø och sade till honom att jag tycker att han fick ärva många problem, och så är det. Samtidigt är han en lysande regissör. Han hamnar inte i något slags ingenting nu. Som regissör är han väldigt eftertraktad, och jag tror att det kommer att gå bra för honom. Den norska regissören Runar Hodne, som regisserat två pjäser på Dramaten under Eirik Stubøs tid som teaterchef, skriver i ett mejl till DN: – Det är en stor förlust för svensk teater att Eirik Stubø lämnar Dramaten. Stubø har som chef haft stor framgång konstnärligt och ekonomiskt, och är en teaterregissör på hög internationell nivå. Hodne fortsätter i mejlet: – Det svenska rättsväsendet och de svenska kulturinstitutionerna står anmärkningsvärt svaga i jämförelse med svenska medier och det som kan se ut som en folkdomstol. Detta kan skapa en brain drain och ett prejudikat som svenskt kulturliv får kämpa med i många år framöver, om denna tendens får råda. Skådespelaren Krister Henriksson är numera pensionerad men har under många år arbetat på Dramaten. Han säger till SVT:s Kulturnyheterna att beslutet om Eirik Stubøs avgång är klokt, men tråkigt. – Jag är väldigt väldigt tudelad, därför att det är så att Eirik också är någon vi behöver på teatern. Han är en väldigt bra regissör och under den tiden han har varit chef har jag varit väldigt kritisk mot honom, men har samtidigt – bisarrt nog – fått teaterintresset tillbaka tack vare honom, säger Krister Henriksson till SVT. Han tycker också att Dramatens styrelse ska vara självkritiska. – Absolut. Jag tycker att styrelsen under alla år varit väldigt anonyma. Jag har kunnat läsa om de som varit med, och det ser ut som att det är väldigt bra personer men jag har inte sett deras engagemang, säger Krister Henriksson till SVT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35535, "headline": "Konsertrecension: Hyllning till natten. Men AJ Tracey litar inte riktigt på sig själv", "summary": "AJ Tracey blandar hemstaden Londons intensiva rap med mer melodiösa inslag. Men på scen hamnar de ordrika rapsvadorna i förgrunden.", "article": "Klubbspelningar i Stockholm är oftast upplagda på ett sätt som ligger närmare ett trevligt kvällsnöje än en röjig festnatt – en typisk sådan spelning öppnar dörrarna klockan sju, förbandets uppträdande börjar runt åtta och huvudartisten börjar vid nio. Praktiskt och bekvämt, inte minst för journalister. När den 25-årige Londonrapparen AJ Tracey spelar på Kraken öppnar dörrarna först efter tio och ett gäng dj:er värmer upp dansgolvet i ett par timmar innan förbandet, den svenska afrobeats-inspirerade rappparen Ibbe, dyker upp en halvtimme efter midnatt. Han spelar i tio minuter, sedan blir det mer dansgolv, innan AJ Tracey äntligen går på klockan kvart över ett. Jag har blandande känslor för detta koncept. Å ena sidan blir det en smärtsamt lång kväll, å andra sidan är konserten lojal mot denna musiks essens: det är en hyllning till natten, till att släppa alla spärrar och balla ur, till funkig hedonism. Grime är inte en artig och nykter musikstil. AJ Tracey, som för ett par månader sedan släppte sitt fina debutalbum, är nu ingen stenhårt rättrogen grimeartist. I likhet med många unga Londonrappare som har slagit igenom de senaste åren blandar han avslappnat sin hemstads intensiva rapstil med trap, pop och afrobeats. Live tonas dock de melodiösa delarna av hans låtar ned och de ordrika rapsvadorna hamnar i förgrunden. Till höjdpunkterna hör ”Ladbroke Grove”, en UK garage-doftande hyllning till rapparens hemtrakter, den underbart sjövilda ”Buster cannon” som är klassisk huligan-grime, och den poppigt sensuella ”Butterflies”. Men AJ Tracey litar inte riktigt på att hans eget material ska få igång Stockholmspubliken, och gör ett par onödiga uppehåll för att spela amerikanska hitlåtar av Travis Scott, Sheck Wes, XXXTentacion och ASAP Rocky. Sista låten blir både klimax och antiklimax: AJ Tracey överlämnar scenen åt Stockholms stolthet Z.E som mycket överraskande skuttar fram och framför sin hit ”Allt e mitt” (med textraden ”Jag är ful men jag är sexig”). En ödmjuk gest av kvällens huvudperson, som visserligen väcker mycket glädje hos publiken, men som vagt liknar en kapitulation. Läs fler av DN:s aktuella konsertrecensioner. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35556, "headline": "Fredrik Strage: Filmhistoriens läskigaste dockor återvänder till biograferna", "summary": "Den som gillar dockskräck får sitt lystmäte i juni när både Annabelle och Chucky kommer tillbaka. Vem är mest otäck? Till utseendet är den flinande Annabelle kusligast.", "article": "Min första kontakt med skräck var antologin ”The fourth book of Pan horror stories” som pappa hade i bokhyllan. Jag kunde inte läsa men behövde bara stirra på pocketomslaget för att fyllas av fasa. Där kröp en stor spindel över en äppelkindad porslinsdocka i vit spetsklänning. Egendomligt nog blev jag lika rädd för dockan som för den åttabenta insekten. Dockors stela oskuldsfullhet får mig ibland att rysa, ungefär som clowners ansträngda skratt. De ser ut att ha blivit kvarlämnade när ett barn dött i tuberkulos. Den som gillar dockskräck får sitt lystmäte i juni när filmhistoriens läskigaste leksaker återvänder till biograferna. ”Annabelle comes home” är den tredje filmen om Annabelle, psykopaten av porslin som ingår i det filmuniversum som vuxit fram kring den moderna klassikern ”The conjuring”. ”Child's play” handlar om Chucky, plastkrabaten som mördat sig genom sju filmer, blivit en skräckikon på samma nivå som Freddy Kruger, och nu dyker upp i en remake av originalet från 1988. Den stora frågan är vem som kommer att vinna denna dockduell. Vem är otäckast? Annabelle eller Chucky? Till utseendet är den bleka och flinande Annabelle kusligast. Chucky ser mest gullig ut i snickarbyxor, fräknar och morotsröd kalufs. Ett poäng till henne. Vad gäller ”kill count”, antal lik, har Chucky hunnit med 44 mord under sin karriär (och då räknar jag inte alla han mördade som The Lakeshore Strangler, innan han sköts av polisen och genom voodoo flyttade sin själ till en docka). Annabelle tar det lugnare. Hon sitter för det mesta stilla i en gungstol medan demonerna som bor inuti henne tar andra i besittning och får dem att bli mördare eller självmördare. Totalt dör endast sex personer i de två ”Annabelle”-filmerna. Chucky har dock haft längre tid på sig så det blir oavgjort. En annan viktig faktor i skräck är om en historia kan knytas till verkligheten. Alla filmer i ”The conjuring”-serien är baserade på fall som det verkliga paret Ed och Lorraine Warren, frilansande spökjägare, har utrett. Men Annabelles förlaga, som förvaras i ett vitrinskåp i parets paranormala museum, är en vanlig trasdocka som inte alls liknar filmens zombiefierade Madicken. Och hon har inte kopplats till värre incidenter än att folk blivit rädda för henne. Chucky-filmerna har däremot anklagats för att inspirera förfärliga dåd. Både mordet på tvåårige James Bulger i England 1993 och Port Arthur-massakern i Australien 1996 (då en ung man sköt ihjäl 35 personer) berodde enligt sensationslystna tabloider på att gärningsmännen gillade den onda dockan. Så sent som 2015 greps den ryska seriemördaren Elena Lobatjeva som visade upp sin Chucky-tatuering och sa att ”Bride of Chucky” var hennes favoritfilm. 2014 utbröt visserligen slagsmål på franska och skånska biografer som visade den första Annabelle-filmen men Chucky har orsakat mer kaos och vinner denna kategori. Låt oss avslutningsvis bedöma dockornas cineastiska kvalitéer. Den första ”Annabelle” var inget vidare men ”The conjuring” (där hon dyker upp i introt) och ”Annabelle 2: Creation” klår samtliga ”Chucky”-filmer utom den första. 2-1 till Annabelle alltså, men poängställningen kan förändras när ”Annabelle comes home” och ”Child's play” får premiär. Den senare filmen uppgraderar Chucky från docka till robot. I hans huvud finns inte längre en strypmördares själ utan vår tids svarta magi: algoritmer. ”Han är mer än en leksak. Han är din bästa vän”, säger reklamen. Och när vi godkänt hans vänförfrågan vet Chucky allt han behöver veta för att döda oss. Fler texter av Fredrik Strage, till exempel om hur hans flygpaus drivs av en politiskt inkorrekt rädsla för stor invandring ", "article_category": "culture"}
{"id": 35557, "headline": "Susanne Ljung: Presidentkandidaten vägrar kavaj och kavlar upp ärmarna", "summary": "STILKRÖNIKA. En 37-årig borgmästare från en liten stad i Indiana har lyckats göra sig sedd och hörd och nämns i samma andetag som tunga politikernamn som Elizabeth Warren och Bernie Sanders. Pete Buttigieg får politiska motståndare att lyssna med sin mjuka, metodiska stil.", "article": "Det är ingen tillfällighet att många i USA just nu håller på att lära sig uttala namnet Pete Buttigieg. Han kan nämligen mycket väl bli 2020 års svar på Barack Obama, inte bara genom att ha ett ovanligt namn i amerikansk politik. Han har också ett liknande lugnt och positivt sätt att ta sig an frågor. Inte minst lyckas han få åhörare att tro att det faktiskt kanske inte är helt kört, det finns hopp om framtiden. Det har lett till att Pete Buttigieg – som för övrigt uttalas som boot-a-judge – de senaste veckorna har susat fram som en demokratisk toppkandidat inför nästa presidentval i USA. Det är naturligtvis långt kvar till dess, och mycket kan hända på vägen. Men det är häpnadsväckande hur denne blott 37-årige borgmästare från en mycket liten stad i Indiana, South Bend, har lyckats göra sig sedd och hörd. Plötsligt nämns han i samma andetag som tunga politikernamn som Elizabeth Warren och Bernie Sanders sedan han gav sig in i nomineringsmatchen i januari. Läs fler stilkrönikor av Susanne Ljung Nyligen var han på besök i New York och lät sig bli grillad av de mest hårdhudade intervjuare på tv som satt och blinkade av förundran, och beundran. Och det berodde inte bara på hans intellekt, som är avsevärt, utan på att han kombinerar det med en, i dag sällsynt, stillsam stil och framtoning. I dagens hetsiga, och polariserade, debattklimat är det en så sällsynt och ovanlig egenskap att Pete Buttigieg till och med fått proffsilskna republikaner på den konservativa tv-kanalen Fox News att tagga ner och, nästan, tappa fattningen. Till skillnad från många andra demokratiska politiker gästar han gärna kanalen. Han tycker att det är viktigt att låta tv-tittarna själva få se och höra politiker som annars bara demoniseras av motståndarsidan. Även om han inte lyckas konvertera konservativa personer, så har han ändå fått många att lyssna genom sin mjuka, men metodiska, stil. För Pete Buttigieg tar inte till några stora ord eller gester, eller klär sig på ett uppseendeväckande vis. Tvärtom, faktiskt. Han ser ut som om han vore med i kyrkans gosskör. Det mest iögonfallande är att han vägrar att bära kavaj i de flesta officiella sammanhang han medverkar i, inte minst på tv. Han föredrar i stället att framträda i ljus skjorta och slips, men med skjortärmarna lätt uppkavlade. ”Jag känner mig helt enkelt mest bekväm med uppkavlade skjortärmar”, som han säger. Det är också så han poserar på sin självbiografi med titeln: ”Shortest way home: One mayor’s challenge and a model for America’s future”. En bok i vilken han bland annat berättar om sina tankar kring hur städer i USA kan utvecklas från att ha varit beroende av tunga industrier till att blomstra i en post-industriell värld. Och det är något han har egen erfarenhet av. Han har varit borgmästare i South Bend sedan 2012 och under hans ledning har arbetslösheten i staden halverats. Trots sina unga år har Pete Buttigieg inte bara en förhållandevis lång politisk erfarenhet. Han har även en utbildning som inte går av för hackor. Han har studerat fyra år på Harvard, två år på Oxford som stipendiat och tjänstgjort i den amerikanska armén. Han är löjtnant i den amerikanska flottans underrättelsetjänst, och var stationerad i Afghanistan 2014. Han tillhör episkopalkyrkan i USA och ifrågasätter ofta varför högern anser sig ha tolkningsföreträde när det gäller kristendomen. Den är ju inkluderande, inte exkluderande. 2018 gifte han sig med Chasten Glezman, som tagit hans efternamn. Skulle han bli president blir han den första som är öppet gay. En detalj som, än så länge, överskuggas av det faktum att han inte bara kan beskrivas som troende, utan också som en välutbildad krigsveteran med stor politisk erfarenhet. Även om han ännu inte fyllt fyrtio har han, som han själv påpekat, mer och längre praktisk erfarenhet av både politik och krig än vad den nuvarande presidenten har. Och det är erfarenheter som i USA smäller högt, oavsett partitillhörighet.  Mer om Buttigieg Pete Buttigieg har också ett språköra utöver det vanliga. För att kunna läsa den norske författaren Erlend Loe på originalspråk lärde han sig norska. Han kan även tala franska, spanska, italienska, arabiska, dari och maltesiska. Namnet Buttigieg har han fått från sin pappa som kommer från Malta. Pete Buttigieg hävdar att han inte skulle kunna skapa sig en persona, ens om han ville. Han är som han är, annat kan han inte. ”Många i det demokratiska partiet håller på att slå knut på sig själva i försök att bli valda.”  Susanne Ljung Susanne Ljung är journalist och programledare för det hyllade mode- och kulturprogrammet ”Stil” i Sveriges Radio. Hon bor i Stockholm och New York och medverkar i Lördagsmagasinet varje vecka. Läs tidigare stilkrönikor ", "article_category": "culture"}
{"id": 35570, "headline": "Nedskärningarna i Stockholms kultur: Var fjärde i personalen försvinner från Stadsmuseet", "summary": "Efter att ha varit stängt i fyra år för renovering öppnar Stadsmuseet i Stockholm den 27 april. Museets ansiktslyftning har kostat över hundra miljoner kronor. Lagom till nyinvigningen står det klart att 14 tjänster dras in på Stadsmuseiavdelningen.", "article": "Stadsmuseet i Stockholm stängdes för renovering i januari 2015. Ett syfte med renoveringen var att göra en större del av byggnadsminnet från 1660-talet tillgängligt för besökarna – den publika ytan har ökat med tusen kvadratmeter till nyinvigningen den 27 april. Samtidigt står det nu klart att personalstyrkan krymper på museet. På grund av nedskärningarna i stadens kulturbudget, som DN har rapporterat om tidigare, kommer 14 tjänster att försvinna på Stadsmuseiavdelningen under året. Eftersom ytterligare 13 vakanta tjänster har dragits in under det senaste året, innebär det totalt sett att personalstyrkan minskar med en fjärdedel. Det bekräftar Ann-Charlotte Backlund som är chef för Stadsmuseiavdelningen. Hur kommer nedskärningarna att slå mot Stadsmuseet? – Det är klart att det förutsätter att vi effektiviserar våra arbetssätt. Vårt fokus är på att stockholmarna ska få ut det mesta möjliga av museiverksamheten. Vilka får sluta? – Det vet vi inte riktigt än. Vi kommer att behöva lägga ett pussel för att få det att gå ihop. I det pusslet är den publika verksamheten prioriterad. Vilken del kommer att nedprioriteras? – Ett museum är lite grand som ett isberg – många tänker kanske bara på den publika verksamheten, men det är mycket som sker under ytan, bakom kulisserna. Vi har ett ganska stort antal människor som arbetar med våra samlingar på olika sätt. Vi kommer kanske inte att kunna arbeta med samma hastighet när det gäller förvärv av föremål. Den samlingskunniga personalen kommer också att få medverka i den publika verksamheten. Det är ett exempel på effektiviseringar. Finns det andra exempel? – Vi kommer att arbeta mycket mer systematiskt med att göra samlingen tillgänglig digitalt, för att minska ärendehantering kring enskilda fotobeställningar. Kommer ni att ha råd med digitaliseringen? – Vi hoppas det. Just i år har vi en särskild peng i budgeten för digitaliseringsfrågor. Det är ett långsiktigt arbete. Vi har flera miljoner bilder och det är ett oerhört stort arbete. Sedan Stadsmuseet öppnade för allmänheten 1942 har det varit inrymt i Södra stadshusets tidigare lokaler, som ritades av Nicodemus Tessin d.ä. 1663. På den nya permanenta utställningen ska besökarna kunna ta del av Stockholms historia från 1527 fram till i dag. Läs mer: Oro på Stockholms bibliotek: ”Historiskt kraftiga besparingar” Inom Stadsmuseiavdelningen ingår även Stockholmia förlag och Medeltidsmuseet. Enligt Ann-Charlotte Backlund är dock inte nedskärningarna anledningen till att Medeltidsmuseet har stängt ner sin helgverksamhet för barn och att visningar som tidigare varit kostnadsfria har belagts med avgift. – Vi har tillfälligt stängt Hantverkstan på Medeltidsmuseet som är en verksamhet för barn. Det beror framför allt på att det inte är lika stor efterfrågan under våren. Vi har alltid tagit betalt för olika visningar och har fortfarande fri entré. Enligt Backlund har besökstalen på Medeltidsmuseet mer än fördubblats det senaste året, vilket dock inte innebär ökade resurser från staden. – Eftersom vi har fri entré finns det inte heller där någon koppling till högre intäkter. Vi har väldigt mycket besökare och det gäller att kunna ge ett kvalitativt bemötande, säger Ann-Charlotte Backlund. Enligt källor som DN har pratat med finns en oro över att kompetens går förlorad när många medarbetare slutar. Kan man effektivisera expertis? – Nej, men den kompetens som vi besitter kanske har förutsättningar att nå fler. Det finns inga enkla lösningar. Alldeles oavsett den ekonomiska aspekten är varje pensionsavgång en förlust. Varje människa har en unik kompetens. Kommer inte en minskning av personalstyrkan med en fjärdedel att påverka Stadsmuseet negativt? – Det är självklart att vi genomgår en komplicerad process. Det handlar om människor och det vore märkligt om det inte skulle märkas på det personliga planet. Vårt uppdrag är att servera stockholmarna en fantastisk verksamhet och det är jag helt övertygad om att vi kommer att göra även i framtiden. Det går inte att sätta likhetstecken mellan färre människor och mindre kunskap. Det handlar om hur vi sprider den. Stadsmuseet i Stockholm Sveriges största kommunala museum, som öppnades för allmänheten 1942. I samlingen ingår bland annat 300.000 föremål, 25.000 konstverk och 3,5 miljoner fotografier. Stängdes för renovering i januari 2015, med en budget på 140 miljoner, men den slutgiltiga notan är inte fastställd. Under året dras 14 tjänster på Stadsmuseiavdelningen in, på grund av nedskärningarna i Stockholms stads kulturbudget. Vid nyinvigningen den 27 april presenteras en ny permanent utställning.  Besparingar i kulturförvaltningen 90 indragna tjänster (10 procent av totala antalet tjänster). Avslutad satsning på muralkonst (2 miljoner kronor). Tioprocentig neddragning på aktivitetshus och mötesplatser i Hjorthagen, Husby, Skärholmen, Sköndal och Älvsjö (4 miljoner kronor). Indragen satsning på stadsdelsbibliotek i Rågsved (2,5 – 4 miljoner kronor). Indragen bokkolloverksamhet (biblioteken). Indragen poesicirkelverksamhet (biblioteken). Indragen öppen scenverksamhet (biblioteken). Besparingskrav på Kulturskolan (uppsägningar av lokaler). ", "article_category": "culture"}
{"id": 35574, "headline": "Jan Eklund: Anish Kapoors bild av Brexit", "summary": "Konstnären Anish Kapoor, känd för sina svindlande svarta cirklar, har gjort ett nytt verk som kommenterar Brexit. Det går att se digitalt i tidningen The Guardian.", "article": "I somras läste jag att en man föll ner i ett svart hål när han besökte en utställning i Porto. Ah, Anish Kapoor! Den brittiske konstnären är besatt av svart. Alla som stått framför någon av hans svarta cirklar vet att de lätt kan framkalla svindel. Och att skilja ett riktigt hål från en målad cirkel är hart när omöjligt. Vågar du ta steget? Mannen i Porto borde inte ha gjort det, men klarade sig enligt uppgift undan med lindriga skador och museet tvingades förbättra säkerheten. Nu har Anish Kapoor skapat ett aktuellt konstverk för The Guardians läsare: ”A Brexit, a broxit, we all fall down”. En hotfull men ändå lockande röd spricka skär genom Englands kartbild från norr till söder. Den indiskfödde konstnären har valt att inte kommentera verket men har tidigare kritiserat de nationalistiska brösttoner som präglat Brexit. Verket går bortom den simpla plakatkonsten, skriver tidningen. Det påminner snarare om ett surrealistiskt försök att gestalta en nations psyke. Läs mer: Se The Guardians analys ", "article_category": "culture"}
{"id": 35577, "headline": "Regissör: ”Dramaten sjukskrev mig trots att jag var frisk”", "summary": "Regissören Jenny Andreasson blev sjukskriven av Dramatens ledning – utan att vara sjuk. I en DN-intervju berättar hon om uppmaningarna att hålla tyst när ”Hamlet” lades ned. ”Locket på tystnadskulturen har lyfts. Nu har jag en skyldighet att inte fortsätta vara tyst, även om det kan få konsekvenser”, säger hon.", "article": "Det var den 8 januari, 2016. Ett överraskande besked kom från Dramaten. Två veckor före premiären ställde teatern in en av säsongens storsatsningar, ”Hamlet”. Dramatens officiella förklaring var att regissören Jenny Andreasson inte kunde slutföra uppsättningen på grund av sjukdom. Men stämde det? Läs mer: Eirik Stubø: ”Vi har inte samma bild av situationen” Redan veckan efter beskedet nåddes Dagens Nyheter av uppgifter om vad som egentligen låg bakom beslutet. Flera källor uppgav att det hade funnits samarbetssvårigheter mellan skådespelare och regissör. Dramatens vd Eirik Stubø svarade på frågan om det varit konflikter under repetitionerna: – Det har varken varit mer eller mindre konflikter än det ofta är på teatern. Vi ställer in ”Hamlet”-premiären eftersom Jenny blev sjuk två veckor innan premiären, sade han till DN. Jenny Andreasson var själv tystlåten när hon senare fick frågan om hon kunde berätta vad som hände. – Jag kan inte riktigt göra det. Om ett tag och med mer distans kan jag kanske svara ordentligt på den frågan, svarade hon i en intervju. Men nu, några år senare, vill hon berätta. Om lögnerna. Om hur hon sjukskrevs utan att vara sjuk. Om hur hon uppmanades att hålla tyst, för medier och för sina kollegor. – I en tystnadskultur är det här en sådan sak man inte ska prata om. Men det har blivit ett bråk i min själ som påverkar mig konstnärligt än i dag, säger Jenny Andreasson. Varför vill du berätta? – Jag har varit nästan absurt lojal mot ledningen. Men nu har jag kommit till en punkt när jag måste vara lojal mot min teater, mot min arbetsplats och mina medarbetare. – Jag vill också stötta Julia Dufvenius i hennes berättelse, och alla de andra som nu är modiga att berätta vad som händer på vår teater. Läs mer: Julia Dufvenius: Jag fick skydd till och från scenen på Dramaten Jenny Andreasson, som ofta har arbetat med att lyfta kvinnliga dramatiker, hade högtflygande visioner med Shakespeares ”Hamlet”. Hon skulle göra en feministisk nytolkning, där Ofelia stjäl repliker och hovet gästas av en feministisk teatergrupp. Men problemen blev stora. Hon och flera av skådespelarna drog inte jämnt. I stället för att arbeta fastnade man, enligt Jenny Andreasson, i långvariga diskussioner om vad man skulle göra. – Det tog sig väldigt destruktiva uttryck. Jag respekterar och tycker om flera av skådespelarna, men det blev en olycklig situation. Jag bär naturligtvis en del av ansvaret för det, säger hon. Det var vid årsskiftet 2015 till 2016 som hon insåg att det inte fungerade. Hon hade förlorat skådepelarnas förtroende och klev av. – Jag förklarade för Eirik Stubø att jag kände mig konstnärligt blockerad. Efter beslutet inleddes en diskussion med teaterledningen. Att ställa in var en stor smäll för Dramaten, både ekonomiskt och i fråga om anseende. Frågorna var flera. Skulle någon annan ta över som regissör? Och hur skulle beskedet kommuniceras utåt? På ett möte på Dramaten där Jenny Andreasson och Eirik Stubø deltog, framförde hon att beslutet om huruvida uppsättningen skulle färdigställas av någon annan låg i teaterledningens händer. – Först sade Eirik att han själv skulle ta över som regissör. Han sade också att det bästa, när vi går ut med det här, var att vi hittade något som ”lugnar situationen”. Enligt Jenny Andreasson var en idé som ledningen förde fram att man utåt skulle säga att hon var sjuk. Hon säger att hon redan då ifrågasatte att man skulle använda den bortförklaringen och frågade varför man inte öppet kunde säga som det var. – Men teaterchefen ville inte starta något där skådespelarna kände skuld. Jag tyckte att det var ”fair enough” under förutsättning att jag, inför ensemblen, inte skulle använda ordet ”sjuk”, eftersom jag tyckte att det var fel. Till ensemblen sade Jenny Andreasson i stället sin egen sanning: att hon kände sig konstnärligt blockerad och inte kunde komma vidare i arbetet. – Sedan lämnade jag rummet. I januari 2016 fick Jenny Andreasson ett telefonsamtal från Dramatens ledning. Man skulle nu gå ut med beskedet att ”Hamlet” lagts ned. – De frågade om det var okej att de skrev att jag var sjuk. Och jag sa ja. Jag kände mycket skam och skuldkänslor över att produktionen lagts ned, och tänkte att jag gjorde något för teaterns bästa. Jenny Andreasson var dock inte sjuk, utan kom tillbaka till arbetsplatsen dagarna därpå. På plats på Dramaten satt hon i ett rum, tillsammans med en person på kommunikationsavdelningen, när Eirik Stubø ringde dit. Hon fick lyssna på samtalet. – I telefon sade han att journalister var ute efter honom och undrade om jag verkligen är sjukskriven. Jag var ju inte sjukskriven, för jag var inte sjuk, säger Jenny Andreasson. – Innan jag gick hem från teatern den dagen låg det en sjukanmälan i mitt fack. Det stod att jag var sjukskriven en vecka. Det är beslut som brukar komma från arbetstagaren, men nu hade det kommit uppifrån. Det var vid den här tiden som DN nåddes av uppgifter att den egentliga förklaringen till att ”Hamlet” lagts ned var en annan än den offentliggjorda. Eirik Stubø fick i intervjun den 18 januari, 2016, följande fråga: ”I teatervärlden finns en uppfattning om att Dramaten ibland skyller på sjukdom när en uppsättning havererar på grund av konflikter. Hur ser du på det?” Han svarade: ”Det är nytt för mig, det har jag ingen åsikt om. Jag har varit här i ungefär ett år nu och ser ingen sådan tendens”, sade Eirik Stubø. Kort därpå sammankallades ett möte på Dramaten mellan fyra personer: Eirik Stubø, Jenny Andreasson och två andra högt uppsatta chefer på teatern. DN har tagit del av en ljudinspelning från mötet som bekräftar de uppgifter som Jenny Andreasson nu återger. – Under mötet tog Eirik upp att det läckte information, och ville försäkra sig om att jag inte pratade med medier. Jag svarade att jag inte ville eller skulle tala med någon. Jag var rädd för att göra det, säger Jenny Andreasson. Varför? – Jag upplevde att jag skulle bli extremt ensam om jag ifrågasatte ledningen. Under den första delen av det nära en och en halv timme långa mötet fördes diskussioner om sjukskrivningen. – Det gjordes försök att övertyga mig om att jag skulle gå till en läkare och få ett läkarintyg på att jag var sjukskriven. Jag svarade att jag inte kände mig bekväm med det, säger Jenny Andreasson. På ljudinspelningen från mötet hörs bland annat följande replikskifte: Jenny Andreasson: Jag har problem med att jag ska gå till en läkare och säga att jag är sjuk, för jag vet inte hur jag ska formulera det. Då får jag i så fall ta i och överdriva min situation för att det ska hända. Det är min upplevelse. Faktum var att jag var totalt blockerad och att jag klev av, och nu är jag inte.. Jag är inte sjuk. Det är bara det jag menar. Rent tekniskt, och även... Eirik Stubø: Går det inte att lägga fram just som du gör nu, till oss, alltså till en läkare och få ett råd? Jenny Andreasson: Ja, men är det inte bättre att vi försöker hitta någon annan sorts lösning än att vi ska försöka brisera vidare på någonting, eller liksom försöka… jag vet inte. Eirik Stubø: Vad skulle det vara? Hur skulle vi då förhålla oss? På inspelningen hörs också att teaterchefen vid flera tillfällen tar upp risken för att mer information skulle läcka till medier. Han nämner att det är viktigt att man är ”överens” om vissa saker: ”Det man vill undvika är bara att DN ringer mig och säger att nu vi har hört att Jenny Andreasson är frisk och att hon inte är sjuk längre, om hon någon gång var det, varför tar ni inte upp ’Hamlet’ nu då? Det skulle jag helst inte sitta och prata om. Förstår du vad jag menar? Det tror jag är väldigt dumt om vi kommer dit”, sa Eirik Stubø på mötet. Teaterchefen försäkrade senare under samtalet, vid flera tillfällen, att Jenny Andreasson inte behövde träffa en läkare om hon inte ville. Stubø påtalade också vikten av att inte hon ensam kände skuld för det inträffade, och tog upp att Jenny Andreassons beskrivning vid deras första enskilda möte – där hon ska sagt att hon kände sig ”tom” och att hon inte klarade av att göra sitt arbete – i viss mån kunde tolkas på olika sätt. Parterna kom till slut överens om en lösning på situationen. Jenny Andreasson skulle förlänga en sedan tidigare planerad tjänstledighet. – På så sätt skulle jag vara frånvarande från teatern. Det skulle lösa situationen, eftersom jag inte ville sjukskriva mig. Och så blev jag återigen ombedd att inte prata om det. Var du tyst eller berättade du för någon? – För vänner och familj var jag ju tvungen att berätta, och för vissa på teatern var det uppenbart. Och det här har varit ett sår för teatern, och flera har frågat: ”Var Jenny Andreasson verkligen sjuk?” Då har svaret alltid varit: ”Ja, det var hon”. Hur påverkade det dig att det överallt rapporterades att du var sjuk? – Det är klart att många anhöriga hörde av sig. De frågade om jag var döende i cancer eller om jag hade hamnat på mentalsjukhus. Det går ju att lugna människor, och i branschen snackas det ju. Men det har varit ohyggligt svårt att vara i en position där jag fick tiga. Vissa kanske skulle säga att teaterchefen ville skydda dig från dålig publicitet? – Ja, om man vill går det säkert att tolka så. Men jag tycker att han skyddade sig själv. Jag var också beredd på att ta smällen. Jag föredrog att vi skulle vara ärliga och säga att jag inte kunde genomföra det här. Då hade jag i alla fall varit fri att prata om det. Vilket ansvar bär du själv? – Självklart har jag ett ansvar när jag säger ja till att gå ut med pressmeddelandet. Det kan jag aldrig ta tillbaka. Men jag kände mig pressad att göra det. Det är ingen liten situation att lägga ned en stor produktion och jag upplevde att det skulle vara svårt att få stöd. Vad hade hänt om du sagt sanningen i stället? Kunde du inte ha gjort det? – Jag kunde naturligtvis ha blivit en radikal medarbetare i den stunden, och sagt att jag inte går med på det här, att det inte var sanningen. Jag skulle kunna ha pratat med medier. Men jag var så pass inkörd i att försöka vara lojal. Jag ville vara lojal, säger Jenny Andreasson. Efter sin tjänstledighet och senare en föräldraledighet är Jenny Andreasson sedan i höstas tillbaka på Dramaten. Hon ser i dag en institution i kris, som den senaste veckan varit utsatt för hårt tryck, både externt och internt. Jenny Andreasson vill försöka bredda bilden. Problemen på Dramaten handlar inte enbart om att skådespelare som uppträtt dåligt fått nya uppdrag, utan också om andra brister, delvis som en följd av brist på information och transparens. – Under flera år har det varit kaotiskt och extremt rörigt med repertoarbetet, säger Jenny Andreasson. – Teatern blir förlamad. Samtidigt finns en enorm förmåga hos de anställda att lösa saker. De kör så in i helvete när de väl får besked. Men det sker på enorm bekostnad, av både faktiska resurser och den psykosociala arbetsmiljön. Styrelsen gav er ett svar häromdagen. De berättar bland annat att man förstärkt ledningen och gett vice vd ett utvidgat ansvar. – Ja, men om Eirik Stubø är ansvarig för repertoaren, då bestämmer han grundförutsättningarna för allt, och bestämmer vem som ska jobba med vad. Det är inte ett så litet ansvar. Han får mycket kritik nu, även av dig. Men vilka är hans styrkor? – Det går inte att bestrida att han är en omtyckt och väldigt framgångsrik regissör. Andra har beskrivit honom som en bra samtalspartner, men eftersom det han säger i ena stunden motbevisas av vad han gör är inte det en särskilt bra kvalitet. Har du förtroende för honom chef? – Nej, det har jag inte. Jenny Andreasson gör en hänvisning till det som skådespelaren Julia Dufvenius berättade i DN under helgen, att hon erbjöds eskort till och från scenen. – Och det som styrelsen gör nu är ännu en ”eskortlösning”. Man säger att lösningen för Julia inte var rimlig, men nu upprepas den när man säger att teaterchefens arbete ska övervakas, säger Jenny Andreasson. Jenny Andreasson Jenny Andreasson är regissör och anställd på Dramaten. Hon är född i Sollentuna och 45 år gammal. Hon är utbildad på Dramatiska Institutet och har under sin karriär specialiserat sig på kvinnliga dramatiker. Hon skulle 2016 göra en uppsättning av ”Hamlet” men föreställningen lades ned två veckor före premiären. Jenny Andreasson är i dag aktuell med performance-föreställningen ”Om lycka”. Läs mer: Här kan du läsa alla artiklar om krisen på Dramaten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35584, "headline": "SVT:s ”Kulturnyheterna” gick på aprilskämt", "summary": "Ett aprilskämt om en ny riksbibliotekarie lästes upp som nyhet i ”Kulturnyheternas” sändning på måndagskvällen. ”Pinsamt förstås”, säger projektledaren Anders Silvergren Blåder till Medievärlden.", "article": "Aprilskämtet som publicerades i Biblioteksbladet handlade om att Erik Fichtelius utsetts till ny riksbibliotekarie. ”Tidigare journalisten, chefen för Utbildningsradion och utredaren av en nationell biblioteksstrategi, Erik Fichtelius, tar över i Humlegårdens egen kungatron”, skrev Biblioteksbladet, som också hade hittat på ett fiktivt citat från kulturminister Amanda Lind – som enligt aprilskämtet skulle ha publicerats i Dagens Nyheter. SVT:s ”Kulturnyheterna” gick på skämtet – och läste upp nyheten som telegram i sändningen klockan 21.30 på måndagskvällen, rapporterar Medievärlden. – Det är pinsamt förstås. Det är ett sakfel och allt vi publicerar ska vara korrekt, säger Kulturnyheternas projektledare Anders Silvergren Blåder till Medievärlden. Silvergren Blåder säger till tidningen att han inte vet vad som låg bakom misstaget men att det ”kan ha varit stressigt och då kan det slinka igenom grejer”. Om citatet som påstods komma från DN säger Silvergren Blåder att det fanns ”alla möjligheter att kolla upp det och källkontrollera”, men att det inte gjordes. ”Då får vi stå med skammens rodnad på kinderna”, säger projektledaren till Medievärlden. Läs mer: Så skämtar företagen och myndigheterna under första april ", "article_category": "culture"}
{"id": 35605, "headline": "”Jag fick skydd till och från scenen på Dramaten”", "summary": "Hösten 2017 blev Julia Dufvenius så rädd för en annan skådespelare att Dramaten erbjöd henne skydd till och från scenen. Ändå fick skådespelaren senare en ny roll. I en exklusiv intervju med DN talar Julia Dufvenius öppet om tystnadskulturen på nationalscenen.", "article": "Den 9 november 2017 går 456 skådespelare ut i ett upprop i SvD med vittnesmål om trakasserier och övergrepp i teater- och filmvärlden. En manlig skådespelare vid Dramaten, som har en historia av våldsamma utbrott och starka humörsvängningar, känner enligt Julia Dufvenius igen sig själv i en av berättelserna. Skådespelaren tror, enligt Julia Dufvenius, att hon är källan. Strax därefter surrar det till i hennes telefon. – Jag får ett sms från en anställd som skriver: ”Är du på teatern? X letar efter dig”. Jag fick höra samma sak även från annat håll. Min gamla rädsla för aggressionen hos den här personen kickade in. Jag blev så rädd, säger Julia Dufvenius. Till saken hör att Julia Dufvenius och den manliga skådespelaren har varsin roll i samma föreställning på Dramaten – en föreställning som också har en inplanerad turné längre fram i tiden. Läs mer: Dramatens vd Eirik Stubø bemöter kritiken Samma dag skriver hon därför ett mejl till Dramatens vd Eirik Stubø och chefsproducenten Åsa Lassfolk, som ingår i ledningsgruppen: ”Hej Eirik och Åsa! Fick just veta att X börjat fråga runt om vem som sagt vad i #tystnadtagning Fick också veta att han frågat specifikt efter mig. Vill inte riskera att få den frågan av honom om han är på dåligt humör. /…/ Är rädd för att gå till teatern. Hur gör vi?” Det går någon dag. Sedan föreslår Eirik Stubø och Åsa Lassfolk en lösning, berättar Julia Dufvenius: – Jag minns inte vem av dem som sedan ringde upp, men vi kommer fram till att jag ska få eskort till och från scenen så att jag inte riskerar att möta skådespelaren själv. Inför varje föreställning på kvällen, berättar hon, möter en jourtjänstgörande person på Dramaten upp Julia Dufvenius i receptionen och följer henne till och från scenen. – I dag ser jag agerandet från Dramatens ledning som en vansinnig åtgärd. Varför ordnade man inte ett samtal och redovisade en tydlig plan för hur vi skulle reda ut det här? Varför besparade man inte både mig och skådespelaren denna förnedring? Tidigare har hon också upplevt hur skådespelaren under en repetition ska ha fått ett raserianfall – något hon upplevde som mycket obehagligt. Hon får också reda på att skådespelaren har en historia med ett dokumenterat våldskapital. Samtidigt känner hon skam över att lämna ut en kollega inför ledningen. – Jag är van vid att gulla med människor som har dåligt humör. Efter alla år på Dramaten har jag vant mig vid att läsa av folk innan jag själv visar vem jag är. Men om jag ser ett våldskapital hos en människa, måste jag alltid förhålla mig till det. I backspegeln tycker jag att den lösning som Dramatens ledning tog fram var mycket dålig. Arrangemanget med skydd i form av en följeslagare som eskorterade henne upprepas enligt Julia Dufvenius vid fyra eller fem föreställningar på Dramaten. Sedan är det meningen att pjäsen där hon spelar tillsammans med X ska ut på en inbokad turné runtom i landet. – Jag säger till ledningen att jag aldrig kommer ställa in en turné, det är i så fall upp till er att göra det. Om ni kan garantera min säkerhet och att jag inte blir utsatt för ett raseriutbrott ensam med någon, då åker jag. Dramaten väljer att ställa in turnén. Orsaken uppges vara ”internt arbete” och i ett pressmeddelande skriver institutionen: ”Dramaten behöver nu fokusera alla våra krafter internt, på möten och samtal med vår personal”. Julia Dufvenius version av händelseförloppet ger en annan bakgrund till att föreställningarna ställdes in. Den versionen har inte varit känd förrän nu. Hon framhåller att hennes kritik inte är riktad mot den enskilda skådespelaren, utan mot ledningens ovilja att hantera tystnadskultur och destruktiva strukturer på arbetsplatsen. – Jag är inte den enda som har fått blackout eller gråtit bakom scenen, för att man inte kan göra sitt jobb till fullo. Hos många regissörer och chefer finns en fascination för de här männen som domderar och ställer villkor. – Det är som en orkester där bastuban har ett fruktansvärt humör. I stället för att titta på dirigenten börjar alla förhålla sig till bastuban: ”nu spelar han så, då är det nog bäst att jag backar lite”, tänker man. Till slut står man borta i kulissen, för att det accepteras uppifrån. DN har tagit del av mejlväxlingar som styrker att Julia Dufvenius informerat både teaterchefen och styrelseordföranden om sin situation. Vid ett tillfälle skriver hon till dåvarande personalchefen och ber om hjälp: ”Saken är den att jag fortfarande inte mött X. Ingen har återkopplat till mig eller föreslagit hur vi går vidare med situationen. Jag har förstått via kollegor att X ofta befinner sig i huset. Jag har också förstått att TC (teaterchefen) vill att X kommer tillbaks till teatern.” – Jag fick höra från flera källor att teaterchefen och skådespelaren hade setts på restaurang där de ätit och druckit tillsammans vid flera tillfällen. Fortfarande hade han då inte hört av sig till mig i den här frågan. Det fick skammen att växa. Även i dag känns tystnaden från teaterchefen som det värsta med hela den här situationen, berättar Julia Dufvenius. Något senare blev det känt att skådespelaren skulle komma tillbaka till Dramaten för att repetera in en ny roll i en föreställning. I sitt brev till personalchefen fortsätter Julia Dufvenius: ”Jag är helt ärligt mer förbannad än rädd men som läget är nu vill jag inte gå till teatern med risk för att möta X. Jag väljer att handla på nya ställen då vi ofta träffats i vår närliggande mataffär. Ja ni fattar. Jag ändrar mina rutiner pga av obehag och skam. Jag känner mig som en förrädare även om jag intellektuellt VET att jag inte är det. Ser du någon lösning på detta?” – Hon ringde genast upp mig och lovade att driva den här frågan, säger Julia Dufvenius. Men personalchefen, som hade tillsatts efter #tystnadtagning, säger senare upp sig. Hon är en av 30-talet medarbetare som har lämnat Dramaten de senaste åren, flera av dem chefer och nyckelpersoner. I dag är Julia Dufvenius tjänstledig. Vad som till slut fick henne att vilja gå ut med sin berättelse var ett ensemblemöte på Dramaten under torsdagen, då Eirik Stubø mötte skådespelarna i en uppriven och frustrerad dialog. – På mötet sa han att han gjort ett felbeslut. Men det här var inget felbeslut. Jag kommer aldrig att ha honom som chef igen. Jag kommer inte tillbaka till Dramaten så länge han är där. Du har alltså inget förtroende för Eirik Stubø? – Absolut inte. Han har inte tagit sitt ansvar som chef. Är det fler än teaterchefen som bär ansvar för situationen på Dramaten? – Ja, styrelsen och ledningsgruppen. En teaterchef är inte ensam. De runtomkring honom har sett detta. Jag har mejlat teaterledningen och berättat om detaljer. Men de har inte lyssnat, utan har systematiskt ignorerat mig. Jag har inte fått gehör hos styrelsen heller. Har du varit i direktkontakt med styrelsen? – Ja, med styrelseordföranden. Jag har berättat om mina upplevelser, hur teaterchefen inte ger svar, att han försvinner och att han verkar genuint ointresserad och ibland nästan föraktfull mot det jämställdhetsarbete som flera av oss har försökt driva. Men Dramaten pekar på att ett flertal handlingsplaner och policyer för jämställdhet har tagits fram efter #tystnadtagning? – Ja, men om det är godtyckligt när handlingsplanen eller etikpolicyn följs, då är de värdelösa. Det är därför ledningen just nu inte har något förtroende. Och det är därför jag inte begriper varför styrelsen inte går ut och pratar med oss. Du har varit på Dramaten under fyra olika chefer. Skulle du säga att utvecklingen har gått åt rätt håll under de här åren? – Nej, men skämtar du? Den har gått på tok för långsamt hos alla chefer, men sedan den nuvarande teaterchefen kom så har det gått bakåt. Samtidigt är det inte första gången som en chef på Dramaten blir kritiserad av de anställda. Tror du att arbetsmiljön på Dramaten blir bättre med en ny chef eller sitter problemet snarare i väggarna? – Jag tror att en ny chef kommer att få det tufft, men det är möjligt. Man behöver vara väldigt varsam med personalen, som har varit väldigt tilltufsad under många år. Men det är absolut möjligt och jag längtar dit. En del menar att man ändå bör ha en högre acceptans för avvikande beteenden på en institution där man uttrycker sig konstnärligt. Håller du med om det? – Absolut inte. Man måste kunna prata med varandra, men man får inte vara taskiga mot varandra. Det är precis samma regler som ska gälla överallt. Det är i en trygg arbetsmiljö som man kan känna lust och göra fantastisk teater. Julia Dufvenius kom till Dramaten redan år 2000, då hon spelade i Ingmar Bergmans uppsättning av Schillers ”Maria Stuart”. Sedan följde Shakespeare-klassiker som ”En midsommarnattsdröm” och ”Kung Lear”, Lorca, Tjechov och Ibsen. Hon blev fast anställd 2008. Redan i 25-årsåldern, berättar Julia Dufvenius, fick hon problem med hierarkiska strukturer och dåligt beteende. Bland annat jobbade hon med en äldre skådespelare som hade hög status på teatern. – Han började snea ur på mig under repetitionerna, skrek och skällde och talade om för mig vilken sopa jag var. Men då satt det på cellnivå att hålla de här hemligheterna. Det är så implementerat i min kropp att man ska sköta allt sånt snyggt, att man får stöd av sina kollegor, att ledningen vet om allting men att ingenting görs. Det har varit överenskommelsen. I dag har Julia Dufvenius sedan flera år en karriär vid sidan av Dramaten, med bland annat filmer, tv-serier och ljudboksinläsningar. – Jag är en privilegierad person. Jag kan prata öppet eftersom jag inte är beroende av Dramaten. Men det finns folk som har ägnat sina liv åt den här teatern, på andra avdelningar. Hur mår mår sufflörer, inspicienter, kostymörer? Som inte har en röst utan bara måste förhålla sig. – Jag kan se med någon form av acceptans på det som hände innan #tystnadtagning. Men det som hände efter #tystnadtagning är fullständigt oacceptabelt. Läs mer: Dramatens vd Eirik Stubø bemöter kritiken DN har även sökt Dramatens styrelseordförande Ulrika Årehed Kågström och skådespelaren, i artikeln kallad X, genom Dramatens presstjänst.   Julia Dufvenius Född 1975 i Göteborg. Skådespelare, ingår i Dramatens fasta ensemble sedan 2008 men är för tillfället tjänstledig. Fick sitt genombrott i tv-serien ”Glappet” 1997 när hon gick på Teaterhögskolan i Göteborg. Direkt efter examen fick hon en biroll i Ingmar Bergmans ”Maria Stuart” på Dramaten 2000. Detta ledde till att Bergman specialskrev rollen som Karin för Julia Dufvenius i ”Saraband” (2003). På Dramaten har hon bland annat spelat i uppsättningar som ”Kung Lear” ”Onkel Vanja, ”Bernardas hus”, ”Jane Eyre”, ”Ett dockhem” och ”Tre systrar”. Hon har även medverkat i filmer som ”Arn – tempelriddaren” och ”Sune i Grekland”, samt tv-serier som ”Häxdansen”, ”Gynekologen i Askim”, ”Molanders”, ”Modus” och ”Sjölyckan”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35613, "headline": "Ellen Mattson: ”Att tacka nej hade varit snudd på livsfegt”", "summary": "Romanförfattaren Ellen Mattson tvekade inför frågan om att bli ledamot i Svenska Akademien – på grund av resorna. Men hon tackade ja. ”Det vore snudd på livsfegt att säga nej”, säger hon till DN.", "article": "Det var i måndags som Ellen Mattson fick frågan om att bli ny ledamot i Svenska Akademien – och hon reagerade med blandade känslor. – Det är den här blandningen av att man blir väldigt glad och stolt – men också känner lätt panik inför vad det ska innebära, säger Ellen Mattson när DN når henne strax efter att Svenska Akademien meddelat sina två nya inval. Paniken handlade främst om det praktiska, säger hon. Resor, avstånd. Mattson bor och arbetar i Ljungskile, Bohuslän. – Att läsa och skriva, det är ju roligt, och det kan jag ju. Men just det här med resande och packande, det tycker jag är jobbigt i livet. Det var det jag grubblade över några dagar innan jag bestämde mig. När bestämde du dig? – Jag hade nog egentligen ingen tanke om att säga nej, haha! Får man ett sådant här unikt erbjudande så är det otroligt trist att säga nej. Det var faktiskt så jag kände, det skulle vara snudd på livsfegt. Jag är en sådan människa som egentligen bara vill vara hemma och skriva, så det ligger väldigt nära mig att säga nej till saker och ting för att få leva mitt vanliga liv, men just det här kände jag att jag skulle säga ja till. Vad tänker du kring krisen i Svenska Akademien? – Det har varit rent bedrövligt och bedrövande. Alla jag känner som har någon koppling till kulturvärlden har varit ledsna över det som hänt, och förbannade också. Jag har följt det här väldigt noga. Men min grundkänsla är också att Akademien är en så viktig institution att den måste få finnas kvar, om än på ett lite annorlunda sätt, naturligtvis. Jag vet inget konkret om förändringsarbetet, jag sitter ju utanför – men det är viktigt att alla är ense om att saker måste förändras. Det har påbörjats, men måste pågå under en lång tid. Vad är de viktigaste sakerna som måste förändras? – Jag vet ju inte vad som är felet med Akademien, jag har inte varit inne i den. Jag vet precis lika mycket eller lite som någon annan, så att uttala mig om vad som behöver förändras känns lite förmätet. Jag kan bara citera det som kommer från Akademien: att man behöver mer öppenhet och transparens. Och, det här måste man säga: det är viktigt att kvinnor kan sitta i Akademien. Det behöver komma in fler kvinnor, och det verkar som att det håller på att hända. Ellen Mattson romandebuterade 1992 med ”Nattvandring”. Hon har sedan dess gett ut ytterligare nio romaner, senast ”Tornet och fåglarna” 2017. Hon är också verksam som litteraturkritiker. Med sina 56 år sänker hon medelåldern i Svenska Akademien – som före de nya invalen låg på över 70 år. – Det är ganska självklart när man gör nya inval, att man väljer personer som kan sitta ett tag, säger Ellen Mattson. Men hon menar samtidigt att ålder kan vara meriterande. – Man behöver ha lite med sig när man kommer dit. Jag var 30 när jag gav ut min första bok, jag var inte färdig förrän då. Nu är jag 56 och befinner mig någonstans mitt i mitt författarskap. Det finns säkert väldigt unga personer som kan bidra med mycket också – men en ung ålder är inte ett värde i sig. Vad har du att bidra med i Svenska Akademien som ingen annan har? – Det vet jag inte, men det jag är, är en romanförfattare. Jag har suttit i 30 år här på landet och skrivit romaner, jag är en romanmänniska. Mitt intresse för romankonsten, att läsa och skriva prosa, att bedöma andras texter och formulera mig om det. Jag är inte forskare, inte teoretiker, utan romanförfattare, och det är det jag kan bidra med. Något annat har jag inte. Du tillträder i Akademien i december. Hur ska du förbereda dig fram till dess? – Jag tänker nog inte förbereda mig. Jag håller på med en bok som jag hoppas hinna skriva färdigt innan dess, och jag får väl under året informera mig lite grand om vad som förväntas och begärs av mig. Vill du berätta något om romanen du arbetar på? – Nej, haha! Jag har bara hållit på ett par veckor. Jag vet knappt själv vad jag sysslar med. Ellen Mattson Född: 1962 i Uddevalla. Bor: Utanför Ljungskile i Bohuslän, där också många av hennes romaner utspelar sig. Debut: 1992 med romanen ”Nattvandring” som följer fem föräldralösa syskon genom livet. Bibliografi: Har gett ut ytterligare nio romaner. Bland annat ”Vinterträdet” 2012 och ”Tornet och fåglarna” 2017. Priser: Har bland annat fått Svenska Dagbladets litteraturpris, GP:s litteraturpris, De Nios vinterpris och Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris.  ", "article_category": "culture"}
{"id": 35619, "headline": "Per Wästberg: Svenska Akademien har enats om två nya kvinnliga ledamöter", "summary": "Ledamoten Per Wästberg bekräftar för DN att Svenska Akademien har enats om två nya kvinnliga ledamöter. ”Om vi kommer till beslut i kväll måste vi invänta kungens godkännande, som inte kan komma i dag”, skriver Anders Olsson, ständig sekreterare.", "article": "Tre stolar står för närvarande vakanta i Svenska Akademien. Men diskussionerna om nya inval pågår och fördes, som DN då rapporterade redan vid sammankomsten förra torsdagen. Nu är invalen nära förestående. Ledamoten Per Wästberg berättar att man har enats om två nya kvinnliga ledamöter. Är de två unga personer? – I min ålder är alla unga, säger Per Wästberg till DN. Kommer namnen att tillkännages efter torsdagens sammankomst i Akademien? – Jag kan inte säga det, även om vi utser nya ledamöter i kväll så avvaktar vi ju kungens godkännande, det formella. Det hänger på om kungen är tillgänglig i kväll, säger Per Wästberg. Du utesluter ändå inte ett tillkännagivande? – Inte helt, men det vanliga är ju att det blir klart efter en sammankomst. När tror du att valet av den tredje och sista ledamoten blir klar? – Det är osäkert, men vi hoppas ju att det ska ske under våren, innan sommaruppehållet. I så fall blir ju Akademien äntligen de aderton för första gången sedan 1989. Vi går framåt i god stämning. Varför dröjer detta tredje personval ytterligare? – Det är så mycket man ska diskutera och man ska inte ta allt på en gång. Det är ju många namn i blåsvinden så att säga. Men det kan komma ganska snart, förhoppningsvis före slutet av maj, säger Per Wästberg. Den ständige sekreteraren Anders Olsson har i tidigare intervjuer uppgett att Akademien i ett första läge ska välja in två nya ledamöter, och att han är fast besluten att man ska försöka välja in fler kvinnor. Han menar dock att invalen inte kan bekräftas redan i kväll. ”Om vi kommer till beslut ikväll måste vi invänta kungens godkännande, som inte kan komma i dag. Men vi fortsätter diskussionen”, skriver Anders Olsson i ett mejl till DN på torsdagen. Läs mer: Krisen i Svenska Akademien – detta har hänt ", "article_category": "culture"}
{"id": 35621, "headline": "Filmrecension: Tim Burtons ”Dumbo” mals ner i Disneykvarnen", "summary": "Tim Burtons remake av den gamla animerade klassikern ”Dumbo” handlar om vikten av att inte sälja ut sig själv. Tyvärr faller den egensinnige drömmakaren i fällan och mals ner i den kommersiella Disneykvarnen.", "article": "Det fanns en tid då det räckte med att säga Dumbo för att det skulle börja tåras i ögonen på mig. I Disneys hjärtekrossare från 1941 mobbas den lilla bedårande elefantungen för sina flaxande öron. När hans kärleksfulla mamma försöker skydda honom från mobbarna så stängs hon in i en igenspikad cirkusvagn. Med tanke på att regissören Tim Burtons hjärta alltid bultat lite extra för outsiders som Willy Wonka och Edward Scissorhands känns det rätt självklart att det var han som skulle göra nyinspelningen av klassikern. I Burtons ”Dumbo” (som blandar animerade element med spelscener) börjar berättelsen hos det bedagade cirkussällskapet Bröderna Medici. Direktören (Danny DeVito) har precis investerat i en dräktig elefanthona som han hoppas ska föda hans nästa kassako. Till hans stora besvikelse visar det sig att ungen som kommer ut har enorma öron i form av slokande salladsblad och efter en förnedrande debut utklädd till jättebebis blir Dumbo portad från manegen. När cirkusbarnen Joe och Milly upptäcker att Dumbo kan flyga vänds dock genast fiasko till succé. När sedan ryktet om den flygande elefanten når den framgångsrike V A Vandevere (Michael Keaton), ägaren av nöjesparken Dreamland, erbjuder han sig att köpa hela cirkusen. 2019 har världen drabbats av en viss cirkusskam när det handlar om att tvinga djur att framföra trick inför publik. Den nya versionen förhåller sig därför rätt fritt till förlagan och lägger betydligt mer fokus på människornas förehavanden än djurens, till exempel ägnas märkligt lite tid åt det faktum att Dumbo skils från sin mamma. Vilket är synd eftersom vilken människa som helst kan identifiera sig med den utsatta lilla hårdhudingen Dumbos öde och utmaningar. Dessutom är den tecknade Dumbo lika levande i sitt spel som skådespelarna runt omkring är mekaniska. För att inte tala om de två dämpade, gravallvarliga barnen och Michael Keaton som gör en repris på ”Beetlejuice” fast på betablockerare. Det är egentligen bara cirkusmiljöerna som får det att glimra till ibland. Så fort trumvirveln hörs och ridån går upp får vi oss en rejäl dos av Burtonmagi. Ett visuellt fantasieggande såpbubble-nummer, med dansande rosa elefanter, är en fin blinkning till originalets berömda delirium-scen. Om originalversionen handlade om att våga vara sig själv och vända sina förhinder till fördelar handlar Tim Burtons version om vikten av att inte sälja ut sig. Danny DeVitos karaktär driver ett småskaligt tivoli och förlorar sig själv när han uppslukas av det stora själlösa Dreamlandkonsortiet. Det är nästan så att man hör regissörens inre monolog. För Burton må fortfarande vara en drömmakare men med ”Dumbo’’ blir det tyvärr smärtsamt tydligt att hans egensinnighet malts ner av den kommersiella Disney-kvarnen så att inga elefanter längre flyger. Se mer. Tre andra nyinspelningar av tecknade filmer fast med riktiga skådespelare: ”101 dalmatiner” (1996), ”Berättelsen om Askungen” (2015), ”Djungelboken” (2016). Läs fler filmrecensioner i DN. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35626, "headline": "Färre barnböcker ges ut i Sverige", "summary": "Utgivningen av barnböcker i Sverige minskar, meddelar Svenska barnboksinstitutet i sin årliga statistik. Men minskningen handlar mest om översatta böcker.", "article": "För första gången sedan 2010 har utgivningen minskat, konstaterar Svenska barnboksinstitutet i sin årliga statistik över barn- och ungdomsboksutgivningen, den så kallade Bokprovningen, som presenterades på onsdagsmorgonen. År 2018 kom det ut 2.308 barn- och ungdomsböcker i Sverige, vilket är 224 titlar färre än år 2017. Det är huvudsakligen översatta böcker som blir färre, medan de svenska originaltitlarna är ungefär lika många som tidigare. Det är inte heller någon allmän nedgång i utgivningen, utan handlar till stor del om att några enskilda förlag ändrat inriktning. Exempelvis har B Wahlströms dragit ner på återutgivning, Bonnier Carlsen på antalet Pixiböcker och Stabenfeldt ger inte ut lika många gamla titlar i nytt utförande som man har gjort tidigare. Ändå steg försäljningen av barn- och ungdomsböcker med 8,3 procent 2018, har Förläggareföreningen och Bokhandlareföreningen rapporterat. Bilderböckerna fortsätter att vara den överlägset största kategorin med 860 titlar, 37 procent av utgivningen, vilket ändå är en minskning med fem procent mot år 2017. Kapitelböckerna (för åldrarna 6-9 år) har ökat något (380 titlar), medan mellanåldersböckerna (för åldrarna 9-12) är de som minskat allra mest, från 416 titlar år 2017 till 288 titlar 2018. Fast för den åldersgruppen har å andra sidan antalet titlar varit rekordstort 2015–2017. Ungdomsböckerna har minskat från 289 titlar till 254. Som vanligt försöker Svenska Barnboksinstitutet urskilja centrala teman i utgivningen. I år påpekar man att det finns många böcker som diskuterar samhällsengagemang, inkludering och kroppsnormer. Svenska Barnboksinstitutet samlar bara tryckt material, men eftersom man ändå håller ett öga på andra utgivningsformer har man också sett att ljudböckerna har ökat påtagligt (om än inte lika mycket som för vuxenböckerna). All statistik finns tillgänglig på Barnboksinstitutets hemsida, barnboksinstitutet.se. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35629, "headline": "Skådespelare uppmanar till aktion: ”Många män känner frustration”", "summary": "Dokumentären om Josefin Nilsson på SVT har fått starka reaktioner. Skådespelaren Alexander Karim säger att han kommer att tacka nej till att arbeta med vissa skådespelare. Han får medhåll av bland andra Peter Jöback, Morgan Alling och Moa Gammel. – Vi är en armkroksarmé där vi står bredvid våra medsystrar, säger Morgan Alling till DN.", "article": "Dokumentären om Josefin Nilsson fick snabbt starka reaktioner från kulturbranschen. Skådespelaren Alexander Karim skrev i Nyheter 24 om hur han kommer att välja att tacka nej till att arbeta med ”gubbslem och skitstövlar”. En protestlista som uppmanar till bojkott av arbetsplatsen där den man som ska ha misshandlat Josefin Nilsson arbetar har fått fler än 8.500 underskrifter. På sociala medier skrev Peter Jöback ”Jag är med dig” till Alexander Karim under hashtaggen #brinnförjosefin. Även skådespelaren och programledaren Morgan Alling reagerade starkt på vittnesmålen i dokumentären. På Instagram skrev han ett långt inlägg där han efterlyser ställningstaganden från fler män. ”Nu krokar vi arm” skrev Morgan Alling på Instagram på tisdagseftermiddagen. – Många män har varit arga för att våldtäktsmän, kvinnomisshandlare och missbrukare har gynnats med roller och priser och reportage i tidningar. Det är som att vi ska tycka att det är spännande och häftigt med farliga män som glorifieras. Samtidigt sitter det en kvinna som mår dåligt av att se hur slagen mot henne glorifieras, säger Morgan Alling till DN. Han blev glad när Alexander Karim gjorde sitt uttalande. Morgan Alling menar att han redan under sin tid på Dramaten och i film- och tv-produktioner valt att tacka nej till roller beroende på vilka andra som medverkar. Och på tisdagskvällen fick han många positiva reaktioner på sitt inlägg: – Nu känner jag att så många män känner frustration. Vi är en armkroksarmé där vi står bredvid våra medsystrar, och inte ställer upp på att man daltar med mansbebisar. Nu kan vi bli en armé som reser oss upp. Den tysta massan som är så trött på att se och höra men ingenting kunna göra. Morgan Alling ser det som nu händer som en reningsprocess, som teatrar i Sverige måste gå igenom. – De måste rannsaka sig själva. Problemet är inte vad som har varit, utan vi måste se framåt: Hur skyddar vi unga begåvningar i framtiden? Det måste finnas klara förhållningsregler för hur man beter sig som anställd på en teater. Tidigare har myterna om de här männen blivit så uppförstorade, och Dramaten och andra kulturinstitutioner har glorifierats som hus med genier. Jag tycker det är skönt och sunt det som händer nu, säger han. Samtidigt som Morgan Alling menar att våld inte är ska göras till en fråga för just kulturvärlden, och att det inte handlar om att hänga ut enskilda män, menar han att producenter och arbetsgivare har ett ansvar för sina produktioner. – Man måste göra ett val. I dag är det många som skäms – och man ska skämmas. Men gör det ett tag och gå vidare till att börja göra rätt. Hur då? – Vår bransch måste bli mer professionell. Vi ska berätta historier och jobba med konst, inte bete oss som praktarslen. Jag är övertygad om att branschen måste professionaliseras och inte gynna dem som faktiskt kostar både pengar, blodtryck och tårar. Kommer det att bli en förändring nu? – Dokumentären om Josefin var en sådan vittnesskildring som gick rakt in i hjärtat, men det här händer kvinnor överallt. Jag blir förbannad, för jag har pratat om det här i trettio år. Men nu blev det så starkt för det handlar om en människa som man tycker så mycket om. Och man blir så fruktansvärt arg på beskyddarkulturen som funnits på våra institutioner. Den har förminskat och förvillat, men nu börjar folk bli medvetna. Och vi kommer inte vara tysta längre. Vi kommer att reagera. Regissören och skådespelaren Moa Gammel skriver i en text i DN att även hon kommer att välja att #tackanej. ”I min roll som regissör har jag tagit referenser på alla som jag anställt för att verkligen försäkra mig om att det är personer som behandlar sina kollegor med respekt. Det enda positiva med en bransch där ingen är oumbärlig är att man inte behöver jobba med personer som mobbar, misshandlar eller begår övergrepp,” skriver hon. Hon skriver att förändringen måste börja med de som arbetar i teatervärlden, om cheferna ”inte vill betala priset” för förändringen. ”Tacka nej,” avslutar hon. I Morgonpasset i P3 intervjuades på onsdagen skådespelaren David Dencik, aktuell med tv-serien ”Störst av allt”. Han säger där att han inte skulle vara beredd att tacka nej till en roll, på grund av de andra medverkande skådespelarna, utifrån vad som sagts om dem i sociala medier eller i dokumentärer: – Jag tycker att det man ska göra som en ansvarstagande medmänniska är att kliva in i en situation och säga att man inte accepterar den, i stället för att gå ut på förhand och döma människor utifrån vad andra har sagt. När programledarna frågar om han skulle kunna tänka sig att inte jobba med tidigare dömda människor svarar David Dencik: – Det duggar ju tätt av dömda människor i svensk film. Så nej, men jag skulle hoppa av projekt om jag såg någon bete sig illa. Jag skulle säga att jag inte kan acceptera det här, och vara närvarande i det som händer. Här kan du läsa alla texter om dokumentären om Josefin Nilsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35642, "headline": "Kulturministern om Josefin Nilsson-dokumentären: ”Vi måste vädra ut gamla garderober”", "summary": "Kulturminister Amanda Lind säger till ”P1-morgon” att hon berördes djupt av den uppmärksammade dokumentären om Josefin Nilsson. Under tisdagen ska hon träffa Dramatens ledning med anledning av reaktionerna. – Det här sätter nytt ljus på frågorna, och det har vi ett ansvar att fortsätta jobba hårt med, säger hon i intervjun.", "article": "I tisdagens ”P1-morgon” medverkade kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) med anledning av ”Älska mig för den jag är”, den uppmärksammade SVT-dokumentären om Ainbusksångerskan Josefin Nilsson som gick bort 2016. I dokumentären framkommer att Josefin Nilsson under nittiotalet misshandlades av sin dåvarande partner, som arbetar som skådespelare vid Dramaten. Under måndagkvällen skrev kulturministern på sitt Instagramkonto att hon kallat Dramaten till ett möte. Läs mer: Josefin Nilssons tragedi i ny dokumentär I ”P1-morgon” sade kulturministern att dokumentären berörde henne djupt. – Josefin är inte ensam, hennes personliga levnadsöde var fruktansvärt att ta del av, men det påminde mig och många fler om att det är så många kvinnor som befinner sig i en utsatt situation. Vi måste verkligen jobba med full kraft, hela samhället, för att motverka våld och för jämställdhet. På frågan om ifall regeringen borde ha gjort mer för att stoppa mäns våld mot kvinnor sade kulturministern: – Det är klart att vi borde ha gjort mer, och snabbare, absolut. Det har skett saker inte minst de sista åren, och inte minst i anslutning till metoo så aktualiserades mäns våld mot kvinnor. Det har tagits fram handlingsprogram, straffskärpningar, en samtyckeslagstiftning som är väldigt betydelsefull för att vända på normer. Men vi måste göra mer. Det tror jag att vi alla håller med om, att mäns våld mot kvinnor är helt oacceptabelt. Det gäller att vi har system som gör att fler kvinnor vågar anmäla, och att vi jobbar systematiskt på arbetsplatser. Malin Ullgren: Kvinnors skelett bryr sig inte om pressetikens regler Amanda Lind sade i intervjun att hon under tisdagen kommer att träffa Dramatens styrelseordförande Ulrika Årehed Kågström för att få veta hur de jobbar för att motverka våld och trakasserier och hur de bedömer den uppkomna situationen. – Dels vill jag inskärpa hur viktiga frågor om att motverka sexuella trakasserier och våld är, och att vi ska jobba för jämlikhet både generellt i samhället och inom kulturvärlden. Vi måste vädra ut gamla garderober, våga prata om de här frågorna på ett klart och tydligt sätt, sade kulturministern. – Den här dokumentären, så fruktansvärd den var, ger kraft att fortsätta arbetet. Det här sätter nytt ljus på frågorna, och det har vi ett ansvar att fortsätta jobba hårt med. Under måndagen kunde DN berätta att Dramaten lägger ned en pjäs efter reaktionerna på dokumentären. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35643, "headline": "Efter Josefin Nilsson-dokumentären: Kulturministern kallar Dramaten till möte", "summary": "Kultur- och demokratiminister Amanda Lind kallar Dramaten till möte efter uppståndelsen kring dokumentären om artisten Josefin Nilsson. ”Jag kommer fortsätta kräva att nationalscenerna synliggör sitt arbete mot sexuella trakasserier”, skriver ministern i ett inlägg på sociala medier.", "article": "Dokumentären ”Älska mig för den jag är” hade premiär på SVT Play i fredags. I den framkommer att den framlidna sångerskan och skådespelerskan Josefin Nilsson under 90-talet misshandlades av sin dåvarande partner. Partnern i fråga arbetar som skådespelare på Dramaten, vilket föranlett kritik mot teatern som därefter ställt in en pjäs. I ett inlägg på Instagram sällar sig kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) nu till dem som vill visa sitt stöd för Josefin Nilsson. Amanda Lind skriver att dokumentären om artistens liv har berört henne djupt. ”I morgon kommer jag att träffa Dramaten och framöver även våra andra nationalscener. Jag kommer att fortsätta följa vårt förslag som just nu utreds om sanktioner mot arbetsgivare som nonchalerar övergrepp. Jag kommer fortsätta kräva att nationalscenerna synliggör sitt arbete mot sexuella trakasserier”, skriver ministern i inlägget. Dramatens styrelseordförande Ulrika Årehed Kågström sade tidigare på måndagen till DN att hon har förståelse för de reaktioner som dokumentären väckt. Hon anser att teaterledningen tagit fram ett ambitiöst program för att hantera de frågor som lyfts i samband med metoo-vågen, men att det finns mer att göra. Dagens Nyheter har sökt Amanda Lind. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35647, "headline": "Björn Runge gör rymddrama", "summary": "Den svenska regissören Björn Runge följer upp ”The wife” med rymddramat ”Stardream”.", "article": "Efter succén med ”The wife”, som gav Glenn Close en Golden Globe, fortsätter den svenska regissören Björn Runge ut i världen – eller snarare ut i rymden. I sommar regisserar Runge den internationella science fiction-filmen ”Stardream”. En historia som presenteras som ett ”Aniara”-liknande rymddrama och som sägs kretsa kring ett rymdskepp fyllt av flyktningar från en döende jord. Den brittiska aktrisen Vanessa Kirby, som spelade prinsessan Margaret i tv-serien ”The crown”, gör huvudrollen i filmen. Lena Runge, som klippte ”The wife”, är också med ombord liksom den svenska fotografen Ulf Brantås. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35648, "headline": "Dramaten ställer in föreställningar efter Josefin Nilsson-dokumentären", "summary": "Dokumentären om Josefin Nilsson har skapat starka reaktioner mot Dramaten. DN kan nu berätta att Dramaten lägger ned en pjäs. – Det är för allas bästa, säger Dramatens presschef Lena Törner till DN.", "article": "Det var i fredags som dokumentären om sångerskan och skådespelaren Josefin Nilsson, ”Älska mig för den jag är”, hade premiär på SVT Play. I dokumentären framkommer att Josefin Nilsson under nittiotalet misshandlades av sin dåvarande partner. Hon gick bort 2016, 46 år gammal. Många har upprörts av dokumentären och i helgen startades ett flertal upprop och manifestationer. Bland annat arrangerades en ljusmanifestation i centrala Stockholm, till minne av Josefin Nilsson och för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor. Kritiken har i första hand riktats mot Dramaten, där den skådespelare som stått i fokus för de senaste dagarnas reaktioner arbetar. På måndagen kom dock beskedet till de anställda på teatern att en pjäs ställs in efter reaktionerna på dokumentären. Biljetter till två föreställningar, som skulle ha spelats i april, fanns fortfarande ute till försäljning på söndagen, men under måndagen togs möjligheten att köpa biljetter bort. En person som medverkar i den berörda produktionen berättar för DN att hen på måndagen fått beskedet att föreställningen ”är nedlagd”. Lena Törner, presschef på Dramaten, bekräftar att de två föreställningarna inte kommer att spelas. – Det stämmer. Det går inte att genomföra dem, det är för allas bästa, säger Lena Törner. Hur går ni vidare för att hantera reaktionerna? – Det är en väldigt stor och komplex fråga. Det är ledningsgruppen som nu tar det här vidare till nästa steg. Dramatens styrelseordförande, Ulrika Årehed Kågström, berättar att det är ledningsgruppen som tagit beslutet att ställa in föreställningarna. Hon säger sig ha förståelse för de reaktioner som dokumentären väckt. – Jag tycker det en väldigt stark berättelse som jag blir berörd av. Det handlar om våld i nära relationer vilket är fruktansvärt, säger Ulrika Årehed Kågström. Hur hanterar ni den kritik som kommit? – Vi har ställt in två återstående föreställningar. Vi jobbar vidare med policyer kring sexuella trakasserier, hur Dramaten ska vara en trygg arbetsplats och fortsätter det långsiktiga arbete vi påbörjat efter metoo, säger hon. Hur tycker du att Dramatens teaterledning i dag hanterar den typen av frågor? – Vi har tagit fram ett otroligt ambitiöst program. Det agerande som ledningen nu gör, när man ställer in två föreställningar, har en dialog och arbetar med det långsiktiga arbetet, där ligger också vårt fokus från styrelsens sida. Uppfyller ni redan i dag era ambitioner? – Jag tror att vi kommit en bra bit på väg, men det är väldigt svårt för någon institution i hela samhället att säga att man nått hela vägen. Väldigt mycket fokus ligger på jämställdhet, och vi är bara i början på det långsiktiga arbetet. DN har under måndagen talat med flera medarbetare på Dramaten som berättar att det, även internt, har uppstått reaktioner efter dokumentären samt att många nu inväntar mer information kring hur händelserna hanteras. På söndagen skickade ledningen på Dramaten ut ett meddelande till medarbetarna. I meddelandet, som DN tagit del av i dess helhet, står bland att dokumentärfilmen om Josefin Nilsson ”skapat relevanta och viktiga samtal, men också starka reaktioner i sociala medier”. Det står också i meddelandet att Dramaten varken i sociala medier eller i andra offentliga kanaler tänker ”kommentera enskilda medarbetare”, samt att personangrepp och kränkande kommentarer ska tas bort. I meddelandet, som undertecknats av teaterchef Eirik Stubø och vice vd Maria Groop Russel, bifogas också det uttalande som Dramaten under söndagen publicerade på Facebook: ”Med anledning av gårdagens manifestation utanför Dramaten vill vi betona att Dramaten kraftfullt tar avstånd från alla former av kränkningar och våld. Dramaten arbetar förebyggande och har noll tolerans mot trakasserier. Varken i egna eller i andra kanaler kommer vi att kommentera enskilda medarbetare. Inlägg som innehåller personangrepp kommer att tas bort från denna sida.” På måndagens eftermiddag publicerade institutionen ytterligare ett uttalande, där man berättade att man tagit emot en ”stor mängd” meddelanden och reaktioner efter SVT-dokumentären: ”På Dramaten har vi ett pågående arbete där vi ser över handlingsplaner och policys. Det är ett internt arbete som måste få pågå och som kommer att ta tid. Den diskussion som nu finns med anledning av dokumentären finns med i arbetet”, skriver Dramaten i uttalandet. DN har sökt skådespelaren och Dramatens chef Eirik Stubø. Läs mer: Josefin Nilssons tragedi i ny dokumentär ", "article_category": "culture"}
{"id": 35653, "headline": "Sångaren Scott Walker är död", "summary": "Scott Walker har avlidit, meddelar skivbolaget 4AD. Sångaren som är mest känd som medlem i The Walker Brothers blev 76 år gammal.", "article": "”Det är med stor sorg vi meddelar att Scott Walker är död”, skriver skivbolaget 4AD på sin hemsidan. Man säger också att det har varit en ära att arbeta tillsammans med artisten de senaste 15 åren. Sångaren föddes under namnet Noel Scott Engel 1943. Han inledde sin musikkarriär som studiobasist innan han började kalla sig Scott Walker och gick med i The Walker Brothers, med vilka han upplevde stora framgångar under 1960-talet. Gruppen hade flera stora hittar, med låtar som ”The sun ain't gonna shine anymore”. När The Walker Brothers splittrades 1967 hade sångaren redan lanserat en framgångsrik solokarriär, innan bandet återvände för att släppa en sista skiva, ”No regrets” från 1975. Scott Walkers karriär har kännetecknats av en ovilja att synas i media. Efter långa avbrott släpps nya soloskivor under 90- och 00-talet, och parallellt med det arbetade Scott Walker med filmmusik. Hans senast släppta musik i soundtracket till filmen ”Vox lux” som hade premiär i början av året. ”Från tonårsidol till kulturell ikon, Scott lämnar ett arv av extraordinär musik till kommande generationer; som briljant textförfattare med en suggestiv sångröst, har han varit en av våra mest vördade skapare i den vassa änden av kreativ musik, vars inflytande på många artister har varit vida erkännt.”, skriver skivbolaget 4AD i sitt pressmeddelande. Scott Walker sörjs närmast av dotter, barnbarn och partnern Beverly. Han blev 76 år gammal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35654, "headline": "Skivrecension: Arne Forsén har ett helt livs känslighet i fingrarna", "summary": "Visst är det svårt att undvika referenser till Jan Johanssons ”Jazz på svenska”, men folkjazzpianisten Arne Forsén hittar ändå en helt egen stig att vika av på, helt obekymrad av genrer.", "article": "Den här skivan har haft en startsträcka på nära trettio år, och det hörs. När jazz- och improvisationspianisten Arne Forsén fick Jan Johansson-stipendiet 1987 så föddes tanken på att spela in en skiva med svensk folkmusik. Visst är det svårt att undvika referenser till klassiska ”Jazz på svenska”, men Forsén viker med den mästerliga ”Visa från Dorotea” ändå av på en alldeles egen stig. Han har tagit avstamp i polskor och visor från framförallt Västerbotten, men de här sexton låtarna är helt obekymrade om genrer. Musik, bara. Forsén har mejslat fram den speciella karaktären i varje spår. Enstaka toner kan droppa som ett friskt försommarregn, eller så hamrar han in breda, maffiga, jazziga ackord. Jag tänker att det tar ett liv att uppnå känsligheten han har i fingrarna. Tag med skivan som present vid nästa studentmottagning eller nittioårskalas. Bästa spår: Omöjligt att välja Läs fler musikrecensioner av Magnus Säll, till exempel om det svenska latinobandet Falakumbes brokiga bastardmusik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35681, "headline": "Filmandet inte längre i första hand för George Clooney", "summary": "George Clooney är skådespelaren som tjänar mest av alla. Tillsammans med hustrun Amal bildar han världens just nu klarast lysande stjärnpar. Men Clooney försöker hålla distans till sin megakändisstatus. Filmandet kommer inte längre i första hand. Numera fokuserar George Clooney på familjen – och på människorättsfrågor. Det berättar han i en intervju med DN:s Erik Ohlsson och Anette Nantell.", "article": "När jag berättar för andra att jag ska intervjua George Clooney händer något märkligt. Nästan alla kvinnor får något hänfört i blicken och upprepar, drömmande och med utdragna vokaler: ”George Cloooney...” Jag har intervjuat en och annan känd person under mina år på Dagens Nyheter. Även filmstjärnor. Men aldrig varit med om denna svärmiskt hänryckta ryggmärgsreaktion från omgivningen. Då kan det kanske vara välgörande att höra att mannen med denna omåttliga dragningskraft dras med en illa dold åldersnoja. Det avslöjas i ett par ord som regelbundet återkommer under vårt timslånga samtal: – Du vet, jag är ju 57 år nu... George Clooneys världsberömmelse grundar sig på över tre decenniers filmskådespelande. Hans mest kända insatser på filmduken är rollen som barnläkare i den långlivade tv-serien ”Cityakuten”, som CIA-agent i Mellanösterndramat ”Syriana” och inte minst gestaltningen av gentlemannatjuven Danny Ocean i thrillern ”Ocean's eleven”. En av förklaringarna till George Clooneys magnetism kanske kommer fram i jämförelsen med andra bildsköna Hollywoodgudar, sådana som Brad Pitt, Johnny Depp och Leonardo DiCaprio. De är alla väldigt upptagna av att vara omsusade och ouppnåeliga filmstjärnor. Hos George Clooney finns det däremot ett jordnära stråk. En kille som vem som helst, om än ovanligt stilig och charmig, som ramlat in i de fina salongerna. Som man obesvärat skulle kunna småsnacka med om han händelsevis hamnar i flygplanssätet eller barstolen bredvid. Intervjun görs på telefon. Clooney befinner sig i Los Angeles. Någon vecka efter vårt samtal är George Clooney och hustrun Amal i Sverige. De är inbjudna av Postkodlotteriet, den kommersiella välgörenhetsjätten som har ett ben i Sverige. George Clooneys medverkan vid Postkodlotteriets så kallade förmånstagarfest i Stockholms stadshus är regisserad och koreograferad in i minsta detalj av parets stora stab av pr-människor och grindvakter. Varken jag eller någon annan reporter kommer i närheten av paret Clooney under deras korta Stockholmsvisit. Amal Clooney medverkar i makens scenframträdande, där de intervjuas av Postkodlotteriets Rickard Sjöberg. DN:s fotojournalist Anette Nantell är den enda svenska medierepresentant som får träffa George Clooney, för en tjugo minuters fotosession på Grand Hôtel där powerparet bor under sin knappt dygnslånga Stockholmsvistelse. Historien om när George mötte Amal skulle kunna vara hämtad ur en romantisk komedi. Clooney tillbringade sommaren 2013 i sitt hus i Laglio vid Comosjön i italienska Lombardiet. 35-åriga Amal Alamuddin, född i Libanon och uppväxt i Storbritannien, hade trots sin relativa ungdom gjort sig ett namn som jurist, med meriter från Internationella brottmålsdomstolen i Haag och som rådgivare åt den tidigare FN-chefen och dåvarande Syrienmedlaren Kofi Annan. George Clooney, som var mångårig singel efter ett kort äktenskap med skådespelaren Talia Balsam på 1990-talet, hade sina föräldrar på besök från USA. En gemensam vän sammanförde honom med Amal, som stannade till som hastigast i semestervillan vid sjön. Men det blev mer än en fransysk visit. Efter en nattlig diskussion om människorättsfrågor fortsatte kontakten via e-post, där George Clooney iklädde sig rollen som sin hund Einstein, en åldrande cockerspaniel. ”Einstein” ställde frågor till juristen Amal och bad om råd hur han på legal väg skulle kunna bli fri från sin husse George. ”Hundtricket” visade sig lyckosamt. Paret gifte sig sommaren 2014. Tre år senare, den 6 juni 2017, föddes tvillingarna Ella och Alexander. Einstein, han somnade in förra året vid sjutton års ålder. Men familjen Clooney adopterade raskt en ny fyrbent vän från ett hundhem i Los Angeles, den knubbiga bassethounden Millie. Numera händer det att George Clooney i officiella sammanhang enbart presenterar sig som ”Amal Clooneys make”. – Jag vet ju vad jag har gjort och vad jag har uppnått. Och Amal är en helt fantastisk kvinna. Jag skulle inte alls ha något emot att enbart identifieras som ”han som är gift med Amal Clooney”. Tvärtom skulle jag stråla av stolthet, säger George Clooney till DN. George Timothy Clooney Född 6 maj 1961 i Lexington, Kentucky, USA. Amerikansk skådespelare, regissör, manusförfattare och aktivist. Är den ende som har Oscarsnominerats i sex olika kategorier. Gift med advokaten Amal Clooney. Tillsammans har de tvillingarna Ella och Alexander, två år. På scenen i Stadshuset i Stockholm, tillfrågad om parets gemensamma arbete med människorättsfrågor, utvecklar Clooney sin aktning för hustrun: – Det är hon (Amal) som gör jobbet. Jag kan i bästa fall försöka fånga lite strålkastarljus på det vi försöker uträtta. Hon är advokaten, jag är Elizabeth Taylor, säger George Clooney och fyrar av ett av sina tusenwattsleeenden. År 2016 startade paret en stiftelse, Clooney Foundation for Justice. Clooneys stiftelse har bland annat skänkt motsvarande en miljon kronor till en organisation som försöker hjälpa de barn som skiljs från sina föräldrar vid gränsen till Mexiko, när familjerna försöker ta sig in i USA. Sommaren 2018 växte kritiken till en storm när amerikanska massmedier visade bilder från gränsen på barn som sitter i bur, och spelade upp ljud med gråt och rop på hjälp. – Jag mådde illa när jag såg nyhetsinslagen. Barn spärras in av vår regering. När mina egna barn blir tillräckligt gamla för att förstå vad som hände vid mexikanska gränsen år 2018, då vill jag kunna säga: ”jag gjorde faktiskt vad jag kunde för att uppmärksamma vad (den amerikanske presidenten) Trumps beslut ledde till”, säger George Clooney. Men stiftelsen nöjer sig inte med att pytsa ut pengar. Amal och George Clooney står också bakom TrialWatch, ett ambitiöst projekt som syftar till att öka uppmärksamheten kring domstolsprocesser i länder där rättssäkerheten är satt på undantag. Något som Amal Clooney har stor erfarenhet av. Hon har försvarat utsatta människorättsaktivister på flera kontinenter, likväl som al-Jazirajournalisten Mohammed Fahmy, som fängslades av den egyptiska regimen, anklagad för att sprida ”falska nyheter”. – Att domare och domstolar ska vara oberoende i en rättsstat borde ju vara självklart. Men det finns alltför många exempel på att lagen i stället används som redskap för att förtrycka grupper och enskilda som har ”fel” åsikt. Regimerna gömmer sig bakom domare och åklagare för att tysta medborgare, säger George Clooney. – Vi försöker angripa det här problemet konstruktivt och konkret, genom att utbilda observatörer som följer rättegångar och rapporterar om något i förloppet är fel eller oklart, fortsätter han. Dessutom arbetar stiftelsen med att ta fram ett globalt rättegångsindex, en förteckning som rankar världens länder efter hur väl deras domstola respekterar mänskliga rättigheter. Indexet bedömer också hur oavhängiga och opartiska de rättsskipande myndigheterna är i förhållande till den politiska makten. Men bryr sig världens diktatorer och despoter om en sådan lista? – Jag tror inte att något land skulle vilja ligga på den nedre tredjedelen av indexet. Jag tror också att det i bästa fall kan påverka utländska investerare att tänka sig för. Vilket företag vill förknippas med affärer med rufflare och förtryckare, resonerar George Clooney. – Men vi inser att skammen i sig kanske inte räcker till för att åstadkomma verkliga förändringar. Därför vill vi gå ännu längre, och exponera de här envåldshärskarnas girighet. Avslöja vilka de gör affärer med, hur de investerar sina pengar, tillägger han. I samband med Sverigebesöket fick Clooney foundation for justice ta emot en check på sju och en halv miljoner svenska kronor från Postkodstiftelsen, som är förmånstagare till Svenska Postkodlotteriet och förmedlar tidsbestämda stöd till projekt som drivs av ideella föreningar och stiftelser, i Sverige och internationellt. Pengarna ska Clooneys stiftelse använda till att utreda människorättsbrott som kan kopplas till enskilda företag. Inte för att Clooney foundation for justice är insolventa. Fattas bara, när medgrundaren George Clooney förra året listades som världens mest välbetalda skådespelare. Enligt tidskriften Fortune drog Clooney in 239 miljoner dollar (drygt 2,2 miljarder kronor) under perioden juni 2017 till juni 2018. Det är mer än dubbelt så mycket som tvåan på listan, Dwayne ”The Rock” Johnson, och mer än de tio bäst betalda kvinnliga skådespelarna tillsammans. Uppgiften kanske får en och annan filmintresserad läsare att förvånat höja på ögonbrynen. Clooney har ju inte direkt skämt bort biobesökarna med kassasuccéer på sistone. Hans senaste insats som skådespelare, som samvetslös programledare i Jodie Fosters ”Money Monster”, hade premiär 2016 och blev en halvflopp. För två år sedan producerade och regisserade George Clooney dramakomedin ”Suburbicon” med Matt Damon i huvudrollen, men inte heller den blev någon framgång, varken hos kritiker eller publik. Förklaringen till Clooneys astronomiska årsinkomst ligger i stället i lukrativa reklamkontrakt, och framför allt i en spritdoftande affärsuppgörelse som är så hisnande osannolik att den borde bli film. George Clooney berättar själv: – När jag började tjäna pengar på mina filmer och fick pengar att placera, bestämde jag mig för att strunta i aktier och fonder och sådant. Jag har aldrig gillat det där med att göra pengar av pengar – det är som Las Vegas, fast utan glittret. I stället köpte jag hus och mark. Skulle jag behöva få loss pengar var det ju bara att sälja. – För några år sedan köpte jag ett trevligt litet hus i Cabo San Lucas i Mexiko (längst ut på halvön Baja California i västra delen av landet). En av mina bästa vänner, Rande Gerber (entreprenör i nöjesbranschen) bodde granne. Vi kallade husen för ”Casamigos”, en påhittad hopslagning av de spanska orden för hus (casa) och vän (amigo). – Vi drack en hel del olika sorters tequila när vi umgicks. Men vi tyckte inte det smakade något vidare, ärligt talat. Vi åkte till (den mexikanska delstaten) Jalisco där nästan all tequila kommer ifrån och lärde känna en mästare på området. Han lyckades blanda ihop en tequila som vi bägge gillade. Ja, vi testade väl ungefär 700 sorter först (här ber jag George Clooney upprepa siffran, två gånger för säkerhets skull). Han drar efter andan och fortsätter: – Vi gjorde några flaskor och gav bort till våra kompisar. Vi döpte tequilan till Casamigos. En kille i USA som råkade vara spritimportör sade: ”Varför säljer ni inte det här?” – Så vi bestämde oss för att investera pengar, 600.000 dollar (motsvarande 5,5 miljoner kronor) närmare bestämt, på tillverkning och buteljering. Det året sålde vi 15.000 lådor. Andra året på marknaden sålde vi 50.000 lådor. Och tredje året var Casamigas den tredje mest sålda tequilan i världen. För att göra en lång historia kort: förra året sålde Clooney och hans vän sitt tequiladestilleri till den brittiska dryckesjätten Diageo. Prislapp: motsvarande 6,5 miljarder kronor. George Clooney återger framgångssagan sakligt och utan skrävel, som berättade han om ett reafynd eller en oväntad lotterivinst. Om jag inte ställt frågan hade han nog inte fört det hela på tal. Hur känns det att vara så rik? – Det är inte så att jag var fattig tidigare. Men det är klart att den finansiella tryggheten är betydelsefull. Det mest påtagliga är att Amal och jag kan satsa på sådant vi tycker är viktigt. Vi behöver inte springa runt och tigga pengar till vår stiftelse utan kan lägga energin på själva projekten. Och det är väldigt tillfredsställande. Jag frågar George Clooney hur han i dag ser på sin filmkarriär. – Låt mig säga så här: just nu är jag mer intresserad av andra saker. Min familj, biståndsarbetet. Herregud, jag är 57 år. Om jag ska göra film, då måste det vara något speciellt. Senare i vår får tv-publiken bekanta sig med George Clooney i rollen som Scheisskopf (”skitskalle”) i en tv-serieupplaga av Joseph Hellers klassiska antikrigsroman ”Moment 22”. Serien har premiär i Sverige 20 maj. Boken handlar om en grupp krigströtta amerikanska bombflygare på en ö i Medelhavet under andra världskriget. Den utkom 1961, samma år som George Clooney föddes, och räknas in i den amerikanska litteraturkanonen. Numera är ”Moment 22” kanske mest känt som en term för att beskriva ett filosofiskt dödläge: för att bli frikallad från kriget måste man vara galen – men att ansöka om frisedel med krigsrädsla som motiv är ett bevis på att man är mentalt frisk. ”Moment 22” har filmats tidigare, en likaledes klassisk långfilm från 1970 med Alan Arkin i huvudrollen. – ”Moment 22” var ju anbefalld läsning i high school. Inte det bästa sättet att närma sig en bok, men jag gillade den. Filmen däremot är sådär, om jag ska vara uppriktig. Nu görs den som miniserie för tv, i sex avsnitt, då kommer karaktärerna mer till sin rätt, säger George Clooney. Din roll är inte den största? – Jag klagar inte. Jag fick odla mustasch, och så fick jag skrika och gorma en massa, svarar George Clooney med tonfallet hos en man som inte tycker att han behöver bevisa något. Läser du mycket? – New York Times varje dag, från första till sista sidan. Och så kollar jag de vanliga nyhetssajterna på webben. Men det är inte så givande, faktiskt. Jag har en känsla att alla springer för fort, de missar fakta och relevans bara för att komma först. ”Speed kills” (”farten dödar”) i journalistiken, är det inte så? Böcker, då? – Jag är ingen bokslukare direkt, men ändå rätt ihärdig. Har alltid en bok på gång. Just nu läser jag en fantastisk dokumentärroman som heter ”The boys in the boat”. Och så börjar George Clooney med inlevelse berätta om innehållet i boken, om hur nio unga amerikaner vinner guld i rodd i OS i Berlin 1936, där Adolf Hitler sitter på hedersläktaren. Jag påpekar att det låter som ett bra filmmanus. Clooney håller med. Antagligen är han för artig för att säga att boken helt nyligen blivit film, med den brittiske Shakespeareskådisen Kenneth Branagh som regissör. Det tar jag reda på efter intervjun. Ska man vara cynisk och krass är det närmast ett måste för celebriteter att visa något slags intresse för minst ett behjärtansvärt ändamål. Ambassadör för FN:s barnfond Unicef är väl det vanligaste. De mer målmedvetna kändisarna karvar ut en egen nisch. Tänk Angelina Jolie och flyktingarna, Sting och regnskogen, Elton John och hivbekämpningen, Oprah Winfrey och flickors utbildning. Men när jag i något mer inlindade former tar upp resonemanget med George Clooney låter han tämligen oförstående: – Jag vill inte recensera andras engagemang eller avgöra vilken nivå av välgörenhetsarbete som är ”rätt”. Alla som gör något för att världen ska bli en lite bättre plats att leva på är värda respekt, tycker jag. George Clooneys intresse för samhällsfrågor är inget som han tillägnat sig i och med äktenskapet med Amal, är han noga med att understryka. – Glöm inte att jag är uppvuxen i början av 1960-talet. Visserligen var jag ganska ung då, men jag har tydliga minnen av sådant som protesterna mot Vietnamkriget, medborgarrättsrörelsen, den sexuella revolutionen och kvinnornas frigörelsekamp. Det var en tid då vi vände blicken utåt. Själva tidsandan uppmanade till engagemang och ställningstagande, säger Clooney och fortsätter: – Jag har alltid tyckt att vi har haft enorm tur, vi amerikaner, som hamnat där vi är på jordklotet. Vi borde fråga oss lite oftare vad vi kan göra för att hjälpa andra som inte är lika lyckligt lottade. Nyfikenheten på världen underblåstes av pappa Nick Clooney, som var tv-kändis i amerikanska Mellanvästern, i Kentucky och senare i Ohio där George växte upp. Han har en äldre syster, Adelia. Hans mamma, Nina, kommer från en släkt av artister och skådespelare. Själv utsågs hon i unga år till Miss Kentucky. Nick Clooney arbetade som nyhetsankare och hade också en egen tv-show, där George i tidig ålder gjorde sina första framträdanden framför kamerorna. – Det var två saker jag drömde om att ägna mig åt när jag växte upp: baseboll, som proffs, eller också journalistik. Jag var hyfsat bra i baseboll och var med på två uttagningar för Cincinnati Reds, men insåg att jag inte höll måttet. Och journalistiken… pappa var ju ett stort och aktat namn, med all rätt, och jag förstod att jag alltid skulle bli jämförd med honom. Så jag bestämde mig för att lägga ner planerna på att bli journalist. George Clooneys föräldrar är övertygade anhängare av det demokratiska partiet och de har bägge varit politiskt aktiva. Pappa Nick kandiderade till kongressen för Kentucky och mamma Nina var förtroendevald på lokal nivå. George Clooney har ärvt sympatierna för demokraterna. Han är personlig vän med ex-presidenten Barack Obama och det har även spekulerats om att Clooney själv skulle ha politiska ambitioner. Men på en direkt fråga avvisar han blankt detta rykte. – Jag skulle ljuga om jag påstod att jag aldrig har övervägt en politisk karriär. Men som mitt liv ser ut i dag är det uteslutet. Jag är 57 och skulle jag satsa helhjärtat på politiken skulle jag behöva offra de kommande tio åren. Och då missar jag ju mina barns uppväxt. George Clooney har, knappast oväntat, inte mycket gott att säga om USA:s nuvarande president Donald Trump. Faktiskt inget gott alls. Han har tidigare kallat Trump för ”en främlingshatande fascist”. I vårt samtal säger Clooney med eftertryck: – Jag försöker låta bli att tänka på Donald Trump. Jag blir på dåligt humör bara av tanken på att USA, ett land som jag råkar älska väldigt mycket, styrs av en person som solkar ned vårt anseende så till den grad som Trump gör. Ser du någon utmanare bland demokraterna till Trump i nästa presidentval? – Av de som sagt att de tänker kandidera är det väl ingen som omedelbart lyser upp rummet. Men jag tror att det löser sig under resans gång. Jag väljer att vara optimist. Jag tror att Trump kommer att gå ned sig i träsket av rättsprocesser. Och mer fuffens kommer att avslöjas, det är jag övertygad om. En vecka efter vårt telefonsamtal får jag tillfälle att bekanta mig mer med George Clooney och hans hustru Amal. Han i enkelt skuren men säkerligen svindyr blå kostym. Svart skjorta, ingen slips. Hon i champagnefärgad byxdress. Kvällen innan var de på prins Charles välgörenhetsgala i Buckingham Palace. Dagen efter väntar en ny tilldragelse med Postkodlotteriet i Edinburgh. Jag tittar på en bandad inspelning i efterhand av parets samtal med Rickard Sjöberg. Ingen journalist ”i egenskap av yrkesperson” får närvara vid själva galan. George och Amal faller varandra i talet när de berättar om sina tvillingar, snart två år, som stannat i hemmet i Sonning Eye utanför London, när pappa och mamma är på välgörenhetsturné. Alexander har lärt sig säga ”Oh, shit” av pappa. Amal är charmerande och sympatisk, intervjuaren Sjöberg följsam och lagom familjär. Men det är George Clooney som äger Blå hallen i Stockholms stadshus. ”Professionellt trevlig på en högre nivå”, skriver jag i blocket. Professionellt trevlig och ständigt medveten om sin framtoning, men på ett så pass förtroligt sätt att man måste vara på riktigt dåligt humör för att störas av det. Men bortom de röda mattorna och stråkastarljuset finns det där andra. Orättvisorna, förnedringen, tortyren och folkmorden som Amal och George Clooney försöker bekämpa. Så gott de nu kan. Det är över tre år sedan Amal Clooney framträdde inför Förenta Nationerna i New York. Hon talade som representant för yazidierna, en liten folkgrupp i Mellanösterns etniska mosaik, huvudsakligen bosatta i Irak. När terrorsekten IS erövrade norra Irak sommaren 2014 var det yazidierna som drabbades värst. De bekänner sig till en tro där inslag från kristendom och islam blandas med mysticism. De sunnimuslimska extremisterna inom IS betraktar yazidierna som avgudadyrkare och därmed fritt villebråd. Tusentals yazidiska kvinnor tillfångatogs av IS-män för att systematiskt våldtas och skändas. Deras fäder och mödrar mördades, bröderna såldes som slavar eller tvångsrekryterades som barnsoldater. Amal Clooney tog sig an den unga yazidiska kvinnan Nadia Murad, som tillfångatogs av IS-terrorister och utsattes för upprepade gruppvåldtäkter, men lyckades rymma från sina bödlar. Nadia Murads olidliga erfarenheter har satt ljuset på det sexuella våld som är ett regelmässigt inslag i krig, men som det sällan talas om. För sina upprepade vittnesmål världen över belönades Nadia Murad 2018 med Nobels fredspris. Men när Amal Clooney talade inför FN hösten 2016 var det med förtvivlan i rösten. Hon var frustrerad över trögheten i systemet, över att inget hände, att det så kallade världssamfundet reagerade ljumt och halvhjärtat trots de isande vittnesmålen. – Mitt budskap till er är: IS är ett globalt hot. Det kräver ett globalt gensvar. Och det gensvaret ska inte begränsas till slagfältet: FN måste också gå till botten med IS förbrytelser och ställa de ansvariga inför rätta. I dag, tre år senare, har FN tillsatt en ”undersökningskommitté” med oklara befogenheter som ska granska folkmordet och krigsbrotten som IS begått i Irak. Samtidigt rullas nya massmord och övergrepp upp i takt med att sista resten av IS ”kalifat” långsamt smulas sönder. George Clooney har i över ett decennium försökt rikta mediernas uppmärksamhet på krigsbrotten i Sudan, särskilt det övervåld och de kränkningar som landets högsta ledare gjort sig skyldiga till. Redan år 2008 beslöt Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag att gripa och åtala Sudans president Omar al-Bashir för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott i Darfurregionen. Inte desto mindre sitter al-Bashir kvar på sin post. Ni ringer i larmklockorna och samlar in massor med pengar till goda ändamål. Ändå sitter skurkarna kvar och massmördarna förblir ostraffade. Är allt jobb egentligen förgäves? George Clooney svarar prompt: – Du kan inte tänka så, Erik. Låt oss säga att du som journalist avslöjar en korruptionshärva. Myglare blir avskedade, de kanske åtalas. Du hoppas förstås att saker och ting ska rätta till sig. Men om det nu inte blir så – inte lägger du av med ditt jobb för det? Vi misslyckas ständigt, det är en del av villkoren. Men vi sätter ned nosen i marken och fortsätter framåt. Det finns liksom inget alternativ. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35684, "headline": "Så ska den svenska filmen bli mer klimatsmart", "summary": "Filmvärlden består av ett konstant resande folk. Många svenska filmer spelas in utomlands i billigare filmländer. Samtidigt lyser klimatfrågan med sin frånvaro i den svenska filmpolitiken? Kommer eventuella produktionsrabatter påverka en grön omställning? Och vad händer med filmerna, frågar sig Jacob Lundström.", "article": "Filmen har länge haft en förkärlek för det kosmopolitiska. Att gå på bio är att bli en världsmedborgare, biljetten ett visum att resa över alla gränser, till alla städer och stäpper. Exotiska eller fjärran inspelningsplatser signalerar också hög standard – eller ”production value”, som det heter på filmspråk. Inte undra på om flygskammen blir ett extra hårt slag just för filmbranschen. Men än så länge har ingenting hänt, åtminstone inte i Sverige. – Filmbranschen fortsätter att tuffa på som om vi inte hade tänkt delta i den gröna omställningen. Svenska Filminstitutet gör ingenting för att lyfta frågan, säger Ronny Fritsche som är producent på Zentropa Sweden och har arbetat med hållbarhetsfrågor på Film i Väst sedan 2015. För den regionala filmfondens räkning håller han en utbildning i hållbarhet för lokala filmskapare och tillhandahåller klimatsmarta checklistor för filminspelningar. Han säger att det finns liknande initiativ på olika håll i Filmsverige, men att det saknas handlingskraft på nationell nivå. – När jag pratar med kollegor i branschen är det många som har miljöhjärtat på rätta stället. Men vi är samtidigt så otroligt pressade att vi inte hinner ställa om produktionen själva. Vi behöver kraven på oss uppifrån, säger Ronny Fritsche. I länder som Storbritannien och USA finns det mer engagemang i frågan. Den amerikanska producentföreningen har till exempel lanserat ett projekt för grön filmproduktion, med Warner Bros, Paramount, Disney och andra stora filmstudior som partner. Ronny Fritsche menar att det är långtifrån felfritt men att det där åtminstone finns en levande diskussion. – Bolagen i USA skryter om sitt hållbarhetstänk på sina hemsidor och det är standard att koldioxidberäkna filmproduktionerna. I Storbritannien har BBC och flera andra bolag samlats kring en satsning med utbildningar och miljöplaner, som har resulterat i ett slags certifiering. I Sverige verkar det saknas samma slags beslutsamhet. Varför tror du att det är så? – Filmpolitiken har fokuserat väldigt mycket på de sociala frågorna, som jämställdhet, mångfald och representation. Det är jätteviktigt. Kanske är SFI oroliga för att möta motstånd från branschen. Man orkar inte ha en sak till i huvudet – det är ungefär attityden jag möter ute bland filmbolagen. Jag tycker att det är jättesynd om man ställer de sociala frågorna och miljöfrågorna mot varandra, säger Ronny Fritsche. Vilka åtgärder skulle du vilja se? – När producenter söker stöd hos filminstitutet i Norge måste de lämna in en hållbarhetsplan för produktionen. Det finns inga krav på att man förpliktar sig till miljöplanen eller att projektet bedöms utifrån den, men det är en början. Även regionala filmfonder i Sverige har liknande krav. Nästa steg skulle kunna vara att börja bedöma projekten utifrån miljöpåverkan, eller i alla fall tvinga producenter att lägga sig på en lägstanivå. Men SFI har ingenting. Medan Svenska Filminstitutet länge och framgångsrikt har drivit fram förändringar på jämställdhetsområdet har en annan av samtidens mest brännande politiska frågor alltså helt hamnat i skuggan: klimatet. När Filminstitutet häromåret utfärdade sitt omdebatterade ”green card” handlade det inte heller om miljöcertifiering utan om utbildning i jämställd arbetsmiljö. I Filminstitutets egen hållbarhetsrapport för 2018 framgår att myndighetens energiförbrukning ökade med 13 procent jämfört med 2017, och man konstaterar att det finns en förbättringspotential på området, men i övrigt saknas en diskussion om filmmediet och klimatet. Förutom denna nedslående konsekvensanalys: ”Ett väsentligt försämrat klimat innebär bland annat förändrade förutsättningar för filminspelningar.” Å andra sidan diskuteras miljöfrågan över huvud taget inte i propositionen som ligger till grund för den statliga filmpolitiken. Rättare sagt avrundas propositionen med orden: ”Förslaget och bedömningarna bedöms inte ha någon påverkan på miljön.” Magdalena Jangard är chef för produktionsstöd på Svenska Filminstitutet. – Att arbeta för en hållbar utveckling är självklart både nödvändigt och angeläget. Sedan har vi inte några konkreta inspel att komma med just nu. Efter att Film i Skåne infört krav på hållbarhet har också SFI börjat få in ansökningar med bifogade miljöplaner, men det inga finns planer på att göra det obligatoriskt. – Det finns inte något specifikt angivet om miljöfrågor i propositionen eller riktlinjerna för 2019. Det betyder inte att vi inte tycker att det är en viktig fråga. Filminstitutet känner till vad som sker på området och det här är en aktuell fråga för oss, säger Magdalena Jangard. Medan klimatfrågan lyser med sin frånvaro är frågan om produktionsrabatter (skatterabatt för filmproduktioner i Sverige) i stället fokus för filmdebatten. Nu har Film i Väst föregripit regeringens beslut om att införa incitamenten – och syftet är inte minst att locka utländska produktioner till Sverige. Men Ronny Fritsche påpekar att Tillväxtverkets rapport ”Fler filminspelningar till Sverige” från 2017, som brukar användas för att stärka branschens case, helt saknar miljöperspektiv. – Det finns bara en formulering om att de skulle ha tittat närmare på miljöfrågan om de hade haft mer tid, säger han. Samtidigt finns det en annan sida av frågan om produktionsrabatter. Det är inte bara utländska filmbolag som väljer bort Sverige, även svenska produktioner lockas av billigare inspelningar utomlands. Trots att ett minskat flygresande är filmbranschens viktigaste åtgärd för att sänka koldioxidutsläppen, enligt Ronny Fritsche. – Just nu åker svenska filmproduktioner till Östeuropa, vilket leder till många onödiga flygresor fram och tillbaka. Dessutom konsumeras energi som kommer från kol och olja, medan vi i Sverige har bland den högsta andelen förnyelsebar energi i världen. Det handlar om filmer som ofta har finansierats av SFI. Har de som finansiärer inte något som helst ansvar för produktionens miljöpåverkan? Men kanske blir klimatpåverkan plus minus noll med svenska produktionsrabatter? På senare år har bland annat ”Borg” spelats in i Tjeckien, ”Den allvarsamma leken” samt ”Eld och lågor” i Ungern. Det gäller förresten även utländska produktioner med svenska spelplatser. ”Hereditary”-regissören Ari Asters kommande film ”Midsommar” utspelar sig i Sverige, men efter att ha rekat inspelningsplatser i Hälsingland föll valet till slut ändå på Ungern. Samma sak med en annan skräckfilm som exploaterar rädslan för hedniska svenskar: Netflixfilmen ”The ritual” filmades i Rumänien. – Från ett miljöperspektiv gör rabatterna mest nytta om de riktar sig till svenska produktioner. På grund av energikällorna i Sverige kanske det är mer miljömässigt att filma här än i Östeuropa, även för utländska bolag. Jag kan absolut förstå produktionsrabatter, men visst känns det lite bakvänt om de framför allt riktar sig till internationella filmproduktioner, säger Ronny Fritsche. SF Studios är ett exempel på ett svenskt bolag som inte direkt har drabbats av flygskam. Lagom till sitt 100-årsjubileum satsar SF Studios på sin första engelskspråkiga film ”Horizon line”, med manus av duon bakom ”10 Cloverfield Lane” och Mikael Marcimain som regissör. Den beskrivs som en actionthriller om ett före detta älskande par som hamnar i fara, någonstans i Indiska oceanen. Mikael Marcimain regisserar flygdramat ”Horizon line” SF Studios Fredrik Wikström Nicastro är filmens producent: – Produktionsrabatter är helt avgörande i vår internationella expansion. Så länge som det inte finns produktionsrabatter i Sverige löser vi det genom att flytta produktionerna till andra länder. ”Horizon line” filmas på Mauritius, Irland och i Storbritannien. Länderna har valts mycket tack vare produktionsrabatterna. Finns det ett tänk kring miljöpåverkan när det kommer till inspelningsplatserna? – Ja, val av inspelningsplatser präglas av både miljöpåverkan och säkerhet. I Hollywood har det blivit standard att beräkna koldioxidutsläpp. Gör ni liknande beräkningar för era filmproduktioner? – Nej, men det vore en bra idé. I USA och Storbritannien har filmbranschen gått samman kring standarder för grön filmproduktion. Är det något du tror skulle vara av godo i Sverige? – Absolut! Det är helt klart något som vi skulle titta på och förmodligen ställa oss bakom. I en studie som forskare på Chalmers i Göteborg genomförde 2015 framkom att klimatpåverkan av filmproduktion framför allt orsakas av transporter och flygresor. Studien räknade närmare på Kerstin Thorvall-miniserien ”Det mest förbjudna” (2016), som hade en total klimatpåverkan motsvarande 52 ton koldioxid. I en alternativ kalkyl, där inspelningen på Kuba exkluderades, minskade siffran till 27 ton. Frågan är i vilken mån klimathänsyn borde påverka kreativa beslut – Kerstin Thorvalls Kubaresa är trots allt ganska central för dramat. Förutom budgetfrågor menar Ronny Fritsche också att den konstnärliga friheten är det största kritiska frågetecknet från branschens sida, när han för miljöpåverkan på tal. – Jag tycker att det är problematiskt när den konstnärliga friheten sätts på piedestal, för att ursäkta vilka metoder som helst. Kan den konstnärliga friheten vara ett argument för att flygpendla mellan Stockholm och Göteborg? Vad skulle vara den mest miljövänliga produktionen? – Kanske filma på en rättvisemärkt mobiltelefon, cykla till inspelningen och bara använda befintligt ljus? Skämt åsido är det inte realistiskt att alla ska anamma radikala arbetsmetoder, men jag tycker ändå att man kan kräva en genomlysning av varje filmproduktion. När branschen väl ställer om till grön produktion finns det vissa genrer som går en säkrare framtid till mötes. Klaustrofobiska kammarspel, någon? Eller för den delen ”one location”-filmer över huvud taget. Ett förebildligt exempel har premiär redan nästa helg: Gustav Möllers danska regidebut ”Den skyldige”, med Jakob Cedergren i huvudrollen, utspelar sig uteslutande på en larmcentral. Enligt Ronny Fritsche kan inspelning i studio vara en relativt grön arbetsmetod, även om det kräver lampor och scenografi. Huruvida det innebär att Anna Odells ateljéexperiment ”X & Y” var fjolårets mest miljövänliga svenska produktion, beror kanske på om filmens nordiska stjärnor tog tåget till Trollhättan. Ett annat klimatsmart knep är att göra som Lars von Trier i ”The house that Jack built” och filma USA-scener i Bengtsfors. Oavsett självpåtagna eller påtvingade reseregler, lär inget hindra filmkonsten från fri rörlighet i själ och sinne. Det vore korkat att sabba filmsamarbeten på långdistans, men det är lika dumt att inbilla sig att flygmil är en förutsättning för gränsöverskridande filmupplevelser. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35689, "headline": "Svenska Akademien nära inval av två kvinnliga ledamöter", "summary": "Enligt DN:s uppgifter närmar sig Svenska Akademien ett beslut om att välja in två nya kvinnliga ledamöter. Invalen diskuterades under torsdagens sammankomst i Börshuset.", "article": "Tre stolar i Svenska Akademien står, efter förra årets stora kris och flera avhopp, tomma. Efter beskedet att ledamoten Sara Danius lämnat institutionen, den 26 februari, sade den ständige sekreteraren Anders Olsson att man ska ”välja in två till nu” och att han är fast besluten att man ska försöka välja in fler kvinnor. Inval av åtminstone två nya ledamöter skulle också, enligt DN:s uppgifter, diskuteras under torsdagskvällens sammankomst i Börshuset. En ledamot berättar innan mötet att det är möjligt, men inte troligt, att Akademien kommer fram till beslut redan på torsdagen, samt att det är inval av två kvinnor som ledamöter som är aktuellt. Efter mötet kommenterar Anders Olsson frågan i ett mejl till DN: ”Vi diskuterar, som vi tidigare sagt, inval i Akademien just nu. Men vi är inte framme ännu vid beslut”, skriver han. I nuläget finns endast två kvinnliga ledamöter i Svenska Akademien: Jila Mossaed och Kristina Lugn. Inval i Svenska Akademien måste efter att institutionens tagit sitt beslut också bekräftas av kungen, Akademiens höge beskyddare. Den ledamot som redan tidigare i år valts in i Akademien, den finlandsvenska poeten Tua Forsström, ska ta sitt inträde vid högtidssammankomsten i slutet av året. Läs mer: Hela historien om året som skakade Svenska Akademien Läs mer: Krisen i Svenska Akademien – detta har hänt ", "article_category": "culture"}
{"id": 35699, "headline": "Konstrecension: Finn Juhl har flyttat in på Nationalmuseum", "summary": "Finn Juhls skulpturala snickarmöbler har blivit heta samlarobjekt. Nationalmuseum har nu fått låna inredning från den danske arkitektens eget hem – fullt med designikoner att dregla över, skriver Birgitta Rubin.", "article": "Konstrecension ”Finn Juhl: Möbelarkitekten” Nationalmuseum, Stockholm. Visas t o m 22/9 ”Finn Juhl. Liv. Værk. Verden” Christian Bundegaard Strandberg publishing ”Finsmakarfunktionalist” och ”möbelpoet” har den danske arkitekten Finn Juhl kallats. Han var eleganten bland möbelmästarna under den danska designens guldålder från 1930- till 60-tal, i konkurrens med storheter som Arne Jacobsen, Hans Wegner, Poul Kjærholm och Børge Mogensen. I jämförelse med dem är nog Finn Juhl mindre känd. Men han var pappan till den danska teakstilen som även nådde Sverige och det var hans framgångar i USA på 50-talet som banade väg för Danish moderns segertåg genom världen. Sedan ett par decennier är också Juhls exklusiva originalmöbler i små serier eftersökta rariteter på den globala antik- och auktionsmarknaden, med priser på många hundra tusen kronor. Och nu när Nationalmuseum fått låna inredning från Finn Juhls eget hem i utkanten av Köpenhamn väntar jag bara på ett bredare genomslag i Sverige. Utställningen innehåller 25 objekt av Juhl – möbler, armaturer och brukskonst, tillsammans med ett urval av hans konstsamling. Efter en privat donation 2008 är huset numera ett museum, som sorterar under Ordrupgaard på granntomten. Detta fina konstmuseum är för närvarande stängt för en underjordisk utbyggnad, vilket möjliggjort generösa utlån. Finn Juhls förfinade möbelkonst är i mitt tycke en perfekt pendang till det utsökta danska guldåldersmåleriet på Nationalmuseums översta våning. Själv blev jag frälst 2012, i samband med 100-årsjubileet av Finn Juhls födelse och ett besök i den L-formade enplansvillan i Ordrup, där han levde från 1941 fram till sin död 1989. Det modernistiska huset har en diskret exteriör men interiören är ett tidigt exempel på en öppen planlösning. Skjutdörrar i glas, stora fönsterpartier, öppna spisar och obehandlade furugolv ger ett ljust, klassiskt intryck (medan starka färgaccenterna känns mer tidsbundna). Läs mer: Juhls möbelkonst banade väg för danskt segertåg Den välbevarade inredningen präglas av ett personligt urval av Juhls egna möbler, som utmärker sig med en skulptural form, ypperligt hantverk, exklusiva naturmaterial, innovativa konstruktioner och genomtänkta detaljer. Här finns de flesta av hans mest kända möbler, känsligt integrerat med abstrakt konst, konsthantverk och mattor av generationskamrater, som Juhl alltid ställde ut tillsammans med. I villan märks även Juhls formsköna teakskålar, som finns med på utställningen och även i nyproduktion, liksom hans vändbara teakbrickor med olikfärgade laminatskivor. Det är förstås omöjligt att överföra den intima känslan i ett hem till en pampig museisal, dessutom med pelare och valv från en annan tidsålder. Men med hjälp av uppförstorade interiörfoton på väggarna och korresponderande små grupperingar har Nationalmuseum delvis lyckats återskapa den harmoniska helheten i Juhls villa. Bord med brännmärken eller ringar efter glas är en naturlig följd av vardaglig användning. Utställningen erbjuder antiknördar mycket att dregla över och säkerligen även en del aha-upplevelser, eftersom Juhls bästa möbler numera också finns i nyproduktion. Den organiska, mjukt omslutande Pelikanfåtöljen från 1940 och den flotta 50-talssoffan Baker saknas dock i hans villa – och därmed också på utställningen. Men den rundnätta soffan Poeten från 1941 visas ihop med ett lågt kaffebord på hjul och ett porträtt av Juhls livskamrat Hanne Vilhelm Hansen. Det är bara synd att utställningen ger så knapphändig information om Juhls ställning och särprägel. I avsaknad av katalog får specialintresserade vända sig till utgivningen av fackböcker i Danmark: nu senast Christian Bundegaards rikt illustrerade och informativa ”Finn Juhl. Liv. Værk. Verden”. Här finns foton, teckningar och uppgifter om drygt 200 möbler, objekt, byggnader och inredningar, plus prototyper. Det vi får se på Nationalmuseum är alltså mindre än en åttondel av hans livsverk, samtidigt som hemmet är det tydligaste uttrycket för hans designfilosofi. Finn Juhl var både typisk för sin tid och gick på tvärs mot den. I motsats till många kollegor utbildade han sig enbart till arkitekt och gick aldrig i möbelskola hos professor Kaare Klint, som förespråkade funktionsanalyser och en renodling av äldre möbeltyper. Juhl bekände sig visserligen till funktionalismen men propagerade för friare, mer konstnärliga inspirationskällor. För detta fick han hård kritik. Hans tidigaste, antropomorfa former, exempelvis fåtöljen Pelikanen, jämfördes med en ”trött valross”. Juhl beskylldes allmänt för en ”arrogant estetik”, eftersom han favoriserade dyrbara träslag och ett extravagant, svårframställt formspråk, vilket omöjliggjorde stora serier. Den inhemska kritiken mildrades dock efter kriget. På det anrika snickarskråets årliga utställningar presenterade Finn Juhl det ena mästerverket efter det andra. Däribland den fulländade vilstolen FJ 45 och den magnifika Hövdingestolen i valnöt och oxskinn, som båda kan närstuderas på Nationalmuseum. Det var på 40-talet som Finn Juhl renodlade sin egenart; att avskilja sätet eller bordsskivan från stommen, det bärande från det burna. Det ger hans möbler en svävande lätthet och elegans. Juhl arbetade också med mötet mellan det konvexa och det konkava, och kunde även söka inspiration bakåt i tiden, i det gamla Egypten och Japan. Hans förnäma ”egyptiska stol” visas på utställningen runt det så kallade ”Judasbordet”, med infällda silverpenningar (enligt ryktet svenska silverkronor). Ett sådant matsalsbord och ett helt dussin ”egytiska” stolar i riopalisander (numera rödlistat träslag) och svart läder, såldes nyligen på auktionsföretaget Bruun Rasmussen för motsvarande 1,8 miljoner svenska kronor … Det var det täta, drygt 20-åriga samarbetet med finsnickaren Niels Vodder som gjorde att ”Finn Juhl kunde slå sig lös och experimentera med vågade uttryck och konstruktioner”, konstaterar författaren Christian Bundegaard. Som självlärd möbeldesigner kunde Juhl rita ”omöjliga” modeller, vilket den skicklige snickarmästaren Vodder löste, bland annat med innovativa fogar. Nationalmuseum ägnar ett podium åt att belysa deras kreativa samarbete, vilket var precis det som imponerade på Edgar Kaufmann jr, chef för designavdelningen på MoMA i New York. Kaufmann blev en ambassadör för Finn Juhls möbler i USA och med åren fick han många prestigefulla utlandsuppdrag, som att inreda en sal i FN-skrapan. Här hade han hjälp av sin utmärkta engelska och världsvana stil, uppvuxen som son till en förmögen textilfabrikör – vilket bidrog till snobbstämpeln i Danmark. Men med tiden blev Juhl alltmer kluven till exklusiva snickarmöbler, förenklade sina modeller och inledde samarbeten med stora möbelfabriker i Danmark och USA. På utställningen finns två av de mest lyckade serieproducerade modellerna: Japanstolen och en karmstol, vars rygg kröns av ett platt stöd för armen, för en bekväm läsställning på tvären! Men finsmakarna anser att Juhl förlorade sitt särmärke efter brytningen med Vodder 1957. På 70-talet dalade hans stjärna snabbt men intresset tog successivt fart igen och har i Japan växt till en kult. Där finns numera en exakt kopia av Finn Juhls beundrade villa. Läs fler texter av Birgitta Rubin ", "article_category": "culture"}
{"id": 35700, "headline": "Konsertrecension: Seamus Blake French Connection saknar utmaningarna i New York", "summary": "Efter att ha blivit tätt sammanknippad med New York har saxofonisten Seamus Blake flyttat till Paris, men hans helfranska band lyckas inte trigga hans spel på samma sätt.", "article": "Saxofonisten Seamus Blake har omlokaliserat till Paris. Med världsliga mått är det inte så långt ifrån där han föddes – i London. Men Blake växte upp i Kanada. Och gick senare på Berklee College of Music i Boston. Och sökte sig naturligtvis vidare till New York, där han inte bara gjorde sig ett namn som tenorist i främsta ledet utan även kom att bli väldigt sammanknippad med själva staden: dess klubbscen med alla jam, det legendariska Mingus Big Band, samarbeten med pianisten Kevin Hays och bildandet av det funkiga grungejazzbandet Bloomdaddies. Men så alltså – Paris. Andra amerikanska jazzmusiker har ju gjort den resan före Blake. Under 50- och 60-talen talades det ibland om risken det kunde innebära, att förlora kontakten med jazzens geografiska epicentrum. I dag är den frågan betydligt mer öppen; många menar till och med att jazzen numer brinner som starkast på helt andra håll än dess forna huvudstäder i USA. Sanningen är nog inte så enkel utan snarare en mångfasetterad (och uppkopplad) effekt av själva internationaliseringen av jazzen i sig. Men i fallet med just den här konserten känns det ändå som om Blake hade behövt utmanas mer, och det på ett sätt som än i dag kan beskrivas som typiskt för New York. Nog för att den i övrigt helfranska kvartetten med Tony Tixier på piano, Florent Nisse på kontrabas och Gautier Garrigue på trummor håller internationell klass rent generellt. Men musiken från i huvudsak gruppens nya skiva ”Guardians of the heart machine” är en be- och hardbopbaserad historia som knappast speglar utvecklingen i Paris eller övriga Europa. I stället tycks fransmännen liksom följa Blake tillbaka till New York, men utan att riktigt förmå trigga hans spel som till exempel Kevin Hays kunde göra. Blake är mycket skicklig och kan spela med innerlighet, men den här gången får han ägna mer tid åt att stöta och blöta än renodla och excellera. Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om hur Nubya Garcia kan ställas bredvid de amerikanska tenoristerna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35703, "headline": "Kvinnliga arkitekter: Vi har sämre förutsättningar än män", "summary": "Hälften av de tillfrågade kvinnliga arkitekterna tycker inte att de har samma förutsättningar som män att vinna Kasper Sahlinpriset. Det visar en ny undersökning, rapporterar SR:s ”Kulturnytt”.", "article": "Det prestigefyllda Kasper Salin-priset gick i år till Anna Chavepayre för Hamra ateljébostad. Samtidigt visar en undersökning gjord av företaget Cembrit att hälften av de tillfrågade kvinnliga arkitekterna inte tycker sig ha samma förutsättningar som män att vinna priset, rapporterar SR:s ”Kulturnytt”. Nästan 70 procent av de kvinnliga arkitekterna svarar också att de missgynnas av att ensamma stjärnarkitekter är mer statusfyllt än team. Knappt 40 procent av männen håller med om det, skriver ”Kulturnytt”. Läs mer: Årets vinnare av Kasper Salin-priset är en skräll ", "article_category": "culture"}
{"id": 35709, "headline": "Maria Schottenius: Genom att tala om misogyni ringar vi in något som har betydelse för alla", "summary": "Kvinnohat är något man gör, inte något man är, skriver filosofiprofessorn Kate Mann i nya numret av London review of books.", "article": "”Kvinnohat är vad kvinnohat gör”. Kate Manne är filosofiprofessor vid Cornell University i USA och har skrivit boken ”Down girl. The logic of misogyni” som recenseras stort på många ställen, bland annat i nya numret av London review of books (nr 5) av Adam Phillips. Han diskuterar beroendet, ”män hatar inte kvinnor, de hatar sitt behov av kvinnor” och ser en poäng hos författaren när hon är skeptisk till alla sorts psykologiska förklaringar. Enligt Kate Manne är misogyni ingenting man kan finna inom olika personer, något vi är. Det är i stället en praktik, en livsstil, ett sätt att göra något på – en logik för att hålla kvinnor nere. Ett social-politiskt fenomen som tar sig uttryck i den patriarkala ideologi som råder. Efter den insikten är det förstås svårt att säga vad man gör härnäst. Men, som skribenten är inne på, genom att tala om misogyni ringar vi in något som har avgörande betydelse för oss alla. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35711, "headline": "Bokrecension: Det är mycket värre än du tror", "summary": "David Wallace-Wells bok ”The uninhabitable earth” är en suveränt gestaltad fördjupning i den klimatkris vi redan lever mitt i. Björn Wiman läser en starkt upplysande bok om en framtid som kommer att bli mörk.", "article": "Sakprosa David Wallace-Wells ”The uninhabitable earth. A story of the future” Allen Lane, 310 sidor Jag minns exakt var jag befann mig när jag första gången läste den amerikanske journalisten David Wallace-Wells artikel ”The uninhabitable earth” i tidskriften New York Magazine sommaren 2017. Jag satt på en balkong i en stad i Sydeuropa, upplöst i den 42-gradiga eftermiddagshettan. Även utan dessa omständigheter var artikeln ett tungt slag i magen. Wallace-Wells genomgång av livet på en planet plågad av flera graders uppvärmning fick sin kraft i den skoningslösa helhetsbilden av vår civilisations potentiella framtid: hungersnöd, flyktingkatastrofer, ekonomisk kollaps. Första meningen i texten, som blev en av de mest lästa i tidskriftens historia, gick rakt på sak: ”Jag lovar, det är värre än du tror.” När Wallace-Wells nu har byggt ut sin artikel till en hel bok med samma titel är inledningsmeningen skärpt ännu ett snäpp: ”Det är värre, mycket värre, än du tror.” Och effekten av det som följer är liknande. Två tredjedelar in i boken berömmer författaren de som följt honom så långt: ”Om du har kommit så här långt är du en modig läsare”. Vad är det då som frestar läsarens mod? Naturligtvis är det sanningen om klimatkrisens omfång och konsekvenser. David Wallace-Wells har inte främst velat skriva en bok om jordens uppvärmning, utan en bok om vad denna uppvärmning betyder för hur vi lever – och hur vi ska leva – på den här planeten. Trots den massiva mängd naturvetenskapliga forskning som finns mellan dess pärmar är ”The uninhabitable earth” alltså inte i första hand en bok om naturvetenskap. Författaren själv har större hemmahörighet på Manhattans mondäna tidskriftsredaktioner än hos Fältbiologerna och vill göra upp med föreställningen om att mänskligheten kan delas in de som är ”engagerade i klimatfrågan” och de som inte är det. Klimatkrisen handlar inte, som många fortfarande tycks tro, i första hand om ”miljö”. Den handlar om möjligheten för vår civilisation – och allt det som vi värdesätter med den – att överleva. Den handlar om potentiell samhällelig förödelse i en skala som vi har svårt att föreställa oss. Därtill skriver Wallace-Wells fruktansvärt bra. Han driver sin framställning med en mörk, skarp och suggestiv stil, hela tiden baserad på den senaste vetenskapen. Man önskar att det man läser var en dystopisk fantasi. Det är det inte. Ett av bokens syften är att skingra tre missuppfattningar som i alltför hög grad har präglat vår bild av klimatkrisen. Det gäller dess hastighet, dess omfattning och dess allvar. Till att börja med, skriver Wallace-Wells, är det fel att tro att klimatförändringarna är en långsam process. Hastigheten är tvärtom bedövande. Faktum är att hälften av den koldioxid som människan har tillfört atmosfären genom förbränning av fossila material har släppts ut under de senaste tre årtiondena – det vill säga sedan slutet av 1980-talet. Det är en svindlande tanke: vi har åsamkat planeten lika mycket skada sedan Al Gore släppte sin första bok om klimatet som under alla de föregående århundradena och årtusendena sammanlagt. Klimatkrisen är inte en historisk skuld från tidigare generationer – den ryms inom en livstid. Den industrialiserade världens kamikazeuppdrag, skriver Wallace-Wells med en typisk referens, har i allt väsentligt ägt rum sedan det första avsnittet av tv-serien ”Seinfeld” sändes 1989. Den andra, och mest substantiella delen av boken, handlar om krisens omfattning. Wallace-Wells gör här rent hus med uppfattningen att klimathotet enbart skulle manifestera sig i smältande isar och stigande havsnivåer, som bara kommer att drabba de som lever i världens kustnära områden. Men i själva verket är de höjda havsnivåerna bara en av de faktorer som hotar att förvandla en framtida värld till kaos. Den globala uppvärmningen kommer också att drabba mänskligheten genom hungerkatastrofer, omänsklig hetta, skogsbränder, extremväder, färskvattenbrist, döende hav, luft som inte går att andas, pandemier, ekonomisk kollaps och klimatkrig. Vart och ett av dessa områden får ett eget kapitel i boken. Jag vågar lova att den som har läst dem inte längre är densamma. Av detta följer också den tredje vanliga missuppfattningen, frågan om klimatkrisens allvar. Wallace-Wells menar att både forskarsamhället och medierna har varit alltför inriktade på att tala om målet att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader, och att vi därför har glömt bort de i dag allt mer realistiska scenarion som säger att vi riskerar att nå 3 eller kanske till och med 4 graders högre temperaturer i slutet av detta århundrade. Klimatförändringen är nämligen inte bara snabbare än vi kan föreställa oss, den är också längre. De processer som vi människor har satt i gång är irreversibla och har effekter som kommer att påverka jorden i tusentals år, längre än vad mänskligheten har funnits. Det går inte att ”ta tillbaka” klimatförändringarna. Därför blir en av de viktigaste poängerna i ”The uninhabitable earth” också att klimatkrisen inte är en framtida abstraktion, utan att vi redan sedan länge lever mitt i den. Det ”normala” kommer aldrig tillbaka igen. Det klimatsystem som vi växte upp i och som skapat allt det vi ser som mänsklig civilisation är nu borta, skriver David Wallace-Wells. Saker och ting kommer inte bara att bli sämre – de har redan blivit sämre. Och det vi i dag fortfarande kallar för naturkatastrofer kommer vi i morgon helt enkelt att kalla väder. Efter sin första artikel i New York Magazine fick David Wallace-Wells kritik av många klimatforskare för att hans bild av framtiden var alltför mörk och hans tonläge alltför dystert. Jag har svårt att förstå den kritiken. Problemet i dag är inte att alltför många är alltför oroade eller uppskrämda, utan att alltför få är det. Rädslan, menar Wallace-Wells själv, kan vara en kreativ politisk kraft. Jag är beredd att gå ganska långt i mina försök att övertyga er om att läsa denna omtumlande, skräckinjagande och starkt upplysande bok. Klimatfrågan är alltför komplex och omfattande för att det ska gå att använda klyschan ”om man bara ska läsa en bok om detta så är det denna”, men i fallet med ”The uninhabitable earth” är det omöjligt att låta bli. Dess kraft ligger i den suveränt gestaltade kunskapssammanställningen, som gör boken till både grund- och fördjupningskurs på samma gång. Därtill är den – trots alla de fasor den skildrar – en manual för hur vi kan tänka för att komma vidare, nybörjare likväl som experter. David Wallace-Wells tecknar förvisso en mörk bild av en möjlig framtid. Men han är inte – som till exempel landsmannen Roy Scranton – en domedagsprofet som predikar hela mänsklighetens utslocknande. När allt kommer omkring är den globala uppvärmningen en mänsklig uppfinning. Och eftersom det är vi själva som har fabricerat förödelsen står det också i vår egen makt att konstruera en väg ut ur den. För David Wallace-Wells heter denna konstruktion storskalig politik. Det är inte främst som konsumenter vi kommer att kunna angripa vår tids största samhällsfråga, utan som medvetna medborgare. Klimatkrisen kan bara hanteras om vi bemöter den med alla de medel som står till buds i ett demokratiskt samhälle: parlamentariska, teknologiska, aktivistiska, institutionella, ekonomiska och juridiska. Inte heller är det, som vissa hävdar, ”kört” eller ”för sent” för att göra något. Klimatkrisen är inte binär. Det kommer inte att ”gå bra”, lika lite som det någonsin kommer att vara ”för sent”. Vid varje given tidpunkt i framtiden kommer det att finnas möjlighet att välja mellan ökat och minskat lidande för oss själva och de som kommer efter oss. Mellan dagens värld och de skräckscenarion som David Wallace-Wells beskriver i ”The uninhabitable earth” står alltså en enda sak: människan och hennes svar på denna djupt existentiella situation. Kanske är det som författaren skriver i ett av bokens ljusaste infall: att vi är medskapare i tidernas största och viktigaste berättelse – ”the greatest story ever told”. Den historien blir aldrig färdigskriven. Att göra slut på den fossila eran kommer att bli svårt. Men – och det är det bärande budskapet i denna mäktiga bok – det kommer inte att bli lika svårt som att leva i en värld där vi inte gör det. Läs mer: David Wallace-Wells: Rädsla kan vara det som räddar oss På svenska i höst David Wallace-Wells är skribent och redaktör på New York Magazine. ”The uninhabitable earth” ges ut på svenska i augusti av Albert Bonniers förlag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35716, "headline": "Skivrecension: Daves debutalbum är skräddarsytt för att slå brett", "summary": "Londonrapparen Dave har Kendrick Lamars ordflöde, Drakes känslosamhet, ungdomens fräschör och en gripande familjehistoria. Fast debutalbumet är lite överarbetat.", "article": "Tjugoårige Londonrapparen Dave gör inte högoktanig grime utan klassisk hiphop, med moderna trapbeats visserligen, men alltid med eftertänksamma och välformulerade texter i centrum. Han har Kendrick Lamars ordflöde, Drakes känslosamhet, ungdomens fräschör och en gripande familjehistoria (den ene av hans två bröder avtjänade nyligen ett långt fängelsestraff, den andre sitter på livstid). Sedan Drake var med på remixen av Daves ”Wanna know” har hans stjärnstatus stadigt ökat, och debutalbumet är skräddarsytt för att slå brett, med väl avvägd balans mellan politiska tankar, sentimentalt historieberättande, kontrollerad öppenhet och några halvhjärtat poppiga låtar. Lite överarbetat och opersonligt jämfört med fina ep:n ”Game over”, men Dave är fortfarande helt klart en artist att hålla ögonen på. Bästa spår: ”Screwface capital” Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om hur Gesaffelstein gör värdig comeback utan dansanta bangers. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35718, "headline": "Fastighetsborgarrådet om hyrestvisten med Svenska Akademien: ”Inte omöjligt med domstolsprocess”", "summary": "Svenska Akademiens och Stockholms stads hyresavtal för delar av Börshuset skulle gälla ”för all framtid”. Vid uppsägning skulle staden bli återbetalningsskyldig med en summa som i dagens penningvärde motsvarar 29 miljoner kronor. – Ett principlöst försök att få ut hyran en gång till, säger ledamoten Eric M Runesson om stadens krav på omförhandling.", "article": "Det var i förra veckan som fastighetskontoret i Stockholms stad tog kontakt med Svenska Akademien. Staden vill omförhandla det 105 år gamla hyresavtalet för delar av Börshuset. Kontraktet anses vara otidsenligt och innebära nära sex miljoner kronor i uteblivna hyresintäkter, varje år. – Fastighetskontorets juridiska bedömning visar att det går att ifrågasätta det väldigt gamla hyresavtalet. Min ingång är att samma regler ska gälla för alla Stockholms stads hyresgäster. Den uteblivna hyran är pengar som skulle kunna komma stockholmarna till del, och göra nytta i stadens verksamheter, säger fastighetsborgarrådet Dennis Wedin (M) till DN. Svenska Akademien svar var att det i så fall får drivas vidare i domstol. Hur ser du på det? – Jag har säkerställt att dialogen i förra veckan initierades, och vill att vi omförhandlar. Jag förstår att parterna har olika ingångar, men det bästa hade varit att man sätter sig och diskuterar. Om inte det är möjligt, då är det inte omöjligt att det landar i en domstolsprocess, säger Dennis Wedin och fortsätter: – Vi anses oss ha på fötterna juridiskt. Det är ett så pass gammalt avtal som togs fram under helt andra juridiska förutsättningar och det är inte förenligt med dagens lagstiftning. Vi subventionerar i princip Svenska Akademiens verksamhet genom ett sådant här avtal. Diskussionerna kring hyresavtalet drog i gång redan under fjolåret, sedan Socialdemokraterna i fastighetsnämnden öppnat för att riva det: ”Det är ett bisarrt avtal som vi borde se över”, sade Stefan Hansson (S), dåvarande ordförande i nämnden. DN kunde då också berätta om detaljerna i avtalet, som enligt skrivningarna skulle gälla ”för all framtid”. Avtalet handlar om yta på nära 2.000 kvadratmeter i byggnaden, däribland Börssalen. Akademien hade inledningsvis velat köpa fastigheten, men i stället slöts ett avtal där institutionen, mot en summa på en halv miljon kronor (i dagens penningvärde nära 24 miljoner kronor), ”för all framtid” fick nyttjanderätt till lokalerna. Akademien betalade dessutom en summa på 100.000 kronor (i dag motsvarande nära fem miljoner kronor) för att staden skulle stå för uppvärmning och underhåll av lokalerna. År 1921 flyttade Akademien in och institutionen har huserat i lokalerna sedan dess. I avtalet finns också en skrivning som kan öppna för att staden blir återbetalningsskyldig i händelse av att det sägs upp. Man kan då, enligt en paragraf, behöva återbetala det fulla belopp som Akademien betalade 1914, utan ränta. 600.000 kronor, som summan var då, motsvarar i dagens penningvärde nära 29 miljoner kronor. Dennis Wedin vill i dagsläget inte kommentera om det kan bli aktuellt för staden att behöva betala den summan. – Om vi går in i en förhandling kommer det att bli diskussioner mellan parterna. Min ingång är att det ska vara en dialog, som inte alltför mycket ska föras i media, säger Dennis Wedin. Svenska Akademien svarar under måndagen genom Eric M Runesson, som tog sitt inträde som ledamot i december. Han berättar att den första kontakten mellan parterna togs genom att en tjänsteman i staden ringde upp en anställd på Akademiens kansli. – Men någon formell framställan har inte kommit, och Anders Olsson kände inte till det här. Det börjar bli trend att föra diskussioner i massmedia. Det hade väl varit bra med ett brev eller någonting, så hade ingen behövt bli tagen på sängen, säger Eric M Runesson. Han menar, likt den ständige sekreteraren Anders Olsson, att det inte finns något utrymme för staden att omförhandla avtalet. – Det blir tokigt när staden försöker vrida det här till att det är en förlust för skattebetalarna. Akademien har en gång betalat en ordentlig hyra för Börshuset. Om staden hade skött det ordentligt hade man i dag fått ut sin ”hyra” i form av avkastning på det beloppet, säger Eric M Runesson. – Jag ser det här som ett principlöst försök att få ut hyran en gång, och det går Akademien givetvis inte med på. Akademien vill försvara sina medel, som ska användas för dess ändamål: att fortsätta betala bidrag och stipendier till språkvetenskapare och författare. Tolkar du skrivningarna i avtalet som att staden kan behöva betala nära 29 miljoner kronor till Akademien om avtalet ska brytas? – Det är väl en rimlig tolkning, om man stannar där. Då får kommunen återköpa den här nyttjanderätten och det ska väl i så fall ske till dagens värde. Jag tror inte att en domstol skulle nöja sig med att staden skickar tillbaka 600.000 kronor efter hundra år om man bryter ett avtal. Finns det någon möjlighet att det blir en förhandling? – Vi kommer naturligtvis inte vara oartiga, men det finns inget att förhandla om. Akademien har redan betalat hyran och kommer inte att förhandla om att göra det igen. Någon öppen förhandling ser jag inte framför mig, men är det så att kommunen vill bryta avtalet får man i så fall pröva frågan i domstol, säger Eric M Runesson. Han menar också att det skulle vara ”illojalt” mot den donator, Magna Sunnerdahl, som en gång i tiden gav medel till Akademien för att köpa Börshuset, att ”torpedera syftet med donationen och ta av Akademiens medel för att betala hyra en gång till”: – Det var ju just den typen av kostnader som donatorn, och även kommunen på sin tid, ville att Akademien skulle slippa, säger Eric M Runesson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35722, "headline": "Konsertrecension: Spiritualized låter sin musik växa till hymner", "summary": "Jason Pierce är en av få samtida musiker med en förmåga att väva samman den brittiska melodikänslan med den episka amerikanska ensamheten, trots att han själv inte vill ta plats.", "article": "Brittisk rockmusik var i sin begynnelse amerikansk, inspirerad av skiffleband och deltablues, country och folkmusik. Länderna var som kommunicerande kärl, traditionsmusiken reste över atlanten tur och retur, och utvecklades längs vägen. Så småningom uppstod en variant som kallades brittisk, och den har i perioder varit rätt problematisk. Jason Pierce är en av få samtida musiker med en förmåga att väva samman den brittiska melodikänslan med den episka amerikanska ensamheten. Att rymden dessutom är ett återkommande tema förstärker förstås den känslan. Hans musikaliska fordon har sedan tidigt 90-tal varit bandet Spiritualized, ett från början rätt tidstypiskt brittiskt band, men med tiden ett allt mer personligt soloprojekt. Han vill ändå inte ta plats, Pierce. Under hela konserten på Vasateatern sitter han hopkurad vid sitt notställ med ansiktet vänt från publiken, och de enda ord han yttrar är ett par frammumlade tack. Bakom honom står tre körsångerskor och i en halvcirkel kring scenen finns en trummis, en basist, en keyboardist och två gitarrister. Jason Pierces eget gitarrspel är försiktigt men fint. Det var tänkt att vi skulle få se bilder och grafik på duken bakom dem, men tekniken strulade. Frånvaron av något att fokusera blicken på gjorde i slutändan inte så mycket, Spiritualized framställer ändå ovanligt mycket musik att lyssna på. De tidiga, emblematiska, låtarna klaras av rätt fort innan de ger sig in i det nyare materialet från senaste ”And nothing hurt”. På skiva är sångerna sparsmakade, men här växer de till hymner, med gospelkörer och atmosfäriska lager. Visst är det introvert och lite kärvt, men det är ändå vackert nästan hela tiden. En sådan här kväll föredrar jag de mer komplexa låtarna han skrivit de senaste åren framför de maximerade 6/8-delsvalserna bandet är känt för. Det är just Jason Pierce förmåga att slå en bro mellan England och USA, mellan det europeiska svårmodet och den amerikanska ödsligheten, som laddar upp musiken. Jag hade önskat mig bättre musiker, men det gör jag nästan alltid när det handlar om brittisk musik. Det är som det är med den saken. Läs fler musikrecensioner av Po Tidholm, till exempel om hur Low tänjer gränserna för hur mycket undertryckt distorsion en låt kan klara. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35728, "headline": "Bokrecension: Den explosiva historien om gränsen på Irland", "summary": "Det är gränsen på Irland som blivit den allt överskuggande frågan i alla kaotiska turer kring Brexit. Diarmaid Ferriter har därför skrivit boken ”The border”. Ola Larsmo läser en författare som tillämpar historikerns långa perspektiv på en brännande samtidsfråga.", "article": " Jag har egna minnen från den ”hårda gränsen” mellan Nordirland och Republiken. Framför allt synen av tre unga män som i skymningen kastade en molotovcocktail mot en av brittiska arméns bepansrade landrovers; hur snabbt elden flammade upp och slocknade medan de sprang därifrån. Eller att bli utplockad ur turistbussen mitt i natten av ett tillkämpat muntert brittiskt befäl som ville undersöka allas bagage; hur snabbt stämningen blev hotfull och hur de unga soldaterna tog ett fastare grepp om sina k-pistar. I dag skulle jag inte kunna hitta dessa gränsövergångar ens om jag letade. Nationsgränsen finns förstås kvar, men var under ett par decennier teoretisk – tills Brexit nu framkallar den igen. Kring gränsens historia och konsekvenser har det vuxit upp en hel litteratur. Redan 1986 bestämde sig en ung Colm Tóibín för att följa den strikt och till fots, vilket innebar att vada genom kärr och klättra över bilvrak. Sina intryck samlade han i ”Bad blood” (1987), en skarpsynt skildring av det nya Irland som var på väg att ta form. Sedan dess har den politiska vandringsessän blivit en egen genre, och i spåren av Brexit har två sådana gränsvandrarböcker väckt uppmärksamhet. 2017 kom Garrett Carrs ”The rule of the land” och året efter ”Hard border” av Darach MacDonald – böcker som genom att ge röst åt människorna längs gränsen redovisar dagens oro för de absurda politiska och ekonomiska följderna av Brexitomröstningen. Den senaste gränsboken heter kort och gott ”The border” och är skriven av Irlands mest kände historiker, Diarmaid Ferriter. Han gav förra året ut den hyllade ”On the edge” som skildrade det självständiga Irlands framväxt sett just från utkanten – de då fortfarande irisktalande öarna på landets västkust. ”The border” är ett helt annat slags bok. Den är uppenbarligen snabbt skriven, men minutiös i sina källhänvisningar. Ferriter vill tillämpa historikerns långa perspektiv på en brännande samtidsfråga, och det fungerar; hinner man med i Ferriters störtlopp genom nittonhundratalet får man syn på de tragedier som skapat gränsen och farorna i att låta den uppstå på nytt. Formellt drogs den 1920, året före republiken Irlands självständighet. Men de streck den tidens kartritare drog gick tillbaka på sextonhundratalets folkrensningar, då den brittiska kolonialmakten ”en gång för alla” skulle lösa problemen med den katolska, irisktalande och ständigt upproriska provinsen Ulster. Jorden konfiskerades från katolska irländare för att delas ut till protestantiska engelsmän och skottar, vilka svurit trohet mot den brittiska kronan och lovat att inte hålla torpare av irländskt ursprung. Det ledde i sin tur till fler uppror, som slutligen slogs ned 1690 – en seger dagens nordirländska Orangeorden ännu firar varje år med sitt marscherande. Åren före första världskriget fanns löften om ”Home rule”, självbestämmande för Irland inom ramen för det brittiska imperiet – ett beslut som också röstades igenom 1912, trots högerns hårdnackade motstånd, men som på grund av kriget förblev vilande. Och efter påskupproret 1916 ansågs irländarna ha huggit London i ryggen. Sedan följde gerillakriget 1919-21, tills Irland fick sin självständighet – utan de sex grevskap i norr där majoriteten var protestanter. Dessa hade också, under Unionistpartiets ledare Edward Carson, motsatt sig allt vad ”Home rule” hette och vägrade låta sig styras av ”papister”. Somliga historiker menar att delningen ledde till det irländska inbördeskriget 1922-23, men Ferriter gör en annan tolkning: han menar att själva erkännandet av att man ännu var en del av det brittiska imperiet ledde till stridigheterna. Den nybildade Fristaten fick hur som helst nog att reda ut och ville slippa protestanterna i norr. Drömmen om att bli ”a nation once again” hamnade under lång tid i baksätet. Men också Nordirland förändrades av delningen. Som Ferriter påminner skärptes förtrycket av den katolska minoriteten: vräkningar skedde i stor skala, de hänvisades till sämre bostäder och stängdes ute från arbetsmarknaden. Valkretsar ritades om så att man inte vann där man var i majoritet. Den protestantiska nordirländska identiteten, som bygger på troheten mot Storbritannien, blir paradoxalt nog till något annat än att vara ”britt” och lojal mot kronan. Även i London såg man dem alltmer som en egen sort med egen agenda – och inte heller där var man överförtjust över delningen. Ferriter berättar hur Churchill under upptakten till andra världskriget närmade sig det neutrala Irland och erbjöd dem återförening med norr – mot att Storbritannien fick flottbaser på Irland. Svaret blev nej. Ferriter påpekar att den protestantiska rädslan för den ”katolska” Republiken kanske inte var helt grundlös; decennierna efter frigörelsen utvecklas den irländska nationalismen i ultrakatolsk riktning, och sammanblandningen av kyrka och stat fick svåra konsekvenser – som när de nu avslöjats och genomlysts lett till kyrkans snabba tillbakagång. Ett exempel var den svårartade religiösa censuren, som ledde till att romaner som Edna O’Briens totalförbjöds. Vid sextiotalets mitt växte den nordirländska medborgarrättsrörelsen fram, starkt inspirerad av sin amerikanska motsvarighet. Kraven var besläktade – slut på riggade valkretsar och diskriminering på arbetsmarknaden. Svaret på de till en början fredliga demonstrationerna blev hårt. Efter ”Bloody Sunday” 1972, när fjorton obeväpnade demonstranter sköts ihjäl av brittiska fallskärmstrupper, utvecklades situationen till ett lågskaligt terrorkrig mellan grupper som det återuppståndna IRA och UVF och UDA. Det är nu gränsen blir befäst: det skjuter upp vakttorn ur skogen och grusvägar pluggas igen med spikmattor och pansarhinder. Men våldet sprider sig på bägge sidor om gränsen och över havet till Storbritannien. Offren under ”The troubles” räknas till mellan tre och fyratusen döda och femtiotusen skadade. Mitt i detta terrorkrig i norra Europa tar så fredsprocessens mirakel form – som en följd av hårt arbete av många aktörer. Ferriter fokuserar på fredspristagaren John Hume, ledare för det socialdemokratisk-katolska partiet SDLP och dennes pragmatism. När Margaret Thatcher, omvittnat okunnig om Irland, avgår öppnas dörren för Långfredagsavtalet som undertecknades 1998. Men freden bygger på att såväl Storbritannien som Irland är fullvärdiga medlemmar i EU. Varför strida om vilket land man ska vara medborgare i – om man kan vara med i bägge? Och gränsen blir långsamt alltmer osynlig. Ferriter visar att den lösning som tog form fascinerande nog liknar den som låg färdig 1912 – med inflytande för såväl Dublin som parlamentet Stormont i Belfast. Båda sidor skulle ”bindas fast” i gemensamma institutioner och åtaganden, vilket i hög grad är vad som skett. Ekonomiskt har Nordirland och republiken blivit alltmer sammantvinnade. Och nu skall allt detta klippas upp och historien rullas tillbaka. För det är just gränsen som blivit den allt överskuggande frågan i Brexitförhandlingarna: Tories högerflank och nordirländska DUP har i det längsta blockerat ”backstop-lösningen”, framförhandlad av EU och Theresa May, som skulle innebära att gränsen hölls öppen till dess att ett frihandelsavtal fanns på plats. Labour har mest mumlat i frågan, tills man häromveckan öppnade för en andra folkomröstning. I parlamentet har de motsägelsefulla omröstningarna avlöst varandra – förra veckan röstade man mot en ”hård Brexit” – och snart ska Mays två gånger fällda förslag troligen prövas ännu en gång. Finns här en linje är den svår att hitta. Det är inte heller helt lätt att få en bild av vad dagens opinion på Nordirland vill. 55 procent röstade ”remain”. Ändå fick ”leave”-partiet DUP flest röster i valet 2017. Antalet nordirländska ansökningar om medborgarskap i Republiken ökar snabbt, som ett sätt att hålla en fot i EU. Myndigheterna räknar med 300.000 till efter Brexit – vid sidan av de 80.000-100.000 som redan behandlats. Somliga republikaner drömmer rosiga drömmar om en helt fredlig återförening av ön. Men om gränsen återuppstår kommer den ändå att sätta käppar i hjulet. Även militanta nationalister vädrar morgonluft. Gränsproblemet låg i fullkomligt öppen dager under hela Brexitkampanjen, utan att någon brydde sig. Historikern Ferriter har inte några lösningar, utan ser en politisk katastrof ur det förflutna ta formen av en ond repris. Han väljer att sluta med ett citat av Brexitgeneralen Nigel Farage, då denne vid ett sällsynt tillfälle fick en fråga om gränsen: ”Vilka problem? Det finns inga problem.” Man bör påminna sig att ”problem” på engelska även kan stavas ”troubles”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35735, "headline": "Skivrecension: Sophie Zelmani lägger rörelsen i detaljerna", "summary": "Det är inga stora förändringar som har skett i Sophie Zelmanis ljudvärld sen debuten i mitten av 90-talet, men närheten är omedelbar och texterna bitvis hudlösa.", "article": "Sophie Zelmani har beskrivit sina skivor som kapitel i en och samma bok, och när hon skriver sitt tolfte fortsätter hon att utforska lågmäldhetens skärningspunkt med varsamt arrangerade popballader i samarbete med parhästen Lars Halapi. Fraseringen är omisskännligt hennes, med samma omedelbara närhet som debuten i mitten av 90-talet. Några stora förändringar har inte skett i Zelmanis ljudvärld sedan dess. Det är snarare i detaljerna som själva rörelsen finns – i flörten med en livfull, men ändå återhållsam bossanova i ”Giving god a plan” och i P4-popen i ”Only a miracle” som, om än flyktigt, spricker upp i ett bredbent crescendo. Samtidigt är det främst i texterna som Zelmani framträder i helbild och då särskilt i titelspåret, liksom i den hudlösa ”In control”, där hon naglar fast djupt mänskliga erfarenheter av osäkerhet och otillräcklighet. Bästa spår: ”In control” Lär fler musikrecensioner av Alexandra Sundqvist, till exempel om hur dodie översätter sin videodagbok till lekfull pop. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35739, "headline": "Artiklar pekade ut forskare som spion – lästes aldrig av Aftonbladets publisher", "summary": "Aftonbladets publisher Lena K Samuelsson läste inte de hårt kritiserade artiklarna där forskaren Martin Kragh pekades ut som spion. ”Vi borde naturligtvis ha läst båda texterna” säger hon i en intervju med SvD.", "article": "Aftonbladet har fått hård kritik för flera publiceringar gjorda på tidningens kultursidor. I en rad texter har Rysslandsforskaren Martin Kragh pekats ut som brittisk spion av tidningens kulturchef, Åsa Linderborg. Bland annat anklagas forskaren för att arbeta för en ”hemlig, statlig säkerhetsorganisation i Storbritannien”. I olika debattinlägg har sammanlagt 24 forskare kritiserat Linderborg, och en artikel om Kragh har tagits bort från Aftonbladets hemsida. I en intervju med SvD medger nu Aftonbladets publisher (vd och chefredaktör) Lena K Samuelsson att kritiken har skadat allmänhetens förtroende för tidningen. Hon säger också att varken hon eller hennes ställföreträdare Lena Mellin läste Åsa Linderborgs krönika om Martin Kragh innan den publicerades, men att de ”borde naturligtvis” ha gjort det. – Det finns ju frågor runt den publiceringen som jag och Åsa diskuterar, liksom jag och min ledning, säger Lena K Samuelsson till SvD. I veckan klandrades också Aftonbladet av Pressens opinionsnämnd för sin rapportering om Benny Fredriksson, tidigare vd på Kulturhuset Stadsteatern – också de publicerade i Aftonbladet Kultur. På frågan om hon har fortsatt förtroende för Åsa Linderborg svarar Lena K Samuelsson i SvD: – Precis som att den här situationen påverkar förtroendet för Aftonbladet så blir det också en diskussion runt Åsa. Åsa Linderborg är kulturchef på Aftonbladet. Det betyder inte på något sätt att jag inte kan vara kritisk, att jag inte kan diskutera med henne eller att vi inte tar den här situationen allvar. DN söker Åsa Linderborg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35749, "headline": "Utländska förlag slåss om svensk bok om ål", "summary": "Debutanten Patrik Svenssons bok ”Ålevangeliet” har sålts till 22 länder på två veckor, skriver Svensk bokhandel. I USA slogs nio förlag om rättigheterna till boken. – Här har man suttit i sin ensamhet i ett år och skrivit en lång text om ålar. Jag förväntade mig naturligtvis inte det här, säger Patrik Svensson.", "article": "Patrik Svenssons ”Ålevangeliet” kommer inte ut förrän i augusti i Sverige. Men den har redan gjort succé på London book fair. Svensk bokhandel rapporterar att boken sålts till 22 länder på två veckor, och i USA slogs förlagen om rättigheterna till boken. Förlaget Ecco vann budgivningen med en summa som är ”det största förskottet för en enskild bok i Bonnier Rights historia när det gäller en debutant i USA”, säger Elisabet Brännström som är chef för Bonnier rights till Svensk bokhandel. ”Ålevangeliet” är Patrik Svenssons debut. Han är journalist på Sydsvenskans kulturredaktion och bosatt i Malmö. Boken beskrivs av förlaget som en ”bok om världens mest gåtfulla fisk”, men också som en självbiografisk skildring. – Jag fiskade ål med min pappa under hela min barndom. Det var det vi gjorde tillsammans. Det var vår gemensamma grej, säger Patrik Svensson. En bok om ål låter inte instinktivt som en potentiell bästsäljare – vad är det som gör att alla vill ha ”Ålevangeliet”? – Jag tror det kan ha något att göra med att jag berättar något brett och allmängiltigt genom något till synes väldigt litet och smalt. Det är en ju bok med ålen som huvudfigur, men genom ålen berättar jag om vetenskapshistoria, religion och litteratur, om Aristoteles, Sigmund Freud och Rachel Carson. Liksom då om min egen pappa och vår relation. Liv, död, ursprung, arv och allt det där. Dessutom tror jag att det finns ett ökande intresse för djur och natur som hänger ihop med att allt är hotat. Klimatkrisen gör oss medvetna om vad vi är på väg att förlora. Hur reagerade du när du förstod att boken redan sålts till så många länder? – Det var en känsla av overklighet. Här har man suttit i sin ensamhet i ett år och skrivit en lång text om ålar. Jag förväntade mig naturligtvis inte det här. Elisabet Brännström vill inte uppge någon summa till Svensk bokhandel men säger att det rör sig om ”en livsavgörande summa för författaren”. – Alltså jag vet inte exakt vad det är för summor men jag kommer ju inte bli Zlatanrik, säger Patrik Svensson, som inte tror att summan kommer att förändra hans liv. – Det ger mig såklart friheten att skriva mer. Annars tänker jag att det ska förändra mitt liv så lite som möjligt. Däremot hoppas jag såklart på att folk vill läsa boken och att de ska bilda sig en egen uppfattning om den, bortom hype och säljsnack. ”Ålevangeliet” kommer ut på svenska den 16 augusti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35752, "headline": "Förtrollat skimmer när två trumpeter utforskar C G Jungs psykologi", "summary": "Det rytmiska fotarbetet gör starkast intryck i uruppförandet av Tobias Broströms dubbelkonsert för två trumpeter, skriver DN:s recensent Johanna Paulsson. Han utforskar själens dunkla natt, alkemi och Johannes av Korset med anspelningar på C G Jungs analytiska psykologi.", "article": " Det börjar filmiskt med förtrollat skimmer, det där soundet som blivit så poppis bland många nutida tonsättare. Men Tobias Broströms knappt halvtimmeslånga ”Nigredo – Dark night of the soul”, som i torsdags fick sitt uruppförande i Malmö, är något numera så sällsynt som en dubbelkonsert för två trumpeter. Här handlar det om att utforska själens dunkla natt med anspelningar på C G Jungs analytiska psykologi, alkemisk urmateria och en dikt av den spanska 1500-talsmystikern Johannes av Korset. Broström har tidigare skrivit en dubbelkonsert för två slagverkare. Men ”Nigredo” är förstås en uppföljare till den tio år gamla trumpetkonserten ”Lucernaris” skriven för Håkan Hardenberger och live-elektronik. I ”Nigredo” får Malmös egen världsberömda ”Håkan Bråkan” istället sällskap av den belgiske trumpetaren Jeroen Berwaerts. Till en början följs de två solostämmorna åt som skuggor eller ekon av varandra. Men i styckets andra del blir Hardenberger mer av en trumpetstötande antagonist i förhållande till Berwaerts lyriska linjer i ett lätt impressionistiskt ingenmansland som övergår i en pepprande pas de deux. Klangligt sett blir det en storstilad och mycket elegant musik som samtidigt aldrig riktigt vågar gå på djupet. Broströms signum är annars en välbalanserad orkesterbehandling, där även små, små improvisationer på kalimba – tumpiano – kan göra sig hörda. Och med tanke på Broströms egna slagverksstudier är det kanske heller inte så konstigt att just det rytmiska fotarbetet gör starkast intryck. Både i form av de minimalistiska triolmönster som ofta dribblas mellan bland annat marimba och piano eller harpa samt en skickligt infogad slagverkstrio som för ett ögonblick stjäl showen. Men först ut var den amerikanska musikmaskinisten George Antheil, mest känd för sin ”Ballet mécanique” med sirener och flygplanspropellrar i slagverkssektionen. Mindre larmande är den korta tondikten ”Over the plains” som satte fart på torsdagens konsert och blickade ut över de amerikanska vidderna i äventyrlig Aaron Copland-anda. Malmö symfoniorkester har den här säsongen seglat upp som ovanligt moderna. Om man ska tro musikbloggen iMusikens färska statistik står MSO faktiskt för en ”rekordstor andel ny musik” (komponerad efter 1970) i jämförelse med landets övriga storstadsorkestrar. Dessutom är man enligt iMusiken (som drivs av Per-Åke Byström, tidigare repertoarräknenisse åt föreningen Kvast, Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare) uppe i 20 procent – hela 316 minuter – musik komponerad av kvinnor. Men ingen abonnemangskonsert är komplett utan en klassisk kändis. Som avslutning tog sig Malmösymfonikerna följaktligen an Sjostakovitjs politiskt präglade symfoni nr 12, ”året 1917”, på temat ryska revolutionen. Under finländaren John Storgårds ledning – välförtjänt belönad med touché – klingade den sovjetiskt påbjudna socialrealismen med en betydligt mer personlig ton av stolt och stretande motvindsmusik. Läs också Skivrecension: Dan Laurin gör sprakande festdramaturgi av Roman ", "article_category": "culture"}
{"id": 35754, "headline": "Mia Engberg: Jag vill skapa mina egna regler och hitta på egna lekar", "summary": "Mia Engberg fortsätter att riva genremurarna. Nu följer hon upp sin experimentella Guldbaggevinnare ”Belleville baby”, med en banbrytande spelfilm. I ”Lucky one” fortsätter hon sin dialog med sin kriminella musa - den franska gangstern Vincent.", "article": "För fem år sedan vann Mia Engberg en Guldbagge för bästa dokumentär med sin autofiktiva hybridfilm ”Belleville baby”. En hypnotisk, poetisk och originell skapelse som kretsade kring hennes egna ungdomsminnen av en trasslig kärlekshistoria med Parisgangstern Vincent. Mia Engberg började tänka på en uppföljare i samma stund som hon var klar. Allt började med en tydlig bild: – Jag såg framför mig hur en medelålders Vincent kommer hem från ett nattpass med en blodig hammare i en plastpåse och ska göra frukost till sin tonårsdotter. Ur denna bild vecklade hela manuset ut sig på någon sekund, berättar Mia Engberg som sitter i ett mötesrum i Gamla stan dagen efter galapremiären i Stockholm. Uppföljaren ”Lucky one” är en melankolisk, drömsk och experimentell spelfilm där hon fortsätter sin dialog med sin kriminella musa som har blivit chaufför åt eskortflickor. Vincent slits mellan sin våldsamma arbetsmiljö i Paris undre värld och kärleken till sin tonårsdotter som får spendera nätterna ensam hemma med en guldhamster som enda sällskap. – Jag är intresserad av det som uppstår i glappet mellan två helt olika världar – hur en människa är kapabel till både våld och att älska sin dotter. Filmens tema är befrielse. I grunden handlar det om huruvida vi verkligen vill bli fria eller sitta trygga i våra hus – som hamstern i sin bur. Precis som i ”Belleville baby” har hon hämtat stoff från sitt eget liv. Hon har också fortfarande sporadisk mejlkontakt med Vincent. – Han har inspirerat handlingen, rollfiguren och situationen. Fast flickan är helt hämtat från min egen dotter. Till och med hamstern har en förlaga i verkligheten - min dotter hade en kanin som hennes pappa ville släppa ut, skrattar Mia Engberg. Läs recension av ”Lucky one” ”Lucky one” är både den mest lustfyllda och tyngsta filmen hon har gjort. Två veckor före inspelningsstarten fick hon besked om att hon hade bröstcancer och tvingades lägga filmen på is under ett år. – Det var en otroligt mörk sjukdomsperiod som råkade sammanfalla med att Trump blev president, högerpopulismens frammarsch och larmrapporter om klimatkrisen. Det kändes som om jag levde i ett Harmagedon. Mina apokalyptiska tankar gjorde också filmen mörkare och mer avskalad än vad jag egentligen hade tänkt från början. Hennes upplevelser av sjukdomsperioden satte också temat för den tredje delen i trilogin där Vincent kommer att ha en mindre roll. – Filmen har arbetsnamnet ”Black Bird” och kommer att kretsa kring allas vår dödlighet. Men filmen kommer inte att bli särskilt sorglig utan snarare präglas av en euforisk kärlek till livet, säger hon. Som många andra som befunnit sig i dödsskuggans dal fick hon av en förhöjd livskänsla. – Jag vaknar varje dag och är överlycklig över att bara vara vid liv. Efter att ha ägnat hela mitt liv åt att vara i storstäder som Paris och New York vill jag numera bara vara i skogen. Kanske håller jag bara på att bli gammal, ha ha, men jag har också drabbats av en stilla rädsla över att vildmarken, djurarter och insekter håller på att försvinna mitt framför våra ögon. Hon lovar också att den kommande filmen ska bli ännu djärvare i sitt försök att utforska genren hon kallar för ”visuell tystnad”. – Jag vill flytta in berättelsen i åskådaren så att man får friheten att skapa sina egna bilder. Och jag har inga problem med att man ser filmen på en liten skärm eller tittar bort en stund bara man lyssnar – i hörlurar. Skriv det! Efter sin uppväxt i ett arbetarklasshem har hon alltid ett tydligt klassperspektiv på världen. Så även i filmerna där hon dragits till de utsatta och osynliga – papperslösa afrikanska gatubarn (”Les enfants du Square”), ett rullstolsburet skinhead med aids (”The stars we are”), en transperson i USA (”Manhood”) eller unga graffitimålare i förorten (”165 Hässelby”). ”Lucky one” är heller inget romantiskt vykort från den franska turistbyrån. Hennes bilder rör sig på bakgatorna i ett nattligt Paris som befolkas av samhällets olycksbarn. – Jag ville visa det Paris jag känner. Det är en väldigt fattig stad som speglar baksidan av lyxkonsumtion – kokain och lyxprostitution. Jag tycker att det är spännande att se vad som händer i en stad på natten – hemlösa, gangstrar prostituerade, Vincents stad. Den kommande uppföljaren kan bli hennes sista film. Efter 25 år känner hon sig färdig med den rörliga bilden. Ibland proppmätt. – Att göra vanlig spelfilm är så tråkigt, så förutsägbart och så omständligt. Jag vill skapa mina egna regler och hitta på egna lekar precis om när jag var liten. Och varför ska jag bidra med ännu mer rörlig bild mitt i alla de här visuella föroreningarna som håller på att dränka oss alla? Den forna punkaren har också förlorat tron på filmen som politisk kraft. – När jag var yngre trodde jag på allvar att mina filmer skulle förändra världen. Jag är inte så säker på det längre, säger hon. Nej, hon är inte bitter. Eller, jo, ja, kanske lite... – Jag är förstås privilegierad som får göra filmer som ”Lucky one”. Samtidigt är det så otroligt svårt att hålla på med den här sortens film i dagens kulturklimat. Man måste vara fruktansvärt tuff, ihärdig och stark, säger hon och fortsätter: – Jag tycker inte att jag gör smal eller obegriplig film. Många tycker att ”Lucky one” är en mörk film, men för mig är det är en ljus film om befrielse.   Mia Engberg Född 1970 i Stockholm. Regissör, manusförfattare, producent och klippare. Arbetar också som lärare i dokumentärfilm på STDH (Stockholms dramatiska högskola). Långfilmsdebuterade 2005 med socialrealistiska ”165 Hässelby” om graffitimålare i förorten. Var initiativtagare till det feministiska porrfilmsprojektet ”Dirty diaries” där ett dussin kvinnliga filmare regisserade varsin erotisk kortfilm. Själv bidrog med kortfilmerna ”Come together” och ”Städerskan”. Vann en Guldbagge för bästa dokumentär för ”Belleville baby” 2014. Filmografi i urval: ”Lucky one” (2019) ”Belleville baby” (2013) ”Dirty diaries” (2009) ”165 Hässelby” (2005) ”Selma & Sofie” (2003) ”Manhood” (1999) ”The stars we are” (1998) ”Parkside girls” (1998) ", "article_category": "culture"}
{"id": 35766, "headline": "Lori Loughlin frisläppt mot borgen", "summary": "Skådespelerskan Lori Loughlin, som på onsdagen överlämnade sig själv till amerikansk polis, har släppts mot borgen. Loughlin misstänks ha betalat 500.000 dollar för att få in sina två döttrar på ett elituniversitet.", "article": "Loughlin och hennes make, kläddesignern Mossimo Giannulli är bland det 50-tal personer som anklagas för att ha betalt mutor på upp till 6,5 miljoner dollar för att få in sina barn på något av landets elituniversitet. Såväl Loughlin som Giannulli hade en borgenssumma på 1 miljon dollar. Paret ska ha betalat 500.000 dollar för att få sina två döttrar uppskrivna i University of Southern Californias roddlag, och på så sätt bli antagna på universitetet, trots att flickorna inte är roddare. Skådespelaren befann sig på en filminspelning i Vancouver när skandalen uppdagades på tisdagen och hon lämnade över sig själv till FBI på onsdagen. Domaren tillåter att Loughlin, som är känd från bland annat tv-serien \"Huset fullt\", får åka till Kanada för att fortsätta spela in film och tv, men att hon måste meddela polisen om var hon befinner sig. Loughlin ska tillsammans med bland andra tv-stjärnan Felicity Huffman från ”Desperate housewives” infinna sig i en domstol i Boston den 29 mars. Huffman, som släpptes mot borgen i tisdags, är misstänkt för att ha betalat 15.000 dollar för att ett av hennes barn skulle få bra resultat på ett inträdesprov. Hennes make, skådespelaren William H Macy, nämns i åtalet, men är inte själv åtalad för de påstådda mutorna. Den person som pekas ut som hjärnan bakom bedrägerierna, William Singer, ska ha skapat en fejkad välgörenhetsorganisation för att tvätta pengarna som föräldrarna ”donerat”. Läs mer: Skådespelare gripna för mutor till elitskolor ", "article_category": "culture"}
{"id": 35769, "headline": "Gula Villan larmade om nedläggning – fick tusen medlemmar", "summary": "Musikscenen i Haninge kulturpark har arrangerat hundratals spelningar, men hotas av sänkta bidrag. Efter ett upprop på sociala medier har gensvaret varit enormt. – Det kommer ta resten av min föräldraledighet att administrera, säger Sanna Lindström från kulturföreningen Levande Zon.", "article": "Förra veckan bad Levande Zon, som driver Gula Villan i Haninge kulturpark, om hjälp i sociala medier. För att kunna överleva behöver kulturföreningen nya medlemmar, eftersom kommunen annars sänker bidragen. Levande Zons ordförande Sanna Lindström säger till DN att gensvaret har varit enormt – från elva medlemmar på söndagens styrelsemöte till närmare tusen medlemmar på onsdagen. – Det kommer ta resten av min föräldraledighet att administrera, säger Sanna Lindström och fortsätter: – Vi är bara några stycken som driver det här på ideell basis. Vi håller på med det efter jobbet. Nu hoppas vi att fler ska engagera sig. Gula Villan är känd sedan 1990 som en viktig mötesplats för alternativ musik och oetablerade band. Bland artisterna som stått på scenen återfinns Lilla Lovis, The Hives, Entombed, Slagsmålsklubben och Coca Carola. Sanna Lindström blev ordförande 2016 och efterträdde då Tommy ”Tompa Eken” Ekengren, som länge har varit en frontfigur i Stockholms punkscen, bland annat genom Kafé 44 på Södermalm. – Det gick trögt med medlemsvärvningen i fjol eftersom vi hela tiden har ett tjafs med kommunen. Vi hyr huset av Haninge kommun men kulturbidraget kommer inte i närheten av våra driftskostnader. Det blir svårt att få ihop ekonomiskt eftersom vi inte heller får bedriva kommersiell verksamhet i huset, säger Sanna Lindström. Senaste gången Gula Villan krisade var när det kommunala fastighetsbolaget ville chockhöja hyran med över 300 procent. Hyresnämnden gav kulturföreningen rätt i tvisten 2016. – Det var en jätteseger som vi kämpade för i flera år. När vi vann klev fastighetsbolaget av avtalet och lämnade över det till kommunen. Huset är fortfarande fallfärdigt, avloppet har inte fungerat på hur många år som helst. Men kommunen vill inte göra något åt det, säger Sanna Lindström. Kulturparken är det som återstår av Handens gamla folkpark. I kommunens stadsutvecklingsplan från 2017 lyfts området fram som en tillgång för staden och beskrivs som ett ”kulturkluster som starkt bidrar till Haninges identitet, inte minst utifrån att det huserar – och har gjort i flera decennier – scener för musik och teater som lockat besök från hela Stockholmsregionen”. Samtidigt upplever kulturföreningens styrelse att den motarbetas av kommunen. Mycket av den ideella kraften som skulle kunna läggas på att utveckla verksamheten, går åt till annat, menar Sanna Lindström. – Punken är en fulkultur som tydligen inte förtjänar så mycket uppmuntran, men vi fixar och slipar själva i villan. Vi gör ett arbete som hyresvärden struntar i, säger Sanna Lindström och fortsätter: – Vi gör det här uppropet för att visa att Gula Villan behövs. Det är jättemånga band som har hört av sig och vill spela. Det finns lediga reptider också. Om inte vi skulle driva Gula Villan skulle det bara vara ett ruffigt och övergivet hus. Det finns inte ens några fönster. DN har sökt Haninge kommun. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35784, "headline": "”Vi har präglats av en utbredd konflikträdsla”", "summary": "Är Sverige ett land präglat av konformitet? Utan tvekan, menar journalisten Kajsa Norman som skrivit en ny bok om landets ”mörka själ” – en beskrivning som dock möter kritik. DN har talat med författarna bakom några av de nya Sverigeböckerna.", "article": "Det talas ofta om ”Sverigebilden”, och under lång tid har kampen om hur det här landet bäst ska beskrivas varit intensiv. I diskussionerna, där landet ofta fungerar som slagträ, är perspektiven otaliga – från Sverige som ett paradis till Sverige som en själlöst hycklande stat på randen till kollaps. De moderna Sverigeskildringarnas start beskrivs ofta vara den amerikanske journalisten Marquis Childs besök i Stockholm på 1930-talet och hans beskrivning av landet som den gyllene medelvägen. Sedan dess har betraktelserna fortsatt att komma. Ett av de nyaste verken, utgivet i Storbritannien under senhösten, är ”Sweden’s dark soul – the unravelling of a utopia”‚ skriven av den utlandsbaserade svenska journalisten Kajsa Norman. En måndag i mars når jag henne på Skype från Denver, USA, där hon just nu bor. Enligt Kajsa Norman är det hög tid för svenskarna att reflektera kring vad Sverige är. Hon myntar i boken begreppet ”unimind”, vilket hon beskriver som en sorts kollektivt, svenskt medvetande. Ordet som står i centrum för hennes bok är ”konformitet”. – Vi har präglats av en utbredd konflikträdsla, en stark konsensuskultur och är väldigt socialt homogena, säger Kajsa Norman. Hon har länge bott utomlands, och tidigare skrivit böcker om Sydafrika, Zimbabwe och Venezuela. Att skriva om andra länder, där öppna konflikter har rått, har tidigare känts mer intressant. Hemlandet framstod länge som en aning... tråkigt. – Det är alltid svårt att se och beskriva den kultur och det land man lever i. För mig har det varit viktigt att få en distans till Sverige. Det är lättare att lägga märke till saker när man har en annan referensram, säger hon. ”Sveriges största exportvara är oönskade råd”‚ sade en intervjuperson till henne efter boken om Sydafrika. Den kommentaren fastnade, säger Norman, fick henne att vilja närma sig vad hon kallar ”bakgården” på hemmaplan. Hon försöker spåra anledningarna bakåt i historien, från Gustav Vasas tid fram till i dag. Allteftersom har svenskarna, enligt Norman, bland annat på grund av social ingenjörskonst, utvecklat en instinkt: – Vi lär oss veta eller förstå vad som är rätt att tycka eller säga i så gott som varje given fråga; en sorts moralisk kompass som vi använder för att döma andra, och för att förutsäga hur andra kommer att döma oss om vi avviker från den ”rätta” vägen. – Flockbeteenden är destruktiva, kväver debatten och orsakar självcensur om folk inte vågar säga emot. Och det finns stora risker om vi brännmärker människor bara för att de uttrycker kritik. Bilden av att Sverige är en ”utopi”, vem tycker du har skapat den? – Sverige har blivit en symbol för en mellanväg mellan kommunism och rå otyglad kapitalism. Därför kritiserar Donald Trump Sverige, utan att veta så mycket om oss, och därför bortser Bernie Sanders från alla eventuella tillkortakommanden. Landet blir ett slagträ i andra länders inrikespolitiska debatt mellan vänster och höger. Hon följer i boken två personer hon kallar för dissidenter, oliktänkare som avviker från den norm hon tycker sig se: Chang Frick, grundare av sajten Nyheter Idag, och Samvel Atabekyan, en invandrare från Armenien som gör allt för passa in, lär sig svenska flytande och anpassar sig efter sociala koder. – De framstod som varandras motsatser: Samvel är liberalen som sökt sig till Sverige i jakt på sitt andliga hemland; Chang är medieentreprenören som åtagit sig att avslöja vad han ser som svenskt hyckleri och bevakar områden där andra blundat eller misslyckats. Invandraren och invandringskritikern. Konformisten och antikonformisten. Kajsa Norman bygger även boken kring en berättelse som hon anser vara en symbol för den svenska konformismen – hur samhället hanterade vittnesmålen om att killgäng, bestående företrädesvis av ungdomar med utländsk bakgrund, hade ofredat unga flickor på festivalen We are Sthlm 2015. I fokus för hennes ifrågasättande står svenska medier, i synnerhet DN. Hon anser sig med genomgången kunna visa att tidningen inte tog de första tipsen om händelserna på allvar. Att det tog flera månader innan vittnesmålen blev allmänt kända visar på en större problematik i landet, menar Norman. – Det handlar om den här konformitetskulturen och flockbeteendet. Jag tror att man upplevde att det här var svårt att beskriva. Hur är det att bli intervjuad av DN? – Det är bra att ni tar upp boken, men det är klart att det känns lite extra… Det är bra att du hör av dig, säger Kajsa Norman. Anklagelserna, att DN inte skulle ha tagit de inledande tipsen om övergreppen på allvar, har förts fram vid flera tidigare tillfällen. Den här tidningen berättade senare om de misstänkta övergreppen och avslöjade att polisen inte tagit interna larmrapporter på allvar, där det bland annat stod att ”flyktingungdomar företrädesvis från Afghanistan”, misstänktes ingå i killgängen. Tidningen sammanställde också 2015 en fråga-svar-artikel där man beskrev hur händelserna hanterats. – Uppgifterna om att DN skulle ägna sig åt mörkläggning är lögnaktiga: en så viktig sak som att unga kvinnor utsätts för systematiska övergrepp är en självklar nyhet för DN att rapportera om, sade redaktionschefen Caspar Opitz då. Kajsa Normans bok, som i maj ges ut på svenska, har de senaste månaderna recenserats i flera brittiska medier, däribland The Times, The Guardian och Financial Times. I recensionerna, som varit både berömmande och menat att skildringen hade kunnat vara mer nyanserad, återfinns jämförelser med den skönlitterära genren ”Nordic noir”: berättelser utvunna ur det realistiska mörker som ibland beskrivs ligga dolt under den harmoniska ytan i de nordiska samhällena. David Crouch är journalist, lektor i journalistik vid Göteborgs universitet och författare till boken ”The bumblebee nation: the hidden story of the new Swedish model” (2018). Han, som när vi talas vid säger ”jag läser allt om Sverige”, har tidigare skrivit om tendensen till olika typer av felslut i skildringar av landet: antingen försvaras en romantiserad version, eller så förbises alla tecken på att landet är exceptionellt. David Crouch har lagt märke till flera trender. Han lyfter fram att det under de senaste tre åren kommit en lång rad engelskspråkiga livsstilsböcker om de nordiska länderna, där stor vikt lagts vid vardagliga ord såsom svenska ”lagom”, danska ”hygge” och finska ”sisu”. – Dessa böcker, och det finns dussintals av dem, passar in med nutida livsstilstrender, men de anspelar också på populära myter och stereotyper om de skandinaviska länderna; att de karakteriseras av rättvisa, jämlikhet, harmoni, glädje och sexuell frihet, säger David Crouch. Ytliga, trivialiserande och tendentiösa beskrivningar av landet, oavsett om de är positiva eller negativa, skapar i sig utrymme för att överdrifter sprids, menar Crouch. Han vänder sig mot Kajsa Normans tes, bland annat då hon i sin underliggande analys hänvisar till författaren Roland Huntfords bok ”Det blinda Sverige”, från 1972, ett verk som Crouch beskriver som daterat. – Kajsa Normans argument att svenskar är fast i en politiskt korrekt syn på världen, det hon beskriver som ”unimind”, kanske hade haft en viss poäng för några årtionden sedan, men nu förbiser hon den intensiva diskussion som pågått de senaste åren, om invandring och asylpolitik, säger David Crouch och fortsätter: – Hennes teori att vem som helst som är skeptisk mot författaren Katerina Janouch eller Chang Frick i själva verket är offer för ”flockmentalitet” får det att framstå som att Norman själv okritiskt har omfamnat mycket av deras smala världssyn. Normans obevekliga budskap, att muslimska flyktingar är det huvudsakliga problemet för Sverige, skapar dessutom en mycket obehaglig konnotation, när bokens titel är ”Sweden’s dark soul”. Crouch, som i sin egen bok studerar Sveriges ekonomiska strukturer, framhärdar i att landet på grund av dess under flera år, i jämförelse, generösa flyktingpolitik blivit en måltavla för den internationella alternativhögern, som vill sprida historier om att Sverige misslyckas. – Nyhetskanaler som Breitbart, Daily Mail och Russia Today pumpade ut en ström av inflammatoriska lögner och halvsanningar om Sverige och målade upp en bild av ett land på gränsen till våldsam, social kollaps på grund av närvaron av människor med invandrarbakgrund. Det är en besvikelse att Kajsa Norman verkar vara omedveten om denna kontext, säger David Crouch. Norman tillbakavisar kritiken hon får. Roland Huntfords skrivningar och slutsatser om en svensk konformitet är han inte ensam om, menar Kajsa Norman. Och att bokens budskap eller titel på något sätt skulle anspela på problem med muslimska flyktingar avfärdar hon helt. – Det är olyckligt om han gör den läsningen, men det får stå för honom. Jag försöker inte insinuera någon koppling. För det första nämner jag ingenting om muslimska flyktingar, eventuell religionstillhörighet berörs inte alls i boken, säger Kajsa Norman och fortsätter: – För det andra är det inte övergreppen som är det intressanta, utan det jag ser som det svenska samhällets brott; att inte berätta om saker som man tror antingen kan vara problematiska att beskriva eller göda någon typ av främlingsfientliga strömningar. De tydliga kontrasterna i nyhetsberättelserna om Sverige kartlades förra året i boken ”Good Sweden, bad Sweden”, skriven av författaren och grundaren av nyhetssajten The Local, Paul Rapacioli. Han skildrar hur desinformation och fejkade nyheter används för att utmåla Sverige som ett samhälle på randen till avgrunden. Rapacioli noterar, apropå Kajsa Normans bok, att det inte är första gången någon använder ordet ”utopi” i en rubrik till en tidningsartikel eller boktitel när Sverige är huvudämnet. Det är naturligt att offentliga institutioner, som exempelvis Svenska institutet, har som uppdrag att framställa Sverige positivt, menar Rapacioli, som dock påpekar att den överdrivet harmoniska bilden i första hand skapats av utomstående betraktare. – Vem som helst som befinner sig i Sverige dagligen vet att svenska medier inte beskriver landet som en utopi. Den frågan har inte ens en plats i debatten, säger Paul Rapacioli och fortsätter: – Men i en tid när de politiska vindarna vänder, något vi kan se över hela Europa, då är det också lätt att vända ljuset hitåt, och använda Sverige som ett slagträ. Påverkan av så kallad konfirmeringsbias, tendensen att selektera den information som stärker den egna uppfattningen, verkar vara ovanligt stark när ämnet är Sverige, säger Rapacioli. I hans ögon framstår det som att många enbart har möjlighet att hålla en idé om Sverige i huvudet åt gången. Och när betydelsen av landet blir viktigare än själva verkligheten, då ökar också intensiteten i debatten, menar Rapacioli. – Min poäng är att vi måste titta på nyanser. Man målar inte en bild av ett land med breda penseldrag. Det gör man punkt för punkt, säger han. Journalisten Claudia Wallin har sedan 2003 varit baserad i Sverige och rapporterar i första hand för BBC News Brazil. Hon berättar att hon funderar mycket på balansen i rapporteringen. Givetvis finns brister i landet, men samtidigt kan detta samhälle fungera som inspiratör, menar hon. Hennes angreppssätt i boken ”Sweden – The untold story” (som nu återaktualiserats sedan den översatts till engelska och spanska) är att beskriva levnadsvillkoren för svenska toppolitiker och deras – i en internationell jämförelse – brist på privilegier: de pendlar med kollektivtrafik, har små kontor och får inte hutlösa löner. För läsarna i Brasilien är det en verklighet väsensskild från den de upplever på hemmaplan, berättar Claudia Wallin. – Så många andra länder är våldsamt korrupta, med politiker som är översvämmade av privilegier och som hyser en stor brist på respekt. Att det kan se ut som det gör i Sverige, det skänker hopp till många människor att makten kan hanteras på andra sätt, säger Claudia Wallin. Efter att först ha gjort nyhetsinslag om politikerna blev Wallin, berättar hon själv, överröst med reaktioner: folk undrade om det var en fejknyhet, och hur denna ”utopi” kommit till. Claudia Wallin mejlar över en publikbild tagen under fotbolls-VM 2014, där en åskådare i publiken håller upp ett foto med orden: ”Sweden. Send us some of your politicians. Ours suck!!!” De senaste två åren har också positiva skildringar av Sverige fått stor spridning i sociala medier, visade en genomgång av DN:s faktaredaktör Hugo Ewald. De historierna som får mest spridning utomlands rör inte frågor om invandring, kriminalitet eller flyktingar – utan om en vit älg, omhändertagande av skräp genom så kallad ”ploggning”, och generös föräldraledighet. Men falsk information fortsätter samtidigt att spridas. Just i Brasilien blev Sverigebilden nyligen föremål för diskussion efter att en känd tv-präst i en predikan påstått att svenska skolbarn tvingas klä sig i könsneutrala orangea uniformer. Prästen sade också att ”svenska föräldrar som inte accepterar att uppfostra sina barn som regeringen vill tvingas gå i exil till öar i Nordatlanten”. Uttalandena fick Sveriges ambassadör att reagera starkt, och i svar till undrande frågeställare klargjordes att prästen spridit flera felaktigheter. Claudia Wallin berättar att hon vill fortsätta rapportera hem om Sverige. Läsarna i Brasilien är på många plan intresserade av att veta mer om livet för den vanliga människan och arbetaren, hur deras vardag ser ut. Jag frågar om hon, som bott här de senaste femton åren, tycker sig se tecken på en konformitet. – Ja, just det tycker jag är lite konstigt. Det finns mycket konformitet, även i den unga generationen. Och människor är fortfarande rädda för att uttrycka sina åsikter i vissa frågor, säger hon. Kajsa Norman skriver i sin bok att hon fick flera varningar när hon bestämt sig för att skriva om Sverige, att motståndare skulle vilja misskreditera hennes budskap, och i förlängningen även henne. Det i sig var intressant, säger hon, som varit spänd på mottagandet. – Det svåraste är att granska sådant som ligger nära, att titta kritiskt på sitt eget land och sina egna kollegor. Det är klart att man får lite ont i magen, tänker på hur den kommer tas emot, säger Kajsa Norman. – Men jag vill inte hitta någon syndabock, inte peka finger mot DN eller någon enskild journalist. Då missar man poängen. Jag vill visa det som sitter i väggarna på det svenska samhället i stort. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35792, "headline": "Skivrecension: Orakel är en powertrio som rör sig brett inom jazzen", "summary": "När Per ”Texas” Johansson bildar ännu en trio utan ackordinstrument blir resultatet melodiöst och otvunget – och med en djupt rotad känsla för nordisk blues.", "article": "På papperet kan den här nya powertrion med Per Texas Johansson på saxofoner och klarinetter, Torbjörn Zetterberg på bas och Konrad Agnas på trummor föra tankarna till Jari Haapalainens trio JH3 – där ju ”Texas” också ingår. Men Orakel gör en annan grej, om än med i princip samma instrument. Sättningen som Sonny Rollins gjorde känd i slutet av 50-talet är samtidigt en vidöppen formation: bara det mest elementära, inget ackordinstrument. Och Orakel rör sig brett, med fästen i såväl jazz i stil med Rollins, som i spräckigare spel. Ingetdera är renodlat; det rör sig snarare om ett samlat, jazzmusikaliskt språkbruk, som trion bygger sitt eget uttryck på. Det låter melodiöst och otvunget, ibland närmast laidback – men med tyngd, som också innefattar en djupt rotad känsla för vår nordiska blues. Bästa spår: ”Torbjörn Monk” Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om när Goran Kajfes Tropiques uppfinner genren hypnojazz. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35798, "headline": "Nina Eidem: Laget är en del av jaget", "summary": "Är jag-litteraturen bara en spegel av en tid som är besatt av speglar eller missar kritiker av genren något? Förläggaren Nina Eidem påminner om att världen framträder också genom hur den skrivs.", "article": "Maria Schottenius längtar efter romanen (DN 25/2 och 28/2). Hon undrar: Varför kan folk inte skriva om någonting annat än ”sig själva”? Nina Björk recenserar Helena Österlunds ”Min sårbara kropp” (DN 1/3) och avslutar: ”en historia där en människa blottar sin egen kropp och själ rubriceras allt oftare som ’roman’. Det är en olycklig utveckling.” De senaste årens ambivalenta inställning till autofiktionen har präglats både av fascination – många läser de här böckerna – och att vilja hålla avstånd. Kritiken har i vissa delar varit lätt förvirrad. Förbehållet ”det är svårt att recensera någons liv” har återkommande snuvat författare på kritiska läsningar och kontextualisering. Fiktion har högre status än autofiktion, att maskera är fint, att blotta är fult. Framför allt är fiktionen kanske fortfarande mer begriplig. Men är jag-litteraturen bara en spegel av en tid som är besatt av speglar? Devalverar autofiktionen romanens värde? Jag blir sugen på att prata estetik. Varje författare som ger sig på att skriva en roman, autofiktiv eller ej, måste göra en rad estetiska val. Det handlar om namn – påhittade eller tagna ur verkligheten – om vilket avstånd man berättar på, vilka pronomen man använder. Den marxistiska traditionen inom litteraturkritiken förordar en allvetande berättare (tredjeperson) och en skildring av samhällsklasser som står i konflikt med varandra. Romanen ska i någon mening utföra ett pedagogiskt arbete. En kritik av autofiktionen skulle kanske kunna formuleras så att den genom att vara för närsynt osynliggör de materiella och historiskt specifika villkoren för vår existens. Men vad säger att skildringen av kollektivet skildrar kollektiva villkor bättre än en text som registrerar ett medvetandes förhållande till världen, och världens tryck på det medvetandet? Att skriva nära och i förstaperson, att visa upp ett ”jag”, behöver inte vara resultatet av ett begränsat seende, att man inte förmår begripliggöra världen på andra sätt. Det kan vara ett medel för att gestalta internalisering och disciplinering, hur omvärldens blickar bestämmer en människas utrymme i världen. Franska Marie NDiaye är en av mästarna på området. Mycket av autofiktionen arbetar också med den här tekniken. Sheila Heti låter sin berättare föra ett samtal med sig själv om den pågående disciplineringen av henne (samhällets tryck på kvinnor att bli mödrar) och vilka motståndsstrategier som finns tillgängliga. De faktiska konflikterna står naturligtvis inte mellan en enda människa och ”samhället”, utan mellan grupper med olika resurser, men vilka konfliktlinjer som formar våra samhällen och definierar vår tid blir tydliga via ett medvetande. Gestaltningen, som sker på minsta möjliga avstånd, har lustigt nog detta gemensamt med den klassiska romankonsten, som berättar på avstånd: när vaneseendet bryts får vi syn på människan i samhället. Hur förstår vi konstens roll, vad böckerna som cirkulerar runt oss kan åstadkomma? Många författare har de senaste tio åren vittnat om att fiktionens konventionella former inte längre fungerar för det de vill berätta. Rachel Cusk har beskrivit hur hon började uppleva fiktionen som förljugen och pinsam. Man måste fråga sig: varför fungerar inte den här formen längre? Och om man tar den frågan på allvar: vad blir estetiken en ingång till? Världen framträder också genom hur den skrivs, det gäller både författare och läsare. Autofiktiva romaner bryr sig om förhållandet mellan politiken och estetiken och frågar sig hur nya former kan leda till ny kunskap. Att se jag-litteraturen som ett passivt reflekterande av en ”tid” är att reducera konsten och dess potential ordentligt. Jag tror att den brottningsmatch som många autofiktiva författare nu genomgår med romanens konventioner handlar om att komma ur en kris som är politisk lika mycket som estetisk. Lyssna till Ben Lerner: ”Det jag skriver är inte självbiografi förklädd till fiktion. Det är ett annat sätt att utforska den flimrande gränsen mellan konsten och livet...” Vidare: ”det är två olika saker att sudda ut gränsen mellan konsten och livet inom konsten, och att sudda ut gränsen mellan konsten och livet i livet. Jag intresserar mig för det förra – jag vill använda mig av suddigheten i den där gränsen inom ett konstverk, men jag är inte speciellt intresserad av att pyssla mer med mig själv, den historiska författaren till böckerna vi talar om” (min kurs.). Mellan raderna säger han: läs mig. Karl Ove Knausgård, Sheila Heti, Wera von Essen, Tom Malmquist. Det måste vara så att författaren som använder sitt eget namn i en roman ber läsaren om något annat. Men vad? ”Autofiktionen” ställer ett jobbigt krav och det är att läsaren ska ha ett rent möte med verket. Man ombeds alltså, kanske på tvärs mot sin impuls, att stanna inom konstverket, att inte försöka kvantifiera relationen mellan levt och skrivet. Knausgård kom ur sin skaparkris genom att justera det avstånd på vilket han berättade. Han zoomade in maximalt och behövde sätta sitt eget (och omgivningens) namn på sina romangestalter för att riskera något. Det blev ”Min kamp” 1–6, en romansvit om relationen mellan skrivande och skam, som reglerar sociala relationer. När mina debuterande författare undrar hur de ska svara på journalisternas fråga: Hur mycket av din romanfigur är du? ger jag dem numera detta råd: Ta en siffra du gillar bara, valfri. 67 procent? Fyrtiofyra procent är jag. Resten har jag hittat på.  Nina Eidem är förläggare på Natur & Kultur ", "article_category": "culture"}
{"id": 35799, "headline": "Konstrecension: Ekvilibristen Lotte Laserstein återupptäckt", "summary": "Lotte Laserstein flydde från Tyskland till Sverige efter nazisternas maktövertagande. Nu återupprättas hon i med en utställning i Frankfurt, där Daniel Birnbaum upptäcker en ekvilibristisk målare.", "article": "Konst ”Lotte Laserstein. Ansikte mot ansikte” Städel museum, Frankfurt. Visas t o m 17/3 och på Berlinische Galerie, Berlin 5/4-12/8 En målare som ännu kring 1930 skapar bilder som om fotografin aldrig funnits, kollaget inte stört realismens bildrum, dada och surrealism inte sprängt sönder själva idén om hur ett konstverk kan se ut – kan en sådan konstnär vara av intresse annat än som en lustig anakronism? Lotte Laserstein (1898–1993) har på senare år lyfts fram som en viktig återupptäckt i Tyskland, eller snarare som en sentida upptäckt eftersom hon aldrig fick det stora erkännandet innan hon 1937 tvingades i exil till Sverige. Med sin stillsamma realism tillhörde hon inte de modernister som just det året skrattades ut som degenererade av två miljoner besökare på utställningen ”Entartete Kunst” i München. Kanske är det därför hon inte återupprättades direkt efter kriget, när många av de tyska museidirektörer och gallerister som rensat ut avantgardet hade bråttom att bevisa hur mycket de i själva verket älskade modernisterna, särskilt de judiska. Att högljutt hylla avantgardet var ett billigt sätt att rentvå sig. Lasertein levde ett tillbakadraget liv i Stockholm och därefter i Kalmar. Hon hade ingen roll i nutidens plötsliga omvärdering. På den täta utställning med trettiofem centrala verk som snart flyttar från Städel Museum i Frankfurt till Berlinische Galerie i Berlin, möter vi en verklig ekvilibrist. Man dras till bildernas detaljer. Lystern i ett öga, tygernas taktila kvalitet, glansen i håret och i kattens päls. Lasersteins uttryck påminner om det som på 20-talet kallades den nya sakligheten. Hon målar samma självständiga kvinnor som vi träffar på i August Sanders fotografier, kortklippta och androgyna. Inget sliskigt exploaterande av prostituerade, inga groteska fysionomier som hos Otto Dix. Heller inga provokationer eller tydliga politiska utspel, ingen ångest eller extas. Laserstein skapar värdiga porträtt av människor som tycks försjunkna i sig själva. Visst anar man den moderna världens maskinerier men rent måleriskt är vi kvar i akademin. Tråkigt? Jag har tyckt det när jag bläddrat i kataloger och tröttnat på de bruna tonerna. En ”akademisk modernist” låter inte så upphetsade. Men att stå framför ”Abend über Potsdam” (1930) är något nytt. Jag visste inte att ölglaset i handen trillar ut ur bilden som en champagneflaska hos Édouard Manet. Jag visste inte att päronets snittyta var fuktig på riktigt eller att hundens ögon blänker så märkligt under bordet där det deppiga gänget sitter och surar. Första gången jag mötte Lasersteins måleri på allvar var på en utställning om året 1938 på judiska museet i Frankfurt. Där gjordes en poäng av att det var omöjligt att bedöma om en konstnär tillhört de av nazisterna fördömda bara av att se på själva verken. Antisemiten Emil Nolde fördömdes men skapade vidare i det fördolda. Ingenting i judinnan Lasersteins målningar syns helt oförenligt med den nyklassicism och traditionalism som nazisterna förordade. Men med sin judiska börd tvingades hon ändå bort. Mästerverket ”Abend über Potsdam” hade hon med sig i exilen och det dyker upp som ett eko i senare verk skapade i Sverige. Nu hoppas jag att en Laserstein-utställning som även innefattar de svenska åren blir av i Sverige.  Daniel Birnbaum är före detta chef för Moderna museet, i dag konstnärlig ledare för Acute art i London. Han återvänder nu till DN som skribent. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35801, "headline": "Alien: Jag vägrar vika mig", "summary": "Kåseri. Min strumplåda skulle må bra av lite glädje, men tror inte att omsorgsfullt vikta strumpor på högkant är vägen dit.", "article": "Nu för tiden ska man vika sig till glädje har jag förstått. Först ska man göra sig av med allt man inte absolut behöver, resten ska man vika och sortera i sina lådor enligt ett intrikat system. Vägen till viklyckan kan se olika ut, men en sak är säker och det är att man absolut inte bara kan vika ihop sina t-tröjor och strumpor lite hur som helst. Jag har sett ett imponerande klipp på Youtube där man bara tar tag i ett hörn på tröjan, och poff, så ligger den där. Elegant och praktiskt vikt. Möjligen skulle man uttala några magiska ord också. Min strumplåda skulle visserligen behöva lite glädje, men jag tror ändå inte att finvikta strumpor på högkant skulle påverka min livskvalitet särskilt mycket. Möjligen skulle det bara vara ytterligare en anledning till sammanbrott: efter att jag fått psykbryt på smutstvätt i högar, skor i högar, dammtussar (dock inte i högar utan liksom jämnt utspridda på golvet) finns det en överhängande risk att en felvikt strumpa i den i övrigt så välorganiserade strumplådan skulle vara det som puttar mig över sammanbrottets rand. Och sånt vill man ju inte riskera. På det hela taget har jag svårt att finna glädje i att vika saker. Jag brukar för övrigt inte vika mig av skratt heller. Under min ungdomsrevolt – då jag mest revolterade mot min bohemiska hemmiljö – drömde jag om att bli expert på servettbrytning, och att ha ett linneskåp med manglade lakan, omsorgsfullt vikta och omknutna med sidenband. Men revolter brukar ju gå över och nu har jag inga sådana drömmar längre. Perfekt vikta saker får mig i stället bara att tänka på en bok om en japansk flicka som hade leukemi och skulle bli frisk om hon hann vika tusen papperstranor. Hon vek och vek, men frisk blev hon inte. Egentligen finns det nog bara en vikt sak som gör mig på riktigt gott humör och det är pappersflygplan. Deras totala oförutsägbarhet i flygförmåga fascinerar mig. Man kan vika hur noga som helst och ändå bestämmer sig planet för att göra en spontan loop ner i köttfärssåsen. Eller så glidflyger det snyggt till andra sidan. Ett pappersflygplan, välvikt eller inte, innehåller alltid en viss överraskningseffekt. Det gör inte en välvikt strumplåda. Läs fler texter av Elin ”Alien” Peters, till exempel om hur rätt outfit ändå blev fel. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35815, "headline": "Michael Jackson – anklagelserna som kan förstöra minnet av en ikon", "summary": "Tio år efter sin död är Michael Jackson fortfarande en av vår tids största stjärnor, med oräkneliga fans över hela världen. Men de sista 15 åren av hans karriär kantades av anklagelser om sexuella övergrepp mot barn. Misstankarna förnekades och någon dom föll aldrig, men berättelserna levde kvar. Nu har en ny dokumentär väckt nytt liv i anklagelserna mot ”Kungen av pop”.", "article": "”Fakta ljuger inte, det gör människor. Michael Jackson var och kommer alltid att vara 100% oskyldig till dessa falska anklagelser.” Så avslutas det uttalande Michael Jacksons familj lämnade inför den amerikanska tv-jätten HBO:s premiär av dokumentären ”Leaving Neverland”, den första helgen i mars 2019. Orden har fortplantats bland popikonens fans i forum och på Twitter. Under hashtaggen #MJinnocent ifrågasätter de att dokumentärens två huvudpersoner, som båda tidigare försvarat Jackson mot anklagelser om övergrepp och manipulation, nu vittnar om detsamma. Protesterna har rört sig från internet och ut på gatorna. Under den amerikanska filmfestivalen Sundance i januari samlades fans med plakat för att visa sitt motstånd mot filmen. – Vi har förstärkt vår personalstyrka av oro för möjliga protester, sade poliskommissarie Phil Kirk vid polisen i Park City, till nyhetssajten Deadline inför festivalen. Samtidigt ekar familjens budskap över världen genom bussreklam i London och på reklamskyltar längs amerikanska motorvägar: ”Facts Don’t Lie. People Do.” – Han var en av de snällaste, mest vänliga, kärleksfulla och omhändertagande personer jag känt. Men han utnyttjade mig också sexuellt. I sju år, säger Wade Robson i dokumentären ”Leaving Neverland”. Robson hade nyss fyllt fem år när han träffade Michael Jackson i hemlandet Australien 1987. Som hängivet fan, ofta klädd som Jackson, hade han deltagit i en danstävling och vunnit drömpriset: att få träffa den då 29-årige popikonen och dansa med honom på scen i Brisbane, som Jackson besökte under en turné för den då nyutkomna skivan ”Bad”. På bilder från konserten ses Jackson välja ut Robson för att dansa inför det enorma publikhavet. Femåringen, som spenderat oräkneliga timmar med att öva på sina danssteg framför vhs-band med Jacksons musikvideos, går i ett slag från blyg till självsäker i ett bejublat uppträdande till tonerna av ”Thriller”. – Varje gång våra ögon möttes var det som en chock. Uppträdandet, vårt möte, det var en drömlik upplevelse, berättar Wade Robson, nu 36 år och internationellt hyllad koreograf, känd för att ligga bakom Britney Spears och 'Nsyncs uppträdanden och turnéer. Uppmuntrad av mötet med Michael och uppmärksamheten därefter fortsatte Wade Robson att dansa. Snart rekryterades han till ett professionellt danskompani och uppträdde med dem så gott som varje helg, alltid klädd och dansandes som sin idol. När familjen två år senare reste till USA för att besöka Disneyland lyckades Wade Robsons mamma komma i kontakt med Jackson som bjöd in familjen till sitt hem, den enorma ranchen Neverland – komplett med tivoli, berg- och dalbana och arkadhall. Hit kom Michael Jackson att bjuda in ett flertal barn och familjer under sin karriär. Vissa, som barnskådespelaren Macaulay Culkin, känd från ”Ensam hemma”-filmerna, hävdar att vistelserna enbart innebar vänskap och äventyr. Andra, som Wade Robson, vittnar om eskalerande sexuella övergrepp. Studio DN: Dokumentären om Michael Jackson väcker ursinne bland fansen Redan första natten på ranchen ska den då sjuårige Robson och hans tolvåriga syster ha sovit i samma säng som den då 31-årige Michael Jackson. – När jag ser tillbaka på det tänker jag att det som borde ha varit vanlig instinkt och omdöme flög ut genom fönstret, säger Wade Robson i dokumentären. Han berättar att nätterna till en början var oskyldiga. Men när familjen lämnade ranchen för att fortsätta sin semester och sjuåringen fick stanna kvar med sin nya vän började vad Wade Robson beskriver som sju år av återkommande sexuella övergrepp – gradvis ökande från smekningar till masturbation, oralsex och försök till analsex. Michael Jackson nekade alltid till de anklagelser som riktades mot honom, han har heller aldrig dömts för något av de brott han blivit åtalad för. Stjärnan har i bland annat dokumentären ”Living With Michael Jackson” från 2003 medgett att han sovit tillsammans med barn, men att det aldrig handlat om några sexuella kontakter. – Det är enkelt att säga att det var konstigt eller så, men det var det inte, för det kändes rätt. Vi var vänner, säger stjärnans mångåriga vän, barnskådespelaren Macaulay Culkin till podcasten ”Inside of you with Michael Rosenbaum.” Efter hans död har stjärnans dödsbo fortsatt hävda stjärnans oskuld och inför premiären av dokumentären stämde familjen Jackson HBO på nästan en miljard kronor, för att ha brutit mot ett kontrakt från 1992 som förbjuder bolaget att sprida negativa uppgifter om stjärnan. – Han är min lillebror. Jag känner min bror. Han är inte sådan, sade Michael Jacksons bror Jackie i en intervju med CBS This Morning i slutet av februari, och avfärdade samtidigt tanken på att över huvud taget se dokumentären. Men vittnesmålen om övergreppen har varit flera och tio år efter Jackson död lever berättelserna ännu kvar. Den första anklagelsen om sexuella närmanden och övergrepp mot barn kom i augusti 1993. Då hade Michael Jacksons karriär hunnit sträcka sig i över 20 år. Från barnåren i den av fadern hårdhänt drillade familjegruppen Jackson Five, vidare till en internationellt hyllad solokarriär efter sitt stora genombrott med skivan ”Off the wall” 1979. Med följande skivor som ”Thriller”, ”Bad” och ”Dangerous” hade han etablerat sig som världens ”Kung av pop”. Än i dag är ”Thriller” den bäst säljande skivan i världen någonsin, med minst 47,3 miljoner sålda exemplar. 1993 var Jacksons karriär ännu på topp och han turnerade med skivan ”Dangerous” när polisen i Los Angeles började utreda uppgifter om att stjärnan skulle ha förgripit sig på en tolvårig pojke. Pojken, Jordan Chandler, hade träffat Michael Jackson efter att stjärnans bil havererat i Los Angeles. I utbyte mot gratis hjälp bad tolvåringens styvpappa, som arbetade på en biluthyrning, stjärnan att ringa Jordan som var ett engagerat Jacksonfan. Snart hade de två daglig kontakt och Jackson syntes ofta tillsammans med pojken och hans familj, som vid flera tillfällen reste med stjärnan till Neverland, skriver bland annat CNN. Men så kom anklagelserna. Jordan Chandlers biologiska pappa hade fattat misstankar efter att sonen berättat detaljer om umgänget med Jackson. Men ärendet lades ned, i brist på bevis för att övergrepp ägt rum. I stället stämde pojkens föräldrar Michael Jackson för de påstådda övergreppen. Stjärnan svarade bland annat med vittnesmål från ett antal barn som levt och sovit med honom och som nekade till att popstjärnan hade betett sig olämpligt, skriver New York Times. Uppbackade av rasande fans över hela världen anklagade Jacksons advokater Jordan Chandlers pappa för att på falska grunder försöka lura till sig pengar. Men målet nådde aldrig domstol. I stället betalade Jackson familjen och deras advokater 23 miljoner dollar, i en förlikning. – Jag är inte skyldig till de gärningar jag anklagas för. Men om jag är skyldig till något är det att ha gett allt jag har att ge för att hjälpa barn över hela världen, sade Jackson i ett tv-sänt uttalande. Bland de barn som försvarade världsstjärnan fanns då elvaårige Wade Robson, men också dokumentärens andra huvudperson – James Safechuck. – Michael sade att ”du och jag har förts samman av Gud. Vi är menade att vara tillsammans och det är så här vi visar varandra kärlek”, berättar James Safechuck, i dag 41 år, i dokumentären. Han sitter i sitt vardagsrum och berättar om de sexuella övergrepp han påstår sig ha utsatts för som barn, av Michael Jackson. Snart ska han med darrande händer visa den ring stjärnan ska ha köpt till honom, för ett slags påhittad förlovning mellan dem. James Safechuck lärde känna Michael Jackson 1986, han var tio år och skådespelade i en reklamfilm tillsammans med Jackson för stjärnans mångåriga sponsor Pepsi. Han berättar att han bjöds in i stjärnans loge. Hans mamma, Stephanie Safechuck, tvekade men lugnades av Jacksons hårstylist som följde med pojken in. – Jag stannade utanför. Hon sade till mig att ”han är som en nioårig pojke”, det gjorde mig trygg, berättar hon i dokumentären. Michael Jackson höll kontakten med pojken och hans familj. De blev hembjudna, först till Jacksons tidigare hem i Havenhurst och senare till Neverland. Stjärnan ringde timslånga telefonsamtal till James Safechuck. Tioåringens familj smög ut Michael Jackson ur sitt hem, förbi häckande fotografer och fans, och vidare hem till familjen för middagar, enligt dokumentären. – Han kunde ha varit med vem som helst, var som helst i världen. Men han ville vara med vår familj. Och jag tappade bort mig i det, och jag vet att min man gjorde detsamma, säger Stephanie Safechuck. Snart blev familjen medbjudna på resor och turnéer, allt betalt av stjärnan. Till en början tillät föräldrarna inte att tioåringen och stjärnan sov i samma rum. Men med tiden gav de med sig och långsamt flyttades föräldrarnas hotellrum längre och längre bort från Jacksons, berättar de. – Han blev en riktig person, inte bara en tvådimensionell ikon. Han gav mig fokuserad uppmärksamhet och i den åldern vill man vara viktig, sedd och älskad. Det var en kraftfull attraktion, berättar James Safechuck. På tv-bilder från tiden ses James Safechuck och Michael kliva ur flygplan tillsammans och dansa till ”Bad” på enorma scener. – Då hade vi hunnit bli bästa vänner, två vänner på äventyr eller något liknande, säger James Safechuck. Men så småningom, i Paris, ska den oskylda vänskapen, enligt Safechuck, ha utvecklats till snabbt eskalerande övergrepp – med liknande mönster och inslag som de Wade Robson vittnar om. Med tiden gled både Robson och Safechuck längre från Michael Jackson. De berättar hur de upplevde att de med åldern blev utbytta mot yngre barn, med enstaka kontakter för nya övergrepp. Trots det beskriver de hur relationen till Jackson förblev stark och trogen, med avundsjuka gentemot de andra barnen och en vilja att imponera på och glädja stjärnan. – Det finns ingen tvekan, jag var upp över öronen förälskad i honom. Och han sade att han älskade mig, berättar Wade Robson. De berättar båda att de länge förnekade att de utsatts för övergrepp. Inledningsvis för att de inte förstod att det handlade om övergrepp, säger de, senare av rädsla att skada sig själva och Jackson. – Han sade att om någon fick reda på vad vi gjorde, skulle både han och jag hamna i fängelse, för resten av våra liv, berättar Wade Robson. Inför anklagelserna 1993 var det därför självklart för båda att försvara Jackson, inte minst på grund av den förnyade uppmärksamhet de fick från stjärnan i samband med anklagelserna. De nekade, inför världen och inför sina föräldrar, som med åren vuxit så nära Jackson att de vägrade tro på anklagelserna. – Jag känner ingen skuld över att inte ha kunnat säga sanningen. Jag hade inget val än att säga vad jag sade i mitt vittnesmål när jag var elva år. Det var det jag behövde säga, säger Wade Robson. Men mellan rättsprocesserna växte avståndet mellan de tidigare pojkarna och världsstjärnan. Barnen blev unga män, Wade Robsons karriär som professionell koreograf tog fart och James Safechuck sökte sig till arbeten inom film och tv. De träffade sina nuvarande partners, men beskriver båda hur de under tiden led och hindrades av ångest och sociala svårigheter, i perioder dämpade med olika typer av missbruk. – Jag kunde inte sova, jag fick panikångest av sådant som inte borde påverka mig. Det är märkligt att inte älska sig själv, men inte veta varför, säger James Safechuck i dokumentären. I juni 2003 mottog polisen i Santa Barbara information om att en 13-årig pojke blivit sexuellt utnyttjad av Michael Jackson på Neverland. Pojken, Gavin Arvizo, hade lärt känna stjärnan genom en välgörenhetsorganisation för sjuka barn. Arvizo led av en sällsynt form av cancer och mottog presenter av Jackson, som senare bjöd inom honom till Neverland. Anklagelserna blev starten på den mest uppmärksammade rättsprocessen mot världsstjärnan och markerade i någon mån början på slutet av hans karriär. Neverland genomsöktes och Jackson greps med nio åtalspunkter riktade mot sig. – Om någon inbillar sig att motiven bakom de här åtalen och anklagelserna är något annat än pengar och strävan efter pengar, då lever de i sitt eget Neverland, sade Jacksons advokat Mark Geragos till ett samlat pressuppbåd i november 2003. Men nu var stödet från Robson och Safechuck inte längre lika självklart. Robson, nu 22 år gammal, ville till en början inte ställa upp som vittne, men övertalades av en vädjande Jackson och sin mamma, som ännu var ovetandes om Wade Robsons upplevelser. James Safechuck bestämde sig för att inte ställa sig bakom Jackson och började långsamt öppna upp om övergreppen, till en början endast för sin mamma. – Jag sade okej, stod upp, kramade honom och frågade om han ville ta hjälp. Han sade ”nej nej mamma, och du får inte säga till någon”. Han var så rädd, berättar James Safechucks mamma Stephanie i dokumentären. Rättegången startade 2005 och efter vittnesmål från bland annat Wade Robson och Macaulay Culkin friades Jackson helt från alla anklagelser. Fans över hela världen firade, utanför rättssalen släppte en beundrare ut en vit duva för varje friad åtalspunkt. Men stjärnans karriär var skadad. Jackson drog sig tillbaka och lämnade Neverland. Fyra år senare, den 25 juni 2009 dog Michael Jackson, 50 år gammal. Han avled efter en överdos av det lugnande medlet propofol, utskrivet av hans läkare som senare kom att dömas till fyra års fängelse. Det skulle dröja år innan någon av Wade Robson och James Safechuck berättade mer om de övergrepp de säger sig ha blivit utsatta för. Det hade föregåtts av en lång period av depression, ångest, samman- och utbrott. Robson tappade lusten att jobba och lämnade sitt arbete, trots enorma framgångar. En utlösande faktor på vägen mot att berätta blev födelsen av deras respektive barn, berättar de i dokumentären. – Min son närmade sig åldern jag var i, när jag blev utsatt. Det blev svårt att se och hantera. Att se honom bli mig i den åldern, säger James Safechuck i dokumentären. 2013 gick Wade Robson ut offentligt med sin berättelse och sina anklagelser gentemot Michael Jackson. Han stämde Jacksons dödsbo men fick beskedet att det gått för lång tid för att fallet ska kunna tas upp. Ett år senare mötte James Safechuck samma besked inför sin stämningsansökan. De båda männen har överklagat rättens bedömningar. Jacksons familj har svarat att de nya anklagelserna är ännu ett försök till ekonomisk vinning och att misskreditera Michael Jackson. – Det har alltid handlat om pengar, jag avskyr att säga det men när det handlar om min farbror är det nästan som att de ser en blank check framför sig, sade stjärnans brorson Taj Jackson till CBS This Morning i slutet av februari. Samtidigt har upprörda fans riktat hot mot regissören Dan Reed och de två huvudpersonerna. En central del av kritiken mot ”Leaving Neverland” är frånvaron av en svarande motpart. Regissören Dan Reed kontaktade aldrig dödsboet för att ge dem en möjlighet att kommentera de detaljerade anklagelser som förs fram av de två huvudpersonerna. – Han har tagit deras berättelse för sanning, rakt av. Han litar på dem och det är inget fel med det, men man måste få deras berättelser bekräftade. Man måste ta ett steg tillbaka och fundera på om de berättar sanningen, att de inte luras, vilket de har gjort, sade Michael Jacksons bror, Marlon till CBS This Morning i februari. Tv-recension: Starka vittnesmål i Michael Jackson-dokumentären Dan Reed har i sin tur försvarat beslutet med att filmen inte handlar om Michael Jackson utan om de två männens berättelser, men också att anklagelserna riktar sig till Michael Jackson och inte till familjen eller dödsboet. – Han är inte längre i livet för att försvara sig, i stället har vi tagit med det han sade för att försvara sig medan han levde, under utredningarna 2003 och 2005, sade han till CBS This Morning. Efter dokumentärens premiär och internationella spridning har en diskussion blossat upp om hur Michael Jacksons verk ska hanteras, om anklagelserna är sanna. Diskussionen liknar de som följt efter domen mot Bill Cosby liksom dokumentären och den pågående rättsprocessen mot artisten R Kelly – kan man lyssna på och spela musik som framförts av en misstänkt sexualförbrytare? Flera radiokanaler runt om i världen, i Kanada, Australien och i Nya Zeeland har svartlistat popikonens musik till följd av de nya anklagelserna. Samtidigt uppmanar hans fans till bojkott av filmen och till att spela hans musik och se andra dokumentärer om Jackson, för att sända en signal till strömningstjänsterna. I Sverige har fanklubben King of pop fans Sweden startat en kampanj för att försöka stoppa SVT:s visning av dokumentären, bland annat med ett brev till tv-kanalen. – Han hade så många goda sidor. Folk tycker att hans musik är bra och att han därför också måste vara en bra person. Att tro att en sådan person har gjort det värsta man kan göra mot barn, det är svårt ta in, säger James Safechuck i dokumentären. ”Finding Neverland” finns att strömma på SVT Play från söndag den 10 mars. Del ett visas i SVT 1 klockan 22.00 den 12 mars, del 2 visas i SVT 2 torsdag den 14 mars. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35817, "headline": "Niklas Wahllöf: Fotopionjären Anna Atkins förhäxande vackra bilder visar hur en riktig stjärna skapar konst", "summary": "Pionjären Anna Atkins var en blygsam dam. Hon var inte den som gjorde egenreklam. Först på 1990-talet började man erkänna henne. Ändå var det hon som skapade den första fotoboken 1843.", "article": "Som spår efter spöken som dansat förbi i det blå havet vindlar sig figurerna fram. Så förhäxande vackert är det att allt stillnar inom mig. New York Times å sin sida tycker sig se floddeltan, rökplymer eller fångade blixtar i mörkret. Vad man än ser, hur man än beskriver det, är det bilder av engelska sjöväxter av olika slag, fotograferade som en sorts blåkopia och samlade i boken ”Photographs of British Algae: Cyanotype Impression”. Av Anna Atkins. En fotobok, en tung pjäs som man förstrött bläddrar i en gång och sedan lägger ovanpå andra fotoböcker på soffbordet med ryggarna riktade mot hallen? Och, Anna Atkins, är hon känd? Nja och nej. Den här fotoboken kommer ingen av oss (miljardärer läser inte detta) att ha på sitt soffbord. Den var nämligen först. Fatta, först. Anna Atkins bok kom 1843. Efter tio års arbete. Sjutton exemplar finns. Bilderna har just ställts ut på New York Public Library. Kul för Anna Atkins med den här uppmärksamheten. Eller bittert. Hon ska inte bara ha gjort den första fotoboken, somliga säger att hon skapade det första fotografiet. Att hon alltså ligger bakom ett sprillans nytt medium, i dag så stort att alla använder det. Låt dock inte detta också bli en meningslös debatt, konkurrenter om titeln finns, som William Henry Fox Talbot eller hans hustru Constance. Hur det än var så gjorde den vetenskapliga och konstnärliga pionjären Anna Atkins misstaget att obegripligt blygsamt signera sin bok AA. Så hon glömdes bort i långa omgångar. Andra förevigades i historieböckerna. Så bortglömt var Atkins arv att när en boksamlare efter hennes död fick tag på ett i sanning unikt exemplar (de gjordes en och en) kallade han upphovsmakaren ”Anonymous Amateur”. Och så poppade Anna Atkins upp i någon bisats här på 1950-talet, ett sekel efter hennes debut, och där på 1970-talet. Först på 1990-talet började man erkänna henne. Det är så sorgligt att man vill gå och lägga sig. Tänk om Anna levt i dag. Även om en viss kvinnoafasi, hos andra, märkligt nog inträder fortfarande så är den förstås ingenting mot då. I dag hade Atkins sluppit slå ifrån sig kritik om varför hon inte tog hand om hushållet i stället för att flamsa omkring med de där blåkopiorna. Någon nätdetektiv hade hittat personnamnet bakom AA-initialerna, vilket hon givetvis inte ens hade signerat sin bok med i dag. Hon hade haft en ocean av möjligheter till egenmarknadsföring via sociala medier, och försäljning av sin bok, blivit hyllad, prisad, prisbelönt, kallad geni. Dubbats till Dame Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Det finns anonyma konstnärer i dag. Elena Ferrante. Banksy. Feministiska aktivistgruppen Guerrilla Girls. Någon maskerad musiker, men oftast som pose – vi vet att Ade Blackburn gömmer sig bakom kirurgmunskyddet i Clinic. Och även om vi inte har skapat ett dyft så har vi möjligheten att med haveristisk nit tjugo gånger om dagen meddela omvärlden om vår existens, vårt yrke, våra framgångar, att denna omvärld tänker: ”Den här som jag ser överallt måste vara något, bäst att hissa så jag inte verkar vara efter.” Det är fint att vem som helst kan bli bemärkt, hyllad, kallad ”kung” eller ”drottning”. Men när stjärnstatus närmast blivit norm och allt en grå vattenpöl ter sig motsatsen, anonymiteten, plötsligt inte sorglig, utan vacker. ”She wanted to share, not sell”, skriver en blogg om fotopionjären. Ta in den tanken. Och ställ frågan: vem och varför är egentligen en stjärna? Svaret är Anna Atkins. Hon var först med det senaste. Här kan du läsa fler texter av Niklas Wahllöf, till exempel om att drömmarna om det vackra livet försvann med Karl Lagerfeld ", "article_category": "culture"}
{"id": 35818, "headline": "Skivrecension: Andrea Tarrodi och Ylva Skog tonsätter kalendern", "summary": "När pianisten Ann-Sofi Klingberg beställde kortare stycken av Andrea Tarrodi och Ylva Skog valde båda att tonsätta tidens cykler, årets månader respektive månens olika faser.", "article": "Hur upplever vi årets månader? Skiljer de sig åt vad gäller pulsen, rymden, rörligheten och klangfärgen? När pianisten Ann-Sofi Klingberg 2016 beställde kortare pianostycken av Andrea Tarrodi och Ylva Skog valde den förstnämnda att just tonsätta de tolv månaderna. Miniatyrer som ger var och en ett särskilt sätt att färga oss, en särskild sinnlighet – från det rusigt porlande (januari och april) till det djupt stillastående (maj och december) eller tidlöst gungande (juli). Ja, lyssna och hör själva hur det stämmer för er. För Skog blev det månen och dess olika aspekter som blev ämnet för hennes fem stycken. Här är tonen mera mustig och melodisk, understödd av klanger och rytmer som griper tag och bär i väg som hos Robert Schumann eller i en älskad evergreen. En måne att tjusas av. Bästa spår: ”September”, ”Blood moon” Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, tull exempel om hur Alfred Jansons körmusik får oss att se oss själva. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35825, "headline": "Konsertrecension: Nubya Garcia står stadigt bland tenoristerna", "summary": "Hela Nubya Garcias sätt att närma sig sin tenorsax tycks öppet för känslor, på ett sätt som är otypiskt för brittisk jazz men placerar in henne i rad med de stora amerikanska tenoristerna.", "article": "Det är svårt att få rätsida på brittisk jazz. Å ena sidan har de en kader av tunga improvisationsmusiker som Evan Parker, Derek Bailey och John Stevens; å den andra en återkommande oförmåga att fördjupa sig i moderna stilar från och med bebopen. Som ytligast har det blivit så kallad acid jazz. Som mest eklektiskt Courtney Pine. En märklig rotlöshet, som inte nödvändigtvis ska tolkas som att brittiska jazzmusiker skulle vara sämre än andra på att ta till sig den amerikanska förlagan. Undantaget den friare improvisationsmusiken tycks de snarare ha haft svårt att finna en form av egen resonansbotten, kanske ytterst motsvarande bluesen. Naturligtvis finns det undantag - och dit måste man räkna tenorsaxofonisten Nubya Garcia. Om något spelar hon nämligen själfullt. Eller kanske bättre uttryckt: hela hennes sätt att närma sig sitt instrument tycks öppet för känslor på ett sätt som man knappast sammanknippar med brittisk kultur. För hon går inte heller i riktning med punken och den sortens utspel. I stället står hon stadigt i en tradition, där många av de stora (amerikanska) tenoristerna kommer som på rad. Hon har liknats vid Joe Henderson, och det ligger något i det. En viss koppling till soulen, också på ett djupare plan – som ett alternativ till Coltranes spiritualitet. Bandet med Daniel Casimir på kontrabas, Sam Jones på trummor och Charlie Stacey på piano följer henne en god bit på vägen men når aldrig lika långt rent expressivt. Ibland drar musiken mot beat och lite funk, vilket har sin charm men riskerar att kännas lite som en genväg förbi det tyngre emotionella lass som Garcia så imponerande förmår dra fram om så mer eller mindre på egen hand. Apropå Henderson är hennes ton i tenoren inte så skarp som hans. Men hon har ett ställ och ett ”honk” som hon inte skulle behöva skämmas för ens vid sidan om Coleman Hawkins.   Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om hur halva världen ryms i Bokantés kreolblandning. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35828, "headline": "Sara Danius kritisk mot två Nobelpris i år", "summary": "2018 års Nobelpris borde inte delas ut alls, av respekt för de kvinnor som blev utsatta för Kulturprofilen. Det säger tidigare ständiga sekreteraren Sara Danius till SVT:s ”Babel”.", "article": "I tisdags kom Nobelstiftelsen och Svenska Akademien överens om att dela ut två Nobelpris i litteratur under 2019, för att kompensera för det inställda Nobelpriset i fjol. Sara Danius, som den 26 februari meddelade att hon lämnar Svenska Akademien permanent, tycker att det bara borde ha blivit ett Nobelpris i år. – 2018 års Nobelpris tycker jag inte att man borde ha återinsatt av respekt för de kvinnor som blev offer för den man vars namn du nämnde och män i den genren, säger Sara Danius till i en intervju i SVT:s ”Babel” som ska sändas på söndag. Att inte dela ut 2018 års pris skulle ha kunnat ses som en markering, enligt den tidigare ständiga sekreteraren: – Då hade man kunnat hålla i minnet att någonting hände. Som ett hack i skivan. När Sara Danius meddelade sin permanenta avgång uppgav hon för TT att hon erbjudit sig att återinträda som ständig sekreterare. – Jag tror att det hade varit en stor vinst för Akademiens del om de hade tagit tillbaka mig som ständig sekreterare. Men de hade förmodligen andra planer och det är bara att respektera det, sa hon till TT. Den ständiga sekreteraren Anders Olsson upprepade emellertid att Akademien aldrig fått något sådant erbjudande. – Vi har över huvud taget aldrig diskuterat den möjligheten. Det är en helt orealistisk idé, mycket på grund av missnöjet som har funnits mot henne i Akademien och hela organisationen. Jag tycker att det är oseriöst av henne att föreslå det här, sa Anders Olsson till TT. Enligt SVT:s Kulturnyheterna fick Sara Danius inga frågor om Anders Olssons kritik i ”Babel”-intervjun, som sänds på söndag. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35846, "headline": "Konsertrecension: Neneh Cherry svänger ännu hårdare än på skiva", "summary": "Den energikick som Neneh Cherry en gång fick av punk och hiphop tycks fortfarande bubbla inom henne, och tillsammans med sitt band bygger hon upp en otrolig energi.", "article": "Konsert Neneh Cherry Scen: Debaser Strand, Stockholm 5 Förra gången Neneh Cherry spelade på Strand, hösten 2011, var hon förband till funkveteranerna ESG. Hon verkade lite nervös, för hon var på väg att återlansera sig själv som soloartist efter många år utanför rampljuset. Sju och ett halvt år och tre framgångsrika album senare är hon tillbaka på samma scen, med ett helt annat självförtroende. Fjolårets subtilt svängiga ”Broken politics”, hennes andra fullängdsamarbete med Kieran ”Four Tet” Hebden, blev rättmätigt hyllat, och en internationell turné avslutas med en utsåld konsert på hemmaplan. Två låtar in ropar hon nöjt: ”Tanten står fortfarande, boom! Fyller femtiofem nästa vecka, boom! Har tre barnbarn, boom! Fuck that ageist shit, boom!” Publiken jublar, hon har oss i sin hand. Neneh Cherry kom till toppskiktet av både den brittiska och den amerikanska singellistan med ”Buffalo stance” 1988 och blev en superartist. Men pengarna som hon tjänade använde hon till att finansiera Massive Attacks debutalbum ”Blue lines” och blev därmed hela triphopgenrens gudmor (”Broken politics” låter också som modern, mogen triphop av bästa märke). Det är typiskt för Neneh Cherry: för henne handlar musik inte om ego utan om familj, att tillhöra en rörelse, att skapa någonting tillsammans. Hon var med om både punkens och hiphopens explosiva frammarscher, och den kollektivistiska energikick som hon fick då tycks fortfarande bubbla inom henne. Det var med den attityden som hon gjorde comeback i sällskap av den alternativa jazztrion The Thing, och det är samma attityd som gjort hennes samarbeten med Four Tet så djupt och fruktbart. Live låter ”Broken politics”-låtarna ännu bättre än på skiva, de får friare tyglar och svänger hårdare. Texterna är innerliga och ömsom vemodiga, ömsom kaxigt beslutsamma. Hennes sex personer starka liveband är formidabelt, energin de bygger upp tillsammans med huvudpersonen är otrolig, och glädjen delas av alla i publiken. Även förbandet, den lovande nykomlingen Kelsey Lu, är toppen, även om hon känns mer självmedveten och mindre sårbar än Neneh Cherry. Hon lutar sig mer mot förinspelat material än organiskt musicerande. Cherry å sin sida är ingen stenhård perfektionist, och när hon kommer av sig i en rap tar hon det med ett skratt. I finalen, extranumret ”Buffalo stance”, får Kelsey Lu dela på sången och dansen med henne. Det finns så mycket värme, hopp och sväng i luften. Neneh Cherry får publiken att sjunga ”No money man can win my love” om och om igen, och plötsligt framstår den gamla hitlåten som ett tidlöst motto. Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om hur GZA går att jämföra med jazzens stora. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35870, "headline": "90 tjänster skärs bort från Stockholms kulturliv", "summary": "Kulturförvaltningen i Stockholm kommer att skära bort 90 tjänster från bland annat bibliotek och kulturskolan. Det säger kulturdirektör Robert Olsson efter ett möte med fackliga företrädare i dag.", "article": "Sammanlagt 980 personer arbetar på kulturförvaltningen, som omfattar Stockholms stadsbibliotek, kulturskolan, Stadsmuseet, Medeltidsmuseet, Liljevalchs och evenemangsenheten. Efter att den blågröna majoriteten i Stockholms stad beslutat att minska kulturbudgeten i slutet av förra året beräknade kulturförvaltningen redan då att omkring 100 tjänster skulle påverkas. Nu står det klart att 90 tjänster skärs bort. 77 personer ska redan ha anmält intresse för frivilliga lösningar, enligt kulturförvaltningens chef Robert Olsson. Det kan röra sig om avgångsvederlag, pensionsavgångar eller utbildningserbjudanden med anpassning för andra tjänster. Intresseanmälan är dock inte bindande och avtalen är ännu inte förhandlade eller undertecknade. – I den här omorganisationen måste vi planera långsiktigt för framtiden. Samtidigt måste vi rätta munnen efter matsäcken. Vi har lite mindre intäkter och en del ökade utgifter och för att klara det måste vi göra saker på ett lite annat sätt, säger Robert Olsson till DN. Inga biblioteksfilialer kommer att läggas ner. Inga lärartjänster på kulturskolan kommer heller att försvinna. Enligt Robert Olsson handlar omorganisationen framför allt om att skära ner på administrationen. – Vi centraliserar mycket av de administrativa resurserna som finns i förvaltningen. Ekonomer, trygghets- och säkerhetspersoner, kommunikatörer och de som jobbar med lokalfrågor kommer att lyftas bort från avdelningarna och finnas centralt i stället, säger Robert Olsson. Centralt betyder kulturförvaltningens huvudkontor i Rinkeby. Samtidigt som kulturförvaltningen ska spara har den också fått i uppdrag att nå ut till fler stockholmare, bland annat mot bakgrund av att staden växer. – Vi kommer att inrätta en kommunikationsstab som får i uppdrag att nå ut till bredare målgrupper. Vi kommer också att etablera en stadsutvecklingsenhet, som ska arbeta för att kulturen ska finnas med i planeringen när nya områden i Stockholm växer fram. Kommer omorganisationen att påverka kulturskolans kvalitet? – Nej, det vill vi tro att det inte kommer att göra. Att vi fredar lärarna är en viktig del i detta. Kommer den att påverka bibliotekens kvalitet? – Nej, ambitionen är att det inte ska påverka över huvud taget. Vi kommer att arbeta ännu mer med att utveckla våra digitala tjänster, både när det gäller det interna arbetet, men också i kontakten med medborgarna och i utbudet. Men om de här effektiviseringarna inte påverkar kvaliteten i vare sig kulturskolan eller biblioteken, varför har ni i så fall inte genomfört dem tidigare? – Vi sysslar hela tiden med förändringar. Nu sker väldigt mycket av omställningarna i ett större sammanhang, och det är naturligtvis relaterat till våra intäkter och den kostnadsutveckling vi har, säger Robert Olsson. Kulturförvaltningens budget är minskad med 24,7 miljoner från 2018 efter beslut från den blågröna majoriteten. På grund av kostnadsökningar över tid och för att få en budget i balans siktar kulturförvaltningen på att spara 49 miljoner kronor i omorganiseringen. Läs mer: Internationella biblioteket flyttas till Kungsholmen Läs mer: Kulturskolan kan förlora var tionde tjänst Läs mer: Oppositionen: ”Kulturstockholm står inför stora besparingar” ", "article_category": "culture"}
{"id": 35873, "headline": "Svenska Akademien: Två Nobelpris i litteratur delas ut i år", "summary": "Det blir två Nobelpris i litteratur 2019. Det bekräftar Nobelstiftelsen efter sammanträden i dag. Men Horace Engdahl hålls utanför arbetet med att utse pristagarna. ”Inga ledamöter som varit förknippade med det gångna årets händelser ingår längre”. Det bekräftar Nobelkommittén på tisdagen. Nobelkommittén, där fem externa personer ingår, ska fortsättningen att presentera en enda pristagare för Akademien att ta ställning till.", "article": "När Anders Olsson lämnade mötet med Nobelstiftelsen på tisdagsförmiddagen bekräftade han för DN att det blir Nobelpris i litteratur i höst. – Mötet har varit bra. Vi kommer att ha Nobelpriset, i alla fall, sade Anders Olsson. – Det blir två Nobelpris, som vi hade hoppats på, det blir det reserverade priset också, sade Anders Olsson. Enligt Olsson har beslutet föregåtts av långa diskussioner. – Ja, men jag vill inte gå in på detaljer nu. Huvudsaken är att vi kom till en enighet. Är Nobelstiftelsen också eniga om beslutet? – Ja… eller eniga; det har varit olika meningar, men det är väldigt bra att vi har kommit till ett resultat efter den här långa tiden. Nu kan vi arbeta i lugn och ro för priset. Nobelstiftelsen bekräftar de två Nobelprisen i ett pressmeddelande. Stiftelsen ”anser att de åtgärder som Svenska Akademien vidtagit och avser vidta skapar goda möjligheter att återupprätta Akademiens förtroende”, skriver man bland annat. Nobelstiftelsen lyfter särskilt fram den nya Nobelkommitté som inrättats där fem nya externa ledamöter ingår. Anders Olsson bekräftar att man ger den nya Nobelkommittén större makt. – Processen kommer att vara ungefär som vi har planerat, och vi har inlett arbetet med vår utvidgade kommitté. Den kommittén kommer att ha mer makt än tidigare. Vi kommer att anknyta bakåt till den traditionella formen där kommittén helt enkelt föreslår en pristagare till den övriga Akademien, säger Anders Olsson. Tidigare har Nobelkommittén i stället presenterat en kort lista över nominerade för Akademien att ta ställning till. I Nobelstiftelsens pressmeddelande skriver man också att man ”erfarit att Nobelkommitténs sammansättning kommer att ändras så att inga ledamöter som varit förknippade med det gångna årets händelser längre ingår”. Det var i början av maj förra året som Svenska Akademien meddelade att 2018 års litteraturpris ställdes in. Man förklarade att beslutet togs mot bakgrund av en ”numerärt försvagad Akademi och av ett minskat förtroende för Akademien i omvärlden”. Målet var i stället att följande år parallellt presentera två pristagare. Beslutet att ställa in priset hade, som DN senare kunde berätta, tagits efter påtryckningar från Nobelstiftelsen, den paraplyorganisation som ansvarar för Nobelpriserna. Vd Lars Heikensten har vid flera tillfällen tidigare sagt att det inte var säkert att priset kunde delas ut under 2019, och stiftelsen har också tittat på möjliga juridiska vägar för att hantera situationen om Akademien inte skulle lyckas återvinna sitt förtroende. – Jag har förhoppningar, men jag är inte alls övertygad. Vi har sagt att Svenska Akademien måste komma en bra bit på vägen när det gäller att återvinna sitt förtroende för att det ska bli aktuellt. Vi tycker att det finns steg kvar som måste tas för att man ska göra det, sa Lars Heikensten till DN i december. Läs mer: Så gick det till när Nobelpriset i litteratur stoppades Nu har Nobelstiftelsen vänt i frågan. – Jag tycker sammantaget att det under hösten gått åt rätt håll. Det är ett antal steg som har tagits, och vi känner oss trygga med att det här är rätt beslut, säger Lars Heikensten på tisdagen. I Akademien diskuteras också möjligheten att införa tidsbegränsade ledamotskap. Varför anser ni att det skulle bra? – En Nobelprisutdelande institution mår bra av att ha omsättning på folk. Naturligtvis inte för mycket, men ändå en rimlig omsättning. För Akademien har det kanske varit ett större problem än för de andra institutionerna. Vi tror att det här kan bidra till att Nobelpriset blir bättre framöver. Du har tidigare sagt att flera ledamöter i Akademien bör överväga att lämna institutionen. Hur ser du på det i dag? – Jag har egentligen inga synpunkter på det. Jag tycker att vi har nått så pass långt att det går att gå vidare, säger Lars Heikensten. Är det här slutet på krisen? – Det hoppas jag verkligen. James Wood: ”Vem skulle vilja ta emot Nobelpriset av en grupp som denna?” ", "article_category": "culture"}
{"id": 35874, "headline": "”En värsting till syster” blir svensk musikal", "summary": "Gladys del Pilar är på väg att bli Sveriges Whoopi Goldberg. Efter att ha gjort Hollywoodskådespelarens roll i ”Ghost” är det nu dags igen. I höst gör hon huvudrollen i musikalversionen av ”En värsting till syster” på Chinateatern.", "article": "1992 gick filmen ”En värsting till syster” upp på biograferna. Det är en komedi där Whoopi Goldberg spelar nattklubbssångerskan Deloris som går under jorden efter att ha bevittnat ett mord. Hon söker sig till ett nunnekloster där hon snart ställer saker och ting på ända – inte minst i kören, där hon uppdaterar gospeln med sina egna discoinfluenser. 2008 blev filmen musikal, och i september kommer den till Sverige, i regi av Anders Albien. Gladys del Pilar spelar Goldbergs roll – ett intressant val eftersom hon i fjol även gjorde Goldbergs roll som andligt medium i musikalversionen av spökdramat ”Ghost”. – Jag tror nog inte att jag håller på att hamna i ett fack, det gäller att hitta mitt sätt att göra den här karaktären, säger hon och skrattar. – Det känns helt fantastiskt och väldigt hedrande att göra huvudrollen, och en ny utmaning i att utveckla mitt skådespeleri som komedienn. Sedan är det inte bara att gå in och göra det med en klackspark, jag kommer att stå på scen större delen av föreställningen utan större pauser. Deloris är dessutom en vältränad diva så jag har fått ett träningsprogram på fem dagar i veckan, jag kan inte komma dit och inte vara spänstig. Att hon får spela mot Suzanne Reuter känns också väldigt stort, säger hon. – Jag hyser jättestor respekt för henne och tänkte först ”Hjälp!” Men så stod hon där med öppna armar och sa ”Det ska bli så rolig att jobba med dig, Gladys!” Och jag utbrast: ”Tycker du?” Reuter spelar den syrliga abbedissan som styr verksamheten på klostret. – Det var hemskt länge sedan jag såg filmen, men jag minns en hel del av låtarna. Historien minns jag också, och abbedissan – jäklar vilket bra minne jag har, märker jag, säger Reuter. Även Reuter har gjort musikal nyligen, ”Gentlemannen” mot Henrik Dorsin. I en intervju med DN sa hon då om att spela musikaler att ”varje gång har man fått övertala mig för att jag varit så rädd för att sjunga”. – Det är klart att jag har mina tankar kring det, jag är ingen sångerska utan en skådespelare som kan tänka mig att sjunga om någon säger till mig att jag klarar det. Jag blir glad att någon säger det. ”En värsting till syster” har premiär den 11 september på Chinateatern i Stockholm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35882, "headline": "DN:s Paul Hansen får internationellt fotopris", "summary": "DN-fotografen Paul Hansen prisas av amerikanska National Press Photographers Association för sitt reportage ”En man som hette Ragnar”. – Jag är väldigt, väldigt glad, säger Paul Hansen.", "article": "87-åriga Ragnar Hedenius hade bestämt sig för att dö. Begravningen och vägen mot döden planerades in i minsta detalj och DN-medarbetaren Paul Hansen fick följa med och skildra Ragnars sista tid i livet. Nu tilldelas Paul Hansen förstapriset i kategorin Feature Story av National Press Photographers Association, NPPA. – Det är en sådan unik historia. Den beskriver ett vanligtvis sorgligt skede i någons liv på ett annat sätt. Ragnar tog kontroll över sitt liv tillsammans med sin familj och det blev till ett familjeprojekt, säger han. Samtidigt beskriver Paul Hansen hur resan med Ragnar tog på krafterna. – Ju mer jag lärde känna honom, desto mer tyckte jag om honom. Samtidigt kom han närmare döden hela tiden. Bland dem som prisas av NPPA finns fotografer från internationella medier som Reuters, Los Angeles Times och Washington Post. – Jag är väldigt tacksam att jag fick så mycket tid att arbeta med det här reportaget. DN:s visuella redaktion i dag håller världsklass, säger Paul Hansen. I februari belönades Dagens Nyheter med fem bronsmedaljer när Society of News Design, SND, prisade världens bäst designade digitala publiceringar. Även då fanns Paul Hansen med bland vinnarna, då för sitt vr-reportage om Gaza. Han är också en av sex DN-fotografer som nominerats till Årets Bild av Pressfotografernas klubb. Här hittar du Paul Hansens reportage om Ragnar – som bestämde sig för att dö Läs mer: DN prisas för digitala publiceringar Läs mer: Sex DN-fotografer nominerade för Årets bild ", "article_category": "culture"}
{"id": 35889, "headline": "Nisti Stêrk: ”Jag vill aldrig mera höra att det inte finns roliga kvinnor”", "summary": "I sin nya dokumentär ”Blott Sverige svenska komedienner har” vill Nisti Stêrk påminna om tidigare generationers banbrytande komiker – från Hjördis Petterson och Julia Caesar till Nancy & Carina. Filmen visas i SVT på kvinnodagen, den 8 mars.", "article": "– Jag vill aldrig mer höra inom ståuppvärlden att det inte finns roliga kvinnor. Det gör det! Och jag tycker faktiskt att situationen har förbättrats, säger Nisti Stêrk. Efter en envis närvaro i århundraden av nöjeshistoria, tycks frågan om kvinnor kan vara roliga slutligen överstökad och daterad – numera fungerar den knappt ens som en trött provokation. Det var dock inte många år sedan debatten vevades i repris, när komikern och arrangören Mårten Andersson hävdade att ”ju fler kvinnor på scen, desto färre i publiken”. För varje utspel och proteststorm ökar förhoppningsvis medvetenheten, menar Nisti Stêrk. – Nu ger Mårten Andersson på Raw comedy club plats till kvinnliga komiker och det är jättebra. Han har också varit generös med klipp som vi har i filmen. Men det behövs fler scener, det är inte alla kvinnor som vill skämta rått eller vulgärt för att passa in. Därför är det så bra med arrangemang som kör stand-up utan män på scenen. Måste vi ha det så? Ja, till en början tror jag faktiskt det. Nisti Stêrk har själv mångårig erfarenhet av att vara rolig på scen. Nu regidebuterar hon dessutom som dokumentärmakare – och i ”Blott Sverige svenska komedienner har” är inte frågan om kvinnor kan vara roliga utan om när, var, hur. Projektet är ett försök att skapa ett samtal om villkoren för kvinnliga komiker i Sverige. – Det har känts som terapi, både för mig och för de medverkande! Jag visste inte att alla andra också hade det så här, säger Nisti Stêrk. Hon fick idén redan för tio år sedan och ursprungligen var dokumentären tänkt som det tredje avsnittet i en åttadelad serie om svensk komedihistoria, men intresset från SVT var svalt. När nu ”Blott Sverige svenska komedienner har” äntligen är klar sker det mot bakgrund av metoorörelsen, där Sveriges kvinnliga komiker samlades i uppropet #skrattetihalsen. Hösten 2017 hamnade situationen för kvinnor i humorbranschen även i rampljuset genom Grotescos omdiskuterade avsnitt ”Ladies night”. Om Nisti Sterk Komiker, skådespelare och programledare. Festivalchef för Internationella Komedifilmfestivalen i Stockholm. Tidigare ordförande för WIFT (Women and film in television). Hennes dokumentär ”Blott Sverige svenska komedienner har” visas på dokumentärfestivalen Tempo i Stockholm den 5 mars och sänds i SVT den 8 mars. Läs mer: Emma Molin från Grotesco om det omtalade avsnittet ”Ladies night” I dokumentären möter Nisti Stêrk en mängd kvinnliga komiker ur olika generationer som delar liknande erfarenheter: att bli bedömd efter andra måttstockar än sina manliga kollegor och att ständigt representera alla kvinnor. – Som ståuppkomiker kan man definitivt känna ett ansvar gentemot kvinnorna i publiken. Det är viktigt att inte göra bort sig för deras skull. Anna Blomberg pratar om det där i filmen, säger Nisti Stêrk. Därför handlar ”Blott Sverige svenska komedienner har” inte bara om kvalitet utan också om kvantitet – om att visa att kvinnliga komiker utgör ett spretigt kollektiv. – Jag har intervjuat 27 kvinnor och bantat ner 21 timmar till 58 minuter. Du kan inte ha med alla, någon måste klippas bort, fick jag höra. Nej! Även om det bara är en replik ska de vara med. Jag ville att filmen skulle visa att alla dessa komedienner faktiskt finns, säger Nisti Stêrk. Dokumentären riktar även uppmärksamheten mot dem som har funnits. Dagens mångfald av kvinnliga svenska komiker har inte uppstått ur tomma intet, men Nisti Stêrk menar att det saknas kunskap och intresse för historien. Vem var egentligen Hjördis Petterson? Eller Nancy & Carina? Kanske finns en förklaring till historielösheten om kvinnliga föregångare i att manliga komiker har dominerat humorvärlden och därför värderats högre i folkmedvetandet. I dokumentären pratar Annika Lantz till exempel om hur hon präglats av att titta på och se upp till manliga komiker – att killkul varit lika med roligt, punkt slut. – Det här känns inte bra att säga men jag har ingen relation till de svartvita kvinnliga komikerna. De hade gälla röster och var näsvisa medan jag var en av snubbarna, säger Annika Lantz i ”Blott Sverige svenska komedienner har”. Nisti Stêrk har en annan ingång till komedihistorien. I dokumentären beskriver hon hur hon lärde sig svenska när hon uppslukades av SVT:s matinéer i barndomen. Förkärleken till de svartvita svenska filmerna berättade Nisti Stêrk om redan i sitt sommarprogram 2006 och i föreställningen ”För Sverige i tiden!”, som hade premiär på Maximteatern 2007. Till boken ”Så länge Gud vill och rumpan håller” från året därpå lånade hon titeln från ett Nils Poppe-citat. Hon var sju år gammal när hon fastnade framför tv-apparaten i Tensta och såg en svensk farbror i hatt, som påminde henne om farfar som fanns kvar i Kurdistan. Men i ”Blott Sverige svenska komedienner har” gör hon också personliga kopplingar till filmernas kvinnliga karaktärer. – Matinéfilmen blev som en snuttefilt för mig, i de här gamla pilsnerfilmerna fanns en hel del roliga damer som påminde om min barndom, säger Nisti Stêrk. Hon berättar hur hon kunde se sin farmor i Julia Caesar och sin faster i Dagmar Ebbesen – snabbpratande kvinnor, som inte drar sig för att skälla på sina karlar. – Jag ville att den unga generationen skulle lära känna den äldre generationen. Det är genom humor som vi lär känna varandra bäst. Jag har intervjuat 27 kvinnor och egentligen skulle jag vilja göra ett avsnitt om dem allihop, eller åtminstone fem stycken som berättar hela historien från Hjördis Petterson till Clara Henry, säger Nisti Stêrk. Numera är 1930- och 40-talets svenska filmer inte bara hänvisade till matinésändningar, utan har blivit hyllade i flera uppmärksammade dvd-boxar. Det handlar inte bara om Nils Poppe eller pilsnerfilmer med Thor Modéen, utan även om den kvinnliga paradgenren framför andra: hembiträdesfilm. I Stêrks dokumentärfilm berättar Maria Lundqvist om hur hon inspirerades av den barska och bestämda Julia Caesar, medan Sissela Kyle liknar sin favorit Dagmar Ebbesen vid en blandning mellan Oliver Hardy och Meryl Streep. Den yngre generationens komiker känner inte till dem alls och när Nisti Stêrk frågade nittiotalisterna Clara Henry och Gina Dirawi om svenska förebilder skruvade de på sig. – Nja, jag har noga inga förebilder, svarade de först. Men när jag frågade dem igen och de fick tänka efter ett tag svarade båda: Annika Lantz. Där fanns en kaxighet och ett självförtroende som de kunde relatera till, säger Nisti Stêrk. Syftet med dokumentären är inte att unga kvinnliga komiker nödvändigtvis ska inspireras av rättrådiga huskors i svensk pilsnerfilm, utan att skapa en medvetenhet och nyfikenhet på historien, berättar Nisti Stêrk. Det finns exempel på banbrytande kvinnliga komiker närmare i tiden som också har fallit i glömska. – Jag tror att en vändning kom med Nancy & Carina. De var så annorlunda. De vågade kyssas på tv, långt innan Madonna kysste Britney Spears! De vågade vara för mycket och banade väg för andra. Sedan har vi sett Reuter och Skoog, Mia och Klara, Bianca och Tiffany, säger Nisti Stêrk. Nancy & Carina bestod av Anna-Lena Bergelin och Lill-Marit Bugge, som införlivade berlinsk undergroundkultur och en utagerande libido i svensk public service-humor genom programmet ”Daily live” år 1987. – När jag visade min film på Göteborgs filmfestival var det två unga kvinnor i publiken som ville veta mera. Varför har vi inte hört talas om dem förut? Varför finns inte Nancy & Carina på SVT Play? – Ja, mejla SVT, det var det som var idén! Läs mer: Kvinnliga komiker vittnar i Metoo-uppropet #skrattetihalsen Åtta svenska stjärnkomedienner som syns i dokumentären Julia Caesar (1885-1971) Utgjorde en barsk och bestämd närvaro i svensk film under mer än 40 år. Hennes rollfigurer var dock inte bara skräckinjagande utan hade både hjärta och humor. Fick 1967 en hit på Svensktoppen med ”Annie från Amörka”. Dagmar Ebbesen (1891-1954) Spelade ofta rättrådiga karaktärer, som hembiträdet Kristin i lustspelet ”Hemslavinnor”, en roll hon upprepade i tre filmatiseringar. Sissela Kyle har liknat henne vid en blandning mellan Oliver Hardy och Meryl Streep. Har fått en gata uppkallad efter sig i Filmstaden i Solna. Eva Rydberg Komiker och revyartist som fick sitt stora genombrott genom ”Hagges revy” på Lisebergsteatern på 1970-talet. Den 14 juni är det premiär för sjukhuskomedin ”Var god dröj!” på Fredriksdalsteatern, där hon tog chefskapet efter Nils Poppe 1994. Nancy & Carina Anna-Lena Bergelin och Lill-Marit Bugge blev värvade till SVT när de uppträdde på källarscener i Berlin. Programmet ”Daily live” var en fläkt av undergroundkultur och queerhet i public service på 1980-talet. I ett inslag vigdes komikerduon av Martin Ljung. Annika Lantz Radiopratare och komiker, som har medverkat i en rad program i Sveriges Radio och SVT. Medverkade länge i TV4:s ”Parlamentet”. Sänder ”Lantzkampen i P1” varje fredag. Gina Dirawi Den första svenska komikern som fick ett stort genombrott via Youtube, med karaktärer som Bettan och Khadidje. Har senare bland annat varit julvärd och programledare för Melodifestivalen i SVT. Shanthi Rydwall-Menon Ståuppkomiker. Skrev föreställningen ”Kan jag få din uppmärksamhet, tack! (för jag har ingen själv)” i gymnasiet och turnerade sedan med den i flera år. Har även medverkat i TV4:s sketchprogram ”Mumbo jumbo”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35892, "headline": "Scenrecension: ”Big fish” i Uppsala är genuin och varm musikteater", "summary": "När ”Big fish” sätts upp på Uppsala stadsteater blir det både mer intimt och vardagligare än i Tim Burtons populära film. ”Inte mig emot, när de sjunger så bra”, skriver DN:s Leif Zern.", "article": "Musikteater ”Big fish” Manus: John August Regi: Ronny Danielsso Musik och sångtexter: Andrew Lippa. Översättning: Adde Malmberg. Scenografi: Martin Chocholousek. Kostym: Sylva Hanáková. Musikalisk ledning: Kristofer Nergårdh. I rollerna: Gustav Levin, Åsa Forsblad Morisse, Daniel Engman, Tytte Johnsson, Sofia Ljung, Lucas Krüger, Linda Kulle, Aksel Morisse, Annika Herlitz, Jakob Fahlstedt m fl Scen: Uppsala stadsteater Längd: 2 tim, 30 min Någon borde skriva en musikal om Ronny Danielsson – en ängel till regissör som teatrarna kallar på när de behöver en publiksuccé. Listan på Danielssons musikaluppsättningar börjar bli lika lång som Broadway. Efter en medryckande ”Shakespeare in love” på Stockholms stadsteater – den fortsätter senare i vår på Dansens Hus – är han tillbaka på Uppsala stadsteaters stora scen och Skandinavienpremiären på ”Big fish”, Tim Burtons film i en musikalversion som gjort succé i London efter en misslyckad start i New York. Uppsala har egentligen ingen lång tradition på området. Ronny Danielsson bryter ny mark med ännu ett bidrag som inte kan beskrivas som någonting annat än genuin musikteater. Några av Stadsteaterns veteraner – Gustav Levin, Aksel Morisse, Åsa Forsblad Morisse och Tytte Johnsson i de större rollerna – får här förstärkning av minst lika många superproffsiga sång- och dansartister, bland andra Daniel Engman i den yngre versionen av huvudpersonen Edward Bloom och Lucas Krüger som sonen Will. Läs fler artiklar av Leif Zern här. Om filmen och den ursprungliga boken är en folksaga om en son som på klassiskt vis söker en frånvarande far, är detta en betydligt vardagligare historia. Det är en vinst. Tim Burtons visuella skapelse lockar till flummiga tolkningar av typen ”en människa är ingenting annat än sina historier”. Gustav Levins storljugare är lättare att tycka om än Albert Finneys groteska väsen i filmen, på en gång barnsligare och oskuldsfullare. Det uppstår närhet mellan den unge Ed och den gamle, det vill säga Engman och Levin. Filmens ironiska förhållande till den amerikanska drömmen hamnar ganska snart i periferin. Episoden med det lyckliga småstadshelvetet Spectre lyser till exempel med sin frånvaro. Alfred Lippas musik har snarare något av gamla tiders Melodifestival över sig. Här finns en intimitet och värme som tar udden av Burtons dragning till det gotiska och spöklika. Cirkus kan vara skrämmande, fast inte när Edward junior skjuts i väg med kanon, det är ju bara en kul grej, färgrikt illustrerad i Martin Chocholouseks barnboksscenografi. Aksel Morisses jätte är den perfekta lekkamraten. Kanske skulle någon invända att huvudtemat – pappan som hittade på sitt liv – går förlorat i den mer realistiska infattning som förkroppsligas av Gustav Levins och Åsa Forsblad Morisses garanterat barntillåtna äktenskapsskildring. Inte mig emot när de sjunger så bra och visar att det går utmärkt att fabulera under ett par nöjsamma timmar. Läs fler av DN:s scenrecensioner här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35893, "headline": "Scenrecension: Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg i gnistrande dubbelspel på Dramaten", "summary": "När Lars Rudolfsson sätter upp sin egenskrivna ”Hugh och Nancys många världar” på Elverket i Stockholm blir det någon värld för mycket. Manuset mäktar inte riktigt med. Behållningen är Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg i dubbelrollen", "article": "Musikal ”Hugh och Nancys många världar” Upphovsperson: Lars Rudolfsson, fritt efter en bok av Peter Byrne Regi: Lars Rudolfsson Musik: Mats Gustafsson, Per-Åke Holmlander. Scenograf: John Engberg. Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson. Ljusdesign: Linus Fellbom. Mask/peruk: Eva Maria Holm, Mimmi Lindell Medverkande: Inga-Lill Andersson, Svante Billinger/Ruben Granditsky, Emma Broomé, Peter Engman, Johan Holmberg, Magnus Roosmann, Vanna Rosenberg, Jennie Silfverhjelm, Helen Sjöholm, Pierre Wilkner Musiker: Susanna Risberg, Niklas Barnö, Edvin Nahlin Scen: Elverket, Dramaten, Stockholm Speltid: 2 tim och 55 min Idén om en parallell verklighet är ett roligt och ofta givande berättargrepp inom framför allt populärkulturen. I ett alternativt universum eller en extra dimension finns en helt annan handling att ställa mot den först presenterande – kontrasterande, överraskande, eskapistisk, skrämmande eller kanske trösterik och befriande. Det senare är fallet i Lars Rudolfssons nyskrivna ”Hugh och Nancys många världar”, med urpremiär i hans egen regi på Elverket. Nancy behöver helt enkelt tröst. På ett plan är detta en berättelse om en amerikansk 1960-talshemmafru som för att överleva i tillvaron som gift med en gränslös man i en gränslös tid måste ha en kopia av sig själv att dela bedrövelser med och få stöd av. Där har vi verkets moraliska patos, med feministiska förtecken. Sedan finns det många andra plan i denna multiversummusikal, och det är ett av dess problem. Men vi börjar med kvantmekaniken. Hugh i pjäsen baseras på verklighetens Hugh Everett III (1930–1982), fysikern som föreslog flervärldstolkningen. Den går ut på att varje tänkbart resultat av en mätning av ett kvantmekaniskt system blir verklighet och skapar ett nytt universum – och här skäms jag inte över att ha snott förklaringen av den grävande vetenskapsjournalisten Peter Byrne, det är ju hans bok ”The many worlds of Hugh Everett III: multiple universes, mutual assured destruction, and the meltdown of a nuclear family” från 2010 som Rudolfsson har baserat manuset på. Everetts tolkning fick inte genomslag (förrän på senare år), han arbetade i stället som försvarskonstruktör och konsult inom det militära och dog i en hjärtinfarkt orsakad av rökning, alkoholism, övervikt och möjligen bitterhet. Parets dotter begick självmord och sonen blev rockartist. Många världar att berätta om i en enda dysfunktionell kärnfamilj… och Rudolfsson vill samtidigt skildra en bit amerikansk historia med upprustning, kärnvapen, en ny, fri (eller ibland cynisk) syn på sexualitet med swingerskultur och öppna förhållanden, en tid av modernitet och samtidigt problematiskt omoderna könsroller, och så vidare. Men manuset mäktar inte med. Det blir en musikal med alltför stora talade textmassor. Replikerna dignar av information om tidigare händelser eller presenterar alltför uttalade analyser av skeenden och personer i stället för att publiken får försöka göra dem. Rollfigurerna står upp och sitter ner, och pratar och pratar, i en märkligt statisk och stel kontrast till John Engbergs rörliga scenografi – en på en gång självklar och avancerad vridscenslösning för en brunorangegrön flervärldsvilla – påhejad av Kersti Vitali Rudolfssons lika tidsinspirerade kostym. En bärande drivkraft är även musiken av Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander: fri, utmanande, melodisk och liveframförd. Den stora behållningen är dock mötet mellan de två starka universum som utgörs av Helen Sjöholm respektive Vanna Rosenberg i dubbelrollen som Nancy. Där slår varma gnistor i både spel och sång. Ytterligare en egen liten värld är Emma Broomé som dottern Liz, som nästan ensam bär vissa scener med Janis Joplin-energi och smärta. Läs fler av DN:s aktuella scenrecensioner här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35905, "headline": "Därför kan Sverige känna stolthet över relationerna med Vietnam", "summary": "Toppmötet mellan USA och Nordkorea har fått världens ögon att riktas mot Vietnam. Det har gått 50 år sedan Sverige som första västland upprättade diplomatiska förbindelser med landet. Tidigare ambassadören Börje Ljunggren berättar historien om det svenska stödet – och om Vietnams stora utmaning.", "article": "President Donald Trump har just avslutat sitt andra besök i Vietnam, värdlandet för det andra toppmötet med kärnvapennationen Nordkoreas Kim Jong-un. För Vietnam var det en stor framgång att stå värd för ett sådant möte. Landet hamnade i världens rampljus. I nyhetsrapporteringen har de ekonomiska framgångarna varit ett huvudtema. Cyberlagar och politisk ofrihet har knappast nämnts. I sina möten med de vietnamesiska ledarna förklarade Trump att Vietnam, som ”blomstrade som få platser på jorden”, kunde vara en modell för Nordkorea. Säkerhetspolitiskt stärks Vietnams utsatta position. Arvfienden Kinas växande roll har gjort det allt viktigare för Vietnam att återförsäkra sig, och i dag är USA den naturliga motvikten. Tiderna förändras! Hur har då Sveriges relationer till Vietnam utvecklats? Femtio år har gått sedan Sverige i januari 1969, som första västland, upprättade diplomatiska förbindelser med den Demokratiska Republiken Vietnam (DRV). Året innan hade dåvarande utbildningsministern Olof Palme vandrat sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör i en demonstration mot Vietnamkriget. Kriget skulle fortsätta i ytterligare sex år, men planeringen av återuppbyggnadssamarbetet inleddes och i samtal i Stockholm 1971 förklarade man från vietnamesisk sida att ett pappersbruk hade högsta prioritet. Ett något omtumlande besked, under pågående krig, som dock ledde till att planeringen av Bai Bang, Sveriges mest omfattande biståndsprojekt, inleddes. Projektet kom att omfatta skogsplanteringar, kraftförsörjning, flodhamn, yrkesskola och därtill en Scandinavian management model med en för vietnameserna helt ny syn på företagande. Totalt bodde under åren närmare fem tusen svenskar, inklusive familjer, på Bai Bang-campen. Bruket är i full gång. I förlängning växte ett regionalt utvecklingsprogram fram. På samma sätt växte ett långsiktigt primärhälsovårdsprojekt fram ur de båda svenska sjukhusbyggena. Decenniet efter kriget blev på flera sätt betydligt svårare än det vietnamesiska folket kunnat förvänta sig. Landets återförening skedde på den nordvietnamesiska modellens villkor. Stora flyktingströmmar sargade landet. Ett vänskapsavtal med Sovjetunionen fördjupade de ansträngda relationerna till Kina. Och då vietnamesiska trupper i december 1978, efter år av gränsstrider, gick in i Kambodja och drev bort de röda khmerna anföll Kina de nordliga gränsprovinserna. Relationerna bottenfrystes i ett decennium, USA, Kina och ASEAN förenades i en ohelig allians bakom prins Sihanouk, och Pol Pot, och det skulle ta 12 år innan Vietnam, genom 1991-års Parisavtal, kunde lägga Kambodja-äventyret bakom sig. Landet isolerades. För Sveriges del innebar denna utveckling en påfrestning av relationerna till Vietnam, men inte att vi drog oss ur samarbetet. Bai Bang invigdes 1982, barnsjukhuset i Hanoi, som Sverige byggde efter ”julbombningarna” 1972 av Hanoi, utvecklades och nya projekt inleddes. 1986 kom en vändpunkt i och med Vietnams lansering, i ett kritiskt ekonomiskt läge, av ”doi moi”: början till reformeringen av den vietnamesiska ekonomin. Sveriges fick en allt viktigare roll i den vietnamesiska reformprocessen. Ett brett samarbete växte fram. Relationen mellan våra samhällen fördjupades, inte minst på kulturens område. Själv minns jag ett möte 1990 med reformisten Vo Van Kiet, vid den tiden vice premiärminister och senare premiärminister, där vi slog fast att hela det svenska biståndet skulle inriktas på att stödja reformprocessen. I ett brev till kollegerna i politbyrån uppmanade han dem att ”inte vara rädda för framtiden”, en uppmaning som förblivit angelägen. Under de senaste decennierna har stora förändringar skett. Landets utrikespolitik har varit framgångsrik och stora framsteg har gjorts ekonomiskt och socialt, men trots samhällsförändringarna har Vietnam förblivit en partistat, med kommunistpartiets ledande roll och försvarsmaktens skyldighet att försvara Partiet inskrivna i grundlagen. Två kontrasterande bilder avtecknar sig, en av landets snabba utveckling och integration i den globala ekonomin, en annan av Partiets ambitioner att i en era dominerad av sociala media befästa sin ställning. En motsägelsefull realitet med klara paralleller till Kina. Ekonomin har vuxit med 6-7 procent per år och landet är i dag ett medelinkomstland. Andelen som lever under fattigdomsgränsen har minskat radikalt och utgör i dag mindre än 10 procent av befolkningen. Samtidigt har klyftorna vuxit, utan att bli extrema. De sociala indikatorerna är goda, med en läskunnighet på ca 95 procent och en förväntad livslängd på 76 år. En dramatisk utveckling är utrikeshandelns och, inte minst, utländska investeringars roll. Den samlade utrikeshandeln uppgår i dag till osannolika drygt 200 procent av landets BNP. Endast Singapore kan uppvisa liknande siffror. De mycket stora utländska investeringarna är huvudförklaringen. Samsung, som svarar för närmare en fjärdedel av landets export, är praktexemplet. Bidraget till landets BNP, förädlingsvärdet, är dock lågt, primärt löner. Länkarna in i den vietnamesiska ekonomin är svaga och Vietnam befinner sig förhållande långt ner på värdekedjan. Landet har prioriterat utländska investeringar, och statsföretag, men inte inhemska små och medelstora företag, och det är ingen hållbar strategi. Av stor betydelse för framtiden är de frihandelsavtal som Vietnam ingått eller är på väg in i. Vietnam var ett av länderna i Obama-administrationens Transpacific Parnership (TPP), punkterat av Trump, men fullföljt av de återstående elva länderna, med Japan i spetsen. 2016 slutförhandlade Vietnam också ett avtal med EU, som dock ännu inte godkänts av EU:s parlament och nu knappast kommer att godkännas före vårens EU-val. Kritikerna pekar på Vietnams bristande respekt för mänskliga rättigheter. Samtidigt innehåller båda avtalen, viktiga klausuler om fackliga rättigheter. Avtalen kan spela en pådrivande roll i fördjupningen av Vietnams politiska reformer. Uppenbart är att Partiet inte är på väg av att ge upp sitt maktmonopol. Till bilden hör att den sittande partisekreteraren, 75-årige Nguyen Phu Trong, som också är ordförande i militärkommissionen och ifjol blev landets president, är en partibyggare snarare än reformist. Han vill stärka Partiet och med dess metoder bekämpa den, mycket utbredda, korruptionen. Såväl en före detta politbyråmedlem som oligarker har dömts till långa fängelsestraff. Trong, som byggt upp en starkare ställning än någon annan ledare sedan ”doi moi” lanserades för drygt 30 år sedan, har inga kultambitioner à la Kinas Xi Jinping, men han har onekligen tagit intryck av kontrollstatens metoder. Ett steg, som sommaren 2018 ledde till omfattande protester, är den cyberlag som trädde i kraft vid årsskiftet. Till skillnad från i Kina är både Facebook och Google tillåtna i Vietnam. Över 50 miljoner har sociala medier-konton varav 38 miljoner med Facebook. Nu vill Partiet strama åt. Men anden är redan ur flaskan! Partiet går en riskabel balansakt, akterseglat av samhällsutvecklingen. Sverige har en unik historia i landet. Hur har vi då tillvaratagit vår roll i denna på många sätt dynamiska utveckling? Det senaste decenniet har onekligen inneburit en devalvering av relationen. Det var naturligt mot bakgrund av landets utveckling att avsluta det omfattande biståndet, men olyckligt att inte med en liten budget fortsätta ett reform- och partnerskapsinriktat samarbete, och närmast ofattbart att Alliansregeringen 2011, i en inrikes budgetstrid, beslutade att stänga den svenska ambassaden. En chock för vietnameserna. Hur kunde Sverige, som under 1980-talet var nästan den enda västlandet av betydelse, fatta ett sådant beslut, då alla andra länder ville bygga ut sina relationer? Stängningen blev, lyckligtvis aldrig av, men något hade raserats. Det skulle naturligtvis ha varit mycket bättre om Vietnam i dag vore en demokrati och inte en partistat men det förändrar inte grundbedömningen att Sverige har anledning att vara stolt över det beslut om diplomatiska förbindelser som togs för 50 år sedan, mitt under brinnande krig, och de omfattande relationer som byggdes upp. Vietnams framtida vägval är inte givna, men Vietnam behöver kritiska dialogpartners som Sverige. Vi måste vilja något utöver de senaste årens lovvärda kommersiella ambitioner, och kan driva på utvecklingen i landet inom centrala områden som rättsutveckling, klimat och antibiotikaresistens. Vietnams stora utmaning är att våga gå en öppnare väg än Kina. Veckans toppmöte i Hanoi är en stor framgång för landet och Partiet, som med rätta kan slå sig för bröstet, men bör också ses som en uppmaning att ”inte vara rädda för framtiden”. Hållbar utveckling förutsätter fördjupade reformer, och Sverige kan bidra. Börje Ljunggren Sveriges ambassadör i Vietnam 1994-97 och i Kina 2002-2006. Har skrivit boken ”Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna” (2017) och redaktör för en kommande bok om Vietnams utveckling. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35916, "headline": "Naturhistoriska i Göteborg JO-anmäler politiker för brott mot museilagen", "summary": "Göteborg. Tjänstemän på Göteborgs Naturhistoriska museum JO-anmäler ledningen för Västarvet för brott mot museilagen. Det är en 15 år lång strid som når sin kulmen. – Nu får det faktiskt vara nog. Det här måste upp på en högre nivå, säger naturvårdsintendent Leif Lithander.", "article": "DN har tidigare berättat om den infekterade frågan kring hur mänskliga kvarlevor som finns i museets samlingar ska hanteras. Den politiskt tillsatta styrelsen för Västarvet, som är Västra Götalandsregionens största förvaltning av natur- och kulturarv, har beslutat att gallringar ska inledas. Naturhistoriska museet med intendenten Magnus Gelang i spetsen anser inte att politiker ska avgöra vad som ska gallras. Man hänvisar också till att Riksantikvarieämbetet just nu genomför en utredning kring gallringsfrågan och menar att resultatet bör avvaktas innan man inleder arbetet. Kollegan Leif Lithander anser att Västarvet brutit mot museilagen när man fattat beslut om att gallringen ska påbörjas. Han och museet anser att det finns politiska motiv bakom gallringen och anklagar speciellt styrelsens vice ordförande Gunilla Josefsson (S) för att ha initierat processen. ”Josefsson är i sin fulla rätt att föreslå en gallring i enlighet med ICOM:s (International council of museums) etiska regler. Västarvsledningen har emellertid brustit i sin skyldighet att upplysa styrelsen om det enskilda museets självständighet inom sitt kompetensområde som poängteras i den nya museilagens förarbeten”, skriver museiledningen i sin JO-anmälan. Västarvets argument för att inleda gallringen är att det kan anses vara förnedrande för en människa att efter sin död ställas ut på museum. Museiledningen menar att kvarlevorna är viktiga för forskningen och att destruktion av föremål är en form av historierevision, som man inte vill bidra till. En del av Naturhistoriskas samlingar har nu packats i lådor och ska tills vidare lagras vid Västsvenska konservatorsateljén i Göteborg. JO-anmälningen kan, enligt Leif Lithander, ses som kulmen på en lång strid mellan museet och Västarvet. Han anser att Västarvet under de senaste 15 åren i allt högre grad försökt styra museets verksamhet och att det hela egentligen handlar om en kamp mellan kultur och natur. Det har bland annat tagit sig uttryck i att tjänster försvunnit från museet och gått över till förvaltningen. – Naturhistoriska museet har funnits sedan 1833 och det här handlar om att utplåna museets identitet, säger Lithander, som arbetat här i 35 år. Han anser att hela frågan måste hanteras på en annan nivå och hoppas att Kulturdepartementet genom denna JO-anmälan ska få upp ögonen för fallet och ingripa. När DN får tag på Gunilla Josefsson har hon inte tagit del av JO-anmälningen. – Jag har ingen kommentar till detta just nu. Jag måste få det vidimerat först och se vad denna anmälan innehåller, säger Josefsson och ber att få återkomma. DN har tidigare intervjuat Monica Gustafsson, utvecklare vid Västarvet, i gallringsfrågan. Hon sade då att ett beslut om etisk gallring tas av organisationens högsta ledning eller styrelse i samråd med ansvarig tjänsteperson och att detta sammanfaller med de etiska regler som tagits fram av ICOM och som ligger till grund för museilagen. – När det gäller Västarvet och våra besöksmål är det Västra Götalandsregionen som är museihuvudman. Det innebär att Västarvet har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll, sade Gustafsson. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35920, "headline": "Anders Olsson om Nobelpriset: Får bestämma oss för om vi ska gå i konfrontation", "summary": "Ska Svenska Akademien få dela ut Nobelpriset i litteratur i år? Akademien hoppas att Nobelstiftelsen ska ge grönt ljus nästa vecka. Om beskedet dröjer ytterligare är man beredd på konfrontation.", "article": "Beslutet om huruvida det kommer att delas ut ett – eller två – Nobelpris i litteratur i år har dragit ut på tiden. Men Nobelstiftelsen har ett styrelsemöte den 5 mars och Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson hoppas att beskedet ska komma då. Varför stiftelsen har dröjt är oklart, men Olsson föreställer sig att stiftelsens styrelse först vill vara helt enig. Sedan i december förra året har Akademien fört en dialog med Nobelstiftelsen om stiftelsens krav på institutionen – krav som han menar att man i stor utsträckning nu har tillmötesgått. – Jag tror att det finns de som är väldigt positiva till utvecklingen, men osvuret är nog bäst ändå, säger Anders Olsson. Nobelstiftelsen har tidigare meddelat att Akademien måste genomföra vissa förändringar och återupprätta förtroendet innan det kan bli aktuellt att återigen dela ut Nobelpriset. – Vi försöker tillmötesgå stiftelsen så gott vi kan och så får vi se om de är nöjda med det. Sedan finns det också sådant som vi har svårt att förverkliga nu, i all hast, säger Anders Olsson och nämner att stiftelsen bland annat fört fram önskemål om att tidsbegränsa akademiledamöternas uppdrag. Sett utifrån kan det tyckas som att mycket har förändrats: avhoppare har återvänt, nya ledamöter har valts in, Katarina Frostenson har utträtt och nu senast lämnade också Sara Danius sin stol för gott. Om allt som hänt har varit till Nobelstiftelsens gillande återstår att se. Det finns en viss oro över att beskedet drar ut på tiden, erkänner Anders Olsson, men påpekar att Nobelprisarbetet går enligt planerna och att dröjsmålet ännu inte utgör något allvarligt problem. – Jag tror det finns en massiv opinion i Sverige och i världen som vill ha ett Nobelpris i litteratur i år och som också ser vad vi gör. Det har hänt mycket positivt. Så jag tror att det skulle vara väldigt svårt för Nobelstiftelsen att säga nej i det här läget. TT: Om ni inte får något besked efter den 5 mars, vad gör ni då? – Då kommer vi i ett nytt läge och då kan det bli tufft, tror jag. Då får vi ta upp det i Akademien och bestämma oss för om vi ska gå i konfrontation. Det skulle kännas väldigt, väldigt tråkigt. Från Nobelstiftelsens sida vill man inte säga mycket, men dess ordförande, Carl-Henrik Heldin, antyder att Akademiens väntan snart kan vara över. – Vi för en kontinuerlig dialog med Akademien om den här saken, exakt när vi kommer att meddela ett beslut kan jag inte säga, men jag skulle inte tro att det kommer att dröja länge nu. TT: Akademien hoppas på besked nästa vecka, efter ert möte den 5 mars? – Det stämmer att vi har ett sammanträde då, men det här beslutet behöver inte vara kopplat just till det sammanträdet. Läs mer: Här kan du läsa alla våra nyheter om Svenska Akademien ", "article_category": "culture"}
{"id": 35934, "headline": "Svenska Pen i öppet brev: Pussy Riot-medlemmar bör få politisk asyl", "summary": "Yttrandefrihetsorganisationen Svenska Pen kräver att beslutet att neka Pussy Riot-medlemmarna Luisine Djanyan och Aleksej Knedljakovskij asyl i Sverige ska omprövas. Ett öppet brev har adresserats till Justitiedepartementet och Migrationsverket, rapporterar SVT Kulturnyheterna.", "article": "Det var för drygt ett år sedan som två medlemmar i den ryska performancegruppen Pussy Riot asyl i Sverige: Luisine Djanyan, Aleksej Knedljakovskij samt deras två barn. Huvudskälet de lyfte fram i ansökan var förföljelser i hemlandet Ryssland, på grund av deras konstnärliga verksamhet. Men i december kom beskedet att personerna fått avslag på sin ansökan, något SVT Kulturnyheterna då rapporterade om. De båda meddelade samtidigt att de planerade att överklaga beslutet till Migrationsdomstolen. ”Det känns förnedrande”, sa Luisine Djanyan till SVT om beskedet att asylansökan avslagits. I den pågående asylprocessen får Pussy Riot-medlemmarna nu stöd av flera yttrandefrihetsorganisationer. I ett öppet brev som publicerats av Svenska Pen, samt undertecknats av företrädare för flera andra organisationer, kräver man att Migrationsverket omprövar sitt beslut: ”Utifrån vår bedömning har, och är, deras välmående, frihet och till och med deras liv varit utsatt för genuin fara”, skriver de i brevet. Organisationerna pekar bland annat på den rådande situationen för regeringskritiska konstnärer, aktivister och politiker i Ryssland, jämför med flera tidigare fall, och menar att det finns stor risk för att Luisine Djanyan och Aleksej Knedljakovskij utsätts för ytterligare repressalier om de tvingas återvända till landet. Brevet avslutas med en vädjan om att myndigheterna bör se till att beslutet omvärderas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35937, "headline": "Skivrecension: Kristian Bezuidenhout går rätt i armarna på Haydn", "summary": "Haydns pianomusik är som en engelsk park, full av mysteriösa hålrum och fragmenterande avbrott. Som gjort för den australiske pianisten Kristian Bezuidenhout.", "article": "Efter några vindlande turer i c-mollsonatens första sats avbryts förloppet av en djärv dissonans som blir hängande i luften. Som om kompositören avbryter sig med ett förvånat ”Var har jag hamnat nu?” När Kristian Bezuidenhout nu för första gången tar sig an Haydn, efter att ha åstadkommit smärre mirakel med Bach, Mozart och Schubert, har han inspirerats av två saker. Dels av den slående likheten mellan denna 1700-talsmusik och den samtida engelska parkens förvillande överraskningar – full av den tidiga romantikens förtjusning i mysteriösa hålrum och fragmenterande avbrott. Och dels av hur Haydn som pianist var en narrativ retoriker, en mästerlig ”talare” på sitt instrument. Och en ojämförlig förmedlare av imaginära landskap. Perspektiv som fört Bezuidenhout, vid sitt fina pianoforte, rätt i armarna på Haydn. Bästa spår: Variations in f-minor Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om nya inspelningar av Sibelius symfonier. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35940, "headline": "Polisen satsade 350.000 kronor på ny strategi med influerare", "summary": "Polisen betalade tolv influerare närmare 15.000 kronor per Instagrambild. Syftet var att nå nya målgrupper och locka fler att söka till polisutbildningar. ”Vi har jättetuffa krav på oss att det ska bli mer poliser”, säger Lena Glennert, kommunikationsstrateg på polisen.", "article": "Som DN tidigare rapporterat har populariteten för så kallad ”influencer marketing” ökat även bland offentligt finansierade myndigheter. Flera av landets största städer och kommuner har börjat använda sig av influerare i sociala medier för att marknadsföra platserna som resmål. Även flera andra myndigheter använder sig av strategin, däribland Polismyndigheten som samarbetat med influerare i sin rekryteringskampanj för att få fler att söka till polisutbildningen, något även Breakit rapporterat om på tisdagen. Första gången strategin prövades var i november, berättar kommunikationsstrategen Lena Glennert. – Målgruppen vi försöker nå är 18- till 35-åringar, med extra fokus på kvinnor och personer med utländsk bakgrund. Det är en svår målgrupp att nå, och då måste vi hitta nya sätt att komma i kontakt med de här personerna, säger Lena Glennert. Polisen tog hjälp av en extern mediebyrå för att inleda samarbeten med tolv influerare. Enligt Glennert betalade man totalt 350.000 kronor för sammanlagt 24 inlägg i sociala medier, i första hand på Instagram, där influerarna på olika sätt fick tipsa om polisutbildningarna. – Vi valde ut tolv personer som vi tittade noga på, inom ett antal kategorier som vi tänkte skulle nå ut bra till v3år målgrupp: träning och hälsa var ett spår, och även det som kallas livsstil. Vi kollade mycket vad de gör för typ av inlägg och om vi skulle passa i deras innehåll, säger Lena Glennert. Hon berättar att influerarna fick frihet att göra inlägg på sitt personliga sätt, men att det samtidigt var viktigt att det skulle framgå att inläggen lades upp i samarbete med polisen. Influerarna skulle göra två inlägg, länka till polisens hemsida, samt godkännas av myndigheten. – Det är ganska styrt men ändå fritt. Vi har ett visst inflytande, både vilka influerare vi väljer och att vi fick se deras inlägg så att det inte blev något konstigt, säger Lena Glennert, som berättar att ett inlägg fick göras om då det inte ansågs hålla tillräckligt hög kvalitet. – Vi valde inte de största eller dyraste influerarna, utan vi gick ned några nivåer. Det viktigaste var att de nådde rätt i målgruppen, och vi hade en räckvidd på nästan en miljon i målgruppen 18 till 35 år. Vad har ni sett för resultat? – Det är jättesvårt att säga, eftersom det var en aktivitet bland flera i kampanjen. Men det vi kunde se, som var kul och positivt, var att det skapades ett stort engagemang. Jättemånga av influerarnas följare kommenterade, och tyckte att det var ett positivt samarbete. Inom annonsbranschen pågår, som Sveriges Radio Ekot rapporterat, en diskussion kring hur företag ska kunna kontrollera att de influerare man arbetar med har genuina följare, och att siffrorna för räckvidd stämmer. Enligt Lena Glennert har polisen, som inte tidigare har erfarenhet av liknande influerarsamarbeten, här i mångt och mycket förlitat sig på mediebyråns kunskap i frågan. – För oss är det här ett ganska nytt sätt, men det här är sådant byrån vi tog hjälp av har stor kunskap om. I hela kampanjen har vi gått mycket på räckvidd, framför allt under inledningen, för att vi vill nå så många som möjligt i vår målgrupp, säger Lena Glennert. I maj startar nästa ansökningsomgång till polisutbildningarna, och enligt kommunikationsstrategen överväger man just nu att fortsätta med ”influencer marketing”. – Vi har jättetuffa krav på oss att det ska bli mer poliser. Vi göra vad vi kan för att få folk att söka, det är jättehård konkurrens om alla människor i arbetskraften. Vi tittar på det här influerarspåret igen, för att se om det är något vi ska göra mer eller nytt med, eftersom vår erfarenhet är positiv, säger hon. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35944, "headline": "Sara Danius erbjöd sig att åter bli ständig sekreterare – Akademien sa nej tack", "summary": "Den tidigare ständiga sekreteraren Sara Danius lämnar Svenska Akademien efter en uppgörelse i miljonklassen. Sara Danius skriver i ett pressmeddelande att hon erbjudit sig att återgå som ständig sekreterare – men fått nej. ”Det har aldrig inkommit något sådant erbjudande till Akademien”‚ skriver sekreteraren Anders Olsson till DN.", "article": "Sara Danius uppger i en intervju med TT att uppgörelsen med Svenska Akademien innebär att hon får 21 månadslöner räknat från april förra året. Enligt DN:s uppgifter var hennes månadslön som sekreterare drygt 100.000 kronor i månaden: totalsumman skulle därmed bli över 2,1 miljoner kronor. – Det är en acceptabel överenskommelse, säger Sara Danius i intervjun med TT. Hon lämnade posten som ständig sekreterare förra våren och har sedan dess inte deltagit i Akademiens arbete. Nu utträder hon formellt från institutionen. Hon skriver i ett uttalande som skickats till DN: ”För ett par dagar sedan erbjöd jag mig att återvända till Akademien för att erbjuda mina tjänster på sekreterarstolen, ett uppdrag som Akademien avbröt plötsligt och i förtid. Den nuvarande sekreteraren slutar till sommaren av åldersskäl. Det blev nej tack. Jag beslöt mig då för att lämna Akademien även som passiv ledamot”, skriver Danius. – Jag tror att det hade varit en stor vinst för Akademiens del om de hade tagit tillbaka mig som ständig sekreterare. Men de hade förmodligen andra planer och det är bara att respektera det. Jag går vidare i mitt liv och det är inget dåligt beslut det heller, säger Sara Danius till TT. Men den nuvarande ständige sekreteraren, Anders Olsson, skriver i ett mejl till DN att Sara Danius uppgifter inte stämmer: ”Det har aldrig inkommit något sådant erbjudande till Akademien, och det har heller aldrig funnits något intresse att hon återvänder som sekreterare. Det är allt jag kan säga”, skriver Anders Olsson. Sara Danius tar i sitt uttalande även upp det faktum att antalet kvinnliga ledamöter ökade under hennes tid på institutionens högsta post. ”Förvisso var det inte min förtjänst, utan hela Akademiens, men jag kände glädje över att ledamöterna hade förstått vikten av denna utveckling. Inte långt efter det att jag tvingades lämna min befattning sjönk antalet kvinnliga ledamöter till en (1). Må detta aldrig upprepas. Må Akademien också förstå att mångfald på alla vis, inte bara när det gäller förhållandet mellan män och kvinnor, är en god, ja, till och med nödvändig sak i en värld som vår”, skriver Sara Danius. Beskedet att Sara Danius lämnar sin stol bekräftades på tisdagen i ett pressmeddelande från Svenska Akademien. Enligt institutionen har en överenskommelse ”som båda parter finner rimlig” träffats. Akademien vill dock inte redovisa detaljer kring uppgörelsen. – Vi har kommit till en uppgörelse. Det är väldigt skönt att vi har kommit så här långt att vi har kunnat göra upp i godo, säger ständige sekreteraren Anders Olsson till TT. – Sara Danius vill inte att vi ska säga något om själva detaljerna, utan där hänvisar vi till hennes advokat, säger Anders Olsson. Advokat Anders Elmér, som företrätt Sara Danius i förhandlingarna, beskriver för DN diskussionerna som långdragna. En orsak är enligt Elmér att det inte funnits tidigare riktlinjer eller praxis att förhålla sig till. Han förklarar uppgörelsen: – För det första en uppsägningstid, med lön och pensionsavsättningar, som löper för själva anställningen, från april förra året till april i år. Den är avtalad fram och utöver det har hon fått ett avgångsvederlag på nio månader, säger Anders Elmér. Enligt DN:s uppgifter var hennes tidigare månadslön drygt 100.000 kronor, och ersättningen skulle därmed totalt bli över 2,1 miljoner kronor. Stämmer det? – Jag har inte pratat med Sara Danius att jag får lämna uppgifter om kronor, utan endast tala om hur många månader det är. Men 21 månader, så är det givetvis, säger Anders Elmér. Hon får också en ursäkt från Akademien, är det något Danius begärt? – Man kan fundera på etiketten ”begärt”. Det var en fråga som kom upp under förhandlingarna och parterna var överens att det skulle lösas på det sättet, att Akademien gjorde ett uttalande. Jag ska inte påstå att någon gjort det ena eller andra, men det var en fråga som kom under förhandlingarna och då kom man fram till den här lösningen. Som institutionens då högst ansvariga blev Sara Danius den som fick hantera stridigheterna mellan ledamöterna efter DN:s granskning av kulturprofilen Jean-Claude Arnault, som publicerades i november 2017. Konflikten eskalerade dock och den 12 april förra året lämnade Sara Danius posten som ständig sekreterare i Akademien. En majoritet av de då aktiva ledamöterna hade då uppmanat henne att avgå. ”De mått och steg jag föreslog beträffande Jean-Claude Arnault och för att modernisera Akademiens eget regelverk, och som då avvisades av Akademiens majoritet, har sedan dess i stora delar förverkligats. Ironin är påtaglig och priset för Akademiens del har varit högt. Jag beklagar det, samtidigt som det är glädjande att församlingen sent om sider är på rätt väg”, skriver Sara Danius. I uttalandet från Svenska Akademien ber man om ursäkt till den tidigare ständiga sekreteraren. ”Svenska Akademien har bedömt att det funnits sakliga skäl att avsluta Sara Danius sekreterarskap i förtid. Detta har lett till affektladdad polemik och sammanblandning av olika frågor. Svenska Akademien ber Sara Danius om ursäkt för sin del i detta”, skriver institutionen. Sara Danius, som är professor i litteraturvetenskap, valdes in i Svenska Akademien 2013. Två år senare fick hon, som första kvinna, posten som ständig sekreterare. I intervjun med TT säger Anders Olsson att han är medveten om att Sara Danius slutgiltiga avgång också skulle kunna tolkas som ”patriarkatets seger över en stark kvinna”. – Men jag vänder mig mot den bilden. Det är också en konflikt som har funnits mellan kvinnor, det är andra mönster som har varit avgörande här. Och vi är i färd med att välja in fler kvinnor i Akademien, det är vår vilja och det kommer vi att visa, säger Anders Olsson till TT. Han välkomnar samtidigt att Danius tagit ett slutgiltigt beslut att lämna Akademien. – Nu kan vi blicka framåt mer bestämt. Det finns inga låsningar i Akademien längre. Om vi kommer att lyckas fylla de här tre stolarna inom en rätt snar framtid kommer nästan halva Akademien att vara ny. Det innebär ju också att vi inte kommer att vara så upptagna av de konflikter som har rått tidigare, säger han. Sara Danius har också, i och med uppdraget som ständig sekreterare, de senaste åren haft en plats i Nobelstiftelsens styrelse. Ordförande Carl-Henrik Heldin uppger på tisdagen för DN att hennes mandat sträcker sig fram till april i år och att Danius ”om hon själv vill” kan vara kvar till dess. Danius säger i intervjun med TT att tiden efter att hon tvingades avgå som ständig sekreterare har varit tung, men också lärorik. – Att veta hur Akademien fungerar och befinna sig på utsidan har varit lärorikt. Jag tycker att pressen har gjort ett ovanligt bra arbete med Svenska Akademien, säger hon. Hon tror att skadan som institutionen har lidit kommer att ta lång tid att reparera. – Jag hoppas att Akademien kommer att komma tillbaka till det förtroende som man åtnjöt till inte alltför länge sedan. Men det kommer att ta tid, det kommer att ta minst tio år – det är skadat i hela världen. Jag hoppas på en moderniserad Akademi som verkligen arbetar i folkets tjänst, säger Sara Danius till TT. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35946, "headline": "Efter politiska storbråket – den ukrainska Eurovisionartisten byts ut", "summary": "Vinnaren av Ukrainas motsvarighet till Melodifestivalen kommer inte att tävla i Eurovision. Detta efter ett storbråk som har sin upprinnelse i att artisten Maruv tidigare turnerat flitigt i Ryssland.", "article": "I lördags höll Ukraina sin motsvarighet till Melodifestivalen – den tävling där landets representant i Eurovision song contest utses. Men vinnaren Maruv kommer inte att representera Ukraina i tävlingen i maj – detta efter ett storbråk mellan det ansvariga tv-bolaget UA:PBC och artisten kring avtalet hon måste skriva på. Maruv har tidigare turnerat flitigt i Ryssland, och under den direktsända tv-tävlingen fick hon frågor kring sina åsikter om Krimhalvön och huruvida den tillhör Ukraina eller inte. Ukrainas vice premiärminister Vyacheslav Kyrylenko skrev efter tävlingen på Twitter: ”Ukrainas representant kan inte vara en artist som turnerar i angriparstaten, som planerar att fortsätta göra det, och inte ser något oacceptabelt med det.” Tv-bolaget UA:PBC säger nu i ett uttalande att artisten som representerar Ukraina ”också har en plikt att bli en kulturell ambassadör för Ukraina och inte bara leverera sin musik, utan också uttrycka det ukrainska samhällets åsikter inför världen”. Enligt tv-bolaget har man inte ”kommit överens” med Maruv när det gäller ”uppdraget för Ukrainas representant i den internationella musiktävlingen”. Artisten Maruv skriver på sitt Instagramkonto att kravet på att ställa in kommande konserter i Ryssland inte var avgörande för hennes beslut. ”De viktigaste meningsskiljaktigheterna rörde andra klausuler i kontraktet”, skriver hon. ”Jag är medborgare i Ukraina, jag betalar skatter och älskar verkligen Ukraina. Men jag är inte beredd att tala i slagord. (...) Jag är musiker, inte ett slagträ på den politiska arenan”, skriver Maruv. Tidigare har Maruv skrivit att kontraktet bland annat innehöll ett ”förbud mot att kommunicera med journalister utan tillstånd från UA:PBC” och att hon måste ställa upp på alla framträdanden tv-bolaget kräver. European broadcasting union, EBU, säger i ett uttalande att det är upp till varje deltagande tv-bolag att utse sin representant, och att UA:PBC nu förhandlar med andra artister om uppdraget. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35947, "headline": "80 procent av biofilmerna regisserade av män", "summary": "Endast 20 procent av filmerna som gick på bio i Sverige 2018 var regisserade av kvinnor. Det visar en granskning som Stockholms feministiska filmfestival har gjort. Det innebär att ojämställdheten i utbudet ökar för första gången på fyra år.", "article": "Stockholms feministiska filmfestival har granskat utbudet på svenska biografer sedan 2015. Fram till 2018 har andelen filmer med kvinnliga regissörer ökat varje år – från 15 procent 2015 till 24 procent 2017. Men nu har utvecklingen vänt. 80 procent av alla filmer som visades på svenska biografer under 2018 var regisserade av män och bland de 20 mest sedda filmerna under 2018 var alla regisserad av män. ”Att ojämställdheten i utbudet nu ökar för första gången sedan 2015 är oroväckande. Film formar oss och våra föreställningar om oss själva och omvärlden. Om vi vill åstadkomma jämställdhet i samhället kan inte berättarprivilegiet vara ett manligt privilegium”, säger festivalchef Stephanie Thögersen i ett pressmeddelande. Filmfestivalen har granskat på alla 353 filmer som visats på bio i Sverige under 2018. De har även granskat utbudet på strömmingsjätten Netflix där endast 17 procent av alla filmer som kom ut under fjolåret var regisserad av kvinnor. Stockholms feministiska filmfestival äger rum 28 februari till 3 mars och visar filmer av kvinnliga regissörer samt filmer som skildrar kvinnors liv och erfarenheter. Läs mer: Rekordmånga kvinnliga regissörer till tävlan på Berlins filmfestival ", "article_category": "culture"}
{"id": 35948, "headline": "Musikalen ”Så som i himmelen” går på export", "summary": "Kay Pollaks film ”Så som i himmelen” blev som film en världssuccé och nominerades bland annat till en Oscar. Nu går även musikalversionen på export. Först väntar Norge.", "article": "Rättigheterna till musikalen har redan förvärvats av Oslo Nye Teater. Manuset är översatt till engelska, härnäst väntar dessutom danska, finska och tyska versioner för fler potentiella internationella intressenter. Vicky von der Lancken, uppsättningens exekutiva producent, har under vintern haft flera utländska teaterkollegor på besök. – Jag är verkligen glad att föreställningen har fått sådan spridning. Utöver europeiska intressen hoppas jag även att någon producent i Australien nappar i framtiden. Filmen blev ju en stor framgång där , säger hon. Vicky von der Lancken utesluter inte heller en fjärde säsong för musikalen på Oscarsteatern. – Med det publiktryck som det är nu skulle det inte förvåna mig. Vi spelade ”Singin’ in the rain” i tre år och ”I hetaste laget” i två år, men det här slår faktiskt allt, säger hon. Att svenska musikaler lockar utländska teaterhus är ytterligt ovanligt. Björn Ulvaeus och Benny Anderssons ”Chess” är ett undantag: Urpremiären av musikalen skedde i London 1986 där den spelades 1.130 gånger. Den fortsatte senare till Broadway i New York och English National Opera i London. Också Andersson/Ulvaeus ”Kristina från Duvemåla” har som musikal framförts utomlands, på Svenska Teatern i Helsingfors. Utanför Oscarsteatern entré hänger en jätteaffisch fylld av pressrosor från ”Så som i himmelens” premiär förra hösten. Också DN:s musikkritiker Johanna Paulsson applåderade. Berättelsens mellanmänskliga relationer och livsöden gör den till ”någonting mycket större och mer drabbande än floden av moderna Broadwayproduktioner”, skrev hon i sin recension. Kompositören Fredrik Kempes musik rymmer dessutom både folkton och dansbandsgung och ”läckert interfolierade körklanger och vidunderligt starka solonummer”. Frågar man Kay Pollak varför historien om den berömde dirigenten Daniel Daréus (Philip Jalmelid) som återvänder till sin norrländska hemby och blir kyrkans körledare väcker en så stark respons svarar han att den tar sig an de existentiella frågorna. – Sådana man ställs inför, som ”det är nu som livet är mitt, jag kan ju faktiskt dö i morgon – är jag färdig eller är jag inte färdig?” Den frågan berör så många och jag tror att de känner att de själva kunde vara någon av de människor som gestaltas på scen, säger han och visar med handflatorna hur tårarna forsade ner för kinderna på en man i femtioårsåldern som han satt intill i salongen under en föreställning. – Vad man gör med sitt liv är en fråga vi alla står inför. Vi befinner oss alla i olika fängelser, i jobbet, familjen eller vad det är. Jag sitter själv och gråter och skrattar när jag ser föreställningen. Musikaler tar sig sällan an de stora livsfrågorna. – Nej, men vi hade en vision om att vi skulle göra något som människor blev starkt berörda av. Det skulle inte vara enbart glitter och glam, utan något annat… – ... fast fortfarande roligt, allvarligt och roligt, inflikar Carin Pollak som sitter intill i repetitionsrummet en trappa ovan Oscarsteaterns scengolv. Jag tror många längtar efter just det. Det är en musikal som är lätt att ta till sig och går rakt in i hjärtat, men den skulle aldrig ha blivit så här bra utan alla fantastiska artister. Carin Pollak har skrivit manuset ihop med maken, men också låttexter med Fredrik Kempe - artisten och kompositören som genom åren skapat både pop, opera, schlager och klassisk musik. Inspiration har den här gången hämtats från Giacomo Puccinis italienska känslosvall jämte musikaler som ”Billy Elliott”, ”Les Misérables” och Jerry Bocks/Joseph Steins ”Spelman på taket”. – Det värsta som finns med musikaler är ju när det känns helt onaturligt när någon börjar sjunga, det är så läskigt. Men vi har jobbat väldigt hårt för att musiken ska låta organisk och hänga ihop med allt annat i föreställningen, säger han. I Kempes inspelningsstudio växte föreställningen fram på en vägg där varje scenmoment placerades i ett slags körschema för att maximera styrkan, effekten. Totalt tjugotvå sånger tog form. – Vi byggde musikalen med fokus på punkterna där människorna på scen står inför en stark känsla – ”där ska det vara en glad gubbe, där ska det vara ledsen gubbe”. Det blev som en bergochdalbana där musiken på olika sätt skulle förlösa publiken, sammanfattar Kay Pollak. Malena Ernman vittnar om att slutresulterat fungerar också på de yngsta. Hennes dotter Beata, som just fyllt 13, har sett den drygt två timmar långa ”Så som i himmelen” åtta gånger, hittills. – Hon lever sig in den och tycker det är roligt att den är som en Netflixserie där man får tid att lära känna karaktärerna. Hon har koncentrerat sig på olika rollgestalter i varje föreställning som hon sett, berättar Ernman som gestaltar Gabriella, en av dirigent Daréus körsångare. – Det är en historia som berör så många människor för varje livssituation kan någon i publiken känna igen sig i – det är skilsmässor, det är våld, sjukdomar och mobbing som tas upp, men alla förlåter och hittar varandra i slutet. Gestaltas de svårare frågorna för sällan på nöjesscenerna? – Ja. Att till exempel kunna säga att man inte är perfekt och våga säga ”jag har misslyckats, men jag duger ändå”. Jag har aldrig varit med om något så känslosamt och med en sådan familjekänsla i ensemblen. Som operasångare så reser man och hoppar man in på kort varsel i en uppsättning, det är tekniskt och man kanske berör publiken på något sätt, men här berör vi också varandra. Du har berört publik i många år från berömda operascener - vad är den avgörande skillnaden att nu stå på Oscarsteatern? – Att den här föreställningen berör människor på riktigt. Folk går här ifrån och är golvade, det kan man bli av pop, rock och opera också, men det här kombinerar allting. Det här är det roligaste jag varit med om. Vad har du lärt dig? – Enormt mycket. Att man kan vara sig själv och att inte behöva vara hundra procent hela tiden. Släppa kraven. Jag bär på jättemycket själv, jobbiga år, utmattningssyndrom, och det använder jag mig av här. Jag gråter på scen, man gör det på allvar, vi ställer upp för varandra. Jag är ... chockad över hur många bra människor det finns på den här teatern. Vad gör man efter en framgångsrik musikal som denna? – En ny, hojtar Kay Pollak innan någon annan runt bordet hunnit tänka klart. – En annan historia – och med en kvinnlig hjältinna, säger han. Det låter som den redan är klar i hans huvud. Läs också: Malena Ernman blir Gabriella i ”Så som i himmelen”.  ”Så som i himmelen” Musikalversionen av ”Så som i himmelen”, producerad av Johan von der Lancken och i regi av Markus Virta hade premiär på Oscarsteatern i Stockholm den 13 september 2018. I ensemblen syns utöver Philip Jalmelid och Malena Ernman bland andra Tuva B Larsen, Morgan Alling, Björn Kjellman, Anders Ekborg, Sara Jangfeldt (vars roll spelas av Sofia Pekkari i höst), Christopher Wollter, Kajsa Reingardt, Rikard Björk, Thérèse Andersson Lewis och Linus Eklund Adolphson. ”Så som i himmelen” i filmversionen premiärvisades 3 september 2004 och har setts av 1,47 miljoner biobesökare. Den nominerades till både en Oscar och åtta Guldbaggar. Ledmotivet ”Gabriellas sång”, sjunget av Helen Sjöholm, låg på Svensktoppen i 68 veckor. Filmen väckte också kritik, bland annat från DN:s musikkritiker Po Tidholm: ”I den Oscarsnominerade ”Så som i himmelen” har Kay Pollak återanvänt sin egen affärsverksamhet i självhjälpsbranschen och tecknat ett idolporträtt av sig själv som geni. (...) Så som i himmelen” är en konstnärlig gestaltning av Kay Pollaks böcker och föredrag, en snabbkurs i nyandlig managementpsykologi”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35949, "headline": "Skivrecension: Goran Kajfes Tropiques styr ut på resa takt för takt", "summary": "Med sin grupp Tropiques styr Goran Kajfes över en musik som långsamt bygger upp repetitiva motiv, samtidigt som rytmen och improvisationerna är i ständig rörelse.", "article": "Hypnojazz Goran Kajfes Tropiques ”Into the wild” (Headspin/Border) 4 Hypnojazz var länge en okänd genre. Men så kom den här skivan, och med den själva termen – formulerad i pressreleasen. Och nog för att Goran Kajfes grupp Tropiques spelar en form av jazz som vaggar in lyssnaren i en märklig, på en gång introspektiv och liksom resande känsla. ”Into the wild” är gruppens andra album, och fördjupar sig i repetitiva motiv som långsamt byggs upp, också över gränserna mellan låtarna. Samtidigt är rytmiken och improvisationerna ständigt i rörelse, och påminner om att musiken skapas takt för takt. Kajfes styr med sin trumpet men lämnar också vidare till bland andra den smått legendariske Christer Bothén (Archimedes Badkar, Bolon Bata) på basklarinett och det västafrikanska stränginstrumentet donso ngoni. En resa, som sagt. En mycket Kajfesk sådan. Bästa spår: ”Swirls”   Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om hur Rymden börjar ett helt nytt kapitel efter e.s.t. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35963, "headline": "Skivrecension: Guleeds röst är omöjlig att värja sig mot", "summary": "Malmörapparen Guleed växlar mellan naturligt vacker sång och ett mer snabbrörligt rapflow, och på hans öppenhjärtiga debutalbum finns inte ett ord som klingar falskt.", "article": "En av 2018 års mest lysande låtar var Cherries ”Kärt barn” som gästades av Malmörapparna Ozzy och Guleed, ett möte mellan tre svenska stjärnor med rötter i Somalia. Guleed stal showen med sin fantastiskt melodiösa rapstil, en sång som inte bara är naturligt vacker utan också har en smärta som då och då spricker upp i sekundkorta raseriutbrott. Guleed växlar mellan sång och ett mer klassiskt snabbrörligt rapflow, och detta i kombination med hans öppenhjärtiga och ofta sorgsna texter gör hans röst omöjlig att värja sig mot. ”50 grader i februari” är hans första fullängdare och visar, liksom Ozzys debutalbum i fjol, att Malmö New Wave är en kraft att räkna med. De fräscha beatsen låter mer inspirerade av London och Paris än Atlanta. Här finns inte en svag låt, inte ett ord som klingar falskt. Bästa spår: ”Börja om”, ”Längs vägen” Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om hur Denz debutalbum utvecklar svensk hiphop. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35967, "headline": "Konsertrecension: Frisk entusiasm när JoAnn Falletta gästdirigerade Norrlandsoperan", "summary": "Det blev ett flott och svenskt program med bland annat Wilhelm Stenhammars andra symfoni när JoAnn Falletta gästdirigerade Norrlandsoperans symfoniorkester i Umeå.", "article": "I Sverige känner vi till JoAnn Falletta från dokumentären ”Dirigenterna”, där hon arbetade med Stravinskys ”Våroffer”. Det är mer än trettio år sedan filmaren Christina Olofsson skildrade sex kvinnliga pionjärer i en kompakt mansbransch, som först nu på senare år börjat rasera könsmurarna. Under tiden har JoAnn Falletta från USA etablerat sig bland orkestrar runt om i världen och spelat in hundratals album, de flesta på skivmärket Naxos. Häromveckan plockade Falletta upp en Grammy i Los Angeles, och i lördags stod hon som gästdirigent framför Norrlandsoperans symfoniorkester på Stockholmsbesök. På menyn ett flott och svenskt program med Andrea Tarrodis ”Camelopardalis” och Wilhelm Stenhammars anspråksfulla andra symfoni. Operaorkestern i Umeå är numera en vässad och smått internationell institution med konsertmästaren Alexander Kagan i spetsen, son till de ryska stjärnsolisterna Oleg Kagan och Natalia Gutman som en gång bildade trio med Svjatoslav Richter. Här framträdde Kagan j:r som strålande solist i William Waltons smäktande violinkonsert, ett brittiskt paradverk i genren med klädsamt kryddig inspiration av Prokofjev. Bland Andrea Tarrodis många dekorativa orkestertablåer lyser den drömska ”Camelopardalis” från 2010 med särskilt sagoskimmer. Jag har hört den med rikare färgpalett än här, kanske beroende på den begränsade akustik som Musikaliska rymmer för full symfoniorkester. Också för Stenhammars hundra år gamla g-mollsymfoni kändes stugan för trång – å andra sidan var det inte större salar som stod till buds när det begav sig. Klassisk musik har blivit mer muskulös med åren. I varje fall med JoAnn Fallettas friskt entusiastiska grepp på Stenhammars arkaiserande, medvetet nordiska estetik. Skogsromantiken kunde stundom bli klangligt kompakt, men träblåsens lockrop trängde igenom. Finalens präktiga dubbelfuga, ack så duktig, förvandlade Falletta till ett befriande lekfullt spel. Läs fler av Camilla Lundbergs recensioner här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35969, "headline": "Skivrecension: Hurula är mer gråmulet dramatisk än någonsin", "summary": "I sitt grävande efter den bästa svenska rocken har Hurula nu nått fram till Thåström-kumpanen Per Hägglund och ett grovkornigt industriskrammel som passar honom perfekt.", "article": "Vem som helst kan gräva där man står, det svåra är att hitta något eget och att gilla blåsorna i händerna den steniga svenska jorden ger en. Efter att ha avverkat två Håkan Hellström-producenter (Måns Lundberg och Björn Olsson) på sina första två album har Hurula på sin tredje fullängdare nått fram till Thåström-medarbetaren Per Hägglund. Ingen älskar den bästa svenska rockmusiken med samma passionerade glöd som Hurula och då är givetvis Thåströmskt grovkornigt industriskrammel förr eller senare en logisk, närmast oundviklig, utveckling. Den mörkare, mer expressiva inramningen passar också texterna på ”Klass” perfekt – som definitivt är de mest gråmulet dramatiska han har skrivit. Genom att fylla varje stavelse med en oerhört precis och mörk socialrealism, låter Hurula här mer än tidigare enbart som just Hurula. Bästa spår: ”Innan ljuset”  Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om Conor Obersts och Phoebe Bridgers nya bandprojekt Better Oblivion Community Center. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35991, "headline": "Experter efter jävsanklagelsen: ”Framstår som anmärkningsvärt”", "summary": "Misstanken om jäv kan ha varit kulturprofilen Jean-Claude Arnaults sista utväg för att få till stånd en prövning, anser experter DN talat med. Men frågan är om det ger resultat? – Det framstår som anmärkningsvärt att en skrivelse med ny bevisning inkommer bara några dagar före dom, säger brottsmålsadvokaten Ingela Hessius.", "article": "Som DN rapporterat har kulturprofilen Jean-Claude Arnault, som dömts till fängelse för två våldtäkter, gjort gällande att förekommit ”grovt rättegångsfel” i Svea hovrätt eftersom rätten ”varit jävig att döma i målet”. Efter ett beslut i HD på onsdagen ska nu hovrätten skyndsamt lämna ett yttrande i frågan. Bakgrunden till den uppkomna situationen är att Arnaults försvar – efter avslutad förhandling i hovrätten men innan dom meddelades – inkom med ny bevisning i målet. Den skrivelsen inkom fredagen den 30 november, och dom i målet föll måndagen den 3 december. Försvaret ifrågasätter nu om hovrätten tagit hänsyn till de nya uppgifterna i sin bedömning. Man menar att rätten – om man redan innan den nya bevisningen inkommit i sina överläggningar ”kommit längre än sannolika skäl” – bör anses som jävig att döma i målet, samt att rättegången i sådana fall ska tas om. Brottsmålsadvokaten Ingela Hessius menar att det är svårt att bedöma huruvida misstanken om jäv kommer att få betydelse. Hon ifrågasätter samtidigt försvarets agerande. – Det framstår som anmärkningsvärt att en skrivelse med ny bevisning inkommer bara några dagar före dom. Det för tankarna till att det kanske är ett resultat man vill åstadkomma, att det anses som den enda möjligheten att få upp målet i HD, eftersom det inte finns någon annan grund, säger Ingela Hessius. – Jag kan bara tolka det som en medveten handling från Arnaults sida, att man väntat till sista minuten för att ha större chans att hävda att hovrätten inte beaktat skrivelsen. Förhoppningsvis får vi nu ett tydligt yttrande från hovrätten där man förklarar om man överlagt kring den nya bevisningen, säger Ingela Hessius. Roberth Nordh, docent i processrätt och tidigare domare, berättar att det finns bestämmelser om att en domstol på egen hand kan bestämma att återuppta en redan avslutad huvudförhandling. Ett skäl kan just vara att en part, i efterhand, åberopat ny bevisning. Men någon ovillkorlig rätt att den bevisningen ska anses så pass betydelsefull att huvudförhandlingen ska återupptas finns inte, berättar Roberth Nordh. – Domstolen får göra en bedömning huruvida den nya bevisningen är av sådan art att den kan påverka värderingen av det som redan tagits upp. Generellt sett ska man ha en välvillig inställning, men nya uppgifter kan också vara så perifera att de inte anses ha någon betydelse för domen. Då finns det inget som säger att handläggningen ska sätta i gång igen, säger han. Tidigare i veckan kom besked om att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd för en fråga som bär vissa likheter med den nu uppkomna situationen i Kulturprofilen-målet. Det handlar då om en person som blivit dömd för våldtäkt i både tings- och hovrätt, men som menat att den andra instansen varit jävig i sin bedömning. I det fallet överklagade försvaret hovrättens dom för att domstolen skulle ha varit jävig för att den tagit ställning i skuldfrågan genom att först låta den tilltalade vara fortsatt häktad och sedan låtit samma ledamöter döma honom fast ny bevisning lämnats in och beviljats. Enligt Roberth Nordh finns det dock betydelsefulla skillnader mellan fallen. – I det fallet har man nämligen, efter att ny bevisning inkommit, beslutat att den haft betydelse och sedan fortsatt med samma domare. Nu ska HD avgöra frågan om de kan ha ansetts vara jäviga i den situationen. Men för att hamna i den situationen måste man först ha beslutat att den nya bevisningen ska beviljas, säger Roberth Nordh. Även Ingela Hessius pekar på skillnaderna mellan ärendena. – Det finns ett slags tyst överenskommelse i de större domstolarna att den som dömer i huvudförhandlingen inte ska ha dömt i häktningsförhandlingen. På mindre orter är det ofta svårt. Men det här är en gammal diskussion som handlar om att man vill att domaren så långt det är möjligt ska vara opåverkad av tidigare beslut, säger Ingela Hessius. Roberth Nordh, som har lång erfarenhet som domare i hovrätten, menar att han skulle bli förvånad om HD kommer fram till att hovrätten skulle ha varit jävig i sin bedömning av domen mot Jean-Claude Arnault. – Jag skulle bli mycket förvånad om hovrätten anses jävig och huvudförhandlingen måste tas om från första början. Men efter att hovrätten yttrat sig kommer säkerligen HD, bland annat med bakgrund utifrån praxis i Europakonventionen utveckla sitt beslut närmare, säger Robert Nordh. Målet Jean-Claude Arnault anklagades för två våldtäkter mot en kvinna i Stockholm år 2011. Han dömdes i tingsrätten på den första åtalspunkten, för att med våld ha tvingat kvinnan att utföra oralsex. Han friades för en del under samma åtalspunkt, där han anklagats för en vaginal våldtäkt. Han friades först i tingsrätten på åtalspunkt två, där han åtalats för att vid ett senare tillfälle ha våldtagit kvinnan när hon sov. Hovrätten ändrade dock bedömningen och mannen dömdes också på den andra åtalspunkten. Åklagaren yrkade på tre års fängelse. Hovrätten dömde Arnault till två och ett halvt års fängelse. Arnault har hela tiden nekat till brott. Domen har överklagats till Högsta domstolen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 35996, "headline": "Röhsska nystartar efter personalkris och stängning", "summary": "För två år sedan stängdes Röhsska museet i Göteborg på grund av mångåriga arbetsmiljöproblem. DN har pratat med museichefen Nina Due inför helgens nyinvigning. Hur ska Sveriges enda specialmuseum för design, konsthantverk och mode göra för att behålla dörrarna öppna?", "article": "Det är bråda dagar inför nyinvigningen på Röhsska. Tegelhuset från 1916 är en av Göteborgs gamla signaturbyggnader, men Sveriges enda specialmuseum för design, konsthantverk och mode har hållit stängt i två år. När DN når museichefen Nina Due har hon visat runt personal från det kommunala marknadsföringsbolaget Göteborg & Co, men till slut hunnit sätta sig med mejlen på eftermiddagen. – Det är många detaljer och mycket som ska falla på plats i sista sekund, men det är kul att det äntligen blir resultat av allt arbete, säger Nina Due. Under dagen har hon också varit med vid en fotografering. ”Nu är Röhsska museet tillgängligt för alla”, står det i ämnesraden när pressmeddelandet med bilderna skickas några dagar därpå. Där presenteras en ny ingång med hiss precis bredvid trapporna till huvudentrén – som fortfarande flankeras av två lejonhundar från Ming-dynastin. I källaren finns ett helt nytt våningsplan för besökarna, med utrymme för garderob och toaletter. Nina Due är född i Norge men har mestadels varit yrkesverksam i Storbritannien, senast som utställningschef på Design museum i London. Hon tillträdde som museichef på Röhsska den 1 september 2017, ett knappt år efter kulturnämndens beslut att stänga museet på grund av allvarliga arbetsmiljöproblem. Nina Due är den femte chefen på museet under 10-talet. Om Nina Due. Chef för Röhsska musset sedan september 2017. Född 1973 i Norge. Har arbetat många år i Storbritannien, bland annat på Victoria & Albert museum. Utställningschef på Design museum 2009–2016. Innan hon tillträdde som chef på Röhsska var under en kortare period verksam vid HDK, konsthögskolan i Göteborg. – Jag var varken inblandad i beslutet att stänga museet eller den mest intensiva fasen efteråt, men när jag tillträdde som museichef fick jag inte bara uppdraget att återöppna museet utan också att utveckla arbetsmiljön. Personalen som valde att stanna kvar har varit väldigt motiverade och därför har det varit en tacksam uppgift för mig, säger Nina Due. Hur många har slutat sedan stängningen? – Omkring åtta personer, men det är svårt att säga exakt eftersom kulturförvaltningen har genomgått en omorganisering under tiden. Vi har rekryterat ungefär lika många. Varför valde dessa personer att sluta? – Det är svårt för mig att uttala mig om. De blev erbjudna avgångsvederlag som de valde att acceptera. Vad har ni gjort för att förbättra arbetsmiljön? – Vi har följt den handlingsplan som arbetades fram med facket på uppdrag av arbetsmiljöverket. Personalen har gjort ett fantastiskt arbete och är positiva till förändringen. Vi har redan kommit en bit på vägen, det kan vi märka i vår medarbetarenkät. När kulturnämnden i november 2016 fattade stängningsbeslutet hade det bara gått två månader sedan Röhsska museet firade 100 år. Under hösten hade flertalet fackföreningar utfärdat skyddsstopp och anmält Göteborgs kommun till Arbetsmiljöverket. Det var kulmen på långvariga och omskrivna konflikter mellan museets personal och ledning. Våren 2015 hade museet dessutom förlorat det nationella nätverksuppdraget för konsthantverk och formgivning. Läs mer: Konflikt tvingar Röhsska museet att stänga Problemen på Röhsska museet har inte bara handlat om den psykosociala arbetsmiljön, utan även begränsade resurser. Den östasiatiska samlingen har exempelvis varit stängd i flera år, på inrådan av museets försäkringsbolag. Nu har säkerheten förbättrats och under öppningshelgen presenteras en helt ny gestaltning, med flera föremål som visas för första gången. Hur ser er finansiering ut i dag? – Efter omorganiseringen har vi en mycket bättre översikt över ekonomin, men vi har inte fått ökade resurser. En del av det strategiska arbetet framåt är att söka extern finansiering av olika slag och hitta möjligheter till sponsring. Är sponsring något du har erfarenhet av från London? – Ja. På Design museum utgjorde entréavgifter och sponsring huvuddelen av intäkterna. Vi hade många sponsoravtal med allt från bilindustrin och modevarumärken, till Swarovski, beroende på olika teman i våra utställningar. Om Röhsska museet. Ett kommunägt museum i Göteborg för design, konsthantverk och mode, som invigdes 1916. I samlingen ingår cirka 50.000 objekt, mestadels äldre svenskt och europeiskt konsthantverk, men även grekiska och romerska antikviteter samt material från Kina och Japan. Röhsska museet fick 1997 av staten i uppdrag att nationellt samordna museerna för design och konsthantverk, ett uppdrag som museet förlorade 2015. Har varit stängt sedan 27 februari 2017 efter långvariga arbetsmiljöproblem. Sponsring av kulturen är en omstridd fråga. Ser du några risker med att sponsring skulle kunna villkora verksamheten på något sätt? – Jag vet att det är känsligt med sponsring och jag ska inte påstå att det skulle vara enkelt, men jag tror att näringslivet är tillräckligt sofistikerat för att förstå att samarbetet ska synas på ett smakfullt sätt. I Sverige kan man lära sig att tänka bredare kring de positiva effekterna. Det behöver inte bara handla om utställningsproduktion utan om att finansiera internationella samarbeten, både vad avser arvode och resor. Museet blev av med sitt statliga uppdrag 2015. Vilken är din vision för Röhsska? – I den nya politiken för gestaltad livsmiljö lyfts Röhsska museet fram som en möjlig mötesplats för design och konsthantverk. Det tar vi seriöst och det är i linje med vår vision om att vara en plats för bred designdebatt. Skulle ni vilja ha ett nationellt uppdrag igen? – Ja. Efter mångåriga konflikter och stängda dörrar på Röhsska betonar Nina Due frågor om tillgänglighet, både vad gäller själva museet och designbegreppet. Museets kampanj inför nyinvigningen heter ”Design is everywhere”, för att uppmärksamma hur design ständigt samspelar med andra samhällsfrågor. – Röhsska museets samling är unik, men vi vill också kommunicera att design är en del av vardagen, från våra mobiltelefoner till hur vi som individer klär på oss på morgonen. Till invigningen har formgivaren Fredrik Paulsen fått uppgiften att tolka begreppet demokratisk design. Men det handlar det inte bara om att bredda förståelsen för design, utan också om att bredda museets publik, menar museichefen. – Vi är så klart medvetna om att vi inte bara kan locka en yngre publik genom en kampanj, det handlar också om att lämna vårt hus och skapa relationer på andra platser. Under stängningen har museet bland annat haft ett samarbete med Sjumilaskolan i Biskopsgården. Nina Due hoppas att eleverna kan bli ambassadörer för Röhsska och känna en tillhörighet till museet. – Vi har ett politiskt uppdrag att nå barn och unga, samtidigt som snittåldern på våra besökare är 50 år. Vi värnar vår lojala publik men ser det också som vår uppgift att locka till oss unga som vill bli framtidens formgivare och kreatörer, säger Nina Due. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36008, "headline": "Skivrecension: Santtu-Matias Rouvali står mitt i Sibelius strömfåra", "summary": "Den första franska inspelningen av Sibelius symfonier har sina poänger, men har ändå svårt att konkurrera med spänsten och frenesin i samma musik hos Göteborgs symfoniker och deras nye chefdirigent.", "article": "En gång liknade Sibelius sitt komponerande vid att öppna ett fönster. En annan gång vid att skapa tillflöden som tillsammans bildar en flod, vars flodbankar bildar musikens form. När Santtu-Matias Rouvali leder Göteborgs symfoniker i Sibelius första symfoni och tondikten ”En saga” låter det som att han står mitt ute i denna strömfåra. Med en exceptionell närkontakt med de flödande energier som för musiken framåt. Orkestern spelar med en spänst och en frenesi som framkallar det obändiga och vilda i denna musik. Och så har man Urban Claesson som får klarinettstämman att sjunga förunderligt poetiskt i såväl inledningen av symfonin som i slutet av tondikten. Inspelningen är den första som symfonikerna gör med sin nye men hos publiken redan omåttligt populäre chefdirigent. Den är startskottet för ett skivprojekt som ska omfatta alla de sju symfonierna samt ett flertal av tondikterna. Med tanke på hur övertygande de framförde den femte symfonin i Göteborg och Stockholm förra veckan kan detta projekt bli mycket framgångsrikt. Det får väl sägas att tajmingen är lite orättvis när Paavo Järvi och Orchestre de Paris nu ger ut en box med Sibelius samtliga symfonier. Den första någonsin av en fransk orkester. Och som aldrig haft samma närkontakt med Sibelius som de nordiska orkestrarna. Vilket också gäller den franska publiken. Det är alltså ett djärvt projekt, men har givetvis svårt att konkurrera med göteborgarna. Energinivån är genomgående lägre, vilket särskilt drabbar tolkningarna av den fjärde, femte och sjunde symfonin där helhetskänslan, det organiska, har svårt att infinna sig. Det är som att de trampar vatten. Samtidigt kan jag fascineras av elegansen i fraseringar och utsöktheten i det klangliga, även om det låter lite främmande. Men som ger en tilltalande livlighet och lyster åt den tredje och den sjätte symfonin. Bästa spår: Symfoni nr 1 (Rouvali), Symfoni nr 6 (Järvi) Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om en enastående presentation av Alfred Jansons körmusik. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36019, "headline": "Johan Croneman: Tom Alandhs tre timmar om kändisadvokaten blir i längden en påfrestning", "summary": "Tom Alandh tacklar fenomenet Leif Silbersky i en ny dokumentär. Det är ett bitvis insmickrande porträtt som det finns skäl att ifrågasätta. Mästaren Tom Alandh har aldrig varit närmare en ren såpafiering än här.", "article": "Tom Alandh har med filmen som vapen och dokumentären som metod berättat om Sverige och svenskarna i snart över fyrtio år. Om stora svenskar, och de helt små. I flera avseenden, utifrån många olika perspektiv. Han har varit överallt runt omkring oss, och när han inte varit det har vi nästan kollektivt kunnat utbrista: ”Men var är Tom…?” Efter sextio typiska Alandhska minuter med stjärn- och kändisadvokaten Leif Silbersky (SVT1, i kväll tisdag, 21.00) är jag lätt undrande. Det har varit lite spännande, lagom kittlande, Tom Alandh har gett oss ett helt år med Leif Silbersky. Han följer honom hack i häl – och i språnget tecknar han hans livsgärning. Noggrant och samvetsgrant har han metodiskt sökt upp både nöjda och missnöjda klienter, fram träder inte alltid en helt igenom smickrande bild av en av våra mest omskrivna och omdebatterade jurister under 1900-talet – men att vi landar i ett bitvis insmickrande porträtt blir snart både uppenbart och kanske också ofrånkomligt. Tom gillar Leif. Han är ett fenomen, Leif Silbersky, och fenomen är inte helt lätta att hantera. Inte sällan lyser de upp en del av himlen, en annan del av universum kan de samtidigt släcka ner helt. Han är till exempel ökänd för att pulvrisera vittnen – till förmån för mycket grova brottslingar. Hur mycket vi än begriper, omfattar och omhuldar vårt rättssystem så glöms offren bort långt snabbare än förövarna. Medierna ger massor av tid till mördare, grova brottslingar, inte sällan svårt sjuka, störda människor – dokumentären om brott svämmar över alla bräddar, fascinationen för brottslingarna har inga begränsningar. Offren passerar inte sällan revy som diarieförda målsägare. Jag tycker till exempel Tom Alandhs besök hos mördaren Anders Eklund i ett kommande avsnitt (Engla- & Pernillamorden) gick över alla gränser, och det var även vid några andra tillfällen ett ihärdigt frossande i bland annat rättegångsbilder på en mamma till en mördad dotter, som aldrig tycktes ta slut. Jag satt helt frågande inför greppet – snarare missgreppet. Tom Alandh har gjort tre timmar film om Leif Silbersky och det är inte utan att jag redan efter den första halvtimmen känner mig skeptisk, och lite orolig: Hur lång var Richard Attenboroughs film om Gandhi? Tre timmar och elva minuter. ”Silbersky” är tre timmar. Jag tror aldrig någonsin man kunnat misstänka Tom Alandh för att kändisfixera sin dokumentärfilm, inte ens när han berättat historier om de mest kontroversiella, de mest älskade, folkkära, eller de mest ifrågasatta (Olof Palme, Cornelis Vreeswijk, Bosse Högberg). Men när han iscensätter och dramatiserar tre timmar Leif Silbersky har han aldrig någonsin tidigare varit närmare en ren såpafiering. Del två i serien är mästerligt berättad. Tom Alandh gör som han gjort så många gånger förr, berättar sin historia om Sverige och svenskarna, denna gång med modern rättshistoria som filter. Han radar upp processerna: Neurosedynskandalen, sprängningen av restaurang Fontainebleau, Fermentaskandalen, spionen Ströberg, Marjasinaffären, Diskoteksbranden, Ebbe Carlsson-affären. Leif Silbersky får bara en av rollerna, och skymmer aldrig den större berättelsen. Det gör han i många andra delar av filmen, skymmer sikten, och 180 minuter Leif Silbersky blir i längden en påfrestning. Hörde man till slut fällan slå igen också bakom Tom Alandh? Den tidlöse – fångad av tiden. I bästa fall gjorde det den störste lite mer mänsklig. Här kan du läsa fler texter av Johan Croneman, tillexempel om hur han hoppas att filmen ”Ferrante-feber” minskar vårt beroende av kändisskap ", "article_category": "culture"}
{"id": 36022, "headline": "Skivrecension: Falakumbe skapar en karnevalisk latinpunk", "summary": "Med rötter i Chile och Peru lyckas stockholmska Falakumbe förena cumbians lätta sväng med punk, ska och andra latinrytmer till en befriande brokig bastardmusik.", "article": "Nycumbia Falakumbe ”Tropical blast” (Artivismo) 3 Falakumbe är fem män från Stockholm, som har sina rötter i Chile och Peru. De beskriver sitt band som ”en befriande plats”, fylld av musik, glädje och politiskt motstånd. Och det hörs, hela vägen igenom debutalbumet ”Tropical blast”. De har tagit musikstilen cumbia – som under årtiondena spridit sig från ursprunget i Colombia över Latinamerika – och mixat den med punk, ska och diverse latinamerikanska rytmer. Resultatet är en brokig bastardmusik, en karnevalisk latinpunk. Gruppen får mig att tänka på ett slags andinskt Mano Negra. De lyckas kombinera rockens tyngd med cumbians lätta sväng. En ettrig, twangig elgitarr tränger fram genom ett galopperande myller av slagverk. Falakumbe har turnerat i både Danmark och Tyskland. ”Tropical blast” är ett gediget album, men något säger mig att de lyfter ytterligare ett snäpp på scenen.  Läs även Magnus Sälls musikrecension av Kokoko! från Kongo-Kinshasa. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36028, "headline": "Angela Gui i SVT: Stämningen på mötet var hotfull", "summary": "Den i Kina frihetsberövade svensk-kinesiske bokförläggaren Gui Minhais dotter Angela Gui bekräftade på söndagen bilden av att hon kände sig hotad under det möte som Sveriges Kinaambassadör Anna Lindstedt ordnat i Stockholm. Ett möte som UD säger att ambassadören aldrig informerat om.", "article": "Den 8 februari anmäldes Sveriges ambassadör i Kina, Anna Lindstedt, misstänkt för att på eget initiativ ha förhandlat med främmande makt utan att ha förankrat det med UD. Detta sedan hon anordnat ett möte på hotell Sheraton i Stockholm den 24–25 januari med dottern till den i Kina frihetsberövade bokförläggaren Gui Minhai, Angela Gui, och två kinesiska ”affärsmän”. På söndagen intervjuade SVT:s Agenda Angela Gui i London. I ett kortare utdrag ur intervjun, som sänds klockan 21.15 i kväll, och som visades i Rapport säger Angela Gui: – Jag upplevde stämningen först som extremt intensiv och väldigt oklar eftersom att jag gång på gång försökte få klarhet i varför det var så att jag skulle behöva vara där, vad det var för information jag skulle få, och så vidare, säger hon till Agenda. – Mitt intryck var att hela raden möten skulle hållas så intensiva så att jag inte skulle få tid att fundera över det de ville att jag skulle göra. Angela Gui har i en blogg beskrivit hur mötet på hotellet blev allt mera bisarrt. De två affärsmän som Anna Lindstedt tagit med sig till mötet agerade oprofessionellt och med tiden också självsvåldigt då en av dem gav sig av till Kinas ambassad i Stockholm för att ”förhandla” om hennes far, ”en plan” som Angela Gui säger att Anna Lindstedt var införstådd med. – Och det var väl när jag började ifrågasätta den här planen som stämningen började bli riktigt hotfull. Om jag behövde gå på toa så behövde någon följa med mig, och det var också en person där, en av de här affärsmännen, som jag fick intrycket hade koll på alla på ett sätt som jag inte uppfattade som normalt, fortsätter hon i Agendaintervjun. Under mötet ska en av de båda kinesiska männen också ha hotat Angela Gui, skriver hon i sin blogg: ”Du måste lita på mig, annars kommer du aldrig att få återse din far”, ska en av männen ha sagt. En av de två kinesiska männen som var med på mötet säger till Ekot att mötet i Stockholm skulle ha handlat om ”att ordna nya kontakter för att bland annat hålla konserter och musikaktiviteter med svenskar i Kina”, skriver SR på sin webbplats. Mannen bekräftar också att han är välbekant med Anna Lindstedt. – Den här saken verkar vara känslig nu, säger mannen som inte vill säga något övrigt om mötet. Under intervjun i Agenda sa Angela Gui att hon inte tror att ambassadören haft ”några onda avsikter” när det gäller mötet i Stockholm: – Men dåligt omdöme. Anna Lindstedt är nu föremål för en utredning av Säkerhetspolisen. Hon var tänkt att lämna sin post i Peking under våren för att tillträda en ny tjänst som Agenda 2030-ambassadör i mars. Med sin bakgrund som tidigare klimatambassadör och chefsförhandlare för Sverige när det gäller den nya klimatkonventionen skulle hon samordna Sveriges internationella samarbete när det gäller hållbar utveckling. En UD-källa med insyn i frågan om Gui Minhai, och som tillhör den krets som känner till när större initiativ tas i frågan om den frihetsberövade bokförläggaren, säger till DN att det inte är otänkbart att folk på UD kan ha känt till att hon befunnit sig i Stockholm. – Det är mycket möjligt att folk på UD har känt till att ambassadören befunnit sig i Stockholm. Det är ju inget konstigt. Frågan här är ju att mötet på hotellet som ambassadören tagit initiativet till och där hon bjöd in Angela Gui till inte var känt av de som jobbar med Gui Minhais fall. – Den fråga som Säkerhetspolisen nu utreder handlar om att Anna Lindstedt har bjudit in Angela Gui och tagit egna initiativ när det gäller ett av våra viktigaste och känsligaste konsulära fall som rör en främmande stat, till ett möte som inte de som jobbar med fallet vare sig har sanktionerat eller känt till, säger UD-källan. Så ingen inom UD som arbetar med Gui Minhai-fallet kände till ambassadörens planer på ett möte med Angela Gui och andra på hotellet i Stockholm? – Jag vet att mötet mellan Anna Lindstedt och Angela Gui inte var sanktionerat och att det inte fanns vetskap om mötet bland dem som arbetar med fallet. Vi har inte sanktionerat det. Och om man jobbar på UD så vet man att sådant här måste sanktioneras från högre ort. Det som hänt är mycket olämpligt och det var också därför vi tillsatte vår interna utredning, något vi inte hade gjort om vi ansett att allt hade gått rätt till. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36031, "headline": "Maria Schottenius: Martin Schibbye tar rygg på Selma Lagerlöfs gås", "summary": "Martin Schibbye gör som Selma Lagerlöf: använder Nils Holgersson som modell för att berätta om Sverige, skriver Maria Schottenius.", "article": "Mitt hjärta tar alltid ett litet extra skutt när Selma Lagerlöf kommer på tal bland författare och journalister under 60 år. Martin Schibbye, journalisten som satt i fängelse i Etiopien använder, enligt februari-marsnumret av tidningen ”Vi Läser”, Selma Lagerlöfs Nils Holgersson som modell för att berätta om Sverige. På ett liknande sätt som hon gjorde, nämligen skriva brev och aktivera folkskollärare runt om i landet för att berätta, reser han runt på bibliotek och kaféer. Och som hos Lagerlöf är det fråga om ett folkbildningsprojekt, ”att proppa in kunskap i barn utan att de märker det” som hon skrev till Sophie Elkan. Risken är, menar Schibbye, att man polariserar på ett för enkelt sätt, skriver om tiggeri i Vellinge och Jimmie Åkesson i Sölvesborg. ”Det finns en journalistisk trygghet i konflikten” men denne Martin gåsapåg tänker sig att skildra Sverige genom så kallad slow journalism. ”Jag är här, jag lyssnar, jag vill höra vad du har att berätta.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 36051, "headline": "Lina Hedlund: När jag fick höra ”Victorious” föll allt på plats", "summary": "Efter ett decennium med Alcazar är Lina Hedlund numera soloartist. Nu tävlar hon i Melodifestivalen med en partylåt om solidaritet. I samma deltävling återfinns svågern Martin Stenmarck.", "article": "Lina Hedlund befinner sig på ett hotellrum i Leksand och ska strax i väg på repetitioner inför Melodifestivalens tredje deltävling. – Jag är så spänd och förväntansfull inför att få uppträda med min låt ”Victorious”, säger hon. Det är en partylåt. En modern poplåt med ett stänk av schlager, men den innehåller också ett visst vemod, vilket jag gillar. Textens budskap är att vi ska ta hand om varandra, att vi är starka tillsammans. De senaste elva åren har hon, tillsammans med Andreas Lundstedt och Tess Merkel, varit del av diskogruppen Alcazar, som i fjol valde att gå skilda vägar. Hösten 2018 gav de sig ut på en avskedsturné som avslutades med tre utsålda föreställningar på Cirkus i Stockholm. – Alcazar kom till en punkt där vi hade uppnått max. Som Tessan brukar säga: ”Vi har tagit bragdguld i disko.” Jag är så jäkla stolt över oss tre. Och att få avsluta något man byggt upp under så lång tid, på det här fantastiska sättet. Det kändes värdigt, säger Lina Hedlund. Beslutet om bandets upplösning togs nästan ett år före deras sista spelning, vilket gav Lina Hedlund massor av tid till reflektion kring framtiden. – Jag visste ingenting om 2019 och jag kände mig lugn och bekväm med det. Men när jag fick höra ”Victorious” föll allting på plats. Tajmningen var helt magisk. Jag älskar Melodifestivalen och trivs jättebra på den scenen. Lördagens tävling blir Lina Hedlunds sjätte medverkan i Melodifestivalen. Debuten gjorde hon 2002 tillsammans med systern Hanna Hedlund. Året därpå ställde hon upp som soloartist och därefter har hon tävlat tre gånger med Alcazar. Hennes medverkan i årets Melodifestival är unik i avseendet att hon ställs mot sin svåger Martin Stenmarck. – Jag minns inte hur mitt liv var före Martin, han har funnits med i mer än halva mitt liv. Vi är superglada över att vara med i samma deltävling. Ingen risk för stela familjemiddagar framöver, då? – Nej, gud nej, säger hon och skrattar. Vi är supertaggade. När vi fick reda på att vi skulle vara med i tävlingen sa vi båda två att vi hoppades på att få vara med i samma deltävling. Konkurrensen i övrigt består av bland andra den färgglada popgruppen Dolly Style samt Jon Henrik Fjällgren från norrländska Härjedalen. Den senare slog igenom 2014 när han stod som segrare i tv-tävlingen ”Talang”. – När Jon Henrik jojkar sticker han ut på ett alldeles eget sätt. Så han blir farlig. Sedan tycker jag att Martin har en svinbra låt. Jag skulle faktiskt kunna säga något om alla deltagare. Alla är starka inom sin genre. Jag tror att lördagens tävling blir en nagelbitare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36068, "headline": "”Nixon var skruvad men ingen narcissist som Trump”", "summary": "Berlin. Oscarsbelönade Charles Ferguson gästar Berlinfestivalen med ”Watergate – or how we learned to stop an out-of-control president”. Den ambitiösa maratondokumentären om Nixon har slående paralleller till den politiska turbulensen kring Trump.", "article": "För fem år sedan bespetsade sig Charles Ferguson på att göra en satirisk dokumentär om ”Watergate”-skandalen som skakade USA på 1970-talet och gjorde att president Nixon avgick inför hotet om att ställas inför riksrätt. Ferguson började filma innan Donald Trump svor presidenteden, men tvingades förändra filmens inriktning. – “The Donald” förändrade hela tonen i filmen. Likheterna mellan nu och då var så slående att jag var tvungen att göra en mer seriös film. Vi har en president som kan komma att hotas av riksrätt och riskerar att genomgå samma typ av process som Nixon i mitten av 70-talet, säger Charles Ferguson i Berlinale Palast - filmfestivalens hjärta vid Potsdamer Platz. Charles Ferguson Född 1955 i San Francisco. Regissör, författare och techentreprenör. Har även doktorerat i statsvetenskap. Har regisserat dokumentärerna ”No end in sight: the american occupation of Iraq” (2007), Oscarsbelönade ”Inside job” (2010), ”Time to choose” (2015) och ”Watergate – or how we learned to stop an out-of-control president” (2018). Trots att Trumps namn inte nämns en enda gång under de 260 minuterna så är det omöjligt att inte se parallellerna till dagens USA med en sittande president som utreds av en särskild åklagare, Robert Mueller. – Jag tror också att kongressen sannolikt kommer att ställa Trump inför riksrätt och blir inte överraskad om det kommer att sluta i högsta domstolen, säger han. ”Watergate - or how we learned to stop an out-of-control president” - som ännu inte är Sverigeaktuell – är en minutiös noggrann, pedagogisk och fascinerande genomgång av de spektakulära turerna i en skandal som förändrade synen på presidentämbetet i grunden. I filmen har han varvat arkivmaterial med nya djupintervjuer med några av dramats nyckelpersoner och spelscener som baseras ordagrant på de ökända bandinspelningar från Nixons hemliga samtal med sina närmaste rådgivare i Ovala rummet. – Det är viktigt att folk förstår hur systemet fungerade då. Watergate var en otrolig story i en otroligt omvälvande tid. Det har inte gjorts någon lika omfattande genomgång av hela affären, säger Charles Ferguson som började sin karriär som statsvetare. I mitten av 90-talet blev han techmiljardär efter att ha sålt sitt mjukvaruföretag till Microsoft. Tio år senare startade han sitt eget filmbolag. Hans första produktion blev dokumentären ”No end in sight” som var en av de första fullängdsdokumentärerna om efterspelet till Irak-kriget. För åtta år sedan vann han en Oscar för ”Inside job” som dissekerade det korrumperade systemet bakom finanskrisen 2008 med kirurgisk precision. – Att skildra finanskollapsen var en barnlek jämfört med Watergate som är så oerhört mycket mer komplext och svårt att skildra. Inte bara för att många av nyckelpersonerna är döda och att det ligger mer än 45 år bakåt i tiden utan också för att det var så många olika turer, säger Charles Ferguson som även ligger bakom klimatkrisdokumentären ”Time to choose” (2015). Lite oväntat utvecklade Charles Ferguson en viss sympati för Nixon – prototypen för den politiska skurken - under arbetet med ”Watergate”. – Han var en anmärkningsvärt smart och intellektuell person som hade en tuff barndom med en sträng pappa. Eftersom familjen inte hade råd Harvard fick han inte den utbildning han tyckte han förtjänade. Detta bidrog till Nixons bitterhet mot privilegierade människor, säger Ferguson. – Han hade också en idealistisk sida som jobbade för en säkrare värld och låg bakom en miljölagstiftning som bland annat handlade om ren luft och vatten. Samtidigt kunde han vara fullständigt kallblodig och hänsynslös där han använde Vietnamkriget i sitt supermaktsspel med Sovjet och Kina - utan att bry sig om ännu en miljon människor skulle dö i södra Asien. Ferguson har inget till övers för Donald Trump. – Nixon var överlägset mer intelligent, även om Trump är politiskt gatusmart vilket man inte ska underskatta. Nixon var mer skruvad på vissa sätt, men inte lika narcissistisk, hur mörk, skruvad och moraliskt pervers han än var så hade han en etisk kompass. För mig framstår Trump bara som en djup amoralisk man, säger Ferguson. Han har svårt att förutspå hur det amerikanska folket kommer att reagera om Trump ställs inför riksrätt. – Det beror helt på vad Muellers utredning hittar och hur Trump reagerar. Jag hoppas att det amerikanska systemet klarar testet precis som under Watergate. Men jag är inte helt säker. Jag är orolig för att kvaliteten i kongressen inte är vad det var. Under Watergate fanns det intelligenta, eftertänksamma och etiska kongressledamöter som tog sitt jobb på blodigt allvar. När man ser på vilka som sitter i kongressen i dag känns det “not so great”... Dokumentären avslutas med det klassiska citatet av den grekiska filosofen George Santayana från 1905: “De som inte minns sitt förflutna är dömda till att upprepa sina misstag”. – Ja, detta är hela kärnan i vad jag försöker säga. Trump kan inte sitta för evigt. Men vid någon tidpunkt i framtiden kan det komma en ny Nixon eller Trump. Med risk för att låta pretentiös så hoppas jag att filmen ska visas i skolorna om 20 år också. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36071, "headline": "Susanne Ljung: Kvinnan som satte Donald Trump på plats", "summary": "STILKRÖNIKA. På bilder kan man se Nancy Pelosi lämna Trump-mötet med ett leende i mungipan, klädd i enkelt elegant roströd kappa med hög skorstenskrage och ett par tuffa solglasögon. Sociala medier exploderade.", "article": "Det finns många anledningar till att beundra Nancy Pelosi. Hon är inte bara den första, och enda, kvinna som valts till talman i det amerikanska representanthuset. Det är den högsta politiska post en kvinna (än så länge) har haft i USA. Hon har dessutom innehaft posten två gånger. Första gången var mellan 2007 och 2011. I januari i år svors hon in på nytt som det amerikanska representanthusets demokratiska talman – och hon gjorde det klädd i en chockrosa klänning. En färg som sedan 2017 har kommit att förknippas med modern kvinnokamp. För efter installationen av Donald Trump som USA:s nye president demonstrerade tusentals kvinnor mot sexism klädda i så kallade pussy hats, mössor med kattöron, i ilsket rosa. Och en av Nancy Pelosis många färdigheter, och länge en av de minst uppmärksammade, är hennes kunskap om den gynnsamma effekt som väl valda kläder, och färger, kan ha. Inte minst ifråga om att göra sig bemärkt i maktens korridorer. Den i dag 77 år gamla Nancy Pelosi har aldrig varit rädd för att sticka ut bland den manliga maktens mörka kostymer. Hon har sedan länge klätt sig i starka färger och höga klackar, och har inte varit rädd för att beskrivningar som ”chic” eller ”välklädd” skulle försvaga henne. Snarare tvärtom. Under åren har Nancy Pelosi nästan gjort en grej av att klä sig kvinnligt i en manlig miljö, som om hon har velat understryka den procentuella snedfördelningen mellan könen. Men i dag har hon lagt in en extra växel ifråga om att ta ut stilmässiga svängar som än mer framhäver henne, och hennes maktposition. Det är en fröjd att se. Det anser inte minst en hel del på sociala medier, där många i yngre generationer först nu fått upp ögonen för denna politiska veteran, just tack vare hennes sätt att skickligt välja kläder som skapar extra uppmärksamhet kring de frågor hon brinner för. När hon förra året i det amerikanska representanthuset talade sig för varm för vikten av att värna om de barn till illegala invandrare som fötts och vuxit upp i USA, så kallade dreamers, gjorde hon det under rekordlånga åtta timmar – stående i skor med tio centimeter höga klackar. En dubbel bedrift som inte direkt minskade uppmärksamheten kring ämnet, eller henne. Talet, och den stil hon höll det på, gav rubriker över hela världen. Även måttligt politiskt intresserade började bli nyfikna på vem hon var, och vad hon ville säga. Läs mer av Susanne Ljung: Fåfänga förenar männen kring Trump Något som inte gått Nancy Pelosi förbi. När hon i slutet av december förra året mötte den amerikanske presidenten Donald Trump i Vita huset för att diskutera villkoren kring en, eventuellt framtida, mur mot Mexiko visade hon sig vara redo för en hård strid. Inte minst klädmässigt. På bilder kan man se henne lämna mötet med ett leende i mungipan, klädd i enkelt elegant roströd kappa med hög skorstenskrage och ett par tuffa solglasögon. Sociala medier höll på att koka över av upphetsning. Det kryllar av bilder där hennes look liknas vid diverse actionhjältar som nöjt lämnar en byggnad som exploderar bakom dem. Och helt fel var inte de tolkningarna. Mötet resulterade i en rekordlång nedstängning av den amerikanska statsapparaten. Men det var också Nancy Pelosi som sedan framstod som en hjältinna, främst för demokratiska väljare, då hon framgångsrikt förhandlade om ett välkomnat öppnade av densamma. Det var också hon som, i kraft av sin position som talman i det amerikanska representanthuset, kunde ge Donald Trump möjlighet att till slut hålla det traditionsenliga talet om unionens tillstånd, State of the union, som han fått vänta på. Under hans tal ser man Nancy Pelosi i bakgrunden. Hon står direkt bakom presidenten och är, liksom en majoritet av kvinnorna från det demokratiska partiet, helt klädd i vitt. En hyllning till de suffragetter som under 1900-talets början stred för kvinnors rättigheter genom att bära kläder i en färg som fick dem att sticka ut från mängden. En princip som Nancy Pelosi med framgång valt att omfamna. Mer om Nancy Pelosi Nancy Pelosi är en av de få personer i maktsfären som Donald Trump har visat respekt för. Han har inte gett henne något öknamn. Även Nancy Pelosi har gjort sig en förmögenhet i fastighetsbranschen. Enligt olika finanstidningar är hon god för minst 30 miljoner dollar, det vill säga ungefär 300 miljoner kronor. Den roströda kappa Nancy Pelosi bar vid mötet i Vita huset var från det italienska märket Max Mara, känt för just sina kappor. Modellen heter ”Glamis coat”, och är från deras kollektion 2013. Men efter uppmärksamheten kommer den att produceras på nytt och finnas i butiker under 2019.   Susanne Ljung Susanne Ljung är journalist och programledare för det hyllade mode- och kulturprogrammet ”Stil” i Sveriges Radio. Hon bor i Stockholm och New York och medverkar i Lördagsmagasinet varje vecka. Läs tidigare stilkrönikor ", "article_category": "culture"}
{"id": 36072, "headline": "Dagens skiva: Alfred Jansons körmusik är vansinnigt vacker", "summary": "Den norske konstmusikförnyaren Alfred Janson är i Sverige mest känd för sin brokiga körmusik, som nu presenteras på ett enastående vis av Grete Pedersen och Det Norske Solistkor.", "article": "Alfred Janson förnyade den norska konstmusiken på 60-talet med sin bakgrund som jazzmusiker och nära relation till populärmusiken. Samt med en ny satirisk ton, som i verket ”Valse triste” för jazzkvartett och kulturdebatt på ljudband. Men mest har han blivit känd i Sverige, tack vare Gunnar Erikssons Göteborgs Kammarkör och Rilke-ensemble, för sin ytterst personliga och stilistiskt brokiga körmusik. Nu presenteras den på ett enastående vis av Grete Pedersen och Det Norske Solistkor, med tonsättaren själv på melodika på flera spår. Det är svängigt, avskalat eller komplext och ofta vansinnigt vackert - till texter av bland andra Ebba Lindqvist, Elisabet Hermodsson och Arild Nyquist. En lek med vindar, gudar och nakna klippor som får oss att se oss själva. Bästa spår: ”The wind blows – where it wishes”  Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om aldrig tidigare inspelad fyrhändig pianomusik med David Huang och Bengt Forsberg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36074, "headline": "UD utreder Sveriges Kinaambassadör efter hemligt möte om Gui Minhai", "summary": "Sveriges ambassadör i Peking är föremål för en internutredning. Detta sedan den i Kina fängslade bokförläggaren Gui Minhais dotter Angela Gui ska ha lockats till ett hemligt möte i Stockholm av ambassadören. – UD kände inte till detta förrän efter mötet hade ägt rum, säger Diana Qudhaib vid UD:s presstjänst.", "article": "Det var i mitten av januari som Angela Gui kontaktades av Sveriges Kinaambassadör Anna Lindstedt och ombads att resa till Stockholm den 24 januari, skriver Angela Gui i ett långt inlägg på sin blogg på onsdagen. Enligt Gui skulle Lindstedt ha varit vag när hon förklarade ändamålet med resan och bara sagt att det hade med hennes fängslade fars situation att göra. Enligt Gui skulle ambassadören ha sagt att hon själv skulle befinna sig i Stockholm tillsammans med två affärsmän och att en av dem skulle stå för alla Angela Guis omkostnader – så blev det aldrig. Enligt bloggen möttes hon sedan av ambassadören och de två affärsmännen på det hotell hon tagit in på och kördes sedan i bil till ett annat hotell där de fyra sedan skulle tillbringa en stor del av de närmaste två dagarna. Men dagarna på hotellet blev inte vad Angela Gui hade tänkt sig. I stället för konkreta samtal om hur hennes far kunde komma att friges kom hon att få möta en rad kända och respekterade experter på Kina. ”Affärsmännen talade med mig med en blandning av smicker och löften om att de skulle ’hjälpa mig’, utan att förklara på vilket sätt”, skriver Angela Gui. Efter hand blev situationen allt mer bisarr, enligt Angela Gui, som inte fick lämna lobbyn och fick med sig en person när hon ville gå på toaletten. Under fredagen fick hon veta att en av affärsmännen gett sig av till Kinas ambassad för att ”förhandla” om hennes far. Detta utan att hon själv informerats om vad han kunde tänkas säga. Hon fick också veta att affärsmännen hade bra kontakter med det kinesiska kommunistpartiet och att det fanns goda chanser att hennes far skulle släppas. ”Men först måste det bli en rättegång där min far skulle dömas till några år innan han kunde återvända hem. Och för att detta skulle bli möjligt måste jag hålla tyst”, skriver Gui i bloggen. Enligt Angela Gui godkände ambassadör Lindstedt ”planen” som skulle tvinga Angela Gui att inte kritisera Kina under minst en månad. Ambassadören ska också ha sagt att hon skulle framträda i tv så snart Gui Minhai släppts ur fängelse och då tala om Kinas och Sveriges ljusa framtid tillsammans. Enligt Angela Gui skulle Lindstedt också ha sagt att hon då skulle beklaga det som sagts om Kina i ett satirprogram i SVT. Angela Gui skriver också att en av affärsmännen hotade att förstöra Anna Lindstedts karriär om Gui fortsatte att tala med medierna. Bloggen innehåller flera märkliga händelser där Angela Gui beskriver hur hon kände sig allt mer pressad och allt mer förvånad över den svenska ambassadörens roll. Vid ett tillfälle ska en av affärsmannen ha sagt att om inte Angela Gui litade på honom så skulle hon aldrig få återse sin far. När Angela Gui till slut kunde lämna hotellet kontaktade hon det svenska utrikesdepartementet som förnekade all kännedom om händelsen och att deras egen ambassadör befunnit sig i Stockholm. Diana Qudhaib vid UD:s presstjänst säger att ambassadör Anna Lindstedt nu tillfälligt har ersatts och att en intern utredning av händelserna har inletts. – UD kände inte till händelserna förrän efter mötet hade ägt rum, säger Qudhaib till DN. – Med anledning av uppgifter om möjligt felaktigt agerande i samband med detta har en intern utredning inletts och en tillförordnad chef utsetts på ambassaden. Anna Lindstedt kommer nu att tas hem till Sverige för att hon ska kunna ge sin bild av det som hänt. Under dagen twittrade Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt om det som hänt. Sjöstedt kräver att ambassadör Anna Lindstedt ska avskedas. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36076, "headline": "Första trailern släppt till ”Frost”-uppföljaren", "summary": "Disneys ”Frost” bröt ny mark för den animerade filmen vid premiären 2013, nu finns den första trailern ute till uppföljaren.", "article": "”Frost” lyckades sätta flera rekord och förändra landskapet för animerad film. Filmens upphovsmakare Jennifer Lee var till exempel den första kvinnan att regissera en animerad Disneyfilm. Filmen lyftes också fram för sina progressiva värderingar, tack vare sitt fokus på skildringen av Annas och Elsas systerskap, medan det romantiska temat som traditionellt har dominerat Disneys prinsessfilmer var sekundärt. Sedan ”Frost” hade premiär 2013 har Jennifer Lee efterträtt John Lasseter (”Toy story”, ”Bilar”) på posten som kreativ chef för Walt Disney Animation. Den nya filmen har omgärdats med spekulationer och förhoppningar om att ”Frost”-uppföljaren ska bryta ny mark på andra sätt. På sociala medier finns till exempel en uppmärksammad hashtag som efterfrågar en lesbisk kärlekshistoria i filmen: #GiveElsaAGirlfriend. Nu har filmens första trailer offentliggjorts på Youtube. ”Frost 2” har svensk biopremiär den 25 december 2019. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36078, "headline": "Max Tegmarks succébok om AI blir tv-serie", "summary": "Max Tegmarks populärvetenskapliga bok om människans framtid med artificiell intelligens blir tv-serie. SF Studios har köpt rättigheterna till ”Liv 3.0”.", "article": "I sin bok ”Liv 3.0: att vara människa i den artificiella intelligensens tid” målar Max Tegmark upp ett scenario där en grupp unga forskare på ett startupföretag etablerar ekonomisk, kulturell och politisk världsdominans med hjälp av artificiell intelligens. Han visar hur de första stegen skulle kunna tas i hemlighet, på bara några dagar. Nu har SF Studios köpt rättigheterna för att göra en engelskspråkig tv-serie. Den beskrivs som en dramatiserad bearbetning av Max Tegmarks bok och hans forskning kring konsekvenserna av AI. – Jag skrev boken för att hjälpa människor att komma in i en av de viktigaste debatterna av vår tid: hur kan vi hantera den växande makt som AI medför och hur kan detta hjälpa snarare än stjälpa mänskligheten, säger Max Tegmark i ett pressmeddelande. I tv-serien bestämmer sig forskarna för att i hemlighet använda AI till att skapa en bättre värld, men detta leder till en kollision mellan ideal och moral. Max Tegmark är professor i fysik vid fysikinstitutionen vid MIT, Massachusetts institute of technology, i USA. Han är också medgrundare till Future of life institute, en stiftelse som vill upplysa om de existentiella riskerna med artificiell intelligens och skapa ”en rörelse för välvillig AI”. Läs mer: Max Tegmark rädd att skräckscenariot med artificiell intelligens ska bli verklighet ", "article_category": "culture"}
{"id": 36083, "headline": "Kinesiska regissören Zhang Yimous film dras tillbaka från Berlinfestival", "summary": "”One second” var utvald till huvudtävlingen på Berlins filmfestival, men kommer inte att visas på grund av ”tekniska problem”. Zhang Yimous film utspelar sig under kulturrevolutionen i Kina.", "article": "I måndags meddelade festivalen att Zhang Yimous ”One second” inte kommer att visas som planerat på grund av ”tekniska problem i postproduktionen”. Filmen utspelar sig under den så kallade kulturrevolutionen, som är en kontroversiell period i Kinas historia under åren 1966-1976. Festivalen kommer i stället att visa Zhangs film ”Hero” från 2002. ”One second” är den andra kinesiska filmen som dras tillbaka från årets filmfestival i Berlin. Tidigare stod det klart att ”Better days” inte skulle visas i Generation 14Plus, festivalens sektion från ungdomsfilm, eftersom den inte ska ha blivit färdig i tid. Enligt källor till Variety grundade sig dock beslutet på censur, och branschtidningen skriver också om möjligheten att ”One second” stoppats av politiska skäl. I fjol övertog kommunistpartiets propagandadepartement ansvaret för styrning av Kinas underhållningsindustri, vilket har stärkt den ideologiska kontrollen. För den kinesiska regissören Lou Ye, vars film “The shadow play” visas på Berlins filmfestival, har det varit en två år lång process att få sin film godkänd av censuren, skriver Variety. Själv har Zhang Yimou beskrivit ”One second” som en personlig hyllning till filmkonsten. Filmen producerades av bolaget Huanxi Media, som har flera internationellt namnkunniga filmskapare som delägare: Zhang, Wong Kar-wai och Jia Zhang-ke. Zhang Yimou är en av Kinas mest framstående regissörer och hans debutfilm ”Det röda fältet” mottog Guldbjörnen på Berlins filmfestival 1987. På senare år har Zhang bland annat fått uppdraget att göra två internationella filmsatsningar, ”The flowers of war” (2011) och ”The great wall”, med Hollywoodstjärnorna Christian Bale respektive Matt Damon i ledande roller. I höstas tilldelades Zhang pris för bästa regi på Venedigfestivalen för filmen ”Shadow”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36100, "headline": "Fransk film om katolsk pedofilskandal hotar att stoppas", "summary": "Berlin. François Ozons gripande dokudrama ”Grâce à dieu” skildrar pedofilskandalen i Lyon som skakat om katolska kyrkan i Frankrike. Nu försöker den anklagade franska prästen stoppa filmens franska biopremiär den 20 februari.", "article": "Halvvägs in i Guldbjörnsjakten framstår den franske regissören François Ozons nya film som ett av de starkaste tävlingsbidragen. ”Grâce à dieu” (med Guds hjälp) är ett gripande, mångfacetterat och durkdrivet dokudrama som kretsar kring en handfull män som i sin ungdom utsattes för sexuella övergrepp av en präst inom katolska kyrkan. Lyon-prästen Bernard Peyrat pekas ut i filmen anklagas för att ha begått sexuella övergrepp mot mer än 80 pojkar. Nu har Bernard Peyrat gått till fransk domstol för att få filmen stoppad tills rättegången mot honom är avklarad senare i år. Den franska regissören François Ozon verkar ta hotet med ro. – Min film handlar om den mänskliga aspekten och fokuserar inte på den rättsliga processen. Dessutom har allt stoff som filmen skildrar redan rapporterats i den franska pressen. Och jag tror att det skulle bli ett ramaskri i Frankrike om de skulle lyckas stoppa filmen, säger François Ozon som tävlar om Guldbjörnen för femte gången. – När man bryter omertà så blir det alltid motstånd. Jag tror inte att detta sker av någon tillfällighet, eftersom det är en film handlar om tystnadskultur och försöker bryta den. Medan filmen har världspremiär i Berlin pågår också en rättegång mot kardinalen och ärkebiskopen Philippe Barbarin och fem andra höga ledare inom katolska kyrkan i Lyon. De anklagas för att ha sopat skandalen under mattan. Enligt uppgifter hade kardinalen konfronterat Bernard Peyrat om ”ryktena” redan 2010 men underlåtit att kontakta polisen. I filmens eftertexter finns till och med en skylt som meddelar att domen mot Barbarin ärkebiskopen av Lyon kommer den 7 mars. Hela skandalen rullades upp när den tidigare pojkscouten François Devaux öppet anklagade prästen för att ha förgripit sig på honom 25 år tidigare. Hans vittnesmål ledde till att över 80 andra män lyfte på tystnadstäcket och samlades i föreningen La parole libérée som startades av Deveaux. Ozons intresse för att göra filmen väcktes när han av en slump råkade surfa in på deras hemsida som samlar vittnesmål och berättelser. – Jag blev djupt tagen av alla dessa sanna berättelser, däribland Devaux som kämpade i åratal för att få status som offer erkänd i Lyon, säger Ozon som i åratal jobbade på projektet i hemlighet. Den franske regissören såg framför sig ett dokudrama i samma anda som Oscarsvinnaren ”Spotlight” som skildrade hur Boston Globes grävargrupp lyckades avslöja en pedofilskandal inom katolska kyrkan. Under förarbetet till ”Grâce à dieu” jobbade den franska regissören nära medlemmar av gruppen La parole libérée”. Förutom vittnesmål bygger filmen på rättegångsdokument, pressklipp, dokumentärer och en bok som handlar om hela skandalen. Ozon menar att han har försökt att vara så objektiv som möjligt och tycker inte att ”Grâce à dieu” ska ses som någon attack på katolska kyrkan i sig. – Detta är ingen actionfilm med hjältar och skurkar, det är så mycket mer komplext än så – både för offren och deras familjer och själva den katolska institutionen. Och jag har försökt att skildra detta så gott jag kan. Inte minst den bumerangeffekt som drabbar offrens närmaste, säger Ozon. Ozon berättade att han har fått positiva reaktioner från flera franska biskopar och att en av Lyons äldsta präster nyligen tackade Devaux för att ha ”skakat om kyrkan”. – Jag tror det finns en vilja till förändring. Många vanliga katoliker är dödströtta på att deras religion associeras med pedofili och vill att de högsta ledarna ska ta itu med problemet en gång för alla, menar Ozon och tillägger: – Jag vet inte om filmen kan förändra världen, men den kan starta en debatt. ”Grâce à dieu” visar också upp en ny sida av Ozon som tidigare främst har profilerat sig som en finkänslig kvinnoskildrare. Hans tidigare filmer har oftast kretsat kvinnliga rollfigurer, som till exempel Charlotte Ramplings änka som lever i förnekelse i ”Under sanden”, Catherine Deneuves försummade troféfru i ”Potiche” eller den kitschiga pusseldeckarmusikalen ”8 kvinnor” som var en stjärnparad med Frankrikes största aktriser. – Nu ville jag göra en film med män i centrum, en film som uttrycker deras känslor. Inom filmen brukar emotionerna finnas i kvinnans sfär, medan männen brukar associeras med handling. Jag ville vända på steken. Läs mer: Krigsdramat ”Frantz” är François Ozons bästa film på länge ", "article_category": "culture"}
{"id": 36103, "headline": "Språkkrönika: Vi gillar visky bättre än Svejtsch", "summary": "I svenskt talspråk blir Schweiz ofta Svejtsch. Lånord som innehåller ovanliga språkljud försvenskas ofta, konstaterar Anders Svensson.", "article": "På söndagen folkomröstade Schweiz om ett förslag att freda naturområden från exploatering. Om initiativet får majoritet införs omfattande begränsningar för vilken mark som får bebyggas. Men regeringen befarar att sådana restriktioner skulle gå på tvärs mot både befolkningens och näringslivets behov. Därför uppmanar regeringen schweizarna att säga nej. Förslaget är både långtgående och radikalt. Om väljarna röstar ja kommer det troligen att uppmärksammas i Sverige. Och då lär det talas en hel del om hur såväl schweizare som svejtschare tagit ställning för naturskydd. I svenskt talspråk blir nämligen Schweiz ofta Svejtsch. Det senare uttalet har sin egen logik – men det sticker i öronen hos somliga när sch-ljudet hamnar i slutet i stället för i början av ordet. Skälet till att uttalet av Schweiz ställer till med problem är svenskans fonotax, alltså vilka ljud som kan kombineras i språket. Det inledande sch-ljudet i Schweiz finns i andra tyska lånord, som schwarzwaldtårta och schwabisk. Den som läser tyska måste lära sig att bemästra uttalet av konsonantkombinationen schw. Men för andra kan uttalet vara knepigt att få till om de inte har vanan inne. Det är då lätt hänt att det blir Svejtsch. Uttalet Svejtsch är en metates, en omkastning av språkljud. Den som säger Svejtsch vet att det någonstans i ordet finns ett sch-ljud, men eftersom det är svårt att säga i början hamnar sch-ljudet i slutet. Där är tungvrickningsfaktorn lägre. Lånord som innehåller ovanliga språkljud försvenskas ofta. Och det gäller även lån från engelska, ett språk som de flesta av dagens svenskar har lärt sig i skolan. Till exempel uttalas engelska lån som webb och whisky i svenskan ofta med samma v-ljud som i vaktel och vänster. Att engelskans w-ljud anpassas till svenskan beror alltså inte på att det skulle vara särskilt svårt att uttala. Anledningen är att det inte riktigt tillhör svenskans fonotax. Det är sällan jag hör någon klaga över uttal som vebb och visky. Att det är fler som reagerar negativt på Svejtsch beror sannolikt på att det rör sig om ett egennamn. Trots att det försvenskade uttalet är långtifrån så radikalt som det förslag svejtscharna röstar om. Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen. anders@spraktidningen.se 3 frågor om språket Liten bokstav för jorden och månen Skrivs himlakroppar och stjärnbilder med stor eller liten bokstav? Maria Svar: Stjärnbilder och himlakroppar som är egennamn skrivs med stor bokstav: Oxen, Tvillingarna, Mars, Jupiter, Tellus, Venus etcetera. Däremot ses inte jorden, solen, månen och universum som egennamn, och de stavas följaktligen med liten bokstav i svenskan. I andra språk råder andra konventioner när det gäller stor eller liten bokstav, även för jorden. Danskarna har valfrihet mellan stor och liten bokstav, men skriver ofta ”her på Jorden”. Och engelskspråkiga skriver ofta Earth när det handlar om planeten. Maria Bylin Badkrukan har ursprung i dialekt Vi undrar över ordet badkruka. Vad har ordet kruka att göra med ovilja att doppa sig? Christian Svar: Med hjälp av ordböckerna på ordboksportalen svenska.se kan man spåra ordets ursprung. Badkruka finns belagt sedan 1957. Betydelseutvecklingen verkar ha gått från ett dialektalt ord, kruka, i betydelsen ”gå krokig”, till kruker, i betydelsen ”rädd stackare”, för att så småningom dyka upp i sammansättningen badkruka, ”person som drar sig för att bada utomhus vanligen för att det är för kallt”. Marie Sörlin En typ som börjar med liten bokstav Jag undrar om ordet pimabomull ska skrivas med stor eller liten begynnelsebokstav. Erika Svar: Skriv pimabomull. Det är visserligen vanligt att det skrivs med stor bokstav, särskilt i engelskan, men det rör sig om en bomullstyp, och typbeteckningar skrivs normalt med liten bokstav. Det gäller ofta när beteckningarna går tillbaka på ett namn, jämför falukorv och stiltonost. Men i det här fallet är ursprunget egentligen inte ett namn, utan invånarbeteckningen pimaindianer. Samma bomullssort (gossypium barbadense på latin) har även andra beteckningar, som västindisk bomull och egyptisk bomull. Ola Karlsson Veckans språkfrågor publiceras i samarbete med Språktidningen och Språkrådet. Vill du också ha svar på en språkfråga? Ring: Språkrådet 0200-295555, måndag, onsdag, fredag 10–12. Eller mejla: sprakfragor@sprakradet.se Läs fler frågor om språket ", "article_category": "culture"}
{"id": 36115, "headline": "Susanne Ljung: Fåfänga förenar männen kring Trump", "summary": "STILKRÖNIKA. Den politiske konsulten Roger Stone är, i likhet med många av männen kring Donald Trump, mycket mån om sitt yttre. När FBI slog till mot Roger Stone fick han inte en chans att välja kläder ur sin stora garderob.", "article": "Det är inte bara ett fuskande med sanningen som förenar många av männen kring den amerikanske presidenten Donald Trump, det är också fåfänga. Påfallande många av dem månar om sitt utseende och lägger ned stor omsorg på sitt yttre, inte minst sina kläder. En kunskap som FBI på senare tid med framgång har använt sig av för att få dem ur balans. När FBI nyligen beslöt sig för att slå till mot den politiske konsulten Roger Stone, en av Donald Trumps tidigare rådgivare, gavs han inte ens några minuters förvarning. I stället greps han i gryningen i sitt hem i Fort Lauderdale i Florida och fick inte en chans att välja kläder ur sin omfattande garderob. Allt han hann få på sig var mörkblå jeans och en matchande pikétröja. Konventionella plagg som skulle ha sett helt okej ut på vem som helst. Men Roger Stone är inte vem som helst och långt ifrån konventionell, i synnerhet inte när det gäller stil. Han favoriserar uppseendeväckande kostymer och glasögon, använder inte strumpor men rikligt med brun-utan-solkräm och har sedan länge färgat sitt hår platinablont. Läs fler stilkrönikor av Susanne Ljung Han har även en egen modeblogg – Stone on Style – där han varje år utser de bäst och sämst klädda enligt en princip skapad av en av den moderna historiens mest fruktade män inom mode, Mr Blackwell. En mindre känd amerikansk designer som i början av 1960-talet gjorde sig ett namn, och en förmögenhet, genom att offentligt börja kritisera kläder som kända människor bar. Det fick till följd att det tidigare hovsamma sättet att skriva om kändisar, och deras kläder, luckrades upp och det blev fritt fram att skapa inne och ute-listor. Roger Stones tyckande om människors klädval har knappast haft den typen av inflytande, om något alls. Men hans egen iögonfallande look och stil har hjälpt till att göra honom känd i politiska kretsar där han fått rykte om sig att vara fullständigt skrupelfri ifråga om att ta till fula knep. Han kallar sig själv stolt för dirty trickster och älskar den amerikanske presidenten Richard Nixon (också kallad för Tricky Dick) så mycket att han har tatuerat in en stor bild av Nixons ansikte på sin rygg och gjort hans ö(kända) segergest – med utsträckta armar och fingrarna formade till V-tecken – till sin egen. Roger Stones tjänster har efterfrågats av flera av världens diktatorer, och Donald Trump. En man som Roger Stone redan under tidigt 1980-tal försökte övertyga om att bli presidentkandidat. I samma veva startade Roger Stone konsultfirman Black, Manafort, Stone and Kelly, tillsammans med en annan av Donald Trumps tidigare rådgivare, Paul Manafort. En man som under en kort tid 2016 var Donald Trumps kampanjchef. Numera sitter han i finkan, dömd för flera skattebrott. Också Paul Manafort blev föremål för en sorts moderelaterad räd av FBI. En morgon 2017 stormade FBI hans hem i Washington DC och kort därefter publicerades bilder från hans välfyllda garderob, till många politiska reportrars oförställda skadeglädje. Det visade sig nämligen att han hade kläder för i runda slängar elva miljoner kronor. Där fanns inte bara exklusiva kostymer i 50.000-kronorsklassen, utan också en hel del plagg som förstärkte hans redan dåliga rykte. Som en säckig sportjacka av strutsskinn med vitt sidenfoder. Enligt kvitton hade den kostat 150.000 kronor. Washington Posts modereporter Robin Givhan, en slipad kvinna som sällan häpnar över vad folk väljer att sätta på sig, beskrev den som ”avskyvärd”. Ett dyrbart plagg vars enda syfte är att signalera ett överflöd av pengar. Till skillnad från Paul Manafort har Roger Stone (ännu) inte blivit dömd för något brott, och kommer kanske aldrig att bli det. Men, han har för första gången blivit ertappad med att se ut som vilken genomsnittlig man som helst. Något som för en viss typ av fåfänga män kan kännas som, kanske inte ett straff, men som en smärtsam förnedring.  Mer om männen runt Trump Roger Stone är också föremål för en dokumentär på Netflix, “Get Me Roger Stone”, från 2017. Ända sedan Paul Manafort fängslades har han ansökt om att få slippa bära fängelsekläder under sina förhör i rätten. Först nu har en domare gett honom tillstånd att i stället bära kostym och slips. Minst modemedveten av de fåfänga männen runt Donald Trump är möjligen Michael Cohen, vars storrutiga blazers har liknats vid dem som amerikanska bilhandlare bär.  Susanne Ljung Susanne Ljung är journalist och programledare för det hyllade mode- och kulturprogrammet ”Stil” i Sveriges Radio. Hon bor i Stockholm och New York och medverkar i Lördagsmagasinet varje vecka. Läs tidigare stilkrönikor ", "article_category": "culture"}
{"id": 36116, "headline": "Björn Wiman: Barbariet är detsamma – oavsett om man skriver ö eller ø", "summary": "I veckan fick Johanna Frid DN:s Kulturpris för sin roman ”Nora eller Brinn Oslo brinn”. Den är en motvikt till de allt grövre stereotyper som präglar relationerna mellan de nordiska länderna, skriver Björn Wiman.", "article": "”Sverige kallar danskarna för fascister, och Danmark kallar svenskarna för feminister, vilket i danskarnas ögon är något mycket värre!” Så skriver, med sedvanlig sälta, Suzanne Brøgger i sin essäbok om Norge, ”Norsk omelett”. Och syskongrälet mellan de nordiska grannländerna är inte direkt någon nyhet. 1908 anordnar kulturtidskriften Ord och Bilds redaktör Karl Wåhlin en omröstning bland sina läsare om huruvida man bör fortsätta publicera danska och norska bidrag på originalspråk. Det är en fråga som engagerar läsekretsen, bara tre år efter unionsupplösningen med Norge. En läsare framhåller att det är ”ovärdigt vår bästa skönlitterära tidskrift att tjäna som afstjälpningslår för hvad grannarne ratat” och menar att svenska författare ofta får vänta på att deras bidrag införs: ”Under tiden fullproppades tidskriften af danska blåstrumpor, seltersvattens- och novellfröknar.” Även i andra inlägg återspeglas en gryende nationalistisk glöd: ”Låt den flerfaldigt utdömda skandinavismen en gång för alla falla. Arbeta i stället oförtrutet på att allt svenskt må ännu en gång komma till heders och Sverige såsom förr taga ledningen i Norden”, anbefaller en läsare. Andra förespråkar i stället ett bibehållande av sakernas ordning. ”Skall Ord och Bild helt ut kunna fylla sin svenska kulturuppgift, måste den därför innehålla äfven danska och norska bidrag”, argumenterar en professor i Lund. Omröstningen utmynnar i en kompromiss: tidskriften ska även fortsättningsvis trycka en mindre del danska och norska bidrag och då naturligtvis på originalspråken vilka – som en skribent påpekar – ”ju hvarje bildad svensk förstår”. Verkligen? I Johanna Frids underbara roman ”Nora eller Brinn Oslo brinn” – som i veckan fick DN:s Kulturpris – skildrar huvudpersonen Johanna på ett ställe det ansiktsuttryck som ofta präglar möten mellan skandinavisktalande – ”en stelnande fasa och en ovilja att ge uttryck för att man faktiskt inte förstår”. Att lyssna till danska, säger Johanna, ”var värre än att ha en radio inställd mellan två stationer, mer som att försöka skölja ris i ett för grovt durkslag eller läsa i kaffesump.” Just därför bestämmer hon sig för att lära sig språket. Och mer än så. Danska utgör en väsentlig del av både romanens stil och innehåll. ”Multilingualism”, som det kallas i vetenskapliga sammanhang, är något som funnits i litteraturen sedan begynnelsen. Aristoteles talade om ”barbarismer”, medan språkpurister genom århundradena sett språkblandningen som ett hot mot nationella, enhetliga ideal. I dagens globaliserade värld prisas den snarare för sina gränsöverskridande effekter i skapandet av en ny ”världslitteratur”. Också i verkligheten finns det skäl att följa Johanna Frids brobyggande exempel. Inte minst eftersom det kärvänliga käbblandet mellan de nordiska grannländerna är på väg att utvecklas till något allvarligare än en ytlig språkförbistring. I den danska debatten har Sverige länge skildrats som en mentalt förslavad åsiktsdiktatur, vars befolkning är besatt av genusfrågor, flyktingkramande och politisk korrekthet. De senaste åren har denna syn även nått Norge, där uttrycket svenske tilstander – ”det svenska tillståndet” – används som skällsord för att beskriva en okontrollerad invandring och en påföljande ödeläggelse av folkhemmet. Till slut äter sig dessa stereotyper också in i relationerna mellan enskilda människor. I Johanna Frids roman växer svartsjukan mot den norska tjejen Nora till en komplexfylld projektion av ett självgott land med mycket olja och en huvudstad som heter ”Arsle”. Under ett av Johannas gräl med den danska pojkvännen Emil drar han svenskkortet: ”Hold nu op. Er det her noget fucking feministhalløj du har gang i?” Mycket tyder dock på att det finns värre saker i världen än både ”svenske tilstander” och ”fucking feministhalløj”. Inför riksdagsvalet i höstas försökte den danske författaren Carsten Jensen i en serie DN-artiklar förklara vad Sverige har att lära av Danmark på djupet. Jensen varnade för hur Danmark i flera decennier har fungerat som laboratorium för den högerpopulism som nu stormar fram i Europa, och där invandringen alltid anförs som en avgörande faktor. Han varnade för ett förråat klimat där ett extremistparti med väljarpotential på omkring 20 procent med tiden kan tvinga in alla partier och hela den offentliga debatten i trångsynthet och halvrasistisk retorik, på grund av ett opportunistiskt medlöperi från medier och mittenpartier. Läs mer: Danmark ska placera utvisningsdömda på öde ö Efter Jensens artiklar har man kunnat bevittna ytterligare exempel på hur den offentliga debatten successivt förråas och polariseras när ett högerextremt parti ges politiskt inflytande i ett land – steg för steg förflyttas gränserna för vad som är möjligt att säga och göra. I slutet av förra året presenterade den danska regeringen och stödpartiet Dansk folkeparti en rad åtgärder som skulle minska invandringen till landet – ett av dem var att skicka flyktingar som begår brott till ett särskilt center på en obebodd ö utanför Själland. Förslaget illustrerades av Dansk folkeparti med en animerad propagandafilm, där en man i muslimsk huvudbonad och kaftan färdas i en båt till en öde ö. Så ser det ut när de verkliga ”barbarismerna” äter sig in i de nordiska språken och tankarna – oavsett om man skriver ö eller ø. Läs fler av Björn Wimans krönikor – om klimatkrisen och boken ”Sent på jorden. 33 tankar om världens största nyhet”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36120, "headline": "Dagens skiva: Ariana Grande vågar se på sina känslor med klar blick", "summary": "Ariana Grande har brutit mönstret för kvinnliga artister i popmusikens kommersiella centrum. Med ”Thank u, next” har hon både gjort sitt starkaste album hittills och hittat sig själv.", "article": "Ariana Grandes karriär följde till en början samma mönster som andra kvinnliga artister i den kommersiella popmusikens absoluta centrum gjort före henne, exempelvis Britney Spears och Miley Cyrus. Hon slog igenom som barnstjärna på tv, hon släppte ett debutalbum med romantiska poplåtar, hon följde upp med ännu större hits men justerade gradvis sin image till att bli mindre sockersöt och mer tuff och sexig. Hon gjorde låtar med stökiga rappare och började smyga in svordomar i sina texter, hon var en extremt offentlig person som dyrkades av sina fans men fick ett par miniskandaler i skvallerpressen. Samtidigt arbetade hon i ett bisarrt högt tempo och tog det aldrig lugnt. Hade karriären fortsatt att följa det klassiska mönstret skulle Ariana Grande tids nog få ett sammanbrott och flippa ur totalt. Och sedan bli en konstig artist som alienerade den stora massan, varpå underhållningsbranschen diskret skulle vända strålkastarljuset mot en ny ung kvinna att exploatera. I stället hände något oväntat: precis efter att Ariana Grande gett en konsert i Manchester i maj 2017 exploderade en bomb på arenan. Tjugotvå personer dog och hundratals skadades, de flesta var barn och unga. Hur Ariana Grande orkade organisera en stödkonsert för terrorattentatets offer bara ett par veckor senare är svårt att begripa, liksom hur hon orkade fortsätta och slutföra världsturnén med ytterligare fyrtiotre konserter. Efteråt var hon helt tom, gick in i en depression och plågades av återkommande ångestattacker. Hon spelade in en skiva, ”Sweetener” som släpptes i fjol, där hennes psykiska ohälsa stundtals fick ta plats (i ”Breathin” och ”Goodnight n go”) men som framför allt präglades av distans, känslomässig kyla och professionalism. Hon samarbetade med Pharrell Williams på många låtar på den skivan, och i hans pseudocoola sound kunde hon fly från smärtan. Samtidigt flydde Grande in i en ny kärleksrelation, och suddade ut gränsen mellan konstverk och konstnär när hon döpte en låt på skivan till ”Pete Davidson”, namnet på den nya pojkvännen. Hon blev ihop med honom en månad efter att hon gjort slut med sitt livs kärlek, rapparen Mac Miller, vars missbruk blev för mycket för deras förhållande. I höstas dog han av en överdos. En månad senare gjorde Ariana Grande slut med Davidson. Läs mer Ariana Grande i bråk med Grammygalan: ”Ljuger om mig” Om ”Sweetener” var ljudet av Ariana Grande som desperat famlade i mörkret är ”Thank u, next” ljudet av en artist som har landat och vågar se på sina känslor och erfarenheter med klar blick. Pharrell Williams är tack och lov ute ur bilden, istället har hon samarbetat med pålitliga Max Martin, Ilya Salmanzadeh och Tommy ”TBHits” Brown samt några nya fräscha namn. De klär Grandes texter – de starkaste och mest personliga som hon har skrivit – i musik som accentuerar känslorna och samtidigt låter hittig. I stället för att sjunga om blind förälskelse sjunger Grande om att behovet av att vara ensam (”NASA”), att destruktivt projicera en drömbild hos en partner som man knappt har hunnit lära känna (”In my head”), att ha dåligt samvete för att man inte kommit över sitt ex (”Ghostin”), att göra slut på ett odramatiskt sätt (”Bloodline”) och att hitta inre frid som singel (titellåten). Hon gör också låtar som är vanliga bland manliga rappare men mindre vanliga bland kvinnliga popartister – hon skryter lyckligt om hur framgångsrik hon blivit (”7 rings”) och föreslår att personen som hon är attraherad av ska strunta i sin flickvän och ha ett one night stand med henne istället (”Break up with your girlfriend, I’m bored”). Det känns inte som en påklistrad image utan som ärliga tankar. Allra ärligast känns dock ”Fake smile”, en av de tydligaste låtar om att må skit som någonsin har gjorts av en kommersiell popartist. Med ”Thank u, next” har Ariana Grande gjort sitt starkaste album hittills. Hon är inte längre en Mariah Carey-kopia som på sin första skiva, hon är inte längre en ängsligt utstuderad ”bad girl” som på de efterföljande, hon är inte längre halvt frånkopplad som på ”Sweetener”. Hon har hittat sig själv. Bästa spår: ”Fake smile” Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om hur 21 Savage sänker garden till den grad att han vågar rappa om sin mamma. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36121, "headline": "Casey Affleck: ”Min film är inte en respons på metoo-anklagelserna”", "summary": "Berlin. Casey Affleck gästar Berlin med sitt postapokalyptiska familjedrama om en pappa som försöker skydda sin dotter i en värld där resten av den kvinnliga befolkningen har slagits ut av en farsot. I samband med världspremiären för ”Light of my life” fick Oscarsstjärnan också svara på frågor om metoo.", "article": "Apokalyps var årets huvudtema på Göteborgs filmfestival som avslutades i helgen. Trenden fortsatte i Berlin på fredagens världspremiär för Casey Afflecks postapokalyptiska familjedrama som bland annat jämförts med filmer som ”The road”, ”Children of men” och nyligen bioaktuella ”Leave no trace”. Affleck har både skrivit och regisserat filmen. “Light of my life” kretsar kring en pappa som till varje pris försöker skydda sin dotter i en postapokalyptisk värld där den kvinnliga befolkningen har slagits ut av en farsot. I Berlin menar vissa att filmen har ett underliggande feministiskt budskap som syftar till att stärka kvinnans ställning i världen. – Hmm, jag är inte expert på vad som definierar en feministisk film, svarade en lite överraskad Casey Affleck som mötte världspressen med ett gråsprängt jazzskägg. – Min avsikt var att berätta om en förälder och ett barn utan några direkta politiska budskap. Men visst, filmen slutar ju med att Anna berättar sin egen version av samma historia hon hörde i början av filmen. Hon definierar sig själv genom sin egen berättelser. Eller vad säger du Anna? säger Casey Affleck och vänder sig till sin unga medspelare: – Ja absolut. För mig handlar filmen om att kvinnor har en avgörande roll att spela i världen, säger Anna Pniowsky som även spelat i skräckfilmen ”He's out there” och tv-komedin ”PEN15”. För två år sedan vann Casey Affleck både Golden Globe och Oscar för sin roll i ”Manchester by the sea”. På fjolårets Oscarsgala uteblev Affleck som prisutdelare efter att ha pekats ut under metoo- och timesup-upproret i Hollywood. Casey Affleck anklagades framför allt för sexuella trakasserier i samband med inspelningen av mockumentären ”I’m still here” med Joaquin Phoenix 2010. I höstas bröt Affleck tystnaden, erkände att han betett sig ”oprofessionellt” och att han lärt sig en läxa. På presskonferensen i Berlin kom frågan upp om nya filmen kunde ses som ett svar på metoo-debatten. – Nej, jag skrev och spelade in filmen innan detta blev en stor del av det offentliga samtalet. Filmen handlar om saker som ligger mig varmt om hjärtat och är inte någon respons till det som pågick i vår kultur. Men visst, som alla andra har jag rannsakat mig själv och försökt analysera vilken roll jag har spelat i det hela. Även om man ser sig själv som en av “the good guys” så går det förstås alltid att göra saker bättre, säger Casey Affleck.  ”Light of my life” är hans första spelfilm som regissör. I Berlin visas även spelfilmsdebuter i regi av Hollywoodkollegor som Jonah Hill som kommer med skejtardramat ”Mid 90s” och Chiwitel Ejifors ”The boy who harnessed the wind”, som bygger på boken om en malawisk tonårspojke som gav hela sin by elektricitet genom att konstruera ett vindkraftverk av skrot. ”Light of my life” började med att Casey Affleck skrev ner samtal som han hade haft med sina söner. – Från början var det tänkt som ett far-son-drama, men när de bad om att få slippa hamna i en film, så ändrade jag rollfiguren till en dotter. Jag baserade Annas rollfigur på mina tre ljuvliga brorsdöttrar, säger regissören som är bror till Ben Affleck. Från början såldes filmen in som en skräckfilm med science fiction-inslag. – Jag älskar sci-fi och apokalyptiska filmer. I mellanstadiet var jag besatt av ”Mad Max: road warrior” och jag tycker att det är underhållande med filmer som ”World of Z”. Men min film utvecklade sig mer och mer till ett renodlat drama. Det brukar sluta med att man gör det som man har inom sig, säger Casey Affleck som också har spelat i filmer som ”Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford” och ”Gone, baby gone” Både som regissör och skådespelare är han motvillig till att teoretisera för mycket om vad han håller på med. – Jag har hört för många av mina kollegor som lägger ut texten om varför de gjorde si och så under inspelningen, men oftast är det bara påhitt och efterhandskonstruktioner, haha. Så jag är inte beredd att säga att det alltid finns en klar idé med varje scen, ler han. Att det plötsligt kommer en våg av filmer som liknar varandra skyller han också på tillfälligheter och slump. – Allt går i cykler. Ett år kommer det plötsligt tio västernfilmer, ett annat år ska filmerna handla om meteorer som krockar med jorden. Men, visst, apokalyptiska filmer tenderar att komma tillbaka, säger han och lanserar en egen teori. – Genren ger oss möjlighet att föreställa oss hur livet skulle vara om man skulle sopa bort hela civilisationen och gå tillbaka till det ursprungliga då allt blir sparsmakat och metaforiskt. När man isolerar en relation mellan två människor blir allt plötsligt ”I väntan på Godot“. Den dramatiska insatsen höjs ordentligt – alla smågräl blir på liv och död. Läs mer: ”The kindness of strangers” öppnade Berlin Läs mer: Rekordmånga kvinnliga Guldbjörnskandidater ", "article_category": "culture"}
{"id": 36127, "headline": "Bokrecension: I ”Dunkel skog” går Nicole Krauss vilse med flit", "summary": "I Nicole Krauss första roman på sju år löper två sökares resor till Israel parallellt. DN:s Maria Schottenius läser en elegant roman som bränner samman fakta och fiktion.", "article": "Roman Nicole Krauss ”Dunkel skog” Övers. Inger Johansson Brombergs, 317 sidor Nicole Krauss, född 1974, har haft stora framgångar med sina tidigare romaner, framför allt ”Kärlekens historia” som kom på svenska 2005. Efter romanen ”Det stora huset” dröjde det sju år innan nya ”Dunkel skog” kom ut. Titeln kommer från Dantes ”Den gudomliga komedin”: den ofta citerade strofen som i Ingvar Björkesons översättning lyder: ”Till mitten hunnen på vår levnads vandring / hade jag i en dunkel skog gått vilse / och irrat bort mig från den rätta vägen”. Bokrecension: Nicole Krauss ”Det stora huset” Med tanke på att den kvinnliga huvudpersonen i boken har samma förnamn som författaren, och en liknande livssituation – frånskild med två söner – känns Nicoles resa till Israel för att bota sin skrivkramp som ett autofiktivt berättargrepp. Romanens Nicole reser alltså från hemmet i Brooklyn till Tel Aviv. Där kommer hon i kontakt med en äldre universitetslärare i litteratur och före detta Mossadagent. Han vill henne något – hon förstår till en början inte vad – men han börjar uppta allt mer av hennes tid. Snart är hon insnärjd i ett Kafka-projekt som handlar om att ”skriva det verkliga slutet” på Franz Kafkas liv. Den israeliske mannen ringer, kräver att hon ska följa med till platser som har med Kafka att göra. Nicole slussas steg för steg, utan egen överblick eller vilja, alltmer in i Kafka-gestalten. Den andre huvudpersonen är en advokat, Jules Epstein, som också han lämnat sin familj i New York och rest till Israel. Han och Nicole träffas aldrig i romanen: deras berättelser löper parallellt i olika kapitel. Bägge huvudpersoner har familj i Israel, men är uppvuxna i USA. Epstein är en förmögen äldre man som skänkt bort saker ”med samma frenesi som han en gång skaffat dem”. På museerna är de glada för donationerna, men barnen ser förvandlingen hos en far som beter sig obegripligt. Det autentiska tränger in överallt i denna roman, händelser och namn, kända israeliska och amerikanska författare och politiker ger sig tillkänna. Överallt små fragment som bränner samman fakta och fiktion. Trots att romanen är tung av undertext kan Krauss vara ovanligt tydlig och skarp stilistiskt, till exempel när hon beskriver hur det är för Epstein att skiljas. ”Någonting behövde gå sönder, och han kände att det gjorde det då, kände hur sköra ben ett efter ett knäcktes under hans fingrar /…/ Så lätt, så skört var äktenskapet.” Läs mer: 10 böcker att se fram emot under våren 2019 Nicole Krauss laborerar med begrepp som tid och ensamhet, exil och judisk mystik och identitet. Både Epstein och Nicole reser alltså ”hem” till Israel. Båda hoppas på en förvandling. En själens vandring. Epstein, som gjort sig av med alla ägodelar, försvinner. Det enda spåret efter honom är en portfölj som polisen finner i öknen. Men Nicole kommer tillbaka. När hon ser sitt eget hem får hon en genomgripande mystisk upplevelse av att möta sig själv. ”Genom vardagsrumsfönstret såg jag mina barn sitta på golvet böjda över ett spel. De såg mig inte. Och för ett ögonblick såg jag inte mig själv jag heller, där jag satt i en fåtölj i ett hörn och redan var där.” Scenen korresponderar med författarens tolkning av Guds befallning till Abraham, att han skulle bryta upp från födelselandet och gå till Kanaan. Hon tror att meningen med detta är att ”Abraham skulle gå ut ur sig själv för att bereda plats för det som Gud hade ämnat honom att vara”. Läs mer: På kollisionskurs med Krauss Känslan av att mitt i livet ha gått vilse och ha tappat orienteringen är genomgående i denna roman. Den berättar om människor som inte kan se klart, inte riktigt vet vad de gör eller varför. Mycket är – säkert avsiktligt – oklart och förvirrande även i gestaltningen. Dante och Kafka ger texten en grundstämning. Trots att det är mer fråga om konstruktion än illusion finns det något som får mig att irra vidare och upptäcka en bok med humor och många raffinerade och eleganta passager. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36134, "headline": "Fredrik Strage: Totos hit ”Africa” dånar i Namibias tysta ökenlandskap", "summary": "Totos åttiotalshit ”Africa” har fått nytt liv i Namibias öken. Konstnären Max Siedentopf har gjort en uppmärksammad installation inspirerad av låten. En fin hyllning eller bara tramsigt? Känslor väcker den hur som helst.", "article": "Någonstans i Namibias öken höjer sig sju vita pelare ur sanden. På dem står sex högtalare plus en mp3-spelare som drivs med solceller och spelar Totos ”Africa” om och om igen. Öknen i sydvästra Afrika är 55 miljoner år gammal. ”Förhoppningsvis kommer låten att spelas lika länge”, säger den namibisk-tyske konstnären Max Siedentopf som ligger bakom installationen. Han vill inte avslöja exakt var i öknen som högtalarna är placerade, utan säger till CNN att det är en skatt som bara de mest hängivna Toto-fansen kan hitta. Konstverket, som fått namnet ”Toto forever”, har uppmärksammats över hela världen. Vissa tycker att det är en fin hyllning till åttiotalshitten som på tiotalet fått en renässans. Andra anser att det är tramsigt eftersom den exotiserande låten inte har ett dugg med det verkliga Afrika att göra (när CBS spelade den i ett nyhetsinslag om Nelson Mandelas begravning sa Toto själva att det hade varit mer passande med sydafrikansk musik). För mig är Max Siedentopfs installation framför allt melankolisk. Totos optimistiska låt om att välsigna regnen i Afrika spelas långt ute i den stekheta öknen – utan att någon hör, utan att någon ser. Snart kommer vinden att blåsa sand över solcellerna. Titeln ”Toto forever” är antagligen lika övermodig som raden ”Beskåda mina verk, ni mäktiga, och förtvivla”, som det står på den sönderslagna kungastatyn som ligger begravd i öknen i Percy Shelleys dikt ”Ozymandias”. Mänsklighetens futtighet kan inte illustreras tydligare. I fjol framkallade ”Africa” ett annat slags vemod i ett Youtubeklipp där låten spelas i ett övergivet köpcentrum. ”Empty mall”-remixer har blivit populära de senaste åren, i takt med att USA:s shopping mall-kultur dör ut på grund av näthandel. Genom att filtrera bort basen, höja mellanfrekvenserna och lägga på ett eko får man musiken att låta som om den spelas genom billiga högtalare i en stor och tom lokal. En bild av en ödelagd shopping mall, ackompanjerad av en åttiotalshit som ekar långt bortifrån, får amerikaner, som tillbringat stora delar av sin barndom på dessa platser, att känna ett hugg i bröstet. ”Längtan och tröst, utsträckt genom tomhet”, skriver Jia Tolentino i The New Yorker om ”empty mall”-videon med Totos ”Africa”, som visats 2,2 miljoner gånger. Hon uppmärksammar liknande remixer som filtrerar ljudet så att lyssnaren tror sig vara inne på en klubbtoalett, utanför en arena där det pågår en konsert eller i en bil när det regnar. Tolentino tror att vi längtar efter musikupplevelser som distraheras av omgivningen. När alla låtar är tillgängliga när som helst, och var som helst, minns vi med värme hur det var att höra musik genom den stängda dörren till våra äldre syskons rum. ”Att höra en låt som man älskar när den spelas någon annanstans är både isolerande och uppmuntrande”, skriver hon. ”Man känner sig ensam och omhändertagen samtidigt.” ”Empty mall”-klippen blickar bakåt mot den flyktiga glädje som människor kände när de shoppade och roade sig på dessa platser – och framåt mot konsumtionssamhällets kollaps. I kommentarfältet under ”Africa” uttrycks både nostalgi och depression: ”Det här framkallar en förunderlig familjaritet, följd av en akut sorg.” ”Det måste vara så här det känns att dö.” De tomma konsumtionstemplen och högtalarna i sanden (som kallats ”Totohenge”) blir monument över vår dömda civilisation. De påminner också om att det förr så bespottade Toto var ganska briljanta. Som en lyssnare uttrycker det på Youtube: ”Tänk att den här låten är så bra att de döpte en hel kontinent efter den.” Läs fler krönikor av Fredrik Strage, till exempel om när han inte var lika övertygad om Michael Jacksons godhet som många fans var ", "article_category": "culture"}
{"id": 36144, "headline": "Filmrecension: Karga ”Cold pursuit” ett komiskt hämnardrama", "summary": "Liam Neeson tar på sig Stellan Skarsgårds gamla polarjacka i den amerikanska versionen av norska ”En iskall jävel”. Ett flyktigt men underhållande hämnardrama där den sammanbitne Neeson lockar till skratt.", "article": "I en underbar scen i Ricky Gervais humorserie ”Life’s too short” deklarerar Liam Neeson gravallvarligt att han vill satsa på ståuppkomik eftersom han är en sådan ”funny guy” för att sedan bomma varenda skämt med sin bottenlösa humorlöshet. Man kan väl inte direkt säga att Liam Neeson gjort sig känd för sina komiska roller men kanske är ”Cold pursuit” den idealiska mjukstarten för en begynnande humorkarriär. Filmen bygger på den norska förlagan ”En iskall jävel” (”Kraftidioten”, 2014) av regissören Hans Petter Moland och inleds med ett citat av Oscar Wilde som genast sätter tonen: ”En del sprider glädje var de än går, andra när de går.” Sedan börjar liken staplas på varandra i denna karga thriller som kombinerar vidunderliga vinterlandskap med en morbid humor som påminner om bröderna Coens ”Fargo” (1996). Stellan Skarsgård spelade huvudrollen i den norska versionen men här är det alltså Liam Neeson som är plogföraren Nels vars son dör av en överdos. När det så småningom visar sig att sonen blivit mördad av ett kriminellt gäng bestämmer Nels sig för att hämnas och går snabbt från att vara årets medborgare till att bli en mördarmaskin som målmedvetet tar sig genom den undre världens näringskedja. Läs mer: Liam Neeson tillbakavisar rasismanklagelser – pressevenemang ställdes in För ovanlighetens skull har samma regissör som gjorde originalet städslats för att göra den amerikanska remaken. Att döma av resultatet måste Hans Petter Moland ha varit rätt så nöjd med sitt första utkast. Filmerna är nästan kusligt lika, det är egentligen bara de nordnorska landskapen som bytts ut mot Klippiga bergen och skurkarnas härkomst som förändrats. I övrigt matchar de flesta bilder, repliker och skådespelares rörelser förlagan till den milda grad att det ibland känns som om man drabbats av cineastisk déjà vu. Neeson har till och med samma svarta polarjacka på sig som Skarsgård. Men det finns fortfarande något förföriskt med den där blandningen av vackra snölandskap och en humor mörkare än en tidig vintermorgon i Korpilombolo. Och för att lätta lite på trycket har filmen fyllts med små skrattventiler i form av gnisslande bårhusbritsar och skurkar med löjeväckande namn som Jultomten. Det som dock gått förlorat under resan över Atlanten är något av den egensinniga känsla som fanns i originalet där alla de roliga sidokaraktärerna, både fumliga poliser och smågangstrar på strikt lchf-diet, fick ta precis lagom stort utrymme i berättelsen medan det här är lite mer obalanserat. Sidointrigen om den unga ambitiösa polisen tar till exempel alldeles för stor plats utan att riktigt leda någonstans. Ett ännu större dilemma, som redan fanns i originalmanuset, är dock bristen på etablering av pappans och sonens relation. Hade den fått större utrymme hade ett drama och en djupare förståelse för faderns våldsamma reaktion kunnat växa fram parallellt med det dråpliga hämnartemat. Nu blir det i stället en flyktig men i stunden rätt så underhållande film vars främsta behållning är att äntligen se den sammanbitne Liam Neeson få locka till skratt. Se mer. Tre andra filmer och tv-serier där samma regissör fått göra såväl original som en amerikansk remake: ”Funny Games” (1997, 2007) av Michael Haneke, norska ”Skam” och ”Skam Austin” (2015, 2018) av Julie Andem och ”The Grudge”-filmerna (2002, 2004) av Takashi Shimizu. Läs fler filmrecensioner i DN här ", "article_category": "culture"}
{"id": 36146, "headline": "Bokrecension: Haggans vrede drabbar med full kraft", "summary": "Aase Bergs ”Haggan” kan läsas som en vilt svingade stridsskrift mot patriarkatet. Vass, rasande rolig och skimrande. Jenny Aschenbrenner läser en roman som bara är för mycket och just därför kanske så träffsäker.", "article": "Roman Aase Berg ”Haggan” Albert Bonniers förlag, 287 sidor Vem är Haggan? Hon är vreden, hon är den skoningslösa, hon är den dumpade älskarinnan och hämndens gudinna. Aase Berg har skrivit en rasande, rolig, glimtvis skört skimrande men mestadels vilt svingande stridsskrift till roman, oavsett om där står saker som har hänt i författarens liv eller inte. Det är ingen avkomma till Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” på det sättet, heller ingen konfrontativ spottloska i namngivna kulturmäns ansikten så som Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”, men den bär släktskap. En både mer intensivt känd, språkligt vass och teoretiskt mer tänkt spottloska i inte bara kulturmäns utan i hela den dumma, dumma på patriarkatet vilande tvåsamhetsdrömmens ansikte. Det handlar alltså om en kvinna som hamnat i rollen som älskarinna åt en (olyckligt) gift kulturman ur de övre skikten. Berg kallar henne Thelma, när hon fortfarande är under passionens påverkan, jag när hon står på andra sidan sveket och iklär sig Haggans pansar. Hon rör sig mellan de två lägena boken igenom. Redan från start finns Haggan med, men ändå, också mitt i det oresonliga raseriet, kan hon fiska upp glimrande minnen ur deras kärlekshistoria. Thelmas och Viktors. Hon som aldrig, aldrig skulle bli en älskarinna, den losigaste av alla losiga kvinnopositioner i könsmaktsordningen men som ändå trillade dit eftersom hans kärlek var så äkta. Vilket inte ens Haggan tvivlar på, det är just den orimliga paradoxen som eldar under hennes vrede: att han faktiskt älskade varje molekyl av hennes existens på djupet men ändå valde att krypa tillbaka in i tryggheten som liknar döden. In i det högborgerliga äktenskapet komplett med tjusiga fasader och stum förljugenhet. Berättelsen är densamma som vi hört tusentals gånger. Kvinnan som offrar allt för kärleken (hon lämnar sin man som hon delar både barn och gård och hästar med). Mannen som fegar ur och lämnar henne med skammen, hon som var ett löfte om frihet och ett annat liv. Just därför vill jag ändå att även Aase Berg berättar den. Att den berättas just så här sårigt, sårat och argt och samtidigt mellan de oresonliga, ibland tjatigt ältande tiraderna, vila i en ögonblicksbild av det vackraste och sköra. Aase Berg skriver nära den sorts lyriska essä som växt till en liten boom med amerikanska författare som Maggie Nelson, Kate Zambreno och Melissa Broder. Associativt med samtidskulturen som en arkipelag av referenspunkter, vidöppet inför vart texten tar tanken och sträng i sitt utforskande. Men med särpräglat Aase Bergskt sinne för det språk som krossar och omformar, en intensitet i ordmassorna som väller som ur en galnings mun, men är knivskarpa i sin exakthet. Äktenskapshustrun kallar hon Viktors fru och alla som hon, kvinnor som med skuld och tystnad binder män till sig och långsamt förtvinar med dem i likstela äktenskap. ”Så uppfostras män och kvinnor i patriarkatet: små darrande nakenhundar i knät på varandra, skälvande av kärlek och hat.” Så kan det låta i boken som blivit full av hundöron och understrykningar av precisa och vassa formuleringar: ”I längden ville han bara suga ut mig för att sondmata det luftkippande äktenskapet”. ”Haggan” är träffsäker och skamlöst självupptagen, ibland klossig, ofta för mycket. Orättvis mot män, alla män, på det där bittra sättet som kvinnor lärt sig att de aldrig får vara om de ska behålla sin stolthet. Men just flödet av känslor och tankar som liksom fermenterat sig svällande och illaluktande under tätt slutande lock är det härliga med boken. Aase Bergs tänker jag, slåss och minns, inte minst slåss Haggan med minnena, med svårigheten i att behålla minnet av Viktor och kärleken så som den var utan att ljuga den ful för att det är så den känns efter sveket. Hon varvar minnesarbetet med reflektion och med agitation och så kompromisslös är hennes uppgörelse med det heterosexuella äktenskapet att jag kommer mig på att snegla på min man över frukostbordet och undra – är jag bara lurad? Finns det inget sätt att leva heterosexuellt i denna värld utan att dum som ett spån frivilligt gå rakt in i kvinnofällan? Jodå, som hagga menar Aase Berg och gör gängtecknet genom att kombinera ett fuck off-finger med ett djävulstecken så att händerna bildar ett H. Redan i diktsamlingen ”Hacker” från 2015, som hon själv refererar till i ”Haggan”, påbörjas motståndsstrategin. Ingen kan ensam brotta ned systemet utifrån, man måste hacka sönder det inifrån, som ett datavirus. Aase Berg medarbetar i DN Kultur. Hennes roman recenseras därför av Jenny Aschenbrenner, kritiker i Svenska Dagbladet. Läs mer: Haggpartiet skulle kunna utmana incelmännens nazipartier ", "article_category": "culture"}
{"id": 36169, "headline": "Liam Neeson ångerfull efter planer på rasistisk hämndaktion", "summary": "Skådespelaren Liam Neeson är i blåsväder efter att ha berättat för brittiska tidningen Independent om sina planer på en rasistisk hämndaktion. Efter att en närstående blivit våldtagen gick han omkring på gatorna med batong och vilja att döda en ”svart jävel”. – Det är förfärligt. Men jag lärde mig en läxa, till slut tänkte jag: ”Vad fan gör du?”, säger Neeson.", "article": "Det var i samband med en pressträff för nya filmen ”Cold pursuit” som Liam Neeson berättade om sin reaktion. Enligt Independent, som gjorde intervjun för tre veckor sedan, ska skådespelaren tillagt att han känner stor skam över det tidigare ”usla” beteendet. Planerna på den rasistiska hämndaktionen ska han ha fått för många år sedan, efter att en närstående kvinna till honom blivit utsatt för våldtäkt. Kvinnan ska ha berättat att gärningsmannen var svart och Liam Neeson bestämde sig då för att ge sig ut på gatorna: – Jag gick omkring med en batong och hoppades att någon skulle närma sig. Jag skäms för att säga det här, och jag gjorde det kanske i en vecka – med förhoppningen att en ”svart jävel” (enligt tidningen gör Neeson citattecken i luften) skulle komma ut från en pub och ge sig på mig för någonting, du fattar? Så att jag kunde döda honom, säger Liam Neeson i intervjun, enligt Independent. Enligt skådespelaren delar han med sig av historien för att beskriva sin rollkaraktärs starka behov av hämnd i filmen ”Cold pursuit”. För Liam Neeson själv ska det ha tagit drygt en vecka efter att han påbörjade sitt beteende innan han förstod vidden av sina egna handlingar. Skådespelaren uppger att han känner stor ånger och betonar att han aldrig slog någon. – Det var hemskt, hemskt, när jag tänker tillbaka, att jag gjorde det här. Och jag har aldrig erkänt det, och nu säger jag det till en journalist. Gud förbjude, säger Liam Neeson till Independent, och tillägger: – Det är förfärligt. Men jag lärde mig en läxa av det, när jag till slut tänkte: ”Vad fan gör du?” Uttalandet från Liam Neeson har mötts av kraftiga reaktioner. Cornell L Craig, som leder utbildningarna för mångfaldsfrågor vid universitetet Pace, frågar sig i tv-kanalen NBC om Liam Neeson hade reagerat på samma sätt om det varit en vit man som anklagades för våldtäkt. – Jag tvivlar på att han hade reagerat på samma sätt. Jag tvivlar på att han skulle attackera vilken vit man som helst som han såg, säger Cornell L Craig till NBC. Samtidigt har reportern som gjorde intervjun med skådespelaren, Clémence Michallon, berättat mer om arbetsprocessen. På Twitter skriver hon att texten genomgått en rigorös redaktörsprocess. Hon berättar även att Neeson i slutet av intervjun bett henne att vara ”väldigt försiktig” om tidningen bestämde sig för att återge historien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36171, "headline": "Johanna Frid är DN:s Kulturpristagare: ”Det känns festligt och storslaget”", "summary": "Med stilistisk finess har Johanna Frid grävt i de mörkaste av själens utrymmen. För hyllade romandebuten ”Nora eller Brinn Oslo brinn” tilldelas hon DN:s Kulturpris 2019. ”Festligt och storslaget”, säger författaren som nu vill utforska sin relation till familjen.", "article": "Under måndagskvällen, på en restaurang i centrala Stockholm, presenterade DN:s kulturchef Björn Wiman årets Kulturpristagare. – Johanna Frids roman är en bok att förälska sig i, varken mer eller mindre, sade han. Det är också en bok som binder ihop Sverige, Danmark och Norge på ett oemotståndligt sätt. Johanna Frid steg fram till applåder och mottog Eva Langes skulptur ”Lilla regnet”. På frågan om vilka reaktioner boken, som till stor del handlar om huvudpersonens brinnande svartsjuka, har framkallat hos omvärlden, svarade hon: – Jag har faktiskt fått en del reaktioner. Det finns många svartsjuka människor där ute … Sedan, med en allvarligare ton, gav hon en förklaring till hur det kom sig att hon skrev om ett sådant tabubelagt ämne: – Fördelen med att vara oetablerad är just att man saknar krav på sig utifrån, man har bara bara krav på sig inifrån. DN träffade Johanna Frid i ett snöklätt Stockholm tidigare under måndagen. Hon har nyligen flyttat hem igen, till staden hon växte upp i men också flydde ifrån. – Vi hade en klaustrofobisk relation, Stockholm och jag. Jag kunde bli äcklad av vissa platser som jag varit på många gånger. Det var så välbekant att det stack i ögonen, säger Johanna Frid. – Och redan nu, efter att ha bott här två veckor, känns det tidlöst. Jag och en vän var på väg till en trettioårsfest häromdagen och gick förbi kvarteren där vi växte upp samtidigt som det enorma snövädret drog in. Det var ett starkt hugg, en känsla av att befinna sig i en Hjalmar Söderberg-roman. Johanna Frid Född: 1988 i Stockholm. Bor: Stockholm, flyttade tillbaka från Köpenhamn i början av januari. Aktuell med: Får DN:s Kulturpris 2019 för debutromanen ”Nora eller Brinn Oslo brinn” (Ellerströms) som gavs ut i november 2018. Motiveringen: ”Om du står i ett hål, sluta gräv”, lyder ett råd till berättarjaget i ”Nora eller Brinn Oslo brinn”. Johanna Frid har i stället fortsatt gräva i de mörkaste av känslor och kroppsliga tillstånd. Att hon dessutom gjort det med stilistisk finess och dråplig humor gör hennes roman till årets mest glädjande grävjobb. Läs mer: ”Jag var så orolig för att såra någon” Hon beskriver det som sentimentalt och ambivalent att vara tillbaka. Men det är här Johanna Frid vill vara: hon var färdig med Köpenhamn, dit hon, likt huvudpersonen i hennes autofiktiva roman ”Nora eller Brinn Oslo brinn”, flyttade för en kärleksrelation och en masterexamen. Orsakerna är flera: den där relationen tog slut efter ett halvår. Hon var trött på att vara inneboende i ett uselt litet rum hemma hos en buddhistisk kvinna som brände rökelse, inte spolade på toaletten och alltid höll på med olika projekt med avloppsrören. Men framför allt vill Johanna Frid ha en bas. Och hon vill skriva på heltid. – Jag har aldrig haft råd att köpa en lägenhet, bara pluggat och jobbat. Nu finns plötsligt möjlighet att adoptera en gammal hund, ta promenader och skriva. Det är så jävla fett. Din roman har hyllats stort – hade du förväntat dig det mottagandet? – Nej, jag trodde den skulle bemötas med äckel. Det finns något fult med att skriva om sig själv och sina egna känslor. Dessutom är svartsjuka ingen fin känsla. Jag var orolig för att recensionerna skulle vara fokuserade på självupptagenheten, att de skulle säga: ”inte en till författare som bara tragglar på”. Det blev inte så. – Jag blev överraskad men också stärkt av att ha väckt något hos läsaren. Att det i den partikulära berättelsen finns något allmängiltigt som slagit an något hos mottagaren. Vad betyder det för dig att få DN:s Kulturpris? – Det är festligt och storslaget. Framför allt betyder det mer skrivtid. Och någon typ av acceptans, ett tecken på att bli accepterad och bekräftad av en specifik kultursfär. Skrivandet har Johanna Frid haft med sig från barndomen i Bagarmossen. Modern som arbetat som psykolog och mormodern som var litteraturvetare var kreativa personer som läste, skrev och målade. s Kulturpris Har delats ut sedan 2007. Fem kandidater i fem genrer – film, konst. scenkonst, litteratur och musik – nomineras av DN:s kritiker. Pristagaren utses därefter av Kulturredaktionen. Han eller hon får 50 000 kronor och Eva Langes skulptur ”Lilla regnet”. Läs mer: DN:s recension av ”Nora eller Brinn Oslo brinn” Johanna Frid har alltid skrivit mycket, bland annat i digitala dagböcker när internet fortfarande var i sin linda, men tänkte aldrig på att hon skulle bli författare. – Det var aldrig med som en dröm eller en bild av hur jag ville leva mitt liv. Men det råkade bli så att jag fick möjligheten och det är fantastiskt, säger hon. Hon svarar eftertänksamt, utan större gester. Bjuder på snus och berättar att hon, efter att ha borrat i tabubelagd svartsjuka, kommit en bra bit på väg med nästa projekt: i boken som bär arbetsnamnet ”Stora spökboken” undersöker hon dynamiken i de syskon- och föräldrarelationer som formar en familj. Johanna Frid har själv tre syskon: ett tvillingbrödrapar som är fyra år yngre och en halvsyster som är 12 år. – Syskonrelationerna förändras så mycket över tid. Som barn var jag inte alls intresserad av mina yngre bröder. Det var ett helvete: de bara sprang omkring, skrek och lyssnade på punk. – Men i vuxen ålder har vi fått en väldigt stark och nära relation, och de betyder jättemycket för mig. Samtidigt kan det snabbt övergå i att jag vill säga: ”Häll käften, din idiot.” Det är så intressant med de kontrasterna. Johanna Frid berättar att många har försökt ge råd om hur man ska bete sig mot ett syskon som är betydligt yngre. – De säger att det enda jag kan göra för min lillasyster är att ”vara den allra bästa storasystern i hela världen”. Men hur är man det? Och vad innebär det? Det finns många klyschor kring syskonrelationer, men inte så många ordentliga samtal. – Det finns en gemensam förälder, vilket skapar ett starkt band. En kraft som förenar. Samtidigt pågår en motsatt rörelse bortåt för att slå sig fri. Sedan blir man plötsligt äldre och vill forma något tillsammans igen. Men på vilka sätt ska man då vara en familj? Det är starka, svåra och känslosamma krafter. På sätt och vis blir också nästa bok en fristående fortsättning på ”Nora eller Brinn Oslo brinn”, menar Johanna Frid. För även om hon i dag ser debutromanen som ett verk som är fristående från henne själv lever vissa ”förbjudna” beteenden vidare. Det finns vissa Instagramkonton hon kollar på ibland, inklusive det konto som tillhör den person som i romanen går under namnet Nora. Tänker du på hur familjerelationer också kan påverka hur man i vuxen ålder hanterar en kärleksrelation? – Ja, det är intressant vad som händer när man vuxit upp i en familj och sedan ska forma andra relationer i vuxen ålder. Vad det är som påverkar, blir avgörande – och inte minst vad man är märkt av. Svartsjuka kan väl vara en sådan sak – att man är rädd för att människor bara ska försvinna? – Det tror jag. Därför blir nästa bok lite som en fortsättning på samma tema, men med en annan ingång. ”Nora”-boken handlade mycket om andra familjer. Den här handlar mer om den egna familjen, skriven från ett inifrånperspektiv. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36173, "headline": "Dagens skiva: Eric Palmqwist hittar sin egen röst på svenska", "summary": "Äntligen debuterar Eric Palmqwist i eget namn och på svenska, utan att låta som om han vill vara amerikan, med riktigt bra popmusik om resan ut ur ett långt missbruk.", "article": "Jag har uppskattat bandet EP's Trailer Park genom åren, men språket har stått i vägen. Sångaren Eric Palmqwist har liksom framstått som någon som egentligen ville vara amerikan, snarare än en svensk låtskrivare i egen rätt. Men nu, nästan tjugo år efter första skivan, debuterar han äntligen i eget namn på svenska. Och så bra det blev. Han ligger ganska nära Ulf Sturesons uttryck och påminner ibland om en tidig Di Leva eller Olle Ljungström, men framför allt tycks han trygg i sig själv. Han har en egen röst. Enligt egen utsago är texterna skriva just under resan ut ur ett långt missbruk, som en inre dialog mellan en jobbig snubbe på uppåttjack och människan som förtvivlat vill byta liv. Det är fint, starkt och inte sällan rätt rörande. Dessutom - och det är verkligen inget att fnysa åt - bitvis riktigt bra popmusik. Bästa spår: ”Ibland måste man ta en omväg för att hitta hem”  Läs fler musikrecensioner av Po Tidholm, till exempel om hur Willy Vlautin blev ännu bättre i The Delines. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36176, "headline": "Bråk kring kommande film om David Bowies ”Ziggy Stardust”", "summary": "David Bowies son tänker inte tillåta att den kommande filmen ”Stardust” innehåller faderns musik. Filmens producent meddelar nu att han aldrig planerat att använda Bowies musik.", "article": "Bowies son Duncan Jones säger att filmteamet varken har tillstånd att använda faderns musik eller konsertklipp. På Twitter skriver han att det ”är upp till publiken” om den vill se en biopic utan musik eller ha de anhörigas tillstånd”. Producenten Paul Van Carter bakom filmprojektet betonar dock i Entertainment Weekly att filmen inte är ett porträtt av David Bowie. I stället beskriver han den som en skildring av ”en vändpunkt i Davids liv” vid tiden för dennes album \"The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” som gavs ut i juni 1972. Filmen är dock inte avhängig originalmusiken. Den fokuserar enligt Van Carter i stället på hur Bowie utvecklade sitt alter ego Ziggy, inte hitlåtarna. – Vi informerades om att de anhöriga inte tänkte ge oss tillåtelse att använda musiken, vilken de aldrig gör. Men vi kommer inte använda någon Bowiemusik, det var vi klara över hela tiden. Duncan Jones, själv regissör, uppmanar samtidigt författaren Neil Gaiman (känd för sin tecknade serie ”The Sandman”, utgiven 1988 till 1996) och regissören Peter Ramsey (”Spider-Man: Into the Spider-Verse”) att göra en film om David Bowie. Om de beslutar sig för det så kommer han att uppmana alla sina anhöriga att bidra till ett sådant projekt. – Överväg detta, skriver Jones på Twitter till Ramsey, jag tror att du skulle kunna skapa något lika säreget som du just åstadkom med ”Spider-Man: Into the Spider-Verse”. Den kommande ”Stardust” ska regisseras av Gabriel Range med den brittiske artisten och skådespelaren Johnny Flynn i rollen som Bowie. Flynn, född 1983, har medverkat i ett tjugotal filmer, däribland i ”Genius” som en ung Albert Einstein. Han är vidare frontman i det inte särskilt kända folkrockbandet Johnny Flynn & The Sussex Wit som släppt två album, det senaste utgivet 2010. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36178, "headline": "Efter regelbrottet – Wiktoria diskas inte från Melodifestivalen", "summary": "Wiktoria gick till final i Melodifestivalen i helgen. Men trots att det är mot reglerna släpptes hennes låt Spotify. ”Det har blivit ett tekniskt fel”, säger Nellie Sörman på Sony Music. SVT utreder just nu vad som hänt. Efter ett möte under måndagskvällen stod det klart att SVT inte kommer att diska henne.", "article": "Finalisterna i Melodifestivalen får inte släppas på skiva eller på Spotify förrän alla finallåtarna är klara – då riskerar man att diskas. Trots det släpptes Wiktorias låt ”Not with me” på Spotify. När DN når Wiktorias skivbolagsrepresentant Nellie Sörman på Sony Music säger hon att det handlar om ett ”tekniskt fel”. – Det har uppstått ett tekniskt fel och låten har släppts av misstag. Vi jobbar just nu på alla möjliga sätt för att få ner den så snabbt som möjligt och är i kontakt med Spotify. Vilken typ av tekniskt fel? – Låten har gått upp för release även om vi inte satt den som det, det har blivit något fel. I en kort kommentar från SVT sa Melodifestivalens tävlingsproducent Christer Björkman: ”Vi håller på att utreda vad som hänt.” Strax före klockan 15.30 på måndagseftermiddagen, en knapp halvtimme efter att DN varit i kontakt med Sony, var låten borttagen från Spotify. Och vid 19.30-tiden stod det klart att Wiktoria inte diskas. ”Efter samtal med Sony Music anser vi att det inte funnits någon avsikt att sprida låten på Spotify. Vi anser inte att skadan är sådan att vi behöver vidta någon åtgärd”, skriver Anette Helenius, projektledare för Melodifestivalen på SVT. På Spotifysidan för låten stod att den släppts på strömningstjänsten den 2 februari, men enligt Nellie Sörman på Sony Music stämmer inte det. I ett mejl till DN skriver hon: ”Att Wiktorias låt kom ut på Spotify i ca 2h är såklart jätteolyckligt. Sony agerade direkt när vi fick vetskap om detta. Vi vet inte vad det exakt beror på hos oss i dagsläget utan felsöker fortfarande internt. Med direkthjälp av Spotifykontotet i New York som agerade blixtsnabbt fick vi ner låten ner ganska omgående. Vi vet inte exakt hur många som har hunnit lyssna på låten men med tanke på den korta tiden den hann vara uppe så handlar det om väldigt få.” Senast ett bidrag diskades i Melodifestivalen var 2016. Då gällde det Anna Books låt ”Himmel för två”, som under en annan titel varit med i Moldaviens uttagning till Eurovision song contest två år tidigare. Anna Book fick framföra låten utom tävlan i programmet. Läs mer: Diskningarna har en lång historia i Melodifestivalen ", "article_category": "culture"}
{"id": 36193, "headline": "Trine Dyrholm festivalprisad i Göteborg", "summary": "Danska Trine Dyrholm prisades när Göteborgs filmfestival hade avslutningsgala på lördagskvällen.", "article": "Årets stora filmfestival i Göteborg gick i danska färger. Trine Dyrholm, senast Guldbaggenominerad för sin briljanta roll som ett av Mikael Persbrandts alter egon i ”X & Y”, vann på lördagskvällen Göteborgs filmfestivals sprillans nya skådespelarpris Dragon award best acting. Det är en av filmvärldens få könsneutrala utmärkelser till skådespelare. Dyrholm prisades för sin roll i danska ”Queen of hearts” (”Dronningen”), ett intrikat familjedrama som utspelar sig Köpenhamns övre medelklass. Filmens regissör May El-Thouky blev i sin tur en miljon kronor rikare på kuppen eftersom ”Queen of hearts” även drakbelönades med världens största filmpris, Dragon award best Nordic film. Samma film vann även festivalens publikpris under årets galaceremoni. Några svenskar, Magnus Krepper och Gustav Lindh som också har bärande roller i filmen, fick dock chans att sola sig i den danska glansen. Bland övriga utmärkelser som delades ut under lördagskvällens gala märks kritikerpriset, Fipresci, som även det hamnade i Danmark: Tuva Novotny prisades för sin omtalade danska långfilmsdebut ”Blind spot”. Det europeiska Eurimagespriset Audentia gick i år till Mia Engberg för ”Lucky one”. Årets bästa nordiska dokumentär blev Anna Eborns ”Transnistra”. Debutantpriset som utdelas i Ingmar Bergmans namn gick i år till argentinska ”A family submerged” av Mariá Alché. Tidigare i veckan mottog den internationellt kände danske skådespelaren Mads Mikkelsen, aktuell med överlevnadsdramat ”Arctic”, årets hederspris på festivalen. Läs DN:s intervju med Mads Mikkelsen. Göteborgs filmfestival Den 42:a upplagan av Göteborgs filmfestival, nordens största filmfest, pågår till och med söndag den 4 januari. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36196, "headline": "Marika Carlsson leder Melodifestivalen: ”Rädd att få blackout”", "summary": "Komikern Marika Carlsson är en av årets fyra programledare för Melodifestivalen. ”Mest rädd är jag att få en blackout och sabba allt”, säger hon inför premiären.", "article": "Popartisten Eric Saade, radioprofilen och komikern Kodjo Akolor, artisten och schlagerveteranen Sarah Dawn Finer och komikern Marika Carlsson – det är kvartetten som leder årets upplaga av Melodifestivalen. De fyra har karvat ut varsin roll – och för Marika Carlsson blev det ”den äldsta”. – Jag har insett att i denna kvartett är jag åldringen. Jag är inte bara äldst till siffran, utan också i det att jag inte hänger med när ungdomarna pratar om olika saker på internet. Jag bara: nej, jag har precis installerat Whatsapp, det är min nivå. Finns det någon fördel med att vara åldringen? – Har man inte så bra koll på vad som händer utanför ens egen trygga bubbla, så lever man rätt oskuldsfullt i sin egen värld! Kommer du att testa dina gränser på nåt sätt som programledare? – Jag tycker att jag gör det hela tiden, bara genom att programleda Melodifestivalen testar jag mina gränser! Jag är utanför min comfort zone när det gäller sång, dans, rörelse, kameror, ljud, ljus, stor publik... Vilken enskild sekund är du mest nervös för i lördagens program? – Det känns som att hela programmet är en enda sekund! Jag är mest nervös för att få någon superblackout, både dansmässigt och talmässigt, och sabba allt. Det finns inget annat tv-program i Sverige som folk tycker så mycket om. Är du redo att fronta det? – Det märker vi! Men jag tror det. Folk har tyckt mycket om saker jag gjort tidigare också, så jag är luttrad. Hellre att folk är engagerade och tycker, än att de inte tycker något alls. Under sommarens ”Diggiloo”-turné fick Marika Carlsson publiken att ropa ”Marika for Mello” i en kampanj för att hon skulle få vara med och tävla – men den drömmen har hon släppt nu. – Nej, jag har insett mina begränsningar! Det kommer icke hända, och det är både för allmänhetens och mitt eget bästa. Hade jag haft en bra sångröst på riktigt, hade jag velat vara med! Melodifestivalen 2019 Programledare för årets Melodifestival är popartisten Eric Saade, radioprofilen och komikern Kodjo Akolor, artisten och schlagerveteranen Sarah Dawn Finer och komikern Marika Carlsson. De fyra deltävlingarna äger rum i Göteborg 2/2, Malmö 9/2, Leksand 16/2 och Lidköping 23/2. Andra chansen hålls i Nyköping 2/3 och finalen i Friends arena i Solna 9/3. Vinnaren representerar Sverige i Eurovision song contest i Tel Aviv, Israel, i maj. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36199, "headline": "Övergreppsanklagelserna som kan bli världsstjärnans fall", "summary": "R Kellys snart trettioåriga karriär har kantats av världshits och utmärkelser. Men samtidigt har uppgifter om sexuellt utnyttjande av minderåriga, en ”sexsekt” och kvinnor som hålls inlåsta spridits sedan 1990-talet. Den nya dokumentären ”Vi överlevde R Kelly” har fått skivbolag, artister och fans att vända sig emot honom. Kommer det att bli slutet på hans karriär? Det här är berättelsen om R Kellys liv i rampljuset och anklagelserna om övergrepp som under lång tid följt stjärnan.", "article": "– Jag skulle aldrig ha introducerat dem för varandra. R’n’b-sångaren Sparkle sitter på en stol och berättar om hur hon presenterade sin tonåriga brorsdotter för världsartisten R Kelly. Hon gråter när hon förklarar hur hon trodde att han, som tidigare hjälpt henne att släppa sin första skiva, också skulle kunna hjälpa hennes unga släkting som drömde om en egen sångkarriär. Men så blev det inte. Enligt Sparkle utnyttjade R Kelly brorsdottern sexuellt från det att hon var 13 år. Sparkle är en av många som vittnar i den nya dokumentärserien ”Vi överlevde R Kelly”, som på engelska heter ”Surviving R Kelly”, som producerats av bland andra Dream Hampton för tv-nätverket Lifetime. – Att sitta med varje överlevare var en maratonupplevelse. Det var timmar på timmar i en studio, där vi satt ansikte mot ansikte, har Hampton berättat för The New Yorker om arbetet med dokumentären. En efter en vittnar kvinnor om hur R Kelly förgripit sig på dem, de säger att de lurats in i hans värld med löftet om att få hjälp att starta sina musikkarriärer. Decennier av påstådda övergrepp tas upp i serien – och utsatta kvinnor och deras anhöriga, artister och familjemedlemmar till R Kelly berättar med egna ord om vad de menar att de varit med om och artistens liv. När dokumentärserien kom ut i början på januari tog det inte lång tid innan två miljoner människor sett de sex timmarna av vittnesmål mot den världsberömda r’n’b-stjärnan. Men de första anklagelserna mot R Kelly kom långt tidigare – redan på 1990-talet. Artisten har själv hela tiden nekat till att ha begått några övergrepp. Och hans karriär har blomstrat. Många av hans fans har stått kvar vid hans sida och skivbolaget har fortsatt att stå bakom honom. Tills nu, när marken verkar krackelera under världsstjärnan efter decennier på toppen. Den 8 januari 1967 föddes Robert Kelly. Han växte upp i södra Chicago tillsammans med sin ensamstående mamma och tre syskon. Hans mamma, som R Kelly stod väldigt nära som barn, tog med sig barnen till en baptistkyrka varje söndag, och R Kelly började sjunga i kyrkokör som åttaåring. ”En blyg, introvert och ibland feminin pojke som ofta vände sig till sin mamma för skydd när hans två bröder retade och hånade honom”, beskrevs han i en artikel i Chicago Sun-Times 2002. Delvis var det R Kellys känslighet som gjorde att hans mamma försökte få honom att börja på den prestigefulla skolan Kenwood Academy i Chicago. Som 16-åring bytte han dit. Även om det inte gick så bra för honom i skolan var det här hans musikaliska talang verkligen började lysa igenom. Hans musiklärare Lena McLin, som R Kelly beskrivit som en ”andra mamma”, var den som såg hans begåvning, och fick honom att uppträda mer och mer. – Första dagen jag mötte henne sa McLin till mig att ”du kommer bli en av de största sångarna, låtskrivarna och artisterna i historien”. Jag trodde hon var galen, har R Kelly sagt i en intervju med Chicago Sun-Times. Men R Kellys barndom kantades också av övergrepp. I sin självbiografi ”Soulacoaster”, som kom ut 2012, beskriver R Kelly hur han från att han var åtta år och under flera år av sin barndom blev sexuellt utnyttjad av en kvinnlig bekant till familjen – enligt honom själv var boken första gången då han berättade för någon om vad han varit med om. I en intervju med tidningen GQ 2012 berättar R Kelly om övergreppen, hur han dolde dem långt inom sig för att han ”inte ville att de skulle vara en del av hans bagage” och hur han har förlåtit den som utnyttjade honom. Han säger att han nu ser att det som hände måste ha orsakats av något som hänt längre tillbaka i tiden. – Jag såg det lite som att, jag vet inte, det var en generationsförbannelse så att säga: något som gick i familjen. Inte något som började med vad hon gjorde mot mig. Musikläraren Lena McLin berättar i ”Vi överlevde R Kelly” om hur imponerad hon var av R Kelly, men hur hon också oroade sig för honom. – Jag var imponerad och häpen eftersom han var ett musikaliskt geni. Han pratade inte om hur det var hemma, men man visste hur det var eftersom det kom fram i musiken. Barn uttrycker vad de är rädda för eller vad de älskar, vad som finns runt dem. Han var väldigt, väldigt aggressiv. Efter att R Kelly hoppat av skolan började han sjunga i tunnelbanan, och vid ett av hans framträdanden blev han upptäckt av en manager på ett skivbolag. Hans debutalbum ”Born into the 90’s” sålde i en miljon exemplar efter att det släpptes 1992. Men det var med nästa skiva som R Kelly fick sitt stora genombrott – ”12 Play”, som kom 1993, sålde i över fem miljoner exemplar. Vad gäller hans professionella karriär kan man säga att ”resten är historia”. Sedan början av 1990-talet har han blivit ett namn som är känt över hela världen, han har spelat på OS-invigningar och stått för den prestigefulla pausunderhållningen i Super Bowl, och vunnit tre Grammys och otaliga andra utmärkelser. R Kelly ligger bakom världshits som ”Ignition – Remix”, ”The world's greatest” och ”I believe I can fly”. Han skrev låten ”You are not alone” till Michael Jackson och har gjort duetter med världsartister som Celine Dion och Lady Gaga. 2004 gjorde han skivan ”Unfinished Business” tillsammans med rapparen Jay-Z. Men redan tidigt i karriären kom också anklagelserna om att R Kelly utnyttjade unga tjejer sexuellt, något han alltid nekat till. – Jag sa ofta till Robert att han inte skulle träffa unga kvinnor. Så pratade jag alltid med honom. Han hade ingenting runt dem att göra. De var för unga för honom. Och de var så sårbara, berättar Lena McLin om R Kelly i dokumentären. 1994 började R Kelly arbeta med 14-åriga sångerskan Aaliyah, och skrev hennes hitsingel ”Age ain’t nothing but a number”. Men många frågade sig om den 27-årige Kelly och Aaliyah hade mer än bara ett vänskapligt förhållande. Ryktena fick fog när tidskriften Vibe kunde publicera ett äktenskapsbevis som visade att de båda hade gift sig under en turné. Aaliyah var då bara 15 år men på äktenskapsbeviset angavs hennes ålder som 18 år, eftersom det var olagligt att gifta sig med en minderårig. När Aaliyahs föräldrar fick reda på giftermålet annullerades det snabbt, bland annat på grund av den fejkade åldern. Aaliyahs enda kommentarer kring äktenskapet var att det inte var sant. – När människor frågar mig säger jag ”tro inte på den där röran”. Vi står varandra nära och människor uppfattade det fel, sade hon till Chicago Sun-Times 1994. I en förlikning betalade R Kelly en symbolisk summa på 100 dollar till Aaliyah mot att hon lovade att i framtiden inte ta frågan vidare rättsligt på grund av ”känslomässigt trauma orsakat av någon aspekt av hennes professionella eller personliga relation med Robert”. Varken R Kelly eller Aaliyah pratade därefter mer om äktenskapet, Aaliyah dog i en flygkrasch när hon var 22 år gammal. Det dröjde sex år innan tidningarna åter rapporterade om anklagelser mot R Kelly om övergrepp på unga flickor. Då var det musikjournalisten Jim DeRogatis, som i Chicago Sun-Times publicerade en längre artikel där flera kvinnor anklagade R Kelly för att ha utnyttjat dem när de var minderåriga. I artikeln skrev han bland annat om en stämningsansökan mot R Kelly, där en person hävdade att R Kelly hade sex med henne när hon bara var 15 år. När målet avgjordes fick flickan, som då var myndig, 250.000 dollar i en uppgörelse som också förhindrade henne från att prata om målet i fortsättningen. I samma artikel uttalade sig även andra kvinnor om att de blivit utnyttjade av sångaren. Mellan 1996 och 2002 stämdes R Kelly tre gånger av olika kvinnor. En av dem menade att han ”utnyttjat henne som sitt personliga sexobjekt”. Målet avgjordes utan rättegång, och kvinnan fick en okänd summa pengar av artisten. En annan kvinna hävdade i en stämningsansökan att R Kelly tvingat henne till en abort när hon var minderårig, och en tredje att han utan hennes vetskap videofilmat när de hade sex. Enligt Jim DeRogatis finns det minst tolv stämningar från kvinnor mot R Kelly, och DeRogatis, som följt R Kelly under många år, menar att det säkert finns flera fall som aldrig lett till någon stämning. 2002 åtalades R Kelly för barnpornografibrott i Chicago, efter att en sexfilm, som enligt åtalet visade världsstjärnan när han hade sex med en 14-årig flicka, skickats till journalisten Jim DeRogatis, som därefter gick till polisen. ”Sexuella rovdjur är en samhällsplåga. Det här åtalet borde skicka ut en tydlig signal om att olovliga handlingar med minderåriga barn inte kommer att tolereras i samhället,” skrev statsåklagare Richard A. Devine när åtalet offentliggjordes. Det tog sex år innan fallet avgjordes – och då friades R Kelly. Det gick inte att bevisa att flickan i filmen var minderårig. Åklagaren kunde inte heller bevisa att det var R Kelly som deltog i videon. I en intervju 2016 kommenterade R Kelly den friande domen. På frågan om det är han i filmen svarade han: – På grund av mina jurister kan jag fortfarande inte ha den typen av konversationer. Det är de råd jag fått från mina jurister. För det kan komma tillbaka och hemsöka mig. Saker kan komma upp igen och då skulle allt börja om. Jag måste skydda mig själv, säger han i intervjun. R Kelly åtalades även i Florida efter att man hittat filmer på vad som såg ut som honom med en minderårig flicka, men åtalet lades ner. Samtidigt blomstrade R Kellys karriär. Under tiden mellan att han åtalades och att fallet om barnpornografibrott avgjordes spelade han in ytterligare en skiva och vann flera utmärkelser. I juli 2017 släppte Buzzfeed ett längre reportage, som också skrivits av Jim DeRogatis, om flera påstådda övergrepp mot unga tjejer. R Kelly anklagades för att driva en ”sexsekt” där han höll kvinnor och flickor inlåsta i rum i sin studio, och kontrollerade deras rörelser. Som tidigare nekade R Kelly till anklagelserna. Inför en konsert i Atlanta i augusti samma år fick lobbyisten Kenyette Tisha Barnes nog av vad hon tyckte var en flathet kring övergreppsanklagelserna mot R Kelly. Tillsammans med en vän grundade hon kampanjen ”#MuteRKelly”, ”Tysta R Kelly”. De argumenterade hos myndigheterna för att konserten skulle stoppas, och vädjade till radiokanaler i Atlanta att sluta spela R Kellys musik. Och kampanjen fick gehör hos politikerna i Fulton County, som försökte stoppa konserten. – Mitt mål är inte att säga att Kelly är skyldig till något brott, men min roll som folkvald är att tala utifrån en moralisk ståndpunkt. Som den högsta folkvalda politikern vill jag ge våra väljare en röst, sade John Eaves, ordförande för Fulton Countys styrande organ, på en presskonferens. De kunde dock inte att stoppa konserten, eftersom den anordnades av ett privat företag. Men kampanjens arbete fick snart uppmärksamhet runtom i USA. R Kellys konserter i New Orleans, Dallas, Los Angeles och Baton Rouge ställdes in. – När vi inte lyckades stoppa konserten i Atlanta började vi i stället att organisera en demonstration mot konserten, berättar Kenyette Tisha Barnes för DN. Samtidigt bad John Eaves distriktsåklagaren att öppna en utredning på grund av anklagelserna som kom fram i Buzzfeeds reportage och bevis som hittats när den lokala polisen utrett ärendet. Kenyette Tisha Barnes säger att hon själv var ett fan av R Kelly på 1990-talet. – Alla de här ryktena fanns på 90-talet, men människor ignorerade dem. Mycket av det arbete jag gjort har handlat om att motverka sexuellt våld mot ungdomar och därför blev det viktigt för mig att engagera mig på grund av den potentiella risken som ett sådant här beteende är för unga, säger hon. Men även om det fanns en bubblande proteströrelse mot världsstjärnan var det först i januari 2019, med den sex avsnitt långa dokumentärserien, som kritiken fick faktiskt genomslag. Flera artister som tidigare arbetat med R Kelly har nu tagit avstånd från honom. Lady Gaga bad om ursäkt för sitt samarbete med honom på låten ”Do what you want”, där de bland annat sjunger ”gör vad du vill med min kropp”. Hon har nu tagit bort låten från Itunes. ”De anklagelser jag hört mot R Kelly är helt fruktansvärda och oförsvarbara. Jag är ledsen, både för mitt dåliga omdöme när jag var yngre och för att jag inte sagt något tidigare,” twittrade Lady Gaga strax efter att dokumentärserien haft premiär. Även Celine Dion, som 1998 gjorde låten ”I'm your angel” tillsammans med R Kelly, har nu tagit bort låten från strömningstjänster. Rapparen Common sade i en intervju med TMZ att han var ledsen att han varit en del i att släta över anklagelserna mot R Kelly. – Vi har misslyckats som samhälle, för vi visste om att de här sakerna hände, och i stället för att säga ”låt oss försöka lösa den här situationen och fria de här unga kvinnorna och stoppa det som pågår”, sa vi typ ”vi dansar till musiken”. Jag är också skyldig själv, eftersom jag inte stannade upp och sade något, sade han till TMZ. John Legend var en av få artister som ställde upp i dokumentärserien och talade öppet om anklagelserna mot hans musikerkollega. Han skrev på Twitter att det var ett enkelt val: ”Till alla som säger hur modig jag är för att jag var med i dokumentären: jag känner inte att jag riskerade någonting. Jag tror på de här kvinnorna och skiter fullständigt i att skydda en som flera gånger har våldtagit barn.” Efter dokumentärserien har R Kellys skivbolag Sony Music, som tidigare stått bakom artisten, valt att avsluta samarbetet med honom. Strömningstjänsten Spotify valde redan förra året att ta bort R Kellys låtar från tjänstens egna spellistor – men strax därefter lade man tillbaka honom efter att ha fått kritik för att försöka agera moralpolis. Efter dokumentären valde strömningstjänsten efter protester att införa en funktion som ger lyssnaren möjlighet att blockera artister som de inte vill höra. De anklagelser som förs fram av ett antal kvinnor i dokumentärserien, och som sträcker sig över tre decennier, har även fått rättskipande myndigheter att agera. Åklagare i Chicago och Atlanta har startat nya utredningar. Vid en presskonferens i januari bad Chicagos åklagare Kimberley M. Foxx vittnen och offer att träda fram och prata med polisen. – Vi kan inte skipa rättvisa utan er, sade hon. Men varför är det först nu som stjärnor och skivbolag tar avstånd, och polisen i flera delstater agerar? Och varför har inte anklagelserna mot R Kelly fått större genomslag tidigare? – Det är en kombination av makt, inflytande, kändisskap och tyvärr också rasism. En olycklig rest av rasismen är att särskilt svarta kvinnor inte blir trodda när de berättar om sexuella övergrepp, säger Kenyette Tisha Barnes, grundaren till #MuteRKelly. Forskare på Georgetown-universitetets institution för fattigdom och ojämlikhet har studerat skillnaderna mellan hur man ser på vita och svarta ungdomar. I deras enkätstudie från 2017, med över 300 svarande amerikaner, framkommer en föreställning om att svarta flickor är mindre skyddsvärda och mindre oskuldsfulla än vita flickor i samma ålder. Forskarna kallar det ”adultification” – och i en artikel i Washington Post kopplar man samman detta med varför kvinnorna som anklagade R Kelly ofta inte blivit trodda. – Det vår forskning indikerar är att svarta flickor möter större skepticism från människor som har makt över deras liv, än andra offer för sexuellt våld, säger Rebecca Epstein, chef för institutionen till Washington Post. Kenyette Tisha Barnes tror att ytterligare en anledning kan vara att de som säger sig ha utsatts inte är relaterbara för stora delar av befolkningen. – Vi ser dem som karikatyrer, och vi gör massa antaganden om deras uppförande. I mångas ögon är de inga bra vittnen, men i slutändan är de bara flickor. Tyvärr ser vi svarta flickor som kognitivt, känslomässigt och sexuellt mer brådmogna än sina vita jämnåriga även om det inte finns några skillnader i deras utveckling – det är kulturellt betingat. Och därför ses de inte som lika skyddsvärda, säger hon. Chance the Rapper, som också bett om ursäkt för sitt samarbete med R Kelly, säger i dokumentärserien att han tidigare såg R Kelly som ett ”offer” för anklagelserna mot honom. – Kanske brydde jag mig inte för att jag inte värdesatte historierna från de som anklagade honom eftersom de var svarta kvinnor. Han fortsätter: – Jag gjorde ett misstag och är glad att kvinnorna nu får en röst, och jag kan växa och förstå hur jag borde positionera mig och hur jag borde ha positionerat mig när jag fick möjligheten. Jim DeRogatis, journalisten som granskat R Kelly, menar att det finns många orsaker till att övergreppen kunnat fortsätta. – Rättssystemet har misslyckats. Jag tycker att journalistiken misslyckats, jag tycker att underhållningsindustrin misslyckats, och jag tycker fansen misslyckats om de vet om denna påstådda behandling av kvinnor, säger han till Vox. Han har tidigare också sagt att en anledning till att R Kelly har kommit lindrigt undan är just på grund av vilka han utsatte. – Han (påstås) ha gått på svarta flickor från innerstaden. Den vita världen, med några undantag, har skitit i det, sade han till magasinet Vulture 2015. Kenyette Tisha Barnes tror att #metoo-rörelsen inte uppmärksammade R Kelly i så hög grad under hösten 2017 delvis för att han setts som en förebild bland afroamerikaner. – Han är en ikon bland svarta och bilden av en svart man som det gått bra för. Han passar inte in i mallen av de som begår övergrepp inom #metoo, säger hon. Samma sak säger kulturkritikern Jamilah Lemieux i ”Vi överlevde R. Kelly”. Hon menar att det finns en tendens att se anklagelser mot kända svarta män som en del av en rasistisk konspiration. – När någon som R Kelly hamnar i knipa finns det en första instinkt att skydda honom från systemet. Att skydda Kelly och hans möjlighet att göra musik och underhålla sina fans betydde mer än vad han gjorde mot unga svarta flickor privat. Men diskussionen om huruvida man kan lyssna på R Kelly trots anklagelserna har dock funnits bland musikkritiker. Efter att Spotify tog bort hans låtar från sina spellistor 2017 skrev DN:s Greta Thurfjell om hur hon tänkte kring att lyssna på hans musik: ”Som vanligt tvingas man tänka tanken om att skilja på verk och person. Och som vanligt kommer man fram till att det förvisso går, och måste få gå – men att det helt enkelt inte är särskilt roligt att höra ’Ignition (Remix)’ längre, ” skrev hon. I en artikel i Vulture 2015 ställer sig reportern frågan om det är ”okej att lyssna på R Kelly” och intervjuar flera fans och artisten själv. R Kelly har hela tiden nekat till alla anklagelser och han har inte dömts för något sexbrott. I en intervju med GQ 2016 menade han att de som anklagat honom för sexuella övergrepp bara försökte utnyttja honom. Reportern frågar om alla som anklagat honom ljuger och R Kelly svarar: – Ja, alla. Och det var inte många. Det var inte som att det var tonvis med människor. Men de människorna ljög helt klart. Absolut. Flera medlemmar i hans team har också kallat vittnesmålen som framkommit i dokumentärserien för lögner. R Kellys advokat Steve Greenberg sade i en intervju med AP i januari att anklagelserna var falska. – Anklagelserna är inte sanna eftersom han aldrig medvetet hade sex med någon minderårig kvinna, han tvingade aldrig någon att göra något, han höll aldrig någon fången och han utnyttjade aldrig någon, säger Steve Greenberg. Att dokumentärserien har skapat ett nytt momentum för kritiken mot R Kelly är många överens om. ”Det enda som är säkert just nu är att ’Vi överlevde R Kelly’ har hällt bensin på en decennier gammal eld, som fått fyr på nya anklagelser, möjliga brottsmål och ett stort raseri, allt under en vecka,” skriver Vulture. Flera pr-experter säger till tidskriften att detta mycket väl skulle kunna vara slutet på R Kellys karriär. Och Kenyette Tisha Barnes, grundaren till ”MuteRKelly” tror att det blir svårt för honom att komma tillbaka. – Han har varit i medierna i decennier och lyckats hålla kvar sin karriär. Han har aldrig i sitt liv upplevt en sådan här pr-smäll, och jag tror inte han kommer att återhämta sig. I dag har R Kellys konserter blivit synonyma med protester. Och jag tror inte att han kan blomstra i en sådan miljö säger hon. Hon säger att det faktum att anklagelserna nu fått ny uppmärksamhet gör att det känns som att hennes arbete haft betydelse. – Jag är överväldigad, och försiktigt positiv efter att underhållare som tidigare stöttat R Kelly nu har ändrat sig. Dream Hampton, producenten bakom ”Vi överlevde R Kelly” säger till The New Yorker att hon hoppas att de flickor och kvinnor som vittnat om övergrepp får rättvisa. – De får definiera hur den rättvisan ser ut. De kommer aldrig få tillbaka det de förlorade under de här viktiga åren av deras liv, säger hon. Dokumentären \"Vi överlevde R Kelly\" finns att se på SVT Play. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36200, "headline": "Greta Thurfjell: Kanske öppnar ”Sex education” för porr på Netflix?", "summary": "I den underbara tv-serien ”Sex education” startar två unga en sexklinik för sina skolkamrater. Sexscenerna känns helt autentiska. Vilket kanske talar för att Netflix skulle kunna bana väg för nya och reglerade porrproduktioner?", "article": "Det finns en underbar ny tv-serie in town och den heter ”Sex education”. Jag vet att det bara är några år sedan ”Glee” tog slut, men var snälla och föreställ er ett ”Glee” för tvåtusen-nästan-tjugotalet, som utspelar sig i en sorts amerikaniserad version av Wales (och inte innehåller fullt lika många smäktande, överproducerade sångnummer). I Netflix första stora tv-premiär i år startar den lite bortkomna, bokstavligen oskuldsfulla Otis och den Virginia Woolf-läsande, slutshameade, rosahåriga Maeve en sex-och-samlevnadsklinik för sina high school-kamrater – Maeve för att hon behöver pengarna, Otis för att hans mamma (Gillian Anderson!) råkar vara sexterapeut och för att han inte vågar säga nej till Maeve. De ger råd – låt vara med varierande framgång – åt en mobbande alfahane som överdoserat viagra, åt ett lesbiskt par som misslyckas med varenda ställning de testar, åt en tjej som inte vet vad hon ska säga när hennes nya kille frågar vad hon gillar i sängen. Läs mer: Här är vårens alla tv-serier Eftersom Netflix är Netflix innehåller ”Sex education” en och annan explicit sexscen. Det har skrivits en del om sexscenerna i brittiska tidningar, eftersom de är inspelade med en så kallad ”intimitetskoordinator” på plats – en yrkesroll som populariserades efter att otaliga skådespelare under metoorörelsen talade ut om sexuella trakasserier, utsatta situationer och otrygga arbetsförhållanden på film- och tv-inspelningar. Intimitetskoordinatorns jobb är att se till att alla inblandade på förhand känner till vad som ska hända i en scen och att ingen känner sig tvingad att gå över sina egna eller någon annans gränser. Den tillhandahåller hudfärgade underkläder och kuddar för att i största möjliga mån skilja skådespelarnas kroppar åt och avbryter raskt en scen om någon skulle, säg, råka få stånd. Det märks faktiskt i tv-serien i fråga. Främst därför att de minutiöst koreograferade sexscenerna paradoxalt nog känns helt autentiska, som om skådespelarna kan slappna av inuti regelverket och just därför på ett trovärdigt sätt ägna sig åt skådespeleri. En knapp månad innan ”Sex education” hade premiär beslutade bloggplattformen Tumblr att förbjuda porr. Eller, förlåt, jag menar ”vuxet innehåll, inklusive explicit sexuellt innehåll och nakenhet (med vissa undantag)”, som de själva uttryckte saken. I Sverige gick detta nästintill obemärkt förbi eftersom Tumblr – för några år sedan en sorts fristad för marginaliserade unga, inte helt olika karaktärerna i ni-vet-vilken-tv-serie – inte längre är särskilt trendigt, men i USA väckte det en hel del uppmärksamhet. Tumblr själva lanserade nyheten som en del av ”ett bättre, mer positivt Tumblr”. Det var inte det enda ställe på internet där det gick att hitta nästan vilken obskyr sorts porr som helst, men kanske var det det mest inkluderande – i själva formen fanns en sorts gemenskap inbyggd, eftersom Tumblr bygger på återanvänt och vidareskickat material. Mycket var hemgjort, tecknat, indieproducerat. Men nu när Tumblr kastat in handduken slår det mig att Netflix kanske, efter succén med ”Sex education”, skulle kunna ge sig in i porrbranschen. För det första skulle deras intimitetskoordinatorer – och ett visst mått av renommé och ekonomiska muskler – kunna bana väg för en mer reglerad porrfilmsproduktion än den som de stora gratissajterna främjar. Och tänk bara på alla porrfilmsparodier de, eftersom de redan äger rättigheterna, skulle kunna iscensätta! Med titlar som ”Unbreakable Kimmy Schmidt”, ”The punisher” och ”Bird box” behöver de inte ens komma på nya namn. Dessutom har de ju redan ett så i sammanhanget praktiskt x i sitt företagsnamn. Läs fler texter av Greta Thurfjell, till exempel om den befriande lesbiskheten i ”The favourite”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36207, "headline": "Konsertrecension: Lil Mosey bottnar inte i sin partydekadens", "summary": "Sjuttonårige Lil Mosey följer trenden i dagens kommersiella hiphop: melodiös rap, klyschiga texter, playback och uppmaningar till publiken om att röja. Men när publiken gör det blir han sur.", "article": "Rapparen Lil Mosey har nyss fyllt sjutton och är i allra högsta grad ett barn av sin tid. Han mumlar som Lil Yachty (textraden ”wanna ride around with my clique, baby?” uttalas ”wa wa wa wa wa wa click bay”), han använder samma adlibs som Migos och hans melodier doftar starkt av Post Malone. Det är just melodierna som är i fokus i Lil Moseys rap – texterna är bara en serie textrader som passar in i det rytmiska flödet. Det påminner om hur ABBA skrev sina låtar: Benny Anderssons ståtliga melodier kom först, sedan hällde Björn Ulvaeus i kärlekslyrik som passade tonerna. Kommersiell amerikansk hiphop i dag förhåller sig nämligen till textmässiga klichéer på samma sätt som kommersiella poplåtar gjorde runt 1960. Skillnaden är ämnet för texterna: då var det romantisk kärlek som gällde, nu är det materialistisk rikedom, att göra en klassresa uppåt, att undvika kärleksrelationer som riskerar att bli besvärliga samt att identifiera vänner och fiender. Men principen är densamma nu som då: det är soundet och melodierna som gör att en låt sticker ut, texten är sekundär. Lil Moseys ”Burberry headband”, från debutalbumet ”Northsbest” som släpptes i höstas, använder till och med samma legendariska ackordföljd som hördes i majoriteten av alla hitsinglar i slutet av 1950-talet. Hans beats, oftast producerade av Royce David, består endast av tydliga ackord och snärtiga rytmer – några melodislingor behövs inte, för Lil Moseys rap är tillräckligt melodiös i sig. Likt många andra unga amerikanska rappare kör Lil Mosey playback hela konserten. Han håller i en mikrofon och mimar till sina egna låtar som om han spelade in en musikvideo. Det han använder sin röst till är att uppmana publiken – som är mycket ung, åldersgränsen för konserten är tretton år och medelåldern är inte mycket över – att göra moshpits, dansa loss och balla ur. För säkerhets skull spelar han några stökiga XXXTentacion-hits för att skapa rätt stämning. Men Lil Mosey bottnar inte i dekadensen. När folk väl röjer loss och en mugg med öl flyger i luften skvätter lite öl på artisten uppe på scenen, vilket gör honom mycket förnärmad. Han hotar med att avsluta konserten om det händer igen. En biffig vakt får sitta bredvid scenen i nästföljande låt så att ingen ska våga något fuffens. Lil Mosey framstår som en brat som vill ha fest men inte är så avslappnad som han vill ge intryck av. Som liveartist är han långt ifrån lika mysig som på skiva. Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om hur grimestjärnan Skepta har blivit mainstream igen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36210, "headline": "Fredrik Strage: Jag var inte lika övertygad om Michael Jacksons godhet som många fans", "summary": "Filmen ”Leaving Neverland” har fått skandalerna runt Michael Jackson att flamma upp på nytt. Fredrik Strage minns rättegången i Kalifornien 2005 när Jackson frikändes för sexuella övergrepp mot barn.", "article": "I min bokhylla står en gummianka. När jag tittar på den ekar en röst genom huvudet: ”No duck butter! No duck butter!” Anksmör är vad Michael Jackson påstods ha kallat sperma enligt åtalet mot honom för sexuella övergrepp 2005. Jag fick ankan av Diane Hansen, författare till boken ”Those are my private parts” som lär barn att stoppa tafsande vuxna. Vi träffades utanför domstolen i Santa Maria i Kalifornien. Hon var där för att informera om sexbrott och dela ut ankor som hon förvarade i en röd kärra. Jag var där för att skriva om fansen som försvarade Michael Jackson. Några av dem sparkade på Dianes ankvagn när hon ropade ”no duck butter”. Bland beundrarna fanns många som inte bara betraktade The King of Pop som ett moraliskt föredöme, utan som en reinkarnerad Kristus. Jag var inte lika övertygad om Jacksons godhet. Men efter att ha sett dokumentären ”Living with Michael Jackson” tänkte jag ändå att han var Peter Pan snarare än pedofil. Utanför domstolen var det lätt att dras med av fansens entusiasm. De sjöng ”You are not alone”, balladen som R Kelly skrivit åt Michael Jackson. De viftade med skyltar som sa ”Smooth but not a criminal” och ”Saviour of the world's lost children”. De jublade när Michael Jackson anlände och gjorde V-tecken mot oss. ”Han liknar Oscar Wilde”, tänkte jag när jag såg hans långa svarta hår och guldbroderade sammetskostym. Jag kunde inte släppa tanken på att rättegången kanske var lika fördomsfull som när 1800-talsförfattaren dömdes till fängelse för homosexualitet. Juryn friade Michael Jackson. Och efter hans död 2009 föll pedofilanklagelserna i glömska medan hans popularitet ökade (under tiotalet har Jackson toppat Forbes lista över de mest framgångsrika avlidna artisterna). Filmen ”Leaving Neverland” har fått skandalen att flamma upp på nytt. 36-årige Wade Robson och 40-årige James Safechuck, som träffade Michael Jackson när de var åtta respektive fem år gamla, berättar hur de blev sexuellt utnyttjade av sin idol vid hundratals tillfällen. Enligt dokumentären var Neverland utrustat med hemliga sovrum så att Michael Jackson kunde ta en snabbis när han ville. Genom att vinna föräldrarnas förtroende och sedan manövrera ut dem – samtidigt som han sa till pojkarna att de absolut inte fick skvallra – kunde han, enligt filmen, förgripa sig på barn efter barn efter barn. När de nådde puberteten tröttade Michael Jackson och bytte bästis. Jacksons familj kallar ”Leaving Neverland” en ”offentlig lynchning”. Och Jacksons supportrar påpekar att både Wade Robson och James Safechuck vittnade i rättegången 2005 och sa att Michael aldrig utsatt dem för något olämpligt (Safechuck sa samma sak till polisen redan 1993, strax innan den 12-årige Jordy Chandlers föräldrar drog tillbaka sin stämning i utbyte mot 25 miljoner dollar). Filmen hävdar att Robson och Safechuck blev så traumatiserade, att de inte kunde erkänna för sig själva att de blivit utnyttjade förrän de fått psykiska besvär som vuxna – och själva blivit föräldrar. Oavsett om duon lyckas stämma familjen Jackson lär den nya filmen påverka bilden av världens genom tiderna största popstjärna. Kommer han att rensas bort från Spotifys spellistor likt R Kelly? Blir #MuteMichael en lika populär hashtag som #MuteRKelly? Eller kan vi fortsätta uppskatta hans fulländade musik, ungefär som när vi lyssnar på antisemiten Richard Wagner eller mördaren Phil Spector? Det blir nog lättare för oss som bara betraktat Michael Jackson som en underhållare – inte som världens frälsare.  Här kan du läsa fler krönikor av Fredrik Strage, bland annat om hur han har väntat på år 2019 ända sedan han såg ”Brade runner”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36212, "headline": "Brittisk dramadrottning besatt av att skriva för kvinnor", "summary": "Göteborg. Efter de populära polisserierna ”Happy valley” och ”Scott & Bailey” är hon aktuell med det lesbiska kostymdramat ”Gentleman Jack” på HBO. Sally Wainwright förklarar varför hon är uppfylld av att skriva för kvinnor.", "article": "– Jag har alltid velat skriva komplexa roller för kvinnor, ända sedan jag såg serien ”Rock follies” på sjuttiotalet. Det var en uppenbarelse. Det var första gången jag såg kvinnor som fick svära och bete sig dåligt, berättar den brittiska dramadrottningen Sally Wainwright på blixtvisit i Göteborg för att inspirera den nordiska tv-världen under filmfestivalens branschdagar. Med polisserier som ”Scott & Bailey” och ”Happy valley” har hon skapat realistiska småstadsdramer från norra England med kvinnor i centrum. Även Wainwrights lite mer lättsamma relationsdrama ”Vår stora kärlek”, som liksom de övriga sänts av SVT, har fått mycket publik uppskattning för sin vardagsnära skildring av kärlek på livets höst. – Jag vill i första hand underhålla publiken, men för att göra det måste folk verkligen köpa det man skriver. Man måste få historierna att kännas verkliga och autentiska, det är helt avgörande säger Wainwright. Inspirationen till ”Vår stora kärlek”, som handlar om kärlek på livets höst, hittade hon på hemmaplan. – När min mamma blev änka i sjuttioårsåldern och flyttade hem till mig och min man så råkade hon träffa en gammal ungdomsvän och blev blixtkär, så den serien är lite terapeutisk, skrattar hon. Hennes polisserier har också en personlig koppling. Både ”Scott & Bailey” och ”Happy valley” utgår i stor utsträckning från två olika kvinnliga polisveteraner, Lisa och Diane, som hon lärt känna och är inspirerade av fall som de bägge kvinnorna jobbat med under åren. – Jag har fått en del kritik för våldet mot kvinnor i ”Happy valley” – och det var ganska jobbigt att skriva också – men till exempel när Catherine i ”Happy Valley” blir misshandlad av den kidnappare hon försöker gripa i första säsongen, så är det faktiskt direkt hämtat ur verkligheten. Lisa har blivit precis så illa skadad själv i jobbet, flera gånger. Wainwright berättar dock stolt att hon också fått mycket beröm för att båda serierna skildrar polisarbete på ett autentiskt sätt, men också bland annat för att huvudpersonen i ”Happy valley” är en vanlig patrullerande landsortskonstapel i uniform och den handlar inte – som ofta annars – om högt rankade polisinspektörer i kostymer. – Det har varit viktigt för mig att inte glorifiera något. Jag har lärt mig mycket själv om polisarbetet på kuppen att jag har svårt att se de flesta deckare i dag. Jag ser bara en massa byråkratiska fel och andra missar. Det finns till exempel inga vackra kvinnolik, som man ofta ser i tv-serier, i verkligheten ser alla mordoffer helt fruktansvärda ut. Trots att en stor del av oss i tv-publiken väntar ivrigt på en tredje säsong av ”Happy valley” har Sally Wainwright tagit en välbehövlig polispaus och passat på att skriva ett rivigt kostymdrama om en lesbisk pionjär som var verksam i början av 1800-talet i Wainwrights hemtrakter i West Yorkshire. Suranne Jones, som spelar en ena delen av duon i ”Scott & Bailey”, gör även huvudrollen som Anne Lister i den nya serien med titeln ”Gentleman Jack”, som får premiär på HBO senare i vår. Wainwright föll som en fura för Anne Lister när hon läste hennes omfattande dagböcker, som delvis är skrivna i koder och som krävde ett ganska avancerat detektivarbete: – Hon är en fantastiskt komplex karaktär; en äventyrare, resenär, filantrop, entreprenör och dessutom en otrolig idrottskvinna. Hon var navet i dåtidens hemliga queerliv, när det knappt fanns något språk för kvinnors kärlek till varandra. Hon gifte sig till och med, förstås det i hemlighet, med en kvinna. Den typen av mod är väldigt inspirerande, säger hon. – Den stora utmaningen för mig att skifta från samtid till dåtid var att få manuset att kännas levande. Det finns en särskild ”kostymdramastil” i brittisk tv, på BBC, som är väldigt stel och arkaisk, och jag ville desperat undvika att fastna i den fällan.  Sally Wainwright Brittisk manusförfattare och regissör, född 1963 i Yorkshire i England. Hon lärde sig skriva manus på 90-talet när hon jobbade med den brittiska radions långkörare ”The Archers” liksom evighetssåpan ”Coronation Street”. Skrev sin första serie ”At home with the Braithwaites” som bygger på hennes eget familjeliv 2002. Mest känd för de Bafta-prisade serierna ”Happy Valley” och ”Vår stora kärlek” (”Last tango in Halifax”) liksom ”Scott & Bailey”. Senare i vår kommer den kostymklädda ”Gentleman Jack” på HBO Nordic. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36213, "headline": "”Cold case Hammarskjölds” skapare till motattack mot New York Times", "summary": "”Cold case Hammarskjöld” har svensk premiär på Göteborgs filmfestival på fredagen. Dokumentärfilmen har redan skapat stora rubriker och fått utstå kritik. Nu går filmens upphovsmän till motattack mot en artikel i New York Times. – Klart under den standard för respektabel journalistik som man kan förvänta sig av New York Times, skriver filmteamet i ett uttalande.", "article": "Den internationella storsatsningen ”Cold case Hammarskjöld”, som varit under produktion i sex år, är ett försök att lösa gåtan kring flygkraschen 1961 där FN:s förre generalsekreterare Dag Hammarskjöld omkom. Men när filmen hade premiär på filmfestivalen Sundance i USA natten till söndag svensk tid stod det klart att den också förmedlar ett annat och mycket kontroversiellt budskap. Dokument som filmarna kommit över och vittnen som för första gången berättar väcker starka misstankar om att den underjordiska paramilitära organisationen South African institute for maritime research (SAIMR) avsiktligt försökte sprida hiv-smitta bland svarta i flera länder i södra Afrika på 90-talet. Anklagelsen bekräftas av den tidigare SAIMR-medlemmen Alexander Jones och av familjen till en ung marinbiolog som mördades 1990, när hon enligt sin bror ville lämna organisationen efter att ha insett vad som pågick. Filmen hänvisar även till dokument kring avancerad hiv-forskning, som påstås vara skrivna av SAIMR:s ledare Keith Maxwell. Flera stora mediehus, däribland New York Times, fick tillgång till filmens omfattande research redan i december i fjol. Filmarna uppmanade andra journalister att gå vidare. New York Times tackade nej och publicerade i stället i söndags en svidande kritik av filmen och dess regissör, dansken Mads Brügger. Artikeln, som är skriven av Matt Apuzzo, två gånger belönad med Pulitzerpriset för sin undersökande journalistik, hävdar bland annat att filmens huvudkälla inte är trovärdig. Filmteamet har reagerat starkt på artikeln. – Vi är överens med New York Times om att det funnits en intention att använda aids som ett biologiskt vapen i södra Afrika. Vi har vänt oss till dem för att få hjälp att utreda detta vidare, men i stället har de valt att skjuta mot budbäraren, vilket vi inte tycker är ett journalistiskt riktigt val, säger filmens producent, journalisten Andreas Rocksén. Han anser att det går att sätta stor tilltro till huvudkällan. – Hans utsagor har granskats noggrant av våra advokater. Journalister från bland annat The Observer har träffat honom för att kunna göra egna bedömningar. Också New York Times har haft möjligheten att göra detta, men avstått. Att då avfärda honom på detta sätt är helt enkelt inte rätt, säger Rocksén. Filmteamet vänder sig också mot att tidningen använder en sju år gammal recension av Mads Brüggers kontroversiella film ”Ambassadören”, där han för att avslöja korruption i Centralafrikanska republiken låtsas vara diplomat och affärsman. Man menar att beskrivningen får honom att framstå som rasistisk och inte trovärdig. ”Det är klart under den standard för respektabel journalistik som man kan förvänta sig av New York Times”, skriver filmteamet i ett uttalande. Rocksén medger att man inte faktiskt kan bevisa att den avsiktliga hiv-spridningen ägde rum eller ännu mindre att den är orsak till att Sydafrika i dag har sju miljoner hiv-smittade, flest i världen. Filmarna har också varit medvetna om vilka reaktioner det kan få att påstå att en organisation med apartheidregimens goda minne försökte skapa massdöd bland svarta i Sydafrika. – Det är mycket starka anklagelser som måste utredas vidare. Nu får regeringar och polismyndigheter ta vid. Och vi hoppas förstås fortfarande att det finns goda journalister där ute, som kan ta fram mer information om både SAIMR och Keith Maxwell, säger Rocksén. Dagens Nyheter fick sent i processen också tillgång till materialet och publicerade artiklar baserade på nya uppgifter kring Hammarskjöldfallet. Flera ledande hiv-experter som tidningen tillfrågade ställde sig starkt avvisande till uppgifterna om hiv-spridning och till den avancerade teknik som beskrivs i dokumenten. Professor Jan Albert vid Karolinska institutet är en av dem som är skeptisk. – Det är väldigt lite som talar för att avsiktlig spridning av hiv på ett avgörande sätt bidragit till den snabba hiv-ökningen, men det är svårt att bevisa att det inte alls har skett, säger Albert. En talesperson för New York Times bekräftar för DN att tidningen fick tillgång till materialet i förväg och att när man frågade filmskaparna om avvikelser i Alexander Jones historia medgav de att de inte kunde bekräfta berättelsen eller att den plan som beskrevs var medicinskt genomförbar. – Samtidigt som vår artikel visar på skepsis hos medicinska experter avfärdar den inte påståendena. Tvärtom, det är ett viktigt ämne och ett vi skrev om för att delge våra läsare mer sammanhang och perspektiv, säger talesmannen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36237, "headline": "Johan Croneman: Missa inte filmen om mannen som lät åtala de nazistiska massmördarna", "summary": "I dokumentären ”Ondskans åklagare” (SVT) berättar juristen Benjamin Ferencz om hur han som ung åtalade nazistiska massmördare i Nürnberg 1947. Det var mest en slump att just de 22 män som Ferencz lät åtala stod bakom skranket. Många andra slapp undan.", "article": "I slutet av förra året påminde jag om fransmannen Michaël Prazans obekväma dokumentärserie på Netflix (från 2009), ”Einsatzgruppen: The nazi death squads”. Det finns inte många liknande dokumentationer, och när det gäller einsatzgruppernas mördande under det tyska fälttåget mot Sovjetunionen med början i juni 1941, är det den enda med samma knivskarpa skärpa och noggrannhet. Även den som tror sig veta det mesta om Förintelsen kommer drabbas svårt – inte så få känner sig till och med ”mätta” på information, eller över huvud taget allt grottande i andra världskriget fasor. Prazan riktar sig också direkt till er. I söndags visade SVT en sevärd dokumentär (”Ondskans åklagare”) om mannen som kom att åtala ett litet antal av de ansvariga för just de tyska einsatzgrupperna. Benjamin Ferencz var bara 27 år när han 1947 klev upp på en trave böcker (han var mycket kort i växten) för att nå upp till åklagarpulpeten i Nürnberg och höll sitt numera klassiska inledningsanförande. Ben Ferencz var en av de första som använde beteckningen ”brott mot mänskligheten”. 22 åtalade stod bakom skranket för en av hela andra världskrigets mest fasansfulla verksamheter – 22 av 3 000 som deltog i tysk uniform. Fjorton dömdes till döden, två hängdes så småningom, de andra fick sina dödsdomar omvandlade till fängelsestraff. 1958, elva år senare, var de alla ute i det fria Västtyskland igen. Man blir illamående vid blotta tanken. Dokumentären om Ben Ferencz märkliga väg till Nürnberg är en otrolig historia, och hela Ferecz livsgärning vore utan tvekan värd Nobels fredspris. Han lever förresten, snart 99 år gammal – ge honom priset på hans hundraårsdag. Och det var mer en slump att dessa bestialiska massmördare över huvud taget kom att åtalas. I Berlin sprang Ferencz mer eller mindre rakt in i ett arkiv som avslöjade allt. Han behövde inte ens några ögonvittnen, tyskarnas dokumentation var petnoga, allt hade rapporterats till Berlin. Exakta siffror på antalet utrensade judar, romer, ryssar, partisaner. Man sköt alla! Släpade ut dem i skogen, klädde av dem, sköt dem, slängde dem i massgravar. Einsatzgrupperna mördade på detta sätt två miljoner människor. Dr Rasch, befälhavare för Einsatzgruppe C, hade dubbla akademiska titlar, över huvud taget hade man som ansvariga för einsatzgrupperna tillsatt välutbildade akademiker – intellektuella nazister skulle ha lättare för att förklara nödvändigheten i de utrensningar man gjorde, ha bra argument till sina underlydande: Inte minst till dem som skulle ligga bakom en kulspruta några timmar i taget och på rätt kort avstånd meja ner tusentals kvinnor, barn, gamla. En slitig dag på jobbet. De tyska soldaterna tvingades inte, man slapp om man mentalt inte klarade trycket. Det fanns andra. De fick lite bättre betalt, de fick fler permissioner, de fick amfetaminpreparat, de fick extra ransoner med alkohol. Och politisk skolning givetvis, de fick lära sig varför mördandet var högst motiverat ur det tyska rikets synvinkel. Om allt detta kan man läsa i historikern Christopher Brownings studie ”Helt vanliga män” som just kommit i svensk nyutgåva (Norstedts). Massmördare som till exempel den iskalle Otto Ohlendorf förklarade sig självklart oskyldig. Benjamin Ferencz berättar i dokumentären varför han var noga med att plocka ut de mest ansvariga, men också de mest välutbildade befälen. Om Dr Rasch säger Ferencz: ”Han dödade 33.771 judar på två dagar. Den 29:e och 30 september 1941.” Ett kort uppehåll i intervjun, är han på väg att börja gråta? Sedan säger han, och kluckar lite av skratt: ”I got the bastard!” Läs mer: De helt vanliga männen som blev massmördare Läs mer: De aktuella filmerna om nazismens brott Läs mer: Juristen från Nürnberg visar en väg vidare ", "article_category": "culture"}
{"id": 36238, "headline": "Replik: Hans Rosling måste förstås på ett djupare plan", "summary": "Hans Rosling gjorde inte anspråk på att lösa 2000-talets stora frågor utan beskrev världen utifrån ett epidemiologiskt synsätt, replikerar Roslings tidigare medarbetare Daniel Lapidus i debatten om Roland Paulsens artikel.", "article": "Blir världen bättre eller sämre? Roland Paulsen har skrivit en artikel (DN 19/1) och gjort en upplysande film med goda intentioner men missar avgörande fakta i sin förståelse av Roslings verk. Under flera år arbetade jag på Stiftelsen Gapminder, i nära samarbete med Hans Rosling. Jag fick ta del av en rik tankevärld – en världsbild som enligt Paulsen bortser från väsentliga perspektiv och trender. Men Rosling måste förstås på ett djupare plan – en gärning som utvecklats över lång tid. Roslings beskrivningar av världen är influerade av ett epidemiologiskt synsätt (epidemiologiska observationer beskriver primärt populationer av människor) och han gjorde inte anspråk på att lösa 2000-talets stora frågor. Redan i sitt Ted Talk 2006 är Rosling tydlig med att medelvärden skymmer stora ojämlikheter inom länder och att vi “i hög grad måste kontextualisera de förbättringar som världen uppvisar”. Denna nyanserade ansats finns ständigt närvarande i Roslings arbete och ligger till grund för de huvudpoänger Rosling förmedlar som folkbildare: “det finns fler än två sorters länder”, “vi använder inte öppna data i tillräcklig utsträckning”, “vi har fel om världen för att vi går runt med förutfattade meningar” med flera. Läs mer: ”Hans Roslings positiva världsbild stämmer inte”, skriver Roland Paulsen På Gapminders hemsida återfinns också flera verktyg som visar inkomstskillnader och skillnader i levnadsvillkor inom länder, däribland “Dollar street” och “Income mountains”. Även i boken ”Factfulness” (2018) resonerar författarna om medelvärden (vilket Paulsen medger): “Alla ni genomsnitt därute, ta inte anstöt av vad jag nu ska säga. Jag älskar genomsnitt. [...] Men all förenkling av information kan vara vilseledande, och genomsnitt är inget undantag.” Hans Roslings senare medverkan i olika debatter kom ofta att förutsätta den här förförståelsen av hans pedagogiska metod. Korta framträdanden i media lämpade sig inte för metodologisk diskussion, men jag vet – genom att jag dagligen befann mig i hans närhet – att han lade mycket energi på att detaljstudera statistik och väga sina ord med en forskares noggrannhet för att vinna adekvat trovärdighet. Uttrycket “Spip” (Svenskt post-industriellt pucko) var ett av Roslings mest skoningslösa men sparsamt använda uttryck. Det ligger dock nära till hands när Paulsen vantolkar Roslings beskrivning av spädbarnsdödligheten eller kallar Roslings vetenskapliga bidrag om upptäckten av en ny sjukdom (Konzo) – som drabbar de allra fattigaste på Afrikas landsbygd – för “blygsamt”. Det blir då uppenbart att Paulsen inte bemödat sig med att förstå Roslings världsbild som bland annat formades av den resursbrist som rådde i distriktet Nacala i Moçambique: “Samtidigt som det i Sverige gick hundra läkare på den folkmängd jag var satt att vårda, var barnadödligheten i Moçambique dessutom hundra gånger högre. [...] Jag kallar det mitt fyra-nollor-skillnads-trauma. Den allmänna knapphetens psykologi lärde mig saker om mig själv.” Läs mer: Hans Roslings kolleger svarar Roland Paulsen Men jag vet att Paulsen har goda avsikter och jag skulle så gärna önskat att han och Hans Rosling kunde föra diskussionen vidare tillsammans i stället för genom ombud. Och det för oss till diskussionen om 2000-talets stora ödesfrågor. Kunde hållbar utveckling, psykisk ohälsa och den ökande ekonomiska ojämlikheten – sådana frågor som Paulsen efterlyser – få större utrymme i boken ”Factfulness”? Ja, och det tror jag även att medförfattarna av boken kan hålla med om. Dock, Rosling gör inte anspråk på att ha lösningar på de frågor som Paulsen lyfter fram såsom prekariseringen av arbetsmarknaden eller psykisk ohälsa. Rosling erbjuder i stället en verktygslåda till en bred målgrupp för att förklara de “grundläggande missförstånden”. Paulsen lyfter också fram att Rosling skulle ha “månat” om kapitalismen och undvikit frågor om ekologisk hållbarhet. “Kapitalismen är en häst som kan sättas i användning men måste tyglas” brukade Hans hävda i föreläsningar och för oss medarbetare. “Klimatförändringar gör mig djupt oroad”, skriver han i ”Factfulness”. Detta är bara två av Roslings många citat som motsäger Paulsens enögda fokus. Och vad gäller tillrättavisningen av den danska journalisten så har det fått oproportionerligt stor uppmärksamhet till följd av polarisering och snuttifiering av vår mediekonsumtion. Så Roland Paulsen, hur går vi vidare? Jag tror på faktabaserade perspektiv. Hans Rosling representerar för mig “fyra-nollors-skillnad-traumat” som han beskriver i sin biografi – ett perspektiv som vi kan inspireras av, respektera och samtidigt ställa höga vetenskapliga krav på. Vid en kronologisk läsning av Rosling kommer du förhoppningsvis se nya sidor, men du kommer inte hitta en systemkritiker av det slag som du efterlyser. Det är upp till oss att formulera lösningarna för framtiden och det kan inte vänta på att vi definierar vad den goda världen är.  Daniel Lapidus är grundare av Datastory och tidigare medarbetare till Hans Rosling ", "article_category": "culture"}
{"id": 36240, "headline": "Gun-Britt Sundström har skrivit årets Stockholm läser-bok", "summary": "För författaren Gun-Britt Sundström väntar en tid av intensivt läsande efter att hon valts in i Nobelkommittén. En av hennes egna böcker ska också läsas noga av stockholmarna i år. Romanen ”För Lydia” är vald till årets Stockholm läser-bok.", "article": "Gun-Britt Sundström blev överraskad när hon i somras fick veta det som avslöjades för en lästörstande allmänhet i Rotundan på Asplunds bibliotek på måndagskvällen. Hennes ”För Lydia” är årets Stockholm läser-bok. “För Lydia” kom ut 1973 och är Hjalmar Söderbergs klassiska kärleksroman “Den allvarsamma leken” berättad ur en helt annan vinkel och i en helt annan tid. Söderbergs roman om kärleksparet Arvid Stjärnblom och Lydia Stille kom ut 1912 och utspelar sig i sekelskiftets Stockholm. Gun-Britt Sundström har inte bara förflyttat handlingen till 1960- och 70-tal. Hon berättar historien ur Lydias perspektiv. Gun-Britt Sundström hade vissa invändningar när hon fick reda på att Författarcentrum och Stockholms stadsbibliotek valt ut “För Lydia” till årets bok. Hon tycker att man ska ha läst ”Den allvarsamma leken” för att förstå poängen med hennes bok. – ”För Lydia” är inte skriven som en självständig roman och jag kan inte ens föreställa mig hur man läser den utan att ha läst Söderberg, säger Gun-Britt Sundström, väl medveten om att många har läst hennes bok och inte Hjalmar Söderbergs. – Det finns till och med bildade människor som har missat ”Den allvarsamma leken”. De har läst min bok som en självständig roman och har uppenbarligen kunnat få ut någonting av den, säger hon. Gun-Britt Sundström vill naturligtvis att många ska läsa hennes bok, men rekommenderar alla dem som inte läst Söderbergs att läsa den först. Ju färskare läsaren har Söderberg i minnet desto bättre och det var också den invändning hon hade när hon fick reda på att hon hade blivit utvald. Stockholm läser initierades av författaren Helena Sigander, inspirerad av de lässatsningar som gjorts i flera städer i USA. Tanken är att en speciell bok väljs ut och läsandet ska inspirera till författarsamtal, studiecirklar, stadsvandringar med mera och i samband med att boken presenteras (som på måndagskvällen) ges den ut i pocket för att alla ska kunna köpa den. Första Stockholm-läser-boken var Hjalmar Söderbergs “Doktor Glas”. Året var 2002. Även den Söderbergsboken har tolkats om; Bengt Ohlssons “Gregorius\" kom ut 2004 och belönades med Augustpriset. Ohlsson valde att berätta historien ur pastor Gregorius liv, men också att hålla sig kvar vid sekelskiftet. Det var aldrig aktuellt för Gun-Britt Sundström: – Om jag hade trott mig kunna skriva sekelskiftesmiljö hade jag helst gjort det, men jag hade svårt att föreställa mig vardagslivet för en överklasskvinna som levde så övervakat. Fina damer kunde inte gå på stan utan förkläde i form av en väninna eller en släkting på den tiden. – Ungefär som dagens hederskultur. Det finns mycket att reflektera över där, säger Gun-Britt Sundström och berättar att hon ruvade ganska länge på boken innan hon började skriva. Själva skrivandet tog sedan några månader. Det är ingen hemlighet att verklighetens Lydia Stille hette Maria von Platen och var under en period Söderbergs älskarinna – och inte bara Söderbergs. Hon beskrevs ömsom som femme fatale ömsom som vandringspokal – föga smickrande. – Min bild av Söderbergs Lydia blev färgad av det man fick läsa om Maria von Platen och jag tror att man ibland inte kunde hålla isär historierna, men det kan bli lite galet när man blandar in människors biografier när man pratar om det litterära. Skulle du kunna skriva ”För Lydia” i dag? – Då skulle den se annorlunda ut. Jag hade nog lite för stor respekt för Hjalmar Söderberg och ville inte göra något som stred mot hans beskrivning, säger Gun-Britt Sundström, som inte kommer ihåg när hon läste ”Den allvarsamma leken” första gången, men hon minns sin första kontakt med Söderberg. Det var i andra ring. Hon hade bra betyg och tilldelades ett stipendium på avslutningsdagen. I sin hand fick hon hans noveller samlade i en antologi. Men bara det första av två band. Till saken hör att fröken Sundström fick bra betyg även i tredje ring så då fick hon band två. Så, vad tyckte du om Söderberg? – Jag tyckte inte om Hjalmar Söderberg då. Jag tyckte att han var cynisk och illusionslös, säger Gun-Britt Sundström och berättar att hon alltid levt sig in mer i Arvid än i Lydia. På vilket sätt? – Han var ju murvel och levde i tidningsmiljö. Jag känner igen hans velighet när det gäller att fatta beslut, säger Sundström, som nyligen belönades med Skönlitterära författarsällskapets Helga-pris. Priset är uppkallat efter romanfiguren Helga Gregorius i Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Hon fick det för sin ”språkliga lyhördhet, självironi, galghumor och skärpa. Hon är kvick, bitsk och bildad.” Lägg därtill att hon har utsetts att ingå i den nya Nobelkommittén. Det är väl hedrande? – Somliga säger att det är hedersamt. Andra säger ”Hur kan du?” Tidigare Stockholm läser 2002 ”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg 2003 ”Mina drömmars stad” av Per Anders Fogelström 2004 ”Änglarnas stad” av Heidi von Born 2005 ”Ett öga rött” av Jonas Hassen Khemiri 2006 ”De i utkanten älskande” av Johanna Nilsson 2007 ”I skuggan av ett brott” av Helena Henschen 2008 ”Tackar som frågar” av Jennie Dielemans 2011 ”Norrtullsligan” av Elin Wägner 2012 ”En dåres försvarstal” av August Strindberg 2013 ”Var det bra så?” av Lena Andersson 2014 ”Barnens ö” av P C Jersild 2015 ”Kungsgatan” av Ivar Lo-Johansson 2016 ”Det hemliga namnet” av Inger Edelfeldt 2017 ”Sodomsäpplet” av Bengt Martin 2018 ”Grupp Krilon” av Eyvind Johnson  Juryns motivering ”I 'För Lydia' (1973) vänder Gun-Britt Sundström på perspektivet i Hjalmar Söderbergs stora kärleksroman Den allvarsamma leken (1912). Då såg vi Lydia och Arvid i förra sekelskiftets Stockholm. När Sundström flyttar historien 60 år framåt är det med Lydias ögon vi ser vad som pågår bortom det som synes ske. 'För Lydia' är ett starkt kvinnoporträtt som åskådliggör synvinkelns betydelse och visar oss den gamla sanningen att kärleken inte alltid spelar med öppna kort.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 36241, "headline": "Sverige deltar i andra semifinalen när Eurovision avgörs", "summary": "Sverige kommer att ställa upp i den andra semifinalen när Eurovision Song Contest avgörs i maj. Med sig dit får man Danmark och Norge.", "article": "Det är 42 länder som ställer upp när Eurovision Song Contest avgörs i Tel Aviv under några dagar i maj. Den första semifinalen avgörs den 14 maj, den andra den 16 maj och den stora finalen den 18 maj. På måndagen lottades vilka länder som kommer att delta i vilken av de två semifinalerna och då stod det klart att Sverige kommer att ingå i den andra semifinalen och i den första halvan av den. I samma semifinal återfinns också Danmark och Norge medan Finland och Island framför sina bidrag i den första semifinalen. På måndagen lottades även vilka av ”The big five” och arrangörslandet som ska rösta i vilken semifinal. Där blev det Tyskland, Italien och Storbritannien som kommer att rösta när Sverige framför sitt bidrag. Så här ser de deltagande lagen i den svenska semifinalen ut: Schweiz, Sverige, Irland, Österrike, Moldavien, Lettland, Rumänien, Danmark, Armenien, Albanien, Azerbajdzjan, FYR Makedonien (Nordmakedonien), Norge, Ryssland, Nederländerna, Kroatien, Litauen och Malta. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36245, "headline": "Banksymålning stulen på terrordrabbad klubb", "summary": "En målning av gatukonstnären Banksy har stulits från Batacláns konsertlokal i Paris, där terrorister dödade 90 personer 2015.", "article": "Konstverket föreställde en slöjbeklädd, sörjande kvinna och hade målats på en av klubbens dörrar för att hedra offren. Tjuvarna körde till platsen i en skåpbil och tog med sig hela dörren, enligt poliskällor. Stölden skedde under natten till lördagen och Bataclán bekräftade att den skett på lördagsmorgonen. \"I dag är vi fyllda med en djup känsla av förargelse. Banksys arbete, en symbol för eftertanke som tillhör alla – invånare, parisare och världsmedborgare – har tagits från oss\", skriver Bataclán på Twitter. Det var den 13 november 2015 som terrorister dödade 130 människor på flera platser i Paris, däribland Bataclán. Fler än 350 personer skadades i attackerna. Tidigare har flera av Banksys verk vandaliserats, men även stulits. Enligt Le Monde blev en av hans muralmålningar i Paris utskuren i ett stycke från en vägg bara dagar efter att den först dök upp. Och 2013 försvann ett verk kallat ”Slave labour” från en vägg till en Londonbutik för att sedan dyka upp på en auktion i Miami, innan den drogs tillbaka och återsändes till Storbritannien. Banksy har uppmanat konstköpare att undvika inköp av offentliga verk, enligt The New York Times. ”För att all gatukonst ska finnas kvar där den hör hemma”, skrev han i ett yttrande 2008. ”uppmuntrar jag folk att inte köpa något av någon om det inte skapades för marknaden från början”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36259, "headline": "Nya kulturministern togs emot av applåder på Göteborgs filmfestival", "summary": "På invigningen av Göteborgs filmfestival på fredagskvällen presenterade sig kulturministern Amanda Lind för Filmsverige. I sitt invigningstal betonade hon kulturens oberoende.", "article": "På Göteborgs filmfestival höll Amanda Lind sitt första tal som kulturminister. Hon gjorde det inför en publik bestående av stora delar av svensk filmbransch, som efterfrågar flera reformer. Sedan filmavtalet avskaffades och filmpolitiken blev statlig vid årsskiftet 2017 har debattvågorna gått höga i filmbranschen. Det finns inte minst ett missnöje med biografmomsen, som höjdes till 25 procent. Dessutom väntar man fortfarande på så kallade produktionsincitament, som finns i en rad andra europeiska länder, med statligt finansierad rabatt på inspelningskostnader. Branschen behövde inte vänta länge på en glädjande avsiktsförklaring från den nya kulturministern, åtminstone i den senare frågan. Till DN har Amanda Lind meddelat att hon hoppas gå fram med ett förslag om produktionsincitament så snart som möjligt. På scenen på Draken i Göteborg, där hon togs emot med varma och långa applåder, upprepade hon budskapet men utan att göra några löften. – Det är viktigt att förbättra villkoren för filmproduktion, och att implementera inspelningsrabatter är ett intressant förslag, sa Amanda Lind och fick spontana applåder från publiken. Amanda Linds företrädare Alice Bah Kuhnke, som också brukade invigningstala på Göteborgs filmfestival, har blivit ifrågasatt för en politisering av kulturen. I det korta talet på Göteborgs filmfestival betonade den nya kulturminstern konstens oberoende. – Kulturen måste vara fri att skapa förändring i ett öppet samhälle. Det är politikens uppgift att skapa möjligheter för detta, sa Amanda Lind. Kulturminstern pratade dessutom om betydelsen av att alla människor får tillgång till kultur, både på landsbygden och i storstäder. Amanda Lind pratade om att förbättra arbetsvillkoren i kultursektorn, samt om vikten av att fortsätta jämställdhetsarbetet i filmbranschen i kölvattnet av #metoo och #tystnadtagning. Tidigare under fredagen arrangerade filmfestivalen och Västra Götalandsregionen programpunkten Filmpolitiskt toppmöte för andra året, med paneldiskussioner om filmpolitiken. På plats fanns både filmansvariga politiker, såväl nationellt och regionalt, samt tjänstemän och filmbransch. Miljöpartiets Anna Sibinska, som är ny ledamot i kulturutskottet, kommenterade det faktum att debatten om den nya kulturministern hittills har handlat om annat än kulturpolitik. – Alice (Bah Kuhnke) hade samma slags bemötande i början men visade att vi inom Miljöpartiet hade högre politiska ambitioner, sa Anna Sibinska. I paneldiskussionen under Filmpolitiskt toppmöte var hon också öppen för en utvärdering av den statliga filmpolitiken. – Fungerar det inte som det var tänkt från början måste vi omvärdera det, säger Anna Sibinska. Under invigningen av Göteborgs filmfestival delade också Konstnärsnämnden, som är en av kulturministerns myndigheter, ut Mai Zetterling-stipendiet till dokumentärfilmaren Marcus Lindeen. – Jag är glad över att verka i ett filmklimat som tillåter filmskapare att pusha gränserna för vad dokumentärfilm kan vara, sa Marcus Lindeen, vars senaste film ”Flotten” är nominerad till en Guldbagge för bästa dokumentär. Filmfestivalen i Göteborg pågår till och med den 4 februari. Läs mer: Björn Wiman: Utnämningen av Amanda Lind riskerar att bli en provokation Erik Helmerson: Nej, Amanda Lind, du behöver inte svara på frågor om ditt hår ", "article_category": "culture"}
{"id": 36281, "headline": "Historiska museet visar utställning om Förintelsen", "summary": "Inför Förintelsens minnesdag öppnar Historiska museet en utställning om överlevande som flydde till Sverige. På ”Speaking memories – Förintelsens sista vittnen” finns föremål och vittnesmål som aldrig tidigare visats eller hörts i Sverige.", "article": "Fredagen den 25 januari, två dagar före Förintelsens minnesdag, öppnar Historiska museet utställningen ”Speaking memories – Förintelsens sista vittnen”. Tanken är att uppmärksamma de som överlevde folkmorden och sedermera flydde till Sverige. – Att diskutera och berätta om Förintelsen är en oerhört viktig del av både Sveriges och Europas historia, säger Katherine Hauptman, museichef på Historiska museet. Vi vill bidra till fördjupad förståelse för de överlevandes erfarenheter, men också skapa en plattform för diskussioner om ständigt viktiga ämnen som demokrati, mänskliga rättigheter och den avhumanisering som föregick folkmorden. Utställningens hjärta är fotografen Karl Gabors 29 porträtt av överlevande som kom till Sverige efter andra världskriget. Fotografierna ackompanjeras av deras levnadshistorier samt kortare budskap de vill föra vidare. ”Speaking memories” ger också tillgång till den amerikanska organisationen USC Shoah foundations digitala videoarkiv med 55.000 vittnesmål från Förintelsen och andra folkmord. – Regissören Steven Spielberg grundade organisationen 1993 efter att han skapat ”Schindlers list”, och det är första gången deras omfattande material visas i Sverige. Vår dator är länkad till USC Shoah foundations arkiv så besökarna kan antingen sitta vid vår datorstation eller koppla upp sig på vårt nätverk för att få tillgång till vittnesmålen, säger Katherine Hauptman. Den amerikanska organisationen har även bidragit med en interaktiv installation där besökare kan ställa sig framför en tv-skärm och ställa frågor direkt till två av folkmordens överlevande. Dessutom visas autentiska föremål från koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau, bland annat en fångdräkt från en polsk politisk flykting samt föremål från dem som hölls fångna. – Man frågar ju sig ofta: ”Hur var det möjligt att genomlida något så fruktansvärt?” Då svarar många överlevande att små gester av medmänsklighet var det som höll dem vid liv. Ett av föremålen som vi visar upp, en liten kudde i miniatyr, gav en av fångarna till en annan. Och även dessa föremål visas för första gången i Sverige. Som komplement till de personliga erfarenheterna visar utställningen tidslinjen ”Vägen till Förintelsen”. Tidsskedet inleds 1933 när Adolf Hitler, ledare för NSDAP, utses till rikskansler i Tyskland och avslutas med Förenta nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna som antogs 1948. Däremellan görs nedslag i olika typer av händelser som kulminerar i folkmord på främst judar, men också romer, polacker, politiska fångar, homosexuella samt personer med funktionsvariationer. Grundidén till ”Speaking memories – Förintelsens sista vittnen\" uppstod 2015 när institutionen Judisk kultur i Sverige i samarbete med Paideia folkhögskola arrangerade workshopar och seminarier med Förintelseöverlevande på Historiska museet. – Under åren formades ett starkt förtroende och en kreativ dialog mellan oss och Historiska museet. Hos oss båda fanns ett starkt intresse och en vilja att ta projektet ett steg vidare och att satsa på en utställning som även har tillgång till arkivmaterial, säger Lizzie Oved Scheja, grundare och chef för Judisk kultur i Sverige. – Initiativet blev så lyckat att vi kände att vi ville ta det vidare. Att det inte bara skulle bli en engångsgrej utan något med längre livslängd. Judisk kultur i Sverige kontaktade sedan USC Shoah foundation och det statliga museet Auschwitz-Birkenau i Polen. – Det är två organisationer med stora arkiv av föremål och vittnesmål från överlevare. Vi ville tillgängliggöra deras material för en svensk publik. Resultatet blev ”Speaking memories”. Lizzie Oved Scheja föddes i Israel men trots att hennes familj inte själv upplevde Förintelsen brinner hon starkt för att sprida kunskap och förståelse kring folkmorden under andra världskriget. – Under min uppväxt i Israel talade vi inte om Förintelsen trots att det fanns många överlevande bland oss. Det fanns en tystnad, säger hon och fortsätter: – De som var unga under Förintelsen är nu gamla och snart kommer de att lämna oss. Vad gör man när de som överlevde inte längre finns kvar? Hur möter vi Förintelseförnekare och historierevisionister när överlevarna gått bort? Då kommer vi som lever ha ett större ansvar att hålla minnet och deras erfarenheter vid liv, så att detta inte sker igen vare sig mot judar eller andra folksgrupper. Hon betonar även att Förintelsen inte är en judisk angelägenhet utan snarare något som angår oss alla, samt att lärdomarna från andra världskriget bör ligga till grund för hur vi bedömer samtiden. – Förintelsen, det systematiska och industrialiserade utrotandet av Europas judar är unik. Men Förintelsen har också en universell giltighet genom den lärdom som kan dras från denna mörka tid direkt till vår egen nutid. Lizzie Oved Scheja hoppas att utställningen ska bidra till ökad medvetenhet, inte minst hos svenska ungdomar. Dessutom har hon en vision om att det i framtiden inrättas en permanent utställning i Sverige om Förintelsen. – Att bevara minnet genom en permanent utställning eller ett Förintelsemuseum bör vara inte bara en judisk, utan en svensk angelägenhet. Utställningen ”Speaking memories” är ett viktigt steg i den riktningen. Hon har även en personlig förhoppning om att besökarna ska få en glimt av det hon själv upplevt under de år hon arbetat med dessa frågor. – När jag träffat överlevare har jag märkt att ingen av dem visar upp någon sorts hat eller revanschkänsla. Tvärtom pratar de enbart om att gå vidare, att räddningen ligger i att sprida lärdom. Det har jag tagit till mig och jag hoppas att även besökarna gör det. ”Speaking memories” bär också vittnesbörd om styrka och livskraft. Att människor trots outhärdliga minnen kan forma nytt liv och bidra konstruktivt och kreativt till att bygga upp sitt eget liv och det samhälle vi lever i. Speaking memories – Förintelsens sista vittnen Visas på Historiska museet 25/1–1/9 2019. Genom porträtt och unika vittnesmål och föremål uppmärksammas de som överlevde Förintelsen och flydde till Sverige. I samband med utställningen släpps en bok och under våren 2019 pågår en programserie kopplad till utställningens teman. Utställningen är producerad av Judisk kultur i Sverige och Historiska museet – i samarbete med den amerikanska organisationen USC Shoah foundation samt det statliga museet Auschwitz-Birkenau i Polen. Övriga samarbetspartner är Paideia folkhögskola, föreningen Förintelsens överlevare i Sverige, Forum för levande historia samt synagogan Adat Jeschurun. Filmregissören Steven Spielberg, som grundade USC Shoah foundation, har även spelat in en videohälsning till Historiska museets besökare där han talar om vikten av utställningen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36285, "headline": "Dagens skiva: Denz för in dancehall och reggaeton i svensk hiphop", "summary": "Med sin kaxiga attityd och obekymrade melodikänsla passar albumdebuterande Denz perfekt för att utvidga svenskt hiphopsound med dancehall, afrobeats och reggaeton.", "article": "En av förra årets trender inom amerikansk hiphop, att släppa minialbum med runt tjugotre minuters speltid, har hittat till Sverige: först Z.E:s ”Sverige vet” och nu Denz debutalbum. De senaste fem åren har Denz släppt ett långt pärlband av låtar, exempelvis suveräna ”Dash” med Jireel och Pato Pooh, så han var i allra högsta grad uppvärmd inför detta första längre och mer ambitiösa verk. ”Medan vi lever” markerar en förändring inom svensk rap: numera är dancehall, afrobeats och poppig reggaeton en självklar del av även vårt lands hiphopsound. Jag älskar denna utveckling, och Denz med sin kaxiga attityd och obekymrade melodikänsla passar perfekt för dessa beats. Han har dock ena foten kvar i den mer traditionella, textfokuserade sidan av svensk hiphop, vilket hörs i Mack Beats-producerade ”Tider”. Bästa spår: ”Allt eller nada” Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om hur 21 Savage successivt blir allt poppigare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36287, "headline": "Kulturarbetarna i Stockholm erbjuds avgångsvederlag", "summary": "Kulturförvaltningen i Stockholms stad står inför besparingar – och nu erbjuds anställda avtalspensionslösningar eller avgångsvederlag. – Vi kommer att göra allting vi kan för att inte behöva hamna i ett läge där vi säger upp personer på grund av arbetsbrist, säger stadsbibliotekarie Daniel Forsman.", "article": "Som DN tidigare berättat har kulturförvaltningen ställts inför ett stort sparkrav under 2019. Kostnaderna på flera områden måste minska, bland annat hyreskostnaderna och utgifterna för personal. En av de större verksamheterna som drabbas är Stockholms stadsbibliotek. Framtiden för stadens bibliotek utlöste redan i höstas en politisk strid, och avdelningens resurser minskar med knappt en miljon kronor jämfört med fjolåret. Samtidigt ska man följa satsningar på bland annat digitalisering och utökade öppettider. Om biblioteken ska klara besparingen krävs nu flera förändringar, enligt stadsbibliotekarien Daniel Forsman. – Effekten är att vi kommer att arbeta med generell effektivisering. Kulturförvaltningen har aviserat en omställning, och just nu är man inne i en fas där man erbjuder avtalspensionslösningar eller avgångsvederlag. Och då kommer det resultera i att vår personalstyrka förmodligen minskar. Det verkar sannolikt att vi kommer att vakanshålla några tjänster, säger Daniel Forsman. Ni måste skära i personalstyrkan? – Vi behöver minska våra personalkostnader. Kommer ni behöva säga upp folk? – Jag hoppas att det ska räcka med de vakanser vi har i organisationen i dag och med de personer som nappar på erbjudanden. Vi kommer att göra allting som vi kan för att inte behöva hamna i ett läge där vi säger upp personer på grund av arbetsbrist. Hur kommer det påverka verksamheten? – Jag hoppas att det inte kommer att påverka verksamheten eller tillgången till biblioteken för stockholmarna. Men så klart får förändringar i personalstyrkan effekter. Därför kommer vi parallellt med detta se över vår organisation och våra arbetssätt för att bli effektivare, säger Daniel Forsman. Personalen inom Stockholms stadsbibliotek ska enligt Daniel Forsman ha informerats om förändringarna under förra veckan. Kulturdirektör Robert Olsson berättar för DN att erbjudandet om pensionslösningar eller avgångsvederlag gäller anställda inom samtliga verksamheter på kulturförvaltningen. Anställda har de kommande månaderna på sig att ta ställning om man vill ta del av det. – Vi får börja med att se hur många som nappar samt hur många vi känner att vi är beredda att avstå. Det här är inte en rättighet, utan ett erbjudande, och det är många kompetenser inom förvaltningen som vi vill fortsätta vara rädda om, säger Robert Olsson. Han vill inte spekulera i något bestämt antal för hur många som kan komma att behöva lämna verksamheterna inom kulturförvaltningen. – Vi har inte jobbat med ett antal utan målet är att försöka sänka kostnaderna. Vi har höga hyreskostnader och stora upprustningsprojekt. När vi får kostnadsökningar så måste vi ställa om vårt arbetssätt, säger Robert Olsson. – Utgångspunkten är dock naturligtvis att vi tror att vi kan behålla samma höga kvalitet för medborgarna i Stockholm, både i år och framåt. Det är hela tiden utgångspunkten. Magnus Berg, förhandlingschef på fackförbundet DIK, skriver i ett uttalande till DN: ”Kulturförvaltningen i Stockholms stad har i den budget som lades av det nya styret i staden fått kraftigt minskade anslag. DIK anser att detta är mycket beklagligt, men har löpande haft en dialog med arbetsgivaren om vilka konsekvenserna kan bli för våra medlemmar. Det är inte en enstaka åtgärd som krävs, utan ett antal olika sätt att minska kostnader kommer att behöva prövas. Förhandlingar om personalkonsekvenser pågår just nu, och vi har som policy att aldrig kommentera pågående ärenden.” Stockholms stadsbibliotek Stockholms stadsbibliotek ansvarar för nära 40 folkbibliotek i Stockholms stad, samt det digitala biblioteket. Verksamheten har nära 430 anställda och är därmed den största avdelningen inom kulturförvaltningen. Källa: Stockholms stad ", "article_category": "culture"}
{"id": 36314, "headline": "Författarförbundet fördömer Kinas angrepp mot Kurdo Baksi", "summary": "Vid två tillfällen har Kinas ambassad i Sverige offentligt kritiserat journalisten och författaren Kurdo Baksi, senast i går för att ”hitta på rykten och lögner” och för att \"underminera relationerna\" mellan Sverige och Kina. Sveriges författarförbund fördömer påhoppen.", "article": "Bakgrunden till inläggen som Kinas ambassad i Sverige publicerat på sin webbplats är fallet kring den svenska förläggaren och författaren Gui Minhai, som sitter fängslad i Kina. Kurdo Baksi har skrivit debattartiklar om fallet i Expressen och Svenska Dagbladet. I julas utmålade Kinas ambassad Kurdo Baksi som en ”moralpolis” som sprider lögner om Kinas behandling av bokförläggaren. I går publicerades ett nytt inlägg där ambassaden anklagar Kurdo Baksi för att ”fabricera fakta” och för att ”skrupelfritt anstifta konfrontation mellan Sverige och Kina, med försök att underminera relationerna mellan de två länderna”. Sveriges författarförbund beskriver attackerna som häpnadsväckande och fördömer ambassadens påhopp. ”Anklagelserna mot Baksi är allvarliga och bottnar inte i verkligheten”, skriver Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll och vice ordförande Patrik Lundberg. Gui Minhai fördes bort i Thailand den 17 oktober 2015. I oktober 2017 släpptes han ur kinesiskt fängelse, men greps på nytt på ett tåg nära Peking den 20 januari 2018. Kina har bekräftat att han är gripen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36316, "headline": "Kritik mot nya kulturministern för stöd till Kaplan", "summary": "Den nya kulturministern Amanda Lind (MP) hyllar partiets tidigare ministrar på Facebook. Bland dem Mehmet Kaplan som avgick efter flera avslöjanden 2016. Svenska kommittén mot antisemitism kallar det anmärkningsvärt och nu svarar ministern på kritiken: ”Mehmet Kaplan var en del av att driva igenom grön politik under vår första mandatperiod i regering.”", "article": "Det var på söndagen som Amanda Lind publicerade en text på Facebook där hon uppmärksammade sina partikamrater i den förra regeringen, något som SvD var först med att rapportera. I texten skriver hon bland annat: ”Gustav Fridolin, Isabella Lövin, Per Bolund, Alice Bah Kuhnke, Peter Eriksson, Karolina Skog – och mellan 2014-2016 Åsa Romson och Mehmet Kaplan – har som våra första gröna ministrar varit pionjärer, hjältar, som har kämpat varje dag för att förverkliga Miljöpartiets politik för miljö och klimat, demokrati, jämställdhet och rättvisa.” Mehmet Kaplan avgick som bostadsminister i april 2016 efter hård kritik. Han hade då bland annat fångats på bild på en middag där även en representant för den högerextrema turkiska organisationen Grå vargarna var gäst. Svenska Dagbladet publicerade även ett klipp där Mehmet Kaplan jämförde Israels behandling av palestinier med den tyska politiken mot judar på 1930-talet, något som han kritiserades för. Läs mer: Amanda Lind (MP) blir ny kulturminister Bland kritikerna fanns Mona Sahlin, som då var regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, och utrikesminister Margot Wallström. Mehmet Kaplan ansåg att flera av anklagelserna var ogrundade och sa att han arbetat hela sitt vuxna liv för demokrati och mot extremism, men valde ändå att avgå. I Miljöpartiet fanns flera som försvarade honom, däribland Amanda Lind som då var kommunalråd i Härnösand. I en intervju med Sveriges Radio beklagade hon hans beslut. – Jag känner Mehmet som en klok person. En antirasist, en demokrat med bra gröna värderingar. Sedan har det skett saker under den här resan. Uttalanden som inte varit bra och misstag, sa hon då. Efter att hon nu inför regeringsförklaringen på nytt hyllat honom får den nytillträdde kultur- och demokratiministern kritik. På Twitter skriver Svenska kommittén mot antisemitism: ”Anmärkningsvärt när nya demokratiministern framhåller statsrådet Mehmet Kaplan som en 'hjälte' som 'varje dag' kämpade för 'demokrati'. Han tvingades avgå framför allt pga sitt samröre med antidemokratiska organisationer.” Björn Wiman: Utnämningen av Amanda Lind riskerar att bli en provokation Liberalernas riksdagsledamot Gulan Avci, som motsatte sig samarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, skriver på Twitter: ”Att den nya miljöpartistiska kulturministern hyllar Kaplan som haft samröre med den islamistiska ultranationalistiska fascistorganisation grå vargarna, som mördat hundratals kurder och andra oliktänkande genom åren, gör mig väldigt upprörd som svenskkurd!” DN har sökt Amanda Lind. Kulturministern har hittills inte velat ställa upp på en intervju om kritiken, men i en skriftlig kommentar svarar hon: ”Mehmet Kaplan begick misstag som gjorde att han inte kunde fortsätta som minister. Det var bra och helt rimligt att han avgick.” ”Det jag ville säga i mitt inlägg var att Mehmet Kaplan var en del av att driva igenom grön politik under vår första mandatperiod i regering.” Läs mer: Här är alla ministrar i Sveriges nya regering ", "article_category": "culture"}
{"id": 36319, "headline": "Amanda Lind (MP) blir ny kulturminister", "summary": "Amanda Lind (MP) blir ny kultur- och demokratiminister. Hon är tidigare partisekreterare för Miljöpartiet. ”Kultur- och demokratifrågorna är helt fundamentala”, säger hon.", "article": "Den nya kulturministern stod närmast intill statsminister Stefan Löfven (S) när han på måndagen presenterade de nya statsråden. Hennes händer var kupade och över den ofta uppmärksammade dreadlockfrisyren bar hon en sjal med glittrande detaljer. – Det är väldigt hedrande, att få ägna mig politiskt åt de här frågorna som jag brinner för, säger Amanda Lind till DN. Varför var det viktigt för Miljöpartiet att behålla den här posten? – Kultur- och demokratifrågorna är helt fundamentala med ett fritt kulturliv och oberoende media för att säkra demokratin. Kulturens egenvärde är något vi vill värna, något vi gjort en hel del under den här mandatperioden och kommer att fortsätta göra. I överenskommelsen mellan S, MP, C och L nämns att ni vill satsa på kulturskolan. Kommer ni att återinföra kulturskolebidraget? – Det är något vi haft tidigare, och som vore bra – men det blir en fråga för kommande budgetförhandlingar i regeringen och med våra samverkanspartier. Amanda Lind är tidigare partisekreterare för Miljöpartiet. Hon har också varit kommunalråd och 1:a vice ordförande i Härnösands kommun och språkrör för Miljöpartiet i Härnösand och Västernorrland. Hon är också utbildad psykolog. Hon tar över posten efter Alice Bah Kuhnke som i stället toppar Miljöpartiets lista inför Europaparlamentsvalet i vår tillsammans med Pär Holmgren. Lind får också ansvar för idrotts- och ungdomsfrågor. – Hon är en erfaren och respekterad kommun- och rikspolitiker. I den här tiden när det är viktigt att värna kulturen, det fria ordet och att främja vår demokrati, är jag glad att välkomna Amanda till regeringen, sa Stefan Lövfen under pressträffen i riksdagen. Amanda Lind beskriver sig som resultat- och samarbetsorienterad och säger att hon ser fram emot att fortsätta arbetet med att stärka allas rätt till kultur. Hon betonar vikten av att säkra demokratin, den granskande och fria journalistikens oberoende och att prioritera arbetet med de nationella minoriteterna. Frågan om att bli kultur- och demokratiminister fick hon under förra veckan. Hon berättar att skelettet i garderoben är att hon i tjugoåldern testat cannabis. I en intervju med YippieHärnösand har hon berättat att några av hennes intressen var nålbindning och blockflöjt, och tidigare har hon även sysslat med lajv och rollspel. – Spelkulturen är viktig för den unga generationen, den är blocköverskridande och hänger ihop med kultur- och idrottsfrågor. Men sedan är jag en kulturell allätare som gillar att läsa och se på film, inte minst med mina barn, och följer idrott. Jag ser fram emot att ta del av kulturlivet i den här rollen, säger Amanda Lind. På sitt Instagramkonto hyllade Amanda Lind på söndagen de tidigare miljöpartistiska ministrarna som ”pionjärer, hjältar” – däribland tidigare bostadsministern Mehmet Kaplan som tvingades avgå 2016 efter att det framkommit att han bland annat varit på en middag där representanter för turkiska högerextrema organisationen Grå vargarna deltog, och att han jämfört israeler med nazister. I Stefan Löfvens regeringsförklaring togs kulturfrågorna upp vid ett par tillfällen. Han sade bland annat man ska inrätta en ”oberoende institution för mänskliga rättigheter” och att samernas självbestämmande ska stärkas. Dessutom ska ett nytt museum inrättas för att ”bevara och föra minnet vidare av Förintelsen”, något den dåvarande regeringen lovade redan i september. Stefan Löfven utlovade också en satsning på skolbibliotek med fler utbildade bibliotekarier, och att “konstnärers och kulturskapares ekonomiska trygghet ska förbättras”. Demokratiska institutioner ”ska skyddas” menade statsministern: ”Oberoendet för domstolar och public service ska stärkas. Valsystemets motståndskraft mot manipulation ska förbättras. Mediestödet ska skapa bättre förutsättningar för oberoende journalistik i hela landet.” Statsministern nämnde också fortsatt fri entré på statliga museer och att kulturskolan ska ”utvecklas”. Regeringen planerar alltså att i vårändringsbudgeten ändra M och KD:s liggande budget där nedskärningarna på drygt 200 miljoner på kulturområdet bland annat innebar slopad fri entré på statliga museer och mindre pengar till kulturskolan. Amanda Lind Född: 1980 i Uppsala. Uppvuxen i Luleå sedan treårsåldern. Bakgrund: Gick med i Miljöpartiet 1999. Utsågs till språkrör för Miljöpartiet i Härnösand 2010 och språkrör för Miljöpartiet i Västernorrland 2012. Sedan 2016 partisekreterare för Miljöpartiet. Familj: Maken Björnola Lind som är konstnär och filmare, två barn och två bonusbarn. Kulturintressen: Till sajten YippieHärnösand har hon sagt att hon är gammal rollspelare och lajvare, att hon läser mycket serietidningar, och att hon är medeltidsintresserad och spelar blockflöjt och har ägnat sig åt den textila tekniken nålbindning. I sin presentation på Miljöpartiets sajt anger hon kultur som en av sina hjärtefrågor: ”Kulturen ger upplevelser, stärker bildningen och får nya idéer att växa. Konst och kultur kan utmana etablerade föreställningar och stimulera det kritiska tänkandet. Alla ska ha möjlighet att ta del av och utöva konst och kultur.”  Kulturministrar 1982–1989 Bengt Göransson (S) (kultur- och skolminister utan departement) 1989–1991 Bengt Göransson (S) (utbildningsminister med ansvar för kultur och högre utbildning) 1991–1994 Birgit Friggebo (FP) 1994–1996 Margot Wallström (S) 1996–2004 Marita Ulvskog (S) 2004–2004 Pär Nuder (S) (tillförordnad) 2004–2006 Leif Pagrotsky (S) (kultur- och utbildningsminister) 2006–2006 Cecilia Stegö Chilò (M) (avgick efter att det bl a visade sig att hon inte betalat tv-licens på 16 år) 2006–2006 Lars Leijonborg (FP) (tillförordnad) 2006–2014 Lena Adelsohn Liljeroth (M) 2014–2019 Alice Bah Kuhnke (MP) (kultur- och demokratiminister) 2019– Amanda Lind (MP) (kultur- och demokratiminister) ", "article_category": "culture"}
{"id": 36334, "headline": "Storslam för Hov1 på P3 Guld", "summary": "En fin hyllning av Avicii. Men i övrigt blev det hiphopfest på P3 Guld-galan. Fricky blev årets artist och Hov1 tog såväl Guldmicken som priserna för årets grupp och årets låt. – Vi är sjukt, sjukt tacksamma, säger Axel Liljefors till TT.", "article": "Årets grupp, årets liveakt, årets låt. Det går bra nu för Hov1, som precis som i fjol blev de stora vinnarna på P3 Guld-galan. Hiphopkvartetten – som består av Ludwig Kronstrand, Noel Flike, Dante Lindhe och producenten Axel Liljefors – var dock inte på plats i Partille. Medlemmarna är i Costa Rica och levererade förinspelade tacktal därifrån. – Vi är här och skriver nya låtar, berättar Liljefors via telefon efter galan. Hov1 släppte i våras sin andra skiva, ”Gudarna på Västerbron”, som haft ett mycket bra år på topplistorna. Nu fick gruppen riklig belöning på P3 Guld och tog, precis som för ett år sedan, hem både priset som årets grupp och utmärkelsen Guldmicken, för årets bästa liveakt. Dessutom blev deras ”Hon dansar vidare i livet” utsedd till årets låt. – Det har varit blod, svett och tårar. Vi har jobbat sjukt hårt för det här, säger Axel Liljefors. – 2018 var ett sjukt bra år, så nu ser vi fram emot det här året. Det blev dessutom hiphop även i kategorin årets artist, i form av Fricky. Den Umeåbördige rapparen har en stor turné planerad för senare i år. Först gäller det dock att skynda hem till fästmön Cleo och nyfödda dottern Elda. – Det har varit jätteomvälvande. Det här är första gången jag är hemifrån i mer än några timmar, säger han. – Och så händer det här. Det är rätt bisarrt faktiskt. Men det betyder otroligt mycket för mig. P3 Guld-galan, som för tredje året i rad hölls i Partille arena, bjöd på liveuppträdanden av bland andra Benjamin Ingrosso, Seinabo Sey och Imenella. Men publiken i den direktsända galan fick också beskåda en fin hyllning till stjärnproducenten Tim ”Avicii” Bergling, som gick bort 2018. Hyllningsnumret presenterades av vännen och kollegan Carl Falk och innehöll bland annat videohälsningar från några av Aviciis fans. – Om jag skulle beskriva Tim med ett ord, skulle det vara ”unik”. Både sett till musiken och hur han såg på livet, sade Falk i ett känslosamt tal. – Jag vet att hans musik för alltid kommer att leva kvar. Passande nog fick även Sandro Cavazza, som samarbetat med Avicii bland annat på superhiten ”Without you”, utmärkelsen framtidens artist på galan. Robyn prisades i kategorin årets dans, medan Linnea Henriksson vann i årets pop och Tenstarapparen Z.E fick pris som årets hiphop/r’n’b. Graveyard vann i kategorin årets rock/metal. Läs DN:s intervju med Hov1 från 2018 Pristagare på P3 Guld 2019 Årets pop: Linnea Henriksson Årets grupp: Hov1 Årets hiphop/r’n’b: Z E Framtidens artist: Sandro Cavazza Årets rock/metal: Graveyard Årets dans: Robyn Guldmicken: Hov1 Årets artist: Fricky Årets låt: \"Hon dansar vidare i livet\" (Hov1) ", "article_category": "culture"}
{"id": 36339, "headline": "”Instant Playhouse” fixar snabbteater i rasande tempo", "summary": "Idé, repetition och premiär – allt inom loppet av 24 timmar! För fjärde året i rad blir det uppiggande snabbteater på Playhouse i Stockholm, för välgörande ändamål. – Så här blottade och sårbara men samtidigt lekfulla får man aldrig se skådespelare annars, säger Maria Lundqvist som är med och regisserar.", "article": "Kan man beskriva ”Instant Playhouse” som scenkonstens motsvarighet till snabbkaffe? Fem dramatiker får var sitt ämne och fyra timmar på sig att skriva ett 15 minuter långt teaterstycke. Sedan är det dags för fem olika regissörer att gestalta texten, tillsammans med skådespelare och ett produktionsteam bestående av bland annat scenograf och kostymör. Redan inom 24 timmar är dags för urpremiär, inför betalande publik. Det är fjärde året som teaterarbetare samlas på Playhouse i Stockholm för att skapa uppiggande scenkonst i rasande tempo – intäkterna går till välgörande ändamål. Samtliga medverkande ställer upp ideellt och årets överskott skickas vidare till SOS Barnbyar. Maria Lundqvist har nyligen avslutat sin turné med föreställningen ”Shirley Valentine” och är härnäst aktuell framför kameran i Colin Nutleys miniserie ”Bröllop, begravning och dop”. På ”Instant Playhouse\" medverkar hon som regissör. – Det kommer nog att vara intensivt och krävande. Själva processen ser ut ungefär som vanligt, men är väldigt komprimerad. Jag jobbar mest som skådespelare och har inte arbetat som regissör på det här sättet. Men jag tror att det passar mig att skapa någonting utifrån bestämda förutsättningar. Jag är fyrabarnsmamma och van vid att improvisera, göra budgetförslag och fatta känslomässiga beslut, säger Maria Lundqvist. Nu kommer du att få en text i knät. Hur kommer du att tackla det? – Jag har nog ett kontrollbehov till viss del, men när det gäller konst tycker jag om att förlora kontrollen. Vi ska inte ut på turné med en scenografi som måste hålla för en världsomsegling. Som regissör kommer jag att ha en tillit till skådespelare som tänkande och inkännande konstnärer, vilket faktiskt inte alla regissörer har. Vi kommer nog att skratta ganska mycket tillsammans med publiken. Jag ser det som en happening – så här blottade och sårbara men samtidigt lekfulla får man aldrig se skådespelare annars, säger Maria Lundqvist. Bland årets frivilliga finns också bland andra skådespelaren Lia Boysen. – Det ska bli väldigt befriande och kul att bara kasta sig in i något. Jag gör mest film och tv annars, men där får man också många gånger anpassa sig på till nya förhållanden på inspelningsplats. Så viss vana av improvisation har jag trots allt! säger Lia Boysen. Det är första gången hon medverkar själv på scenen, men Lia Boysen berättar att hon var upprymd efter sitt eget besök på ”Instant Playhouse” 2016 och att hon längtar efter en mötesplats att ventilera sitt yrke. Hon ser det som en workshop med högt i tak. Är det någon särskild regissör eller manusförfattare som du vill bli ihopparad med? – Flera! Bengt Ohlsson tycker jag är en fantastisk författare. När jag var på ”Instant Playhouse” pratade vi med varandra efteråt om hur fantastiskt hela konceptet är – att vi måste hitta nya former för teatern. Jag tror att han har varit med varje år, säger Lia Boysen. I somras spelade du ”Sommarnattens leende” på Romateatern utanför Visby. Hur annorlunda blir det här från Ingmar Bergman? – Jag vet inte riktigt. Under fem föreställningar hade vi en igelkott som marscherade in rakt över scenen och stal all uppmärksamhet. Den lyckades göra det vid ungefär samma tidpunkt varje gång, men då gällde det ändå att hitta nya varianter för att improvisera kring den, säger Lia Boysen. Instant Playhouse Evenemanget äger rum den 2–3 februari på Playhouse teater i Stockholm. Biljettintäkterna går oavkortat till välgörande ändamål, i år till SOS Barnbyar. Tidigare välgörande ändamål är Röda Korset, Läkare utan gränser och Unicef. I fjol bidrog Instant Playhouse med 509.290 kr. Manus: Bengt Ohlsson, Gertrud Larsson, Per Naroskin, Jonna Nordenskiöld, Emma Broström. Regi: Maria Lundqvist, Elisabet Klason, Linus Tunström, Michaela Granit, Johannes Schmid Skådespelare: Katrin Sundberg, Nina Zanjani, Lia Boysen, William Spetz, Christine Meltzer, Donald Högberg, Rachel Mohlin, Björn Lönner, Per Graffman, Hanna Lekander, Peter Eriksson, Rafael Edholm, Johan Marenius Nordahl, Ingela Lundh, Lisa Werlinder. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36346, "headline": "R Kelly uppges petas av sitt skivbolag", "summary": "Artisten R Kelly får sparken av sitt skivbolag efter anklagelser om sexuella övergrepp, uppger New York Times.", "article": "I samband med dokumentären ”Surviving R Kelly” som sändes på tv i USA i början på året har polisen inlett en utredning mot artisten. R Kelly anklagas nu för sexuella övergrepp, men också för att ha försökt hota sina offer till tystnad. Anklagelserna blev droppen för skivbolaget Sony Music som nu sparkar artisten, uppger New York Times och hänvisar till källor med insyn i ärendet. Det är dock inte första gången R Kelly anklagas för sexuella brott. Under mitten av 1990-talet anklagades artisten av flera kvinnor som hävdade att han utnyttjade dem sexuellt när de endast var 15 år gamla. År 2002 åtalades han för barnpornografi, då en videoinspelning visade, enligt åklagaren, artisten ha samlag med en 14-årig flicka. R Kelly friades dock då flickan i inspelningen vägrade att vittna. Trots anklagelserna kunde R Kelly fortsätta med sin karriär och samarbetade med flera tunga artister som Jay-Z, Lady Gaga och Chance the Rapper. Även artistens manager Henry James Mason har hamnat i blåsväder, rapporterar New York Times. Under fredagen lämnade han in sig till polisen efter att ha varit efterlyst. Managern anklagas nu för att ha hotat en man, vars dotter tros bo med R Kelly. För polisen har mannen berättat att han har försökt kontakta sin dotter, då ska managern ha hotat mannen och sagt att han skulle göra illa mannen och hans familj. Managern ska också dödshotat mannen, enligt New York Times. Läs mer: Lady Gaga ber om ursäkt för samarbete med R Kelly ", "article_category": "culture"}
{"id": 36347, "headline": "Sara Danius och Jacob Mühlrad årets bäst klädda på Ellegalan", "summary": "Sara Danius och Jacob Mühlrad blev årets bäst klädda kvinna respektive man på Ellegalan. Bland de övriga pristagarna fanns bland annat designern Carin Rodebjer och artisten Linnea Henriksson.", "article": "Ellegalan är Sveriges största modepris, och under årets gala delades 14 utmärkelser ut. Till årets bäst klädda kvinna utsågs den före detta ständiga sekreteraren i Svenska Akademien, Sara Danius. Hon väckte bland annat stor uppmärksamhet i december för den stora och svepande ceriseorange klänning hon bar på Nobelprisutdelningen. I juryns motivering kallas Danius bland annat för ”de storslagna galakreationernas och knytblusens okrönta drottning”. Susanna Strömquist: Vad vore Nobelfesten utan Sara Danius? Årets bäst klädda man blev kompositören Jacob Mühlrad, med motiveringen att han ”komponerar sin personliga stil med samma klassiska elegans och genialiska modernitet som sina musikaliska verk”. Carin Rodebjer utsågs till Årets designer, stylisten och designern Selam Fessahaye blev Årets blickfång, och hederspriset tilldelades modefotografen Camilla Åkrans med motiveringen att hon är en ”världsledande kreativ kraft i det absoluta toppskiktet”. Programledare för Ellegalan var Kakan Hermansson. I juryn satt Cia Jansson, Susanna Strömquist, Susanne Ljung, Emilia de Poret, Elisabeth Toll, Peter Andersson, Nina Oja, Robert Rydberg, Lisa Lindqwister, Ann-Sofie Johansson och Elin Larsson. Alla vinnarna på Ellegalan. Årets bäst klädda kvinna: Sara Danius Årets hederspris: Camilla Åkrans Årets designer: Carin Rodebjer Årets accessoardesigner: Maria Nilsdotter Årets blickfång: Selam Fessahaye Årets stylist: Elin Svahn Årets fotograf: Frida Marklund Årets makeupartist: Karin Westerlund Årets modell: Sara Eirud Årets bäst klädda man: Jacob Mühlrad Årets influencer: Elsa Billgren Årets look: Linnea Henriksson H&M & Elles nykomlingsstipendium: Rave Review H&M & Elle conscious award: Remake ", "article_category": "culture"}
{"id": 36353, "headline": "Katarina Frostenson lämnar Akademien – får 12.875 kronor i månaden", "summary": "Svenska Akademiens förlikning med Katarina Frostenson är klar. Poeten får nästan 13.000 kronor i månaden i utbyte mot att hon utträder ur Akademien. – Jag tycker att det var en rimlig lösning som tillgodoser båda parters intressen, skriver Anders Olsson, ständig sekreterare, till DN.", "article": "I ett pressmeddelande skriver Svenska Akademien att man ”har gjort gällande att Katarina Frostenson är ansvarig för sekretessbrott genom närstående”, och att Frostenson själv ”förnekat sekretessbrott”. Frostenson har i sin tur gjort gällande att Akademien ”har haft förpliktelser mot henne och åsidosatt dessa förpliktelser” och att Svenska Akademien förnekar detta. Nu har man dock nått en överenskommelse som går ut på att Frostenson utträder ur Akademien och i utbyte får hon fortsättningsvis 12.875 kronor i månaden. Hon får också ”stöd för fortsatt boende i den lägenhet som hon hyr av Svenska Akademien”. Vidare står det i pressmeddelandet att Svenska Akademien och Frostenson ”samfällt kommit fram till att en rättslig prövning av ansvarsfrågorna inte har någon förnuftig mening i beaktande av de resurser det skulle ta i anspråk”. – Jag tycker att det var en rimlig lösning som tillgodoser båda parters intressen. Den har ett pensionsliknande upplägg som skulle kunna införas för alla som lämnar sin stol efter viss tid och efter 65 års ålder. Det handlar inte om några stora summor, men gör det möjligt för Katarina Frostenson att bo kvar i sin lägenhet, skriver den ständige sekreteraren Anders Olsson i en kommentar till DN. Svenska Akademien skriver att man utgått från att Frostenson ”arbetat för Svenska Akademien under 25 år och bidragit med värdefulla insatser”, och beskriver den ekonomiska uppgörelsen som en ”pensionsliknande förmån”. – Vi har ingen annan kommentar än vad som framgår av pressmeddelandet, skriver Per E Samuelson, Frostensons juridiska ombud, i ett mejl till DN. En annan av Svenska Akademiens viktigaste frågor just nu handlar om huruvida det blir något Nobelpris i litteratur i år. Till TT säger Nobelstiftelsens presschef Mikael Östlund att förlikningen med Frostenson inte avgör frågan. – Det finns en rad åtgärder som Akademien behöver vidta och Nobelstiftelsen preciserar inte vilka, utan det gör man i en dialog med Akademien, säger Mikael Östlund till TT. Hovet informationschef Margareta Thorgren uppger för DN att kungen, Akademiens höge beskyddare, har blivit informerad om utvecklingen. Läs mer: På fredagen skrev de båda parterna under förlikningsavtalet Katarina Frostenson är gift med den våldtäktsdömde kulturprofilen Jean-Claude Arnault, och hon har pekats ut för flera brott mot institutionens jävs- och sekretessregler. I början av oktober ställde sig Svenska Akademien sig bakom en resolution där man uppmanade Frostenson att lämna sin stol. Tre ledamöter reserverade sig. Frostenson vägrade hörsamma kravet, och hennes advokat lämnade i början av januari ett förlikningsförslag till Svenska Akademien där Frostenson krävde ersättning för att kunna försörja sig och ”fortsätta sitt värv som lyriker”. Den summa hon enligt pressmeddelandet forsättningsvis ska tilldelas är samma som Katarina Frostenson redan den 4 oktober fick veta att hon tills vidare skulle erhålla från Svenska Akademien. I ett mejl från Anders Olsson – som offentliggjordes i Frostensons förlikningsförslag – skrev den ständige sekreteraren att Akademien hotades ”av sönderfall”. Bifogades gjordes också den resolution som ledamöterna beslutat om. Katarina Frostenson har suttit på stol nummer 18 i Svenska Akademien sedan år 1992. Hon lämnade arbetet i institutionen den 12 april förra året – samma kväll som Sara Danius lämnade posten som ständig sekreterare. Frostensons förklaring var att hon lämnade med förhoppningen att Akademien därigenom skulle överleva som institution. På torsdagskvällen hade Svenska Akademien sitt första möte för året, och det första sedan de nya ledamöterna Jila Mossaed, Mats Malm och Eric M Runesson tagit sina stolar. Även de tidigare avhopparna Kjell Espmark och Peter Englund deltog i mötet efter att ha återvänt till Akademiens arbete. Efter mötet på torsdagen sade den ständige sekreteraren Anders Olsson till TT att man under mötet närmat sig en lösning på Frostensonfrågan och att han hade ”stora förhoppningar”. I och med att Frostenson lämnar Svenska Akademien står tre av de 18 stolarna tomma. Dessutom har Sara Danius lämnat arbetet i Akademien och det är oklart om hon planerar att återvända eller ej. Läs också Erik Helmerson: Akademiens kris har aldrig handlat om kön ", "article_category": "culture"}
{"id": 36358, "headline": "Filmrecension: Bruce Willis tillbaka med superkrafter i omständliga ”Glass”", "summary": "M Night Shyamalans uppföljare ”Glass” återförenar Bruce Willis, Samuel L Jackson och James McAvoy. En trio med superkrafter – eller vanföreställningar?", "article": "”Glass” är två uppföljare i en. Från ”Unbreakable” (2000) återser vi Bruce Willis osårbara figur samt mannen som är skör som glas, Samuel L Jackson. James McAvoy och hans 24 läskiga personligheter återkommer från filmen ”Split” (2016). Alla tre kommer att hamna i var sitt rum på samma institution för farliga galningar. Som alla vet är sådana anläggningar på film med uteslutande för att misslyckas med att hindra psykopater från att rymma. För säkerhets skull svarar Sarah Paulsons mästrande psykiater på en fråga att den fradgatuggande McAvoys rollfigur är ”under kontroll”. När någon i vit rock på film säger att allt ”under kontroll” är apokalypsen nära. Fast inte tillräckligt nära i omständliga ”Glass”. Willis karaktär David Dunn har – efter att i ”Unbreakable” ha upptäckt sina superkrafter – tagit sig för att bli en anonym brottsbekämpare i Philadelphia. Det gillas inte av polisen. När Willis hamnat i strid med McAvoys flickmördare fångas båda och sätts på institution. Där finns redan Jacksons glassköra man, neddrogad till nästan medvetslöshet. Sarah Paulson har den otacksamma rollen att vara vetenskapens tråkiga röst, med uppdrag att övertyga sina patienter om att deras superkrafter är vanföreställningar. Mycket av filmen går åt till hennes förnumstiga teoretiserande inför de intagna. James McAvoy drar ett tungt lass, gång på gång får han spela upp det reptilsnabba personlighetsskiftande man känner igen från ”Split”. Enstaka scener har den dova stämning av sorg och öde som ända sedan genombrottet med ”Sjätte sinnet” från 1999 varit regissören och manusförfattaren M Night Shyamalans kännetecken. Men Shyamalan har blivit slarvigare. Scenerna från institutionen är slappt iscensatta, en del digitala effekter är pinsamma. ”Glass” har en lovande idé, att superhjälteserier ”för vidare urgammal kunskap om människors förmågor”. Men som så mycket av Shyamalans senare produktion känns ”Glass” som en film som vill bli något väldigt, men ger upp halvvägs. Se mer. Tre andra Bruce Willisfilmer: ”Die hard” (1988), ”Pulp fiction” (1994), ”De 12 apornas armé” (1995). Actionthriller ”Glass” Regi, manus : M Night Shyamalan. I rollerna: James McAvoy, Bruce Willis, Samuel L. Jackson, Sarah Paulson m fl. Längd: 2 timmar 9 min (från 15 år). Språk: engelska. 2 ", "article_category": "culture"}
{"id": 36360, "headline": "Nathalie Baye: ”Krigets kvinnor måste lyftas fram ur skuggan”", "summary": "Den franska veteranaktrisen Nathalie Baye spelar hårdför bondmora under första världskriget i ”Beskyddarna”. I filmen har hon häftiga uppgörelser med sin biologiska dotter Laura Smet vars pappa var nationalikonen Johnny Halliday.", "article": "Sjuttioåriga Nathalie Baye är fortfarande en av Frankrikes hårdast arbetande filmstjärnor. Hon kan se tillbaka på fyra decenniers skådespelarliv där hon jobbat med många av de stora namnen som Francois Truffaut, Jean-Luc Godard och Bertrand Tavernier. På senare år har hon uppvaktats av nya heta registjärnor som bland annat Xavier Dolan. – Det jag verkligen gillar med det här yrket är att varje gång jag spelar en roll – oavsett om det är mörkt drama eller en spattig komedi – så är det som om jag får ett extra liv. Det är mycket märkligt, oförklarligt och ibland till och med bisarrt. Ett litet underverk, som funkar varje gång, säger Nathalie Baye på telefon från sin våning vid Jardin du Luxembourg i centrala Paris. Hon berättar att hon har lusten kvar även om hon har blivit kinkigare med manus och nobbar regissörer som inte är trevliga. I premiäraktuella ”Beskyddarna” återförenas hon för tredje gången med ”Gudar och människor”-regissören Xavier Beauvois, ett samarbete som redan har varit mycket lyckosamt. Med förra filmen ”Ung snut” (”Le petit lieutenant”, 2005) fick Baye Frankrikes finaste skådespelarpris, César, för sin tolkning av en enstörig mordutredare. Nya kostymdramat ”Beskyddarna”, som utspelar sig under första världskriget, ligger henne extra varmt om hjärtat. I filmen spelar Baye den åldrade bondmoran Hortense som sliter hund för att rädda familjens fina gård och lantbruk medan sönerna är vid fronten. Hon är ett kraftpaket som gör vad som helst för att soldaterna ska ha något att återvända till efter skyttegravsinfernot. – Det finns otaliga franska filmer om första världskriget men extremt få som har ett kvinnligt perspektiv. Jag gillar att Beauvois har valt ett mycket originellt tema, säger Baye. – Min rollfigur i ”Beskyddarna” sammanfattar så många av de kvinnor som utförde hjältedåd i det tysta på hemmaplan under första världskriget men som aldrig har fått några monument resta över sig, säger Baye ilsket. Själv fick hon upp ögonen för krigets glömda kvinnor när hon spelade in speakerrösten till den tvådelade dokumentären \"Elle étaient en guerre” (ung. ”Hon var i krig”) som gick på kulturkanalen Arte för några år sedan. Dokumentären lärde henne enormt mycket som hon inte visste om det kriget. – Den skakade verkligen om mig. Om männen väl återvände så förpassades deras kvinnor, som ofta bland annat tagit till sig ny teknik, tillbaka till periferin – utan att få särskilt mycket tack, berättar Baye. – All den kunskap hade jag användning för i den här filmen. Men sedan handlade rollen framför allt om hårt arbete. Jag har alltid gillat att studera främmande miljöer på jobbet, här var jag till exempel tvungen att lära mig hur man plöjde med oxar förr i världen. Det var verkligen tungt. Man behövde inte direkt ta några insomningstabletter efter de inspelningsdagarna, skrattar Baye. Hon menar att Hortense är en ”fantastisk roll”. – Hon är en av de karaktärer som jag känt mest för under hela min karriär. En hårdnackad kämpe som får offra så mycket för männens skull. Jag fick göra scener som nästan gjorde mig sjuk för att de var så laddade, säger Baye. Moderskapet är ett centralt tema i filmen där Hortense har ett spänt förhållande till sin biologiska dotter Solange. Den rollen spelas av Nathalie Bayes egen dotter, den omsusade Laura Smet vars pappa är den nyligen bortgångna rockaren och nationalikonen Johnny Halliday. Nathalie Baye och Laura Smet – som under året fått mycket rubriker sedan hon försökt bestrida faderns taskiga testamente – har agerat mot varandra tidigare i ett avsnitt av satirserien ”Ring min agent!” som utspelar sig i kändisvärlden. – Det var både läskigt och roligt. Det som var svårast var ju att jag skulle spela mig själv, samtidigt som det förstås är en skruvad version av mig som man ser. Men det var väldigt roligt att spela mot Laura, vi skrattade enormt mycket. Det blev roliga familjemiddagar av det. ”Beskyddarna”, som är deras första film tillsammans, var betydligt mer krävande, med scener fyllda av hårda uppgörelser. – När man går in i sin roll så glömmer man nästan att man känner varandra. Det som var jobbigt, särskilt för Laura, var att hennes roll skrevs om och blev mycket mörkare. Hennes rollfigur skulle ha haft en litet barn, men det fungerade inte med den bebis som skulle vara med på inspelningen. Barnet skrek som besatt varje gång hon skulle hålla i den, så Beauvois gjorde henne barnlös istället och mycket bittrare. Men hon klarade av utmaningarna enormt bra, det säger jag inte som hennes mamma utan som kollega, försäkrar hon. Baye säger att hon oftast lyckas avstå från att komma med goda råd som dottern inte frågat efter. – Tricket med barn är att man ska säga saker på ett så inlindat sätt så att de inte ens riktigt märker att man har sagt något, utan tror att de har kommit på det själva, ha ha. Läs också: Recension av ”Beskyddarna” Nathalie Baye Född 1948 i Normandie i Frankrike. Hon fick sitt genombrott i rollen som skripta i Francois Truffauts metafilm ”Dag som natt” 1973 och har också jobbat med en av de andra stora franska Nya vågen-regissören, Jean-Luc Godard, i ”Nu gäller det livet!\" (1980). Hon har nominerats nio gånger för Frankrikes Oscar, César, och vunnit fyra gånger för filmer som ”Chefen” (1981), ”Tjallaren” (1982) och ”Ung snut” (2005”). 1999 vann hon skådespelarpriset i Venedig för omtalade ”En erotisk affär”. Bland Nathalie Bayes internationella filmer finns Steven Spielbergs ”Catch me if you can” där hon spelade mamma till Leonardo DiCaprio och två samarbeten med det kanadensiska underbarnet Xavier Dolan: ”Laurence anyways” och ”Inte hela världen?” ", "article_category": "culture"}
{"id": 36362, "headline": "Akademien en ”bra bit på vägen” mot lösning av Frostensonfrågan", "summary": "På torsdagskvällen möttes Svenska Akademien för årets första möte. Det återstår fortfarande en stor knut att lösa: ledamoten Katarina Frostensons framtid. Enligt ständige sekreteraren Anders Olsson har man kommit ”en bra bit på vägen”.", "article": "När Svenska Akademien sammanträdde för första gången i år hade man flera frågor kvar att lösa. Störst av dem: Katarina Frostensons framtid i Akademien. Frostenson, som är gift med den våldtäktsdömde kulturprofilen Jean-Claude Arnault, har pekats ut för flera brott mot institutionens jävs- och sekretessregler, och Akademien har antagit en resolution där man uppmanar henne att lämna sin stol. Frostenson å sin sida har via sin advokat lämnat över ett förlikningsförslag där hon kräver tillräcklig ekonomisk ersättning för att kunna ”fortsätta sitt värv som lyriker”. Summan är inte känd. När ledamoten Horace Engdahl anlände till Börshuset på torsdagskvällen sade han att mötet skulle bli en ”normal terminsstart” där man skulle lägga upp det kommande årets arbete. Huruvida Frostenson stod på dagordningen visste han inte, sade han. – Vad mötet kommer att innehålla vet bara den ständige sekreteraren. Vad är din förhoppning då? – Att vi till slut ska komma fram till en lösning alla parter är nöjda med, så vi kan lägga det bakom oss och känna att det är ett avslutat kapitel. Men hur det ska gå till kan inte jag säga. Vad tror du själv om förhandlingen med Frostenson? – Jag vet inte någonting, varken om det hon eller Akademien har framfört. Det är ett pågående förhandlingsspel. Vi hoppas det blir ett harmoniskt slut på den här historien. Akademiens möte på torsdagen var det första sedan de tre nya ledamöterna – juristen Eric M Runesson, litteraturvetaren Mats Malm, och poeten Jila Mossaed – intagit sina stolar. Dessutom har avhopparna Kjell Espmark och Peter Englund återvänt till arbetet i Akademien. De anlände till Börshuset tillsammans på torsdagseftermiddagen och gick in genom bakdörren. På frågan om vad han tycker om att Englund och Espmark återvänt till Akademien svarade Horace Engdahl: – Det är inga problem. En annan fråga som skapat oenighet inom Svenska Akademien är den om stipendierna som delades ut i slutet av december. En författare, bosatt utomlands, tilldelades 60.000 kronor av Akademien ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse. Författaren vittnade under hösten på försvarets sida under rättegången mot Jean-Claude Arnault. Akademiledamoten Per Wästberg har sagt till DN i ett mejl att han inte hade ”någon aning” om vem författaren var. – Det hela är beklagligt, sade Per Wästberg. Den ständige sekreteraren Anders Olsson ville då inte kommentera till DN huruvida han vet vem som föreslog författaren som stipendiat: ”Vi brukar inte motivera dessa stipendier, men jag utgår från att det finns en rimlig förklaring till just denna belöning. Det finns ingen kontrovers i Akademien om detta”, skrev Anders Olsson i ett mejl. Nu skriver Anders Olsson i ett mejl till Svenska Dagbladet att åtta ledamöter var med i omröstningen om stipendierna. Förutom Wästberg deltog Horace Engdahl, Göran Malmqvist, Anders Olsson, Bo Ralph, Tomas Riad, Jesper Svenbro och Kjell Espmark, som skickade in sin röst. Till Svenska Dagbladet säger Per Wästberg nu i ett mejl: ”Jag minns att det var ett hårt pressat möte, det sista för terminen, med mängder av ärenden, men det är ingen ursäkt.” Svenska Akademien avslutade sitt möte en stund efter klockan nitton på torsdagskvällen och ledamöterna lämnade Börshuset i minibussar. Till TT sade Anders Olsson efter mötet att man är närmare en lösning i Frostensonfrågan: – Vi kom en bra bit på vägen. Jag har stora förhoppningar. Han sade också att ledamöterna ”fungerade som en arbetsgemenskap igen i Akademien”. – Det var mycket som var positivt i kväll, sade Olsson till TT. Läs mer: Sju frågor som återstår när Svenska Akademien startar det nya året ", "article_category": "culture"}
{"id": 36367, "headline": "Konsertrecension: Christina Nilssons framtid lyser klart när hon förtrollar även i romanser", "summary": "Den unga sopranen Christina Nilsson var magnifik som Aida på Kungliga Operan i fjol, men hur fungerar hennes kraftfulla röst i romansernas mer intima kontext? Svaret är att den är lika förtrollande här, skriver DN:s musikrecensent Nicholas Ringskog Ferrada-Noli.", "article": "Lieder, mélodies, romanser – kärt barn har många namn. En mycket positiv sak med konserter där verken som framförs är skrivna för en sångare och en pianist är att det är så lätt och smidigt att förflytta sig till alla hörn av den klassiska musikens universum. Man kan gnissla tänder av frustration över alla storslagna, högintressanta och bortglömda operor och orkesterverk som aldrig blir uppförda, medan de största klassikerna återkommer gång på gång. Men eftersom romanskonserter är relativt små projekt så finns alla möjliga tonsättare mycket mer nära till hands i detta format. Exempelvis Charles T. Griffes, en av få amerikanska tonsättare som påverkades av det tidiga 1900-talets våg av impressionism och japonism. Han dog 1920, endast 35 år gammal, men hann skriva en hel del intressanta verk. Hans ”Three poems of Fiona Macleod” är utsökta, speciellt i händerna på Christina Nilsson. Den unga sopranen var magnifik som Aida på Kungliga Operan i fjol, men hur fungerar hennes kraftfulla röst i romansernas mer intima kontext? Svaret är att den är lika förtrollande här. Konsertens höjdpunkt är Richard Strauss orkestersånger ”Vier letzte Lieder” i ett arrangemang skrivet av kvällens pianist Magnus Svensson. Att dessa bitterljuva sånger blir lika drabbande utan Strauss guldglänsande orkestermusik är inte självklart, men arrangemanget är mycket smakfullt – Svensson hittar en bra dynamik mellan tonkaskader och lugna ackord, och är noga med att accentuera lärkorna i ”Im abendrot” – och Nilsson sjunger gudomligt vackert. Anders Lorentzson får finna sig i att ha en biroll till kvällens stjärna, trots att han sjunger lika många solonummer som hon gör (någon duett blir det tyvärr inte). Romanserna av Brahms låter lite träiga, men Lorentzson kommer igång i sångerna av Carl Loewe, framför allt den smått episka ”Odins Meeresritt” från 1851. Richard Wagner var inte ensam bland tyska romantiska tonsättare om att fascineras av asagudarna, och denna skildring av en energisk och handlingskraftig Oden känns som en prequel till ”Nibelungens ring”. Att i hemmet höra framföranden av spännande berättande ballader som dessa, med musiken som förvandlar orden till färgstarka bilder, var det 1800-talets motsvarighet till att titta på dramatiska tv-serier? Konserten avslutas med fyra fina sånger av Ture Rangström. När Christina Nilsson sjunger den brinnande intensiva Karin Boye-tonsättningen ”Sköldmön” från 1941 lyser hennes framtid klart: en dag sjunger hon en valkyrias roll på en operascen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36369, "headline": "Konsertrecension: Antonio Sanchez ligger lite för lågt i sitt eget band", "summary": "När man lyssnar noga hörs det hur mycket trummisen Antonio Sanchez driver på sin musik, samtidigt som han lyfter sina medmusiker, ändå känns det lite uddlöst.", "article": "Antonio Sanchez band gör en alltmer bombastisk men i grunden rätt mjölkig inledning, med flyende melodik som knappt höjer sig över harmonikens minsta gemensamma nämnare, och där sångerskans röst flyter samman med saxofonens på ett sätt som påminner om när Pat Metheny har samarbetat med vokalister. Det är ingen slump; Sanchez har länge figurerat i Methenys band. Och Metheny är inte ensam om att ha valt Sanchez framför oräkneliga andra trumslagare. En hel rad världsstjärnor i jazzen har reagerat på kvaliteter i hans spel som väl knappast kan avfärdas med hänvisning till bara första låten den här kvällen på Fasching. Det tar sig också, inte minst kompositoriskt. Redan andra stycket i Sanchez lite svitartade repertoar bär på större spänning. Saxofonisten Chase Baird – som alternerar med en synthsax, en så kallad EWI; numer närmast vintage – får jobba loss på ett rastlöst groove som drivs tätt och hårt av basisten Matt Brewer. Därefter öppnar pianisten John Escreet upp soundet med distat Fender Rhodes (elpiano) och en motsvarande resning i energin som i första låten, men med betydligt mer kropp och svärta. Själv ligger Sanchez relativt lågt. Eller jag får för mig att han gör det. Tills jag lyssnar efter mer på just honom, och inser att han i själva verket är minst lika drivande som basisten Brewer. Han har hela tre virveltrummor; två placerade på andra sidan om hi-haten i förhållande till den vanliga. Hans många cymbaler vilar nästan vågrätt över hela trumsetet från sida till sida. En noggrann hantverkare, som vet precis vad han behöver för att bland annat lyfta sångerskan Thana Alexa i hennes mest sårbara stunder. Ändå blir jag inte helt övertygad. Den sympatiske Sanchez sätt att underordna sig musiken och prioritera sina medmusiker snarare än sig själv är egentligen lovvärt på alla sätt och vis. Men här känns det också aningen opersonligt och uddlöst, till och med då han gör sina solon. Läs fler jazzrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om en läsvärd bok om den svenska jazzens historia. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36371, "headline": "60-tal tjänster försvinner från Sörmlands media", "summary": "Sörmlands media står inför kraftiga nedskärningar då flera funktioner centraliseras till NTM i Norrköping. Ett 60-tal tjänster väntas försvinna, uppger chefredaktören Eva Burman för Södermanlands Nyheter.", "article": "Sedan december ingår Sörmlands media AB i NTM-koncernen. Lokaltidningarna som följer med är Eskilstuna-Kuriren, Strengnäs Tidning, Södermanlands Nyheter och Katrineholms-Kuriren. Under onsdagen berättade Jenny Hoflund Bergvall, vd för Sörmlands media, och Eva Burman, som nu är chefredaktör för samtliga lokaltidningar inom Sörmlands media, om större förändringar i verksamheterna. Bland annat ska ett antal funktioner, inom ekonomi, it, annonsproduktion och privatmarknad, försvinna och ska centraliseras till NTM i Norrköping. Förändringarna väntas beröra ett 60-tal anställda inom Sörmlands media. – I går, tisdag, inledde vi förhandlingar med samtliga fackliga klubbar och i dag har personalen informerats om detta. Intentionen är att spara ett 60-tal tjänster, men det är viktigt att betona att det här precis har inletts och att inget är klart, säger Jenny Hoflund Bergvall, enligt Södermanlands Nyheter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36396, "headline": "Dagens skiva: 21 Savage sänker garden men svärtan består", "summary": "Det finns ett lockande sug i 21 Savages kompakta mörker, också nu när han har blivit något av en rappens popstjärna, gör musiken successivt poppigare och rent av vågar hylla mamma.", "article": "Där andra rappare sjunger om sina känslor rappar 21 Savage om att han inte har något hjärta. Där andra vill låta färgstarka, intensiva och högljudda rappar han med iskallt lugn och låg röst. Just därför lyssnar man uppmärksamt när han öppnar munnen. Det finns ett lockande sug i hans kompakta mörker, samtidigt som det är tragiskt – 21 Savage har formats av erfarenheter av tung kriminalitet och mördade närstående. Eftersom han också är ung och snygg har han blivit en popstjärna, en klassisk bad boy som väcker både upphetsning och moderskänslor. Detta andra album är mer poppigt än debuten ”Issa album”, som i sin tur var poppigare än det mästerliga och kolsvarta minialbumet ”Savage mode”. 21 Savage vågar sänka garden lite och exempelvis hylla sin mamma. Men även något urvattnad fascinerar han. Bästa spår: ”A lot” Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om hur 6ix9ine lever i nuet och bara vill göra hits. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36430, "headline": "Pengar till vittne i Kulturprofilen-rättegången skapar bråk inom Akademien", "summary": "Svenska Akademien gav 60.000 kronor till en författare som vittnade på Jean-Claude Arnaults sida i hovrätten. Men flera ledamöter var ovetande om varför pengarna skulle betalas ut till författaren, visar mejl som DN tagit del av. – Det hela är beklagligt, skriver Per Wästberg i en kommentar till DN.", "article": "I slutet av december blev det känt att en författare, som är bosatt utomlands, fått ett stipendium på 60.000 kronor ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse. Pengarna delas ut av Svenska Akademien. Författaren vittnade tidigare under hösten på försvarets sida i hovrättsförhandlingarna mot kulturprofilen Jean-Claude Arnault, som senare dömdes för två våldtäkter. Enligt författarens vittnesmål har hen känt Arnault sedan början av 1990-talet. Författarens senaste bok gavs ut för cirka fem år sedan. – Kanske är det en uppmuntran av mitt skrivande här i min exiltillvaro. Jag har inte kommit ut ännu med den bok jag håller på med, sa författaren till Svenska Dagbladet (21/12), efter att först ha berättat i sociala medier att hen fått stipendiet. Läs mer: Peter Englund och Kjell Espmark återvänder till Svenska Akademien DN kan nu avslöja att flera ledamöter i Akademien inte visste varför författaren som vittnade på Jean-Claude Arnaults sida skulle tilldelas pengar. Det framgår av en mejlväxling som inleddes efter att dramaturgen Anna Kölén (som i Akademiens advokatutredning vittnade öppet om misstänkta läckor) skrivit till den nyinvalda ledamoten Eric M Runesson och ifrågasatt varför stipendiet gick till författaren. Ledamoten Per Wästberg fick också ta del av Anna Köléns inledande mejl. Han skriver sedan i ett svar till Runesson – som också gått som kopia till Anna Kölén – att dramaturgens brev är ”upprörande och sorgligt och gjorde mig djupt bedrövad”. DN har tagit del av mejlet, som skickades den 22 december, i sin helhet. Per Wästberg skriver: ”Det är för mig lika gåtfullt som besvärande att jag inte har minsta aning/minne om pris till författaren. Jag har aldrig hört talas om författaren, ej känt till författarens vittnesmål för JC (Jean-Claude Arnault, reds. anm.). Jag har ju varit med varenda torsdag med något enstaka undantag”‚ och fortsätter: ”Lundbergmedlen är, tror jag, 60 om året för att uppfylla donators krav, det kan ju hända att namn passerar väl snabbt utan tillräcklig motivering, men jag skulle ha reagerat på ett helt okänt namn, jag som anser mig bra på att just minnas namn, ej minst på författare, även de mer okända.” Per Wästberg påpekar även att medlen från Stina och Erik Lundbergs stiftelse ”inte anses som belöning eller pris” utan att de ska ”gå till konstutövare som har svårt ekonomiskt; de är en form av socialhjälp”. Avslutningsvis i mejlet skriver Wästberg om den ständige sekreteraren i Akademien: ”Inte heller Anders Olsson vet vem som kan ha föreslagit författaren.” Per Wästberg bekräftar för DN att han inte kände till författaren på förhand. – Jag hade ingen aning om vem författaren var, jag tror det fortfarande är oklart vem som kan ha föreslagit författaren. Det hela är beklagligt, skriver Per Wästberg i en kommentar på mejl. Anders Olsson kommenterar inte om huruvida han vet om vem som har föreslagit författaren. – Vi brukar inte motivera dessa stipendier, men jag utgår från att det finns en rimlig förklaring till just denna belöning. Det finns ingen kontrovers i Akademien om detta, skriver Anders Olsson i ett mejl. Läs mer: Katarina Frostenson har överlämnat sina krav Anna Kölén säger till DN att hon förundras över att man delat ut pengar till författaren. – Svenska Akademien borde vara ett föredöme, med tydliga regler för hur beslut ska fattas för att undvika jäv och vänskapskorruption. När de brister i detta, och belönar en svagt meriterad författare som vittnat till Arnaults fördel i hovrätten skapar det ett kulturförakt som smittar av sig på andra välfungerande institutioner och enskilda kulturarbetare. Det skadar inte bara Akademien, utan hela kultursektorn, säger Anna Kölén. – Så länge sådana beslut kan ske, dessutom utan att Akademien öppet redovisar hur, varför och av vem de fattats, är det långt kvar innan Akademien kan återfå allmänhetens förtroende. Hon kommenterar också det faktum att flera ledamöter inte verkar ha känt till hur det kom sig att författaren fick stipendiet. – Om det är enskilda ledamöter som, utan majoritetens vetskap, fattat ett så uselt beslut, är det väl i linje med Akademiens nya vilja till öppenhet att allmänheten får veta detta. Och att beslutsfattarna motiverar sig, säger Anna Kölén. Läs mer: Författare som vittnade mot Kulturprofilen säger nej till belöning Per Wästberg och den ständige sekreteraren Anders Olsson var under hösten, när beslut om stipendierna togs, två av nio aktiva ledamöter i Svenska Akademien. Vid en stor del av terminens ordinarie sammankomster var dock endast sju ledamöter närvarande. Juristen Eric M Runesson tog inträde som ny ledamot först den 20 december och ska därmed inte ha deltagit i de möten där beslut om stipendiaterna togs. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36433, "headline": "Fredrik Strage: Jag har väntat på 2019 ända sedan jag såg ”Blade runner”", "summary": "Mina futuristiska förväntningar på 2019 beror inte bara på att det är året då ”Blade runner” utspelar sig. Massor av andra filmer inom science fiction och postapokalyptisk action skildrar också året som just börjat.", "article": "Sätt igång då, 2019. Jag har väntat på dig ända sedan jag såg ”Blade runner” så nu får du allt leverera. Flygande bilar är kanske för mycket begärt men jag kräver neon, skyskrapor och sexigt rökande replikanter. Artificiell intelligens ser dessvärre inte ut som Sean Young 2019 och om den gjorde det skulle den ändå inte få lov att röka på uteserveringar. Jag får trösta mig med att det antika tv-spelsföretaget Atari – vars logga exponeras flitigt i Ridley Scotts klassiker – ger ut en ny konsol till våren och förhoppningsvis kommer att göra utomhusreklam. Mina futuristiska förväntningar på 2019 beror inte bara på att det är året då ”Blade runner” utspelar sig. Massor av andra filmer inom science fiction och postapokalyptisk action skildrar också året som just börjat. På sjuttio- och åttiotalet trodde många manusförfattare att kärnvapenkrig skulle bryta ut lagom till millennieskiftet, så de valde att förlägga sina efter katastrofen-sagor till cirka 20 år senare. ”Akira”, den mest kända 2019-filmen näst efter ”Blade runner”, handlar om megastaden Neo-Tokyo som byggts ur krigets ruiner. Motorcykelgäng strider mot varandra och ett telepatiskt väsen vilar i en kryotank under en stadium som uppförts till 2020 års olympiska spel. Den 30 år gamla mangafilmatiseringen lyckades inte förutspå särskilt mycket, förutom att sommar-OS faktiskt äger rum i Tokyo nästa år. Schwarzenegger-äventyret ”The running man”, där USA blivit en militärdiktatur och brottslingar slåss för sina liv i tv-sända gladiatorspel, liknar inte heller det verkliga 2019. Reality-tv är inte lika stort som i den filmen. Det är mycket större. Så stort att en reality-tv-stjärna blivit USA:s president. Nollnolltalets 2019-skildringar är inte mer pricksäkra än tidigare decenniers. Mänsklig kloning har inte blivit en miljardindustri som i Michael Bays sci-fi-dystopi ”The island”, där alla rika har kopior av sig själva utifall de behöver organdonationer. Och jordens befolkning består inte till 99 procent av vampyrer som i ”Daybreakers” där en pest förvandlat alla till blodsugare och de få överlevande människorna placeras i kylrum och tappas på vätska. Det syntetiska blod som vampyrerna försöker uppfinna för att lösa matkrisen kan dock snart bli verklighet. De allra mest pessimistiska prognoserna för 2019 finns inom genren maxploitation (skamlösa Mad Max-plagiat). 1983 kom två italienska c-filmer som båda handlar om detta kalenderår. I ”2019: After the fall of New York” har mänskligheten mist fortplantningsförmågan efter ett atomkrig mellan supermakterna ”panamerikanska konfederationen” och ”euroafroasiatiska unionen”. En solariebrun sleazerockare kämpar mot radioaktiva råttor för att hitta den sista fertila kvinnan i New Yorks ruiner. ”The new barbarians”, regisserad av Enzo G Castellari som gjorde Tarantino-favoriten ”The inglorious bastards”, är lika deprimerande. Världen har 2019 blivit en enda stor öken (eller rättare sagt, på grund av filmens minimala budget, ett grustag utanför Rom med hyfsat många träd) och tempelriddarna, en nihilistisk gaysekt, åker runt med Beach Buggys och dödar alla de ser – förutom den vindbitne hjälten som de (i en scen som är over-the-top till och med för att vara italiensk c-film) påtvingar ett analt samlag. ”Världen är död. Den våldtog sig själv”, säger tempelriddarna i ”The new barbarians”. Förmodligen är det precis vad vi håller på att göra genom att inte lyssna på klimatforskarna. Så snälla, 2019, förlåt oss våra synder och ge oss precis lagom mycket dystopisk romantik. Läs fler krönikor av Fredrik Strage här. Till exempel denna: ”Musikpartyn i naturen är ett uttryck för människans okuvliga frihetslängtan”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36434, "headline": "Dagens skiva: Mozart fortsätter att tjäna som musikaliskt laboratorium", "summary": "Mozarts tre sista symfonier kan mycket väl ses som ett enda verk. Sex pianokonserter från 1784 är som ett instrumentalt laboratorium. Och violinsonaterna kan utmynna i häpnadsväckande anarki.", "article": "Till Nikolaus Harnoncourts många överraskande åsikter hörde hans hypotes om att Mozarts tre sista symfonier, komponerade i ett svep under sommaren 1788, var ett enda verk som hängde samman likt ett instrumentalt oratorium. Det som talar för detta är framför allt den första symfonins utarbetade introduktion och den tredje symfonins final som i sin bredd vida överträffar de två andra. Samt givetvis den märkliga frånvaron av kommentarer från tonsättaren själv om detta symfoniska utbrott. En tystnad som kan tolkas som att Mozart här gav sig in i ett visionärt projekt som han saknade ord för. När den franske dirigenten Mathieu Herzog och hans Ensemble Appassionato nu cd-debuterar med dessa tre symfonier är det utifrån liknande tankar som Harnoncourt. Men för dem har spåret inte lett till oratorieformen utan till operan och Mozarts egen uvertyr till ”Don Giovanni” som kan ses som en symfonisk fantasi som på ett unikt sätt trotsade den wienklassiska mallen. Och tolkningsförebilden är snarare Bruno Walter än Harnoncourt. Med en kolossal energi laddad med ensamhet, demoni och rasande kamp får denna ensemble Mozarts sista symfonier att låta som tre akter i ett drama om musikens pånyttfödande och övervinnande kraft. En närhet till Beethoven som är lika omskakande som upplyftande. Även för den franske pianisten Jean-Efflam Bavouzet, som tillsammans med Manchester Camerata under ledning av Gábor Tacács-Nagy nått fram till den tredje volymen av Mozarts pianokonserter, är operan en inspiration. Pianostämman är ett subjekt, en dramatis personae, i dialog med orkestern som prövas i olika situationer och under skilda omständigheter. Därför har Bavouzet valt att i de tre första volymerna tolka de sex konserter (från KV 449 – KV 459) som Mozart skrev år 1784 i tiden mellan ”Enleveringen ur seraljen” och ”Figaros bröllop”. Ett instrumentalt laboratorium för dialogicitet i musik som Bavouzet och orkestern sätter en sådan sanslös fyr på att man helt glömmer de betydligt större och mera kända pianokonserterna som väntar runt hörnet. Lyssna bara på de helt olika entréerna som pianot gör för att komma in i handlingen. Hur det tar strid direkt eller bara liksom ramlar in. Häromåret fullbordade violinisten Alina Ibragimova och pianisten Cédric Tiberghien sina inspelningar av Mozarts samtliga violinsonater på Hyperion. En lysande bedrift som redan nu rivaliseras av Isabelle Faust och Alexander Melnikov, där den sistnämnde till skillnad från Tiberghien spelar på ett tidstroget pianoforte. Och tolkningsskillnaderna jämfört med det förstnämnda paret kunde inte varit större. Sonata KV 304 får en klangvärld som är smått förhäxande i sina skiftningar. Men allra finast är KV 526, som Mozart komponerade samtidigt med ”Don Giovanni”. En fabulös lek med barockens stil och lagar som i Fausts och Tiberghiens händer utmynnar i den mest häpnadsväckande musikaliska anarki. Bästa spår: Finale (Appassionato), Allegro assai (Bavouzet), Presto (Faust/Tiberghien) Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om Monteverdis minst spelade opera ”Odysseus hemkomst”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36438, "headline": "Brittisk film nojar för livet efter Brexit", "summary": "Den brittiska filmen blomstrar som aldrig förr, men det finns ett mörkt hot. Brexit riskerar att strypa det kreativa flödet mellan Storbritannien och resten av Europa. Både de brittiska filmarbetarna och EU oroar sig för livet efter Brexit.", "article": "Brexit har visserligen resulterat i den utmärkta politiska rysaren ”Brexit: an uncivil war” och Andy Serkis satiriska Youtube-filmer med Theresa May som Gollum. Men i övrigt har den traumatiska brittiska folkomröstningen mest skapat oro och osäkerhet i den brittiska filmen. ”I England hörs numera endast splittringens oväsen”, sa Ralph Fiennes poetiskt när han nyligen tog emot hederspriset på Europeiska filmgalan i Sevilla. Symboliskt nog genomsyrades hela hans proeuropeiska tacktal av en tydlig anti-Brexit-hållning. På hemmaplan har den brittiska filmstjärnan massivt stöd från sina kollegor. En stor majoritet av de som jobbar inom den så kallade kreativa sektorn (6 procent av alla jobb i Storbritannien) är för EU och mot Brexit, visar en färsk enkätundersökning. Redan före folkomröstningen 2016 stöttades Remain-sidan öppet av hundratals brittiska filmarbetare, däribland Keira Knightley, Benedict Cumberbatch, Helena Bonham Carter, Bill Nighy, Danny Boyle, Chiwetel Ejiofor och manusförfattaren Richard Curtis. Liksom Eric Fellner som bossar för det brittiska succébolaget Working Title som ligger bakom oräkneliga biovältare från “Fyra bröllop och en begravning”, ”Love actually”, ”Les miserables”, ”Bridget Jones dagbok” och ”Darkest hour”. – Att stanna kvar i en stark union som EU är det bästa för oss både kommersiellt och kulturellt, säger Eric Fellner till The Guardian. – Vi är lyckligt lottade att ha en verkligt stark industri, men detta bygger på att vi kan jobba med skådespelare och andra yrkeskategorier från EU och resten av världen. Det är väldigt synd att kasta bort allt detta och vrida klockan tillbaka. Det verkar bara löjligt att tillfoga denna ekonomiska motor skada, säger Fellner. Även på högsta nivå inom EU finns farhågor för att också den europeiska filmen ska drabbas av Brexit: ”Med tanke på den huvudroll som Storbritannien spelar för den europeiska filmproduktionen och dess betydelse som centrum för den största koncentrationen av tv-kanaler i Europa, så är Brexit föremål för betydande oro”, konstaterar The European Audiovisual Observatory i Strasbourg i en färsk studie. Film är numera en vital brittisk industrisektor som också är mycket starkt sammanflätad med EU. Så har det knappast alltid varit. Efter järnladyn Thatchers beska svältkur på 80-talet var filmen en svårt undernärd och isolerad engelsk patient. 1989 gjordes 30 brittiska långfilmer för sammanlagt 800 miljoner kronor. Under 90-talet förvandlades den brittiska filmbranschen sakta från en liten småskalig så kallad ”cottage–industry” till en välsmord europeisk drömfabrik. Vid millennieskiftet producerades 92 långfilmer för drygt 11 miljarder kronor – varav 8 miljarder kom från Hollywood. Numera pumpar Hollywood (och andra utländska filmbolag) in nära 20 miljarder i den brittiska industrin för att göra filmer som ”Solo: a star wars story”, ”Mission: impossible - fallout”, ”Jurassic World: fallen kingdom” och ”Wonder woman”. Det stora lyftet började 2006 när dåvarande premiärministern Gordon Brown införde skattelättnader för att locka Hollywood över “pölen”. I utbyte mot att producenterna spenderar minst 10 procent av sin budget i Storbritannien erbjuds de skatterabatter på 25 procent. Under den senaste tioårsperioden har omsättningen fördubblats. Ironiskt nog har Brexit gett industrin en extra skjuts på grund av den svaga pundkursen efter folkomröstningen 2016. Klassiska filmstudior som Shepperton och Pinewood utanför London är fullbokade och byggs ut för miljardbelopp - numera även påhejade av globala strömningsjättar som Netflix och Amazon. I somras förklarade den brittiska kulturministern Margot James (minister for the digital and creative industries) att ”jag tror inte att Brexit kommer att ha något nämnvärd effekt på filmindustrin. Det kommer varken att påverka filmstudioytorna eller skattelättnaderna.” På ett sätt har hon rätt. Vare sig en mjuk eller hård Brexit lär kunna rå på James Bond, superhjältefilmer med The Avengers eller ”Star wars”-sviten. Såvida man kan behålla de högkvalificerade filmarbetarna i London så lär det bli business as usual. Läs mer: Briljant Benedict Cumberbatch i politiska rysaren \"Brexit: an uncivil war\" Men vissa är bekymrade för att brittiska publikfilmer i mellanklassen kan ta stryk. Zygi Kamasa, chef för Lionsgate i Storbritannien och Europa, som nyligen bland annat producerat ”Colette” och ”On Chesil beach” menar att Brexit skulle utgöra ett dödligt hot mot den typ av brittiska publikfilmer som får stora EU-stöd. I den kategorin ingår till exempel filmer som ”Slumdog millionaire” och ”The king’s speech” som båda har fått cirka 10 miljoner kronor från EU. När det handlar om den smalare konstnärliga filmen är farhågorna ännu större. – Om Storbritannien förlorar den kreativa och kommersiella livlinan i form av Creative Europe så kommer detta att vara ytterligare en spik i kistan för den brittiska independentfilmen, säger den irländsk-brittiska producenten Mike Downey till DN. Under de senaste 20 åren har hans bolag Fame varit inblandad i ett 70-tal europeiska samproduktioner med bas i Storbritannien - bland annat med regissörer som Volker Schlöndorff, Mohsen Makhmalbaf och Julien Temple. – Brexit riskerar tyvärr att äventyra den kulturella öppenheten som är en följd av att Storbritannien deltar i det europeiska projektet. Därför kommer europeiska producenter att få det svårare att sälja in sina filmer till Storbritannien. Och vice versa. Det har varit en klassisk tvåvägs lösning som nu kommer att blockeras, säger Mike Downey. Även om själva produktionsstödet från EU är kaffepengar jämfört med skattelättnaderna, så har den brittiska filmen fått totalt 3,6 miljarder i olika former av EU-stöd under de senaste tio åren. Ett annat orosmoln är att utbytet av kompetent arbetskraft ska äventyras. När det handlar om specialistfunktioner som efterproduktion, visuella effekter och animation är nära var fjärde utländska medborgare. Veteranen Ken Loach, som vann Guldpalmen 2016 med ”Jag, Daniel Blake” menar att detta är en ödesfråga. – Om den fria rörligheten stoppas och det blir en för stor byråkratisk process att jobba i Storbritannien, så kommer detta att hindra samproduktioner, säger Ken Loach till Hollywood Reporter. Andra ser möjligheter med Brexit. Den gamla branschräven Lord David Puttnam, ordförande för de brittiska distributörerna (FDA) menar att Brexit kan hjälpa filmbranschen att ”leverera en form av nationell omprofilering”. Mike Downey, som även är biträdande ordförande i den Europeiska Filmakademin (EFA), är dock rädd för att den brittiska filmen ska bli introvert och ännu mer Hollywoodfixerad. – Om man ska vara krass så har det brittiska filmetablissemanget alltid vänt blicken mot USA för inspiration – medan de kreativa independentproducenterna blickat mot Europa. Inom EU finns en insikt om att kulturen är det kitt som binder oss samman, säger Downey. Det är en insikt som också delas av det brittiska etablissemanget. Både på 10, Downing Street och på Department for digital, culture, media and sport och Brittiska Filminstitutet finns en uttalad vilja att britterna ska förbli en medlem av den europeiska filmfamiljen. I bästa fall finns det hopp även efter Brexit. – Britterna behöver Europa. Den europeiska kulturen har alltid haft blicken riktad mot en bredare, mer universell horisont i fjärran, trogen den grekiska ursprungliga betydelsen av Europa – kvinnan med en vidsynt blick, säger Mike Downey.   Brittisk filmindustri Den brittiska filmindustrin omsätter drygt 20 miljarder årligen, tillsammans med tv- och spelsektorn omsätts totalt cirka 95 miljarder kronor. Enligt BBC har Hollywoodjättar och andra utländska filmbolag spenderat nära 20 miljarder kronor i Storbritannien under 2017. De 10 mest inkomstbringande filmerna som finansierats i Storbritannien. (Siffran anger hur mycket filmen har spelat in på bio över hela världen) 1. ”The King's speech” (2011) 3,9 miljarder kronor 2. ”Slumdog millionaire” (2009), 3,6 miljarder 3. ”Fyra bröllop och en begravning” (1994), 2,3 miljarder 4. ”Paddington” (2014), 2,5 miljarder 5. ”The full monty” (1997), 2,4 miljarder 6. ”Paddington 2” (2017), 2,2 miljarder 7. ”The woman in black” (2012), 1,2 miljarder 8. ”The Inbetweeners movie” (2011), 0,8 miljarder 9. ”The Inbetweeners 2” (2014), 0,6 miljarder 10. ”A fish called Wanda” (1988), 0,6 miljarder De 10 mest framgångsrika filmerna som har spelats in i Storbritannien, eller officiellt klassas som brittiska. 1. ”Star Wars: the force awakens” (2015), 19,7 miljarder kronor 2. ”Avengers: infinity war” (2018), 19,5 3. ”Harry Potter och Dödsrelikerna 2” (2011), 12,8 miljarder 4. ”Beauty and the Beast (2017), 12 miljarder 5. ”Skyfall” (2012), 10,5 miljarder 6. ”The Dark Knight rises” (2012), 10,3 miljarder 7. ”Rogue One: a star wars story” (2016), 10 miljarder 8. ”The Dark Knight” (2008), 9,6 miljarder 9. ”Harry Potter och Den Vises sten” (2001), 9,3 miljarder 10. ”Harry Potter och Dödsrelikerna 1” (2010), 9,1 miljarder ", "article_category": "culture"}
{"id": 36440, "headline": "Peter Englund och Kjell Espmark återvänder till Svenska Akademien", "summary": "Ledamöterna Peter Englund och Kjell Espmark har nu beslutat att ”på nytt ta del i det inre arbetet” i Svenska Akademien. Kravet på att Horace Engdahl ska lämna sin stol har släppts. – Läget är sådant att Akademiens bästa måste sättas före de personliga motsättningarna, skriver Peter Englund till DN.", "article": "Kjell Espmark och Peter Englund meddelade beslutet i ett uttalande till DN på torsdagen: ”Under hösten har vi medverkat i återuppbyggnaden av Svenska Akademien och deltagit i flera viktiga beslut. Vi har nu nått en punkt där en fortsatt insats i reformarbetet bara kan göras inom Akademien. Vi har därför beslutat att på nytt ta del i det inre arbetet”, skriver Englund och Espmark. Ledamöterna lämnade arbetet inom institutionen den 6 april förra året och har sedan dess inte närvarat vid Svenska Akademiens sammankomster. De har dock under senhösten deltagit i beslutet kring den resolution där Akademien uppmanar Katarina Frostenson att lämna sin stol, samt vid invalen av tre nya ledamöter. – Under hösten gjordes ett antal goda inval och fattades ett antal betydelsefulla beslut. Inte minst den nya stadgekommentaren är ett viktigt steg framåt i moderniseringen, och torde omöjliggöra en upprepning av 2018 års sorgliga debacle, skriver Peter Englund i ett mejl till DN. – Vi vill fortsätta det redan påbörjade arbetet för modernisering och ökad öppenhet. För oss är det också en självklarhet att stadgar och regler, inte minst de som gäller jäv, noga skall respekteras. I detta är vi lyckligtvis inte ensamma. Inte heller i åsikten att ledamöternas främsta plikt skall vara att främja Akademien, dess syften och anseende. Inget annat. I slutet av maj meddelade Englund, Espmark, samt den tidigare ständiga sekreteraren Sara Danius att man var beredda att bistå i återuppbyggnaden av Akademien, men samtidigt ställde man kravet att ledamoten Horace Engdahl skulle lämna sin plats. Peter Englund väljer nu också att kommentera om det kravet har släppts. – Det gjorde vi i praktiken redan i augusti. Läget är sådant att Akademiens bästa måste sättas före de personliga motsättningarna, skriver Peter Englund, som påpekar att mycket arbete återstår: – Akademien står inför ett antal betydelsefulla avgöranden redan tidigt i vår, och jag hoppas kunna bidra till arbetet på att reformera Akademien och återuppbygga det förtroende som är den egentliga grunden för institutionens existens. Men jag hyser inga illusioner. Det kommer att bli ett svårt och långdraget göra. Kjell Espmark säger till DN att han planerar att delta vid Akademiens första sammankomst för våren, den 17 januari. Han kommenterar också varför de båda har släppt kravet på att Horace Engdahl ska avgå och menar att läget nu är annorlunda. – Omsorgen om Akademiens återuppbyggnad måste gå före en enskild person. Och styrkeförhållandena inom Akademien har förändrats på avgörande sätt; enskilda ledamöter kan inte längre dominera. Det har man kunnat notera utifrån hur den starka majoriteten för Frostenson som förelåg i mars har krympt till bara två reservationer när man nu ett halvår senare antog resolutionen att hon ska lämna Akademien, säger Kjell Espmark. Han menar att Akademien har fått ny stabilitet, i och med förändringen ”i opinionen”, samt i och med att tre nya ledamöter valts in. – Och i det nya läget är det möjligt för oss båda (Englund och Espmark, reds anm) att delta i det arbetet. Och det stora reformarbetet som förestår är också nödvändigt. När det gäller reformerna så har jag själv en tydlig bild av hur en förnyad Akademi ska se ut och vet att tankarna i det avseendet delas av flera inom Akademien. Men den visionen ska diskuteras inom Akademien så jag kan inte gå in på enskildheter nu, säger Kjell Espmark. Vad tänker ni kring diskussionerna om Frostenson och den förlikning som pågår? – Vårt ställningstagande att återvända sker separat från det. Ni går tillbaka till arbetet där Horace Engdahl sitter kvar, hur kommer det vara? – Det är ett helt annat läge, där en enskild ledamot inte längre kan dominera. Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson säger till TT att han mottagit beskedet från ledamöterna. – De har bestämt sig för att återvända till Akademien i aktivt arbete från och med den 17, nästa torsdag. Det är naturligtvis väldigt glädjande att de gör det, säger Anders Olsson, som inte är överraskad över beskedet. – De två har ju varit med under hösten i flera viktiga beslut, inte minst i invalen som vi har gjort. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36454, "headline": "Lars von Trier funderar på en uppföljare till ”Riket”", "summary": "Den danska tv-serien ”Riket” från 1994 kan få en fortsättning. Nu har Lars von Trier besökt Rigshospitalet i Köpenhamn för en tänkbar tredje säsong.", "article": "Den danske regissören Lars von Trier, vars senaste film ”The house that Jack built” får biopremiär i februari, funderar på en uppföljare till tv-serien ”Riket” från 1994. Serien följdes upp redan 1997 med ”Riket II”, men nu har von Trier tankar på en tredje och avslutande säsong, berättar han för det danska magasinet Euroman. Regissören har bland annat fått en rundvandring på Rigshospitalet i Köpenhamn, där serien utspelar sig, samt tagit sig upp till helikopterplattan som har utsikt mot Sverige. Det är på den platsen som Ernst-Hugo Järegård utbrister sitt berömda ”danskjävlar!\" i originalserien. – Att göra en tredje säsong av ”Riket” skulle vara avgjort dumt, eftersom man säkert alltid tänker att de gamla avsnitten är de bästa, säger Lars von Trier till Euroman, men tillägger att det skulle vara en rolig utmaning. ”Riket” var ursprungligen tänkt att innehålla 13 avsnitt, och tidigare omgångar innehöll fyra avsnitt vardera, vilket skulle innebära att fem avsnitt återstår. Lars von Trier har i så fall en stor castingprocess framför sig. När David Lynch häromåret gjorde en uppföljare till sin 90-talsserie ”Twin Peaks” återvände bland andra skådespelaren Kyle MacLachlan. Ernst-Hugo Järegård, som spelade danskhatande överläkaren Stig Helmer i ”Riket”, dog däremot 1998. Sedan dess har också Kirsten Rolffes, Holger Juul Hansen, Otto Brandenburg, Baard Owe och Jens Okking gått ur tiden. Enligt producenterna på von Triers bolag Zentropa finns det i dagsläget inte något produktionsbeslut om en tredje säsong. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36455, "headline": "Linus Larsson: Vårt enda hopp är att de fossila baronerna inte vet vad de gör", "summary": "Norge planerar för 50 år av oljeborrning. Preem bygger raffinaderi för miljarder norr om Lysekil. De påstår att om inte ”vi” gör det kommer ”någon annan” att göra det. Förstår Preem mer eller mindre om våra chanser att bli fossilfria?", "article": "I Brofjorden norr om Lysekil glider fartyg förbi vackra klipphällar, lägger till i hamnen och töms. Råolja, ton efter ton, pumpas in i Preems stora raffinaderi och blir till just de drivmedel i princip alla är överens om behöver försvinna. Snabbt måste de bort. En omställning som aldrig tidigare har skådats är vad som krävs. Så Preem bestämde sig för att bygga ut. 15 miljarder kronor ska det kosta. Sedan ska ännu mer olja tas emot, omvandlas och skickas vidare för att eldas upp och släppa ut koldioxid i atmosfären. De direkta utsläppen ska fördubblas från dagens nivå. Utbyggda Preemraff ska bli Sveriges största utsläppskälla av växthusgaser. Från Brofjorden tar det bara en timme med bensinbil till gränsen mot Norge. Där smids det också storslagna planer för en fossilbaserad framtid: Oljefältet Johan Sverdrup visade sig i somras ha mer gas och olja än tidigare känt. – Det kommer producera i 50 år, utropade dåvarande olje- och energiministern Terje Søviknes i en intervju med Sveriges radio. Ytterligare 50 år av norsk olja. 15 miljarder investerade kronor som ska tjänas igen. Ingen snabb omställning, utan mer av samma sak. Om världen håller på att göra sig av med fossila bränslen så glömde någon att berätta det för norska oljeministrar och andra fossilbaroner. Det finns ju positiva signaler. Solenergi byggs ut och blir billigare, även om andelen ännu är försvinnande liten. I Sverige produceras en imponerande andel av elektriciteten fossilfritt. Plötsligt kan ingen biltillverkare stå utan ett elbilsprogram utan att framstå som lite bakom flötet. Men klimatet påverkas inte av hur mycket fossilfri teknik som läggs till, bara av hur mycket fossil förbränning som tas bort. Som någon sa: Klimatdebatten låter som någon som försöker banta genom att dricka fler och fler lightläsk till sina burgare. Det finns inte något scenario där klimatfrågan går åt rätt håll samtidigt som Preem får igen sina pengar och Norge drar in de 900 miljarder norska kronor som Johan Sverdrup-fältet väntas ge. Det är antingen eller. Oljan, kolet och gasen behöver ligga kvar under jord. I slutändan spelar ingenting annat någon roll. En vanlig förhoppning är att teknikutvecklingen ska pressa priset på alternativ energi tills det inte är värt att syssla med fossila bränslen. Norska staten vet så klart detta. Därför betonar man hur billig den nya oljan blir att ta upp, så lönsamheten består även om oljepriset rasar eller andra energislag blir mer konkurrenskraftiga. Preems chefer vet det också. Ändå är de beredda att satsa miljarder på att vi kommer köra på ungefär som vanligt. Att allt prat om omställning mest är för syns skull – en plan vi lajvar att vi menar allvar med, när inget egentligen tyder på en vändning. Jag säger inte att det är så, men vi verkar i alla fall inte ha skickat någon annan signal till fossilindustrin. – Om inte vi gör det så kommer någon annan att göra det, säger Preemraffs vd Peter Abrahamsson till SVT i en uppgiven dödsdans för klimatet. Möjligen har de fel. Kanske är de som filmtillverkande Kodak, som såg fotograferingens digitalisering komma men inte klarade att anpassa sig. Rörelsen för att ta bort investeringar från fossilindustrins företag har redan flyttat stora summor till mindre apokalyptiskt sinnade branscher. Shell har flaggat för att det kan bli ett riktigt problem. Antingen så genomskådar fossilbaronerna omvärldens bluff, eller så vet de inte vad de gör när de bollar sina miljarder. Allt vi kan hoppas på är det senare, att de är på väg rakt in i en återvändsgränd, att de gör dåliga affärer och framstår som historiska förlorare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36463, "headline": "Så blir nya ”Veckans brott” – utan GW", "summary": "När den nya säsongen av SVT-programmet \"Veckans brott\" drar i gång ska tomrummet efter experten Leif GW Persson fyllas med en ny expertpanel. – Det blir ett möte mellan olika professioner inom krimvärlden som jag tror kommer att öka kunskapen ännu mer, säger programledaren Camilla Kvartoft.", "article": "Först lades programmet ned. Sedan gjorde SVT en helomvändning och på torsdag är \"Veckans brott\" tillbaka i rutan. Då får Camilla Kvartoft sällskap i studion av en ny expertpanel bestående av Johanna Björkman, advokat och expert inom rättslig bevisning, John Franco, polis i Stockholm, och Christoffer Carlsson, kriminolog och deckarförfattare. – När vi väl bestämde oss för att fortsätta med \"Veckans brott\" så var det ganska självklart att inte försöka ersätta Leif GW Persson rakt av. Han är så pass unik att det var bättre att i stället skapa någonting nytt, säger Kvartoft. När Leif GW Persson lämnade SVT gick han inte i tv-pension, utan tog i stället med sig programformatet till TV4 och programmet \"Brottsjournalen\". Den rutinerade profilen höjde även ett varningens finger mot SVT och sade att ett kriminalprogram med fler än en expert blir \"rörigt\", men det är ingenting som Camilla Kvartoft är orolig för. – Det ska bli ett möte mellan olika professioner inom krimvärlden. Här kommer det att sitta en polis, en jurist och en kriminolog som ger sina olika infallsvinklar på brotten som tas upp i programmet. Det tror jag kommer att öka kunskapen ännu mer, säger hon. I år kommer \"Veckans brott\" dessutom att fokusera mer på människorna bakom brotten, vad som får vissa personer att bli kriminella och hur de värsta brotten kan förklaras ur ett rättspsykiatriskt perspektiv. Ett återkommande inslag blir därför psykiatrikern Niklas Långström som ska analysera några av de värsta skurkarna i svenska filmer. Nya \"Veckans brott\" får premiär i SVT1 den 10 januari. Läs också: ”Veckans brott” fortsätter – men utan Leif GW Persson ", "article_category": "culture"}
{"id": 36468, "headline": "Dagens skiva: The-Dream satsar på kåtheten och förintar all genans", "summary": "Som om han ville ta igen för förlorad tid ger The-Dream ut trippelalbumet ”Ménage à trois: Sextape vol 1, 2, 3” och satsar allt på ett kort: den gränslösa kåtheten.", "article": "Artisten, låtskrivaren och producenten Terius ”The-Dream” Nash har ett privatliv som påminner om Ingmar Bergmans. Under de senaste femton åren har han gått igenom två skilsmässor, gift sig tre gånger och fått åtta barn med fyra kvinnor. Samtidigt har han jobbat hårt och skapat hitlåtar som Rihannas ”Umbrella” och Beyoncés ”Single ladies”. Hur han utöver detta har hunnit med en egen solokarriär är imponerande, men säger också något om hur rastlös The-Dream är. Solokarriären har varit lika trasslig som privatlivet. Men tre dagar innan julafton släppte The-Dream sitt sjätte album, ”Ménage à trois: Sextape vol 1, 2, 3”. Som titeln antyder är det ett trippelalbum (totalt fyrtio låtar!) och konceptet är sex av det snuskigare slaget. The-Dream tycks vilja ta igen för förlorad tid – hans fans har de senaste åren frustrerats av ständiga förseningar och kompromisser. Albumet ”Love affair” släpptes aldrig, och av ”Crown jewel” släpptes bara en ep med en handfull av skivans låtar. The-Dream har inte varit en av r&b-scenens framträdande artister sedan 2010-talets gryning. Nu är det skymning och han rusar in för att satsa allt på ett kort: den gränslösa kåtheten. Likt The Magnetic Fields på ett annat trippelalbum, mästerverket ”69 love songs”, vill The-Dream utforska sitt ämne från så många olika vinklar som möjligt. Med över två och en halv timmes musik blir dock kalaset ganska utmattande. Att The-Dream har valt att inte anlita en enda gästartist och sköter produktionen själv tillsammans med den gamle vapendragaren Los da Mystro på nästan alla låtar gör musiken homogen, men också lite enformig. Ändå är dessa tre ”Sextapes” det mest intressanta som The-Dream har släppt sedan skilsmässoalbumet ”1977”. Han väljer nämligen att gå så långt som möjligt från att försöka göra hitlåtar, i stället fokuserar han på att vara öppenhjärtig, för att inte säga självutlämnande. Den mörka och distanslösa libido som tidigare visat sig i enstaka låtar som ”Panties to the side” och ”Fuck my brains out” får nu fritt spelrum, all genans är förintad. Och den överväldigande mängden likartade låtar gör att skivan känns mer designad som en spellista än som ett traditionellt album, mer anpassad för modern musikkonsumtion med andra ord. Men rent konstnärligt har The-Dream inte gjort en skiva för samtidens popklimat, han har gjort en för sovrummet i sitt eget huvud. Såhär personliga och ickeängsliga albumprojekt är r&b-musiken sannerligen inte bortskämd med.   Läs fler musiktexter av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om hur hiphopproducenter som Swizz Beats och Mike Will Made-It gör sig själva till varumärken. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36474, "headline": "Katarina Frostenson har överlämnat sina krav – är ”beredd att ta strid för sin heder”", "summary": "Katarina Frostenson har nu inkommit med sina krav till Svenska Akademien. Hon öppnar för att frivilligt lämna institutionen – men kräver ersättning för att kunna försörja sig och fortsätta som lyriker.", "article": "Katarina Frostensons krav framkommer i en skrivelse som advokat Per E Samuelson under måndagen lämnat till Svenska Akademien. Där framgår att Frostenson är villig att lämna Akademien frivilligt men att ”det måste ske på sådana villkor att hon kan försörja sig och fortsätta sitt värv som lyriker”. – Hon vill ha en ersättning för utebliven inkomst kan man säga, men inte ett skadestånd för det avtalsbrott som Akademien har begått mot henne, säger advokat Per E Samuelson till TT. Den summa som Frostenson kräver för att lämna framgår inte av den skrivelse som DN tagit del av. Per E Samuelson motiverar det med att förlikningsförhandlingar inte ska ”föras i media”, skriver han i ett mejl till DN. I skrivelsen till Akademien framkommer dock att institutionen tidigare under hösten beslutat att Frostenson ska få ett arvode på knappt 13.000 kronor i månaden tills vidare, samt betalning för ett juridiskt biträde och fortsatt hyresreduktion på sin bostad. Frostenson och hennes advokat anklagar i sin skrivelse Akademien för avtalsbrott, eftersom man anser att institutionen på flera punkter brutit mot de förpliktelser man har gentemot en ledamot. ”Hennes anseende som yrkesmänniska har lidit irreversibel skada”, står det att läsa i dokumentet. ”Att bli behandlad så internt och i media skadar självfallet anseendet även om angreppet är obefogat”, skriver Samuelson till DN. Frostensons advokat uppger i sin skrivelse till Akademien att det sätt som ledamoten behandlats av institutionen sedan november 2017 varit ”alltigenom felaktigt” och menar att hon är ”beredd att ta strid för sin heder”. Att hon trots det öppnar för att lämna institutionen beror, enligt skrivelsen, på att hon är ”mån om att inte ställa sig i vägen för återupprättandet av Akademiens förtroende, även om hon är helt oskyldig till det inträffade”. Per E Samuelson har tidigare sagt till DN att han anser att den kompletterande utredningen ”lider av uppenbara och oursäktliga brister” och att advokatbyrån som utfört utredningen ”drar slutsatser bara utifrån ena partens uppfattning att Frostenson ska uteslutas”. DN var tidigare under måndagen i kontakt med Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson. Han hade då inte fått information om Frostensons förslag, men senare under dagen uttalar han sig för TT: – Det är utmärkt att det kommer in ett förslag. Men det är ingenting som jag kan kommentera i dagsläget. Jag måste tala med advokaterna och ledamöterna om hur man ska se på det först, säger Anders Olsson, och svarar sedan på frågan om när man kan fatta beslut. – Vi måste diskutera det nu i veckan. Men det är viktigt att det förankras i Akademien på ett riktigt sätt. Vi har vårt första ordinarie möte den 17:e, det är inte säkert att vi kan komma till ett beslut innan dess. Annars får vi försöka komma till ett beslut per capsulam, alltså via mejl. Skrivelsen från ledamotens advokat innehåller samtidigt flera nya detaljer kring hur samtalen mellan Anders Olsson och Katarina Frostenson har fortlöpt under hösten. I skrivelsen citeras bland annat ett sms från den 1 september då Olsson (som tidigare under året röstade för att Frostenson inte skulle uteslutas) skrev till Frostenson: ”Vi vet att du blev mycket orättvist behandlad under den gångna vintern och våren. Du borde ha fått juridiskt biträde och fått möjlighet att själv komma till tals”, skrev han enligt skrivelsen. Dessutom citeras ett mejl från den 4 oktober 2018, samma kväll som Akademien röstat igenom den resolution där man uppmanade Frostenson att frivilligt avgå. Mejlet innehåller, förutom information om arvodet till Frostenson, en skrivning där Olsson framhåller att det är tal om ett ”yttersta nödläge där Akademien hotas av sönderfall”. Efter att resolutionen röstats igenom den torsdagskvällen lyckades Svenska Akademien besluta om inval av två nya ledamöter. Anders Olsson har i tidigare intervjuer beskrivit att det var beslutet kring Frostensons framtid som förhindrade institutionen från att ”gå under”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36508, "headline": "Författaren Thomas Erikson utsedd till Årets förvillare 2018", "summary": "”Omgiven av idioter” har varit en av de senaste årens mest säljande fackböcker i Sverige. Nu utser föreningen Vetenskap och Folkbildning dess författare Thomas Erikson till Årets förvillare 2018.", "article": "Thomas Erikson har enligt Vetenskap och Folkbildning ”lyckats vilseleda en stor del av det svenska folket att tro på ren pseudovetenskap och grova psykologiska förenklingar”. Därför utses han till Årets förvillare 2018, en utmärkelse som föreningen delat ut sedan 1987. Föreningen motiverar sin utmärkelse med att Thomas Erikson ska ha låtit påskina att hans personlighetsteori har gott vetenskapligt stöd och att han besitter kompetens inom psykologiområdet. Teorierna kan i vissa fall ha legat till grund för personalpolitiken på företag: ”Spridningen av Eriksons ”läror” har också skapat en jordmån för mindre nogräknade aktörer att sälja in helt ovetenskapliga personlighetstest av liknande typ till ett stort antal företag och organisationer. Psykologer har under året med bestörtning fått rapporter om att personal runt om i landet utsatts för test baserade på de villoläror Erikson sprider”, skriver Vetenskap och Folkbildning i offentliggörandet. Läs mer: ”I värsta fall kan ’Nyhetsmorgon’ bidra till psykisk ohälsa” ”Omgiven av idioter” delar in människor i röda, gröna, gula eller blå idealtyper, baserat på personlighet. På Hoi Förlags hemsida uppges att boken har en vetenskaplig bakgrund och att den ger ett konkret hjälpmedel för att förstå de viktigaste skillnaderna mellan olika kommunikationsstilar. ”Omgiven av idioter” kom ut 2014 och blev den mest sålda pocketboken i Sverige 2017. Den har sålts till 40 länder och översatts till 19 språk. Sedan dess har Thomas Erikson följt upp boksuccén med ”Omgiven av psykopater” (2017), ”Omgiven av dåliga chefer” (2018) samt ljudboken ”Omgiven av latmaskar” (2018). Magasinet Filter publicerade i somras en uppmärksammad granskning av Thomas Eriksons färgläror. I DN omskrevs nyligen hans bok ”Omgiven av dåliga chefer” av Jonas Mosskin, organisationspsykolog. Vetenskap och Folkbildning delar också ut utmärkelsen Årets folkbildare. I år går utmärkelsen till SVT:s ”Fråga Lund” för att programmet ”med hjälp av forskare och andra experter inom olika ämnesområden på ett lättillgängligt sätt besvarar tittarfrågor kring forskning och vetenskap”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36511, "headline": "Teater hängde ut recensents nummer på scen", "summary": "Turteatern i Stockholm ber om ursäkt efter att man lämnat ut en kritisk recensents privata telefonnummer från scenen. – Det här ett bottennapp, ett lågvattenmärke, säger Margareta Sörenson, styrelsemedlem i Svenska Teaterkritikers Förening.", "article": "Aftonbladets kritiker Cecilia Djurberg kallade Turteaterns föreställning ”Vikingarna på Helgeland” för haveri och outhärdligt internskämt i en sågning. På teaterns sista föreställning på nyårsafton bestämde sig ensemblen för att hämnas. Under en auktion där föremål från föreställningen ropades ut hölls en skylt upp med Djurbergs skyddade nummer. Publiken uppmanades att swisha ”en missnöjd kritiker”, rapporterar SVT:s Kulturnyheterna. Margareta Sörenson, styrelsemedlem i Svenska Teaterkritikers Förening och ordförande i The International Association of Theatre Critics, är starkt kritisk till utspelet: – Det här ett bottennapp, ett lågvattenmärke, att Turteatern gjort detta. Det var verkligen jättedumt, men nu har teatern bett om ursäkt och backar totalt. I det här fallet är det inte två kritiker som är oense om föreställning utan en ensemble som vänder sig mot en enskild kritiker. – Det är väldigt beklagligt. Det finns en förtroendefull relation mellan kritikerkåren och scenkonsten i Skandinavien sedan väldigt länge, man kan utbyta åsikter och tycka olika vilket är bra för både teatern och publiken, understryker Margareta Sörenson. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg beskriver spridningen av telefonnumret som ett grovt övertramp. – Det är otroligt oprofessionellt att en fri teatergrupp med statlig finansiering använder sitt fria ord för att försöka tysta en kritiker, säger hon till Medievärlden. I en intervju med SVT:s Kulturnyheterna betonar Cecilia Djurberg de särskilda riskerna med att sprida telefonnummer: – Det är ytterst obehagligt att man lämnar ut en journalists telefonnummer i den här verkligheten som vi lever i. Den som gjorde det här har ingen aning om ifall jag har en hotbild emot mig, säger Djurberg. Djurberg liknar även, i en kommentar till Medievärlden, teaterns agerande vid trakasserier som nazister eller andra som försöker tysta journalister använder. Ett agerande som kan leda till att hon utsätts för stalkers. ”Är det där vi är nu? Brunhögermetoder som hämnd för negativ kritik? Behöver jag vara orolig nästa gång jag recenserar Turteatern?”, skriver Cecilia Djurberg vidare på Facebook. Turteaterns konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken ber nu Djurberg om ursäkt i ett mejl till SVT:s Kulturnyheterna: ”Jag inser allvaret med att sprida en journalists telefonnummer inom ramen för föreställningen speciellt då journalister i dag är en alltmer utsatt grupp, och jag är uppriktigt ledsen för mitt misstag.” DN:s Jacob Lundström recenserar ”Vikingarna på Helgeland” ", "article_category": "culture"}
{"id": 36512, "headline": "Elin Unnes: Joan Jett exponerade dubbelmoralen kring flickor och sex", "summary": "Som 13-åring fick Joan Jett höra att flickor inte spelar rock ’n’ roll – hon lyssnade inte. Elin Unnes skriver om en mästerlig rockgitarrist som nyligen fyllt 60 år.", "article": "När Joan Jett var 13 år fick hon en elgitarr i julklapp. Hon hade aldrig spelat gitarr tidigare och satt och malde på låga E-strängen så maniskt att hennes föräldrar till slut skickade henne till en gitarrlärare, bara för att få lite ro. Jett tog med gitarren och en mental bild av sin idol, Suzi Quatro från rockbandet The Pleasure Seekers (som bland annat gjort odödliga ”What a way to die”), och gick till gitarrskolan för att lära sig spela rock 'n' roll. Lektionen gick snabbt, hennes gitarrlärare hade bara ett tips: ”Flickor spelar inte rock ’n’ roll.” Och på det sättet börjar en av rockhistoriens största berättelser. Händelsen inleder dokumentären ”Bad reputation”, som handlar om Joan Jetts rock och leverne. Och det intressanta är egentligen inte gitarrlärarens avighet i sig – folk som är trötta på sina jobb kommer alltid att säga nej till övertända tonåringar. Det intressanta är formuleringen. Han sa inte, som vissa andra, ”Flickor kan inte spela gitarr”. Det här var ju trots allt en gitarrlärare, en skolad man. Förmodligen hade han lyssnat både på Elizabeth Cottens egenartade plockande, Joni Mitchells sofistikerade folkmusikgitarr och Karen Daltons hjärtskärande, tolvsträngade spel. Han sa inte ens ”Flickor spelar inte elgitarr”. Var han det minsta historieintresserad hade han hört Sister Rosetta Tharpes extatiska elgitarr-gospel och kanske till och med Sister Ola Mae Terrells självlärda sydstatstwang. Problemet var rock ’n’ roll, och genrens alla insinuationer: sex, aggressivitet, kulturell rörlighet, saker som sprängs. Eller kanske var han bara lite synsk, och hade på känn att så fort Jett hade lärt sig spela skulle hon använda rocken för att på ett brutalt sätt exponera den djupa, skadliga dubbelmoral som finns kring flickor och sex. Med sig på äventyret hade Jett bandet The Runaways. Första gången jag hörde deras debutskiva satt jag i sängen med benen i kors och hakan i knät. Jag konstaterade (tack vare de praktiska åldersangivelserna på skivans baksida) att de som spelade på skivan var i min egen ålder. Lita Ford var den enda som hunnit fylla 17. Joan Jett ser ungefär ut som en barnversion av Ulrike Meinhof. Kort därefter skaffade jag mig en pin med förkortningen WWJJD – en uppdaterad version på den kristna amerikanska minnesramsan ”What Would Jesus Do?” men med Joan Jett i rollen som Messias. 20 år tidigare, när skivan faktiskt kom ut, var folk mindre hänförda. Bandet möttes av förakt och hån, från publik och press som borde vetat bättre. Verbala attacker övergick i misshandel, vuxna personer i deras närhet gjorde sitt bästa för att stjäla deras pengar och manipulera dem. The Runaways kraschade och brann. Och Joan Jett kunde aldrig mer starta ett band med kvinnliga musiker eftersom de omedelbart skulle bli jämförda med The Runaways. Och eftersom The Runaways föddes under så pass speciella omständigheter, långt innan Joan Jett visste att folk skulle komma att kasta bilbatterier på henne när hon stod på scenen, var risken stor att det nya bandet skulle framstå som lite blekt om nosen. Snipp snapp snut. Och så vidare. Men Joan Jetts liv är så klart ingen snyfthistoria. Hon startade Joan Jett & the Blackhearts, fick monsterhits och verkar, enligt intervjun i ”Bad reputation”, fortfarande kunna unna sig att leva livets glada dagar. I dokumentären blir det också tydligt att hon, framför allt annat, är just en mästerlig rockgitarrist. Hennes bästa låtar är ofta covers, men spelade på ett unikt sätt: rytmiskt, aggressivt, nonchalant. När Jett själv tog rollen som gitarrlärare och gav en snabblektion till Kristen Stewart, som spelade Jett i filmen ”The Runaways”, hade hon också bara ett enda tips: ”Pussy to the fucking wood.” När jag sett klart ”Bad reputation” plockar jag fram The Runaways debutskiva, och skrattar till när jag ögnar igenom låtlistan. Där finns ytterligare ett lager av betydelse, ytterligare ett obstinat skämt, en ytterst intern flaskpost från Jett till den allra första person som misslyckades med att fälla krokben för rockstjärnan hon skulle bli. Den sista låten på första sidan är en cover på en låt av The Velvet Underground. Svårare än så var det inte för flickor att spela ”Rock & roll”. Elin Unnes: Wendy O. Williams blir spöklikt mer levande för varje år ", "article_category": "culture"}
{"id": 36513, "headline": "Bokrecension: Gösta Werners liv speglar svensk filmhistoria", "summary": "Gösta Werner skrev den första svenska avhandlingen i filmvetenskap, men arbetade också för Nazitysklands filmbolag. I sin bok om honom återupptäcker Emil Stjernholm en kontroversiell pionjär och kastar nytt ljus på svensk filmhistoria, skriver Maaret Koskinen.", "article": "Vid disputationerna i filmvetenskap på Stockholms universitet kunde man i årtionden – från 1980-tal till långt in på 00-talet – räkna med att åtminstone en fråga skulle ställas från åhörarna. Gärna med sarkastisk udd, inlindad i skenbart gentlemannamässiga vändningar på omisskännlig lundensiska. Jag vet. Jag var själv en av många som träffades när det en gång begav sig. Frågeställaren själv var lika gentlemannamässig, i oklanderlig kostym, höknäst skarpskuren och med uråldrig, genomborrande blick där han satt långt fram i auditoriet. Och uråldrig var han, Gösta Werner, när han gick bort 2009 vid 101 års ålder, efter ett långt liv i filmens tjänst. Så hann han också med en hel del. Medgrundare av Lunds studenters filmstudio 1929, från mitten av 1930-talet journalist i bland annat Filmjournalen, medgrundare till Filmpublicisternas förening 1937, kontroversiell uppdragstagare för det tyska filmbolaget Ufas svenska filial under andra världskriget, 1945 redaktör för branschtidningen Biografbladet, som under hans ledning förvandlades till ett kvalificerat forum för filmkritik, med Bonniers Litterära Magasin som förebild. Dessutom blev Werner prisbelönt regissör för den numera kanonförklarade experimentfilmen ”Midvinterblot” (1945) tillika långfilmsregissör, men främst en produktiv regissör av beställningsfilm, däribland succén ”Att döda ett barn” (1952) efter Stig Dagermans litterära förlaga – för att sedan i mogen ålder bli den förste att doktorera i det nyetablerade ämnet filmvetenskap 1971 på en avhandling om Mauritz Stillers filmer. För att inte nämna författandet av ett par dussin böcker. Vid närmare eftertanke är det underligt att det dröjt så länge innan någon sett potentialen i att granska detta livsöde ur akademisk synvinkel. Desto mer tacksamt då att Emil Stjernholm disputerat på avhandlingen ”Gösta Werner och filmen som konst och propaganda” (Mediehistoriskt arkiv, Lunds universitet), dessutom på svenska, också det en raritet att vara tacksam över i dessa dagar. Det Stjernholm riktar in sig på är hur Werner varvade teori med praktik, journalistik och forskning med uppdrag i filmindustrin, på ett sätt som med tiden blivit alltmer sällsynt med den tilltagande professionaliseringen av respektive områden. Han var alltså i ordets rätta bemärkelse pionjär och tidig spelare på det filmkulturella fältet. Nu kan Bourdieus fältbegrepp tyckas uttjatat men är i det här fallet välfunnet, eftersom det inte används på ett redan ”färdigbildat” kulturfält, där olika välkända kontrahenter strider om utrymmet. Här används begreppet istället på ett filmens fält i vardande, och hur Werners strategiskt positionerar sig (eller far fram, frestas man säga) inom fältets olika områden: ena stunden samlar han kulturellt kapital inom teori (filmdebatt, skriftställarskap), i den andra inom praktik (produktion, regi mm), kompetenser som – ironiskt men logiskt nog – till slut hamnar i konflikt med varandra. Det Stjernholm visar är att Werner var en nyckelfigur i och för den tid då det svenska filmkulturella fältet formerades och, inte minst, att hans utvecklingskurva både som skribent och filmare säger något om framväxten av filmkulturen i Sverige och dess olika institutioner i stort. Werner används alltså som ett slags prisma för att få syn på samspelet mellan individ och samhälle: hur samtiden, den historiska situation och institutionella praktiker formade honom, medan han i sin tur formade dem. Särskilt vikt läggs på den tidiga filmstudiomiljön i Sverige, en understuderad del av filmvetenskapens förhistoria, vilket Stjernholm med rätta påpekar. Men stort fokus läggs också på det faktum att Werners väg in i filmbranschen gick genom det av nazisterna kontrollerade Ufa, som under andra världskriget bildade en svensk produktionsenhet för journal- och kortfilmer i Stockholm, där Werner kom att arbeta bland annat med lokala inslag till deras journalfilmer. Med fascinerande detaljrikedom utifrån bland annat Werners digra personarkiv, både kring det som sparats och det som på ett misstänkt vis saknas, konstaterar Stjernholm att Werner var en viktig aktör i propagandakriget på svenska filmdukar. Inte oväntat kom detta att prägla bilden av hans filmskapande för lång tid framöver. Inte minst ”Midvinterblot” blev en vattendelare, av somliga anklagad för att sprida nazistiskt tankegods, av andra hyllad den för sitt djärva formspråk. Till de senare hörde författaren Peter Weiss, som även han var experimentfilmare. Samtidigt söker Stjernholm undvika det som av historiker kallats ”presentism”, det vill säga att det förflutna främst förklaras med utgångspunkt i samtida värderingar. Snarare visar han, utan att för den skull ursäkta något, på motsägelserna, paradoxerna och ambivalensen i Werners förhållande till Nazitysklands aktiva kulturpolitik i Sverige. I hög grad tycks det ha handlat om en karriärism och en pragmatism gränsande till opportunism, inte olikt den Zarah Leander anklagats för. I Werners fall fanns dessutom en djupgående esteticism som under modernistisk fana tycks ha ursäktat både det ena och det andra. Betänk hans djupa beundran för rysk, propagandistisk filmkonst och resa till Sovjet och filmbolaget Mosfilm på initiativ av den sovjetiska turistbyrån 1936. Det är en politisk ambivalens som Stjernholm spårar ända tillbaka till Werners medlemskap i en radikal studentklubb i Lund, präglad av konservativ, samhällsbevarande vurm uppblandad med allmänna vänstersympatier (för övrigt plantskola för framstående socialdemokrater som Tage Erlander och Ernst Wigforss). Även när Stjernholm studerar Werner som regissör fokuserar han på kontext snarare än att framhålla honom som bortglömd auteur. Och det är onekligen fascinerande hur Werner orienterade sig i rekordårens Sverige och nu propagerade för välfärdsstaten. För under 1950-talet, då film blev föremål för stort intresse från både statliga myndigheter, privata företag och olika intresseorganisationer, blev Werner en av de flitigaste regissörerna av beställningsfilm. Det var för både storföretag (SJ, Gustavsberg) och ideella organisationer (Rädda Barnen), och talande nog var den kritikerrosade ”Att döda ett barn” en informationsfilm för ett försäkringsbolag. Werner fick alltså, i likhet med numera kanoniserade kolleger i andra länder (Joris Ivens, Dziga Vertov, Robert Flaherty) sitt huvudsakliga konstnärliga utlopp i beställningsfilmen. Emil Stjernholm har åstadkommit en både bred och i allra bästa bemärkelse nördig studie (talande nog är noterna över hundra sidor, rena julafton för kalenderbitare), och har med råge lyckats med sitt uppsåt: att utifrån en kultursociologisk ansats visa hur Gösta Werners livskurva speglar den svenska filmkulturens utveckling från periferi till centrum, från oetablerad till institutionaliserad – och i samma stund kasta ljus på en negligerad svensk filmhistoria bortom spelfilmen. Om skribenten Maaret Koskinen är professor emerita i filmvetenskap och tidigare filmkritiker Dagens Nyheter. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36526, "headline": "KGB-räd mot vitryska PEN", "summary": "Belarusiska PEN i Minsk stormades natten till i går av KGB. Det ökade våldet mot oliktänkande är ett tecken på regeringens desperation, tror man på systerorganisationen i Sverige.", "article": "Regimen i Vitryssland med presidenten Alexander Lukasjenko trappar efter valet upp våldet mot den politiska oppositionen. På onsdagkvällen bröt sig den hemliga polisen in hos belarusiska PEN i centrala Minsk efter att först ha stängt av elektriciteten när de vägrades att bli insläppta. Bland annat konfiskerades teknisk utrustning. Tidningen Nasjaniva, som PEN delar lokaler med, fick se sina datorer beslagtagna. Det är okänt hur många de civilklädda poliserna var, men de kunde inte visa någon order om husrannsakan och inte uppge något syfte med operationen. Senare på natten genomfördes en husrannsakan hemma hos PEN:s vice ordförande. PEN i Minsk skickade ett nödrop till sin svenska systerorganisation. – PEN har hållit en låg profil i Vitryssland under presidentvalet och inte anklagats förut av myndigheterna. Därför känns det oroväckande när man nu griper vilt omkring sig mot kulturarbetare och opinionsbildare. Det är fullständigt oacceptabelt, säger svenska PEN:s internationella sekreterare Ola Wallin. ”Det som sker i ett europeiskt land vars huvudstad ligger endast åttio mil från Stockholm leder tankarna till de mörkaste kapitlen i nittonhundratalets historia. Detta måste få kännbara politiska och ekonomiska konsekvenser”, skriver svenska PEN i en protest mot räden mot organisationens lokaler i Minsk. Den tidigare statliga repressionen har bytt taktik efter valet den 19 december. Från att ha varit ekonomisk där personer plötsligt och utan synlig anledning sparkats från sina anställningar har den övergått i rått våld. Under valdagen hindrades tiotusentals upprörda demonstranter som protesterade mot valfusket av kravallpolis från att storma regeringsbyggnaden. Sju hundra greps, däribland den förre PEN-ordförande Vladimir Nekljajev som häktades efter att han misshandlats. – KGB, som hemliga polisen i Vitryssland fortfarande kallas, har gått tillbaka till 1900-talets hårdföra diktaturmetoder. Det är länge sedan en regering gav sig på anhöriga till de gripna, som nu sker. Förmodligen är det ett tecken på desperation, säger Ola Wallin. Svenska PEN startade 1922 PEN finns i 105 länder och är en organisation för försvar av yttrandefrihet och litterärt utbyte länder emellan. Man sysslar inte med partipolitik. International PEN grundades 1921 i London av en grupp författare med Mrs C A Dawson Scott, John Galsworthy, Joseph Conrad, H G Wells och G B Shaw i spetsen. Svenska PEN är en av organisationens äldsta klubbar. Varje år uppmärksammas fängslade författares dag. Sedan 1985 har Svenska PEN årligen utdelat Tucholskypriset eller Tucholskystipendiet till en förtjänt författare som lever i exil eller under hot i sitt land som en följd av det litterära arbete hon eller han har utfört. Wikileaks stödjer Lukasjenka I går rapporterade DN Kultur att Wikileaks talesman i Vitryssland stödjer presidenten Aleksander Lukasjenka, som härskat oinskränkt sedan 1994. Talesmannen, Israel Shamir, hävdade att det finns en vitrysk dossier på flera tusen sidor i Wikileaksdokumenten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36547, "headline": "Sverker Lenas: Därför drömmer de rika om att vara Robin Hood", "summary": "I julens USA sprider sig givmildheten bland de allra rikaste. Bill Gates och Warren Buffet vill likt Karl-Bertil Jonsson tända ”små tomtebloss av vänlighet”. Samtidigt ökar klyftan mellan dem som har och inte har, skriver Sverker Lenas.", "article": "I 35 år har Karl-Bertil Jonsson gjort sin humanitära julvandring i SVT. Men kanske är han särskilt aktuell just i år. När Karl-Bertils fader Tyko får höra sanningen om sonens utflykt i slumkvarteren säger han sig ha närt en kommunist vid sin barm, eftersom varuhusmagnaten ”Tyko Jonsson hörde till dem som tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister”. I dag verkar dock många av Tykos klassfränder tänka mer som hans samvetsömme spjuver till son. Fler jetsetkapitalister än Percy Barnevik uppsöker numera det globala samhällets skuggsida för att likt Karl-Bertil tända ”små tomtebloss av vänlighet”. Från julens USA rapporteras att givmildheten sprider sig bland de allra rikaste. Bill Gates och Warren Buffet har startat en rörelse där 50 dollarmiljardärer förbundit sig att använda merparten av sina förmögenheter till välgörande ändamål och har hittills fått med sig bland andra Facebookgrundaren Mark Zuckerberg. Bär superklassen i hemlighet på lika hjältemodiga Robin Hood-drömmar som Karl-Bertil Jonsson? Eller ägnar sig magnatsonen Karl-Bertil bara åt den traditionella välgörenhet som alltid blivit en del av de besuttnas självbild i tider av förråad exploatering? I en kärleksförklaring till ”Karl-Bertil Jonssons julafton” skrev Aftonbladets Åsa Linderborg för ett par år sedan att det svenska folkets mest älskade julsaga trots allt måste betraktas som ”ett välgörenhetsepos”: ”Om Karl-Bertil verkligen menade allvar med sin dröm att efterlikna Robin Hood skulle han i stället för att tjuva paket, ta nyckeln till pappas varuhus och öppna dörrarna på vid gavel: Ta vad ni behöver!”. Jag tycker i och för sig att Karl-Bertil skiljer sig något från den vanliga välgörenhetsmiljardären, eftersom han på paketen till de medellösa önskar God jul från ”en okänd välgörare”. Till skillnad från kapitalisten som hellre skänker gåvor offentligt än betalar skatt i anonymitet har Karl-Bertil uppenbarligen inget emot att verka i det fördolda, och därmed avstå från ett synligt intyg på sin egen humanitära förträfflighet. Men visst blir hans egenmäktiga julklappstransferering ändå verkningslös mot klassamhället. Det enda byrådirektör H K Bergdal förlorar är till exempel ”morbror Arturs tändstickstavla med Bodens fästning”, vilket han också blir hjärtligt glad över. Därmed skulle man kunna se en nutida inkarnation av Karl-Bertil Jonsson i den lika sympatiska som kvasiradikala Barack Obama, som även han brukar bli orättvist beskylld för att vara kommunist. Kanske hade även Obama en gång i tiden Robin Hood-drömmar, vilka tog sig uttryck i viljan att ta pengar från de rika och ge sjukvård åt de fattiga. Men som sittande president har han inte bara misslyckats med sjukvårdsreformen, som mest blev ett stimulanspaket till försäkringsbranschen och privata sjukvårdsaktörer, utan även försummat chansen att låta superklassen betala för sin egen finanskris. På randen till statsfinansiell avgrund accepterade Obama förra veckan en fortsättning på Bush-erans skattelättnader för de allra rikaste, medan de fattiga i gengäld fick ett litet ”tomtebloss av vänlighet”: förlängt understöd till de långtidsarbetslösa. Så ökar avståndet mellan de som har och de som inte har. Välgörenhet blir ena sidan av det mynt vars andra sida är de växande inkomstklyftor som skapade förutsättningarna för finanskrisen. Som bland andra kulturgeografen David Harvey har visat kan kapitalismens pågående konvulsioner förklaras utifrån snedfördelningen av de senaste decenniernas enorma produktivitetsökningar. I stället för att arbetarna fick del av den ökade effektiviteten, i form av höjda löner, lade kapitalägarna beslag på hela överskottet själva genom att plocka ut alltmer hisnande vinster, som sedan erbjöds den arbetande befolkningen i form av gargantuanska lån. Det är dessa krediter som utgör luften i de fastighetsbubblor som nu briserar, i land efter land. Därmed behöver man knappast vara marxist för att se en upptornande konflikt mellan å ena sidan den finanssektor som vill socialisera sina förluster, å andra sidan de regeringar som borde ha ett intresse av att försvara sina väljares frihet. Ekonomen Michael Hudson, som närmast kan beskrivas som en tillväxtorienterad socialdemokrat, menar att de pågående statliga räddningsaktionerna av banker just nu riskerar att skapa en situation där alla utom den rikaste procenten av befolkningen blir bankernas skuldslavar. Han kallar det neofeodalism – en finansialiserad och improduktiv ekonomi där allt överskott går till bankerna. Skillnaden är att neofeodalismens skatteindrivare inte längre kommer på häst med uppdrag frånkungen, utan kör Jaguar och agerar för det internationella bankkapitalet. Är det därför man ska söka skuldkrisens politiska hjälte i Karl-Bertil Jonssons pojkdrömmar om Sherwoodskogen? Medan folkvalda ledare över hela Europa – även socialister – verkar tävla om att bli försten ner i stålbadet förflyttas politikens reella spelplats från parlamentet till gatan: kravaller i Aten och Rom, studentuppror i London, demonstrationer i Dublin och Paris och strejk i Portugal och Spanien. När filmen ”Robin Hood” gick upp på vita duken i våras väckte det viss förvåning att Ridley Scott förlagt berättelsen till tidpunkten innan trikåkungen av Sherwoodskogen blev stråtrövare. Men genom att berätta om stråtrövaren in spe och den storpolitiska bakgrunden till hans öde säger Ridley Scott också något om vår tid. När berättelsen tar vid strider Robin i Kung Lejonhjärtas arme, på hemväg från ett utdraget korståg som har förbrukat de sista slantarna i kungens kista. Det är som desillusionerad krigsveteran han revolterar mot utsugningen av den engelska bondeklassen. Man kan inte låta bli att se de inledande scenerna som en bild för USA:s kreditfinansierade krig i Irak och Afghanistan, en viktig och ofta förbisedd orsak till den skenande statsskuld som det amerikanska folket förr eller senare kommer att behöva betala för, genom skatt eller inflation. ”Robin Hood” aktualiserar den tid som välfärdsmodellens progressiva skattesystem nästan förpassat till glömska, då skatter främst betalades av medellösa. Den extrema återkomsten för denna modell ser man i dag i Lettland, de svenska bankernas dåliga samvete och det internationella finanskapitalets krispolitiska föredöme, där den nyliberala regimen spänt åt svångremmen så hårt att ekonomin krympt med 20 procent. En platt skatt slukar 68 procent av lönen. Bankräntan äter upp det mesta av återstoden. Följden har blivit att över 12 procent av Lettlands befolkning nu arbetar utomlands, för att skicka hem pengar åt sina kvarvarande familjer. Det är denna IMF-designade medicin som nu skrivs ut åt Irland, Grekland och en rad andra skuldkrisande länder i Europa. Mot den bakgrunden kan Ridley Scotts medeltidsepos ses som en illavarslande allegori över den stålbadsvinter som står för dörren. Kanske visar filmen också på politikens begränsningar i en tid då ekonomin krymper. Den gode kung Lejonhjärta skildras som mer sympatisk än den onde prins John, på samma sätt som Obama verkar vara en trevligare prick än Bush, men med en krigs- och krispolitik som slår sönder rikets finanser antyder Scott att även goda härskare gärna tvingar fram svältkurer mot sin befolkning. Obama eller Bush, Blair eller Cameron, Persson eller Reinfeldt – oavsett skillnader i ideologisk framtoning verkar de ha utvecklat samma fader-son-relation till kapitalet som Karl-Bertil Jonsson till pappa Tyko. Visst kan de morska sig mot bankernas årliga julbonusar. Men att stoppa bonusarna? Att beskatta förmögenheterna? Inte vill man riskera att bankchefen blir lika julilsk som Tyko Jonsson. Tills det verkliga fadersupproret infinner sig lär krispolitiken stanna vid en och annan humanitär julvandring. Alltmedan parlamentet flyttar ut på gatan. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36560, "headline": "Riksdagen fick bilderbok i julklapp", "summary": "Riksdagsledamöterna borde tänka mer på barns rättigheter. Med \"Alla barns rätt. En bilderbok om barnkonventionen\" vill författaren Pernilla Stalfelt öppna för samtal mellan barn och politiker.", "article": "– Jag hoppas att alla tar sig tid att läsa, gärna tillsammans med ett barn, säger hon. I år är det 20 år sedan Sverige ratificerade barnkonventionen. Därför ger Rabén & Sjögren tillsammans med författaren Pernilla Stalfelt riksdagen en bok med färgsprakande illustrationer av paragraferna. Tanken är att barnkonventionen alltid ska finnas i riksdagsledamöternas bakhuvud. – Vi har svårt att hinna lyssna på barnen, men böcker kan hjälpa till, säger Pernilla Stalfelt. Förra året var hon med på ett möte mellan barn och politiker i Serbien. Barnen fick berätta vilka problem de såg, och politikerna lyssnade. – Sådana möten är bra och behövs verkligen, även om det kan vara vardagliga problem, säger hon. \"Alla barns rätt\" riktar sig till 7-9-åringar. Men Pernilla Stalfelt tycker att även politiker utan barn ska bläddra igenom den. Är det svårt att ta till sig bilderna finns hela barnkonventionen i slutet av boken. – Det är mänskliga rättigheter, och de behöver vi alla tänka på. Det finns områden som Sverige skulle kunna bli bättre på, men hon tycker att det är ett bra land för barn. Hon tilltalas av att det finns mycket för barn och vuxna att göra tillsammans. – Vi står på en fantastisk grund och jag hoppas att politikerna vill bevara och utveckla den, säger Pernilla Stalfelt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36590, "headline": "Så blev Andy Warhol en lady", "summary": "Egentligen var det jag som inspirerade Andy Warhol, inte tvärtom, säger Christopher Makos, vars porträtt av konstnären i peruk nu ställs ut i Stockholm.", "article": "När den amerikanske fotografen Christopher Makos störtar in en stund försenad är han överallt samtidigt. Han överöser personalen på Fotografiska med beröm och extrafin choklad från West Village, plockar fram sin kamera och babblar förtjust om det vinterstockholmska ljuset och om en gayvigsel som plötsligt förändrade flygningen över Atlanten. Han har skägg, hatt och fyrkantiga glasögon och bär en beige linnekostym med stort fågel- och grentryck. – You know, det var egentligen Andy som lärde känna mig. Jag var på hans vernissage i mitten av 1970-talet och han hade hört talas om mig och sett mina bilder. Andy frågade om jag inte ville komma och jobba hos honom på The Factory. Jag var där nästan varje dag efter det. Det ledde till ett långt samarbete och vänskap männen emellan. År 1981 bestämde de sig för att göra ett projekt tillsammans. – Det skulle ha en historisk bakgrund, och vi tog avstamp i Man Rays bilder från 1921. Där avbildades konstnären Marcel Duchamp i klänning i serien ”Rrose Sélavy”. I Warholserien, som totalt omfattar nära 350 bilder, porträtteras konstnären i olika stadier av sminkning och peruker som förändrar hans utseende. Och just detta – det föränderliga utseendet – är vad bilderna handlar om. Inte i första hand könsöverskridande eller sexualitet. – Titta. Nyckeln till bilderna ligger i ögonen och händerna, säger Makos och går nära en av de femtio bilder som nu för första gången visas som en enhet. Där är Warhols ögon, verkligen nära, riktade rakt in i kameran. – Många på the Factory ville inte att han skulle göra det här, de trodde att det skulle skada bilden av honom. Christopher Makos, själv tjugo år yngre än Warhol, menar att han lärde sig affärsmässighet av honom, men att Andy Warhol inte var någon konstnärlig inspirationskälla. – Nej, det var nog tvärtom. Sanna Torén Björling sanna.bjorling@dn.se Utställningen ”Lady Warhol” på Fotografiska pågår till och med den 20 mars 2011. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36595, "headline": "Få lånar böcker i Nacka", "summary": "Besökarna är många fler, men de lånar knappt några böcker. Nacka kommuns bibliotek sticker ut från mängden. Nästa år privatiseras de, som DN skrev i går.", "article": "Antalet besökare i Nackas folkbibliotek är långt högre än i riket i övrigt. Däremot är utlåningen betydligt magrare jämfört med riksgenomsnittet. Det visar siffror från Kulturrådet och Sveriges biblioteksförening. Så vad gör då det stora antalet besökare på Nackas bibliotek? Miljön är trivsam att sitta och läsa i, läsplatserna är upptagna av studenter när DN besöker Nacka Forums renoverade bibliotek, det finns en lekhörna för barn och kafé. – 2008 byggde vi om för att göra biblioteket så attraktivt som möjligt, och det lyckades! Nu vi har jättemånga besökare, men det svåra är att få folk att låna böcker, säger Kjell Arwe på Nacka Forums bibliotek. Kjell Arwe säger att privatiseringsbeskedet knappast kommer som en chock. – Det är bara en logisk konsekvens av den här idén om en prestationsbaserad budget, som delar in oss i fattiga och rika bibliotek, säger han. Prestationsbaserad budget innebär att ersättningen från kommunen bestäms av antalet besökare, utlåning och öppettider. Kraven har höjts, numera ska lånen stå för hälften av anslaget. Hur gör ni då för att få folk att låna mer? – Vi har tittat jättemycket på hur bokhandlarna gör. Vi har låga bord framme i entrén med böcker som det är tänkt att folk bara ska kunna ta i farten. Och där vi förut hade kopieringsmaskinen har vi nu ett pocketställ. – Förut kostade det 20 kronor att låna en film. Nu lånar vi ut filmer gratis. Och vi har slopat förseningsavgiften genom att göra en deal med låntagaren: Du slipper betala om du i stället lånar fem nya böcker. Om de sedan aldrig läser dem eller lämnar tillbaka dem med en gång, det spelar ingen roll, säger Kjell Arwe. På Nackas enda helt privata bibliotek hittills, Dieselverkstaden, förstår man inte riktigt oron över att biblioteken skulle bli utarmade om de plötsligt fick ett vinstkrav på sig. – Det är ju att fördumma låntagarna. Alla vill faktiskt inte ha lättsmälta deckare. Den mest efterfrågade boken är just nu Sigrid Combüchens ”Spill”. Vi sitter inte och går igenom bokförsäljningslistor. Vi tar in det som är efterfrågat, eller det som vi tycker borde vara det, säger Per Perstrand, som kallar sig ”biblioteksentreprenör” . – Vi vill fånga upp de som inte är vana biblioteksbesökare, som inte kan koderna eller blivit negativt bemötta. Vi fokuserar på kunden. Här är det ingen som hyssjar, man får dricka kaffe och man kan få tag i nya böcker i samma stund de kommer ut, säger Margareta Svanelid. Jenny Johansson jenny.johansson@dn.se fredrik söderling fredrik.soderling@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 36596, "headline": "New York svänger till ett nytt beat", "summary": "Stephen Sondheim och Jay-Z har från två olika håll skrivit det samtida soundtracket till New York. Och nu ger båda två ut självbiografiska böcker. Martin Gelin har läst dem på Manhattan.", "article": "Böcker Stephen Sondheim ”Finishing the hat” Knopf Jay-Z ”Decoded” Spiegel & Grau New York har fått en ny signaturmelodi. Det är inte längre Frank Sinatras ”New York, New York” som är det självklara ackompanjemanget när filmkameror zoomar in över Manhattans skyskrapor, utan numera förknippas den här staden mest av allt med ”Empire state of mind” med Jay-Z och Alicia Keys. Det var kanske på tiden. Hiphop har sakta men säkert tagit över New Yorks trottoarer och radiovågor de senaste decennierna. Besökare i New York verkar numera inte riktigt känna att de har anlänt förrän de hör en raplåt. För att ingen ska missa generationsskiftet rappar Jay-Z: ”I’m the new Sinatra”. Det är nog ingen som ifrågasättar det påståendet, men om det finns någon som haft lika stort inflytande över New Yorks soundtrack de senaste decennierna så är det möjligtvis Stephen Sondheim, som skapat stadens mest älskade Broadwaymusikaler. Den här hösten har Sondheim och Jay-Z skrivit var sin bok där de går igenom sina respektive livsverk. Om New Yorks historia skulle skrivas med sånger så skulle de se ut som dessa två böcker. I ”Finishing the hat” samlar Stephen Sondheim tre decenniers sångtexter i en tjock, matig och vacker soffbordsbok. Han berättar utförligt om idéerna och skapelseprocessen bakom sina musikaler – ”West side story”, ”Company”, ”A little night music” (som är löst baserad på Bergmans ”Sommarnattens leende”). Inte helt oväntat visar han sig vara en skicklig författare och en intressant kritiker som generöst delar med sig av åsikter om teater, litteratur, musik, poesi och den konstform som kombinerar allt detta. Hans musikaler hade premiär vid en tid då populära Broadwaylåtar kunde sprida sig till det folkliga medvetandet. ”Send in the clowns”, från ”A little night music”, vann en Grammy (den sista musikallåt som fått priset) och slog igenom långt utanför Broadway. I dag har den spelats in av mer än 500 artister. Sondheim påstår sig inte gilla en enda version (utom möjligen Barbara Streisands) och skriver lite irriterat att det aldrig var meningen att den skulle framföras i andra sammanhang än i en musikal. Dagens Broadwaymusikaler kan verka nostalgiska, men i New York existerar det förflutna och det samtida alltid sida vid sida. Tittar man ordentligt på skyltarna längs Broadway kan man få syn på namnet på butiken, restaurangen eller teatern som låg där för 20 år sedan. Just nu går en fin, lågmäld uppsättning av ”A little night music” på Broadway, och man kan höra Sondheims sånger i pianobarer över hela Manhattan (inte minst nu under högtidssäsongen, då varje hotellbar verkar polera och stämma om sin vita flygel och bjuda in någon lagom avdankad Broadway-sångare för att framföra standards och Sondheimballader på de sena vintereftermiddagarna). Om man tillbringar tillräckligt många år i tillräckligt många stadsdelar i den här staden hör man fortfarande Sondheim lika ofta som man hör Jay-Z. Jay-Z:s bok ”Decoded” är till formen nästan identisk med ”Finishing the hat”. Det är en personlig och självutlämnande berättelse om generationen som gjorde hiphop till masskultur, om att växa upp i Brooklyn på 1980-talet och om låtskrivandets utmaningar. Det verkar som om bokens lyxiga inramning – den är bland annat full av vackra bilder från Jay-Z:s inte så vackra hemkvarter i Brooklyn – liksom sänkt garden på rapparen, får honom att öppna sig och ge sig på ämnen som antingen är för känsliga eller för teoretiska för en poppig raptext. Han skriver att hiphop blev ett sätt att ta itu med känslor som inte gick att diskutera med kompisarna – ”sorg, saknad, rädsla, självförakt”. En populär hobby i hans hemkvarter var att välta sovande heroinister från parkbänkarna, ”på samma sätt som ungar på en bondgård välter kossor”. Hans pappa stack hemifrån när Jay-Z var liten, men lämnade kvar en enorm skivsamling som blev en språngbräda in i musikens värld. I brist på förebilder vände sig Jay-Z till pappas skivor och ”skapade min egen släkt”, genom att välja och vraka i musikhistorien: ”Vi kunde välja vilka förfäder vi ville ha. Rap tog kvarlevorna av ett döende samhälle och skapade något nytt. Våra pappor var borta, oftast för att de bara hade stuckit, men vi tog deras gamla skivor och använde dem för att bygga något eget.” Jay-Z förklarar att en målsättning med ”Decoded” är att få folk att förstå att hiphop är poesi, men frågan är om någon fortfarande behöver övertygas om det (jag skulle inte bli förvånad om det just nu skrivs fler avhandlingar om rappare än om poeter). Hans kärlek till ord verkar alltid ha varit gränslös – det var en råvara som var helt gratis, men som ändå kunde göra dig till kung. Som tonåring kunde Jay-Z:s hjärna plötsligt fyllas av verser och rim, vilket fick honom att rusa in på närmaste bodega och köpa ett par tuggummin så att han fick en brun papperspåse att skriva ner texterna på. Få musikstilar lägger lika stor vikt vid ord, rim och versformer som hiphop. Jay-Z:s minutiöst detaljerade analyser av sina egna rim är mer utförliga än Sondheims. Varje låttext ackompanjeras av ett tjugotal fotnötter. Som rappare är Jay-Z så exakt att han kan bygga en ordvits på att göra ett kommatecken ljudligt: ”I’m not a businessman/ I’m a business, man”. I ”Decoded” får han en chans att förklara alla de slanguttryck och dubbeltydiga ord som fyllt hans låttexter. När han rappar ”When the blocks come out/ I can wake up a small town/ Finish off the block/ Then I make my mall rounds” lyckas han få in två betydelser av ordet ”blocks” – först betyder det ”kokain”, sedan ”kvarter”. Som låtförfattare är Jay-Z och Sondheim överens om att det viktigaste med musik är hur det känns när man lyssnar på den, inte hur texten ser ut på papper. Båda böckerna hade kunnat bli ganska defensiva, ett slags försvarstal till populära sånger som inte alltid ser lika bra ut i skriven form. Men i stället har de båda skapat nyanserade, djupt självkritiska memoarer, där deras respektive mästerverk dissekeras mer detaljerat än någon kritiker lyckats med. Mellan raderna har de dessutom skrivit var sin briljant historik över två fascinerande tidsepoker i New York. Martin Gelin litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 36607, "headline": "Johan Croneman: Debattresan", "summary": "En grupp korrumperade, obegåvade filmkritiker styr alltså hela svensk films utveckling. Och framtid. Jösses.", "article": "Sverige skakades av en djup och genomgripande filmdebatt i förra veckan. Den varade söndag till torsdag, och avslutades med en mäktig diskussion i SVT ”Debatt”. Det var inte många av oss som sov den natten. Jag har skrivit filmkritik i 25 år, nu tvingades jag ifrågasätta fundamentet för nästan tre decenniers verksamhet. Söndag: Författaren och litterturkritikern Ulrika Kärnborg presenterar en teori i en krönika i Aftonbladet. Den går ut på att svensk film särbehandlas av svenska filmkritiker. Hon har ett (!) exempel, eftersom hon nyligen varit på bio och sett en medioker svensk film som enligt henne fått oförtjänt bra kritik, Andreas Öhmans ”I rymden finns inga känslor”. Loja och opportunistiska kritiker, menar Kärnborg, leder till mätta och oinspirerade kreatörer. Om orsakerna till svensk films uselhet har jag hört många teorier genom åren, men att det är kritikerna som ligger bakom var en helt ny en. Låt oss bena ut det en gång till: Eftersom kritiken är värdelös, så görs värdelös film. För att dölja detta faktum höjer de värdelösa kritikerna de värdelösa filmerna till skyarna. En grupp korrumperade, obegåvade filmkritiker (utan koll) styr alltså hela svensk films utveckling. Och framtid. Jösses. Torsdag: Skådespelaren Magnus Krepper tar bladet ifrån mun i en debattartikel på SVT:s hemsida. Han känner sig isolerad, han och de andra begåvningarna: ”Man är väldigt ensam i den här branschen, ensam om att tycka.” (Någon som har hört Krepper tycka till tidigare?) Han håller med Ulrika Kärnborg, riktigt om vad är inte helt glasklart. Magnus Krepper menar nämligen (tvärtom) att nyskapande film dissas hårt, mainstream hyllas. Filmkritikerna ser helt enkelt inte det nyskapande, eftersom de inte har ett tränat öga. Precis som Ulrika Kärnborg saknar han exempel (jag håller med om att det är lättast så); vilket nyskapande har vi missat, vilka fantastiska filmer har vi alla dissat? På bio? I tv? Och vilka skitfilmer får genomgående femmor?! Magnus Krepper menar att särarterna i svensk film och svensk tv, de begåvade regissörerna, de begåvade skådespelarna (Magnus Krepper), stoppas av byråkrater, giriga producenter – och blinda kritiker. Jag måste säga att jag är otroligt intresserad av hur denna konspiration gentemot all filmbegåvning ser ut, liksom jag är av Ulrika Kärnborgs science fiction-teori om att de svenska filmkritikerna styr filmbranschen. (Min teori: Svenska Filmkritikerförbundets nio aktiva medlemmar bestämde sig, på ett hemligt möte hemma hos Mårten Blomkvist, redan 1991 för att ta över hela ruljansen!) Torsdagens ”Debatt” bör ni själva följa på SVT Play, det blir lika klassiskt och banbrytande som 80-talets Studio S om videovåldet. En intellektuell batalj man aldrig kan glömma. Krepper var inte där, vi antar att han satt bunden med munkavle i en skrubb utanför studion. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36620, "headline": "Krisdrabbade musikaler läggs ner", "summary": "Musikalerna ”Chicago” och ”Alice i underlandet” läggs ner. Det krisdrabbade företaget 3 Sagas kan inte rädda de omskrivna produktionerna.", "article": "Det stormar kring produktionsbolaget 3 Sagas. Företaget står bakom flera påkostade musikaler och har skapat stora rubriker eftersom det länge varit osäkert om produktionerna kan bli av. Genom att bilda ett nytt bolag räddades föreställningarna \"Romeo och Julia\" och \"Riktiga män\". Men nu meddelar 3 Sagas att musikalerna \"Chicago\" och \"Alice i Underlandet\" läggs ner. Företaget har skulder på 51,2 miljoner kronor och hotas av konkurs. – Trots goda avsikter och hårt arbete har vi inte lyckats hitta en fungerande lösning för \"Chicago\" och \"Alice\". Vi har inte lyckats hitta någon köpare eller finansiär och därför måste vi lägga ner dem, säger Kristjan Kristjansson, vd för 3 Sagas, till TT Spektra. \"Chicago\" är en av senare års mest framgångsrika musikaler och har blivit en internationell succé. Uppsättningen skulle få premiär på Cirkus i Stockholm den 10 februari, men den påkostade produktionen har kantats av problem. Bland annat hoppade stjärnan Claes Malmberg av när 3 Sagas inte kunde garantera hans lön. \"Alice i Underlandet\" väckte uppseende eftersom den innebar schlagerstjärnan Amy Diamonds debut som musikalartist. Med start i februari skulle musikalen gå på turné genom Sverige. Runt 7.500 biljetter har sålts till de båda musikalerna. Kristjan Kristjansson säger att de som köpt biljetter kommer att få sina pengar tillbaka. – Vi har tänker återbetala dem genom att återköpa biljetterna, säger han. Kristjan Kristjansson vill inte uttala sig om omständigheterna runt nedläggningen av \"Chicago\" och \"Alice i Underlandet\". Hans företag 3 Sagas hotas av konkurs och har ansökt om rekonstruktion. Kristjan Kristjansson kommenterar inte företagets nuvarande situation, men hävdar att nedläggningen av de två musikalerna inte har något samband med 3 Sagas ekonomiska problem. – Jag tror inte att jag borde gå in på det nu. Det viktiga i det här läget är de som har köpt biljetter, säger han. Information angående återköp av biljetter ska publiceras på 3 Sagas hemsida. Fakta/3 Sagas gör miljonförluster Företaget 3 Sagas driver privatteatrarna Göta Lejon, Maximteatern och Skärgårdsteatern Fjäderholmarna i Stockholm. 3 Sagas förhandlar om företagsrekonstruktion i Stockholms tingsrätt. Besked om fordringsägarnas inställning till en rekonstruktion väntas inom kort. Företaget har skulder på runt 51,2 miljoner kronor. Företagets ekonomiska svårigheter började när utländska uppsättningar av musikalerna \"Grease\" och \"Buddy Holly\" floppade. Läs mer: Ekonomisk kris hotar musikaler ”Romeo och Julia” räddad undan konkurs ", "article_category": "culture"}
{"id": 36621, "headline": "Pens Bernspris kan läggas ner", "summary": "Svenska Pen flyttar Bernspriset från Berns. Misstankar om att papperslösa arbetare utnyttjats på anrika Berns Salonger får författarorganisationen att dra i nödbromsen. Nu hotas prisets framtid.", "article": "Sedan 1966 har författarorganisationen Svenska Pen delat ut Bernspriset till en välförtjänt Stockholmsskildrare. Förra året gick det till serietecknaren Martin Kellerman, men han kan bli den siste att motta utmärkelsen. Misstankar om att anrika Berns Salonger i Stockholm har anlitat ett bemanningsföretag som kan ha utnyttjat papperslösa arbetare gör att Svenska Pen flyttar prisceremonin. – Vi utreder om flyktingar har utnyttjats via Berns. Pen kan inte ha åsikter om arbetsmarnadskonflikter, men handlar det om flyktingar som blir utnyttjade så närmar det sig vårt arbetsområde och då måste vi vara försiktiga, säger Svenska Pens ordförande Ola Larsmo till TT Spektra. Bernspriset instiftades av poeten Johannes Edfeldt och hans bror Arne Edfedt som drev Berns på 60-talet. Bland pristagarna finns profiler som signaturen Slas, Stig Claesson samt Per Wästberg och Björn Ranelid. – Det är många bra författare som har fått priset och det vore synd om den här opinionsdomen mot Berns leder till att det måste läggas ner. Det finns naturligtvis en risk för det. Vi kan inte vara inblandade i ett sammanhang där flyktingar utnyttjas, säger Ola Larsmo. Yvonne Sörensen Björud är vd för Berns. Hon blir överraskad när hon hör att Bernspriset hotas av nedläggning. – Det vore väldigt tråkigt om priset flyttas från Berns. Det här är ett pris som Berns instiftade för att fira sitt hundraårsjubileum för 50 år sedan. Jag kommer att prata med Pen för att försöka reda ut det här, säger hon. Fförfattaren Lena Kallenberg är 2010 års pristagare. Priset skulle ha delats ut den 12 december, men ceremonin har skjutits upp på obestämd tid. Fakta/Svenska Pen • Svenska Pen grundades 1922 och samarbetar med den internationella organisationen Pen som arbetar för att hjälpa fängslade och förföljda författare över hela världen. • Bernspriset delas ut av Svenska Pen och Berns i samarbete. Prissumman är i år på 20.000 kronor. • Svenska Pen förvaltar den fond som ligger till grund för prispengarna och pristagaren utses av Svenska Pens styrelse. Fakta/Bråket kring Berns • I februari 2009 försatte SAC-Syndikalisterna Berns i blockad. • Fackföreningen hävdar att Berns använt olika bemanningsföretag för att \"rensa ut fackligt aktiva\" arbetare. Vidare skall ett bemanningsföretag ha anlitat papperlösa flyktingar och hotat dem med utvisning från Sverige för att hindra dem från att kontakta fackorganisationer. • Berns tillstår att asylsökande arbetat på etablissemanget, men hävdar att samtliga haft arbetstillstånd. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36622, "headline": "Så hjälpte översättarna Vargas Llosa till Nobelpris", "summary": "På olika sätt väver Mario Vargas Llosa skickligt in ledtrådar till läsaren i texten. Med en språkförmåga utöver det vanliga har ett par svenska översättare lyckats fångaundertoner och parallellhandlingar.", "article": "Årets Nobelpristagare, peruanen Mario Vargas Llosa, erbjuder ett utmärkt material för att undersöka hur litterära studier och översättarstudier överlappar. Den som satt sig in i en författares tekniker ser vilka svårigheter översättaren måste arbeta med, och tvärtom kanske den som studerar översättningar upptäcker berättartekniker som han eller hon inte tidigare observerat. Vargas Llosa erbjuder ett utmärkt material för den här typen av studier, eftersom han är en mycket medveten författare som publicerat romaner under snart femtio år. Han slog igenom 1962, och hans verk började översättas till svenska bara några år senare. Flera olika översättare har arbetat med hans verk, och därför kan man – baserat på översättningarna av hans verk – hävda att det skiftande resultatet inte har att göra med kontrasten mellan det spanska och det svenska språket utan med översättarnas olika sätt att arbeta. Redan i debutromanen ”Staden och hundarna” (1962) använder Vargas Llosa flera av de tekniker som har utmärkt hans författarskap. Han organiserar texten så att läsaren får dra de viktigaste slutsatserna själv. Ett sätt är att använda parallellhandlingar där olika textavsnitt bildar en kontrast. I det här fallet möter läsaren unga pojkar på en militärinternatskola, både på det sätt som de uppträder och talar på skolan och som de beter sig utanför skolan. En annan kontrast upprättas mellan å enda sidan vad de tänker på och drömmer om och å andra sidan vad de gör och säger på skolan. Vargas Llosa är känd för sin skicklighet att fånga gruppspråk. I det här fallet skapas kontraster mellan den jargong, den ”retorik”, som pojkarna använder i olika sammanhang. Sinsemellan använder de ett språk fyllt med våld och könsord, medan det språk de använder till officerarna karaktäriseras av en militär vokabulär. Ytterligare en kontrast är att deras tankar uttrycker tvekan, längtan och ömhet när de tänker på en viss flicka. Något som binder ihop författarens texter, trots kontrasterna, är att han samtidigt arbetar med ledmotiv. ”Staden och hundarna” uppfattades först som ett verk av en arg ung man som berättade om en rå miljö med ett rått språk. Översättaren Jan Sjögren frångår här och var originalet, förmodligen därför att han inte inser hur pass sofistikerad texten är. Han kunde förstås inte veta att det var en blivande Nobelpristagare han översatte. Man kan hitta översättningsfel som gör att texten då och då verkar ologisk. Ett genomgående tema är kritiken av manschauvinismen i skolan, men flera anspelningar på det temat glids förbi i den svenska versionen. Hombre översätts med människa trots att det är ”karl” som avses. Ett annat ledmotiv är att ordet ”dö” dyker upp på spanska också i sammanhang där man väntar sig ”sluta”. Översättaren ändrar texten så att den blir mer ”normal”, men en närmare studie visar att ordet ”dö” har funktionen att anlägga en dov underton till texten som slutar med ett oförklarat dödsfall bland pojkarna. ”Staden och hundarna” är ett sådant fall där en nyöversättning till svenska skulle vara på sin plats. Romanen har sådana kvaliteter att den bland svenska studenter som läser spanska uppfattas som fängslande, trots att de får arbeta hårt med ungdomsjargong och militärtermer. Läsaren brukar inte klaga över latinamerikanska ord i texter som handlar om Latinamerika, men de uppskattar att översättare förenklar något och använder förklarande strategier. Att översättning inte är lätt illustreras av ett exempel från den svenska versionen av ”Det gröna huset”, utgiven på spanska 1965. Översättaren Jens Nordenhök följer en i det stora hela mycket framgångsrik strategi att försiktigt förenkla för att inte utesluta läsaren från en berättad värld som skiljer sig avsevärt från Sverige. Emellertid kan förenklingen gå så långt att viktig information försvinner; i en av de inledande scenerna åker exempelvis en grupp nunnor och soldater till en by där det bor ursprungsbefolkning, för att med våld föra med sig ett antal av de unga flickorna till missionsstationen och där uppfostra och utbilda dem. Berättarrösten uttrycker i sitt ordval sin kritiska inställning till det som sker i kristendomens namn. En av teknikerna är att referera till spanska språket som cristiano och att beteckna de personer i scenen som inte tillhör ursprungsbefolkningen som cristianos. När översättaren använder ett i och för sig riktigt och varierat språk som inte innehåller den här nyansen går en viktig ledtråd till läsaren förlorad. I samma scen används ännu en metod med ett liknande syfte. När nunnorna och soldaterna närmar sig byn ses byborna först på avstånd och sedan allt närmare. Först omtalas de med olika ord som betonar att de är aguarunas, men när berättelsen kommer närmare omtalas de som mannen eller den gamla kvinnan utan att etnisk tillhörighet nämns. Berättaren fungerar som en kamera med zoom som går allt närmare de beskrivna personerna och successivt alltmer betonar deras mänsklighet samtidigt som perspektivet avlägsnar sig från, och tar avstånd från, de personer som vi först följde i scenen. Svenska språket innehåller inte de lokala termer som originalet använder för att referera till byborna och den svenske översättaren har förenklat terminologin, vilket underlättar för läsaren, men zoomeffekten försvinner. Den svenske läsaren förstår utmärkt väl vad som händer i scenen men uppfattar nog inte att berättarrösten markerar sin inställning till skeendet. I ”Bockfesten” från 1999 skildras Trujilloregimen i Dominikanska republiken. Vargas Llosa använder sin vanliga parallellhandling, han fäller in den retoriska nivån i form av politiska slagord och typiska dominikanska uttryck, och han inkluderar huvudpersonernas tankevärld som kontrast till det yttre skeendet. I sin beskrivning av Trujillo som person framhåller han hur noga denne är med sin personliga disciplin, att stiga upp tidigt, göra gymnastik, duscha och alltid ha nypressade kläder, vilket får andra att tro att han inte svettas som vanligt folk. Emellertid förekommer då och då i texten ord som ”spricka upp” och ”krackelera”, vilket förebådar att regimens fasad kommer att rämna. Översättaren Peter Landelius har kvar den informationen till den svenske läsaren. En teknik som Vargas Llosa stegvis har utarbetat är att koncentrera ett historiskt material och filtrera det genom huvudpersonernas medvetande. Texten når oss bland annat som berättarröst, indirekt tal, direkt tal och personens tankar på ett sätt som gör att allt verkar vara en enhet. I ”Paradiset finns om hörnet” berättas parallellt två liv. Flora Tristan var socialistisk och feministisk agitator i Frankrike i mitten av 1800-talet och hennes barnbarn Paul Gauguin blev som bekant målare och inspirerades framför allt av livet på Tahiti ett halvsekel senare. En dominerande berättarteknik är användningen av frågor till huvudpersonerna, frågor som vi inte vet om de kommer från berättaren eller från personen själv. Samtidigt ifrågasätts personens minnen och påståenden, vilket betonar för läsaren att det är en romantext och inte en historisk text. Ett litet prov på hur tekniken fungerar är när Flora minns: ”Ett sådant virrvarr av slump och sammanträffanden som styrde människors öden, inte sant, Florita? Så annorlunda ditt liv skulle ha varit om inte din bordsgranne hade tilltalat dig i den lilla matsalen på pensionatet i Paris: / – Ursäkta, Madame, men jag hörde att värdinnan kallade er Madame Tristán. Heter ni så? Är ni kanske släkt med familjen Tristán i Peru? / Sjökapten Zacharie Chabrié seglade på detta fjärran land, och där i Arequipa hade han lärt känna familjen Tristán, den rikaste och mäktigaste i hela provinsen. En patriciersläkt!” Den här tekniken kombineras med att Vargas Llosa är en språklig mästare som har få likar när det gäller att uttrycka sig på spanska. För översättaren gäller det att behärska alla typer av språkliga register, kunna kombinera dem, hitta precisa uttryck och satskonstruktioner samt att kunna röra sig fritt också över andra språkområden och känna till kulturella referenser också från icke spansktalande länder. Här har Vargas Llosa haft turen att hans nuvarande översättare, Peter Landelius, också har en språklig förmåga utöver det vanliga samt att denne genom sina levnadsomständigheter och intressen känner till samma världar som författaren. Detsamma gällde i betydande utsträckning också Vargas Llosas tidigare översättare Jens Nordenhök. Har goda översättningar spelat roll för att Vargas Llosa nu fått Nobelpriset? Det är en fråga som är svår att besvara, men det är nog inte en djärv gissning att Peter Landelius och Jens Nordenhök kan ha bidragit till beslutet. Inger Enkvist litteratur@dn.se Professor i spanska vid Lunds universitet och författare till bland annat böckerna ”Om litterär översättning från spanska” (1991) och ”Nio latinamerikanska ikoner” (2009). ", "article_category": "culture"}
{"id": 36623, "headline": "Så hjälpte översättarna Vargas Llosa till Nobelpris", "summary": "På olika sätt väver Mario Vargas Llosa skickligt in ledtrådar till läsaren i texten. Med en språkförmåga utöver det vanliga har ett par svenska översättare lyckats fånga( undertoner och parallellhandlingar.", "article": "Årets Nobelpristagare, peruanen Mario Vargas Llosa, erbjuder ett utmärkt material för att undersöka hur litterära studier och översättarstudier överlappar. Den som satt sig in i en författares tekniker ser vilka svårigheter översättaren måste arbeta med, och tvärtom kanske den som studerar översättningar upptäcker berättartekniker som han eller hon inte tidigare observerat. Vargas Llosa erbjuder ett utmärkt material för den här typen av studier, eftersom han är en mycket medveten författare som publicerat romaner under snart femtio år. Han slog igenom 1962, och hans verk började översättas till svenska bara några år senare. Flera olika översättare har arbetat med hans verk, och därför kan man – baserat på översättningarna av hans verk – hävda att det skiftande resultatet inte har att göra med kontrasten mellan det spanska och det svenska språket utan med översättarnas olika sätt att arbeta. Redan i debutromanen ”Staden och hundarna” (1962) använder Vargas Llosa flera av de tekniker som har utmärkt hans författarskap. Han organiserar texten så att läsaren får dra de viktigaste slutsatserna själv. Ett sätt är att använda parallellhandlingar där olika textavsnitt bildar en kontrast. I det här fallet möter läsaren unga pojkar på en militärinternatskola, både på det sätt som de uppträder och talar på skolan och som de beter sig utanför skolan. En annan kontrast upprättas mellan å enda sidan vad de tänker på och drömmer om och å andra sidan vad de gör och säger på skolan. Vargas Llosa är känd för sin skicklighet att fånga gruppspråk. I det här fallet skapas kontraster mellan den jargong, den ”retorik” , som pojkarna använder i olika sammanhang. Sinsemellan använder de ett språk fyllt med våld och könsord, medan det språk de använder till officerarna karaktäriseras av en militär vokabulär. Ytterligare en kontrast är att deras tankar uttrycker tvekan, längtan och ömhet när de tänker på en viss flicka. Något som binder ihop författarens texter, trots kontrasterna, är att han samtidigt arbetar med ledmotiv.” Staden och hundarna” uppfattades först som ett verk av en arg ung man som berättade om en rå miljö med ett rått språk. Översättaren Jan Sjögren frångår här och var originalet, förmodligen därför att han inte inser hur pass sofistikerad texten är. Han kunde förstås inte veta att det var en blivande Nobelpristagare han översatte. Man kan hitta översättningsfel som gör att texten då och då verkar ologisk. Ett genomgående tema är kritiken av manschauvinismen i skolan, men flera anspelningar på det temat glids förbi i den svenska versionen. Hombre översätts med människa trots att det är ”karl” som avses. Ett annat ledmotiv är att ordet ”dö” dyker upp på spanska också i sammanhang där man väntar sig ”sluta” . Översättaren ändrar texten så att den blir mer ”normal” , men en närmare studie visar att ordet ”dö” har funktionen att anlägga en dov underton till texten som slutar med ett oförklarat dödsfall bland pojkarna.” Staden och hundarna” är ett sådant fall där en nyöversättning till svenska skulle vara på sin plats. Romanen har sådana kvaliteter att den bland svenska studenter som läser spanska uppfattas som fängslande, trots att de får arbeta hårt med ungdomsjargong och militärtermer. Läsaren brukar inte klaga över latinamerikanska ord i texter som handlar om Latinamerika, men de uppskattar att översättare förenklar något och använder förklarande strategier. Att översättning inte är lätt illustreras av ett exempel från den svenska versionen av ”Det gröna huset” , utgiven på spanska 1965. Översättaren Jens Nordenhök följer en i det stora hela mycket framgångsrik strategi att försiktigt förenkla för att inte utesluta läsaren från en berättad värld som skiljer sig avsevärt från Sverige. Emellertid kan förenklingen gå så långt att viktig information försvinner; i en av de inledande scenerna åker exempelvis en grupp nunnor och soldater till en by där det bor ursprungsbefolkning, för att med våld föra med sig ett antal av de unga flickorna till missionsstationen och där uppfostra och utbilda dem. Berättarrösten uttrycker i sitt ordval sin kritiska inställning till det som sker i kristendomens namn. En av teknikerna är att referera till spanska språket som cristiano och att beteckna de personer i scenen som inte tillhör ursprungsbefolkningen som cristianos. När översättaren använder ett i och för sig riktigt och varierat språk som inte innehåller den här nyansen går en viktig ledtråd till läsaren förlorad. I samma scen används ännu en metod med ett liknande syfte. När nunnorna och soldaterna närmar sig byn ses byborna först på avstånd och sedan allt närmare. Först omtalas de med olika ord som betonar att de är aguarunas, men när berättelsen kommer närmare omtalas de som mannen eller den gamla kvinnan utan att etnisk tillhörighet nämns. Berättaren fungerar som en kamera med zoom som går allt närmare de beskrivna personerna och successivt alltmer betonar deras mänsklighet samtidigt som perspektivet avlägsnar sig från, och tar avstånd från, de personer som vi först följde i scenen. Svenska språket innehåller inte de lokala termer som originalet använder för att referera till byborna och den svenske översättaren har förenklat terminologin, vilket underlättar för läsaren, men zoomeffekten försvinner. Den svenske läsaren förstår utmärkt väl vad som händer i scenen men uppfattar nog inte att berättarrösten markerar sin inställning till skeendet. I ”Bockfesten” från 1999 skildras Trujilloregimen i Dominikanska republiken. Vargas Llosa använder sin vanliga parallellhandling, han fäller in den retoriska nivån i form av politiska slagord och typiska dominikanska uttryck, och han inkluderar huvudpersonernas tankevärld som kontrast till det yttre skeendet. I sin beskrivning av Trujillo som person framhåller han hur noga denne är med sin personliga disciplin, att stiga upp tidigt, göra gymnastik, duscha och alltid ha nypressade kläder, vilket får andra att tro att han inte svettas som vanligt folk. Emellertid förekommer då och då i texten ord som ”spricka upp” och ”krackelera” , vilket förebådar att regimens fasad kommer att rämna. Översättaren Peter Landelius har kvar den informationen till den svenske läsaren. En teknik som Vargas Llosa stegvis har utarbetat är att koncentrera ett historiskt material och filtrera det genom huvudpersonernas medvetande. Texten når oss bland annat som berättarröst, indirekt tal, direkt tal och personens tankar på ett sätt som gör att allt verkar vara en enhet. I ”Paradiset finns om hörnet” berättas parallellt två liv. Flora Tristan var socialistisk och feministisk agitator i Frankrike i mitten av 1800-talet och hennes barnbarn Paul Gauguin blev som bekant målare och inspirerades framför allt av livet på Tahiti ett halvsekel senare. En dominerande berättarteknik är användningen av frågor till huvudpersonerna, frågor som vi inte vet om de kommer från berättaren eller från personen själv. Samtidigt ifrågasätts personens minnen och påståenden, vilket betonar för läsaren att det är en romantext och inte en historisk text. Ett litet prov på hur tekniken fungerar är när Flora minns: ”Ett sådant virrvarr av slump och sammanträffanden som styrde människors öden, inte sant, Florita Så annorlunda ditt liv skulle ha varit om inte din bordsgranne hade tilltalat dig i den lilla matsalen på pensionatet i Paris: / – Ursäkta, Madame, men jag hörde att värdinnan kallade er Madame Tristán. Heter ni så Är ni kanske släkt med familjen Tristán i Peru / Sjökapten Zacharie Chabrié seglade på detta fjärran land, och där i Arequipa hade han lärt känna familjen Tristán, den rikaste och mäktigaste i hela provinsen. En patriciersläkt!” Den här tekniken kombineras med att Vargas Llosa är en språklig mästare som har få likar när det gäller att uttrycka sig på spanska. För översättaren gäller det att behärska alla typer av språkliga register, kunna kombinera dem, hitta precisa uttryck och satskonstruktioner samt att kunna röra sig fritt också över andra språkområden och känna till kulturella referenser också från icke spansktalande länder. Här har Vargas Llosa haft turen att hans nuvarande översättare, Peter Landelius, också har en språklig förmåga utöver det vanliga samt att denne genom sina levnadsomständigheter och intressen känner till samma världar som författaren. Detsamma gällde i betydande utsträckning också Vargas Llosas tidigare översättare Jens Nordenhök. Har goda översättningar spelat roll för att Vargas Llosa nu fått Nobelpriset Det är en fråga som är svår att besvara, men det är nog inte en djärv gissning att Peter Landelius och Jens Nordenhök kan ha bidragit till beslutet. Inger Enkvist litteratur@dn.se Professor i spanska vid Lunds universitet och författare till bland annat böckerna ”Om litterär översättning från spanska” (1991) och ”Nio latinamerikanska ikoner” (2009). ", "article_category": "culture"}
{"id": 36624, "headline": "Barnfilmen får betala censuren", "summary": "Från årsskiftet slipper våldsamma skräckfilmer den statliga avgiften för filmcensuren. Då drabbar kostnaden bara filmer för barn.", "article": "Den filmdistributör som vill visa ”Mullvadens nya äventyr” på bio för barn måste betala för att filmen ska granskas av filmcensuren. Visar man i stället skräckfilmen ”Saw 3D” slipper man efter nyår avgiften. – Det är en absurd situation. Folkets Bio kommer att visa färre barntillåtna filmer med de här reglerna, säger Rose-Marie Strand, inköpare vid Folkets Bio. Jakob Abrahamsson, på filmdistributören Nonstop, är också kritisk. – I princip avgiftsbelägger du film som riktar sig till en yngre publik. Det gör staten samtidigt som man säger att barnfilm är ett prioriterat område inom filmpolitiken. Censuren av film för vuxna upphör den 1 januari 2011. Tidigare har arbetet med att bedöma film och sätta åldersgränser finansierats med avgifter från distributörerna. De betalar för att få filmerna granskade av Statens biografbyrå, som efter nyår uppgår i Statens medieråd. Tidigare granskades all film. Nu får distributören ett val. Om man frivilligt väljer åldersgränsen ”Från 15 år”, det vill säga barnförbjudet, behöver filmen inte granskas av censuren. Alla avgifter försvinner. De andra åldersgränserna – barntillåten samt tillåten från 7 respektive 11 år – kommer även i fortsättningen att sättas av censuren. Så från nyår är det endast film tillåten för barn under 15 år som beläggs med censuravgift. Tills vidare ligger kostnaden kvar på gamla nivån. I utredningen från 2009 om censurens avskaffande såg det mer halsbrytande ut. Direktivet var att lagändringen inte fick kosta något. Barnfilmen skulle därmed ensam ta kostnaden för censuren, omkring 9 miljoner om året. Avgiften skulle i så fall ha femtondubblats. Det var i praktiken otänkbart. Men under månaderna som gått efter utredningen har ingen på kulturdepartementet lyckats fundera ut hur censuren i fortsättningen ska bekostas. I propositionen som kommer att tas i december förblir det oklart. Staten kommer inte att få full kostnadstäckning för granskningsverksamheten, samtidigt som propositionen vidhåller att det inte är meningen att censuren ska kosta staten någonting. – Vi får väl se vad som sker nu, säger kulturdepartementets Jon Dunås, som varit med och utarbetat förslaget. Under 2011 och 2012 åtminstone kommer det här avgiftssystemet att finnas kvar. Departementet har lagt problemet på hyllan till 2012, då det är tänkt att ett nytt filmavtal ska träda i kraft. Det blir nu inte dyrare i faktiska pengar att visa barnfilm. Men det blir dyrare jämfört med att visa film för vuxna. Departementet menar att det inte har någon betydelse: – Det blir ju ingen förändring för barn- och ungdomsfilmen, säger Dunås. Om man vill lämna in sin film för granskning för att man vill ha en lägre åldersgräns än femton år, då får man betala samma avgifter som tidigare. På filmbolagen ser man dock att det icke barnförbjudna nu får en extra kostnad. – Det gör ju det andra billigare, säger Jakob Abrahamsson. När det gäller barnfilm räknar bolagen extra noga: – Det är tyvärr i ännu högre grad än vuxenfilm antingen en jättesuccé eller något som bara några tusen personer ser, trots att vi lagt ner en massa pengar på till exempel en svensk dubbning. Mårten Blomkvist kultur@dn.se, 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 36627, "headline": "Performancegrepp på dansfestivalen", "summary": "Den späckade dansfestivalen Ice hot( präglas av performance, skriver Örjan( Abrahamsson. Ibland fungerar det inte. DANS Ice hot – Nordic dance platform Scen: Dansens hus, Moderna dansteatern, c/o Stadsteatern", "article": "Ridån går upp men middagen är redan över. På Dansens hus stora scen sitter performancedivan Charlotte Engelkes tillsammans med fyrtio tidigare samarbetspartner vid ett långbord, smälter maten, halvsover, fyllesnusar. Så att säga sista måltiden. Innan Engelkes tre timmar långa, rakt igenom improviserade performanceverk ”Curtain call” kunde börja i onsdags kväll. Och därmed inviga Stockholms, rent av Sveriges, bästa dansfestival någonsin: Ice hot – Nordic dance platform. Fyra intensiva dagar med tjugotalet verk från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island, varvat med samtal, möten, mingel. Ett späckat, varierat och vasst program på Dansens hus, Moderna dansteatern och c/o Stadsteatern. I grund och botten handlar dock Ice hot om marknadsföring. Om att visa upp och sälja nordisk dans i omvärlden. För att få ett slags opartisk kvalitetsgaranti har programurvalet byggt på rekommendationer från en oberoende, icke-nordisk jury. En god, antikorrupt idé men givetvis med svagheter. Juryn gillade Cullbergbaletten, Lotta Melin och Agrare, Reich och Szyber, och Gunilla Heilborn. Medan andra svenska kameler inte lyckades passera nålsögat. Som Helena Franzén, Cristina Caprioli, Malin Hellkvist Sellén, Gunilla Witt, Lars Bethke, Eva Ingmarson. Charlotte Engelkes ”Curtain call” deltog utom tävlan. Det är svårt att inte beundra hennes storhetsvansinniga idé – tre timmars improvisation av och med fyrtio dansare, koreografer, performanceartister, musiker. Allt från Su-En, Gud söner, Kenneth Kvarnström, Bo Arenander, Erik Pauser, Sandra Medina samt Petter och Tom, till diverse artistiska supersnillen från tyska Sasha Waltz and guests. Själv tog Engelkes för ovanlighetens skull minimalt utrymme på scenen. ” Curtain call” är galen galaföreställning med överraskande, rent briljanta inslag. Likväl måste man dra en klockren slutsats efter detta smått monstruösa, regilösa improvisationsexperiment: det fungerar inte. Säkert väldigt kul för deltagarna. Mycket mindre kul för publiken. Sammantaget tycks Ice hot bevisa att nordisk dans fortfarande inspireras och präglas, tidvis domineras och begränsas av performance. Ibland känns det som om koreografer slentrianmässigt och småängsligt lånar in performancegrepp i huvudsakligen rörelsebaserade verk. Som om man inte riktigt vågar lita på rörelsens egen kraft. Rent av hoppas framstå som lite smartare och mer samtida med hjälp av konceptuella idéer. Det kan fungera, som i finska Sanna Myllylahtis ”Closer to heaven” , men också framstå som illa maskerad dans, som i danska ”Recoils fuck you buddy” . Till och med i en av festivalens mest dansanta och finaste föreställningar, Ina Christel Johannessens ”Klockan 3 på eftermiddagen” med Carte Blanche – Nordens bästa kompani i dag , återfinns en lång performancelik sekvens som brutalt bryter koreografins flöde. Med Ice hot har Stockholm äntligen fått en riktig dansfestival tack vare det nya, unika samarbetet mellan Nordens fyra viktigaste nutida dansscener. Givetvis ska dock festivalen ambulera mellan länderna. Tyvärr. Ice hot kunde gärna ha fått bosätta sig i Stockholm. Örjan Abrahamsson dans@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 36629, "headline": "Bandet slösar bort chanserna", "summary": "Annika Norlins finstämda nyanser och lågmälda humor drunknar i bandets( svajiga nittiotalsös, skriver Po Tidholm. musik Säkert! Kägelbanan, Stockholm", "article": "Ute är det vinter och snart kommer julen, och långfärdsbussarna och flygplanen ska snart fyllas av unga vuxna – precis som de står här och tittar på Säkert! – som vänder hemåt för att fira jul med sina( föräldrar för att sedan, i mellandagarna, kanske ta en promenad på isen eller träffa sina gamla vänner på samma gamla krog i den där småstaden de har lämnat bakom sig. Så fort Annika Norlin, född och uppvuxen i Östersund, berör hemstadsproblematiken i sina sånger är det någon som ropar till spontant av igenkänning. På fackspråk( kallas det ”survivor guilt” , ett psykiskt tillstånd som drabbar dem som klarat sig men tvångsmässigt tvingas ifrågasätta sitt eget välbefinnande. Det är en oöverträffad drivkraft. Men Annika Norlin tycks ha gått miste om den. Sina mest romantiskt skuldtyngda sånger skrev hon när hon bodde i Stockholm. Nu pluggar hon psykologi i Umeå och är norrlänning igen. I höstas kom hennes andra skiva under namnet ”Säkert!” – hennes vuxna skiva. Och nu gör hon en liten miniturné på mindre ställen, till våren blir det en större. Den här spelningen, den första av tre utsålda på Kägelbanan, är en rätt enkel rakt-upp-och-ned-spelning. Precis som alla andra tycker jag väldigt bra om Annika Norlins olika artistprojekt. Det är liksom omöjligt att inte göra det. Jag gillar den lite mer tillrättalagda stilen hon använder som Hello Saferide, och jag har verkligen berörts av det hon gjort som den mer hudnära och dagbokssjungande Säkert!. Så när den här konserten trots allt inte blir så lysande som jag väntat mig är huvudpersonen den sista jag vill skylla på. Möjligen kan hon kritiseras för bristande omdöme. Jag förstår mig inte på bandet. Vi har ju blivit bortskämda på senare år, svenska musiker har blivit så bra, både stilsäkra och tajta. Förut var det liksom antingen eller. Men Annika Norlins band låter som på nittiotalet; svajiga, röriga och utan vidare idé om vad det är man vill uttrycka. Basen hörs knappt, trummisen är rätt okänslig för vad som pågår och inga harmonier tränger igenom, trots att det är två gitarrister, en keyboardist och en violinist på scenen. Det är en konsert full av bortslösade möjligheter. Men som sagt, ingen skugga över huvudpersonen. För så fort det uppstår lite luft kring Norlins röst glimrar det till. När hela bandet öser på på det där missriktade sättet försvinner inte bara låtarnas nyanser utan också Annika Norlins väldigt lågmälda och flyktiga humor och den jämtländska dialekten som gör att hon kan ta ut svängarna utan att någonsin framstå som kletig eller pretentiös (utom möjligen i låten ”Honung” ). När nyanserna inte går fram blir det till och med lite tråkigt ibland. Det är verkligen onödigt. Annika Norlin är bra på melodier, men hennes främsta kvalitet finns i de mångordiga, lätt distanserade texterna. Genom att medvetet skriva yxigt, upprepa sig och rimma illa får hon fram känslorna. Men inramningen måste vara rätt. Måtte bandet repa ordentligt inför vårturnén. Po Tidholm musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 36636, "headline": "”Katitzi” med nerv och hjärta", "summary": "Katarina Taikons ”Katitzi” blir en aktuellberättelse om rotlöshet och tillhörighet i händerna på dramatikern Emma Broström. DN:s Pia Huss har sett en familjeföreställning full av fantasi och värme.", "article": "Teater ”Katitzi” av Emma Broström efter Katarina Taikons böcker Regi och musik: Lars-Eric Brossner. Scenografi: Sören Brunes. Kostym: Magdalena Nilsson. Musiker: Jonathan Larsson, Niklas Román, Pedram Shahlai. I rollerna: Johan Friberg, Cecilia Milocco, Isabel Munchi, Shebly Niavarani, Ulla Svedin, Lars Väringer, Sara Wikström. Folkteatern i Göteborg. Självklart är det på Folkteaterns Röda scen man nu spelar Emma Brostöms dramatisering av ”Katitzi”, Katarina Taikons till stor del självbiografiska berättelse om den viljestarka, vetgirigt modiga zigenska flickan. Katarina Taikon var banbrytande när hon, i slutet av 60-talet, genom mustigt direkta och genuint personliga texter, började beskriva romernas levnadsvillkor. Böckerna är fyllda av kraft och humor. Och de är förvisso skrivna med rött hjärteblod. Dramatikern Emma Broström förvaltar detta väl. Hon renodlar huvuddragen och tecknar Katitzi och hennes familj som barn av sin tid, men gör dem också helt närvarande i 2010-talet. Ty rotlösheten, det ständiga hotet om avvisning och utvisning förskräcker nu liksom för 60 år sedan. Inte heller i 2010-talets Europa vågar en Katitzi ha förhoppningar om framtiden. Lars-Eric Brossners regi gör sökandet efter en plats, en geografisk tillhörighet, till spelets framåtdrivande puls. En familj ständigt på väg jagade av inre och yttre oro. Rastlös rörelse, i dröm, mardröm och verklighet. Mycket gör ont för nioåriga Katitzi, som förlorat sin mor och nu lever med pappa, Lars Väringer, elaka styvmor, Ulla Svedin, underbara storasyster Rosa, Isabel Munshi, och kloke storebror Paul, Shebly Niavarani. Ändå är hon en överlevare. Katitzi må förvägras att gå i skolan och grannarna i det torftiga miljonprogramshuset må kalla dem tattare och zigenarjävlar. Katitzi har ändå en så stark tilltro till sitt eget värde att hon knappt förstår föraktet från Johan Fribergs rasistiske granne. Sören Brunes scenografi är en vemodig kommentar till individens förväntade anpassning. Allt går att veckla ut som lådor. Men ovan alla tvingande små boxar skuttar och dansar en otämjbar motståndets musik. Cecilia Milocco, som barnet Katitzi, rör sig lika ivrigt intensivt som violinisternas stråkar. Milocco framstår som en romsk Ronja Rövardotter. Full av fantasi, prat, kärlek och dådkraft. En rollprestation av värme och autenticitet. Att övertygande gestalta ett barn är konst. ”Katitzi” riktar sig till familjepubliken. Kanske är det anledningen till en viss återhållsamhet i de starkaste känsloyttringarna. Här finns mer lågmäld intensitet än verklig förtvivlan. Men Sara Wikström tänder eldar som Katitzis låtsasfarmor Mami. Det är till henne Katitzi rymmer när det blir för jävligt hemma. Hos Mami framstår en annan möjlighet, den att ”ett hemma” också kan finnas i samtal och närhet till en människa man älskar och respekterar. Sara Wikström flödar av värme för ”sina pojkar” musikerna. Med nerv och osentimental ärlighet upphöjer hon också Katitzi till sitt zigenardrottningrike. Mötet, mellan den lilla flickan och den luttrat stolta kvinnan, är föreställningens höjdpunkt med intellekt, musik och rött hjärta. Pia Huss teater@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 36641, "headline": "”I’m still here”", "summary": "En stjärna dör – på låtsas. Nu vet alla att Joaquin Phoenix är en ännu skickligare skådespelare än förr. Kerstin Gezelius ser fejkdokumentären som en magnifik tribut till alla trasiga självförtroenden i änglarna stad.", "article": "21 gram. Så mycket sägs vikten av en kropp minska vid dödsögonblicket. Det skulle alltså vara själens vikt. Casey Afflecks och Joaquin Phoenix ”I’m still here” ger en ganska exakt bild av kändisskapets vikt och mått. Vad blir kvar av ”Joaquin Phoenix” när Joaquin själv inte vill vara med längre? Som många vid det här laget har läst sig till så handlar filmen om en till synes obetydlig händelse i universum: Oscarsnominerade Joaquin Phoenix hasplar plötsligt, på ett lite stirrigt, omoget sätt ur sig att han tänker hoppa av skådespeleriet och satsa på sin karriär som rappare i stället. Inte för att han har någon sådan karriär, men det framgår att han tycker att det verkar friare och mer äkta. Skådespelare är dockor som gör och säger vad de blir tillsagda, säger han och låter som en tonåring. Det verkade inte helt otillförlitligt när man läste om det. Phoenix är en del av Hollywoods unga men desillusionerade aristokrati av kändisbarn och barnstjärnor. Han är uppvuxen i en suspekt sekt, blev tidigt barnstjärna och såg brodern River dö kändisdöden i en överdos utanför Viper Room. Är det så konstigt då om man vill hoppa av och söka sig själv någon gång? Det grymma med den här filmen är att han inte hittar någonting. Inom ett år har den välrakade, ståtliga Joaquin Phoenix blivit en fet, nerrökt, självupptagen och aggressiv flopp. Att på det här sättet tillbringa knappt två timmar med honom är nästan outhärdligt och Afflecks muggiga, skakiga foto och vårdslösa utsnitt gör det inte trevligare. Den nye Phoenix förödmjukar sina självuppoffrande assistenter tills de lämnar honom (med osmakliga minnen). Han visar upp allt vi inte vill veta om kändisskapets avigsidor. Han är dessutom divig och långtifrån fri. Det går inte att hitta ett enda försonande drag hos honom. Tills han kommer in i en tv-studio, någonstans kring andra aktens vändpunkt. Då förstår man att det finns något som är ännu otrevligare: Hollywood, personifierat av David Lettermans självupptagna vargflin. Letterman har intervjuat Hollywoodstjärnor i tjugoåtta år utan att komma dem inpå livet. Han skrämmer dem. Han är den intelligenta medelklassens utsända stjärngiss-lare. Att göra bort sig hos Letterman är en katastrof, att inte vara inbjuden alls är ännu värre. Han är gentil mot sina gäster, öser beröm över dem, men sadismen lyser igenom. Det är ett test. Man riskerar att framstå som dum i hans sällskap. Phoenix framstod som mer än dum. Det var en idiot som satt där i tv-fåtöljen och mumlade och tuggade tuggummi och faktiskt fortfarande verkade tro att han var ball och subversiv. Den här centrala scenen i ”I’m still here”, när David Letterman begår ett lustmord på avhopparen, har många redan sett, på tv eller på Youtube. Den är värd sin framträdande plats i filmen. Det är mycket underhållande och ser väldigt äkta ut när man har fått vara med om allt som leder fram till det. Agentens gravlika tystnad efteråt är minst sagt övertygande och när Phoenix sedan kravlar runt i ett buskage vid motorvägen och stönar och skriker, för att hans lilla nyck är oåterkallelig, för att han kanske har gjort bort sig för alltid, så är i alla fall inte jag säker på att han inte har rätt. Vare sig det är iscensatt eller inte. Det återstår att se hur det blir med det. Nu är det offentligt att alltihop var spelat (från Phoenix sida), att Affleck och han ville göra ett slags wallraffreportage om kändiskultens dolda mekanismer. Sophia Coppola och Stephen Dorff jobbar ju med något liknande i ”Somewhere”, om än med andra, betydligt mer poetiska medel. Regissörerna har inget att förlora på det. Inte en bortglömd tonårsidol som Dorff heller. Men att som Joaquin Phoe-nix kacka i eget bo just när han höll på att bli – men ännu inte hade blivit – en av de största, är utan tvekan en provokation. Nu vet alla att han är en fruktansvärt skicklig och kompromisslös skådespelare med en egen agenda. Det är inga självklara meriter i Hollywood. Dessutom vet alla hur han ser ut fet och naken. Det kan vara slutet. Jag väljer att se det som en magnifik hämnd för Rivers död och en tribut till alla trasiga självförtroenden i änglarnas stad. Men jag har kanske sett för mycket Hollywoodfilm. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36644, "headline": "Tvärtom-komik får barn att skratta", "summary": "Slapstick är bra när man producerar komik för barn. Men ironi ska man undvika, menar Mikael Syrén, regissör till årets julkalender i SVT. ”Jag tycker det är elakt, rent ut sagt” , säger han.", "article": "Varför är vi så förtjusta i att skratta Insidan belyser i denna serie några aspekter av det befriande – men också uteslutande – skrattet. Humor förändras med åldern. Årets julkalender är skriven för att passa från sex år och uppåt. – Det är alltid knepigt med ålder. Ska det vara det minsta spännande för en tioåring, är det svårt att få med treåringarna. Men jag tror att den kommer att funka från sex år och för hela familjen, säger Mikael Syrén. Han har regisserat årets julkalender som började visas igår och har själv har tre barn, 6, 11 och 18 år. Det är någonstans i sexårsåldern som barn börjar se det komiska i vardagssituationer och relaterar till omvärlden på ett mer dubbelbottnat sätt, menar Mikael Syrén. – Ironi däremot, begriper barn oftast inte förrän de närmar sig tioårsåldern. De börjar förstå att vuxna kan säga en sak och göra något annat. Däremot har de svårt att förstå att en vuxen kan mena något annat än han eller hon säger, till exempel att ”här var det städat” om ett rum som ser ut som en svinstia. Därför undviker Mikael Syrén ironi när han producerar humor för barn. – Jag tycker det är elakt, rent ut sagt, att utsätta dem för ironi. Då lär man dem att inte lita på vad det vuxna säger. Däremot förstår barn ofta så kallade ”klippskämt” . Att någon först säger: ”jag tänker inte köra svärmor till flygplatsen” , för att i nästa klipp köra svärmor till flygplatsen. Sexåringar förstår också karaktärsbyggen, att pappan är si och mamman är så, menar Mikael Syrén. I årets julkalender är pappan Roger en före detta dammsugarförsäljare. Han är naiv, godhjärtad, visionär och tror att allt är möjligt. Barn runt sex år förstår det roliga med att han tycker det är kul att dammsuga och att han samlar på dammsugare ungefär som andra samlar på fina viner, tror Mikael Syrén. – Det handlar om tvärtom-komik, att det händer något omvänt, att någon tycker det är kul att göra tråkiga saker. Mamman Ritva står för stabiliteten och styrkan i familjen. Men hon har också drömmande drag som behövs för att föräldrarnas kärlek ska vara stark. Mikael Syrén tittade mycket på Helan och Halvan när han skissade på deras karaktärer. – När jag var liten uppfattade jag bara att Helan var arg på Halvan hela tiden. Nu när jag är vuxen uppfattar jag dem som ett kärleksfullt par. Helan stöttar Halvan när han kommer med en idé. Det är först när idéen misslyckas som han blir arg. Förklaringen till att vi ser Helan och Halvan på olika sätt är att barns humor är så fokuserad på ”slapstick” , att någon trillar och slår sig eller får en smäll på ett kul sätt, enligt Mikael Syrén. – För barn är det den mest omedelbara formen av humor. Först skrattar de litet försiktigt för att de blir rädda att det gjorde ont. När de förstått att det gick bra kan de skratta hur mycket som helst. Barns humor förändras allt eftersom de mognar och synen på världen förändras. Mellan sex och tio år lär sig barn ofantligt mycket, allt är nytt. Därför kan det också vara svårt med den verbala humorn eftersom den slår så olika. Mikael Syrén tycker mest om att skriva humor för 10–12 åringar. – En tolvåring, som inte är för självcentrerad, kan vara fantastiskt rolig att umgås med. Därefter kommer det ironiska förhållningssättet att växa till sig för att kulminera i femtonårsåldern. Då är vi som mest ironiska, menar Mikael Syrén. – Det handlar om en sorts frigörelseprocess. Man börjar förstå att man kan driva med allt och alla. Inte minst vuxna. I årets julkalender beter sig de vuxna ofta mer barnsligt än barnen. Men Mikael Syrén påstår ändå att han inte medvetet försökt få barnen att framstå som smartare och coolare än föräldrarna, snarare tvärtom. – Jag har försökt hålla nere det där med beskäftiga barn som vet bäst. Då tappar man charmen. Jag tycker också det blir konstigt att förmedla en bild av lyckade barn till barnen som tittar. – De får göra misstag som alla andra och stå för och reparera de skador som de gjort. Det är så man växer upp. Nioåriga Ingo tar till exempel in en gris i huset. Men han tvingas också stå för konsekvenserna. Trots att det är svårt att regissera olyckor där barnen är inblandade, råkar de ut för ett och annat ”slapstick” . Ingo ramlar till exempel ned från en stege. – Det är svårare eftersom barn så gärna lyder allt man säger att man får passa sig så de inte gör sig illa på riktigt. Det är inte heller lika kul som när en vuxen trillar eftersom ”statusfall” alltid är roligare. Barn har ju ingen sådan status. Det är också därför vi tycker att det rika paret i julkalendern är så komiskt, just för att de är så korkade – och rika. De har en position de inte förtjänar, enligt Mikael Syrén. Skrattet kan också fungera som ett sätt att bearbeta jobbiga tabun. Ett exempel är när mamman och pappan i julkalendern grälar med varandra och mamman plötsligt bjuder upp pappan på tango. – Man känner verkligen vilken befrielse det blir från något obehagligt, tangon blir ett plåster på såren. För barn kan skrattet för ett ögonblick befria från en stel och förutsägbar värld. Ett tydligt exempel på den här tvärtom-öppningen är Pippi Långstrump som bryter mot precis alla regler. Hon tar in hästen i huset i stället för att låta den vara där hästar ska vara, i stallet. Hon sover med fötterna på huvudkudden och hon är starkare än bovarna och poliserna tillsammans. – Pippi Långstrump förbereder dem för att världen inte alltid är så som den ser ut att vara. Det bygger på att man presenterar något som är igenkännbart samtidigt som det inte får vara för välkänt. Då blir det en klyscha och knappast överraskande. Ibland tvivlar Mikael Syrén på att han gör en viktig insats genom att få barn att skratta. Men när han regisserade humorserien ”Kvarteret Skatan” hörde en familj av sig och berättade att pappan hade gått bort. Det enda de kunde skratta åt tillsammans var ”Kvarteret Skatan” . – Då insåg jag hur viktigt det är med skrattet. Det är som att komma upp till ytan och andas. Finns det en enda unge någonstans som har det jobbigt, men kan skratta åt något jag gjort, så är jag nöjd. Peter Letmark peter.letmark@dn.se 08-738 16 68 ", "article_category": "culture"}
{"id": 36647, "headline": "Steve Dobrogosz: ”Plays Elton John: Your songs”, Steve Dobrogosz & Anna Christoffersson: ”Covers”", "summary": "Inte som andra jazzpianister. Steve Dobrogosz vårdar alltid tema och melodier, både när han tolkar Elton John och när han gör andra covers tillsammans med sångerskan Anna Christoffersson.", "article": "De flesta svenska jazzpianister skulle nog aldrig komma på tanken att göra en skiva med låtar av Elton John. Men Steve Dobrogosz är inte som de flesta andra. Han är inte uteslutande jazzpianist, till att börja med, utan en musiker och kompositör som obehindrat rör sig över gränserna mellan jazz, klassiskt och pop. Han har spelat med Joakim Milder och skrivit omfattande körverk, bland mycket annat. Till sina viktigaste influenser räknar han just Elton John, men även Keith Jarrett och Elvis Costello. Costello är ju inte främst pianist, men det är ändå logiskt. Oavsett genrer finns det en (piano)tradition som länkar ihop de namnen – och dessa med Dobrogosz. Gospel är basen snarare än jazzen (även hos Jarrett). Det är ett sätt att spela som vårdar temat, melodin och sången i betydelsen det sångbara (alltså även om det inte finns någon sång). På sin nya soloskiva ”Your songs” spelar Dobrogosz inte sällan tätt inpå Elton Johns vokala fraseringar. Ingen låt reduceras till någon sorts ställföreträdande jazzstandard där temat bara rivs av för att ge plats åt improvisation. Också på ”Covers”, Dobrogosz tredje skiva i samarbete med sångerskan Anna Christofferson, står det vokala i fokus. Låtarna är sånär som på tre stycken gemensamma favoriter som har letat sig in på duons konsertrepertoar undan för undan. De öppnar tämligen otippat med ”Ave Maria”, följd av John Lennons ”Jelous guy”. Höjdpunkten är Neil Youngs ”Like a hurricane”, som görs återhållet men skärande emotionellt och med dramatiska detonationer lurande kring varje krök. Mindre engagerande är ”I heard it through the grapevine”. Här är det i stället som om själva konceptet med en sångerska och en pianist bara blev just det. Den stramt hållna originalproduktionen ersätts med vardagligt sväng. Båda skivorna har det gemensamt att varken grundmaterialet eller tolkningarna egentligen är jazz. Det förra säger sig själv, men det andra innebär ett tydligt avsteg från den tradition inom jazzen som tenderar att separera melodierna från ackorden. Bebopmusikerna tog ibland gamla schlagers från Tin Pan Alley, strippade dem från melodier men använde ackordföljderna som grund för nya låtar i väsentligt högre tempo och med en väldig massa solon. När Dobrogosz spelar Elton John gör han i princip tvärtom. I stället för att utgå ifrån låtarna blir han kvar i dem, sänker tempot och håller genomgående ihop melodierna (indirekt även texterna) med ackorden. Nej, det finns inte så många pianister som Dobrogosz i landet. Anders Widmark drar åt samma håll i det att han inte nödvändigtvis gör jazz av låtar han hämtar från andra genrer. Också när Jan Johansson på sin tid tolkade svensk folkmusik var själva låtarna alltid det centrala. För en vokalist är situationen förstås inte helt jämförbar, men en av Christofferssons styrkor är utan tvivel att hon sjunger låtar snarare än stilar. Bästa spår: ”Pinky” med Steve Dobrogosz, ”Like a hurricane” med Steve Dobrogosz & Anna Christoffersson. Steve Dobrogosz och Anna Christoffersson Steve Dobrogosz föddes 1956 i USA och växte upp i North Carolina. Han studerade vid Berklee college of music och flyttade till Sverige 1978. I början av 80-talet samarbetade han med sångers-kan Radka Toneff, och senare även med Berit Andersson. I skivproduktionen märks ”Fairy tales” (med Toneff, 1982), ”Pianopieces” (1992), ”Duckwalk” (1996) ”Mass” (med S:t Jacobs kammarkör) och ”Golden slumbers” (med material av Beatles, 2009). Anna Christoffersson föddes 1977 i Göteborg. Hon har tidigare gjort soloskivan ”One” (2008) och medverkar på Dogge Doggelitos ”Superclassico” (2007). Hon sjunger även i Immanuel Gospel. Dobrogosz och Christoffersson har tidigare gjort skivorna ”It’s always you” (2006) och ”Rivertime” (2008). ", "article_category": "culture"}
{"id": 36663, "headline": "Melodifestivalbidrag diskas", "summary": "Låten ”Don't stop” med Anders Fernette får inte vara med i Melodifestivalen. Bara timmar efter att bidraget togs ut blev det diskat av SVT.", "article": "'N Sync-stjärnans låt missar Melodifestivalen. SVT diskvalificerar bidraget. Beskedet kommer bara timmar efter presskonferensen där artisten Anders Fernette och låten \"Don't stop\" presenterats. På måndagen presenterades de sista tävlingsbidragen till Melodifestivalen 2011. Bland de utvalda fanns artisten Anders Fernette, men bara timmar efter presskonferensen tvingades SVT diskvalificera hans bidrag \"Don't stop\" - Det är tråkigt för Anders, men vi har gott hopp om att han ska kunna tävla med en annan låt. Det här är låtskrivare som spottar ur sig låtar, säger tävlingens producent Christer Björkman till TT Spektra. \"Don't stop\" diskas eftersom låtens upphovsmän tidigare lagt ut den på sajten MySpace. Enligt SVT:s strikta regler får inga bidrag i Melodifestivalen spelas upp i offentliga sammanhang förrän de framförs i tävlingen. Låten \"Don't stop\" är skriven av forne 'N Sync-stjärnan JC Chasez, Carl Falk och den svenske låtskrivaren Kristian Lundin, som tidigare ingick i det berömda Cheirongänget som omgav stjärnproducenterna Denniz Pop och Max Martin. Låtskrivarna får nu en vecka på sig att komma med ett nytt bidrag. Den 15 december måste alla låtar vara klara och inskickade till SVT. – Om de inte lyckas med det kommer vi att välja en annan artist med ett annat bidrag. Vi har gott om jättebra låtar i reserv, säger Christer Björkman. Anders Fernette, 32, hette tidigare Anders Johansson. Han vann talangtävlingen Fame Factory 2003 och har gett ut flera skivor. 2009 hade han en stor listhit med en cover på \"Hungry eyes\" från filmen \"Dirty dancing\". Anders Fernettes manager David Jelldeus säger att diskvalificeringen kom som en nyhet för de inblandade. – Låtskrivarna bor i USA och har väl kanske inte hundraprocentig koll på regelverket. De hoppas nu att låtskrivarna snabbt ska kunna leverera en ny låt med hög kvalité. – Det kan redan finnas embryon till låtar som kan vara möjliga att använda, säger Daniel Jelldeus. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36669, "headline": "Rösten som gestaltare av livets fantasi", "summary": "Thomas Jennefelts ”Nocturnal singing”, uruppförd av Radiokören och stråkar ur Radiosymfonikerna var tillägnad Eric Ericsson. Men även rödhaken. Tonsättaren säger själv om budskapet i sitt verk: ”Det vi säger på dagen sjunger i oss på natten”.", "article": "Musik ”Nocturnal singing” av Thomas Jennefelt Dirigent: Andrew Manze. Medverkande: Radiokören och stråkar ur Sveriges Radios Symfoniorkester. Scen: Berwaldhallen, Musikradion P 2. Det börjar med upphetsade stråkar i dramatiskt flammande dialog med kören. Men efter en stund så stillnar stråklarmet och den kvidande sången samlar sig i en räcka av mjukt fallande ackord. Ett läge som oerhört vackert fångar natten i dess slutenhet och öppenhet. I dess känsla av att vara en frizon för det kanske aldrig tidigare hörda eller sedda. Thomas Jennefelts ”Nocturnal singing”, som uruppfördes i fredags av Radiokören och stråkar ur Radiosymfonikerna under ledning av Andrew Manze, är tillägnat Eric Ericson, en gåva denne fick av Sveriges Radio i 90-årspresent. Men det är även tillägnat rödhaken som i bullriga stadsmiljöer endast låter höra sitt porlande läte när det tystnat om nätterna. För som tonsättaren själv säger om budskapet i sitt verk: ”Det vi säger på dagen sjunger i oss på natten”. Jennefelt har sedan genombrottet med körverket ”Warning to the rich” 1977 varit en av landets skickligaste och mest betydande tonsättare av vokalmusik. I det drygt halvtimmerslånga och ordlösa ”Nocturnal singing” tar han ut allt han vet om rösten som gestaltare av livets fantasidimension och om kören som ett instrument – befriad från semantisk mening. Och han låter den leka, hetsa upp sig och förvildas – samt i ett helt fantastiskt avsnitt mot slutet – dra allting med sig i en furiös nattlig dans som vore en återgång till dagens ordning helt otänkbar. När jag hörde detta framför radion tittade jag faktiskt ut en sekund för att försäkra mig om att inte gatubelysningen också slutat att fungera, att inte hela staden låg mörklagd … Med sitt poetiskt dramatiska anslag och rika stilistiska spännvidd (här finns allt från skällande renässanshickningar till modernistiskt kärva klusterackord) fångar ”Nocturnal singing” också Radiokörens särart och mästerskap – som består i att helt fritt kunna röra sig i den vokala klangens eget universum. Något som får Jennefelts verk att ansluta till linjen från Ingvar Lidholm och Sven-Erik Bäck och sälla sig till ett av de riktigt stora svenska senmodernistiska körverken. Martin Nyström martin.nystrom@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 36677, "headline": "Hauschka på Kägelbanan, Stockholm", "summary": "Volker Bertelmann har bytt hiphop mot postklassisk möblemangsmusik. Under namnet Hauschka utforskar han lekfullt pianots slagverkseffekter.", "article": "Det är inte lätt att föreställa sig Volker Bertelmann som rappare när han står där på scen och pimpar sitt piano med diverse prylar mellan strängarna: gaffatejp, suddgummin och andra mojänger. Pianomanipulatören från Düsseldorf har lagt 90-talets hiphopkarriär bakom sig och blivit en John Cage för 2000-talet, men funderar humoristiskt på hur han ska kunna kombinera sin nya musik med stagedivande. Under namnet Hauschka utforskar han lekfullt det preparerade pianots slagverkseffekter och föredrar indieklubbar framför konserthus. I Kägelbanans cafédel har man tänt kandelabrarna och kompenserat svag biljettförsäljning med mysig atmosfär. Senast Hauschka spelade i Stockholm hade han en flygel att mecka med, men ett vanligt piano med öppen front låter publiken se hela det rasslande maskineriet och gör musiken ännu mer absorberande. Till skillnad från hans tidigare skivor är senaste albumet ”Foreign landscapes” en komponerad historia för tolvmannaensemble. Samtidigt är Hauschka tveklöst mer fascinerande som soloartist när han börjar från scratch och ensam improviserar fram ett slags akustisk electronika. De repetitiva rytmfigurerna nalkas minimalister som Steve Reich men också tickande technotrummor. Ett stillsammare stycke som ”Mount Hood” landar på en snöklädd bergstopp utanför Portland med dramatisk tyngd och äkta Sehnsucht. Men så fort Hauschka sliter loss alla prylar och låter pianot bli piano igen blir hans postklassiska möblemangsmusik genast ganska ordinär. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36683, "headline": "Experiment med ett pimpat piano", "summary": "Volker Bertelmann har bytt hiphop mot postklassisk möblemangsmusik. Under namnet Hauschka utforskar han lekfullt pianots slagverkseffekter. Musik Hauschka Scen: Kägelbanan, Stockholm.", "article": "Det är inte lätt att föreställa sig Volker Bertelmann som rappare när han står där på scen och pimpar sitt piano med diverse prylar mellan strängarna: gaffatejp, suddgummin och andra mojänger. Pianomanipulatören från Düsseldorf har lagt 90-talets hiphopkarriär bakom sig och blivit en John Cage för 2000-talet, men funderar humoristiskt på hur han ska kunna kombinera sin nya musik med stagedivande. Under namnet Hauschka utforskar han lekfullt det preparerade pianots slagverkseffekter och föredrar indieklubbar framför konserthus. I Kägelbanans cafédel har man tänt kandelabrarna och kompenserat svag biljettförsäljning med mysig atmosfär. Senast Hauschka spelade i Stockholm hade han en flygel att mecka med, men ett vanligt piano med öppen front låter publiken se hela det rasslande maskineriet och gör musiken ännu mer absorberande. Till skillnad från hans tidigare skivor är senaste albumet ”Foreign landscapes” en komponerad historia för tolvmannaensemble. Samtidigt är Hauschka tveklöst mer fascinerande som soloartist när han börjar från scratch och ensam improviserar fram ett slags akustisk electronika. De repetitiva rytmfigurerna nalkas minimalister som Steve Reich men också tickande technotrummor. Ett stillsammare stycke som ”Mount Hood” landar på en snöklädd bergstopp utanför Portland med dramatisk tyngd och äkta Sehnsucht. Men så fort Hauschka sliter loss alla prylar och låter pianot bli piano igen blir hans postklassiska möblemangsmusik genast ganska ordinär. Johanna Paulsson musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 36701, "headline": "Juletid är tid för turné", "summary": "Christer Sjögren är en julveteran. I år släpper han sin fjärde julskiva. Och sedan väntar turnén. Han är inte ensam på vägarna. Halva Artist-Sverige sjunger ”White christmas” och ”Helga natt” i december.", "article": "Christer Sjögren är veteran. 1968 började han som sångare i dansbandet Jupiter. Tio år senare värvades han av dansbandet Vikingarna där han stannade i 26 år. Vid sidan av dansbandsmusiken har hans julalbum blivit något av en tradition. Nästa vecka släpps hans fjärde, med titeln ”En stjärna lyser i natt”. Därefter blir det en turné med julkonserter runt om i Sverige. – Jag gillar att turnera över jul, det är något speciellt med det. Jag skulle inte behöva åka ut på turné, men det är en del av mitt liv. Det ger mycket värme som stannar kvar länge efteråt. På årets julturné tar Christer Sjögren med sig Örebro gospelkör, Magnus Spångbergs orkester och sångerskan Elisabeth Andreassen. Samtliga medverkar också på den nya skivan. Christer Sjögren berättar att han och Elisabeth Andreassen länge pratat om att arbeta tillsammans, men att de varit upptagna på var sitt håll. – Nu har vi äntligen fått tid och möjlighet. ”Bettan” är en duktig sångerska, hon blir bara bättre och bättre med åren, ler han och berättar att även jazzsångerskan Gunhild Carling kommer att dyka upp på turnén. Skivans tyngdpunkt ligger i den traditionella svenska julmusiken, men några få engelska julsånger är också med. – Det speciella med jullåtar är ju att folk vill ha det traditionella. De får inte göras om för mycket eller bli tillkrånglade. Christer Sjögren nämner Bing Crosbys ”White christmas” som ett exempel. – Den är väldigt spelad och väldigt omtyckt. När man hör den, är det som om en Disneyfilm spelas upp för ens inre. Jag ville göra den lite gammaldags, med kör, stråkar och plingeling. Det blir riktigt hög mysfaktor, elva och en halv av tio möjliga! Att i likhet med många andra artister skriva en egen jullåt är ingenting Christer Sjögren är intresserad av. – Det finns så mycket bra julmusik. Det är ingen idé att försöka konkurrera med den. Vilka är dina egna julfavoriter? Christer Sjögren pekar på skivan. – Det här är de finaste jullåtar jag vet. Men så har jag ju varit inspirerad av Elvis Presley under hela min karriär, av gospelmusiken och jullåtarna förstås. En annan favorit är Céline Dion. Hennes tolkning av ”Holy night”… vilken sångröst hon har! Christer Sjögren talar sig varm om stämningen under julturnéerna och att publiken ofta återkommer år efter år. Vad är det som gör en bra julshow? – Välspelad, bra musiker, bra kör som också sjunger själv. När allt är bra ordnat, då lyfter man varandra. Det kommer mycket kraft ur det. Är det inte tråkigt att befinna sig på turné i december när alla andra är hemma och umgås med familjen och tar det lugnt? – Vi är ju lediga över julhelgen, sista konserten är den 19 december. När den är över, då är man trött men lycklig och kan andas ut med familjen. Skulle du kunna tänka dig att bli Mr Julshow, som Arne Weise fast på scen? – Nej, så länge vill jag inte hålla på! säger han och skrattar. Jenny Johansson jenny.johansson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 36703, "headline": "Gagaufori", "summary": "Hur mycket Lady Gaga än har stulit från Madonna har hon också något alldeles eget: total röstkontroll. Nanushka Yeaman blir mållös i Malmö.", "article": "Musik Lady Gaga Scen: Malmö arena. Precis när man trodde att megastjärnornas tid var över landade Lady Gaga från yttre rymden och inledde sin kidnappning av Madonnas och Michael Jacksons fans. De senaste två åren har hon gått från stor till störst, dränkt oss i listettor och rockat osannolika kreationer som Den Ökända Köttklänningen. Att hennes excentriska humor, hbt-kamp och sanslösa känsla för hooks och mode snabbt gjorde henne till gayikon var ingen större överraskning. Däremot att hon lyckats imponera på många som annars är svalt inställda till besläktade föregångare som Britney, och med sina glamrockinfluenser samtidigt nå ut till Bowie- och Queenfans. Inte ens den akademiska världen står oberörd inför den 24-åriga hitmaskinens komplexa mix av utanförskap och mainstream. I vår startar universitetskursen ”Lady Gaga and the sociology of the fame” på University of South Carolina för den som vill gå till botten med vad fenomenet Gaga säger om vår samtid. I Sverige är Gagauforin lika hög som i resten av världen. Mer än ett dygn innan den intergalaktiska fashionistans Malmökonsert började de trognaste fansen köa utanför lokalen. Snarare än en electropop-opera väntar dem en sagomusikal om hur Lady Gaga och hennes vänner ska ta sig till en frigörande monsterbal. Ett äventyr där Gaga framträder som en atomkärnsfusion av Trollkarlen från Oz-Dorothy, Marilyn Manson och Mia Törnblom. ”You were born this way!” upprepar hon som ett mantra i det dubbla syftet att lansera kommande skivan ”Born this way” och peppa fansen – även kända som hennes små monster – att hitta sin inre superstar. Det är befriande att få se denna mer jordnära storasystersglimt av Gaga. Under kvällen skiner även andra mänskligare sidor igenom. Som dottern, den duktiga flickan med prestationsångest och inte minst – den genuina musiktalangen som lyser under all nakenhet och sensationsjakt. Hur mycket Lady Gaga än stulit från Madonna, har hon nämligen något som La Ciccone saknar: total röstkontroll. ”I don’t fucking lipsynch!” utropar hon, och det märks. Ibland går narcissismen lite väl långt, som när Gaga slänger sig på scengolvet och säger att hon kommer att dö om vi inte skriker efter henne. ”Vill ni att jag ska dö!?” frågar hon anklagande i en uppfordrande blandning av martyrskap och dominatrixfasoner. Och det vill ju ingen – även om ”Money honey”-numret gärna hade fått vara längre. Vad man än tycker om Gagas überkommersiella electropop är Monster Ball-showen sjukt underhållande – från axelvaddiga Depechelånet ”Dance in the dark” till den glittrande diskorugbyfinalen i ”Bad romance”. På två timmar sammanfattar hon New Yorks och Hollywoods populärkultur de senaste 70 åren – chockkryddat med rockharpa, brinnande piano och bläckfiskmonster. Gaga är inte först med att använda behån som vapen, blod på scen eller sexiga nunnedok, men i kombination med mer futuristiska utstyrslar, tveklösa megahittar och enorm proffsighet lämnar hon oss sensoriskt överstimulerade och mållösa. Nanushka Yeaman musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 36705, "headline": "”Violinkonsert” av Johannes Jansson på Göteborgs konserthus", "summary": "I torsdags uruppfördes kompositören Johannes Janssons ”Violinkonsert” av Göteborgssymfonikerna. Ett verk med en förlösande skönhet som man aldrig vill skall ta slut, skriver Martin Nyström.", "article": "Första fraserna från violinen har en varmt patosfylld attack som vore de komponerade av romantikern Johannes Brahms. Men orkestern svarar med en konturlöst kränkande klangmatta av stråkar och blås som minut efter minut fyller på med sound efter sound och vägrar att andas. Här finns inte en paus och Sara Trobäck Hesselinks violinstämma liksom sprattlar, inte alltid helt hörbar, som i ett främmande hav. Men plötsligt uppstår en stillhet och en luft att andas i. En sällsamt skimrande dager där den ensamma violinen och en lika ensam fagott gör sig till varandras speglingar. Och från den stunden förstår man att Johannes Janssons ”Violinkonsert”, som fick sitt uruppförande i Göteborgs konserthus i torsdags, är ett alldeles eget och oförutsägbart verk, med en kämpande iver som får en att vilja ställa sig upp och en förlösande skönhet som man aldrig vill skall ta slut. Johannes Jansson är född 1950 och debuterade redan under 1970-talet efter en kortare karriär som gitarrimprovisatör och kompositionsstudier för Sten Broman och Ingvar Lidholm. Han är ändå något av en doldis inom den svenska konstmusiken. Kanske för att han redan några år efter debuten lämnade Sverige för södra Indien där han bodde i flera år. I sin recension av en porträtt-cd med Janssons musik för en del år sedan efterlyste DN:s Thomas Anderberg inspelningar som gjorde bilden av honom mera rättvisa. Framför allt av den större orkestermusiken där Jansson inom den västerländska konstmusikens ramar och traditioner prövar sitt djupa inflytande av sydindisk klassisk musik. Även i denna ”Violinkonsert” finns denna spänning mellan olika världar. Något som den helt fantastiska Sara Trobäck Hesselink, som till vardags är Göteborgssymfonikernas konsertmästare, gör till en rent sagolik musikalisk resa full av friktionsframkallande motstånd, öppnande möten och förvandlande passager. En musik som aldrig vill sluta att glöda. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36717, "headline": "Arkitekter dömer ut Stockholm", "summary": "Stockholm är sämst i Sverige och Sverige sämst i Norden på innovativ arkitektur. Det tycker svenska arkitekter i en ny undersökning. Byggbranschen anses vara en bromskloss för ett gynnsammare klimat.", "article": "I morgon delas årets Kasper Salin-pris ut av Sveriges Arkitekter. Inga av årets nomineringar till årets finaste arkitekturpris går till Stockholm. Senast var det 2006 då Bonniers konsthall nominerades. Däremot går två av de tre nomineringarna till Skåne, precis som i fjol. Samtidigt visar en färsk undersökning att huvudstaden har det sämsta innovativa klimatet, slagen av både Göteborg och Malmö. Undersökningen är gjord av PFM Research på uppdrag av byggmaterialföretaget Cembrit. Ett hundra arkitekter har deltagit i enkäten. Ett bra innovationsklimat hänger ihop med pengar. – Malmö är den stad där det har byggts mest intressanta byggnader under de senaste femton åren. Det började med Bo 01-mässan 2001 och man satsade mycket medvetet på att förvandla Malmö efter att Kockums lades ner till en kunskapsstad. Bron, högskolan, bo-mässan. Miljarder kronor skyfflades in, säger Olof Hultin, chefredaktör och ansvarig utgivare för Arkitektur, Nordens största tidskrift på området. Även om sex av tio arkitekter tycker att Stockholm är fegast, påminner Olof Hultin om att även Stockholm kan. Hammarby sjöstad är ett berömt exempel utomlands . Fortfarande köar studiedelegationer dit. De tillfrågade arkitekterna tycker att Sverige är sämst i Norden på innovationer. – Arkitektur har aldrig stått högt på den svenska pr-agendan, till skillnad från både Danmark och Finland där det här området såväl som design under hela efterkrigsperioden varit en del av den nationella självmedvetenheten. Norge, som tidigare var i strykklass, har tack vare sina oljemiljarder haft den snabbaste utvecklingen på i den här sektorn. Nu har arkitektur blivit något många diskuterar även i Sverige, och det har blivit viktigt för kommuner att marknadsföra sig med arenor och andra byggnader, men Stockholm ligger efter. Framför allt tre orsaker anges i undersökningen till bristen på innovation i Sverige. Mer än fem av tio tycker att byggbudgetarna är för snäva, byggbranschen konservativ och att visioner saknas hos byggherrarna. – I Sverige bygger man billigt i ordets sämsta bemärkelse. Priser prutas av projektledare, snygga och dyra material byts till billigare. Använder man marmor i trappan behöver den inte repareras på 70 år. Svenska byggherrar är mer kända för vilja ha billiga byggnader än långlivade, säger Olof Hultin. Den låga svenska självkänslan motsägs på en punkt. Sverige leder det ekologiska byggandet, menar 27 procent av arkitekterna. – Det svaret blottlägger en sanning som kan vara dold i snacket om de häftigaste byggnaderna. Sedan 1930-talet har det sociala engagemanget kännetecknat svensk arkitektur. En svensk arkitekt anser sig utsänd av tredje man, medan en fransk ser sig som konstnär som ska slå världen med häpnad. Där kommer det ekologiska tänkandet in, säger Olof Hultin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36724, "headline": "Rihanna: ”Loud”", "summary": "Rihannas nya är inte helt lyckad. Men de låtar hon till intensiv baktakt toastar mer eller mindre rått i blir bäst, tycker Mattias Dahlström.", "article": "När populärmusiken blir alltmer global, när det allra mest populära kopieras, justeras och muteras snabbare än du hinner twittra dina hundrafyrtio tecken i kvarten så blir de där små särskiljande dragen allt viktigare. Det där lilla extra som ingen annan hur de än försöker kan imitera. Rihannas x-faktorer är två. Hennes lätt nasala röst och de Cranberries-liknande ordlösa utrop hon gör med den är den ena. Det där som fick ”Umbrella” att låta som ett snuvigt tolvstavigt ord ur varenda radioapparat häromåret. Hennes ursprung i den karibiska övärlden och dess musik är den andra. Hur mycket Rihanna än anpassar sig till rådande internationella trender eller försöker möta konkurrensen där på den absoluta poptoppen – på nya ”Loud” låter till exempel inledande sadomasochism-discon ”S&M” rätt mycket som Lady Gaga – så har alltid dancehallinfluenserna funnits någonstans i botten. På ”Loud” är också de låtarna där Rihannas rötter grävts fram på tydligast sätt också de bästa. I ”What’s my name” och ”Man down” toastar hon mer eller mindre rått, samtidigt som låtarna lunkar oroligt och intensivt fram i baktakt. ”Raining men” drivs fram av en monotont tjutande signal, digitala jamaicanska rytmer, Nicki Minajs gästrap och en melodi som påminner en aning om sena Destiny’s Child. Annars är nog det mest karaktäristiska med ”Loud” att den inte är särskilt lätt att karaktärisera. Särskilt om man jämför med dess två närmaste, väl sammanhållna föregångare. Utmärkta ”Good girl gone bad” var Rihannas mest utpräglade dansgolvsalbum. Förra albumet ”Rated R” var den mörka personliga reaktionen efter det väldigt våldsamma, offentliga och juridiska uppbrottet från r’n’b-stjärnan Chris Brown. ”Loud” är, som sagt, svårare att ringa in. Om något har Rihanna snarare återvänt till den mer eklektiska upprymda spretigheten på de två första albumen. Det är inte helt lyckat alla gånger. Ballader har aldrig varit någon stark gren för Barbadossångerskan, men lågvattenmärken som det här albumets såsiga akustiska ”California king bed” har hon inte ens snuddat vid tidigare. Polow Da Don, annars en av de mest pålitliga producenterna i hiphop- och r’n’b-världen just nu, försöker smälta samman new age-kör à la Enya med pianoklink i ”Fading”, utan att det blir en fungerande enhet. Synd eftersom det är Rihannas mest imponerande sånginsats på hela ”Loud”. Å andra sidan är ”Cheers” somrig solskenspop man vill dricka färgglada drinkar till på uteserveringar. Oavsett vilket datum det står i kalendern. Och uppföljaren till Eminem-samarbetet ”Love the way you lie” är nästan i klass med den första delen. Så där håller det på. Upp och ned från start till mål. Möjligen finns förklaringen inte så mycket på det här albumet som i allt som föregått det. ”Loud” är Rihannas femte album på lika många år. Man ska inte glömma det. Någon gång bör ju rimligtvis den höga produktionstakten sätta sina spår på låtkvaliteten. Bästa spår: ”Raining men” Född på Barbados Rihanna Fenty föddes den 20 februari 1988 på Barbados. Som tonåring upptäcktes hon av producenten Evan Rogers när han turistade på den karibiska ön. Tidigare album är ”Music of the sun” (2005), ”A girl like me” (2006), ”Good girl gone bad” (2007) och “Rated R” (2009). Bland Rihannas stora hittar märks “Pon de replay”, “Umbrella”, “Disturbia” och ”Rude boy”. Gästartister på ”Loud” är bland andra Drake, Nicki Minaj och Eminem, som tackar för att Rihanna medverkade på hans hit ”Love the way you lie” genom att göra en uppföljare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36731, "headline": "Rockstjärna med tungan rätt i mun", "summary": "En charmig Keith Richards berättar om hatkärleken till Mick Jagger, mobbning och gitarrer. Han avslöjar inte allt i sin självbiografi ”Livet” men är förvånansvärt frispråkig, skriver Nisse Hansson som träffat Rolling Stonesstjärnan.", "article": "En fråga har ställts om förhållandet till Mick Jagger, och alla de hårda saker som sägs om honom i självbiografin ”Livet”. Keith Richards svarar villigt, charmigt, släpigt. Han är på strålande humör, välformulerad och avslappnad. Jag sitter med åtta andra journalister från olika länder runt ett bord och ser chansen till en följdfråga, undrar därför om Mick fick läsa boken före publiceringen. Och Keith rycker till. Vänder sig om, rätar på ryggen, spänner ögonen i mig och höjer rösten. – Så klart jag fick, jag läste hela jävla grejen. Tror du att jag bara babblade och sen...? Jag läste väldigt noga. James och jag tillbringade timmar och veckor i plågor över vad vi skulle ta bort och vad vi skulle lägga till och vad vi skulle behålla. Aj då. Han hörde fel. Trodde att jag frågade om han själv hade fått läsa sin egen bok, som journalistveteranen James Fox står som medförfattare till. (Han sitter bredvid.) Inte alls den öppningsfråga jag hade planerat, som skulle skapa förtroende oss emellan och leda till extra lyhördhet inför just mina frågor. Efter det håller jag tyst rätt länge, men jag slipper åtminstone att ta emot en smäll mot huvudet och några bistert framvästa hotfullheter samt orsaka en tvärt avbruten intervju, som Aftonbladets utsände lyckades med dagen efter och vilket omedelbart skapade visst rabalder i den internationella medievärlden. Att den snart sextiosjuåriga rockstjärnan har sitt temperament kvar står dock klart. Men Keith Richards är inte vilken rockstjärna som helst. Han är snarast mallen för alla andra rockstjärnor. Blundar man och föreställer sig en rockstjärna, då är det sannolikt en variant av Keith Richards eller hans många efterföljare som dyker upp på näthinnan (inklusive piratkaptenen Jack Sparrow i ”Pirates of the Caribbean”-filmerna, som skapades med Richards som mall). Tänker man på klassiskt rockstjärnebeteende, då är det svårt att gå förbi Keith Richards gamla drogvanor och alkoholvanor, romanser och bandbråk, hans kniv innanför bältet och legendariska partymaraton där rekordet ska ligga på nio dygn utan sömn. Dessutom har han i The Rolling Stones varit med och skapat en rad av rockmusikens absoluta grundpelare. Nu har han skrivit boken om allt det här, och mer därtill. En förvånansvärt frispråkig självbiografi som startar i en farsartad sammandrabbning med den lokala polisen i lilla Fordyce, Arkansas, i mitten av 70-talet och därefter metodiskt betar sig igenom hans livsbana från början till nu. Med en svada som låter som en lång monolog från en man som ägnat livet åt att lära sig konsten att berätta en historia och med långt fler obekväma detaljer kvar än vad som brukar vara fallet med ”officiella” biografier. James Fox utvecklar: – Jag tyckte att det fanns något enastående i hur Keith pratar. Han har ett bra känslominne, är väldigt fyndig och har en sorts naturlig rytm i sitt tal. Jag ville – vi ville – behålla det, för det fungerar väldigt bra på sidorna. Keith själv säger: – Ska jag göra det ska jag berätta det som det var. Det var väldigt svårt att gå tillbaks till min son Taras död, till exempel. Men det är som det är och frid över hans minne. Mycket är anekdoter, glimtar ur en tillvaro som varit mytomspunnen länge. Som de tidigaste åren av publikhysteri på 60-talet, när det ännu inte hade hunnit utvecklas teknisk utrustning som matchade publikens utlevelse. – Det fanns inga PA-system på den tiden, inget sätt som några man i ett band kunde tävla med tre tusen skrikande töser. Det var meningslöst. Vid några tillfällen spelade vi bara ”Karl-Alfreds” signaturmelodi (”I’m Popeye the sailor man”). Och väntade på att scenen skulle falla ihop. – Jag kommer ihåg en gång, jag tror det var i Haag, jag vände mig om och tittade mot Ian Stewart som spelade piano och såg bara en stor blodpöl vid pianot. Han hade träffats av en flygande stol. Det var som att vara i första ledet på ett slagfält. Det viktigaste vi gjorde innan vi klev på scen var att kolla: ”Hur kommer vi ut härifrån efteråt?” Annat erbjuder oväntade inblickar i en uppväxt strax utanför London, där andra världskrigets ransoneringar och bombkratrar fortfarande präglade mycket av tillvaron. Godis var lika sällsynt och åtråvärt som skivor från USA och Keith Richards hade svårt att koncentrera sig på skolarbetet eftersom han hela tiden försökte komma på en ny väg att ta sig hem efter skolan så han kunde slippa att få stryk av de större killarna. Vilket han tycks ha fått mest varje dag under en period. Men när jag frågar om det vill han tona ned saken: – Har vi inte alla fått stryk i plugget? På något sätt hittar vi ett sätt att ta oss ur det. Det är en del av att växa upp och jag ville bara säga ”Hallå, det hände mig också.” En av hans tillflykter blev biblioteket, med dess påbjudna tystnad och alla underbara böcker. Sedan dess har han alltid älskat bibliotek, och har till och med drömt om att bli bibliotekarie. En annan var musiken, tidigt introducerad genom morfar Gus. Och möjligen gjorde mobbningen i kombination med diverse olyckor ändå att han kunde bli just den märkliga musikant han är, eftersom hans händer kom att bli rätt illa tilltygade. Han visar upp båda och demonstrerar hur han inte kan knäppa med fingrarna på höger hand, där framför allt en finger liknar en klo, medan det går utmärkt med vänster hand. – Nej, de här är inte perfekta, säger han. De blev rätt sönderslagna när jag var barn. Jag menar, glöm det där med fiol. Men på gitarr... det blir ett annat anslag. Det är en millimeter, men millimetrar betyder mycket. Han återkommer också flera gånger, utan att någon egentligen har frågat efter det, till att han inte är någon virtuos på gitarr, aldrig har varit, aldrig har försökt bli. – För mig är gitarren ett verktyg för att uttrycka rytm mer än något annat, säger han. Det är det perfekta instrumentet för att tillhandahålla energi, rytm, riff. För att antyda saker snarare än att faktiskt slå fast dem. Det är min grej, fortfarande. Ge mig ett band, bara. En sak upptäckte han dock, som anknöt till något ännu djupare och mer ålderdomligt än den elektriska Chicagoblues som var själva anledningen till att The Rolling Stones bildades. Nämligen hur han kunde stämma om gitarren, och vad som hände när man prövade andra stämningar än den vanliga. De flesta bedömare är eniga om att The Rolling Stones nådde sin absoluta höjdpunkt under fyra, fem år med start från 1968, vilket sammanfaller ungefär med att Mick Taylor ersätter Brian Jones på den andra gitarren. Men det sammanfaller också exakt med att Keith Richards upptäckte hur man stämmer gitarren i ett öppet ackord, precis som på en banjo, och sen plockar bort den sjätte strängen som inte finns på banjon. Och han berättar om hur bandet strax därefter turnerade med Ike & Tina Turner, och hur Ike ville få reda på hemligheten: – Han drog in mig in i en loge och sa ”visa mig hur du gör den där banjo-grejen”. Det var mer eller mindre under pistolhot. Men det var en stor tillfredsställelse att ett halvår senare höra Ike & Tinas nya skiva (”Come together”, 1970) och Ikes grejer, allting var femsträngat. Han lärde sig verkligen snabbt. Jag gav honom tjugo minuter och han snappade upp det. – Men jag ville ju skicka vidare. Hela grejen med The Rolling Stones från början var ju att få andra människor intresserade av Muddy Waters, av blues. Jag har inga hemligheter, inget är undangömt. Man måste bara klura ut det... En annan sak var inspelningstekniken, som Keith Richards också experimenterade med vid exakt samma tid. Både ”Jumping Jack Flash” och ”Street fighting man” är inspelade med akustiska gitarrer, trots att de låter så rasande elektriska, och på minimala bandspelare som lätt kunde fås att bli överstyrda. – Det var bara så att jag hörde vissa sound i mitt huvud, och jag kunde inte hitta på något sätt att åstadkomma dem i studion på ett konventionellt sätt. Så jag sökte efter okonventionella sätt. Jag är en sound-man, verkligen inte någon Segovia. Men jag älskar gitarren och de olika sätt man stämmer gitarrer på, och hur tre gitarrer kan samverka till att skapa närmast en orkester. Kanske är jag lite som Phil Spector på det sättet, att jag letar efter soundet. – Jag skulle älska att fortsätta rumstera om i de trakterna, men sådana apparater finns inte tillgängliga längre. Jag tror att tekniken har gjort det svårare på senare år att skapa bra rock’n’ roll-skivor. De bästa har kommit till genom att man föser ihop ett antal snubbar i ett rum och hänger en mikrofon uppe i luften och fångar det. I dag spelas bastrumman in separat, hi-hatten, gitarrerna. Allt skingras, hela meningen med vad bandet försöker göra. Så mitt råd till vem som helst som försöker spela rock’n’roll är att använda en, kanske två mikrofoner, och ha ett jävla bra band. Vart vill han då med detta sound? Jo, det är att få Mick Jaggers uppmärksamhet. Det visar sig vara just så han definierar sin egentliga uppgift i The Rolling Stones. – Det viktigaste är att få i gång Mick Jagger, säger han. Om Mick vänder lite på sig och säger, jamen det där låter bra, då vet jag att vi har något på gång. Så mitt jobb är att få Mick entusiastisk. Jag har slängt mängder av underbara riff längs vägen för att han inte reagerade på dem. Och de ligger fortfarande där i sophinken. Men mitt jobb är att få Mick att vända sig om och säga ja. Det är inte lätt, för han säger inte ja ofta. Och Mick Jagger är naturligtvis namnet som inte kan undvikas här. Keith Richards barndomsvän och trätobroder, medkompositör till de flesta av hans låtar, om vilken han är full av beröm genom nästan hela boken – fast det är de andra citaten som lyfts fram, de som osar av hat och långsinthet. Ett mycket långt, detaljerat och intelligent svar från någon som utmålas som Mick Jagger har till och med dykt upp på nätsajten Slate, och även om få tror att det är äkta ger det en levande illustration av hur denne sångare i The Rolling Stones skulle kunna tänkas reagera på boken. En kvinna vid bordet ger en annan inblick, under de nästan två och en halv långa timmar vi sitter i ett kalt konferensrum i ett annars överdekorerat lyxhotell och väntar på att den här intervjun äntligen ska bli av. Hon översatte den italienska upplagan av boken, och fick gång på gång under arbetet nya bud om att ett eller annat parti skulle tas bort – i flera fall trots att hon redan hade hunnit översätta dem. De flesta handlade om Mick Jagger, och enligt henne var de inte värre än vad som lämnades kvar. Kanske var det själva mängden som var problemet. Men Keith Richards vill tona ned fiendskapen, också om han erkänner att det finns en hatkärlek dem emellan. – Jo, det är lite av det ena och lite av det andra, säger han. Men ni måste komma ihåg att de här historierna i boken, de gäller en viss period, när vi båda var rätt tjurskalliga. Och jag kunde ju inte utelämna den sortens grejer. Det speglar inte på något sätt hur jag och Mick fungerar tillsammans nu. – Men det finns något magnetiskt, kemiskt, som förde Mick och mig tillsammans redan från början. Vi alstrar en energi mellan oss, oavsett om vi gillar det eller inte. Och det är vad som skapar pärlan i ostronet, det lilla sandkornet. Visst, jag skulle älska att berätta för er att vi har varit ”Guldlock och de tre björnarna” hela tiden. Men det är inte sant. Vi har haft våra strider. Ibland allvarliga, ibland bara simpelt tjafs. Men jag kan arbeta med den mannen... Det blir sjögång då och då, men så länge jag håller i ena änden av repet och jag vet att han håller i den andra så är det lugnt. Skriver låtar under pseudonym Keith Richards är född den 18 december 1943. Växte upp i Dartford, öster om London. Började skriva låtar med Mick Jagger under pseudonymerna Nanker/Phelge. Som producenter brukar de kalla sig The Glimmer Twins. Första solosingeln ”Run Rudolph run” 1978, första soloalbumet ”Talk is cheap” 1988. Medlem i Ron Woods band The New Barbarians 1979. Bildade bandet X-Pensive Winos under sent 80-tal, när The Rolling Stones låg nere och Mick Jagger satsade på solokarriär. Har samarbetat med artister som John Lennon, Aretha Franklin, Tom Waits, John Lee Hooker, Chuck Berry, Bo Diddley, Jerry Lee Lewis, BB King, Scotty Moore, Gram Parsons, George Jones, Willie Nelson, Lee ”Scratch” Perry, Peter Tosh, Toots & the Maytals. Producerade och gav ut rastafarigruppen Wingless Angels på egna bolaget Mindless Records 1997. Gjorde ett inhopp i den tredje ”Pirates of the Caribbean”-filmen 2007. Gift med Patti Hansen sen 1983. Bor i Weston, Connecticut, men har också hus i England och karibiska Turks & Caicos. Känd för två dramatiska fallolyckor. En hemma i sitt bibliotek 1998, när han skulle ta fram en stor konstbok från en hylla högt upp, en från en palm på Fiji 2006. Båda ledde till att turnéer med The Rolling Stones fick skjutas upp. Rolling Stones The Rolling Stones bildades i London 1962 och tog namnet efter en låt med Muddy Waters. Ganska snart stabiliserades en kvintett med sångaren Mick Jagger, gitarristerna Keith Richards och Brian Jones, basisten Bill Wyman och trummisen Charlie Watts. Pianisten Ian Stewart var inofficiell sjätte medlem under många år. 1969 ersattes Brian Jones av Mick Taylor, 1975 ersattes Mick Taylor av Ron Wood. 1990 hoppade Bill Wyman av och har inte blivit formellt ersatt. Debutalbumet ”The Rolling Stones” kom 1964. Senaste albumet ”A bigger bang” kom 2005. Däremellan finns en diskografi som kan göras hur lång som helst. Nytt album och ny turné påstås vara på gång nästa år. Tjugo klassiska Stoneslåtar (någorlunda kronologiskt): ”(I can’t get no) Satisfaction” ”Get off of my cloud” ”As tears go by” ”Under my thumb” ”Paint it, black” ”Let’s spend the night together” ”Jumpin’ Jack Flash” ”Sympathy for the devil” ”Street fighting man” ”Gimme shelter” ”Midnight rambler” ”You can’t always get what you want” ”Honky tonk women” ”Brown sugar” ”Wild horses” ”Tumbling dice” ”Angie” ”It’s only rock ’n’ roll (but I like it)” ”Miss you” ”Start me up” Keith Richards om ... ... vad som är det egentliga centrum i bandet: ”Charlie och jag måste hålla rytmen i gång medan Mick dansar runt. Vi bildar en väldigt tajt liten grupp på det sättet.” ... blues och annan svart musik: ”Jag visste inte vilken färg den hade när jag hörde den först. Man lyssnar på musik genom öronen, och man kan inte se mycket färg genom dem.” ... när han räddade Mick Jagger från att fara ut genom ett fönster, efter en smäll från Charlie Watts: ”Om han inte hade haft min bröllopskavaj på tror jag att jag hade låtit honom glida vidare.” ... sättet att använda knark som ett skydd mot omvärlden: ”Det gav mig lite tid, en liten kudde, mot den otroliga berömmelsen, publiciteten, sådant är rätt svårt att hantera. Så småningom kunde jag inte leva utan det, och det tog mig ett tag att bli av med det.” ... att spela på scen: ”Man har nästan känslan av att levitera. Det är underbart. Det svåra är att landa.” ... huruvida det kommer en ny skiva och en ny turné nästa år: ”Det finns viskningar i luften och jag hoppas, det låter som, att någonting kommer att hända nästa år.” ", "article_category": "culture"}
{"id": 36733, "headline": "Rockstjärna med tungan rätt i mun", "summary": "En charmig Keith Richards berättar om hatkärleken till Mick Jagger, mobbning och gitarrer. Han avslöjar inte allt i sin självbiografi ”Livet” men är förvånansvärt frispråkig, skriver Nils Hansson som träffat Rolling Stones-stjärnan.", "article": "PARIS. En fråga har ställts om förhållandet till Mick Jagger, och alla de hårda saker som sägs om honom i självbiografin ”Livet” . Keith Richards svarar villigt, charmigt, släpigt. Han är på strålande humör, välformulerad och avslappnad. Jag sitter med åtta andra journalister från olika länder runt ett bord och ser chansen till en följdfråga, undrar därför om Mick fick läsa boken före publiceringen. Och Keith rycker till. Vänder sig om, rätar på ryggen, spänner ögonen i mig och höjer rösten. – Så klart jag fick, jag läste hela jävla grejen. Tror du att jag bara babblade och sen... Jag läste väldigt noga. James och jag tillbringade timmar och veckor i plågor över vad vi skulle ta bort och vad vi skulle lägga till och vad vi skulle behålla. Aj då. Han hörde fel. Trodde att jag frågade om han själv hade fått läsa sin egen bok, som journalistveteranen James Fox står som medförfattare till. (Han sitter bredvid. Inte alls den öppningsfråga jag hade planerat, som skulle skapa förtroende oss emellan och leda till extra lyhördhet inför just mina frågor. Efter det håller jag tyst rätt länge, men jag slipper åtminstone att ta emot en smäll mot huvudet och några bistert framvästa hotfullheter samt orsaka en tvärt avbruten intervju, som Aftonbladets utsände lyckades med dagen efter och vilket omedelbart skapade visst rabalder i den internationella medievärlden. Att den snart sextiosjuåriga rockstjärnan har sitt temperament kvar står dock klart. Men Keith Richards är inte vilken rockstjärna som helst. Han är snarast mallen för alla andra rockstjärnor. Blundar man och föreställer sig en rockstjärna, då är det sannolikt en variant av Keith Richards eller hans många efterföljare som dyker upp på näthinnan (inklusive piratkaptenen Jack Sparrow i ”Pirates of the Caribbean” -filmerna, som skapades med Richards som mall). Tänker man på klassiskt rockstjärnebeteende, då är det svårt att gå förbi Keith Richards gamla drogvanor och alkoholvanor, romanser och bandbråk, hans kniv innanför bältet och legendariska partymaraton där rekordet ska ligga på nio dygn utan sömn. Dessutom har han i The Rolling Stones varit med och skapat en rad av rockmusikens absoluta grundpelare. Nu har han skrivit boken om allt det här, och mer därtill. En förvånansvärt frispråkig självbiografi som startar i en farsartad sammandrabbning med den lokala polisen i lilla Fordyce, Arkansas, i mitten av 70-talet och därefter metodiskt betar sig igenom hans livsbana från början till nu. Med en svada som låter som en lång monolog från en man som ägnat livet åt att lära sig konsten att berätta en historia och med långt fler obekväma detaljer kvar än vad som brukar vara fallet med ”officiella” biografier. James Fox utvecklar: – Jag tyckte att det fanns något enastående i hur Keith pratar. Han har ett bra känslominne, är väldigt fyndig och har en sorts naturlig rytm i sitt tal. Jag ville – vi ville – behålla det, för det fungerar väldigt bra på sidorna. Keith själv säger: – Ska jag göra det ska jag berätta det som det var. Det var väldigt svårt att gå tillbaka till min son Taras död, till exempel. Men det är som det är och frid över hans minne. Mycket är anekdoter, glimtar ur en tillvaro som varit mytomspunnen länge. Som de tidigaste åren av publikhysteri på 60-talet, när det ännu inte hade hunnit utvecklas teknisk utrustning som matchade publikens utlevelse. – Det fanns inga PA-system på den tiden, inget sätt som några man i ett band kunde tävla med tre tusen skrikande töser. Det var meningslöst. Vid några tillfällen spelade vi bara ”Karl-Alfreds” signaturmelodi (” I’ m Popeye the sailor man” ). Och väntade på att scenen skulle falla ihop. – Jag kommer ihåg en gång, jag tror det var i Haag, jag vände mig om och tittade mot Ian Stewart som spelade piano och såg bara en stor blodpöl vid pianot. Han hade träffats av en flygande stol. Det var som att vara i första ledet på ett slagfält. Det viktigaste vi gjorde innan vi klev på scen var att kolla: ”Hur kommer vi ut härifrån efteråt” Annat erbjuder oväntade inblickar i en uppväxt strax utanför London, där andra världskrigets ransoneringar och bombkratrar fortfarande präglade mycket av tillvaron. Godis var lika sällsynt och åtråvärt som skivor från USA och Keith Richards hade svårt att koncentrera sig på skolarbetet eftersom han hela tiden försökte komma på en ny väg att ta sig hem efter skolan så han kunde slippa att få stryk av de större killarna. Vilket han tycks ha fått mest varje dag under en period. Men när jag frågar om det vill han tona ned saken: – Har vi inte alla fått stryk i plugget På något sätt hittar vi ett sätt att ta oss ur det. Det är en del av att växa upp och jag ville bara säga ”Hallå, det hände mig också.” En av hans tillflykter blev biblioteket, med dess påbjudna tystnad och alla underbara böcker. Sedan dess har han alltid älskat bibliotek, och har till och med drömt om att bli bibliotekarie. En annan var musiken, tidigt introducerad genom morfar Gus. Och möjligen gjorde mobbningen i kombination med diverse olyckor ändå att han kunde bli just den märkliga musikant han är, eftersom hans händer kom att bli rätt illa tilltygade. Han visar upp båda och demonstrerar hur han inte kan knäppa med fingrarna på höger hand, där framför allt en finger liknar en klo, medan det går utmärkt med vänster hand. – Nej, de här är inte perfekta, säger han. De blev rätt sönderslagna när jag var barn. Jag menar, glöm det där med fiol. Men på gitarr... det blir ett annat anslag. Det är en millimeter, men millimetrar betyder mycket. Han återkommer också flera gånger, utan att någon egentligen har frågat efter det, till att han inte är någon virtuos på gitarr, aldrig har varit, aldrig har försökt bli. – För mig är gitarren ett verktyg för att uttrycka rytm mer än något annat, säger han. Det är det perfekta instrumentet för att tillhandahålla energi, rytm, riff. För att antyda saker snarare än att faktiskt slå fast dem. Det är min grej, fortfarande. Ge mig ett band, bara. En sak upptäckte han dock, som anknöt till något ännu djupare och mer ålderdomligt än den elektriska Chicagoblues som var själva anledningen till att The Rolling Stones bildades. Nämligen hur han kunde stämma om gitarren, och vad som hände när man prövade andra stämningar än den vanliga. De flesta bedömare är eniga om att The Rolling Stones nådde sin absoluta höjdpunkt under fyra fem år med start från 1968, vilket sammanfaller ungefär med att Mick Taylor ersätter Brian Jones på den andra gitarren. Men det sammanfaller också exakt med att Keith Richards upptäckte hur man stämmer gitarren i ett öppet ackord, precis som på en banjo, och sen plockar bort den sjätte strängen som inte finns på banjon. Och han berättar om hur bandet strax därefter turnerade med Ike & Tina Turner, och hur Ike ville få reda på hemligheten: – Han drog in mig in i en loge och sa ”visa mig hur du gör den där banjo-grejen” . Det var mer eller mindre under pistolhot. Men det var en stor tillfredsställelse att ett halvår senare höra Ike & Tinas nya skiva (” Come together” , 1970) och Ikes grejer, allting var femsträngat. Han lärde sig verkligen snabbt. Jag gav honom tjugo minuter och han snappade upp det. – Men jag ville ju skicka vidare. Hela grejen med The Rolling Stones från början var ju att få andra människor intresserade av Muddy Waters, av blues. Jag har inga hemligheter, inget är undangömt. Man måste bara klura ut det... En annan sak var inspelningstekniken, som Keith Richards också experimenterade med vid exakt samma tid. Både ”Jumping Jack Flash” och ”Street fighting man” är inspelade med akustiska gitarrer, trots att de låter så rasande elektriska, och på minimala bandspelare som lätt kunde fås att bli överstyrda. – Det var bara så att jag hörde vissa sound i mitt huvud, och jag kunde inte hitta på något sätt att åstadkomma dem i studion på ett konventionellt sätt. Så jag sökte efter okonventionella sätt. Jag är en sound-man, verkligen inte någon Segovia. Men jag älskar gitarren och de olika sätt man stämmer gitarrer på, och hur tre gitarrer kan samverka till att skapa närmast en orkester. Kanske är jag lite som Phil Spector på det sättet, att jag letar efter soundet. – Jag skulle älska att fortsätta rumstera om i de trakterna, men sådana apparater finns inte tillgängliga längre. Jag tror att tekniken har gjort det svårare på senare år att skapa bra rock’ n’ roll-skivor. De bästa har kommit till genom att man föser ihop ett antal snubbar i ett rum och hänger en mikrofon uppe i luften och fångar det. I dag spelas bastrumman in separat, hi-hatten, gitarrerna. Allt skingras, hela meningen med vad bandet försöker göra. Så mitt råd till vem som helst som försöker spela rock’ n’ roll är att använda en, kanske två mikrofoner, och ha ett jävla bra band. Vart vill han då med detta sound Jo, det är att få Mick Jaggers uppmärksamhet. Det visar sig vara just så han definierar sin egentliga uppgift i The Rolling Stones. – Det viktigaste är att få i gång Mick Jagger, säger han. Om Mick vänder lite på sig och säger, jamen det där låter bra, då vet jag att vi har något på gång. Så mitt jobb är att få Mick entusiastisk. Jag har slängt mängder av underbara riff längs vägen för att han inte reagerade på dem. Och de ligger fortfarande där i sophinken. Men mitt jobb är att få Mick att vända sig om och säga ja. Det är inte lätt, för han säger inte ja ofta. Och Mick Jagger är naturligtvis namnet som inte kan undvikas här. Keith Richards barndomsvän och trätobroder, medkompositör till de flesta av hans låtar, om vilken han är full av beröm genom nästan hela boken – fast det är de andra citaten som lyfts fram, de som osar av hat och långsinthet. Ett mycket långt, detaljerat och intelligent svar från någon som utmålas som Mick Jagger har till och med dykt upp på nätsajten Slate, och även om få tror att det är äkta ger det en levande illustration av hur denne sångare i The Rolling Stones skulle kunna tänkas reagera på boken. En kvinna vid bordet ger en annan inblick, under de nästan två och en halv långa timmar vi sitter i ett kalt konferensrum i ett annars överdekorerat lyxhotell och väntar på att den här intervjun äntligen ska bli av. Hon översatte den italienska upplagan av boken, och fick gång på gång under arbetet nya bud om att ett eller annat parti skulle tas bort – i flera fall trots att hon redan hade hunnit översätta dem. De flesta handlade om Mick Jagger, och enligt henne var de inte värre än vad som lämnades kvar. Kanske var det själva mängden som var problemet. Men Keith Richards vill tona ned fiendskapen, också om han erkänner att det finns en hatkärlek dem emellan. – Jo, det är lite av det ena och lite av det andra, säger han. Men ni måste komma ihåg att de här historierna i boken, de gäller en viss period, när vi båda var rätt tjurskalliga. Och jag kunde ju inte utelämna den sortens grejer. Det speglar inte på något sätt hur jag och Mick fungerar tillsammans nu. – Men det finns något magnetiskt, kemiskt, som förde Mick och mig tillsammans redan från början. Vi alstrar en energi mellan oss, oavsett om vi gillar det eller inte. Och det är vad som skapar pärlan i ostronet, det lilla sandkornet. Visst, jag skulle älska att berätta för er att vi har varit ”Guldlock och de tre björnarna” hela tiden. Men det är inte sant. Vi har haft våra strider. Ibland allvarliga, ibland bara simpelt tjafs. Men jag kan arbeta med den mannen ... Det blir sjögång då och då, men så länge jag håller i ena änden av repet och jag vet att han håller i den andra så är det lugnt. Nils Hansson nils.hansson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 36746, "headline": "Rapport från guldåldern", "summary": "I dag kommer det första stora akademiska arbetet om kritikern Olof Lagercrantz. Jonas Thente läser Stina Otterbergs oavbrutet intressanta avhandling om mannen som blivit ett monument. Böcker Stina Otterberg ”Klädd i sitt språk. Kritikern Olof Lagercrantz” Ellerströms", "article": "Jag tänker inte så ofta på Olof Lagercrantz. När jag gör det så färgas tanken ofta nog av gruvliga berättelser om det gamla Mariebergatrollet: minnen som etsats in i människor som råkat stå i hans väg då han på väg till något solidaritetsmöte roat sig med att skrämma vettet ur någon anställd långt ned i den redaktionella hierarkien. Det var Olof Lagercrantz som etablerade möjligheten att inleda en recension på ovanstående sätt. Bara detta att börja en recension med ordet ”jag” . Och så följer en vitter referens – till Gustaf Frödings ”Ett gammalt bergtroll” – lindad i ett faktum alla läsare naturligtvis känner till, nämligen att DN huserar på Marieberg. Samt, avslutningsvis, en sammanfattande personkaraktäristik som vore objektet en romangestalt. Vad min inledning saknar är naturligtvis den elegans som präglade Lagercrantzs kritik. Litteraturkritiken före Olof Lagercrantz förespråkade snarare inledningar som denna: I går disputerade Stina Otterberg vid Göteborgs universitet på en avhandling om författaren, kritikern, journalisten och förre chefredaktören på Dagens Nyheter Olof Lagercrantz. Otterbergs är det första större akademiska arbete som koncentrerar sig på Lagercrantz kritiska och publicistiska gärning, snarare än på hans skönlitterära författarskap. Man kan med fog tycka att detta Otterbergska fokus ur ett samtida perspektiv ter sig betydligt mer intressant än de tidigare arbetenas. Olof Lagercrantz betydelse för den svenska publicistiken i allmänhet och kultursidorna i synnerhet kan knappast överskattas. De kultursidor vi tar för givna i Sverige är ju praktiskt taget unika. De är dagliga och opinionsbildande inte bara på de sköna konsternas områden. Bevakningsområdet saknar gränser och tolkningen av kulturbegreppet är oändligt. Detta är helt och hållet Olof Lagercrantz förtjänst. Stina Otterbergs avhandling följer kronologiskt och tematiskt Lagercrantz arbete med att skapa de matriser för dagstidningarnas kulturbevakning som vi i dag ser som självklara. I egenskap av först kulturredaktör och därefter chefredaktör på DN (1960–1975) slipade han den tidigare minst sagt slöa ”diversehandel” som var kultursidan, till att bli en rakknivsvass institution med rätt, kraft och förbannad skyldighet att verka tongivande i debatten. Kärnan i Otterbergs avhandling är alltså Olof Lagercrantz som kritiker. Parallellt med avhandlingen läser jag urvalet från 1978 av Lagercrantz kritiska texter, ”Från Aeneas till Ahlin” , och inser hur många av de nyskapande recensioner och artiklar som kulturskribenter har skrivit på senare år, etablerades av Olof redan för fyra decennier sedan. De där vinjetterade notisserierna Olofs påfund. Två recensenter skriver om samma bok samtidigt Olofs idé. Det bild-bylineillustrerade fokuserandet på skribenten Olofs grej. Det programmatiska raserandet av skranken mellan högt och lågt Olof igen. I dag har han blivit ett beläte, ett monument. Det är han som besvärjes av refuserade skribenter och orecenserade författare. ”På Lagercrantz tid…”På Lagercrantz tid var det goda gott, det onda ont och varenda svensk kunde citera ur ”Fänrik Ståls sägner” . Nåja, men hans tid som chefredaktör var en guldålder för litteraturen. Det var en tid när en negativ omvärdering av Selma Lagerlöfs författarskap kunde väcka ett nationellt ramaskri – där man i dag möjligen hade kunnat hoppas på en förströdd gäspning. Otterberg berör ett faktum i fråga om Lagercrantz litteraturkritik, som jag alltid har sett som konstituerande och förunderligt. Det är hans sätt att göra kropp av litterära verk. Otterberg beskriver hans dubbla kritikernatur som svartvit: svart som prästkappan och vit som läkarrocken – bägge tröstande och läkande roller, men också ominösa och patriarkala. När Lagercrantz bedömer de stora författarskap han ständigt följer och återvänder till – Ekelöf, Boye, Södergran, Lagerkvist, Gullberg – agerar han verkligen som en kombination av patolog och biktfader. I slutänden kommer han att recensera den biografiska själ vars symtom och bekännelse är det litterära verket. Man förstår varför hans omdöme fruktades så: i linje med sitt credo att konsten och världen flyter samman, såg han också den enskilda författaren såsom moraliskt ansvarig för vad hans eller hennes verk uttalade. Ett konstnärligt misslyckande kunde han överse med, men ett etiskt eller moraliskt: aldrig. Stina Otterbergs oavbrutet intressanta och läsvärda avhandling beskriver en yrkesman som mer än de flesta levde i offentligheten, starkt påverkade den och var du och bror med den. Vem han var längst inne bakom själva verket förblir ett mysterium. Jonas Thente jonas.thente@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 36750, "headline": "SVT satsar mer på kulturen", "summary": "Kulturprogrammen i SVT fortsätter att öka. Det blir både breda och smala program berättar Eva Beckman, sedan ett halvår tillbaka ny programchef för Kultur och samhälle på SVT Stockholm.", "article": "Eva Beckman rusar mellan olika möten i tv-huset på Gärdet och påstår att hon nu för tiden sällan har tid att äta lunch. Ändå tycker hon att det nya jobbet är ”spännande och kreativt”. I fjol fick SVT 30 miljoner kronor extra från kulturdepartementet, öronmärkta pengar för fler kultur- och dramaproduktioner. 2011 ökar tillskottet med lika mycket. – Mitt jobb är att hitta de program jag tror på och brinner för, men det är ytterst programledningen som har den slutgiltiga makten över tablån. Men min bild efter mitt första halvår är att det har gått otroligt snabbt att få igenom bra ideer, häpnadsväckande snabbt faktiskt, säger hon. Det är kanske för tidigt att tala om en ny inriktning på SVT:s kulturprogram, men Eva Beckman vill testa olika idéer både när det gäller de smala som breda programmen. – Jag tycker att vi i grunden har ett bra utbud, men jag vill att vi ska bli ännu mer snabbfotade och aktuella och reagera snabbare på tidens stora frågor. Och jag vill också hitta nya program som når en publik som inte självklart känner sig hemma i vårt kulturutbud i dag. Vi måste våga prova göra program som vi aldrig gjort och ta risken att misslyckas. Hon citerar höjdhopparen Stefan Holm som sagt att det inte går att hoppa riktigt högt om man inte vågar hoppa dåligt ibland också. En av Eva Beckmans käpphästar är att koppla ihop kultur med samhällsfrågor, men letar också efter nya och lekfulla sätt att berätta om kultur. Också för det publik som inte är så van vid kultur. – Jag gillar program som är både bildande och underhållande. Jag tänker på kunniga och lekfulla program som ”Musikministeriet” och ”Värsta språket”. Hon värjer sig mot kritiken att SVT ägnar sig för mycket åt att snegla på tittarsiffror när de producerar program. – Självklart vill vi nå ut med våra program. Vem vill inte det? Men samtidigt är det viktigt att vi har program också för de som är specialintresserade av kultur och är väldigt hängivna tittare som inte hittar den här typen av utbud någon annanstans. Det är ingen som kräver att vi ska ha lika stor publik som ”Allsång på Skansen”. En av nysatsningarna i år är programserien med arbetsnamnet ”Jakten på lyckan” där DN-krönikören och radioprofilen Hanna Hellquist ska göra en resa genom den svenska lyckoindustrin. Hon ska testa allt från klosterretreat till skratterapi. – Hanna Hellquist ska göra det på sitt speciella sätt. Jag gillar hennes subjektiva berättande. Allt sedan Hanna Hellquist började skriva kåserier på Namn och Nytt i Dagens Nyheter har jag varit fascinerad av hennes unika språk och iakttagelseförmåga. Dessutom är hon en kvinna. Vi har väldigt många män i kulturprogrammen i SVT. SVT-satsningar ”Lycka till Sverige.” DN-krönikören och radioprofilen Hanna Hellquist gör en resa genom lyckoindustrin. Startar 18/1 kl 21.30 i SVT 2. ”Musik special” har premiär efter årsskiftet. Det blir ett syskon till ”K Special” med musikdokumentärer, både internationella och egenproducerade, såväl singlar som i flera episoder. Startar 22/1 kl 19 i SVT 2. ”Rebecca och Fiona” blir SVT:s realityserie och handlar om två unga kvinnor som satsar på att slå igenom som musiker och dj:er. Startar 7/10 kl 20 på SVT Play. ”Hitlåtens historia.” Handlar om popklassikernas historia. Sänds hösten 2011. ”Klubbland” är SVT:s lajvmusikscen med de tre bästa låtarna från en spelning någonstans i Norden tillsammans med dokumentärt material från artisternas vardag. Start 6/1 kl 19.30 i SVT 2. ”Alfredson och söner.” Ett samtal med regissörerna Hans, Daniel och Tomas Alfredson. Filmen sänds i samband med att SVT visar filmerna ”Varg”, ”Låt den rätte komma in” och ”Den enfaldige mördaren”. Sänds 10/1 kl 20 i SVT 1. ”Landet brunsås 2.” Henrik Schyffert, Lotta Lundgren och Erik Haag presenterar åtta nya avsnitt om synen på mat i Sverige, brunsåsens mecka. Sänds i SVT 1. ”K Special” tioårsjubilerar 2011 och firar med specialprogram om bland andra Nils Petter Sundgren, Hanne Vibeke Holst och Jussi Björling. Sänds fredagar kl 20 i SVT 2. ”Kobra” görs om. Också ”Kobra” fyller tio år 2011. Det blir ett Jubileums-Kobra med repriser från de tio första åren. Från 15/3 tisdagar kl 21.30 i SVT 2. ”Sverige” är namnet på SVT:s kulturprogram där tittarna får ta del av vad som sker i landets kulturliv. Lördagar kl 19 i SVT 1. Kulturnyheterna växer. Säsongen förlängs från och med nästa sommar med sex veckor, och programmet gör avbrott under juli månad. Vardagar kl 19 i SVT 1 och 22.35 i SVT 2. ”Dom kallar oss artister.” Serien går in på sin tredje säsong. Start: 17/1 kl 21.30 i SVT 2. ”Babel.” Fortsätter med 24 nya avsnitt under 2011 med bland andra Bob Hansson som fått uppdraget att skriva en monolog om ”det lyckligaste ögonblicket” med hjälp av svenska folket. ”Veckans föreställning”, som SVT sjösatte i våras, fortsätter under 2011 på lördagar kl 20 i SVT 2. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36751, "headline": "Eva Gabrielsson gör Millenniumteater", "summary": "Författaren Stieg Larssons sambo, Eva Gabrielsson, har varit med om att skapa det första teatermanuset på en av hans böcker. Världspremiären hålls på danska Nørrebro teater.", "article": "Boken ”Män som hatar kvinnor” som blev svensk film och sedan Hollywoodprodukt ska nu för första gången bli teaterpjäs. Författaren Stieg Larssons megasuccé sätts upp på Nørrebro teater i Köpenhamn. Manuset har den framlidne författarens sambo varit med om att skapa. – Det började för två år sedan med att jag som nybakad teaterchef läste romanen en sommarhelg. Jag tänkte att det här är precis vad vi behöver, en populär historia som handlar om vårt nya samhälle och inte bara är en deckare – tänk om man kunde göra det till teater, säger Nørrebro teaters direktör Kitte Wagner. Men hon trodde det var omöjligt att få rättigheterna till romanen. Trots det skrev teaterns dramaturg till Norstedts förlag som förvaltar rättigheterna ihop med Larssons dödsbo. Ett brev gick även till Eva Gabrielsson, Stieg Larssons sambo. Kitte Wagner ville diskutera med henne hur boken egentligen kom till. Teaterchefen misstänkte att Eva Gabrielsson kunde vara rätt person att godkänna ett nyskrivet manus – ”så nära den riktige Stieg Larsson man kan komma”. Ett avtal blev till, teaterns dramaturg Vivian Nielsen delar rättigheterna med Eva Gabrielsson. – När vi träffade Eva var det hundra procent – så har det också varit sedan med pjäsen. Hon har kunnat avgöra vad som var relevant att ta med och även ge oss friheter vi inte hade vågat ta utan hennes medverkan. Eva Gabrielsson var helt med på att ta fram något annat än det filmerna koncentreras på. – Vi har tagit fasta på den kollektiva skildringen, samhällshistorien. Och det psykologiska ljuset, demonerna inne i en människa. Vad sker med en människa utsatt för övergrepp? berättar Kitty Wagner. I en filmsnutt på teaterns hemsida säger Eva Gabrielsson att fokus på böckerna har försvunnit i Millenium-industrin och att ”Män som hatar kvinnor” inte är en actionhistoria med en säljbar hjältinna utan en om kvinnoförtryck och våld mot kvinnor och normer i upplösning. – Att arbeta med manuset är för mig att förvalta författarskapet, säger Eva Gabrielsson, som haft sista ordet vid godkännandet av manus. Just förvaltningen av makens arv har hon åren igenom men utan framgång hos dödsboet framlagt önskemål om. Nu när det finns ett första teatermanus, har någon svensk teater visat intresse? – Det är klart vi har fått förfrågningar, intresset är stort, men mer vill jag inte säga, säger Kitte Wagner. Rollen som Lisbeth Salander görs av Signe Egholm Olsen och Mikael Blomkvist spelas av Jens Jørn Spottag. Premiären på ”Män som hatar kvinnor” är utsatt till den 4 december. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36754, "headline": "Gabrielsson gör Millenniumteater", "summary": "Eva Gabrielsson, författaren Stieg Larssons sambo, har varit med om att skapa det första teatermanuset på en av hans böcker. Världspremiären hålls på upp av danska Nørrebro teater.", "article": "Boken ”Män som hatar kvinnor” som blev svensk film och sedan Hollywoodprodukt ska nu för första gången bli teaterpjäs. Författaren Stieg Larssons megasuccé sätts upp på Nørrebro teater i Köpenhamn. Manuset har den framlidne författarens sambo varit med om att skapa. – Det började för två år sedan med att jag som nybakad teaterchef läste romanen en sommarhelg. Jag tänkte att det här är precis vad vi behöver, en populär historia som handlar om vårt nya samhälle och inte bara är en deckare – tänk om man kunde göra det till teater, säger Nørrebro teaters direktör Kitte Wagner. Men hon trodde det var omöjligt att få rättigheterna till romanen. Trots det skrev teaterns dramaturg till Norstedts förlag som förvaltar rättigheterna ihop med Larssons dödsbo. Ett brev gick även till Eva Gabrielsson, Stieg Larssons sambo. Kitte Wagner ville diskutera med henne hur boken egentligen kom till. Teaterchefen misstänkte att Eva Gabrielsson kunde vara rätt person att godkänna ett nyskrivet manus – ”så nära den riktige Stieg Larsson man kan komma”. Ett avtal blev till, teaterns dramaturg Vivian Nielsen delar rättigheterna med Eva Gabrielsson. – När vi träffade Eva var det hundra procent – så har det också varit sedan med pjäsen. Hon har kunnat avgöra vad som var relevant att ta med och även ge oss friheter vi inte hade vågat ta utan hennes medverkan. Eva Gabrielsson var helt med på att ta fram något annat än det filmerna koncentreras på. – Vi har tagit fasta på den kollektiva skildringen, samhällshistorien. Och det psykologiska ljuset, demonerna inne i en människa. Vad sker med en människa utsatt för övergrepp? berättar Kitty Wagner. I en filmsnutt på teaterns hemsida säger Eva Gabrielsson att fokus på böckerna har försvunnit i Millenium-industrin och att ”Män som hatar kvinnor” inte är en actionhistoria med en säljbar hjältinna utan en om kvinnoförtryck och våld mot kvinnor och normer i upplösning. – Att arbeta med manuset är för mig att förvalta författarskapet, säger Eva Gabrielsson, som haft sista ordet vid godkännandet av manus. Just förvaltningen av makens arv har hon åren igenom men utan framgång hos dödsboet framlagt önskemål om. Nu när det finns ett första teatermanus, har någon svensk teater visat intresse? – Det är klart vi har fått förfrågningar, intresset är stort, men mer vill jag inte säga, säger Kitte Wagner. Rollen som Lisbeth Salander görs av Signe Egholm Olsen och Mikael Blomkvist spelas av Jens Jørn Spottag. Premiären på ”Män som hatar kvinnor” är utsatt till den 4 december. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 36758, "headline": "Artister drabbas av stor konkurs", "summary": "Musikförlaget Bonnier Music Publishing har på två år körts i botten. Obetalda skulder på många miljoner kronor drabbar framför allt rättighetshavare.", "article": "Musikförlaget Bonnier Music Publishing kan inte betala sina skulder och har begärts i likvidation. På bara två år har det framgångsrika förlaget gått från en omsättning på 33 miljoner kronor till att i dag sakna utmätningsbara medel. Förlaget har obetalda skulder på över 20 miljoner kronor. Bland svenska artister och låtskrivare som drabbas av likvidationen återfinns Miss Li, Swingfly, Aleena och Pelle Carlberg. De största fordringsägaren är holländska förlaget Imagem med ett krav på 13 miljoner kronor för innestående upphovsrättspengar. Dessutom har en före detta anställd begärt förlaget i konkurs för utebliven lön och semesterersättning. I musikbranschen höjs nu röster om ”fel köpare” med bristande kompetens. – Jag tycker det är mycket sorgligt att just när Bonnier Music Publishing var på väg att nå uppsatta mål och hade fått ett mycket bra rykte både nationellt och internationellt så såldes det till fel ägare på fel sätt, säger Lars Wiggman, musikförlagets vd när det såldes, till branschtidningen Musikindustrin. Utförsbacken har varit brant. Bonnier Music Publishing såldes för bara två år sedan till tyska Termidor Verlag och hade fram till dess ökat omsättningen med flera miljoner varje år sedan 2003. Köparen hävdar nu att man inte blivit upplyst av säljaren om skulden på 13 miljoner när förlaget förvärvades. – Det var inget som vi mörkade. Det var skulder som gällde pengar till rättighetshavare och de fanns specificerade i balansräkningen, säger till DN Torsten Larsson, vd på Bonnier Entertainment som sålde förlaget. Försäljningen låg dessutom i linje med Bonnierkoncernens strategiska beslut att lämna både musikförlags- och skivbolagsbranschen. – Vi hade ingen anledning att misstänka köparen Termidor. De var ju ett kompetent förlag i branschen. Det är svårt att förstå hur musikförlaget kunnat köras i botten på så kort tid, säger Torsten Larsson. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 36770, "headline": "Fabio Biondi & Europa Galante på Göteborgs konserthus", "summary": "Fabio Biondi & Europa Galante är på en bejublad turné i Sverige. DN:s Martin Nyström förförs av ett violinspel som både fräser och sjunger.", "article": "När Fabio Biondi & Europa Galante första gången gästade Sverige 2005 skrev DN:s Sara Norling om hur de närmast sprängde väggar och tak i ett fullsatt Nybrokajen 11 med sina eldfängt fräsande framföranden av det tidiga 1700-talets mest sensuella och virtuosa italienska stråkmusik. Norling önskade att någon gång få höra ett lika extatiskt publikstamp på stora Konserthuset vid Hötorget. Nu är han här igen, åter igen tack vare Rikskonserter som så storstilat nu arrangerar sin allra sista turné. Spelplatsen i Stockholm är densamma som för fem år sedan men i Göteborg blev det två kvällar på Konserthuset med ett par tusen i publiken som vägrade gå hem förrän de fick höra ett pizzicatonummer som lät som ett kärleksäventyr i en droppstensgrotta. En sådan musik som får en att känna att ens sinnen nog inte har tid för annat. Tack Rikskonserter! Fabio Biondi & Europa Galante gjorde omedelbar världsuccé när de debuterade med ett hänförande Vivaldiprogram 1990 och blev då en del av den nya våg av italienska barockensembler (Il Giardino Armonico och Concerto Italiano) som ryckte åt sig initiativet vad gäller barockmusicerande, baserad inte på Bach, Händel eller de franska mästarna som stått i fokus innan – utan på den teatralt gäckande och supersinnligt virtuosa italienska barocken. En musik som länge, på grund av det tysk-österrikiska inflytandet över Europas musikestetik, hamnat i skuggan för sin påstådda ”ytlighet”. Nu minns ingen detta längre. Allrahelst inte när Fabio Biondi med sin elvamannaensemble startar i högsta fart med Georg Philipp Telemanns flersatsiga Ouverture i g-moll. En musik som hyllar ”föränderligheten” med tvära rytmiska kast, hiskeliga tonartbyten och ett klangtänkande som man inte kan kalla för något annat än ”sinnesutvidgande”. En musik som höjer det brutala till det galanta utan att tappa den förrevolutionära känslan på vägen. Men Telemanns experiment blir också öppnare för Vivaldi. Två magnifika konserter, för violin och stråkar i E-dur och för violin, stråkar och generalbas i Ess-dur, där Fabio Biondi förför med ett violinspel som både fräser och sjunger och där hela ensemblen tycks ryckas med i ett fraserande som närmar sig det improviserade. En musik där allt är speglingar och ekon samtidigt som den blir lika fysisk som när någon fingrar på ens hud. Återstående spelningar: Säffle 9/11, Järnboåsen 10/11, Vara 11/11, Halmstad 13/11 och Varberg 14/11. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36774, "headline": "Från brutalt till galant", "summary": "Fabio Biondi & Europa Galante är på en bejublad turné i Sverige. DN:s Martin Nyström förförs av ett violinspel som både fräser och sjunger. Musik Fabio Biondi & Europa Galante Verk av Telemann, Vivaldi och Sammartini. Scen: Göteborgs konserthus.", "article": "När Fabio Biondi & Europa Galante första gången gästade Sverige 2005 skrev DN:s Sara Norling om hur de närmast sprängde väggar och tak i ett fullsatt Nybrokajen 11 med sina eldfängt fräsande framföranden av det tidiga 1700-talets mest sensuella och virtuosa italienska stråkmusik. Norling önskade att någon gång få höra ett lika extatiskt publikstamp på stora Konserthuset vid Hötorget. Nu är han här igen, åter igen tack vare Rikskonserter som så storstilat nu arrangerar sin allra sista turné. Spelplatsen i Stockholm är densamma som för fem år sedan men i Göteborg blev det två kvällar på Konserthuset med ett par tusen i publiken som vägrade gå hem förrän de fick höra ett pizzicatonummer som lät som ett kärleksäventyr i en droppstensgrotta. En sådan musik som får en att känna att ens sinnen nog inte har tid för annat. Tack Rikskonserter! Fabio Biondi & Europa Galante gjorde omedelbar världsuccé när de debuterade med ett hänförande Vivaldiprogram 1990 och blev då en del av den nya våg av italienska barockensembler (Il Giardino Armonico och Concerto Italiano) som ryckte åt sig initiativet vad gäller barockmusicerande, baserad inte på Bach, Händel eller de franska mästarna som stått i fokus innan – utan på den teatralt gäckande och supersinnligt virtuosa italienska barocken. En musik som länge, på grund av det tysk-österrikiska inflytandet över Europas musikestetik, hamnat i skuggan för sin påstådda ”ytlighet”. Nu minns ingen detta längre. Allrahelst inte när Fabio Biondi med sin elvamannaensemble startar i högsta fart med Georg Philipp Telemanns flersatsiga Ouverture i g-moll. En musik som hyllar ”föränderligheten” med tvära rytmiska kast, hiskeliga tonartbyten och ett klangtänkande som man inte kan kalla för något annat än ”sinnesutvidgande”. En musik som höjer det brutala till det galanta utan att tappa den förrevolutionära känslan på vägen. Men Telemanns experiment blir också öppnare för Vivaldi. Två magnifika konserter, för violin och stråkar i E-dur och för violin, stråkar och generalbas i Ess-dur, där Fabio Biondi förför med ett violinspel som både fräser och sjunger och där hela ensemblen tycks ryckas med i ett fraserande som närmar sig det improviserade. En musik där allt är speglingar och ekon samtidigt som den blir lika fysisk som när någon fingrar på ens hud. Martin Nyström martin.nystrom@dn.se Återstående spelningar: Västerås 7/11, Säffle 9/11, Järnboåsen 10/11, Vara 11/11, Halmstad 13/11 och Varberg 14/11. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36807, "headline": "Throbbing Gristle har splittrats", "summary": "Industrirockpionjärerna Throbbing Gristle finns inte längre. Enligt bandets hemsida har frontmannen Genesis P-Orridge meddelat att han ”inte längre vill uppträda” med bandet, skriver Guardian.", "article": "Industrirockpionjärerna Throbbing Gristle finns inte längre. Enligt bandets hemsida har frontmannen Genesis P-Orridge meddelat att han \"inte längre vill uppträda\" med bandet, skriver Guardian. Det innebär att bandets planerade spelning i Prag ställs in. De tre övriga medlemmarna, Cosey Fanni Tutti, Peter \"Sleazy\" Christopherson och Chris Carter ska dock fortsätta att spela under namnet X-TG. Throbbing Gristle bildades 1976. Genom sitt egna skivbolag Industrial Records gav de namn åt en hel genre, industrirock, och gjorde sig kända som ett radikalt och provocerande band. År 1981 splittrades bandet för första gången, för att återförenas 2004. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36836, "headline": "Stockholms filmfestival vill locka ovana", "summary": "Stockholms filmfestival satsar i år på extrem politik, kvinnliga regissörer och på att locka till sig nya grupper. Genom prova på-biljetter och trailers i mobilen vill man nå ut till en mer kulturovan publik.", "article": "Det är som vanligt tjockt med journalister när Stockholms filmfestival lanserar sitt program. Man borde ha tagit med sig en muffin, säger en tjej mittemot mig. Ingen ropar äntligen när festivalgeneralen Git Scheynius presenterar att Harriet Andersson får 2010 års Life time achievement award. På senare år har Stockholms filmfestival blivit lite bättre på att ge denna utmärkelse till kvinnor. Förra året gick den till Susan Sarandon och 2008 till Charlotte Rampling. Alla skådespelerskor. Förra året höll festivalen ett seminarium med namnet ”Wanted: Female directors”, eftersom Svenska filminstitutet för första gången på flera år fått in färre ansökningar från kvinnliga filmskapare. Där diskuterade man om kvinnor är sämre på att ta för sig. I år heter ett seminarium ”Found: Female directors!” – Jag tycker att det är tråkigt att problematisera det här, säger festivalgeneralen Git Scheynius. I år har vi i stället flugit in flera kvinnliga regissörer för att inspirera den svenska filmbranschen. Omkring 10 procent av alla filmer som produceras görs av kvinnor. Stockholms filmfestival försöker aktivt hitta filmer av kvinnliga regissörer till programmet. Även om Scheynius är noga med att poängtera att de inte kvoterar. Bara kvalitet, säger hon och ler. I år är 23 procent av filmerna gjorda av kvinnor, vilket är en siffra som legat ganska konstant under de senaste åren. Däremot stiger antalet producenter av kvinnligt kön konstant. I år har nästan hälften av filmerna en kvinnlig producent. Förra året firade Stockholms filmfestival 20 år. I år är det ”back to basics igen”, säger Scheynius nöjt. – Jag tycker det är skönt att det inte är jubileum. Nu kan vi göra det vi gillar bäst, hitta nya talanger och lyfta fram dem. I år satsar festivalen ännu mer på att nå ut till nya grupper, berättar hon. – Kvalitetsfilmen är på frammarsch, men vi vet att det finns vissa mentala hinder för att kliva in på en festival. Därför har vi infört något som heter prova på-biljett. Då kan alla köpa en biljett utan att ha festivalkort, och så är man inne. För en kulturovan publik eller en filmintresserad allmänhet. Årets spotlight heter ”Extreme politics”. Delvis på grund av valet; året har präglats av politik. Men också för att undersöka hur bra filmen är på att hantera politiska lägen. – Det är det mest dramatiska man kan spegla egentligen, menar Scheynius. En av de filmer festivalen valt ut är dokumentären ”Vi bryr oss egentligen inte om midsommar – en film om Sverigedemokraterna” av Moa Junström och Ingrid Holmberg. I den sektionen visas också filmen ”Four lions”, en komedi om terrorism. – Det har ju varit något väldigt allvarligt, säger Scheynius. Nu kan man skratta åt terrorismen. Kanske är detta vad som kännetecknar en filmfestival 2010. Vi skrattar åt terrorismen. På gott och ont. 180 filmer från 51 länder visas under festivalen När: 17–28 november. Hur: 180 filmer från 51 länder på sex olika biografer; Skandia, Grand, Saga, Victoria, Sture och Bio Rio. Vad: I år ingår kategorierna Stockholm XXI Competition (nya filmskapare tävlar), Open Zone (de största filmerna), American Independent (amerikanska oberoende filmskapare), Asia Images (asiatiska filmer), Latin Visions (latinamerikansk och spansk film), Spotlight: Extreme Politics (i år om extrempolitikens dunkla utmarker), Twilight Zone (skräck och våldsfilmer), Documania (dokumentärer). Övrigt: Priset L’Oréal Rising Star delas ut till nästa stora skådespelare, det hålls seminarier om film, Work in progress låter filmskapare berätta om sina filmer på gång och i 1 km film tävlar framtidens regissörer om 100.000 kronor. Var: Biljetterna släpps den 27 oktober och säljs på Kulturhuset och på hemsidan: www.stockholmsfilmfestival.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 36866, "headline": "Alice hoppar av ”Idol”", "summary": "Dagen innan tävlingens tredje fredagsfinal hoppar Alice Hagenbrant av ”Idol 2010”. Hennes plats går nu till Minnah Karlsson som röstades ut förra veckan.", "article": "Alice Hagenbrant lämnar TV 4:s \"Idol\". Dagen innan den tredje fredagsfinalen väljer den 20-åriga studenten från Karlstad att lämna tävlingen. – Glädjen jag skulle vilja ha på scenen finns inte längre. Därför har jag valt att kliva av. Det har varit en jättefin tid och det känns tråkigt att lämna för jag har lärt mig mycket och haft jätteroligt, men så här kommer det att bli, säger hon till Aftonbladet efter torsdagens genrep. Alice Hagenbrant var jurymedlemmen Anders Bagges personliga val och handplockades till tävlingen. Förra veckan tvingades hon och Minnah Karlsson göra upp om vem skulle tvingas lämna \"Idol\". Då skickades 21-åriga Minnah Karlsson hem till Hallstvik, men nu erbjuds hon Alice Hagenbrants plats i tävlingen. – Vi kommer att ta tillbaka Minnah. Vi kontaktade henne för några timmar sedan och hon tackade ja på stående fot, säger tävlingens exekutive producent Magnus Karlsson Lamm till TT Spektra. Minnah Karlsson ska tävla redan på fredagen och får alltså knappt ett dygn på sig till förberedelser. Temat för den tredje fredagsfinalen är Beatles och Minnah Karlsson har valt låten \"Twist and shout\". – Det var den enda Beatles-låt hon kunde utantill, så det var nog ett bra val, säger Magnus Karlsson Lamm. Fakta/Få tidigare avhopp Bara en person har tidigare lämnat \"Idol\" frivilligt. 2004 hoppade Helsingborgaren Angel Hansson av tävlingen. Precis som Alice Hagenbrant hade han då varit nära att bli utröstad. 77 personer har deltagit i \"Idols\" sluttävling sedan programmet sändes första gången på TV 4 år 2004. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36885, "headline": "Komiskt och oroande när män spelar kvinnor", "summary": "Som Josephine och Daphne i musikalen ”Sugar” på Oscarsteatern i Stockholm får Jonas Malmsjö och Henrik Dorsin publiken att vrida sig av skratt. Hur påverkas de av att varje kväll sätta på sig klänning och högklackat Och är det fortfarande roligt när män uppträder i kvinnokläder", "article": "Ännu ett par timmar ligger scenen på Oscarsteatern i mörker. Skådespelarna Henrik Dorsin och Jonas Malmsjö är redan på plats för att ladda upp inför kvällens föreställning av ”Sugar – i hetaste laget” . Men också för att berätta om hur det känns att uppträda i kvinnokläder och varför många tycker det är så komiskt när män sätter på sig högklackade skor. – Jag har egentligen varit en ganska blyg person och är en sådan där som inte gärna ger mig ut på dansgolvet under en fest. När jag en bit in i föreställningen får sätta på mig en häftig aftonklänning för att dansa hela natten med en uppvaktande miljonär känner jag mig verkligen vacker – även på ett personligt plan, säger Henrik. Han drömmer inte alls om att gå omkring i kvinnokläder privat, men har ändå märkt att klänning, högklackat och läppstift åstadkommer något inuti honom. – Jag vill inte skruva det för långt, men i scenen vi just talat om får jag liksom kasta mig ut. Jag dansar och virvlar runt, känner mig stilig. Jag tror inte det är bara kvinnor som vill känna sig så, det intressanta är att kvinnorollen verkligen tar fram de sidorna inom mig, fortsätter Henrik. Han får medhåll av Jonas som omedelbart kände sig hemma i sina kvinnokläder på scenen. Klänningen var helt naturlig för honom. – Inuti Kanske inte något dramatiskt. Jag vet inte heller hur kvinnor är – på riktigt. Men på något sätt lyfter klänningen fram det mjuka hos mig, det som jag tror alla har inom sig. Det är svårt att sätta ord på exakt vad det handlar om. En del pekar på att kvinnor är underordnade männen och att när män uppträder som kvinnor blir det roligt därför att de sänker sig en nivå i hierarkin: ”Titta, så dum är inte jag som han som fjantar runt i kjol och strumpbyxor.” – Det där håller jag inte med om, svarar Jonas direkt. Jag har sett stjärnor spela kvinnoroller och gjort bort sig eftersom manuset varit så dåligt. I stället vill jag lyfta fram en film som ”Tootsie” . Där spelar Dustin Hoffman huvudrollen som Michael, en arbetslös skådis som spelar kvinna för att få ett jobb. Det blir hans ekonomiska men också mänskliga räddning. – Som ”Tootsie” hittar Michael sig själv och kan fullt ut älska en kvinna genom att bejaka en mer mjuk och innerlig sida inom sig. Jag ser det som något grundläggande mänskligt, och inte bara kvinnligt. I musikalen ”Sugar” råkar de arbetslösa musikerna Jerry och Joe bli vittnen till en gangsteravrättning. För att inte bli dödade flyr de och lyckas få jobb i en orkester – där alla utom managern är kvinnor. De kallar sig Josephine och Daphne. Under hösten spelas den på svenska på Oscars i Stockholm. Många skrattar högt och länge när Henrik och Jonas kommer in i klänningar, högklackade skor, peruker och handväskor. Är det roligt när män uppträder i kvinnokläder – Peruker och klänningar är inte lustigt i sig, svarar Henrik. För mig är det viktiga att karaktären känns äkta. Den amerikanske komikern Dame Edna är kvinna i sina shower, Rolf Lassgård är kvinna i musikalen ”Hairspray” och Sisela Kyhle är man när hon spelar man i storstövlar. Henrik tror att vissa män blir provocerade när de ser en annan man i kvinnokläder. De upplever en rädsla för att kanske själva vara transvestiter eller homosexuella. – Bögnoja handlar för en del om att till varje pris sopa undan minsta tvivel om sin sexuella läggning, menar han. Jonas tycker inte att det är särskilt roande när män uppträder i kvinnokläder. – Människor jag möter i det verkliga livet eller rollkaraktärer på scenen är det som intresserar mig, inte om de är män eller kvinnor. Oavsett om det är komiska eller tragiska roller jag försöker gestalta på scenen vill jag utforska det genuint mänskliga. Men jag märker att många tycker att män i peruk är något verkligt komiskt. I ”Sugar” spelar Henrik basisten Jerry, som Daphne blir han förälskad i miljonären Osgood. – Det här en komisk musikal, men den som vill kan läsa in ett queer-tema i handlingen, säger han. Henrik och Jonas är vänskapligt ironiska mot varandra både på scenen och under vårt samtal. – När pjäsen slutar vet ingen hur det kommer att bli med Daphne och Osgood säger Jonas. – De lever i en homosexuell relation, föreslår Henrik. – Jerry är kär i Osgood, men jag tror inte de inleder en sexuell relation. Jerry är inte homosexuell, det finns inget som tyder på det i föreställningen. – Men han kan vara bisexuell…säger Henrik. – De kommer att ha en platonisk relation och leva tillsammans i stor kärlek, avslutar Jonas. Plötsligt säger Henrik: – Vet du, Jonas. Du ser ut som Laila Bagge på scenen, fast med svart hår. – Vem vet, jag kanske är hon – i svart peruk ..., säger Jonas och skrattar. Så nämner han ”After Dark” som på 70-talet väckte uppmärksamhet med sina dragshower i Stockholm. Christer Lindarw, Lars Flinkman och de övriga i gruppen provocerade med vulgära, vackra och sexiga kvinnoroller. – Nu kan de uppträda i Melodifestivalen och ingen reagerar, säger Jonas. På scenen finns inte längre många tabun att bryta mot när det gäller kläder, naket och så vidare. Men innehållet, åsikter som kommer fram i en pjäs, kan provocera och uppröra. Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se 08-738 12 34 ", "article_category": "culture"}
{"id": 36887, "headline": "Tenorens kärleksbrev återfunna", "summary": "1928 var ett dramatiskt år i den då 17-årige Jussi Björlings liv. I en samling nyupptäckta brev skriver sångaren som nybliven pappa till sin käraste.", "article": "Jussi Björling skulle bli en av vår tids största tenorer. Men då han var 17 år gammal hade hans liv trasslat till sig. Saker hände slag i slag. Men trassligast av allt var att han skulle bli far. I år är det 50 år sedan den store världstenoren dog. Nästa år är det 100 år sedan han föddes. Nu kommer en jubileumsbok som sammanställts av fotografen Jacob Forsell. Boken var redan klar för tryckning i slutet av augusti då den sensationella brevsamlingen dök upp. – En person som bor utanför Stockholm ringde och berättade att han hittat 130 brev i en låda. Jag for genast ut till honom och höll på att falla baklänges, säger Jacob Forsell. Mannen som hittade breven vill vara anonym. I samlingen fanns en omfattande brevväxling mellan Jussi Björling och hans första stora kärlek, den sångintresserade Linnea Hellström. 26 brev är skrivna av Jussi Björling och 27 av henne, alla skrivna under ett år från den 20 juli 1928. I brevgömman fanns också 77 andra brev skrivna mellan Linnea och hennes föräldrar hennes föräldrar, men även från Jussis bröder till både honom och Linnea. Breven har precis övertagits av Jussi Björling-museet i Borlänge, mästersångarens födelsestad. – Vi har bara hunnit katalogisera och skriva ut de sju första breven, säger museets chef Jan-Olof Damberg. Det fina är att det handlar om ungdomsbrev, en tid som är ganska okänd i hans liv. I all hast har också Jubileumsboken, som ska presenteras på Operan i Stockholm i veckan, gjorts om så man i sista stund fått med lite ur kärleksbreven. Den unge man som skrev breven hade redan flera dramatiska händelser i sitt liv bakom sig. Redan som barn hade Jussi Björling rest runt i Sverige och Nordamerika med sin far och sina bröder och sjungit under namnet Björlingkvartetten. År 1926 – Jussi Björling var 15 år – dog fadern plötsligt. Hans mor dog redan då han var sex år. I Skåne började Jussi jobba i en belysningsaffär. En musikälskande apotekare i närheten hörde honom sjunga. Han kände dåvarande chefen vid Stockholmsoperan, den legendariske John Forsell, och denne blev lyrisk då han hörde den unge Jussi sjunga och han antogs på Kungliga musikaliska akademien med Forsell som lärare. I början av 1928 hade Jussi Björling fått ett rum i droskägaren Hellströms lägenhet på Upplandsgatan 85 i Stockholm och tjänade extra genom att på nätterna tvätta hans droskbilar. Det var här som förhållandet tog fart med Linnea, dottern i huset. Hon var född 1907 och äldre än Jussi. Alla kvinnor han hade barn med var äldre än han. Linnea Hellström stod honom mycket nära under den första vilsna tiden i Stockholm och att hon var med barn var inget man dolde, trots att de två inte var gifta. På juldagen år 1928 föddes deras son Rolf. I ett av breven skriver Jussi ”Tänk du lilla mamma om det också blir en tenor”. Och visst blev Rolf senare uppskattad tenor på Stockholmsoperan! Eftersom barnet föddes utom äktenskapet ansågs det mer passande att födseln ägde rum på annat håll. Det blev Jönköping. Men Jussi stannade i Stockholm. Giftermål var det heller inte tal om, eftersom Linnea Hellströms pappa ansåg dem för unga för äktenskap. Så småningom gled de två också isär. Och även om Jussi Björling i sinom tid hittar en ny hustru i Anna-Lisa Berg, och dessutom två månader efter giftermålet gör en annan kvinna gravid, hade han alltid ett gott öga till Linnea. Flera personer har vittnat om att han då och då besökte dem i smyg efter föreställningar på Operan och även hjälpte dem ekonomiskt. Linnea Hellström gifte så småningom om sig med en flygplanstekniker från Göteborg, men Jussi Björling behöll kontakten med henne och då hon 1953 låg på dödsbädden i en obotlig sjukdom besökte han henne en sista gång i Östergötland. På Jussi Björling-museet blir breven en ny attraktion. – Breven som hittills hunnit undersökas ger en ny bild av den unge Jussi och visar hur allvarligt han ändå tar på situationen och den mognad han visar, trots sin ungdom, säger Jan-Olof Damberg. I ett pressat läge är det bland de första riktiga brev han blir tvungen att skriva i livet. – Jussi Björling var bristfälligt utbildad på grund av alla sångarturnéer i sin ungdom och därmed dålig på att skriva. Men här ser man hur han utvecklas språkligt med varje brev. Ibland är det lite svårt att förstå vad han vill och det verkar Linnea också tycka, säger Jan-Olof Damberg. För att vara skrivet av en 17-åring är alla felstavningar intressanta därför att de utan undantag är musikaliskt och fonetiska korrekta. I morse stavas i mårse, som blir såm till exempel. – Det är mystiskt hur alla de här breven har hamnat i samma låda. Vi tror att det kan ha varit så att när det var slut mellan Linnea och Jussi så kan hon ha bett om att få tillbaka breven. Jussi kan då ha plockat ihop alltsammans han hade från den tiden och gett henne. Hur det än var, ett år efter sista brevet till Linnea i den här samlingen, den 20 augusti 1930, sjunger Jussi Björling som 19-åring sin första stora roll på Operan i Mozarts ”Don Juan”. En världskarriär hade tagit sin början. Marcus Boldemann marcus.boldemann@dn.se 08-738 20 59 ", "article_category": "culture"}
{"id": 36908, "headline": "Musikerna triumferar med Plant i centrum", "summary": "Låtarna från nya Band of Joy-skivan får konserten med Robert Plant att svänga på ett fantastiskt sätt. Plant njuter av att hålla sig i bakgrunden men är tveklöst en stjärna, skriver Po Tidholm. Musik Robert Plant Scen: Annexet, Stockholm.", "article": "Det har nästan blivit en mall vid det här laget; den skitiga, rootsiga och skeva americana-inramningen man ger åldrade artister. Daniel Lanois drog upp riktlinjerna med sin Emmylou Harris-makeover på nittiotalet. Det funkar nästan varje gång, dels för att artister med rutin i regel kan hantera country och folkmusik (Plant jämför det med skådisar som vill spela Shakepeare), men också för att det är en musik som faktiskt drar folk. Den är trygg och samtidigt komplex och den kräver mycket av musikerna för att lyfta och få liv. De stora stjärnorna attraherar de bästa musikerna. Förra turnén gjorde Robert Plant med superproducenten T-Bone Burnett, nu kommer han med Buddy Miller – en gitarrist som växte från anonym musiker till konstnär under flera världsturnéer med Emmylou. Jag känner igen den här publiken. De är övervägande män, över femtio och har genom åren bestämt sig för att hålla fast vid just denna ådra i sin musiksmak. Robert Plant trivs uppenbarligen fantastiskt bra i den här inramningen. Han har nu i princip helt övergivit sitt gamla idiom. Han har lagt ned rösten och sjunger lågt och nyanserat, mer med subtil känsla än med utlevelse. Men han dansar fortfarande, och vore han inte just Robert Plant så skulle det se ganska roligt ut. Robert Plant har en så naturlig stjärnstatus att han inte behöver bry sig. I sitt nya band ställer han sig dessutom rätt ofta i bakgrunden och släpper fram sina musiker. Medan Patty Griffin eller Buddy Miller gör solonummer spelar han tamburin eller munspel i skuggan bredvid trumsetet. Han verkar njuta stort av det. 2007 års album med Alison Krauss och årets Band of Joy har befriat Robert Plant från sitt gamla jag, vilket tycks vara en enorm lättnad för honom. Samtidigt ger den nya inramningen hans gamla musik en ny tyngd. Under konserten förvandlar bandet flera Led Zeppelin-låtar till renodlade country- och rockabillynummer. När man hör ”Tangerine” är det svårt att föreställa sig att den varit något annat än en countrystandard. ”Rock and roll” låter som en originalsingel från något obskyrt rockabillyband 1956. ”Misty mountain hop” låter mer 30-tal än 70-tal. För att inte tala om ”Gallows pole” – en i detta sammanhang renodlad depressionsgospel. Det är det fantastiska bandets förtjänst givetvis, men säger också en del om rockens gemensamma rötter i svart blues. Den typen av återkopplingar uppskattas även av en åldrande rockpublik vars lyssnande blivit mer intellektuellt med åren. Låtarna från nya Band of Joy-skivan växer under konserten från snygga studiokonstruktioner till skevt svängiga och fantastiskt suggestiva nummer. Det är musikernas triumf, men Robert Plant står – trots sin nya nedtonade stil – ändå i centrum. Som det anstår en stjärna. Po Tidholm musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 36913, "headline": "”Tv-serien gör att vi längtar till engelskan”", "summary": "Den populära tv-serien ”Glee” ligger till grund för undervisningen i engelska i klass 9B i Djurö skola. Serien är ironisk och sarkastisk – men det ligger så mycket mer under ytan, menar eleverna Amanda Bladh och Alexander Larsson.", "article": "Våra nya kompisar – om tv-serier i box) Del 3) ”Lost” , ”Mad men” , ”Solsidan” , ”Sopranos” ... listan över populära tv-serier kan göras lång. Men vad är det som lockar På Djurö skola på Värmdö utanför Stockholm använder läraren Jennifer Österman sig av den amerikanska tv-serien ”Glee” i undervisningen. Med serien som utgångspunkt täcker hon in allt det som ingår i läroplanen för engelska i årskurs nio.” Glee” är en blandning av drama, musikal och komedi och har starka inslag av satir. Den är omåttligt populär både i Sverige och USA och likt många serier av den här typen har den engagerade fans, tusentals sidor på nätet och mängder av så kallad kringkultur. Amanda Bladh och Alexander Larsson går i klass 9B. Ingen av dem hade tittat på ”Glee” innan de fick se den på engelskan, men nu är båda ”sålda” på serien. Vad är det som är så bra med ”Glee” – Det är väldigt mycket sarkasm och det gillar jag, säger Amanda som köpt hela första säsongen på dvd. Alexander skrattar åt de överdrivna karaktärerna. – Om någon ska föreställa en tönt är han jättetöntig och de coola är också överdrivna så att det blir komiskt. Vad lär man sig av att titta på en amerikansk tv-serie – I läroplanen står det att man ska lära sig om kulturer i engelsktalande länder, och det är lite därför vi får se på ”Glee” . Man fattar ju att det inte är exakt så här på riktigt, men en liten del av det kanske skulle kunna hända, tror Alexander. – Slang, säger Amanda. Det är ju jättebra att ha när man reser. Dessutom är det är kul att lära sig en mer ungdomlig engelska. Läraren Jennifer visar hur hon arbetat fram ett schema för projektet ”Glee” . Varannan lektion tittar eleverna på ett avsnitt. Till lektionen efter har Jennifer förberett diskussionsunderlag och övningar. – Eleverna är indelande i grupper. För ”speaking exercises” har jag förberett frågor som handlar om det som händer i avsnittet eller hur de olika karaktärerna beter sig. I olika ”quiz” får eleverna visa att de förstår innebörden av glosorna. Det är ett mycket bättre sätt att träna ordförståelse på, än att lära in saker utantill, säger Jennifer Österman. Eftersom klassen diskuterar kring varje avsnitt, får eleverna inte bara träna glosor och förståelse. De får också möjlighet att reflektera över etiska dilemman, psykologi eller relationer. Vad får ni ut av ”Glee” , förutom att det är ett roligt sätt att lära sig på – Nu längtar man till lektionerna. Och när vi pratar om avsnittet börjar man ofta tänka efter. Det är ironi på ytan, men när vi pratar om det i klassen förstår man att det ofta ligger något bakom humorn, svarar Alexander. Kännetecknande för många av samtidens kulturyttringar är att de glider över i varandra. De som följer ”Glee” kallas lite skämtsamt för ”gleeks” . På nätet finns otaliga Glee-sidor som drivs av seriens fans. Amanda och Alexander tillhör dock inte den skaran som söker gleek-gemenskap via internet och sociala medier. Vad engagerar Amanda och Alexander – Jag gillar ”Twilight” som hand-lar om kärleken mellan Bella och vampyren Edward, berättar Amanda. Det är ju inte en tv-serie, utan böcker och filmer. Jag föredrar böckerna eftersom de är mer detaljerade och man får veta hur personerna tänker. Jag fascineras av hur man kan älska någon som Edward älskar Bella och av hela vampyr-grejen, säger hon. Nu har Amandas intresse lagt sig lite, men när det var som störst klädde hon sig gärna i kläder refererade till ”Twilight” . – Ett tag ville jag gärna vara som huvudpersonerna. Jag var nästan avundsjuk på Bella och hade tröjor där det stod ”I love vampires” och sånt. Alexander är involverad i en lajv-förening som hämtar inspiration från Tolkiens ”Sagan om ringen” . – När vi inte chattar via vår sajt så träffas vi på sykvällar och tillverkar medeltidskläder eller tränar på svartiska, det språk som vättar talar. Att låta elevernas intressen styra delar av undervisningen är både ett sätt att närma sig deras egen värld och att göra dem intresserade av undervisningen. Det som från början skulle röra sig kring fyra avsnitt av ”Glee” har nu, efter elevernas önskemål, blivit ett betydligt längre projekt. Exakt vad det ska utmynna i har man inte bestämt än. – Kanske får de skriva en egen episod, säger Jennifer Österman. Senare under terminen ska klassen arbeta kring en annan serie. David Attenboroughs naturserie ”Life” kommer att ligga till grund för engelskaundervisningen. – Jag märker ju att eleverna tycker att det här är ett roligare sätt att lära sig på. De är otroligt entusiastiska. Själv tycker jag att det är helt underbart, jag blir själv inspirerad av att jobba på det här viset. Har man som jag varit lärare i tolv år måste man hitta på nya saker. Lotten Wiklund lotten.wiklund@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 36924, "headline": "Påhittad Knausgård-text kritiseras", "summary": "Aftenposten får kritik sedan den norska tidningen tryckt en påhittad intervju med författaren Karl Ove Knausgård.", "article": "– Det är dålig journalistik, säger författaren Gert Nygårdshaug till VG Nett. På torsdagen publicerades Aftenpostens \"intervju\" med Karl Ove Knausgård, författaren som fått enormt mycket uppmärksamhet för sin självbiografiska bokserie \"Min kamp\" i hemlandet. Tidningen har dock inte träffat honom utan hittat på citaten. Kulturredaktören Knut Olav Åmås försvarar greppet. – Det är ett försök att utvidga debatten om en skönlitterär författares etiska ansvar för sin omgivning och sitt faktiska material, säger han till VG Nett. Per Edgar Kokkvold, generalsekreterare i Norsk Presseforbund, säger att Aftenpostens grepp pressetiskt är \"fullständigt oproblematiskt\" eftersom det tydligt framgick av texten att det inte var fråga om en riktig intervju. Läs mer: Påhittad Knausgård-text kritiseras Karl Ove Knausgård: ”Fullständigt chockerande med all uppmärksamhet kring min bok.” Knausgård får oss att läsa om döden Karl Ove Knausgård: ”Min kamp 1” Norska Bragepriset till Karl Ove Knausgård ", "article_category": "culture"}
{"id": 36933, "headline": "När inget är omöjligt", "summary": "I slutet av 1990-talet lyckades två svenska datanördar hacka sig in hos Nasa. I kväll visar SVT 2 dokumentären ”Att hacka en stormakt” .", "article": "Feta rubriker vid slutet av 1990-talet: ”Svenska ungdomar knäckte koderna. Tog sig in i Nasas och amerikanska militärens datasystem.” Stor upphetsning, framför allt i USA, men snart nog också bland svenska myndigheter: i augusti 1999 åtalades två unga män vid Södertälje tingsrätt misstänkta för dataintrång hos Nasa och USA:s flygvapen. I kväll, söndag, visar SVT en dokumentär med titeln ”Att hacka en stormakt” . Joel Söderberg, en av de då 20-åriga datanördarna, träder fram under eget namn i filmen -- och här i DN. Söderberg är mycket mån om sin integritet, och lämnar inte ut vare sig sitt telefonnummer eller berättar var han arbetar i dag. Intervjun nedan gjordes per e-post till en tillfällig e-postadress. Fanns det inte folk som var imponerade av att ni klarade att ta er in hos Nasa Blev ni rent av idoler i hacker-kretsar – Jaa, visst krävdes en del kunskap för att hacka Nasa, men mäter man med dagens mått var det inte något avancerat hack. Jag gissar att de flesta inom ”hackerkretsarna” tycker att det är en intressant historia. Men någon idol har jag däremot aldrig blivit, så vitt jag vet. Informationen ni fick fram hos Nasa och amerikanska flygvapnet, använde ni den på något sätt – Nej, ingen av oss hade något direkt intresse av rymdfärder, flygplan eller militärer så självklart fanns det mängder av troligtvis hemligstämplad information som vi tyckte var ytterst tråkig. Däremot var deras nätverk och servrar intressanta – det enda som räknades var vad vi kunde göra med maskinerna. Snabba uppkopplingar, mycket processorkraft! Var ni förvånade över att det gick så lätt att ta sig in hos Nasa – Ja, hela poängen med att ta sig in på Nasa var att det skulle vara en utmaning, och först var vi helt säkra på att det skulle vara i stort sett omöjligt. Men omöjligt var det verkligen inte Konstaterar Joel Söderberg, som efter åtalet och domen haft anställning som datasäkerhetsansvarig vid ett flertal företag, både i Sverige och utomlands. Ni fick båda villkorliga domar. Hur stränga straff handlade det om – Till saken hör att förundersökningen tog tre år, och att jag satt häktad med fulla restriktioner, det vill säga absolut ingen kommunikation med omvärlden. Jag fick inte läsa tidningar, lyssna på radio eller se på tv, dessutom fick jag inte tala med någon, förutom min advokat. – Tanken var naturligtvis att jag skulle bryta ihop och erkänna, men efter två veckors isolering hade jag faktiskt ännu mindre lust att ”samarbeta” . Poliserna förstod då att deras taktik inte fungerade och jag fick åka hem. När domen sedan föll blev straffet lågt, till stor del på grund av att rätten tog hänsyn till dessa tre år av ovisshet och frihetsberövande. BERTIL MOLLBERGER tv@dn.se ! ”Att hacka en stormakt” SVT 2 20.00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 36935, "headline": "Sveriges roligaste man blottar sitt vemod", "summary": "Robert Gustafsson firar ett kvartssekel som komiker och ger ut en självbiografi. Den är oväntat personlig och vemodig. Jens Liljestrand undrar vilken väg han nu ska ta.", "article": "böcker Robert Gustafsson ”Från vaggan till deadline” Albert Bonniers förlag Den ödesdigra februarikvällen 1986 var Robert Gustafsson på Grand och såg ”Bröderna Mozart”. Det finns en bisarr symbolik i att den 22-åriga skådespelare som snart skulle koras till ”Sveriges roligaste man”, också blev en av de sista att se Palme i livet. När den blivande rikspajasen – som under roliga timmen på 70-talet gjort succé med imitationer av just Palme – såg att inga Säpovakter syntes till, smög han bort till statsministern utanför biosalongen och petade honom skämtsamt i ryggen. Han firar i år ett kvartssekel som artist och sätter därför upp en jubileumsrevy, bekänner sina synder i kvällspressen, talar ut i TV4 och – just det – ger ut en bok. För att tajma premiären på revyn var recensionsexemplaren av självbiografin, helt i strid med kutymen inom bokbranschen, spärrade fram tills veckan före releasedatum. Robert Gustafsson är en industri, ett noga kontrollerat varumärke som hanteras av fem olika bolag. Vad är det då som gör honom så stor? Akademiskt uttryckt förkroppsligar han det postpostmoderna paradigmet genom att överbrygga de skräp- och finkulturella kretsloppen. Han figurerar i allt från reklamfilm och spring-i-dörrar-buskis till Dramatens stora scen och framträdanden vid nationella högtidstillfällen. Hans dvd:er fyller bensinmackarnas realådor, hans röst dubbar mina barns tecknade filmer, hans klipp drar miljontals klick på nätet. Gustafsson är inte bara bondkomikern som erövrat finsalongerna, utan också den Guldbaggevinnande länken mellan den klassiska svenska tv-humorn (Gösta Ekman, Sune Mangs, Hans Alfredson) och vår tids fragmentiserade Youtubekultur. ”Från vaggan till deadline” är ingen litterär självbiografi. Det märks att Gustafsson – som förvisso skriver det mesta av sitt material själv – denna gång är ovan vid formatet; han blandar högt och lågt, skojsiga ordsvängningar med djupt personliga bekännelser (otrohet, missbruk av sömnmedel) och uppräkningar av shower och medarbetare. Men i kapitlet om Palmemordet framstår Gustafsson plötsligt som en förbluffande allvarsam person, som med saknad och vemod ser sitt Sverige som gått förlorat. Han sörjer sina fluortanter och studiecirklar. Han klagar över bristen på resurser i dagens samhälle, över den slitna och muggiga simhallen i Åkeshov, över att ungdomarna hemma i Skövde inte längre talar dialekt. ”I det nya Sverige drog min karriär igång på allvar”, står det på ett ställe. Han har blivit framgångsrik och förmögen i en kommersialiserad nöjesvärld där komiker är lika mycket företagare som artister, samtidigt som privatpersonen har bleknat: ”Jag kom att bli oerhört mycket mer framgångsrik än vad det varit möjligt att drömma om, men samtidigt gick en stor del av mig förlorad på vägen.” Till skillnad från Killingkollegerna Henrik Schyffert och Andres Lokko har Robert Gustafsson aldrig räknats till den ironiska generationen. Hans vurm för det förflutna är möjligen konservativ, men genuin, och uppfriskande pretentiös. Plötsligt förstår jag varför nästan alla hans imitationer bygger på en kusligt exakt härmning av olika idiom, förstår varför hans främsta bidrag till humorn är skruvade regionala arketyper: en arbetarkommunist från Göteborg, en djurkremerare i Bjärred; ömsinta kopior av ett gulnat original, ett ohippt och garanterat oironiskt Sverige långt från Stureplan. När han inte går raka vägen till våra nationella ikoner, gör Ingmar Bergman eller Ernst-Hugo Järegård till karikatyrer som bekräftar deras odödlighet. Det mest intressanta är ändå skildringen av komikerns uppväxt, som präglas av den svårt hjärtsjuka äldre brodern. Föräldrarnas omsorger om brodern gör att Robert växer upp som den friska, han som alltid klarar sig. I vuxenvärlden yttrar det sig i ett starkt självförtroende parat med ett lika starkt kontrollbehov, särskilt som hans blivande fru visar sig ha samma medfödda hjärtfel som brodern. Han är Duracellkaninen, arbetsnarkomanen som trettio minuter efter sonens förlossning sitter i sminket på väg in till nästa fyllesketch, pedanten som hatar improvisationer, sluggern som, när han förlorar åtta miljoner kronor i IT-kraschen, mest blir ”peppad” att tjäna tillbaka dem. Men också en person som har svårt att uttrycka känslor och se andras svagheter, som inte kan ”förhålla sig” till vännen Jonas Indes depression och självmordsförsök utan mest hoppas att han ”kanske ska bli som förr igen”. Och går vidare till nästa platta anekdot. I en passage skriver Gustafsson om hur han en dag blev rädd för sig själv i badrumsspegeln: ”Herregud – det där är ju en ond människa.” Gång på gång återkommer ett melankoliskt, mörkt stråk i denna komikerbiografi, på samma sätt som Gustafssons humor nästan alltid balanserar på gränsen till det tragiska. Minns den alkoholiserade mannen som super sig redlös med endast en uppstoppad iller som sällskap, dansbandstönten som skrapar bort handdukskroken med ”Hennes” från badrumskaklet. Min favoritscen är dock en liten monolog i ”Drömmen på Herrön” på Dramaten, där han under Reine Brynolfssons ”regi” successivt tog av sig lösnäsan, ticsen och den fåniga Motaladialekten. Allt eftersom publikskratten dog blottades personen under attiraljerna, en hålögd fyrtiofemåring som entonigt, gång på gång ställde frågan ”Duger jag?”. Det är klart han gör. Men vad tänker vår roligaste man göra av allt detta vemod, detta otrygga bruna skratt, i ett land där folkhems- och femtiotalsnostalgin breder ut sig och tar plats i parlament och samhällsdebatt? Fortsätta betrakta oss och härma oss i 25 år till, dratta på ändan och komma på fötter och gå vidare som om ingenting har hänt? Jag går in på Youtube och ser om alla klipp, fnissar hjälplöst åt scener jag sett så många gånger förr, letar efter ”Herrön”-scenen men hittar den ingenstans. Läser att Gustafsson – förstås – har en egen sajt med allting samlat och går dit. Sajten heter ”Kungariket”. Den bygger om. Jens Liljestrand litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 36940, "headline": "En berättare som kan försätta berg", "summary": "Vi föds med en nyfikenhet som skulle räcka för hundra liv, men vi får bara ett enda. För Mario Vargas Llosa finns dock en tröst: litteraturen. Ingen levande författare kan tävla med hans originalitet och gestaltningsförmåga, skriver Nathan Shachar.", "article": "Den spontana reaktionen på prisbulletinen är lättnad. Mario Vargas Llosas utmärkelse kunde inte skjutits upp mycket längre utan men för Nobelprisets anseende. Ingen levande romanförfattare, och bara en handfull av de icke-levande, kan tävla med honom i fråga om skapargåvor, originalitet och en gestaltningsförmåga som får påhittade figurer att stå upp och leva sina liv inför våra ögon. Vargas Llosa är inte lastgammal, men det är snart femtio år sedan han började producera storverk av förbluffande mognad – han öppnade med tre fullödiga romaner på sju år. Dessa böcker bevisar att en stor berättare är långt mer än summan av sina erfarenheter – hur skulle någon annars vara mäktig kompositioner av sådan halt, bredd och människokunskap efter bara några år i de vuxnas värld Med en flit och en humor som aldrig tycks behöva göra paus för att invänta lust och ingivelse har han skapat nya och åter nya världar som tillsammans bildar ett universum av typer och scener, brokigt och oförutsägbart som Dickens eller Balzacs. Samtidigt, ovanför dukarnas bråda myller och sällsamma förvecklingar, välver sig en mer svårtolkad himmel av stormar och halvdagrar. Däruppe dånar och brusar det av den högre ordningens spörsmål, de som inte lämnar människorna någon ro: kärleken och dess frånvaro, vår korta levnads bann, våra paradoxala behov av både frihet, trygghet och rättvisa. Vargas Llosa driver sin läsare att stava på de stora gåtorna bortom litteraturen; att häpen och skräckslagen se vårt öde i vitögat. Om det i botten av alla stora konstnärskap molar en viss stämning så är Vargas Llosas grundstämning denna: Vi har fått en aptit och en nyfikenhet som gott skulle räcka för hundra liv, men vi har bara ett ynka försök på oss. Predikamentet är hopplöst, inga botemedel existerar, men en stor tröst: litteraturen. Utan att ge oss riktiga vingar förmår den ändå lyfta oss över vårt lilla bås i tillvaron och sätta oss i förbindelse med människor, tider, platser och tankar bortom vår egen synrand. Det finns hos Vargas Llosa en pojkaktig, 1800-talsbetonad, för-cinematografisk kärlek och tilltro till Litteraturen som primär mänsklig resurs – Boken som en H C Andersens flygande koffert, ständigt resklar mot Äventyret. Fredrik Böök hänvisade till Orientens sagoberättare al-Hakawati för att sätta ett annat mästerskap i relief: ”Skickade man de europeiska författarna till basarerna i Kairo, Damaskus eller Bokhara för att tjäna sitt bröd skulle de flesta av dem göra en slät figur. Men man kan vara viss om att Hjalmar Bergman snart skulle sitta på sin matta omgiven av en tät ring kameldrivare och köpmän, och att mer än en vattenpipa skulle slockna.” Det är ord man med varm hand överflyttar på Vargas Llosa. Ingen behöver färre rader för att snärja läsaren i sitt garn. Han har själv grubblat över hur detta går till och i flera böcker inventerat författarens verktygslåda. På Vargas Llosa-arkivet i Princeton kan man studera hur han går till väga. Hans romaner är veritabla ingenjörsprojekt, där mycket litet lämnas åt stundens infall. Men i essän ”La verdad de las mentiras” , (en ordlek: antingen Sanningen om lögnerna eller Lögnernas sanning) kommer han Bööks omdöme nära: I sista hand måste romaner värderas inte utifrån sin styva teknik, inte utifrån djupsinnet i reflexionerna, utan efter sin suggestions- och övertalningsförmåga. Analysen måste sträcka vapen inför det trolleri som får oss att uppfatta det där kaféet med dess stamkunder och dess cigarrettrök med våra sinnen, fast vi aldrig besökt det. Vargas Llosa uppnår ofta detta mål genom att upphöja läsaren till medarbetare, genom att överlåta åt henne att fylla i små tomrum på egen hand. I hans senaste storverk, ”La fiesta del Chivo” , möter vi den dominikanske diktatorn Trujillo sedan han misslyckats med defloreringen av dagens människooffer, flickan Urania Cabral. Scenen är så subtilt utförd att läsaren på eget bevåg tecknar lakanens skrynklor och det matta, osunda ljuset över tyrannens odugliga lem, den enda i riket som inte reser sig på hans kommando – trots att dessa detaljer bara antyds i själva skildringen. När sådana illusionsnummer fungerar tvärs igenom ett författarskap kan de försätta berg och forma inte bara vår inlevelse i miljöer, utan också vår bedömning av hela tidevarv. Vargas Llosa ger själv ett fint exempel när han säger att James Joyce lyckades med något som verkligheten knappt tilllåter: att förläna borgarklassen ett heroiskt skimmer. Vargas Llosas opus har givit röst och värdighet åt Sydamerikas icke-litterära skikt – åt den lägre medelklassen, ständigt balanserande på fattigdomens brant, och åt de fattiga. Det han gjort med dem är det svåraste av allt: att ge dem klassisk storhet utan att nobilisera dem, utan att pensla guldfärg över deras skröpligheter. Chilenskan Isabel Allende är kommen ur samma borgarklass som Vargas Llosa, och befolkar också sina romaner med existenser av ödmjukt ursprung, men slav som hon är under sin borgerliga vurm för Folket kan hon inte låta bli att göra dem ädla, samhällstillvända, feministiska och förträffliga – tills de stelnar i poser och attityder. Vargas Llosa äger gåvan att intressera sig för en människa utan förbehåll. Hans självbiografi ”El pez en el agua” (Fisken i vattnet, 1993), vimlar av skarpa, inträngande karaktäristiker av personer han stött på i förbifarten. Ofta är bifigurerna i hans verk ännu mer tagna på kornet än dem han placerat mitt på scenen, så skarpt markerade att man får känslan av att det är flera diktare, av olika temperament, som blåst liv i dem. I sitt hemland är Vargas Llosa lika mycket en politisk som en litterär figur. Det stora icke-litterära dramat i Vargas Llosas liv är förhållandet till marxismen, som han tidigt anammade, först helhjärtat men med växande förbehåll. Som presidentkandidat 1990 pläderade han för marknadsekonomiska reformer. Han förlorade valet men hans program genomfördes sedan av hans överman Alberto Fujimori. Peru är i dag en ekonomisk succé – och ett politiskt fiasko. De politiska partierna har förtvinat och kokainpengar köper domare, poliser och myndigheter. En fri ekonomi, har Vargas Llosa betonat, är ett nödvändigt men långt ifrån tillräckligt villkor för demokratisk utveckling: ”Verkligt framsteg återspeglas aldrig av statistik om tillväxt. Utan utbildning och rättvisa kan inget varaktigt välstånd skapas.” Vargas Llosas konstnärliga genialitet har kompletterats av ett outtröttligt frihetspatos och politiskt kurage. Senast i veckan, då han avgick från sin post som ordförande för den ”sanningskommission” som utreder det tolvåriga inbördeskrigets illdåd, tvingade han Perus regering att dra tillbaka ett förslag om att benåda krigsårens dödsskvadroner. Det är ett tag sedan Alfred Nobels lite fransk-klassiska föreskrifter om såväl litterär som ’ idealisk’ storhet förenats i en diktare som haft ett så gynnsamt inflytande på sin tid. Nathan Shachar litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 36943, "headline": "Vargas Llosa slår ett slag för spanskan", "summary": "Mario Vargas Llosa tar emot årets nobelpris i litteratur, inte bara för sitt eget författarskap utan även som ett erkännande för det spanska språket. Han säger att priset visar att världen fått upp ögonen för den spansktalande världen.", "article": "Iklädd elegant mörkgrå kostym med matchande slips kliver den silverhårige Mario Vargas Llosa ur en helt vanlig gul taxi på centrala Manhattan. Han omges omedelbart av ett stort medieuppbåd. De flesta ställer frågor på spanska och är uppenbart entusiastiska. Årets nobelpris är en stor sak i den spansktalande världen. Vargas Llosa är trots allt den första latinamerikanen som fått litteraturpriset sedan Gabriel Marcia Marquez 1982. Det är därmed heller ingen överraskning att Vargas Llosa väljer att hålla sin presskonferens på Instituto Cervantes på 39:e gatan i New York. Han är styrelseledamot i det av Spanien sponsrade kulturcentret som framförallt har till uppgift att värna om det spanska språket och dess globala spridning. – Spanskan är ett energiskt språk, ett kreativt och modernt språk som fungerar som gemensam nämnare för en 500 miljoner människor, förklarar han inne på den mycket välbesöka presskonferensen där engelskspråkiga journalister för en ojämn kamp mot de betydligt fler och mer dominerande spansktalande kollegorna. Vargas Llosa säger att beskedet om priset kom som en fullständig överraskning. Det församlade pressuppbådet, som bara med nöd och näppe ryms i lokalen, ger en fingervisning om att hans tillvaro nu kan bli mer kaotisk en tid framöver. Men han lovar att det inte kommer att förändra hans skrivande. – Och skriva kommer jag att göra till den sista dagen i mitt liv, försäkrar han. Vargas Llosa ser priset som ett bevis för att Latinamerika och den spansktalande världen nu accepterats för ett globalt kulturellt medborgarskap. Han minns att det brukade finnas så många stereotypa uppfattningar, i Europa och på andra håll, om diktatorer, revolutioner och katastrofer. – Nu har vi visar att Latinamerika kan producera tänkare, konstnärer, musiker och författare, konstaterade han och möttes med applåder från de spansktalande journalisterna. Mario Vargas Llosa är inte i hemlandet Peru utan tillbringar denna höst – som han hade räknat med skulle bli stillsam – vid Princeton, elituniversitetet i New Jersey, där han är gästprofessor i programmet för latinamerikanska studier. Studenterna undervisas på spanska och ges en inblick i Vargas Llosas berättarfilosofi och den kreativa processen bakom hans romansskrivande. De får veta att författarskap inte minst kräver disciplin och envishet. I en tidigare intervju på universitets webbsajt har han förklarat att han ser sig själv som en författare, inte en lärare, men att han gärna vill tala med studenterna om ”god litteratur” som han definierar som både ”fantastisk underhållning” och något som ger en bättre förståelse av världen. I höstterminens första Princetonföreläsning fokuserade Vargas Llosa på vad som motiverar människor att berätta historier. Ruben Gallo, den professor som leder universitets program för Latinamerikastudier säger att nobelpriset är mycket välförtjänt och beskriver Vargas Llosa som ”den i dag utan tvekan mest betydelsefulle latinamerikanske författaren”. Vid sidan om att undervisa om sin egen romankonst förelöser Vargas Llosa även om den argentinske författaren Jorge Luis Borges. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36948, "headline": "En skör, underbar fågel", "summary": "Särlingen Antony Hegarty har gjort det igen – nya skivan ”Swanlights” är lika unik som musikalisk och besynnerlig.", "article": "Pop Antony & The Johnsons ”Swanlights” (Rough Trade/Border) 4= Man kan känna sig dyster över valresultat, väderhändelser eller hur människor beter sig i kommentarsfält på internet. Men man kan också glädja sig över att en så hudlös och hyperpretentiös särling som Antony Hegarty har blivit så universellt omfamnad av hela artistvärlden och tycks ha kommit åtminstone halvvägs mot folklighetsstatus i ett Sverige som så ofta påstås föredra det normala. Han är annars inte så enkel att hantera. Om han nu är en han. I lyxversionen av nya albumet skriver han att han varje enskild dag tackar jorden för att han fick bli transsexuell, eftersom det gör honom mer lik ett djur och fjärmar honom från de kristna och de patriarkala. Jag tror nog att det går att invända mot delar av resonemanget där, men det hör knappast till saken. Gillar man Antony måste man gilla hans sätt att definiera sig själv, det är trots allt hans eget privilegium. För honom liksom för oss alla. Eller, för att tala med Håkan Hellström: ”Det är så jag säger det.” Inte för att de alls liknar varann, men båda har på ett liknande sätt varit tvungna att plöja sin egen artistiska fåra, eftersom den som behövdes råkade saknas på det befintliga artistfältet. Båda har också en publik som är beredd att gå rätt långt för att skydda sin favorit inför en oförstående omvärld. Att Antony uppträder som medlem i en grupp har hur som helst alltid varit en smula konstigt. På fjärde albumet ”Swanlights” ter det sig lika tydligt som någonsin att det här handlar om en ensam gestalt som sitter vid ett piano och vibrerar i takt med en alldeles egen vision. Oavsett om någon låt sedan är baserad på gitarr, någon annan drivs av soulblås eller om en hel orkester gång på gång står redo att fylla ut soundet. I centrum finns hela tiden den djupt introverte Antony, hans högstämda tonläge och hans ofta rätt vagt skissade kompositioner. Men så, plötsligt, är Björk där vid hans sida och tar huvudrollen i ”Flétta”, en duett på isländska där de båda framstår som formliga tvillingsjälar. De senaste åren har Antony gjort så många gästinhopp att det nästan har blivit ett skämt, men här stämmer allt. Varför just den låten saknas i den dyrare lyxutgåvan är svårt att begripa. För den seriöst intresserade borde annars den utgåvan vara det givna valet. Formgiven som en sober konstbok med teckningar, kollage och kluddiga textfragment av Antony, där själva albumet finns med som en sorts litet appendix på slutet. Sällan har ett cd-album varit mer självklart som soffbordsbok. Men, som sagt, en av de allra starkaste låtarna saknas – och när jag bläddrar bland bilderna medan musiken spelar märker jag hur de båda uttrycken ibland tar ut varandra. Ganska snart inser man också att oavsett formgivning så är ändå detta bonusmaterial. Den unika röst som är Antonys, den är just musikalisk, och då i all synnerhet hans besynnerliga sångröst. Som dallrar likt en skör och oskyddad fågel, och har den märkliga förmågan att få nästan varje låt att låta exakt likadant. Men det är en underbar låt. Jag hoppas att han fortsätter sjunga den länge än. NILS HANSSON nils.hansson@dn.se Bästa spår: ”Thank you for your love”, ”Flétta” ", "article_category": "culture"}
{"id": 36958, "headline": "Plummer klar för Millennium-filmen", "summary": "Christopher Plummer, mest känd som ”von Trapp” i ”Sound of music” får rollen som Henrik Vanger i den amerikanska filmatiseringen av ”Män som hatar kvinnor”.", "article": "Christopher Plummer är klar för rollen som patriarken Henrik Vanger i den amerikanska versionen av \"Män som hatar kvinnor\", uppger nyhetsbyrån Reuters. Tidigare har det pratats om att Max von Sydow var den som skulle spela rollen, men det blir alltså i stället Hollywood-veteranen Plummer. I den svenska versionen av \"Män som hatar kvinnor\" spelades rollen som Henrik Vanger av Sven-Bertil Taube. Christopher Plummer har medverkat i en lång rad stora filmer och pjäser sedan 1950-talet, men hans mest kända roll är kanske den som sjubarnsfadern Georg von Trapp i musikalfilmen \"Sound of music\" 1965. Han fick sin första Oscarsnominering för sin roll i \"Last station\" förra året. Filmen, som regisseras av Oscarsnominerade David Fincher, får det engelska namnet \"The girl with the dragon tattoo\". Huvudrollerna spelas av Rooney Mara, Daniel Craig och Robin Wright. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36960, "headline": "”John gav världen lite sanning”", "summary": "– John Lennon var ett missförstått geni. Och det kommer att framgå när hans musik släpps igen, säger Lennons änka Yoko Ono som har arbetat med projektet.", "article": "London. Projeketet är tänkt att visa John Lennons solokarriär och presentera olika delar av den. Alla hans soloalbum släpps i remastrat skick. Dessutom kommer två boxar, en med fyra skivor, en med elva. Dessutom släpps en ny samlingsskiva. Arbetet har varit emotionellt utmattande för Yoko Ono. – Det var mycket utmanande att göra det här. Jag blir så känslosam när jag tänker på hans låtar. Jag vet inte varför – jag är ju professionell, säger hon till DN när vi träffas på ett hotell i London. Även om hon har lyssnat på Lennons musik i decennier var det egentligen först under projektets gång som hon förstod hur briljant det var. – Det är annorlunda rock. Det är avantgarde, men subtilt, menar hon. – Okej, han var ett geni – det visste jag. Men det var när jag lyssnade på sångerna nu som det riktigt slog mig hur stor han faktiskt var, tilllägger hon. Yoko Ono tillbakavisar bilden av Lennon som en popmusiker. Det var ”klassisk rock” han skapade. – Och hans diktion – det var rena Shakespeare, säger hon. För Yoko Ono är också budskapen i Lennons låtar högst aktuella även i dag. Krigen i Irak och Afghanistan – och maktens lögner kring dessa krig – allt passar som hand i handske med de låtar som en ny generation ska få lyssna på. – Ta en låt som ”Gimme some truth” – den är mycket stark. Och du tror att folk vill höra sådant i dag? – Jag tror att folk hungrar efter att höra sådant. John var en otroligt ärlig människa – något de flesta av oss inte är. Förvånande nog för dem av oss som är gamla nog att minnas Beatles och åren därefter, menar Yoko Ono att John Lennons storhet aldrig riktigt uppskattades under eran direkt efter Beatles. – Ingen kunde ha gjort vad han gjorde. Det gör mig sorgsen att ingen såg den storheten då, säger hon. – När han blev en individ (efter Beatles) stoppade han in saker i sina sånger som han ville stoppa in. Till och med hans röst förändrades, tillägger hon. Yoko Ono återkommer också flera gånger till hur personligt arbetet blev. Det blev tydligt när de under arbetets gång tonade ned instrumenten och lyfte fram Lennons röst. – Det har varit svårt för mig att lyssna på hans röst. Det är som att höra honom sjunga i samma rum. Det märks framför allt i den remixade ”Double fantasy”; ändå var Lennon inte övertygad om att han hade en bra röst. – John hade inte så stort självförtroende när det gällde rösten. Det var inte så att han trodde att han hade en dålig röst – bara att han inte hade en stor röst. Vad hoppas du att det här projektet ska leda till? – Att hans musik och budskap ska ge folk styrka. Alla är vi lite rädda i dag, men John säger att det finns sidor av livet vi inte behöver vara rädda för. – Johns stora framgång var att han gav världen lite sanning. Och sanning är som ett vaccin. Skivorna släpps den 6 oktober. John Lennons födelsedag var den 9 oktober. Han mördades i december 1980. Dan Lucas DN:s korrespondent dan.lucas@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 36967, "headline": "Märta Tikkanen: ”Emma & Uno. Visst var det kärlek”", "summary": "”Har inte tid med privattjafs före midsommar”, skrev folkbildaren Uno Stadius hem till sin hustru som ensam försörjde sex barn i Finland. Ulrika Milles läser Märta Tikkanens roman om sina morföräldrar och undrar över kvinnors dröm om kärlek.", "article": "När det talas om ”euro-orphans”, de barn som lämnas kvar i bland annat Baltikum och Polen när föräldrarna åker utomlands för att försörja dem, blir det starka reaktioner. Lika dem som Lukas Moodyssons film ”Mammut” väckte häromåret i sin skildring av den filippinska mamman som flyttade till USA och tog hand om ett amerikanskt barn för att få råd med skola åt sina egna. Kvinnor som beter sig som fäder gjort i alla tider, en kolonialism under nya former, gästarbetaren som mobil världsmedborgare? Ska man se denna migration som en frihet eller ett tvång? Jag tänker på den sortens föräldralöshet, den som är praktisk men inte formell (och bygger på att andra kvinnor rycker in), när jag läser Märta Tikkanens nya roman ”Emma & Uno” som handlar om hennes morföräldrar. Det är närmast en biografi över världsförbättraren och folkbildaren, den brinnande anden Uno Stadius, en av grundarna till Brunnsviks folkhögskola bland mycket annat och hans hustru Emma, en eldsjäl också hon. Men vad betyder undertiteln till Tikkanens bok? ”Visst var det kärlek.” Den besvärjande och samtidigt osäkra frågan visar hur viktig den romantiska kärleken är i våra liv. Då döljer man sorgen över att någon man räknar med sviker. Uno Stadius var folkbildare, fritänkare, författare och rektor vid många folkhögskolor i Sverige där han också gjorde bejublade föreläsningsturnéer som provocerade kyrkan och troligen bidrog till att han aldrig fick svenskt medborgarskap. Därför fick Märta Tikkanens mormor Emma i början av förra seklet stå ensam med sex barn i Finland och försörja dem på egen hand i åratal. Det var en styrande livsbesvikelse och en farlig situation för en kvinna i början av 1900-talet. Uno Stadius förklarade sig aldrig, det fanns inga skäl förutom de sedvanligt manliga fast i extrem form: han hade viktiga ting att styra med, världen behövde hans dristighet mest. ”Har inte tid med privattjafs före midsommar”, står det i ett brev. År gick mellan besöken, löften bröts och resor mellan Sverige och Finland ställdes in. Det gjorde att hoppet om att leva som en familj aldrig dog för Emma och barnen, fast relationen när man läser om den, filtrerad genom Tikkanens berättelse fylld av brevcitat och repliker ur en stor och minnesgod släkt, ser så nedfrusen ut. Kanske liknade relationen snarare den där halvförstörda känslan som väcks av mat man slängt ner överst i frysen: ingenting som lockar, men heller inte ruttnar och kan slängas. Tikkanen skriver om en tragisk kärkekshistoria, men lika mycket ser man tiden: dessa finska ödesår med revolution, världskrig, inflation, inbördeskrig och självständighet och införandet av allmän rösträtt, också kvinnlig så tidigt som 1906. Emma är en igenkännlig Tikkanenkvinna: duktig arbetshäst, en fyr för sina barn. Hon får alla barn att överleva, den äldsta dottern blir Märta Tikkanens mor och i flera böcker, som ”Nu i morron” och barndomsskildringen ”Rödluvan” ser man Emma gå igen. Stark men ensam. Ödesdigert bunden till en man som inte tål kärlek eller ansvar, som är en självömkande idealist som inte ser människor, bara mänskligheten. Hon har skrivit om de deprimerade männen som äter syret omkring sig, som får sina familjer att bädda mjukt, visa hänsyn, hålla käften och vara söta. Ånyo upprepas det gamla mönstret att kvinnors liv är en strid mellan möjliga offer: barnen eller den egna livsuppgiften. Just den här generationen hade inte stora möjligheter att bryta mönster. Emma hade ett litet modersarv som Uno slösar bort och sedan får hon leva ur hand i mun, han matas av tidens konstnärliga elit i Sverige, hamnar i konflikter, bränner broar och bygger nya. Skriver hem om Carl Larssons ord om att det bästa han gjort var att hålla Karin borta från konsten, men aldrig ett ord om kärlek. Till Märta Tikkanens tidigare skildringar av familjen som ett fängelse strax innan kvinnor på 60- och 70-talet börjar bryta sig ut med hjälp av politiska reformer och feminism, fogas nu en om tiden långt före det stora skredet i samhällsordningen. Det är en rik dokumentärroman och en biografi över en man och hans tid som kommer att användas länge, full av storsvensk främlingsfientlighet och en modernitet som långsamt vaknar. Emma skilde sig 1913, man förstår inte hur det går till, men det är stortartat, tragiskt, en skandal. Den där gåtan om hur det tog slut – ett avgörande svek, klarsyn, självbevarelsedrift? – är central i Tikkanens författarskap. Utopin kvinnor aldrig slutar att tala om, ”att stå i bredd” och dela bördorna med sin älskade. Men det är i stället beroendets former hon återkommer till: den explosiva kärnan i alla diskussioner om vad vi gör med livet. Det plågsamma beroendet som förr kallades ”plikter” som vi fortfarande försöker springa ifrån. Som gör att barn i den pågående debatten om frivillig barnlöshet framställs inte som behövande utan som kravmaskiner. Visst var det kärlek? Men kärlek är ju handling, det har Märta Tikkanen alltid hävdat. (”Behåll dina rosor/ljug lite mindre”) Så vad handlar den där besvärjelsen om? Vrede över att den radikala hållningen hos föregångarmän som Stadius inte gällde kvinnor? Eller livslögnen kvinnor ärver när de behandlas illa, att det är av kärlek? Säkert, men kanske är kärleksdrömmen bara ett vapen mot den beska sanning som hinner i kapp så många Emmor genom åren: det som liknade ett rationellt val hade ett pris. Priset var för högt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 36983, "headline": "Idel succé för Monty Python-musikal", "summary": "Monty Pythonstjärnan Eric Idle väckte de fåniga riddarna av runda bordet till liv igen och gjorde Pythons långfilm från 1975 till en musikalsuccé på världens scener. Nu får ”Spamalot” skandinavisk premiär i Malmö.", "article": "Kaffe eller te? Eric Idle, en av de sex medlemmarna i den legendariska humorgruppen Monty Python, bor numera i Los Angeles. Men är man en av dem som satt fingret på det brittiska kynnet och som själv kommit att utgöra definitionen av brittisk humor är valet ändå självklart. – Jag rör inte vid kaffe. Det får mig att skaka som ett löv, säger han. Eric Idle är i Sverige för att överse repetitionerna av musikalen \"Spamalot\", som på fredag har premiär på Nöjesteatern i Malmö med bland annat Hipp hipp-duon Anders Jansson och Johan Wester på scen. \"Spamalot\" är baserad på den klassiska Monty Python-komedin \"Monty Pythons galna värld\" från 1975, och blev något oväntat en succé när Idle tillsammans med kollegan John Du Prez plockade upp den igen och omarbetade den till musikal. – Scenerna är Monty Python, karaktärerna är Monty Python. Vi har behållit hela den anda som präglade filmen. Men det finns egenskaper som filmen saknar, vilket var avgörande för att den skulle fungera som en pjäs. \"Spamalot\" är mer logisk och handlingsdriven, säger Eric Idle. Humor är sällan tidlöst. Att en 35 år gammal lågbudgetkomedi blir en framgångsrik scenshow är lika oväntat som att öppna ett utgånget mjölkpaket och hitta fullt ätbar filmjölk. – Bush var president, folk var deprimerade, trötta, alla hade åkt till Irak. Det var en katastrof. Och så kommer här några som ska leta efter den heliga Graal. Jag tror den en fångar en särskild tidsanda. När \"Monty Pythons galna värld\" kom blev den en stor framgång i USA, och det var ju under Vietnamkriget, spekulerar Eric Idle och tillägger: – Men så är det också något av det bästa som Monty Python har gjort. Den gör folk glada. Hur mycket har det att göra med att pricka tidsandan? – Undermedvetet handlar det väldigt mycket om det. Ta Beatles, deras framgång handlade väldigt mycket om att de kom i ett efterkrigsdeprimerat England. Du vet, deras \"tralalala\". Vi var motsvarigheten till dem. Vi kapslade in detta efterkrigstillstånd med ett slags galen optimism. Det tror jag är något som Beatles och Monty Python har gemensamt. Att Monty Python fortfarande hittar nya fans, trots humors generellt korta bäst före-datum, och trots att gruppen faktiskt upphörde 1983, förvånar Eric Idle. Kanske är det för att det \"fortfarande är så jävla dumt\". – Men det borde verkligen vara dött och begravet redan för många år sedan, säger Eric Idle. Tycker du? – Nej, jag tycker inte det. Men normalt sett håller inte humor så här länge. När vi är döda kommer folk fortfarande uppskatta oss. Känner du dig tursam? – Nej, jag känner mig otursam, för jag kommer inte att kunna spendera de pengar som jag ännu inte tjänat. Fakta/\"Spamalot\" Musikal av Eric Idle och John Du Prez, baserad på Monty Pythons film \"Monty Pythons galna värld\" (\"Monty Python and the Holy Grail\") från 1975, som driver med legenden om Kung Arthur och riddarna av runda bordet. Urpremiär: Chicago 2004. Gjorde därefter succé på Broadway i New York där den 2005 utnämndes till årets musikal. Har sedan dess spelat på flera scener runt om i världen. Skandinavisk premiär: 24 september på Nöjesteatern i Malmö, med bland annat Johan Wester, Anders Jansson, Adde Malmberg och Johan Glans i rollerna. Spam: Konserverat burkkött. Var vanlig i Storbritannien under och efter andra världskriget då Spam var en av få produkter som inte omfattades av köttransonen, något som ligger till grund till en av Monty Pythons berömda sketcher. Fakta/Eric Idle Ålder: 67 Bor: Los Angeles Känd för: En av medlemmarna i den brittiska humorgruppen Monty Python (1969-1983). Var den som skrev gruppens kanske mest kända låt \"Always look on the bright side of life\" från filmen \"Ett herrans liv\" (\"Life of Brian\"). Har efter det att Monty Python upphört bland annat givit ut två romaner och skrivit musikaler tillsammans med kollegan John Du Prez. Fakta/Stjärnorna om... Regissören Anders Albien om \"Spamalots\" framgångar: \"Man blir väldigt varm i själen av musiken och historien. Det är emotionellt men inte sentimentalt. Man fikar inte efter skratt. Det är ärligt på ett konstigt sätt.\" Anders Jansson, som spelar Sir Bedevere: \"Monty Python är själva grunden till allt man håller på med. Det är de största förebilderna i mitt liv.\" Johan Wester, som spelar Kung Arthur, om gruppens inflytande på Hipp hipp-duon: \"När vi började umgås på högstadiet och upptäckte att det var humor vi ville hålla på med var Monty Python det viktigaste inslaget. Den höjden som de har är oerhört inspirerande, även om man inte köper allt.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 36996, "headline": "Klassiska ”Tracks” läggs ner", "summary": "Det klassiska musikprogrammet ”Tracks” i Sveriges radio läggs ner. Programmet sänds året ut men finns inte med i P3:s tablå för 2011.", "article": "Det klassiska musikprogrammet \"Tracks\" i Sveriges radio läggs ner. Programmet sänds året ut men finns inte med i P3:s tablå för 2011. Programledaren Kaj Kindvall kommer dock att vara inblandad i andra musiksatsningar i kanalen nästa år. – Kaj vill satsa på andra saker och det har jag full respekt för. Efter Kajs besked så har vi tillsammans kommit fram till att det är dags att lägga ner \"Tracks\", säger Tomas Granryd, kanalansvarig för P3. \"Tracks sändes första gången den 8 september 1984 och blev från början en maktfaktor i svenskt musikliv och en radioinstitution. Låtarna på Trackslistan har under alla år röstats fram av lyssnarna. Kaj Kindvall har varit producent och programledare för programmet sedan starten. Det sista \"Tracks\" sänds den 8 januari 2011. 60-årige Kaj Kindvall började på Sveriges Radio 1970 som programledare för \"Tio i topp\". 1974 fortsatte han med \"Poporama\" och \"Discorama\" tills han startade \"Tracks\" 1984. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37006, "headline": "Joaquin Phoenix-dokumentären var fejkad", "summary": "Nu är det bekräftat. Joaquin Phoenix-dokumentären I’m still here var fejkad. ”Det är en sagolik föreställning, det är hans livs skådespeleri” säger filmens regissör Casey Affleck till New York Times.", "article": "Förvirringen var total när dokumentären om Joaquin Phoenix hade premiär vid filmfestivalen i Venedig förra veckan. Många hade trott att filmen skulle räta ut åtminstone ett par av alla de frågetecken som omgärdat skådespelaren de senaste åren. Istället blev det precis tvärtom. Ingen förstod någonting och den största frågan – Har Joaquin Phoenix verkligen blivit galen? – förblev obesvarad. I’m still here visar upp Joaquin Phoenix från hans mest osmickrande sida. ”Kameran väjer inte för några förnedringsscener; droger, sex, spyor, nakenhet, misslyckade scenshower, you name it” skrev DN:s filmskribent Helena Lindblad efter premiären. Nu avslöjar Casey Affleck, filmens regissör, sanningen. Hela I’m still here är fejkad. Phoenix galenskap är ett skådespel av sällan skådat slag. – Det är en sagolik föreställning, det är hans livs prestation, säger Casey Affleck till New York times. Det är svårt att säga emot honom. Joaquin Phoenix har gått in i rollen som nerknarkad föredetting på ett minst sagt övertygande sätt. Resan mot botten började för två år sedan. Det var då Joaquin Phoenix meddelade att han skulle lägga skådespelarkarriären på hyllan och istället satsa på en karriär som hiphopartist. Ett överraskande beslut med tanke på att Phoenix just då stod på toppen av sin karriär och endast två år tidigare hade Oscarsnominerats för sin Johnny Cash-tolkning i ”Walk the line”. Därefter gick det snabbt utför. Joaquin Phoenix lät skägget växa till oanade proportioner. Han gick upp i vikt. Hans framtoning blev allt mer förvirrad. Förvandlingen från firad filmstjärna till utskrattad rappare gick i rekordfart. Phoenix osammanhängande intervju hos David Letterman 2009 blev snabbt en youtube-klassiker. Skvallerpressen vältrade sig i hans dekadenta livsstil. Musikframträdandena var så usla att folk inte visste om de skulle skatta eller gråta. Vid ett av dem ramlade Phoenix till och med av scenen. Vid Joaquins Phoenix sida fanns hela tiden kompisen och skådespelarkollegan Casey Affleck med kameran i högsta hugg, redo att föreviga varje snedsteg och varenda pinsamhet. Slutresultat blev I’m still here, en närgången skildring av en människa på ruinens brant. Det var i alla fall vad många trodde. – Jag hade aldrig avsikten att lura någon. Tanken på en bluff slog mig aldrig, säger Casey Affleck till New York Times. Men faktum var att de flesta blev lurade. Och trots att sanningen nu har uppdagats är det förmodligen många som fortfarande ställer sig frågan: Är Joaquin Phoenix galen? ", "article_category": "culture"}
{"id": 37012, "headline": "Mer chef än människa", "summary": "En fascinerande men krampaktig exposé över 40 år av svensk medieutveckling. Christina Jutterström berättar om sin karriär.", "article": "Jag har en distinkt minnesbild av Christina Jutterström. Det är när hon som SVT-chef varje år sände sina nyårslöften till svenska tv-tittare ihop med dåvarande programdirektören Leif Jakobsson. Bland de gravallvarliga glädjebudskapen fanns, minns jag, ett löfte om ”roligare tv”, och det hör till den moderna mediehistoriens ironier att det var just ”Juttan”, med julgran i bakgrunden, som såg tittarna djupt i ögonen och utlovade ”ett garv om dagen”. Det var kanske inte den största stunden i Christina Jutterströms karriär men definitivt en av de mer talande. Här fanns berättelsen om henne i kondensat: förmågan att driva en idé och ignorera både skrattare och skeptiker på vägen, men också medvetenheten om att vara ”i tiden”, som i detta fall den flåshurtiga programförklaringen om drag under galoscherna också i public service-tv. Likaså hör det till hennes öde att det är just denna typ av pinsamheter man minns tydligast, inte allt det andra som SVT:s dådkraftiga vd lovade och faktiskt också genomförde. De tv-sända jultalen om ”roligare tv” finns av någon anledning heller inte med i den memoarbok som utkommer i dag och där Jutterström avlägger rapport över sina 40 år i toppen av den svenska medievärldens plastgran. Få stjärnor har nog vajat mer. Eller – i kraft av sitt kön – fått fler öknamn. ”Majorskan” kallades hon redan i en nidskrift av en missnöjd DN-journalist. ”Den lär ha varit mycket kritisk”, konstaterar Jutterström i kapitlet om sin tid i ”Stormarnas hus”. Den riktiga julnatten inträffade dock senare, när den stränga frun på Marieberg tog befälet över branschens verkliga kavaljersflygel, Expressen. Där drevs hon från bruket redan efter ett och ett halvt år som chefredaktör. ”Mitt och andras misslyckande” heter det kapitlet, men många av de visioner hon hade då finns förverkligade i dagens Expressen, femton år senare. Hennes bok är en fascinerande, om än något krampaktigt skriven, exposé över de senaste 40 åren i svensk medieutveckling. Från det att hon som Rapportreporter spelar in Olof Palmes berömda Hanoital julen 1972 i hans radhuskök i Vällingby, över de ständiga förtroendeomröstningarna på DN – en av dem till och med uppmärksammad i Aktuellt – till att hon genomförde den nödvändiga rationaliseringen inom SVT och lade grunden för dagens temakanaler och webbsatsning. I dag ”gillar” Christina Jutterström även Facebook. Hennes bana är exemplarisk för den generation av duktiga flickor (och pojkar) som växte upp i arbetarklassen under efterkrigsåren: ordning och reda, löning på fredag. Duktighetsyndromet” kallar hon det själv. Yrket står i centrum för berättelsen; hon framställer sig som mer chef än människa. Den starkt präglande relationen till fadern, hustrumisshandlare av statarsläkt, liksom senare turbulens i familjelivet hålls i bakgrunden. En smärtsam abort redogörs för i stramt stilläge; ibland lyser glimtar av genuin desperation igenom. ”Jag var ofta stark utåt, men ganska eländig inombords.” I sin egensinniga saklighet framträder hon som en karaktär i en forntida saga. Bland sina största teaterupplevelser nämner hon Staffan Valdemar Holms totalsågade uppsättning av Harry Martinsons erkänt ospelbara pjäs ”Tre knivar från Wei”. Den ”sitter djupt i mig”, skriver Jutterström, till synes helt omedveten om formuleringens inneboende ordvits. Över huvud taget är hennes bok som mest intressant i de blinda fläckarna. Till exempel uppfattar jag titeln – ”Uppfostrad av män” – som närmast bisarr. Men kanske just därför talande. Inte ens en 70-årig kvinna som fått Sveriges största medieföretag att dansa efter sin egen visselpipa vågar erkänna att hon gjort det av egen förmåga. Jutterström skriver också ogenerat om sin benägenhet att ”bli sträng”. Nuvarande radiochefen Mats Svegfors har vittnat om sin rädsla för henne: hon påminde om hans småskollärare. Jutterström tar fasta på det i skildringen av sina möten med enhetscheferna på SVT: ”Jag tog i hand varje morgon, tittade barnen i ögonen och hälsade var och en välkommen till en ny skoldag.” Det finns givetvis en ofrivillig komik också i denna bild. Men insatsen på de svenska mediernas stökiga skolgård under fyra årtionden kan ingen ta ifrån Christina Jutterström. Den är – mycket riktigt – magistral. Läs intervju med Jutterström: ”Många tål inte starka kvinnor” ", "article_category": "culture"}
{"id": 37014, "headline": "Henning Mankell i bråk med Stadsteatern", "summary": "Stockholms stadsteater köpte förra året in en pjäs om Olof Palme av författaren och dramatikern Henning Mankell. Men efter en dispyt med teaterchefen Benny Fredriksson har Mankell köpt tillbaka rättigheterna.", "article": "För ett och ett halvt år sedan skickade Henning Mankell in ”Politik”, en pjäs om politikens villkor med Olof Palme i en av rollerna, till Stockholms stadsteater. Teaterchefen Benny Fredriksson hörde snabbt av sig och köpte rättigheterna till pjäsen. Enligt Mankell kom man under ett möte överens om att ha en diskussion om vem som skulle regissera pjäsen. – Så plötsligt får jag ett besked från min agent Berit Gullberg att Benny Fredriksson utsett en regissör på egen hand och då gick jag i taket, säger Henning Mankell till DN. Han uppger att Benny Fredriksson i en mejlväxling hänvisade till att det inte stod något om beslutsrätt av regissör i kontraktet. – Men det här handlar inte om beslutsrätt utan om samrådsrätt. Då blev jag så förbannad att jag köpte tillbaka pjäsen pang bom, säger Hening Mankell. Han understryker att ingen skugga ska falla över regissören, som han inte vill namnge. Däremot är han starkt kritisk till att Benny Fredriksson inte följer det Mankell menar är kutym i sådana här sammanhang. – Benny Fredriksson har väldigt stor makt på sin teater och är inte van vid att någon går emot honom. Jag är privilegierad nog att ha två urpremiärer i höst, en i Frankrike och en på Dramaten, och behöver inte stå på knä varken för Benny Fredriksson eller Stadsteatern, säger Henning Mankell. Stockholms stadsteater har i stället beställt en pjäs om Olof Palme av dramatikern Lucas Svensson. Henning Mankell berättar att Dramatikerförbundet informerat Svensson om turerna kring hans pjäs. – Jag respekterar Lucas Svenssons beslut att ändå skriva pjäsen. Men i anständighetens namn måste jag säga att hade det varit ombytta roller hade jag fan inte skrivit en pjäs för Stockholms stadsteater. DN har sökt Lucas Svensson och Benny Fredriksson och båda har avböjt att kommentera frågan. Henning Mankell minns inte själv vad han fick i arvode utan hänvisar till Berit Gullberg som säger att summan för en sådan här pjäs vanligtvis är runt 180 000 kronor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37020, "headline": "Lesbisk kärlek utan pekpinnar", "summary": "I ”The kids are all right” spelar Annette Bening och Julianne Moore ett lesbiskt gift par vars barn vill leta upp sin biologiske far. Men regissören Lisa Cholodenko vill inte att filmen ska få för stort gayfokus.", "article": "– Den här familjens problem är allmängiltiga, säger hon. Nic och Jules är ett medelålders gift par som lever ett stillsamt men inte helt okomplicerat liv med sina två tonårsbarn. När dottern Joni fyller 18 övertalar hennes lillebror Laser henne att de ska leta upp sin biologiske far – han som givit syskonen liv genom en spermadonation till deras mammor. Mötet med pappan blir en omtumlande upplevelse för samtliga familjemedlemmar. – Jag hade kämpat med ett filmmanus i flera år, men fick inte till det. Jag och min flickvän Wendy försökte skaffa barn och jakten efter en lämplig spermadonator tog all vår kraft. Det var först när jag insåg att jag borde skriva om mina tankar kring det som manusarbetet lossnade, säger Lisa Cholodenko. När det även kom fram att Stuart Blumberg, som skrivit manus tillsammans med Cholodenko, donerat sperma när han var ung började inspirationen att glöda. Men Cholodenko understryker att filmen inte är självbiografisk. – Vi har fantiserat rätt rejält. Jag skulle till exempel, till skillnad från Nic och Jules i filmen, ha uppmuntrat min son att kontakta sin biologiske far om det var det han ville, säger hon. I USA har \"The kids are all right\" fallit offer för censuren. Bland annat har sexscener klippts bort och en scen där familjens tonårsson råkar hitta föräldrarnas porrfilm har kortats ner och gjorts oskyldigare. Lisa Cholodenko säger att filmen inte är tänkt som ett politiskt ställningstagande och hon vill inte att biobesökarna ska se den som en gayfilm. – Jag har gjort en film som tar upp olika problem som uppstår i en familj, de är inte specifika för en gayfamilj. Jules och Nic har varit gifta i många, många år, deras problem beror inte på att de är homosexuella, det stadiet har de redan gått igenom. I stället brottas de med samma relationsstrul som alla andra, säger hon. Finns det någon skillnad i hur filmen har tagits emot i USA och i Europa? – Filmen har faktiskt tagits emot väldigt bra här, men kanske främst av folk som är utbildade och som bor i städerna. De som inte är så upplysta har nog svårare att relatera till den, eller är de helt enkelt bara inte intresserade. Om jag ska vara ärlig så tycker jag att det är trist att prata om, jag känner att det är onödigt att ge det så mycket uppmärksamhet. Fakta/The kids are all right • Vad: Film med Annette Bening, Julianne Moore, Mark Ruffalo, Mia Wasikowska och Josh Hutcherson i huvudrollerna. • Regisserad av: Lisa Cholodenko. • Manus: Lisa Cholodenko och Stuart Blumberg. • Premiär på bio: Fredag 17 september. Fakta/Lisa Cholodenko • Ålder: 46 år. • Bor: I Los Angeles. • Familj: Är tillsammans med Wendy Melvoin (medlem i bandet Wendy and Lisa som hade sin storhetstid under 80-talet. Duon var tidigare med i Prince kompband The Revolution). Cholodenko och Melvoin har sonen Calder tillsammans. • Bakgrund: Regissör och manusförfattare. Har bland annat regisserat och skrivit manus till filmen \"Laurel Canyon\" med Christian Bale och Kate Beckinsale, har även regisserat ett avsnitt av tv-serien \"L word\" och ett av \"Six feet under\". ", "article_category": "culture"}
{"id": 37029, "headline": "Ypperligt elegant.", "summary": "Två nya koreografier av Örjan Andersson.DANS”Personal space for two dancers” och ”Solo for Asher Lev”Koreografi: Örjan Andersson. Dansare: Aleksandra Sende, Daniel Staaf, Asher Lev. Scen: Moderna dansteatern, Stockholm.", "article": "Så har danshösten dragit i gång på allvar och det måste konstateras: en ovanligt stark och bred svensk säsong. Flertalet av de tongivande koreografer som etablerade sig på 90-talet presenterar nya verk: Virpi Pahkinen, Kenneth Kvarnström, Helena Franzén och Cristina Caprioli, vars ”Cut-outs & trees” hade premiär förra veckan (recenserad i DN 11/9). Och i söndags presenterade Örjan Andersson inte ett utan två nya verk på Moderna dansteatern. En duett, ett solo. Inledande ”Personal space for two dancers” är just vad titeln anger. Styckets två dansare Aleksandra Sende och Daniel Staaf inleder med att berätta var sitt minne. Om ett bad i en fjälltjärn, om ett hus som skulle byggas på Filippinerna. Gradvis får minnesbilderna fysisk gestalt, samtidigt som fyra musiker på scenen intimt kommenterar och tolkar händelserna. Liksom i fjolårets ”Pile it on” tycks Örjan Andersson, efter att länge ha utforskat den rena rörelsen i den rena musikens landskap – framför allt Sjostakovitjs stråkkvartetter – söka nya utmaningar och experimentera på scenen. Tonfallet i ”Personal space for two dancers” är lågmält och vardagligt, prövande och sökande. Som om publiken bevittnar en repetition. Men den liksom improviserade, nyckfulla och verbala inledningen är, givetvis, en illusion. Säkert drivs koreografin mot en stramare, mer förtätad och musikalisk duett. Det intressantaste är övergången mellan det verbala och det fysiska när Aleksandra Sende först berättar om hur hon börjat träna kampsport och sedan utför vad publiken tror är en kampsportsdans medan Hans Appelqvist sjunger, vad man tror är en kinesisk visa. Men, förklarar Aleksandra Sende strax: hennes dans hade inget med kampsport att göra. Minnena ljuger. Frågan är: Kan kroppen ljuga? Kan dansen? Kvällens andra verk ”Solo for Asher Lev” är mer välkant Örjan Andersson-territorium. Ren dans. Israelamerikanen Asher Lev har dansat med Örjan Andersson i flera år. Och det märks. Han är virtuos, har stark karisma och han kan stå helt stilla – och få rummet att vibrera. Enligt programbladet är solot en parafras på barockmålaren George de la Tour (1593–1652) ”vars speciella realism förenade chiaroscuro med strikt geometri”. Det räcker med att ha sett en av dessa mörka, riktigt ljusdunkla målningar – det finns bara ett knappt tjugotal bevarade – för att se kopplingen. Och förstå Örjan Anderssons gestaltning. Det är kort, oerhört stramt, andäktigt vackert solo i undergångsstämning som på scen faktiskt fångar mycket av den suggestiva mystiken hos George de la Tour. Och tillför kropp, kontrasten mellan rörelse och stillhet. Det är ett ypperligt elegant solo för finsmakare. Där finns rent av stunder när jag tycker mig uppleva vad T S Eliot kallade ”ljuset vid den roterande världens stilla punkt”. Örjan Abrahamsson dans@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37038, "headline": "Perspektiv på politiken", "summary": "Om en vecka är det val i Sverige. Hur vet vi vilka vi ska rösta på? Nästan all information om politik och politiker kommer via medierna. DN:s Niklas Wahllöf bjöd inBarbro Hedvall, Martin Gelin och Torbjörn Nilsson förett samtal om politiken i den politiska journalistiken.", "article": "Om en vecka ska uppemot fem och en halv miljoner svenskar rösta i riksdagsvalet. Många av dessa kan förmodas ha gjort sitt politiska ställningstagande efter att ha tagit del av mediernas rapportering – tv, radio, dagstidningar, magasin, nätsajter och bloggar. Det vi kallar politisk journalistik. Men hur mår den svenska politiska journalistiken? Är den saklig och pedagogisk eller hård och smutsig, eller kanske rent av snäll och slö? Drunknar ideologierna i händelse- och person-fixering? Och hur påverkar det föränderliga medielandskapet den politiska journalistikens framtid? Vi bjöd in Barbro Hedvall, mångårig ledarskribent på Expressen och Dagens Nyheter, Torbjörn Nilsson, politisk redaktör på nyhetsmagasinet Fokus samt Martin Gelin, USA-skribent i bland annat Svenska Dagbladet och nu samordnare för sociala medier åt de rödgröna. Vi sätter oss runt ett bord, jag slår på bandspelaren och frågar: För några år sedan hävdades det att ”den nya hybridjournalisitiken” – där samma person är nyhetsreporter, kommentator och analytiker – riskerar att göra nyhetsjournalistiken till åsiktsmaterialets gisslan och minska det politiska intresset? Martin Gelin:Jag känner igen det där, men jag tror inte alls att det leder till minskat intresse. Möjligen att det missriktas: att man kan bli mer intresserad av konflikten i politiken än av frågorna. Men jag tror att vi går mot en mer ideologiskt transparent journalistik, och det är en positiv utveckling. Barbro Hedvall:Allmänt sett har den politiska journalistiken utvecklats mot personliga avsändare. Jag som har sysslat med anonyma ledartexter vet att läsarna mer uppskattar ett namn under texten. Torbjörn Nilsson:Jag ägnar mig inte åt åsiktsjournalistik. Samtidigt tycker jag att objektivitet är ett svårt ord i sammanhanget. Jag tror hederlighet eller opartiskhet är mer passande. Det intressanta är att åsiktstrenden är både ny och gammal. Den fanns redan före journalistikens professionalisering på 1960- och 70-talen, då tidningar var antingen blå eller röda – men till exempel på Expressen i dag har man en ”blå röst” och en ”röd röst” vid sidan om nyhetsartiklarna. Risken är att den åsiktsdrivna politiska journalistiken blir tråkig och förutsägbar, vilket också i viss mån är ledarjournalistikens dilemma – man vet var de kommer att landa. Så varifrån kommer kravet på en mer personlig avsändare, från de digitala medierna? MG:Jag tror att de kan ha stärkt behovet av en röst, men inte nödvändigtvis en ideologiskt färgad röst. TN:De sociala medierna har höjt kraven på politisk journalistik generellt; där finns oerhört kunniga och pålästa människor, ofta inom särskilda områden. Historier eller vinklar som förut ingen hade skrivit på tre dagar bränns efter tre timmar, och då måste man komma på något ytterligare fördjupande. Det är inte omöjligt att trycket från de digitala medierna gör att intresset för politisk bevakning ökar och leder till att fler tar del av den även i ”gamla” medieformer. Den politiska journalistiken framstår i dag som mer händelse- och persondriven än ideologisk. Är det journalistiken eller politiken som har förändrats? MG:Främst journalistiken, tror jag. Se på hur ändelsen ”gate” har etablerats, efter Watergatemodell. Allt kan bli en ”gate”, Littorinaffären och vad som helst. Det är lättare i dag att göra journalistik om personer än om idéer och lagförslag. Sedan beror personfokuset i den här valrörelsen även på att folk har starkare känslor för Mona Sahlin än för, säg, Bo Lundgren. BH:Går man igenom löpsedlar från början av 80-talet ser man att det i mycket högre utsträckning handlade om politiska nyheter och inte om personer. Till exempel var avtalsrörelsen stort nyhetsstoff. TN:Jag tror i grunden att personifieringen för något gott med sig, och att journalistik som beskriver personerna, spelet eller processerna bakom politiska beslut är något väldigt viktigt. Personifiering är ett bra sätt att få människor att ta till sig ett tungt eller till och med tråkigt material. Problemet ligger i när personjournalistiken inte relaterar till det politiska innehållet. När den uppehåller sig vid läppfärg eller felsägningar i tv. TN:Och det tycker jag delvis är vad som har hänt Mona Sahlin. Hon har vandrat hela sitt liv i partiapparaten. Den normala kritiska vinkeln hade ju varit ”Har den här människan någon koll på hur världen ser ut för oss vanliga människor?” Nu har den i stället blivit: ”Hon klarar inte av det där.” Mona Sahlin, ja. Flera medier har beskyllts för att driva en ”mosa Mona-kampanj” … BH:Mona Sahlin hade ett överläge. Det har man nämligen som kvinna på en traditionellt manlig post. Hon hade också positiva vibbar i presskåren, var allmänt omtyckt. Så potentiellt hade hon kunnat få en stor och till stora delar positiv bevakning under valkampanjen. Det som har hänt henne är till största delen en frukt av politiska felbedömningar, nämligen samarbetet med kommunisten Lars Ohly. Där någonstans började journalistkåren ana blod, och därför har man fortsatt att borra där, och Ohly har hjälpt till genom att ideligen skutta fram och säga: ”Vi är inte så överens”, så hennes misslyckande blir något som självspelar i medierna. Men hade inte den borgerliga alliansen samma ursprungligen samarbetssvårigheter ? BH:Visst, men det hade de fått höra jämt – den borgerliga splittringen. Så de tränade och tränade och sade inget alls om eventuella sprickor sinsemellan. Och längst fram stod två trygga män. Så jag hävdar, visst det kan finnas vissa övertoner av kvinnoförakt och sådant i Mona Sahlin-rapporteringen, men i grunden är det ett politisk problem. Utan det hade det kunnat stå ”Mona-triumf!” på löpsedlarna varje dag. MG:Det visar om inte annat att den politiska journalistiken i stor utsträckning drivs av drevbeteende. Det är en mobbningsmentalitet: man bildar hög på den som folk vill se falla, och det handlar till vissa delar om att Sahlin är kvinna. Medierna har en tendens att lyfta och sedan brutalt sänka kvinnliga politiker. Här har vi politik som teater, alltså? TN:Ja, politik är teater. Det är personer på en scen med ett budskap, skillnaden är att manuset är oerhört viktigt för en väldigt stor del av befolkningen. MG:Jag tycker att det finns för lite, eller i alla fall för yrvaken, journalistik om det strategiska spelet i politiken. I stället för vettiga analyser av det strategiska ringer man en retorikexpert som får ”recensera” politikerna. Men det viktiga är ju att den här horse race-journalistiken inte bara handlar om slaget, utan också om vad det faktiskt slåss om. BH:Jag måste säga att det mest upplysande jag tagit del av under den här valrörelsen var när kulturradion i P 1 bad partiföreträdare läsa Ekelöf. Det gav mig mer än alla helsidesporträtt jag läst. TN:Det finns samtidigt en väldigt trygg konstant i den politiska nyhetsjournalistiken; den hyfsat lilla grupp reportrar som på heltid bevakar politiken och där vet jag inte om så mycket har förändrats förutom att det stressas ännu mer nu för tiden. Vad missar den politiska journalistiken, hur mår den allmänna samhällsjournalistiken? BH:Det finns nog ett lite för stort släktskap mellan politisk journalistik och sportjournalistik. Nämligen att man förutsätter att läsaren/lyssnaren/tittaren har en väldig massa förkunskaper. Att den terminologi som politiker och vi arbetar med får folk att stänga av. Ord som jobbskatteavdrag ... eller marginalskatt ... vad är det egentligen? Det är ju som offside, hur många kvinnor har inte grubblat över det ordet genom åren? TN:Eller män! Nej, men jag tycker att det stora felet är att det är ett för snävt nyhetsbegrepp som får styra för mycket. I politik är mycket av det centrala beständigt och man missar en massa av det politiska arbetet när man kräver att det ska gå att sätta en stark nyhetsrubrik på det. I stället för att skildra de beständiga ideologiska skillnaderna blir det: ”Så här mycket tjänar just du på det här förslaget.” BH:Eller förlorar. Borde den politiska journalistiken bli mer pedagogisk? MG:Jag har bott i USA i tio år och jag måste säga att i Sverige är vi framför allt pedagogiska och folkbildande. Det har spritt sig långt utanför public service, och det tycker jag är väldigt fint. Men det måste gå att skriva om samhället utan att använda politikernas ord. Att göra ett reportage om vad som är fel med skolan, utan att bolla Folkpartiets och Miljöpartiets visioner mot varandra. TN:Jag håller med. Men reportaget om skolans problem finns nog, liksom det om partipolitikens syn på saken. Problemet är att dessa två kopplas ihop alltför sällan. Där har vi inte kommit tillräckligt långt. Mellan valen 1982 och 2002 skilde det 10 procentenheter i antal röstande. Är det ett mått på den politiska journalistikens misslyckande? MG:Jag tror att det ser ungefär likadant ut i hela västvärlden, förtroendet för politiska institutioner och för medier minskar stadigt, och där ligger nog förklaringen. TN:Det här är ju två grupper på botten av förtroendeträsket numera: politiker och journalister. Som skyller på varandra. Men en spännande utveckling är att kvällstidningarna i dag gör mycket mer ”seriös” journalistik om politik. Där finns en motrörelse mot det många tror, att seriös politisk journalistik bara kommer att finnas i någon sorts framtida elittidningar. Är den svenska politiska journalistiken tillräckligt hård och ifrågasättande? MG:Jag tycker att bra hårdhet är att göra sin research ordentligt, vilket är väldigt okontroversiellt att säga. Man måste kunna ämnet lite bättre. Man ska inte generalisera om USA, där finns hela skalan, men i högre utsträckning göra journalistik som verkligen går till botten med frågorna. BH:I Sverige finns också en tradition att dölja sina frågor för kollegerna. Är du på en presskonferens sitter alla tillsammans och ställer snälla frågor för att inte ”ge” något till en konkurrerande tidning. När man sedan får en egen stund öga mot öga med statsministern är det utan kollegernas stöd och då kanske man blir ännu snällare. Var man bättre påläst och struntade i det märkliga konkurrenttänkandet skulle det kanske bli större tryck. TN:Eller om alla gjorde sin egen hårdprioritering och satsade på den, då finns inte samma konkurrens och de kan göra hårdare, mer fördjupande material. Den svenska politiska journalistiken saknar mod. Vad kan vi vänta oss av den politiska journalistiken i framtiden? BH:Vi får successivt andra vägar för opinionsbildning, där var och en är en ensam väljare och själv efterfrågar sin information, och inte sköljs över av allmänmedierna. Är man inte en politisk nörd så riskerar politik att bli något som inträffar bara vart fjärde år. TN:Men samtidigt har det ju hänt saker under mandatperioden som skulle kunna liknas vid kvalmatcher till fotbolls-VM: a-kassan, FRA och en massa annat. MG:Det som slog mig i Almedalen i somras var att många av dem som bäst använde ny teknologi för rapporteringen var pr-byråerna. Men också nättidningen Makthavare, och den är i stort baserad på ideellt arbete. Det kan jag ibland sakna i den svenska politiska journalistiken, att man drivs av passion, älskar ämnet, och verkligen tror på politiken. TN:Jag återkommer till det. Kanske saknar man i nyhetsredaktionernas arbete modet och passionen att prioritera mycket hårdare: ”Nu skiter vi de här fyra sakerna och satsar i stället fyra sidor på den här grejen.” Men måste det inte medföra att mediekonsumenten i större utsträckning missar saker när hon helt efter eget intresse designar sin informationsinhämtning – säg endast sport och punkrock – och aldrig överraskas av det man inte visste att man ville veta? MG:Jag är optimist. Jag tror att ny teknik gör det lättare att ramla över saker. Det mest övertygande argumentet för det är en undersökning i USA bland dem som konsumerar nyheter på nätet, de läser både vänster- och högeråsikter, både Wall Street Journal och New York Times. Om journalister gör sitt jobb och serverar kvalitet i nya kanaler så kommer det att fungera. TN:Och det är hoppingivande om kvällstidningarna, våra mest ekonomiskt fingertoppskänsliga medier, ser en poäng i längre och djupare texter om politik i år, 2010. Och många av de politiska reportrarna som finns ute på fältet har ett enormt kunnande, och en enorm respekt bland politiker. Frågan är hur väl deras redaktioner inser det. BH:Många kanske inte ser sig som politiskt intresserade, för att intresset ser annorlunda ut. Miljö- och klimatdiskussionen kanske man inte direkt relaterar till politik, i alla fall inte partipolitik. Men det är kanske den mest brännande frågan hos de allra flesta i dag. Hela livsstilsdiskussionen bär på politiska ställningstaganden. Anställ ytterligare några riktiga stjärnreportrar, människor som enbart har politisk journalistik som profession och passion, så kommer det att bli bra, säger jag. Niklas Wahllöf niklas.wahllof@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37041, "headline": "”Romanen är en lekplats”", "summary": "Danske Peter Høeg är tillbaka med en ny roman. ”Elefantskötarnas barn” handlar om två unga syskons fantastiska äventyr. \"En del av mitt projekt som vuxen författare är att vara trogen mot barnets läsglädje”, säger han.", "article": "Peter Høeg sitter i en röd soffa på fjärde våningen hos Rosinante, hans bokförlag. Eftermiddagssolen lyser in genom vindsfönstren och gör rummet alldeles för varmt. Om några dagar kommer hans sjunde roman ”Elefantskötarnas barn” ut och han är lite nervös för hur den ska tas emot. Hans förra bok ”Den tysta flickan” fick mycket blandade recensioner när den gavs ut för fyra år sedan. Peter Høeg var själv mycket nöjd med boken. – Men den fick ett öde som förvånade mig. Jag trodde den skulle vara till glädje för fler människor. Jag ska inte klaga, för en miljon har läst den i 24 olika länder. Men ändå. – Det var något med kommunikationen som inte lyckades. Jag vet inte varför, men jag har en kvardröjande sorg över det. Och undran. Därför känner jag en lätt anspänning inför recensionerna av min nya bok. ”Elefantskötarnas barn” är fylld av lika fantastiska, fantasifulla historier som Peter Høegs tidigare böcker. Berättaren är en 14-årig pojke som av en händelse heter ”Peter”, men hjälten är hans 16-åriga syster ”Tilte”. – Jag har fått höra att Tilte påminner mycket om Georgina i Femböckerna, säger Peter Høeg och ler förtjust. Det var inget jag tänkte på när jag skrev, men visst läste jag Femböckerna när jag var liten. – Både Georgina och Tilte är arketyper. Liksom Pippi Långstrump. Peter Høeg kallar sig hellre historieberättare än författare och berättade historier för sin familj och sina vänner innan han kunde skriva. – Då ritade jag bilder och sedan berättade jag vad historien handlade om. En del av mitt projekt som vuxen författare är att vara trogen mot barnets läsglädje. Det är inget stort avstånd mellan den 53-årige Peter Høeg som nu ger ut sin sjunde roman och den femårige Peter Høeg som då bara tecknade och berättade sina historier. Sedan han växt ifrån Femböckerna och Tarzan har han läst ”massivt”, som han själv uttrycker saken. – Jag hade flera tusen böcker hemma. Det var för mycket, de kändes som en börda på ryggen. En dag för 15 år sedan ringde jag tolv vänner och bad dem komma och hämta böckerna nästa dag. Det var en lättnad. Nu har jag aldrig mer än 100 böcker. Varje gång jag skaffar en ny bok åker en gammal ut. När Peter Høeg satt i bokförlagets röda soffa sist, då ”Den tysta flickan” gavs ut, hånades han i de danska tidningarna för att han såg ut som en luffare. Nu är han klädd i ett par löst sittande gröna byxor, som han hävdar är skräddarsydda, och en elegant t-tröja som får honom att se ut som den seglare han en gång var. Det taniga intrycket från tidigare fotografier är borta. Han verkar välbyggd och välmående. Kanske beror det på att hans ”kæresta” sedan fem år är en mästerkock och att han själv älskar att simma. Han är så kortklippt att håret inte borde kunna bli rufsigt, men det kan det. Han har intensiva grönmelerade ögon bakom läsglasögonen som han lägger ifrån sig på det lilla soffbordet. I ”Elefantskötarnas barn” är ”dörren till friheten” ett återkommande tema och Peter Høeg uppmanar sina läsare att ständigt vara på utsikt efter den. – Jag såg den själv för första gången för snart 30 år sedan, säger han. Jag seglade rika människor på stora segelbåtar över Atlanten och när vi kom till Azorerna gick de andra i besättningen på krogen för att fira, men jag gick upp på en höjd över den gamla staden. Vi hade inte sett land på två veckor. När jag satt där upplevde jag plötsligt ett tillstånd av förhöjd vakenhet, medvetenhet och en samhörighet med andra människor som jag aldrig tidigare känt. Några år senare fick han samma upplevelse på en strand i Afrika. Peter Høeg skjuter snabbt in att han är uppvuxen i en kulturradikal familj. Att han alltid sett med milt förakt på allt som haft med religion, meditation och yoga att göra. – Men så fick jag händerna på boken ”Högre medvetande” och där beskrevs just de upplevelser jag haft. De följande sju åren följde han råden i boken och mediterade på egen hand. – Sedan kom jag inte längre utan sökte upp författaren. Sedan dess har vi haft en djup kontakt med varandra. Författaren heter Jes Bertelsen, en känd psykolog från Århus som blev en new age-guru i Danmark i början på 1980-talet. Innan Peter Høeg ens har fått frågan förnekar han att Bertelsen driver en sekt, att hans läror är new age eller att han var en person som på något sätt försökte förföra Peter Høeg. – Bertelsen var en fackman som visste vad mina upplevelser handlade om. Peter Høeg talar om Bertelsen som om han vore en sällsynt skicklig bilmekaniker som kan locka fram den dubbla effekten ur en gammal bilmotor. Det har gått fyra år sedan Peter Høegs förra bok och ytterligare tio sedan den förrförra. Mellan bokutgivningarna håller han sig undan. Han deltar aldrig i den offentliga debatten. – Jag älskar mångtydigheten. En roman är en lekplats där allt är tillåtet. Jag kan låta personer ha åsikter som jag inte alls delar, men ändå visa förståelse för varför de har dem. Som samhällsdebattör måste man ta ställning på ett mycket tydligt sätt som inte passar ihop med mitt författarskap. Har Danmark förändrats sedan du gav ut din första bok 1988? Peter Høeg tänker länge innan han svarar. – Hela världen har förändrats och Danmark är bara en liten prick i den världen. För 22 år sedan var det fullständigt otänkbart att Danmark skulle delta i ett angreppskrig utan FN-mandat. Fullständigt otänkbart! Att vi gick med i kriget mot Irak är en mörk sida i Danmark. – Till den ljusa sidan hör att vi har ett fantastiskt välstånd i Skandinavien och en nästan obegripligt stor frihet. Jag har levt en stor del av mitt liv på Kuba, i Brasilien och i Afrika. Där ser det fullständigt annorlunda ut. – Jag känner sorg över att ord som medkänsla och solidaritet sällan hörs i den offentliga debatten i Danmark. I den nya boken finns en liten sidohistoria som utspelar sig för hundra år sedan om en fattig tolvbarnsfar som dog. De manliga släktingarna träffades för att dela upp barnen. När en av männen kom hem till sin fru och sina sju barn sade han: – Jag tog alla tolv. Så nu har vi 19 barn. – Det var bra, så frun. Då behöver syskonen inte skingras. Är den historien en hälsning till dansk utlänningspolitik? Peter Høeg undviker att direkt svara på frågan. – Det är en konkret, sann historia som har hänt. Jag tycker inte att vi behandlar våra invandrare bra i Danmark. Det fyller mig med sorg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37043, "headline": "”Romanen är en lekplats”", "summary": "Danske Peter Høeg är tillbaka med en ny roman. ”Elefantskötarnas barn” handlar om två unga syskons fantastiska äventyr. ”En del av mitt projekt som vuxen författare är att vara trogen mot barnets läsglädje”, säger han.", "article": "KÖPENHAMN. Peter Høeg sitter i en röd soffa på fjärde våningen hos Rosinante, hans bokförlag. Eftermiddagssolen lyser in genom vindsfönstren och gör rummet alldeles för varmt. Om några dagar kommer hans sjunde roman ”Elefantskötarnas barn” ut och han är lite nervös för hur den ska tas emot. Hans förra bok ”Den tysta flickan” fick mycket blandade recensioner när den gavs ut för fyra år sedan. Peter Høeg var själv mycket nöjd med boken. – Men den fick ett öde som förvånade mig. Jag trodde den skulle vara till glädje för fler människor. Jag ska inte klaga, för en miljon har läst den i 24 olika länder. Men ändå. – Det var något med kommunikationen som inte lyckades. Jag vet inte varför, men jag har en kvardröjande sorg över det. Och undran. Därför känner jag en lätt anspänning inför recensionerna av min nya bok. ”Elefantskötarnas barn” är fylld av lika fantastiska, fantasifulla historier som Peter Høegs tidigare böcker. Berättaren är en 14-årig pojke som av en händelse heter ”Peter”, men hjälten är hans 16-åriga syster ”Tilte”. – Jag har fått höra att Tilte påminner mycket om Georgina i Femböckerna, säger Peter Høeg och ler förtjust. Det var inget jag tänkte på när jag skrev, men visst läste jag Femböckerna när jag var liten. – Både Georgina och Tilte är arketyper. Liksom Pippi Långstrump. Peter Høeg kallar sig hellre historieberättare än författare och berättade historier för sin familj och sina vänner innan han kunde skriva. – Då ritade jag bilder och sedan berättade jag vad historien handlade om. En del av mitt projekt som vuxen författare är att vara trogen mot barnets läsglädje. Det är inget stort avstånd mellan den 53-årige Peter Høeg som nu ger ut sin sjunde roman och den femårige Peter Høeg som då bara tecknade och berättade sina historier. Sedan han växT ifrån Femböckerna och Tarzan har han läst ”massivt”, som han själv uttrycker saken. – Jag hade flera tusen böcker hemma. Det var för mycket, de kändes som en börda på ryggen. En dag för 15 år sedan ringde jag tolv vänner och bad dem komma och hämta böckerna nästa dag. Det var en lättnad. Nu har jag aldrig mer än 100 böcker. Varje gång jag skaffar en ny bok åker en gammal ut. När Peter Høeg satt i bokförlagets röda soffa sist, då ”Den tysta flickan” gavs ut, hånades han i de danska tidningarna för att han såg ut som en luffare. Nu är han klädd i ett par löst sittande gröna byxor, som han hävdar är skräddarsydda, och en elegant t-tröja som får honom att se ut som den seglare han en gång var. Det taniga intrycket från tidigare fotografier är borta. Han verkar välbyggd och välmående. Kanske beror det på att hans ”kæresta” sedan fem år är en mästerkock och att han själv älskar att simma. Han är så kortklippt att håret inte borde kunna bli rufsigt, men det kan det. Han har intensiva grönmelerade ögon bakom läsglasögonen som han lägger ifrån sig på det lilla soffbordet. I ”Elefantskötarnas barn” är ”dörren till friheten” ett återkommande tema och Peter Høeg uppmanar sina läsare att ständigt vara på utsikt efter den. – Jag såg den själv för första gången för snart 30 år sedan, säger han. Jag seglade rika människor på stora segelbåtar över Atlanten och när vi kom till Azorerna gick de andra i besättningen på krogen för att fira, men jag gick upp på en höjd över den gamla staden. Vi hade inte sett land på två veckor. När jag satt där upplevde jag plötsligt ett tillstånd av förhöjd vakenhet, medvetenhet och en samhörighet med andra människor som jag aldrig tidigare känt. Några år senare fick han samma upplevelse på en strand i Afrika. Peter Høeg skjuter snabbt in att han är uppvuxen i en kulturradikal familj. Att han alltid sett med milt förakt på allt som haft med religion, meditation och yoga att göra. – Men så fick jag händerna på boken ”Högre medvetande” och där beskrevs just de upplevelser jag haft. De följande sju åren följde han råden i boken och mediterade på egen hand. – Sedan kom jag inte längre utan sökte upp författaren. Sedan dess har vi haft en djup kontakt med varandra. Författaren heter Jes Bertelsen, en känd psykolog från Århus som blev en new age-guru i Danmark i början på 1980-talet. Innan Peter Høeg ens har fått frågan förnekar han att Bertelsen driver en sekt, att hans läror är new age eller att han var en person som på något sätt försökte förföra Peter Høeg. – Bertelsen var en fackman som visste vad mina upplevelser handlade om. Peter Høeg talar om Bertelsen som om han vore en sällsynt skicklig bilmekaniker som kan locka fram den dubbla effekten ur en gammal bilmotor. Det har gått fyra år sedan Peter Høegs förra bok och ytterligare tio sedan den förrförra. Mellan bokutgivningarna håller han sig undan. Han deltar aldrig i den offentliga debatten. – Jag älskar mångtydigheten. En roman är en lekplats där allt är tillåtet. Jag kan låta personer ha åsikter som jag inte alls delar, men ändå visa förståelse för varför de har dem. Som samhällsdebattör måste man ta ställning på ett mycket tydligt sätt som inte passar ihop med mitt författarskap. Har Danmark förändrats sedan du gav ut din första bok 1988? Peter Høeg tänker länge innan han svarar. – Hela världen har förändrats och Danmark är bara en liten prick i den världen. För 22 år sedan var det fullständigt otänkbart att Danmark skulle delta i ett angreppskrig utan FN-mandat. Fullständigt otänkbart! Att vi gick med i kriget mot Irak är en mörk sida i Danmark. – Till den ljusa sidan hör att vi har ett fantastiskt välstånd i Skandinavien och en nästan obegripligt stor frihet. Jag har levt en stor del av mitt liv på Kuba, i Brasilien och i Afrika. Där ser det fullständigt annorlunda ut. – Jag känner sorg över att ord som medkänsla och solidaritet sällan hörs i den offentliga debatten i Danmark. I den nya boken finns en liten sidohistoria som utspelar sig för hundra år sedan om en fattig tolvbarnsfar som dog. De manliga släktingarna träffades för att dela upp barnen. När en av männen kom hem till sin fru och sina sju barn sade han: – Jag tog alla tolv. Så nu har vi 19 barn. – Det var bra, så frun. Då behöver syskonen inte skingras. Är den historien en hälsning till dansk utlänningspolitik? Peter Høeg undviker att direkt svara på frågan. – Det är en konkret, sann historia som har hänt. Jag tycker inte att vi behandlar våra invandrare bra i Danmark. Det fyller mig med sorg. Ole Rothenborg ole.rothenborg@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37052, "headline": "Ozzy Osbourne på Globen, Stockholm", "summary": "Barnsligare sextioettåring än Ozzy Osbourne ser man sällan. Han är i kanonform på Globen. Visst är rösten sargad, men det är fortfarande han som bär låtarna, skriver Nils Hansson", "article": "Det sägs ibland att män inte blir vuxna, det är bara deras leksaker som blir större. Ozzy Osbourne har till exempel en vattenkanon med tillräckligt stark stråle för att nå ut till hela främre tredjedelen av Globens parkett. Den drar han i gång redan i tredje låten, medan fotograferna fortfarande står kvar i båset nedanför scenen (tre låtar är standard för hur länge fotografering tillåts) och han ger dem en präktig dusch av skumvatten. Sen riktar han strålen mot sig själv, som för att visa att detta är kul – inte elakt. Och buspojken i honom fullkomligt lyser, vattenkanonen ska få jobba i kväll. Barnsligare sextioettåring ser man sällan. Oddsen var annars rätt dåliga för att han ens skulle bli så gammal. Få nu levande människor har levt rockstjärnelivet lika grundligt som hårdrockveteranen John Michael Osbourne från Birmingham och när han väl hade överlevt det välte han med sin fyrhjuling häromåret så att han nästan dog. Dessutom gjorde förra decenniets MTV-såpa om hans familj – ”The Osbournes” – att många tog honom för ett uträknat, sluddrande ringvrak. Sådan är inte den Ozzy Osbourne som nu möter publiken på Globens scen. Att hans ständiga utrop ”let’s go fucking crazy” och ”I can’t hear you” blir lite tjatiga beror inte på problem med korttidsminnet, så har han alltid hållit på. Viktigare är att han är i form, fullt närvarande, med en orealistiskt välbevarad hårman och en långrock så sladdrig att hans fysiska utspel ser yvigare ut än det är. Visst är rösten sargad, och ibland tar han genvägar, men det är fortfarande han som bär låtarna. Med charm och entusiasm som förstärkning till rösten. Bandet är en mer komplicerad historia. Fyra man av hallstämplad virtuosklass, där gitarristen Gus G utmärker sig genom att ”modernisera” klassiska tungriff och spela gräsliga snabbfingersolon, medan trummisen Tommy Clufetos gör ett hästjobb med att spela på jättemånga olika trummor samtidigt. Själva bandkemin är det si och så med, svänger på riktigt gör det bara här och där – och oftare i syntfluffiga 80-talslåtar än i gamla, mer samspelsberoende Black Sabbath-nummer. Sen kan man också konstatera att Ozzy Osbourne har ett nytt album ute, bara tre år efter det förra. Pliktskyldigt drar han en låt från det som andra nummer. Något säger mig att den är skrotad nästa gång han kommer tillbaks. Näst nyaste låten är från 1991. Så har han också en lång och rik katalog bakom sig med bland annat tio soloalbum och åtta med Black Sabbath. Fast större delen av konserten hämtas från blott tre av dem: Black Sabbaths genombrott ”Paranoid” från 1970, solodebuten ”Blizzard of Ozz” från 1980 och den kommersiella triumfen ”No more tears” från 1991. Och något av det mest imponerande med denna konsert är hur obesvärat han kan gå mellan dessa olika epoker – med sina väldigt olika stilar – utan att det känns splittrat. Fast allra mest anmärkningsvärt är det enkla faktum att han fortfarande står där med en närmast oförstörd scenglädje och precis lika igenkännlig som sångare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37064, "headline": "Robyn: ”Body talk pt 2”", "summary": "Nu släpper Robyn ”Body talk pt 2”, den andra skivan i en utlovad trilogi. Det är en spretig blandning av pop, hiphop, r’n’b och techno – men med omisskännligt Robynsound.", "article": "Förra sommaren stod Robyn på en av Way out wests scener och gjorde en sista konsert innan hon skulle in i studion. Det var en rätt trevlig tillställning i Slottsskogen i Göteborg, med lite otippade gästartister, en och annan överraskande cover och en Robyn som i sig var lika imponerande som alltid på scen. Men det var också, om man skrapade på ytan, en ganska mätt konsert. Hur mycket Robyn den där kvällen än mixat om, vridit runt och skruvat till låtarna från det självbetitlade albumet från 2005 började det märkas att hon allteftersom att ”Robyn” började göra allt större ringar på vattenytan åkt världen runt och spelat samma material om och om igen under de senaste fyra åren. Det var hög tid för något nytt. Att det skulle bli en rappt utgiven trilogi, den tredje och avslutande delen kommer före årets slut, var kanske inte det mest väntade, men väldigt logiskt när man hör resultatet. För ”Body talk pt 2” låter som ljudet av uppdämd kreativitet som inte längre kan hållas tillbaka av något. Ett nödvändigt sätt att komma tillbaka med en smäll, att visa att det hela tiden har funnits mängder av nya idéer, men inte tillräckligt med tid att förverkliga dem mellan alla talkshow-framträdanden och turnéer. ”Body talk”-trilogin hade i ivern att återerövra världen lätt kunnat bli överambitiös. Men ”Body talk pt 2” är snarare motsatsen – väldigt rak och chosefri. Robyn fortsätter bara på den inslagna vägen och rusar energiskt igenom ännu en på papperet väldigt spretig blandning av pop, hiphop, r’n’b och techno, men som ändå har ett omisskännligt Robynsound. ”Love kills” är stenhård, kylig uppdaterad Giorgio Moroder-disco där hon återanvänder Ice Cubes ”Check yo self”. ”We dance to the beat” är lika delar Kraftwerk och acid house, lite som en vokal uppdatering av Bomb the Bass ”Beat dis”. I ”Include me out” och ”Criminal intent” närmast Left-Eye Lopes-rappar hon över hypereffektiva danslåtar. Ska man invända gör man det lättast mot det väl uppsluppna, närmast glättiga Snoop Dogg-samarbetet ”U should know better”. Möjligen känns också den avslutande sobra stråkballaden ”Indestructible” lite apart i sammanhanget. Att ”Body talk pt 2” så tydligt är en uppföljare, utan några större avvikelser från grundkonceptet, gör den kanske en aning mindre angelägen än den väldigt efterlängtade föregångaren. Här finns heller ingen ny ”Be mine” eller ”Dancing on my own”: den där stora hitten som välter allt i sin väg. Men jag vet inte riktigt om man kan begära det, sådana låtar växer verkligen inte på träd. ”Hang with me”, här i en kraftfullare version än den akustiska på del ett, kommer ju dessutom bra nära. Ännu en typiskt bitterljuv Robynlåt där melodin rinner in i örongångarna som tårar nedför en kind på ett annars lyckligt dansgolv. Bästa spår: ”Hang with me” Uppträder på MTV music awards Snoop Dogg medverkar på ”U should know better”. Det är rapparens andra samarbete med Robyn, efter att den svenska sångerskan hjälpte hans ”Sexual seduction”. Söndagen den 12 september ska Robyn framföra ”Dancing on my own”, från ”Body talk pt 1”, tillsammans med houseartisten DeadMau5 på årets amerikanska MTV music awards. Precis som den första delen av ”Body talk”-trilogin består ”Body talk pt 2” av åtta låtar. Det finns än så länge inget bestämt datum för släppet av den tredje, avslutande delen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37068, "headline": "Roslund & Hellström får jättechans i USA", "summary": "Quercus Publishing, som ger ut Stieg Larsson Millennium-triologi i England, startar en inprint i USA. Första bok blir deckarduon Roslund och Hellströms bok ”Tre sekunder”.", "article": "I går blev det klart att Quercus publishing slår sig in på den amerikanska bokmarknaden. I januari startar de sin imprint ”Silver Oak” ihop med ”Sterling Publishing” världens största bokhandel ”Barnes & Noble”. Quercus står bakom Millenium-triologins succé i England. Som första bok i USA släpper de svenska deckarduon Roslund och Hellströms ”Tre sekunder”, ”Three seconds”. Det är jättestort, viskar en superförkyld Niclas Salomonsson, Roslund och Hellströms agent på Salomonsson Agency, på telefon. – Det är... vad heter det? Unprescendented, fast på svenska, fortsätter han. Boken kommer att få samma framträdande roll som författare som James Patterson eller John Grisham i bokhandeln. Nej, det har aldrig hänt förr att en svensk deckare hamnar på en sådan plats och blir ett förlags första satsning. – Visst är det fantastiskt? säger Anders Roslund, en delen av duon. Att de använder vår bok som spets i ett helt nytt sätt att lansera böcker känns helt overkligt. Att Quercus samarbetar med världens största bokhandelskedja, Barnes & Noble, är naturligtvis avgörande. Barnes & Noble var väldigt imponerade av hur Quercus lyckades lansera Stieg Larsson, berättar Tor Jonasson, pressansvarig på Salomonsson Agency. De insåg att det var smart att låta Quercus sköta lanseringen i USA, snarare än att lägga på ett led till. John Riley, chefsförläggare på Quercus, och Niclas Salomonsson är gamla bekanta. Riley blev väldigt förtjust i Roslund och Hellström. – De blandar det som folk älskar med skandinaviska deckare, de socialrealistiska, med en vilja att underhålla, som kanske är mer amerikansk, säger Jonasson. – Nu är författarskapet tryggat, men jag är glad att vi inte är 22. Vi vet att det går upp och ner, säger Anders Roslund. Tove Leffler tove.leffler@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 37069, "headline": "Palmebiografi blir dokumentärfilm", "summary": "Henrik Berggrens bok om Olof Palme ska bli dokumentär. Kristian Petris produktionsbolag St Paul Film ska producera fyra entimmesavsnitt och en långfilm. Premiären är planerad till 2012.", "article": "I dag recenseras Henrik Berggrens ambitiösa biografi över Olof Palme i DN. Nu är det också klart att boken ska bli film. Eller ja... nästan, säger producent Fredrik Heinig, St Paul Film. – Alla papper är inte påskrivna, men det är 99 procent klart. Är det säkert att det blir av? – Vi är övertygade om det, så ja, det blir en film. Den prisbelönta dokumentärfilmaren Maud Nycander, som bland annat gjort ”Nunnan” och ”Sluten avdelning” för SVT, regisserar tillsammans med SVT-journalisten Kristina Lindström. De har börjat göra research och även en del intervjuer. Kristian Petris bolag St Paul Film är de som står bakom. Diskussionen mellan Berggren och Petri har pågått länge. – Vi är gamla bekanta. Jag har känt honom sedan jag var tre, säger Berggren. I februari är det 25 år sedan Olof Palme mördades på Svevägen i Stockholm. Då hade han varit del av den svenska politiken i nästan 30 år och regerat Sverige i sammanlagt 11 år. Ändå har det skrivits förvånansvärt få böcker om statsmannen. För två år sedan kom Kjell Östbergs biografi i två delar över Palme, ”I takt med tiden” och ”När vinden vände”. 2006 gav Timbro ut Claes Arvidssons mer kritiska granskning ”Olof Palme: med verkligheten som fiende” och statsvetaren Anna-Maria Ekengren har tittat på honom som utrikespolitiker. Fokus har oftast legat på dödsfallet och det ouppklarade mordet, snarare än på hans liv och gärningar. Åtskilliga granskande program och dramadokumentärer om det taffliga polisarbetet eller konspirationsteorier har producerats. Dödsorsaken har stått i vägen för eftervärldens berättelse om honom. Men nu kommer det alltså en ambitiös satsning: fyra entimmesavsnitt för tv och en långfilm, enligt producent Heinig. – Den är ju inte baserad på Berggrens bok, eftersom det är en dokumentär, utan inspirerad. Vad som är fantastiskt med ”Underbara dagar framför oss” är att den sätter in Palme i ett tidsperspektiv och en tidsanda, säger Heinig. Det hoppas vi också kunna göra. Dokumentären och serien har premiär 2012. Tove Leffler tove.leffler@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 37076, "headline": "Inspirerad av prins Charles", "summary": "Serietecknaren Liv Strömquist vrider och vänder på kärleken i det nya albumet ”Prins Charles känsla”. Genusteorier blandas med samtida komiker och kända kulturmän. Hon säger att hon vill rucka på våra invanda föreställningar.", "article": "– Är ni kära? När prins Charles, på en presskonferens i samband med offentliggörandet av förlovningen mellan honom och den blivande prinsessan Diana, fick frågan tvekade han en stund innan han svarade: – Ja … Vad nu kärlek betyder. Denna replik, som kan tolkas som ärlig eller enbart blasé beroende på vem man frågar, blev startskottet för serietecknaren Liv Strömquists nya album ”Prins Charles känsla”. Den brittiske prinsen, Diana och hans nuvarande hustru Camilla, dyker upp lite här och var i boken som lotsar läsaren genom kärlekens stundtals grumliga vatten. – Jag ville undersöka kärleken som en samhällskonstruktion men också som ett kulturellt fenomen med biologisk och historisk förankring. Prins Charles fråga är fundamental: Vad är kärlek, egentligen? säger Liv Strömquist, när vi efter några om och men sätter oss ner för lunch. Livs skånska ställer till det. När hon ber om smör och bröd tittar expediten på det lilla Södermalmsfiket osäkert på henne. En stund senare kommer föreståndaren för kaféet fram. – Vilket kaffe sa du att du ville ha, nu igen? Liv Strömquist talar om vad hon vill ha och fortsätter: – I dag handlar allt om att piska i gång sexlivet, hålla passionen vid liv och så vidare … Det är en enorm apparat. Äktenskapet är baserat på en idé om livslång kärlek medan det till exempel i romarriket, av moraliska skäl, snarare var en synd att älska sin fru för passionerat. Sådant tycker jag är intressant att resonera kring. Till ”Prins Charles känsla” har Liv Strömquist samlat material i nästan tre år. Idén föddes parallellt med att ”Einsteins fru”, ett album som stärkte hennes ställning som en av Sveriges skarpaste serietecknare och satiriker, nådde bokhandeln. Och visst är researchen diger. Genusteorier av bland andra Lynne Layton varvas med statistisk och populärkulturella nedslag, från tv-serien ”Tummen mitt i handen” med Tim Allen till Mia Törnbloms bok ”Självkänsla nu” och ett tidningsurklipp med programledaren Gry Forssell där hon deklarerar att hon och maken Alex minsann ”vet precis var gränsen går” i ett äktenskap. I serien ”De fyras gäng” drar Liv Strömquist paralleller mellan Tim Allen och tre andra amerikanska komiker – Jerry Seinfeld, Ray Romano och Charlie Sheen. Förutom att de är vita män i ungefär samma ålder och har avlöst varandra på listan över de bäst betalda tv-komikerna så har de har ett likartat förhållande till kvinnor. I deras respektive världar har kvinnan i egenskap av flickvän, mamma eller fru en hämmande funktion. – De har ett ambivalent förhållande till kvinnor. Hon framställs som en begränsning, en boja som de hela tiden försöker att undvika. Men om de verkligen känner så, varför flyttar de då inte ut i skogen och startar ett mansseparatistiskt samhälle som Nalle Puh och Christoffer Robin? – Jo, därför att mansrollen blir extremt bräcklig utan den sortens bekräftelse. För att kunna leva självständigt och förverkliga sig själv måste mannen hämta kraft någonstans ifrån. Det sker via tillfälliga sexuella förbindelser. I seriesviten ”Vårda en man-VM”, en sorts Nobelpris i omvårdnad, fortsätter Liv Strömquist i samma tankebanor. Här får läsaren möta de kvinnor som tagit hand om Ernest Hemingway, Ronald Reagan och Charlie Chaplin på ålderns höst. – Det behövs en villkorslös kärlek och en solid grund för att våga kasta sig in i kreativa projekt. Det är inget fel med att vara kärleksfull eller visa omsorg – det jag däremot saknar är fler 60-åriga kvinnor som är fulla och odrägliga och pissar på Dramatens fasad. Kvinnor som tas om hand av inoljade män som är tjugo år yngre än dem själva. Inte tvärtom (skratt). Liv Strömquist pratar fort, gestikulerar mycket mellan tuggorna och binder ihop sina resonemang plötsligt – med verbala smashar. Någonting som inte bara lyser igenom i hennes seriestrippar utan också i humorprogrammen ”Tankesmedjan” och ”Pang Prego” i Sveriges Radio där hon regelbundet medverkar. Förklaring återfinns, enligt henne själv, vid middagsbordet i Ravlunda på Österlen där hon växte upp. – Jag kommer från en stor familj med jättemånga syskon. Jag är dessutom tvilling. I vår familj var det den som skrek högst och tänkte snabbast som fick en syl i vädret. Det är en ganska jobbig egenskap egentligen, men i radion är den perfekt, säger Liv Strömquist. Jag frågar henne om hon är en romantiker eller mer av en cyniker. – Häromdagen skrev Mats Jonsson i sin serieblogg att ”en anledning till att göra en bok kan vara att man inte längre vet vem man är och vill att boken ska berätta det för en”. Så är det för mig. – Jag håller med prins Charles i hans förvirring – jag vet inte heller vad kärlek är. Jag gjorde boken för att reda ut det för mig själv. Men det här är inget facit till hur livet fungerar, det primära för mig är att hitta intressanta teorier – att få tänka – och vända på de invanda föreställningar som finns. Serietecknare och programledare Liv Strömquist är född 1978 och aktuell med serieboken ”Prins Charles känsla” (Galago). Kan också höras i P 3:s ”Tankesmedjan”. Yrke: Illustratör, serietecknare och programledare på Sveriges Radio. Bakgrund: Seriealbumen ”Hundra procent fett” (2005) och ”Einsteins fru” (2008). Manus till ”Drift” (2007), första delen i Kolik förlags serie med feministiska sexserier. Två pjäser har dessutom baserats på hennes manus: ”Jag är din flickvän nu”, som även bygger på serier av Nina Hemmingsson. ”Om nu kärnfamiljen är så jävla fet – varför behöver den då så mycket propaganda?” med ”Einsteins fru” som förlaga. Liv Strömquist är liksom många andra serietecknare bosatt i Malmö. Hon har gått Serieskolan vid Kvarnby folkhögskola. Bland tidigare elever vid skolan märks Loka Kanarp, Nanna Johansson, Coco Moodysson, Sara Granér, Sara Hansson, Karolina Bång, Fabian Göransson och Sofia Olsson. Seriestudion i Mazettihuset, där Liv har sin ateljé, grundades 2005 och är, med sina tio serietecknare, Sveriges största ateljé. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37111, "headline": "Bång gör ”I lönnens skymning” högst modern", "summary": "Tonsättaren Malin Bång har för DN.se remixat Wilhelm Stenhammars sång ”I lönnens skymning” från 1918 som ingår i DN:s samling ”25 klassiska mästerverk”.", "article": "Tonsättaren Malin Bång är född i Göteborg men sedan länge bosatt i Stockholm. Hon har utbildat sig i komposition på Kapellsbergs folkhögskola i Härnösand, på musikhögskolorna i Piteå, Stockholm och Göteborg samt i Berlin. Attraktionen till komponerande föddes redan på musikgymnasiet där Malin Bång bland annat fick kontakt med modernisten Sven-Eric Johannsons musik. Senare inspiratörer är bland andra Brian Ferneyhough, Helmut Lachenmann och Salvatore Sciarrino. Viktiga vändpunkter i sitt tonsättarskap har varit verken ”Faces and Moon Splinters” från 2005 och ”Turbid Motion” från 2010. Nu har Malin Bång remixat Wilhelm Stenhammars sång ”I lönnens skymning” från 1918 (till en text av Verner von Heidenstam) som ingår i DN:s samling ”25 klassiska mästerverk. Vilken är din relation till Stenhammars musik? – Egentligen ingen djupare men det som lockade mig var koncentrationen, den starka texten och den melankoliska pianostämman som bara rullar på, nästan som vore den självspelande, säger Malin Bång. – Sen ville jag också göra något med röst. Jag har alltid fascinerats av röst, hur den kan uttrycka en närhet och något djupt personligt samtidigt som den klassiskt skolade rösten i hög grad är ett instrument. Vad har du gjort med Stenhammars romans? – Jag ville gå ifrån det sofistikerade och sätta in sången i en vardaglig kontext. Texten handlar om en nyss bortgången person som ser tillbaka på sitt liv, vilka intryck som varit viktigast för henne. Och det är ju ett tidlöst ämne. Därför gick jag ut och spelade in ljud kring Mariatorget i Stockholm som är en plats där det historiska och det moderna finns närvarande samtidigt: fontänen och den klassiska parken som samsas med och kaféerna och pubarna runt omkring samt människor i alla åldrar. Hur vill du beskriva förloppet i din remix? – Det är en promenad, både drömlik och realistisk, som börjar på gatan och går vidare in i parken och som slutar på ett av kaféerna. Och den beskriver en röst som uttrycker en saknad som dyker upp mitt i det vardagliga bruset, när man egentligen inte är beredd. Och som gör sig påmind igen och igen. Det handlar om dörrar till det inre som öppnas och stängs. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37114, "headline": "Rekordsvenskt i Toronto", "summary": "Torontos filmfestival gillar svensk film. ”Snabba cash”, ”Ond tro” och ”Himlen är oskyldigt blå” är uttagna till årets festival.", "article": "”Ond tro” av regissören Kristian Petri har legat klar sedan i våras och väntat på att någon av de stora festivalerna skulle tända på den. I somras hörde Toronto av sig. – Det är väldigt roligt. Toronto har seglat upp som en av de viktigaste festivalerna efter Cannes, säger han. Filmen är en psykologisk thriller om en kvinna som blir vittne till ett mord och därefter blir besatt av det. Det har varit en lång och tung väg till färdig film för regissören, som har haft projektet i tankarna i ett tiotal år. – Min pappa dog under efterarbetet med filmen. Jag gick mellan klippningen och radiumhemmet. Det var så tungt att jag var tvungen att lägga ner arbetet under en period. Men produktionsbolaget var schyst och lät mig ta en paus. Kristian Petri fick det glädjande beskedet från Toronto i somras, men fick inte säga något innan tisdagen. – Det var inte lätt när vänner och kolleger frågade varför ingen festival ville ha min film. ”Ond tro” visas i klassen Contemporary world cinema. Det är samma klass som ”Himlen är oskyldigt blå”, som är Hannes Holms nya drama, med svensk premiär den 15 oktober. – Det känns roligt på två sätt. När jag gjorde filmen hade jag inte någon tanke på att det skulle vara en festivalfilm, därför är det en riktigt stor bonus som jag inte hade räknat med. Dessutom är jag trots min ålder grön i festivalsammanhang och med åren har filmfestivalerna blivit allt viktigare, så därför är det extra kul att vara med. I ”Himlen är oskyldigt blå” spelar Bill Skarsgård huvudrollen, tonåringen Martin som får sommarjobb i Sandhamn. Året är 1975 och han blir involverad i en affär med knarklangare som i svensk kriminalhistoria kallas Sandhamnsligan. – Det är ett drama, men jag kommer från en komeditradition, så tonen är lätt. Vad som är underbart med att visa sina filmer utomlands är att publiken ser filmen utan förutfattade meningar om vad man väntar sig, säger Hannes Holm. Svenska brott är ju hett i dessa Millenniumtider. Torontofestivalen har också fastnat för den svenska filmatiseringen av ”Snabba cash” – trots att den amerikanska filmatiseringen med Zac Efron i huvudrollen är på gång. Daniel Espinosas film visas i sektionen Vanguard, en sektion för nyskapande film. Torbjörn Ivarsson torbjorn.ivarsson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37125, "headline": "”Hell on earth” på Göteborgsoperan", "summary": "Den hyllade argentinska koreografen Constanza Macras, för första gången i Sverige, ställer tjugo personer på scen i Göteborg: en rusigt koreograferad dans om tyskt förortsliv.", "article": "Att höra kommunstyrelseordföranden Anneli Hulthén inviga 2010 års Göteborgs dans- och teaterfestival, som är den nionde sedan början av 1990-talet, med hycklande stolthet kalla den för ”Sveriges största scenkonstfestival” – efter att kommunen skurit ner anslagen med hälften, var kanske en idealisk början. Redan från start väcktes ett akut sug efter ett sant ord. Och ett uttryck mera väsenskilt från politikens inställsamhet än invigningens ”Hell on earth” får man leta efter. En föreställning som på ett storartat sätt dels för vidare traditionen efter festivalens favoritgrupp genom åren, belgiska Les ballets C de la B, med sitt flerstämmiga och simultana scenspråk, sina autentiska berättelser och sitt kaotiska humör. Och som dels anknyter till Mattias Anderssons och Backateaterns pågående serie av föreställningar (bland annat den omtalade ”Mental States of Gothenburg”) som bygger på intervjuer med unga människor utifrån frågan: ”Vad i ditt liv skulle du kunna tänka dig bli teater?”. Det är en föreställning som tar avstamp i de senaste decenniernas performancerelaterade dans och teater. Men vars relevans är helt nutida när den möter politikens enstämmighet med en kakafonisk polyfoni på tyska, engelska, spanska, turkiska, arabiska och koreanska som i finalen formar sig till ett unisont: ”Vi vet allt om er. Don’t fuck with us!” Med ”Hell on earth” besöker nu den överallt hyllade berlinbaserade argentinska koreografen Constanza Macras och hennes dansteatergrupp Dorky Park för första gången Sverige. Och det är lätt att förstå entusiasmen. Föreställningen som ställer tjugo personer på scenen, med den underbara peruanskan Carmen Mehnert i spetsen, berättar med en rent rusig koreografisk och musikalisk energi om livet och drömmarna, barriärerna och utopierna hos unga människor, framför allt kvinnor, i den berlinska förorten Neukölln. Som hos Les ballets C de la B kan här ett kollektivt slagsmål förlösas med en stilla koral och en historia om ouppnådd kärlek övergå i spastisk akrobatik. Rörelseuttrycket är rått och samtidigt mycket artistiskt. Men framför allt möter vi ett myller av identiteter, tvingande eller befriande. Alltifrån pojken som ”blir någon” genom att bli stungen av en skorpion till flickan som tar sig rätten att bli en manlig Hollywoodstjärna – ”som kvinna”. Frågor som får sitt mest hänförande uttryck i en lång sekvens där hela ensemblen formerar sig till tio identiska par – innan dansen och musiken ser till att förvandla denna perfekta spegelordning till en livets och identiteternas tombola som leder till att alla blir till en kaotisk version av alla andra. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37138, "headline": "Duon Sidén/Hedman kliver in i Beethovens magiska värld", "summary": "Tonsättarna Eva Sidén och Jens Hedman har för DN.se remixat Largo ur Beethovens Trippelkonsert från 1805 som ingår i DN:s samling ”25 klassiska mästerverk”.", "article": "Pianisten och tonsättaren Eva Sidén är från Risinge utanför Norrköping men har sedan länge Stockholm som hemstad. Hon är särskilt inspirerad av den moderna franska musiken, från Claude Debussy och framåt. Som konsertpianist har hon bland annat samtliga verk av den franske klangvirtuosen Tristan Murail på repertoaren. Eva Sidéns höst är fullspäckad. Hon släpper cd:n ”Re:origo” med egna verk för piano, slagverk och elektronik, har premiär för ett musik/dans/performance-verk i Paris samt uruppför ”Expanding Grand Piano” för flygel och elektronik i Stockholm. Jens Hedman är elektronmusiktonsättare, född i Norrköping, utbildad på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, men numera bosatt i Sandviken. Hedman är sedan länge ett internationellt erkänt namn inom elektroakustiskt musik. Hans musik spelas på festivaler världen runt. Inte minst det prisbelönade stycket ”Relief” från 2004. Eva Sidén och Jens Hedman har för DN.se remixat Ludwig van Beethovens Trippelkonsert för piano, violin och cello i C-dur från 1805 som ingår i DN:s samling ”25 klassiska mästerverk”. Vad var det som lockade i Beethovens Trippelkonsert? – Beethoven har alltid varit en husgud för mig och jag har spelat honom sedan jag var barn, säger Eva Sidén till DN.se. – Det som fick oss att fastna för Trippelkonserten var Largot, konsertens andra sats, med sitt vackra vemod och meditativa mystik. Dessutom var den hanterbar med med sitt tydliga känslomässiga uttryck. Det är en typisk andrasats för sin tid eftersom den verkligen blommar ut. Titeln på er remix, ”La ruine envahie”, har också med växtlighet och romantiken att göra? – Ja, den betyder ”Den överväxta ruinen” och syftar på hur fantasin kan sättas igång av att vandra in i ett skogslandskap och se spåren efter sånt som är överväxt. Att ta in hur tiden har täckt över och förvandlat det förgångna. Hur har ni gått till väga? – Det enda vi har samplat är stråkarna som dock är bearbetade. Resten är digitalt transformerade pianoljud och ett nytt tonmaterial som är taget från en skalsekvens i originalet - för att ge remixens harmonik och melodik en annan och mera nutida karaktär. Har ni har kommit Beethoven närmare eller att ni har avlägsnat er från honom? – Jag tycker nog att vi har gjort både och . Ju tätare man kommer Beethovens musik inpå livet desto mer främmande kan den också tyckas vara. Och det är väl den dubbelheten som vår remix vill förmedla. En frihet att fantisera på ett nytt och samtida sätts kring något förgånget och redan känt, säger Eva Sidén. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37144, "headline": "Malin Crépin spelar Bengtzon", "summary": "Malin Crépin ska göra huvudrollen som journalisten Annika Bengtzon i sex nya spelfilmer om Liza Marklunds deckarhjälte.", "article": "Skådespelaren Malin Crépin ska praktisera på en tidningsredaktion i höst. Hon behöver det för rollen som Annika Bengtzon, kvällstidningsjournalisten i författaren Liza Marklunds deckarserie. I början av 2010 provfilmade Crépin och i påskas fick hon frågan om ville ha huvudrollen i sex nya spelfilmer. Ett arbete som kommer att absorbera henne fulltständigt under nästa år. – Det är klart att jag funderade innan jag svarade ja. Jobbet är ju stort. Men Annika Bengtzon är en varm, besvärlig och trubbig karaktär – allt på en gång. Hon är hudlös och har skinn på näsan, och hennes passion för arbete och familj känner jag igen hos mig själv, säger Malin Crépin, själv mor till en ettårig dotter. – Men jag är mycket blygare. På onsdagens pressträff klädd i pumps, läderbyxor, tröja och halssmycken gav hon intryck av att vara yngre än sina 32 år. Hon berättade att hon inte känner sig styrd av Helena Bergströms tolkning av Annika Bengtzon, att hon sett de två första filmerna av Colin Nutley och att hon läst de första Marklundböckerna. Tre filmer spelas in på våren och tre på hösten 2011. Danske Peter Flinth (Arn-filmerna) regisserar den första, ”Nobels testamente”, som görs för biograferna. Det följande fem släpps först på dvd. Den sammantagna budgeten är på 100 miljoner kronor, Yellowbird och Nordisk film producerar. Varje film har ytterligare fem bärande roller, som ska tillsättas i höst. Malin Crépin stod högt på listan som den nya Annika Bengtzon redan vid provfilmningarna. – Det var inte ett medvetet val att ta en mindre känd skådespelare. Men Malins kompromisslöshet, fokusering och kantighet tilltalade oss, säger Jenny Gilbertsson, producent på Yellowbird. Även Liza Marklund, som skriver på sin nionde Bengtzon-deckare (det ska bli totalt elva), ser valet av Crépin som självklart. – Hon har samma frekvens som Annika Bengtzon. I början av 90-talet när första boken kom ut fanns inga deckarhjältinnor med de här egenskaperna. Både intelligent, ambitiös, obehaglig och gråtmild. För kvinnor är ju också människor även om vi inte behandlas som sådana, säger Liza Marklund. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 37180, "headline": "Exklusiva spelningar på Way Out West", "summary": "Håkan Hellström, Lykke Li, Anna Ternheim och Jens Lekman – fyra av Sveriges största popartister gör exklusiva festivalspelningar på Way Out West i år.", "article": "– Det är svåra bokningar, men folk gillar att spela på vår festival, säger Joel Borg på Way Out West. De flesta artister brukar släppa en skiva och sedan ge sig ut och spela den. Och festival-Sverige har fyllts till bredden av band som levererat plattor under våren och sommaren. Kent, Robyn och The Ark är bara några exempel på artister som varit bokade till flera av landets största festivaler i år. Men Way Out West går mot strömmen och har till årets fest i Slottsskogen bokat artister som inte varit skivaktuella på ett bra tag. – Vi vill att riktigt bra artister ska spela hos oss och det är förstås rågrymt att de väljer att göra något exklusivt och speciellt just här, men det har varit lite knepigt att få hit dem så klart, säger Joel Borg. Förra året gjorde Robyn en exklusiv spelning på Way Out West flera månader innan nya plattan dök upp. I år spelar Håkan Hellström, Lykke Li, Anna Ternheim och Jens Lekman på Göteborgsfestivalen. Alla fyra håller på att jobba på nya plattor. Håkan Hellström släpper en ny skiva i oktober, men kommer att spela debuten \"Känn ingen sorg för mig Göteborg\" från början till slut på Way Out West. Även Lykke Li håller på med nytt material som enligt henne själv kommer att låta som \"speedad slowmotion\". Anna Ternheim spelar in i New York och Jens Lekman är också han mitt uppe i en skaparprocess. – Folk tycker om vår festival och det är nog därför de väljer att spela här trots att de egentligen är mitt uppe i sitt musikskapande. Vi jobbar verkligen på att man ska trivas när man är på plats och det har gjort att vi har hög status även bland utländska artister. Vad är det ni gör för att de ska trivas? – Egentligen handlar det om smågrejer som schysta toaletter, att det finns ett bra vegetariskt utbud, vi är dessutom den enda kravmärkta festivalen. Sen är vi mycket noga med ljud och ljus också. Det ska vara en toppupplevelse att vara här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37181, "headline": "”Det kan aldrig bli för mycket”", "summary": "Den svenska designern Ida Sjöstedt utmanar den skandinaviska enkelheten med glittrande spets och tyll. På måndag är det premiär för hennes vårkollektion under Stockholms modevecka.", "article": "Spets, tyll, paljettgnister och symaskinsdunk. Aktiviteten i Ida Sjöstedts sprängfyllda källarateljé i Högdalen söder om Stockholm är frenetisk så här dagarna före visningen. I ett hav av guldskimrande tygrullar, sagolika inspirationsbilder, skira spetsar, böljande volanger och rader av provplagg lägger Ida Sjöstedt och hennes medarbetare sista handen vid vårens kollektion. På måndag är det premiär på catwalken i Stockholm. – Det är helt galet egentligen. Vi arbetar stenhårt i ett halvår med kollektionen, och sedan är visningen över på åtta minuter, säger Ida Sjöstedt, ett av frontnamnen på den svenska modescenen – med en signaturstark estetik som utmanar idén om det skandinaviskt enkla. Hon brukar själv beskriva sin designfilosofi som ”smakfull kitsch”. – Jag har alltid dragits till det som glittrar. Jag tror att den superfeminina rysch- och pyschstilen har en speciell lockelse på oss som växte upp under 1970-talet. Det var lite förbjudet med prinsesslooken då, det var bara unisex, pottfrilla och jeans som gällde … Ida Sjöstedt lanserade det egna glitterstarka märket 2001. Då som ett udda inslag på en begynnande svensk modescen som domineras av det enkla, avskalade och funktionella i dämpade färger. – Jag kommer ihåg hur jag såg mig omkring på tunnelbanan och undrade vem som egentligen skulle kunna ha mina kläder, säger hon. Det var få svenska märken som hade kommit i gång då, i början av 2000-talet, och ännu färre butiker som vågade köpa in oprövade svenska märken. Looken var streetig och sportig med jeans och huvtröjor, ofta med välkända italienska namn i etiketten. Men i dag är modeklimatet som bekant ett helt annat. Svenskdesignat har fått status, klänningen har blivit ett basplagg, och Ida Sjöstedt har sakta men säkert skaffat sig en stor och trogen skara fans. – Den stora skillnaden började märkas runt 2004/2005. Flera svenska modeskapare med egna idéer och visioner slog igenom på allvar, det etablerades en modevecka i Stockholm för designbaserade märken och ”svenskt mode” började bli ett begrepp, säger Ida Sjöstedt. Sedan dess har utvecklingen gått snabbt, på gott och ont. – Kedjorna har blivit större och starkare, och hela industrin har vuxit. Det finns så mycket mer av allt i dag. Nästan lite för mycket. Jag hade en period i vintras när jag var lite less på kläder. Det finns ett sådant överflöd av allt, säger hon. Ur den känslan föddes en idé om att skapa handgjorda, måttbeställda kläder, och i mars i år lanserades Ida Sjöstedt couture. Det droppade in ett tjugotal beställningar redan första veckorna, de flesta av blivande brudar. – Det är en jättekick för mig, att få arbeta för hand med speciella plagg som jag kan ägna stor omsorg. Modellerna jag erbjuder som coutureplagg har alla varit en del av tidigare kollektioner, men de har aldrig nått ut i butikerna, eftersom ingen vågat köpa in dem. Det känns bra att de kan få ett eget liv nu, säger Ida Sjöstedt. I likhet med många andra framgångsrika fristående modeskapare har hon gärna ett antal projekt på gång vid sidan av huvudkollektionen. – Det har blivit betydligt svårare att nå ut i dag jämfört med när jag startade. Man måste synas mer för att göra ett avtryck, säger hon. För Ida Sjöstedts del innebär det att hon nyligen designat en brudklänning för Ikea, specialdesignat en kreation för modellen Helena Christensen i Coca-Cola Lights Nordenkampanj, och att hon stolt kan berätta att hon skapat klänningen sångerskan Agnes bär på omslaget till den officiella kungliga bröllopsskivan. I början av november har hon dessutom premiär för en minikollektion för JC. Fyra festplagg i typisk Ida Sjöstedt-anda, men i en prisklass som passar JC-kunderna. – Det är kul att få skapa kläder för hela spannet, från ung tjej till huvudkollektionen och den handgjorda couturen, säger hon. Till skillnad från de flesta andra svenska modeskapare, som lägger störst vikt vid höstkollektionen med ytterplagg och stickat, ligger tyngdpunkten i Ida Sjöstedts produktion på vårkollektionen, inför bröllop och studentfester. Designmässigt utgår hon alltid från en idé om en egen fantasivärld när hon skapar sina kollektioner. Den här säsongen har också couturen influerat till en mer arbetad, hantverksbaserad känsla. Färgskalan går i guld, vitt och puder, med inslag av ögonbedövande blått och turkos. Titeln på kollektionen är ”Secret garden”. En hemlig trädgård befolkad av exotiska sagoväsen och surrealistiska fantasifigurer där åtta olika typer av spets samsas med handbroderad tyll, fjärilsapplikationer, leopardmönster, färgglada blommor och ett par varianter av genombruten, guldglänsande vaxduk. – Jag har alltid älskat det dekorativa, och ju fler material och tekniker jag får in i en kollektion, desto bättre blir helheten. Det kan aldrig bli för mycket, säger Ida Sjöstedt som ser varje kollektion som ett nytt tillfälle att översätta förbjudna prinsessdrömmar till relevanta modeuttryck, samtidigt som hon utforskar gränsen mellan det kitschiga och det bärbara. Lanserade sitt eget märke 2001 Ida Sjöstedt, 34, kommer från Enskede. Bor på Södermalm i Stockholm. Har ateljén i Högdalen och nystartad coutureverksamhet på Birger Jarlsgatan. Bakgrund: St Görans gymnasium i Stockholm, förberedande designutbildning på London College of Fashion, BA i fashion design från University of Westminster. Praktik hos modeskaparna John Richmond och Dai Rees i London och på Stadsteaterns kostymavdelning i Stockholm. Lanserade det egna märket i Stockholm 2001. Har gjort ett par kollektioner för butikskedjan Monki. Aktuell med: Vårkollektionen 2011 som premiärvisas på catwalken på måndag, under Stockholms modevecka. Gästspel med festkollektion för JC i november. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37187, "headline": "Vitabergsparken full av dans och musik", "summary": "Det blir modern dans, balett, streetdance med mera när Parkteatern avslutar säsongen med en dans och konsertmånad i Vitabergsparken i Stockholm.", "article": "– Många tror att dansen är en svår konstform. Vi vill uppmana människor att komma hit och titta och njuta och uppfatta det de uppfattar, på sitt sätt, säger Linda Zachrisson, konstnärligt ansvarig för Parkteatern och ansvarig för teaterns dans- och konsertmånad som börjar på torsdag den 12 augusti med breakdansorgien SuperJAM och avslutas i slutet av augusti med gästspel av Kungliga Baletten och Kungliga Operan. Dansen har lång tradition inom Parkteatern – Cullbergbaletten dansade här första gången alldeles efter att den bildats 1967 och har blivit en tradition, säger Linda Zachrisson. – När Parkteatern gick samman med Stockholms stadsteater 1996 drog Benny Fredriksson i gång dansmånaden. Linda Zachrisson säger att denna dansmånad i samklang med Dansens hus som invigdes några år tidigare utvecklat en stor och bred publik för dans i Stockholm. – Internationella ensembler som kommer hit är imponerade av att Stockholm har en så stor danspublik, säger hon. När hon valt verken till dansmånaden har hon arbetat väldigt öppet och nyfiket: – Jag ser mycket både av gamla favoriter och det allra nyaste. Sedan gäller det att finna en bra balans. Att spela utomhus i en park ställer ju också speciella krav, föreställningar som till exempel arbetar mycket med ljuseffekter trillar ju bort av naturliga skäl. – Sedan grundar sig urvalet på min upplevelse, det är det enda jag har, säger Linda Zachrisson. Bland de mer etablerade koreograferna frågade hon tidigt Kenneth Kvarnström med Helsinki dance company, Eva Lundqvist med Vindhäxor samt Helena Franzén. – Vindhäxor har funnits länge och det är säkert många unga som inte sett dem. När jag såg deras ”Om en viskning” i vintras kände jag direkt att den vore fin i parken, säger Linda Zachrisson. Vidare tillfrågades Cullbergbaletten som sagt, Virpi Pahkinen och Kungliga Baletten. – Och alla kunde och ville. Kenneth Kvarnström kommer med Helsinki dance company med ”XPSD” med refernser till 1600-tal, glamrock och disco. Virpi Pahkinen dansar utdrag ur tre av sina föreställningar, två solon och en duett tillsammans med Pontus Sundset. Helena Franzén framför ”Trigger point” tillsammans med tre dansare och Cullbergbaletten framför två koreografier av Mats Ek och Crystal Pite. Kompaniet är dessutom värdar för Beijing contemporary dance theatre, Kinas enda moderna kompani grundat 2008. Kompanierna fann varandra under Cullbergbalettens gästspel i Kina i våras och ville fortsätta ett samarbete. Och Kungliga Baletten dansar de stort upplagda ”Bolero” och ”Les Noces” den 27 augusti, och dagen därpå sjunger solister från Kungliga Operan in sin nya säsong. ”No more Lullabies” under två kvällar är en del av ett långsiktigt poesi- och musikprojekt skapat på initiativ av Ane Brun och Johan Rutherhagen. Man samlar artister som vill använda sin konst för att föra och fördjupa samtal om jordens kritiska tillstånd och om vårt gemensamma ansvar. Första gången artister samlades under titeln ”No more lullabies” var på Södra teatern 2009 i samarbete med Tällberg Foundation som fortfarande finns med som samarbetspartner. ”Club killers” är ett sextonmannaband och också en klubb, som hållit till på Debaser och Strand och som Linda Zachrisson följt i flera år. – De lyfter taket. Det är lekfullt, det är fest och det verkar som om det är fest för dem också, säger hon. Parkteatern i Vitabergsparken SuperJAM 12–13 augusti Helsinki dance company 14–15 augusti Vindhäxor 17 augusti No more lullabies 18–19 augusti Club killers 20 augusti Cullbergbaletten 21–22 augusti Virpi Pahkinen 24–25 augusti Helena Franzén 26 augusti Kungliga Baletten 27 augusti Kungliga Operan 28 augusti ", "article_category": "culture"}
{"id": 37200, "headline": "”Life during wartime”", "summary": "Becksvart humor vi sett förr. I sin nya komedi återvänder Todd Solondz till den dråpligt sorgliga familjen Jordan som han skildrade i succén ”Happiness”. Men mörkret är inte lika svart i uppföljaren.", "article": "Ibland kan en film ligga så exakt rätt i tiden att det känns som om den redan har gjorts fastän den är blänkande ny. Todd Solondz ”Happiness”, om den dråpligt sorgliga medelklassfamiljen Jordan, var lite sådan. Överrumplande i sin fysiska pinsamhet, men ändå en bekräftelse på en redan existerande världsbild snarare än en utmaning. Alla karaktärer fanns i det allmänna medvetandet: den beskäftiga systern, den filantropiska losern, de plågsamt osexiga männen, pedofilen, telefonsexmissbrukaren, den förpubertala pojken: de hade valsat runt ett tag: i tragisk form, i komisk form, i kriminalstoryform, i dramaform, i komediform. Solondz plockade bara ut de bästa, slipade dem till diamanter och satte ihop dem i en perfekt, avslöjande ordning som skulle vara självmordsinducerande om inte de exakta replikerna och bilderna hade fått oss att skratta konstigt i stället. Som man skrattar när man får en slimey innanför tröjan. Varför Solondz vill återvända elva år senare och klottra över sin gamla succéfilm med nya historier är ganska svårt att förstå. Systrarna Joy, Trish och Helen är visserligen fascinerande. Så oförmögna att kommunicera eller handskas med relationer att de skulle framstå som sinnessjuka om det inte vore för att man dessvärre känner igen sig i dem. Deras tendens att lägga sig i varandras liv på sämsta tänkbara sätt med sämsta möjliga tajmning gör ont. När Solondz regi fungerar, när absurda repliker uttalas på fullt allvar, utan minsta blinkning till publiken att det är dags att skratta, så kan han fortfarande utvinna ren, becksvart humor ur familjen Jordan, i synnerhet ur Alison Janneys Trish. Men lukten av återföreningsträff är ändå svår att skaka av sig. ”Life during wartime” följer systrarna ungefär tio år senare, nu spelade av andra skådespelare. Den splittrade ”pedofil”-familjen har flyttat till Florida och Joy flyr från sitt sönderfallande äktenskap för att hälsa på dem. En del karaktärer har åldrats mycket, andra bara något år. En del har bytt hudfärg. Många har blivit sämre. En stackare har blivit Paul ”PeeWee” Reubens. Men den mest kännbara förändringen är pedofilen Bill, ”Happiness” utan tvekan mest berömda karaktär. Baker Dylan riskerade sin karriär för den rollen. Om man vill nämna något annat som han har gjort måste man alltid förklara vem det är med ”pedofilen i ’Happiness’ ”. Med sina egendomligt färglösa drag, sin stora, formlösa mun och sina bleka fiskögon var han materialiseringen av hela filmens fumliga, glidande, omedvetna perversion. Slimeyn själv. Den orakade Ciáran Hinds som äter ett geléhallon i sin fängelsecell är motsatsen. Karismatisk, med skarpa drag, lysande ögon och klar över vem han är. Han går omkring i downtown Miami i stekande hetta och Edward Hopper-liknande kompositioner som en vacker antihjälte, en Franz Biberkopf i svart, vintageromantisk kostym (som Bill 1 aldrig skulle ha burit). Hans möten med en åldrad vamp på hotellbaren (Rampling, som också verkar komma ur ett annat filmdecennium) och med sonen Billy i studentkorridoren är briljanta med Hinds i Albert Finney-form. En riktig skådespelare av kött och blod mitt bland de tafatta pappersdockorna. Det är ett egendomligt stilbrott, men det är underhållande. Lika egendomligt och mindre kul är det att se spöken och drömsekvenser i Solondz hyperrealistiska värld. Stackars vänliga Joy, nu i Shirley Hendersons sköra form, blir ihärdigt uppvaktad av en självmördares spöke och vandrar planlöst i Floridas månskensnatt i nattlinne till tonerna av Devendra Banharts ”Heard somebody say”. Henderson gör ingen rättvisa alls åt Joy och Solondz verkar inte ha valt filmstil. Han är attraherad av mer känslor, han drar åt melodramen, men kan inte ta steget fullt ut eftersom han har att göra med så explosivt stoff. ”Happiness” var en exakt slipad diamant där alla episoder belyste varandra. ”Life during wartime” är dimmig som en déjà vu-upplevelse som aldrig får sin förklaring. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37204, "headline": "Leonard Cohen i fin form", "summary": "Mörk, lugn och felfri. Leonard Cohen uppträder som en gentleman i kostym och Sinatra-hatt under den tre och en halv timmar långa konserten på Malmö Arena.", "article": "musik Leonard Cohen Scen: Malmö Arena. ”But you don’t really care for music, do you?” sjunger Leonard Cohen i sin numera emblematiska ”Hallelujah”. Och jag får – stundtals, under den drygt tre timmar långa konserten – lust att slänga den där raden i ansiktet på honom. Cohen är en fullkomligt glimrande låtskrivare och textförfattare. Det finns inte mycket mer att säga om det. Men hans val av musiker, producenter och estetisk inriktning tycks alltid ha präglats av godtycke. Men så var han ju också poeten som motvilligt blev artist för att rädda sin ekonomi. Musik har kanske egentligen aldrig varit något stort intresse. De makalösa sångerna till trots är ju hans katalog bitvis omöjlig att lyssna på. På sätt och vis får man kanske vara tacksam för att de många sångerna han gör under konserten i Malmö stöps i samma form, även om den är rätt intetsägande. Leonard Cohen gjorde comeback som turnerande artist för två år sedan efter ett femton år långt uppehåll. Denna turné är egentligen bara en fortsättning på den förra. Han har med sig samma musiker och spelar i stort sett samma låtar. Han varierar sig ytterst lite mellan spelningarna. Förutom några soloinsatser – framför allt från gitarristen Javier Mas – låter Cohens band som en såsig men kompetent underhållningsorkester. Det har ju funnits ett sådant ideal: stora sångare skulle uppträda med slätstruken fond. Nu framstår det som rätt märkligt. Jag hade hellre sett Cohen kompas av Tindersticks eller varför inte Arcade Fire. Som det är nu skaver det ingenstans, det finns inget motstånd. Själv gör han inga fel. Han uppträder som en gentleman i sin kostym och Sinatra-hatt. Hans röst är mörk, lugn och otroligt uttrycksfull. Han pratar inte mycket mellan låtarna, blundar under större delen av konserter. Utlevelse står i motsats till inlevelse i Cohens värld, och han tycks hämta allt inifrån sig själv. Tidigare i sitt liv drack han två flaskor vin före varje konsert för att kunna leva sig in i sångerna. Hur han jobbar nu för tiden är oklart, men han är där – i texten. Efter ett timslångt första set är det paus. Det har börjat en aning trevande och tagit sig mot slutet. Efter uppehållet följer en regelrätt hitparad. Han radar upp ”Tower of song”, ”Suzanne”, Sisters of mercy” och ”Hey, thats no way to say goodbye”. Det är närmast överväldigande, men vad som slår mig är hur mycket av Leonard Cohens distans som går förlorad i den här superkonventionella inramningen. ”Tower of song” är ju egentligen väldigt rolig. Cohen har den språkliga exakthet som krävs för att vrida till verkligheten. Det absurda och det bokstavliga trängs i samma rum. Det är poesi, inte samtidskommenterande rocklyrik. I ”I’m your man” skjuter han tillbaka hatten lite och bligar på publiken. Det är första gången man ser ironin blixtra till i hans ögon. Det är väl så med Cohen att han vet vilken roll han ska spela. De flesta av oss vill ju gärna tro att det är det existentiella som gör livet svårt att leva; döden, kärleken och de stora frågorna. När det mesta i slutändan handlar om logistik. Poeterna arbetar för dem som vill skänka lite tyngd åt livet, som vill ha det besvärligt på ett lite mer märkvärdigt sätt. Leonard Cohen står gärna till tjänst. Slutet blir trots allt rätt uppsluppet. Han dansar av scenen efter ”Take this waltz” (dedikerad till vännen Göran Tunström) och återkommer tre gånger för omfattande extranummer. Tre och en halv timme ger han oss. Cohen fyller 76 om några veckor. Han är onekligen i bra form. Po Tidholm musik@dn.se Leonard Cohen spelar på Globen i Stockholm söndag den 8 augusti. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37209, "headline": "Stefan Klaverdal får Mozart gå i loop", "summary": "Mozarts 40:e symfoni var det första stora klassiska verk tonsättaren Stefan Klaverdal hade på CD. För DN.se remixar han nu symfonins förstatemat.", "article": "Tonsättaren Stefan Klaverdal är född i Stockholm, har bott fjorton år i Malmö och har nyligen flyttat till Ängelholm. Han är utbildad på kompositionslinjen i Malmö och har den romantiska känslan hos Wilhelm Stenhammar och lekfullheten hos den amerikanske elektronmusiktonsättaren Paul Lansky som tidiga inspirationskällor. Förra året gjorde han oratoriet ”Levande vatten” till texter som kretsade kring dopet av Christine Falkenland på beställning av Svenska Kyrkan, ett verk som turnerades runt i Skåne. Han var också med och remixade Joseph Haydns 104 symfonier för kammarorkester och elektronik till en Haydn-hyllning på Palladium i Malmö. I år har han släppt cdn ”Revelations” med egna verk samt arbetar på ett verk för stor brassorkester som skall uruppföras till hösten. För DN.se har nu Stefan Klaverdal remixat W A Mozarts symfoni nr 40 i g-moll från 1788 som ingår i DN:s samling ”25 klassiska mästerverk”. Vad betyder Mozarts 40:e symfoni för dig? – Det var det första stora klassiska verk som jag hade på cd och jag har lyssnat väldigt mycket på det, säger Stefan Klaverdal. Och det gjorde mig också lite ambivalent. En sån här musik kan lätt kännas lite uttjatad. Vad gav dig kicken att ändå arbeta med det verket? – Jag letade länge bland symfonins tema och så hittade jag möjligheten att göra en loop av förstatemat i första satsen. Ungefär som om Mozart hade levt i 1970-talets USA och tillhört den första generationen minimalister. Det var min startpunkt. Efter det var det som om remixen komponerade sig självt, nästan lite slumpmässigt och överraskande även för mig själv. Inte minst slutet. Ja, vad har du gjort där? – Först tänkte jag att hela remixen skulle var som en enda accelerering där det händer mer och mer men så råkade det ligga kvar ett ljud mot slutet som jag glömt av. Det är frekvenser av sidotemat som jag analyserat på datorn och som spelas på en celesta och som jag kände skulle fungera som en andningspaus för lyssnaren efter att ha blivit översköld av intryck, ungefär som eftertexterna till en film. Ja, din remix kan påminna mig om den skräckfilmstunnel som jag gick igenom på Universal Studios i Los Angeles där jag hela tiden i mörkret hade en grupp skrikande kinesiskor bakom mig. Ville du också skrämmas?. – Ha ha ha – nej inte direkt men jag ville ta fram en råare känsla hos Mozart, plocka fram känslorna mer än logiken, även om strukturen till slut påminner om sonatformen i symfonin. Därför valde jag också att ha med ett avsnitt ur den dramatiska genomföringen - så rent och obearbetat som möjligt. Vad vill du säga med din remix? – Nyckelorden för den är nog ”lek” och ”förändring”. Något som har med min nuvarande livssituation att göra. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37226, "headline": "En fin kväll i promenadtakt", "summary": "På Storsjöyran ger skotska Teenage Fanclub prov på sin digra låtkatalog. För dynamikens skull ger de även de tråkiga låtarna plats. Resultatet blir en fruktansvärt snygg konsert.", "article": "Musik Teenage Fanclub Storsjöyran, Östersund Skottlands finaste popband arbetar inte ihjäl sig. En skiva ungefär vart femte år, och en liten turné på det. Det första och enda Sverigebesöket på länge äger rum i Östersund när det precis har slutat regna och månen skymtas bakom björkarna och molnen. Festivalen pågår runt omkring och en inte allt för imponerande skara människor (konserten krockar delvis med Kent) har samlats för högtidstunden med Teenage Fanclub. På en festival finns alltid gott om referenser, och på något sätt blir det extra tydligt hur avvikande det här bandet verkligen är. Deras musik är märkligt befriad från självhävdelse och manligt adrenalin och äger rum i något slags samtalston. Det har med de öppna, rena harmonierna att göra, men också med tempot. Många av Teenage Fanclubs låtar framförs i ett lätt framåtlutat och väldigt sympatiskt promenadtempo. De blandar och ger från de senaste tjugo årens skivor – en katalog som i sammanlagd kvalitet överträffar det mesta – men aktar sig för att göra en hitparad av konserten. Även de tråkiga låtarna, påfallande ofta skrivna av Raymond McGinley, måste få plats för dynamikens skull. Helheten blir ändå överväldigande. Norman Blake, i jeans och kofta, sköter publikkontakten. Basisten Gerard Love gör några av sina allra mest romantiska låtar. Det är charmigt, vemodigt, rörande och framför allt fruktansvärt snyggt. Kompositionerna är perfekta, stämsången sitter som den ska. Teenage Fanclub är inte alltid bra live, men det här är en mycket fin kväll. Synd bara att så få tog chansen att se dem. Po Tidholm musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37243, "headline": "Isak Eldh jobbar i blindo med Sibelius", "summary": "Isak Eldh har tidigare fått gurkor att nynna och morötter att sucka. Nu ger han sig på Sibelius 2.a symfoni som han remixat för DN med en ”tecknings-sequenzer”.", "article": "Konstnären Isak Eldh är född och bosatt i Göteborg, har gått Valands femåriga utbildning i fri konst och arbetar lika mycket och gärna samtidigt med ljud och bild.I videor, installationer och olika performenceverk. Vida uppmärksammad blev han tillsammans med Daniel Skoglund i duon 8 tunnel 2 när de i SVT:s ”Mat med Tina” mickade upp grönsaksdisken på Domus Avenyn och fick gurkor, blomkål och morötter att nynna, skrika och sucka. Isak Eldh söker ofta samarbeten med andra kostnärer och författare som Lotta Antonsson och Pamela Jaskoviak. Till hösten ger han ut ett cd-album tillsammans med poeten Kennet Klemets som fick Gerard Bonniers poesipris 2010. Nu har Isak Eldh för DN.se remixat Jean Sibelius 2:a symfoni från 1903 som ingår i DN:s samling ”25 klassiska mästerverk”. Vad tänkte du om att remixa Sibelius 2.a symfoni? – Innan jag hade lyssnat hade jag bara en vag känsla för Sibelius men blev fort väldigt nyfiken på att skapa ett möte med hans musik som var utan förpliktelser, säger Isak Eldh. Och sen tog jag emot den ungefär som när man sätter på radion och låter något läcka in. Jag fastnade för ett dynamiskt avsnitt ungefär sjutton minuter in i symfonin som växlar mellan ett tassande lugn och ett explosivt tryck. Och lät mig därefter bli ett offer för denna passage genom att ta emot den via min maskin. Du kallar din maskin för en ”tecknings-sequenzer” – vad är det? – Det är en ganska primitiv apparat som jag byggt själv med vilken jag kan påverka och nyskapa ett ljudförlopp genom att rita på ett papper med blyerts. Och som i det här fallet kan välja hur mycket av Sibelius som tränger igenom. Den har något obönhörligt och slumpmässigt över sig som jag gillar. Som gör att man inte helt råder över den konstnärliga processen. En stor del av det mönster som du ritat, som också går att se på videon till remixen, har du gjort med bindel för ögonen. Varför då? – Att jobba i blindo blev viktigt för mig när jag inför remixen rådfrågade den kortlek, ”Oblique Strategies” som Brian Eno och konstnären Peter Smith gav ut 1975 och fick upp ett kort som sa: ”In total darkness, or in a very large room, very quietly”. Men hur hade det med Sibelius att göra? – Det finns en hotfull dimension i hans musik och det är lätt att föreställa sig ett mycket stort rum fullt av en mörk oro. Men där också magiska saker händer, förvandlingar som sker som utav ett trollslag och som är vansinnigt medryckande. Kanske har det med tiden för symfonins tillkomst att göra, det starka utbrottet av nationalism i Finland och spänningarna i Europa som ledde fram till första världskriget. Har det hänt något med ditt förhållande till Sibelius? – Jag känner nog att jag kommit nära något hos honom. Att tidsavståndet mellan oss inte spelar så stor roll. Och att min maskin, som bara kräver lite elektricitet, faktiskt skulle kunna vara från Sibelius egen tid. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37245, "headline": "Nu kommer böcker om unga tjejers sexualitet", "summary": "Det är viktigt att vi vågar prata om unga tjejers sexualitet och lust. Det tycker författarna Maria Sveland och Mian Lodalen, som båda är aktuella med var sin roman om tjejer i tonåren.", "article": "Böckerna beskriver den unga, nyvaknade lusten, men även hur alla kvinnor påverkas av den patriarkala sexualiteten. Under hösten åker de på turné ihop för att prata om sina böcker. – Den heterosexuella manligheten kommer in som en käftsmäll i allas våra liv, säger Maria Sveland. Svelands kommande bok, ”Att springa”, handlar om vännerna Emma och Julia under sommarlovet mellan sexan och sjuan. – Det är en magisk period i livet. Man står med ena foten i vuxenvärlden och den andra i barndomen. Det är nästan som att man leker med Barbie, samtidigt som man har sex med killar. Svelands berättelse är brutal och ganska svart. Det är övergrepp och våldtäkter. I Mian Lodalens ”Tiger” porträtteras 70-talets Sverige och 14-åriga Connie och Anna som blir förälskade i varandra. Lodalen säger att hon ville skriva om hur svårt det var att komma ut som lesbisk under den tiden och hur lite det pratades om kvinnlig homosexualitet. – Det är därför den heter ”Tiger”. Samtidigt var det viktigt för henne att beskriva hur det är att lära känna sin sexualitet som kvinna. Det finns alltid ett problematiserande kring tjejers lust, säger hon. Hon ville visa på den nyväckta spirande känslan som finns när allt är nytt. – Den handlar om att upptäcka sin sexualitet själv. Inte speglas i en kille. Anna och Connie är väldigt kåta och glada, säger Lodalen. Det var ganska sent i processen som Sveland och Lodalen insåg att deras böcker hade väldigt många beröringspunkter. Båda två tycker att det är viktigt att det skrivs om sex utifrån flickors perspektiv. – Vi vet ju alla att kvinnor är bi-litterära – de läser både manliga och kvinnliga författare. Många män har skrivit om sina pojkår, men vuxna kvinnor har inte skrivit om sin ungdomssexualitet, säger Maria Sveland. Och det vi får är Stephanie Meyers ”Twilight”?’ – Ja, men Gud! Där får de inte ens kyssas. I ”Att springa” ville Sveland skildra en period i livet som formar vår framtida relation till sex. Men det är ingen upplyftande historia. – Mötet med sexualiteten är brutal för väldigt många av oss, säger Sveland. Lodalen tycker också att det är viktigt att uppvärdera och våga tala om unga tjejers lust. – När det kommer till tonårstjejer och sex är det bara förmaningar. ”Gör inte så, gå inte där.” I ”Tiger” finns flera onaniscener. – Jag hoppas att jag kan inspirera, säger Mian Lodalen. Jag vill att fler tjejer ska ta kommandot över sin egen sexualitet och att tjejer världen över som har förmågan att känna attraktion till en annan tjej kan se det som en gåva. – Onaniscenerna är skitschysta och positiva, säger Sveland lyriskt. Hade Mian varit Björn Ranelid hade hon sagt: ”Det här är helt unikt i svensk litteratur!” Det har aldrig gjorts förut. Tove Leffler tove.leffler@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 37248, "headline": "Lisa Nordström remixar Grieg", "summary": "För DN.se har Lisa Nordström nu remixat Edvard Griegs Pianokonsert i a-moll från 1868 som ingår i DN:s samling ”25 klassiska mästerverk”.", "article": "Lisa Nordström är född och bosatt i Göteborg och är medlem i electronicaduon Midaircondo som gett ut två kritikerhyllade album. Hon är klassiskt skolad flöjtist men lämnade den klassiska banan för den elektroniska musiken för att hitta en ”egen spelplan som inte var så förutbestämd och frusen, där jag hade möjligheten att härja som jag ville både som flöjtist och som sångerska”. Som främsta inspiratörer till sitt konstnärskap räknar hon sina föräldrar, arkitekten och socionomen, som tidigt vande henne att tänka i form, komposition och sociala miljöer. I höst väntar en turné till Italien med Midaircondo och arbetet med ett nytt album. För DN.se har Lisa Nordström nu remixat Edvard Griegs Pianokonsert i a-moll från 1868 som ingår i DN:s samling ”25 klassiska mästerverk”. Kände du till Griegs Pianokonsert sen tidigare? – Ja, många av melodierna hade jag redan i mig och jag tror att jag har spelat den en gång med en orkester, säger Lisa Nordström. Det är en mycket dynamisk och passionerad musik med en nordisk klang som jag kan känna igen mig i. En klang som är djup och mörk men också transparent och luftig. Och som har en resonans i hur man låter när man sjunger för sitt barn eller hur ens mamma lät när hon sjöng för en. Jag har faktiskt gått och sjungit på Grieg under hela arbetets gång. Hur gick du tillväga med din remix? – För att ta mig in i musiken samplade jag ett flertal ställen ur den första satsen som jag tyckte om och så började jag improvisera fram remixen.över några olika temperament. Det är ett sätt för mig att befria mig från det duktiga och få nya tankar att dyka upp. Jag ville ju inte redovisa ”Grieg” utan ge mig hän och sväva iväg. Från början var remixen två timmar lång, men det gick ju inte, så jag har stramat åt den lite, ha ha ha... Hör du Grieg på ett nytt sätt nu? – Ja, han var bara 26 år när han skrev sin Pianokonsert och det hörs att det är en ung man som vill hävda sig. Där finns en del av det utåtriktat pampiga och folkmusikaliskt struttiga som jag inte alls kan relatera till. Jag tyckte exempelvis mycket om den inledande pukvirveln men vänder den och låter den gå baklänges när den når sin klimax för att få musiken att gå inåt. Bli en resa mot det utlämnande, sårbara och bitterljuva. Mot den där nordiska klangen som både är min och Griegs. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37251, "headline": "Lars von Trier gör undergångsfilm", "summary": "Lars von Triers nya film handlar om en planet som är på väg att krocka med jorden. Den danska regissören har tröttnat på lyckliga slut.", "article": "Lars von Trier spelar just nu in sin nya film ”Melancholia” i Trollhättan. När den nyckfulla danska regissören presenterade sina skådespelare Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland, Stellan Skarsgård, John Hurt, Udo Kier, Jesper Christensen och Charlotte Rampling på en presskonferens på inspelningsplatsen så var han sin vana trogen mycket förtegen om filmens handling. – Den kommer att se ut som skit. Lite skitigare än de jag gjort innan, säger Trier. – Jag hade kunnat sitta här och berätta vad den handlar om, men … nej, det tänker jag inte, förklarar von Trier. Trier menar att han valt film som sitt verktyg till historieberättande och att då sitta och förklara manuset muntligt förtar det hela. Sedan tidigare är det dock känt att ”Melancholia” är von Triers version av en katastroffilm. En främmande planet är på väg mot jorden och därmed är det bara att börja räkna ned till mänsklighetens befarade undergång. I stället för hjältar som räddar världen, vanligt i genrens Hollywoodproduktioner, så ger Lars von Trier en inblick i vad ett sådant scenario skulle göra med människor och deras psykiska hälsa. Filmen får inte något lyckligt slut. Något överraskande påstår Lars von Trier att alla hans tidigare filmer, bland annat ”Breaking the waves” och ”Antichrist”, har lyckliga slut. – Det blir intressant för mig att göra en film utan lyckligt slut, säger han med betoning på just en. ”Melancholia” beräknas ha premiär på 2011 års Cannesfestival. Kiefer Sutherland, som kommer från avslutningen av tv-serien ”24”, tvekade inte att tacka ja till sin roll i filmen. – Vi pratade ganska kort innan jag fick manuset och jag sa redan då att jag kan göra vilken roll som helst bara jag får vara med, säger Sutherland. Manuset fångade huvudrollsinnehavaren Kirsten Dunst, känd för ”Spindelmannen”-filmer och ”Marie Antoinette”. Lars von Triers kvinnosyn blev ifrågasatt i samband med senaste filmen ”Antichrist”. Kirsten Dunst ser poesi i von Triers kvinnoporträtt. – Lars har ett unikt sätt att porträttera kvinnor. Jag upptäckte mer och mer poesi i manuset efter hand jag läste. Det är även poesi i sättet han … torterar kvinnor, förklarar hon med ett snett leende. – Jag tror att jag behandlar kvinnor okej. Kanske inte bra men i alla fall okej, säger von Trier. I ”Melancholia” blir det även dubbelt Skarsgårdskt. Alexander, Hollywoodkändis efter ”Generation Kill” och ”True blood”, medverkar som Kirsten Dunsts blivande make. – Men jag är inte hans pappa i filmen utan hans best man, säger Stellan Skarsgård. Fast en best man som bara råkar vara lik honom antar jag. Men det är roligt under inspelningen, varje gång han säger ”pappa” i någon replik så blir jag: ”Va? Ja!” CHRISTIAN EGEFUR kultur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37253, "headline": "Arvikafestivalen: ”Vi behöver hjälp”", "summary": "Efter två förlustår står Arvikafestivalen inför ett hårt ultimatum: hitta hjälp eller gå i konkurs. Trots att arrangörerna har skulder på flera miljoner vägrar de ge upp.", "article": "Hultsfredsfestivalen var äldst och föll först. Nu ser det ut som om Sveriges andra festivaldinosaurie är på väg mot utrotning. Efter två katastrofala år har arrangörerna bakom Arvikafestivalen skulder på flera miljoner. Vid en presskonferens i Arvika på tisdagen redovisade arrangörsföreningen Galaxen resultatet för årets festival. Tio dagar efter festivalen kan ledningen konstatera att Galaxen dragit på sig runt två miljoner i skulder. Bara några dagar efter årets festival meddelade föreningen att de tvingats ställa in alla betalningar till leverantörer. Nu framträder en dyster bild av Galaxens ekonomi. – Vi drogs med ett negativt resultat från förra årets festival som naturligtvis belastar oss. Enligt bokslutet för hela föreningen gick vi back fem miljoner kronor förra året, säger Olov Hallberg, festivalansvarig i Arvika. Sammanlagt uppgår alltså skulderna till runt sju miljoner kronor. Gänget som driver Arvikafestivalen inser att de inte kan ta sig ur situationen själva. De artister och företag som väntar på att få betalt kan få vänta länge. – Vi behöver tid för att lösa det här. Som det ser ut nu har vi två alternativ: rekonstruktion eller konkurs. Vi försöker hitta en tredje väg, men då behöver vi hjälp från vara samarbetspartners. Vi behöver hjälp med ekonomin om vi ska kunna minska våra skulder och ta oss vidare, säger Olov Hallberg. När Hultsfredsfestivalens skulder var som störst uppgick de till runt 15 miljoner kronor. Trots ackordsuppgörelser med fler än 100 fordringsägare och flera miljoner i stöd från kommunen lyckades inte festivalen komma på fötter. Så sent som på måndagen satt ledningen för Galaxen i diskussioner med Arvika kommun. Men några konkreta förslag till hjälp finns inte och kommunen är en av festivalens största fordringsägare. – Dialogen fortsätter, men det är för tidigt att säga vad vi kan ge för stöd. Totalt har vi fordringar på en miljon kronor. Antingen kan vi gå in med mer pengar eller efterskänka den fordringen, men då måste festivalen uppvisa en ekonomiskt plan som vi tror på, säger kommundirektör Gunnar Tideman. Även om Arvikafestivalens situation påminner om den i Hultsfred hoppas Olov Hallberg på en lösning. Men trots optimism vågar han inte lova att det blir någon Arvikafestival nästa sommar. – Vi tror på festivalen och vi tror att den har en framtid. Det är många i Festivalsverige som har det tufft nu och även om det kommer mycket folk på festivalerna kämpar många med ekonomin. Om vi tar oss igenom det här kan vi bygga något bra i framtiden, säger han. Festivalledningen sitter fortfarande i samtal med kommunen och banken. Inom två veckor måste de fatta ett beslut om det blir en Arvikafestival 2011. – Jag kan inte säga ett exakt datum. Det är ett pressat läge och det kan komma påtryckningar från våra fordringsägare. Men även om de skulle få ihop alla pengar är allt inte frid och fröjd. Nu måste vi få tillbaka förtroendet hos våra leverantörer och bokare, säger festivalens informationschef Jonas Linné. Fakta/Arvikafestivalen Den första Arvikafestivalen arrangerades 1992. Två år senaste tog föreningen Galaxen över som arrangör. Föreningen driver fortfarande festivalen och andra verksamheter som kulturhuset Ritz i Arvika. Festivalen hamnade fick problem efter sommaren 2004. Trots stora bokningar som Kraftwerk, Skinny Puppy, och Broder Daniel lockade man inte tillräckligt stor publik och tvingades förhandla med sina fordringsägare. Förra sommaren stoltserade festivalen med Depeche Mode, den största bokningen dittills. Nytt publikrekord sattes med 22 500 besökare, men festivalen gjorde en förlust på närmare fem miljoner kronor. Av ekonomiska skäl var årets festival var något nedbantad, men festivalledningen hade ändå räknat med fler än de 15 200 besökare som tog sig till Arvika. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37263, "headline": "Pacifisten von Heidenstam", "summary": "Verner von Heidenstams novellsamling ”Karolinerna” var länge obligatorisk läsning i folkskolan. Den berättar om ädelmod och svenska hjältar på slagfälten. Men egentligen skildrar författaren krigets grymhet och meningslöshet, menar Johan Svedjedal.", "article": "Verner von Heidenstams ”Karolinerna” (1–2, 1897–1898) kombinerar egenskaperna att vara en klassiker och numera egendomligt okänd. Ambivalenser och paradoxer omger detta verk. ”Karolinerna” svävar mellan novellcykel och roman, mellan fakta och fiktion. Den har fått rykte av att vara heroiserande och krigsförhärligande, men samtiden såg den som närmast oförsynt i bilden av Karl XII. För generationer av bokläsare var den självklar eller påbjuden läsning, inte minst i skolorna, men nu har den försvunnit från läslistor och ur bokhandeln. Dess största litterära inflytande syns på ett ställe som nog överraskar de flesta: som förebild och klösbräda för den Ivar Lo-Johansson som skrev sin novellcykel ”Statarna” som ett äreminne över vad han kallade de proletära karolinerna. ”Karolinerna” kommer till oss lastad full av historiskt bagage. En del i novellerna kan te sig främmande och föråldrat. Där finns etniska stereotyper, olika typer av underordning som inte ifrågasätts av berättare eller huvudpersoner. Där finns heroisering av regenten och av folkets lidande, en sorts mytologisering av den energi för uppoffringar som tycks radieras av kungen. ”Karolinerna” är Verner von Heidenstams betraktelse över den svenska fattigdomens betydelse, det som han liksom Almqvist såg som det svenska folkets unika egenskap. Kortast summeras tanken i den sista novellens sista ord, uttalade av en gammal karolin: ”Älskat vare det folk, som i sin storhets fall gjorde sin fattigdom ärad inför världen!” Kriget är det gissel vars slag driver folket samman. Verket tycks skrivet för generationer av läsare som har studerat detaljerna i dåtidens krig med samma uppmärksamhet som vi nu kanske ägnar andra världskriget. Under tiden har legenderna om Bender, Poltava och Fredrikshald blivit allt mattare i skolornas undervisning, bortbleknade som färgen på en plansch som hängt alltför länge i solen. Och ändå. Under allt detta finns en annan ”Karolinerna”, en där berättelserna talar med andra tungor än författaren kanske hade tänkt sig. Det har sagts att gestalten Karl XII i verket bär mycket av Heidenstam själv i sig och att han själv alltså på sätt och vis skulle vara huvudperson. Och det har sagts att den verkliga huvudpersonen skulle vara det svenska folket eller kanske den svenska armén. Allt är förstås riktiga observationer. Men novellerna har också en annan huvudperson – den ödesdigra närvaro som heter Kriget. Kanske var Heidenstam ute efter att idealisera och heroisera det. ”Karolinerna” berättar om detta – men den berättar samtidigt andra historier, sådana som handlar om krigets meningslöshet och grymhet. Läst så är ”Karolinerna” ett dagbrott för pacifistiska argument. Den ingår i det övergripande mönstret för författarskapet, ett där pacifism och heroism hela tiden tvinnas samman, som Staffan Björck har uttryckt saken. Verner von Heidenstam betonade själv att ”Karolinerna” inte borde läsas som enkla hjälteberättelser. Han såg Karl XII som en tragisk hjälte, ett offer för sin egen ärelystnad som jagade en ära som alltid vek undan. Han deklarerade att han i ”Karolinerna” velat undvika att kostymera ”krigets olyckor och allvar till en gosselek” – tvärtom ville han skildra dess ”svåra prövningar”. Och han noterade att verket skaffade honom fiender eftersom den gamla högern inte fick ”sina småtrevliga historier om muntra äventyr och hyggliga pager”, medan socialisterna förblev blinda för att kriget skildrades som ett ”martyrium”. Det har sagts att en bok är en maskin att tänka med. Så också ”Karolinerna” – men främst är den en maskin att döda med. I novellerna introducerar Heidenstam hela tiden nya huvudpersoner, ger dem liv i sin prosa, bara för att strax ta dem av daga. Novellerna lägger lik till lik, offer till offer, tills också kungen och kriget är förlorade. Efter tre upptaktsnoveller, där döden mest finns med i ögonvrån eller i det förflutna, sätts mönstret för berättelserna i ”Karolinerna” i ”Högsommarleken”. Där har kriget börjat. Novellen inleds ute på landet i sömnig stämning. Det är Axel Fredriks tjugoårsdag. Han har besök av sin fästmö, ”den förskrämda lilla Ulrika”. Själv sitter han lat och halvsovande på en sten. Så långsam och domesticerad är upptakten att Heidenstam tar sig tid att nämna namnen på oxarna som plöjer i närheten. Så dyker en ryttare upp och kallar samman regementet. Axel Fredrik är inskriven men inte särskilt intresserad och förresten klen till hälsan. Hans morfar börjar bygga upp hans stridsvilja – han talar om det försvagade riket, minns forna tiders uniformer och går noga igenom den nya. På vägen ner mot Danmark träffar Axel Fredrik oväntat Karl XII. Axel Fredrik kastar av sig pälsen, som han vekligt har slöat i där han åker i sin vagn, och lyssnar till kungens ord om att törsten kan vara den värsta plågan i en batalj. ”Om herren någon gång möter mig i stridstumlet”, säger kungen, ”så stig fram och låna mig sin vattenflaska.” Några dagar senare återvänder Axel Fredriks dräng Elias till gården. Han har gått bredvid den övertäckta långvagnen och framme vid huset drar han bort seglet och avtäcker ”en lång, smal, hopspikad låda”. Slutpoängen kommer i Elias replik som berättar att Axel Fredrik ”fick kulan i bröstet, när han sprang fram och räckte kungliga majestät sin drickesflaska”. Fredrik Böök sammanfattar novellen som att Axel Fredrik ”skakas upp ur sin dvala och vaknar till ynglingadåd”. Kanske det. Men det är inte svårt att se att novellen rymmer möjligheten till en motsatt tolkning. Axel Fredriks död är onödig, grym, orsakad av en överilad replik från kungen – överilad åtminstone för den som menar att döden är värre än törsten. I själva verket bär ”Högsommarleken” en oväntad last av frön i sig. Historien om ynglingen som skickas ut i kriget av en stolt familj och sedan bärs hem i en kista, skulle berättas många gånger senare – nämligen till gitarr och munspel av sextiotalets protestsångare, alltid med djup avsky mot kriget. Man kan kalla en sådan association för en vantolkning, orsakad av att ”Karolinerna” nu måste läsas genom senare krig och krigsskildringar. Man kan också se den som ett utslag av vad den franske litteratursociologen Robert Escarpit har kallat ett skapande förräderi – den sorts översättning som en modern läsare gör av ett gammalt verk inom en ny tids referensramar. Det är då viktigt att minnas att ”förräderiet” bygger på möjligheter i verket. Varje sant klassiskt verk förblir en klassiker just genom att det bär frön till skapande förräderi i sig. På ytan är ”Karolinerna” berättelser om svenskt ädelmod och hjälteinsatser, men under ytskiktet talar den mest om förstörelse, fattigdom och övergrepp. Det finns glimtar av våldföranden och kränkningar som bär otäcka likheter med vad som kommit fram i moderna rättegångar kring krigsförbrytelser. Visst förövas de här uteslutande av fienden – men kan förstås ses som en inventering av vad krig gör med människor. En särskild analys kunde göras av kvinnornas utsatta ställning – ibland som hjältinnor, men oftare som oroligt väntande mödrar eller potentiella sexuella krigsbyten. Att så mycket i ”Karolinerna” låter sig tolkas som kritiskt mot kriget beror på berättartekniken, särskilt då berättarens hållning. ”Karolinerna” är nämligen på många sätt förbluffande behavioristisk i sin personskildring. Visst är berättaren allvetande i den meningen att han kan ge inblickar i huvudpersonernas tankar och känslor. Och visst berättar personerna i monologer och dialoger om vad de tänker och känner. Men berättaren värderar sällan deras handlande. Och den så kallade allvetande berättaren är ganska återhållsam om huvudpersonernas inre drivkrafter, deras inre liv vid avgörande tillfällen. Typiskt nog får vi inte veta hur Axel Fredrik i ”Högsommarleken” reagerade på kungens uppmaning, utan kan bara ana oss till det. Det heter att han ”aldrig älskat eller hatat, aldrig ängslats eller hänryckts” men att han efter mötet med Karl XII ”grubblade på konungens ord”. Sedan lämnar berättaren hans inre och låter oss se hans avfärd med flottan med Elias ögon, sedan Elias hemkomst med kistan med släktingarnas ögon. Heidenstams tillvägagångssätt beror förstås på att det finns ett underförstått kontrakt mellan författare och läsare om värdet av nationalism, heroism och kungatrogenhet. Det beror också på att personer som Axel Fredrik lär sig att leva efter detta kontrakt, stimulerade av energin från kungen. Men de händelser som Heidenstam berättar om, är samtidigt så förfärliga att bokstäverna på kontraktet tycks rinna bort. Bilderna av förödelsen varierar mellan det nästan banalt vardagliga och det magnifikt symboliska. Som i den sista novellen, ”Skeppet”, där folk samlas på Korsö för att hålla värn mot ryssarna. Men allt de har är två gistna roddbåtar mot den ryska flottan. Då kommer mitt i sommarnatten ett tyst skepp, en brigantin utan segel och rigg men med en lykta tänd. Det är ett svenskt fartyg, ”Svenska Lejonet”. Folket bordar det och finner bara döda besättningsmän runt vilka skeppsråttorna springer fritt. En gammal karolin får utreda den symboliska betydelsen av fartyget – ”Detta förhärjade skepp liknar Sverige, som med sin sista skara och sina fallna bärgar sig bakom sina skär.” För honom bär skeppet hopp och stolthet. Men återigen kan läsaren se något annat: ett land som kriget har förvandlat till ett roderlöst fartyg, lastat av död. En annan av dessa bilder av kriget finns i ”En snygg vit skjorta”, där Bengt Geting ligger sårad och redo att dö. Nu ska han få tala om sin ångest. Den kommer sig av att han ser vad som kallas Svarta bataljonen: Har du aldrig hört trosskarlarna och förposterna berätta, hur de i månljuset se sina ihjälskjutna kamrater flockvis linka efter hären och hoppa kring på sina stympade ben och ropa: Hälsa hem till mor! – De kalla dem Svarta bataljonen. – Det är i Svarta bataljonen, som jag nu skall in. Novellen utvecklar sig sedan efter ett av de dominerande färgmönstren i ”Karolinerna” – Bengt Geting genomgår en sorts omvändelse till mod och har som sin sista önskan att han ska bäras av soldaterna på sin gamla plats i ledet och som död iklädas en snygg, vit skjorta. Vit ställs alltså mot svart. Men läsaren vet, att hur vit hans skjorta än är, blir han en del av Svarta bataljonen – den bataljon om vars obönhörliga tillväxt ”Karolinerna” berättar. Vem dödar i ”Karolinerna”? Två svar är uppenbara – kriget som fenomen och soldaterna som aktörer. Men också berättaren är med om att döda, även om det först inte är lika uppenbart. Berättarens roll i mannamånen har att göra med berättartekniken i novellerna. Ett narrativt grundmönster i ”Karolinerna” är nämligen att döden drabbar nästan alla personer vars tankar och känslor berättaren ger läsaren tillgång till. Vi lär först känna dem och får sedan se dem dö. Ett exempel är ”Marodörernas drottning”, där en präst först räddar en ung flicka genom att bära henne i en likkista genom Narva. Vi följer honom inifrån när han ängslig går bland soldaterna – tills ansträngningen får det att svartna framför hans ögon och han dör. Efter ett berättartekniskt mellanspel hos en rysk general blir Lina Andersdotter, som flickan heter, perspektivistiskt berättelsens huvudperson. I slutet av novellen får hon dö hjältedöden som anförare för en grupp kvinnor som svenskarna lämnat som byte åt kosackerna. Den fänrik vars tankar vi tidvis får följa i ”Det befästa huset” fryser så småningom ihjäl på sin post. Och Ehrensköld, med vars blickar och tankar vi genomkorsar novellen ”Bland svenska skären” skjuts så snart han går i land i Sverige. Främst bland offren för denna berättarteknik är naturligtvis kungen själv, vars tankar och känslor berättaren har givit glimtar av genom hela novellcykeln. Kungen kanske förblir en gåta i Heidenstams version. Men han är en person vars gåtfullhet vi känner inifrån. I ”Karolinerna” gäller alltså följande: den berättaren ser in i, den riskerar att dö. Naturligtvis finns det undantag – berättaren ger inblickar i personer som överlever, människor dör utan att vi fått se in i dem – men mönstret är tillräckligt tydligt för att skapa en särskild sorts tragik genom massverkan. De som dör är personer vars inre vi har fått tillgång till. Det är ett litterärt grepp vars kraft inte ska underskattas. Inblickarna i huvudpersonerna föder identifikation, identifikationen föder medkänsla, medkänslan får oss att sörja deras död. Vi känner det hårda regn som faller över dem, ser Svarta bataljonen växa. Och ju mer den växer, desto mer fruktar vi kriget och avskyr det. Johan Svedjedal kultur@dn.se Johan Svedjedal är författare, professor i litteraturvetenskap samt kritiker i DN. Den 6 juli tilldelades han Övralidspriset. Artikeln är ett utdrag ur talet han höll vid prisceremonin. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37283, "headline": "Porträtt av en mor: Karin Bergman", "summary": "Karin Bergman, mor till regissören Ingmar Bergman, skrev 30 dagböcker om sitt liv som strävsam och engagerad prästfru. Men i den hemliga dagboken ”Min bok” ger hon också uttryck för sina innersta tankar och tvivel.", "article": "Dagböcker är ett vanskligt sanningsmaterial. Somliga ”intima” noteringar kan i själva verket vara skrivna för eftervärlden, för att publiceras. Samma sak gäller brev och då inte minst när avsändaren är en känd politiker eller despotisk kunglighet med ett starkt behov av att påverka eftervärldens bild av sig själv. Men motsatsen finns förstås, självutlämnande tankar och känslor har nedtecknats i hemliga dagböcker och undansmusslade brev. Karin Bergman, född 1889, mor till regissör Ingmar Bergman och hustru till Erik Bergman, pastor och hovpredikant, skrev dagbok. Trettio stycken mellan åren 1907 och 1966. När Erik Bergman efter sin hustrus död fick tillgång till dagböckerna insåg han att han aldrig hade känt den kvinna som han levt med i mer än femtio år. I de trettio dagböckerna skrev Karin om sina egna och familjens göromål, om stretandet genom livet; om julfirande, sjukdomar, barnfödslar, om rollen som närvarande och engagerad prästfru – även i hällregn och med värk. Men det fanns också en annan dagbok. En hemlig vari hon skrev inte det utifrån sedda, utan det inifrån upplevda. Den dagboken kallade hon ”Min bok” och i den kommer en helt annan Karin Bergman fram. En tvivlande, förtvivlande, förälskande och ensam Karin. En som väger sitt äktenskap med Erik, fram och åter. Skuld och frihetslängtan i ena vågskålen, plikt och tålamod i den andra. ”Min bok” är hennes ventil och tillflykt i ett äktenskap satt i känslomässig tvångströja. Redan tidigt hade Karin haft sina tvivel om och i äktenskapet. Paret gifte sig 1913 då hon var 24 år och han 27. Hon kom från en högborgerlig intellektuell familj, han växte upp faderlös under rätt knappa förhållanden. Upprepade gånger skriver Karin Bergman om deras olikheter, och om längtan efter en djupare relation. Med facit i hand kan man se att denna saknad bäddade för den kärleksrelation som hon senare inledde med en tio år yngre teolog, Thomas N, som hon också kände en stark andlig gemenskap med. Men lämna familjen? Nej. I en tid då diskussionerna om ”köttets lust och själens obotliga ensamhet” och om den nya fria kvinnan snirklade sig runt aperitifglasen i de borgerliga salongerna, och den kvinnliga rösträtten äntligen röstats igenom, var kvinnans situation i vardagen oftast en helt annan. Kärleksrelationen bryts, och ansatt av skuld berättar Karin för Erik allt, men också om viljan att stanna kvar hos honom och barnen. Den goda viljan, som sonen Ingmar Bergman senare skulle kalla den. Den som både Karin och Erik besitter, den att härda ut, att ha tålamod. Men känslan av utanförskap blir Karin inte kvitt, krisen tycks konstant även om familjefasaden utåt hålls blankpolerad. I ”Min bok” 1927 skriver Karin: ”Det är detta med Thomas. Han kom in i mitt lif för flera år sedan, och så småningom blef han lifvet i mitt lif.” Vad är det då med Karin Bergmans dagböcker och brev som är så fascinerande? Märkliga äktenskap har porträtterats förr, som berättelsen om det excentriska paret Harold Nicolson och Vita Sackville-West (”Porträtt av ett äktenskap” av Nigel Nicolson) eller Ted Hughes 88 dikter om livet med Sylvia Plath (”Brev på födelsedagen”). Kanske är det inte så mycket Karins och Eriks äktenskap som fascinerar utan kvinnoporträttet Karin Bergman. Människan. Komplexiteten och tidsskildringen. Karins livsberättelse är ett stycke borgerlig samhällshistoria, där hon speglar sig i tiden och tiden i henne. Och ingenting är riktigt vad det ser ut att vara. Det handlar i stället om den man vill vara, den man tror sig kunna lära sig vara, och den man är. Hade man inte funnit ”Min bok” så hade vi haft en annan bild av Karin. Den som de trettio dagböckerna ger: Karin från utsidan. Men med ”Min bok” blir Karin Bergman en levande människa. Kan man då säga att Karin Bergmans dagböcker är sanna? Och hur förhåller sig hennes sanning till Eriks sanning och livsberättelse (han skrev en ”levnadsbeskrivning” avsedd för dottern Margareta)? För att nu inte tala om sonen Ingmar Bergmans sanning i den självbiografiska ”Laterna magica” eller i ”Den goda viljan” och ”Enskilda samtal”. Parallelläser man Karins och Eriks anteckningar med Ingmars berättelser så kan man konstatera att Ingmar dramatiserat historien här och var. Och varför inte? Ingen äger sanningen, sägs det, inte ens sanningen om sig själv. Karin Bergmans dagböcker och brev är en del av en möjlig sanning, Eriks levnadsbeskrivning en annan och Ingmars berättelser ytterligare en. Men egentligen tror jag dagboksskrivande handlar om något helt annat än behovet av sanning. Skrivandet är, som drottning Kristina uttrycker det i inledningen till sin ofullbordade självbiografi, vägen till självkännedom. Mot slutet av sitt liv skrev Karin Bergman allt mindre om sina innersta tankar och tvivel. Men kanske insåg hon att hon trots det utanförskap och den ensamhet hon känt genom livet varit delaktig. Något år före sin död skriver hon i ”Min bok” : ”...det blir ju mer och mer så att min historia är hela familjens historia eller kanske egentligen tvärtom”. Fakta Karin Bergman Vad: \"Karins liv, Karin Bergman i dagböcker och brev 1907-66\" av Birgit Linton-Malmfors, När: Utgiven 2003 på Carlssons förlag Hur: \"Människor säga om mig, att jag ser lycklig ut. Kanske är jag det också. Inom mig brusar det af frågor och tvifvel. Det enda jag riktigt längtar efter att veta, är om jag handlat rätt.\" Gladys, Jennie och Sibylla – här är fler mammabiografier ”Elvis and Gladys” av Elaine Dundy. Elvis första hit var som bekant ”That’s all right, Mama” – biografin över Gladys Smith Presley lär också vara en av de bästa böckerna om rockikonen och morsgrisen. ”Mammas Selma”, red. Ying Toijer-Nilsson. Samling av Selma Lagerlöfs brev till modern Louise 1879–1915, som visar att mamman hade minst lika stor inverkan på hennes utveckling som den sönderpsykologiserade fadersrelationen. ”American Jennie” av Anne Sebba. Om den äventyrliga och sexuellt frigjorda Jennie Jerome, societetsdamen från Brooklyn som blev mamma till Winston Churchill. Dog vid 67 års ålder efter att ha snubblat på sina höga klackar. ”Sibylla. En biografi” av Roger Lundgren. Intervjubok om den tyska prinsessan – kungens mamma och Victorias farmor – som efter att ha blivit änka 1946 varken fick gifta om sig eller flytta hem, och livet ut omgavs av nazistrykten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37297, "headline": "Svenska gör succé i italiensk tv", "summary": "Svenska Filippa Lagerbäck är Sveriges mest kända ansikte i Italien. Hon är presentatör i ett pratprogram på tv med över sex miljoner tittare.", "article": "Milano. Svenska Filippa Lagerbäck är presentatör i ett av Italiens mest sedda tv-program med otaliga politiker, filmstjärnor och kulturpersonligheter som gäster varje vecka. Hon skrattar när DN påpekar att hon i dag är den mest kända svensken i Italien. – Ja, det känns ju trevligt, men Anita Ekberg finns ju fortfarande. Jag hoppas att jag representerar Sverige på rätt sätt. Vi sitter på hennes favoritkafé i centrala Milano och klämmer i oss bakelser och en sammetslen espresso. Det dröjer inte många minuter förrän en äldre dam stannar upp, kommer fram och säger ”Men är det inte du” och kramar om henne. – Tanterna är min största publik, säger Filippa Lagerbäck och ser det som ett kvitto på att hon har en bra stil och inte är en av de många sexexploaterade flickor som syns i italiensk tv. Efter att ha jobbat i ett decennium som modell och gjort en uppmärksammad ölreklam fick hon erbjudanden om att göra film och vara med i tv-program. Men hon har aldrig varit en av dessa halvnakna tjejer, ”veline”, som hoppar och skuttar runt för att tittarna skall hänga kvar när ett reklaminslag bryter sändningen. Filippa Lagerbäck presenterar gästerna i det otroligt populära talkshow-programmet ”Che tempo che fa” (Vad blir det för väder?). Det har hon gjort nu i sex år. Programmet med journalisten Fabio Fazio har en rekordpublik med toppar på över sex miljoner tittare. Programmet sänds på RAI 3, som är den enda av de stora rikstäckande kanalerna som premärminister Silvio Berlusconi inte kontrollerar. Programmet är en väl avvägd mix av aktualitet, kultur och politik. Både höger- och vänsterpolitiker blir inbjudna, men som alltid så dominerar vänstersympatisörerna inom kulturvärlden. Berlusconi har blivit inbjuden flera gånger, men har alltid tackat nej. Filippa Lagerbäck berättar att hon träffat Berlusconi på Milans stora fest när laget vann Champions League 2007. – Berlusconi gick runt och hälsade och visste precis vem jag var för han sade: ”Hälsa din programledare.” Då frågade jag: ”Vad skall jag hälsa?” ”Att han skall hålla sig på mattan”, svarade Berlusconi. Den italienska televisionen är otroligt styrd av politiken. När Berlusconi kom tillbaka till regeringskansliet försökte han stuva om även bland cheferna på RAI 3. Ny nyhetschef gick igenom, men bytet av kanalchef misslyckades eftersom denne överklagade och fick rätt i en administrativ domstol. Det senaste året har Filippa Lagerbäck även setts i TV 4 och ”Drömmen om Italien”, där fem par skulle komma ner till en liten by i Italien och driva ett bed & breakfast. – Det var ett snällt program som jag är stolt över. För svensk tv är på god väg att bli som övriga världen. Det är sex och svordomar överallt. Vilken är den stora skillnaden mellan svensk och italiensk tv? – I Italien är det mycket större produktioner. Men den största skillnaden är att det i Italien är en enda man – Berlusconi – som kontrollerar hela medie- och tv-världen. Och det känns rätt läskigt. Filippa Lagerbäck tillägger att även om RAI 3 har ett visst oberoende så är ”Che tempo che fa” producerat av bolaget Endemol som till stora delar ägs av Silvio Berlusconi. Han skulle kunna släcka ner programmet och avskeda Fabio Fazio precis när han vill. Fast det skulle antagligen bli folkstorm. Bland den senaste säsongens favoritgäster som Filippa Lagerbäck presenterat nämner hon Russell Crowe när ”Robin Hood” hade premiär. ”Han var otroligt cool och avspänd.” Condoleezza Rice ”var spännande och jättetuff och hävdade att Barack Obamas politik inte alls var så olik George Bushs”. PETER LOEWE nyheter@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37299, "headline": "Böljande byggnader omöjliga att värja sig emot", "summary": "Arkitekten Frank Gehrys stålblanka Guggenheimmuseum i Bilbao har utsetts till vår tids viktigaste byggnad. Bo Madestrand håller motvilligt med.", "article": "För några år sedan öppnade en minimal butik för t-tröjor i den hippa stadsdelen Lower East Side på Manhattan. Killen bakom disken, förmodligen en avhoppad reklamare, hade bara två textade motiv att erbjuda på sina enfärgade tröjor: ”Fuck yoga” och ”Fuck Frank Gehry”. Det förra budskapet var uppenbart riktat till stadsdelens nyfrälsta yogatjejer, medan dissningen av den hyllade stjärnarkitekten framför allt var avsedd för deras glasögonprydda pojkvänner. Affärerna blomstrade; alla älskar att prygla sina heliga kossor. Nu har tidskriften Vanity Fair utsett den 81-årige arkitektens Guggenheimmuseum i Bilbao till vår tids viktigaste byggnad. Det är inget hugskott, en majoritet av de 52 ledande arkitekter, kritiker och professorer som deltog i omröstningen anser att museet, som öppnade 1997, är det bästa som byggts sedan 1980. Tvåan, Renzo Pianos museibyggnad för The Menil Collection i Houston från 1987, får bara en tredjedel så många röster. Jag själv, som burit min ”Fuck Frank Gehry”-tröja med lika delar trots och övertygelse, måste motvilligt hålla med. Även om jag många gånger tycker att Frank Gehrys projekt är lika pråliga som spektakulära, så är det omöjligt att värja sig mot den böljande, stålblanka byggnaden som behagfullt speglar sig i floden Nervión på dess väg mot Atlanten. Många har invänt att byggnaden är långtifrån idealisk att visa konst i, men det hindrar inte att Guggenheim blivit en av Europas främsta turistmagneter. Som kritikern Paul Goldberger konstaterar är Guggenheim Bilbao unikt eftersom museet i lika hög grad tilltalar kritiker, akademiker och den breda publiken. När den legendariske arkitekten Philip Johnson för första gången besökte museet vid 91 års ålder började han gråta. New York Times legendariske kritiker Herbert Muschamp tyckte att museet förde tankarna till Marilyn Monroe och hennes svepande kjolar. Regissören Sydney Pollack, som gjort en dokumentär om Frank Gehry, menar i sin tur att Guggenheimmuseet ser ut som om det kunde vara ritat av en stenad Don Quijote: ”Som om han hallucinerade efter att ha rökt gräs och skapade denna halvt heroiska, emellanåt komiska byggnad som har så många olika kvaliteter.” DN:s kritiker Peder Alton tvekade inte att utnämna museet till århundradets byggnad redan när det invigdes. ”Det är en grandios avslutning på en arkitektonisk epok som gått från klassisk upphöjdhet till öppen revolt mot allt som är evigt, fast och strikt planerat”, skrev han i en entusiastisk recension. Med dess böljande, svepande linjer är det lika svårt att få ett grepp om museets struktur som det är omöjligt att beskriva det i ord. Det vilar som en hägring i minnet, en flyktig dröm utan räta linjer eller fasta hållpunkter. När han ritade museet letade Frank Gehry inte efter inspiration i annan arkitektur, utan sökte sig 300 miljoner år bakåt i tiden – till fiskarnas uppkomst på jorden. Hans första fiskliknande struktur var en tolv meter lång catwalk som han skapade inför en modevisning i Milano. ”När man stod bredvid den jäkla fisken kändes det som om den rörde sig”, säger han till Vanity Fair. ”Nästa steg var att kapa stjärtfenan, få bort alla kitschiga element och skala fram ett mer minimalistiskt utseende.” Ska man tro Guggenheims chef Thomas Krens kan den temperamentsfulle Frank Gehry bara använda datorer som tillhyggen – genom att kasta dem mot sina medarbetare. I sina tredimensionella skisser arbetar han med enkla material som kartong och pappbitar. Men Guggenheim Bilbao hade naturligtvis aldrig kunna realiseras utan datorernas hjälp. De enkla skisserna förvandlades till regelrätta konstruktionsritningar med hjälp av ett modifierat program för flygplanskonstruktion. Det kan kanske förklara lite av museets visuella lätthet. Fasaden är täckt av 0,38 millimeter tunna titaniumplåtar som skimrar i kvällssolen och får byggnaden att likna en sprattlande fisk som fångats i ett nät i floden. Samma estetik har senare återkommit i flera av Gehrys byggnader, som The Weisman Art Museum i Minneapolis från 1993 och Walt Disney Concert Hall i Los Angeles från 1993. Men allt är inte guld som glittrar. Hans hotell för den spanska vinproducenten Marqués de Riscal från 2006 ser mest ut som en tågolycka i ett plåtupplag, medan hans ”dansande hus” i Prag tycks ha klämts in i en alltför åtsnörd korsett. Här visar sig Frank Gehry från sin mest vulgära, vräkiga och uppmärksamhetstörstande sida. I en satirisk artikel i The Economist beskrivs han som en ”one-trick pony” vars byggnader ”alla ser likadana ut och passar lika illa oavsett om de har tryckts ner i Bilbao, Los Angeles eller Seattle”. Hockeyentusiasten Frank Gehry föddes i Toronto 1929. Han flyttade till Kalifornien i tonåren, och utbildade sig till arkitekt i Los Angeles där han fortfarande har sitt kontor. I många år arbetade han som en ”pappersarkitekt”, vars ritningar sällan uppfördes. Genombrottet kom med det egna hemmet i Santa Monica, en experimentverkstad där han skapade ett collage av korrugerad plåt, plywood och andra lågteknologiska material med inspiration från popkonstnärer som Robert Rauschenberg och Claes Oldenburg. Även om Gehry själv undviker etiketten ”postmodernism” på sina byggnader var det i den andan han började. Men från 80-talets mitt och framåt har han odlat en egen, excentrisk stil som bygger vidare på modernismens formspråk, med inspiration såväl från den minimalistiska skulpturen som den avslappnat kaliforniska estetiken. 1989 fick han det prestigefulla Pritzkerpriset, och sedan dess räknas han som en av vår tids mest inflytelserika arkitekter. Med sina 160 anställda fortsätter Frank Gehry att vara aktiv, fast han är över 80 år. På senare år har han bland annat ritat en kontorsbyggnad i New York och en tillbyggnad av konstmuseet i födelsestaden Toronto. Men det är museet i Bilbao som är hans mästerverk. Som Renzo Piano uttrycker det i Vanity Fair: ”Franks arkitektur är verkligen som en explosion. Det handlar om energi, om glädje. Den är som en frusen rörelse.” Fuck Frank Gehry. Men också: Tack, Frank Gehry. Bo Madestrand bo.madestrand@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37343, "headline": "Maktens centrum är skenbart tomt", "summary": "Ingenting är vad det ser ut att vara i Franz Kafkas romaner, så även i ”Slottet”. Anna Hallberg fascineras av en författare som kan konsten att manipulera.", "article": "Det börjar så lätt, nästan som en komedi. I inledningskapitlen finner jag mig själv skratta högt flera gånger. Jag hade glömt att Kafka kunde vara så rolig. Torr, vass och liksom bistert underhållande. Och efter bara några rader undrar jag, igen, liksom hundratusentals läsare före mig: Vad är det han gör? Hur uppstår den här skevheten, upplevelsen av att orden faktiskt tycks skifta valör under den korta tid det tar att läsa dem, trots att meningarna – när man betraktar dem – är distinkta och klara utan konstigheter. De flesta författare som det är någonting med underlåter att servera läsaren enkla förklaringsmodeller. Ändå går det nästan alltid att finna något slags intentionalitet även hos de mest icke-psykologiserande romanförfattarna. Becketts nollpunktsprosa visar fram mänskligheten hos dåren, luffaren och den lallande fånen. Bret Easton Ellis blanka överklasspsykopater har sina sista nervtrådar förankrade i sex och våld. Och James Joyce må vara en sprudlande virtuos med hela den västerländska litteraturhistorien som lekplats, det går ändå att se var han lägger sina sympatier. Men hos Kafka hugger man i sten. Den ena läsningen tycks efter hand lika rimlig som den andra. Är det komedi? Politisk satir? Mänsklig tragedi? Ren estetik? Symbolism? Psykoanalys? Krass realism? Dessa frågor kan man förstås ställa till många klassiker, men aldrig är svaret så ovisst som hos Kafka. Kanske är det också därför som Kafkas författarskap, till omfånget ytterst litet, tillhör ett av de mest omskrivna i världen. Franz Kafka föddes 1883 i Prag och dog i struptuberkulos i Wien 1924. Han var utbildad jurist och arbetade fjorton år som tjänsteman vid Arbetarolycksfallsförsäkringsanstalten i Prag. Kanske bidrog den vardagliga kontakten med juridisk terminologi, byråkratisk retorik och tjänstemannaspråk till hans övertygande skildringar av ansiktslös makt. Ibland tänker jag att Kafkas författarskap växer fram ”från fel håll”. Ur det man lite drastiskt kanske kunde kalla för konstens motsats: det opersonliga, lagstadgade och formellt allmängiltiga. Men det börjar alltid lätt. Som en bagatell. Ett litet missförstånd som borde gå att rätta till. Sedan växer paranoian. Romanen ”Slottet” (eller ”Das Schloss”, en titel som också betyder ”lås”), inleds med att lantmätare K. anländer sent till den by där han är kallad att tjänstgöra. ”Av Slottsberget syntes ingenting, det var höljt i dimma och mörker”, skriver Kafka. ”På träbron som från landsvägen förde in till byn blev K. stående en lång stund och såg upp mot den skenbara tomheten.” Närmare klarheten än så kommer inte vår plikttrogne lantmätare. Slottet är placerat på ett berg och allt eftersom romanen fortskrider degraderas vår protagonist och fjärmar sig alltmer slottet, både statusmässigt och fysiskt. Ju större ansträngningar lantmätare K. uppvisar, desto fler bakslag drabbas han av. Det märkliga är att man som läsare hamnar i samma läge. Ju ivrigare man ger sig i kast med intrigen (jo, det finns en sådan också, med kärlekstrassel, förväxlingar, svek och konflikter), desto starkare blir känslan av att man rör sig bakåt. Och att det på något sätt var bestämt från början. Ändå skickas man glatt framåt, som en liten terriervalp som om och om igen rusar efter samma boll. Slottsbyggnaden har lästs psykoanalytiskt som uttryck för en skrämmande fadersauktoritet. Den har lästs politiskt, religiöst och som ett litterärt grepp som skapar dynamik åt resten av texten. I Nationalencyklopedin skriver Harry Järv tvärsäkert: romanens ”Frieda är Milena Jesenská-Polak, Olga är K[afka]s dåvarande fästmö Julie Wohryzek osv. Lantmätare K. når aldrig fram till slottet, dvs. en normal familjetillvaro, lika lite som K[afka] gjorde det.” Ett maktcentrum är slottet i vilket fall, och det räcker en rent bokstavlig läsning till för att utläsa. Men den monumentala storheten är förrädisk. När K. blickar upp mot slottet är han till en början entusiastisk. ”Men när han kom närmare, blev slottet en besvikelse, det var ju i själva verket bara en liten ynklig stad för sig av små hopgyttrade bystugor, bara med den skillnaden att de alla var av sten, men rappningen var för länge sen bortfallen och det såg ut som om stenen vittrade sönder.” Den solida enhet som slottet representerar visar sig vara decentraliserad och nedgången. Inflytandet över ortsbefolkningen är däremot obestridligt. I mitten av romanen står K. återigen och spanar mot slottet, utan att urskilja ”minsta tecken till liv däruppe”. Ändå tycker han sig se någon ”fri och obekymrad” sitta däruppe och tänka för sig själv. Men ”ju längre han blickade dit upp, dess mindre urskilde han, dess djupare sjönk allt i dunkel”. Som hus i romanhistorien betraktat är slottet en av de byggnader som bäst drar nytta av litteraturens specifika egenskaper. Det beskrivs både detaljerat och diffust och suger åt sig den betydelsesfär som varje läsare själv bär med sig när hon ställs inför ordet ”slott”. Uppe i dimman, i ”den skenbara tomheten”, vilar slottet som både arkitektur och begrepp. Att tomheten är ”skenbar” kan förstås läsas rent faktiskt, men signalerar också att det alltid finns något bakom det vi i vår naivitet uppfattar som tomt. Redan när vi börjar läsa bär vi med oss en förförståelse av begreppet ”slott”. Och det är denna enkla, nästan oreflekterade bild som Franz Kafka är så djävulskt skicklig på att dra runt och manipulera. Anna Hallberg litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37348, "headline": "Bättre solo än som duo", "summary": "Nas och Damian Marley har gjort en skiva ihop, men på scenen fungerar de bäst var för sig. Det är som att få två bra konserter på en och samma gång, skriver Mattias Dahlström.", "article": "Musik Nas & Damian Marley Scen: Gröna Lund På papperet, och på skiva, är det en perfekt kombination. Nas hårda, sträva rap och Damian ”Junior Gong” Marleys mjukt mässande reggaeröst. Hiphoppens beats med reggaens bas och melodier. På scen blir samarbetet något mer problematiskt. Nas och Marley ställer sig med ryggen mot varandra som två västernhjältar i ”Leaders” och delar kamratligt på utrymmet i låtarna från nysläppta samarbetet ”Distant relatives”. De ropar till några slöfockar uppe på en balkong att veva med händerna i luften. De jobbar framme vid scenkanten för att få i gång alla väldigt entusiastiska fans som samlats mellan berg och dal-banorna. Ändå är Nasty Nas och Junior Gong faktiskt som bäst på var sitt håll den här kvällen. Det är Nas koncentrerade soloparti en bit in i konserten, med ett gammalt örhänge som ”Reprasent” och en gåshudsframkallande ”If I ruled the world”, som får föreställningen att verkligen lyfta. Och Marley, som hållit en väldigt låg profil under konsertens inledning, växer ut till en engagerande frontman först när Nas lämnar scenen och han oavbruten kan lägga ut texten. Man kan se det som ett svaghetstecken att duon inte lyckas bättre tillsammans när de ändå är här med ett gemensamt album i ryggen. Man också se det som att man får två väldigt bra konserter på en och samma gång. Och när Damian Marley, ivrigt påhejad av Nas, avslutar kvällen med pappa Bobs ”Could you be loved” på platsen där farsan fortfarande har publikrekordet är det omöjligt att inte bortse från kvällens tidigare dalar. Mattias Dahlström scen@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37374, "headline": "Helena Bergström slut som Bengtzon", "summary": "Sex nya filmer ska spelas in om Liza Marklunds deckarhjälte Annika Bengtzon. Men Helena Bergström är för gammal för att fortsätta i huvudrollen.", "article": "Efter den internationella framgången med filmatiseringen av Stieg Larssons Millenniumtrilogi satsar filmproducenterna Yellow Bird på en ny svensk deckarförfattare, Liza Marklund. Det svenska produktionsbolaget spelar in sex filmer som bygger på Liza Marklunds böcker: ”Studio Sex”, ”Prime time”, ”Den röda vargen”, ”Nobels testamente”, Livstid” och ”En plats i solen”. Två av Liza Marklunds böcker har redan filmatiserats, då med Helena Bergström i huvudrollen som kriminalreportern Annika Bengtzon. Bergström fick bra kritik för sin insats i filmerna. I de nya filmerna kommer Helena Bergström, 46, dock inte att erbjudas huvudrollen. – Helena Bergström är tio år för gammal. Det har trots allt gått tio år sedan de första filmerna spelades in, säger Yellow Birds vd Mikael Wallén. Inte heller etablerade skådespelare som Örjan Ramberg, Reine Brynolfsson och Niklas Hjulström, som hade viktiga roller i Colin Nutley-regisserade ”Sprängaren” och ”Paradiset”, kommer att erbjudas chansen att medverka i de nya filmerna. – Det har aldrig varit aktuellt att använda någon av de ursprungliga skådespelarna. Vi har inte bestämt vem som spelar huvudrollerna än. Det beslutet tar vi inte förrän tidigast i augusti, säger Wallén. Den första filmen i Liza Marklund-serien, ”Nobels testamente”, ska visas på bio, men de övriga fem släpps bara på dvd. Alla filmerna kommer att visas på TV 4 och den tyska tv-kanalen Ard. Filmerna är en samproduktion mellan TV 4, Nordisk Film och tyska Ard Degeto. – Alla erbjöds möjligheten att visa filmerna, men den här gången blev det TV 4 som vann, säger Mikael Wallén. Gunnar Carlsson, genrechef för drama och film på SVT, är inte alltför besviken över att TV 4 vunnit rättigheterna att visa filmerna. SVT satsar på en filmatisering av Arne Dahls böcker som ska sändas 2011. –  Det finns väldigt många framgångsrika svenska deckare som kan filmatiseras. Man måste välja. Vi har valt att satsa på ett annat projekt. Det kändes dessutom som väldigt mycket TV 4 eftersom Liza Marklund arbetat där och eftersom TV 4 visade de första filmerna, säger Carlsson. Produktionsbolaget Yellow Bird har haft stora framgångar med ”Män som hatar kvinnor”. Den första filmen i Millenniumtrilogin har sålts till 50 länder och har spelat in 802 miljoner kronor. Liza Marklund skriver för närvarande på en ny bok om Annika Bengtzon som ges ut tidigast 2011, enligt Jenny Palmblad, pressansvarig på Piratförlaget. Författaren och journalisten Marklund planerar även att ge ut en krönikesamling nästa år. Robert Börjesson robert.borjesson@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 37382, "headline": "Roskildefestivalen dag 1", "summary": "Patti Smith är på plats vid festivalens öppning för att hedra de nio som dog vid tragedin för tio år sen. Själva konserten kommer senare, första ska hons spela i Borlänge. Annars är det mest Gorillaz på Roskildefestivalen.", "article": "Hon är endast kryptiskt nämnd i programmet, dagen efter ska hon spela på Peace & Love i Borlänge och först efter det med en egen konsert på Roskildefestivalen. Jag trodde att det kanske skulle vara en videoinstallation eller något sådant. Men Patti Smith är på plats vid festivalens öppning för att hedra de nio som dog vid tragedin för tio år sen. Och under en enkel men märkligt gripande ceremoni kastar hon ut en röd ros från stora scenen för var och en av de avlidna, vars namn gitarristen Lenny Kaye samtidigt läser upp. Sen sjunger hon två låtar, festivalplatsen är redan proppfull och man förstår plötsligt hur mycket som fortfarande finns att bearbeta kring detta. Publiken hos Serena-Maneesh var samtidigt knappt ens en bråkdel, olyckligt nog. Eftersom detta norska band är en fortfarande något oupptäckt juvel i den nordiska musikvärlden, som just bara inte förmådde konkurrera med nämnda minnesceremoni. Fyra man och en kvinna som manglar på som om det var 1991 och My Bloody Valentine ännu var rockens framtid. Med en enastående känsla för att skulptera i gitarrlarm och suddiga melodier, med ett litet, nyare tillskott av elektroniska dansrytmer. Kom de från Brooklyn eller östra London skulle alla älska dem redan. Annars handlade det mesta om Gorillaz. Detta märkliga, tecknade och i alla bemärkelser påhittade band som har blivit större än Damon Albarns alla andra bandprojekt och nu står som huvudattraktion på Roskildefestivalens första dag med en show som ingen vet vad man ska förvänta sig av. Och jag vet inte exakt hur jag ska beskriva min paradoxala besvikelse över att de fyra tecknade bandmedlemmarna inte ingår i aftonens uppställning, den är hur som helst större än att stora delar av den femstjärniga gästlistan från senaste albumet ”Plastic Beach” saknas. Även om soullegenden Bobby Womack verkligen var där, och fick en att önska att han också skulle ha bevärdigats en egen solokonsert på samma stora scen. Han skulle inte ha haft några problem att fylla den, så mycket står klart. Men Gorillaz är ett verkligen svårgreppbart band. Ursprungligen skapat som en lek med fiktioner, bestående av fyra tecknade figurer som fanns på animerade videor (som var och en tog tre månader att rita) men aldrig var tänkta att synas på en vanlig scen. Nu ser jag bandet för andra gången, den första var för fem år sen och presenterades då som en unik engångshändelse, med alla musiker i skuggan bakom en ridå och bara gästartisterna tydligt synliga. Nu står Damon Albarn längst fram på scenen, som en högst levande frontfigur mitt i strålkastarljuset. Med en ofattbart stor och varierande uppställning av musikanter bakom sig, inklusive en stråksektion, en blåsorkester och en nordafrikansk traditionsensemble. Samtidigt är musiken så uppenbart Damon Albarns egen, hans milda engelska vemodstemperament filtrerat genom influenser från hiphop, funk och electro. På ett så särpräglat sätt att man egentligen aldrig har kunnat föreställa sig att den var skapad av de där påhittade, störda ungdomarna av skiftande etinicitet. Däremot finns en dynamik och en nerv som han aldrig kom i närheten av med Blur - bandet han spelade med på samma stora scen för bara sju år sen. Det känns avlägset nu. Vad övrigt? Jo, Efterklang gjorde vad hemmahjältar ska och skapade ett publiktryck som gör att man undrar hur festivalen tänker när de placerar Danmarks kanske mest hyllade indieband på en liten tältscen. Efter tjugofem minuter av successivt avancemang kom jag fram till yttre tältduken och fick se hur det för dagen nio personer starka bandet lyckades se totalt oansenliga ut, trots att musiken strålade för fullt. LCD Soundsystem pumpade därefter på med en iver och ett tryck som DJ-baserade hipsterprojekt från New York inte borde vara mäktiga. Både startade och slutade för tidigt, dessutom. Samt omgärdades av en likartad trängsel. Danska RebekkaMaria skapade därtill en excentrisk fusion mellan introvert konstpop och utlevande trumgroove som borde kunna leda till mycket mer i framtiden. Dessutom med en saxofonist i det lilla bandet, en nästan utrotningshotad art i popvärlden. Roskilde första dagen Årets... mest överraskande dimension är trängseln. Visst, det är utsålt. Men samma sorts köer till scener, matstånd, barer, toaletter har väl aldrig synts förr? Till viss del har det varit just den dimensionen av civilisation, av tillgänglighet, som har gjort Roskilde till en bättre festival än andra. Vädret? Sol. Hetta. Gott om rödfärgad hud att studera. Typsituation: En man griper tag i mig när jag går mellan två scener. Han vill veta om jag var här för tio år sen. Om jag såg Pearl Jam. Han gråter. Han kände en av de omkomna. Ändå vill han slå fast att detta är världens bästa festival. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37395, "headline": "”Jag har nog tämjt Rachmaninov”", "summary": "Technokompositören Carolina Guillen Åkerlind aka The Bird Who Fell to Earth, hade aldrig hört Rachmaninov men fångades av hans melankoli. Nu har hon gjort en egen tolkning av hans tredje pianokonsert.", "article": "The Bird Who Fell to Earth tämjer Rachmaninovs 3:aThe Bird Who Fell to Earth – Carolina Guillén Åkerlind – är från Stockholm, älskade tidigt David Bowie, och började göra egen techno i 20-årsåldern - i samma andetag som hon upptäckte technon från tidigt 90-tal med namn som LFO, Plastikman och Undergruond Resistance. En musik som gav henne känslan av att kunna bestämma allt själv och att det inte finns några regler som det gör inom pop och rock: \"Jag ville helt kunna skapa mina egna ljud\". Carolina spelar också gärna live, senast i vintras på Art's Birthday på Södra Teatern. Nu har Carolina Guillen Åkerlind speciellt för DN.se remixat Sergej Rachmaninovs tredje pianokonsert från 1909 som ingår i DN:s samling \"25 klassiska mästerverk\" Varför valde du att remixa Rachmaninov? – När jag lyssnade fångades jag av det melankoliska och att det är väldigt mycket som händer utan att det någonsin blir bombastiskt. Vad hände när du lyssnade på den? – Jag blev överraskad av dynamiken i stycket, ibland är det knappt hörbart och plötsligt kan det explodera. Jag fick höja och sänka volymen hela tiden. Den är ju egentligen gjord för att spelas på ett konserthus som avskiljer musiken från allt annat utanför. – Ja, musiken kräver verkligen sitt rum och sammanhang. Jag tycker även att elektronisk musik gör sig bäst när man kan vara helt omsluten av den. Tänker till exempel på en klubb jag varit på i Berlin där man fick ta en hiss ner till ett helt mörklagt garage. Vad har du gjort med Rachmaninov? – Först fastnade jag för själva huvudmelodin men jag tyckte att den var så fin som den redan var. Jag ville hellre skapa något eget, därför valde jag mer anonyma delar av stycket som byggmaterial till mina egna slingor. Jag ville i min låt få en dialog mellan de lugna slingorna och den lite mer energiska basgången, men alla mina slingor har sitt ursprung i stycket. Tog du reda på något om musiken innan du började arbeta med den? – Ja, jag läste faktiskt att detta är ett av de svåraste pianostycken som finns att spela. Den växlar väldigt mycket och i första satsen blir den helt crazy på några ställen. Jag läste även att Rachmaninov själv hade väldigt stora händer, vilket jag kan tänka mig att man behöver om man ska spela den här. Det där \"crazy\" har du inte tagit med i din remix som känns oerhört luftig och välbalanserad. Varför då? – Jag tänkte faktiskt jag lägga in ett parti som helt flippar ur... men det blev inte så. Jo, jag har nog tämjt Rachmaninov lite grann. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37396, "headline": "Kylie vill vara som Dolly Parton", "summary": "Kylie Minogues kamp mot bröstcancer blev en medieföljetong i hela världen. Nu är sångerskan tillbaka med en diskoskiva inspirerad av Dolly Parton.", "article": "Varenda diskolåt på Kylie Minogues kommande album ”Aphrodite” har genomgått Dolly Parton-testet. Det är Kylie Minogues egen uppfinning. Om inte elektroinfluenserna och housetakterna fungerat lika bra när hon imiterat Dolly Parton och sjungit sångerna i countryversioner så har de dumpats skoningslöst. Inför den sista inspelningsdagen av nya albumet ”Aphrodite” sydde popstjärnan till och med upp en cowboydräkt åt producenten Stuart Price (Madonna, The Killers) och en cowgirldräkt åt sig själv för ett avslutande test. – Jag budade över dräkten till Stuart tidigare på dagen med instruktionen ”Y’all better get this on now, cause I’m a-comin’ over”, säger Kylie Minogue och skrattar. Vi har inga cowboyhattar när jag och Minogue sitter i en soffgrupp i ett boutiquehotell nära hennes hem i västra London. Vi förbereder oss för att tillsammans framföra ”All the lovers” så som Dolly Parton och Kenny Rogers skulle ha gjort australiskans nya radiohitlåt. Enda sättet att övertala Kylie Minogue att demonstrera Dolly Parton-testet är att först stänga av bandspelaren och sedan plocka fram luftgitarren. – Jag sjunger bara om du är med och spelar luftgitarr som om du vore Kenny Rogers, annars blir jag för generad, säger Kylie bestämt. Det är uppenbart hur mycket hon älskar Dolly Parton. Kylie framför allvarligt sin låt med exakt det vibrato som behövs och med de konstpauser, handgester och betoningar på nyckelord som countrydrottningen skulle ha valt. Den här Dolly Parton-versionen av ”All the lovers” är en helt annan mer gråtmild och tragisk låt än originalet om den långa vägen av älskare Kylie tvingats vandra för att hitta hem till sin sambo, spanska fotomodellen Andres Velencoso Segura. – På förra skivan använde vi det irländska folkmusiktestet, men det här är bättre, säger Kylie och framför ”All the lovers” i en obehagligt käck ”Riverdance-version”. Jag försöker övertala henne att trots allt spela in Dolly Parton-versionen åt DN Kulturs läsare. Det är omöjligt. Minogue, klädd i guldfärgad klänning, är inte bara en av världens största popstjärnor. Hon är dessutom en framgångsrik affärskvinna med en förmögenhet på 380 miljoner kronor, enligt Sunday Times. Hon vet sitt värde. Du inser hur mycket inspelningen skulle vara värd? – Jo då, säger Kylie och ler stort. Jag borde ta copyright på Dolly Parton-testet. Jag känner på mig att det kan bli hur populärt som helst. Vad är det du beundrar så mycket med Dolly Parton? – Hon är sig själv. Dolly har inte förändrat sig för någon. Hon är en så otroligt stark och begåvad kvinna med en vacker röst. Jag älskar henne. Jag försöker vara som Dolly. Då är det bara en tidsfråga innan du bygger ett eget nöjesfält precis som Partons Dollywood? – Titta på mitt ansikte. Se hur jag direkt börjar fundera på allt kul jag kunde hitta på om jag hade ett nöjesfält. Det är mitt svar. Dolly Parton har inte alltid tagits på allvar. Nu betraktas hon som en smart affärskvinna, unik artist och en intelligent person. Du har gått samma väg. – Ja, absolut. I början av min karriär bagatelliserades jag som såpabruden. Musiksnobbarna sa att jag inte gjorde äkta musik. De hängde upp sig på att jag var med i tv-serien ”Grannar”. De där männen som sågade mig visste inte att jag faktiskt hade sjungit och spelat instrument sedan jag var fyra år gammal. Det var oerhört frustrerande att vecka efter vecka inte få respekten jag förtjänade. När Kylie Minogues framgångar analyseras får alltid männen i hennes karriär huvudroller. Hitmakartrion Mike Stock, Matt Aitken och Pete Waterman gav henne genombrottet i slutet av 1980-talet med sitt väldigt mallade framgångsrecept. INXS-sångaren och pojkvännen Michael Hutchense porträtteras ofta som rebellen som uppmuntrade henne att bryta sig loss från tuggummipopen och i stället våga visa sitt riktiga jag. Minogue retar sig på historieskrivningen. Hon hade börjat revoltera mot Stock, Aitken & Waterman långt innan Hutchenses ankomst. – Jag kom med så många idéer som de aldrig lyssnade på. De kunde inte ens tänka sig att jag skulle kunna bidra med något, säger Minogue. – Jag minns att Pete Watermen till sist tröttnade på mina protester och frågade: ”Ok, vad vill du göra för musik då, vad älskar du för musik just nu?” Lustigt nog var det Kathy Dennis-låten ”Come on and get my love”. Kylie sjunger houselåten för att beskriva hur Pete Waterman snodde en del av refrängen till Minogues hitlåt ”Better the devil you know”. – Det var första gången jag upplevde att en man lyssnade på mig i stället för att han bara sa ”yeah, yeah, yeah …” och sedan ignorerade mig. Framgången för ”Better the devil you know” är det viktigaste som hänt mig. I maj 2005 drabbades Kylie Minogue av bröstcancer. Hennes kamp för att överleva sjukdomen blev en medieföljetong över hela världen. Hon har skrivit tre låtar om sjukdomen: ”Flower”, ”Ruffle my feathers” och ”Taprobane”. Ingen av låtarna kom med på ”X”, hennes första album efter bröstcancern. Däremot framför hon ”Flower” och ”Ruffle my feathers” på konserter. Inte heller på nya albumet ”Aphrodite” sjunger Minogue om sjukdomen. – Men jag ångrar att jag inte tog med låtarna på ”X”, säger Minogue. Fansen ville att jag skulle berätta. Det irriterar mig fruktansvärt mycket nu att jag inte gjorde det. Är du rädd för att fastna i ett offerfack? – Jag är framför allt rädd för att texterna ska bli för övertydliga. Jag vill inte säga något om sjukdom om jag inte kan säga det poetiskt och med stil. Minogue sitter tyst en lång stund. – Jag minns att jag tyckte att det var underligt att jag inte skrev en rad under cellgiftsbehandlingen. Nu inser jag att det berodde på att min hjärna inte hade plats för något annat än sjukdomen. Jag kunde inte fokusera på musik. Jag vågade inte tro att jag skulle överleva och få spela in skivor igen. Hur var det att återvända till musikstudion efter cancern? – Mitt hår var bara någon millimeter långt, men jag var som en tjur i en porslinsbutik. Jag bara stormade fram från första dagen. – ”Ruffle my feathers” sa allt jag ville säga om cancer. Den andra låten, ”Taprobane”, handlar om när jag fick beskedet om att jag inte behövde läkarvård varje dag längre. Det första jag gjorde var att åka till Sri Lanka och ön Tabrobane för att hälsa på en regissör jag känner som arbetar med barn som har drabbats av tsunamin. Hon gapskrattar. – Jag skrattar för att jag höll på att drunkna. Jag minns att jag under kampen med vågorna tänkte: ”Jag kan inte överleva cancer bara för att drunkna direkt.” Hennes tredje cancerlåt ”Flower”, handlar om barn. Minogue kan inte slå upp en brittisk tidning i dag utan att läsa spekulationer om huruvida cancerbehandlingen förstört hennes chanser att få barn. När hon sjöng ”Flower” på Globen i Stockholm 2008 torkade hon bort en tår från ansiktet. Minogue behöver inte brittiska tidningar för att bli påmind om sjukdomen. – Jag tänker på cancern varje dag, säger Minogue. Jag tänker på cancern varje gång jag ser mig själv i spegeln. Jag får fortfarande … Hon tystnar på nytt. – Jag får fortfarande behandling för cancern. Du låter trots allt oerhört glad på nya skivan? Och förälskad? – Ja, jag är otroligt lycklig just nu. Jag befinner mig på en bra plats i livet. När jag spelar albumet för min familj och mina vänner så reagerar faktiskt alla just på att jag låter så förälskad. Du testade även låtarna genom att dansa med din pojkvän? – Ja, det är ett fantastiskt bra test eftersom du inte kan fejka din dans. Det syns framför allt i ansiktet om du blir uttråkad. Jag ville att skivan skulle vara minimalistisk, och genom att dansa upptäckte vi alla onödiga ingredienser i tårtan. Vad vill du att ditt arv till världen ska vara? – Det är en otroligt stor fråga. Är inte ditt liv en påminnelse om hur viktigt det är att ge kvinnor samma möjligheter som män? – Nej, jag är feminist, men det finns så många andra kvinnor som förtjänar att bli ihågkomna mer än vad jag gör. Kylie Minogue sitter helt stilla och tänker en lång stund innan hon till slut svarar. – Jag tror att jag vill att mitt arv ska vara att det är viktigt att sprida glädje. Läs om Scissor Sisters nya skiva: Scissor Sisters: ”Night Work” Läs mer om Kylie: Kylie floppar i USA Ian Brown gillar inte Kylie Kylie Minogues canceroperation lyckad Cirkus Kylie En Kylie Minogue gömd bland sceneffekter Göteborgsduo remixar Kylie Minogue Kylie sjunger ut redan nu Kylie Minogue tillbaka på scen efter cancern Kylie Minogue opererad Kylie Minogue i Doctor Who Kylie ställer in världsturné Kylie Minogue till Sverige Kylie utmanar Facebook Kylie på scen igen 11 november \"Chess\" kan bli film med Kylie Minogue Kylie kommer till Stockholm Kylie gör badmode Kylie ställer in konserter Kylie bäst klädd i världen Kylie gör det hon skall ", "article_category": "culture"}
{"id": 37420, "headline": "Michael Jackson-handske såld för 1,4 miljoner", "summary": "Michael Jackson fortsätter att dra in pengar efter sin död. På lördagen såldes en av hans signaturhandskar för drygt 1,4 miljoner kronor på en auktion i Las Vegas.", "article": "”Folk flög in från hela världen, vi har aldrig varit med om någonting liknande. Nu, när han är borta, inser vi vilken sann legend det är vi har förlorat.” Darren Julien på Julien’s auctions var nöjd efter helgens budgivningar på Planet Hollywood i Las Vegas. 251 Michael Jackson-föremål såldes under helgen för nästan en miljon dollar, mer än 7 miljoner kronor, skriver the Las Vegas Review-Journal. Fans, budgivare och andra nyfikna fyllde auktionslokalerna under nästan sex timmars budgivningar. Ett år efter popstjärnans död var det mesta som kunde kopplas till Jackson hett eftertraktat. Men det var speciellt en sak som alla var där för att få se. En av signaturhandskarna, den kristallprydda Swarovskihandsken som Jackson bar under sin Victory Tour 1984. Efter att ha presenterat 150 olika föremål var det dags. ”Jag startar budgivningen lågt så att alla kan få gå hem och säga att de har lagt bud på en Michael Jackson handske, kan jag få en dollar?” sade auktionsförrättaren Kathleen Guzman till en publik som redan viftade frenetiskt med händerna i luften. Många föremål såldes för tio gånger mer än det väntade priset, däribland handsken som slutligen gick för 190.000 dollar, mer än 1,4 miljoner kronor. När budgivningen startade på fredagen trodde man att den skulle säljas för omkring 30.000 dollar. Den lyckliga köparen, Wanda Kelley från Los Angeles, sade till the Las Vegas Sun att hon hade varit beredd att betala mer om det hade krävts. ”Jag skulle aldrig ha gått därifrån utan handsken” sade hon efteråt. Under lördagen såldes också ett par skor som Jackson haft på sig på scen för 90.000 dollar, drygt 600.000 kronor, och en av de absolut sista autograferna från stjärnan för 21.000 dollar, 150.000 kronor. På auktionen såldes också Prince handskrivna text till ”Purple Rain” för 66.000 dollar, drygt 450.000 kronor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37432, "headline": "Håkan Thörn: ”Solidaritetens betydelse”", "summary": "Håkan Thörns ”Solidaritetens betydelse” belyser hur apartheid en gång försvarades i Sverige men att folkrörelsearbetet kom att förändra bilden. En vacker hyllning, skriver Kajsa Ekis Ekman.", "article": "I dag är det en självklarhet för de flesta att apartheid var fel. När kändisar, från högerpolitiker till idrottsstjärnor, tillfrågas om sin förebild är det vanligaste svaret Nelson Mandela. Få minns att Sverige för hundra år sedan såg boerna som sitt broderfolk och att Mandela länge kallades terrorist. ”Solidaritetens betydelse” av sociologiprofessor Håkan Thörn handlar om hur uthålliga och enträgna gräsrötter kom att förändra detta. Det är en bok om antiapartheidrörelsen i Sverige och Storbritannien. En unik rörelse eftersom den omfattade nästan hela Folkrörelse-Sverige. Den bestod av allt från kommunister till folkpartister, kyrkor, fackföreningar, aktivister, intellektuella och använde en mängd metoder. Antiapartheidrörelsen prövade och utvecklade metoder som bojkott av företag, massprotester vid idrottsevenemang och rättvis handel. I Sverige kom rörelsens budskap att bli officiell politik genom den svenska regeringens bistånd till ANC. Alla partier utom Moderaterna ställde sig bakom detta stöd – vilket Thörn förklarar med att Moderaterna är det enda parti som inte kommer ur en folkrörelse. Han framhäver tålamodet som nyckeln till framgång. I medierna ser det ofta ut som om det är händelser som massakrerna i Sharpeville 1960 och Soweto 1976 som får människor världen över att resa sig och protestera. Men massakern i Sharpeville var inte startskottet för protesterna – tvärtom blev massakern uppmärkssammad eftersom det redan fanns en rörelse. Ofta kan historieskrivningar över politiska rörelser få något av minnesbok över sig, enbart intressanta för dem som var med själva. Men det som gör Thörns bok så angelägen är att den belyser hur apartheid försvarades i Sverige. Att direkt förespråka rasåtskillnad var politiskt omöjligt efter andra världskriget. Ändå ville svenska företag fortsätta att investera i apartheid. Ledarskribenter, företagsledare och även vissa fackliga företrädare utarbetade därför ett indirekt försvar för apartheid och Thörn pekar på tre grepp. Det första användes då det inträffat en massaker. Då soldater eller poliser skjutit obeväpnade demonstranter och omvärlden krävt sanktioner, som efter Sharpeville och Soweto. Då skrevs artiklar i svenska medier som gick ut på att måla fram bilden av en hotfull massa som tvingar polisen att agera. Det talades om hur rädda poliserna var, hur trängda de kände sig, hur aggressivt demonstranterna betett sig. Så civiliseras slaktandet: genom att framställa makten som mänsklig och folket som en anonym flock. Ett annat argument som användes mot bojkott och sanktioner var att ett förändringarbete redan var inlett i Sydafrika. Alltför aggressiv aktivism skulle förstöra och skapa misstänksamhet – bättre då att lämna landet i fred och låta den inre förändringen ha sin gång. Den här inställningen kom att bli en strategi vid namn ”konstruktivt engagemang”, vilket betydde att i stället för bojkott ”föra en dialog” med regimen. I praktiken blev det dock bara ett carte blanche för företag att fortsätta investera i apartheid. Allteftersom det blev mer och mer uppenbart för världen att apartheid var ett orättvist system, upphörde denna typ av ursäkter. I stället fokuserades det på att svartmåla antiapartheidrörelsen. Delvis skedde det genom association. Ledarskribenter hävdade att ANC var kommunister eller allierade sig med kommunister och att Stoppa matchen-demonstranterna var ”besinningslösa” och visade ”pöbelfasoner”. På så sätt kunde de förflytta fokus från apartheid i sig. Det är omöjligt för mig att läsa den här boken utan att tänka på Israel. Likheten är slående. Har vi inte hört om de ”rädda” soldaterna på båten ”Mavi Marmara”? Har vi inte hört precis samma argument mot bojkott av israeliska produkter: att det försvårar den inre fredsprocessen? Och om protesterna mot tennismatchen mot Israel förra året sades att de använde fel metoder och allierade sig med terrorister. Det här är historia när den är som bäst, när den blir ett facit till samtiden. Det som då såg ut som tänkvärda argument mot en bojkott av Sydafrika har i dag fått karaktären av ”grepp” och illa dolda försvar för apartheid. I dag står det klart att en paranoid regim inte lugnar ned sig själv, tvärtom. Paranoida tendenser vid makten föder extremt paranoida tendenser hos befolkningen. Det var under apartheids höjdpunkt, inte efter dess fall, som rasistledaren Eugene Terreblanche lockade masspublik med retorik som ”De svarta tar allt ifrån oss! De svarta har allt i det här landet!” Sista kapitlet är tyvärr segt och vagt som ofta i diskussioner om det offentliga rummet, informationssamhället och det globala civilsamhället. Det är som om dessa ord i sig ska vara så märkvärdiga. Men de säger inte mycket mer än att det är viktigt att resa och att övertyga folk. Här kunde Thörn ha varit lite skarpare. Annars är boken en vacker hyllning till solidariteten. Att kunna identifiera sig så mycket med en människa man aldrig träffat att man viger livet åt att kämpa för hennes frihet. Ett av de mäktigaste dragen hos människan om ni frågar mig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37438, "headline": "Nu gör Queen musikal på Cirkus", "summary": "Queenmusikalen ”We will rock you” får svensk premiär på Cirkus i höst. Rockbandets gitarrist Brian May hoppas att uppsättningen med Tina Leijonberg blir lyckad. Det skulle få honom att sörja Freddie Mercury.", "article": "”Det var inte bara dåligt. Det var traumatiserande.” Så lät det när The Guardians teaterkritiker Brian Logan recenserade premiäruppsättningen av ”We will rock you” på Londons West End. Han var inte ensam om att slakta föreställningen i brittiska tidningar. Åtta år senare har Queenmusikalen satts upp i femton länder. – Självklart känns framgångarna som en revansch. Jag var helt knäckt när jag läste recensionerna dagen efter premiären. Publiken stod upp och jublade så jag hade inte räknat med att bli sågad i alla tidningar, säger Queens gitarrist Brian May som skapade musikalen tillsammans med bandets trummis Roger Taylor och författaren Ben Elton. Musikalen, som är en hyllning till Queen och glamrockbandets sångare Freddie Mercury, handlar om planeten Mall där företaget Globalsoft regerar år 2032. Den enda tillåtna musiken görs av företagsledningens konstruerade popband och saknar helt originalitet. Rebeller bestämmer sig för störta den onde ledaren Killer Queen med hjälp av Queens rockmusik. Brian May har valt huvudrollsinnehavarna i den svenska uppsättningen, som har premiär på Cirkus i Stockholm den 12 september, oprövade Bruno Mitsogiannis och Tina Leijonberg, mest känd som SVT-programledare. Flera betydligt mer kända svenska skådespelare och sångare sökte rollerna, men Brian May, 62 år, tyckte inte att de visade tillräckligt mycket rockstjärneattityd på provspelningarna. – Etablerade skådespelare kan inte återskapa den entusiasm och energi som vi hade i Queen. Oprövade skådespelare förstår bättre vad som drev oss. Freddie hade älskat Tina. Hon är så bombastisk. Hon är den fullständiga rockstjärnan, säger May när vi pratar på telefon. Brian May tycker att musikalens budskap blir viktigare för varje år. – Rocken styrs av revisorer numera. Det hade varit mycket tuffare för Queen att slå igenom i dag. Det är ingen som är intresserad av originalitet. Hela musikbranschen styrs av rädsla. Han är medveten om att allt fler artister, bland andra Kiss, Depeche Mode och Kylie Minogue, planerar musikaler. – Det handlar om att hitta nya sätt att tjäna pengar på musik. I dag förväntar sig människor att kunna ladda ned musik gratis. Det är tufft att vara rockartist. Nästa år lanserar Brian May en ny version av datorspelet Guitar hero. – Vi har uppfunnit ett sätt att låta datorspelsanvändarna delta under våra konserter, men jag kan inte säga mer än så nu. Det är hemligt. Brian May kommer att sitta i publiken på den svenska premiären. Lyckade uppsättningar av ”We will rock you” får honom att sörja Freddie Mercury. Sångaren dog av aids 1991. – Ja, speciellt i andra akten när publiken blir mer delaktig i musikalen. Då brukar jag ofta börja gråta för att jag saknar Freddie så mycket. Det är fina tårar dock. I samband med den svenska premiären släpper Brian May dessutom en skiva tillsammans med musikalartisten Kerry Ellis där de bland annat tolkar Benny Anderssons och Björn Ulvaeus ”Anthem” från ”Chess” och ”Du måste finnas” från ”Kristina från Duvemåla”. – Benny ringde precis. Jag kan andas ut. Han gillar våra tolkningar. Jag hade skrotat låtarna om han inte var nöjd. Jag har så mycket respekt för Björn Ulvaeus och Benny Andersson. I Queen upplevde vi alltid Abba som musikaliska syskon. Vi hade samma kärlek till melodier. Det kändes ofta som om det var vi två mot resten av världen. Robert Börjesson robert.borjesson@dn.se 08-738 10 00 ", "article_category": "culture"}
{"id": 37443, "headline": "Brian May tar Queenmusikal till Cirkus", "summary": "Queenmusikalen ”We will rock you” får svensk premiär på Cirkus i höst. Rockbandets gitarrist Brian May hoppas att uppsättningen med Tina Leijonberg ska få honom att sörja Freddie Mercury.", "article": "”Det var inte bara dåligt. Det var traumatiserande.” Så lät det när The Guardians teaterkritiker Brian Logan recenserade premiäruppsättningen av ”We will rock you” på Londons West End. Han var inte ensam om att slakta föreställningen i brittiska tidningar. Åtta år senare har Queenmusikalen satts upp i femton länder. – Självklart känns framgångarna som en revansch. Jag var helt knäckt när jag läste recensionerna dagen efter premiären. Publiken stod upp och jublade så jag hade inte räknat med att bli sågad i alla tidningar, säger Queens gitarrist Brian May som skapade musikalen tillsammans med bandets trummis Roger Taylor och författaren Ben Elton. Musikalen, som är en hyllning till Queen och glamrockbandets sångare Freddie Mercury, handlar om planeten Mall där företaget Globalsoft regerar år 2032. Den enda tillåtna musiken görs av företagsledningens konstruerade popband och saknar helt originalitet. Rebeller bestämmer sig för att störta den onde ledaren Killer Queen med hjälp av Queens rockmusik. Brian May har valt huvudrollsinnehavarna i den svenska uppsättningen, som har premiär på Cirkus i Stockholm den 12 september, oprövade Bruno Mitsogiannis och Tina Leijonberg, mest känd som SVT-programledare. Flera betydligt mer kända svenska skådespelare och sångare sökte rollerna, men Brian May, 62 år, tyckte inte att de visade tillräckligt mycket rockstjärneattityd på provspelningarna. – Etablerade skådespelare kan inte återskapa den entusiasm och energi som vi hade i Queen. Oprövade skådespelare förstår bättre vad som drev oss. Freddie hade älskat Tina. Hon är så bombastisk. Hon är den fullständiga rockstjärnan, säger May när vi pratar på telefon. Brian May tycker att musikalens budskap blir viktigare för varje år. – Rocken styrs av revisorer numera. Det hade varit mycket tuffare för Queen att slå igenom i dag. Det är ingen som är intresserad av originalitet. Hela musikbranschen styrs av rädsla. Han är medveten om att allt fler artister, bland andra Kiss, Depeche Mode och Kylie Minogue, planerar musikaler. – Det handlar om att hitta nya sätt att tjäna pengar på musik. I dag förväntar sig människor att kunna ladda ned musik gratis. Det är tufft att vara rockartist. Nästa år lanserar Brian May en ny version av datorspelet Guitar hero. – Vi har uppfunnit ett sätt att låta datorspelsanvändarna delta under våra konserter, men jag kan inte säga mer än så nu. Det är hemligt. Brian May kommer att sitta i publiken på den svenska premiären. Lyckade uppsättningar av ”We will rock you” får honom att sörja Freddie Mercury. Sångaren dog i aids 1991. – Ja, speciellt i andra akten när publiken blir mer delaktig i musikalen. Då brukar jag ofta börja gråta för att jag saknar Freddie så mycket. Det är fina tårar dock. I samband med den svenska premiären släpper Brian May dessutom en skiva tillsammans med musikalartisten Kerry Ellis där de bland annat tolkar Benny Anderssons och Björn Ulvaeus ”Anthem” från ”Chess” och ”Du måste finnas” från ”Kristina från Duvemåla”. – Benny ringde precis. Jag kan andas ut. Han gillar våra tolkningar. Jag hade skrotat låtarna om han inte var nöjd. Jag har så mycket respekt för Björn Ulvaeus och Benny Andersson. I Queen upplevde vi alltid Abba som musikaliska syskon. Vi hade samma kärlek till melodier. Det kändes ofta som om det var vi två mot resten av världen. Bildades 1970 i Storbritannien Queen är ett brittiskt rockband som bildades 1970 av sångaren Freddie Mercury, gitarristen Brian May och trummisen Roger Taylor. Basisten John Deacon blev medlem av rockbandet ett år senare. Under 1970-talet blev Queen ett av världens mest framgångsrika band. Queen fick sitt internationella genombrott med albumet ”A night at the opera”. Gruppen är också känd för sitt framträdande på Live aid-galan 1985. ”Vi var framför allt ett konsertband. Då var vi starkast”, säger May. Freddie Mercury dog 1991 i aids. Roger Taylor och Brian May har fortsatt att uppträda som Queen, ofta med gästartister på sång. Brian May byggde sin första gitarr av ett ekbord tillsammans med sin pappa. Han spelar fortfarande på sin ”Red special”. ”Jag skulle hellre offra min arm än bli av med min ’Red special’ ”, säger Brian May. Robert De Niro är en av producenterna bakom ”We will rock you”. Filmstjärnan är ett stort Queen-fan och övertalade Taylor och May att göra musikalen. Läs mer: Queen-gitarrist blir universitetskansler ", "article_category": "culture"}
{"id": 37445, "headline": "Nittve till Bildmuseet i Umeå", "summary": "Moderna museets avgående chef, Lars Nittve blir gästprofessor och konstnärlig rådgivare för Bildmuseet vid Umeå universitet.", "article": "Lars Nittve, avgående chef för Moderna museet i Stockholm, får en ny uppgift. Från den 1 juli blir han gästprofessor och konstnärlig rådgivare för Bildmuseet vid Umeå universitet. På universitetet står glädjen högt i tak. – Det är svårt att hitta någon med motsvarande erfarenhet och kunskap, säger dekanus Britta Lundgren i ett pressmeddelande. Lars Nittve utsågs förra året till hedersdoktor vid den humanistiska fakulteten vid universitetet. Han lovprisar i pressmeddelandet det konstnärliga campus som ska stå färdigt i Umeå 2012. – Här finns både pionjäranda, ambitioner och resurser. Att få vara med från början känns otroligt spännande, säger Nittve. Lars Nittve slutar i sommar på Moderna museet. Han efterträds av Daniel Birnbaum. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37453, "headline": "”Jag har fått chansen utan att förtjäna det”", "summary": "Det har gått några månader sedan Paul Ottosson tog emot två Oscarsstatyetter. DN Söndag hälsade på Skånepågen från Lönsboda hemma i Los Angeles. Han berättar om den mödosamma vägen till att bli en av världens främsta på filmljud.", "article": "Filmstudioanläggningen Culver Studios ligger i Los Angeles, inte i Hollywood utan en halvmil från stadsdelsgränsen. Men frågan är om inte drömfabriken med stort D ändå finns just här, på detta gigantiska inhägnade område där sexton studiohangarer samsas med låga vitmålade träbyggnader kantade av prunkande rabatter och smaragdgröna gräsmattor. På himlakupan lyser Kaliforniens eviga sol. Här har en lång rad filmklassiker spelats in: ”Borta med vinden”, ”King Kong”, Alfred Hitchcocks ”Rebecca” och Martin Scorseses ”Tjuren från Bronx”, för att bara nämna några. Killen som kommer släntrande mot oss, ledigt klädd i gympaskor, jeans och mörkblå utanpåskjorta, har säkrat sin egen plats i filmhistorien. I februari i år fick Paul Ottosson ta emot två Oscarsstatyetter för filmljudet i krigsdramat ”The hurt locker”. Med en för Hollywoodfilmer minimal budget och utan säkrad distribution bestämde sig regissören Kathryn Bigelow att skildra vardagen för USA-soldater i Irak med uppgift att desarmera bomber. Paul Ottosson var den förste som anställdes i filmprojektet. Det färdiga resultatet blev en Oscarsjackpot: ”The Hurt Locker” fick, förutom Paul Ottossons två statyetter, ytterligare fyra utmärkelser. Därmed sällar sig 44-åringen från Lönsboda i Skåne till den exklusiva krets filmfolk som tagit emot två Oscarsstatyetter vid samma gala, och till den ännu mindre skara svenskar som har Oscarsbelönats dubbelt upp. – Det är Ingrid Bergman, Ingmar Bergman och Sven Nykvist. Och så Per Hallberg (Pauls svenske kollega i Hollywoods ljudläggarbransch), konstaterar Paul Ottosson efter en stunds googlande på sin handdator. Paul Ottosson är vänlig och glad, om än något stressad. Han har nyligen startat ett företag som producerar filmer och som omvandlar vanliga filmer till tredimensionella. Dessutom har han kallats in som konsult för ljudläggningen till science fiction-dramat ”Battle: Los Angeles” som ska ha premiär nästa år. Men när vi väl satt oss ned i soffgruppen på kontoret låter han den ständigt surrande mobilen förbli obesvarad. Rummets främsta blickfång är en gigantisk öppen spis. Väggpanelerna i mörkboaserad ek bidrar till intrycket av brittisk herrklubb eller kanske sällskapsrummet på en sydstatsplantage. Och jodå, Paul Ottosson upplyser att ”Borta med vinden” delvis spelats in just där vi sitter. – Detta är en del av huset där Rhett Butler (den manliga huvudrollsinnehavaren spelad av Clark Gable) bodde. Senare har det varit kontor åt Gregory Peck och även Mel Brooks. Alla som suttit här har det gått bra för, säger Paul Ottosson och småler. Att det inte gått så dåligt för herr Ottosson själv vittnar de två Oscarsstatyetterna om, de står uppställda i var sitt hörn av spiselkransen. Fönstren ut mot gräsmattan framför entrén har jalusierna neddragna som skydd mot solen. Ett av fönstren är öppet och knattret från en motorgräsklippare läcker in. Paul reser sig genast och stänger till. – Jag är känslig mot oönskade ljud. Om vi går ut på restaurang väljer jag helst ett ställe där de inte spelar bakgrundsmusik, säger han. Det har gått drygt tre månader sedan Paul Ottosson satt på parkett på Kodak Theatre, där Oscarsgalan hålls, och hörde sitt namn ropas upp som vinnare i klassen ”bästa ljudmixning”. – Jag hade varit oerhört nervös tidigare på dagen. Men när mitt namn ropades upp, då blev jag nästan overkligt lugn. Jag gav mig fru en kyss och gick upp på scenen. Då slutade jag höra omvärlden. Det var som en ”out of body experience” (utomkroppslig upplevelse). Jag höll mitt tal, och såg att några damer som satt nära scenen grät. Men jag visste inte vad jag sa! Paul Ottosson var nominerad även i nästa kategori. Men när Paul annonserades som vinnare (för bästa ljudredigering) stod han bakom scenen och var osäker på om han hört rätt. – Jag tog mig i alla fall ut till strålkastarljuset och höll ännu ett tal, med en statyett i vardera handen. Då släppte all nervositet. I stället blev jag så oerhört glad och lättad. Två av mina systrar hade flugit över från Sverige, vi festade fram till halv fyra på morgonen på olika Oscarspartyn. Vad fick honom att lämna Sverige, och hur hamnade han i filmljudets världselit? Vi vrider tiden tillbaka till början av 1980-talet och placerar oss i Lönsboda, ett samhälle med knappt tvåtusen själar i nordöstra Skåne, mest känt för den sällsynta svartgraniten och för att ha varit fäste för de upproriska snapphanarna. Här växte Paul Ottosson upp med mor, far och fyra syskon. När han började nionde klass i Örkenedsskolan hände något som kom att påverka resten av hans liv. – Vi hade fått en ny musiklärare som hette Elisabeth Bergman-Karlsson. När vi kom in i klassrummet för vår första lektion, då fanns där inga bänkar. Hela rummet var fyllt med musikinstrument: trummor, bas, elgitarrer, blåsinstrument. Det var en enorm kick att se det där rummet. Jag hade spelat lite innan, men det var där och då som jag fördes in i musiken på allvar. En parentes: Oscarsvinnaren berättar detta med ett sådant eftertryck att när jag kommer hem till Sverige måste jag bara ringa upp Elisabeth Bergman-Karlsson, som bor kvar i Lönsboda. Visste hon att hennes musikpedagogiska manöver blivit ett avgörande ögonblick för Paul Ottosson? Hon låter behärskat men glatt överraskad: – Jo, jag har hört att flera av mina elever fortsatt med musik. Det är roligt att undervisningen satt spår. Och jag kom ihåg att eleverna såg helt förstummade ut när de kom in i det bänktomma rummet. De fick spela den musik de själva tyckte om och så småningom bildade flera elever, däribland Paul, olika rockgrupper. Sedan blev det ljudsättning i stället för musik för honom, och nu har han fått två Oscarsstatyetter. Jag kan bara gratulera och lyckönska! Under gymnasieåren i Hässleholm började Paul Ottosson spela med hårdrockgruppen Sadwings. – Vi körde sådan här typisk åttiotalshårdrock, Aerosmith och Guns ’n Roses. Jättelångt hår och massor av ringar och halsband. Tommy Persson, en av killarna i bandet, och jag snackade alltid om att vi skulle göra något extra när vi var klara med plugget. Åka till Västindien, eller dra till Kalifornien och skaffa en gammal amerikanare. Den 13 augusti 1987 – Paul nämner tveklöst datumet – flög den fem man starka gruppen över till Los Angeles. – Inte för att spela rock i största allmänhet. Utan för att bli rockstjärnor, säger Paul Ottosson, som sålt alla ägodelar – bil, säng, skivor – inför flytten. – Pappa sa: ”Varför kan du inte spela i Sverige.” Han ville att jag skulle utbilda mig och ta ett jobb här hemma. Men du vet hur det är när man är kring tjugo. Det känns som om allt är möjligt. Och från att ha varit väldigt besvikna över att jag for i väg, har mina föräldrar blivit de stoltaste i hela Sverige. I hela världen kanske. Efter en tid togs Sadwings om hand av en manager och fick bo på dennes ranch norr om Los Angeles. Den blev basen för spelningar runt om i Kalifornien, mest på mindre rockklubbar. – Det gick inte fantastiskt, men okej. Vi hade inga stora krav. Bara vi hade pengar till kläder, mat och bensin. Och till att festa. Det fanns en studio på ranchen där vi repade på dagarna. Efter några år var ett lyft i karriären i sikte: Sadwings skulle åka på en riksomfattande paketturné där bland annat tjejrockbandet Vixen ingick. – Vi var förstås jätteglada. Men så insjuknade managern som höll i det hela. Hon hamnade i koma och det konstaterades hjärntumör. Turnén frös inne, säger Paul Ottosson. Vid det laget – 1990 – tröttnade några i bandet och åkte hem till Sverige. Men Paul hade sin flygbiljett utställd ett halvår fram i tiden. – ”Jag väntar ut min biljett”, tänkte jag. Så fick jag jobb som finsnickare och det var så pass roligt att jag bestämde mig för att stanna ett tag till. Efter ytterligare något år blev driften att gå in i studion för stark. Men den här gången ville han sitta bakom mixerbordet i stället för att stå framför mikrofonen. – Jag ringde runt och fick till slut napp på en studio där jag fick börja som lärling. Jag fick rulla ihop sladdar, sätta upp mikrofoner, rengöra inspelningsmaskiner och sådana saker. –  Men efter ett tag ville jag bli mer involverad i att mixa och producera. Så jag skickade ut min cv till olika musikstudior och hade turen att få jobb som assisterande ljudtekniker på en studio uppe i Burbank. En dag när jag var ensam i studion kom det in en producent och sa: ”Jag är inte riktigt nöjd med ljudmixen på den här skivan. Du mixar skivor, eller hur?” Javisst, sa jag, fast jag aldrig ansvarat för en egen mix. – Jag fick i alla fall göra en låt på prov och killen var nöjd. Det var en gospelskiva, och jag fick göra hela den nya mixen. En gospelkyrka med kör, 120, 130 pers att spela in, svarta tvåhundrakilostanter som sjöng med sån känsla att man bara grät. Där stod jag, en supervit tunn kille med hår ner till midjan. Men dom blev jättenöjda och jag fick göra fler gospeljobb. Det var din vita lögn om din erfarenhet som gav en knuff framåt i karriären? – Ja, det började med att jag ljög om vad jag kunde, men sen följde jag ju upp med att klara uppgiften. Så har det varit många gånger, folk har gett mig chansen utan att jag förtjänat det, säger Paul Ottosson – blygsamt. Via musikinspelningarna gled han långsamt över till att göra filmljud, något som de senaste femton åren varit Paul Ottossons heltidssyssla. Han har ljudsatt några av filmhistoriens dyraste filmer, som ”Spiderman 2”, ”Spiderman 3” och undergångseposet ”2012”. För ”Spiderman 2” var han Oscarsnominerad redan 2005. Varför är just ditt filmljud så framgångsrikt? – De jag jobbat med brukar säga att jag är bra på att understryka filmens story genom ljudet. Givetvis måste man ha talang för det ljudtekniska också, men det handlar i mitt fall inte om ”wow, vilka ljudeffekter”, utan om filmen i första hand. När vi möts någon dag senare håller Paul på med ljudet till ”Battle: Los Angeles”. Den ljudansvarige har fått sparken av producenterna och Paul Ottosson har kallats in för att styra upp det hela. – Det är ett konsultjobb, jag får nog inte ”credits” i eftertexterna, säger Paul Ottosson där vi står utanför ljudläggningsstudion i byggnaden Jimmy Stewart inne på Sony Pictures stora studioområde någon kilometer från Pauls ordinarie arbetsplats. Han tillägger att detta mycket väl kan bli hans sista renodlade filmljudinsats. – Ja, Venture 3D (företaget för tredimensionell film som han driver med två kolleger) slukar så pass mycket tid. Och jag är övertygad om att 3D är filmens framtid. Jag vill gärna vara med på det tåget. Jag har ju inte jobbat med filmljud för att bli Oscarsbelönad, det är utmaningen jag gillar framför allt. Men visst känns det bra att sluta på topp. Nu är jag färdig med ljudet, nu fokuserar jag på nästa grej. Fakta Paul Ottosson Ålder: 44 år. Bor: I hus i Hollywood Hills, Los Angeles. Familj: Hustrun Karen Hua-Qi Han, sonen Theodor, 3. Mor, far och fyra syskon i Sverige. Uppväxt: I Lönsboda, Skåne. Aktuell: Sveriges senaste Oscarsvinnare. Fokuserar numera på att utveckla 3d-film i egna företaget Venture 3D. Karriär: Började som rockmusiker. Flyttade till USA 1987. Övergick till ljudmixning, ljudläggning och musikproducerande. I filmbranschen sedan 1995. Oscarsnominerad 2004 för ljudet till ”Spiderman 2”. För ljudet i filmen ”The hurt locker” fick han två Oscar. Även belönad med brittiska filmakademins pris, Batfa, för ”The hurt locker”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37466, "headline": "Manus sålt för 1,8 miljoner", "summary": "Ett handskrivet, opublicerat manuskript av Mark Twain såldes av Sothebys på torsdagen för 1,8 miljoner kronor.", "article": "Ett hittills opublicerat 64 sidor långt manuskript, skrivet av Mark Twain, såldes på torsdagen av auktionshuset Sothebys i New York. Det handskrivna manuskriptet \"A family sketch\" är en intim eloge till den amerikanske författarens äldsta dotter Susy, som dog i hjärnhinneinflammation vid 24 års ålder. Före auktionen uppskattades manusets värde till cirka en miljon kronor, men enligt nyhetsbyrån Reuters blev priset nästan det dubbla: drygt 1,8 miljoner kronor. Fyra budgivare slogs om manuset. Dottern Susy har beskrivits som Twains litterära musa, vid sidan av hustrun Olivia. Mark Twain hette egentligen Samuel Langhorne Clemens. Han har bland annat skrivit \"Tom Sawyers äventyr\" och \"Huckleberry Finns äventyr\". Han dog 1910, 74 år gammal. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37467, "headline": "Eva Gabrielsson kräver full kontroll", "summary": "Full beslutanderätt över Stieg Larssons kvarlåtenskap. Det är vad hans sambo Eva Gabrielsson kräver. Någon annan överenskommelse är hon inte intresserad av.", "article": "Eva Gabrielsson, sambo med Millenniumförfattaren Stieg Larsson, vill bara en sak: att få full bestämmanderätt över vad som händer med hans texter. Hon bryr sig varken om de lagliga arvtagarnas klumperbjudande på 20 miljoner kronor eller erbjudandet om en styrelseplats. Hon skulle bli en av tre ledamöter tillsammans med arvingarna Erland och Joakim Larsson, vilka förvaltar den litterära kvarlåtenskapen efter Stieg Larsson i bolaget Moggliden AB. – Jag blir en minoritet som alltid kan röstas ned. En styrelseplats skulle ge mig insyn men bara möjlighet att ge synpunkter och ingen beslutanderätt. Det de säger sig ha ”skräddarsytt” för mig är för deras behov och inte för mina, säger Eva Gabrielsson. Striden om Millenniumtrilogin har Eva Gabrielsson gett upp men har i samtalen med arvingarna stått fast vid kontrollen över Stieg Larssons övriga verk, främst de politiska texterna. Men svaret har blivit nej. – Mitt syfte med att få förvaltningen av verken har varit att kunna se till att texter inte förvanskas, inte används i fel sammanhang, inte skrivs om, inte säljs till folk som missbrukar dem. Det är det jag hela tiden arbetat för och det hela förhandlingen handlat om sedan 2005. Sambon har tidigare föreslagit att hon ska få 20 procent och Joakim och Erland Larsson tillsammans 80 procent av Millenniumintäkterna. – Det skulle säkra kvaliteten. Jag skulle få möjligheten att förvalta alltsammans, de slipper jobbet och får merparten av pengarna och kan gå på sina prisutdelningar om de vill. Eva Gabrielsson menar att arvtagarnas bolag bara ”säljer och cashar in” och tillåter alltför stora ändringar i originaltexterna när de översätts. Arvingarna, som avbröt samtalen med Eva Gabrielsson tidigare i veckan, anser i sin tur att de kommit till vägs ände i samtalen på grund av alla nej de fått på sina förslag och för att de känner sig smutskastade i medierna. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 37487, "headline": "En folkligt förankrad jazzfestival", "summary": "Det mesta är sig likt på Skeppsholmen. Stockholms jazzfestival inleddes med acidjazzbulleribång, utstuderat saxofonspel och barnvisor. DN:s Johannes Cornell var där.FestivalsommarStockholms jazzfestival 2010Scen: Skeppsholmen, Stockholm.Artister: Lina Nyberg, Georg Riedel, Gretchen Parlato, Håkan Broströms New Places Orchestra med Meja och Viktoria Tolstoy, Tensta Gospel Choir, Brand New Heavies med flera.", "article": "Man känner igen sig på Stockholms jazzfestival 2010. Alla besökare tycks, så fort de passerar entrén, förvandlas till den samlade reinkarnationen av publiken från i fjol, och från året före det, och året före det. Det kallas folklig tradition. Ett ganska fint epitet en festival bara kan göra sig förtjänt av. En utmärkelse av samma vikt som det danska ölbryggeriet Faxe anspelade på när de svarade på Carlsbergs nyvunna slogan ”leverantör till det danska hovet” med ”leverantör till det danska folket”. Men ett och annat är ändå nytt för i år på Skeppsholmen. I stället för en har man nu två stora scener sida vid sida nere vid vattnet. Alltså kan en scen ständigt stå redo för nästa artist. En annan förändring är att festivalen äger rum en dryg månad tidigare än vanligt. Kanske gör det att fler stockholmare finns på plats, då många ännu inte har gått på semester. Krockar med andra sommarevenemang gör man å andra sidan likafullt – om inte mer. Åtminstone ett visst publiksegment vill festivalledningen uppenbarligen konkurrera om i år. Samtliga tre dagar på Skeppsholmen inleds med en barn- och familjekonsert på den mindre scenen. Först ut denna torsdag är sångerskan Lina Nyberg med ett eget arrangemang på Gunnel Lindes och Bo Sundblads sextiotalsklassiker ”Den olydiga ballongen”. Nyberg får kämpa lite för att riktigt engagera barnen i raderna men lyckas helt klart etablera en dialog med den unga publiken. Hennes handlag är som ofta både elegant och lekfullt, och med stöd i det goda grundmaterialet öppnar hon i ett större perspektiv dörren mot hela den skatt som är svensk musik för barn från i synnerhet 60- och 70-talen. Georg Riedel, vår stora nestor i ämnet, framträder lite senare tillsammans med sin dotter Sarah och ett band. Här kommer de oförglömliga resultaten av Riedels samarbete med Astrid Lindgren. Låtar som sitter i ryggmärgen på generationer av svenskar och som många av oss inte bara minns utan fortsätter att gnola på i väntan på pensionen. Och ändå är det bara en del av barnmusikskatten. Varför framförs inte oftare även Hasse Alfredsons ”Blommig falukorv” eller M A Numminens ”Haren satt i gropen” i Finland, för att ta några exempel. På de stora scenerna blir det hur som helst mycket sång. Tensta Gospel Choir gör ett inspirerat uppträdande för sig och återkommer senare i decimerad upplaga som kör bakom Jenny Wilson. Den amerikanska jazzsångerskan Gretchen Parlato är internationellt omtalad och sjunger skickligt om än inom ramarna för ett loungeaktigt sound man snabbt glömmer. Men ändå: den där skickligheten som många jazzvokalister besitter är ibland direkt avgörande. Det blir tydligt när Håkan Broströms New Places Orchestra framträder med både Meja och Viktoria Tolstoy. Meja är en duktig popsångerska med stor erfarenhet och en självklar pondus på scenen. Men vad hon inte tycks förmå är att som Tolstoy och Gretchen Parlato liksom förena sin röst med de andra instrumenten. Tolstoy kan bli som en i blåssektionen och öppna diskanten i sin stämma mot klangen från cymbalerna. Sådana saker. Efter en vagt utstuderad och överraskande svag insats av den småhajpade amerikanska saxofonisten och sångerskan Grace Kelly blir det desto mer bulleribång då den gamla acidjazzadeln i Brand New Heavies avslutar torsdagen inför en dansande publik. Kul – men det faktum att Brand New Heavies inte är Chic utan ett antal nummer mindre på alla punkter kan inte ens de mest romantiska minnena från 90-talets klubbliv rå på. Johannes Cornell musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37497, "headline": "Whitney Houston på Globen, Stockholm", "summary": "Hon har en röst som få, men när hon står på Globens scen hittar den sällan rätt. Whitney Houston räddas av sin kör.", "article": "Det hade så lätt kunnat bli en freakshow. Rapporterna, recensionerna från Whitney Houstons tidigare Europaturnékonserter, pekade i den riktningen. Berättade om en lätt förvirrad Houston, som förlorat nästan hela sin magnifika soulröst efter år av missbruk. Någonstans finns det en diskussion att ta där – om vilka förväntningar som kan finnas på en artist som Whitney Houston efter den offentliga ökenvandring hon genomfört under ett drygt decennium. Och varför de förväntningarna finns på henne men inte på en del andra artister i liknande situationer. Ju högre ens utgångspunkt är desto hårdare och längre blir så klart fallet. Whitney Houston var en av världens största artister, en hel och ren och kristen förebild, känd för sin närmast ekvilibristiska röst. Det blir en annan kravbild på comebacken då än när, säg, Bobby Gillespie, Keith Richards eller Shaun Ryder släpar sig ut på scen, för att ta några andra exempel på andra artister som levt väldigt hårt. Men Whitney Houston verkar inom en genre där perfektion är allt, inte minst om man är kvinna och förväntas att inte missa ett danssteg, inte en ton. Det är givetvis djupt orättvist. Samtidigt går det inte att bortse från att balladdrottningarnas balladdrottning bitvis sjunger ganska dåligt och ojämnt under kvällen. Hur mycket Whitney Houston än försöker, och det gör hon verkligen, och hur mycket ett så gott som fullsatt Globen än finns där och tar henne under armarna vid minsta vokala snedsteg, så faller skuggan från förr obevekligt över Houston. Hon är inte samma sångerska längre. Kanske kommer hon aldrig att bli det igen. Houston ger sig på avancerad vokalakrobatik i ”I will always love you”, men faller pladask på mattan när rösten inte håller. Hon slarvar bort ”Greatest love of all”, annars en låt som med sin självupplyftande värdiga text verkligen borde kunnat bli ett emotionellt laddat paradnummer, i ett menlöst medley. Hon låter kören ta hand om många av refrängerna och kämpar påfallande ofta för att hamna rätt i ingångarna av varje låt. Och så vidare. Men så finns de där ögonblicken när det glimrar till. Faktiskt nästan uteslutande i nummer från senaste albumet ”I look to you”. Kanske för att de låtarna har anpassats till hennes nya något mer begränsade vokala register, kanske för att budskapet i dem känns särskilt angeläget en kväll som denna. Särskilt två låtar dröjer sig kvar. Balladmästaren Diane Warren specialskrev ”I didn’t know my own strength” till Houston till ”I look to you” och sångerskan vårdar vartenda bräckligt ord i den upplyftande självhjälpstexten så ömt och varligt att hon inte för en sekund tar sig vatten över huvudet och wailar loss. ”I look to you” skrevs av R Kelly för tretton år sedan, men det var inte förrän förra året som Houston var redo att sjunga den. Vissa låtar kräver att man levt. Det är en klassisk gospelballad där ”you” för all del skulle kunna stå för en mänsklig varelse, men som Houston mitt i all darrighet sjunger med en så övernaturlig kraft att den bara kan handla om en högre makt. Oavsett vad man tror på, om man ens över huvud taget tror på något, så slår Houstons värdiga övertygelse en i magen. Hårt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37500, "headline": "Ida Lundén: ”Jag har alltid älskat Schumann”", "summary": "Tonsättaren Ida Lundén lade Schumanns förälskelse åt sidan för att få fram ett vemod som hon hörde i hans pianokonsert.", "article": "Tonsättaren Ida Lundén är född i Göteborg där hon gick Musikhögskolan, på Afrolinjen i piano. Lämnade dock så småningon jazzmusiken för konstmusiken och de idéer som väcks där: ”Det är underbart med musik, men är det konst måste det handla om något ytterligare.” Lundén har gått tonsättarskolan på Gotland och rör sig nu i hela fältet från noterad akustisk kammarmusik till elektronmusik. Hon möter gärna nya muskaliska subkulturer: \"Jag gillar det första stadiet, då man är som en besökare lite vid sidan av och känner att man kan ta steget in på sitt eget sätt\". För DN.se har Ida Lundén nu remixat Robert Schumanns pianokonsert i a-moll från 1845 som ingår i DN:s samling av 25 klassiska mästerverk. Vad fick dig att välja Schumanns pianokonsert? – På musikgymnasiet hade jag en vikarie som hette Björn som inledde varje lektion med att sätta sig ner vid pianot och spela öppningen, de fantastiska ackorden, till den konserten, säger Ida Lundén. Han hade yvigt hår, skägg och var oerhört inspirerande. Jag ville tänka på Björn, i min remix. Den första versionen av pianokonserten skrev Schumann under sitt mest galet förälskade år. Men i din remix verkar du ha hejdat det där blommande. Får man inte vara så kär? – Jag kände att jag ville lyfta fram något annat som också finns där, i sidotemat i första statsen. Ett vemod som jag tänker mig är Claras röst, Schumanns hustru, som var den berömda pianisten som fick stå åt sidan för sin man när han liksom älskade ihjäl henne. Hur har du gått till väga? – Jag har klippt ut småbitar som jag gillar, och gjort något ganska rått, ett pianostycke fast spelat på en sampler. Då upptäckte jag också hur folkmusikaliskt mycket är hos Schumann, som kan påminna om den nordiska, naturligtvis också genom den genomgående mollkänslan. De inledande ackorden, ”Björns ackord”, dyker dock upp i slutet i en skriande diskantklang - da dang da dang da dang da dang da dang - det tror jag är Schumann, älskaren, som återkommer när han blivit komplett galen ha ha ha! Har du upptäckt något nytt hos Schumann? – Nej, egentligen inte. Jag har alltid älskat Schumann, särskilt harmoniken i hans sånger. Jag har alltid varit fascinerad av hur ett och samma ackord kan höras på så olika sätt. Och Schumanns ackord befinner sig alltid på gränsen till något annat. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37507, "headline": "Inget till kulturen från Svenska Spel", "summary": "Kulturen i Norge sponsras med över 400 miljoner kronor genom Norsk Tipping. Samtidigt drar den svenska motsvarigheten Svenska Spel ner sin kultursponsring till noll kronor.", "article": "Statliga Svenska Spel slutar helt att sponsra kultur och underhållning. I förra veckan meddelade man att man drar sig ur det sista kulturåtagandet – Medeltidsveckan i Visby. Svenska Spel har stött arrangemanget med 400 000 kronor per år. Nästa sommar får det inga pengar. – Vi har satt ner foten, det är idrott, motion och hälsa som är relevanta i sponsringssammanhang, säger Johan Lindvall, sponsringschef på Svensk Spel. Spelbolaget har lyckats dåligt med att sälja sina produkter som Oddset och Stryktipset på kulturevenemang. Det är anledningen till kulturstoppet. För varumärket Svenska Spel gör kultursponsringen varken från eller till, eftersom bolaget väntas drivas affärsmässigt, menar Johan Lindvall. I Norge går statliga bolaget Norsk Tipping åt motsatt håll. De avsätter 416,7 miljoner norska kronor till kultur. Kultur i skolan, ”skolesekken”, Norges motsvarighet till Skapande skola, får 167 miljoner. Kulturbyggnader får 125 miljoner och Rikskonserter 9,5 miljoner kronor. I Sverige har en efter en av de kultursponsrade institutionerna fått stryka på foten. Operan i Stockholm, Romateatern på Gotland, Grafikens hus i Strängnäs och Stockholms jazzfestival har tidvis fått sponsorpengar. Det samhällsansvar ni förväntas ta, inbegriper det inte kultur? – Jag förstår att kulturvänner reagerar, men jag tycker vi tar ett samhällsansvar när vi stöttar idrotten. Det är bra att det blir en debatt, för kulturen har ju problem att hitta finansiering, säger Johan Lindvall. Svenska Spel sponsrar i dag idrotten med 200 miljoner kronor plus en halv miljard från regeringsalliansens Idrottslyftet för att främja barn- och ungdomsidrott. Kulturekonomen Tobias Nielsén tycker att regeringen ska leva som man lär. – Det är mycket sympatiskt att pengar går tillbaka till idrottsrörelsen genom Svenska Spel. Med en regering som upprepar som ett mantra att kultursponsring ska främjas, vore det ett ypperligt tillfälle att också visa det genom statens egna bolag. Helt enkelt vara en god förebild, säger Tobias Nielsén. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 ", "article_category": "culture"}
{"id": 37536, "headline": "”Sveriges historia” på Historiska museet i Stockholm", "summary": "På Historiska museet i Stockholm öppnar nu en permanent utställning om Sveriges historia från år 1000 och fram till i dag. Trots att utrymmet är begränsat och ämnet svajar så bär de små detaljerna på starka berättelser.", "article": "Det råder historisk trängsel just nu. Jubileer firas i sommar för Birger jarl 800 år, Bernadotte 200 år och därtill hyllas Gustav Vasa som landsfader på årsdagen av hans kungaval den 6 juni. Många pockar på uppmärksamhet som ”Sveriges grundare”. Jubileet med anledning av att en fransk general oväntat valdes till svensk tronföljare i Örebro i augusti år 1810 lanseras som att det handlar om att fira grundaren av det moderna Sverige. Karl XIV Johan blir i Örebro till och med en yttrande- och tryckfrihetens man. Att han i verkligheten förföljde pressen och införde indragningsmakten (statens rätt att stoppa obekväma tidningar som användes i Sverige även under andra världskriget) är inget bekymmer. Historia i jubileumsförpackning handlar om glänsande fasader, att locka stor publik och få fart på det lokala näringslivet. Kanske till och med få besök av kungafamiljen. När Dick Harrison och Martin Timell nu talar i TV 4 om vilka de första svenskarna var och vem som grundade Sverige drar de åt samma håll. I ett forcerat tonläge och en tjatig berättarstil med ständiga upprepningar, där vissa ordvändningar och bilder återkommer om och om igen. Det verkar som om produktionsbolaget Svea television tycker att svensk historia helst ska hamras in, inte prövas och resoneras kring. Den tredje delen av bokverket om Sveriges historia utkommer också i dagarna. Den handlar om tiden 1350–1600 och är skriven av Bo Eriksson och med Dick Harrison som huvudredaktör. Och här får nog jubileumshistorien en värdig motvikt i det som med tiden blir åtta band där rader av forskare skriver en syntes i tungviktsklassen. På Historiska museet öppnar nu också en utställning om Sveriges historia, invigd på torsdagskvällen av – just det – kungen och drottningen. Museet på Narvavägen närmar sig därmed att bli ett historiskt museum på riktigt, och att ta sig an inte bara forntiden utan hela den svenska historien. Här finns faktiskt också ambitionen att ta sig bakom fasaden, uppmuntra till eftertanke och nya perspektiv. Men det är ingen stor yta man har att spela på. Vikingarna upptar fortfarande mycket mer plats i huset än all senare svensk historia efter medeltiden tillsammans. Senare århundraden, en tidslinje från år 1000 till år 2000, har pressats in med skohorn i byggnaden. Den har fått vikas mellan skärmväggar uppställda i en större utställningshall. Så någon berättelse i stort format har det inte funnits plats för. Ämnet är också lite svajigt. Är det livets utveckling i allmänhet som ska visas upp, jordbruk, hantverk, skråväsen, sådant som är sig rätt likt i många länder, eller är det personerna, dramatiken i avgörande skeenden i svensk historia? Utrymmet är begränsat, och man står inför ett val. Ett relikskrin kan användas för att skildra hur den katolske biskopen i Linköping, antagligen i panik, försöker gömma undan den dyrbara silverarmen som är ett skrin med en verklig armrelik i. Eller till att i allmänhet förklara vad ett relikskrin är. Tyvärr väljer Historiska museet allt för ofta det senare. Man ställer ut Vadstenadiariet och förklarar vad en klosterkrönika är. Men inte att just den här lilla tummade boken med prydliga anteckningar slutar i allmänt blurr och bläckfläckar på den sida där reformationen kommer. Och vilken tråkig text till utställningens verkliga trofé: Birgittas autograf. Alltså en lapp där hon med egen hand har kluddat ner vad hon tycker sig höra Kristus tala om, gudomlig diktamen. Det är ett hårt urval som gjorts. Den som väntar sig kartor över krigarkungarnas fälttåg eller fanor från arbetarrörelsen finner dem inte, varken August Palm eller Sven Duva är med. Men styrkan finns just i det hårda urvalet, och en finurlig kombination av noga utvalda föremål. Fredrika Bremers roman ”Hertha” visas här invid en altarduk som hennes systrar sömmade till Österhaninge kyrka. Medan Fredrika skrev om kvinnans frigörelse och nådde världsberömmelse lade systrarna ner denna namnlösa möda på att skapa blomrankan utan signatur. Små oansenliga saker får fantasin att svindla till. Enstaka ting som faktiskt kan bära projektioner av stora skeenden och som, när utställningen lyckas, blir till nyckelhål att kika in i historien genom. Malin Stures bönbok är alldeles lagom liten att ligga i handen på en ung flicka. Man kan ana de varma händer som hållit i den och hur fingrarna bläddrat efter sidan där hon gjort en egen anteckning. På bladet för dagen den 24 maj har hon skrivit om sorg. Då avrättades hennes far och båda bröder, Nils och Erik, 24 och 21 år gamla, i Sturemorden av en kung Erik XIV på väg mot sinnessjukdom. Bredvid montern hänger ett animerat porträtt av Gustav Vasa som plötsligt får liv och gör en grimas. Det går att låta föremålen bära berättelsen, de som kan få fantasin att glimra ibland om texten görs med omsorg. Historien måste inte stampas fram ur jubileer och stenhårt flätade utvecklingslinjer. Bäst är den avslutande montern, som möter en när man går ut, med Foppas ishockeytröja med tre kronor på och små ristade föremål av Oti från 1100-talet. Det är människan som gör historien. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37538, "headline": "Indierockande dinosaurer", "summary": "Indierock och gitarrsolon är en ovanlig kombination, men när Dinosaur Jr och Built to Spill gör en gemensam spelning blir det verklighet.", "article": "Musik Dinosaur Jr, Built to Spill Scen: Tyrol, Stockholm När 90-talsikonerna Dinosaur Jr och Built to Spill gör gemensam sak med en dubbelkonsert är det så fullt på Tyrol att korsvirkesväggarna bågnar. Indierock och gitarrsolon är en ovanlig kombination, näst intill tabu. Ändå – eller kanske just därför – har de båda banden skaffat sig en särställning inom den amerikanska alternativrocken genom att kombinera lo/fi-estetikens ruffighet med en gitarrekvilibrism som samtidigt skiljer sig från hårdrockens rena onanipartier. Det handlar om en indierock lika snyggt ornamenterad som Dinosaur Jr-loggans nygamla jugend-typografi, där solona snarare blir ett slags förlängning av röstens förvridna känsloutbrott. Built to Spill inleder kvällen, tar avstamp i debutens ”Three years ago today” och radar upp sin historia från mitten av nittiotalet med alltifrån ”Car” till ”Randy described eternity”. Uttrycket har annars blivit mer kontrollerat med åren – på senaste skivan lite tråkigare – och tacksamt nog blir det bara ett par spår från småsega ”There is no enemy”. Låtar som ”Goin’ against your mind” från föregångaren ”You in reverse” släpper däremot fram den där magiskt muntra melankolin som blivit Built to Spills signum och som i själva verket bottnar lika mycket i The Cures manodepressiva stämningar som i Neil Youngs bredbenta folkrock. Likheten med Young är dessutom mest förankrad i Dough Martschs röst, överspänd och tunn som ett gummiband utspänt över Grand Canyon. För det bor också rent monstruösa krafter i den här musiken och spelningen växer sig gradvis starkare i all sin tillknäppta strävsamhet. Martsch sliter i svajarmen, är fåordigare än vanligt och förlorar sig fint i trasselsuddiga solon. ”Hej, tack så mycket”, säger han sedan lagom till sista låten ”Carry the zero” innan förebilderna Dinosaur Jr tar över scenen och börjar om från noll. För om Marshallstackarna är många på scen så är J Mascis imponerande mastodontsolon ännu fler. Bandet har fjolårets ”Farm” i ryggen men fyrar ändå gärna av gamla publikfavoriter som ”Feel the pain”, punkriviga ”Raisans” och ”Freak scene” på rad. Spelningen blir en smula ojämn men ändå är det märkligt hur lite Dinosaur Jr förändrats. Mascis långa hår blir allt vitare och magen trivselrundare men ändå påminner indierockens gitarrhjälte fortfarande mest om en collegegrabb, vars jämrande röst skaver ända in i den amerikanska villaidyllen. Här finns samma obehagliga känsla som hos Richard Kellys science fiction-thriller ”Donnie Darko” och att bassisten Lou Barlow bara får sjunga som undantag är en del av själva charmen. Sedan återföreningen för några år sedan tycks osämjan vara powertrions sammanhållande kitt. Också fast trummisen Murph tvingats hoppa av turnén och ersatts av Kyle Spence från Mascis sidoprojekt The Fog. Är ni okej? undrar Mascis när bandet återvänder för extranummer. ”Tidigare bekymrade jag mig för oss men nu oroar jag mig för er”, fortsätter han. Sedan smackar indierockens dinosaurer till med ett onödigt progressivt rockanslag i stället för att avsluta med ”Just like heaven”. Den himlastormande Curecovern är vad Dylans ”All along the watchtower” var för Jimi Hendrix och borde vara obligatorisk på varje Dinosaur Jr-konsert. Johanna Paulsson musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37541, "headline": "Följ andra schlagersemifinalen", "summary": "I kväll gäller det. Klockan 21.00 startar den andra schlagersemifinalen som avgör vilka som slutligen får stå på scen när finalen i årets Eurovision song contest går av stapeln på lördag.", "article": "23.00. Sverige missar finalen. Vidare från den andra semifinalen till den stora finalen i Eurovision Song Contest 2010 går: Armenien Azerbaijan Cypern Danmark Georgien Irland Israel Rumänien Turkiet Ukraina 23.00. Från den första semifinalen gick följande bidrag vidare till finalen: Albanien Belgien Bosnien-Hercegovina Grekland Island Moldavien Portugal Ryssland Serbien Vitryssland 23.00. Klara för final är sedan tidigare, förstås värdlandet Norge, men även länderna Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Spanien. Totalt ställer således 25 länder upp i finalen. 22.56 ... och Danmark tar sista finalplatsen! Ack, ack. Sverige blir inte representerat i den stora finalen av Eurovision song contest 2010. 22.55. Håll tummarna för Anna, bara en plats kvar nu. Iiihh! 22.54. Armenien kniper näst sista finalplatsen. 22.53. Rumänien vidare! 22.52. Nu bara bara bara tre platser kvar! 22.52. Azerbaijan sitter säkert, är i final. 22.51. Cypern har en plats i finalen. 22.51. Irland vidare! 22.50. Sex platser återstår... nästa finalist är... 22.49. Israel är i final! 22.48. Turkiet vidare - Yes! 22.48. Otippat! Ukraina går vidare! 22.47. Första finalisten som presenteras: Georgien! 22.46. Det är dags! 22.41. Snart får vi veta, nu är det inte många minuter kvar tills avgörandet... Men först får vi se några korta videoinslag från de fem bidrag som redan har given en plats i finalen. 22.38. Vi skickas tillbaka in på arenan igen och ett gäng unga skickliga dansare med en stor kör bakom sig har tagit över scenen. Mellanakt. 22.31. Och så snabbt över till ett förproducerat videoinslag medan sammanräkning av rösterna pågår. 22.30. Vad gör de nu? Ska de vara roliga? Den manliga programvärden har dragit ned byxorna och stoltserar i glitterkallingar?! Ehh... 22.19. Så var det dags för den obligatoriska snabbgenomgången... korta klipp med alla låtar visas. 22.14. Och med Turkiets hjälp slutar det lyckligt och positivt som alla goda sagor bör göra. Turkiet framför kvällens sista bidrag - en bra låt helt enkelt. 22.10. Hon sjunger, hon dansar och hon gör alla rätt. Här har vår Anna en klar konkurrent. Georgiens Sofia Nizharadze lyckas väl på sina tilldelade minuter. 22.06. Nu har de tre kvinnorna i Feminnem från Kroatien äntrat scen. Perfekt koordinerat, och proffsigt. 22.00. Snällt och \"gulligt\" bidrag från Cypern. Den elake skulle kunna sammanfatta det med ”inställdsamt på gränsen till mesigt” - med all rätt. 21.57. Många gymnastiska övningar från kören bakom Bulgariens bidrag. Upp och ner och ner och upp och svettigt blir det samtidigt som sångaren Miro gör allt för att få oss att minnas Ramazotti. 21.53. Också Irland har skickat vidare en ballad, framförs av en sångerska förvillande lik vår svenska Shirley Clamp. Och låten? Ja, precis som man kan tänka sig en ballad - klassiskt svulstigt med en massa traditionsenliga stråkar. 21.48. Dags för folkdräkt på scen. Slovenien försöker gifta ihop en rockare med en kvinna i folkdräkt som sjunger folkvisor. Helt osannolik kombo. Mycket märkligt. Och frågan som genast infinner sig är när låten äntligen är över är; hur lyckades de förvalta sina minuter så att de fick de att kännas dubbelt så långa? 21.44. Rumänien - hur tänkte ni nu?? Vi sätter två sångare långt ifrån varann på var sin sida om ett genomskinligt piano. En man och en kvinna som får \"battle-sjunga\" mot varann - och så ska det vara sexigt samtidigt? Så kör vi en Malena Erman-liknande passus mitt i sången som bara får en att vilja önska sig långt bort. Nej, nej, nej snälla. 21.43. Tio bidrag är avverkade. Det meddelas att Anna Bergendahl är jättenöjd med sitt framträdande. 21.38 Okej... nu känns det som om vi flyttat rakt in i en postivvevare när Hollands bidrag drar igång. \"Sha-la-lie, sha-la-la-la\" går refrängen som genast sätter sig. Kul - på ett knasigt sätt. Fattar inte ett ord av vad de säger men det är så knäppt att det bara måste gillas. 21.36. Två ytterligare ballader följer efter det svenska bidraget. Skakigt från Azerbaijan:s Safura som mest bara rusar runt i en \"Carola-blå\" skapelse. Ukrainas artist Alyosha väljer motsatt strategi, hon står mest still på stället och trampar, och liksom gungar lite i höjd- och sidled för att förstärka sina ord och sin sång. Traditionell tonartshöjning mot slutet som man bara önskar ska ta slut. 21.28. Och hon gör det igen! Precis som i svenska Melodifestivalen - oskuldsfullt och skört med styrkan och äktheten som bara den som precis är på väg ut i livet kan besitta. Vackert Anna! 21.27. Publiken har fått i uppdrag att tända ljusstavar på en given signal, de lyser bara en liten stund så det måste ske precis på sekunden. 21.26. Nu är det Anna Bergendahls tur! Heja! 21.23. Och från Schweiz - Michal von der Heide som tar i för allt han har. Trots guldkavaj och glittrigt disco - tråkigt, tråkigt. 21.16. Danmarks tur, upp på scen går Chanée & N´evergreen och sjunger ett svenskskrivet bidrag om kärlek och insikt. Pampigt och bombastiskt. De levererar, men det är ändå svårt att ryckas med. Känns lite för \"välvårdat\" och \"tillrättalagt\". 21.14. Israelisk \"flickidol\" sjunger ut - en ballad. Nja, semifinalen börjar arta sig. Kanske. 21.12. Två låtar in i semifinalen och publiken applåderar ordentligt efter varje låt. Men mest av artighet skulle man kunna tro. Hittills inget som bör kunna hota Anna Bergendahl. 21.05. Nu är slussarna öppna! Nu går det att ringa och rösta. Det går dock inte att från Sverige rösta på det svenska bidraget. 21.04. Nytt från i år är att det går att rösta redan efter att den första låten sjungits i Eurovision song contest. De tio låtar som får flest röster går vidare till lördagens final. Sveriges bidrag sjungs av artonåriga Anna Bergendahl som framför låten \"This is my life\", skriven av skriven av Kristian Lagerström (text) och Bobby Ljunggren (musik). Många bedömare har menat att konkurrensen bland kvällens tävlande är mycket hårdare än vid den första semifinalen i tisdags. Kvällens startfält ser ut så här: Litauen, ”East European funk”, InCulto. Armenien, ”Apricot stone”, Eva Rivas. Israel, ”Milim”, Harel Skaat. Danmark, ”In a moment like this”, Chanée & N’evergreen. Schweiz, ”Il pleut de l’or”, Michael von der Heide. Sverige, ”This is my life”, Anna Bergendahl. Azerbajdzjan, ”Drip drop”, Safura Alizadeh. Ukraina, ”Sweet people”, Alyosha. Nederländerna, ”Ik ben verliefd (sha-la-lie)”, Sieneke. Rumänien, ”Playing with fire”, Paula Seling & Ovi. Slovenien, ”Narodno zabavni rock”, Roka Žlindre & Kalamari. Irland, ”It’s for you”, Niamh Kavanagh. Bulgarien, ”Angel si ti”, Miro. Cypern, ”Life looks better in spring”, Jon Lilygreen & The Islanders. Kroatien, ”Lako je sve”, Feminnem. Georgien, ”Shine”, Sopho Nizjaradze. Turkiet, ”We could be the same”, maNga. Semifinalen sänds i SVT1 med början klockan 21.00, svenska kommentatorer är Edward af Sillén och Christine Meltzer. Du kommer kunna följa DN.se:s löpande rapportering om andra schlagersemifinalen i årets Eurovision song contest här. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37562, "headline": "Ny musikal minns 80-talet", "summary": "Sverige får sin första musikal efter ”Mamma mia!” byggd helt och hållet på svenska låtar. Philip Zandén regisserar ”Älska mig i natt” med listklättrare från 1980-talet av Orup, Gyllene Tider och Eva Dahlgren.", "article": "Regissören och skådespelaren Philip Zandén har satt upp både teaterpjäser, operor och musikaler. Nu, för första gången på en privatteater, tar han sig an ”Älska mig i natt” på China i Stockholm. Originalet har gjort dundersuccé i Köpenhamn. Stommen var låtar av danska popveteraner som Sanne Salomonsen, Lis Sørensen och Kim Larsen. Överförd till svenska förhållanden byggs berättelsen runt 30 svenska 1980-talsdängor av Orup, Gyllene Tider, Eva Dahlgren, Di Leva, Mauro Scocco, Lisa Nilsson och Freestyle. – Det här är en historia om förändring, de vi var, de vi är och de vi skulle vilja bli. När jag såg den i Köpenhamn var det mycket tårar och glädje, underbart sentiment. Man blir på gott humör. De handlar om låtar som betytt något, man minns sitt eget liv. Tänker: ”Men herre Gud! Var det så på den tiden. Kommer du ihåg älskling, det här är vår låt.” Ens eget liv kommer i blixtbelysning med de här låtarna, sätter i gång så många minnen och känslor i folk, säger Philip Zandén som själv kallar sig musikalisk allätare. ”Mamma mia!”-konceptet består i att det är gamla hitlåtar historien byggs kring. – Huvudpersonerna är musiken. Det betyder inte att historien behöver vara dålig, den ska vara nog så engagerande, så att låtarna kommer in som en aria. Ett växelspel mellan berättelsen och låtarna som stryker medhårs eller mothårs. Hjälp med låtarna har Philip Zandén av producenten Bosse Andersson på nöjeskoncernen 2Entertain. Låturvalet matchas mot replikerna i det svenska manuset. Philip Zandéns entusiasm över att ta den danska musikalhitten till Sverige går inte att ta fel på. – Danskarna har en otrolig fart och humor i sitt språk och sin musik och sitt sätt att vara. Svenskarna är mer eftertänksamma. Danskarnas snabbhet finns i den här historien. Jag tror att Stockholm mår bra av att den här danska själen kommer hit, säger Philip Zandén. Premiärdatumet är satt till den 6 januari 2011, men vilka som ska spela huvudrollerna är ännu inte bestämt. Förmodligen anordnas en uttagning, eftersom de medverkande ska vara personer ”som kan sjunga, är lite intelligenta och har spring i benen”. Ambitionen är också att lansera ett nytt namn, en mycket ung tjej. Zandén sätter efter ”Älska mig i natt” upp Donizettis operabuffa ”Don Pasquale” på Stockholmsoperan. Fredrik Söderling fredrik.soderling@dn.se 08-738 12 07 Rättelse införd 2010-05-28 Höstens kommande musikal ”Älska mig i natt” som DN skrev om häromdagen är inte den första musikalen efter ”Mamma mia!” som är skriven enbart på svenska låtar. Det är Ted Gärdestad-musikalen ”Sol, vind och vatten” från 2005. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37573, "headline": "Ola Bergman ville tona ner det nationalromantiska hos Orff", "summary": "Elektronikaproducenten Ola Bergman har exklusivt för DN.se tolkat Carl Orffs kör- och orkesterverk ”Carmina Burana”. ”Alla slagverksljud i min remix är samplade från det vokala hos Orff”.", "article": "Ola Bergman är född i Stockholm och är sedan 1990-talet producent av elektronisk musik. Till hans influenser hör tidig electro, techno, acid house från 80-talet och den brittiska abstrakta skolan med namn som Autechre samt det minimalistiska vemodet och precisionen hos Kraftwerk. Hans musik är resultatet av ett experimentellt och sökande arbetssätt som inte är begränsat till olika genrer. På senare år har han alltmer intresserat sig för improvisation och att spela live. Nu har Ola Bergman remixat för DN.se Carl Orffs kör- och orkesterverk ”Carmina Burana” från 1935-36 som ingår i DN:s samling av 25 klassiska mästerverk. Vad lockade dig i ”Carmina Burana”? - Jag minns musiken från filmer, bland annat i ”Exorcisten”, framförallt det lite satanistiskt monotona och suggestiva, säger Ola Bergman. Men när jag lyssnade igenom verket nu var det mera det rytmiska jag fastnade för. Och körklangerna. Alla slagverksljud i min remix är samplade från det vokala hos Orff. Vad har du gjort med ”Carmina Burana”? - Att göra en remix kan bli väldigt förutsägbart om man, som brukligt är, börjar med att sampla stora partier. Därför samplade jag jättesmå beståndsdelar och skapade variationer med hjälp av dem. Jag ville bygga upp remixen väldigt minimalistiskt för att först mot slutet få den att kulminera. ”Carmina Burana” bygger på medeltidsdikter om vårens och sinnenas berusning. Ändå är det en överraskande naken och tillbakahållen remix du gjort. Varför då? - Jag läste en del om Orff och hans relation till Nazi-Tyskland och kände att jag ville tona ner det pampiga och nationalromantiska inslaget i hans musik. Genom att ge plats för det mer suggestivt livsbejakande och dansanta, kanske man kan hoppas på mer angenäma associationer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37575, "headline": "Nas & Damian Marley: ”Distant relatives”", "summary": "När rapparen Nas sammarbetar med Damian Marley så blir det en duo där congas, stråkar och mörka körer lyfter arbetet till höga höjder.", "article": "I slutet av filmen ”Belly” bestämmer sig gangstern Sincere, spelad av Nas, för att lämna kriminaliteten och flytta till Afrika. ”Let’s do this shit”, säger han. ”Let’s go to the motherland.” På sitt nya album, ett samarbete med Damian Marley, gör Nas samma resa. Likt hundratals amerikanska och jamaicanska artister före dem söker duon sina rötter på andra sidan Atlanten. Lyssnaren får dock inte veta särskilt mycket om läget i Afrika 2010. Kontinenten fungerar, som vanligt, mest som en projektionsyta för rapparnas fantasier. Damian Marley drömmer om att Afrika förvandlas till ett rikt USA (”imagine Ghana like California /…/ Johannesburg would be Miami, Somalia like New York”). Nas drömmer sig tillbaka till en svunnen era när ”världen styrdes av svarta män”. Han rappar att de första filosoferna och astronomerna var afrikaner (vilket grekerna och babylonierna förmodligen skulle ha invändningar mot). Samtidigt påpekar han att vi alla är afrikaner, ”distant relatives”, eftersom mänskligheten har sin genetiska vagga i Afrika. Att Damian Marley bildar en duo med Nas i stället för att följa upp succén ”Welcome to Jamrock” från 2005 kan tyckas märkligt. Kanske har Marley lidit av en viss prestationsångest som botats av hans nya partner. Nas får ut något lika viktigt av samarbetet: beats. Även de mest hängivna fansen brukar beklaga mästerrapparens dåliga omdöme när han väljer rytmer. Damian och brodern Stephen Marley, som hjälpt till i studion, blandar klapprande congas, pampiga stråkar och mörka körer. De samplar Amadou & Mariam, en duo från Mali, och bjuder in den somaliske rapparen K’naan, men soundet blir sällan traditionellt afrikanskt utan en ytterst lyckad fusion av rap och reggae – baserad på både liveband och elektronik. De tunga dancehallspåren fungerar bäst – särskilt ”As we enter” där Damian och Nas växelrappar i hysteriskt tempo (”I got the guns!”, ”I got the ganja!”) över suggestiv electrobas och kittlande orgelkomp. Att inleda en platonsk bromance med Damian Marley verkar även ha gett Nas en kreativ kick. Han rappar hetsigare än på sina senaste skivor: långa, vilda associationskedjor som ballar ur i apokalyptiska visioner och konspiratoriska tankar. I ”Strong will continue” förvandlas hans hjärna till en överhettad tryckkokare som sprutar rim även efter att musiken tagit slut. Han låter lika taggad som hans gamle trätobroder Jay-Z numera låter trött. ”I reach ’em like Bono”, rappar Nas om sitt engagemang för Afrika men hans spattiga ordförråd gör honom – lyckligtvis – till poet snarare än världssamvete. Bortsett från den oljiga reggaebagatellen ”Count your blessings”, ett och annat malplacerat rockriff och den Michael Jackson-balladiga ”My generation” (där det är svårt att avgöra om barnkören eller skrikhalsen Joss Stone är jobbigast) håller hela skivan hög klass. Damian Marley och Nas skapar ett dovt, maffigt sound, en efterlängtad kontrast till de autotunade, mobilsignalspipiga produktioner som länge präglat såväl hiphop som dancehall. Förhoppningsvis blir detta inte duons sista skiva tillsammans. ”Distant relatives” låter som början på en lång vänskap. Bästa spår: ”Dispear”, ”As we enter” Två 70-talister i samarbete Damian ”Junior Gong” Marley, född 1978, är Bob Marleys yngste son. Han har ett dussintal syskon och gjorde för fem år sedan succé med albumet ”Welcome to Jamrock”. ”Road to Zion”, en singel från den skivan, var ett samarbete med Nas. Nasir ”Nas” Jones, född 1974, har varit en av världens mest respekterade rappare sedan debuten ”Illmatic” 1994. Han gillar att provocera och försökte döpa sin senaste skiva till ”Nigger”. Till slut fick den heta ”Untitled”. Intäkterna från ”Distant relatives” ska enligt Damian Marley och Nas gå till att bygga skolor i Kongo. I juli uppträder duon på Hultsfredsfestivalen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37587, "headline": "Brev från Astrid Lindgren visar hennes stöd för S", "summary": "Nu publiceras brevet som visar att Astrid Lindgren förblev Socialdemokraterna trogen. ”Jag tror inte att du vet vad du har betytt under alla år”, skrev hon i ett personligt brev till dåvarande statsministern Ingvar Carlsson.", "article": "I mars 1976 ringde Astrid Lindgren till Expressen och bad om att få en debattartikel publicerad. Den handlade om hur hon tvingats betala 102 procent i företagsskatt. Artikel kom i tidningen och skatten kom att kallas Pomperipossa. Efter pubiceringen var relationen mellan henne och Socialdemokraterna och i synnerhet den dåvarande finansministern Gunnar Sträng minst sagt frostig. Samma dag som bilden publicerades skulle Gunnar Sträng försvara den socialdemokratiska regeringens politik i riksdagen. Innan han skulle upp i talarstolen läste han artikeln i Expressen. Scenen förevigades av Dagens Nyheters fotograf Sven-Erik Sjöberg. Efter det att Sträng läst artikeln gick han upp i talarstolen och sade: ”Berätta sagor kan fru Lindgren, men räkna kan hon inte.” Astrid Lindgren stal repliken och svarade: ”Att berätta sagor har Sträng alltid varit duktig på, men räkna har han inte lärt sig, det vore bättre om vi bytte jobb.” Expressens chefredaktör Bo Strömstedt skrev senare om denna bild: ”Man ser på Gunnar Strängs hopbitna nackhår att nu går det åt helvete. Det gjorde det också.” Socialdemokraterna förlorade valet på hösten – för första gången på 44 år – och Thorbjörn Fälldin blev statsminister för den nya borgerliga regeringen. I många år förblev relationen kylslagen mellan henne och S-partiet. I september 1995 försökte hon tina upp förbindelsen genom ett brev till dåvarande socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson: ”Kära Ingvar Carlsson, du såg så sorgsen ut på en bild som jag såg i någon tidning, och därför kände jag ett behov att skriva ett litet brev för att tala om att vad vore vår Regering utan vår Ingvar Carlsson och vårt parti. Jag tror inte att du vet vad du har betytt under alla år, och nog är det otur att det här bakslaget ska komma just nu, för Gud vet hur dom ska kunna klara sej utan dej.” Brevet avslutas med: ”Ja, det här brevet är lite vimsigt, tror jag, men jag ville bara att du skulle veta hur mycket jag tycker om dej. Med varma hälsningar. Astrid Lindgren.” Det publiceras i en ny bok, ”Carlsson” (Albert Bonniers förlag), i serien ”Sveriges statsministrar under 100 år”. Den är skriven av den tidigare Brysselkorrespondenten Rolf Gustavsson. Den 29 januari 2002, dagen efter Astrid Lindgrens död, fick hon till slut officiellt stöd från en ledande socialdemokrat då statsminister Göran Persson förklarade att: ”Astrid Lindgren troligen hade rätt om Pomperipossa. Det fanns en abnormitet i skatteskalorna”, sade han. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37588, "headline": "Brev från Astrid Lindgren visar hennes stöd för S", "summary": "Nu publiceras brevet som visar att Astrid Lindgren förblev Socialdemokraterna trogen. ”Jag tror inte att du vet vad du har betyttunder alla år”, skrev hon i ett personligt brev till dåvarande statsministern Ingvar Carlsson.", "article": "I mars 1976 ringde Astrid Lindgren till Expressen och bad om att få en debattartikel publicerad. Den handlade om hur hon tvingats betala 102 procent i företagsskatt. Artikel kom i tidningen och skatten kom att kallas Pomperipossa. Efter pubiceringen var relationen mellan henne och Socialdemokraterna och i synnerhet den dåvarande finansministern Gunnar Sträng minst sagt frostig. Samma dag som bilden publicerades skulle Gunnar Sträng försvara den socialdemokratiska regeringen politiken i riksdagen. Innan han skulle upp i talarstolen läste han artikeln i Expressen. Scenen förevigades av Dagens Nyheters fotograf Sven-Erik Sjöberg. Efter det att Sträng läst artikeln gick han upp i talarstolen och sade: ”Berätta sagor kan fru Lindgren, men räkna kan hon inte.” Astrid Lindgren stal repliken och svarade: ”Att berätta sagor har Sträng alltid varit duktig på, men räkna har han inte lärt sig, det vore bättre om vi bytte jobb.” Expressens chefredaktör Bo Strömstedt skrev senare om denna bild: ”Man ser på Gunnar Strängs hopbitna nackhår att nu går det åt helvete. Det gjorde det också.” Socialdemokraterna förlorade valet på hösten – för första gången på 44 år – och Thorbjörn Fälldin blev statsminister för den nya borgerliga regeringen. I många år förblev relationen kylslagen mellan henne och S-partiet. I september 1995 försökte hon tina upp förbindelsen genom ett brev till dåvarande socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson: ”Kära Ingvar Carlsson, du såg så sorgsen ut på en bild som jag såg i någon tidning, och därför kände jag ett behov att skriva ett litet brev för att tala om att vad vore vår Regering utan vår Ingvar Carlsson och vårt parti. Jag tror inte att du vet vad du har betytt under alla år, och nog är det otur att det här bakslaget ska komma just nu, för Gud vet hur dom ska kunna klara sej utan dej.” Brevet avslutas med: ”Ja, det här brevet är lite vimsigt, tror jag, men jag ville bara att du skulle veta hur mycket jag tycker om dej. Med varma hälsningar. Astrid Lindgren.” Det publiceras i en ny bok, ”Carlsson” (Albert Bonniers förlag), i serien ”Sveriges statsministrar under 100 år”. Den är skriven av den tidigare Brysselkorrespondenten Rolf Gustavsson. Den 29 januari 2002, dagen efter Astrid Lindgrens död, fick hon till slut officiellt stöd från en ledande socialdemokrat då statsminister Göran Persson förklarade att: ”Astrid Lindgren troligen hade rätt om Pomperipossa. Det fanns en abnormitet i skatteskalorna”, sade han. Clas Barkman clas.barkman@dn.se 08-738 10 70 ", "article_category": "culture"}
{"id": 37589, "headline": "Paul Berman: ”The Flight of the Intellectuals”", "summary": "Paul Berman skriver med tummen intryckt i ögat på sina motståndare. I en ny debattbok angriper han samtidens flathet inför islamismen. Och gör upp med den elegante debattören Tariq Ramadan.", "article": "Den amerikanske författaren och debattören Paul Berman skriver inte med fingret i luften, utan med tummen intryckt i ögat på sina motståndare. Han stryker mothårs och säger emot. Man får kämpa lite med honom. Men just det gör honom viktig, för han kräver av sina läsare att vi läser på, tänker och aktivt tar ställning själva. Den som vill förstå några av samtidens mest brännande frågor kommer inte undan honom. Hans mest kända bok, ”Terror och liberalism”, kom på svenska 2006. Han menar i den bland annat att islamism är ”den tredje totalitarismen”, efter fascism/nazism och kommunism. Bermans nya bok är skriven med en energi som kommer ur känslan av att vara avsiktligt missförstådd, av personer som borde veta bättre. Hans huvudmotståndare är Ian Buruma och Timothy Garton Ash. Enligt Berman sviker de sina och Västerlandets ideal när de blundar för islamismens fascistiska natur och bidrar till att föra fram Tariq Ramadan som representant för islamisk förnyelse. Också deras nedlåtande yttranden om och till Ayaan Hirsi Ali har provocerat honom rejält. Själv kallar han henne en dissident, av samma slag som de som slogs mot tyranniet i Europas kommuniststater. Samtidigt är Berman själv alltför ensidig åt andra hållet. Dissidenter som Sacharov, Solzjenitsyn och Vaclav Havel levde under regimer som förtryckte dem. De fängslades, tystades och slogs ur ett både socialt och ekonomiskt underläge. Ayaan Hirsi Ali är i dag en internationell celebritet, som inte mordhotas av stater, utan enskilda fanatiker, vilka inte har någon som helst offentlig position i väst, de står tvärtom på säkerhetstjänsternas terrorlistor. Hirsi Ali må ha rätt eller fel i sak, och mordhoten är naturligtvis oacceptabla, men någon Sacharov är hon inte. De centrala avsnitten i boken handlar om Tariq Ramadan. Denne elegante muslimske intellektuelle har vuxit upp i Schweiz, efter att familjen tvingats fly från Egypten på grund av faderns islamistiska aktivitet. Han innehar i dag bland annat en professur vid Oxford, och har gjort sig känd som en islamisk reformator, som understryker vikten av att muslimer i Europa tar del i det offentliga livet. Han är rådgivare i religiösa frågor åt EU. Kontroverserna kring honom har varit flera, till exempel nekades han 2004 visum till USA, trots att han fått en universitetstjänst där. Han har upprepade gånger anklagats för att tala med kluven tunga, särskilt av den franska författaren Caroline Fourest, som gjorde en grundlig analys av hans många motstridiga uttalanden i boken ”Frère Tariq” (2004). Berman anknyter till detta och tecknar en fyllig bild av Tariq Ramadans familjebakgrund. Hans morfar Hassan al-Banna grundade Muslimska brödraskapet. Berman blottlägger Muslimska brödraskapets ideologiska rötter och sätter in rörelsen i ett vidare ideologiskt sammanhang, där en viktig beståndsdel är den nazistiska propagandans inflytande i arabvärlden under andra världskriget. Nyligen återupptäckta transkriptioner av de propagandatal som hölls på arabiska i radio av nazisternas muslimske kollaboratör, stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, innehåller hatpredikningar av ett slag som ännu ekar i propagandan i Mellanöstern. Inte minst hos en populär predikant som Qaradawi, som så sent som förra året yttrade sig om Hitler så att det kunde förstås som att denne handlat på gudomligt mandat. Efter kriget flydde stormuftin från Tyskland till Frankrike, varifrån han utlämnades till Egypten. Segrarmakterna ställde honom aldrig inför rätta som kollaboratör, ingen uppgörelse skedde med den nazistiska infiltrationen i arabvärlden, utan tvärtom hälsades Haj Amin al-Husseini som en hjälte vid sin återkomst av ingen mindre än Hassan al-Banna. Vad Berman hävdar är att Ramadan försöker rentvå sin morfar, genom att förtiga den verkliga historien, samtidigt som han hyllar Qaradawi, som själv också var en personlig vän och lärljunge till al-Banna. Berman för själv fram namn på vad han menar är verkligt demokratiskt sinnade muslimska intellektuella, som borde ges större utrymme. Till exempel den i Tyskland bosatte syriern Bassam Tibi, som myntat båda de kontroversiella uttrycken ”ledkultur” och ”euroislam”, samt den franske litteraturprofessorn Abdelwahab Meddeb, som kommer från en gammal tunisisk lärdomsfamilj, lärde sig Koranen när han var 4 år gammal och som är en konsekvent kritiker av religiös fundamentalism, och alla försök att påverka lagen och politiken med religiöst grundade argument. Två intressanta muslimska intellektuella som vi borde bekanta oss bättre med också här i Sverige. Om Buruma och Garton Ash kan anklagas för att vara nyanserade intill menlöshet, och duperade av den tjusige Tariq Ramadan, kan Berman i sin tur framstå som väl svartvit och kantig och trollbunden av Ayaan Hirsi Ali. Själv tycker jag de alla gett viktiga bidrag till förståelsen av den historia som pågår just nu. Berman kommer att få svar, ingenting är ännu avgjort, och förhoppningsvis kommer nya kunskaper och insikter att uppstå ur debattens många turer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37590, "headline": "Om konsuln bara kunde sluta dricka...", "summary": "Tiden har haft en gynnsam inverkan på Malcolm Lowrys packade roman ”Under vulkanen” från 1947. Författaren Klas Östergren läser om ett mästerverk som ställer världen på huvudet. Och begrundar diktarens lockelse till ruset och kung Alkohol.", "article": "Det har varit svårt att säga något väsentligt om Malcolm Lowrys roman ”Under vulkanen” utan att betona det drickande som huvudpersonen ägnar sig åt, på ett sätt som kan verka både avskräckande och förringande. Konsul Geoffrey Firmin borde gå till litteraturhistorien av andra skäl men hans promillehalt i blodet gör honom absolut enastående. Han är i det skicket att han kan dricka sig nykter. Det är givetvis en viktig omständighet för vår förståelse men det vore olyckligt om det ständigt tilläts överskugga allt annat som ryms i denna mäktiga bok. Tiden har därvidlag haft en gynnsam inverkan. Malcolm Lowry föddes 1909 och den vision av tillvaron som han ville gestalta förde honom ut på vägar som var oprövade, som han till stor del fick röja själv, där föregångarnas fotspår tog slut. När han slutligen var framme hade han skrivit en av nittonhundratalets märkvärdigaste romaner. Mycket har dock hänt sedan dess och i dag kan man utan svårigheter tänka sig en lika instabil och sönderfallen vision av världen förmedlad av en betydligt nyktrare person. Man behöver inte berusningen som förevändning längre. En skillnad som absolut inte gör ”Under vulkanen” mindre giltig för det. Boken utspelar sig under de dödas dag i en småstad på det mexikanska höglandet. Det är november 1939. Läget är spänt. Som i nervös väntan på ett utbrott i den närbelägna vulkanen. Borta i Spanien pågår inbördeskriget. Fascistiska tendenser är märkbara också i Mexiko, i synnerhet inom ordningsmaktens led. Den brittiske konsuln på platsen är illa ansedd av både politiska och privata skäl. De senare är emellertid inte helt och hållet klargjorda. Konsuln har supit så mycket och så länge att en betydande del av tillvaron hamnat i ett töcken där vad som helst kan dölja sig. Dagen måste därför ägnas åt att fylla i minnesluckor och lakuner med mer eller mindre sannolika spekulationer. Ett förhållande som bidrar till att skapa osäkerhet kring konsulns person. Inte minst för honom själv. Paranoian lurar bakom varenda flaska. Vilket också präglar samvaron med Hugh, en yngre bror, i mångt och mycket konsulns motsats, en handlingsinriktad äventyrare med planer att ta sig till Spanien som frivillig. Konsuln vet inte hur han ska se denne bror, som rival, som antagonist eller som en räddare i den yttersta nöden. Samma osäkerhet svävar över äktenskapet med skådespelerskan Yvonne. De har levt på skilda håll en tid men nu kommer hon tillbaka, i ett sista försök att reda ut missförstånd och villfarelser. Det är ju aldrig för sent. Kärleken finns kvar, klen och medtagen men dock – vid liv. Det är en av konsulns få desperata illusioner, att de skulle kunna börja om någon annanstans, i ett annat klimat, att deras kärlek skulle få en chans att återhämta sig och överleva, kanske i en enkel stuga någonstans uppe i den friska Norden. Om bara konsuln kunde sluta dricka. Vilket är lättare sagt än gjort i en by med åtta kyrkor och femtiosju barer. Lokaler som Lowry studerat ingående och lyckats skildra på ett sätt som får dem att framstå som spelplats för en antik tragedi. En konstnärlig bragd i sig. För det handlar om svåra saker. Förhållandet mellan dikten och ruset är trassligt, kanske oupplösligt, stadigt och stormigt på samma gång, ett kärt ämne för visdomsord eller pretentiösa oklarheter. Störande motsägelsefullt, särskilt för den som vill se dikten som ett redskap för förnuftet, en syssla som väcker respekt och som förutsätter gott omdöme av utövare och publik, som borde främja moral och sedlighet och absolut inte förknippas med bruket av gifter och bedövningsmedel med effekt på det centrala nervsystemet. Men här föreligger ett samband som inte går att förbise, en förbindelse mellan kaos och den ordnade världen som är lika invecklad som ursprunglig. Sardoniska leenden och euforiska tillstånd förekommer i dikter till vinets lov från antiken. Det goda ruset har alltid ansetts göra människan öppen till sinnet, seendet, mottaglig för intryck som annars skulle gå henne förbi. Föreställningen är livaktig och kan ännu locka diktare att låta ruset ta vid där talangen tar slut. Med känt resultat. Ty kung Alkohol har fler ansikten än ett. Det goda ruset blir gärna det onda, och ett tacksamt rov för moraliserande fördömanden, förknippat med ånger och åstundad omvändelse. En litterär genre i sig, till varning och uppbyggelse. På 1930-talet framträdde tre betydande författare med verk där alkoholen spelade en central roll som både frälsning och förbannelse: Tom Kristensen, Aksel Sandemose och Malcolm Lowry. Andra författare har lämnat värdefulla bidrag på området, men ”Förintelse”, ”En flykting korsar sitt spår” och ”Under vulkanen” har blivit klassiker. Och till varje måttlighetsivrares förtret är det uppenbart att ingen av dem hade blivit skriven utan författarnas gedigna erfarenheter av alkoholens tvetydighet. Kanske var denna samtidighet bara ren slump, hjälpt på traven av ”the roaring twenties” och förbudstidens sammanbrott. Det kan emellertid vara frestande att se ett samband med rörelser inom berättarkonsten – att den traditionella romanformen befunnits otillräcklig för den nya tidens stämningar, att det stod litterära uttrycksmedel till buds som kunde bereda det svängrum i texten som ett berusat medvetande behöver för att komma till sin rätt. Vad beträffar Lowry så är det uppenbart att han stod i tacksamhetsskuld till modernismens pionjärer. Hans vision krävde en frihet som inte funnits förut. Lika tröttsamt som det hade varit med ett romantiserat drickande, lika svårt hade det blivit med en renodlad naturalism. Att följa någon som ägnar sig åt dödligt drickande med vetenskaplig närgångenhet kan möjligen vara motiverat i en sjukjournal men som litteratur skulle det bli outhärdligt. Så Lowry förbigår de mest pinsamma detaljerna i konsulns förfall, av finkänslighet eller av hänsyn till den goda smaken. Det hindrar inte att hans framställning verkar förbehållslöst uppriktig. Plågsamt trovärdig. Framburen av ett äkta patos som tillkommer både gestalter och gestaltande. ”Under vulkanen” må vara skriven i en tid då beprövade former förkastades medan möjligheterna för den skull inte ansågs uttömda. Här finns en episk uthållighet som hämtar sin styrka ur övertygelsen om litteraturens förmåga att gestalta en mycket svår mänsklig erfarenhet, att förmedla den genom att utgöra en erfarenhet i sig. Boken tog mer än tio år att skriva och Lowry utvecklade en stil som är utpräglat ”litterär” med lärda anspelningar och mytologiska referenser men det är likafullt en stil som verkar absolut ändamålsenlig. Den lyckas frambesvärja det berusade medvetandets rörelser på ett sätt som ingen annan gjort förut. Läsaren ser världen med konsulns ögon, en värld som är ömsom knivskarp och detaljerad, full av budskap att tolka, ömsom suddig och likgiltig, upp och ner ibland, hallucinatorisk, befolkad av fiender och demoner och – i korta stunder av upphöjd livskänsla – full av mannakraft och möjligheter. Ett förvrängt universum som verkar påfallande bekant från senare litteratur. Som om konsuln Geoffrey Firmin begår en banbrytande offergärning varje gång han för ett glas mescal till munnen. Det står i alla fall ett skimmer av ensam och bräcklig heroism kring hans vita skjortbröst vid kraterns brant. Till alkoholens försåtlighet hör den illusoriska frihetskänsla som ett batteri med flaskor kan framkalla. Valet av drink framstår som ett val i full frihet. Konsuln gör ideligen sådana överväganden, han väljer varenda drink och han väljer till och med att avstå från några. Ändå – för varje centiliter han häller i sig tilltar en känsla av klaustrofobisk instängdhet. Hans fötter är fördärvade av ”alkoholneuralgier”, vilket gör hans rörelsefrihet begränsad i bokstavlig mening. Men även hans andliga frihet blir beskuren. Konsuln må vara full av lika starka lidelser som drycker, men han blir ställd, som paralyserad inför det livsavgörande val han måste begå – mellan kärleken och döden. Oförmögen att göra detta val skalar han av sina möjligheter och alternativ, dricker existensens mångfald in på bara benen. Precis i mitten av boken inträder ett ögonblick, omsorgsfullt återgivet i sin utdragna förtvivlan, då konsuln får en chans att yttra några ord, mer behövs inte för att allting skulle förändras, för att han skulle ingripa i sitt eget liv och öppna dörren till förlåtelse och försoning. Men tillfället går honom förbi, förspills liksom vid anblicken av ljusspelet bland glasen på en groggbricka. Har man inte insett det förut så är det dags att göra det nu – att mannen är ohjälplig, här finns ingen nåd, ingen omvändelse att hoppas på. Konsuln är redan rättvänd. Med ansiktet vänt mot ett mäktigt väsen är han redan stämd till ödmjukhet och underkastelse. För att inte försumma sin plikt och svika sig själv måste han bli kvar där han är. Det är drickandets logik. I en existens som är meningslös och absurd och outhärdlig, i alla fall för den som avstår från kärleken. Klas Östergren litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37605, "headline": "”Drottningens svar om nazismen är oroande”", "summary": "Drottning Silvia har för första gången kommenterat att hennes far var organiserad nazist. Detta tillsammans med kungens grumliga ideologiska fadersarv gör debatten om Sveriges statsskick högaktuell, skriver Henrik Arnstad.", "article": "För första gången har Sveriges vice statschef – drottning Silvia – kommenterat att hennes far Walther Sommerlath var organiserad tysk nationalsocialist, medlem i det tyska nazistpartiet NSDAP inför och under andra världskriget. Hennes kommentarer kring detta är dock långt ifrån tillfredsställande, snarare djupt oroande. Uttalandena, som i bästa fall kan beskrivas som naiva, borde borde leda till en fördjupad diskussion om Sveriges statsskick. Den svenska monarkins förhållande till Tredje riket 1933–45 diskuterades livligt redan i samtiden. Tvärtemot vad den allmänna föreställningen ofta gör gällande i dag existerade ingen konsensus inom huset Bernadotte. Tvärtom var splittringen djup. På den antinazistiska flanken fanns framför allt prins Eugen (1865–1947), vars aktivism förorsakade bevakning från den svenska säkerhetstjänsten. Även kronprins Gustaf Adolf (senare kung Gustaf VI Adolf) var antinazistisk, eller snarare pro-allierad, vilket manifesterades i giftermål med först Margareta från Storbritannien och efter hennes död med den högadliga brittiska lady Louise Mountbatten. Kung Gustaf V kan betecknas som pro-tysk, men inte anstruken av de nazistiska idéerna. Detta till skillnad från arvprinsen Gustaf Adolf, som hade tydliga sympatier för själva regimen i Tyskland. Han träffade Hitler, Göring samt besökte östfronten under kriget. Dessutom valde han att gifta in sig i den tyska nazismens främsta adelsfamilj, hertigätten Sachsen-Coburg-Gotha. Hertigen själv var tilltänkt som nazistisk konung av det ockuperade Norge. Arvprinsens bröllop – som skedde i Nazi-Tyskland – med hertigens dotter Sibylla, var kontroversiellt i Sverige. Vår nuvarande kung Carl Gustafs föräldrar – arvprins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla – utgjorde alltså en extremistisk del av det svenska kungahuset under kriget. Arvprinsen gick under benämningen ”mannen som inte får bli konung” och det var inte alla som sörjde då han avled i en flygolycka 1947. Desto mer anmärkningsvärt blev då avslöjandet som gjordes av historikern Mats Deland i tidningen Arbetaren år 2002: drottning Silvias tysk-brasilianske fader Walther Sommerlath var medlem i nazistpartiet NSDAP. Denna gemensamma familjebakgrund för Sveriges kung och drottning – bägges föräldragenerationer hade en nära och samtida relation till nationalsocialismen – är inte irrelevant och förtjänar debatt. Skuld går inte i arv. Varken kungen eller drottningen kan på något sätt hållas ansvariga för sina föräldrars val av ideologisk hemvist. Däremot blir det en viktig fråga hur Sveriges ickedemokratiskt tillsatta statschefspar väljer att hantera problematiken. Hittills har metoden varit tystnad, vilket är djupt otillfredsställande. Desto mer glädjande att TV 4 haft modet att ställa frågor, åtminstone till drottning Silvia, i den tv-serie om familjen Bernadotte som just nu sänds på kanalen. Drottningens svar på frågorna var emellertid ytterst anmärkningsvärda. I stället för att beklaga faderns medlemskap i nazistpartiet försökte drottning Silvia försvara och förminska saken. Drottningens främsta argument är att ”min far var ju civil, alltså han var aldrig soldat”. Det är fullständigt irrelevant. En stor del av Nazi-Tysklands elit var civil. Faktum är att civilisternas aktiva medverkan – eller brist på motstånd – var helt avgörande för att nazismens förbrytelser över huvud taget skulle bli möjliga. Många civila tyskar var direkt operativt ansvariga för exempelvis Förintelsen. Ingenting tyder på att Walther Sommerlath hade något med mordet på Europas judar att göra. Men som tidig partimedlem var Walther Sommerlath så långt ifrån en motståndare som tänkas kan. Ändå urskuldade drottning Silvia fadern apropå hans relation till nationalsocialismen: ”Det var ett maskineri. Eller hur? Så att han var ju inte politisk aktiv. Han var inte soldat. Han hade ansvar för anställda i fabriken. Och… Så att… Han var ju aldrig politisk aktiv. Och… Gick man emot, då var man emot hela maskineriet. Det är lätt att säga när man sitter i ett annat land 30 år efteråt… Varför det och varför inte det andra? Och så vidare. Man måste kanske uppleva det själv, när det sitter i nacken… Alltså rädsla och så vidare.” Det är inte sant. Ingen tvingades till medlemskap i NSDAP, som tvärtom ansågs vara en favör som efter maktövertagandet 1933 gavs till särskilt utvalda. Och Walther Sommerlath befann sig inte i Tyskland då han 1934 blev partimedlem. Han var i stället i trygghet i Brasilien, vilket drottningen kommenterar med orden: ”Man måste alltså psykologiskt tänka sig hur Tyskland plötsligt reste sig ur askan. Och den där glädjen av att fosterlandet plötsligt kommer tillbaka igen. Det gjorde ju då att min far... stödde ju Tyskland. Och då blev han medlem i partiet. Men han var inte politiskt aktiv.” Drottning Silvia kullkastar alltså i detta senare citat sina inledande förklaringar. Walther Sommerlath blev – entusiastiskt och av egen fri vilja – medlem i NSDAP. Något hot (verkligt eller upplevt) existerade inte. Vidare ansåg han alltså att ett stöd åt Hitler innebar stöd åt Tyskland, vilket inte var någon självklarhet för samtidens tyskar. NSDAP fick exempelvis aldrig egen majoritet i fria tyska val. Utifrån sina uttalanden om fadern och om den tyska nazismens väsen går det dessutom att ana något mer anmärkningsvärt: har drottningen under hela sin relation med kungen varit medveten om att fadern var medlem i nazistpartiet? Kom avslöjandet 2002 inte som någon nyhet för henne? Det hade varit värdefull information för svenska folket inför bröllopet med kungen 1976. Sammanfattningsvis är Sveriges statschef och vice statschef inte kompetenta att hantera frågorna kring sin familjebakgrund. Eftersom Sveriges statschef inte tillsätts via demokratiska val är det en svensk statsangelägenhet och inte en privatsak. Skuld går inte i arv, men grumligheten i drottningens svar – och kungens tystnad – visar att frågan lever vidare. I hemlandet Tyskland hade hennes synpunkter på nazismen varit fullständigt omöjliga. En demokratiskt vald statschef hade troligen tvingats avgå. Statschefen är Sveriges ansikte utåt och därmed finns inte utrymme för oklarheter kring frågor om nationalsocialismen och i förlängningen Förintelsen. Det är dags för en förnyad debatt om vår nuvarande metod att tillsätta Sveriges högs-ta ämbeten. Henrik Arnstad Författare och journalist kulturdebatt@dn.se I onsdagens tidning kallades drottning Silvia för vice statschef. Den titeln förekommer dock inte i regeringsformen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37608, "headline": "Gardell-kritisk pastor stoppas efter bokbålsbråk", "summary": "Vetlanda alliansförsamling har beslutat stänga av pastorn från all medverkan i närradion. Detta efter att pastorn uppmanat till bokbål med Jonas Gardells böcker ”Om Gud” och ”Om Jesus”.", "article": "Den pastor som uppmanat till bokbål av Jonas Gardells böcker stängs av från all medverkan i församlingens närradio. Företrädare för Vetlanda alliansförsamling menar att det är en sak att kritisera Gardell för hans syn på kristendomen, men helt fel att uppmana till bokbål av hans böcker, och de uppmanar nu pastorn att be om ursäkt både till lyssnarna och Jonas Gardell, skriver Vetlanda-Posten. Pastorn själv ångrar sitt ordval, men inte att han tog upp ämnet. Men att be Gardell om ursäkt vill han inte. - Egentligen är det han som ska be mig om ursäkt för att han trampat på den kristna tron, säger han till tidningen. skriver Vetlanda-posten. Det var i Allianskyrkans närradio i Vetlanda som pastorn uppmanade Vetlandas invånare att bränna Gardellböckerna \"Om Gud\" och \"Om Jesus\". Jonas Gardell har tidigare skrivit på sin blogg att han förstår att vissa kristna blir provocerade av hans två böcker om den judiskkristna tron, men att bokbål inte är ett godtagbart alternativ - \"särskilt inte i tider då högerextrema krafter som Sveriedemokraterna växer sig starkare och internet svämmar över av okontrollerat hat\". TT Spektra ", "article_category": "culture"}
{"id": 37610, "headline": "”Bergman har inspirerat alla”", "summary": "”Det är omöjligt att överskatta effekten som filmerna hade på folk”, säger den amerikanske regissören Martin Scorsese om Ingmar Bergman. I en intervju hämtad ur Stig Björkmans nya film, som får världspremiär på filmfestivalen i Cannes i veckan, berättar Scorsese om sin beundran för Bergman.", "article": "Stig Björkman: När var första gången du kom i kontakt med en Bergmanfilm? Kommer du ihåg din reaktion och känslan du fick av den? Martin Scorsese: Som de flesta new-yorkare såg jag mina första Bergmanfilmer på 50-talet – ”Det sjunde inseglet”, ”Smultronstället”, ”Sommarnattens leende”, ”Gycklarnas afton”, ”Ansiktet” och så vidare. Det är viktigt att komma ihåg hur det var på den tiden. Det var inte det att vi inte såg utländska filmer – men vi såg dem på tv med reklam, dubbade till engelska, svartvita versioner av färgfilmer och så vidare. På den tiden var filmkultur något som fortfarande höll på att formas. Det var före explosionen på 60-talet, då filmer från olika delar av världen blev något man pratade om på bred front, till skillnad från något som tolererades eller omtalades i små grupper av entusiaster. – På 50-talet kom några filmer och filmmakare som fick en väldigt dramatisk effekt på biobesökandet, på filmens möjligheter, på vad filmer kunde göra och i vilken riktning de kunde gå. Det var Kurosawa, med ”Demonernas port” och ”De sju samurajerna”. Det var Fellini, med ”Cabirias nätter” och ”La strada”. Det var Satyajit Ray med Aputrilogin. Det var de ryska filmerna som ”Och tranorna flyga”. Och det var Bergman. – Det är omöjligt att överskatta effekten som de filmerna fick på folk. Det handlar inte om att Bergman var den första filmkonstnären att ta upp allvarliga teman. Det var det att han arbetade med ett symboliskt och emotionellt språk som var allvarligt och tillgängligt. Han var ung, han höll ett otroligt tempo, men han tog upp minnet, åldrandet, dödens realitet, grymhetens realitet, och det var så levande. Så dramatiskt. Bergmans anknytning till publiken var lite som Hitchcocks – direkt, omedelbar. Sedan kom så klart en andra chockvåg med ”Persona”. Det var några år senare, alla runt om i världen höll på att återupptäcka filmen och det fanns en känsla av att Bergman var en figur från den föregående generationen, någon som banade väg för Antonioni och Godard och Resnais och resten av nya vågen och så vidare. Och så gick vi och såg ”Persona” och insåg plötsligt att han gått längre än någon annan. Att se den filmen för första gången var så gripande, och det var skrämmande – den krävde: ”Titta på det här! Vad säger du nu om film och vad den kan göra?” Vad är det enligt dig som skiljer en Bergmanfilm från andra regissörers verk? Vilka element? Hans val av teman eller hans behandling av vissa teman? – En aspekt av Bergmans arbete som är ganska slående är hans mästerliga enkelhet. ”Scener ur ett äktenskap” till exempel – där gör han vad man borde göra när man gör en film om ett par, han koncentrerar sig på det basala: vardagsrummet, sovrummet, köket, kontoret, vardagsrummet. Man konfronteras med deras liv tillsammans, rytmen, sättet de talar med varandra, hur de rör sig kring varandra, deras tristess, deras irritationer, deras hopp, känslorna de sopar under mattan. Och allt framträder tydligt. Den koncentrerade enkelheten ger det hela ett slags storslagenhet – det är intimt och episkt på samma gång. Man skulle kunna säga samma sak om ”Skammen” eller en tidigare film som ”Nattvardsgästerna”. Öppningsscenen i den filmen är fantastisk. För varje rörelse, varje gest från varenda bybo känner man hur Gunnar Björnstrands avsky och desperation fördjupas, lite mer för varje tagning. – Folk säger ofta att man kommer ihåg ansiktena hos Bergman, och det är absolut sant. Men man tänker också på avståndet mellan människor, och det rum där deras interaktion utvecklas. Det är så det är i livet: det är ett verkligt rum, fysiskt rum, men också någonting annat – en arena för drömmar eller mardrömmar eller fantasier eller ett slagfält. Sovrummet som delas av prästen och hans fru i ”Fanny och Alexander” är fasansfullt: det grå ljuset, timmarna som långsamt passerar, hatet och agget och smärtan som växer och blir monstruöst; och däremellan Alexander som befinner sig på ett annat slags resa, ett barns resa, och upplever samma fasa men på ett annat sätt. Eller också kan man ta scenen i ”Fanny och Alexander” efter att fadern har dött och barnen ser sin mor genom dörröppningen när hon går fram och tillbaka, skrikande. Det är ett hus, men det är också någonting annat – en sorgens teater, kan man säga. – Så har vi dialogen – ibland är rena mängden dialog överväldigande och smärtsam. Det är som om rörelser av musik eller vågor av känslor kommer mot dig. Bergman hade en så raffinerad förståelse för film och så många expressiva redskap – tystnad; en intensiv koncentration av ljus, skugga, olika tider på dagen; rörelsen inuti rummet och rörelsen av rummet: Jag tänker på de där stora scenerna när han och Sven Nykvist låter kameran följa ett ansikte medan skådespelaren rör sig, och rummet bakom dem verkar röra sig självt – återigen är det väldigt levande eftersom det är närbesläktat med hur medvetandet arbetar när man är absorberad i någonting. Och han är en mästerlig dramatiker, han orkestrerar gradvisa skiftningar i stämning och ton. Men ibland blir nedsjunkandet i dialogen mellan två människor eller mellan två par hypnotiskt och sedan överväldigande – i ”Scener ur ett äktenskap” såklart, men också i den tyska filmen ”Ur marionetternas liv” eller i ”En passion”, en fantastisk film. Eller i ”Höstsonaten”. Har Bergman och hans filmer påverkat dig som filmmakare? Och i så fall, på vilket sätt? – Det är så svårt att tala om påverkan. Folk påverkar en på de mest mystiska sätt. Det har funnits vissa tillfällen i mitt liv då jag sett arbeten som haft en djup effekt på mig, och sedan har jag lärt känna konstnären och de har haft ett annat slags effekt på mig – det var fallet med John Cassavetes, och sedan med Michael Powell. I Bergmans fall kom jag aldrig att lära känna honom personligen. Men jag antar att jag kan lägga fram det så här: om man levde på 50- och 60-talet och var i en viss ålder, en tonåring på väg att bli vuxen, och man ville göra film så ser jag inte hur man inte skulle ha kunnat influerats av Bergman? Man skulle ha behövt göra en medveten ansträngning, och till och med då, skulle inflytandet ha smugit sig in. – Jag vet att han har haft en djup påverkan på många filmmakare världen över, särskilt i Frankrike, sådana som Olivier Assayas och Arnauld Despechin och André Téchiné och dessförinnan Truffaut och särskilt Godard – folk glömmer det. Men det var precis lika djupgående här. Bergman var en kraft att räkna med. Därutöver handlar det, som jag sa tidigare, om enkelheten – ju äldre jag blir, desto mer inser jag att det är där jag vill vara. Det finns filmmakare som uppnådde den sortens enkelhet – Ford, som jag vet att Bergman beundrade så mycket, eller Rosselini, eller Mizoguchi. Och så har vi Bergman. Han är en förebild för oss alla. Filmen du har valt att prata mer om är ”Saraband”. Vilka var skälen till detta val – och vad är det med just denna film som fascinerar dig? – ”Saraband” är en av de där sällsynta filmerna som ytterst få filmmakare faktiskt klarar av att göra – en gammelmansfilm som man säger, gjord av någon som inte behöver bekymra sig om pengar eller om att behaga publiken. De är fria att utforska teman som de älskar eller som har sysselsatt dem, att återbesöka karaktärer och miljöer, att se på vilken aspekt av livet som helst från vilket avstånd som helst, i vilket register de än väljer. Jag antar att Manoel de Oliveira har den sortens frihet nu – vilket är bra, eftersom han är 102 år! Rohmer hade det i de där sista, underbara filmerna han gjorde. Resnais med sina senaste filmer. Och Bergman hade det så klart i ”Saraband”. – Och vad som är så ovanligt med den filmen är att han hade varit borta från filmskapandet så länge då. Jag vet att han hade gjort tv-versionen av ”Bildmakarna”, pjäsen om Sjöström, men det hade gått sex år sedan ”Larmar och gör sig till” och nästan 20 år sedan ”Efter repetitionen”. Och plötsligt bestämde han att han vill återbesöka karaktärerna från ”Scener ur ett äktenskap”, att se till dem. Det framstod som en besynnerlig sak att göra. – När jag såg filmen häpnade jag. Omedelbarheten i den är överväldigande, fullständigt chockerande. Förtrogenheten mellan karaktärerna, historien mellan dem, det faktum att Liv Ullmann konfronteras med en situation mellan sin exmakes son (Börje Ahlstedt) från ett annat äktenskap och dennes (Börjes) dotter – känslan av generationer, av så mycket tid och erfarenhet som passerat var häpnadsväckande. Man inser att Ullmanns och Josephsons rollfigur har gått långt bortom den slutliga försoningen i slutet av ”Scener ur ett äktenskap” och att prövostenen i den filmen nu är ett avlägset minne för dem. – Intimiteten, den nakna intimiteten mellan karaktärerna – den bara är där. Och sedan blir den bokstavlig, i den där märkvärdiga scen där Josephson och Ullmann tar av sig kläderna och går i säng med varandra. Det är inget väsen om saken, de är båda vrak, och de bara gör det. – Om man kan Bergmans filmer och allt jobb han har gjort med bägge skådespelarna genom åren inser man att man ser en historia av tillit mellan skådespelarna och deras regissör utspela sig i denna scen. Och så är det så klart karaktärerna – nonchalansen i det hela, tafattheten och det faktum att de inte har tid att oroa sig över att vara tafatta, eller energin. Det är sexuellt, på något sätt, men det handlar också om minnet av sexuellt begär, förtrogenheten – det är lager på lager av ömhet, avvisande, agg, misslyckande, grusade drömmar, lycka, skräck och vad allt kokar ner till är förtrogenheten, två människor som försöker värma varandra, som känner sig bekväma med att ta av sina kläder och ligga med varandra. Och du får känslan att det på något plan skulle verka märkligt för dem båda om de inte gjorde det. – Och sedan har vi slutet, som kommer direkt efter. Jag vet verkligen inte vad man ska säga om det. Man måste uppleva det. Liv Ullmann sitter framför ett skrivbord. Hon sorterar sig igenom foton. Hon ser in i kameran, och hon talar om hur hennes rollfigur, Marianne, och Josephsons karaktär, Johan, långsamt har drivit isär från varandra, igen, för sista gången. Hon säger inte: ”Och sen dog han.” Hon säger: ”Jag skrev men jag fick inget svar. En tystnad föll.” – Sedan är det en övergång och det är det sista man hör om hennes relation med Johan. Sedan plockar hon upp ett foto av en kvinna som heter Anna, frun till Johans son, som har dött flera år tidigare. Hon funderar över Anna, över hennes liv, över sättet hon rörde sig, över hennes kärlek. Och sedan manas hon att tänka på sin egen dotter som är på en mentalvårdsanstalt. En övergång följer, och man ser Ullmann sitta framför en kvinna i ett anstaltsrum. Hon ser på henne, sträcker sig fram och tar av kvinnans glasögon, och det är en chock, för henne och för oss. Hon häpnar över att se sin moder, och hon sluter ögonen. Sedan är vi tillbaka vid Ullmann framför skrivbordet, och hon säger: ”Jag insåg att för första gången i vårt liv tillsammans rörde jag vid min dotter. Mitt barn.” Att uttala de orden får henne att bryta ihop i tårar av ångest. Och sedan kommer vi till eftertexterna. – Det finns inget att säga, eftersom det är så fulländat, och ändå kan man så klart säga hur mycket som helst. Känslan av tiden som går, konstant, utan att stanna – man får en så mäktig känsla av det när hon beskriver hur hon driver isär från Johan igen. Och sedan börjar hennes tankar att vandra, från Johan till hennes svärdotter, till hennes egen dotter, och medan hon följer sin tankegång går hon mot en fasansfull insikt, rakt framför våra ögon – hon spenderade ett helt liv avskild från sin dotter och nu, äntligen, rörde hon henne verkligen, såg henne verkligen, för första gången. – Det är så här livet händer, även om vi inte vill erkänna det. Vi bygger barriärer mot vissa människor, ibland de männi-skor som betyder mest för oss, eftersom intimiteten är för mycket, rädslan för exponering för överväldigande. Vi gör det, och de tillåter oss att göra det, eftersom de har samma rädslor. Och man kommer till en punkt i livet när man lagt ner alla försvarsmekanismer och mentala scenarier och ser dessa saker klart. Det är ett isande ögonblick, ett läskigt ögonblick, men också ett frigörande ögonblick, eftersom hon talar öppet och utan skam. Och kameran är där, ser henne, spelar in ett mänskligt ansikte, mänskliga handlingar, reflekterar hennes mest uppriktiga själv tillbaka mot henne. Det är acceptans, i den buddistiska bemärkelsen. Och det är ett slags enkelhet vi alla borde sträva efter, som människor och som konstnärer. Delar av denna intervju är Delar av denna intervju är med i Stig Björkmans nya och andra film om Bergman. I den berättar en rad prominenta filmskapare om sina Bergmanfavoriter. Gjort sju filmer Stig Björkman är filmregissör och författare. 2009 kom hans första Bergmanfilm, ”Bilder från lekstugan”, som består av filmer som Bergman själv tog under sina inspelningar. Snart har den andra, ”Men filmen ska vara min älskarinna”, premiär. Han har även regisserat sju långfilmer och varit filmrecensent i DN och chefredaktör för filmmagasinet Chaplin. Han har även skrivit flera biografier och intervjuböcker. Gillar De Niro och DiCaprio Martin Scorsese föddes 1942 i en italienskättad familj och växte upp i New York. Filmer i urval: ”Mean streets” (1973) ”Taxidriver” (1976), ”Tjuren från Bronx” (1980), ”King of comedy” (1983), ”Kristi sista frestelse” (1988), ”Maffiabröder (1990), ”Oskuldens tid” (1993), ”Casino” (1995), ”Gangs of New York” (2002) ”Aviator” (2004), ”The departed” (2006), ”Shutter Island” (2010). Han har även gjort musikdokumentärerna ”The last waltz” (1978) med The Band och ”Shine a light” (2008) med Rolling Stones. Scorsese har också regisserat Michael Jacksons video ”Bad”. Han har varit Oscarsnominerad sex gånger för bästa regi, men vann en Regi-Oscar först 2007 för filmen ”The departed”. Robert De Niro var hans favoritskådespelare (åtta filmer). Nu ger han helst Leonardo DiCaprio huvudrollerna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37621, "headline": "Kentros och Petersson sätter Ravels ”Boléro” i trans för att föda en ny början", "summary": "Violinisten Gerorge Kentros och electronicaartisten Mattias Petersson har remixat Maurice Ravels orkesterverk ”Boléro”, exklusivt för DN.se. ”Hela stycket går ju ut på att driva något så långt som möjligt. Men i höjningen är det som att hela fundamentet försvinner”, säger Mattias Petersson.", "article": "Violinisten Gerorge Kentros och electronicaartisten Mattias Petersson gör ny musik genom att sampla och bearbeta klassisk musik. För att göra den \"relevant\" i dag. Tidigare i vår tolkade de vintern i Vivaldis fyra årstider här på DN.se. Nu har de remixat Maurice Ravels orkesterverk \"Boléro\" från 1928. Varför har ni valt Ravels \"Boléro\"? – Ja, det är ett lite farligt verk att ge sig på, säger Mattias Petersson, det finns ju flera remixer sen tidigare. Men det är ett makalöst bra verk, med samma kraft som hos minimalisten Steve Reich och med samma känsla av att man är alldeles andlös när det tar slut. Sen bygger det på ett väldigt begränsat material och det har alltid lockat mig. Den berömda \"höjningen\" i slutet kommer i er version efter ungefär åtta minuter. Vad handlar den om? – Höjningen som Ravel gör är helt oväntad och helt out. Hela stycket går ju ut på att driva något så långt som möjligt. Men i höjningen är det som att hela fundamentet försvinner. Som när någon drar undan mattan man står på. Det är här som \"Boléro\" förvandlas, trancenderas, från att vara maskinell till en ren och skär naturkraft. Och det är också först här, i vår remix, som den kända \"Boléro\"-rytmen visar sig fullt ut, där alla slagen finns med. Den franske nobelpristagaren J-M G le Clézio har i sin senaste roman beskrivit Ravels \"Bolero\" som en musik om att förstå och att ta sig förbi det förflutna. Om hungern efter en ny början. Hur ser du på tystnaden - efter den våldsamma stegringen? – Slutet i \"Bolero\" är mycket dramatisk. Och den tystnad som uppstår efteråt föder för mig en glimt in i ett slags evighet, ett utsnitt av tiden där tiden står still. Därför har vi, till skillnad från Ravel som slutar sitt stycke abrupt. låtit musiken klinga vidare i en komponerad efterklang. Som om där fanns en fortsättning´. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37622, "headline": "Motoko Ishii: ”Jag känner mig hemma hos Ludwig”", "summary": "Multiartisten Motoko Ishii har exklusivt för DN.se remixat Ludwig van Beethovens 9:e symfoni. ”Jag var femton år då jag såg Stanley Kubricks film 'A clockwork orange' med Beethovens musik och jag blev omedelbart förälskad i den\", säger hon.", "article": "Motoko Ishii är född i San Salvador i El Salvador men kom till Sverige 1979 och bor nu i skånska Höganäs. Hon är multiartist och har gjort ett flertal utställningar som inkluderar, konst, musik, video och grafisk design. Hon har också samarbetat med konstnärer och musiker från övriga världen men upplever att hon i Sverige arbetar lite \"in the dark\". För DN.se har hon nu remixat Ludwig van Beethovens 9:e symfoni som ingår i DN:s samling av 25 klassiska mästerverk. Kan du berätta om ditt förhållande till Beethoven? - Jag var femton år då jag såg Stanley Kubricks film \"A clockwork orange\" med Beethovens musik och jag blev omedelbart förälskad i den, säger Motoko. Den är så full av kärlek och passion och vet allt om relationer och hur man kan känna något helt annorlunda. - Jag känner mig hemma hos Ludwig, hans musik har allt. Vad har du gjort med hans nionde symfoni? - Alla har hört den eller känner till den ändå. Därför har jag samplat bitar från alla satserna, lagt till beats och skapat en surrealistiskt passionerad minihistoria på tre minuter. Ludwigs egen minihistoria. En entré till hans liv och komponerande. Du kallar din remix för \"Porte de cave\" ( Grottans öppning). Varför? - Det jag gjort är tänkt att vara som en öppning för något djupare. När man träffar på nya saker eller möter nya människor tycker jag alltid att det är som att stå inför en port eller en grottöppning. Jag ser och jag hör, men vill jag eller vågar jag gå in?. Med min remix har jag velat att den som lyssnar tar det steget. Har du upplevt något nytt hos Beethoven medan du arbetade med honom? - Ja, de ultrasofta romantiska sounden som jag använder precis i slutet av remixen. Det var svårt att sluta för att det var som att kapa Ludwigs arm, så jag gjorde det så mjukt som möjligt. Men grät ändå. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37626, "headline": "Trafikverket kritiskt mot Anna Bergendahl", "summary": "I videon till Anna Bergendahls ”This is my life” går sångerskan längs ett järnvägsspår. Det har fått Trafikverket att se rött. ”Olämpligt”, menar myndigheten.", "article": "Melodifestivalvinnaren Anna Bergendahl släppte nyligen videon till sin segrarlåt \"This is my life\". I videon syns hon bland annat gående längs ett järnvägsspår. Det har retat upp Trafikverket ordentligt. - Vi lägger ned mycket tid på att försöka skapa förståelse för att järnvägen är farlig att röra sig på. Anna Bergendahl är ett ideal för många unga och vi vill uppmärksamma de inblandade på att det här är ett problem, säger Åke Wessman, tillförordnad presschef på Trafikverket. Trafikverket kritiserar i ett mejl Anna Bergendahls skivbolag Lionheart: \"I media och reklam visas ofta bilder och inslag med personer, som helt omotiverat befinner sig på spåren eller i dess närhet. Det är enligt Trafikverkets sätt att se på saken alltid olämpligt att visa privatpersoner på järnvägsspår\", skriver de. Lionheart säger i ett pressmeddelande att de tar Trafikverkets invändningar på stort allvar och att de inte uppmanar människor att promenera på spåren. Några ytterligare åtgärder eller planer på att stoppa videon finns dock inte. - De har förklarat att de förstår problemet och vi är nöjda med det, säger Åke Wessman. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37630, "headline": "The Arks magasin-cd sålde guld på en vecka", "summary": "The Arks satsning gick hem. Nya skivan ”In full regalia” säljs i tidningskiosker tillsammans med ett specialskrivet magasin. På bara en vecka har albumet nått guldstatus.", "article": "The Arks nya album \"In full regalia\" kom för en vecka sedan och möttes av blandade recensioner. En fyra i Dagens Nyheter, en trea i Expressen, två av fem från TT Spektra. Ola Salo och kompani lär inte bry sig nämnvärt. Albumet har fått stor uppmärksamhet för det originella sätt på vilket bandet valt att lansera det. Om nu någon har missat affischerna så säljs \"In full regalia\" tillsammans med en specialskriven tidskrift i snart sagt varenda tidningskiosk. Efter en vecka kan The Ark konstatera att satsningen gått hem. På bara sju dagar har plattan uppfyllt de krav som ställs på en svensk guldskiva - och det med råge. Färsk försäljningsstatistik visar att \"In full regalia\" redan är uppe i fler än 26 000 sålda exemplar. För en guldskiva krävs 20 000. Johannes Sjöberg som arbetar med lanseringen av albumet samlade på måndagen in siffror från de stora återförsäljarna. \"The Ark-magasinet är utan konkurrens är det bäst säljande magasinet på Pressbyrån och 7 Eleven under förra veckan\", skriver han i ett mejl till TT Spektra. Skivan hade bara funnits i handeln i en och en halv dag när statistiken för förra veckans albumtopplista sammanställdes. Ändå gick The Ark och \"In full regalia\" in som nummer två bakom världsstjärnorna AC/DC. Trots att rockveteranerna har draghjälp av den andra filmen i serien om den populära superhjälten Iron Man lär de få se upp nästa vecka. Mycket talar för att The Ark är på väg mot toppen. Läs mer Andra artister som tar till nya PR-knep för att sälja skivor. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37632, "headline": "SR lanserar nytt musikpris", "summary": "P2:s lyssnare ska kunna rösta på de tre finalisterna Anna Christensson (piano), Per Gross (blockflöjt) eller Sara Övinge (violin) i Sveriges Radios musiktävling Solistpriset.", "article": "Finalen i Sveriges Radios musiktävling Solistpriset avgörs den 12 maj i Göteborgs konserthus. Den sänds också direkt i P2. Nu lanserar Sveriges Radio en ny tävling i samband med finalen: Lyssnarnas solist. Publiken och P2:s lyssnare ska kunna rösta på en av de tre finalisterna Anna Christensson (piano), Per Gross (blockflöjt) eller Sara Övinge (violin). Den som får flest röster vinner ett specialkomponerat verk av tonsättaren Marie Samuelsson, som senare kommer att sändas i P2. Vinnaren i huvudtävlingen Solistpriset utses av en jury bestående av nio framstående musiker inom den klassiska skolan. Förstapriset är 100 000 kronor. TT Spektra ", "article_category": "culture"}
{"id": 37635, "headline": "Smygövningar i höga klackar", "summary": "Det är dags för Jonas Malmsjö och Henrik Dorsin att ta på pumpsen. Nu börjar arbetet med musikalen ”I hetaste laget”.", "article": "Oscarsteatern drog på söndagen för draperierna framför den blygsamt värmande vårsolen. Inne i mörkret var det ”I hetaste laget” som gällde. Det är kollationering, som det heter i teatervärlden. Vid ett dukat konferensbord fick Hanna Lindblad, Jonas Malmsjö, Henrik Dorsin och Suzanne Reuter och resten av gänget som ska göra musikal av den gamla filmkomedin en första duvning av manuset. Jonas Malmsjö dök upp med svällande biceps. Han har pumpat upp sig för roll i en filminspelning i sommar. För rollen som Joe i ”I hetaste laget” är alltför stora muskler bara ett problem. – Men jag lovar att de är borta när det är dags för premiär. Man kan inte gå runt i klänning med de här, sade han och tittade ner på de svällande överarmarna. Går det så snabbt? – Inga problem! Det tar ett år att bygga upp, men bara några veckor för att bli av med dem. Om några månader ska Jonas Malmsjö och Henrik Dorsin vara förvandlade till de två svältande musikerna Joe och Jerry som på flykt undan maffian tvingas ta jobb i en damorkester. Karlar i kvinnokläder brukar vara ett säkert kort när det kommer till komedi. De erkänner att de smygövar att gå på höga klackar. Det är lika gott det; blir ”I hetaste laget” en framgång i samma klass som Oscars förra uppsättning, ”Singin’ in the rain” kan det bli två år i pumps för dem. – Jag övar en del för att få in det rätta kylskåpsschvunget säger Henrik Dorsin, som avslöjade att de får specialgjorda fuskskor för att klara konsstycket. – Det behövs otroligt mycket träning. Man måste bli väldigt bra för att vara dålig på ett bra sätt. Det är lika svårt som att sjunga falskt. Är man dålig riskerar man till sist att man utan att märka det blir så bra att det inte är kul längre, sade Jonas Malmsjö. Han tar en rejäl paus från hemmascenen Dramaten och prövar privatteaterlivet. Filmversionen av ”I hetaste laget” är ständigt facit för musikalvarianterna. Sedan Tony Curtis och Jack Lemmon hade huvudrollerna ska det vara en skådespelare med lite tjusigare profil och en som lockar fram skratten. När Johan Ulvesson och Björn Skifs 1994 spelade Jerry och Joe var det Bo Hermansson som regisserade. Han har återigen fått uppdraget i den uppdaterade versionen. – Jag har tittat på filmen och hittat lite nya detaljer, men i stort sett är det samma uppsättning. Det viktigaste med den här historien är att inte spela den som en fars. Det är en kärlekshistoria om två killar som blir kära i samma tjej. Ska det bli bra måste man komma åt de verkliga känslorna och då kan man inte göra det till draghumor. Uppsättningens val av de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna ger den nya uppsättningen ett lite annorlunda utseende. Hanna Lindblad, som kommer direkt från ”Singin’ in the rain” är så bra dansare att hon som sångerskan Sugar får röra på fötterna betydligt mycket mer än Marilyn Monroe gjorde i filmen. Till den här uppsättningen har producenterna dessutom köpt rättigheterna till Monroes paradnummer ”I wanna be loved by you”. – Den blir otroligt kul att göra. Det är ju en fantastisk låt och dessutom blir det ju mer Marilyn Monroe-känsla då, sade Hanna Lindblad. Den kvinnliga orkesterledaren är inte någon särskilt stor roll i filmen. Men när Suzanne Reuter får rollen får musikalen anpassa sig. Hon ges mer utrymme än vad Sweet Sue brukar få. – Men det är fortfarande en biroll. Och biroller kan vara fantastiskt kul att göra, sade hon. Henrik Dorsin har fullt upp i sommar med den nya Åsa Nisse-filmen som han skrivit manus till och har en liten roll i. Kollationeringen är över.I slutet på juli ses de igen, med manus fulla av kaffekoppsringar, hundöron och understrykningar för att börja repetitionerna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37667, "headline": "”Invictus – De oövervinneliga”", "summary": "”Invicturs” handlar om Nelson Mandelas första år som Sydafrikas president vid mitten av 90-talet. Det är ett stabilt hantverk av regissören Clint Eastwood.", "article": "Nej nej nej nej. Inte Clint Eastwood och ännu en av hans sentida moralfabler. Inte Morgan Freeman som Nelson Mandela heller. Och titeln: ”Invictus – De oövervinneliga”? Bespara oss, gode gud bevare oss för en helgonskildring! Men en sund reaktion från magtrakten någonstans kan glädjande nog komma på skam. Nåja, åtminstone delvis. Filmen tar sin utgångspunkt i Nelson Mandelas första år som president vid mitten av 90-talet. Därför naturligtvis också i hans lika storslagna som osannolika försoningskampanj, denna skickliga politiska strategi att inte alienera landets vita befolkning, även dem som aktivt verkade för den förhatliga apartheidpolitiken. Men hur skildra sådant, i det fall man nu inte har ambitionen att göra en heltäckande bio-pic? Här sammanfattas det effektivt, som så många gånger förr på bioduken, i sporten och dess inbyggda dramaturgi. Här sker det dessutom med påbackning av verkligheten själv, i detta fall Sydafrikas osannolika rugbyseger i world cup 1995. Det lär tydligen ha varit så att Mandela fick för sig att stödja rugbyn, just den sport som representerade apartheid och var så impopulär att när landslaget spelade landskamp höll de svarta på motståndarlaget. Men så började Mandela dyka upp oanmäld på rugbymatcher och inledde dessutom ett samarbete med Francois Pineaar, kaptenen för landslaget (Matt Damon). Ännu ett smart drag av försoningspolitikern: han insåg den långsiktiga betydelsen av immateriella, symboliska behov, och sportens potential för förbrödring – ett lag, ett land. Ändå blir filmen inte fullt ut den helgonskildring som man kan befara. I och för sig antar dialogen ibland skepnad av visdomsord som likt ett pärleband ramlar ur Morgan Freemans mun (”Vi stöddes inte av de 60 000 på läktaren, utan av 43 miljoner sydafrikaner”). Men i samma ögonblick kan sådant uppvägas av att den cell som visas i filmen faktiskt är den som Mandela satt i under sina nära trettio år i fångenskap på Robben Island. Och så av denne Morgan Freeman. Om det är möjligt att beskriva ett ”tänkande ansikte”, så har Max von Sydow det, skrev en kritiker en gång om denna vår nationalexport. Även Freeman har ett sådant ansikte, och i övrigt en sorts inbyggd värdighet. Dessutom är karln utrustad med den mest auktoritativa rösten sedan James Earl Jones Darth Vader. Det räcker ganska långt. Betänk sedan detta med ålder: framför kameran en aktör född 1937, och bakom en regissör född 1930. Möjligen inger även det en viss vördnad. Så är regin därefter, på gott och ont. Som i början, där kameran från en rugbyträning på saftigt grön gräsmatta med enbart vita liksom av en slump kastar en blick på vad som försigår tvärsöver vägen: fotboll på dammig leråker, med enbart svarta. Kort sagt, en sorts no nonsense-stil med enkla effektiva tagningar som ritar upp den grundläggande konflikten: what you see is what you get. Antingen gillar man det eller också har man urtråkigt. Och nog hade mangärna sluppit en och annan tackling, ett och annat tjoff, stööön, tjoff och matchklockans visare som bara måste slå över i nästa minut med ett åskmuller samt i extrem slowmotion. För att nu inte nämna slagdängan skriven av någon ur klanen Eastwood som här alldeles skamlöst tillåts kränga den. Men den som vill ha sig just sådana förväntade klichéer, ett stabilt hantverk utan yviga experiment, lite sport och en skärva nutidhistoria – go for it. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37673, "headline": "Den nya svenska vågen i Hollywood", "summary": "Sverige har blivit stekhett i Hollywood. Regissörer som Tomas Alfredson och Daniel Espinosa står högt på önskelistorna. Framför kameran råder en Alexander Skarsgård-effekt. Det talas om ett svenskt generationsskifte i Drömfabriken.", "article": "Pia Lundberg, chef för Svenska filminstitutets utlandssatsning, har fastnat i New York. Det beror på ett askmoln från Island, men den utdragna USA-visiten är samtidigt talande för svensk film just nu. Det internationella intresset har ökat avsevärt, inte minst i USA. Många möten blir det, berättar Pia Lundberg när DN.se når henne på mobilen, i väntan på att det första flygplanet ska våga sig ut över Atlanten. – Vi på filminstitutet är hela tiden uppvaktade av amerikanska talangscouter. De håller ögonen på våra skådespelare och regissörer, men även våra tekniska filmarbetare. Sverige är hett just nu, säger hon. Varför just Sverige och varför just nu? – Sverige har haft ett gott anseende ända sedan stumfilmens dagar, och det pratas fortfarande om Ingmar Bergman på alla internationella möten, men det som hänt är att några filmer och några skådespelare har slagit igenom barriären. Sedan blir det en dominoeffekt, säger Pia Lundberg. Den ”nya svenska vågen” tog fart på allvar med Tomas Alfredsons hyllade vampyrdrama ”Låt den rätte komma in”, följt av thrillersuccéer som ”Millennium”-trilogin och ”Snabba Cash”. I samtliga fall är Hollywood på gång med egna filmversioner. Det finns även ett stort intresse för att göra remakes av dramakomedierna ”Bröllopsfotografen” och ”Patrik 1,5”. Kanske allra mest talande är att Hollywoodbolagen drar i ”Låt den rätte komma in”-författaren John Ajvide Lindqvists zombieroman ”Hanteringen av odöda” innan den ens hunnit bli film på svenska. - Remakemarknaden är överlag större internationellt. Det bottnar i en lite osäker filmbransch i lågkonjunktur som vill ha produktioner som de vet fungerar. Skillnaden är att tidigare när amerikanerna köpt rättigheter har det nästan alltid runnit ut i sanden, säger Pia Lundberg på SFI. Det är inte bara själva historierna som det suktas efter internationellt. På regissörssidan drar Hollywood i Daniel \"Snabba cash\" Espinosa, medan Tomas Alfredson lämnat över filmprojektet ”The danish girl” till landsmannen Lasse Hallström, för att i stället regissera filmatiseringen av John Le Carré-romanen ”Mullvaden” (”Tinker, tailor, soilder, spy”). Framför kameran kan man tala om en ”Alexander Skarsgård-effekt”. Efter bärande roller i HBO-serierna ”Generation Kill” och ”True Blood” utökade den svenske skådespelaren i helgen sin stjärnstatus genom att ryka ihop med en paparazzifotograf på musikfestivalen Coachella. Skarsgård var där i sällskap med Kate Bosworth, som han spelar mot i den kommande nyinspelningen av \"Straw Dogs\". Det är en av flera kommande Hollywoodfilmer med den svenska ”True blood”-stjärnan i rollistan. Brorsan Gustaf Skarsgård går också i pappa Stellans fotspår och gör en av huvudrollerna mot stjärnor som Colin Farrell och Ed Harris i Peter Weirs actiondrama \"The way back\". Och kompisen Joel Kinnaman (JW i \"Snabba cash\") är Skarsgårdbröderna hack i häl. Han har redan flyttat till Los Angeles, knipit huvudrollen i pilotavsnittet av den amerikanska tv-serien ”The Killing” och är dessutom ett hett namn i förhandlingarna inför science fiction-thrillern ”The darkest hour” om ett ungdomsgäng som slåss mot utomjordiska invasionsstyrkor. Tuva Novotny dyker i sin tur upp bredvid Julia Roberts i dramakomedin ”Eat, pray, love”, medan Helena Mattsson - som tidigare gjort inhopp i kriminalserier som ”CSI” - har lagt beslag på roller i både succéserien ”Desperate housewives” och sommarens popcornsatsning ”Iron man 2”. Parallellt höjs Noomi Rapace till skyarna för sin insats i ”Millennium”-filmerna. – Noomi får en hel del förslag från Hollywood, men även mycket från Europa, säger Jenny Planthaber på Agentfirman som företräder många av de internationellt hetaste svenska namnen, däribland Joel Kinnaman, Daniel Espinosa och Tuva Novotny. – Vi har daglig kontakt med USA, säger Jenny Planthaber. Det pågår alltså ett svenskt generationsskifte i Drömfabriken. Efter den gamla storhetstiden - då megafilmstjärnor som Greta Garbo och Ingrid Bergman tillhörde Hollywoods absoluta toppskikt - ledde den internationella Ingmar Bergman-hajpen till att svenskarna, ironiskt nog, blev pålitliga genrearbetare i Hollywood. Längst fram i ledet hittar vi regissörer som Lasse Hallström och Mikael Håfström, skådespelare som Max von Sydow, Stellan Skarsgård och Peter Stormare. – Tidigare har Hollywoodsvenskarna i regel fått skurk- och nazistroller, blivit hajmat eller nedmalda i flismaskiner. Den nya generationen verkar redan få mer varierade och hjälteliknande roller, säger DN:s filmredaktör Helena Lindblad och tillägger: - Men det är fortfarande framför allt manliga skådespelare som exporteras. Kanske är det inte lika intressant med Hollywood för kvalificerade kvinnliga skådespelare, som i regel måste underkasta sig rätt bisarra skönhetsideal för att konkurrera med amerikanska skådisar. Pia Lundberg på Svenska filminstitutet är också inne på generationsspåret: - Det är absolut tal om ett generationsskifte. Och det gäller hela den svenska filmbranschen, som präglas allt mer av små, oberoende, hungriga filmbolag som medvetet jobbar mot den internationella marknaden via filmfestivaler runt om i världen. Det är en annan mentalitet, mer utåtriktad. Du ser ingen risk med att Hollywood kan åderlåta Sverige på talang? - Vi har länge pratat om problemet med att förlora de kreativa talangerna. Men nej, hela den här utvecklingen är väldigt välkommen för den svenska filmbranschen. Ta bara festivalen i Cannes. Där har danskarna varit kaxiga och svenskarna har gått med krökt rygg och ursäktat sig. Det är helt annorlunda nu. Och med självförtroendet vågar folk ta ut svängarna ännu mer kreativt. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37676, "headline": "Johannes Wikström får Mahler att förlisa", "summary": "Johannes Wikström gör elektronisk konstmusik under namnet Yourhighness. Exklusivt för DN.se har han tagit sig an den långsamma satsen, Adagiettot, ur Gustav Mahlers femte symfoni. Han är ute efter ”den olycksbådande spänningen”.", "article": "Johannes Wikström är född i Stockholm 1977 och har gått Adolf Fredriks Musikklasser, spelat fiol, sjungit i kör och därefter suderat vid EMS ( Elekronmusikstudion). Han gör i dag elektronisk konstmusik under namnet Yourhighness och elektronisk disco med Elias Raam i duon Ultracity. De musikaliska rötterna är klassisk musik, elektroakustisk musik, synth, techno och disco. Johannes Wikström har också uppmärksammats för sin musik till konstfilmer och events knutna till modevarumärken som Nakkna och Acne. För DN.se har han nu remixat den långsamma satsen, Adagiettot, ur Gustav Mahlers femte symfoni. Varför valde du att remixa Mahler? - Jag har alltid älska Mahlers musik för hans klangvärldar där det romantiska blandas med det modernistiska, det vackra med det kaotiska, säger Johannes Wikström. Och jag hade faktiskt planerat att gå på hela Mahlerfestivalen i Konserthuset i mars, men insåg tyvärr att jag inte kunde för att jag inte ville störas i mitt eget arbete med honom. Vad lockade dig i Adagiettot? - Lyssnar man på hela symfonin så bidrar den satsen med en slags avspänning efter mörkret och det omruskande tumultet i de tidigare satserna. Men lyfter man ut den, som jag gjort nu, hör man den olycksbådande spänningen även här. Och det är ett uttryck som jag velat destillera fram i min remix. Du kallar din remix för \"Adagiettot förliser\"? - Ja, under arbetes gång försvann originalet mer och mer för mig tills jag hittade nya trådar och fick det att framträda igen. Vid två tillfällen kan man höra hur det bryter igenom. Men remixen är helt klart en kamp där Mahlermusiken blivit upplöst och liksom väntar på att få en syl i vädret. När den väl gjort det, vilket sker mot slutet, tar dock nya krafter över och drar ner den igen mot den definitiva kantringen och förlisningen. Lyssna på ett urval av Johannes Wikströms musikaliska verk: Klicka här (extern länk). ", "article_category": "culture"}
{"id": 37691, "headline": "Stig Dagerman: ”Bränt barn” och ”Tysk höst”", "summary": "Stig Dagerman blev 1900-talets ångestikon. Han som skrev om svek och skuld – och dog ung. Ulrika Milles läser nyutgåvor av ”Bränt barn” och ”Tysk höst”.", "article": "Stig Dagerman är en drömlik idol. Ett kort, självförbrännande liv fyllt av stora känslor och uppbrott, av tystnad och skuld som växlas in i genialisk litteratur som blivit ett äreminne ur det svenska 40-talet men ständigt återupptäcks av nya generationer. När man börjar läsa Dagerman är man ofta ung. I den åldern av spleen och nyfödd ångest när man blir gammal för första gången, som Dagermans författarskap är evigt uppkopplat till. Hans tema var friheten genom mörker, stort pessimistiskt mörker. Men ljuset fanns också, stiligt hamrande som i hans dagsedlar, eller i hans små tidningsbitar om barnen och vardagen, kåserande lätta, nästan koketta. Men synligast är Dagerman som en vindsliten fana med böner som: ”Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken som människans sista vita skjortor.” Hans författarskap är jämnårigt med kalla kriget som började 1945 och det avslutades med hans död 1954. I själva verket handlade det bara om tre år och elva månader av kreativt liv, räknar P O Enquist ut i sitt förord till nyutgåvan av romanen ”Bränt barn” från 1948. Resten är försök att skriva, resor och uppdrag, familjeliv och tid på psykiatrisk klinik. Det finns andra blossande korta författarskap från samma tid, som Gösta Oswald och Eva Neander. Men det är Dagerman som blivit 1900-talets ångestikon, inte bara för böckerna och dramerna som liksom andas tid, utan också för hans genistatus och ofrivilliga kändisliv innan författare var marknadsförda stjärnor, och så för hans synliga förtvivlan. Också det att han tog sig namnet Dagerman sista året i gymnasiet gör honom till en författare som inte blir omodern. Han skulle bryta upp, skifta hamn, bli en annan. Han skulle heta Dagerman fast han var en panikunge. Ibland tänker jag att han bär en intellektuell motsvarighet till den nimbus hos den olyckliga mannen som får vissa kvinnor att skriva kärleksbrev till dömda mördare. Bara det att Dagerman sitter i ett annat slags fängelse och inte slipper ut. Han motsvarar behovet vi har av att få vara i närheten av en lidande människa och bidra till nåd. Vårt behov av att få trösta. Hela hans författarskap talar om känslan av svek och skuld, och vad det gör med en människa att inte kunna förklara vad hon är skyldig till. Precis som hos hans inspiratör Kafka, också kallad hans blodgivare, är den inre domstolen hårdast. Kanske var det mötet mellan den – samvetet men också självföraktet och censuren – och verklighetens stenhårda rättegång mot mänskligheten efter andra världskriget, som gjorde att Dagerman slutade skriva. Den verklighet som slog upp i hans ansikte i Tysklands ruiner, som skulle bli mästerreportaget ”Tysk höst ” 1947. Äcklet över den svenska politiken under och efter kriget. Hans känsla av skam och maktlöshet som åskådare och skyddad svensk reporter i mötet med de vita ansiktena hos tyska barn gör honom till en författare också för vår tid. De inspelade jubelropen inifrån den amerikanska helikopter som prickskjuter civila i Bagdad 2007. Multinationellt ägda köpgallerior som förvandlar allmän plats till privat där Röda korset inte ens får skramla med bössan. Köp en mobiltelefon till! Dagerman hade skrivit en dagsedel för länge sedan. Men så närmar jag mig kusligheten i att läsa Dagerman. Jag minns det särskilt från ”Bränt barn”, den febriga oidipala berättelsen om den tjugoåriga Bengt som begraver sin mor på romanens första sida och inleder ett förhållande med faderns nya kvinna. Som hatar henne för att hon är vacker, vilket hans mor inte var, som är sadistisk mot den rädda fästmön Berit som blir ful när hon gråter, och hon är ful ofta. Som plågar ihjäl en hund och tänker att ”slå en kvinna är som att slå ett djur”. Hur det liksom pyrde i kroppen av att läsa den boken. Instängdheten som suger in läsaren i självbestraffningens garderob där alla hemligheter hängts, den incestuösa erotiken med styvmodern där sonen blir den sorts barn han aldrig var. När mamman är död kan hennes män bara sakna slamret i köket och att hon kom ihåg att köpa pilsner. Annars var hon ful och missnöjd, måste bestraffas genom att son och make söp ihop. Det brukar sägas att ”Bränt barn” handlar om svartsjuka och självbedrägeri. Men det är klassresenärens känsla av svek som förtvivlat söker ett mål för sin vrede. Stumheten hos arbetarklasspappan och hans flaska, det gemena i de bigotta fastrarnas kvinnokollektiv, alltihop utmynnar i ett hat mot det kvinnliga. Det finns ett våld här som går att läsa dubbelt. Antingen i en sorgsen suck av hemkänsla: också Dagerman skrev fram en helt manlig värld som vi sedan dess kallat allmängiltig. Eller så hör man sucken ur textens inre, hur den skriver om en värld utan språk för saknad. Som mannen i ”Ring P 1” som nyligen försvarade barnmisshandel (fast det kallas ”barnaga” för att låta rumsrent) med argumentet att det var ”kränkande” att de som inte kan uppfostra sina barn med ord inte skulle få använda ”kroppsspråk” i stället. Tydligare kan det inte sägas: våld är ett meddelande. Olof Lagercrantz påpekar i sin klassiska bok ”Stig Dagerman” från 1958 hur många brutala modersmord som begås i Dagermans böcker. Dagerman själv skrev hur det låg till: ”Det finns en lynchare i varje man, ty lynchare är män som är rädda för sina kvinnor.” Så blir Dagermans författarskap en berättelse om manlighetens ideologi som fängelse och skuld. Manligheten som den fond som gör att böcker om världens krigshöstar ständigt måste skrivas, som gjort det nödvändigt för kvinnorörelsen att öppna garderober och spränga kärnfamiljer. För ”män är aldrig ensamma. Vart de går släpar de sin man med sig.” Titel: ”Bränt Barn” Förord: Titel: ”Bränt Barn” Förord: P O Enquist Titel: ”Tysk höst” Förord: Elfriede Jelinek Förlag: Norstedts ", "article_category": "culture"}
{"id": 37695, "headline": "Svenska bokförlag siktar på iPhone och iPad", "summary": "Bokbranschens digitala utveckling tar fart. Fem svenska förlag lanserar nu böcker direkt för iPhone och iPad. En utveckling som kan resultera i ”en ny sorts text”.", "article": "Det är mycket nu. Omkring 200 svenska boktitlar till iPhone och iPad finns redan tillgängliga på Apples nätbutiker iTunes och App Store. En siffra som successivt kommer att stiga de närmaste veckorna. Priserna ligger mellan femtio- och hundralappen per bok. Bakom satsningen står distributionsföretaget Publit som lanserar digitala böcker åt Ordfront, Norstedts, Atlas, Piratförlaget och Telegram Förlag, samt författarna Unni Drougge och Sölve Dahlgren. – Vår satsning är bara en liten droppe, men det ska bli väldigt kul att höra vad folk tycker, säger Per Helin, vd på Publit, till DN.se. Tror du att de digitala satsningarna kommer att göra ett bestående avtryck på bokbranschen? – Vi är lika frågande som alla andra, men boken som applikation för text är definitivt under lupp. Förändringen har inte så mycket att göra med utseendet av en bok, utan snarare allt som ryms i en digital bok. Man kan länka vidare och ha mer detaljerad metadata kring texten. Så långt påminner upplägget om en tidningsartikel som publiceras på nätet och \"pyntas\" med länkar till originalkällor, hemsidor och andra texter om samma ämne. Per Helin tror dock att originaltexterna till e-böckerna kommer att förändras i takt med att den digitala bokmarknaden flyttar fram positionerna. Enkelt uttryckt, att författarna kommer att anpassa sitt skrivande efter de tekniska möjligheterna. – Det är samma förändring som vi har sett tidigare genom historien, när texterna har gått från att presenteras på stentavlor och pergament till tryckta papper, säger han och fortsätter: – Egentligen är e-boken ett slags webbsida, och då kan man se vart bloggvärlden tagit vägen. Det kreativa skapandet färgas av vad man kan omge texten med. En abstrakt dikt kan taggas upp, vilket i sin tur ger nycklar till poesin. Den utvecklingen tror vi jättemycket på. Per Näsholm, vd Telegram Förlag, är inne på samma spår: – Framöver kommer vissa av våra böcker sannolikt bara att finnas tillgängliga digitalt. Kanske kommer vi att testa smala titlar enbart för, säg, iPad. Vi tittar redan på sådana böcker, som siktar på en multimediaupplevelse. En sorts mix av bok, film och musik. Det är en helt ny marknad som kan nå en ny sorts läsare. Hur långt fram i tiden är du nu? – Jag tror inte att det dröjer länge förrän vi ser nåt i den här stilen internationellt, säger Per Näsholm. Och i Sverige? – Allt är ännu i sin linda här, men vi som förlag vill vara med och utveckla, testa och prova nya vägar. Man vill vara en del av framtiden, helt enkelt. Och det kommer att gå fortare än man tror. Titta bara på musikbranschen... Det råder ingen tvekan om att den digitala bokutvecklingen har trissats upp sedan den nya läsplattan iPad lanserades i USA i början av april. Trots att den ännu inte lanserats i Sverige är intresset enormt. iPad:s är, exempelvis, mer eftertraktade än \"båtar\" när det gäller sökningar på Blocket. I USA är utgångspunkten något annorlunda. Även om lanseringen av iPad har gett ett uppsving även där, är Amazons läsplatta Kindle redan etablerad på den amerikanska marknaden, vilket inneburit att e-boksbranschen tagit fart på allvar. Nyhetsbyrån Reuters har följt John Makinson från multinationella förlaget Penguin Books på affärsresa i Indien, där marknaden växer i takt med läskunnigheten. – Läsplattorna öppnar för större möjligheter för oss. Möjligheter för interaktivitet med läsare och att koppla samman läsupplevelsen med sociala nätverk, säger John Makinson till Reuters. Även Makinson framhåller att den digitala utvecklingen kommer att sätta sin prägel på själva innehållet med en ny sorts text. Han väljer dock att betona den tryckta bokens ställning: – Folk jämför ofta bokbranschen med musikbranschen, där digital försäljning har överskridit skivförsäljningen, men det finns en tydligare känslomässig koppling till böcker, säger Makinson till Reuters och fortsätter: – Utmaningen är att inte förlora huvudverksamheten ur sikte, och det är fortfarande boken. Definitionen av en bok håller på att förändras, men det finns en tradition, en romantik kring den tryckta boken som fortfarande är helt essentiell. Eller som journalisten och författaren Fredrik Virtanen konstaterade redan sommaren 2006 i en DN-artikel om de nya bloggböckerna, däribland hans egen ”Olyckligt kär i ingen speciell”: - Tänk dig om vi bara hade haft datorer och plötsligt kom boken som en ny uppfinning. Fatta vad folk skulle jubla. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37707, "headline": "Förtroendekrisen för PO växer", "summary": "Kritiken växer mot Pressens opinionsnämnd, PON och pressombudsmannen, PO, Yrsa Stenius. På måndagen förklarade Katrin Säfström, chefredaktör för tidningen Folket i Eskilstuna att hon saknar förtroende för beslutet att fälla två dagstidningar i Gävle.", "article": "Pressombudsmannen Yrsa Stenius vill fälla tidningarna för att beskrivit en brottsmisstänkt person på ett sätt som, enligt Stenius, gör att han går att identifiera. Yrsa Stenius och PON:s sätt att resonera innebär att lokaltidningarnas journalistik delvis bli omöjlig att fortsätta med. Om vi inte ska kunna beskriva en misstänkt person med till exempel ålder, bostadsort och tidigare jobb utan att bli fällda blir det stora konsekvenser för oss mindre tidningar. Jag tycker att de pressetiska riktlinjerna börjat svaja betänkligt sedan hon tillträdde på posten som PO, säger Katrin Säfström som under sex år varit ledamot i PON och väl känner till rutiner och regelverk. Tidigare har Sven Johansson, chefredaktör för Arbetarbladet och Christina Delby Vad-Schütt, chefredaktör för Gefle Dagblad kritiserat PO och PON för deras beslut att klandra de två tidningarna för att de just med ålder, bostadsort, yrke och civilstånd beskrivit en man misstänkt för att ha anlagt en storbrand i Gävle. I ett öppet brev har de två chefredaktörerna förklarat att de inte accepterar beslutet. De har därför valt att bryta den hedersöverenskommelse inom branschen som säger att man ska publicera utlåtandet från PON i tidningen och dessutom betala en straffavgift om de inte får en trovärdig förklaring till beslutet. Katrin Säfström, chefredaktör för Folket är inne på samma linje. – Jag är besviken på Yrsa Stenius och saknar förtroende för hennes beslut i fallet med de två tidningarna i Gävle. Om vi skulle bli fällda för något liknande skulle vi visserligen följa den praxis som finns och publicera utlåtandet från PO och PON – men vi skulle samtidigt publicera en debattartikel intill där vi förklarat varför vi valt att publicera dessa uppgifter, säger hon. Pressombudsmannen Yrsa Stenius tillbaka visar kritiken mot henne och menar att hon i dag är utsatt för ett mediedrev. – Det är ett stilla spottande av mig som pågår. Det börjar nu likna ett drev eftersom en stor del av kritiken sker i ljuset av den inflammerade atmosfär som finns sedan jag fällt Expressen för en artikel om Jan Guillous samröre med KGB på 60- och 70-talet. Det fallet är ännu inte avgjort av opinionsnämnden och jag har därför – enligt praxis – inte velat redovisa mina sakskäl i debatten för att inte skada relationen till opinionsnämnden. Mitt beslut är en 13 sidor lång inlaga och det är ytterst få personer som läst detta. Ändå är det många som utan att känna till fakta valt kritisera mig. Den ena hakar på där den andra slutat, säger hon. Och i fallet med de två tidningarna i Gävle säger Yrsa Stenius att hon inte har mycket att tillägga till de beslut som både hon och PON fattat. – Lagt kort ligger. Beslutet ligger fast och jag har inga mer kommentarer till det. Jag förstår att det kan skapa problem för den lokala journalistiken – men jag har ingen enkelt svar på hur man ska lösa problemet, säger hon. I fallet om Jan Guillou och Expressen så lämnade Expressen nyligen en ny inlaga till Pressens opinionsnämnd. Övriga parter ska också ges möjlighet till genmäle. Först i slutet av maj väntas PON komma med sitt utlåtande och därefter är Yrsa Stenius ”fri” att delta i debatten. – Först när nämnden är klar med sin bedömning kan jag svara på kritiken. Och till dess är det bara att försök stå ut med angreppen – även om det är ganska jobbigt just nu, säger hon. Clas Barkman clas.barkman@dn.se 08-738 10 70 ", "article_category": "culture"}
{"id": 37755, "headline": "”Bröllopsfotografen” het i Hollywood", "summary": "”Bröllopsfotografen” siktar mot Hollywood. En remake av den populära komedin är på gång. ”Intresset är väldigt stort”, säger Jan Blomgren från filmbolaget Bob Film.", "article": "Så sent som i förra veckan var Jan Blomgren i Los Angeles tillsammans med regissören Ulf Malmros för att sälja in filmen. En rad möten med entusiastiska amerikanska produktionsbolag ägde rum. - Vi visade en textad version av filmen, och lade fram förslag på hur den skulle kunna göras om för den amerikanska marknaden, säger Jan Blomgren, styrelseordförande för Bob Film. En remake innebär att ett produktionsbolag köper rättigheter till att skriva ett eget manus, baserat på den ursprungliga filmen. En ren kopia av \"Bröllopsfotografen\", med Guldbagge-vinnaren Kjell Bergqvist i en av rollerna, fast med amerikanska skådespelare är därför inte aktuell. - Ingenting är bestämt i nuläget, vi har inte skrivit under några papper eller så. Jag och Ulf kunde bara konstatera att intresset var väldigt stort under mötena, säger Jan Blomgren Projektet med en remake av \"Bröllopsfotografen\" ingår i en större lansering av svenska produktioner som Bob Film planerar att göra i framtiden. - Jag upplever det som att svensk film, eller \"utländsk film\" som de säger i USA, är på gång i Hollywood. \"Millennium\"-filmerna har krattat vägen, säger Jan Blomgren. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37773, "headline": "Manusförfattaren till ”decenniets sämsta film”: Förlåt mig!", "summary": "Kritiker- och publikfloppen ”Battlefield earth” - baserad på scientologigrundaren L. Ron Hubbards science fiction-roman med samma namn - har utsetts till decenniets sämsta film. Och nu ber manusförfattaren J.D. Shapiro om förlåt i ett öppet brev: ”Att jämföra filmen med en tågolycka är orättvist - mot tågolyckan“, skriver Shapiro i New York Post.", "article": "Tidigare i mars korades \"Battlefield earth\" (2000) till decenniets sämsta film på kalkongalan The Razzies i Los Angeles. Det var ingen bomb direkt. Få storbudgetsfilmer har blivit så unisont sågade av såväl kritiker som publik. Mer anmärkningsvärt är att manusförfattaren J.D. Shapiro ber om ursäkt till alla som sett filmen i ett öppet brev i söndagens New York Post. Under rubriken \"I penned the suckiest movie ever - sorry!\" liknar Shapiro ”Battlefield earth” vid en tågolycka, men hejdar sig: \"Att jämföra filmen med en tågolycka är orättvist - mot tågolyckan. Folk vill ju titta på tågolyckor”. ”Battlefield earth” är baserad på scientologigrundaren L. Ron Hubbards science fiction-roman med samma namn. Det var John Travolta - som jämte Tom Cruise är det största affischnamnet för den kontroversiella scientologikyrkan i Hollywood - som gav J.D. Shapiro i uppdrag att skriva manus till filmatiseringen. Ett besynnerligt val, kan tyckas. Vid det laget var kronan på Shapiros cv manuset till komedin \"Robin Hood: Män i tights\". Nu är han fullständigt brännmärkt av ”Battlefield earth”-fiaskot. Men det började lovande, berättar Shapiro i New York Post. Travolta ska ha beskrivit hans första \"Battlefield earth\"-manus som \"The Schindler's List of sci-fi\". Filmbolagschefen Mike Marcus gjorde också tummen upp. ”Mitt manus var VÄLDIGT annorlunda från vad som slutligen landade på den vita duken”, lovar Shapiro. ”Det var mörkare och skitigare”. Alltså, inte ett spår av utomjordingar i Kiss-stövlar och överbetalda skådespelare i Bob Marley-peruker. Med en budget på 100 miljoner dollar och John Travolta i huvudrollen trodde Shapiro att hans lycka var gjord. Tills han fick ändringsförslagen i sin hand. Filmbolaget ville förändra hela tonen i filmen och ta bort flera nyckelscener. När Shapiro pressade bolaget på vem som låg bakom ändringsförslagen framkom det att det var \"Johns läger\". Ytterligare efterforskningar visade att L. Ron Hubbard hade haft storslagna drömmar om att \"Battlefield earth\" skulle bli film en dag och därför gjort egna, förberedande anteckningar om hur filmen skulle se ut - in i minsta detalj. Shapiro vägrade genomföra ändringarna och fick lämna projektet. Men han stod fortfarande kvar som manusförfattare. Han bad om att få använda sin pseudonym Mr Nick Knack men fick avslag från filmbolaget. ”Den enda gången jag har sett filmen var på biopremiären, och det var en gång för mycket”, fastslår J.D. Shapiro, som själv tog emot utmärkelsen Decenniets sämsta film på razziegalan i början av mars. ”Men nu, när jag ser tillbaka på filmen med fräscha ögon, kan jag inte låta bli att vara märkligt stolt över den”, fortsätter Shapiro. ”´För av alla kassa filmer är min allra kassast”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37783, "headline": "T C Boyle: ”The Woman”", "summary": "Arkitekten Frank Lloyd Wright är hett stoff för amerikanska romanförfattare. Och i centrum står Wrights förhållande till Mamah Cheney, kvinnopionjären som mördades i Wrights hem. Stig Björkman läser en litterär skandalhistoria.", "article": "En försommardag 1914 brinner Taliesin, den amerikanske arkitekten Frank Lloyd Wrights sanktuarium, hans närmast helgade rum för boende och arbete i Spring Green, Wisconsin. Det är en anställd som har satt huset i brand, ställets alltiallo, en färgad man som tillsammans med sin hustru skött hushållet i byggnaden. Mannen har samma dag blivit uppsagd från sin tjänst, men det har inte varit den tändande gnistan för hans handling. Moraliska skäl har vägt tyngre. Han har länge upprörts över den oäktenskapliga och i hans ögon osedliga relationen mellan Wright och kvinnan denne sammanlevt med de senaste tio åren, Mamah Cheney. Nu skall han skipa gudomlig rättvisa. För säkerhets skull låser tjänaren in Mamah och hennes lunchsällskap innan han sätter eld på huset. En efter en hugger han sedan ner de flyende med en yxa när de försöker ta sig ut, först Mamah och hennes båda barn, sedan ett par av Wrights medarbetare. Wright befinner sig för tillfället på ett affärsmöte i Chicago. Harmoni var ett ledord för Wrights arkitektoniska verksamhet. De inre och de yttre sammanhangen skulle stå i samklang med det omgivande landskapet, vare sig detta var orörd natur eller av mer urban karaktär. Men samma uttryck för balans och samstämmighet präglade knappast Wrights privata liv. Han var gift tre gånger och hade ett antal utomäktenskapliga förhållanden, där det mest omtalade och uppseendeväckande var det med Mamah Cheney. Frank och Mamah möts första gången en vårdag 1903 på hans kontor i Chicago. Familjen Cheney har länge gått i tankar om att låta uppföra ett hus ritat av den berömde arkitekten, inte minst efter deras besök hos goda vänner som har lyckan att bo i en omtalad skapelse av Wright. Mamah ställer sig först tveksam, rädd att prislappen skall bli alltför hög. Men hon låter sig övertygas, och sätter ord till sina känslor: ”Väl inne i huset kände jag hur mina lungor vidgades. Allt var öppen yta, där rummen flöt in i varandra. Omålade bjälkar och tvärarbeten i samma färg som trädstammar gav ett mjukt sken, och det allra mest ljuvliga ljus föll in genom de röda och gröna glasrutorna. Det kändes som en helgad plats, som ett skogskapell.” Kanske uttryckte sig Mameh Cheney så, vem vet, men det är i vilket fall vad Nancy Horan låter henne känna i romanen ”Kärleken till Frank” (”Loving Frank”). Titeln på Horans litterära debut lägger knappast några frågetecken till romanens karaktär. Den är en renodlad passionshistoria om den både omvälvande och förödande relationen mellan Wright och kvinnan som skulle komma att dela hans liv under tio år. Något annorlunda faller orden i T C Boyles roman ”The Women”, som något mer distanserat skärskådar Wright och hans kärleksförhållanden. Det är anmärkningsvärt att två amerikanska författare – ungefär samtidigt – väljer att ha Frank Lloyd Wright som huvudperson i sina verk. Men kanske mindre uppseendeväckande att båda väljer att ta ner Wright från den piedestal som han kan ha ritat åt sig själv och sätta ljuset på en av de mer negligerade amerikanska kvinnoförkämparna. För den som stiger fram ur boksidorna är Mameh Cheney, intelligent och samvetsöm och för vilken valet av ett liv vid sidan av Wright inte är utan plåga. Frank och Mamah bryter upp ur sina respektive förhållanden. Han med äktenskapet fortfarande som en fotboja, medan hon söker skilsmässa – med hänvisning till att även maken bör få chansen att utnyttja en frihets alla möjligheter. Men saknaden efter barnen är ett ständigt kval för Mamah under parets mer än årslånga exil i Europa. Resan är en tidig överenskommelse, även om den av omgivningen tolkas som en flykt. Frank och Mamah har blivit drömstoff för skandalpressen, som bevakar varje steg de tar och även belägrar de övergivnas vardag. Paret slår sig ner i Berlin. Här tänker Wright redigera ett praktverk över sina arkitektoniska landmärken, medan den tyskkunniga Mamah ägnar sig åt att översätta Goethe. Men Mamah har inte helt opåverkad erövrat sitt nya obe roende. Redan i Chicago har hon tagit del av Ellen Keys skrifter kring kärlek och äktenskap. Nu vill hon gengälda den tacksamhetsskuld hon tycker sig stå i och beslutar sig för att lära sig svenska för att kunna ge en rättvisare tolkning åt Keys idéer. Så när Frank förbereder sig för att åka tillbaka till USA och uppföra drömprojektet Taliesin reser Mamah till Sverige. Hon sammanträffar med Ellen Key på Strand och erbjuds att bo och arbeta en längre tid i Keys hem vid Vättern. Åter i USA hittar Mamah en förläggare till ”Love and Marriage”, men boken ges ut först sedan även Wright har lagt till sitt namn som översättare! Det är märkligt att ungefär samtidigt ta del av dessa romaner som oförmodat tangerar och korsbefruktar varandra. Brottstycken av en epok och av dess tänkande levandegörs i modeller som är lättintagliga utan att sakna komplikationer. Sekelgamla konfliktarenor där frågor om manliga och kvinnliga ojämlikheter luftats öppnas för ny insyn. Samtidigt som Ellen Key – liksom Victoria Benedictsson eller Anne Charlotte Leffler – plötsligt är aktuella storheter på svenska kultursidor och teaterscener dras Mamah Cheneys insatser fram och revideras i USA. De båda romanerna om Frank och Mamah kompletterar varandra. Där Nancy Horan är duktigt redovisande har T C Boyle förskjutit perspektivet genom att överlåta berättarrösten till en ung japansk arkitekt hos Wright. Han har trätt i tjänst när Wright just har ingått sitt tredje äktenskap och hans storögda redogörelser för Mästarens erövringar genom åren kryddas med fotnoter där han citerar alltifrån Wrights egen självbiografi till artiklar ur tabloidpressen. Ironin blir härigenom en ständigt närvarande komponent. Den fruktansvärda tragedi som sätter punkt för Franks och Mamahs förhållande blir därför i ”The Women” en andrahandsredogörelse, medan den i ”Kärleken till Frank” dokumenteras i all sin obarmhärtiga brutalitet. Katastrofen kommenteras också från avstånd i Daron Hagens opera ”Shining Brow”. Ja, Frank Lloyd Wrights och Mamah Cheneys kärlekshistoria laddades med musik redan 1992. Arkitektur brukar ju ibland karaktäriseras som ”frusen musik” – så varför inte? ”Shining Brow” är ett imponerande verk med vistelseort någonstans mellan Richard Strauss och Stephen Sondheim, elektrifierande i sina lyriska arior där det på samma gång vardagligt konstaterande och poetiska librettot av irländaren Paul Muldoon skapar en stark förtätning. Det är glatt överraskande när kören redan i första akten jublande skanderar att ”arkitektur är poesi” eller när Wright i sin första aria riktad till Mamah översätter de harmoniska rum han vill skapa med hjärtats fyra kamrar. ”Shining Brow” (Lysande höjder) som är den direkta översättningen av det walesiska Taliesin för tankarna till ”Svindlande höjder”. Känslan av suveränitet och att till priset av sitt liv leva ut sina passioner är i vilket fall drag som förenar Frank Lloyd Wright med Emily Brontës romanhjälte. Och denna demoniska dimension har det inte heller varit svårt att locka fram i vare sig de båda romanerna eller i operan. Den modernistiske pionjären Frank Lloyd Wright Frank Lloyd Wright (1867–1959) tillhör arkitekturhistoriens tungviktare. Hans romantiska modernism sammmansmälter funktion och form. Karriären inleddes i Chicago hos Louis Sullivan, en annan amerikansk mästare. Runt 1900 hade Wright färdigställt 50 projekt i Oak Park. Wright utvecklade så kallade präriehus, moderna byggnader med öppen planlösningar. Wrights hem Taliesin i Spring Green, Wisconsin, började byggas 1910–11. Andra kända byggnader är husen Graycliff (1926–1929), Falling Water (1935–1939) och Solomon R Guggenheimmuseet i New York, som stod klart 1959. Wriht var gift när han träffade Mamah Cheney i Chicago 1903. De hade ett förhållande under många år och reste tillsammans i Europa 1910. Cheney var en tidig feminist som bland annat översatte Ellen Key till engelska. Hon och sex andra personer mördades 1914 i Wrights hem av familjens betjänt. Både Wright och Sullivan lär ha stått modell för den upplyste arkitektdespoten Howard Rourke i Ayn Rands omdebatterade bästsäljare ”The Fountainhead”. I filmversionen ”Pionjären” spelas han av Gary Cooper. Den som är nyfiken på var dramat fick sin uppkomst kan gå på stadsvandring i Chicago i Frank Lloyd Wrights fotspår. Det hus i Oak Park som han ritade åt familjen Cheney är öppet för allmänheten. Huset fungerar också säsongsvis som Bed & Breakfast-hotell. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37785, "headline": "Partipolitikens unga offer", "summary": "De gamla romarna var bra på retorik och krig. Och där väcktes Torbjörn Nilssons intresse för politik. Nu skildrar den unge reportern riksdagens baksida i en ny bok.", "article": "Om man ska skriva gestaltande om politik, då ska man ställa sig bland fotograferna i stället, konstaterar den nyblivne författaren, Fokus politiske redaktör Torbjörn Nilsson. Han är född 1980, men har redan satt en ny standard i den politiska journalistiken med en dramatisk retorik som får de dagliga inrikesintrigerna att kännas som politiska världshändelser. I Fokus skriver han varje vecka reportage, porträtt och kommentarer om våra folkvalda sedan 2005. Nu sitter vi i riksdagens kafé, pratar om hans nya bok ”De omänskliga” (Weyler) och dricker caffelatte för tio spänn. Torbjörn Nilsson säger att hans intresse för politik kommer från latinstudierna. – Jag blev fascinerad av det mäktiga Rom. Jämfört med sina grannar var de nästan inte bra på någonting, inte litteratur, inte konst, inte arkitektur. De var egentligen bara bra på två saker, retorik och krig. Politik helt enkelt. Den unge journalisten känns lite som en blandning av Tintin och Jean-Paul Sartre. Berättelser från politikens bakgård kallar han de tre långreportagen i boken ”De omänskliga” som kom ut i veckan. Det handlar om Folkpartiets dataintrång i Socialdemokraternas interna nät i förra valrörelsen, om rättningen i alliansens partiled inför FRA-omröstningen, om maktstriderna i SSU under 2000-talet. Sammantaget framträder en ganska dyster bild av det politiska klimatet. En demokrati med förhinder. – Jag har inte tänkt på det så, som ont eller gott, eller dystert. Jag har velat spegla baksidan också. Så att man får se hur den ser ut. Då kan man få ett sannare samtal. Torbjörn Nilsson skildrar unga människor som gett sig in i politiken för att de brinner för det goda, för att göra världen bättre för andra. När de väl kliver in i riksdagspolitiken tvingas de låta den politiska taktikermasken stelna för ansiktet. – De möter en väldigt hierarkisk värld som till stor del bygger på en stark grupptillhörighet. De blir socialdemokrater eller moderater och definierar sig mot de andra, de onda. För att förstå hur politiker fungerar måste man förstå hur viktig grupptillhörigheten är. Situationen liknar den i en supporterklubb. Och domaren har alltid fel. Fotbollssupporterflåset hörs tydligt i kapitlet om den unge folkpartisten Per Jodenius, han som fick tag på inloggningen till Socialdemokraternas intranät och plockade fram valstrategierna åt folkpartiets spinndoktor. Politiken och idealen har helt gett vika för tävlingen när spionagemejlen som får partiet att ta poäng efter poäng i medierna ramlar in. Det finns de som säger nej. Men de vinner inte. Och Torbjörn Nilsson låter kapitlet vägledas av ett citat från PO Enquist, ”Stortävlingar fordrar storresultat”. – Politikerna utsätts för hårt tryck. Samtidigt är de till skillnad från aktörer i till exempel näringslivet beroende av folks förtroende. Det gör att de inte kan visa sig svaga eller göra fel. Och så vill de åstadkomma förändringar. Då är det svårt att inte hamna i en tunnel där ändamålen börjar helga medlen. I FRA-kapitlet ges en dyster bild av statsministern. Vi vet att Fredrik Reinfeldt ville bli en ny sorts ledare, inte en auktoritär Carl Bildt eller Göran Persson som ger gruppstryk åt enskilda. Men hårt trängd i FRA-frågan står hans ledarskap ifrågasatt och han visar sig upprepa exakt det övergrepp han själv slagits emot. – Här står Sveriges mäktigaste man. Och han kan inte heller göra som han vill, konstaterar Torbjörn Nilsson. Elegant har Nilsson därmed visat i hur hög grad systemet bestämmer över människorna i det. Han konstaterar att Sveriges politiska system gör partierna väldigt starka jämfört med politikerna i dem. Både ekonomiskt, konstitutionellt och psykologiskt. – En tanke som hela tiden ligger under texten är hur svårt partierna har att engagera medlemmar och aktiva. Det var ett av huvudskälen till att jag skrev den här boken. Vem vill lägga sitt liv i händerna på ett parti? Vem klarar av att stå ut med det? Det handlar inte bara om medietrycket, utan om själva systemet. Han skrev aldrig ut det i boken. Det passade inte in tillräckligt snyggt. Annika Persson litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37794, "headline": "DN:s Lotta Olsson: ”Crowther är väl värd priset”", "summary": "Den belgiska illustratören Kitty Crowther får Astrid Lingren-priset. Det är första gången en illustratör inte behöver dela priset med en författare. Tidigare har de oförtjänt hamnat på undantag, skriver DN:s barnboksredaktör Lotta Olsson.", "article": "När nu barnlitteraturpriset Astrid Lindgren Memorial Award för åttonde året i rad delas ut, så blir det första gången en illustratör och bilderbokskonstnär får det utan att behöva dela. Amerikanske Maurice Sendak fick dela med tyska Christine Nöstlinger vid den första prisutdelningen 2003, och japanska Ryoji Arai delade med brittiske Philip Pullman 2005. Belgiska Kitty Crowther får vara ensam om äran, vilket är på tiden. Det är hon väl värd, med en rad imponerande böcker i bagaget. Där blandas det lätta och lekfulla med de stora existentiella frågorna, och även med det riktigt svåra – som i ”Annie du lac” från förra året, där den självständiga huvudpersonen till slut inte orkar med sin ensamhet utan försöker dränka sig. Självmordsförsök i bilderböcker? Jodå, med goda förebilder – Astrid Lindgren gjorde det ju i ”Sunnanäng” och ”Bröderna Lejonhjärta”. Stora konstnärer kan skriva om vad som helst utan att det blir för tungt. Nu är det ju omöjligt att dela ut ett sprillans nytt pris i lugn och ro, för varje år lägger alla vi kritiker pannorna i djupa veck och försöker med utgångspunkt från årets val tolka en trend, en begränsning, en inriktning. Oron steg förra året, när Tamer Institute som andra läsfrämjande organisation fick priset (Banco del Libro fick priset 2007). Aha! Priset var alltså på väg att bli ett pedagogiskt pris? En geografisk princip anades när världsdel efter världsdel prickades av, en historisk koppling när en äldre författare fick priset, och så vidare. Och varför har inte alla andra bra konstnärer och författare och berättare fått det än? Vi betraktare klagar, och lyfter fram egna favoriter. Allt ska då ett stackars pris täcka in! Med det sagt kan jag ändå dra en lättnadens suck över Kitty Crowther. För nog har illustratörerna tidigare oförtjänt hamnat på undantag, trots att det bland de nominerade har funnits gott om nyskapande konstnärer. Och nu, svenska förlag: sätt fart! Kitty Crowther har mycket att tillföra den svenska bilderboksskatten. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37806, "headline": "”Sverige gör bort sig i Afghanistan”", "summary": "Malalai Joya har av många kallats ”den modigaste kvinnan i Afghanistan”. Landets kontroversiella parlamentsledamot är just nu på Sverigebesök.", "article": "Den späda mörklockiga kvinnan med pigga ögon uttalar sig inte nådigt om Afghanistans president: – Hamid Karzai är samma åsna som han alltid har varit, fast nu med en ny sadel! utbrister den afghanska parlamentsledamoten Malalai Joya. Hon är på Stockholmsbesök för att rådgöra med riksdagskolleger, UD-folk, Svenska Afghanistankommittén och kvinnoorganisationer. Malalai Joya har av många kallats ”den modigaste kvinnan i Afghanistan” alternativt ”Afghanistans svar på Aung San Suu Kyi”. Det beror inte minst på att hon som nyvald parlamentsledamot 2005 vågade sjunga ut mot vissa av sina lagstiftarkolleger och peka ut dem som krigsherrar med mycket blod på händerna och/eller knarkhandlare som gjort sig förmögenheter på opium. – Krigsherrarna förstörde landet åren efter att Sovjetunionen drog sig ur Afghanistan 1989. Nu är de tillbaka vid makten men i västlig kostym och med Karzais öppna stöd. Och Karzai och hans släkt är själva aktiva i den lukrativa knarkhandeln, summerar Malalai Joya det politiska läget i landet. För sådana tilltag fick hon 2007 betala priset att bokstavligen bli utslängd ur parlamentet, Wolesi Jirga, med villkoret att hon aldrig fick återkomma om hon inte vek ner sig och bad ”skurkarna” om ursäkt. Dessutom har hon utsatts för ett halvdussin mordförsök, bland annat av en krypskytt, och otaliga mordhot. Numera sover hon aldrig mer än en natt i taget på samma ställe, och uppger aldrig offentligt namnet på maken som hon gifte sig med i hemlighet för två år sedan. – Mitt öde visar att de officiella parollerna om större kvinnligt deltagande i politiken bara är ett spel för galleriet. Var fjärde parlamentsledamot en kvinna, en minister är kvinna – men så fort någon av dessa höjer rösten blir de utestängda från varje rum där det fattas verkliga beslut, säger Malalai Joya med en röst som avslöjar behärskat ursinne. Nu är hennes främsta politiska mål att få bort USA:s och Natos/Isafs militära närvaro. Men skulle inte det omedelbart leda till öppet inbördeskrig? blir min omedelbara fråga och får ett lika snabbt svar: – Men vi befinner ju oss redan i inbördeskrig! Vi vanliga afghaner är klämda mellan tre fiender: talibanerna, skurkarna kring Karzai och utländska ockupationsstyrkor. Om amerikanerna drar sig ur blir vi åtminstone av med en fiende. Här gör också Sverige bort sig genom att delta med trupper till stöd för Karzairegimen, enligt Malalai Joya. – I själva verket är de svenska Isaf-soldaterna också offer för en destruktiv politik. Om Sverige verkligen vill hjälpa afghanerna, varför gör man inte det på egen hand, utan att delta i USA:s så kallade krig mot terrorismen som förstärker den onda spiralen? Jag kan inte låta bli att fråga: Vilken folkgrupp tillhör du, pashtuner, tajdzjiker, uzbeker, hazara ..? Den tuffa lilla damen fnyser. – Jag definierar mig inte i etniska termer. Jag är afghan! Per Jönsson per.jonsson@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37815, "headline": "Electronicaartisten Anders Ilar tolkar Chopin", "summary": "”Jag har alltid sett mig snarare som en som kanaliserar musik än som en upphovsman”, säger Anders Ilar som exklusivt för DN tolkat Frédéric Chopins ”Nocturne op 15 nr 2”.", "article": "Anders Ilar, född i Dalarna 1973 och nu bosatt i Göteborg, är en electronicaartist som rör sig från abstrakt dansmusik och minimalistisk techno till ambient. Föredrar svävande harmonier framför tydliga melodier och nominerades till Manifestgalan 2009 i kategorin \"Årets Dansskiva\" med sitt album \"Sworn\" (Level records 11). Han har spelat sin laptopbaserade musik runt hela världen. Och för DN har han nu remixat Frédéric Chopins \"Nocturne op 15 nr 2\". Varför Chopin? - Kanske främst för att jag spelat piano sen jag var liten och att pianoklangen har något jordnära över sig - i min annars så utmjordiska klangvärld, säger Anders Ilar. Den nocturne du har valt beskriver ju en känsla av att falla ut från ett fönster och sedan sakta singla genom luften. Varför valde du just den? - Chopins Nocturner är en musik som hela tiden skiftar och byter tonart vilket först gjorde det svårt. Jag ville absolut inte få den att stelna. Men så fann jag 35 sekunder, slutkadensen i op 15 nr 2, där det stillnar och nästan inte händer någonting - utan bara är som ett svävande bland molnen. Och det är de 35 sekunderna som jag baserat hela min remix på. Vad säger du om att göra så här med ett klassiskt mästerverk? - Jag har alltid sett mig snarare som en som kanaliserar musik än som en upphovsman. Vad jag gjort med Chopin är att jag gett slutet av en av hans Nocturner en egen historia, en fortsättning in i ett nytt årtusende. Kanske storyn om \"Någon genom luften fallande - räddad av ett mjukt dansbeat\"? ", "article_category": "culture"}
{"id": 37816, "headline": "Kentros och Petersson tolkar Vivaldis årstider", "summary": "”Vi ville återskapa den nästan chockerande effekten som den här musiken hade när den var ny”, säger violinisten George Kentros som tillsammans med elektromusikern Mattias Petersson förvandlat Vivaldis ”De fyra årstiderna” från 1724 till en omtumlande och nästan helt ny musik.", "article": "George Kentros är född i Boston 1964 men sedan länge bosatt i Stockholm. Han är en klassiskt utbildad violinist och medlem i den nutida musikensemblen Pärlor för svin. Mattias Petersson är född på Öland 1972, men också bosatt i Stocholm, där han komponerar och undervisar i elektroakaustisk musik. 2008 släppte Kentros och Petersson plattan \"There are no more four seasons\" (Sekt/Naxos) där de förvandlade Antonio Vivaldis \"De fyra årstiderna\" från 1724 till en omtumlande och nästan helt ny musik. Vad fick er att göra om Vivaldi? - För att återskapa den nästan chockerande effekten som den här musiken hade när den var ny, säger George Kentros. För att vi vägrar acceptera det någonstans sorgliga faktum att den aldrig går att höra igen som om den vore en nutida musik. För att ge den relevans i dag. Den första satsen av \"Vintern\" som ni valt ut för DN beskrivs av Vivaldi själv som ett darrande, klapprande och hackande under den stränga kylan. Passar bra att höra just nu? - Ja, det är en helt fantastisk musik med en närmast agressiv kraft - där vi försökt att översätta originalets livliga dialoger och bollande mellan soloviolinen och orkestern med blixtsnabba reaktioner och kast mellan det och det elektroniska. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37818, "headline": "”Yves Saint Laurent” på Petit Palais, Paris", "summary": "Den första stora utställningen efter Yves Saint Laurents död befäster hans status som en av tidernas främsta modeskapare. På Petit Palais i Paris ställs nu sobra smokingar och kavajer mot färgsprakande aftonkreationer.", "article": "Det är en uppenbart nöjd Pierre Bergé som inviger den storslagna retrospektiva utställningen om Yves Saint Laurent på konstmuseet Petit Palais, mitt under den pågående modeveckan i Paris. Som Saint Laurents affärs- och livspartner har han med en smått otrolig målmedvetenhet gått in för att befästa dennes status som en av modets främsta kreatörer, från dag ett; den 29 januari 1962 närmare bestämt, när de tillsammans svepte in som en frisk fläkt på den konservativa haute couture-scenen i Paris med sitt nystartade, ungdomliga modehus. Enligt affärsvisionären Bergé kunde ett designmuseum ha varit ett mer logiskt val för utställningen: ”Men Yves Saint Laurent var en modets mästare och en enastående konstnär vars samlade verk har sin rätta plats här bland konstens mästare.” Efter att ha vandrat genom sal efter sal med hundratals makalösa kreationer i den postuma hyllningen på Petit Palais, är det bara att konstatera att Bergé har haft rätt, hela tiden. Utställningen, som är den första genomgången av Saint Laurents 40-åriga livsverk sedan hans död 2008, är om något en bekräftelse på att han har en given plats bland 1900-talets epokgörande modemästare, som Coco Chanel och Christian Dior. Pierre Bergé, som hållit ett vakande öga över utställningen tillsammans med curatorn och dräkthistorikern Florence Müller, guidar stolt premiärpubliken genom salarna med Loulou de la Falaise vid sin ena sida och Betty Catroux på den andra. Två långa, slanka skönheter som utgjorde kärnan i Saint Laurents stilbildande entourage under de första rebelliska åren på 1960- och 70-talet. Åren när en radikal Saint Laurent vände upp och ner på etablissemanget med färdigsydd prêt à porter som demokratiserade designermodet och gjorde den handgjorda haute couturen till tant. Men historien om modegeniet Saint Laurent börjar egentligen redan i slutet av 1950-talet, under haute couturens glansdagar när den då regerande modekungen Christian Dior hastigt gick bort och lämnade sin 21-årige kronprins ensam kvar på tronen. Utställningens första rum tillägnas Saint Laurents korta karriär på Dior. Från den hyllade debutkollektionen 1958 där man kan se en försiktig föryngring av Diors damiga look. Till en pälsbrämad skinnjacka ur den mer uppenbart gatumodeinfluerade beatnikkollektionen från 1960, som fick Dior att ersätta Saint Laurent med mer traditionellt inriktade Marc Bohan. Sedan öppnar sig ett hav av Yves Saint Laurents klassiker där välkända ikonplagg som Mondrianklänningen och safaritunikan visas sida vid sida med herrinfluerade signaturplagg som smokingen, kostymen, cityshortsen, skepparkavajen, skinnjackan och de höga mockastövlarna. Plagg som revolutionerade looken när de lanserades och som i dag utgör stommen i den moderna garderoben. De tidiga Saint Laurent-kollektionerna representeras av långa rader av slanka kostymer i dämpade favoritfärger som svart, marinblått, grått och beige. Dockorna i den här sektionen, placerade som publiken runt en catwalk, har oförklarligt nog fått en damig prägel med små stela hattar – trots att looken i övrigt signalerar ungt och nyskapande. Filmer och foton från tiden som kompletterar plaggen visar att inneklicken runt Saint Laurent föredrog att styla kostymerna enkelt och superkvinnligt med utsläppt hår, glamorösa blusar och höga klackar. Den perfekta looken för 1960-talets moderna, självständiga kvinnor. Saint Laurent var i början av karriären noga med att påpeka att han skapade kläder för en verklig kvinna. Inte för, som han utryckte det, ”astronauter eller Barbarellas”, som några av hans mer futuristiskt lagda konkurrenter. Runt hörnet från den eleganta kostymparaden uppenbarar sig Yves Saint Laurents andra sida. En explosion av färg. Det börjar med en kritikersågad men enormt inflytelserik kollektion i 1940-talsstil som markerar början på 1970-talets nostalgiälskande glamour. Sedan följer den ena färgsprakande kreationen efter den andra inspirerad av allt från folklore till Ryska baletten och konstvärlden, med referenser till Van Gogh, Picasso och Warhol. Den praktfulla utställningen som förutom modekreationerna också rymmer ett urval av Saint Laurents film- och teaterkostymer avslutas med en hyllning till den utdöende haute couture-konsten. Ett berg av magnifika balklänningar sticker ut mot en svart fondvägg där ett 40-tal dockor blickar ut över färgprakten iförda ”le smoking”. Det moderna partyalternativet till den lilla svarta som blev Saint Laurents mesta signaturplagg. Den första är från 1966, den sista från avskedskollektionen 2002. Yves Saint Laurent hävdade mot slutet av karriären, då en del av det etablissemang han en gång revolterade mot, att han var den sista haute couture-mästaren med en egen stil. Som spiken i kistan valde han efter 40 år och 81 kollektioner att bomma igen för gott, i stället för att utse en efterträdare. Det legendariska modehuset på 5 Avenue Marceau i Paris omvandlades till Foundation Pierre Bergé Yves-Saint Laurent. Ett museum med plats i arkiven för 5 000 plagg, 15 000 accessoarer och 150 000 skisser där Yves Saint Laurents stjärna nu hålls lysande under ledning av Pierre Bergé. Nyskapande haute couture på Petit Palais Yves Saint Laurent (1936–2008) och Pierre Bergé (1930–) grundade haute couture-huset Yves Saint Laurent 1961. Prêt à porter-varumärket lanserades 1966. Det ägs i dag av Gucci Group och har sedan 1998 designats av Alber Elbaz, Tom Ford och dagens Stefano Pilati. Haute couture-huset stängdes 2002. På Petit Palais ligger tyngdpunkten på haute couture. Den banbrytande prêt à porter-linjen Rive Gauche hyllas med en egen retrospektiv på Foundation Pierre Bergé-Yves Saint Laurent i början av nästa år. Förutom en katalog publiceras i samband med utställningen också exklusiva ”Yves Saint Laurent, haute couture, l’Œuvre intégral, 1962–2002”. Ett praktverk uppdelat på fyra volymer med en genomgång av Saint Laurents samtliga haute couture-kollektioner med skisser, tygprover och detaljerade beskrivningar, à 2 100 euro. Se mer på: www.yslretrospective.com och www.fondation-pb-ysl.net. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37827, "headline": "Operans balettchef Marc Ribaud återgår i tjänst", "summary": "Kungliga Operans balettchef Marc Ribaud, som tvingades till en time out efter att DN avslöjat att han fått en skriftlig arbetsrättslig varning på grund av en anklagelse om sexuellt ofredande, återgår i tjänst.", "article": "Det var den 21 januari i år som Operans balettchef Marc Ribaud med omedelbar verkan tog time out från alla sina arbetsuppgifter på Operan. Ett beslut som fattades av Operans dåvarande vd Anders Franzén. Bakgrunden var att DN hade avslöjat att Marc Ribaud, som har det konstnärliga ansvaret för Operan, skickat mejl som uppfattades som ett olämpligt närmande till en kvinnlig anställd, vilket föranledde en skriftlig arbetsrättslig varning på grund av en anklagelse om sexuellt ofredande. Enligt ett pressmeddelande har nu Marc Ribaud återgått i tjänst för att fullfölja sitt kontrakt, som sträcker sig fram till juni 2011. Vidare har Operans vd Birgitta Svendén, som även tog över som balettchef den 1 februari i år, tillsatt en extern utredning som kunnat utesluta anklagelsen mot Marc Ribaud om sexuella trakasserier mot en medarbetare vid Operan. En jurist har tagit del av mejlväxlingen och gjort bedömningen att den inte kan rubriceras som sexuellt trakasseri. - Det finns inget som är tillräckligt graverande, säger Birgitta Svendén till TT Spektra och påpekar att lagen utgår från den som har blivit utsatt och att det är facket som drivit frågan, inte kvinnan som fick mejlet. - Hon har tydligt sagt från första början att hon aldrig betraktat detta som ett sexuellt trakasseri, tillägger Birgitta Svendén. Tycker du som operachef att det är okej med chefer som skickar mejl med sexuellt innehåll till de anställda? - Som chef menar jag att man måste ha den respekt och den distans till sina medarbetare som krävs för att man ska kunna arbeta. Ett arbete har inletts för en omorganisation av balettsektionen, enligt pressmeddelandet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37832, "headline": "Björn Elmbrant: ”Stockholmskärlek. En bok om Hjalmar Mehr”", "summary": "Hjalmar Mehr fick ensam bära skulden för 60-talets rivningsiver. Kanske var den domen för hård. Bo Madestrand läser Björn Elmbrants nya bok om visionären Mehr som ville förvandla Stockholm till en levande storstad.", "article": "Natten mot den 12 maj 1971 rasslade motorsågarna i gång. Tretton almträd skulle fällas för att ge plats åt den nya tunnelbanenedgången i Kungsträdgården. Men med en massiv opinion i ryggen lyckades demonstranterna på plats förhindra att de gamla träden sågades ner. Fyra poliser skadades vid kravallerna, ett par demonstranter hamnade på sjukhus efter att ha blivit slagna med batonger och rutorna på en kranbil slogs sönder. Men dagen efter var alla glada, från de anarkistiska demonstranterna till kåsören Kar de Mumma, som förklarade att ”även socialgrupp ett” solidariserade sig med den utomparlamentariska aktionen. Den enda som opponerade sig mot almstriden var det socialdemokratiska finansborgarrådet Hjalmar Mehr, som ställde den lika relevanta som impopulära frågan: ”Ska man ha rätt att tillgripa våldsmetoder mot parlamentariskt fattade beslut som man ogillar?” Sedan dess har Hjalmar Mehr ensam fått bära skulden för att ha skövlat Klarakvarteren och förvandlat Stockholms city till en rå betongöken. Nu, 40 år senare, får han sin upprättelse. Journalisten och författaren Björn Elmbrant tecknar i boken ”Stockholmskärlek” en mer nyanserad och positiv bild av politikern Hjalmar Mehr. Utan honom, får vi veta, hade det varken blivit något Kulturhus, någon Stadsteater eller någon konst i Stockholms tunnelbana. Dessutom hjälpte han till att rädda Gamla stan undan 60-talets rivningsiver. Hur sann denna nya sanning är går förstås att diskutera. Men en sak är uppenbar: Hjalmar Mehr älskade sin stad lika mycket som han avskydde misären och smutsen i gamla Klara. På så sätt var han något av en politisk motsvarighet till författaren Lubbe Nordström, som dokumenterade den svenska fattigdomen i radioserien ”Lort-Sverige” i slutet av 1930-talet. Så här förklarade Hjalmar Mehr själv sitt engagemang i moderniseringen av Stockholms innerstad: ”Min mamma flyttade vart och vartannat år. Stora, omoderna lägenheter med torrklosett och råttor på gården och jävligt och dant.” Hjalmar Mehr såg sig snarare som en som byggde upp än som en som rev ned. Hans vision var ett urbant Stockholm, en storstad i stil med New York och Paris med nattöppna restauranger, affärer och teatrar. I den meningen var han en radikal modernist. Men han var ingen estet. Han såg på Stockholm med ingenjörens ögon, inte med arkitektens. Litteratur förstod han sig på, han kunde citera långa stycken av Heinrich Heine i original, men när Stockholms city skulle omdanas var han helt osentimental – han offrade bland annat Sagerska husen och Blancheteatern på Hamngatan, där Nordea och Sverigehuset i dag ligger. Det är svårt att hävda att det var en förändring till det bättre. Men den sortens argument bet inte på Hjalmar Mehr. Han kände bara avsmak inför ”den oerhört småborgerliga esteticism som grasserar, utövad av dilettanter och känslotyckare, som alla har det så förbannat mycket bättre personligen … än de människor för vilka vi bygger och skapar”. Frågan är förstås vem som hjälptes av att man ersatte gamla bostadskvarter i Stockholms innerstad med kontor och departementsbyggnader. Man kan läsa Björn Elmbrants bok som en dokumentär thriller om det moderna Stockholms framväxt. Men historien om Hjalmar Mehr är fascinerande nog i sig själv. Han föddes av två judiska immigranter, fadern tysk, modern ryska, som möttes under en första maj-demonstration i Stockholm 1905. Samma år som Hjalmar Leo Mehr föddes fick familjen besök av Vladimir Iljitj Lenin, som var i Stockholm för att fira sin mors 75-årsdag. Jo, man kan nog säga att Hjalmar Mehr var förutbestämd att bli politiker. Sina båda förnamn fick han efter Hjalmar Branting och Leo Tolstoj. Redan i tonåren lärde han känna den radikale socialdemokraten Zäta Höglund, som senare skulle anställa honom i Stockholms stadshus, han var en aktiv medlem i SSU och arbetade på advokatkontor hos Hjalmar Brantings son Georg. På 1930-talet samlade han in pengar till inbördeskrigets Spanien, han engagerade sig naturligt nog mot Hitler och var senare en högljudd motståndare till Amerikas inblandning i Vietnamkriget. Som person tycks Hjalmar Mehr ha varit intelligent, skarp, rastlös, konventionell, humoristisk. Såväl hans vänner som hans fiender kallade honom ”den lille fan” och jämförde honom med en ilsken liten hund. ”Han var”, skriver Elmbrant, ”en av de mest bildade svenska politikerna någonsin”. Så varför är han inte mer känd i dag? Varför blev han aldrig minister? Talade hans judiska bakgrund mot honom? Elmbrant snuddar vid frågan, men lämnar den öppen. Kanske var Hjalmar Mehr helt enkelt för stridbar, för aggressiv, för – politisk. Han var mer av en agitator än en konsensusperson. Men han fick saker och ting gjorda. När han lyckats driva igenom planerna på en stadsteater i 60-talets början skaldade riksbibliotekarien Uno Willers entusiastiskt i Dagens Nyheter: ”Vad stode vi om han ej funnits till?/Från många håll nu ropas: Hjalmar Mehra!” Efter almstriden tio år senare diktade en upprörd Helga Henschen i ”Ode till ett borgarråd”: ”herr Mehr mot folket ställdes/ett skägglöst borgarråd/där grävdes vad ej fälldes/det var hans röda tråd.” Men som Björn Elmbrant visar var Hjalmar Mehr egentligen inte intresserad av almarnas vara eller icke vara. Han var bara den som tog smällen. Beslutet hade i själva verket fattats av SL-chefen Helge Berglund. Betyder det, som Björn Elmbrant menar, att Hjalmar Mehr är missförstådd? Är eftervärldens dom över hans insatser onödigt hård? Både ja och nej. Det är klart att en del av det som revs borde ha bevarats. Men mycket av det som byggdes under rekordåren hör i dag till vårt kulturarv – från de fem ”trumpetstötarna” vid Hötorget till Kulturhuset och Sergels torg. Däremot måste man konstatera att de starka reaktionerna på rivningen av gamla Klara har traumatiserat Stockholm. Problemet i dag är inte att det rivs och byggs för mycket i staden, utan att ingen vågar kröka ett hårstrå på Mälardrottningens välansade peruk. Stockholmarna tycks kollektivt ha satt sig ner på marken och tjurigt beslutat sig för att all förändring är av ondo – oavsett om det handlar om att renovera Stadsbiblioteket, modernisera Slussen eller, som Thomas Sandell föreslog häromåret, bygga ett kallbadhus på Riddarfjärden. Det enda som faktiskt byggs är identitetslösa pastischer på äldre arkitektur. Men vi har ju alltid almarna. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37839, "headline": "Matt Damon jagar sanningen i Irak", "summary": "Paul Greengrass thriller ”Green zone” handlar om de förvillelser som ledde till Irakkriget och den ”dödliga cocktail av paranoia som drivit världen sedan dess”. Vi träffade Greengrass och huvudrollsinnehavaren Matt Damon.", "article": "När Tony Blair, Storbritanniens förre premiärminister, nyligen frågades ut av den brittiska Irakkommissionen ångrade han ingenting. Det var rätt att invadera Irak, Saddam Hussein var ett större hot mot världsfreden efter terrordåden i USA 2001 än han var innan, menade Blair. Kort och gott: världen utan Saddam Hussein är en bättre värld. Regissören Paul Greengrass skulle knappast hålla med. – Det var de här händelserna som, anser jag, har drivit vår värld. Det var de som skapade all denna rädsla, paranoia och misstro; den där dödliga cocktailen som skvalpade runt i både USA och i Storbritannien, säger han. Just därför har han velat göra filmer om händelserna. Den första om terrordåden 2001, ”United 93”, kom för fyra år sedan. Nu är stunden inne för ”Green zone”, berättelsen om invasionen av Irak 2003. Samtidigt som Greengrass ville göra en film som tog ställning mot invasionen, ville han också göra en film som skulle locka en bred publik. – Det är klart att det innebar en serie utmaningar. Men det hade jag inga problem med, säger han. Greengrass tog som exempel actionfilmerna om Jason Bourne, den avhoppade CIA-mördaren som jagas av de egna. Kärnan i de berättelserna är jakten på sanningen, vilket också ”Green zone” handlar om. Och även denna gång har han Matt Damon i huvudrollen. – Det var Bournefilmernas publik som också skulle utkämpa Irakkriget och som till sist skulle ta ställning mot det, menar Greengrass. ”Green Zone” utspelar sig våren 2003, direkt efter att den USA-ledda alliansens har intagit Bagdad och störtat Saddam Hussein. Staden och landet ligger i ruiner, gatorna är osäkra, i synnerhet nattetid, med motståndsmän, alliansens soldater och rena gangstrar som utkämpar förvirrade eldstrider. Filmen handlar om en grupp amerikanska soldater som har en enda uppgift: att hitta och oskadliggöra Saddam Husseins massförstörelsevapen. Gruppen leds av ”Chief” Roy Miller (Matt Damon). Han blir alltmer frustrerad över att inte hitta det han söker. Till sist börjar han ifrågasätta själva existensen av vapnen. Han börjar leta efter sanningen bakom en ridå av inkompetens, halvsanningar och rena lögner. Naturligtvis blir Miller motarbetad, men en CIA-agent är lika skeptisk som Miller och erbjuder honom att, utan att det militära etablissemanget i Bagdad får veta det, ta reda på vad som kan ha hänt med vapnen. Chief Millers karaktär bygger på Monty Gonzales som i verkligheten ledde en specialgrupp med uppgift att hitta massförstörelsevapen. Denne har också medverkat som rådgivare. – Men till skillnad från filmens Miller förstod Monty redan i den första fabriken att något inte stämde, berättar Matt Damon. Anläggningen var listad i det underrättelsematerial som Monty Gonzales hade som en fabrik med två användningsområden: en civil porslinsfabrik men dold inne i den fanns en anläggning som tillverkade massförstörelsevapen. – Men Monty såg direkt att det bara var en porslinsfabrik och den som sade något annat hittade på, säger Damon. Matt Damon frågade Gonzales varför han medverkade i filmarbetet. – Han svarade: ”Vi har förlorat vår moraliska auktoritet.” Det har ändå gått sju år sedan invasionen och Irakkriget finns inte längre på världens förstasidor. – Men visst finns det en efterfrågan för den här typen av film. Och vi fick göra den film vi ville göra, så förhoppningsvis kommer filmbolaget att få sin belöning för att de trodde på oss, menar Matt Damon. ”Green Zone” är både en actionthriller och en politisk film om förljugenhet och mörkläggning. Därför tror Paul Greengrass att den kommer att locka en publik som annars inte dras till politiska filmer. – Jag tror att många människor faktiskt har en känsla av att något gick riktigt, riktigt snett 2003–04. Det handlar inte om huruvida man var för eller emot kriget, utan om att vi, som kollektiv, på något sätt fick allt om bakfoten. Vad tror du Tony Blair och George W Bush skulle tycka om ”Green zone? – Jag är säker på att herrar Bush och Blair skulle finna den spännande och dramatisk. Jag ska se om jag kan ordna en särskild visning för dem! Jobbarkompisar från förr Matt Damon (snart 40 år) har regisserats av Paul Greengrass (snart 55 år) förut, i de två avslutande delarna i trilogin om Jason Bourne, CIA-agenten som försöker pussla ihop sin identitet: ”The Bourne supremacy” och ”The Bourne ultimatum”. Bland Paul Greengrass filmer sticker framför allt ”Bloody Sunday” ut, rikligt prisbelönt drama om brittiska militärens massaker på demonstranter i Derry, Nordirland, 1972. Matt Damon har sedan debuten 1988 gjort ett femtiotal roller på film och i teve ; den som har gett honom kanske störst berömmelse är ”Good Will Hunting”, om mattegeniet med svår bakgrund. Filmen gav Damon och medförfattaren Ben Affleck en Oscar för bästa manus, och Matt Damon belönades med Silverbjörnen i Berlin för bästa huvdroll. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37848, "headline": "Kathryn Bigelow: ”Mitt livs största ögonblick”", "summary": "Den 82:a Oscarsgalan blev både en historisk och en förutsägbar tillställning. Historisk för att den tvåfaldigt Oscarsbelönade filmmakaren Kathryn Bigelow (”The Hurt Locker”) som första kvinna fick en Oscar för Bästa regi. Förutsägbar för att majoriteten av statyetterna delades ut till förhandstipsen.", "article": "\"The Hurt Locker\" blev den stora vinnaren på Oscarsgalan natten till måndagen. Den omdiskuterade Irakkrigsskildringen plockade hem hela sex statyetter. Största konkurrenten \"Avatar\", som likt \"The Hurt Locker\" var niofaldigt nominerad, fick nöja sig med tre guldgubbar. Samtliga i tekniska, mindre prestigefyllda kategorier. Mest ljus föll på \"Avatar\"-regissören James Camerons ex-fru Katheryn Bigelow som blev historisk efter att hon mottagit två Oscar för \"The Hurt Locker\" - både Bästa film och Bästa regi - och därmed skrivit in sig i filmhistoriens finaste rum. - Det finns inget annat sätt att beskriva det: Det är mitt livs största ögonblick, sa Kathryn Bigelow efter att hon som första kvinna mottagit Bästa regi-statyetten och tillade att hon hoppades bli \"den första av många kvinnliga filmmakare\" att vinna i den gubbigaste av alla galans kategorier. Journalisten Mark Boal gick också hem med ett av de finaste priserna. Han belönades med en Oscar för originalmanuset till \"The Hurt Locker\". Detta mitt i en rättsprocess där en sergeant ur amerikanska armén hävdar att Boal \"stulit hans liv\". Sergeantens erfarenheter som våghalsig amerikansk bombtekniker i Irak återgavs i ett reportage i tidningen Playboy och han hävdar att Boal plockat historien rakt av utan att ge honom någon ekonomisk kompensation. Oscarvinnaren Boal var själv inbäddad journalist i Irak och dedicerade sitt pris till de amerikanska soldaterna som riskerar sitt liv i Irak. Vidare kammade \"The Hurt Locker\" hem Oscars för bästa klippning, originalmanus, ljudredigering och ljudmixning. De två senare kategorierna gick till den svenske ljudteknikern Paul Ottosson. En välkommen tröst, då svenskarna Patrik Eklund och Mathias Fjellström blev utan pris för sin kortfilm \"I stället för abrakadabra\". På det stora hela var den 82:a Oscarsgalan en förutsägbar tillställning där de hetaste förhandstipsen kunde lämna tillställningen med guldstatyetter i sina händer. Sandra Bullock, mest känd som affischnamn i diverse romantiska komedier, belönades för sin insats i dramat \"The Blind Side\", där hon spelar en rik förortsmorsa som tar sig an en svart hemlös tonåring som visar sig vara en klippa i skolans fotbollslag. - Förtjänade jag det här priset på riktigt? Eller har jag bara tröttat ut er efter alla år, skojade Sandra Bullock från podiet och tillägnade sedan priset till \"alla mödrar som tar hand om små barn, oavsett var de kommer ifrån\". Priset till Bästa manliga huvudroll gick också till förhandstipsade Jeff Bridges i sin roll som nerdekad countrystjärna i det bioaktuella dramat \"Crazy heart\": - Mamma och pappa... yeah! utropade den yngste sonen från den kända skådespelarklanen Bridges och tillade: Tack, mamma och pappa, för att ni fick mig att gå igång på ett sådant här \"groovy\" yrke. Även birollspriserna landade hos förhandstipsen: Österrikaren Christoph Waltz för sin roll som sadistisk nazist i \"Inglourious basterds\" och Mo'Nique för sin skräckinjagande tolkning av den minst sagt osympatisk modern i dramat \"Precious\". Mo'Nique blev därmed den fjärde svarta skådespelerskan genom tiderna som fått en Oscar efter Hattie McDaniel (\"Borta med vinden\"), Whoopi Goldberg (\"Ghost\") och Halle Berry (\"Monster's Ball\"). Andra vinnare i de tunga kategorierna blev \"Upp\" (\"Bästa animerade långfilm\") och \"El secreti de sus ojos\" från Argentina (Bästa icke-engelskspråkiga film). Läs Helena Lindblads kommentar på filmbloggen. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37865, "headline": "”Alice i Underlandet 3D”", "summary": "Scenografi, smink och kostymer är magiska i nya ”Alice i Underlandet”. Men det blir kaka på kaka när Tim Burton knasiga stilvärld kraschar mot sagans otämjbara surrealism.", "article": "Amerikanen Tim Burton tycks vilt förälskad i det viktorianska England, det där som klär så bra i lätt goth-sminkning. Det tände till ordentligt i samband med hans galanta, bloddrypande ”Sweeney Todd”. Inte konstigt att han ville sätta tänderna i Lewis Carrolls galna saga om flickan som faller ner i ett drömskt kaninhål. På papperet ser det förstås ut som a match made in drottning Victorias heaven. Inledningen bådar gott, en flygande kamera omfamnar ett stilfullt London anno 1870 där en liten flicka drömmer de märkligaste saker. Klipp till samma flicka, nu i sena tonåren, på väg att giftas bort med en degenererad lord med matsmältningsproblem. Den magnifikt barocka slottsmiljö med alla sina festklädda gäster, en scen som skulle få Peter Greenaway att gråta av avund, imponerar dock inte på den skeptiska Alice. Hon flyr fältet i hälarna på den vita kaninen i väst som lockar henne ner i hålet, ner i Underlandet. Till skillnad från originalsagan är det andra gången hon är där, även om den nästan vuxna Alice inte minns det. Tim Burton har kokat ihop ”Alice i Underlandet” med den mindre kända uppföljaren ”Alice i Spegellandet”. Ingredienserna – rollfigurerna – är lätt identifierbara men receptet är helt och hållet hans egen uppfinning. På gott och ont. Som alltid hos den och detaljförälskade Burton är scenografi, smink och kostymer helt magiska. Det är drömskt vackert, men aldrig inställsamt snällt. Hans hantverksskicklighet, hans förmåga att aldrig upprepa sig och ändå bevara ett lätt igenkännbart, personligt signum kan ge mig tårar i ögonen. Johnny Depps älskvärt galna Hattmakare med sitt röda burr, matchande ögonsmink och sin enorma tandglugg står förstås i centrum, tillsammans med kaninen i väst, The Cheshire Cat med sitt vanvettiga, kvardröjande leende, den kedjerökande blå kålmasken Absalom (Alan Rickmans röst) och de feta små pojkvarelserna Tweedledee och Tweedledum. Kvinnorna står för hoten mot ordningen i Burtons kobolt – och smaragdfärgade Alice-värld. Helena Bonham Carters röda drottning med ett jättehuvud på en minikropp, är filmens svarta hjärta. Hon är en mardrömslik härskare över Underlandet som hotar alla värdesystem och könsnormer med sin proportionslöshet. Hennes syster, den vita drottningen, (spelad av en brutalt vitsminkad Anne Hathaway med svarta ögonbryn och blodfärgad mun) vill man inte heller möta i någon mardröm: en psyksjuk ängel från dödsriket. Burtons modernisering av sagan kommer främst på slutet. Den ultimata revoltören Alice, fint spelad av den franka nykomlingen Mia Wasikowska, följer upp sin svärdsstrid med monstret Jabberwocky med att komma tillbaka till sin egen värld där hon säger ”yes, but no thank you” till sin bleksiktige friare. I stället tar hon jobb i den brittiska handelsflottan. Politiskt korrekt, men lite beskäftigt kanske. Jag tar det som ett tecken på att just i fallet med ”Alice i Underlandet” är den viktorianska världens kärlek till Burton inte lika stark som hans. Den älskvärda men otämjda surrealismen i ”Alice i Underlandet” är för egensinnig för att riktigt låta sig mästras av någon annans fantasi. Det blir kaka på kaka när Burtons knasiga stilvärld kraschar med Carrolls milda galenskaper. Lägger man till den lamt utnyttjade och till intet förpliktigande 3d-tekniken blir det ett lager för mycket som utarmar fantasin i stället för att göra den rikare. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37875, "headline": "Yeasayer säger ja till hitlåtar", "summary": "Yeasayers förut kaosartade ljudvärld har på nya albumet fått stå tillbaka för omedelbara poplåtar inspirerade av eurodisco. Anand Wilder förklarar förvandlingen för DN:sSebastian Suarez-Golborne.", "article": "Brooklyn-baserade Yeasayers debutskiva ”All hour cymbals” från 2007 suddade ut gränsen mellan hippie och hipster, vilket beroende på hur du ser på saken antingen förtjänar en eloge eller en snyting. De såg ut som statister i en pårökt Cheech & Chong-film och mässade olycksbådande om jordens undergång. I Yeasayers kaosartade ljudvärld rymdes afrofunkiga Talking Heads-rytmer, psykedeliska ljudmattor och stämsång direkt från det Laurel Canyon där Crosby, Stills, Nash & Young vävde ihop sina harmonier på 60-talet. Gruppens ena sångare och gitarrist Anand Wilder menar att stämsången var ett sätt att få fram gruppkänslan på första skivan. Sidoeffekten blev dock att de blev ihopbuntade med andra körgalna amerikanska indieband som kom fram i samma veva: – Vi blev jämförda med band som Grizzly Bear och Dirty Projectors, som rent tekniskt är mycket bättre på stämsång än vad vi är. Vi tog den körmusik vi gillade, som den kristna kongolesiska ”Missa luba”, och försökte återskapa den genom att sjunga in i kastruller, fylla munnen med bomull för att förändra rösternas karaktär och sen dränka allt i reverb, säger Wilder. Men det var då. Nya skivan ”Odd blood” visar upp ett något rakare Yeasayer där körerna och de mer utflippade låtidéerna fått stå tillbaks för omedelbara poplåtar inspirerade av eurodisco, Depeche Mode och Erasure. Visserligen ett Erasure som just haft ett vilt peyoteparty, men ändå. Wilder berättar att den nya stilen inte tagits emot med öppna armar överallt: – De som ville ha ett proggigt rockband är besvikna, konstaterar han på telefon från New York. Var det uttalat från början att göra något mer omedelbart den här gången? – Definitivt. När vi spelade låtarna från första skivan live märkte vi att de hade så mycket mer kraft utan alla körer. Så den här gången ville vi göra något direkt och poppigt. Och ett sätt att göra det på är att helt enkelt höja volymen på sången och ta bort körarrangemangen som smetade ut allt. Vi ville göra ett album som folk skulle kunna festa till. Som dj:er skulle stoppa ner i skivväskan. Jag blir som gladast när dj:er som A-trak och Major Lazer säger att de gillar Yeasayeralbumet, då vet man att man nått en liten bit utanför sin egen indiebubbla. Det kanske tydligaste exemplet heter ”O.N.E.”, en karibiskt doftande kärlekslåt så skamlöst medryckande att den skulle få både Boy George och Lionel Ritchie att dansa hela natten. – Vi bråkade massor om den låten; ”Kan vi verkligen släppa något som är så enkelt och lättillgängligt?” Den är nästan pastischartad. Men det var befriande att gå mot våra musikaliska instinkter och ge ut den ändå. Eurodisco har varit en inspirationskälla, hur kommer det sig? – Vi har lyssnat en massa på one-hit-wonders från det tidiga 90-talet. Poppiga dansmusikgrupper som Real McCoy, som gjorde ”Another night”, och Haddaways ”What is love”. De där låtarna brukade alltid ha galna sångloopar som malde på genom hela låten, och vi har försökt få in det i vårat sätt att skriva låtar. Sen var det mycket 70-talsfunk som Sly Stone och 80-talsgrejer med Chaka Khan. Och så dancehallsinglarna som spelas på radion, som Mavado och Serani. Den roligaste dansmusiken som görs nu kommer från Jamaica. Ironiskt nog var det i Woodstock som Yeasayer bytte sin utsvävande hippieestetik mot tunga programmerade rytmer och raka popmelodier. En studio byggdes upp i en villa ägd av Jerry Marotta, som trummat med bland andra Peter Gabriel. En artist som precis som Yeasayer tog klivet från svårtillgänglig konstrock till rakare pop på 80-talet. – Peter Gabriel är en bra referens för den pompösa konstrock som vi gör. Jag tror att varje gång man använder syntar och sjunger popmelodier över det kommer det att påminna om 80-talet när den elektroniska musiken var som mest nyskapande. Den mest experimentella musiken hittar man också ofta högst upp på topplistorna, från The Beatles till nya r’n’b-producenter. – Åh, absolut! Och det är därför jag aldrig skäms för att bli kallad ett popband. Allt jag älskar är saker som varit högst upp på listorna, som The Beatles och Timbaland och The Neptunes, just för att de skapade ett sound som alla i hela världen kunde höra och känna: Oj, det där har jag aldrig hört förut, nu vill jag dansa! Sebastian Suarez-Golborne sebastian.suarez-golborne@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37890, "headline": "Richard Powers: ”Generosity – an Enhancement”", "summary": "Richard Powers är en av USA:s mest originella författare. I sin nya roman ”Generosity” plockar han isär begreppet lycka. Ola Larsmo har läst boken och blir lycklig av dess magiska ögonblick", "article": "Jag antar att du varit mycket lycklig någon gång. Och då menar jag inte förälskad-lycklig eller vunnit-på-lotto-lycklig, utan känt hur livet och världen fallit på plats, egentligen utan yttre anledning. Det är det tillstånd som på engelska kallas ”bliss” och som på svenska täcks av det numera inte så vanligt förekommande ordet ”sällhet”. Beroendeframkallande ögonblick som inte kan återskapas så lätt ens på kemisk väg. Lyckan kommer, lyckan går och kan inte sparas på burk. Men tänk om det fanns andra sätt att köpa den för pengar? Den frågan är kärnan i Richard Powers nya roman ”Generosity”. I en tid när ”lycka” blivit det nya inneordet för sjävhjälpsnissar och försäljare av det goda livets sexkantsnycklar tar en av USA:s mest originella författare sig an begreppet och plockar isär det. Powers är en egensinnig författare, vars romaner utgår från ”science”, den (natur)vetenskap som ständigt omprövar vår världsbild. Men resultatet är alltid ”fiction”. Hans böcker förfaller sällan till utläggningar av begrepp och teorier utan gestaltar, handlar om människor och det samhälle som omger dem. I sina två senast översatta böcker, ”När vi sjöng” (2007) och ”Minnets eko” (2009), har han legat på vad som måste beskrivas som en formtopp, med berättelser som till synes motståndslöst flätar samman rön och idéer från så olika håll som hjärnforskning, konstmusik, kvantfysik och den moderna rasismens historia till helheter som nog inte kan existera någon annanstans än i hans romanvärldar. ”Generosity” är dock ett hårdare och svartare slags roman. Huvudperson är en av Powers melankoliska män, här Russell Stone, en gång en lovande författare som skrämts till tystnad av vad hans ”creative nonfiction”-texter gjorde med de människor han skrev om. Nu hankar han sig fram bland annat som lärare på en skrivkurs vid universitetet i Chicago. Det är där han möter Thassa, berberflykting från Algeriet. Hon har en märklig inverkan på sin omgivning. Hennes föräldrar är döda, hennes far mördad, hela hennes värld sönderslagen av islamistisk terror och regeringens mot-terror. Men hon skapar lugn och sprider värme omkring sig. Thassa är genuint intresserad och inkännande mot alla hon möter och verkar helt omärkt av den narcissism som genomsyrar det omgivande samhället. Att hon verkar vara fullkomligt lycklig, ständigt leva i en sinnesstämning som de flesta av oss bara når ibland, är tillräckligt för att hon ska utgöra en provokation. Och Russell blir förstås mycket orolig för henne. Det är också psykologen på universitetet, Candace. Kring Thassa växer fram ett litet nätverk som vill skydda henne och som samtidigt inspireras av hennes överflödande vänlighet och positiva empati. Det hör till Powers största bedrifter som författare att han lyckas göra henne trovärdig och inte får henne att framstå som någon sorts julgransängel. Av romanens gestalter är hon den mest levande. Naturligtvis uppstår problem. In träder Thomas Kurton, vd för mokelylärbiologiföretaget Truecyte, karismatisk och uppriktig apostel för människans uppdrag att förbättra sin värld genom att justera sina gener. Om man nu, i Thassa, funnit ”lyckogenen” (eller rättare sagt den uppsättning genkombinationer som lägger grunden för lyckotillstånd) – varför skulle vi inte använda den som utgångspunkt för att göra oss alla lyckligare, varför inte bygga bort depression, melankoli och svårmod på samma sätt som man hoppas kunna avskaffa blödarsjukan? Powers ställer alla de rätta frågorna utan att servera några lättköpta svar. Men ”Generosity” riskerar, i högre grad än Powers andra senare böcker, att köra ned i resonemangsroman och essä, om än mycket intressanta sådana. Mot slutet räddar den sig upp på vägen igen. Handlingen kretsar kring frågan om vad den hysteriska jakten på individuell lycka gör med möjligheten att leva lycklig, och den lycka finns inte som inte kan jagas till döds. Berättelsen utvecklas mot slutet till en cynisk satir över samtidens medier och blogosfär, som här förenas till modern lynchmobb med det enda och blinda syftet att piska upp hatet mot den som är annorlunda. När Thassa blivit identifierad som bärare av ”lyckogenen” är hon också lovligt villebråd. Och snart heter en av de mest populära sajterna på nätet ”killsmileyarabchick.com”. Dna-gurun Kurton får också uppleva hur situationen glider honom ur händerna – och han står inför faktum att kapitalismen som system mycket väl kan överleva människan som biologisk varelse, sedan varje sekvens i vår genuppsättning förvandlats till upphovsrättskyddade varor i informationsindustrin. ”Generosity” är en roman om lycka, men ingen lycklig roman. Den drivs av en svart vrede som tidvis gör texten för hårt spänd, fiktionsväven alltför tunn. Men den rymmer också ett antal magiska ögonblick jag har svårt att hitta i så värst många fler av de romaner som har ambitionen att vara absolut samtida. Och det tycks mig som om många kritiker missat den ironiska poäng som aldrig skrivs ut i romanen, men som är dess slutsats: lycklig kan du bara vara så länge du glömmer bort dig själv. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37897, "headline": "Eva Gabrielsson känner sig missförstådd", "summary": "”Allt jag sagt har missförståtts”, säger Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson till Babel om debatten kring Millenniumförfattaren.", "article": "Stieg Larssons livskamrat Eva Gabrielsson anser att hon blivit missförstådd i den debatt som uppstått i svallvågorna av Kurdo Baksis bok \"Min vän Stieg Larsson\". Hon har aldrig sagt att Stieg Larsson inte skulle ha skrivit sina böcker själv, framhåller hon i en intervju med SVT:s \"Babel\". – Allt jag sagt har missförståtts. Själva hantverket, att skriva, var jag inte inne i, säger hon i intervjun. Nya fakta framkommer också om den infekterade arvstvist som pågår mellan Gabrielsson och Stieg Larssons släktingar. Hon säger i intervjun att hon vill ha 1 procent av den royalty som hennes avlidne sambos deckartrilogi inbringar. Intervjun sänds i \"Babel\" den 11 mars. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37916, "headline": "”V” landar en gång till", "summary": "Rymdödlor invaderar jorden med Barack Obamas vårdreform som vapen i nyinspelningen av teveserien ”V”, som får svensk tevepremiär i påsk. Men USA:s första svarta president influerar flera amerikanska teveserier.", "article": "LONDON/LOS ANGELES. Den amerikanska tevekanalen Fox News konservativa programledare är inte direkt kända för att hylla det liberala Hollywood. Efter premiären av nyversionen av 80-talsserien ”V” i USA, om rymdödlor som landar på jorden, så var dock till och med tevekanalens största stjärna Glenn Beck lyrisk. – Det är faktiskt en teveserie som till och med jag kan stödja, sa Glenn Beck, mest känd för att ha kallat Barack Obama rasist. Hyllningen berodde på att ”V:s” handling i vissa republikanska kretsar tolkas som illa dold kritik av USA:s första svarta president och landets ”Obamamani”. Teveseriens rymdödlor leds av den karismatiska ledaren Anna, spelad av Morena Baccarin, 30. När Anna vill vinna människors kärlek så erbjuder hon fri sjukvård, en referens till Barack Obamas vallöften om en sjukförsäkringsreform. Annas populära personlighet leder dessutom till en mediehajp väldigt lik Obamas under presidentvalskampanjen 2008. – Vi gör inte teveprogrammet för att leverera åsikter om Obamas administration, men visst, ”V” handlar om dagens USA, säger Baccarin när vi ses i London. – Vi berör terrorhot och den post-11-september-stress som gör att människor känner att de inte ens kan lita på sina grannar. Det handlar om dagens finanskris, vår tids nya sjukdomar, oroshärdar och den djupa politiska klyftan mellan liberala och konservativa i USA. Precis som hyllade, nu nedlagda, ”Battlestar galactica” är ”V” ett politiskt drama maskerad som science fiction. – Seriens skapare Scott Peters gav mig rådet att undvika fällan att spela henne robotlik eller som en rymdvarelse, säger Baccarin. Folk måste gilla henne. De måste lita på henne. Det var då jag förstod, ”Herregud, programmet handlar om politik!” Det handlar om att jag kommer till jorden och försöker få folk att känna att de kan lita på mig. Det är en av sakerna som politiker är väldigt bra på, de säger vad du vill höra och får dig att tro att de kan lösa dina problem. Baccarin studerade Barack Obama och andra amerikanska politiker inför inspelningen. – Jag tittade mycket på den senaste presidentvalskampanjen och specialstuderade hur alla kandidater betedde sig. Jag tyckte det var extra intressant hur politikerna relaterade till varandra och hur de fick en fråga och vände den till något helt annat som de egentligen ville säga. Baccarin, som är från Brasilien, är inte imponerad av det amerikanska välfärdsamhället. – Tydligen krävs det en rymdinvasion för att alla amerikaner ska få sjukvård, säger hon och skrattar uppgivet. ”V” är bara en av många amerikanska teveprogram som influerats av Barack Obamas valseger och första tid som president. Situationskomedin ”Modern family”, som har premiär på TV 4 i april, har homosexuella adoptivföräldrar som huvudpersoner. Jesse Tyler Ferguson, som spelar en av föräldrarna, tror inte att tevechefer, inriktade på tittarsiffror och annonsintäkter, skulle våga satsa på komedin om det inte vore för Obama och en trend i USA mot mer liberala värderingar. – Vi upplever just nu en folkrörelse för ökad jämlikhet. Det är därför även folkliga teveprogram som situationskomedier vågar visa en mer sann bild av hur världen ser ut. Det är fantastiskt, säger Jesse Tyler Ferguson, själv homosexuell, till DN. Många tevemakare tar fasta på att USA aldrig varit så uppdelat som under Barack Obamas första tid som president. Det kan gälla sjukvårdsreformer, abortfrågan eller utrikespolitik. Richard Appel, som lämnat ”The Simpsons” för att producera hyllade utmanarna ”Family guy” och ”Cleveland Brown” tillsammans med Seth MacFarlane, menar att vallgraven mellan demokratiska och konservativa väljare i USA skapat en mer kreativ miljö för tevekomiker. – Det är bra att människor har så starka åsikter som de har i dag efter Obamas tillträdande, säger Appel när vi träffas i Los Angeles. Vi hade ett skämt i ”Simpsons” för flera år sedan när jag arbetade där som förklarar varför. Det var ett Halloweenavsnitt. Två rymdvarelser, Kang och Kodos, kommer till jorden under Bill Clintons och Bob Doles valrörelse och dödar presidentkandidaterna och tar över valkampanjen. De försöker förstå den amerikanska politiska processen så Kang talar på ett valmöte och säger: ”Abort åt alla.” Han möts av burop. Sedan säger han: ”Ingen får göra abort.” Då möts han av burop från andra delar av publiken. Då säger Kang: ”Abort åt några, ingen abort för andra.” Då applåderar publiken. Alla oavsett politisk färg tycker att det är roligt. Du behöver starka åsikter i samhället för att verkligen kunna beröra, utmana och överraska tittarna. Första gången jag intervjuade Kiefer Sutherland hade tevethrillern ”24” precis slagit igenom. Huvudrollsinnehavaren medgav då att terrorhot och presidenten George W Bushs politik gjorde serien extra relevant och bidrog till tittarframgångarna. Bushs politik påverkade manusförfattarna när de lät hjälten, agenten Jack Bauer, använda kontroversiella medel som tortyr för att stoppa terrordåd. När Barack Obama nu tagit plats i Vita huset brottas dramats hjälte Jack Bauer med sitt förflutna som torterare. Precis som Obama förespråkar Bauer öppenhet när det gäller tidigare brott som tortyr av fångar. Han har långa diskussioner med chefer om politik och moral som påminner om Barack Obamas och John McCains debatter under valkampanjen. – Ja, det stämmer, oavsett var du står politiskt så influeras alla tevemakare av den nuvarande presidenten. Det går inte att undvika, säger Sutherland när vi nu ses igen på ett hotell i West Hollywood. – Den stora skillnaden från tidigare presidenter är klyftorna mellan de olika blocken. Tidigare så kunde det finnas motsättningar under valrörelsen, men människor släppte konflikterna direkt efter valet och hittade ett sätt att komma överens. Så är det inte i dag. Landet är fortfarande otroligt uppdelat. Det är vår plikt att återspegla det i teve. robert börjesson noje@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37932, "headline": "Joanna Newsom: ”Have one on me”", "summary": "Fyra år efter hyllade ”Ys” släpper harpisten Joanna Newson en trippel-cd. Vindlande vacker och komplex musik med ett svävande lugn.", "article": "Den amerikanska sångerskan och harpisten Joanna Newsom har ofta använts som referens när självupptagna, svåra och alltför arty artister kommer på tal. Hennes debutskiva, den nu sex år gamla ”The milk-eyed mender” var lätt att skämta bort. Hon var en tjugotvååring med flickigt utseende som med gäll och barnslig röst sjöng om hemliga världar, djur och grönsaker och kompade sig själv på harpa. I intervjuer sa hon gärna saker som: ”Mitt favoritdjur är sjöhästen, men jag skulle nog inte vilja vara en sjöhäst för de ser så sorgsna ut”. Många kritiker tolkade henne som tillgjord och hennes framträdanden som överambitiösa. 2006 släppte hon ”Ys”. Rösten hade mognat och låtarna hade gått från naiva visor till mer regelrätta kompositioner. Av skivans fem spår fick fyra av dem arrangemang av legenden Van Dyke Parks och spelades in med full orkester. Steve Albini var ljudtekniker och Jim O’Rourke mixade skivan i Abbey Road-studion. Det var fullt pådrag och Joanna Newsom gick från underlig till genial på rätt kort tid. Och det är ju då det intressanta händer. Artisten får plötsligt täckning för självupptagenheten och det egna allvaret, och ingen gest kan egentligen bli för stor. Fyra år efter den enhetligt hyllade ”Ys” kommer uppföljaren: en trippel-cd med drygt två timmars musik. Arton spår. Ändå känns det som om hon hittat det allmängiltiga i sitt uttryck. ”Have one on me” är mycket av allt. Låtarna är långa och är både som strukturer och berättelser vindlande och komplexa. Producenten Ryan Francescionis arrangemang är ambitiösa, men sällan lika storslagna som Van Dyke Parks på ”Ys”. Piano, snarare än harpa, är huvudinstrument på många spår. Det känns som om hon befinner sig i ett större och glesare rum. Kate Bush är en given referens. Men Joanna Newsom känns igen, för även om rösten mognat ytterligare och många av hennes tidigare maner har tonats ned till förmån för en mer subtil dramatik, är hennes tonfall oefterhärmligt. Hon fraserar impulsartat och skapar, tillsammans med sin harpa, polyrytmiska effekter mitt i ett svävande lugn. Hon kan göra väldigt vacker musik men plötsligt drämma till med ”Good intentions paving company”, en soulig folklåt av 70-talssnitt eller snygga, poppiga ”In California”. Merparten är dock, även efter två lyssningar, mest ett flöde av ord och toner. Väl värda att återvända till. Bästa spår: ”Good intentions Paving Company”, ”Baby Birch”, ”Does not suffice”. Spelade harpa som åttaåring Joanna Newsom föddes 1982 i den gamla guldgrävarstaden Nevada City i norra Kalifornien. Hennes föräldrar är läkare, och hippier. Hon började spela keltisk harpa som åttaåring efter att först ha spelat piano i några år. Hon bytte senare till klassisk harpa (alltid av märket Lyon & Healy) och gick vidare med studier i komposition på Mills College, en rätt experimentell utbildning. Hon tog senare kurser i skönlitterärt skrivande på samma college. Joanna Newsom sägs dejta komikern Andy Samberg, vilket gjort henne till en kändis som numera också figurerar i skvallerpress. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37934, "headline": "Toner för återvändare", "summary": "Fyra år efter hyllade ”Ys” släpper harpisten Joanna Newsom en trippel-cd. Vindlande vacker och komplex musik med ett svävande lugn.", "article": "Folk Joanna Newsom ”Have one on me” (Drag City/Border) 4= Den amerikanska sångerskan och harpisten Joanna Newsom har ofta använts som referens när självupptagna, svåra och alltför arty artister kommer på tal. Hennes debutskiva, den nu sex år gamla ”The milk-eyed mender” var lätt att skämta bort. Hon var en tjugotvååring med flickigt utseende som med gäll och barnslig röst sjöng om hemliga världar, djur och grönsaker och kompade sig själv på harpa. I intervjuer sa hon gärna saker som: ”Mitt favoritdjur är sjöhästen, men jag skulle nog inte vilja vara en sjöhäst för de ser så sorgsna ut”. Många kritiker tolkade henne som tillgjord och hennes framträdanden som överambitiösa. 2006 släppte hon ”Ys”. Rösten hade mognat och låtarna hade gått från naiva visor till mer regelrätta kompositioner. Av skivans fem spår fick fyra av dem arrangemang av legenden Van Dyke Parks och spelades in med full orkester. Steve Albini var ljudtekniker och Jim O’Rourke mixade skivan i Abbey Road-studion. Det var fullt pådrag och Joanna Newsom gick från underlig till genial på rätt kort tid. Och det är ju då det intressanta händer. Artisten får plötsligt täckning för självupptagenheten och det egna allvaret, och ingen gest kan egentligen bli för stor. Fyra år efter den enhetligt hyllade ”Ys” kommer uppföljaren: en trippel-cd med drygt två timmars musik. Arton spår. Ändå känns det som om hon hittat det allmängiltiga i sitt uttryck. ”Have one on me” är mycket av allt. Låtarna är långa och är både som strukturer och berättelser vindlande och komplexa. Producenten Ryan Francescionis arrangemang är ambitiösa, men sällan lika storslagna som Van Dyke Parks på ”Ys”. Piano, snarare än harpa, är huvudinstrument på många spår. Det känns som om hon befinner sig i ett större och glesare rum. Kate Bush är en given referens. Men Joanna Newsom känns igen, för även om rösten mognat ytterligare och många av hennes tidigare maner har tonats ned till förmån för en mer subtil dramatik, är hennes tonfall oefterhärmligt. Hon fraserar impulsartat och skapar, tillsammans med sin harpa, polyrytmiska effekter mitt i ett svävande lugn. Hon kan göra väldigt vacker musik men plötsligt drämma till med ”Good intentions paving company”, en soulig folklåt av 70-talssnitt eller snygga, poppiga ”In California”. Merparten är dock, även efter två lyssningar, mest ett flöde av ord och toner. Väl värda att återvända till. Po Tidholm musik@dn.se Bästa spår: ”Good intentions Paving Company”, ”Baby Birch”, ”Does not suffice”. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37941, "headline": "Susanne Bier regisserar Bergman-projekt", "summary": "Den danske filmaren Susanne Bier regisserar Henning Mankells tv-serie och film om Ingmar Bergman, skriver Ekstrabladet.", "article": "Susanne Bier, som nominerades till en Oscar för sin film Bröder, är det senaste tillskottet i SVT:s storsatsning om Ingmar Bergman. Hon kommer regissera fyra timmeslånga avsnitt samt en långfilm om den svenske mästerregissören, efter manus av Henning Mankell. Mankell har redan skrivit två av avsnitten, och för Bier börjar förberedelserna för mastodontverket under andra halvan av 2011. Filmen väntas ha premiär under våren 2012 och tv-serien planeras till julen samma år. Projektet har en budget på drygt 80 miljoner kronor, skriver Ekstrabladet. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37945, "headline": "Austers mest gripande", "summary": "Paul Austers nya roman ”Invisible” utspelar sig sommaren 1967, the summer of love. Hans prosa har aldrig varit klarare och det stora temat är kärleken: den totala och omöjliga.", "article": "Böcker Paul Auster ”Invisible” Faber & Faber Under en lägerskola sommaren 1961 slår blixten ned, men inte i den fjortonårige basebollfantasten Paul Auster utan i hans bäste vän. Som ögonblickligen dödas. Sådant kan få människor att böja sig inför ödet, rent av börja tro på Gud. För Paul Auster har den dödande blixten aldrig varit något annat än ett bevis på slumpens fundament i tillvaron. I romanen ”Det låsta rummet” (1986), sista delen i New York-trilogin, skriver han: ”När allt kommer omkring är varje enskilt liv ingenting annat än summan av tillfälligheter, en krönika över slumpartade möten och vägkorsningar, lyckträffar och nyckfulla händelser som inte har något annat att förkunna än sin egen brist på mål och mening.” Man behöver inte leta särskilt länge för att finna snarlika insikter i Austers böcker. Blixten anno 1961 lyser upp varje rum i hans författarskap. Slumpen är böckernas utgångspunkt, drivkraft, tema. Såtillvida är Paul Austers nya roman ”Invisible” urtypisk. På en fest träffar den unge idealistiske studenten, tillika poeten in spe, judiskamerikanske Adam Walker ett äldre franskt par. Den världsvane och farligt karismatiske Rudolf Born och hans tystlåtna, enigmatiska älskarinna Margot. Platsen är Columbia University i New York. Året är 1967. Vietnamkrig men också ”summer of love”. Naturligtvis stöter Adam ihop med Born två dagar efter festen. Born berättar, manipulativt, att Adam gjort starkt intryck på Margot och frågar ut honom om hans litterära drömmar. Plötsligt lägger Born fram förslag som Adam inte kan avvisa. Born vill starta en litterär tidskrift och ha Adam vid rodret. Samtalet fortsätter under en intim middag hos paret. Medan Born rest i väg på ett hemlighetsfullt uppdrag låter sig Adam förföras av Margot. Så under en kvällspromenad visar Born sitt rätta ansikte. I hörnet av West 112th på Manhattan blir de två rånade av en ung svart pojke. Lugnt, närmast sakligt, hugger Born ihjäl rånaren med en stilett. Och förtydligar för den djupt chockade Adam att om han ens tänker tanken att gå till polisen, så … Med det iskalla mordet och Adams traumatiska skuldkris slutar första delen av ”Invisible”, som i nästa del visar sig vara en självbiografi av den nu sextioårige Adam, året är 2007, och han är döende i lungcancer. Manuset skickas för utvärdering till barndomsvännen Jim, en till skillnad från Adam framgångsrik författare. Typiskt Auster. Fiktion i fiktionen. Och romanen fortsätter att presentera askar i askar i askar. I bokens andra del skildras sommaren efter Borns mord. Adam väntar på att resa till Frankrike och flyttar in hos systern Gwyn. De båda är smärtsamt förenade av sin yngre broders tragiska död, och ett sexuellt tonårsexperiment. Med varandra. Här drivs ”summer of love” till sin extrema, mest förbjudna spets. Likväl är skildringen av deras incestuösa kärlek något av det mest gripande, och vackra, som Auster har skrivit. ”Invisible” vänder och vrider på samma människor för att liksom försöka fånga den gäckande sanningen. Vad och vem ska man tro på? Har Born verkligen mördat? Är Adams och Gwyns förbjudna lycka bara en fantasi? Ytterligare en version av ”sanningen” ges i bokens avslutning. Auster har alltid balanserat omedelbar realism mot metalitterär postmodernism. Och nästan alltid vävt in sin självbiografi i fiktionen. Vilket fått kritiker att avfärda Auster som en lättviktig illusionsmakare. Som när kritikern James Wood i New Yorker (30/1 -09) leder i bevis att Paul Auster är en usel författare därför att han förenar det sämsta av två världar: låtsad realism och ytlig skepticism (man lider nästan med Wood som tycks ha läst vartenda Austerbok). Vi som gillar Auster konstaterar att de litterära lekarna är ganska få men avgörande i ”Invisible”. Han vill återigen få läsaren ur balans, få oss att inte stirra oss blinda på romanfiktionen. Jag tror att han vill att vi ska se glappet, visa oss språkets begränsningar och därmed, eventuellt, när han rycker bort realismens matta under våra fötter, få oss att snubbla in i livets väsentligheter. Effekten blir desto starkare eftersom gestalterna i ”Invisible” är trovärdiga, levande, gripande. Samtidigt som glappet betonas genom att romanen berättas omväxlande i första, andra och tredje person. Austers prosa har aldrig varit klarare – den skimrar. Själv har han sagt att han lärde sig skriva ekonomiskt när han på 70-talet översatte fransk litteratur. En annan ledtråd är att Auster länge enbart skrev lyrik. Våren 2009 utkom hans ”Samlade dikter” på svenska, suveränt tolkade av Ragnar Strömberg. Auster debuterade 1970 som en svårmodig och kryptisk poet för att under decenniet utvecklas mot en alltmer omedelbar och kommunicerande prosalyriker. Diktsamlingen ”Vita rum” (1979) förebådar romanförfattaren. ”Invisible” är rent av Austers finaste roman, vid sidan av ”Illusionernas bok” (2002) och den självbiografiska ”Att uppfinna ensamheten” (1982). Kärleken är romanens stora tema: den totala, omöjliga, sorgliga, avvisade, destruktiva. I likhet med de faraoniska kungafamiljerna vet Adam och Gwyn att absolut syster–broderkärlek bara är gudarna förunnat. Endast gudar kan bryta mot mänsklighetens starkaste tabu. Vi andra är förlorade. Likväl fortsätter vi att tro och hoppas på kärleken. På att blixten ska slå ned. Örjan Abrahamsson litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37947, "headline": "Farsan Fares född till filmstjärna", "summary": "Hemma hos Jan Fares. I dag har Josef Fares nya film ”Farsan” premiär. Huvudrollen spelas av Josefs egen farsa, Jan. På stan åkte till Örebro och åt lunch med far och son.", "article": "Vi äter lunch hemma hos Josef Fares föräldrar i Örebro. Hans pappa har varit känd för en större publik sedan ”Jalla! Jalla!”, nu har han huvudrollen i en känslosam komedi, ”Farsan”, gjord av Josef. På kylskåpet hänger bleknade tidningsklipp som berättar om Josefs och Fares Fares framgångar. Vi blir bjudna på kaffe och Jans hembakade kakor när vi kommer och sedan lunch, smala citronsmakande vinlövsdolmar, precis sådana som filmens farsa, Aziz, bjuder kvinnan han skulle vilja gifta sig med. – Jag har gjort de här också, jag hjälper min fru, säger Jan Fares stolt. – Du har ju alltid sagt: Gör en film med mig, den kommer att gå jättebra, eller hur farsan? säger Josef Fares. Jan Fares håller med, film är han bra på: – Jag kan göra allt. Om du säger till mig: ”Hoppa från balkongen!”, skulle jag hoppa. Han har självförtroendet, han har utstrålningen och är totalt orädd framför kameran. Josef Fares säger att de båda är medvetna om att Jan inte är professionell skådespelare, men att han har många skådespelartalanger. Han skulle till och med kunna göra en Joe Pesci-roll, en skrämmande maffiabroder, en obehaglig jävel, det lät han ana i ”Leo”. Farsan Aziz ser dock världen med vänliga, naiva ögon, och reagerar instinktivt som en Chaplin på våld och orättvisor. Josef har siktat på att göra en varm svensk småstadskomedi, där en udda kung fu-stridis kan dyka upp utanför kebabkiosken. Det handlar om den svåra konsten att vara man: Varje man i filmen döljer något och lever lite på låtsas. Aziz till exempel skryter om sin oemotståndliga charm och vågar inte erkänna att han kommer att få svårt att träffa en kvinna. Hans son, spelad av Hamadi Khemiri, vågar inte erkänna att han faktiskt inte kan få egna barn … Centrum för filmen ”Farsan” är Jörgens Cykelfirma där Aziz och hans vänner Jörgen och Juan jobbar och Jörgens mamma Edit (Anita Wall) sköter räkenskaperna. Jan Fares har förstås själv jobbat med cyklar och lärt sig en hel del om reparationer och cykelåtervinning när han arbetade på Kommunens servicecentral. Där tog man hand om trasiga cyklar, lagade dem och målade dem vita och blå och hyrde sedan ut dem. Jan Fares får människor att skratta. Josef skrattar när hans pappa berättar hur stora fiskar han får och hur stora degar han kan knåda för hand. På gatan ser människor honom och blir på gott humör. De känner igen honom sedan ”Jalla! Jalla!” där hans starka personlighet, rörliga ögonbryn och den förödande magknuffen gjorde outplånliga intryck. Folk skrattar och vill ta bilder och få autografer. När han hade sin loppmarknad på Österplan i Örebro kom turister från alla möjliga håll och ville pröva magboxning. – Ibland när jag går med min fru till köpcentret säger folk ”Titta! Titta!”. Då blir jag blyg. När filmen haft premiär kommer Jan Fares att bli ännu mer igenkänd, det kan bli knepigt, tror Josef Fares. Hans pappa är också en man som tycker om att ta det lugnt, promenera med sin hustru och fiska. – Jag går inte bara för fisket, ibland går jag dit bara för träden och vatten och frisk luft, säger Jan Fares. – Jag tycker om att fiska. Ibland får jag många fiskar, lax, regnbågelax. Minst fyra fiskar på två, tre, fyra kilo. Ibland fyller jag frysen med fisk. I ”Zozo”, som handlar om en flykt från krigets Beirut, är det bryggan vid sjön och farmor och farfar med metspö som är drömmen om Sverige och lyckan. Det är alltid sommar i Josefs filmer, det var så han såg Sverige och Örebro första gången: grönt. Och så kom vintern med den första snön och det finns kvar som ett magiskt minne för Josef. Vi fortsätter vårt samtal i vardagsrummet som har stora likheter med finrummet i ”Jalla! Jalla!” Över soffan hänger en svensk landsväg med vresiga tallar, på motsatta väggen över storbildsteven hänger ”Grindslanten” och två inramade fotografier av Jans och Mariams fäder, så som det ska vara i en kristen syriansk familj. Fem gånger försökte familjen komma till Sverige. Det blev Sverige eftersom Jan Fares föräldrar kommit till Örebro. Fyra gånger blev Jan Fares familj tillbakaskickad, under en tid då Libanon präglades av en oöverskådlig härva av etniska och religiösa grupper som bekrigade varandra, något som förvärrades av Israels och Syriens stormaktsambitoner. Kriget gick i spasmer, ibland blev det en paus i kriget. – Då tänkte jag: ”kanske är kriget slut, det är bra, då kan vi leva här i Libanon och jobba”. Jag jobbade på pizzeria, gjorde piroger. Mitt jobb gick bra där. Josef Fares föddes 1977 i ett oroligt Libanon. Han var åtta månader när Beirut drabbades av intensiva bombattacker. Utanför på gatan låg döda människor, berättar Jan Fares, bilar brann och bomberna föll. I tio dagar var de tvungna att stanna i husets källare. Luften blev sämre och sämre, särskilt som det inte fanns någon toalett. Lille Josef blev sjuk och föräldrarna lyckades hitta ett sjukhus där de försökte få hjälp för sin baby. Men de fick beskedet att de enda som kunde få vård var militärer. – Då ville jag lämna landet. Jag åkte till Sverige, men jag fick inte stanna. Det finns likheter mellan Aziz, farsan i filmen, och Jan Fares. Men också vissa skillnader. Aziz talar bättre svenska än Jan. Jan Fares fick lära sig replikerna och gå på cue, signaler, han visste vad de andra skulle säga och när hans replik skulle komma. – Han läste inte manus så vi fick repa de scenerna innan, berättar Josef Fares. Men han kom ihåg sina repliker bättre än proffsen. I familjen talar man arabiska sinsemellan, Josef talar arabiska med sina föräldrar och får ibland hjälpa till med översättning. Jan förstår, men ibland behöver Josef förklara. Visst, han bor i Sverige sedan länge och skulle gärna vilja bli bättre på svenska. Men det är svårt att lära ett nytt språk när man är vuxen, säger Jan Fares. Han började arbeta mycket ung, tolv år gammal, för att hjälpa till med familjens försörjning. Han fick ta de jobb som fanns, ofta på bageri och lärde sig därmed att baka. – Det är mitt yrke, bagare, säger Jan Fares. – Jag kunde göra i ordning en stor deg fortare än en maskin. Hundrakilosdegar kan jag kavla med kavel, bättre än maskinen. Varje dag efter jobbet gick han på bio. Han klädde ut sig och lekte filmcowboy med John Wayne-stuk. Senare blev Clint Eastwood och Charles Bronson hans idoler och han delar sin sons förtjusning i Bruce Lee och kung fu- och actionfilm. En annan skillnad, säger Jan Fares, är att Aziz är blyg. Om man är blyg kan man inte hitta tjejer. Det är inget problem för mig, säger Jan och skrattar. Men den verkligt stora skillnaden är att Jan är gift och att Josef har en mamma, Mariam, som inte är med i filmerna men som lagade mycket uppskattade middagar till hela filmgänget. – Jag kan hitta en fru till dig också, Josef, utropar Jan Fares och så berättar han historien om hur hans pappa tjatade på honom: ”Kom, jag ska gifta bort dig.” ”Nej pappa, jag vill inte.” – Jag var 19 år, det var mycket turister till Libanon, jag gick ut med tjejer, många tjejer, berättar Jan. – Vi bråkade om det i tre månader, han blev arg på mig. Jag tänkte ”det är min farsa, han har arbetat för mig”. Till slut sa jag okej. Och Jan presenterades för Mariam, 16 år. Ingen av dem ville ha den andra, men 1968 gifte de sig. Det växte till kärlek när de levt en fyra-fem månader med varandra och när Mariam var 17 år fick de sin första dotter. De lever fortfarande ihop, det har blivit 42 år tillsammans. De har sex barn och tio barnbarn och om jag förstår Jan rätt vill han inte vara skild från sin hustru en enda dag. Far och son Namn: Jan Fares Född: Libanon 1948 Bor: Örebro. Namn: Josef Fares Född: Libanon 1977 Bor: Stockholm. Gemensamma filmer: ”Jalla! Jalla!” (2000), ”Kopps” (2003), ”Leo” (2007) och ”Farsan” (2010). Josef Fares har också gjort ”Zozo” (2005) samt ett stort antal kortfilmer. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37951, "headline": "Warner drar sig inte ur Spotify", "summary": "Warner upphäver inga avtal med strömmade musiktjänster. ”Alla våra nuvarande avtal med gratis strömmade tjänster kvarstår”, säger James Steven, presskontakt på Warner.", "article": "Under onsdagen spreds nyheten att Warner dragits sig ur samarbetet med Spotify. Warner klargör nu att de inte avbryter sitt samarbete med musiktjänsten. – Vårt nuvarande avtal med Spotify kvarstår. Ingenting händer. Alla våra nuvarande avtal med gratis strömmade tjänster kvarstår, säger James Steven, presskontakt på Warner. Samtidigt förklarar han: – Men vid någon tidpunkt kommer de avtalen att tas upp för omförhandling. Och vem vet då vad som händer? Men det är i framtiden och jag kan inte spekulera i vad som händer då. Och jag kan heller inte gå in på när våra avtal löper ut. Andres Sehr från Spotify bekräftar Warners uttalande. – Warner Music Group drar sig inte ur sina nuvarande avtal med Spotify i Europa, säger han till TT Spektra. Warner påpekar samtidigt att många gratis strömmade musiktjänster har brister. – Alla i musikindustrin är mer eller mindre överens om att musiktjänster som bara tjänar pengar genom reklam inte är hållbara på lång sikt. Ger du bort musik och det bara betalas genom reklam är det inte hållbart, det fungerar inte, säger James Steven. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37956, "headline": "Lyle Lovett & John Hiatt på Cirkus, Stockholm", "summary": "Lyle Lovett och John Hiatt är två amerikanska singer/songwriters mellan femtio och sextio år gamla. De har helt olika uttryck –men förstärker varandra.", "article": "Det är nästan ofattbart avspänt. Lyle Lovett och John Hiatt sitter bredvid varandra och småpratar mellan låtarna. Lovett har en akustisk gitarr, Hiatt har två att byta mellan. De stämmer dem själva. I princip kör de varannan låt och bara ibland hjälper den ene den andre, då ser Lyle Lovett till att alltid skaka hand med sin kumpan, som efter ett väl utfört värv. – Jag sitter ju i publiken under halva showen, säger Lyle Lovett stillsamt, med sin säreget underskruvade humor, och låter som om han menar att det är en större ynnest att få lyssna på John Hiatt än att själv sitta på scenen och sjunga sina låtar. Båda är också flitiga att presentera den andre, med namn och uppmaning till applåd. Man kunde tro att de var rätt lika varandra. Två amerikanska singer/songwriters mellan femtio och sextio, väl rotade i traditionen och med långa skivkarriärer. I stället kunde de knappast vara mer olika. Man ser det redan i kroppsspråket: den slängigt bredbente bohemen och hans neurotiske lillebror. Kanske är det därför de trivs så bra ihop? John Hiatt är den mer typiska sorten. En man som spelar så kraftfull, enkel kompgitarr att man kan förvånas över de små snitsigheter han emellanåt petar in. Det är som hos Steve Earle, ett uttryck som gjort för att fungera också där publiken sorlar och intresserar sig för annat. Även om han numera slipper att spela på sådana ställen. Han är också en påfallande muskulös sångare, med märkligt många olika fasetter att plocka fram ur sin rymliga röst. Fast också lite slarvig, värderar framåtrörelsen högre än nyanserna. Lyle Lovett är däremot oerhört precis som gitarrist, flink i fingrarna och med ett nytt, noggrant arrangemang för varje låt. Och sjunger med en ljus, känslig röst som låter mindre och skörare än vad den egentligen är. Lätt att underskatta. Men det är Lovett som är huvudattraktionen, det märks tydligt när jag pratar med bekanta före och efter konserten. Det är han som bara har spelat i Sverige en gång tidigare, för tjugotvå år sen, medan John Hiatt har varit här hur ofta som helst. Det är dessutom hans karriär som är så underlig att den verkar orealistisk: Hollywoodskådespelare i succéfilmer, exmake till Julia Roberts, storbandsledare på deltid och bonde hemma på mormors gård utanför Houston, Texas. Men när han nu sitter och pratar om sin bakgrund handlar det om singer/songwriter-scenen i 70-talets Houston, om när Townes Van Zandt och Guy Clark och alla de andra under en period var baserade just där och vilken inspiration det var för en ung blivande låtskrivare. Och även om också en späd John Hiatt fanns med i utkanterna av den scenen, så är det Lyle Lovett som i dag bygger vidare på det arvet, med sina finstilta låtar som är ungefär hälften folk, hälften country. Medan John Hiatt på något sätt är en rockartist också som solotrubadur, och inte alls främmande för lite grovhuggen fyrkantsblues mellan varven. Successivt inser jag också att det nog finns en sorts dramaturgi i den här löst hållna trivselshowen, trots allt som pekar på motsatsen. Den första halvtimmen hinns bara fyra låtar med, men efter hand blir småpratandet mindre. Som om de båda inser att tiden håller på att rinna undan, trots att de spelar lika länge som om det vore två soloshower efter varandra. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37960, "headline": "Filmfestivalen i Berlin: Fokus på Polanski trots frånvaro", "summary": "Den röda mattan kommer att beträdas av bland andra Leonardo DiCaprio och Martin Scorsese. Men inför Berlinalen är det husarresterade Roman Polanskis nya ”The ghostwinter” som fått mest publicitet.", "article": "På tisdagen startar den 60:e filmfestivalen i Berlin. Invigningen sker med den kinesiska filmen \"Apart together\" och avslutas den 20 februari med den japanska \"About her brother\". Däremellan visas nya filmer av bland andra Martin Scorsese, Roman Polanski, Thomas Vinterberg, Michael Winterbottom och Zhang Yimou. Den röda mattan kommer att beträdas av bland andra Leonardo DiCaprio, Pierce Brosnan, Ewan McGregor, Michelle Williams, Ben Kingsley, Andy Serkis - och Stellan Skarsgård. Han spelar huvudrollen i \"En ganska snäll man\", norske regissören Hans Petter Molands svarta komedi om en man som kommer ut ur fängelse efter att ha avtjänat ett 12-årigt fängelsestraff för mordet på sin fru. Filmen är med i den officiella tävlingen om Guldbjörnen - liksom de danska \"Submarino\" av Thomas Vinterberg och \"En familj\" av Pernille Fischer Christensen. Sverige har ingen film med i huvudtävlingen, däremot finns ungdomsfilmen \"Sebbe\" med i tävlingen i sidosektionen Generation 14 Plus. Störst intresse, så här i förväg, är det kring Martin Scorseses filmatisering av Dennis Lehanes roman \"Shutter Island\" (romantiteln är \"Patient 67\" på svenska) och Roman Polanskis filmatisering av Robert Harris \"The ghost\", som på vita duken fått den något längre titeln \"The ghost writer\". \"Shutter Island\" har DiCaprio, Kingsley, Williams och Max von Sydow i huvudrollerna och är en mörk thriller om en polisman som ska undersöka en patients försvinnande från ett mentalsjukhus beläget på den ö. Det är fjärde gången DiCaprio och Scorsese jobbar tillsammans - och i Sverige går filmen upp redan den 20 februari, mindre än en vecka efter världspremiären i Berlin. Polanskis film har fått extra och ovälkommen publicitet genom den pågående rättsprocessen mot honom. Stort intresse riktas mot presskonferensen, frågan är hur Polanskis husarrest i Schweiz och den eventuellt kommande rättegången i USA för sexuellt utnyttjande av barn kommer att hanteras. Filmen i sig är ett hårt angrepp på en brittisk premiärminister med stora likheter med Tony Blair. Andra filmer att se fram emot är Zhang Yimous \"A woman, a gun and a noodle shop\", där regissören tagit intrigen från bröderna Coens debutfilm \"Blood simple\" och flyttat denna till 1200-talets Kina, och \"Greenberg\", som är \"Squid and the whale\"-regissören Noah Baumbachs nya familjedrama. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37979, "headline": "Bonniers godtar Marklunds förklaring", "summary": "Bonniers misstänkte att Liza Marklund plagierat Klas Östergrens roman ”Den sista cigaretten”. Men nu har författarna talat med varandra och Klas Östergren accepterar kollegans förklaring.", "article": "På torsdagen publicerade Aftonbladet nyheten att Albert Bonniers förlag undersökte huruvida Liza Marklund och James Patterson plagierat motiv ur Klas Östergrens roman \"Den sista cigaretten\" från 2009. I deckarduons nyutgivna bok, \"Postcard killers\", förekommer mord där de mördades kroppar arrangeras för att likna motivet i Nils Dardels målning \"Den döende dandyn\". Samma scen återfinns i Östergrens roman, men enligt Liza Marklund är det ett rent sammanträffande. – Vi skrev de här böckerna samtidigt och det är en osannolik slump att vi har samma tavla i en mordhistoria. Men, å andra sidan, temat är inte nytt i litteraturhistorien, säger Liza Marklund till TT Spektra. På onsdagen undersökte Bonniers jurist Dag Wetterberg de aktuella avsnitten i de två böckerna och kunde konstatera att det ur upphovsrättslig synvinkel inte rör sig om något plagiat. – Juridiskt sett måste det vara en karbonkopia för att det ska kunna fällas som plagiat. Lägger man texterna bredvid varandra ser man att de är märkligt lika varandra sett till innehållet, men formuleringarna skiljer sig åt, säger han. På torsdagsmorgonen talade Liza Marklund och Klas Östergren med varandra. – Hon har förklarat att det är ett sammanträffande och Klas har accepterad den förklaringen. Från vårt håll är det här utagerat, säger Dag Wetterberg. ", "article_category": "culture"}
{"id": 37984, "headline": "Köpenhamn vill ta över de svenska modeveckorna", "summary": "Danmark lockar köparna och Sverige har de bästa designerna – slå ihop modeveckorna så tjänar alla på det. Det menar Christian Gregersen från danska modeveckan. Nu lockar han svenska designer med en gratis visningsscen i Köpenhamn i augusti.", "article": "DN skrev i helgen om den svenska modevärlden som försvagas genom att splittras i två modemässor. Modedagarna på Berns pågår just nu och om knappt två veckor drar Stockholm fashion week, organiserat av Svenska moderådet i gång. Inte nog med det. Den 10 februari startar modeveckan i Köpenhamn med totalt fyra parallella mässor. Christian Gregersen är chef för Gallery International Fashion Fair anser att det bara finns rum för en internationell modevecka. Han drömmer om en gemensam skandinavisk modevecka – i Köpenhamn. För trots att han är imponerad av svenska designer ser han inte poängen med modeevenemangen i Stockholm. – Låt oss vara ärliga när det gäller modedagarna på Berns; det är bara svenska designer som deltar, inga internationella köpare har lust att resa dit. För 99 procent av de inresande journalisterna har biljetterna betalats av organisatörerna eller pr-byråer. Stockholms modeveckor är främst nationella angelägenheter och jag ser inte att man kan locka en internationell marknad ens på lång sikt. Christian Gregersen säger att Köpenhamn har dubbelt så många modevisningar, dubbelt så många besökande journalister och hela tio gånger fler internationella köpare än Stockholms modeveckor. Köpenhamns fyra modemässor och branschorganisationer lyckats ena sig under ett paraply och gör gemensam sak inför nästa modevecka i augusti. Han vill erbjuda svenska designer en gratis showscen under modemässan i Köpenhamn i augusti, ett evenemang som bland annat kommer att innehålla världens största catwalk med över 100 000 åskådare. Yvonne Sörensen Björud, vd för Berns salonger och styrelseordförande i Fashion week by Berns, gillar inte idén om att släppa alla modevisningar till Köpenhamn. – Det är viktigt att svenskt mode visas i Sverige, säger hon. Lotta Ahlvar, vd för Moderådet som arrangerar Stockholm fashion week är inte förvånad över Christian Gregersens förslag. – Det är klart att danskarna vill stärka sin egen modevecka. Men man ska veta att vart människor åker på mässa ständigt förändras. Senast 2007 hade till exempel Stockholms modevecka fler visningar än Köpenhamns. Hon menar att det inte är något alternativ att Stockholm skulle stå utan modevecka. – Mode är ju ett fantastiskt sätt att profilera ett land. I år räknar vi med 10 000 besökare – de ska ju äta och bo någonstans så givetvis är det bra för Sverigebilden. Ett av de starka svenska varumärken som Christian Gregersen vill dra till sig är Fifth Avenue Shoe Repair. Designern Lee Cotter håller med Christian Gregersen om att en dansk-svensk modevecka är en bra idé. – Jag tror att det är bättre att kommunicera ut ett gemensamt nordiskt kraftpaket i stället för att splittra den lilla modescen vi har här uppe. Han tycker egentligen inte att det spelar någon roll om Stockholm eller Köpenhamn tar på sig värdskapet. Sofia Curman sofia.curman@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 37992, "headline": "De kan vinna en Oscar", "summary": "Med tio filmer nominerade till priset för bästa film är Oscarskandidaterna fler än på många år. Bland storfavoriterna finns ”Avatar”, ”The hurt locker” och ”Precious”.", "article": "På eftermiddagen svensk tid presenterade Oscarkommitténs ordförande Tom Sherak tillsammans med skådespelaren Anne Hathaway filmerna som har vinstchans på Oscarsgalan i mars. \"Precious\" som öppnade Stockholms filmfestival i höstas har chans på sex Oscars, bland annat för bästa film, bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Filmen, som bygger på Sapphires uppmärksammade roman ”Push”, är också nominerad för bästa manus med förlaga. För första året sedan 1943 nominerades hela tio filmer i kategorin Bästa film. Organisatörerna har motiverat förändringen med att man vill ha en bredare variation och kunna räkna in populära storfilmer som ofta får stå utan nominering till förmån för de något mindre dramafilmer som Oscarsjuryn generellt föredrar. Och visst fanns den största filmen av alla bland de nominerade till Bästa film-priset. James Camerons ”Avatar” slog nyligen rekord som mest inkomstbringande film genom tiderna när den gick om samme regissörs ”Titanic”. Vinsten på Golden Globe-galan i januari gav också tydliga indikationer på att 3D-succén kunde vinna även Oscarsjuryns hjärtan. Filmen tävlar mot bland andra Kathryn Bigelows rosade \"The Hurt Locker\", som med nio nomineringar har lika många vinstchanser som \"Avatar\". Det svenska långfilmsbidraget, Ruben Östlunds ”De ofrivilliga” slogs redan tidigare ut ur kampen om priset för Bästa icke engelskspråkiga film och var aldrig aktuell i slutstriden om nomineringarna. I stället finns Sverige representerat i kortfilmskategorin, men en nominering till Patrik Eklunds \"Istället för abrakadabra\". Filmen handlar om en ung man som kämpar med sina trolleriambitioner och har tidigare varit Guldbaggenominerad och vunnit flera internationella priser. Även svensken Paul Ottosson, som bor i Los Angeles sedan 1987, har Oscarschanser för sitt arbete med \"The hurt locker\". Han är nominerad både i klassen bästa ljudredigering och bästa ljudmixning. Den 82:a Oscarsgalan i ordningen äger rum den 7 mars i Kodak Theatre i Hollywood. Prisutdelningen leds av Alec Baldwin och Steve Martin. Nominerade i de tyngsta kategorierna: Bästa film: \"Avatar,\" \"The Blind Side,\" \"District 9,\" \"An Education,\" \"The Hurt Locker,\" \"Inglourious Basterds,\" \"Precious\", \"A Serious Man,\" \"Up,\" \"Up in the Air.\" Bästa manliga huvudroll: Jeff Bridges, \"Crazy Heart\"; George Clooney, \"Up in the Air\"; Colin Firth, \"A Single Man\"; Morgan Freeman, \"Invictus\"; Jeremy Renner, \"The Hurt Locker.\" Bästa kvinnliga huvudroll: Sandra Bullock, \"The Blind Side\"; Helen Mirren, \"The Last Station\"; Carey Mulligan, \"An Education\"; Gabourey Sidibe, \"Precious\"; Meryl Streep, \"Julie & Julia.\" Bästa manliga biroll: Matt Damon, \"Invictus\"; Woody Harrelson, \"The Messenger\"; Christopher Plummer, \"The Last Station\"; Stanley Tucci, \"The Lovely Bones\"; Christoph Waltz, \"Inglourious Basterds.\" Bästa kvinnliga biroll: Penelope Cruz, \"Nine\"; Vera Farmiga, \"Up in the Air\"; Maggie Gyllenhaal, \"Crazy Heart\"; Anna Kendrick, \"Up in the Air\"; Mo'Nique, \"Precious\" Bästa regi: James Cameron, \"Avatar\"; Kathryn Bigelow, \"The Hurt Locker\"; Quentin Tarantino, \"Inglourious Basterds\"; Lee Daniels, \"Precious\", Jason Reitman, \"Up in the Air.\" Bästa icke engelskspråkiga film: \"Ajami\", Israel; \"El Secreto de Sus Ojos\", Argentina; \"The Milk of Sorrow\", Peru; \"Un Prophete\", France; \"The White Ribbon\", Germany. Bästa manus efter förlaga: Neill Blomkamp and Terri Tatchell, \"District 9\"; Nick Hornby, \"An Education\"; Jesse Armstrong, Simon Blackwell, Armando Iannucci, Tony Roche, \"In the Loop\"; Geoffrey Fletcher, \"Precious: Based on the Novel 'Push' by Sapphire\"; Jason Reitman and Sheldon Turner, \"Up in the Air.\" Bästa originalmanus: Mark Boal, \"The Hurt Locker\"; Quentin Tarantino, \"Inglourious Basterds\"; Alessandro Camon and Oren Moverman, \"The Messenger\"; Joel Coen and Ethan Coen, \"A Serious Man\"; Bob Peterson, Pete Docter, Tom McCarthy, \"Up.\" Bästa animerade film: \"Coraline\"; \"Fantastic Mr. Fox\"; \"The Princess and the Frog\"; \"The Secret of Kells\"; \"Up.\" Patrik Eklund Oscarsnominerad I katgorin Bästa kortfilm tävlar hans \"Istället för abrakadabra\" mot: \"The Door,\" \"Kavi,\" \"Miracle Fish,\" \"The New Tenants.\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 38006, "headline": "Katarina Kieri och Per Nilsson: ”I det här trädet”", "summary": "Katarina Kieri och Per Nilsson är två av våra mest formförnyande svenska ungdomsboksförfattare. När de skriver tillsammans blir resultatet en förvånansvärt vanlig ungdomsbok. Och det är man tacksam för – för det blev så fruktansvärt bra.", "article": "I augusti 2004 skrev författaren Katarina Kieri en krönika här, på DN:s Barn&ung-sida, om ungdomslitteraturen i Sverige. Varför är ungdomsböckerna så formmässigt begränsade? undrade hon. Var finns de litterära experimenten, de som trots allt är ganska många i vuxenlitteraturen? Varför anpassar författarna sig efter den tänkta målgruppens tänkta preferenser, varför vågar ingen utmana? Nå, helt homogent är det ju inte. Några ungdomsböcker utmanar faktiskt. En och annan formexperimenterar av bara nitton, som Aase Bergs ”Människoätande människor i Märsta” som kom i höstas. Fast när jag tänker efter kommer jag inte på någon annan som går lika långt, så Katarina Kieris utsaga gäller förmodligen fortfarande. Det skrivs en hel del ungdomsromaner i Sverige, men de är oftast tämligen traditionella. Många berättar inkännande om ungdomars vardagsproblem, i det som Svenska barnboksinstitutets förra chef Sonja Svensson en gång träffande sammanfattade som ”idyllfobi”. Läser man svenska ungdomsromaner så har alla ungdomar stora problem, alla deppar och nästan alla kommer så småningom att hitta lite hjälp genom någon klok äldre människa. Det blir ett lätt absurt koncept, där problemen står som spön i backen, bara för att mot slutet av boken övergå i en hoppfull framtid – ty sådant är kravet på ungdomsromaner. De måste vara optimistiska i slutet. Man får lust att gnugga nosen på alla ungdomsboksförfattare i Robert Cormiers klassiska ”Chokladkriget” från 1974, en ungdomsbok som trots titeln är en djupt allvarlig bok om att det kanske inte alls lönar sig att revoltera mot förtryck. Den slutar i djup pessimism, som många av Cormiers böcker, och det är märkligt befriande. Vuxensamhället behöver inte konstant ropa allt ordnar sig, för det kan minsta barn räkna ut att det inte alltid gör. Å andra sidan, att kräva mindre optimism i ungdomsböckerna är ju bara att kräva ytterligare realism. Viktigast i ungdomslitteraturen tycks vara att ungdomar ska känna igen sig till varje pris, vilket man också kan bli rätt trött på. Det ska handla om nuet. Det ska vara trovärdigt. Det ska inte vara för konstigt. Det är som om ungdomar i första hand bara ska beskrivas för sig själva, som om de ska stängas in i ett begränsat ungdomsland utan utblick. Flickor ska läsa om kärlek och pojkar ska läsa om idrott (och ha humor). Det som hänt i de senaste årens ungdomsböcker är att författarna blivit ännu säkrare i tonfallet; många unga författare är oerhört skickliga på att läsa av språk, beteenden, miljöer. De är bra på att beskriva. Men som sagt, experimentlitteraturen är inte så väldigt omfattande. Och nu kommer då ”I det här trädet”, en ungdomsroman som Katarina Kieri skrivit tillsammans med Per Nilsson, som är Sveriges mest formexperimenterande ungdomsboksförfattare. Och så är den inte alls särskilt experimentell. Snopet Vartannat kapitel handlar om Jacob, vartannat om Siri. Siri berättar i första person, med explosivt raseri över pappans alkoholism, tristessen i skolan och sin egen bristande popularitet. Jacob är mer tillbakahållen och hans kapitel berättas helt följdriktigt i tredje person. Han bor med mamma och storebror John, och familjen krackelerar av allt som hänt innan de flyttat. ”Hur hamnade vi här?” frågar mamma hjälplöst en natt. Ja, hur? Jacob berättar inte genast, historien växer fram vartefter. En styvfar. En älgstudsare. En bror. En hund. Siri ser Jacob, Jacob ser Siri – och man gäspar lite och inväntar den oundvikliga kontakten, varför skulle annars denna bok skrivas? Men så gör inte Kieri och Nilsson, de låter sina huvudpersoner fundera lite tankspritt kring varandra, se där är Fågelflickan, se där är Vilsepojken, men sen fortsätter båda med sitt liv. I stället för två spår som så småningom löper samman till ett är ”I det här trädet” två parallella romaner, två olika historier som tassar fram bredvid varandra. Situationerna där Siri och Jacob möts beskrivs från bådas synvinklar. Två världar. Vid något tillfälle börjar Jacob fundera över vem som avgör vad en berättelse handlar om, och då vädrar jag Per Nilssons ständiga metatexter – han skriver ofta in sig själv i sina böcker, och låter huvudpersonerna bråka lite med sin författare. Här blir det en onödig verfremdungseffekt: att tala om för läsaren att läsaren skapar sin egen historia är överflödigt. Vartefter Siris och Jacobs berättelser utvecklas blir jag alltmer förvånad över att ”I det här trädet” är så lite experimentell. Den är ju en vanlig ungdomsbok, ett vanligt berättande om en vanlig vardag, med vanliga problem och ett vanligt optimistiskt slut. Men den är fruktansvärt bra. Det är det som gör den annorlunda. Språket tar andan ur läsaren, berättelsen har en nerv och en närvaro som gör personerna trovärdiga. Författarna har den skärva i ögat som lyfter det vardagliga till att bli universellt. Och då sitter jag där, märkligt tacksam för att dessa formmedvetna författare inte förlorade sig i ett formexperiment. Man kan tala sig blå i ansiktet om form, men det är inte formen som gör en bok bra. ", "article_category": "culture"}
{"id": 38014, "headline": "Göteborg kan få miljonpris", "summary": "Göteborgs filmfestival vill instifta ett av Europas största filmpriser. Från och med nästa år kan vinnarfilmen belönas med en miljon kronor.", "article": "Det Nordiska filmpriset delas ut till vinnaren i filmfestivalens huvudtävling, den nordiska tävlingen. I dag är prissumman på 100 000 kronor, men redan nästa år kan den vara tio gånger större. Det nya priset ska enligt planerna finansieras till hälften av Filmfestivalen, till hälften av tre andra aktörer: Göteborgs kulturnämnd (100 000 kronor), Västra Götalandsregionen (250 000) och Göteborg & Co (150 000). Den sistnämnda aktören är ett marknadsföringsbolag ägt av kommunen, Göteborgsregionen och näringslivet. Summan en miljon kronor skulle göra priset till ett av de största i Europa. Nordiska rådets filmpris som alltid omnämns med den största respekt är till exempel \"bara\" på knappt en halv miljon kronor. Kulturnämnden beslöt på tisdagen att avsätta sin del av summan, under förutsättning att festivalen och Västra Götalandsregionen bidrar till finansieringen. - Beslutet ska tas på fredag. Innan dess vågar jag inte uttala mig om utgången, säger Lars Nordström, ordförande för kulturnämnden i Västra Götalandsregionen. En annan förutsättning för det nya priset är att Filmfestivalen hittar en eller flera privata sponsorer som kan medfinansiera priset. - Kommunen har tagit beslutet, regionen arbetar på frågan och vi är fantastiskt glada att frågan tagits upp på så hög nivå och att vi nu har ett konkret förslag att arbeta med, säger filmfestivalens vd Åsa Bernlo som annars vill vara försiktig med kommentarer tills beslutet är fattat av regionen. - Om allt går i lås kommer priset definitivt att bli ett av de största filmpriserna i Europa. Festivalen i Las Palmas hade ett pris som var i nivå med det här, men jag vet inte om det finns längre. Planerna på det nya Nordiska filmpriset ska offentliggöras på Filmfestivalens inledande presskonferens på fredag. 33:e upplagan av Göteborgs filmfestival Göteborgs filmfestival invigs på fredag med start klockan 17.30. Hedersordföranden Roy Andersson håller invigningstalet. Öppningsfilm är det svenska artistporträttet \"The extraordinary ordinary life of José González\". På årets festival visas ungefär 450 filmer från ett 80-tal länder. Det innebär fler än 700 filmvisningar i 16 salonger. 180 volontärer arbetar med festivalen och lägger ner 19 000 arbetstimmar. Bland de internationella gäster som besöker festivalen finns journalistlegendaren Günter Wallraff (Tyskland), regissören Claire Denis (Frankrike), \"Orlando\"-regissören Sally Potter (Storbritannien) och filmaren Tom Tykwer (Tyskland). Ett stort antal svenska filmer, speciellt i det korta formatet, får världspremiär i Göteborg. Till årets premiärer hör \"Eleganten från vidderna, filmen om Eddie Meduza\", Babak Najafis långfilmsdebut \"Sebbe\", den danske regissören Simon Stahos svenska film \"Kärlekens krigare\" och Ola Salo-porträttet \"Ola Svensson superstar\". Festivalens teman är bland annat \"sharing\" (som i fildelning och att dela idéer), Afrika och HBT (kärlek utanför heteronormen). Festivalens huvudtävling är Nordiska filmpriset. I år tävlar följande filmer: \"The extraordinary ordinary life of José González\", Fredrik Egerstrand och Mikel Cee Karlsson (Sverige) \"Engelen\", Margreth Olin (Norge/Sverige/Finland) \"Sebbe\", Babak Najafi (Sverige) \"The good heart\", Dagur Kári (Island) \"Broderskab\", Nicolo Donato (Danmark) \"Upperdog\", Sara Johnsen (Norge) \"Skavabölen pojat\" (\"Last cowboy standing\"), Zaida Bergroth (Finland/Tyskland) \"R\", Tobias Lindholm och Michael Noer (Danmark) ", "article_category": "culture"}
{"id": 38036, "headline": "Efter Millennium-artikel i DN: Misstankarna tillbakavisas", "summary": "”Att skriva kunde han helt enkelt inte”, påstår DN-reportern Anders Hellberg om Stieg Larsson i en artikel i fredagens DN. Nu får han mothugg på flera fronter. ”Han var en ytterst mogen författare”, säger Millenniumförfattarens förläggare Eva Gedin.", "article": "Anders Hellberg hänvisar till den period då han arbetade tillsammans med Stieg Larsson på TT i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet: ”Språket var struttigt, ordföljden ofta fel, meningsbyggnaden enkelspårig och syntaxen ibland helt galen”, skriver Anders Hellberg, och antyder att en så svag skribent rimligtvis inte kunde ha författat Millenniumtrilogin. I själva verket misstänker han att succéböckerna kan vara skrivna av Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson, något som bestämt avvisas av henne själv i ett uttalande i Expressen. Stieg Larssons förläggare på Norstedts förlag, Eva Gedin, avfärdar Anders Hellbergs påståenden med eftertryck. - Att Stieg inte skulle ha författat Millenniumtrilogin är bara trams. Hon menar att diskussionen om huruvida Stieg Larsson var en dålig skribent eller inte, som tagit fart efter att innehållet i Kurdo Baksis bok ”Min vän Stieg Larsson” blev känt, har tagit helt fel proportioner. - Jag kan bara uttala mig om Stieg som deckarförfattare. När han kom till förlaget var han en mycket mogen sådan och hans manus var ytterst väl genomskrivna. Stieg Larssons bror, Joakim Larsson, som befinner sig i en uppmärksammad arvstvist med Eva Gabrielsson, säger att DN-artikeln gjorde honom arg men knappast förvånad. - Det är bara ännu en struntartikel om Stieg som jag inte tänker lägga någon energi på. Numera är ju min bror en nationalikon, och många som anser att de kände honom passar på att segla på hans rykte. Kurdo Baksi har varit i hetluften sedan det blev känt att han i sin nya bok om Stieg Larsson beskriver Millenniumförfattarens journalistiska metoder som etiskt tvivelaktiga. Men efter Anders Hellbergs artikel känner han sig missförstådd. - Jag är inte korrekt citerad i artikeln. Först och främst har jag aldrig sagt att jag var en bättre skribent än Stieg. Möjligtvis är jag bättre på att hantera snabba, korta journalistiska texter, men absolut inte som skribent. Anders Hellberg har använt vårt samtal för att få fram ett perspektiv som jag inte kan gå med på. När Anders Hellberg får höra Kurdo Baksis reaktion på artikeln blir han förvånad. I deras samtal fanns inga utrymmen för missförstånd, menar han. - Jag hade tyvärr ingen möjlighet att spela in samtalet men jag har skrivit ner exakt vad Kurdo Baksi sa. Om han idag inte vill stå för det är det hans sak. I Hellbergs artikel säger Kurdo Baksi: ”Det är fortfarande för mig en gåta hur han kunde skriva dessa böcker”. Men enligt Baksi har uttalandet inte någonting med kvaliteten på Stieg Larssons skrivande att göra. - Gåtan för mig är, och har alltid varit, hur Stieg skapade tiden för att skriva Millenniumtrilogin när han var så aktiv på flera andra håll. Det skriver jag också utförligt om i min bok. Men i intervjuer har du sagt att Stieg Larsson var en medioker journalist? - Jag står för att Stieg Larsson inte var en lysande journalist, men han var en lysande författare. Det visade han i både sina fackböcker och deckare. Journalisten och författaren Anna-Lena Lodenius skrev boken ”Extremhögern” tillsammans med Stieg Larsson. Hon säger att hon visserligen aldrig rättat några av hans nyhetstexter, men väl kritiskt läst mycket av det Stieg Larsson skrivit. - Det är möjligt att det torra TT-språket inte var hans grej. Men det är klart att han kunde skriva. Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson arbetade tillsammans i början av 90-talet. Åren innan han gick bort tappade de kontakten, och hon berättar att det tog lång tid innan hon vågade läsa hans Milleniumböcker. - Jag visste hur plågsamt det skulle vara. När jag läser Millenniumserien hör jag hans röst, tydligt. Jag känner igen hans språk, hittar vissa av hans favoritord i böckerna som jag alltid strök bort när vi skrev tillsammans. Han hade, som alla människor, vissa formuleringar och uttryck som utmärkte honom. Det råder ingen tvekan om att det är samma Stieg som jag skrev tillsammans med. Inte heller Kurdo Baksi tvivlar en sekund på att Stieg Larsson skrivit sina böcker på egen hand. Men han är inte överraskad över Anders Hellbergs teorier, sådana är vanliga i litteraturhistorien. - Shakespeares verk skrevs för snart 400 år sedan, och fortfarande tvistar man om vem som egentligen var författaren. Många menar att det var hans fru. Men i Stiegs fall var det faktiskt han själv som skrev, säger Kurdo Baksi och forsätter: - Hans mycket speciella stilistik, som syns i allt han någonsin skrivit, går tydligt igenom Millenniumböckerna. Det enda jag menar är att den stilistiken gjorde sig bättre i skönlitteraturen än i snabba journalistiska texter. Eva Gabrielsson säger till Expressen att hennes inblandning i deckartrilogin sträckte sig till korrekturläsning och diskussioner med livskamraten. Samma bild ger Kurdo Baksi som berättar att han förstått att sambon hjälpte Stieg Larsson med flera miljöbeskrivningar. - Hon var ju arkitekt och kunde bidra med kunskaper om fastigheter och beskrivningar av bostäder, till exempel den lägenhet där Stieg lät Lisbeth Salander bo. ", "article_category": "culture"}
{"id": 38039, "headline": "Balettchef tvingas att ta timeout", "summary": "Balettchefen Marc Ribaud lämnar alla sina uppgifter på Kungliga Operan. Efter skandalerna med sextrakasserier behöver personalen arbetsro, säger chefen Anders Franzén.", "article": "Kungliga Balettens chef Marc Ribaud har med omedelbar verkan tagit timeout från alla sina arbetsuppgifter på Operan på grund av sextrakasserier. Beslutet togs av Operans vd Anders Franzén. Beskyllningarna om balettchefens sexuella trakasserier blev till sist för graverande för att Kungliga Operan skulle kunna undvika att agera. Efter att inte ha tagit händelserna på tillräckligt stort allvar blev operachefen Anders Franzén till sist tvungen att agera. Balettchefen tar timeout på obestämd tid. – Operans personal är givetvis i behov av att få arbetsro, inte minst i den interna verksamheten. Det är nu först och främst viktigt att alla parter får stöd i den uppkomna situationen, säger Operans avgående vd och teaterchef Anders Franzén i ett pressmeddelande. Han ville på torsdagen inte vidare kommentera händelserna, men lät ändå svara att det var han själv som tog initiativet till Marc Ribauds timeout. Det var i höstas som Operans balettchef Marc Ribaud fick en skriftlig arbetsrättslig varning på grund av en anklagelse om sexuellt ofredande. Men affären om hur Marc Ribaud i slutet av våren skickat mejl till en kvinnlig anställd på Operan som uppfattades som ett olämpligt närmande avslöjades förra måndagen av DN. Medarbetaren, som inte arbetar inom baletten, anmälde händelsen på hösten och mottog och accepterade då en ursäkt från balettchefen. Efter DN:s artikel bad Marc Ribaud om ursäkt inför hela balettens personal och fortsatte därefter att arbeta på Operan på ett treårigt förordnande som balettchef, av vilket han hittills har avverkat ett och ett halvt år. Marc Ribaud har haft det konstnärliga ansvaret för baletten. Det administrativa har han delat på tillsammans med Ann Lund. Nu vidtar ett internt arbete där Operan går vidare kring frågor om arbetsmiljö och framtida planering. Under tiden som baletten står utan chef påbörjas diskussioner om vem som ska ta det yttersta ansvaret. Operan har i Eva Nissen, Michel Bejart och Brendan Collins tre balettmästare och sedan tidigare Ann Lund som biträdande balettchef, så det finns personer i huset som tills vidare kan ta över. – Det interna arbetet får utvisa hur länge Marc Ribauts timeout kommer att vara. Han och hans närmaste har upplevt situationen som mycket pressande, säger Operans informationschef Torbjörn Eriksson. Den 1 februari är det Birgitta Svendén som tar över som vd och operachef. Beslutet fattades av regeringen på torsdagen. Marcus Boldemann marcus.boldemann@dn.se 08-738 20 59 ", "article_category": "culture"}
{"id": 38043, "headline": "Måleriets mästare i ett förklarat ljus", "summary": "Evert Lundquists heligförklarade måleri visas nu på Moderna museet, utan guldramar och i ett sakligt ljus. Ingela Lind ser ett frilagt drama.", "article": "Utställning Evert Lundquist Moderna museet, StockholmVisas tom 11/4 Hängningen är grådaskig. Här på Moderna museets fönsterlösa undervåning har jag tidigare fallit för dramatiska ljussättningar – ta den av Dick Bengtssons eller William Kentridges konst. Men Evert Lundquists målningar kläs av i ett funkisljus, som om utställningen vore en laboratorieundersökning. Dessutom är alla guldramar borttagna och ersatta av ett monotont upphängningssystem med luftspalt. Varför denna asketism? Faktum är att jag förstår den. Just i fallet Evert Lundquist behövs en klarsyn. Den neutrala vita kuben bildar nu ramen kring konstnärens verk. Ett verk som tidigare ofta dolts genom att heligförklaras. Eller av att ha slitits ut i auktionsvärlden som modernistisk kliché och halvkitschigt ljusmåleri. Här prövas i stället ett mycket stramt urval av Evert Lundquists konst mot en saklig bakgrund. I katalogen utgörs den också av målare från senare generationer, som Georg Baselitz, Sigrid Sandström, Per Kirkeby … Katalogen tar även upp Lundquists förvånansvärt avstannade internationella karriär. Jag uppskattar utställningens lågmälda och genomtänkta hållning. Den får mig att på nytt stirra in i målningarna och uppleva dem som nytvättade och öppna för tolkningar. Jag får helt enkelt lust att gå runt och pröva andra ingångar och liksom rulla verken mot bilder och idéer ur historien och samtiden. Hur förhåller sig Lundquist till Giacometti? Kan man jämföra hans figurers ensamhet med ödsligheten i Hoppers eller Bacons måleri? Vilken relation har Jan Håfström eller Lena Cronqvist till Evert Lundquist? Och vad betyder hans sörja av kletig färg i förhållande till motiven? Som besökare blir jag erbjuden ett fritt strövrum. Utställningen belyser verkligen att Evert Lundquist parallellställer form och färg. Eller illusion och materia. De prydliga titlarna fungerar mest som legitimation för de dramer som utspelas mellan färgsjoken. Ett skapande är på gång inför mina ögon. Allt på dukarna tycks vara i rörelse. Tecken och betydelser undermineras i samma takt som ögat försöker nagla fast dem. Ett ben blir en glänta i skogen. Ett perspektiv tornar upp sig som en blockerande mur. Yta blir djup och djup blir yta. Abstraktion och figuration beblandas, upphör att vara varandras motsatser. Ett står dock klart: ”Övermålaren”, den ångrande, orolige och bitske, dominerar här över 1700-talseleganten. Evert Lundquist blir på Moderna museet en existentialist – inte alls den klassicist som han brukar kallas. I urvalet ifrågasätter han ständigt sina egna utspel och måleriska uttalanden. Han ger och tar tillbaka, är aldrig tvärsäker. Likt Giacometti går han om och om igen på det som finns omkring honom – en vägg, en ask eller ett ben. Men motiven tycks inte spela någon särskild roll. Stolar, kvinnor eller påsar … Alla målar han upp och vrenskas med som om de vore funna objekt (objets trouvées) eller ensliga statyer på socklar. Detta målardrama rör något annat än de angivna motiven. Titlarna fungerar som poetiska under- eller övertoner i en förvandling av de platta dukarna. Utställningens provokation ligger just i dess oreserverade hyllning till det nedvärderade oljemåleriets förmåga till rörelse. Nej. Lundquist söker inte en tidlöshet utan en intensitet. Han går runt i sin ateljé och vänder på målningarna. Ser dem från nya håll. Ofta är de mörka och vittnar om lager på lager av frustration. Ganska många förstelnas av tjock brunsåsig färg. Och så, plötsligt, blir en gest, en ton eller ett färgstråk till en sång i rummet. Då har konstnären lyckats inringa något som har med liv och smärta att göra. Något som i en annan vinkel, strax därefter, åter kan falla ihop som en smutsig säck. Det är aldrig själva säcken, yxan, eller stolen som väcker min känsla av under. Det är konstnärens drivkraft och förmåga att med färg och duk och endast två dimensioner gestalta sin egen kamp mot intigheten. Ingela Lind konst@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 38048, "headline": "”Snabba cash” blir trilogi även på bio", "summary": "”Snabba Cash” förökar sig och får nu två uppföljare. Båda kommande filmerna bygger vidare på Jens Lapidus böcker om den undre världen.", "article": "Aftonbladet uppgav på onsdagen att två uppföljare till filmen \"Snabba cash\" är på gång. Fredrik Wikström, producent för filmen, bekräftar att man sedan ett halvår tillbaka har planerat filmtrilogin, som bygger på Jens Lapidus böcker \"Snabba cash\", \"Aldrig fucka upp\" och en tredje roman som är under produktion. - Alla har varit eld och lågor kring det här. Vi bestämde det egentligen så fort vi var klara med \"Snabba cash\", säger han till TT Spektra. Man befinner sig just nu på manusskrivarnivå och planerar att spela in filmerna under 2011. - Premiär för den andra filmen blir det 2012. Och vi kommer spela in på samma sätt som de spelade in Millennium-trilogin, rakt efter varandra. Är trilogier något som ligger i tiden? - Ja, det verkar ju så. Jag vet faktiskt inte varför. Men det handlar nog om att ha en så bra historia att berätta så att en film inte räcker till, säger Fredrik Wikström. Det kommer vara samma uppsättning av regissör, producent och skådespelare som i \"Snabba cash\" i de två uppföljarna. Även författaren Jens Lapidus följer arbetet, och jobbar just nu på den tredje romanen, som delvis kommer ligga till grund för den tredje filmen. - Jag tror Jens har kommit ungefär halvvägs i skrivandet där. Men han ska få skriva klart i lugn och ro, och så börjar vi bearbeta den efter hand sen, säger Fredrik Wikström. Jens Lapidus berättar för TT Spektra att han tagit en time-out från intervjuer och press, men att han kan bekräfta att filmtrilogin blir verklighet. - Alla detaljer får du ta med Fredrik Wikström, producenten, säger han. Joel Kinnaman, som spelar överklasskillen JW i \"Snabba cash\", och som nu även är aktuell för uppföljarna, befinner sig på semester i Karibien, och har varit otillgänglig för kommentarer. 10 trilogier i filmhistorien Trilogin om Härskarringen: \"Sagan om ringen\", \"Sagan om de två tornen\", \"Sagan om konungens återkomst\" Millennium-trilogin: \"Män som hatar kvinnor\", \"Flickan som lekte med elden\", \"Luftslottet som sprängdes\" Gudfadern-trilogin: \"Gudfadern\", \"Gudfadern II\", Gudfadern III\" Titta han snackar-trilogin: \"Titta han snackar\", \"Titta hon snackar också\", \"Titta vem som snackar nu\" Tillbaka till framtiden-trilogin: \"Tillbaka till framtiden\", \"Tillbaka till framtiden II\", Tillbaka till framtiden III\" Ensam hemma-trilogin: \"Ensam hemma\", \"Ensam hemma II - Vilse i New York\", \"Ensam hemma III\" Göta kanal-trilogin: \"Göta kanal eller vem drog ur ploppen?\", \"Göta kanal 2 - Kanalkampen\", \"Göta kanal 3 - Kanalkungens hemlighet\" Trikoloren-trilogin: \"Frihet - den blå filmen\", \"Den vita filmen\", \"Den röda filmen\" Matrix-trilogin: \"Matrix\", \"Matrix reloaded\", \"Matrix revolutions\" Mods-trilogin: \"De kallar oss mods\", \"Ett anständigt liv\", \"Det sociala arvet\" ", "article_category": "culture"}
{"id": 38063, "headline": "Norrköpings symfoniorkester på De Geerhallen, Norrköping", "summary": "Blecket gnager grälsjukt och pukorna mumlar i bakgrunden när Christian Lindberg dirigerar Allan Petterssons ofullbordade första symfoni.", "article": "Fyra minuter in i konserten dirigerar Christian Lindberg en halv minut utan att någon i orkestern rör sig. Här finns en lucka i partituret och Lindberg har inte velat fylla ut den nu när Allan Pettersson själv inte kom på vad där skulle stå och strängt förbjudit andra att försöka. Allan Pettersson orkade inte slutföra sin första symfoni. Det är ett öde han delar med många. Symfonin är en genre med speciella krav och många tonsättare har fastnat i porten. Bland svenskar kan man nämna Dag Wirén och John Fernström, som var påfallande omilda mot sina numrerade förstlingsverk i genren. Wilhelm Stenhammar återkallade sin första symfoni men den har spelats på konsert och finns också att tillgå på skiva. Det gäller också för Lars-Erik Larssons första symfoni, som tonsättaren – kanske inte helt välbetänkt – så småningom hävde uppförandeförbudet på. Allan Pettersson lade sin första symfoni åt sidan 1951. Pettersson hade vid den här tiden redan avslutat ”barfotasångerna”, några kammarmusikverk och en konsert för stråkar, men symfonin gick i stå. Bekymrad över denna motgång beslöt han, fyrtio år gammal, att fortsätta sina tonsättarstudier. ”Jag ska komma dithän att jag själv kan bedöma mina verk”, skrev han i en anteckningsbok och for ner till Paris. Som lärare tog han René Leibowitz, som var Schönbergs tolvtonsteknik så trogen att han förskjutits av nästa generations hårdföra karriärist-modernister som Pierre Boulez. Och nog lärde sig Pettersson bedöma sina verk, men frågan var om det var helt efter egna kriterier. För den andra symfonin, som skrevs under Paristiden, är visserligen skickligare hopkommen än den första men också mindre personlig. I det halvtimmeslånga verk om 829 takter som Christian Lindberg lyckats foga samman (utan att för den skull fullborda) finner man många av de stildrag som kännetecknar den mogne Allan Pettersson. Här finns den ständigt ruvande oron, accentuerad av en ömsom viskande, ömsom smattrande virveltrumma. Här hörs de korthuggna, signalliknande motiven i träblås och höga stråkar. Här gnager blecket grälsjukt medan pukorna mumlar i bakgrunden. Och så den nästan motvilliga trösten i stråkarna och ett citat ur någon av barfotasångerna, i det här fallet ”Min längtan”. Men här finns också sådant som man inte finner mycket av i Petterssons senare tonspråk: långa uppladdningar och stegringar, varav några rinner ut i intet, därutöver en närmast Sibeliusk barrskogsmystik, något som knappast skulle ha setts med blida ögon av Leibowitz, om han nu bedömt partituret. (Leibowitz författade ju senare en pamflett med titeln ”Sibelius: världens sämste komponist”). Några gånger pågår fyra fem samtidiga förlopp; vid andra tillfällen glesnar det rejält, i synnerligen mot slutet, vilket till viss del beror på att Pettersson nöjt sig med konturerna i väntan på vidare inspiration. Visst märks sömmarna; men det gör de också i Petterssons senare verk, fast då utifrån en medveten estetik. Hur som helst är första symfonin ett viktigt tillskott till förståelsen av Petterssons musik och inte mindre spännande än de närmast följande symfonierna. Christian Lindberg, som för skivbolaget BIS ska fullborda den Petterssoncykel Leif Segerstam inledde, övertygade om sin kompetens på området. Efter paus överraskade Lindberg med en på en gång originell och stilsäker Dvoráknia. Därtill såg han till att inte ställa sig i vägen när den 22-åriga stjärnsolisten Tine Thing Helseth satte en helt egen prägel på Haydns trumpetkonsert. Allan Pettersson skrev 16 symfonier Allan Pettersson, 1911–80, utbildade sig till violinist, studerade sedan komposition i Stockholm för Otto Olsson och Karl-Birger Blomdahl samt i Paris för René Leibowitz. Genombrottet också internationellt kom med hans sjunde symfoni (1968), men han skrev förutom 16 symfonier, de flesta för stor orkester, en med kör (nr 12) och en med altsaxofonsolo (nr 16), också sånger (Barfotasånger), till egna texter, konserter och kortare instrumentalstycken. Pettersson kom från fattiga förhållanden, något som präglade hans engagemang för ”den lilla människan” bland annat uttryckt i hans tolfte symfoni, en tonsättning av Pablo Nerudas dikter om militärens mord på demonstranter i Chile. ", "article_category": "culture"}
{"id": 38065, "headline": "Lewis Carroll: ”Alice i Underlandet”", "summary": "I vår kommer ytterligare en berättelse som utgår från Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet”. Den ständigt aktuella boken från 1865 kommer nu dessutom i en praktupplaga med ny översättning och nya illustrationer.", "article": "Ständigt denna Alice! I mars kommer en ny filmversion av Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet” i regi av Tim Burton med bland andra Johnny Depp och Anne Hathaway. I Stockholm spelas Alice som musikal och vårmodet välkomnar henne med smycken i form av utflipprade kaninberlocker och symbolmättade nycklar. Lewis Carrolls superklassiker från 1865 är i ständig förvandling och dyker upp i de mest perifera sammanhang. Det Carrollska Underlandet upphäver inte bara tiden och rummet, utan också tingen, tänkandet och medierna. När berättelsen börjar sitter Alice bredvid sin syster på stranden. Systern läser i en bok, men den innehåller varken bilder eller dialoger. Alice tycker att den är tråkig. Hon saknar praktiken av språket, en möjlighet att skapa kontakt genom seende eller tal. När hon följer efter den vita kaninen och faller ner genom kaninhålet får hon vittring på en helt annan berättelse än den som ges genom i systerns trista lektyr. Den handlar om språk och makt, ord och logik, illusion och verklighet och kan beskrivas som dröm eller mardröm eller alltsammans på en gång. Tolkningarna – både av ”Alice in Wonderland” och uppföljaren ”Through the Looking-Glass” (”Alice i Spegellandet”) – kan räknas i det oändliga och det vimlar också av kommenterade utgåvor av olika slag. Så spårar till exempel ”The Philosopher’s Alice” (1974) all identifierbar filosofi i texterna, vilket kräver flera hundra sidor. Redan 1870 kom ”Alice i Underlandet” på svenska, då med titeln ”Alice’s äfventyr i sagolandet”. Översättaren var den numera glömda författaren Emily Nonnen. Hon hade träffat Carroll och av honom uppmanats att ”överflytta” berättelsen, som hon träffande skriver i sitt förord. För ”detta lilla arbete”, heter det vidare, har ju gjort lycka både i England och i flera andra länder. I dag finns Aliceböckerna översatta till 125 språk. Bland senare svenska uttolkare märks barnboksförfattaren Gösta Knutsson och förläggaren Åke Runnquist, men den flitige Harry Lundin – som översatt så många barn- och ungdomsboksklassiker – förtjänar också att vara med på ett hörn. Runnquists flytande översättning (1966), där han snillrikt försvenskat sånger och kulturella anspelningar, räknas av många som den bästa. Tidigare hade han också med Lars Forssell gett ut ”Snarkjakten”, en av Carrolls (i Sverige) mindre kända texter. Bägge böckerna illustrerades av Tove Jansson. Att översätta Alice post-Runnquist torde vara en tuff utmaning, men när Christina Westman nu satt tänderna i Carroll lyckas hon hålla en egen ton. Den är direkt, följer hela texten och utesluter inte, som man ibland gjort, den inledande dikten om berättelsens tillkomst. Katten undgår dock inte ödet att bli omdöpt: hos Westman kallas den Lisa, hos Runnquist Missan. Men hos Nonnen och Lundin får hon behålla namnet Dinah – Knutsson försvenskar helt enkelt namnet till Dina. Den nya svenska översättningen är stilfullt utgiven i samspel med den australiske konstnären Robert Ingpens bilder. En bok ska innehålla bilder och prat, resonerar Alice i berättelsens början. Man kan lugnt säga att illustratören Ingpen ger allt för att leva upp till det idealet. Han presenterar en energisk Alice, påfallande expressiv i kropp och ansiktsuttryck, helt i linje med berättelsens vindlingar mellan det välbekanta och det obekanta. Projektet är helt klart att göra Alice till en aktör i samspel med läsaren. Ingpen låter henne vända sig ut ur boken, som i en dialog, ofta på ett konfrontativt sätt. Munnen talar, ögonen är vidöppna. Gestalterna i bilderna zoomas ut och in och kan ibland komma påfrestande nära i detaljer och uttryck. Men det ger tveklöst bildmässiga poänger till en berättelse som talar om logikens sönderfall och realismens triumf på en och samma förbryllande gång. Den stressade kaninen fångas mitt i språnget, hetsigt blickande på den klocka han plockat upp ur västfickan. Boken har försetts med ett efterord av författaren Russel Ash som berättar lite om Carroll och om bokens tillkomst. Här finns också, vilket är värt en eloge, några återgivna sidor ur Carrolls handtextade manuskript. Det finns utgivet i faksimil – något som just Ash tog initiativet till – och bilderna ingår också i en del utgåvor, till exempel i Wordsworth Classics. Carroll var alltså själv sin förste illustratör och satte därmed klara riktmärken för vilka ställen som skulle illustreras och hur. Den klassiske Alice-illustratören är givetvis John Tenniel som gjorde bilderna till den första utgåvan. Senare konstnärer – det finns runt 150 stycken – får vackert förhålla sig till dessa bestämda herrar. Tillsammans formerade de en repertoar av typiska Alice-motiv som tårarnas sjö, kaninens hus, mötet med kålmasken, krocketspelet, rättegången med mera. Men det ryktbara fallet ner i kaninhålet lämnades faktiskt utanför, och de många illustratörer som gett sig på det har landat i minst sagt skiftande resultat. Ingpen gör för sin del en smart tackling av föregångarna och låter fallet representeras av rörelsen. Vad vi ser är Alice fallande kropp, hennes nedåtblickande ögon, kjolens vippning och fötternas beredskap att ta mark. Över huvud taget ter sig hans version av Alice som en sorts bokfilm, där gester, miner och rörelser får en viktig plats. Här arbetar en illustratör som breder ut miljöer och landskap över boksidorna och lägger ut färger över hela uppslag. Han ljussätter och fördunklar och anlägger gärna vidvinklar, som i den verkligt suggestiva gestaltningen av hattmakarens teparty. Man kan inte annat än sugas in i den bilden och bli en, kanske ofrivillig, kanske frivillig, deltagare i den evigt pågående engelska tebjudningen. Nu närmast fortsätter den med Tim Burtons film, som är ett äventyr i 3D med en Alice som närmar sig tjugoårsåldern. Fantasin om Underlandet skapar ständigt nya berättelser. Var tid kan ha sin Alice. Blev med tiden en erkänd fotograf Lewis Carroll (1832–1898) hette Charles Lutwidge Dodgson och var matematiklärare i Oxford. Under sin pseudonym publicerade han en mängd nonsenspoem och parodier, där ”Alice i Underlandet” (1865) och ”Alice i Spegellandet” (1871) är mästerverken som visade på en ny riktning inom barnlitteraturen där fantasin fick styra. Charles Dodgson levde ensam hela sitt liv, men var nära vän med barnen Liddell, särskilt med flickan Alice. Hon har berättat om hur Dodgson ”verkade ha ett oändligt förråd av dessa fantastiska sagor”. Han tog också många fotografier på barnen, och blev med tiden en ansedd fotograf. Det finns många teorier om att Charles Dodgson hade pedofila böjelser men han verkar aldrig ha begått några övergrepp och barnen har inte berättat något negativt. Tiderna var annorlunda; J M Barrie (1860–1937) som skrev ”Peter Pan” umgicks också helst med barn. ", "article_category": "culture"}
{"id": 38066, "headline": "829 takter fick lyckad nystart", "summary": "Blecket gnager grälsjukt och pukorna mumlar i bakgrunden när Christian Lindberg dirigerar Allan Petterssons ofullbordade första symfoni.MusikNorrköpings symfoniorkesterDirigent: Christian Lindberg", "article": "Solist: Tine Thing Helseth. Verk av Pettersson, Haydn, Dvorák. Scen: De Geerhallen, Norrköping. Fyra minuter in i konserten dirigerar Christian Lindberg en halv minut utan att någon i orkestern rör sig. Här finns en lucka i partituret och Lindberg har inte velat fylla ut den nu när Allan Pettersson själv inte kom på vad där skulle stå och strängt förbjudit andra att försöka. Allan Pettersson orkade inte slutföra sin första symfoni. Det är ett öde han delar med många. Symfonin är en genre med speciella krav och många tonsättare har fastnat i porten. Bland svenskar kan man nämna Dag Wirén och John Fernström, som var påfallande omilda mot sina numrerade förstlingsverk i genren. Wilhelm Stenhammar återkallade sin första symfoni men den har spelats på konsert och finns också att tillgå på skiva. Det gäller också för Lars-Erik Larssons första symfoni, som tonsättaren – kanske inte helt välbetänkt – så småningom hävde uppförandeförbudet på. Allan Pettersson lade sin första symfoni åt sidan 1951. Pettersson hade vid den här tiden redan avslutat ”barfotasångerna”, några kammarmusikverk och en konsert för stråkar, men symfonin gick i stå. Bekymrad över denna motgång beslöt han, fyrtio år gammal, att fortsätta sina tonsättarstudier. ”Jag ska komma dithän att jag själv kan bedöma mina verk”, skrev han i en anteckningsbok och for ner till Paris. Som lärare tog han René Leibowitz, som var Schönbergs tolvtonsteknik så trogen att han förskjutits av nästa generations hårdföra karriärist-modernister som Pierre Boulez. Och nog lärde sig Pettersson bedöma sina verk, men frågan var om det var helt efter egna kriterier. För den andra symfonin, som skrevs under Paristiden, är visserligen skickligare hopkommen än den första men också mindre personlig. I det halvtimmeslånga verk om 829 takter som Christian Lindberg lyckats foga samman (utan att för den skull fullborda) finner man många av de stildrag som kännetecknar den mogne Allan Pettersson. Här finns den ständigt ruvande oron, accentuerad av en ömsom viskande, ömsom smattrande virveltrumma. Här hörs de korthuggna, signalliknande motiven i träblås och höga stråkar. Här gnager blecket grälsjukt medan pukorna mumlar i bakgrunden. Och så den nästan motvilliga trösten i stråkarna och ett citat ur någon av barfotasångerna, i det här fallet ”Min längtan”. Men här finns också sådant som man inte finner mycket av i Petterssons senare tonspråk: långa uppladdningar och stegringar, varav några rinner ut i intet, därutöver en närmast Sibeliusk barrskogsmystik, något som knappast skulle ha setts med blida ögon av Leibowitz, om han nu bedömt partituret. (Leibowitz författade ju senare en pamflett med titeln ”Sibelius: världens sämste komponist”). Några gånger pågår fyra fem samtidiga förlopp; vid andra tillfällen glesnar det rejält, i synnerligen mot slutet, vilket till viss del beror på att Pettersson nöjt sig med konturerna i väntan på vidare inspiration. Visst märks sömmarna; men det gör de också i Petterssons senare verk, fast då utifrån en medveten estetik. Hur som helst är första symfonin ett viktigt tillskott till förståelsen av Petterssons musik och inte mindre spännande än de närmast följande symfonierna. Christian Lindberg, som för skivbolaget BIS ska fullborda den Petterssoncykel Leif Segerstam inledde, övertygade om sin kompetens på området. Efter paus överraskade Lindberg med en på en gång originell och stilsäker Dvoráknia. Därtill såg han till att inte ställa sig i vägen när den 22-åriga stjärnsolisten Tine Thing Helseth satte en helt egen prägel på Haydns trumpetkonsert. Thomas Anderberg musik@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 38078, "headline": "Svea rikes krönikörer", "summary": "Den första svenska historien skrevs av Erikskrönikans författare på 1300-talet. Sedan dess har kraven på sanning och källkritik stigit stadigt. Gunnar Wetterberg har läst en ny bok om svenska historiker.", "article": "Att skildra och begrunda vad som varit hör till det mest ursprungliga. Så småningom blir berättelserna systematiserade, de går från sagor till krönikor och årsböcker, de utnyttjas i politik och nationsbygge, för att i nästa skede prövas och ifrågasättas och närma sig forskning och vetenskap. När Ragnar Björk och Alf W Johansson nu ger ut antologin ”Svenska historiker” låter de dagens historiker berätta om sina föregångare i 57 artiklar. Genomgången börjar med den allra första: Erikskrönikans författare från 1300-talet (kan det ha varit Tyrgils Kristinesson?). Via bröderna Magnus och Peder Svart på 1500-talet går de ganska raskt fram till det som börjar vilja vara forskning, till Johannes Messenius i fängelser på Kajaneborg. Hur blir historien vetenskap? Under de första århundradena är det kritiken och ifrågasättandet som är viktigast. Sven Lagerbring (som jag skrev om på denna plats till 300-årsminnet 24/2-07) gick på 1700-talet tillbaka till källorna för att rensa bort det som tidigare varit ogrundat eller rena gissningar. ”Det är en ibland Historiens skyldigheter, att avtorka sminken från målade beläten, och visa dem sådana som de äro i sig själve”, skrev han i företalet till sitt ”Sammandrag af Swea Rikes historia”. ”Det är bättre att säga intet, än att fylla Historien med osanningar”, heter det en annan gång. Under 1800-talet skärptes kraven efter hand. Vid förra sekelskiftet blev lundabröderna Lauritz och Curt Weibull talesmän för en sträng källkritik, inspirerad av danska och franska forskare. De nöjde sig inte med mindre än det som är sant och bestyrkt – det sannolika, det troliga måste ge vika, åtminstone tills grunden är lagd. På den punkten stod bröderna Weibull och deras elever emot den ”uppsvenska” skolan kring Harald Hjärne, som förhöll sig friare. Bokens bidrag urskiljer sedan nyanser i hur mycket olika weibullianer anser att historikern bör få ”dikta över fakta”, men angreppen på den traditionellt berättande historieskrivningen sätter sin prägel på tillsättningsstriderna ända in på 1950-talet. I dag är det mesta av skillnaderna utjämnade. På 1950-talet tog weibullianerna över Historisk Tidskrift, Erik Lönnroth valdes till ordförande i Svenska historiska föreningen 1958, och den stränga självkritiken uppfattas numera som en självklar utgångspunkt för historisk forskning. Men när källkritiken brutit ned de gamla fördomarna och tagit reda på vad man egentligen vet, hur bygger man då upp en sammanhängande bild av vad som varit? I den äldre historien räcker säkra fakta sällan till för att fylla ut skeendet. Historierna måste rekonstruera förloppen – men med vad? Det är 1900-talshistorikernas problem, som ”Svenska historiker” försöker fånga. De går in på nya forskningsområden, de tar upp socialhistoria, kvinnohistoria och demografi, de lånar metoder från andra vetenskaper, och famnar om väldiga områden med stora kollektiva projekt som Sverige under andra världskriget eller utvandringen till Amerika. Det är fascinerande, men historieskrivningens utveckling är inte alldeles enkel. Även för nu verksamma historiker kan det vara meningsfullt att söka sig tillbaka till 1800-talskollegerna. C G Malmström som skrev om frihetstiden, C T Odhner om drottning Kristinas förmyndarregering och westfaliska freden, och F F Carlson som ägnade sig åt kungarna av det pfalziska huset. De skriver detaljerat och redovisar stora mängder material, men försöker begripa och skildra stora skeenden och sammanhang, som sällan fått en lika utförlig behandling sedan dess. I detta kan deras källkritiskt bättre skolade efterföljare hitta uppslag och intuitiva analyser att berika sina uppslag och undersökningar med. Åtskilliga av historikerna runt förra sekelskiftet gav sig långt in i politiken. Många blev ecklesiastikministrar, men Hans Forssell var finansminister under den besvärliga järnvägskrisen 1878–79 och Nils Edén ledde Sveriges hittills enda socialdemokratisk-liberala koalition till rösträtten och åttatimmarsdagen. Märkligt nog har bokens bidrag inte mycket att säga om detta samspel mellan forskning och politik. Att historia lockade den tidens samhällsintresserade studenter är inte så konstigt (i dag har sociologi, statskunskap och nationalekonomi kanske tagit över), men fanns det inte också en omvänd påverkan? Jag föreställer mig att den som själv ägnat sig åt politiken lite lättare kan se mekanismerna i forntida förhandlingar och uppgörelser. Nils Edéns mest intressanta verk är den sammanfattning han skrivit av riksdagens mångbandiga jubileumshistorik på 1930-talet. Statsministerns egna erfarenheter har vässat forskarens iakttagelseförmåga. Här och var kan ett omdöme eller en nyans läsas som Edéns begrundan över det egna verket, som när han skildrar Arvid Horns vedermödor med att hålla samman regeringen med stor insikt och sympati. Bokens redaktörer förklarar att de ålagt sina bidragsgivare att skriva om personerna, om deras verk och deras verkan. Resultatet är blandat. Det blir mycket personalia, det blir en del om verkningarna, men det är glest mellan de skarpa sammanfattningarna av vad som egentligen var så märkvärdigt i deras forskning. En del skymtar förbi – Sven A Nilssons analys av krigets betydelse för den moderna statens framväxt – men flera artiklar nöjer sig med ytliga uppräkningar och omnämnanden. Till bokens viktigaste kapitel hör Birgitta Odéns artikel om Sture Bolin. Bolin är en av de få svenska historiker som haft betydelse för den internationella forskningens utveckling. Han använde sina kunskaper som numismatiker till att ge en ny bild av det europeiska penningväsendets framväxt och lät myntfynd omtolka hävdvunna föreställningar om handeln mellan öst och väst i uppsatsen ”Muhammed, Karl den store och Rurik”. I slutet av 1930-talet hade han samlat sina rön i ett manus om 1 500 sidor. Tjugo år senare kom den första delen, ”State and Currency in the Roman Empire to 300 A.D.” – resten ligger i tre stora volymer på handskriftssamlingen i Lunds universitetsbibliotek. Vore inte det något för Vitterhetsakademin och Riksbankens jubileumsfond? Odén tar också upp frågan om Bolins politiska hemvist. Lundaprofessorn Gottfrid Carlsson, ursprungligen en av Hjärnes lärjungar i Uppsala, ”lät sig inte stötas bort av det nazistiska maktövertagandet”, skriver Lars Ericsson Wolke, utan verkade i olika sammanhang för Tysklands nya herrar. Länge har det även om Bolin hetat att han var ”brun”, och det kan vara förklaringen till att senare generationer skyggat för hans verk. Med orätt, hävdar Odén bestämt. Den unge Bolin knöt an till franska konservativa idéer och ”någon gång” till italienska fascistiska idéer. ”Att han varit tyskorienterad antisemit är däremot en så kallad faktoid, ett obevisat försanthållande med stor spridningsförmåga.” Odén berättar att hon själv deltog i Bolins föreläsningsserie från hösten 1941 om andra världskrigets utbrott, hans seminarier arbetade samtidigt med en källkritisk analys av de stridande makternas vitböcker, som ledde till hans bok ”Det ensidiga våldet” 1944. ”Svenska historiker” begränsar sig till de redan avlidna när urvalet gjordes för några år sedan – jag saknar Christer Winbergs briljanta omvärdering av ”freden, vaccinet och potäterna”, liksom Jan Gletes analyser av Kreugerkraschen och av sjökrigets betydelse. Boken ger en bild av var den svenska historieskrivningen stod för tjugo trettio år sedan. De första kvinnliga historikerna finns med, med Ellen Fries och Lydia Wahlström som de första, men den senare kvinnohistoriska forskningen skymtar bara, det populärvetenskapliga berättandets sentida renässans finns inte med, även om Fryxell och Grimberg fått sina artiklar. Det är en dryg volym; några av artiklarna uttrycker närmast sonlig vördnad. Kanske har den mest att ge dem som redan är bekanta med många av bokens personer. Störst glädje tror jag den kan göra genom att väcka aptiten på att läsa mer – den som inte läst Sten Lindroths ”Svensk lärdomshistoria 1–4” har ett par lyckliga månader framför sig. Och tack vare Antikvariat.net har jag nu läst Sture Bolins ”Ur penningens historia”, en briljant analys av pengarnas roll som den första beskattningen av handeln – mycket läsglädje för en knapp hundralapp i Aldus pocket! Skribenten Gunnar Wetterberg, född 1953, började på forskarutbildningen i historia i Lund men blev i stället diplomat och senare ansvarig för finansdepartementets långtidsutredningar 1992 och 1995. Numera chef för Sacos samhällspolitiska avdelning, hedersdoktor vid humanistiska fakulteten i Lund i våras. Senast aktuella bok ”Pengarna och makten. Riksbankens historia” (Atlantis, 2009). Källorna ”Svenska historiker. Från medeltid till våra dagar” Red. Ragnar Björk och Alf W Johansson (Norstedts förlag. 2009) Mer ”En forskning, som inte bygger på historiska fakta, framvuxna ur ett kritiskt siktat material, utan rör sig på det lösa förmodandets och den romantiska hypotesens gungfly, skapar inga vetenskapligt hållfasta resultat. Denna tidskrifts strävan är en rekonstruktion vilande endast på säkra utgångspunkter.” Lauritz Weibulls polemiska programförklaring i första numret av den historiska tidskriften Scandia 1928, riktad mot den traditionella Historisk Tidskrift. ", "article_category": "culture"}
{"id": 38079, "headline": "Chopin firas i Sverige", "summary": "2010 är de många jubileernas år. Först i raden står Frédéric Chopin, kompositören som föddes i Polen för 200 år sedan.", "article": "200-årsjubileet till Frédéric Chopins minne uppmärksammas stort i Warszawa, London, Tromsö, Wien och Nantes i år. Den 21 januari inviger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth det svenska firandet av Chopinåret på Konserthuset i Stockholm. – Chopin är en av giganterna inom den klassiska musiken. Det är nästan ett mandomsprov för en pianist att ge sig på Chopin, det kräver en otrolig elegans i spelet för att ta sig an en så krävande tonsättare, säger Stefan Forsberg, chef för Konserthuset. Eftersom 2010 är ett jubileumstätt år – både Mahler och Schumann står på tur att firas – har Konserthuset beslutat att koncentrera sig till ett nedslag. Den 21 januari spelar Filharmonikerna och pianisten Horacio Gutierrez Chopins pianokonsert nr 1. Samma dag hålls ett seminarium om kompositören och under en veckas tid kan besökarna se en stor utställning om Chopin. – Som musiker kan man inte gå förbi Chopin – man måste ut och köra på den motorvägen någon gång i sin karriär. Och publiken har lätt att ta till sig hans musik för att den är så outsägligt vacker, det är så vackra melodier, ackordföljder och harmonik, säger Stefan Forsberg. Tonsättarens dramatiska liv har också bidragit till att skapa lyster kring hans namn. Chopin var underbarnet som föddes i Polen och skrev sin första polonäs vid sju års ålder. Han lämnade hemlandet för Frankrike, där han kom att leva i exil på grund av den politiska oron i Polen. Chopins kärlek till den sex år äldre George Sand, hans sjuklighet och för tidiga död har inspirerat mängder av böcker och filmer, bland annat ”Chopin mon amour” med Hugh Grant och Emma Thompson. Men Stefan Forsberg tror inte att tonsättarens popularitet är särskilt beroende av hans romantiska levnadsöde. – Musiken talar själv, det är den som går rakt in i hjärtat på människor. Fler jubilarer 2010 Robert Schumann, tysk kompositör. Föddes för 200 år sedan. Gustav Mahler, österrikisk kompositör. Föddes för 150 år sedan. Jussi Björling, operasångare. Avled för 50 år sedan. (Nästa år är det 100 år sedan han föddes.) ", "article_category": "culture"}
{"id": 38094, "headline": "En kärlekshistoria i Nobelprisklass", "summary": "I december 1950 kom amerikanen William Faulkner till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Då träffade han författaränkan Else Jonsson och blev blixtförälskad. Kurt Mälarstedt har läst Faulkners brev till Else och berättar historien om en ovanlig litterär kärleksaffär.", "article": "Den 15 december 1950, fem dagar efter det att han hade tagit emot Nobelpriset i litteratur, skrev William Faulkner ett glödande kärleksbrev till Else Jonsson, änka efter författaren och kulturjournalisten Thorsten Jonsson, som gjorde mer än kanske någon annan för att introducera den amerikanske författaren för svenska bokläsare. – Jag älskar dig, jag tänker på dig hela tiden, skrev den nyblivne Nobelpristagaren till Else Jonsson. Han trodde sig inte kunna stå ut med att behöva återvända till USA utan att få träffa henne igen. Att vara ”a Nobel Prize bloke” (en Nobelpriskille) var ingenting mot att få tillbringa en eftermiddag med henne och njuta av hennes ögon, hår, mun, tunga och kropp. Brevet var det första av sextiotvå brev som William Faulkner skrev till Else Jonsson under de följande nio åren. Deras brevväxling fortsatte även efter det att deras kärlekshistoria i praktiken upphört vid årsskiftet 1953/54, tre år efter deras första möte. Många av Faulkners brev är mycket intima, erotiska och bitvis uppseendeväckande frispråkiga i ordvalet. Vid ett tillfälle använder han svenska könsord. Men breven innehåller inte bara kärleksförklaringar. Heta avsnitt följs ofta av prosaiska skildringar av livet på lantbruket utanför Oxford, Mississippi, om väder, vind, vardagsbekymmer och resor. Breven ger värdefull information om Faulkners liv och verksamhet under det sista decenniet av hans liv, om hans personliga problem, om hans längtan efter att kunna avsluta sitt författarskap – Else Jonsson var den första han skrev till om ”att bryta pennan”. Faulknerforskaren Michael Gresset ansåg att breven till Else Jonsson har det högsta litterära värdet av alla brev som Faulkner skrev, med undantag för breven till hans egen mor och den amerikanske författaren och litteraturkritikern Malcolm Cowley. Gresset uttryckte denna uppfattning i en artikel 1987 efter att bara ha haft tillgång till tjugofyra av de sextiotvå breven, och i starkt censurerat skick. Else Jonsson var restriktiv när litteraturforskare tog kontakt med henne, men för en av dem, Joseph Blotner, fick hon ändå så stort förtroende att hon lät honom läsa alla breven. Tillsammans bestämde de vilka delar av Faulkners brev som kunde ingå i den utgåva ”Selected Letters of William Faulkner” som Blotner gav ut 1977. I sina brev till yngre älskarinnor och beundrare kunde Faulkner uttrycka ”en pinsam blandning av faderlig omsorg och förlägenhet”, skrev Michael Gresset i sin artikel. Else Jonsson behandlade Faulkner däremot ”som en like i mognad”. – Hon kan mycket väl ha varit den mest intelligent receptiva läsare som Faulkner någonsin hade. William Faulkner och Else Jonsson träffades första gången lördagen den 9 december 1950, kvällen före Nobelprisutdelningen, på en middag som Faulkners svenske förläggare Kaj Bonnier gav till hans ära i sitt hem Nedre Manilla på Djurgården i Stockholm. Kaj Bonnier själv var sängliggande i förkylning, hans bror Tor Bonnier ryckte in som värd. Else Jonsson berättade många år senare om middagen för Joseph Blotner, som skrev en stor biografi över Faulkner. – När jag kom dit var Bill redan där. Han stod ganska ensam med alla de blyga svenskarna på behörigt avstånd, värdinnan var upptagen någon annanstans. Som ett slags extravärdinna gick jag direkt fram till honom. Vi började på en gång prata med varandra som om vi var gamla vänner. Även om hon själv inte hade träffat William Faulkner tidigare var det inte så konstigt att Else Jonsson tyckte att hon kände honom väl; hennes man Thorsten Jonsson, som var Dagens Nyheters New York-korrespondent 1943–46, hade besökt Faulkner och intervjuat honom i hans hem Rowan Oak i Oxford, Mississippi våren 1946. Thorsten Jonsson hade länge beundrat William Faulkner och skrivit om honom, bland annat i sin bok ”Sex amerikaner” (1942). Under mötet i Oxford sade Jonsson till Faulkner att han var övertygad om att denne en dag skulle få Nobelpriset i litteratur. Blotner beskriver Else Jonsson som en vacker kvinna med glänsande rött hår, lilagrå ögon och fina anletsdrag. När hon träffade Faulkner var hon trettioåtta år gammal, femton år yngre än författaren. Hon talade en utmärkt engelska; hon och hennes man hade bott i Greenwich Village i New York under hans tid som DN:s korrespondent. Else Jonsson måste ha gjort ett starkt intryck på Faulkner. Hon sade senare att ”han såg genom mig” när hon antytt att hon nyligen förlorat sin man. – Bill sa ”jag har känt dig i hela mitt liv”, och jag bara nickade. Det var sant, och hela tiden kändes det som om Thorsten stod vid min sida. Först när värdens bror Tor Bonnier vid middagen utbringade en skål för ”den man som inte är ibland oss men som bär det största ansvaret för att vi samlats här i kväll” förstod William Faulkner att Else Jonsson var änka efter Thorsten Jonsson, som hade avlidit fyra månader tidigare, fyrtio år gammal. Under kvällen framhöll Faulkner själv att han inte skulle ha suttit där utan Thorsten Jonssons insats, skrev Faulkners svenske översättare Mårten Edlund några dagar senare i en artikel i Expressen. Edlund berättade också att kvällens samtal hade handlat om allt från jakt, fiske och hästar till litterära spörsmål. Kort före uppbrottet hade man kommit in på ostronfiske i Mexikanska golfen. En av damerna hade frågat om Faulkner själv någon gång hade hittat en pärla. – Nej, men framför mig ligger alltid en pärla och väntar, hade Faulkner svarat. Else Jonsson uppfattade en underton i repliken, och hon glömde den aldrig. Av hennes brev till Joseph Blotner framgår det att det var hon som ställde frågan. Efter Nobelprisutdelningen kom William Faulkner och Else Jonsson överens om att äta lunch följande dag. – Det var ju nästan jul så vi åt en del tung julmat medan vi andlöst försökte leva upp till vår livslånga vänskap, mindes Else Jonsson senare. Efter lunchen på hotell Aston vid Mariatorget, nuvarande Rival, gick de ”genom den grå vinterdagen” hem till Else Jonssons våning på Björngårdsgatan i närheten. Else och Thorsten Jonssons dotter Helen, som då var fyra år gammal, minns William Faulkner som en liten man som satte sig i den fåtölj i det Jonssonska hemmet som små män i vänkretsen alltid valde, till exempel Herbert Tingsten. På kvällen gav kungen sin traditionella Nobelmiddag. Följande morgon reste William Faulkner till Paris. Else Jonssons skildring av deras samvaro under dessa decemberdagar 1950 är ganska återhållsam. William Faulkner minns det första mötet och de följande dagarna mera intensivt. I ett brev till Else Jonsson den 6 januari 1951 skildrar han sin upplevelse med en viss hetta. Han visste att de var ödesbestämda för varandra, ”dömda om du så vill”, skriver han. När de skålade med varandra visste han att han älskade henne, och han menade hennes nakna kropp, antingen hon ”visste det eller inte”. Han beskriver fascinerad hur Else kom och satte sig tillsammans med honom och andra män där de satt och pratade. Vid första bästa tillfälle bad han att få träffa henne igen. Naturligtvis, hade Else svarat, och när de träffades följande dag kom de överens om att äta lunch ytterligare en dag senare. Vid detta tillfälle hade Faulkner, enligt sitt brev, nämnt att de väl kunde träffas i Paris någon gång, och Else Jonsson hade accepterat förslaget, fortfarande blyg men ändå sig själv, som Faulkner uttryckte saken. Han hade kysst henne och hennes nakna kropp hade inte protesterat. William Faulkners första kärleksbrev till Else Jonsson, daterat den 15 december 1950, följdes av ytterligare tretton innan de träffades i Paris i april 1951. I breven uppehåller sig Faulkner ofta och ingående vid Elses kropp och sina minnen av den. Han skriver att de måste vara tillsammans igen tills det inte längre fanns några hemliga delar av hennes kropp som han inte rört vid. Han vill lära Else Jonsson att lyssna på hans kärlek på engelska och att hon ska lära honom att älska med henne på svenska, skriver han. Men under våren 1951 odlade Faulkner också andra kärleksrelationer utanför det uppenbarligen kärlekslösa äktenskapet med sin alkoholiserade hustru Estelle. Han försökte brevledes förföra en ung studentska vid namn Joan Williams, som han hade träffat på sensommaren 1950 några månader innan han fick sitt Nobelpris. Och i februari, då han befann sig i Hollywood för att skriva ett manus för filmproducenten Howard Hawks, återupptog han tillfälligt och intensivt den kärleksrelation med Hawks sekreterare Meta Carpenter som han inlett redan 1935. I mitten av april reste William Faulkner till Paris på sitt förlags bekostnad under förevändning att han behövde göra lite mera research för sin roman ”En legend”, som handlar om ett myteri i ett franskt förband under första världskriget men som egentligen är en allegorisk berättelse om Jesus. Faulkner träffade Else Jonsson på hotell Lutetia på boulevard Raspail i Paris, där han hade bokat ett rum för henne, och de reste också tillsammans till bland annat Verdun och Soissons i närheten av första världskrigets slagfält. Han återvände till USA efter mindre än två veckor men fortsatte att skriva brev till Else där han på ett charmerande sätt både uttryckte sin kärlek och redogjorde för mer prosaiska händelser i sitt liv. Den 21 maj 1951 skrev han till exempel att han minns ”fjärilarna”, uppenbarligen ett kodord för gemensamma kärleksupplevelser, och smaken av Elses navel – men också om arbetet med ett manuskript och att det är varmt i Mississippi, vilket är bra för grödan, samt att han skaffat nya segel till sin båt. Faulkner återkommer i flera brev till fjärilarna. Han skriver om åldersskillnaden mellan honom själv och Else och uppmanar henne att inte ”göra fjärilar” utan honom utan vänta tills han är gammal och död och inte längre kan bry sig. Och han skriver, den 22 juni, att han verkligen är trött på att författa. ”Jag kommer dock förmodligen inte att sluta förrän jag dör. Men just nu känns det som om ingenting skulle vara så fridfullt som att bryta pennan, kasta bort den.” Han skulle hellre vilja tillbringa resten av livet i sängen med Else, skriver han. William Faulkner förstörde alla Else Jonssons brev, som hon vanligen skickade till Faulkners förlag Random House i New York eller till hans adress i Hollywood när han arbetade där. Faulkner ville inte att breven skulle hamna i orätta händer, det vill säga hans hustru Estelles. Ett av breven nådde emellertid Estelle, som en dag frågade Faulkner vem Helen var. Av ett av Faulkners brev till Else framgår att hon önskat att de kunde leva tillsammans någonstans under en längre tid. Faulkner håller med. De hade ju bara några få dagar tillsammans och hade inte ens tid att lära känna varandra, skriver han. Han spinner vidare på hennes dröm och fantiserar om en liten båt eller en stuga med en trädgård och ett högt staket omkring. Else skulle stå vid spisen och steka ägg med håret i knut och inga kläder på sig. Faulkner själv skulle också vara naken, ”klädd bara i bläckfläckar och kluvna infinitiv”. I ett av sina brev skriver Faulkner att anledningen till att han inte lämnat sin hustru är att han ville hålla samman hemmet för att ge deras dotter Jill trygghet. Else Jonsson å sin sida såg mycket realistiskt på relationen. I en intervju med Faulkners levnadstecknare Joseph Blotner sade hon att Faulkner alltid varit mycket ärlig mot henne och aldrig bett henne vänta på att han skulle skilja sig från Estelle. – Det var mitt eget beslut att ta detta olyckliga geni, denne min tidigare husgud, som älskare. Faulkner var, kanske inte överraskande, nöjd med detta arrangemang och bad bara att Else en dag skulle berätta för sin dotter Helen om deras kärlek. Else Jonsson och William Faulkner träffades åter i Paris ett år senare, i maj 1952. Faulkner reste dit för att delta i en författarkonferens men såg till att han fick mycket privat tid. Han hade ont i ryggen efter ett fall från en häst några år tidigare. Det var en av anledningarna till att han började dricka mer än vanligt. Han var till slut i så dåligt tillstånd att han fördes till sjukhus. Else Jonsson återvände till Stockholm. Efter några dagar kunde William Faulkner resa till London, men där föll han i ett badkar och var, enligt vad han berättade i telefon för Else, nära att drunkna. Efter ytterligare några dagar träffades de på ett hotell i Holmenkollen utanför Oslo. De umgicks livligt med den norske författaren Sigurd Hoel, som båda kände sedan tidigare, och hans hustru Ada. Else tog kontakt med en massör som behandlade Faulkner så framgångsrikt att han för första gången på mycket länge inte hade några känningar av smärtan i sin rygg. I ett brev till Joseph Blotner över tjugo år senare skrev Else Jonsson, efter att ha läst Blotners biografi om Faulkner, om sitt andra rendezvous i Paris med Faulkner: ”Oh, han var en underbar man. Men han var svår ibland och när han behövde hjälp var jag inte beredd att ge honom tröst. Jag hade haft ett mycket skyddat liv med Thorsten, varje dag med honom hade varit stimulerande, ett liv fullt av tillit, kärlek. Hur kunde jag komma över alla dessa nya problem?” Hon berörde sin förtvivlan över att se Faulkner ligga i sängen i dagar, ”utan att nästan inte sova alls, med öppna ögon som för länge sedan hade förlorat varje mänskligt uttryck”. Han bara bad om mera sprit, skrev Else Jonsson. Ändå: samvaron i maj–juni 1952 tycks ha varit harmonisk, lycklig. Else Jonsson bevarade i alla år bilder av sin Nobelpristagare på en terrass vid Holmenkollen i det klara norska majljuset. William Faulkner skrev i ett brev till Else daterat den 24 juni 1952 att han önskade att de kunde ha den där månaden en gång till och – med korrekt användning av de svenska könsorden – att de skulle kunna tillbringa hela tiden med att ligga tillsammans innan det blev dags att fara till Gardemoen, flygplatsen. Det skulle dock dröja ett och ett halvt år innan William Faulkner och Else Jonsson sågs igen. De fortsatte att brevväxla – men åtminstone Faulkners brev, de enda som finns bevarade, var mera faktiska i tonen, mindre heta, än de brev han skrev till Else under de två första åren av deras bekantskap. Men i sina brev under 1953 visade Faulkner fortsatt stort förtroende för Else Jonsson; han skrev uppriktigt och ingående om sina egna mycket omfattande problem, både fysiska och inte minst psykiska. I november–december 1953 befann sig Faulkner i Schweiz. Han försökte arrangera ännu ett möte med Else Jonsson i Paris men bestämde sig till slut för att i stället resa till Stockholm. Han lät sig inte hindras av att han hade funnit ännu en ung älskarinna, den nittonåriga Jean Babette Stein på en julfest i Sankt Moritz. I mellandagarna for han till Stockholm och han tillbringade nyårshelgen med Else. Faulkners besök uppmärksammades i Dagens Nyheter. Den 29 december publicerade tidningen en intervju med Faulkner med början på förstasidan. Den illustrerades med en bild på Faulkner och Else Jonsson tillsammans med Eyvind Johnson, en av Else Jonssons många vänner i den litterära parnassen. Bilden måste ha tagits hemma hos Else på Björngårdsgatan. Hennes dotter Helen känner igen draperiet i bakgrunden och de glas som de tre personerna håller i sina händer. I ett brev till Joan Williams skrev Faulkner att det hade varit trevligt i Stockholm. ”Jag försökte hålla mig undangömd på ett litet hotell, men reportrar med kameror följde mig i två dagar, och varje morgon stod grupper av skolbarn och äldre människor utanför hotelldörren och bad om autografer.” Nyårsaftonen tillbringade William Faulkner och Else Jonsson tillsammans på en fest, berättade hon senare för Joseph Blotner. ”Han reste en eller några dagar senare. Det var sista gången jag såg honom.” Men brevväxlingen fortsatte, om än mer sporadiskt, och breven var inte längre lika heta som i början av deras bekantskap och relation. Faulkner skriver att han ska försöka ta sig till Sverige eller någon annan plats i Europa nära Else så att de kan träffas. Men i oktober 1955 skriver han att det bästa de båda kan hoppas på för framtiden är att ses vartannat eller vart tredje år, ”och det är inte nog”. Faulkner uppmanar Else att göra mera av sitt liv. Han föreställer sig att hon kommer att gifta om sig. ”Jag vet att det som du gör med ditt liv kanske inte är vad jag önskar, men det är vad du måste göra om du ska förbli vid dina sinnens fulla bruk och lycklig, och jag skulle förstå.” I ett brev den 12 juni 1955 ger Faulkner en intressant kommentar till rasfrågan i Södern efter Högsta domstolens beslut att olagligförklara segregeringen i skolorna. Faulkner fruktar att detta kommer att leda till oroligheter, även våld, i Mississippi. ”Jag gör vad jag kan. Jag ser möjligheten att jag tvingas lämna min hemstat, som judarna var tvungna att fly från Tyskland under Hitler. Jag hoppas förstås att detta inte ska hända. Men ibland tror jag att ingenting annat än en katastrof, till och med kanske ett militärt nederlag, kan väcka Amerika och förmå oss att rädda oss själva, eller vad som finns kvar.” Faulkners skrev sitt sista brev till Else Jonsson den 8 december 1959. Han avled två och ett halvt år senare, den 6 juni 1962. Tre dagar innan han dog postade han ett exemplar av sin sista bok, ”The Reivers” (”Tre rövare”), till Else Jonsson. Else blev mycket rörd när hon långt senare läste om detta i Joseph Blotners Faulknerbiografi. Några dagar efter William Faulkners död hade hon fått en avi i sin brevlåda om ett paket från Amerika, skrev hon till Blotner 1974, då biografin just hade publicerats. ”Jag minns den där morgonen, det var lördag för jag var inte på jobbet den dagen. På väg hem gick jag till en park och öppnade paketet och fann hans bok, med en dedikation. Det var en sån ljus, solig sommardag…” Faulkner hade dedicerat boken till både Else och hennes dotter Helen. Else uppfyllde hans önskan och berättade, ganska kortfattat, för sin då sextonåriga dotter om sin och Faulkners kärlekshistoria. Else Jonsson bevarade breven från William Faulkner i alla år och lät ingen utom Joseph Blotner läsa dem i sin helhet. ”En del är alltför personliga för att läsas av någon annan”, skrev hon till Blotner 1969. Ett år senare skrev hon att alla hennes instinkter var emot att framträda öppet i Blotners Faulkner-biografi. Hon anade också att det fanns andra kvinnor i William Faulkners liv. ”Om det finns en annan kvinna, bra, låt henne vara där. Vem vet, kanske betydde hon lika mycket för honom.” Det skulle skrämma Else Jonsson till döds, skrev hon till Blotner, om hennes kärlekshistoria blev känd i Sverige. Men sedan berättade hon i samma brev historien om en annan kärlek, den mellan poeten Oscar Levertin, som dog 1906, och Anna Sjöberg, kallad Nike, som blev gammal nog att vara närvarande när allt avslöjades på en disputation 1961: ”Hon blev förtjust, äntligen kunde hon tala ut. Men hennes tre döttrar var inte roade, en av dem var gift med Svenska Akademiens ständige sekreterare, dr Anders Österling. Så vid 90 års ålder kanske jag också skulle vara förtjust!!!” Om hon levat skulle Else Jonsson nu, när Dagens Nyheter kan berätta om intensiteten och omfattningen i hennes relation med William Faulkner, ha varit 97 år gammal. Kanske skulle hon trots allt ha varit förtjust. Hon dog 1996, 84 år gammal. Else Jonsson var en ”kulturslukare” Else Jonsson föddes Dahlberg 1912 och växte upp i Piteå. Hon var tidigt litterärt intresserad men fick till skillnad från en äldre och en yngre bror inte studera vidare. Hon flyttade till Stockholm i mitten av 1930-talet och arbetade i en bokhandel på Hornsgatan. Hon gifte sig 1937 med författaren Thorsten Jonsson, och flyttade tillsammans med honom 1942 till New York, där han arbetade som korrespondent för Dagens Nyheter. Under de fyra åren i New York umgicks hon och hennes man i tidens litterära kretsar, liksom efter hemkomsten till Stockholm 1946. Efter Thorsten Jonssons död 1950 arbetade Else Jonsson på flera av det Bonnierägda Åhlén & Åkerlunds veckotidningar och så småningom på Jultidningsförlaget. Författaren Per Wästberg, som träffade Else Jonsson, beskriver henne som ”en kulturslukare, med överallt, läste, såg på teater, kunde mycket, något av en yrhätta, ständigt vital, pratsam, nyfiken”. Else Jonsson dog 1996. William Faulkner (1897–1962) räknas som en av de stora amerikanska modernisterna. Han fick Nobelpriset i litteratur 1949, men tog emot det först 1950. Faulkners mest kända verk är romanerna ”Stormen och vreden” (1929), ”Ljus i augusti” (1932) och ”Absalom, Absalom” (1936). Han föddes och dog i Mississippi, och det är i den amerikanska Södern som hans romaner utspelar sig. ", "article_category": "culture"}
{"id": 38096, "headline": "En kärlekshistoria i Nobelprisklass", "summary": "I december 1950 kom amerikanen William Faulkner till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Då träffade han författaränkan Else Jonsson och blev blixtförälskad. Kurt Mälarstedt har läst Faulkners brev till Else och berättar historien om en ovanliglitterär kärleksaffär.", "article": "Den 15 december 1950, fem dagar efter det att han hade tagit emot Nobelpriset i litteratur, skrev William Faulkner ett glödande kärleksbrev till Else Jonsson, änka efter författaren och kulturjournalisten Thorsten Jonsson, som gjorde mer än kanske någon annan för att introducera den amerikanske författaren för svenska bokläsare. – Jag älskar dig, jag tänker på dig hela tiden, skrev den nyblivne Nobelpristagaren till Else Jonsson. Han trodde sig inte kunna stå ut med att behöva återvända till USA utan att få träffa henne igen. Att vara ”a Nobel Prize bloke” (en Nobelpriskille) var ingenting mot att få tillbringa en eftermiddag med henne och njuta av hennes ögon, hår, mun, tunga och kropp. Brevet var det första av sextiotvå brev som William Faulkner skrev till Else Jonsson under de följande nio åren. Deras brevväxling fortsatte även efter det att deras kärlekshistoria i praktiken upphört vid årsskiftet 1953/54, tre år efter deras första möte. Många av Faulkners brev är mycket intima, erotiska och bitvis uppseendeväckande frispråkiga i ordvalet. Vid ett tillfälle använder han svenska könsord. Men breven innehåller inte bara kärleksförklaringar. Heta avsnitt följs ofta av prosaiska skildringar av livet på lantbruket utanför Oxford, Mississippi, om väder, vind, vardagsbekymmer och resor. Breven ger värdefull information om Faulkners liv och verksamhet under det sista decenniet av hans liv, om hans personliga problem, om hans längtan efter att kunna avsluta sitt författarskap – Else Jonsson var den första han skrev till om ”att bryta pennan”. Faulknerforskaren Michael Gresset ansåg att breven till Else Jonsson har det högsta litterära värdet av alla brev som Faulkner skrev, med undantag för breven till hans egen mor och den amerikanske författaren och litteraturkritikern Malcolm Cowley. Gresset uttryckte denna uppfattning i en artikel 1987 efter att bara ha haft tillgång till tjugofyra av de sextiotvå breven, och i starkt censurerat skick. Else Jonsson var restriktiv när litteraturforskare tog kontakt med henne, men för en av dem, Joseph Blotner, fick hon ändå så stort förtroende att hon lät honom läsa alla breven. Tillsammans bestämde de vilka delar av Faulkners brev som kunde ingå i den utgåva ”Selected Letters of William Faulkner” som Blotner gav ut 1977. I sina brev till yngre älskarinnor och beundrare kunde Faulkner uttrycka ”en pinsam blandning av faderlig omsorg och förlägenhet”, skrev Michael Gresset i sin artikel. Else Jonsson behandlade Faulkner däremot ”som en like i mognad”. – Hon kan mycket väl ha varit den mest intelligent receptiva läsare som Faulkner någonsin hade. William Faulkner och Else Jonsson träffades första gången lördagen den 9 december 1950, kvällen före Nobelprisutdelningen, på en middag som Faulkners svenske förläggare Kaj Bonnier gav till hans ära i sitt hem Nedre Manilla på Djurgården i Stockholm. Kaj Bonnier själv var sängliggande i förkylning, hans bror Tor Bonnier ryckte in som värd. Else Jonsson berättade många år senare om middagen för Joseph Blotner, som skrev en stor biografi över Faulkner. – När jag kom dit var Bill redan där. Han stod ganska ensam med alla de blyga svenskarna på behörigt avstånd, värdinnan var upptagen någon annanstans. Som ett slags extravärdinna gick jag direkt fram till honom. Vi började på en gång prata med varandra som om vi var gamla vänner. Även om hon själv inte hade träffat William Faulkner tidigare var det inte så konstigt att Else Jonsson tyckte att hon kände honom väl; hennes man Thorsten Jonsson, som var Dagens Nyheters New York-korrespondent 1943–46, hade besökt Faulkner och intervjuat honom i hans hem Rowan Oak i Oxford, Mississippi våren 1946. Thorsten Jonsson hade länge beundrat William Faulkner och skrivit om honom, bland annat i sin bok ”Sex amerikaner” (1942). Under mötet i Oxford sade Jonsson till Faulkner att han var övertygad om att denne en dag skulle få Nobelpriset i litteratur. Blotner beskriver Else Jonsson som en vacker kvinna med glänsande rött hår, lilagrå ögon och fina anletsdrag. När hon träffade Faulkner var hon trettioåtta år gammal, femton år yngre än författaren. Hon talade en utmärkt engelska; hon och hennes man hade bott i Greenwich Village i New York under hans tid som DN:s korrespondent. Else Jonsson måste ha gjort ett starkt intryck på Faulkner. Hon sade senare att ”han såg genom mig” när hon antytt att hon nyligen förlorat sin man. – Bill sa ”jag har känt dig i hela mitt liv”, och jag bara nickade. Det var sant, och hela tiden kändes det som om Thorsten stod vid min sida. Först när värdens bror Tor Bonnier vid middagen utbringade en skål för ”den man som inte är ibland oss men som bär det största ansvaret för att vi samlats här i kväll” förstod William Faulkner att Else Jonsson var änka efter Thorsten Jonsson, som hade avlidit fyra månader tidigare, fyrtio år gammal. Under kvällen framhöll Faulkner själv att han inte skulle ha suttit där utan Thorsten Jonssons insats, skrev Faulkners svenske översättare Mårten Edlund några dagar senare i en artikel i Expressen. Edlund berättade också att kvällens samtal hade handlat om allt från jakt, fiske och hästar till litterära spörsmål. Kort före uppbrottet hade man kommit in på ostronfiske i Mexikanska golfen. En av damerna hade frågat om Faulkner själv någon gång hade hittat en pärla. – Nej, men framför mig ligger alltid en pärla och väntar, hade Faulkner svarat. Else Jonsson uppfattade en underton i repliken, och hon glömde den aldrig. Av hennes brev till Joseph Blotner framgår det att det var hon som ställde frågan. Efter Nobelprisutdelningen kom William Faulkner och Else Jonsson överens om att äta lunch följande dag. – Det var ju nästan jul så vi åt en del tung julmat medan vi andlöst försökte leva upp till vår livslånga vänskap, mindes Else Jonsson senare. Efter lunchen på hotell Aston vid Mariatorget, nuvarande Rival, gick de ”genom den grå vinterdagen” hem till Else Jonssons våning på Björngårdsgatan i närheten. Else och Thorsten Jonssons dotter Helen, som då var fyra år gammal, minns William Faulkner som en liten man som satte sig i den fåtölj i det Jonssonska hemmet som små män i vänkretsen alltid valde, till exempel Herbert Tingsten. På kvällen gav kungen sin traditionella Nobelmiddag. Följande morgon reste William Faulkner till Paris. Else Jonssons skildring av deras samvaro under dessa decemberdagar 1950 är ganska återhållsam. William Faulkner minns det första mötet och de följande dagarna mera intensivt. I ett brev till Else Jonsson den 6 januari 1951 skildrar han sin upplevelse med en viss hetta. Han visste att de var ödesbestämda för varandra, ”dömda om du så vill”, skriver han. När de skålade med varandra visste han att han älskade henne, och han menade hennes nakna kropp, antingen hon ”visste det eller inte”. Han beskriver fascinerad hur Else kom och satte sig tillsammans med honom och andra män där de satt och pratade. Vid första bästa tillfälle bad han att få träffa henne igen. Naturligtvis, hade Else svarat, och när de träffades följande dag kom de överens om att äta lunch ytterligare en dag senare. Vid detta tillfälle hade Faulkner, enligt sitt brev, nämnt att de väl kunde träffas i Paris någon gång, och Else Jonsson hade accepterat förslaget, fortfarande blyg men ändå sig själv, som Faulkner uttryckte saken. Han hade kysst henne och hennes nakna kropp hade inte protesterat. William Faulkners första kärleksbrev till Else Jonsson, daterat den 15 december 1950, följdes av ytterligare tretton innan de träffades i Paris i april 1951. I breven uppehåller sig Faulkner ofta och ingående vid Elses kropp och sina minnen av den. Han skriver att de måste vara tillsammans igen tills det inte längre fanns några hemliga delar av hennes kropp som han inte rört vid. Han vill lära Else Jonsson att lyssna på hans kärlek på engelska och att hon ska lära honom att älska med henne på svenska, skriver han. Men under våren 1951 odlade Faulkner också andra kärleksrelationer utanför det uppenbarligen kärlekslösa äktenskapet med sin alkoholiserade hustru Estelle. Han försökte brevledes förföra en ung studentska vid namn Joan Williams, som han hade träffat på sensommaren 1950 några månader innan han fick sitt Nobelpris. Och i februari, då han befann sig i Hollywood för att skriva ett manus för filmproducenten Howard Hawks, återupptog han tillfälligt och intensivt den kärleksrelation med Hawks sekreterare Meta Carpenter som han inlett redan 1935. I mitten av april reste William Faulkner till Paris på sitt förlags bekostnad under förevändning att han behövde göra lite mera research för sin roman ”En legend”, som handlar om ett myteri i ett franskt förband under första världskriget men som egentligen är en allegorisk berättelse om Jesus. Faulkner träffade Else Jonsson på hotell Lutetia på boulevard Raspail i Paris, där han hade bokat ett rum för henne, och de reste också tillsammans till bland annat Verdun och Soissons i närheten av första världskrigets slagfält. Han återvände till USA efter mindre än två veckor men fortsatte att skriva brev till Else där han på ett charmerande sätt både uttryckte sin kärlek och redogjorde för mer prosaiska händelser i sitt liv. Den 21 maj 1951 skrev han till exempel att han minns ”fjärilarna”, uppenbarligen ett kodord för gemensamma kärleksupplevelser, och smaken av Elses navel – men också om arbetet med ett manuskript och att det är varmt i Mississippi, vilket är bra för grödan, samt att han skaffat nya segel till sin båt. Faulkner återkommer i flera brev till fjärilarna. Han skriver om åldersskillnaden mellan honom själv och Else och uppmanar henne att inte ”göra fjärilar” utan honom utan vänta tills han är gammal och död och inte längre kan bry sig. Och han skriver, den 22 juni, att han verkligen är trött på att författa. ”Jag kommer dock förmodligen inte att sluta förrän jag dör. Men just nu känns det som om ingenting skulle vara så fridfullt som att bryta pennan, kasta bort den.” Han skulle hellre vilja tillbringa resten av livet i sängen med Else, skriver han. William Faulkner förstörde alla Else Jonssons brev, som hon vanligen skickade till Faulkners förlag Random House i New York eller till hans adress i Hollywood när han arbetade där. Faulkner ville inte att breven skulle hamna i orätta händer, det vill säga hans hustru Estelles. Ett av breven nådde emellertid Estelle, som en dag frågade Faulkner vem Helen var. Av ett av Faulkners brev till Else framgår att hon önskat att de kunde leva tillsammans någonstans under en längre tid. Faulkner håller med. De hade ju bara några få dagar tillsammans och hade inte ens tid att lära känna varandra, skriver han. Han spinner vidare på hennes dröm och fantiserar om en liten båt eller en stuga med en trädgård och ett högt staket omkring. Else skulle stå vid spisen och steka ägg med håret i knut och inga kläder på sig. Faulkner själv skulle också vara naken, ”klädd bara i bläckfläckar och kluvna infinitiv”. I ett av sina brev skriver Faulkner att anledningen till att han inte lämnat sin hustru är att han ville hålla samman hemmet för att ge deras dotter Jill trygghet. Else Jonsson å sin sida såg mycket realistiskt på relationen. I en intervju med Faulkners levnadstecknare Joseph Blotner sade hon att Faulkner alltid varit mycket ärlig mot henne och aldrig bett henne vänta på att han skulle skilja sig från Estelle. – Det var mitt eget beslut att ta detta olyckliga geni, denne min tidigare husgud, som älskare. Faulkner var, kanske inte överraskande, nöjd med detta arrangemang och bad bara att Else en dag skulle berätta för sin dotter Helen om deras kärlek. Else Jonsson och William Faulkner träffades åter i Paris ett år senare, i maj 1952. Faulkner reste dit för att delta i en författarkonferens men såg till att han fick mycket privat tid. Han hade ont i ryggen efter ett fall från en häst några år tidigare. Det var en av anledningarna till att han började dricka mer än vanligt. Han var till slut i så dåligt tillstånd att han fördes till sjukhus. Else Jonsson återvände till Stockholm. Efter några dagar kunde William Faulkner resa till London, men där föll han i ett badkar och var, enligt vad han berättade i telefon för Else, nära att drunkna. Efter ytterligare några dagar träffades de på ett hotell i Holmenkollen utanför Oslo. De umgicks livligt med den norske författaren Sigurd Hoel, som båda kände sedan tidigare, och hans hustru Ada. Else tog kontakt med en massör som behandlade Faulkner så framgångsrikt att han för första gången på mycket länge inte hade några känningar av smärtan i sin rygg. I ett brev till Joseph Blotner över tjugo år senare skrev Else Jonsson, efter att ha läst Blotners biografi om Faulkner, om sitt andra rendezvous i Paris med Faulkner: ”Oh, han var en underbar man. Men han var svår ibland och när han behövde hjälp var jag inte beredd att ge honom tröst. Jag hade haft ett mycket skyddat liv med Thorsten, varje dag med honom hade varit stimulerande, ett liv fullt av tillit, kärlek. Hur kunde jag komma över alla dessa nya problem?” Hon berörde sin förtvivlan över att se Faulkner ligga i sängen i dagar, ”utan att nästan inte sova alls, med öppna ögon som för länge sedan hade förlorat varje mänskligt uttryck”. Han bara bad om mera sprit, skrev Else Jonsson. Ändå: samvaron i maj–juni 1952 tycks ha varit harmonisk, lycklig. Else Jonsson bevarade i alla år bilder av sin Nobelpristagare på en terrass vid Holmenkollen i det klara norska majljuset. William Faulkner skrev i ett brev till Else daterat den 24 juni 1952 att han önskade att de kunde ha den där månaden en gång till och – med korrekt användning av de svenska könsorden – att de skulle kunna tillbringa hela tiden med att ligga tillsammans innan det blev dags att fara till Gardemoen, flygplatsen. Det skulle dock dröja ett och ett halvt år innan William Faulkner och Else Jonsson sågs igen. De fortsatte att brevväxla – men åtminstone Faulkners brev, de enda som finns bevarade, var mera faktiska i tonen, mindre heta, än de brev han skrev till Else under de två första åren av deras bekantskap. Men i sina brev under 1953 visade Faulkner fortsatt stort förtroende för Else Jonsson; han skrev uppriktigt och ingående om sina egna mycket omfattande problem, både fysiska och inte minst psykiska. I november–december 1953 befann sig Faulkner i Schweiz. Han försökte arrangera ännu ett möte med Else Jonsson i Paris men bestämde sig till slut för att i stället resa till Stockholm. Han lät sig inte hindras av att han hade funnit ännu en ung älskarinna, den nittonåriga Jean Babette Stein på en julfest i Sankt Moritz. I mellandagarna for han till Stockholm och han tillbringade nyårshelgen med Else. Faulkners besök uppmärksammades i Dagens Nyheter. Den 29 december publicerade tidningen en intervju med Faulkner med början på förstasidan. Den illustrerades med en bild på Faulkner och Else Jonsson tillsammans med Eyvind Johnson, en av Else Jonssons många vänner i den litterära parnassen. Bilden måste ha tagits hemma hos Else på Björngårdsgatan. Hennes dotter Helen känner igen draperiet i bakgrunden och de glas som de tre personerna håller i sina händer. I ett brev till Joan Williams skrev Faulkner att det hade varit trevligt i Stockholm. ”Jag försökte hålla mig undangömd på ett litet hotell, men reportrar med kameror följde mig i två dagar, och varje morgon stod grupper av skolbarn och äldre människor utanför hotelldörren och bad om autografer.” Nyårsaftonen tillbringade William Faulkner och Else Jonsson tillsammans på en fest, berättade hon senare för Joseph Blotner. ”Han reste en eller några dagar senare. Det var sista gången jag såg honom.” Men brevväxlingen fortsatte, om än mer sporadiskt, och breven var inte längre lika heta som i början av deras bekantskap och relation. Faulkner skriver att han ska försöka ta sig till Sverige eller någon annan plats i Europa nära Else så att de kan träffas. Men i oktober 1955 skriver han att det bästa de båda kan hoppas på för framtiden är att ses vartannat eller vart tredje år, ”och det är inte nog”. Faulkner uppmanar Else att göra mera av sitt liv. Han föreställer sig att hon kommer att gifta om sig. ”Jag vet att det som du gör med ditt liv kanske inte är vad jag önskar, men det är vad du måste göra om du ska förbli vid dina sinnens fulla bruk och lycklig, och jag skulle förstå.” I ett brev den 12 juni 1955 ger Faulkner en intressant kommentar till rasfrågan i Södern efter Högsta domstolens beslut att olagligförklara segregeringen i skolorna. Faulkner fruktar att detta kommer att leda till oroligheter, även våld, i Mississippi. ”Jag gör vad jag kan. Jag ser möjligheten att jag tvingas lämna min hemstat, som judarna var tvungna att fly från Tyskland under Hitler. Jag hoppas förstås att detta inte ska hända. Men ibland tror jag att ingenting annat än en katastrof, till och med kanske ett militärt nederlag, kan väcka Amerika och förmå oss att rädda oss själva, eller vad som finns kvar.” Faulkners skrev sitt sista brev till Else Jonsson den 8 december 1959. Han avled två och ett halvt år senare, den 6 juni 1962. Tre dagar innan han dog postade han ett exemplar av sin sista bok, ”The Reivers” (”Tre rövare”), till Else Jonsson. Else blev mycket rörd när hon långt senare läste om detta i Joseph Blotners Faulknerbiografi. Några dagar efter William Faulkners död hade hon fått en avi i sin brevlåda om ett paket från Amerika, skrev hon till Blotner 1974, då biografin just hade publicerats. ”Jag minns den där morgonen, det var lördag för jag var inte på jobbet den dagen. På väg hem gick jag till en park och öppnade paketet och fann hans bok, med en dedikation. Det var en sån ljus, solig sommardag…” Faulkner hade dedicerat boken till både Else och hennes dotter Helen. Else uppfyllde hans önskan och berättade, ganska kortfattat, för sin då sextonåriga dotter om sin och Faulkners kärlekshistoria. Else Jonsson bevarade breven från William Faulkner i alla år och lät ingen utom Joseph Blotner läsa dem i sin helhet. ”En del är alltför personliga för att läsas av någon annan”, skrev hon till Blotner 1969. Ett år senare skrev hon att alla hennes instinkter var emot att framträda öppet i Blotners Faulkner-biografi. Hon anade också att det fanns andra kvinnor i William Faulkners liv. ”Om det finns en annan kvinna, bra, låt henne vara där. Vem vet, kanske betydde hon lika mycket för honom.” Det skulle skrämma Else Jonsson till döds, skrev hon till Blotner, om hennes kärlekshistoria blev känd i Sverige. Men sedan berättade hon i samma brev historien om en annan kärlek, den mellan poeten Oscar Levertin, som dog 1906, och Anna Sjöberg, kallad Nike, som blev gammal nog att vara närvarande när allt avslöjades på en disputation 1961: ”Hon blev förtjust, äntligen kunde hon tala ut. Men hennes tre döttrar var inte roade, en av dem var gift med Svenska Akademiens ständige sekreterare, dr Anders Österling. Så vid 90 års ålder kanske jag också skulle vara förtjust!!!” Om hon levat skulle Else Jonsson nu, när Dagens Nyheter kan berätta om intensiteten och omfattningen i hennes relation med William Faulkner, ha varit 97 år gammal. Kanske skulle hon trots allt ha varit förtjust. Hon dog 1996, 84 år gammal. Kurt Mälarstedt litteratur@dn.se ", "article_category": "culture"}
{"id": 38104, "headline": "”Jag söker en hypnotisk stämning”", "summary": "Han har bara givit ut några singlar och ett par remixer. Men redan har 22-årige Joy Orbison utsetts till Londons nästa dubstep-Messias för sina euforiska produktioner som är som en mix av flera decennier av brittisk dansmusik.", "article": "Det är en av de allra snabbaste solskenshistorierna. När Joy Orbison i somras gav ut sin euforiska debutsingel med den svåruttalade titeln ”Hyph Mngo” var han en spinkig 22-åring som bodde kvar i pojkrummet hemma hos föräldrarna i Londonstadsdelen Croydon. Det gör han fortfarande när jag ringer upp honom, ett halvår senare. Stadsdelen är mest känd för att det var här, bland de oändliga raderna av identiska röda tegelhus med tillhörande identiska små trädgårdar, som Kate Moss växte upp. Under de sex månaderna och tre singlarna har det, enligt Orbison själv, hänt mer än under hans första 21 år i livet. The Guardian har lovprisat honom och beskrivit hans musik som helt perfekt att komma ner till efter en festhelg. Alla tycks över huvud taget överens om att han är Londons nästa dubstep-Messias efter den lika haussade som hemlighetsfulle Burial. – Det är lite märkligt, erkänner Joy Orbison som till vardags går under det inte fullt så roliga namnet Peter O’Grady. Jag har alltid lyssnat på musik som hållit till i underjorden, oavsett om det har varit drum and base, UK garage eller shoegaze som My Bloody Valentine. Musik som aldrig kompromissat och som har dragit sitt sound till sin spets. – Men så ger jag ut min första singel, som är lite av en hyllning till den här underjordsmusiken som jag växt upp med, och vips så hamnar jag direkt ovan jord. Det är lite ironiskt. Jag antar att det beror på att det inte längre finns något som är underjord nu när allt har blivit så tillgängligt på nätet. Det underjordiska och avantgardistiska blir accepterat snabbare än någonsin. Ansedda brittiska musiktidningen Fact Magazine skrev nyligen, om än med tungan i kinden, att det kändes som om cirka 90 procent av invånarna i landet sysselsätter sig med att göra dansmusik. Under de senaste decennierna – och inte minst under 1990-talet när de illegala utomhusrejven flyttade inomhus och det startades superklubbar från Plymouth i söder till Shetlandsöarna i norr – så har den inhemska dansmusiken blivit lika urbrittisk som afternoon tea och rävjakt. Det är en kultur där alla inblandade hela tiden är måna om att ta den framåt. Ändå är det ingen som ännu lyckats sätta fingret på Joy Orbison och hans euforiska, emotionella musik. Det är aningen reducerande att slentrianmässigt kalla det för dubstep när det, som i debutsingeln ”Hyph Mngo”, i själva verket är som en enda lång blinkning mot flera decennier av brittisk dansmusik. Från chicago house, via UK garage, drum and base och techno till den flummiga musik som spelades när britter vaknade upp nakna på Ibizas stränder efter långa festnätter på 1980-talet. När jag frågar Orbison om hur han redan som 22-åring kan ha sådan koll på den brittiska dansmusikhistorien skänker han ett tack till sin farbror Ray Keith. Keith, som var ett av de största namnen på den under 1990-talet omåttligt hippa drum and base-scenen, fick Orbison att få upp ögonen för dansmusik redan som tioåring. – Jag fastnade direkt och skaffade mitt första mixerbord när jag var 13. Alla pengar gick till skivor. Är det för att inte tappa rötterna till den singelfokuserade musikkulturen, som gör att du hellre fortsätter ge ut singlar? – Nja, jag har fått en hel del förfrågningar från så väl dansmusikvärlden som den alternativa popvärlden om album. Det är såklart kul. Men anledningen till att jag vill vänta och fokusera på singlar är för att jag kastades in i det här och vill ge mig själv tid att hitta mitt sound. Jag vill hitta den rätta hypnotiska stämningen och inte, som vissa brittiska dansmusiker, bara ge ut något som är tio samlade beats. Och han är noga med att nämna att succén också har en baksida. – Jag hade verkligen velat hålla mig i underjorden en stund till. För det tristaste med den brittiska dansmusiken är hur snabbt det blir urvattnat och hur du till slut blir en kändis i stället för musiker, och hur snabbt ens musik förflyttas från källarlokalerna till barer i Essex som soundtrack till när whitetrashiga människor dricker sig fulla på dålig champagne. Ingen relation till Roy Orbison Ett simpelt skäl till att Joy Orbisons musik ses som dubstep – en modern mörk brittisk musikstil som är som en mix av UK garage, jamaicansk dub och drum and base – är just för att han är från Croydon. Den södra Londonstadsdelen har i och med att många dubstepproducenter såsom Benga och Skream håller till här blivit ett centrum för Londons växande dubstepscen. Joy Orbison har ingen relation till Roy Orbison. Han bara gillar namnet. När han skulle ge ut sin debutsingel stod det mellan det här artistnamnet och en omskrivning av Blursångaren och Gorillazskaparen Damon Albarns namn till Demon Albarn. Vid sidan av sina singlar ”Hyph Mngo”, ”BRKLN CLLNG” och ”She dressed in her best” är Orbison än så länge mest känd för sin hypnotiska remix på Londons moderna motsvarighet till Sun Ra – Foru Tet och dennes ”Love cry”. Fler singlar och remixer väntas under årets första månader. ", "article_category": "culture"}
{"id": 38114, "headline": "Konstnären som klättrare, en evig historia", "summary": "På 1930-talet skrev författaren Klaus Mann romanen ”Mefisto”, om skådespelaren som säljer sig till makten. Den förbjöds av nazisterna, men har återuppstått i flera versioner för scen och film. Nu även på Stockholms stadsteater.", "article": "Klaus Manns roman ”Mefisto” är aktuell på scen igen. Den unge dramatikern Christoffer Mellgrens version har premiär på Stockholms stadsteater den 9 januari i regi av Ragnar Lyth. För snart trettio år sedan medverkade Ariane Mnouchkines franska scenversion och István Szabos ungerska film till att förbudet mot romanen hävdes. För sextiofyra år sedan tog andra världskriget slut. För sjuttiotre år sedan publicerades och förbjöds ”Mefisto”, alltså efter nazisternas maktövertagande och före andra världskrigets utbrott. 1936, 1979 och 2009: Karriäristen Hendrik Höfgen säljer sig till makten och klättrar mot toppen under tre väsensskilda epoker med ett allt längre perspektiv tillbaka på andra världskriget och nazismen. ”Varför förföljer man mig? Jag har inte gjort något. Vad kan jag göra? Jag är ju bara en vanlig skådespelare.” Året är 1933. Skådespelaren Hendrik Höfgen har just utnämnts till chef för Berlins stadsteater. Tio år tidigare var han involverad i en socialistisk kabaré tillsammans med skådespelaren Otto Ulrich. Samma kväll som Höfgen med blandade känslor begrundar sin utnämning får han veta att kamraten Otto Ulrich – som konsekvent hållit fast vid sin kommunism – dött i ett Gestapohögkvarter efter nio dagars bestialisk tortyr – utan att ha angivit de kamrater Gestapo var ute efter. Under dessa tio år, 1923–1933, utspelas Klaus Manns roman ”Mefisto” med underrubriken ”Romanen om en karriärist i tredje riket”. Klaus Mann var son till Nobelpristagaren Thomas Mann. Han föddes 1906 och tog sitt liv 1949. Då hade hans roman varit förbjuden i Västtyskland i sexton år under brottsrubriceringen ”förtal”. Det var Gustaf Gründgens, det över allt glänsande teaternamnet under nazisttiden, den nazistiska gräddans och främst Görings gunstling, som känt igen sig i porträttet av karriäristen Höfgen. Han lyckades få utgivningen stoppad. Hans styvson bevakade förbudet efter hans död, boken kom inte ut officiellt i Tyskland förrän 1981. Klaus Mann hävdade frenetiskt att ”Mefisto” inte var en nyckelroman och att skildringen av Höfgen/Gründgens, som en tid varit hans svåger, varken var en hämnd eller ett nidporträtt. I sin memoarbok ”Vändpunkten” som han färdigställde kort före sin självvalda död skriver han: ”Det är i detta tidskritiska försök över huvud taget inte fråga om något enstaka fall utan om typen. Gründgens individuella problem intresserade mig inte. Men den ’kultiverade’ medlöparens, den talangfulle opportunistens, den åsiktslöse begåvningens problem – det synes mig vara av intresse!” Klaus Mann och Gustaf Gründgens lärde känna varandra i början av 1920-talet. Tillsammans med Klaus syster Erika och dramatikern Frank Wedekinds dotter Pamela bildade de en teatergrupp som 1925 gjorde skandal med Klaus Manns ”Anja och Ester”, en pjäs om en starkt erotiskt färgad vänskap mellan två flickor på en flickpension. Inom sig hade den lilla teatergruppen ett komplicerat och tilltrasslat nät av personliga förhållanden. Klaus Mann var en tid förlovad med Pamela Wedekind. Gründgens gifte sig senare med Erika, vars långa vänskap med Pamela hade stått modell för ”Anja och Ester”. Klaus Mann och Gustaf Gründgens hade ett kärleksförhållande med varandra. Detta komplicerade mönster av passion och kärlek har ofta dragits fram för att desarmera romanen. Men ”Mefisto” är inte bara ett porträtt av en karriärist, den är lika mycket ett panorama över den epok som föregick andra världskriget med åtskilliga säkert inprickade porträttskisser av enfaldig uppblåsthet, rakryggat motstånd, medlöperi och vilsenhet. Klaus Mann och Erika hörde till de första som slog larm och ihärdigt varnade för nazismen redan under den tid då de flesta betraktade den som något obehagligt men snabbt övergående. Det var samma tid då Gustaf Gründgens kallade sig kommunist och gjorde enstaka framträdanden med sina radikala vänner på en radikal kabaré. Men han hade hela tiden siktet inställt på att bli berömd och han lät aldrig någonting stå i vägen för sin strävan att nå toppen. Vilket han också gjorde. Samma år Hitler blev rikskansler, 1933, gjorde han sitt definitiva genombrott som Mefisto i Goethes ”Faust” på Staatliches Schauspielhaus, ivrigt påhejad av Göring. Samme Göring breddade Gründgens väg mot absoluta toppen genom att radera hans pinsamma kommunisktiska förflutna och att desarmera ryktena om hans erotiska vidlyftigheter. Samma år, 1933, gick Klaus och Erika i exil. Syskonen stod varandra mycket nära, ända sedan barnsben hade de presenterat sig som tvillingar – Erika var ett år äldre än Klaus. I exil fortsatte båda att med tiodubbel kraft mobilisera ett motstånd mot nazisterna och att väcka världen till insikt om vad som hände i Tyskland. Klaus grundade exiltidskriften Die Sammelung, som kom ut i Amsterdam. Till redaktionen lyckades han knyta bland andra André Gide, farbrodern Heinrich Mann och Aldous Huxley, och i första numret kunde han publicera texter av Bertold Brecht, Jean Cocteau, Ernest Hemingway och Boris Pasternak. Thomas Mann hade först lovat att bidra, men efter påtryckningar från sin tyske förläggare tog han i stället avstånd från sonens tidskrift. Det underblåste den konflikt mellan far och son som funnits mer eller mindre latent sedan barndomen. I självbiografin skriver Klaus Mann om sin far med en lätt distanserad värme, som också präglar romanens Thomas Brückner, som har fadern som förebild. Men förhållandet dem emellan var betydligt mer komplicerat och sårbart än så. Thomas Mann anklagade ofta Klaus för hållningslöshet och otacksamhet, ett uttryck han bland annat tog till efter ett av Klaus självmordsförsök. Han såg med stor överlägsenhet på sonens litterära alster, även offentligt. När Klaus Mann offentliggjorde sin homosexualitet genom romanen ”Die fromme Tanz” tog Thomas Mann offentligt avstånd. Flera år tidigare, när Klaus var i puberteten, anförtrodde han sin dagbok hur djupt han åtrådde sin vackre son, i familjen kallad Eissi: ”Hänförd över Eissi, förfärligt vacker i badbyxor. Finner det helt naturligt att bli förälskad i min son …” Thomas Manns kontakt med Erika var rakare och mer självklar. Hon var mindre undfallande än Klaus kunde vara och tog öppet strid. När Tomas Mann tvekade att officiellt ta avstånd mot nazismen hotade hon med att bryta kontakten med honom. Men hårda ord till trots var hon och systern Monica de enda av sina sex barn Thomas brydde sig om. Andra världskriget blev paradoxalt nog den bästa tiden i både Klaus och Erikas liv. I exil i USA gav Klaus ut en ny prestigeladdad kulturtidskrift, som även den lades ner efter några nummer. Han sökte amerikanskt medborgarskap för att kunna gå ut i kriget. Fast pacifist i grunden ansåg han att kampen mot nazisterna måste föras. Han blev enrollerad bland annat som författare av antinazistiska propagandablad och reporter på en amerikansk militärtidning. Erika blev genom gifte med den homosexuelle engelske författaren W H Auden engelsk medborgare. De hade aldrig träffats före vigseln men blev senare mycket nära vänner. Hon kom att arbeta som krigskorrespondent för bland annat BBC och rapporterade flera gånger från fronten. Under kriget växte avståndet mellan syskonen. Till en del berodde det på Erikas motvilja inför Klaus accelererande morfinkonsumtion, som börjat långt tidigare. Hon var själv inte främmande för droger, men lyckades hålla sin konsumtion i schack bättre än Klaus. I Tyskland firade Gustaf Gründgens triumf efter triumf på scen som Mefisto och Hamlet och i en rad filmer. Från 1937 till Tysklands kapitulation var han chef för Preussiches Staatsteater, den ledande scenen i Tyskland. Den bombades av de allierade 1945, men rekonstruerades. När Tyskland kapitulerat hamnade både Klaus och Erika i ett vakuum efter tolv års intensiv kamp mot nazismen. De återvände till ett apatiskt Tyskland där ingen frågade efter dem, snarare möttes de av misstänksamhet. De stod utan mål. Klaus upplevde att han förlorade sitt språk och hans morfinbruk accelererade än mer. Han bearbetade sin självbiografi ”Vändpunkten” som först kom 1942, men de flesta övriga projekt han satte i gång eller involverades i ledde ingenstans. Den 21 maj 1949 tog han sitt liv i Cannes. Erika gav på sätt och vis också upp, men fortsatte arbeta. Hon, den oförskräckta och drivande drog sig tillbaka som sin fars sekreterare, vårdare och litterära rådgivare. Hon skrev några barnböcker, varav några om en pojke vid namn Klaus. Stor energi lade hon ner på att redigera och publicera sin brors produktion. Hon upphörde aldrig att sörja honom djupt. Erika dog av sviterna av en hjärntumör 1969. Efter krigsslutet internerades Gustaf Gründgens i sovjetiskt fängelse i nio månader, sedan startade han snabbt en ny, än mer glänsande karriär och blev hyllad och älskad, som skådespelare och regissör. Fortfarande var hans glansroll Mefisto och än en gång lyckades han få sitt pinsamma politiska förflutna glömt. Gustaf Gründgens dog av en överdos sömntabletter på ett hotellrum på Manilla 1963. Många i kretsen runt Klaus Mann har stått som modell för personer i romanen, något Ariane Mnouchkine tog fasta på i den dramatisering hon gjorde för Thèatre du Soleil 1979. Hon skickade ett team till Tyskland som gjorde grundliga efterforskningar kring de ”verkliga” personerna och utformade rollerna efter dem. Central i föreställningen var motsättningarna mellan socialister och kommunister av olika schatteringar som desarmerade motståndet mot nazismen. Mnouchkine använde romanen mest som impulsmaterial. Kärnan i hennes föreställning var kretsen runt kabarén ”Pfeffermühle”, som har Erikas radikala kabaré som förebild. Föreställningen gör halt där Höfgen, som bara förekommer glimtvis, bryter upp för att göra karriär i Berlin. Konflikten står mellan dem som sviker sina ideal och dem som inte gör det – och får ta konsekvenser som isolering, tortyr och död. Szabos perspektiv i sin film från 1981 är ett helt annat. Han lägger tyngdpunkten på det symbiotiska samspelet mellan Höfgen och Flyggeneralen (Göring), en person Mnouchkine strök helt. Här blir Höfgen närmast en boll i ett maktspel. I sin kamp för att nå toppen ser han inte vad det är han alltmer dras in i – nazisternas klor. Szabo sade i en intervju att han medvetet tonat ned Höfgens erotiska liv och skalat bort nazismens mer spektakulära attribut för att göra filmen mer allmängiltig. Ragnar Lyth, som regisserar Stadsteaterns uppsättning, har länge haft ”Mefisto” i tankarna. Han såg och fascinerades av Mnouchkines uppsättning, men säger också att vi i dag inte har de hätska politiska motsättningar som sjuttiotalet kunde känna igen sig i. Som professor på Dramatiska institutet föreslog han sin elev Christoffer Mellgren att göra en dramatisering av romanen, och den har sedan kommit till i en pågående dialog dem emellan. Christoffer Mellgren har inte intresserat sig för personerna bakom romanfigurerna. Däremot har han forskat runt tiden och han säger att han närmat sig Hendrik Höfgen med nyfikenhet snarare än med Klaus Manns vrede. – Vi har betraktat Höfgen som en liten pinsam bror som trots allt hör till släkten. Jag sympatiserar absolut inte med honom men jag vill ta det han har i sig på allvar, säger Christoffer Mellgren. Föreställningen har sin avstamp i ett tydligt 1920-tal men spelar sig ur det till en mer tidlös värld. På scen finns inga hakkors eller stövlar. Ragnar Lyth säger att Hendrik Höfgen inte skiljer sig mycket från den karriärdjävul som rider många av oss i dag. Men under en epok som 30-talet med starka, politiska motsättningar sticker en superindividualistisk karriärist ut desto mer. Tiderna ändras men klättrarna består. Skribenten Calle Pauli är reporter på Dagens Nyheters kulturredaktion med inriktning på teater. Han har följt och fascinerats av Mefisto som bok, på scen i olika skepnader och som film alltsedan urpremiären 1979 Källorna ”Mefisto” Klaus Mann Svensk utgåva 1981 ”Vändpunkten” nyutgåva med förord av Thomas von Vegesack, Stockholm 1989 ”Karriere eines Romans” Eberhard Spangenberg: München 1982 ”Flykten till livet. Berättelsen om Erika och Klaus Mann” Andrea Weiss Stockholm 2001 Mer I regissören Ariane Mnouchkines dramatisering 1979 blev kabarén ”Stormfågeln” en hörnsten. Den har ”Die Pfeffermühle” som Erika Mann grundade 1933 som förebild. Där förde Mnouchkine samman Erika Manns egna texter med Soleils drastiska, commedia dell’Arte-influrade spelstil. Sin svenskspråkliga urpremiär fick ”Mefisto” på Åbo svenska teater i februari 1984, i Marjaana Castréns regi och med Hans Henriksson som Höfgen. Den har senare spelats på Angereds teater och på teaterhögskolorna i Malmö och Stockholm. ", "article_category": "culture"}